Verkställighet av fängelsestraff : huvudbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Verkställighet av f

fängelsestraff

Huvudbetänkande av Fängelseutredningen Lund 1993 SEN] 1993:76

Statens offentliga utredningar

-

WW 1993:76

Justitiedepartementet

Verkställighet av

M

fángelsestra

ligngelseutredningen

Huvudbetänkande av

Lund 1993

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlaget ombesörjer också, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor, remissutsärxdningar av SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

GraphicSystemsAB, Malmö1993 ISBN 91-38-13420-9 ISSN 0375-250X

statsrådet och chefen för Justitie- Till

departementet

Genom beslut den 2 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla kommitté med högst sju ledamöter en uppdrag göra utvärdering kriminalvården i anstalt efter med att en av 1974 ârs kriminalvârdsreforrn, att utse en av ledamöterna att vara ordförande besluta sakkunniga, experter, sekreterare samt samt att om annat biträde kommittén.

Med stöd bemyndigandet förordnades om inget annat sägs

av fr.o.m. den 14 april 1992 ledamöter i kommittén, lagmannen Jan som den 9 april 1992, ordförande, ledamoten av riksdagen Alvá fr.0.m. Christel Anderberg m, f.d. statsrådet Laila Freivalds s, landstings-

rådet Lars-Axel Nordell kds samt ledamöterna av riksdagen Lars

Anders Svärd och Birthe Sörestedt s.

Sundin fp, c

har medverkat kriminalvárdsdirektören Anders Hedin Som experter maj 1992, departementsrâdet Christina Kärvinge fr.0.m. den 5 fr.0.m. den 5 maj 1992 den 14 september 1992, kriminalt.o.m. vârdsdirektören Marita Svensson fr.0.m. den 5 maj 1992, departementssekreteraren Lars Nilsson fr.0.m. den 5 juni 1992, hovrätts- Lars Sjöström fr.0.m. den 8 september 1992 och departeassessorn mentsrådet Doris Högne fr.0.m. den 29 september 1992. varit râdmannen Jörn Jacobsson fr.0.m. 21 maj Sekreterare har biträdande sekreterare kammarrättsassessom Stefan Härmä 1992 och

maj 1992. Departementssekreteraren Cajsa Kjellberg

fr.0.m. den 25 kommittén fr.0.m. den 9 april 1992 t.o.m. månadsskiftet har biträtt

januarifebruari 1993. Kommittén har antagit namnet Fängelseutredningen.

huvudbetänkande Verkstäl- Härmed överlämnas vårt vari vi behandlar de frågor berörs av värt fängelsestraff, som lighet av behandlingen psykiskt störda intagna och arbete utom såvitt avser av

av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn frågor samt om beslutsgángen inom kriminalvården. Ledamöterna Christel Anderberg och Birthe Sörestedt har avgett reservationer. Experten Lars Nilsson har särskilt yttrande. avgett Utredningsarbetet fortsätter med resterande frågor.

Lund i augusti 1993

Jan Alvå

Christel Anderberg Laila Freivalds Lars-Axel Nordell

Lars Sundin Anders Svärd Birthe Särestedt

Jörn Jacobsson

Stefan Härmä

Innehållsförteckning

Förkortningar 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till lag om verkställighet av fängelsestraff

Fängelselagen 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2. Förslag till lag om ändring i lagen 1974:202 om

beräkning av strafftid m.m. 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i lagen 1976:371 om

behandling av häktade och anhållna m.fl. 51 . . . . . . . . . . 4. Förslag till lag om ändring i lagen 1991:1129 om

rättspsykiatrisk vård 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Direktiven 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningens arbete 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Nuvarande förhållanden 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Inledning 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 2 Kriminalvårdens organisation och verksamhet 73 . . . . . . . 2.2.1 Kriminalvårdsstyrelsen 73 . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Kriminalvårdens regionmyndigheter 74 . . . . . . . 2.2.3 Anstalterna 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.4 Frivårdsmyndigheterna 79 . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.5 Kriminalvårdsnämnden 80 . . . . . . . . . . . . . . .

2.2.6 Övervakningsnämnderna 80

. . . . . . . . . . . . . . 2.3 Lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt 80 . . . . . . . . 2.3.1 Bestämmelserna i lagen om kriminalvård

ianstalt 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Förordningen 1974:248 om kriminalvård i anstalt 89 . . . . 2.5 Kriminalvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd 90 . . . . 2.5.1 Anstaltsföreskrifter 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.2 Kriminalvårdsverkets övriga föreskrifter 92 . . . . 2.5.3 Allmänna råd från Kriminalvârdsstyrelsen 93 . . .

Internationella åtaganden 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Internationella överenskommelser m.m. 96 . . . . . . . . . . . 3.2.1 FN:s förklaring om de mänskliga rättig-

heterna 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Standard minimiregler för behandling av

interner 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 FN :s internationella konventioner 97 . . . . . . . . . 3.2.4 Europarådets konventioner m.m. 100 . . . . . . . .

Mål och medel i anstaltsvârden m.m. 103 . . . . . . . . . . . Straffteorier m.m. 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Straffrättssystem 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Tiden före brottsbalken 104 . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Brottsbalken 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff 116 . . . . 4.3.1 Mål och medel 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Anstaltsindelningen 122 . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4 överväganden och förslag 125

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Mål och medel 4 § lagförslaget 125 . . . . . . . . 4.4.2 Anstaltsindelningen 6-8 §§ lagförslaget 137

Narkotika i anstalt 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande bestämmelser 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Narkotikastrafllagen 146 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Lagen om kriminalvård i anstalt 147 . . . . . . . . 5.3 Narkotikamissbrukare i anstalt 148 . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Narkotikasituationen i anstalterna 151 . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Tidigare utredningar m.m. 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Utredningen om isolering inom kriminal-

vården 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Ledningsgruppen för narkotikafrâgor 153 . . . . . 5.5.3 Permissionsutredningen 154 . . . . . . . . . . . . . . 5.5.4 Narkotikakommissionen 155 . . . . . . . . . . . . . 5.5.5 Beredningsgruppen för samverkan mellan

socialtjänst och kriminalvård 159 . . . . . . . . . . 5.5.6 Aktionsgruppen mot narkotika 160 . . . . . . . . . 5.5.7 Páföljdsutredningen 161 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.8 Ledningsgruppen mot narkotika 162 . . . . . . . . . 5.6 Kriminalvårdens insatser mot narkotika 162 . . . . . . . . . . 5.6.1 Differentieringanstaltsplacering av

narkotikamissbrukare 163 . . . . . . . . . . . . . . .

5.6.2 Behandlingen narkotikamissbrukare i av

anstalt 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.3 Kontrollinsatser i anstalt 169 . . . . . . . . . . . . . 5.6.4 Disciplinära åtgärder 174 m.m. . . . . . . . . . . .

överväganden och förslag 176

5.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.1 Allmänt 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.2 Kriminalvårdens uppgifter 177 . . . . . . . . . . . . 5.7.3 Avvägningen mellan skyddsåtgärder och reha-

biliterande insatser 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . Olika åtgärder inom kriminalvården 180 5.7.4 . . . . . .

Strajfxlerkställighet för vissa lángtidsdömda 183 . . . . . . . . Inledning 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . särbehandling 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande regler 183 6.2.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2.2 överväganden och förslag 6 § andra

stycket lagförslaget 195 . . . . . . . . . . . . . . . . Specialavdelning 197 6.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande bestämmelser 197 6.3.1 . . . . . . . . . . . . . .

6.3.2 överväganden och förslag 14 och 15 §§

lagförslaget 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kvinnor i anstalt 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 205 7.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . kriminalvård i anstalt 205 7.2 Lagen om . . . . . . . . . . . . . . Internationella åtaganden 206 7.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . intagna kvinnorna 207 7.4 De . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Anstaltsplatser för kvinnor 208 7.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . i anstalt 209 7.6 Barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210

7.7 överväganden och förslag

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

i anstalt 215 Ungdomar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 8.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Straffrättsliga regler ungdomar 215 8.2 om . . . . . . . . . . . . . kriminalvård i anstalt 217 8.3 Lagen om . . . . . . . . . . . . . . åtaganden 219 8.4 Internationella . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222

8.5 överväganden och förslag

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

kontakt med yttervärlden 227 Intagens . . . . . . . . . . . . . 227 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . brevväxling 227 Intagens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande bestämmelser 227 9.2.1 . . . . . . . . . . . . . .

9.2.2 överväganden och förslag 37-40 §§ lag-

förslaget 230 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 9.3 Besök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3.1 Gällande bestämmelser 233 . . . . . . . . . . . . . .

9.3.2 överväganden och förslag 41-43 §§ lag-

förslaget 238 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Telefonkontakter 242 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.1 Gällande bestämmelser 242 . . . . . . . . . . . . . .

9.4.2 överväganden och förslag 44 § lagförslaget 243

9.5 Gemensamma bestämmelser 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5.1 Gällande bestämmelser 243 . . . . . . . . . . . . . .

9.5.2 överväganden och förslag 45 § lagförslaget 244

10 Vistelse utom anstalt 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledning 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Permission 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.l Permission före 1974 års kriminalvárdsreform 246

l0.2.2 Nuvarande ordning 248 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.3 Kriminalvärdsreformen år 1974 253 . . . . . . . . . 10.2.4 Lagstiftningen efter är 1974 255 . . . . . . . . . . . 10.2.5 Kvalifikationstid för regelbunden kort-

tidspennission 258 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.6 Förhållandet mellan regelbundna och sär-

skilda permissioner 260 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.7 Kriminalvârdsstyrelsens översyn av till-

lämpningen av permissionsbestämmelsema 260 . . 10.2.8 Pâföljdsutredningens förslag 261 . . . . . . . . . . . 10.2.9 Några statistiska uppgifter 262 . . . . . . . . . . . .

10.2. 10 överväganden och förslag 46-48 §§ lag-

förslaget 264 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Behandlingsplacering utom anstalt 268 . . . . . . . . . . . . . 10.3.1 Inledning 268 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l0.3.2 Nuvarande ordning 268 . . . . . . . . . . . . . . . .

10.3.3 överväganden och förslag 49-50 §§ lag-

förslaget 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Frigáng 280 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.1 Frigângsinstitutet före 1974 års reform 280

10.4.2 Några utredningar som föregått 1974 års

reform 281 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.3 Nuvarande ordning 282 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.4 Något om rättspraxis 292 . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.5 Departementschefens uttalanden om frigáng

för narkotikamissbrukare 293 . . . . . . . . . . . . . 10.4.6 Uttalanden av justitieombudsmannen och

justitiekanslern 294 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l0.4.7 Några statistiska uppgifter om frigâng 298 . . . . . lO.4.8 Pâföljdsutredningens förslag 299 . . . . . . . . . . .

10.4.9 överväganden och förslag 51 § lagförslaget 300

10.5 Fritidsaktiviteter utom anstalt 307 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.l Frågans tidigare behandling 307 . . . . . . . . . . . lO.5.2 Nuvarande ordning 308 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.3 Några statistiska uppgifter 313 . . . . . . . . . . . . 10.5.4 Behandlingen av intagna som är socialt väl-

etablerade 313 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.5 Missbruk av utevistelse 314 . . . . . . . . . . . . . . 10.5.6 Uttalanden av justitieombudsmannen 315 . . . . . .

10.5.7 överväganden och förslag 19, 20 och 52 §§

lagförslaget 316 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Arbete och yrkesutbildning m.m 319 . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Inledning 319 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Normaliseringsprincipen 319 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 Behandlingsplanering 320 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.4 Arbete och arbetsplikt 320 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.4.l Gällande bestämmelser 320 . . . . . . . . . . . . . . ll.4.2 Nuvarande förhållanden i anstalterna 321 . . . . . . 11.5 Utbildning 322 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.5.1 Nuvarande ordning 322 . . . . . . . . . . . . . . . . l1.5.2 Yrkesutbildningens organisation i kriminal-

vårdsanstalterna 323 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.5.3 Kursutbudet inom kriminalvården 325 . . . . . . . 11.5.4 Utvärdering 326 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.6 Statistiska uppgifter 327 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1l.6.1 Klientelundersökningen 327 . . . . . . . . . . . . . .

överväganden och förslag 16-17 lagförslaget 329

. . . . 11.7.1 Sysselsättningsplikt 329 . . . . . . . . . . . . . . . . 11.7.2 Utbildning 330 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Intagnas innehav av personliga tillhörigheter m.m 333 . . 12.1 Inledning 333 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Förhållandena före 1974 års reform 333 . . . . . . . . . . . . 12.3 Gällande bestämmelser 334 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Kriminalvårdsreformen år 1974 335 . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.1 Kommittén för anstaltsbehandling inom

kriminalvården 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.2 1973 års departementspromemoria 336 . . . . . . . l2.4.3 Departementschefen 336 . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5 Det praktiska handhavandet av de intagnas pengar

och betalningstransaktioner 337 . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6 Frågans behandling efter 1974 års reform 337 . . . . . . . . . 12.7 Uttalanden av justitieombudsmannen 338 . . . . . . . . . . . .

12.7.1 Intagens rätt att göra betalningar med

posten 338 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.7.2 Intagens rätt att inneha och sälja per-

sonliga tillhörigheter 339 . . . . . . . . . . . . . . . 12.8 Försök med kontantlös anstalt 340 . . . . . . . . . . . . . . . .

12.9 överväganden och förslag 21-24 §§ lagförslaget 340

. . . . 129.1 Innehav av kontanta medel 340 . . . . . . . . . . . . 12.9.2 Innehav av andra personliga tillhörigheter

än kontanta medel 341 . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.9.3 Intagens betalningstransaktioner 342 . . . . . . . . . l2.9.4 Intagens lânetransaktioner 343 . . . . . . . . . . . .

13 Kontrollátgärder mot intagna 345 . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Inledning 345 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Regeringsformen 346 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3 Husrannsakan 347 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.3.l Nuvarande ordning 347 . . . . . . . . . . . . . . . .

l3.3.2 överväganden och förslag 28 § lagförslaget 348

13.4 Kroppsvisitation 348 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.l Nuvarande ordning 348 . . . . . . . . . . . . . . . .

l3.4.2 Överväganden och förslag 29 § lagförslaget 351

13.5 Kroppsbesiktning 352 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5.l Inledning 352 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5.2 Urinprov m.m 352 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.5.3 Övriga former av kroppsbesiktning 358

. . . . . . . 13.6 Omhändertagande av egendom 360 . . . . . . . . . . . . . . .

13.7 Övrig tvångsmedelsanvändning 362

. . . . . . . . . . . . . . . 13.8 Gemensamma bestämmelser 362 . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Disciplinära påföljder 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Inledning 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Disciplinära påföljder före 1974 års kriminalvárds-

reform 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.l Kritik mot systemet med disciplinära be-

straffningar 366 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3 Frågans behandling före 1974 års reform 367 . . . . . . . . . 14.3.1 Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminal-

vården 367 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3.2 Kriminalvârdsberedningen 368 . . . . . . . . . . . . 14.4 Nuvarande ordning 370 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4.l Angående gemensamhet eller placering i

enrum s.k. isolering 370 . . . . . . . . . . . . . . . l4.4.2 Disciplinär bestraffning 371 . . . . . . . . . . . . . . 14.4.3 Kriminalvårdsreformen âr 1974 372 . . . . . . . . .

ll

14.4.4 Bakgrunden till avskaffandet av isolerings-

straffet 375 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.4.5 Isolering i samband med utredning i disci-

plinärenden 377 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4.6 Permissionsmissbruk m.m 377 . . . . . . . . . . . . . 14.5 Internationella regler behandlingen av intagna 378 om . . . . 14.6 Pâföljdsutredningens förslag till ändring av nuvarande

bestämmelser disciplinär bestraffning 379 om . . . . . . . . . 14.6.l Páföljdsutredningens betänkande 379 . . . . . . . . l4.6.2 Remissbehandlingen av Pâföljdsutredningens

förslag 382 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.6.3 Senare behandling av Pâföljdsutredningens

förslag 385 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.7 Synpunkter från några kriminalvârdsanstalter 385 . . . . . . . 14.8 Krav pä domstolsprövning av beslut om frihetsbe-

rövande 385 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14.9 överväganden och förslag 53-57 §§ lagförslaget 387

. . . . 14.9.1 Förutsättningarna för disciplinär bestraff-

ning 387 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.9.2 Ett differentierat sanktionssystem 389 . . . . . . . . 14.9.3 Kombination disciplinära påföljder 394 av . . . . . l4.9.4 Val bestraffningsform 395 av . . . . . . . . . . . . . 14.9.5 Disciplinär bestraffning vid flera för-

seelser 396 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.9.6 Avskildhet under utredningen av ett

disciplinärende 397 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15 Övriga frågor 399

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Inledning 399 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Dopningsmedel 399 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2.1 Framställning från Föreningen Styresmän och

Assistenter m.fl. vid Kriminalvârdsanstal-

399 terna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2.2 Gällande bestämmelser 400 . . . . . . . . . . . . . . 15.2.3 Användning och effekter av dopningsmedel 401

l5.2.4 Frågans tidigare behandling 402 . . . . . . . . . . .

15.2.5 överväganden och förslag 30 § lagförslaget 403

15.3 Omhändertagande knivar och inbrottsverktyg m.m. 404 av . 15.3. 1 Framställning från Polismyndigheten i Malmö

och Kriminalvårdens regionmyndighet i

Malmö 404 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.2 Remissbehandlingen 405 . . . . . . . . . . . . . . . . l5.3.3 Gällande bestämmelser 407 . . . . . . . . . . . . . .

15.3.4 Överväganden och förslag 408

. . . . . . . . . . . . 15.4 Användning fängsel inom anstalt 409 av . . . . . . . . . . . .

l5.4.1 Framställning från Kriminalvárdsstyrelsen 409 . . 15.4.2 Gällande bestämmelser 410 . . . . . . . . . . . . . . 15.4.3 regler

internationella . 411

. . . . . . . . . . . . . . 15.4.4 Overväganden och förslag 60 § lagförslaget 411

16 Specialmotivering 413 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Lagen 1994:000 om verkställighet av fängelsestraff

Fängelselagen 413 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16.2 Ixagen 1974:202 om beräkning av strafftid m.m 460

. . . . 16.3 Ovriga författningsförslag 460 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservationer och särskilt yttrande 461 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 1 471 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 2 489 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 3 529

Förkortningar

AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMV Arbetsmarknadsverket ARK Allmänna Råd från Kriminalvårdsstyrelsen Art Konventionsartikel BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet Ds Departementsserien FN Förenta Nationerna JO Justitieombudsmannen JuU Justieutskotttets betänkande HAK Handbok för kriminalvården KAIK Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården Kva kriminalvårdsanstalt KvaF Förordningen 1974:286 kriminalvård i anstalt [Tidigaom Kungl. Kungörelse 1974:286 med vissa föreskrifter re: rörande tillämpningen lagen 1974:203 om kriminalvård av i anstalt KvalK] KvaL Lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt KVV Kriminalvårdsverket KVVFS Kriminalvärdsverkets författningssamling LAN Länsarbetsnämnden LUL Lagen 1964: 167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVU Lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga NAV Nämnden för Andlig Vård NJA Nytt Juridiskt Arkiv NSL Narkotikastrafflagen Prop Proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen Rskr Riksdagsskrivelse RÅ Regeringsrättens Årsbok SFS Svensk författningssamling SoL Socialtjänstlagen 1980:620

SOU Statens offentliga utredningar

SQU Socialutskottcts betänkande

SO Sveriges överenskommelser med främmande makter

Sammanfattning

Direktiven för Fängelseutredningen utfärdades den 2 april 1992. Enligt dessa har utredningen haft till uppgift att göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Utredningens arbete borde vara avslutat senast den l juli 1993. Fängelseutredningen påbörjade sitt arbete i maj 1992. Arbetet har bedrivits så intensivt som varit möjligt för en parlamentariskt sammansatt kommitté. Underlag till våra överväganden har bl.a. inhämtats ett stort antal studiebesök vid kriminalvårdsanstalter, varvid genom personal och intagna beretts tillfälle att lägga fram synpunkter. En brett upplagd klientelundersökning har genomförts. Utredningsuppdraget är vidsträckt och inrymmer såväl övergripande frågor av principiell betydelse som åtskilliga detaljfrågor. Det är därför uppenbart att den begränsade tid som vi fått till sitt förfogande varit otillräcklig för djuplodande överväganden och mera genomgripande analyser i alla frågor. Det har inte funnits utrymme för att diskutera mera väsentliga förändringar med avseende på kriminalvårdens arbetsformer och organisation. Arbetet har därför i huvudsak inriktats på vissa frågor av grundläggande principiell betydelse och på att åstadkomma en anpassning av regelverket till den utveckling som ägt rum sedan 1974 års kriminalvårdsreform trädde i kraft. Bland de förändringar som skett sedan år 1974 intar de som är betingade av den sedan den 1 januari 1992 gällande nya lagstiftningen psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda om lagöverträdare en särställning. Kriminalvården har tillförts en kategori psykiskt störda lagöverträdare som enligt tidigare lagstiftning skulle ha överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Kraven pá kriminalvården att kunna tillgodose de intagnas behov av psykiatrisk vård har därmed ökats väsentligt. Vi har gjort den bedömningen att de problem som är förknippade härmed bör övervägas för sig och inte kopplas samman med andra frågor om verkställigheten av fängelsestraff. Därför har vi begärt och medgetts tillstånd att ta upp denna fråga i särskild ordning efter det att arbetet med ett huvudbetänkande avslutats. Till ett slutbetänkande behandlingen av intagna som är psykiskt störda har om vi hänfört också den näraliggande frågan om psykoterapeutisk eller

annan behandling av män dömda för övergrepp kvinnor och barn. mot I övrigt har alla i direktiven särskilt angivna frågor tagits upp. När det gäller beslutsgången inom kriminalvården samt domstolsprövningen i kriminalvårdsmål har Domstolsutredningen i sitt betänkande SOU 1991: 106 redovisat vissa överväganden och lämnat en del förslag. Frågor om besluts- och besvärsförfarandet har inte behandlats särskilt i våra direktiv. Det ligger emellertid i sakens natur att frågor av så central betydelse för kriminalvårdens regelverk måste falla inom för vårt uppdrag och det bör ankomma ramen att på oss att självständigt lämna förslag vilken ordning lämpligen om som bör gälla. Vi har för avsikt att behandla även denna fråga i slutbetänkandet.

Under den tid som vi arbetat har det i ordning pågått annan lagstiftnings- och utredningsverksamhet med avseende på frågor som har ett nära samband med vårt uppdrag. Nya regler Villkorlig om frigivning har beslutats och trätt i kraft den 1 juli 1993. Väg- och sjöfyllerikommittén har nyligen lagt fram betänkande ett med bl.a. förslag om verkställighet fängelsestraff i särskild ordning av för personer som dömts för grovt rattfylleri. Frågor brottspåföljd för om ungdomar har utretts av Ungdomsbrottskommittén, förslag likaså vars redovisats nyligen. Straffsystemkommittén, har till uppgift som att se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, tillsattes samtidigt med Fängelseutredningen. Dess förslag med överväganden om bl.a. vilka principer skall ligga till grund för som

påföljdsbestämningen väntas inte föreligga före halvårsskiftet 1994.

Vi har haft kontakt och visst samråd med de nämnda ovan kommittéema. Vi har emellertid ansett det nödvändigt grunda våra att överväganden och förslag på den lagstiftning gäller som nu utan hänsyn till de ändringar som föreslagits eller kan komma föreslås att av andra kommittéer. Detta innebär att frågor verkställighet om av fängelsestraff kan behöva övervägas på bakgrund ändrade nytt mot av förutsättningar till följd eventuell lagstiftning. Särskilt av en ny kan lagändringar som grundas sådana principiella överväganden om

påföljdsbestämningen som ankommer på Straffsystemkommittén få

betydelse.

Utgångspunkten för straffverkställigheten måste enligt vår mening

vara brottsbalkens regler och grundläggande principer för om påföljdssystemet. Ändamålet med fängelsestraffet måste vara detsamma vid verkställigheten som vid domstolens påföljdsval. Detta bör komma till uttryck i lagregleringen.

De nya regler om straffmätning och påföljdsval infördes år som 1989 ger uttryck för ett i viss mån ändrat synsätt i förhållande till vad

som gällde tidigare. Vid tiden för 1974 års kriminalvårdsreform gällde fortfarande som huvudregel att domstolen skulle fästa särskilt en avseende vid att påföljden skulle ägnad främja den dömdes vara att

anpassning i samhället. Regeln uttryck för den s.k. behandgav lingstanken. Denna har den nya lagstiftningen fått träda i genom bakgrunden. Brottets straffvärde och art har tillerkänts en ökad betydelse för páföljdsvalet bekostnad överväganden om vilka av åtgärder kan ägnade att främja den dömdes samhällsanpasssom vara

ning. står bakgrund dagens lagstiftning klart att ingen döms Det mot av till fängelsestraff därför att han behöver eller har nytta av den ett behandling kan beredas honom i kriminalvårdsanstalt. Grunden som en för straffet är uteslutande den brottslighet som lagts den dömde till Straffet i samhällets inte brottslingens intresse och är last. utmäts - tillfoga brottslingen obehag står i proportion till den avsett att ett som brottslighet för vilken han dömts. Det obehag som fängelsestraffet är innebära består däri den dömde under strafftiden skall avsett att att berövad sin frihet och därmed avskuren från normala kontakter vara med anhöriga och vänner, ställd utanför arbetslivet samt förhindrad att

begagna sin fritid efter egna önskemål.

Kriminalvårdens grundläggande uppgift är att verkställa av domstol

straff. Mot bakgrund det sagda ankommer det sålunda utmätta av

verkställighetsmyndigheten att till att den som dömts till fängelse är

se berövad friheten och vistas i kriminalvårdsanstalt under den tid som en med domen. Ett ytterligare krav grundläggande betydelse är avsetts av den dömde skall förhindras att begå brott under den tid som att nya verkställigheten pågår. Även den nuvarande lagstiftningen utgår från att brottet och inte om står i för påföljdsbestämningen finns det brottslingen centrum fortfarande för att vid påföljdsvalet ta hänsyn till den ett utrymme dömdes förhållanden. Påföljdema Villkorlig dom samt skyddstillsyn varianterna kontraktsvård och samhällstjänst utgör alternativ till med fängelsestraffet. omständigheter talar för en lindrigare påföljd än som skall särskilt beaktas vid påföljdsvalet. De alternativa fängelse påföljdsformema har således ett företräde framför fängelse, om inte straffvärde eller eller den omständigheten att brottsligheten brottets art hinder påföljd än fängelse. Den tilltalades utgör återfall är mot annan möjligheterna få till stånd angelägen kvalificerad ungdom eller att en

kan ytterligare vidga tillämpningsområdet för altemati-

missbruksvård

ven. ambition så långt det är möjligt undvika att Bakom lagens att ligger insikten att straffverkställigheten

fängelsestraff utmäts om

konsekvenser. Den är berövad sin frihet generellt sett får negativa som tidsbegränsade obehag avsetts med domen drabbas inte bara av det som kan i många fall mera bestående utan straffverkställigheten ge avskildhet från samhället frihetsberövandet skadeverkningar. Den som innebär främjar inte den dömdes anpassning i samhället utan är snarare

ägnad att motverka denna.

Det är rimligt att sådana förhållanden som med avseende på på-

följdsvalet gett alternativa påföljdsformer ett företräde framför fängelse

beaktas också vid verkställigheten fängelsestraff. av De skadeverk-

ningar som kan förknippade med frihetsberövandet vara måste

motverkas och sådana åtgärder frihetsberövandet som trots kan vara

ägnade att främja en samhällsanpassning bör vidtas.

Det är viktigt att

frigivningen förbereds så att den dömde efter verkställigheten kommer

i så välordnade sociala förhållanden möjligt. som Behandlingstanken

bör i enlighet med vad departementschefen - uttalade i samband med

páföljdsreformen fortfarande tillmätas

- betydelse för straffverkställig-

heten. Såtillvida får dock behandlingstanken anses utmönstrad också

från verkställighetsplanet det tvång

att som utövas inte skall motiveras

med hänsyn till den intagnes behov och intressen.

Regler om verkställigheten fängelsestraff av saknas i brottsbalken

och har i stället hänförts till särskild lag, lagen 1974:203 en om

kriminalvård i anstalt KvaL. Vi har utgått från att detta bör gälla

också i fortsättningen. Därvid har vi funnit

att KvaL bör ersättas med

en ny lag, till vilken dock åtskilliga bestämmelser från KvaL kan

överföras i oförändrat skick. Vi föreslår den att nya lagen skall

benämnas lagen verkställighet fängelsestraff om av Fängelselagen.

Detta är mot bakgrund vår uppfattning av att kriminalvårdens

huvuduppgift är att verkställa domstol av utmätta straff en mera

realistisk benämning än den nuvarande.

I 4 § KvaL anges som ett grundläggande mål för kriminalvården i

anstalt uppgiften att främja den dömdes anpassning i samhället och

motverka skadliga följder frihetsberövandet. Även av om denna

målsättning i och för sig inte har något att göra med straffets ändamål

är det uppenbart att den ändå är väl förenlig med grunderna för

påföljdssystemet. Det är vår mening kriminalvårdens att verksamhet

även fortsättningsvis bör präglas av en brottsförebyggande och social

inriktning. Samtidigt är det emellertid tydligt att det föreligger en

konflikt mellan denna inriktning

av verksamheten och den grund-

läggande uppgiften att verkställa straff. Sådana åtgärder är bäst som ägnade att främja den dömdes anpassning i samhället förutsätter som regel att den avskildhet från samhället som avsetts med straffet bryts

eller att på annat sätt lättnad i verkställigheten medges.

Konflikten mellan kriminalvårdens olika uppgifter uppmärksammas

i 4 § KvaL såtillvida att den verksamhet inriktad som är mot den

dömdes rehabilitering begränsas

med hänsyn till att kravet på samhällsskydd inte får eftersättas. Verkställigheten skall sålunda anpassas

till vad som behövs för att motverka den dömde fortsätter att brottslig

verksamhet under den tid verkställigheten pågår. Kravet pá sam-

hällsskydd är emellertid enligt vår mening inte det enda som begränsar

kriminalvårdens möjligheter på bästa att sätt verka för de dömdas

samhällsanpassning. Även i de många fall då detta krav inte kan åberopas som hinder mot att den som dömts till fängelse vistas utom anstalten eller medges annan lättnad måste kriminalvården beakta att verkställigheten utformas så att domstolens straffbestämning inte framstår som åsidosatt. Detta är viktigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Vi föreslår mot bakgrund av det sagda att den ifrågavarande bestämmelsen kompletteras så att det framgår att förutom kravet på samhällsskydd även ändamålet med straffbestämningen skall beaktas

se 4 § lagförslaget. Tillägget innebär i huvudsak ett förtydligande och

anpassning lagregleringen till en ordning som gäller enligt en av kriminalvårdens interna föreskrifter och praxis. Enligt vår mening råder nämligen i allt väsentligt i tillämpningen en rimlig balans mellan kriminalvårdens rent repressiva uppgift att verkställa straff och dess uppgift att verka för de dömdas anpassning i samhället. Dock har det i några fall förekommit att intagna beviljats lättnad i verkställigheten i form vistelser utom anstalten under omständigheter som gjort att av det med fog kunnat sättas i fråga om verkställigheten stått i överensstämmelse med straffbestämningen. Det är därför inte helt utan betydelse att det av lagen framgår att straffbestämningen som sådan ibland kan utgöra hinder mot socialt motiverade friförmåner även när dessa inte kan förvägras under hänvisning till kravet på samhällsskydd. Enligt bestämmelsen i 4 § KvaL skall åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten vidtas redan från straffverkställighetens början. Föreskriften är viktig markering av att hela en strafftiden skall genomsyras en strävan att åstadkomma en frigivav ning till så socialt välordnade förhållanden möjligt. Man bör redan som i anslutning till intagningen ta ställning till om den dömde för sin framtida tillvaro i samhället kan ha nytta av utbildnings-, vård- och behandlingsinsatser kan erbjudas inom ramen för straffverkställigsom heten. Det ligger emellertid i sakens natur att åtgärder som direkt tar sikte på frigivningssituationen blir aktuella och mera angelägna mera strafftidens slut. Även intagen med hänsyn till kravet på mot en som sarnhällsskydd varit föremål för stränga säkerhetsmässiga restriktioner måste slutet verkställigheten rimlig möjlighet att mot av ges en förbereda sin frigivning. Kravet på samhällsskydd och andra skäl för att upprätthålla frihetsberövandet måste efter hand som verkställigheten närmar sig slutet tillmätas allt mindre vikt som hinder mot verksamhetens sociala ambitioner. Vi föreslår att detta synsätt markeras genom det i 4 § lagförslaget föreskrivs att särskild uppmärksamhet skall att ägnas förberedelse frigivningen under den senare hälften av av verkställigheten i anstalt. Genom 1974 års kriminalvårdsreform slogs princip fast att som kriminalvårdens intagna har rätt till samhällets stöd- och samma várdinsatser andra medborgare. Den sålunda knäsatta principen som

brukar benämnas normaliseringsprincipen. Till principen

knöts som en huvudregel grundsatsen att den service de intagna sålunda är som berättigade till skall tillhandahållas de utanför kriminalvården av organ som normalt har ansvaret för hälso- och sjukvård, socialvård, t ex arbetsförmedling Kriminalvården borde bygga m.m. upp egna resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder andra mot myndigheters medverkan eller där stödinsatsema uteslutande hade sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet. Vi har inte funnit någon anledning till avsteg från normaliseringsprincipen som sådan. Ett fängelsestraff bör inte innefatta beannan gränsning av den dömdes rättigheter än den ligger i själva som frihetsberövandet och det tvång är förknippat med detta. Även som grundsatsen att andra organ än kriminalvården skall ha huvudansvaret för den samhällsservice av olika slag som de intagna behöver bör stå fast. Grundsatsen kan inte anses åsidosatt på grund den utveckling av under senare år varigenom åtskilliga kriminalvårdsanstalter skaffat sig resurser och kompetens för behandlingsinsatser gentemot bl.a. missbrukare samt män som är dömda för vålds- eller sexualbrott. Denna utveckling bör enligt vår mening fortsätta. En annan princip slogs fast 1974 års kriminalvârdssom genom reform var den s.k. närhetsprincipen. Den dömts till fängelse som borde i enlighet med denna princip få avtjäna sitt straff så nära hemorten som möjligt. Detta skulle underlätta för den dömdes samhällsanpassning nyttiga kontakter med anhöriga och vänner samt med de samhällsorgan som enligt normaliseringsprincipen har huvudansvaret för vård- och stödinsatser i anslutning till frigivningen. En konsekvent tillämpning av närhetsprincipen förutsätter i vårt förhållandevis glest befolkade land strängt taget att intagna alla slag av lämpligen kan vistas i samma anstalt. Så är emellertid inte fallet. Det finns ett behov att fördela de intagna mellan olika anstalter med av hänsyn till vilka säkerhetsátgärder krävs för förhindra som att rymningar och återfall i brott. Det efter hand allt större narkotikaproblemet har gett upphov till ett ytterligare differentieringsbehov. Missbrukare bör helst inte undergå straffverkställighet tillsammans med icke missbrukare. Vidare bör intagna önskar komma till med som rätta sitt missbruk hållas åtskilda från andra missbrukare. Den speciella kompetens som byggts vid vissa anstalter förutsätter slutligen upp att dessa anstalter tillförs sådana intagna behöver och efterfrågar de som behandlingsinsatser som tillhandahålls. Sammantaget har de olika differentieringsbehov som föreligger medfört att närhetsprincipen kommit att i tillämpningen sättas allt sidan. mera Det är vår uppfattning att den utveckling bättre differentiemot en ring av de intagna som ägt varit värdefull och bör fortsätta. Detta rum innebär att närhetsprincipen inte kan upprätthållas övergripande som en

för anstaltsplaceringarna. Ett nära samband med närhetsprincipen norm hade den indelning anstalterna i riksanstalter och lokalanstalter som av gjordes i samband med 1974 års kriminalvårdsreform. Denna indelning är enligt vår mening inte längre ändamålsenlig. Enligt den föreslagna fängelselagen skall anstalterna indelas av oss i öppna och slutna anstalter. Någon ytterligare indelning behöver enligt vår mening inte lagfästas. Vi dock att den av Kriminalvårdsstyanser relsen föreslagna indelningen anstalter i fyra säkerhetsklasser i och av för sig är lämplig för praktiskt kriminalvårdsarbete och att den bör kunna läggas till grund för uppbyggnaden av kriminalvårdens anstaltsbestånd och erforderliga tillämpningsföreskrifter. Vi föreslår följande bestämmelser för anstaltsplaceringen. Valet anstalt står i första hand mellan sluten eller öppen anstalt. av Härvid skall precis gälla att placering i öppen anstalt äger som nu företräde. För placering i sluten anstalt skall särskilda skäl kunna

åberopas. Med särskilda skäl för placering i sluten anstalt avses företrädesvis säkerhetsskäl. Det skall föreligga omständigheter som talar för att bevaknings- och kontrollinsatser verkligen behövs för att säkerställa att den intagne kvar i anstalten och inte fortsätter i brottslig stannar verksamhet under verkställigheten. Utgångspunkten bör vara att ingen placeras under slutna former än säkerheten i varje enskilt fall mera kräver. För sådan utgångspunkt talar inte bara humanitära skäl utan en också det angelägna i att anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som

möjligt. Som skäl för placering i sluten anstalt anges straffets längd. ett Generellt är det uppenbart att risken för rymning- eller fritagning sett framstår större längre straff den dömde har att avtjäna. Ju som allvarligare brott den dömde gjort sig skyldig till, desto större vikt måste fästas vid kravet att kriminalvården skall motverka fortsatt brottslighet under verkställighetstiden. Det som nu sagts utesluter inte bedömning i det enskilda fallet kan ge vid handen att en att en långtidsdömd kan placeras i öppen anstalt redan från verkställighetens början. Möjligen bör någon öppen anstalt reserveras för intagna med lång kvarstående verkställighetstid, eftersom sammanblandning av en dessa med korttidsdömda är ägnat att medföra vissa olägenheter. En omständighet skall beaktas vid anstaltsplaceringen är annan som

brottslighetens art. Återfallsbenägenheten är generellt sett olika vid

olika slags brottslighet. När det gäller dömda som gjort sig skyldiga till allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet bör också brottsoffrets trygghet vägas in i bedömningen behovet säkerhetsåtgärder. För av av tidigare avtjänat fängelsestraff är det vidare uppenbart att den som valet mellan sluten och öppen anstalt i mycket blir beroende av hur den tidigare verkställigheten förlöpt. Som ett särskilt skäl för placering i sluten anstalt har också angetts den intagnes missbruk av narkotika.

Valet mellan sluten eller öppen anstalt är tidigare i som sagts huvudsak beroende bedömning vad säkerheten kräver. av en av En placering i sluten anstalt måste dock i enskilda fall kunna förekomma

utan att säkerhetsskäl kan åberopas. I den mån särskilda utbildningseller behandlingsresurser knyts till viss sluten anstalt bör intagna en som har behov av och efterfrågar sådan utbildning eller behandling kunna hänföras till den anstalten oberoende av om den slutna verkstäl-

lighetsformen är påkallad säkerhetsskäl eller Den medgetts av som frigång för arbete, utbildning eller annat bör, det i övrigt om är lämpligt, kunna placeras i en sluten anstalt, denna är närbeläom mest gen den ort där frigångsverksamheten skall äga För intagen rum. en som på egen begäran medgetts verkställighet utan gemenskap med andra intagna finns inte något alternativ till sluten anstalt. Slutligen går

det inte att komma ifrån att ett ändamålsenligt utnyttjande kriminalav vårdens resurser ibland förutsätter att intagna i och för som sig är ägnade för verkställighet i öppen anstalt tillfälligtvis placeras i sluten

anstalt. Som framgår av det följande föreslås i vissa hänseenden olika

regler för slutna och öppna anstalter kontroll- och säkerhetsom åtgärder samt om friförmåner. De strängare regler är avsedda som att gälla för de slutna anstalterna bör, i den mån det är möjligt, inte tillämpas i fråga om sådana intagna placerats i sluten anstalt som utan att säkerhetsskäl förelegat.

När det gäller fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag redovisas i lagförslaget två sidoordnade principer. Den först

nämnda innebär att intagen har behov utbildning en som av eller behandling som anordnas vid viss anstalt skall placeras i denna, det om är lämpligt. Den särskilda kompetens utvecklats som vid vissa anstalter skall sålunda tas till vara. En ytterligare specialisering anstalterna av kan såsom tidigare anförts vara av värde. För det andra bör emellertid

fortfarande närhetsprincipen äga viss betydelse med avseende valet av anstalt. Detta kommer till uttryck det föreskrivs den genom att att placering skall eftersträvas är bäst ägnad främja ändamålssom att en enlig planering av frigivningen. I allmänhet innebär detta att en placering i närheten av hemorten framstår fördelaktigast. som Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser anstaltsplaceringom en av ungdomar och kvinnor. När det gäller ungdomar föreskrivs i 8 § KvaL den inte nu att som fyllt 21 år skall, inte särskilda skäl föranleder hållas om annat, åtskild från sådana intagna kan inverka menligt på hans anpassning som i samhället. Den av oss föreslagna bestämmelsen den inte fyllt att som 21 år skall, om inte särskilda skäl föranleder placeras i annat, en anstalt som företrädesvis är avsedd för intagna torde yngre i allt väsentligt ha samma innebörd. Vi förutsätter någon eller några att anstalter inom var region för klientel intagna reserveras ett yngre upp -

till ca 25 år. Bestämmelsen är avsedd att i förekommande fall äga tillämpning också på ungdomar som inte fyllt 18 år. Vi ansluter oss sålunda inte till den tolkning av FN:s barnkonvention som gjorts i Danmark och som lett till att intagna under 18 är verkställer straffet på en särskild avdelning vid vilken all kontakt med intagna över 18 år är utesluten. Det finns för närvarande endast två anstalter som är avsedda enbart för kvinnor Hinseberg och Färingsö. Kvinnliga intagna placeras i övrigt på särskilda avdelningar vid vissa anstalter som också är avsedda för män. Vid dessa anstalter förekommer gemensamhet mellan manliga och kvinnliga intagna under arbetstid och bevakad fritid. Vi har genom våra anstaltsbesök fått den uppfattningen att renodlade kvinnoanstalter av olika skäl är klart att föredra. Kvinnorna utgör emellertid en i förhållande till männen mycket liten klientelgrupp. Inom denna finns samma behov av differentiering med avseende på säkerhetsåtgärder och behandlingsinsatser som när det gäller männen. Detta innebär att en koncentration av kvinnorna till rena kvinnoanstalter skulle åsidosätta såväl närhetsprincipen som ambitionen att finna rätt placering med hänsyn till förekommande utbildnings- eller behandlingsbehov. Nuvarande ordning måste därför i huvudsak bibehållas. Vi föreslår emellertid att det i lagen skall föreskrivas dels att kvinna företrädesvis skall placeras i en anstalt som är avsedd för kvinnor, dels att en kvinna bara efter att ha gått med det skall kunna placeras i en anstalt där gemensamhet med manliga intagna förekommer. I KvaL finns regler om särbehandling av långtidsdömda som begått brott särskilt samhällsfarlig natur. Den grundläggande bestämmelsen av finns i 7 § tredje stycket. Enligt denna bestämmelse skall en intagen som säkerhetsklassificerats verkställa straffet i en sluten anstalt. Andra bestämmelser i KvaL anger att anstaltsplaceringen skall avse en riksanstalt, företrädesvis en anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet, samt att intagna som avses i 7 § tredje stycket inte får medges vistelse utanför anstalten i annan form än som särskild permission med bevakning. Beslut om säkerhetsklassificering meddelas av Kriminalvârdsstyrelsen. Beslutet skall omprövas av styrelsen när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning. Vi har i första hand haft anledning ta ställning till om det finns behov av en säkerhetsklassificering i enlighet med gällande ordning. Med hänsyn till kriminalvårdens ansvar att för vart enskilt fall anordna verkställigheten med beaktande av kravet samhällsskydd och så att ordning och säkerhet vid anstalterna kan upprätthållas får det förutsättas att det alldeles oberoende av en förhand gjord formell säkerhetsklassificering inte skulle ha kommit i fråga att placera de intagna som det här gäller i annat än slutna anstalter med hög säkerhet eller att

medge dem friförmâner. En fördel med klassificeringen är emellertid att den intagne genom denna får ett klart förhandsbesked om att han inte kan påräkna en lindrigare anstaltsplacering eller frifönnåner förrän en längre tid av verkställigheten förflutit. Klassificeringen är härjämte av betydelse för allmänhetens förtroende för kriminalvårdens verksamhet. Den kan uppfattas som ett åtagande från kriminalvårdens sida att fästa särskilt avseende vid kravet på samhällsskydd när det gäller intagna som gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet samhällsav farlig art. Viktigt i det hänseendet är att den delegation av beslutanderätten i fråga om anstaltsplacering och friförmåner till myndigheter på lokal nivå som gäller beträffande intagna i allmänhet inte dem avser som säkerhetsklassificerats. Vi anser att det finns skäl att bibehålla en säkerhetsklassificering. Den kritik som riktats mot gällande ordning för säkerhetsklassificering har framför allt gällt beslutsordningen. Kritiken har främst kommit från intagna eller företrädare för dessa. Man har menat att det innebär en dubbelbestraffning att kriminalvårdsstyrelsen på i huvudsak samma underlag som legat till grund för rättens straffbestämning beslutar om en långtgående särbehandling samt att det med hänsyn till rättssäkerheten inte är acceptabelt att frågan avgörs i annat än domstolsmässiga former. Vi har för avsikt att ta upp denna fråga i slutbetänkandet i anslutning till andra frågor om besluts- och besvärsförfarandet i kriminalvärdsfrågor. De rekvisit för säkerhetsklassificeringen som vi föreslår anknyter i allt väsentligt till vad som nu gäller enligt 7 § tredje stycket KvaL. Kravet på en viss lägsta strafftid har dock för all slags brottslighet bestämts till fyra är. Med hänsyn till att det i praxis sällan förekommit att någon med kortare strafftid klassificerats har vi inte ansett det nödvändigt att bibehålla en särbestämmelse för personer som dömts för grov narkotikabrottslighet. Att sådan brottslighet i allmänhet är att bedöma som brottslighet av särskilt samhällsfarlig art torde stå klart utan att det nämns särskilt i lagtexten. Innebörden av säkerhetsklassificeringen skall enligt vårt förslag vara densamma som nu. Intagning skall ske till en sluten anstalt. Att placeringen företrädesvis skall avse en anstalt uppfyller högt som ställda krav på säkerheten är självklart. Permission och andra friförmåner förutom särskild permission under bevakning får inte - medges den som säkerhetsklassificerats. I ett särskilt avsnitt av betänkandet tar vi upp frågor om narkotika inom kriminalvården i anstalt. Som framgår av klientelundersökningen är andelen missbrukare hög bland de intagna. De problem som detta för med sig sätter i mycket stor utsträckning sin prägel på kriminalvårdens verksamhet. Denna har i detta sammanhang två skilda inriktningar. Den ena innefattar ambitionen att hålla kriminalvårdsan-

från narkotika, medan den andra syftar till att bästa stalterna fria komma ifrån sitt missbruk. Redan den sätt hjälpa de intagna att

all befattning med narkotika utgör brott gör det omständigheten att inte skall få förekomma i anstalterna. Härtill självklart att narkotika

inflöde narkotika till anstalterna är ägnat att störa kommer att ett av säkerheten i anstalterna. Som ett led i kriminalvårdens ordningen och allmänt brottsförebyggande uppgift sker ett aktivt rehabiliterande och

från anstaltspersonalen, erbjudanden om

påverkansarbete genom

vid vissa anstalter samt förmedling av stödbehandlingsinsatser genom

behandlingsinsatser utanför kriminalvården. Ett inflöde av och motverka detta påverkans- och behandlingsnarkotika är ägnat att gäller målsättningen att hålla anstalterna fria från arbete. När det kontrollåtgärder olika slag som står till narkotika är framför allt de av

Av största vikt är också fördelningen av de intagna buds av betydelse.

anstalter med hänsyn till deras missbruksförhållanden. mellan olika redovisas i de avsnitt behandlar olika delar av Vårt förslag som Sammanfattningsvis kan emellertid sägas att narkotikaverksamheten. alla förslag innefattar möjligheter till problemen ligger bakom som

kontrollåtgärder eller större restriktivitet i fråga om friförmáskärpta

ner. bakgrund narkotikasituationen föreslår vi i avsnittet om Mot av yttervärlden skärpning när det gäller reglerna intagnas kontakt med en

vid slutna anstalter. I avsnitt behandlas

om brevgranskning samma

besök till de intagna. Den införsel av narkotika som reglerna om utsträckning i samband med besöken. Därför förekommer sker i stor såtillvida kontrollerade besök skall få föreslår vi en skärpning att

omfattning än enligt nuvarande regler. Vid de förekomma i större

där narkotikaproblemen är särskilt allvarliga bör som slutna anstalter besök endast får tas emot under kontroll av huvudregel gälla att omöjliggör fysisk kontakt mellan den anstaltspersonal eller på sätt som

intagne och den som besöker honom.

narkotika ligger till del bakom också de förslag Problemen med en

avsnittet vistelser utom anstalt. Förslagen har som redovisas i om

emellertid också andra grunder.

stycket KvaL kan korttidsperrnission i form av Enligt 32 § första

permission beviljas, det inte föreligger påtaglig s.k. regelbunden om eller avsevärd fara för annat missbruk. fara för fortsatt brottslighet

för stark restriktivitet när det gäller förut- Lagtexten ger uttryck en

säkerhetsskäl vägra permissioner. Sådan sättningarna för att av inte i tillämpningen. Vi föreslår att lagen restriktivitet förekommer

praxis förekommer i detta anpassas efter den skärpta som numera

hänseende.

motverka perrnissionsmissbruk och för

Vi föreslår också i syfte att -

ändamålsenlig användning permissionsinstitutet bättre

att främja en av ställer krav på att varje enskild

planering av permissionstillfällena samt

permission skall ha uttalad

en och godtagbar ändamålsbestämning.

Även om nuvarande föreskrifter kvalifikationstider och om permissionsfrekvens enligt vår mening i allt väsentligt kan bibehållas som riktlinjer för att åstadkomma enhetlighet

i bedömningen, torde vårt

förslag om bättre planering komma att medföra att permission inte

beviljas med samma regelbundenhet hittills. som Vi föreslår därför att

benämningen regelbunden permission byts till normalpermission.

Av stor betydelse för kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet är möjligheten att med stöd 34 § KvaL av lämna medgivande till att en

vistelse på behandlingshem eller vårdinrättning

annan utanför kriminal-

vården får tillgodoräknas straffvcrkställighet. Institutet

som har hittills

inte haft någon särskild benämning utan vanligen kallats 34

placering. Vi institutet bör bibehållas anser att och föreslår att det

skall benämnas behandlingsplacering

utom anstalt 49 § lagför-

slaget.

Vi föreslår inte någon ändring när det gäller

förutsättningarna för att bevilja behandlingsplacering. Dock hänvisar

vi till 4 § lagförslaget

och de däri föreslagna allmänna föreskrifterna att dels verkställigom heten skall utformas så straffets att ändamål beaktas, dels särskild

uppmärksamhet skall ägnas förberedelse av den intagnes frigivning

under den senare hälften verkställigheten av i anstalt.

Ett problem med behandlingsplaceringarna

är att en förhållandevis

stor andel av dem bryts i förtid. När behandlingstiden sträcker sig förbi tidpunkten för den villkorliga frigivningen är antalet avbrutna

behandlingar större än antalet fullföljda. För att motverka avbrott vid

tidpunkten för villkorlig frigivning och för att bättre säkerställa att

förmånen av behandlingsplacering

reserveras för intagna som verkligen

är motiverade för behandlingen föreslår vi föreskrift

att som avses i 26 kap 15 § brottsbalken skall få meddelas i anslutning till att med-

givandet till behandlingsplacering lämnas.

När den avsedda be-

handlingstiden sträcker sig längre än till tidpunkten för den villkorliga

frigivningen föreligger ytterligare ett problem ibland

som varit till

allvarlig olägenhet för tillämpningen. Problemet hänger

samman med

att kostnadsansvaret för den behandling

som är avsedd att äga rum

efter frigivningen ligger inte på kriminalvården

utan på den kommuna-

socialtjänsten. Av skäl närmare som anges i det ifrågavarande

avsnittet av betänkandet föreslår vi detta att kostnadsansvar skall

övergå till kriminalvården.

I samma avsnitt behandlar vi också frigångsinstitutet. Därvid hän-

visar vi till den allmänna bestämmelsen i 4 § lagförslaget. Att

ändamålet med straffbestämningen skall beaktas bör hindra en sådan

extensiv tillämpning av frigångsinstitutet någon gång förekommit som och då utsatts för allvarlig kritik. Vidare markeras 51 § lagförslaget

att det skall föreligga ett behov särskilda stödåtgärder av hos den

intagne för att frigâng skall beviljas. En tillämpning av frigängsinstitutet enligt de förslagna reglerna är enligt vår uppfattning väl förenlig med fängelsestraffets ändamål. När frigâng utgör en förutsättning för att åstadkomma acceptabla frigivningsförhållanden eller motverka bestående skadliga effekter av straffet och hinder mot frigång inte möter med hänsyn till kravet samhällsskydd, skulle det tvärtom strida straffbestämningens ändamål att avstå från tillämpningen. mot Vi föreslår ingen lagändring när det gäller förutsättningarna för

intagna att delta i fritidsverksamhet utom anstalten. Arbete och utbildning vid anstalterna behandlas i ett särskilt m.m. avsnitt. Vi föreslår nuvarande bestämmelser sysselsättningsplikt att om står fast. I syfte att försvåra införseln av narkotika till anstalterna samt narkotikahandel mellan de intagna under anstaltsvistelsen föreslår vi skärpta bestämmelser när det gäller intagnas rätt att i anstalten inneha kontanter samt andra personliga tillhörigheter än kontanter. Vi menar härvid att intagna i slutna anstalter inte skall behöva ha någon tillgång alls till kontanter, kriminalvården såsom vi förespråkar -låter om utfärda betalkort kan användas vid kioskinköp och för liknande som ändamål. För hindra valuta än kontanter kommer till att att annan användning vid narkotikatransaktioner mellan de intagna föreslår vi att

dels de intagnas rätt till innehav i anstalten av personliga tillhörigheter skall begränsas till föremål mindre värde, dels att överlåtelser av av sådana föremål till andra intagna skall vara otillåtna. I avsnittet kontrollâtgärder mot intagna redovisar vi följande om förslag till lagändringar. Vi föreslår bestämmelse som medger kriminalvården rätten att en husrannsakan underkasta den intagnes bostadsrum i anstalten genom väskor och andra förvaringsanordningar kontroll. Kriminalvården samt har hittills bakgrund uttalanden i lagförarbeten ansett sig ha mot av - sådan rätt särskilt lagstöd. Vi emellertid att regeringsutan menar formens bestämmelser mänskliga fri- och rättigheter torde om förutsätta att frågan lagregleras. När det gäller bestämmelserna skyddsvisitation och annan om kroppsvisitation föreslår vi ingen ändring i sak. Vi förespråkar

emellertid en förenkling av lagregleringen. De kontrollâtgärder i praktiken har störst betydelse för kampen som narkotika i anstalterna är urinprovstagning och andra former av mot kroppsbesiktning. Vi att den nuvarande lagstiftningen i och för anser sig kriminalvården tillräckliga möjligheter att tillgripa dessa ger kontrollâtgärder. Den föreslagna ändringen när det gäller av oss anstaltsindelningen medför dock att den mest ingripande formen av kroppsbesiktning kommer att få användas även i sådana anstalter som hänförs till kategorin slutna lokalanstalter. Vi anför i sammanhanget nu också skäl för kriminalvården bör införskaffa en sådan urintestappaatt

rat som medger tekniska förutsättningar för att genom urinprovstagning konstatera om en person förvarar narkotika i kroppen. Efter förebild i rättegångsbalken föreslår vi regel en om att proportionalitetsprincipen skall beaktas vid användningen tvångsmedel av inom kriminalvården. En intagen som under verkställigheten i anstalt bryter anbefalld mot ordning eller meddelade anvisningar kan enligt gällande bestämmelser tilldelas disciplinär bestraffning i form av antingen varning eller tidstillägg, dvs. ett förordnande att viss tid inte skall inräknas i om verkställigheten. Vid sidan eller ibland i stället för den såsom av disciplinstraff betecknade sanktionen kan disciplinförseelsen medföra andra för den intagne negativa följder. Vanligt är att kvalifikationstiden för medgivande till permission eller utevistelse ändras. Det annan förekommer också att den intagne utsätts för s.k. knalltransport, dvs. förflyttning till säkrare anstalt. Vi föreslår att sådana åtgärder kan motiveras bara som nu av behandlingsskäl eller säkerhetsskäl i realiteten vidtas men som som reaktion på en disciplinär förseelse bör ingå i differentierat ett mera disciplinärt sanktionssytem. Det är i viss mån fråga rättssäkerhet en om att saker och ting ges sin rätta benämning. Härtill kommer ytterligare ett skäl för den i detta hänseende av oss föreslagna ordningen. Frågan s.k. fakultativ villkorlig frigivning om övervägs för närvarande av Straffsystemkommittén. Det ankommer därvid på kommittén att ta ställning till frågan i vad män den intagnes uppförande under verkställigheten skall inverka tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Om uppförandet skall beaktas vid prövningen av frigivningsfrâgan måste detta emellertid göras på ett sådant sätt att det inte kan uppfattas dubbelbestraffning för som en förseelser som redan medfört sanktioner i ordning. En förutannan sättning för ett sådant system med fakultativ Villkorlig frigivning som Straffsystemkommittén sålunda skall överväga är enligt vår mening en ordning för disciplinär bestraffning innebär det klart kan som att utredas vilka åtgärder av disciplinär natur vidtagits den som mot intagne. Enligt nuvarande ordning kan disciplinära sanktioner tillämpas bara i fråga om förseelser som begåtts under vistelsen i anstalt. Permissionsmissbruk o dyl kan inte bestraffas disciplinärt, föranleder men regelmässigt att kvalifikationstiden för permission påverkas till den ny intagnes nackdel. Med vår inställning att åtgärder vidtas i som av realiteten disciplinära skäl skall ges sin rätta benämning följer vi att vill att disciplinsystemet skall äga tillämpning också i fråga om förseelser som begåtts i samband med permission eller medgiven annan

utevistelse. överväganden ordning med fakultativ villkorlig

om en frigivning spelar också i det här sammanhanget roll. en

Som framgått det anförda föreslår vi att beslut om ändrad av kvalifikationstid för permission eller annan utevistelse samt om förflyttning disciplinära skål till säkrare anstalt eller avdelning av formellt skall disciplinära sanktioner. anses som det gäller det disciplinära sanktionssystemet redovisar vi i När övrigt följande överväganden och förslag. rimlig reaktion inte alltför allvarliga förseelser av förstagångs- En varning meddelas. Varning bör sålunda stå kvar som natur är att sanktionsform. kritik har riktats tidstillägget sanktionsform. Det har Viss mot som verkningslös sanktion mot dömda med lång kvarstående ansetts som en verkställighetstid. När det gäller intagna med så korta straff att villkorlig frigivning inte kommer i fråga har det vidare hävdats att vilket beslutas inte domstol utan myndighet inom tidstillägget, av av kriminalvården, strider åtaganden i internationella konventioner. mot Vår uppfattning är tidstillägget fortfarande får betraktas som ett att disciplinärt sanktionsmedel när det gäller intagna med en så lämpligt återstående strafftid det föreligger tydlig koppling mellan kort att en och disciplinbeslutets effekt. Tidstillägget bör sålunda förseelsen med den med hänsyn till konventionsåtagandena gjorda behållas, dock tillägget i det enskilda fallet inte får medföra att den begränsningen att berövad friheten under längre tid än som följer av det av intagne domstol utmätta straffet. kritik anförts användningen tidstillägg när det Den som nu mot av med lång kvarstående strafftid har vi funnit berättigad. gäller intagna föreligger därför behov ytterligare sanktionsmedel. Som sådana Det av avdrag den ersättning utgår till intagen för deltaganföreslår vi som anvisad verksamhet arbete eller studier samt ensamvistelse i de i - intagnes bostadsrum. När det gäller den först nämnda sanktionsden hänvisar vi till löneavdrag förekommer disciplinåtgärd formen att som sammanhang. Förslag isolering disciplinär sanktion i åtskilliga om som framförts tidigare och då avvisats. Vårt förslag skiljer sig på så vis har det tidigare vi att enrumsvistelsen skall verkställas iden från att menar bostadsrum. Därmed minskas den risk för skadeverkningar intagnes anförts skäl det tidigare förslaget. Farhågorna om som som mot vi f.ö. något överdrivna med hänsyn till att skadeverkningar anser de intagna kan tänkas drabbade av sanktionen har flertalet av som åtskillig erfarenhet enrumsvistelse under avsevärt svårare förav hållanden i samband med anhållande och häktning. Sammanfattningsvis innefattar det föreslagna differentierade av oss följande sanktionsformer: Varning, tidstillägg, sanktionssystemet löneavdrag, förbud vistelse utom anstalt, förflyttning till annan mot eller anstalt ensamvistelse i den intagnes bostadsrum. avdelning samt

Författningsförslag

1 till

Förslag

Lag om verkställighet av fängelsestraff

Fängelselagen

Härigenom föreskrivs följande.

INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 § Denna lag avser verkställighet av fängelsestraff. Vad som föreskrivs i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

2 § Kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över verkställigheten av fängelsestraff.

3 § Kriminalvårdsanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. För placering av sådana intagna som avses i 14 § kan sluten avdelning inrättas säkerhetsavdelning med särskild övervakning som och begränsad gemensamhet mellan de intagna. Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar vilka anstalter som är öppna eller slutna och vilka slutna avdelningar som är säkerhetsavdelningar. Vad i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt gäller även öppen eller sluten avdelning av anstalt.

4 § Kriminalvården i anstalt skall med beaktande av straffets ändamål och längd samt arten av den dömdes brottslighet och de krav som säkerheten ställer utformas så att skadliga följder av frihetsberövandet

motverkas. Åtgärder som är ägnade att främja den intagnes anpassning

i samhället och som förbereder honom för tillvaron utom anstalten skall från början vidtagas i den omfattning som är möjlig med hänsyn till straffets ändamål. Särskild uppmärksamhet skall ägnas förberedelse av frigivningen under den senare hälften av verkställigheten i anstalt.

5 § Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett förverkligande av kriminalvårdens syfte kräver insatser andra av samhälleliga organ, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ. Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör samråd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle att yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, inte om synnerliga skäl talar däremot.

6 § Vid fördelningen de dömda mellan slutna och öppna anstalter av skall följande iakttagas. Den som undergår fängelse i lägst fyra år skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Beslut om placering i sluten anstalt enligt detta stycke skall meddelas så snart verkställigheten påbörjats eller annars så snart det finns anledning till det. Beslutet skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning. Har beslut enligt andra stycket inte meddelats skall den dömde placeras i öppen anstalt om inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen av om särskilda skäl påkallar placering i sluten anstalt skall beaktas straffets längd, arten av den dömdes brottslighet samt omständigheter vid verkställighet av straff den dömde tidigare som avtjänat. Den som missbrukar narkotika skall företrädesvis placeras i sluten anstalt. Utan att säkerhetsskäl som avses i tredje stycket föreligger får placering i sluten anstalt förekomma det därigenom kan beredas om den dömde arbete, undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt eller placeringen är nödvändig för ett ändamålsenligt utnyttjande tillgängliga av resurser.

7 § Vid fördelningen de dömda mellan anstalter slag av av samma skall följande iakttagas. Den som inte fyllt 21 är skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, placeras i en anstalt som företrädesvis är avsedd för yngre intagna. Om inte särskilda skäl föranleder annat skall kvinna en företrädesvis placeras i anstalt är avsedd för kvinnor. En en som kvinna får inte utan eget medgivande placeras i anstalt där en gemensamhet med manliga intagna förekommer.

Den har behov utbildning eller behandling som anordnas vid som av viss anstalt skall, det är lämpligt, placeras i denna. I övrigt skall, om inte straffets längd eller andra omständigheter föranleder annat, om eftersträvas den placering är bäst ägnad att främja en ändamålssom enlig planering av frigivningen.

8 § En intagen placerats i sluten anstalt skall överföras till öppen som anstalt när särskilda skäl för placering i sluten anstalt inte längre

föreligger. En intagen placerats i öppen anstalt får överföras till sluten som anstalt han har avvikit eller omplaceringen annars är påkallad av om

hänsyn till säkerheten. Överföring från öppen till sluten anstalt får

härjämte beslutas på skäl i 6 § fjärde stycket. som anges

VERKSTÄLLIGHETENS INNEHÅLL

§ En intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. 9 Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är

förenade med vistelse i anstalt. En intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. skall sig efter de ordningsregler gäller för anstalten och Han rätta som de anvisningar anstaltspersonalen lämnar honom. som

Gemenskap

10 § En intagen skall under tid då han är skyldig att ha sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna, om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag eller sysselsättningens särskilda av beskaffenhet. Vägrar större antal de intagna i en sluten anstalt ett av samtidigt ha den sysselsättning har ålagts dem, får dock att som gemensamheten mellan dem inskränkas i den mån det är oundgängligen

pâkallat med hänsyn till förhållandena i anstalten. fritiden får den intagne i den utsträckning han önskar det vistas På med andra intagna, inte annat följer av bestämmelsertillsammans om i denna lag. I sluten anstalt får dock gemensamheten mellan intagna na på fritiden inskränkas, det är oundgängligen påkallat med hänsyn om till förhållandena i anstalten. anslutning till dygnsvilan får de intagna hållas avskilda från I varandra.

Avskildhet och placering på säkerhetsavdelning

11 § En intagen får på egen begäran ha anvisad sysselsättning i enrum, om lämplig plats kan beredas honom och särskilda skäl inte talar mot det. Medgivande härtill skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gäng i månaden. Läkare skall undersöka intagen har anvisad sysselsättning en som i emum, om det behövs med hänsyn till dennes tillstånd. Har den intagne haft sysselsättning i enrum under en sammanhängande tid av en månad, skallen sådan undersökning alltid äga rum.

12 § En intagen får, förutom i fall i 53 § andra stycket som avses 56 § och 61 hållas avskild från andra intagna, det är nödvändigt om med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom, för att hindra att den intagne påverkar någon intagen annan att allvarligt störa ordningen inom anstalten, för att hindra att den intagne medverkar till intagen att en annan får tillgång till berusningsmedel, för att hindra att den intagne allvarligt ofredar intagen. en annan

En intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad

i sluten anstalt fär hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller planlägger att annan fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för hindra sådan plan att att sättes i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen fortsätta brottslig att en verksamhet av allvarlig karaktär. Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

§ En intagen hålls avskild från andra intagna enligt

som l2 § skall

den lättnad i avskildheten är möjlig. som

14 § Finns det i ett fall som avses i 12 § andra stycket anledning anta att de förhållanden där kommer bestå som avses att en längre tid, får den intagne placeras på en säkerhetsavdelning. En intagen får också placeras på en säkerhetsavdelning, det finns om särskild anledning anta att det är påkallat för hindra honom från att brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt. Ett beslut om placering på säkerhetsavdelning skall omprövas så en ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

15 § Innan beslut meddelas om en åtgärd enligt 12 eller 14 § och vid omprövning av ett sådant beslut skall utredning ske rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande. Den hålls avskild grund av att han är farlig för sin egen som säkerhet till liv eller hälsa skall undersökas av läkare så snart det kan ske. Annan intagen hålls avskild enligt 12 § och sådan intagen som är placerad på en säkerhetsavdelning skall undersökas av läkare, som om det behövs med hänsyn till den intagnes tillstånd. Har en intagen hållits avskild under sammanhängande tid av en månad skall en en sådan undersökning alltid äga rum. Över vad förekommit vid utredning enligt första stycket skall som protokoll föras.

Sysselsättning

16 § En intagen skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. Har intagen behov undervisning, utbildning, arbetsträning en av eller någon sysselsättning eller medicinskpsykologisk eller annan av särskild behandling, skall sådan beredas honom under någon annan arbetstiden, det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och om den intagnes förutsättningar.

17 § En intagen är skyldig att utföra det arbete, delta i den undervisning, utbildning eller arbetsträning eller ha den sysselsättning i övrigt anvisas honom. Den som erhåller ålderspension enligt lagen som 1962:381 om allmän försäkring får dock inte åläggas att ha någon sysselsättning, och den som erhåller förtidspension eller sjukbidrag enligt nämnda lag får åläggas att ha sysselsättning bara av den art och omfattning som kan anses lämplig för honom.

18 § En intagen skall erhålla ersättning, enligt normer som meddelas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för arbete av han utfört, detta inte skett för räkning eller arbetssom om egen givare anstalten. Ersättning skall utgå även när en intagen, enligt utom bestämts rörande honom, under arbetstid deltager i undervad som visning, utbildning eller särskilt anordnad verksamhet eller annan behandling eller bedriver enskilda studier. Kan arbete eller annan verksamhet berättigar till ersättning inte beredas intagen eller som en är denne helt eller delvis oförmögen till sådan verksamhet, skall ersättning ändå utgå i den mån den intagne inte erhåller ålders- eller förtidspension enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring.

Ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den intagnes arbetsinsats, om inte särskilda skäl föranleder annat. För annan verksamhet skall ersättning i regel bestämmas enhetligt. Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande användningen ersättning enligt första stycket av och av annan arbetsinkomst som en intagen uppbär.

Fritid

19 § En intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning, som kan bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

20 § En intagen skall beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd.

Personliga tillhörigheter

21 § I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får intagen en inneha andra personliga tillhörigheter än betalningsmedel samt skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. En intagen i sluten anstalt får inte inneha andra personliga tillhörigheter än sådana som är enkel av beskaffenhet och har ett mindre ekonomiskt värde.

Vid prövning av en intagens innehav av personliga tillhörigheter

eller annan utrustning skall särskilt beaktas att innehavet inte får underlätta införsel av narkotika i anstalten.

22 § I sluten anstalt får en intagen inte inneha pengar eller annat betal-

ningsmedel än det som kriminalvården utfärdat. Om särskilda skäl föreligger härför, får anstaltschefen undanta en intagen från vad som nu sagts. Under vistelse i öppen anstalt får en intagen inneha betalningsmedel enligt särskilda bestämmelser.

En intagen i sluten anstalt får varken för eller räkning

egen annans inom anstalten överlåta egendom tilleller förvärva egendom från annan intagen. Inte heller får en sådan intagen inom anstalten göra lånetransaktioner med annan intagen. Föreligger synnerliga skäl för överlåtelse

eller lån mellan intagna, får anstaltschefen medge en intagen att inom

anstalten vidtaga sådan åtgärd.

23 § Om intagen begär att anstalten för hans räkning skall göra en en

kontotransaktion eller penningöverföring, skall han visa vad trans-

en aktionen eller överföringen Vid överföring av ett skäligt belopp avser. vilken den intagne är underhållsskyldig, behöver han till person mot dock inte visa vad överföringen Anstalten får inte medverka till avser. kan ha samband med befattning med transaktioner, som antas beroendeframkallande medel eller brottslig verksamhet.

det påkallat för hindra att otillåtna varor införs i 24 § Om är att anstalt, får det föreskrivas att de intagna inte utan särskilt medgivande försändelser slag än brev eller annan skriftlig får mottaga av annat handling.

Hälso- och sjukvård

intagen behöver hälso- och sjukvård, skall han vårdas 25 § Om en anvisningar läkare. Kan erforderlig undersökning enligt de som ges av behandling inte lämpligen ske inom anstalten bör den allmänna och sjukvården anlitas. Om det behövs, får intagen föras över till en

sjukhus. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården

allmänt intagen lider sådan smittsam sjukdom som kännedom om att en av en enligt smittskyddslagen 1988: 1472 utgör en samhällsfarlig sjukdom, anstaltschefen underrättas detta, det behövs med hänsyn skall om om smittan skall spridas. Föreskrifter psykiatrisk till fara för att om för intagen i lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk tvångsvård en ges vård. Förlossning intagen kvinna skall såvitt möjligt ske sjukhus. av en skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit Om det behövs, institution där hon kan erhålla lämplig vård. eller till annan anledning föreligger därtill, skall den enligt första eller Om som stycket vistas anstalt stå under bevakning eller vara andra utom underkastad särskilda föreskrifter. Beträffande behandlingen intagen, som har förts över till en av en

sjukvårdsinrättning i 6 § första stycket andra

sådan som avses 1991:1129 rättspsykiatrisk vård för frivillig meningen lagen om psykiatrisk vård, tillämpas föreskrifterna i 18-24 §§ lagen 1991:1128 tvångsvård bestämmelserna i 8 § andra och tredje om psykiatrisk samt 1991 1 129 rättspsykiatrisk vård om befogenhet för styckena lagen : om kriminalvårdsstyrelsen och regeringen att besluta om särskilda

restriktioner beträffande en viss intagen.

Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, får på hans 26 § en fortsatt sjukvård i anstalten beredas honom, om det kan anses begäran skäligt.

Frigivningsförberedelser

27 § Vid förberedelse av en intagens frigivning skall särskilt eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Kommer han att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd, skall så långt möjligt åtgärder vidtagas för att tillgodose sådant behov.

Kontrollátgärder mot intagna m.m.

28 § En intagens bostadsrum samt väskor och andra förvaringsanordningar som finns i rummet får undersökas för eftersökande föremål av som han inte får inneha.

29 § En intagen får kroppsvisiteras för eftersökande föremål av som han inte får inneha.

30 § En intagen är, om inte annat föranleds medicinska eller av liknande skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-, urineller utandningsprov för kontroll att han är inte har använt beroendeav framkallande medel eller sådant dopningsmedel i 1 § lagen som anges 1991:1969 om förbud mot vissa dopningsmedel.

31 § En intagen får underkastas amian kroppsbesiktning än som avses i 30 § när anledning förekommer att föremål han enligt vad som som följer av denna lag inte får inneha skall anträffas på honom. Utöver vad som följer första stycket får i fråga den av om som är

intagen i sluten anstalt kroppsbesiktning företas

i den mån det anses påkallat när han ankommer till anstalten vid intagning eller efter vistelse utom anstalten, det sker stickprovsvis eller också i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs utrymmen inom anstalten och av den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen, eller han skall mottaga eller har haft okontrollerat besök. Utöver vad som föreskrivs i första stycket får den är intagen i som öppen anstalt underkastas ytlig kroppsbesiktning i den mån det anses påkallat i fall som avses i andra stycket.

32 § Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som

omständigheterna medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne närvara. Annan kroppsvisitation än ytlig eller kroppsbesiktning får, när åtgärden gäller kvinna, inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

33 § Föremål, anträffas vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning som eller undersökning enligt 28 § och som en intagen enligt vad som följer denna lag inte får inneha i anstalt, skall omhändertagas och av förvaras för hans räkning, såvitt inte annat är särskilt föreskrivet. Om det vid kontroll anträffas egendom, som den intagne inte lagligen får inneha, skall egendomen omhändertas i avvaktan på beslag. Pengar, påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med som vad är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall som omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna skall anstaltens försorg göras räntebärande men får inte pengar genom disponeras den intagne förrän vid anstaltsvistelsens slut, om det inte av föreligger särskilda skäl. En försändelse har granskats enligt 37-40 §§ får hållas kvar, som det är påkallat säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast om av underrättas därom. Är det fråga ankommande försändelse, skall om en den intagne i den utsträckning det lämpligen kan ske få kännedom om innehållet. En kvarhållen försändelse skall utlämnas till den intagne så snart det kan ske och senast när anstaltsvistelsen upphör, om inte särskilda skäl talar däremot.

34 § Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får omhän-

dertas, de påträffas hos en intagen, om 2. intagen får dem sig tillsända, om en de medförs någon skall tas in i kriminalvårdsanstalt, om av som eller 4. de påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd om annars ägare till dem. Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl kan användas för insprutning i människokroppen som eller i fråga andra föremål är särskilt ägnade att användas för om som missbruk eller befattning med narkotika. av annan

35 § Egendom omhändertagits enlig 34 § skall kriminalvårdsansom stalten låta förstöra eller försälja enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen 1958:205 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp, erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, som tillfaller staten.

36 § Åtgärd enligt 28-34 §§ får beslutas endast skälen för åtgärden

om uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den intagne eller något motstående intresse.

Intagnas kontakt med yttervärlden.

Försändelse

37 § En försändelse till eller från den som är intagen i sluten anstalt får granskas för undersökning av om den innehåller otillåtna föremål. Sådan granskning får också ske för att undersöka försändelse om en innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något liknande förfarande. Beträffande den är som intagen på säkerhetsavdelning skall granskning försändelse ske. av En försändelse till eller från den som är intagen i öppen anstalt får, för syfte som anges i första stycket, granskas det finns anledning om anta att försändelsen innehåller föremål eller meddelande där som avses eller stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet. Om en intagen under utredningen av ett disciplinårende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom försändelse i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

38 § En försändelse mellan en intagen och en svensk myndighet, ett internationellt organ, som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda, eller en advokat skall vidarebefordras utan granskning. Anges ett brev vara avsänt från en svensk myndighet, ett sådant internationellt organ eller en advokat och finns det anledning anta att uppgiften inte är riktig, får dock försändelsen granskas, om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt. I fråga om en försändelse till postverket tillämpas 37 § i stället för första stycket.

39 § Granskning av en försändelse får inte ingående än vara mer som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte. I 33 § tredje stycket finns bestämmelser angående omhändertagande av försändelse.

40 § Vad i 37-39 §§ är föreskrivet om försändelse gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande en intagen gäller även sammanslutning av intagna.

Besök

intagen får besök i den utsträckning det lämpligen kan 41 § En ta emot får inte besök är ägnat att äventyra säkerheten ske. Han ta emot som anstalten eller kan motverka hans anpassning i samhället eller i som annars vara till skada för någon. intagen under utredningen ett disciplinärende hålls avskild Om en av får han också vägras besök i den mån det är oundfrån andra intagna, nödvändigt för syftet med utredningen inte skall gängligen att

äventyras.

det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen i 42 § Om tjänsteman vid anstalten närvarande när den anstalten skall en vara besök inte besöket kan ske under sådana förhållanden intagne har om och den besökande inte kan överlämna föremål till att den intagne

varandra kontrollerat besök.

Kriminalvårdsstyrelsen får, det behövs med hänsyn till säkerom vid viss sluten anstalt, besluta att de intagna i en heten eller ordningen får endast kontrollerat besök. Om det föreligger sådan anstalt ta emot skäl får besöket dock genomföras utan kontroll. särskilda advokat biträder den intagne i rättslig angelägenhet Besök av som en kontrollerat bara advokaten eller den intagne begär det. skall vara om

underlag för bedömningen den som är intagen i sluten 43 § Till av om skall i särskilt fall få emot besök skall i förväg undersökas anstalt ett ta har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig om den besökande den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall verksamhet. I inhämtas hans personliga förhållanden i övrigt. upplysningar också om föreskrivits gäller inte, i den mån det är uppenbart Vad som nu den besökande är känd eller annat skäl. obehövligt på grund av att av bedömningen intagen i öppen anstalt skall Till underlag för av om en i särskilt fall fâ emot besök får sådan kontroll som nyss sagts ett ta i den mån det är påkallat av säkerhetsskäl. göras för besök kan säkerhetsskäl föreskrivas att den Som villkor av sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning besökande underkastar undersökning väska eller förvaringsanordning eller medger av annan

som medförs.

Telefonsamtal

Telefonsamtal mellan intagna och utom anstalten får ske 44 § personer utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen kan förvägras i den äventyra säkerheten i anstalten eller som telefonsamtal som är ägnat att anpassning i samhället eller till skada kan motverka hans annars vara

för honom eller någon Om intagen under utredning annan. en av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra telefonsamtal i den mån det personer genom är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall

äventyras. Beträffande den som den intagne önskar samtala med kan sådan kontroll som avses i 43 § första stycket göras i den mån det anses behövligt. Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga endast rum med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat biträder som den intagne i rättslig angelägenhet får inte avlyssnas den intagnes utan medgivande.

Gemensamma bestämmelser

45 § Regeringen får beträffande viss intagen besluta avvikelser en om från bestämmelserna i 37-44 §§ om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande våld, av hot eller tvång för politiska syften.

Vistelse utom anstalt

Permission

46 § För att underlätta anpassningen i samhället eller för motverka att skadliga följder av frihetsberövandet kan intagen beviljas tillstånd en att lämna anstalten för viss kort tid normalpermission. Föreligger en inte obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller missbruk får annat normalpermission inte medges. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller sätt tagit befattning annat med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat lämna att prov enligt 30 Permission får också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket särskild permission. Kan den angelägenhet som ligger till grund för en ansökan särskild permission ombeom sörjas under normalpermission, skall sådan permission i första hand

användas.

47 § Normalpermission får inte beviljas en intagen som avses i 6 § andra stycket. Föreligger synnerliga skäl därtill får särskild permission beviljas sådan intagen. För permission skall ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Skriftlig permissionsplan skall upprättas för varje permissionstillfälle. Om tillsyn är behövlig, kan det föreskrivas att den intagne vid noggrann permission skall stå under bevakning. Intagen som avses i 6 § andra stycket skall vid permission stå under bevakning.

48 § Till förberedelse frigivning kan en intagen som avses 26 kap. av 7 § brottsbalken beviljas permission under viss längre tid frigivningspermission. Sådan permission får inte beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av straffet har avtjänats. För frigivningspermission skall ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

Behandlingsplacering utom anstalt

49 § Kan intagen genom vistelse utom anstalt bli föremål för en särskilda åtgärder kan antas underlätta hans anpassning i samsom hället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utom anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger behandlingsplacering utom anstalt. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel. Första stycket gäller inte intagen som avses i 6 § andra stycket. en

50 § För behandlingsplacering skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. I samband med vård eller annan behandling får det föreskrivas att den intagne skall skyldig att lämna blod-, urinvara eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Vid beslut om placering kan meddelas föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken att gälla för tid efter Villkorlig frigivning. Behandlingsplacering får inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

F rigâng

51 § För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen, som är i behov särskilda stödåtgärder inför frigivningen, medges att av

under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten frigâng. Vid prövning av medgivande till frigâng skall särskilt beaktas den om intagne är i behov av inskolning i arbetslivet eller frigâng kan annars

antas väsentligt underlätta hans försörjningsmöjligheter efter frigiv-

ningen. Det bör vid anstalt från vilken intagna normalt beviljas frigång vidtagas särskilda åtgärder för att främja sådan verksamhet. Frigång får inte beviljas en intagen som avses 6 § andra stycket. För frigâng skall ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. På platsen för frigångsverksamheten skall för den intagne utses en särskild kontaktman.

Fritidsaktiviteter utom anstalt

52 § Om det lämpligen kan ske, bör en intagen beredas tillfälle att utom anstalten fritid delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i

samhället fritidsvistelse utom anstalt. För sådan vistelse utom anstalt

skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn. Intagen som avses i 6 § andra stycket får inte medges fritidsvistelse utom anstalt.

Disciplinära påföljder

53 § Bryter en intagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten eller när han vistas utanför anstalten med stöd av bestämmelse som anges i 58 § eller med

stöd av 63 § första stycket, får disciplinär bestraffning åläggas honom

enligt andra stycket, om det inte föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om gämingen är sådan av beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten. Som disciplinär bestraffning kan den intagne meddelas varning, förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd den intagne undergår, förordnas att den intagne under viss bestämd tid, högst tio dagar, skall vistas i enrum, 4. förordnas att den intagnes ersättning enligt 18 § skall minskas med 20 % under viss bestämd tid, högst 30 dagar, då den intagne utövar anvisad verksamhet,

normalpermission, frigivningspermission, frigång,

5. förordnas att anstalt och behandlingsplanering utom anstalt inte fritidsvistelse utom får medges under viss bestämd tid eller

intagne förflyttas till avdelning eller anstalt. 6. den annan andra stycket 2 får inte medföra att den Ett förordnande enligt längre tid i anstalt än motsvarar det fängelseintagne skall vistas som Förordnande enligt andra stycket 3 verkställs straff han undergår. vistas i sitt bostadsrum. Förordnande enligt att den intagne genom får begränsas till visst slag av vistelse utom andra stycket 5 att avse disciplinär bestraffning gäller, om inte annat anstalt. Beslut om

förordnats, omedelbart.

fråga disciplinär bestraffning enligt 53 § 54 § Vid prövning av om förseelsen får, har fått eller kan bedömas få andra skall beaktas om Har intagen med stöd 56 § hållits avskild följder för den intagne. av disciplinärende skall tiden härför tillgodoräunder utredningen av ett disciplinärt förordnande enligt 53 § andra stycket 3 knas honom, om honom i anledning nämnda utredning. åläggs av

flera förseelser skall disciplinär bestraffning be- 55 § Föreligger gemensamt för samtliga förseelser. stämmas enligt 53 § andra stycket 2 får sammanlagt Upprepade förordnanden femton dagar för intagen som undergår inte avse längre tid än en fyra månader och fyrtiofem dagar för en intagen som fängelse i högst undergår fängelse längre tid än fyra månader. sammanlagda tiden för upprepade förordnanden enligt 53 § Den överstiga tio dagar för intagen som undergår andra stycket 3 får inte en femton dagar för intagen undergår fängelse i högst en månad, en som högst fyra månader och fyrtiofem dagar per fängelse i mer än en men undergår fängelse på längre tid än fyra kalenderår för en intagen som

månader.

disciplinärende får intagen tillfälligt 56 § Under utredningen av ett en i den mån det är oundgängligen nödhållas avskild från andra intagna

med utredningen inte skall äventyras. Åtgärden

vändigt för att syftet tid än fyra dygn. Kan den intagne inte hållas får inte vara under längre

får han placeras i allmänt häkte, om detta är

avskild i anstalten, till anstalt. Den intagne skall få lämpligare än att han förs över annan

den lättnad i avskildheten som är möjlig.

Innan beslut meddelas

57 § Disciplinärende skall avgöras skyndsamt.

intagne. Over vad förekommit vid skall förhör hållas med den som och undersökning skall protokoll föras. förhör annan

46 SOU 1998:76

Övrigt

58 § Tid för vistelse utom anstalt enligt 25, 46, 48, 49, 51 eller 52 inräknas i verkställighetstiden, inte särskilda om skäl talar mot det.

59 § Om en intagen avtjänar straff för brott har ett som riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall mâlsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad i vilken kriminalvårdsanstalt om den intagne befinner sig, den intagnes

förflyttning till öppen anstalt,

permissioner och andra vistelser anstalten, utom tidpunkt för frigivning samt om rymning och uteblivande efter permission. Underrättelse skall ske så tidigt möjligt. som

60 § Vid transport intagen skall möjligt av en om tillses att han inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får intagen vid en transport eller annars under vistelse anstalt beläggas utom med fängsel. Vid

förflyttning inom anstalt får intagen beläggas med fängsel,

om det är oundgängligen nödvändigt säkerhetsskäl. av Kan det befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas.

61 § En intagen som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av

alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel

att han kan befaras störa ordningen i anstalten får tillfälligt hållas avskild från andra intagna så länge det är nödvändigt för betvinga att det våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört. Visar sig andra medel otillräckliga för betvinga att våldsamt uppträdande av en intagen, får han hållas belagd med fängsel, om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till hans egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa. Kan en intagen i fall i första eller som anges andra stycket inte hållas avskild i anstalten fâr han placeras i allmänt häkte i högst två dygn, om detta är lämpligare än han att föras över till en annan anstalt. Läkare skall så snart det kan ske undersöka den som är föremål för åtgärd enligt denna paragraf. I fråga om den som hålls avskild därför att han är påverkad berusningsmedel skall av en sådan undersökning dock äga endast rum om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

62 § Medför kvinna spädbarn vid intagningen eller föder hon därefter barn, kan tillstånd henne ha barnet hos sig. ges att

63 § En intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken, domstolen eller nämnden begär det. Begär om annan myndighet att en intagen skall inställas inför denna, prövar kriminalvárdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse är fråga får en intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om varom nu det behövs av säkerhetsskäl. Tiden för inställelse som avses i första stycket inräknas i verkställighetstiden. Detsamma gäller tid som en intagen vistas utom anstalt med stöd 2 § lagen 1991:435 med vissa bestämmelser om internatioav nellt samarbete på brottmälsområdet. Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i en verkställigheten erfordras för utförande av hans- talan i målet. som

64 § Har intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör anstalten, en fâr ersättning härför tagas ut av medel som tillkommer honom enligt 18 § första stycket. Arbetsersättning som för en intagens räkning innestår hos kriminalvårdsmyndighet får inte utmätas.

65 § En intagen skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst timme om inte synnerligt hinder möter däremot. en

66 § En intagen inom anstalten vill utöva sin religion skall som beredas tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske.

67 § Med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksamheten inom kriminalvården har de intagna rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av intresse för de intagna. De har också rätt att i lämplig gemensamt ordning sammanträda med varandra för överläggning i sådana frågor. En intagen hålles avskild från andra intagna får dock deltaga i som överläggning eller sammanträde endast om det kan ske utan olägenhet.

68 § Om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten, kan förmåner som enligt lagen tillkommer intagen tillfälligt inskränkas. Om tillämpning bestämmelse i denna lag uppenbarligen kan av befaras medföra men för en intagens kroppsliga eller psykiska hälsa, får den jämkning göras är pâkallad för att förebygga sådant men. som

Beslut m.m.

69 § Frågor i 48 § prövas kriminalvårdsnämnden. som avses av Detsamma gäller frågor som avses i49 om den intagne har dömts

till fängelse i lägst två år. Övriga frågor enligt 49 § prövas den

av övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör.

70 § Regeringen kan förordna att tillämpningen 48 och 49 §§ får av överflyttas från kriminalvårdsnämnden till den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde anstalten hör.

71 § En intagen får hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut i frågor som avses i 48 och 49 §§.

72 § Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efter-

rättelse omedelbart, om inte annorlunda förordnas. Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan inte föras.

73 § Beslut enligt denna lag i andra frågor än som avses i 69-71 §§ meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Beslut i frågor på vilka första stycket är tillämpligt gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

74 § Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.

75 § Kriminalvârdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag får överklagas till kammarrätt. Beslut i fråga vistelse utom anstalt för om en intagen beträffande vilken regeringen har meddelat förordnande enligt 45 § överklagas dock hos regeringen. Detsamma gäller andra beslut av styrelsen enligt denna lag än som nu har angetts.

76 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva om överflyttning till någon kriminalvârdsmyndighet annan än kriminalvårdsstyrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 69 och 70 §§ samt av kriminalvârdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i andra fall än som avses

i 12 § andra stycket samt 14

77 § Kriminalvârdsstyrelsen kan ändra beslut i andra frågor än som avses i 69-71 §§ som efter bemyndigande enligt 76 § har meddelats av en annan kriminalvårdsmyndighet. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning av ett sådant beslut, det har gått honom emot. om

78 § Den som olovligen till en intagen överlämnar eller försöker överlämna eller annat som denne kan skada sig själv eller annan vapen med, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. Lämnar någon intagen alkoholhaltiga drycker eller andra en berusningsmedel eller sådan injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen eller hjälper någon annars intagen att komma sådana berusningsmedel eller föremål, dömes en till böter eller fängelse i högst månader, om inte gärningen eljest sex är i lag belagd med strängare straff.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1994, då lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt skall upphöra att gälla.

2. Beslut meddelats med stöd bestämmelse i lagen 1974:203 som av kriminalvård i anstalt skall fortfarande gälla. Sådana beslut enligt om lagen kriminalvård i anstalt skall omprövas gäller dock inte om som längre än till dess omprövning har skett.

Intagen har hänförts till den kategori intagna som avses i 7 § som tredje stycket lagen kriminalvård i anstalt, skall anses hänförliga om

till 6 § andra stycket denna lag till dess omprövning skett.

4. Vid tillgodoräknande tid för vistelse utom anstalt som har skett av före denna lags ikraftträdande skall bestämmelserna i 39 § lagen 1974:203 kriminalvård i anstalt tillämpas. om

Vid disciplinär bestraffning för förseelse som begåtts innan denna lag trätt i kraft skall bestämmelserna i lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt tillämpas, inte bedömning enligt denna lag leder om en till en lindrigare bedömning.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen 1974:202 om beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1974:202 beräkning om om av strafftid m.m. att 23 § skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23§

Har avbrott ägt rum i verkställigheten, skall det antal dagar avbrottet varat läggas till slutdagen. Som avbrott anses icke att den undergár fängelse häktas med som anledning av misstanke om brott. Genom beslut enligt lagen Genom beslut enligt lagen 1974:203 om kriminalvård i 1994:000 verkställighet om anstalt kan bestämmas att viss fängelsestraff av kan bestämtid icke skall inräknas i verk- att viss tid icke skall mas ställighetstiden. Därvid äger inräknas i verkställighetstiden. första stycket motsvarande till- Därvid äger första stycket ämpning. motsvarande tillämpning. Vid bestämmande av slutdagen skall dock bortses från disciplinärt förordnande enligt 53 § andra stycket 2 lagen om verkställighet av fängelsestraff

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till i 1976:371 be- Lag om ändring lagen om

häktade och anhållna m.fl.

handlingen av

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1976:371 om behandlingen om häktade och anhållna m.fl 17 och 17 skall ha följande av att lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17§

Vad sägs i denna lag häktad har motsvarande tillämpning som om den anhållits eller gripits grund misstanke om brott, som av den har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till 2. som kriminalvârdsanstalt, den har tillfälligt den som har tillfälligt som placerats i häkte med stöd placerats i häkte med stöd av av 23 § tredje stycket, 43 § första 56 § tredje meningen, 61 § stycket tredje meningen eller tredje stycket eller 63 § första § tredje meningen lagen stycket tredje meningen lagen 50 1974 2203 kriminalvård i 1994:000 om verkställighet om anstalt och fängelsestraf och av den har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket 4. som brottsbalken i avvaktan att beslut undanröjande av skyddstillsyn om vinner laga kraft. Denna lag tillämpas inte barn gripits enligt 16 § lagen som 1964: 167 med särskilda bestämmelser lagöverträdare. om unga

placerad i häkte Den är placerad i häkte Den som är som 50§ tredje med stöd 56 § tredje memed stöd av me- av 1974:203 ningen lagen 1994:000 om ningen lagen om

kriminalvård i anstalt får hin- verkställighet av fängelsestraff

andra får hindras från kontakter med dras från kontakter med tele- andra genom brev, personer genom brev, personer besök i den telefonsamtal eller besök i den fonsamtal eller oundgängligen mån det är oundgängligen mån det är med nödvändigt för att syftet med nödvändigt för att syftet

i disciplinärendet utredningen i disciplinärendet

utredningen Sådana inte skall äventyras. Sådana inte skall äventyras.

beslut meddelas av den krimi- beslut meddelas den krimiav nalvârdsanstalt som har be- nalvârdsanstalt har besom slutat om placering i häkte. slutat placering i häkte. om

Denna lag träder i kraft den 1994.

4 Förslag till 1991:1129 rätts- Lag om ändring i lagen om

vård.

psykiatrisk

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1991: l 129 om rättspsykiatrisom ka vård att 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16-

24 §§ lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård. Beträffande den är Beträffande den som är ansom anhållen, häktad eller intagen i hållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till krimi- eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt får kriminal- nalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, vårdsstyrelsen i särskilda fall, det är påkallat från ord- om det är pâkallat från ordom nings- eller säkerhetssynpunkt, nings- eller säkerhetssynpunkt, besluta särskilda inskränk- besluta om särskilda inskränkom ningar i rätten eller ningar i rätten att ta emot eller att ta emot skicka försändelser, att ta emot skicka försändelser, att ta emot besök eller samtala i telefon besök eller att samtala i telefon att med utomstående. Brev med utomstående. Brev som som i 9 § första stycket första i 9 § första stycket första avses avses meningen lagen 1976:371 meningen lagen 1976:371 om om behandlingen häktade och behandlingen av häktade och av anhållna m.fl. från den är anhållna m.fl. från den som är som häktad eller anhållen liksom häktad eller anhållen liksom brev i 25 § första brev som avses i 38 § första som avses stycket första meningen lagen stycket första meningen lagen 1974:203 kriminalvård i 1994:000 om verkställighet om anstalt från den är intagen av fängelsestraff från den som som skall dock alltid vidarebefor- är intagen skall dock alltid dras utan föregående gransk- vidarebefordras utan föregåenning. de granskning. Beträffande den rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol som ges eller är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda som fall, det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken om denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till för att brott innefattar användande våld, hot eller tvång för politiska som av

syften, besluta om särskilda inskränkningar i rätten eller att ta emot skicka försändelser, ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.

Denna lag träder i kraft den 1994.

1 Inledning

1 Direktiven

Dir. 1992:36 beslutades regeringen den Kommitténs direktiv av

april 1992. Enligt dessa skall vi göra en genomgripande översyn av

2 det regelverk lades fast genom 1974 års de principer och som

kriminalvårdsreform. Huvuduppgiften bör att, efter en avvägning vara gör sig gällande, överväga vilka mellan de olika intressen som

för anstaltsplacering bör tillämpas i framtiden samt att principer som dessa. Intresset hålla anstalterna narkotikaanpassa regelverket till att

särskilt uppmärksammas. l direktiven anförs vidare fria skall därvid

följande.

Bakgrund

1974 års kriminalvårdsreform

har till uppgift verkställa domar fän else och Kriminalvården att övervaknin är dömda till sky dstillsyn svara för en av personer som villkorligt ivna ha hand verksamheten vid eller är samt om Beträf ande den kriminalvård bedrivs utanför landets häkten. som frivård, innehåller brottsbalken relativt detaljerade anstalt, s.k. bestämmelserna kriminalvården i föreskrifter. De närmare om i särskild lag. På båda områdena finns anstalt regleras däremot en letterande föreskrifter i förordningar och myndighetsföre-

kläm

s 1 ter. slutet sextiotalet och början sjuttiotalet fördes en Under av av

kriminal olitisk debatt i Sverige och det ågick också ett

livlig ormarbete. Ar 1971 tillsattes iminalvårdsbeomfattande re en samlad bedömning de aktuella kriminalredning för att göra en av plan för det fortsatta reformarbetet. vårdsfrågorna och upprätta en betänkande SOU 1972:64 Kriminalvård lade grunden Berednin ens 1974:203 kriminal vård i anstalt KvaL, som för den ag om i kraft den l juli 1974 och alltjämt gäller, även om en trädde som ändringar har gjorts. del senare kriminalvården i anstalt skall utformas så att I lagen slås fast att i samhället främjas och skadliga följder av den intagnes anpassning frihetsberövandet motverkas. Vidare att målsättningen är att anges från början skall inriktas på konkreta åtgärder anstaltsvården redan intagne för tillvaron utanför anstalten i den förbereder den som kan ske kravet samhällsskydd eftersätts. utsträckning det utan att Kriminalvårdsreformen syftade också till ett närmare samarbete

anstaltsvård och frivârd. 1 propositionen 1974220 s. 85 mellan

framhöll departementschefen anstaltsvården härigenom att skulle få möjlighet att tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsformer. Övergången mellan de båda vårdformerna skulle bli mindre och anstaltsvårdens

skarp

målsättning att förberedelse frigivning - av skal vara ett huvudsyfte med alla åtgärder kunde lättare bli infriad. -

Genom reformen slogs den s.k. normaliseringsprincipen fast. Den innebär att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser andra människor. som Andra myndig-

heters primära ansvar för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning

samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår. Kriminalvårdens personal skall i första hand klarlägga klienternas behov stöd och vård av samt förmedla den nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Departementschefen betonade att endast i de fall då den dömde omhändertagits sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatserna uteslutande

har sin grund l kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter bör det

vara motiverat att göra något avsteg från denna princip och låta

kriminalvården ta det primära även för ansvaret uppgifter som normalt vilar andra huvudmän s. 85.

Normalisermgsprincipen har ett nära samband

med en annan princip, som också ligger till grund för kriminalvårdsreformen,

nämligen den s.k. närhetsprincyøen. Denna innebär

att den dömde, i den utsträckning det är möjligt, bör placeras på anstalt i en närheten av sin hemort. På så sätt får den dömde bättre möjligheter

att hålla en nära kontakt med frivården och andra myndigheter på den ort där han skall friges, liksom med sina anhöriga. Närhetsprin-

cipens förverkligande är således praktisk förutsättning för

en att

normaliseringsprincipen skall kunna tillämpas så bra som

Genom kriminalvardsreformen infördes möriligt.

också ett nytt ansta tssystem. Tidigare byggde anstaltssystemet på indelning en av riket i åtta

kriminalvårdsräjonger, varav fem var geografiskt indelade och

tre specialräjonger för ungdoms-, intemerings- respektive kvinnoklien-

tel. Det nya systemet bygger, till skillnad från det tidigare, på en renodlad regional organisation och indelning i riksanstalter en och lokalanstalter. Båda dessa anstaltstyper kan vara slutna eller öppna. Riktlinjer anto s också i fråga det fortsatta anstaltsby gandet. om Detta skulle inri tas på uppförande mindre lokalansta av ter som

främst skulle utnyttjas för intagna

utslussning

av i samhällslivet i enlighet med principerna isering och närhet. om norma Ar 1980 antog riksdagen ett princi för det framtida anstaltss program stemet som i allt väsentligt bygg e på principerna i kriminalvårdsre ormen. Totalt 21 lokalanstalter har tillkommit på grundval av programmet. Princip rogrammet har således i betydande utsträckning kunnat genom öras.

För valet mellan riksanstalt och lokalanstalt gäller den har att som dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis skall placerad i vara lokalanstalt. Den har dömts till fängelse i som mer än ett år skall företrädesvis bli placerad i riksanstalt. När det behövs för att man

skall kunna förberedafrigivningen får emellertid

den intagne föras över till lokalanstalt. Aven dömda med korta strafftider kan placeras

i riksanstalt sådan placering är påkallad på om t.ex. grund av missbruk av narkotika eller säkerhetsskäl. av Vid intagning i lokalanstalt skall välja den region och såvitt man möjligt den anstalt inom regionen är lämpligast för den som att intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt.

I fråga valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln om

att den intagne skall placeras i öppen anstalt. Placerin i sluten

särskilda skäl. Sådana skäl

anstalt skall ske om det är nödvändigt av kan flyktfara, risk för narkotikahantering eller att den intagnes vara arbete, undervisning eller behandling inte kan tillgodoses behov av i öppen anstalt. Vid placering intagen som inte f llt 21 år skall av ta särskild hänsyn och inte placera honom til sammans med man intagna kan inverka menligt å hans anpassning i samhället. som har dömts till fängelse i ägst fyra år eller lägst två för Den som -

brott rörande narkotika skall enligt 7 § tredje stycket KvaL

grova placeras i sluten anstalt, det med hänsyn till brottslighetens art om eller kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller annars fortsätta allvarlig brottslighet. Pâ vissa anstalter har det inrättats specialavdelningar för särskilt rymningsbenägna eller farliga intagna med långa strafftider. Sedan år 1981 är förutsättningarna för placering på sådan avdelning

reglerade i KvaL. Som tidigare angetts syftar anstaltsvården bl.a. till att underlätta den dömdes anpassning till livet utanför anstalten. Ett led i denna strävan är att den inta ne under anstaltsvistelsen skall beredas ett lämpligt arbete rämjar hans utsikter att efter frigivningen som sig till arbetslivet. Om en intagen har behov av underanpassa visning, utbildning eller särskild behandling, skall han få sådan under arbetstiden, det kan ske med hänsyn till anstaltstidens om längd och den intagnes förutsättningar. I propositionen konstaterade departementschefen att de intagna ofta har en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning och att det därför är väsentligt att anstaltsvistelsen i rimlig omfattnin inriktas å åtgärder för att undanröja dessa brister prop. 1974: 0 122. en intagne är skyls. att utföra det arbete eller delta i den undervisning eller ut-

bi dning som åläggs honom. den intagen i anstalt finns flera olika

möjligheter

För som är att få permission eller på annat sätt vistas utanför ansta ten. Dessa vistelser har till syfte att an assa den dömde till samhället och motverka skadliga följder av rihetsberövandet.

Vad gäller lagens innehåll i övrigt kan bl.a. nämnas regler om

möjlighet till fritidssysselsättning och intagnas rätt att inneha om tillhörigheter och att ha kontakt med omgivnin en genom

personliga telefon samtal och besök liksom bestämmelser isciplinära

rev, om för intagna brutit mot ordningen anstalten och om

påföljder

som oppsbesiktning, kroppsvisitering och urinprov. i anstalt har ändrats vid flera tillfällen. La en om kriminalvård Andringarna . har bl.a. rört disciplinpáföljder samt åtgärder i syfte att

förhindra rymningar och narkotikamissbruk i anstalt.

Kriminalvârdsberedningens beskrivning av anstaltklientelet

Reglerna för anstaltsplaceringarna i KvaL har sin grund i den indelning klientelet Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt av som

betänkande SOU 1972:64 125 ft Kriminalvård.

s. Beredningen konstaterade att det ganska liten skillnad var en mellan frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och medellånga strafftider i fråga kriminalitet, ålder, hälsotillstånd, om bakgrund och sociala inklusive missbruk av alkohol och vanor narkotika. Orsaken till att denna som kallades normalkliengrupp, telet, behandlades på anstalt enligt beredningen, till stor del var,

att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit åsyftat

resultat utan klienterna hade kommit in i oordnad livsföring en som hade lett till fortsatt brottslighet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas

relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten oftast inte var av allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser olika slag krävde av arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad

med personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en mera ordnad livsföring. Den anstaltsbehandling då som gavs inom kriminalvården ansågs inte fylla dessa krav. De sociala insatserna i

samband med klienternas utskrivning ofta otillräckliga

var och försvårades av att huvuddelen de frigavs från av intagna anstalter belägna långt från hemorten. Enligt beredningen kunde bäst man komma till rätta med detta de intagna fick tillbringa genom att verkställighetstiden i anstalter i närheten hemmet- lokalanstalter. av Härigenom skapades förutsättningar för successiv utslussning och en en integration mellan anstaltsvård och frivård för tillämpsamt en ning av normaliseringsprincipen. Närheten till hemorten när- hetsprincipen skulle således bilda utgångspunkten för anstaltsplace- rin en för normalklientelet i stället för de principer dittills som gäl t i fråga om differentieringen de intagna; bl.a. borde av att man undvika att blanda klienter med olika kriminell belastning anstalterna.

Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av på grund sina

intagna

som av personliga förutsättningar var

svår ehandlade och vilkas kriminalitet allvarlig var av natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig

själva eller andra. Till den gruppen hänfördes också personer som

dömts till långvari fängelsestraff för brott det

a av samma typ som s.k. normalkliente et men vilkas kriminalitet så omfattande var att skyddsaspekten måste tillmätas större betydelse. På anstalter för

denna typ av klientel slutna riksanstalter måste verksamheten - anpassas till en regelmässig ordning säkerhet och som garanterar ordnade förhållanden för såväl intagna personal. Aven dessa som intagna skulle enligt beredningen i princip slussas över till lokalan-

stalter när frigivningen var nära förestående. l dessa fall måste dock

det med hänsyn till den dömdes återanpassning fördelaktigare

behandlin saltemativet vägas mot krav på beaktande säkerhet och av samhällss dd. Beredningen förutsatte att de slutna riksanstaltema

utvecklade ett brett register behandlingsalternativ av genom en relativt långt driven specialisering.

En tredje klientelgrupp utgjordes, enligt beredningen, av personer som av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelse-

straff och som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt

ordnade förhållanden. Dessa inte farliga från personer var sam-

hällsskyddssynpunkt och ansågs inte ha något vårdbehov kunde

som tillgodoses genom kriminalvårdande ärder, bl.a. med hänsyn till

strafftidens längd. Deras eventuella jälpbehov måste klaras av andra sociala organ, t.ex. social- och nykterhetsnämnd. Gruppen

bestod till största delen av rattfyllerister. Det övervägande flertalet

ansågs kunna placeras i öppna riksanstalter med hänsyn till att behovet av att tillbringa anstaltsvistelsen i omedelbar närhet till

hemorten inte ansågs så stort för andra kategorier vara som av intagna. Mot bakgrund av beredningens överväganden föreslogs i

den avtjänat

propositionen

att som fängelse i högst fyra månader

öreträdesvis borde vara placerad i riksanstalt. Vid riksdagsbe-

handlingen ändrades lagtexten i enlighet med ett förslag från lagrå-

det så att alla intagna avtjänar fängelse i högst ett år företräsom desvis skall placeras i lokalanstalt JuU 1974:2 s. 39, rskr. 99.

Utvecklingen på kriminalvårdsanstaltema

Under år har det skett utveckling mot ökad specialisering senare en vid såväl riksanstalterna lokalanstalterna när det gäller som verksamhetens inriktning. Denna utveckling kan av helt naturliga skäl försvåra tillämpningen närhetsprincipen och därmed också av normaliseringsprincipen. Specialiseringen har hittills främst av inriktats narkotikamissbrukama. Det finns numera särskilda motivations- och behandlingsavdelningar liksom särskilda avdelningar för intagna inte missbrukar narkotika vid ett 25-tal som riks- och lokalanstalter. Vid några kriminalvårdsanstalter bedrivs

vidare verksamhet i fte att finna behandlingsmetoder för män som s gjort sig skyldiga til kvinnomisshandel och sexualbrott. Aven i övrigt är strävan verksamheten vid riks- och lokalanatt anpassa stalterna till olika kategorier intagna. Bl.a. bedrivs s.k. rattav fälleverksamhet vid ett tiotal anstalter. Inom Stockholmsregionen finns lokalanstalt används enbart för kvinnlig numera en som intagna. Vidare har kriminalvårdsmyndigheterna i ökad utsträckning koncentrerat placeringen kvinnliga intagna till en viss eller vissa av lokalanstalter även inom andra regioner. Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav en ökad

differentiering de intagna statsmakterna uttalat under senare av som år. Riksdagen har vid flera tillfällen erinrat om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken kriminalvårdens område måste bl.a. intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli vara att med sitt missbruk inte skall behöva komma i kontakt med av narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare skärs av från tillförsel droger och intagna förhindras att bedriva narkotikaav att handel inom anstalterna och ute i samhället. Våren 1991 riksdagen regeringen till känna att den verksamgav het med behandling dömda för sexualbrott och av personer, våldsbrott, bedrivs kriminalvården bör utökas och som inom intensifieras ytterligare. Målet måste, enligt riksdagen, vara att de intagna vill och har behov det skall kunna fä en sådan som av behandling. Vad gäller kvinnor lokalanstalt har riksdagen upprepade gånger uttalat det angelägna i dels att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skilda från manliga intagna, dels intagna kvinnors behov kan tillgodoses också anstalter med att både manliga och kvinnliga intagna.

Indelning anstalterna med hänsyn till säkerhetsgrad av

Kriminalvárdsstyrelsen har utarbetat ett förslag om en indelning av anstalterna efter graden säkerhet avseende rymning och fritagav ning. Förslaget innebär landets anstalter delas in i fyra säkerhetsatt grader; säkerhetsgrad l är den högsta säkerhetsnivån och säkerhetsgrad IV den lägsta. Olika delar anstalt kan ha olika säkerhetsav en rad. Indelningen bygger fyra kriterier; anstaltens geografiska dess fysiska utformning, anstaltens personal samt den äge, verksamhet eller inriktning utmärker anstalten. För att en som anstalt skall kunna hänföras till den högsta säkerhetsgraden krävs

bl.a. att den är belägen på sätt möjliggör ett som fri sikt runt hela anstalten, att den uppfyller högt ställda krav på murar, staket,

bevakning och andra säkerhetsanordningar

samt att den har hög personaltäthet och att denna personal är välutbildad och erfaren. Anstalter som till största delen uppfyller dessa krav, men där någon faktor är försvagande, bör enli förslaget hänföras

t till kategori II.

Anstalter med säkerhetsgrad skall slutna, vara dvs. de intagna skall kunna låsas in, och det skall finnas rymnin Anstalter

som hänförs till säkerhetsgrad IV är sådana där det inte finns några egentliga rymningshinder.

Krimina har gjort en indelning av landets anstalter

med utgångspunkt från förslaget. Den innebär i rincip att de slutna

riks anstalterna hänförs till säkerhetsgraderna eller II, de slutna

lokalanstalterna till säkerhetsgrad III och de öppna riks- och lokalanstalterna till säkerhetsgrad IV. Styrelsen överväger för närvarande hur anstaltsklientelet skall delas in med avseende på säkerhet vid anstaltsplaceringarna. Indelningen av anstalterna i säkerhetsgrader används underlag för rioriteringar nu som av hur

de medel kriminalvården disponerar för säkergetshöjande åtgärder

skall användas.

Behovet av nya överväganden

Det har i huvudsak rått enighet om att Sverige skall slå vakt de om principer som låg till grund för kriminalvårdsreformen. Det är emellertid närmare 20 år sedan kriminalvårdsreformen genomfördes.

Som framgått av min redovisning har utvecklingen under senare år av allt att döma medfört vissa svårigheter tillämpa lerna att re i KvaL om anstalts placering i enlighet med kriminalvârdsre ormens intentioner, bl.a. med hänsyn till berättigade krav på samhällsskydd

och det växande problemet med narkotika på anstalterna. Detta

gäller särskilt i fråga lokalanstaltsplaceringarna. Till

om bilden hör också att lokalanstalterna har utvecklat specialisering en i fråga om verksamhetens inriktning inte avsågs när reformen som genomfördes. Därtill kommer att Kriminalvårds verket har fått en ny organisation. Riksanstalterna, lokalanstalterna, häktena och frivårdsmyndi heterna är fr.o.m. den l januari 1991 organiserade i sju

kriminalvår sregiöner. Tidigare fanns det

tolv regioner och riksanstalterna ingick då inte i den organisationen.

regionala

Den nya organisationen kan komma att med öra riks- och lokalanstalatt terna utnyttjas på annat sätt än vad förutsattes när reformen som genomfördes.

Enligt min mening är det bl.a. den bakgrunden mot naturligt att nu genomföra en samlad utvärdering kriminalvården av i anstalt efter 1974 års reform för att förutsättningslöst överväga mer om de hittillsvarande målen och medlen för kriminalvården i anstalt bör förändras. Enligt min menin bör detta utredningsuppdrag ges åt en parlamentariskt sammansatt ommitté.

Utredningsuppdraget

Allmänna utgångspunkter

Kommittén skall göra genomgripande översyn de principer en av och det regelverk som lades fast genom kriminalvårdsreformen. En

utgångspunkt bör emellertid även i fortsättningen vara att ett grund-

läggande mål för kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes

anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsbe-

rövandet. Samtidigt måste samhällets berättigade krav på skydd ges

vikt. Den svenska kriminalvården bör, enligt min mening, stor förena humanitet med höga krav å säkerhet och effektivitet.

För uppfylla kriminalvår mål finns differentierad att ens en anstaltsorganisation förhållandevis vida möligheter och numera att verkställighetsinnehållet efter behoven i det ens ilda fallet. anpassa

Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Jag

således det ligger ett stort värde att det sker en fortsatt anser att 1 utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning.

Som framhålls i regeringsförklaringen bör kriminalvårdens brotts-

förebyggande och sociala ekter tillmätas ökad betydelse liksom as arbetet med att bekämpa nar otikamissbruket på anstalterna.

Huvuduppgiften för kommittén bör vara att närmare överväga

vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden

regelverket till dessa. Overvägandena bör ha sin och att anpassa utgångspunkt i undersökning anstaltsklientelet. Kommittén bör en av särskilt belysa vilka avvägningar som bör göras mellan de olika

intressen finns i fråga anstaltsplaceringarna, dvs. säkersom om hetskrav, behovet olika former stöd och behandling under av av anstaltstiden, möjligheter att förbereda frigivningen på ett rimligt

sätt, I det sammanhanget bör kommittén öra en samlad etc. bedömning utvecklingen under år i fraga om tillämpav senare ningen norrnaliserings- och närhetsprincipen samt överväga beav hoven att göra avsteg från dessa principer. Kommitténs överav

väganden i fråga möjligheterna att tilläm a normaliserings rin-

om cipen bör bl.a. göras bakgrund utvec ingen inom socia tjänmot av och den allmänna hälso- och sjukvården. Det finns också sten anledning att in den nuvarande anstaltsindelningen är om ändamålsenlig eller det finns skäl att införa ett annat system, om den Kriminalvårdsstyrelsen föreslagna säkerhetsklassificet.ex. av rin en av anstalterna. vill också erinra långt driven specialisering av ag om att en anstalterna riskerar att leda till svårigheter att lacera fängelsedömda

inte tillhör rätt kategori på lediga p atser, vilket i sin tur som försvårar anstaltsplatserna kan utnyttjas på ett kostnadseffektivt att Samtliga dessa aspekter bör beaktas och leda fram till en sätt.

samlad bedömning vilka avvägningar är lämpliga med

av som hänsyn till differentieringsbehoven a den ena sidan, och intresset att

effektivt resursutnyttjande inom kriminalvården å den andra. nå ett Kommittén bör redovisa konsekvenserna av sina överväganden om

differentieringsbehoven och placeringsreglerna vad gäller platsut-

nyttjandet på kriminalvårdsanstalterna. I sammanhanget bör erinras regeringens särskilda direktiv för om Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade anslagsframställning för

budgetåren 199394 199596 beslutades i juni 1991. Enligt - som dessa skall Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. med utgångspunkt från

tillgängliga relevanta data beskriva klientelutvecklingen och de

principer för anstaltsplaceringarna har tillämpats under de som fem åren. Denna beskrivning skall bl.a. ligga till grund för senaste bedömning den indelning klientelet som Kriminalvårdsen av om av beredningen gjorde i början 1970-talet fortfarande är relevant av grund för anstaltsplaceringarna samt i vilka avseenden klientelsom utvecklingen och de krav på ökad differentiering av de intagna en statsmakterna ställt under år har lett till avsteg från prinsom senare

ciperna i kriminalvårdsreformen. Uppdraget skall i denna del

redovisas iden fördjupade anslagsframställning skall lämnas till

som regeringen senast den l september 1992. Kommittén bör informera

sig om detta arbete och vid behov komplettera Kriminalvårdsstyrel-

sens klientelundersökning och övriga utredningsarbete i relevanta

delar.

När det gäller kriminalvården i frihet är det min avsikt inom att kort föreslå re eringen att tillkalla utredning bl.a. skall ha en som till uppgift att ämna förslag hur samhällstjänsten, kontraktsvårom den och andra alternativa påföljder kan utvecklas.

Frågan om hur det framtida anstaltsbyggandet skall ske övervägs

av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Kommittén bör hålla

informerad sina överväganden

arbetsgrup

om i den mån de har betydelse ör utformningen kriminalvårdsanstalterna. av Kommittén skall i övrigt oförhindrad och belysa vara att ta upp de frågor rörande kriminalvårdens elverk, innehåll och re utformning för i första hand anstaltsbehand ingen kan aktualiseras som under arbetets gång. Jag vill dock särskilt peka på några områden

som kommittén bör behandla. Flera dessa frågor berörs också i av de tidigare nämnda särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen.

Narkotika på anstalt

Narkotikasituationen utgör sedan lång tid ett svårbemåstrat problem

inom kriminalvården. Vid tiden för kriminalvårdsreformens genomförande bedömdes 25 % av de intagna på anstalterna narkotikavara

missbrukare den l april 1974. Den 1 april 1991 hade andelen

intagna som miss brukade narkotika ökat till hela 42 %. Under de

senaste åren har situationen anstalterna dessutom komplicerats av att narkotikamissbruk ocksa kan medverka till spridning HIVav virus. Lagstiftningen har skärpts vid flera tillfällen under 1980-talet i

syfte att hindra förekomsten narkotika på anstalterna. Sedan den av l januari 1981 finns generell möjlighet urinprov på de en att ta intagna för att kontrollera narkotikapåverkan. Den l oktober 1982

infördes den uttryckliga regeln att vid bedömning om man av om någon tillhör den kategori i 7 § trede stycket KvaL som avses särskilt skall beakta om straffet grovt narkoti abrott eller avser grov varusmuggling avseende narkotika. Samtidigt infördes skärpta regler

för granskning av brev och kontroll av telefonsamtal och besök.

Möjligheterna att företa krop svisitation och kroppsbesiktning

utö ades. Den 1 juli 1984 infördes bestämmelse

en om att man vid fördelningen av intagna mellan öp och slutna anstalter särskilt na skall beakta om det föreligger fara ör någon allvarligt skall att störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika.

Efter en lagändring den l juli 1988 kan särbehandling enligt 7 §

tredje stycket KvaL ske bl.a. beträffande intagna dömts till som fängelse i lägst två år för narkotikabrottslighet. Lagändringen grov innebar också särskilda begränsningar i möligheterna för intagna

som tillhör denna kategori att få vistas utan ör anstalten.

Fördelningen av de intagna mellan olika anstalter har också

förändrats i syfte att bemästra narkotikaproblemen. Till för några år

sedan var det endast riksanstalterna hade särskilda behandsom lingsavdelningar för narkotikamissbrukare liksom anstalter eller

anstaltsavdelningar för intagna utan narkotikaproblem. Någon

differentiering med avseende på narkotika förekom däremot inte på

lokalanstalterna. Som framgått tidigare har det under senare år skett en utveckling ökad specialisering bl.a. med avseende narkotika vid mot en såväl riksanstalterna lokalanstalterna. Det finns numera som särskilda lokalanstalter eller anstaltsavdelningar dit missbrukare som själva vill försöka sig sitt missbruk kan söka sig. Vissa ta ur för intagna medan

anstalter har reserverats utan missbruks

andra utnyttjas för narkotikamissbrukare är svara att motivera som för behandling. Den kategorin intagna utgör ett särskilt senare problem i sammanhanget. De beskrivs som återfalls- och rymningsbenä och svårhanterliga i övrigt. Många dem har psykiska na av prob em. Kriminalvårdsstyrelsen har låtit anstalterna göra en bedömning av förekomsten narkotika på anstalterna under tidsperioden oktober av 1990 till 1991. Bedömningen baseras gjorda beslag, mars erkännande intagen eller iövrigt grundad misstanke. Ca 15 % av av anstalterna rapporterade att ingen narkotika hade missbrukats anstalten under redovisningsperioden. Det var främst fråga om anstalter emot relativt få missbrukare och anstalter som som tar bedriver behandlingsprojekt för missbrukare, dit intagna frivilligt söker sig för komma ifrån sitt missbruk. På omkring 39 % av att anstalterna bedömdes narkotikamissbruk som sällsynt medan ca 29 % anstalterna redovisade roblem då och då. Omkring 10 % av anstalterna narkoti amissbruk ofta förekommande, av uppgav att var

och 6 % anstalterna rapporterade problem med narkotika så

ca av dagligen. Det rör sig det fallet om slutna anstalter gott som l senare mycket hög andel inskrivna narkotikamissbrukare som inte med en är motiverade bryta sitt missbruk. Den stora spännvidden mellan att olika anstalter i narkotikahänseende är således en konsekvens av den

förut beskrivna differentieringen av de intagna. Kommittén bör göra samlad bedömnin av erfarenheterna av en den differentiering de intagna med narkotika som nu av avseen e sker. I det sammanhanget bör kommittén pmärksamma vilka u konsekvenser placeringen i dessa fall kan ha ör möjligheterna att inför frigivningen förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalten. Kommittén bör mot den bakgrunden överväga vilka differentieringsprinciper bör tillämpas i framtiden och behovet som olika former åtgärdsprogram för att narkotikaproblemen skall av av

kunna bemästras bästa sätt. Enligt min mening bör en utgån s-

punkt därvid att intresset att hindra spridningen av narkoti avara missbruket och att kunna erbjuda möjligheter till rehabilitering även lokalanstalterna väger så tungt att det kan motivera att den

dömde placeras på anstalt än den som ligger närmast annan hemorten. Kommittén bör vidare ta ställnin till om det behövs utvidgade kontrollmöjligheter för förhin införsel och missbruk av att ra narkotika på anstalterna. I det sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma problemen på de anstalter har reserverats för som den svårhanterliga kategori intagna som beskrivits ovan.

Kvinnor på anstalt m.m.

Den nuvarande lagstiftningen innehåller inte några regler om att kvinnliga och manliga intagna skall hållas åtskilda. Däremot kräver

hänsynen till bl.a. internationella konventioner att det på gemensam-

ma anstalter finns en särskild bostadsavdelning för kvinnor.

Riksanstalten Hinseberg är sedan länge helt inrättad för kvinnor och

sedan några år tillbaka gäller detsamma för lokalanstalten Färingsö

i Stockholmsregionen. Kommittén bör ämföra erfarenheterna från

Färingsöanstalten med erfarenheterna rån lokalanstalter med både manliga och kvinnliga intagna. Mot denna bakgrund bör kommittén

överväga om olägenheterna med att blanda kvinnliga och manliga

inta na är så stora att det kan motivera fler lokalanstalter att avdelas för vinnliga intagna trots att det innebär från närhetsprinavsteg cipen. Finner kommittén inte tillräckligt starka skäl frångå att systemet med blandade anstalter bör kommittén överväga på vilket

sätt kvinnornas behov bättre kan tillgodoses på de gemensamma anstalterna.

Det finns också anledning för kommittén märksamma att up

förhållandena för barn som vistas på kriminalvårdsanstalt till-

sammans med en intagen förälder.

Ungdomar på anstalt

har ratificerat

Sverige

Förenta Nationernas konvention barnets om rättig eter. Enligt konventionen skall varje frihetsberövat barn

person under 18 år hållas avskilt från det inte

vuxna, om anses vara till barnets bästa att så inte sker. Det har ifrågasätts den om svenska lagstiftningen pfyller konventionens krav. KvaL inu nehåller en regel om att en som är under 21 år skall hållas avskild

från intagna kan inverka menligt á hans anpassning i som samhället, men det finns inte något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med I detta vuxna. sammanhang bör också anmärkas att i Sverige i till man - motsats många andra länder normalt inte placerar flera i - personer samma cell. Det år inte heller säkert att regel hålla ungdomar en om att under l8 år avskilda från vuxna alltid skulle till förmån för den vara unge. De personer under l8 år döms till fängelse är i som t.ex. allmänhet gravt kriminellt belastade och erfarenheterna från

ungdomsfängelserna tyder på att det är risk de stor att utövar ett negativt inflytande varandra. Kommittén bör bl.a. bakgrund mot av Sveriges âtagan e enligt FN-konventionen göra bedömning en av hur man inom kriminalvården på lämpligast sätt bör hand de ta om ungdomar under 18 år som trots allt döms till fängelse.

Behandling av intagna är psykiskt störda som

Den l januari 1992 infördes lagstiftning psykiatrisk tvångsny om värd och behandlingen psykiskt störda lagöverträdare. Den av ändrade lagstiftningen beräknas medföra att antalet psykiskt störda

inta na på kriminalvårdsanstalterna kommer öka. Detta att är

inta

en av att vissa personer som tidigare överlämnats till särskild vård

i stället kommer att dömas till fängelse. Flertalet dem förmodas av ha begått allvarliga brott och ha relativt långa strafftider.

Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården

visar att de psykiatriska várdbehoven hos de intagna på kriminal-

vårdsanstalterna är omfattande. Andelen psykiskt störda överträdare inom kriminalvården som helhet har dessutom ökat några se an år, sannolikt som en följd av en ändrad påföljdspraxis.

Samtidigt problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna som har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har kriminal-

vårdens psykiatriska vårdresurser starkt reducerats med egna hänvisning till normaliseringsprincipen. Det har emellertid visat sig

svårt att praktiskt tillämpa normaliseringsprincipen för intagna med

kiatriska vårdbehov. Psykiatrins snabba omvandling mot ps torisering och avinstitutionalisering har av allt att döma fått se ativa återverkningar för kriminalvårdens del. Till bilden hör ne så det råder stor brist slutenvårdsplatser vid psykiatriska oc att specialenheter.

I propositionen 199091158, 191 f Psykiatrisk tvångsvård

s. framhöll den dåvarande socialministern att hon trots detta m.m. ansåg det fanns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprinatt cipen även i framtiden. Det främsta skälet till detta var, enligt

socialministern, att erfarenheterna entydigt visade att kriminalvården

inte har förutsättningar att erbjuda en vård av lika hö samma kvalitet den äger inom den allmänna hälso- oc som som rum sjukvården. Därtill kom, anförde socialministern, att det inte skulle

framstå ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella som vårdresurser. Hon anså därför att det nödvändigt att sjukvårdsvar huvudmännen utveckla vårdresurser tillgodosåg även den här e som aktuella vårdbehov. Pro ositionen innehöll också förslag gruppens ägnade utvec ingen i den riktningen. Bl.a. som var att styra utvidgades möjligheterna anhållna, häktade och intagna i att e

kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former sjukhus

vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården. Justitieutskottet ansåg, när propositionen behandlades där, att de

nämnda åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet delade visserligen

i princip socialministerns uppfattning betydelsen av normaliseom ringsprincipen när det gällde den psykiatriska vården inom kriminal-

vården, framhöll samtidigt att det också med fog kunde hävdas men utvecklingen hunnit förbi den punkt där det är tillräckligt att att hänvisa till normaliseringsprincipen. Kriminalvården stod nu, enligt

utskottet, inför svårbemästrad situation, där det framstod som i en hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som

vilar på dem. Utskottet framhöll att garantier krävs för att de

frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet resurser som döms till psykiatrisk tvån svård minskar, också i personer som fortsättningen kommer kriminalvårdens ienter till del. Utskottet

tillade det här inte enbart handlade Också

sljukvårdsresurser.

att om förhållandena rent allmänt i anstalterna skul e påverkas av reformen,

och det framstod för utskottet uppenbart att det uppkom behov som för möjliggöra ett mänskligt och värdigt av extra resurser att omhändertagande den klientgrup Detta behov måste av nya en. enligt utskottet tillgodoses. Riksdagen öljde utskottet och gav

till känna vad utskottet anfört 199091:JuU34 s. 33, re rs r. .

I sammanhanget bör också nämnas den som Europarådets

rapport eller

kommitté mot tortyr och inhuman eller krä andebehandling

ha

bestraffning nyligen lämnade till den svenska regeringen efter att

besökt Sverige och undersökt förhållandena inom bl.a. kriminalvår-

finns

resurser

den. I rapporten konstateras bl.a. att det inte att

i praktiken fullt ut tillämpa principen om att intagna kriminal-

vårdsanstalt skall ha tillgång till sjukvård som den övriga samma

befolkningen, särskilt i fråga psykiatriskapsykologiska vårdbe-

om hov hos de intagna.

Mot den nu redovisade bakgrunden bör den mig förordade

av kommittén anal sera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den än rade lagstiftningen psykiatrisk tvångsvård och om föreslå de förändringar som kan motiverade. Det bör vara vara möjligt att om det finns tillräckliga skäl för det överväga - förändringar som innebär avsteg från normaliseringsprincipen. En lösning som kan bli aktuell är att ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnaderna för den psykiatriska vård intagna i som ges kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. En annan kan övervägas är utveckla psykiatriska

lösningcsom

att vårdresurser inom iminalvården. Analysen bör bl.a. göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningarna att bedriva vård hög en av kvalitet. I sammanhanget bör också erinras att frågan hur kriminalom om vårdens klienter skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den allmänna hälso- och sukvården behandlas av en parlamentariskt sammansatt kommitté un er Socialdepartementet S 1989:01. Den kommittén kommer att slutredovisa sina förslag i mitten av augusti 1992. Samråd bör ske mellan de båda

kommittéema.

Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn

Under de senaste åren har man inom kriminalvården âbörjat en verksamhet i syfte att finna lämpliga behandlingsmeto för män er som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn. Verksamheten har bl.a. omfattat psykoterapi för de dömda männen

samt handledning och utbildning personalen inom kriminalvår-

av den. Som tidigare angivits har riksdagen givit regeringen till känna

att denna behandlin bör utökas och ytterli are intensifieras 19909l:JuUl7 s. l rskr. 154. Kommittén ör klarlägga hur , stort behovet av sådan behandlin är och hur den riksdagen av angivna målsättningen bör förver igas.

Yrkesutbildning i anstalt

Många av dem som tas in i kriminalvårdsanstalt har stora brister i sin utbildning. Genom att de intagna får tillgång till teoretisk eller yrkesinriktad utbildning förbättras deras möjligheter till återanpassning i samhället. Kommittén bör ta del erfarenheterna från av den utbildning som nu bedrivs på anstalterna och överväga det om finns skäl att utöka eller förändra verksamheten.

Vistelser utom anstalt

I förarbetena till KvaL framhålls att korttidspermissioner utgör ett värdefullt medel för att förhindra skadliga verknin anstalts ar av isoleringen och att hjälpa de intagna att behålla ontakten med anhöriga och andra som kan bidra till deras resocialisering. Departementschefen konstaterade i propositionen att de regelbundna korttidspermissionerna utgjorde ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefens menin var deras värde denna ur synpunkt så betydande att det inte avgörande hinder mot anns en

ordnin enligt vilken en intagen skall kunna få komma i åtnjutande

så permissioner även om det föreligger viss risk för av ana

missbruk prop. 1974:20 s. 94. Korttidspermissioner kunde också beviljas för särskilda ändamål, såsom att besöka läkare eller en sjuk

anhörig.

Aven enligt min uppfattning är korttidspermissioner ett värdefullt

insla i kriminalvården i anstalt. Detta hindrar emellertid inte att det kan innas skäl över hur perrnissionema används. att se låg den totala andelen missbrukade permissio- Under en lång tid omkring 4 %. Den 1 juli 1989 utfärdade Kriminalvårdsstyrelner föreskrifter permissioner i syfte att minska antalet misssen nya om brukade permissioner. Under budgetåret 199091 hade den totala andelen missbrukade permissioner minskat till 2,7 %. Aven om situationen således har förbättrats bör kommittén undersöka om det finns anledning lagstiftning eller andra särskilda åtgärder att genom från statsmakternas sida ytterligare minska missbruket av permissio- Kommittén bör därvid särskilt överväga om det finns skäl att ner.

särbehandla vissa kategorier intagna i permissionshänseende och

av perrnissionsutfallet anledning till ändringar i fråga om om ger förutsättningarna för någon särskild permissionsform. För att underlätta anpassningen i samhället kan den intagne få möjlighet under frigång utföra arbete eller delta i undervisning att eller utbildning utanför anstalten. Enligt förarbetena är tanken att frigivningen från lokalanstalt skall kunna ske stegvis bl.a. med hjälp frigångsarbete. Under åren 1985 1990 påbörjades mellan 1 400 av och 1 500 frigån svistelser varje år. Av dem som hade beviljats fri ång hade 64 någon form anställning, 31 % studerade och o av 5 arbetade i eget företag. De uppföljningar av frigångsfall som o Kriminalvårdss relsen har gjort t der att frigången fyller en

viktig funktion intagna har behov utbildning eller träning

som av i ordnat arbete. A andra sidan har det vid tillämpningen av fri ängsregeln visat sig att rekvisitet underlätta anpassningen i sa ället i vissa fall kan svâitolkat. Det har i rättspraxis förekommit fall vara har kritiserats oacceptabel urholkning straffverkstälsom som en av beslut JO den 21 januari 1985 i ärende

se

ligheten

t.ex. av 1 94-1984 och promemorian Ds Ju 1985:1 Lyxfångar finns dom. - Kommittén bör överväga villkoren för frigång kan utformas på om ett tydligare sätt. En intagen kan också tillåtelse att vistas utanför anstalten en längre tid i fte, s.k. §34-vistelse. En grundtanke är

rehabiliterinåss någorlunda jämförbar med

att sådan placering s vara en anstaltsvistelse. I förarbetena nämns exempel vistelseformer som skola med internatförläggning, behandlingshem för narkotikamissbrukare, särskilt lämpligt enskilt hem och värnpliktstjänst öring. Hittills har § 34-vistelse använts främst för att placera nar otikamissbrukare i behandlings- eller familjehem. Oftast avsikten att

behandlingsvistelsen skall fortsätta efter verkställighetens slut.

Under budgetåret 1990-91 påbörjades ca 850 §34-vistelser. Vid en

Kriminalvårdsstyrelsen genomförd uppföljning av 132 intagna av

placerades enligt § 34 visade det sig att hela % vistel-

som av

avbröts under undersökningsperioden. Denna siffra skiljer sig

serna vad gäller för andra

vistelsertpå

visserli en inte nämnvärt från som behand ingshem, utvecklingen inger oro. Förutsättningarna or men 34-vistelse bör därför över grant. I de användning av § ses no

tidigare nämnda särskilda direktiven till Kriminalv rdsstyrelsen

ingår göra analys § 34-verksamheten, ta de initiativ som att en av möjliga inom för gällande lagstiftning och att föreslå de är ramen

förändringar som bedöms som nödvändiga. Kommittén bör ta del av denna redovisning och göra bedömning hur § 34-vistelser bör en av utnyttjas i framtiden, bl.a. mot bakgrund den utveckling av som sker inom den kommunala missbrukar vården.

Särbehandling av lángtidsdömda

Erfarenheterna visar klart att det finns en mindre intagna grupp som med häns n till kravet på samhällsskydd bör bli föremål för särbehand ing i vissa avseenden. Det rör sig om personer som dömts

för särskilt samhällsfarlig brottsli het och som å grund risken

av för ny allvarlig brottslighet verkställig etstiden inte kan un er placeras i öppen anstalt eller beviljas permissioner i samma utsträckning som flertalet andra intagna. För denna grupp intagna har det sedan år 1972 förekommit viss särbehandling vid en verkställigheten i anstalt.

Enligt nu gällande regler skall enligt 7 § tredje stycket KvaL den som avtjänar fängelse i lägst fyra år och den i annat fall har som dömts till fängelse i lägst två år för brott rörande narkotika, grova placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten hans av brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet allvarlig karaktär av innan verkställigheten i anstalt har avslutats. En sådan intagen skall placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning med särskilt säkerhet. Prövningen av om en inta skall en särbehandlas me stöd av 7 § tredje stycket KvaL görs riminalav vårdsstyrelsen. Särbehandlingen skall omprövas minst gång en var sjätte månad, men kommer automatiskt att omprövas vid prövning

av ansökan om permission eller annan utevistelse. Den särbesom handlas med stöd av 7 § tredje stycket KvaL får nämligen inte beviljas frigång, möjlighet att delta i fritidsverksamhet utanför anstalten, regelbunden permission eller medges § 34-vistelse.

Särskild permission får beviljas endast det finns synnerliga skäl

om och dâ endast under bevakning. I genomsnitt särbehandlas vid ett givet tillfälle omkring 230 intagna med stöd av bestämmelsen. Ar 1981 skedde en lagreglering av förutsättningarna för placering någon av de specialavdelningar som Kriminalvårdsstyrelsen hade inrättat på vissa slutna riksanstalter. Placering specialavdelning kan ske beträffande intagen dömts till lägst två års fängelse och som där man befarar att han planlägger rymning eller fritagning och

åtgärden är nödvändig för att hindra att lanen genomförs. Special-

avdelning kan också användas det inns särskild anledning att om anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarli brottslig verksamhet under vistelsen anstalt. Placering på specia avdelning skall omprövas minst en gång i månaden. Det finns för närvarande tre sådana specialavdelningar med sammanlagt 25 platser vid tre slutna riksanstalter. Kommittén bör göra en utvärdering av erfarenheterna den av särbehandling av de intagna som sker med stöd 7 § tredje stycket av KvaL. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga om den nuvarande regleringen av särbehandlingen är lämplig eller om det finns behov av ändrade regler. I sammanhanget bör erinras att om Justitieutskottet har uttalat att ett önskemål på sikt bör att det vara införs en så enhetlig reglering som möjligt för samtliga långtidsdöm-

da samtidigt som det har framförts krav på att särbehandling enligt

7 § tredje stycket KvaL skall kunna gälla alla intagna som dömts till

fängelse i lägst tvâ år oavsett brottslighetens karaktär 199091:JuU17 s. 14 och 34. Kommittén bör vidare förutsättningslöst pröva för- och nack-

delarna med specialavdelningar. I det sammanhanget kan det vara

motiverat att belysa problemen med denna kategori fängelsedömda i nordisk jämförelse. Kommittén bör mot den bakgrunden övervä a systemet med special avdelningar är ändamålsenligt eller om et om finns andra lösningar bättre kan tillgodose allmänhetens som skyddsintresse i fråga om denna kategori intagna. Här bör också nämnas att synpunkter på förhållandena vid en av de tre specialavdelningarna har redovisats i den rapport från en kommitté inom Euro arådet som jag tidigare redogjort för. Kommittén rekommen erar att det gruppsystem som tillämpas ses över och framhåller bl.a. att intresset att upprätthålla en god av atmosfär på säkerhetsavdelningar av den här typen inte bara är en frå humanitet utan också en fråga om säkerhet. a om ommittén bör vara oförhindrad att föreslå ett annat system än det tillämpas och i så fall analysera och beskriva hur som nu verkställigheten närmare skall utformas. Finner kommittén inte skäl frångå systemet med specialavdelningar, bör det i vart fall att övervägas det finns behov att över innehållet i och om av se reglerna för verksamheten.

Disciplinära påföljder

En intagen bryter mot den anbefallda ordningen eller medsom delade anvisningar när han befinner sig inom eller utom anstalten under tillsyn personal inom kriminalvården, kan åläggas av disci linär bestraffning i form varning eller genom beslut att en av viss estämd tid inte skall räknas i verkställigheten. Påföljdsutredningen har i sitt betänkande SOU 1991:45 Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, föreslagit att den nuvarande ordningen m.m. med beslut viss tid inte skall inräknas i verkställigheten skall att en ersättas med möjlighet att under viss kortare tid isolera den som en misskött sig från övriga intagna. har fått ett övervägande

remissbehand Förslaget ingen. Som jag redovisat i

negativt bemötande under ositionen 199192: 109 om utvid ad användning av samstjänst är jag därför inte bered att för närvarande föreslå m.m. någon ändring i detta avseende. I stället bör det ankomma kommittén ta ställning till hur det disciplinära bestraffningsatt systemet inom kriminalvården bör utformas i framtiden.

Ekonomiska konsekvenser och finansiering

för de konsekvenserna dess

Kommittén bör redogöra ekonomiska av

förslag. Utredningsarbetet bör inte leda till krav ökade resurser

för kriminalvården.

Enligt direktiven borde vi möjligt i ett delbetänkande redovisa om förslag till hur förekomsten narkotika anstalterna skall kunna av motverkas. Efter framställan befriade regeringen oss från skyldigheten

nämnda delbetänkande. Regeringen medgav vidare oss att att avge vid årsskiftet 199394 redovisa förslag om behandlingen av dels senast

psykiskt störda intagna, dels män dömda för övergrepp kvinnor mot och bam. Vi har i vårt arbete beaktat direktiven Dir. 1984:5 angående utredningsförslagens inriktning. Enligt dessa direktiv skall alla förslag kunna genomföras med oförändrade eller minskade Vidare resurser. har vi beaktat direktiven Dir. 1988:43 innebär att EG-aspekter som skall beaktas i utredningsverksamheten och direktiven Dir 1992:50 om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser. Under utredningens gång har till överlämnats skrivelser oss m.m. Vidare har inkommit ett antal framställningar från enskilda.

1.2 Utredningens arbete

Vi påbörjade vårt arbete i maj 1992. Det inledande skedet ägnade vi i stor utsträckning att samla och bearbeta material verksamom heten vid landets kriminalvårdsanstalter. Under 1992 gjorde sommaren vi studiebesök vid ett stort antal kriminalvårdsanstalter och några häkten. Vid dessa studiebesök besåg vi anstalterna och överlade med personalen. De intagna bereddes också tillfälle att lägga fram sina synpunkter. Sekreterarna har deltagit i konferens med kriminalvårdsregionen en i Norrköping. Ordföranden och sekreterama har deltagit i liknande en konferens med kriminalvårdsregionen i Malmö. Vid dessa konferenser har varit närvarande myndighetscheferna inom vardera regionen. Vi har även i övrigt under utredningsarbetet haft omfattande kontakter med skilda befattningshavare inom kriminalvården. Vi har besökt Danmark och Finland. Vid dessa besök har vi sammanträffat med bl.a. företrädare för de centrala och lokala

kriminalvårdsmyndighetema. Vi har också besökt kriminalvårdsanstal-

ter i de båda länderna. Enligt direktiven är vår huvuduppgift närmare att överväga vilka principer för anstaltsplacering bör tillämpas i framtiden och som att anpassa regelverket till dessa. I direktiven framhålls vidare att övervägandena bör ha sin utgångspunkt i undersökning en av anstaltsklientelet. Den aktuella undersökningen har på vårt uppdrag utförts av tjänstemän inom Kriminalvårdsstyrelsens enhet för planering, budget och uppföljning. Undersökningens uppläggning och innehåll har beslutats av dessa tjänstemän i samråd med sekretariatet. Undersökningen omfattar alla, 1199 frigavs under oktober personer, som 1992. Bl.a. på grund av undersökningens omfattning har slutresultatet förelegat först mot slutet vårt arbete. Vi har emellertid av under våren 1993 fått vissa preliminära resultat, kunnat beaktas som vid utredningsarbetet.

samrått med Ungdomsbrottskommittén Ju 1990:07,

Vi har

Socialtjänstkommittén S 1991:07, Straffsystemkommittén och Väg- och sjöfyllerikommittén Ju 1992:03.

Ju 1992:07

remissyttrande över Väg- och sjöfyllerikommitténs

Vi har avgett SOU 1992: 131 Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri. betänkande har bedrivits under betydande tidspress. Vi har Utredningsarbetet en omkring år att arbeta fram förslag som krävt haft endast ett oss överväganden såväl på övergripande plan som i omfattande ett mera Tiden har varit alltför knapp för att alla

skilda detaljbestämmelser.

beaktas. Detta har bl.a. lett till att vi har frågor skall ha kunnat överväganden föra över vissa bestämmelser från nödgats att utan egna

kriminalvård i anstalt KvaL till det oss upprättade

lagen om av den bakgrunden kan det finnas behov av komplettelagförslaget. Mot

ringar under det fortsatta departementsarbetet.

förslag kan komma att medföra vissa kostnadsök- Några av våra kriminalvården. Som exempel härpå kan nämnas iordningningar för besöksrum för kontrollerade besök. Kostnadsökningarna ställande av så marginella de inte bör leda till behov av torde emellertid vara att för kriminalvården. Vidare föreslår vi att kriminalvårökade resurser kostnadsansvaret för tid efter Villkorlig frigivning för den skall överta närvarande brukar benämnas 34 §-placering. Enligt värt vad som för kostnadsansvar täckas att staten minskar förslag skall detta nya genom och överför motsvarande belopp till statsbidraget till kommunerna således i denna del inte någon faktisk kriminalvården. Det uppkommer kostnadsökning för kriminalvården.

2 Nuvarande förhållanden

1 Inledning

I detta avsnitt lämnas kort redogörelse kriminalvårdens organisation en och arbetssätt. Vidare lämnas översiktlig presentation av det regelverk som styr en kriminalvårdens verksamhet och organisation. Behandlingen av de intagna i kriminalvårdsanstalt regleras i huvudsak genom lagen 1974:203 kriminalvård i anstalt KvaL. Ytterligare bestämmelser om i ämnet finns bl.a. i förordningen 1974:248 kriminalvård i anstalt om KvaF. Vidare har Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat föreskrifter och allmänna råd för verksamheten i anstalterna.

Kriminalvårdens och verk-

2.2 organisation

samhet

Kriminalvården kan samlingsbeteckning på den organisasägas vara en tion har till uppgift bl.a. att ombesörja verkställighet av fängelsesom straff, för övervakning dömts till skyddstillansvara av personer som eller frigivits villkorligt från fängelse samt svara för verksamsyn som heten i de allmänna häktena. Kriminalvårdens organisation utgörs sedan den 1 januari 1991 av Kriminalvårdsstyrelsen, regionmyndigheter samt lokala myndigheter kriminalvårdsanstalter, häkten och frivårdsmyndigheter. Med som uttrycket anstalt förstås i det följande kriminalvårdsanstalt.

2.2.1 Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminal- Styrelsen är chefsmyndighet för ovannämnda regionmyndigvården. heter, anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter. I administrativt hänseende är styrelsen chefsmyndighet även för Kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna. Dess ledning utgörs av generaldirektören, chef för myndigheten, och Kriminalvårdsstyrelsens styrelse, som är består åtta generaldirektören medräknad. Ordförande som av personer,

i styrelsen är generaldirektören. ställföreträdare för generaldirektören är Överdirektören. Kriminalvårdsverkets direktion utgörs generaldiav rektören, överdirektören, kriminalvårdsdirektörerna, chefen för planeringssekretariatet samt cheferna för klientenheten, förvaltningsenheten och personalenheten. Direktionen är ett forum för information, samråd och samordning i frågor av principiell och strategisk karaktär. I direktionen behandlas frågor rör verksamhetsplaneringen, såsom som strategiska planer, verksamhetsplaner och internbudget, anslagsframställning, verksamhetsberättelser och resultatuppföljning. Inom Kriminalvârdsstyrelsen finns vidare planeringssekretariat, klientenhet, rättsenhet, förvaltningsenhet, personalenhet och ADBenhet. Dess verksamhet regleras förordningen 1990: 1018 med genom instruktion för kriminalvârdsverket och arbetsordning för kriminalvårdsstyrelsen KVVFS 1990:7. Kriminalvârdsstyrelsen meddelar föreskrifter, râd och riktlinjer för verksamheten inom kriminalvården. Den handlägger frågor överav gripande natur. I vissa fall beslutar styrelsen även i frågor rörande enskilda intagna, t.ex. rörande utevistelse för vissa långtidsdömda eller anstaltsplacering av vissa intagna. Vidare Överprövar styrelsen som besvärsinstans flertalet av de beslut i enskilda fall kriminalvård i om anstalt som fattats på regional eller lokal nivå. När det gäller kriminalvården i frihet saknar dock styrelsen beslutanderätt med avseende på enskilda fall.

2.2.2 Kriminalvårdens regionmyndigheter

Kriminalvârdsverket har sju regionmyndigheter, och leds som var en av en kriminalvårdsdirektör, vilken är direkt underställd Kriminalvârdsstyrelsen. Kriminalvârdsdirektören avgör myndighetens ärenden, om inte annat är föreskrivet. Han beslutar resursfördelning, om tillsätter myndighetschefer inom regionen samt beslutar i vissa fall om anstaltsplacering av dömda och uppskov med straffverkställighet. om Kriminalvârdsdirektören har även ett övergripande för ansvar arbetsmiljöfrågor samt utveckling av organisation och personal. Vidare sätter kriminalvårdsdirektören upp olika mål för verksamheten inom regionen och svarar för samverkan med andra myndigheter och organisationer.

2.2.3 Anstalterna

Anstalterna, som kan vara öppna eller slutna, indelas i riksanstalter och lokalanstalter. Antalet tillgängliga platser i anstalterna varierar över tiden beroende på bl.a. ombyggnader och semesterstängningar.

Den l juli 1992 fanns 77 anstalter, varav 20 riksanstalter och 57 lokalanstalter. Det totala antalet platser uppgick till 4 258, varav 2 629

i sluten anstalt och l 629 i öppen anstalt. Anstalterna varierar med avseende på storlek, grad av slutenhet och säkerhet, Verksamhetsinriktning samt behandlingsresurser. Riksanstalterna intagna från hela landet och har ofta någon specialintar emot riktning, förhöjd säkerhet eller särskilda behandlingsprogram. t.ex. Genom bl.a. sin byggnadstekniska utformning erbjuder de slutna anstalterna högre grad säkerhet än de öppna anstalterna. Specialaven av delningar, uppfyller särskilda säkerhetskrav, finns i tre av landets som slutna riksanstalter. Beträffande verksamhetens inriktning har det under senare år skett utveckling ökad specialisering inom anstaltsorganisationen. en mot en och behandlingsinsatserna har olika inriktning och vänder sig till Vårdolika kategorier intagna. Antalet motivations- och behandlingsplatser för narkotikamissbrukare har ökat. Några anstalter bedriver verksamsyfte finna behandlingsmetoder för män gjort sig skyldiga het i att som till sexualbrott. Vidare förekommer vid ett antal anstalter speciella påverkansprogram för intagna gjort sig skyldiga till trafiknykterhetssom s.k. rattfällekurser. Några anstalter år avsedda för enbart brott, kvinnor eller för främst ungdomar. Vid de senare finns särskilda för yrkesorientering, utbildning och arbetsträning. Några resurser anstalter har för viss psykiatrisk vård. Många anstalter resurser sysselsätter de intagna i industriellt upplagd arbetsdrift, som är en inriktad på produktion för försäljning. Några riksanstalter, som har speciellt hög grad säkerhet, är avsedda för rymningsbenägna intagna av särskilt samhällsfarliga. som anses vara anstalternas organisation skiljer sig något åt. Varje anstalt De olika har dock ledningsfunktion, består av en anstaltschef tidigare en som kallad styresman. Inom varje anstalt är ledningsgrupp under en uppbyggnad. Om inte är föreskrivet avgör anstaltschefen annat myndighetens beslut. På anstalternas mellanchefsnivâ finns anstaltsas-

sistenter och andra arbetsledare. En tredje personalkategori utgörs av

baspersonalen, yrkesroll för närvarande är föremål för vårdarna vars förändring på så sätt de får kvalificerade arbetsuppgifter samt mer och utökade befogenheter. Utöver att förebygga och utökat ansvar förhindra rymningar, narkotikamissbruk och annan misskötsamhet, skall vårdarna alltmer också för behandlingsplanering samt vara svara kontakt- och stödpersoner för de intagna. Vidare finns anstaltspersonal skall för de intagnas sysselsättning och studier, för som svara köksverksamhet, sjukvård, kanslifunktioner m.m. Kriminalvårdens organisation är för närvarande föremål för förändringar, kommer anstaltschefer, anstaltsassistenter och som att ge vårdare yrkesroller. En avsikt är att anstaltscheferna i större utnya skall för strategi, planering, ekonomi, utveckling och sträckning svara samordning. Deras befattning med ärenden rörande enskilda intagna

skall samtidigt begränsas till ärenden principiell betydelse. av mera Anstaltschefema skall ha till uppgift bl.a. fastställa myndighetens att mål samt driva verksamheten mot detta. De skall övergripande ett sätt led verksamheten i anstalten. Den löpande verksamheten skall skötas av personal ute på anstaltens avdelningar och arbetsplatser för de intagna. Vårdarna har tidigare svarat främst för bevakningsuppgifterna. De skall numera delaktiga i den vårdarrollen och för den vara nya svara kontinuerliga samtalskontakten med de intagna. Det direkta arbetet med de intagna skall organiseras i avdelningsbundna funktions- och ansvarsområden. Vårdarna kommer enligt det arbetssättet inom nya kriminalvården att kontaktmän för de intagna. Varje kontaktvara man han ha ansvar för en eller flera intagna, han skall introducera som i anstalten. Vidare skall kontaktmannen för dessa intagna utföra be-

handlingsundersökning och upprätta behandlingsplan.

Han skall svara för en väsentlig del det dagliga påverkansarbetet de intagna. av av Hittills har anstaltsassistenterna svarat för den intagne ensamma att fått stöd och hjälp i anstalten och vid förberedelse av frigivningen. De har deltagit i samtalen med de intagna och fattat beslut i de löpande ärenden, som inte anstaltscheferna beslutat En avsikt med de pågående förändringarna inom kriminalvården är att minska mellannivån i organisationen och bredda kompetensen hos Vårdarna. Vardagsbesluten skall ligga så nära en intagen möjligt. Härigenom uppstår som en ny yrkesroll som handledare vårdarna. När den dömde skall påbörja verkställigheten ett fängelsestraff av genomgår han efter ankomsten till anstalten vanligen introduktionsen fas under några dagar, varvid han informeras om anstaltens regler och rutiner. Under introduktionsfasen upprättas behandlingsplan för den en intagne, vilket innebär att tiden i anstalten och närmast efter frigivningen planeras. Behandlingsplanen görs av en anstaltsassistent eller kontaktav mannen, om en har sådan utsetts, tillsammans med den intagne. Planen skall redovisa vilken sysselsättning den intagne skall ha i anstalten, vilken medicinsk eller psykologisk behandling han bör få samt eventuellt vårdbehov till följd drogmissbruk. Vidare skall av en permissionsplan ingå liksom eventuella planer på eller önskemål om förflyttning till anstalt. Behovet frigivningsförberedelser och annan av planering av frivård skall också redovisas i behandlingsplanen. Under straffverkställigheten bor den intagne i bostadsrum ett eget på en avdelning eller i en bostadspaviljong. Antalet intagna på en avdelning varierar mellan fem och femton. Till varje avdelning hör pentry, hygienutrymmen och gemensamt dagrum med TV. Den intagne har i allmänhet sysselsättningsplikt under straffverkställigheten, vilket innebär att han enligt vad anvisas honom är som skyldig att arbeta, att studera eller att delta i social träning. Vid anstalter med särskilda behandlingsprogram för narkotikamissbrukare,

alkoholmissbrukare eller sexualbrottslingar innebär sysselsättningsplikten ofta att den intagne skall delta i de särskilda aktiviteter som förekommer. I övrigt utgörs de intagnas sysselsättning av traditionellt arbete, utbildning eller social träning. Ordinarie sysselsättningstid uppgår till 40 timmar i veckan samt är förlagd till måndag fredag. När det gäller arbete de intagna har anstalterna olika inriktning. Småindustri och mekanisk industri finns vid många anstalter. Träindustri, jord- och skogsbruk förekommer också. Många intagna deltar i grundskoleutbildning i anstalten. Både heltids- och deltidsstudier förekommer. Vid några anstalter kan de intagna studera på gymnasienivå. Det finns också viss möjlighet att få handledning och hjälp med högskolestudier och andra högre utbildningar. I samarbete med AMU bedriver kriminalvården också yrkesutbildning vid anstalterna, t.ex. kortare yrkesinriktade kurser. Det förekommer även kortare kurser annat slag. Annan strukturerad av sysselsättning för de intagna förekommer såsom samtalsgrupper med personal och intagna eller med besöksgrupper från Röda korset, RFHL m.fl. Vid kriminalvårdsanstalterna finns vidare en Nämnd för den Andliga Vården NAV. Ansvarig och sammankallande för NAV är anstaltschefen. Tillsammans med honom skall det finnas en präst från Svenska kyrkan och pastor från någon av frikyrkoförsamlingarna en NAV har till uppgift att tillse att religionsfriheten för de intagna orten. upprätthålls skall ett forum inom kriminalvården för frågor samt vara rörande livsåskådning, etik och religion. NAV-ledamöterna eller kriminalvårdspastorernas främsta uppgift är att vara tillgängliga för samtal med de intagna och i viss mån också med personalen. Med hänsyn till sina speciella erfarenheter kan kriminalvårdspastorerna ge de intagna möjlighet i kris- och stödsamtal ta upp och bearbeta sina att personliga och existentiella frågor. Genom NAV-verksamheten ges de intagna möjlighet efter eget val delta i enkla andakter och gudstjänatt få del sakramenten eller motsvarande religionsutövning. ster samt av När möjligheter finns att delta i gudstjänstliv ute i samhället skall NVA medverka till det. för den frivilliga besöksverksamheten har kyrkorna ett Inom ramen femtiotal aktiva besöksgrupper. Flertalet är ekumeniska, dvs. grupper från olika kyrkor går till en gemensam insats, vilket personer samman kontaktytan större. Dessa regelbundna gruppbesök sker för att gör bryta den sociala isoleringen, skapa positiva kontakter och ge de intagna alternativa livsbilder. andliga vården inom kriminalvården har till uppgift att söka Den återge de intagnas deras självkänsla och stärka deras motivation och livsmod. Detta sker främst personliga kontakter där den kristna genom människosynen är vägledande.

