Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa fiskefrågor
Jordbruksutskottets betänkande nr 47 år 1971 JoU 1971: 47
Nr 47
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa fiskefrågor.
Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behand ling i ett sammanhang upptagna m otioner dels 1971: 215 av herr Wikner m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen m åt te besluta att hos Kungl. M ajit hemställa om åtgärder syftande till att dels främ ja tillkomsten av större sammanhängande fritidsfiskeområden, dels undanröja sådana privilegiepräglade hinder som omöjliggör en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket, dels 1971: 999 av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl. (s. c, fp och m), vari yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. M ajit måtte hemställa att Kungl. M ajit snarast låter utreda möjligheten att på försök tillfälligt anställa fiskelag för sillrekognosering, redskapsutprovning, information till fiskare m. m.
U tskottet har inhäm tat yttranden över motionen 1971: 215 från do mänverket, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Svenska kommunförbundet och Sveriges fiskevattenägarförbund, samt över motionen 1971: 999 från fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riks förbund. Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.
Utskottet. I motionen 1971: 215 erinras om att 1969 års riksdag fat tade beslut om vissa åtgärder i syfte att främ ja fritidsfisket. M otionärerna anser emellertid att åtskilligt återstår att göra fö r att utveckla sagda fiske på ett sunt och ändamålsenligt sätt. Enligt m otionärernas mening är det av särskild betydelse att de fiskevårdande insatserna samordnas inom t. ex. kommunblocken, helst med sikte på att åstadkomma för hela block — eller ännu större områden — enhetliga fiskekort. N uva rande ordning med i många fall flera fiskevårdsföreningar inom samma kommun fram står enligt motionärerna som orationell och i många av seenden godtycklig och bör därför ändras genom samordning och sam manslagning av fiskevårdsföreningar och -områden. I motionen hem ställs vidare att åtgärder vidtas i syfte att för allmänheten öppna fiske områden, ägda av stat, bolag och enskilda personer, som f. n. är utar renderade till begränsade grupper fiskeintresserade. De åtgärder som genom 1969 års riksdagsbeslut genomfördes för att främ ja fritidsfisket bestod bl. a. i tillskapandet av ett system m ed låne garantier till anordnande eller förbättring av fiskevatten, ökade bidrag 1 Riksdagen 1971.16 sami. N r 47
till förrättningskostnaderna vid bildande av fiskevårdsområde samt en förstärkning av resurserna för rådgivning och annan serviceverksamhet. Vidare beslöts vissa ändringar i lagen om fiskevårdsområden och lagen om rätt till fiske i syfte att underlätta bildandet av fiskevårdsområden och skydda fiskbeståndet. Bl. a. tillerkändes staten och kommunen ini tiativrätt vid ansökan om bildande av fiskevårdsområde. Utskottet anser i likhet med flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över motionen, att resultatet av de nyligen genomförda lagstiftningsoch organisationsåtgärderna på fritidsfiskets område bör avvaktas ännu någon tid innan ytterligare lagstiftningsåtgärder övervägs i ämnet. Som fiskeristyrelsen fram håller innebär detta inte att man bör låta sig nöja med redan beslutade reform er på området. Bl. a. finns det anledning att närm are granska statsbidragsreglernas utformning m ot bakgrund av u t vecklingen i fråga om förrättningskostnaderna för bildande av fiskevårds områden. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. M aj:t och berörda myndigheter har sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor och vidtar de åtgärder som kan befinnas påkallade utan någon särskild fram ställning från riksdagens sida. U tskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att statens naturvårdsverk tillsammans med fiske ristyrelsen, lantbruksstyrelsen och domänverket samt Sveriges fritids fiskares riksförbund bildat en arbetsgrupp för att finna vägar att öka möjligheterna till fritidsfiske och tillgången till fritidsfiskevatten. Utskottet anser givetvis det vara värdefullt att åtgärder vidtas för att tillskapa nya fiskeområden för det allmänna fritidsfisket. Frågan om åt gärder för att öppna fiskevatten som f. n. är förbehållna vissa grupper berör emellertid, som bl. a. Svenska kommunförbundet framhåller, komplicerade äganderättsförhållanden och torde inte kunna bedömas uteslutande med avseende på rätten till fiske. Vad gäller statens fiske vatten innebär gällande bestämmelser att fisket i första hand skall upp låtas till yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till personal bland ortsbefolkningen för fiske till husbehov. I den mån behov av upplåtelser till näm nda kategorier fiskande inte föreligger eller har blivit tillgodo sedda skall fisket upplåtas till andra fiskande, såsom yrkesfiskare som säljer fisk på annan ort eller fritidsfiskare. I sådana fall har inte yrkes fiskare företräde fram för fritidsfiskare. Fritidsfiske bör inte utan sär skilda skäl upplåtas till enskild person med ensamrätt. I likhet med de remissinstanser som yttrat sig i frågan finner utskottet förhållandena inte vara sådana att det finns tillräckliga skäl att påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av nu förevarande motionsyr kande.
