Ifrågasatt missbruk av dominerande ställning - diskriminering;fjärrvärme

Tekniska Verken i Linköping AB, org.nr 556004-9727, Box 1500, 581 15 LINKÖPING

SAKEN

Missbruk av dominerande ställning; rabattvillkor på fjärrvärmemarknaden

BESLUT

Konkurrensverket ålägger enligt 23 och 57 §§ konkurrenslagen (1993:20) Tekniska Verken i Linköping AB vid vite om en miljon (1 000 000) kronor att upphöra med att tillämpa ett rabattsystem som är så utformat att en rabatt på fjärrvärme lämnas endast om kunden också köper hela sitt behov av el från företaget.

IFRÅGASATT ÖVERTRÄDELSE

Konkurrensverket har uppmärksammats på förhållanden som tyder på att Tekniska Verken i Linköping AB (Tekniska Verken) utnyttjar en monopolställning på mark­naden för fjärrvärme för att begränsa konkurrensen inom den konkurrensutsatta elmarknaden.

Tekniska Verkens broschyr ”Priser 1998” innehåller följande formuleringar: ”1998 års prislista för fjärrvärme innehåller två olika prisnivåer. Den ena utgör basnivån för 1998 medan den andra erbjuder en rabatt på 3-4 procent på fjärrvärmen, till alla som köper både el och fjärrvärme från Östkraft/Tekniska Verken”.

OMSTÄNDIGHETER

Tekniska Verken har anfört i huvudsak följande.

Tekniska Verken ägs av Linköpings kommun och hade år 1997 en omsättning på 1,1 miljarder kronor. Tekniska Verken är bl.a. verksamt på marknaderna för försälj­ning av fjärrvärme och försäljning av el. Tekniska Verken har ett nybildat dotterbolag, Öst­kraft AB, som har till ändamål att på affärsmässiga villkor driva handel med el m.m. Östkraft har sina huvudsakliga kunder inom Östergötlands län. Både fjärrvärme- och elavtal med kunder har nästan uteslutande ingåtts med Tekniska Verken, men några av elavtalen har ingåtts med Östkraft.

Tekniska Verken har infört en s.k. helkundsrabatt om 3-4 procent för de kunder som köper både fjärrvärme och el från Tekniska Verken. Rabatten ges enbart på fjärrvär­men och då till de kunder som även köper hela sitt behov av el för den del av sin verk­samhet eller sina fastigheter som finns i Linköping från Tekniska Verken. Skälet till att rabatten ges är att helkunder ger lägre specifika administrationskostnader för Tek­niska Verken. Dessa kunder köper produkterna elenergi, elnättjänster och fjärrvärme från Tekniska Verken och de debiteras, ges information etc. samordnat, vilket betyder att administrationskostnaderna i stort sett hade varit lika stora även om inte elen hade ingått i leveransen. För mindre kunder, t.ex. villakunder, är de administrativa kostna­derna en inte försumbar del av kostnaderna.

Tekniska Verken håller låga priser på fjärrvärme även utan rabatt. Dessutom är rabat­ten mycket låg. Tekniska Verken har en integrerad fjärrvärme- och elproduktion genom sina kraftvärmeverk och detta gör att fjärrvärmepriset kan hållas lägre än genomsnittet för landets fjärrvärmeanläggningar. En integrerad el- och värmeproduk­tion innebär att den totala kostnaden och därmed nettokostnaden för fjärrvärme mins­kar vid en ökad elproduktion. Dessa kostnadsminskningar vill Tekniska Verken åter­föra till de fjärrvärmekunder som också köper el från Tekniska Verken. Rabattens storlek är i nivå med dessa kostnadsminskningar.

Att särskilja värme- och elproduktionskostnader vid kraftvärmeproduktion är en kom­plicerad process. I de interna avräkningarna bolaget gör, krediteras emellertid alltid fjärrvärmeproduktionens kostnad med nettovärdet för elproduktionen.

Tekniska Verken är medvetet om att det inte finns ett direkt samband mellan antalet elkunder och fjärrvärmekostnaderna. Däremot är det en viktig del av Tekniska Ver­kens nuvarande marknadsföring att peka på de fördelar som gemensam el- och fjärr­värmeproduktion erbjuder, både ekonomiskt och miljömässigt. Tekniska Verken vill därför premiera egna elkunder som även köper fjärrvärme. Tekniska Verken har många fjärrvärmekunder som inte köper hela sitt behov av el från dem och som där­med inte får rabatten på 3-4 procent.