Pågående förändringar inom kriminalvården

Verksamheten inom kriminalvården genomgår, tidigare som nämnts, för närvarande förändringar. En ledstjårna för dessa förändringar är att förskjuta kriminalvårdens tyngdpunkt nedåt i organisationen. Avsikten är att huvuddelen av klientarbetet skall skötas lokalt vid anstalter och häkten samt inom frivården. På motsvarande sätt flyttas handläggningen av personal- och ekonomiadministrativa frågor i organisatiout nen. Tanken är att ansvaret för verksamheten, dess innehåll och resultat så långt det år möjligt skall föras på det lokala planet. ner Ansvaret för beslut i klientärenden ligger enligt kriminalvårdslagstiftningen på Kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har i föreskrifter delegerat beslutanderätten till lokal nivå i nästan samtliga typer av klientärenden. På sätt har huvuddelen beslutanderätten inom samma av det personaladministrativa området delegerats till lokal nivå. Inom det ekonomiadministrativa området har nästan fullständig budgeten delegering genomförts från central till regional nivå, från vilken sedan en fördelning sker till lokal nivå. År 1991 gav regeringen Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag under att en femársperiod genomföra omfattande rationaliseringar inom kriminalvården. Regeringen pekade därvid bl.a. pågående förändatt ett ringsarbete vid anstalter och häkten skulle komma leda till att nya former för fördelning mellan olika personalkategorier av ansvar och till att baspersonalen, i första hand vårdarna, aktivt skulle medverka i de intagnas behandling och få ett ökat ansvar för andra delar verksamav heten. Med utgångspunkt från nämnda uppdrag har kriminalvården företagit en genomgripande översyn och analys anstalts- och av häktesorganisationen. I plan har lagts fast hur rationaliseringarna en skall genomföras under den aktuella femårsperioden. När det gäller ändrade arbetsformer och roller noterade nya regeringen i uppdraget att det vid de flesta anstalter fanns eller planerades en ordning med kontaktmannaskap, innebar som att en kontaktperson skulle svara för väsentlig del påverkansarbetet och en av ha kontinuerlig kontakt med de intagna. Kriminalvården har i sitt

rationaliseringsarbete utgått från den av regeringen utstakade in-

riktningen. Pågående förändringar inom kriminalvården sker utifrån ett decentraliserat synsätt, vilket innebär bl.a. att s.k. mellanchefsled och expertorienterade befattningar minskar i antal samtidigt som en förstärkt baspersonal, vårdare, får kvalificerade arbetsuppgifter mer samt utökat ansvar och utökade befogenheter. Det direkta klientarbetet organiseras i avdelningsbundna arbetslag med bred kompetens och klart uttalade individuella funktions- och ansvarsområden. För att med minskade resurser kunna behålla och på sikt höja kvaliteten i verksamheten är det enligt kriminalvården nödvändigt med en helhetssyn som utgår från de samlade inom anstalts- och resurserna

häktesorganisationen. Detta förutsätter enligt kriminalvården bl.a. att det inte får finnas några strikta gränsdragningar mellan olika personalkategorier. Verksamhetsinnehâllets krav på kompetens har därför kommit att bli vägledande för kriminalvården vid valet av arbetsorganisation, arbetssätt och personal. I den framväxande förändrade yrkesrollen för baspersonalen vid anstalterna är inriktningen att samtliga befattningar skall omfatta säkerhetsarbete, kontaktmannaskap, funktions- och områdesarbete samt specialistarbete. Grundstommen i det dagliga arbetet vid anstalter och häkten utgörs således baspersonalen, som skall utöva en aktiv av påverkan på de intagna samtidigt som den skall ha ett ökat säkerhetsansvar. Baspersonalen skall förmå den intagne att ta ett växande för sin situation och i detta sammanhang fungera som ansvar egen stöd, handledare och modell. Det arbetssättet kräver enligt kriminalvården bl.a. en förändring nya arbetstidens förläggning för att den nödvändiga kontinuiteten i det av enskilda fallet skall kunna upprätthållas. Förändringsarbetet inom kriminalvården är för närvarande inne i ett intensivt skede. Vid varje anstalt pågår diskussioner om ett förändrat arbetssätt där frågor införande kontaktmannaskap och schemaom av förändringar utgör en väsentlig del. Ett angeläget inslag i förändringsarbetet utgörs av informations- och utbildningsinsatser. Kriminalvården har därför avsatt extra resurser för olika slag utbildningsaktiviteter riktade mot den lokala nivån. av

2.2.4 Frivårdsmyndigheterna

Inom varje kriminalvårdsregion finns ett antal frivårdsmyndigheter, och leds frivårdschef tidigare kallad skyddskonsusom var en av en lent. På frivårdsmyndigheten tjänstgör också frivårdsinspektörer. Frivårdsmyndigheterna beslutar som skall friges om personer villkorligt skall stå under övervakning samt förordnar och entledigar övervakare. Myndigheterna kan också förordna om överflyttning av övervakning till annat distrikt. Vidare kan frivårdsmyndigheten besluta anmälningsskyldighet eller inställelse med polis. Frivârden arbetar om även med innehållet i påföljden vid t.ex. samhällstjänst, kontraktsvård pedagogiska kurser runt rattfylleri- och våldsbrott. Mer insamt gripande beslut rörande övervakning meddelas av övervakningsnämnden. Beträffande de intagna i anstalt har frivårdens ansvar under senare år utvidgats. Med lokalanstalt, där huvudsakligen personer dömda till högst års fängelse vistas skall frivârdsdistriktet ha fortlöpande ett kontakt. Det distrikt, inom vilket intagen skall friges, förbereder en frigivningen och medverkar i allmänhet också i behandlingsarbetet vid anstalten.

Frivårdsmyndigheterna även för personundersökning svarar i brottmål.

2.2.5 Kriminalvârdsnämnden

Kriminalvårdsnämnden är central nämnd för kriminalvården. en Den prövar främst ärenden rörande intagna har dömts till fängelse som i lägst två år. För denna kategori intagna prövar nämnden frågor om Villkorlig frigivning, frigivningspermission och vistelse om om utom anstalt. Nämnden är också besvärsinstans för vissa beslut som har meddelats av övervakningsnämnd.

2.2.6 Övervakningsnämnderna

Antalet övervakningsnämnder uppgår till trettio, vilka är geografiskt fördelade över hela landet. Ordförandena i Övervakningsnämnderna är lagfarna domare. Ledamöterna landsting utses av eller kommunfullmäktige. Nämnderna beslutar åtgärder beträffande om personer som står under övervakning antingen dom till skyddstillsyn eller genom som villkorligt frigivna från fängelsestraff. För frivárdsklienterna prövas därvid frågor som meddelande varning eller föreskrifter, av övervakning, förverkande villkorligt medgivet frihet och omhänav dertagande. För intagna i anstalt prövar nämnderna i vissa fall frågor om vistelse utanför anstalt.

2.3 Lagen 1974:203 om kriminalvård i an-

stalt

Lagen 1974:203 kriminalvård i anstalt

om KvaL tillkom genom

1974 års kriminalvårdsreform. Beträffande förarbetena till denna lag

kan nämnas följande. Kriminalvårdsberedningen förordade i betänkan-

det SOU 1972:64 Kriminalvård genomgripande reform en av kriminalvårdens organisation och verksamhetsformer. På grundval av dess förslag lade regeringen i statsverkspropositionen för budgetåret 19731974 prop. 1973:1, bil. 4 fram förslag till de riktlinjer som borde följas vid den fortsatta reformeringen inom kriminalvården. Dessa riktlinjer godkändes i allt väsentligt riksdagen. På grundval av av statsmakternas beslut framlades inom justitiedepartementet en upprättad promemoria Ds Ju 1973:9, nedan kallad 1973 års departementspromemoria, som remissbehandlades. Denna innehöll förslag till bl.a. lag om kriminalvård i anstalt.

Målsättningen för kriminalvård i anstalt skulle enligt promemorieförslaget att främja den intagnes anpassning i samhället och vara motverka skadliga följder av frihetsberövandet. I lagförslaget markerades att verksamheten redan från början skulle inriktas på åtgärder som förberedde den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning så kunde ske med hänsyn till kravet samhällsskydd. Lagförslaget gav också uttryck för den strävan efter ökad integrering mellan anstaltsvárd och frivård som var ett grundläggande element i reformprogrammet. Genom bestämmelser i lagförslaget underströks det för kriminalvårdens klienter som åvilade även andra samansvar hällsorgan än kriminalvården. När det gällde anstaltsvårdens närmare utformning lagförslaget vidgade möjligheter till bl.a. frigång. gav Förarbetena till KvaL prop. 1974:20 bygger väsentligen promemorieförslaget. KvaL har sedan tillkomsten genom 1974 års reform genomgått ett flertal ändringar.

2.3.1 Bestämmelserna i lagen om kriminalvård i anstalt

KvaL är indelad i tre kapitel. Det första innehåller allmänna bestämmelser, det andra närmare bestämmelser om kriminalvården i anstalt, och det tredje övriga bestämmelser.

Allmänna bestämmelser

Enligt 1 § KvaL är nämnda lag tillämplig på kriminalvård i anstalt efter dom fängelse. Det ankommer enligt 2 § på Kriminalvärdsstyleda och ha inseende över kriminalvården i anstalt. Kriminal relsen att vårdsanstalterna indelas enligt 3 § i riksanstalter och lokalanstalter. Vidare är kriminalvårdsanstalt eller avdelning av anstalt öppen eller sluten. Sluten avdelning fâr inrättas som specialavdelning för placering intagna i 20 varmed avses intagna som är särskilt av som avses a benägna att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet eller för vilka det föreligger risk för rymning eller fritagningsförsök. Beträffande utformningen kriminalvård i anstalt anges i 4 § att av denna skall utformas så den intagnes anpassning i samhället främjas att och skadliga följder frihetsberövandet motverkas. Iden mån det kan av ske samhällsskyddet eftersätts bör verksamheten från början utan att inriktas på åtgärder förbereder den intagna för tillvaron utanför som anstalten. Vidare skall enligt 5 § kriminalvården i anstalt planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån förverkligande vårdens syfte kräver insatser av andra ett av samhällsorgan, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för

sådant organ. Vid planläggning behandlingen skall samråd ske med av den intagne. Bestämmelser om hur de intagna skall fördelas mellan lokalanstalter och riksanstalter finns i 6 medan det i 7 § vad skall anges som iakttas vid fördelningen de intagna mellan öppna och slutna av anstalter. Enligt nu nämnda paragrafer gäller i huvudsak följande vid placering av intagen i anstalt. Den undergår fängelse i högst som ett år skall företrädesvis placerad i lokalanstalt, det säkervara om av hetsskäl inte är påkallat med placering, medan den undergår annan som fängelse i mer än ett år företrädesvis skall placerad i riksanstalt. vara För att förbereda frigivning får intagen överföras från riksanstalt till lokalanstalt, Intagen bör placeras i öppen anstalt, inte om annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att sådan sysselsättning eller behandling, inte lämpligen kan som anordnas i öppen anstalt, bör beredas honom. Vid bedömningen av om det av säkerhetsskäl är påkallat med placering skall bl.a. beaktas annan om det föreligger fara för att den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom att ta befattning med narkotika. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den i annat fall har dömts till som fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet skall enligt i 7 § tredje stycket placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av brottsligheten eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta brottslighet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Enligt andra bestämmelser i KvaL, kommer att i det som anges följande, gäller särskilda restriktioner för de intagna i 7 § som avses tredje stycket. Ett beslut att hänföra intagen till den kategori en som avses i 7 § tredje stycket har således vissa rättsverkningar. Ett beslut om att placera en intagen med stöd av sistnämnda stadganden skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning. Intagen i 7 § tredje som avses stycket skall placeras i riksanstalt och därvid företrädesvis i anstalt eller avdelning som kan tillgodose höga säkerhetskrav. Intagen som inte fyllt 21 år skall enligt 8 inte särskilda skäl om föranleder annat, hållas åtskild från intagna kan ha menlig som en inverkan på hans samhällsanpassning.

Närmare bestämmelser kriminalvården i anstalt om

Enligt 9 § skall den intagne behandlas med aktning för sitt människovärde och bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter är som förenade med anstaltsvistelsen. Den intagne är skyldig visa hänsyn att mot anstaltspersonal och medintagna samt rätta sig efter de anvisningar och ordningsregler som gäller för honom.

Bestämmelser intagens sysselsättning finns i 10 Den intagne om beredas lämpligt arbete möjligt underlättar för honom att skall som om frigivningen inordna sig i arbetslivet. Har han behov av utefter arbetsträning eller sysselsättning skall han få sådan bildning, annan arbetstid, det är möjligt med hänsyn till anstaltstidens längd under om intagnas förutsättningar. Samma gäller om han har behov av och den medicinskpsykologisk eller särskild behandling. annan finns bestämmelser s.k. frigång. Intagen i lokalanstalt kan I 11 § om anpassningen i samhället medges att under arbetstid för att underlätta eller delta i utbildning eller annan särskilt anordnad få utföra arbete anstalt. Om det finns särskilda skäl kan även intagen verksamhet utom frigång. Intagen i 7 § tredje stycket får i riksanstalt beviljas som avses inte beviljas frigång.

sysselsättningsplikt för intagen, som inte är

Enligt 12 § gäller Vissa begränsningar gäller dock intagen med förtidsålderspensionär. skall enligt 13 § beredas tillfälle till pension eller sjukbidrag. Intagen utomhusvistelse. Bestämmelser intagens fritidsfysisk träning och om föreskriver intagen skall beredas sysselsättning finns i 14 som att fritidssysselsättning. Behovet förströelse skall tillfälle till lämplig av omfattning. Intagen bör, det lämpligen kan ske, tillgodoses i skälig om paragraf beredas tillfälle att utom anstalten pâ fritid fâ enligt nämnda föreningsverksarnhet eller liknande verksamhet som är delta i annan underlätta anpassningen i samhället. Sådan vistelse utom ägnad att medges intagen i 7 § tredje stycket. I den anstalt får inte som avses skall intagen enligt 15 § beredas tillfälle till utsträckning det kan ske

att utöva sin religion. skall det vid förberedelse frigivning särskilt efter- Enligt 16 § av lämplig anställning eller försörjningssträvas att den intagne har annan lämplig bostad. Är han i behov utbildning eller möjlighet samt av medicinskt stöd, skall möjligt åtgärder ekonomiskt, socialt eller om vidtas för att tillgodose detta. de intagna skall vistas i gemenskap med Bestämmelser om att Den intagne skall under den tid som omfattas av varandra finns i 17 tillsammans med andra intagna, om inte

sysselsättningsplikt vistas

bestämmelser i KvaL eller sysselsättningens annat följer av av Gemenskapen i sluten anstalt kan under vissa ombeskaffenhet. följer bestämmelserna i ständigheter inskränkas. Om inte annat av utsträckning han önskar under fritid vistas KvaL fâr den intagne i den Under nattvilan får de intagna hållas tillsammans med andra intagna. enligt 18 § under vissa omständigavskilda från varandra. Intagen kan

få utföra anvisad sysselsättning i enrum.

heter egen begäran intagen i avskildhet s.k.

I 20 § finns bestämmelser om placering av

kan avskiljas det är nödvändigt isolering i vissa fall. Den intagne om på grund fara för någons säkerhet med hänsyn till rikets säkerhet, av anstaltens egendom. Samma gäller eller för allvarlig skadegörelse hindra den intagne från att påverka det är nödvändigt för att om

medintagen till att allvarligt störa ordningen i anstalten. Vidare kan avskiljande ske för att förhindra medverkan till intagna att får tillgång till berusningsmedel. Så kan också ske för hindra att intagen från att allvarligt ofreda intagen. Vid risk för annan rymning eller fritagningsförsök kan intagen, dömts till fängelse i lägst som två år och är placerad i sluten anstalt, hållas avskild med stöd av 20 § andra stycket, om det är nödvändigt för att förhindra att han avviker från anstalten

samt det kan befaras att han är särskilt benägen fortsätta allvarlig att brottslig verksamhet. Beslut avskildhet om enligt 20 § skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst tionde dag. var Kan det antas att det under längre tid kommer att finnas grund för att hålla intagen avskild med stöd 20 § andra stycket, av får han enligt 20 a § placeras på specialavdelning. Med

en specialavdelning avses i detta sammanhang säkerhetsavdelning. Placering enligt

20 a § kan också ske, om det finns särskild anledning det anta att är påkallat för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under anstaltsvistelsen. Beslut placering på specialavdelning om skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst gång i en månaden. Ytterligare bestämmelse avskildhet finns i 23 om Enligt dessa fâr intagen, som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen, hållas avskild för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört. Om andra medel är otillräckliga för betvinga våldsamt att uppträdande, får fängsel användas, det är oundgängligen om nödvändigt med hänsyn till någons personliga säkerhet. Intagen som uppträder våldsamt eller är påverkad berusningsmedel av kan i vissa fall tillfälligt överföras till allmänt häkte.

Enligt 50 § kan under utredning disciplinärende intagen av ett hållas avskild i högst fyra dygn, det är oundgängligen om nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Den intagnes innehav personliga tillhörigheter av regleras i 24 Om det kan ske utan olägenhet får intagen inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller böcker, ta emot tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. I övrigt får han inneha pengar och skaffa sig eller eller ta emot varor annat enligt särskilda bestämmelser. Sådana bestämmelser har meddelats av

Kriminalvårdsstyrelsen. För att hindra att otillåtna införs i

varor en anstalt får det föreskrivas att andra försändelser än brev eller annan skriftlig handling inte får mottagas särskilt medgivande. utan I 26 § finns bestämmelser om granskning brev eller andra förav sändelser. Försändelser till intagen i sluten riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller otillåtet föremål. Kan det antas att en försändelse till intagen i anstalt innehåller en annan sådant föremål får granskning ske, det är påkallat om av säkerhetsskäl. Beträffande specialavdelning sker granskning även för att undersöka om

försändelsen innehåller skriftligt meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller annat liknande förfarande. Om det är påkallat av säkerhetsskäl får granskning ske stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande intagen i sluten anstalt, om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden. Enligt 25 § får granskning inte ske av brev mellan intagen och annan svensk myndighet än postverket, vissa internationella organ eller advokat. I 27 § föreskrivs att granskningen av brev eller andra försändelser inte får vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med granskningen. Vid öppning av brev eller andra försändelser bör den intagne vara närvarande, om det lämpligen kan ske. Vid säkerhetsskäl får granskade försändelser kvarhållas. Regler om besök hos intagen finns i 29 Denne fâr mottaga besök om det lämpligen kan ske. Han får inte ta emot besök, som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten, som kan motverka hans samhällsanpassning eller i övrigt vara till skada för honom. Vid bedömning av om intagen i sluten riksanstalt skall få ta emot besök skall i förväg undersökas den besökande har dömts eller är misstänkt för om allvarlig brottslighet. Upplysningar får inhämtas om den besökandes personliga förhållanden i övrigt, om det inte är uppenbart obehövligt. Vid bedömning av om intagen i annan anstalt än sluten riksanstalt skall få ta emot besök får sådan kontroll av besökanden göras av säkerhetsskäl. Tjänsteman vid anstalten skall närvara under besök hos intagen, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Under besök av advokat, som biträder den intagne i rättslig angelägenhet, får tjänsteman närvara endast pá begäran av advokaten eller den intagne. Som villkor för besök får av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande skall genomgå kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller skall medge undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill ta med vid besöket. Den intagnes möjligheter att använda telefon regleras i 30 Telefonsamtal mellan intagen och personer utanför anstalten får ske i den mån det är lämpligt. Intagen kan vägras telefonsamtal, som är ägnade att äventyra säkerheten i anstalten, som kan motverka hans samhällsanpassning eller annat sätt vara till skada för honom eller Liksom beträffande besökanden får uppgifter inhämtas om den annan. person som den intagne önskar samtala med. Om det är påkallat av säkerhetsskäl skall tjänsteman vid anstalten avlyssna samtalet, vilket får ske endast med den intagnes vetskap. Avlyssning får inte ske av intagens samtal med advokat, som företräder honom i rättslig angelägenhet. Regeringen kan enligt 31 § beträffande viss intagen besluta om avvikelse från 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till s.k. terroristbrott.

Bestämmelser om permission finns i 32 och 33 §§. För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen med stöd 32 § första av stycket beviljas korttidspermission, om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Särskild hänsyn skall tas till om den intagne tagit befattning med narkotika i anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov. Permission av angivet slag beviljas vanligen de intagna med viss regelbundenhet, s.k. regelbunden permission. Enligt 32 § andra stycket kan korttidsperrnission också det ges, om finns annan särskild anledning härför. Sådan permission benämns vanligen särskild permission eller särskild korttidspermission. Intagen som avses i 7 § tredje stycket får beviljas enbart särskild permission, varvid det krävs synnerliga skäl för permission. Finns det behov av noggrann tillsyn, kan det föreskrivas att permittenten skall stå under bevakning. Intagen som avses i 7 § tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning. En tredje form av permission är frigivningspermission enligt 33 som till förberedande av frigivning kan beviljas under viss längre tid. För permission får ställas villkor om vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Frigivningspermission avser enbart långtidsdömda och beviljas genom beslut Kriminalav vårdsnämnden. Om det föreligger särskilda skäl, kan intagen enligt 34 § medges att vistas utom anstalt för att vara föremål för särskilda åtgärder, kan som antas underlätta hans anpassning i samhället. Det skall därvid särskilt beaktas om han behöver vård eller behandling missbruk annan mot av beroendeframkallande medel. Sådan s.k. § 34-placering beviljas huvudsakligen missbrukare för att de skall genomgå behandling på behandlingshem. För sådan utevistelse skall ställas de villkor kan som anses erforderliga. Intagen i 7 § tredje stycket får inte som avses medges utevistelse enligt 34 De intagna har enligt 36 § rätt dels att överlägga med anstaltsledningen i för de intagna gemensamma frågor, dels att sammanträffa med varandra för att överlägga i sådana frågor. Bestämmelser om intagens hälso- och sjukvård finns i 37 Intagen som är i behov av sådan skall vårdas enligt läkares anvisningar. Om erforderlig undersökning eller behandling lämpligen inte kan ske i anstalten, bör den allmänna sjukvården anlitas. Vid behov får intagen överföras till allmänt sjukhus. Föreskrifter psykiatrisk tvångsvård om finns i lagen om rättspsykiatrisk vård. Om det föreligger anledning därtill skall intagen som för sjukvård vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter. Tid för vistelse utom anstalt grund av frigång, utevistelse enligt 14 pennission, utevistelse enligt 34 § eller sjukvård skall enligt 39 § inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar emot det. Misskötsamhet under t.ex. permission kan utgöra sådana särskilda skäl som talar emot inräknande enligt 39 Intagen, som är sjuk när han

skall lämna anstalten, kan enligt 40 § på egen begäran få kvarstanna för fortsatt sjukvård i anstalten, om det anses skäligt. Kvinna kan med stöd 41 § beviljas tillstånd att ha spädbarn hos sig. av Bestämmelser transport intagen finns i 42 Transport av om av intagen skall möjligt ske så att denne inte utsätts för obehörigas om uppmärksamhet. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får den intagne vid transport eller annars under vistelse utom anstalt beläggas med fängsel. Vid risk för skada på den intagnes hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas. I 43 § föreskrivs att om domstol, övervakningsnämnd eller Kriminalvárdsnämnden begär det, skall intagen inställas inför domstolen eller nämnden. Begär annan myndighet sådan inställelse, prövar Kriminalvärdsstyrelsen om det skall ske. Intagen är enligt 44 § berättigad till ersättning för arbete han utför, det inte sker för räkning. Samma gäller intagen, som på om egen anvisning under arbetstid deltar i utbildning, särskilt anordnad annan verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda studier. Förstör intagen uppsåtligen anstaltens egendom, får enligt 45 § ersättning härför de medel tillkommer honom enligt 44 tas ut av som Bestämmelser disciplinär bestraffning finns i 47-51 §§. Disom ciplinär bestraffning kan enligt 47 § åläggas intagen, om han bryter anbefalld ordning eller meddelade anvisningar, medan han mot befinner sig inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. För bestraffning krävs att det saknas anledning den felande skall ta rättelse av tillsägelse eller att anta att sådan gärning att bestraffning är påkallad av hänsyn till fråga är om en ordningen eller säkerheten inom anstalten. Den disciplinära bestraffningen kan bestå i att den felande tilldelas varning eller att det viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i beslutas att straffverkställigheten. Vid prövning fråga disciplinär beav om straffning skall hänsyn tas till förseelsen kan bedömas få andra om följder, särskilt beträffande frigáng och permission. Föreligger flera förseelser, skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. Genom spärregler i 49 § begränsas det antal dagar till följd upprepade förordnanden inte skall inräknas i verkstälsom av lighetstiden. Som tidigare nämnts finns i 50 § bestämmelser om att under utredningen ett disciplinärende kan hållas avskild. intagen av Enligt 26 § fjärde stycket, 29 § första stycket och 30 § får den intagne från kontakt med andra brev, besök därvid hindras personer genom telefonsamtal, det är oundgängligen nödvändigt för att syftet eller om med utredningen inte skall äventyras. Förmåner enligt KvaL tillkommer intagen kan enligt 52 § som tillfälligt inskränkas, det är nödvändigt för att upprätthålla ordning om och säkerhet.

Bestämmelser när och hur kroppsvisitation och kroppsbesiktning

om finns i 52 §-52 Med kroppsvisitation avses underfår vidtas a c sökning kläder eller vad han annars bär på sig, medan av en persons

kroppsbesiktning innebär undersökning kropp. av en persons Den som intas i anstalt skall vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande av otillåtna föremål. I övrigt får intagen kroppsvisiteras för eftersökande sådana föremål, när anledning av förekommer att sådant skall anträffas på honom. Kroppsvisitation i detta syfte får också ske stickprovsvis eller i anslutning till större undersökning en som av säkerhetsskäl görs inom anstalt. Vidare får sådan kroppsvisitation en ske när den intagne skall ta emot eller har haft obevakat besök eller när han återkommer från en utevistelse. Om det inte är uppenbart obehövligt skall intagen i sluten riksanstalt kroppsvisiteras, när han haft obevakat besök och när han återkommer efter utevistelse. I övrigt får sådan ytlig kroppsvisitation göras bedöms nödvändig som av säkerhetsskäl och som eftersökande eller avser av vapen annat farligt föremål. Intagen får kroppsbesiktigas när anledning förekommer otillåtet att föremål skall påträffas på honom. Kroppsbesiktning får dessutom företas, om det anses påkallat vid stickprovskontroller eller i anslutning till större undersökningar, när den intagne skall eller har haft ta emot obevakat besök eller när han återkommer efter vistelse anstalt. utom Beträffande intagen inte är placerad i sluten riksanstalt som gäller detta dock bara ytlig kroppsbesiktning. Enligt 52 d § är den intagne skyldig att på anmaning lämna blod, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Kan tillämpning av bestämmelse i KvaL uppenbarligen medföra men för intagens hälsa, kan den jämkas med stöd av 53

Övriga bestämmelser

Bestämmelser om besluts- och besvärsordningen finns i 54-59 §§. Frågor om frigivningspermission prövas Kriminalvårdsnämnden. av Detsamma gäller frågor avseende placering enligt 34 den om

intagne dömts till fängelse i lägst två år. Övriga frågor

enligt 34 § prövas av den övervakningsnämnd till verksamhetsområde vars anstalten hör. Regeringen kan förordna att tillämpningen 33 och av 34 §§ skall flyttas över till den övervakningsnämnd, till verksamvars hetsområde anstalten hör. Intagen får hos Kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor enligt 33 och 34 §§. Mot Kriminalvårdsnämndens beslut enligt KvaL får talan inte föras. Beslut enligt KvaL i andra frågor än enligt som det anförda ankommer på Kriminalvårsnämnden eller övervakningsnämnd meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen kan beträffande viss intagen besluta ärende att ett om vistelse utom anstalt skall överlämnas till dess prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för den att

intagne under verkställigheten i anstalt medverka till s.k. terroristbrott. Kriminalvårdsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt KvaL får överklagas hos kammarrätt. Behörig kammarrätt är Kammarrätten i Jönköping. Beslut vistelse utom anstalt för intagen beträffande om vilken regeringen har förordnat enligt 3l § överklagas dock till regeringen. Detsamma gäller andra beslut Kriminalvårdsstyrelsen av enligt KvaL än som nu har angetts. I 60 § möjlighet att delegera beslutanderätt. Enligt 61 § får ges Kriminalvárdsstyrelsen med vissa undantag ändra beslut som efter bemyndigande enligt 60 § meddelats annan kriminalvårdsmynav en dighet. Den beslutet angår får påkalla styrelsens prövning av ett som sådant beslut, det har gått honom emot. Har med stöd av 60 § om kriminalvårdsmyndighet än Kriminalvårdsstyrelsen beslutat om annan disciplinär bestraffning enligt 47 § andra stycket skall beslutet omedelbart anmälas för Kriminalvårdsstyrelsen. Straffbestämmelser finns i 62 Den som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat farligt föremål, kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med strängare straff enligt brottsbalken BrB. Lämnar någon berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl till intagen eller hjälper honom att komma sådana föremål, kan han dömas till böter eller fängelse i högst månader, om inte gärningen annars är belagd med sex strängare straff. I 63 § finns bestämmelser omhändertagande av viss egendom. om Detta gäller alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas inom anstalten. Samma gäller föremål, som är ägnade att användas för missbruk eller befattning med narkotika. Pengar, som av intagen inte får inneha, skall också omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt.

2.4 1974:248 kriminalvård Förordningen om

i anstalt

Ytterligare bestämmelser kriminalvården i anstalt finns i förom ordningen kriminalvård i anstalt KvaF. I 6 § föreskrivs att det för om varje intagen skall upprättas en behandlingsplan, som skall inriktas åtgärder är ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten. Till ledning och som för upprättandet denna plan skall behandlingsundersökning utföras av i den mån erforderlig utredning inte finns tillgänglig. Enligt 7 § skall det vid kriminalvårdsanstalt finnas ett behandlingskollegium, vilket rådgivande skall handlägga frågor rörande de intagnas som organ behandling. För varje intagen skall enligt 9 § föras journal. Beträffande intagens förflyttning från riksanstalt till lokalanstalt finns

bestämmelser i 10 Bestämmelser rörande förberedelse villkorlig av frigivning och frigång finns i 11 Särregler korttidspermission för om vissa intagna finns i 12 Kriminalvårdsstyrelsen får enligt 19 § med vissa undantag överlämna sin befogenhet att besluta i särskilda fall enligt KvaL eller KvaF annan kriminalvårdsmyndighet eller någon annan tjänsteman inom kriminalvården. Om styrelsen tillåter det får chefen för en kriminalvårdsmyndighet överlämna någon annan tjänsteman vid myndigheten att fatta beslut i hans ställe. Vidare finns bestämmelser om att annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminalvårdsstyrelsen i vissa fall skall underrätta styrelsen innan beslut fattas eller anmäla fattat beslut. Förordningen innehåller också bestämmelser om vilken myndighet som skall besluta i olika frågor. I 39 §-39 § finns a c bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Genom 43 § KvaF bemyndigas Kriminalvårdsstyrelsen att meddela föreskrifter om tillämpningen av KvaL. Styrelsen får även uppdra kriminalannan vårdsmyndighet att meddela sådana föreskrifter.

2.5 Kriminalvårdsverkets föreskrifter

och

allmänna råd

Kriminalvårdsstyrelsen har meddelat olika föreskrifter angående behandlingen av de intagna i anstalt. Dessa föreskrifter ingår i Kriminalvårdsverkets författningssamling KVVFS, gällande vars nu bestämmelser finns samlade i Handbok för kriminalvården HAK, som därutöver även innehåller bl.a. Allmänna råd från Kriminalvårdsstyrelsen. Av central betydelse för behandlingen av de intagna är Anstaltsföreskrifter KVVFS 1990: 10, vilka fogas till betänkandet bilaga som

2.5. l Anstaltsföreskrifter

I anstaltsföreskrifterna finns detaljbestämmelser behandlingen om av de intagna. Föreskrifterna innehåller i huvudsak följande. I 1-10 §§ anges olika åtgärder som skall iakttas vid intagningen i av en person anstalt. Bestämmelser om behandlingskollegium finns i 11 Vidare finns bestämmelser om behandlingsundersökning och behandlingsplanering i 12-17 §§. I 18-20 §§ finns vissa bestämmelser anstaltens om lokaler. Bestämmelser om tvätt, intagens personliga hygien och förplägnad finns i 21-26 §§. I 27 § finns bestämmelser om inlåsning inom sluten anstalt. Där föreskrivs bl.a. att i sluten anstalt skall, om Kriminalvårdsstyrelsen inte har beslutat annat, dörrarna till bostadsrummen vara lästa kl. 20.00. Enligt 28 § är kortspel, tärningsspel eller

spel med insats förbjudet i anstalt. Varje anstalt skall andra pengar som enligt 29 § upprätta särskilda ordningsregler. I 30 § föreskrivs att den skall ha tillgång till aktuella lagar, ordningsregler och andra intagne föreskrifter allmänna råd gäller verkställigheten. Den intagne har samt till samtal med anstaltsledningen. I 32-34 §§ finns enligt 31 § rätt bestämmelser intagens självdeklaration, rösträtt och familjebidrag. om skall iakttas intagen avlider anges i 35 Bestämmelser Vad som om intagens sysselsättning finns i 36-39 §§. om i 40-48 §§, föreskriver bl.a. att särskild Frigång behandlas som en frigångsansvarig skall bland personalen vid anstalt där frigång utses förekommer. Vidare föreskrivs att särskild kontaktman skall utses en

för frigångsverksamheten. Bestämmelser om den intagnes

platsen fritidsverksamhet finns i 49-56 §§. För intagen som avtjänar fängelse placerad i sluten anstalt gäller vissa begränsningar i lägst två år och är beträffande utevistelse enligt 14 § andra stycket KvaL, om han ännu

inte har haft regelbunden permission. placering intagen i avskildhet finns bestämmelser i Beträffande av föreskrivs anmälan skall ske till Kriminalvårdssty- 58-62 §§. I 63 § att

anstalten bedömer intagen bör placeras i specialavdelning

relsen om att anstalten meddelar beslut inskränkning i de intagnes eller om om

gemensamhet.

intagens personliga tillhörigheter och pengar finns Bestämmelser om tillhörigheter, den intagne för med sig till i 64-72 §§. Personliga som förtecknas. Intagen får inte inneha läkemedel anstalten, skall noggrant medicinska Otillåten egendom som påträffas inom eller andra preparat. skall omhändertas. I 68 § begränsningar i intagens anstalten anges Regler för inom anstalten bedriven kioskverkinnehav av kontanter. samhet finns i 73 och 74 §§. Förfarandet vid brevgranskning regleras i 75-80 I 81-94 §§ finns besök hos intagen. Enligt 95 § skall det finnas bestämmelser om i lokalanstalt och öppen riksanstalt. Om den intagnes telefonautomat

frigivningssituation, skall anstalten enligt 96 §

telefonsamtal rör hans svara för kostnaderna. permission finns i 97-117 §§. l anstaltsföre- Bestämmelser om

indelas korttidspermissioner i regelbunden permission,

skrifterna särskild permission, lokalanstaltspermission,

frigångspermission, besökspermission, transportpermission, träningspermission och

kvalifikationstider för permission som skall

lufthålspermission. Vilka

misskötsamhet i 118 och 119 §§. I 120 § anges vad gälla efter anges vid efterlysning intagen som avvikit eller som skall iakttagas av uteblivit efter vistelse utom anstalt. vistelse anstalt enligt 34 § KvaL finns bestämmel- Beträffande utom 126 § föreskrivs intagna och personal skall ha ser i 121-125 §§. I att förhållandena i anstalten. De intagna har enligt överläggningar om organisera sig i förtroenderåd. 127 § rätt att

Bestämmelser hälso- och sjukvård om samt tandvård finns i 128- 136 §§. Vad som skall iakttas intagen vill ha barn hos om sig i anstalten anges i 137 och 138 §§. I 140 § finns bestämmelser om intagens inställelse inför myndighet domstol, annan än övervakningsnämnd eller kriminalvårdsnämnd. I 141-145 §§ regleras frågan intagens ersättning om för sysselsättning, medan intagens ersättningsskyldighet för skada på anstaltens egendom regleras i 146 Bestämmelser kontrollåtgärder om som

kroppsvisitation, kroppsbesiktning, urinprovskontroll

och utandningsprov finns i 149-155 §§. Enligt 156 och 157 §§ får intagen inte använda berusningsmedel eller föremål är särskilt som ägnade att användas för missbruk eller befattning med narkotika. av annan l 158 § anges vad skall iakttas när egendom skall som förstöras med stöd av 63 § KvaL. Bestämmelser rörande förhör av intagen finns i 159-161 §§. Enligt 159 § skall förhör hållas med den intagne vid misstanke om brott mot anstaltens ordningsregler eller dessa föreskrifter samt vid misstanke om misskötsamhet under vistelse utom anstalt där prövning skall ske enligt 39 § KvaL. I 162-167 finns bestämmelser vad skall om som iakttas vid frigivning av intagen, t.ex. vilken utrustning han skall ha. Anstaltsföreskrifterna avslutas med bestämmelser beslut om m.m. I 169 § anges att beslut angående behandlingen av de intagna meddelas av anstaltschefen med undantag för vissa särskilt angivna fall i vilka Kriminalvårdsstyrelsen meddelar beslut. Enligt 171 § kan Kriminalvárdsstyrelsen besluta undantag från dessa föreskrifter. om

2.5.2 Kriminalvårdsverkets övriga föreskrifter

Utöver anstaltsföreskrifterna har Kriminalvårdsstyrelsen meddelat bl.a.

följande föreskrifter, som inverkar behandlingen de intagna. av I Föreskrifter om transportverksamhet KVVFS 1986:8 anges bl.a. vad som skall iakttas vid transport av intagen. Enligt Kriminalvårdsverkets föreskrifter akthantering och journalföring om KVVFS 1986:28 föreskrivs att personakt skall läggas för varje upp person som är föremål för kriminalvård eller häktad. Beträffande specialavdelningar finns bestämmelser i Föreskrifter och allmänna råd från Kriminalvårdsstyrelsen verksamheten i specialavdelningarna om KVVFS 1991:1. I Föreskrifter arbets- och studieersättningar till intagna om KVVFS 1992:2 bl.a. förutsättningarna för intagen anges att skall få sådan ersättning samt hur denna skall beräknas. För de anstalter som tillämpar s.k. marknadsanpassad ersättning finns motsvarande bestämmelser i Föreskrifter för verksamheten med marknadsanpassad ersättning till intagna KVVFS 1992:3.

2.5.3 Allmänna råd från Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvárdsstyrelsen har, som tidigare nämnts, utfärdat allmänna råd ARK bl.a. i frågor rörande behandlingen av de intagna. I dessa behandlas frågor som frigáng ARK 1987:1, vistelse utanför anstalt enligt 34 § KvaL ARK 1987:3 och permission ARK 1989:1. Behandlingsplaneringens innehåll kommenteras ARK 1987:6. Vidare lämnas råd beträffande prövningen av vilken teknisk utrustning intagen skall tillåtas inneha i sitt bostadsrum ARK 1987:4. Även drog- och HIVAIDS-frågor tas ARK 1990: 1 liksom frågor om tandvård upp för intagna ARK 1991: l. Anvisningar rörande urinprov för kontroll av att intagen inte använder narkotika förekommer också ARK 1991:3.

3 Internationella

åtaganden

l Inledning

Efter andra världskriget startade ett omfattande internationellt samarbete kring skyddet av de mänskliga rättigheterna. Tidigare hade det varje enskild stats uppgift att bevaka medborgarnas ansetts vara skydd under 1930-talet och andra världskriget visade det sig att men länderna inte kunde garantera sina medborgare ett tillräckligt gott skydd mot förtryck. Förenta Nationerna fick den viktiga uppgiften att främja respekten för de mänskliga rättigheterna vilket också intogs i FN:s stadga. Enligt artikel 1 av FN-stadgan skall organisationens ändamål vara bl.a. att åstadkomma internationell samverkan beträffande mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på kön, språk eller religion. En av grundstenarna i detta ras, arbete var 1948 års universella förklaring om de mänskliga rättigheterna, även denna förklaring inte var ett instrument med rättsligt om bindande kraft. Andra världskriget innebar vändpunkt också vad gäller synen på en fängelsestraffet och fångarnas rättigheter. Reformeringen av fängelsesystemen i Europa startade i ett gynnsamt läge. Att upprätthålla respekten för individen ansågs efter kriget vara en mycket angelägen uppgift. Det fanns också en stark vilja från regeringarnas sida att förbättra fängelserna många de politiska ledarna hade erfaren- - av nya heter krigsfångar och visste därför vad det innebar att vara som berövad friheten och hur fängelseförhållandena såg ut. På internationell nivå har utvecklats ett flertal överenskommelser om mänskliga rättigheter för olika kategorier människor kvinnor, barn, arbetare, flyktingar etc. När det gäller personer som dömts till fängelsestraff finns inget folkrättsligt bindande dokument som inriktar sig särskilt på denna kategori. Det finns dock flera universella och europeiska regelsystem angående fängslade personer som fått stor betydelse utgångspunkt för medlemsländerna i deras arbete med som reformering av fängelsesystemen. I Europa har de flesta länderna också genomfört förändringar sina fängelsesystem genom lagstiftav ning och reglering fängelseverkställigheten som tar hänsyn annan av till fångamas psykiska hälsa och mänskliga värdighet.

I detta avsnitt görs en kortfattad genomgång av de konventioner och andra internationella regelsystem är tillämpliga på förhållandena som i fängelserna och på dömts till fängelsestraff och personer som som Sverige anslutit sig till eller annat sätt är bundet av.

3.2 Internationella överenskommelser

m.m.

3.2.1 FN:s förklaring de mänskliga rättigheterna

om

FN :s generalförsamling antog den 10 december 1948 förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Denna deklaration är en gemensam riktlinje för alla folk och nationer, det att varje individ och varje samhällsorgan må med denna förklaring i åtanke ständigt sträva efter att genom undervisning och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter samt genom framstegsfrämjande inhemska och internationella åtgärder säkerställa deras allmänna och verksamma erkännande och tillämpning såväl bland folken i medlemsstaterna bland som

folken i områden under deras överhöghet ur Inledningen.

Trots att deklarationen inte är folkrättsligt bindande erkänner de flesta medlemsländerna dess grundläggande betydelse vilket kan sägas ge den en högre status än en vanlig rekommendation. Vissa länder hänvisar till den i sina konstitutioner. Några av de 30 artiklarna i deklarationen rör fängslade I personer. artikel 5 anges att Ingen må utsättas för tortyr eller omänsklig grym, eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt artikel 9 må ingen godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas. I artikel 11 stycke 1 finns en regel som gäller anklagats personer som men dömts: Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier.

3.2.2 Standard minimiregler för behandling interner

av

FN:s resolution om standard minimiregler för behandling interner av antogs den 30 augusti 1955 FN :s kongress rörande förhindrande av brott och behandling av brottslingar. FN ville lägga fast standardregler som skulle följas av medlemsländerna i deras arbete med att utveckla fängelsesystemen. I dessa minimiregler återfinns bestämmelser kategoriåtskillnad, om inkvartering, personlig hygien, kläder och sängutrustning, gymnastik och sport, sjukvård, disciplin och straff, tvångsmedel, kontakt med

yttervärlden, religion, förvaring av intememas ägodelar, förflyttning interner, anstaltspersonal, inspektion, arbete, utbildning och av rekreation etc. Vidare finns regler om behandling av psykiskt sjuka och mentalt abnorma interner samt av interner som sitter anhållna eller avvaktar rättegång. Reglerna återges i bilaga Med hänsyn till att det inte finns någon officiell svensk översättning återges den engelska texten

3.2.3 FN:s internationella konventioner

Sedan FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna antagits 1948 arbetade FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna under många år med att utforma en konvention i ämnet. Detta arbete resulterade i att FN:s generalförsamling den 16 december 1966 antog två konventioner, dels Internationella konventionen ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dels om Internationella konventionen medborgerliga och politiska rättigom heter. Till den konventionen antogs också ett fakultativt senare protokoll innehåller bestämmelser om rätt för enskilda personer som att besvära sig över kränkningar av de rättigheter som garanteras konventionen. Sverige har anslutit sig till dessa konventioner. genom Konventionen ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om innehåller bestämmelser avsedda att garantera envar vissa minimirättigheter i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Konventionen upptar bl.a. rätten till arbete, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till sunda arbetsförhållanden, till social trygghet, till hälsovård och till utbildning. Denna konvention innehåller inga regler som är direkt tillämpliga vad gäller verkställighet av fängelsestraff. Konventionen medborgerliga och politiska rättigheter behandlar om de traditionella mänskliga rättigheterna. När det gäller rättigheter för dömts till fängelsestraff är framför allt artiklarna 7 och personer som 10, momenten 1 och av intresse:

Artikel 7 Ingen må utsättas för tortyr eller för grym, omänsklig eller

förnedrande behandlin eller bestraffning. Särskilt må ingen utan sitt

fria samtycke utsättas ör medicinska eller vetenskapliga experiment.

Artikel 10 sin frihet skall behandlas humant och med Envar som berövats aktning för människans inneboende värde.

Det väsentliga syftet med behandlingen av fångar skall vara deras bättring och sociala rehabilitering. Ungdomsbrottslingar skall

hållas åtskilda från vuxna och efter deras ålder och rättsliga ges en ställning avpassad behandling.

I propositionen angående godkännande de båda internationella konav ventionerna och det fakultativa protokollet anförde föredragande statsrådet beträffande konventionen medborgerliga och politiska om rättigheter bl.a. följande:

Bestämmelserna i art. 10 om behandlingen av personer som berövats friheten överensstämmer i sina allmänna drag med den syn på hithörande spörsmål är vedertagen i Sverige. I väsentliga som delar motsvarar artikeln de vid FN:s första kongress angående förhindrande av brott och behandling brottslingar år 1955 av

antagna Standard Minimum Rules. De principer, som dessa regler

vilar på, var redan långt tidigare vägledande svensk kriminalinom vård, och någon anledning till tvekan om att Sverige mer än väl når upp till den standard, som art. 10 syftar till, finns inte. Jag vill emellertid peka på några detaljfrågor som kan uppkomma i detta sammanhang.

Föredraganden tar vidare bl.a. klausulen i 3 att upp mom. om ungdomsbrottslingar, dvs. unga personer som dömts för brott, skall hållas åtskilda från vuxna.

Vad sedan angår de personer som dömts till frihetsstraff vill jag först framhålla att konventionens bestämmelser har mycket en begränsad tillämpning svenska förhållanden eftersom enligt 26

kap. 4 § brottsbalken den som är under 18 år inte får dömas till fängelse om det inte finns synnerliga skäl därtill. Aven för den

som fyllt 18 men inte 21 år föreskrivs restriktiv användning en av fängelsestraff. Enli t 25 § lagen 1964:541 om behandling i fångvårdsanstalt gäl er vidare, att vid de intagnas fördelning och behandling hänsyn skall tas bl.a. .till deras ålder. Icke desto mindre kan det någon gång vara förenligt med lagöverträdares en ung intresse, att han placeras i anstalt tillsammans med äldre lagöverträdare. I varje fall synes man inte genom ett åtagande i denna konvention böra binda sig för att avstå från att tillämpa sådana kriminologiska behandlingsmetoder innebär att och gamla som unga lagöverträdare blandas med varandra. Ett svenskt förbehåll på denna punkt synes därför motiverat.

l övrigt föreslogs i propositionen förbehåll beträffande dels artikel 14 moment som föreskriver att ingen nytt får rannsakas eller straffas för ett brott, för vilket han redan blivit fälld till eller frikänd, ansvar dels beträffande artikel 20 moment som föreskriver att all krigspropaganda skall vara förbjuden i lag. Föredraganden föreslog vidare att ratificeringen det fakultativa av protokollet om proceduren för klagomål från enskilda personer borde förenas med ett förbehåll. Innebörden föreslogs bli att FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna inte skall kunna framställning pröva en från en enskild person, om det framkommer att ärende är eller samma

har varit föremål för internationell undersökning eller prövning i annan

form. Utrikesutskottet fann inte anledning till erinran mot propositionens Riksdagen beslutade den 26 november 1971 i enlighet med förslag. propositionen prop. 1971:125, sö 1971:42.

Principer till skydd för frihetsberövade personer

generalförsamling den l december 1988 en resolution om FN:s antog principer till skydd för alla under någon form av frihetsbepersoner Principerna gäller berövats friheten grund rövande. personer som anhållande, häktning eller intagning i fängelse. av i sin helhet i bilaga 2. Med hänsyn till att det Principerna återges officiell översättning till svenska språket återges den inte finns någon engelska texten.

FNzs barnkonvention

1989 FN konventionen barnets rättigheter. Den 20 november antog om hade ratificerats 20 stater, bl.a. Sverige, trädde Sedan konventionen av kraft den 2 september 1990. Sverige ratificerade konventionen den i utan att sig på någon punkt. reservera konventionen har för första gången de rättigheter som Genom barn och ungdomar till 18 år samlats i ett tillkommer alla upp bindande dokument. De bestämmelser som är av störst folkrättsligt dömts till fängelsestraff återfinns i intresse vad gäller personer som stadgas bl.a. att varje frihetsberövat barn skall artikel 37. Där och med respekt för människans inneboende behandlas humant beaktar behoven hos personer i dess ålder värdighet och ett sätt som punkt föreskrivs vidare Särskilt skall varje punkt c. I samma frihetsberövat barn hållas åtskilt från om det inte kan anses vuxna, bästa inte göra detta, och skall, utom i undantagsvara till barnets att kontakt med sin familj brevväxling och fall, ha rätt att hålla genom påpekas i den tidigare nämnda konventionen om besök. Här kan att och politiska rättigheter finns i artikel 10 ett mer medborgerliga skall hållas åtskilda från

långtgående krav på att ungdomsbrottslingar

ratificeringen denna konvention reserverade intagna. Vid av vuxna Sverige sig den punkten.

3.2.4 Europarådets konventioner

m.m.

Europakonventionen de mänskliga rättigheterna om m. m.

Sedan FN generalförsamling år 1948 :s antagit den universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna utarbetades inom Europarådet en konvention för rådets medlemsländer. Den 4 november 1950 antogs en grundläggande konvention för Europa mänskliga om rättigheter, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema. Konventionen trädde i kraft den 3 september 1953 när erforderligt antal medlemsländer hade ratificerat den. Till den europeiska konventionen finns åtta tilläggsprotokoll har trätt i kraft. som Av de rättigheter som ingår i FN:s universella förklaring är det endast de medborgerliga och politiska rättigheterna återfinns i den som europeiska konventionen, medan de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ingår i den europeiska sociala stadgan den 18 oktober 1961. Den bestämmelse i Europakonventionen är intresse som av när det gäller verkställighet fängelsestraff är artikel Enligt den av bestämmelsen må ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller fömedrande behandling eller bestraffning. Sveriges riksdag godkände år 1952 att Sverige anslöt sig till konventionen SÖ 1952:35.

Europarådets fängelseregler

m.m.

FN:s standard minimiregler för behandling interner på internationell av nivå följdes efter ett 20-tal år europeiska regler. Europarådet av antog den 19 januari 1973 resolutionen Standard minimiregler för behandling av fångarinterner prisoners. Innehållet motsvarade i princip FN:s standard minimiregler från år 1955. Reglerna har sedermera reviderats och ersatts av Europeiska fängelseregler, antagna den 12 februari 1987 av Europarådets ministerkommitté. De gällande principerna för behandling nu av fängslade i Europarådets medlemsstater återfinns i detta dokument. Ministerkommittén rekommenderar medlemsstaterna att låta sig vägledas i praxis och lagstiftning principerna i fängelsereglerna. av Reglerna omfattar principer för fångvårdens administration intagning, registrering, placering - och klassificering av fångar, inkvartering, kläder, sjukvård, mat, disciplinära frågor, information, kontakter med yttervärlden etc. personal -

behandlingsmålsättning och anstaltsregimer arbete, utbildning,

fysisk träning, frigivningsförberedelser m.m.

särskilda kategorier frihetsberövade häktade samt sinnessjuka och psykiskt störda fångar m.m. Ministerkommitténs rekommendation till europeiska fängelseregler återges i bilaga 2 i en svensk översättning, som gjorts inom Kriminalvårdsstyrelsen.

Den europeiska tortyrkommittén m.m.

I syfte att komplettera Europarådets judiciella system för klagomål över påstådda kränkningar av artikel 3 i konventionen med ett system förebyggande karaktär antog Europarådets ministerkommitté den 26 av juni 1987 europeisk konvention till förhindrande av tortyr och en omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Konventionen innehåller procedurregler för bildandet av en europeisk kommitté till förhindrande av tortyr m.m. av frihetsberövade Den europeiska tortyrkommittén skall kunna besöka de personer. platser i konventionsstaterna där personer som är berövade sin frihet är placerade. Dess uppgift är att förebygga olika former av kränkningar att påtala brister, särskilt när det gäller frihetsberövade genom rättigheter. Efter avslutat besök skall kommittén avge en personers rapport till den stat har granskats. Kommittén kan därvid som rekommendera staten att genomföra tänkbara förbättringar men har ingen rättskipande funktion och skall inte uttala sig om det förkommit kränkningar av europakonventionen. Sverige har genom beslut av riksdagen den 9 juni 1988 godkänt konventionen prop. 198788: 133, JuU 41, rskr 392. Den trädde i kraft den 1 februari 1989 sedan sju stater hade ratificerat den. Tortyrkommittén besökte Sverige i maj 1991 varvid bl.a. kriminalvårdsanstalterna Kumla och Hinseberg inspekterades. Besöket i Sverige bestämdes genom lottdragning. I rapport lämnades till de svenska regeringen i februari 1992 en som framförde kommittén ett antal rekommendationer och kommentarer inom vitt skilda områden samt begärde information på vissa punkter. Några de frågor kommittén tog upp ligger inom vårt uppdrag. av Den svenska regeringen har i ett första yttrande i augusti 1992 och i ett slutligt yttrande i februari 1993 redogjort för de åtgärder som vidtagits eller planerats med anledning av kommitténs rapport. I yttrandena hänvisas till vårt arbete när det gäller specialavdelningar, beträffande frågan hur de intagnas behov av psykiatrisk vård skall tillgodoses samt ifråga om det disciplinära bestraffningssystemet.

4 Mål och medel i anstaltsvården

m.m.

I detta avsnitt behandlar vi frågor mer övergripande karaktär. av Avsnittet inleds med redogörelse för straffteorier och hur det en svenska straffrättssystemet har växt fram och hur det nu är uppbyggt. Vi redogör också för hur bestämmelserna om verkställighet av fängelsestraff är utformade. Avsnittet avslutas med överväganden och förslag beträffande dels mål och medel i anstaltsvården, dels an-

staltsindelningen.

4.1 Straffteorier m.m.

För utvecklat samhälle skall fungera måste det finnas normer. att ett Lika nödvändigt är överträdelser sådana normer föranleder att av någon form sanktion. Många i ett samhälle är inofficiella, av normer har naturligtvis inte några officiella sanktiooch den typen av normer I modernt samhälle är emellertid de flesta mera betydelsefulla ner. ett beslutade i officiella former och många sanktioner är på normer motsvarande sätt författningsreglerade. Ofta försöker man styra medborgarnas handlanden att skapa och upprätthålla ett fungerande genom straffsystem. Något förenklat kan säga att ett straffsystem utmärks man normöverträdelser är förenade med hot om straff. av att Med kriminalpolitik frågor gäller straffsystemet och dess avses som tillämpning. Kriminalpolitiken omfattar främst kontrollens och sanktionernas utformning och handhavande. I den kriminalpolitiska debatten fästes tidigare förhoppningar till att man genom åtgärder stora områden skulle kunna påverka graden normefterlevnad. på dessa av torde det råda bred enighet att förändringar av straffsyste- Numera om har mindre betydelse för normefterlevnaden i samhället än man met tidigare antagit. Under årens lopp har många olika teorier framförts om varför man skall bestraffa människor överträtt meddelade normer. Man brukar som praktiska skäl dela in dessa teorier i två huvudgrupper efter det av angivna syftet med straff, nämligen vedergällning och samhällsskydd.

Teoriema om vedergällning brukar även benämnas absoluta straffteorier. Enligt dessa teorier är straffet mål i sig. Den ett orätta handlingen skall sonas genom ett lämpligt avvägt straff öga för Öga, tand för tand. I äldre tider synpunkten att straffet hade var ett egenvärde mer framträdande. Numera de absoluta straffteoriema anses inte särskilt gångbara. Men det kan ifrågasättas inte vedergällnog om ningstankar trots allt finns med i bilden även idag, åtminstone indirekt. Teoriema som bygger på tankar samhällsskydd de relativa om straffteoriema utmärks av att straffet ett medel för - anses vara att uppnå ett visst mål. Dessa teorier försöker förklara straffet utifrån mer rationella grunder, nämligen att upprätthålla ordningen i samhället och skydda den enskilde mot övergrepp. De relativa straffteoriema delas

i sin tur upp i två skilda grupper: teorier individualprevention och om teorier om allmänprevention. Enligt de individualpreventiva teorierna skall straffet man genom påverka den dömde att inte begå brott i fortsättningen. Detta kan åstadkommas genom oskadliggörande, dvs. ett ingripande mot gärningsmannens tillfälligt eller hindrar person som permanent honom från att begå brott. Den eftersträvade effekten kan också åstadkommas genom individuell påverkan så att förändrar den brottslige eller man hans miljö och därmed undanröjer de direkta orsakerna till hans brottslighet. Individualpreventionen slutligen kunna verka anses genom att den brottslige avskräcks från att begå brott; straffet skall innebära sådant obehag att han i fortsättningen avhåller sig från begå brott. att Enligt de allmänpreventiva teorierna skall straffet främst verka genom avskräckning. Tanken år att hotet straff skall avhålla den om som funderar på att begå ett brott från att göra detta. Allmänprevention kan vidare uppnås genom moralbildning och moralförstärkning. Lagen anger vilka handlingar som är orätta. Därigenom antar man att medborgarnas moral och värderingar påverkas på längre sikt och att de därigenom avstår från att begå brott.

4.2 Straffrättssystem

4.2.1 Tiden före brottsbalken

I äldre tider användes främst olika former kroppsstraff av som sanktionsmedel. Vanliga strafforrner då ris, piskning, gatulopp och var liknande. Man använde även olika skamstraff, kunde lagöverträt.ex. daren dömas att sitta vid pålen eller underkastas brännmärkning. Metoden att straffa människor frihetsberövanden växte fram genom under 1600-talet. Till början riktades frihetsberövandena fattiga en mot

lösdrivare, tiggare och människor som inte kunde försörja sig på lagligt sätt. Dessa människor placerades i stor utsträckning i anstalter, där de intagna skulle arbeta. Målsättningen var att anstalterna skulle självförsörjande och helst även ge viss vinst. Under 1700-talet vara växte egentliga fängelser fram i Europa. Dessa anstalter var avsedda uteslutande för brottslingar. Straffarbete utgjorde då ofta det viktigaste inslaget i straffet. Samtidigt minskade bruket av kroppsstraff, och fängelsestraffet kom att bli den huvudsakliga strafformen. Vårt nuvarande straffsystem kan i sina grundelement föras tillbaka till l800-talet. År 1864 fick Sverige strafflag. Den lagen hade en ny förberetts lagkommittén. Kommitténs förslag grundades i huvudsak av på preventionstanken; såväl allmänpreventiva skäl som individualpreventiva skäl anfördes motiv. Frihetsstraffet blev den centrala som sanktionen. Bötesstraffet förbehölls lindrigare brott. Tiden efter antagandet 1864 års strafflag präglades av den s.k. av behandlingstankens genombrott. Innehållet i de olika strafformerna förändrades successivt. Intresset koncentrerades i hög grad till den brottslige och dennes miljö. Straffets sociala funktion trädde därför i förgrunden. Detta banade i sin tur väg för ett mer differentierat pâföljdssystem. Under 1900-talet ledde de individualpreventiva idéerna till skilda reformer som innebar avsteg från det klassiska straffrättssystemet, bl.a. kännetecknades av kraven på rättvisa och prosom portionalitet vid fastställandet av straffsatser och vid straffmätning. De strömningarna innebar att dessa intressen i hög grad fick vika. nya Man inriktade sig i stället att i varje särskilt fall bedöma vad som med hänsyn till gärningsmannens personliga egenskaper och förhållanden kunde ändamålsenligt för att förmå honom att avhålla vara sig från att begå brott. Det ansågs möjligt att göra sådana nya bedömningar med utgångspunkt från teorier om brottslighetens orsaker. Vid straffbestämningen borde sålunda hänsyn tas till skötsamhet och god prognos för social anpassning. Man menade att korta frihetsstraff inte borde förekomma, eftersom de främst drabbade lagöverträdare inte var i egentlig mening kriminella. Detta synsätt som banade väg för kriminalvård i frihet. Utformningen sanktionssystemet i början av 1900-talet präglades av i utsträckning Johan C W Thyréns tankar. Thyrén var kritisk stor av den klassiska vedergällningsteorin. Han menade att fängelse och mot straffarbete de normala påföljderna i systemet. Dessa straff tog var enligt Thyrén sikte pâ normalbrottslingen hos vilken kriminalitet var , symtom på typisk samhällsfarlighet. För den andra huvudgruppen av brottslingar minderåriga, kroniskt kriminella, abnorma, alkoholisera- de m.fl. krävdes ingripanden annan karaktär, s.k. skyddsåtgärder. - av Om förutsättningar saknades för återanpassning till ett laglydigt liv skulle brottslingen oskadliggöras för längre tid. Beträffande den tredje

gruppen, s.k. tillfällighetsbrottslingar, kunde däremot välja andra man påföljder än frihetsstraff. År 1906 infördes villkorlig dom i Sverige. Villkorlig dom kom att tillämpas i mycket stor utsträckning. De individualpreventiva tankarna fick även i andra hänseenden betydelse för sanktionssystemets utformning. Institutet villkorlig frigivning tillskapades. Detta ansågs förbättra anstaltsdisciplinen och inverka förmånligt den intagnes karaktär, eftersom han kunde få en viss del av verkställighetstiden efterskänkt om han visade sig skötsam. De två tidsobestämda påföljdsformerna förvaring och internering infördes år 1927. Dessa påföljder, som inte utgjorde straff utan benämndes skyddsåtgärder, motiverades individualpreventiva skäl. av Förvaring var avsedd för brottslingar vars sinnesbeskaffenhet avvek från det normala och internering för återfallsförbrytare med normal sinnesbeskaffenhet. Önskemålet ersätta straff med skyddsåtgärder att var särskilt starkt när det gällde ungdomar, och år 1935 infördes påföljden ungdomsfängelse. Denna påföljd tog sikte äldre ungdomar vid tidsom punkten för brottet inte hade uppnått 21 års ålder. För att särskilt markera att påföljden innebar behandling uppfostran och utbildning - och motverka att den fick straffkaraktär benämndes institutionerna ungdomsanstalter och de intagna kallades elever.

4.2.2 Brottsbalken

År 1938 tillsattes strafflagberedningen för föreslå reformer inom att påföljdssystemet. Strafflagberedningen ansåg att straffrättskipningen hade en rent praktisk uppgift att skydda samhället mot brott. Detta krävde enligt beredningen ett differentierat påföljdssystem så att de åtgärder som samhället satte in kunde anpassas till gärningsmannens situation i det enskilda fallet. På förslag av beredningen genomfördes efter hand flera viktiga reformer. Här kan särskilt nämnas lagen om åtalseftergift för unga lagöverträdare. l betänkandena Enhetligt frihetsstraff SOU 1953: 17 och Skyddslag SOU 1956:55 lämnade beredningen förslag som kom att bilda underlag för BrB:s sanktionssystem. Förslaget till skyddslag inleddes med en allmän principdeklaration. Enligt denna hade samhällets kriminalpolitiska åtgärder till uppgift att skydda samhället och dess medlemmar mot brottslighet genom att förebygga brott. Vid lagstiftning på området borde man därför i första hand sträva efter att åstadkomma effektiva medel för brottsprevention. Strafflagberedningen, som ansåg att den i sina förslag hade tillgodosett detta krav, menade att hänsyn måste tas till de praktiska förhållandena, rättssäkerheten och humanitet.

En viktig princip i beredningens förslag till skyddslag var att vård och behandling i stor utsträckning skulle ersätta straff. Beredningen föreslog att beteckningen straff skulle slopas, eftersom den rättssystematiska skillnaden mellan straff och skyddsåtgärd ansågs oberättigad. Alla påföljder tjänade samma syfte som samhällsskydd mot brottslighet. Strafflagberedningen menade att vården och behandlingen hade två ändamål. Den skulle inriktas att rehabilitera den vårdbehövande och skapa bättre förutsättningar för denne att leva ett laglydigt liv. Den skulle också ha brottspreventiv funktion genom att den vårdbeen hövandc hand och därigenom så länge omhändertagandet togs om eller mindre fullständigt hindrades från att begå brott. varade mer Enligt strafflagberedningen stod följande möjligheter till buds vid lagstiftning kriminalrättens område. Om mer ingripande åtgärder inte ansågs nödvändiga, borde stanna vid att ge brottslingen den man varning ligger i att åklagarmyndighet eller domstol konstaterar att som brott förövats, vilket leder till åtalseftergift eller Villkorlig dom. l övriga fall fanns enligt beredningen tre typer av påföljder att tillgå, nämligen böter, vård i frihet och vård i anstalt. Bötesstraffet innefattade inte någon behandling utan var ett rent straff, medan övriga påföljder var behandling. De individualpreventiva idéerna fick alltså stort utrymme i förslaget. Detta innebar bl.a. att de frihetsberövande påföljderna ansågs kunna motiveras vård- och behandlingsskäl. Man trodde särskilt på de icke av tidsbestämda påföljderna skyddsfostran och skyddsintemering, vilka skulle ersätta ungdomsfängelse respektive förvaring och intemering. En viktig grundtanke i förslaget var att kriminalvård i frihet annan skulle utgöra ett positivt alternativ till anstaltsbehandling. Den typen vård skulle ha företräde framför anstaltsbehandling, särskilt av beträffande unga lagöverträdare. Under remissbehandlingen blev förslaget om skyddslag utsatt för kritik. Kritikerna menade bl.a. att strafflagberedningen inte tillräckligt tagit hänsyn till sanktionssystemets allmänpreventiva uppgifter utan alltför utrymme kriminalvård i frihet. Man vände sig gett stort särskilt den förändrade terminologin som ansågs medföra en mot olycklig försvagning sambandet mellan brott och straff och av av strafflagstiftningens moralbildande funktion. I propositionen med förslag till brottsbalk instämde föredragande

departementschef delvis i kritiken prop. 1962: 10. Bestämmelserna i

BrB fick utformning i viss utsträckning kan sägas ha utgjort en en som kompromiss mellan de båda riktningarna. Den principiella grunden för påföljdsvalet uttrycktes i 1 kap. 7 § BrB. Där stadgades att rätten skulle med iakttagande vad kräves för att upprätthålla allmän av som laglydnad, särskilt fästa avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Departementschefen uttalade i propositionen vid avgörande att om frihetsberövande eller icke frihetsberövande påföljd skall användas bör utgångspunkten vara att kriminalvård i frihet bör användas i största möjliga utsträckning. Dock framhölls samtidigt vikten de av att allmänpreventiva Synpunkterna beaktades. Mot den bakgrunden borde, framhöll departementschefen vidare, försiktighet iakttas vid strävan att inskränka användningen frihetsberövande påföljder. Prop. av 1962: 10, del C, s. 59. Vid BrB:s tillkomst innehöll denna påföljderna fängelse, intemering, ungdomsfängelse, skyddstillsyn, Villkorlig dom, överlämnande till särskild vård samt böter. I balken fanns också ett särskilt påföljdssystem för krigsmän. Som ovan nämnts förekom redan när BrB trädde i kraft kritisk en diskussion rörande balkens påföljdssystem. Kritiken tilltog i styrka under de följande åren. Den ledde dock inte till något resultat förrän år 1974, då det ansågs lämpligt att avskaffa påföljden ungdomsfängelse. En utredning tillkallades för att överväga frågor hängde som samman med en sådan förändring. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1978. Ungefär samtidigt lämnades en rapport av en

arbetsgrupp inom BRÅ BRÅ-rapport 1977:7

Nytt straffsystem. Rapporten innehöll ett reformprogram täckte de flesta frågor som som hade tagits upp i den då aktuella kriminalpolitiska debatten. Arbetsgruppen ägnade särskilt intresse den ideologiska grunden för ett nytt straffsystem och frågan hur påföljderna borde utformas. Betänkandet om ungdomsfängelse ledde till lagstiftning genom vilken den påföljden avskaffades år 1980 prop. 1978792212. Kritiken mot de tidsobestämda straffen ledde vidare till att den andra tidsobestämda påföljden, intemering, utmönstrades sanktionssystemet ur påföljande år prop. 198081:76. År 1979 tillkallades Frivårdskommittén och Fängelsestraffkommittén för att göra en mer allmän översyn påföljdssystemet. Frivårdskomav mittén skulle enligt sina direktiv i huvudsak ta sig frågan den an om framtida utformningen kriminalvård i frihet och alternativ till av frihetsstraff. Fängelsestraffkommittén skulle å sin sida främst behandla frågor som hängde samman med frihetsstraff. Båda kommittéema avlämnade betänkanden som har lett till lagstiftning. På förslag av Fängelsestraffkommittén sänktes således âr 1981 allmänna minimum för fängelsestraff till 14 dagar prop. 198081:44 och reformerades reglerna om Villkorlig frigivning åren 1982 och 1983 prop. 1981822153 respektive 198283:85. Vid sistnämnda tillfälle prop. ändrades också efter förslag Frivårdskommittén reglerna - av - om villkorlig dom och skyddstillsyn. På grundval Frivårdskommitténs av slutbetänkande om alternativ till frihetsstraff infördes år 1988 institutet kontraktsvård prop. 198687: 106. Förändringar i de särskilda vårdpåföljderna har också gjorts under de senaste åren.

Efter förslag i Fängelsestraffkommitténs huvudbctänkandc har nyligen genomförts omfattande och principiellt mycket betydelsefulla

ändringar i BrB:s påföljdssystem. Ändringarna, som har sin grund i en

förändrad syn på preventionsteoriernas betydelse, har bl.a. inneburit att nya bestämmelser om påföljdsval och straffmätning har införts i balken. Prop. 198788:120 s. 30. I lagförarbetena framhöll departementschefen att stadgandet i 1 kap. 7 § BrB har, i likhet med vissa andra bestämmelser som förutsätter att domstolen gör en prognos i det enskilda fallet, utsatts för betydande kritik. Kritiken hade inte gällt det berättigade i att det kriminalpolitiska arbetet i sig bör styras av intresset att förebygga brott; i stället hade betonats att det i praktiken inte är möjligt att i det enskilda fallet i förväg bedöma effekterna av olika påföljder på ett sådant sätt som lagstiftningen fömtsätter. Departementschefen erinrade vidare att när det gällde den allmänna laglydnaden hade det sagts att det mindre var ett enskilt avgörande än en allmän praxis som kan antas vara av betydelse. I fråga om den dömdes anpassning i samhället hade det på motsvarande sätt sagts att den kriminologiska behandlingsforskningen hade visat att effekterna av olika påföljder skiljer sig i så liten grad och att förutsättningarna att förutse utfallet i det enskilda fallet var så dåliga att det regel knappast var möjligt att göra någon välgrundad som individualpreventiv bedömning. A. prop. s. 32. Fängelsestraffkommittén hade tagit upp preventionsteoriema till en omfattande och allsidig behandling. Kommittén hade också prövat deras betydelse på olika nivåer av det kriminalpolitiska beslutsfattandet SOU 1986: 14 s. 66 ff. Departementschefen anslöt sig till grunddrai kommitténs om preventionsaspekternas betydelse för gen resonemang straffsystemets utformning och tillämpning. Fängelsestraffkommitténs åsikter om preventionsteoriernas betydelse kan sammanfattas enligt följande. Kommittén framhöll att straffsystemets uppgift är att motverka brott. Enligt kommitténs uppfattning är det i första hand ett ansvar för lagstiftaren att utforma straffsystemet så att preventionsaspekterna tillgodoses utan att detta går ut över kraven legalitet och enhetlig rättstillämpning. Däremot menade kommittén att domstolarna inte bör åläggas att tillmäta vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet. Allmänpreventionen torde enligt kommittén huvudsakligen verka lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthållen fast och genom konsekvent praxis som visar att straffhotet inte är tomt. Det torde vara sällan enskilda domar i sig kan antas vara av betydelse för som allmänpreventionen. Det är vidare knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvalificerad bedömning vilken inverkan en viss påföljd av eller en viss höjning av straffet i ett enskilt fall kan få för den allmänna laglydnaden. Det strider också mot kravet på likhet inför

lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning. Utgångspunkten för påföljdsbestämningen bör därför enligt kommittén vara hur klandervärt ett förfarande bedöms vara eller med andra 0rd hur högt straffvärde det eller de brott har som skall föranleda en påföljd. Inte heller individualpreventiva hänsyn borde enligt kommittén utgöra en självständig grund vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att vård- eller behandlingsaspekter skulle användas som självständiga grunder för att bestämma längden på ett fängelsestraff eller storleken av ett bötesstraff var enligt kommittén uteslutet. Kommittén menade vidare att fängelsestraff, trots den vård och behandling som förekommer, allmänt sett har negativa effekter för den intagne. Dessa effekter accentueras längre verkställighetstiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol att förutse att en anstaltsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme för en framgångsrik behandling finns inte. Fängelsestraffkommittén avvisade vidare inkapacitering, dvs. oskadliggörande, som straffmätningsgrund såväl av den anledningen att det var tveksamt om man får några brottsminskande effekter och som kanske främst från rättvisesynpunkt. Den grundläggande frågan vid diskussionen om inkapacitering är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer som kommer att begå brott i framtiden. Tillgängliga forskningsresultat visar att förutsägelser om individuella återfallsrisker är mycket svåra, för att inte säga omöjliga att göra med en tillräcklig grad av säkerhet. Kommittén ansåg det således otänkbart att inom ramen för den sedvanliga straffmätningen öppna möjligheter att ta hänsyn till intresset av inkapacitering i det enskilda fallet. När det gäller påföljdsvalet framhöll kommittén att individualpreventionstanken är den klassiska grunden för det differentierade påföljdssystemet. Det har varit vanligt att lagstiftningen inte ger domstolarna annan ledning för tillämpningen än just att individualpreventiva hänsyn skall beaktas. Enligt kommitténs uppfattning var det naturligt att lagstiftaren genom mera preciserade regler söker ge domstolarna vägledning för påföljdsvalet. Intresset av att kunna beakta omständigheter som hänför sig till den tilltalades person torde härigenom kunna tillgodoses bättre än med nuvarande system. Till detta kommer att man genom en sådan ordning öppnar möjlighet att beakta rättfärdighets- eller billighetshänsyn som enligt kommitténs uppfattning väl kunde förtjäna att beaktas vid påföljdsvalet, helt oberoende av individualpreventiva effekter. Fängelsestraffkommittén påpekade vidare att en omständighet som i praxis i hög grad påverkar påföljdsbestämningen är om det är fråga om återfall. En rad olika skäl brukar åberopas för att så bör ske. Också enligt kommitténs uppfattning var det naturligt och rimligt att återfall bör påverka såväl påföljdsval som straffmätning. Med hänsyn

till de många skilda uppfattningar finns om varför, hur och i som vilken utsträckning återfall bör tillmätas betydelse ansåg emellertid kommittén att det väsentligt att man genom lagbestämmelser skapar var underlag för en enhetlig och konsekvent praxis. Sammanfattningsvis ansåg Fängelsestraffkommittén att övervägandede preventiva effekterna inte borde ligga till grund för besluten na om i de enskilda fallen. När påföljderna verkställs förelåg enligt kommittén däremot förutindividuella hänsyn på olika sätt. Även inte sättningar att ta om man bör ha orealistiska förväntningar kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera de dömda, det enligt kommitténs uppfattning av var avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva en human och meningsfull kriminalvård behåller ambitionen att inom ramen att man för de ådömda påföljderna så långt möjligt genom stöd och hjälp som söka underlätta de dömdas anpassning i samhället. Inom ramen för fängelsestraffet borde således alla krafter sättas in för att minska de negativa verkningarna frihetsberövandet för den intagne. Stora av ansträngningar borde enligt kommittén göras för att komma till rätta personliga och sociala problem för så sätt med en intagens att minska risken för brottslighet efter straffverkställighet. Också inny kapaciteringssynpunkter kunde enligt kommittén godtas verkställighetsplanet; så borde risk för rymning eller fortsatt brottslighet t.ex. kunna påverka anstaltsplacering eller möjlighet till vistelse utom

anstalt. nämnts anslöt sig departementschefen till grunddragen i Som ovan Fångelsestraffkommitténs om preventionsteoriernas roll i resonemang straffrättskipningen. Vidare framhöll departementschefen att det knappast kunde sättas i fråga att straffsystemets yttersta ändamål var motverka brott liksom att det primärt var en uppgift för lagstiftaren att till att detta ändamål kunde tillgodoses. Slutligen fann departeatt se mentschefen att det helt uppenbart att tyngdpunkten när det gällde var intresset främja den dömdes anpassning i samhället måste ligga på att åtgärder företas under verkställigheten. Departementschefen som anförde vidare följande a. prop. s. 35.

Att domstolarna i sin tillämpning måste kunna beakta de allmänna ändamål ligger till grund för straffsystemet finner jag för egen som del Samtidigt står det emellertid klart att domstolens

möjlig uppenbart. förutse och jämföra vilka effekter i preventivt

eter att hänseende olika alternativa åföljder kan förväntas få i det som enskilda fallet är ytterst begränsa e. När det äller hänsynen till allmänpreventionen är det som kommittén ramhållit knappast den enskilda domen i sig som kan ha verkan för den allmänna laglydnaden utan snarare det antas förhållandet viss påföljd regelmässigt tillämpas i fall av att en likartat slag. Också när det gäller individualpreventiva överväganden måste domstolen bygga på antaganden som utgår från hur för-

112 SOU 1998:76

hållandena regelmässigt brukar gestalta sig. Exempelvis antas fängelse i åtskilliga situationer ha en negativ verkan frän individual-

preventiv synpu Att göra en avvägning mellan sådana hänsyn är emellertid

en vansklig uppgift som kan utfalla olika sätt beroende på vem som gör bedömnin en. I likhet me kommittén anser jag därför att det måste vara en för lagstiftaren

viktigugpgift

att e mera konkret vägledning för påfö jds estämningen än den igger i allmän hänvisning till som en att olika preventiva intressen skall beaktas. Enligt min mening visar också kommitténs förslag att detta är möjligt utan att hänsynen till preventionsaspekterna därför behöver åsidosättas.

I den kriminalpolitiska debatten är det inte ovanligt att diskussio-

nen begränsas till åtgärder inom ramen för straffsystemet. Enligt min mening får man emellertid inte glömma att tyngdpunkten i kampen mot brottsligheten alltid är de enskilda människornas engagemang och deltagande. Vad statsmakterna och myndigheterna kan göra är främst att skapa goda förutsättningar för och e ett aktivt stöd till det arbetet. En huvudlinje i det kriminalpo itiska arbetet måste därför vara att satsa på breda sociala insatser och attitydpåverkan. Men självfallet är straffsystemets utformning och

tillämpning av stor betydelse också från den här synpunkten.

Det är viktigt att rättsväsendet organiseras och fungerar på sätt ett som folk i gemen uppfattar som rättvist och rimligt. För att enskilda människor och organisationer skall finna det meningsfullt att engagera sig i kampen mot brottsligheten är det nödvändigt att de känner förtroende för och stöd från rättsväsendet. Samhällsåtgärder på detta område måste snabba, begripliga och tydliga och vara präglas av konsekvens. Straffsystemet måste ha förankring hos och legitimt medborgarna.

uppfattas

som av Härvid gör sig emellertid oc så andra intressen än det omedelbara intresset prevention av ällande. Rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet iksom saklighet och opartiskhet i tillämpningen är värden som straffsystemet måste tillgodose. Enligt min mening står emellertid inte dessa grundläggande principer i motsats till preventionsintressena. Tvärtom tror jag det är nödvändi t att slå vakt sådana om värden, om Straffsystemet i längden samt skall kunna bidra till ver

att förebygga brottslighet.

De principer jag nu berört gör sig givetvis gällande även i

påföldsbestämningen. För egen del jag det viktig fördel

ser som en med ommitténs förslag att legalitetsprincipen tillgodoses på helt ett annat sätt än enligt gällande rätt. Jag är också övertygad att om principerna om likhet inför lagen och proportionalitet uppfattas ett sådant sätt och har sådan fast förankrin hos människor att en et är ägnat att vinna allmän förståelse att påfölj sbestämningen i första hand sker med utgångspunkt från hur allvarligt den brottsliga gärningen bör bedömas. Som sammanfattande beteckning resultatet denna bedömning av är ordet enligt min mening

strayvârde

lämpligt. Som påpekats vid remissbehan lingen är straffvärde i denna mening inte någon objektiv egenskap hos en gärning utan ett uttryck för värdering en som är beroende av vem som svarar för bedömningen. För egen del kan emellertid inte se detta något avgörande som hinder mot att straf värdet läggs till grund för påföljdssystemets tilläm ning. I arbetet på att hävda och respekten för

grund äggande det upiprätthålla

normer är tvärtom nö vändigt att såväl stats-

i

l

makterna rättsväsendet klart redovisar grunden för de besom dömningar görs. Det måste här vara en viktig upp ift för som

straffskalor inom vilka âomsto-

lagstiftningen att ange inte bara de larna skall hålla sig utan också de allmänna principer enligt vilka bedömningen i det enskilda fallet skall ske.

När det gällde individualpreventionen delade departementschefen Fängelsestraffkommitténs uppfattning att vård- och behandlingsaspekter och inkapacitering i princip inte bör användas som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att låta påföljdsbestämningen utgå från intresset av att oskadliggöra vissa menade departementschefen, är främst med hänsyn till personer, omöjligheten att med tillräcklig grad säkerhet göra individuella av återfallsprognoser inte lämpligt. Departementschefen framhöll att återfallsreglering bl.a. tar sikte särskilt kvalificerade genom en som återfall kommer emellertid också sådana intressen i viss mån att tillgodoses utan att beslutsfattandet styrs av individuella prognoser. Andra omständigheter tidigare brukade beakta borde man som man enligt departementschefens mening även fortsättningsvis kunna ta hänsyn till. Detta skulle dock inte i första hand ske utifrån en individuell vilken verkan en viss påföljd kan antas få utan prognos om på den grunden det skulle framstå orättfärdigt att inte beakta att som dem. Enligt departementschefens mening skulle det även i fortsättningen uttryckligen i lagtext att Villkorlig dom främst är avsedd anges för brott tillfallighetskaraktär och att avsikten med skyddstillsyn är av underlätta för den dömde att avhålla sig från fortsatt brottslighet. att A. prop. s. 37.

Vad anförts medförde enligt departementschefen att den då

nyss gällande påföljdsvalsregeln i l kap. 7 § BrB inte borde behållas. Den fortsatte departementschefen, ingen rättvisande bild av den gav, betydelse allmän- och individualpreventiva överväganden borde som ha för påföljdsbestämningen. Vidare ansågs den ge föga vägledning för domstolarna. Departementschefen menade vidare att det var mycket svårt väga allmänpreventiva och individualpreventiva skäl mot att varandra det sätt förutsattes i bestämmelsen. A. prop. s. 37. som

Några remissinstanser hade kritiserat Fängelsestraffkommitténs syn

på individualpreventionen på den grunden att kommitténs synsätt skulle medföra risker för att individualpreventiva överväganden skulle komma tillmätas alltför ringa vikt för verkställigheten av påföljderna. att

Departementschefen påpekade denna kritik att det inte var

som svar individualpreventionen på verkställighetsplatal om någon ny syn

Departementschefen fortsatte a. prop. s. 38.

net.

således avgörande betydelse för möjligheterna till en Det är av

human och meningsfull kriminalvård att man behåller ambitionerna

inom för de ådömda påföljdema så långt det är möjligt att ramen stöd och hjälp söka underlätta de dömdas återanpassning i genom

samhället. På verkställighetsnivån har behandlingstanken alltså oförändrat stor betydelse. Mina ställningstaganden i detta ärende syftar inte till att förändra principerna för arbetet inom kriminalvården.

De aktuella ändringarna i BrB trädde i kraft den 1 januari 1989 SFS 1989:942. Stadgandet i l kap. 7 § BrB utmönstrades. I två nya kapitel, 29 och 30 kap., infördes detaljerad reglering påföljdsval en om och straffmätning. Utgångspunkten vid påföljdsval och straffmätning är det aktuella brottets straffvärde. Straffvärdet skall bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen har inneburit, vad gämingsmannen insett om detta samt de avsikter eller motiv han har haft. som I särskilda bestämmelser faktorer är särskilt försvarande anges som eller förmildrande vid bedömning straffvärdet. av I 29 kap. 2 § BrB stadgas att såsom försvarande omständigheter vid bedömning av straffvärdet skall särskilt beaktas den tilltalade om avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått, om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, den tilltalade utnyttjat om någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter värja att sig, om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende, den tilltalade förmått någon om annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller om brottet utgjort led i en brottslig Verksamhet Varit särskilt som noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i Vilken den tilltalade spelat en betydande roll. AV 29 kap. 3 § följer att såsom förmildrande omständigheter vid bedömning av straffvärdet skall särskilt beaktas brottet föranletts om av någon annans grovt kränkande beteende, den tilltalade till följd om av psykisk störning eller sinnesrörelse eller någon orsak haft av annan starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, den tilltalades om handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller brottet föranletts stark om av mänsklig medkänsla. Till skillnad mot tidigare ordning skall enligt uttrycklig numera en föreskrift i 30 kap. 1 § BrB fängelse svårare påföljd anses som en än Villkorlig dom och skyddstillsyn. Enligt 30 kap. 4 § första stycket första meningen BrB skall vid val av påföljd rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter talar som för en lindrigare påföljd än fängelse. Således skall fängelse tillgripas i sista hand, och domstolen skall innan fängelse ådöms pröva inte om Villkorlig dom eller skyddstillsyn är tillräcklig påföljd. Utgångsen punkten för en sådan avvägning är brottslighetens straffvärde. Om det helt saknas anledning anta att en Villkorlig dom eller skyddstillsyn en

kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet, bör inte någon av dessa påföljder tillämpas. I 30 kap. 4 § andra stycket anges vilka synpunkter som får beaktas som skäl för fängelse. Av bestämmelsen framgår att brottslighetens straffvärde och art liksom den tilltalades tidigare brottslighet kan utgöra skäl att välja fängelse. Att en gärning har ett högt straffvärde är naturligtvis ofta ett avgörande skäl att välja fängelse. Det gäller då ofta allvarliga brott, t.ex. mord, våldtäkt och grovt narkotikabrott. Vid så allvarlig brottslighet är bortsett från överlämnande till särskild vård varje - påföljd än fängelse i praktiken utesluten. I förarbetena har som annan ett riktvärde angetts att om ett brott vid straffvärdesbedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller innebär det en presumtion för mer att fängelse skall ådömas prop. 198788: 120 s. 100. Även brottslighetens art kan således motivera fängelse trots att brottet inte har ett särskilt högt straffvärde. Det rör sig här om brott främst allmänpreventiva skäl normalt anses skola medföra ett som av kort fängelsestraff. Rattfylleri och misshandel är exempel brottstyper som faller under denna punkt. Slutligen kan den omständigheten att det är fråga om återfall, att en tilltalad tidigare har dömts för brott, medföra att påföljden bestäms till fängelse. Under förarbetena framhöll departementschefen att det knappast kunde sättas i fråga att det är av väsentlig betydelse för tilltron till påföljdssystemet att återfall kan beaktas vid påföljdsbestämningen. För förstagångsförbrytare kan en mildare påföljd ofta en tillämpas medan detta inte bör komma i fråga för den som återfaller i brott, särskilt inte det sker vid upprepade tillfällen. Samhället nya om bör, fortsatte departementschefen, genom gradvis skärpta reaktioner mot återfall kunna markera att ser allvarligare på upprepad man brottslighet än enstaka brott. Sådana mönster,som torde grunda sig på såväl rättviseföreställningar allmänna erfarenheter av hur normsom bildning sker, återfinns även utanför straffrätten. Avslutningsvis påpekade departementschefen att genom skärpta reaktioner kommer också inkapaciteringseffekter att erhållas utan att ingripandena i det enskilda fallet sker sådana grunder. A. prop. s. S2. Som nämnts är villkorlig dom och skyddstillsyn jämställda i ovan svårhetshänseende. Det avgörande i valet mellan dessa båda påföljder är inte brottets svårhet eller andra rent faktiskt föreliggande omständigstället i vad mån det stöd och de andra insatser kan heter utan i som lämnas inom för skyddstillsynspâföljd kan antas bidra till att ramen en den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Om sådana insatser bedöms erforderliga skall skyddstillsyn väljas. l de fall den tilltalade kan avhålla sig från brott utan sådana insatser bör han således antas

ådömas Villkorlig dom. A. prop. s. 45.i

4.3 Bestämmelser

om verkställighet av fängel-

sestraff

Reglerna om verkställighet av fängelsestraff finns, vi tidigare som nämnt, i KvaL. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1974. Kriminalvården hade dessförinnan varit föremål för livlig debatt och ett mycket omfattande utredningsarbete. Flera olika kommittéer hade lagt fram förslag till förändringar inom kriminalvården. När det gäller anstaltsvården kan särskilt nämnas kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården KAIK. Kommittén lade år 1971 fram sitt betänkande SOU 1971:74 Kriminalvård i anstalt. Betänkandet innehöll förslag till bl.a. en lag om kriminalvård i anstalt och lag strafftidsbeen om räkning. För att samordna ställningstagandet till redan framlagda eller väntade refonnförslag och föreslå riktlinjer för det fortsatta reformarbetet tillkallades år 1971 särskild utredning, antog namnet en som Kriminalvårdsberedningen. Beredningen fick också till uppgift att göra en prioritering mellan de olika reformâtgärderna inbördes och i förhållande till de krav som ställdes på resursförstärkningar på andra områden. Kriminalvårdsberedningen avslutade i september 1972 sitt arbete genom att lägga fram betänkandet SOU 1972:64 Kriminalvård. Betänkandet innehöll riktlinjer för genomgripande reform både en av anstaltsvården och frivärden. I 1973 års statsverksproposition förelade regeringen riksdagen sina ställningstaganden till huvuddragen i Kriminalvärdsberedningens förslag prop. 1973:1, bil. s. 76 ff. Riksdagen godkände i allt väsentligt de i propositionen angivna allmänna riktlinjerna för kriminalvårdens fortsatta utformning. På grundval av de av kriminalvárdsberedningen framlagda förslagen på anstaltsvårdens område och de av riksdagen godtagna riktlinjerna i detta hänseende utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria Ds Ju 1973:9 med förslag till lagstiftning. Innehållet i promemorian låg till grund för propositionen med förslag till lag om kriminalvård i anstalt prop. 1974:20.

4.3.1 Mål och medel

Kriminalvårdsberedningen

Beredningen framhöll att BrB:s pâföljdssystem avses ha dubbel en verkan. Genom olika åtgärder skall den dömdes anpassning i samhället underlättas. Genom straff och hot om straff skall samhället skyddas mot brott. Kriminalvårdens uppgift är att verkställa påföljder med

hänsynstagande till dessa båda krav. Beredningen erinrade vidare om att ett vanligt uppfattningssätt hade varit att själva frihetsberövandet tjänat samhällsskydd och allmänprevention, medan däremot de åtgärder sätts in under verkställighetstiden syftat till den dömdes rehabilitesom ring. Beredningen för kriminalvårdens verksamhet genom angav ramarna att konstatera att kriminalvården med tvång skall verkställa ett frihetsberövande samtidigt åtgärder skall vidtagas för den dömdes som anpassning i frihet. Inslagen tvång skapar gränser för kriminalvårav dens vårdinsatser. Detta medför att man inte kan definiera kriminalvårdens uppgifter enbart i vårdtermer. Det tvångsmässiga inslaget finns även än i mindre grad inom frivården. Den dubbla uppgiften - om skapar svåra avvägningsproblem som inte i lika hög grad finns inom andra vårdområden och som medför att man inte i samma utsträckning inom dessa kan bygga på erbjudanden om frivillig vård. som De straffade har rätt till samhällets stödåtgärder och samma vårdinsatser andra människor i vårt samhälle, slog beredningen som vidare fast. Det förhållandet att kriminalvårdens klienter har begått brott och har särskilda problem när det gäller anpassning i samhället, t.ex. fysiska eller psykiska handikapp som gör dem särskilt svårbehandlade, får inte medföra att andra samhälleliga stöd- och vårdorgan frånkänner sig ansvaret för dem. Beredningen hänför sig här till den princip kommit att benämnas normaliseringsprincipen. Besom redningen fann det angeläget att framhålla att det generella ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår och att kriminalvårdens klienter skall ha rätt till förmåner som andra medborgare på samma samma villkor och i utsträckning. Kriminalvårdens personal skall samma sålunda i första hand kartlägga klienters behov av stöd eller vård och förmedla kontakter mellan klienter och det organ som har ansvaret för åtgärder vidtas. Endast när sådana förhållanden föreligger som att sammanhänger med kriminalvårdens andra uppgift, nämligen att skydda samhället mot brott, måste kriminalvården ta det primära ansvaret även för åtgärder av nu angivet slag. Mot bakgrund denna bedömning av kriminalvårdens ansvar i av relation till andra vårdområden drog beredningen upp riktlinjer för verksamheten inom kriminalvården. Man konstaterade därvid att informationsunderlaget när det gäller åtgärder som syftar till mera djupgående personlighetsförändringar är otillräckligt. Kriminalvårdens verksamhet bör därför i första hand inriktas på sådana konkreta åtgärder kan bidra till att minska de dömdas sociala isolering och som förhindra att de diskrimineras i fråga om arbete, utbildning, bostäder Den enskilda klienten bör såvitt möjligt hjälpas att skaffa sig en m.m. meningsfull sysselsättning, att utveckla sina positiva förutsättningar aktiveras att så långt möjligt själv klara sin ekonomi. Det samt som

sociala rehabiliteringsarbetet bör bedrivas i intim samverkan med samhällets övriga hjälporgan. Genom informationsverksanihet och öppna arbetsformer bör kriminalvården dessutom söka öka allmänhetens förståelse för de straffades problem och därigenom minska deras sociala isolering. För att fullfölja dessa intentioner fann beredningen frivården har att det bästa utgångsläget såväl när det gäller lösa de praktiska att

problemen med t.ex. arbets- och bostadsanskaffning när det gäller

som att åstadkomma den frivilliga medverkan från den dömdes sida som utgör ett viktigt underlag för ett framtida resultat. Trots inte att man vet i vad mån intensivare vårdinsatser påverkar resultatet frivårdsav arbetet är det nämligen en utbredd uppfattning att individualprevenur tiv synpunkt bättre resultat nås genom kriminalvård i frihet än genom anstaltsvård. Det nu sagda talar för förstärkta insatser i första hand inom frivården. Men frivårdens arbete måste samordnas med insatser inom anstaltsväsendet. Beredningen ansåg därför att ett ställningstagande till frågan om frivårdens inte kan göras hänsynstagande till resurser utan anstaltemas behov. Vid oförändrad kriminalpolitik fann beredningen en sig böra utgå från en i huvudsak oförändrad beläggning vid anstalterna. Det är då inte realistiskt att beräkna att resursförstärkningar inom frivården skall kunna ske på anstaltsvårdens bekostnad. Anstaltsvården har från rehabiliteringssynpunkt sämre förutsättningar än frivården, eftersom institutionsvård i regel skapar disciplinoch samlevnadsproblem försvårar den dömdes anpassning till som samhället. Å andra sidan finns bland kriminalvårdsklientelet personer som pâ grund av långvarig asocialitet periodvis är i behov av ett omhändertagande under fastare former än frivården kan erbjuda. Bland amiat behöver de det stöd ordnade bostads- och levnadsförhållansom den innebär. För dessa klienter behövs anstalter där verksamheten främst är inriktad att lösa de problem den intagne möter i som samhället efter frigivningen. Verksamheten vid dessa bör i största möjliga utsträckning integreras med frivården. Anstaltema bör förläggas i direkt anknytning till den miljö där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den fortsatta fömyelsen anstaltsbeståndet bör av främst inriktas på anstalter av denna typ. När det gäller intagna med allvarlig kriminell belastning eller som pá grund av sin personliga läggning är svårhanterliga måste det från individualpreventiv synpunkt fördelaktigare behandlingsaltemativet stundom vägas mot krav på beaktande säkerhet och samhällsskydd. av Sådana intagna bör placeras i anstalter där verksamheten anpassas till en regelmässig ordning för såväl intagna personal. som

Den av beredningen förordade norrnaliseringsprincipen har nära

samband med en annan princip beredningen fann böra gälla, som nämligen att den dömde, om det är praktiskt möjligt, bör placeras i en

anstalt i närheten av sin hemort. Tanken är att den intagne på detta sätt skall få bättre möjligheter att hålla kontakt med frivården och andra myndigheter på hemorten. En placering nära hemorten innebär också att den intagne kan umgås med sina anhöriga ett naturligare sätt än om han är placerad i en anstalt långt från hemorten. Denna princip brukar benämnas närhetsprincipen.

1973 års statsverksproposition

I 1973 års statsverksproposition, där som ovan nämnts de principiella riktlinjerna för kriminalvårdsreformen angavs, framhöll departementschefen att kriminalvårdens verksamhet ofta måste beskrivas i vård- och behandlingstermer i brist på andra adekvata benärrmingar. Detta leder till överdriven uppfattning verkställighetsorganens resurser och en om möjligheter när det gäller de människor som är föremål för åtgärder inom kriminalvården. Det kan också leda till en osäkerhet hos berörda myndigheter rörande vilket ansvar man har för kriminalvårdens klienter. Departementschefen underströk därför att han till fullo delar beredningens ståndpunkt att kriminalvårdens klienter har samma rätt till samhällets stöd och hjälp som andra medborgare. Beträffande normaliseringens närmare tillämpning fortsatte departementschefen prop. 1973:1, bil s. 90.

Endast i de fall då den dömde omhändertagits sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters medverkan eller när stödinsatserna uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter får ansvarsfrågan grund och kriminalvården måste ta det en annan ansvaret även för uppgifter som normalt åvilar andra

Hrimära uvudmän. En ordning skulle ofrånkomligen som också

annan framhålls remissorganen leda till att samhällets totala resurser av onödigtvis splittrades och användes på ett orationellt sätt samtidigt kriminalvårdsklientelets sociala isolering ytterli are markerasom des. Givetvis rör det sig här om betydelsefulla resurs rågor men jag vill dock framhålla att det inte är fråga om några nya behov. I den mån kriminalvårdens klienter behöver hjälp och stöd grundar sig behovet i regel inte på deras speciella situation som lagöverträdare utan på deras allmänna sociala förhållanden som arbetslösa, sukvårdsbehövande eller dyl. Vad beredningen framhållit är att kriminalitet samt den omständigheten att de stundom har eras särskilda problem när det gäller anpassningen i samhället eller fysiska eller psykiska handikapp som gör dem speciellt svårbehandlade inte får påverka bedömningen av deras hjälpbehov. Nya resursbehov uppstår endast i de fall då de kriminellas situation tidigare inte tillräckligt beaktats. En del remissorgan uttrycker farhågor för att kriminalvårdens klienter skulle riskera att särbehandlas när det gäller samhällets stöd- och vårdinsatser. I den mån dessa farhågor är berättigade jag att den beredningen föreslagna anstaltsorganisationen anser av avsevärt bör underlätta intensifierad samverkan mellan kriminalen

vården och övriga vårdområden. I likhet med beredningen vill jag understryka vikten av att de överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och andra statli a och kommunala redan inletts organ som och som avser att åstad generella överenskommelser rörande omma olika samarbets- och gränsdragningsfrågor intensifieras. Det är också viktigt att det samarbete inletts med arbetsmarknadens som parter fortsättes och intensifieras.

Beträffande frivården framhöll departementschefen det tycktes att vara en allmänt accepterad synpunkt att frivården har större möjligheter att

bedriva resocialiseringsarbete än anstalterna. En förutsättning är dock

att frivårdens resurser medger att den avsett sätt fyller såväl den kontrollerande som den stödjande uppgift lagstiftningen ålagt den. som Endast en väl fungerade frivård kan inge klient, allmänhet och rättsvårdande myndigheter ett sådant förtroende att den accepteras som ett fullgott alternativ till anstaltsvården. Departementschefen framhöll vidare att de positiva erfarenheterna från frivárden endast i begränsad utsträckning dittills hade kunnat överföras till anstaltsvården. Detta berodde delvis på bristande resurser med hade också sin grund i organisatoriska förhållanden. En integration mellan anstaltsvård och frivård framstod som önskvärd. Målet att anstaltsvården skulle få var tillfälle att tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsfonner. Härigenom skulle anstaltsarbetet i större utsträckning inriktas på verksamheter som direkt syftar till att förbereda den intagne för

friheten. Övergången mellan de båda vârdformerna blir mindre skarp

och den målsättning som sedan länge gällt för anstaltsvården att planering för frigivningen skall utgöra ett huvudsyfte med alla åtgärder blir mera realistisk. - Några remissinstanser framhöll att den föreslagna ordningen kunde leda till att frihetsberövandets allmänpreventiva effekter skulle tunnas ut. Departementschefen fann i propositionen sådan utveckling att en inte nödvändigtvis behöver stå i strid med intentionerna bakom pâföljdssystemet. Páföljden skall tjäna det dubbla syftet att avskräcka från brott och att främja den dömdes anpassning i samhället. Beredningen hade sökt att definiera vilken dessa båda uppgifter av som i varje särskilt fall skall tillmätas den största betydelsen. Beredningen avsåg att underlätta en mera enhetlig bedömning och hade därför anvisat vissa riktlinjer för anstaltsklientelets behandling. Departementschefen framhöll avslutningsvis att vissa brott typer av är otvivelaktigt av den karaktären att samhällets avståndstagande måste demonstreras med särskild tyngd och ett upprepande såvitt möjligt förhindras. Att bortse från detta skulle säkerligen leda till att allmänhetens förtroende för kriminalvården och övriga rättsvårdande myndigheters verksamhet allvarligt skulle skadas. ldessa fall, fortsatte departementschefen, får de dömda nödvändigtvis underkasta sig kännbara inskränkningar i sin personliga frihet och får finna sig i de

förändringar sin allmänna livsföring som är en direkt konsekvens av domstolens beslut. Det rehabiliteringssynpunkt fördelaktigaste av ur behandlingsalternativet måste därvid vägas mot krav på beaktande av och samhällsskydd. Å andra sidan är det uppenbart att säkerhet påföljden inte heller för dessa intagna får verkställas på ett sätt som onödigtvis försvårar deras möjligheter till samhällsanpassning eller skadar deras psykiska eller fysiska hälsa. Inte heller bör straffverkstäl-

ligheten leda till att de undandrages de stöd- och vårdinsatser som är rättighet för alla människor i samhället. en

Proposition 1974:20

Riktlinjerna för de reglerna kriminalvård i anstalt fastlades av nya om riksdagen i enlighet med förslagen i 1973 års statsverksproposition. I proposition 1974:20 lämnade regeringen förslag bl.a. på närmare

regler om kriminalvården i anstalt. Departementschefen framhöll ånyo att kriminalvårdens klientel otvivelaktigt skulle ha rätt till stöd och hjälp som andra samma medborgare från för samhällets hälso- och sjukvård, organ som svarar socialvârd, arbetsförmedling Departementschefen fortsatte m.m. s. 86.

För del vill jag betona att grunden för de ifrågavarande egen samhällsor och verksamhet på detta område givetvis anens ansvar finns i de örfattningar och instruktioner som reglerar dessa organs allmänna åligganden och verksamhet. Principiellt sett måste det sålunda kunna förutsättas att i den mån avfattningen av dessa författningar inte anledning till annat så föreligger

uttiáyckligen

ger det uppenbar skyl ighet för dessa organ att vara verksamma även en till förmån för kriminalvårdens klientel. I det enskilda fallet kan visserligen det förhållandet att en person är intagen på anstalt inom kommun eller ett annat landstingsområde än där han har en annan sin hemvist phov till särskilda roblem i fråga om fördelning ge u eller ör kostnader. Jag örutsätter emellertid att dessa av ansvar problem skall kunna lösas ett praktiskt sätt genom samverkan mellan berörda landsting oc kommuner.

J ustitieutskottet

Vid riksdagsbehandlingen 1974:20 berörde utskottet viss av prop. kritik från principiella synpunkter hade anförts mot som mera utformningen särskilda bestämmelser i lagförslaget. Ett genomav gående drag i kritiken att den innefattade önskemål om preciseringvar lagtexten i åtskilliga stadganden i huvudsakligt syfte att minska ar av för alltför fri tolkning och på så sätt ernå en för de utrymmet en förmånlig tillämpning. Utskottet anförde att det var fråga intagna mera

om att på grundval av de riktlinjer dragits statsmakterna - som upp av i en ramlagstiftning utforma normativa regler för anstaltsvården. - Närmare tillämpningsföreskrifter skulle i administrativ ordning i ges likhet med vad som är praxis i liknande lagstiftningssammanhang. Utskottet framhöll att bestämmelserna skulle gälla för mycket skiftande förhållanden. JuU 1974:2 28. s. Beträffande normaliseringsprincipen slog justitieutskottet fast att kriminalvårdens klientel har samma rätt till stöd och hjälp andra som medborgare och att dessa insatser normalt skulle tillhandahållas av andra samhälleliga organ än kriminalvården. Utskottet pekade på att lagförslaget inte löste de problem tidigare hade förelegat besom träffande ansvarsfördelningen mellan de olika vårdområdena. Utskottet framhöll vikten av att uppmärksamhet ägnades utarbetandet av speciella former av kontakt och samverkan området. JuU 1974:2 s. 34.

4.3.2 Anstaltsindelningen

Anstaltssystemet före KvaL:s ikraftträdande byggde indelning en av landet i åtta kriminalvårdsräjonger. Fem dessa geografiskt av var indelade, medan specialräjonger för ungdoms-, interneringstre var respektive kvinnoklientel. Inom varje räjong fanns centralanstalt, en vilken i allmänhet var räjongens största anstalt. Där togs i första hand emot nyintagna med längre verkställighetstider. Vid centralanstalten fanns dessutom i allmänhet specialavdelningar för psykiatrisk vård, kroppssjukvård och för speciellt svârbehandlade. Alltefter räjongens storlek fanns dessutom ett antal sidoanstalter, kunde öppna som vara och slutna. Vid 1973 års kriminalvârdsreform ersattes det gamla räjongsystemet med en indelning i ett större antal geografiska regioner. Vidare tillskapades vid reformen ett nytt anstaltssystem bygger som att kriminalvârdsanstalter indelas i två typer: riksanstalter och lokalanstalter. Anstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. 3 § KvaL. För placering av vissa intagna kan en sluten avdelning inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. Regeringen eller, efter regeringens förordnande, Kriminalvårdsstyrelsen beslutar vilka anstalter eller anstaltsavdelningar som är öppna respektive slutna och vilka avdelningar som är specialavdelningar. Reglerna om hur de intagna skall fördelas mellan de olika typerna av anstalter finns i 6-8 §§ KvaL. Den som dömts till fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt. Enligt 6 § andra stycket KvaL skall den dömde, om det är påkallat med hänsyn till risken för att han allvarligt skall störa ordningen att nyttja eller genom ä

s

i

förfara olagligt med narkotika eller det annars är påkallat av säkerhetsskäl, placeras i riksanstalt. Den som dömts till fängelse i mer än ett år skall företrädesvis bli placerad i riksanstalt. Om det behövs för att man skall kunna förbereda frigivningen, får emellertid den intagne överföras till lokalanstalt. Långtidsdömda personer placeras normalt i riksanstalt i början av verkställigheten men förs mot slutet av verkställigheten över till lokalanstalt för att man ett ändamålsenligt sätt skall kunna förbereda frigivningen. Av 10 § KvaF följer att frågan om förflyttning till lokalanstalt skall prövas så snart omständigheterna föranleder detta. Avtjänar den intagne ett fängelsestraff på längre tid än ett år, skall frågan alltid prövas senast fyra månader före den dag då Villkorlig frigivning tidigast kan ske. Beträffande valet mellan öppen och sluten anstalt gäller följande. Huvudregeln intagen skall placeras i anstalt. Placering är att en öppen i sluten anstalt skall ske endast om det är nödvändigt av särskilda skål. Sådana skäl kan vara säkerhetsskäl i de flesta fall rymningsrisk eller risk för narkotikahantering eller den intagnes behov av arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses i öppen anstalt. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall, enligt 7 § tredje stycket KvaL, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller annars fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats, placeras i sluten anstalt. En sådan intagen skall placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning med särskilt hög säkerhet. Prövningen av om en intagen skall särbehandlas med stöd 7 § tredje stycket KvaL görs av Kriminalav vårdsstyrelsen. Frågan om särbehandling skall omprövas minst en gång var sjätte månad men kommer automatiskt att omprövas vid prövning av ansökan om permission eller annan utevistelse. Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall man enligt 8 § KvaL ta särskild hänsyn och inte placera honom med intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Reglerna för anstaltsplaceringarna har sin grund i den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i betänkandet SOU 1972:64 Kriminalvård. Klientelet delades något schematiskt upp i tre huvudgrupper. Dessa benämndes normalklientelet, den andra klientelgruppen och den tredje klientelgruppen s. 125 ff. Enligt beredningen det en förhållandevis liten skillnad mellan var frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och medellånga strafftider i fråga om kriminalitet, ålder, hälsotillstånd, bakgrund och sociala häri inbegripet missbruk av alkohol och narkotika. vanor,

Beredningen benämnde denna grupp normalklientelet. Beredningen framhöll att anledningen till att denna behandlades i anstalt grupp var till stor del att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit önskat resultat. Klienten hade i stället kommit in i en oordnad livsföring som hade lett till fortsatt kriminalitet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten i allmänhet inte var av allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser av olika slag krävde arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad med personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en ordnad livsföring. Den anstaltsbehandling som då inom kriminalgavs vården ansågs inte uppfylla dessa krav. De sociala insatserna i samband med de intagnas utskrivning var ofta otillräckliga och försvårades vidare av att huvuddelen av de intagna frigavs från anstalter som var belägna långt från hemorten. Enligt beredningen kunde man bäst komma till rätta med detta genom att de intagna som tillhör den aktuella gruppen fick avtjäna sina straff i anstalt nära en hemorten. Beredningen gav dessa anstalter benämningen lokalanstalter. Genom att verkställigheten skedde nära hemorten skapades förutsättningar för en successiv utslussning i samhället och integration en mellan anstaltsvård och frivård samt för en tillämpning normaliseav ringsprincipen. Närheten till hemorten, dvs. närhetsprincipen, skulle alltså bilda utgångspunkten för anstaltsplaceringarna för den aktuella gruppen intagna. Beredningen framhöll att man borde undvika att blanda klienter med olika kriminell belastning i anstalterna. Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av intagna som på grund av sina personliga förutsättningar var svårbehandlade och vilkas kriminalitet var av allvarlig natur samt utan personer som kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig själv eller andra. Till den gruppen hänförde beredningen också personer som dömts till långvariga fängelsestraff för brott av samma typ som det s.k. normalklientelet men vilkas kriminalitet var så omfattande att skyddsaspekten måste tillmätas större betydelse. I anstalter avsedda för denna grupp intagna slutna riksanstalter måste verksamheten till - - anpassas en ordning som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som personal. Enligt beredningen var avsikten att dessa intagna i princip skulle slussas över till lokalanstalter inför frigivningen. I dessa fall måste dock det med hänsyn till den dömdes anpassning fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. Den tredje klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av personer som av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelsestraff och som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt ordnade förhållanden. Beredningen framhöll att dessa personer inte var farliga från samhällsskyddssynpunkt och att de inte hade något vårdbehov som kunde tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder,

inte minst med hänsyn till strafftidens längd. Deras hjälpbehov fick tillgodoses sociala i samhället. Enligt beredningen bestod av organ till största delen av rattfyllerister. Beredningen föreslog att det gruppen övervägande flertalet skulle kunna placeras i öppna riksanstalter. Man menade att behovet att avtjäna straffet i omedelbar närhet till hemorten inte ansågs så stort för andra kategorier av intagna. I vara som propositionen föreslogs att den som avtjänar fängelse i högst fyra månader företrädesvis borde vara placerad i riksanstalt. Vid riksdagsbehandlingen utformades emellertid bestämmelsen så att alla intagna avtjänat fängelse i högst ett år företrädesvis skall placeras i som lokalanstalt.

4.4 Överväganden och förslag

4.4.1 Mål och medel 4 § lagförslaget

Det ankommer inte att bedöma i vilken omfattning och på vilka oss grunder fängelsestraff skall användas straffrättslig reaktion i den som svenska straffrättskipningen. Vår uppgift är att lämna förslag på lämplig utformning reglerna verkställighet av fängelsestraff. av om Därvid måste emellertid utgångspunkt vara BrB:s regler om och en för påföljdssystemet. Ändamålet med grundläggande principer fängelsestraffet måste detsamma vid verkställighet som vid vara domstolens påföljdsval. BrB innehåller inga andra bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff än föreskriften i 26 kap. 5 § att den som dömts till fängelse för verkställighet skall intagas i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelser verkställigheten har i stället intagits i en särskild lag om KvaL. - Som vi har redovisat tillmättes vid den tidpunkt då KvaL ovan trädde i kraft den s.k. behandlingstanken stor vikt för påföljdsvalet. Detta i viss mån sin prägel verkställighetslagstiftningens satte utformning. Efter den senaste reformen av påföljdssystemet används i princip inte vård- och behandlingsaspekter självständiga grunder som för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Fängelsestraff får enligt den nuvarande lagstiftningen inte grundas en bedömning av att en tilltalad i behov sådan påverkan eller behandling som anses vara av meddelas vid kriminalvårdsanstalterna. Straffet är till sin principiella karaktär i stället bestraffning varigenom den dömde tillfogas ett en ren skall stå i proportion till den brottslighet han övertygats obehag som Brottet och inte brottslingen står i centrum för påföljdsbestämom. ningen. Den ändrade på straffet måste enligt vår mening beaktas synen vid reformering av verkställighetslagstiftningen. en

Även fängelsestraff om aldrig väljs av behandlingsskäl hindrar detta inte att verkställigheten skall tas till för intensiv påverkan och, i vara de fall det bedöms lämpligt, behandling. Departementschefen uttalade, som vi ovan närmare redovisat, i förarbetena till den ändringen senaste av BrB bl.a. att på verkställighetsnivån skall behandlingstanken ha fortsatt stor betydelse. I våra direktiv påpekas också utgångsatt en punkt även i fortsättningen skall att ett grundläggande mål för vara kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder frihetsberövandet. Vidare av framhålls att samhällets berättigade krav skydd skall vikt. ges stor Den svenska kriminalvården bör, enligt direktiven, förena humanitet med höga krav på säkerhet och effektivitet. Anstaltsvården har således två uppgifter: att verkställa frihetsbeett rövande samt att, så långt det är möjligt, den intagne till anpassa samhället och motverka skadliga följder frihetsberövandet. Mot av bakgrund av att all erfarenhet gett vid handen frihetsberövande i sig att generellt sett är ägnat att motverka än främja samhällsanpasssnarare ningen samt att ett frihetsberövande i allmänhet inte bara vållar ett sådant övergående obehag som varit avsikten med straffet utan ofta också förorsakar mera bestående skadeverkningar kan dessa båda uppgifter synas svåra att förena. Vår på hur skall lösa vara syn man konflikten mellan de till motstridiga krav ställs på kriminalsynes som vården är följande. Huvuduppgiften för kriminalvården måste att verkställa det vara av domstolen utmätta straffet. Verkställigheten får därvid inte utformas så att det reella innehållet i straffet urholkas. Vård- och behandlingsinsatserna måste därför av naturliga skäl komma i andra hand. Huvuduppgiften att verkställa straff med beaktande detta önskemål begränsar av kriminalvårdens möjligheter att på ett verkningsfullt sätt fullgöra den sålunda sidoordnade behandlingsuppgiften. Det sagda skall inte uppfattas så att denna uppgift bedöms betydelselös. Tvärtom har vi vid våra anstaltsbesök fått en klar bild att det vid många anstalter av bedrivs mycket värdefulla påverkans- och behandlingsprogram. Vår uppfattning är att dessa aktiviteter måste finnas kvar och dessutom bör vidareutvecklas. Det är inte heller vår mening kriminalvårdens att verksamhet skall präglas av en brottsförebyggande och social inriktning i mindre mån än Den angivna rangordningen mellan nu. av oss huvuduppgiften att verkställa straff och behandlingsuppgiften bör i stället uppfattas som en realistisk beskrivning verkligheten när mera av det gäller kriminalvårdens förutsättningar än den kommer till som uttryck i den gällande lagstiftningen med dess starka betoning av behandlingsaspekten. Vi föreslår att reglerna om verkställighet fängelsestraff liksom av nu skall samlas i en särskild lag vid sidan BrB. Mot bakgrund det om av

nyss anförda föreslår vi att lagen benämns lagen om verkställighet av fängelsestraff Fängelselagen. Den grundläggande innebörden av ett fängelsestraff är att den dömde skall vara berövad sin frihet. Han är på grund av domen skyldig att vistas i en kriminalvårdsanstalt under den av domstolen bestämda strafftiden med den reduktion som kan följa av bestämmel- ser om Villkorlig frigivning. Kriminalvårdens uppgift som verkställighetsmyndighet är att se till att den dömde blir intagen till och stannar kvar i anstalten. För att kunna fullgöra denna uppgift måste kriminalvården ha möjlighet att använda det tvång som omständigheterna kräver. Genom införandet av det gällande påföljdssystemet avvisades inte bara den intagnes behov av vård och behandling som grund för att döma till fängelsestraff. Detsamma gällde i fråga om inkapacitering intresset av att genom frihetsberövande hindra särskilt återfallsbenägna brottslingar från att fortsätta brottslig verksamhet. Trots detta gäller som ett oavvisligt krav att kriminalvården skall se till att den som avtjänar ett fängelsestraff inte begår brott så länge verkställigheten pågår. Också denna uppgift förutsätter att kriminalvården får använda tvång. Det tvång som kriminalvården enligt det nu anförda är berättigad att använda hänför sig till den rent repressiva huvuduppgiften att verkställa det av domstolen utmätta straffet. Såtillvida får den grundläggande behandlingstanken anses utmönstrad också när det gäller själva verkställigheten att åtgärder som företas mot den dömdes vilja inte skall motiveras med behandlingsskäl och därmed ge sken av att tillgodose den intagnes behov och intresse. När det gäller kriminalvårdens rätt att utöva tvång mot intagna finns självfallet åtskilliga begränsningar. Här skall lämpligen erinras om de europeiska fängelsereglerna. En grundläggande regel finns i artikel av vilken följer att frihetsberövande skall verkställas under materiella och moraliska förhållanden som garanterar respekt för människovärdet. Behandlingen av frihetsberövade skall vara sådan att deras hälsa och självkänsla bevaras. Om strafftidens längd tillåter det skall behandlingen syfta till att utveckla deras ansvarskänsla och främja de attityder och färdigheter som kan hjälpa de frihetsberövade att återvända till samhället med möjlighet att leva laglydigt och försörja sig själva efter frigivningen. Art 3. Slutligen framhålls att frihetsberövandet är ett straff i sig. Anstaltsförhållanden och olika regimer skall därför inte förvärra det lidande som är förenat med straffet utöver vad som kan hänföras till rättmätig avskildhet och upprätthâllandet av disciplin. Art 64. Frihetsberövandet innebär ett flertal olägenheter för den intagne. Den mest påtagliga olägenheten är begränsningen av hans fysiska rörelsefrihet. Han får i princip inte lämna anstaltsområdet utan

medgivande av anstaltsledningen. Aktiviteter framstår helt som som naturliga för alla andra i samhället är otillåtna för den intagne. Som exempel härpå kan nämnas att dagligen gå till ett arbete. att besöka butiker eller att delta i olika fritidsaktiviteter. Den intagne kan inte hålla normala kontakter med anhöriga och bekanta under verkställighetstiden. Varken brevkontakter eller besök och permissioner kan kompensera förlusten av detta. Han berövas också möjligheten att upprätthålla en normal relation till en person av det motsatta könet. Under straffverkställigheten tvingas den intagne till dagligt umgänge med andra intagna och anstaltspersonal. Kontakten med medintagna är ofta problemfylld. Mellan intagna förekommer ibland våld och hot om våld. Inte sällan tvingas intagna som inte är missbrukare att smuggla in narkotika i anstalterna, eftersom kontrollerna främst inriktas på kända missbrukare. Om en intagen inte vill medverka i sådan en verksamhet, löper han beaktansvärd risk att bli misshandlad de av andra intagna. Även i många andra hänseenden kan intagna, särskilt de som är psykiskt svaga, utsättas för förtryck medintagna. Vi har av erfarit att rädslan för medintagna någon gång varit så häktade stor att valt att överklaga för att så länge som möjligt uppskjuta överförandet till kriminalvårdsanstalt. Många intagna upplever att deras personliga säkerhet är så hotad i anstalten att de väljer att avtjäna sitt straff i enrum utan gemenskap med andra. En intagen i anstalt berövas i en mycket hög grad den egna bestämmanderätten även beträffande vardagsrutiner. De tider som de intagna har att iaktta på morgon och kväll fastställs anstaltsledningen. Även alla andra rutiner i anstalten av fastställs utan medverkan de intagna. Den intagne kan inte själv av efter eget bestämmande ta kontakt med myndigheter, sjukvårdsinrättningar eller på annat sätt utnyttja den service samhället erbjuder. För den som inte är intagen i anstalt är det självklarhet att fritt en kunna utnyttja denna samhällsservice. För intagen är situationen den en rakt motsatta. Han måste för att komma i kontakt med myndigheter och liknande erforderliga medgivanden anstaltsledningen. av Redan själva frihetsberövandet är således förenat med betydande olägenheter för de intagna. Den omständigheten att de flesta kriminalvårdsanstalterna numera erbjuder bra materiell standard t.ex. en beträffande mat och inkvartering kan inte i någon avgörande grad minska dessa olägenheter. Det finns mot bakgrund härav och med beaktande av de europeiska fängelsereglerna anledning understryka att det centrala momentet i fängelsestraffet är frihetsberövandet och att detta utgör ett tillräckligt och nödvändigt- moment i verkställigheten. - Denna skall därför inte innehålla mer tvång än erfordras för att som verkställa frihetsberövandet samt upprätthålla ordning och säkerhet i anstalten och hindra fortsatt brottslighet. Det har mindre betydelse om frihetsberövandet sker i en öppen eller sluten anstalt så länge den intagne är kvar i anstalten och därigenom berövad den rörelsefrihet

han normalt har. Typen anstalt väljs för verkställighet bör som av som därför spegla vilken nivå rymningshinder man anser erfordras för av hålla den intagne kvar i anstalten och inte som princip göras att beroende straffets längd, brottslighetens art eller andra omständigav heter inte med nödvändighet inverkar på bedömningen av vad som säkerheten kräver. En sak är emellertid att långtidsdömda i annan allmänhet kan bedömas särskilt rymningsbenägna under invara

ledningsskedet av verkställigheten och att sluten anstalt därför måste

väljas. Vår uppfattning är nämnts att det centrala elementet i som ovan verkställigheten fängelsestraff är att den intagne berövas sin frihet av därmed får sina möjligheter att hålla kontakt med omvärlden och begränsade. Han fråntas emellertid inte några andra medborgerliga Genom kriminalvårdsreformen slogs fast att kriminalvårrättigheter. dens intagna har rätt till samhällets stöd- och vârdinsatser som samma medborgare. Den sålunda knäsatta principen brukar benämnas andra normaliseringsprincipen. De intagna har ofta behov av mycket stödåtgärder och vårdinsatser. Det kan exempelvis gälla omfattande anskaffande bostad eller arbete och fysisk eller psykisk sjukvård. av Enligt den angivna principen har de intagna rätt till denna sam-

hällsservice i omfattning andra samhällsmedborgare. samma som Norrnaliseringsprincipen har inte ifrågasätts från något håll under

vårt utredningsarbete. Det kan i sammanhanget nämnas att principen

länge gäller i våra skandinaviska grannländer. Den bör

sedan även

enligt vår mening gälla även ifortsättningen.

sagda innebär de intagna inte får vidkännas några inskränk- Det att ningar i rätten till samhällsservice. Härmed är i och för sig inte sagt skall servicen eller skall bekosta den. Under vem som ge som förarbetena till KvaL framhölls dock att ifrågavarande service som regel skall tillhandahållas de utanför kriminalvården som av organ för den service det gäller, såsom t.ex. hälso- och normalt har ansvaret sjukvård, socialvård, arbetsförmedling Kriminalvården borde m.m. endast för sådana fall där frihetsberövandet bygga upp egna resurser hinder andra myndigheters medverkan eller där stödinsatutgjorde mot

uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande

serna I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till KvaL uppgifter. på problemet med ansvarsfördelningen och pekade justitieutskottet mellan olika vårdområden, särskilt beträffande kostnadsfördelningen

sjukvård där bristerna ansågs vara många. Utskottet

hälso- och

uppmärksamhet ägnades att utarbeta

framhöll vidare vikten av att för kontakt och samverkan mellan de berörda speciella former

vårdgivarna.

Även normaliseringsprincipen vållade vissa tillämpningssvårig-

om inledningsskede, de intagna i landets kriminalheter i ett synes numera väsentligt fåden samhällsservice som omständigvårdsanstalter i allt

heterna tillåter. Ett nära samarbete mellan företrädare för frivård och anstaltsvård underlättar i hög grad de intagnas kontakter med andra samhällsorgan. I de flesta fall vållar inte heller kostnadsfrågoma några bekymmer; de samhällsorgan lämnar den aktuella som servicen står i allmänhet för de kostnader är förenade hänned. Skäl som att generellt föreslå ändringar i detta förhållandevis välfungerande system saknas. Anstaltspersonalen skall således även i fortsättningen klarlägga de intagnas behov kontakter med olika institutioner av i samhället och förmedla de erforderliga kontakterna. Härefter ankommer det på de olika samhällsorganen utanför anstalterna tillhandahålla att de åtgärder som erfordras på samma villkor för andra vård- eller hjälpsökansom de. Dessa samhällsorgan har också för att svara kostnaderna för åtgärderna. Skulle förhållandena sådana kriminalvårdens vara att ansvar för att en intagen inte avviker eller begår brott berörs, nya måste kriminalvården givetvis härför. ta ansvaret Sålunda måste kriminalvården exempelvis stå för bevakningen intagen av en som vårdas på ett sjukhus i den allmänna sjukvården.

I ett hänseende föreslår vi dock att kriminalvården skall ta ett kostnadsansvar som ligger på den kommunala socialtjänsten. nu Vårt förslag gäller kostnaden avseende tiden efter villkorlig frigivning för

en missbruksbehandling som inletts under tiden för verkställigheten

av ett fängelsestraff. Härjämte i vårt slutbetänkande avser att återkomma till frågan om tillämpningen normaliseringsprincipen när det av gäller psykiatrisk behandling särskilt vårdbehövande intagna. av Som vi redan har slagit fast är kriminalvårdens huvuduppgift att verkställa ett frihetsberövande. Kriminalvården har dock också, under verkställigheten av frihetsberövandet, till uppgift verka för de att intagnas anpassning till samhället. Detta är enligt vad framgår som av 4 § KvaL en grundläggande uppgift. Mot bakgrund härav det viktigt är att frihetsberövandet inte tar form meningslös förvaring de av en av intagna utan att det förenas med verksamhet inriktad som är att

underlätta samhällsanpassningen.

För att på bästa sätt fullgöra de rehabiliterande uppgifterna bör kriminalvården eftersträva alla de faktorer att som har lett till den intagnes kriminalitet påverkas. Flertalet de intagna av med längre strafftider lever ett asocialt liv sedan många år. De har ingen eller

dålig skolutbildning

och de flesta saknar egentlig yrkeslivserfarenhet. Det är vanligt att en intagens ekonomiska situation är mycket dålig. De intagnas psykiska och fysiska hälsa är ofta mindre tillfredsställande.

Många av dem har levt hela sitt liv utanför samhället. Det alltmer ökande narkotikamissbruket bland de intagna gör situationen än värre.

Sammanfattningsvis har övervägande delen intagna så många och

allvarliga problem att det är helt orealistiskt att tro att de olika insatser som kan göras under verkställighetstiden kan leda till att de i allmänhet varaktigt anpassas till samhället. En lägre ambitionsnivå oftast bättre är

anknuten till verkligheten. Strävan måste i stället vara att försöka nå en frigivningssituation som är sådan att den intagne har en rimlig möjlighet att klara sig vid frigivningen. Frigivningsförberedelsema är därför av största vikt. Planeringen av frigivningen bör inledas i ett tidigt skede av verkställigheten med en kartläggning av vilka den intagnes behov är. Det gäller sedan att finna bra lösningar härpå i nära samverkan med samhällets övriga hjälporgan. Även frivården har här en viktig uppgift att fylla. Det är viktigt att bostadssituationen ordnas så att den som friges helst har någon form av stadigvarande bostad. För en människas självkänsla är det av stor vikt att ha ett meningsfullt arbete. Flertalet av de intagna saknar arbete och det torde inte vara möjligt att ordna sådant till ens en bråkdel av dessa. Men ett minimikrav är att det vid frigivningen måste vara klarlagt hur den intagnes försörjning skall vara anordnad. De som är missbrukare eller som har psykiska besvär, måste påverkas att söka erforderlig vård. Arbetet att lösa dessa frågor kompliceras i hög grad av praktiska problem. Det är av naturliga skäl mycket svårt att ordna bostad och meningsfylld sysselsättning t.ex. någon som har missbrukat narkotika i många år. Den ordning som här beskrivs överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för den kriminalvård som nu bedrivs. Det hindrar inte att ytterligare ansträngningar bör göras för att förbättra de intagnas förhållanden vid frigivning. Speciellt viktigt är det att de intagnas missbruksproblem bearbetas på lämpligt sätt. Den verksamhet av sådant slag som bedrivs vid många anstalter är betydelsefull och bör utvecklas vidare. Det viktigaste momentet i en intagens anpassning till samhället är

önskan till sådan anpassning. Är den intagne inte fast

hans egen inriktad ett laglydigt liv efter frigivningen eller på att komma till rätta med de missbruksproblem eller problem av annat slag som legat

bakom hans kriminalitet, kommer han med stor sannolikhet att återfalla

i brott. Enligt vår mening är det viktigt att förhållandena i anstalterna utformas så att de intagna kan komma till insikt om fördelarna med ett laglydigt- liv. Verkställighet av fängelsestraff leder inte sällan till att den intagnes självkänsla, ofta redan tidigare är dålig, blir ännu sämre och att som han blir passiv. Detta är negativt för den intagnes samhällsanpassning. Vardagslivet vid en kriminalvårdsanstalt måste därför överensstämma i så stor utsträckning som möjligt med förhållandena utanför anstalten. De intagna bör aktiveras i olika sysslor i anstalten. Många anstalter fungerar i vissa hänseenden som hotell. De intagna väcks på morgode serveras frukost och andra måltider. De förs till och från nen, arbetet. Deras kläder tvättas och lagas. Anstalten ser vidare till att de intagna går till sängs i lämplig tid. Det kan enligt vår mening ifrågasättas inte dessa servicefunktioner borde i största möjliga utom

sträckning skötas av de intagna. Efter frigivningen är de hänvisade till att klara sig själva. Många intagna har aldrig lärt sig att t.ex. sköta kläder och laga mat. Det kan vara ett lämpligt tillfälle att lära sig detta under anstaltsvistelsen. Vi är medvetna om att vissa anstalter redan i viss begränsad utsträckning har fört över några av dessa uppgifter på de intagna. Strävan bör dock vara att denna utveckling skall fortsätta och fördjupas; inte främst för att spara pengar kriminalvården utan för att förbereda de intagna för livet utanför anstalten. En sådan utveckling förutsätter inte några särskilda lagstiftningsåtgärder. Vi har erfarit att man vid vissa anstalter i Danmark med mycket gott resultat låter de intagna köpa och tillreda sin mat själva. Verksamheten bör givetvis förenas med erforderlig utbildning i matlagning. Systemet skall inom kort införas vid alla kriminalvårdsanstalter i Danmark. En liknande ordning skall där i framtiden även börja användas beträffande de intagnas kläder. Det är enligt vår mening viktigt att upprätthålla arbetsplikten. Många av de intagna har aldrig någonsin eller i vart fall inte på många år haft en normal arbetsanställning. En förutsättning för anpassning av dem till samhället är att de lär sig sköta ett dagligt arbete eller studier på heltid. Att avskaffa arbetsplikten skulle leda till att flertalet intagna tillbringar anstaltstiden i fullständig sysslolöshet. Detta skulle uppenbarligen inte vara till fördel för de intagnas fysiska och mentala hälsa. Arbetsplikten måste därför finnas kvar. För att arbetsplikten skall vara meningsfylld måste de intagna kunna beredas lämpliga arbetsuppgifter, vilket krav kriminalvården med hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden haft svårt att uppfylla under de senaste åren. Kriminalvårdens industriverksamhet består i huvudsak av legotillverkning privata företag. Dessa uppdrag skall skaffas i konkurrens med inhemska eller utländska företag. Ofta har kriminalvården svårt att få och behålla uppdragen. Så har vi t.ex. erfarit att en anstalt, som under lång tid utfört olika arbeten försvaret, förlorat dessa arbetsuppgifter. Ett utländskt företag kunde nämligen producera de aktuella varorna till ett lägre pris. Det är otvivelaktigt av största vikt att de intagna får meningsfyllda arbetsuppgifter. Stor uppmärksamhet måste i framtiden ägnas detta problem. Om de intagna inte har någon vettig sysselsättning under dagtid torde deras anpassning till samhället i hög grad försvåras. Vidare försämras ordningen och säkerheten i anstalten. Likvärdigt med arbete är olika former av studier. Som framgår av klientelundersökningen finns många brister hos de intagna vad gäller kunskaper. Studieverksamheten i anstalterna har därför en viktiga uppgift att fylla, i all synnerhet beträffande de yngre. Mycket talar för att det för många intagna är lika viktigt att få tillfälle att fylla luckoma i sin skolutbildning som att utföra arbetsuppgifter inom områden där de flesta av dem i van fall inom överskådlig framtid aldrig kan få - -

arbetsanställning. Det är lätt att inse att det exempelvis är mycket negativt för självkänslan att kunna läsa bara hjälpligt. De intagna uppbär viss ersättning för arbete och studier. Denna ersättning har i huvudsak karaktären av fickpengar för inköp av kioskvaror och för att bestrida kostnaderna inför frigivningen m.m. förberedelser denna. I några anstalter har de intagna s.k. samt av marknadsanpassad lön; denna ersättning är något högre än den gängse. En viss del denna lön används för avbetalning på de intagnas av skulder. Systemet är till fördel för såväl den intagne som dennes borgenärer till vilka ofta brottsoffer med sina skadeståndsanspråk hör. Det skulle därför i och för sig finnas goda skäl att överväga om inte denna verksamhet borde utvidgas även till andra anstalter. Systemet med marknadsanpassade löner är emellertid mer kostsamt än det traditionella avlöningssystemet. Med hänsyn till det statsfinansiella läget avstår vi därför från att föreslå sådan förändring. nu en Det är sedan länge allmän strävan i kriminalvården att de intagna en möjligt skall vistas i gemenskap med varandra under både så långt arbetstid och fritid. Denna princip har ifrågasätts av enskilda intagna och några kriminalvårdstjänstemän. Man menar att de negativa effekterna de intagna regelbundet träffar varandra är så stora att av att påkallat överväga att begränsa rätten för dem att umgås det vore att med varandra. Även det säkert är riktigt att principen att de om skall vistas i gemenskap med varandra är till nackdel för intagna det ändå vår övertygelse att flertalet gagnas av gemenskapen. några, är Frihetsberövandet innebär att den intagne i betydande mån isoleras från naturlig gemenskap med andra människor. De ogynnsamma en effekter anstaltsvistelsen härigenom uppstår bör inte onödigtvis av som förstärkas de intagna hålls isolerade från varandra. Principen genom att gemenskap mellan de intagna bör därför behållas som huvudregel; om de intagna bör således även i fortsättningen har rätt att fritt umgås med i den utsträckning omständigheterna tillåter. Möjligheten för varandra intagen avtjäna sitt straff utan kontakt med medintagna måste en att Den något skäl inte vill träffa andra intagna måste finnas kvar. som av därför har ovillkorlig rätt att undgå detta. en del de intagnas dagliga tillvaro i kriminalvårdsanstalt En stor av en s.k. fritid. I de flesta kriminalvárdsanstalter är det svårt att utgörs av meningsfylld fritidsverksamhet. Detta leder till att de intagna på ordna fritiden kan ägna mycket tid att fundera hur man skall komma och planera andra brott. Det är därför ytterst viktigt att över droger att under verkställigheten finns möjligheter till bra fritidsaktiviteter. det de intagna får tillfälle till förströelse kan de skaffa Förutom att fritidsintressen de kan utöva även efter frigivningen. Vid många som fritidsverksamheten mycket starkt inriktad på olika former anstalter är fysiska aktiviteter, styrketräning. Det är enligt vár mening av t.ex. angeläget att utbudet blir mer differentierat.

Det torde välkänt och oomtvistat numera vara att frihetsberövandet är förenat med ett antal negativa konsekvenser för den intagne. Ett flertal studier har gjorts i olika delar världen som av visar entydigt att det förhåller sig på det sättet. En sedan länge fastslagen princip för kriminalvården är därför att försöka minska skadeverkningama av frihetsberövandet. De angivna negativa effekterna har sin grund i fängelsestraffets karaktär. De intagna tillbringar hela dygnet i anstalten. Man sover, äter, arbetar och tillbringar sin fritid i anstalten. De mänskliga kontakterna består i umgänge med andra intagna och personal. Det dagliga livet präglas mängd regler, somliga bestäms av en varav av anstaltsledningen och andra, informella de intagna. De intagna mera av är i vart fall i formell mening alltid föremål för kontroll. Förhållandena för dem är alltså sådana att de dels lever avskilda från världen utanför anstalten, dels inte i egentlig mening behöver något ta ansvar för sin dagliga tillvaro. Dessa förhållanden kan förbättras genom att, som vi nyss utvecklat, de intagna tillåts och förmås större att ta ansvar för sina vardag i anstalten. Ett annat mycket viktigt sätt att förbättra de intagnas situation i anstalterna och därmed minska skadeverk- ningarna av frihetsberövandet är bereda dem tillfälle till - att kontakter med yttervärlden. Detta är även väl förenligt med den princip vi ovan fastslagit, nämligen att anstaltsvistelsen inte skall förenas med strängare villkor än som erfordras för att upprätthålla frihetsberövandet. Mot denna bakgrund bör de intagna i princip tillåtas att fritt brevväxla och telefonera till anhöriga och vänner. Reglerna om besök bör vara generösa; det är också angeläget att besöken i största möjliga utsträckning sker utan att anstaltspersonalen är närvarande. De intagnas kontakter med yttervärlden har således många positiva effekter för dem. Dessvärre utnyttjas också dessa kontakter i mycket stor utsträckning för att olovligen införa narkotika och andra otillåtna ämnen i anstalterna. Den grundläggande principen betydande om en öppenhet mot yttervärlden för de intagna, måste därför förses med många och betydande undantag. Vi får anledning att återkomma till denna fråga såväl i avsnittet om narkotika i anstalterna i de skilda som avsnitten om kontrollåtgärder och kontakter med yttervärlden. Den verksamhet med syfte att främja de intagnas anpassning till samhället och förbereda deras frigivning motverka skadeverksamt ningar av anstaltsvistelsen vilka vi hittills beskrivit sådan är som i allt väsentligt kan bedrivas inom anstalterna och därför väl som är förenlig med kriminalvårdens huvuduppgift att verkställa frihetsberövande. Den nuvarande lagstiftningen ger emellertid utrymme för intagna i viss att utsträckning får vistas utom anstalten perrnissioner genom att och andra frifönnåner beviljas. Vi att detta skall få förekomma anser även i fortsättningen. Mot bakgrund frihetsberövandet av att utgör det centrala innehållet i fängelsestraffet vår inställning kriminalsamt att

SOU 1993176 135

vårdens huvuduppgift skall vara att verkställa det av domstol utmätta straffet finns det dock anledning att gå in på frågan hur dessa förmåner mer principiellt kan försvaras. Vi har sagt att verkställigheten bör utformas med beaktande av straffets ändamål. Därvid finns det anledning att se till straffsystemet sådant. Även den nuvarande lagstiftningen utgår från som om att brottet och inte brottslingen står i centrum för påföljdsbestämningen finns det fortfarande ett utrymme för att vid påföljdsvalet ta hänsyn till den dömdes förhållanden. Påföljderna Villkorlig dom samt skyddstillsyn med varianterna kontraktsvård och samhällstjänst utgör alternativ till fängelsestraff. Omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse skall särskilt beaktas vid påföljdsvalet. De alternativa påföljdsformerna har således ett företräde framför fängelse, om inte brottets straffvärde eller art eller den omständigheten att brottsligheten utgör återfall är hinder mot annan påföljd än fängelse. Den tilltalades ungdom eller möjligheterna att få till stånd en angelägen kvalificerad missbruksvård kan ytterligare vidga tillämpningsområdet för alternativen. Bakom lagens ambition att så långt det är möjligt undvika att fängelsestraff utmäts ligger insikten om att straffverkställigheten generellt sett får negativa konsekvenser för de dömdas anpassning till samhället och i många fall ger upphov till bestående skadeverkningar. Det är därför rimligt att sådana förhållanden som med avseende påföljdsvalet gett alternativa påföljdsformer ett företräde framför fängelse beaktas också vid verkställigheten av fängelsestraff. Perrnissioner och andra friförmåner och lättnader när det gäller straffverkställigheten kan mot bakgrund härav inte anses principiellt strida mot straffets ändamål utan bör uppfattas som naturliga inslag i detta under förutsättning att de förekommer i rimlig proportion till den utmätta strafftiden samt tjänar ändamålet att främja den dömdes samhällsanpassning eller annars motverka sådana skadeverkningar som kan vara förknippade med frihetsberövandet. Dessa ändamål kan nämligen inte tillgodoses ett rimligt sätt enbart genom åtgärder som kan vidtas under vistelsen i en kriminalvårdsanstalt. För att s.k. anstaltsskador i möjligaste mån skall undvikas bör den som undergår verkställighet av ett mer än kortvarigt fängelsestraff ges tillfälle att då och då under mera normala betingelser upprätthålla kontakten med anhöriga och vänner. En ändamålsenlig förberedelse av frigivningen förutsätter i allmänhet att den intagne får en möjlighet att knyta kontakter utanför anstalten. För dem som har behov av och själva efterfrågar vård och behandling mot missbruk av alkohol eller narkotika eller mot andra problem med anknytning till deras kriminalitet är ofta behandlingsalternativen utanför kriminalvården att föredra både för deras egen skull och med hänsyn till samhällets intressen. Visserligen har mer eller mindre ambitiösa motivations- och be-

handlingsprogram införts vid många anstalter. Sådana program kan emellertid oberoende av ambitionsnivån aldrig betraktas som en fullgod ersättning för kvalificerad vård och behandling utanför anstalten. Det går nämligen inte att komma ifrån att den behandlingsmiljö som en kriminalvårdsanstalt erbjuder inte är den bästa. I 4 § KvaL anges som ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt uppgiften att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Som framgått av det anförda anser vi att denna målsättning skall stå kvar. Lagregleringen i 4 § KvaL uppmärksammar konflikten mellan kriminalvårdens olika uppgifter, såtillvida att det av bestämmelsen framgår att den verksamhet som är inriktad mot den intagnes rehabilitering måste begränsas med hänsyn till att kravet på samhällsskydd inte får eftersättas. Verkställigheten skall sålunda anpassas till vad som behövs för att motverka att den intagne fortsätter brottslig verksamhet under den tid verkställigheten pågår. Samhällsskyddet skall i lika mån beaktas också enligt vårt förslag. Kravet på samhällsskydd är emellertid enligt vår meninginte det enda som begränsar kriminalvårdens möjligheter att på bästa sätt verka för de dömdas samhällsanpassning. Även i de många fall då detta krav inte kan åberopas som hinder mot att den som dömts till fängelse vistas utanför anstalten eller medges annan lättnad måste såsom tidigare anförts kriminalvården beakta att verkställigheten utformas så att domstolens straffbestämning inte framstår som åsidosatt. Detta är viktigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Vi föreslår mot bakgrund av det sagda attgden bestämmelse som skall motsvara 4 § KvaL och som i vårt lagförslag också är intagen i 4 § kompletteras så att det framgår att förutom kravet på samhällsskydd även ändamålet med straffbestämningen skall beaktas. Tillägget innebär i huvudsak ett förtydligande och en anpassning av lagregleringen till en ordning som gäller enligt kriminalvårdens interna föreskrifter och praxis. Enligt vår mening råder nämligen i allt väsentligt i tillämpningen en rimlig balans mellan kriminalvårdens rent repressiva uppgift

att verkställa straff och dess uppgift att verka för de dömdas an-

passning i samhället. Dock har det i några fall förekommit att intagna beviljats lättnad i verkställigheten i form av vistelser utanför anstalten under omständigheter som gjort att det med fog kunnat sättas i fråga om verkställigheten stått i överensstämmelse med straffbestämningen. Det är därför inte helt utan betydelse att det av lagen framgår att straffbestämningen som sådan ibland kan utgöra hinder mot socialt motiverade friförmåner även när dessa inte kan förvägras under hänvisning till kravet på samhällsskydd. Enligt bestämmelsen i 4 § KvaL skall åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten vidtas redan från straffverkställighetens början. Föreskriften är en viktig markering av att hela

strafftiden skall strävan att åstadkomma en frigivgenomsyras av en till så socialt välordnade förhållanden möjligt. Som tidigare ning som anförts bör redan i anslutning till intagningen ta ställning till om man den dömde för sin framtida tillvaro i samhället kan ha nytta av utbildnings-, vård- och behandlingsinsatser som kan erbjudas inom

för straffverkställigheten. Det ligger emellertid i sakens natur ramen direkt sikte på frigivningssituationen blir mera att åtgärder som tar strafftidens slut. Även intagen aktuella och mera angelägna mot en som med hänsyn till kravet samhällsskydd varit föremål för stränga säkerhetsmässiga restriktioner måste mot slutet verkställigheten ges av rimlig möjlighet förbereda sin frigivning. Kravet på samen att och andra skäl för upprätthålla frihetsberövandet måste hällsskydd att verkställigheten närmar sig slutet tillmätas allt mindre efter hand som hinder verksamhetens sociala ambitioner. Vi föreslår att vikt som mot markeras det i 4 § lagförslaget föreskrivs att detta synsätt genom att särskild uppmärksamhet skall ägnas förberedelse av frigivningen

den hälften verkställigheten i anstalt. under senare av

4.4.2 Anstaltsindelningen 6-8 §§ lagförslaget

utformade Kriminalvârdsberedningen reglerna om Som ovan nämnts anstaltsplaceringarna och anstaltsindelningarna på grundval av en

uppdelning de intagna i tre huvudgrupper jfr ovan s. 26. av utgångspunkt i denna indelning intagna skapades den Med av nuvarande indelningen i riks- och lokalanstalter samt öppna och slutna

anstalteravdelningar. klientelundersökning har gjorts omfattande studie av alla I vår en under oktober månad 1992. Bilden är i huvudsak intagna som frigavs för 20 år sedan. Den mest betydelsefulla förändringen densamma som andelen narkotikaberoende har ökat och att de problem som är att förenas därmed på motsvarade sätt har ökat. 1970-talet kan med fog tala att det finns Liksom i början av man om normalklientel. Vi tänker här på de intagna har strafftider ett som och omkring år. De har i allmänhet gjort sig skyldiga strax under ett traditionella brott, tillgreppsbrott. Flertalet av dem har till som t.ex. vid flertal tillfällen för brott; omkring 60 procent har tidigare dömts ett till fängelse. De sociala problemen är mycket betydande tidigare dömts också Över två tredjedelar har och utslagningen ur samhället är stor. missbruksproblem. Många har dessutom ett långvarigt någon form av sig. En del dessa har varit intagna för vård på missbruk bakom stor av vårdinrättning. Denna uppvisar ofta tämligen omfattande allmän grupp misskötsamhet under verkställigheten.

långtidsdömda vållar jämförelsevis mindre bekymmer för

Gruppen kriminalvården den förra Andelen socialt utslagna är än gruppen.

mindre bland de långtidsdömda, vilket sannolikt påverkar skötsamheten. I denna finns proportionellt grupp sett fler som inte tidigare dömts till fängelse. Å andra sidan finns i denna grupp givetvis även många intagna har liknade social

som en situation som de har

som ingår i normalklientelet.

I gruppen korttidsdömda finns många har som en problembild som är lik normalklientelets. Omkring hälften har dömts tidigare. Totalt hade cirka 30 procent tidigare varit intagna i kriminalvårdsanstalt.

Endast 35 procent hade stadigvarande

av gruppen arbetsanställning vid

intagningen. Omkring 21 bedömdes procent ha ett aktuellt narkotikamissbruk och 36 procent alkoholmissbruk. De korttidsdömda visar inte så stor misskötsamhet under verkställigheten, förefaller som fortlöpa tämligen okomplicerat för dem.

Sammantaget kan fastslå

man att klientelsammansättningen egent-

ligen inte på något avgörande sätt skiljer sig mellan de olika grupper-

na. De korttidsdömda visar dock en något större skötsamhet än övriga. Problemen är alltså i allt väsentligt desamma för flertalet med medellånga och långa strafftider. Något egentligt behov att särbehandla den ena eller den andra torde därför inte finnas. gruppen I princip förekom vid 1974 års kriminalvårdsreform inte någon annan uppdelning anstalterna än i rikslokal och av öppensluten. Verksamheten vid landets anstalter tämligen var likartad. Emellertid har under de senaste åren skett betydande specialisering en vad gäller verksamhetens inriktning vid såväl riksanstalter som lokalanstalter. Specialiseringen har främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Det

kan antingen gälla särskilda behandlingsprogram för missbrukare

som är motiverade att försöka komma ifrån sitt missbruk eller inrättande

av avdelningar vid vilka bedrivs omfattande motivationsarbete med missbrukande intagna. Men det kan också gälla anstalter eller avdelningar, skall hållas fria från narkotika. som Avsikten är att intagna som inte är missbrukare skall placeras i sådan anstalt eller anstaltsavdelning för att de inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka samt för obehaget att vistas i miljö ofrånkomligen en som får sin prägel av missbrukarna och deras problem. Det finns vidare en del andra former av specialisering vid landets kriminalvårdsanstalter.

Vissa anstalter har särskilda program för intagna har förgripit sig som mot kvinnor eller barn. Andra anstalter har program för intagna som har dömts för rattfylleribrott och som har problem med missbruk av alkoholdrycker. Några landets anstalter har av endast kvinnliga intagna. En anstalt, kva Mariefred, företrädesvis tar emot unga förstagångsdömda män med långa strafftider. Många av landets anstalter har således en verksamhet i ett eller hänseende som annat är specialiserad. Det förtjänar dock påpekas specialiseringen i flertalet att fall bara gäller en viss del den totala verksamheten vid av en anstalt.

Verksamhetsinriktningen vid viss anstalt bestäms för närvarande ofta

av den berörda anstaltens ledning. Att enskilda och lokala initiativ fått en möjlighet att göra sig gällande har enligt vår mening varit till stort gagn för utvecklingen. Det är dock ofrånkomligt att en viss styrning från central och regional nivå måste till. Den specialisering som numera finns vid kriminalvårdsanstalterna är tveklöst av värde för behandlingsarbetet inom kriminalvården. De motivations- och behandlingsprogram för narkotikamissbrukare som finns vid vissa anstalter kan säkert många gånger leda till att intagna på sikt kan komma ifrån sitt missbruk. Av särskilt värde är vidare kriminalvårdens starka och målmedvetna strävan att hålla icke missbrukande intagna åtskilda från missbrukare. Emellertid är specialiseringen inte problemfri. En av grundpelarna i 1973 års kriminalvårdsreform var närhetsprincipen, dvs. de intagna skall i så stor utsträckning som möjligt avtjäna sina straff vid anstalter i närheten av hemorten. Specialiseringen av anstalterna får ibland den effekten att en intagen måste placeras tämligen långt från hemorten för att få plats vid en anstalt med en lämplig verksamhetsinriktning. Härigenom har närhetsprincipens betydelse kommit att minska. Specialiseringen kan ibland också leda till att en intagen måste placeras i annan anstaltstyp än som egentligen borde komma i fråga för att denne skall komma i åtnjutande av exempelvis ett visst behandlingsprogram. Genom att varje anstalt har sin profil kan det många gånger i synnerhet när beläggningen är hög i anstalterna vara svårt att finna plats för en intagen som inte riktigt passar i någon anstalt. Detta gäller särskilt för vissa intagna som ingår i det s.k. normalklientelet. Specialiseringen leder också till att anstalterna kan komma att utnyttjas mindre rationellt; det blir med nödvändighet fler tomma platser i ett

kraftigt differentierat anstaltssystem än i ett mindre differentierat.

Även specialiseringen således medför vissa olägenheter, är det om inte aktuellt att återgå till den tidigare ordningen. Tvärtom ligger det, som också framhålls i utredningens direktiv, ett stort värde i att det sker en fortsatt utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Som ovan nämnts var tanken vid kriminalvårdsreformen att huvuddelen av normalklientelet skulle undergå straffverkställighet i lokalanstalterna. I denna grupp finns många som har mycket betydande missbruksproblem. Dessa intagna är ofta svåra att hantera i lokalanstalterna. Arbetsklimatet påverkas därför ofta ogynnsamt av att de finns i anstalten. För denna grupp är givetvis frigivningsförberedelserna ofta mycket viktiga. Sådana förberedelser underlättas om den intagne finns nära sin hemort. Trots detta nödgas kriminalvården ofta förflytta dessa intagna till anstalter långt från vederbörandes hemort och placera dem i riksanstalt. Rymningsbenägenheten hos detta klientel är också stort. För normalklientelet blir därför många gånger placeringen en helt

annan än den som skulle blivit fallet om intentionerna i kriminalvårdsreformen hade kunnat följas. Det nuvarande anstaltssystemet bygger att intagna med längre strafftider skall placeras i slutna riksanstalter, dvs. anstalter med hög grad av säkerhet. Härvid beaktas inte hur stor den faktiska risken är för rymning eller för återfall i brott. Många intagna kommer därför att placeras i anstalt med onödigt hög säkerhet. Kriminalvárdsstyrelsen har beräknat att i genomsnitt är åtminstone 250-300 intagna placerade i anstalt med för hög säkerhet Kriminalvårdens fördjupade anslagsframställning för budgetåren 199394-199596 s. 68. När den nuvarande anstaltsindelningen tillskapades var kriminalvården delvis organiserad på ett annat sätt än idag. Riksanstaltema hänfördes till Kriminalvárdsstyrelsen och lokalanstalterna till regionerna. Kriminalvården är numera uppbyggd så att alla anstalter som är belägna inom en region organisatoriskt hänförs till regionen. Alla anstalter inom en region står därför under regionchefens ledning. Den formella uppdelningen i riks- och lokalanstalter framstår därför inte längre som ändamålsenlig. Mycket talar i stället för att ett rationellt anstaltsutnyttjande i någon mån hindras därav. I KvaL görs en formell skillnad mellan öppna riksanstalter och öppna lokalanstalter. Verksamheten vid dessa typer av anstalter är emellertid helt likartad. Sammantaget synes den gamla anstaltsindelningen ha spelat ut sin roll. Viktigare är numera i stället att den intagne placeras i en anstalt som har en lämplig verksamhet och har en lämplig säkerhet.

Hur skall man lämpligen indela anstalter och intagna

Strävan bör vara att åstadkomma en lagreglering som leder till att verkställigheten av fängelsestraff blir rationell och att landets anstaltsbestånd utnyttjas kostnadseffektivt. Samtidigt måste de intagna garanteras erforderlig rättssäkerhet. Utgångspunkten bör vara att skapa en anstaltsindelning som är enkel att tillämpa och som kan överleva i åtminstone 20 år. Reglerna bör därför inte vara alltför detaljerade. Inom Kriminalvárdsstyrelsen har nyligen utarbetats ett förslag till indelning av kriminalvårdsanstalterna med hänsyn till anstaltemas säkerhet. Enligt våra direktiv skall vi bl.a. pröva om detta förslag är en lämplig anstaltsindelning. Förslaget innebär i huvudsak att anstalterna skall indelas i skilda säkerhetsklasser. Förslaget redovisas i kriminalvårdens fördjupade anslagsframställning för budgetåren 199394-199596 s. l5. Förslaget innebär i huvudsak följande. Indelningen i såkerhetsklasser skall i första hand tjäna till vägledning vid differentiering av de intagna men skall också utgöra underlag för investeringar och övriga resursinsatser.

Väsentligt är också de medel finns tillgängliga för teknisk att som och byggnadsmässig säkerhet kan användas så rationellt som möjligt. Antalet anstalteranstaltsplatser i de olika säkerhetsgraderna bör korrespondera med behovet. Detta leder till att optimal säkerhet till fåtal anstalter till följd härav också så långt det begränsas ett som är möjligt förbehålls det tyngre klientelet. Landets anstalter indelas enligt förslaget i fyra säkerhetsklasser; klass I har den högsta säkerhetsnivån och klass IV den lägsta. Sistnämnda klass i princip öppna anstalter. Indelningen motsvarar flertal förutsättningar: anstaltens geografiska läge, bygger ett anstaltens fysiska murar, staket, larm m.m., personalen täthet, status rutiner och kultur den verksamhet eller inriktning som utmärker samt anstalten. anstalt skall kunna hänföras till den högsta säkerhetsklas- För att en krävs bl.a. den är belägen på ett sätt som möjliggör fri sikt runt sen att anstalten, den uppfyller högt ställda krav murar, bevakning hela att och andra säkerhetsanordningar samt att den har hög personaltäthet och denna personal är välutbildad och erfaren. Anstalter som till största att uppfyller dessa krav där någon del är försvagad bör delen men hänföras till klass II. Anstalter med säkerhetskrav 111 skall ha ryrnningshinder och de intagna skall kunna läsas in. Anstalter i säkersaknar egentliga rymningshinder. Det är fullt möjligt att hetsklass IV delar anstalt hänförs till olika säkerhetsgradering. av en nuvarande regionorganisationen ingår riksanstalterna. Enligt I den föreliggande förslag bör uppdelningen i riks- och lokalanstalter Samtliga anstalter bör även fortsättningsvis ingå i utmönstras. regionorganisationen i fortsättningen benämnas endast kriminalmen vårdsanstalt. Kriminalvårdsstyrelsens ifrågavarande förslag är tämligen nu Enligt vårt förmenande bör kriminalvårdslagstiftningen inte detaljrikt. så utformad när det gäller regler anstaltsindelning och vara om placeringar. I lagstiftningen bör i huvudsak endast anges inom vilka kriminalvården skall verka när det gäller dessa frågor. Mot den ramar bakgrunden förefaller det mindre lämpligt att införa Kriminalvårdsstyförslag i lag verkställighet fängelsestraff. Vi anser relsens en om av lämpligt för praktiskt kriminalvärdsarbete och att dock att förslaget är efter viss ytterligare bearbetning, bör kunna läggas till grund för det, uppbyggnaden kriminalvårdens anstaltsbestånd och för erforderliga av

tillämpningsföreskrifter.

vi tidigare framhållit vi att anstaltsindelningen i huvudsak Som anser utgå ifrån säkerhet och Verksamhetsinriktning. När det gäller bör säkerhet går den tydliga skiljelinjen mellan öppna och slutna mest De har inga rymningshinder alls medan de slutna har anstalter. öppna varierande beskaffenhet. Mot denna bakgrund har vi sådana hinder av

stannat för att anstalterna, och i förekommande fall anstaltsavdelningarna, bör indelas i öppna och slutna.

De bestämmelser anstaltsplacering om som redovisas i 6-8 §§ lagförslaget har i huvudsak följande innebörd.

Valet av anstalt står i första hand mellan öppen eller sluten anstalt. Har ett beslut särbehandling enligt 6 § andra om stycket lagförslaget meddelats motsvarar 7 § tredje stycket KvaL; se närmare avsnitt 6 i betänkandet kan dock endastsluten anstalt komma i fråga. I andra fall skall precis som nu gälla att placering i öppen anstalt äger företräde.

För placering i sluten anstalt skall särskilda skäl kunna åberopas.