U nder hänvisning till vad i det föregående anförts hemställer utskot tet att motionen 1971: 215 lämnas utan åtgärd. V ad härefter angår motionen 1971: 999 med hemställan om utredning av möjligheten att på försök tillfälligt anställa fiskelag för sillrekognosering och redskapsutprovning m. m. vill utskottet erinra om att en all m än avvägning mellan olika stödformer till fisket ingår i fiskerinäringsutredningens återstående arbetsuppgifter. U tskottet finner därför lämp ligt att föreliggande motion jämte över densamma avgivna remissyttran den överlämnas till nyssnämnda utredning. Utskottet hemställer således att riksdagen 1. lämnar motionen 1971: 215 utan åtgärd, 2. anhåller att Kungl. M aj:t överlämnar motionen 1971:999 jämte däröver avgivna remissyttranden till fiskerinäringsutredningen.
Stockholm den 14 oktober 1971
På jordbruksutskottets vägnar: NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skeg rie (c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s), Kronmark (m), fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c), Takm an (vpk), Berndtsson i Bokenäs (fp), Åberg (fp), Bergvist (s) och fru Theorin (s).
Bilaga 1
Yttranden över motionen 1971: 215
Domänverket (16.3.1971)
Beträffande lösandet av frågan om åtgärder för åstadkommande av större sammanhängande fritidsfiskeområden hänvisar domänverket till möjligheten av en utbyggnad av fiskevattenägarorganisationerna. I frå gan om undanröjande av sådana privilegiepräglade hinder, som omöjlig gör en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket överensstämmer m o tionärernas beskrivning beträffande de av domänverket förvaltade vatt nen enligt verkets mening inte med nuvarande verkliga förhållanden. Föreskrifter utöver de som givits i Kungl. M aj:ts kungörelser 395 och 396 år 1951 erfordras ej. Domänverket anför vidare bl. a.
Inledningsvis erinrar m otionärerna om 1968 års fritidsfiskeutrednings förslag till ändring av lagen om fiskevårdsområden för underlättande av sådana områdens bildande. Förslaget godtogs också av riksdagen med vissa ändringar. Effekten av den senaste lagändringen kan givetvis ej ännu bedömas. Det finns dock knappast anledning förm oda att så stora resultat skall uppnås denna väg. M an måste sannolikt räkna med att stimulera även andra former av samverkan om de eftersträvade fiskeområdena skall ernås i större antal. Huvudorsaken till att det varit så svårt hittills att bilda fiskevårds områden och att få dem att fungera i fortsättningen synes nämligen vara den, att fiskevattenägaren genom områdenas tillkomst får rätten att dis ponera sitt fiskevatten inskränkt utan att erhålla någon som helst ga ranti för att han kommer att få avkastning från fiskevattnet. Under så dana omständigheter är det stor risk, att han ganska snart tröttnar på verksamheten inom fiskevårdsområdet och därvid h a r inte heller fri tidsfiskarna fått någon nytta av det nya fiskevårdsområdet, ehuru det i regel kostat såväl vattenägarna som det allmänna både tid och penningar. M otionärernas förslag om enhetliga fiskekort för stora områden är ingenting nytt för domänverkets del. Redan i mitten av 1950-talet fram lade verket förslag därom till såväl kom m uner i N orrland som till en skilda. I synnerhet med de sistnämnda h ar det dock varit svårt att få till stånd överenskommelser. Verket har därför i regel varit hänvisat till att vid tillskapande av sådana ”storområden”, som efterlyses av motionärer na, begränsa sig till kronans fiskevatten. Enskildas m arker och vatten har därvid i betydande omfattning ham nat såsom undantag innanför ”stor områdenas” yttergränser. Å andra sidan har denna begränsning gjort att tillskapandet av om rådena och genomförandet av fiskevårdande åt gärder kunnat ske utan fördröjande diskussioner med många sakägare. I detta sammanhang vill domänverket gärna fram hålla ett försök, som fr. o. m. sommaren 1971 görs att ytterligare underlätta allmänhetens fiske. D å sammanförs nämligen kortfiskeområden med en utsträckning av tiotal mil och omfattande hundratals vatten längs Vindelälven och
Piteälven jämte skogslandet mellan älvarnas övre lopp till en enda enhet för turistfiske. K orten kommer att gälla för tre veckor under tidsperio den 1 juni— 31 augusti. E tt sätt att med tiden råda bot på den splittrade fiskekortsförsäljning en är att vattenägare sammansluter sig i fiskevattenägarsammanslutningar, som för stora områden — sjösystem eller kommunblock — säljer gemensamma fiskekort, varav inkomsterna dels går till fiskevårdande åtgärder inom om rådet och dels tillfaller fiskevattenägarna som utdel ning. Vid en sådan organisering av vattnens disposition skulle fiskevårdsområden främ st behöva bildas i de fall, då investeringarna i fiskevård är så stora, att även nya fastighetsägare rimligen bör bli bundna till åtgärderna. Beträffande frågan om eventuell konkurrens mellan yrkesfiskare och fritidsfiskare inom samma fiskevatten har domänverket i enlighet med Kungl. M aj:ts kungörelse om förvaltning av kronans fisken jäm te tilllämpningsföreskrifter den 8 juni 1951 (SFS 395 och 396/51) tillämpat den ordningen, att en eventuell yrkesfiskare städse har företräde till de för honom lämpligaste delarna av ett fiskevatten. Inom resterande del av vattenom rådet får fritidsfiskarna hålla til! enligt närm are angivna bestämmelser. Konkurrens kan sålunda förekomma endast mellan yr kesfiskare, som envar åstundar samma fiskevatten. Motionärernas påstående att ”stora fiskeområden ägda av staten” skulle vara stängda fö r allmänheten genom utarrendering för ”ansen liga summor till en begränsad grupp välsituerade fiskeintresserade”, kan inte avse de av domänverket förvaltade vattnen, dvs. den övervägande delen av kronans fiskevatten i hela landet utom om rådet ovan odlingsgränsen i N orr- och Västerbotten eller gränsen för renbetesfjällen i Jäm t land. Inom de senare om rådena svarar vederbörande länsstyrelse för alla upplåtelser. De vatten domänverket utarrenderar till fiskevårdsföreningar eller sportfiskeklubbar är till största delen sådana som allmänheten visat så ringa intresse för, att det ej lönat sig att fortsättningsvis upplåta dem som kortfiskevatten. Domänverkets policy är sålunda klart inriktad på att erbjuda fiskevat ten till den breda allmänheten.
