Doc 1960:50

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 1

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fiskevårdsområden m. mgiven Stockholms slott den 5 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om fiskevårdsområden; 2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Rätten att fiska är enligt svensk lag antingen förenad med rätt till fastig­ het (enskilt fiske) eller fri för varje svensk medborgare (fritt fiske). Ut­ gångspunkten för det nu framlagda förslaget, som praktiskt taget endast be­ rör det enskilda fisket, har varit att rätten till fiske i ett visst vatten vanli­ gen tillkommer så många, att fisket inte kan rationellt utnyttjas och svårig­ heter uppstår för en effektiv fiskevård. Dessa problem är särskilt påtagliga beträffande de vatten där fisket fortfarande är oskiftat mellan delägarna i en by. Huvuddelen av det enskilda fisket torde fortfarande vara oskiftat. De möjligheter som gällande rätt erbjuder att åvägabringa rättvisa och samverkan mellan fiskerättsägare — främst 24 § fiskerättslagen och 1913 års lag om gemensamhetsfiske — är klart otillräckliga för det behov som här föreligger. Det är för att lösa sådana problem som fiskevårdsföreningar 1 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr SO

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildats. Betydelsen av dem erkännes, samtidigt som det framhålles att deras möjligheter att komma tillrätta med uppkommande SArårigheter är begrän­ sade. Genom propositionen avser man att stödja bl. a. denna verksamhet. Vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslagstiftning förutsattes av statsmak­ terna att den då tillkomna reformen skulle följas av eu lagstiftning som ersatte 1913 års lag med en modernare lag. Detta är också den huvudsakliga innebörden av det nu framlagda förslaget. Efter viss förebild av bestämmelserna om jaktvårdsområden föreslås att av ägare och brukare till fiske, oskiftat såväl som skiftat, skall — för ord­ nande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemen­ samma intressen — kunna bildas en sammanslutning, benämnd fiskeuårdsområde. Beslut härom skall meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgö­ rande punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för till­ komsten av fiskevårdsområde viss anslutning bland delägarna. Denna skall utgöra antingen enkel majoritet efter huvudtalet jämte anslutning från en tredjedel, räknat efter delaktigheten, eller enkel majoritet efter delaktighet jämte anslutning från en tredjedel efter huvudtalet. Bildande av fiskevårdsområde skall i regel föregås av förrättning. Därvid skall bl. a. uppgöras förslag till stadgar. Stadgarna fastställes av länssty­ relsen. Fiskevårdsområdet skall vara till tiden begränsat men med möjlighet till förlängning. Nya delägare är i princip bundna av vad som tidigare beslutats. Tillkomsten av ett fiskevårdsområde inverkar inte på bestående ägande­ rättsförhållanden. Vid fiskets utövande blir däremot den enskilde fiskerättshavaren bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Möjlighet för del­ ägare att anföra besvär kommer att finnas. Även skyddet av tredje mans rätt har i lagförslaget beaktats. I fråga om rösträtten inom den nya organisationen föreslås, att för vissa i lagen särskilt nämnda beslut, t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet att lämna tillskott för gemensamt ändamål, röstning skall ske efter delaktig­ het eller med viss hänsyn till delaktigheten. I fråga om rösträtten i allmän­ het utgår lagförslaget ifrån att röstning skall ske efter huvudtalet ehuru med möjlighet för delägarna att besluta om annan ordning. — Enkel majo­ ritet skall i allmänhet vara tillräcklig. För beslut om upplåtelse av fiske skall krävas, förutom viss kvalificerad majoritet, samtycke av yrkesfiskare med eget fiske och därmed likställda. För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse, som företräder fiskevårds­ området utåt och verkställer delägarnas beslut. Kostnaderna för fiskevårdsområdes bildande skall i princip bäras av del­ ägarna själva. Då det emellertid också får anses vara ett allmänt intresse att fiskevårdsområden kommer till stånd, bör bidrag härtill kunna utgå av allmänna medel. Genom att därvid i viss utsträckning taga i anspråk de en­ ligt vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna finnes möjlighet att lämna bidrag utan att riksstaten belastas. I propositionen föreslås att den möjlighet som nu föreligger för delägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 3

i samfällt fiske att påkalla myndighets medverkan för att få till stånd före­ skrifter om dylikt fiskes nyttjande skall kvarstå. Dock föreslås den änd­ ringen att domstols nuvarande befattning med sådant ärende överflyttas till länsstyrelsen. Fiskevårdsområdet föreslås få rätt att såsom målsägande beivra inte blott förseelse mot lagen om fiskevårdsområden utan även olovligt fiske. Den föreslagna lagstiftningen medför följdändringar i — förutom fiske­ rättslagen — lagarna om fiskearrenden och samäganderätt. För den när­ mare tillämpningen av lagen om fiskevårdsområden förutsättes särskilda bestämmelser komma att utfärdas i administrativ ordning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Förslag Ull

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde, för vilket delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag. Fiskevårdsområde må ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vat­ ten utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom nationalpark eller inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främman­ de makt. Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvi­ sat till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårds­ område må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga de­ lar av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i området. Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket, boställshavare, som själv brukar bostället, samt innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som till­ hör kronan eller allmän inrättning, skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare. Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

3 §. Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år, skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare i fiskevårdsområdet. I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, må dock brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 5

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som i samband därmed har att fastställa stadgar för området. Stadgarna skola angiva det fiske och det vattenområde som avses samt grunderna för fiskets utövande och fiskevårdsområdets förvaltning. Ej må föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §• Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

6 §.

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från del­ ägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer än halva antalet delägare och tillika företräda minst en tredjedel av del­ aktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant fiske. Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiske­ vårdsområdet bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenom­ rådets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §• Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugu­ fem år. Hava ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda ti­ den delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos läns­ styrelsen skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas, skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiske­ vårdsområdets bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad om fiskevårdsområdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §• För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområ­ det. Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar efter delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning. Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej sär­ skilda skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfatt­ ningen av de skilda vattenområdena.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

9 §• Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag, skall varje delägare äga en röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika rös­ ter skall lottning ske. För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en el­ ler flera fastigheter räknas ävenledes endast en röst, dock att där de en­ samma äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla. Delägarna må vid fiskevårdsområdes bildande besluta annan beräknings­ grund för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den om­ fattning som i 6 § första stycket sägs. Eljest må särskild beräkningsgrund för rösträtten bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 g.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än hälften av delaktighetstalet samtycka därtill. Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske en­ dast om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 §•

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom särskild lott tilldelats honom. Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare till­ delas fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som icke kan genomföras utan tillskott, är ej giltigt med mindre samtycke fö­ religger från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräknings­ grund. 13 §. Inkomst, som ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning, skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan be­ rörda delägare. Har fisket i dess helhet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller fonderas för fiskevårdsområdets räkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 7

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin del­ aktighet. Brist hos någon skall fördelas mellan de Övriga efter samma grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betal­ ning söka detta. .. Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som ma for andamalet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för betal­ ningsskyldighetens fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §. Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansök­ ningen skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen. I ansökningen skola uppgivas: 1. det fiske och det vattenområde som avses; 2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt 3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §. Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §. Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket^ angivna uppgifterna eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås* Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgö­ ra ärendet.

18 §. Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla delägarna till sam­ manträde. Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas varje känd delägare. Finnes anledning till antagande att ej alla delägare därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas. Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §. Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utred­ ning angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om fiskevårdsområde bör bildas.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

_ Sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utred­ ningen ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen genom omröstning bland delägarna utröna deras vilja. Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet tillika intagas förslag till stadgar. I utlåtandet skall städse angivas huru förrättningskostnaderna böra gäldas.

20 §.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till för­ rättningen hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för del­ ägarnas granskning. Meddelande härom skall lämnas i samma ordning som kallelse till fortsatt sammanträde. Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrätt­ ningsmannen utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte av­ givna erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Yppas vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för fiskevårdsomradets bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av domstol eller behandling i annan ordning, skall förrättningen avbrytas och för­ hållandet anmälas hos länsstyrelsen. I sådant fall må länsstyrelsen efter omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets un­ danröjande eller ock förklara frågan om fiskevårdsområdets bildande förfallen. Förklaras förrättningen vilande, äger länsstyrelsen, om anledning därtill förekommer, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan vid domstol vid påföljd att frågan om fiskevårdsområdets bildande eljest förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fort­ satt förrättning.

Ändring av stadgar m. m.

23 §. Vid ändring av beslut om fiskevårdsområdes stadgar eller bestånd skall i tillämpliga delar gälla vad ovan är stadgat. Stadgeändring, som ej avser fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande, må dock efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som av­ ser allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsin­ delning, ma länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av indelningsändringen lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart besluta.

24 §. Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsent­ ligt förändrat vattenområdet eller fisket eller visar sig förekomsten av fiskevårdsområde kränka tredje mans rätt, må länsstyrelsen på ansökan av del­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 9

ägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårdsområdes upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet. Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket, vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §. För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera personer. Utse ej delägarna styrelse, må länsstyrelsen på ansökan av någon vars rätt är därav beroende tillsätta sådan. Delägare är, om han av länsstyrelsen ut­ ses till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant upp­ drag förrän ytterligare fem år förflutit. Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen ut­ sedd ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att del­ ägarna utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §. Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §. Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsomrädels. Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada, skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

28 §. Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens för­ valtningsberättelse framlagts å sammanträde med delägarna, skall styrel­ sen anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att sty­ relseledamot begått brottslig gärning, må den ändock väckas, där ej ansvars­ friheten uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 §. Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest är belagd med straff, med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delägare däri må därvid anses som målsägande.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §. Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna, eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke till­ kommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författ­ ning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, må talan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom två må­ nader från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden dock räknas från det delägaren fick del av beslutet. Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §. Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall med­ delande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tid­ ningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då medde­ landet först infördes i sådan tidning. Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola häva inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgivning skett. Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

32 §. Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas. Förrättningskostnader skola förskjutas av sökanden. I den mån bidrag icke utgår av allmänna medel, skola förskjutna kostnader slutligen gäldas av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdsområdet kommer till stånd, men eljest stanna å sökanden.

33 §. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 11

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35 och 40 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 24 §•

Oskiftat fiske ävensom annat fis­ Oskiftat fiske ävensom annat fis­ ke som är samfällt för två eller fle­ ke som är samfällt för två eller fle­ ra fastigheter må nyttjas av fas­ ra fastigheter må nyttjas av fas­ tigheternas ägare efter vad de kun­ tigheternas ägare efter vad de kun­ na sämjas. Sämjas de ej, må rätten na sämjas. Sämjas de ej, må läns­ på ansökan av någon av dem före­ styrelsen på ansökan av någon av skriva huru fisket må nyttjas. In­ dem föreskriva huru fisket må nytt­ nan sådan föreskrift meddelas sko­ jas. Innan sådan föreskrift med­ la de övriga ägarna genom särskilda delas skola de övriga ägarna genom underrättelser av domstolen erhålla särskilda underrättelser erhålla till­ tillfälle att yttra sig, såvitt det kan fälle att yttra sig, såvitt det kan ske ske utan märklig tidsutdräkt. utan märklig tidsutdräkt. Upplåtelse av---------------------------- — flera fastigheter. Vad i denna paragraf stadgas äger Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör ge- ej tillämpning å fiske som ingår i mensamhetsfiske eller ingår i så­ fiskevårdsområde. dant fiske.

26 §• Om gemensamheisfiske, om fis­ Om fiskevårdsområde, fiske inom ke inom nationalpark, så ock om nationalpark samt lapparnas rätt till lapparnas rätt till fiske i vissa delar fiske i vissa delar av riket gäller vad av riket gäller vad särskilt är stad­ särskilt är stadgat. gat.

35 §• Den som bryter mot föreskrift, som Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller dom­ meddelats med stöd av 16, 22 eller stol med stöd av 16, 22 eller 24 §, 24 §, eller anbringar fiskeredskap eller anbringar fiskeredskap eller an­ eller anordning i uppenbar strid med ordning i uppenbar strid med vad vad som gäller om fiskådra, dömes som gäller om fiskådra, dömes till till straff för olovligt fiske enligt vad straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs. i 34 § sägs.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

För fiske som ingår i fiskevårds-

område må fiskevårdsområdet anses

som målsägande

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge ge-

mensamhetsfisket består. Har ansö­

kan enligt 24 § första stycket gjorts

till rätten före ikraftträdandet, skall

den behandlas enligt äldre lag.

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 §.