Med särskilda skäl för placering i sluten anstalt företrädesvis avses säkerhetsskäl. Det skall föreligga omständigheter talar för som att bevaknings- och kontrollinsatser verkligen behövs för säkerställa att att den intagne stannar kvar i anstalten och inte fortsätter i brottslig verksamhet under verkställigheten. Utgångspunkten bör vara att ingen placeras under slutna former än säkerheten mera i varje enskilt fall kräver. För en sådan utgångspunkt talar inte bara humanitära skäl utan också det angelägna i att anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som möjligt. i

Som ett skäl för placering i sluten anstalt straffets anges längd. Generellt sett är det uppenbart risken för rymning att eller fritagning framstår som större längre straff den dömde har att avtjäna. Ju allvarligare brott den dömde gjort sig skyldig till, desto större vikt måste också fästas vid kravet att kriminalvården skall motverka fortsatt

brottslighet under verkställighetstiden. Det nu sagda utesluter inte att en bedömning i det enskilda fallet kan vid handen långtidsge att en . dömd kan placeras i öppen anstalt redan från verkställighetstidens

början. Möjligen bör någon öppen anstalt reserveras för intagna med lång kvarstående verkställighetstid, eftersom en sammanblandning av dessa med korttidsdömda är ägnad att medföra vissa olägenheter. En

annan omständighet som skall beaktas vid anstaltsplaceringen är

brottslighetens art. Återfallsbenägenheten är generellt olika vid

sett olika slags brottslighet. När det gäller dömda som gjort sig skyldiga till allvarlig vâlds- eller sexualbrottslighet bör också brottsoffrets

trygghet vägas in i bedömningen behovet säkerhetsåtgärd. av av För den som tidigare avtjänat fängelsestraff är det vidare uppenbart att valet mellan sluten och öppen anstalt i mycket blir beroende av hur den tidigare verkställigheten förlöpt. Som särskilt skäl för placering ett i sluten anstalt har också angetts den intagnes missbruk narkotika. av Valet mellan sluten eller öppen anstalt är tidigare i som sagts huvudsak beroende bedömning vad säkerheten kräver. av en av En placering i sluten anstalt måste dock i enskilda fall kunna förekomma

utan att säkerhetsskäl kan åberopas. I den mån särskilda utbildnings-

eller behandlingsresurser knyts till viss sluten anstalt bör intagna en som har behov och efterfrågar sådan utbildning eller behandling av

kunna hänföras till den anstalten oberoende av om den slutna verkställighetsformen är påkallad av säkerhetsskäl eller Den som medgetts frigång för arbete, utbildning eller annat bör, det i övrigt är om lämpligt, kunna placeras i en sluten anstalt, om denna är mest närbelägen den ort där frigångsverksamheten skall äga rum. För en intagen som på egen begäran medgetts verkställighet utan gemenskap med andra intagna finns inte något alternativ till sluten anstalt. Slutligen går det inte att komma ifrån att ett ändamålsenligt utnyttjande av kriminalvårdens resurser ibland förutsätter att intagna som i och för sig är ägnade för verkställighet i öppen anstalt tillfälligtvis placeras i sluten anstalt. Som framgår av det följande föreslås i vissa hänseenden olika regler för slutna och öppna anstalter om kontroll- och säkerhetsåtgärder. De strängare regler som är avsedda att gälla för de slutna anstalterna bör, i den mån det är möjligt, inte tillämpas i fråga om sådana intagna som placerats i sluten anstalt utan att säkerhetsskäl förelegat. 4 När det gäller fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag redovisas i lagförslaget tvâ sidoordnade principer. Den först nämnda innebär att en intagen som har behov av utbildning eller behandling som anordnas vid viss anstalt skall placeras i denna, om det är lämpligt. Den särskilda kompetens som utvecklats vid vissa anstalter skall sålunda tas till vara. En ytterligare specialisering av anstalterna kan som tidigare anförts vara av värde. För det andra bör emellertid fortfarande närhetsprincipen äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt. Detta kommer till uttryck genom att det föreskrivs att den placering skall eftersträvas som är bäst ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen. I allmänhet innebär detta att en placering i närheten av hemorten framstår som fördelaktigast. Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser om anstaltsplaceringen av ungdomar och kvinnor. Dessa redovisas i avsnitt 7 och Omplacering bör ske, när en intagen finns i en anstalt med för hög eller för låg säkerhet eller när omständigheterna kräver det. annars Initiativ till omplacering kan tas av den intagne eller anstalten. För av att möjliggöra nödvändiga frigivningsförberedelser bör som tidigare har utvecklats säkerhetskravet något efterges mot slutet verkställigav hetstiden. Såsom närmare redovisas i avsnitt 14 får omplacering till en anstalt med högre säkerhet tillämpas som disciplinär påföljd. Det är dock viktigt att framhålla att det bör föreligga ett behov den högre av säkerheten också när placeringen sker i disciplinärt syfte. Den av oss förordade ordningen innebär således att det finns två typer av anstalter, nämligen öppna och slutna. Verkställighetslagstiftningen bör anpassas till detta system. Vid utformningen av reglerna bör beaktas att i fortsättningen kommer de slutna anstalterna i huvudsak att vara reserverade för sådana intagna som av olika skäl, t.ex. risk för rymning eller fortsatt brottslighet, inte kan placeras i

öppen anstalt. För huvuddelen av dessa intagna bör verkställigheten ske under tämligen restriktiva former till dess den intagne visat att han exempelvis kan sköta en permission eller ta emot okontrollerat besök utan att utnyttja detta till att föra in narkotika i anstalten. v Som framgår av det följande föreslår vi mot bakgrund av det sagd i skilda hänseenden olika regler för öppna och slutna anstalter. Skillnaderna hänför sig till bl.a. regler för besök och möjligheterna att företa kontrollåtgärder mot intagna. När det gäller föreskrifter som reglerar innehållet i verkställigheten har vårt lagförslag, liksom KvaL, närmast karaktär av ramlagstiftning. Närmare bestämmelser får liksom hittills framgå av tillämpningsföreskrifter, anvisningar från Kriminalvårdsstyrelsen samt föreskrifter för de enskilda anstalterna. Härigenom kan regelsystemet inom de i lagen angivna efter vilka behov som gör sig gällande vid ramarna anpassas olika typer av anstalter. Det har från företrädare för kriminalvården hävdats att man för att kunna påverka de intagna behöver mer morötter och mindre piskor. Regelsystemet borde utgå från huvudregler vilka präglas av restriktivitet och från vilka lättnader kan medges när den intagne visat gott uppförande eller annat välförhållande i stället för att avsteg från mer generösa huvudregler skall göras vid misskötsamhet. Vi ser inget hinder mot att tillämpningsföreskrifter för i vart fall slutna anstalter utformas i enlighet härmed. Det är möjligt att förutsättningarna för att uppmuntra och förstärka en positiv utveckling hos enskilda intagna förbättras dessa erbjuds vad som kan uppfattas som lättnader i om verkställigheten. Det som har sagts får självfallet inte uppfattas så att regelsystemet utrymme för godtycklighet i tillämpningen eller för ovidkommande ger hänsyn. Straffverkställigheten är en fråga om rättstillämpning. Den måste präglas rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proav portionalitet samt saklighet och opartiskhet i tillämpningen. Det måste finnas garantier för såväl en rättvis behandling av de intagna som för att samhällets motstående intressen tillvaratas ett sätt som upprätthåller allmänhetens förtroende för verksamheten.

5 Narkotika i anstalt

5.1 Inledning

Under de årtiondena har narkotikamissbruket utvecklats till ett senaste samhällets allvarligaste och mest svårlösta problem. Missbruket av förorsakar svåra personliga lidanden, medför omfattande kriminalien drabbar såväl missbrukarens närmast anhöriga som andra tet som förorsakar samhället stora kostnader. Stora samhällspersoner samt har i kampen mot narkotikan. Såväl förebyggande resurser satsats arbete narkomanvård har fått ston utrymme. Information om som narkotikans skadeverkningar har spritts till ungdomar och andra som löper risk att komma i kontakt med narkotika. Sedan narkotikastrafflagen NSL trädde i kraft år 1968 har den skärpts flertal gånger; det straffbara området har successivt ett straffskalorna har blivit strängare. År 1990 dömdes cirka utvidgats och 6 500 för narkotikabrott, hälften dömdes enbart för personer varav innehav för ringa narkotikabrott. Till fängelse dömdes under nämnda är ungefär 2 500 för narkotikabrott. Bland dessa finns många personer missbrukare. I kriminalvârdsanstalterna finns dessutom många missbrukare dömts till fängelse andra brott än narkotikabrott. som Samhällets insatser mot narkotikamissbruk fortsätter även under straffverkställigheten i kriminalvårdsanstalt. Såväl stora vårdinsatser omfattande kontrollåtgärder behövs. l detta avsnitt redovisas vilka som bestämmelser gäller för verkställighet fängelsestraff för som av missbrukare hur situationen i anstalterna har utvecklats vad gäller samt missbrukare och förekomst av narkotika.

5.2 Gällande bestämmelser

5.2. 1 N arkotikastrafflagen

Med narkotika förstås enligt 8 § NSL läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper och som på sådan grund är föremål för kontroll enligt internationell en överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats skola narkotika enligt lagen. anses som Sverige har biträtt 1961 års allmänna narkotikakonvention den s.k. - Single Convention med tilläggsprotokoll år 1972 1971 års - - samt konvention om psykotropa substanser. Vidare har Sverige nyligen biträtt Förenta Nationemas konvention år 1988 olaglig hantering mot av narkotika och psykotropa ämnen. De ämnen är föremål för som kontroll enligt konventionerna upptas i förteckningar fogas till som konventionerna. I förordningen 1983:366 att vissa substanser skall om anses som

narkotika anges vilka ytterligare substanser skall utgöra

som anses narkotika enligt NSL. De aktuella substansema indelas i huvud-

grupperna centralstimulerande medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och lugnande medel. Av förordningen framgår vidare dels att som narkotika skall även de ovanjordiska delarna anses av växten kat Catha edulis, dels att vid tillämpning NSL skall med av cannabis förstås de ovanjordiska delarna varje växt släktet av av Cannabis med undantag av frön från vilka hartset icke blivit - extraherat och oavsett under vilka benämningar de förekommer. Det är enligt l § NSL straffbart att olovligen överlåta narkotika, 2. framställa narkotika som är avsedd för missbruk, förvärva narkotika i överlåtelsesyfte 4. anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara eller ta annan sådan befattning med narkotika inte är avsedd för bruk, som eget utbjuda narkotika till försäljning, förvara eller befordra vederlag för narkotika, förmedla kontakter mellan säljare och köpare eller annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller inneha, bruka eller ta annan befattning med narkotika. Har en person uppsåtligen tagit sådan befattning med narkotika som anges i 1 § kan han dömas till fängelse i högst tre år för narkotikabrott. Är brottet med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter att ringa, döms han enligt 2 § i anse som lydelse från och med den 1 juli 1993 1993:211 till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid grovt narkotikabrott döms, enligt 3 till fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt beaktas särskilt om det utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Den av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 1 § 1-5, som döms enligt 3 a § för vårdslöshet med narkotika till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott är straffbelagt enligt 4 För försök och förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om gämingen anse som befattning än avses i l § till ansvar enligt 23 kap. avser annan som BrB.

5.2.2 Lagen om kriminalvård i anstalt

I KvaL finns några bestämmelser tar sikte på narkotikamissbruk som eller annan hantering av narkotika i anstalt. Regler anstaltsplacering finns i 6 och 7 §§. Enligt 6 § andra om stycket skall den dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis som placeras i lokalanstalt, inte annan placering är påkallad med hänsyn om till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkeratt hetsskäl. I 7 § andra stycket stadgas att intagen bör placeras i öppen anstalt, inte placering är påkallad säkerhetsskäl eller med om annan av hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till bl.a. särskild behandling inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid som bedömning säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland av om andra omständigheter beaktas fara föreligger för att den intagne om skall allvarligt störa ordningen att nyttja eller förfara olagligt genom

med narkotika. Enligt 7 § tredje stycket skall placering i sluten anstalt

ske beträffande den undergår fängelse i lägst fyra år och den som som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller varusmuggling narkotika eller för försök, grov som avser förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts, om det med hänsyn till hans brottslighet eller kan befaras arten av annars han särskilt benägen avvika eller fortsätta en brottslig att är att verksamhet allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har av avslutats. För intagna är hänförliga till 7 § tredje stycket gäller som begränsningar i flera avseenden bl.a. beträffande vistelse utom anstalt. Bestämmelser placering intagen i avskildhet finns i 20 och om av 23 §§. Enligt 20 § första stycket får intagen hållas avskild från en övriga intagna, det är nödvändigt bl.a. för att hindra att han om

medverkar till att annan intagen får tillgång till berusningsmedel. Enligt 23 § får intagen som är så påverkad berusningsmedel han av att kan befaras störa ordningen i anstalten tillfälligt hållas avskild från andra intagna tills påverkan har upphört. Tillstånd till korttidspermission kan enligt 32 § första stycket beviljas intagen, om påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas den intagne har nyttjat eller förfarit om olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d I 34 § föreskrivs att om en intagen genom vistelse utom anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder kan antas underlätta hans som anpassning i samhället, kan han få tillstånd därtill, särskilda skäl om föreligger. Sådan vistelse kan avse genomgång behandling av behandlingshem. Vid prövning av om intagen skall få tillstånd till sådan s.k. § 34-placering skall särskilt beaktas om han behöver vård eller annan behandling mot missbruk beroendeframkallande medel. av Enligt 34 § andra stycket i den lydelse som trätt i kraft den l juli 1993 1993:210 får i samband med vård eller annan behandling föreskrivas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad beroendeframkalav lande medel. Vidare är intagen, om inte föranleds medicinska eller annan av liknande skäl, enligt 52 d § 1993:210 skyldig på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll att han inte är av påverkad av beroendeframkallande medel.

5.3 Narkotikamissbrukare i anstalt

Kriminalvårdsstyrelsen gör sedan år 1970 årligen beräkning det en av antal narkotikamissbrukare som är inskrivna i anstalt den l april. per Denna bygger uppgifter som inhämtats från samtliga anstalter. De olika anstalterna har därvid gjort en bedömning på grundval av behandlingsjournaler, personundersökningar och i övrigt kända förhâllanden. I samband med den behandlingsundersökning, äger vid som rum intagningen av en dömd, hänförs de intagna till någon de tre av drogklasser som utformats av Kriminalvårdsstyrelsen. intagen inte som anses vara narkotikamissbrukare hänförs till drogklass O. intagen som anses vara grav narkotikamissbrukare hänförs till drogklass medan övriga intagna narkotikamissbrukare hänförs till drogklass Drogklass 2 åsätts en intagen, om han under de två senaste månaderna före frihetsberövandet har injicerat narkotika eller flera en

gånger eller annat sätt så gott dagligen använt narkotika. Till som drogklass 1 hänförs intagen, om han under de två senaste månaderna före frihetsberövandet har använt narkotika utan att injicera eller använt narkotika i sådan omfattning att fråga varit om gravt missbruk. Intagen inte använt narkotika under de senaste två månaderna före som frihetsberövandet hänförs till drogklass Kriminalvárdsstyrelsens ovannämnda undersökning, som till en början omfattade enbart narkotikamissbrukare, har efterhand utvidgats. Sedan år 1983 ingår även de intagnas alkoholmissbruk. Undersökningspopulationen indelas sedan år 1989 även med avseende på könstillhörighet. Från och med år 1991 inhämtas uppgifter om den intagne bedömts ha ett gravt narkotikamissbruk grund av injektionsmissbruk. I Kriminalvårdsstyrelsens beräkning av antalet missbrukare per den

1 april 1992 ansågs 63 procent 2 510 personer av samtliga intagna

missbrukare. Vidare ansågs de intagna 24 procent 949 vara av

personer enbart narkotikamissbrukare, 18 procent 723 personer

vara

blandmissbrukare och 21 procent 838 personer alkoholmissbrukare. För 37 procent 1 495 personer hade något missbruk inte konstaterats.

Andelen missbrukare bland de intagna i sluten riksanstalt bedömdes uppgå till 60 medan motsvarande andel bland de intagna i procent, sluten lokalanstalt uppgick till 81 procent. Av de intagna som bedömdes narkotika- eller blandmissbrukare var 63 procent vara placerade i lokalanstalt. Kvinnliga intagna har i högre grad ett narkotikarelaterat missbruk än manliga intagna. Bland de intagna narkotika- eller blandmissbrukama bedömdes 64 procent ha ett gravt missbruk. Kriminalvårdsstyrelsen har sedan år 1984 i samband den årliga undersökningen även redovisat uppgifter för nyintagna. Fram till och med budgetåret 198788, redovisades sådana uppgifter endast för nyintagna med sammanlagd verkställighet som översteg två månader en intagna dömts till fängelse i kombination med skyddstillsyn. samt som Rapporteringen har därefter utvidgats till även de korttidsatt avse dömda, utgör ungefär hälften de nyintagna. Under den senaste som av femårsperioden har i genomsnitt 45 procent de nyintagna med av längre strafftider än två månader bedömts narkotikamissbrukare. som

Narkotikamissbruk bland nyintagna med straftid över två månader budgetåren 19868 7-199091

Nyintagna Varav narkotikamissbrukare och grava narkotikamissbrukare

Av de nyintagna budgetåret 199091 bedömdes 20 procent som grava narkotikamissbrukare drogklass 2 och 11 narkotikamissprocent som brukare hänförliga till drogklass Andelen narkotikamissbrukare drogklassema 1 och 2 var avsevärt lägre bland de intagna hade som strafftider högst två månader. Även andelen missbrukare om grava var lägre bland de korttidsdömda. Av de nyintagna som hade strafftid som översteg två månader bedömdes 45 procent som grava narkotikamissbrukare, medan motsvarande andel för de med kortare strafftid var 14 procent. Det största antalet narkotikamissbrukare har nyintagits i anstalter inom de tre storstadsregionerna, Stockholmsregionen varav redovisar den högsta andelen 60 procent. Omkring 75 procent de av nyintagna narkotikamissbrukarna placerade i sluten anstalt. var Enligt Kriminalvårdsstyrelsen har andelen narkotikamissgrava brukare av samtliga narkotikamissbrukare varje år ökat bland de nyintagna med en längre strafftid än två månader, från 42 år procent 1983 till 69 procent budgetåret 199091. Jämfört med år 1983 hade budgetåret 199091 antalet nyintagna narkotikamissbrukare ökat med cirka 700 personer. - Å andra sidan har andelen narkotikamissbrukare bland nyintagna

yngre än 30 år sjunkit kraftigt från budgetåret 198485 till 199091, från 61 procent till 45 procent. I åldersgruppen 25-39 år är cirka varannan nyintagen att betrakta som narkotikamissbrukare, ett förhållande som varit ganska stabilt under flera år. Det finns en tendens till ökning av narkotikamissbruk i åldersgruppema över 40 år. Bedömningen av narkotikamissbruket bland nyintagna är enligt Kriminalvårdsstyrelsen något i underkant, eftersom tillgänglig

dokumentation och behandlingsundersökning inte alltid visar det faktiska missbruket. Dessutom har begreppet missbruk i detta

sammanhang definierats så att det inte omfattar misspersoner som brukat narkotika enbart under tiden före två månader före intagningen i anstalt.

Under de fem till sex senaste åren kan således en klar ökning

konstateras av antalet nyintagna narkotikamissbrukare. Av de drygt 14 100 personer som togs in i anstalt för verkställighet fängelseav straff under budgetåret 199091 31 procent 4 425 personer var att

narkotikamissbrukare. Även andelen narkotikamissbetrakta som grava brukare har ökat under den senaste femârsperioden. En annan tendens antalet narkotikamissbrukare ökar bland de äldre intagna. är att

5.4 Narkotikasituationen i anstalterna

Kriminalvårdens kännedom om förekomst av narkotika i anstalt grundas på gjorda beslag, erkännande av intagen eller i övrigt grundad misstanke. Anstaltspersonalen märker ofta när det har kommit in narkotika, eftersom det påverkar stämningen i anstalten och de intagnas beteende. En säker kännedom narkotikaförekomsten i om anstalt är emellertid svår att uppnå grund av att de intagna har intresse dölja narkotikan. Varje anstalt rapporterar månadsvis till av att Kriminalvärdsstyrelsen sin bedömning narkotikasituationen. Till av grund för denna ligger helhetsbedömning som bygger på bl.a. en gjorda beslag, narkotikapositiva urinprov och erkända missbruk. Kriminalvärdsstyrelsen har inhämtat följande uppgifter om de olika narkotikapreparat förekommit under oktober 1991-mars 1992. som

Preparatförekomst efter myndighetstyp oktober 1 991 -mars 1992. Förekomst någon gång under perioden.

läkemedel

Kriminalvården har bedömt omfattningen av narkotikamissbruket inom anstalterna utifrån gjorda iakttagelser. Anstaltspersonalen har därvid skattat frekvensen i anstalten förekommande missbruk sätt som av framgår nedananstáende tabell. Från 14 procent av anstalterna har av det att inte har haft några problem med missbruk. Bland uppgetts man dessa anstalter finns dels sådana som tar emot relativt få missbrukare, dels sådana har motivationsavdelningar eller andra behandsom lingsprojekt. Vidare har 41 procent anstalterna uppgett att problem av förekommit sällan, 26 procent att problem förekommit då och då, 19 att problem förekommit ofta eller så gott som dagligen. procent Några anstalter har rapporterat att problem med narkotika förekommit nästan dagligen. Detta gäller slutna anstalter som får ta emot en stor

andel omotiverade narkotikamissbrukare.

Narkotikamissbruk efter anstaltstyp. Genomsnitt för perioden oktober 1991-mars I 992

Slutna slutna öppna riksanstalter riksanstalter anstalter

Aldrig O % O % 31 % Sällsynt

5.5 Tidigare utredningar m.m.

Narkotikaproblemen i samhället har varit föremål för diskussioner och utredningar i många olika sammanhang. I detta avsnitt redovisas dels statliga utredningar och arbetsgrupper som behandlat narkotikaproblemen i kriminalvårdsanstalterna, dels några Kriminalvårdsstyav relsen bedrivna projekt och arbetsgrupper kring narkotika.

5.5.1 Utredningen om isolering inom kriminalvården

Utredningen om isolering inom kriminalvården hade till uppgift att utröna om man genom att vidta olika åtgärder skulle kunna undvara eller i varje fall begränsa isoleringen inom kriminalvården. I sitt betänkande SOU 1979:4 Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården diskuterade utredningen även åtgärder mot narkotikamissbruket i anstalterna. Därvid konstaterades att förekomsten narkotika låg av bakom många intagnas begäran om frivilligt enrumsarbete enligt 18 § KvaL. Avskiljanden enligt 20 § första stycket på grund fara för av intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa hade enligt utredningen ofta samband med narkotikahandel. Sådana våldsamma uppträdanden eller berusningsfall kunde medföra avskiljande som enligt 23 § KvaL ägde ofta rum under narkotikapåverkan. Vart tionde fall av placering i avskildhet enligt 50 § för utredning disciplinav ärende var direkt orsakat av bruk eller innehav narkotika. Utav redningen ansåg att det rikliga flödet narkotika till anstalterna hade av orsakats bl.a. av att kriminalvården getts hög grad öppenhet. I en av betänkandet föreslogs dock öppnare former med större besöks-, telefonerings- och i viss mån permissionsmöjligheter för flertalet intagna. Enligt utredningen gällde det att göra avvägning mellan det en värdefulla i öppnare vårdformer och skyddet mot narkotika. Flera av de föreslagna förebyggande åtgärderna, t.ex. att minska bostadsavdelningarna och förstärka tillsynspersonalen i de slutna riksanstalterna,

ansåg utredningen ägnade att öka anstaltspersonalens möjligheter att komma till rätta med narkotikaproblemen bland de intagna. Strävanden att stimulera de intagna till bättre arbets- och studieinsatser och utbyggnaden fritidsverksamheten borde enligt utredningen minska av trycket efter narkotika. Stora ansträngningar borde göras för att hindra insmuggling av narkotika i anstalterna. För att föreslagen utvidgning de intagnas kontakt med yttervärlden inte skulle försämra narkotikaav situationen, ansåg utredningen att den måste kombineras med visitering bostadsrum, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, särskilt i av omedelbar anslutning till obevakade besök och permissioner.

5.5.2 Ledningsgruppen för narkotikafrågor

Ledningsgruppen för narkotikafrågor, som tillkallades av socialministem, skulle föreslå åtgärder mot narkotikamissbruket i samhället, verka för samordning på narkotikaområdet och löpande ta erforderliga en initiativ. Beträffande narkotikamissbruket inom kriminalvården föreslog ledningsgruppen att medel skulle anslås till en frivillig och drogfri behandlingskedja i tre anstalter. Medel anvisades till narkomanvårdspro-

jekt i kriminalvárdsanstalterna Österåker, Mon och Bogesund. På

förslag ledningsgruppen ställdes samtidigt medel till förfogande för av visitationspatruller vid tre andra kriminalvårdsanstalter. Inom ramen för ledningsgruppens arbete förekom år 1977 vid några anstalter och vid Kriminalvårdsstyrelsen en planeringsgrupp, som försökte kartlägga narkotikasituationen i anstalterna. Planeringsgruppen föreslog ökade möjligheter att differentiera de intagna med hänsyn till deras förhållande till narkotika, regler om urinprovstagning samt olika former frivilliga åtgärdsprogram t.ex. arbetsvård, social färdigav hetsträning och utbildning, gemensamma åtgärder med vårdare och intagna i form av rollspelsövningar. Ledningsgruppen ansåg att narkotikasituationen i anstalterna påkallade ytterligare åtgärder. Gruppen eftersträvade en avvägning mellan åtgärder för samhällsanpassning och skyddet mot narkotika. En sådan avvägning ansåg ledningsgruppen ett förslag från Kriminalvårdsstyrelsens förslag utgöra. För flertalet intagna skulle det förslaget ge förbättrad anstaltsmiljö och ökade möjligheter till frivillig missen

bruksbehandling. Åtgärder som syftade till ökad säkerhet och slutenhet

skulle enbart intagna som på grund av narkotikaberoende var avse starkt störande för medintagna eller deltog i narkotikahantering som inom anstalten. Ledningsgruppen föreslog att de intagna i enlighet med Kriminalvårdsstyrelsens förslag på försök skulle differentieras även med utgångspunkt från deras kontakt med narkotika. Dock skulle närhetsprincipen beaktas. Gruppen tillstyrkte att möjligheter infördes att ålägga intagen att lämna urinprov för narkotikaanalys. Lednings-

gruppen framhöll vikten av att kriminalvården fick erforderlig personal för visitationsuppgifter. Föredragande statsråd instämde i gruppens förslag SOU 197778:36, prop. 197778: 105. Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen rskr. 197778:363 och det infördes i 52 d § KvaL en bestämmelse om skyldighet för intagen att på anmaning lämna urinprov prop. 197879262, JuU 15, rskr. 90.

5 5 3 Pennissionsutredningen

. .

Permissionsutredningen, som avgav betänkandet Ds Ju 1981:14 Straffverkställighet för långtidsdömda, skulle bl.a. kartlägga under vilka förutsättningar och i vilken omfattning permission eller annan vistelse utom anstalt medgavs intagna gjort sig skyldiga till som grova narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet. Enligt Permissionsutredningens förslag skulle vissa särskilt brottsbenägna långtidsdömda avskiljas från andra intagna för att särbehandlas under verkställigheten. Vidare skulle kontrollen av övriga intagnas kontakter med personer utanför anstalten intensifieras och effektiviseras. Brottmâlsdomstolen skulle enligt förslaget, när den dömde någon till minst fyra års fängelse, kunna förordna om särskild verkställighet av straffet, om den dömde gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa samt om det fanns påtaglig risk för återfall i likartad brottslig verksamhet under verkställigheten. Vid särskild verkställighet skulle den dömde placeras i en speciell riksanstalt som hade särskilda regler beträffande permission, kontroll av besökande, kontroll den intagne av efter besök, brevgranskning samt avlyssning telefonsamtal. Även av för övriga intagna föreslogs skärpta regler brevgranskning samt om nya regler om kontroll av besökanden och telefonsamtal, vilka ökade möjligheterna att neka de intagna besök eller telefonsamtal. Vidare föreslogs nya regler om kroppsvisitation av intagna och besökare. Som ytterligare ett led i försöken att komma till rätta med narkotikaproblemen föreslogs som en förutsättning för permission att den intagne inte nyttjade eller handlade med narkotika i anstalten. Pengar som påträffades hos eller ankom till intagen i strid mot gällande bestämmelser om intagnas rätt att inneha pengar skulle, enligt Permissionsutredningens förslag, omhändertas och tillfalla staten. Permissionsutredningens förslag kom delvis att ligga till grund för vissa ändringar som infördes i KvaL år 1982 1982:401, varvid bl.a. möjligheterna till särbehandling av vissa långtidsdömda utökades. Någon särskild verkställighetsform för vissa långtidsdömda infördes emellertid inte. Beträffande särbehandlingen av långtidsdömda anförde departementschefen prop. 1981822141 s. 28 bl.a. följande.

En mindre långtgående särbehandling skall emellertid kunna äga rum med stöd av 7 § tredje stycket KvaL, vilket innebär att en strafftid på två år i stället för den av utredningen föreslagna fyraårsgränsen kommer att bilda utgångspunkt för bedömningen och att särbehandlingen alltså blir tillämplig beträffande avsevärt flera intagna än som omfattades av utredningens förslag. Det aktuella lagrummet och därtill anknytande regler stramas upp i flera avseenden. Kravet på flyktfara tas bort liksom kravet å att risk skall föreligga för särskilt allvarlig brottslighet. n särskild presumtion gs fast för dem som har dömts för grov narkotikakriminalitet. Un er särbehandlingstiden skall de intagna i princip vara placerade på sluten riksanstalt och företrädesvis då en av de anstalter som är särskilt ägnade att tillgodose kravet på hög säkerhet. Mindre bostadsavdelnin ar införs vid några av dessa. Alla former av vistelse utanför anstalt ör den berörda kategorin förbjuds utom särskilda korttidspermissioner, som dock förutsätter synnerliga skäl. Beviljas den intagne korttidspermission, skall han i princip vara ställd under övervakning.

Vid riksdagsbehandlingen frångicks, på förslag av Justitieutskottet JuU 198182:49 s. 20 emellertid regeringsförslaget på så sätt att bestämmelsen i 7 § tredje stycket kom att omfatta enbart intagna som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika. Genom 1982 års ändring utökades kontrollmöjligheterna beträffande brevgranskning 26 och 27 §§ på så sätt att även andra försändelser än brev fick granskas. Vidare infördes nya regler om kontroll av

personer som ville besöka. anstalterna 29 § eller som intagna ville

samtala med i telefon 30 §. Dessutom utökades möjligheterna till kroppsbesiktning och kroppsvisitation 52 a och 52 b §§. I 32 § KvaL infördes ett tillägg om att vid bedömning huruvida intagen skulle medges korttidspermission skulle särskilt beaktas om han nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl

vägrat att lämna urinprov för kontroll huruvida han var påverkad av

narkotika. Vidare infördes i 63 § femte stycket en bestämmelse om att pengar, som intagen innehade i strid med vad som var särskilt föreskrivet, skulle omhändertas, om det inte var uppenbart obilligt.

5.5.4 Narkotikakommissionen

Narkotikakommissionen, som tillsattes av regeringen år 1982, skulle skapa underlag för samordnad och intensifierad kamp på alla nivåer

en

mot narkotikamissbruket. Den skulle bl.a. lägga fram förslag till åtgärder för att göra fängelser och andra institutioner narkotikafria. Kommissionen skulle verka för samordning av insatserna inom hälsooch sjukvården, kriminalvården, polisen, tullen, skolan och socialtjänsten.

Kommissionen behandlade i två promemorior problemet med

narkotika inom kriminalvården: Åtgärder mot narkotika i fängelserna

PM nr juni 1983 och Insatser inom kriminalvården m.m. PM nr 11, februari 1984. Beträffande de intagnas anstaltsplacering anförde kommissionen i PM nr. 4 bl.a. följande. Dåvarande principer för anstaltsplacering av intagna var i stort sett ändamålsenliga, men den höga beläggningen medförde svårigheter att tillämpa dessa principer. Det fanns för få platser, som hade en genomtänkt verksamhet för missbrukare. Formerna för utredning, planering och beslut om anstaltsplacering borde enligt kommissionen förbättras. Häktena ansågs ha en central funktion i kampen mot narkotikan och var i praktiken den största institutionen för avgiftning. Kommissionen ansåg att häktningstiden i större utsträckning borde användas för att motivera missbrukare till behandling och för att planera kommande straffverkställighet. Missbruksvården borde i högre grad medverka i detta arbete. Kommissionen anförde att det i varje enskilt fall skulle vara klart vilken befattningshavare som skulle svara för att en tidig planering utfördes. Vid platsbrist borde i första hand dömda med stora sociala behov placeras enligt närhetsprincipen. Särskild omsorg borde ägnas

placeringen av unga förstagângsdömda missbrukare. Åklagare borde

underrätta kriminalvården om förhållanden som behövde beaktas vid placeringen. För att motverka narkotikalangning i anstalterna föreslog kommissionen en presumtion för placering i sluten anstalt vid fara för att intagen störde ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Vidare borde det enligt kommissionen inom varje region bestämmas hur vissa intagna som sysslade med narkotikalangning i anstalt eller på annat sätt utövade ett allvarligt negativt inflytande sin omgivning borde placeras. Beträffande åtgärder mot narkotikamissbruket i anstalterna framhöll kommissionen bl.a. följande. Det var nödvändigt att kombinera kontrollen i anstalterna med andra och positiva insatser för de intagna. Erfarenheter från den försöksverksamhet med utbildning och lokala handlingsprogram som pågått i fyra slutna lokalanstalter LOKNARK borde kunna komma till användning i detta sammanhang. Enligt kommissionen borde varje anstalt utforma ett lokalt handlingsprogram och personalutbildningen inom kriminalvården borde integreras med detta arbete. Avdelningarna i anstalterna borde inte ha fler än omkring tio platser. Kriminalvårdsstyrelsen borde samarbeta med de fackliga organisationerna för att se över principerna för schemaläggning. Kommissionen föreslog att om det fanns risk för att den intagne skulle nyttja eller förfara olagligt med narkotika inom anstalten, skulle besök av annan än närstående få medges endast om besöket måste antas vara till gagn för den intagne.

Det var enligt kommissionen väsentligt att det fanns tillräckligt med personal för fritidsverksamhet i anstalterna. Kommissionen ansåg trots principiella invändningar att man borde överväga kollektivt för drogfrihet som villkor för vissa särskilt attraktiva fritidsansvar aktiviteter utom anstalt. Kommissionen betonade betydelsen av samverkan med myndigheter och organisationer utanför kriminalvården. Kommissionen anförde i PM 11 bl.a. följande om narkotikamissnr brukare, intagna i kriminalvårdsanstalt. Möjligheten till som var uppskov med straffverkställighet borde enligt kommissionen begränsas för person som var fri fot i avvaktan verkställigheten, om det fanns risk för att han skulle nyttja narkotika eller, om han var föremål för skyddstillsyn, undandra sig övervakningen. Kommissionen ansåg att särskilda introduktionsprogram borde införas i anstalterna. Syftet att för de intagna klarlägga villkoren för anstaltsvistelsen, t.ex. var positiva konsekvenser av icke-missbruk och negativa konsekvenser av missbruk, samt att systematiskt inventera olika åtgärder som kunde förhindra fortsatt missbruk. För missbrukarna var det viktigt med behandlingsplanering i anstalt. Enligt kommissionen skulle därvid beaktas den planering som kunde ha inletts inom frivården. Olika personal gruppers synpunkter skulle inhämtas före behandlingskollegiet, vid kollegiet och vid uppföljningen av planen. Det viktigt att arbetsdriften i anstalterna anpassades efter de var intagnas fysiska och psykiska förutsättningar. Kommissionen ansåg att arbetsdriften borde ges former som aktiverade missbrukarna, men som också tog hänsyn till de socialt och psykiskt mest handikappade. Motion borde förekomma på arbetstid för att fysiskt aktivera missbrukare. Narkotikamissbrukarna hade i allmänhet en mycket dålig skolunderbyggnad. Det enligt kommissionen viktigt att behoven av var kompletterande grundutbildning beaktades och att anstaltspersonalen försökte motivera missbrukarna till studier. Genom social färdighetsträning kunde missbrukarna i anstalt förberedas för tillvaron efter frigivningen. Denna träning innebar även en aktivering de intagna. Kommissionen ansåg att särskilda medel av skulle avsättas till denna verksamhet. Frigivningskurser, som enligt kommissionen hade ett stort värde för missbrukarna, gav de intagna information bl.a. arbetsförmedling, kronofogde, fritidsaktiviteter, om socialtjänst och frivård, vilket var av stort värde inför frigivningen. Kommissionen ville att särskilda medel skulle avsättas för denna kursverksamhet. Det ansågs vara av stor vikt för missbrukare att få komma ut från anstalten till besök på rádgivningsbyrâ eller annan Vårdenhet för behandling av missbruket. Kommissionen ansåg att Kriminalvårdsstyrelsen i sina anvisningar borde ange betydelsen av att kombinera frigång med besök på rádgivningsbyrå eller liknande för

samtal och behandling. Kommissionen föreslog att ytterligare medel skulle avsätts för antidrogkampanj bland de intagna.

Kommissionen ansåg Österåkerprojektet ha en viktig funktion och

skulle därför behållas liksom de s.k. drogfria avdelningarna. Begreppet drogfri avdelning, som kunde ge sken att andra avdelningar skulle av tillåta droger, borde dock ersättas med begreppet avdelning för särskilda aktiviteter mot narkotika. l Stockholm och Malmö borde på sikt en sluten lokalanstalt avdelas för missbrukare. Unga eller förstagångsdömda missbrukare borde i fortsättningen företrädesvis placeras i kriminalvårdsanstalten Mariefred. Kommissionen underströk betydelsen att kriminalvården satsade av på lokala handlingsprogram och föreslog att LOKNARK-projektet skulle fortsätta och genomföras i andra slutna anstalter. Vidare underströk kommissionen skyldigheten för socialtjänsten att enligt 1 1 § socialtjänstlagen genom uppsökande verksamhet i häkten och lokalanstalter sprida kunskap om skadeverkningarna missbruk och de av om hjälpmöjligheter som finns. Kriminalvården borde på olika sätt initiera diskussioner med kommunerna i syfte att hitta lämpliga former för samarbetet. Genom en ändring i 63 § KvaL ville kommissionen ge möjlighet till att förutom sprutor och kanyler också omhänderta - andra föremål som kunde användas för missbruk eller befattning annan med narkotika.

Några resultat Narkotikakommissionens arbete av

Narkotikakommissionens förslag till ändringar i KvaL anstaltsplaom cering beträffande den som kan befaras nyttja eller förfara olagligt med narkotika föranledde vissa lagändringar prop. 198384: 148. Kommissionens arbete resulterade i omfattande personaluten bildning inom kriminalvården i syfte att bekämpa narkotikan vid anstalterna. Programmet innehöll bl.a. metoder för att förhindra och försvåra införandet av droger i anstalter, kännedom olika om preparat och dess verkningar samt utarbetandet av lokala handlingsprogram mot narkotika. På förslag av kommissionen anslogs medel till särskild en s.k. antidrogkampanj i vilken tidigare intagna engagerades. Ett annat resultat av kommissionens arbete att som var personer dömts till förhållandevis långa fängelsestraff för hantering stora av mängder narkotika och tidigare ostraffade började placeras i som var kriminalvårdsanstalten Mariefred. Därigenom skulle de inte som fastnat i något allvarligt missbruk erbjudas drogfri miljö och ett en mångsidigt sysselsättningsprogram i stället för att placeras i någon av de övriga riksanstalterna med deras avancerade intagna. I mer Mariefredsanstalten skulle placeras även förstagångsdömda med yngre längre strafftider men utan narkotikaerfarenhet. På förslag Narkotiav

kakommissionen särskilda medel för handledning i Österåkeravsattes projektet. I propositionen 198586:171 presenterades ett omfattande åtgärdsprogram för insatser inom narkomanvården. Den främsta anledningen till denna stora satsning på narkomanvård var att HIVsmitta hade börjat spridas bland intravenösa missbrukare. Totalt anslogs 200 milj. kronor under budgetåren 198586-198889 för genomförande av programmet och utveckling av narkomanvården. En punkt i åtgärdsprogrammet, som kom att få stor betydelse, var samarbetet mellan socialtjänst och kriminalvård. Så gott som samtliga narkotikamissbrukare som utvecklat tungt missbruk skulle förr eller senare aktualiseras inom kriminalvården. En utgångspunkt för genomförandet av programmet var att kriminalvårdens anstalter, häkten och frivård var nödvändiga samarbetspartners för socialtjänsten om man skulle uppnå målet att nå alla missbrukare för provtagning, motivation, vård och behandling.

5.5.5 Beredningsgruppen för samverkan mellan socialtjänst

och kriminalvård

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor SAMNARK, inrättade en särskild beredningsgrupp för samverkan mellan socialtjänst och kriminalvård. Beredningsgruppen, som bestod av företrädare för Socialdepartementet, Justitiedepartementet, Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen, skulle initiera projekt och utarbeta förslag till insatser för en förbättrad missbruksvård inom kriminalvården. Gruppen avslutade sin verksamhet vid halvårsskiftet 1990. Enligt gruppens slutrapport hade arbetet inriktats på utökad testverksamhet, samverkan mellan häkten och övrig kriminalvård, samverkan mellan anstalter och narkomanvård samt samverkan mellan frivård och narkomanvård. I rapporten gjordes en övergripande summering av de verksamheter som beredningsgruppen initierat och den förändring dessa inneburit för det traditionella narkomanvårdsarbetet. Många av de redovisade verksamheterna pågår fortfarande och flera har blivit permanenta. Ett projekt genomfördes vid häkten och polisarrester pâ ett tiotal orter i landet, varvid man uppsökte missbrukare för att bedriva motivationsarbete och lämna information om HIV. Dessa häktesprojekt, som bedrevs i kriminalvårdens eller socialtjänstens regi, innebar att ett stort antal häktade missbrukare kunde få information om HIVAids. De erbjöds vård och behandling vid det tillfälle då de sannolikt var som mest mottagliga för sådan påverkan. Genom detta uppsökande arbete i häktena kunde klienternas behov bättre beaktas vid förberedelserna av anstaltsplaceringarna. Vidare initierades särskilda

projekt i olika kriminalvárdsanstalter för att utveckla motivationsarbetet och förbättra samarbetet med den kommunala narkomanvården samt behandlingshem och familjehem. Motivatörstjänster inrättades i syfte att höja kvaliteten på informations- och motivationsinsatsema gentemot narkotikamissbrukare i anstalter. Beredningsgruppen initierade dessutom utvecklingsinsatser inom frivârden för att etablera samarbetskanaler mellan frivárd och narkomanvårdsenheter i olika län och kommuner. Tjänste för metodutveckling tillskapades inom kriminalvården för att stödja utvecklingsarbetet inom frivárden. Avsikten var att inom frivården stödja en specialisering på narkomanvård, som motsvarade den inom socialtjänsten. Flera behandlingshem fick genom beredningsgruppen ekonomiska bidrag och deltig aktivt i en ny form av samverkan med kriminalvården. Bakgrund var att behandlingshemmen ansågs alltför likriktade till sin verksamhet med hänsyn till de skiftande behoven hos olika grupper av missbrukare. Det ansågs angeläget att anpassa behandlingsprogrammen till de HIV-positiva missbrukarnas behov. Genom bidrag från beredningsgruppen ökade antalet vårdplatser i behandlingshemmen med 300. Ett villkor för dessa stadsbidrag var att behandlingshemmen inledde samarbete med kriminalvården.

5.5.6 Aktionsgruppen mot narkotika

Regeringen inrättade år 1989 en aktionsgrupp mot narkotika med ställning av myndighet och med uppgift att intensifiera samhällets samlade insatser mot narkotika. Aktionsgruppens främst uppgift var att

ta initiativ till att stärka det arbete mot narkotika som bedrevs av

statliga myndigheter, kommuner, landsting och olika organisationer. Genom att initiera olika aktiviteter, genom att stödja, entusiasmera och utveckla myndigheters och organisationers arbete avsåg aktionsgruppen att samordna och mobilisera de krafter som finns i samhället. Aktionsgruppens arbete avslutades sommaren 1991. Enligt slutrapporten Vi ger oss aldrig hade aktionsgruppens initiativ och verksamheter utgjorts i huvudsak av följande. Under våren 1991 anordnades en mängd regionala konferenser, varvid politiker, representanter för polisen, milen, åklagarmyndigheten, kriminalvården och andra som var engagerade i narkotikabekämpningen diskuterade hur det gemensamma arbetet mot narkotikamissbruket kunde stärkas. Aktionsgruppen tog även initiativ till en landsomfattande offensiv mot

narkotikahanteringen för att tydligt markera samhällets avsikt att

bekämpa gatulangning och allt öppnare missbruk av narkotika. Under våren 1991 genomfördes i samarbete med Aktionsgruppen en landsomfattande aktion mot droger. Vidare medverkade aktionsgruppen till att utveckla samarbetet mellan skola, socialtjänst, polis och kommunernas

fritidsverksamhet beträffande ungdomar som löpte risk att hamna i kriminalitet och missbruk. Dessutom bidrog aktionsgruppen till att polis, socialtjänst, länsstyrelser samt restaurangägamas och de restauranganställdas branschorganisationer inledde ett samarbete för att finna former för bekämpning av narkotikahantering på restauranger. På uppdrag av Aktionsgruppen utarbetade Socialstyrelsen en handlingsplan för ökade insatser mot narkotikamissbruk bland flyktingar och invandrare. Vidare genomfördes på aktionsgruppens uppdrag undersökningar av narkotikamissbrukets omfattning bland gymnasieelever och av kokainmissbrukets utbredning. Aktionsgruppen tog initiativ till en analys av hur samhällets vård- och rehabiliteringsinsatser för narkotikamissbrukare används.

5 5 7 Påföljdsutredningen

. . Påföljdsutredningen överlämnade år 1991 betänkandet SOU 1991:45 Påföljdsfrågor. I betänkandet behandlades vissa frågor om verkställighet av fängelsestraff, bl.a. urinprovskontroll i kriminalvårdsanstalt. Utredningen ifrågasatte om omfattande urinprovskontroller var en effektiv metod att komma till rätta med narkotikaproblemet. En övertro på urinprovskontrollernas effektivitet kunde enligt utredningen leda till att urinprovskontroller blev den enda åtgärd som vidtogs för att stävja narkotikamissbruket inom anstalterna. Utredningen konstaterade att synen på anstaltspersonalens yrkesroll hade förändrats. Systemet med kontaktman för varje intagen borde enligt utredningen kunna vidga möjligheterna att utan urinprovskontroller upptäcka och stävja narkotikamissbruk hos de intagna även. Med hänsyn härtill och till att utvecklingen gick i riktning mot att resultatet av positiva urinprov inte lades till grund för repressiva åtgärder ansåg utredningen att det saknades skäl att förändra reglerna för urinprovskontroller i anstalterna. Däremot föreslog Påföljdsutredningen att det i 34 § KvaL skulle införas en möjlighet att besluta att intagen, som vistades på behandlingshem eller liknande inrättning, skulle vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte missbrukade beroendeframkallande medel. Utredningen ansåg att reglerna om kontraktsvård och s.k. § Stl-placering borde bringas i samklang såvitt avsåg drogkontrollen.

5.5.8 Ledningsgruppen mot narkotika

Ledningsgruppen mot narkotika tillsattes Kriminalvårdsstyrelsen år av 1981. Den skulle bl.a. följa utvecklingen området, samordna olika aktiviteter för att bekämpa missbruket och initiera åtgärder mot detta. Den ersattes år 1987 med en s.k. matrisorganisation för narkotikasamt HIV- och AIDS-frågor, en arbetsgrupp inom Kriminalvårdsstyrelsen direkt under verksledningen med företrädare för olika enheter och representation även från linjeorganisationen. Gruppen, varit ett som forum för diskussion om utveckling och uppföljning av narkotika- och HIVAIDS-frågor, bedriver för närvarande ingen verksamhet. Ledningsgruppens arbete inleddes med kartläggning narkotikaen av förekomst i anstalterna men kom snart att inriktas samordnade åtgärder mot narkotikamissbruk, bl.a. planering och genomförande av utbildning. Under år 1982 utarbetades inom Kriminalvårdsstyrelsen ett förslag till omfattande utbildning för all anstaltspersonal, berördes som av de intagnas drogmissbruk. Man beslutade även att som ett pilotprojekt inför utbildningssatsningen genomföra handlingsprogram mot narkotikamissbruk vid några anstalter. På så sätt tillkom det s.k. LOKNARK-projektet, lokalanstalter mot narkotika, vid fyra slutna lokalanstalter, vilket kom att pågå under åren 1982 och 1983. Målsättningen var att göra varje anstalt drogfri och därmed förbättra förutsättningarna för kriminalvårdens syften samt ge personalen god en arbetsmiljö. Arbetsgrupperna vid de fyra anstalterna utarbetade lokala handlingsprogram om bl.a. urinprov, information till nyintagna, metoder för opinionsbildning mot droger bland intagna och motivationsmöjligheter för de mest passiva och yngsta bland de intagna.

5.6 Kriminalvårdens insatser mot narkotika

Kriminalvårdens åtgärder är inriktade dels att hålla anstalterna drogfria och därmed hindra intagna från drogmissbruk, dels att motivera intagna till och skapa förutsättningar för en långsiktig behandling utanför kriminalvården syftar till drogfrihet och social som anpassning. En utgångspunkt är därvid att så långt möjligt iaktta normaliseringsprincipen. Detta innebär att den intagnes behov beav handling och omvårdnad i första hand skall tillgodoses inom den reguljära hälso- och sjukvården, socialtjänsten och övriga externa behandlingsresurser. En grundläggande princip för utformningen av kriminalvårdens arbete med missbrukare är att huvudansvaret för missbruksvården åvilar kommuner och landsting. Kriminalvårdens möjligheter att bekämpa droger i anstalt hänger nära samman med möjligheten att differentiera de intagna med

avseende på deras förhållande till narkotika. Vidare är kriminalvårdens kamp mot drogmissbruket beroende av utfallet av gjorda kontroll- och

påverkansinsatser. I detta sammanhang kan de intagna indelas i a

intagna som inte missbrukar narkotika, b intagna som missbrukar

narkotika och som önskar få behandling för sitt missbruk, c intagna

som missbrukar narkotika men som inte vill underkasta sig behandling,

d intagna som missbrukardistribuerar narkotika i anstalt, e psykiskt

störda narkotikamissbrukare och f narkotikalangare som saknar

missbruksproblem. I det följande beskrivs gällande bestämmelser om differentiering och deras tillämpning, behandlingen av narkotikamissbrukare i anstalt samt olika kontrollinsatser i anstalt.

5.6.1 Differentieringanstaltsplacering av narkotikamiss-

brukare

Gällande bestämmelser

Enligt 6 § andra stycket KvaL skall den som undergår fängelse i högst ett år företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller säkerhetsskäl. I tredje stycket nämnda annars av paragraf föreskrivs att den som undergår fängelse i mer än ett år företrädesvis skall placeras i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse frigivningen, får den intagne överföras av till lokalanstalt. Långtidsdömda personer påbörjar normalt straffverkställigheten i riksanstalt men överförs mot slutet av verkställigheten till lokalanstalt för att på ett ändamålsenligt sätt skall kunna förbereda frigivman

ningen. I l0 § KvaF föreskrivs att omden intagne avtjänar ett

fängelsestraff längre tid än ett år skall frågan om förflyttning till lokalanstalt alltid prövas senast fyra månader före den dag då Villkorlig frigivning tidigast kan ske. Beträffande valet mellan öppen och sluten anstalt föreskrivs i 7 § KvaL att intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som lämpligen inte kan anordnas i öppen anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar placering skall bland andra omständigheter beaktas om annan fara föreligger för att den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Den genom

som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall, enligt 7 § tredje stycket KvaL, om det med hänsyn till arten hans brottslighet av eller armars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats, placeras i sluten anstalt. Enligt 6 § fjärde stycket skall placering i sluten anstalt med stöd 7 § tredje stycket av ske i riksanstalt och därvid företrädesvis i anstalt eller avdelning med hög säkerhet.

Tillämpningen av reglerna om anstaltsplacering

Kriminalvârdsstyrelsen har i fördjupad anslagsframställning för

budgetåren 199394-199596 s 39, 43 anfört bl.a. följande om diffe-

rentieringen av de intagna.

Under år 1991 har 63 procent av de dömda med en strafftid av högst ett år placerats vid öppna anstalter. Av samtliga inta under na år 1991 har dock 44 procent dömts till en strafftid av ögst två månader. Hindren för att placera flera vid öppna anstalter, har landets häkteschefer uppgett vara de intagnas narkotikamissbruk, risk för misskötsamhet, rymningsrisk, strafftidens längd och brist pâ platser vid öppna anstalter.

Under âr 1991 placerades 83 procent av de intagna med högst ett års fängelse vid lokalanstalter. Den 1 oktober 1991 hade 2 795 av cirka 3 900 intagna en högsta återstående verkställighet i anstalt av sex månader. Av dessa 2 795 var 485 17 rocent intagna vid slutna riksanstalter. Enligt gällande lagsti tning skall intagna överföras till lokalanstalter i slutet anstaltstiden. av

Kriminalvårdsstyrelsen infordrar månadsvisa bedömnin ar av narkotikaläget vid alla landets anstalter. Bedömningen skal göras

utifrån en helhetsbild där orda beslag, narkotikapositiva urinprov,

erkännanden missbru skall vägas

Bedömningen

om m.m. in. företas enligt skalan inget missbruk sällsynt förekomman e

då och då apa så gott som dagligen Dessa uppgifter för

sexmånaders erioden före 1 oktober 1991 har ställts mot antalet missbrukare missbrukare inskrivna per den 1 oktober. På så sätt erhålls en uppfattnin av i vilken utsträckning icke missbrukare vistades anstalter är problem med narkotika förekommer. Cirka tvâ tredjedelar av alla som bedömts som icke narkotikamissbrukare befann sig på anstalter som redovisar små problem inget missbruk, sällsynt förekommande med narkotikamissbruk.

Cirka femtedel befann sig på anstalter som redovisar stora en problem ofta, så gott som dagligen, varav majoriteten av dessa placerade sluten riksanstalt. Förmodligen är detta en följd av var att strafftidens längd och säkerhetsskäl motiverar placering i riksanstalt. Cirka hälften alla narkotikamissbrukare var placerade på av anstalter med små problem. En tredjedel av alla narkotikamissbrukare befann sig på anstalter med stora problem. Underla en inte möjlighet att bedöma hur många av missbrukarna som an ger betraktas som motiverade att bryta sitt missbruk. Med reservation för att de här tillämpade mätmetodema inte kan e någon exakt bild verkligheten, torde ändå kunna utläsas att di ferentieringen med av avseende på narkotikamissbruk, tillämpas i rätt riktning.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag till differentiering av narkotika-

missbrukare

Enligt Kriminalvárdsstyrelsen har man alltmer frångått den s.k. ettârsregeln på sä sätt att alltfler intagna med strafftider överstigande ett år placeras i lokalanstalt. I stället görs en individuell säkerhetsbedömning, som styr anstaltsplaceringen. Kriminalvårdsstyrelsen har i den fördjupade anslagsframställningen

för budgetåren 199394-199596 föreslagit anstalterna skall

att klassificeras från säkerhetssynpunkt i fyra säkerhetsklasser. En sådan indelning i säkerhetsklasser skall enligt styrelsen tjäna som vägledning vid differentiering de intagna men också utgöra underlag för av investeringar och övriga resursinsatser. Antalet anstalter eller anstaltsplatser i de olika säkerhetsgraderna bör korrespondera med behovet. Pâ så sätt skulle optimal säkerhet begränsas till ett fåtal till följd därav också så långt det är möjligt förbehålls det anstalter som tyngre klientelet. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens förslag skall anstalter hänförliga till säkerhetsklass I hålla högsta säkerhetsnivå, medan de öppna anstalterna i princip skall hänföras till klass IV. Skilda delar av en och samma anstalt skall enligt förslaget kunna hänföras till olika säkerhetsklasser. Vidare Kriminalvårdsstyrelsen att placeringen av intagna i de anser olika anstalterna bör ske enligt följande principer.

Säkerhetsklass IV

Inriktningen bör vara att intagna som är narkotikamissbrukare inte

placeras öppna anstalter med hänsyn till svårigheterna att förhindra 1 missbruk och införsel av narkotika. Målgruppen bör utgöras av intagna inte är narkotikamissbrukare och som därigenom kan som erbudas en narkotikafri verkställighet. et är dock tänkbart att ha särskilda drogprogram för behandlingsmotiverade narkotikamissbrukare i öppna anstalter dit intagna kan ansöka om förflyttning men inte initialplaceras.

Säkerhetsklass III -

Huvuddelen av narkotikamissbrukama placeras på slutna anstalter, säkerhetsklass och III. Intagna inte är narkotikamissbrukare som men som av andra skäl placeras på sluten anstalt skall så långt möjligt beredas plats i en narkotikafri miljö. Därvid måste särskilt beaktas att unga förstagångsdömda inte är missbrukare inte som kommer i kontaktmed narkotika. För intagna som är motiverade för behandlingsinsatser skall

finnas särskilda motivationsavdelningardrogpro Antalet platser

ram. för denna målgrupp bör fördubblas under ans a sperioden. Aven svårmotiverade missbrukare bör i utökad utsträc ing bli föremål för särskilda åtgärdsprogram som kan tillämpas, t.ex. på normalavdelningar. Anstalter med denna säkerhetsgrad bör även ha fåtal ett platser avdelade för disciplinfall. För de mest belastade missbrukarna med korta strafftider är som rymningsbenägna och vill fortsätta missbruka under anstaltstiden bör införas en typ av mellananstalt. Alternativt kan del en av en anstalt få samma inriktning. En sådan enhet utmärks ett förstärkt av skalskydd, en restriktiv tillämpning gällande regelsystem och av ett anpassat påverkansprogram.

Säkerhetsklass I

I dessa anstalter intagna kräver särskilt

placeras

som hög säkerhet

och som dömts til långa påföljder för narkotikabrottvarusmuggling.

5.6.2 Behandlingen narkotikamissbrukare i anstalt

av

År 1978 startade de första behandlingsprojekten för narkotikamissbrukare i anstalt. Dessa, i första hand avsedda för intagna som var med längre strafftider, förlagda till slutna riksanstalter och var omfattade cirka 100 platser. Under delen 1980-talet började senare av man inrätta s.k. motivationsavdelningar, i första hand i slutna lokalanstalter och för intagna med medellånga strafftider. Drygt 200 platser har tillkommit under år. Antalet inskrivna narkotikasenare missbrukare har varit relativt konstant under lång följd år, varför en av det ökade antalet platser snarare utgör en anpassning till ett ständigt behov än till förändringar narkotikaproblemet. Hösten 1991 fanns av sålunda cirka 315 platser motivationsavdelningar eller narkotikafria avdelningar inom anstalterna, omkring 260 platser farms i slutna varav anstalter. Av de intagna per den 1 oktober 1991 bedömdes enligt Kriminalvärdsstyrelsen ungefär l 600 narkotikamissbrukare. Med hänsyn vara till att ett visst mörkertal torde föreligga är det faktiska antalet narkotikamissbrukare sannolikt högre. Ungefär 30 procent av narkotikamissbrukama föremål för någon form strukturerad var av behandling, antingen i anstalt eller på behandlings- eller familjehem enligt 34 § KvaL. Med hänsyn till det ovannämnda mörkertalet och till

att utnyttjandegraden inte ligger på 100 procent har Kriminalvårdsstyrelsen funnit det rimligt att anta att högst en fjärdedel av alla narkotikamissbrukare deltar i något strukturerat program. Hur många av narkotikamissbrukarna som är beredda att medverka i någon behandlingsverksamhet är inte känt.

Behandlingen i kriminalvårdsanstalten Österåker

Vid flera anstalter utredningen besökt finns s.k. motivationsavdelsom ningar för intagna som vill komma till rätta med sitt narkotikaberoen-

de. En de äldsta finns i kva Österåker, startade ett projekt för

av som narkotikamissbrukare år 1978. Det hade två år tidigare öppnats en försöksavdelning i nämnda anstalt. På denna tillämpades en modifierad miljöterapi behandlingsmetod, medan urinprov förekom som som

kontrollmetod. Det s.k. Österåkerprojektet har successivt vuxit i

omfattning och omfattar numera totalt 75 platser, varav 15 platser finns vid anstaltens öppna avdelning Bogesund. Intagna missbrukare få till motivationsavdelningen i Österåker. kan på egen ansökan komma Till missbruksbehandlingen i Österåker antas endast manliga narkotikamissbrukare, som talar svenska och som inte är utvisade samt har en faktisk återstående verkställighetstid minst åtta månader och högst två och ett halvt år. Av den intagne krävs att han accepterar anstaltens regler, föreskriver drogförbud även med avseende på alkohol, som samt är beredd att anmaning lämna urin-, blod- eller utandnings- Vidare är den intagne skyldig att delta i samtliga schemalagda prov. aktiviteter och tillsammans med personal upprätthålla ett socialt klimat på avdelningen samt bruka våld eller hot om våld. Om en intagen är påverkad droger eller brukar våld förflyttas han omgående från av Österåker. Statskontoret har i rapporten rapport 1992:27 En utvärdering av narkotikaprojektet i Österåker undersökning i vilken presenterat en försökt mäta effekterna av behandlingen i kriminalvårdsanstalten man Österåker. I denna undersökning har de intagna som under en femårsperiod slutfört behandling i Österåkeranstalten experimenten

gruppen jämförts med intagna verkställt sitt straff i andra slutna

som riksanstalter utan att delta i något behandlingsprogram. Med hjälp av olika matchningskriterier utvaldes bland de senare s.k. tvillingar

kontrollgruppen till deltagarna i Österåkergruppen. De båda

är i allt väsentligt lika varandra vad gäller villkorligt grupperna frigivningsdatum, ålder vid Villkorlig frigivning, tidigare kriminell belastning, strafftid och kategori huvudbrott i den pågående straffverkställigheten, nationalitet samt drogmissbruk. Vid Statskontorets undersökning har i huvudsak följande framintagna genomgått behandlingen i Österåker har återkommit. De som

fallit i brott i mindre utsträckning än de intagna i andra anstalter. Ett år efter Villkorlig frigivning uppgår skillnaden mellan till 14 grupperna procent, vilket är med 95 procent säkerhet signifikant. I experimentgruppen har 15 procent fler än i kontrollgruppen upphört med drogmissbruk 12 månader efter Villkorlig frigivning. Även denna skillnad är med 95 procents säkerhet signifikant. Andelen narkotikabrott vid återfall, cirka 30 procent, är i stort sett lika stor i båda grupperna. Med hjälp av statistisk analys gör Statskontoret den bedömningen att behandlingen i kva Österåker effekt på återfallsger frekvensen till det första brottet oavsett mäter vid år eller om man ett sex år efter Villkorlig frigivning. För intagen i kontrollgruppen är en sannolikheten att återfall i brott inom sex år efter Villkorlig frigivning 58 procent större än för en person som genomgått behandlingen. De faktorer som påverkar återfallsfrekvensen varierar enligt Statskontoret beroende på om man avgränsar uppföljningstiden till ett eller är. sex Undcrsökningsresultaten visar kan faktorer den att oavsett grupp som intagnes ålder, antal domar, total strafftid i pågående straffverkställighet, fängelse som första påföljd med 95 procent säkerhet sägas vara av betydelse för risken för återfall inom ett år efter Villkorlig frigivning. Betydelse för återfall i brott inom sex år efter Villkorlig frigivning har faktorer som den intagnes ålder, antal domar, narkotikabrott som huvudbrott i pågående verkställighet samt sysselsättning eller studier vid frihetsberövandet. För drogmissbruk ett år efter Villkorlig frigivning är, oavsett grupp, de betydelsefulla faktorerna antal domar, total strafftid i den pågående verkställigheten, sysselsättning eller studier vid frihetsberövandet samt fängelse första påföljd. som

Behandlingen i övriga anstalter

Sedan fyra år finns det i kva Norrtälje verksamhet med motivationsen avdelningar om trettitvo platser fördelade på två avdelningar. Intagna från alla andra anstalter kan ansöka att få komma till dessa om avdelningar. Den intagne får ingå ett kontrakt, han skall få om vara

motivationsavdelningen. Urinprov tas ett par gånger varje vecka.

Samtalsgrupper, drognyckelprogram och olika kurser ingår i verksamheten. Om en intagen på motivationsavdelningama lämnar urinprov som är positivt med avseende på narkotika förflyttas han från avdelningen. Även kva Tidaholm har en motivationsavdelning för intagna som vill komma ifrån sitt narkotikamissbruk. I november 1991 öppnade avdelningen som har totalt trettio platser, fördelade på två korridorer. I den ena finns sjutton platser avsedda för intagna utan missbruksproblem som vill leva helt drogfritt. Den andra korridoren med tretton platser är avsedd för intagna med missbruksproblem. Urinprov

används för kontroll av drogfriheten. Verksamheten spänner från social färdighetsträning i köket till gruppsamtal med olika besökare. Olika behandlingshem besöker avdelningen för att knyta kontakter med de intagna. I kva Växjö finns en s.k. skötsamhetsavdelning med åtta platser. Placering denna avdelning förutsätter att den intagne är narkotikafri och har visat skötsamhet i övrigt. Kva Hall har en motivationsavdelning med femton platser. Dagliga urinprov, drogprogram och samtalsgrupper är de viktigaste delarna i verksamheten. Kva Roxtuna specialanstalt för fängelsedömda narkotika- och är en blandmissbrukare. Vid anstalten bedrivs ett särskilt drogprogram i vilket de flesta aktiviteterna är obligatoriska. Drogkurser, samtalsoch frigivningskurser varvas med traditionell arbetsdrift och grupper studier på deltid. Till anstalten kommer missbrukare som uttryckt en önskan att genomgå Roxtunas program. Drogfriheten kontrolleras egen regelbundna urinprov. Verksamheten bygger på att de intagnas genom beteenden under anstaltsvistelsen får konsekvenser, vilket sker genom ett systematiskt utnyttjande av belöningar, indragning av belöningar och ignorans för att påverka de intagnas beteende. För detta ändamål finns ett forrnaliserat fassystem med belöningar och indragningar av belöningar. Den intagne. flyttas upp eller ner i systemet utifrån sitt uppträdande. Kvinnoanstalten Hinseberg har sedan år 1978 drogprojekt pâ två avdelningar, öppen och en sluten. Varje avdelning har tio platser. en På dessa avdelningar har man fler och andra aktiviteter än på övriga avdelningar. På veckoschemat finns fysiska aktiviteter, samtalsgrupper, s.k. § 14-aktiviteter m.m. Deltagande i alla aktiviteter är i princip obligatoriskt för de intagna som ingår i verksamheten.

5.6.3 Kontrollinsatser i anstalt

Införsel narkotika till anstalterna sker enligt Kriminalvårdsstyrelsen av ofta i mycket välorganiserade former. Metoderna för införsel och förvaring har förfinats. Det har också konstaterats att smugglingen ökat samt att det blivit allt vanligare att förvara narkotika i kroppens håligheter. konsekvens därav har antalet kroppsbesiktningar Som en under senare år ökat i motsvarande grad. Ett vanligt sätt att smuggla är att svälja narkotikan då förvaras i säkra förpacknumera som ningar, t.ex. kondomer. De oftast förekommande tillfällena för införsel av narkotika i anstalt är vid återkomst efter vistelse utom anstalt och i samband med obevakade besök. Det förekommer också att narkotika kastas in på anstaltsomrádet utifrân.

Ett hjälpmedel för att spåra förekomst narkotika på anstalt upp av är urinprov. Andra kontrollâtgärder är visitationer och kontroll av lokaler. Rutinerna för besök och permissioner är också viktiga för kriminalvårdens möjligheter att komma problemen med narkotika. Den l oktober 1982 ändrades vissa bestämmelser i KvaL som innebär att möjligheterna att kontrollera de intagna utökades. De skärpta reglerna, som syftade till att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet i anstalterna, gällde granskning av brev och andra försändelser, kontrollen telefonsamtal av och mottagande av besök, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt urinprov och alkoholutandningsprov. Samtidigt infördes regler nya om omhändertagande av pengar.

Urinprovskontroller

Generella bestämmelser om urinprov infördes år 1979. Redan dessförinnan förekom en frivillig Urinprovskontroll, vilket förutvar en sättning för placering i viss anstalt eller på avdelning till vilken den intagne sökte själv. Användningen urinprovskontroller är alltjämt av ett led i strävandena att åstadkomma narkotikafria anstalter eller avdelningar. Enligt 52 d § KvaL är intagen, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl skyldig att anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad beroendeav

framkallande medel. Han kan föreläggas att lämna sådant vid in-

tagningen i anstalt och när det föreligger misstanke att han missom brukat narkotika. Föreläggande att lämna prov får ske också efter vistelse utom anstalt och efter obevakat besök, ett led i som en stickprovsundersökning eller som kontroll av samtliga intagna en avdelning, om det kan antas att narkotika förekommer pâ avdelningen. Urinprovskontroll kan ställas som villkor för obevakat besök eller för frigång, s.k. 14 §-vistelse eller regelbundna permissioner. Slutligen kan urinprovsresultatet ha betydelse för förflyttning till annan anstalt eller som ett led i planeringen av en placering enligt 34 För att urinproverna inte skall kunna manipuleras eller förväxlas har det inom anstalterna utarbetats särskilda rutiner för provtagningen. Den intagne skall t.ex. stå under tillsyn från det att han får del av beslutet att han skall lämna urinprov. Provtagningen skall ske i för ändamålet inredda provtagningsrum. Dessa rum är vanligen försedda med speglar eller annan utrustning för att vid provtagningstillfället närvarande tjänsteman skall kunna ha noggrann uppsikt över den intagne. Under provtagningen skall den intagne vara naken. När kvinnlig intagen skall lämna prov fâr enbart kvinna, sjuksköterska eller läkare närvara. Ett tjugotal anstalter med en hög andel narkotikamissbrukare har

egna analysinstrument för urinprov. Om en analys visar ett positivt resultat, dvs. spår av narkotiskt preparat, måste resultatet verifieras av Rättsmedicinalverket innan det läggs till grund för rättsliga följdverkningar för den intagne. Urinprovskontroller sker i stor utsträckning, omkring 70.000 prover tas varje år. Kriminalvårdsstyrelsen och Rättsmedicinalverket har tecknat avtal om analyser av urinprov. Inom ramen för gällande avtal utför Rättsmedicinalverket bl.a. s.k. screeninganalyser från anstalter som saknar analysinstrument, högst 50 000 provår, verifikationsuppföljningsanalyser av positiva prov i anstalter med egen analysutrustning rådgivning till anstalterna när det gäller tolkning av provsvar. Om ett urinprov ger positivt utslag med avseende på narkotika skall den intagne höras.

Kontroll av den intagne efter vistelse utom anstalt

När en intagen återkommer till anstalten efter permission eller annan vistelse utom anstalten kan i vissa situationer beslutas om kontroll. De kontrollâtgärder som kan komma i fråga är ytlig och normal kroppsvisitation samt ytlig och normal kroppsbesiktning. Reglerna härom finns i 52 b och c §§ KvaL. Enligt 52 a § andra stycket får en intagen a, kroppsvisiteras bl.a. efter vistelse utom anstalten för eftersökande av föremål som han inte får inneha. I 52 b § regleras förutsättningarna för kroppsbesiktning efter vistelse utom anstalt. Ytlig kroppsvisitation, också kallad skyddsvisitation är en ytlig kontroll av om den intagne bär med sig vapen eller annat föremål. Personalen känner utanpå den intagnes kläder och undersöker fickor, väskor och dylikt. Metalldetektor kan användas. Kroppsvisitation är en mer ingående undersökning av den intagnes kläder eller annat denne bär på sig eller har med sig. I vissa situationer måste den intagne klä av sig vid sådan visitation. Kroppsvisitationen får aldrig ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. göras mer Efter vistelse utom anstalten skall kroppsvisitation i princip alltid ske beträffande intagen i sluten riksanstalt. För övriga anstalter gäller att kroppsvisitation får utföras. Ytlig kroppsbesiktning är en ytlig granskning av den intagnes kropp för att kontrollera om han eller hon har något otillåtet föremål på synliga delar av kroppen. Den som undersöks måste klä av sig alla kläder, varefter de synliga delarna av kroppen granskas, även armhålor, fotsulor, handflator, huvudhår. Varken munhåla eller andra håligheter får undersökas. Anstaltspersonalen får inte beröra den intagnes kropp för att undersöka delar av denna. Ytlig kroppsbesiktning är aldrig obligatorisk. Efter vistelse utanför anstalt får den utföras endast om det anses pâkallat.

Kroppsbesiktning är den mest ingripande undersökningen. Den kan tillgripas då anstalten misstänker att en intagen i sin kropp förvarar något otillåtet föremål och detta endast kan hittas kroppsbegenom siktning. I sluten riksanstalt får den också utföras t.ex. när intagen en återkommer efter vistelse utom anstalten. Kroppsbesiktning skall utföras av läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Kontroll i samband med besök

Enligt 29 § KvaL får intagen motta besök i den utsträckning det lämpligen kan ske, men han får inte motta besök är ägnat att som äventyra säkerheten i anstalten eller kan motverka hans som anpassning i samhället eller i övrigt vara till skada för honom eller annan. Med det senare avses bl.a. besök av personer som kan antas föra in otillåtna föremål, t.ex. narkotika, till den intagne. Till underlag för bedömningen av om intagen skall få ta emot besök får, det är om påkallat av säkerhetsskäl, det i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. Om sä behövs och lämpligen kan ske får upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt. Inför besök hos intagen i sluten riksanstalt skall sådan kontroll alltid göras. För besök kan som villkor säkerhetsskäl föreskrivas att den av besökande skall undergå kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Som villkor kan också föreskrivas att den besökande medger undersökning av väska, kasse eller annat han vill medföra vid besöket. som Den besökande kan dock alltid avstå från undersökning att genom avstå från besöket. I 29 § fjärde stycket finns regler bevakat besök, om varmed avses besök i närvaro av kriminalvårdstjänsteman. Om det är påkallat av säkerhetsskäl skall tjänsteman vara närvarande vid besöket. Intagen har dock rätt att ta emot obevakat besök advokat av som biträder honom i rättslig angelägenhet. Den som till intagen överlämnar t.ex. narkotika eller narkotikautensilier kan, enligt 62 § andra stycket KvaL, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte i lag är belagd annars med strängare straff.

Brevgranskning

Bestämmelser om intagens rätt till brevväxling finns i 25-28 §§ KvaL. Dessa ger anstaltspersonalen vidsträckta möjligheter att granska brev och andra försändelser som skickas till intagna eller intagen vill som skicka ut från anstalten. Brev mellan intagen och svensk myndighet, internationellt organ som har Sverige erkänd behörighet att ta emot av

klagomål från enskild eller advokat skall enligt 25 § vidarebefordras utan granskning. Detta gäller dock inte om det finns misstanke om att uppgift att brevet kommer från sådan myndighet, organ eller om advokat är felaktig. Bestämmelserna granskning försändelser till och från intagna om av innebär att granskning får ske i huvudsak endast om det är påkallat av säkerhetsskäl. Brev och andra försändelser till eller från intagen i sluten riksanstalt skall enligt 26 § granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål, t.ex. narkotika. För övriga anstalter gäller att sådan granskning får ske, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Granskningen får inte vara mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med granskningen.

Telefonsamtal

En intagen får enligt 30 § KvaL ha telefonkontakt med personer

utanför anstalten det lämpligen kan ske. Ãventyras säkerheten i

om anstalten kan den intagne förvägras telefonsamtal. Samma gäller om samtalet kan motverka hans anpassning i samhället eller vara till skada för honom eller för någon annan. När en intagen hålls avskild under utredningen ett disciplinärende får han förvägras telefonkontakt med av andra det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med personer om utredningen inte skall äventyras. Den som den intagne vill tala person med kan kontrolleras på sätt som får sker beträffande besökare. samma Samtalet skall avlyssnas av tjänstemän om det är påkallat av säkerhetsskäl. Avlyssning får ske endast om den intagne har vetskap om det. Ett samtal med advokat biträder den intagne i rättslig som angelägenhet får inte avlyssnas utan den intagnes medgivande.

Kontroll av anstaltens utrymmen

En intagen kan inte motsätta sig genomsökning av hans bostadsrum, en eftersom det är myndigheten som ansvarar för tillsynen av lokaliteter- Enligt Kriminalvårdsstyrelsens anvisningar skall de intagnas na. genomsökas dagligen, s.k. daglig visitation. Även bostadsrum anstaltens övriga utrymmen skall visiteras regelbundet. Visitation av de utvändiga utrymmena skall ske dagligen och omfatta staket och rastgårdar, entrédörrar och portar, garage och arbetsbodar, murar, fritidsområden, övriga yttre områden, anstaltens fordon samt inkommande och avgående gods. Invändiga utrymmen skall visiteras vid planmässigt återkommande tillfällen. Undersökningen skall omfatta korridorer, toaletter, matsalar, samlingsrum, bibliotek, inventarier samt verkstäder med pentryn,

tillhörande maskiner och utrymmen. Förutom de regelbundna visitationema av anstaltens utrymmen skall också s.k. grundliga visitationer ske. Dessa görs vid oregelbundet återkommande tillfällen eller när det anses påkallat. De grundliga visitationema genomförs med större personalinsats än de regelbundna och utrymmen avser samma som dessa. - . Alla visitationer skall i första hand skötas den ordinarie tillav synspersonalen på varje anstalt. Till de större undersökningarna kan dock anstalterna få hjälp av någon de visitationspatruller är av som placerade vid olika riksanstalter. Verksamheten med visitationspatruller började år 1972 då kva Kumla fick en patrull. Därefter har antalet ökat till f.n. sju. De är placerade vid de slutna riksanstalterna Härnösand, Norrtälje, Hall, Kumla, Norrköping, Tidaholm och Malmö. Varje

patrull består av tre eller fyra personer samt narkotikahund.

en Patrullema, som uteslutande skall ägna sig visitations- och kontrollverksamhet, är underställda chefen för respektive anstalt. En enskild patrull kan på begäran från annan anstalt eller på uppdrag Kriminalav vårdsstyrelsen genomföra visitationer i anstalt än den annan egna. Enligt statistik över gjorda beslag anstalterna under andra kvartalet 1992 gjordes 35 beslag narkotika i anstalterna av av

anstaltens egen personal eller av visitationspatrull. Av dessa beslag

avsåg 27 slutna riksanstalter. Totalt beslagtogs 425 carmabis, 33 gr. gr. centralstimulerande medel samt ungefär 4 opiater. Under gr. samma period hittades sprutor och utensilier vid 128 tillfällen, därav drygt 100 i slutna anstalter. En jämförelse över tiden visar stora

variationer. Sedan år 1977 har cannabis hittats i mängder varierar

som mellan 500 och 1 500 gr. per år. Beslagen opiater har varierat av mellan 3 och omkring 50 årligen. gr. Kriminalvårdsstyrelsen utreder för närvarande visitationspatrullemas framtida organisation och arbetsuppgifter.

5.6.4 Disciplinära åtgärder

m.m.

Om en intagen begår brott under anstaltstiden kan detta, förutom eventuell straffpåföljd, påverka tidpunkten för Villkorlig frigivning, medföra att den intagne klassificeras enligt 7 § tredje stycket KvaL

samt minska möjligheterna till vistelse utom anstalt.

Enligt 47.-51 §§ KvaL kan disciplinär bestraffning åläggas intagen som bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar. Den intagne kan meddelas varning. Det kan vidare förordnas att viss

bestämd tid, högst tio dagar och vid upprepade förseelser högst 45

dagar, inte skall inräknas i den aktuella verkställighetstiden. En intagen kan vidare hållas avskild från andra intagna under viss tid fara p. g.a. för egen eller annans säkerhet, för allvarligt störande uppträdande

mm-I

m.m. En intagen kan också hållas avskild under utredning av disciplinärende. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd, ARK 1991:3, bör ett positivt urinprov alltid föranleda dels motivationsinsatser och påverkansinsatser för att förmå den intagne att upphöra med sitt missbruk, dels ökad uppmärksamhet från personalen samt dels föreläggande om nytt urinprov. Har positivt verifierat urinprov lämnats och talar omständigheterna i övrigt för att narkotikan konsumerats i anstalten kan den intagne åläggas disciplinär bestraffning enligt 47 § KvaL. Tillämpningen bör, enligt de allmänna råden, vara restriktiv, eftersom bestraffning enbart bör komma i fråga när behandlings- och kontrollinsatser och andra åtgärder bedöms uttömda. Om drogmissbruk konstaterats kan det medföra att obevakat besök, frigång, s.k. 14 §-vistelse eller regelbunden permission kommer att vägras den intagne. Vidare kan beslutas att han inte får tillgodoräkna tid för vistelse utanför anstalt, att han inte skall beviljas förflyttning till öppen anstalt eller att han skall förflyttas till annan anstalt, t.ex. sluten riksanstalt. Positivt urinprovsresultat som tyder på ett pågående missbruk kan också vara av avgörande betydelse för beslut angående vistelse enligt 34 § KvaL. Beträffande förfarandet när en intagen vägrar att lämna urinprov ger Kriminalvårdsstyrelsen följande rekommendationer i ARK. Intagen som vägrar att lämna urinprov skall förhöras för att orsaken till vägran skall klarläggas. Han bör som regel på nytt anmodas att lämna urinprov. Om den intagne inte har giltigt skäl till vägran och inte lämnar urinprov inom tre timmar betraktas det som vägran. Han kan då bestraffas disciplinärt enligt 47 § KvaL. Disciplinärt tidstillägg bör dock enbart komma i fråga när andra åtgärder bedöms som verkningslösa. Positiva analysresultat eller vägran att lämna urinprov ledde under budgetåret 198990 till både disciplinära och andra följder för de intagna. Förordnande enligt 47 § andra stycket 2 KvaL att viss tid inte skall ingå i verkställigheten gavs under samma budgetår i cirka 1 600 fall. Av dessa grundade sig omkring 440 beslut om tidstillägg positivt urinprov, vägran att lämna prov eller manipulation av sådant prov. Det genomsnittliga tidstillägget vid beslut enligt 47 § andra stycket 2 KvaL uppgick till cirka fyra dagar. Man kan därför beräkna att under nämnda budgetår blev omkring 1 700 dagar inte inräknade i verkställigheten grund av reglerna om urinprovstagning. Andra följder för den intagne kan t.ex. vara att bli förflyttad till annan anstalt. Under budgetåret 199091 skedde förflyttning av intagna till annan anstalt på grund av misskötsamhet i cirka 1 300 fall. Av dessa hänförde sig 260 förflyttningar till befattning med narkotika. Vägran att lämna urinprov ledde till 37 förflyttningar.

Om det upptäcks att en intagen innehar narkotika eller narkotikaklassade läkemedel skall polisanmälan göras. I och med att saken lämnats till allmänt åtal kan anstalten inte besluta tidstillägg enligt om 47 § 2 st. KvaL.

överväganden

5.7 och

förslag

5.7.1 Allmänt

Missbruk av narkotika utgör ett av de allvarligaste sociala problemen i vårt samhälle. Det medför betydande risker för missbrukaren att drabbas av såväl fysiska skador mentala störningar. Förutom som mänskligt lidande för såväl missbrukaren hans anhöriga som ger narkotikamissbruket upphov till omfattande brottslighet på flera olika sätt. All olovlig befattning med narkotika, även eget bruk, utgör i sig brott. Till detta kommer att många missbrukare finansierar sitt missbruk genom brott. Vidare förekommer att våldsbrott betingats av att gärningsmannen varit narkotikapåverkad vid brottstillfället. Mot denna bakgrund framstår det för samhället mycket angelägen som en uppgift att motverka alla former narkotikamissbruk. Denna av verksamhet måste bedrivas på flera olika områden. En primär åtgärd i detta sammanhang är försöka stoppa nyrekryteringen i missbrukarledet. I skolorna måste sådan upplysning eller information lämnas barnen så att de får insikt narkotikamissbrukets om skadeverkningar och sociala konsekvenser. Sådan verksamhet bör inte begränsas till enstaka kampanjer utan måste ske kontinuerligt, eftersom det ständigt växer fram nya generationer med en annan referensram än sina äldre kamrater. Bedrivs inte upplysningsverksamheten om narkotikan fortlöpande, finns det allvarlig risk för att narkotikaproblematiken sina håll tidvis kommer att nonchaleras. Upplysnings- eller informationsverksamheten måste självfallet också inriktas på ungdomar som slutat skolan och Av betydelse för vuxna. att hålla nyrekryteringen nere är också att det upprätthålls en hög upptäcktsrisk beträffande missbruk. För ungdomar som avslutat sin grundskoleutbildning och för vuxna är det dessutom aktuellt att på olika sätt bryta ett redan inlett missbruk. I en del fall är det fråga om att motivera människor, som av olika skäl löper särskild risk att bli etablerade som narkotikamissbrukare, till att avhålla sig från missbruk. Beträffande etablerade missbrukare måste samhället som ett första steg försöka få dem motiverade till att komma från sitt missbruk och frivilligt genomgå behandling. Därefter skall missbrukarna erbjudas vård. Därvid är det önskvärt att det finns olika vårdformer så att missbrukaren i det enskilda fallet skall kunna

erbjudas en vårdform som av honom uppfattas som meningsfull. Frivillig vård kan ske enligt bestämmelser i socialtjänstlagen 1980:620. Om en missbrukare inte accepterar frivillig vård inom socialtjänstens kan tvångsvård beredas honom under de förutsättningar som ram, anges i lagen 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall. Tvångsvård skall i sådant fall beslutas om någon till följd av fortgående narkotikamissbruk är i behov av vård för att komma ifrån missbruket och han till följd av sitt missbruk utsätter sin hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan en befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Tvångsvården skall, enligt lag, syfta till att motivera missbrukaren så att han kan antas i stånd att frivilligt medverka till fortsatt vara behandling och ta emot stöd för att komma från sitt missbruk. De upphört att missbruka narkotika kommer i åtskilliga fall som framdeles vara i behov av stödjande åtgärder för att inte återfalla i missbruk.

5.7.2 Kriminalvárdens uppgifter

En intensiv upplysnings- och informationsverksamhet bör bedrivas inte enbart ute i samhället utan även i kriminalvårdsanstaltema. Sådan verksamhet bör ske även i anstalter, där det inte förekommer några missbrukare eller narkotikaproblem. Hur stor andel av de intagna som kan beräknas vara narkotikamissbrukare är beroende olika faktorer som mätmetod och definition av av missbrukare. Resultaten kan också växla mellan de olika mättillfällena. Det går därför inte att få fram något exakt mått på andelen missbrukare inom kriminalvården. Enligt en beräkning var drygt 40 procent de intagna per den l april 1992 narkotikamissbrukare eller av blandmissbrukare. I vart fall står det klart att en betydande andel av de intagna måste vara narkotikamissbrukare, vilket ger upphov till anses olika problem inom anstalterna. Det förekommer t.ex. att missbrukare grund sitt missbruk blir besvärliga och stökiga, vilket drabbar av såväl medintagna som anstaltspersonal. Den stora andelen narkotikamissbrukare bland de intagna medför förhöjd risk för att narkotika skall komma in i anstalterna. Emellanåt förekommer det också narkotika inom anstaltsvärlden. Den faktiska omfattningen härav är av naturliga skäl oklar. Intagna som är missbrukare kan försöka pressa ickemissbrukare till att försöka föra in narkotika i anstalten. ickemissbrukarna kan även olika sätt bli frestade att börja missbruka narkotika, de måste vistas tillsammans med missbrukare. om Med anledning den stora andel missbrukare som förekommer av bland de intagna och de problem det för med sig måste kriminalvården

därför vidta och har för övrigt också redan vidtagit åtgärder för att motverka förekomst och missbruk av narkotika. De åtgärder som syftar till att minska narkotikamissbruket spänner över ett brett fält. Som en differentieringsåtgärd bör intagna som är narkotikamissbrukare placeras i sluten anstalt för att man så sätt skall hålla nere risken för att narkotika införs i anstalterna. Vidare nåste missbrukare hållas skilda från intagna som inte är missbrukare. När det sedan gäller kriminalvårdens ansvar för åtgärder riktar som sig särskilt mot missbrukarna spelar den s.k. normaliseringsprincipen en central roll. Enligt vår mening skall denna princip tillämplig vara även framdeles. Normaliseringsprincipen innebär att den är som intagen i kriminalvårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor. Andra myndigheters primära för t.ex. ansvar bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår således även beträffande dessa Kriminalvården skall, personer. enligt denna princip, i första hand klarlägga klienternas eller de intagnas behov av stöd och vård samt förmedla nödvändig kontakt med ansvariga organ. Endast om den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatserna uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter, bör kriminalvården ta det primära ansvaret för uppgifter som normalt åvilar andra huvudmän. Huvudansvaret för den allmänna missbruksvården åvilar enligt gällande ordning kommuner och landsting. Någon ändring av fördelningen av detta huvudansvar är för närvarande inte aktuell. Den omständigheten att en missbrukare är intagen fråntar rent principiellt inte kommuner och landsting dem deras ansvar för den intagne i vårdhänseende. Å andra sidan kan kriminalvården inte förhålla sig passiv, om intagna missbrukare är i behov av vård eller om det förekommer narkotikamissbruk i någon anstalt. Kriminalvården bör använda den intagne missbrukarens verkställighetstid för att honom motiverad till att vilja komma ifrån sitt missbruk, till att frivilligt medverka till behandling och till att ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. För missbrukare som blivit motiverade att komma från sitt missbruk skall kriminalvården erbjuda hjälp, antingen genom placering i anstalt som kan ge viss behandling eller placering genom på behandlingshem. En grundläggande princip för verksamheten inom Kriminalvården är att samtliga kriminalvårdsanstalter skall vara fria från narkotika. I syfte att hålla anstalterna fria från narkotika får kriminalvården tillgripa olika urinprov och andra kontrollåtgärder, t.ex. beträffande besök och försändelser till den intagne.

5.7.3 Avvägningen mellan skyddsåtgärder och rehabilite-

rande insatser

Narkotikaproblematiken inom kriminalvården kan inte ses som en fråga för sig utan griper in i en mängd andra frågor som t.ex. den intagnes kontakt med yttervårlden, vistelse utom anstalt, innehav av personliga tillhörigheter, kontrollåtgärder och behandlingsinsatser. Kriminalvården skall från början av straffverkställigheten, i den omfattning är möjlig med hänsyn till straffets ändamål, vidta som åtgärder främjar dens intagnes anpassning i samhället och som som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten. För att främja en samhällsanpassning narkotikamissbrukare måste kriminalvården av vidta bl.a. åtgärder är ägnade att förmå den intagne att komma till som rätta med sitt missbruk. Så länge den intagne har behov av narkotika föreligger det typiskt förhöjd brottsbenägenhet. Det är därför sett en central uppgift för kriminalvården att på olika sätt hindra föreen komsten narkotika inom anstalterna samt få den intagne motiverad av till att komma ifrån sitt missbruk. Mot bakgrund det anförda föreligger det således skäl för att ha av ett starkt skydd mot införsel narkotika i anstalterna. Ett sådant av starkt skydd torde förutsätta att anstalter med en stor andel missbrukare slutna. Samtidigt måste det hållas i minne även andra görs mer att åtgärder, än sådana direkt riktar sig mot narkotikamissbruk, måste som vidtas för att främja den intagnes anpassning till samhällslivet utanför anstalten. Som exempel kan nämnas att de arbetslösa kan behöva förbättra sin situation inför frigivningen genom en tids frigång. Pennissioner kan bidra till att den intagne upprätthåller kontakter i tillvaron utanför anstalten, vilken han för eller senare kommer att återvända till. Vidare kan permissioner och andra vistelser utom anstalt motverka uppkomsten anstaltsskador. Vistelser på behandlingshem av för straffverkställigheten kan dessutom bidra till att den inom ramen intagne blir kvitt sitt missbruk. Många olika åtgärder som avser att främja den intagnes anpassning i samhället förutsätter sålunda att kriminalvårdsanstalterna inte är alltför slutna. Det föreligger således viss konfliktsituation mellan kontroll- och skyddsaspekterna å ena en

sidan och de rehabiliterande åtgärderna å den andra. I kampen

mera narkotika och missbruket därav måste således göra en sådan mot man avvägning det inte förekommer något narkotikamissbruk i anatt stalterna samtidigt kriminalvården ändå möjlighet försöka som ges förbättra den intagnes personliga förhållanden så att hans möjligheter

att klara sig ute i samhället ökar. Denna avvägning bör lämpligen ske

i anslutning till de olika frågor rörande kriminalvård i anstalt som behandlas i andra avsnitt detta betänkande.

5.7.4 Olika åtgärder inom kriminalvården

Narkotikaproblematiken måste beaktas i olika sammanhang som kommer att beröras i det följande.

Differentiering

En av de åtgärder som bör vidtas inom kriminalvården för att förbättra narkotikasituationen är att beakta frågan om missbruk redan vid den initiala anstaltsplaceringen. Narkotikamissbrukaren har på grund av sitt drogberoende ofta typiskt sett svårt för att avhålla sig från att försöka införa narkotika i anstalten. De har ofta också en förhöjd benägenhet att avvika för att anskaffa narkotika. Det finns mot denna bakgrund skäl för att missbrukare företrädesvis initialt bör vara placerade i sluten anstalt. Narkotikamissbruk inleds och befästs vanligen i samband med kontakt med andra missbrukare. I den mån narkotikamissbruk förekommer inom kriminalvárdsanstaltema speglar det förhållandena ute i samhället på så sätt att missbrukare på olika sätt understödjer varandras missbruk. Detta skulle möjligtvis kunna tala för att högst en missbrukare borde få vara placerad i en och samma anstalt eller avdelning. Med hänsyn till den utbredning narkotikamissbruket har bland de intagna är en sådan ordning inte möjlig. Tvärtom kan ifrågasättas i vilken utsträckning missbrukare och ickemissbrukare bör vara placerade i samma anstalt eller på avdelning. För samma en ickemissbrukare måste det typiskt sett anses vara förenat med stort obehag att vara placerad tillsammans med missbrukare. Det är ofrånkomligt att den slutna tillvaron inom kriminalvården ibland kan te sig påfrestande för den intagne, som tidvis kan känna sig mycket nedslagen eller frustrerad. I vissa fall kan den intagne under vistelsen i anstalten därför känna sig frestad att hemfalla drogmissbruk. Det finns därför goda skäl att eftersträva att placera ickemissbrukare i anstalter där det inte förekommer några missbrukare. En skötsam ickemissbrukare, som har regelbundna permissioner eller får ta emot obevakade besök, kan av medintagna missbrukare bli pressad att för deras räkning införa narkotika i anstalten, eftersom hans möjligheter därtill anses bättre än de kända missbrukarnas. Detta måste anses olyckligt av flera skäl. Dels kommer han nämligen att göra sig skyldig till brott genom att ta befattning med narkotika, dels kommer att han få kontakter inom missbrukarledet och kanske även distributionskanalerna för narkotika. Detta kan för hans vidkommande leda till ökad risk för att falla in i såväl narkotikamissbruk som brottsligt beteende.

Påverkansarbete

Som tidigare nämnts är det en grundläggande princip för verksamheten inom Kriminalvården att samtliga kriminalvårdsanstalter skall vara fria från narkotika. Av detta skäl kan man fortsättningsvis inte använda begreppen narkotikafri avdelning eller narkotikafri anstalt för avdelningar eller anstalter som är särskilt inriktade på behandling eller påverkan av missbrukare. I brist på en bättre terminologi benämns dessa nedan motivationsavdelning eller motivationsanstalt. Det bör dock påpekas uppmärksammas att motivationsarbetet skall bedrivas inom samtliga anstalter och avdelningar inte bara på dessa särskilda motivationsenheter . Under straffverkställigheten skall intensiva försök göras för att få den intagne missbrukaren motiverad till att vilja komma ifrån sitt missbruk, frivilligt medverka till behandling för missbruket och ta emot stöd för att komma från sitt missbruk. Den intagnes kontaktman bör taga aktiv del i detta påverkansarbete. Systemet med en kontaktman för varje intagen medför att någon bland anstaltspersonalen lättare bör kunna märka om en intagen missbrukar narkotika. För att bättre kunna tillvarata personalresursema i arbetet kring narkotikaproblematiken bör personalen utbildas.

Erbjudande om hjälp eller behandling

De intagna missbrukare som blivit motiverade att komma ifrån sitt missbruk bör erbjudas hjälp eller behandling härtill. Av detta skäl kan de placeras på behandlingshem utanför anstalt, om förutsättningarna härför är uppfyllda. Frågan om sådan behandlingsplacering berörs nedan i avsnitt 10.3. Vi föreslår förändringar beträffande finansieringen placeringen behandlingshem för tiden efter Villkorlig av frigivning. Behandling kan även erbjudas i kriminalvårdsanstalt, t.ex.

kva Österåker, Hinseberg eller Roxtuna. Denna form av verksamhet

i anstalterna bör byggas ut så att man erhåller olika former av behandlingsalternativ. På så sätt ökas chanserna för att det skall finnas någon behandlingsform som passar den enskilde intagne. En väsentlig förutsättning för att en behandling skall få avsedd effekt är att missbrukaren uppfattar behandlingsformen som ändamålsenlig för just honom. Det bör således eftersträvas ett rikt utbud av olika behandlingsmodeller även inom kriminalvården.

Kontrollåtgärder

Det är ofrånkomligt att kontrollåtgärder måste tillgripas för att motverka förekomsten av narkotika i kriminalvårdsanstaltema. Det förekommer att narkotika tas in i anstalterna besökare. av Frågan om besök hos den intagne i större utsträckning skall vara bevakade eller kontrollerade på något annat sätt behandlas i avsnitt 9.1.

Vi föreslår att förutsättningarna för korttidspermission skall stramas

upp för att minska risken för misskötsamhet under permission. Bl.a. förelås att upprättande av en skriftlig pennissionsplan skall vara en förutsättning för erhållande av korttidsperrnission. Tanken är att den intagne i förväg skall ha planerat sin permission att den används till något meningsfullt. För permission redogörs i avsnitt 10.1 För att försvåra handel med narkotika i anstalterna föreslår vi att de intagna inte skall få inneha pengar i slutna anstalter. Vidare föreslås att det skall åligga intagen att visa vad en kontotransaktion avser, om han vill att anstaltspersonalen skall ombesörja transaktionen för hans räkning. Förbud för intagna i slutna anstalter att inom anstaltsområdet överlåta egendom eller göra lånetransaktion med medintagna föreslås. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 12. Möjligheten till provtagning behålls men bör enligt vad som anges i avsnitt 15.1 utökas till att avse även dopningsmedel. Beträffande frågor om kroppsvisitation och kroppsbesiktning hänvisas till avsnitt 13. Vad gäller granskning av brev och andra försändelser hänvisas till avsnitt 9.2.

6 för vissa

Straffverkställighet lång-

tidsdömda

6.1 Inledning

Sedan KvaL:s tillkomst blir vissa långtidsdömda föremål för särbehandling inom kriminalvården. Grunden för denna behandling är stadgandet i 7 § tredje stycket KvaL. I detta avsnitt behandlas dessa regler. Här behandlas också reglerna om de s.k. specialavdelningama.

6.2 särbehandling

6.2.1 Gällande regler

En grundtanke i 1974 års kriminalvårdsreform var att anstaltsvistelsen redan från början skulle inriktas konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utom anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt prop. 1974:20 s. 83. För det stora flertalet intagna innebar detta bl.a. vidgade möjligheter att för viss tid vistas utom anstalt. mindre kategori intagna medförde emellertid kriminalvårds- För en reformen strängare regler för verkställigheten när det gällde val av anstalt och anstaltsavdelning liksom beträffande vistelse utom anstalt. Det här fråga om lagöverträdare med strafftider på lägst två år, var ägnat sig organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av som särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell anknytning, och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder kunde förväntas sakna effekt. Främst avsågs personer som ägnat sig grov narkotikabrottslighet prop. 1974:20 s. 90. Bakgrunden till restriktionerna för denna det då stigande antalet rymningar under pågående verkstälgrupp var lighet. Ofta var det fråga om intagna, som dömts till långvariga frihetsstraff saknade fast anknytning till Sverige. I många fall och som rörde det sig grova narkotikabrott av yrkesmässig karaktär. Den om aktuella bestämmelsen infördes i 7 § tredje stycket KvaL.

Avgränsningen av denna har ändrats vid flera tillfällen. År grupp 1979 utvidgades gruppen till att omfatta inte bara begått personer som grova narkotikabrott eller brott med internationell anknytning utan även lagöverträdare som hade ägnat sig annan brottslighet särskilt av allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för liv eller annans hälsa eller särskild hänsynslöshet prop. 197879:62. År 1982 begränsades den aktuella till inbegripa gruppen att enbart dem som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika prop. 198182:141. Begränsningen tillkom vid riksdagsbehandlingen av ett regeringsförslag syftade till att som förbättra möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden, bl.a. att genom öka möjligheterna till särbehandling särskilt brottsbenägna intagna av som dömts till längre fängelsestraff. Genom lagstiftningsärendet skedde även i ett annat hänseende en förändring av kriterierna för särbehandling av den aktuella gruppen. Sålunda avskaffades det dittillsvarande kravet på förutom risk för fortsatt brottslighet flyktfara prop. - - 198182: 141. Justitieutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande att behovet av att skärpa verkställighetsreglerna måste vägas mot intresset av att upprätthålla de principer som präglar svensk kriminalvård och som gått ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna fängelseav straff. Att låta också dem dömts för andra brott än grovt som narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika omfattas av reglerna om särbehandling ledde enligt utskottets mening alltför långt med tanke på att det här gällde att söka motverka narkotikakriminaliteten. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL ändrades återigen årl984. Stadgandet utvidgades då till att omfatta även intagna som lagförts för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till grovt narkotikabrott eller till grov varusmuggling avseende narkotika prop. 198384:148. Justitieutskottet uttalade i sitt riksdagen godkända av betänkande bl.a. att ändringen stod i överensstämmelse med det syfte som låg till grund för riksdagens beslut år 1982 och att utskottet av sådana skäl som anfördes i det lagstiftningsärendet inte kunde ansluta v sig till en motion om att även andra intagna, som dömts till längre fängelsestraff, än narkotikabrottslingar skulle ingå i den aktuella

gruppen. Genom en lagändring år 1988 fick den aktuella gruppen sin

nuvarande avgränsning. Ändringarna innebar bl.a. att den

grupp intagna som skall kunna särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utom anstalt utvidgas till att omfatta, förutom intagna som har dömts för grov narkotikabrottslighet till fängelse i lägst två år, andra intagna som avtjänar fängelse i lägst fyra år. En förutsättning för

denna särbehandling är att det kan befaras att den intagne är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslighet av allvarlig karaktär innan verkställigheten har avslutats. Särbehandlingen innebär att den intagne alltid skall vara placerad i sluten riksanstalt. Vidare medges utevistelse för den intagne bara i form av s.k. särskild permission under bevakning. Departementschefen framhöll att det är mycket väsentligt för tilltron till det straffrättsliga systemet att kriminalvården präglas av fasthet. Särskilt när det gäller personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff är det, anförde departementschefen vidare, naturligtvis angeläget att kunna motverka grov misskötsamhet från de intagnas sida i form av t.ex. rymning eller fortsatt brottslig verksamhet under verkställigheten. Enligt departementschefens mening är ändamålsenliga regler i detta hänseende en förutsättning för att kriminalvården i anstalt skall kännetecknas av förhållandevis generösa regler om placering i öppen anstalt. Departementschefen påpekade vidare att en annan viktig synpunkt är att .regelverket bör vara utformat så att det ter sig konsekvent och rimligt för både allmänheten och de intagna. Man bör därför undvika sakligt omotiverade skillnader i behandlingen av olika kategorier av intagna. Departementschefen uttalade slutligen att det kunde, inte minst mot bakgrund av vissa uppmärksammade händelser, ifrågasättas om det då

gällande systemet i alladelar svarade mot de krav som sålunda måste

ställ-as på kriminalvårdens utformning. Prop. 198788: 130 s. 12. Den aktuella lagändringen byggde i huvudsak på förslag som lämnats av en särskild utredningsman som hade haft i uppdrag att se över tillämpningen av reglerna för kriminalvården i anstalt såvitt gällde långtidsdömda. Utredningsmannen redovisade uppdraget i november 1987 genom att överlämna departemetspromemorian Ds Ju 1987: 17 Långtidsdömda inom kriminalvården vissa verkställighetsfrågor. -

Kategorierna

För att få underlag till bedömning av frågan om vilka kategorier intagna som borde särbehandlas hade utredningsmannen utifrån 200 slumpmässigt utvalda fall försökt kartlägga tillämpningen av bestämmelserna om val av anstalt och placering av intagna på specialavdelning samt vistelse utom anstalt beträffande personer som dömts till fängelse i minst fyra år. Kartläggningen visade bl.a. att tre olika typer av brott dominerade bland dem som har dömts till längre fängelsestraff. I ungefär hälften av fallen var det olika former av grov narkotikabrottslighet, i ungefär en fjärdedel av fallen mord, dråp och liknade våldsbrott och i knappt en femtedel av fallen grova rånbrott. Samma brottstyper med ungefär samma fördelning förekom bland dem

som placerats på specialavdelningar. särbehandling med stöd 7 § av tredje stycket KvaL kunde däremot komma i fråga endast vid grov narkotikabrottslighet. Utredningsmannen ansåg mot denna bakgrund att 7 § tredje stycket borde kunna tillämpas inte bara på gjort sig skyldiga till personer som narkotikabrottslighet utan även på dem som begått våldsbrott och grova andra lagöverträdare som ägnat sig organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. Departementschefen anförde i denna fråga bl.a. följande prop. 198788: 130 13. s.

Aven jag anser att det finns anledning att se å sambandet mellan

7 § tredje stycket KvaL och reglerna om avs ildhet och placering på specialavdelnin 20 § resp. 20 a § KvaL. Dessa regler ftar s till att tillgodose e säkerhetsintressen som kan finnas beträf ande behandlingen av vissa intagna. De intagna som nu hänförs under 7 § tredje stycket KvaL kunde tidigare under vissa förutsättningar med stöd av 20 § andra stycket och 20 a § första stycket KvaL hållas avskilda från andra intagna resp. tas in på specialavdelning. De en sistnämnda bestämmelserna utvid ades emellertid år 1984 till att omfatta även andra särskilt återfal sbenägna intagna dömts till som längre fängelsestraff än sådana som dömts för narkotikabrottsgrov lighet prop. 1983842148, JuU26, rskr 333. Enligt 20 § andra stycket KvaL i dess nuvarande lydelse kan sålunda intagen en som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt få hållas avskild från andra intagna. Förutsättningen är att det kan befaras att han planlägger rymning eller att någon annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att en sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Den intagne får enligt 20 a § KvaL i ett sådant fall placeras på en specialavdelning, om det finns anledning att anta att förhållandena kommer att bestå en längre tid.

Det är emellertid som jag ser det inte motiverat att av ränsningen av den kategori intagna, som har dömts till längre fänge sestraff och som av detta skäl enligt min mening även i fortsättningen bör kunna särbehandlas, på något mer avgörande sätt skiljer sig från avgränsningen av den grupp som kan laceras på specialavdelning. En annan sak är att en så ingripande atgärd placering specialavsom delning självfallet måste rundas alldeles särskilda skäl inte som

nödvändigtvis är beroenâe den brott straffet

av typ av som avser. De restriktioner som i gäller för dem som har dömts för grova narkotikabrott torde eme lertid i många fall kunna vara befogade

även beträffande andra långtidsdömda, även om placering på

specialavdelning inte är nödvändig. Att det enligt den gjorda kartläggningen förekommer samma brottstyper bland dem har som dömts till långvariga fängelsestraff över huvud taget som bland dem som placeras på specialavdelning tyder enligt min mening

den nuvarande avgränsningen för särbehandling med stöd också §

att av tredje stycket KvaL är alltför snäv. Jag delar därför utredningsmannens uppfattning att en sådan särbehandling bör kunna ske även

beträffande intagna har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott som

allvarlig brottsli het särskilt samhällsfarlig natur.

eller annan av anledning vad bl.a A har påpekat under remissbehand- Med av vill jag betona brott mot rikets säkerhet självfallet ofta hör lingen att

till dessa brott.

bestämmelsen innehåller således inte längre någon Den aktuella

vad gäller den intagnes brottslighet. Med hänsyn till begränsning

kunna motverka narkotikaproblemen i anstalterna har intresset att avtjänat straff för narkotikabrottslighet straffnivån för intagna som

till fängelse i två år, medan gränsen när det gäller annan bestämts fängelse i lägst fyra år. Bestämmelsen gäller inte enbart brottslighet är

i dom dömts till fängelse två år respektive fyra år. intagna som en komma i fråga även för intagna annars avtjänat särbehandling kan som

fängelsestraff. Det sagda gäller situationer när den intagne

ett så långt

sammanlagd strafftid på två år respektive fyra år eller mer. har en frihet från tidigare straff kan sålunda ha Villkorligt medgiven ett

delvis, och tillsammans med den nya strafftiden förverkats helt eller

sammanlagda strafftiden så lång. Den intagne kan också kan den vara

samtidigt verkställa två eller flera fängelsestraff, t.ex. genom att ha att verkställighet har dömts för brott som begåtts före han under pågående

eller under denna.

framhålls risken för återfall i allvarlig brottslig- I lagförarbetena att

fall många gånger är väl så påtaglig som vid ådömda längre het i dessa exempel härpå nämns att intagen kan ha att

fängelsestraff. Som en

fängelsestraff hänför sig till ett treårigt straff avtjäna ett femårigt som

misshandel eller våldtäkt enligt den senaste brottmålsdomen för grov straffâterstod på två år beträffande ett tidigare långvarigt och till en

allvarlig våldsbrottslighet. Enligt departementschefen fängelsestraff för

fall lika befogat ha möjlighet till särbehandling är det i ett sådant att

verkställigheten ett âdömt straff på fyra år för samma typ som då avser

brottslighet i det fallet. Prop. 198788:l30 s. 15. av som

Kriterierna for särbehandling

särbehandling skall beslutas krävs mer än att den intagne För att fängelsestraff viss längd. Två faktorer kan härvid beaktas, avtjänat av benägenhet hos den intagne och risken för nämligen befarad att rymma

återfall i brottslig verksamhet.

tillräcklig förutsättning för särbehandling. Kravet på flykzfara är en

flyktfaran är förenad med risk för fortsatt brottslig Det krävs inte att detta säkert är vanlig situation när det gäller verksamhet, även om en

har dömts för brott. Avsikten är att t.ex. intagna, intagna som grova till den brottslighet ligger dem till last, som med hänsyn typ av som

sådana förbindelser det finns risk för fritagningsförsök kan antas ha att

eller annan hjälp till avvikande, skall bli föremål för särbehandling. Detsamma gäller intagna som har visat särskild rymningsbenägenhet genom t.ex. tidigare rymningar eller rymningsförsök eller kan som antas ha sådan benägenhet genom att de saknar fast anknytning till riket. Det andra särskilda kriteriet för särbehandling är således risken för

fortsatt brottslig verksamhet. Det är liksom tidigare en tillräcklig

- förutsättning för särbehandling att det med hänsyn till den arten av intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet allvarlig karaktär innan av verkställigheten i anstalt har avslutats. Den fortsatta brottslighet som kan befaras från den intagnes sida måste således särskilt vara av samhällsfarlig art. Här avses i första hand våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av organiserad eller systematisk karaktär. Av betydelse för den bedömning som därvid skall göras är naturligtvis den intagnes tidigare brottslighet. Det krävs inte att den fortsatta brottsligheten är av samma slag den tidigare. Det krävs inte heller att det som är föreskrivet något minimistraff för det eller de brotten. I nya förarbetena till den senaste ändringen av den aktuella bestämmelsen framhålls att när det gäller kategorin avtjänat fängelse i fyra är som eller mer men som inte har dömts till fängelse sådan längd för av något brott är det emellertid särskilt angeläget att det sker välen grundad bedömning av risken för att den intagne under verkställigheten begår brott av den allvarliga karaktär här Dennes tidigare som avses. brottslighet kan nämligen i ett sådant fall ha varit beskaffenhet av en som inte bör kunna motivera särbehandling, t.ex. vid egendomsbrottslighet utan våldsinslag. Prop. 198788:130 32. s. Risken för rymning eller brottslighet under verkställigheten avtar ofta mot slutet av denna. Enligt departementschefen kan det därför beträffande intagna som tidigare särbehandlats i åtskilliga fall antas att förutsättningarna för tillämpning av 7 § tredje stycket då inte längre är uppfyllda. Om en omprövning leder till att intagen inte längre skall en särbehandlas, finns det inget hinder mot att t.ex. i rehabiliterande syfte placera denne i en sluten lokalanstalt. A. 32. prop. s.

Särbehandlingens omfattning

Den särbehandling som kan komma i fråga för den har hänförts som under 7 § tredje stycket KvaL gäller placering i och vistelse utom anstalt. Dessa regler blev föremål för bedömning vid den senaste ändringen av paragrafen prop. 198788: 130. En intagen som särbehandlas kan numera placeras endast i sluten riksanstalt. Om en intagen befunnits särskilt rymningsbenägen vara eller benägen att fortsätta allvarlig brottslighet under straffverkställig-

heten kan det inte anses försvarligt att placera denne i annan anstalt än sluten riksanstalt; i dessa fall måste hänsynen till samhällsskyddet prioriteras framför andra intressen. Placeringen skall företrädesvis ske i sådan anstalt eller anstaltsavdelning som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet. Placering i öppen anstalt av särbehandlad intagen kan ske först sedan den intagne efter omprövning befunnits inte längre höra till denna grupp. När det gäller frågan om vistelse utom anstalt innebär den gällande ordningen att en intagen av det aktuella slaget i princip inte i någon situation får vistas utom anstalt. Han får således inte medges frigång, 14 §-aktiviteter, regelbunden permission eller 34 §-placering. Den intagne får dock beviljas särskild permission, om det finns synnerliga skäl till det, t.ex. vid begravning av en anhörig. Vid sådan permission skall den intagne stå under bevakning.

Beslutsordningen

Frågor om särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL liksom frågor angående omprövning av beslut om särbehandling och vistelser utanför anstalt prövas av Kriminalvårdsstyrelsen. Denna ordning gäller i princip sedan systemet med särbehandling av vissa lângtidsdömda infördes i kriminalvárdslagstiftningen. - Frågor om särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL handläggs numera inom klientenheten vid Kriminalvårdsstyrelsen. Dessa frågor hänfördes tidigare till styrelsens rättsenhet. Enligt gällande beslutsordning avgörs ärendena av två tjänstemän i förening. År 1981 överlämnade Permissionsutredningen betänkandet Ds Ju 1981:14 Straffverkställighet för vissa långtidsdömda m.m. I betänkandet behandlades skilda frågor om verkställighet av fängelsestraff, bl.a. särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL. Utredningen föreslog bl.a. att domstol i samband med dom minst fyra års fängelse skulle kunna förordna om särskild verkställighet av straffet. Förutsättningen härför skulle vara att den dömde hade gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Därutöver skulle det föreligga påtaglig risk för att den dömde skulle återfalla i sådan brottslig verksamhet under verkställighetstiden. Då domstol hade förordnat om särskild verkställighet skulle den intagne placeras i särskild riksanstalt. I dessa anstalter skulle gälla särskilda regler beträffande utevistelser och andra kontakter med personer utanför anstalten. Som skäl för förslaget anförde utredningen att den hade övervägt två möjligheter när det gällde i vilken ordning som beslut skulle fattas. Den ena var att avgörandet skulle läggas på domstolen i samband med rättegången och alltså ingå som en del av denna. Enligt det andra

alternativet skulle Kriminalvårdsstyrelsen liksom tidigare fatta beslut om särbehandling. Under utredningsarbetet hade vid överläggningar med representanter för kriminalvården också med företrädare för men vissa polis- och åklagarmyndigheter framhållits att upplysningar om den intagnes brottslighet, ligatillhörighet, personliga förhållanden m.m. behövs som underlag innan ett sådant beslut fattas. Dessa upplysningar kunde, enligt vad utredningen hade inhämtat, bäst och fullständigast lämnas av åklagaren i målet och enklast i samband med rättegången då åklagaren har ärendet aktuellt. Utredningen fann vidare att ett domstolsbeslut vore att föredra ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtliga omständigheter som ligger till grund för beslutet måste då framföras

muntligt och öppet under rättegången, och den tilltalade kan bemöta

vad som framkommer om honom i berört hänseende. Ytterligare en fördel som enligt utredningen skulle vara förenad med ett domstolsbeslut vore att beslutet skulle överklagas i samma ordning påföljden. som Eftersom utredningen föreslog att kravet flyktfara skulle utmönstras som särskild grund för särbehandling, skulle allt underlag som behövs för beslut om särbehandling finnas tillgängligt vid rättegången. Den tilltalades tidigare brottslighet av allvarligare karaktär framgår av kriminalregisterutdrag och beträffande den intagnes personliga förhållanden finns personundersökning, läkarintyg, yttrande från frivården och annan liknande utredning. Som ovan nämnts ansåg Pennissionsutredningen att de intagna som blev föremål för särbehandling skulle placeras i särskilda för det ändamålet avsedda kriminalvårdsanstalter; det skulle vara särskilda riksanstalter med hög säkerhet och stor personaltäthet. I dessa anstalter skulle finnas enbart intagna som var föremål för särbehandling. Utredningen menade nämligen att vid en anstalt kunde inte gälla olika regelsystem för olika intagna. Enligt utredningen skulle de intagna som behandlas enligt det strängare regelsystemet kunna komma att tvinga övriga intagna att vara kurirer åt dem och annat sätt binda dem till sin brottsliga verksamhet. Det skulle även kunna uppstå spänningar mellan de olika grupperna inom anstalten, vilket kunde skapa problem i form av ökad våldsbenägenhet. Utredningen menade att det erfordrades två anstalter av denna typ; Permissionsutredningens förslag i denna del fick ett blandat mottagande. Vissa remissinstanser ställde sig positiva till förslaget om domstolsprövning. Dessa tog fasta på utredningens argument, nämligen intresset av att det redan vid domstillfället slås fast att den dömde tillhör en kategori av brottslingar som bör bli särbehandlade samt rättssäkerhetsskäl. I sistnämnda hänseende åberopades domstolarnas sammansättning, värdet av att det material som ligger till grund för beslutet presenteras av åklagaren i en rättegång och kan bemötas av försvararen samt att överklaganden kan ske i samma ordning som beträffande domen i övrigt.

De remissinstanser som motsatte sig att prövningen lades på domstolarna anförde bl.a. att det är principiellt felaktigt att dessa skall besluta om innehållet i verkställigheten. Detta bör, menade man, göras av de organ som är ansvariga för behandlingen av de intagna; praxis skulle annars komma att bli mycket oenhetlig. Det är också svårt att redan vid domstillfället göra bindande förutsägelser för en så lång tid framåt om den dömdes farlighet. Slutligen framhöll dessa remissinstanser att det skulle uppstå stora praktiska svårigheter vid kriminalvårdens planering genom att Kriminalvårdsstyrelsen inte skulle kunna beräkna platsåtgången och utnyttja tillgängliga platser på ett rationellt sätt. Departementschefen tog avstånd från tanken ett av domstol bestämt kvalificerat fängelsestraff och framhöll därvid att den föreslagna ordningen i sak närmast skulle innebära att en ny verkställighetsform tillskapas. Skillnaden mellan ordinärt fängelse och fängelse med särskild verkställighet skulle bli minst lika ingripande på verkställighetsplanet som tidigare mellan fängelse och straffarbete eller mellan fängelse och internering i den form som sistnämnda påföljd ursprungligen var tänkt. Departementschefen framhöll avslutningsvis att för en sådan från kriminalpolitisk synpunkt betydelsefull förändring måste starka skäl fordras samt att Permissionsutredningens förslag från denna synpunkt inte kunde anses tillräckligt underbyggt. Permissionsutredningens förslag ledde till att vissa uppstramningar gjordes i 7 § tredje stycket. Vad så gällde frågan om beslut om särbehandling skall meddelas av den domstol som dömer i brottmålet fann departementschefen att de skäl som hade åberopats mot en sådan ordning vid remissbehandlingen var övertygande. Någon ändring i beslutsordningen föreslogs därför inte.

Kriminalvårdsstyrelsens praxis

Som nyss nämnts avgörs frågor om 7:3-klassif1cering av Kriminalvårdsstyrelsen. Enligt vad vi inhämtat tillämpar styrelsen följande praxis vid bedömningen av 7:3-klassificeringen.

Beslut om särbehandling

Beträffande intagna som dömts för narkotikabrottslighet tillämpas en presumtion. Den som ådömts ett fängelsestraff som överstiger fem år för grov narkotikabrottslighet särbehandlas, om inte särskilda skäl talar däremot. Skäl mot särbehandling kan exempelvis vara att den intagne väl medverkat i grov brottslighet men intagit en underordnad ställning. För den som dömts för grov narkotikabrottslighet till fängelse under fem år anses att 7:3-klassificering inte bör ske om inte starka skäl talar

för det. Utgör brottet återfall inom fem år i allvarlig narkotikabrottslighet anses detta tala för 7:3-klassificering. Om den tidigare brottsligheten ligger längre tillbaka i tiden, den inte böra läggas till anses grund för beslut om särbehandling om den inte är särskilt allvarlig eller omfattande. En annan omständighet som anses kunna tala för särbehandling är att den intagne helt saknar anknytning till Sverige. Bakgrunden till att man använder presumtioner vid klassificering av intagna som dömts för grov narkotikabrottslighet är att man anser att denna typ av brottslighet ett annat sätt än de flesta andra brott kan utgöra en systematisk och organiserad affärsrörelse. Tanken bakom detta resonemang är att den som varit ledare för och organiserat eller aktivt deltagit i omfattande och långvarig narkotikabrottslighet, som bedrivits i systematiska former, är kvalificerat brottslig. Han måste därför betraktas som särskilt brottsbenägen även om detta inte dokumenterats genom återfall. Detsamma anses också gälla den som organiserat eller aktivt deltagit i grov narkotikabrottslighet som omfattat större mängd narkotika, det i dessa fall inte alltid även om varit fråga om systematisk brottslighet som pågått någon längre tid. Om strafftiden överstiger omkring fem år blir en sådan intagen i normalfallet alltså klassificerad som 7:3-a. Beträffande intagna som avtjänar fängelse i sammanlagt minst fyra år och som inte dömts för narkotikabrott har kriminalvården inte samma tillvägagångssätt vid beslut om eventuell särbehandling; bl.a. används inte presumtioner som utgångspunkt för ställningstagandet. För att en intagen som hör till denna kategori skall bli föremål för särbehandling krävs faktiska återfall i likartad brottslighet. Det rör sig i dessa fall normalt om grov vâldsbrottslighet såsom mord, dråp, grov misshandel, grova rån eller våldtäkt. I undantagsfall har mycket omfattande seriebrottslighet av annat slag än vâldsbrottslighet lett till beslut särbehandling. Även när det gäller beslut särbehandling om om grund av rymningsbenägenhet krävs dokumenterad rymningsbenägenhet genom faktisk rymning eller rymningsförsök för att en intagen skall särbehandlas grund härav. Undantagsvis har lång strafftid, åtta-tio år, i förening med uppgifter som antagits innebära särskild risk för rymning lett till beslut om särbehandling trots att den intagne inte tidigare visat faktisk rymningsbenägenhet. Detta gäller bl.a. många av dem som placerats på specialavdelning. De som i praktiken särbehandlas med tillämpning av 7 § tredje stycket KvaL är, sammanfattningsvis, intagna som återfallit en eller flera gånger i grova narkotika- eller våldsbrott eller som första gången dömts till fängelse fem år eller däröver för grov narkotikabrottslighet vanligen som initiativtagare och ledare av eller aktiv deltagare i systematisk och organiserad införsel från utlandet och distribution inom Sverige av mycket stora mängder narkotika.

i

Upphävande av beslut om särbehandling

Inom månader från föregående beslut skall en omprövning ske av sex beslut särbehandling intagen. Vidare kan denne när som helst om av en under verkställigheten begära omprövning av sådant beslut. Inför omprövning anstaltschefen vid den anstalt där den en avger intagne vistats yttrande. I yttrandet kan anstaltsledning och personal

framföra vad kan antas betydelse vid omprövningen. Vid som vara av prövningen sammanvägs innehållet i yttrandet med vad som i övrigt är

känt om den intagne.

Utgångspunkten för omprövningen är att särbehandlingen inte skall upphöra den intagne visat tydliga tecken på att ha genomgått utan att så uppriktig och stadigvarande förändring att risken för fortsatt en brottslighet eller rymning måste avsevärt minskad. Ett annat antas vara

skäl till att upphäva beslut särbehandling är att den intagne närmar

om sig frigivningen. Beslut att särbehandling skall upphöra av om sistnämnda skäl brukar meddelas när det återstår sex-tolv månader till

frigivning. Det är givetvis inte lätt för särbehandlad intagen att visa att en risken för fortsatt brottslighet är avsevärt reducerad. Han beviljas inga utevistelser och kan därför inte visa att risken för på egen hand återfall så tidigare antagits. Den särbehandlas på

inte stor som som

grund rymningsrisk inga möjligheter att bevisa att han inte av ges möjlighet därtill skulle öppnas. Den intagne kan därför rymmer om en egentligen enbart ådagalägga attityder och ambitioner som tecken på

förändring har skett. Eftersom det är lätt att påstå att man tänkt i att en eller förklarar sig avstånd ifrån narkotika och att återfallsom ta mena risken därigenom skulle ha minskat, har kriminalvården höga krav på

det verkligen är fråga uppriktig och stadigvarande förändatt om en Endast mycket begränsat antal intagna har lyckats styrka detta ring. ett och därigenom fått särbehandlingen hävd i förtid. Som ett exempel kan nämnas intagen familj hade fått särskilda svårighärpå en vars Den intagne, ihärdigt arbetat för att ordna för familjen, heter. som enligt kriminalvårdens bedömning kunnat göra troligt att han inte hade skulle riskera det han uppnått att återfalla i brott. genom anförs de intagna själva eller i yttranden från anstaltschefer- Ofta av grund för särbehandlingen skall upphävas att den intagne na som att sig väl i anstalten, har underkastat sig vård för sina drogsköter viss behandling eller återanpassning i samhället skulle problem eller att särbehandlingen inte upphörde. Enligt Kriminalvårdsstyförsvåras om emellertid sådana förhållanden inte tillmätas någon relsen kan betydelse. En del de grövsta narkotikabrottslingama avgörande stor av aktuella brottsligheten inte några betydande sociala har förutom den - intagna har regel inte några problem

anpassningsproblem. Dessa som att Om intagen försöker komma tillrätta med

sköta sig i anstalt. en att

eget missbruk menar kriminalvården att det framför allt vid mycket grova narkotikabrott, inte kan antas att ett missbruk hos gärningsmannen ensamt är den avgörande faktorn bakom brottsligheten. Detta innebär att den omständigheten att en intagen underkastar sig vård inte medför att särbehandlingen kan hävas omgående, framför allt inte om den intagne sökt värd först efter gripandet. Först när behandlingen pågått en längre tid kan denna tillerkännas större betydelse för omprövningen. Utländska medborgare, som skall utvisas efter villkorlig frigivning, blir normalt särbehandlade enligt 7 § tredje stycket under hela verkställighetstiden.

Statistik

Antalet långtidsdömda har ökat kraftig under de senaste åren. Kriminalvårdsstyrelsen har sedan år 1976 fört särskild statistik över de lângtidsdömda. Av denna framgår att antalet intagna med en sammanlagd strafftid på tvâ är eller mer har ökat från 598 år 1976 till 1635 är 1992, eller med 173 procent. Under denna period har antalet intagna med en strafftid på fem år eller mer ökat från 131 till 614. Den procentuella ökningen blir här 369 procent. Kriminalvårdsstyrelsen redovisar sedan januari år 1990 månadsvis särskild statistik beträffande intagna, för vilka meddelas beslut om 7:3klassificering. Antalet särbehandlade under åren 1990 och 1991 uppgick i genomsnitt till 215 respektive 219 per månad. Under år 1992 ökade emellertid antalet särbehandlade påtagligt. Under årets första månad var antalet 244 och under december månad 321. Under nyssnämnda år var omkring 1,2 procent av de intagna med strafftider mellan tvâ och fyra år föremål för särbehandling. Omkring tio procent av de intagna med strafftider mellan fyra och fem år och omkring 40 procent av intagna med strafftider över fem år var föremål för sådan behandling. Av de livstidsdömda hade drygt 60 procent klassificerats som 7:3-or. I en studie över alla intagna som var föremål för särbehandling den 3 mars 1993 redovisas 315 intagna. Av dessa var två tredjedelar mellan 26 år och 40 år; den yngste var 21 år och den äldste 64 âr. Strafftiderna var mycket långa. Omkring 92 procent hade en strafftid pâ fem är eller mer. Endast en procent, dvs. tre intagna, hade en strafftid under fyra är. Av de särbehandlade hade 61 procent dömts för narkotikabrottslighet, 21 procent hade dömts för våldsbrott, 10 procent för ränbrottslighet, 6 procent för sexualbrottslighet och 2 procent för andra brott. Omkring hälften av de särbehandlade var utländska medborgare. Enligt 7 § tredje stycket skall en intagen som särbehandlas placeras i sluten riksanstalt. Denna grupp intagna utgjorde omkring

23 procent klientelet i de slutna riksanstalterna. Särbehandlade av intagna fanns i tolv landets slutna riksanstalter. Flest sådana intagna av fanns i kriminalvårdsanstaltema Tidaholm, Hall och Kumla.

Formema för prövningen

Vid den senaste ändringen av reglerna om särbehandling infördes i 7 § fjärde stycket ett stadgande när beslut om särbehandling skall om meddelas. Stadgandet har följande innehåll. Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av 7 § tredje stycket skall ske så verkställighet påbörjas eller så snart det finns anledning snart annars till det. Ett beslut sådan placering skall omprövas när det finns om anledning till det, dock alltid inom månader från föregående sex prövning. Prövning intagen skall särbehandlas skall således i av om en normalfallet ske vid verkställighetens början. Härigenom behöver varken anstaltspersonal eller den intagne själv sväva i ovisshet om han skall särbehandlas. Har det vid någon prövning befunnits att särbehandling inte skall ske intagen, i och för sig kan bli föremål av en som för sådan behandling, bör förnyad prövning göras om omständigen heterna anledning till det. Så kan fallet om en intagen avviker ger vara från anstalten eller han gör sig skyldig till nya brott. om Omprövning skall givetvis också ske rymningsrisk eller risk för om fortsatt brottslighet under anstaltstiden inte längre bedöms föreligga. Enligt gällande regler skall således sådan omprövning ske regelnu bundet, eller inom månader från beslutet eller från senaste sex omprövning beslutet. Den intagne kan givetvis själv när som helst av begära omprövning av beslut om särbehandling.

6.2.2 överväganden och förslag 6 andra stycket lag-

förslaget

Regler särbehandling vissa intagna har funnits i kriminalvårdsom av lagstiftningen alltsedan kriminalvårdsreformen. Dessa regler har nyligen varit föremål för omfattande översyn. Det framhölls då att en det angeläget kunna motverka att intagna, som gjort sig var att skyldiga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff, visar misskötsamhet i form t.ex. rymning eller fortsatt grov av verksamhet under verkställighetstiden. Den aktuella kategorin brottslig

intagna har knappast minskat, tvärtom. Enligt vår mening är

snarare det uppenbart att det alltjämt föreligger behov särbehandling av av

intagna, som övertygats om allvarlig brottslighet och är mycket som benägna att avvika eller att begå brott allvarlig beskaffenhet. av Frågan är om det behövs ett särskilt klassificeringsbeslut för att nå den önskade särbehandlingen. Tillämpningen de regler för val av av anstalt och för medgivanden till vistelser utom anstalt som gäller i allmänhet skulle även utan en formell klassificering innebära att återfalls- eller rymningsbenägna intagna som dömts för allvarlig brottslighet placeras i en sluten anstalt tillgodoser högt ställda som krav på säkerhet samt förvägras permissioner och andra friförmáner. En betydande fördel med en klassificering sker i början som av verkställigheten är att den intagne vet att han inte kan påräkna någon vistelse utom anstalten under avsevärd tid, och han kan inrätta sig härefter. Ytterligare en fördel är att det dagliga umgänget mellan intagna som tillhör den aktuella kategorin och personalen inte behöver präglas av långa resonemang om huruvida den intagne skall få t.ex. permission. Intresset kan i stället riktas mot att göra anstaltsvistelsen så meningsfylld som omständigheterna tillåter. Härtill kommer att klassificeringen kan uppfattas som en markering att kriminalvårdens myndigheter fäster särskilt avseende vid kravet samhällsskydd när det gäller intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet av samhällsfarlig art. Detta är inte utan betydelse för allmänhetens förtroende för kriminalvårdens verksamhet. Det framstår sammanfattningsvis som nödvändigt att reglerna om särbehandling behålls i kriminalvårdslagstiftningen. Enligt nu gällande regler skall vid klassificeringen beaktas det om med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta brottslig en verksamhet av allvarlig karaktär. För särbehandling är det tillfyllest att ett av dessa kriterier är uppfyllda. Bestämmelserna fick i denna del sin utformning vid 1988 års reform. Vi föreslår inte någon ändring. Särbehandlingen innebär dels att de intagna placeras i sluten riksanstalt, dels att de i princip inte i någon situation får vistas utom anstalt. Enligt Vårt förslag skall i fortsättningen i kriminalvårdslagstiftningen endast finnas öppna och slutna anstalter. Intagna skall särbehandsom las skall givetvis placeras i sluten anstalt. Vidare bör placering i normalfallet i vart fall om klassificeringen skett på grund - av rymningsrisk ske i sluten anstalt med mycket hög säkerhet. - Det centrala inslaget i särbehandlingen är att den intagne inte medges vistelse utom anstalten. Frihetsberövandet i kriminalvårdsanstalt är i sig förenat med ett antal negativa konsekvenser för den intagne. Dessa förstärks påtagligt för den aldrig får komma som utanför anstalten. Detta är emellertid ofrånkomligt beträffande den aktuella gruppen intagna. Enligt nu gällande regler kan särbehanden lad dock medges särskild permission, om det finns synnerliga skäl till detta. Enligt vår mening finns inte skäl att ändra bestämmelserna i

detta hänseende. Det bör dock noteras att synnerliga skäl innebär att permission skall beviljas endast i undantagsfall. Den intagne skall rena stå under bevakning under en sådan permission. noggrann Endast ringa del dem blir föremål för särbehandling har en av som strafftid understiger fyra år. Mot den bakgrunden synes det en som inte erforderligt ha kvar den särskilda gränsen för intagna som att för narkotikabrott. Den omständigheten att en intagen inte blir dömts särbehandlad enligt den särskilda bestämmelsen därom, innebär inte han vidare får vistas utom anstalten i samma omfattning som att utan andra intagna. Han kan bli föremål för samma inskränkningar som gäller för den särbehandlas. Exempelvis bör en intagen, som skall som utvisas landet efter villkorlig frigivning, som regel inte beviljas ur permission. Den kritik riktats mot gällande ordning för säkersom hetsklassiñcering har framför allt gällt bcslutsordningen. Kritiken har kommit från intagna eller företrädare för dessa. Man har menat främst det innebär dubbelbestraffning att Kriminalvårdsstyrelsen i att en huvudsak underlag legat till grund för rättens påföljdsbesamma som stämning beslutar långtgående särbehandling samt att det med om en hänsyn till rättssäkerheten inte är acceptabelt att frågan avgörs i annat

än domstolsmässiga former. tidigare redovisats har vi valt att låta frågor om beslutsför- Som farandet i kriminalvården anstå till slutbetänkandet. Vi avser att i detta redovisa överväganden i frågan den klassificering som hänför sig om verkställighetens början skall kunna bestämmas redan i brottmälstill

Omprövningsförfarandet kommer också att behandlas där.

domen.

6.3 Specialavdelning

6.3. 1 Gällande bestämmelser

Bland de intagna i kriminalvårdsanstaltema finns ett fåtal som mer mindre systematiskt planerar att med vilka medel som helst eller eller begå brott. Flertalet dessa kan inte förvaras under rymma av normala förhållanden i anstalt måste bli föremål för olika utan särbehandlande åtgärder. En sådan åtgärd är att hålla en intagen från andra intagna i anstalten. I 20 § KvaL regleras förutavskild sättningarna för placera intagen i avskildhet från andra intagna. att en Enligt första stycket får sådan placering ske i vissa särskilt angivna däribland när det behövs med hänsyn till rikets säkerhet situationer, föreliggande fara för den intagnes eller annans liv eller hälsa eller liksom när det är nödvändigt för att hindra att den intagne påverkar någon intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten. I annan paragrafens andra stycke stadgas att intagen dömts till fängelse en som

i lägst två år och är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att en sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. I sista stycket föreskrivs att ett beslut enligt första och andra stycket skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag. Beslut om placering i avskildhet innebär att den intagne blir helt isolerad från andra intagna. Om det föreligger behov av avskildhet under lång tid innebär detta givetvis en mycket svår påfrestning på den intagne. För att lindra verkningarna av sådan avskildhet införde kriminalvården särskilda avdelningar på vilka intagna som skulle hållas avskilda kunde förvaras i viss gemenskap med varandra. Dessa avdelningar benämnes specialavdelningar. Placering på en specialavdelning ansågs vara en så ingripande åtgärd att den borde regleras i lag. Genom en lagändring som trädde i kraft den l januari 1981 infördes därför i KvaL vissa bestämmelser om specialavdelningar. I 20 a § finns huvudstadgandet om specialavdelningama. Där stadgas följande. Om det i fall som avses i 20 § andra stycket finns anledning anta att de förhållanden som där avses kommer att bestå en längre tid, får den intagne placeras på en specialavdelning. En intagen får också placeras på en specialavdelning om det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt. Ett beslut om placering på en specialavdelning skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst gång i månaden. en Av 3 § KvaL följer att riksanstalt, lokalanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. För placering av sådan intagen som avses i 20 a § kan sluten avdelning inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. I samma paragraf stadgas vidare att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar vilka slutna avdelningar är som specialavdelningar. I förarbetena till lagändringen framhöll departementschefen att kriminalvården måste förfoga över medel att på ett effektivt sätt förhindra att personer är utomordentligt rymningsbenägna kan som sätta sina planer i verket. Till dessa medel hör enligt departementschefen enrumsplacering och placering på specialavdelning. Det är emellertid inte alltid givet att placering på specialavdelning från den en intagnes synpunkt framstår som mera fördelaktigt än enrumsplacering. Tvånget att umgås med en mycket begränsad krets av andra intagna som bedöms som farliga och ibland företer psykiska särdrag kan uppenbarligen inte sällan utgöra en svår påfrestning. Härtill kommer

att det med hänsyn till dessa avdelningars särskilda karaktär inte kan undgås att ett spänningsförhållande ibland uppkommer mellan de intagna och personalen. Prop. 198081:1 s. 32. När skall överväga behovet av specialavdelningar måste man emellertid, fortsatte departementschefen, beaktas att det alternativ som i det särskilda fallet står till buds som regel i praktiken är enmmsplacering under lång tid. Eftersom forskningen på området har visat att riskerna för skadeverkningar av isolering ökar med dennas varaktighet, det, anförde departementschefen vidare, inte försvarligt att avstå var från det alternativ till enrumsbehandling som specialavdelningarna erbjuder. Principen måste dock vara att placering på specialavdelning förutsätter särskilda skäl av betydande styrka. A. prop. s. 33. För placering på specialavdelning fordras till en början samma kriterier i 20 § andra stycket KvaL som förutsättningar för som anges enrumsplacering och att förhållandena kommer att bestå en längre tid. En intagen får, nämnts, även placeras på specialavdelning som ovan det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra om honom från brottslig verksamhet allvarligt slag under vistelsen i av anstalt. Beträffande denna grund för placering anförde departementschefen följande a. prop. s. 33.

Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat måste placering av en

intagen på specialavdelning också kunna tillgripas vid en en välgrundad misstanke om att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet allvarligt slag dvs. i praktiken en av främst narkotikabrott under vistelsen på anstalt. I allmänhet kan i de fall här är aktuella placering ske den grund som förordats som det kan förekomma att faran för brottslig verksamhet nyss, men under anstaltsvistelsen är mycket stor utan att flyktfara kan dokumenteras. Men tanke på sådana fall bör i lagen uttryckligen anges att placering intagen på specialavdelning får ske om det finns av en särskilda skäl att anta att det är åkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av ett varligt slag under vistelsen anstalten. Med denna avfattning kommer bestämmelsen även att ge möjlighet att i extremfall placera en intagen i specialavdelning, om det är nödvändigt för att hindra honom från att begå våldsbrott under vistelsen i anstalt. Däremot bör enligt min mening inte allmänt den omständigheten att skäl för avskiljande enli t 20 § första stycket KvaL föreligger utgöra tillräckliga skäl för p acering specialavdelning om förhållandena är sådana att avskiljandet ens edöms böra bestå för längre tid än vad som är vanligt.

Departementschefen underströk avslutningsvis vikten av att de intagna placeras på specialavdelning får en så omfattande och regelbunden som kontakt med yttervärlden och så omfattande stimulans i övrigt som är möjligt. Detta är naturligtvis särskilt viktigt i de fall då placeringen kan beräknas bli långvarig. A. prop. s. 34. I 22 § KvaL finns vidare vissa regler som gäller specialavdelningarna. Enligt första stycket skall innan beslut meddelas om åtgärd

enligt 20 eller 20 a § och vid omprövning sådant beslut utredning

av ske rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande. Av andra stycket följer, såvitt nu är av intresse, att intagen är som placerad på specialavdelning skall undersökas av läkare, det behövs om

med hänsyn till den intagnes tillstánd.gl sista stycket sägs att över vad

som förekommit vid utredning enligt första stycket skall protokoll föras.

Specialavdelningar finns för närvarande vid landets slutna i

tre av riksanstalter, nämligen Kumla nio platser, Norrköping tio platser

fördelade på två våningsplan ,och Tidaholm sex platser. Vid

årsskiftet 199394 kommer att öppnas en specialavdelning vid kriminalvårdsanstalten Hall, och samtidigt skall specialavdelningen i Norrköping läggas ned. En grundläggande princip beträffande kriminalvården i anstalt är att innehållet i verkställigheten i största möjliga utsträckning bör inriktas på en individuell behandling av varje intagen, som ger den enskilde förutsättningar för återanpassning i samhället. När det gäller de intagna i specialavdelning är emellertid säkerhetsintresset mycket framträdande. Verksamheten på dessa avdelningar präglas därför mer av säkerhetstänkande än av påverkan och behandling. Kriminalvården har att se till att de intagna på specialavdelningama inte rymmer eller begår brott under verkställigheten. Förmåner som tillkommer andra intagna är därför i allmänhet starkt begränsade eller uteslutna. Detta gäller bl.a. permissioner och innehav av privata ägodelar i bostadsrummen. Noggrann kontroll sker de intagnas brev av och andra försändelser liksom av telefonsamtal. Vidare flyttas de intagna mellan de olika specialavdelningama med jämna mellanrum eller när det armars bedöms finnas behov det. De intagna vistas i av princip hela dagen på specialavdelningen. Deras bostadsrum är belägna där och de intar sin mat på avdelningen. Vidare arbetar och studerar de på avdelningen. Endast samband med transport till annan specialavdelning och i andra mycket speciella undantagsfall lämnar de avdelningen. Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om verksamheten i kriminalvårdens specialavdelningar KVVFS 1991:1. Häri anförs bl.a. följande. Beslut om intagning i och utflyttning från specialavdelning samt förflyttning mellan avdelningarna meddelas av

Kriminalvårdsstyrelsen. Övriga beslut om behandlingen av en intagen

i specialavdelning fattas av anstaltschefen eller tjänsteman utsetts som därtill. Sistnämnda beslut kan överklagas till styrelsen. De tre specialavdelningama är var och en del av en självständig anstalt. Behovet av samförstånd liksom inom vissa ramar samordnade - lösningar av olika frågor gör dock att avdelningarna till stor del måste ses som en avdelning. Eftersom de intagna på specialavdelningama ofta byter avdelning är kravet på information mellan avdelningarna

stort. En tanke bakom specialavdelningarna är att de intagna av säkerhetsskäl alltid så snart de lämnar bostadsrummen, skall direktövervakas av tillsynspersonal och i förekommande fall av arbetsledare. De intagna kan därvid delas in i mindre grupper så att balans råder mellan tjänstemän och intagna, dvs. personalstyrkan skall uppgå till minst samma antal som intagna i grupperna. Med hänsyn till avdelningarnas byggnadsmässiga olikheter, sysselsättningens art m.m. kan antalet grupper variera. Intagen i specialavdelning skall arbeta, studera eller delta i särskilt anordnad verksamhet under arbetstid. Veckoarbetstiden 40 timmar fördelas efter lokala förutsättningar och - med beaktande av gruppsystemet. Individuella arbetsplaner skall vara sä beskaffade att avbrott i studierna undviks vid förflyttning. Intagen i specialavdelning kan medges att ta emot besök i anstalten. De förhöjda säkerhetskraven skall dock särskilt iakttas vid en prövning av en begäran om besök. Besöken bör vara obevakade om inte omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning till annan bedömning. Innan

den besökande är känd bör endast bevakade besök komma ifråga.

Besök till intagen på specialavdelning skall medges endast hustru, sambo, stadigvarande fästmö, egna barn, syskon och föräldrar om inte särskilda skäl föreligger till annat ställningstagande. För att undvika visitation av barn under 15 år bör, dä barn är med, besöket vara bevakat. I samband med besök skall nödvändiga kontrollåtgärder vidtas. Vid obevakat besök kan den intagne kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas och den besökande kan underkastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Intagen på specialavdelning kan medges att telefonera. Telefonsamtal avlyssnas i allmänhet. Förs samtalet på annat språk än svenska skall tolk avlyssna samtalet om så erfordras. Kan inte tolk anlitas spelas samtalet in på band för tolkning i efterhand. Inkommande samtal expedieras inte till de intagna. KvaL:s regler om brev gäller även intagna i specialavdelning. Slutligen har Kriminalvärdsstyrelsen föreskrivit att mängden föremål som får finnas i de intagnas bostadsrum och avdelningens övriga utrymmen inte får vara större än att visitation kan genomföras på ett tillfredsställande sätt ur säkerhetssynpunkt.

6.3.2 överväganden och förslag 14 och 15 §§ lagförslaget

Under utredningsarbetet har inget framkommit som tyder på att behovet av särbehandling av vissa särskilt rymningsbenägna i kriminalvårdsanstalterna skulle ha minskat. Antalet som tillhör denna kategori varierar givetvis från tid till annan. Den aktuella gruppen intagna torde

under alla förhållanden mycket liten. Å andra sidan är det förenat

vara med avsevärda svårigheter att förhindra dessa intagna att rymma. Ett exempel härpå är den rymning som två intagna på specialavdelningen

vid Kumla-anstalten relativt nyligen gjorde. Rymningen, blev som mycket uppmärksammad i massmedia, har föranlett flertal förändett ringar i byggnader och rutiner vid specialavdelningarna. I fall den vart ena av dessa intagna torde svårligen kunna förvaras på normal en sluten avdelning. Liksom när specialavdelningarna lagreglerades finns alltjämt ett litet antal beträffande vilka det finns bestämda misstankar att de begår allvarliga brott under vistelse i anstalt. Sammantaget är det vår uppfattning att det under överskådlig framtid kommer finnas att ett behov av sådan särbehandling som nu är i fråga liten av en grupp. Härvid står liksom tidigare två alternativ till buds, nämligen enrumsplacering eller vistelse på specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. Vi har erfarit att inget av de övriga nordiska länderna har specialavdelningar som motsvarar de svenska. I Danmark har valt man att isolera denna typ av intagna. De får tillbringa huvuddelen sin vakna av

tid i ett bostadsrum som är dubbelt så stort ett normalt. Övriga

som nordiska länder har i stället valt att förstärka bevakningen dessa av fångar. Vårt intryck är att behovet denna typ åtgärder inte har av av bedömts vara lika ston i övriga nordiska länder i Sverige. som Vid valet mellan enrumsplacering och vistelse på specialavdelning måste beaktas att en långvarig isolering otvivelaktigt innebär stora risker för skadeverkningar. Från humanitär synpunkt specialavsynes delningarna därför vara att föredra. Liksom tidigare måste det krävas starka skäl för placering på specialavdelning. Varje placeringsbeslut måste föregås av noggranna överväganden. Kriterierna för placering på specialavdelning bör vara oförändrade, dvs. betydande risk för rymning eller för fritagning eller återfall i allvarlig brottslighet under verkställigheten. På grund av en specialavdelnings mycket speciella karaktär är det ingalunda säkert att det framstår fördelaktigt för intagen som mer en med en sådan placering än enrumsplacering. Den intagne måste ha en ovillkorlig rätt att slippa placering på specialavdelning han så om önskar. Som ovan nämnts framhöll departementschefen då specialavdelningarna lagreglerades vikten av att de intagna är placerade på som specialavdelningarna får en så omfattande och regelbunden kontakt med yttervärlden och så omfattande stimulans i övrigt är möjligt. som Specialavdelningarna har mycket hög yttre säkerhet; rastgårdarna en är numera t.0.m. försedda med gallertak. Det torde i praktiken i vara det närmaste omöjligt att rymma från en sådan avdelning. Det dagliga livet inne på avdelningen präglas emellertid också i betydande utsträckning av säkerhetstänkande. De intagnas rörelsefrihet inom avdelningarna är beskuren. Specialavdelningarna är inrymda i förhållandevis små lokaler. De intagnas bostadsrum är normal storlek. av De gemensamma utrymmena torde visserligen något större än på vara

avdelning är ändå, med hänsyn till att de intagna en vanlig sluten men alltid, mycket små. Det kan enligt vår mening ifrågasättas vistas där förhållandena inne på avdelningarna måste utformas något om inte restriktivt. Den europeiska kommittén till förhindrande av mindre omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning tortyr och besökte i maj 1991 vissa svenska kriminalvårds- Tortyrkommittén

specialavdelningen vid Kumla-anstalten. Kommittén,

anstalter, bl.a. interimsrapport inne på liknande tankegång, påpekade som i sin var en har denna säkerhetsavdelningar är föratt i de flesta länder som typ av inne avdelningarna tämligen fria för de intagna, bl.a. hållandena sig fritt inom avdelningen och de tillåts att välja tillåts de intagna röra tillbringa dagen med. Tortyrkommittén var även kritisk vem de vill specialavdelningen saknade stimulerande mot att de intagna Tortyrkommittén framhöll att det utomlands är vanligt arbetsuppgifter. erbjuds flertal olika aktiviteter på avdelningen. att de intagna ett det är viktigt att det finns ett brett utbud av Kommittén menar att avdelning denna Detta kan nämligen minska aktiviteter på en av typ. riskerna för skadliga verkningar för de intagna. uppfattning är således sammanfattningsvis att specialavdel- Vår måste bibehållas att, såsom Tortyrkommittén också ningarna men bör förhållandena avdelningarna utformas påpekar, strävan vara att restriktivt för de intagna. Det är också viktigt att de något mindre erbjuds stimulerande aktiviteter; detta torde något minska intagna anstaltsskador och dessutom sannolikt skapa förutsättningar risken för bättre stämning på avdelningarna. Eftersom det finns tre avför kan måhända viss differentiering av de delningar av denna typ, en de olika avdelningarna. På så sätt skulle verksamintagna ske mellan i fall någon avdelningarna kunna bedrivas under heten vid vart av något friare former.

specialavdelning meddelas Kriminalvårds-

Beslut om placering av ankommer också på styrelsen att minst en gång i styrelsen. Det

beslutet. Vid vårt besök på specialavdelningen i

månaden ompröva framfördes från de intagnas sida kritik mot det automatiska Tidaholm vilket uppfattades formalitet. Vi

omprövningsförfarandet, som en ren

frågan i slutbetänkandet i anslutning till andra kommer att behandla överväganden det gäller beslutsordningen inom kriminalvården. när

mening benämningen specialavdelning inte lämplig för

Enligt vår är ifrågavarande avdelning; den speglar nämligen mindre väl nu typ av inriktning på sådan avdelning. Mer ändamålsenligt verksamhetens en använda denna benämning alla avdelningar som inte synes vara att

normalavdelning. Till kategorin specialavdelning kan således

utgör s.k. avdelningar avsedda för enbart kvinnor eller ungdomar, hänföras motivationsavdelningar för narkotikamissbrukare m.m. De i detta

behandlade avdelningarna med särskilt hög säkerhet bör i stället avsnitt betecknas säkerhetsavdelning.

7 Kvinnor i anstalt

7.1 Inledning

Brottsligheten bland kvinnor är enligt kriminalstatistiken låg. Av dem lagförs för brott är 16 procent kvinnor, och andelen fängelsedömsom da kvinnor är ännu lägre, nämligen fyra procent. I genomsnitt avtjänar vid given dag knappt 200 kvinnor fängelseen straff. Intagningarna kvinnor har ökat under de två senaste av årtiondena. År 1971 blev 172 kvinnor nyinskrivna i fängelse, och âr motsvarande antal 727. 1990 var I detta avsnitt behandlas straffverkställighet för kvinnor. Framställningen inleds med redovisning gällande regler och av de en av internationella åtaganden Sverige gjort omrâdet. Vidare lämnas som översiktlig redogörelse hur gruppen kvinnliga intagna är en av tillgängliga för dem. Även sammansatt och vilka ansttaltsplatser som är frågan medföljande bam i anstalt berörs. om

7.2 Lagen om kriminalvård i anstalt

Till skillnad från lagstiftning innehåller KvaL inga bestämmel-

tidigare

män och kvinnor skall hållas åtskilda. De tidigare reglerna ser om att fanns i lagen 1964:541 behandling i fångvårdsanstalt. I den lagen om föreskrevs i 25 § andra stycket att män och kvinnor skulle hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter. Denna bestämmelse hade överförts från äldre lagstiftning.

förarbetena till KvaL framhöll departementschefen att det inte

I behövdes någon särskild lagbestämmelse om att män och kvinnor skulle hållas åtskilda. Vidare anfördes att det inte torde vara möjligt att särskilda lokalanstalter för kvinnor inom ramen för det nya inrätta anstaltssystemet, eftersom de kvinnliga intagna var så få till antalet. tillgodose även kvinnornas behov anstaltsplacering i För att av närheten hemorten föreslogs att särskilda avdelningar för kvinnor av skulle inrättas vid vissa lokalanstalter. Prop. 1974:20 s. 91 Endast i några avseenden innehåller KvaL särregler beträffande kvinnor. I 37 § andra stycket föreskrivs att förlossning av intagen

kvinna om möjligt skall ske sjukhus samt att hon skall överföras dit eller till annan institution i god tid före förlossningen det behövs. om Enligt 41 § kan kvinna tillstånd ha spädbarn hos sig i ges att anstalt om hon medför barnet vid intagningen eller om hon föder barnet under anstaltsvistelsen. Enligt 52 § andra stycket får kroppsvisitation c med undantag för ytlig kroppsvisitation görs säkerhetsskäl som av och som endast avser eftersökande o.dyl. och kroppsbesiktning av vapen av kvinna inte göras eller bevittnas än kvinna, läkare av annan eller legitimerad sjuksköterska.

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och anvisningar beträffande differentiering av intagna i kriminalvårdsanstalt, KVVFS 1980:3,

innehåller inga anvisningar placering kvinnor. I dessa före-

om av skrifter hänvisas endast till refererade uttalanden ovan av departementschefen i propositionen till KvaL.

I kriminalvârdsstyrelsens författningssamling, KVVFS 1990: 10,

finns vissa regler kroppsvisitation och urinprovskontroll om av kvinnor. I 147 § andra stycket föreskrivs kvinna att skall i första hand visiteras av kvinnlig personal. Av 153 § andra stycket följer att om en kvinnlig intagen skall lämna urinprov, får endast kvinna, läkare eller

sjuksköterska närvara.

Regler om barn i anstalt återfinns i författning, 137-139 §§. samma Tillstånd för en intagen att ha barn hos sig i anstalt lämnas av anstalten. Samråd skall ske med socialnämnden i den kommun, där barnet vistas 137 §. Den intagne skall få sådana bostads- och arbets-

förhållanden som behövs för tillfredsställande vård av barnet 138 §. Den intagne och barnet skall förses med nödvändig utrustning 139 §.

7.3 Internationella

åtaganden

Förenta Nationernas standard minimiregler för behandling interner av föreskriver att män och kvinnor skall, såvitt möjligt, förvaras i skilda

anstalter; vid anstalter mottager både män och kvinnor skall den som del av anläggningen är avsedd för kvinnor helt skild som vara från övriga delar av anläggningen. Av artikel 11 i de europeiska fängelse-

reglerna följer bl.a. att manliga och kvinnliga fångar i princip skall hållas skilda från varandra. De får dock delta tillsammans i organisera-

de aktiviteter vilka ingår ett inslag i uppgjort behandlingssom ett program. Av intresse i sammanhanget är även artikel 13, vari stadgas

att skilda anstalter eller skilda anstaltsavdelningar skall användas i möjligaste mån för att underlätta genomförandet olika behandav lingsprogram eller placeringen särskilda kategorier frihetsberövade. av

7.4 De intagna kvinnorna

Under åren 1982-1986 intogs i genomsnitt 569 kvinnor i fängelse varje

år, medan motsvarande antal under åren 1987-1990 var 721. Ökningen

de nyintagna var 27 procent mellan dessa perioder. Kvinnornas av andel av alla nyintagna är nu ungefär fem procent vilket kan jämföras med början på 1970-talet då ca 1,5 procent av de nyintagna fängelsedömda var kvinnor. De fyra vanligaste brottstyperna för vilka kvinnor ådömdes fängelse under perioden 1983-1990 var trafikbrott 33 procent, tillgreppsbrott 22 procent, narkotikabrott 16 procent samt bedrägeri och övriga förmögenhetsbrott 14 procent. Endast 5 procent av brotten avsåg brott mot person. Alla brottstyperna har ökat i antal under den senare delen l980-talet. Mest ökade brotten mot allmänheten mordbrand, av förfalskning, mened mm och brotten mot allmän verksamhet m.m. - våld mot tjänsteman m.m. Av de drygt 700 kvinnor som intogs i fängelse âr 1990 hade hälften en strafftid på upp till tvâ månader. Ungefär 250 kvinnor 34 procent hade dömts till fängelse två till tolv månader. De övriga hade, med några undantag, strafftider på mellan ett och fem år. Fängelse i fem år eller hade åtta kvinnor âdömts. Jämfört med strafftiderna för män mer som intagits i fängelse samma år är kvinnorna något överrepresenterade beträffande strafftider mellan fem och åtta år. Kriminalvárdsstyrelsen gjorde i februari 1992 en enkätundersökning omfattade samtliga kvinnor som en viss dag var intagna i som fängelse. Omkring 80 procent, eller 119 kvinnor, besvarade enkäten. Ungefär 70 procent av de intagna kvinnorna i undersökningen befann sig i åldrarna upp till 39 år. En kvinna av tre var således över 40 år. Av de 119 kvinnor som besvarade enkäten var 99 svenska medborgare, 14 hade annat nordiskt medborgarskap och de övriga fem var medborgare i utomnordiskt land. De allra flesta kvinnorna i undersökningen, 75 procent, hade stadigvarande bostad när de togs i fängelse. De övriga hade ett boende som innebar olika tillfälliga lösningar. Merparten bodde tillsammans med en partner, tillsammans med sina barn eller tillsammans med både partner och barn. Ungefär hälften av kvinnorna besvarade enkäten hade barn under 18 år. Mer än hälften av dessa som hade vårdnaden om sina barn. De flesta uppgav att de hade bott tillsammans med barnen före intagningen i fängelse eller att de hade bott med både barn och partner. Två barn vistades i anstalt tillsammans med mödrarna. Två gravida kvinnor beräknade att nedkomma under anstaltstiden och var inställda på att de skulle ta hand om sina barn i fängelset. I övriga fall bodde

barnen hos pappan eller hos nuvarande eller f.d. partner partner, hos släktingar eller vänner under moderns fängelsevistelse. I två fall var barnen placerade i fosterhem.

Hälften av kvinnorna i undersökningen uppgav att de använde narkotika amfetamin eller heroin enbart eller i kombination - med hasch eller tabletter. Var tionde kvinna ansåg att hon hade alkoholproblem. Hälften kvinnorna i undersökningen hade av tidigare erfarenhet av fängelse, därav 13 procent från kvinnoanstalt, 42 procent från blandad anstalt och 42 från både kvinnoanstalt procent och blandad anstalt. De intagna kvinnorna hade i allmänhet fullföljt sin skolgång grundskola, gymnasium eller eftergymnasial utbildning.

De intagna kvinnorna består, något förenklat, två huvudgrupper. av En stor grupp utgörs av kvinnor som avtjänar korta fängelsestraff,

t.ex. för rattfylleri. De är sällan tidigare straffade och lever normalt

under ordnade förhållanden. Den andra huvudgruppen är kvinnor som lever i kriminella miljöer och har omfattande som missbruksproblem. En vanlig uppfattning bland anstaltspersonalen är att många av kvinnorna i den andra är mycket nedgångna gruppen mer än intagna män. Det sagda gäller särskilt vid den första verkställigheten. Dessa kvinnor, ofta med ett långvarigt missbruk, har nästan alltid ett stort behov av stöd och hjälp för komma till med att rätta sin livssituation. De anses sakna självkänsla och självförtroende och har i stor ut-

sträckning levt genom sina män, vilka ofta är kriminella.

Många har också försörjt sig prostitution. Kvinnornas situation genom skiljer sig från männens också vad gäller förhållandet till de egna barnen. En intagen man har i allmänhet kvinna i frihet kan hand en som ta om barnen, medan intagen kvinna ofta har en en man som också avtjänar fängelsestraff och därför inte kan för barnen. ta ansvar

7.5 Anstaltsplatser för kvinnor

Idag finns drygt 200 anstaltsplatser för kvinnor, dels i två anstalter för

enbart kvinnor, kva Hinseberg och kva Färingsö, dels i några anstalter avsedda för både män och kvinnor.