Lantbruksstyrelsen (25.3.1971)
Lantbruksstyrelsen är av samma uppfattning som motionärerna att det är av betydelse att samordna insatserna för att främ ja fritidsfisket, men anser att några ytterligare åtgärder f. n. ej är erforderliga. Styrel sen hänvisar därvid till bl. a. följande.
I anslutning till fritidsfiskeutredningens betänkande och riksdagens beslut med anledning därav samarbetar tre berörda statliga myndighe ter, fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk, för att främ ja fritidsfisket. I december 1969 tillsatte naturvårdsverket en arbetsgrupp med re presentanter förutom från de nyssnämnda tre myndigheterna även från domänverket och Fritidsfiskarnas riksförbund. E tt viktigt initiativ av arbetsgruppen är den fritidsfiskeinventering som planeras i flera län och som nu försöksvis pågår i Skaraborgs län. Efterfrågan på fritids
fisket måste utredas. Målsättningen är att dels ta reda på fritidsfiske trycket på upplåtet fiske, dels inventera vilka vatten som därutöver kan finnas lämpliga för sådan aktivitet, dels ock föreslå vilka åtgärder som behövs för att sedan åstadkomma ändamålsenliga fritidsfiskemöjligheter. Lantbruksstyrelsen vill i sammanhanget även erinra om de ökade statliga resurser som åstadkommits genom förstärkningen av lantbruks näm nderna med fyra fritidsfiskekonsulenter. Dessa konsulenter åligger enligt lantbruksstyrelsens instruktion särskilt att a) utreda fastighets-, skiftes- och fiskerättsliga frågor, som har sam band med fritidsfisket; b) verkställa förrättningar enligt lagen om fiskevårdsområden och annan lagstiftning om samfällda fisken; c) biträda vid planering av anläggningar för fritidsfiske genom råd givning i företagsekonomiska, anläggnings- och byggnadstekniska frågor samt i biologiska frågor avseende vatten- och annan miljövård, fiskpato logi, val av lämpliga fiskarter, introduktion av främ m ande fiskarter m. m.; samt d) biträda turistorganisationer och enskilda med planering och råd givning avseende turistinriktat fritidsfiske. Samtliga fiskerikonsulenter som sysslar med fritidsfiskefrågor har vi dare anmodats bedriva verksamheten i nära kontakt m ed berörda kom muner. D et samarbete — med statliga och kommunala myndigheter, organi sationer och enskilda — som åvilar konsulenterna torde kunna medver ka till en utveckling mot mera attraktiva fritidsfiskemöjligheter.