Upplåtelse av fiske skall ske för Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, viss tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns livstid. Upp­ eller för arrendatorns livstid. Upp­ låtelse av gemensamhetsfiske må låtelse av fiske, som ingår i fiskedock ske för återstoden av den tid, vårdsområde, må dock ske för åter­ för vilken fisket bildats. Därest upp­ stoden av den tid, för vilken fiske­ låtelsen angår huvudgård till fidei­ vårdsområdet bildats. Därest upplå­ kommiss, boställe eller annan fas­ telsen angår huvudgård till fideikom­ tighet, varöver upplåtaren icke äger miss, boställe eller annan fastighet, förfoga utöver sin egen besittnings- varöver upplåtaren icke äger förfoga tid, må upplåtelsen ske för sådan tid. utöver sin egen besittningstid, må Är tiden icke så bestämd som nu upplåtelsen ske för sådan tid. Är ti­ sagts, skall avtalet anses ingånget den icke så bestämd som nu sagts, för en tid av fem år. I skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. I fråga — motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1961; dock skall i fråga om fastställt gemensamhetsfiske äldre lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om sam­ äganderätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 19 §•

I fråga om ägor, som vid skifte I fråga om ägor, som vid skifte av jord blivit undantagna för del- av jord blivit undantagna för delägarnes allmänna behov eller eljest ägarnes allmänna behov eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon del hava sina ägor de där till någon del hava sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda, genom skifte eller eljest åtskilda, äge vad i denna lag finnes stadgat äge vad i denna lag finnes stadgat ej tillämpning, utom såvitt angår ej tillämpning, utom såvitt angår mark, som varit till ständigt ryt­ mark, som varit till ständigt ryt­ tare-, soldat- eller båtsmanstorp an­ tare-, soldat- eller båtsmanstorp an­ slagen; ej heller vare i något fall slagen; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i av­ lagens föreskrifter tillämpliga i av­ seende å oskift fiskevatten eller i seende å oskift fiskevatten eller i fråga om bildande av jaktvårdsom- fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en fas­ råde, bestående av allenast en fastig­ tighet. het, eller av fiskevårdsområde, om­ fattande allenast en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket. Beträffande egendomsgemenskap ------- särskilt stadgat. Vad i---------- ---------------------------- äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1961.

1 Senaste lydelse av 19 se SFS 1951:291.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 september 1959.

N är varande: Statsministern E rlander , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , N etzén , J ohansson , af G eijerstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, förslag till lag om fiskevårdsområden samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, företaga en över­ syn bl. a. av de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiske­ lag (SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda översyn kunde föranleda. Den 8 juni 1951 erhöll styrelsen därefter i uppdrag att i samband med fullgörandet av över­ synen av de föreslagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden jäm­ väl verkställa en utredning angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda ut­ redning kunde föranleda. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 26 maj 1950 samt den 8 juni och den 6 juli 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet sistnämnda dag följande personer att såsom sak­ kunniga biträda styrelsen vid översynen i nämnda delar, nämligen fiska­ ren A. Aronsson, Ryssebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första kammare, förste assistenten F. I. Boo, Borås, jägmästaren E. G. B. Dyberg, Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. G. E. Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsrådet K. W. Modigh, Göteborg, och hä­ radshövdingen G. G. Thulin, Lidingö. Sedan styrelsen såsom en första etapp i fullgörandet av förenämnda upp­ drag år 1953 avgivit ett betänkande (stencilerat) med förslag till lagstift­ ning om upplåtelse av rätt till fiske, har i ämnet den 27 juni 1957 utfärdats lag om fiskearrenden (nr 390). Styrelsen avgav därefter till fullgörande i övrigt av sitt ursprungliga ut­ redningsuppdrag den 2 februari 1956 ett betänkande med förslag till lag om fiskeområde samt övriga därmed sammanhängande författningar (SOU 1956:17).

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 15

De sakkunniga instämde i styrelsens förslag, varvid Boo dock i viss del avgav särskilt yttrande. Sekreterargöromålen utfördes av Modigh. Den 8 januari 1959 har styrelsen avgivit betänkande med förslag till lag om fiskevårdsavgift m. m. Därmed är de nyssnämnda utredningsuppdragen slutförda. Över 1956 års betänkande inhämtades yttranden från ett flertal myndig­ heter och organisationer. I anledning av bl. a. anmärkningar som fram­ ställts under remissbehandlingen har en överarbetning av förslaget skett inom jordbruksdepartementet. Hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm som där­ vid biträtt har i november 1957 avgivit en promemoria (stencilerad) till lag om fiskevårdsområde m. m. Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, lagberedningen, kam­ markollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, samtli­ ga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kop­ parbergs län, samtliga fiskeriintendenter, samtliga hushållningssällskap utom Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Kop­ parbergs läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap, fiskerinämnden för Vänern, Sverige fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarnas centralför­ bund, Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen. Vid ett flertal remisskrivelser har fogats yttranden från underordnade myndig­ heter och enskilda organisationer. •— En skrivelse i ärendet har därjämte in­ kommit från ett antal ålfiskare i Blekinge län. Sedan ärendet därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom jordbruksdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga detsamma till be­ handling. I.

I. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske m. m.

Enligt vattengränslagen uppdelas rikets vattenområden i allmänt och en­ skilt vatten. Enligt lagens huvudregel finnes allmänt vatten endast i havet och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I övriga sjöar samt alla vattendrag är vattnet enskilt. Även i havet och de nämnda fyra sjöarna finnes enskilt vatten; detta utgöres i regel av vattnet mellan fastlandet och en linje, som tänkes dragen 300 meter från stranden. På sådana platser, där kurvan som markerar tre meters djup går längre ut, är allt vatten inom denna kurva enskilt. Med fastlandet jämställes i sam­ manhanget ö, som är minst etthundra meter lång. övrigt vatten ut till ter­ ritorialgränsen eller, då det gäller de nämnda fyra sjöarna, sjöns milt är allmänt. Den nu nämnda huvudregeln har flera undantag av såväl allmän som lokal karaktär. Anledning finnes ej att nu ingå på desamma.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

För rätten att fiska är uppdelningen i allmänt och enskilt vatten av vä­ sentlig ehuru icke alltid av avgörande betydelse. Sålunda gäller enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske att allt fiske med annat än fast red­ skap är fritt för svenska medborgare i allmänt vatten. Fisket med fast red­ skap i allmänt vatten är emellertid enligt huvudregeln beroende av myn­ dighets tillstånd. Rätten att fiska i enskilt vatten är däremot enligt huvud­ regeln (5 §) förbehållet jordägaren, d. v. s. ägaren av den fastighet, till vil­ ken fisket hör. Äganderätten till vattenområdet kan sammanfalla med rätten till fisket i området, men mycket ofta tillhör fisket en annan fastighet eller grupp av fastigheter än vattenområdet exempelvis sålunda att vattenområ­ det är delat mellan strandfastigheterna, medan fisket är samfällt för alla delägarna i skifteslaget. Från den nämnda huvudregeln stadgar fiskerättsla­ gen åtskilliga delvis mycket långtgående undantag (5—21 §§), vilka bl. a. innebär att fisket med rörligt redskap i Mälaren, trots att där ej finnes all­ mänt vatten, i stor utsträckning är fritt. Fiskerättslagen innehåller vissa bestämmelser för fiske, som är gemen­ samt för flera fastigheter. Sålunda stadgas att fiske, som tillhör häradsallmänning eller sådan allmänning, som avses i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äger delägarna i allmänningen rätt att nyttja. Utarrendering av sådant fiske kan ske genom majoritetsbeslut i samma ordning, som finnes föreskriven beträffande sådan allmännings förvaltning i övrigt (23 §). Fiskerättslagen innehåller vidare i 24 § vissa bestämmelser om fiske, som är oskiftat eller eljest är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant fiske får nyttjas av fastigheternas ägare »efter vad de kunna sämjas». Sist­ nämnda uttryck lärer i enlighet med fiskerättskommitténs uttalande (SOU 1947: 47 s. 279) icke få tolkas så att fiske får bedrivas endast i den mån samtliga delägare är ense därom eller att den som är missnöjd med de öv­ rigas sätt att fiska skulle ha någon vetorätt, utan denne hänvisas, därest han icke föredrager att göra sina synpunkter gällande i annan ordning, ex­ empelvis genom att begära laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelnings­ lagen eller gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag om gemensamhetsfiske, att efter ansökan till vederbörande allmänna underrätt erhålla dennas före­ skrifter huru fisket får nyttjas, övriga delägare skall beredas tillfälle att yttra sig över dylik framställning, om detta kan ske utan märklig tidsutdräkt. Domstolen har vid tillämpning av detta tämligen formlösa förfarande vid­ sträckta möjligheter att låta föreskrifterna avpassas efter behovet i varje särskilt fall. Domstolen kan sålunda fastställa fiskeriplan eller meddela fö­ reskrift att ingen delägare får utsätta mer än ett visst antal redskap, att fiskeplatserna skall cirkulera mellan delägarna enligt bestämd turordning, att visst område skall vara fredat för fiske etc., ja t. o. m. att viss delägare ej får fiska med mer än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att han erlägger en avgift till en gemensam fiskevårdskassa.1 Av rättsfallet 1 Se härom närmare prop. nr 60/1950 s. 114, 189 och 228.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 17

NJA 1938 s. 305 framgår att hinder icke möter mot fastställelse av fiskeriplan, som innebär att oskiftat fiske efter auktion upplåtes genom utarrendering. Önskar en delägare upplåta sin fiskerätt till en annan delägare, lägger lagen ej något hinder därför. Ej heller möter hinder att upplåta andel i oskiftat fiske till utomstående, blott upplåtelsen sker i samband med upp­ låtelse av jord till brukande. I övriga fall kräver lagen för upplåtelser sam­ tycke från flertalet av övriga delägare, räknat efter huvudtalet. För dem som med samäganderätt innehar en fastighet beräknas därvid endast cn röst liksom för den som ensam äger flera fastigheter. Brott mot föreskrifter, som meddelats av domstol betraktas såsom olovligt fiske (35 §). Dylikt brott får liksom annat olovligt fiske, i det fall det endast kränker enskild fiskerätt, icke åtalas av allmän åklagare med mindre gärningen av måls­ ägande angivits till åtal eller statsåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. 1 rättsfallet NJA 1950 s. 20 förelåg till bedömande frågan, huruvida en fiskevårdsförening kunde anses äga ställning av målsägande. Som förening­ ens stadgar icke innehöll otvetydigt besked att medlemmarna upplåtit sin fiskerätt till föreningen samt densammas medlemstal tydligen icke heller omfattade den (i 10 § i då gällande fiskelag) föreskrivna majoriteten, ansågs föreningen icke äga ställning av målsägande. Hade ifrågavarande båda för­ utsättningar varit uppfyllda torde utgången ha blivit en annan. Vid ntarrendering och annan upplåtelse av jord till brukande gäller att »brukaren» äger rätt att nyttja det fiske, som hör till fastigheten, om ej an­ nat överenskommits (25 § fiskerättslagen). För de s. k. sociala jordbruks­ arrendena gäller dock att arrendatorn i regel icke får förbjudas att fiska till husbehov (2 kap. 63 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom). De fiskearrendatorer, för vilka fisket har karaktären av yrkes­ fiske eller eljest är av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning, har numera fått sin ställning närmare reglerad genom lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden och kungörelsen den 20 september 1957 (nr 526) med särskilda bestämmelser om fiskearrenden, som upplåtes av kronan. Genom fiskerättslagen ändras icke vad som särskilt stadgats om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark eller om lapparnas särskilda rätt till fiske i vissa delar av riket (26 §). Fiskerättslagen innehåller i 30—32 §§ bestämmelser om åtgärder mot van­ skötsel av fiske. Förutsättningarna för ett ingripande från det allmännas si­ da är att fiskerättshavaren i strid med allmänt intresse uppenbart vanskö­ ter fisket antingen genom eu alltför hård beskattning eller genom under­ låtenhet alt utnyttja fisket. I första hand bör ett ingripande ske genom att godvillig uppgörelse träffas om fiskets bedrivande (30 §). Om det visar sig att ett sådant åtagande icke följes eller all överenskommelse icke är möj­ lig alt uppnå, kan länsstyrelsen fastställa föreskrifter om fiskets bedrivande, s. k. fiskeriplan (31 §). För underlåtenhet att följa sådan föreskrift kan länsstyrelsen stadga och utdöma vite (31 och 32 §§). 2 II i haag till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV SO

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan De viktigaste administrativrättsliga bestämmelserna på fiskets område, bl. a. de grundläggande reglerna om sättet för fiskets utövande, återfinnes i fiskeristadgan den 24 september 1954. I förevarande sammanhang är sär­ skilt av intresse vissa bestämmelser om fiskevård. Stadgan innehåller så­ lunda förbud att använda vissa redskap och fångstmetoder, bestämmelser om fredningstid för vissa arter och förbud att i vissa fall fånga fisk som ej uppnått i stadgan angivna mått (6—13 §§). Fiskeristadgan lämnar vidare länsstyrelserna vidsträckt bemyndigande att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Innan dylika bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen hålla sammanträde med sakägare och andra intressenter (14—22 §).

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen Delägare i ett oskiftat fiske har i vissa fall rätt att påkalla lantmäteriförrättning för att få fisket delat. Utgöres fisket av särskild fastighet eller har fisket med stöd av äldre bestämmelser avsatts som samfällighet, kan delning ske enligt samma regler som gäller för laga skifte (20 kap. 8 §). En förut­ sättning är emellertid att genom delningen ingen delägare lider förfång. Om förfarandet lämnar lagen i övrigt endast den anvisningen att uppskattning skall ske av fiskeområdet efter de olika delarnas godhet med hänsyn till fisket. Begäres laga skifte av fastighet, vars värde med hänsyn till läge och beskaffenhet i övrigt till huvudsaklig del består av fiske, gäller den än strängare förutsättningen att delning i sådant fall icke må ske mot någon delägares bestridande, om det icke är uppenbart, att delningen icke länder denne till förfång (1: 14). Och har vid skifte enligt jorddelningslagen fiske avsatts såsom för delägarna gemensamt, får särskild delning av fisket över­ huvudtaget icke ske (20: 8 sista punkten).