För att 19 § konkurrenslagen skall vara tillämplig fordras i detta fall att två förutsätt­ningar är uppfyllda. För det första att konkurrensen redan är försvagad på grund av att det finns ett eller flera företag med dominerande ställning och för det andra att Tek­niska Verken agerar på ett sätt som skadar den faktiska eller potentiella konkurrens som redan finns. Tekniska Verken anser att den första förutsättningen möjligen kan föreligga, men inte den andra. Tekniska Verkens rabatter kan rimligen inte skada kon­kurrensen vare sig på el- eller fjärrvärmesidan. Ej heller kan rabatten anses som ett s.k. kopplingsförbehåll eller en s.k. trohetsrabatt som avses i förarbetena till lagstift­ningen.

Tekniska Verken anser att det finns en marknad för handel med el och en annan marknad för fjärrvärme. Vad gäller handel med el är inte Tekniska Verken domine­rande. Däremot torde Tekniska Verken ha en dominerande ställning inom fjärrvärme­verksamheten, eftersom Linköpings kommun upplåtit åt Tekniska Verken att sköta den verksamheten.

Tekniska Verkens totala omsättning för aktuella rörelsegrenar samt försäljningen av fjärrvärme respektive el till några av företagets större kunder uppgick år 1997 till föl­jande belopp.

Elförsäljning 373 miljoner kronor

Elnät 176 miljoner kronor

Fjärrvärmeförsäljning 329 miljoner kronor

Försäljning Fjärrvärme (mkr) El, inkl. nät och skatter (mkr)

Kund 1 88 26 Kund 2 21 38 Kund 3 14 32 Kund 4 13 13 Kund 5 3 1

Övrigt

Lagstiftning m.m.

Elmarknaden omreglerades den 1 januari 1996. Syftet var att införa konkurrens på elmarknaden för att ge konsumenterna ökad valfrihet och bättre förutsättningar för ett effektivt resursutnyttjande genom en ökad kostnads- och prispress inom elförsörj­ningen. Det centrala regelverket för elmarknaden är ellagen (1997:857).

De nya reglerna inom elområdet innebär att produktion och försäljning av el (elverk­samhet) omvandlades till konkurrensmarknader. Transport av el på nätet, den s.k. transmissionstjänsten, är ett naturligt monopol och blev således inte en konkurrens­marknad i samband med elmarknadsreformen. För att synliggöra kostnaderna för respektive verksamhet samt för att motverka att intäkter från nätverksamhet används för att sänka priset på elkraft, s.k. korssubventionering, finns krav på att nätverksam­het drivs juridiskt åtskild från elverksamhet. För att underlätta utvecklingen mot fun­gerande konkurrens vid produktion och försäljning av el skall totalkostnaden vara uppdelad på priset på nättjänsten respektive elkraften vid debitering till kund.

För att bedriva nät- och elhandelsverksamhet krävdes före den 1 januari 1996 områ­deskoncession. Efter denna tidpunkt gäller i stället krav på nät- respektive leverans­koncession. Sistnämnda koncession innebär en skyldighet för ett elhandelsföretag att leverera el till de abonnenter som omfattades av tidigare områdeskoncession och som inte byter elleverantör. På marknaden för försäljning med el förekommer i dag kon­kurrerande erbjudanden från elhandelsbolag som vill sälja el inom andras leverans­koncessionsområden.

För de kunder som byter elleverantör finns krav på att mäta elförbrukningen per timme. Detta kräver normalt att kunden installerar en ny elmätare. Denna och installa­tionskostnaden betalas av kunden. För flertalet lågspänningskunder (främst hushåll) är kostnaderna för mätutrustning inklusive installation den viktigaste faktorn, vid sidan av elpriset, att väga in vid beslut om att byta elleverantör. Den 1 juli 1997 infördes bestämmelser om att nätföretagen får debitera kunden högst 2 500 kronor för timregi­strerande mätutrustning och dess installation. Den 4 december 1998 beslutade riksda­gen att kravet på timmätning skall slopas senast den 1 november 1999 för elkunder med ett säkringsabonnemang om högst 25 ampere. I stället införs vid denna tidpunkt ett system med s.k. schablonavräkning för dessa kunder.

Ansvarig myndighet för tillsyn och övervakning enligt ellagstiftningen är Statens energimyndighet. Centrala uppgifter för myndigheten är meddelande av nät- och leve­ranskoncessioner samt övervakning av prissättningen inom dessa områden. Prisre­gleringen på elområdet innebär att myndigheten kan pröva huruvida priser för nät­tjänster samt priser inom leveranskoncessioner är skäliga.