Fiskeristyrelsen (18.3.1971)
Fiskeristyrelsen föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. M aj;t hemställer om en översyn av 1960 års lag om fiskevårdsområden med därtill knutna tillämpnings- och kostnadsföreskrifter samt att den re mitterade m otionen i övrigt inte föranleder någon riksdagens åtgärd. I anslutning härtill anför styrelsen. Vad först angår frågan om att främ ja tillkomsten av större samman hängande fritidsfiskeområden utgår fiskeristyrelsen från att motionä rerna syftar på enskilda fiskevatten, dessa m å sedan tillkomma kronan eller enskilda rättssubjekt. Styrelsen anser denna bestämning påkallad, eftersom Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund i skrivelse den 12 mars 1970 hemställde om utredning i syfte att öka allmänhetens möjligheter till fritidsfiske på s. k. fria vatten genom information om fiskevattnens belägenhet och utsträckning och om gällande rättsregler på området samt genom inrättande av friluftsanläggningar för ändamålet. H är anmärkes att, sedan i ärendet yttranden avgetts den 14 maj 1970 av fiskeri styrelsen och den 18 januari 1971 av statens naturvårdsverk, Kungl. M aj:t den 26 februari 1971 (18) förordnade att avskrift av riksförbun dets skrivelse jämte remissyttrandena skulle överlämnas till fiskeristy relsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk för att av ämbets verken i samråd tas i beaktande vid fullgörandet av deras uppgifter på ifrågavarande område. Statsmakterna har sedan länge uppmärksammat behovet av samman hängande fritidsfiskeområden på enskilt vatten. K lara uttalanden om
önskvärdheten av att utvecklingen styres i denna riktning finns i fö r arbetena till lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden (prop. 1960: 50, 3LU 8, rskr 167). Ställningstagandet i 3LU 8 sådant detsamma refereras i Bäärnhielm: Fiskevårdsområde s. 37— 38 under rubriken "Tredje lagutskottet” är belysande för lagstiftarens positiva inställning till bildandet av ”större sammanhängande fritidsfiskeom råden”. De av fritidsfiskeutredningen initierade ändringarna i 1960 års lag om fiskevårdsområden (se prop. 1969: 42, 3LU 32, rskr 196, lag den 23 maj 1969 /n r 337/) har i mångt och mycket samma syfte som det första ledet i den remitterade motionens kläm. H är bör särskilt upp märksammas ändringen av 15 § första stycket i 1960 års lag, varigenom initiativrätt tillerkänts ”kom m unen” att ansöka om bildande av fiske vårdsområde. Härm ed blir såvitt fiskeristyrelsen kan förstå den av m o tionärerna önskade samordningen av ”de fiskevårdande insatserna inom t. ex. kommunblocken, helst med sikte på att åstadkomma ett för hela blocket — eller ännu större område — enhetligt fiskekort” väsentligen en interkommunal planeringsfråga, för vars lösande det erforderliga rättsliga instrumentet redan föreligger. D et bör i detta sammanhang nämnas att enligt uppgift i dagspressen nyligen har domänverket som förvaltare av huvuddelen av kronans enskilda fisken genomfört en re form med ”enhetsfiskekort”. Reformens innebörd torde komma att be lysas av domänverket i dess remissyttrande. M ed det nyss anförda har fiskeristyrelsen ingalunda velat påstå, att statsmakterna bör låta sig nöja med 1969 års lagstiftnings- och orga nisationsåtgärder till fritidsfiskets främjande. E tt synnerligen angeläget önskemål är att förbättra och fullfölja 1969 års reform inom lagstift ningen om fiskevårdsområden, varom följande här må anföras. Vid in förandet av kommunal och viss statlig initiativrätt att påkalla bildande av fiskevårdsområde ändrades inte statsbidragsreglerna utom i vad av ser procentsatsen, som höjdes från ca 50 °/o (enligt praxis) till högst 80 °/o under vissa särskilda förutsättningar. I förevarande avseende på kallas kompletterande bestämmelser. Likaså bör uppmärksammas att förrättningskostnaderna för bildande av fiskevårdsområde skjutit i höj den på ett åtminstone ur det enskilda fiskerättsägarintressets synpunkt oroande sätt. Vid tillkomsten av lagen om fiskevårdsområden utgjorde timersättningen till förrättningsm an 25 kr., men är num era 102 kr. för högre och 84 kr. för lägre lönegradsplacerade tjänstemän. Förrättningskostnader på 25 000 å 30 000 kr. hör num era inte till ovanligheterna. Redan nu kan förutses att nuvarande statsbidragsfinansiering av förrättningskostnader blir svår att rymma inom tillgängliga vatten avgifts medel såvitt gäller bildandet av stora, sammanhängande fiskevårdsom råden. Nämnas m å slutligen att fiskeriadministrationen uttalat önske mål om ett förenklat förfarande vid anslutning av nya vattenområden till ett redan bildat fiskevårdsområde. Vad beträffar det andra ledet i den remitterade motionens klämåtgär der för att undanröja ”sådana privilegiepräglade hinder som omöjliggör en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket” — åsyftar m otionä rerna enligt vad som fram går av motiveringen åtgärder ”för att öppna sådana fiskeområden som till ansenliga summor arrenderats ut till en begränsad grupp välsituerade fiskeintresserade”. Motiveringen för den önskade åtgärden är ganska oklar, och upp-
kornsten av påtalade missförhållanden är helt beroende av medlemsan talet i och strukturen i övrigt av fiskeklubbarna. Givetvis förekommer, om än num era rätt sällsynt, klubbar som består av en liten sluten krets välsituerade medlemmar. Men det vanliga är klubbar med stort antal m edlemmar som ägnar sig både åt fiskeutövning och fiskevård på sina arrenderade fiskevatten. M ot dessa klubbars verksamhet och inriktning förefaller inga befogade anm ärkningar kunna riktas. Statsmakterna tor de därför sakna skälig anledning att låta utreda de frågor som sam m anhänger m ed det andra ledet i den remitterade motionens kläm.