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske Lagens huvudpunkter Föreskriften i 1950 års fiskerättslag (24 §) oeh dessförinnan i 1896 års fiskerättslag (10 §) att delägarna i oskiftat fiske må nyttja fisket efter vad de kan sämjas har enligt vad som allmänt erkännes icke varit tillräcklig för att lösa de frågor som uppkommer vid gemensamt fiske. På grund härav och då 1896 års lag -— i likhet med gällande fiskerättslag -— ej alls innehöll några bestämmelser om förhållandet mellan delägarna i skiftat fiskevatten tillkom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske. I senare huvudavsnitt kommer en mera detaljerad redogörelse att lämnas för lagens innehåll exempelvis beträffande förutsättningarna för gemensamhetsfiskes inrättande, rösträttens utformning etc. Här skall därför en­ dast lämnas en summarisk redogörelse för lagens huvudpunkter. Lagen är tillämplig på saväl skiftade som oskiftade fisken, men uppstäl­ ler i vissa fa 1 olika regler för dessa båda kategorier. Lagens huvudsyfte

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 19

kan sägas vara att ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som i allmänhet är möjligt, när — såsom vid oskiftat fiske — delägarna i regel måste vara ense eller — såsom vid annat fiske — varje fiskerättsägare en­ sam råder över fisket. Enligt 1913 års lag kan delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre i avseende å fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samt­ liga delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften av samtliga delägares rösttal, och i avseende å annat fiskevatten beslutet bi­ trätts av minst två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika före­ trätt minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. -— Beslutet skall av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra in­ rättas. Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall i regel företagas till prövning vid förrättning på stället. I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av delägarna var för sig enligt fastställd plan. Fisket skall nyttjas av delägarna i bolag, om de enhälligt överenskommer därom. Där gemensamhetsfiske skall enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan anta­ gas av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och an­ talet av de fiskredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning, i vilken delägarna får använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes bru­ kande skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkom­ mit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas. Delägarna i gemensamhetsfiske skall, om de är flera än tre eller det el­ jest yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfällt tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande, som rör fisket. Lagens rösträltsregler bygger på principen om röstning efter delaktighet. Lagen innehåller vidare bland annat föreskrifter om ändring av grunder­ na för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande även­ som vissa straffbestämmelser. Det tidigare omnämnda stadgandet i 24 § första stycket fiskerättslagen om nyttjande av samfällt fiske äger enligt tredje stycket samma paragraf ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske. Samma är förhållandet i fråga om det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet, att delägare i samfällt fiske ej må annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande utan de flesta övrigas samtycke upp­ låta fiskerätten åt annan än någon av delägarna.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Tillämpning. Brister. Reformförslag 1913 års lag har vunnit liten tillämpning. Gemensamhetsfisken har inrät­ tats huvudsakligen inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område. Där fanns 61 gemensamhetsfisken vid årsskiftet 1955/56. I riket i övrigt fanns vid nämnda tidpunkt endast några enstaka gemensamhetsfisken. Orsaken till att lagen tillämpats i så ringa utsträckning har av fiskeristyrelsen främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till stånd. Lagens bestämmelser om anslutning bland delägarna är stränga. Där fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, erfordras dessutom ett omständligt förrättningsförfarande. Styrelsen anser att hela denna proce­ dur ofta avskräcker intresserade personer från att vidtaga erforderliga åt­ gärder för att inrätta gemensamhetsfisken. En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika av­ seenden visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglerar in i minsta detalj hur i skilda hänseenden skall förfaras. Fiskeristyrelsen anför i sitt betänkande härom följande. Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämp­ ningen att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande sär­ skilda förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta del­ ägarna i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa för­ hållanden ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning.

Även om lagen sålunda befunnits vara behäftad med åtskilliga brister, synes emellertid lagen, där den kommit till tillämpning, ha varit i icke ringa mån ägnad att främja fisket och fiskevården. Vid åtskilliga tillfällen har frågan om en revision av 1913 års lag varit ak­ tuell. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade sålunda lantbruksstgrelsen förslag till ändring av lagen i vissa delar, vilket förslag dock ej ledde till ändrad lagstiftning. Angelägenheten av att denna fråga snarast måtte upptagas till behandling underströks ånyo av lantbrukssU relsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1942 med begäran om allsidig revi­ sion av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande förhållanden. I anledning av en motion av herrar Skoglund i Umeå och Levin begärde 1942 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet i utlåtande nr 30 hos Kungl. Maj:t utredning rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen. Riksdagen framhöll bl. a. som en trängande nödvändighet att 1913 års lag omarbetades. Sedan chefen för jordbruksdepartementet tillkallat hovrättsrådet P. O. Palmquist för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om gemensamhetsfiske, avgav denne ett betänkande i ämnet den 31 augusti 1943, vari han föreslog, att nämnda lag skulle upphävas och ersättas av en lag om fiskevårdsområde. Förslag till bl. a. sådan lag framlades i betänkandet.

Knngl. Maj:ts proposition nr ,r>0 år 1'JtiO 21

Utredningsmannen redovisade vissa uppgifter om lagens tillämpning. Så­ lunda vore den samlade erfarenhet, som inom Kalmar läns södra hushåll­ ningssällskap erhållits av där år 1943 gällande 55 gemensamhet sfisken, god. Särskilt för insjöfiskets del hade tjuvfisket i stort sett kunnat hejdas. Be­ träffande insjöfisket anfördes i betänkandet vidare. Genom systematisk inplantering av lämpliga fiskslag har fiskbeståndet undergått en högst väsentlig förbättring. Vissa sjöar, som till följd av bris­ tande fiskevård varit i det närmaste utfiskade, erbjuda numera relativt go­ da fångstmöjligheter. Fiskevårdsarbetet har här bedrivits jämväl genom lämplig fridlysning, t. ex. av gäddan vintertid och braxen under lektiden. Samtidigt som gemensamhetsfisket möjliggjort betydande och bestående fiskevårdsåtgärder, ha även andra än delägarnas intressen kunnat tillgodo­ ses. Sålunda ha både s. k. husbehovsfiskare (lägenhetsägare och andra kring fiskevattnet boende) och nöjesfiskare (industriarbetare, affärsfolk och and­ ra personer från närliggande samhällen) fått tillstånd att utöva visst begrän­ sat slag av fiske mot erläggande av en mindre årlig avgift, som helt använts för fiskevårdande åtgärder.

Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade gemensamhetsfiskena enligt utredningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla. Här hade utarrendering av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt större utsträckning än i fråga om insjöfisket. I denna del yttrade utredningsmannen. Genom utarrenderingen, som möjliggöres först efter bildandet av gemensamhetsfiske, kunna fiskerättsägarna ekonomiskt utnyttja sin fiskerätt. För en yrkesfiskare, som ofta är nödsakad att anskaffa d\rbara redskap, t. ex. ålbottengarn, är det av vikt att på ett betryggande sätt och under en icke alltför kort tidsperiod få disponera ett bestämt fiskevatten. Beträffande flera gemensamhetsfisken i saltsjön, där fisket nyttjas av delägarna var för sig enligt fastställd plan, har fiskevattnet i enlighet med planen uppdelats å fasta lotter, som brukas av de skilda delägarna med eller utan cirkulation dem emellan. I dessa fall innebär gemensamhetsfiskets inrättande i själva verket ett skifte av fiskevattnet. Denna form av delning av fiskevattnet äger gentemot det laga skiftet särskilt de fördelarna, att det ställer sig billigare för delägarna samt, där uppdelningen sedermera befinnes olämplig eller orättvis, relativt lätt kan jämkas. Härtill kommer att ett formligt skifte av ett fiskevatten ofta ej låter sig genomföra utan kostnader, som icke stå i rimligt förhållande till värdet av fiskevattnet. Omständigheterna kunna ock­ så vara sådana, att ett laga skifte av praktiska skäl knappast är genomför­ bart. I sådana fall blir inrättandet av gemensamhetsfiske den utan tvekan lämpligaste formen för reglering av fisket.

Sammanfattningsvis yttrade utredningsmannen, att behov av och intresse för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, vilket be­ styrktes bland annat av det stora antal fiskevårdsföreningar som bildats i olika delar av landet. Eu jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiske­ vårdsföreningar gav vid handen, att många fördelar vore förenade med förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd som gavs åt ge­ mensamhetsfiskena fick dessa betydligt större fasthet och hade lättare alt motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än förening­ arna kunde göra. Dessa band nämligen icke på samma sätt nya delägare

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas karaktär av helt frivilliga sam­ manslutningar följde vidare, att dessa ofta icke omfattade samtliga del­ ägare. Härutinnan låg givetvis en svaghet och en fara för att föreningarnas fiskevårdsarbete blev utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna måste givetvis slappna, i den mån de märkte att deras arbete och kostnader utnyttjades av personer som icke bidrog därtill och kanske till och med vid utövandet av sitt fiske direkt motverkade föreningens strävanden. över 1943 års betänkande avgavs yttranden av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Dessa anslöt sig, på några få undantag när, i princip till utredningsmannens förslag. Ifrågavarade lagförslag föranledde emellertid icke någon lagstiftnings­ åtgärd, utan frågan upptogs till förnyat övervägande av fiskerättskommittén. I kommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande för­ fattningar (SOU 1947:47) fanns i andra kapitlet i lagförslaget bestämmel­ ser om fiskevårdsområde. Dessa bestämmelser byggde i huvudsak på Palmquists förslag. Det förslag till ny lag om rätt till fiske, som genom proposition nr 60 fram­ lades för 1950 års riksdag, upptog emellertid inga bestämmelser i föreva­ rande ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, yttrade i propositionen, att med anledning av vad som anförts i remissyttrandena över kommittéförslaget ytterligare överväganden borde ske på flera viktiga punkter. I sitt utlåtande nr 23 i anledning av nämnda proposition, vilket utlåtande i denna del godkändes av riksdagen, uttalade tredje lagutskottet den förvänt­ ningen, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Frågan om reglering av fisket och fiskevården i vatten som har flera ägare har därjämte vid åtskilliga tillfällen aktualiserats i ett speciellt hän­ seende, nämligen i fråga om ett helt vattendrag eller ett helt flodsystem. Svenska fiskevårdsförbundet berörde detta spörsmål i ett yttrande den 11 oktober 1946 till 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse. Utred­ ningen ansåg sig emellertid i sitt betänkande den 30 december 1946 (SOU 1947: 8 s. 70) icke böra framföra konkreta förslag i ämnet. I én av nämnda förbund den 8 november 1948 till Kungl. Maj :t gjord framställning begärdes, att Kungl. Maj :t snarast ville föranstalta om utred­ ning av möjligheten att till gagn för det svenska laxfisket avsätta några av de viktiga laxälvar, som industriellt är av jämförelsevis underordnat intresse. Den av fiskevårdsförbundet behandlade frågan har även berörts i vandringsfiskutredningens den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartemen­ tet a\ givna betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt samarbete mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av de sven­ ska laxbestånden m. m. (tryckt såsom Svenska vattenkraftföreningens pub­ likation 423 [1951:8]). Utredningen har understrukit behovet av en enhet­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 23

lig förvaltning av ett flodsystem för åstadkommande av samarbete mellan fiske- och vattenkraftintressena. Ett dylikt samarbete var enligt utredningen önskvärt särskilt för att begränsa de skador som vattenkraftens utnyttjande förorsakade å fisket och för att verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning

Palmquists förslag 1943 Beträffande de allmänna riktlinjerna för en revision av lagstiftningen framhöll Palmquist i sitt år 1943 framlagda betänkande, att en dylik revi­ sion ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken. Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De be­ fintliga fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion, men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhetsfiske tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstiftningen borde alltså under­ lätta en dylik övergång. Redan om endast en större del av de redan befint­ liga fiskvårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle la­ gen få en mycket stor tillämpning. Givet var emellertid, att strävandena även och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats. Utredningsmannen underströk, att han vid utarbetande av författningsförslagen eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i 1913 års lag. I be­ tydande omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erfor­ derliga regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmel­ serna åtskilts i olika författningar.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Rådande tillstånd karakteriserades av fiskerättskommittén på följande sätt. Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskif­ tat vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dy­ lika vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas», vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så myc­ ket som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att vidta åtgärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det näm­ ligen finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången gradvis minskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet. Liknande förhållanden kunna inträffa i sådana fall då ett sammanhäng­ ande fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett över­

24 Kiingl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

drivet fiskande inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell fiske­ drift icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning. Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.1

Fiskerättskommittén, vars förslag i väsentliga delar överensstämde med Palmquists, uttalade, att en reglering borde ske så smidigt som möjligt och kunna genomföras i alla fall, da behov därav förelåg. Särskilt övergången från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation borde under­ lättas. I fråga om syftet med den föreslagna lagstiftningen anförde kommittén bl. a. följande. Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt, att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i svårigheter att få till stand ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta samman­ hängande fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfis­ karna i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera syn­ punkter. För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken icke tillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möj­ lighet för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts.