Fram till är 1960 kva Växjö landets enda kvinnofängelse. var I samband med att Växjö-anstalten dä blev intemeringsanstalt överflyttades samtliga intagna kvinnor till kva Hinseberg, som var en nyöppnad anstalt i befintlig slottsbyggnad utanför Örebro. en Hinseberg är landets enda riksanstalt för kvinnor. Anstalten har 94 platser, varav 34 öppna. Sedan år 1989 används ytterligare anstalt för en enbart kvinnor, kva Färingsö, är sluten lokalanstalt som en utanför Stockholm med 31 platser.

finns totalt 84 platser för kvinnor i åtta slutna och tio Därutöver

lokalanstalter med både män och kvinnor. Antalet kvinnoplatser öppna

anstalter med undantag, begränsat till några

i dessa blandade är, ett par

cirka fem platser; två anstalter, Ystad och Bâtshagen, har få, upp till

för kvinnor. I flera anstalter finns vissa möjligheter att cirka 15 platser

platser i anspråk för kvinnor. Kvinnoplatser i blandade ta ytterligare

finns i alla regioner, de flesta dock i storstadsregionema. anstalter

intagna i kva Hinseberg kommer från andra Ungefär två av tre

och Norrköpingsregionema hade större andel regioner. Härnösands- en

lokalanstaltsplacerade utanför regionen än övriga regioner. kvinnor

Stockholmsregionen jämfört med andra Lokalanstalter inom tar,

större andel kvinnor från övriga regioner. regioner, emot en

och kva Färingsö finns särskild verksamhet för I kva Hinseberg

Kva Hinseberg har sedan år 1978 tvâ s.k. kvinnor med drogproblem.

med särskilt för de intagna. Färingsödrogfria avdelningar program

med drogprogram för samtliga intagna. I de blandade anstalten arbetar

kvinnoplatser erbjuds kvinnorna i allmänhet samma anstalter som har

I kva Halmstad ordnas dock kurser för de verksamheter som männen.

och kvinnor för sig, främst syftar till att intagna, män för sig som

självförtroende och skapa motivation att ta itu med

stärka den intagnes

drogproblem mm.

tidigare beskrivna enkätundersökningen visar att Svaren på den

de intagna kvinnorna arbetade i anstalten eller både ungefär hälften av

studerade. Arbetsområdena tvätteri, vävning, arbetade och var

trädgårdsarbete, legoarbete, diverse underhållsarbete etc. köksarbete,

önskade arbete, t.ex. mer yrkesin- De flesta kvinnorna annan typ av

marknadsmässigt arbete, kvinnligt arbete sömnad, riktat och ett mera -

eller kreativt och stimulerande arbete.

sjukvårdsarbete ett mer

tillfrågades kvinnorna de önskade I den refererade enkäten var

eventuellt fängelsestraff. Omkring 55 procent svarade avtjäna ett nytt

fängelsestraff i anstalt för både att de önskade avtjäna ett nytt en

16 ville placeras i anstalt enbart för kvinnor och män, procent en

kunde tänka sig både kvinnoanstalt och kvinnor och 21 procent

positiva till placering vid kvinnofängelse var blandad anstalt. Mest

Färingsö, minst positiva de som var intagna i öppen intagna i kva var

lokalanstalt.

7.6 Barn i anstalt

kvinnorna befinner sig i fertil ålder; cirka 75 En stor del av de intagna

medför eller föder barn under procent är under 40 år. En del kvinnor

kan intagen kvinna få tillstånd att anstaltstiden. Enligt 41 § KvaL en

ha spädbarn hos sig i anstalten. Den medicinska definitionen av spädbarnsåldern innebär en övre åldersgräns 12 månader. Under budgetåret 199192 vistades 25 barn i anstalt, därav fem barn i kva Hinseberg och tio barn i kva Färingsö. Huvuddelen dessa av barn var under ett år, och inget barn var över två år. Den genomsnittliga vistelsetiden var ungefär tvâ månader. Ett barn vistades dock sju månader med modern i anstalt.

överväganden

7.7 och I

förslag

Straffverkställigheten för kvinnor är i huvudsak densamma för som männen. Det ringa antalet intagna kvinnor medför dock att förhållanden i en del hänseenden blir olikartade. Den som dömts till fängelse i mer än ett år skall för trädesvis bli placerad i riksanstalt. Den enda riksanstalten som tar t kvinnor är

em

kva Hinseberg. I praktiken placeras dock del kvinnor d fängelseen straff överstigande ett år i slutna lokalanstalter och ä i öppna en lokalanstalter i enstaka fall. Å andra sidan finns i kva Hin berg del en kvinnliga intagna med korta fängelsestraff förflyttats på grund som av misskötsamhet i lokalanstalt. Som beskrivits finns end st två ovan

Färäigsö.

renodlade kvinnoanstalter i Sverige, kva Hinseberg och kva Lokalanstaltsplatser för kvinnor finns dessutom vid 18 andra ansta ter, där majoriteten av de intagna är män. Det finns ingen öppen anstalt som är avsedd för enbart kvinnor. Kriminalvårdsstyrelsen har i den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 199394 199596 föreslagit att anstalter med kvinno- platser bör vara dimensionerade för minst 15 kvinnor. Genom att kvinnor koncentreras till anstalter med speciella kvinnoavdelningar skapas underlag för bl.a. missbruksprogram. Förutom mot program missbruk föreslås att anstalterna sysselsättningen för de anpassar intagna kvinnorna så att kompletterande utbildning, arbete och fritidsverksamhet upplevs som meningsfull för kvinnor och ett led i som anpassning mot arbetsliv och socialt umgänge i samhället. Även programverksamhet som behandlar relationen förälder barn bör utvecklas. Kriminalvårdsstyrelsen anser också att frågan barn i om anstalt och därmed sammanhängande frågeställningar måste studeras närmare, t.ex. vad gäller åldersgränsen för medföljande bam. Vidare bör studeras vilka bedömningar som görs då det beslutas att ett barn får medföras till anstalt, bl.a. vilken hänsyn tas till hur kapabel som modern är att själv ta ansvar för barnet under anstaltsvistelsen samt vilken betydelse det har huruvida modern kan ta hand barnet efter om anstaltsvistelsen.

Vid våra kontakter med tjänstemän inom kriminalvården har vi kunnat konstatera att uppfattningarna är delade om för- och nackdelar med rena kvinnoanstalter respektive blandade anstalter. Mest negativa till blandade anstalter tycks personalen vid slutna lokalanstalter vara, vilket möjligen kan förklaras med att det tyngre klientelet finns just i dessa anstalter. Det vanligaste argumentet mot att placera mån och kvinnor i samma slutna anstalt är att kvinnorna i närvaro av männen fortsätter samma levnadsmönster som ute i samhället. De kriminella kvinnorna lever utom anstalten mycket ofta tillsammans med kriminella och drogberoende män. Många av dessa kvinnor accepterar att helt underkasta sig sin manlige partners vilja. Detta mönster upprepas om man byter partner. En kvinna som anammat ett sådant levnadsmönster faller ofta in i samma roll i en kriminalvårdsanstalt. Personalen misstänker också att de kvinnliga intagna utnyttjas sexuellt. Det förekommer att kvinnor tvingas förvara narkotika nedsvalt eller uppstoppat i någon kroppsöppning. Eftersom dessa kvinnor är Vanda vid behandlas på likartat sätt utanför anstalten många att ett reagerar av dem inte mot att utnyttjas av manliga intagna i en anstalt. För att förhindra att de kvinnliga intagna behandlas detta sätt försöker man i vissa av de blandade anstalterna skilja kvinnorna från männen. Eftersom kvinnorna ofta är betydlig färre än männen leder detta många gånger till att deras rörelsefrihet blir mera inskränkt än männens. Möjligheterna att tillgodose kvinnors särskilda behov i de blandade anstalterna är enligt anstaltspersonalen i allmänhet begränsade. I flertalet blandade anstalter har verksamheten utformats med. utgångspunkti männens behov och förutsättningar. Kvinnorna anses vara alltför för att de skall bilda ett tillräckligt underlag för särskilda program och för sysselsättning anpassad till kvinnor. I de slutna lokalanstalterna har personalen framfört att det skulle fungera bättre om kvinnogruppen vore större i förhållande till männen och om det fanns ett strukturerat program för kvinnorna. I den tidigare beskrivna enkätundersökningen bland intagna kvinnor tillfrågades kvinnorna om de önskade undergå straffverkställighet i en ren kvinnoanstalt eller i en blandad anstalt. De argument som framfördes för blandade anstalter och mot rena kvinnoanstalter var att kvinnor i vissa fall kan ha svårt att komma överens, att kvinnor och män normalt lever tillsammans samt att det blir en trevligare och mjukare stämning med både kvinnor och män. Omkring 55 procent av kvinnorna föredrog blandade anstalter. Kvinnornas argument för anstalter enbart för kvinnor att det är lugnare när kvinnor bor var tillsammans, att de behöver vara utan män ibland samt att de känner rädsla och avsky för män. Renodlade kvinnoanstalter föredrog 16 procent av kvinnorna i undersökningen.

Riksdagen har upprepade gånger uttalat att det är angeläget dels att

alla kvinnor så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skilda som

från manliga intagna, dels att intagna kvinnors behov kan tillgodoses också i anstalter med både manliga och kvinnliga intagna Se 199091:JuU 17 s. 14. Kvinnorna vill oftast bli placerade i anstalt nära hemorten för en att därigenom lättare kunna ta emot besök anhöriga. Närheten till av hemorten anses av dessa kvinnor viktigare än att bli placerad i vara en anstalt utan män. Även anstaltspersonal har framhållit det i vissa att fall är viktigt med närhet till hemorten för frigivningsförberedelserna samt för att underlätta kontakterna med anhöriga. Vi menar att det i och för sig oftast är stort värde att intagen av en får avtjäna sitt fängelsestraff i en anstalt i närheten hemorten. Män av kan i allmänhet fâ plats i en sådan anstalt. Med hänsyn till det låga antalet kvinnoplatser i anstalterna kan det däremot ofta svårt för vara en kvinna att få plats nära hemorten. Om ett system med renodlade kvinnoanstalter infördes skulle dessa bli mycket få till antalet, vilket i sin tur skulle leda till att än färre kvinnor än enligt den nuvarande ordningen skulle få plats i anstalt i närheten hemorten. Enligt vår av mening måste det därför även i fortsättningen finnas blandade anstalter. Kontakten mellan manliga och kvinnliga intagna bör emellertid vid sådana anstalter begränsas så långt det är möjligt. Som vi ovan beskrivit är det vanligt att kriminella kvinnor blir förtryckta av kriminella och drogberoende män, de sammanlever som med. Enligt vår mening bör straffverkställigheten för kvinnor utformas så att de inte kan utsättas för förtryck kriminella män även i av kriminalvårdsanstalt. I sammanhanget bör vidare beaktas de att europeiska fängelsereglerna och FN:s minimiregler för behandling av interner föreskriver att intagna män och kvinnor i princip skall hållas åtskilda från varandra. Mot denna bakgrund är det vår uppfattning att kvinnor inte bör placeras i gemensamhet med män. Utgångspunkten bör därför att kvinnor placeras i blandade anstalter inte vara som kommer i kontakt med manliga intagna annat än under arbetstid och kontrollerad fritid. Särskild uppmärksamhet måste ägnas utformningen verksamheten av vid de blandade anstalterna. En god utgångspunkt härvid de synes vara uttalande som Kriminalvårdsstyrelsen gjorde i den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 199394-199596. Det måste vara möjligt att skapa en meningsfull verksamhet för kvinnor i varje blandad anstalt. Under alla förhållanden måste verksamheten utformas så att kvinnornas förhållande inte blir sämre än männens. Enligt vår uppfattning är det så viktigt att fängelsedömda kvinnor placeras i en anstalt eller på en avdelning där verksamheten är inriktad på kvinnor särskilda behov, att närhetsprincipen får vika det i något fall skulle om visa sig att dessa intressen inte går att förena. Blandade anstalter kan såsom här framhållits skilda skäl inte helt av undvikas. Huvudregeln bör emellertid enligt vår mening vara att

skall placeras i anstalter är avsedda för enbart kvinnor kvinnor som eller anstaltsavdelningar där all gemenskap med manliga intagna är Denna huvudregel kommer till uttryck i 7 § andra stycket utesluten. Av detta framgår också att intagen kvinna inte utan lagförslaget. en skall få placeras i anstalt där gemenskap med eget medgivande en manliga intagna förekommer. till små barn i fängelset varierar. I öppna, blandade Inställningen med mindre belastat klientel samt i de renodlade kvinnoananstalter personalen relativt positiv till att spädbarn får vistas med staltema är praxis har utvecklats innebär att den övre åldersmodern. En som bestämts till två är. l kva Hinseberg får dock inte vistas några gränsen års ålder. En vanlig iakttagelse bland personalen är att ett barn över ett vistas för länge i anstalt i vissa fall blir anstaltsanpassat, barn som så sätt barnet vänjer sig vid att dörrar är låsta. Det bl.a. att barn lärt sig stannar framför alla stängda förekommer att ett som försöka öppna. Det är därför viktigt att de flesta barnen dörrar utan att och vistelsetiden i anstalt i regel bara är nägra är mycket unga att Vid den prövning görs socialnämnden i barnets månader. som av i första hand hänsyn till barnets bästa. Det förutsätts hemkommun tas skall kapabel hand sitt barn inte bara under att modern vara att ta om fängelsevistelsen utan även efter frigivningen. enkätundersökningen fjärdedel de kvinnliga intagna I var en av ha barn i fängelse, medan 37 procent hade positiv innegativa till att positiva de kvinnor hade egna minderåriga ställning. Mest var som kvinnor under 25 år. Äldre kvinnor och kvinnor av barn och unga utländskt var negativa. ursprung utvecklats vad gäller barn i anstalt förefaller Det system som godtagbart sätt. Ettårsgränsen tycks vara en lämplig ålfungera på ett medföljande barn. En förutsättning är dock att det finns dersgräns för fysiska förutsättningar i anstalten att ta emot ett spädbarn, t.ex. goda bostadsrum och tillfredsställande hygienutrymmen. De tillräckligt stora har i varje särskilt fall bedöma vad som kan sociala myndigheterna att bästa för barnet. Någon lagändring synes inte erforderanses vara det lig beträffande intagens barn.

8 i anstalt

Ungdomar

8.1 Inledning

Det är vanligt att unga människor begår brott. Flera undersökningar tyder att ungdomars brottsliga beteende är av övergående natur. Det stora flertalet upphör att begå brott även om brottet inte har uppdagats eller föranlett någon reaktion från samhällets sida. Det har hävdats att om den unge lagöverträdaren hamnar i straffsystemet, medför detta att han lätt stämplas som kriminell eller annat sätt avvikande. Härigenom kan den unges vilja och förmåga att följa normerna försvåras. De svenska reglerna om unga lagöverträdare präglas av stor återhållsamhet med användning av frihetsberövande sanktioner. Det övervägande antalet unga lagöverträdare blir inte föremål för någon samhällsåtgärd, och de som underkastas sådan åtgärd berövas ytterst sällan friheten. Beträffande en handfull ungdomar kan emellertid fängelse inte undvikas. För ungdomar i åldern 15-18 år rör det sig om 20-50, som varje år ådöms sådan påföljd. I detta avsnitt behandlas straffverkställighet för ungdomar. Med ungdomar avses här personer upp till 21 år. Framställningen inleds med en redogörelse för de svenska straffrättsliga reglerna om ungdomar. Sverige har nyligen anslutit sig till Förenta nationernas barnkonvention. Häri finns vissa regler om frihetsberövande. Eftersom dessa regler får betydelse för våra bedömningar lämnas en redovisning konventionens regler i detta hänseende. De bestämmelser i KvaL av som är aktuella i förevarande sammanhang redovisas likaledes. Avsnittet avslutas med överväganden och förslag.

8.2 Straffrättsliga regler om ungdomar

De straffrättsliga reglernas tillämplighet beträffande unga lagöverträdare regleras i skilda bestämmelser i BrB och andra författningar. I 1 kap. 6 § BrB stadgas att för brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd. Gärning av någon som inte uppnått denna ålder skall självfallet inte föranleda åtal. Mot den som begått brott innan han fyllt 15 år kan dock, om det krävs från allmän

synpunkt, enligt 19 § lagen 1964: 167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LUL föras s.k. bevistalan. Den straffrättsliga lagstiftningen innehåller åtskilliga särbestämmelser med avseende på unga lagöverträdare över 15 år. Av 20 kap. 3 § RB följer att alla brott i princip ligger under allmänt åtal. Detta innebär som huvudregel att så lagföring inför snart en domstol kan väntas leda till fällande dom skall åtal väckas. Från denna regel finns betydande undantag. Av särskilt intresse i detta sammanhang är stadgandet i 1 § LUL. Åtalsunderlåtelse kan enligt den bestämmelsen meddelas underårig blir föremål för vård eller om en annan åtgärd enligt socialtjänstlagen 1980:620; SoL eller enligt lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser vård LVU eller om av unga blir föremål för åtgärd innebär han får hjälp eller stöd annan som att och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad är lämpligast som för den underårige. Slutligen får enligt bestämmelsen åtalsunderlåtelse också beslutas om det är uppenbart att brottet skett okynne eller förav hastande. Har åtal väckts mot den underårige, skall domstolen, den underom årige befinns skyldig till det åtalade brottet, bestämma vilken påföljd denne skall ådömas. I förarbetena till BrB uttalade departementschefen, att lagförslaget i princip utgick från att lagöverträdare inte fyllt 18 som år skulle bli föremål för åtgärd inom barnavården och inte inom kriminalvården. Barnavårdslagen har med SoL och senare ersatts LVU. Någon ändring i nyssnämnda hänseende var inte avsedd. Utgångspunkten är således att underåriga lagöverträdare i första hand skall bli föremål för vård enligt någon de nämnda lagarna. av nyss Bestämmelsen härom finns i 31 kap. 1 § BrB, vari stadgas den att om som är under 21 år och begått brottslig gärning kan bli föremål som för vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU får rätten överlämna socialnämnden att föranstalta erforderlig vård inom socialom tjänsten. Bestämmelsen omfattar således lagöverträdare under 21 år men det är mera sällan den tillämpas beträffande lagöverträdare över 18 år. Om en ung lagöverträdare inte överlämnas till särskild vård har domstolen att välja påföljd för den Beträffande annan unge. fängelse finns i 30 kap. 5 § BrB vissa begränsningar när det gäller möjligheten att tillgripa den påföljden. Av första stycket följer för brott att som någon begått innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Detta innebär att fängelse kommer i fråga i endast sällsynta undantagsfall. I dessa fall rör det sig antingen om brott med mycket högt straffvärde, t.ex. mord och rån, eller grovt också om återfall i omfattande kriminalitet allvarligt slag. l det av senare fallet måste det stå alldeles klart att förutsättningar för vård enligt LVU saknas. I bestämmelsens andra stycke stadgas för brott att som någon begått efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21

döma till fängelse endast det med hänsyn till gärår får rätten om straffvärde eller finns särskilda skäl till det. Liksom ningens annars beträffande ungdomar under 18 år är det främst den begångna straffvärde kan medföra att lagöverträdare i det gärningens som en ung åldersintervallet döms till fängelse. För denna åldersgrupp kan aktuella emellertid också förekomma att tidigare lagföringar utesluter annan det påföljd än fängelse. Vidare kan för denna grupp inte sällan brottets art tala för fängelse sådan påföljd får väljas, t.ex. vid så starkt att en rattfylleri. Uttrycket annars finns särskilda skäl till det syftar således

på tidigare brottslighet eller det aktuella brottets art. 29 kap. 7 § BrB får ingen dömas till fängelse livstid för Enligt han har begått innan han fyllt 21 år. brott som

8.3 kriminalvård i anstalt

Lagen om

finns vägledande anvisningar för placering i anstalt av I 6-8 §§ KvaL skall avtjäna fängelsestraff. De två första paragraferna den som allmänna bestämmelser, medan 8 § KvaL reglerar placering innehåller lagöverträdare. I sistnämnda paragraf stadgas att vid placering av unga inte fyllt 21 år skall särskilt beaktas att han, om inte av intagen som särskilda skäl föranleder annat, hålles åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

framhöll departementschefen att det nya anstaltssyste-

I förarbetena fördelningen de intagna mellan olika anstalter i met medförde att av ske oberoende de intagnas ålder. Det sagda gällde princip kom att av fråga lokalanstalterna. När det gällde riksanstaltema, åtminstone i om

departementschefen, kunde det emellertid vara lämpligt att en

fortsatte eller vissa avdelningar förbehölls sådana ungdomar som del av dessa säkerhetsskäl anledning inte lämpligen borde placeras av eller annan lokalanstalt. Härigenom kunde bl.a. få möjlighet att lättare i man tillgodose det klientelets särskilda behov av behandlingsresurser yngre utbildning, arbetsträning samt medicinsk och psykoterapeui fråga om

behandling. Departementschefen påpekade vidare att det uppen-

tisk i fråga lagöverträdare också vara av särskild barligen kunde om unga kunde placeras på sådant sätt att de inte kom att utsättas vikt att de ett påverkan andra, gravt kriminellt belastade för olämplig av mera den aktuella bestämmelsen i KvaL skulle unga intagna intagna. Enligt åtskilda från intagna kunde inverka menligt på deras placeras som samhället. Vid remissbehandlingen lagförslaget hade anpassning i av anförts denna bestämmelse kunde vara svår att tillämpa inom ramen att anstaltssystemet, särskilt när det gällde lokalanstalterna. för det nya

Departementschefen uttalade sin förståelse för denna synpunkt men

bestämmelse detta slag ändå hade viktig funktion att ansåg att en av en

fylla. Den kunde, menade departementschefen, ge uttryck för en viktig princip som man inom för tillgängliga borde ramen resurser söka att följa. Avslutningsvis anförde departementschefen att av den föreslagna bestämmelsen följde vidare i görligaste att man mån skulle ta till vara föreliggande möjligheter att avdela viss eller vissa riksanstalter eller särskilda anstaltsavdelningar för huvudsakligen ungdomsklientel. Prop. 1974:20 s. 91. Bland de unga lagöverträdarna tilldrar sig gruppen under 18 år särskilt intresse. Antalet intagna i fängelse tillhör som denna álderskategori varierar mycket år från år; under 1980-talet det lägsta var antalet under 20 och det högsta var 52 1989. Forskningsgruppen vid Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen gjort specialstudie en avseende de unga som intogs i anstalt sistnämnda år Kriminalvårdsstyrelsen, Fängelsedömda ungdomar 1989, Rapport 1992:1. Under år 1989 intogs några ungdomar än gång i kriminalmer en vårdsanstalt. I undersökningen ingår därför 44 alla personer, män. Av de i undersökningen ingående ll under personerna var procent 17 år och 48 procent hade fyllt 17,5 år. Ingen 16 år. År var yngre än 1989 var 5,5 procent av den manliga befolkningen i åldrarna 16-17 år utländska medborgare. Av dem intogs i fängelse 36 som var procent utländska medborgare. Om även beaktar dem tidigare man som haft utländskt medborgarskap blir andelen högre, nämligen 61 procent. Drygt 70 procent av dem intogs i anstalt bosatta i storstadssom var regionerna. Intagna med utländskt medborgarskap enligt var, undersökningen, speciellt överrepresenterade i Malmöområdet i förhållande till gruppens andel befolkningen i åldersintervallet av 16-17 år. Över 40 hade procent vuxit upp tillsammans med båda sina

biologiska föräldrar. Cirka fjärdedel hade vuxit tillsammans

en upp med en ensamstående förälder, vanligtvis modern och ytterligare ungefär en fjärdedel hade vuxit tillsammans med modern och upp hennes man eller sambo. För cirka 50 finns uppgift procent om att de hade haft ett eller flera problem i uppväxtmiljön. De vanligast förekommande problemen hade varit allvarliga konflikter och alkoholmissbruk. Av ungdomarna i gruppen hade endast genomgått och avslutat sin en gymnasieutbildning. För två fanns ingen uppgift personer om utbildning och fyra personer hade genomgått utbildning i utlandet. Av de övriga hade nästan hälften avbrutit sin skolgång. Av de 40 personer som hade svensk skolutbildning fanns uppgift skolproblem i inte om mindre än 36 fall. Dessa problem gällde skolk, hot och misshandel mot av andra elever, läs- och skrivsvårigheter, relationsproblem till lärare och elever, störande beteende och mobbing andra elever. Skolk av var det mest förekommande skolproblemet. Totalt hade 86 procent 38 personer haft kontakt med socialtjänsten före intagning i kriminalvårdsanstalt. För fyra saknades personer

uppgift ålder och orsak vid den första kontakten. Av de övriga 34 om nästan hälften 15-16 år och ytterligare 40 procent i personerna var åldersintervallet 12-14 år då de första gången blev föremål för någon uppmärksamhet från de sociala myndigheternas sida. Kriminalitet var

huvudorsak till ingripande i omkring 60 procent av fallen. Övriga

problem gällde familjen 20 procent, skola 12 procent och missbruk 9 procent. Före den aktuella lagöverträdelsen hade 89 procent varit

föremål för ingripande från något rättsvårdande organ. För 60 de intagna förmögenhetsbrott huvudbrott och procent av var för huvuddelen återstoden brott mot person huvudbrott. För av var

drygt hälften de intagna strafftiden en två månader och för

av var - 80 procent understeg strafftiden månader. Den längsta strafftiden sex var fängelse fem år. Tre hade verkställighetstid som översteg ett år i personer en fängelse. Två dessa placerades i riksanstalt. Av de dömda intogs av

ytterligare tre i riksanstalt. Övriga placerades i öppen 50 procent

eller sluten 37 procent lokalanstalt. Hälften ungdomarna underav kastades således hög grad av slutenhet. I rapporten konstateras att placeringarna inte skett med hänsyn till ålder i ett stort antal fall, vilket kan ha lett till ungdomarna kommit att vistas där ett stort inslag av att negativ påverkan kan förmedlas från ett hårt belastat klientel.

8.4 Internationella åtaganden

Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna konventionen om rättigheter barnkonventionen. Konventionen är ett viktigt barnets tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången har de rättigheter tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 som år samlats i folkrättsligt bindande dokument. Sedan konventionen ett hade ratificerats 20 stater, bl.a. Sverige, trädde den i kraft den 2 av september 1990. Sverige ratificerade konventionen utan att reservera

sig på någon punkt. Konventionens regler är tillämpliga som inte fyllt 18 år personer bestämmelse är störst intresse i förevarande

artikel 1. Den som av nu

sammanhang finns i artikel 37. Där stadgas bl.a. att varje frihetsbebarn skall behandlas humant och med respekt för människans rövat inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder punkt c. I punkt föreskrivs vidare Särskilt skall

samma

frihetsberövat barn hållas åtskilt från det inte kan varje vuxna, om till barnets bästa att inte göra detta, och skall, utom i anses vara undantagsfall, ha rått hålla kontakt med sin familj genom brevväxatt och besök. Det kan i sammanhanget påpekas att i artikel 10 i ling

konventionen medborgerliga och politiska rättigheter finns ett mer

om

långtgående krav på att ungdomsbrottslingar skall hållas åtskilda från

vuxna intagna. Vid ratificeringen denna konvention reserverade av Sverige sig på den punkten.

Enligt artikel 37 i barnkonventionen får således ett frihetsberövat

barn placeras tillsammans med enbart det är till barnets vuxna om bästa att så sker. Bestämmelsen kan stå i strid stadganden synas mot i 8 § KvaL. Socialutskottet yttrade följande om detta vid utskottsbe-

handlingen av propositionen med förslag till godkännande konav ventionen l9899O:S0U28 s.33.

Det är, vilket också framhålls i propositionen, vikt vid av att bedömningen av om Sverige uppfyller kraven i konventionen hålla i minnet att konventionen är avsedd att tillämpas på ett världsomfattande plan och rättssystem av m cket skiftande art. Konventionen måste tolkas så att den får en rim mening inom för varje ramen nationellt system. Syftet med bestämmelsen i konventionen är främst mycket att unga som berövats friheten inte skall placeras tillsammans med äldre, mer förhärdade kriminella Detta syfte är otvivelpersoner. aktigt uppfyllt för Sveriges del. Syftet med den aktuella bestämmel-

sen är rimligen inte att förhindra att personer under 18 år laceras tillsammans med andra något äldre, kanske efinner unga, men som sig på samma utvecklingsnivå. Bestämmelsen torde sålunda inte ta sikte t.ex. det förhållandet att en sjuttonåri och artonårig en enligt LVU kan placeras i hem för särs ild tillsyn. Det är samma andra, i Sverige inte förekommande former av sammanblandning av frihetsberövande barn och bestämmelsen främst riktar sig vuxna som mot.

Enligt artikel 44 i konventionen skall konventionsstaterna fortlöpande

upprätta rapporter om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra

de rättigheter som erkänts i konventionen. Sverige överlämnade sin

första rapport till FN i september 1992.

I rapporten framhålls beträffande tillämpningen artikel av 37 att

personer under 18 år endast i rena undantagsfall döms till fängelse. I

rapporten påpekas vidare att vid anstaltsplacering intagna av unga gäller enligt 8 § att den är under 21 år skall placeras så han som att hålls åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning

i samhället. I rapporten framhålls vidare.

De svenska reglerna för verkställighet frihetsstraff innebär av således inte något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med Ett sådant undantagslöst vuxna. förbud skulle också i vissa fall strida mot den eget intresse. unges Regeln i lagen om kriminalvård i anstalt vissa garantier ger mot att de som trots allt döms till frihetsberövande påföljd utsätts för

skadlig påverkan av vuxna intagna. Generellt äller vissa differentieringsregler för dem

placering

av som döms fängelse. Placering sker antingen på slutna öppna er anstalter. När det är möjligt bör den intagne placeras på anstalt så

hemorten möjligt för att underlätta övergången från nära som elsestraff till liv i frihet. Dessa regler tillämpas också när det fän ett v placering Genom att ta till vara hela gäl er av unga personer.

kriminalvårdens försöker så långt möjligt utforma

resurser man verkställigheten efter den individuella förutsättningar, dvs. unges brottslighetens karaktär, behov utbildning och arbetsträning efter av särskilt fall och med placering på anstalt så nära den m.m i varje en

dömdes hemort som möjligt.

påpekas den svenska riksdagen vid behandlingen av I rapporten att ratificering konventionen ansåg att hänsyn måste tas till frågan om av artikeln och syftet, enligt riksdagens bedömning, främst syftet med att

mycket berövas friheten inte skulle placeras var att unga personer som förhärdade kriminella Detta syfte var enligt med äldre, mer personer.

riksdagens mening otvivelaktigt uppfyllt för svensk del.

från det nuvarande systemet till ordning där de

En över äng en

åtskilda från kan föra med sig vissa negativa unga håls vuxna

konsekvenser för de dömda. Med hänsyn till det låga antalet

fängelsedömda under 18 år skulle inte principen om en placering

hemvist kunna upprätthállas. I stället torde det nära den dömdes nödvändigt samla de i eller flera centrala anstalter. vara att unga en de döms till fängelse är också i allmänhet Den del av unga som brottsbelastade, varför säkerhetskrav och liknande skulle ganska hårt hållas på hög nivå, då också skulle gälla för den som behöva en som kanske inte är så belastad. Samtidigt skulle det också bli svårare att

det utbud i utbildning och olika rehabilite-

dra nytta av fråga om

kriminalvården kan erbjuda. I vissa fall ringsprogram m.m. som situationen bli sämre för den än för en äldre skulle t.o.m. unge

person. Att de svenska lerna inte hindrar att unga förvaras tillsammans re äldre intagna, etyder inte att det saknas differentieringsregler med dömda. Enligt de svenska reglerna för placering av inta na för unga den är under 21 år hållas åtskild rån skall, som nämnts, som kan inverka menligt hans anpassning i samhället. inta na som igen kan också påpekas att även det inte sker någon Slut om uppdelning när det gäller arbets- och motionslokaler och d likt har

tillgång till cell. Det innebär så edes en varje intagen en egen

möjlighet till avskildhet.

även den aktuella regeln i artikel 37 enligt I rapporten betonas att om

mening är uppfylld hindrar det inte att förbättringar kan och Sveriges

bör göras. Rädda Barnen har upprättats tre rapporter om utsatta barn och Inom

barnkonventionens tillämpning i Sverige. I rapporten Om övergivna

och barn i fängelse behandlas bl.a. frågan om barn och ungdomar barn

i fängelse. I rapporten anförs bl.a. s. 21.

placeras barn under 18 år, är dömda till fängelse, Idag som med kriminella i fängelseanstalt. Aven tillsammans vuxna samma vissa anstalter har försökt att skilja ungdomarna och de vuxna om inom anstalten upprätta särskilda avdelningar för genom att

ungdomsbrottslingarna, så bedrivs rad olika en aktiviteter inom anstalten gemensamt ungdomar och intagna. av vuxna De speciella behandlingsresurser som skulle behövas för att

de mycket

tillgodose

unga intagnas behov finns inte idag.

arn och ungdomar sitter i fängelse är bärare som nu av en rad svåra problem. Problem det behövs särskild kompetens som för att

kunna bearbeta framgångsrikt. Kriminalvården

har liksom socialvår-

den idag inte tillräckliga resurser för detta arbete.

I rapporten hävdas att Sverige inte uppfyller kraven i barnkonventio-

nens artikel 37 c, eftersom intagna under 18 år placeras med äldre.

Enligt Rädda Barnen bör sådan placering ske endast i mycket speciella

undantagsfall, nämligen då det är till barnets bästa att sä sker. I

rapporten hävdas vidare att den i artikel 37 fastslagna principen c bör

komma till klarare uttryck i den svenska lagstiftningen på området.

Att den officiella svenska tolkningen artikeln av inte går fri från

invändningar framgår också därigenom

att man i Danmark tolkat

bestämmelsen annorlunda. Där har med man hänvisning till kon-

ventionen ansett det nödvändigt huvudregel att som hålla strikt

åtskillnad mellan intagna under 18 år och äldre. En särskild anstaltsavdelning har således för det reserverats yngsta klientelet, trots

att detta liksom i Sverige inte omfattar än fåtal mer ett personer.

överväganden

och förslag

Ungdomsbrottskommittén har nyligen i betänkandet SOU 1993:35

Reaktion mot ungdomsbrott föreslagit det skall att införas en ny

reaktion för lagöverträdare är under 21 âr. Denna som benämns

särskild tillsyn. Enligt förslaget skall verkställigheten ske i särskilda

ungdomshem, s.k § l2-hem, skall administreras som av Statens

institutionsstyrelse. En förutsättning för att döma till särskild tillsyn är

att det föreligger synnerliga skäl för frihetsberövande påföljd en om

den unge är 15-17 år eller särskilda skäl han om är 18-20 år. Frågan

om sådana skäl är för handen skall bedömas med utgångspunkt i

brottslighetens straffvärde eller eller den omständigheten art att den

unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas viss tid

mellan sex månader och tvá år. Vid straffmätningen skall samma

regler gälla som för fängelse. Enligt Ungdomsbrottskommittén kommer

särskild tillsyn över i utsträckning unga stor att träda i stället för

fängelse.

. i Som närmare framgår av redogörelsen är de svenska ovan straff-

rättsliga reglerna så utformade att frihetsberövande påföljd skall väljas

för unga lagöverträdare endast någon om annan möjlighet inte står till

buds. Antalet ungdomar vid visst givet tillfälle som ett är intagna i

kriminalvårdsanstalt är därför mycket lågt, i allmänhet under tio i hela

landet. Den aktuella gruppen består i princip alltid av män. Det förekommer nämligen mycket sällan att flickor under 18 år döms till fängelse. Enligt 8 § KvaL skall vid placering av intagen som inte fyllt 2l år särskilt beaktas att han skall hållas åtskild från intagna som kan inverka menligt hans anpassning i samhället. Vid våra besök i skilda anstalter i landet har vi fått det bestämda intrycket att man gör stora ansträngningar inom kriminalvården för att finna goda lösningar problemet med att placera fängelsedömda ungdomar. Yngre män med långa strafftider placeras regelmässigt i kva Mariefred. l den anstalten intas företrädesvis långtidsdömda yngre män, som inte tidigare ådömts fängelsestraff. Verksamheten vid anstalten är särskilt

utformad för att passa detta klientel. Övriga yngre intagna placeras i

lokalanstalt med en i det enskilda fallet lämplig grad av säkerhet. De intagna bor, arbetar och utövar fritidsaktiviteter tillsammans med yngre de äldre intagna. Enligt artikel 37 i barnkonventionen skall varje frihetsberövat barn hållas avskilt från det inte kan anses vara till barnets bästa vuxna, om att så inte sker. Konventionens krav är strängt denna punkt. Avsteg från den principiella utgångspunkten att barn i fängelse inte skall ha någon kontakt med intagna får således ske enbart om det är till vuxna barnets bästa. Det sagda gäller såväl vid boende som vid olika aktiviteter i anstalten, t.ex. arbete och fritidsverksamhet. Artikelns utformning närmast vid handen att man i varje särskilt fall synes ge skall pröva och avgöra vad som är till barnets bästa. Det ligger i sakens natur att det inte är lätt att avgöra vad som generellt eller i ett enskilt fall skall anses vara till barnets bästa. Utgångspunkten måste dock bli att varje barn i fängelse ovillkorligen måste skyddas från de skadeverkningar som kan uppkomma i kontakt med äldre brottslingar. Många intagna intar lätt beundrande och kritiklös inställning unga en till äldre intagna, och det förekommer inte sällan att yngre utsätts för olika påtryckningar, t.ex. att införa narkotika till anstalten. Yngre kan också bli utnyttjade i skilda hänseenden. Det kan därför ifrågasättas om det kan förenligt med ett frihetsberövat barns bästa att det anses vara kan träffa äldre intagna. Möjligheterna att utforma kriminalvårdslagstiftningen så att unga intagna inte får någon kontakt med äldre intagna är begränsade. Teoretiskt är två lösningar tänkbara: antingen kan alla intagna under 18 år samlas i någon eller några centralt belägna anstalter eller kan en intagen förvaras i anstalt nära hemorten men isolerad från ung en övriga intagna som är över 18 år. Vad först gäller lösningen att samla alla ungdomar under 18 år i en eller några få anstalter finns följande att anföra. Gruppen fängelsedömda under 18 år är så liten att i praktiken endast en anstalt i landet skulle komma i fråga. Samtidigt skulle gruppen likväl vid vissa

tillfällen vara tillräckligt stor för att upphov till särskilda problem. ge Det är nämligen en erfarenhet som gjorts inom kriminalvården att det är nödvändigt att begränsa antalet intagna ungdomar i anstalt. Om en det blir för många ungdomar sluter dessa sig samman och blir svåra att hantera och svåra att få kontakt med för personalen. Bl.a. brukar skadegörelsen öka påtagligt i anstalten. Inom Stockholmsregionen har man mot bakgrund härav som tumregel att inte placera fler än högst tre ungdomar i samma anstalt. En annan konsekvens av att samla alla fängelsedömda ungdomar i en anstalt är att denna måste ligga förhållandevis centralt i landet. Detta skulle leda till att många skulle få långt till sina respektive hemorter. Härigenom skulle deras möjligheter alla hålla kontakt med föräldrar och andra anhöriga försvåras. Många döms till unga som fängelse har dålig kontakt med sina anhöriga, och det är därför ytterst viktigt att de kontakter trots allt kan finnas inte upphör. Vidare är som det ofta mycket angeläget att de sociala myndigheterna liksom frivårdsmyndigheten på den unges hemort har praktiska möjligheter att upprätthålla erforderliga förbindelse med den Huvudansvaret för unge. den unges fortsatta utveckling kommer många gånger att ligga på dessa myndigheter. Sammantaget skulle strävan att samla alla fängelseen dömda ungdomar i några få anstalter inte sällan leda till att ungdomarna får en väsentligt sämre situation än de äldre intagna. Det kan inte anses förenligt med de ungas bästa att välja sådan lösning. en Den andra möjligheten att hålla yngre skilda från äldre intagna skulle vara att placera dem i anstalt nära hemorten och isolera dem där

från de äldre. Det är svårt att att det någonsin kan förenligt

se vara med en ung intagens bästa att bara träffa anstaltspersonal och eventuelbesökare samt möjligen någon enstaka jämnårig intagen. Tvärtom torde många som tillhör denna kategori dömda i särskilt stort vara behov av kontakt med andra och av andra former av social träning. Personalen i flera kriminalvårdsanstalter har hävdat att det ofta kan vara lämpligt att unga intagna får umgås med äldre intagna. Många äldre känner nämligen ett visst för att ungdomarna bryter sitt ansvar kriminella levnadsmönster. Mot denna bakgrund det inte heller synes vara förenligt med ungdomarnas bästa att placera dem i anstalt nära hemorten och hålla dem avskilda från andra intagna. Som tidigare redovisats har man i Danmark valt att samla alla unga intagna i en anstalt och hålla dem isolerade från äldre intagna för att härigenom uppfylla kraven i artikel 37. Erfarenheterna detta system av är, enligt vad vi har inhämtat vid vårt besök i Danmark, entydigt negativa. De unga blir mycket isolerade. Vid något tillfälle fanns bara två intagna under 18 år, och dessa var hänvisade till att umgås uteslutande med varandra såväl i arbete på fritid. I många fall är som restiden förhållandevis lång mellan anstalten och den intagens hemort. Detta har lett till att kontakterna mellan de unga och deras anhöriga

har blivit väsentligt försämrade sedan denna placeringsprincip började

tillämpas. Sammanfattningsvis förefaller det inte vara förenligt med de ungas införa ordning helt utesluter kontakter med äldre bästa att en som intagna. Den tolkning barnkonventionen som hittills accepterats i av Sverige bör enligt vår mening inte frångås. Vi föreslår i 7 § andra

stycket lagförslaget placeringsbestämmelse med avseende

en ungdomar i huvudsak har innebörd den nuvarande. som samma som Bestämmelsen liksom den nuvarande sikte på intagna som inte fyllt tar 21 år. Antalet intagna under 18 år är så litet att några särbestämmelser för denna kategori knappast kan komma i fråga. Förslaget går ut att placering företrädesvis skall ske i anstalter är avsedda för yngre som intagna. Härmed att ungdomar inte skall placeras tillsammans menas äldre intagna har omfattande kriminell bakgrund. Någon med som en bestämd åldersgräns för vilka skall kunna hänföras till övre som anstalter för yngre intagna bör inte anges. Lämpligen bör minst öppen och sluten anstalt inom varje en en för intagna. Vid varje berörd anstalt bör region reserveras yngre särskild kompetens att ta emot ungdomarna. Vid anbyggas upp en måste finnas personal är väl insatt i dessa ungdomars stalterna som särbehov. Praktiskt taget alla ungdomar intas i kriminalvårdssom anstalt har avbrutit sin skolutbildning för tidigt. Det är viktigt att möjlighet till och entusiasmeras att ta igen vad de. ungdomarna ges tidigare förlorat i skolutbildningen. Ungdomar som avtjänat längre straff bör vidare möjligt beredas tillfälle till lämplig yrkesutbildom ansträngningar måste göras för att de ungdomar som har ning. Stora form missbruksproblem får erforderlig vård och behandling någon av problem. väsentligt ungdomarna får bekanta sig med

för sina Det är att

och delta i bra fritidsaktiviteter. Många ungdomarna har haft få av kontakter med lever i normala förhållanden. Det system vuxna som med kontaktmannaskap är under uppbyggnad vid landets som nu kriminalvårdsanstalter kan därför bli särskilt betydelsefullt för denna

grupp intagna. Ungdomar bör i första hand placeras i öppen anstalt. Det går dock ifrån många dem är så rymningsbenägna att de inte att bortse att av

placeras i sluten anstalt. Om intagen måste flyttas från

måste en ung disciplinära skäl, bör förflyttningen ske till arman anstalt en anstalt av inriktad ungdomars behov. Endast i undantagsfall får som är särskilt i anstalt än sådan har en verksamen ung intagen placeras annan som het tar sikte på unga intagna. som

9 Intagens kontakt med yttervärlden

1 Inledning

Enligt 4 § KvaL skall kriminalvården utformas sâ att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Av våra direktiv framgår att detta grundläggande mål även i fortsättningen skall av utgångspunkterna för vara en verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna. För att reducera de skadliga följderna frihetsberövandet är det av viktigt att de intagna får hålla kontakt med personer utanför anstalterna, främst med nära anhöriga. Men även kontakter med andra värdefulla för den intagne både när det gäller att främja kan vara dennes anpassning i samhället och att minska skadeverkningama av frihetsberövandet. De intagnas kontakt med yttervärlden sker genom permissioner brev, besök och telefonsamtal. samt genom I många landets kriminalvårdsanstalter är narkotikasituationen av mycket bekymmersam. Det kommer in narkotika i en del anstalter trots ansträngningar görs från kriminalvårdens sida för att hålla att stora inflödet. De otillåtna preparaten förs in till anstalterna huvudnere sakligen i samband med permissioner och besök. Vid utformningen av de bestämmelser skall reglera de intagnas kontakter med omsom världen medför förekomsten narkotika i anstalterna att reglerna i av skilda hänseenden måste stramas upp ytterligare. I detta avsnitt behandlas brevväxling, besök och telefonkontakter.

9.2 Intagens brevväxling

9.2.1 Gällande bestämmelser

Bestämmelser intagens rätt till brevväxling finns i 25-28 §§ KvaL. om De aktuella bestämmelserna myndigheterna viss rätt att granska ger brev och andra försändelser sänds till en intagen eller som en som intagen sänder ut från anstalten. Reglerna granskning försändelser till och från intagen bygger om av på tanken granskning skall få ske endast om det är påkallat av att

säkerhetsskäl. Från denna utgångspunkt bestämmelser närmare ges som anger under vilka förutsättningar granskning kan få ske. Huvudstadgandet om brevgranskning finns i 26 § KvaL. Av första stycket följer att brev och andra försändelser till eller från den är intagen i som sluten riksanstalt skall granskas för undersökning de innehåller av om otillåtet föremål. Bestämmelsen omfattar således inte bara brev utan även andra postförsändelser, t.ex. postpaket. I stycke föreskrivs samma vidare att om det finns anledning försändelse innehåller anta att en otillåtet föremål, får granskning i detta syfte ske även förav en sändelse till eller från den som är intagen i annan anstalt, det är om påkallat av säkerhetsskäl. Narkotiska preparat är den vanligaste typ av otillåtna föremål som påträffas vid ifrågavarande granskning. Benu träffande den som är intagen på specialavdelning skall granskningen av brev eller andra försändelser, enligt paragrafens andra stycke, även syfta till att undersöka om de innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller liknande annat förfarande. Enligt stycke får, när det är påkallat säkersamma av hetsskäl, granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande den är intagen i sluten som anstalt, om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden. Som nedan framhålls skall brev till och från advokater och myndigheter i princip vidarebefordras utan granskning. I tredje stycket erinras om att första och andra styckena inte gäller sådant brev. Slutligen stadgas i sista stycket intagen under utredningen att om en av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han hindras från kontakter med andra personer brev i den mån det är genom oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Paragrafen fick sin nuvarande utformning lagändring år genom en

1982. Ändringen innebar skärpning reglerna brevgranskning

en av om och utgjorde ett led i den intensifiering kontrollen de intagnas av av kontakter med personer utanför anstalterna framstod som som nödvändig med hänsyn till den då aktuella narkotikasimationen i anstalterna prop. 1981822141 s. 40. Ett viktigt undantag från bestämmelsen brevgranskning finns i om 25 § KvaL. Enligt den bestämmelsen skall brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat vidarebefordras utan granskning. Det finns dock en specialregel gäller för det fall att brev som ett anges vara avsänt från svensk myndighet eller advokat och det skäligen kan misstänkas att uppgiften är oriktig. I sådant fall får försändelsen granskas, om förhållandet inte kan klarläggas på sätt, annat t.ex. genom telefonkontakt med den uppgivne avsändaren. Genom en lagändring år 1981 kompletterades 25 § med regel en som innebär att 26 § skall tillämpas beträffande försändelser till postverket. Det var nämligen tidigare oklart hur 25 § skulle tolkas då

det fråga bl.a. postgiroförsändelser. Risken att en sådan var om försändelse skulle utnyttjas för otillbörlig kommunikation med

yttervärlden ansåg så stor att det motiverat att undanta dem vara var den granskningsfria kretsen brev från intagna till svenska från av

myndigheter. En bestämmelse undantar endast postgiroförsändel-

som till postverket ansågs emellertid i praktiken inte vara tillräckligt ser effektiv. Det befanns därför att undantaget borde avse brev som är adresserade till postverket över huvud taget. I paragrafens andra stycke sålunda i fråga brev till postverket skall 26 § föreskrivs att om Brev eller andra försändelser är adresserade till tillämpas. som postverket får således granskas under samma förutsättningar numera gäller för granskning av brev i allmänhet. som § finns regler förfarandet vid granskning av brev eller l 27 om försändelser. Där till början att sådan granskning inte andra anges en får ingående än vad är nödvändigt med hänsyn till vara mer som granskningens syfte första stycket. Begreppet granskning kan i

förevarande hänseende innefatta åtgärder olika slag, nämligen av oöppnad försändelse, öppning försändelse utan

genomlysning av av

läsning dess skriftliga innehåll eller i sista hand både öppning av av försändelse och läsning skriftliga meddelanden däri. av Enligt paragrafens andra stycke bör den intagne, om det lämpligen

ske, närvarande vid öppning brev eller annan försändelse. kan vara av förarbetena framhöll departementschefen att det från principiell Under synpunkt lämpligt den intagne är närvarande i fall då ett brev var att eller från honom öppnas och granskas. Härigenom kunde man till

sannolikt i betydande utsträckning, fortsatte departementschefen,

det från de intagnas sida uppkommer onödiga missförstånd undvika att misstankar ovidkommande faktorer skulle spela in vid eller om att brevgranskningen. Departementschefen påpekade avslutningsvis att det

angeläget den intagne i så stor utsträckning som möjligt bereds är att tillfälle närvara vid öppning försändelse; dock öppnar beatt av stämmelsens ordalag möjlighet att beakta de praktiska svårigheter som

kan föreligga i vissa anstalter när det gäller att låta de intagna vara

närvarande vid brevöppning. Prop. 1974:20 s. 139. paragrafens sista stycke att brev eller andra försändelser som I anges granskats får kvarhållas, det är påkallat av säkerhetsskäl. Den om skall i så fall underrättas därom. Av bestämmelsen intagne genast det är fråga ankommande försändelse, skall framgår vidare att om om intagne i den utsträckning det är lämpligt få kännedom om den Slutligen stadgas kvarhållen försändelse skall innehållet. att en utlämnas till den intagne så snart det kan ske och senast när an-

staltsvården upphör, inte särskilda skäl talar däremot. om § stadgas vad är föreskrivet i 25-27 §§ gäller även I 28 att som skriftligt meddelande. Denna bestämmelse har betydelse för vissa annat fall, för skriftligt meddelande överlämnats till speciella t.ex. ett som

den intagne vid besök. Av paragrafen följer vidare att bestämmelserna

i nyssnämnda paragrafer även gäller sammanslutning intagna. Brev av eller andra försändelser kommer till eller avsänds från försom troenderåd eller annan sammanslutning intagna kan således av underkastas samma kontroll motsvarande försändelser till eller som från intagen. Kriminalvårdsstyrelsens tillämpningsföreskrifter

om brevgranskning

finns i 75-80 anstaltsföreskrifterna. Av bestämmelserna följer bl.a. följande. En intagens brev får granskas endast därtill utsedd av tjänsteman. Om den intagne inte är närvarande vid brevöppning, skall minst två tjänstemän varanärvarande. Den tjänsteman granskat som brevet skall underrätta den intagne åtgärden. Efter granskningen om skall brevet förseglas. Granskning brev kan enligt föreskrifterna ske av genom öppnande och genomläsning innehållet, öppnande av utan genomläsning eller genomlysning oöppnat brev. Har brev av ett öppnats enbart för att söka efter otillåtna föremål får det inte läsas. Om ett brev från en intagen kan skickas efter ändring, skall den intagne få tillbaka brevet med besked detta. Anteckning, överstrykning om eller ändring i brev får inte göras tjänsteman vid anstalten. Bedöms av innehållet i ett brev straffbart eller lämnar upplysningar vara om brott, skall polismyndigheten snarast underrättas därom. Ett beslut att ett brev skall kvarhållas skall upprättas skriftligen. Av beslutet skall framgå vem meddelat beslutet, när beslutet har som meddelats samt uppgift om delgivning beslutet. av

9.2.2 överväganden och förslag 37-40 §§ lagförslaget

Det är uppenbart att granskning försändelser till eller från av en intagen måste ske även i fortsättningen. Liksom hittills bör granskningen ske av säkerhetsskäl, dvs. för förebygga att och hindra att intagna under anstaltsvistelsen planerar och leder brottslig verksamhet eller sätter säkerheten vid anstalten i fara genom att t.ex. förbereda rymningar eller ta emot narkotika eller andra otillåtna varor. Reglerna måste ha ett så preciserar innehåll att de intagna inte får anledning att ifrågasätta anstaltspersonalens rätt till

brevgranskning när

sådan är påkallad och å andra sidan det från att rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla intresset enhetlig tillämpning blir tillgodosett av i största möjliga utsträckning. . Brev och andra försändelser används i inte obetydlig utsträckning till att olovligen införa narkotika till intagna i anstalterna. Av praktiska skäl rör det sig om tämligen begränsade mängder vid varje införseltilltälle. Det är dock ändå ytterst allvarligt att brev och andra försändelser kan användas för att föra narkotika i anstalterna. Genom brevkontakter kan också planeras hur införsel av narkotika skall ske, och även

planering andra allvarliga brott i eller utanför anstalten kan ske av sådant sätt. Vid våra kontakter med företrädare för kriminalvården har från skilda håll, särskilt från anstaltsledning och personal vid vissa slutna lokalanstalter, framförts den åsikten att möjligheterna till kontroll försändelser är alltför begränsade. Bestämmelserna anses av också oklara och tämligen svåra att tillämpa. Detta leder till att man i vissa fall för inte åsidosätta reglerna underlåter att granska att försändelser till en intagen. Med hänsyn till kontrollen brev och andra försändelser inte att av kan ske med tillräcklig grad effektivitet bör en viss utvidgning av av granska inkommande och utgående försändelser ske, främst rätten att för att ytterligare öka anstaltemas möjligheter att bekämpa inflödet av narkotika. Narkotikasituationen är givetvis mest allvarlig i de slutna anstalterna. Någon egentlig skillnad synes därvidlag inte finnas mellan de nuvarande slutna lokal- och riksanstaltema. Enligt vår mening bör ökning kontrollmöjligheterna främst gälla de slutna anstalterna. en av Det är otillfredsställande att de intagna kan organisera införsel av narkotika och planera andra brott i brevväxling med personer utanför anstalten. Bl.a. bakgrund härav måste det vara möjligt för mot anstaltspersonalen att generellt ta del meddelanden i försändelser. av Det är givet utvidgad rätt att kontrollera försändelser innebär en att en viss kränkning de intagnas personliga integritet. Häremot måste av emellertid ställas det mycket starka intresset att hålla kriminalvårdsanstalterna fria från narkotika särskilt med tanke på intagna som inte använder narkotika och intagna vill komma ifrån sitt missbruk. som En lämplig ordning att brev och andra försändelser till synes vara eller från intagen i sluten anstalt får granskas för undersökning av en de innehåller otillåtna föremål. Sådan granskning bör också kunna om få ske för undersöka försändelsen innehåller något meddelande att om planläggning brottslig verksamhet, avvikande eller något annat om av liknande förfarande. När det gäller försändelser till intagna i slutna anstalter skulle således kriminalvården få rätt att även läsa innehållet försändelserna. En sådan rätt bör givetvis inte utnyttjas så att alla i brev kommer till kriminalvårdsanstalt blir föremål för som en granskning, vilket för övrigt inte torde vara praktiskt möjligt. Kriminalvårdsstyrelsen bör i anstaltsföreskrifterna eller i annat lämpligt sammanhang anvisningar för brevgranskningens närmare inriktning. ge Beträffande intagen på specialavdelning bör ingen ändring ske.

Kontroll skall ske försändelse till och från sådan intagen. Den av föreslagna bestämmelsen brevgranskning vid slutna anstalter finns om i 37 § första stycket lagförslaget. När det gäller försändelser till och från intagna i öppna anstalter gör sig kontrollbehovet inte lika starkt gällande beträffande intagna i som slutna anstalter. Det sagda hindrar inte att det liksom enligt KvaL - måste möjligt även kontrollera sådana försändelser. I princip vara att

torde de nuvarande reglerna kunnas överföras till den lagstiftnya ningen. Detta skulle innebära att kontroll försändelse till eller från av intagen i öppen anstalt får ske för ändamål besamma som anges träffande försändelse till eller från intagen i sluten anstalt. Kontrollerna skulle få ske antingen stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet eller om det finns anledning anta att försändelsen innehåller otillåtet föremål. Detta regleras i 37 § andra stycket lagförslaget. Vissa kategorier försändelser är för närvarande uteslutna från av granskning, nämligen sådan försändelse i25 § KvaL. Enligt som avses den bestämmelsen skall försändelse mellan intagen och svensk en myndighet, internationellt organ som har Sverige erkänd behörighet av att ta emot klagomål från enskilda eller advokat vidarebefordras utan granskning. Det är givetvis största vikt försändelser dessa av att av typer inte underkastas någon granskning i anstalterna. På grund härav bör bestämmelsen överföras till den lagen 38 § första stycket nya lagförslaget. . Enligt 25 § KvaL får dock försändelse kommer till intagen och som anges vara avsänd från myndighet, sådant internationellt organ eller advokat granskas om det skäligen kan misstänkas att uppgiften inte är riktig. Enligt vad vi inhämtat förekommer det ibland det till att en intagen kommer en försändelse komma från advokat eller som anges svensk myndighet men där misstanke finns att det inte förhåller sig på det sättet. Det är inte förenat med någon större svårighet komma att över ett oanvänt kuvert advokatbyrå eller hos myndighet. en en I dessa fall bör det möjligt kontrollera försändelsen vara att om verkligen kommer från den angivne avsändaren. Innan en sådan försändelse öppnas måste dock den uppgivne avsändaren först genom telefonsamtal eller på lämpligt kontaktas för annat sätt att om möjligt utröna om försändelsen verkligen kommer därifrån. För att en försändelse skall få kontrolleras enligt denna bestämmelse skall det således skäligen kunna misstänkas uppgiften att att försändelsen kommer från eller skall sändas till myndighet eller motsvarande inte är riktig. Enligt värt förmenade är denna reglering väl restriktiv. Det bör i stället vara tillräckligt det finns anledning misstänka att att uppgiften inte är riktig. Som tidigare angivits skall i fråga brev till om postverket 26 § tillämpas i stället för 25 Samma bör gälla i fortsättningen 38 § andra stycket lagförslaget. I 26 § KvaL har nyligen införts bestämmelse innebär en som att en intagen som hålls avskild från andra intagna under utredningen av ett disciplinärende också kan hindras från kontakter med andra personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för syftet att med utredningen inte skall äventyras. En bestämmelse med motsvarade innehåll bör finnas i den lagstiftningen 37 § tredje stycket lagnya förslaget.

Den allmänna föreskriften i 27 § första stycket om att granskning av försändelse inte får ingående än som är nödvändigt med vara mer hänsyn till granskningensv syfte bör vara kvar 39 § första stycket lagförslaget. Enligt andra stycket i samma paragraf skall den intagne närvarande vid öppning brev eller annan försändelse, om det vara av kan ske. Enligt vad vi inhämtat förekommer det relativt lämpligen sällan intagen är närvarande då försändelse till eller från att en en honom öppnas. Detta i allmänhet ha sin grund i att det är förenat synes med betydande praktiska svårigheter, särskilt vid de större riksanstalterna, att låta de intagna närvarande vid öppning av förvara sändelse. Enligt vår mening är det inte nödvändigt att en intagen, som blir föremål för kontroll försändelse, är närvarande vid kontrollen. av Däremot skall den intagne givetvis informeras om att kontrollen har lämnas något anträffats vid kontrolskett. Information bör vidare om

len. Det förekommer, nämnts, relativt ofta att otillåtna föremål som ovan anträffas vid kontroll. Den i 27 § tredje stycket KvaL angivna en regeln för dessa situationer ha lämplig utformning och bör därför synes

överföras till den nya lagstiftningen 33 § tredje stycket lagförslaget.

Som närmare har redovisats finns i 28 § en bestämmelse om ovan reglerna brevgranskning skall gälla även annat skriftligt att om

meddelande. I paragraf finns vidare ett stadgande om att

samma bestämmelserna brevgranskning även gäller sammanslutning av om intagna. Även dessa regler bör överföras till den nya lagstiftningen

40 § lagförslaget. I det upprättade lagförslaget har genomgående använts benämningen

försändelse. Häri inryms givetvis även vanliga

9.3 Besök

9.3.1 Gällande bestämmelser

Reglerna besök finns i 29 § KvaL. I paragrafen stadgas följande.

om

Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får besök är ägnat att äventyra säkerheten i mottaga som anstalten eller kan motverka hans anpassning i samhället eller som eljest till skada för honom eller Om en intagen under vara annan. utredning disciplinärende hålls avskild från andra inta na, får av ett han också vägras besök i den mån det är oundgängligen nö vändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Till underlag för bedömningen den som är intagen i sluten av om riksanstalt skall i ett särski1tfall fâ ta emot besök skall i förväg undersökas den besökande har dömts eller är misstänkt för om allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans

personliga förhållanden i övrigt. Vad har sagts gäller ej, i som nu den mån det är uppenbart obehövligt på grund den besökande av att är känd eller av annat skäl. Till underlag för bedömningen den är intagen i av om som annan anstalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall få besök ta emot får en sådan kontroll i andra stycket göras i den man det som avses är påkallat av säkerhetsskäl. Tjänsteman vid anstalten skall närvarande vid besök, det vara om är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök advokat av som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advokaten eller den intagne begär det. Som villkor för besök kan säkerhetsskäl föreskrivas den av att besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersökning väska, kasse eller av annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Huvudregeln i paragrafen är således att intagen får ta emot besök en i den utsträckning det lämpligen kan ske. Tanken bakom detta

stadgande är att det är av väsentlig betydelse för de intagna att ta emot besök, eftersom det minskar isoleringen och främjar deras möjligheter att knyta och vidmakthålla värdefulla kontakter med människor utom

anstalten. Uttrycket i den utsträckning det lämpligen kan ske inte tar sikte på den besökandes lämplighet utan syftar endast de praktiska förutsättningarna för mottagning besök vid anstalten. av I bestämmelsen har däremot gjorts undantag för vissa fall då det av andra skäl än som nyss nämnts kan finnas grundad anledning att vägra ett besök. Dessa undantag knyter i huvudsak till den besökandes an person eller relationerna mellan denne och den intagne. Under förarbetena till KvaL framhöll departementschefen det måste finnas att möjligheter att hindra besök som ett eller annat sätt kan ägnat vara att äventyra säkerheten i anstalten. Men till skillnad från vad som gäller i fråga om brevgranskning tillmäts inte enbart säkerhetssyn-

punkter betydelse. Det finns sålunda möjlighet att hindra besök som framstår som klart olämpligt från resocialiseringssynpunkt. Det gäller här besök som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller

eljest vara till skada för honom eller Departementschefen annan. underströk att tillämpningen dessa begränsningsregler bör av vara restriktiv, särskilt som man i viss mån kan neutralisera riskerna av ett visst besök genom att låta det ske under bevakning. Prop. 1974:20 s. 142.

Enligt 50 § KvaL får en intagen under utredningen i ett disciplin-

ärende tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är

oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall

äventyras. Kan den intagne inte hållas avskild i anstalten, får han enligt samma paragraf placeras i häkte, detta är lämpligare än att om han förs över till anstalt. Tidigare fanns inte något lagstöd annan att vägra en intagen, som hölls avskild enligt nyssnämnda bestämmelse i

KvaL, att ha kontakt med andra genom brev, besök eller telefonsamtal.

Genom en lagändring som trädde i kraft den l januari 1991 har i

KvaL i 29 § införts en möjlighet att vägra intagen, som i ett dis-

ciplinärende hålls avskild från andra intagna, besök. Under förarbetena framhöll departementschefcn att med hänsyn till den korta tid det är fråga i detta sammanhang avskildhet på grund av disciplinärende om får i högst fyra dagar möter den ytterligare inskränkning av de vara -

intagnas möjligheter att kommunicera med andra som därigenom sker

inte några allvarliga betänkligheter från t.ex. humanitär synpunkt prop. 198990:154 s. 32. Bestämmelserna i andra och tredje styckena infördes i paragrafen år

1982. Ändringarna syftade till att kontrollen skulle skärpas när det

gällde besök. Bakgrunden var att det i skilda sammanhang hade framkommit att en stor del av de otillåtna varor främst narkotika - kommer in i anstalterna överlämnas i samband med besök. Vidare som hade det framkommit att besöken också i vissa fall utnyttjades för planläggning av eller medverkan i brottslig verksamhet. Departementschefen fann det därför klarlagt att en förhållandevis sträng kontroll såväl av de personer som tillåts besöka anstalterna som av vad besökare medför måste upprätthållas prop. 198182: 141 s. 41. Enligt andra stycket skall till underlag för bedömningen av om besök till en intagen i sluten riksanstalt bör medges i det särskilda fallet i förväg undersökas den besökande har dömts för eller är misstänkt för om brottslig verksamhet. I den mån det behövs och lämpligen kan ske skall också inhämtas upplysningar om den besökandes personliga förhållanden, t.ex. om narkotikamissbruk. Kontroll behöver dock inte ske det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är om känd eller annat skäl. Enligt tredje stycket får kontroll göras även av i fråga besökande till intagna i slutna lokalanstalter eller i öppna om anstalter, när det är påkallat av säkerhetsskäl. Kontroll besökande i anstalt syftar naturligtvis främst till att få av kännedom den besökande är inblandad i narkotikahantering eller om liknade brottslig verksamhet. Av särskilt intresse är då om den annan besökande avtjänar fängelsestraff eller. är föremål för annat samhällsingripande. Uppgifter av det här slaget finns i det centrala kriminalvårdsregistret, hos frivården och hos polisen. Det är också främst dessa källor jämte innehållet i den dömdes akt som i - -

praktiken utnyttjas. Från polisen kan, när det behövs, uppgifter

telefonsamtal med berörda polismyndigheter eller med inhämtas genom rikspolisstyrelsen. Hur ingående kontrollen behöver varierar naturligtvis från fall vara till fall. Då det gäller t.ex. nära anförvanter anses ofta de upplysningar finns dessa i den intagnes akt vara tillfyllest. Akten kan också som om i många fall innehålla värdefulla upplysningar om andra personer som vill besöka den intagne. Det kan t.ex. framgå att den besökande är missbrukare eller att han tidigare har varit rnålskamrat till den intagne.

För att en person skall känd för anstalten krävs inte anses att anstalten har en ingående kännedom den besökandes om person. Självfallet äger sålunda en tjänsteman inom kriminalvårdsverket alltid tillträde till anstalterna. Då det gäller andra personer som skall besöka en intagen i tjänsten, exempelvis personal vid arbetsförmedling, tjänsteman vid socialtjänsten eller präst, måste det tillfyllest att vara anstalten vet att han är den tjänsteman han utger sig för att vara. Detsamma bör gälla för övervakare och besökare från kända, ideella organisationer. Detta hindrar inte att även dessa personer undantagsvis bör kontrolleras, om anledning till kontroll föreligger. De personer som har godkänts för besök förtecknas, så att beslutet är tillgängligt för all personal vid anstalten. Normalt görs ingen ny kontroll om inte nya omständigheter inträffat beträffande den besökande. En intagen måste i god tid före ett besök göra en framställan härom till anstaltschefen. Den intagne underrättas i samband härmed att om de personer som han uppger sig vilja ha besök kommer att av kontrolleras. Även den tilltänkte besökaren bör lämpligen underrättas i den utsträckning det kan ske utan olägenhet. Vid bedömningen om ett besök kan medföra fara från säkerhetssynpunkt, motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan anses personer själva som undergår fängelsestraff eller är föremål för kriminalvård i frihet inte böra besöka en intagen, om inte den besökande är nära anhörig till den intagne. Inte heller bör tillåtelse till besök lämnas är personer som misstänkta för brott eller missbrukar narkotika, i den mân sådana omständigheter kan utrönas. Personer som tidigare har varit straffade men där påföljden upphört och som inte är misstänkta för brott nya eller som missbrukar narkotika anses i princip få besöka intagna. Undantag bör givetvis göras om t.ex. den besökande och den intagne vid tidigare tillfälle begått brott tillsammans och det finns anledning att

anta att ett besök skulle utnyttjas till att planera brott.

nya Starka humanitära skäl talar emot att vägra en maka eller make, fästman eller fästmö eller sambo besök. Detsamma gäller föräldrar. Det torde nämligen regelmässigt leda till skadliga verkningar för den intagne om han avskärmas från personlig kontakt med sina nära anhöriga under lång tid. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen framhöll departementschefen att de humanitära hänsynen väger så tungt att nyssnämnda anhöriga regelmässigt bör tillåtas att besöka intagna även om sådana omständigheter föreligger som i annat fall skulle ha medfört att besöket hade vägrats prop. 198182: 141 43. Det sagda s. hindrar självfallet inte att besöksförbud kan meddelas för kortare eller längre tid för en närstående som t.ex. har försökt att smuggla in narkotika. Kontrollen i samband med en sådan närståendes besök kan intensifieras. Den intagne skall, om det finns anledning tro att han

mottagit något otillâtet, kroppsbesiktigas efter ett sådant besök. Kroppsbesiktning kan göras stickprovsvis i samband med dessa besök.

Bevakade besök kan också förekomma. 29 § fjärde stycket finns regler s.k. bevakat besök, dvs. besök I om i närvaro kriminalvårdstjänsteman. Tjänsteman skall vara närvaranav det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Departementschefen de om underströk i förarbetena till den aktuella bestämmelsen att bevakning bör förekomma endast i undantagsfall, med hänsyn till det obehag som sådan kontroll kan innebära för samtliga inblandade prop. 1974:20 en 143. Vid besök advokat biträder den intagne i rättslig s. av som angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advokaten eller den intagne begär det. Enligt departementschefen är biträdande jurist advokatbyrå alltid likställa med advokat i förevarande sammanhang. att paragrafens sista stycke finns reglerat vilka säkerhetsåtgärder som I kan föreskrivas villkor för att besök skall få ske. En besökande som underkastas kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Dessa kan får ske endast direkta säkerhetsskäl och under förutsättning åtgärder av besökande frivilligt går med på undersökningen. Vägrar han, att den besöket inte äga Regeln gäller också undersökning av väska, får rum. kasse eller liknande den besökande vill medföra. som Kroppsvisitation innebär i princip endast kontroll av den undersöktes

kläder. Ytlig kroppsbesiktning inbegriper en ytlig granskning av en kropp. Undersökningen kan sâ till att den besökande persons sig alla sina kläder och stå upp, varefter den ombeds att ta av utför visitationen granskar de delar av kroppen som tjänsteman som fotsulorna. Även huvudhår och armhålor får granskas. är synliga samt det inte tillåtet be den skall undersökas att inta I övrigt är att som särskilda ställningar för de för ögat dolda delarna av kroppen skall att iakttas liksom inte heller att undersöka munhåla eller annan kunna kroppshâlighet eller beröra den undersöktes nakna kropp för att

undersöka delar av denna.

I förarbetena framhöll departementschefen att en ytlig kroppsbe-

inte kunde överskrida gränsen för vad som är godtagbart siktning anses från integritetssynpunkt underströk samtidigt att åtgärden kan men

allvarlig påfrestning för den exempelvis skall besöka

innebära en som anhörig. Mot den bakgrunden borde undersökningar av denna art en få utvecklas till rutinátgärder, utan i det särskilda fallet måste inte bedömning göras undersökningen befogad. I de fall alltid en av om bedöms fallet gäller enligt 52 § första stycket att bedå så vara c siktningen inte får göras ingående än ändamålet med åtgärden mer

kräver. Det borde således alltid, anförde departementschefen av-

slutningsvis, i förekommande fall prövas den ytliga kroppsbeom kan begränsas till vissa moment, t.ex. undersökning siktningen att avse huvudhår peruk, kontrollåtgärd beträffande vilken otvivelaktigt av en

ett särskilt praktiskt behov har gjort sig gällande. Prop. 198182: 141 s. 44. Det kan anmärkas att i 52 § andra stycket finns regler c om vem

som får verkställa eller bevittna ytlig kroppsbesiktning

av en kvinna.

Kriminalvårdsstyrelsens regler om besök finns i 82-94 §§ anstalts-

föreskrifterna. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. följande. Anstalten fattar beslut besök. Varje intagen om skall på lämpligt sätt upplysas om anstaltens regler för besök. Besök förutsätter den intagnes medgivande. Barn i åldern 2-14 år får efter prövning besöka noggrann

en intagen, under förutsättning att denne är barnets förälder eller

vårdnadshavare eller barnet under längre tid sammanbott med honom. I andra fall skall det finnas särskilda skäl till besöket. Ungdomar i ålder 15-17 år får inte besöka intagen sin vårdnadshavares en utan medgivande. En besökande skall legitimera sig, han inte känd om är av personalen vid anstalten. Besök skall äga i särskilda besöksrum rum eller i annat lämpligt utrymme. En besökande får således normalt inte tillträde till en intagens bostadsrum. Den besökande skall före sammanträffandet med den intagne informeras vad han får medföra om vid besöket. Om det bedöms nödvändigt den besökande kroppsvisiatt teras, skall undersökning av de tillhörigheter han önskar medföra vid besöket ske i hans närvaro. Andra tillhörigheter får inte undersökas. Dessa skall förvaras på ett betryggande sätt. Den besökande skall upplysas om att, om han inte vill underkasta sig kroppsvisitation, han har möjlighet att avlägsna sig utan att träffa den intagne. Föremål som den besökande önskar lämna till den intagne skall tas om hand av vakthavande tjänsteman. Denne skall undersöka föremålen och därefter överlämna dem till den intagne. Om narkotika, vapen eller annat, som den intagne kan skada sig själv eller annan med, påträffas vid visitation

av besökande, skall anstaltsledningen genast underrättas. Enligt anvisningarna skall därefter polisanmälan göras. Den besökande får inte sammanträffa med den intagne. Vid misstanke besökande om att har sådant föremål som nyss nämnts på eller i kroppen och har för avsikt att överlämna detta till den intagne, skall anstaltsledningen ,genast underrättas. Vid besök av utomstående skall hänsyn de tas intagnas anonymitetsskydd. Besökare får inte fotografera inom anstaltsområdet utan tillstånd. Vid bevakat besök skall samtal föras på språk, som förstås av den närvarande tjänstemännen. Vid behov skall tolk anlitas.

9.3.2 överväganden och förslag 41-43 §§ lagförslaget

Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt lever särskilt frihetsbe- - om rövandet sträcker sig över längre tid isolerad från omvärlden. en -

Kontaktema med andra inskränker sig av naturliga skäl till medintagna och personal. Mot denna bakgrund har besöken en väsentlig uppgift att fylla både för att mildra den intagnes isolering och för att ge honom möjlighet att knyta kontakter som kan ha positiv betydelse för hans återanpassning i samhället. Detta gäller givetvis främst besök av nära anhöriga men även av övervakare och andra personer som kan vara den intagne till hjälp. En särskilt utsatt grupp i detta sammanhang är utlänningar, som är utvisade och inte har några anhöriga i Sverige. Det är viktigt att det om möjligt arrangeras så att någon utomstående, t.ex. företrädare för ideella organisationer, besöker den intagne. Medan besöken således otvivelaktigt är av värde för att bryta de intagnas isolering och underlätta deras anpassning i samhället, vållar de emellertid även kriminalvården stora problem. Som i skilda sammanhang har påpekats inger narkotikasituationen i många anstalter stor oro. Narkotikan smugglas in i anstalterna på en mängd olika sätt. Besöken är en av den viktigaste införselvägarna. Möjligheterna till kontroll av besökarna är tämligen begränsade. Ofta förvaras narkotikan uppstoppad i någon kroppshålighet. Därigenom kan den inte upptäckas vid kontroll av en besökare, eftersom besökare inte får underkastas en annat än ytlig kroppsbesiktning. Sedan den intagne och hans besökare lämnats ensamma av anstaltspersonalen, kan besökaren lätt ta fram narkotikan och överlämna den till den intagne. Denne kan i sin tur svälja narkotikan eller stoppa upp den i någon kroppshålighet. Om narkotika sväljs, vilket är det vanligaste, kan det ta lång tid, innan den kommer ut den naturliga vägen. Detta gör att bevakningen av en intagen som kan misstänkas ha svalt ned narkotika blir utomordentligt resurskrävande. Den kontrollerade måste vara föremål för oavbruten tillsyn dygnet runt. Det är lätt att inse att den typen av kontroller måste bli förhållandevis sparsamt förekommande, och i princip kan sådan kontroll ske enbart när det finns mycket bestämda misstankar att det föreligger någon form smuggling genom nedsväljning. lnsmuggling på detta sätt kan avse betydande mängder narkotika. En särskild svårighet är att det inte alltid är aktiva narkotikamissbrukare som för smugglingen. Det kan i stället göras av intagna som inte svarar missbrukar och som därför inte blir föremål för lika noggranna kontroller. Icke missbrukande intagna kan förmås att medverka i smuggling olika sätt. Mycket tyder att hot om fysiskt våld är ett av de i sammanhanget viktigaste påtryckningsmedlen. Det är vár uppfattning att om man verkligen vill försvåra insmugglingen av narkotika till anstalterna måste kontrollmöjlighetema i samband med besök i anstalter, där det förekommer mycket narkotika, skärpas påtagligt. Förekomsten av narkotika är störst i de slutna anstalterna. I många

öppna lokalanstalter finns sällan eller aldrig någon narkotika. Nöd-

vändiga skärpningar av kontrollrutinerna vid besök bör därför ske i de

slutna anstalterna. När det gäller de slutna anstalterna föreligger inte någon egentlig skillnad mellan riks- och lokalanstalterna. Tvärtom har vi fått det intrycket att narkotikaproblemet är svårare att bemästra i vissa av de slutna lokalanstalterna än i motsvarande riksanstalter. Enligt nu gällande regler kan som villkor för besök säkerhetsskäl av föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersökning väska, kasse eller av annat dylikt som han vill medföra vid besöket. Det torde knappast kunna komma i fråga att underkasta besökande omfattande en mer. kontrollåtgärder. Det skulle sannolikt leda till att många i och för sig angelägna besök inte skulle bli av. Visserligen innebär vårt förslag beträffande kontrollåtgärder mot intagna en viss skärpning när det gäller möjligheterna att företa

kroppsbesiktning på en intagen se vidare avsnittet kontrollåtgärder

om mot intagna. Som nyss nämnts är emellertid kroppsbesiktning för att

utröna om en intagen har svalt något främmande föremål så resurskrävande att den typen av undersökning kan göras enbart i undantagsfall.

Skärpningarna av reglerna måste i stället ta sikte på att förhindra att narkotikan över huvud taget kan överlämnas från en besökare till en intagen. Här spelar den förtida kontrollen av besökarna stor roll. Genom att utröna huruvida en besökare är dömd för narkotikabrott eller känd missbrukare, kan många olämpliga besök förhindras Emellertid går det inte att bortse från att trots noggranna kontroller i förväg, medför många besökare narkotika. Som ovan anförts fyller besöken en viktig uppgiftnär det gäller att bryta de intagnas isolering och för att underlätta deras återanpassning i samhället. Det kan därför inte komma i fråga att minska möjligheterna till besök. Vad som i stället bör övervägas i sammanhanget är om inte besöken vid de slutna anstalterna i större utsträckning än vad som nu är fallet bör ske under mer kontrollerade former. Enligt nu gällande regler förekommer bevakade besök, dvs. besök då en anstaltstjänsteman är närvarade, endast i undantagsfall. Vid våra besök i kriminalvårdsanstalter och andra kontakter haft med företrädare för kriminalvården har från många håll framförts tanken att flera besök än

för närvarande borde vara bevakade för att minska möjligheterna till

insmuggling av narkotika. Dessa synpunkter i föreningen med den bestämda målsättningen att förekomsten av narkotika i de slutna anstalterna ovillkorligen måste minskas har gjort oss övertygade om att kontrollerna bör skärpas inte bara före och efter besök utan framför allt under besöken. Bevakade besök kan enligt nu gällande regler ske enbart genom att kriminalvårdstjänsteman är närvarande under besöket. Om antalet besök som är föremål för någon kontroll skall öka i påtaglig utsträckning måste andra kontrollsystem kunna användas. Det enda system som härvid ter sig realistiskt är att besöksrummen utformas så

att den intagne och den besökande inte kan ha någon fysisk kontakt med varandra. Självfallet är kvaliteten i ett sådant besök inte jämförbar med ett normalt besök, men å andra sidan kan narkotika inte smugglas in i anstalten. Sammantaget har vi kommit till den slutsatsen att andelen kontrollerade besök i sluten anstalt bör ökas. Inom kriminalvården strävar man differentieringsåtgärder skilja narkotikaberoende efter att genom olika intagna från sådana som inte är beroende. I vissa slutna anstalter och anstaltsavdelningar finns därför i princip inte några missbrukare. För denna typ anstalter finns inget egentligt behov av kontrollerade av besök. Däremot bör enligt vår mening kontrollerade besök vara huvudregel i anstalter, där det förekommer narkotika. En lämplig ordning synes vara att Kriminalvårdsstyrelsen får, om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen i en viss anstalt eller anstaltsavdelning, besluta att de intagna vid sådan anstalt eller anstaltsavdelen ning får ta emot endast kontrollerade besök. Kriminalvårdsstyrelsen torde kunna delegera denna beslutsrätt till regionchef. Ett beslut om kontrollerade besök vid anstalt eller avdelning avser således alla en är intagna där. Beslut allmän besökskontroll bör meddelas ensom om dast beträffande sådana anstalter till vilka narkotikaberoende intagna koncentreras. Visar det sig att narkotika förekommer också i någon anstalt med klientelsammansättning bör sådant beslut kunna annan meddelas att tillfälligt gälla också den anstalten, om inte problemet inte kan åtgärdas genom att vissa intagna flyttas från anstalten. Å andra sidan bör den allmänna besökskontrollen hävas, om en anstalt med ett narkotikaberoende klientel visat sig narkotikafri under en längre tid. Kontrollerat besök sker antingen i närvaro av en kriminalvårdstjänsteman eller enligt vårt förslag i ett besöksrum där den intagne - och den besökande inte kan ha någon fysisk kontakt med varandra. Som vi framhållit innebär kontrollen att värdet av besöket inte ovan blir detsamma. En intagen i anstalt, där kontrollerat besök gäller som allmän regel, bör därför kunna medges okontrollerat besök om det en föreligger särskilda skäl. Detta bör dock inte komma i fråga förrän anstaltspersonalen är övertygad att den intagne inte smugglar in om narkotika för eller räkning. Det system med kontaktegen annans mannaskap håller på att byggas upp inom kriminalvården kan som nu därvid komma att spela avgörande roll. Genom detta system blir det en betydligt lättare att göra individuella bedömningar av de intagna. Intagen i öppen anstalt bör liksom enligt nu gällande regler få ta besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Normalt bör i emot öppen anstalt inte finnas intagna inte kan ta emot okontrollerat som besök. I något enstaka fall torde dock detta förekomma. Med hänsyn härtill bör även i öppen anstalt finnas möjlighet att anordna kontrollerat besök.

Både i öppen och sluten anstalt bör det finnas möjlighet att vägra besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller kan som motverka den intagnes anpassning i samhället eller till annars vara skada för honom eller annan. Enligt nu gällande regler skall besökande till intagen i sluten riksanstalt underkastas viss kontroll. Denna regel bör överföras till den nya lagen och utsträckas till att gälla alla slutna anstalter. Kontroll behöver dock inte ske om det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl. I vissa fall kan sådan kontroll behöva göras även beträffande besökare till intagen i öppen anstalt. Ny lagstiftning bör därför medge anstalterna att göra sådan kontroll. Den i 29 § KvaL nyligen införda bestämmelsen om att intagen som är föremål för disciplinutredning kan vägras besök, bör överföras till ny lagstiftning. Liksom enligt KvaL bör i princip alltid advokat, som biträder en intagen i rättslig angelägenhet, få träffa den intagne utan att någon kriminalvårdstjänsteman är närvarande. Inte heller någon annan begränsning i kontakten bör förekomma annat än på begäran av advokaten eller den intagne. Lagförslagets regler om besök finns i 41-43 §§.

9.4 Telefonkontakter

9.4.1 Gällande bestämmelser

Reglerna om intagnas telefonkontakter med personer utanför anstalten finns i 30 § KvaL. Bestämmelserna har väsentligen utformats i överensstämmelse med reglerna om besök. Av första stycket framgår att telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom telefonsamtal i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Dessa regler överensstämmer, som nyss nämnts, i allt väsentligt med motsvarande regler angående besök. I paragrafens andra stycket stadgas att beträffande den som den intagne önskar samtala med kan sådan kontroll som avses i 29 § andra stycket göras i den mån det anses behövligt. Regeln alltså stöd för ger

vid behov kontroll företas beträffande en person som att samma typ av intagen vill samtala med i telefon när fråga är om besökande. en som kontrollen inte är obligatorisk sammanhänger med att omedelbar Att införsel exempelvis narkotika inte kan vara aktuellt i de fall som av här liksom tiden för kontroll i allmänhet är mera knapp avses av att en än vid besök jmf. l98l82:l4l s. 45. prop. Slutligen föreskrivs i paragrafens sista stycke att om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga endast med den intagnes rum vetskap. Telefon med advokat biträder den intagne i rättslig som angelägenhet får inte avlyssnas utan den intagnes medgivande. Kriminalvárdsstyrelsens anstaltsföreskrifter stadgas att tele- I fonautomat skall finnas i lokalanstalt och öppen riksanstalt samt att om

intagens telefonsamtal rör hans frigivningssituation, skall anstalten

en för kostnaden. svara

9.4.2 överväganden och förslag 44 § lagförslaget

nå kontakt med nära anhöriga och värmer telefon är Möjligheten att betydelse för de intagna. Det kan därför inte komma i fråga att av stor intagnas rätt samtala i telefon. Under utredningsarbetet inskränka de att framkommit anledning anta att reglerna härom har inget som ger oss bör ändras. förtjänar dock påpekas det är största vikt att personalen Det att av anstalterna kontrollera med de intagna samtalar i telefon. vid noga vem kan nämligen inte bortses från att många narkotikaaffärer görs upp Det vid telefonsamtal.

9.5 Gemensamma bestämmelser

9.5. l Gällande bestämmelser

§ KvaL får regeringen beträffande viss intagen besluta om Enligt 31 en bestämmelserna i 25-30 §§, det är påkallat med avvikelser från om eller till risken för att den intagne under hänsyn till rikets säkerhet verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar anvâld, hot eller tvång för politiska syften. vändande av alltså meddela beslut särskilda restriktioner Regeringen kan om beträffande brev, besök och telefonsamtal för en viss intagen som

tillhör intagna. en av två grupper av meddelas det i visst fall är påkallat med Sådana restriktioner kan om Närmast den situationen att det är hänsyn till rikets säkerhet. avses

mycket angeläget att hindra intagen från lämna hemliga en att ut militära uppgifter som han fått kännedom i samband med brottslig om verksamhet. Den andra gruppen intagna bestämmelsen tar sikte på är sådana som som kan befaras medverka i brott terroristkaraktär. Det krävs i och av för sig inte att den intagne dömts för våldsbrott terroristkaraktär för av att särskilda restriktioner skall beslutas regeringen. Vad av som krävs är att det är påkallat med hänsyn till risken för den intagne att under straffverkställigheten medverkar till något sådant brott. Självfallet har det för den riskbedömning terroristbrott som avser stor betydelse om den intagne avtjänar straff eller tidigare har dömts för ett sådant brott. Men även i ett fall då den intagne inte har gjort sig skyldig till en sådan brottslighet kan det med hänsyn till omständigheterna finnas fog för att befara att denne medverkar i terroristbrottslighet. Exempelvis kan denne ha gjort sig skyldig till någon helt annan typ av brott men ändå misstänkas att vilja begå brott av terroristkaraktär. Jmf. 1989902130 48. prop. s. Denna bestämmelse tillämpas naturliga skäl mycket sällan. Ett av förordnade enligt bestämmelsen kan t.ex. ankommande och avse att avgående försändelser skall granskas polisen liksom besök och av att telefonsamtal skall godkännas polis. av

9.5.2 överväganden och förslag 45 § lagförslaget

Det synes oundgängligen nödvändigt restriktioner mäste i att göras vissa speciella fall beträffande intagens kontakt med en personer utom anstalten. Bestämmelsen i 31 § KvaL har lagändring genom en som trädde i kraft den l juli 1990 underkastats vissa ändringar. Vi har under vårt arbete inte funnit något tyder på bestämmelsen som att redan nu bör bli föremål för ytterligare ändringar. Den bör därför överföras oförändrad till lagstiftning på området. en ny

10 Vistelse utom anstalt

10.1 Inledning

l detta avsnitt behandlas de former av vistelse utom anstalt som förekommer enligt KvaL. Kriminalvården i anstalt skall utformas så att skadliga effekter av frihetsberövandet motverkas. Vidare skall kriminalvården vidta

åtgärder för att främja den intagnes anpassning i samhället. Åtgärder

skall också vidtas för att förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalt. För dessa ändamål kan intagen kan under vissa omständigen heter få tillstånd att vistas utanför anstalt. De olika former av utevistelse förekommer är i huvudsak utevistelse för fritidssom aktiviteter, permission, frigång och utevistelse enligt 34 § KvaL.

10.2 Permission

De intagnas permissioner från kriminalvårdsanstaltema har i den allmänna debatten ofta ifrågasatts. Förekommande kritik har huvudsakligen varit två slag. Dels har det gjorts gällande att de intagna av missköter sig under permissionerna, dels anses det att permissionema urholkar fängelsestraffet. Nuvarande regler om permission tillkom huvudsakligen genom år 1974 års kriminalvårdsreform. Permission kan antingen vara korttidspermission enligt 32 § KvaL eller frigivningsperrnission enligt 33 Korttidspennission indelas i sin tur vanligen i regelbunden respektive särskild permission. Med regelbunden permission förstås sådan korttidspermission beviljas i syfte att underlätta den intagnes som anpassning i samhället. l den mån några särskilda skäl inte föranleder annat beviljas permissioner detta slag på regelbundet återkommande av tider sedan den dömde avtjänat en viss del av straffet kvalifikationsti- anstalt. Avsikten med de regelbundna permissionema är bl.a. den i att den intagne skall kunna hålla viss kontakt med sin familj och med det sociala livet utanför anstalten. Särskild permission kan förekomma när det föreligger annan särskild anledning därtill.

lO.2.1 Permission före 1974 års kriminalvârdsreform

Före 1974 års kriminalvärdsreform farms två slag av permissioner, dels korttidspermission, som gavs under anstaltsvistelsen, dels långtidspermission, som var avsedd att vara en övergångsform från anstaltsvistelse till frivärd. Om fara för missbruk inte ansågs föreligga kunde intagen tillstånd att besöka närstående som var svårt sjuk eller att närvara vid närståendes begravning. Även i andra fall då det med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest fanns starka skäl för det, kunde den intagne lämna anstalten för viss tid. Genom ett vårdcirkulär, 61949, skilde nr man beträffande korttidspermission mellan regelbunden permission, som kunde förekomma vid längre anstaltstid, och särskild pennission, som kunde beviljas det fanns starka skäl för permission. Även den om om författningstext som reglerade möjligheterna till korttidspermission i sak hade varit oförändrad sedan år 1945, hade antalet korttidspennissioner ökat avsevärt. Detta ansågs bero på att Kriminalvårdsstyrelsens praxis hade blivit generösare beträffande rekvisitet starka skäl. Det fanns i 1965 års behandlingslag särskilda bestämmelser om långtidspermission. Enligt dessa kunde den intagne få tillstånd att lämna anstalten för en tid av högst fjorton dagar, det ansågs om erforderligt för att han skulle kunna ordna sin situation inför frigivningen.

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

Beträffande intagnas möjligheter till permission anförde KAIKi betänkandet SOU 1971:74 Kriminalvård i anstalt s. 154-158 bl.a. följande. Det stora antalet förekommande korttidsperrnissioner medförde risker för missbruk. Vid bedömning av om det lämpligt var att ytterligare utvidga perrnissionsinstitutet borde hänsyn i första hand tas till om behandlingsfördelama med ett utvidgat permissionsinstimt kunde uppväga riskerna med en utvidgning. De behandlingsmässiga erfarenheterna från de regelbundna permissionerna för intagna med längre anstaltstider fick enligt KAIK anses vara övervägande positiva. - Genom att de intagna hade något mera näraliggande att fram mot in se frigivningen, torde den psykiska press som anstaltsvistelsen innebar ha minskat. Man kunde därför anta att den intagne blev positivt mera inställd till anstaltsbehandlingen och sin rehabilitering. Genom de regelbundna permissionerna kunde den intagne hålla betydelsefull en och direkt personlig kontakt med sina närstående och yttervärlden i övrigt. Detta kunde enligt KAIK bidra till att minska skadeverkningarna av anstaltsvistelsen och underlätta den intagnes övergång till livet i frihet. Enligt kommittén övervägde de behandlingsmässiga

fördelarna med regelbundna permissioner dess nackdelar. Varje permission borde dock föregås individuell bedömning av den av en säkerhetsrisk som kunde föreligga. I anslutning till dåvarande praxis föreslog kommittén att lagtexten borde utformas så den medgav utvidgad användning av såväl att en regelbundna särskilda korttidspermissioner. Beträffande de regelsom bundna permissionerna, avsågs utgöra ett led i behandlingen, som ansåg kommittén det inte nödvändigt att upprätthålla ett formellt krav ingen eller ringa fara för missbruk skulle föreligga. KAIK att dock bedömning eventuell fara för missbruk gjordes förutsatte att en av innan permission beviljades. Vad gällde korttidspermission särskilda skäl ansåg kommittén att av i fortsättningen borde krävas att det förelåg ingen eller ringa det även fara för missbruk. Den särskilda permissionen kunde innebära

risker för permissionsmissbruk. En sådan permission kunde

avsevärda aktuell i början anstaltstiden innan det funnits möjlighet att bilda bli av sig uppfattning om den intagne. en Institutet långtidspermission hade enligt KAIK motsvarat förväntbakom dess införande. För art öka dess användbarhet ville ningarna kommittén slopa tidsbegränsningen fjorton dagar. Dessutom ville om det skulle införas möjlighet att vid fängelse eller kommittén att en långtidspermission redan före tidigaste dag för villkorlig intemering ge frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Skälet var att ge den utnyttja viss behandlingsmöjlighet utanför intagne möjlighet att anstalten, s.k. långtidspermission i rehabiliterande syfte.

Kriminalvårdsberedningen

Kriminalvårdsberedningen anförde i betänkandet SOU 1972:64 Kriminalvård s. 212, kom att ligga till grund för 1974 års som reform, bl.a. följande permissioner. Korttidspermissionerna var om förhindra skadliga effekter anstaltstillvaron och för värdefulla för att av möjlighet behålla kontakten med anhöriga och att ge de intagna att kunde bidra till deras resocialisering. Med reservation för andra som för beviljande korttidspennission år 1972 hade skärpts att reglerna av kategorier intagna instämde beredningen i KAIK:s synpunkter för vissa rörande korttidspermission. förslag de dömts till fängelse eller intemering KAIK:s att även som få långtidspermission i rehabiliteringssyfte ansåg skulle kunna Kriminalvårdsberedningen värdefullt. Ett sådan ordning kunde vara anstaltsvården betydligt vidgade möjligheter för enligt beredningen ge rehabiliteringsverksamhet. Det kunde även utgöra ett led en planmässig integrationen mellan anstalts- och frivård. Genom sådana långtidsi kunde enligt beredningen bl.a. skapa nya och mer pennissioner man

differentierade möjligheter till vård narkotikamissbrukare. av Om anstaltsvistelsen förkortades med hjälp långtidspermission, av skulle det emellertid kunna tunna ut påföljdens allmänpreventiva effekt. En noggrann planering, tillsammans med upprätthållna krav på efterlevnad

av pennissionsvillkoren, skulle emellertid kunna effektiv kontroll ge en

av permittentens livsföring och förbättra förutsättningarna för hans

rehabilitering. Beredningen instämde i stort sett också i KAIK:s förslag

om långtidspermission förberedelse för frigivning.

som

lO.2.2 Nuvarande

ordning

Gällande bestämmelser

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas tillstånd att länma anstalten för viss kort

tid korttidspermission, om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt

brottslig verksamhet eller avsevärd fara för missbruk. annat Vid denna

bedömning skall särskilt beaktas den intagne har nyttjat eller

om förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d Korttidspermission får enligt andra stycket i samma paragraf också särskild anledning ges, om annan föreligger än i första stycket. Intagen som anges som avses i 7 § tredje stycket får inte beviljas korttidspermission enligt 32 § första stycket och får i övrigt beviljas korttidspermission endast synnerliga skäl om föreligger. För korttidspermission får ställas de villkor som anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är tillsyn noggrann behövlig, får det föreskrivas att den intagne under

permissionen skall stå under bevakning. Intagna som avses i 7 § tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning.

I l2 § andra och tredje styckena KvaF finns vissa restriktioner beträffande korttidspermission enligt 32 § första stycket KvaL. Enligt dessa bör det föreligga särskilda skäl, sådan permission skall om beviljas intagen som dömts till fängelse i lägst två år och som ännu

inte har avtjänat sex månader straffet. Har den intagne varit häktad av

inräknas häktningstiden; Kriminalvárdsstyrelsen

kan dock föreskriva att viss tid av straffet bör ha avtjänats i anstalt innan permission beviljas. Intagen dömts till fängelse i lägst som två år för s.k. terroristbrott bör enligt 12 § tredje stycket KvaF inte beviljas sådan korttidspermission annat än det finns särskilda skäl härför. om Vad gäller frigivningspermission föreskrivs i 33 § KvaL i lydelse

som trädde i kraft den 1 juli 1993 1993:203 intagen till förbeatt redande av frigivning kan beviljas permission under viss längre tid frigivningspermission. Sådan permission fâr inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning kan komma i fråga. För frigivnings-

permission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Tid för vistelse utanför anstalt, bl.a. permission enligt 32 eller 33 §§ KvaL skall enligt 39 § inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar mot det.

Anstaltsföresknjiema

I 97-120 §§ anstaltsföreskrifterna KVVFS 1990:10 finns ytterligare bestämmelser permission. Enligt dessa gäller bl.a. följande. Återom kommande korttidspermission regelbunden permission får beviljas intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två månader och som inte särbehandlas enligt 7 § tredje stycket KvaL. Regelbunden permission föregås av en individuellt bestämd kvalifikationstid. Vad gäller kvaliñkationstid föreskrivs i anstaltsföreskrifterna bl.a. följande. Regelbunden permission får normalt beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda strafftiden avtjänats, s.k. normaltid. Vid förhöjd risk för återfall i brott eller annat missbruk förlängs kvaliñkationstiden. Den polis- och åklagarmyndighet som handlagt ärendet rörande den intagne kontaktas för information, om det inte är obehövligt. Intagen i öppen anstalt, som avtjänar ett fängelsestraff understiger två år, får utan hinder av bestämmelserna om som normaltid beviljas regelbunden permission redan efter en kvalifikationstid av en månad, om strafftiden är högst ett år, och två månader om straffet överstiger ett år. Regelbunden permission får dock inte beviljas förrän minst en månad har avtjänats i anstalt. Intagen som avtjänar ett fängelsestraff på mer än åtta år får beviljas regelbunden permission efter en normaltid av två år. För intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två år-eller som är placerad i sluten anstalt kan regelbunden permission beviljas före den för honom gällande normaltiden, om det föreligger särskilda skäl härför. Intagen som avtjänar fängelse i lägst två år får som regel inte beviljas regelbunden perrnission förrän sex månader av verkställigheten avtjänats. Vid fängelse på livstid får intagen beviljas regelbunden permission tidigast efter två år och sex månader av verkställigheten. I anstaltsföreskrifterna anges vidare-att intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt som regel får beviljas ny regelbunden permission först en månad efter föregående permission. Intagen i sluten riksanstalt får som regel beviljas ny regelbunden permission först två månader efter föregående permission. Regelbunden permission får inte beviljas under de två sista veckorna före Villkorlig frigivning. Regelbunden permission får i viss utsträckning förskjutas till jul-, nyårs- eller trettondedagshelgen.

När regelbunden permission beviljas första gången får, enligt anstaltsföreskrifterna, permissionen omfatta högst 48 timmar. När permission därefter beviljas får den omfatta högst 72 timmar. Intagen, som har frigång, kan få återkommande komidspermission något oftare än övriga intagna. Å andra sidan då varje är permissionsperiod kortare. Beträffande särskild permission i anstaltsföreskrifterna att anges sådan får beviljas för att intagen skall kunna ombesörja väsentlig angelägenhet, som inte kan ombesörjas under regelbunden permission eller på annat sätt. Särskild permission får beviljas bl.a. för att intagen skall tillfälle att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara vid närståendes begravning, inställa sig vid domstol eller annan myndighet, på annat sätt bevaka sina intressen i rättslig angelägenhet eller vidta förberedelse inför frigivning. Särskild permission får också beviljas av medicinska skäl. Har intagen misskött sig innan han haft regelbunden permission, krävs det därefter i vissa fall mycket starka skäl för särskild permission. Enligt anstaltsföreskrifterna kan intagen, om det är påkallat med hänsyn till hans personliga förhållanden, även få s.k. lokalanstaltspermission för att besöka frivärdsmyndighet, sociala myndigheter, sjukvårdsinrättningar, övervakare, tilltänkt arbetsgivare eller annan som kan medverka vid förberedelser inför frigivningen. Innan lokalanstaltspermission beviljas skall det undersökas om inte ändamålet med permissionen lämpligen kan tillgodoses i samband med regelbunden permission. Intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt vilken är i regelbunden permissionsgång, får gång varje månad beviljas även en s.k. besökspermission under högst sex timmar i samband med att han tar emot besök av anhörig eller annan närstående. Om det inte föreligger påtaglig fara för missbruk kan intagen beviljas s.k. transportpermission för att på egen hand resa till anstalt, som han skall förflyttas till. Vid risk för missbruk av eller för att förbereda regelbunden permission, kan sådan permission föregås eller flera av en kortare s.k. träningspermissioner. l anstaltsföreskrifterna finns vidare bestämmelser om s.k. lufthâlspermission, som är en kortare bevakad permission för att minska skadeverkningar av långa frihetsberövanden. Sådan permission kan beviljas intagen som särbehandlas enligt 7 § tredje stycket KvaL eller den som avtjänar livstidsstraff och som har en kvalifikationstid på lägst tvâ år och sex månader. Vidare kan lufthâlspermission beviljas den för vilken regeringen meddelat förordnande enligt 31 § KvaL, den som dömts för s.k. terroristbrott eller som till följd av utvisning eller av annan anledning inte medges regelbunden permission. Innan s.k. lufthâlspermission beviljas skall det göras en bedömning av behov och säkerhetskrav i varje enskilt fall.

Beträffande planering permission anges i anstaltsföreskrifterna att av permission skall förberedas och planeras för att minska risken för en missbruk, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas de förhållanden under vilka permissionen skall tillbringas och de villkor som behöver ställas. På begäran av polismyndighet, eller om det annars bedöms erforderligt, skall polismyndigheten perrnissionsorten underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas om en bevakad permission och permission för intagen som dömts till fängelse i om lägst två år. Har den intagne dömts för brott mot person skall, enligt anstaltsföreskrifterna, målsäganden underrättas om en förestående permission, det bedöms erforderligt. Sådan underrättelse skall även om lämnas målsägande begär det. Den intagne skall som regel en som upplysas lämnad underrättelse. om När det gäller villkor för permission föreskrivs i anstaltsföreskrifterna det för korttidsperrnission skall ställas de villkor som att bedöms nödvändiga för att motverka misskötsamhet. Finns det en uttalad risk för intagen kan komma att avvika under permission, att det bör beviljas särskild permission, skall permissionen vara men trots bevakad. Med bevakad permission att den intagne under hela menas vistelsen utanför anstalten skall stå under tillsyn av minst två kriminalvårdstjänstemän, minst skall tillhöra anstaltens vård- och tillvarav en synspersonal. Om tillsyn under permission är ordnad annat sätt

föreligger obevakad permission. I anstaltsföreskriftema vidare att intagen som under verkstälanges ligheten begått nytt brott, rymt eller försökt rymmafrån anstalten eller uteblivit efter permission, får beviljas regelbunden permission efter

tidigast fyra månader från det brottet begicks, senaste försöket att

ägde eller verkställigheten återupptogs, om han är intagen

rymma rum i lokalanstalt eller öppen riksanstalt. För intagen i sluten riksanstalt är motsvarande månader. Har intagen under verkställigheten gjort tid sex

sig skyldig till permissionsmissbruk inte är ringa, innehaft eller

som i berusningssyfte varit påverkad läkemedel eller annat berusningsav medel än narkotika, varit påverkad narkotika utan att detta utgör av brott, innehaft föremål är avsedda för bruk av narkotika eller utan som giltigt skäl vägrat lämna urinprov för droganalys, får permission inte beviljas förrän två månader efter det förseelsen begicks eller verkställigheten återupptogs, han är intagen i lokalanstalt eller öppen om riksanstalt. För intagen i sluten riksanstalt uppgår motsvarande tid till

fyra månader.

Särregler för kriminalvárdsanstalterna Skogome, Tillberga och Studiegárden

Särskilda regler för regelbunden permission tillämpas vid kriminalvårdsanstalterna Skogome, Tillberga och Studiegården. Intagen kan erhålla regelbunden permission från kriminalvårdsanstaltema Skogome och Tillberga från arbetets slut på fredagen till söndagkväll, medan permissionstiden från Studiegården uppgår till 36 timmar. Som en kompensation för dessa korta permissionstider erhåller de intagna normalt permission med tätare intervall än förekommer. som armars Intagen i kva Tillberga och Studiegården får permission vararman vecka, medan intagen i kva Skogome kan få permission var tredje vecka.

Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd

Kriminalvârdsstyrelsen har utfärdat allmänna råd permission om ARK 1989:1. I dessa bl.a. följande regelbunden anges om permission. Frågan om permission avgörs efter samlad bedömning. en I första hand tar prövningen sikte på att avgöra regelbunden permission om över huvud taget kan komma ifråga, dvs. bedömning görs risken en av för fortsatt brottslig verksamhet eller missbruk permission. annat av Bland de omständigheter som enligt de allmänna råden alltid bör beaktas

nämns arten och omfattningen aktuell brottslighet, strafftidens av längd, återstående tid till villkorlig frigivning och tidigare brottslighet. Vidare nämns misstanke fortsatt brottslighet om och den intagnes personliga förhållanden såsom ålder,

personlighetsutveckling, social

förankring, förhållande till droger hans psykiska och samt somatiska tillstånd. Enligt de allmänna råden skall vidare beaktas den intagnes relationer till omgivningen såsom anhöriga, hans anknytning till Sverige, utfallet tidigare och pågående verkställighet av i olika avseenden och de förhållanden under vilka han kommer att tillbringa eventuella permissioner. Det också regelbunden anges att permission skall förberedas och planeras Särskild noggrant. uppmärksamhet bör ägnas de förhållanden under vilken regelbunden permission skall tillbringas och vilka villkor behövs. Den intagne som skall informeras syftet med och förutsättningarna om för regelbunden permission, om hur han skall förfara något oförutsett om inträffar under permissionen och konsekvenserna permissionsmissbruk. om av Uppgiven permissionsadress bör enligt de allmänna råden kontrolleras på lämpligt sätt.

10.2.3 Kriminalvårdsreformen år 1974

1973 års departementspromemoria

I 1973 års promemoria föreslogs att regelbunden korttidspermission normalt borde kunna vägras en intagen endast om det förelåg en avsevärd fara för missbruk. Bortsett från intagna med mycket korta strafftider borde enligt promemorieförslaget regelbunden korttidspermission ingå ett normalt led i anstaltsvården. Detta borde dock som inte gälla det begränsade antal lagöverträdare som yrkesmässigt eller i organiserade former ägnade sig brottslighet av särskilt allvarlig beskaffenhet. Enligt tidigare bestämmelser kunde särskild korttidspermission beviljas t.ex. för att den intagne skulle kunna besöka närstående som svårt sjuk eller närvara vid närståendes begravning. I behandvar lingslagen föreskrevs att sådan permission fick ges endast om fara för missbruk inte kunde föreligga. En sådan begränsning kunde anses enligt departementspromemorian vara särskilt motiverad, eftersom permission kunde bli aktuell innan hunnit bilda sig en uppfattning man den intagnes pålitlighet. Å andra sidan borde beaktas att det kunde om finnas speciellt starka skäl för permission och att risken för missbruk kunde neutraliseras genom att den intagne ställdes under bevakning. Enligt departementspromemorian borde det för sådan permission därför inte behöva föreligga något krav på frånvaro av risk för missbruk. I stället borde det föreskrivas att intagen, för att underlätta anpassningen i samhället, skulle kunna beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid, det inte förelåg avsevärd fara för missbruk. Vidare borde om det enligt promemorian föreskrivas att korttidspermission också fick det förelåg annan särskild anledning därtill. ges, om Det ansågs emellertid att det behövdes särskild reglering för vissa en långtidsdömda, kunde befaras vara särskilt benägna att avvika och som fortsätta brottslig verksamhet av särskilt allvarlig beskaffenhet. Denna borde enligt departementspromemorian vara placerad i sluten grupp anstalt. För intagen tillhörde denna kategori borde därför särskilda som restriktioner tillämpas vid korttidspermission. Enligt promemorieförslaborde det i sådana fall krävas synnerliga skäl för korttidspermisget sion. Beträffande långtidspermission angavs det i departementspromemorian att dessa hade stort värde ett led i förberedelse för som Villkorlig frigivning. Sådana permissioner hade emellertid inte kunnat användas i önskvärd utsträckning. Gällande tidsbegränsning om fjorton

dagar borde enligt promemorieförslaget därför slopas och möjlighet

permission redan från den dag då s.k. halvtidsfrigivning öppnas att ge kunde komma i fråga. Långtidspermission borde kallas frigivningspermission. Såväl KAlK som Kriminalvårdsberedningen hade

föreslagit att de intagna i vissa fall skulle kunna få långtidspermission i rehabiliteringssyfte. Enligt departementspromemorian borde det införas bestämmelser medgav sådan vistelse utanför anstalt. som

Departementschefens uttalanden

I förarbetena till 1974 års kriminalvârdsreform anförde departementschefen prop. 1974:20 93-96 bl.a. följande permissionsinstitus. om tet. De regelbundna korttidspermissionerna hade blivit ett normalt inslag i anstaltsvården för flertalet intagna, inte tillhörde det s.k. som korttidsklientelet. Denna utveckling hade skett oberoende den av att bestämmelse som låg till grund för dessa permissioner närmast gav uttryck för en förhållandevis restriktiv tillämpning. Sådana permissioner fick, enligt då gällande bestämmelse, beviljas endast fara för om missbruk inte kunde anses föreligga och det fanns starka skäl till permission med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest. Enligt 1973 års promemorieförslag skulle regelbunden korttidspermission kunna beviljas för att underlätta intagens anpassning i samhället, inte om faran för missbruk avsevärd. Dessutom skulle, liksom dittills, var korttidspermission få beviljas, det förelåg särskild anledning. om annan För sådan permission uppställde promemorieförslaget inte något krav på frånvaro av risk för missbruk. För de långtidsdömda enligt - som den föreslagna bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL skulle placeras i sluten anstalt innebar promemorieförslaget korttidspermission att skulle få beviljas endast det förelåg synnerliga skäl därtill. om Vid remissbehandlingen hade, med undantag, promemorieett par förslaget lämnats utan erinran. En remissinstans hade ansett det olämpligt att utesluta möjligheten till regelbunden korttidspermission först om faran för missbruk kunde bedömas avsevärd. Kriminalsom jvårdsstyrelsen hade hävdat att den speciella regeln korttidsom permission för vissa kategorier långtidsdömda innebar skärpning i en förhållande till dåvarande ordning. Enligt styrelsens mening borde bestämmelsen utgå. Departementschefen ansåg att regelbunden korttidspermission var ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Med hänsyn till dennas stora värde borde det inte finnas något avgörande hinder mot intagen sådana att ge en permissioner, även om det fanns viss risk för missbruk. Sådan en permission borde enligt departementschefen därför, såsom hade

föreslagits i promemorian, i regel vägras endast om faran för missbruk

var avsevärd. Vidare ansåg departementschefen att vid särskild korttidspermission borde det beaktas att det kunde föreligga speciellt starka skäl för permission och att mera påtagliga risker för missbruk i regel kunde neutraliseras att den intagne ställdes under genom

bevakning. Departementschefen anslöt sig till promemorieförslaget att frånvaron risk för missbruk inte borde vara en uttrycklig förutav sättning för särskilda korttidspermissioner. De föreslagna vidsträckta möjligheterna till korttidspermission borde inte gälla för den kategori lagöverträdare med långa strafftider som enligt den föreslagna specialregeln i 7 § tredje stycket skulle vara placerade i sluten anstalt. Detta gällde intagna yrkesmässigt eller som organiserade former ägnade sig brottslighet som från samhällets i synpunkt särskilt allvarlig beskaffenhet. Dessa borde under var av vistelsen i sluten anstalt underkastade särskilda restriktioner när vara det gällde korttidspermissioner. I likhet med promemorieförslaget departementschefen det borde införas särskild bestämmelse ansåg att en därom. Som föreslagits i promemorian borde korttidspermission i dessa fall få beviljas endast det förelåg synnerliga skäl därtill. Om den om intagne inte fick permission när han annars kunnat räkna med det, var det svårt undvika han upplevde sin speciella situation som starkt att att påfrestande. Mot bakgrund därav betonade departementschefen att det inte meningen denna kategori skulle vara helt avskuren från var att

möjlighet till permission. Avsikten var enligt departementschefen

permission i dessa fall alltid skulle få noggrann främst att frågan om en allsidig prövning. Departementschefen ansåg att hänsynen till och om samhällsskyddet i det enskilda fallet hade så stor betydelse att det medförde påtaglig risk för negativa följdverkningar, borde man i görligaste mån söka motverka det andra åtgärder inom angenom staltsvården. Korttidspermission under bevakning borde enligt departementschefen kunna utnyttjas för de intagna borde vara undersom kastade särskilda restriktioner i fråga om korttidspermission.

10.2.4 Lagstiftningen efter år 1974

1979 års ändring i bestämmelserna korttidspermission om

lagändring år 1979 1978:901 markerades i 32 § KvaL Genom en möjligheten vägra korttidspermission när det förelåg påtaglig risk att för den intagne skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. att Samtidigt utvidgades kretsen de intagna avses i 7 § tredje av som stycket KvaL till omfatta även andra intagna än brottslingar med att internationell anknytning och narkotikabrottslingar som kunde befaras fortsätta brottslig verksamhet särskilt allvarlig karaktär. en av Till grund för denna ändring bestämmelserna om korttidsav

låg departementspromemorian Ds Ju 1977: 13 Permissio-

permission inom kriminalvården, utarbetats arbetsgrupp inom ner som av en Justitiedepartementet. Genom kartläggning tillämpningen av been av permission hade arbetsgruppen konstaterat att de stämmelserna om

vidgade möjligheterna till permission hade införts 1974 års som genom reform hade fungerat väl för flertalet intagna. Omkring 90 procent av permissionema hade skötts. Gruppen ansåg det därför inte påkallat med någon allmän skärpning permissionsbestämmelsema. av Vid

denna kartläggning hade emellertid också framkommit

att även om permissionema i allmänhet utnyttjades på sätt, begick avsett en mindre grupp intagna, uppskattningsvis 200-300 tidigare personer, som var starkt kriminellt belastade, i utsträckning stor nya brott under permission. Undersökningsmaterialet antydde denna att grupp intagna tycktes erhålla permission i större omfattning än övriga intagna, vilket arbetsgruppen ansåg otillfredsställande. Arbetsgruppen föreslog därför att permissionsbestämmelsen i 32 § första stycket KvaL skulle ändras så att korttidspermission kunde beviljas, inte påtaglig fara om för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk förelåg. Det föreslagna tillägget fara för fortsatt om brottslighet tog främst sikte på den lilla intagna regelmässigt grupp av som utnyttjade permissionema för brottslighet. Arbetsgruppen avsåg däremot ny inte någon allmän skärpning möjligheten för de intagna av att erhålla permission. Att viss risk för fortsatt brottslighet förelåg skulle enligt arbetsgruppen, liksom dittills, inte medföra att permission inte beviljades.

I motiven till 1979 års lagändring anförde departementschefen att han biträdde arbetsgruppens förslag till skärpning av permissionsbestämmelsema i 32 § första stycket KvaL så att möjligheten att vägra permission vid risk för fortsatt brottslighet särskilt markerades. Han anförde bl.a. följande. Korttidspermission skulle kunna beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk förelåg. Med hänsyn till rättssäkerheten det nödvändigt var att kriminalvården i det enskilda fallet gjorde så prövning en noggrann som möjligt. Det låg i sakens natur att särskild hänsyn till vad togs som förekommit i samband med tidigare permissioner. Mot bakgrund

av den ökade risk för brottslighet hängde med som samman ett intensivt narkotikamissbruk ansåg departementschefen den aktuella att situationen i detta hänseende också borde beaktas Arbetsnoga. gruppens undersökning gav visst stöd för det borde möjligt att vara att liberalisera permissionsbestämmelsema för vissa intagna. grupper av Departementschefen ansåg att det flertalet intagna i lokalanstalt stora och öppen riksanstalt borde kunna få regelbunden permission tidigare

och oftare än som skedde men att det ankom på Kriminalvårdsstyrelsen

att meddela föreskrifter permissionsfrekvens Prop. om m.m. 197879:62

1983 års ändring i bestämmelserna korttidspermission om

För att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet bland de dömda under anstaltstiden infördes år 1983 1982:401 vissa ändringar i KvaL. Dessa syftade bl.a. till att öka möjligheterna till särbehandling av särskilt brottsbenägna långtidsdöm-

da. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL om särbehandling av vissa långtidsdömda skärptes och stramades upp i flera hänseenden. Dåvarande krav flyktfara förutsättning för särbehandlings togs som bort. Enligt den lydelsen skulle det inte längre krävas att det var nya fråga särskilt allvarlig brottslighet för att en intagen skulle om hänföras till 7 § tredje stycket. Det i stället tillräckligt om det var kunde befaras den intagne under verkställigheten skulle ägna sig att allvarlig brottslighet. Reglerna särbehandling av intagna enligt 7 § om tredje stycket begränsades till sådana fall där den intagne dömts för narkotikabrott eller varusmuggling avseende narkotika. Vid grovt grov tillfälle ändrades även bestämmelserna om korttidspermission samma i 32 § KvaL. Enligt ett tillägg skulle det vid prövning av fråga om regelbunden permission särskilt beaktas den intagne hade nyttjat om eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov. Vidare föreskrevs att intagen som avsâgs i 7 § tredje stycket KvaL och som var placerad i sluten riksanstalt inte fick beviljas regelbunden korttidspermission. Denna kategori intagna fick beviljas särskild korttidspermission endast om det

förelåg synnerliga skäl därtill. I motiven anförde departementschefen att det för personer, som hade begått allvarliga narkotikabrott, ofta förelåg en särskild risk för fortsatt brottslighet, det angeläget att motverka. Det borde enligt som var

departementschefen inte få förekomma att en intagen som använt eller

förfarit olagligt med narkotika i anstalten beviljades regelannars bunden korttidspermission att det förflutit viss kvalifikationstid. utan en Enligt praxis anmäldes innehav narkotika inom anstalt till åtal. av - Undantag gjordes dock när fråga cannabisharts samt innehavet var om än 0,2 då i stället disciplinär bestraffning inte översteg mer gram,

förekom. Departementschefen anförde att uppskov med regelbunden

korttidspermission borde konsekvens av narkotikainnehav vara en oberoende åtal skedde eller disciplinär bestraffning ålades. Vid av om enstaka vägran lämna urinprov där det saknades anledning fall av att

intagne nyttjat narkotika ansåg departementschefen det

anta att den drastiskt vägra den intagne korttidspermission under lika dock för att kvalifikationstid skulle ha tillämpats vid styrkt missbruk eller lång som hantering narkotika. Prop. 1981 821141. annan av

1988 års ändring i bestämmelserna korttidspermission om

Genom en ändring år 1988 1988:622 i 7 § tredje stycket KvaL utvidgades denna bestämmelse till omfatta, förutom intagna att som dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet, också

andra intagna som avtjänade fängelse i lägst fyra år. Regleringen utvidgades dessutom till att, förutom intagen kunde befaras som vara särskilt benägen att fortsätta brottslig verksamhet allvarlig karaktär, av även omfatta intagen kunde befaras särskilt benägen som vara att avvika. Vidare föreskrevs att intagen avsågs i bestämmelsen alltid som skulle placeras i sluten anstalt. Som en följdändring slopades möjlig-

heten att medge korttidspermission för sådan intagen hänförlig som var till 7 § tredje stycket men inte var placerad i sluten riksanstalt. Vidare blev det obligatoriskt att denna kategori intagna under särskild korttidspermission skulle ha bevakning.

10.2.5 Kvalfikationstid för regelbunden

korttidspermission

Tidigare gällde enligt Kriminalvârdsstyrelsens dåvarande föreskrifter

olika kvaliñkationstider för regelbunden permission beroende på de intagnas anstaltsplacering. Enligt dessa borde intagen i lokalanstalt

eller öppen riksanstalt ha avtjänat tvâ månader straffet innan den av första regelbundna permissionen beviljades. Ny permission kunde

därefter normalt beviljas månad från den permissionens en senaste början. För en intagen i sluten riksanstalt dömts till fängelse som understigande två år borde den första permissionen beviljas efter sex månader av verkställigheten. Normalt borde efterföljande permission beviljas efter två månader från den permissionens början. senaste För intagen i sluten riksanstalt dömts till fängelse i lägst två år som bestämde Kriminalvårdsstyrelsen i det enskilda fallet när regelbunden

permission första gången kunde beviljas. Därvid beaktades rad olika en faktorer. Som allmänna riktlinjer gällde att kvalifikationstiden lág på

sex till tolv månader vid en strafftid på två till fyra år. Vid strafftid en på fyra till sex år uppgick kvalifikationstiden vanligen till åtta till arton månader, medan den vid strafftid på än år uppgick till tolv en mer sex till tjugofyra månader.

Den arbetsgrupp som såg över straffverkställigheten för intagna som dömts för ekonomiska brott, anförde i departementspromemorian Ds

Ju 1985:1 Lyxfångar finns dom bl.a. följande. Gruppen socialt väletablerade intagna placerades i utsträckning stor i öppna anstalter. Genomsnittligt sett fick de därför regelbunden permission tidigare än intagna som verkställde sitt straff i sluten riksanstalt. Syftet med de

regelbundna permissionerna att underlätta den intagnes anpassning var i samhället. Det kunde ifrågasättas intagna, socialt om som var

väletablerade, över huvud taget borde beviljas pemiissioner i detta syfte. Arbetsgruppen anförde vidare att de regelbundna permissionema emellertid även hade humanitär funktion. För att motverka en anstaltsskador det viktigt intagna med längre fängelsestraff var att kunde ha kontakt med anhöriga och med samhället utanför anstalten.

Det fanns enligt arbetsgruppen därför inte anledning att överväga annat också socialt väletablerade skulle kunna få regelbundna än att permissioner. Arbetsgruppen ansåg emellertid att ordningen med regelpermissioner kunde upplevas orättvis mot de intagna i bundna som riksanstalt. Regelbunden permissionsgång innebar nämligen en sluten lättnad i verkställigheten. Även från allmän synpunkt kunde påtaglig det ifrågasättas det inte fanns fördelar med mer enhetliga regler. om Mot denna bakgrund förordade arbetsgruppen att samma kvalifikationstid för första regelbundna permissionen skulle gälla för alla intagna med strafftid på två år eller oavsett anstaltsplacering. en mer, Kvalifikationstiden borde relaterad till strafftiden. vara

Departementschefen anförde i motiven till 12 § andra stycket KvaF

följande. Anstaltsplaceringen hade stor betydelse för när den bl.a. skulle komma i regelbunden permissionsgång. Endast risk för intagne missbruk och andra säkerhetsskäl skulle lägga hinder i vägen för en

liberal tillämpning permissionsinstitutet. Bland de

förhållandevis av anstalter förekom normalt inte några sådana skäl mot intagna i öppna regelbundna permissioner. En förhållandevis tidig regelbunden permissionsgång hade därför uppfattats integrerad del i öppenplacesom en Departementschefen anförde att även mot denna bakgrund var ringen. från allmän synpunkt rimligt med enhetlig regel om att intagna, det en fängelsestraff lägst två år, i princip skulle ha avtjänat som hade ett

månaders strafftid innan regelbunden permission beviljades. Det

sex i praktiken inte sällan fall där sådan skärpning av förekom en kvalifikationstiden vid lokalanstalter och öppna riksanstalter kunde vara lämplig. Detta gällde särskilt intagna med långvariga mindre yngre vilka i behov social rehabilitering. Enligt

fängelsestraff, var stort av departementschefen borde det därför kunna medges undantag från en

huvudregel enhetlig kvalifikationstid för regelbunden permission. om införas regel den hade dömts till Det borde därför en om att som två år borde kunna fä korttidspermission med stöd av fängelse i lägst första stycket KvaL innan han hade avtjänat sex månader av 32 § det fanns särskilda skäl. Regeringens förordningsstraffet, endast om motiv 1986:6

10.2.6 Förhållandet mellan regelbundna och särskilda

pennissioner

JO har i beslut den 10 september 1984 JO:s ämbetsberättelse 1985-86

s. 168 dnr 2461-1983 berört frågan förhållandet mellan regelom bundna och särskilda permissioner. Ärendet rörde intagen, en som ansökt om särskild permission för att i egenskap fastighetsägare av

vara närvarande vid ett sammanträde enligt fastighetsbildningslagen.

Särskild permission hade vägrats honom med motivering han kunde att förlägga sin regelbundna permission till den aktuella dagen. JO anförde

bl.a. följande

Syftet med regelbunden permission är den skall utgöra led i

att ett den intagnes anpassning 1 samhället. Särskild permission enligt den

bestämmelse som här är aktuell har ett annat ändamål, nämligen att bereda den intagne tillfälle att bevaka sina intressen i rättsliga an elägenheter. Att de båda slagen ermission sålunda har olika av sy ten kan vara av betydelse vid be ömningen det i det av om enskilda fallet är lämpligt att hänvisa till regelbunden permission en för att tillgodose det ändamål med ansökan särskild som avses om För få tillfälle

Hcrmission.

att att bevaka viktiga rättsliga

eter skall enligt min mening intagen inte behöva angelägen- avstå rån

en åtgärder som är ägnade att främja hans anpassning i samhället.

J hade uppgivit att han avsåg att använda sin regelbundna permission för att umgås med sina barn. Detta förefaller mig ligga helt i linje med syftet att anpassa honom i samhället. För att kunna delta i lantmäterisammanträdet J ha varit nödsakad synes att helt avstå från att träffa barnen vid detta tillfälle. Om så faktiskt varit fallet,

menar jag att man kan ifrågasätta lämpligheten att hänvisa honom av till att utnyttja den regelbundna permissionen för delta i lantatt mäterisammanträdet. Att J i och för sig berättigad till permisvar sion för detta ändamål tycks inte vara ifrågasatt.

10.2.7 Kriminalvårdsstyrelsens översyn av tillämpningen av

pennissionsbestämmelsema

Kriminalvårdsstyrelsen gjorde år 1990 översyn tillämpningen en av av regleringen av permissionerna. I redovisningen 1991-01-28, C21-

901l-l172 däröver anförde styrelsen bl.a. följande. Ett nytt permissionssystem, med det övergripande målet minska antalet misskötta att perrnissioner, hade trätt i kraft den 1 juni 1989. Utgångspunktema

hade varit bl.a. att systemet skulle präglas större fasthet och av konsekvens. Enligt det skulle permissionerna nya systemet planeras och förberedas samt villkor ställas i större omfattning noggrannare än tidigare. Vidare skulle förbättring ske kontrollen permissioav av att nerna inte missköttes. Kriminalvårdsstyrelsen anförde vidare det att nya systemet hade utformats så att möjligheterna bevilja regelatt

bundna permissioner från främst slutna lokalanstalter minskade samtidigt som något större möjligheter öppnades att medge särskilda permissioner. Målet hade enligt Kriminalvårdsstyrelsen varit att styra över från regelbundna permissioner, som oftare missköttes, till permissioner för särskilda ändamål, vilka missköttes i mycket liten omfattning. De nya permissionsreglerna hade enligt Kriminalvårdsstyrelsen lett till ett avsevärt förbättrat genomsnittligt resultat. Andelen misskötta regelbundna permissioner hade minskat med mer än 25 procent. Vid de slutna lokalanstalterna hade antalet regelbundna permissioner minskat med 18 procent och misskötsamheten vid sådana permissioner med drygt 33 procent. Totalt för samtliga typer av permissioner hade missskötsamheten minskat med 20 procent. I redovisningen anfördes vidare att i bestämmelserna om kvalifikationstid för permission hade föreskrivits att kontakt regelmässigt skulle tas med polis och åklagare som kunde tillföra ärendet kunskap, om det inte var obehövligt. På så sätt skulle beslutsfattarna få ett säkrare underlag för sina riskbedömningar. Kriminalvårdsstyrelsen anförde vidare i sin redovisning att det under budgetåret 198990 hade beviljas 44 028 permissioner. Av detta antal hade 1 430 permissioner 3,2 procent misskötts, varav cirka l 000 fall bestod i uteblivande. Tidigare år hade misskötsamheten legat kring 4 procent. Förbättringarna gällde särskilt de regelbundna permissionerna, för vilka misskötsamheten minskat med drygt fyra procentenheter, från 14 procent till under 10 procent.

lO.2.8 Pâföljdsutredningens förslag

Påföljdsutredningen, som ansåg det vara uteslutet att inskränka möjligheterna till vistelse utanför anstalt, anförde i betänkandet SOU 1991:45 Påföljdsfrågor Frigivning från anstalt m.m. s. 112 bl.a. följande. Frågan var närmast om man inte borde utöka möjligheterna till vistelse utom anstalt. Ett sätt att göra det kunde vara att utvidga omfattningen av frigivningspermission. Påföljdsutredningen anförde vidare att det i den allmänna debatten ofta hade talats om att ett stort antal permissioner missbrukades. Utredningen påpekade att tillgänglig statistik visade att det, i förhållande till det stora antal permissioner som beviljades, var påfallande sällan som den intagne avvek eller begick nya brott under permissionen. Utvecklingen hade under senare tid gått i positiv riktning, dvs. allt färre permissioner missköttes av de intagna. Enligt Påföljdsutredningen hade sannolikt debatten om det stora antalet misskötta permissioner sin grund i att tidigare statistik inte skilde på olika typer av permissionsmissbruk. Varje anmärkning mot en permission redovisades som misskötsamhet utan att man särskiljde rymning och nya brott från betydligt lindrigare förseelser av typ

alkoholförtäring och någon eller några timmars för återkomst. Den sen från kriminalpolitisk synpunkt allvarligare misskötsamheten rymning-

nya brott uppgick under budgetåret 198990 till endast 6,5 procent

av alla regelbundna permissioner. För särskilda permissioner var motsvarande andel 0,7 procent.

10.2.9 Några statistiska uppgifter

Under budgetâren 198990 199192 förekom permissioner enligt följande.

Regelbunden permission, antal

Andel regelbundna permissioner misskötta genom uteblivande resp. annat %

Särskilda permissiøner inkl. fiigángspermissiøn, antal

Andel särskilda permissiøner misskötta genom uteblivande resp. annat %

Till grund för Kriminalvårdsstyrelsens översyn av tillämpningen av reglerna permission PSF PM 1990:2 låg bl.a. följande uppgifter, om hade framtagits den 9 maj 1990. Sedan mitten av 1980-talet som per hade i genomsnitt cirka 42 000 permissioner beviljats årligen. Totala andelen misskötta permissioner hade uppgått till 4 procent. Vid särskild korttidspermission, utgjort cirka 75 procent av alla som permissioner, hade misskötsamheten varit lägre än 2 procent. Beträffande regelbunden permission hade misskötsamheten uppgått till cirka 14 procent. Uteblivande efter permissionstidens utgång hade för 75 till 80 procent den totala misskötsamheten. Under svarat av budgetåret 198990 hade antalet beviljade regelbundna permissioner från sluten lokalanstalt beräknats minska med cirka 1 000 samtidigt andelen misskötta permissioner hade beräknats minska med 5 prosom centenheter till 22 procent. Känd brottslighet hade kunnat konstateras vid 2 procent beviljade regelbundna permissioner. Mellan 75 och av dem misskötte regelbunden permission hade kommit 80 procent av som tillbaka i anstalten inom en vecka. I Kriminalvârdsstyrelsens promemoria lämnades dessutom bl.a. följande uppgifter. Den 9 maj 1990 hade 229 intagna varit avvikna från anstalt permissionsmissbruk, avvikelse från annan vistelse genom utanför anstalt eller ryrnning. Av dessa hade 81 varit avvikna genom under minst månader och 148 under kortare tid. Drygt hälften av sex dem varit frånvarande kortare tid än månader hade avvikit i som sex samband med någon form permission. Intagna, som hade varit av frånvarande under än månader, hade en klart längre genommer sex snittlig strafftid än de övriga. Av dem som varit avvikna mer än sex månader hade nästan 20 procent dömts för våldsbrott, 17 procent för rån eller rån och 33 procent för narkotikabrott. Motsvarande grovt andelar i den övriga för vilken tillgreppsbrotten dominerade gruppen, procent, klart lägre. Drygt hälften de 81 intagna som varit 55 var av frånvarande månader hade vid avvikandet högst sex mer än sex månaders strafftid kvar att avtjäna. Motsvarande för den andra gruppen 83 Drygt hälften dem som varit avvikna mer än sex var procent. av månader hade varit försvunna än fyra år efter avvikelsen. Av dem mer varit avvikna än månader 75 procent icke svenska som mer sex var medborgare, jämfört med 18 procent i den andra gruppen.

Klientelundersökningen

Kriminalvårdsstyrelsens för Fängelseutredningens räkning utförda undersökning anstaltsklientelet omfattar samtliga intagna som av frigavs från häkten och anstalter under oktober månad 1992. Enligt denna klientelundersökning har permissioner förekommit enligt

följande.

Regelbunden permission

Summa:

1199 100 Frigángspermission

Särskild permission

10.2.10 överväganden och förslag 46-48 §§ lagförslaget

Normalpermission

Åtgärder som är ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället

och som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten skall enligt

4 § i den av oss föreslagna fängelselagen vidtas redan från början

av straffverkställigheten. Enligt nämnda paragraf skall särskild uppmärksamhet ägnas förberedelse frigivningen under den av senare hälften av verkställigheten i anstalt. Mot denna bakgrund det för den är intagne av stort värde att även under anstaltstiden kunna upprätthålla kontakt med anhöriga och andra kan bidra till han personer, som att efter frigivningen kan inordna sig i normal livsföring. De återen kommande korttidspermissionerna är därvid särskilt värde av för att underlätta sådana kontakter. Särskild betydelse frigivningsförbesom redelse har permissionerna mot slutet av verkställigheten. Enligt 4 §

i den föreslagna fängelselagen skall, med beaktande av straffets

ändamål och längd samt arten av brottsligheten och de krav som säkerheten ställer, kriminalvården utformas på ett sådant sätt att skadliga följder frihetsberövandet motverkas. När det gäller att av motverka s.k. anstaltsskador är permissionerna av stort värde. Även de intagnas skötsamhet under de regelbundna permissioom år har förbättrats, förekommer det ändå i viss nema senare utsträckning de missköter sig under regelbunden permission. Under att budgetåren 19891990-199192 sjönk andelen genom uteblivande

misskötta regelbundna permissioner från 6,5 procent till 4,8 procent. Andelen på sätt misskötta regelbundna permissioner varierade annat under period mellan 2 och 3 procent. Till detta kommer ett samma okänt mörkertal. Det finns naturliga skäl ingen möjlighet att av bedöma i vilken omfattning ouppklarade brott begåtts av permittenter från kriminalvårdsanstalterna. Den redovisade skötsamheten är genomgående klart bättre under de särskilda korttidspermissionerna. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens översyn år 1990 tillämpningen av regleringav permissionerna andelen misskötta permissioner tidigare en av var större. När det gäller statistik över misskötta permissioner kan det redovisad misskötsamhet spänner över en vid skala, från noteras att bagatellartade förseelser till grov misskötsamhet. Statistiken bör mera enligt vår mening förfinas så beaktansvärd misskötsamhet att mer redovisas för sig. Även de statistiska uppgifterna inte ger vid om handen de regelbundna korttidspermissionema missköts i någon att alarmerande utsträckning måste ansträngningar ändå göras för att bättre skötsamhet under regelbundna permissioner. uppnå en Enligt vårt förslag skall, framgår avsnitt 14, permissionssom av missbruk framdeles utgöra grund för disciplinär bestraffning. Detta bör bli incitament för de intagna att sköta sina permissioner. Förutom ett misskötta perrnissionsdagar inte tillgodoräknas den intagne som att verkställda i anstalt, riskerar han vid misskötsamhet även att bli

disciplinärt bestraffad. Andelen misskötta regelbundna permissioner har under några år minskat till följd allmän uppstramning inom kriminalvården. Enav en ligt vår mening bör lagtexten efter den skärpta praxis som anpassas förekommer vid prövning frågor om regelbunden permisnumera av sion. Enligt 32 § första stycket KvaL kan permission enligt nuvarande

lydelse beviljas det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt

om brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vi föreslår att det i stället förekrivs att permission skall vägras om det föreligger en obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk 46 § första stycket lagförslaget. Med denna utformning av bestämmelsen avses emellertid inte införa någon ytterligare generell skärpning av praxis att endast lagtexten till nuvarande tillämpning. Detta utan att anpassa utesluter i och för sig inte att praxis vid någon enstaka anstalt kan ha

varit för generös. Liksom hittills skall den omständigheten det att föreligger en viss risk för brottslighet eller missbruk under annat permission inte medföra att permission skall vägras. Intagna - som är missbrukare har ofta svårt att sköta sina permissioner i vad avser t.ex. drogfrihet. En förutsättning för regelbunden permission bör därför vara att den intagne kan uppvisa en tids dokumenterad drogfrihet. Som tidigare nämnts är skötsamheten bättre under de särskilda permissionerna jämfört med de regelbundna. En väsentlig skillnad mellan dessa två permissionsformer är att under särskild permission en skall den intagne utföra någon viss bestämd uppgift eller under en kort tid besöka en viss I det enskilda fallet finns det oftast för person. ett den intagne konkret ändamål med den särskilda permissionen, vilket i väsentlig utsträckning torde bidra till att skötsamheten är bättre för denna permissionsform. Den intagne vet nämligen under hela permissionsperioden vad han skall göra. Vidare är permissionsperioden i allmänhet betydligt kortare vid särskild än vid regelbunden permission. Några perioder av sysslolöshet uppstår vanligtvis inte vid särskild permission. Vid regelbunden permission kan däremot den intagne emellanåt vara sysslolös, vilket hos vissa intagna medför ökad risk för fortsatt brottslighet eller annat missbruk. För att förbättra skötsamheten under permissionerna bör dessa sådan utformning den ges en att intagne vid varje enskilt permissionstillfälle lättare kan uppfatta att permissionen har ett bestämt och konkret ändamål. Permissionen skall ges en sådan struktur att någon oplanerad sysslolöshet normalt inte skall uppstå. För att uppnå detta bör ett krav för permission som införas att det för det enskilda permissionstillfället skall upprättas en skriftlig permissionsplan. Vidare skall planen bindande för den vara intagne. Vid upprättandet permissionsplanen bör den intagne kunna av få bistånd av sin kontaktman. Permission bör inte för längre tid än ges som normalt kan beräknas åtgä för de i permissionsplanen angivna aktiviteterna. I och med att en permissionsplan skall läggas till grund för beslut om permission kommer de i planen angivna aktiviteterna att ingå i prövningen. Avsikten är att varje enskild permission skall ges en någorlunda fast struktur, vilket innebär att det för beviljande krävs att de i planen redovisade aktiviteterna kan godtas. Det bör därvid inte krävas att den planerade verksamheten under permissioner skall ha samma angelägenhetsgrad som krävs för särskild permission. Intagens besök hos anhörig bör godtagbar permissionsaktivitet, anses vara en såvida inte omständigheterna i det enskilda fallet föranleder annat. Dock bör för besök hos t.ex. kamrater inte avsättas längre tid än som kan anses vara normalt för sådana besök. Vårt förslag om bättre planering permissionstillfällena och vårt av krav på en uttalad och godtagbar ändamälsbestämning för enskild var permission bör underlätta den individuella prövning skall ägnas som

1993:76 267 SOU

permissionsbegäran. Även nuvarande föreskrifter varje om om

kvalifikationstider och permissionsfrekvens enligt vår mening i allt

väsentligt kan bibehållas riktlinjer för att åstadkomma enhetlighet som i bedömningen torde den föreslagna ordningen leda till att perrnissioner inte kan påräknas med regelbundenhet som hittills. Benämsamma ningen regelbunden permission framstår därmed som något missvisande. Vi föreslår i stället benämningen normalpermission. Det bör ankomma pâ Kriminalvårdsstyrelsen att utfärda närmare detaljföreskrifter utformningen och rutinerna för skriftlig om av

permissionsplan. Därvid fâr det inte ställas alltför byråkratiska krav på

planens utformning. Det bör vidare ankomma på Kriminalvårdsstyrel-

att föreskrifter om kvalifikationstider och permissionsfrekvens

sen ge

riktlinjer för prövning i permissionsplan upptagna aktivite-

samt av en ter. t Om den intagne godtagbart skäl inte följer en uppgjord perrnisutan sionsplan föreligger grund för disciplinär bestraffning. Intagen, har frigång, kan enligt gällande regler få s.k. frigángssom permission 105 § KVVFS 1990:10, utgör en form av regelsom

bunden permission med tätare intervall mellan permissionstillfällena. Anledningen till det tätare intervallet är att varje pennissionstillfälle

blir kortare än vid ordinär regelbunden permission på grund av att den intagne med hänsyn till sina frigångssysslor normalt kan få permission endast under själva veckoslutet. Det kan ifrågasättas om intagen med frigång kan berättigad till denna kompensation med hänsyn anses vara han sin frigång ändå i betydande utsträckning får vistas till att genom utanför anstalten. Detta är dock inte lagstiftningsfråga utan bör en regleras Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter. genom

Särskild permission

Skötsamheten vid särskilda perrnissioner är enligt vår uppfattning förhållandevis god. Det föreligger därför inte några skäl för att ändra förutsättningarna för denna permission. Dock bör den ordningen typ av gälla intagen, ansöker om särskild permission, kan att om en som ombesörja den aktuella angelägenheten under norrnalperrnission, en skall särskild permission inte beviljas. Om intagen t.ex. vill besöka en arbetsförmedling och kan göra det under kommande normalperen en mission, han inte berättigad till särskild permission utan bör i stället är göra det besöket under normalpermissionen.

Frigivningspermission

Till förberedande av frigivningen kan intagen beviljas permission

under viss längre tid frigivningspermission. Sådan permission

får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning kan komma i fråga. Frågan frigivningspermission har således om ett nära samband med frågor rörande den villkorliga frigivningen. Detta permissionsinstitut bör därför lämpligen behandlas Straffsystemkommittén, av som har att överväga frågor kring den villkorliga frigivningen.

10.3 Behandlingsplacering utom anstalt

10.3.1 Inledning

Sedan länge anses ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt vara att den dömdes anpassning i samhället skall främjas genom åtgärder som vidtas under verkställighetstiden. I våra direktiv anges att

detta mål även skall gälla i fortsättningen.

Anpassningen i samhället kan främjas många olika Vid sätt. många anstalter bedrivs numera verksamheter skilda slag, har av som det gemensamt att de är avsedda underlätta den dömdes att sam-

hållsanpassning. Denna specialisering har hittills främst inriktats på

narkotikamissbrukarna; bl.a. finns särskilda motivationsoch be-

handlingsavdelningar vid ett 25-tal riks- och lokalanstalter. Verksam-

heten vid dessa avdelningar leder ofta till att den intagne efter tids en påverkan och behandling kan få s.k. 34 §-placering. en Detta innebär att han kan verkställa straffet anstalten, utom t.ex. på ett behandlingshem för narkotikamissbrukare.

I detta avsnitt behandlas reglerna sådan placering om utom anstalt.

10.3.2 Nuvarande ordning

Förarbetsuttalanden m.m.

I den äldre kriminalvårdslagstiftningen fanns endast

i fråga om påföljden ungdomsfängelse regler medgav som att en i kriminalvårdsanstalt intagen fick i rehabiliteringssyfte utnyttja viss behandlingsmöjlighet utom anstalten.

I den departementspromemoria Ds Ju 1973:9 låg till grund för som propositionen med förslag till KvaL föreslogs möjlighet att en borde införas för bl.a. den undergick fängelse som att i vissa fall få vistas utanför anstalten redan före tidigaste dag för villkorlig frigivning.

Sådan vistelse utanför anstalten syftade enligt förslaget till att ge den intagne möjlighet att få viss behandling utanför anstalten. Enligt förslaget skulle ställas de villkor för vistelsen utanför anstalten som kunde erforderliga, och tillståndet skulle kunna återkallas så anses snart omständigheterna föranledde det. Flertalet remissinstanser accepterade det aktuella förslaget. Ett par remissinstanser var dock tveksamma. Man anförde bl.a. att behandlingen utanför anstalt inte fick utformas sådant sätt att verkställigheten förlorade sin karaktär av brottspáföljd. Departementschefen framhöll att den föreslagna möjligheten till vistelse utanför anstalt i vissa fall kunde tillföra anstaltsvården betydligt vidgade möjligheter för planmässig rehabiliteringsverksamen het samtidigt integrationen mellan anstaltsvård och frivård som främjades. Olika slag av placering av den intagne kunde därvid komma i fråga, t.ex. i skola med internatförläggning, i behandlingshem för narkotikamissbrukare, i särskilt lämpligt enskilt hem eller Värnpliktstjänstgöring. Departementschefen påpekade vidare att det samtidigt naturligtvis vikt att sådan vistelse utom anstalt som här avsågs var av inte fick bli något eller mindre regelmässigt förekommande utan mer skulle komma i fråga endast i fall då det verkligen förelåg särskilda skäl talade för att den aktuella åtgärden kunde främja den intagnes som anpassning i samhället. Självfallet måste, fortsatte departementschefen, också tillstånd till sådan vistelse knytas hårt till särskilda villkor i fråga den intagnes placering och de förhållanden i övrigt som skall gälla om för att han skall få åtnjuta den särskilda förmånen att få vistas utanför anstalten. Prop 1974:20 s. 96. Bestämmelsen vistelse utanför anstalt i de nu berörda fallen om infördes i 34 § KvaL. Efter KvaL:s tillkomst har vid ett par tillfällen gjorts ändringar i den aktuella bestämmelsen. År 1982 företogs flertal ändringar i KvaL. ett Syftet att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotikavar missbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden. I samband härmed kompletterades 34 § KvaL med ett andra stycke som förbjöd placering enligt paragrafens första stycke av en intagen som tillhör den kategori i 7 § tredje stycket och som är placerad som avses i sluten riksanstalt. I propositionen framhölls att prövning av frågor om placering enligt 34 § beträffande den aktuella kategorin intagna skulle ankomma på kriminalvårdsnämnden, som därvid hade att göra en självständig bedömning frågan om en intagen skall anses tillhöra av den kategori avses i 7 § tredje stycket KvaL. Prop 198182:141 som s. 47.

Genom ändringar år 1987 i BrB infördes en möjlighet att använda

s.k. kontraktsvård variant av kriminalvård i frihet och som som en ny ett alternativ till fängelsestraff. De aktuella reglerna tar främst sikte på fall där det kan antas att missbruk av beroendeframkallande medel eller

något annat särskilt förhållande påkallar vård eller behandling har som bidragit till att någon har begått brott. Om den tilltalade förklarar sig

villig att undergå lämplig behandling enligt för honom uppgjord en plan och behandlingen kan anordnas, skall kontraktsvård kunna

användas. Enligt uttalanden i förarbetena skall kontraktsvård särskilt

komma i fråga för lagöverträdare antingen som har nått så långt i sin

brottskarriär eller har gjort sig skyldiga till sådan brottslighet de att enligt gängse bedömningar skall ådömas fängelse.

I samband med att bestämmelserna kontraktsvård infördes om utvidgades även tillämpningsområdet för 34 § KvaL förlängdes samt tiden för vistelse utanför anstalt enligt lagrum prop. samma 198687: 106.

Föredragande statsråd framhöll att den verksamhet hade kunnat som bedrivas med stöd 34 § KvaL hade visat sig mycket värdefull. av

Denna verksamhet borde självfallet fortsätta. Statsrådet anförde vidare

a. prop. s. 57.

Jag har också i olika sammanhang, bl.a. i prop 198485: 19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik, förespråkat 34 att institutet får ökad användning och att sådana vistelser påbörjas

tidigare än vad sker i dag. Med anledning

som av AIDS-problemet

har jag i förra årets budgetproposition poängterat att kriminalvår-

dens personal i ökad utsträckning bör försöka arbeta fram lämpli a 34 §-placeringar. Jag vill .här också erinra chefen ör om att V Socialdepartementet i 198586: 171 särskilda medel för rop

AIDE om

bekämpningen av har uttalat att satsning bör göras för en att öka antalet 34 §-placerin ar på behandlingshem och i familevård.

En av kriminalvårdsstyre avgiven rapport 1985: 1 tillämpsen om nin och utfall sådana vistelser visar erfarenheterna 34 av att av ver samheten är mycket goda och att den ut ör utomordentligt ett värdefullt instrument vid verkställandet ängelsestraff. Bl.a. i av belysning av att kontraktsvård föreslås bli införd särskilt nu som en kvalificerad form av kriminalvård i frihet för ersoner som annars skulle dömas till fängelse och till de positiva er arenheterna 34 av verksamheten ser jag det för min del naturligt att verksamheten som vidareutvecklas.

Föredragande statsråd framhöll vidare naturliga skäl kommer att av

vistelsen utanför anstalt enligt 34 § KvaL i regel inte kunna inledas att

i direkt- anslutning till domen. Man kan dock tänka sig fall då den

dömde varit häktad under en tid som svarar mot så stor del det en av straff som dömts ut att en 34 §-placering kan bli aktuell i nära

anslutning till straffverkställighetens början. Det kan också förekomma

fall, fortsatte föredragande statsråd, då det praktiska skäl inte varit av möjligt att under en häktningstid planera lämplig kontraktsvårdi form

av skyddstillsyn. Visar det sig i ett sådant fall kort tid efter en fängelsedom att adekvat behandling kan ske i form 34,§-placering av bör också en sådan komma till stånd, övriga förutsättningar är om uppfyllda. Däremot bör det i princip inte komma i fråga att ett av

domstol förkastat kontraktsförslag i form av skyddstillsyn används för 34 §-placering i nära anslutning till en fängelsedom. För att ge stöd den redan pågående utvecklingen av en verksamhet som bedrivs med stöd av 34 § KvaL förordade föredragande statsråd att bestämmelsen kompletterades. Det ansågs lämpligt att en sådan markering skedde genom att en föreskrift av innebörd att det vid övervägande av frågan om 34 §-placering kan tillgripas särskilt skall beaktas om den intagne behöver vård eller behandling mot beroendeframkallande medel. Föredragande statsråd framhöll avslutningsvis att 34 §-placeringarna bör påbörjas tidigare än som var fallet vid den aktuella tiden. Det ansågs dock viktigt att en vistelse utanför anstalt enligt 34 § KvaL inte påbörjas så tidigt att vården eller behandlingen hinner avslutas före verkställighetstidens utgång. I sådant fall måste den intagne fullfölja strafftiden i anstalt, vilket i de flesta fall måste te sig mycket negativt för honom och kanske i vissa fall kan spoliera den rehabilitering som skett under 34 §-vistelsen. Mot angiven bakgrund ansågs det lämpligt att lagrummet också kompletterades med en föreskrift som motverkar så tidiga placeringar att detta problem uppstår. Nyligen har den straffrättsliga regleringen av eget bruk av narkotika och andra ringa narkotikabrott skärpts. I samband därmed har också införts större möjligheter att använda drogkontroll i kriminalvården, bl.a. beträffande intagna som har medgetts placering enligt 34 § KvaL. Reformen syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft hindra att framför allt unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff. Prop. 199293:142.

Departementschefen framhöll i propositionen att det är av utom-

ordentligt stor vikt att den som dömts till kriminalvård avhåller sig från drogmissbruk, även när kriminalvården sker utanför anstalt. Vid frivård i form av kontraktsvård är det dessutom så att påföljden är direkt anpassad till en drogrelaterad brottslighet. Möjligheten att komma till rätta med gärningsmannens drogproblem har då varit avgörande för påföljdsvalet och den bärande tanken bakom valet blir förfelad om missbruket fortgår under verkställighetstiden. Departementschefen påpekade vidare att kontrollbehovet är särskilt påtagligt när den dömde undergår någon form av vård eller behandling inom ramen för en brottspåföljd. Så kan t.ex. vara fallet när han medges rätt att vistas utom anstalt med stöd av bestämmelsen i 34 § KvaL. Många gånger är det fråga om en tids vistelse på behandlingshem. Det är inte ovanligt att analys av t.ex. blod- eller urinprover ingår som ett led i behandlingen. När någon vistas behandlingshem på grund av en brottmålsdom är det dock, framhöll departementschefen, tveksamt om det är förenligt med gällande lagstiftning att han åtar sig en skyldighet att lämna prov. Departementschefen ansåg att den rådande osäkerheten

inte kunde anses vara tillfredsställande. Det fanns enligt departementschefen ett starkt behov möjligheter till kontrollåtgärder vid bl.a. av 34 §-placeringar. Prop 1992932142 22. s. Departementschefen betonade den dömde vistas i beatt, oavsett om handlingshem eller inte, drogkontrollerna bör knytas till föreskrift en om vård eller behandling av något slag. Utfallet måste av proverna följas upp och sättas i sitt sammanhang. I fall skulle annat proverna komma att fungera som en renodlad kontroll den dömdes vilja och av förmåga att rätta sig efter gällande regler. Departementschefen anförde att en sådan kontroll i sig kan vara värdefull bör underordnas men ansträngningarna att finna en mera långsiktig lösning på den dömdes drogproblem. Departementschefen anförde vidare följande om skyldigheten för en dömd att underkasta sig blod- eller urinkontroll a. prop. s. 24.

När skyldigheten åläggs i föreskrift blir följden att provtagningen en i likhet med övriga inslag i behandlingen står under överinseende av övervakningsnämnd, kriminalvárdsnämnd eller frivårdsmyndighet.

Det får därför normalt ankomma dessa myndigheter efter

att samråd med vård ivaren eller någon annan avgöra provtagning om

bör utgöra ett led 1 behandlingen. Därvid har myndigheten beakta

att om provtagningen är ägnad att göra behandlingen effektiv, mera liksom att pröva provtagningen kan ske under godtagbara om former. Jag gör den bedömningen att det hos dessa myndigheter finns den sakkunskap och inte minst den kännedom enskilda om vårdinrättningar, som erfordras för ett avgörande de aktuella av frågorna.

Departementschefen anförde avslutningsvis att när det gäller 34 placeringar bör förutsättningarna för drogkontroller vägas in i bedömningen av om placering kan ske utanför anstalt. Om drogkontrollen ses som ett väsentligt inslag i den enskildes vård, bör kontrollen utgöra ett villkor för medgivande 34 §-placering; i om enstaka situationer kan det dock finnas medicinska eller liknande hinder mot provtagningen. Genom den aktuella lagändringen har 34 § således utökats med en regel om drogkontroll. Innebörden den regeln är att den av nya som medges vistelse utanför anstalten får åläggas skyldighet att lämna en blod-, urin- eller utandningsprov. Härigenom blir det möjligt att kontrollera om den dömde är påverkad beroendeframkallande medel av

under den tid som verkställighet sker utanför anstalt. Kontrollen skall,

som ovan nämnts, utgöra en del av behandlingen som den dömde undergår. Drogkontroll bör medges bara när den i det enskilda fallet framstår som ett värdefullt inslag i vården och det dessutom är möjligt att ordna godtagbara förhållanden för själva provtagningen.

Den aktuella paragrafen, 34 § KvaL, har f.n. följande lydelse.

Kan intagen vistelse utanför anstalt bli föremål för en genom särskilda åtgärder kan antas underlätta hans anpassning i som samhället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas den intagne behöver vård eller om behandling mot missbruk beroendeframkallande medel. annan av För vistelsen skall ställas de villkor kan anses erforderliga. som I samband med vård eller behandling får det föreskrivas att annan den intagne skall skyldig att lämna blod-, urin- eller utandvara nin för kontroll att han inte är påverkad av beroendefrarnsprov av kal ande medel. Vistelse anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas utom så tidigt den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare att än den beräknade återstående verkställighetstiden. Först stycket gäller intagen avses i 7 § tredje stycket. en som

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

I Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter finns vissa övergripande

regler 34 §-placeringar. Av 121 § följer att i samband med att en om intagen medges vistelse utanför anstalten skall kontaktmän utses vid

anstalten och där den intagne är placerad. I 122 § finns regler bl.a. om

skall informeras vistelsen. Vidare finns i anstaltsföreskriftema vem om bl.a. bestämmelser fördelning kostnader mellan den intagne och om av kriminalvården 123 § och verksamhetsplanering under lov m.m för

intagen placerats i skola med internatförläggning 124 §. en som Enligt 125 § skall anstalten till att den intagne erhåller nödvändig se utrustning och beklädnad för vistelsen. Kriminalvårdsstyrelsen har även utfärdat allmänna råd om vistelse

utanför anstalt enligt 34 § KvaL ARK 1987:3.

I de allmänna råden framhålls att styresmannen i samband med att

behandlingsplanen upprättas särskilt bör uppmärksamma om en intagen

bedöms i behov sådan utbildning eller behandling som kan vara av medges enligt 34 § KvaL. Styresmannen för att vistelsen ansvarar förbereds att planeringsarbetet påbörjas i god tid samt att en noggrant, kvalitetskontroll det tilltänkta placeringsalternativet. Vistelsen görs av bör planeras utifrån den intagnes behov och förutsättningar. Det är,

enligt de allmänna råden, viktigt att pröva och bearbeta den intagnes

motivation inför placeringen. De allmänna råden 34 §-vistelser föreskriver vidare bl.a. att om ansvarig för den intagne erhåller erforderligt stöd styresmannen är att blir föremål för uppföljning under vistelsen. och en noggrann Kontaktmannen vid anstalten bör den intagne råd och stöd samt ge regelbunden kontakt med kontaktmannen, där den intagne vistas. hålla ärende måste avgöras frivården i vistelsedistriktet eller i l varje om

hemdistriktet skall ha för klientkontakten under placeringstiden.

ansvar

Statistik m.m.

Inom Kriminalvårdsstyrelsen har gjorts ett flertal specialstudier över 34 §-vistelserna. Bl.a. publicerades år 1991 studie samtliga 34 en av vistelser som påbörjades under september och oktober 1989 Rapport 1991:3. Vidare genomfördes under år 1992 enkätundersökning en beträffande samtliga 34 §-vistelser inleddes under budgetåret som 199091. Sistnämnda undersökning ett led i Kriminalvårdsstyrelvar sens arbete med den fördjupade anslagsframställan för budgetåren 199394-199596. Av dessa undersökningar liksom informationer vi under hand fått av från Kriminalvårdsstyrelsen framgår bl.a. följande. Antalet påbörjade 34 §-vistelser har Ökat kontinuerligt sedan

institutet infördes i kriminalvårdslagstiftningen. En minskning har dock

ägt rum under de senaste åren. Budgetåren 198687 198889, 199091 och 199192 inleddes 839, 901, 839 respektive 710 vistelser. Under sistnämnda budgetår har således skett nedgång med omkring 15 en procent. Av 1992 års enkätundersökning framgår att 58 procent samtliga av 34 §-vistelser inleddes från sluten lokalanstalt och 24 från procent sluten riksanstalt. Återstoden inleddes från öppna anstalter. Särskilda påverkansprogram, avdelningar för missbrukare och fördjupad samverkan med enskilda vårdgivare och kommuner utvecklas främst från slutna anstalter. Det är därför naturligt att andelen intagna som inleder 34 §-vistelser är störst från de slutna anstalterna. Det vanligaste placeringsalternativet är hem för vård eller boende behandlingshem. I 1992 års enkätundersökning placerades 77 procent i sådant hem.

Omkring 19 procent placerades i familjehem. Återstoden,

4 procent, placerades i andra alternativ. Fördelningen mellan de olika placeringsaltemativen har varit i stort sett oförändrad under de åren. senaste En intagen kan i princip medges placering enligt 34 § KvaL oberoende av strafftidens längd. Under budgetåret 199091 hade 75 procent av de placerade en sammanlagd strafftid på sju månader eller längre. För omkring 20 procent översteg strafftiden två år.