Fiskeristyrelsen har inhäm tat yttrande över motionen från S v e r i g e s F r i t i d s f i s k a r e s R i k s f ö r b u n d ( F r i t i d s f i s k a r n a ) som för sin del anför. Motionen berör inledningsvis den viktiga frågan om en samordning av fiskevårdsinsatsema — i första hand inom kommuner och kommun block. I samband härm ed påpekas även behovet av att samla närbeläg na, upplåtna fiskevatten till större enheter. Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund vill understryka vikten av att en sådan samordning kommer till stånd. Den nu gällande fiskevårdsområdeslagstiftningen synes också ge vissa möjligheter att åstadkomma denna — förbundet vill där särskilt peka på betydelsen av den kommunala initiativrätten. F ö r att denna skall få avsedd effekt torde dock kostnads sidan av det ofta mycket omfattande utredningsarbetet i samband med större fiskevårdsområdesbildningar behöva ses över och åtgärder vid tagas för att skapa ökade resurser för detta ändamål. D et synes också angeläget att i lagen klart utsägs att denna är avsedd att stimulera till fiskevattensupplåtelser och att sådan upplåtelse är ett krav för maximalt statsbidrag. M ed hänsyn till äganderättsförhållandena på fiskets område torde dock huvuddelen av de efterlysta och önskvärda samordningsåtgärderna även i fortsättningen få ske på frivillighetens väg — t.ex. genom att två eller flera föreningar inom en kommun tillhandahåller ett gemensamt fiskekort. Även här torde kommunala initiativ och kom m unalt engage mang vara av största betydelse. Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund vill därför — utan att framlägga ett helt utarbetat förslag — peka på vil ken angelägen uppgift ett kom m unalt organ på fiskets område skulle fylla. M an kan h är tänka sig en kommitté eller nämnd med kommunal anknytning (t. ex. via fritidsnämnden) och med representation för så dana föreningar och sammanslutningar inom kommunen, som upplåter fiskerätt mot lösandet av fiskekort. I ett sådant organ skulle kommunens fiskefrågor fortlöpande diskuteras och samordnande åtgärder förbere das. Sådana komm unala fiskeorgan skulle vidare utgöra den grund för arbetet med fiskefrågorna på länsplanet, som idag i regel saknas. M otionen behandlar vidare problemet att vissa fiskevatten istället för att upplåtas till allmänheten utarrenderas till enskilda personer eller till starkt begränsade grupper. Förbundet anser det mycket angeläget att — där behov av fritidsfiske möjligheter finns — de därför lämpade fiskevattnen upplåts i ända målsenliga former. N uvarande lagstiftning torde dock inte göra det möjligt att i detta avseende styra disponerandet av sådana vatten, som i sin helhet ägs av enskilda eller bolag. D å det därem ot gäller de stat ligt ägda vattnen synes bl. a. förordningen om förvaltningen av kro
nans fiskevatten ge möjlighet att anpassa upplåtelseformerna i önskvärd riktning. Det är också förbundets uppfattning att domänverket och länsstyrelserna i Jäm tland, Västerbotten och N orrbotten energiskt arbe tat m ed målsättningen att till allmänheten upplåta lämpliga fiskevatten. D et undandrar sig förbundets bedömning i vilken omfattning fortfa rande upplåtelser för fritidsfiske sker till enskilda personer eller till starkt begränsade grupper beträffande statligt eller kommunalt ägda vatten. Förbundet finner det angeläget att en närm are kartläggning av dessa förhållanden föregår eventuella åtgärder.
Statens naturvårdsverk (24.3.1971)
Naturvårdsverket erinrar om att de frågor motionen tar upp tidigare behandlats av bl. a. den statliga fritidsfiskeutredningen. I sitt betänkan de, Fritidsfisket (SOU 1968: 13), lade utredningen fram förslag som följande år resulterade i en proposition (1969: 42) m ed förslag om ökade statliga åtgärder för att främ ja fritidsfisket. D äribland återfinns änd ringar i lagen om fiskevårdsområden och lagen om rätt till fiske i syfte att bl. a. underlätta bildandet av fiskevårdsområden. Resultatet härav bör enligt verkets mening avvaktas innan ytterligare lagstiftningsåtgär der övervägs. Verket anför vidare. D et är emellertid angeläget att inom ramen för befintlig lagstiftning stimulera upplåtelse av goda fiskevattenområden. D et är också önsk värt att kommunerna i större utsträckning än hittills engageras i fritids fiskefrågor, bl. a. vad gäller samordning och sammanslagning av fiskevårdsföreningar och fiskevårdsområden. N aturvårdsverket har tillsammans m ed andra statliga myndigheter som berörs av fritidsfiskefrågorna samt med Sveriges fritidsfiskares riksförbund bildat en arbetsgrupp för att finna vägar att öka möjlighe terna till fritidsfiske och tillgången till fritidsfiskevatten. I sin petita för budgetåret 1971/72 har verket också lagt fram förslag till olika åtgär der med detta syfte. (Statens naturvårdsverkets petita del I sid. 8: 9— 8: 12). Bland förslagen skall här endast nämnas möjligheter att ur an slaget för bidrag till friluftsanläggningar läm na bidrag till enskild hu vudman för kortfiskeområde. D et bedöms att intresset att upplåta större enskilda vattenområden därigenom snabbt skulle öka. Bidragsmöjlighe terna skulle också stimulera till uppförande av allm änna serviceanord ningar. Dessa förslag har tagits upp i årets statsverksproposition. Slutligen vill naturvårdsverket fram hålla att verket genom anslaget för ersättning vid bildande av naturreservat m. m. vid flera tillfällen givit betydande bidrag till primärkommuner och landsting för inköp av för fritidsfiskeändamål och annat friluftsliv lämpliga områden. Detta kommer att ske även i framtiden.