I likhet med 1943 års utredningsman ansåg fiskerättskommittén det vara lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art till­ godose vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde borde sålunda även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Fiske­ rättskommittén fann därför skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett ingripande från det allmännas sida borde sålunda kunna ske ej blott i syfte att förhindra, att ett fiskevatten vansköttes genom rovfiske och underlåten

1 SOU 1947: 47 s. 213 f. Det här återgivna yttrandet, vars giltighet icke ändrats genom tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, går i allt väsentligt tillbaka på ett uttalande i förarbe­ tena till 1913 års lag, so Betänkande, avgivet till chefen för jordbruksdepartementet den 30 april 1907 s. 25 f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 25

fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen borde i fall av behov även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaratagande av de möjligheter till fiske, som vattnet erbjöd. Den föreslagna lagstiftningen borde enligt kommittén omfatta endast det enskilda fisket.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag I så gott som samtliga över kommittéförslaget avgivna yttranden, där frågan om fiskevårdsområden berördes, framhölls, att det vore angeläget att planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenområden kunde åvägabringas i enklare och effek­ tivare former än vad 1913 års lag erbjöd. Behovet därav underströks särskilt av Svenska fiskevårdsförbnndet, som bland annat anförde. Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska fiskevattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åt­ skilliga faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva för yrkesfiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare. Intresset för fiske såsom rekreation eller nöje har ökat i en omfattning, som man knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kom­ munikationsmedlen gjort allt fler vatten tillgängliga för stora skaror av semesterfirare. Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga beskattning av fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen för flottning samt kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom olika av jordbruksdriften påkallade förändringar i vattenföringen menligt påverkat levnadsbetingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla fiskslagen och avsevärt minskat förutsättningarna för deras naturliga re­ produktion. Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder, uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket och därmed för folkförsörjningen samt till förlust för inånga rekreationssökande. De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fisk­ beståndens såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre de stödjas av en tidsenlig lagstiftning. Förbundet framhöll tillika att fiskevårdsområdesinstitutet borde kunna utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesförvaltning, särskilt i vissa laxälvar. Även kammarkollegiet anförde, att det vore synnerligen önskvärt att få till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag men att föreskrifter om fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiskcvårdsområde gjordes alltför stort, blev nämligen organisationen ohanterlig och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administra­ tion för ett helt vattendrag var enligt kollegiets mening att tillskapa ett särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt uppgiften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla fiskevårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbör­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ligen utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra medel. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske finge bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården. Kollegiet vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik fiskeriadministration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att med hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan i vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattensfiskets upphjälpande. Liknande uttalanden gjordes av Svenska lax- och laxöringsföreningen.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs förslag

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, m. m. yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, om behovet av en bättre ordning.1 Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre be­ tydelse, nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt blir frågorna om för­ delningen av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden allt­ mera brännande. Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiske­ vatten ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen, såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vat­ tenregleringar, kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rov­ fiske. För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför an­ geläget, att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. All­ deles särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen. Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vat­ ten att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnytt­ jats endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i prak­ tiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha be­ rott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet för giltigt beslut. I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiske­ vården inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten. Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens om­ råde har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats, och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större

1 s. 95 f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 27

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemensamhetsfiske och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skif­ tande behov och förutsättningar. Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som an­ förts i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske på flera viktiga punkter. De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av del­ ägarnas självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfatt­ ning icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstift­ ningen på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast be­ rörda lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas. Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda än­ damål, av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att be­ reda möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det sär­ skilda fallet.

Tredje lagutskottet i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr 23/1950 över propositionen nr 60 behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden. Utskottet yttrade. Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra euro­ peiska länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfis­ kare. En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar del­ ägarnas eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående. Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och in­ direkt. För ätt upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiske­ vård med genomtänkta fiskeriplaner, alltsidigt fiske, beståndsvård, över­ vakning, fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. m. Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hän­ seende, ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål lör omarbetning enligt när­ mare angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka detta yttrande och ut­ talar — i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner — den för­ väntningen att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riks­ dagen framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Fiskcristyrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande att de enskil­ da fiskevattnen inom riket i stor utsträckning var oskiftade. Ofta ägdes ett oskiftat vatten av ett jämförelsevis stort antal personer. I de fall, då ett fiskevatten var skiftat, var varje lott ofta av ringa storlek. Mera sällan fö­ rekom det att ett enskilt fiskevatten, som framstod såsom en naturlig en­ het ur fiske- och fiskevårdssynpunkt, ägdes av en enda person. Detta med­ förde betydande olägenheter. Styrelsen pekade till eu början pa de fall, då varje lott ej kan för sig ut­ nyttjas på ett rationellt sätt. Ingen av delägarna har måhända de ekono­ miska resurser, som behövdes särskilt för anskaffande av erforderliga fisk­ redskap. Stundom kunde vidare de olika lotterna var för sig vara för små för de stora redskap som erfordrades för ett lönande fiske. Detta förhål­ lande var kanske mest markant vid alfiskekusterna. Jämväl i övrigt kunde naturligtvis omständigheterna vara sådana, att delägarna med hänsyn till lotternas ringa storlek ansåg det meningslöst att där driva fiske. Även då olägenheter av nu nämnd art icke förefanns kunde det, vad fisket efter vandringsfisk beträffade, vara fördelaktigast att fisket skedde å en enda plats inom fiskevattnet i stället för på ett flertal olika ställen, kanske med begagnande av mindre effektiva redskap. Emellertid mötte även ur andra synpunkter än de nu angivna hinder för ett rationellt fiske i ett vatten som ägdes av ett flertal olika personer. In­ tresset att bedriva fisket på lämpligt sätt i sådant vatten kunde lätt förslap­ pas hos den enskilde delägaren. Började en delägare göra sig skyldig till överdrivet fiske, var risken stor att också övriga delägare började förfara på samma sätt. En företeelse — kanske vanligare än rovfiske i egentlig mening - var, att ett fiskevatten beskattades på så sätt att beståndens sam­ mansättning blev ogynnsam. Ofta hade sålunda förekommit att de enskilda delägarna visat bristande intresse att nedbringa bestånden av s. k. ogräs­ fisk, så att dessa hölls tillbaka för mera värdefulla fiskslag. Vidare hade ofta förbisetts angelägenheten av att beståndet av visst fiskslag exploaterades på så sätt att beståndets sammansättning i avseende å årsklasser blev den ur avkastningssynpunkt bästa. Därjämte förhöll det sig helt enkelt ofta så att det fiskades för litet i ett fiskevatten med påföljd att vattnet kom att inne­ hålla endast småväxt, värdelös fisk. Målet för en rationell drift av fisket borde vara, att med minsta omkostnader och arbete få största möjliga var­ aktiga avkastning. I vatten med flera delägare kunde detta endast ernås genom samarbete och ömsesidigt hänsynstagande. De nu berörda olägenheterna av fiskevattnens uppsplittring å ett flertal ägare kunde förebyggas på olika sätt. Härom anförde styrelsen. Ofta är det påkallat med en omsorgsfull planläggning av fisket med reg­ ler bl. a. om vilka slags eller hur många redskap varje fiskande får använda eller å vilka tider eller platser han får fiska. Stundom kan syftet vinnas ge­ nom utarrendering av fisket till yrkesfiskare eller annan lämplig person, kanske någon av delägarna. Åtskilliga fiskevatten, särskilt i turistbygder

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 29

och vid tätorter, lämna den för fiskerättsägarna högsta ekonomiska avkast­ ningen genom att utnyttjas till husbehovs- och fritidsfiske, antingen genom att utarrenderas till en fiskeklubb eller genom försäljning av fiskekort eller liknande tillståndsbevis i den omfattning som med hänsyn till delägarnas intressen befinnes lämplig. För främjande av fisket kan det, vare sig fisket bedrives av delägarna en­ ligt en viss plan eller helt eller delvis utarrenderas, vara önskvärt med så­ dana regler för fiskets bedrivande som ofta bruka betecknas som regler om fiskevård, nämligen bestämmelser om fredningsområden, fredningstider, fångstminimimått m. m. Att här behöva anlita den ordning för antagande av dylika bestämmelser som är fastställd i fiskeristadgan, kan i många fall framstå såsom onödigt omständligt. Ett främjande av fisket kan underlättas t. ex. genom sådana åtgärder som upprensning av nätställen, notvarp och ryssjeplatser, anläggning av bryggor och båtuppdragningsplatser o. s. v. Ett ofta anfört motiv för bildande av en samorganisation är nödvändigheten att ordna tillsyn över vattnet till skydd mot tjuvfiske och överträdelser av de stadgar som gälla för vattnet. Sådan tillsyn kan — särskilt i trakter med många fiskeintresserade — knappast effektivt ordnas utan tillsättande av en eller flera tillsynsmän att hålla upp­ sikt över vattnet. Bland fiskevårdsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse som kunna vara av stor betydelse må nämnas utplantering av fisk eller fiskyngel (jfr 13 § fiskeristadgan), bortfiskning av s. k. ogräsfisk, anord­ nande av vilställen, lekbottnar och ev. fiskvägar (särskilt i laxöringsvatten), gödsling av vatten m. m.

Styrelsen framhöll att det självfallet var angeläget, att kostnader för åt­ gärder som nu sagts fördelades rättvist mellan samtliga de fiskevattensdelägare, som drog nytta härav. Om flertalet delägare var ense att vidtaga åt­ gärd som nu sagts, borde möjligheter finnas för dem att få övriga del­ ägare att deltaga i kostnaden. Även härutinnan framträdde sålunda behovet av en samorganisation. Även i fall då fisket i ett fiskevatten utnyttjades på ett ur allmän syn­ punkt tillfredsställande sätt och särskilda fiskevårdsåtgärder ej heller var påkallade, kunde det vara önskvärt med ingripande för att erhålla en rätt­ vis fördelning av fisket mellan delägarna inbördes. Ovanligt var sålunda icke att delägare i oskiftat fiskevatten ej kunde komma överens om hur de skulle utnyttja de olika fiskeplatserna eller att somliga delägare mot de övrigas vilja utnyttjade fisket mer än deras andel i vattnet kunde anses berättiga dem till. De flesta gcmensamhetsfisken, som inrättats utmed ri­ kets havskuster och som ej utarrenderats, torde ha tillkommit av nu an­ förda skäl eller sålunda för att reglera förhållandet mellan delägarna i oskiftat vatten. Även i skiftat vatten kunde det förekomma, att en ägare — utan att driva fiske annat än på eget område — till skada för de övriga tillgodogjorde sig en avsevärt större mängd fisk än som var skälig med hän­ syn till värdet av hans lott i förhållande till värdet av fiskevattnet i dess helhet. Fiskeristyrelsen behandlade härefter i ett särskilt avsnitt frågan, huru­ vida reglering av fisket borde komma till stånd även för t i 1 1 g o d o s e e nde av andra intressen än delägarnas. Styrelsen omnämnde

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

därvid fiskerättskommitténs tidigare berörda förslag i ämnet och uttalade sig i anledning härav om den planerade lagstiftningens syfte. Styrelsen anförde. Rent principiellt kan det göras gällande, att ett hänsynstagande till an­ givna intressen spränger den naturliga ramen för den lagstiftning som det gäller att här åstadkomma. Eftersom det icke avsetts att lagstiftningen skall gälla andra enskilda fiskevatten än dem som ha flera ägare, måste väl lag­ stiftningens syfte vara att söka undanröja de svårigheter som förelegat att få till stånd erforderligt samarbete mellan delägarna och få dem att respek­ tera varandras intressen. Om hänsyn till utomstående intressen skola bli avgörande för frågan, huruvida en gemensam reglering skall komma till stånd, torde dessa hänsyn med samma fog kunna åberopas för ett ingripande i fråga om vatten som endast har en ägare. Det kan därför ifrågasättas, huruvida bestämmelser om ingripanden på de särskilda skäl fiskerättskommittén upptog, även om de i och för sig kunna anses ha fog för sig, verk­ ligen höra hemma i en lagstiftning, som avser att främja fisket och fiske­ vården inom vatten som har flera delägare. Såsom en allmän anmärkning mot den av fiskerättskommittén föreslagna utvidgningen kan andragas, att det är angeläget att en lagstiftning på före­ varande område så mycket som möjligt mötes av förståelse från delägarnas sida samt att därför det tvångsingripande, som lagstiftningen måste inne­ bära, bör vara tillåtet endast om det är nödvändigt med hänsyn till delägar­ nas — eller några delägares — bästa. Det är därför av vikt, att ovidkom­ mande hänsyn såvitt möjligt icke spela in vid avgörandet av frågan huru­ vida en samfälld reglering skall komma till stånd. Vad särskilt angår de fall, då vanskötsel kan anses föreligga i strid med ett allmänt intresse, synes det kunna ifrågasättas om det icke är lämpligare och åtminstone för de flesta fall tillräckligt att det ingripande som på denna grund kan anses påkallat riktar sig endast mot den eller de delägare, som gjort sig skyldiga till vanskötseln. Möjlighet härtill finnes enligt 30—32 §§ fiskerättslagen. De därstädes angivna förutsättningarna för ingripande äro desamma som kommittén upptog för bildande av fiskevårdsområde tvångs­ vis på grund av vanskötsel. Särskilt tveksamt synes vara, huruvida vanskötsel som består i under­ lätet utnyttjande av fiskevattnet bör kunna föranleda ett ingripande av nu ifrågavarande slag. För att en reglering här skall ha avsedd verkan torde mestadels erfordras att fisket kan utarrenderas i strid med majoritetens mening. Att sådan utarrendering tvångsvis skall kunna ske synes dock mindre lämpligt. Det må anmärkas, att de av fiskerättskommittén uppställda förutsättning­ arna för att vanskötsel skulle kunna föranleda att fiskevårdsområde inrättas äro mycket restriktiva, liksom motsvarande förutsättningar för ett ingri­ pande enligt 30—32 §§ fiskerättslagen. Det kan säkerligen antagas, att dessa förutsättningar endast sällan skulle föreligga. Denna möjlighet till tvångs­ ingripande skulle därför, om man härutinnan följde den utformning reg­ lerna fått i kommittéförslaget, endast mycket sällan kunna komma att till­ gripas. Alt företaga ett ingripande på de av kommittén i övrigt anförda särskilda skälen torde få anses såsom ett av förhållandena föga påkallat, alltför kraf­ tigt ingrepp i förfoganderätten till fiskevatten.