Vad gäller fjärrvärme fanns före den 1 januari 1996 ett visst konkurrensskydd för fjärrvärme- och naturgasanläggningar. I samband med omregleringen av elmarknaden föreskrevs att ägare av fjärrvärme- och naturgasanläggningar kunde ansöka hos dåva­rande Nätmyndigheten om att även fortsättningsvis skydda fjärrvärmen under en övergångsperiod. De fjärrvärme- och gasanläggningar som fick detta konkurrensskydd skulle omfattas av självkostnads- och likställighetsprinciperna enligt kommunallagen. Nätmyndigheten fick emellertid bara tre ansökningar om skydd för fjärrvärmen och då dessa senare kom att återtas råder det numera fri prissättning för fjärrvärme i hela lan­det (se Konkurrensverkets rapport "Fungerar elmarknaden", s. 72, Konkurrensverkets rapportserie 1996:3).

Konvertering från elvärme till fjärrvärme m.m.

Energimyndigheten har gjort en utvärdering avseende konvertering av direktelvärmda småhus till fjärrvärme (Energimyndighetens rapport ”Utvärdering av demonstrations­anläggningar avseende konvertering av direktelvärmda småhus till fjärrvärme”, ER 3:1998). Slutsatserna är att utan betydande ekonomiska bidrag från staten är det inte ekonomiskt intressant för den enskilde husägaren att konvertera till fjärrvärme. För fjärrvärmeföretagen kan en anslutning av villabebyggelse med gynnsamma förutsätt­ningar vara lönsam med förutsättningar såsom närhet till befintliga anläggningar, kapacitetsöverskott, anpassad tariffstruktur, anslutningslån, etc. Det krävs dessutom för lönsamhet att tillräckligt många husägare inom ett potentiellt område är intresse­rade av att ansluta sig till fjärrvärme. Erfararenheterna visar att med där uppnådda konverteringskostnader och tariffrelationer är intresset ringa även med maximala bidrag enligt nu gällande regler. Konverteringar medförde en sänkning av årskostna­den för värme och hushållsel med ca 2 000 kronor. De totala konverteringskostna­derna per hus uppgick till ca 100 000 kronor.

Vad gäller prisrelationen mellan fjärrvärme och elvärme redovisar Energimyndigheten i rapporten ”Utvecklingen på elmarknaden 1998” (dnr 00-98-21, s. 60), att det genom­snittliga priset på fjärrvärme under år 1997 uppgick till 42,6 öre/kWh. Det genom­snittliga priset på elvärme uppgick samma år till 72,2 öre/kWh. Priset på fjärrvärme var alltså ca 40 procent lägre än priset på elvärme. Priset för uppvärmning med eld­ningsolja ligger närmare priset på fjärrvärme. Priset på Eldningsolja 1 [1] uppgick år 1997 i genomsnitt till 47,2 öre/kWh, medan motsvarande pris på Eldningsolja 4 [2] upp­gick till 41,6 öre/kWh.

Beträffande möjligheten att övergå från fjärrvärme till eluppvärmning kan noteras att av 9 § 5 kap. ellagen framgår att en leveranskoncessionär inte är skyldig att leverera el för uppvärmning av en byggnad om fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad i området. Detta gäller dock inte om uppvärmningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med el än genom det lokala fjärrvärmenätet. Undantaget från leverans­skyldigheten har generell räckvidd och är inte beroende av någon ansökan eller beslut om undantag.

Kunder

Konkurrensverket har kontaktat två kunder som köper fjärrvärme, men ej el, från Tek­niska Verken. Därvid har framkommit att den ende leverantören av fjärrvärme i Lin­köping är Tekniska Verken. Kunderna ansåg att det var märkligt att en rabatt på fjärr­värmen var beroende av huruvida man även köpte in hela sitt behov av el från Tek­niska Verken. Kundernas uppfattning var att de borde erhålla samma rabatter som andra köpare av fjärrvärme med motsvarande förbrukning. Kunderna hade i detta fall inte räknat på prissättningen för att se hur mycket de kunde tjäna på att byta till Tek­niska Verken som elleverantör. Båda kunderna hade nämligen inom respektive kon­cern centralt upphandlade elavtal med andra elleverantörer.

Konkurrensverkets bedömning

Konkurrenslagen (1993:20), KL, innehåller i 19 § ett förbud mot missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden. För att 19 § skall vara tillämplig skall två förutsättningar vara uppfyllda. För det första skall det aktuella företaget inneha en dominerande ställning på den relevanta marknaden. För det andra skall företaget i fråga agera på ett sätt som utgör missbruk av den dominerande ställ­ningen. Frågan i ärendet är om Tekniska Verken, genom att tillämpa ett rabattsystem som är så utformat att en rabatt på fjärrvärme endast utfaller om kunden också köper hela sitt behov av el från företaget, missbrukar en dominerande ställning i strid med 19 §.