Svenska kommunförbundet (26.3.1971)
Förbundets styrelse anför följande. Fiskerätten är för närvarande inom många vattenområden fördelad på många rättsinnehavare, vilket vållar problem för fritidsfiskarna. Splittringen på många små områden fördyrar dessutom försäljningen av
fiskekort. M ånga ägare av fiskeområden får därför inte ett ekonomiskt utbyte av försäljningen som ger resurser för en effektiv fiskevård. G e nom att bilda större sammanhängande fiskeområden skulle det vara möjligt att få enheter som ger ägarna en rimlig avkastning och fritids fiskarnas rationellt utform ade fiskeområden. Med hänsyn till att lagen om fiskevårdsområden ändrades så sent som den 1 juli 1969 synes resultatet av denna ändring böra avvaktas innan någon ny översyn av lagen sker. Styrelsen förutsätter också, att Kungl. M aj:t med uppmärksamhet följer frågan. Styrelsen vill därutöver understryka vad motionärerna anfört angående vikten av att samordna de fiskevårdande insatserna inom större områden, t. ex. inom kommunblocken, med sikte på att åstadkomma för hela block — eller ännu större områden — enhetliga fiskekort. F ör att stimulera till bildande av fiskevårdsområden bör stats bidrag till förrättningskostnaderna utgå i större omfattning än för när varande. Den hämmande effekt som initialkostnaderna h ar skulle där med begränsas. Kungl. M aj:t bör dessutom ge sådana riktlinjer för domänverkets förvaltning av statens fiskevatten, att frågan om statens inträde i fiskevårdsområden bedöms med stort hänsynstagande till fri tidsfiskets intresse av stora sammanhängande fiskeområden. Genom det större värde som rätten till fiske därmed får, bör detta inte behöva leda till försäm rat ekonomiskt utbyte för staten. M otionärerna har även tagit upp frågan om åtgärder för att öppna fiskevatten som för närvarande är förbehållna vissa grupper. Denna fråga berör mycket komplicerade äganderättsförhållanden och torde inte kunna bedömas uteslutande med avseende å rätten till fiske, men styrelsen anser i likhet med motionärerna att åtgärder bör vidtagas för att öppna nya fiskeområden för det allmänna fritidsfisket. För att minska antalet fiskevatten som undandragits det allmänna fritidsfisket bör enligt styrelsens uppfattning fiskevatten i det allmännas ägo som inte utarrenderats till yrkesfiskare regelmässigt upplåtas som kortfiske vatten för fritidsfiskare. Ökningen i fritidsfisket är en följd av det ökade fritidsresandet, som ställer stora krav på insatser från samhällets sida. Med hänsyn härtill bör det allmännas organ inte begränsa allmän hetens möjligheter att tillgodose sitt behov av rekreation och avkoppling inom områden som ägs av det allmänna.
Sveriges fiskevattenägarförbund (5.4.1971)
Sveriges Fiskevattenägarförbund hemställer, att Kungl. M aj:t inte under nuvarande förhållanden företar ändringar i nu gällande lag om fiskevårdsområden samt att den nu pågående utvecklingen inom fritids fiskeverksamheten inte måtte stävjas genom att utarrendering av fiske vatten till grupper av fritidsfiskare förhindras. Förbundet anför vidare. M otionärerna har påtalat betydelsen av att samordna de fiskevår dande insatserna med åstadkommande av större enheter för fiskekort försäljning. Fiskevattenägarförbundet är av den uppfattningen, att de förändringar som företagits i ”Lag om fiskevårdsområden” kommer att tjäna ett sådant syfte. Det är riktigt som m otionärerna påtalat, att näm nda lags betydelse ännu ej fått den förståelse som den förtjänar. Det har dock kunnat konstateras, att allt flera fiskevårdsområden kom
m er till. Härvid har noterats, att fiskevårdsområdena inom glesbygderna syftar till att öka fiskekorttillfällena för allmänheten medan fiskevårds om rådena i närheten av tätorterna bildas för att bevaka fiskevattenägarintressena och endast i mindre omfattning för att tillskapa ytterligare fritidsfisketillfällen. P å så sätt har lagen fungerat till förm ån för fiskevattenägam a utan att medföra intrång i deras rättigheter. Eftersom fritidsfiskeintressena är störst under sommarhalvåret, har inom de bildade fiskevårdsområdena chansen ökat för ett mera om fattande fritidsfiske under sommarsäsongen genom försäljning av s. k. säsongskort. Eftersom ”Lagen om fiskevårdsområden” strävar efter att sammanföra så stora vattenarealer som möjligt, kommer enligt förbun dets uppfattning motionärernas syfte att nås genom den påbörjade verksamheten. H elt naturligt skulle verksamheten kunna påskyndas genom en ytterligare upplysningsverksamhet. Sveriges Fiskevattenägarförbund kommer i det syftet att anordna kurser redan kommande studie säsong, där bl. a. fiskerätts- och fiskevårdsområdesbestämmelser ingår i kursplanen. Det är fiskevattenägarförbundet bekant, att man i flera fall utanför ”Lagen om fiskevårdsområden” skifteslagsvis sammanslår vattenom råden för att erhålla större fritidsfiskeområden. D etta kan ske genom att överenskommelser