Fiskeristyrelsen kom till det resultatet, att ändamålet med den förordade regleringen borde vara att i fråga om vatten, som är oskiftat eller eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 31

tillhör två eller flera, främja fisket och fiskevården i delägarnas gemen­ samma intresse och reglera förhållandet mellan dem. Fiskeristyrelsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén att den föreslagna lagstiftningens omfattning borde begränsas till det enskilda fisket. Den tänkta organisationen skulle till den del den kom att omfatta även s. k. fritt fiske, d. v. s. fisket i allmänt vatten och det fiske som varje svensk medborgare äger bedriva i enskilt vatten, sakna delägare. Redan på denna grund vore det ogörligt att utsträcka den tänkta organisationens funk­ tioner att omfatta även frifisket. Styrelsen anförde vidare härom. Det kan icke komma i fråga att låta de personer, som ha enskild fiskerätt inom visst vatten, utöva bestämmanderätten över det fiske, som varje svensk medborgare äger bedriva därstädes, ej heller att låta en viss begränsad per­ sonkrets bestämma över fisket å allmänt vatten. Otvivelaktigt kunna emel­ lertid stundom starka skäl åberopas för att exempelvis förbud, som inom visst område med stöd av den här förordade lagstiftningen fastställts att gälla mot användande av vissa fiskemetoder eller mot fångande av fisk å viss tid, bli gällande även i angränsande allmänna vatten. Detta är kanske framförallt fallet vid flodmynningar. Länsstyrelsen torde dock i allmänhet ha möjlighet att komma till rätta med här uppkommande svårigheter genom den befogenhet länsstyrelsen har jämlikt 14 § fiskeristadgan att meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. I fråga om lydelsen av fiskeristyrelsens förslag torde jag få hänvisa till det tryckta betänkandet.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Behovet av en lagstiftning av huvudsakligen det innehåll som fiskeristyrelsens förslag innebär vitsordades allmänt av remissinstanserna. Två av dessa, länsstyrelsen i Örebro län och Älvsborgs läns norra hushåll­ ningssällskap, ställde sig dock avvisande till tanken på en ny lagstiftning på området. Länsstyrelsen i Örebro län åberopade till stöd för sin ståndpunkt främst, att förslagets genomförande skulle innebära tvångsingripanden och väsent­ lig ökning av länsstyrelsernas och fiskeritjänstemännens arbetsbörda utan att sådana fördelar stod att vinna att dessa nackdelar uppvägdes. Älvsborgs läns norra hushållningssällskap motiverade sitt avstyrkande med, att förfarandet skulle bli omständligt, förenat med tvång och kostsamt samt att inom hushållningssällskapets område något större behov av lag­ stiftning knappast förelåg. Sällskapet anförde. Inom hushållningssällskapets område förekommer mycket litet yrkes­ fiske, och det som finns är helt lokaliserat till Vänern. I många av de mindre sjöarna förekommer visserligen sportfiske i relativt stor utsträckning, men där detta är av någon större betydelse, har lokala fiskevårdsföreningar i regel på ett fullt tillfredsställande sätt lyckats bevaka såväl fiskerättsägarnas som fiskevårdens intressen. Det omständliga förfarandet vid bildandet av fiskeområden och det därmed förenade tvånget kommer sannolikt icke att stimulera de fiskeintresserade till att vidtaga åtgärder till fiskevårdens fromma. Den förrättning, som erfordras för fastställande av ett fiskeområde kommer att draga avsevärda kostnader, och redan förut hårt belastade tjäns­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

temän kommer att bli nödsakade att sätta sig in i fiskerättens svårbemäst­ rade problem. Utskottet anser därför att fördelarna med den föreslagna lagstiftningen icke kommer att uppvägas av de därmed förknippade nack­ delarna och kan därför inte tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning å ifrågavarande område.

Lagberedningen förklarade, att den inskränkt sitt yttrande till frågor som ur allmän lagstiftningssynpunkt kunde vara av betydelse vid bedö­ mande av förslaget. Efter sin granskning ur denna synpunkt anförde be­ redningen sammanfattningsvis följande. Enligt beredningens mening bör förslaget till lag om fiskeområde icke utan en ingående omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Härtill kom­ mer att de föreslagna bestämmelserna i flera fall är till sitt innehåll oklara och icke torde lämna dem, för vilka lagen är avsedd, tillräcklig vägledning vid tillämpningen. Det synes beredningen ej uteslutet att den ringa använd­ ning som enligt uppgift i betänkandet lagen om gemensamhetsfiske erhållit berott av liknande brister.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt, att en lagstiftning om fiskeområden nu kom till stånd, föreslog domänstyrelsen, att den tills vidare begränsades till att avse sådana vatten, där fisket i sin helhet var oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera fastigheter. Domänstyrelsen anförde till stöd härför. Ett icke obetydligt antal egendomar under domänstyrelsens förvaltning utgöres, särskilt i mellersta och södra delarna av landet, av enskilda fastig­ heter, som inköpts av kronan och omförts till kronoparker. Den till dessa inköpta fastigheter hörande fiskerätten är —- till skillnad från vad som gäller för de ursprungliga kronoparkerna — i de flesta fall oskiftad eller samfälld för två eller flera fastigheter. Enligt bestämmelserna i 24 § fiskerättslagen kan kronan i de flesta fall utnyttja sin fiskerätt i dessa vatten endast genom överlåtelse av fiskerätten på någon av sina jordbruksarrendatorer, om en sådan finnes i närheten av vattnet. Då nu föreliggande förslag, därest det upphöjes till lag, enligt styrelsens uppfattning synes ägnat att möjliggöra ett rationellare utnyttjande än nu är fallet av de oskiftade fiskevatten, i vilka kronan är delägare, finner domänstyrelsen sig böra i princip tillstyrka detsamma i vad avser frågan om bildande av fiskeområde i oskiftade vatten. Beträffande de skiftade vattnen däremot ligger frågan annorlunda till bl. a. därigenom att det främst är fiskevården som ofta måste bedrivas gemensamt, under det att det gemensamma utnyttjandet ingalunda alltid är till fördel. Behovet av samordning är därför icke lika trängande som beträffande oskif­ tade vatten, och det tvång till gemensam disposition, som förslaget i många fall kommer att medföra, kan få mindre lämpliga verkningar. I fråga om kronans fisken i skiftade vatten bör de föreslagna bestämmelserna sålunda icke bli tillämpliga, innan man förvissat sig om att tillämpningen av dessa bestämmelser vederbörligen tillgodoser de allmänna intressen, som åsyftas i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken jämte av Kungl. Maj :t samma dag utfärdade tillämpningsföreskrifter. Om området för den föreslagna lagen nu begränsas till enbart de oskiftade vattnen, vilka ju omfattar den större delen av landets fiskevatten, kan man sedermera, när tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar i dessa vatten vunnits, genom särlagstiftning söka inrymma även de skiftade vattnen i bestämmelserna om fiskeområde.

Knngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 33

De instanser, som i stort sett tillstyrkte förslaget, instämde i allmänhet blott i de allmänna motiv för detta som fiskeristyrelsen anfört. Vissa fram­ förde dock därutöver ytterligare skäl för förslagets genomförande. 1 ett flertal yttranden underströks värdet av att de talrika fiskevårdsföreningarna med stöd av den föreslagna lagstiftningen skulle kunna ombildas och få en fastare form. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anförde härom. 1913 års lag har icke i något fall tillämpats inom länet. Detta torde val närmast bero på att lagens bestämmelser är invecklade och proceduren för bildande av gemensamhetsfiske omständlig med ganska stränga krav på anslutning från delägarnas sida. Även om det mera betydande fisket inom länet bedrives i allmänt vatten i Vänern och Vättern, förefinns otvivelaktigt intresse för att genom olika åtgärder från delägarnas sida främja rationellt fiske och god fiskevård i enskilt fiskevatten. Det må härvid framhållas att i Skaraborgs län ägosplittringen är betydande, vilket medför att fiskevattnen mestadels är uppdelade på en mångfald delägare. För att motverka olägen­ heterna härav har i fiskevårdande syfte på frivillighetens väg bildats 31 fiskevårdsföreningar med ett medlemsantal av cirka 1 300. Det finns anled­ ning antaga, att intresset för god fiskevård skulle befrämjas, därest lag­ stiftningen så utformades, att delägarna finge större möjlighet än för när­ varande att med myndigheternas hjälp organisera fisket inom visst enskilt fiskevatten. Det vill synas länsstyrelsen, som om det nu föreliggande för­ slaget till lag om fiskeområde skulle på ett lämpligt sätt underlätta och medverka till åstadkommande av en fastare organisationsform för tillgodo­ seendet av de enskilda fiskeintressena och länsstyrelsen finner sig därför i allt väsentligt kunna tillstyrka förslaget. Liknande synpunkter framhölls även av länsstyrelsen i Västernorrlands län, fiskeriintendenterna i mellersta och övre södra distrikten, samt hus­ hållningssällskapen i Östergötlands och Värmlands län. Sveriges fiskares riksförbund uttalade, att förslaget, om det upphöjdes till lag, skulle komma att fylla ett länge känt behov och ge ett välbehövligt stöd för fisket. Förbundet framhöll emellertid, att vissa farhågor för verk­ ningarna av lagstiftningen uttalats från dess medlemmars sida. Förbundet anförde härom. Förbundet har tidigare inhämtat synpunkter på denna fråga från med­ lemsorganisationerna och därvid har framhållits vissa farhågor för att ut­ vecklingen så småningom skulle kunna leda till att yrkesfiskarna skulle komma att utestängas från möjligheterna att erhålla fiskerätt inom sådant skärgårdsområde, där ett eller "flera fiskevårdsområden sammanslås att omfatta samtliga fiskevatten inom ett län eller större kustområde. För vår del anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på vad som sålunda framhållits och utgår ifrån att yrkesfiskarnas legala intressen noggrant bevakas i dessa såväl som i andra avseenden, vilket för övrigt bör vara en förutsättning för förslagets genomförande. D e t n ä r m are syftet med den föreslagna lagstiftningen berördes i några yttranden. Lagberedningen framhöll, att ändamålet med fiskevårdsområde borde framgå av lagtexten, och anförde härom följande. Fiskeområde kan enligt förslaget bildas för ordnande av fiskeförhållan­ dena samt främjande av fisket i'övrigt. Såsom framgår av motiven åsyftas härmed uteslutande delägarnas intresse av ett större ekonomiskt utbyte; .*» Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV <r>0

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

detta utbyte skall i samma mån komma varje särskild delägare till godo. Att en delägares fiske skulle helt eller delvis kunna uppoffras för tillgodo­ seende av övriga delägares intresse torde icke överensstämma med lagstift­ ningens syfte. Det kan ifrågasättas huruvida denna allmänna förutsättning tor lagstiftningens tillämpning kommit till tydligt uttryck i den inledande 1 § av förslaget. Ej heller uttalandena i motiven synas på denna punkt fullt klarläggande. — I betänkandet behandlas (s. 45—47) frågan huruvida fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd för tillgodoseende av även andra intressen än delägarnas. Denna fråga har i samband med tillkomsten av 1947 års förslag och vid remissbehandlingen av detta tillvunnit sig stor uppmärksamhet. Enligt nämnda förslag skulle fiskevårdsområde kunna, aven i strid mot samtliga delägares vilja, bildas exempelvis för att trygga en socialt betydelsefull sedvanerätt för utomstående att fiska i det ifrågavarande vattnet eller för att eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske (s. 45). I betänkandet uttalar fiskeristyrelsen nu att enligt dess, mening ändamålet med regleringen bör vara att främja fisket t -h. f*skevården enbart i delägarnas gemensamma intresse och att reglera förhållandet mellan dem. Såsom framgår av vad nyss anförts delar bered­ ningen denna fiskeristyrelsens uppfattning. Emellertid finner beredningen att spörsmålet är av den grundläggande betydelse för hela lagstiftningen .. e..^ klart besked härom bör lämnas i lagen. Den angivna principen bör därför inskrivas däri, lämpligen på det sätt att såsom ändamål för bildande av fiskevårdsområde anges ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Kristianstads län. Svenska fiskevårdsförbundet ansåg att tyngdpunkten i lagen borde läg­ gas på fiskevården och anförde.