Av 1991 års studie framgick att under budgetåret 198990 hade drygt 80 procent av de placerade tidigare dömts till fängelse och att drygt 40 procent hade sju eller fler fängelsedomar bakom sig. De som medges placering enligt 34 § KvaL utgör således tungt belastad en SWPP- Av de som placerades enligt 34 § KvaL budgetåret 199091 75 var procent kategoriserade som narkotika- eller blandmissbrukare och 23 procent som alkoholmissbrukare. Endast 3 procent de intagna hade av således inte några missbruksproblem. De placerade mellan 16 ocli var 61 år. Omkring 18 procent var 25 år eller och 61 yngre procent var 31 år eller äldre. Under år 1990 25 procent de intogsi var av som

anstalt högst 24 år. Således är det viss övervikt för äldre intagna en bland de placerade. Omkring 10 procent av de placerade var kvinnor, medan kvinnorna utgör endast 5 procent av samtliga intagna. Under budgetåret 199091 det totala antalet vårddagar omkring var genomsnittliga vårdtiden 64 dagar. Omkring 76 54.000. Den var vistelserna pågick högst 90 dagar och endast 5 procent procent av översteg 180 dagar. Sedan mitten 1980-talet har i genomsnitt 40-45 procent av av avbrutits före den villkorliga frigivningen. Under budgetåret vistelserna avbröts 35 vilket således utgör förbättring jämfört 199091 procent, en med tidigare år. Det har antagits att detta bl.a. beror på att mycket arbete har lagts ned förbereda 34 §-placeringama bättre. Utfallet att

placeringama varierar mellan de olika placeringsaltemativen.

av Placeringar i behandlingshem har under hela perioden avbrutits i högre

utsträckning än familjevårdsplaceringarna. 1991 års studie följdes de placerade under sex månader efter I upp placeringen. Resultatet visade att 70 procent de placerade avbröt av behandlingen under undersökningsperioden. Nästan två tredjedelar av vilka avbröt vistelserna före frigivningen gjorde det inom de intagna månad från placeringen. Av de placeringar avbröts efter frigiven som

ningen avbröts nästa hälften inom tre dagar från frigivningsdagen.

hade meddelats föreskrift att inte utan medgivande Endast ll procent avbryta vården efter frigivningen.

§§ lagförslaget

10.3.3 överväganden och förslag 49-50

framhållit i avsnitt 4 har kriminalvården i anstalt två uppgifter, Som vi nämligen dels verkställa ett frihetsberövande, dels att så långt det att den intagne till samhället och motverka skadliga är möjligt anpassa frihetsberövandet. Huvuduppgiften är att verkställa frihetsföljder av hindrar inte andrahandsuppgiften också är mycket berövandet. Det att betydelsefull. Många de intagna i landets kriminalvårdsanstalter har av problem skilda slag. Drogproblemen intar här en allvarliga av mycket betydande del den kriminalitet som leder till särställning. En av fängelsestraff har sin grund i narkotikamissbruk. Varje ytterst intagnas narkotikaberoende leder därför sikt till att minskning av de kriminaliteten i samhället minskar. landets kriminalvårdsanstalter bedrivs skilda på- Vid många av behandlingsprogram tar sikte på drogberoende verkans- och som och kvaliten dessa varierar intagna. Ambitionsnivån program till anstalt beroende på klientelsarnmansättningen givetvis från anstalt kunnighet och intresse. Vi har vid våra i anstalten och personalens det bestämda intrycket att dessa program fyller en anstaltsbesök fått

viktig funktion i anstaltemas arbete med de intagna till att anpassa samhället. Även om det således vid anstalterna finns påverkans- och behandlingsprograrn skilda slag, kan dessa sällan leda till av program annat än att den intagne kommer till insikt att han bör på lämpligt sätt om bearbeta t.ex. sitt drogberoende. Man har svårt tänka sig sämre att en miljö för ett framgångsrikt behandlingsarbete än ett fängelse. Den vård som därför behövs kan och bör inte meddelas i kriminalvårdsanstalt utan kan på ett mera ändamålsenligt sätt komma till stånd genom vistelse på behandlingshem. Sådan behandling kan medges intagen en i kriminalvårdsanstalt under verkställigheten med stöd 34 § KvaL. av Det vanligaste skälet till sådan placering är behandling för drogproblem. Det förekommer dock att placering medges även för andra ändamål. Enligt vår uppfattning bör möjlighet till verkställighet en utom anstalt finnas kvar. Medgivande bör kunna meddelas för samma ändamål som enligt nu gällande regler, dvs. framför allt för behandlingsplacering missbrukande intagna. Enligt vår mening bör av ungdomar i större utsträckning än hittills komma i fråga för sådan placering. Den regel som motsvarar 34 § KvaL har i vårt lagförslag införts i 49 Institutet som hittills allmänt benämnts 34 §-placering eller 34 vistelse måste därför döpas Vi föreslår att det skall kallas om.

behandlingsplacering utom anstalt.

Placering enligt den föreslagna bestämmelsen bör förutsätta av oss att den dömde blir föremål för tillfredsställande tillsyn. Det bör en således inte förekomma placering på vårdinrättning eller i hem en ett utan personal nattetid. Vidare bör det finnas betryggande garantier att underrättelse omedelbart lämnas till anstalten den dömde lämnar om den institution där han är placerad eller på sätt missköter sig. annat Det bör nämligen inte annat än i mycket speciella undantagsfall - förekomma att den dömde får kvar på institutionen han vara om avviker eller visar annan misskötsamhet.

I allmänhet medges behandlingsplacering enligt gällande be-

nu stämmelse först mot slutet verkställighetstiden. Så bör det enligt vår av mening vara även i fortsättningen. Detta understryks i någon mån genom den i 4 § lagförslaget lämnade anvisningen särskild att uppmärksamhet skall ägnas förberedelse den intagnes frigivning av under den senare hälften verkställigheten i anstalt. Det sagda av hindrar inte att det ibland kan lämpligare placering inleds vara att en i början av en straffverkställighet, t.ex. den intagne varit häktad om under en längre tid eller när det praktiska skäl inte varit möjligt av att under häktningstiden planera för kontraktsvård och sådan påföljd en en i och för sig skulle ha kunnat komma i fråga. Det är emellertid viktigt

att en behandlingsplacering inte strider mot domstolens bedömning i

påföljdsfrågan verkställigheten skall enligt 4 § lagförslaget utformas så att straffets ändamål beaktas. Det är därför av betydelse särskilt när det gäller behandlingsplacering i början av verkställighetstiden att medgivande lämnas övervakningsnämnd, som har en domstolslikav nande sammansättning. Under alla förhållanden bör en placering inte komma så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir

kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden. Som framhållits i skilda sammanhang är avbrotten i de aktuella placeringama relativt många. Endast omkring 30 procent fullföljer den

planerade vistelsen. Vid bedömande av avbrotten bör dock beaktas att det är mycket speciell intagna som mest kommer i åtnjutande en grupp behandlingsplacering, nämligen tungt belastade narkomaner. Det är av ofrånkomligt viss del dessa intagna inte fullföljer behandatt en av lingen. Varje framgångsrikt genomförd behandling måste också betraktas stor vinst, och antalet sådana är inte obetydligt. Trots som en detta bör givetvis göras stora ansträngningar att minska antalet avbrott. Avgörande för utfallet placering är i princip alltid hur omsorgsav en full planeringen varit. Placeringsalternativet måste vara välkänt för personalen. Man måste ha besökt den aktuella institutionen eller på annat sätt skapat sig mycket god bild av den verksamhet som en bedrivs där. Men det är inte tillräckligt att det bedrivs en god verksamhet där den intagne skall placeras; verksamheten måste också den intagne och de behov han har. Många behandlingshem har passa verksamhet är mycket krävande för patienterna. För att t.ex. en som kunna tillgodogöra sig vården måste varje patient vara beredd att medverka mycket aktivt och dessutom under behandlingen öppna sig inför personal och medpatienter. Många narkotikamissbrukare har svårt att finna sig tillrätta med sådan vård och väljer därför att en lämna institutionen i förtid. För att om möjligt förhindra denna typ av avbrott måste anstaltspersonalen, innan beslut om behandlingsplacering meddelas, ha förvissat sig om att verksamheten vid det ifrågasatta noga behandlingsalternativet verkligen den intagne. Det kan också passar många gånger lämpligt att inleda med en kortare vistelse innan vara slutligt beslut placeringen meddelas. På så sätt kan ett uppenbart om misstag undvikas. Enligt gällande regler kan inte i samband med beslut om 34 nu placering meddelas föreskrift för tiden efter villkorlig frigivning. Fråga föreskrift kommer först i samband med den villkorliga frigivom upp ningen och måste då aktualiseras frivårdsmyndigheten. Detta har av ofta lett till den vistas på behandlingshem vid den villkorliga att som frigivningen inte har meddelats någon föreskrift om att kvarstanna på behandlingshemmet vid frigivningen. Detta är enligt vår mening en olämplig ordning. Eftersom behandlingstiden vanligen sträcker sig längre än till tidpunkten för den villkorliga frigivningen och förutsättningar för medgivande till behandlingsplacering bör vara att hela ett

behandlingen skall fullföljas bör en föreskrift om detta kunna meddelas redan då medgivandet till placering lämnas. Skulle den dömde, i strid mot en sålunda meddelad föreskrift, avvika eller på annat sätt missköta sig under den aktuella placeringen, får han anses ha allvarligt åsidosatt sina åligganden. Villkorligt medgiven frihet skall i sådant fall normalt förklaras förverkad enligt 26 kap. 15 § BrB. Som ovan nämnts har det skett en betydande nedgång i antalet inledda 34 §-placeringar under de senaste åren. Detta har sin grund i dels att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vilken som är den intagnes hemkommun, dels att kommunerna i mindre utsträckning än tidigare är beredda att ta sig kostnadsansvaret för vården efter Villkorlig frigivning. Normalt svarar kriminalvården för alla kostnader som är förenade med en 34 §-placering fram till dagen för den villkorliga frigivningen, medan det är en kommunal angelägenhet att bestrida kostnaderna för vården därefter. Av bestämmelserna i 3 § socialtjänstlagen följer att den enskilde har rätt att få stöd och hjälp socialtjänsten i den av kommun där han vistas. Tillämpningen vistelsebegreppet utgör ett av stort problem i kriminalvårdens arbete med t.ex. 34 §-placeringar. Det är inte ovanligt att kriminalvårdens tjänstemän måste vända sig till flera olika kommuner för att försöka få någon att teckna ansvarsförbindelse för en placering eller ta för den enskilde. Det annat ansvar förekommer vidare inte sällan att ingen kommun är beredd att ta ansvar för en sådan kostnad. Socialtjänstkommittén har i delbeett tänkande SOU 1993:30 Rätten till bistånd inom socialtjänsten

behandlat bl.a. denna fråga.

Socialtjänstkommittén anser att biståndsansvaret i dessa fall bör grundas på formella kriterier som gör det möjligt att snabbt och enkelt slå fast vilken kommun skall ansvarig. Den enskilde skall som vara inte, menar kommittén, behöva vända sig till flera kommuner för att få den hjälp och det stöd han behöver från socialtjänsten under tid han är intagen i anstalt. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att hemkommunen, dvs. folkbokföringskommunen, blir ansvarig kommun när den enskilde avtjänat fängelsestraff SOU 1993:30. Detta ansvar skulle enligt förslaget även omfatta socialtjänstinsatser aktualiseras

som

inför frigivning. Enligt förslaget skulle folkbokföringskommunens ansvar upphöra när dessa insatser har genomförts eller ärendet övertlyttats till annan kommun. Om kostnadsansvaret för dessa vårdinsatser skulle ligga kvar på kommunerna för tid efter villkorlig frigivning, förefaller Socialtjänstkommitténs förslag ha lämplig uten fonnning. Socialtjänstkommitténs förslag löser problemet med att fastställa vilken kommun som är betalningsansvarig inte kommunernas men bristande förutsättningar att ta på sig kostnadsansvaret. Det förekommer nämligen ofta även om företrädare för kriminalvården är fast -

övertygade det är välmotiverat att bereda en intagen vård på om att behandlingshem att den berörda kommunen likväl inte anser t.ex. ett för kostnader efter den villkorliga frigivningen. Det sig kunna svara framstår enligt vår mening otillfredsställande att resurserna för som behandlingsplacering vid anstalter med intagna från flera olika kommuner måste prioriteras inte med hänsyn till angelägenhetsgrad med beaktande hemkommunernas ekonomiska resurser och utan av principer för fördelning dessa. Detta leder i allmänhet till att den av aktuella placeringen inte kommer till stånd. När det gäller denna fråga har Kriminalvårdsstyrelsen i den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 199394-199596 lämnat förslag på lösning. En framkomlig väg vore, enligt styrelsen, innehåller del statsbidragen till kommunerna och att staten en av samtidigt befriar kommunerna från kostnadsansvaret. Vad som sålunda innehållits skulle tillföras kriminalvården som således skulle ha kostnadsansvaret även under prövotiden efter Villkorlig frigivning. Inom Kriminalvårdsstyrelsen har beräknats att det aktuella beloppet skulle ligga i storleksordningen 70 miljoner kronor. Enligt vår bedömning är det ytterst angeläget att drogberoende intagna och intagna med liknade besvär, bereds tillfälle till kvalificerad vård. En sarnhällsanpassning torde i annat fall vara i praktiken utesluten. Mot angiven bakgrund ansluter vi oss till Kriminalvårdsstyrelsens förslag till lösning på hithörande problem. Enligt gällande regler är det kommunerna som i princip har nu för missbruksvården. Den skisserade ordningen innebär ansvaret nyss inte någon ändring härvidlag. Kriminalvården skall således även i framtiden samråda med företrädare för den kommunala missbruksvården innan beslut meddelas behandlingsplacering utom anstalt för om intagen med missbruksproblem. en

Övervakningsnämnd beslutar placering utom anstalt. Har den

om intagne dömts till fängelse i två eller däröver är det dock Kriminalvårdsnämnden meddelar beslut. Domstolsutredningen har i sitt som betänkande SOU 1991: 106 Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden avskaffas samt att nämndernas uppgifter övertas, när det gäller kriminalvården i frihet av tingsrätt och när det gäller kriminalvården i anstalt av myndighet inom kriminalvården. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Vi utgår i vårt lagförslag från den nuvarande ordningen men kommer i vårt slutbetänkande behandla frågan vilket som bör lämna att om organ medgivande till behandlingsplacering utom anstalt.

10.4 Frigâng

Förutsättningarna för att bevilja intagen i kriminalvårdsanstalt frigång anges huvudsakligen i 11 § KvaL, tillkom 1974 års som genom kriminalvårdsreform. Enligt denna bestämmelse kan intagen för att underlätta anpassningen i samhället beviljas frigång. Genom tillkomsten av KvaL utökades möjligheterna till frigång väsentligt. Intagen kan medges frigång inte bara för arbete utan också för att delta i undervisning eller utbildning såväl teoretisk praktisk av som art. Frigång kan även användas för särskilt anordnad verksamhet annan utom anstalten som äger rum på arbetstid, t.ex. gruppaktiviteter eller studiebesök.

lO.4.1 Frigångsinstitutet före 1974 års reform

Systemet med frigångsarbete infördes år 1943 för vissa att ge kategorier intagna möjlighet att arbetautanför anstalten. För förbeatt reda frigivningen kunde den intagne få tillstånd arbeta hos arbetsatt givare utanför anstalten, om så kunde ske utan risk för missbruk och det ansågs lämpligt med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan

särskild anledning. I motiven till den dåvarande verkställighetslagen

betonades att inte enbart intagna med långa strafftider även andra utan intagna borde ha möjlighet att få frigång.

Frigångssystemet kom inte att användas iden utsträckning

som strafflagberedningen hade räknat med. I betänkandet SOU 1961:16

Kriminalvård i frihet .diskuterade Eftervårdsutredningen hur

användningen av frigångsinstitutet skulle kunna utökas. Utredningen påpekade att frigång hade använts i begränsad omfattning på grund av bristen på lämpliga förläggningar för intagna med frigång. Det var enligt Eftervårdsutredningen viktigt att intagna med frigång kunde hållas skilda från andra intagna. I annat fall risken stor att övriga var

intagna skulle förmå dem med frigång att smuggla in förbjudna varor

och förmedla otillåten kommunikation med yttervärlden. Vidare ansågs det önskvärt att minska den psykiska uppkom då intagen press som en under loppet av ett dygn skulle växla mellan ett liv i relativ frihet och stark bundenhet.

Antalet frigångshem eller frigångspaviljonger var relativt litet. I

en utvecklingsplan för anstaltsorganisationen

föreslogs att ett frigångshem

skulle upprättas inom varje räjong och att varje hem skulle ha 20 platser. År 1965 ersattes verkställighetslagen av behandlingslagen. Bestämmelserna om frigång i behandlingslagen överensstämde i huvudsak med de äldre bestämmelserna.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen fastställt vårdcirkulär skulle en ett av undersökning ske arbetsförhållandena, innan en intagen noggrann av fick börja ett frigångsarbete. Sådant arbetet skulle väljas, som kunde underlätta den intagnes anpassning till arbetsförhållandena i frihet.

10.4.2 Några utredningar föregått 1974 års reform

som

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

KAIK utgick i betänkandet SOU 1971:74 Kriminalvård i anstalt från

de intagnasarbetsplikt skulle slopas och föreslog att de intagna

att skulle erbjudas lämpligt arbete, yrkesutbildning eller arbetsvårdande behandling. Beträffande frigång föreslog KAIK att intagen skulle kunna medges att utföra arbete eller delta i undervisning utom anstalt, om det kunde antas främja behandlingens syfte. . för sitt förslag anförde KAIK bl.a. följande. Dittills hade Till stöd frigång förekommit endast i mindre omfattning, eftersom det var var svårt anskaffa arbete utom anstalt för intagna i avsides belägna att anstalter. Frigång hade även medfört risk för smuggling och rymning,

eftersom intagna med frigång byggnadstekniska skäl inte hade

av kunnat hållas avskilda från andra intagna. Enligt kommitténs uppfattning frigången stor betydelse dels när det gällde att förhindra var av intagna från att bli alltför beroende .av anstaltsmiljön, dels för att underlätta övergången mellan anstaltsbehandling och vård i frihet. Kommittén ansåg därför att möjligheterna till frigång borde tillvaratas i större utsträckning. Frigång borde enligt KAIK kunna användas även

för yrkesutbildning och studier. Kommittén ansåg att frigång i första

hand borde ske från särskilda frigångshem i orter med arbete och utbildning. Genom att bygga ut ett nät sådana hem över hela landet, av skulle den intagne kunna placeras närmare sin hemort. Hans möjligheter till personlig kontakt med de anhöriga skulle därigenom förbättras. Samtidigt skulle den intagne under anstaltstiden kunna påbörja arbetsträning, anställning eller utbildning som kunde fortsätta efter frigivningen. Kommittén anförde vidare att även olika former av särskild terapi hade singivna roll. Om den intagne önskade det, borde möjlighet beredas honom att få delta i samtals- eller sysselssättningsterapi.

Kriminalvårdsberedningen

Kriminalvårdsberedningen, som delade KAIK:s uppfattning om

behovet ökad frigång, anförde i betänkandet SOU 1972:64 av Kriminalvård bl.a. ökad frigång det bästa sättet för att förbättra att var

samordningen mellan anstaltsvård och frivård för minska samt att riskerna för skadeverkningar frihetsberövandet. Det nät genom av frigångshem KAIK hade förslagit motsvarades i viss mån beav redningens förslag lokalanstalter. Arbetet i lokalanstalterna om borde

enligt Kriminalvårdsberedningen bedrivas i intim samverkan med

frivård och andra lokala vårdorgan. Beredningen ansåg de intagna att genom täta permissioner skulle kunna hålla fortlöpande kontakt med anhöriga, övervakare och frivârdstjänstemän. Vidare borde de intagna utbildning eller arbetsplacering i samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna på orten och placering i frigång. Beredningen snar ansåg att även intagna med längre anstaltstider, vilka säkerhetsskäl av var placerade i sluten anstalt, kunde behöva komma närmare hemorten med hänsyn till frigivningsförberedelser, övervakarkontakt och frigång inför frigivningen. Under slutskedet verkställigheten borde därför av även dessa kunna placeras i lokalanstalt. Enligt beredningen borde lokalanstalterna placeras så den intagne att skulle kunna uppehålla sina sociala och personliga kontakter ha samt

möjlighet att påbörja frigångsanställning, kunde behållas efter

som frigivningen. För att kunna sysselsätta intagen, inte hade kunnat som skaffa frigångsarbete eller andra skäl sysslolösa, som av var var lokalanstalterna i behov av arbetslokaler för enklare arbeten.

10.4.3 Nuvarande ordningen

Gällande bestämmelser

Huvudstadgandet frigång finns i 11 § KvaL, tillkom om som genom 1974 års reform. Bestämmelsen har därefter ändrats endast såvitt avser tillämpningen på sådana intagna i 7 § tredje stycket. I 11 § som avses föreskrivs att intagen i lokalanstalt för att underlätta anpassningen i samhället kan medges att under arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller särskilt anordnad verksamhet annan utom anstalten. I paragrafen också att vid lokalanstalt bör anges särskilda åtgärder vidtas för att främja sådan verksamhet. Om det föreligger särskilda skäl därtill, kan frigång medges även intagen i riksanstalt. Frigång får dock inte medges sådan intagen i 7 § som avses tredje stycket. Ytterligare bestämmelser om frigång finns i KvaF. Enligt been stämmelse i ll § fjärde stycket KvaF. trädde i kraft den 1 juli som 1986, skall vid prövning av fråga om medgivande till frigång särskilt beaktas om den intagne behöver inskolning i arbetslivet eller ett medgivande annars kan antas väsentligt underlätta hans försörjningsmöjligheter efter frigivningen. Har intagen, dömts till fängelse i som lägst två âr, begått brott som innefattar användande våld, hot eller av

tvång för politiska syften bör det enligt 12§ tredje stycket KvaF

krävas särskilda skäl för frigáng. Kriminalvärdsstyrelsen har i 40-48 anstaltsföreskrifterna KVVFS

1990:10 meddelat särskilda tillämpningsföreskrifter om frigäng. I

dessa föreskrivs bl.a. följande. En särskild frigångsansvarig skall utses bland personalen vid anstalt där det förekommer frigäng. Denne skall,

tillsammans med den intagne och i förekommande fall handläggare inom frivârden, planera frigängen. Särskild kontaktman skall utses för frigängsverksamheten. Den frigångsansvarige skall pá platsen kontrollera frigängarens närvaro frigángsplatsen med kontakt- Vidare skall den frigångsansvarige tillse att frigångaren mannen. nödvändig utrustning och beklädnad samt att hans resor är har Han skall också tillse frigängaren har möjlighet till ordnade. att med anstaltsledning och personal. Den intagne skall kontakt annan informeras de villkor gäller för frigängen. Anstalten skall om som betala frigângsresorna, inte synnerliga skäl talar emot det. Vidare om skall anstalten betala timersättning till frigängare, som inte är berättigad till ersättning. Frigängare som har avtalsenlig lön, annan full ersättning från myndighet eller beviljats särskilt vuxenstuannan diestöd skall betala dagersättning till anstalten, om inte särskilda skäl

talar emot det.

Förarbetsuttalanden till 1974 års kriminalvårdsreform

statsverkspropositionen för budgetåret 197374 angavs riktlinjer för I reformeringen inom kriminalvården. Därvid anförde departements- 1973:1 bil. 4 93, 148 att inom anstalterna höll chefen prop. s. man skulle de intagna differentierade på att bygga upp ett system, som ge möjligheter till sysselsättning under såväl arbets- som fritid. Möjligheterna för de intagna att bedriva studier hade enligt departementschefen förbättrats under är. Dessutom övervägde man att senare ytterligare utvidga studieverksamheten och komplettera den med

yrkesutbildning. Departementschefen ansåg Kriminalvärdsberedningens

till anstaltssystem ägnat att underlätta dessa planer. Det förslag vara öppnade möjligheter för de intagna att i större utsträckning utnyttja de utbildningsresurser stod till det allmänna utbildningsväsendets som

disposition. Departementschefen ansåg det angeläget att denna

skedde successivt och hänsyn togs till de lokala förututveckling att

vid anstalterna. Enligt departementschefen skulle

sättningarna frigivningen med hjälp bl.a. frigâng ske stegvis så att man undvek av abrupt övergång mellan anstaltsvárd och frivárd. en

I 1973 árs departementspromemoria föreslogs en ny bestämmelse

vilken i huvudsak överensstämde med ll § KvaL. Enligt om frigâng, skulle intagen för underlätta anpassningen i samhället kunna denna att

medges att under arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, yrkesutbildning eller särskilt anordnad verksamhet annan utom anstalt.

Promemorieförslaget utgick från att arbets- eller sysselsättningsplikten

för de intagna skulle behållas. Det enligt promemorian primär var av betydelse för den intagnes anpassning i samhället att hans verksamhet, med beaktande av hans särskilda förutsättningar och behov, anordnades

på ett ändamålsenligt sätt. I första hand det olika former var av arbetsdrift som kom i fråga. Enligt promemorian borde sådant arbete väljas den intagne främjade hans utsikter efter

som att frigivningen

inordna sig i arbetslivet. I departementspromemorian anfördes vidare

att de intagna ofta hade bristfällig skolunderbyggnad och yrkesutbild-

ning. Anstaltsvistelsen borde i rimlig omfattning inriktas på att undanröja dessa brister. Det borde enligt promemorian i en särskild bestämmelse att intagen, hade behov undervisning anges som av eller yrkesutbildning, såvitt möjligt borde fâ genomgå sådan under arbetstid.

Detta antogs få särskild betydelse för i första hand det klientelet, yngre men enligt departementspromemorian även många äldre i var stort behov av undervisning eller yrkesutbildning. Enligt riktlinjerna för anstaltvårdens fortsatta utformning borde frigâng utnyttjas i avsevärt utökad utsträckning. Avsikten var att frigâng skulle ett väsentligt vara inslag i verksamheten vid lokalanstaltema. Frigång borde enligt departementspromemorian kunna medges inte enbart för arbete utan även för undervisning eller yrkesutbildning. Dessutom borde frigâng

kunna tillämpas även för annan särskilt anordnad verksamhet, på som arbetstid utövades utom anstalt. Det kunde fråga t.ex. vara om olika former av gruppaktiviteter och studiebesök.

I motiven till ll § KvaL anförde departementschefen prop. 1974:20

s. 123 att enligt då gällande bestämmelser kunde intagen, led som ett i förberedelserna frigivningen, få tillstånd anstalten utföra av att utom armat arbete än som bedrevs inom kriminalvården, fara för om missbruk inte ansågs föreligga. Frigång skulle enligt promemorieförsla-

get kunna utnyttjas i betydligt större utsträckning än dittills. Departe-

mentschefen framhöll att huvudtanke i reformen frigâng en var att borde utnyttjas i avsevärt större utsträckning än dittills. Sådan borde

kunna komma i fråga intebara för arbete också för deltagande i

utan undervisning och utbildning såväl praktisk teoretisk Vidare av som art. borde frigångsinstitutet enligt departementschefen kunna utnyttjas även för annan särskilt anordnad verksamhet anstalten ägde utom som rum på arbetstid, såsom gruppaktiviteter och studiebesök.

Intagna som framstår socialt väletablerade som

En arbetsgrupp inom justitiedepartementet gjorde översyn straffen av verkställigheten för personer dömts till fängelse för ekonomiska som

brott samt redovisade sina överväganden i rapporten Ds Ju 1985: 1

Lyxfångar finns dom. Därvid uttalade sig arbetsgruppen bl.a. om frigångsinstitutets tilllämpning på intagna som var förhållandevis socialt väletablerade och som hade inte helt korta fängelsestraff. Arbetsgruppens överväganden kom att läggas till grund för införandet bestämmelsen i 11 § fjärde stycket KvaF att det vid prövning av om frigång särskilt skall beaktas i vad mån den intagne är i behov av av inskolning i arbetslivet eller frigâng annars kan antas väsentligt underlätta hans försörjningsmöjligheter. I rapporten anförde arbetsgruppen bl.a. följande. Genomgånget material tydde att frigângsverksamheten väsentligen överensstämde med lagstiftarens intentioner och kriminalvårdsstyrelsens anvisningar. Den ekonomiska planeringen hade i många fall dock varit svår att genomföra. I anslutning till tillkomsten av KvaL hade departementschefen uttalat att frigång borde utnyttjas i avsevärt större utsträckning än tidigare. Någon konkret målsättning beträffande frigångens mera omfattning syntes enligt arbetsgruppen därefter inte ha angetts av statsmakterna. På tid hade departementschefen i propositionen senare prop. 198485: 19 20 samordnad och intensifierad narkotikas. om en politik uttalat frigång skulle användas i större utsträckning för att narkotikamissbrukare. Ett villkor för frigâng är att denna skall vara ägnad att underlätta

anpassningen i samhället. Arbetsgruppen ansåg sig inte ha anledning

föreslå någon ändring i detta hänseende men påpekade att villkoret att i vissa fall kunde svårtolkat. Detta gällde inte minst för intagna vara förhållandevis socialt välanpassade. Att förutsättningarna för som var bevilja sådana intagna frigâng generellt sett måste vara mindre stod att enligt arbetsgruppen klart. Arbetsgruppen ansåg att ett väsentligt syfte med reglerna frigâng måste vara att sörja för att den intagne vid om behov fick utbildning eller träning i ordnat arbete. Intagen som inte behövde utbildning eller träning borde enligt arbetsgruppen inte beviljas frigâng av det skälet. Å andra sidan konstaterade arbetsgruppen att utrymme inte saknades för tillämpa reglerna frigâng på intagna som tillhörde den att om aktuella Kriminalvården skyldig att medverka till att de gruppen. var intagna möjligt hade anställning eller form av försörjning om annan ordnad vid frigivningen. Arbetsgruppen ansåg att i den mån det påvisades att någon tids frigâng förutsättning för detta eller att var en dena kraftigt skulle underlätta den intagnes försörjning i anslutning till frigivningen, måste frigâng i rimlig omfattning kunna medges intagen, hade arbetsvana och var socialt anpassad. som Däremot det enligt arbetsgruppen mera tveksamt om det var

allmänna intresset successiv övergång mellan anstaltsvistelse och

av en

frigivning borde utgöra tillräckligt skäl för att bevilja frigång. I

förarbetena till kriminalvårdsreformen hade uttalats att frigivningen

med hjälp av bl.a. frigång skulle kunna ske stegvis från lokalanstalt så att en abrupt övergång undveks mellan anstaltsvård och frivârd. Detta uttalande hade ibland åberopats till stöd för ett sådant synsätt. Om detta godtogs, skulle enligt arbetsgruppen konsekvenserna bli alla att intagna med inte helt kortvariga straff berättigade till frigång så var snart inte säkerhetsskäl lade hinder i vägen. Detta ansåg arbetsgruppen emellertid skulle föra alltför långt. Arbetsgruppens uppfattning var att frigång inte borde beviljas enbart för att åstadkomma mjuk en övergång mellan anstaltsvistelse och ett liv i frihet. Däremot borde intresset av en stegvis övergång i kombination med andra omständigheter kunna utgöra underlag för ett beslut någon tids frigång. om Arbetsgruppen ansåg att tecken på anstaltsskador hos intagen kunde en vara en sådan omständighet. En annan sådan omständighet kunde enligt arbetsgruppen vara att det stod klan att den intagne måste sig in i ge en helt ny yrkesverksamhet för att kunna försörja sig efter frigivningen. Flertalet av de intagna dömts för ekonomisk brottslighet som eller dylikt och som beviljats frigång hade enligt varit rapporten tvungna att omskola sig eller börja arbeta inom ett yrke de inte som

hade någon tidigare erfarenhet

av. Den grupp intagna som inte borde få frigång bestod enligt arbetsgruppen av intagna som hade arbetsvana, socialt anpassade, som var som saknade tecken på anstaltsskador och som utan svårighet skulle komma att återgå till förvärvslivet. Men även beträffande dessa fick det enligt arbetsgruppen göras en bedömning i det särskilda fallet. Det framgick av rättspraxis att det någon gång kunde finnas för utrymme frigång även i sådana fall. För intagna som är egna företagare uppkommer speciella problem. Ett fängelsestraff medför ofta svårigheter med driften företaget, av i särskilt om det rör sig om ett enmansföretag. Verksamheten i ett sådant fårofta ligga under straffverkställigheten. Denna nere omständighet utgjorde enligt arbetsgruppen dock inte i sig skäl för frigång. Frigång borde enligt arbetsgruppen kunna komma i fråga endast om den intagne visat att en viss tids frigång avgörande var av betydelse för verksamhetens fortsatta existens och därmed för hans försörjningsmöjligheter. Enbart ett påstående därom från den intagne ansåg arbetsgruppen inte tillräckligt. Ett omdöme borde inhämtas vara från opartiska organ med förutsättningar att bedöma sådant ett påstående. Ett annat problem, som kan uppstå när företagare skall en avtjäna ett fängelsestraff, är att hans anställda kan bli permitterade eller arbetslösa. Det saknades enligt arbetsgruppen lagstöd för att tillmäta sådana arbetsmarknadsskäl självständig betydelse vid prövning av frigång. Arbetsgruppens genomgång ett antal undersökningar angående av frigång visade att lagstiftningen och Kriminalvårdsstyrelsens anvisningar i det stora hela hade följts vid beviljandet frigång. av I ett

fåtal fall hade delade meningar kunnat råda om frigångsinstitutet borde ha tillämpats. Det hade då rört frågan om frigången varit nödvändig för att underlätta anpassningen i samhället. Sammanfattningsvis konstaterade arbetsgruppen att syftet med frigång att förbättra den intagnes sociala situation inför frigivvar ningen och honom träning till arbetslivet samt möjlighet att sanera ge sin ekonomi. Hade den intagne inte behov av detta borde han i princip inte komma i åtnjutande frigâng. Prövning härav borde ske med av noggrannhet. Frigång fyllde en viktig funktion, för de intagnas möjlighet sig till arbetslivet och till ett normalt liv ute i att anpassa samhället, varför arbetsgruppen underströk vikten av att alla intagna med behov frigâng och i övrigt uppfyllde kraven för sådan av - som också fick en möjlighet därtill.

Förarbetsuttalanden till 11 § förde stycket KvaF

I motiven till bestämmelsen i ll § fjärde stycket KvaF anförde departementschefen att systemet med frigång fyllde en viktig funktion när det gällde de intagna möjlighet att anpassa sig till ett normalt att ge i samhället. Det fanns därför anledning att understryka vikten liv ute alla intagna hade behov frigâng och som i övrigt av att som av uppfyllde kraven för detta också fick en möjlighet därtill. I den av riksdagen propositionen samordnad och intensifierad antagna om en narkotikapolitik hade uttalats att frigâng borde användas i större utsträckning för narkotikamissbrukare. I sådana fall fanns också möjlighet kombinera frigången med insatser i rehabiliteringssyfte, att kontakt med rådgivningsbyrå, narkomanvårdsteam eller liknande. t.ex. Regeringens förordningsmotiv 1986:6 s. 8-12.

Vidare hänvisade departementschefen till rapporten Ds Ju 1985: l

Lyxfångar finns dom och där angivna kriterier, som borde ligga till grund för prövning frigâng borde beviljas intagna med god samav om hällsanpassning. Förutsättningarna för att bevilja sådana intagna frigâng enligt arbetsgruppens mening, generellt sett klart mindre var, än för intagna i allmänhet. Rapporten hade remissbehandlats, varvid JO, JK, Rikspolisstyrelsen och övervakningsnämnderna hade anslutit synpunkter. Kammarrätten i Jönköping hade framhållit sig till gruppens vikten individuell prövning så att de socialt väletableav en noggrann rade intagna inte fick omotiverade fördelar. Svea Hovrätt, som också instämde i arbetsgruppens synpunkter, hade förordat att dessa inarbetades i Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter. Riksåklagaren, som inte heller hade någon erinran mot förslagen i sak, hade framhållit att lagstiftningsåtgärder på området kunde bli påkallade. Kriminalvårdsstyrelsen konstaterade i sitt remissvar att lagstiftningen och styrelsens föreskrifter i det stora hela hade följts vid tillämpningen av frigångs-

systemet. Det fanns enligt styrelsen därför inte anledning till några ändringar i föreskrifterna. Skulle det visa sig de insatser att som

styrelsen dittills gjort för att främja stabil utveckling inte

en var tillräckliga, skulle styrelsen överväga införa

att mera preciserade före-

skrifter. I likhet med det övervägande antalet remissinstanser anslöt sig departementschefen till de riktlinjer arbetsgruppen hade förordar som i rapporten. Han ansåg att arbetsgruppens uttalanden

lag i linje med lagstiftningen på området och att det var ändamålsenligt låta dessa

att

riktlinjer kom till uttryck i KvaF. Detta borde ske

genom att det i 11 § infördes ett nytt fjärde stycke, det vid prövningen som angav att av frigángsfrágor särskilt skulle beaktas den intagne behövde om inskolning i arbetslivet eller frigâng kunde väsentligt annars antas

underlätta hans försörjningsmöjligheter efter frigivningen. I förening med de uttalanden arbetsgruppen departementschefen hade

av som

ställt sig bakom ansåg han att sådan föreskrift kunde god

en ge en grund för en konsekvent och ändamålsenlig utveckling frigângsinav stitutet.

Särskilt brottsbenägna långtidsdömda

Genom en lagändring är 1982 1982:401 utökades möjligheterna till särbehandling långtidsdömda. Bl.a. ändrades förutsättningarna av för

att hänföra intagen till 7 § tredje stycket KvaL. I samband därmed

kompletterades bestämmelsen i 11 § andra stycket med förbud ett att medge frigäng för intagna i 7 § tredje stycket och som avses som är placerade i sluten riksanstalt. I motiven prop. 198182: 141 till denna ändring uttalade departementschefen att begränsningarna möjligav heterna till vistelse utom anstalt uppenbarligen också borde gälla den

kategori intagna som avsågs i 7 § tredje stycket. Annan vistelse

utom anstalt än korttidspermission borde enligt departementschefen över huvud taget inte beviljas intagen i denna kategori, han om var placerad i sluten riksanstalt. Departementschefen antog att så knappast heller hade skett. Uttryckliga bestämmelser borde in i lagen tas om att frigäng 11 §, vistelse utom anstalt för föreningsverksamhet eller dylikt 14 § och s.k. § 34-placering inte fick beviljas i sådana fall. Sedan en lagändring år 1988 1988:622 är placering i sluten anstalt obligatorisk för intagna i 7 § tredje stycket KvaL. Som som avses en

följdändring slopades då möjligheten att medge frigäng för intagen

som var hänförlig till 7 § tredje stycket placerad i sluten utan att vara riksanstalt.

Intagna dömts för s.k. terroristbrott som

Enligt bestämmelse i 12 § tredje stycket KvaF krävs, såsom tidigare en nämnts, särskilda skäl för bevilja frigång för intagen som dömts till

fängelse i lägst två år, han begått brott som innefattar våld, hot om eller tvång för politiska syften, k terroristbrott. I motiven till den s ursprungliga lydelsen denna bestämmelse anförde departementsav chefen regeringens förordningsmotiv 1986:6 s. 14 bl.a. följande.

Enligt min mening kan det inte råda någon tvekan om att det allmänna intresset att under straffverkställi hetstiden vidta av åtgärder för den intagnes sociala anpassning i de all som det här gäller liksom i åtskilliga andra situationer måste stå tillbaka för - samhällsskyddsaspekter och allmänpreventiva hänsyn. Detta måste

också innebörden den gällande stiftningen. Som jag

anses vara av redan har jag därför att någon än ring i själva lagstiftangett anser inte är behövlig.

ningen äremot jag att det för att osäkerhet i praxis skall före-

anser byggas kan finnas skäl att komplettera KvalK med en särskild bestämmelse i ämnet. En sådan bestämmelse synes lämpligen kunna få den innebörden intagna har dömts till långvari a straff för att som brott terroismkaraktär inte annat än när särskilda sk föreligger av bör medges regelbundna permissioner eller frigång. Att bestämmelenligt det anförda inte bör ovillkorligt formulerad sammansen vara främst med avsteg från huvudregeln kan vara

hänger att ett

slutet verkställighetstiden sedan tidpunkten för motiverat .mot av villkorlig frigivning bestämts, faran för att den intagne nytt om använder våld, hot eller tvång för politiska syften kan bedömas som utesluten. Anses regelbundna permissioner kunna beviljas i ett sådant fall bör naturligtvis prövas om permissionema kan noga

beviljas i utsträckning när det gäller intagna i allmänhet

samma som 5 eller i de fall här avses bör tillämpa längre intervaller om man som i mellan ermissionstillfällena eller kortare permissionstider. Att försiktig et bör iakttas vid placering i lokalanstalt synes också uppenbart. Detsamma bör naturligtvis gälla i fråga om sådana lättnader i verkställigheten, innebär tillfällig vistelse utanför som anstalt. Det ligger i sakens natur att, den intagne är utlänning, om förutsättning för frigång bör att det står klart att han efter en vara kommer att stanna här i landet.

frigDiVningen riskbedömning i enlighet med det anförda måste göras

en som i de aktuella fallen är så speciellt sla att det torde förutsättas av yttrande i ärendet i förekommande all som regel inhämtas från att rikspolisstyrelsen.

Allmänna råd från Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat allmänna råd ARK 1987:1

frigång. Till grund för dessa ligger bl.a. ovannämnda beträffande Ju 1985:1 Lyxfångar -fmns dom och regeringens rapport Ds

förordningsmotiv 1986:6.

I de allmänna råden anges att frigâng enligt ll § KvaL skall ske från lokalanstalt, där särskilda åtgärder bör vidtas för att främja verksamheten. Som exempel på sådana särskilda åtgärder nämns bl.a. följ Uppsökande verksamhet kan bedrivas för att nå svårmotiverade eller passiva intagna. Information frigång kan regelbundet om lämnas de intagna. Blivande frigångare kan systematisk introdukges tion och träning. Fasta rutiner kan upprätthållas för samarbete med frivârden. Kontinuerliga kontakter kan upprätthållas med samhällsorgan, som kan bidra till en utveckling av frigångsinstitutet. Särskilda skäl för frigång från riksanstalt kan, enligt de allmärma råden, bestå i att ifrågavarande riksanstalt är belägen på inte har tillräckliga ort som platser i lokalanstalt. Ett annat sådan skäl kan den intagne har vara att deltagit i ett speciellt utformat behandlingsprogram, bör slutföras som genom frigâng.

Angående vilka intagna skall kunna frigâng som

Beträffande förutsättningarna för frigâng i de allmänna råden anges bl.a. följande. En tids frigâng kan förbättra många intagnas frigivningssituation och bör därför ingå ett led i planmässig som en förberedelse inför frigivningen. Varje intagens behov frigâng bör av prövas på ett tidigt stadium. Enligt de allmänna råden kan det i vissa fall behövas särskilda stödeller kontrollåtgärder. Vidare kan behöva göra avvägningar man mellan straffets längd och behovet frigâng vid korta av t.ex. anstaltstider. Intagna med missbruksproblem har ofta stort behov av hjälp- och stödåtgärder med hänsyn till såväl sitt missbruk som bristande anpassning till ett normalt arbetsliv. Frigånginstitutet bör enligt de allmänna råden utnyttjas för såväl narkotika- alkoholsom missbrukare. I dessa fall får frigångsplaneringen ofta inriktas på arbetsträning, utredning vid arbetsmarknadsinstitut, praktik eller utbildning. Frigångstillståndet bör enligt de allmänna råden kombineras med behandlingsätgärder, t.ex. kontakt med den psykiatriska vården, kommunens narkoman- eller nykterhetsvård eller andra behandlingsalternativ. Vidare i de allmänna råden det ibland kan anges att vara lämpligt med partiell frigâng en eller några dagar i veckan. Frigång kan också förekomma för enbart behandlingsinsatser. I de allmänna råden anges vidare att det kan svårt att bedöma vara om frigâng skall beviljas intagna ytligt framstår socialt som sett som väletablerade personer, vilka har ådömts ett inte helt kortvarigt fängelsestraff. Enligt de allmänna råden måste emellertid hänsyn även i dessa fall tas till frigivningssituationen. Detta gäller särskilt intagen som måste börja arbeta inom ett helt nytt verksamhetsområde. Kan det påvisas att en tids frigâng är en förutsättning för den framtida för-

eller väsentligt skulle underlätta denna, bör enligt de sörjningen råden frigång kunna beviljas. För intagen som är företagare allmänna fängelsestraff många gånger svårigheter för företagsdriften, medför ett ofta måste ligga medan straffverkställigheten pågår. Detta som nere, allmänna råden inte i sig tillräckligt skäl för frigång. utgör enligt de intagne visa tids frigång har avgörande betydelse för Kan den att en

verksamhetens existens och för hans försörjningsmöjligheter, bör

frigång kunna beviljas. dömts för s.k. terroristbrott, kan det enligt de För intagna, som anledning göra från huvudregeln och allmänna råden finnas att avsteg slutet straffverkställigheten. En förutsättning medge frigång mot av bedöms inte föreligga fara för att den intagne åter härför är att det använder våld, hot eller tvång för politiska syften. med anstaltsvistelse inte överstiger två månader bör Intagen en som enligt de allmänna råden normalt inte få frigång. kan föremål för insatser inom frivården på grund Vissa intagna vara. fängelse eller eljest ha löpande skyddstillsyn. skyddstillsyn med en av

allmänna råden bör frivårdens behandlingsplanering i

Enligt de behovet frigång bedömas i samband

möjligaste mån fullföljas och av

med den.

Frigángsperiodens längd

råden bör frigångsperiodens längd i första hand

Enligt de allmänna förutsättningar att klara frigången. Vid en för påverkas av den intagnes inte de resultat frigången syftar till, såsom

kort frigångsperiod uppnås

situation, träning till arbetslivet och ekonomisk förbättrad social kan enligt de allmärma råden å

sanering. En för lång frigångsperiod

sidan påfrestande för den intagne på grund av det dagliga andra vara mellan normal tillvaro och livet i anstalten. bytet en mera

Kontroll- och ordningsfrágor

de flesta intagna svåra påfrestningar. Drogmiss-

Frigång medför för frigången för betydande frestelser. Medintagna brukare utsätts genom till smuggla in kan medföra fara kan pressa frigångare att varor, som

i anstalten. Arbetsplatser och utbildningsinstitutioner

för ordningen del intagna inte är vana vid. I de

kräver en regelbundenhet, som en

frigång därför kan i

allmänna råden anförs att en intagen med vara

För att förebygga de

aktivt stöd för klara påfrestningarna.

behov av att frigång kan medföra måste enligt ordnings- och säkerhetsproblem som medveten de problem han de allmänna råden den intagne vara om En viktig förutsättning för en lyckad frigång är att kommer att möta.

den intagne är praktiskt och psykologiskt väl förberedd. Vidare anges i de allmänna råden att intagna i frigång bör vänjas vid täta visitationer

för att de skall kunna motstå medintagnas krav på insmuggling av

förbjudna Den frigångsansvarige

varor. skall regelbundet kontrollera

frigångarens närvaro och förhållandena på arbetsplatsen.

10.4.4 Något rättspraxis

om

Regeringsrätten har prövat fråga förutsättningarna för frigång, om dels

beträffande intagen med fast anställning RÅ 83 l, dels beträffande

intagen som fått erbjudande anställning med tillträde om före den

villkorliga frigivningen RÅ 86 ref. 112.

I RÅ 83 2:1 rörde målet en lärare som dömts till fängelse åtta om

månader för misshandel. Han ansökte frigång för om att arbeta som

lärare från vårterminens början. Villkorlig frigivning skulle ske den 25

februari år. Regionchefen och

samma Kriminalvårdsstyrelsen avslog

ansökningen. Kammarrätten fastställde styrelsens beslut. Regerings-

rätten anförde bl.a. följande.

Av handlingarna i målet framgår det att av hänsyn till skyddet för

enskilt eller allmänt intresse skulle ha förelegat något hinder för

bifall till J :s framställning. Frågan är därför endast om frigång varit

ägnat att underlätta J anpassning i samhället på :s sätt som avses i

11 § första stycket lagen kriminalvård i anstalt. om

I detta hänseende kan visserligen anmärkas att J innehar en anställning, till vilken han får återkomma oavsett om han erhåller

frigån eller ej, och han därför behöver att utnyttja denna

möjlig et för att över huvud kunna återvända taget till arbetslivet.

Emellertid är J arbete :s som lärare i hög grad bundet till skolans

terminer och det utgör i och för sig på grund härav en klar olägenhet att träda i tänst först sedan en ny termin börjat. Särskilt

måste detta gälla i ga den återkommer lärare om som som efter att ha avtjänat ett fängelsestraff; återgång en till arbete i samband

med en terminsstart är då mindre ägnat att väcka uppmärksamhet

eller föranleda frågor anledningen till bortovaron. om För J :s del tillkommer den omständigheten han för att att undvika konfliktanlednin ar sin gamla arbetsplats skall börja tjänstgöra - i en

annan s ola i kommunen. För hans sociala anpassning är ett gynnsamt utfall av denna omplacering viktigt. Möjligheten härtill får

antagas vara beroende av att hans tjänstgöring får börja i normal

ordning vid terminsstarten. Tillä bör också gas att J av tingsrätten förpliktats att utge skadestånd til enskilda målsägande, varför en tidigare återgång till arbete skulle kunna underlätta en sanering av hans ekonomi.

Vid ett samlat bedömande finner eringsrätten re därför att ett

medgivande för J att från skolterminens åörjan utföra arbete utanför

anstalten hade sådan betydelse för hans anpassning i samhället som

enligt 11 § första stycket lagen kriminalvård om i anstalt förutsätts

för frigån Hans framställning därom hade

med hänsyn till föreliggan . e omständigheter bort beviljas.

Målet i RÅ 86 ref. 112 gällde dömts till fängelse en person som om två år och månader för bl.a. grov förskingring. Villkorlig sex frigivning skulle ske den 26 december 1986. Han anhöll om frigång fr.o.m. den l juni år för att kunna tillträda en anställning. samma Regionchefen beviljade honom frigång med början tidigast den l augusti nämnda år. Varken Kriminalvårdsstyrelsen eller kammarrätten gjorde bedömning. Regeringsrätten anförde bl.a. följande. annan

Av handlingarna i målet framgår att det av hänsyn till kravet på samhällssk dd finns något hinder för bifall till Lennart R:s framställning. råga är därför endast om den begärda frigången är ägnad att underlätta Lennart R:s anpassning i samhället sätt som avses i ll § första stycket lagen om kriminalvård i anstalt.

Lennart R, är arbetslös, har erbjudits en anställning hos X som Aktiebolag under förutsättning att han kan tillträda denna den l juni 1986. Det erbjudna arbetet är ägnat att underlätta Lennart R:s assning i samhället. Av honom åberopad skrivelse från an en av bo aget framgår att bolaget inte kan vänta till den l augusti 1986 med att besätta tjänsten. Med häns n till Lennart R:s ålder, arten av den brottslighet för vilken han å ömts straffet och hans speciella

yrkeskunskaper torde möligheterna vara små för honom att fâ ett

annat lämpligt arbete. Pa grund av det anförda bör Lennart R:s besvär bifallas.

Det bör i detta sammanhang noteras att bestämmelsen i ll § fjärde stycket KvaF har tillkommit efter det att Regeringsrätten meddelade dom i ovannämnda mål.

10.4.5 Departementschefens uttalanden om frigång för

narkotikamissbrukare

I propositionen om samordnad och intensifierad narkotikapolitik en anförde departementschefen prop. 1984 1985:19 bil. l s. 20 bl.a. följande frigång. För att underlätta anpassningen i samhället kunde om intagen beviljas frigång. Denne fick då under arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalt. Narkotikakommissionen hade föreslagit att frigång skulle användas i större utsträckning för narkotikamissbrukare. Departementschefen delade den uppfattningen. Många narkotikamissbrukare i behov grundläggande utbildning. I många fall kunde var av sådan utbildning ske under frigång. I andra fall kanske det behövdes arbetsförberedande åtgärder. Frigång till t.ex. arbetsmarknadsinstitut kunde då komma i fråga. Såsom Narkotikakommissionen hade förslagit kunde det också lämpligt att kombinera frigång till arbete eller vara

i

utbildning med direkta behandlingsåtgärder, exempelvis besök på

narkomanvârdsenhet eller socialbyrå för samtal missbruksproblem. om Några särskilda åtgärder från riksdagen eller regeringen behövdes

enligt departementschefen emellertid inte för att åstadkomma sådan en utveckling. Även i budgetpropositionen - prop. l98586:100 bil. 4

betonade departementschefen att frigångsinstitutet borde användas i

ökad utsträckning för narkotikamissbrukare.

lO.4.6 Uttalanden justitieombudsmannen och av justitie-

kanslem

Justitieombudsmannen

JO har beträffande frigång i beslut den 23 februari 1979 uttalat bl.a.

följande.

Av handlingarna i ärendet framgår är egen företagare

och innehar två matvarubutiker med 6 följande. anställda.

Han dömdes den

22 december 1977 för valutabrott till fängelse månader,

ra varifrån skulle avräknas 22 dagar han varit anhål och häktad som en i målet. Sedan kriminalvårdsstyrelsen först beviljat uppskov med verkställi började han avtjäna straffet den 14 augusti 1978.

Han beviljades sedan frigång fr.o.m. den 23 augusti 1978 måndagfredag 08.00-19.00 för arbete i det företa Under egna et.

lördagar och söndagar hade S. med något undanta s. frigångs-

- - . pemnssion. Han blev frigiven den 20 november l 78. Som nyss nämnts kan för att underlätta anpassningen i samhället intagen i lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete utom

anstalten, s.k. frigång. Av förarbetena till bestämmelsen framgår

inte närmare hur villkoret för att underlätta anpassningen i samhället skall tolkas. Emellertid får antas att syftet, kriminalsom vårdsstyrelsen uttryckt det, skall att förbereda den intagne för vara frigivningen genom att förbättra hans sociala situation, honom ge träning i arbetslivet och genomföra önskvärd sanering hans en av ekonomi. I förevarande fall har frigång beviljats företagare har od en som ekonomi och som lever under socialt välordnade förhållan en. Under tre av strafftidens fyra månader har han haft frigång måndag-

fredag för att arbeta i sitt företag, och han har lördag-söndag haft

permission. Hans anstaltsvistelse har därför under större delen av strafftiden bestått i att han övernattat anstalten veckans sju sex av nätter. Beslutet om frigån har grundats på att S. varit orolig för sin och

hustruns psykiska häfsa, att själv utförde vissa

i

företaget och att S:s fortsatta anpassning i samhället arbetsuppgifter sku kunna

tryggas å ett avgörande sätt, han fick frigång. Enligt min om mening örelåg det emellertid inte tillräckliga skäl för att medge frigång. Hans strafftid kort. Han hade beviljats uppskov med var verkställigheten, och han hade således haft tid att vidtaga de åtgärder som krävdes för att företaget skulle kunna fungera under

anstaltsvistelse. Hans psykiska hälsa har knappast utgjort skäl hans Inte heller skulle hans assning i samhället ha nog för frigâng. an nämnvärt fyra naders anstaltsvistelse. kunnat försämras genom m inte få förekomma åföljder innebär frihetsbe- Det bör att som vid verkställigheten urho det sätt som skett i S:s fall rövande as och ingalunda kan ha varit avsett av lagstiftaren. som

i den 21 januari 1985 meddelat beslut Dnr 1894- Vidare har JO ett

uttalat följande beträffande förutsättningarna för frigâng. 1984

förevarande ärende aktualiserar frågan vilka förutsättningar som Nu pfyllda för intagen över huvud taget skall komma skall vara u att en rigång, d hur skall tolka villkoret i ll § KvaL i fråga för v s man underlätta anpassningen i samhället. Förarbetena till beför att stämmelsen inte nå närmare ledning. Det får dock antas att ger on med fri ängen all kriminalvårdsstyrelsen säger syftet s vara, som föreskri förbereda den intagne för frigivningen genom i sina ter, att sociala situation, honom träning till arbetslivet att förbättra hans ge önskvärd sanering ekonomin. Däremot talar och genomföra en av brottslighet i och för sig skulle inverka på inget för att arten av få Vad har sagts medför att vissa möjligheterna

frigâng.

att nu frig nämligen de intagna som har en sådan intagna inte bör ges ng, de inte för sin anpassning i samhället är i behov av situation att Naturligtvis finns det då fall i vilka det kan råda tvekan om frigâng. förutsättningarna för frigâng är uppfyllda. behandlingen M. så har han kriminalvårdsstyrel- Vad gäller av av beviljats frigâng under de fem sista månaderna innan han frigavs sen ha avtjänat halva det ådömda fängelsestra villkorligt efter att Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt yttrande redogjort för Mzs personli-

förhållanden och de överväganden legat till grund för ga som beslut. Det rör sig här bedömningsfrågor, i vilka man styrelsens om meningar. För del har jag dock svårt att finna kan ha delade egen förhållanden varit sådana att det varit motiverat att e att Mzs frigång. Enligt min mening borde alltså frigâng inte honom beviljats i detta fall.

Sammanfattningsvis jag M. under den senare delen av menar att frigången och att han fått vistas i verkställigheten genom genom

regelbundna permissionema fått en alltför

Schweiz under de Det är angeläget att straffverkställigheten för förmånlig behandling. urholkas sätt inte rimligen kan ha varit vissa inta na inte ett som och sätt kan upplevas som orättvist avsett av agstiftaren pa ett som

av andra intagna.

beslut den 18 september 1992 dnr 3456-1991 uttalat

JO har även i ett

utevistelser, medgivits intagen i anstalt. En intagen, som sig om som

till fängelse fyra år månader för bland annat grovt hade dömts sex skulle friges villkorligt i november 1991, hade den bedrägeri och som

påbörjat frigâng med arbete som köksmästare på en 10 juni 1991

oktober nämnda år hade han gripits på grund av restaurang. I han hade åter dömts till fängelse fyra misstanke om brott och senare

år sex månader för bl.a. grovt bedrägeri. De brotten hade begåtts nya under tiden den 27 maj till den 2 oktober 1991. Den restaurang där han skulle arbeta hade varit stängd för reparation från den 21 juni till och med den 1 augusti 1991 under vilken tid den intagne hade haft frigâng. Enligt restaurangägaren hade den intagne sysselsatts med att hälla ordning de två eller tre personer som utförde reparationsarbeten i restaurangen. Den intagnes arbete restaurangen hade varit organiserat så att han hade flera timmars sammanhängande ledighet under dagen. Anstalten hade inte utfärdat några anvisningar om vad han skulle iaktta under den tiden. Ansvariga tjänstemän i den anstalt där den intagne var placerad hade inte känt till att restaurangen var stängd för reparation. Under tiden den 1 april till den 10 juni hade den intagne, förutom regelbundna permissioner och besökspermissioner, haft särskild permission vid sjutton tillfällen. Enligt yttrande från anstalten hade den intagne beviljas frigáng mot bakgrund av att han avtjänade ett långvarigt fängelsestraff, han att saknade arbete och försörjning inför frigivningen, att han kände sig i psykisk obalans samt hade uppvisat god skötsamhet.

Kriminalvårdsstyrelsen hade i yttrande till JO anfört det fanns

att anledning att rikta anmärkning mot anstaltens sätt hantera permisatt sionsfrâgan. Samordning olika angelägenheter, skulle av som ombesörjas under permission hade enligt styrelsen i många fall inte gjorts trots att det hade varit möjligt. Styrelsen anförde vidare upprepad att misskötsamhet inte hade resulterat i nödvändig átstramning av permissionsgången. Förlängda frigångspermissioner hade enligt styrelsen omotiverat medgivits kompensation för som obekväm arbetstid under frigâng. Beträffande frågan frigâng hade Kriminalom vårdsstyrelsen anfört att anstaltens uppföljning av frigângen hade brustit i flera avseenden. Enligt styrelsen kunde det för övrigt diskuteras huruvida det alls hade förelegat tillräckliga starka skäl att medge den intagne frigâng. Styrelsen ville dock inte hävda det att var uppenbart fel att medge frigång i det aktuella fallet.

JO delade Kriminalvårdsstyrelsens syn handläggningen av

permissionsfrâgan. Beträffande frågan frigång anförde JO om att det kunde diskuteras om det överhuvudtaget fanns skäl att bevilja frigång i det aktuella fallet. JO ansåg sig dock inte ha anledning att ta ställning i denna fråga. Däremot ansåg JO anstaltens

att handläggning av frågan om

frigång varit behäftad med allvarliga brister. ytterst JO ansåg det särskilt anmärkningsvärt att det för anstalten inte varit känt att restaurangen var stängd under en längre tid. Den kontroll förhållandena av på frigångsplatsen avsedd äga föreföll som var att rum enligt JO att ha varit i det närmaste obefintlig. Även i den delen anslöt sig JO till vad

Kriminalvárdsstyrelsen hade anfört.

Justitiekanslern

Det JO behandlade fallet, med den intagne som hade frigång för av arbete på för reparation stängd restaurang, har berörts av JK i ett en yttrande den 1992 dnr 3930-91-90. JK ansåg den intagne 31 mars tillhöra den intagna som avses i rapporten Ds Ju 1985:1 grupp av Lyxfångar finns dom och föranlett författningsändringar och - som regeringens förordningsmotiv 1986:6. Kriminalvårdsstyrelsen och JO hade redan konstaterat att den intagne tillhörde en kategori för vilka de skulle ha frigång eller inte. Även det var svårt att avgöra om om Kriminalvárdsstyrelsen hade utfärdat anvisningar till ledning för en sådan bedömning måste det enligt JK göras en individuell prövning i varje enskilt ärende. JK anförde att det vid en sådan prövning var av vikt att handläggande personal hade tillräcklig kännedom om stor tillämpliga regler och praxis. Uppmärksamheten kring det aktuella ärendet och nämnda problem hade medfört att vissa ändringar hade gjorts i beslutsprocessen inom den aktuella regionen. Beträffande intagna med en strafftid på lägst två år för narkotikabrott och ekonomisk brottslighet skulle samråd numera

regiomnyndigheten innan frigång medgavs. Även Kriminal-

ske med vårdsstyrelsen hade vidtagit vissa åtgärder. JK anförde att inte heller hans utredning kunde ge något entydigt frågan det rätt eller fel att bevilja den intagne frigång. svar om var inte höjd varje diskussion. När det gällde Saken var enligt JK över frågan uppföljning den medgivna frigângen instämde han i den om av kritik redan riktats mot anstalten. som I sitt yttrande tog JK också upp ett fall med en intagen, som hade

varit placerad i en annan anstalt men haft frigång för att arbeta som

kock på nämnda Även denne, hade dömts till fängelse restaurang. som

fyra år för bl.a. grovt bedrägeri, hade begått nya brott under frigången

för vilka han dömdes till fängelse. Liksom i det förra fallet hade senare frigângen skett delvis under den tid då restaurangen varit stängd för reparation. Arbetsgivaren hade ansett att den intagne behövdes på arbetsplatsen även under denna tid för att kontrollera hur reparationsarbetena utfördes och för att hjälpa till med andra göromål. Anstalten hade med viss tvekan godtagit fortsatt frigång med dessa tillfälliga arbetsuppgifter. I bedömningen hade vägts in att arbetsgivaren inte hade kunnat garantera fortsatt anställning för den intagne i händelse av avbrott i frigângen. Frigången hade kontrollerats genom minst ett telefonsamtal i veckan till arbetsgivaren samt fyra eller fem besök arbetsplatsen. . JK gjorde den bedömningen att även den sistnämnde tillhörde den

intagna för vilken kunde ifrågasätta om de borde beviljas

grupp man frigång. Vid jämförelse mellan de tvâ fallen fann JK att anstalten i en det fallet föreföll ha tagit betydligt allvarligt på frågan om senare mera

298 SOU 1993::76

uppföljning och kontroll av frigången. Trots omfattningen kontrolav lerna hade den intagne emellertid kunnat ägna sig omfattande brottslighet. Det syntes enligt JK tveksamt kontroll om en noggrannare hade kunnat stoppa eller minska den intagnes möjligheter begå brott att under frigången. Risken för att brott begicks i samband med frigång och permissioner måste enligt JK bedömas i samband med att man beslutade om sådana utevistelser. Med hänsyn till förevarande utredning fann JK inte anledning att ytterligare beröra den frågan. Vidare konstaterade JK att bestämmelserna i anstaltsföreskriftema om kontakt med polis- och åklagarmyndighet gällde enbart permissioner. Endast den ena anstalten från vilken frigång hade förekommit hade lämnat underrättelse till polismyndigheten den intagnes om utevistelser. JK ansåg det inte tillfredsställande att tillämpningen av bestämmelsen inte varit enhetligare än skett. Frågan befintliga som om regler borde förtydligas för att bli effektiva ansåg JK ingå i Fängelseutredningens uppdrag. Han fann därför inte anledning att uppehålla sig närmare vid detta.

10.4.7 Några statistiska uppgifter frigång

om

Under åren 1975 1990 förekom higáng i följande omfattning - År Antal intagningar Antal frigångsfall Andel frigångsfall i förhållandetill intagningama%

Frigång påbörjades under budgetåret 19911992 i 1 082 fall. Av de intagna med frigång avvek 46 stycken från frigången, 3 varav var placerade i sluten riksanstalt, 9 i öppen riksanstalt, 15 i sluten lokalanstalt och 19 i öppen lokalanstalt. Under period beviljades 7 606 samma frigångspermissioner, varav 48 missköttes. I 23 fall bestod missskötsamheten i att den intagne uteblev.

Kriminalvârdsstyrelsens undersökning av tillämpningen av frigångsinstitutet

Kriminalvårdsstyrelsen undersökte år 1986 tillämpningen av frigångsreglerna Rapport 1988:3 Frigångare en undersökning om tillämp- ningen 11 § lagen kriminalvård i anstalt. Till grund för av om undersökningen låg de frigångsperioder som hade avslutats under tiden juni 1986. Genom undersökningen framkom bl.a. följande om mars de intagna beviljats frigång. Närmare hälften av dem som beviljats som frigång var under 30 år. Av de intagna med frigång hade 42 procent strafftid på fyra till tolv månader, medan 30 procent hade en en strafftid överstigande tolv månader. Huvudbrotten fördelade sig med 39 procent på egendomsbrott, 13 procent på våldsbrott och 12 procent på brott mot narkotikastrafflagen eller varusmugglingslagen. En relativt stor 35 procent, hade inte någon tidigare erfarenhet av grupp, kriminalvården. I 91 procent av fallen var den intagne placerad i lokalanstalt. Av de intagna med frigång hade 64 procent frigång till någon anställning, 31 procent till studierutbildning och 5 procent till eget företag. I rapporten vidare att frigångsperiodema för 70 procent av angavs frigångama beräknades ha uppgått till högst 60 dagar och för 33 procent till högst 30 dagar. I 16 procent fallen, 65 personer, hade av frigången avbrutits på grund av misskötsamhet. Dessa avbrott hade förekommit i hälften fallen under frigángens första femton dagar. av Beslut frigång hade meddelats i 80 procent av fallen högst 15 dagar om före frigångens början. I 72 procent av fallen hade den intagne underlåtit att upprätta någon ekonomisk plan. Enligt Kriminalvârdsstyrelsens undersökning var en månad efter frigivningen 75 procent av de f.d. frigångama fortfarande i sysselsättning. Härav hade 9 procent bytt sysselsättning i förhållande till den de haft under frigången. Sex månader efter frigivningen hade andelen i sysselsättning sjunkit till 61 procent. Andelen som hade bytt sysselsättning uppgick vid samma tidpunkt till 22 procent. Vid båda tillfällena hade andelen sjukskrivna uppgått till 10 procent.

10.4.8 Pâföljdsutredningens förslag

Pâföljdsutredningen föreslog i betänkandet SOU 1991:45 Pâföljdsfrågor Frigivning från anstalt m.m. att någon ändring inte skulle göras beträffande frigång samt anförde att det enligt utredningens uppfattning uteslutet att inskränka möjligheterna till vistelse utom var anstalt. Existerande utevistelse borde behållas. Pâföljdsutredtyper av ningen anförde att de intagna ofta saknade såväl arbetslivserfarenhet utbildning. Resultaten från Kriminalvârdsstyrelsens undersökning som

om tillämpningen frigångsinstitutet av år 1986 ansåg Påföljdsutredningen alltjämt äga giltighet. Enligt denna över hälften var av dem som haft frigång kvar i arbete månader efter frigivningen. sex Denna form

av utevistelse framstod enligt Pâföljdsutredningen därför

som mycket värdefull. Det utredningens uppfattning det främst var att med hänsyn

till de insatser som utfördes de s.k. frigångsansvariga fanns

av goda förutsättningar för att fortsätta utvecklingen av denna verksamhet.

10.4.9 överväganden och förslag 51 § lagförslaget

Kriminalvården skall utformas så skadliga följder att av frihetsberövandet motverkas. Den skall även vidta åtgärder för främja den att intagnes anpassning i samhället och förbereda honom för tillvaron utanför anstalten. Samtidigt skall den beakta straffets ändamål och längd samt arten den dömdes brottslighet av och de krav som säkerheten ställer. Under den delen verkställighet senare av i anstalt skall särskild uppmärksamhet ägnas förberedelse frigivningen. av Frigång kan enligt ll § första stycket KvaL medges intagen för att underlätta hans anpassning i samhället. Med att en person är samhällsanpassad avses bl.a. att han försöker rätta sig efter gällande lagstiftning så att han inte begår brott. För att en person skall anses samhällsanpassad torde vidare förutsättas han har att en ordnad försörjning, som inte strider gällande lagstiftning mot eller allmänt accepterade etiska principer. Därvid tänker sig vanligen i första man hand att den enskilde försörjer sig arbete, genom eget antingen som anställd eller som egen företagare. Men även olika former av studiestöd, pension, sjukersättning eller andra bidrag från det allmänna anses utgöra godtagbara sätt för försörjning. En stor andel av de intagna är arbetslösa. Oberoende av rådande konjunkturläge har dessa ofta betydande svårigheter att erhålla anställning. I åtskilliga fall har de heller inte någon varaktigt ordnad

försörjning. Allmänt sett föreligger förhöjd risk för brott bland

en personer som saknar arbete eller ordnad försörjning. Jämfört med övriga intagna torde den intagne efter straffverkställigheten som kan

återgå till ett tidigare arbete eller börja ett nytt ha bättre förutsättningar

för att framdeles avhålla sig från brott och därmed leva ett samhällsanpassat liv. Den intagnes möjligheter erhålla arbete i samband att med frigivningen inverkar väsentligt på hans möjligheter att bli samhällsanpassad.

Syftet med frigång

Enligt Kriminalvårdsstyrelsens undersökning om tillämpningen av frigångsinstitutet år 1986 månad efter frigivningen 75 procent var en de intagna haft frigång fortfarande i sysselsättning. Sex av som månader efter frigivningen hade denna andel sjunkit till 61 procent. Av klientelundersökningen framgår samtliga intagna som frigavs i att av oktober 1992 hade 35 procent arbete, medan 10 procent skulle

genomgå utbildning. Sysselsättningssituationen efter frigivning var

således bättre för de intagna haft frigång. Det allmänna konsom junkturläget har emellertid förändrats mellan de två undersökningarna, varför konstaterade skillnader i sysselsättningsgrad inte kan anses vara helt beroende de intagna haft frigång. Vidare kan det heller inte av om helt uteslutas del de intagna haft frigång skulle ha haft att en av som bättre sysselsättningsgrad efter frigivningen än övriga intagna även en de inte hade haft frigång. om Om intagen, är arbetslös, under straffverkställigheten får en som möjlighet arbeta utanför anstalten har han därigenom möjlighet att att visa att han kan klara av att sköta ett arbete, vilket är ägnat att underlätta för honom att efter frigivningen erhålla ett arbete. I vissa fall kan den intagne kanske få fortsätta hos samma arbetsgivare även efter frigivningen. Även inom kriminalvårdsanstaltema i stor om man utsträckning kan erbjuda de intagna sysselsättning som liknar de en arbeten förekommer i samhället, måste ett arbete ute i som ute samhället många gånger fördelaktigare från rehabiliteringssynanses punkt, eftersom den intagne på så sätt får tillfälle att visa potentiella arbetsgivare han på frivillig väg kan sköta ett arbete. Detta torde att också stärka den intagnes självkänsla, vars betydelse för hans möjligheter att klara sig i samhället inte skall underskattas. Även träning i olika arbetsrutiner eller inskolning i arbetslivet är underlätta den intagnes möjligheter att erhålla ett arbete. ägnade att Genom sådan träning eller inskolning kan t.ex. hans uthållighet och förmåga tider förbättras, vilket kan ha betydelse för hans att passa möjligheter vid frigivningen få och behålla ett arbete. Många av de att intagna har bristfällig yrkesutbildning eller saknar helt sådan. För deras vidkommande är utbildning åtgärd som kan underlätta för en dem erhålla ett arbete och därmed ordnad försörjning. I den mån att en träning, inskolning eller utbildning redan under straffverkställigheten kan ske i samhället torde den intagnes möjligheter att ordna sin - ute försörjning efter frigivningen förbättras ytterligare. Den intagnes möjligheter erhålla arbete kan förbättras också genom att han att senare under frigång får påbörja utbildning, han kan fortsätta efter en som frigivningen. Frigång används för närvarande till övervägande del för att ge de intagna möjlighet arbeta utanför anstalten. Det förekommer också att

att intagen beviljas frigång för att genomgå utbildning. Vidare förekommer i mindre omfattning företagare att egna beviljas frigäng för att arbeta i rörelse. Såväl arbete studier egen som utgör, som tidigare anförts, värdefulla aktiviteter för den intagnes anpassning i samhället. Även ,. om det för närvarande inte med säkerhet går hur att ange effektivt systemet med frigäng är utgör detta enligt vår uppfattning ett värdefullt instrument för att förbättra den intagnes sysselsättningsoch försörjningsituation efter frigivningen. Genom frigäng kan den intagnes möjligheter förbättras att efter straffverkställigheten uppnå en samhällsanpassad livsföring och avhålla sig från vidare brottslighet. Enligt vår mening bör, liksom hittills, frigäng även framdeles kunna beviljas för olika arbets- och studieaktiviteter. Intagen, som önskar få frigäng för att arbeta i eget företag bör, även härför om utrymmet är begränsat, kunna komma i fråga för sådan, det i det enskilda fallet om är motiverat av rehabiliteringsskäl.

Syftet med frigång bör enligt vår mening även i fortsättningen vara

att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Med hänsyn till att de intagnas levnadsförhållanden kan högst olikartade vara bör frigångsinstitutet kunna användas på flexibelt sätt. Det därför inte ett är inte lämpligt att i lagtexten på något precist sätt syftet med mera ange frigäng. Möjligheten till frigäng bör dock i första hand inriktas på att förbättra den intagnes sociala situation vid frigivningen och ge honom träning i arbetslivet. Frigâng bör också kunna användas för att ge den intagne möjlighet att genom arbete förbättra sin ekonomiska situation inför frigivningen. Med hänsyn till frigäng bör komma att i fråga under en endast begränsad del straffverkställigheten kani praktiken av någon mer omfattande skuldsanering inte ske detta institut. genom Dock bör frigång kunna beviljas intagen, som har ekonomiska problem och som kommer att drabbas utgifter inför frigivningen, av extra så att han genom att arbeta skall kunna tjäna in medel behövs inför som frigivningen. Frigång bör nämligen kunna beviljas för förbättra att den intagnes förmåga att efter frigivningen klara sig i samhället utan att

återfalla i brott. Vid prövning fråga frigäng skall, liksom

av om hittills, särskilt beaktas den intagne är i behov inskolning inom om av arbetslivet eller om frigäng kan väsentligt underlätta hans annars antas försörjningsmöjligheter efter frigivningen. Den bestämmelse därom som finns intagen i ll § fjärde stycket KvaF bör överföras till den

föreslagna fängelselagens bestämmelser frigäng. om Kriminalvården skall motverka uppkomsten skadliga följder av av frihetsberövandet. Enligt vår mening bör frigäng, vanligen som omfattar en till två månader, inte beviljas enbart för motverka att anstaltsskador. Är syftet med utevistelse en enbart att motverka sådana skador bör man i första hand tillämpa utevistelser kortare varaktigav het, såsom permission.

Frigångsinstitutet regleras i vårt lagförslag genom 51 Där anges huvudrekvisit förmånen får medges för att underlätta den som att intagnes anpassning i samhället. Vid tillämpning av frigivningsinstitutet måste dock också beaktas innehållet i 4 § lagförslaget. Av denna bestämmelse framgår kriminalvårdens uppgift att verka för den att rehabilitering skall fullföljas med beaktande av straffets intagnes ändamål och längd, den intagnes brottslighet och de krav som arten av säkerheten ställer. Av dessa begränsande rekvisit har bara säkeruttrycklig motsvarighet i gällande 4 § KvaL, i hetskravet någon nu bestämmelse det föreskrivs kravet på samhällsskydd inte får vilken att Vårt förslag också straffets ändamål och längd samt eftersättas. att den dömdes brottslighet skall beaktas innebär, såsom närmare arten av utvecklats i avsnitt straffverkställigheten i det enskilda fallet inte att strider mot avsikten med det av domstol får urholkas på ett sätt som straffet. Detta tillägg torde inte behöva någon mera påtaglig bestämda

hittillsvarande praxis se J0:s uttalanden i ärende dnr 1894-

ändring av 1984.

Intagna bör kunna komma i fråga för frigång som

frigångsinstitutet skall inriktas på de intagna som har Användningen av verkligt behov frigång och inte dem som det är lättast att ett av anskaffa frigångsarbete till. Innan frigång beviljas måste det i det behovsprövning. Möjligheten till frigång skall enskilda fallet göras en för sådana intagna har ett klart behov av stödåtgärder användas som bli samhällsanpassade och klara tillvaron utanför anstalten. för att av omständigheten det allmänt kan vara av värde för en intagen Den att utanför anstalten är enligt vår mening inte tillräckligt för att få arbeta att bevilja frigång. frigång skall få medges i det enskilda fallet måste det stå För att intagne vid frigivningen sannolikt kommer att ha sådana klart att den det är påkallat med någon form stödåtgärd. Vidare bör problem att av krävas det framgår den intagnes förmåga att klara det för frigång att att frigivningen kan väsentligt förbättras genom att han under en sig efter den tilltänkta fritidsaktiviteten. En socialt anpassad och tid får utöva intagen, kan återgå till förvärvslivet efter frigivningen, arbetsvan som beviljas frigång än i ömmande fall. Så kan vara fallet bör inte annat den intagne efter straffverkställigheten till följd av sitt brott t.ex. om börja arbeta inom helt nytt arbetsområde, som han saknar måste ett erfarenhet För frigång skall kunna komma i fråga i tidigare av. att fall bör det framgå den tilltänkta aktiviteten utom anstalt sistnämnda att inte utan olägenhet kan anstå till efter frigivningen. verkställer endast kortvarigt fängelsestraff bör i Den som ett inte kunna komma i fråga för frigång. Bakom straffbeallmänhet

stämningen ligger i dessa fall antingen överväganden fängelse om att är påkallat med hänsyn till arten den brottslighet den dömde av som begått eller den omständigheten att den dömde återfallit i brott. I det först nämnda fallet skulle så avsevärd friförmån frigång en som komma i så uppenbar konflikt med ändamålet med straffbestämningen att inte ens mycket ömmande sociala behov kan läggas till grund för ett medgivande till frigång. I det andra fallet torde i allmänhet säkerhetskravet med hänsyn till den visade återfallsbenägenheten lägga hinder i vägen mot frigång. Frigáng skall inte få beviljas intagen enbart för han sköter sig i att anstalten. Frigångsinstitutet är avsett för rehabilitering intagen och av får inte användas som ett instrument för att belöna skötsamhet inom anstalten. Vid prövning av vilka som skall beviljas frigång bör bl.a. narkotikaoch alkoholmissbrukarna uppmärksammas. För denna kategori intagna torde det ofta bli fråga arbetsträning, praktik eller utbildning. om Frigáng kan för dessa lämpligen kombineras med olika behandlingsâtgärder inom den psykiatriska öppenvården, inom kommunernas narkoman- och nykterhetsvârd eller andra behandlingsalternativ. Ett särskilt problem i frigångshänseende utgör intagna med egna företag. Den omständigheten att rörelseverksamheten måste ligga nere under straffverkställigheten eller att anställda i den intagnes företag riskerar förlora sina arbeten utgör i sig inte skäl för frigång, eftersom frigång skall användas för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Om en intagen med eget företag önskar frigång, måste han på något sätt visa att en tids frigång utgör förutsättning för han en att skall ha sin försörjning ordnad efter frigivningen. Vid bedömning av om en egenföretagare kan i behov frigång för driva anses vara av att egen rörelseverksamhet, som legat måste beaktas att frigång bör nere, förekomma under en endast begränsad tid straffverkställigheten. Om av rörelseverksamheten inte hinner påverkas i någon nämnvärd utsträckning inom den begränsade tidsram gäller för frigång, bör som frigång inte ges intagen för arbete i rörelse. egen Långtidsdömda som, enligt vårt förslag, skall särbehandlas med stöd av 6 § andra stycket bör inte komma ifråga för frigång. Beträffande intagen som dömts för brott innefattar användande våld, hot som av eller tvång för politiska syften bör det, liksom hittills, för beviljande av frigång krävas särskilda skäl. Även förhållandena om i det enskilda fallet är av avgörande betydelse för om den intagne bör medges frigång, skall tidigare som anförts enligt förslaget till 4 § fängelselagen vid utformningen av kriminalvård i anstalt beaktas straffets ändamål och längd samt arten av den intagnes brottslighet och de krav säkerheten ställer. som Frigáng får i det enskilda fallet inte beviljas under sådana omständigheter att fängelsestraffet urholkas.

Frigångssysselsättning

Liksom hittills bör frigång kunna användas för att den intagne skall få tillfälle att under viss tid arbeta ute i samhället. Därvid kan det vara fråga arbete grund fast eller tillfällig anställning. Frigâng bör om av liksom hittills kunna beviljas även för träning eller inskolning i arbetslivet. Intagen, är egen företagare, kan i vissa fall få frigång för att som arbeta i det företaget. Utrymmet för att ge egna företagare egna frigång är emellertid begränsat med hänsyn till att de efter frigivningen ändå kan återgå till sin rörelse. Endast om den intagne kan visa att en tids frigång förutsättning för verksamhetens fortsatta existens och är en den intagnes försörjning efter frigivningen bör frigång komma i fråga för arbete i eget företag. Frigâng bör även kunna användas för studier. Med hänsyn till att frigång kan komma i fråga under endast mera begränsad tid, kan en den intagne inte genomgå någon fullständig yrkesutbildning under en frigångsperiod. Däremot kan frigång användas för att den intagne skall kunna påbörja studier, han sedan skall fortsätta efter frigivningen. som Intagen bör även kunna beviljas frigång för att genomgå behandling. Frigångsinstitutet kan dock inte användas för inläggning på behandlingshem, eftersom frigång, till skillnad från behandlingsplacering anstalt enligt 49 förutsätter att den intagne varje kväll utom återvänder till anstalten. Däremot bör frigång kunna komma i fråga för intagen får regelbunden behandling inom öppenvården. Liksom som hittills bör frigång kunna användas även för annan särskilt anordnad verksamhet såsom olika gruppaktiviteter eller studiebesök. Innan frigång beviljas skall anstalten kontrollera att den till tilltänkta platsen för frigångsverksamheten är lämplig. För kontroll av att beviljad frigång verkligen används för avsett syfte bör bestämmelsen det på platsen för frigångsverksamheten skall utses en särskild om att kontaktman överföras från anstaltsföreskrifterna till KvaL. Vidare bör den frigångsansvarige med täta intervall från frigångsplatsen infordra skriftlig rapport om den intagnes närvaro.

Frigångsperiodens längd och tidpunkt

användningen frigång inte skall urholka fängelsestraffet bör För att av den förekomma endast under begränsad del av straffverkställigen heten. I allmänhet brukar frigångsperiod enligt gällande ordning en omfatta till två månader. Enligt utredningens uppfattning saknas det en anledning vidta några ändringar i detta hänseende. Beträffande att tidpunkt den intagne bör kunna få påbörja frigång frågan om vid vilken måste hänsyn dels till den intagnes behov frigång, dels till syftet tas av

med fängelsestraffet så att detta inte urholkas. Eftersom frigången är avsedd att förbättra den intagnes frigivningssituation bör frigångsperioden som regel förläggas till slutet verkställighetstiden och den av bör i allmänhet planeras att pågå till verkställighetens slut. Undantag härifrån kan förekomma, t.ex. när det gäller frigång till viss en tidsbunden utbildning. Därvid bör dock inte frigång medges redan från verkställighetens början, vilket skulle kunna uppfattas som en urholkning straffet. Även från säkerhetssynpunkt av kan invändningar göras mot frigång i början av anstaltstiden, eftersom anstaltspersonalen då ännu inte hunnit lära känna den intagne, vilket kan försvåra bedömningen av hans förmåga att sköta utevistelse. Frigång föreen kommer enligt nuvarande förhållanden vanligen också endast slutet mot av straffverkställigheten. Enligt vår mening föreligger det inte något behov av att i lag ange några bindande tidsramar för frigångens omfattning eller ange att viss bestämd del straffet skall ha avtjänats av innan frigång får beviljas. Korttidsdömda bör tidigare anförts inte som komma i fråga för frigång.

Villkor för frigång m.m.

I bestämmelserna om permission att för permission får ställas de anges villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller Även för medgivande till frigång bör ställas de annat. villkor som kan anses erforderliga. Den intagne bör t.ex. kunna åläggas drogförbud eller att genomgå antialkoholbehandling. Om den intagne bryter mot meddelade villkor för frigång föreligger grund för disciplinär bestraffning. Bestämmelser om kontakt med polis- och åklagarmyndighet finns i bl.a. 113 och ll4 §§ anstaltsföreskrifterna KVVS 1990:10. Enligt dessa gäller följande. Vid planering permission skall den polisav en och åklagarmyndighet handlagt ärendet rörande den intagne som kontaktas för information, om det inte är obehövligt. Vidare skall på begäran av en polismyndighet, eller det bedöms erforderom annars ligt, polismyndigheten på den ort där intagen skall vistas under en permission underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas om en bevakad permission och om permission för intagen dömts till som fängelse i lägst två år. Enligt vår mening bör det även framdeles ankomma Kriminalvårdsstyrelsen att i detaljföreskrifter ange under vilka förutsättningar kriminalvården skall ha kontakt med polis- och åklagarmyndighet. Nuvarande bestämmelser om sådana kontakter är beträffande utevistelse begränsade till permission. Enligt vår mening finns det anledning att överväga att införa motsvarande bestämmelser även för frigång.

10.5 Fritidsaktiviteter utom anstalt

skall intagen beredas tillfälle till lämplig fritidssyssel- Enligt KvaL

ägna sig intressen kan bidra till

sättning samt uppmuntras att som utveckling. Vidare kan han beredas tillfälle att fritid utom hans delta i föreningsverksamhet eller liknande verksamhet anstalt annan att underlätta anpassningen i samhället. Till skillnad från som är ägnad avsedd intagen möjlighet att arbeta, studera eller frigång, som är att ge anstalt, skall aktuell form utevistelse avse liknande utom nu av vistelse anstalt får inte användas för fritidsaktiviteter. Sådan utom anstalt. Utevistelse fortlöpande under flera dygn kan

övernattning utom

huvudsakligen endast i form permission eller vistelse enligt medges av i 7 § tredje stycket KvaL får inte 34§ KvaL. Intagen som avses fritidsaktivitet anstalt. Det är i huvudsak för medges vistelse för utom lokalanstaltema fritidsaktiviteter utom anstalt föreintagna i som säkerhetsskäl inte lägger hinder i vägen kan kommer. I den mån förekomma även för intagna i riksanstalt. fritidsaktiviteter utom anstalt

l0.5.l Frågans tidigare behandling

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

betänkande SOU 1971:74 Kriminalvård i KAIK behandlade i sitt

intagnas fritidsverksamhet. Enligt kommittén hade

anstalt bl.a. de betydande svårigheter att använda sin fritid ett många intagna del intagna helt passiva, medan andra meningsfullt sätt. En var . brotteller ägnade sig negativ

planerade rymningar och nya annan

intagna saknade såväl positiva fritidsintressen som

verksamhet. De som anpassade människor sökte sig vid frigivningen

anknytning till socialt

de hade sina tidigare kontakter. KAIK

lätt till asociala miljöer där viktigt förbättra förhållandena i anstalterna så att ansåg att det var att aktiverades olika sätt idrott och studier samt de intagna t.ex-. genom teaterverksamheL En förutsättning var dock att hobby-, film- och fritidsledareutbildning. En rätt bedriven

anstalterna fick personal med kunde enligt KAIK bidra till att skapa personliga

fritidsverksamhet personal och intagna mellan intagna och

kontakter mellan såväl som

exempelvis medlemmar i ortens idrottsföreningar eller representanter

för folkbildningsrörelserna. fritidsverksamheten ansåg kommittén att det Beträffande innehållet i minimikrav varje anstalt måste i lagtexten borde anges vissa som väsentligt att motverka de uppfylla. KAIK anförde vidare att det var dem möjlighet att läsa intagnas isolering från omvärlden genom att ge De intagna borde få syssla tidningar samt följa radio- och TV-program.

med Specialintressen av utvecklande slag samt i skälig omfattning fâ sitt behov av förströelse tillgodosett. Kommittén ansåg studiecirklar vara en utmärkt form för meningsfull aktivitet och samverkan. Det skulle vara lämpligt personal olika kategorier, om av övervakare och andra intresserade personer deltog i dessa cirklar, vilket kunde minska distansen mellan deltagarna. De intagna som så önskade borde inom anstalten delta i föreningsverksamhet, kunde som vara av politisk, facklig eller kulturell art eller utgöra form sällskaplig en av samvaro. Enligt KAIK borde även fysisk träning tillmätas betydelse stor i ett

differentierat behandlingsprogram. Sådan träning kunde

även ha en social effekt. Idrott ställde krav bl.a. på samarbete, uthållighet och kamratskap. Kommittén ansåg därför fysisk träning borde att vara en daglig rutin för de intagna. Den andelen narkotikamissbrukare stora gav enligt kommittén ökad tyngd kravet på behandlingen att skulle syfta även till att förbättra de intagnas fysiska kondition.

Kriminalvårdsberedningen

Kriminalvärdsberedningen anförde i betänkandet SOU 1972:64

Kriminalvård i anstalt s. 202, kom som att ligga till grund för 1974 ärs kriminalvárdsreform, bl.a. följande. Beredningen delade KAIK:s uppfattning om fritidsverksamhetens värde för de intagnas sociala fostran. De minimikrav i detta hänseende som borde ställas pá verksamheten i anstalterna borde enligt beredningen anges i behandlingslagen. Beredningen ansåg det för de intagnas mest gynnsamt utveckling om de redan under anstaltstiden fick delta i idrottseller föreningsverksamhet ute i samhället och de kunde om lära sig att utnyttja hemortens för socialt värdefulla fritidsaktiviteter. resurser Ett syfte med beredningens förslag att inrätta lokalanstalter skapa var att förutsättningar för sådan utveckling. en

10.5.2 Nuvarande

ordning

Gällande bestämmelser

Intagen skall, enligt 14 § första stycket KvaL, beredas tillfälle till

lämplig fritidssysselsättning. Vidare

bör han enligt nämnda paragraf uppmuntras att ägna sig egna intressen kan bidra till hans som utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjlighet att genom tidningar, radio och TV följa vad som händer i omvärlden. Hans behov förströelse bör tillgodoses av i skälig omfattning. Enligt 14 § andra stycket KvaL bör intagen, om det lämpligen kan ske, beredas tillfälle att utom anstalten på fritid delta i sådan förenings-

verksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta hans anpassning i samhället. Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn. Intagen som avses i 7 § tredje stycket äger inte delta i sådan vistelse utanför anstalt. Tid för vistelse utom anstalt jämlikt bl.a. 14 § andra stycket skall, enligt 39 § KvaL, inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar emot det. Ytterligare bestämmelser om fritidsverksamhet finns i 49 56 §§ anstaltsföreskrifterna KVVFS 1990: 10. I dessa föreskrivs i huvudsak följande. Tider för promenad skall framgå av anstaltens ordningsregler. Fritidsverksamhet skall bedrivas i sådan omfattning att varje intagen får tillfälle att ägna sig någon fritidssysselsättning. Den intagne skall ha möjlighet att lyssna på radio och se TV samt utan kostnad ha tillgång till dagstidning. Han skall fortlöpande informeras verksamheten vid kursbyn Gruvberget. Den intagne skall ha om möjlighet att låna böcker genom samverkan mellan anstalt och kommunalt bibliotek. Vid fritidsverksamhet utom anstalt enligt 14 § andra stycket KvaL skall den intagne noggrant informeras om de villkor som gäller. Fritidsverksamhet utom anstalt fortlöpande under flera dagar eller nattetid skall regleras enligt bestämmelserna för särskild perrnission eller 34 § KvaL. En intagen avtjänar fängelse i lägst två år - som och är placerad i sluten anstalt fâr beviljas fritidsverksamhet utom som anstalt enligt 14 § andra stycket KvaL. Sådan fritidsverksamhet får emellertid inte beviljas tidigare än tre månader före regelbunden permission. Fritidsverksamheten utom anstalt skall i de fall den beviljas innan den intagne haft sin första regelbundna permission äga rum under tillsyn.

Förarbetsuttalanden

Departementspromemorian 1973

Det fanns i 1973 års departementspromemoria förslag till en bestämmelse intagens fritidssysselsättning i allt väsentlig om som motsvarade 14 § KvaL i dess ursprungliga lydelse, som tillkom genom 1974 års reform. Till stöd för förslaget anfördes i departementspromemorian i huvudsak följande. För att främja den intagnes anpassning till vistelsen i anstalten liksom inför frigivningen eller övergången till vård anstalt det väsentligt att denne hade tillgång utom var till väl differentierade fritidsaktiviteter. Dåvarande bestämmelser om intagens fritidssysselsättning knapphändiga och borde ersättas med var utförliga bestämmelser. Utöver allmän bestämmelse om att mer en intagen skulle beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning skulle det enligt 1973 års promemoria föreskrivas att den intagne borde

3l0

uppmuntras att ägna sig intressen som kunde bidra till hans utveckling. Den intagne borde i den utsträckning det lämpligen kunde ske genom tidningar, radio och TV få följa vad hände i som omvärlden. Hans behov av förströelse borde tillgodoses i skälig om-A fattning. . I departementspromemorian angavs vidare att de intagna under anstaltsvistelsen, i så stor utsträckning möjligt, borde delta i som den idrotts- och föreningsaktivitet som bedrevs utom anstalten. På så sätt skulle de kunna utnyttja hemortens resurser för socialt värdefulla fritidsaktiviteter. Förutsättningar för sådan utveckling borde enligt en promemorian kunna skapas i lokalanstaltema. Det inte ovanligt var att intagen ensam eller i grupp fritiden fick besöka teaterföreställningar, fotbollsmatcher eller dylikt utanför anstalten. Mot denna bakgrund förordades i promemorian bestämmelse en ny som angav att intagen borde, om det lämpligen kunde ske, tillfälle ges att utom anstalt på fritid delta i sådan föreningsverksamhet eller liknande verksamhet som var ägnad att underlätta hans anpassning i samhället. Vid prövning av denna fråga borde hänsyn tas inte enbart till de praktiska förutsättningarna för att ge den intagne tillfälle till sådan verksamhet utan också till de säkerhetssynpunkter kunde göra sig som gällande.

Departementschefen

Departementschefen anförde prop. 1974:20 126 i motiven till 14 § s. KvaL bl.a. följande. Promemorieförslagets bestämmelser intagnas om fritidsverksamhet utförliga och vidsyftande än behandlingslavar mer gens. Förslagets bestämmelser bl.a. att intagen skulle angav ges

tillfälle till lämplig fritidssysselsättning, han borde

att uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kunde bidra till hans utveckling, han att i lämplig omfattning tidningar, genom radio och TV borde få följa vad som hände i omvärlden samt att hans behov förströelse borde av tillgodoses i skälig omfattning. Enligt bl.a. Kriminalvårdsstyrelsen gav de föreslagna bestämmelserna uttryck för höjd ambitionsnivå, en som krävde ökade resurser. Departementschefen uteslöt inte så fallet att var men ansåg ändå möjligheterna till en väl differentierad fritidsverksamhet vara av så väsentlig betydelse för intagnas anpassning till vistelsen i anstalt liksom inför frigivningen att det angeläget infria var att promemorieförslagets målsättning. I promemorieförslaget fanns även bestämmelser möjligheterna om för de intagna att ägna sig vissa fritidsaktiviteter anstalt. utom Departementschefen anförde att bakgrunden härtill de behandlingsvar mässiga fördelar som inte sällan kunde uppnås intagen genom att en redan under anstaltstiden fick delta i sådan idrotts eller förenings-

bedrevs anstalten. Det var inte ovanligt att verksamhet som utom i fritiden fick besöka teaterföreställintagen ensam eller grupp fotbollsmatcher eller dylikt anordnades utom anstalten. ningar, som

Kriminalvårdsstyrelsen fann departementschefen det värdefullt

Liksom verksamhet reglerades särskild författningsax ifrågavarande genom en sakens det i huvudsak lokalanstalbestämmelse. Det låg i natur att var hade förutsättningar för sådan utveckling av fritidstcma som en ansåg emellertid att det inte fanns

aktivitetema. Departementschefen

någon skillnad mellan riks- och

anledning att i lagbestämmelsema göra

Även vid riksanstalterna borde man söka ge de intagna lokalanstalter. till fritidsverksamhet utom anstalt, i den mån säkerhetssynmöjlighet punkter eller praktiska hänsyn inte lade hinder i vägen.

borde intagen kunde ställas under tillsyn

Enligt promemorieförslaget

fritidsaktivitet utanför anstalt. Enligt Tillsynsutredningen borde en vid så opålitlig att han borde stå under tillsyn, vara intagen, som var

från fritidsverksamhet utom anstalt. Departementschefen

uesluten Verksamhet ifrågavarande slag borde delade inte den uppfattningen. av kunna komma i fråga även för sådana

enligt departementschefen

tillsyn vid vistelse utom anstalt. Han anslöt sig iitagna som borde ha påpekade att bestämmelsen torde

cärför till promemorieförslaget men

praktisk tillämpning enbart när det gällde grupper av ñ nämnvärd verksamhet anstalt. För enskilda torde iitagna som deltog i utom anstalt i regel inte komma i fråga om tillsyn ansågs fitidsvistelse utom

erforderlig.

i departementspromemorian innehöll inte någon

Lagförslaget utgjorde fritid för intagen. Inte heller i behandeñnition av vad som

frågan reglerad. Enligt departementschefen kunde

lngslagen var den

sammanhang uppenbarligen inte all tid än arbetstid räknas

idetta annan inte fallet med tid under vilken den fritid. Så kunde t.ex. vara :om särskilt ålagd uppgift eller i fråga om den del av ntagne utförde en

avsedd för nattvilan. Departementschefen ansåg

ygnet som var

det inte förelåg behov någon särskild lagbestämmelse

emellertid att av

iämnet.

Iustitieutskottet

anförde justitieutskottet att det fanns ett nära Vid riksdagsbehandlingen

mellan stadgandet i 14 § andra stycket KvaL och reglerna om amband anslöt sig till tankegången bakom stadgandet. För att rigång. Utskottet med uttryckssättet föreningsverksamhet klarlägga vad som avsågs verksamhet anförde utskottet att avsedd verksameller annan liknande i utfärd för titta på teaterföreställningar, fotlet kunde bestå att deltagande i idrotts- eller föreningsiollsmatcher och dylikt samt invandrarorterna fanns ofta nationalitets- och rerksamhet. På de större

invandrarföreningar sökte underlätta invandrarnas som anpassning till det svenska samhället. Aven deltagande i sådan verksamhet kunde enligt utskottet hänföras till fritidsverksamhet enligt 14 § andra stycket KvaL.

Senare lagändringar

Genom en lagändring år 1982 vidgades möjligheterna till särbehandling

av långtidsdömda. Bl.a. ändrades förutsättningarna för hänföra att intagen till 7 § tredje stycket KvaL. I samband med det infördes i 14 §

tredje stycket ett förbud mot att medge intagen i 7 § tredje som avses stycket och som är placerad i sluten anstalt vistelse anstalt enligt utom 14 § andra stycket. I motiven till denna ändring prop. 198182: 141

uttalades att begränsningarna i möjligheterna till vistelse utom anstalt uppenbarligen också borde gälla den kategori intagna som avsågs i 7 § tredje stycket. Annan vistelse utom anstalt än korttidspermission borde

enligt motiven över huvud taget inte beviljas intagen tillhörde som denna kategori, medan han placerad i sluten riksanstalt. Så var antogs knappast heller ha skett i praxis. Sedan lagändring en år 1988 1988:622 är placering i sluten anstalt obligatorisk för intagen hänförlig till 7 § tredje stycket KvaL. Som följdändring en slopades därvid möjligheten att medge vistelse utom anstalt enligt 14 § andra

stycket för intagen som är hänförlig till 7 § tredje stycket utan att vara placerad i sluten riksanstalt.

Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat Allmänna råd bl.a. behandom lingsplanering ARK 1987:6. Beträffande intagens fritid anges i dessa följande.

Det är viktigt att klienten stimuleras till aktiv fritidssysselsätten ning. Man bör i ett tidigt skede ta frågan tidigare fritidsupp om intressen och se om klienten vill återuppta något dessa. av I samband med en intresseinventering bör försök göras nå kontakt att med person som kan delta i aktiviteter tillsammans med klienten. Ur den synpunkten kan både för den intagne och frivårdsklienten övervakarenbiträdande övervakaren fylla stor funktion. en För vissa klienter som är intagna i anstalt finns mölighet ägna å att sig fritidsverksamhet utanför anstalten enligt 14 KvaL. Verksamheten bör ha en inriktning stimulerar till fortsättnin som en efter verkställighetens slut. Overvakaren kan utgöra stöd ett gott vara delaktig i denna verksamhet. Dessutom finns i dag på många

orter ett utvecklat samarbete med flera frivilliga organisationer främst inom friluftsliv och naturvård.

10.5.3 Några statistiska uppgifter

Vistelser enligt 14 § andra stycket KvaL förekom under budgetáren 19891990 - 199192 enligt följande.

Dessa uppgifter om antalet beviljade s.k. 14 §-aktiviteter är emellertid något osäkra med hänsyn bl.a. till att det torde förekomma att permission ibland beviljas trots att 14 § andra stycket KvaL är tillämpligt.

Avvikelser i samband med utevisteLte med stöd av 14 § andra stycket förekom enligt följande.

10.5.4 Behandlingen av intagna som är socialt väletablerade

Den tidigare omnämnda arbetsgruppen inom Justitiedepartementet konstaterade i departementspromemorian Ds Ju 1985: 1 Lyxfångar finns dom bl.a. följande om de intagnas fritidsaktiviteter. Kriminalvårdsberedningen hade framhållit fritidsverksamhetens värde som ett led i de intagnas sociala fostran. Detta gällde främst om de intagna redan under anstaltstiden hade möjlighet att delta i den idrotts- och föreningsverksamhet som bedrevs ute i samhället. Enligt 71 § dåvarande vårdcirkulär kunde fritidsverksamhet utom anstalt utöver föreningsverksamhet bestå i att den intagne deltog i idrottsverksamhet, besökte fotbollsmatch eller annan idrottstävling, teater- eller bioföreställning, konstutställning eller annat liknande evenemang. Varje år genomfördes totalt cirka 20 000 vistelser utom anstalt med stöd av 14 § KvaL. Cirka en tredjedel av den av arbetsgruppen undersökta gruppen intagna, som dömts för ekonomisk brottslighet, hade deltagit i 14 §-verksamhet utom anstalt, varav de flesta vid flera tillfällen. Arbetsgruppen uttalade i sina överväganden att fritidsverksamheten i anstalt fyllde en viktig funktion både som tidsfördriv för de intagna och ett led i deras sociala träning. Från rehabiliteringssynpunkt som

var det enligt arbetsgruppen normalt fördel de intagna redan sett en om under anstaltsvistelsen kunde delta i den idrotts- och föreningsverksamhet som bedrevs ute i samhället. Därigenom kunde de intagna lära sig att utnyttja hemortens resurser för socialt värdefulla fritidsaktiviteter. Förutsättningen för detta enligt arbetsgruppen störst vid var lokalanstalterna. Enligt arbetsgruppen fick de socialt väletablerade intagna i och för sig som regel antas ha tillräcklig kännedom de fritidsaktiviteter om som stod till buds. Från den synpunkten kunde dessa sägas sakna behov av fritidsverksamhet utom anstalt. Att få delta i sådan verksamhet var enligt arbetsgruppen emellertid ägnat att underlätta för dem att klara av frihetsstraffet och motverka anstaltsskador. Den aktiv som var i en förening eller i någon idrott borde i viss utsträckning ha möjlighet att uppehålla detta engagemang även under verkställigheten ett av fängelsestraff. Arbetsgruppen ansåg med hänsyn härtill att kravet i 14 § KvaL, att fritidsverksamheten utom anstalt skulle ägnad att vara underlätta anpassningen i samhället, inte borde utesluta socialt väletablerade från fritidsverksamhet utom anstalt. Arbetsgruppen anförde vidare att särskilda problem kunde uppkomma när fritidsaktiviteter utom anstalt erbjöds en grupp av intagna, vilket var vanligt förekommande. Det visade sig i sådana fall inte sällan att de intagna som man framför allt ville nå med erbjudandet därför att de verkligen behövde social träning aktuellt slag av - var obenägna att följa med. De som däremot vid idrotts- och var vana föreningsverksamhet ställde däremot som regel alltid i dessa fall. upp I praktiken fick därför ibland de socialt bäst anpassade flest tillfällen till fritidsaktivitet. Problem av detta slag kunde enligt arbetsman gruppen emellertid inte komma med någon reglering. Arbetsgruppen ansåg det i stället vara en viktig uppgift för anstaltspersonalen att försöka väcka intresse för denna verksamhet hos de intagna hade som störst behov av fritidsaktiviteter.

10.5.5 Missbruk av utevistelse

Vid planering och förberedelse av vistelse utom anstalt skall beaktas om det finns risk för missbruk av utevistelsen. Uppmärksamhet skall ägnas de förhållanden under vilka en sådan vistelse skall tillbringas och vilka villkor som behöver ställas. För korttidspermission skall ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka att den intagne missbrukar permissionen. Om en intagen missköter en permission kan det medföra att en ny kvalifikationstid bestäms för permission, dvs. eventuella framtida permissioner senareläggs. Enligt 39 § KvaL skall tiden för vistelsen utom anstalt för frigång, permission samt utevistelse enligt 14 eller

inräknas i verkställighetstiden, inte särskilda skäl talar emot 34 §§ om intagen sig under vistelse utom anstalt kan det det. Missköter en utevistelsen inte skall inräknas i den verkställda förordnas att tiden för

omständighet kan tala för att tid för utevistelse inte skall tiden. En som

i verkställigheten kan t.ex. att den intagne inte använt inräknas vara

det endast den dag misskötsam-

permission på avsett sätt. Normalt är

tillgodoräknas den intagne såsom verkställd i heten ägt rum som inte

medgivits frigång eller medgivits rätt att delta i anstalt. Om den som

med stöd 14 § KvaL inte ägnat sig den fritidsverksamhet av

avsedd, torde inte eller de dagar det gäller

verksamhet som varit clen

verkställda. -Har den intagne gjort vad han skall under utevistelse

anses verksamhet kan det medföra att något tillägnat sig otillåten men

godoräknande inte sker.

utevistelser permission kan ställas särskilda villkor För vissa som alkoholförtäring, resplan, vistelseort eller anmälningst.ex. beträffande

innefattar förbud mot alkoholförtäring skall plikt; Villkor som

nödvändigt kan enligt gällande regler inte uppställas om det anses men utevistelse enligt 14 Har det föreskrivits uppställas vid frigång eller

alkoholförtäring under permission riskerar den intagne att

förbud mot han druckit alkohol inte inräknas i verkställigden eller de dagar som

All befattning med narkotika under permissionstiden bör

hetstiden.

Kriminalvårdsstyrelsens praxis leda till att perrnissionstiden inte

enligt

den intagne såsom verkställd. Som missbruk av tillgodoräknas också -den intagne återkommit för sent till permission räknas att

anstalten.

10.5.6 Uttalanden av justitieombudsmannen

kriminalvården anordnad teaterresa till Göteborg avvek Under en av skulle delta i föreställningen såsom skådespelare. JO fyra intagna, som anledning det inträffade i beslut den 4 november 1987 uttalade med av

ämbetsberättelse 198889 102 bl.a. följande. JO:s s.

under år haft anledning att rikta

Jag har vid ett partillfällen senare

kriminalvårdsstyrelsen för efterlåtenhet

allvarlig

kritik direkt mot ämbetsberättelse 1982 83, 110 och

mot fängelsedömda se JO:s s

i detta och de andra fallen förekommit

198586, s 163. Vad som styrelsen inte genomgående haft förmågan att göra

ger intryck att avvägnin mellan vikten att inte verkställigheten av förståndig av och samhällsskyddets krav å ena sidan och

fängelsestraffet urho kas

saspektema å den andra. Jag kan inte underlåta att rehabiliterin

den ifrågavarande är ägnade att rubba

peka på att ändelser som kriminalvårdsväsendet och inverka menligt allmänhetens tilltro till arbetslusten hos många befattningshavare inom andra grenar av på det svenska rättsväsendet.

l0.5.7 överväganden och förslag 19, 20 och 52 §§

lagförslaget

Anstaltsvistelsen skall för den intagne utformas ett sådant sätt att skadliga följder frihetsberövandet motverkas. Vidare av skall åtgärder vidtas för att främja hans samhällsanpassning och för att förbereda honom för tillvaron utanför anstalten i den omfattning som är möjlig med hänsyn till straffets ändamål.

Enligt vår uppfattning är det självklart kriminalvården att skall bereda den intagne möjligheter till olika former meningsfull eller av

utvecklande fritidssysselsättning. Lämpliga fritidsaktiviteter

kan underlätta hans anpassning till samhället och tillvaron inom anstalten. Vidare kan de motverka uppkomsten av anstaltsskador. Ett omväxlande

urval av fritidsaktiviteter bör eftersträvas för underlätta att för den enskilde att finna någon aktivitet honom. Anstaltspersonasom passar len bör uppmuntra sådana intressen hos den intagne som kan bidra till att utveckla hans personlighet och sociala förmåga klara att sig i samhället utanför anstalten. Fritidsaktiviteterna har på sina håll kanske

fått en för ensidig inriktning på fysisk styrketräning, något som kan tänkas ha stimulerat till användning dopningsmedel. av Därför bör även andra former av fritidsaktiviteter uppmuntras. För att underlätta den intagnes samhällsanpassning bör åtgärder vidtas för att han skall kunna etablera eller vidmakthålla kontakter ute i samhället med socialt anpassade Även aktiviteter personer. inom föreningslivet är i allmänhet ägnade underlätta att en samhällsanpassning. Om den intagne, i den utsträckning är möjlig som med hänsyn till straffets ändamål och de krav säkerheten ställer, som ges tillfälle att delta i fritidsaktiviteter utom anstalt kan detta underlätta för honom

att skaffa sig sådana intressen och personliga kontakter som han kan behålla efter frigivningen. Vistelserna för fritidsaktiviteter utom anstalt utgör därför ett viktigt led i kriminalvårdens strävanden att samhällsanpassa de intagna. Däremot saknas det utifrån rena rehabiliteringsaspekter ofta skäl att erbjuda socialt väletablerade möjligheter att delta i fritidsaktiviteter utom anstalt. Detta utesluter dock inte att även denna grupp ibland bör kunna komma i fråga för sådan verksamhet för att på så sätt motverka uppkomsten anstaltsskador. av Något behov av att ändra förutsättningarna för deltagande i fritidsaktiviteter utom anstalt har inte framkommit under vårt arbete. Kriminalvården måste emellertid alltid göra en noggrann avvägning mellan vikten att inte verkställigheten fängelsestraffet av av urholkas och samhällsskyddets krav å ena sidan och rehabiliteringsaspekterna å den andra.

Den kategori intagna enligt gällande hänförs som rätt till 7 § tredje stycket KvaL och enligt vårt förslag särbehandlas med stöd av 6 §

andra stycket fängelselagen bör inte heller framdeles kunna beviljas utevistelse för fritidsaktivitet. För sådan utevistelse skall, i likhet med vad som skall gälla vid permission, ställas de villkor som kan anses erforderliga. Den intagne skall förutsättning för deltagande i utevistelse t.ex. få meddelas som en drogförbud. Bryter den intagne mot sådant meddelat villkor föreligger det grund för att ålägga honom disciplinär bestraffning.

Arbete och yrkesutbildning

m.m.

ll

l l Inledning

avsnitt behandlas främst frågor rörande de intagnas I förevarande

sysselsättningsplikt samt den yrkesutbildning som kan

arbete och erbjudas de intagna under anstaltstiden. bestämmelser i KvaL beredas lämpligt arbete. Intagen skall enligt undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon Har han behov av sysselsättning skall sådan beredas honom under arbetstid. Under annan straffverkställigheten gäller sysselsättningsplikt för den intagne. Han utföra det arbete, eller delta i den undervisning, är skyldig att eller arbetsträning eller ha den sysselsättning i övrigt som utbildning anvisas honom.

l 1 Normaliseringsprincipen

normaliseringsprincipen har intagen i kriminalvârdsanstalt Enligt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra samma rätt myndigheters primära för t.ex. bostads- och medborgare. Andra ansvar arbetsanskaffning fysisk och psykisk hälsovård kvarstår även när samt fängelsestraff. I motiven till KvaL uttalade en person avtjänar ett andra samhällsorgan än kriminalvården som

departementschefen att

för kriminalvårdens klientel i första hand organ som hade ansvar var samhällets hälso- och sjukvård, socialvård, arbetsförmedsvarade för

Kriminalvården skulle enligt departementschefen i första

ling m.m. intagnes behov stöd och vård samt förmedla hand klarlägga den av

ansvariga Departementschefen anförde

nödvändig kontakt med organ. dömde omhändertagits på sådant sätt att det att endast om den myndigheters eller samhälleliga organs medverkan förhindrade andra uteslutande hade sin grund i kriminalvårdens eller när stödinsatserna rehabiliterande uppgifter borde kriminalvården ta det primära ansvaret normalt åvilade andra huvudmän. I annat fall även för uppgifter som splittras och används ett orationellt sätt skulle samhällets resurser kriminalvårdens sociala isolering ytterligare markerades. samtidigt som anförde vidare eventuellt behov av hjälp och Departementschefen att

stöd hos de intagna grundade sig i regel inte på deras speciella situation som lagöverträdare på deras allmänna utan sociala förhållan-

den som arbetslösa, sjukvárdsbehövande eller dylikt. Prop. 1974:20 s. 85, 117, 150 och prop. 1973:1 bil. 4 90. s.

1 1.3

Behandlingsplanering

Enligt 13 § anstaltsföreskriftema KVVFS 1990: 10 skall en behand-

lingsplan upprättas inom tre veckor frán intagningen den dömde. av I

denna skall uppmärksammas bl.a. frågor arbetsplacering, under-

om visning och utbildning. Såvitt gäller arbete och utbildning anförs i

ARK 1987:6 bl.a. följande behandlingsplaneringens

om innehåll.

I början av behandlingsplaneringen bör arbets- och utbildningsfrâgan

diskuteras. Man bör överväga kartläggning tidigare en av arbeten ocheller studier, samt Översyn vad varit positivt en av som och negativt för klienten. Med hjälp kontaktman från arbetsmarkav nadsverket samt studieledare eller företrädare för samhällets utbildningsverksamhet bör tillsammans med klienten man utveckla hans möjligheter till sysselsättning och eventuella behov av utbildning.

Sysselsättnin en i anstalt bör ligga i line med den län siktiga

målsättningen. riminalvârdens arbetsdrift inte alltid til godose an de intagnas önskemål om placering inom ett speciellt

Man kan dock betrakta arbetstiden arbetsträning fyrkesomrâde. ör anpassning

som till arbetslivets allmänna krav.

Studietestning och studier kan i dag erbjudas många anstalter.

Studiernas inriktning och omfattning varierar mellan anstalterna. När det gäller sysselsättningssituationen pä anstalt bör tidigt man ha uppmärksamheten riktad mot eventuell frigâng ARK 1987:1. en

11.4 Arbete och

arbetsplikt

1 1 .4. l Gällande bestämmelser

Intagen skall enligt 10 § KvaL beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom efter frigivningen att inordna sig

i arbetslivet. Har han behov undervisning, utbildning, av arbetsträning

eller någon annan sysselsättning eller

av medicinskpsykologisk

behandling eller någon särskild behandling, annan skall enligt andra

stycket nämnda paragraf sådan beredas honom under arbetstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes

förutsättningar. Enligt 12 § KvaL är intagen skyldig utföra det

att arbete, delta i den undervisning, utbildning eller arbetsträning eller ha

den sysselsättning i övrigt anvisas honom. Den erhåller som som

ålderspension får dock inte åläggas någon sysselsättning. Intagen som erhåller förtidspension eller sjukbidrag får åläggas sysselsättning enbart sådan art och omfattning som kan anses lämplig för honom. av För de intagna tillämpas enligt 36 § anstaltsföreskriftema KVVFS 1990:10 40 timmars arbetsvecka. I 39 § föreskrifterna anges att intagen är sjuk får inte åläggas arbete eller annan sysselsättning som utan läkares godkännande. Beträffande arbetspliktens bibehållande anförde departementschefen i riktlinjerna för 1974 års kriminalvårdsreform prop. 1973:1 bil 4 s. 149 reform kunde leda till att ett större eller mindre antal att en som intagna frestades att tillbringa anstaltstiden i fullständig sysslolöshet knappast kunde väntas till fördel för de intagnas hälsotillstånd vara eller några vinster från rehabiliteringssynpunkt. Enligt departege mentschefen kunde heller inte bortse från att ett slopande av man arbetsplikten skulle medföra kostnadsökningar samtidigt som tidigare ansträngningar att skapa meningsfyllda arbetsformer uppskattade av majoriteten bland de intagna skulle riskera att spolieras. -

I motiven till bestämmelsen i 12 § KvaL anförde departementschefen

prop. 1974:20 125 att principen de intagnas arbetsplikt borde s. om behållas. Dittills gällande regler innebar att den intagne inte bara var skyldig att det utföra arbete ålades honom utan även delta i undersom visning meddelades inom anstalten. Enligt departementschefens som mening borde arbetsplikten inte enbart arbete i vanlig bemärkelse avse även deltagande i undervisning och utbildning. Detta stämde utan enligt departementschefen bättre överens med intentionerna bakom kriminalvårdsreformen att generellt likställa sådana verksamheter med arbete. Att den intagne normalt inte borde åläggas att delta i undervisning han saknade motivation för var, enligt departementssom chefen, en annan sak. Vidare föreskrivs i 16 § KvaL att det vid förberedande av intagens frigivning särskilt skall eftersträvas att bereda den intagne lämplig arbetsanställning eller försörjningsmöjlighet samt lämplig annan bostad. Kommer den intagne att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd, skall åtgärder vidtas för att tillgodose sådant behov.

11.4.2 Nuvarande förhållanden i anstalterna

olika arbetsalternativ kriminalvården för närvarande kan D-e som erbjuda de intagna utgörs industriellt arbete, jordbruks-, trädgårdsav skogsarbete, byggnadstekniskt arbete samt servicearbete av olika och Samtliga verksamheter bedrivs i former så nära som möjligt slag. som ansluter till förhållandena inom näringslivet. Vid arbetsplaceringen

hänsyn till den intagnes tidigare yrkeserfarenhet och

försöker man ta

hans möjligheter till arbete efter frigivningen. Kriminalvårdens

producerande enheter KrimProd omfattar 141 produktionsenheter

inom verkstadsdriften samt 25 enheter för jord- och skogsbruksdrift.

I genomsnitt sysselsätts 3 000 intagna dagligen och försäljningsvärdet

av produktionen uppgick för budgetåret 199091 till cirka 205 milj. kr. KrimProd tillverkar och marknadsför ett stort sortiment produkter egna som förråds-, lager- och verkstadsinredning klädskåp, förvarsamt ingsskåp, möbler, transportutrustning, vägmärken, avstängningsmaterial, kontorsvaror och tekoprodukter. Dessutom sker legoproduk-

tion inom följande branscher; mekanisk Verkstadsindustri, trä- och trähusindustri, monterings- och förpackningsindustri, kontorsvaru-

industri, tekoindustri, plastindustri, tvätteri och skogsbruk. Vid nio anstalter bedrivs jordbruk. Vid fyra anstalter finns handelsträdgård.

Skogsarbete förekommer vid tjugoen anstalter.

11.5 Utbildning

11.5.1 Nuvarande ordning

Intagen skall, som tidigare nämnts, enligt 10 § KvaL beredas lämpligt

arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom efter att frigivningen inordna sig i arbetslivet. Har den intagne behov av undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon sysselsättning annan

eller av medicinskpsykologisk eller någon särskild behandling,

annan skall sådan beredas honom under arbetstiden, det kan ske med om hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar.

I motiven till 10 § anförde departementschefen prop. 1974:20 s. 122 att föreslaget de intagnas arbete och verksamhet i övrigt inom om anstalten avsåg, i likhet med tidigare bestämmelser, att utrymme för ge ett flertal olika behandlingsalternativ. Det enligt departementsvar chefen av primär betydelse för de intagnas anpassning i samhället att deras verksamhet anordnades på ett ändamålsenligt sätt och anpassades till varje intagens individuella förutsättningar och behov. I likhet med

gällande ordning kom därvid olika former arbetsdrift av i första hand i fråga. Vägledande vid valet arbete den intagne borde, enligt av departementschefen, att detta möjligt underlättade för honom vara om att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. De intagna hade ofta en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning. Det enligt var departementschefen därför väsentligt att anstaltsvistelsen i rimlig omfattning inriktades att undanröja dessa brister.

Vidare uttalade departementschefen den utbildning kunde att som komma i fråga var av såväl teoretisk praktisk Han ansåg som art.

därför i stället för uttrycket yrkesutbildning, som hade en alltför att snäv innebörd, borde i stället användas utbildning. Särskilt beträffande teoretisk utbildning kunde det ibland finnas anledning att låta intagen bedriva enskilda studier enligt en på förhand fastställd plan. Enligt departementschefen borde liksom dittills det finnas möjlighet för intagen att få olika former särskild behandling. Det kunde vara av medicinskpsykologisk behandling såsom psykoterapi. En del fråga om intagna kunde komma i fråga för s.k. arbetsvårdande behandling.

Departementschefen anförde vidare att som förutsättning för att ge

intagen undervisning borde, förutom dennes behov av aktuell undervisning eller behandling, att verksamheten i fråga kunde ske med anges hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. För markera att de olika verksamheter som kunde komma i fråga var att likvärdiga med arbete borde det att dessa skulle försiggå under anges arbetstid. Genom ändring i 10 § trädde i kraft den 1 januari 1991 en som 1990: 101 l infördes möjlighet intagen arbetsträning eller någon att ge annan sysselsättning.

11.5.2 Yrkesutbildningens organisation i krirninalvârdsan-

stalterna

Inom kriminalvården finns tvä slag yrkesutbildning, dels arbetsav marknadsutbildning, dels yrkesutbildning. Tidigare bedrevs all annan yrkesutbildning inom anstalterna i kriminalvårdens egen regi. Sedan mitten 1970-talet förekommer inom anstalterna även arbetsmarkav nadsutbildning, bedrivs AMS. Kriminalvårdens uppgift som av beträffande arbetsmarknadsutbildningen har varit att svara för lokaler och kursdeltagare. Sedan den 1 juli 1992 har kriminalvården fått ett ökat inflytande och samt upphandlar arbetsmarknadsutbildning ansvar riksanstaltema för särskilt anvisade medel. Vad gäller annan yrkesutbildning upphandlas den kriminalvårdsanstaltema från olika av kursanordnare, varvid finansiering sker med samma anslag som för de

teoretiska kurserna. Enligt handlingsprogram för Arbetsmarknadsverket ett gemensamt och Kriminalvårdsverket skall Arbetsmarknadsverket svara för att de inom kriminalvården får tillgång till AfAmi-service intagna samma andra samhällsmedborgare. Kriminalvårdsverket förutsätts därvid som kontinuerligt samarbete med Arbetsmarknadsverket och ha väl ha ett fungerande rutiner alla nivåer. och Kriminalvårdsstyrelsen gäller sedan den 1 juli Mellan AMS 1992 avtal arbetsmarknadsutbildning i anstalt, vari anges ett nytt om bl.a. följande.

Overenskommelsen innebär klarare ansvarsfördelning mellan en AMV och KVV i syfte att ge bättre utfall och ökad kostnadseffekti-

Vltet.

Följande riktlinjer skall gälla för arbetsmarknadsutbildning i såväl

riks- som lokalanstalt.

Arbetsmarknadsverket finansierar arbetsmarknadsutbildnin - en liksom övriga arbetsmarknadspolitiska insatser under och e ter

anstaltstiden för finansiering arbetsmarknadsutbildning, nedan

av se

särskilda regler för riks- respektive lokalanstalt

utbildningens inriktning och innehåll skall avvägas arbets- - mot marknadens villkor och kursdeltagarnas behov

tillgången till yrkesutbildning skall ökas och sikt möjligt,

- om beroende utbildningens art, ske i anslutning l produktionsinen riktad ver samhet i anstalten

kriminalvården tillhandahåller lokaler och för de arbetsupp- - svarar gifter som har direkt samband med kriminalvårdens ansvar särskilda överenskommelser träffas mellan utbildningsanordnaren och kriminalvården den maskinella utrustningen och dess om nyttjande för utbildnings- eller produktionsändamål

AfAmi svarar för förstärkt vägledning före utbildnin - sstart uttagning till utbildning sker i samarbete med Af mi. Efter samråd med AfAmi kan chefen för anstalten preliminärt placera

intagen utbildningsplats. Formellt beslut utbildning fattas om dock av AfLAN

utbildningsanordnaren utfärdar kompetensbevis eller betyg efter genomförd utbildning

den intagne skall då han lämnar anstalten ha möjlighet - att utan onödig väntan fortsätta utbildningen inom för arbetsmarkramen nadsutbildning.

Finansiering av arbetsmarknadsutbildning

Riksanstalt

den ekonomiska ramen för arbetsmarknadsutbildning fastställs

inför varje budgetår av AMS i samarbete med KVS. Medel överförs

därvid från AMS till KVS

arbetsmarknadsutbildningen har AMV som huvudman beställs

- men och upphandlas av KVV i samråd med AfAmi hos någon utbildningsanordnare AMU, komvux eller

annan

Lokalanstalt

berörda länsarbetsnämnder beslutar i samråd med kriminalvårdens lokala och regionala myndigheter angående utbildningens inriktning

och omfattning

LAN finansierar och beställer överenskommen arbetsmark- nadsutbildning

Det nya avtalet innebär främst att kriminalvården får ökat ett ansvar för utbud, genomförande och uppföljning arbetsmarknadsutbildav ningarna inom anstalterna. Vidare eftersträvas viss integration en mellan utbildning och arbete inom anstalterna. Arbetsledarna inom

kriminalvårdens produktion kommer aktiva inom yrkesutbildatt vara

ningarna. Avsikten är att yrkesutbildning och arbete inom anstalt, en om möjligt, skall hänföra sig till samma bransch.

11.5.3 Kursutbudet inom kriminalvården

Många intagna har bristfälliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna. De saknar inte sällan arbetslivserfarenhet och de sociala färdigheter krävs för kunna fungera i samhället. Under senare år har som att därför olika aktiviteter vuxit fram i syfte att åtgärda dessa brister. Som exempel kan nämnas studier, social färdighetsträning och praktik eller inom ramen för frigång. pryo Målsättningen vid planeringen utbildning för intagna är att i av möjligaste utsträckning dem tillgång till det utbildningsutbud som ge erbjuds övriga medborgare i samhället. Möjlighet till studier med varierande utbildningsinnehåll finns vid flertalet anstalter. Det finns utbildningar såväl teoretisk praktisk-teoretisk yrkesinriktad av som Den teoretiska undervisningen förekommer främst i form av art. grundläggande vuxenutbildning motsvarande årskurs 1-9 i grundskolan. Vid några anstalter kan de intagna studera på gymnasienivå och i viss utsträckning även få handledning för högskolestudier och andra specialkurser. Längre yrkesutbildning, meddelas av AMU eller den kommusom nala vuxenutbildningen finns vid några riksanstalter. De intagna kan där få utbildning med verkstadsmekanisk, träindustriell, plåt och svets el-teknisk inriktning. Även kortare yrkesinriktad utbildning eller anordnas i regi KomVux eller AMU vid flera anstalter. Vid av kursbyn Gruvberget anordnas kursverksamhet m.m. i vilken intagna kan deltaga tillsammans med anhöriga. Inför budgetåret 199293 planerades följande arbetsmarknadsutbildningar vid riksanstalterna. Malmö: 500 kursdeltagarveckor, verkstadsmekanik med svets kva och s.k. pröva-på-stationer inom NC och elektronik Mariefred: 1 600 kursdeltagarveckor, verkstadsmekanik, kva träindustri, el-tele och ADB kva Skenäs: 850 kursdeltagarveckor, verkstadsmekanik, plåt och

svets kva Hinseberg: 72 kursdeltagarveckor, grundkurs i el-tele Kumla: 120 kursdeltagarveckor, svets, truckförareutbildning och kva småföretagarverksamhet kva Tillberga: 12 kursdeltagarveckor, truckförareutbildning 160 kursdeltagarveckor, naturbruk. kva Norrtälje: 15 kursdeltagarveckor, truckförarutbildning, 384 kursdeltagarveckor svets och plåt Österåker: 54 kursdeltagarveckor, textilindustri, 108 kurskva deltagarveckor, träindustri kva Skänninge: 50 kursdeltagarveckor, tryckeri kva Viskan: allmänt vägledande kurser samt ADB

Vid lokalanstalten Fosie förekommer integererat med produktionen

träindustriell grundkurs, truckförarutbildning samt kurser i pneumatik, elektronik och tele. Dessutom finns i övriga lokalanstalter olika kortare kurser. Vid cirka 10 lokalanstalter förekommer truckförarutbildning samt kurser om ställningsbyggande och grönytor m.m. Beträffande annan yrkesinriktad utbildning än arbetsmarknadsutbild-

ning kan nämnas följande. Den kommunala vuxenutbildningen, som genomför merparten den teoretiska utbildningen inom av kriminalvården, har tillgång till gymnasieskolans yrkesinriktade kursplaner. Dessutom kan den kommunala vuxenutbildningen genomföra särskilt yrkesinriktad utbildning enligt kursplaner som anpassats för särskilda behov. Inom kriminalvården förekommer sådan yrkesinriktad utbildning med den kommunala vuxenutbildningen som huvudman. Försök att integrera produktion och yrkesutbildning skogsutbildning, grönytekurser, industritvätt, träteknisk utbildning, smâdjursskötsel har genomförts vid några anstalter. Merparten den kommunala av vuxenutbildningens yrkesutbildning omfattar kurser i maskinskrivning och ADB. Den kommunala vuxenutbildningen har som regel ingen möjlighet att ställa maskiner och utrustning annan till förfogande. Vidare förekommer att AMU anordnar andra kurser än yrkesinriktade för de intagna. Det kan exempel som nämnas ett utbildningsprojekt, som har förekommit i den öppna lokalanstalten Mäshult. För att bland annat lära de intagna att söka arbete har AMU-gruppen i Halmstad genomfört detta projekt i form tvåveckorskurser, av som har finansierats arbetsförmedlingen. Ett syfte av med kursen har varit att de intagna på ett smidigare sätt skall kunna klara sig i tillvaron utanför anstalten. Kurserna har givits vid fyra tillfällen. Vid varje kurstillfälle har vanligen tolv intagna deltagit. Första kursveckan har huvudsakligen

ägnats att utveckla deltagarna i grupp. Den intagne har fått lära sig dels hur han fungerar tillsammans med andra, dels hur en grupp utvecklas i gruppdynamiskt hänseende. Inom ramen för kursen har de intagna fått öppna företag och formulera platsannonser för sitt företag för att lättare kunna förstå de villkor under vilka ett företag verkar. Den andra kursveckan har koncentrerats till övningar i att söka arbete, vilket skett rollspel, varvid deltagarna genom fått söka arbete i varandras företag. Ett mål med övningarna har varit att varje kursdeltagare skall upprätta så konkret en och omfattande handlingsplan som möjligt för de närmsta månaderna sex efter frigivningsdagen.

1 1.5.4 Utvärdering

Inom kriminalvården övervägs för närvarande att införa ett heltäckande

system för utvärdering arbetsmarknadsutbildningama. Detta

av är tänkt att tillgå på så sätt att anstaltspersonal, kursanordnare och intagen som

genomgått sådan utbildning får besvara ett frågeformulär. De sålunda inhämtade uppgifterna utgörs tre delar: personkarakteristik, kursav utvärdering genomgången kurs och effektmätning. deltagarens av Tanken den sistnämnda delen skall innehålla från arbetsförmedär att lingen och kriminalvården inhämtade registeruppgifter om kurspersonliga situation och tolv månader efter frigivdeltagarens sex ningen. Sedan hösten 1991 upprättar varje anstalt och häkte må- nadsvis över utbildningarna inom anstalterna. I dessa rapporter redovisas främst uppgifter antal elevtimmar och lärartimmar, kursom antal intagna med planerad fortsättning inom deltagarens närvaro, respektive kriminalvården samt kostnader för utbildningsutom verksamheten.

11.6 Statistiska uppgifter

Enligt undersökning kriminalvården utfört beträffande personer som en viss vecka 1990 förelåg bl.a. följande förhållanden. Av var intagna en bedrev studier hade närmare 50 procent en strafftid de intagna som två år. Endast 20 procent de studerande hade en som översteg av strafftid understeg månader. De studerande uppvisade ingen som sex skillnad i eventuellt narkotikaberoende jämfört med totalpopulationen

av intagna.

1 1 .6. 1 Klientelundersökningen

klientelundersökningen har olika uppgifter tagits fram om de Genom frigavs under oktober 1992. I det följande redovisas några intagna som de resultat därvid har erhållits. av som

De intagnas utbildning vid intagningen

Genomgått annan utbildning 0,35 % Avbrutit annan

De intagnas sysselsättning under stramerkställigheten

Bland de långtidsdömda uppgick dock andelen bedrivit studier till som 7,58 procent.

Utbildning under anstallstiden

Förändring av de intagnas sysselsättning

419 35 % Förändringar av de intagnas försörjning lnkomstkälla Vid intagning Vid frigivning ArbeteA-kassa

PensionSjukbidrag

39 3 %

överväganden

11.7 och §§

förslag 16-17 lag-

förslaget

1 1.7. 1 Sysselsättningsplikt

Den intagnes anstaltsvistelse skall utformas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare skall åtgärder vidtas för att främja hans samhällsanpassning och för att förbereda honom för tillvaron utanför anstalten. En naturlig del i samhällslivet är att försörja sig arbete. Många av de intagna saknar arbete och har under lång genom tid inte haft något arbete. För att förbättra deras möjligheter till samhällsanpassning bör de under straffverkställigheten få lära sig att sköta ett dagligt arbete eller bedriva studier. Delvis är detta en fråga träning i uthållighet. Tillvaron i anstalten bör spegla tillvaron om utanför anstalten ett sådant sätt att de intagna vänjer sig vid fasta arbetsrutiner. Vana vid regelbundet arbete utgör ett väsentligt led i den intagnes samhällsanpassning. Kriminalvården bör mot bakgrund av det anförda eftersträva att erbjuda de intagna sysselsättning som så långt möjligt liknar de arbetssysslor som allmänt förekommer ute i samhället. Vid valet av arbetssysslor de intagna skall också beaktas att sysslorna skall vara lämpliga för den enskilde intagne och främja hans rehabilitering. Även det med hänsyn till det allmänna konjunkturläom get eller andra skäl emellanåt kan vara förenat med stora svårigav heter för kriminalvården att anskaffa arbete till de intagna, bör stora ansträngningar göras även framdeles för att bereda dem sysselsättning under anstaltstiden. för de intagna g utföra det Vidare bör det åligga en skyldighet att arbete eller de sysslor som anvisas dem. Om någon arbets- eller sysselsättningsplikt inte gäller, kommer det att medföra en överhängande risk för att många intagna skall bli passiverade, vilket motverkar . deras samhällsanpassning. Den omständigheten att de intagna hålls sysselsatta måste förutsättas ha en gynnsam inverkan på de sociala och psykologiska förhållandena inom anstalten. Har de intagna inte någon sysselsättning, kommer det att uppstå ökade kostnader för tillsynspersonal och lokaler. De intagna bör under straffverkställigheten således aktiveras olika sätt. För detta talar såväl strävandena att samhällsanpassa de intagna som humanitära skäl. Behöver den intagne genomgå utbildning eller någon annan sysselsättning än arbete, skall han ha rätt och skyldighet att göra det på arbetstid. Sysselsättningsplikt skall således alltjämt råda vid anstalterna. Undantagen från arbetsplikten för dem som erhåller ålders- eller förtidspension bör överföras oförändrade till den nya lagen.

11.7.2 Utbildning

Bland de intagna finns en utbredd arbetslöshet och många dem har av bristfällig utbildning. Även bortser en om man från det allmänna konjunkturlägets inverkan torde arbetslösheten större bland intagna vara än i samhället i övrigt. Mot bakgrund härav föreligger behov ett stort av olika åtgärder för att öka de intagnas möjligheter att efter frigivningen uppnå en långsiktigt ordnad försörjning och meningsfull sysselsättning. Att vidta sådana åtgärder utgör ett väsentligt led i strävandena mot samhällsanpassning. En väsentlig åtgärd är därvid att erbjuda den intagne yrkesutbildning. Flertalet intagna har under straffverkställigheten varit sysselsatta främst genom arbete och till viss del studier. Av klientelgenom undersökningen går emellertid inte att utläsa i vad mån utbildningsinsatserna bland de intagna faktiskt förbättrat deras frigivningsförhållanden, eftersom det är förhållandevis i den undersökta populationen som har genomgått utbildning. Jämfört med förhållandena vid intagningen hade, enligt undersökningen, andelen intagna saknade som ordnad försörjning vid frigivningen minskat samtidigt andelen som studerande hade ökat. Såväl utbildning som erfarenhet arbete är enligt vår mening ägnat av att förbättra den intagnes möjligheter att efter frigivning få ett arbete. Den omständigheten att en stor andel intagna inte har fått något arbete efter frigivningen torde bero på en mängd olika faktorer. Huruvida brister i arbetsvana eller yrkesutbildning därvid väger tyngst är svårt att avgöra. Ytterst är det fråga om en konkurrenssituation, i vilken de intagna har svårt att hävda sig i förhållande till andra arbetssökanden. I det konjunkturläge som för närvarande råder saknar för övrigt många med såväl arbetsvana som yrkesutbildning arbete. Detta utesluter dock inte att genomgång av yrkesutbildning generellt är ägnat att förbättra den intagnes möjligheter att erhålla ett arbete. Enligt vår mening bör ett rikt utbud av utbildning med olika inriktning eftersträvas så att man underlättar för den intagne att finna en för honom lämplig utbildning. Det faller sig emellertid naturligt att några avgörande utbildningsmer insatser knappast kan komma i fråga för intagna med korta strafftider. Anledning kan emellertid finnas att under straffverkställigheten kartlägga den korttidsdömdes eventuella utbildningsbehov för att han inför frigivningen skall ha vunnit en ökad insikt om vad han bör iaktta för att kunna få ett arbete. Beträffande arbetsmarknadsutbildningen gäller sedan den l juli 1992 ett nytt avtal mellan Kriminalvårdsverket och Arbetsmarknadsverket. Ett nytt heltäckande systern för utvärdering av verksamheten med yrkesutbildning är under utarbetande inom kriminalvården. Det är enligt vår uppfattning ännu för tidigt att göra någon utvärdering den av nya ordning som gäller för anordnande av yrkesutbildning inom

kriminalvården. Denna bör därför anstå till dess det nya utvärderingssystemet kommit till användning. Nuvarande bestämmelser om att intagen under arbetstid vid behov skall beredas undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon sysselsättning medger i sig annan tillräckliga möjligheter vad gäller utbildningsverksamheten för. Vi hyser uppfattningen att kriminalvården på sikt bär inrikta sig mot fäster större vikt vid utbildning och mindre vid produktion. Att att man inte ha elementära kunskaper i att läsa, skriva och räkna är ett ens svårt handikapp, många intagna bär på. Utan sådana basala som kunskaper är det svårt att tillgodogöra sig en mer yrkesinriktad utbildning, liksom att få ett arbete och fungera i samhället. För alla dem har behov sådan grundläggande utbildning bör verkställigsom av hetstiden i anstalt i första hand tas till för att fylla luckorna i vara skolutbildningen. Särskilt väsentligt är detta när det gäller de unga lagöverträdarna.

12 innehav

Intagnas av personliga tillhörigheter m.m.

12.1 Inledning

I detta avsnitt behandlas frågor rörande de intagnas innehav i anstalten och andra personliga tillhörigheter. Även förutsättningarna av pengar för att anstaltspersonal skall hjälpa de intagna med penning- och kontotransaktioner behandlas. Vidare berörs frågan om det i anstalt skall få förekomma transaktioner mellan de intagna. Förekomsten narkotika i kriminalvårdsanstalterna utgör ett av allvarligt problem. Detta gäller särskilt för de slutna anstalterna. Den omständigheten att de intagna innehar pengar inom anstalten underanskaffningen narkotika. Även personliga tillhörigheter kan lättar av betalningsmedel eller bytesobjekt vid transaktioner med användas som narkotika eller andra otillåtna varor mellan de intagna. Kontoöverföringar mellan de intagna är ett annat sätt att finansiera anskaffning av narkotika inom anstalterna. I syfte att försvåra handel med narkotika i anstalt lämnas i detta avsnitt förslag till olika åtgärder beträffande de intagnas innehav av personliga tillhörigheter i anstalt och deras ekonomiska transaktioner under anstaltsvistelsen. Enligt förslaget skall de intagna medan de vistas i sluten anstalt inte få inneha kontanter. Vissa begränsningar föreslås beträffande innehavet av personliga tillhörigheter. Anstaltspersonalens medverkan vid de intagnas betalningstransaktioner begränsas. Vidare föreslås ordningsregel att intagen inte får överlåta en om personliga tillhörigheter eller göra lånetransaktioner inom anstaltsområdet.

12.2 Förhållandena före 1974 års reform

Enligt 30 § behandlingslagen fick intagen, i den utsträckning det kunde ske utan olägenhet, skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och kunde bereda honom lämplig sysselsättning annat som under fritid samt fick han låna från allmänt bibliotek. Vidare angavs att intagen borde beredas tillfälle till tidningsläsning. I 31 § föreskrevs

att intagen fick, efter vad som ansågs lämpligt, inneha enkla personliga tillhörigheter. I övrigt fick han, utöver vad följde andra som av bestämmelser i lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter, inte inneha annat än vad han erhöll vid anstalten. Vidare angavs i 32 § att intagen kunde, enligt de närmare bestämmelser meddelades som av Kriminalvårdsstyrelsen, medges att köpa tillhandahölls vid varor som anstalten samt själv skaffa sig eller ta emot underhåll och bekvämlighet eller ta emot annan särskild förmån förenlig med god ordning. som var

12.3 Gällande bestämmelser

De intagnas innehav i anstalten av pengar och andra personliga tillhörigheter regleras bestämmelsen i 24 § KvaL, fick genom som nuvarande lydelse vid 1974 års reform. I denna bestämmelse föreskrivs att intagen, i den utsträckning det kan ske utan olägenhet, får inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. Han får enligt 24 § i övrigt inneha och skaffa sig eller pengar motta varor eller annat enligt särskilda bestämmelser. Om det är påkallat för att förhindra att otillåtna införs i anstalt, får det föreskrivas varor att de intagna måste ha särskilt medgivande för att motta försändelse av annat slag än brev eller annan skriftlig handling. I 64-72 §§ anstaltsföreskrifterna KVVFS 1990: 10 finns ytterligare bestämmelser om de intagnas och andra personliga tillhörigpengar heter. Enligt dessa gäller bl.a. följande. Personliga tillhörigheter, som den intagne har med sig till anstalten eller tas emot för hans som räkning, skall förtecknas och beskrivas mottagningskort. ett Intagens tillhörigheter får inte lämnas till hans skriftliga annan utan medgivande eller myndighets beslut. Den intagne för de ansvarar tillhörigheter han får inneha i anstalten. Sådana tillhörigheter skall förvaras av anstalten, den intagne begär det. Den intagne får inte om inneha läkemedel eller andra medicinska preparat. Medför intagen till anstalten läkemedel eller andra medicinska preparat, skall de omhändertas och anstaltens läkare besluta om hur de skall förvaras. Påträffas hos en intagen eller inom anstaltsområdet egendom inte får som innehas, skall den omhändertas. Intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt får fritt inneha hänsyn till förhållandena i pengar, om anstalten inte föranleder att kontantinnehavet begränsas. Kontantinnehavet får i sådant fall bestämmas till lägst 2,5 procent gällande av basbelopp. Intagen i sluten riksanstalt får inte medgivande inneha utan så mycket pengar att beloppet överstiger 1,8 procent gällande av basbelopp. Har nyintagen med sig han inte får inneha, skall han pengar lämna dem till förvaring eller på bekostnad skicka dem från egen

anstalten. Pengar, utöver tillåtet belopp, som påträffas hos en intagen i anstalt, skall omhändertas och sättas konto med bankbok för dennes räkning. Bestämmelser intagnas ersättning för sysselsättning finns i bl.a. om 141-143 §§ anstaltsföreskrifterna. Enligt dessa gäller bl.a. följande. I lokalanstalt och öppen riksanstalt skall ersättning till intagen utbetalas kontant varje vecka, inte kontantinnehavet begränsats för ifrågavaom rande anstalt. Till intagen i sluten riksanstalt skall, av ersättning och pengar, skickas till anstalten, varje vecka utbetalas ett belopp som som

0,8 gällande basbelopp. Återstående

sammanlagt motsvarar procent av medel överförs till ett särskilt konto för permissions- och frigivningsmedel tills ett belopp motsvarande 3 procent av gällande basbelopp finns innestående på kontot. Därefter utbetalas hela den intjänade ersättningen till den intagne, varvid dock skall beaktas de begränsningar gäller för kontantinnehav i sluten riksanstalt. som Intagen erhåller s.k. marknadsanpassad ersättning skall, enligt som Kriminalvârdsstyrelsens föreskrifter för verksamheten med marknadsanpassad arbetsersättning till intagna KVVFS 1992:3, erhålla 30 procent intjänad veckoersättning för fri disposition, om inte av anstaltsföreskrifterna medför begränsning. Resterande ersättning fördelas mellan permissions-, frigivnings- och budgetkonto, genom beslut av respektive myndighet. . Om intagen erhåller arbets- eller studieersättning skall, enligt Kriminalvârdsstyrelsens föreskrifter om arbets- och studieersättningar KVVFS 1992:2, ett belopp motsvarande 25 procent innehållas för permissions- och frigivningsändamål. I Kriminalvârdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för verksamheten i specialavdelningarna KVVFS 1991:1, punkt 8 föreskrivs att mängden föremål i de intagnas bostadsrum och avdelningens övriga utrymmen inte får vara större än att visitation kan genomföras på ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt.

12.4 Kriminalvårdsreformen år 1974

12.4.1 Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvår-

den

Beträffande de intagnas innehav av personliga tillhörigheter m.m. N föreslog KAIK i betänkandet SOU 1971:74 Kriminalvård i anstalt s. 27, 199 vissa bestämmelser som gav uttryck för en mindre restriktiv hållning än behandlingslagens. KAIK anförde att det borde införas en uttrycklig bestämmelse om intagens möjligheter att inneha pengar,

även tilllämpningsområdet måste bli begränsat. Enligt KAIK:s

om

förslag skulle intagen, i den utsträckning det förenligt med god var ordning inom anstalten, inneha personliga tillhörigheter få samt skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kunde bereda honom sysselsättning under fritid. Vidare skulle den intagne enligt förslaget få inneha eller skaffa sig eller pengar motta varor enligt närmare bestämmelser Kriminalvårdsstyrelsen. av Dessutom föreslog KAIK en bestämmelse innehåll det av att om var påkallat för att förhindra att otillåtna infördes i anstalt fick det varor bestämmas att de intagna inte utan särskilt medgivande fick ta emot försändelser av annat slag än brev eller handling. Bestämmelsen, annan som saknade uttrycklig motsvarighet i då gällande lag, framför allt var föranledd av behovet att stoppa insmuggling narkotika i anstalterna. av

l2.4.2 1973 års departementspromemoria

I 1973 års departementspromemoria föreslogs de KAIK att av förordade bestämmelserna med vissa jämkningar skulle in i den tas nya lagen.

12.4.3 Departementschefen

I motiven till bestämmelsen i 24 § KvaL anförde prop. 1974:20 s. 136 departementschefen i huvudsak att de föreslagna bestämmelserna om intagens innehav av personliga tillhörigheter motsvarade 24 § m.m. i promemorieförslaget. Bestämmelserna i promemorieförslaget avsåg enligt departementschefen att ge uttryck för mindre restriktiv en hållning än då gällande lag till frågan de intagnas innehav om av personliga tillhörigheter. Samtidigt innehöll förslaget bestämmelse en som avsåg att förebygga att otillåtna tex narkotika, fördes in till varor, de intagna. Mot dessa förslag, i stort sett hade lämnats som utan erinran under remissbehandlingen, hade departementschefen inte något att erinra. I enlighet därmed föreskrevs att intagen fick, i den utsträckning det kunde ske utan olägenhet, inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kunde bereda honom sysselsättning under fritid. Vidare föreskrevs att intagen fick inneha pengar och skaffa sig eller ta emot varor eller annat enligt särskilda bestämmelser. Om det påkallat för var att förhindra att otillåtna varor infördes i anstalt, fick det föreskrivas att intagen endast efter särskilt medgivande fick andra ta emot försändelser än brev eller skriftlig handling. annan

12.5 Det handhavandet de intagnas

praktiska av pengar och betalningstransaktioner

i lokalanstalt eller öppen riksanstalt äger, om kontantinnehavet Intagen till lägsta belopp enligt 68 § anstaltsföreskriftema, för lar begränsats i kontanter inneha högst 860 kr 2,5 procent av basbenärvarande En intagen i sluten riksanstalt får inte utan medgivande inneha loppet. för närvarande 620 kr 1,8 procent av basbeloppet. ner än har konton, administreras kriminalvården: Varje intagen tre som av

medel, permissionsmedel och disponibla medel. Om en egna

vid ankomsten till anstalten har med sig pengar till ett större intagen inneha i anstalten sätts överskjutande medel in pâ belopp än han får medel Av erhållen lön för arbete under anstaltsvistelsen

kontot egna permissionskontot och resten kontot för

sätts 25 procent in

Medlen på permissionskontot är avsedda för

disponibla medel. hänförliga till vistelser utom anstalten, men de kan kostnader som är även fâ användas för skuldsanering. har bankkonton kan behålla dessa. Anstaltspersonal kan Intagen som räkning göra frän dennes bankkonto, om den för den intagnes uttag

lämnar fullmakt. Motsvarande gäller inlösen av postanvisning.

intagne önskar göra utbetalning, kan på hans begäran Om en intagen en utföra betalning pä post- eller bankkontor. Till en mstaltspersonalen begäran skall bifogas aktuell räkning eller annat dokument som sådan betalning skall ske. Uppgifter de intagnas betalningsvisar till vem om till visitationspatrullen. Personalen äger däremot strömmar kan lämnas ombesörja betalning för den intagnes räkning. inte rätt att vägra

efter 1974 års reform

12.6 Frågans behandling

Permissionsutredningen föreslog i betänkandet Ds Ju 1981:14

Straffverkställighet för vissa långtidsdömda m.m. att det i ett tredje

24 § KvaL skulle föreskrivas att försändelse, som inte var stycke till meddelande, till intagen eller från intagen i brev eller annat skriftligt granskas innan den vidarebefordrades. Till stöd sluten riksanstalt skulle Permissionsutredningen i huvudsak följande. för förslaget anförde med stöd 24 § KvaL rätt att utfärda Kriminalvârdsstyrelsen ägde av inneha och skaffa sig eller anvisningar om intagens rätt att pengar vârdcirkuläret föreskrevs att intagen i I 53 § dåvarande motta varor. än 300 kr i kontanter. I 60 § sluten riksanstalt inte fick inneha mer vilken egendom intagen fick dåvarande anvisningscirkulär angavs

Föreskrifter hur och när granskning skulle

inneha eller förvärva. om fanns sådana föreskrifter beträffande gåvor ske saknades. Däremot

m.m. som överlämnades till den intagne i samband med besök. Under

allmänna överväganden framhöll Permissionsutredningen

att kontrollen av de intagnas kontakter med utanför personer anstalten måste intensifieras narkotikasituationen i anstalterna. p. g.a Utredningen föreslog därför att det tredje stycket till som ett 24 § KvaL skulle införas en bestämmelse, föreskrev alla försändelser som att av annat slag än brev eller annat skriftligt meddelande till eller från intagen i sluten riksanstalt skulle granskas innan de vidarebefordrades. Utredningen ansåg att det tillräckligt detta gällde var om för slutna riksanstalter. Försändelser till den intagne skulle granskas framför allt för att kontrollera att han inte eller mottog varor pengar han inte fick inneha. Utgående försändelser skulle enligt

Permissionsutredningen

kontrolleras främst för att den intagne inte skulle kunna föra ut pengar som han förtjänat på narkotikahandel. Bakgrunden därtill var att det från många häll hade påpekats att sådan utförsel förekom i försändelser av olika slag.

12.7 Uttalanden

av justitieombudsmannen

12.7.1 Intagens rätt göra att betalningar med posten

Med anledning styresmans beslut de intagna inte av en att fick göra betalningar med posten anförde JO JO:s ämbetsberättelse 198687 s. 128 att intagen i kriminalvårdsanstalt inte miste sin rättsliga

handlingsförmåga. JO konstaterade att möjligheterna för intagen i

sluten riksanstalt att förfoga över medel i anstalten dock var be-

gränsade genom kriminalvårdsstyrelsens bestämmelser

i det s.k. vårdcirkuläret KVVFS 1984:1. Enligt 17 § i nämnda cirkulär var den intagnes rätt att inneha kontanter i anstalten begränsad till visst belopp. I 15 § föreskrevs att medel anstalten förvarade som för den intagnes räkning fick, endast efter medgivande från styresmannen och om särskilda skäl förelåg, användas den intagne för inköp kioskvaror av av eller sådana tillhandahölls efter beställning. varor som Dessa bestämmelser innebar enligt JO inskränkningar i de rättigheter som annars tillkom en myndig JO ansåg därför inte person. att man kunde ha strängare regler än dessa bestämmelser medgav. Vidare anförde JO att vissa de penningöverföringar av som hade förekommit mellan de intagna säkert kunde, såsom

styresmannen hade

antytt, ha haft sin grund i förfaranden denne i egenskap som av anstaltschef hade goda skäl motverka. Det att av denne meddelade förbudet tedde sig mot denna bakgrund förståeligt. I avsaknad av uttryckligt författningsstöd kunde förbudet emellertid inte anses

rättsenligt, varför JO förutsatte att styresmannen återkallade sitt direktörsmeddelande i saken.

12.7.2 Intagens rätt att inneha och sälja personliga tillhörig-

heter

JO uttalade sig i ett ärende JO:s ämbetsberättelse 199091 s. 107 om intagens rätt att inneha och sälja personliga tillhörigheter. I ett direktörsmeddelande för en sluten riksanstalt hade föreskrivits att varje intagen fick ha högst tio kassettband i sitt bostadsrum och att hans resterande kassettband skulle förvaras i anstaltens klädförråd. En intagen hade begärt att få ut tio kassettband från förrådet, vilket hade vägrats honom med motiveringen att han inte fick idka handel med sina kassettband. Anstaltschefen hade i yttrande till JO anfört att personlig egendom, såsom kassettband, ibland fungerade som betalningsmedel mellan de intagna. Det kunde därvid röra sig alltifrån helt legala affärer till reglering av spel- och narkotikaskulder. I anstalten förekom ett stort antal kassettband, eftersom nästan varje intagen innehade kassettbandspelare. Vidare hade det, enligt anstaltschefen, förekommit att de intagna via förrådet överfört egendom till varandra, vilket ibland lett till osämja om vem som var rättmätig innehavare av viss egendom. De intagna fick därför numera lämna över personliga tillhörigheter, som förvarades i förrådet, till annan intagen endast i samband med frigivning. JO anförde att han hade förståelse för de synpunkter anstaltschefen hade framfört i frågan om innehav i bostadsrum av personliga tillhörigheter och om personalens möjligheter att hinna tillgodose de intagnas önskemål om t.ex. byten av kassettband genom förrådet. Emellertid hade JO följande kommentarer med anledning av motiveringen till beslutet att avslå den intagnes anhållan och anstaltschefens remissvar. Han hade i ett tidigare beslut JO:s ämbetsberättelse 1986-87 s. 128 uttalat, att intagen i kriminalvårdsanstalt inte miste sin rättsliga handlingsförmága och att ett förbud för intagna att sig emellan få göra penningsöverföringar rättsenligt, eftersom det saknade kunde anses uttryckligt stöd i författning. Av samma skäl ansåg JO att det inte gick förbjuda intagen att förfoga över sin egendom, i detta fall att en kassettband. Det måste enligt JO stå den intagne fritt att ge bort eller sälja sina personliga tillhörigheter, även till arman intagen. En en fråga, fick prövas i sedvanlig ordning, bestämmelannan som var om innehav personliga tillhörigheter i bostadsrum begränsade serna om av den faktiska åtkomsten egendomen vid ett visst tillfälle. Som rent av

en följd av det sagda ställde JO sig kritisk till det skäl angivits för som avslag på den intagnes begäran att utfå kassetter från förrådet.

12.8 Försök med kontantlös anstalt

Vid den slutna riksanstalten i Malmö planeras ett försök med ett kontantlöst betalningssystem för de intagna. Tanken är att de intagna i stället för att använda kontanter .vid köp i anstaltens kiosk skall debiteras sitt konto IM intagnas medel. Varje intagen skall utrustas med ett betalkort, som. bär hans fotografi och streckkod med hans en identitet. Mot uppvisande av detta kan han handla i anstaltskiosken. Kioskbiträdet kan via diskett få upplysningar de intagna och deras om aktuella kontoställning från IM. När en intagen vill handla avläser kioskbiträdet dennes betalkort med streckkodläsare, varvid en kioskägare får upp den intagnes identitet och kontoställning en skärm till en bärbar persondator. När kioskbiträdet är klar för dagen,lämnar han disketten med alla transaktioner till den kamerala avdelningen som uppdaterar kontot IM. Disketten kan komma att ersättas av nätverk.

överväganden förslag

12.9 och

21-24 laga

förslaget

Intagen äger i sitt bostadsrum i viss omfattning inneha och pengar andra personliga tillhörigheter, vilket emellanåt medför problem. Innehav av pengar underlättar t.ex. anskaffning narkotika. Även av andra personliga tillhörigheter kan användas betalningsmedel eller som bytesobjekt för olika transaktioner och därmed ersätta Den pengar. intagne kan vidare genom transaktioner med bankkonton eller sina konton inom kriminalvården hantera medel han erhållit brottslig genom

verksamhet eller avser att använda för sådan verksamhet. Det finns

mot denna bakgrund anledning att överväga ändringar beträffande

innehavet av personliga tillhörigheter och möjligheten att inom

anstalten utföra olika ekonomiska transaktioner.

12.9.l Innehav av kontanta medel

.Enligt gällande regler äger, med vissa begränsningar, intagen inneha pengar i anstalt. Under anstaltsvistelsen har emellertid den intagne normalt inte några utgifter för kost eller logi. Däremot torde han under

vanligen ha utgifter för inköp i anstaltens kiosk och anstaltsvistelsen telefonsamtal. Betalning sådana utgifter kan lätt ske på annat sätt för av använda Här kan olika praktiska lösningar än genom att pengar. Exempelvis kan kriminalvården låta utfärda betalkort för varje tänkas. denne kan använda vid inköp i anstaltens kiosk. Anintagen, som betalkort tenderar för övrigt att bli allt mer utbredd i vändningen av varför det inte föreligger några skäl mot att införa ett samhället, Några andra utgifter än de ovannämnda torde en intagen inte betalkort. godtagbar livsföring inom anstalten. Det föreligger ha för att uppnå en några större betänkligheter mot att förbjuda intagna att således inte inneha kontanter under anstaltsvistelsen. förekommer emellanåt olika affárstransaktioner, Mellan de intagna och spel Även penninglån förebl.a. köp av narkotika om pengar. Om de intagnas rätt att inneha pengar i kommer mellan de intagna. torde detta försvåra, än inte omöjliggöra, anstalten upphävs, om narkotika. Mot bakgrund det anförda bör det införas anskaffning av av förbud för intagen inneha i anstalt. Intagna som är ett att pengar skall enligt vårt förslag företrädesvis placeras i narkotikamissbrukare Narkotikasituationen är också besvärligare i de slutna än sluten anstalt. Med hänsyn till det anförda bör förbudet i de öppna anstalterna. omfatta endast sluten avdelning eller anstalt. än undantagsvis, att intagna i sluten Det förekommer, om mera beslut frigång medgetts att under dagtid vistas utom anstalt enligt om ovillkorligt förbud mot innehav av pengar i anstalt. För dessa kan ett opraktiskt. Det måste därför finnas en möjlighet för anstalten visa sig anstaltschefen att medge undantag från förbudet.