träffas mellan de olika byalagen och även denna verksamhet strävar efter att nå det mål som m otionärerna önskar. Särskilt gäller detta Domänverket, som främ st i N orrland har samman lagt stora vattenarealer för att kunna bjuda en bättre service åt allmän heten. Tyvärr riskerar de enskilda skifteslagen inom sådana områden att bli helt isolerade i vad gäller fiskeupplåtelserna, eftersom de fritids fiskande hellre fiskar på större områden. P å den punkten är det av intresse, att vattenom rådena samordnas och att ersättningen för upp låtelsen sker efter procentuell fördelningsprincip men att givetvis också kostnaderna fö r tillsyn och inplantering m. m. fördelas efter samma grund. Något motiv för ändring av nuvarande bestämmelser utgör icke detta problem utan här bör ävenledes en aktivering av upplysnings verksamheten kunna främ ja förståelsen för ett samgående för tillska pande av större fritidsfiskeområden. M otionärerna har föreslagit åtgärder för att öppna sådana fiskeom råden, som till ansenliga summor arrenderas ut till en begränsad grupp välsituerade fiskeintresserade. Fiskevattenägarförbundet har liksom m o tionärerna konstaterat, att sådan verksamhet pågår, främ st då i n är heten av tätorter. Helt naturligt medför detta, att möjligheterna för öv riga fritidsfiskare därigenom decimeras. I de flesta fall utgöres denna grupp av sådana fritidsfiskare, som genom samgående bildar någon form av sportfiskeklubb och som arrenderar för ändamålet lämpliga vatten. Oftast är vattenom rådet lämpat för rotenonbehandling och där efter utsättning av olika laxartade fiskar för direkt fiske. Sådana åtgär der är ofta ekonomiskt kostsamma och för att lyckas fordrar verksam heten förutom stora ekonomiska utlägg också en synnerligen noggrann kontroll, där de olika medlemmarna lojalt följer givna bestämmelser och instruktioner. I vissa fall förekommer även kortförsäljning inom dessa områden men då endast i begränsad omfattning för att finansiera verksamheten. Enligt fiskevattenägarförbundets uppfattning har dessa speciellt iord ningställda fritidsfiskevatten icke någon avgörande betydelse för det
allmänna fritidsfiskets intressen. D etta i all synnerhet som antalet kort köpare kraftigt minskat under de senaste åren trots att många goda fisketillfällen utbjudes till allmänheten i såväl naturliga som speciellt iordningställda fiskekortområden. Samma tendens tycks kunna skönjas även när det gäller de num era allmänna eller frisläppta fiskevattenom rådena genom ”Lag om gräns m ot allmänt vattenom råde”. Fiskevattenägarförbundets medlemmar har på olika platser i landet iordningställt fiskekortområden, vari stora mängder fångstduglig laxartad fisk utplanterats till stora kostnader. Härvid har tydligt fram kommit, att efterfrågan på sådana fiskekorttillfällen icke varit av sådan omfattning, som de olika utredningarna om fritidsfiskeintresset redovi sat. Härigenom har fiskevattenägaren i gemen icke möjligheter att fort sätta den så löftesrika verksamheten eftersom icke ekonomisk täckning fö r utgifterna erhålles. Av den anledningen kommer säkert utarrenderingsmöjligheten till fiskeklubbar och enskilda personer att bli än mer omfattande, eftersom fiskevattenägaren på så sätt kan räkna med en mindre men ändå säker inkomst av sitt fiskerättsinnehav.
Bilaga 2
Yttranden över motionen 1971: 999
Fiskeristyrelsen (18.3.1971) Fiskeristyrelsen vill inte m otsätta sig en utredning om möjligheterna att anställa fiskelag för sillrekognosering m. m. men h ar svårt att före ställa sig att en sådan utredning skulle kunna tillföra fiskerinäringen några mera värdefulla uppslag till åtgärder eller reformer. Enligt sty relsens mening skulle m an möjligen kunna tänka sig att motionen över lämnades till Kungl. M aj:t för beaktande vid budgetbehandlingen för budgetåret 1972/73 av riksstatsanslaget för fisket. D ärutöver anför fiskeristyrelsen. På 1930- och 1940-talen erhöll dåvarande Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening årliga statsbidrag för att utföra sillrekognosering bl. a. med anlitande av fiskefartyget ”Thelm a”. Havsfiskeföreningens årsböcker från denna tidsperiod innehåller närm are uppgifter om verk samheten. Tidvis deltog också statens fiskeriundersökningsfartyg ”Skagerak” i rekognoseringsarbetet. Särskilda medel för ”Skageraks” verk samhet i angivna syfte fanns också anvisade t. o. m. budgetåret 1961/62 på fartygets omkostnadsstat. Meddelanden om de sillförekomster som iakttogs under rekognoseringsverksamheten sändes under huvuddelen av verksamhetstiden tele grafiskt till olika, större fiskelägen, där meddelandena anslogs på offent liga anslagstavlor. Den nyss beskrivna verksamheten upphörde väsentligen i början på 1950-talet på grund av att det stora flertalet fiskefartyg då installerat ekolod för fiskletning, varigenom behovet av särskilda, privata eller statliga, ”rekognoseringsfartyg” bortföll. M