Dominerande ställning och relevant marknad

En dominerande ställning karaktäriseras av att företaget i avsevärd utsträckning kan agera oberoende av sina konkurrenter och kunder. En viktig bedömningsgrund är företagets marknadsandel på den relevanta marknaden. Andra faktorer som har bety­delse för bedömningen av om en dominerande ställning föreligger är t.ex. finansiell styrka, inträdeshinder till marknaden, tillgång till insatsvaror, patent och andra imma­terialrättigheter, teknologi och annan kunskapsmässig överlägsenhet. Det finns dock inga absoluta kriterier för bedömningen av om ett företag har en dominerande ställ­ning, utan varje fall måste bedömas för sig.

Beräkningen av ett företags marknadsandel förutsätter att den relevanta marknaden avgränsas. Detta sker genom en bestämning av dels produktmarknaden, dels den geo­grafiska marknaden. Den relevanta produktmarknaden omfattar de produkter som köparna anser vara utbytbara, dvs. sådana produkter som på grund av pris, funktion och egenskaper i övrigt kan tillfredsställa samma behov hos köparen. Den relevanta geografiska marknaden omfattar det område inom vilket de berörda företagen tillhan­dahåller de relevanta produkterna eller tjänsterna, inom vilket konkurrensvillkoren är tillräckligt likartade och som kan skiljas från angränsande geografiska områden, fram­för allt på grund av väsentliga skillnader i konkurrensvillkoren.

Tekniska Verken säljer såväl fjärrvärme som el och många av kunderna efterfrågar båda dessa produkter. Fjärrvärme produceras i hetvattencentraler eller i kraftvärme­verk. Skillnaden mellan dessa båda metoder är främst att i kraftvärmeverken produ­ceras både el och värme samtidigt, medan hetvattencentraler endast producerar värme. Distributionen sker i form av hetvatten via kulvertsystem. Den lokala fjärrvärme­marknaden begränsas geografiskt till det område inom vilket kulvertsystemet har sin utbredning. Distributionen av fjärrvärme får betraktas som ett s.k. naturligt monopol [3] . På fjärrvärmemarknaden förekommer i viss mån konkurrens från andra uppvärm­ningsformer, men konkurrensen är - i vart fall på kort sikt - starkt begränsad, främst till följd av höga kostnader för kunden att byta mellan olika uppvärmningssystem.

Staten har sedan många år stött såväl utbyggnad av fjärrvärme som konvertering från elvärme till fjärrvärme. Motiven härför är i huvudsak miljömässiga. Ett byte från eluppvärmning till fjärrvärme har dock i försöksprojekt visat sig innebära så stora omställningskostnader att en konvertering inte är ekonomiskt intressant för fastighets­ägare. Även omställning från fjärrvärme till annan uppvärmning, t.ex. elvärme eller oljeeldning, är förknippat med betydande omställningskostnader. Vad gäller en omställning från fjärrvärme till elvärme motverkas denna dessutom av att genom­snittspriset på fjärrvärme för närvarande är ca 40 procent lägre än priset på elvärme. De kunder som är anslutna till ett fjärrvärmenät är därmed i praktiken bundna till att använda fjärrvärmesystemet. M öjligheten att övergå från fjärrvärme till elvärme begränsas vidare av ellagens bestämmelse om att en leveranskoncessionär normalt inte är skyldig att leverera el för uppvärmning av en byggnad om fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad i området.

Slutsatsen måste bli att de kunder som har installerat fjärrvärme befinner sig på en annan marknad än de kunder som har uppvärmning på annat sätt.

En relevant produktmarknad i ärendet är därmed marknaden för fjärrvärme och den relevanta geografiska marknaden är i detta fall det område inom Linköpings kommun där kulvertsystemet för fjärrvärme är beläget. På fjärrvärmemarknaden är Tekniska Verken den ende leverantören i Linköpings kommun. Konkurrensverket finner därför att Tekniska Verken på fjärrvärmemarknaden i Linköpings kommun innehar en helt dominerande ställning.

Tekniska Verken distribuerar även elenergi. Från den 1 januari 1996 gäller att eldistri­bution, i enlighet med den nya ellagstiftningen, består av två produktmarknader; för­säljning av el och nätverksamhet . Försäljning av el får inte bedrivas i samma juridiska enhet som bedriver nätverksamhet. Ingenting hindrar dock ett elhandelsföretag från att vara verksamt på marknaden för produktion av el . De nya reglerna inom elområdet innebär att produktion och försäljning av el har omvandlats till konkurrensmarknader. Nätverksamhet (drift, underhåll och upplåtelse av nätet för elöverföring m.m.) bedrivs dock även fortsättningsvis som monopol och prissättningen på detta område övervakas av nätavdelningen inom Statens energimyndighet.

På marknaden för försäljning av el består säljarsidan efter omregleringen i huvudsak av två kategorier av aktörer. Den ena utgörs av företag som även är verksamma som producenter av el. Den andra kategorin utgörs av företag som enbart sysslar med för­säljning (återförsäljning/mäkling) av el.