I förslaget har enbart frågan om regleringen av fisket mellan olika fiskerattsagare i ett vatten upptagits till prövning. Lämpligheten av att lösa den­ na fråga separat utan att samtidigt ge sig in på de stora framtidsproble­ men inom det svenska fisket kan starkt ifrågasättas. 1913 års lag, som det nya lagförslaget avser att ersätta, är ur angelägenhetssynpunkt ej så k.r.p .an<^® ätt ersätta, att därmed förutsättningarna för en bättre lag­ stiftning på fiskets område i andra sammanhang skall få motverkas av en dyhk speciallagstiftning. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla den betydelse som lagstiftningen på jaktvårdens område kommit att få för det svenska jaktvårdsintresset av idag. Ett starkt behov av en utökad lagstiftnmg pa fiskevårdens område har allt mer gjort sig kännbart. Andra vattenintressen, såsom regleringsintressena, torrläggningsföretagen och flottningen, har redan reglerats i den svenska lagstiftningen. Det vore därför önskvärt att det föreliggande lagförslaget lämnade rum för en kommande lag­ stiftning som mer väsentligt berör det rena fiskevårdsintresset inom landet och ger detta intresse ett tillfredsställande stöd. Ett rationellt tillvaratagande av de möjligheter till fiske som rikets vatten erbjuder, kräver en mer långt­ gående lagstiftning på fiskevårdens område än det nu föreliggande försla­ get, varför en överarbetning måhända vore lämplig.

Svenska naturskyddsföreningen uttalade, att det i och för sig vore önsk­ värt att fiskevårdsområden skulle kunna bildas även för tillgodoseende av andra intressen än medlemmarnas, men att föreningen avstod från att fram­ föra yrkande härom. Föreningen anförde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000 35

Föreningen finner att ett genomförande av förslagen kommer att inne­ bära att ett betydelsefullt medel tillskapas för att utan en betungande for­ mell procedur åvägabringa ett ur olika synpunkter önskvärt rationellare ut­ nyttjande av vårt lands betydande fiskevatten. Ehuru den föreslagna lag­ stiftningen främst tar sikte på deras fördelar, som är delägare i ett fiske­ vatten, synes den, t. ex. genom att outnyttjade vatten kan bli bättre utnytt­ jade, uppenbart rovfiske motarbetas samt positiva beståndsfrämjande åt­ gärder vidtages, kunna komma att, i varje fall indirekt, tjäna vidare in­ tressen. Även ur fritidsfiskarnas synpunkter torde förslagets genomförande sålunda komma att medföra avgjorda fördelar. Betydelsen härav torde icke behöva närmare utvecklas. Från de synpunkter föreningen har att före­ träda hade det visserligen varit önskvärt, att, på sätt fiskerättskommittén på sin tid föreslog, inrättande av fiskeområden skulle kunna beslutas även för tillgodoseende av andra intressen än delägarnas. Föreningen, som vill erinra om att den av fiskeristyrelsen nu avlämnade utredningen är den tredje, genom vars förslag man sökt ersätta lagen om gemensamhetsfiske, anser med hänsyn härtill, att det är av så stor betydelse att ny lagstiftning i ämnet äntligen blir genomförd, att föreningen avstår från att i nyssnämn­ da del nu framföra något yrkande. Med anledning av fiskeristyrelsens förslag att en lag om fiskevårdsområden icke skulle — med undantag för de särskilda i 3 § fiskerättslagen omförmälda fallen — omfatta det s. k. frifisket, framställde några remissinstanser erinringar. Örebro läns hushållningssällskap ansåg sålunda, att den föreslagna lag­ stiftningen icke i oförändrad form borde göras tillämplig på vatten där bå­ de enskilt och fritt fiske förekom. Sällskapet framhöll att i sjöar som Vät­ tern och Hjälmaren förekom ett omfattande frifiske. Fiskeristyrelsen syn­ tes i sitt förslag icke ha tagit tillräcklig hänsyn till det förhållandet att ge­ nom inrättande av fiskevårdsområde delägarna däri kunde åläggas att ned­ lägga arbete och kostnader som kunde förväntas i betydande utsträckning komma frifiskarna och icke dem själva tillgodo, vilket givetvis icke var tillfredsställande. Tydligen i anledning av den möjlighet som enligt 19 § fiskerättslagen föreligger för varje svensk medborgare till fritt fiske med rörligt redskap i vissa delar av det enskilda vattnet i Mellanfjärden i Hjäl­ maren (jfr 6 § vattengränslagen) uttalade vidare sällskapet, att fiske med rörligt redskap i enskilt vatten även innebar rätt att fiska med not och lik­ nande mycket effektiva redskap, vilket förhållande för de enskilda del­ ägarna i ett fiskevårdsområde kunde leda till det resultatet att de belastades med betydande kostnader för en förbättring av fiskbeståndet, som ej kom dem eller den yrkesfiskande befolkningen till godo. Liknande synpunkter framhölls av Jämtlands läns hushållningssällskap, Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund. Nämnda remissinstanser ville emellertid lösa frågan så, att fiskevårdsområ­ de skulle kunna omfatta även det allmänna vattnet och frifiskarna åläggas att underkasta sig åtminstone vissa av de regler som gällde för delägarna i fiskevårdsområde. Fiskerikonsulenten för Vänern uttryckte farhågor för att fiskevårdsområdena skulle göra det svårare för yrkesfiskare alt genom arrende erhålla

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

lämpliga och billiga fiskeplatser och föreslog att lagen överhuvudtaget icke gjordes tillämplig på Vänern. Den för åtskil iga hushållningssällskap gemen­ samma fiskerinämnden för Vänern var emellertid härvidlag av motsatt upp­ fattning och tillstyrkte lagförslaget.

Departementspromemorian 1957 Efter en redogörelse för huvuddragen i tidigare förslag samt remissin­ stansernas allmänna inställning till dessa framhålles i departementspro­ memorian att behovet av en snar reform av gällande rätt på föreliggande område får anses vara tillfredsställande klarlagt. Den föreslagna lagstiftningen innebar såväl enligt fiskeristyrelsens som promemorians för­ slag att vissa åtgärder skulle kunna genomföras utan samtycke från alla delägare. En jämförelse med lagstiftningen om jaktvårdsområde, vilken lagstiftning i flera hänseenden stått som förebild, gav vid handen att — en­ ligt förslagen — tvångsingripanden på fiskets område skulle kunna genom­ föras lättare och ävenledes bli mera långtgående. I promemorian anfördes vidare härom. Enligt ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1951 s. 74) torde det så­ lunda i regel icke vara möjligt att genom bildande av jaktvårdsområde be­ röva fastighetsägaren rätten att jaga på egen mark, och detta icke ens om han hänvisas att jaga på annat håll inom området. Så skall emellertid en­ ligt den föreslagna lagstiftningen kunna ske i fråga om rätten att fiska i eget vatten, därvid det visserligen förutsättes, att fiskerättsägaren, som utsättes för dylikt intrång, kompenseras antingen genom att hän hänvisas att fiska på annat håll eller — om fisket upplåtes — får taga del av influtna upplåtelseavgifter. Någon motsvarighet till ersättningsregeln i 23 § 1913 års lag föreslås icke. Självfallet inställer sig betänkligheter inför tvångsbestämmelser av detta slag. Emellertid^ är förhållandena på fiskets område sådana att dessa be­ tänkligheter måste falla, därest man lagstiftningsvägen vill söka bereda ökade möjligheter för fiskerättsägare att'ordna fiskeförhållandena på ett rationellt sätt. Vad till en början angår oskiftade fisken synes mångenstädes enligt fiskerättskoinmitténs beskrivning råda så otillfredsställande förhål­ landen att behovet av åtgärder för att bringa rättvisa mellan delägarna och organisera fiskevården torde vara uppenbart. Stadgandena i 24 § fiskerätts­ lagen är visserligen avsedda för dessa fall, men bestämmelserna lider av vissa brister och torde vara för knapphändiga för att svara mot det behov som här föreligger. Att även 1913 års lag här visat sig otillräcklig är all­ mänt omvittnat. Vad därefter angår fiske som är skiftat, varunder inbegripes även fiske som utgör för sig bestående fastighet, ter sig ett ingripande icke lika självklart, men då ett dylikt fiske lätt kan utnyttjas på ett sätt som länder grannarna till förfång, synes betänkligheterna mot vissa tvångsbe­ stämmelser även i dylikt fall kunna falla, helst som själva principen accep­ terats redan i 1913 års lag. Av dem som ställt sig kritiska till den föreslagna lagstiftningen har bl. a. framhållits, att de missförhållanden som påtalats i allmänhet kunnat be­ mästras av de talrikt förekommande fiskevårdsföreningarna. Detta kan i många fall i och för sig vara riktigt. Emellertid har det också

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 37

från andra håll framhållits att fiskevårdsfureningarna är i behov av stöd i sin verksamhet. Den mest iögonenfallande bristen i denna organisations­ form är, att den saknar möjlighet till tvångsanslutning och att en ny fiske­ rättsägare icke är bunden av företrädarens åtaganden. En eller ett fåtal fas­ tighetsägare kan därför i en sjö eller annat vatten, som ur fiskesynpunkt ter sig som en enhet, lätt sabotera fiskevårdsföreningens verksamhet.