otionärerna önskar enligt den rem itterade motionen 1971:999 återuppliva sillrekognoseringen. Denna verksamhet torde i och för sig varken ha den omfattning eller den angelägenhetsgrad att den skäligen bör subventioneras med statsmedel i de form er motionärerna antyder. M otionärerna anser också att till rekognoseringsuppgiften för de för hyrda fiskefartygens skeppare och besättningar skulle läggas 1) ”utprovning av fiskredskap” samt 2) ”skyldighet att så gott som dagligen stå i kontakt per radiotelefon med dels utländska trålare, dels olika fiskehamnar runt N ordsjön eller på andra kuststräckor.” De ovannämnda tre uppgiftsgrupperna torde böra bedömas var för sig. Vad då först beträffar sillrekognoseringen har fiskeristyrelsen redan i det föregående pekat på anledningen till att denna uppgift med åren bli vit inaktuell. Vid bedömningen av behovet att återuppta sillrekognosering en kommer in i bilden det på internationell nivå beslutade sillfiske stoppet i Nordsjön och Skagerack under tidsperioderna den 1—den 31 maj 1971 och den 20 augusti— den 30 september 1971. Skälet till detta tidsbegränsade fiskestopp är den starkt minskade silltillgången i nyss
näm nda fiskevatten. D ärför kan enligt fiskeristyrelsens mening ifråga sättas lämpligheten av att under rådande förhållanden vidta eller främja åtgärder som syftar till ett intensivare fiske efter sill i samma fiskevat ten. Om den andra punkten på motionärernas önskelista — utprovning av fiskredskap — får fiskeristyrelsen till en början fram hålla att denna punkt spelade en fram trädande roll under 1950-talets förarbeten till de tekniska underlagen för ett nytt fiskeriundersökningsfartyg, vilka för arbeten småningom ledde till byggandet (genom finansiering av arbets marknadsstyrelsen) av fiskeriundersökningsfartyget Thetis. D etta fartyg har, likaledes genom arbetsmarknadsstyrelsens finansiella medverkan, 1968 försetts med ny dieselmotor på 960 hkr, nytt hydrauliskt vinsch system och ombyggnad av bostadsutrymmena under däck så att större antal besättningsmän och/eller vetenskapsmän kan medföras ombord. Fiskeristyrelsen bedömer fartyget Thetis fullt tillräckligt för ifrågakommande utprovningar av fiskredskap. Enligt fiskeristyrelsens mening skulle det bättre än förhyrda fiskelag för redskapsprovningar behövas lönemedel på styrelsens stat för att anställa en redskapstekniker samt anslagsmedel till konstruktionsarbete på nya typer av fiskredskap. Den tredje och sista punkten på motionärernas önskelista avser skyldighet för de förhyrda fiskefartygens skeppare att ”så gott som dag ligen stå i kontakt per radiotelefon med dels utländska trålare, dels olika fiskehamnar runt Nordsjön eller på andra kuststräckor.” Svenska fiskare är väl förtrogna med det starka intresse som utländska fiske fartyg hyser för de svenska fiskarenas inbördes radiorapporter om fångster och fångstplatser. D et förefaller vara ovisst om det svenska havsfisket skulle kunna få fram några mera värdefulla informationer genom de av m otionärerna antydda radiokontakterna med utländska fiskefartyg och fiskehamnar. Dessutom synes den önskade rapportverk samheten kunna enklare och bättre utföras av t ex Svenska Västkust fiskarnas Centralförbunds kontor för vidarebefordran till fiskarena ge nom fiskhamnsrapporten i radions program 1. Kostnads- och anslagsberäkningar saknas i den remitterade motio nen, vari dock upptas vissa allmänna synpunkter på dessa spörsmål av, i sammanfattning, denna innebörd. 1) I utgiftsbegränsande syfte bör deltagande fiskelag ”i viss utsträck ning ägna sig åt sedvanligt kommersiellt fiske”. 2) E tt alternativ för ersättningsnormernas utformning kan vara att varje uppdrag honoreras. 3) E tt annat alternativ i nyssnämnda hänseende innebär att ”viss in komstgaranti ges, som samordnas med inkomster för fisket.” Fiskeristyrelsen har endast vid något enstaka tillfälle anlitat fiskelag för arbetsuppgifter inom styrelsens verksamhetsområde, varför styrelsen inte kan lämna några på erfarenhet grundade upplysningar om storle ken av uppkommande kostnader m. m. Dessa kostnader torde dock knappast komma att stanna vid lägre belopp än något eller några tusen tal kr. per dygn räknat.
Sveriges Fiskares Riksförbund (29.3.1971) Förbundets styrelse instämmer i det som anförs i motionen och un derstryker att behov föreligger att snabbt få fram informationer om möjligheterna till givande fiske, som kan passa svenska fiskare. Försla get om att m odem a nordsjötrålare skall få engageras för olika uppgifter och däribland sillrekognosering och utprovning av redskap finner sty relsen vara lämpligt och anser att ett förverkligande därav säkerligen torde innebära fördelar för fiskarekåren. En närm are utredning om förutsättningarna för ett sådant engage mang och om form erna för detsamma bör enligt styrelsens uppfattning snarast verkställas.
M A R C U S B O K T R . S T H L M H 7 I 7 1 0 0 4 2