Samtliga elkunder inom Tekniska Verkens leveranskoncessionsområde kan, med erforderlig mätutrustning, köpa el från valfri säljare i landet.

Mot denna bakgrund finner Konkurrensverket att försäljning av el är en i ärendet andra relevant produktmarknad och att den geografiska marknaden i detta fall är Sverige. På den svenska marknaden för försäljning av el har Tekniska Verken en för­hållandevis låg marknadsandel och innehar inte en dominerande ställning.

Missbruk av dominerande ställning

I 19 § 2 st. KL anges vad missbruk särskilt kan bestå i. Uppräkningen är inte uttöm­mande, utan bara exempel på förfaranden där sannolikheten är särskilt stor att förfa­randet har negativ verkan på konkurrensen och alltså utgör missbruk.

I ”XXIV Report on Competition Policy 1994” sammanfattar Europeiska kommissio­nen sin syn på missbruk av dominerande ställning och det särskilda ansvar som ålig­ger ett dominerande företag att inte vidta åtgärder som begränsar konkurrensen (p. 207). Det särskilda ansvaret skall bedömas i varje enskilt fall för sig. Det går inte att generellt säga att det för ett dominerande företag finns ett slags ”normalt” marknads­agerande. Utrymmet för det tillåtna agerandet får i stället fastställas med hänsyn till den situation som gäller för det dominerande företaget i varje enskilt fall.

Vid en bedömning av Tekniska Verkens rabattvillkor bör det göras en avvägning mellan eventuella ekonomiska vinster som minskade administrationskostnader samt integrerad fjärrvärme- och elproduktion ger Tekniska Verken och vilka konkurrens­begränsande effekter som uppstår vid koppling i prissättning mellan fjärrvärme och el. Rabattvillkor som vid denna avvägning kan anses objektivt motiverade utgör inte missbruk av en dominerande ställning. Motsatsvis gäller att beteenden som får kon­kurrensbegränsande effekter utan att de kan anses objektivt godtagbara kan utgöra missbruk av dominerande ställning.

Exempel på de effekter som uppstår till följd av att Tekniska Verkens rabatter enbart läggs på fjärrvärme beskrivs i det följande.

Kund 1, ett fastighetsförvaltarbolag som är Tekniska Verkens största kund, erhåller ca 3 miljoner kronor i rabatt på sina fjärrvärmeinköp (totalt ca 88 miljoner kronor år 1997) om man även köper in el från Tekniska Verken. Kundens totala elinköp uppgick till ca 26 miljoner kronor samma år. De 26 miljonerna består av tre ungefär lika stora delar. En tredjedel utgör nätkostnader, och de är desamma oberoende av vem som levererar el till kunden. Prissättningen på nätverksamheten omfattas av tillsyn från Energimyndigheten. En tredjedel utgörs av elskatter och mervärdesskatt. Det är följ­aktligen enbart ungefär en tredjedel av kundens elkostnad som faktiskt är utsatt för konkurrens och som kan påverkas av leverantören av elen. Kunden betalar alltså i detta fall ca 9 miljoner kronor för den konkurrensutsatta delen av elen. En konkurre­rande elleverantör måste ge en rabatt på elpriset motsvarande en besparing på ca 3 miljoner kronor för att kunden skall vara intresserad av att byta elleverantör. Det mot­svarar en prissänkning med ca 33 procent på den konkurrensutsatta delen av elpriset.

Kund 2 erhåller ca 750 000 kronor i rabatt på sina fjärrvärmeköp (totalt ca 21 miljoner kronor år 1997). Den tredjedel av kundens totala inköp av el (totalt ca 38 miljoner kronor år 1997) som är konkurrensutsatt uppgår till ca 13 miljoner kronor. En konkur­rerande elleverantör måste ge en rabatt på elpriset motsvarande en besparing på ca 750 000 kronor för att kunden skall vara intresserad av att byta elleverantör. Det motsvarar en prissänkning med ca 6 procent på den konkurrensutsatta delen av elpriset.

Kund 3 erhåller ca 500 000 kronor i rabatt på sina fjärrvärmeinköp (totalt ca 14 miljo­ner kronor år 1997). Den tredjedel av kundens totala inköp av el (totalt ca 32 miljoner kronor år 1997) som är konkurrensutsatt uppgår till ca 11 miljoner kronor. En konkur­rerande elleverantör måste ge en rabatt på elpriset motsvarande en besparing på ca 500 000 kronor för att kunden skall vara intresserad av att byta elleverantör. Det motsvarar en prissänkning med ca 5 procent på den konkurrensutsatta delen av elpriset.