Innehav andra personliga tillhörigheter än kontan-

12.9.2 av ta medel

Även den intagnes innehav andra personliga tillhörigheter än pengar av upphov till problem. Med hänsyn till att tillhörighetema ger ibland ekonomiskt värde, kan de användas för att kringgå ett normalt har ett i anstalt och tjäna betalningsmedel förbud mot innehav av pengar som narkotika. Den intagne kan emellertid inte anses ha vid t.ex. köp av behov inom anstalten få överlåta egendom något större legitimt av att Det är dessutom ordningsfråga att det inom ett till medintagen. en förekommer försäljning än som har godkänts anstaltsområde inte annan anstaltens kiosk. Mot bakgrund av anstaltsledningen, t.ex. genom av inom anstaltens område inte få överlåta sina det anförda bör intagen tillhörigheter till intagen. En bestämmelse om att personliga annan inte till intagen överlåta personliga intagen inom anstalt äger annan i lagstiftningen. Det kan emellertid inte helt tillhörigheter bör införas

uteslutas att det i undantagsfall kan finnas starkt ömmande skäl för att tillåta intagen att frångå överlåtelseförbudet. Anstaltschefen bör därför, om det föreligger synnerliga skäl därtill, i enskilt fall få kunna medge intagen undantag från det föreslagna förbudet. Med hänsyn bl.a. till att de intagna vanligen är myndiga skulle det föra för långt att ge en sådan bestämmelse civilrättsliga verkningar. Den föreslagna bestämmelsen skall därför utgöra enbart en ordningsregel. En överlåtelse genomförs i strid det som mot föreslagna förbudet kommer i och för sig inte bli ogiltig. att Däremot kommer ett brott mot den föreslagna bestämmelsen att utgöra grund för disciplinär bestraffning, eftersom den intagne i sådant fall har brutit mot anbefalld ordning. Som framgår avsnitt 14 föreslår vi olika åtgärder av beträffande det disciplinära bestraffningssystemet för att göra detta mer verkningsfullt. Mot denna bakgrund bör det föreslagna förbudet mot överlåtelse av personliga tillhörigheter kunna påverka de intagnas beteende i önskad riktning. I syfte att minska den personliga egendomens användbarhet som betalningsmedel bör intagens rätt att i sitt bostadsrum inneha personliga tillhörigheter dessutom begränsas till tillhörigheter av mindre värde. Det bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att i föreskrifter ange när ett föremål kan anses ha ett mindre värde. Vissa tillhörigheter kan användas för dold förvaring av narkotika eller andra otillåtna Såväl tillhörigheternas beskaffenhet varor. som deras mängd kan försvåra visitation de intagnas bostadsrum. av Det finns mot denna bakgrund anledning att ytterligare begränsa de intagnas innehav personliga tillhörigheter av på så sätt att de äger inneha personliga föremål enbart enkel beskaffenhet. av Sådana kapitalvaror t.ex. radio, TV, video eller som ljudanläggning kan normalt sett inte enkel beskaffenhet. anses vara av intagen bör heller inte tillåtas inneha fler tillhörigheter i sitt bostadsrum än han rimligtvis kan ha användning för. Även mångfalden av tillhörigheter kan nämligen utgöra ekonomiskt värde. ett I den mån det bedöms skäligt bör den intagne kunna hyra kapitalvaror av kriminalvården. Det kan i detta sammanhang nämnas några kriminalvårdsatt anstalter redan äger TV-apparater, har anskaffats som för medel som influtit från de intagnas telefonsamtal. De föreslagna ändringarna avser enbart sluten anstalt eller avdelning.

12.9.3 Intagens betalningstransaktioner

Den omständigheten att dömts till fängelse medför en person och för

sig inte att han mister sin rättsliga handlingsförmåga.

En annan sak är

att hans möjligheter att helt utnyttja sin rättsliga handlingsförmåga kan

komma att försvåras till följd av att han såsom frihetsberövad måste vistas i en kriminalvårdsanstalt. De intagnas i sluten anstalt möjligheter att genom kontoöverföringar finansiera handel med narkotika bör motverkas. Anstaltspersonalen skall inte vara skyldig att för intagens räkning ombesörja sådana betalningstransaktioner som kan antas utgöra betalning för narkotika eller led i brottslig verksamhet. Önskar intagen vara ett annan att anstaltspersonalen för hans räkning skall utföra en betalningstransaktion, bör det åligga honom att visa vad transaktionen avser. Motsvarande bör gälla när intagen anhåller om att anstaltspersonalen av hans medel skall göra en kontant utbetalning till någon annan än honom själv. Kan eller vill den intagne inte visa vad transaktionen eller betalningen avser, skall anstaltspersonalen vägra att utföra den begärda åtgärden. Den intagne bör dock, utan närmare utredning om vad utbetalningen få överföra mindre belopp till person mot vilken han avser, är underhållsskyldig.

12.9.4 Intagens lånetransaktioner

I syfte främst att försvåra handel med narkotika föreslår vi, som nämnts i det föregående, vissa restriktioner beträffande innehavet av och andra personliga tillhörigheter i sluten anstalt. Vidare pengar föreslås ordningsregel om att intagen i sluten anstalt inte heller får en överlåta egendom inom anstaltens omrâde. Dessutom föreslås att det skall åligga intagen, som önskar att anstaltspersonalen skall utföra en

ekonomisk transaktion för hans räkning, att visa vad transaktionen

För att motverka att den föreslagna ordningen kringgås bör avser. intagen i sluten anstalt inte heller för egen eller annans räkning med intagen få göra lånetransaktioner inom anstaltens område. En annan bestämmelse om detta bör införas. Med lån avses i detta sammanhang såväl penninglån som saklân. Inte heller en sådan bestämmelse bör ges civilrättslig giltighet. Fastmera är bestämmelsen att uppfatta som en ordningsregel. Gör en intagen inom anstaltens område en lånetransaktion i strid mot denna bestämmelse föreligger sådant brott mot anbefalld ordning som utgör grund för disciplinär bestraffning. På motsvarande vid överlåtelseförbudet bör anstaltschefen i sätt som enskilt fall kunna medge undantag, om det föreligger synnerliga skäl därtill.

m

455%

Klâêáüüáäü

ÄÅGMWJSQÅV aüá-emâüwåütsâlm YÄE

V

Lmøêmiáafgma j

i : - ; M %

.ag w, .

A mzsxmxisrzøaa iår A xqzumaamzasümvåxaiv LV

2 g

m; 3322135352; zsgggzáêá ;en :m: r

å

i;.:3i§3$§f%§2 mââåââ,m: A

° fäst 2

, hear. käft 23

13 Kontrollåtgärder mot intagna

13.1 Inledning

de intagna i landets kriminalvårdsanstalter är narkotikamiss- Många av brukare. Det är redan den anledningen att narkotikainnehav är av straffbart inte acceptabelt att intagna kan fortsätta missbruka när de verkställer fängelsestraff, eftersom kriminalvården har en grundläggande skyldighet till att brottslig verksamhet inte fortgår att se under verkställighetstiden. Sambandet mellan narkotika samt kriminalii allmänhet och andra sociala missförhållanden medför också att tet kampen mot narkotika i anstalterna utgör ett viktigt led i fullgörandet kriminalvårdens uppgift att verka för de intagnas rehabilitering. En av mycket viktig uppgift för kriminalvårdsanstaltema är därför att komma till med drogmissbruket. Det är väl känt att det i vart fall tidvis rätta förekommer narkotika i anstalterna. Uppñnningsrikedomen är mycket det gäller finna lämpliga förvaringsställe för narkotika. stor när att Mycket ofta förvaras narkotika på kroppen eller inne i kroppshåligi heter. Givetvis används även traditionella gömställen, såsom mer väskor och liknande förvaras i bostadsrum eller på andra ställen som i anstalten. .

Det förekommer även ochandra farliga föremål, t.ex.

att vapen

sprängmedel, införs och förvaras i anstalt. Vidare är det inte ovanligt

intagna tillverkar t.ex. knivar och andra stick- och huggatt vapen, i anstalten. Förekomsten sådana föremål inom en anstalt vapen, av utgör ett hot mot anställda och intagna. För kunna upptäcka föremål och ämnen av nu aktuellt slag har att kriminalvården ett stort behov möjligheter att underkasta de intagna av och deras egendom olika kontroller. Kriminalvården kan utan särskilt lagstöd kontrollera sådana utrymmen i anstalt som inte är förbeen hållna viss intagen. Behovet bestämmelser inskränker sig därför en av till åtgärder riktas viss intagen samt bostadsrum och andra som mot en han disponerar över. i förvaringsutrymmen Grundläggande regler tvångsmedel finns i RB. De reglerna om

förutsätter alltid att det finns viss misstanke om brott för att åtgärderna

skall få vidtas. I andra sammanhang kan tvångsmedel få användas utan sådan misstanke föreligger. Så är fallet t.ex. vid kontrollåtgärder att tullen äger vidta mot resanden och gods enligt tullagstiftningen. som

Samma gäller beträffande vissa av de kontrollåtgärder kriminalsom vården kan företa enligt KvaL. Avsnittet omfattar endast regler gäller kontroll som av intagna och deras egendom. Regler kontrollåtgärder om som kan vidtas mot besökare liksom frågor kontroll brev, om av vid telefonsamtal o. likn. behandlas i särskild ordning. Vidare behandlas i avsnitt 15.2 frågan om

blodprovstagning för att fastställa eventuell förekomst

av anabola steroider. Användningen av tvångsmedel upplevs ofta som en mycket kännbar åtgärd av den som drabbas därav. Detta gäller naturligtvis främst åtgärder riktar sig kropp. som mot en persons Men även andra tvångsmedel, t.ex. beslag, kan säkerligen många gånger upplevas som

besvärande. Författningsregleringen användningen

av av tvångsmedel är därför både omfattande och detaljerad. De grundläggande reglerna om skyddet för den enskilde och hans integritet finns i RF. Den fortsatta redogörelsen inleds med kort redogörelse en för dessa reglers innehåll.

13.2 Regeringsformen

Bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna finns i 2 kap. regeringsformen RF. I 4-6 §§ i detta kapitel regleras bl.a. skyddet för den kroppsliga integriteten. Enligt 4 § får dödsstraff inte förekomma, i 5 § föreskrivs att och medborgare skyddad var en är mot kroppsstraff, tortyr och liknande och enligt 6 § är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Vidare föreskrivs i 6 § varje att medborgare är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning brev eller förtrolig av annan försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Den till rätt personlig integritet som följer 6 § är emellertid till skillnad vad av mot som gäller beträffande rättigheter enligt 4 och 5 §§ inte total och villkorslös. Skyddet enligt 6 § får således begränsas genom föreskrift i lag. En sådan begränsning får enligt 12 § göras endast för tillgodose att ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får därtill aldrig gå utöver vad är nödvändigt med hänsyn till det som ändamål som den skall tillgodose. Dessa regler till skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna gäller även i förhållande till intagna i kriminalvárdsanstalt, . häktade och anhållna utan hinder av att de har berövats friheten. Bestämmelser om användning av tvångsmedel inom kriminalvården mäste därför finnas i lag.

13.3 Husrannsakan

13.3. 1 Nuvarande ordning

Husrannsakan är det tvångsmedel som har till ändamål att bereda myndigheter tillträde till hus, rum eller slutet förvaringsställe för att där söka efter personer eller föremål eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brott. De allmänna bestämmelhusrannsakan finns i 28 kap. RB. Enligt Gärdes m.fl. serna om kommentar till RB avses med hus inte endast bostadshus utan även andra byggnader, såsom ekonomi- och uthusbyggnader, fabriker och magasin. Och med rum avses även kontors- och lagerlokaler, hytter och rum båtar. Vidare sägs i kommentaren att en stängd bil och ett kassafack i bank bör betraktas såsom slutet förvaringsställe. Gärde m.fl., Kommentar till RB s. 378. Det kan ifrågasättas om inte ett bostadsrum för en intagen i kriminalvårdsanstalt är att anse som rum i den mening som avses i bestämmelserna om husrannsakan i RF och RB. En väska eller annan förvaringsanordning som en intagen har medfört till sitt bostadsrum eller som han förvarar annat ställe i anstalten torde tveklöst vara att anse som slutet förvaringsställe. En av kriminalvårdsmyndighet företagen undersökning av väska eller liknade torde därför i princip vara att anse såsom husrannsakan. Om bostadsrum i anstalt är att anse som rum i nu berört hänseende, är- även en undersökning av sådant rum att anse såsom husrannsakan. KvaL innehåller inte några regler om kontroll av bostadsrum eller liknande. Frågan berördes i ett lagstiftningsärende år 1978 prop. 197879:62. Departementschefen fann då att när det gällde husrannsakan och andra liknande intrång fick själva frihetsberövandet anses innebära en rättighetsinskränkning av så övergripande och vittgående slag att undersökningar av förvaringslokalen eller av egendom inom denna i jämförelse därmed framstod som helt underordnade åtgärder. Departementschefen menade också att de intagna inte kunde tillerkännas någon egentlig besittningsrätt eller dispositionsrätt över förvaringslokalen i förhållande till myndigheterna. Departementschefen fann att det låg i sakens natur att undersökning av lokaler som nyttjas för förvaring av dem som har berövats friheten

får företas utan särskilt författningsstöd i den utsträckning som behövs

för ett effektivt vidmakthållande av frihetsinskränlcningen. Detsamma gällde i fråga om all den egendom som finns inom förvaringslokalen så länge den kan undersökas utan att de intagnas kroppsliga integritet samtidigt träds för när. Någon skillnad härvidlag, fortsatte departementschefen, behövde inte heller göras mellan egendom som finns i gemensamma utrymmen inom förvaringslokalen och egendom som de

intagna har hos sig i bostadsrummen. Mot bakgrund av det anförda fann departementschefen inte skäl att lägga fram något förslag till lagreglering av de berörda kontrollåtgärderna. Depanementschefen förutsatte härvid att Kriminalvårdsstyrelsen även i fortsättningen skulle komma att meddela erforderliga föreskrifter i detta hänseende. A. prop. s. 28

13.3.2 Överväganden och förslag 28 § lagförslaget

Kontroll av de intagnas bostadsrum och av vad som förvaras där sker för närvarande dagligen i de flesta anstalter. Sådan kontroll är nödvändig för att undersöka om de intagna i sina bostadsrum förvarar narkotiska preparat eller föremål som kan äventyra säkerheten i anstalten. Det är uppenbart att kriminalvården måste ha rätt att underkasta de intagnas bostadsrum liksom väskor och andra förvaringsanordningar, oavsett var dessa finns, undersökning. Sådan kontroll utgör husrannsakan. Man kan måhända anse att det ligger i sakens natur att ett frihetsberövande medför att den intagne kan utsättas för kontrollåtgärder av nu ifrågavarande slag. Som ovan nämnts gäller RF:s regler om skydd för de mänskliga frioch rättigheterna utan undantag även beträffande intagna i kriminalvårdsanstalt. Vi är därför inte övertygade om riktigheten av den uppfattning som framfördes i 1978 års lagstiftningsärende utan anser att det är lämpligt att man i den nya lagen inför en uttrycklig rätt för kriminalvården att underkasta bostadsrum samt väskor och andra förvaringsanordningar för kontroll. Sådan kontroll bör kunna ske rutinmässigt och utan att särskild misstanke om brott eller annat otillåtet förfarande skall behöva åberopas. Regleringen bör vara likartad för öppna och slutna anstalter. Som vid all tvångsmedelsanvändning måste kontrollerna givetvis vara sakligt motiverade och de får under inga förhållanden tillgripas för att trakassera en intagen.

13.4 Kroppsvisitation

13.4. 1 Nuvarande ordning

I 28 kap. 11 § RB finns de grundläggande reglerna om kroppsvisitation. Med kroppsvisitation avses enligt förarbetena en undersökning av en persons kläder eller vad han annars bär på sig NJA 1943 s. 373. Undersökningen kan inskränka sig till att den som företar under-

sökningen känner utanpå kläder men kan även avse en mer en persons

undersökning kläder och annat medförs. Vid noggrann av som

kan den undersökte bli tvungen att ta sig alla kläder kroppsvisitation av

undersökningen skall kunna utföras. En undersökning med för att

metalldetektor brukar utgöra kroppsvisitation. anses

KvaL finns särskilda regler den lindrigaste formen av I om

kroppsvisitation, nämligen ytlig kroppsvisitation. Därmed avses en

summarisk undersökning persons kläder. Underendast av en

brukar benämnas skyddsvisitation, består i att sökningen, som även

utanpå den undersöktes kläder i syfte att söka tjänstemännen känner

eller andra farliga föremål. efter vapen

sammanhang har diskuterats i vilken mån undersökning av I olika

innefattas i begreppet kroppsvisitation. Oklarheten väskor och liknande

huvudsakligen på kroppsvisitation har getts något olika beror att

motivuttalanden. I förarbetena till RB sades att med innebörd i skilda

undersökning någons kläder eller vad denne kroppsvisitation avses av

pá sig NJA 1943 373. I förarbetena till RF definieraeljest bär s.

undersökning föremål man bär med sig des begreppet som en av som

97 eller har med sig prop. 1975762209 SOU 1978:34 s. som man

s. 147.

med det angivna tolkningsproblemet har i För att komma till rätta

1991:56 Ändrade regler kroppsvi-

departementspromemorian Ds om

föreslagits ett förtydligande av

sitation och kroppsbesiktning, m.m.

Förslaget innebär att i den bestämmelsen 28 kap. 11 § RB. man

vilka åtgärder kan komma i fråga vid kroppsvisitanärmare anger som

skall i bestämmelsen att kroppsvisitation tion. Enligt förslaget anges

undersökning förutom någons kläder av väskor, paket omfattar av - kontrollerade har med sig. En sådan och liknande, som den personen

få företas inte bara den undersökte håller undersökning skall om

eller har den med sig annat likande sätt utan också väskan i handen

tillfälligt ställt ifrån sig väskan. Har han inte den aktuella om han

angivet sätt, kan väskan inte undersökas som ett led väskan med sig

kroppsvisitation. I stället kan väskan bli föremål för husrannsakan. i en

närvarande inom Justitiedepartemen-

-Nyssnämnda förslag övervägs för

tet.

regler kroppsvisitation finns i 52 a I paragrafens

KvaL:s om

stadgas det inte är uppenbart obehövligt, skall den första stycke att, om

kriminalvårdsanstalt vid ankomsten till anstalten intages i som eftersökande föremål han enligt vad som kroppsvisiteras för av som

inte får inneha. Enligt paragrafens andra stycke får en följer av KvaL

för eftersökande föremål en intagen inte intagen kroppsvisiteras av som

får inneha i anstalten när

sådant föremål skall anträffas på honom, anledning förekommer att

stickprovsvis eller också i anslutning till större under- 2. det sker

säkerhetsskäl görs inom anstalten och sökning som av av utrymmen

den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som

berörs av undersökningen,

den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök, eller 4. den intagne efter vistelse utanför anstalten kommer åter till denna.

Av tredje stycket i paragrafen följer det inte att om är uppenbart obehövligt skall den är intagen som i sluten riksanstalt kroppsvisiteras

då han har haft besök under i föregående som avses stycke samt i fall

som avses samma stycke I paragrafens sista stycke föreskrivs

att vad som sagts i andra stycket inte utgör hinder mot att i fall annat företa sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig säkerav hetsskäl och som endast eftersökande avser av vapen eller annat farligt

föremål.

I kriminalvårdens anstaltsföreskrifter KVVFS 1990: 10 föreskrivs

i 147 § att vid skyddsvisitation skall den undersökande i tjänstemännen

endast känna utanpå den intagnes kläder och kontrollera innehållet i det

denne bär på sig eller har med sig, om inte metalldetektor används. Av 148 § följer att vid kroppsvisitation skall den intagne uppmanas att ta

av sig ytterkläder och överlämna dessa samt andra tillhörigheter för

undersökning.

Om övriga kläder behöver undersökas, skall den intagne

uppmanas att ta av sig dessa och överlämna dem för undersökning.

Den intagne skall vid behov få ombyteskläder.

Kroppsvisitation skall således i princip alltid ske vid ankomsten till

anstalten. Detta gäller alla typer av anstalter. Efter ankomsten kan

kroppsvisitation ske endast under vissa

givna förutsättningar. Det

första typfallet är när det finns anledning till misstanke att den intagne bär pâ sig ett otillåtet föremål andra stycket 1. Det måste föreligga

en konkret misstanke i det enskilda fallet. Styrkan i misstanken

behöver dock inte särskilt vara stor. Det andra typfallet finns, som ovan nämnts, i andra stycket Kroppsvisitation kan enligt denna

punkt alltid ske stickprovsvis. Vidare kan kroppsvisitation ske i

anslutning till större undersökning

som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten om den intagne har eller har haft särskild

anknytning till utrymme berörs undersökningen.

som av Det kan här

noteras att rent rutinmässiga kontroller de intagnas bostadsrum

av däremot inte bör kunna läggas till grund för kroppsvisitation de av

intagna enligt denna punkt, för såvitt inte kontrollåtgärden sker stick-

provsvis. Uttrycket större undersökning har valts för att markera att

undersökningen skall hela avdelningar avse eller i varje fall grupper av

intagna. I förarbetena

har gjorts ytterligare en begränsning. En större undersökning av exempelvis den för alla intagna

gemensamma matsalen bör inte kunna grunda rätt rutinmässigt att företa kroppsvisi-

tation av samtliga intagna. Endast om den intagne har eller har haft

särskild anknytning till utrymme som berörs av en sådan större

undersökning bör han få underkastas kroppsvisitation utan särskild

anledning till misstanke om att han innehar förbjudet föremål. Prop. 197879:62 s. 29. En förutsättning för en liberal tillämpning av besöks- och permissionsreglerna är att besöken och permissioncrna inte utnyttjas för införsel av narkotika, vapen och andra otillåtna ämnen eller föremål. Ytterligare typfall då kroppsvisitation av intagna får ske är därför när den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök liksom då han återkommer till anstalten efter vistelse utanför denna. En intagen i sluten riksanstalt skall kroppsvisiteras i dessa situationer. Här är det således en skyldighet för kriminalvården att se till att kroppsvisitation sker. Andra stycket 3 och 4. Som framgår av vad ovan sagts får skyddsvisitation ske om det bedöms nödvändigt av säkerhetsskäl och om undersökningen syftar endast till att söka efter vapen eller annat farligt föremål. En sådan visitation är inte särskilt ingripande. Den kan därför göras slumpvis och rutinmässigt, t.ex. i samband med transporter av de intagna inom eller utom anstalten.

13.4.2 Överväganden och förslag 29 § lagförslaget

Som ovan nämnts innebär kroppsvisitation att endast den undersöktes kläder och vad han har med sig i väskor och liknande kan kontrolleras. Med hänsyn till detta är kroppsvisitation inte ett lika integritetskänsligt tvångsmedel som t.ex. urinprov. Det är ofrånkomligt att kriminalvården måste ha vittgående möjligheter att kontrollera vad intagna har med sig i sina kläder och i väskor och liknade som de medför. Varken vid våra anstaltsbesök eller de andra kontakter vi haft med företrädare för kriminalvården har framkommit något som tyder på att de nuvarande reglerna om kroppsvisitation bör underkastas någon ändring i sak. Mot den bakgrunden kan KvaL:s regler om kroppsvisitation i och för sig överföras till ny lagstiftning på området med i princip oförändrat innehåll. Vi föreslår emellertid i stället att lagregleringen förenklas i enlighet med vad som gäller beträffande det mera ingripande institutet urinprovstagning enligt 52 d § KvaL. Den nya lagen bör sålunda kunna ge kriminalvården en generell rätt att föranstalta om kroppsvisitation. De närmare förutsättningarna för kroppsvisitation bör liksom i fråga om urinprovstagning kunna anges i tillämpningsföreskrifter. Om lagbestämmelsen utformas på detta sätt, behövs inte något särskilt stadgande om skyddsvisitation.

13.5 Kroppsbesiktning

13 .5.1 Inledning

Med kroppsbesiktning avses enligt förarbetena till 28 kap. 12 RB NJA 1943 s. 373 f. en undersökning av en persons kropp. Kroppsbesiktning kan beroende på åtgärdens räckvidd förekomma i två skilda former, nämligen dels ytlig kroppsbesiktning, som är något mindre ingripande till sin karaktär, dels annan kroppsbesiktning. En ytlig kroppsbesiktning innebär en yttre granskning av någons nakna kropp. Det är alltså fråga om en ren okulärbesiktning, som sker i den formen att den undersökte får stå upp under det att tjånstemannen granskar de delar av kroppen som är synliga samt fotsuloma. Det får inte förekomma att den undersökte skall inta särskilda kroppsställningar för att de för ögat dolda delarna av kroppen skall kunna iakttas. Tjänstemännen får inte undersöka munhålan eller andra kroppshåligheter. Tjänstemännen får över huvud taget inte beröra den undersöktes kropp, dock får dennes huvudhår och armhålor undersökas. Även förekommande proteser får granskas. Däremot får den undersökte inte uppmanas att ta av en protes för att denna skall kunna underkastas en närmare undersökning. Peruker anses dock, utan hinder av det sagda, kunna undersökas. Denna beskrivning är i princip uttömmande, varför varje annan form av kroppsbesiktning faller utanför vad som kan betecknas som en ytlig kroppsbesiktning. Vid annan kroppsbesiktning än ytlig finns inga begränsningar i rätten att granska eller undersöka vederbörandes kropp. Sådan undersökning innefattar ofta kontroll av om några otillåtna föremål eller ämnen förvaras i kroppens håligheter. Vidare kan blod- och urinprov på den undersökte. Även andra undersökningar, tas t.ex. röntgenundersökningar och undersökningar av kroppsöppningar, kan då företas. Urinprovstagning är således en form av kroppsbesiktning. I KvaL finns en särskild bestämmelse om blod-, urin- och utandningsprov samt en bestämmelse angående övriga former av kroppsbesiktning. Förutsättningarna för att tillgripa dessa kontrollâtgärder är något olika.

13.5.2 Urinprov m.m.

Nuvarande ordning

Bestämmelser angående möjligheten att förelägga en intagen att lämna urinprov för att t.ex. utröna eventuell påverkan av narkotika infördes i KvaL år 1979 prop. 197879:62. Som ett led i narkotikabekämp-

ningen vid anstalterna hade redan dessförinnan förekommit urinkon-

troller i anstalterna. Dessa kontroller var dock frivilliga. Frågan kontroll narkotikamissbruk genom urinprov aktualiseom av rades den då synnerligen svåra narkotikasituationen vid vissa av anstalter a. 33. Tanken att kriminalvården genom prop. s. var urinprovskontroller skulle kunna göra verklig differentiering av de en intagna efter narkotikaberoende. Urinanalys ansågs vara det enda medel stod till buds för att slå fast intagen var påverkad av som om en narkotika. I syfte hindra att intagna blev narkotikaberoende under anatt staltsvistelsen infördes därför möjlighet att förelägga urinprov även en konkret misstanke i varje särskilt fall. Kriminalvårdsstyrelsen utan hade valt och betecknat vissa anstalter narkotikafria. Vid dessa ut som anstalter skulle placera intagna hade ringa eller ingen man som erfarenhet narkotika. Vidare infördes en möjlighet att förelägga en av lämna urinprov han kunde misstänkas vara narkotikapåintagen att om verkad i det enskilda fallet. Den aktuella bestämmelsen gav således inte möjlighet till generella eller stickprovsvisa kontroller med hjälp av urinprovsanalyser vid andra kriminalvårdsanstalter än sådana som

kunde betecknas som narkotikafria. En vägran lämna urinprov kunde inte föranleda någon sanktion att från kriminalvården den intagne. En vägran fick tillmätas mot endast det gällde behov förflyttning den intagne till betydelse när av av annan anstalt a. prop. s. 34. Genom lagändring trädde i kraft den 1 januari 1981 en som

utvidgades möjligheterna att företa urinprovskontroller intagna

generell möjlighet till sådan kontroll infördes. så sätt att en Reglerna urinprovstagning fick sin nuvarande utformning år om 1982 prop. 1981822141. Enligt 52 d § KvaL är en intagen skyldig anmaning lämna urinprov för kontroll av om han är påverkad av att narkotika utandningsprov för kontroll han är påverkad av samt av om alkohol. Undantag från dessa skyldigheter gäller om det föreligger medicinska eller liknande skäl. Reglerna gäller alla typer av kriminalvårdsanstalter någon begränsning. Om den intagne utan godtagbar utan lämna urinprov eller provet är positivt kan det anledning vägrar att om möjligheter få regelbunden permission. När frågan om påverka hans att under övervägande skall det nämligen beaktas om korttidspermission är nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika eller om han den intagne skäl vägrat lämna urinprov 32 § KvaL. Den intagne utan giltigt att

också straffas disciplinärt 47 § KvaL. Därtill kan provtagningen

kan möjligheter till obevakade besök och vistelse få betydelse för hans utanför anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen har allmänna råd preciserat när genom och hur provtagningen skall till ARK 1991:3. urinprov skall tas bör ske vid ankomsten till kriminalvårdsanstalt liksom Provtagning en

när det föreligger misstanke narkotikamissbruk. Vidare om bör samma typ av kontroll ske när den intagne har haft obevakat besök eller ett när han vistats utanför anstalten. Kontroll samtliga intagna av vid en avdelning eller en anstalt bör ske när narkotika har anträffats där eller när det föreligger misstanke att narkotika förekommer. För den om som har lämnat ett negativt ankomstprov bör därutöver bara stickprovskontroller förekomma han inte är eller har varit känd om som missbrukare. För avdelningar eller anstalter som är avsedda för behandling av narkotikamissbrukare gäller särskilda råd om täta kontroller. Beträffande själva provtagningen innebär råden rutiner att noggranna måste tillämpas. Det ställs krav på personalen och på lokalemas ändamålsenlighet. Den lämnar bör först händerna som provet tvätta och ta av sig alla kläder. I mån möjlighet skall han av hållas under ständig uppsikt vid provtagningen. När provet ger ett positivt utslag skall den intagne höras, och om han nekar till bruk av droger skall det ske samlad bedömning en av utredningen. Därvid skall vägas in den intagnes uppträdande och andra omständigheter. Om analysen är utförd vid anstalt skall en provet sändas till Statens rättskemiska laboratorium för

veriñkationsanalys

innan det får läggas till grund för bestraffning eller ingripande mot den

intagne.

Påfölj dsutredningen

Påföljdsutredningen överlämnade år 1991 betänkandet SOU 1991:45 Påföljdsfrägor. I betänkandet behandlas vissa frågor verkställighet om av fängelsestraff, bl.a. urinprovskontroll i kriminalvårdsanstalt. Utredningen berör i betänkandet frågan urinanalysernas värde. om Enligt utredningen beror tillförlitligheten faktorer. av tre För det första mäste provtagningen ske under betryggande former så att manipulationer och förväxlingar inte kan förekomma. För det andra är tillförlitligheten beroende analysmetoden. Flera av olika metoder förekommer och säkerheten är varierande. De enklaste metoderna kan endast besked är positivt ge om provet eller negativt för en viss grupp av närbesläktade substanser kan inte skilja tillåtet men ett medel från ett otillátet. En positiv reaktion kan härröra från exempelvis ett läkemedel. Det är därför nödvändigt positivt att ett prov analyseras med en mer exakt metod som gör det möjligt precisera vilken att substans urinen innehåller. Även med hjälp som av mera förfinade metoder kan det vara svårt att besvara frågan med säkerhet. Den

apparatur som används vid en del kriminalvârdsanstalter inte anses vara fullt tillförlitlig.

Den tredje faktorn av betydelse är tolkningen av analysresultatet. Provresultatet kan påverkas av olika faktorer och resultatet måste ses i belysning av provgivarens individuella förhållanden. Således kan den aktiva substansen i cannabis, THC, utsöndras i urinen under lång tid. Tiden förlängs vid ett vanemässigt bruk och hos en person med ett lättare missbruk kan THC påvisas i urinen upp till månad efter en konsumtion. Vid medelhög koncentration av THC måste man alltså känna till provgivarens eventuella tidigare missbruk. Dessutom kan en viktminskning eller hård fysisk ansträngning öka THC-halten i urinen. Beträffande amfetamin föreligger den svårigheten att vissa analysmetoder ger utslag för andra substanser inom samma kemiska grupp, t.ex. efedrin och norefedrin ingår i vissa mediciner. Även säker som om en metod kommer till användning kan läkemedel påverka resultatet. När det gäller morfin kan såväl läkemedel som vallmofrön utgöra felkällor, medan intag av heroin eller kokain ofta är svåra att påvisa, eftersom dessa ämnen snabbt försvinner ur kroppen. Mot bakgrund av det anförda ansåg Påföljdsutredningen att det finns anledning att ställa sig tvivlande till analysresultatens tillförlitlighet och att man därför bör vara restriktiv med att lägga urinanalyser till grund för en sanktion. Utredningen föreslog vidare att varje intagen bör ha en kontaktman. Enligt utredningen borde detta kunna vidga möjligheterna att upptäcka narkotikamissbruk hos de intagna. Utredningen ansåg att provtagningen innebär ett långtgående intrång i den intagnes personliga integritet. Påföljdsutredningens slutsats var att det alltjämt bör finnas möjligheter att genomföra urinprover och att någon lagändring således inte bör ske. Enligt utredningens mening gällde detta särskilt med hänsyn till att positiva urinprov endast i begränsad utsträckning ligger till grund för disciplinpåföljder. Utredningen hänvisade också till det gynnsamma resultat som kan antas följa av förslaget om kontaktmän. Avslutningsvis anförde utredningen att respekten för de intagnas integritet måste väga mycket tungt när det gäller att styra utvecklingen.

Blodprov m.m.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 har den intagnes generella skyldigheter enligt 52 d § KvaL att lämna olika prover för drogkontroll utvidgas till att omfatta även blodprov prop. 199293: 142. I lagförarbetena framhöll departementschefen att det i och för sig är ovedersägligt att urinprovstagningarna utgör intrång i den personliga sfären. Intresset av drogfrihet i anstalterna ansågs dock väga så tungt att det motiverar detta intrång i den intagnes integritet.

356 sou 1993:76

Departementschefen påpekade vidare att de olägenheter är

som förknippade med provtagningen i någon mån kan motverkas. Detta kan bl.a. ske genom en omsorgsfull rekrytering av den personal skall som

övervaka provtagningama. Det framhölls vara betydelsefullt att personalen har vana vid liknande situationer och kan uppträda på ett

sätt som gör att åtgärden blir så lite kränkande som möjligt. Lokalerna bör vara så inrättade att provet kan lämnas utan insyn någon av obehörig. Av vikt är också att den intagne blir väl insatt i syftet med provtagningen. Han bör få klart för sig att provtagningen inte bara har till ändamål att kontrollera om han följer gällande regler utan att den

också utgör ett led i behandlingen hans drogberoende. Om den

av intagne själv inser syftet med kontrollen, kan han uppfatta provtagningen som mindre ingripande. I lagförarbetena betonade departementschefen att kriminalvården

redan i dag tillämpar noggranna rutiner, som har utarbetats

av Kriminalvårdsstyrelsen. De svårigheter är förenade med urinsom provstagningarna finns det således möjligheter att överbrygga. När

provtagningen sker under ordnade former utgör analyserna ett

värdefullt inslag i narkotikabekämpningen.. Departementschefen

uttalade som sin uppfattning att även om ett system med kontakt-

införs i anstalterna, kan detta inte ersätta

personer den kontroll som

genom urinprovema sker på kemisk väg. Departementschefen framhöll att det även i fortsättningen bör ankomma på kriminalvården att ta ställning till hur befogenheten att kräva olika prover närmare skall utnyttjas. Vidare underströk departementschefen att urinprovema inte i första hand bör användas som grund för bestraffningsåtgärder. Proverna skall utgöra led i en

behandling och bör tjäna som motivation för den intagne att sluta med

sitt missbruk. .

Skyldigheten att lämna utandningsprov för kontroll alkoholpåver-

av kan behölls. Slutligen infördes vid lagändringen en möjlighet till kontroll genom I blodanalys. Departementschefen anförde i denna fråga följande a. prop. s. 21.

Drogpåverkan kan även kontrolleras genom blodanal Det är s. en brist att inte 52 d § KvaL medger den typen kontro Blodanalys av är vanligt förekommande vid utredning trafiknykterhetsbrott och av kontrollmetoderna är tillförlitliga. Blodprovet skall dock inte ses som något mera heltäckande alternativ till urinprovet för att kontrollera narkotikapåverkan. Dels är blodanalysen kostsam och dels saknas till ängliga resurser för provtagning i större skala. Det sist sag a utesluter dock inte att blodprov någon gång kan utgöra ett värdefullt komplement till de andra kontrollmetoderna. Jag anser därför att det finns skäl att utvidga den intagnes generella

skyldighet enligt 52 d § KvaL till att omfatta även blodprover.

överväganden och förslag 30 § lagförslaget

anstalter förekommer narkotika periodvis. Vid de flesta av landets skilda slag görs för att komma till rätta med de Kraftfulla insatser av narkotikamissbruk. Den enskilda faktor som härvid har störst intagnas intagna differentieras mellan olika anstalter. Vid de betydelse är att de det förekommer narkotikamissbrukare, oavsett om dessa anstalter där motiverade komma ifrån sitt missbruk eller inte, är det av största är att förekomsten och missbruket narkotika. Vidare är det vikt att minska av vikt det inte kommer in narkotika i de narkotigivetvis av yttersta att

kafria anstalterna. kriminalvårdsanstalterna för mycket målmedveten Personalen vid en

narkotikan. Genom uppbyggnaden ett system med

kamp mot av kan ofta snabbare upptäckas om de intagna har använt kontaktmän innebär inte den omständigheten att en intagens narkotika. Dessvärre helt övertygad att den intagne använt narkotika att kontaktman är om missbruket. Tvärtom är det ovanligt att en intagen utan denne vidgår han använt narkotika. Ett urinprov kan ofta leda till vidare erkänner att långa med intagen om han att personalen slipper föra resonemang en Ett positivt analysresultat kan därför innebära att använt narkotika. frågan narkotika använts och i stället kontaktmannen kan lämna om intagne inte missbruket. Urinprov kan försöka förmå den att upprepa gånger leda till att konstruktiva åtgärder kan vidtas härigenom många stadium än hade varit fallet. I på ett mycket tidigare som annars slutligen att för närvarande inte finns sammanhanget måste noteras relativt enkelt kunna konstatera om en intagen något annat sätt att använt narkotika. otvivelaktigt ett intrång i den personliga Urinprovstagningen utgör anstalter där urinprovstagning förekommer regelintegriteten. I de emellertid i allmänhet utformats så att inmässigt har rutinerna inte blir så påtaglig. Vidare äger intresset att hålla

tegritetskränkningen

intrånget i de intagnas integritet anstalterna narkotikafria så tungt att Sammantaget är det enligt vår mening uppenbart att måste accepteras. skyldigheten lämna urinprov måste finnas kvar. att det någon gång har hänt att intagna har lyckats Vi har erfarit att urinprovstagningen, så den efterföljande analysen manipulera vid att Ett sådant sätt att förfara är att en narkotikaleder till negativt resultat. urin medintagen inte missbrukar. missbrukare köper av en som sedan den narkotikafria urinen i sin egen Missbrukaren för upp plaströr och kan lämna negativt urinblåsa med hjälp av tunna senare sådant och liknande fall kan det vara värdefullt att genom urinprov. I missbruk trots allt förekommit. Den blodprovsanalys konstatera om för intagna även lämna blodprov kan nyligen införda skyldigheten att

Det är givet att blodprovstagning aldrig kan

därför vara av värde.

ersätta urinprovstagningen utan enbart kan bli komplement till ett denna.

Anledning att ändra bestämmelsen vad gäller utandningsprov synes inte föreligga.

Den nuvarande bestämmelsen i 52 d § KvaL med stöd det synes av anförda böra överföras till den lagen. Som närmare framgår nya av avsnitt 15.2 föreslår vi att bestämmelsen kompletteras med regel en om provtagning för kontroll intagen använt dopningsmedel. av om en Ett betydande problem för kriminalvården är de intagna att ofta förvarar narkotika inuti kroppen. Detta kan i princip avslöjas endast

genom att narkotikan får kroppen och komma passera genom ut den naturliga vägen. Om man misstänker att intagen har svalt en t.ex. narkotika måste han stå under oavbruten tillsyn tills narkotikan har kommit ut. Detta kan ta lång tid. Numera finns emellertid tekniska

förutsättningar att urinprovstagning konstatera genom om en person förvarar narkotika i kroppen. Vad vi härvid tänker på är en s.k. urintestapparat. Denna apparat fungerar så urinprovet placeras i att apparaten, som ger utslag efter 90 sekunder. Ett negativt utslag visar

att personen inte har narkotika invärtes, medan positivt utslag ett påvisar att personen antingen har narkotika förvarad i kroppen eller nyligen använt narkotika. För att få besked det positiva utslaget om berott på missbruk eller inte måste ta inom några man ett nytt prov timmar. Visar det provet ett högre eller lika högt nya ett värde som det föregående utslaget, har narkotika förvarad i kroppen. personen För en missbrukare sjunker värdet efter några timmar. Redan den nu gällande lagstiftningen i KvaL möjliggör användning av denna typ av testapparater. Vårt förslag innebär ingen ändring härvidlag. Det finns

enligt vårt förmenande goda skäl för kriminalvården att överväga användning av denna typ av apparater.

13.5.3 Övriga former av kroppsbesiktning

Nuvarande ordning

Liksom beträffande urinprovstagning infördes

reglerna i KvaL om

annan kroppsbesiktning år 1979 prop. 197879:62. Genom

en lagändring år 1982 utvidgades möjligheterna

till kroppsbesiktning.

Kroppsbesiktning är en åtgärd innebär avsevärt större risk för

som

integritetskränkning än kroppsvisitation. Man måste därför

vara restriktiv när det gäller möjligheterna till

kroppsbesiktning. Reglerna om kroppsbesiktning inte som är urinprovstagning och

liknande finns i 52 b l första stycket stadgas

att kroppsbesiktning får

ske när anledning förekommer föremål enligt att som vad som följer

KvaL inte får innehas skall anträffas den intagne. Det måste av således föreligga konkret misstanke om otillåtet innehav innan en kroppsbesiktning får företas. Någon särskilt hög grad av misstanke behöver dock inte föreligga. Enligt andra stycket får kroppsbesiktning i den mån det är påkallat företas i fall i 52 a § första stycket som avses och andra stycket 2-4; i fråga den som inte är intagen i sluten om riksanstalt gäller detta dock bara ytlig kroppsbesiktning. Alla intagna får således underkastas ytlig kroppsbesiktning i den mån det anses påkallat under förutsättningar som enligt nyssnämnda besamma stämmelse i52 § föreskrivs för kroppsvisitation, dvs. i samband med a ankomst till anstalt, vid stickprovskontroller eller i anslutning till större undersökningar, när den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök eller när den intagne återkommer till anstalten efter vistelse utanför denna. Såvitt gäller intagna vid slutna riksanstalter får emellertid i dessa fall även fullständig kroppsbesiktning utföras. Detta är en mycket vittgående befogenhet. Det kan dock i sammanhanget erinras att enligt 52 § KvaL kroppsbesiktning aldrig får göras mer om c ingående än som påkallas av ändamålet med åtgärden. I 39 § första stycket KvaF föreskrivs att kroppsbesiktning skall a verkställas läkare eller legitimerad sjuksköterska eller, om sådan av inte finns tillgänglig och åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet, tjänsteman möjligt skall sjukvårdsutbildad. Enligt av som om vara bestämmelse skall läkare meddelad anvisning följas om samma av kroppsbesiktning utförs än läkare. Enligt andra stycket av annan

behöver dock första stycket inte tillämpas när fråga är om endast ytlig

kroppsbesiktning. Enligt 149 § första stycket kriminalvårdens anstaltsföreskrifter KVVFS 1990: 10 skall den intagne vid ytlig kroppsbesiktning helt eller delvis klä sig och därefter stå upp. Underuppmanas att av sökande tjänstemännen skall därefter granska de synliga delarna av kroppen. Det är enligt bestämmelsen inte tillåtet att undersöka andra icke synliga delar än handflator, armhålor och huvudhår. Den intagne skall i första hand att själv öppna handen, lyfta armarna och uppmanas visa fotsulorna. I andra stycket föreskrivs att den intagne inte får inta särskilda kroppsställningar för att annars inte synliga uppmanas att granskas. Av bestämmelsen sista stycke delar av kroppen skall kunna följer att den intagne vid behov skall få ombyteskläder. . Kroppsbesiktning och ytlig kroppsbesiktning får, enligt 150 § anstaltsföreskrifterna, aldrig göras i närvaro någon annan intagen. av Enligt paragraf skall tjänsteman närvara som vittne vid samma annan kroppsbesiktning och ytlig kroppsbesiktning. Av 151 § följer att en intagen motsätter sig kroppsbesiktning kan hållas avskild från som andra intagna enligt 20 § första stycket l och 3 KvaL. Avskildheten skall pågå tillräckligt länge för att konstatera om den intagne har något

eftersökt föremål i kroppen. Den intagne skall under den aktuella tiden hållas under oavbruten tillsyn. Beslut om kroppsbesiktning meddelas normalt anstaltschefen. av Denne kan dock överlämna någon annan tjänsteman vid anstalten att fatta beslut om kroppsbesiktning, då chefen inte finns tillgänglig och åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet 39 § KvaF. c

överväganden och förslag 31 § lagförslaget

Även i framtiden det är nödvändigt att kriminalvården har möjlighet att kroppsbesiktiga de intagna i kriminalvårdsanstaltema, eftersom det förekommer att intagna förvarar narkotika på eller i sin kropp. Liksom beträffande kroppsvisitation de nuvarande reglerna synes om kroppsbesiktning ha en i allt väsentligt lämplig utformning. Kroppsbesiktning är ett så ingripande och integritetskänsligt tvångsmedel att tillämpningsområdet bör uttömmande regleras i lagen. Den nuvarande bestämmelsen om kroppsbesiktning företas utan som att särskild misstanke föreligger gäller endast den är intagen i som sluten riksanstalt. Som vi i skilda sammanhang framhållit är narkotikaproblemen större vid vissa slutna lokalanstalter än vid de större slutna riksanstaltema. Mot denna bakgrund den aktuella regeln böra synes gälla alla slutna anstalter. Detta innebär viss utvidgning en av bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämmelsen har införts i 31 § lagförslaget.

13.6 Omhändertagande av egendom

I 52 c § tredje stycket KvaL stadgas föremål anträffas vid att som

kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och intagen enligt vad

som som följer av denna lag inte får inneha, skall omhändertas och förvaras för hans räkning, såvitt annat är särskilt föreskrivet. Enligt 39 b § KvaF skall egendom som tas hand i samband med kroppsvisitation, om kroppsbesiktning eller annan undersökning förtecknas. Förteckningen skall skrivas under den har verkställt omhändertagandet. av som Kriminalvârdsanstalten skall, inte är föreskrivet till om annat se att egendomen förvaras på ett betryggande sätt. Denna bestämmelse kompletteras med ett stadgande i 67 § anstaltsföreskriftema KVVFS 1990: 10. l denna bestämmelse föreskrivs egendom, att om som intagna inte får inneha, påträffas hos intagen eller inom anstalten, en skall egendomen omhändertas. Om egendomen tillhör viss intagen en skall den förvaras för hans räkning. I annat fall skall den överlämnas till polismyndighet.

bestämmelserna närmast sikte på föremål som det i De aktuella tar

olagligt inneha den intagne inte får ha och för sig inte är att men som

exempelvis rätten inneha elektronisk utrustning i i anstalt. Så är att

begränsad. Tanken är att när den intagne lämnar anstalt i allmänhet

återfå den Omhändertagna egendomen. Bestämmelanstalten skall han

med oförändrat innehåll i sak kunna överföras sen i 52 c § KvaL synes

lagen 33 § första stycket lagförslaget. till den nya

finns särbcstämmelse omhändertagande och I 63 § KvaL en om

berusningsmedel I paragrafen stadgas följande. förstöring av m.m.

drycker eller andra berusningsmedel får omhän-

âlkoholhaltiga

ertas, de beträffas hos en intagen, om 2. intagen får dem sig tillsända, om en medförs någon skall tas in i kriminalvårdsanstalt, om de av som

e er påträffas inom anstalten och det inte finns någon 4. om de armars

känd ägare till dem. Kriminalvârdsanstalten skall låta förstöra eller försälja den

enligt bestämmelserna om beslagtagen Omhändertagna

2 § 1 örsta egendomen stycket lagen 1958:205 om förverkande av

e endom i

koholhaltiga drycker m.m. i första och andra styckena tilläm as även i fråga Bestämmelserna eller kanyl kan användas ör insprutning i injektionsspruta som om eller i fråga andra föremål som är särskilt människokroppen om missbruk eller befattning med ägnade att användas för av annan

narkotika. erhållits vid försäljning omhändertagen egendom, Belopp, som av

tillfaller staten. eller ankommer till intagen i strid

Pengar, som påträffas hos en

föreskrivet intagnas rätt att inneha pengar, skall mot vad som är om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna omhändertas, om

anstaltens försorg göras räntebärande men får

pengar skall genom den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut, om det disponeras av inte föreligger särskilda skäl.

narkotika och andra berusningsmedel kan således Alkoholdrycker,

stycket. Hänvisningen i paragrafens andra

omhändertas enligt första

förverkande alkoholhaltiga drycker m.m. stycke till 1959 års lag om av

egendomen skall förstöras om dess medför att den Omhändertagna

eller förstörande måste anses försvarligt. I annat värde är ringa annars

försäljas. Det belopp inflyter vid en sådan fall skall egendomen som

framgår fjärde stycket, staten. Dessa försäljning tillfaller, som av

till den lagen 34 och 35 §§ lagbestämmelser bör överföras nya

förslaget.

sista stycke finns bestämmelse angående omhän-

I paragrafens en

intagen innehar i strid mot vad som är dertagande av pengar, som en

Också denna bestämmelse kan i oförändrat föreskrivet i anstalten.

skick in i den lagen 33 § andra stycket. tas nya

362 7

Det förkommer ofta att anstaltspersonal tar hand om annan egendom som en intagen inte lagligen får inneha. Ett exempel härpå är vapen.

Omhändertagandet

sker i sådant fall inte för den intagnes räkning utan

i avvaktan på åklagarens beslut om beslag. Ett sådant omhändertagande

synes ha karaktär beslag i RF:s mening. av En bestämmelse som uttryckligen ger anstaltspersonalen rätt att omhänderta även sådan egendom synes böra införas i den lagstiftningen nya 33 § första stycket. i

Övrig

tvångsmedelsanvändning

Inom kriminalvården finns ett antal visitationspatruller,

som bl.a. har till uppgift att kontrollera det finns narkotika om i anstalterna. Dessa patruller använder narkotikahundar i sitt arbete. Hundarna får

emellertid inte användas för att kontrollera om intagen

en har narkotika

g undangömt i sina kläder eller uppstoppat i någon kroppshålighet. Vid

våra besök i kriminalvårdsanstalter har från några håll väckts tanken

att det borde finnas en möjlighet att använda narkotikahund även mot intagna.

Visitationspatrullernas verksamhet är för närvarande föremål för överväganden inom kriminalvården. Det är möjligt att dessa inte kommer att finnas kvar, i fall inte med vart nuvarande uppgifter och organisation. Sannolikt kommer dock narkotikahundar att användas

också i fortsättningen.

v Aven tullen använder narkotikahundar. Inte heller där anses det lämpligt att använda hund mot människa, bl.a. för - att många känner stor rädsla för hundar

och då det inte är ovanligt att människor är

allergiska mot pälsdjur.

Vi delar denna uppfattning och föreslår därför ingen bestämmelse

om rätt att använda hund mot intagna för kontrollera narkotikaföreatt komst.

13.8 Gemensamma bestämmelser

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning är åtgärder

som kan uppfattas som mycket integritetskränkande dem blir föremål av som för åtgärden. I 52 c § första stycket KvaL finns därför en regel som föreskriver att kroppsvisitation och

kroppsbesiktning

inte får göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. I samma stycke föreskrivs vidare att all den hänsyn omständigheterna som medger skall

iakttagas. Slutligen stadgas att vittne möjligt bör

om vara närvarande.

Dessa regler, principerna för hur verkställigheten av ett som anger beslut användning tvångsmedel skall ske, bör bibehållas 32 § om av lagförslaget. All tvångsmedelsanvändning innefattar allvarliga ingrepp i-den enskildes rättssfär. Inget samhälle kan å andra sidan avstå från användning tvångsmedel. Mot samhällets behov av effektiva av tvångsmedel på olika områden måste alltid ställas den enskildes skydd för den personliga integriteten och rättssäkerhetens intresse av krav. Också frihetsberövade anses berättigade till sådant personer skydd. Vikten att dessa intressen tillgodoses i lagstiftning och av tillämpning kommer till uttryck i grundlagsskyddet för de med-

borgerliga fri- och rättigheterna. .

För ytterligare stärka skyddet för dem som blir föremål för

att tvångsmedelsanvändning har nyligen gjorts vissa ändringar i RB prop.

198889:l24. För all tvångsmedelsanvändning gälla vissa i praxis utbildade anses allmänna principer. Av intresse i detta sammanhang är behovs- och

proportionalitetsprinciperna.

Behovsprincipen innebär myndighet får använda ett tvångsmeatt en del bara när det föreligger ett påtagligt behov och en mindre in-

gripande åtgärd inte är tillräcklig.

Proportionalitetsprincipen innebär att tvångsåtgärd i fråga om

en styrka, räckvidd och varaktighet skall .stå i rimlig proportion till art,

vad står vinna med åtgärden. Genom nämnda ändring i RB

som att

infördes regler i 24 28 kap. att proportionalitetsprincipen skall

- om beaktas vid tillämpning bestämmelserna om de straffprocessuella av tvångsmedlen. De aktuella reglerna innebär sammanfattningsvis att ett tvångsmedel skall få tillgripas bara skälen för att tvångsmedlet om används uppväger det intrång eller i övrigt som tvångsmedlet men innebär för något motstående intresse. Regler ifrågavarande typ måste ha förhållandevis allmän av nu en utformning för utrymme för lämplighetsbedömning i det att ge en enskilda fallet. Det kan dock framhållas att det i varje särskilt fall skall

ske prövning tvångsmedlet över huvud taget behöver en av om tillgripas med hänsyn till omständigheterna och om syftet kan tillgodoses någon mindre ingripande åtgärd. Den prövningen genom kan leda till väljer ett annat, lindrigare tvångsmedel än det att man först hade tänkt sig. Det kan också leda till att man helt avstår man utnyttja tvångsmedlet åtgärden skulle få skadeverkningar från att om inte är rimliga i förhållande till vad som skulle stå att vinna. som Regler denna finns förutom i RB även polislagen av typ - - v 1984:387 och bevissäkringslagen 1975:1027 för skatte- och

avgiftsprocessen. Den tvångsmedelsanvändning sker mot intagna i kriminalvårdssom anstalt inte mindre integritetskänslig än tillämpningen av de år

straffprocessuella tvängsmedlen enligt RB. Det finns därför goda skäl att även i en lag om verkställighet av fängelsestraff ha en regel om att proportionalitetsprincipen skall beaktas vid användning av tvångsmedel 36 § lagförslaget.

14 Disciplinära påföljder

14. 1 Inledning

anbefalld ordning eller meddelade an- Om en intagen bryter mot sig inom anstalten eller utom anstalten visningar, när han befinner

från kriminalvården, får disciplinär beunder tillsyn av personal

Som disciplinär bestraffning kan den intagne straffning åläggas honom.

kan förordnande meddelas att viss bestämd tid meddelas varning eller straffverkställigheten. Ett förordnande att viss tid inte skall inräknas i verkställigheten medför den intagnes frigivning inte skall inräknas i att

senareläggs. Ett sådant förordnande kan därför i i motsvarande mån tidstil1ägg. Med begreppet tidstillägg praktiken anses utgöra ett förordnande att viss tid inte skall fortsättningsvis disciplinärt avses verkställighetstiden. Under utredningen av ett disciplinäreninräknas i hållas avskild från andra intagna i den mån det är de får en intagen för syftet med utredningen inte skall oundgängligen nödvändigt att

åtgärd får inte bestå under längre tid än fyra dygn. äventyras. Sådan meddelats disciplinär bestraffning i Det förekommer att intagen som

får vidkännas sådana behandlingsåtgärder som form av- tidstillägg även avdelning eller anstalt. Detta uppfattas ofta av förflyttning till annan

den intagne dubbel bestraffning. som en

före 1974 års krimi-

14.2 Disciplinära påföljder

nalvårdsreform

bestämmelser kunde disciplinära åtgärder företas mot Enligt äldre

anbefalld ordning eller uppförde sig klandervärt, intagen som bröt mot tillsägelse eller förseelsen var av allvarlig han inte lät sig rätta av om disciplinära bestraffningen kunde bestå i förlust av beskaffenhet. Den förlust rätt köpa varor som tillsärskilt tillerkänd förmån, av att

anstalten eller förlust under högst fjorton dagar av rätt handahölls vid böcker, tidskrifter eller tidningar.

att anskaffa, motta eller inneha under högst trettio dagar annan disciplinär

Placering i enrum var en undergick ungdomsfängelse eller inte bestraffning. För intagen som

tiden sådan placering begränsad till högst

hade fyllt tjugoett år var för

sju dagar. Hade intagen disciplinära av skäl varit placerad i enrum oavbrutet under trettio dagar eller, han undergick om ungdomsfängelse eller inte hade fyllt tjugoett år, under sju dagar, fick han inte på nytt placeras i enrum förrän efter uppehåll under ett minst sju dagar. Om förseelsen påkallade en strängare åtgärd, kunde verkställighetstiden vid tidsbestämt fängelsestraff förlängas med högst 14 dagar. De disciplinära åtgärderna kunde vidtas i förening med varandra.

Med tiden kom bruket disciplinära åtgärder

av mot de intagna att

minska. Kriminalvårdsstyrelsen blev

mer restriktiv med att förlänga verkställighetstiderna. Enligt rekommendationer från styrelsen borde en enrumsplacering normalt inte överstiga sju dagar. Vidare skulle rymningar och permissionsmissbruk inte medföra disciplinär bestraffning. I stället utnyttjade kriminalvården andra medel, som formellt sett inte utgjorde bestraffning, såsom senareläggning av Villkorlig frigivning, vård anstalt eller av utom av permissioner. Det

förekom även indragning frigâng eller av förflyttning till anstalt med

mer restriktiv behandling.

14.2.1 Kritik mot med

systemet disciplinära bestraffningar

I den allmänna debatten förekom tidigt kritik mot systemet med

disciplinära bestraffningar den grunden

att dessa ansågs hindra en

vårdpräglad anstaltsbehandling. Beträffande isoleringsstraffet

påpekade

kritikerna att den dåvarande behandlingslagens bestämmelser

gjorde det möjligt att på annat sätt hålla intagen avskild en från andra intagna och att inskränka hans förmåner. Möjligheten förlänga att verkställig-

hetstiden uppfattades betydelselös för ordningen i anstalterna.

som Den

ansågs betänklig även från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom

det kunde ifrågasättas administrativ myndighet borde om en få ändra beslut av domstol. Kriminalvårdens inriktning vård och mot behandling medförde att ordningen med disciplinstraff ansågs föråldrad. Enligt kritikerna borde kriminalvården i stället söka komma till rätta med de personliga problem, som i regel låg bakom den intagnes förseelser. Ofta kombinerades disciplinär bestraffning en med andra åtgärder beträffande den intagnes frihet eller förmåner, såsom förflyttning eller

senareläggning permissioner och frigivning. Dessa

av s.k. dubbelbestraffningar ansågs såväl skadliga från

behandlingssynpunkt som

stridande mot allmänna rättsregler. Kritiken kom i stor utsträckning att beaktas i praxis. Isoleringens betydelse som disciplinmedel minskade. Verkställighetstiderna

förlängdes allt mera sällan. Förlängning kom att ske endast vid upprepade disciplinförseelser. Efterhand kom kritiken i stället att inriktas mot all enrumsplacering, som man ansåg borde avskaffas med

hänsyn till dess skadeverkningar den intagne. Det befarades att enrumsplaceringen i ökad omfattning skulle ske av behandlings- eller säkerhetsskäl. Disciplinbestämmelserna ansågs kritikerna för otydliga för att av tillgodose kraven rättssäkerhet. De intagna kunde enligt kritikerna inte förutse vilka handlingar kunde medföra bestraffning. Vidare som gjordes gällande att praxis växlade vid olika anstalter. Det ansågs olämpligt att anstaltsledningcn både ledde utredningarna i disciplinärenden och beslutade bestraffning, medan den intagne saknade möjligom het att få hjälp med att föra sin talan.

1974 reform

14.3 Frågans behandling före

14.3.1 Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvår-

den

KAIK föreslog i betänkandet SOU 1971:74 Kriminalvård i anstalt att disciplinstraffen skulle avskaffas. Till stöd härför anförde kommittén i huvudsak följande. Det svårt att samordna de disciplinära, var behandlings- och säkerhetsmässiga systemen så att den samlade reaktionssystemet blev rimlig. Även det fanns olika effekten av om disciplinära åtgärder, ålades den intagne i regel den strängaste påföljden, dvs. inneslutning i Det var enligt KAIK meningslöst enrum. att ålägga intagen förlust olika förmåner, om man samtidigt inte en av skiljde honom från de medintagna som kunde tillhandahålla honom han inte skulle ha tillgång till. Isoleringsstraffet hade sådant som enligt KAIK från behandlingssynpunkt avsevärda negativa effekter. De intagna, ofta i dåligt skick, utsattes genom isoleringsstraffet som var för ytterligare påfrestningar. Detta ansåg kommittén vara inhumant och ägnat att göra de intagna negativt inställda till anstaltsbehandlingen. Ett isoleringsstraff kunde också medföra avbrott i en pågående behandling. Det gick enligt KAIK inte att dra någon skarp gräns mellan straffbe- tonade åtgärder och sådana åtgärder som vidtogs av hänsyn till ordning och säkerhet. I ett system som syftade till rehabilitering kunde endast åtgärder betingade säkerhets- eller behandlingsskäl komma som var av i fråga. KAIK ansåg det inte lämpligt med ett system där den intagne tvingades att fullgöra sina skyldigheter under hot om disciplinära åtgärder. Däremot det kommitténs uppfattning att uppträdandet i var anstalten även framdeles borde inverka på frågor som anstaltsplacering, frigång, permission och frigivning m.m.

14. 3 Kriminalvårdsberedningen

Kriminalvårdsberedningen föreslog i betänkandet SOU 1972:64 Kriminalvård förändringar bl.a. beträffande de disciplinära bestraffningarna. Enligt det förslaget skulle den intagne vid lindrigare förseelser som i princip enda sanktion kunna åläggas ett kort isoleringsstraff om högst sju dagar. Allvarligare förseelser skulle däremot föranleda enbart behandlingsmässiga åtgärder såsom indragning av permission eller frigáng samt eventuellt senareläggning villkorlig av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Till stöd för förslaget anförde Kriminalvårdsberedningen i huvudsak följande. I alla sociala sammanhang fanns skrivna eller oskrivna regler för samvaron liksom sanktioner mot dem bröt mot dessa regler. som Sanktionerna var vanligtvis ganska milda men ändå effektiva, eftersom den felande ville ha ett gott förhållande till övriga gruppmedlemmar. De intagna inom kriminalvården befann sig enligt Kriminalvårdsberedningen däremot i en tvångssituation och hade svårt att känna solidaritet med omgivningen. Detta skapade kontrollproblem, som inte fanns i andra sociala gruppbildningar. I anstaltskollektivet ingick dessutom människor som hade svårt att sig till kollektiv anpassa annan verksamhet. Detta gjorde att det ibland förelåg behov särskilda av medel för att upprätthålla social kontroll inom anstalterna. En bristande social kontroll skulle enligt beredningen sannolikt leda till outhärdliga förhållandena för såväl personal som intagna. Utöver mera allmänna sanktioner såsom tillsägelse, löneavdrag m.m. var kriminalvården enligt beredningen därför tvingad att ta till åtgärder vilka kunde framstå som hårda, t.ex. enrumsbehandling, som hade kritiserats för att vara ett inhumant och förlegat sätt att lösa konflikter. Beredningen anförde att sådan behandling, som ansågs kunna ge allvarliga medicinska men, ofta kombinerades med andra åtgärder så att det uppkom en dubbelbestraffning. Vidare var beredningen motståndare till ingripanden under som längre tid avskar den intagne från kontakt med andra människor.

Dubbelbestraffning borde enligt beredningen undvikas och disciplinära

ingripanden borde inte försvåra behandlingen. Ett alternativt disciplimnedel till isolering var åtgärder som förflyttning till mer

restriktiv anstalt, indragning av permissioner och frigáng samt

senareläggning av Villkorlig frigivning. Beredningen ansåg dock att sådana åtgärder medförde avsevärda nackdelar. Täta förflyttningar ledde lätt till avbrott i uppgjorda behandlingsprogram och försvarade systematiska utskrivningsförberedelser. De kunde också förstärka en vanlig benägenhet hos de intagna att undfly svårigheter och problem genom att lämna bostadsort eller arbetsplats. Dessutom medförde täta förflyttningar ökade transportkostnader. Användes dessa åtgärder som disciplinmedel riskerade man enligt beredningen att bryta mot

principen sanktioner inte onödigtvis skall innebära dubbelbeatt straffningar. Behandlingsmässiga åtgärder vid lindriga förseelser kunde enligt beredningen ofta för vittgående konsekvenser för den intagne. För ge flitig användning t.ex. förflyttningar eller indragen frigång förav svårade planeringen straffverkställigheten. En förflyttning av den av felande till riksanstalt skulle dels ett för kraftigt ingrepp, dels en vara allvarligt skada hans rehabiliteringsmöjligheter. Beredningen ansåg att behandlingsmässiga åtgärder därför inte borde användas vid lindrigare förseelser. Det torde å andra sidan förekomma mindre allvarliga anstaltsordningen ändå borde påtalas. För dessa fall förseelser mot som återstod enligt beredningen inte någon annan sanktion än ett kortvarigt isoleringsstraff. I flertalet fall hade den intagne placerats i enrum redan under utredningen. Ett sådant omhändertagande uppfattades ofta av den straff. Enligt beredningen det för honom förmodintagne som ett var ligen acceptabelt disciplinär åtgärd under en kort tid mer att som en i i stället för efter utredningen, bestraffas stanna kvar enrum att senare, på sätt senareläggning av frigivning. annat t.ex. genom Beredningen ansåg övervägande skäl tala för att man vid lindrigare borde kunna ålägga den intagne ett kortare isoleringsstraff förseelser högst sju dagar. Dåvarande regler förlust av särskilda om om förmåner, rätten inköpa vissa och om förbud att inneha av att varor borde enligt beredningen slopas. Om ett isoleringsstraff tidningar m.m. skulle ytterligare sanktioner inte komma i fråga med hade utmätts, den aktuella förseelsen. Disciplinstraffet skulle inte få anledning av kombineras med sanktioner behandlingsmässig natur. Vid prövning av villkorlig frigivning borde hänsyn tas enbart till sådan misskötsamav het under anstaltstiden inte föranlett disciplinär bestraffning. Det som anförda gällde inte för allvarliga förseelser, såsom våld mot personal, rymning svårare fall arbetsvägran, avvikande från permission samt av eller frigång. Sådana förseelser måste enligt beredningen påverka den förhållanden i anstalten. l konsekvens med det skulle intagnes isoleringsstraff inte förekomma utan sanktionen skulle i stället bestå i indragning sådana förmåner permission och frigång. Allvarliav som förseelser skulle också kunna medföra senareläggning av gare frigivningen. Kriminalvårdsberedningen ansåg valet sanktion mot bakgrund att av anförda skulle klargöra förseelsens svårighetsgrad för den av det isoleringsstraff innebar således att förseelsen bedömts som intagne. Ett inte skulle föranleda ytterligare påföljder. Hade mindre allvarlig och straff inte ålagts det klargjort att förseelsen var däremot ett sådant var den felande hade vänta långtgående konsekvenså allvarlig att att mera

ser. kritisk till även långvarig isolering än den Beredningen var annan Enrumsplacering förekom bl.a. när intagen utövade disciplinära. en

menligt inflytande på medintagna eller med hänsyn till ordning och säkerhet. Beredningen ansåg att sådan isolering borde utnyttjas endast i speciella undantagsfall. I övriga fall borde den intagne i stället placeras i en liten med särskilda övervakningsmöjligheter. grupp

14.4 Nuvarande

ordning

14.4.1 Angående gemensamhet eller

placering i enrum s.k. isolering

Enligt 17 § KvaL gäller som huvudregel att intagen i kriminalvårdsanstalt i största möjliga utsträckning skall vistas i gemensamhet med andra intagna. Under tid då han är skyldig att ha sysselsättning skall han vistas tillsammans med andra intagna, inte följer om annat av bestämmelser i nämnda lag eller sysselsättningens särskilda av beskaffenhet. På fritiden får den intagne i den utsträckning han önskar vistas tillsammans med intagna, inte annat följer bestämmelserom av na i KvaL. l sluten anstalt får dock gemensamheten mellan intagna på fritiden inskränkas, om det är oundgängligen pâkallat med hänsyn till förhållandena i anstalten. I anslutning till dygnsvilan får de intagna hållas avskilda från varandra. På egen begäran får intagen, med stöd 18 § KvaL, ha anvisad av sysselsättning i enrum, om lämplig plats kan beredas och inte särskilda skäl talar emot det. Tvångsmässig avskildhet kan, enligt 20 § KvaL första stycket, förekomma om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom, för att hindra att den intagne påverkar någon intagen annan att allvarligt störa ordningen inom anstalten, för att hindra att den intagne medverkar till intagen att en annan får tillgång till berusningsmedel, 4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar intagen. en annan Intagen som har dömts till fängelse i minst två år och är placerad i sluten anstalt får enligt 20 § andra stycket KvaL hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller kan befaras att han är särskilt benägen annars att fortsätta brottslig verksamhet allvarlig karaktär. Hålls intagen av avskild från andra intagna enligt 20 § KvaL, skall han få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

Intagen som uppträder våldsamt eller som år så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen i anstalten får enligt 23 § KvaL tillfälligt hållas avskild från andra intagna. Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande av en intagen, får han hållas belagd med fångsel, det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till hans egen eller om säkerhet till liv eller hälsa. Kan en intagen i fall som avses i annans 23 § inte hållas avskild i anstalten, får han placeras i allmänt häkte i högst två dygn, det är lämpligare än att han förs över till en annan om anstalt. I 50 § KvaL föreskrivs att intagen, under utredningen av ett disciplinärende, tillfälligt får hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte

skall äventyras. Åtgärden får inte bestå under längre tid än fyra dygn.

Kan han inte hållas avskild i anstalten, får han placeras i allmänt häkte, det är lämpligare än att han förs över till en annan anstalt. om Den intagne skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

14.4.2 Disciplinär bestraffning

Bestämmelserna disciplinär bestraffning i 47 51 §§ KvaL tillkom om - 1974 års kriminalvårdsreform. De ändrades år 1976 på bl.a. så genom sätt att inneslutning i avskaffades disciplinär bestraffning. enrum som Samtidigt begränsades tillämpningsområdet för disciplinär bestraffning

till fall då den intagne vid tillfället för förseelsen befann sig inom

anstalten eller då han stod under tillsyn av anstaltspersonal. Bryter intagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar, när han befinner sig inom anstalten eller utanför anstalt under tillsyn personal inom kriminalvården, får disciplinär bestraffning åläggas av

honom. Åläggande av disciplinär bestraffning förutsätter att anledning

saknas att den intagne skall rätta sig efter anvisning eller tillsägelse, såvida inte gärningen är sådan beskaffenhet att bestraffning är av påkallad hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten. av Disciplinär bestraffning består i att den intagne tilldelas varning eller det förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall att inräknas i verkställighetstiden för den påföljd den intagne undergår, s.k. tidstillägg. Föreligger flera förseelser skall enligt 49 § disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. För det fall intagen meddelas upprepade disciplinära bestraffningar under en straffverkställigheten finns det begränsningar beträffande den sammanlagda tiden för tidstillägg. Vid fängelsestraff högst en månad får ett om de disciplinära tidstilläggen inte omfatta än sammanlagt tio dagar. mer Om fängelsestraffet överstiger månad inte fyra månader uppgår en men

motsvarande antal dagar till femton. Vid längre fängelsestraff är möjligheten till disciplinär bestraffning begränsad till fyrtiofem dagar. Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning skall enligt 48 § beaktas om förseelsen kan bedömas få andra följder för den intagne, t.ex. i fråga om frigång, korttidspermission eller frigivningspermission. Under utredningen av ett disciplinärende får intagen med stöd av 50 § tillfälligt hållas avskild från andra intagna, det är oundgängligen om nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Denna åtgärd får inte bestå under längre tid än fyra dygn. Disciplinärenden skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas skall förhör hållas med den intagne. Protokoll skall upprättas över vad som förekommit vid förhör och undersökning.

l4.4.3 Kriminalvårdsreformen är 1974

Efter remissbehandling av kriminalvårdsberedningens förslag lämnades i 1973 års departementspromemoria förslag till ett system för disciplinär bestraffning som i vissa hänseenden skiljde sig från beredningens förslag. Promemorieförslaget innebar i huvudsak följande. Intagen skulle som disciplinär bestraffning kunna tilldelas varning. Isoleringsstraffet skulle behållas, men maximitiden härför begränsas till sju dagar. I vissa fall när en intagen ålagts isoleringsstraff skulle det kunna förordnas att tiden för placering i avskildhet inte skulle inräknas i straffverkställigheten. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskild hänsyn inte till sådan misskötsamhet föranlett tas som disciplinär bestraffning. I departementspromemorian anfördes i huvudsak följande skäl för förslaget. A Det uppkom i anstaltslivet relativt lätt ordningseller disciplinproblem av delvis annat slag än som förekom i andra sociala

sammanhang. För att anstaltstillvaron skulle kunna fungera ett till-

fredsställande sätt var det enligt departementspromemorian nödvändigt med viss kontroll över de intagna. För att denna skulle kunna tjäna sitt syfte måste disciplinmedel kunna användas mot den bröt mot som anstaltens regler. Det kunde uppstå många situationer där den intagnes beteende och uppförande påkallade anvisningar eller tillsägelser. I flertalet fall var det dock inte något egentligt indisciplinärt beteende, som föranledde ytterligare ingripanden. Om den intagne direkt brutit mot anstaltsordningen eller regler som gällde för honom förelåg en disciplinär förseelse. Även i sådana fall. det ofta tillräckligt var med en tillsägelse. I departementspromemorian anfördes det att ofta låg den intagnes rent personliga problem bakom förseelse, varför en en adekvat åtgärd var att söka lösa dennes problem.

Enligt promemorian förekom det emellertid att intagen bröt mot anbefalld ordning eller uppträdde så klandervän att det, med hänsyn ordningen eller säkerheten inom anstalten, var nödvändigt att till tillgripa disciplimnedel, när den felande inte skulle rätta sig efter Lex. anvisningar eller tillsägelser eller där gärningen var av sådan beskaffenhet den måste beivras. I sådana fall borde enligt departeatt mentspromemorian disciplinär bestraffning förekomma. Beträffande formerna för disciplinär bestraffning noterades i promemorian varning förekom i reaktionssystem andra lagstiftningsatt områden. Starka skäl talade för att varning, som alternativ till en mer ingripande åtgärd, kunde lämplig reaktion även för intagna vara en inom kriminalvården. I de fall när varning inte ansågs vara en åtgärd kunde kortvarigt isoleringsstraff inte undvaras. Ett tillräcklig ett införande varning alternativ till isoleringsstraffet borde enligt av som promemorian medföra minskad användning av isolering. en

departementspromemorian anfördes vidare att det var mindre

I isoleringsstraff skulle få användas endast vid lindrigare lämpligt om medan de allvarliga enbart skulle föranleda behandlingsförseelser, Isolering borde därför kunna användas också mässiga konsekvenser. allvarligare förseelser. Den intagne borde kunna placeras i enrum vid utredning i disciplinärende och i avvaktan på disciplinbeslut. även vid

Allvarligare förseelser, såsom rymning eller permissionsmissbruk,

medförde placering i vanligen senareläggning av utöver enrum frigivning. Detta hade kritiserats dels för att det utgjorde en villkorlig dubbelbestraffning, dels för beslut senareläggning av frigivning att om i samband med disciplinärendet utan kunde meddelas långt inte togs disciplinär synpunkt förelåg enligt promemorian ibland senare. Från kännbar påföljd än ett isoleringsstraff på högst sju behov av en mer

tillgodose detta föreslogs i promemorian att man vid

dagar. För att isoleringsstraff borde kunna förordna att tiden för åläggande av skulle inräknas i verkställighetstiden. Enligt proisoleringen inte borde konsekvens härav vid prövning av memorian man som en villkorlig frigivning inte längre få beakta sådan misskötsamhet som

medfört disciplinär bestraffning.

promemorieförslaget skulle indisciplinära beteenden inte

Enligt tidpunkten för den intagnes villkorliga frigivning eller påverka till vård anstalt. Då gällande ordning medgav emellerövergång utom indisciplinärt beteende även föranledde behandlingsmässiga tid att indragning eller senareläggning av frigång eller åtgärder såsom eller förflyttning till sluten anstalt. Sådana permission annan mer följdverkningar, den intagne ofta uppfattades som repressiva, som av undvaras i framtiden. Enligt promemorian var det kunde heller inte så ingripande åtgärd förflyttning tillgreps i så angeläget att en som utsträckning möjligt. I den mån åtgärder av detta slag liten som

förekom det Väsentligt de i skälig omfattning var att beaktades i disciplinärendet.

I praxis medförde allvarlig misskötsamhet såsom rymning Vanligen

senareläggning av den Villkorliga frigivningen.

Promemorieförslaget

innebar emellertid att det redan vid ett beslut isoleringsstraff skulle om kunna förordnas att isoleringstiden inte skulle inräknas i verkställig-

hetstiden. Det innebar att tiden för Villkorlig frigivning senarelades i motsvarande mån. Vid prövning Villkorlig frigivning borde av man enligt departementspromemorian därför inte på samma grund kunna besluta om ytterligare senareläggning. Uppförandet under anstaltstiden borde enligt departementspromemorian inte längre beaktas.

Departementschefen tillade prop. 1974:20 100 bl.a. följande s. i förarbetena till KvaL. För tillgodose behovet att av ytterligare en

reaktionsfonn hade i departementspromemorian föreslagits

att isoleringsstraff skulle kunna förenas med förordnande om att tiden för isoleringen inte skulle inräknas i Verkställighetstiden. Det kunde ifrågasättas ett sådant förordnande nödvändigtvis om behövde kopplas samman med isoleringsstraffet. Kriminalvårdsstyrelsen hade vid

remissbehandlingen förordat att möjligheten att förordna del

att av anstaltstiden inte skulle inräknas i verkställighetstiden borde kunna användas som ett självständigt disciplinmedel. Som skäl för det hade åberopats att det vid kollektiva aktioner från de intagnas sida, t.ex. strejker, kunde vara praktiskt ogenomförbart hålla alla deltagare att i enrum. Till detta kom enligt departementschefens mening det förhållandet att man även hade anledning räkna med fall då det av psykiska eller andra skäl fanns hinder eller starka betänkligheter mot ett isoleringsstraff men där endast tillsägelse eller varning alltför var en

lindrig reaktion. övervägande skäl talade enligt departementschefen för

att det, såsom självständig disciplinär påföljd, borde en införas en möjlighet att förordna att Viss tid inte skulle inräknas i verkställighetstiden. Sådant förordnande skulle kunna förenas med ett isoleringsstraff. Detta enligt departementschefen flexibilitet gav större i valet av påföljd. Departementschefen anförde i enlighet med att promemorieförslaget borde förordnande att viss tid inte skall inräknas i verkställigheten få meddelas endast när det särskilda skäl erforderligt med av var hänsyn till förseelsens beskaffenhet eller upprepad misskötsamg.a. het.

Justitieutskottet JuU 1974:2 52 anförde vid riksdagsbehands. lingen att den föreslagna lagändringen inte hindrade att man, vid prövningen av frågan Villkorlig frigivning, i det enskilda fallet om tog hänsyn till den intagnes uppförande under anstaltsvistelsen. Det var enligt utskottets uppfattning emellertid endast i särskilda undantagsfall, i fall av mer än Vanligt omfattande misskötsamhet, bristande som skötsamhet under anstaltstiden skulle kunna föranleda senareläggning av den Villkorliga frigivningen.

14.4.4 Bakgrunden till avskaffandet av isoleringsstraffet

Möjligheten använda isolering disciplinär bestraffning att som avskaffades, tidigare nämnts, år 1976. I motiven till den ändringsom anförde departementschefen prop. 1975762165 bl.a. följande. en Utvecklingen inom kriminalvården kännetecknades en strävan till av ökade möjligheter för de intagna att vistas tillsammans med varandra under arbetstid och fritid. Vid tillkomsten av KvaL hade det, med hänvisning till de skadeverkningar som en avskildhet kunde medföra för den intagne, understrukits att beslut avskildhet måste föregås om överväganden huruvida inte mindre ingripande åtgärder av noggranna tillräckliga. Samtidigt hade konstaterats att det i vissa situationer var tyvärr inte gick att avstå från att avskilja en intagen från andra intagna. Departementschefen anförde att de olika former av avskildhet som Kval medgav spände över vid skala. I extrema fall kunde en intagen en avskiljas från andra intagna och beläggas med fängsel, om andra medel visade sig otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande av vara honom och säkerheten oundgängligen krävde det. En mer normal avskildhet innebar den intagne vanligt sätt hade tillgång till att tidningar och kunde bereda honom sysselsättning böcker, annat som under fritiden. Anstaltspersonalen skulle, kompensation för det som en minskade umgänget med de medintagna, ha utökad kontakt med

honom.

fanns enligt departementschefen starka skäl för att låta de

Det intagna vistas i gemenskap med varandra i så stor utsträckning som möjligt. Frihetsberövandet innebar i sig att de intagna i betydande mån isolerades från naturlig gemenskap med andra människor. De en effekter detta kunde medföra förstärktes, om de även ogynnsamma

hölls avskilda från varandra. Det kunde enligt departementschefen

sådan åtgärd, i vart fall den pågick under längre tid, antas att en om direkt kunde försvåra anpassningen till samhället. Inte heller gick det bedriva arbetsträning, utbildning eller fritidsverksamhet, om de att vistades i gemenskap. Även från humanitär synpunkt ansåg intagna inte

departementschefen det stötande att under längre tid avskilja den

från gemenskap med andra. Frågan isolering kunde intagne om medföra medicinska risker hade varit föremål för diskussion under år. I den allmänna debatten hade bl.a. en läkare hävdat att senare isolering inte längre borde få förekomma. Enligt vissa läkare stred det deras etiska regler medverka i fall då isoleringsåtgärder mot att beslutades. Risken för de intagna skulle få fysiska eller psykiska att

att hållas i avskildhet vägde enligt departementschefen tungt

men av överväganden sådana åtgärder berättigade. Omfattningen vid om var dessa risker och deras karaktär inte helt kända. av var Departementschefen ansåg att det måste antas att risk för negativa verkningar uppträdde främst när avskildheten innebar en sträng

isolering och att risken var mindre vid avskildhet i lättare former. Å andra sidan upplevdes gemenskapen med andra intagna inte alltid som något positivt. En påtvingad gemenskap kunde innebära att en intagen riskerade att utsättas för påtryckningar eller allvarliga övergrepp från de medintagna. Det hade förekommit att intagna under hot tvingats delta i införsel av narkotika till anstalten. Detta bakgrund till att var inte så få intagna begärde s.k. självvald isolering enligt 18 § KvaL. En begäran om emumsarbete bottnade ofta i rent personliga problem eller konflikter med medintagna. Vidare anförde departementschefen förbättring miljön i vid att en av bemärkelse i anstalterna var ägnad att minska behovet isoleringsåtav gärder. Det mest adekvata sättet att komma tillrätta med den intagnes svårigheter och konflikter ofta att terapeutiska eller andra var genom åtgärder söka lösa hans personliga problem. Det också väsentligt var att de intagna fick att ägna sig intresseväckande arbete och fritidssysselsättningar så att den enskildes tankeliv inte koncentrerades på anstaltens förhållanden och mer eller mindre inbillade oförrätter. Att låta intagna, som otillbörligt dominerade medintagna, arbeta och tillbringa fritiden tillsammans i små särskilt sammansatta grupper kunde enligt departementschefen ibland förebygga konflikter. Även isoleringsåtgärder kunde ha negativa effekter om kunde det enligt departementschefen inte undvikas att det ibland nödvändigt var att hålla en intagen avskild. De undantag från gemenskap måste som finnas borde emellertid vara så snäva som möjligt och utformas så att tillbörlig hänsyn togs till alla de skäl talade emot sådan åtgärd. som en Vid enrumsplacering borde all möjlig lättnad i avskildheten eftersträvas. Departementschefen anförde vidare att det redan vid bedömningen av behovet av disciplinär påföljd skulle beaktas det om indisciplinära beteendet medförde någon behandlingsmässig åtgärd. Inte sällan var en sådan åtgärd så kännbar att bestraffning onödig. var Om disciplinära åtgärder var ofrånkomliga, borde de behandlingsmässiga åtgärderna likväl påverka bestämningen påföljdens art och av svårighetsgrad. Departementschefen ansåg att disciplinära svårigheter i första hand borde lösas genom allmänt förebyggande åtgärder utan tvångsinslag. Inte sällan kunde man låta det inträffade bero vid anvisning eller en tillsägelse under hand. Kunde den felande inte antas låta sig rätta av en sådan åtgärd eller var förseelsen av sådan beskaffenhet att bestraffning var påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten, borde det vara tillräckligt att som disciplinmedel ha tillgång till de då båda övriga sanktionerna, nämligen dels varning, dels förordnande att viss tid inte skulle inräknas i verkställighetstiden. Att dessa disciplinpåföljder var tillräckliga vann enligt departementschefen stöd av statistiska uppgifter. Departementschefen ansåg därför att inneslutning i enrum skulle avskaffas som disciplinär bestraffning.

14.4.5 Isolering i samband med utredning i disciplinärenden

Enligt 50 § KvaL kan intagen, under utredningen av ett disciplinärentillfälligt hållas avskild. År 1976 infördes krav för sådan ende, som rumsplacering den oundgängligen nödvändig för att syftet med att var utredningen inte skulle äventyras. Samtidigt begränsades tiden för enrumsplacering till högst fyra dagar. Under år 1975 hade enrumsplacering enligt 50 § KvaL varit den dominerande isoleringsåtgärden. Detta

tydde enligt departementschefen på att enrumsplacering hade tillgripits

eller mindre schablomnässigt. mer anförde prop. 1975762165 20 i motiven

Departementschefen s.

avfattningen 50 § KvaL borde ändras så att det framgick bl.a. att av bestämmelsen inte skulle tillämpas annat än när det av utredningsatt tekniska skäl nödvändigt att hålla den intagne avskild. Så kunde var fallet sprängmedel eller narkotika hade påträffats i vara t.ex. om anstalten och det med hänsyn till utredningen nödvändigt att hindra var misstänkta från att kommunicera med varandra. de intagna som var

anförde departementschefen att inneslutning i enrum inte skulle

Vidare innebära strängare isolering än påkallat av omständigheterna. som var Bestämmelsen i 50 § KvaL ändrades även är 1981. För de fall att inte kunde hållas avskild i anstalten möjlighet att placera intagen gavs i allmänt häkte, det lämpligare än överföring till annan honom om var

anstalt. I motiven till den lagändringen anförde departementschefen

198081:1 22 bl.a. förutsättningarna för placering i prop. s. att under utredningen ett disciplinärende var tillräckligt avskildhet av

restriktivt utformade. Det förekom enligt departementschefen att man

fick företa långa och dyra förflyttningar vid tillfälliga avskiljanden, hade beslutats vid anstalter inte själva kunde verkställa som som åtgärden. Den hade avskilts med stöd 50 § KvaL skulle som av återvända till anstalten, när disciplinärendet utrett. Starka vanligen var

talade enligt departementschefen för att placering i häkte vid

skäl tillfälliga avskiljanden borde få användas ett alternativ till sådana som förflyttning till anstalt. Något samröre torde enligt departementsannan mellan de häktade och intagna med tillfällig chefen inte förekomma

i häkte på grund utredning i disciplinärende. Ändringen

placering av inte strida FN-konventionen medborgerliga och borde därför mot om politiska rättigheter.

l4.4.6 Perrnissionsmissbruk m.m.

ursprungliga lydelsen 46 § KvaL kunde disciplinär be- Enligt den av straffning åläggas den bröt mot anbefalld ordning eller meddelade som anvisningar, vilket innebar att även förseelser utom anstalten, t.ex.

permissionsmissbruk, kunde föranleda disciplinär bestraffning. Med permissionsmissbruk menas bl.a. att intagen avviker under permissionen eller återkommer till anstalten efter föreskriven tid och då kanske i berusat tillstånd. År 1976 begränsades tillämpningsomrâdet för

disciplinär bestraffning till förseelser

den intagne begått inom anstalten eller när han befunnit sig under tillsyn anstaltspersonal. av Som skäl härför anförde departementschefen prop. 197576: 165 att permissionerna var ett led i ansträngningarna underlätta att den intagnes anpassning i samhället, varvid tog kalkylerad risk för man en permissionsmissbruk. Departementschefen ansåg det därför inte förvånande om intagna med alkoholproblem ibland berusade sig under permissionen och till följd därav försummade inställa sig i anstalten att inom föreskriven tid. Ett sådant misslyckande borde enligt departementschefen emellertid inte föranleda disciplinära åtgärder utöver den påföljd som låg i att straffet inte ansågs verkställt vara under den tid som den misskötta permissionen pågått. En avhållande faktor för den som övervägde permissionsmissbruk missbruk kunde medföra var. att hinder för eller senareläggning permission. av ny Departementschefen ansåg att tillämpningsområdet för disciplinär bestraffning borde begränsas till fall då det med hänsyn till ordningen eller säkerheten i anstalten var nödvändigt att vidta särskilda disciplinmedel. Så var fallet när den intagne befann sig i anstalten. Därmed avsågs förutom det inhägnade anstaltsomrâdet även de fritidsområden i anslutning till anstalten regelmässigt utnyttjades de intagna. som av Disciplinära åtgärder kunde påkallade även när den intagne vara befann sig utanför anstalten men stod under tillsyn anstaltspersonal av såsom vid beledsagad eller bevakad permission.

14.5 Internationella regler om behandlingen av intagna

Det i FN:s universella förklaring de mänskliga rättigheterna om

intagna kravet på domstolsprövning beslut frihetsberövande

av om behandlas nedan i avsnitt 14.8. I detta avsnitt berörs FN:s och Europarådets rekommendationer disciplinär bestraffning om av intagna i kriminalvârdsanstalt. FN :s standard minimiregler för behandling interner är avsedda av att framhålla vad som generellt accepteras god princip och god som praxis vid behandlingen intagna och ledning anstalter. av av Beträffande disciplin och straff dessa bl.a. följande. anger Det skall i lag eller i regler utfärdade av behörig administrativ myndighet vad anges som utgör disciplinbrott, vilka slag straff kan tilldelas av som samt längden därav. Vidare skall i lag eller i regler utfärdade av behörig

myndighet vilken myndighet är behörig att meddela sådant anges som straff. Intagen får inte straffas annat än i enlighet med bestämmelser i lag eller i regler utfärdade av behörig myndighet. Bestraffning får inte ske två gånger för förseelse. Den intagne skall, innan han samma straffas, ha underrättats vilken förseelse han anklagas för och ha om haft lämpligt tillfälle att framlägga sitt försvar. Kroppslig bestraffning eller bestraffning placering i mörk cell samt grym, omänsklig genom

eller degraderande bestraffning får inte tillåtas som straff för disciplin-

brott. Straff s.k. sträng inspärrning får inte åläggas utan att genom läkare undersökt den intagne och skriftligen intygat att denne kan uthärda ett sådant straff. Detsamma gäller för varje straff, som kan inverka menligt på den intagnes hälsa. Europarådets Ministerkommitté rekommenderar medlemsstaterna att i lagstiftning och praxis låta sig vägledas av principerna i de Europeiska fängelseregler, ministerkommittén antagit. De har delvis som innehåll FN:s standard minimiregler. Beträffande disciplin samma som och disciplinär bestraffning anger de bl.a. följande utöver FN:s standard minimiregler. Intagna får inte anlitas för att utföra disciplinära åtgärder anstalten. Rätten att överklaga och förfarandet vid överklagande skall föreskrivas bestämmelser inskrivna i lag eller genom utfärdade behörig myndighet. Kollektiv bestraffning, kroppsstraff, av bestraffning placering i mörk cell samt alla grymma, inhumana genom eller förnedrande bestraffningar får inte användas som bestraffning för disciplinära förseelser. Bestraffning genom isolering samt all annan bestraffning kan inverka menligt pâ intagens hälsa får åläggas endast som läkare efter undersökning skriftligen intygar att den intagne är i om stånd att tåla bestraffningen.

14.6 Påföljdsutredningens förslag till ändring av nuvarande bestämmelser om disciplinär

bestraffning

14.6.1 Påföljdsutredningens betänkande

I betänkandet SOU 1991:45 Påföljdsfrågor Frigivning från anstalt föreslog Påföljdsutredningen att intagen som disciplinär m.m. bestraffning skulle kunna tilldelas varning eller hållas avskild från andra intagna under viss bestämd tid, dock längst under en sammanhängande sju dagar. Vidare föreslog Påföljdsutredningen att tid om nuvarande möjlighet disciplinär bestraffning förordna att viss att som tid inte skulle inräknas i verkställighetstiden, det s.k. tidstillägget, skulle slopas.

Till stöd för sitt förslag anförde Päföljdsutredningen i huvudsak

följande. Det fanns behov disciplinära åtgärder, det kunde av men ifrågasättas vilka disciplinära bestraffningar skulle förekomma. som Kritik hade riktats mot möjligheten disciplinär bestraffning att som förordna att viss tid inte skulle inräknas i verkställighetstiden. Ett sådant förordnande innebar att den intagne, trots att han varit frihetsberövad under den tid avságs, skulle avtjäna motsvarande längre som tid i anstalt. Förordnandet skiljde sig enligt Päföljdsutredningen endast semantiskt från ett rent tidstillägg. Det innebar i praktiken att anstalten, dvs. en administrativ myndighet, beslutade frihetsbeom rövande i form av fängelsestraff. Med hänsyn till de långa tider det kunde bli fråga om ansåg utredningen att detta stred de allmänna mot principerna för beslut om frihetsberövande. Europakommissionen hade vid prövning av ett beslut att viss tid inte skulle inräknas i verkställighetstiden funnit att det inte stred mot Europakoventionens bestämmelser om domstolsprövning vid frihetsberövande. I det aktuella fallet

hade tidstillägget inte gått utöver den av domstolen utmätta strafftiden.

Detta skulle dock ofta kunna bli fallet för t.ex. korttidsdömda. Det var enligt Päföljdsutredningen osäkert vad prövning enligt Europakonen ventionen skulle leda till-i ett sådant fall. Om den villkorliga frigivningen blev obligatorisk, vilket under övervägande i annat var sammanhang, skulle det redan vid domstillfället stå klart hur lång tid den dömde skulle avtjäna i anstalt. I en sådan situation kunde man enligt Päföljdsutredningens mening inte anlägga synsätt i samma som

det av Europakommissionen prövade fallet. Om det blev obligatoriskt

med villkorlig frigivning skulle, enligt utredningen, de beslut om tidstillägg som fattades av anstalterna strida mot konventionen. Päföljdsutredningen anförde att anstalternas beslut tidstillägg om visserligen kunde överprövas kriminalvårdsstyrelsen och därefter av överklagas vidare till Kammarrätten i Jönköping. Om så skedde kunde man enligt Päföljdsutredningen inte påstå att det slutliga beslutet om tidstillägg inte prövats domstol. Det emellertid relativt ovanligt av var att beslut om tidstillägg överprövades. Kammarrätten hade under år

1990 behandlat cirka 150 mål om disciplinär bestraffning, medan det

totala antalet disciplinära bestraffningar samma år uppgick till 1 900. Flertalet fall som kom under kammarrättens bedömning rörde tidstillägg. Under budgetåret 19891990 hade förordnats att cirka 6 000 dagar inte skulle tillgodoräknas de intagna. Päföljdsutredningen konstaterade att anstalterna i realiteten hade ett bestämmande inflytande över tidstilläggen. Ett beslut tidstillägg om gällde enligt 58 § andra stycket KvaL omedelbart, om inte annat förordnades. Vid korta straff kunde det därför svårt få vara att en prövning i kammarrätten innan straffet avtjänat. var En annan invändning mot nuvarande ordning avsåg beslutsfattandet. Den anstalt som i det enskilda fallet beslutade om tidstillägg sörjde

beslutsunderlaget, vilket utredningen ansåg vara en olämplig även för praktiken fick den intagne föra sin talan själv utan tillgång ordning. l till något biträde. kunde enligt Påföljdsutredningen även riktas mot tidstilläggen Kritik erfaren anstaltspersonal uppfattades som föga verkningsi sig, vilka av fanns allmän önskan att den intagne skulle kunna tas ur fulla. Det en efter det indisciplinära beteendet och att man i samband trafik direkt skulle kunna bearbeta orsakerna till det inträffade. Enligt detta med det kom tidstilläggen i tiden alltför långt efter det inträffade. synsätt möjlighet vidta åtgärder mot den verkliga Anstalten fick inte att till det inträffade, vilken ofta kunde hänföras till den intagnes orsaken

person. bakgrund det anförda ansåg Påföljdsutredningen att Mot av disciplinär bestraffning i form tidstillägg inte uppfyllde de krav som av med hänsyn till det fråga frihetsberövande. borde ställas att var om enligt Påföljdsutredningen slopas även om det Tidstilläggen borde alltjämt krävdes någon form disciplinär bestraffning. utöver varning av till hands åter införa en möjlighet att Det ansågs ligga närmast att tid bestraffning hålla intagen avskild från andra under viss som en former bestraffning ansågs knappast tillintagna. Andra tänkbara av ingripande för tjäna remedium för svåra former av räckligt att som

ordningsstörande beteende.

det från allmänpreventiv synpunkt framstod Utredningen anförde att avskilja den felande från övriga intagna. En sådan som rimligt att i anslutning till det inträffade. Avskiljandet åtgärd kunde vidtas nära så det för att bearbeta problemen borde utformas att gavs utrymme intagnes kontaktman och övrig anstaltspersonal bakom förseelsen. Den avskildheten ha intensiv kontakt med den intagne och borde under hans problem. Anstalter med ofta förekommande disciplinära bearbeta ha särskilda med åtgärder mot den intagne förseelser borde program under avskildheten. borde enligt utredningen avgränsas i tiden. En rimlig Avskildheten mellan intresset att â sidan ha ett någorlunda avavgränsning av ena bestraffningsmedel och å den andra att begränsa de skräckande

påfrestningarna för den intagne var att bestämma maximitiden

psykiska det nuvarande tidstillägget borde särskilda till sju dygn. Liksom för tidsgränser gälla vid upprepade beslut om avskildhet. anstalt föranledde ibland även andra åtgärder än Misskötsamhet i bestraffningar enligt KvaL. Det förekom t.ex. omedelbar disciplinära anstalt med restriktiv verkställighet, s.k. knallförflyttning till mer anledning ändra lagstiftningen beträffande dessa transport. Någon att föreligga. Därvid framhölls följande. I 6 och transporter ansågs inte de intagna skulle fördelas mellan olika anstalter, 7 §§ KvaL angavs hur rymningsrisken skulle beaktas. Det emellertid varvid bl.a. var knalltransporterades ofta placerades i uppenbart att en intagen som

en anstalt med högre säkerhetsnivå. Något sådant behov förelåg sällan

i dessa fall. Oftast rörde det sig nämligen om annan misskötsamhet än

försök till rymning. Det fanns enligt utredningen därför anledning att

vara återhållsam med sådana förflyttningar. Ett

annat skäl mot knall-

transportema var att de ödelade den planering gjorts som för den

intagne. Mot sådana transporter talade också att åtgärden ofta be-

slutades innan utredningen kring det inträffade färdig. Eftersom det var var fråga om en repressiv åtgärd, ansåg

Påföljdsutredningen att det av

rättssäkerhetsskäl borde finnas ett tillförlitligt

beslutsunderlag. Samma

beviskrav borde gälla i dessa fall i fråga som om disciplinära åtgärder.

14.6.2 Remissbehandlingen

av Påföljdsutredningens förslag

Påföljdsutredningens förslag har varit föremål för remissförfarande,

varvid nio remissinstanser uttalat förslaget var mot om isolering som

disciplinär bestraffning, medan sju kan anses ha tillstyrkt. Beträffande

de disciplinära åtgärderna intagna i kriminalvårdsanstalt mot framkom

bl.a. följande under remissbehandlingen.

Riksdagens ombudsmän ansåg särskilt för dem att som avtjänade

långa straff kunde det te sig föga avskräckande om deras frigivning

senarelades några dagar. Inte minst humanitära skäl talade dock mot

ett återinförande isoleringsstraffet. av

Hovrätten för Västra Sverige anförde bl.a. följande. Tidstillägg

utgjorde en form ytterligare frihetsberövande. av Det ingick emellertid

som ett naturligt moment i det frihetsberövande som hade sin grund i

det av domstolen bestämda fängelsestraffet. Om tidstillägget höll sig

inom ramen för den domstolen utmätta strafftiden kunde av det därför

inte anses strida mot Europakonventionen. Hovrätten kunde inte

ansluta sig till vad utredningen på denna punkt anfört ett

om att annat

synsätt var motiverat för det fall att reglerna Villkorlig frigivning om blev obligatoriska för alla. Häremot talade bl.a. att den villkorliga

frigivningen relaterad till strafftiden, var och vid beräkningen av denna

fanns det uttryckligt författningsstöd för att beakta tidstillägg. Den

dömde fick alltså inte heller med de av utredningen skisserade reglerna

någon absolut rätt att, oavsett hur han skötte sig under anstaltstiden,

bli villkorligt frigiven vid tidpunkt en som kunde räknas fram direkt

med ledning domstolens straffmätning. Vidare av fanns det enligt -

hovrätten rätt till domstolsprövning i förvaltningsrättslig

ordning av ett

beslut om tidstillägg. Att denna rätt utnyttjades i endast begränsad

omfattning utgjorde inte något skäl för ifrågasätta att systemets

förenlighet med Europakonventionen. Hovrätten ansåg att utred- ningen inte hade gett någon övertygande argumentering för förslaget

att generellt övergå från tidstillägg till isolering disciplinär som be-

straffning. Hovrätten avstyrkte därför tidstillägg att avskaffades som

disciplinstraff. För övrigt ansåg hovrätten att isoleringsstraff grund dess destruktiva karaktär inte annat än undantagsvis borde användas av bestraffning utan att det normalt borde ses som en skyddsåtsom en gärd. Köpings tingsrätt, instämde i övervägandena såvitt gällde som tidstillägg, ställde sig bakom förslaget att avskaffa tidstillägget som bestraffningsform. Även det behövdes någon mer ingripande om disciplinär bestraffning än varning avstyrkte tingsrätten förslaget att återinföra isoleringsstraffet. De skäl sin tid hade anförts för att som avskaffa det gällde enligt tingsrätten fortfarande. Riksåklagaren anförde såväl den villkorliga frigivningen som att om med frigivningspermission skulle utformas som obligatoriska ett system former för avkortning fanns det skäl att behålla bestämmelsen om förlängning anstaltstiden. Att inte i något hänseende ha möjlighet av låta intagens misskötsamhet påverka anstaltstidens längd var att en sakligt och pedagogiskt felaktigt. Förslaget avstyrktes iden delen. Med hänsyn till vad utredningen hade uttalat ansåg riksåklagaren att det fanns anledning att närmare överväga beslutsformerna i dessa frågor. Kriminalvårdsnämnden anförde att enligt förslaget skulle möjligheten tillämpa tidstillägg disciplinär bestraffning utgå och att som ersättas med isolering under viss tid. Av två onda ting var det förra att föredra. De skäl hade anförts mot tidstillägget avsåg den som situationen att det medförde ett straff utöver den tidsram som bestämts i domen. Detta kunde närmast komma att gälla korta straff. Vid dessa borde tidstillägg disciplinär åtgärd inte förekomma. I övriga fall som torde risken för ett strafftidsöverskridande vara mycket liten men kunde dock påkalla spärregel. Nämnden avstyrkte utredningens en förslag även i den delen.

Övervakningsnämnden i Borås ansåg att det fanns behov av ett mera

verksamt disciplinärt ingripande än varning. Mot tidstillägg kunde enligt nämnden invändas administrativ myndighet inte enbart att en beslutade frihetsberövande utan också sörjde för beslutsunderlaget. om Inte heller ordning med disciplinär bestraffning i form av isoleringsen straff enligt nämnden invändningsfri. Detta förfarande hade var övergivits år 1976 med hänvisning till allvarliga skadeverkningar. Det enligt nämnden tveksamt isolering borde användas som disvar om ciplinstraff. Starka betänkligheter hade legat bakom det tidigare avskaffandet isolering disciplinär bestraffning. Utredning borde av som ske huruvida dessa betänkligheter undanröjda. Ett systern där var domstol eller övervakningsnämnd direkt överprövade beslut om tidstillägg torde undanröja betänkligheterna mot den nuvarande ordningen. Bifall till förslaget avstyrktes. Sveriges domareförbund anförde att utifrån andelen beslut om tidstillägg överklagades till kammarrätten i Jönköping kunde den som slutsatsen dras att de intagna i huvudsak accepterade de tidstillägg som

anstalterna beslutade om. I vilken utsträckningkarrunarrätten ändrade

de överklagade besluten hade inte undersökts. Mot denna bakgrund föreföll det betänkligt att avskaffa tidstillägg disciplinär påföljd. som Förbundet var å andra sidan medvetet att nuvarande regler kunde om strida mot Europakonventionens bestämmelser domstolsprövning om vid frihetsberövande. Kammarrätten i Jönköping anförde att tidstillägget inte kunde avvaras som disciplinär åtgärd och att detta för de flesta intagna torde te sig som en mer ingripande åtgärd än några dagars isolering. Rättssäkerheten skulle enligt kammarrätten kunna tillgodoses att genom beslut om tidstillägg överprövades övervakningsnänmden. av Kriminalvårdsstyrelsen anförde bl.a. följande. Det kunde riktas en mängd invändningar mot nuvarande ordning med tidstillägg. Emellertid

kunde det anföras principiella betänkligheter också mot isolerings-

straffet. Det rådde enighet att placering i häkte olämpligt om var av såväl principiella som resursmässiga skäl. Indisciplinärt uppträdande av den art som föranledde bestraffning ledde normalt till förflyttning till en mer sluten institution eller avdelning. Ytterligare åtgärder blev en typ av dubbelbestraffning och borde inte förekomma. Styrelsen delade uppfattningen att det kunde finnas anledning att vid upprepade eller särskilt svåra former av ordningsstörande beteende hålla den felande avskild från de medintagna. Detta borde emellertid främst ske utifrån säkerhetsaspekter. Kriminalvården höll på att utveckla ett system med positiva förstärkningar respektive negativa konsekvenser som kunde fungera som sanktioner, vilket på sikt kunde motverka indisciplinärt beteende. Brottsförebyggande rådet ansåg att tidstilläggen inte uppfyllde de krav som kunde ställas med hänsyn till att de faktiskt kunde jämställas med frihetsberövanden. I och för sig kunde det enligt rådet finnas behov av att i stället återinföra isoleringsstraffet i en modifierad form. Det kunde enligt rådet emellertid ifrågasättas det farms tillräckliga om resurser för att bearbeta de bakomliggande problemen till det indisciplinära beteendet och eventuella skadeverkningar isoleringen om av därigenom kunde undvikas. Föreningen styresmän och assistenter inom kriminalvården anförde bl.a. följande. Förslaget att delvis ersätta de disciplinära tidstilläggen med isoleringsstraff tillstyrktes för riksanstaltema. Tidstillägg var verkningslöst för de långtidsdömda. Reaktionen på ett felaktigt beteende borde i stället ske i direkt anslutning till förseelsen. För de intagna i lokalanstaltema med sina ofta korta fängelsestraff hade tidstilläggen en omedelbar och kännbar effekt. Om isoleringsstraffet infördes, skulle det uppstå stora problem i främst de öppna anstalterna, eftersom de saknade resurser för att hantera sådan ordning. en Förslaget, som skulle leda till ökade transport- och personalkostnader, avstyrktes därför. Föreningen föreslog olika regler för lokalanstalter

riksanstalter. Nuvarande ordning med tidstillägg borde behållas för och

och de öppna riksanstaltema, medan isoleringsstraff

lokalanstaltema borde införas för de slutna riksanstaltema.

14.6.3 Senare behandling Påföljdsutredningens förslag

av

anförde, i propositionen utvidgad användning av Justitieministern om prop. 199192: 109 13, att remissutfallet av

samhällstjänst s.

förslag disciplinära åtgärder var blandat men

Påföljdsutredningens om

negativt. Frågan lämpligheten och utformningen av övervägande om

disciplinärt bestraffningssystem enligt justitieministem inte lätt

ett var Med hänsyn till det övervägande negativa remissutfallet, var att lösa. hon då inte beredd att föreslå någon ändring.

några

från kriminalvårdsanstal-

14. 7 Synpunkter

ter

studiebesök från flera kriminalvårdsanstalter Det har under våra kritik nuvarande ordning såvitt gäller den disciplinära framförts mot viss tid inte skall inräknas i straffverkställigåtgärd som innebär att Disciplinära åtgärder detta slag av flera inte vara heten. av anses

den ådömts än ett helt kort fängelsestraff. De

effektiva mot som mer sådan åtgärd blir inte kännbara förrän vid faktiska verkningarna av en vid vilken frigivning skulle ha skett. Med den framtida tidpunkt annars det således inte finns någon för den intagne tydlig hänsyn till att förseelsen och den disciplinära åtgärdens verkningar, koppling mellan ofta inte något större avseende vid en disciplinär befäster denne straffning.

14.8 Krav på domstolsprövning av beslut om

frihetsberövande

enligt 58 § nämnda lag Kriminalvårds- Beslut enligt KvaL meddelas av såvitt vistelse anstalt enligt 34 § och styrelsen, utom avser utom stöd 19 § KvaF har Kriminalvårdssty-

frigivningspermission. Med av

beträffande disciplinära bestraffningar relsen delegerat beslutanderätten kriminalvårdsanstalterna. När kriminalvårdstill cheferna för annan Kriminalvårdsstyrelsen har meddelat disciplinärt beslut myndighet än punkten KvaL skall, enligt 61 § andra enligt 47 § andra stycket andra omedelbart anmälas för Kriminalvårdsstyrelsen, som stycket, beslutet

därvid äger rätt att ändra detsamma. Den som disciplinbeslutet angår -

får överklaga detta till Kriminalvårdsstyrelsen. Beslut sistnämnda

av myndighet kan av den intagne överklagas till Kammarrätten i Jönköping. Besvär över kammarrättens beslut prövas av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd. Bestämmelserna delegering och anmälning om av beslut meddelade per delegation erhöll nuvarande lydelse i januari 1991. I förarbetena till bestämmelserna prop. 198990: 154 22-27 s. uttalades bl.a. följande. Nya grundläggande principer för

decentralisering av

beslutsbefogenheter inom kriminalvården hade lagts fast av riksdagen. Dessa innebar bl.a. att beslut i klientärenden i utsträckning borde stor fattas lokalt, medan ärenden särskilt kvalificerat slag av även framdeles

borde handläggas av Kriminalvårdsstyrelsen. Det fanns anledning

att vara uppmärksam på hur rättssäkerheten för den intagne påverkades av att besluten fattades på lokal nivå. Den intagne hade möjlighet att hos

Kriminalvårdsstyrelsen överklaga ett beslut fattats som av en tjänsteman med stöd av KvaL eller KvaF. Ett sådant beslut kunde ändras av styrelsen, även om den intagne inte hade överklagat. Styrelsens beslut kunde överklagas till kammarrätten. Härigenom var det från rättssäker-

hetssynpunkt en betryggande ordning beslut skulle

att anmälas för styrelsen i stället för tidigare underställas. som Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna anger

vissa begränsningar för i vilka fall frihetsberövanden

får ske. I artikel 5:1 i konventionen följande. anges

Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

a då någon är berövad sin frihet efter fällande dom behörig

av domstol;

b då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet

antingen med anledning han underlåtit av att att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål uppnå fullgörande att av någon i lagen föreskriven skyldighet;

c då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för

att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt

för att han förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt för att förhindra honom att begå ett brott eller undkomma att efter att ha gjort detta;

d då en underårig lagligt beslut är berövad sin frihet genom för att undergå skyddsuppfostran eller då han lagligen berövad är sin frihet för att inställas inför behörig rättslig myndighet;

e då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av

spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen missbruk av droger eller lösdrivare;

f då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till

förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.

I svensk rätt finns former frihetsberövanden, som anses svåra att av in i den europeiska konventionens mönster. En sådan åtgärd, passa inte på något naturligt sätt passar in i konventionens mönster, är som det disciplinära tidstillägget inom kriminalvården, som innebär att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden. Sådana beslut meddelas, såsom nämnts i det föregående, i första instans av chefen för den anstalt där den intagne är placerad. Detta kan anses innebära att en myndighet än domstol dömer till tilläggsstraff i form av ett arman

frihetsberövande. Europakommissionen Kommissionens beslut den 13

oktober 1988, mål 1261386 har emellertid funnit sådan åtgärd vara försvarbar så länge det totala straffet som den dömde avtjänar inte överstiger det av domstol utdömda straffet.

14.9 överväganden och förslag 53-57 lag-

förslaget

14.9.1 Förutsättningarna för disciplinär bestraffning

Bland de intagna i kriminalvårdsanstalterna förekommer ofta märmiskor har svårt för att sig till samvaron med sina medsom anpassa människor. Den omständigheten att de befinner sig i en tvångssiruation med begränsade möjligheter att fritt välja sällskap medför ibland ytterligare svårigheter i detta hänseende. Fråga är om människor som redan har brutit mot samhällets normer. Det förekommer därför ganska ofta förseelser skilda svårighetsgrad mot ordningen i anstalterna. av Även försöker underlätta tillvaron i anstalterna genom att om man bearbeta de intagnas personliga problem och belöna skötsamhet, är det ofrånkomligt det ibland måste kunna tillgripas disciplinära åtgärder. att Om intagen bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anen visningar bör, liksom enligt gällande rätt, grund för disciplinär bestraffning föreligga. Finns det anledning att anta att den felande kommer rättelse anvisning eller tillsägelse bör bestraffning att ta av underlåtas. Är emellertid förseelsen sådan beskaffenhet att bestraffav ning påkallad hänsyn till ordningen eller säkerheten inom är av anstalten, utgör anvisning eller tillsägelse inte någon tillräcklig åtgärd. I sådant fall skall bestraffning ske. Det är också en fråga om rättssä-

kerhet att tillämpningen av ett disciplinärt system präglas konav sekvens och lika behandling. Av den anledningen går det inte att överse med disciplinära förseelser på alltför diskretionära grunder. Liksom hittills bör bestraffning kunna ske för förseelser den intagne begått under tid han befunnit sig i en anstalt eller stått under tillsyn av personal inom kriminalvården. Vi anser emellertid att tillämpningsområdet för det disciplinära systemet bör utvidgas till vad gällde som fram till år 1976 och sålunda omfatta också förseelser som den intagne begått när han med tillstånd vistats på egen hand utanför anstalten. Bakgrunden till vårt förslag är följande. Permissionsmissbruk och liknande medför enligt de tillämpningsföreskrifter för verkställigheten som gäller regelmässigt att kvalifikationstiden för ny permission påverkas. Ibland får missbruket också andra från den intagnes synpunkt negativa följder. De åtgärder som sålunda vidtas har för de intagna klart disciplinär innebörd. Rent en objektivt är det oftast också svårt att uppfatta dem på något annat sätt. Att hävda att en senarelagd ny permission eller någon för den annan intagne negativ åtgärd skulle vara påkallad av enbart behandlingsskäl framstår i många fall krystat. Som närmare utvecklas i det som följande föreslår vi att senareläggning permissioner och vissa andra av åtgärder som nu formellt bara får motiveras behandlings- eller av säkerhetsskäl skall ingå i ett mera differentierat disciplinärt sanktionssystem. Det är i viss mån en fråga om rättssäkerhet att saker och ting

ges sin rätta benämning. Åtgärder i realiteten vidtas dis-

som av ciplinära skäl skall inte påstås vara något annat. Med detta synsätt framstår det som naturligt att de konsekvenser följer på förseelser som som begåtts i samband med permission eller annan medgiven utevistelse inryms i det disciplinära sanktionssystemet. Till detta kommer ett ytterligare skäl. Frågan utformningen om av institutet villkorlig frigivning övervägs f.n. Straffsystemkommittén. av Enligt direktiven för denna kommitté skall särskilt övervägas kriterier för villkorlig frigivning enligt fakultativa regler. Den intagnes uppförande under anstaltstiden bör kunna vägas in vid bedömningen av vid vilken tidpunkt frigivning skall ske, dock på ett sådant sätt det att inte kan uppfattas som en dubbelbestraffning för förseelser redan som medfört sanktioner i ordning. Vi har haft samråd med Straffsysannan temkommittén. Därvid har frågan om hur ett förslag rörande den villkorliga frigivningen skall utformas inom kommittén lämnats öppen. Det har emellertid framkommit att ett systern, där tidpunkten för om frigivningen görs beroende av den intagnes uppförande, skall kunna utformas så att risken för dubbelbestraffning undanröjs, måste det klart kunna utredas vilka åtgärder av disciplinär natur vidtagits mot den som intagne under verkställighetstiden. Det är också denna anledning av viktigt att reaktioner mot permissionsmissbruk och andra förseelser i

samband med utevistelser räknas in i det disciplinära sanktionssyste-

met. Vårt förslag omfattar bara förseelser i samband med medgivna utevistelser. Vad inträffar i samband med rymning kan således som en inte bestraffas disciplinärt. Det disciplinära sanktionssystemet skall i princip tillämpas bara i fråga disciplinära förseelser. Om den om intagnes missförhållande innefattar brottslig gärning skall polisanmälan Detta får underlåtas bara det är helt uppenbart att brottet är göras. om så ringa betydelse i förhållande till den påföljd som verkställs att av efterges. Olovlig befattning med narkotika skall enligt åtal kommer att vår mening dock alltid föranleda polisanmälan. Det är viktigt beslut disciplinär bestraffning meddelas i nära att om anslutning till förseelsen.

14.9.2 Ett differentierat sanktionssystem

disciplinära bestraffningssystemet, enda egentliga sanktion Det vars tidstillägget, har kritiserats anställda inom kriminalvården utgörs av av för ha ringa effekt de intagnas beteende. Enligt kritiken är att de långtidsdömda okänsliga för ett förordnande om att viss tid särskilt skall tillgodoräknas dem såsom verkställd i anstalt. Effekten av ett inte

förordnade inträder för de långtidsdömda vanligen inte i

sådant till förseelsen vid den tidpunkt då frigivning anslutning utan senare skett. Det disciplinära tidstillägget tappar därmed i pedagoskulle ha värde. Kritiken tidstillägget sanktion gäller även dess giskt mot som tillämpning i fråga korttidsdömda. Det har hävdats att sanktionen om kan utgöra frihetsberövande i strid mot åtaganden enligt i vissa fall ett internationella konventioner. Mot denna bakgrund finns det anledning vilka former disciplinär bestraffning som bör föreatt överväga av komma inom kriminalvården.

Varning

såsom disciplinär bestraffning tilldela någon varning Möjligheten att inom flertalet sanktionssystem. Skäl mot att varning skall förekommer inom kriminalvården föreligger enligt vår mening kunna tilllämpas

inte. förseelser förstagångskaraktär bör liksom nu åtgärdas Lindriga av tillrättavisningar. En varning skall, såsom ingående i med informella sanktionssystemet, ha större tyngd. Det utrednings- och det formella beslutsförfarande rättssäkerheten kräver för disciplinär besom tillämpning. Härigenom inpräntas sakens allvar straffning måste äga

för den intagne samtidigt det markeras som att ett mera kännbart

ingripande kan bli aktuellt indisciplinärt beteende om ett upprepas.

Varning utgör inte tillräckligt ingripande reaktion en mot svårare

förseelser. Ny varning bör inte tilldelas intagen en som tidigare varnats

efter en förseelse av likartat slag.

Tidstillägg eller förordnande att viss bestämd tid inte skall

inräknas i straffverkställigheten

Nuvarande möjlighet att förordna viss bestämd att tid inte skall

inräknas i straffverkställigheten innebär faktiskt rent att den intagne

skall vistas motsvarande längre tid i anstalt. Sådant förordnande

kommer därför i det följande benämnas tidstillägg. att

Det förekommer, såsom tidigare nämnts, kritik mot bestraffning i

form av tidstillägg på den grunden de långtidsdömda att inte fäster

avseende vid sådan bestraffning. Även

om ett beslut om tidstillägg

meddelas kort tid efter aktuell förseelse, medför det inte någon faktisk

effekt förrän vid den senare tidpunkt när den intagne skulle ha frigetts. i För långtidsdömda med lång återstående strafftid medför ett beslut

om tidstillägg inte någon kännbar effekt i anslutning till vare sig

förseelsen eller disciplinbeslutet. Bestraffningsformen tappar därför i

pedagogiskt värde för dessa. För korttidsdömda eller intagna med kort

kvarstående strafftid förhåller det sig annorlunda. Med hänsyn till att

tidpunkten för deras frigivning är mera nära förestående, inträder

disciplinbeslutets effekt tidigare och således ger en tydligare koppling

mellan förseelse och bestraffning. Det disciplinära tidstillägget torde därför enligt vår mening kunna verkningsfullt vara för vissa intagna.

Med hänsyn härtill föreligger det inte tillräckligt starka skäl för att

generellt slopa tidstillägget på grund bristande effektivitet. av

Bestraffning genom tidstillägg kan ifrågasättas även utifrån beslutsordningen. Enligt europakonventionen skall beslut frihetsbe-

om rövande fattas av domstol. Beslut tidstillägg fattas om emellertid av

anstaltsledningen, dvs. administrativ myndighet. Om

en ett beslut om

tidstillägg inte överklagas, kommer någon domstolsprövning inte att

ske. Medför ett icke överklagat beslut tidstillägg om att den intagne

skall vistas längre tid i anstalt än som anges i den brottmålsdom som

ligger till grund för straffverkställigheten, får administrativ

en myndighet anses ha beslutat frihetsberövande. om Detta står enligt vår

uppfattning i strid med europakoventionens krav

på att beslut om frihetsberövande skall fattas av domstol. Möjligheten för administrativ

myndighet att besluta tidstillägg bör därför begränsas. om Beslut om

tidstillägg bör få meddelas endast den kan

som bli föremål för

Villkorlig frigivning. Vidare skall enligt

vår mening ett beslut om tidstillägg i det enskilda fallet inte få medföra att den intagne vistas

längre tid i anstalt än han skulle ha gjort om han avtjänat hela det ådömda fängelsestraffet i anstalt. För närvarande pågår inom Straffsystemkommittén en översyn av reglerna för Villkorlig frigivning. Som tidigare redovisats har kommittén därvid bl.a. till uppgift att överväga i vad mån den intagnes uppförande skall inverka tidpunkten för en fakultativ Villkorlig frigivning. Tidstillägget får såsom disciplinpåföljd sådan effekt på frigivningssituationen. Om en disciplinförseelse medför ett tidstillägg, skulle det därför innebära en dubbelbestraffning att låta samma förseelse läggas till grund för en ytterligare senareläggning av frigivningen. Detta betyder som vi ser det och som också uttalats vid vårt samråd med Straffsystemkommittén att man för lagstiftningens vidkommande måste välja att låta ett dåligt uppförande tar sig i som uttryck i en disciplinförseelse bli beaktad i ett disciplinärende eller först i samband med prövningen av frågan om villkorlig frigivning. Vår uppfattning är att det är viktigt att reaktionen på förseelser får komma omedelbart och inte anstå till en framtida frigivningsprövning.

Ytterligare bestraffningsformer

Med hänsyn till att tidstillägget, som nämnts i det föregående, är mindre verkningsfullt beträffande långtidsdömda i början av verkställigheten och inte kan komma i fråga beträffande vissa korttidsdömda föreligger det behov ytterligare former för disciplinär bestraffning. av

Förbud för intagen att inneha vissa föremål i sitt bostadsrum

En form av disciplinär bestraffning är att under en begränsad tid

förbjuda intagen att inneha visst slag föremål eller viss utrustning av i sitt bostadsrum att under viss tid frånta honom rätten att i en annan bostadsrummet inneha litteratur och tidningar. Dylika bestraffningar vill vi inte föreslå, dels därför att vi betvivlar effektiviteten därav, dels och framför allt emedan de framstår som otidsenliga. - -

Avdrag på ekonomisk ersättning till intagen

Intagen deltar i ackordsarbete erhåller grundersättning jämte som

ackordsersättning. Deltar intagen i studier eller yrkesinriktat arbete

utan ackord erhåller han grundersättning jämte tilläggsersättning. Vid t.ex. sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet erhåller den intagne endast grundersättning. Även vid besök hos läkare, tandläkare, sjuksköterska

eller vid deltagande i kollegium, förtroenderåd och andra samverkansorgan erhåller han endast grundersättning. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter arbets- och studieom ersättningar till intagna KVVFS 1992:2 utgår inte ersättning till intagen som vägrar att medverka i anvisad verksamhet eller inte som får delta i verksamheten. I PM 1992-12-10 från Kriminalvårdsstyrelsen anförs beträffande arbets- och studieersättningar till de intagna bl.a. följande.

Av föreskrifter följer att ingen ersättning utgår till intagen som vägrar delta i anvisad verksamhet arbetsvägran. Ersättning utgår heller inte till intagen, passivitet som genom ocheller olämpligt uppträdande förhindrar verksamheten. Detta är ingen skillnad mot vad som gäller enligt de gamla ersättningsreglerna. Ersättning utgår heller vid förhör, placering enligt 23 eller 50 §§ KvaL eller vid liknande åtgärder.

Löneavdrag förekommer som disciplinåtgärd i andra sammanhang i samhället. Några invändningar föreligger enligt vår mening inte mot att en likartad bestraffningsform införs för de intagna. Föreligger grund för disciplinär bestraffning bör således kunna förordnas att ersättning till intagen skall reduceras för visst bestämt antal dagar, högst 30, under vilken han fullgör anvisad verksamhet. Därvid inräknas inte de dagar då den intagne enligt vad redovisats som ovan på grund av arbetsvägran inte är berättigad till ersättning. m.m.

Förbud mot vistelse utom anstalt.

Det är enligt nuvarande förhållanden vanligt att permissioner, som en följd av disciplinförseelse, senareläggs eller uppskjuts på obestämd tid. Detta uppfattas av den intagne ofta bestraffning även som en om senareläggningen av permissioner formellt motiveras behandlingsav eller säkerhetsskäl. Med hänsyn till förfarandet i verkligheten är att direkt föranlett den intagnes förseelser bör senareläggning av av riktpunkten för permissionema uttryckligen betecknas dissom en ciplinär bestraffning. En sådan disciplinär bestraffning skall kunna omfatta även frigâng, utevistelse för behandling eller fritidsaktiviteter. Det får utifrån omständigheterna i det enskilda fallet göras en individuell prövning vilka former utevistelse lämpligen skall av av som omfattas av en disciplinär senareläggning. Den omständigheten intagen disciplinär bestraffning att en som påförts ny kvalifikationstid för vistelse anstalt medför inte han utom att efter kvalifikationstidens utgång har ovillkorlig rätt till utevistelse. en Hans framställning permission eller utevistelse får därefter om annan

på sedvanligt sätt utifrån de olika behandlings- och säkerprövas hetsaspekter kan göra sig gällande i det enskilda fallet. Den som bestraffningen innebär att permission eller annan utevisteldisciplinära före den kvalifikationstidens utgång kommer att vägras av rent se nya disciplinära skäl.

Förflyttning till avdelning eller anstalt annan

ovanligt intagen i samband med en disciplinär Det är inte att en förseelse förflyttas till anstalt s.k. knalltransport eller annan annan sådana fall sker ofta förflyttningen från öppen till sluten avdelning. I Även sådan förflyttning utgör behandlings- eller anstalt. om en en säkerhetsåtgärd, uppfattas den den intagne ofta en bestraffning. av som uppfattning förflyttning har sin grund i en Det är vår att en som förseelse också formellt bör betraktas som en bestraffningsdisciplinär förslag bör inte medföra knalltransporter genomförs i åtgärd. Vårt att Tvärtom finns det mycket talar för stor större utsträckning än nu. som det gäller förflyttningar mellan anstalter. I det fall den restriktivitet när genomgår något behandlingsprogram torde dettas genomföranintagne intagne förflyttas till anstalt. Vidare kan de försvåras, om den annan förstärka tidigare tendens hos den intagne att fly en förflyttning en problem. En förflyttning till anstalt medför också undan sina annan kostnader för transport. Det nu sagts gäller inte på samma extra som förflyttning till avdelning inom samma anstalt. disciplinär annan sätt en

Ensamvistelse i den intagnes bostadsrum

verkställer fängelsestraff får för närvarande hållas avskild Den som intagna i följande fall. Enligt 18 § KvaL kan han på egen från andra få arbeta i Av säkerhetsskäl får intagen, med stöd av begäran enrum. KvaL, hållas avskild från andra intagna. Avskildhet kan även 20 § för hindra intagen från att påverka annan att störa förekomma att medverka till det i anstalten finns berusningsordningen, från att att ofreda intagen. Under vissa förutsättningar medel och från att annan hållas avskild, det föreligger risk för rymning eller kan intagen om det kan befaras att han är särskilt benägen att fritagning samt om brottslig verksamhet allvarlig karaktär. Uppträder fortsätta en av han till följd berusning ordningen i intagen våldsamt eller stör av anstalten får han, enligt 23 § KvaL, hållas avskild från andra intagna. utredningen disciplinärende får, enligt 50 § KvaL, intagen Under av ett det oundgängligen nödvändigt för att syftet hållas avskild i den mån är

med utredningen inte skall äventyras. Åtgärden får i sistnämnda fall

inte bestå under längre tid än fyra dygn.

Även

om förutsättningarna för placering i avskildhet inte

är uppfyllda, kan det vid vissa fall disciplinförseelse av finnas behov av att kunna hålla den felande avskild från andra intagna. Som exempel kan en sådan åtgärd lämplig när intagen vara en underlåter att iaktta sysselsättningsplikt. Därigenom förhindras intagna att som arbetsvägrar

under arbetstid vistas på bostadsavdelningen

och ägnar sig kortspel eller liknande. i Placering i avskildhet eller A s.k. isolering har kritiserats såsom en

inhuman åtgärd, kan medföra skadeverkningar.

som Därvid torde man

ha utgått från placering

att en i avskildhet tillgår på så sätt att den intagne överförs till en särskilt inrättad isoleringscell. En ordning där

den intagne, i stället för att placeras i något härför särskilt inrättat rum, under en begränsad tid åläggs ensamvistelse i sitt lästa bostadsrum, inger inte lika allvarliga betänkligheter. Vid vistelse en i bostadsrummet har den intagne nämligen alltjämt tillgång till de

tillhörigheter han vanligen disponerar över. Dessutom

är det, i vart fall i sluten anstalt, brukligt att den intagne låses in i sitt bostadsrum under

natten. En sådan inlåsning även dagtid under några dygn torde normalt inte medföra någon påtagligare risk för skador. Vi för övrigt anser att betänkligheterna mot ensamplacering framstår betydligt som överdrivna mot bakgrund av att flertalet de intagna kan komma i fråga för av som sådan disciplinåtgärd har erfarenhet att i samband med häktning ha av varit isolerade under avsevärt svårare betingelser.

Mot bakgrund av det anförda bör intagen disciplinär som en bestraffning kunna åläggas ensamvistelse i sitt bostadsrum. Disciplinär bestraffning i form ensamvistelse i den intagnes bostadsrum av bör inte få överstiga tio dygn, vilket sammanfaller med den tid inom vilken placering i avskildhet enligt 20 § KvaL för närvarande skall omprövas. Om det föreligger anledning den intagne kan anta att komma att ta

skada av sådan ensamvistelse får disciplinär bestraffning

inte ske i denna form. Kontaktmannen bör genom samtal med den intagne under hans ensamvistelse förmå honom sig till att anpassa ordningen i anstalten. Vi är medvetna att inte alla anstalter är inrättades om så att ensamvistelse i bostadsrummet framstår praktiskt tillämplig sanktionssom en form. Detta bör inte hindra sanktionsformen får att komma till användning vid de anstalter där det är lämpligt.

14.9.3 Kombination disciplinära av påföljder

Det föreligger inte något hinder kombinera olika mot att disciplinära påföljder. Dock faller det sig naturligt inte kombinera varning att med någon annan disciplinär påföljd. Däremot kan det emellanåt föreligga

behov att kunna kombinera en disciplinär senareläggning av av utevistelse med någon disciplinär bestraffning än varning. annan Enligt vår mening bör undvika dubbelbestraffni-ng som består man i att den förseelse föranleder disciplinär bestraffning även får som andra negativa följder för den intagne. Disciplinförseelser som redan

föranlett disciplinär bestraffning får i ett senare skede inte läggas till

. grund för t.ex. senareläggning av villkorlig frigivning.

14.9.4 Val av bestraffningsform

Det skall råda proportion mellan förseelsens svårhetsgrad och den

disciplinära åtgärden. Vid en mindre allvarlig disciplinförseelse bör

den disciplinära bestraffningen ofta kunna stanna vid varning, om den

intagne inte tidigare under straffverkställigheten har gjort sig skyldig

till någon förseelse. När varning inte är tillfyllest innebär vårt förslag att anstaltsledningen har att välja mellan .flera olika sanktionsformer, nämligen tidstillägg, avdrag ekonomisk ersättning till intagen, senareläggning utevistelse, förflyttning till- säkrare anstalt eller enrumsvistelse. Av av dessa sanktionsformer är egentligen bara enrumsvistelse och avdrag på ersättning till intagen nyheter i förhållande till gällande ordning. Tidstillägget är visserligen den enda formella disciplinpåföljden men senareläggning utevistelse och knalltranspon tillämpas redan nu av av

i realiteten disciplinära skäl. Vi menar att rättssäkerheten tjänar på att

alla för den intagna negativa åtgärder vidtas med anledning av

som

disciplinförseelse får formellt beaktas i disciplinärendet. Med flera olika sanktionsformer är det möjligt att i varje enskilt fall påföljd eller den påföljder med hänsyn

välja den kombination av som

till förseelsens beskaffenhet och den intagnes förhållande framstår som

lämpligast. Det kan lämpligt att den intagnes kontaktman får yttra

vara j u sig över valet. Permissionsmissbruk föranleder eller mindre automatiskt en nu mer framflyttning tidpunkten för nästa permission. Det är i allmänhetav också den lämpligaste påföljden i sammanhanget. omständigheterna kan emellertid i det enskilda fallet sådana att den intagne av bevara handlingsskäl trots den inträffade förseelsen bör beviljas permission i vanlig ordning. sanktionsform kan i så fall väljas.. Har En annan

förseelsen varit allvarlig beskaffenhet kan å andra sidan en

av senareläggning nästa permissionstillfälle kombineras med ytterligare av disciplinära åtgärder. En förflyttning från öppen anstalt till en sluten får i allmänhet en betraktas så ingripande åtgärd att någon ytterligare disciplinär som en sanktion inte är motiverad. Förflyttning innebär att den intagne blir

underkastad ett strängare regelsystem när det gäller kontrollåtgärder av olika slag samt större restriktivitet när det gäller friförmåner. Som ovan anförts bör knalltransporter i största möjliga mån undvikas. När avdrag på ersättning till intagen bedöms olämpligt kan i några fall förflyttning till sluten anstalt dock framstå den enda lämpliga som sanktionsformen. Detta gäller intagna med så korta straff tidstillägg att inte kan komma i fråga och som vistas i en anstalt där enmmsplacering inte är en praktiskt tillämplig sanktionsform. Vid öppna anstalter torde tidstillägg liksom komma att nu vara en ofta användbar sanktionsform. Som tidigare anförts är tidstillägget ingen lämplig sanktion i början längre fängelsestraff. Därför torde av vid flertalet slutna anstalter valet sanktionsform lämpligen stå av mellan enrumsplacering, avdrag på intagens ersättning och senareläggning av permissioner eller andra utevistelser. När det gäller tilllämpningen av den sist nämnda sanktionsformen är det ofrånkomligt att behandlingsaspekten måsta vägas in i bedömningen. Om uteblivna pennissioner riskerar att medföra påtagligt negativa konsekvenser för den intagnes sarnhällsanpassning framstår enrumsplacering som en både humanare och mera lämplig sanktion. Enrumsplacering eller avdrag på intagens ersättning torde i allmänhet de enda tillämpliga vara sanktionsformerna för intagen särbehandlas enligt 6 § första som stycket lagförslaget motsvarande 7 § tredje stycket KvaL.

14.9.5 Disciplinär bestraffning vid flera förseelser

Föreligger flera förseelser skall för närvarande, enligt 49 § första stycket KvaL, disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. Ensådan ordning framstår alltjämt ändamålssom enlig. I 49 § andra stycket KvaL finns begränsningar för den sammanlagda tid som upprepade beslut om tidstillägg får omfatta. För intagen som undergår fängelse i högst en månad är den begränsad till högst tio dagar, för den som undergår fängelse i än månad mindre mer en men än fyra månader till högst femton dagar och för den undergår som fängelse på längre tid än fyra månader till högst fyrtiofem dagar. Sådana begränsningar bör såvitt gäller tidstillägg finnas även framdeles. Intagen som ådömts högst två månaders fängelse kan emellertid inte erhålla Villkorlig frigivning. Enligt vårt förslag skall sådan intagen, av de skäl som redovisats i avsnitt 14.9.2, inte kunna åläggas disciplinärt tidstillägg. Till följd härav föreligger det inte något behov att ange några sådana begränsningar för intagna strafftider inte vars överstiger två månader.

Verkningarna upprepade beslut ensamvistelse bör begränsas av om bestraffning i form avskildhet inte får verkställas så sätt att ny av omedelbar anslutning till tidigare disciplinär ensamvistelse. i en

14.9.6 Avskildhet under utredningen av ett disciplinärende

intagen måste kunna hållas avskild från andra intagna under En utredningen disciplinärende för att syftet med utredningen inte av ett Har intagen hållits avskild under utredningen, skall skall äventyras. en detta tillgodoräknas honom. disciplinär ensamvistelse senare åläggs om i anledning den förseelse föranlett ifrågavarande honom av som utredningen. Beslut avskildhet med hänsyn till pågående utredning om meddelas endast när det är motiverat utredningskäl. skall givetvis av omständigheten det bedöms sannolikt att den Enbart den att som kommer åläggas disciplinär ensamvistelse får inte läggas till intagne att

grund för avskildhetsátgärd under utredningen.

en

Övriga

frågor

15. 1 Inledning

I detta avsnitt behandlas tre framställningar som har överlämnats till oss. Den ena gäller frågan om urinprov skall få användas för kontroll

av om intagen använder dopningsmedel. Den andra rör frågan om

kriminalvårdsanstalt skall få omhänderta samt förstöra eller försälja intagna tillhöriga knivar och andra föremål som kan användas som brottsverktyg. Den tredje avser frågan om intagen av säkerhetsskäl skall få beläggas med fängsel under transport inom anstalt.

15.2 Dopningsmedel

15.2.1 Framställning från Föreningen och Assis-

Styresmän

tenter m.fl. vid Kriminalvârdsanstalterna

Föreningen Styresmän och Assistenter m.fl. vid Kriminalvårdsanstalterna har i skrivelse den 9 februari 1993 till Justitiedepartementet hemställt om lagändring, som syftar till att möjliggöra testning avg intagna för att fastställa eventuell förekomst av anabola steroider. I skrivelsen anfördes bl.a följande.

Vi vill uttrycka inför utvecklingen mot ett allt frekventare bruk oro dessa preparat främst bland intagna som sysslar med kropps- YSBC-

Pâ kort sikt förorsakar intag av anabola steroider aggressions-

brott redan efter troligtvis relativt kort brukningstid. Dessa utbrott är oftast svåra att hantera och drabbar både personal och medintagna. Det är också känt, om vetenskapligt bevisat, att grova våldsbrott förövats personer som använt pre araten. Missav brukarna drabbas av personlighetsförändringar oc kan reagera inadekvat i en problemsituation. Det är snarare regel att de överreagerar.

Förutom attitydpåverkan genom information om preparaten och

dess skadeverkningar behövs ytterligare insatser för att motverka missbruket. . Skrivelsen har överlämnats till oss.

15.2.2 Gällande bestämmelser

Den 1 juli 1992 trädde lagen 1991:1969 om förbud mot vissa dopningsmedel i kraft. Enligt dess 1 § gäller lagen syntetiska anabola steroider, testeron och dess derivat, tillväxthormon, kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse testeron och dess derivat eller av av tillväxthormon. I 2 § föreskrivs att de i l § angivna medlen inte får annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål införas till landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning eller innehas. Den uppsåtligen olovligen överlåter, som framställer, förvärvar i överlåtelsesyfte, bjuder ut till försäljning eller innehar dopningsmedel gör sig enligt 3 § skyldig till dopningsbrott. Bruk av dopningsmedel har däremot varken förbjudits eller kriminaliserats. Medel som varit föremål för brott enligt nämnda lag eller värdet därav samt vinning av sådant brott skall enligt 5 § förklaras förverkat, om det inte är uppenbar oskäligt. Intagen får enligt 24 § KvaL i den utsträckning det kan ske utan olägenhet inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat kan bereda honom som sysselsättning under fritid. I övrigt får intagen inneha och pengar skaffa sig eller motta varor eller annat enligt särskilda bestämmelser. Om det är påkallat för att hindra att otillåtna införes i anstalt, får varor det, enligt nämnda bestämmelse, föreskrivas att de intagna inte utan särskilt medgivande får motta försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling. . Ytterligare bestämmelser rörande de intagnas tillhörigheter och pengar finns i 64-72 §§ anstaltsföreskrifterna KVVFS 1990:10. I 66 § föreskrivs dels att intagen inte får inneha läkemedel eller andra medicinska preparat, dels att läkemedel eller andra medicinska preparat som intagen medför till anstalten skall omhändertas. Anstaltens läkare skall besluta om hur det omhändertagna skall förvaras. Enligt 67 § skall otillåten egendom. som påträffas hos intagen eller inom anstaltsområdet omhändertas. Tillhör egendomen intagen, skall den förvaras av kriminalvården. I annat fall skall den överlämnas till polismyndighet.

Efter en ändring i 52 d § KvaL, trädde i kraft den l juli 1993

som 1993:210 föreskrivs att intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-,

urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte påverkad av

beroendeframkallande medel.

v

15.2.3 Användning och effekter av dopningsmedel

Användningen dopningsmedel i syfte att förbättra olika idrottspres-

av angelägenhet rörde i huvudsak tationer ansågs tidigare vara en som

organiserade idrotten. Dopning har emellertid blivit allt enbart den

och har kommit utnyttjas inte bara inom elitidrotten, vanligare att

vidare betydelse. Numera förekommer dopning varför frågan fått en

även bland motionärer och s.k. kroppsbyggare.

förbud dopningsmedel anförde I förarbetena till lagen om mot

199091:199 16 bl.a. följande om

departementschefen prop. s.

effekterna vissa dopningsmedel.

av

Läkemedel innehåller anabola steroider tillförs i dopningssyfte

som kvantiteter och under långa tidsperioder. Det är delvis oftast i stora den mänskliga

organismen

oklart hur sådan användning påverkar en Läkemedlen är inte alls prövade un er dessa på lång sikt. verkningssätt

äggvitenly-

förutsättningar. De anabola steroidernas - - tyder dock de ett allvarligt sätt kan rub a bildande att funktion och anledning att befara skadeverkkroppens normala ger störningar i hormonbalansen och fettomsättningen, ningar i form av innebär förhöjd risk för åderförkalkning och kranskärlsvilket bl.a. Ungdomar ännu inte slutat växa kan stanna i växten sjukdomar. som anabola steroider. Liksom naturligt testeron kan anabola om de ges bestående virilisering hos kvinnor samt sterilitet

steroider leda till en

Aven andra skador, bl.a. vissa sällsynta former av cancer, hos män. samband med användningen anabola steroider. misstänks ha av

påverkan har också bl.a. ökad aggressivitet.

Psykisk

rapporterats, örenade med okontrollerad an-

Det är alltså klara faror en anabola steroider. Nå ot bärkraftigt skäl för att vändning av alltmer utbrett bruk medel vid sidan av den acceptera ett av essa inte finnas. Vad jag sagt gäller medicinska användningen synes nu har ett medicinskt användningsområde även naturli t testeron, som

så kan utnyttjas dopningsmedel och då er samma

men som oc som skadeverkningar de syntetiskt framställ a anabola typer av som

steroiderna. har också uppförts å lOC:s lista. Sådant Tillväxthonnon numera tidigare varit cket d rt svåråtkomligt, har hormon, som m oc börjat kunna ramstäl i större kvantiteter. Det genom ny teknik as medlet får större betydelse som dopningskan därför befaras att nu medel. Läkemedel med tillväxthormon, som används mot dvärgväxt,

felaktigt allvarliga bestående skadeverkkan om det konsumeras ge bör även tillväxthormon hänföras under ningar. Enligt min mening

de skärpta regler som måste övervägas. medel är avsedda att på ett onaturligt Det finns också vissa som produktion främst testeron. Detta medför sätt öka kroppens egna av okontrollerad användning av själva hormonet. samma faror som en

därför skäl att i förevarande lagstiftningssammanhang

Det finns likställa sådanazmedel med resp. hormonpreparat.

bruket dopningsmedel anförde departementschefen

Beträffande av

prop. 199091:199 22 bl.a. följande. s.

På narkotikaområdet är det bruket kriminaliserat. egna Det har från

vissa håll gjorts gällande att även själva konsumtionen dopnin

av smedel bör falla inom det krimmaliserade området. En så an

kriminaliserinå

uttryck för att samhället tar avstånd från varje befattning olika medlen. Ett sådant me e avståndstagande skulle kunna vara påkallat inte minst för motverka att att ungdomar dras in i konsumtionen dessa medel av som kan få konsekvenser för den unges utveckling. Jag har förståelse för sådana synpunkter. De anabola steroiderna och andra här aktuella medel kan emellertid inte

bedömas medföra lika allvarliga

skadeverkningar som narkotika,

eftersom dopningsmedlen inte beroendeframkallande. anses Avgränsningen av det straffbara området bör därför ske med utgångspunkt i den inom svensk Straffrätt vägledande principen att inte

straffbelägga handling riktar sig den som mot egna personen.

15.2.4 Frågans tidigare behandling

Kriminalvårdsstyrelsen tog ett remissyttrande över promemorian

Ds

1992:19 Åtgärder mot bruk narkotika ringa

av samt narkotikabrott

upp frågan om intagen skulle skyldig vara att lämna urinprov för

kontroll av bruk och förekomst dopningsmedel. Styrelsen av erinrade då om det ökande problemet med bruk av anabola androgena steroider

i anstalt. Det enligt Kriminalvårdsstyrelsen

var känt att bruket av sådana preparat kunde fysiska skador ge och mentala störningar som

äventyrade de intagnas hälsa samtidigt säkerheten som och behand-

lingsarbetet försvårades. Det var enligt styrelsens bedömning oklart om

anabola androgena steroider kunde klassas beroendeframkallande som medel. I den psykiatriska litteraturen fanns rapporter som pekade

att beroendeutveckling var möjlig vid användning anabola

av an-

drogena steroider. Kriminalvårdsstyrelsen ansåg frågan

att om dessa

medel och andra preparat inte narkotikaklassade som var kunde

inordnas under begreppet beroendeframkallande medel borde prövas

och tydliggöras i lagens förarbeten. Enligt då kommande lagstiftning

skulle innehav och överlåtelse inte konsumtion men av anabola

androgena steroider kriminaliseras. Kriminalvårdsstyrelsen

föreslog att

det skulle införas regler som föreskrev skyldighet för intagen lämna att urinprov för kontroll bruk och förekomst av av sådana preparat. Denna

möjlighet borde enligt styrelsen införas oberoende av om dessa

preparat kunde klassas som beroendeframkallande medel eller inte.

I förarbetena till nuvarande lydelse av 52 d § KvaL anförde departe-

mentschefen prop. 1992932142 21 och 28 blodprover s. att kunde

komma till användning vid olika droger. sorters Bestämmelsen hade

därför i förslaget omformulerats så att provtagning kunde avse varje

form av beroendeframkallande medel och någon specificering av

medlet skulle inte längre ske ilagtexten. Frågan om urinprov för

kontroll av bruk anabola steroider behandlades av inte i förarbetena.

15.2.5 överväganden och förslag 30 § lagförslaget

Dopningsmedel får, som tidigare nämnts, inte införas till landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning eller innehas. Överträdelse förbudet är kriminaliserat, av Däremot har konsumtion dopningsmedel varken förbjudits eller av kriminaliserats. Det finns uppgifter tyder att användning av som dopningsmedel kan såväl fysiska skador som psykisk påverkan, ge bl.a. ökad aggressivitet. Mot bakgrund av det anförda föreligger enligt vår mening starka skäl för att motverka befattning med dopningsmedel

i anstalterna. Anstaltspersonal får enligt gällande ordning genomsöka anstalten, varvid bl.a. de intagnas bostadsrum får kontrolleras i syfte att finna eventuella dopningsmedel. Bestämmelsen provtagning i 52 § d om KvaL enbart beroendeframkallande medel. Mot bakgrund av vad avser anförts i förarbetena till lagen om dopningsmedel kan fonnulesom ringen beroendeframkallande medel för närvarande inte anses omfatta sådana dopningsmedel avses i denna lag. Intagen är som således inte skyldig att lämna urinprov för kontroll av att han inte använder dopningsmedel. Enligt vad vi har inhämtat vid våra studiebesök i olika kriminalvârdsanstalter förekommer det behov av ytterligare åtgärder för att komma till rätta med förekomsten av dopningsmedel

i anstalterna. Genom urinprov är det möjligt att fastställa om en person använder dopningsmedel. Enligt vad vi inhämtat utförs urinprov av ifrågavarande slag i Sverige till kostnad cirka 700 krprov. Svarstiden en av uppgår för närvarande till mellan fem och tio dagar. Om de intagna åläggs skyldighet att anmaning avge urinprov för kontroll av om de använder dopningsmedel, kommer anstaltspersonalen därigenom att få instrument, kan när det föreligger skäl för att vidta mer ett som ange intensiva åtgärder mot förekomsten av dopningsmedel. Den omständigheten att bruket dopningsmedel inte är kriminaliseav utgör inte något skäl mot ordning med urinprov. Som jämförelse rat en kan nämnas bruk narkotika tidigare var straffritt men att eget av kriminaliserades lagändring som trädde i kraft den 1 juli genom en 1988. Redan före år 1988 emellertid intagen, oaktat att eget bruk var narkotika då inte kriminaliserat, skyldig att anmaning lämna av var urinprov för kontroll han påverkad av narkotika. av om var Mot bakgrund det anförda bör tilläggas i bestämmelsen om av urinprov får användas även för kontroll av att den m.m. att prov intagne inte använder sådant dopningsmedel som anges i 1 § lagen om

förbud vissa dopningsmedel. Möjligheten till den föreslagna

mot utökade användningen provtagning bör kombineras med förbud för av i anstalt eller under medgiven utevistelse använda dopningsintagen att

medel. Det bör emellertid ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om något förbud därom skall införas i detaljföreskrifterna.

15.3 Omhändertagande av knivar och inbrotts-

verktyg m.m.

Bestämmelser om omhändertagande berusningsmedel och föremål av som är särskilt ägnade att användas för befattning med narkotika finns i 63 § KvaL. Enligt paragrafens första stycke får alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel omhändertas, de påträffas hos om en intagen, om en intagen får dem sig tillsända, de medförs om av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt eller de om annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem. Kriminalvårdsanstalten skall enligt andra stycket nämnda paragraf låta förstöra eller försälja den Omhändertagna egendomen. I tredje stycket föreskrivs att första och andra styckena skall tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl kan användas för insprutning som i människokroppen eller i fråga andra föremål är särskilt om som ägnade att användas för missbruk eller befattning med av annan narkotika. Pengar från försäljning av omhändertagen egendom tillfaller staten. Påträffas hos en intagen pengar, som han inte får inneha, skall de omhändertas och göras räntebärande för hans räkning. Enligt 158 § anstaltsföreskrifterna KVVFS 1990: 10 skall minst två tjänstemän närvara och protokoll föras när egendom i 63 § som anges KvaL skall förstöras.

15.3.1 Framställning från Polismyndigheten i Malmö och Kriminalvårdens regionmyndighet i Malmö

Polismyndigheten i Malmö och Kriminalvårdens regionmyndighet i Malmö har i en framställning den 26 juni 1991 till Justitiedepartementet föreslagit att 63 § KvaL skall ändras på så sätt att den omfattar även sådana föremål som avses i lagen 1988:254 förbud om beträffande knivar och andra farliga föremål och i 36 kap. 3 § BrB. I framställningen anfördes bl.a. följande.

Det är vanligt att knivar, inbrottsverkty och liknande föremål som

tillhör intagna i kriminalvårdsanstalter ämnas

ut till vederbörande i samband med frigivning. Sådana föremål kan i de flesta fall förklaras förverkade jämlikt lagen 1988:254 förbud beträffande om knivar och andra föremål eller brottsbalkens 36 kap. 2-3 §§.

Det förekommer farliga lertid ganska ofta

eme att förverkandefrågan inte varit aktuell i brottmålet. När den dömde inställer sig för senare

straffverkställighet kan han medföra föremål som då förvaras för räknin under verkställighetstiden. När han friges skall den intagnes föremålen enligt gä lande lag återlämnas till honom. tillfredsställande och dessutom stötande för den Det är inte rättskänslan har dömts till frihetsstraff för allmänna att personer som eller inbrott i vissa fall förses med knivar respektive invåldsbrott brottsverktyg när de lämnar anstalten. Myndigheterna föreslår därför att 63 § lagen 1974:203 om anstalt ändras på så sätt att den även omfattar föremål kriminalvård i i lagen förbud beträffande knivar och andra farliga som avses om föremål eller i 36 kap. 3 § brottsbalken.

föreslogs följande lydelse 63 § tredje stycket I framställningen av

KvaL.

Bestämmelserna i första och andra styckena tilläm as även i fråga eller kanyl kan användas insprutning i om injektionsspruta som

eller ifråga andra föremål som är särskilt

människokroppen om för missbruk eller befattning med ägnade att användas av annan sådana föremå i lagen 119881254 om narkotika samt som avses knivar och andra farliga föremål eller i 36 förbud beträffande kap.3 § brottsbalken.

har efter remissbehandling överlämnats till oss. Framställningen

15.3 .2 Remissbehandlingen

remissbehandlingen blandat mottagande. Förslaget fick under ett Kriminalvårdsstyrelsen, Kammarrätten i Jönköping och Sveriges

tillstyrkte framställningen medan Riksåklagaren Advokatsamfund delvis. Hovrätten över Skåne och Blekinge, JO, JK tillstyrkte förslaget avstyrkte eller ställde sig tveksamma till och Rikspolisstyrelsen

förslaget. Kriminalvárdsstyrelsen tillstyrkte 63 § KvaL ändrades på så sätt att fick möjlighet att förverka knivar och att kriminalvårdsanstalterna föremål brottsverktyg föreslog en annan lydelse andra farliga samt men Styrelsen anförde att frånsett vissa lokala variationer av bestämmelsen. vanligt intagna medförde såväl knivar och det totalt sett mycket att var olika bro.ttsverktyg till anstalterna. andra farliga föremål som typer av anstalter hade uttryckt stor olust över att behöva Nästan samtliga ifrågavarande föremål. Enligt styrelsen hade förvara och lämna ut funnit det inom anstaltsorganisationen

flertalet regionmyndigheter att

önskemål rättslig reglering för att lösa dessa fanns starka om en Regionrnyndigheterna hade eftertryckligt uttryckt missförhållanden. bestämmelser anstalterna rätt att förverka sådana behov av som gav

föremål.

Justitiekanslern, ställde sig tveksam till den som föreslagna lagtekniska lösningen, ansåg att problemet borde lösas inom ramen för gällande principer beträffande förverkande egendom. av Beträffande föremål, som kunde förverkas enligt bestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB och lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, innebar förslaget att beslutanderätten ifråga förstörande om och försäljning i den speciella situation förslaget avsåg överfördes från tingsrätt eller åklagare till styresmannen. I den mån förslaget avsåg föremål som inte kunde förverkas enligt angivna bestämmelser, innebar det, enligt justitiekanslern, dessutom det infördes att en ny och utvidgad rätt för staten att utan ersättning ifrån den enskilde ta dennes egendom. Justitieombudsmannen, ställde sig avvisande till förslaget, som ansåg gällande bestämmelser tillräckliga möjligheter ge att förverka de föremål aktuella i förevarande som var sammanhang. Kammarrätten i Jönköping tillstyrkte föreslagen ändring och anförde att rättssäkerheten tryggades att den intagne enligt 59 § genom KvaL

hade möjlighet till domstolsprövning beslut

av angående omhändertagande kniv av m.m. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som avstyrkte förslaget, ansåg

att det från rättssäkerhetssynpunkt olämpligt

var att utvidga 63 § KvaL till att avse föremål omfattades som av stadgandena i 36 kap. 3 § BrB och lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.

Riksåklagaren tillstyrkte framställningen

om ett tillägg till 63 § KvaL såvitt avsåg knivar och andra farliga föremål enligt den s.k.

knivlagen. Beträffande framställningen

i övrigt, som avsåg de många skilda typer av föremål föll in under bestämmelsen som i 36 kap. 3 § BrB, ansåg riksáklagaren förslaget inte utan vidare kunna läggas till

grund för lagstiftning. Enligt riksáklagaren

borde frågan om ut-

formningen av de lagtekniska förutsättningarna

för omhändertagande av föremål enligt 36 kap. 3 § BrB och olika gränsdragningsfrågor som hörde samman med sådan reglering först belysas en och närmare övervagas. Rikspolisstyrelsen ställde sig tveksam till förslaget, eftersom det

redan i gällande lagstiftning fanns ett flertal möjligheter

att beslagta och förverka den typ egendom avsågs

av som i framställningen.

Styrelsen ansåg att den föreslagna ordningen om genomfördes, borde den kompletteras med bestämmelse BrB:s en om att och knivlagens

regler om förverkande av brottsverktyg och farliga föremål

inte skulle tillämpas i här avsedda fall.

Sveriges Advokatsamfund tillstyrkte framställningen

i dess helhet.

15 3 Gällande bestämmelser .

Bestämmelser om förverkande finns i 36 kap. BrB. I 1 § stadgas att utbyte brott enligt BrB skall förklaras förverkat, om det inte är av uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses t.ex. muta eller vederlag för brott. Enligt 2 § får egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt BrB, eller frambragts genom sådant brott, förverkas, som det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl om föreligger för sådan rättsverkan. Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt BrB eller med vilken annars tagits befattning utgör sådant brott. I 3 § finns regler om förverkande som i vissa fall brottsverktyg m.m. Paragrafens tillämpning är till av skillnad från föregående paragrafer inte begränsad till brott enligt BrB. I paragrafen stadgas att förverkande får beslutas även i annat fall än som avses i 2 § i fråga om föremål på grund sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna som av i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, 2. är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa som som vapen och har påträffats under omständigheter som gav anledning befara som att de skulle komma till sådan användning, är ägnade att användas hjälpmedel vid brott som innefattar som som skada på egendom och har påträffats under omständigheter som som anledning att befara att de skulle komma till sådan användning. gav Förverkande kan även beslutas enligt lagen 1988:254 om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål knivlagen. I 1 § nämnda lag föreskrivs att knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa inte som som vapen får innehas på allmän plats eller inom vissa skolområden. Från förbudet undantas emellertid föremål som ingår i utrustningen för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse om befogat. Vidare får stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft springstiletter eller springknivar inte innehas personer under 21 år. Enligt 2 § av får knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa samt som vapen springstiletter eller springknivar inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhâllas. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall, enligt 4 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vid ringa fall döms inte till ansvar. I 5 § föreskrivs att knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller saluhållits i strid mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Bestämmelser om förfarandet vid förverkande finns i lagen 1986: 1009 om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Denna

lag gäller, om inte annat följer särskilda bestämmelser i lag eller av annan författning. Den inledande paragrafen i lagen föreskriver att lagen är tillämplig vid prövning fråga förverkande egendom av om av till det allmänna eller om annan särskild rättsverkan brott, tär av frågan inte rör någon är tilltalad för brott. Lagen gäller således som inte enbart om talan riktas mot någon okänd utan även i fall då det finns en känd ägare åtal inte väcks mot denna. Av 2 § följer men att fråga om förverkande enligt lagen prövas tingsrätt efter särskild av talan. För sådan talan gäller i tillämpliga delar RB:s regler åtal för om brott för vilket inte kan följa svårare straff än böter. I 4 § stadgas att åklagare får pröva frågan om förverkande, om värdet beslagtagen av

egendom uppskattas till mindre än en tiondel av det basbelopp enligt

lagen 1962:381 om allmän försäkring gällde då beslutet som verkställdes. Ett beslut om förverkande skall meddelas skriftligen. Den från vilken beslaget har skett får hos åklagaren anmäla missnöje inom en månad från det han fick del av beslutet.