Huru än förhållandet mellan fiskevårdsförening och fiskevårdsområde ordnades torde det, uttalas vidare i promemorian, vara klart, att blotta före­ komsten av en lag med vissa inslag av tvång skulle utgöra ett utomordentligt stöd för fiskevårdsföreningarna i deras fortsatta arbete och därmed på sitt sätt gagna den föreslagna lagstiftningens syfte. Det kunde nämligen för­ väntas att en fiskerättsägare, som nu undandrog sig att medverka i en fri­ villig fiskevårdsförening, inför möjligheten av alt mot sin vilja få sitt fiske indraget i ett fiskevårdsområde föredrog att gå in i föreningen. Mot en dy­ lik utveckling torde intet vara att erinra. Från Svenska jägareförbundet hade upplysts att vid sidan av de omkring 1 000 jaktvårdsområden, som organi­ serats enligt jaktlagen, fanns ungefär ett lika stort antal frivilliga jaktvårdsföreningar, vilka — med gott resultat — bedrev en verksamhet med i huvudsak samma syfte som jaktvårdsområdena. Med anledning av vad som under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande yttrats om lagstiftningens syfte föreslogs i de­ partementspromemorian den ändringen, att den i lagtextens första paragraf angivna förutsättningen: »För ordnande av fiskeförhållandena samt främ­ jande av fisket i övrigt...» ändrades till: »För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fislcerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse...» I promemorian behandlades därefter spörsmålet om den föreslagna 1 a gstiftningens omfattning. Från skilda håll framförda förslag om inskränkning av lagens tillämpningsområde tillbakavisades därvid i allmän­ het. I promemorian anfördes härom. Domänstyrelsen har gjort gällande, att något egentligt behov av ny lag­ stiftning beträffande skiftade fisken icke föreligger och hemställer att från en ny lag i varje fall undantages kronans fisken i skiftade vatten. Ett undantag erinrande om det av domänstyrelsen nu ifrågasatta har ny­ ligen gjorts i lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden (nr 390), vilken trätt i kraft den 1 oktober 1957. Undantaget, som tillkommit på riksdagens begäran (skrivelse nr 305), avser kronans fisken och är i tiden begränsat till fem år. Undantaget har betingats dels av uppfattningen att lagar, vilka i likhet med fiskearrendelagen är av huvudsakligen social karaktär, i regel icke — eller i vart fall icke alltid — skall äga tillämpning gentemot kronan, dels ock av farhågor för att fiskearrendelagen skulle komma att försvåra genomförandet av de syften, som tagit sig uttryck i kungörelsen den 8 juni 1951 ang. förvaltningen av kronans fisken med lillämpningshestäminelser samma dag (se tredje lagutskottets utlåtande nr 21 och memorial nr 24/ 1957). Emellertid har -— i enlighet med uttalande av riksdagen -— kronans fiskearrendatorer genom en i administrativ ordning tillkommen författning (SFS 1957: 526) redan fr. o. in. den 1 oktober 1957 beretts i huvudsak sam­ ma skydd som andra fiskearrendatorer.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De skäl som ifråga om fiskearrendelagen åberopats för kronans undan­ tagande torde knappast äga någon motsvarighet på nu föreliggande område. Därest i ett konkret fall de intressen, som 1951 års nämnda kungörelse av­ ser att tillvarataga, skulle genom tillskapande av ett fiskevårdsområde sät­ tas i fara, torde man kunna räkna med att detta beaktas av den faststäl­ lande myndigheten på så sätt att fastställelse vägras eller områdets gränser och stadgar modifieras med hänsyn till kungörelsens innehåll och syfte. Eftersom såväl 1951 års kungörelse som den nu föreslagna lagstiftningen saftar till ett rationellt fiske och en förbättrad fiskevård, är det dock troligt att de påtalade konfliktsituationerna icke kommer att bli vanliga. Med anledning av att Sveriges fiskares riksförbund, som i princip ställt sig positivt till den föreslagna lagstiftningen, uttalat farhågor för att lag­ stiftningen kunde komma att medföra att yrkesfiskare utestängdes från fiskevatten som de hittills brukat, uttalades i promemorian, att den före­ slagna lagstiftningen i likhet med den svenska fiskelagstiftningen i allmän­ het — men i motsats till fiskearrendelagen — icke tillerkänt det yrkesmäs­ siga fisket någon särställning i förhållande till annat fiske. Anledningen härtill var främst den att en motsatt ståndpunkt skulle medföra många yt­ terst vanskliga gränsdragningsproblem. Då tanken ju dessutom var att ge­ nom den föreslagna lagstiftningen söka förbättra allt fiske, syntes anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang särskilt gynna det yrkesmäs­ siga fisket. En viss modifikation av fiskeristyrelsens förslag till yrkesfiskets förmån vidtogs dock i promemorian beträffande upplåtelse av fiske, som ägdes av yrkesfiskare eller likställd. Frågan om den föreslagna lagstiftningens förhållande till frifisket behandlades ävenledes i promemorian, därvid det vits­ ordades vad remissinstanserna i denna del framhållit, nämligen att i vatten där frifiske förekom — d. v. s. vid kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland — den föreslagna lagstiftning­ en kom att medföra motsättningar mellan frifiske och enskilt fiske, vilket spörsmål icke närmare beaktats i betänkandet. Det var självfallet icke till­ talande att ett fiskevårdsområde i sådant vatten kunde ålägga sina medlem­ mar att lämna tillskott för fiskevårdande åtgärder, som kunde beräknas kom­ ma att i mera avsevärd mån komma andra — t. ex. frifiskare — till godo. Med exempel belystes de olika möjligheter att lösa det påtalade dilemmat som därvid syntes stå till buds. 1. Från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde undantages allt vatten där frifiske bedrives vid sidan av enskilt fiske eller undantag göres för vissa d lika vatten, exv. •— såsom föreslagits — Vänern. — Tankegången, som redan från början s. a. s. kapitulerar för de svårigheter, som lagens tilllämpning beträffande en stor del, måhända huvuddelen, av det enskilda fisket kan väntas medföra, synes böra avvisas. 1913 års lag känner ej heller till nå­ gon dylik inskränkning. 2. Ansvaret och kostnaderna för den del av fiskevården, som ej hänför sig till fiskets bedrivande, alltså fiskevården i mera inskränkt mening över­ tages i de vatten varom nu är fråga helt eller till större delen av det allmänna. — Som princip överensstämmer emellertid denna tankegång icke med de utgångspunkter som ansetts böra vara vägledande för förevarande lagstift­ ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 39

3. Man kan, som exv. Jämtlands läns hushållningssällskap antytt, låta fiskevårdsområdet omfatta även frivattnet. Onekligen talar mycket för den­ na lösning. För att den skall kunna genomföras tarvas emellertid att hela det föreliggande lagstiftningskomplexet angripes från helt andra utgångs­ punkter än som hittills skett. Initiativrätten bör i sådant fall ej begränsas till de enskilda fiskerättsägarna. Frågorna om rösträtt, delaktighet och skyldig­ het att lämna tillskott etc. måste även prövas från helt andra utgångspunk­ ter. — Detta alternativ till frågans lösning synes sålunda i vart fall f. n. böra förfalla.1 4. Vidare kan fiskevårdsområdet konstrueras så, att det enbart reglerar fiskets utövande, medan den egentliga fiskevården lämnas obeaktad. ■—• Denna utväg förefaller dock mindre lämp.ig, enär ■— förutom att fiskevården sättes i efterhand -— det kan förväntas att även i detta fall den enskilde fiskerättsägaren icke så gärna underkastar sig fiskevårdsområdets allehanda bestämmelser om begränsning av fisket, då han ser frifiskaren omedelbart utanför fiskevårdsområdets gräns utöva sitt fiske, måhända utan varje in­ skränkning. 5. Det alternativ till frågans lösning, som härefter osökt inställer sig, är att i dessa fall införa särskilda lokala fiskevårdsavgifter, vilka i nu ifråga­ varande vatten för frifiskarna skulle bli en motsvarighet till de tillskott, som delägarna i fiskevårdsområde föreslås kunna åläggas. Enligt de direktiv fiskeristyrelsen erhållit beträffande utredandet av lokala fiskevårdsavgifter skall dessa avse just fiske i sådana vatten, där förekomsten av fritt fiske kan antagas medföra påtagliga faror för fiskbeståndet. Enär fiskeristyrelsen ännu icke redovisat resultatet av denna utredning, torde även den fråga som här diskuterats i avvaktan på utredningen tills vidare få bero. Sammanfattningsvis framhölls i promemorian att huru än frågan om fiskevårdsavgifter slutligen löstes2, densamma ej syntes böra hindra genom­ förandet av den nu föreslagna lagstiftningen. Den lösning av problemet frifiske-fiskevårdsområde som — intill dess frågan om fiskevårdsavgifter av­ gjorts — syntes mest ändamålsenlig var den som behandlats vid 4. härovan. Samtidigt framhölls dock alt man torde ha anledning att räkna med att an­ talet fiskevårdsområden i nu ifrågavarande vatten icke kom att bli stort. Då det kunde förutsättas att länsstyrelsen i samband med stadgarnas fast­ ställande beaktade de särskilda förhållanden som i dessa fall kunde före­ ligga, syntes anledning saknas att särskilt jämka lagtexten med hänsyn till dessa situationer. De i departementspromemorian intagna lagutkasten torde som bilaga A få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian I huvudfrågan — behovet av ny lagstiftning -— hänvisar remissinstanserna i allmänhet till vad de tidigare anfört. Flera har dock ånyo uttryckligen framhållit att behovet av en ny lagstiftning är påtagligt och att 1913 års lag snarast möjligt bör ersättas av en modern lag. 1 Jfr betänkandet s. 40 f. 8 Jfr jordbruksutskottets utlåtande nr 13/1957 och riksdagens protokoll den 12/11 1957 I nr 13 s. 22 ff och II nr 13 s. 28 ff, allt i anledning av motioner om utredning om införande av en allmän fiskevårdsavgift, ävensom fiskeristyrelsens betänkande i ämnet den 8 januari 1959.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro lön och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap unser fortfarande att behov av ny lagstiftning ej föreligger. Till samma me­ ning har nu även anslutit sig Kalmar läns norra och Örebro läns hushåll­ ningssällskap. Länsstyrelsen i Örebro län säger sig icke vilja i och för sig förneka behovet av en rationellare ordning på området men anser, att den föreslagna ord­ ningen innefattar alltför långtgående ingrepp i den enskildes rättssfär utan att däremot svarande fördelar torde kunna vinnas. Länsstyrelsen vidhåller sålunda sin tidigare intagna ståndpunkt samt anför. Promemorian har minskat men ej eliminerat orsakerna till de erinringar ur civilrättslig synpunkt, som enligt länsstyrelsens mening kunna riktas mot fiskeristyrelsens förslag. Promemorians redogörelse för de med lagstift­ ningen förenade rättsliga problemkomplexen synes länsstyrelsen avskräc­ kande, helst om man besinnar, att det här dock rör sig om ett område, som visserligen icke saknar vikt men som dock endast är av tämligen begränsad betydelse. Med hänsyn ej minst till sist antydda omständighet synes fiskevårdssynpunkten i allt för hög grad tillåtits att vid den gjorda avvägningen dominera över hänsyn till hävdvunna rättsprinciper. Det primärmateriel, ur vilket upplysningar om de ofta svårgripbara fiske­ rättsfrågorna måste hämtas, förvaras i lantmäterikontorens förrättningsarkiv och måste ofta med möda i och för bearbetning och sammanställning utvinnas ur ett historiskt materiel, som understundom är åldrigt och allt an­ nat än lättillgängligt. Även i dess nu föreliggande form skulle lagförslaget, om det realiserades, komma att kräva ej obetydliga arbetsinsatser främst från lantmätarna och deras medhjälpare men även av länsstyrelserna och av de i praktiken säkerligen svåranskaffade förrättningsmännen.

Kalmar läns norra hushållningssällskap åberopar till stöd för sitt avstyr­ kande i huvudsak samma skäl som länsstyrelsen i Örebro län. Sällskapet anför därjämte.

De redan befintliga fiskevårdsföreningarna fungera i stort sett bra och ha fördelen att vara byggda på frivillighetens grund. Man kan beträffande de likartade jaktvårdsområdena tydligt märka, att där sådana bildats utan att helt frivillig enighet varit för handen, stora svårigheter uppstått i synnerhet då det gällt förnyandet av desamma.

Örebro läns hushållningssällskap anför. Ehuru det i vissa speciella fall skulle kunna vara önskvärt med en fastare organisationsform för att uppnå ordnade fiske- och fiskevårdsförhållanden i sjöar och vattendrag synes dock föreliggande lagförslag i allt för stor om­ fattning medföra intrång på den enskilda fiskerätten. En dylik tvångsbetonad organisationsform lär icke kunna främja fisket och fiskevården utan torde förr komma att utlösa osämja mellan olika fiskeintressen och omintet­ göra det nu rådande ideella intresset för fiskevården. Den organisationsform som fiskevårdsföreningar innebär och som utarbetats och utbyggts med stöd av nuvarande lagbestämmelser och den erfarenhet, som vunnits vid praktisk tillämpning, synes vara att föredraga mot de i förslaget föreskrivna tvångs­ bestämmelserna. I vissa speciella fall, då fisket uppenbarligen vanskötes, kan det vara nödvändigt att tillgripa tvångsåtgärder för reglering av fisket. Dylika fall äro dock numera mycket sällsynta, och därest det någon gång skulle förekomma kan åtgärder vidtagas enligt 30—32 §§ fiskerättslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 41

Om tvist skulle uppstå mellan fiskerättsägare inom ett samfällt vatten kan den, som anser sin rätt kränkt, få rättelse enligt 24 § samma lag genom hän­ vändelse till domstol. Enligt §§ 14—22 fiskeristadgan äger ju dessutom läns­ styrelsen, där så erfordras, meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Med det stora intresse för fiske och fiskevård, som numera kommer till synes från fiskerättsägarnas sida, borde nuvarande bestämmel­ ser täcka behovet av regleringsåtgärder.

Flera remissinstanser har dock även nu uttryckligen framhållit behovet av ny lagstiftning. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför sålunda. Det är uppenbart att ett behov föreligger att främst i oskiftade vatten bringa rättvisa i fördelningen av fiskets avkastning mellan de olika del­ ägarna. Detta kan, som framgår såväl av fiskeristyrelsens förslag som de­ partementspromemorian, ej åvägabringas utan ett visst tvång. Då emellertid mycket härigenom står att vinna anser jag att ett sådant är tillåtligt. Sär­ skilt viktigt är att därigenom alla måste medverka till gemensamt bästa, vil­ ket nu ofta icke är fallet. Fiskande som nu ej vill deltaga i sådant gemen­ samt arbete behöver ej göra det, och kan både sabotera det eller också ulan särskild insats fritt utnyttja andra delägares arbete.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar lagstiftningens medelbara verkan. Denna lagstiftning kommer att få stort värde för de nu befintliga talrika frivilliga fiskevårdssammanslutningarna inom länet. I många fall kan för­ bättrade lokala förhållanden uppstå för fiskevårdsföreningar, som direkt äro i stånd att ombilda sig till fiskevårdsområden, men den allra största be­ tydelsen kommer att bestå i enbart förefintligheten av lagen.