Kund 4 erhåller ca 450 000 kronor i rabatt på sina fjärrvärmeinköp (totalt ca 13 miljoner kronor år 1997). Den tredjedel av kundens totala inköp av el (totalt 13 miljoner kronor år 1997) som är konkurrensutsatt uppgår till ca 4 miljoner kronor. En konkurrerande elleverantör måste ge en rabatt på elpriset motsvarande en bespa­ring på ca 450 000 kronor för att kunden skall vara intresserad av att byta elleverantör. Det motsvarar en prissänkning med ca 10 procent på den konkurrensutsatta delen av elpriset.

Kund 5 erhåller ca 100 000 kronor i rabatt på sina fjärrvärmeinköp (totalt ca 3 miljoner kronor år 1997). Den tredjedel av kundens totala inköp av el (totalt ca 1 miljon kronor år 1997) som är konkurrensutsatt uppgår till ca 330 000 kronor. En konkurrerande elleverantör måste ge en rabatt på elpriset motsvarande en besparing på ca 100 000 kronor för att kunden skall vara intresserad av att byta elleverantör. Det motsvarar en prissänkning med ca 30 procent på den konkurrensutsatta delen av elpri­set.

Redovisningen av effekterna av rabattsystemet kan kompletteras med uppskattad effekt för en normal typisk villakund som förbrukar fjärrvärme för ca 15 000 kronor per år och har rörliga elkostnader på ca 1 000 kronor (motsvarande en förbrukning på 4 000 kWh á 25 öre). En konkurrerande elleverantör måste i detta fall ge en rabatt på elpriset motsvarande en besparing på drygt 500 kronor för att kunden skall vara intres­serad av att byta elleverantör. Det motsvarar en prissänkning med drygt 50 procent på den konkurrensutsatta delen av elpriset.

Ovanstående exempel visar att det krävs en prissänkning på mellan 5-50 procent på den konkurrensutsatta delen av priset på el för att ett byte av elleverantör skall vara intressant för kunden. Större eller mindre effekter kan naturligtvis uppstå i enskilda fall beroende på relationen mellan inköp av fjärrvärme och el. För normala villakun­der med fjärrvärme uppkommer som synes anmärkningsvärda effekter. Betydande effekter uppkommer generellt även för fastighetsbolag och fastigheter med stor för­brukning av fjärrvärme. För företag som använder stora mängder el i produktionen blir effekterna inte lika stora, även om en viss effekt kan påvisas också för dessa kun­der.

Tekniska Verken har som förklaring till sitt rabattsystem anfört att man gör vissa besparingar när kunder förutom fjärrvärme även köper hela sitt behov av el från före­taget. Dessa besparingar anges ha sin grund i minskade administrativa kostnader samt att företagets integrerade el- och värmeproduktion innebär att nettokostnaderna för fjärrvärme minskar vid en ökad elproduktion. Dessa kostnadsminskningar vill företa­get återföra till de fjärrvärmekunder som också köper el.

Det kan vara rimligt att anta att om Tekniska Verken säljer mer av någon produkt, kan detta ge vissa positiva kostnadseffekter, då stordriftsfördelar, synergieffekter etc. nor­malt gör att kostnaderna per enhet minskar. En kombinerad el- och värmeanläggning torde också kunna uppvisa varierande totaleffektivitet beroende på hur mycket el- respektive fjärrvärme som efterfrågas och därmed kan produceras. Tekniska Verkens påståenden om att en kostnadsavlastning i form av lägre kostnader för fjärrvärme kan ske, till följd av större elproduktion vid en integrerad el- och värmeproduktion, skulle således kunna ha viss relevans. Rabattens utformning skall i sådant fall, för att vara konkurrensrättsligt riktig, baseras på att de kunder som svarar för denna kostnadsav­lastning också skall få del av rabatten och att ingen diskriminering sker i detta avse­ende. I annat fall kan Tekniska Verken såsom monopolist på fjärrvärmemarknaden godtyckligt snedvrida konkurrensen till förmån för vissa företag.

Vad gäller den kombinerade produktionen i kraftvärmeverken finns det troligen en effektiv proportion av fjärrvärme- och elproduktion där Tekniska Verken kan utnyttja synergieffekterna fullt ut. Detta innebär att Tekniska Verken kan ha ett intresse av att styra efterfrågan mot en generellt ökad produktion av el eller en viss önskad propor­tion mellan fjärrvärme- och elproduktion. Effekterna av detta kan åskådliggöras med följande två hypotetiska exempel. Antag att Tekniska Verken för att uppnå maximala synergieffekter vill sälja mer el och därför vill styra produktionen i denna riktning. Av rabattsystemet följer att Tekniska Verken inte ger rabatt till en stor elkund om denne också köper el från andra producenter, trots att kunden bidrar till att synergieffekterna bättre uppnås. Man ger däremot rabatt till en liten elkund som köper hela sitt behov från Tekniska Verken, trots att denne bidrar endast marginellt till synergieffekterna. Ett andra exempel är om Tekniska Verken har två kunder som efterfrågar lika mycket fjärrvärme och el från Tekniska Verken, men där kund 2 därutöver även köper el av annan producent. I förhållande till Tekniska Verken bidrar kunderna lika mycket till synergieffekter, men endast kund 1 får ett rabatterat pris. Av detta följer att rabatt­systemet verkar vara felaktigt konstruerat för att bidra till att uppnå önskade synergi­effekter.