15.3.4 överväganden och förslag

Enligt förslaget från polismyndigheten i Malmö och Kriminalvårdens Regionmyndighet i Malmö skall kriminalvårdsanstalt få omhänderta och därefter förstöra eller försälja föremål omfattas stadsom av gandena i 36 kap. 3 § BrB och knivlagen. Detta måste anses vara jämställt med att förverka sådana föremål. En sådan konñskatorisk åtgärd bör enligt vår mening vidtas endast den grundas på om en prövning som svarar mot tillräckliga rättssäkerhetsskrav. Beslut om förverkande enligt 36 kap. 3 § BrB fattas allmän av domstol eller åklagare, varvid prövning sker huruvida de i nämnda lagrum angivna förutsättningarna är uppfyllda. Det kan därvid

uppkomma svåra bedömningar, varför det från rättssäkerhetssynpunkt måste anses olämpligt att överlåta prövningen till kriminalvårdsan-

en stalt. Enligt vår mening bör kriminalvárdsanstalt därför inte besluta om omhändertagande föremål omfattas 36 kap. 3 § BrB. av som av Knivar, andra stick- och skärvapen samt andra föremål är som ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa får enligt som vapen knivlagen inte innehas på allmän plats eller inom vissa skolornråden. Detta gäller emellertid inte om föremålet enligt särskilda instruktioner ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller innehavet om annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och Övriga omständigheter är befogat. Knivar och andra föremål innehafts i som strid mot knivlagen får förverkas. Enligt framställningen bör sådana föremål i knivlagen få som avses omhändertas och förstöras eller försäljas enligt 63 § KvaL. I fram-

inte om dessa åtgärder skall vidtas i samtliga fall när ställningen anges anstalt eller så skall ske endast då

föremålen påträffats inom en om

har ägt Om brott mot knivlagen skall vara en brott mot knivlagen rum. enligt 63 § KvaL måste prövning ske bl.a. förutsättning för åtgärder innehafts på allmän plats eller inom sådant huruvida föremålet omfattas knivlagen. Oavsett om brott mot skolområde som av förutsättning för omhändertagande enligt 63 § knivlagen skall vara en vid prövningen i det enskilda fallet fastställas om KvaL, måste det § angivna undantagen från förbudet enligt knivlagen något av de i l rättssäkerhetsskäl bör sådan prövning inte göras av föreligger. Av en kriminalvârdsanstalt bör ankomma på domstol eller åklagare. utan kan enligt gällande ordning hos polis eller Anstaltspersonalen beslag och förverkande och andra åklagare väcka frågan om av vapen anstalten eller medförts dit. På

brottsverktyg som påträffas inom som

föremålen inte behöver överlämnas till den så sätt kan man uppnå att Kriminalvården bör skyldig att företa intagne vid frigivning. vara

anledning anta att egendomen kan

sådana åtgärder, om det finns att bestämmelserna i knivlagen eller 36 kap. 3 § BrB. förverkas jämlikt skyldighet bör intas i de föreskrifter som Bestämmelser om sådan Kriminalvârdsstyrelsen. Mot bakgrund av det anförda bör meddelas av för 63 § KvaL inte utvidgas.

tillämpningsområdet

fängsel inom anstalt

15.4 Användning av

användande fängsel finns i 23 och 42 §§ KvaL. Bestämmelser om av

eller är han så påverkad alkoholhaltiga

Uppträder intagen våldsamt av

berusningsmedel han kan befaras störa ord-

drycker eller annat att tillfälligt hållas avskild från andra intagna. ningen i anstalten,- får han medel otillräckliga för att betvinga våldsamt upp- Visar sig andra han enligt 23 § andra stycket KvaL hållas trädande av en intagen, får fängsel, det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn belagd med om säkerhet till liv eller hälsa. Enligt 42 § till hans egen eller annans det är nödvändigt säkerhetsskäl, andra stycket KvaL får intagen, om av under vistelse anstalt beläggas med vid transport eller annars utom

fängsel.

15.4.1 Framställning från Kriminalvârdsstyrelsen

i framställning den 27 november 1992 Kriminalvârdsstyrelsen har en hemställt att 42 § KvaL ändras på så sätt att till Justitiedepartementet intagen inom anstalten blir tillåtet att av

det även vid transport av

använda fängsel. I framställningen anfördes följande. säkerhetsskäl

Enligt 23 § andra stycket lagen 1974:203 kriminalvård om i anstalt

KvaL får en intagen som uppträder våldsamt eller

som är påverkad av droger beläggas med fängsel under vissa

förutsättningar. Vidare

får en intagen enligt 42 § KvaL beläggas med fängsel, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, vid eller transport annars under vistelse utom anstalten.

Erfarenheterna visar att det i undantagsfall kan finnas ett behov att av säkerhetsskäl belägga inta en en med fän sel vid en trans ort inom anstalten, t.ex. för transport rån en säker etsavdelning til en läkarmottagning inom anstalten. Det synes som om detta inte är reglerat i KvaL.

Kriminalvårdsstyrelsen hemställer därför 42 § KvaL ändras

att på så sätt att det även vid transport inom anstalten blir tillåtet att av säkerhetsskäl använda fängsel.

Framställningen har överlämnats till oss.

15.4.2 Gällande bestämmelser

Intagen kan beläggas med fängsel dels för betvinga att våldsamt upp-

trädande hos honom, vilket regleras i 23 § andra stycket KvaL, dels

om det vid transport eller under vistelse annars utom anstalt är

nödvändigt av säkerhetsskäl, vilket regleras i 42 § andra stycket KvaL.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 43 § andra stycket fick intagen

under transport beläggas med fängelse det nödvändigt om var av säkerhetsskäl. I ett ärende hos justitieombudsmannen uppstod fråga om den

tid en intagen vistades i ett väntrum på sjukhus ett kunde anses

omfattas av uttrycket vid transport. För att sådana tolkningsproblem

inte skulle uppstå infördes lagändring år 1982 genom en ett tillägg om

att så fick ske även vid annan vistelse utom anstalt.

Ytterligare bestämmelser användande om av fängsel finns i 41-43 §§

föreskrifter transportverksamhet KVVFS om 1986:8, som

meddelats av Kriminalvårdsstyrelsen. Enligt dessa gäller följande.

Styresmannen skall på förpassningsedel

ange om transporterad skall förpassas fängslad eller ofängslad. Även om det har angivits att trans-

porterad skall vara ofängslad, äger transportledaren besluta fängsel, om om anledning därtill uppstår. Intagen ställs inför domstol som får inte hållas fängslad i rättssalen, såvida inte rätten förordnar därom.

Föreligger rymningsrisk i samband med

förhandling inför domstol,

övervakningsnämnd eller central nämnd skall styresmannen i god tid

samråda med rättens ordförande och åklagare om erforderliga

säkerhetsåtgärder.

15.4.3 Internationella regler

I artikel 39 europeiska fängelsereglerna föreskrivs bl.a. följande. Användning kedjor och järn skall förbjudas. Handfängsel, tvångströjor av och andra kroppsfängsel skall inte få användas som bestraffning. Kroppsfängsel skall få användas, det är nödvändigt på grund av om risk för rymning eller vid förflyttning. Fängslet måste dock tas bort när den intagne uppträder inför domstol eller administrativ myndighet, denna inte beslutar annat. Vidare kan det få användas av medicinom ska skäl ordination av tjänsteläkare och under dennes tillsyn. Kroppsfängsel kan på beslut anstaltschefen också få användas, om av andra åtgärder inte är tillräckliga för att skydda den intagne från att skada sig själv eller annan eller för att förebygga allvarlig skada på egendom. Vidare föreskrivs i de europeiska fängelsereglema att för fängsel är tillåtna enligt artikel 39 skall typ och användningssätt besom stämmas i lag eller annan författning. Sådana fängsel får inte användas under längre tid än som är absolut nödvändigt. I artikel 33 FN:s resolution om standard minimiregler för behandling interner finns regler av motsvarande innebörd. av

15.4.4 överväganden och förslag 60 § lagförslaget

Användning fängsel utgör ingripande åtgärd, som därför får av en tillgripas endast när starka skäl talar för det. Anses den dömde rymningsbenägen skall detta beaktas vid anstaltsplaceringen. Det bör därför normalt sett inte finnas behov att av säkerhetsskäl belägga någon med fängsel, medan han befinner sig inom en anstalt. I sällsynta fall kan dock intagen vara så starkt rymningsbenägen att särskilda en

åtgärder måste vidtas. Om t.ex. en intagen som är placerad i enskildhet

enligt 20 § KvaL eller på specialavdelning enligt 20 a § KvaL skall förflyttas till läkarmottagning eller annan avdelning inom anstalten, en kan någon gång säkerhetsaspektema göra sig så starkt gällande att

fängsel bör tillåtas. Dock måste användningen av fängsel vara mer

restriktiv när intagen vistas inom en anstalt än när han vistas en utanför, eftersom anstaltens utformning i sig är ägnad att tillgodose säkerhetsaspekterna. . Mot bakgrund det anförda föreslår vi en bestämmelse med av ovan innebörd det är oundgängligen nödvändigt säkerhetsskäl fâr att om av intagen beläggas med fängsel vid förflyttning inom anstalt. Enbart den omständigheten intagen är placerad i specialavdelning kan inte att en utgör ett tillräckligt skäl för att använda fängsel vid en föranses flyttning inom anstalten. Det måste i det enskilda fallet göras en

bedömning att förutsättningarna för användande fängsel är av uppfyllda.

16 Specialmotivering

16.1 Lagen 1994:000 om verkställighet av

fängelsestraff Fängelselagen

KvaL uppdelat i tre huvudavsnitt, nämligen Lagförslaget är liksom verkställighetens innehåll och beslut m.m. inledande bestämmelser, har ändring förts över från KvaL Ett flertal av bestämmelserna utan fall har dock skett viss språklig och redaktiotill lagförslaget. I några

särskilt påpekas i anslutning till varje

nell bearbetning, vilket inte sakliga ändringar föreslås, anges detta.

paragraf i det följande. Då

INLEDANDE BESTÄMMELSER

1§

Denna lag verkställighet av fängelsestraff.

avser den dömts till fängelse gäller Vad föreskrivs i lagen om som som

ålagts fängelse förvandlingsstraff för böter.

även den som som

KvaL. Som närmare framgår av den Paragrafen motsvarar 1 §

huvuduppgiften för kriminalvårallmänna motiveringen avsnitt 4 är

det utmätta straffet. Vård- och behandlingsinsatser den att verkställa därför i andra hand. Mot den bakunder verkställigheten kommer föreslagna lagen Lagen verkställighet av grunden benämns den om

Förevarande paragraf har utformats i

fängelsestraff Fängelselagen.

Paragrafens innehåll i övrigt är oförändrat. enlighet härmed.

2§

och har inseende över verkställigheten Kriminalvârdsstyrelsen leder

av fängelsestraf

Paragrafen motsvarar 2 § KvaL.

3§

Kriminalvårdsanstalt eller avdelning av anstalt är öp en eller sluten. För placering sådana intagna av som avses i § kan sluten

avdelning inrättas säkerhetsavdelning

som med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

Re eringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, föror nar vilka anstalter som är Öppna eller slutna och vilka slutna

avdelningar som är säkerhetsavdelningar.

Vad i denna lag sägs öppen eller sluten om anstalt gäller även öppen eller sluten avdelning av anstalt.

Enligt 3 § KvaL är kriminalvårdsanstalt riksanstalt eller lokalanstalt

och dessa anstalter kan vara öppna och slutna. I lagförslaget har an-

staltsindelningen förenklats på så sätt

att det bara finns två typer av anstalter, nämligen öppna och slutna. Dessa typer av anstalter skiljer

sig från varandra därigenom att de öppna anstalterna inte har några rymningshinder medan de slutna anstalterna har sådana hinder av varierande beskaffenhet. Slutna anstalter finns av olika typer. Vissa

anstalter, t.ex. kva Kumla, uppfyller krav på hög säkerhet. Andra

slutna anstalter har rymningshinder av förhållandevis enkel beskaffen-

het. Som vi återkommer till nedan är tanken att en intagen skall inte placeras i anstalt med högre säkerhet en än som erfordras i det

enskilda fallet; härigenom utnyttjas anstaltsbestândet på ett så kostnadseffektivt sätt möjligt. Det ankommer

som Kriminalvårdsstyrel-

sen att närmare utforma anstalterna efter de behov föreligger. som I övrigt motsvarar paragrafen 3 § KvaL.

4§

Kriminalvården i anstalt skall med beaktande av straffets ändamål och längd samt arten den dömdes brottslighet av och de krav som säkerheten ställer

utformas så att skadliga földer av frihetsbe-

rövandet motverkas. Atgärder är ägnade som att rämja den intagnes anpassning i samhället och förbereder som honom för tillvaron utom anstalten skall från början vidtagas i den

omfattning som ar

med hänsyn till straffets ändamål. Särskild uppmärksamhet möjlig

s ägnas förberedelse frigivningen under den av senare hälften av verkställigheten i anstalt.

Denna paragraf, delvis som motsvarar 4 § KvaL, upptar de grund-

läggande bestämmelserna för utformningen av straffverkställigheten.

Liksom tidigare har kriminalvården

i anstalt två huvuduppgifter: att

verkställa ett frihetsberövande samt att, så långt det är möjligt, anpassa

den intagne till samhället och motverka skadliga följder frihetsbeav

rövandet. Huvuduppgiften är verkställa fängelsestraffet.

att Vård- och behandlingsinsatser liksom andra åtgärder under verkställigheten får

inte utformas så att det reella innehållet i straffet urholkas. I be-

stämmelsen också uttryckligt att verkställigheten skall ske under anges beaktande av straffets ändamål och längd. Ett sådant stadgande finns inte i 4 § KvaL. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen under avsnitt 4.4. där hithörande frågor behandlas utförligt.

5§

Kriminalvården i anstalt skall lanläggas och genomföras i nära

samverkan mellan kriminalvår ens olika organ. l den mån ett förverkli ande kriminalvårdens syfte kräver insatser av andra av skall erforderlig samverkan ske med företrädare samhälle iga organ, för sådant organ. Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör rum samråd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle att yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om inte synnerliga skäl talar däremot.

Paragrafen motsvarar 5 § KvaL.

6§

Vid fördelningen de dömda mellan slutna och öppna anstalter av skall följande iakttagas. undergår fängelse i lägst fyra år skall placeras i sluten Den som anstalt, det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller om kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller armars fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan en verkställigheten i anstalt har avslutats. Beslut om placering i sluten anstalt detta stycke skall meddelas så snart verkställigheten

påbörjats enligt ler så det finns anledning till det. Beslutet

e annars snart skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning. Har beslut enligt andra stycket inte meddelats skall den dömde i öppen anstalt inte särskilda skäl talar mot det. Vid

placeras

om edömningen om särskilda skäl påkallar lacering i sluten anstalt av skall beaktas straffets längd, den ömdes brottslighet samt arten av omständi heter vid verkställighet av straff som den dömde tidigare avtjänat. missbrukar narkotika skall företrädesvis placeras en som i sluten anstalt. Utan att säkerhetsskäl som avses i tredje stycket föreligger får placering i sluten anstalt förekomma om det därigenom kan beredas den dömde arbete, undervisning, utbildning eller särskild behandling inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt eller placeringen är som nödvändig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tillgängliga resurser.

I denna paragraf anvisningar för valet mellan öppen och sluten ges anstalt vid placering dömda. Denna fråga behandlas i den allmänna av motiveringen under avsnitt 4.4.2.

Bestämmelserna i andra stycket motsvarar 7 § tredje och fjärde styckena KvaL. Intagen som avses i detta stycke skall alltid placeras i sluten anstalt. Paragrafens tredje stycke innehåller allmänna regler för valet mellan öppen och sluten anstalt beträffande dömda inte omfattas som av

stadgandet i andra stycket. Öppen anstalt skall väljas inte särskilda

om skäl talar mot det. Vid bedömningen skall beaktas företrädesvis säkerhetsskäl. Utgångspunkten skall vara att det inte finns skäl att anta om att den dömde avviker eller fortsätter att begå brott skall han i princip placeras i öppen anstalt. För sådan ordning talar såväl humanitära en skäl som ekonomiska; anstaltsbeståndet måste utnyttjas så effektivt som möjligt. Av bestämmelsen framgår att vid denna bedömning skall beaktas straffets längd, arten av den dömdes brottslighet och hur eventuella tidigare straffverkställigheter har förlöpt. Straffets längd skall således tillmätas betydelse vid valet av anstaltstyp. Tanken bakom detta är att risken för rymning och fritagning blir större längre strafftiden är. Någon bestämd gräns har inte angivits utan kriminalvården får från fall till fall avgöra om strafftiden utgör hinder mot placering i öppen anstalt. Om inget annat skäl talar för sluten anstalt än strafftiden, torde sådan anstalt böra väljas först om det är fråga mångårigt straff. Även brottslighetens kan tala om ett art för placering i sluten anstalt. Särskilt vid vålds- och sexualbrott, där det finns skäl att anta att den dömde kommer att återfalla i brott, skall ingen annan placering än i sluten anstalt komma i fråga. Brottsoffrets trygghet talar nämligen i dessa fall med betydande styrka mot placering i öppen anstalt. Slutligen skall även beaktas hur tidigare straffverkställigheter har förlöpt. Om dömd har avvikit från öppen en

anstalt vid tidigare fängelsevistelser, bör i deflesta fall initialplace-

ringen ske i sluten anstalt. Har en dömd tidigare tagit befattning med

narkotika i anstalt, bör placering i öppen anstalt normalt inte komma

i fråga även om den dömde för närvarande inte använder narkotika. I detta stycke föreskrivs slutligen att den som missbrukar narkotika skall företrädesvis placeras i sluten anstalt. För aktiva narkotikamissbrukare skall initialplacering i sluten anstalt således vara huvudregel. Om det straff som skall verkställas är kortvarigt, kan det dock undantagsvis finnas skäl att placera den dömde i öppen anstalt. I fjärde stycket regleras de fall då placering kan ske i sluten anstalt utan att säkerhetsskäl som avses i föregående stycke föreligger. Vid många anstalter finns numera värdefulla behandlings- och motivationsprogram för intagna med särskilda behov. En dömd som är i behov av och vill delta i ett sådant program skall enligt denna bestämmelse kunna placeras i sluten anstalt utan hinder att säkerhetsskäl enligt av tredje stycket inte föreligger. Placering kan på motsvarande sätt ske i sluten anstalt, om en intagen beviljats frigång och sluten anstalt en ligger närmast den plats där den aktuella aktiviteten skall äga rum.

Slutligen finns inte något alternativ till sluten anstalt för den som valt

verkställa straffet gemenskap med andra intagna, varför att utan placering i sådan anstalt kan ske enligt denna bestämmelse.

För anstaltsbestândet skall utnyttjas ett effekt sätt måste att kriminalvården ibland placera intagna i anstalter med onödigt hög

säkerhet. I detta stycke förskrivs därför att intagen får, utan att

säkerhetsskäl talar för det, placeras i sluten anstalt. En sådan placering

bör givetvis vara helt kortvarig.

7§

Vid fördelningen de dömda mellan anstalter samma slag skall av av följande iakttagas. Den inte fyllt 21 år skall, inte särskilda skäl föranleder som om placeras i anstalt företrädesvis är avsedd för yngre annat, en som Om inte särskilda skäl föranleder annat skall en kvinna intagna. företrädesvis placeras i anstalt är avsedd för kvinnor. En en som får inte medgivande placeras i en anstalt där kvinna utan eget gemensamhet med manliga intagna förekommer. har behov utbildning eller behandling som anordnas Den som av vid viss anstalt skall, det är lämpligt, placeras i denna. I övrigt om skall, inte straffets längd eller andra omständigheter föranleder om eftersträvas den placering är bäst ägnad att främja en annat, som ändamålsenlig planering av frigivningen.

I denna paragraf regleras fördelningen intagna mellan anstalter av av

samma slag. stycket finns särregler för ungdomar och kvinnor. I den I andra motiveringen behandlar vi frågor angående ungdomar under allmänna

avsnitt 8 och kvinnor under avsnitt 7.

Enligt bestämmelsen skall dömda inte fyllt 21 år placeras i en som företrädesvis är avsedda för intagna. Den angivna anstalt som yngre förhållandena vid intagning i anstalt. Yngre skall åldersgränsen avser alltså inte placeras tillsammans med äldre intagna, som har en om-

kriminell bakgrund. Regleringen förutsätter att det i princip fattande varje kriminalvårdsregion finns öppen och en sluten anstalt inom en har särskild kompetens att ta emot yngre intagna. Som närmare som utvecklats i den allmänna motiveringen bör vid dessa anstalter har särskilt kunnande emot Vidare bör vid byggas upp ett att ta unga.

dessa anstalter finnas lämpliga program för ungdomarna.

vad gäller kvinnor innebär att kvinna skall, om Särregleringen en skäl föranleder företrädesvis placeras i en anstalt inte särskilda annat, avsedd för enbart kvinnor. Vidare får en kvinna inte utan eget som är anstalt där det finns både manliga och medgivande placeras i en Regeln föreskriver alltså att kvinnor i princip aldrig kvinnliga intagna. gemenskap med män. Om kvinnliga intagna placeras skall placeras i anstalt, fär gemenskap mellan män och kvinnor bara i en blandad

förekomma när det finns personal närvarande. Detta måste beaktas när verksamheten vid de blandade kriminalvårdsanstalterna byggs upp. Manliga och kvinnliga intagna måste ha likvärdiga villkor i anstalterna. Och vid anstalter med kvinnor måste finnas meningsfylld verksamhet för dessa. Som nyss nämnts får en kvinna aldrig placeras i blandad en anstalt utan eget medgivande. Om kvinna vägrar lämna sådant en medgivande, måste kriminalvården tillhandahålla plats i anstalt en en eller avdelning där all gemenskap med män är utesluten. I tredje stycket finns två grundläggande regler för placering och differentiering av de intagna. Den först angivna regeln slår fast att en intagen som har behov utbildning eller behandling anordnas vid av som viss anstalt skall, om det är lämpligt, placeras i denna. Denna placeringsregel har sin grund i strävan att de omfattande och en ambitiösa motivations- och behandlingsprogram finns vid som nu många anstalter skall utnyttjas pá bästa sätt. För denna placeringsatt regel skall kunna tillämpas är det viktigt att frågan dömd har om en behov av viss utbildning eller behandling så tidigt tas upp som möjligt, helst innan straffverkställigheten påbörjats. Erfarenheten visar nämligen att många intagna placerats i viss anstalt ogärna byter som en anstalt under verkställigheten. I bestämmelsen ytterligare grundläggande placeringsprincip anges en enligt vilken det i övrigt skall, inte straffets längd eller andra om omständigheter föranleder annat, eftersträvas den placering är bäst som ägnad att främja en ändamålsenlig planering frigivningen. Medan av de tidigare nämnda reglerna placering till viss del är specialom bestämmelser, gäller förevarande princip alla intagna. För att ändamålsenliga frigivningsförberedelser skall kunna genomföras bör de flesta dömda placeras förhållandevis nära hemorten. Närhetsprincipen, som har ansetts gälla sedan kriminalvårdsreformen, skall således i viss utsträckning tillämpas även i fortsättningen. Ibland kan det dock vara en fördel om en dömd inte placeras alltför nära hemorten. Kamrater och anhöriga kan ha ett ogynnsamt inflytande på den intagne och försvåra kriminalvårdens och andra ansträngningar organs att anpassa den intagne till samhället.

8§

En intagen som placerats i sluten anstalt skall överföras till öppen anstalt när särskilda skäl för placering i sluten anstalt inte längre föreligger. En intagen som placerats i öppen anstalt får överföras till sluten

anstalt om han har avvikit eller omplaceringen är påkallad

annars av hänsyn till säkerheten. Overföring frän öppen till sluten anstalt får härjämte beslutas på skäl som anges i 6 § fjärde stycket.

paragraf, inte har någon motsvarighet i KvaL, regleras

I denna som

omplaceringar av intagna. stycket skall intagen placerats i sluten anstalt Enligt första en som till anstalt särskilda skäl för sluten placering inte överföras öppen om En sådan omplacering kan initieras av såväl den längre föreligger. anstalten. Om intagen placerats i sluten anstalt intagne som en strafftidens längd, kan omplacering ske efter viss tid. En grund av sådan omplacering är att verkställigheten i övrigt har förutsättning för nämnvärda problem. I de fall placering skett i sluten förflutit utan grund brottslighetens art torde ett överförande till öppen anstalt på av böra komma i fråga först i ett mycket sent skede av anstalt i allmänhet Vad slutligen gäller intagna som placerats i sluten verkställigheten. hur tidigare straffverkställigheter har avlöpt, anstalt med beaktande av ske det efter tid skulle visa sig att den

kan en omplacering om en

i aktuella verkställigheten är problemfri. 4 till sluten anstalt. I andra stycket regleras omplacering från öppen

omplacering bör ske den intagne avvikit eller omplacering

Sådan om till säkerheten. Att den avviker från påkallad av hänsyn som armars överföras till sluten torde varatämligen självklart. öppen anstalt skall kan vidare behöva ske t.ex. en intagen uppträtt Sådan omplacering om sätt stört ordningen i anstalten. Det kan här våldsamt eller på annat omplacering också kan ske disciplinära skäl enligt erinras om att av

53 § lagförslaget.

VERKSTÄLLIGHETENS INNEHÅLL

lagförslaget finns de närmare reglerna verkställig- I detta avsnitt av om har paragraferna samlats under skilda

het. För att öka överskådligheten

behandlas förhållanden inom anstalten och undermbriker. Först

kontakter med yttervärlden och olika former av

därefter de intagnas

Avsnittet avslutas med disciplinära påföljder och

vistelser utom anstalt.

vissa övriga frågor.

9§

behandlas med aktning för hans människovärde. En intagen skall bemötasmed förståelse för de särskilda svårigheter som Han skall är förenade med vistelse i anstalt. visa hänsyn anstaltspersonal och medintagna. En intagen skall mot ordningsregler gäller för anstalten

Han skall rätta sig efter de som

anvisningar anstaltspersonalen lämnar honom. och de som

Avsnittet inleds med en grundläggande bestämmelse förhållandena om under verkställigheten. Bestämmelsen, riktar sig till både intagna som och anstaltspersonal, motsvarar 9 § KvaL.

Gemenskap

l0§

En intagen skall under tid då han är skyldig att ha sysselsättning

vistas tillsammans med andra intagna, inte följer om annat av bestämmelserna i denna lag eller sysselsättningens särskilda av beskaffenhet. Vägrar ett större antal de intagna i sluten anstalt av en samtidigt att ha den sysselsättning som har ålagts dem, får dock gemensamheten mellan dem inskränkas i den mån det är ound-

gängligen påkallat med hänsyn till förhållandena i anstalten.

På fritiden får den intagne i den utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra intagna, inte annat följer om av bestämmelserna i denna lag. I sluten anstalt får dock gemensamheten mellan intagna på fritiden inskränkas, det är oundom gängligen påkallat med hänsyn till förhållandena i anstalten. I anslutning till dygnsvilan får de intagna hållas avskilda från varan

Paragrafen motsvarar 17 § KvaL.

Avskildhet och placering på säkerhetsavdelning

ll§

En intagen får på egen begäran ha anvisad sysselsättning i enrum, om lämplig plats kan beredas honom och särskilda skäl inte talar mot det. Medgivande härtill skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst gång i månaden. en Läkare skall undersöka en intagen som har anvisad sysselsättning i enrum, om det behövs med hänsyn till dennes tillstånd. Har den intagne haft sysselsättning i enrum under sammanhängande tid en av en månad, skall en sådan undersökning alltid äga rum.

Paragrafen motsvarar 18 § KvaL.

12§

En intagen får, förutom i fall som avses i 53 § andra stycket 56 § och 61 hållas avskild från andra intagna, det är nödvändigt om med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom,

för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten, för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen

får tillgång till berusningsmedel,

4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen. En intagen har dömts till fängelse i lägst två år och är som placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan lan sättes i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller kan befaras att han är särskilt benägen att annars fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas i så ofta

det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 § KvaL. Hänvisningen till 53 §

andra stycket vistelse i enrum såsom disciplinpåföljd. avser

13§

En intagen hålls avskild från andra intagna enligt 12 § skall få som den lättnad i avskildheten som är möjlig.

Paragrafen motsvarar 21 § KvaL.

14§

Finns det i ett fall som avses i 12 § andra stycket anledning anta att de förhållanden där kommer att bestå en längre tid, får som avses den intagne placeras på en säkerhetsavdelning.

En intagen får också placeras på en säkerhetsavdelnin om det

finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hin ra , honom

från brottslig verksamhet allvarligt slag under vistelsen i anstalt. av Ett beslut placering på en säkerhetsavdelning skall omprövas om så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Paragrafen 20 § KvaL med den ändringen att benämningen motsvarar a specialavdelning bytts mot säkerhetsavdelning.

l5§

Innan beslut meddelas åtgärd enligt 12 eller 14 § och vid omom en prövning sådant beslut skall utredning ske rörande de av ett omständigheter inverkar på frågans avgörande. som .Den hålls avskild på grund att han är farlig för sin egen som av säkerhet till liv eller hälsa skall undersökas av läkare så- snart det kan ske. Annan intagen hålls avskild enligt 12 § och sådan som intagen är placerad på säkerhetsavdelning skall undersökas som en läkare, det behövs med hänsyn till den intagnes tillstånd. Har av om

en intagen hållits avskild under sammanhängande tid en av en månad skall sådan alltid

undersökning

en äga rum. Over vad som förekommit vi utredning enligt första stycket

skall protokoll föras.

Paragrafen motsvarar 22 § KvaL.

Sysselsättning

16§

En intagen skall beredas lämpligt arbete såvitt möjligt främjar

som utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig arbetslivet. 1 Har en intagen behov undervisning, utbildning, arbetsträning av eller någon annan sysselsättning eller medicinskpsykologisk eller av någon annan särskild skall sådan beredas honom

behandlin

under arbetstiden, om det kan ske hänsyn till anstaltstidens längd och me den intagnes förutsättningar.

Paragrafen motsvarar 10 § KvaL.

17§

En intagen är skyldig att utföra det arbete, delta i den undervisning,

utbildning eller arbetsträning eller ha den sysselsättning i övrigt som anvisas honom. Den erhåller ålderspension enli lagen som t 1962:381 om allmän försäkring får dock inte åläggas någon att a sysselsättnin och den erhåller förtidspension eller sjukbidrag

nämnå

som enligt , lag får åläggas att ha sysselsättning bara den art av och omfattning som kan lämplig för honom. anses

Paragrafen motsvarar 12 § KvaL.

18§

En intagen skall erhålla ersättning, enligt normer som meddelas av regeringen eller myndighet regeringen bestämmer för arbete som som han utfört, om detta inte skett för räkning eller

arbetsgivare utom anstalten. Ersättning skal egen utgå även när

en intagen, enligt vad bestämts rörande honom, under arbetstid som deltager i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda studier. Kan

arbete eller verksamhet berättigar till annan som ersättning inte beredas intagen eller är denne helt eller delvis

en oförmögen till

sådan verksamhet, skall ersättning ändå utgå i den mån den intagne inte erhåller ålders- eller förtidspension enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring.

Ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den

arbetsinsats, inte särskilda skäl föranleder annat. För intagnes om verksamhet skall ersättning i regel bestämmas enhetligt. aiman Regeringen eller myndighet, regeringen bestämmer, som föreskrifter beträffande användningen ersättning enligt meddelar av stycket och arbetsinkomst som en intagen uppbär. första av annan

Paragrafen motsvarar 44 § KvaL.

Fritid

19 §

intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning, En bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen som kan få möjligheter tidningar, radio och kan ske bör han att genom television följa vad händer i omvärlden. Hans behov av som förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

bestämmelse har överförts från 14 § första stycket KvaL. I det Denna inledningsvis intagen skall beredas tillfälle till lämplig stycket anges att

fritidssysselsättning att han bör uppmanas att ägna sig egna samt kan bidra till hans utveckling. Detta har utan att någon intressen som har åsyftats första meningen i denna paragraf. ändring i sak ersatts av -

20§

skall beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig En intagen med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd.

Paragrafen motsvarar 13 § första stycket KvaL.

Personliga tillhörigheter

21 §

det kan ske olägenhet får intagen inneha I den utsträckning utan en

personliga tillhörigheter än betalningsmedel samt skaffa sig

andra böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan eller mottaga sysselsättning under fritid. En intagen i sluten anstalt bereda honom inte inneha andra personliga tillhörigheter än sådana som är av får beskaffenhet och har ett mindre ekonomiskt värde. enkel prövning intagens innehav personliga tillhörigheter Vid av en av utrustning skall särskilt beaktas att innehavet inte får eller annan underlätta införsel narkotika i anstalten. av

Genom denna bestämmelse regleras den intagnes rätt att i sitt bostads-

rum inneha andra personliga tillhörigheter än pengar eller andra betalningsmedel. Motsvarande bestämmelser finns i 24 § första stycket

KvaL. Frågan intagens innehav om av andra personliga tillhörigheter

än betalningsmedel behandlas i den allmänna motiveringen under

avsnitt l2.9.2.

I första stycket föreskrivs att intagen får, i den utsträckning det kan

ske utan olägenhet, inneha andra personliga tillhörigheter än betalningsmedel. Beträffande de slutna anstalterna begränsas den intagnes

rätt att inneha personliga tillhörigheter till föremål att avse som är av enkel beskaffenhet och har ett mindre ekonomiskt värde. Syftet med

att föremålet skall vara av enkel beskaffenhet är det inte att skall kunna

användas för att gömma narkotika eller andra otillåtna varor. Normalt kan exempelvis radio- och TV-apparater inte anses vara av enkel beskaffenhet. Har sådan i enskilt fall en apparat ett med tillfredsställande säkerhet plomberats på sådant sätt att det med lätthet går att

avgöra om något otillåtet kan ha placerats i densamma, kan den anses

vara av enkel beskaffenhet. Personliga tillhörigheter med hänsyn som till sin beskaffenhet försvårar visitation den intagnes av bostadsrum

skall däremot normalt inte enkel beskaffenhet. anses vara av av

Avsikten med att begränsa intagens i sluten anstalt innehav av personliga tillhörigheter med avseende på det ekonomiska värdet är att försvåra deras användning betalningsmedel som vid handel med

narkotika. Vad skall utgöra mindre som anses ett värde bör dock inte

anges i lag. Det bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen utfärda att föreskrifter vilken värdenivå kan om som godtagas i förevarande

sammanhang. När det gäller värdering de intagnas av personliga tillhörigheter måste den praktiska av skäl bli summarisk. Riktlinjer bör

utfärdas av Kriminalvårdsstyrelsen för

värdering av mera frekvent

förekommande föremål.

I andra stycket anges att vid prövning vilka personliga tillhörigav heter intagen skall tillåtas inneha skall särskilt beaktas att införsel av narkotika i anstalten inte underlättas genom innehavet. Härmed avses främst att de tillåtna tillhörigheterna inte skall vara ägnade att gömma

narkotika i eller avsedda för hantering vara av sådana.

22§

I sluten anstalt får en intagen inte inneha eller betalpengar annat ningsmedel än det kriminalvården utfärdat. som Om särskilda skäl föreligger härför, får anstaltschefen undanta en intagen från vad som nu sagts. Under vistelse i öppen anstalt får intagen inneha betalen ningsmedel enligt särskilda bestämmelser.

En intagen i sluten anstalt får varken för egen eller annans räkning inom anstalten överlåta egendom till eller förvärva egendom

från intagen. Inte heller får sådan intagen inom anstalten annan en

lånetransaktioner med intagen. Föreligger synnerliga

göra annan skäl för överlåtelse eller lån mellan intagna, får anstaltschefen medge intagen att inom anstalten vidtaga sådan åtgärd. en

Denna bestämmelse, motsvarar 24 § andra stycket första som

meningen KvaL, reglerar bl.a. intagens rätt att inneha pengar eller

andra betalningsmedel i anstalten. Frågan sådant innehav behandlas om i den allmänna motiveringen under avsnitt 12.9.1 första stycket föreskrivs intagen i sluten anstalt inte får inneha l att eller annat betalningsmedel. Avsikten med denna ordning är att pengar försvåra handel med narkotika. Med betalningsmedel avses kontokort, betalkort, checkblanketter, uttagsblanketter, skuldsedlar och dylikt. Förbudet omfattar inte sådant betalningsmedel som utfärdas av kriminalvården. Anstaltschefen äger dock undanta intagen från förbudet innehav betalningsmedel, det föreligger särskilda mot av om skäl. Sådana skäl kan finnas t.ex. för intagen som har frigång. en Bestämmelsen innebär inte någon ändring såvitt gäller förhållandena

i öppen anstalt.

Andra stycket i paragrafen innehåller bestämmelse om förbud

en ny för intagen utföra olika transaktioner inom sluten anstalt. Den att en föreslagna ordningen behandlas i den allmänna motiveringen under l2.9.2 och l2.9.4. Bestämmelsen utgör ordningsregel avsnitt en ren och brott densamma medför inte att intagens rättshandling blir mot ogiltig. Däremot utgör ett brott mot denna ordningsregel sådan disciplinförseelse utgör grundför disciplinär bestraffning enligt som 53 Vid otillåten transaktion mellan två intagna har normalt bägge en kontrahenterna gjort sig skyldiga till disciplinförseelse. Vid överlåtelse egendom kan således såväl överlåtaren förvärvaren ådra sig av som disciplinär bestraffning i anledning av Överlåtelsen. Stadgandet i andra stycket tar sikte enbart sådana transaktioner intagna i anstalt företar medan de vistas i anstalten.

som sluten

Däremot är bestämmelsen inte tillämplig intagens beteende under permission eller vistelse utanför anstalt. Avsikten är främst att annan betalningsmedel inte skall kunna använda de tillhörigheter intagen som han har i anstalten. Förbudet för intagna i sluten anstalt att ingå lånetransaktioner med varandra såväl lån som andra tillhörigheter. Däremot avser av pengar skall bestämmelsen inte tillämpas när det gäller sådana tillfälliga lån av bagatellartad karaktär, ofta förekommer i vardagslivet. rent som

23§

Om en intagen begär att anstalten för hans räkning skall göra en kontotransaktion eller en penningöverföring, skall han visa vad transaktionen eller överföringen Vid överföring ett skäligt avser. av belopp till person mot vilken den intagne är underhållsskyldi behöver han dock inte visa vad överföringen , avser. Anstalten far inte medverka till transaktioner, kan antas ha samband med som befattning med beroendeframkallande medel eller brottslig verksamhet.

Denna paragraf saknar motsvarighet i KvaL. Den ålägger intagen, som vill ha hjälp av anstaltspersonalen för att utföra en kontoâtgärd eller en penningöverföring, att visa vad den tilltänkta åtgärden Liksom avser. hittills skall intagen under anstaltsvistelsen kunna få hjälp av anstaltspersonalen med att utföra kontotransaktioner eller penningöverföringar. Avsikten med den nya bestämmelsen är emellertid att anstaltspersonalen inte skall behöva behjälplig vid transaktioner, vara som kan antas utgöra ett led i handel med narkotika eller på annat som sätt kan antas ha samband med brottsligt förfarande. Denna fråga behandlas i den allmänna motiveringen under avsnitt l2.9.3. Med hänsyn till att intagen enligt 22 § lagförslaget inom sluten anstalt inte får ingå låne- eller överlåtelsetransaktioner med annan intagen, kan det uppstå ett ökat intresse bland de intagna att på annat sätt överföra pengar mellan sig. Mot bl.a. denna bakgrund skall det som huvudregel åligga intagen, som begär att anstaltspersonalen skall göra en kontotransaktion för hans räkning, att visa vad den begärda åtgärden avser. Samma skall gälla om han vill att anstaltspersonalen av hans medel skall göra en utbetalning till annan än honom själv. Det är därvid inte tillräckligt att den intagne anger enbart motpart för transaktionen eller utbetalningen utan han måste även visa vad aktuellt belopp att täcka. Är det fråga sådana skulder eller utgifter avser om som kan styrkas med skriftliga handlingar, skall dessa företes. Vid betalning av räkningar skall dessa således uppvisas för anstaltspersonalen. Om det av uppvisade dokument inte klart framgår vad ifrågavarande belopp avser, skall den intagne på annat sätt visa vad transaktionen avser. Vill eller kan han inte det, skall anstaltspersonalen vägra att utföra begärd åtgärd. Det sistnämnda gäller självfallet det framgår om eller med fog kan antas att den tilltänkta transaktionen har samband med brottsligt förfarande eller hantering av beroendeframkallande medel. Av praktiska skäl skall emellertid den intagne, han inte även om visar vad betalningen avser, genom anstaltspersonalens försorg få göra utbetalningar till person mot vilken han är underhällsskyldig. En förutsättning härför är att det är utrett att underhållsskyldighet föreligger gentemot betalningsmottagaren. För att motverka att denna

1993:976 4i27

SOU

lättnad i den intagnes bevisbörda skall medföra att underhållsberättigade används bulvaner skall dess tillämplighet personer som begränsas till utbetalning ett skäligt belopp. Vid bedömning av vad av i det enskilda fallet kan anses utgöra ett skäligt belopp kan man som utgå från det månadsbelopp normalt kan beräknas åtgå för att som täcka den underhållsberättigades levnadskostnader. Av praktiska skäl måste detta belopp i allmänhet beräknas efter schablon. Det bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att närmare ange sättet för hur ett sådant belopp skall beräknas. De belopp som inom socialtjänsten anses tillräckliga för tillförsäkra enskilda skälig levnadsnivå bör vara. att en

därvid kunna tjäna viss ledning. jKan den intagne visa att det

som dom eller bindande beslut förordnats att han skall utge genom annat underhållsbidrag med visst belopp, skall han utan ytterligare utredning anstaltspersonalens försorg få göra utbetalning till den undergenom

hållsberättigade med sålunda angivet belopp.

24§

Om det är påkallat för hindra att otillåtna införs i anstalt, att varor får det föreskrivas att de intagna inte utan särskilt medgivande får försändelser annat slag än brev eller annan skriftlig mottaga av . handling.

Paragrafen 24 §-andra stycket andra meningen KvaL. motsvarar Bestämmelsen rör intagens rätt till kontakt med yttervärlden, varför det kan ifrågasättas den möjligen inte bör ingä i avsnittet som om behandlar dessa frågor.

Hälso- och sjukvård

25§

behöver hälso- och sjukvård, skall han vårdas enligt Om en intagen de anvisningar läkare. Kan erforderlig undersökning och som ges av behandling inte lämpligen ske inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får intagen föras över till en allmänt sjukhus. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom intagen lider sådan smittsam sjukdom om att en av en enligt smittskyddslagen 1988:1472 utgör en samhälsfarlig som sjukdom, skall anstaltschefen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård för intagen i lagen 1991:1129 om en ges rättspsykiatrisk vård. l Förlossnin intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på av en sjukhus. Om behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen et

överföras dit eller till annan institution där hon kan erhålla lämplig vård. Om anledning föreligger därtill, skall den enligt som första eller andra stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter.

Beträffande behandlingen intagen, har förts

av en som över till

en sådan sjukvårdsinrättmng i 6 § första stycket

som avses andra

meningen lagen 1991:1129 rättspsykiatrisk vård för frivillig

om psykiatrisk vård, tillämpas föreskrifterna i 18-24 §§ lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård bestämmelserna samt i 8 § andra och tredje styckena lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för kriminalvårdsst relsen och regeringen att besluta om särskilda restriktioner beträf ande viss intagen. en

Paragrafen motsvarar 37 § KvaL.

26§

Är intagen sjuk en när han skall lämna anstalten, får på hans

begäran fortsatt sjukvård i anstalten beredas honom, det kan

om anses skäligt.

Paragrafen motsvarar 40 § KvaL.

Frigivningstörberedelser

27§

Vid förberedelse av en intagens frigivning skall särskilt eftersträvas att bereda honom läm lig arbetsanställning eller försörjningsannan möjlighet samt lämpig bostad. Kommer han behöva att undervisning, utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd, skall så långt möjligt åtgärder vidtagas för tillgodose att sådant behov.

Paragrafen motsvarar 16 § KvaL.

Kontrollåtgärder mot intagna m.m.

I detta avsnitt finns huvudsakligen regler kontrollåtgärder

om som har

karaktär av tvångsmedel i RF:s mening.

28§

intagens bostadsrum väskor och andra förvaringsanord-

En samt

får undersökas för eftersökande

ningar som finns 1 rummet av

föremål han inte får inneha. som

Vid de flesta kriminalvårdsanstalter kontrolleras de intagnas bostadsdagligen. Kontrollen syftar främst till att undersöka om de intagna rum förvarar narkotika eller andra otillåtna föremål i bostadsrummen. I denna paragraf kriminalvården generell rätt att kontrollera ges en bostadsrummen och vad förvaras däri. Bestämmelsen gäller som intagna både i öppen och sluten anstalt. Paragrafen har ingen motsvarighet i KvaL. Denna fråga behandlas i den allmänna motiveringen

under avsnitt 13.3.

Kontroll bostadsrummen kan ske rent rutinmässigt och utan att av misstanke föreligger den utsätts för åtgärden förvarar något att som otillåtet i Kontroll kan också ske av väskor och andra rummet. förvaringsanordningar förvaras i rummet. Det saknar härvid som betydelse äger den aktuella förvaringsanordningen; det är vem som förvaras i bostadsrummet. Kontroll får också ske av tillräckligt att den låsta förvaringsanordningar. Den intagne bör uppmanas att öppna låset. inte uppmaningen kan låset brytas. Om vid kontrollen Följer han anträffats föremål omhändertagits skall den intagne få besked som behöver inget meddelande lämnas om inget anträffas; därom. Däremot tillräckligt de intagna känner till att kontroller regelbundet det är att förekommer.

29§

får kroppsvisiteras för eftersökande föremål som han

En intagen av

inte får inneha.

Paragrafen innehåller lagförslagets stadgande om kroppsvisitation. Den

frågan behandlas i den allmänna motiveringen under avsnitt 13.4.

Med kroppsvisitation undersökning .persons kläder

avses en av en på sig. Undersökningen kan inskränka sig till

eller vad han annars bär

den gör undersökningen känner utanpå den undersöktes kläder att som undersökning av kläderna. I men kan även avse en mer noggrann sistnämnda fall kan den undersökte tvingas att ta av sig sina kläder. I bestämmelsen, gäller både öppna och slutna anstalter, stadgas som får kroppsvisiteras för eftersökande föremål som han

att en intagen av

får inneha. Några begränsningar i rätten att underkasta en intagen inte kroppsvisitation finns således inte. l detta avseende skiljer den regeln sig från motsvarande bestämmelse i KvaL. Avsikten föreslagna Kriminalvårdsstyrelsen i tillämpningsföreskrifter skall meddela är att

p

nödvändiga begränsningar. Det är därvid lämpligt att de mest vittgäende befogenheterna att företa kroppsvisitation bör gälla vid slutna anstalter med hög säkerhet och vid sådana anstalter, i vilka placerats narkotikamissbrukande intagna. Vid öppna anstalter bör

kroppsvisitation kunna användas mer sällan.

.

30§

En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande v skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han är inte har använt beroendeframkallande medel eller sådant dopningsmedel som anges i 1 § lagen 1991:1969 om förbud mot vissa dopningsmedel. .

Denna bestämmelse motsvarar 52 d § KvaL och behandlas iden

allmänna motiveringen under avsnitt 13.5.2 och 15.2 Tillämpnings-

området för provtagning utökas till att avse kontroll av att intagen inte

använder dopningsmedel. Kontroll av förekomsten av dopningsmedel

kan för närvarande ske genom urinprov.

3l§

En intagen får underkastas annan kroppsbesiktning än som avses i 30 § när anledning förekommer att föremål som han enligt vad som följer av denna lag inte får inneha skall anträffas på honom. Utöver vad som följer av första stycket får i fråga om den som är intagen i sluten anstalt kroppsbesiktning företas i den mån det anses påkallat när i han ankommer till anstalten vid intagning eller efter vistelse utom anstalten, . till under-

2. det sker stickprovsvis eller också i anslutning större

sökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen, eller 3. han skall mottaga eller har haft okontrollerat besök. Utöver vad som föreskrivs i första stycket får den som är intagen i öppen anstalt underkastas ytlig kroppsbesiktning i den mån det anses påkallat i fall som avses i andra stycket. -

Denna paragraf innehåller regler om kroppsbesiktning. Med kroppsbesiktning avses en undersökning av en persons kropp. Kroppsbesiktning kan även omfatta blodprovstagning och liknande. Även andra undersökningar, Lex; röntgenundersökningar och undersökningar av kropps-

öppningar. I avsnitt 13.5. beskrivs närmare institutet kroppsbe-

siktning liksom gränsdragningen mellan normal och ytlig kroppsbe-

siktning.

I föregående paragraf behandlas urinprovstagning m.m., medan övriga former av kroppsbesiktning hänförs till denna paragraf. I avsnitt 13.5.3 behandlas hithörande frågor. Enligt paragrafens första stycke får en intagen underkastas annan kroppsbesiktning än som avses i 30 när anledning förekommer att otillåtet föremål anträffas på honom. Denna regel gäller både öppna och slutna anstalter. Föreligger misstanke att en intagen förvarar otillåtet föremål sådant sätt att föremålet skulle upptäckas genom kroppsbesiktning får således sådan åtgärd vidtas mot den intagne. Det är att märka att den angivna misstankegraden anledning förekommer är mycket låg. Tillämpning av bestämmelsen förutsätter dock alltid misstanke. Såväl ytlig som normal kroppsbesiktning får tillgripas. I paragrafens andra stycke finns en specialregel för slutna anstalter. Motsvarande regel i KvaL, 52 b gäller, såvitt avser normal kroppsbesiktning, enbart vad som enligt KvaL utgör sluten riksanstalt. Den föreslagna bestämmelsen innebär en tämligen betydande utvidgning av tillämpningsområdet för denna reglering. Anledningen till detta är att narkotikasituationen är minst lika allvarlig vid de slutna lokalanstalterna som vid de slutna riksanstalterna. Behov att tillgripa kroppsbesiktning vid de nuvarande slutna lokalanstalterna föreligger

därför även i andra fall än som faller under tillämpningsområdet för

första stycket. Behovet av kroppsbesiktning torde vara störst vid de anstalter, i vilka narkotikamissbrukare placeras. Bestämmelsen bör därför främst tillämpas vid denna typ av anstalter. Kriminalvårdsstyrelsen bör meddela de begränsningar som kan erfordras angående bestämmelsens närmare tillämpningsområde.. . Kroppsbesiktning kan enligt detta stycke ske i tre fall. Misstanke om innehav av otillåtet föremål krävs inte. Såväl ytlig som normal kroppsbesiktning får tillgripas. Enligt styckets första punkt får kroppsbe siktning ske när en intagen ankommer till anstalten vid intagning eller. efter någon form av vistelse utom anstalt. Enligt andra punkten får v kroppsbesiktning ske stickprovsvis och i anslutning till viss större undersökning som görs vid anstalten. Slutligen får kroppsbesiktning enligt tredje punkten ske när den intagne skall ta emot eller haft okontrollerat besök. Kroppsbesiktning enligt sistnämnda punkt torde inte behöva tillgripas så ofta, eftersom kontrollerat besök kommer att bli huvudregel vid de anstalter där det finns narkotikamissbrukare. Enligt tredje stycket får intagen i öppen anstalt underkastas ytlig kroppsbesiktning i fall som avses i andra stycket. Förutsättningarna för att kontrollåtgärd skall tillgripas är således desamma för intagna i öppna eller slutna anstalter. Den som är intagen i öppen anstalt får dock bli föremål för enbart ytlig kroppsbesiktning. I avsnitt l3.5.1 beskrivs närmare vilka åtgärder som ingår häri.

32§

Kroppsvisitation eller krop sbesiktning får inte göras ingående mer

än vad ändamålet med ågärden kräver. All den hänsyn

som

omständigheterna medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne

narvara. Annan kroppsvisitation än ytlig eller kroppsbesiktning får, när åtgärden gäller kvinna, inte verkställas eller bevittnas än av annan kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Paragrafen motsvarar 52 c § första och andra styckena KvaL. I första stycket regleras hur kroppsvisitation och kroppsbesiktning

skall genomföras.

Av andra stycket följer får genomföra och närvara vid vem som kroppsvisitation och kroppsbesiktning kvinna. I avsnitt l3.4.l av beskrivs närmare vad ingår i ytlig kroppsvisitation, vilken åtgärd som även brukar benämnas skyddsvisitation.

33§

Föremål, som anträffas vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller vid undersökning enligt 28 § och intagen enligt vad som en som följer av denna lag inte får inneha i anstalt, skall omhändertagas och förvaras för hans räkning, såvitt inte annat är särskilt föreskrivet. Om det vid kontroll anträffas egendom, den intagne inte som får inneha, skall egendomen

laglligen

omhändertas i avvaktan på CSag. Pengar, som påträffas hos eller ankommer till intagen i strid en med vad som är särskilt föreskrivet intagnas rätt inneha om att pen ar, skall omhändertas, om det inte uppenbart oskäligt. 0 ändertagna pengar skall anstaltens försorg göras genom räntebärande men får inte disponeras den intagne förrän vid av anstaltsvistelsens slut, om det inte föreligger särskilda skäl. En försändelse som har granskats enligt 37-40 §§ får hållas kvar, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Ar det fråga ankommande förom en sändelse, skall den intagne i den utsträckning det lämpligen kan ske få kännedom om innehållet. En kvarhâllen försändelse skall utlämnas till den intagne så snart det kan ske och när senast anstaltsvistelsen upphör, inte särskilda skäl talar däremot. om

I denna paragraf har samlats vissa bestämmelser reglar när som egendom som anträffas hos intagen får omhändertas. Även i nästa en

paragraf finns regler härom.

Första stycket första meningen motsvarar 52 c § tredje stycket KvaL men har utsträckts att gälla även sådana otillåtna föremål som påträffats vid undersökning enligt 28 § för omhändertas. Denna regel gäller egendom som det i och för sig inte är olagligt disponera att men som i vissa fall inte får innehas i anstalt, t.ex. bandspelare och annan

elektronisk utrustning. Egendom som omhändertagits med stöd av detta stadgande skall återlämnas till den intagne när straffverkställigheten är avslutad. I styckets andra mening finns en bestämmelse som inte har någon motsvarighet i KvaL. Enligt denna får egendom som en intagen inte lagligen får inneha, t.ex. vapen, omhändertas i avvaktan beslag. I fråga narkotika gäller dock i stället 34 § lagom m.m. förslaget. Paragrafens andra stycke motsvarar 63 § femte stycket KvaL. Bestämmelsen i tredje stycket, som motsvarar 27 § tredje stycket KvaL, gäller rätten att kvarhålla försändelse eller annat skriftligt meddelande som granskats enligt 37-40 §§ lagförslaget.

34§

drycker eller andra berusningsmedel får omhän-

áklkoholhaltiga

ertas,

om de påträffas hos en intagen,

2. intagen får dem sig tillsända, om en de medförs någon skall tas in i kriminalvårdsanstalt, om av som e er 4. de påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd om annars ägare till dem. Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskilt användas för missbruk eller befattning med

ägnlade

att av annan nar otika.

Paragrafen motsvarar 63 § första och tredje styckena.

35§

Egendom omhändertagits enlig 34 § skall kriminalvårdsanstalsom låta förstöra eller försälja enligt bestämmelserna om beslagtagen ten egendom i 2 § 1 första stycket lagen 1958:205 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belop erhållits vid försäljning av omhändertagen egensom , dom, till aller staten.

Paragrafen motsvarar 63 § andra och fjärde styckena.

36§

Åtgärd enligt 28-34 §§ får beslutas endast om skälen för åtgärden

uppväger det intrång eller i övrigt åtgärden innebär för men som den intagne eller något motstående intresse.

I denna paragraf har den s.k. proportionalitetsprincipen lagfäst. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen under avsnitt 13.8. Regeln innebär kortfattat att skälen för åtgärd enligt 28-34 §§ en skall ställas i relation till den olägenhet åtgärden innebär för den som intagne eller något annat motstående intresse. Om flera åtgärder kan väljas för att nå ett avsett syfte skall den minst ingripande åtgärden väljas. ,

Intagnas kontakt med yttervärlden.

Försändelse

Reglerna om granskning av försändelser till och från intagna behandlas i den allmänna motiveringen under avsnitt 9.2.

37§

En försändelse till eller från den som är intagen i sluten anstalt får

för undersökning den innehåller

granskas

av om otillåtna föremål. ådan ranskning får också ske för att undersöka försändelse om en inneh ler nå ot meddelande om lanlä gning brottsli verksamav het, avvikan e eller något liknan e fö arande. Beträffan den e som intagen på säkerhetsavdelning skall granskning försändelse av s e. En försändelse till eller från den som är intagen i öppen anstalt får, för syfte som anges i första stycket, granskas det finns om anledning anta att försändelsen innehåller föremål eller meddelande som där avses eller stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet. Om en inta en under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från an ra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom försändelse i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

I paragrafen finns huvudstadgandet angående granskning förav sändelser till eller från intagna. Med försändelse avses brev, postpaket och liknande. Liksom enligt motsvarande regler i KvaL får granskningen ske enbart av säkerhetsskäl, alltså inte led i arbetet med som att anpassa intagna till samhället. Kontrollen syftar främst till att finna narkotika eller andra droger som sänds till intagna. Genom granskning av försändelser kan också avslöjas intagna deltar i planering om av brott. Reglerna om granskning av försändelse till eller från den är som intagen i sluten anstalt finns i första stycket. Sådan försändelse får granskas för att kontrollera den innehåller föremål inte får om som införas till eller innehas i kriminalvårdsanstalt. Kontrollen kan ske antingen genom att försändelsen Öppnas och innehållet tas ut och

granskas eller, när det gäller brev, genom att försändelsen genomlyses. Bestämmelsen medger också kriminalvården att ta del av skriftliga meddelanden i breven. Syftet med den typen av kontroll är att utröna den intagne deltar i någon form av brottsplanering. om Bestämmelsen således kriminalvården rätt att underkasta alla ger försändelser till eller från en intagen i sluten anstalt en fullständig granskning. Den angivna befogenheten är otvivelaktigt långtgående; tanken bakom regeln är att kriminalvården skall ha tillgång till alla de medel behövs för att kunna föra en effektiv kamp mot narkotikan. som Med tanke bestämmelsernas karaktär är det angeläget att Kriminalvårdsstyrelsen i föreskrifter tämligen detaljerat anger när och vid vilken typ anstalter granskning försändelser skall förekomma av av allmänt. Granskning försändelser bör främst komma i fråga vid mer av anstalter, till vilka narkotikamissbrukande intagna har koncentrerats. anstalter bör i princip alla försändelser kontrolleras. Vid den typen av Även vid anstalter, där det finns eller inga narkotikamissbrukare, kan det finnas behov kontroll av försändelser. av I kriminalvårdens föreskrifter granskning av försändelse bör om hur kontrollen närmare skall utformas. Granskningsuppockså anges gifterna bör läggas på några få tjänstemän vid anstalterna. Eftersom granskningen också omfattar skriftliga meddelanden, är det angeläget dessa tjänstemän iakttar stor försiktighet med att vidarebefordra att

uppgifter erhållit vid granskningen. Eftersom syftet med gransk-

man ningen meddelanden enbart är att upptäcka planering av brott, får av uppgifter inte gäller sådana frågor inte utnyttjas i behandlingssom arbetet vid anstalten. Försändelser till och från intagna på säkerhetsavdelningarna skall undantagslöst granskas. Någon möjlighet att underlåta sådan granskning finns inte. Paragrafens andra stycke anger när försändelse till eller från en intagen i öppen anstalt får granskas. Möjligheten till sådan granskning inskränkt än beträffande intagna i sluten anstalt. Granskning får är mer ske i två fall, när misstanke föreligger eller stickprovsvis. Gemensamt för båda fallen är att granskningen, liksom enligt första stycket, kan ske för undersöka försändelse innehåller otillåtet föremål att om en eller meddelande planläggning brottslig verksamhet eller om av liknande. Det första fallet regleras i bestämmelsen förutsätter för som anledning finns försändelsen innehåller föremål eller

granskning att att

meddelande För att granskning skall få ske måste alltså som nyss sagts. föreligga misstanke beträffande viss försändelse. Vidare kan en kontroll ske enligt denna bestämmelse alla försändelser som sänds av eller från intagen, misstanke finns att otillåtna föremål till en om t.ex. sänds till intagen med även det inte är klart från vem. Den en post, om angivna misstankegraden är mycket låg. Kontrollen får dock inte ske rutinmässigt beträffande viss intagen med stöd av detta stadgande, en

utan det måste finns något skäl till antagande att sådant föremål eller meddelande. Kontroll kan vidare ske stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet. Sådan undersökning måste verkligen ske stickprovsvis och inte riktas mot någon speciell intagen. Innehållet i tredje stycket motsvarar innehållet i 26 § fjärde stycket KvaL.

38§

En försändelse mellan en intagen och svensk myndighet, ett en internationellt organ, har Sverige erkänd behörighet som av att ta emot klagomål från enskilda, eller en advokat skall vidarebefordras utan granskning. Anges ett brev vara avsänt från svensk myndigen het, ett sådant internationellt eller advokat och finns det organ en anledning anta att uppgiften inte är riktig, får dock försändelsen granskas, om förhållandet inte kan klarläggas å annat sätt. I fråga om en försändelse till postverket til ämpas 37 § i stället för första stycket.

Bestämmelsen i paragrafen, som motsvarar 25 § KvaL, föreslås ändrad i ett hänseende, nämligen beträffande den misstankegrad erfordras som för att sådan försändelse som avses i bestämmelsen skall få granskas. Enligt KvaL får sådan granskning ske det skäligen kan misstänkas om att uppgiften att den avsänts från svensk myndighet eller liknande inte är riktig. Enligt förslaget räcker det med att det finns anledning anta att uppgiften är oriktig, vilket alltså är en lägre misstankegrad än den som nu gäller. Om sådan misstanke uppkommer beträffande en försändelse skall liksom hittills i första hand kontrolleras hos den - påstådde avsändaren hur det förhåller sig. Om försändelsen kommer från polis, åklagare eller annan myndighet inom rättsområdet är särskilt angeläget att försöka undvika granskning försändelse. Om av det inte går att få besked sådan kontakt, bör försändelsen genom en öppnas för kontroll. Innan så sker bör den intagne i princip alltid ha tillfrågats om han kan ge besked vad försändelsen innehåller.

39§

Granskning av en försändelse får inte ingående än är vara mer som nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte. I 33 § tredje stycket finns bestämmelser angående omhändertagande av försändelse.

Paragrafens första stycke motsvarar 27 § KvaL första stycket. I sistnämnda paragraf föreskrivs bl.a. att den intagne bör närvaranvara de vid öppning av försändelse om det lämpligen kan ske. Denna be-

stämmelse har utmönstrats. Redan idag sker flertalet försändelsekontroller i den intagnes utevaro. Enligt förslaget skall de intagna således inte ha rätt att närvara vid öppning av försändelse. Inget hindrar emellertid att den intagne är närvarande då en försändelse öppnas. Kontrollen försändelser måste under alla förhållanden vara så av utformad att de intagna kan känna förtroende för denna. Har en försändelse öppnats eller har ett meddelande i en försändelse lästs skall den intagne underrättas om detta. I 27 § KvaL finns regler angående omhändertagande av försändelse. ifrågavarande bestämmelse har intagits i 33 § tredje stycket i avsnittet kontrollåtgärder mot intagna m.m. En erinran om detta lämnas i om paragrafens andra stycke.

40§

Vad i 37-39 §§ är föreskrivet om försändelse gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande en intagen gäller även sammanslutning av intagna.

Paragrafen motsvarar 28 § KvaL.

Besök

Reglerna besök behandlas i den allmänna motiveringen under om avsnitt 9.3.

41§

En intagen får emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ta ske. Han får inte ta emot besök är ägnat att äventyra säkerheten som i anstalten eller kan motverka hans anpassning i samhället eller som annars vara till skada för någon. Om intagen under utredningen ett disciplinärende hålls en av avskild från andra intagna, får han också vägras besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

l den föreslagna paragrafens första stycke finns det inledande stadgandet besök. Detta, motsvarar 29 § första stycket första och om som andra meningarna KvaL, gäller både öppna och slutna anstalter. Enligt första meningen har intagen vidsträckt rätt att ta emot besök; endast en de praktiska förutsättningarna i fråga lokaler och personal vid om anstalterna skall avgöra hur många besök intagen får ha. Risken för en att frihetsberövandet skall förorsaka skador de intagna är betydande.

Det är därför angeläget att de intaga har kontakter med yttervärlden,

t.ex. i form av besök. I andra meningen finns den allmänna begränsningen att en intagen inte får ta emot besök kan som äventyra säkerheten i anstalten. Inte heller får besök förekomma kan som motverka den intagnes anpassning i samhället eller till annars vara skada för någon.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 29 § första stycket sista

meningen KvaL.

42§

Om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen i anstalten skall en tjänsteman vid anstalten närvarande den vara när intagne har besök om inte besöket kan ske under sådana förhållanden att den intagne och den besökande inte kan överlämna föremål till varandra kontrollerat besök. Kriminalvårdsstyrelsen får, det behövs med hänsyn till säkerom heten eller ordningen vid viss sluten anstalt, besluta att de intagna i en sådan anstalt får ta endast kontrollerat besök. emot Om det föreligger särskilda skäl får besöket dock genomföras kontroll. utan Besök av advokat som biträder den intagne i rättslig en an-

gelägenhet skall vara kontrollerat bara advokaten eller den

om intagne begär det.

I denna paragraf regleras kontrollerat besök. I första stycket finns

huvudstadgandet härom. Kontrollerat besök kan enligt den föreslagna bestämmelsen ske i två former: antingen är tjänsteman en närvarande under hela besöket eller är besökslokalen utformad så att den intagne

och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra. Om en tjänsteman är närvarande under besöket kan denne såväl kontrollera att inga otillåtna föremål överlämnas avlyssna samtalet mellan den som intagne och besökaren för på så kontrollera att sätt att det inte sker

planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något

liknade förfarande. Ett besök, sker ständig som utan närvaro av tjänsteman men under former gör det omöjligt överräcka som att föremål, skall äga rum i ett särskilt iordningställt besöksrum avsett för endast en intagen och dennes besökande. Det skall alltså inte förekomma besöksrum i vilka flera intagna samtidigt kan ta emot besök. Om besöket sker i ett besöksrum är så anordnat föremål inte kan som att överlämnas, kan den intagne och den besökande tala ostört med varandra. Samtalet får inte avlyssnas anstaltspersonal av eller tas upp band för att avlyssnas i efterhand. Om det av något skäl finns behov av att avlyssna samtal mellan den intagne och dennes besökande måste

tjänsteman vara närvarande.

Oavsett typ av anstalt skall enligt regeln i detta stycke besök ett vara kontrollerat om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen

i anstalten. Bestämmelsen motsvarar 29 § fjärde stycket första meningen KvaL. I paragrafens andra stycke finns ett nytt stadgande. Bakgrunden till denna bestämmelse är den bekymmersamma narkotikasituationen i många anstalter. Narkotikan kommer in i anstalterna huvudsakligen återvändande permittenter och i samband med besök. Inom genom kriminalvården försöker olika differentieringsåtgärder man genom koncentrera icke vårdmotiverade narkotikamissbrukare till särskilda slutna anstalter. Vid dessa anstalter måste kontrollerna i skilda hänseenden effektiva än vid flertalet andra anstalter. Förevara mer varande bestämmelse har införts i lagförslaget för att öka kontrollmöjlighetema vid besök. Bestämmelsen innebär att Kriminalvårdsstyrelsen får förordna att alla intagna vid viss anstalt bara får ta emot kontrollerade besök. en Sådant förordnade bör i princip meddelas beträffande alla anstalter, i vilka placeras intagna missbrukar narkotika. Avsikten är att ett som sådant förordnande skall gälla för längre tid. I de anstalter där kontrollerade besök blir vanliga måste iordningställas besöksrum, som är så utformade att den intagne och besökaren inte kan ha kontakt med varandra. Som framhålls i den allmänna motiveringen blir värdet av ett kontrollerat besök inte detsamma ett okontrollerat. Detta kan som av leda till att antalet besök minskar något. Det bör erinras om att föreskriften i 3 § tredje stycket innebär att ett förordnande kan begränsas till viss avdelning anstalt eller en anstalt att avse en av en med undantag för viss avdelning. Sålunda kan det vara lämpligt att en det vid slutna anstalter för det tyngre narkomanklientelet inrättas en specialavdelning med förmånligare kontrollbestämmelser för behandlingsmotiverade missbrukare. v Kontrollerat besök kan nämnts förekomma i två former. som nyss

Den minst integritetskänsliga formen är då besöket sker utan närvaro

tjänsteman under sådana förhållanden som omöjliggör av men överlämnande föremål. Den kontrollerat besök bör därför av typen av i första hand användas. Endast det finns speciella skäl att avlyssna om samtalet mellan den intagne och hans besökare bör besöket ske under närvaro tjänsteman. Sá kan fallet exempelvis om det finns av vara bestämda misstankar att under ett besök skulle ske planering av införsel narkotika eller brott värdet besöket ändå av annat men av så det inte bör avstyras. Kontakten mellan en anses vara stort att intagen och hans närmaste bör i största möjliga utsträckning kunna upprätthållas. I andra styckets sista mening stadgas att om det finns särskilda skäl får besök vid anstalt med kontrollerade besök genomföras utan en kontroll. Om Kriminalvårdsstyrelsen förordnat att kontrollerat besök skall huvudregel vid viss anstalt, skall bara undantagsvis förevara en komma okontrollerade besök vid den anstalten. Det går inte att bortse

ifrån att vid en sådan anstalt kan finnas skilda typer av intagna. En intagen som uppenbarligen inte missbrukar narkotika eller deltar i hanteringen narkotika kan i avvaktan på lämplig av plats i annan anstalt för längre eller kortare tid ha placerats i denna anstalt. typ av Vidare kan en narkotikamissbrukande intagen som placerats i en anstalt med missbrukande intagna påverkansarbete vid genom anstalten komma till insikt att han bör upphöra om med sitt missbruk. Om anstaltspersonalen, främst den intagnes kontaktman, har övertygats om att den intagne verkligen vill komma ifrån sitt missbruk och det även

framstår som troligt att han lyckats med detta, kan det finnas skäl att medge den intagne okontrollerat besök. Det måste dock saknas anledning anta att den intagne trots allt, på grund t.ex. av hot från medintagna, ändå smugglar in narkotika. I första hand bör dock en sådan intagen förflyttas till anstalt eller avdelning en som är bättre lämpad för hans förhållanden.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att besök advokat av som biträder den intagne i rättslig angelägenhet skall kontrollerat vara bara om advokaten eller den intagne begär det. Bestämmelsen motsvarar 29 § fjärde stycket andra meningen KvaL. Ett besök advokat av bör således i princip aldrig kontrollerat inte någon närvarande vara om begär det.

43§

Till underlag för bedömningen den intagen

av om som år i sluten anstalt skall i ett särskilt fall ta emot besök skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpli en kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans perso iga förhållanden i övrigt. Vad föreskrivits gäller inte, som nu l den mån det är uppenbart obehövli t på grund att den beav sökande är känd eller skäl. underlag av annat för bedömningen av om en intagen i öppen anstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök får sådan kontroll göras i den som nyss sagts mån det är påkallat av säkerhetsskäl. Som villkor för besök kan säkerhetsskäl föreskrivas den av att besökande underkastar sig

kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe-

siktning eller medger undersökning väska eller förvaringsav annan anordning som medförs.

Paragrafen motsvarar 29 § andra, tredje och femte styckena KvaL.

SOU 1693:76 441

Telefonsamtal

44§

Telefonsamtal mellan intagna och utom anstalten får ske i personer den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen kan förvägras

telefonsamtal är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till som skada för honom eller nå Om intagen under utredning on annan. en disciplinärende hål avskild från andra intagna, får han också av ett s hindras från kontakter med andra genom telefonsamtal i personer den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med ut-

redningen inte skall äventyras. Beträffande den intagne önskar samtala med kan sådan den som kontroll i 43 § första stycket göras i den mån det anses som avses behövligt. Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får inte avlyssnas utan

den intagnes medgivande.

Paragrafen motsvarar 30 § KvaL.

Gemensamma bestämmelser

45 §

Regeringen får beträffande viss intagen besluta om avvikelser en från bestämmelserna i 37-44 §§ det är påkallat med hänsyn till om rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott innefattar användande av som våld, hot eller tvång för politiska syften.

Paragrafen motsvarar 31 § KvaL.

Vistelse utom anstalt

Permission

46 §

underlätta assningen i samhället eller för att motverka v För att an skadliga följder fri etsberövandet kan intagen beviljas tillstånd av en anstalten för viss kort tid normalpermission. Föreligger att lämna inte obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk en får normal errnission inte med Vid denna bedömning skall es. den intagne nyttjat eller på annat sätt tagit särskilt bea tas om ar

befattning med narkotika inom anstalten eller giltigt skäl vägrat utan att lämna prov enligt 30 Permission får också särskild anledning föreligger ges, om annan än som anges i första stycket särskild permission. Kan den angelägenhet som ligger till grund för ansökan särskild en om permission ombesörjas under normalpermission, skall sådan permission i första hand användas.

Denna bestämmelse permission motsvarar 32 § första och andra om styckena KväL. Permissioner behandlas i den allmänna motiveringen under avsnitt l0.2. Enligt första stycket kan intagen beviljas normalpermission för att underlätta anpassningen i samhället eller för motverka s.k. anstaltsatt skador. Det tidigare begreppet korttidspermission slopas, eftersom begreppet långtidspermission inte längre används. Permission enligt 46 § skall dock, liksom tidigare korttidspermission, omfatta enbart viss kortare tid. Normalpermission enligt första stycket kan flertalet intagna normalt påräkna någon gång under straffverkställigheten. Den hittillsvarande s.k. regelbundna permissionen kan sägas utgöra en form av normalpermission. I första stycket görs det tillägget att permission kan medges även för

att motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Detta innebär emellertid inte någon egentlig ändring i förhållande till nuvarande tillämpningsområde för regelbunden permission. Tillägget är föranlett av den precisering riktlinjerna för kriminalvårdens utformning av som görs i 4 § lagförslaget. Genom tillägget undviks att permissionsbestämmelsen mot bakgrund av stadgandet i 4 § motsattsvis skall kunna uppfattas så att permission inte får medges för motverka anstaltsskaatt dor. Normalpermission skall enligt första stycket vägras, det föreom ligger en inte obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk. Detta uttryckssätt för den riskbedömning skall göras vid som prövningen av en ansökan om normalpermission utgöra avser att en anpassning till gällande praxis för permission enligt 32 § första stycket KvaL. Någon allmän skärpning praxis är således inte avsedd. Det av får även framdeles accepteras viss risktagning i samband med en permission. Särskilt gäller detta när frigivningen är nära förestående. Vid prövning ansökan normalpermission skall liksom av en om hittills beaktas om den intagne utan giltigt skäl vägrat lämna att urinprov för kontroll av att han inte är påverkad beroendeframkalav lande medel. Provtagning för sådant ändamål får sedan den l juli 1993 ske även i form av blod- eller utandningsprov. Även vägran lämna att dessa former av prov skall beaktas vid prövning permissionsfrågan. av l andra stycket föreskrivs att särskild permission får beviljas det om föreligger annan särskild anledning än i första stycket. som anges Möjligheterna till särskild permission begränsas på så sätt att an-

gelägenhet, kan ombesörjas vid normalpermission, utgör inte skäl som för särskild permission. Härmed det fallet att den intagne skall avses ha normalpermission i nära anslutning till tidpunkten för en begärd särskild permission. Om det inte föreligger några större hinder häremot, skall den intagne använda sig denna normalpermission för -av ombesörja den aktuella angelägenheten. En kommande normalperatt mission kan också förskjutas nâgra dagar för att den intagne på så sätt skall kunna uträtta sitt ärende. l övrigt medför bestämmelsen inte någon ändring gällande förutsättningar för särskild permission. av nu

47§

Normalpermission fâr inte beviljas intagen som avses i 6 § andra en

stycket. Föreligger synnerliga skäl därtill fär särskild permission

beviljas sådan intagen.

För permission skall ställas de villkor som kan anses erforderliga

beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Skriftlig

permissions lan skall upprättas för varje permissionstillfälle. Om

til är behöv kan det föreskrivas att den intagne vid noggrann syn permission skall stå under bevaknin Intagen avses i 6 § andra som stycket skall vid permission stå un er . bevakning.

Motsvarande bestämmelser i KvaL finns i 32 § tredje och fjärde styckena. I den föreslagna bestämmelsen har följdändringar gjorts med anledning bestämmelserna i 7 § tredje stycket KvaL om särbehandatt ling vissa långtidsdömda ersätts 6 § andra stycket lagförslaget. av av Enligt andra stycket blir det obligatoriskt att vid permission ställa

de villkor kan anses erforderliga beträffande vistelseort, an-

som nälningsskyldighet eller annat. För motverka permittenten gör sig skyldig till fortsatt att att brottslighet eller annat missbruk införs ett krav för normalpermissom det skall föreligga skriftlig permissionsplan. Vägrar den sion att en ntagne upprätta sådan plan, skall normalpermission vägras att en sak är kan behöva hjälp med

lonom. En annan att den intagne

utformning planen sin kontaktman för att den skall kunna av av t.ex. medges krävs godtas. För att normalpermission skall kunna att permissionsplanen innehåller sådana aktiviteter som är förenliga med det i bestämmelsen angivna syftet med normalpermission. Permissionsskall läggas till grund för beräknad tidsåtgång. Om planen även normalpermission beviljas blir permissionsplanen bindande för permittenten. Följer denne inte planen föreligger grund för disciplinär

bestraffning.

48§

Till förberedelse av frigivning kan intagen 26 kap. 7 § en som avses brottsbalken beviljas permission under viss längre tid frigivnin spermission. Sådan permission får inte beviljas för tid före den

då två tredjedelar av straffet har avtjänats.

För frigivningspermission skall ställas de villkor kan som anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller

annat.

Bestämmelsen om frigivningspermission har överförts från 33 § KvaL

i den lydelse som trädde i kraft den l juli 1993. Frågan frigivom ningspermission berörs i den allmänna motiveringen under avsnitt

l0.2.10. För att uppnå enhetlighet med övriga bestämmelser om vistelse utom anstalt har den ändringen gjorts det blir obligatoriskt att

att ställa de villkor, som kan erforderligt för ifrågavarande anses utevistelse.

Behandlingsplacering utom anstalt

49 §

Kan en intagen genom vistelse utom anstalt bli föremål för särskilda

åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan

han få medgivande att för sådant ändamål vistas anstalten utom under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger behandlingsplacering

utom anstalt. Därvid skall särskilt beaktas den intagne behöver om behandling

vårål

missbruk beroendeframkallande

eller

annan mot av

me e . Första stycket gäller inte en intagen i 6 § andra som avses stycket.

Paragrafen motsvarar nuvarande 34 § första och fjärde styckena KvaL.

I den nya bestämmelsen institutet benämningen behandlingsplaceges

ring utom anstalt. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen under

avsnitt 10.3.

50§

För behandlingsplacering skall ställas de villkor kan

som anses erforderliga. I samband med vård eller behandling får det annan föreskrivas att den intagne skall skyldig lämna blod-, urinvara att eller utandnings rov för kontroll att han inte är påverkad av av beroendeframka lande medel. Vid beslut placering kan meddelas om föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken gälla för tid efter att Villkorlig frigivning.

Behandlingsplacering får inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

Paragrafen 34 § andra och tredje styckena KvaL. Dessa motsvarar bestämmelser har i den föreslagna paragrafen kompletterats med den föreskriften vid beslut behandlingsplacering kan föreskrift enligt att om 26 kap. 15 § BrB meddelas. I sistnämnda paragraf stadgas i första stycket att när det finns skäl frigiven för sin anpassning i samhället behöver stöd av att anta ett en särskild föreskrift vad han har att iaktta under prövotiden, får en om sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild en föreskrift får avse vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år gången, 2. arbetsanställning, förvärvsverksamhet eller utbildning, annan läkarvård, nykterhetsvård eller vård eller behandling i eller annan sjukhus eller dylik inrättning. utom annan Av andra stycket i den aktuella paragrafen i BrB följer att om den frigivne har förpliktats ersätta brottet uppkommen skada, må genom meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande i den mån sådana föreskrifter inte med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antas motverka hans anpassning i samhället. Slutligen föreskrivs i sista stycket den frigivne står under övervakning, får särskild att om föreskrift meddelas vad skall gälla för denna; i sådan om som föreskrift vilket sätt och i Vilken omfattning den frigivne fâr anges skall hålla kontakt med övervakaren eller frivârdsmyndigheten. Av stycke följer också att föreskrift får innefatta skyldighet för den samma frigivne lämna underrättelse till övervakaren eller frivârdsmynatt digheten från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften om utevaro angiven verksamhet eller inrättning. Den föreslagna möjligheten att meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § BrB främst sikte behovet att meddela föreskrift att en tar intagen behandlingsplacerats på t.ex. ett behandlingshem eller som liknande inrättning skall kvar även efter Villkorlig frigivning. stanna Enligt vår mening skall sådan föreskrift alltid meddelas om det vid tiden för beslutet behandlingsplacering står klart att den intagne bör om vistas på den aktuella inrättningen efter Villkorlig frigivning. Om det skulle Visa sig föreskriften är obehövlig eller har ett mindre senare att lämplig innehåll, kan denna ändras såväl före som efter Villkorlig

frigivning. frigiven åsidosätter meddelad föreskrift får övervaknings- Om en nämnd med tillämpning 26 kap. 18 § BrB besluta att varning skall av meddelas den frigivne eller besluta övervakning av den frigivne om under viss tid efter det att ett år prövotiden har förflutit, dock längst av

till prövotidens utgång. Har frigiven allvarligt en åsidosatt sina åligganden och kan det antas att han inte kommer låta att rätta sig genom någon annan åtgärd övervakningsnämnd kan vidta som får nämnden enligt 26 kap. 19 § BrB förklara villkorligt medgiven frihet förverkad till en tid av högst månad varje gång. Förverkandeförklaen ring behöver inte ha föregåtts sådan åtgärd i 18 av som avses Som framhålls i den allmänna motiveringen får frigiven, en som i strid mot föreskrift avviker eller på sätt missköter sig under annat en

behandlingsplacering, anses ha allvarligt åsidosatt sina åligganden. I

normalfallet bör då övervakningsnämnden förklara viss tid den av villkorligt medgivna friheten förverkad. Det kan givetvis finnas enstaka situationer när sådant förverkande kan underlåtas, den intagne t.ex. om

lämnat ett behandlingshem och i stället självmant underkastat

sig annan lämplig vård eller behandling.

Även om således den nya möjligheten att meddela föreskrift för

tiden efter Villkorlig frigivning främst gäller skyldigheten för den intagne att kvarstanna på vårdinrättning eller liknande efter frigivning,

är det möjlig att även meddela andra föreskrifter bedöms erfordersom liga.

Frigáng

§

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen, är en som i behov av särskilda stödåtgärder inför frigivningen,

medges att

under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet anstalten frigång. utom Vid prövning av medgivande till frigång skall särskilt beaktas om den intagne är i behov i arbetslivet eller frigång

inskolning

av annars kan antas väsentligt underlätta försörjningsmöjligheter ans efter frigivningen. Det bör vid anstalt från vilken intagna normalt beviljas frigång vidtagas särskilda åtgärder för främja sådan att verksamhet. Frigång får inte beviljas intagen 6 § andra stycket. en som avses För frigång skall ställas de villkor kan erforderliga som anses beträffande vistelseort, anmålningsskyldighet eller På platsen annat. för frigångsverksamheten skall för den intagne särskild utses en kontaktman.

Dessa bestämmelser om frigång motsvarar 11 § KvaL och 11 § fjärde

stycket KvaF. Institutet frigång behandlas utförligt i den allmänna

motiveringen under avsnitt 10.4.

I första stycket föreskrivs att intagen, är i behov särskilda som av stödåtgärder inför frigivningen kan få frigång för underlätta att anpassningen i samhället. Begreppet frigång införs således i

lagtexten. Vidare att det skall särskilt beaktas det anges om föreligger

behov inskolning i arbetslivet eller frigång annars kan antas av om väsentligt underlätta försörjningsmöjligheterna efter frigivningen. Förutsättningarna för att medge frigång stramas upp genom att det markeras att den intagne skall i behov av särskilt stöd för att vara kunna komma i fråga för frigâng. Frigâng skall i första hand tillämpas den intagnes sociala situation vid frigivningen, främst för att förbättra sysselsättning eller försörjning. vad avser Enligt andra stycket fâr intagna avses i 6 § andra stycket inte som beviljas frigâng. Detta är enbart konsekvensändring, som föranleds en att bestämmelserna i 7 § tredje stycket KvaL om särbehandling av av vissa lângtidsdömda ersätts 6 § andra stycket lagförslaget. av Erforderliga villkor skall enligt tredje stycket ställas för frigáng liksom vid permission. För att markera betydelsen av att det upprätthålls kontakt mellan anstalt och frigängsplatsen föreskrivs i nämnda stycke det på platsen för frigângsverksamheten skall utses en att särskild kontaktman för den intagne. En motsvarande bestämmelse finns för närvarande i de Kriminalvärdsstyrelsen meddelade av anstaltsföreskrifterna. Genom att bestämmelsen överförs till lagen markeras att det är väsentligt att denna kontaktmöjlighet etableras i varje enskilt fall.

Fritidsaktiviteter utom anstalt

52 §

Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom en anstalten på fritid delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet är ägnad att underlätta anpassningen i som

samhället fritidsvistelse utom anstalt. För sådan vistelse utom

anstalt skall ställas de villkor kan erforderliga. Därvid som anses

kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn. intagen som

6 § andra stycket får inte medges fritidsvistelse utom

avsesli ansta

Denna bestämmelse motsvarar 14 § andra och tredje styckena KvaL. Frågan fritidsvistelse utom anstalt behandlas även i den allmänna om motiveringen under avsnitt 10.5. I bestämmelsen benämns utevistelse för fritidsaktiviteter för fritidsvistelse utom anstalt. Detta uttryck förekommer även i bestämmelsen disciplinär bestraffning, varvid om utevistelser enligt förevarande paragraf. Vidare har i bestämmelavses gjorts det tillägget att villkor, som kan anses erforderliga liksom sen vid permission skall ställas även vid fritidsvistelse utom anstalt.

Disciplinära påföljder

53 §

Bryter en intagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten eller när han vistas utanför anstalten med stöd av bestämmelse i 58 § eller med stöd som anges av 63 § första stycket, får disciplinär bestraffning åläggas honom enligt andra stycket, det inte föreligger anledning han skall om att låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller gärningen är om av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad hänsyn till av ordningen eller säkerheten inom anstalten. Som disciplinär bestraffning kan den intagne meddelas varning, förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd den intagne undergår, förordnas att den intagne under viss bestämd tid, högst tio dagar, skall vistas i emum, 4. förordnas att den intagnes ersättning enligt 18 § skall minskas med 20 % under viss bestämd tid, högst 30 dagar, då den intagne utövar anvisad verksamhet, förordnas att normalpermission, frigivningspermission, frigång, fritidsvistelse utom anstalt och behandlingsplanering utom anstalt inte får medges under viss bestämd tid eller den intagne förflyttas till annan avdelning eller anstalt. Ett förordnande enligt andra stycket 2 får inte medföra att den intagne skall vistas längre tid i anstalt än motsvarar det som han undergår. Förordnande

fängelsestraff

enligt andra stycket 3 ver ställs genom att den intagne vistas i sitt bostadsrum. För-

ordnande enligt andra stycket 5 får begränsas till visst slag

att avse av vistelse utom anstalt. Beslut om disciplinär bestraffning gäller, om inte annat förordnats, omedelbart.

Förslaget beträffande disciplinär bestraffning behandlas utförligt i den allmänna motiveringen under avsnitt 14. Motsvarigheten till den föreslagna bestämmelsen disciplinär bestraffning finns i 47 § KvaL. om I första stycket anges förutsättningarna för att meddela disciplinär bestraffning. Liksom tidigare utgör brott mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar grund för disciplinär bestraffning. Någon ändrad avgränsning av vilka slags förseelser utgör grund för dissom ciplinär bestraffning görs således inte. Däremot har tillämpningsområdet för disciplinär bestraffning utökats vad tidpunkten för avser misskötsamheten. Även de disciplinära förseelser som den intagne begått vid beviljad vistelse utom anstalt, under vilken han inte stått under tillsyn, utgör grund för disciplinär bestraffning. Har han rymt från en anstalt kan disciplinär bestraffning däremot inte åläggas med anledning av misskötsamhet under sådan utevistelse. Som framgår av 58 § lagförslaget inräknas i verkställighetstiden liksom tidigare endast sådan utevistelse som den intagne har fått tillstånd till. De utevistelser det främst är fråga om utgörs permission, frigâng, fritidsvistelse av

anstalt och behandlingsplanering anstalt. Även utevistelse utom utom för sjukhusvård enligt 25 § eller för inställelse inför domstol eller nämnd enligt 63 § första stycket faller in under tillämpningsområdet för bestämmelsen om disciplinär bestraffning. Intagen kan med stöd av 2 § lagen 1991:435 med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsomrâdet överföras till främmande stat för förhör eller konfrontation i samband med förundersökning eller vid rättegång. Sådan vistelse utom anstalt inräknas enligt 63 § andra stycket i verkställighetstiden. Misskötsamhet under sådan utevistelse skall av främst utredningstekniska skäl inte läggas till grund för disciplinär bestraffning. I andra stycket anges de olika formerna av disciplinär bestraffning. Liksom enligt gällande rätt kan den intagne åläggas varning. Någon ändring av utrymmet för varning är inte avsedd. Enligt andra punkten andra stycket kan det som disciplinär bestraffning förordnas att viss bestämd tid inte skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd den intagne undergår. I tredje punkten andra stycket införs som en ny form för disciplinär bestraffning möjligheten att förordna att den intagne under viss bestämd tid skall vistas i enrum. Enligt fjärde punkten andra stycket kan som disciplinär bestraffning förordnas om reducering av intagens ersättning. Med ersättning avses i detta sammanhang arbetsersättning, studieersättning eller annan ersättning enligt 18 § som den intagne erhåller av kriminalvården. Det disciplinära avdraget skall göras från den del av ersättningen som den intagne äger disponera under anstaltstiden. Avdrag kan ske enbart de dagar den intagne utfört någon syssla för vilken han är ersättningsberättigad. Om en intagen, som ålagts disciplinärt avdrag på arbets- eller studieersättning, ånyo vägrar att utföra anvisad sysselsättning, kan det för denna nya förseelse finnas skäl att tillgripa någon annan sanktion än avdrag på intagens ersättning.

Ett förordnande enligt femte punkten andra stycket att utevistelse

inte får medges under viss bestämd tid innebär att en ansökan om sådan utevistelse under nämnda tid kommer att avslås av rent disciplinära skäl. Däremot medför bestämmelsen inte att den intagne är berättigad till utevistelse så snart det disciplinära förordnandet löpt ut. En ansökan utevistelse efter nämnda tid skall prövas på sedvanligt om sätt. Disciplinpåföljden utgör inte hinder mot att särskild permission beviljas enligt 46 § andra stycket. Ett förordnande enligt sjätte punkten andra stycket avser förflyttning från öppen anstalt avdelning till en sluten eller från en sluten en anstalt avdelning till sådan anstalt avdelning med högre en annan säkerhet. I tredje stycket finns vissa begränsningar beträffande användningen det disciplinära tidstillägget på så sätt att ett eller flera tidstillägg av

sammantaget inte får medföra att den intagne skall vistas längre tid i anstalt än som motsvarar det fängelsestraff han undergår. Sådant tillägg innebär i praktiken att tiden för den intagnes frihetsberövande förlängs. Beslut om disciplinär bestraffning fattas av administrativ myndighet. För att det disciplinära tidstillägget inte skall komma i konflikt med internationella regler om att frihetsberövande skall beslutas av domstol föreskrivs i paragrafens tredje stycke att sådan bestraffning inte får medföra att den intagne skall vistas längre tid i anstalt än som motsvarar det fängelsestraff han undergår. Om en intagen inte kan komma i fråga för Villkorlig frigivning med hänsyn till strafftidens längd eller på annan grund, kan enligt det ovan anförda tidstillägg inte påföras honom. Vidare ligger det i sakens natur att intagen som verkställer fängelse på livstid inte kan bli föremål för disciplinärt tidstillägg. lntagen, som är sjuk när han skall lämna anstalten, får enligt 26 § på egen begäran beredas fortsatt sjukvård i anstalten, om det kan anses skäligt. En sådan förlängning av tiden för vistelse i anstalt är frivillig och kan därför inte inverka på utrymmet för disciplinärt tidstillägg. Vidare föreskrivs i tredje stycket att disciplinär placering i avskildhet skall ske i den intagnes bostadsrum. Han har därvid i normal utsträckning tillgång till de personliga tillhörigheter han äger inneha där. En disciplinär placering i avskildhet kan, om så bedöms lämpligt, användas på så sätt att den intagnes kontaktman eller annan kriminalvårdstjänsteman genom samtal försöker påverka den intagne till att inrätta sig efter den ordning som gäller i anstalten. I tredje stycket föreskrivs vidare att förordnade enligt andra stycket 5 får begränsas till visst slag av utevistelse. En sådan ordning kan vara motiverad om den intagnes utevistelser bör begränsas på grund av misskötsamhet samtidigt som viss pågående rehabiliteringsinsats inte bör avbrytas.

54§

Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning enligt 53 § skall beaktas om förseelsen får, har fått eller kan bedömas få andra följder för den intagne. Har intagen med stöd av 56 § hållits avskild under utredningen av ett disciplinärende skall tiden härför tillgodoräknas honom, om disciplinärt förordnande enligt 53 § andra stycket 3 åläggs honom i anledning av nämnda utredning.

Motsvarigheten till denna bestämmelse finns i 48 § KvaL. Det är givet att bestämmelsen får en mera begränsad betydelse med den av oss föreslagna ordningen, vilken innebär att vissa sådana följder som tidigare skolat beaktas enligt denna bestämmelse formellt betraktas som disciplinära sanktionsmedel. Genom paragrafens andra mening har det

tillägget gjorts att tid intagen hållits avskild under utredningen av ett disciplinärende skall tillgodoräknas honom, om disciplinär ensamvistelse i hans bostadsrum åläggs honom med anledning av den

aktuella utredningen. Åläggs en intagen, som hållits avskild under

utredningen disciplinärendet, någon annan disciplinär bestraffning av skall därvid skälig hänsyn tas till att han hållits avskild.

55§

Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. Upprepade förordnanden enligt 53 § andra stycket 2 får sammanlagt inte längre tid än femton dagar för en intagen som avse undergår fängelse i högst fyra månader och fyrtiofem dagar för en inta undergår fängelse på längre tid än fyra månader. en som sammanlagda tiden för upprepade förordnanden enligt 53 § en andra stycket 3 får inte överstiga tio dagar för en intagen som undergår fängelse i högst månad, femton dagar för en intagen en undergår fängelse i än högst fyra månader och som mer en men fyrtiofem dagar kalenderår för intagen som undergår fängelse per en på längre tid än fyra månader.

frågor regleras denna bestämmelse berörs i den De som genom allmänna motiveringen under avsnitt 14.9. Första och andra styckena förevarande paragraf motsvarar bestämmelserna i 49 § KvaL. av I andra stycket finns spärregler för upprepade disciplinära tidstilllägg. Tidigare spärregel för den undergår fängelse i högst en som månad har slopats. Villkorlig frigivning kan inte komma i fråga vid

strafftider högst två månader. Disciplinärt tidstillägg kan enligt vårt förslag inte åläggas intagen inte kan komma i fråga för Villkorlig som frigivning. Det finns därför inte något behov av spärregler för den som

undergår fängelse i högst två månader. Tredje stycket innehåller bestämmelser om begränsningar nya beträffande upprepade beslut disciplinär ensamvistelse i den om bostadsrum. Uppgår det fängelsestraff den intagne skall intagnes avtjäna till högst månad, får den sammanlagda tiden för disciplinär en ensamvistelse i den intagnes bostadsrum inte överstiga tio dagar. Om fängelsestraffet överstiger inte fyra månader, får den sammanen men tiden för disciplinär ensamvistelse inte överstiga femton dagar. lagda fängelsestraffet än fyra månader får den sammanlagda Omfattar mer disciplinär bestraffning inte överstiga fyrtiofem dagar tiden för sådan per kalenderår.

56§

Under utredningen av ett disciplinärende får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Atgärden får inte under tid än fyra dygn. Kan den

längre

vara intagne inte hållas avskild i ansta ten, får han placeras i allmänt häkte, om detta är lämpli are än att han förs över till annan anstalt. Den intagne skall få den ättnad i avskildheten som är möjlig.

Paragrafen motsvarar 50 § KvaL.

57§

Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas skall förhör hållas med den intagne. Over vad som förekommit vid förhör och annan undersökning skall protokoll föras.

Paragrafen motsvarar 51 § KvaL.

Övrigt

58 §

Tid för vistelse utom anstalt enligt 25, 46, 48, 49, 51 eller 52 §§ inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar mot det.

Paragrafen motsvarar 39 § KvaL.

59§

Om en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall málsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om i vilken kriminalvårdsanstalt

den intagne befinner den intagnes förflyttnin till öppen anstalt,

, permissioner och an ra vistelser utom ansta ten, tidpunkt för frigivning samt om mning och uteblivande efter permission. Underrättelse skal ske så tidigt som möjligt.

I den inom Justitiedepartementet upprättade promemorian Ds 1993:29

Brottsofren i blickpunkten åtgärder för att stärka brottsoffrens

ställning har föreslagits att en bestämmelse om underrättelse till målsägande angående en intagens vistelse utom anstalt tas in i 35 § KvaL. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll Kriminalvárdsstyrelsens utfärdade råd i ämnet. Det i promemorian lämnade förslaget har i denna paragraf infogats i förevarande lagförslag.

60§

Vid intagen skall möjligt tillses att han inte transport av en om

utsätts för obehörigas uppmärksamhet.

Om det är nödvändigt säkerhetsskäl, får en intagen vid av eller under vistelse utom anstalt beläggas med transport annars fängsel. Vid förflyttning inom anstalt får intagen beläggas med fän sel, det är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. om det befaras att transport medför skada för den intagnes an hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas.

Bestämmelsen motsvaras av 42 § KvaL. I andra stycket har dock det tillägget gjorts att intagen får beläggas med fängsel även vid förflyttning inom anstalt, om det är oundgängligen nödvändigt säkerhetsskäl. Denna fråga behandlas i den av allmärma motiveringen under avsnitt l5.4.4. Fängsel får med stöd denna bestämmelse användas endast om det av motiverat säkerhetsskäl. Frågan användande av fängsel för är av om betvinga våldsamt uppträdande regleras däremot i 61 att Möjligheten använda fängsel inom anstalt skall tillämpas att en restriktivt. Intagen är rymningsbenägen skall vara placerad i en som sluten anstalt, har sådan bevakning och byggnadsteknisk som en utformning tillgodoser de säkerhetskrav normalt kan ställas. som som En rymningsbenägen intagen skall med hänsyn till det s.k. skalskyddet vistas i anstalten belagd med fängsel. Endast i rena kunna utan att vara undantagsfall kan det komma i fråga att under en förflyttning inom anstalten säkerhetsskäl belägga intagen med fängsel. Det måste av en det enskilda fallet framstå oundgängligen nödvändigt att av i som säkerhetsskäl belägga den intagne med fängsel vid förflyttning inom anstalten. Enbart den omständigheten att han är placerad i säkerhetsavdelning är inte något tillräckligt skäl för att använda fängsel vid

förflyttning inom anstalten.

61§

En intagen träder våldsamt eller är så påverkad av som up som alkoholhaltiga dryc eller annat berusningsmedel att han kan er befaras störa ordningen i anstalten får tillfälligt hållas avskild från andra intagna så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört. Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande intagen, får han hållas belagd med fängsel, om det av en är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till hans egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa. Kan intagen i fall i första eller andra stycket inte en som anges hållas avskild i anstalten får han placeras i allmänt häkte i högst två dygn, detta är lämpligare än att han föras över till en annan om anstalt.

Läkare skall så snart det kan ske undersöka den som är föremål för åtgärd enligt denna para raf. l fråga den hålls om som avskild

därför att han är påverka berusningsmedel skall

av en sådan undersöknin dock äga endast rum om det behövs med hänsyn till hans tillstån Over vad förekommit som skall protokoll föras. .

Paragrafen motsvarar 23 § KvaL.

62§

Medför kvinna spädbarn vid intagningen eller föder

hon därefter barn, kan tillstånd ges henne att ha barnet hos sig.

Paragrafen motsvarar 41 § KvaL.

63§

En intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär

annan myndighet att en intagen skall inställas inför denna, prövar

kriminalvårdsstyrelsen det skall ske. I anslutning

om till inställelse varom nu är fråga får en intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs säkerhetsskäl. av Tiden för inställelse i första som avses stycket inräknas i

verkställighetstiden. Detsamma gäller tid

som en intagen vistas utom anstalt med stöd av 2 § lagen 1991:435 med vissa bestämmelser

om internationellt samarbete på brottmâlsomrâdet.

Atalas en intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten erfordras för utförande som av hans talan i målet.

Paragrafen motsvarar 43 § KvaL.

64§

Har en intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör anstalten, får ersättning härför tagas ut medel tillkommer honom av som enligt 18 § första stycket.

Arbetsersättnin för intagens som en räkning innestår hos

kriminalvårdsmyn ighet får inte utmätas.

Paragrafen motsvarar 45 § KvaL.

65§

möjlighet dagligen vistas utomhus minst en

En intagenskall ha att

synnerligt hinder möter däremot. timme om inte

Paragrafen 13 § andra stycket KvaL. motsvarar

66§

anstalten vill utöva sin religion skall beredas En intagen som inom tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske.

Paragrafen motsvarar 15 KvaL.

67§

följer gällande bestämmelser och Med de begränsningar som av verksamheten inom kriminalvården har de intagna rätt att avtal för överlägga med anstaltslednin en i frågor som är i lämplig ordning de intagna. De har så rätt att i lämplig gemensamt intresse för oc av med varandra för överläggning i sådana ordning sammanträda hålles avskild från andra intagna får dock frågor. En intagen som sammanträde endast det kan ske deltaga i överläggning eller om

utan olägenhet.

Paragrafen motsvarar 36 § KvaL.

68§

för upprätthålla ordning och säkerhet inom Om det är nödvändigt att förmåner enligt lagen tillkommer intagen anstalten, kan som tillfälligt inskränkas.

tillämpning bestämmelse i denna lag uppenbarligen kan

Om av kroppsliga eller psykiska hälsa, befaras medföra men för en intagens

är påkallad för att förebygga sådant

får den jämkning göras som

men.

Paragrafen 52 och 53 KvaL. motsvarar

BESLUT M M. .

beslut och besvär. Avsnittet avslutas I detta avsnitt finns regler om angående införsel m.m. till anstalt. med en straffbestämmelse av vapen

69§

Frågor som i 48 § prövas kriminalvårdsnämnden. avses av Detsamma gäller frågor som avses i 49 den intagne om har dömts till fängelse i lägst tva âr. Ovriga frågor enligt 49 § prövas av den övervakningsnämnd till verksamhetsområde vars anstalten hör.

Paragrafen motsvarar 54 § KvaL.

70§

Regeringen kan förordna att tillämpningen av 48 och 49 §§ får överflyttas från kriminalvårdsnämnden till den Övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde anstalten hör.

Paragrafen motsvarar 55 § KvaL.

71§

En intagen får hos kriminalvårdsnämnden pákalla prövning av övervakningsnämndens beslut i frågor som avses i 48 och 49 §§.

Paragrafen motsvarar 56 § KvaL.

72§

Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efterrättelse

omedelbart, om inte annorlunda förordnas. Mot kriminalvârdsnämndens beslut enligt denna lag får talan inte f oras.

Paragrafen motsvarar 57 § KvaL.

73§

Beslut enligt denna lag i andra frågor än som avses i 69-71 §§

meddelas kriminalvårdsstyrelsen.

av Beslut i frågor på vilka första stycket är tillämpligt gäller omedelbart, inte något förordnas. om annat

Paragrafen motsvarar 58 § KvaL.

74§

Regeringen får beträffande viss intagen besluta att ett ärende om

en vistelse anstalt skall överlämnas till regeringens prövnin om utom , det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken ör att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande våld, hot eller tvång för politiska syften. av

Paragrafen motsvarar 58 a § KvaL.

75§

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag får .

överklagas till kammarrätt. Beslut i fråga om vistelse utom anstalt

för intagen beträffande vilken regeringen har meddelat fören ordnande enligt 45 § överklagas dock hos regeringen. Detsamma gäller andra beslut styrelsen enligt denna lag än som nu har av angetts.

Paragrafen motsvarar 59 § KvaL.

76§

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan som föreskriva överflyttning till någon kriminalvårdsmyndigom annan het än kriminalvårdsstyrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården övervaknin snämnds befogenhet enligt 69 och 70 §§ samt av av kriminalvârdsstyre befogenhet enligt denna lag i andra fall än sens som avses i 12 § andra stycket samt 14

Paragrafen motsvarar 60 § KvaL.

77§

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra beslut i andra frågor än som avses i 69-71 §§ efter bemyndigande enligt 76 § har meddelats av en som kriminalvårdsmyndighet. beslutet angår får åkalla annan Den som styrelsens prövning ett sådant beslut, om det har gått onom av emot.

Paragrafen motsvarar 61 § första stycket KvaL. Av andra stycket i sistnämnda bestämmelse följer att någon annan kriminalvårdsmynom dighet än Kriminalvårdsstyrelsen har meddelat beslut enligt 47 § andra

stycket disciplinär åtgärd, skall beslutet omedelbart anmälas för 2 om Kriminalvårdsstyrelsen. Denna bestämmelse har inte tagits upp i

lagförslaget. Skulle sådan anmälningsskyldighet anses erforderlig en torde Kriminalvårdsstyrelsen kunna meddela föreskrift därom.

78§

Den som olovligen till en intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat som denne kan skada sig själv eller annan med, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om inte är

gärrlijiârirgen ;elagdtmedsträngarpksttraff] ilbrottâballâen.

mnar n ona en magen a o 0 a 1ga ryc ere n er an ra d berusningsme eller sådan injektionsspruta eller kanyl kan som användas för i människokroppen eller hjälper

insprutning

nå on annars en intagen att omma sådana berusningsmedel eler föremål, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, inte om gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

Paragrafen motsvarar 62 § KvaL.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1994, då lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt skall upphöra att gälla.

Beslut som meddelats med stöd av bestämmelse i lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt skall fortfarande gälla. Sådana beslut enligt lagen om kriminalvård i anstalt som skall omprövas gäller dock inte längre än till dess omprövning har skett.

Intagen som har hänförts till den kategori intagna i 7 § som avses tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, skall hänförliga anses till 6 § andra stycket denna lag till dess omprövning skett.

4. Vid tillgodoräknande av tid för vistelse utom anstalt har skett som före denna lags ikraftträdande skall bestämmelserna i 39 § lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt tillämpas.

Vid disciplinär bestraffning för förseelse som begåtts innan denna lag trätt i kraft skall bestämmelserna i lagen 1974:203 kriminalom vård i anstalt tillämpas, om inte en bedömning enligt denna lag leder till en lindrigare bedömning.

Punkt I

Enligt denna bestämmelse skall i samband med ikraftträdandet den föreslagna fängelselagen KvaL upphöra att gälla. Oavsett om en intagen påbörjat straffverkställighet medan KvaL gällde, skall framdeles fängelselagens bestämmelser tillämpas hans fall.

Punkt 2

Beslut som meddelats enligt KvaL innan fängelselagen skall fortfarande gälla. Främst avses att redan beslutade vistelser utom anstalt inte skall behöva omprövas i anledning av den nya lagstiftningen. Har t.ex. korttidspermission beviljats enligt 33 § första stycket KvaL för en tidpunkt som infaller först efter det att fängelselagen trätt i kraft äger den intagne alltjämt utnyttja den sålunda beviljade permissionen utan att något nytt beslut om permission meddelas med stöd av fängelselagen. Däremot föreligger det inte något hinder mot att upphäva ett beslut som meddelats med stöd av KvaL, om förutsättningar för att upphäva ett sådant beslut föreligger enligt bestämmelse i fängelselagen. Beviljad permission kan således återkallas, om den intagne missköter sig. När det gäller beslut som skall omprövas, t.ex. placering i säkerhetsavdelning specialavdelning enligt KvaL, skall sådan prövning ske enligt bestämmelserna i den nya lagen,

Punkt 3

Intagna som genom beslut bedömts hänförliga till den kategori intagna som avses 7 § tredje stycket KvaL, skall i stället anses hänförliga till den kategori intagna som avses i 6 § andra stycket fängelselagen. Vid omprövningen av ett sådant beslut om kategoritillhörighet skall fängelselagens bestämmelser tillämpas. Detta innebär att intagen som verkställer ett straff på kortare tid än fyra år efter omprövning inte länge kan hänföras till 6 § andra stycket fängelselagen.

Punkt 4

Vid prövning av om intagen vistelse utom anstalt skall tillgodoräknas honom såsom verkställda i anstalt, skall 39 § KvaL tillämpas när fråga är om utevistelse som ägt rum före ikraftträdandet av fängelselagen. Anledningen härtill är att motsvarande bestämmelse i fångelselagen, 58 inte medger att utevistelse enligt KvaL tillgodoräknas.

Punkt 5

Uppkommer fråga om att disciplinärt bestraffa intagen för förseelse han begått innan fängelselagen trädde i kraft skall bestämmelserna i KvaL tillämpas. Genom fängelselagen utvidgas möjligheterna att bestraffa intagen för förseelse under vistelse utom anstalt. Denna

utvidgning avser dock inte förseelser begåtts före den lagens som nya ikraftträdande. i Om tillämpning fängelselagens bestämmelser skulle medföra en av en lindrigare bedömning av en disciplinförseelse begåtts före den som nya lagen ikraftträdande skall de bestämmelserna tillämpas. Detta nya är fallet om en förseelsen med tillämpning bestämmelserna i KvaL av skulle ha föranlett tidstillägg, medan disciplinpáföljd skulle en annan ha beslutats om fängelselagen hade tillämpats.

16.2 Lagen 1974:202

om beräkning av straff-

tid m.m.

23§

Har avbrott ägt rum i verkställigheten fängelse, skall det antal av dagar avbrottet varat läggas till slutdagen. Som avbrott anses icke att den som undergår fängelse häktas med anledning av misstanke brott. om Genom beslut enligt lagen 1994:000 verkställighet om av

kan bestämmas

fängelsestraff

att viss tid inte skall inräknas i ver ställighetstiden. Därvid äger första stycket motsvarande tillämpning. Vid bestämmande av slutdagen skall dock bortses från disciplinärt förordnande enligt 53 § andra stycket 2 lagen om verkställighet av fängelsestraff.

Tredje stycket ändras på så sätt att hänvisning görs till den föreslagna fängelselagen. Vidare görs det tillägget att vid bestämmande slutdag av skall bortses från disciplinärt tidstillägg enligt 53 § andra stycket 2 den föreslagna fängelselagen. Disciplinärt tidstillägg skall begränsas så att den intagne inte kommer att vistas längre tid i anstalt framgår än som av den brottmålsdom som ligger till grund för straffverkställigheten. Härav följer att beslut om sådant tidstillägg skall medföra senareläggning enbart av tidpunkten för villkorlig frigivning. Däremot skall den disciplinära bestraffningen inte påverka datumet för slutdagen.

16.3 Övriga författningsförslag

Den föreslagna lagen 1994:000 verkställighet fängelsestraff om av föranleder följdändringar i lagen 1976:371 behandlingen om av häktade och anhållna m.fl. och lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård. Följdändringarna är av endast teknisk karaktär föranledda att av den nya lagen har annan paragrafindelning än lagen 1974:203 om

kriminalvård i anstalt. Ändringarna fordrar ingen särskild motivering.

Reservationer och särskilt yttrande

Reservation av ledamoten Christel Anderberg

Behandlingsplacering utom anstalt

behandlingsplacering utom anstalt dem som missbrukar Såvitt avser av beroendeframkallande medel är jag med majoriteten. Visserligen ense sådant medgivande till vistelse utom anstalt eller kan i vart innebär allmänheten uppfattas innebära urholkning av strafffall av - en verkställigheten. Detta måste emellertid godtas eftersom det sker inte till den intagnes intressen utan också i hög grad tjänar bara av hänsyn många brott är nämligen direkt alkohol- eller allmänintresset; Varje minskning sådant missbruk leder därför narkotikarelaterade. av kriminaliteten i samhället minskar. De många avbrotten på sikt till att behandlingsplaceringarna är i och för sig ägnade att inge oro men den i

utveckling skett inom kriminalvården och ett genomförande av

som förslag på detta område bör leda till att avbrotten.blir färre. våra

Däremot kan jag inte finna några bärande skäl för att denna typ av

anstalt skall få ske för andra ändamål, såsom studier eller vistelse utom hänvisar här till vad jag anfört om

värnpliktstjänstgöring. Jag

maskerade nådebeslut i reservationen angående frigång. vistelse anstalt är för annat än missbruksvård Möjlighet till utom fängelsestraffets ändamål. Redan den av oss föreslagna oförenligt med behandlingsplacering utom anstalt gör det rent benämningen motivera det skulle kunna innefatta studier och språkligt svårt att att

annat. anförda skäl bör enligt min mening behandlingsplacering utom På

49 i lagförslaget inskränkas till att endast avse placering

anstalt enligt § behandling missbruk beroendeframkallande för vård eller annan mot av medel.

Frigång

framhålls frigångsreglerna ibland har tillämpats på ett I direktiven att kommit innebära oacceptabel urholkning av straffsätt som att en Fängelseutredningen skulle därför, enligt direktiven, verkställigheten. villkoren för frigång kan utformas ett tydligare sätt. överväga om

Utredningens majoritet föreslår ingen ändring villkoren för av frigång och anser heller inte hittillsvarande praxis behöver att ändras trots att bl.a. JO, som framgår avsnitt 10.4.6, vid flera tillfällen av riktat allvarlig kritik mot tillämpningen frigångsreglema. I JO:s av ämbetsberättelse 198889, 102, säger JO Jag kan inte underlåta s. att peka på att händelser som den ifrågavarande är ägnade rubba att allmänhetens tilltro till kriminalväsendet och inverka menligt på arbetslusten hos många befattningshavare inom andra grupper av det svenska rättsväsendet. Uttalandet rör visserligen missbruk av utevistelse enligt 14 § KvaL äger sin giltighet också på missbruk men under frigång, vilket några nyligen inträffade, mycket uppmärksammade fall tydligt ger vid handen.

I vårt land är tröskeln hög innan någon döms till fängelse. Domstolen skall alltid beakta de omständigheter talar för lindrigare som en påföljd än fängelse. Påföljderna villkorlig dom skyddstillsyn, samt i förekommande fall i kombination med kontraktsvård eller samhällstjänst, utgör alternativ till fängelsestraff och äger företräde framför

fängelse. Fängelse får ådömas först när brottets straffvärde eller an eller den tilltalades tidigare brottslighet utesluter lindrigare annan, påföljd. Mot bakgrund härav måste utgå ifrån de negativa man att konsekvenser som ett frihetsstraff för med sig redan har beaktats av domstolen vid påföljdsbestämningen. Domstolen har också tagit hänsyn till de sociala och andra skäl som i det enskilda fallet skulle medföra

att en icke frihetsberövande påföljd att föredra från den tilltalades vore synpunkt men har, när den ända dömer till fängelse, funnit dessa att skäl inte är tillräckliga.

Mot denna bakgrund och efter genomgång praxis kan jag inte av finna annat än att varje beviljad frigång utgör urholkning en av verkställigheten. De fall som redovisas i vårt betänkande under avsnitten 10.4.4 och 10.4.6 och liksom de fall i departesom tas upp mentspromemorian Ds Ju 1985: 1 Lyxfångar finns dom visar enligt min mening att frigång både i teorin och i praktiken utgör en blandning av tidigarelagd villkorlig frigivning och nåd. Särskilt när ett beslut om frigång kombineras med frigångspermission ligger frigången

nådeinstitutet nära.

Enligt mitt förmenande är det oacceptabelt att verkställighetsmyndigheten genom ett administrativt beslut kan omvandla domstol ett av utmätt fängelsestraff till icke frihetsberövande påföljd. En sådant en ordning står också i strid mot den huvuduppgift för kriminalvården

som utredningen är enig nämligen att verkställa det domstolen om, att utmätta straffet som är avsett att tillfoga brottslingen obehag ett som står i proportion till den brottslighet för vilken han dömts.

Någon gång kan naturligtvis särskilt ömmande omständigheter föreligga. Den dömde bör då hänvisad till ansöka vara att om nåd hos regeringen i stället för att, majoriteten föreslår, verkställigsom

beslut frigâng såsom ett lätt maskerat hetsmyndigheten skall kunna om

nådeinstitut. jag således frigângsinstitutet bör slopas Sammanfattningsvis anser att § i förslaget till fängelselag skall utgå. och att 51

Reservation ledamoten Birthe Sörestedt

av

Kontroll intagens brevväxling av

de intagna i slutna anstalter har långa strafftider att avtjäna. Många av Möjligheten att skicka och få brev är för dem en viktig del i deras kontakt med yttervärlden. Tidvis kan denna brevväxling vara deras enda kontakt med världen utanför anstalten. I många fall innehåller breven till eller från den intagne avsändarens innersta tankar och djupt

personliga meddelanden. Den intagnes brevväxling kan emellertid också utnyttjas för meddelanden och planläggning brottslig verksamhet. Förom av sändelser till intagna utnyttjas också för att föra in narkotika i anstalt. Med hänsyn till det anförda är det nödvändigt att ha möjlighet att

kontrollera de intagnas brevväxling. Utredningens majoritet föreslår att rätten att kontrollera brevväxlingen skall utvidgas, särskilt vad de slutna anstalterna. Enligt avser majoritetens förslag skall anstaltens personal ges generell möjligt att del meddelanden i försändelser till eller från den intagne. ta av Jag är med majoriteten att utvidga brevkontrollen till en ense om sådan generell kontroll försändelser till och från den intagne. Detta av innebär större ingrepp iden intagnes personliga integritet än vad nu ett

gällande regler medger. I likhet med vad departementschefen framhöll

i förarbetena till nuvarande lagstiftning prop. 1974:20, s. 139 anser jag det från principiell synpunkt lämpligt att den intagne bereds vara tillfälle närvarande när försändelse till eller från honom öppnas att vara och granskas. Dock bör enligt min mening den intagnes rätt att vara närvarande göras ovillkorlig. Med sådan ordning kan man sannolikt en betydande utsträckning undvika att det från den intagnes sida skall i uppkomma onödiga missförstånd eller misstankar om att ovidkomman-

de faktorer skall ha inverkat på brevgranskningen. Mot denna bakgrund jag att det i 39 § lagförslaget skall anser föreskrivas intagen, han så begär, skall få vara närvarande att en om vid öppning och granskning försändelse till eller från honom. av

Tillämpningen kontrollerade besök av

besök den intagne får i anstalten utgör ett viktigt led i hans De mottaga upprätthålla kontakt med yttervärlden samt underlättar möjligheter att anstaltsvistelsen den kommande frigivningen. Särskilt för de såväl som långtidsdömda vilka inte har möjligheter till permission som samma intagna är det angeläget få ta emot besök. Mot bakgrund av övriga att finns det därför goda skäl inte än nödvändigt det anförda att mer

inskränka de intagnas möjligheter få besök att mottaga av familj och värmer. Emellertid måste man också väga in de problem besök hos som en intagen kan medföra. Bland annat kan besök användas för föra in att narkotika i fängelserna. Det förekommer besökare, t.ex. att som har haft narkotika gömd i någon kroppens håligheter, överlämnar det av otillåtna preparatet till den intagne. Denne kan därefter gömma narkotikan på liknande sätt eller svälja den. Föreligger det misstanke

om att en intagen har svalt narkotika för att föra in den i anstalten,

skall han ställas under intensivbevakning. En sådan bevakning

är emellertid såväl tidskrävande som kostnadskrävande. Såsom redovisas i avsnitt 13.5 .2 är det tekniskt möjligt analys numera att genom av ett urinprov konstatera förvarar narkotika i kroppen. om en person Kriminalvården har dock ännu inte tillgång till härför erforderlig

kontrollutrustning. Då det av olika skäl inte är lämpligt utöka

att kontrollen av besökare, bör andra sätt för förhindra narkotika att att införs i anstalterna övervägas. Förekomsten av narkotika är stor i de slutna anstalterna. Ett led i strävandena att förhindra att narkotika kommer in i anstalterna kan vara att utöka användningen av bevakade besök. Enligt personal vid anstalterna förekommer det att missbrukare hot eller våld genom tvingar intagna, som inte är missbrukare, att ta in narkotika i samband med besök eller pennissioner. Mot bl.a. denna bakgrund kan en annan åtgärd för att begränsa förekomsten narkotika i anstalterna av vara att placera narkotikamissbmkare och ickemissbrukare i skilda anstalter.

Om en sådan differentieringsgrund hade kunnat tillämpas fullt

ut, skulle en restriktivare besökspolicy i form bevakade besök inte av behöva tillämpas annat än vid anstalter för vilka det föreligger risk för införsel av narkotika. Vad gäller principerna för differentiering de intagna ansluter jag av mig till majoritetens förslag. I praktiken är det emellertid svårt att genomföra en strikt differentiering med avseende på förekomsten av narkotikamissbruk bland de dömda. Det finns för närvarande inte t.ex. tillräckligt säkra metoder för att avgöra missbruk narkotika om ett av skett under en kortare eller längre tid. Vidare förutsätter sådan en differentiering att det vid varje intagningstillfälle finns så många lediga anstaltsplatser att en korrekt placering kan ske redan vid straffverkställighetens inledning. För de fall där samtliga intagna i en anstalt eller på en avdelning är missbrukare med relativt korta strafftider ansluter jag mig till majoritetens uppfattning att Kriminalvârdsstyrelsen skall kunna besluta att de intagna i en sluten anstalt eller på sluten avdelning skall få en mottaga enbart bevakade besök. Däremot ter det sig inte rimligt att låta samma restriktioner gäller även andra intagna, t.ex. sådana har som långa strafftider eller som inte på något sätt har misskött sig under anstaltstiden. Vid bedömningen intagen skall få enbart av om ta emot

bevakade besök bör också beaktas att det är möjligt att med hjälp av urinprov fastställa om en person har gömt narkotika i någon av kroppens håligheter. Om användningen av bevakade besök skall utökas måste det enligt min mening samtidigt ges rimliga garantier för att de intagna som kan sköta obevakade besök också framdeles kommer att kunna beviljas sådana. Detta gäller särskilt intagna med långa strafftider. Mot ovanstående bakgrund anser jag att användningen av bevakade besök under vilka en tjänsteman vid anstalten är närvarande bör kunna utökas. Bestämmelserna i 42 § lagförslaget skall enligt min mening emellertid utformas på ett sådant sätt att de utökade möjligheterna att medge intagna enbart bevakade besök begränsas till narkotikamissbrukande intagna. För övrigt jag det inte föreligga något behov av att, såsom anser majoriteten föreslår, införa sådana kontrollerade besök som skall ske i besöksrum där den intagne och besökaren inte kan ha någon fysisk kontakt med varandra. Om det bedöms angeläget att förhindra fysisk kontakt mellan intagen och hans besökare, är det tillräckligt att en en tjänsteman från kriminalvården är närvarande under besöket.

Särskilt Lars Nilsson

yttrande av experten

Av skäl redovisas nedan kan jag inte biträda Fängelseutredningens

som befria kommunerna från kostnadsansvaret för behandförslag att lingsplacering anstalt tidigare s.k. § 34-placering. utom väsentligt den dömts till fängelse och bedöms vara Det är att som behandlingsinsatser för missbruk ges möjlighet att i behov särskilda verkställigheten genomgå lämplig behandling genom behandunder anstalt. Vidare är det viktigt att slå fast att det är lingsplacering utom har det primära ansvaret för att en missbrukare socialtjänsten som erhåller den lämpligaste vården. otillfredsställande placeringar enligt 34 § KvaL minskat Det är att Det finns dock inget säkert underlag som visar under de senaste åren. kommunerna ekonomiska skäl avstår från att att detta beror att av del vårdkostnaderna. Minskningen av antalet placegarantera sin av bero på bristande planering innan en placering görs. ringar kan t.ex. klienterna är dåligt motiverade för vård eller att Detta kan medföra att vårdalternativ väljs inte den enskilde klienten. Det kan det som passar endast cirka 30 % de är placerade enligt också förklara att av som fullföljer den planerade behandlingen. Andra uppmärksam- 34 § KvaL i vissa fall kan svårt att för kriminalvårmade problem är att det vara hemkommun att stå för vårdansvaret och kostden att få klientens klient inte bott i kommunen i fråga de senaste naderna för en som bör komma till rätta med inom ramen för åren. Dessa problem att

de nuvarande systemet. i sitt nyligen framlagda betänkande Rätten

Socialtjänstkommittén har

föreslagit tydligare regler när det gäller till bistånd SOU 1993:30 ärenden. Kommittén föreslår att det skall ansvaret i den här typen av är ansvarig för som avtjänar fängelsevara hemkommunen som person förtydliga kostnadsansvaret efter verkställigstraff vilket skulle Även Fängelseutredningens förslag att medge rätt att hetstiden. föreskrift för tiden efter villkorlig frigivning vid beslut om meddela anstalt, tillsammans med en bättre planebehandlingsplacering utom bedömning innebära att antalet som fullföljer den ring, kan enligt min ökar. Den nyligen beslutade formen om två planerade behandlingen innebär dessutom kriminalvårdens ekonomiska tredjedels frigivning att behandlingsplacering anstalt utökas. Det är således åtaganden för utom behandlingsplaceringar anstalt kan bli effektiva rimligt att anta att utom formella kostnadsansvaret mellan kriminalutan att man förändrar det vården och den kommunala socialtjänsten. Socialstyrelsen i ett uppdrag om Offensiv Regeringen gav i juli 1993 innebär bl.a. fortsatt utveckling av narkomanvård. Uppdraget en socialtjänst och kriminalvård. Ett huvudmoment är samverkan mellan 34-institutet och kontraktsvården för att nå de att ytterligare utveckla §

missbrukare som är föremål för kriminalvárdspåföljd.

På detta sätt bör

vården av missbrukare dömts till fängelsestraff som förbättras.

471 Bilaga nr I

Anstaltsföreskrifterna KVVFS 1999: 10

Intagning i anstalt

1 § Vid intagning i anstalt skall identitets- och verkställighetshandlingar kontrolleras. Grunden för intagningen skall antecknas. Andra omständigheter av betydelse för intagningen skall också antecknas.

2 § Om intagen i samband med permission eller efter avvikelse inställer sig i en eller förpassas till annan anstalt än den, där han är placerad, skall han oavsett platstillgången tas emot i avvaktan beslut om fortsatt placering. Detsamma gäller den inställer sig för att avtjäna verkställbar dom, även om han ännu inte som blivit hänvisad till denna eller annan anstalt. lnställelsen skall snarast anmälas till den myndighet som beslutar om anstaltsplacering och till den anstalt, där den intagne senast var intagen eller dit han hänvisats.

3 § Välliknande fotografi skall finnas den är intagen i sluten riksanstalt och som avtjänat fängelsestraff i två år eller mer.

4 § Den i anstalt skall tillfrågas om sitt hälsotillstånd av mottagande som tas tjänsteman. Om intagen att han behöver medicin eller att han är fysiskt en uppger eller psykiskt sjuk, skall detta snarast anmälas till anstaltens läkare, sjuksköterska eller sjukvårdare. Dessutom skall anstaltsledningen underrättas. nyintagen visar tecken akut sjukdom, skall hans behov av vård Om en omedelbart bedömas av sjukvårdspersonal.

5 § Den är nyintagen skall snarast efter ankomsten till anstalten få tillfälle att som duscha.

nyintagen skall förses med kläder och sängutrustning enligt

6 § Den som anstaltens utrustnmgslista. Den intagne skall kvittera det han mottagit.

7 § En intagen får inte använda egna kläder utan anstaltens medgivande.

8 § Den är nyintagen och som saknar kontanter, skall på begäran få förskott som på sin ersättning från anstalten. Förskott beviljas med högst 0.5 procent av gällande basbelopp utjämnat till närmast högre tiotal kronor.

9 § Den är nyintagen skall snarast informeras om gällande ordningsregler, som brandskyddsinstruktioner, lokaler och signalanordningar.

10 § Den är nyintagen och medför alkoholhaltiga drycker, skall få som som på bekostnad få dessa bortförda från anstalten. l annat fall skall möjlighet att egen förfaras på sätt som anges i 158

Behandlingskollegium

11 § Behandlingskollegium skall bestå chefen för anstalten, eller den tjänsteman av han ordförande samt representanter för arbetsdriften, tillsynsbefälen och utser, som möjligt sjuksköterska och studieledare sådan finns. Vid vårdarna samt om om lokalanstalt skall också handläggare inom frivården ingå i kollegiet. Den intagne och hans övervakare har rätt att närvara vid sammanträde med kollegiet, och där yttra sig, när ärende som rör honom behandlas. Kollegiet skall sammanträda minst en gång var fjortonde dag. Protokoll skall föras vid sammanträde med kollegiet.

Bilaga nr 1 472

Behandlingsundersökning och behandlingsplanering

12 § Behandlingsundersökning skall vid behov utföras eller kompletteras. Fullständig behandlingsundersökning skall utföras beträffande intagen som dömts till fängelse i mer än två månader eller till skyddstillsyn, om personundersökning eller annan fullständig personutredning inte är tillgängli Beträffande intagen . som dömts till enbart fängelse i högst två månader behandlin förkortas. Chefen för anstalten, eller den tjänsteman som han utser, skall ansvara för undersökningen. Om lämplig befattningshavare saknas, skall handläggare från frivården, enligt överenskommelse mellan anstalten och frivårdsmyndigheten, ansvara för behandlingsundersökning av en intagen som kan komma att stå under övervakning efter anstaltsvistelsen.

13 § Behandlingsplan skall upprättas inom tre veckor från intagningen. I planen skall frågor om arbetsplacering, undervisning, utbildning, fritidssysselsättning, ekonomi, medicinsk och psykologisk behandling, särskilda insatser mot missbruk av beroendeframkallande medel, vistelse utanför anstalt, förflyttning, säkerhet samt frigivningsförberedelser uppmärksammas. Permissionsplan skall ingå i behandlingsplanen.

14 § Förslag till behandlingsplan skall upprättas. Den som utarbetar förslaget till behandlingsplan skall som en utgångspunkt för planen igenom domen med den intagne.

15 § Den intagne skall stimuleras att själv medverka aktivt i planeringen. Varje nyintagen skall därför informeras om kriminalvårdens egna resurser samt möjligheter till förmedling av stöd och hjälp från andra samhällsorgan. I varje anstalt skall finnas en introduktionsansvarig.

16 § Förslaget till behandlingsplan skall föredras i behandlingskollegiet, vars ordförande fastställer planen.

17 § Behandlingsplan skall vid behov omprövas av behandlingskollegiet.

Anstaltslokaler

18 § Anstaltslokalerna skall vara tillräckligt uppvärmda, vädrade och upplysta. Anstaltens egendom skall vårdas väl. Skadad egendom skall snarast repareras eller ersättas med ny. Städutrustning skall finnas på avdelningarna.

19 § Den intagnes bostadsrum skall vara utrustat med stol, bord, skåp, säng, spegel, väggtavla och askkopp, om inte annat föranleds av säkerheten inom anstalten. De intagna skall hålla god ordning i bostadsrum och gemensamma utrymmen.

20 § l bostadsrum får inte förvaras sådant som kan äventyra säkerheteni anstalten eller vålla sanitär olägenhet. Den intagne får inte heller inneha egendom av sådan art eller i sådan mängd att visitation av bostadsrummet försvåras. Verktyg, arbetsmateriel, avfall från verkstad eller annan arbetsdrift, lacker eller liknande preparat får inte förvaras i bostadsrum utan tillstånd.

Tvätt

21 § Sänglinne skall bytas åtminstone var fjortonde dag och handdukar var sjunde dag. Om tvättmöjlighet finns, skall den intagne själv tvätta sina kläder. I annat fall skall det finnas möjlighet att av tilldelade underkläder och strumpor byta åtminstone tre par var sjunde dag.

473 Bilaga nr 1

Personlig hygien

22 § Den intagne skall ha möjlighet att duscha dagligen.

23 § Den intagne skall ha möjlighet att bekostnad regelbundet få hårvård. egen

24 § Tvål, kam, tandborste, rakhyvel och sanitetsskydd skall tillhandahållas av anstalten. Hygienartiklar kan användas i berusningssyfte får inte säljas i som anstalten eller annat sätt hållas tillgängliga för de intagna.

Förplägnad

25 § Mat skall regelbundet. Den intagne skall ha tillgång till dricksvatten serveras och möjlighet att få hett vatten till kaffe eller te.

intagen ordinerats särskild kost, är vegetarian eller grund av sin 26 § En som religion förbjuden att äta viss mat skall erbjudas annan kost.

Inlåsning

27 § I sluten anstalt, där kriminalvârdsstyrelsen inte beslutat annorlunda, skall dörrarna till bostadsrummen vara låsta klockan 20.00. Lör-, sönd- och helgdagar skall dörrarna till bostadsrummen i sluten anstalt, där kriminalvårdsstyrelsen inte beslutat annorlunda, låsas upp senast klockan 08.00. Midsommarafton, julafton och nyårsafton jämställs med helgdag.

Spel om pengar Kortspel, tärningsspel eller andra spel med insats pengar är förbjudet i 28 § av anstalt.

Ordningsregler m.m.

29 § Varje anstalt skall upprätta särskilda ordningsregler.

intagne skall ha tillgång till aktuella lagar och författningar samt till 30 § Den ordningsregler, andra centrala, regionala och lokala föreskrifter samt allmänna råd som gäller verkställigheten.

Samtal

31 § Den intagne har rätt till samtal med företrädare för anstaltsledningen. Upplysning samtalstiderna skall lämnas anslag eller på annat lämpligt om genom Om den intagnes samtal gäller brådskande ärende, skall han snarast få tillfälle sätt. till samtal. Företrädare för regionledningen skall vid besök på anstalten ge den intagne tillfälle till samtal.

Självdeklaration

intagen med deklarationsskyldighet skall uppmanas att avlämna själv- 32 § En deklaration. Han skall ha tillgång till deklarationsblanketter.

Rösträtt

33 § En intagen skall beredas möjlighet att rösta vid allmänna val.

Bilaga nr 1 474

Familjebidrag

34 § Innan bidrag beviljas till den intagnes familj, skall i förekommande fall samråd ske med frivårdsmyndigheten i det distrikt, där familjen är bosatt. Familjebidrag beviljas av anstalten.

Dödsfall

35 § Om en intagen avlider i anstalt, skall läkare omedelbart tillkallas. Polismyndigheten skall underrättas. Den närmast anhörige till den intagne skall också snarast underrättas om dödsfallet.

Sysselsättning

36 § Ordinarie sysselsättningstid för den intagne skall vara 40 timmar i veckan. I denna tid ingår två 15-minutersraster varje arbetsdag. Arbetstiden skall förläggas mellan klockan 07.30 och klockan 17.00 helgfri måndag-fredag. Midsommarafton, julafton och nyårsafton jämställs med helgdag. Annan förläggning av arbetstiden kan förekomma, om detta krävs med hänsyn till sysselsättningens art och berörda personalorganisationer är överens.

37 § En intagen, som inte fyllt 18 år, får inte arbeta övertid.

38 § En intagen, som fått tillstånd att i anstalten arbeta för egen räkning eller arbetsgivare utom anstalten, skall finns bekosta material och hålla sig med

finns

nödvändiga verktyg, om sådana inte anstalten. En intagen, som fått tillstånd att studera egen hand, skall följa en förhand fastställd plan.

39 § En intagen, som är sjuk, får inte åläggas arbete eller annan sysselsättning utan läkares godkännande.

Frigång

40 § Särskild frigångsansvarig skall utses bland personalen vid anstalt där frigång förekommer. Frigångsansvarig skall planera frigången tillsammans med den intagne och i förekommande fall dennes handläggare inom frivården.

41 § Särskild kontaktman skall utses platsen för frigångsverksamheten. Frigångsansvarig skall kontrollera frigångarens närvaro frigångsplatsen med kontaktmannen.

42 § Frigångsansvarig skall se till att frigångaren har nödvändig utrustning och beklädnad samt att resorna till och från anstalten är ordnade. Frigångsansvarig skall också se till att frigångare, som inte kan utnyttja ordinarie samtalstider, får möjlighet till kontakt med anstaltsledning och annan personal.

43 § Den intagne skall noggrant informeras om de villkor som gäller för frigången. Frigångssedel skall utfärdas. Den intagnes övervakare och frivårdsmyndigheten i hans hemdistrikt skall också informeras om frigången.

44 § Anstalten skall betala frigångsresor, om inte synnerliga skäl talar emot det.

45 § Anstalten skall betala samma timersättning som vid studier inom anstalten till frigångare, som inte är berättigad till avtalsenlig lön, full ersättning från annan myndighet eller beviljats särskilt vuxenstudiestöd. Frigångaren skall få kostbidrag, om han inte kan äta på anstalten.

475 Bilaga nr 1

Frigångare som har avtalsenlig lön, full ersättning från annan myndighet eller beviljats särskilt vuxenstudiestöd skall betala dagersättning till anstalten för varje frigångsdag, om inte särskilda skäl talar emot det.

46 § Anstalten skall betala frigångarens studiematerial, kursavgifter och studieresor, om denne inte har full ersättning från annan myndighet eller beviljats

särskilt vuxenstudrestöd.

47 § Frigångaren skall få samma sjuk- och olycksfallsersättning som övriga intagna, om sådana ersättningar inte betalas av försäkringskassan eller annan myndighet.

48 § Frigångaren skall vid sjukdom själv kontakta försäkringskassan.

Fritidsverksamhet

49 § Tider för promenad skall framgå av anstaltens ordningsregler.

50 § Fritidsverksamhet skall bedrivas i sådan omfattning att varje intagen får tillfälle att ägna sig någon fritidssysselsättning.

51 § Den intagne skall ha möjlighet att lyssna radio och se på TV samt utan kostnad ha tillgång till dagstidning.

52 § Den intagne skall fortlöpande informeras om verksamheten vid kursbyn Gruvberget.

53 § Den intagne skall ha möjlighet att låna böcker genom samverkan mellan anstalt och kommunalt bibliotek.

54 § Vid fritidsverksamhet utanför anstalt enligt 14 § andra stycket lagen 1974:203 kriminalvård i anstalt KvaL skall den intagne noggrant informeras om de villkor som gäller. Tillståndskort skall utfärdas. om 55 § Fritidsverksamhet utanför anstalt fortlöpande i flera dagar eller nattetid skall regleras enligt bestämmelserna för särskild permission eller 34 § KvaL.

56 § En intagen som avtjänar fängelse i lägst två år och som är placerad i sluten anstalt får beviljas fritidsverksamhet utanför anstalt enligt 14 § andra stycket KvaL. Sådan fritidsverksamhet får inte beviljas tidigare än tre månader fore regelbunden permission. Fritidsverksamheten utanför anstalten skall i de fall den innan den intagne haft sin första regelbundna permission äga rum under

belviljas

syn.

Andlig vård

57 § Den intagne skall genom anslag eller på annat lämpligt sätt informeras om nämnden för andlig vård NAV och dess arbete.

Avskildhet m.m.

58 § Protokoll skall föras över utredning före beslut om avskildhet.

59 § En intagen avskilts från andra intagna skall beredas de lättnader i som avskildheten är möjliga i form av sysselsättning, gemensamhet och insom formation från omvärlden.

60 § Den intagne får inte beläggas med fángsel eller läggas i spännbälte utan att tjänsteman i befálsställning är närvarande. Personalen skall fortlöpande hålla uppsikt över den intagne så länge åtgärden består.

Bilaga nr 1 476

61 § Samråd med häkte skall ske, före beslut om häktesplacering enligt 23 § och 50 § KvaL. Angående återförande till anstalt av den som är placerad enligt 23 § KvaL, se 8 § häktesföreskrifterna. Den anstalt, där den intagne är inskriven, skall till att han återförs till denna, se

eller]

annan anstalt, så snart anledning till häktesplacering enligt 50 § KvaL upp ört.

62 § Om en intagen under utredning disciplinärende av placeras i häkte, skall den anstalt, där han är inskriven. utreda och avgöra ärendet.

Anmälan

63 § Anmälan till kriminalvårdsstyrelsen skall ske om anstalten bedömer att en intagen bör placeras i specialavdelning eller 2. om anstalten meddelar beslut inskränkning i de intagnas om gemensamhetenligt 17 § första stycket andra meningen KvaL.

Personliga tillhörigheter

och pengar

64 § Personliga tillhörigheter, som den intagne har med sig till anstalten eller som tas emot för hans räkning, skall noggrant förtecknas och beskrivas på mottagningskort. Förteckningen skall skriftligen godkännas av den intagne. Om han vägrar detta, skall den tjänsteman som upprättar förteckningen intyga att denna är riktig. Förtecknad egendom skall förvaras och vårdas väl. Den intagnes tillhörigheter får inte lämnas till utan hans skriftliga annan medgivande eller myndighets beslut. Den intagne ansvarar själv för tillhörigheter han som får inneha i anstalten. Sådana tillhörigheter är anstalten skyldig att förvara, om han begär det.

65 § Fonskaffningsmedel, möbler och andra skrymmande föremål samt levande djur får inte utan medgivande förvaras i anstalten.

66 § En intagen får inte inneha läkemedel eller andra medicinska preparat. Om den intagne till anstalten medför läkemedel eller andra medicinska preparat, skall dessa omhändertas och anstaltens läkare skall besluta om hur dessa skall förvaras.

67 § Om egendom som inte får innehas påträffas hos intagen eller inom en

anstaltsområdet, skall den omhändertas.

Om egendomen tillhör en viss intagen, skall den förvaras enligt dessa föreskrifter. I annat fall skall den överlämnas till polismyndighet.

68 § En intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt får fritt inneha pengar, om hänsyn till förhållandena vid anstalten inte föranleder kontantinnehavet att begränsas. Kontantinnehavet får i så fall bestämmas till lägst 2,5 % av gällande basbelopp. En intagen i sluten riksanstalt får inte utan medgivande inneha så mycket pengar att beloppet överstiger 1,8 % av gällande basbelopp. Beloppen skall utjämnas till närmast högre tiotal kronor.

69 § Den som är nyintagen och har med sig som pengar, som han inte får inneha, skall lämna dessa till förvaring eller skicka dem från anstalten bekostnad. egen Pengar eller andra värdeföremål som är Omhändertagna skall förvaras i anstaltens kassaskåp eller annat säkert utrymme.

70 § Pengar, utöver tillåtet belopp, påträffas hos intagen i anstalten, skall som en omhändertas och sättas konto med bankbok för den intagnes räkning.

71 § Innan den intagne friges, skall han skriftligen godkänna avräkningen. Om han vägrar, skall den som upprättat avräkningen intyga att denna är riktig. Den intagne skall också kvittera pengarna och sina tillhörigheter. Om han vägrar, skall, med

477 Bilaga nr 1

annan tjänsteman som vittne, antecknas vad som utlämnats samt vittnets namn. Anteckningen skall signeras av tjänstemannen och vittnet.

72 § Förvarad egendom, som skadas eller försvinner, och förvarade eller omhändertagna pengar, som förkommer, skall ersättas av allmänna medel. Ersättningsyrkande som överstiger 3 000 kronor skall prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Kioskverksamhet

73 § Den intagne skall ha möjlighet att köpa kioskvaror genom kioskforsäljning, varubeställningar eller varuautomat. Varorna skall säljas bestämd tid minst en gång veckan. i De skall säljas enligt gällande priser orten. Prislista skall anslås vid kiosklokalen eller medfölja kioskvagn. Sortimentet fastställs av anstalten. Preparat som kan användas i berusningssyfte får inte ingå i sortimentet. Skriftligt avtal med en ömsesidig uppsägningstid tre månader skall finnas. I avtalet skall finnas bestämmelser om de regler kioskvaruförsäljaren måste följa.

74 § Varuforsäljning genom beställningslistor skall ske genom särskild rekvisition. Den intagne skall underteckna beställningen och kvittera varorna. Betalning för varorna skall erläggas såsom anstalten beslutat. Den intagne skall ha tillgång till uppgift om sortiment och priser.

Brevgranskning

75 § En intagens brev får endast granskas av därtill utsedd tjänsteman. Om den intagne inte är närvarande vid brevöppning, skall minst två tjänstemän närvara. Den tjänsteman som granskat brevet skall underrätta den intagne om granskningen. Efter granskningen skall brevet forseglas.

76 § Granskning av brev får ske genom öppnande och genomläsning av innehållet, öppnande utan genomläsning eller genomlysning av oöppnat brev. Om brevet öppnats enbart for att söka efter otillåtna föremål, får det inte läsas.

77 § Om brev från intagen kan skickas efter ändring, skall den intagne få en tillbaka brevet med besked om detta. Anteckning, överstrykning eller ändring i brev får inte göras av tjänsteman vid anstalten. Om innehållet i brev bedöms vara straffbart eller lämnar upplysningar om britt, skall polismyndighet snarast underrättas.

78 § Om brev till eller från en intagen eller en sammanslutning av intagna kvarhålls, skall det förseglas och läggas den i intagnes akt eller förvarasså att det inte kan läsas av obehöriga. Anteckning om kvarhållningsbeslutet och dagen för beslutet skall fästas vid brevet.

79 § Beslut att brev skall kvarhållas skall framgå av särskild handling. Av handlingen skall framgå vem som meddelat beslutet, beslutets dag och innehåll samt uppgift om delgivning.

80 § Brev. som intagen vill skicka, skall läggas i låst brevlåda.

Besök

81 § Anstalten fattar beslut om besök.

82 § Den intagne skall genom anslag eller på annat lämpligt sätt upplysas om anstaltens tider och regler för besök.

83 § Besök får inte beviljas utan den intagnes medgivande.

Bilaga nr 1 478

84 § Barn i åldern 2 14 år får endast efter noggrann prövning besöka intagen, - en om denne är barnets föräldervårdnadshavare eller under längre tid sammanbott med sådan. I andra fall skall det finnas särskilda skäl till besöket. Person i åldern l5 17 år får inte besöka en intagen utan sin vårdnadshavares medgivande.

85 § Den besökande skall legitimera sig, om han inte är känd av personalen vid anstalten.

86 § Besök skall äga rum i särskilt besöksrum eller i lämpligt annat utrymme.

87 § Den besökande skall före sammanträffandet med den intagne informeras om vad han får medföra vid besöket. Om det bedöms nödvändigt att den besökande kroppsvisiteras, skall undersökning av de tillhörigheter han önskar medföra vid besöket ske i hans närvaro. Andra tillhörigheter får inte undersökas. Dessa skall förvaras på ett betryggande sätt.

88 § Den besökande skall upplysas om att, om han inte vill underkasta sig kroppsvisitation, han har möjlighet att avlägsna sig utan att träffa den intagne.

89 § Tillåten egendom som den besökande önskar lämna till den intagne skall tas om hand av vakthavande tjänsteman. Denne skall undersöka egendomen och överlämna den till den intagne.

90 § Om narkotika, vapen eller annat, den intagne kan skada sig själv eller som annan med, påträffas vid visitation av besökande, skall anstaltsledningen genast underrättas. Därefter skall polisanmälan göras. Den besökande får inte sammanträffa med den intagne.

91 § Vid misstanke om att besökandehar sådant föremål i 90 § eller som anges i kroppen och har för avsikt att överlämna detta till den intagne, skall anstaltsledningen genast underrättas. Därefter skall polisanmälan göras. Den besökande får inte sammanträffa med den intagne.

92 § Vid besök av utomstående skall hänsyn tas till de intagnas anonymitetsskydd. Om besökare passerar lokaler där intagna vistas, skall dessaunderrättas. Besökare får inte lämnas tillträde till en intagens bostadsrum utan hans medgivande och tillstånd av personalen.

93 § Besökare får inte fotografera inom anstaltsområdet utan tillstånd.

94 § Vid bevakade besök skall samtal föras på språk, som förstås av närvarande tjänsteman. Vid behov skall tolk anlitas.

Telefon

95 § Telefonautomat skall finnas i lokalanstalt och öppen riksanstalt.

96 § Om den intagnes telefonsamtal rör hans frigivningssituation, skall anstalten svara för kostnaderna.

Korttidspermission

Om regelbunden permission

97 § Återkommande korttidspermission regelbunden permission får beviljas en intagen som avtjänar fängelse i lägst två månader och inte särbehandlasenligt som 7 § tredje stycket KvaL.

98 § Regelbunden permission skall föregås av en individuellt bestämd kvalifikationstid. I normalfallet får regelbunden permission beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda strafftiden avtjänats normaltid.

479 Bilaga nr 1

Föreligger förhöjd risk för återfall i brott eller annat missbruk skall kvalifikationstiden förlängas utöver normaltiden till den längre tid som bedöms nödvändig. Vid bestämmande av kvalifikationstiden skall den polis- och åklagarmyndighet som handlagt ärendet rörande den intagne kontaktas för information om det inte är obehövligt. I kvalifikationstiden skall häktningstid inräknas. En intagen i öppen anstalt, som avtjänar fängelse understigande två år, får utan hinder av bestämmelserna om normaltid beviljas regelbunden permission efter en kvalifikationstid av en månad om strafftiden är högst ett år och 2. två månader om strafftiden överstiger ett år. får dock inte beviljas förrän minst månad straffet avtjänats i

Permlission

en av ansta En intagen som avtjänar fängelse i mer än åtta år får beviljas regelbunden permission efter en normaltid av två år.

99 § En intagen som avtjänar fängelse i lägst två år eller är placerad i sluten anstalt fårmte beviljas regelbunden permission förrän minst två månader av straffet avtjänats i anstalt.

100 § En intagen som avtjänar fängelse i lägst två år eller är placerad i sluten anstalt får, om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet, beviljas regelbunden permission före den för honom gällande normaltiden. Sådan tidigareläggning får omfatta högst tre månader. Tidigareläggning får aldrig medges så att den minimitid som anges i 99 § underskrids. En intagen som avtjänar fängelse i lägst två år får som regel inte beviljas regelbunden permission förrän sex månader av verkställigheten avtjänats.

101 § En intagen som avtjänar fängelse livstid får beviljas regelbunden permission tidigast efter två år och sex månader av verkställigheten.

102 § En intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt får som regel beviljas ny regelbunden permission först efter en månad från den föregående permissionens början. Detsamma gäller för en intagen som är placerad i sluten riksanstalt grund av sjukdom, för att utföra visst arbete, delta i viss utbildning eller av annan jämförlig anledning och som annars skulle ha varit placerad i lokalanstalt eller öppen riksanstalt. En intagen sluten i riksanstalt får som regel beviljas ny regelbunden permission först efter två månader från den föregående permissions början. Regelbunden permission får inte beviljas under de sista två veckorna före Villkorlig frigivning.

103 § Regelbunden permission som infaller under tiden den 1 december 31 januari får, om den intagne begär det och det bedöms lämpligt med hänsyn till hans förhållanden utanför anstalten, förläggas till jul-, nyårs- eller trettondedagshelgen. Regelbunden permission som tidigarelagts med stöd av 100 § får dock inte ytterligare tidigareläggas. Inte heller får ny regelbunden permission efter sådan misskötsamhet som avses i 118 och 119 §§ förläggas sådant sätt att de kvalifikationstider som där säg underskrids.

104 § När regelbunden permission beviljas första gången eller när den beviljas efter kvalifikationstid som anges i 118 och 119 får permissionstiden omfatta högst 48 timmar. När permission därefter beviljas får permissionstiden omfatta högst 72 timmar. l permissionstid ingår inte nödvändig restid.

Om frigångspermission

105 § En intagen med en sammanlagd strafftid på två månader eller däröver och medgetts frigång enligt ll § KvaL, får beviljas återkommande korttidssom permission efter en månad av verkställigheten om inte särskilda skäl talar emot det frigångspermission. Om frigängsperioden beräknas omfatta högst tre månader får permission beviljas varje vecka. Om frigången skall pågå under längre tid får

Bilaga nr 1 480

permission beviljas varannan vecka till dess tre månader av frigångsperioden beräknas återstå. Därefter får ermission-beviljas varje vecka. Frigångspermission får om atta högst 36 timmar. Vid längre sammanhängande helg får dock permissionen förlängas till att omfatta högst 72 timmar. Om det inte är uppenbart obehövligt, skall frigångspermission påbörjas och avslutas anstalten. i I permissionstid ingår inte nödvändig restid.

Om särskild permission

106 § Särskild permission får beviljas för att en intagen utanför anstalten skall kunna ombesörja angelägenhet som är av väsentlig betydelse för honom och som inte kan ombesörjas under regelbunden permission eller annat sätt. Särskild permission får bl a beviljas för att intagen skall tillfälle att besöka närstående som är svårt sjuk eller närvara vid. närståendes begravning eller 2. enligt kallelse inställa sig vid domstol eller annan myndighet, om inte domstolen eller myndigheten begär att den intagne skall inställas genom anstaltens försorg, eller annat sätt bevaka sina intressen i en rättslig angelägenhet eller vidta förberedelser för frigivning. Särskild permission får också beviljas av medicinska skäl. För särskild permission skall ställas villkor om ändamål och vistelseort. Särskild permission får inte omfatta längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen.

107 § En intagen som gjort sig skyldig till sådan misskötsamhet som avses i 118 och 119 § får, innan han haft regelbunden permission, medges särskild permission endast om det föreligger mycket starka skäl härför. I dessa fall skall alltid övervägas om inte en särskild permission skall äga rum under bevakning. Om särskild permission som förberedelse till regelbunden permission träningspermission- finns en bestämmelse i 111

Om Iokalanstaltspermission

108 § Utöver särskild permission enligt 106 § kan en intagen i lokalanstalt, i den mån det är påkallat med hänsyn till hans personliga förhållanden, beviljas permission för att besöka frivårdsmyndighet, sociala myndigheter, sjukvårdsinrättningar, övervakare, tilltänkt arbetsgivare eller annan som kan medverka vid förberedelser inför frigivningen lokalanstaltspermission. För lokalanstaltspermission skall gälla motsvarande bestämmelser angående villkor och tidsåtgång som anges i 106 § tredje och fjärde styckena. lnnan lokalanstaltspermission beviljas skall undersökas om inte ändamålet med permissionen lämpligen kan tillgodoses i samband med regelbunden permission.

Om besökspermission

109 § En intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt vilken är inne i permissionsgång, får en gång varje månad beviljas permission under högst sex timmar i samband med att han tar emot besök av anhörig eller annan närståendebesökspermission.

Om transportpermission

110 § Om påtaglig fara för missbruk inte föreligger får en intagen beviljas permission för att företa enskild resa till anstalt till vilken han skall förflyttas transportpermission.

481 Bilaga 1 nr

Om träningspermission

lll § Om det är nödvändigt med hänsyn till risk för missbruk av eller eljest för att förbereda regelbunden permission, skall sådan permission föregås av en eller flera kortare permissioner träningspermission. Träningspermission får inte beviljas före normaltiden för regelbunden permission.

Om lufthålspermission

112 § Lufthålspermission är en kortare bevakad permission, vars syfte är att minska skadeverkningarna av långa frihetsberövanden. Sådan permission får, efter en bedömning av behovet och kraven säkerhet i varje enskilt fall, beviljas intagen som särbehandlas enligt 7 § tredje stycket KvaL eller 2. avtjänar livstidsstraff eller eljest har en kvalifikationstid på lägst två år och sex månader eller i 19 § första stycket 2 förordningen 1974:248 , kriminalvård i som avses om anstalt KvalF eller 4. till följd av utvisning eller av annan anledning inte medges regelbunden permission.

Om planering permission av m m

113 § En permission skall alltid förberedas och planeras syfte att i minska risken för missbruk. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas de förhållanden under vilka permissionen skall tillbringas och vilka villkor som behöver ställas. Vid planeringen av en permission skall den polis- och åklagarmyndighet som handlagt ärendet rörande den intagne kontaktas för information om det inte är obehövligt. Resa och uppehälle under korttidspermission skall betalas av den intagne, om inte permissionens ändamål eller andra särskilda omständigheter gör att kostnader bör utgå av allmänna medel. Den del av kostnaden för resa, som överstiger 0,5 % av gällande basbelopp utjämnat till närmast högre tiotal kronor, skall dock alltid utgå av allmänna medel om det inte finns särskilda skäl däremot. Beslut om ekonomiskt bidrag fattas av anstalten.

114 § På begäran av en polismyndighet, eller om det annars bedöms erforderligt, skall polismyndigheten på den ort eller de orter där en intagen skall vistas under permissionen underrättas Polismyndigheten skall alltid underrättas om en bevakad permission och om permission för en intagen som dömts till fängelse lägst två år. i Beträffande en intagen som dömts för brott mot person skall målsäganden underrättas om en förestående permission om det bedöms erforderligt. Sådan underrättelse skall alltid lämnas om en målsägande begär det. Den intagne skall som regel upplysas om lämnad underrättelse.

Om villkor för permission

115 § För korttidspermission skall ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka misskötsamhet. Villkor som avses i första stycket skall anges i permissionsbeslut och permissionssedel eller tillståndskort. Den intagne skall erhålla permissionssedel eller tillståndskort och därjämte noggrant informeras om de villkor som ställts för permissionen.

Om tillsyn under permission

116 § Om det föreligger en uttalad risk för att enintagenka_n komma att avvika

under permission, men trots det bör beviljas särskild permission, skall permissio-

bevakad. Bevakad permission innebär att han under hela vistelsen utanför nen vara

Bilaga nr 1 482

anstalten skall stå under tillsyn av minst två kriminalvårdstjänstemän, varav minst en skall tillhöra vård- och tillsynspersonalen vid anstalten. Permission under tillsyn, som är ordnad på annat sätt än som anges i första stycket, är obevakad permission.

117 § Vid bevakad permission skall bevakningspersonalen noggrant instrueras om hur uppdraget skall fullgöras. Av instruktionen skall framgå vilken tjänsteman so har huvudansvaret för bevakningen, för vilket ändamål permissionen har beviljats, de övriga villkor som gäller och vilka åtgärder bevakningspersonalen skall vidta om det under permissionens gång visar sig att denna inte kan genomföras som planerat. Om en intagen, som beviljats obevakad permission ändå skall åtföljas av kriminalvårdstjänsteman. övervakare eller annan lämplig person, skall denne informeras om ändamålet med permissionen, eventuella villkor samt erhålla erforderliga instruktioner för uppdraget.

Om misskötsamhet m.m.

118 § En intagen som under verkställigheten begått nytt brott, rymt eller försökt rymma från anstalten eller uteblivit efter permission, får beviljas regelbunden permission tidigast efter fyra månader om han är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt och tidigast efter sex månader om han är intagen i sluten riksanstalt. I första stycket angivna tider räknas från den dag brottet begicks, senaste försöket att rymma ägde rum eller verkställigheten återupptogs.

119 § En intagen som under verkställigheten gjort sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller 2. innehaft eller i berusningssyfte varit påverkad av läkemedel eller annat berusningsmedel än narkotika eller varit påverkad av narkotika utan att detta utgör brott eller innehaft föremål som är avsedda för bruk av narkotika eller 4. utan giltigt skäl vägrat lämna urinprov för droganalys får beviljas permission tidigast efter två månader om han är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt och tidigast efter fyra månader om han är intagen i sluten riksanstalt. I första stycket angivna tider räknas från den dag förseelsen begicks eller verkställigheten återupptogs.

Om efterlysning

120 § Har en intagen avvikit eller uteblivit efter vistelse utom anstalt, skall närmaste lokala polismyndighet omedelbart underrättas per telefon. Därefter skall efterlysning begäras skriftligen. Om en intagen som överförts till sjukhus eller annan institution avviker därifrån och institutionen inte avser att låta efterlysa honom, skall anstalten begära efterlysning. Om den intagne vid avvikandet eller uteblivandet hade minst sex månader kvar att avtjäna anstalt, skall anstalten i snarast anmäla det inträffade till kriminalvårdsstyrelsen för prövning av frågan om internationell efterlysning. I anmälan skall anges om det finns omständigheter som tyder att den som avvikit eller uteblivit kan ha begett sig till ett utomnordiskt land. Till anmälan skall fogas två kopior av gällande dom och strafftidsbeslut.