Tekniska Verken hävdar att ett ytterligare skäl till att den aktuella rabatten ges är att s.k. helkunder ger lägre specifika administrationskostnader. Dessa kunder köper pro­dukterna elenergi, elnättjänster och fjärrvärme från Tekniska Verken och de debiteras, ges information etc. samordnat, vilket enligt Tekniska Verken betyder att administra­tionskostnaderna i stort sett är desamma även om företaget inte skulle sälja el till kun­den. Av detta följer att det inte kan påstås uppkomma någon extra kostnad för företa­get om en kund helt avstår från att köpa eller endast köper en del av sitt elbehov från Tekniska Verken. Vad Tekniska Verken möjligen kan mena är att dessa administra­tionskostnader är att betrakta som fasta och att vid förlust av en elkund så minskas antalet produkter som företaget kan fördela aktuella kostnader på. I detta avseende finns självklart ett naturligt incitament för Tekniska Verken att söka behålla sina nuva­rande elkunder. Beroende på om man lyckas med detta eller ej så torde detta i någon utsträckning också påverka samtliga produktkalkyler i företaget och därmed produk­ternas pris- och rabattvillkor. Det finns dock enligt Konkurrensverket mening inget objektivt godtagbart skäl till att av denna anledning endast låta fjärrvärmepriset påverkas.

Konkurrensverket anser inte att Tekniska Verken på ett nöjaktigt sätt visat att det upp­kommer kostnadsbesparingar till följd av att en kund köper såväl fjärrvärme som hela sitt behov av el från Tekniska Verken, s.k. helkunder och än mindre storleken på dessa eventuella kostnadsbesparingar. För det fall kostnadsbesparingar faktiskt ändå finns anser Konkurrensverket att rabatten är principiellt felkonstruerad, då det inte kan anses vara objektivt godtagbart att rabatt enbart ges på fjärrvärmepriset.

Begränsning av marknaden

Enligt 19 § 2 st. 2 p. KL kan missbruk särskilt bestå i att begränsa marknader eller produktion till nackdel för konsumenterna.

Fjärrvärmekunderna hindras i sitt val av elleverantör som en effekt av att Tekniska Verken kopplar priserna på fjärrvärme till huruvida kunden även köper hela sitt behov av el från Tekniska Verken. Effekten av kopplingen mellan fjärrvärme och el är att fjärrvärmekunderna får ett starkt incitament att inte anta anbud från konkurrerande elleverantörer, eftersom de då skulle förlora rabatt på fjärrvärmen. Skulle en fjärrvär­mekund använda sig av en annan elleverantör förlorar kunden 3-4 procent rabatt på fjärrvärmen, vilket kan uppgå till betydande belopp. Orsaken till detta är att många kunders kostnader för fjärrvärme är betydligt högre än kostnaden för el. Detta medför att möjligheten för konkurrerande elhandlare att sälja el till Tekniska Verkens fjärr­värmekunder i Linköping i varierande grad försvåras. För kunder med relativt stort fjärrvärmebehov i förhållande till elbehovet torde rabattsystemet medföra att över­väganden om att byta elleverantör i praktiken inte förekommer.

Effekterna av rabattsystemet blir således att konkurrerande elleverantörer inte kan konkurrera om att sälja el till fjärrvärmekunderna på samma villkor som Tekniska Verken. Tekniska Verkens elhandelsverksamhet gynnas av kopplingen till fjärrvär­men, vilket medför att Tekniska Verken otillbörligen stärker eller bevarar sin ställning på elmarknaden. Tekniska Verkens rabatter medför att konkurrenterna på marknaden för försäljning av el får en konkurrensnackdel gentemot Tekniska Verken.

Tekniska Verkens rabattsystem på fjärrvärme får således anses ägnat att allvarligt för­svåra för övriga elhandelsföretag att konkurrera med Tekniska Verken på elmarkna­den i Linköping. Fjärrvärmekundernas eventuella val av annan elleverantör än Tek­niska Verken skall inte beröva dem möjligheten att erhålla rabatter som andra kunder som köper motsvarande kvantiteter fjärrvärme.