Vistelse utanför anstalt enligt 34 § KvaL

121 § I samband med vistelse utanför anstalt enligt 34 § KvaL skall kontaktmän utses vid anstalten och där den intagne är placerad.

122 § Vid sådan vistelse skall den intagne och kontaktmannen, där den intagne skall vara placerad, informeras om de villkor som gäller för placeringen. Tillståndssedlar skall utfärdas.

SOU 1993276 483 Bilaga nr 1

Overvakare samt frivårdsmyndigheten i hemdistriktet och det i distrikt, där den intagne placerats, skall också informeras om vistelsen. Vid behov skall polismyndigheten den ort eller de orter, där den intagne skall vistas, underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas, om det gäller en intagen i sluten riksanstalt som dömts till fängelse lägst två år eller i som dömts för grovt narkotikabrott. Den intagen skall upplysas om underrättelsen.

123 § Fördelningen av ansvaret mellan den intagne och kriminalvårdsverket för kostnaderna vid sådan vistelse skall bestämmas med hänsyn till den intagnes ekonomiska förutsättningar.

124 § När en intagen placerats i skola med internatforläggning skall planeras verksamhet för honom vid lov och andra uppehåll mellan kurserna. För en intagen som gör militärtjänst skall permissioner och andra ledigheter planeras samma sätt som anges i första stycket.

125 § Anstalten skall se till att den intagne erhåller nödvändig utrustning och beklädnad för vistelsen.

Samrådsorgan

126 § De intagna och personalen skall ha överläggningar om förhållandena i anstalten. De intagna företräds av valda ombud. Vid sammanträdena skall delta representanter för olika personalkategorier och motsvarande antal intagna.

127 § De intagna har rätt att organisera sig i fortroenderåd, vars styrelse får sammanträda under arbetstid. Styrelsen väljs genom sluten omröstning. Anstalten skall tillhandahålla nödvändigt skrivmaterial. De intagna har också rätt att samlas i stormöten under arbetstid om det lämpligen kan ske.

Hälso- och sjukvård

128 § Den som är nyintagen skall snarast efter ankomsten till anstalten undersökas av läkare. Han skall den särskilda vård eller behandling, som han har behov av.

129 § Vid fysiskt handikapp, som försvårar den intagnes anpassning i samhället, skall i samråd med läkare göras en bedömning av förutsättningarna för behandling eller annan åtgärd. Mer kostnadskrävande behandling skall beslutas av kriminalvårdsstyrelsen.

130 § Om den intagne visar tecken fysisk eller psykisk sjukdom, skall den tjänsteman som uppmärksammar detta omedelbart göra anmälan till sjukvårdspersonal och anstaltsledning. Detsamma gäller om den intagne drabbas av olycksfall. Vid akut fara skall han omedelbart komma under läkarvård. Om sjukdom eller olycksfall är av allvarligt slag, skall den närmast anhörige till den intagne underrättas. Anstalt eller läkare beslutar om vistelse utanför anstalten för läkarvård. bevakning eller särskilda föreskrifter efter samråd med Anstalten beslutar om den inrättning, dit den intagne förts.

131 § Vid förflyttning från en anstalt skall den intagnes läkarhandlingar medfölja i förseglat läkarkuvert. När anstaltsvistelsen upphör skall den intagnes läkarhandlingar förvaras i hans personakt i förseglat läkarkuvert.

132 § Ordinerade läkemedel för den intagnes omedelbara behov skall medfölja vid förflyttning. Om behandlingsjournal och läkarkuvert inte medföljer transporten, skall den mottagande anstalten få nödvändig information, innan den intagne anländer. Handlingar inte medföljer transporten skall snarast skickas till den som mottagande anstalten.

Bilaga nr 1 484

133 § Om anstalten saknar sjuksköterska skall viss tjänsteman utses att svara för läkemedelsförrådet. Förutom läkare och sjuksköterska får endastdenneha hand om nyckel till förrådet.

134 § Utdelning av läkemedel får förutom av läkare endast ombesörjas av sjuksköterska eller annan därtill utsedd tjänsteman. Utdelning får endast ske enligt läkares ordination eller generella skriftliga direktiv.

Tandvård

135 § Akuttandvárd skall ges varje intagen som har behov av sådan.

136 § Om dålig tandstatus försvårar den intagnes anpassning i samhället, skall förutsättningarna för tandvård bedömas.

Barn i anstalt

137 § Tillstånd för en intagen att ha barn hos sig i anstalt lämnas av anstalten. Samråd skall snarast ske med socialnämnden i den kommun, där barnet vistas.

138 § Den intagne skall få sådanabostads- och arbetsförhållanden som behövs för tillfredsställande vård av barnet.

139 § Den intagne och barnet skall förses med nödvändig utrustning.

Inställelse inför annan myndighet

140 § Om annan myndighet än domstol, övervakningsnämnd eller kriminalvårdsnämnden begär att en intagen skall inställas vid myndigheten, skall frågan prövas särskilt. Sådant medgivande får inte avse längre tid än som krävs för det uppgivna ändamålet. Innan medgivande lämnas, skall anstalten försäkra sig om, att den intagne kommer att förvaras och behandlas ett ur säkerhets- och behandlingssynpunkt godtagbart sätt.

Ersättning för sysselsättning m.m.

141 § I lokalanstalt och öppen riksanstalt skall ersättning till en intagen utbetalas kontant varje vecka om inte kontantinnehavetbegränsats genom beslut enligt 68

142 § I sluten riksanstalt skall, till den intagne, av ersättning och pengar, som skickas till anstalten, varje vecka utbetalas kontant ett belopp som sammanlagt motsvarar 0.8 % av gällande basbelop Aterstående medel skall överföras till ett särskilt permissions- rigivningsmedel intill . konto för och dess att ett belopp motsvarande 3 % av gällande basbelopp finns innestående kontot. Därefter utbetalas hela den intjänade ersättningen till den intagne, dock skall föreskriften i 68 § andra stycket följas. För en intagen som har ålderspension och som inte deltager i ersättningsberättigad sysselsättning samt för en intagen som har förtidspension eller sjukbidrag och som inte kan erbjudas ersättningsberättigad sysselsättning, som bedöms lämplig för honom, gäller föreskrifterna i första stycket för pengar som skickas till anstalten. För en intagen som har förtidspension eller sjukbidrag och som endast delvis kan deltaga i ersättningsberättigad sysselsättning gäller att utfyllnad upp till ersättning motsvarande heltidssysselsättning får ske från de pengar som skickas till anstalten med beaktande av föreskrifterna l första stycket.

143 § Vid kriminalvârdsanstalter med marknadsanpassad ersättning till intagna gäller särskilda regler.

485 Bilaga nr 1

144 § En intagen som har pension eller sjukbidrag och som deltager i ersättningsberättigad sysselsättning, skall för sådan tid erhålla ersättning enligt gällande föreskrifter om arbets- och studieersättningar. En intagen har pension eller sjukbidrag erhåller inte ersättning vid som sjukdomolycksfall, läkar- eller tandläkarbesök, arbetslöshet m.m.

145 § Den intagne skall informeras om den ersättning han intjänat under veckan. En intagen i sluten riksanstalt har rätt att begäran få besked om kontoställningen.

Ersättning för skada

146 § Ersättning för skada, då intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör en anstalten, skall motsvara kostnaden för reparation av den skadade egendomen eller högst 70 % av nyanskaffningsvärdet.

Kroppsvisitation

147 § Vid ytlig kroppsvisitation skyddsvisitation skall undersökande tjänsteman endast känna utanpå den intagnes kläder och kontrollera innehållet i det denne bär på sig eller har med sig, om inte metalldetektor används. Kvinna skall i första hand visiteras av kvinnlig personal.

148 § Vid kroppsvisitation skall den intagne uppmanas att ta av sig ytterkläder och överlämna dessa samt andra tillhörigheter för undersökning. Om övriga kläder behöver undersökas, skall den intagne uppmanas att ta av sig även dessa och överlämna dem för undersökning. Den intagne skall vid behov få ombyteskläder.

Kroppsbesiktning

149 § Vid ytlig kroppsbesiktning skall den intagne uppmanas att helt eller delvis klä sig och därefter stå Undersökande tjänsteman skall därefter granska de av upp. Det är inte tillåtet undersöka andra delar än synliga delarna av kroppen. att handflator armhålor, fotsulor och huvudhår. Den intagne skall i första hand att själv öppna handen, lyfta armarna och visa fotsulorna. uppmanas Den intagne får inte uppmanas att inta särskilda kroppsställningar för att annars skall kunna granskas. osynliga delar av kroppen Den intagne skall Vld behov ombyteskläder.

150 § Kroppsbesiktning eller ytlig kroppsbesiktning får aldrig göras i närvaro av någon annan inta en. Vid kroppsbesiktning eller ytlig kroppsbesiktning skall annan tjänsteman närvara som vittne.

151 § Om intagen motsätter sig kroppsbesiktning kan han hållas avskild från en andra intagna enligt 20 § första stycket 1 och 3 KvaL. Sådan avskildhet skall vara tillräckligt länge för att konstatera han har eftersökt föremål i kroppen. Den om intagne skall under denna tid hållas under oavbruten tillsyn.

Urinprovskontroll

152 § Anstalten skall utfärda regler för urinprovskontroll.

intagen lämnar urinprov, skall han kroppsvisiteras. Urinprov skall 153 § Innan en lämnas under överinseende av tjänsteman. kvinnlig intagen skall lämna urinprov, får endast kvinna, läkare eller När en sjuksköterska närvara.

Bilaga nr 1 486

154 § Om urinprovsanalys ger negativt utslag, skall den intagne snarast meddelas detta.

Utandningsprov

155 § Innan utandningsprov tas, skall den intagne få möjlighet att skölja munnen. Vid positivt prov skall nytt prov tas, om den intagne förnekar att han druckit alkohol.

Berusningsmedel

156 § En intagen får inte använda narkotika eller inneha injektionsspruta, kanyl eller andra föremål, som är särskilt ägnade att användas för missbruk eller av annan befattning med narkotika.

157 § En intagen får inte förtära alkoholhaltiga drycker eller använda andra berusningsmedel i anstalten eller utanför anstalten, då han står under tillsyn av kriminalvårdspersonal.

Omhändertagande av otillåten egendom

158 § När egendom som anges i 63 § KvaL förstörs, skall minst två tjänstemän närvara och protokoll föras. Av protokollet skall framgå vem som meddelat beslutet, dagen för beslutet och närvarande tjänstemän.

Förhör med intagen m.m.

159 § Förhör skall hållas med den intagne vid misstanke om brott mot anstaltens ordningsregler eller dessa föreskrifter eller vid misstanke om misskötsamhet under vistelse utanför anstalt där prövning skall ske enligt 39 § KvaL.

160 § Vid förhör med en intagen skall förutom förhörsledare om möjligt vittne närvara.

161 § Vid anmälan av beslut enligt 61 § andra stycket KvaL skall förhörsprotokollet tillsammans med gällande strafftidsbeslut och kopia av daganteckningarna skickas till kriminalvårdsstyrelsen.

Frigivning

162 § Anstalten bestämmer när på dagen den intagne skall friges.

163 § Den intagne skall friges med för årstiden lämpliga kläder och skor. Saknar han medel, skall anstalten bekosta utrustningen. Om anstaltsvistelsen inte överstiger två månader, skall dock anstalten bekosta den intagnes utrustning endast då särskilda skäl föreligger.

164 § Om den intagne saknar medel, skall anstalten betala hans resa till hemorten vid frigivningen.

165 § En intagen som saknar medel inför frigivningen skall i god tid dessförinnan ges möjlighet att kontakta socialtjänsten. Om omständigheter vid frigivningen hindrar den intagne att få kontakt med socialtjänsten, skall anstalten ordna det omedelbara hjälpbehovet genom frigivningsbidrag.

487 Bilaga nr I

166 § intagen är pensionär eller viljad sjukbidrag, skall försäkringskassan

Qm en

god tid före frigivningen skriftligt besked om denna. l

167 § Vid behov skall polismyndigheten frigivningsorten underrättas när den

intagne friges. Polismyndigheten skall alltid underrättas, om det gäller en intagen i sluten riksanstalt dömts till fängelse i lägst två år eller som dömts för grovt som narkotikabrott. Den intagne skall upplysas om underrättelsen.

Beslut m.m.

168 § Finner anstalt intagen skall förflyttas till en annan anstalt och tas han att en där, skall regionmyndigheten, eller anstalterna är belägna i olika inte emot om regionmyndigheten i den mottagande regionen, på begäran av regionregioner, myndigheten i den avsändande regionen, besluta om placering.

169 § Med undantag vad i andra stycket meddelas beslut angående av som anges behandlingen intagna i kriminalvårdsanstalt av chefen för anstalten. av Kriminalvårdsstyrelsen meddelar beslut angående

lufthålspermission enligt 112 § . anstalt än lufthålspermission för intagen annan vistelse utom som . avtjänar livstids fängelse

dömts till fängelse i lägst två år och som är utvisad

är eller har varit intagen i specialavdelning i 19 § första stycket l-2 KvalF avses utevistelse enligt 140 § för intagen som . avtjänar livstids fängelse

dömts till fängelse i lägst två år och som är utvisad

i 19 § första stycket 1-2 KvalF avses intagen i 20 § andra stycket samt 20 a § KvaL som avses . placering intagen i 19 § första stycket 1-2 KvalF av som avses . placering i anstalt intagen öppen av som . livstids fängelse avtjänar är eller har varit intagen i specialavdelning

inte är i regelbunden permissionsgång Kriminalvårdsstyrelsen kan i särskilt fall förbehållet sig rätten att besluta i fråga

korttidspermission för intagen dömts till fängelse i lägst två år. om som

170 § Chefen för kriminalvårdsanstalt, får med undantag av vad som stadgas en andra stycket KvalF förordna att beslut på myndighetens vägnar i visst i 39 c § eller ärenden enligt dessa föreskrifter får överlämnas till ärende grupp av vid myndigheten vunnit tillräcklig kunskap om och erfarenhet av tjänsteman som ifrågavarande ärendetyper. och återkallande delegation skall dokumenteras i skriftliga Meddelande av beslut.

Kriminalvårdsstyrelsen kan beslut undantag från dessa föreskrifter. 171 § om

sou 1993:76 439 Bilaga n, 2

Internationella åtaganden

l Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners

Preliminary Observations

The following rules are not intended to describe detail a model system of penal institutions. They seek only, on the basis of the general consensus of contemporary thought and the essential elements of the most adequate systems of today, to set out what generally accepted as being good principle and practice the treatment of prisoners and the management of institutions.

In view of the great variety of legal, social, economic and geographical conditions of the world, evident that not all of the rules are capable of application all places and at all times. They should, however, serve to stimulate a constant endeavour to overcome practial difficulties the way of their application, the knowledge that they represent, as a whole, the minimum conditions which are accepted as suitable by the United Nations.

On the other hand, the rules cover a field in which thought constantly developing. They are not intended to preclude experiment and practices, provided these are in harmony with the principles and seek to further the purposes which derive from the text of the rules as a whole. will always be justifiable for the central prison administration to authorize departures from the rules this spirit.

4. 1 Part I of the rules covers the general management of institutions, and applicable to all categories of prisoners, criminal or civil, untried or convicted, including prisoners subject to security measures or corrective measures ordered by the judge. 2 Part H contains rules applicable only to the special categories dealt with each section. Nevertheless, the rules under section A, applicable to prisoners under sentence, shall be equally applicable to categories of prisoners dealt with sections B, C and D, provided they do not conflict with the rules governing those categories and are for their benefit.

5. l The rules do not seek to regulate the management of institutions set aside for young persons such as Borstal institutions or correctional schools, but general part I would be equally applicable such institutions. 2 The category of young prisoners should include at least all young persons who come within the jurisdiction of juvenile courts. As a rule, such young persons should not be sentenced to imprisonment.

PART

Rules of General Application

Basic principle

6. 1 The following rules shall be applied impartially. There shall be no discrimination on grounds of race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status.

Bilaga nr 2 490

2 On the other hand, necessary to respect the religious beliefs and moral precepts of the group to which a prisoner belongs.

Register

7. l In every place where persons are imprisoned there shall be kept a bound registration book with numbered pages which shall be entered respect of each prisoner received: a Information concerning his identity; b The reasons for his commitment and the authority therefor; c The day and hour of his admission and release. 2 No person shall be received an institution without a valid commitment order of which the details shall have been previously entered the register.

Separation of categories

The different categories of prisoners shall be kept separate institutions or parts of institutions taking account of their sex, age, criminal record, the legal reason for their detention and the necessities of their treatment. Thus, a Men and women shall so far as possible be detained separate institutions; an institution which receives both men and women the whole of the premises allocated to women shall be entirely separate; b Untried prisoners shall be kept separate from convicted prisoners; c Persons imprisoned for debt and other civil prisoners shall be kept separate from persons imprisoned by reason of a criminal offence; d Young prisoners shall be kept separate from adults.

Accommodation

1 Where sleeping accommodation individual cells or rooms, each prisoner shall occupy by night a cell or room by himself. for special reasons, such as temporary overcrowding, becomes necessary for the central prison administration to make an exception to this rule, not desirable to have two prisoners a cell or room. 2 Where dormitories are used, they shall be occupied by prisoners carefully selected as being suitable to associate with one another those conditions. There shall be regular supervision by night, keeping with the nature of the institution.

10. All accommodation provided for the use of prisoners and particular all sleeping accommodation shall meet all requirements of health, due regard being paid to climatic conditions and particularly to cubic content of air, minimum floor space, lighting, heating and ventilation.

ll. In all places where prisoners are required to live or work, a The windows shall be large enough to enable the prisoners to read or work by natural light, and shall be so constructed that they can allow the entrance of fresh air whether or not there artiñcial ventilation; b Artificial light shall be provided sufñcient for the prisoners to read or work without injury to eyesight.

12. The sanitary installations shall be adequate to enable every prisoner to comply with the needs of nature when necessary and a clean and decent manner.

13. Adequate bathing and shower installations shall be provided so that every prisoner may be enabled and required to have a bath or shower, at a temperature suitable to the climate, as frequently as necessary for general hygiene according to season and geographical region, but at least once a week a temperate climate.

14. All parts of an institution regularly used by prisoners shall be properly maintained and kept scrupulously clean at all times.

491 Bilaga nr 2

Personal hygiene

15. Prisoners shall be required to keep their persons clean, and to this end they shall be provided with water and with such toilet articles as are necessary for health and cleanliness.

16. In order that prisoners may maintain a good appearance compatible with their self-respect, facilities shall be provided for the proper care of the hair and beard, and men shall be enabled to shave regularly.

Clothing and bedding

17. l Every prisoner who not allowed to wear his own clothing shall be provided with an outfit of Clothing suitable for the climate and adequate to keep him in good health. Such Clothing shall no manner be degrading or humiliating. 2 All Clothing shall be clean and kept proper condition. Underclothing shall be changed and washed as often as necessary for the maintenance of hygiene. 3 In exceptional circumstances, whenever a prisoner removed outside the institution for an authorized purpose, he shall be allowed to wear his own clothing or other inconspicuous clothing.

18. If prisoners are allowed to wear their own Clothing, arrangements shall be made their admission to the institution to ensure that shall be clean and fit for on use.

19. Every prisoner shall, accordance with local or national standards, be provided with a separate bed, and with separate and sufficient bedding which shall be clean when issued, kept good order and changed often enough to ensure its cleanliness.

Food

20. 1 Every prisoner shall be provided by the administration at the usual hours with food of nutritional value adequate for health and strength, of wholesome quality and well prepared and served. 2 Drinking water shall be available to every prisoner whenever he needs

Exercise and sport

21. l Every prisoner who not employed out-door work shall have at least hour of suitable exercise the open air daily the weather permits. one 2 Young prisoners, and others of suitable age and physique, shall receive physical and recreational training during the period of exercise. T0 this end, space, installations and equipment should be provided.

Medical services

22. 1 At every institution there shall be available the services of at least one qualified officer who should have some knowledge of psychiatry. The medical services should be organized close relationship to the general health administration of the community or nation. They shall include a psychiatric service for the diagnosis and, proper cases, the treatment of states of mental abnormality. 2 Sick prisoners who require specialist treatment shall be transferred to specialized institutions to civil hospitals. Where hospital facilities are provided or institution, their equipment, furnishings and pharmaceutical supplies shall be an proper for the medical care and treatment of sick prisoners, and there shall be a staff of suitably trained officers. 3 The services of a qualified dental officer shall be available to every prisoner.

Bilaga nr 2 492

23. 1 In womens institutions there shall be special accommodation for all necessary pre-natal and post-natal care and treatment. Arrangements shall be made wherever practicable for children to be born a hospital outside the institution. child born prison, this fact shall not be mentioned the birth Certificate. 2 Where nursing infants are allowed to remain the institution with their mothers, provision shall be made for a nursery staffed by qualified persons, where the infants shall be placed when they are not the care of their mothers.

24. The medical officer shall see and examine every prisoner as soon as possible after his admission and thereafter as necessary, with a view particularly to the discovery of physical or mental illness and the taking of all necessary measures; the segregation of prisoners suspected of infectious or contagious conditions; the noting of physical or mental defects which might hamper rehabilitation, and the determination of the physical capacity of every prisoner for work.

25. l The medical officer shall have the care of the physical and mental health of the prisoners and should daily see all sick prisoners, all who complain of illness, and any prisoner to whom his attention specially directed. 2 The medical officer shall report to the director whenever he considers that a prisoners physical or mental health has been or will be injuriously affected by continued imprisonment or by any condition of imprisonment.

26. 1 The medical officer shall regularly inspect and advise the director upon: a The quantity, quality, preparation and service of food; b The hygiene and cleanliness of the institution and the prisoners; c The sanitation, heating, lighting and ventilation of the institution; d The suitability and cleanliness of the prisoners Clothing and bedding; e The observance of the rules concerning physical education and sports, cases where there no technical personnel charge of these activities. 2 The director shall take into consideration the reports and advice that the medical officer submits according to rules 25 2 and 26 and, case he concurs with the recommendations made, shall take immediate steps to give effect to those recommendations; they are not within his Competence or he does not concur with them, he shall immediately submit his own report and the advice of the medical officer to higher authority.

Discipline and punishment

27. Discipline and order shall be maintained with firmness, but with no more restriction than necessary for safe custody and wellordered community life.

28. l No prisoner shall be employed, the service of the institution, any disciplinary capacity. 2 This rule shall not, however, impede the proper functioning of systems based on self-government, under which specified social, educational or sports activities or responsibilities are entrusted, under supervision, to prisoners who are formed into groups for the purposes of treatment.

29. The following shall always be determined by the law or by the regulation of the competent administrative authority: a Conduct constituting a disciplinary offence; b The types and duration of punishment which may be infiicted; c The authority competent to impose such punishment.

30. l No prisoner shall be punished except accordance with the terms of such law or regulation, and never twice for the same offence. 2 No prisoner shall be punished unless he has been informed of the offence .alleged against him and given a proper opportunity of presenting his defence. The competent authority shall conduct a thorough examination of the case. 3 Where necessary and practicable the prisoner shall be allowed to make his defence through an interpreter.

493 Bilaga nr 2

31. Corporal punishment, punishment by placing a dark cell, and all cruel, inhuman or degrading punishments shall be completely prohibited as punishments for disciplinary offences.

32. l Punishment by close confinement or reduction of diet shall never be inflicted unless the medical officer has examined the prisoner and certified writing that he fit to sustain 2 The shall apply to any other punishment that may be prejudicial to the same physical mental health of a prisoner. In no case may such punishment be or contrary to or depart from the principle stated rule 31. 3 The medical officer shall visit daily prisoners undergoing such punishments and shall advise the director he considers the termination or alteration of the punishment necessary on grounds of physical or mental health.

Instruments of restraint

33. Instruments of restraint, such as handcuffs, chains, irons and strait-jackets, shall never be applied as a punishment. Furthermore, chains or irons shall not be used restraints. Other instruments of restraint shall not be used except the as following circumstances: a As precaution against escape during a transfer, provided that they shall a be removed when the prisoner appears before a judicial or administrative authority; b On medical grounds by direction of the medical officer; c By order of the director, other methods of control fail, order to prevent a prisoner from injuring himself or others or from damaging property; such instances the director shall at once consult the medical officer and report to the higher administrative authority.

34. The patterns and manner of use of instruments of restraint shall be decided by the central prison administration. Such instruments must not be applied for any longer time than strictly necessary.

Information to and complaints by prisoners

35. 1 Every prisoner on admission shall be provided with written information about the regulations governing the treatment of prisoners of his category, the disciplinary requirements of the institution, the authorized methods of seeking information and making complaints, and all such other matters as are necessary to enable him to understand both his rights and his obligations and to adapt himself to the life of the institution. prisoner illiterate, the aforesaid information shall be conveyed to him a ora ly.

36. 1 Every prisoner shall have the opportunity each week day of making complaints the director of the institution the officer authorized to requests or to or represent him. 2 shall be possible to make requests or complaints to the inspector of prisons during his inspection. The prisoner shall have the opportunity to talk to the inspector to any other inspecting officer without the director or other members or of the staff being present. 3 Every prisoner shall be allowed to make a request or complaint, without censorship as to substance but proper form, to the central prison administration, the judicial authority or other proper authorities through approved channels. 4 Unless evidently frivolous or groundless, every request or complaint shall be promptly dealt with and replied to without undue delay.

Bilaga nr 2 494

Contact with the outside world

37. Prisoners shall be allowed under necessary supervision to communicate with their family and reputable friends at regular mtervals, both by correspondence and

by receivmg visits.

38. 1 Prisoners who are foreign nationals shall be allowed reasonable facilities to communicate with the diplomatic and consular representatives of the State to which they belong. 2 Prisoners who are nationals of States without diplomatic or consular representation the country and refugees or stateless persons shall be allowed similar facilities to communicate with the diplomatic representative of the State which takes charge of their interests or any national or international authority whose task to protect such persons.

39. Prisoners shall be kept informed regularly of the more important items of news by the reading of newspapers, periodicals or special institutional publications, by hearing wireless transmissions, by lectures or by any similar means as authorized or controlled by the administration.

Books

40. Every institution shall have a library for the use of all categories of prisoners, stocked with both recreational and instructional books, and prisoners

adeciuately

shal be encouraged to make full use of

Religion

41. 1 the institution contains a sufficient number of prisoners of the same religion, a qualified representative of that religion shall be appointed or approved. the number of prisoners justities and conditions permit, the arrangement should be on a full-time basis. 2 A qualified representative appointed or approved under paragraph 1 shall be allowed to hold regular services and to pay pastoral visits private to prisoners of his religion at proper times. 3 Access to a qualified representative of any religion shall not be refused to any prisoner. On the other hand, any prisoner should object to a visit of any religious representative, his attitude shall be fully respected.

42. So far as practicable, every prisoner shall be allowed to satisfy the needs of

his religious life by attending the services provided the institution and having

his possession the books of religious observance and instruction of his denomlnation.

Retention of prisoners property

43. 1 All money, valuables, Clothing and other effects belonging to a prisoner which under the regulations of the institution he not allowed to retain shall on his admission to the institution be placed safe custody. An inventory thereof shall be signed by the prisoner. Steps shall be taken to keep them good condition. 2 On the release of the prisoner all such articles and money shall be returned to him except so far as he has been authorized to spend money or send any such property out of the institution, or has been found necessary on hygienic grounds to destroy any article of Clothing. The prisoner shall sign a receipt for the articles and money returned to him. 3 Any money or effects received for a prisoner from outside shall be treated the same way. 4 a prisoner brings any drugs or medicine, the medical officer shall decide what use shall be made of them.

495 Bilaga nr 2

Notification of death, illnes, transfer etc.

44. 1 Upon the death or serious illness of, or serious injury to a prisoner, or his removal to an institution for the treatment of mental affections, the director shall at once inform the spouse, the prisoner married, or the nearest relative and shall any event inform any other person previously designated by the prisoner. 2 A prisoner shall be informed at once of the death or serious illness of any near relative. In case of the critical illness of a near relative, the prisoner should be authorized, whenever circumstances allow, to go to his bedside either under escort or alone. 3 Every prisoner shall have the right to inform at once his family of his imprisonment or his transfer to another institution.

Removal of prisoners

45. l When prisoners are being removed to or from an institution, they shall be exposed to public view as little as possible, and proper safeguards shall be adopted to protect them from insult, curiosity and publicity any form. 2 The transport of prisoners conveyances with inadequate ventilation or light, any way which would subject them to unnecessary physical hardship, or shall be rohibited. 3 he transport of prisoners shall be carried out at the expense of the administration and equal conditions shall obtain for all of them.

Institutional personnel

46. l The prison administration shall provide for the careful selection of every grade of the personnel, since on their integrity, humanity, professional capacity and personal suitability for the work that the proper administration of the institutions depends. 2 The prison administration shall constantly seek to awaken and maintain the minds both of the personnel and of the public the conviction that this work social service of great importance, and to this end all appropriate means of a informing the public should be used. 3 To the foregoing ends, personnel shall be appointed on a full-time secure basis professional prison officers and have civil service status with security of as tenure subject only to good conduct, efficiency and physical fitness. Salaries shall be adequate to attract and retain suitable men and women; employment benefits and conditions of service shall be favourable view of the exacting nature of the work.

47. l The personnel shall possess an adequate standard of education and intelligence. 2 Before entering duty, the personnel shall be given a course of training on their general and specific duties and be required to pass theoretical and practical tests. 3 After entering on duty and during their career, the personnel shall maintain and improve their knowledge and professional capacity by attending courses of inservice training to be organized at suitable intervals.

48. All members of the personnel shall at all times so conduct .themselves and

perform their duties to influence the prisoners for good by their examples and as to Command their respect.

49. 1 So far as possible, the personnel shall include a sufficient number of social workers, teachers and trade specialists such as psychiatrists, psychologists, instmctors. 2 The services of social workers, teachers and trade instructors shall be secured a permanent basis, without thereby excluding part-time or voluntary on workers.

Bilaga nr 2 496

50. 1 The director of an institution should be adequately qualified for his task by character, administrative ability, suitable training and experience. 2 He shall devote his entire time to his official duties and shall not be appointed on a part-time basis. 3 He shall reside on the premises of the institution its immediate or vicinity. 4 When two or more institutions are under the authority of director, he one shall visit each of them at frequent intervals. A responsible resident official shall be charge of each of these institutions.

51. 1 The director, his deputy, and the majority of the other personnel of the institution shall be able to speak the language of the greatest number of prisoners, or a language understood by the greatest number of them. 2 Whenever necessary, the services of an interpreter shall be used.

52. l In institutions which are large enough to require the services of one or more full-time medical officers, at least one of them shall reside the premises on of the institution or its immediate vicinity. 2 ln other institutions the medical officer shall visit daily and shall reside near enough to be able to attend without delay cases of urgency.

53. l In an institution for both men and women, the part of the institution set aside for women shall be under the authority of a responsble officer who woman shall have the custody of the keys of all that part of the institution. 2 No male member of the staff shall enter the part of the institution set aside for women unless accompanied by a woman officer. 3 Women prisoners shall be attended and supervised only by women officers. This does not, however, preclude male members of the staff, particularly doctors and teachers, from carrying out their professional duties institutions or parts of institutions set aside for women.

54. l Officers of the institutions shall not, their relations with the prisoners, use force except selfdefence or cases of attempted escape, or active or passive physical resistance to an order based on law or regulations. Officers who have recourse to force must use no more than strictly necessary and must report the incident immediately to the director of the institution. 2 Prison officers shall be given special physical training to enable them to restrain aggressive prisoners. 3 Except special circumstances, staff performing duties which bring them into direct contact with prisoners should not be armed. Furthermore, staff should no circumstances be provided with arms unless they have been trained their use.

Inspection

55. There shall be a regular inspection of penal institutions and services by

qualified and experienced inspectors appointed by a competent authority. Their

task shall be particular to ensure that these institutions are administered in

accordance with existing laws and regulations and with a view to bringing about

the OÖJCCIlVCS of penal and correctional services.

PART II.

Rules Applicable to Special Categories

A. Prisoners under Sentence

Guiding principles

56. The guiding principles hereafter are intended to show the spirit which penal institutions should be administered and the purposes at which they should aim,

sou 1993:76 497 Bjlaga n, 2

accordance with the declaration made under Preliminary Observation l of the present text.

57. Irnprisonment and other measures which result cutting off an offender from the outside world are afflictive by the very fact of taking from the person the right of self-determination by depriving him of his liberty. Therefore the prison system shall not, except as incidental to justifiable segregation or the maintenance of discipline, aggravate the suffering inherent such a situation.

58. The purpose and justification of a sentence of imprisonment or a similar measure deprivative of liberty ultimately to protect society against crime. This end can only be achieved the period of imprisonment used to ensure, so far as possible, that upon his return to society the offender not only willing but able to lead a law-abiding and selfsupporting life.

59. T0 this end, the institution should utilize all the remedial, educational, moral, spiritual and other forces and forms of assistance which are appropriate and available, and should seek to apply them according to the individual treatment needs of the prisoners.

60. l The régime of the institution should seek to minimize any differences between prison life and life at liberty which tend to lessen the responsibility of the prioners or the respect due to their dignity as human beings. 2 Before the completion of the sentence, desirable that the necessary steps be taken to ensure for the prisoner a gradual return to life society. This aim may be achieved, depending on the case, by a pre-release régime organized the same institution or another appropriate institution, or by release on trial under kind of supervision which must not be entrusted to the police but some should be combined with effective social aid.

6l. The treatment of prisoners should emphasize not their exclusion from the community, but their continuing part Community agencies should, therefore, be enlisted wherever possible to assist the staff of the institution the task of social rehabilitation of the prisoners. There should be connexion with every institution social workers charged with the duty of maintaining and improving all prisoner with his family and with valuable social agencies. desirable relations of a Steps should be taken to safeguard, to the maximum extent compatible with the law and the sentence, the rights relating to civil interests, social security rights and other social benefits of prisoners.

62. The medical services of the institution shall seek to detect and shall treat any physical mental illnesses or defects which may hamper a prisoners rehabilitaor tion. All medical, surgical and psychiatric services shall be provided to necessary that end.

63. l The fulfilment of these principles requires individualization of treatment and for this purpose a flexible system of classifying prisoners groups; therefore desirable that such should be distributed separate institutions groups suitable for the treatment of each group. 2 These institutions need not provide the same degree of security for every desirable to provide varying degrees of security according to the needs group. of different Open institutions, by the very fact that they provide no groups. physical security against escape but rely on the self-discipline of the inmates, provide the conditions most favourable to rehabilitation, for carefully selected prisoners. 3 desirable that the number of prisoners closed institutions should not be large that the individualization of treatment hindered. In some countries so

considered that the population of such institutions should not exceed five

hundred. In institutions the population should be as small as possible. open 4 On the other hand, undesirable to maintain prisons which are so small that proper facilities cannot be provided.

64. The duty of society does not end with a prisoners release. There should, therefore, be governmental private agencies capable of lending the released or

Bilaga nr 2 498

prisoner efficient after-care directed towards the lessening of prejudice against him

and towards his social rehabilitation.

Treatment

65. The treatment of persons sentenced to imprisonment or a similar measure shall have as its purpose, so far as the length of the sentence permits, to establish them the will to lead law-abiding and selfsupporting lives after their release and to fit them to do so. The treatment shall be such will their selfas encourage respect and develop their sense of responsibility.

66. l T0 these ends, all appropriate means shall be used, including religious care the countries where this possible, education, vocational guidance and training, social casework, employment counselling, physical development and strengthening of moral character, accordance with the individual needs of each prisoner, taking account of his social and criminal history. his physical and mental capacities and aptitudes, his personal temperament, the length of his sentence and his prospects after release. 2 For every prisoner with a sentence of suitable length, the director shall receive, as soon as possible after his admission, full reports on all the matters referred to the foregoing paragraph. Such reports shall always include report a by a medical officer, wherever possible qualified psychiatry, the physical and on mental condition of the prisoner. 3 The reports and other relevant documents shall be placed an individual file. This file shall be kept up to date and classified such a way that can be consulted by the responsible personnel whenever the need arises.

Classification and individualization

67. The purposes of Classification shall be: a To separate from others those prisoners who, by reason of their criminal records or bad characters, are likely to exercise a bad influence: b To divide the prisoners into classes order to facilitate their treatment with a view to their social rehabilitation.

68. S0 far as possible separate institutions or separate sections of an institution shall be used for the treatment of the different classes of prisoners.

69. As soon as possible after admission and after a study of the personality of each prisoner with a sentence of suitable length, a programme of treatment shall be prepared for him the light of the knowledge obtained about his individual needs, his capacities and dispositions.

Privileges

70. Systems of privileges appropriate for the different classesof prisoners and the different methods of treatment shall be established at every institution, order to encourage good conduct, develop a sense of responsibility and secure the interest and co-operation of the prisoners their treatment.

Work

71. l Prison labour must not be of an afflictive nature. 2 All prisoners under sentence shall be required to work, subject to their physical and mental fitness as determined by the medical officer. 3 Suflicient work of a useful nature shall be provided to keep prisoners actively employed for a normal working day. 4 So far as possible the work provided shall be such will maintain as or increase the prisoners ability to earn an honest living after release.

SOU 1993276 499 Bilaga nr 2

5 Vocational training useful trades shall be provided for prisoners able to profit thereby and especially for young prisoners. 6 Within the limits compatible with proper vocational selection and with the requirements of institutional administration and discipline, the prisoners shall be able to choose the type of work they wish to perform.

72. l The organization and methods of work the institutions shall resemble as closely as possible those of similar work outside institutions, so as to prepare prisoners for the conditions of normal occupational life. 2 The interests of the prisoners and of their vocational training, however, must not be subordinated to the purpose of making a financial profit from an industry the institution.

73. l Preferably institutional industries and farms should be operated directly by the administration and not by private contractors. 2 Where prisoners are employed work not controlled by the administration, they shall always be under the supervision of the institutions personnel. Unless the work for other departments of the government the full normal wages for such work shall be paid to the administration by the persons to whom the labour supplied, account being taken of the output of the prisoners.

74. l The precautions laid down to protect the safety and health of free workmen shall be equally observed institutions. 2 Provision shall be made to indemnify prisoners against industrial injury, including occupational disease, on terms not less favourable than those extended by law to free workmen.

75. l The maximum daily and weekly working hours of the prisoners shall be fixed by law or by administrative regulation, taking into account local rules or custom regard to the employment of free workmen. 2 The hours so fixed shall leave one rest day a week and sufficient time for education and other activities required as part of the treatment and rehabilitation of the prisoners.

76. l There shall be a system of equitable remuneration of the work of prisoners. 2 Under the system prisoners shall be allowed to spend at least a part of their earnings on approved articles for their own use and to send a part of their earnings to their family. 3 The system should also provide that a part of the earnings should be set aside by the administration so as to constitute a savings fund to be handed over to the prisoner on his release.

Education and recreation

77. 1 Provision shall be made for the further education of all prisoners capable of profiting thereby, including religious instruction the countries where this possible. The education of illiterates and young prisoners shall be compulsory and special attention shall be paid to by the administration.

2 So far as practicable, the education of prisoners shall be integrated with the

educational system of the country so that after their release they may continue their education without difficulty.

78. Recreational and cultural activities shall be provided all institutions for the benefit of the mental and physical health of prisoners.

Social relations and after-care

79. Special attention shall be paid to the maintenance and improvement of such relations between a prisoner and his family as are desirable the best interests of both.

Bilaga nr 2 500

80. From the beginning of a prisoners sentence consideration shall be given to his future after release and he shall be encouraged and assisted to maintain or establish such relations with persons or agencies outside the institution as may promote the best interests of his family and his own social rehabilitation.

81. l Services and agencies, governmental or otherwise, which assist released prisoners to reestablish themselves society shall ensure, so far as possible and necessary, that released prisoners be provided with appropriate documents and indentiñcation papers, have suitable homes and work to go to, are suitably and adequately clothed having regard to the climate and season, and have sufficient means to reach their destination and maintain themselves the period immediately following their release. 2 The approved representatives of such agencies shall have all necessary access to the institution and to prisoners and shall be taken into Consultation as to the future of a prisoner from the beginning of his sentence. 3 desirable that the activities of such agencies shall be centralized or coordinated as far as possible order to secure the best use of their efforts.

B. Insane and Mentally Abnormal prisoners

82. l Persons who are found to be insane shall not be detained prisons and arrangements shall be made to remove them to mental institutions as soon as possible. 2 Prisoners who suffer from other mental diseases or abnormalities shall be observed and treated specialized institutions under medical management. 3 During their stay a prison, such prisoners shall be placed under the special supervision of a medical officer. 4 The medical or psychiatric service of the penal institutions shall provide for the psychiatric treatment of all other prisoners who are need of such treatment.

83. desirable that steps should be taken, by arrangement with the appropriate

agencies, to ensure necessary the continuation of psychiatric treatment after release and the provision of socialpsychiatric after-care.

C. Prisoners under Arrest or Awaiting Trial

84. 1 Persons arrested or imprisoned by reason of a criminal charge against them, who are detained either police custody or prison custody jail but have not yet been tried and sentenced, will be referred to as untried prisoners heremafter these rules. 2 Unconvicted prisoners are presumed to be innocent and shall be treated as such. 3 Without prejudice to legal rules for the protection of individual liberty or prescribing the procedure to be observed respect of untried prisoners, these prisoners shall benefit by a special régime which described the following rules its essential requirements only.

85. l Untried prisoners shall be kept separate from convicted prisoners. 2 Young untried prisoners shall be kept separate from adults and shall principle be detained separate institutions.

86. Untried prisoners shall sleep singly separate rooms, with the reservation of different local custom respect of the climate.

87. Within the limits compatible with the good order of the institution, untried prisoners may, they so desire, have their food procured at their own expense from the outside, either through their family or friends. Otherwise, the administration shall provide their food.

88. l An untried prisoner shall be allowed to wear his own clothing clean and suitable.

501 Bilaga nr 2

2 he wears prison dress, shall be different from that supplied to convicted prisoners.

89. An untried prisoners shall always be offered opportunity to work, but shall not be required to work. he chooses to work, he shall be paid for

90. An untried prisoner shall be allowed to procure at his own expense or at the expense of a third party such books, newspapers, writing materials and other means of occupation as are compatible with the interests of the administration of justice and the security and good order of the institution.

91. An untried prisoner shall be allowed to be visited and treated by his own

doctor or dentist there reasonable ground for his application and he able to pay any expenses incurred.

92. An untried prisoner shall be allowed to inform immediately his family of his detention and shall be given all reasonable facilities for communicating with his family and friends, and for receiving visits from them, subject only to such restrictions and supervision as are necessary the interests of the administration of justice and of the security and good order of the institution.

93. For the purposes of his defence, an untried prisoner shall be allowed to apply for free legal aid where such aid available, and to receive visits from his legal adviser with a view to his defence and to prepare and hand to him Confidential instructions. For these purposes, he shall he so desires be supplied with writing material. Interviews between the prisoner and his legal adviser may be within sight but not within the hearing of a police or institution official.

D. Civil Prisoners

94. In countries where the law permits imprisonment for debt or by order of a court under any other noncriminal process, persons so imprisoned shall not be subjected to any greater restriction or severity than necessary to ensure safe custody and good order. Their treatment shall be not less favourable than that of untried prisoners, with the reservation, however, that they may possibly be required to work.

E. Persons Arrested or Imprisoned without Charge

95. Without prejudice to the provisions of article 9 of the International Covenant on Civil and Political Rights, persons arrested or imprisoned without charge shall be accorded the same protection as that accorded under part I and part Il, section C. Relevant provisions of part II, section A, shall likewise be applicable where their application may be conducive to the benefit of this special group of persons custody, provided that no measures shall be taken implying that reeducation or rehabilitation any way appropriate to persons not convicted of any criminal offence.

Annex

Procedures for the Effective Implementation of the

Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners

Procedure 1

All States whose standards for the protection of all persons subjected to any form of detention or imprisonment fall short of the Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners shall adopt the Rules. Commentary: The General Assembly, its resolution 2858XXVI of 20 December 1971, invited the attention of Member States to the Standard Minimum

Bilaga nr 2 502

Rules and recommended that they should be ejfectively implemented the administration penal and correctional institutions and that favourable consideration should be given to their incorporation national legislation. Some States may have standards that are more advanced than the Rules, and the adoption of the Rules therefore not requested on the part such States. Where States feel that the Rules need to be harmonized with their legal system and adapted to their culture, the emphasis placed on the substance rather than the letter the Rules.

Procedure 2

Subject, as necessary, to their adaptation to the existing laws and culture but without deviation from the spirit and purpose of the Rules, the Standard Minimum Rules shall be embodied national legislation and other regulations. Commentary: This procedure emphasizes that necessary to embody the Rules within national legislation and regulations, thus covering also some aspects of procedure

Procedure 3

The Standard Minimum Rules shall be made available to all persons concerned, particularly to law enforcement officials and correctional personnel, for purposes of enabling their application and execution the criminal justice system. Commentary: Thisprocedure stresses that the Rules, as well as national statutes and regulations implementing the Rules, should be made available to all persons concerned with their implementation, in particular law enforcement ojjicials and correctional personnel. The ejfective implementation of the Rules might also involve the organization of training courses the central administration in charge

ofcogectional

matters. The dissemination procedures discussed in procedures to .

Procedure 4

The Standard Minimum Rules, as embodied national legislation and other regulations, shall also be made available and understandable to all prisoners and all persons under detention, on their admission and during their confinement. Commentary: To achieve the goal of the Standard Minimum Rules, necessary to make the Rules, as well as the implementing national statutes and regulations, available to prisoners and all under detention rule 95, in persons order to further the awareness that the Rules represent the minimum conditions that are accepted as suitable by the United Nations. Thus, this procedure supplements the provisions contained procedure A similar requirement, that the Rules be made available to the persons for whose protection they have been elaborated, has been already established in the four Geneva Conventions 12 August 1949, which articles 47 the first Convention, 48 of the second, 127 the third and 144 the fourth state common: The High Contracting Parties undertake, in time peace as time of war, to disseminate the text the present Convention widely possible in their as as respective countries, and, particular, to include the study thereof in their programmes of military and, possible, civil instruction, so that the principles thereof may become known to the entire population, particular to the armed fighting forces, the medical personnel and the chaplains.

Procedure 5

States shall inform the Secretary-General of the United Nations ñve every years of the extent of the implementation and the progress made with regard to the application of the Standard Minimum Rules, and of the factors and difñculties, any, affecting their implementation, by responding to the Secretary-GeneraVs

503 Bilaga nr 2

questionnaire. This guestionnaire should, following a specified schedule, be selective and limited to specific questions order to secure an in-de th review and study of the problems selected. Taking into account the reports 0 Governments as well as other relevant information available within the United Nations system, the Secretary-General shall prepare an independent periodic report on progress made with respect to the implementation of the Standard Minimum Rules. in the preparation of those reports the Secretary-General may also enlist the cooperation of specialized agencies and of the relevant intergovernmental organizations and non-governmental organizations consultative status with the Economic and Social Council. The Secretary-General shall submit the above-mentioned reports to the Committee on Crime Prevention and Control for consideration and further action, as appropriate. Commentary: will be recalled that the Economic and Social Council, its resolution 663 C XXIV of 31 July 1957, recommended that the Secretary-General be informed every five years the progress made with regard to the application of the Standard Minimum Rules and authorized the Secretary-General to make arrangements for the publication, as appropriate, such information and to ask for supplementary information necessary. Seeking the co-operation specialized agencies and relevant intergovernmental and nongovernmental organizations a wellestablished United Nations practice. In the preparation of his independent report on progress made with respect to the implementation of the Standrad Minimum Rules, the Secretary-General will take into account, inter alia, information available the human rights organs of the United Nations, including the Commission on Human Rights, the Sub-Commission on Prevention of Discrimination and Protection Minorities, the Human Rights Committee functioning under the International Covenant on Civil and Political Rights, and the Committee on the Elimination of Racial Discrimination. The implementation work under the future convention against torture could also be taken into account, as well as any information which might be gathered under the body of principles for the protection of prisoners and detainees currently under preparation in the General Assembly.

Procedure 6

As part of the information mentioned procedure 5 above, States should provide the Secretary-General with: a Copies or abstracts of all laws, regulations and administrative measures concerning the application of the Standard Minimum Rules to persons under detention and to places and programmes of detention; b Any data and descriptive material on treatment programmes, personnel and the number of persons under any form of detention, and statistics, available; c Any other relevant information on the implementation of the Rules, as well as information on the possible difñculties their application. Commentary: This requirement derives from both resolution 663 C XXIV the Economic and Social Council and the recommendations the United Nations congresses on the prevention of crime and the treatment offenders. Although the items information suggested here are not specifically provided for, seems feasible to collect such information in order to assist Member States overcoming difjiculties through an exchange experience. Furthermore, the request for such information analogous to the existing periodic reporting system on human hts originally established by the Economic and Social Council its resolution 6 4 B XXII of 1 August 1956.

Procedure 7

The Secretary-General shall disseminate the Standard Minimum Rules and the present implementing procedures, as many languages as possible, and make them available to all States and intergovernmental and non-governmental organizations concerned, order to ensure the widest circulation of the Rules and the present implementing procedures. Commentary: The need for the widest possible dissemination of the Standard Minimum Rules self-evident. Close co-operation with all appropriate in-

Bilaga nr 2 504

tergovernmental and non-governmental organizations important to secure more efective dissemination and implementation of the Rules. Therefore, the Secretariat should maintain close contacts with such organizations and should make relevant information and data available to them. should also encourage those organizations to disseminate information about the Standard Minimum Rules and the implementing procedures.

Procedure 8

The Secretary-General shall disseminate his reports on the implementation of the Rules, including analytical summaries of the periodic surveys, reports of the Committee on Crime Prevention and Control, reports prepared for the United Nations congresses on the prevention of crime and the treatment of offenders as well as the reports of the congresses, scientific publications and other relevant documentation as from time to time may be deemed necessary to further the implementation of the Standard Minimum Rules. Commentary: This procedure reflects the present practice of disseminating such reports as part of the documentation for the United Nations bodies concerned, as United Nations publications or as articles in the Yearbook on Human Rights and the International Review of Criminal Policy, the Crime Prevention and Criminal Justice Newsletter and any other relevant publications.

Procedure 9

The Secretary-General shall ensure the widest possible reference to and of the use text of the Standard Minimum Rules by the United Nations all its relevant programmes, including technical co-operation activities. Commentary: should be ensured that all relevant United Nations bodies include or make reference to the Rules and the implementing procedures, thus contributing to wider dissemination and increasing the awareness of specialized agencies, governmental, intergovernmental and nongovernmental bodies and the general public the Rules and of the commitment of the Economic and Social Council and the General Assembly to their implementation. The extent to which the Rules have any practical effect on correctional administrations depends to a great extent on the measures through which they permeate local legislative and administrative practices. They should be known and understood a wide range of professionals and non-professionals throughout the world. Therefore, there a great needfor more publicity in any form, which could aLso be attained frequent references to the Rules, accompanied by public information campaigns.

Procedure 10

As part of its technical co-operation and development programmes the United Nations shall: a Aid Governments, at their request, setting and strengthening comprehenup sive and humane correctional systems; b Make available to Governments requesting them the services of experts and regional and interregional advisers on crime prevention and criminal justice; c Promote national and regional seminars and other meetings at the professional and non-professional levels to further the dissemination of the Standard Minimum Rules and the present implementing procedures; d Strengthen substantive support to regional research and training institutes crime prevention and criminal justice that are associated with the United Nations. The United Nations regional researchand training institutes crime prevention and criminal justice, co-operation with national institutions, shall develop curricula and training materials, based on the Standard Minimum Rules and the present implementing procedures, suitable for use criminal justice educational programmes at all levels, as well as specialized courses on human rights and other related Subjects.

505 Bilaga nr 2

Commentary: The this procedure to ensure that the United Nations purpose technical assistance programmes and the training activites the United Nations regional institutes are used as indirect Instruments for the application of the Standard Minimum Rules and the present implementing procedures. Apart from for correctional personnel, training manuals and the like, regular training courses particularly at the policy and decision-making level, provision should be madefor expert advice on the questions submitted by Member States, including an expert referral system to interested States. This expert referral system seems particularly in order to implement the Rules according to their spirit and with a view necessary to the socio-economic structure of the countries requesting such assistance.

Procedure 11

The United Nations Committee on Crime Prevention and Control shall: a Keep under review, from time to time, the Standard Minimum Rules, with view to the elaboration of new rules, standards and procedures applicable to the a treatment of persons deprived of liberty; b Follow the present implementing procedures, including periodic up reporting under procedure 5 above. Commentary: As most the information collected in the course of periodic inquiries well during technical assistance missions would be brought to the as as attention of the Committee on Crime Prevention and Control, ensuring the ejfectiveness the Rules in improving correctional practices rests with the Committee, whose recommendations would determine the future course in the application of the Rules, together with the implementing procedures. The Committee should therefore clearly define existing shortcomings or the reasons for the lack of implementation the Rules, inter alia, through Contacts with the judiciary and ministries of justice the countries concerned, with the view to suggesting appropriate remedies.

Procedure 12

The Committee Crime Prevention and Control shall assist the General on Assembly, the Economic and Social Council and any other United Nations human rights bodies, appropriate, with recommendations relating to reports of ad hoc as inquiry commissions, with respect to matters pertaining to the application and implementation of the Standard Minimum Rules. Commentary: As the Committee on Crime Prevention and Control the relevant body to review the implementation of the Standard Minimum Rules, should also assist the above-mentioned bodies.

Procedure 13

Nothing in the present implementing procedures should be construed as precluding resort to other remedies available under international law or set forth any meansor by other United Nations bodies and agencies for the redress of violations of human rights, including the procedure consistent patterns of gross violations of human on rights under Economic and Social Council resolution 1503XLVIII of 27 May 1970, the communication procedure under the Optional Protocol to the In- Civil and Political rights and the communication procedure ternational Covenant on under the International Convention the Elimination of All Forms of Racial on Discrimination. Commentary: Since the Standard Minimum Rules are only partly concerned with specific human rights issues, the present procedures should not exclude any avenue for redress of violation such rights, in accordance with existing inany ternational or regional standards and norms.

Bilaga nr 2 506

2 FN:s

principer till skydd av alla personågon form frihetsberö-

nerdunder

av van e

Body of principles for the protection of all persons under any form of detention or imprisonment

Scope of the Body of Principles

These Principles apply for the protection of all persons under any form of detention or imprisonment.

Use of terms

For the purposes of the Body of Principles: a Arrest means the act of apprehending for the alleged Commission a person of an offence or by the action of an authority; b Detained person means any person deprived of personal liberty except as a result of conviction for an offence; C Imprisoned person means any person deprived of personal liberty as a result of conviction for an offence; d Detention means the Condition of detained defined above; persons as e imprisonment means the condition of imprisoned defined above; persons as f The words a judicial or other authority Judicial other authority mean a or under the law whose status and tenure should afford the strongest possible guarantees of Competence, impartiality and independence.

Principle 1

All persons under any. form of detention or imprisonment shall be treated

a humane manner and with respect for the mherent dignity of the human person.

Principle 2

Arrest, detention or imprisonment shall only be carried out strictly accordance

with the provisions of the law and Competent officials authorized for or persons that purpose.

Principle 3

There shall be no restriction upon or derogation from any of the human rights of persons under any form of detention or imprisonment recognized existing or any State pursuant to law, Conventions, regulations custom the pretext that this or on Body of Principles does not recognize such rights or that recognizes them to a lesser extent.

Principle 4

Any form of detention or imprisonment and all measures affecting the human rights of a person under any form of detention imprisonment shall be ordered or by, or be subject to the effective Control of, a judicial other authority. or

Principle 5

These Principles shall be applied to all persons within the territory of any given State, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion

507 Bilaga nr 2

or religious belief, political or other opinion, national ethnic or social origin, birth other status.

property,

or Measures applied under the law and designed solely to protect the rights and . nursing children special status of women, especially pregnant women and mothers, and juveniles, aged, sick or handicapped persons shall not be deemed to be discriminatory. The need for, and the application of, such measures shall always be subject to review by a judicial or other authority.

Principle 6

No person under any form of detention or imprisonment shall be subjected to torture or to cruel, inhuman or degrading treatment or punishment. No circumstance whatever may be invoked as a justiñcation for torture or other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment.

Principle 7

States should prohibit by law any act contrary to the rights and duties contained these Principles, make any such act subject to appropriate sanctions and conduct impartial investigations upon complaints. 2. Ofñcials who have reason to believe that a violation of this Body of Principles has occurred or about to occur shall report the matter to their superior authorities and, where necessary, to other appropriate authorities or organs vested with reviewing or remedial powers. Any other person who has ground to believe that a violation of the Body of Principles has occurred or about to occur shall have the right to report the matter to the superiors of the officials involved as well as to other appropriate authorities or organs vested with reviewing or remedial powers.

Principle 8

Persons detention shall be subject to treatment appropriate to their unconvicted status. Accordingly, they shall, whenever possible, be kept separate from imprisoned persons.

Principle 9

The authorities which arrest a person, keep him under detention or investigate the

case shall exercise only the powers granted to them under the law and the exercise of these powers shall be subject to recourse to a judicial or other authority.

Principle 10

Anyone who arrested shall be informed at the time of his arrest of the reason for his arrest and shall be promptly informed of any charges against him.

Principle 1I

A shall not be kept detention without being given an effective person opportunity to be heard promptly by a judicial or other authority. A detained person shall have the right to defend himself or to be assisted by counsel as prescribed by law. 2. A detained person and his counsel, any, shall receive prompt and full communication of any order of detention, together with the reasons therefor. 3. A judicial or other authority shall be empowered to review as appropriate the continuance of detention.

Bilaga nr 2 508

Principe 12

There shall be duly recorded: a The reasons for the arrest; b The time of the arrest and the taking of the arrested person to a place of custody as well as that of his first appearance before a judicial or other authority; c The identity of the law enforcement officials concerned; d Precise information concerning the place of custody. 2. Such records shall be communicated to the detained person, or his counsel, any, the form prescribed by law.

Principe 13

Any person shall, at the moment of arrest and at the coinmencement of detention or imprisonmeiit, or promptly thereafter, be provided by the authority responsible for his arrest, detention or imprisonment, respectively, with information on and an explanation of his rights and how to avail himself of such rights.

Principe 14

A person who does not adequately understand or speak the language used by the authorities responsible for his arrest. detention or imprisoninent entitled to receive promptly a language which he understands the information referred to principle 10, principle 1l,paragraph principle 12. paragraph and principle 13 and to have the assistance, free of charge, necessary, of an interpreter connection with legal proceedings subsequent to his arrest.

Principe 15

Notwithstanding the exceptions contained principle 16, paragraph and principle 18, paragraph communication of the detained or imprisoned person with the outside world, and particular his family or counsel, shall not be denied for more than a matter of days.

Principle 16

Promptly after arrest and alter each transfer from one place of detention or imprisonment to another, a detained or imprisoned person shall be entitled to notify or to require the competent authority to notify members of his family or other appropriate persons of his choice of his zirrest, detention or irnprisonment or of the transfer and of the place where he kept custody. 2. a detained or imprisoned person a forcigner, he shall also be promptly informed of his right to communicate by appropriate means with a consular post or the diplomatic mission of the State of which he a national or which otherwise entitled to receive such communication accordance with international law or with the representative of the competent international organization, he a refugee or otherwise under the protection of an intergovernmental organization. 3. a detained or imprisoned person a juvenile or incapable of understanding his entitlement, the competent authority shall on its own initiative undertake the notification referred to this principle. Special attention shall be given to notifying parents or guardians. 4. Any notification referred to this principle shall be made or permitted to be made without delay. The competent authority may however delay a notification for a reasonable period where exceptional needs of the investigation so require.

á sou 1993:76 509 Bilaga nr

Principle I 7

A detained person shall be entitled to have the assistance of a legal counsel. He shall be informed of his right by the competent authority promptly after arrest and shall be provided with reasonable facilities for exercising 2. detained does not have a legal counsel of his own choice, he shall a person be entitled to have legal counsel assigned to him by a judicial or other authority a all where the interests of justice so require and without payment by him cases he does not have sufficient means to pay.

Principle 18

A detained imprisoned person shall be entitled to communicate and consult or with his legal counsel. 2. A detained imprisoned person shall be allowed adequate time and facilities or for consultations with his legal counsel. 3. The right of detained imprisoned person to be visited by and to consult a or and communicate, without delay censorship and full conñdentiality, with his or legal counsel may not be suspended or restricted save exceptional circumstanbe specified by law lawful regulations, when considered indisces, to or pensable by judicial other authority order to maintain security and good a or order. 4. Interviews between detained imprisoned person and his legal counsel a or be within sight, but not within the hearing, of a law enforcement official. may 5. Communications between a detained or imprisoned person and his legal counsel mentioned this principle shall be inadmissible as evidence against the detained imprisoned unless they connected with a continuing or or person are contemplated crime.

Principle 19

A detained imprisoned shall have the right to be visited by and to or person correspond with, particular, members of his family and shall be given adequate opportunity to communicate with the outside world, subject to reasonable conditions and restrictions as specified by law or lawful regulations.

Principle 20

If detained or imprisoned person so requests, he shall possible be kept a a place of detention imprisonment reasonably near his usual place of residence. or

Principle 21

shall be prohibited to take undue advantage of the situation of a detained or imprisoned for the purpose of compellmg him to confess, to incriminate person himself otherwise or to testify against any other person. 2. No detained person while being interrogated shall be subject to violence, threats methods of interrogation which impair his capacity of decision or his or judgement.

Principle 22

No detained imprisoned person shall, even with his consent, be subjected to any or medical scientific experimentation which may be detnmental to hlS health. or

Bilaga nr 2 510

Principle 23

The duration of any interrogation of a detained or imprisoned and of the person intervals between interrogations as well as the identity of the officials who conducted the interrogations and other persons present shall be recorded and certified such form as may be prescribed by law. 2. A detained or imprisoned his counsel when provided by law, shall person, or have access to the information described above.

Principle 24

A proper medical examination shall be offered detained imprisoned to a or person as promptly as possible after his admission to the place of detention imprisonor ment, and thereañter medical care and treatment shall be provided whenever necessary. This care and treatment shall be provided free of charge.

Principle 25

A detained or imprisoned person or his counsel shall, subject only reasonable to conditions to ensure security and good order the place of detention or imprisonment, have the right to request or petition a judicial other authority for or a second medical examination or opinion.

Principle 26

The fact that a detained or imprisoned underwent medical examination, person a the name of the physician and the results of such examination shall be duly an recorded. Access to such records shall be ensured. Modalities therefor shall be accordance with relevant rules of domestic law.

Principle 27

Non-compliance with these Principles obtaining evidence shall be taken into

account determining the admissibility of such evidence against a detained or imprisoned person.

Principle 28

A detained or imprisoned person shall have the right to obtain within the limits of available resources, from public reasonable quantities of educational sources, cultural and informational material, subject to reasonable conditions to ensure security and good order the place of detention or imprisonment.

Principle 29

In order to supervise the strict observance of relevant laws and regulations, places of detention shall be visited regularly by qualiñed and experienced persons appointed by, and responsible to, a competent authority distinct from the authority directly charge of the administration of the place of detention imprisonment. or A detained or imprisoned person shall have the right to communicate freely and full conñdentiality with the who visit the places of detention persons or imprisonment accordance with paragraph subject reasonable conditions to to ensure security and good order such places.

511 Bilaga nr 2

Principle 30

The types of conduct of the detained or imprisoned person that constitute disciplinary offences during detention or imprisonment, the description and duration of disciplinary punishment that may be inflicted and the authorities competent to impose such punishment shall be specified by law or lawful regulations and duly published. 2. A detained or imprisoned person shall have the right to be heard before disciplinary action taken. He shall have the right to bring such action to higher authorities for review.

Principles 31

The appropriate authorities shall endeavour to ensure, according to domestic law, assistance when needed to dependent and, particular minor members of the families of detained or imprisoned persons and shall devote a particular measure of care to the appropriate custody of children left without supervision.

Principle 32

A detained person or his counsel shall be entitled at any time to take proceedings according t0 domestic law before ajudicial or other authority to challenge the lawfulness of his detention order to obtain his release without delay, unlawful. 2. The proceedings referred to paragraph l shall be simple and expeditious and at no cost for detained persons without adequate means. The detaining authority shall produce without unreasonable delay the detained person before the reviewing authority.

Principle 33

A detained or imprisoned person or his counsel shall have the right to make a request or complaint regarding his treatment, particular case of torture or other cruel, inhuman or degrading treatment, to the authorities responsible for the administration of the place of detention and to higher authorities and, when necessary, to appropriate authorities vested with reviewing or remedial powers. 2. In those cases where neither the detained or imprisoned person nor his counsel has the possibility to exercise his rights under paragraph a member of the family of the detained or imprisoned person or any other person who has knowledge of the case may exercise such rights. 3. Confidentiality concerning the request or complaint shall be maintained so requested by the complainant. 4. Every request or complaint shall be promptly dealt with and replied to without undue delay. the request or complaint rejected or, case of inordinate delay, the complainant shall be entitled to bring before a judicial or other authority. Neither the detained or imprisoned person nor any complainant under paragraph 1 shall suffer prejudice for making a request or complaint.

Principle 34

Whenever the death or disappearance of a detained or imprisoned person occurs during his detention or imprisonment, an inquiry into the cause of death or disappearance shall be held by a judicial or other authority, either on its own motion or at the instance of a member of the family of such a person or any person who has knowledge of the case. When circumstances so warrant, such an inquiry shall be held on the same procedural basis whenever the death or disappearance occurs shortly after the termination of the detention or imprisonment. The findings of such inquiry or a report thereon shall be made available upon request, unless doing so wouldjeopardize an ongoing criminal investigation.

Bilaga nr 2 512

Principle 35

Damage incurred because of acts or omissions by a public official contrary to the rights contained the Principles shall be compensated according to the applicable rules on liability provided by domestic law. 2. Information required to be recorded under these Principles shall be available accordance with procedures provided by domestic law for use claiming compensation under this principle.

Principle 36

A detained person suspected of or charged with a criminal offence shall be resumed innocent and shall be treated as such until proved guilty according to law in a public trial at which he has had all the guarantees necessary for his defence. 2. The arrest or detention of such a person pending investigation and trial shall be carried out only for the purposes of the administration of justice on grounds and under conditions and procedures specified by law. The imposition of restrictions upon such a person which are not strictly required for the purpose of the detention or to prevent hindrance to the process of investigation or the administration of justice, or for the maintenance of security and good order the place of detention shall be forbidden.

Principle 37

A person detained on a criminal charge shall be brought before a judicial or other authority provided by law promptly after his arrest. Such authority shall decide without delay upon the lawfulness and necessity of detention. No person may be kept under detention pending investigation or trial except upon the written order of such an authority. A detained person shall, when brought before such an authority, have the right to make a statement on the treatment received by him while custody.

Principle 38

A person detained on a criminal charge shall be entitled to trial within a reasonable

time or to release pending trial.

Principle 39

Except special cases provided for by law, a person detained on a criminal charge shall be entitled, unless a judicial or other authority decides otherwise the interest of the administration of justice, to release pending trial subject to the conditions that may be imposed accordance with the law. Such authority shall keep the necessity of detention under review.

General clause

Nothing the present Body of Principles shall be construed as restricting or derogating from any right defined the International Covenant on Civil and Political Rights. v

lñe term cruel, inhuman degrading treatment punishment should be or or interpreted so as to extend the widest possible protection against abuses, whether physical or mental, including the holding of a detained or imprisoned person conditions which deprive him, temporarily or permanently, of the use of any of his natural senses, such as sight or hearing, or of his awareness of place and the passing of time.

513 Bilaga nr 2

3 Europeiska fängelsereglerna

Kriminalvårdsstyrelsen har låtit översätta de europeiska fängelsereglerna. Enligt denna översättning har fångelsereglerna följande lydelse.

INLEDNING

Syftet med dessa regler är: a att för sådan fängelseadministration som är av grundläggande betydelse för humana förhållanden och positiv behandling i ett modernt och progressivt fängelsesystem skapa en serie normer som inte för underskridas; b att stimulera dem som ansvarar för fängelseadministration att utveckla en politik, ledningsstil praxis på goda och aktuella principer en och en baserad beträffande målsättning och rättvisa; c att bland anstaltspersonalen främja en professionell inställning som återspeglar viktiga sociala och moraliska uppgifter förknippade med deras arbete samt att skapa förhållanden som möjliggör för personalen att på bästa sätt utföra arbetet till nytta för samhället i övrigt och de fångar som de har hand om samt att uppnå tillfredsställelse i arbetet; d att realistiska baskriterier som kan tjäna som måttstock för fångge vårdsmyndigheten och dem som ansvarar för inspektion av anstaltsförhållandena och anstaltsledningen i deras bedömning av verksamheten och strävan att uppnå en högre standard. Det bör understrykas att de europeiska fängelsereglerna inte utgör något modellsystem. Många europeiska fängelsesystem uppfyller redan i praktiken högre krav i många avseenden än dem som ställs i reglerna, medan andra system eftersträvar och utan tvivel kommer att eftersträva detta mål. Skulle svårigheter eller praktiska problem uppkomma vid tillämpningen av reglerna, har Europarådet organisatoriska möjligheter och expertis till förfogande för att hjälpa till med goda råd samt att sprida erfarenheter från de olika fångvårdsmyndigheter som ligger inom dess arbetsområde. I de europeiska fångelsereglerna betonas ånyo respekten för mänsklig värdighet, fångvårdsmyndighetens förpliktelse till human och positiv behandling av de intagna, personalens viktiga roll samt vikten av effektiva och moderna ledningsmetoder. Reglerna är avsedda att ge vägledning och uppmuntran dem som arbetar på alla nivåer i ett fángelsesystem. Vidare har syftet varit att disponera reglerna så att det blir lätt att finna användbara referenser.

DEL I

Grundläggande principer

Frihetsberövandet skall verkställas under materiella och moraliska förhållanden garanterar respekt för mänsklig värdighet och som är i enlighet med de som europeiska fángelsereglerna.

2. Reglerna skall tillämpas opartiskt. Diskriminering grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, födelse, ekonomisk eller annan status, skall förekomma. Den intagnes religiösa eller de moraliska regler gäller för den grupp han tillhör skall respekteras. tro som

Behandlingen frihetsberövade skall sådan att deras hälsa och självkänsla av vara bevaras. I den mån strafftidens längd tillåter det, skall behandlingen syfta till att utveckla deras ansvarskänsla och främja de attityder och färdigheter som kan hjälpa de frihetsberövade att återvända till samhället med de bästa möjligheter att leva laglydigt och försörja sig själva efter frigivningen.

4. Kvalificerade och erfarna inspektörer, utses av behörig myndighet, skall som utföra regelbundna inspektioner anstalterna och verksamheten där. Deras av uppdrag skall att bevaka huruvida och i vilken utsträckning verksamheten vara

Bilaga nr 2 514

anstalterna bedrivs i enlighet med gällande lagar och bestämmelser, kriminalvår-

dens målsättning samt dessa regler.

Fån ars rättigheter särskilt med avseende på lagligheten åtgärder vidtagna - av under rihetsberövande skall garanteras genom en kontroll utförd i enlighet med nationella bestämmelser av ett rättsligt eller annat i vederbörlig ordning tillsatt organ som lyder under fångvårdsmyndigheten och som har behörighet att besöka fångarna.

6. 1 De europeiska fängelsereglerna skall vara lätt tillgängliga nationella språk för personalen; 2 Reglerna skall även vara tillgängliga samma språk och på andra språk om detta är rimligt och möjligt.

DEL

Fångvårdens administration

Intagning och registrering

7. I Ingen skall intas i anstalt utan giltigt rättsligt skriftligt beslut. 2 Det väsentliga innehållet i detta beslut samt intagningen skall omedelbart registreras.

På varje ställe där någon är fängslad skall i säkert förvar finnas fullständig information beträffande varje intagen i fråga om: a fångens identitet; b grunden för frihetsberövandet och beslutande myndighet; c tidpunkten för intagning och frigivning.

Intagningen skall ske i enlighet med de grundläggande principerna i dessaregler och skall möjliggöra för fångarna att ta itu med brådskande personliga problem.

10. l För varje fånge med tillräckligt lång strafftid, skall så snart som möjligt efter intagningen en fullständig rapport och relevant information om fångens personliga situation samt ett behandlingsprogram som siktar på frigivningsforberedelser utarbetas och framläggas for styresmannens godkännande eller kännedom i enlighet med gällande bestämmelser. 2 En sådan rapport skall alltid innehålla en läkarrapport och rapport från en personal med direkt ansvar för fången. 3 Rapporter och upplysningar om fångar skall förvaras för varje fånge för sig. Tillbörlig hänsyn skall tagas till behovet av konfidentialitet. Dessa rapporter och upplysningar skall hållas å jour och skall endast vara tillgängliga för behöriga personer.

Placering och klassificering av fångar

ll. l Vid placering av fångar olika anstalter eller vid val av anstaltsregim skall tillbörlig hänsyn tas till fångarnas straffrättsliga och juridiska status t.ex. häktade eller dömda, förstagångsdömda eller återfallsforbrytare, kort eller lång strafftid, särskilda behov av behandling, medicinska behov samt deras kön och ålder. 2 Manliga och kvinnliga fångar skall i princip hållas skilda från varandra. De får dock delta tillsammans i organiserade aktiviteter vilka ingår som ett inslag i ett uppgjort behandlingsprogram. 3 Dömda och icke-dömda skall i princip hållas skilda från varandra med mindre de samtycker till gemensam inkvartering eller gemensamt deltagande i organiserade aktiviteter till nytta for dem. 4 Unga fångar skall i anstalt skyddas så långt möjligt från skadlig inverkan och hänsyn skall tas till behov som är förknippade med deras ålder.

515 Bilaga nr 2

12. Syftet med klassificering eller omklassificering av fångar skall vara: a att avskilja dem som grund av kriminell belastning eller personliga egenskaper sannolikt kommer att dra nytta av att skiljas från andra eller som kan komma att utöva ett dåligt inflytande andra fångar; b att underlätta placeringen av ångar för att främja deras behandling och sociala anpassning med hänsyn tagen till administrativa krav och säkerhetsaspekter.

13. Skilda anstalter eller skilda anstaltsavdelningar skall användas i möjligaste mån för att underlätta genomförandet av olika behandlingprogram eller placeringen av särskilda kategorier frihetsberövade.

Inkvartering

14. l I regel skall fångar nattetid vistas i skilda celler med undantag för de fall där det anses fördelaktigt att de delar cell med andra fångar. 2 Fångar som bor tillsammans skall passa för sådangemenskap. Overvakning skall ske nattetid efter vad som är normalt för anstalten i fråga.

15. Fångarnas inkvartering, särskilt sovutrymmena, skall tillfredställa krav sundhet och hygien med beaktande av klimatförhållandena. Särskild vikt skall fästas vid utrymmenas kubikinnehåll, yta, belysning, uppvärmning och ventilation.

16. I alla lokaler där fångar måste bo eller arbeta skall följande gälla: a Fönstren skall vara så stora att fångarna under normala omständigheter kan bl.a. läsa eller arbeta i dagsljus. Fönstren skall vara konstruerade så att frisk luft kan komma med undantag för lokaler med effektiv luftkonditionering. Dessutom skall fönstren, med beaktande av säkerhetskrav, ha ett så normalt utseende som möjligt i fråga om storlek, placering och konstruktion. b All belysning skall uppfylla godkända tekniska normer.

17. Sanitära anordningar samt tillgång därtill skall vara tillgängliga så att varje fånge kan tillfredsställa sina naturliga behov då detta är nödvändigt under hygieniska och hyggliga förhållanden.

18. Tillfredsställande installationer för bad och dusch skall vara tillgängliga så att varje fånge kan bada eller duscha i en vattentemperatur anpassad till klimatet så ofta det är nödvändigt för allmän hygien med hänsyn tagen till årstid och geografisk belägenhet men åtminstone en gång i veckan. I möjligaste mån bör fångar kunna bada och duscha fritt vid alla rimliga tidpunkter.

l9. Alla delar av en anstalt skall underhållas ordentligt och alltid hållas rena.

Personlig hygien

20. Fysisk renlighet skall krävas av fångar. Av det skälet skall de ha tillgång till vatten och sådana toiletteartiklar som är nödvändiga för hälsa och renlighet.

21. Av hälsoskäl och för att fångar skall kunna ha ett vårdat utseende samt kunna behålla sin självrespekt, skall de erbjudas möjlighet till vård av hår och skägg. Manliga fångar skall ha möjlighet att raka sig regelbundet.

Kläder och sänglinne

22. l Fångar som inte tillåts att bära egna kläder skall utrustas med kläder som till klimatet och är lämpliga för att hålla dem vid god hälsa. Dessa kläder passar får intet sätt vara degraderande eller förnedrande. 2 Alla kläder skall hållas och i gott skick. Underkläder skall bytas och rena tvättas så ofta som är nödvändigt ur hygienisk synpunkt. 3 När fångar får tillstånd att lämna anstalten, skall de tillåtas att bära egna kläder eller andra kläder som inte tilldrar sig uppmärksamhet.

Bilaga nr 2 516

23. När fångar tas i anstalt, skall deras personliga kläder tas hand så de om att är i gott skick och färdiga att användas.

24. Varje fånge skall ha egen säng samt egna lämpliga sängkläder, skall hållas som i gott skick och bytas så ofta att kraven renlighet tillgodoses.

Mat

25. 1 Fängelsemyndighet skall i enlighet med hälsovårdsmyndigheternas föreskrifter ombesörja att fångar vid sedvanliga tider får är riktigt lagad - mat som och serverad och som såväl ifråga om kvalité som kvantité fyller för normerna modern hygien och dietik. Aven fångarnas ålder, hälsotillstånd och typen av arbete, skall beaktas samt, så långt möjligt, religiösa eller kulturella krav. 2 Dricksvatten skall vara tillgängligt för varje fånge.

.Sjukvård

26. l Varje fängelse skall ha tillgång till minst en legitimerad allmänpraktiserande läkares tjänster. Sjukvården bör organiseras i nära samarbete med den allmänna sjukvården i det lokala samhället eller i landet. Den skall även omfatta psykiatrisk expertis för diagnos och, i lämpliga fall, för behandling psykiska störningar. av 2 Sjuka fångar i behov av specialistbehandling skall överföras till specialiserade anstalter eller till allmänna sjukhus. I sjukhus som anordnas inom anstalt skall utrustning, inredning och farmaceutika vara lämpade för vård och behandling av sjuka fångar samt personalen ha vederbörlig utbildning. 3 Varje fånge skall ha tillgång till en legitimerad tandläkares tjänster.

27. Fångar får inte utsättas för experiment som kan leda till fysiska eller moraliska skador.

28. 1 I möjligaste mån skall barns födelse ordnas i sjukhus utanför anstalt. I avsaknad av en sådan ordning, skall anstalter ha den personal och de lokaler som behövs för förlossning och efterföljande vård. Om barn föds i anstalt skall detta inte nämnas födelsebevis. i 2 Om spädbarn tillåts stanna i anstalt med sina mödrar, skall särskild en barnkammare inrättas med kvalificerad personal där barnen kan placeras när de inte tas om hand av sina mödrar.

29. Tjänsteläkaren skall träffa och undersöka varje fånge så snart som möjligt efter intagningen och därefter vid behov. Undersökningen skall i synnerhet inriktas att upptäcka fysisk eller psykisk sjukdom och vidta alla åtgärder behövs för som medicinsk behandling, att avskilja fångar som eventuellt har smittosarnina sjukdomar, registrera fysiska eller psykiska problem som kan försvåra den sociala anpassningen efter frigivningen samt avgöra fångarnas arbetsförmåga.

30. l Tjänsteläkaren skall ansvara för fångarnas fysiska och psykiska hälsa och skall, under de förhållanden och med den frekvens som motsvarar allmänna sjukhusnormer, träffa alla sjuka fångar, alla fångar som uppger att de är sjuka eller har skadats samt varje fånge som särskilt har tilldragit sig hans uppmärksamhet. 2 Tjänsteläkaren skall meddela styresmannen varje gång han anser att en fånges fysiska eller psykiska tillstånd har påverkats eller kommer att påverkas ogynnsamt av fortsatt frihetsberövande eller någon betingelse förknippad med fängelsevistelsen.

31. 1 Tjänsteläkaren eller kompetent myndighet skall regelbundet inspektera och rapportera till styresmannen om: a kvantité, kvalité, tillagning och servering mat och vatten; av b hygieniska förhållanden samt renligheten i fängelset och fångarnas renlighet; c sanitära anordningar, värme, belysning och ventilation i fängelset; d standard och renlighet beträffande fångarnas kläder och sängkläder. 2 styresmannen skall beakta de rapporter och råd lämnas tjänsteläkasom av ren enligt Regel 30. andra stycket och Regel 31, första stycket. Instämmer han i

517 Bilaga nr 2

de rekommendationer som gjorts skall han genast vidta åtgärder for att verkställa dem. Om rekommendationernaligger utanför styresmannens om han inte instämmer i dem, skall han omedelbart överlämna en egen rapport samt tjänsteläkarens råd till överordnad myndighet.

32. Inom fängelsesjukvården skall man sträva efter att upptäcka och behandla fysiska eller psykiska sjukdomar eller besvär som kan försvåra fångars anpassning efter frigivningen. I det syftet skall fångar förses med all behövlig medicinsk, kirurgisk och psykiatrisk hjälp inklusive den hjälp som finns tillgänglig i samhället.

Disciplin och disciplinär bestraffning

33. Disciplin och ordning skall upprätthållas för att ge en säker förvaring och en välfungerande gemensamhet samt för att främja anstaltens behandlingsverksamhet.

34. l Fångar får inte anlita för att utföra disciplinära uppgifter anstalten. 2 Regeln i föregående stycke skall emellertid inte hindra en ordning under vilken särskilda sociala, undervisnings- eller sportaktiviteter, eller ett visst ansvar i samband med dessa, under tillsyn anförtros fångar som ingår i grupper tillskapade för deltagande i sådana aktiviteter.

35. Följande skall föreskrivas genom bestämmelser inskrivna i lag eller utfårdande av behörig myndighet: a vilket uppträdande som utgör en disciplinär förseelse; b vilka disciplinära bestraffningar som kan användas samt deras varaktighet; c är behörig att ålägga disciplinära bestraffningar; vem som d rätten att överklaga och förfarandet vid överklagande.

36. 1 Fånge skall endast kunna bestraffas i enlighet med sådana bestämmelser och inte två gånger för samma gärning. 2 Misskötsamhetsrapporter skall genast lämnas till behörig tjänsteman som skall avgöra ärendet utan dröjsmål. 3 Ingen fånge skall bestraffas utan att han har underrättats om den påstådda förseelsen och har haft en ordentlig möjlighet att försvara sig.

möjligt skall fångar vid behov få föra sin talan med hjälp

4 I den mån det är av tolk.

37. Kollektiv bestraffning, kroppsstraff, bestraffning genom placering i mörk cell samt alla inhumana eller förnedrande bestraffningar skall vara helt grymma, förbjudna som bestraffning för disciplinära förseelser.

38. 1 Bestraffning genom isolering samt all annan bestraffning som kan inverka menligt fånges fysiska eller psykiska hälsa skall endast tjänsteläkare

åläggas

om efter undersökning skriftligen intygar att fången är i st nd att tåla bestraffningen. 2 Under inga omständigheter får sådan bestraffning strida mot eller avvika en från de principer som angetts i regel 37. 3 Tjänsteläkare skall dagligen besöka fångar som undergår bestraffning som anges i l och skall råda styresmannen att häva eller ändra bestraffningen om detta är nödvändigt grund av fara för fysisk eller psykisk hälsa.

Fängsel

39. Användning kedjor och järn skall förbjudas. Handfángsel, tvångströjor och av andra kroppsfängsel skall aldrig användas som bestraffning. De skall användas över huvudtaget med följande undantag: a det är nödvändigt, som försiktighetsåtgärd mot rymning under förom flyttning under förutsättning att fángslet tas bort när fången uppträder inför domstol eller administrativ myndighet om denna beslutar annat; b medicinska skäl ordination av tjänsteläkaren och under dennes tillsyn; av c styresmannens order, annan kontroll misslyckats, för att skydda en om fånge från att skada sig själv eller andra eller för att förebygga allvarlig skada

Bilaga nr 2 518

på egendom. I sådana fall skall styresmannen genast samråda med tjänsteläkaren och meddela överordnad myndighet.

40. För fängsel som är tillåtna enligt föregående regel skall typ och användningssätt bestämmas i lag eller annan författning. Sådana fängsel får inte användas under längre tid än som är absolut nödvändigt.

Information till fångar och fångars klagomål

41. l Vid intagningen skall varje fånge få skriftlig information de beom stämmelser som reglerar behandlingen av fångar av hans kategori, de disciplinära krav som ställs inom fängelset, godkända förfaranden för att skaffa information och inge klagomål samt alla andra frågor av vikt för att han skall förstå fångars rättigheter och förpliktelser och kunna anpassa sig till livet i fängelse. 2 Om en fånge inte kan förstå den överlämnade skriftliga informationen, skall den förklaras muntligt.

42. l Varje fånge skall ha möjlighet att varje dag göra framställningar eller anföra klagomål till styresmannen eller till den tjänsteman som är bemyndigad att ersätta honom. 2 Fånge skall ha möjlighet att tala med, göra framställningar eller anföra klagomål till den som inspekterar anstalten eller till annan person bemyndigad att besöka anstalten utan att styresmannen eller annan personal är närvarande. Överklaganden av formella beslut får dock hänvisade till särskilda forvara faranden. 3 Varje fånge skall tillåtas göra konfidentiella framställningar eller klagomål till den centrala fångvårdsmyndigheten, till rättslig instans eller till andra behöriga myndigheter. 4 Varje framställning eller klagomål ställd eller hänvisad till fångvårdsmyndighet skall behandlas skyndsamt och besvaras utan onödigt dröjsmål av myndigheten.

Kontakter med yttervärlden

43. l Fångar skall tillåtas att kommunicera med sina familjer och, det är om möjligt med hänsyn till behandlingsbehov samt krav å säkerhet och ordning i anstalten, med andra personer eller representanter ör organisationer utanför anstalten samt att ta emot besök från sådana personer så ofta som möjligt. 2 För att främja kontakt med samhället utanför anstalten skall det finnas ett permissionssystem i överensstämmelse med behandlingsmålsättningen i Del lV av dessa regler.

44. l Fångar som är utländska medborgare bör utan dröjsmål upplysas sin om rätt att begära kontakt med och få rimliga möjligheter att kommunicera med den diplomatiska eller konsulära representanten för den stat de tillhör. Fångvårdsmyndigheten bör samarbeta till fullo med sådana representanter då fängslade utländska medborgare kan ha särskilda behov. 2 Fångar som är medborgare i stater utan diplomatisk eller konsulär representation i landet samt flyktingar eller statslösa personer skall ha samma möjligheter att kommunicera med diplomatisk representant för den stat som tillvaratar deras intressen eller den nationella eller internationella myndighet som har i uppdrag att bevaka sådana personers intressen.

45. Fångar skall ha möjlighet till regelbunden nyhetsinformation genom tidningar, tidskrifter och andra publikationer, radio, television, föreläsningar eller på annat liknande sätt som är tillåtet eller kontrollerat av fángelsemyndigheten. Särskilda arrangemang bör finnas for att tillfredsställa informationsbehovet hos utländska fångar med språksvårigheter.

519 Bilaga nr 2

Religiös och moralisk hjälp

46. Varje fånge skall i möjligaste mån tillåtas att tillfredsställa sitt behov av religiöst, andligt och moraliskt liv genom deltagande i gudstjänster eller möten som ordnas inom anstalten och genom innehav av nödvändiga böcker eller publikatio-

ner.

47. l Om det finns tillräckligt antal fångar med samma religion i anstalten skall lämplig företrädare för denna religion förordnas och godkännas. Om det är en med hänsyn till antalet fångar och andra omständigheter bör detta ordnas

bärättligât

p he . och godkänts enligt första stycket skall 2 En företrädare som har förordnats tillåtas att ordna regelbundna gudstjänster och aktiviteter samt att göra själavårdande besök på lämpliga tider hos de fångar som tillhör hans religion. 3 Kontakt med förordnad företrädare för en religion skall inte kunna en förbjudas någon fånge. Om fånge vägrar ta emot besök av en företrädare för en någon religion, skall hans vilja respekteras.

Förvaring av fångar: tillhörigheter

48. 1 Pengar, värdesaker och andra tillhörigheter som anstaltsreglerna inte tillåter fångarna att behålla skall vid intagningen placeras i säkert förvar. En förteckning däröver skall undertecknas fången. Atgärder skall vidtas för att bevara dem i av gott skick. Om det blir nödvändigt att förstöra något föremål, skall detta antecknas och fången informeras. 2 Vid frigivningen skall Omhändertagna pengar och andra tillhörigheter återlämnas i den mån inte godkända uttag av pengar skett eller fången tillåtits sända någon tillhörighet ut från anstalten eller egendom förstörts av hygieniska skäl. Fången skall kvittera pengar och tillhörigheter som återlämnas. 3 Så långt möjligt skall pengar eller föremål som skickas till fånge som behandlas på sätt om de inte är avsedda för sådant bruk under ansamma staltsvistelsen som kan tillåtas. 4 Om fånge för läkemedel skall tjänsteläkaren besluta om bruket därav. en

Underrättelse om död, sjukdom, förflyttning, m.m.

49. l Om fånge avlider, blir allvarligt sjuk eller förflyttas till en institution en för behandling psykisk sjukdom skall styresmannen underrätta maken, om av fången är gift, eller närmaste anhörig och i vart fall varje annan person som fången i förväg har begärt skall bli underrättad. 2 En fånge skall omedelbart informeras om en nära anhörig avlidit eller blivit allvarligt sjuk. I sådana fall skall fången så ofta förhållandena tillåter beviljas bevakad eller obevakad permission för att besöka den sjuke eller se den avlidne. 3 Alla fångar skall ha rätt att omedelbart underrätta sina familjer om intagning i anstalt eller förflyttning till annan anstalt.

Fångtransport

50. 1 Vid förflyttning till eller från anstalt skall fånge så litet som möjligt utsättas för obehörigas uppmärksamhet. De skall skyddas från all sorts skymf, nyfikenhet eller publicitet. 2 Fångtransport i fordon med otillräcklig ventilation eller belysning eller under förhållanden skulle orsaka onödig fysisk påfrestning eller förnedring som skall förbjudas. 3 Fångtransport skall utföras myndighetens bekostnad och enligt vederbörligen antagna bestämmelser.

Bilaga nr 2 520

DEL III

Personal

51. Personalensroll är av grundläggande betydelse för välfungerande anstalter och uppnående av såväl organisatoriska som behandlingspolitiska mål. Fångvårdsmyndigheterna skall därför ge hög prioritet genomförandet de europeiska av fängelseregler om rör personalen.

52. Anstaltspersonalen skall ständigt uppmuntras genom utbildning, rådgivning och en positiv arbetsledning att eftersträva humanitet, större effektivitet samt engagemang i arbetsuppgifterna.

53. Fångvårdsmyndigheten skall betrakta det som angeläget att kontinuerligt informera allmänheten om fångvårdens roll och personalens arbete så att allmänhetens förståelse för personalens insatser och dessbetydelse för samhället främjas.

54. 1 Fångvårdsmyndigheten skall se till att det görs ett noggrant urval all av personal vid rekrytering och efterföljande tjänstetillsättningar. Integritet, humanitet, yrkesskicklighet och personlig lämplighet för arbetet skall särskilt betonas. 2 Som regel skall personalen förordnas fasta tjänster yrkesfångelsepersom sonal med statstjänstemannastatusoch trygghet i anställningen. Förbehåll skall kunna göras endast för gott uppträdande, effektivitet, tillfredställande fysisk och psykisk hälsa samt tillräcklig utbildning. Lönen skall vara sådan att den bidrar till att lämpliga män och kvinnor kan rekryteras och behållas. Arbetsförmåner och tjänstevillkor skall vara gynnsamma på grund av arbetets krävande beskaffenhet. 3 Samma kriterier skall tillämpas i den mån de är lämpliga då personalen - måste anställas deltid.

55. l Vid rekryteringen eller efter en lämplig period med praktiskt arbete, skall personalen genomgå utbildning for såväl allmänna som speciella arbetsuppgifter samt avlägga teoretiska och praktiska prov, om inte deras professionella kvalifikationer gör detta onödigt. 2 Under yrkeskarriären skall all personal bibehålla och förbättra kunskaper och yrkesskicklighet genom att delta i interna fortbildningskurser ordnade vid lämpliga tidpunkter av fångvårdsmyndigheten. 3 Möjligheter till utvidgade erfarenheter och omfattande utbildning skall mera skapas för personal vars yrkesskicklighet därmed skulle förbättras. 4 Personalens utbildning bör omfatta undervisning i de krav ställs i de som europeiska fängelsereglerna och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter samt i tillämpningen av dessa instrument.

56. All personal förväntas att alltid uppträda och utföra sina uppgifter sådant sätt att de utövar ett gott inflytande fångarna sitt exempel och vinner genom deras respekt.

57. l Så vitt möjligt skall i personalen ingå ett tillräckligt antal specialister såsom psykiatrer, psykologer, socialarbetare, lärare, arbets-, fritids- och gymnastikledare. 2 Dessa och andra specialister skall regel anställda. Detta som vara permanent skall inte hindra att deltidspersonal eller frivilliga anlitas när det är lämpligt och fördelaktigt med hänsyn till det stöd eller den utbildning de kan erbjuda.

58. l Fångvârdsmyndigheten skall till varje anstalt alltid står under ledning se att av styresmannen, ställföreträdaren eller annan behörig tjänsteman. 2 Styresman bör vara tillräckligt kvalificerad för tjänsten vad gäller karaktär, administrativ förmåga, lämplig yrkesutbildning och erfarenhet. 3 Styresman skall vara heltidsanställd tillgänglig eller kunna nås samt vara enligt fångvårdsmyndighetens instruktioner för anstaltsledningen. 4 När två eller flera anstalter lyder under styresman, skall varje anstalt en besökas med täta intervaller. Det skall finnas en ansvarig tjänsteman i ledningen för var och en av dessa anstalter.

521 Bilaga nr 2

59. Fångvårdsmyndigheten skall införa sådana former för organisation och ledning att kommunikation mellan de olika personalgrupperna på anstalten främjas i syfte att åstadkomma samarbete mellan dem, särskilt med avseende på fångarnas behandling och återanpassning.

60. l Styresmannen, hans ställföreträdare och majoriteten av övrig personal skall kunna tala det språk som är det största antalet fångars språk eller ett språk som förstås av dem. 2 I den mån det är nödvändigt och möjligt skall en tolk anlitas.

61. l Det skall så ordnas legitimerad och godkänd läkare alltid kan komma att en utan fördröjning vid akuta sjukdomsfall. 2 På anstalter som inte har en eller flera heltidstjänsteläkare skall en deltidstjänsteläkare eller annan behörig sjukvårdspersonal göra regelbundna besök.

62. Anställning personal på anstalter eller avdelningar med fångar av det av motsatta könet skall uppmuntras.

63. l Anstaltspersonal skall inte använda våld mot fångar annat än i självförsvar, vid rymningsförsök eller vid aktivt eller passivt fysiskt motstånd mot en order grundad på lag eller föreskrift. Tillgrips våld skall inte mera våld än absolut nödvändigt användas. Det inträffade skall omedelbart rapporteras till styresmannen. 2 Personalen skall vid behov ges särskild utbildning så att de kan bemästra aggressiva fångar. 3 Personal, arbetsuppgifter innebär direkt kontakt med fångar skall inte vars bära utom under särskilda omständigheter. Personalen bör under inga vapen omständigheter förses med vapen med mindre att de är fullt utbildade i bruket av sådana vapen.

DEL IV

Behandlingsmålsättning och anstaltsregimer

64. Frihetsberövande är ett straff i sig. Anstaltstörhållanden och olika regimer skall därför inte förvärra det lidande är förbundet med straffet utöver vad som som kan hänföras till rättmätig avskildhet eller upprätthållande av disciplin.

65. Alla ansträngningar skall göras för att säkerställa att anstaltsregimen utformas och tillämpas så att: a levnadsförhållandena blir förenliga med aktning för människovärdet och med normerna i samhället; b anstaltsvistelsens skadliga effekter reduceras till ett minimum liksom de skillnader mellan ett liv i anstalt och ett liv i det fria som kan leda till minskad självaktning eller ansvarskänsla bland fångarna; c förbindelser med anhöriga och samhället utanför anstalten upprätthålls och förstärks vilket är i både fångarnas och deras familjers intresse; d fångarna möjlighet till att förbättra sina kunskaper och färdigheter vilket ges ökar deras utsikter till anpassning i samhället efter frigivningen.

66. För att uppnå de syften i regel 65 bör alla lämpliga rehabiliteringssom anges och undervisningsmöjligheter samt moraliska, andliga och andra resurser göras tillgängliga. De bör utnyttjas för fångarnas individuella behandlingsbehov. Sålunda bör följande ingå i anstaltsregimen: a andligt stöd och ledning samt möjligheter till lämpligt arbete, yrkesrådgivning och utbildning, undervisning, fysisk träning, social träning, rådgivning, gruppaktiviteter och rekreation; b planer säkerställer att sådana aktiviteter ordnas i möjligaste mån för att som öka kontakten med samhället utanför anstalten och de möjligheter som erbjuds fången där så att hans anpassning efter frigivning underlättas; c förfaranden för att upprätta och revidera individuella behandlings- och träningsprogram för fångarna efter utförliga konsultationer med den inblandade

Bilaga nr 2 522

personalen samt med enskilda fångar vilka så vitt möjligt bör delta i konsultationerna; d kommunikationskanaler och en ledningsstil som främjar lämpliga och positiva relationer mellan personal och fångar i syfte att förbättra förutsättningarna för effektiva stödjande regimer och behandlingsprogram.

67. l För att de angivna målen skall uppnås krävs individualiserad behandling och flexibla placeringsmiâjligheter. Fångarna bör placeras i skilda anstalter eller enheter där varje fånge kan lämplig behandling och träning. 2 Anstalternas eller enheternas typ, storlek, organisation och kapacitet bör i allt väsentligt bestämmas av den behandling som skall erbjudas. 3 Vid placering av fångar måste krav säkerhet och kontroll tillgodoses. Säkerhets- och kontrollåtgärderna bör emellertid med beaktande av samhällsskyddet vara så litet ingripande som möjligt och vid placeringen bör hänsyn tas till fångens speciella behov. Stora ansträngningar bör göras för att placera fångar i anstalter som är öppna eller som ger betydelsefulla möjligheter till kontakt med samhället. Kontakt med andra personer av samma nationalitet skall betraktas som synnerligen viktig för utländska fångar.

68. Så snart som möjligt efter intagningen och efter en personutredning av varje fånge tried ett tillräckligt långt fängelsestraff skall en behandlingsplan upprättas utifrån vad har kommit fram angående individens behov, förmåga och attityder. Fångens behov att vistas i närheten av närstående skall särskilt beaktas.

69. l Inom olika regimer skall fångar ges möjlighet att delta aktiviteter avsedda i att utveckla deras ansvarskänsla och självständighet samt att stimulera intresset för den egna behandlingen. 2 Ansträngningar bör göras att utveckla metoder som främjar samarbete med fångarna och deras deltagande den i egna behandlingen. I detta syfte skall fångar inom den ram som ges i regel 34 uppmuntras att ta ansvar för vissa anstaltsaktiviteter.

70. l Förberedelser för fångars frigivning bör påbörjas så snart som möjligt efter intagningen i anstalt. På så sätt bör fångarnas behandling understryka att de fortfarande tillhör samhället snarare än att de är uteslutna från det. Samhällets olika organ och socialarbetare bör därför anlitas för att hjälpa anstaltspersonalen att främja fångarnas sociala anpassning i synnerhet vad gäller upprätthållande och förbättrande av relationen med deras familjer och andra människor samt med sociala myndigheter. Atgärder bör vidtas för att garantera fångarna medborgerliga rättigheter samt deras rätt till socialförsäkring och andra sociala förmåner, såvitt det är förenligt med lag och det ådömda straffet. 2 Behandlingsprogram bör omfatta permissionsmöjligheter. Permission bör också beviljas i största möjliga utsträckning av medicinska, utbildnings-, yrkesoch familjeskäl samt av andra sociala skäl. 3 Utlänningar bör inte uteslutas från permissionsmöjligheter enbart grund av sin nationalitet. Dessutom bör ansträngningar göras för att möjliggöra deras deltagande tillsammans i anstaltens aktiviteter så att deras känsla av isolering lindras.

Arbete

71. l Arbete i anstalt bör ses som ett positivt inslag i fångarnas behandling och träning samt i anstaltens administration. 2 Arbete får krävas av dömda fångar förutsatt att läkare bedömer deras fysiska och psykiska tillstånd vara sådant att de kan arbeta. 3 Nyttigt arbete, eller om det är lämpligt. andra ändamålsenliga aktiviteter skall ordnas sådan utsträckning i att fångarna är aktivt sysselsattaunder en normal arbetsdag. 4 Så långt möjligt skall sådant arbete ordnas som upprätthåller eller förbättrar fångens förmåga att försörja sig efter frigivningen. 5 Yrkesutbildning för nyttiga yrken skall ordnas för de fångar som kan utnyttja sådana möjligheter och framförallt för unga fångar.

523 Bilaga nr 2 v

6 Inom de gränser som sätts av kravet på ett riktigt urval för yrkesutbildning och av de krav som ställs ur administrativ synpunkt och av ordningsskäl skall fångar tillåtas att välja den typ av arbete de önskar utföra.

72. l Organisation och metoder för arbete i anstalt skall så mycket som möjligt likna förhållandena för liknande arbete i samhället för att förbereda fångarna för ett normalt arbetsliv. Anstaltsarbete bör således utföras enligt aktuell arbetsstandard och teknik. Det.bör organiseras inom ramen för moderna lednings- och produktionsmetoder. 2 strävan efter ekonomiska vinster från anstaltsindustrier. kan vara av värde för att höja standarden och förbättra kvalitén yrkesträningen, men hänsynstagande till fångarnas intressen och deras behandling får inte underordnas detta syfte.

73. Arbete fångarna skall ordnas av fångvårdsmyndigheterna: a antingen i dessas egna lokaler, verkstäder eller lantgårdar; eller b inom eller utanför anstalten samarbete med i entreprenörer; i detta fall skall full marknadsmässig lön betalas av dem som tillhandahålls arbetskraft, dock med hänsyn tagen till fångarnas arbetsprestation.

liknande

säkerhet 74. 1 För fångarnas och hälsa skall vidtas försiktighetsmått dem som gäller för den fria arbetskraften.

2 Det skall finnas bestämmelser som tillförsäkrar fångarna gottgörelse för

arbetsskador, inklusive yrkessjukdomar, villkor som inte är mindre gynnsamma än dem som i lag garanteras den fria arbetskraften.

75. 1 Det högsta antalet arbetstimmar per dag och per vecka skall fastställas i enlighet med de lokala bestämmelser eller den sedvänja som gäller för den fria arbetskraften. 2 Fångar bör ha minst en vilodag i veckan och tillräcklig tid för den utbildning och de andra aktiviteter som nödvändiggörs av deras behandling och träning för social anpassning efter frigivningen.

76. 1 Det skall finnas ett system för betalning av skälig arbetsersättning fångarna. 2 I enlighet med detta system skall fångar tillåtas att använda åtminstone en del av arbetsersättningen för inköp av tillåtna föremål för eget bruk och att lämna en del av ersättningen till sin familj eller använda den för andra tillåtna ändamål. 3 Det får även föreskrivas att en del av arbetsersättningen skall läggas undan myndigheten för besparingar som skall överlämnas till fången vid frigivningen. av

Utbildning

77. Ett fullständigt utbildningsprogram skall ordnas på varje anstalt för alla

att ge fångar möjlighet att tillfredställa åtminstone vissa individuella behov och önskningar. Sådana program bör ha till syfte att förbättra möjligheterna till en lyckad social anpassning samt fångarnas självkänsla, självaktning och attityder.

78. Undervisning bör ansesvara en aktivitet som har samma status och .ger samma gmndersättning som arbete, förutsatt att undervisningen sker på normal arbetstid och utgör ett led i ett godkänt individuellt behandlingsprogram.

79. Fängelsemyndigheterna bör ägna särskild uppmärksamhet utbildningen av unga fångar samt dem som är av utländskt ursprung eller har särskilda kulturella eller etniska behov. . 80. Speciella utbildningsprogram bör ordnas för fångar med särskilda svårigheter såsom läs- och skrivsvårigheter eller svårigheter att räkna.

81. Så vitt möjligt skall fångarnas utbildning: a integreras med det nationella utbildningssystemet så att fångarna utan svårighet kan fortsätta sin utbildning efter frigivningen;

Bilaga nr 2 524

b äga rum vid externa utbildningsinstanser.

82. Varje anstalt skall ha ett bibliotek som kan användas av alla kategorier fångar. Biblioteket skall vara försett med ett brett urval av böcker för både rekreation och utbildning. Fångar skall uppmuntras att använda biblioteket. Så långt möjligt skall anstaltsbibliotek ordnas i samarbete med samhällets biblioteksverksamhet.

Fysisk träning, motion, sport och fritid

83. I verksamheten på anstalterna skall man betona den betydelse som välorganiserade aktiviteter för främjande av god kondition, lämplig motion och förströelse har för fysisk och psykisk hälsa.

84. Ett lämpligt program för fysisk träning, sport och andra fritidsaktiviteter bör sålunda ordnas inom ramen för behandlings- och utbildningsverksamheten. På anstalterna bör det för sådana ändamål finnas utrymme, anordningar och utrustning.

85. Fångvårdsmyndighet bör försäkra sig om att de fångar som deltar i sådana program har tillräckligt god kondition för att deltaga. Under läkares ledning bör särskild kurativ fysisk träning och terapi ordnas för de fångar som behöver detta.

86. Varje fånge som inte är sysselsatt med utomhusarbete eller placerad en öppen anstalt, skall, om vädret så tillåter, ges möjlighet till åtminstone en timmes daglig promenad eller lämplig motion i friska luften, så vitt möjligt, i skydd för hårt väder.

Frigivningsförberedelser

87. Alla fångar bör ha tillgång till hjälpåtgärder avsedda att underlätta för dem att återvända till samhället och familjen samt att få arbete efter frigivningen. Särskilda kurser och förfaranden bör planeras för detta ändamål.

88. För fångar med långa strafftider bör åtgärder vidtas för att möjliggöra en gradvis återkomst till ett liv i samhället. Detta kan uppnås synnerhet i ett genom särskilt utslussningsförfarande. Utslussningen kan ske antingen från samma anstalt eller från en annan lämplig institution eller genom villkorlig frigivning med någon form av övervakning i kombination med effektivt socialt stöd.

89. al Fångvårdsmyndigheterna bör ha ett nära samarbete med de sociala myndigheter och organisationer som hjälper frigivna att återanpassa sig i samhället, särskilt beträffande familjelivet och arbete. 2 Atgärder skall vidtas så att ångar vid frigivningen vid behov förses med legitimationshandlingar och andra nödvändiga handlingar samt får hjälp att finna lämplig bostad och arbete. De bör även medel för sin omedelbara försörjning, lämpliga kläder med hänsyn till klimat och årstid samt medel för att komma till bestämmelseorten. 3 Godkända representanter för sociala myndigheter och organisationer bör få komma i anstalten och tillåtas träffa fångarna i den utsträckning som är nödvändig för att de bästa sätt skall kunna bidra till frigivningsförberedelser och eftervårdsprogram.

DEL V

Tilläggsregler för särskilda kategorier frihetsberövade

90. Fångvårdsmyndigheterna bör i fråga om de särskilda kategorier frihetsberövade för vilka tilläggsregler ges i det följande tillämpa de allmänna bestämmelserna i de europeiska fangelsereglerna i den mån reglerna är relevanta och kan tillämpas i praktiken.

525 Bilaga nr 2

Häktade

91. Med beaktande lagstiftning till skydd för individens frihet och de av bestämmelser som reglerar förfarandet beträffande häktade personer, skall häktade, förutsätts oskyldiga tills de är dömda, beredas de förmåner som kan följa som vara regel 90 och behandlas utan andra inskränkningar än sådana som är nödvändiga av för det straffrättsliga förfarandet och säkerheten häktet.

92. l Häktade skall tillåtas att genast meddela sina familjer om häktningen och skall alla rimliga möjligheter att kommunicera med familj, vänner och andra ges de har ett befogat intresse att kontakta. personer som 2 Häktade skall även tillåtas att ta emot besök av sådana personer under humana förhållanden med endast de inskränkningar och den övervakning som behövs med hänsyn till rättsskipning samt säkerhet och ordning häktet. 3 Om häktad inte vill informera någon av ovannämnda personer, bör en fångvårdsmyndigheten inte göra det på eget initiativ med mindre det finns åtgärd, till exempel, den häktades ålder, psykiska synnerliga skäl för en sådan tillstånd eller annan oförmåga.

93. Häktade skall ha rätt att så snart de har berövats friheten välja ett juridiskt ombud, eller tillåtas att begära kostnadsfri juridisk hjälp i den mån sådan hjälp är tillgänglig. De skall även tillåtas ta emot besök av det juridiska ombudet i syfte att förbereda sitt försvar. De skall också kunna förbereda och ge konfidentiella instruktioner till det juridiska ombudet samt ta emot sådana instruktioner. På begäran skall de ges alla nödvändiga möjligheter i nämnda syfte. De skall i synnerhet ges kostnadsfri tolkhjälp för alla väsentliga kontakter med myndigheten och för sitt försvar. Samtal mellan fångar och deras juridiska ombud får vara inom synhåll hörhåll, direkt eller indirekt, för polisen eller personalen. Placering av men utom häktade skall ske i enlighet med regel ll 3.

94. Häktade skall möjlighet att bo i eget rum med undantag för fall då ges förhållandena är sådana att detta inte är önskvärt.

95. 1 Häktade skall ges möjlighet att bära egna kläder om de är rena och lämpliga. 2 Häktade inte vill använda sig av denna möjlighet skall förses med som lämpliga kläder. 3 Häktade inte har egna lämpliga kläder skall förses med civila kläder som i bra skick, när de skall uppträda inför domstol eller tillfälligt vistas utanför häktet.

96. Häktade skall i möjligaste mån erbjudas arbete men skall inte tvingas att arbeta. De arbetar skall få arbetsersättning samma sätt som andra fångar. som Om undervisning eller yrkesutbildning finns, skall häktade uppmuntras att använda sig av dessa möjligheter.

97. Häktade skall tillåtas att egen eller annan persons bekostnad skaffa sig sådana böcker, tidningar, skrivmaterial och andra medel för sysselsättning som är förenliga med rättsskipningen samt säkerhet och ordning häktet.

98. Häktade skall möjlighet att få besök och behandling av egen läkare eller ges tandläkare det finns rimliga skäl för en sådan begäran. Om begäran avslås, bör om skäl Fångvårdsmyndigheten skall inte svara för de kostnader som kan anges. uppstå.

Frihetsberövade genom icke-strajfrättsligt förfarande

99. I de länder lagstiftning tillåter frihetsberövande genom domstolsbeslut i vars icke-straffrättsligt förfarande skall personer som berövas friheten på sådant sätt ett inte underkastas större inskränkningar eller stränghet än som är nödvändigt med hänsyn till säkerhet och ordning. De skall inte behandlas mindre gynnsamt än häktade med undantag för att det kan fordras att de arbetar.

Bilaga nr 2 526

Sinnessjuka och psykiskt störda fångar

100. l Personer som upptäcks vara sinnessjuka bör inte kvarhållas i fångvårdsanstalt. Atgärder skall vidtas så snart som möjligt för att flytta dem till lämpliga institutioner för psykiskt sjuka. 2 Specialiserade fångvårdsanstalter eller avdelningar med medicinsk ledning bör vara tillgängliga så att fångar som lider svårt andra former psykiska av av störningar eller abnormitet kan observeras och behandlas. 3 Den medicinska eller psykiatriska sektionen på anstalterna skall för svara den behandlingen

Ãisykiatrjska

av alla fångar som behöver en sådan behandling. Atgärder bör vidtas av vederbörligt samhällsorgan för att säkerställa nödvändig psykiatrisk behandling efter frigivningen

foirtsatå

samt psykosocial e erv rd.

4 COUNCIL OF EUROPE

COMMITTEE OF MINISTERS

RECOMMENDATION No. R 89 12

OF THE COMMITTEE OF MINISTERS TO MEMBER STATES

ON EDUCATION IN PRISON

Adopted by the Committe 0ctobervl989 Ministers on 13 at the 429th meeting of the Ministers Deputies . The Committee of Ministers, under the terms of Article 15.b of the Statute of the Council of Europe,

Considering that the right to education fundamental;

Considering the importance of education the development of the individual and the community;

Realising particular that a high proportion of prisoners have had little very successful educational experience, and therefore now have many educational needs;

Considering that education prison helps to humanise prisons and to improve the conditions of detention;

Concidering that education prison an important way of facilitating the return of the prisoner to the community;

Recognising that the practical applicationof certain

rights or measures, accordance with the following recommendations, distinctions may be Justified between convicted prisoners and prisoners remanded custody;

Having regard to Recommendation No. R 87 3 on the European Prison Rules and Recommendation No. R 81 17 on adult education policy,

Recommends the governments of member states to implement policies which recognise the following:

All prisoners shall have access to education, which envisaged consist_iig

as of classroom SUÖJCCKS, vocational education, creative and cultural activities, physical education and sports, social education and library facilities;

527 Bilaga nr 2

2. Education for prisoners should be like the education provided for similar agegroups the outside world, and the range of learning opportunities for prisoners should be as wide as possible;

Education prison shall aim to develop the whole person bearing mind his or her social, economic and cultural context;

4. All those involved the administration of the prison system and the

management of prisons should facilitate and support education as much as possible;

5. Education should have no less a status than work within the prison regime and prisoners should not lose out financially or otherwise by taking part education;

6. Every effort should be made to encourage the prisoner to participate actively all aspects of education;

7. Development programmes should be provided to ensure that prison educators adopt appropriate adult education methods;

Special attention should be given to those prisoners with particular difficulties and especially those with reading or writing problems;

Vocational education should aim at the wider development of the individual, as well as being sensitive to trends the labour-market;

10. Prisoners should have direct access to a well-stocked library at least once a week;

ll. Physical education and sports for prisoners should be emphasised and encouraged;

12. Creative and cultural activities should be given a- significant role becausethese

activities have particular potential to enable prisoners to develop and express themselves;

13. Social education should include practical elements that enablethe prisoner to

manage daily life within the prison, with a view to facilitating his return to society;

14. Wherever possible, prisoners should be allowed to participate education

outside prison;

15. Where education has to take place within the prison, the outside community should be involved as fully as possible;

16. Measures should be taken to enable prisoners to continue their education after release;

17. The funds, equipment and teaching staff needed enable prisoners receive

to to appropriate education should be made available.

529 Bilaga 3

Klientelundersökningen

från kriminalvårds-

en undersökning av frigivna

anstalt under oktober månad 1992

Kriminalvârdsstyrelsen Enheten för Planering, Budget och Uppföljning Lars Krantz, Lis Somander och Jan Gustavsson

531 Bilaga 3

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 533 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Inledning 543 . . . , . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Syfte 545 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Metod 547 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Resultat 551 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Samtliga frigivna 551 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Kvinnor 567 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Intagna under 21 år 580 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Narkotikamissbrukare 592 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Våld mot kvinnlig partner 607 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Sexualbrottsdömda 619 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Intagna med psykiska problem 627 . . . . . . . . . . . . .

6 Tabeller 641 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

533 Bilaga 3

1 Sammanfattning

1 Populationsbeskrivning

Under oktober månad 1992 frigavs 1199 personer från landets häkten och anstalter efter ett avtjänat fängelsestraff. Av dessa hade 562 47 % varit dömda till högst två månaders fängelse korttidsdömda, 569 47% till än två månader kortare tid än två år normaltidsmer men dömda och 68 6% till två år eller mer långtidsdömda. Av de 1199 frigivna är 53 kvinnor 4%. Medianåldern för samtliga 31 år, vilket betyder att det fanns lika många under som över var medborgare 80%. Åtta denna ålder. Merparten var svenska procent hade ett medborgarskap i något annat nordiskt land. De flesta hade fullföljt sin grundskoleutbildning 90%. Nästan en tredjedel hade fullföljd utbildning över grundskolenivån, i huvudsak en gymnasial yrkesutbildning. Drygt tredjedel obelastade, dvs de hade varken avtjänat en var fängelse- eller frivårdsverkställighet tidigare. Cirka en femtedel 19% hade varit föremål enbart för frivård och 17 procent enbart för fängelse. Tjugonio procent hade tidigare erfarenhet av såväl fängelse som frivård.

De vanligaste huvudbrotten det allvarligaste brottet i den aktuella

verkställigheten tillgreppsbrott 23 %, trafiknykterhetsbrott 21%, var våldsbrott 17% och bedrägeribrott 10%. Under de senaste fem åren före frihetsberövandet hade sex procent varit föremål för psykiatrisk slutenvård genom tvång eller frivillighet. Dessutom hade fem procent varit föremål för psykiatrisk öppenvård. Självmordsförsök för 2 procent. En procent hade varit dömda uppgavs till sluten psykiatrisk vård. I samband med aktuellt eller tidigare brott hade åtta procent varit föremål för enbart § 7-undersökning och tre procent för rättspsykiatrisk undersökning.

Bilaga 3 534

1.2 Social situation

Hälften av dem som togs i anstalt arbetslösa före frihetsvar berövandet. Tio procent pensionerade eller stod under pensionsvar utredning. En knapp tredjedel hade sysselsättning i form stadigav varande eller tillfälligt arbete. Vid frigivningen från anstalt hade situationen förbättrats för 40 procent dem arbetslösa vid ca av som var intagningen, så att de hade någon form ordnad sysselsättning. En av mindre del av de som var sysselsatta i någon form vid intagningen stod dock arbetslösa vid frigivningen, varför den totala andelen arbetslösa minskade från 49 procent till 35 procent. Förändringen beror till största delen på att fler frigivna påbörjar utbildning samt att några fler är i arbete, under vård eller annan sysselsättning. Den huvudsakliga försörjningskällan hade inte förändrats för ca tre fjärdedelar av de intagna då jämför situationen före och efter man fängelsevistelsen. Cirka 40 procent hade inkomst arbete eller genom arbetslöshetskassa, knappt 30 procent socialbidrag och 10 genom ca procent genom pension. Antalet som hade försörjning studiegenom medel eller utbildningsbidrag var något större efter frigivningen. Bostadssituationen var oförändrad för 85 procent. För ca ca tre fjärdedelar uppges att de hade tillgång till stadigvarande bostad. en Situationen för de bostadslösa vid intagningen 10%

som var ca

förbättrades något efter frigivningen, då fem procent uppges vara bostadslösa.

1.3 Principer för anstaltsplacering

För att knyta an till den ettårsgräns, i Lag kriminalvård i som om anstalt anges som utgångspunkt för placering i riks- eller lokalanstalt, har här gruppen normaltidsdömda delats i två undergrupper. Den första gruppen omfattar dem har högst som ett års fängelse normtidl, den andra gruppen upptar dem har över års fängelse som ett normtid2.

Av samtliga intagna initialplacerades 6l procent på öppen anstalt, 33 procent på sluten lokalanstalt och på sluten riksanstalt. sex procent Andelen öppenplacerade minskar då strafftidens längd ökar.

535 Bilaga 3

Initialplacering efter strajjiid

strafftiden är dock inte den enda faktor som påverkar beslut om anstaltsplacering. De inte tidigare är belastade med fängelse och som inte har ett aktuellt narkotikamissbruk, placeras i hög utsträckning på öppen anstalt. Intagna, som tidigare har suttit i fängelse, misskött sig under tidigare fängelsevistelser och dessutom använder narkotika, placeras i mycket liten utsträckning i öppen anstalt, även om strafftiderna är korta. Tidigare undersökningar KVS PBU-serien 11993 Anstaltsutnyttjande och differentiering visar att placeringsansvariga överväger ett flertal individfaktorer inför beslut om initialplacering. Mellan 10-15 olika faktorer ha betydelse för det slutliga beslutet, vari ingår anses bedömning den intagnes behov av stöd, värd och behandling. I de av olika delavsnitten i denna rapport redovisas olika problem och behov t.ex. utbildning, narkotikamissbruk, psykisk störning, brottsrelaterade åtgärder m.m.. Undersökningen har dock inte haft sådant underlag att det varit möjligt att påvisa hur dessa faktorer vägts in i placeringsbesluten. Av samtliga intagna nästan tvâ tredjedelar 64% frifotingar och var övriga hade varit frihetsberövade häktade efter domen. Av de korttidsdömda 92 procent frifotingar. Motsvarande för normtidl var 2månt lår 47 procent, för normtid2 lårt2âr 16 var procent och för långtidsdömda 22 procent. Tre fjärdedelar av alla intagna placerades inom den kriminalvårdsregion där de var bosatta vid tidpunkten för domen, oavsett om de var häktade eller inte. De lângtidsdömda avviker från detta medelvärde, genom att endast ca hälften placeras i sin hemregion.

1.4 Studier och programverksamhet

Arbete var för merparten den huvudsakliga sysselsättningen under anstaltsvistelsen. Nästan 80 procent hade arbetat eller kombinerat arbete med studier och behandling. Även det inte huvudsaklig verksamhet, hade 16 procent om var av alla intagna deltagit i någon form av teoretiska studier och tre procent

Bilaga 3 536

i yrkesutbildning. I någon form av programverksamhet drogfri avdelning, Rattfällan, social färdighetsträning etc. hade 16 procent deltagit. Om man tar hänsyn till att och intagen kan ha en samma deltagit i flera ordnade aktiviteter blir resultatet att 30 procent alla av intagna deltagit i minst en verksamhet utöver arbete.

1.5 Vistelser utom anstalt

Sextioen procent av samtliga har inte haft permission någon typ. av Sjuttioen procent har inte haft någon regelbunden permission. Minst en regelbunden permission har beviljats 331 intagna 29%, varav 50 15 % misskött sig genom uteblivande. Sjuttiofem procent har inte haft någon särskild permission. Minst en särskild permission har beviljats 262 intagna 25%. Av dessa har 19 7% misskött sig genom uteblivande. Frigâng har beviljats för totalt 82 intagna 7%. Den vanligaste frigångsanledningen var arbete. Frigången hade avbrutits på grund av misskötsamhet för 21 procent. Vistelse utanför anstalt enligt § 34 KvaL beviljades totalt för 52 intagna 4%. Avbruten § 34-vistelse noterades för 24 46% dem av som beviljats. Avbrott kan ske utan misskötsamhet som anledning. För 22 intagna 42% redovisas dock avvikelse från § 34-vistelse. Drygt en tredjedel 35% av samtliga har deltagit i organiserad fritidsaktivitet utanför anstalt § 14 KvaL under verkställigheten. Av dem som deltagit i fritidsaktivitet utom anstalt har totalt 8 intagna 1 % avvikit.

1.6 Rymningar

Av de 1199 intagna har 52 4% rymt någon gång direkt från anstalt. Ingen har avvikit från arbete utanför anstalt, transport eller rättegång, medan totalt två intagna avvikit i samband med sjukhusvistelse.

1.7 Disciplinära åtgärder

Varning enligt § 47 KvaL har tilldelats 15 procent av de intagna. Sammanlagt 14 procent har fått disciplinärt tidstillägg. Det vanligaste skälet för tidstillägg är rymning eller rymningsförsök och det näst vanligaste narkotikapositivt urinprov. Drygt 12 procent av samtliga intagna har någon gång under anstaltstiden förflyttats av disciplinära skäl. Samma intagen kan bli föremål för fler än en av åtgärderna. Om

537 Bilaga 3

sammantaget på de tre disciplinära åtgärderna varning, man ser tidstillägg och förflyttning disciplinära skäl, har 283 intagna 24% av varit föremål för något eller flera av dessa förfaranden. I korttiddet 39 7%, i normaltidsgruppen 215 38% och i gruppen var långtidsgruppen 29 44%.

1.8 Drogmissbruk

Trettioen procent samtliga bedömdes ha ett aktuellt narkotikaav missbruk inom två månaderna före frihetsberövandet. senaste Andelen ökar till 38 procent man efterfrågar uppgifter för de om senaste 12 månaderna före intagningen. Narkotikamissbruket är mest utbrett i normaltidsgruppen, där än varannan intagen missbrukat mer narkotika under det senaste året. Cirka 18 procent av samtliga bedömdes vara injektionsmissbrukare. I normaltidsgruppen var motsvarande andel 28 procent. Majoriteten 60% av narkotikamissbrukarna hade använt narkotika mellan 6-10 år eller längre. Cirka 44 samtliga intagna bedöms missbrukare av procent av vara

alkohol. I de tre strafftidsgrupperna är respektive andelar för korttids-

37 procent, för normaltidsgruppen 52 procent och för gruppen 34 Äver här uppgick missbrukstiden för de långtidsgruppen procent. flesta till mellan 6-10 år eller längre. Fjorton procent samtliga har befattat sig med narkotika för eget av bruk under verkställighetstiden och 1 procent har ägnat sig försökinsmuggling av narkotika. Urinprov för kontroll narkotika har tagits 723 av samtliga av 61%. För 260 dem 37 % har urinprov utfallit med positivt av resultat minst gång. Det är i normaltidsgruppen som den högsta en andelen narkotikarelaterade problem redovisas, såväl vad gäller befattning med narkotika positiva urinprov. Här bör dock noteras som positivt resultat urinprov kan bero drogintag såväl före att av frihetsberövandet, under utevistelser i anstalt, varför man inte kan som detta ett mått på missbruk i anstalt. se som

1.9 Kvinnor

I Kriminalvårdsstyrelsens rapport 1993:1 Kvinnliga fångar redogörs kvinnors inställning till avtjäna ett fängelsestraff i ett för intagna att fängelse för enbart kvinnor eller i ett fängelse med både män och kvinnor. De flesta 55% valde de skulle komma i fängelse att, om igen, avtjäna sitt straff i ett fängelse där könen var blandade. Motiveringarna de att kvinnor och män fungerar bättre tillsammans, gav var

Bilaga 3 538

och att detta är naturligare eftersom män och kvinnor lever till-

sammans ute i samhället. De tyckte även att stämningen blev trevligare och mjukare med båda könen tillsammans medan deras erfarenhet av fängelsevistelser tillsammans med enbart kvinnor präglade var av intriger och elakheter. Endast ett fåtal 19% framförde önskemål om att få komma till ett kvinnofängelse, varför det antal kvinnoplatser som finns inom kriminalvården bör kunna anses fullt tillräckligt sett de ur intagna kvinnornas perspektiv. I nämnda undersökning framkommer även intagna kvinnors inställning till att ha barn med sig under fängelsevistelsen. Under ett budgetår vistas ca 25 barn i fängelse. Samråd sker alltid med socialnämnden som undersöker andra och bättre möjligheter finns än om att placera barnet tillsammans med modern i fängelse. Emellertid har fängelsepersonal gjort iakttagelsen att barn själv kan gå ganska som snart uppvisar institutionsskador. Exempelvis står de passiva framför stängda dörrar i väntan på att skall låsa för dem. De en vuxen upp riskerar även bli ett slags nalle går från famn till famn bland som övriga intagna. Hälften de undersökta kvinnorna negativa eller av var ambivalenta i sin inställning till att barn vistades i fängelse tillsammans med modern. Andra hälften positiva eller i varje fall positiva var om barnen var ganska små. Flera kunde fördelar med att barnet hade se nära kontakt med modern medan andra påpekade att upplevelserna för dem som inte hade med sina barn under anstaltsvistelsen kunde vara smärtsamma. I nu aktuell undersökning placerades 42 procent på öppen anstalt vid intagningen, 40 procent på sluten lokalanstalt och 18 på sluten procent riksanstalt. Andelen öppenplacerade minskar i och med att strafftidens längd ökar. Strafftiden är dock inte den enda faktor i allmänhet som påverkar beslut om placering. De har fängelseerfarenhet, som ett aktuellt narkotikamissbruk eller misskött sig under tidigare som fängelsevistelser placeras i regel slutet även strafftiderna är korta. om Emellertid indikerar resultatet beträffande kvinnor att andra än omnämnda belastningsfaktorer är avgörande för placeringen, exempelvis strafftiden, anstaltsstrukturen beträffande kvinnoplatser och närhetsprincipen. Av samtliga kvinnor var 62 procent frifotingar och övriga hade varit häktade efter dom. Frifotingar placerades i högre grad inom den kriminalvårdsregion där vederbörande hemmahörande enligt var länsadressen, medan häktade i högre grad placerades utanför . Fjorton procent av kvinnorna studerade under anstaltstiden på grundskole- eller gymnasienivå eller deltog i utbildning. En annan fjärdedel 25 % hade varit placerade i påverkansprogram mot missbruk eller deltagit i pedagogiska påverkansprogram typ social färdighetsträning. Samma intagen kan delta i flera verksamheter, varför totalt 37 procent hade deltagit i studier eller någon form påverkansprogram. av

539 Bilaga 3

Tre fjärdedelar hade inte haft någon regelbunden permission. Av dem som beviljats regelbunden permission, 13 kvinnor, hade tre misskött sig genom uteblivande. Sextiotvå procent hade inte haft någon särskild permission. Av dem som beviljats särskild permission, 12 kvinnor, hade fyra missskött sig genom uteblivande. Sextiotvå procent hade inte haft permission av någon typ under verkställigheten. Frigång hade beviljats för sex procent. Ingen hade avvikit från frigång. Vistelse utanför anstalt enligt § 34 KvaL hade beviljats för åtta procent. Ingen hade avvikit från § 34-vistelse. Nästan hälften 45% hade deltagit i organiserad fritidsaktivitet § 14 KvaL. En kvinna hade avvikit. Undersökningen har inte uppgift huruvida en rymning skett från öppen eller sluten anstalt eller när under verkställigheten händelsen inträffat. rymningens allvarlighetsgrad kan dras. Några slutsatser om Emellertid kan utläsas att tre kvinnor 6% avvek direkt från anstalt under verkställigheten. Ingen hade avvikit i samband med arbete utanför anstalt, under transporträttegång eller från sjukhusvistelse. Femton procent kvinnorna hade erhållit varning 47 § KvaL, av och 15 procent hade fått disciplinärt tidstillägg. Nio kvinnor 17% förflyttades diciplinära skäl någon gång under verkställigheten. För av tvâ kvinnor hade § 23 KvaL tillämpats. Totalt hade någon disciplinär åtgärd enligt tillämpats för 16 kvinnor 30%. ovan Fyrtiosju procent bedömdes av kriminalvårdens personal ha ett aktuellt narkotikamissbruk senaste två månaderna i frihet före aktuell verkställighet. Andelen ökar till 55 procent om hänsyn tas till uppgifter för de senaste 12 månaderna. Nästan hälften av missbrukarna 48% hade använt narkotika i mer än 10 år. Knappt tredjedel 32% hade haft ett alkoholmissbruk under de en senaste 12 månaderna före intagningen. Av dessa hade en tredjedel 33% missbrukat alkohol i mer än 10 år. Sju kvinnor 13% hade befattat sig med narkotika för eget bruk under verkställigheten. I ett fall angavs att en kvinna smugglat in droger för räkning. Siffrorna beträffande befattningen med annans narkotika är endast baserade personalen kända företeelser. av Urinprov togs 39 kvinnor 75%. Fyrtiosex procent i den provtagna uppvisade positivt urinprov. Det finns inget i gruppen materialet kan bekräfta användning av narkotiska preparat ägt som om i eller utanför anstalten. Flera narkotikum kan spåras i urinen rum relativ lång tid efter intaget.

Bilaga 3 540 SOU 1993: 76

1.10 Intagna under 21 år

I Kriminalvårdsstyrelsens rapport 1992:1 Fängelsedömda ungdomar 1989 redovisas bl. a. hur ungdomar under 18 år varit placerade inom kriminalvårdens anstaltssystem under år 1989. Femtiofem procent placerades intitialt på en öppen anstalt. Under oktober 1992 frigavs endast fem under 18 år, varför personer anstaltsplaceringen nedan omfattar de 75 under 21 år personer som frigavs under nämnda månad. Vid intagningen i anstalt placerades 62 procent öppen anstalt, 36 procent på sluten lokalanstalt och en procent på sluten riksanstalt. Andelen öppenplacerade minskar i och med att strafftidens längd ökar. strafftiden är dock inte den enda faktor som påverkar beslut om placering. De som har fängelseerfarenhet, ett aktuellt narkotikamissbruk eller som misskött sig under tidigare fängelsevistelser placeras i regel slutet även om strafftiderna är korta. Emellertid indikerar resultatet beträffande personer under 21 år att även ålder och

närhet till hemorten kan påverka placeringsbeslutet. Inga signifikanta

skillnader förelåg beträffande slutenhetsgrad mellan dem som var dömda till fängelse för första gången och dem med fängelseerfarenhet. heller förelåg skillnad mellan dem som misskötts sig vid tidigare vistelser och de som gjort det. Dock placerades narkotikamissbrukare i högre grad slutet jämfört med dem som inte missbrukade. Något under hälften 48% var frifotingar och övriga hade varit häktade efter dom. Både frifotingar och häktade placerades i hög grad inom den kriminalvårdsregion där vederbörande hemmahörande var enligt länsadressen.

1.11 Intagna med psykiska problem

I Kriminalvårdsstyrelsens rapport 1991:2 Psykiskt störda fångar i lokalanstalt pekar resultatet att den totala andelen psykiskt störda skulle uppgå till minst 12 procent, varav tre procent psykiskt sjuka och 10 procent personlighetstörda. På grund av oklart utfall i testsituationen är siffran troligtvis en underskattning problemet. Hypotetiskt av indikerar undersökningen att andelen psykiskt störda ligger någonstans i intervallet 12 20 procent. - Av dem som frigavs under oktober 1992 hade 103 personer bedömts ha problem av psykisk art. Nitton procent dessa ansågs i behov av vara av psykiatrisk sjukhusvård och övriga av psykologkontakt eller annan insats. Drygt en tredjedel 36% av de med psykiska problem blev föremål för någon form av psykiatrisk vårdinsats under verkställigheten. Cirka åtta procent blev psykiatriskt slutenvårdade och cirka 23

541 Bilaga 3

öppenvárdade utanför kriminalvården. Fjorton procent hade procent vistats vid psykiatrisk avdelning inom kriminalvården.

1.12 dömda för kvinnor

Intagna övergrepp mot

och barn

I undersökningen ingår 82 män, dömda för ett eller flera som var misshandelsbrott BrB 3 kap. 5-6 §§ i den aktuella verkställigheten. Misshandeln i dessa fall riktad mot en kvinnlig partner äktenvar

skapsliknande relation. Totalt hade 10 dessa varit placerade

procent av på drogfri avdelning, deltagit i pedagogisk kurs avseende missbruk eller social färdighetsträning. En hade deltagit i brottsföreperson byggande kurs. Tretton procent i denna grupp hade bedömts ha problem psykiatrisk Knappt hälften dessa erhöll någon form av art. av vårdinsats öppen eller sluten vård utanför kriminalvården. av I undersökningen ingår också 17 män, som var dömda för ett eller flera sexualbrott BrB kap. 6 i den aktuella verkställigheten. Brotten riktade sig barn under 15 år i tre fall, annat barn under 15 år mot eget fem fall, barn 15-18 år i två fall, kvinnlig partner i tre fall, i annat kvinna i två fall och man i två fall. Totalt hade en person annan annan

deltagit i någon form av påverkansprogram social färdighetsträning.

Ingen hade genomgått något brottsförebyggande program. Tre av

männen hade bedömts ha problem psykisk art och under anstalts-

av tiden erhållit vårdinsats i psykiatrisk öppenvård utanför kriminalvår-

den.

543 Bilaga 3

2 Inledning

På uppdrag av Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården genomfördes år 1969 en statistisk utredning angående kriminalvårdens anstaltsklientel. Utredningen presenterades i betänkandet Kriminalvård i anstalt SOU 1971:74. Underlaget skulle bland annat ligga till grund för utarbetandet av en ny behandlingslag för intagna i kriminalvårdsanstalt. Mer än 20 år har nu förflutit sedan denna mer genomgripande kartläggning utfördes.

I kommittédirektiven Dir. 1992:36 om Översyn av kriminalvården

i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform sidan 9 anges att

Övervägandena bör ha sin utgångspunkt i en undersökning

av anstaltsklientelet. Den nu genomförda undersökningen begränsas således till att omfatta anstaltsklientelet. Inom ramen för den tid och de resurser som stått till förfogande för genomförande av en klientelundersökning har det inte varit möjligt att i detta sammanhang belysa även frivårdens klienter. Klientelundersökningen har haft sin grund i de frågeställningar som återfinns i utredningsdirektiven. Den har dock utvidgats till att omfatta annan relevant basinformation om klienterna såsom sociala förhållanden, kriminalitetsbelastning mm. Vissa frågeställningar i utredningsdirektiven låter sig inte beskrivas inom ramen för den tid och den metod som valts för undersökningen. I dessa avseenden har fängelseutredningen i annan ordning inhämtat underlag för sina ställningstaganden. Klientelundersökningen har genomförts inom enheten för planering, budget och uppföljning vid Kriminalvårdsstyrelsen. Rapportens huvudförfattare är Lars Krantz och Lis Somander, som deltagit i alla delar av undersökningsarbetet. Jan Gustavsson har medverkat fram till 30 april 1993 i de delar som avser konstruktion av undersökningsinstrument, datainsamling och utarbetande av arbetspromemorior till fängelseutredningen. Maria Danielsson har bidragit med uppläggning av det statistikprogram som använts för databearbetning samt gjort vissa statistikbearbetningar. C-G Nilsson har i slutskedet av arbetet varit behjälplig med statistikbearbetnlngar. Monika Nyholm har deltagit i dataregistrering och utarbetande av tabellbilaga. Christer Fall, CAP Programator, har anlitats som konsult för att utveckla möjligheterna till maskinella uttag ur centrala kriminalvârdsregistret.

Bilaga 3 544

Föreliggande undersökning inriktar sig på att beskriva klienterna i de avseenden som ansetts relevanta för fängelseutredningen. Författarna har därför i detta sammanhang avstått frán att värdera eller diskutera resultaten i anslutning till utredningens frågeställningar, i förhållande till annan forskning eller kunskaper och erfarenheter egna av den svenska kriminalvården. Materialet är således i första hand att betrakta som en faktabank dagens slutna kriminalvård. om

545 Bilaga 3

3 Syfte

Någon samlad inventering av kriminalvårdens klienter har inte genomförts sedan år 1969. Klientelet har därefter på olika sätt beskrivits i olika utredningar och forskningsrapporter utförda inom Kriminalvården, dock oftast utifrån specifika frågeställningar. I betänkandet Kriminalvård SOU 1972:64 görs en indelning av kriminalvårdens klienter i tre grupper. Den största gruppen utgörs av vad man kallar normalklientelet. För denna grupp anses problemen ofta likartade, oavsett om klienten är omhändertagen på anstalt eller föremål för kriminalvård i frihet. Samhällets skyddsbehov anses vara mindre framträdande, varför kriminalvårdens insatser främst kan inriktas på åtgärder syftar till klientens anpassning i samhället. som Den andra utgörs sådana som grund av sin kriminella gruppen av belastning och personliga läggning är svårbehandlade. Dessa klienter ofta samtidigt farliga för sin omgivning och är rymningsbenägna. anses Den tredje har i första hand allmänpreventiva skäl dömts gruppen av till kortare frihetsstraff. I fråga om denna grupp föreligger inte något skyddsbehov. Den skall heller inte bli föremål för frivårdande åtgärder. Sedan denna gruppindelning presenterades har samhället genomgått förändringar på väsentliga områden. Sådana områden som har påverkan på klientelsammansättning och tillströmning är till exempel lagstiftning, domspraxis, befolkningens socioekonomiska struktur, demografiska förändringar, missbruksutveckling, samhällekonomi etc. Syftet klientelundersökningen är därför, med den nu genomförda med utgångspunkt i aktuell anstaltspopulation, att dels utgöra ett en underlag för de överväganden fängelseutredningen har att göra som utifrån sina direktiv, dels utgöra en bas för Kriminalvårdens överväganden framtida inriktning, verksamhetsinnehåll, differentiering om mm för den slutna kriminalvården.

547 Bilaga 3

4 Metod

Materialet till denna undersökning är hämtat från två olika datakällor. Uppgifter har inhämtats från centrala kriminalvårdsregistret CKR, som innehåller uppgifter om domar och verkställigheter för personer dömda till kriminalvårdspåföljd fängelse eller skyddstillsyn. För att komplettera data från CKR konstruerades en enkät med frågor om de intagnas sociala förhållanden före och efter verkställigheten, vårdinnehåll, misskötsamhet, disciplinärförfaranden samt andra uppgifter om verkställigheten, som inte registreras i CKR. En studie av anstaltsklienter kan genomföras efter i huvudsak två inriktningar. En metod är att göra en tvärsnittsstudie inventera anstaltsklientelet vid en viss tidpunkt. Med denna metod fås en bild av den vârdverksamhet och den belastning i form av olika problem som de intagna genererar vid tidpunkten ifråga. En annan metod är att ta in uppgifter om alla som friges under en viss tidsperiod. Då erhålls dels uppgifter om den aktuella avgångssituationen, dels uppgifter över alla händelser, problem, behov mm som förevarit under hela straffavtjänandet. Den senare metoden har valts för den aktuella undersökningen. Urvalet för denna undersökning omfattar samtliga personer som frigavs under oktober månad 1992. Valet av månad kan betraktas som slumpmässigt. Undersökningsgruppen kom att omfatta 1199 frigivna personer, vilket motsvarar ca en tolftedel av samtliga frigivna under âret. Kontroll avseende representantivitet mot årspopulationen frigivna under år 1992 13 499 personer har gjorts avseende ålder, kön, medborgarskap, strafftid och huvudbrott. Jämförande uppgifter presenteras nedan.

Bilaga 3 548

Kön Andel i urvalet Andel i årspopulationen

Kvinna 4.4 4.7 Man 95.6 95.3

Medborgarskap Andel i urvalet Andel i árspopulationen

Sverige 80.2 79.9 Övr Norden 7.7 9.0 Övr Europa 6.6 5.6 Utom Europa 4.7 5.2 Statslös 0.8 0.4

Total strafftid i Andel i Andel i aktuell verkställighet urvalet árspopulationen

korttid t.0.m. 2mân 46.9 43.8 normaltid 47.5 49.9

långtid 2 år mer 5.7 6.3

Huvudbrott i Andel i Andel i aktuell verkställighet urvalet ârspopulationen

Brott mot allmänhet och stat 7.1 7.1 Brott mot narkotika-

Med hänsyn till utfallet av jämförelsen kan urvalet i dessa avseenden anses vara representativt för hela árspopulationen, och man bör också kunna anta att urvalet även i andra avseenden är representativt. Om man betraktar urvalet som ett obundet slumpmässigt urval OSU ur hela árspopulationen frigivna kan man beräkna ett konfidensintervall enligt formeln nedan. Med konfidensintervall avses en 0säker-

549 Bilaga 3

hetsmarginal kring angivna värden för urvalet, dvs den avvikelse som kan förekomma från det sanna värdet för hela populationen. I beräkningarna har valts ett 95 % konfidensintervall, dvs vi får i det långa loppet ett korrekt intervall 19 gånger av 20.

Max.intervall;t1.96 Ãêåqi-å

n N

Detta ger för urvalet i denna undersökning:

§L°51O5 ---l 199

Max.intervalli1.96 1

1 199 13499

Maxjntervall :0.027

Med angivna förutsättningar betyder det att man kan använda de ovan värden i denna urvalsundersökning som en skattning för som anges hela årspopulationen med säkerhet i avvikelse med högst 2.7 en procentenheter från det värdet för populationen. För att illustrera sanna innebörden detta ett exempel: I undersökningen uppges att 49 av ges procent samtliga arbetslösa före intagningen i anstalt. Det sanna av var värdet för hela ârspopulationen ligger då mellan 49 +- 2.7, dvs mellan 46.3 och 51.7 procent. Dessa förutsättningar avser uttalanden om hela urvalet. I avsnitt där mindre delgrupper redovisas är precisionen relativt hela populationen något mindre. Signifikansprövningar avseende skillnader mellan olika grupper av intagna har genomförts med Chi-2 metoden. I förekommande fall statistiskt säkerställd skillnad 95 % nivå med i texten. anges Enkätundersökningen genomfördes avseende alla intagna som frigavs under oktober månad. Klientansvarig personal på anstalter och häkten svarade för att ett enkätformulär fylldes i efter varje frigivningstillfälle. Kontroller genomfördes löpande mot inkomna avgångstill centrala kriminalvårdsregistret. Något bortfall av enkäter rapporter i förhållande till rapporterade avgångar till registret förekommer inte, varför uppgifter finns att tillgå från båda datakälloma för samtliga frigivna. Samtliga uppgifter från de båda datakälloma har registrerats på persondator. Datainspektionens tillstånd att föra ett temporärt personregister för forskningsändamål erhölls 1992-08-28 Dnr 7202- 92. Berörda intagna har informerats i enlighet med Datainspektionens beslut. I förekommer ett antal uttryck och begrepp som här ges en texten kortfattad förklaring:

Bilaga 3 550

Paragrafhänvisningar till Lag om kriminalvård i anstalt 1974:203

§ ll Reglerar intagens möjlighet att delta i arbete, undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalt under arbetstid § 14 Reglerar intagens möjlighet att deltaga i fritidsaktiviteter utom anstalt § 18 Reglerar intagens möjlighet att pá begäran ha anvisad egen sysselsättning i enrum § 20 Reglerar möjligheterna, att i särskilt uppräknade fall, hålla en intagen avskild från andra intagna för att förhindra ordningsstörningar, rymningar mm § 23 Reglerar möjligheterna att hålla intagen tillfälligt avskild en från andra intagna på grund berusning, våldsamt av uppträdande etc. § 34 Reglerar intagens möjligheter till vistelse utom anstalt för att underlätta hans anpassning i samhället, vistelse på ex. behandlingshem eller motsvarande § 47:1 Reglerar den disciplinära påföljden varning § 47:2 Reglerar den disciplinära påföljden att meddela förordnande att viss tid skall inräknas i verkställighetstid § 50 Reglerar möjligheterna att hålla intagen avskild frän andra en intagna under utredning av disciplinärende

Lag om särskild personutredning i brottmål mm

§ 7 Rätten får när det finns skäl till det förordna läkare att avge läkarintyg

Ovrigt

Huvudbrott Det allvarligaste brottet ligger till grund för aktuell som verkställighet enligt rangtabell från Statistiska Centralbyrån Frifoting Person som påbörjar fängelsestraff utan att ha varit häktad vid verkställighetens början

551 Bilaga 3

5 Resultat

5.1 Samtliga frigivna

5.1. 1 Bakgrund

Antal, kön, ålder och medborgarskap

Under oktober månad 1992 frigavs 1199 intagna från landets häkten och anstalter efter avtjänat fängelsestraff. Av dessa var 562 47% dömda till högst två månaders fängelse korttidsdömda. Från ett fängelsestraff än två månader men kortare än två år som var mer normaltidsdömda frigavs 569 intagna 47 %. Ytterligare 68 intagna 6% dömda till fängelse två är eller däröver lângtidsdömda. var Av de 1199 intagna är 53 kvinnor 4%. Kvinnornas andel var jämnt fördelad i de tre strafftidsgrupperna. Medianáldern i hela materialet 31 år. Lângtidsdömda avviker från var övriga att ha högre medianâlder, 36 år, jämfört med grupper genom en

32 år korttid och 31 år normaltid.

Ãldersfördelning

var medborgare i något annat nordiskt land. Ovriga var procent var utomnordiska medborgare.

Bilaga 3 552 Medborgarskap

För 41 18% av de 237 utländska medborgarna förelåg beslut om utvisning efter avtjänat fängelsestraff. Av dem med medborgarskap i övriga norden utvisades 9 procent. Av dem med medborgarskap i övriga europa utvisades 27 procent och dem med utomeuropeiskt av medborgarskap 21 procent.

Aktuellt huvudbrott

De vanligaste huvudbrotten i aktuell dom för samtliga i nämnd var ordning tillgreppsbrott 23%, trafiknykterhetsbrott 21%, våldsbrott 17% och bedrägeribrott 10%. Huvudbrottsbilden skiljer sig åt mellan de olika strafftidsgrupperna. För korttidsdömda de var vanligaste huvudbrotten i nämnd ordning trafiknykterhetsbrott 39%, våldsbrott 17%, tillgreppsbrott 12% och brott allmänhet och mot stat 7%, för normaltidsdömda tillgreppsbrott 36%, våldsbrott 17%, bedrägeribrott 16% och brott allmänhet och 8 % mot stat samt för långtidsdömda narkotikabrott 22%, rån inklusive rån grovt 18%, våldsbrott 15% och bedrägeribrott 13%. De korttidsdömda var i högre grad dömda för trafiknykterhetsbrott än övriga grupper, de normaltidsdömda var i högre grad dömda för tillgreppsbrott än

övriga grupper och de långtidsdömda i högre grad dömda

var för narkotikabrott, sexualbrott och rån jämfört med övriga grupper. Genom att använda huvudbrott framgår endast det allvarligaste brottet i verkställigheten. För trafiknykterhetsbrott och narkotikabrott redovisas här den totala förekomsten. Trafiknykterhetsbrott huvudbrott hos 21 samtliga, var procent av

medan det förekom som brottsrubricering hos 32 dvs hos

procent, nästan var tredje intagen. För narkotikabrott är motsvarande andelar 6 procent och 13 I tabellerna visas huvudbrott procent. respektive förekomst i de tre strafftidsgrupperna.

553 Bilaga 3 T rafiknykzerhetsbrott huvudbrott och förekomst -

Narkøtikabrott huvudbrott och förekomst -

Tidigare kriminalvårdserfarenhet

Drygt tredjedel 35% samtliga hade inte avtjänat varken en av

fängelse eller frivârdsverkställighet tidigare fem år före aktuell

anstaltsverkställighets början. Cirka femtedel 19% hade varit en föremål enbart för frivárd. Enbart fängelsebelastning utan frivârdsverkställighet gällde för 17 procent av samtliga medan övriga 29 procent hade erfarenhet både fängelse och skyddstillsyn. Det betyder att av intagen 46% tidigare hade varit intagen i anstalt. Benästan varannan lastningen tidigare kriminalvårdspåföljder skiljer sig mellan de av olika strafftidsgrupperna. De korttids- och lângtidsdömda var i större utsträckning obelastade jämfört med de normaltidsdömda. De normaltidsdömda hade också högst tidigare belastning av både anstalt och frivârd.

Tidigare kriminalvárdserfarenhet

Bilaga 3 554

Skolutbildning

Avbruten folk- eller grundskola redovisades för 10 procent av samtliga. Fullföljd utbildning över grundskolenivå redovisades för 31 procent, där merparten avsåg gymnasial yrkesutbildning. Motsvarande andelar är för korttidsgruppen 8 respektive 36 procent, för normaltidsgruppen 13 respektive 24 procent och för långtidsgruppen 3 respektive 46 procent. Det är således i lángtidsgruppen återfinner högst man andel med avslutad utbildning över grundskolenivå. De normaltidsdömda hade i större utsträckning en avbruten utbildning både grundskola och över denna nivå jämfört med korttidsgruppen.

Social situation

En fjärdedel 25% av samtliga hade stadigvarande arbete före den aktuella anstaltsvistelsen och ytterligare 6 procent tillfälligt arbete. Som arbetslösa redovisades 49 procent. Ytterligare 10 procent hade pension eller stod under pensionsutredning. De normaltidsdömda hade i större utsträckning varit arbetslösa jämfört med övriga grupper.

Sysselsättning senaste månaden före frihetsberövandet

av samtliga. Sex procent saknade helt försörjning. För korttidsgruppen var motsvarande siffror 18 respektive 4 procent, för normaltidsgruppen 39 respektive 8 procent och för långtidsgruppen 26 respektive 7 procent. Tio procent av samtliga var bostadslösa vid anstaltstidens början och ytterligare 16 procent hade tillfälliga bostadslösningar. .För 73 procent fanns en stadigvarande bostad. En procent intagna för vård. var Jämfört med de korttidsdömda hade övriga i högre grad grupper tillfälliga bostadslösningar eller var bostadslösa.

555 Bilaga 3 Bøstadssituation senaste månaden före frihetsberövandet

Drygt hälften 55 % samtliga var ensamstående, medan en tredjedel av

33% sambo eller gifta med eller utan barn. Övriga levde i annan

var form relation. Relationsmönstret skiljer sig något mellan av strafftidsgrupperna. Högsta andelen ensamstående återfinns i långtids- 60% och i korttidsgruppen finns högsta andelen som lever gruppen i parrelation med eller utan barn 37%.

Drogmissbruk

Med missbruk dels den narkotikaklassificering avseende aktuellt avses narkotikamissbruk senaste två månaderna i frihet som görs i anslutning till intagningen i anstalt, dels användning av narkotika och alkohol det året före intagning. Även uppgifter tid i misssenaste om bruk redovisas. Trettioen procent samtliga bedömdes ha ett aktuellt narkotikaav missbruk; 20 procent grava narkotikamissbrukare och 10 procent som som narkotikamissbrukare. Andelen ökar till 38 procent om man efterfrågar uppgifter för de senaste 12 månaderna. Cirka 18 procent bedömdes injektionsmissbrukare. Fyrtio procent av narkotikamissvara brukarna har använt narkotika i högst 5 år, 21 procent mellan 6-10 år och 39 procent i mer än 10 år.

Narkotikamissbruk före frihetsberövandet

var klassificerade jämfört med de korttidsdömda och de normaltidsdömda i större utsträckning injektionsmissbrukare än övriga. En högre var

Bilaga 3 556

andel i normal- och långtidsgruppen 43% har använt narkotika i mer än tio år, jämfört med de korttidsdömda 28%. Cirka 44 procent av samtliga intagna bedöms missbrukare vara av alkohol. I de tre strafftidsgrupperna är motsvarande andelar för korttidsgruppen 37 procent, för normaltidsgruppen 52 och för procent långtidsgruppen 34 procent. Av samtliga alkoholmissbrukare har 41 procent missbrukat alkohol i högst 5 år, 21 procent mellan 6-10 år och 37 procent i mer än 10 år. Av samtliga intagna har 26 procent erhållit behandling för missbruk institution eller polikliniskt utanför kriminalvården, under de senaste fem åren före aktuellt frihetsberövande. Motsvarande andel för korttidsdömda är 17 procent, för normaltidsdömda 34 och för procent långtidsdömda 30 procent.

Psykiskt hälsotillstånd

Med psykiskt hälsotillstånd den intagne under de fem avses om senaste åren varit aktuell för psykiatrisk tvångsvård, psykiatrisk frivilligvård, psykiatrisk öppenvård, självmordsförsök, § undersökning i aktuell dom eller tidigare, rättspsykiatrisk undersökning i aktuell dom eller tidigare eller varit dömd till sluten psykiatrisk vård. Av samtliga var ca 17 procent noterade för minst de nio uppräknade föreen av teelserna, vilket kan indikera en psykiatrisk problematik. Av samtliga hade 6 procent varit föremål för psykiatrisk slutenvård genom tvång eller frivillighet. Dessutom har ytterligare 5 procent varit föremål för psykiatrisk öppenvård. Rättspsykiatrisk undersökning vilken vanligtvis föregås § 7av undersökning har någon gång under de senaste fem åren omfattat 3 procent av samtliga. Enbart § 7-undersökning har under samma tidsperiod dessutom omfattat 8 procent, dvs totalt 11 de ca procent av intagna har undersökts. I anslutning till den aktuella domen hade 10 intagna 1% rättspsykiatriskt undersökts. Åtta de intagna 1% av hade någon gång tidigare dömts till sluten psykiatrisk vård. För 24 2% av de frigivna fanns uppgift om tidigare självmordsförsök

557 Bilaga 3

Psykiatriska indikationer före frihetsberövandet

Korttid Normaltid Långtid % % %

Psykiatrisk slutenvård 3 8 13 Enbart psykiatrisk öppenvård 2 7 2 Rättspsykiatrisk undersökning 1 3 13

nu eller tidigare

Enbart § 7-undersökning 2 11 25

nu eller tidigare

5. 1.2 Differentieringen

Inledning

I avsnittet redovisas hur de intagna initialplacerades i förhållande till strafftiden. Dessutom beskrivs placeringsmönstret, när man lägger till andra faktorer de intagna, såsom tidigare fängelseerfarenhet, som avser misskötsamhet under tidigare fängelsevistelser samt aktuellt narkotikamissbruk. Med tidigare fängelseerfarenhet och misskötsamhet avses förhållandena fem år före den aktuella anstaltsvistelsens början. Misskötsamhet definieras att den intagne någon gång under som femårsperioden avvikit från anstalt ocheller blivit disciplinärt bestraffad enligt § 47:2 KvaL s.k. tidstillägg. Med narkotikamissbruk den intagnes narkotikaklassificering enligt behandlingsjournalen. avses Avsnittet innehåller också en beskrivning av hur närhetsprincipen tilllämpats vid initialplaceringen. I beskrivningen jämförs de intagnas hemvist i förhållande till placering inom eller utom den kriminalvårdsregion där de är bosatta enligt adressen i domen. För knyta till den ettårsgräns, i Lag om kriminalvård i att an som anstalt utgångspunkt för placering i riks- eller lokalanstalt, anges som har här normaltidsdömda delats i två delgrupper. Den första gruppen delgruppen omfattar de har högst ett års fängelse normtidl, den som andra delgruppen de har över ett års fängelse normtid2. som

Initialplacering

Med initialplacering här den anstaltstyp där den intagne först avses placerades, antingen efter att ha varit häktad eller själv inställt sig anstalt. Av samtliga intogs 61 procent öppen anstalt, 33 procent på lokalanstalt och sluten riksanstalt. V sluten sex procent

Bilaga 3 558

Initialplacering efter stramid

Tabellen visar att andelen öppenplacerade minskar i och med att strafftidens längd ökar. strafftiden är dock inte den enda faktor som

påverkar beslut om anstaltsplacering. Nedan visas fördelning

en i Öppen och sluten placering, efter att ett antal bakgrundsfaktorer lagts till strafftiden.

Intagnas bakgrund i förhållande till

initialplacering

För att förenkla framställningen har skapats antal delgrupper

ett av de intagna med olika belastning. Därefter redovisas andelen av gruppen som erhåller Öppen anstaltsplacering. Om uppgift saknas i någon bakgrundsvariabel för en intagen, betraktas denne bortfall i denna som analys totalt bortfall intagna.

559 Bilaga 3

[ninaplacering efter strafftid och belastning

Korttid Normtidl Normtid2 Lângtid Antal och andel öppenplacerade

-

Tidigare fängelse skötsam 7490 6393 4 15 Ol2 narkotikamissbruk 82% 68% 27% -

Tidigare fängelse skötsam 1730 2867 210 O 8 narkotikamissbrukare 57 % 42 % 20% -

Tidigare fängelse skötsam 12 16 626 l9 04 narkotikamissbruk 75 % 23% 11% -

Tidigare fängelse skötsam 320 1981 234 16 narkotikamissbrukare 15 % 23 % 6 % 17 %

Sammanställningen tyder att tidigare belastning påverkar slutenhetsgraden vid initialplaceringen. De som inte tidigare är belastade med fängelse eller narkotikamissbruk, placeras i högst utsträckning på öppen anstalt i alla strafftidsgrupperna. Negativt utfall i alla bakgrundsvariablerna leder till mycket liten andel Öppenplacerade. en Observera dock antalet i vissa grupper är få, varför att personer tolkningen mäste göras med viss försiktighet.

Närhetsprincipen

Av samtliga intagna nästan tvâ tredjedelar 64% frifotingar och var övriga hade varit frihetsberövade häktade efter domen. Av samtliga frifotingar placerades 74 procent inom den kriminalvärdsregion där de bosatta. Av de häktade placerades en lika hög andel inom den egna var regionen. Av de korttidsdömda 92 procent frifotingar. Motsvarande för var normtidl 2mán t lår 47 procent, för n0rmtid2 lår t 2âr var 16 procent och för långtidsdömda 22 procent.

Bilaga 3 560

Andel placerade inom kriminalvárdsregion där de bosatta

var

5.1.3 Verkställigheten

Huvudsaklig sysselsättning under anstaltstiden

Arbete är den dominerande sysselsättningen under anstaltstiden. Av samtliga har drygt två tredjedelar 68% haft arbete huvudsaklig som sysselsättning. Dessutom har elva procent kombinerat arbete med studier eller behandling. Sju procent har inte varit arbetspliktiga, oftast på grund av att de uppburit pension eller sjukbidrag. Studier var huvudsaklig sysselsättning för fyra procent. Behandling särskilt anordnad programverksamhet som huvudsakligt verkställighetsinnehåll har avsett två procent av samtliga. Denna huvudsakliga indelning utesluter givetvis inte att intagna kan ha deltagit i särskilt anordnade aktiviteter under kortare eller längre tid anstaltsvistelsen. av

Huvudsaklig sysselsättning under anstaltstiden