Andra elhandlare som försöker konkurrera på elhandelsmarknaden i Linköping möter ett rabattsystem på fjärrvärme, vilket i varierande grad hindrar fjärrvärmekunder från att byta elleverantör. Mot bakgrund av Tekniska Verkens helt dominerande ställning på marknaden för fjärrvärme har Tekniska Verken ett särskilt ansvar för att inte utnyttja denna ställning och vidta åtgärder som skapar inlåsningseffekter och därmed begränsar konkurrensen på elmarknaden. Som tidigare konstaterats finns inget objek­tivt godtagbart skäl för förfarandet.

Tekniska Verken missbrukar genom rabattsystemets utformning därför sin domine­rande ställning i strid med 19 § KL.

Prisdiskriminering

Med prisdiskriminering enligt 19 § 2 st. 3 p. KL avses att säljare gentemot en viss kund tillämpar villkor som är sämre än vad andra kunder i samma situation erbjuds och att den förstnämnda kunden därigenom får en konkurrensnackdel. Principen om pris efter prestation kan sägas vara vägledande vid bedömningen av om en prisdiffe­rentiering skall anses vara diskriminerande. Differentierade villkor gentemot olika kunder bör, för att inte utgöra en diskriminering, sålunda avspegla skillnader i de kostnader som uppstår för säljaren vid försäljning till de olika kunderna eller i övrigt grunda sig på objektivt godtagbara skäl.

Tekniska Verkens fjärrvärmekunder är bundna till att köpa fjärrvärme från Tekniska Verken, då det inte finns någon annan fjärrvärmeleverantör i Linköping. Principen är då att kunder som köper in samma volym fjärrvärme skall betala lika mycket. De taxebestämmelser som Tekniska Verken har infört medför emellertid att kunderna erhåller olika pris för samma volymer.

Tekniska Verkens taxebestämmelser leder till att en fjärrvärmekund som köper in el från en konkurrerande leverantör får betala ett högre pris för fjärrvärmen, trots att kunden köper in lika mycket fjärrvärme som andra kunder. Av detta följer att Tek­niska Verken genom sitt förfarande tillämpar olika villkor för likvärdiga transaktioner varigenom vissa av Tekniska Verkens handelspartners får en konkurrensnackdel i för­hållande till andra. Det gäller dels de kunder som köper fjärrvärme, men inte el, dels de elkunder som ej köper fjärrvärme. Något objektivt godtagbart skäl för förfarandet finns, som konstaterats tidigare, inte.

Rabattsystemets utformning utgör därför också missbruk av en dominerande ställning i form av sådan diskriminering som anges i 19 § 2 st. 3 p. KL.

Sammanfattning

Konkurrensverket har alltså konstaterat att Tekniska Verkens rabattsystem begränsar kundernas frihet vid köp av el samtidigt som det skapar inlåsningseffekter och försvå­rar för konkurrerande elhandelsbolag att verka på marknaden. Det diskriminerar också Tekniska Verkens kunder.

På sikt kan effekten bli att Tekniska Verken i princip får en monopolställning på båda dessa marknader i Linköpings kommun, vilket medför en påtaglig risk för att resur­serna inte utnyttjas effektivt.

En viktig förutsättning för effektiv resursanvändning på den nyligen omreglerade marknaden för handel med el är att det så långt som möjligt råder konkurrensneutrala villkor för berörda aktörer. Det förfarande av Tekniska Verken som aktualiserats i detta ärende innebär ett väsentligt hinder för konkurrensneutralitet på området.

Konkurrensverket har också funnit att Tekniska Verken missbrukar sin dominerande ställning på marknaden för fjärrvärme genom tillämpning av det prövade rabattsyste­met.

Enligt Konkurrensverkets mening är det väsentligt för konkurrensen på elmarknaden att Tekniska Verken upphör att tillämpa sitt konkurrensbegränsande förfarande. Ett åläggande enligt 23 § KL för Tekniska Verken att upphöra med förfarandet bör därför meddelas. Åläggandet bör förenas med vite.

HUR MAN ÖVERKLAGAR , se bilaga

Detta beslut har fattats av rättschefen Kenny Carlsson. Föredragande har varit Magnus Bruno. I den slutliga handläggningen har också konkurrensrådet Lennart Meyer och byråchefen Magnus Ulriksson deltagit.

Kenny Carlsson

Magnus Bruno

Detta beslut lagras elektroniskt hos Konkurrensverket.

[1] 75 % verkningsgrad

[2] 85 % verkningsgrad

[3] Naturliga monopol finns normalt på sådana områden där produktionen förutsätter tillgång till anläggningar av infrastrukturkaraktär och där kostnaderna blir lägre om ett företag tillhandahåller anläggningarna än om två eller flera företag gör detta. Det skulle exempelvis uppstå onödigt höga kostnader för samhället om flera företag anlägger parallella kulvertsystem och konkurrerar om hetvattenöverföringen.