Samma synpunkt har också framhållits av Svenska fiskevårdsförbundet. Södermanlands läns hushållningssällskap finner det värdefullt att man genom den föreslagna lagstiftningen skulle kunna åstadkomma områden med fastare organisation än de nuvarande fiskevårdsföreningarna. Kristianstads läns hushållningssällskap finner förslaget vara av särskilt värde därför att ett genomförande av detsamma i många fall skulle göra eljest måhända omständliga och dyrbara laga skiften av fiske onödiga. Flera remissinstanser, som tillstyrkt en reform, har samtidigt tillkänna­ givit vissa kritiska synpunkter av principiell natui. Lantmäteristgrelsen anför sålunda. Lantmäteristyrelsen vill till en början framhålla att övervägande skäl sy­ nes tala för att nu gällande rätt på området ersättes av ny lagstiftning, vars främsta syfte bör vara att åstadkomma en sakrättsligt tryggad organisa­ tionsform för samverkan beträffande fiske mellan ägare till fastigheter var­ till hör rätt till fiske inom visst vatten. För att få till stånd en dylik sam­ verkan, varav enligt de motiv som åberopats i promemorian stort behov föreligger, är det enligt lantmäteristyrelsens mening av betydelse dels alt förutsättningarna för bildandet av fiskevårdsområden och för reglering av fisket inom dylikt område utformas på sätt som gör berörda fastighetsägare benägna att utnyttja lagstiftningen, dels att förfarandet vid bildandet av fiskevårdsområden blir så enkelt och smidigt som möjligt. Det kan eljest föreligga risk för att lagen om fiskevårdsområde icke blir tillämpad i större utsträckning än lagen om gemensamhetsfiske.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Förslagets inslag av tvång har på flera håll väckt betänkligheter av olika slag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda. Genom länsstyrelsens fastställelseprövning kommer att skapas s. k. be­ gränsade sakrätter med vittgående rättsverkningar icke bara för de perso­ ner, som vid tiden för fastställelsen voro berörda fastighetsägare utan även för framtida ägare under avsevärd tid. En lagstiftning, som i likhet med den nu föreslagna, innehåller så långt gående tvångsbestämmelser i syfte att inskränka den enskilde fiskerättsägarens förfoganderätt, måste enligt länsstyrelsens förmenande kringgärdas av väsentligt strängare bestämmel­ ser till skydd för enskild rätt än vad fallet är i föreliggande lagutkast.

Länsstyrelsen i Kalmar län berör samma spörsmål. Den föreslagna lagstiftningen har vissa inslag av tvång, vilket stundom kan tänkas leda till svårigheter vid tillämpningen. I samband med länssty­ relsens lämplighetsprövning av beslut om bildande av fiskevårdsområde och av stadgar för sådant område synes goda möjligheter föreligga att över­ brygga sådana svårigheter. Länsstyrelsen i Hallands län anser att flera viktiga frågor ännu ej blivit tillfredsställande utredda. Länsstyrelsen anför. Länsstyrelsen, som i sitt utlåtande år 1956 uttalade farhågor för att tilllämpningen av den föreslagna lagstiftningen komme att medföra stora prak­ tiska svårigheter, anser sig även nu böra kraftigt framhålla detta. Åtskilliga av de svårbemästrade problem, vilka, såsom påvisats i flera av 1956 års ut­ låtanden, kunna uppkomma i samband med bildande av fiskevårdsområden, synas hava blivit alltför lättvindigt avfärdade i promemorian, varför läns­ styrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en ytterligare sakkunnig överarbetning av lagförslaget är erforderlig. Remissinstanserna har i allmänhet funnit att tidigare framförda anmärk­ ningar nu blivit beaktade och att departementspromemorian utgör en för­ bättring av fiskeristyrelsens förslag. I en del fall har dock lagförslagen missförståtts. Lagförslagens formella utformning har också utsatts för kritik. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför sålunda. De omarbetade lagförslagen har blivit mera omfattande än fiskeristyrel­ sens och synes på flera punkter vara svårtolkade även för juridiska exper­ ter, vilket ger anledning till vissa farhågor. Det är av största vikt, att icke huvudsyftet med det nya lagförslaget, nämligen att utgöra en användbar er­ sättning för 1913 års lag, blir bortglömt i diskussionen om detaljerna. Det är emellertid synnerligen angeläget att en ny lagstiftning snarast kan er­ sätta nämnda lag. Den nya lagstiftningens närmare syfte, vilket i depar­ tementspromemorians lagtext angivits vara »ordnande av fiskeförhållande­ na samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse» har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna eller ej föranlett någon sär­ skild erinran. Vissa anmärkningar har dock framförts. Länsstyrelsen i Upp­ sala län erinrar om att den föreslagna lagen främst torde ha till uppgift att främja fisket och fiskevården, låt vara att detta sker i delägarnas gemen­ samma intresse. Mot bakgrunden härav förordar länsstyrelsen i stället den av fiskeristyrelsen föreslagna formuleringen »ordnande av fiskeförhållande­ na samt främjande av fisket i övrigt».

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 43

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara motsägande att använda be­ nämningen fiskevårdsområde på en organisation, som i första hand skall tillvarataga delägarnas gemensamma ekonomiska intresse. Med hänsyn till vad som i dessa och andra sammanhang uttalats i promemorian finner läns­ styrelsen det oklart, huruvida fiskevård i egentlig mening kommer att ingå bland de syften som fiskevårdsområde skall främja. Länsstyrelsen finner därför ett förtydligande erforderligt. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet och fiskerinämnden för Vänern anser att syftet bör angivas såsom »fiskets vård och lämpliga bedrivande». Västerbottens läns hushållningssällskap ställer sig även tveksamt till vär­ det av den i promemorian gjorda ändringen och anför. Förändringen kan innebära en viss begränsning av fiskevårdsområdes uppgift att mera allmänt verka för fiskevårdens befrämjande i berörda vat­ ten. Med den i fiskeristvrelsens förslag givna formuleringen skulle lagen kunnat bli ett värdefullt stöd för fiskevårdsföreningarna i deras arbete på fiskevårdens område och genom angivandet av uppgiften »främjande av fisket» öka allmänhetens förståelse för nödvändigheten och behovet av dy­ lika åtgärder. Då sällskapet emellertid hoppas att lagen det oaktat skall verka även i nämnda ayseende, finner sällskapet ej skäl till allvarligare in­ vändning mot den nu föreslagna formuleringen. Överlantmälaren i Örebro län anser att syftet bör angivas på annat sätt och att det här gäller även andra intressen än rent ekonomiska. Han anför härom följande. Den i förslaget gjorda bestämningen av ändamålet med regleringen synes vara alltför allmänt hållen. »För ordnande av fiskeförhållandena» synes vara en bestämning, som av en majoritet kan utnyttjas såsom täckmantel for helt andra syften än de som avsetts med lagen eller i varje fall lämpligen böra uppställas för en lagstiftning på området. »Oordnade fiskeförhallanden» inom ett eller flera skifteslag vid en sjö skulle exempelvis kunna åberopas såsom skäl för en reglering, som i själva verket syftade till en utvidgning av fiskerätten för delägarna i dessa till att omfatta jämväl exempelvis ett enstaka hemmans enskilda fiskevatten i samma sjö o. s. v. Ej heller be­ stämningen »främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse» synes vara lämplig, då fisket numera i stor omfattning har ett ide­ ellt värde såsom sportfiske, förströelse och rekreation, vilket vida överstiger det rent ekonomiska avkastningsvärdet. Svenska naturskyddsföreningen uttalar, att förslaget synes innebära ett värdefullt medel för ett rationellare utnyttjande av fiskevattnen, vilket ur naturvårdssynpunkter hälsas med tillfredsställelse. Föreningen anför an­ gående lagstiftningens syfte. Förslaget innebär dock en begränsning såtillvida, att det blott tillgodoser delägarnas intressen. På längre sikt — bl. a. av hänsyn till fritidsfisket torde det dock vara önskvärt att fiskevårdsområden kan tillkomma även för att tillgodose andra intressen än delägarnas. Med hänsyn till vikten av att eu ny lagstiftning nu blir genomförd avstår föreningen — liksom i sitt föregående yttrande — från att framföra något yrkande i denna del. Domänstyrelsen föreslog i sitt yttrande över fiskeristyrelsens förslag att den nya lagstiftningen ej skulle omfatta fiske, som blivit skiftat.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

och i varje fall icke kronans skiftade fisken. Dessa domänstyrelsens förslag vann ej beaktande i departementspromemorian och har ej heller vunnit gensvar bland övriga nu hörda remissinstanser. Hushållnings­ sällskapen i Stockholms län och stad samt Östergötlands län ävensom Svens­ ka fiskevårdsförbundet och Svenska naturskyddsförbnndet framhåller ut­ tryckligen att den nya lagstiftningen bör omfatta även kronans fisken. Domänstgrelsen framhåller att den föreslagna lagstiftningen synes kunna möjliggöra att oskiftade fisken, vari kronan är delägare, utnyttjas ratio­ nellare än nu är fallet. Vad åter angår skiftade fisken vidhåller domänsty­ relsen sin tidigare uppfattning och anför i denna del i huvudsak följande. Med hänsyn till de erfarenheter, som ett mångårigt organisationsarbete för att bereda allmänheten möjlighet att bedriva sport- och fritidsfiske i kronans vatten givit, kan styrelsen icke dela den uppfattning som i detta fall kommit till uttryck i departementspromemorian. Länsstyrelserna inhämta i legel yttranden i tiskefrågor endast från länens fiskerinämnder och bruka fasta stort avseende vid dessa nämnders yttranden. En stor del av fiskerinämnderna torde vara ensidigt sammansatta av företrädare för enbart yrkesoch binäringsfisket och hysa av den anledning ett ljumt intresse för de statsmakternas direktiv beträffande ökade möjligheter för allmänheten att bedriva sportfiske i kronans vatten, som givits i kungörelsen den 8 juni 1951 angaende förvaltningen av kronans fisken. Icke obetydliga kronovatten i t. ex. två mellansvenska län, där s. k. licenslvång råder — d. v. s. i länst-ii ^adgan infört, förbud mot att inom länet utan länsstyrelsens särskilda tdtstand använda vissa sportfiskeredskap — kunna trots att stort behov där­ av föreligger icke ställas till allmänhetens förfogande för sportfiske då lansstyrelserna, med stöd av fiskerinämndernas uttalanden, icke bevilja »licenser» i erforderlig omfattning. Så länge länens fiskerinämnder i sin nu­ varande sammansättning kunna påverka länsstyrelsernas beslut i fiskefrå­ gor maste domänstyrelsen vidhålla sitt krav på att kronans skiftade vatten undantages från lagstiftningen. Målet för lagstiftningen bör, enligt promemorian, vara att fiskevårdsomräden skulle kunna bildas, å ena sidan, under enklare former och på mindre stranga villkor än som nu kräves för gemensamhetsfisken men, å andra sidan, med minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Detta uttalande toikar domanstyrelsen även som ett stöd för sin uppfattning, att de skiftade vattnen bora undantagas från lagstiftningen. Så länge lagstiftnmgsförslagel behandlar enbart de oskiftade vattnen är framställningen enkel och lättförståelig men så fort de skiftade vattnen komma med i bilden blir forslaget genast krångligare och mycket svåröverskådligt till sina konsekvenser, rostningsbestämmelserna bliva invecklade, en dyrbar och tidsödande förrättning för uppskattning av delaktigheten blir obligatorisk och in­ trånget i jordaganderätten träder i förgrunden. Det i promemorian skisserade malet for lagstiftningen kan alltså enligt domänstyrelsens mening en­ dast nas för sadana vatten, där fisket är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera fastigheter.

Promemorians uttalande angående förhållandet frifiske — fis­ ke v å r d s o in r å d e föranleder Svenska insjöfiskarenas centralförbund att uttala alt den föreslagna lagstiftningen bör omfatta även det fiske som bedrives på allmänt vatten. Denna fiskets allmänning bör även den vara underkastad reglering i någon form. Hushållningssällskapen i Uppsala och

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 45

Jämtlands län samt Uppsala läns mälarfiskareförening anser det vara en brist i förslaget att fiskevårdsområde ej kan omfatta även frifiske. -— Länsstgrelsen i Uppsala län anser att, med den uppläggning av problemet som skett i promemorian, någon erinran mot densamma knappast synes kunna göras. Länsstyrelsen finner det dock önskvärt att utredningen om fiskevårdsavgif ter kommer att ge till resultat, att vid behov bidrag till fiskevårdande åtgärder kan uttagas av alla som drar nytta av fiske i vatten där fritt fiske kan utövas. Liknande synpunkter har framförts av hushåll­ ningssällskapet i Västerbottens län. Genom den i departementspromemorian framförda tanken att konstruera fiskevårdsområdena som juridiska personer kan, såsom kammarkollegiet i sitt yttrande framhåller, den föreslagna lagstiftningen få betydelse i beskattningshänseende. Kammarkollegiet anför härom. Den föreslagna konstruktionen med fiskevårdsområdena som självständi­ ga juridiska personer kan medföra beskattningsmässiga konsekvenser av natur att i vissa fall kunna påverka delägarnas inställning till frågan om fiskevårdsområde bör bildas eller icke. Enligt gällande skatteförfattningar kommer nämligen fiskevårdsområdet att såsom svensk juridisk person skattläggas för all inkomst, som förvärvas av fiskevårdsområdet (53 § 1 mom. f) kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. b) förordningen om statlig inkomstskatt). Den statliga inkomstskatten kommer att utgå med 15 % av den beskattningsbara inkomsten (10 § 2 mom. e) förordningen om statlig inkomstskatt). När delägarna sedan från fiskevårdsområdet uppbära envar sin andel av den behållna inkomsten, sker däremot icke någon beskattning; dubbelbeskattning av inkomsten sker ju endast i fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar. De angivna reglerna innebära att, om en fastighets­ ägare har stor inkomst och för den högst liggande delen av inkomsten be­ talar statlig inkomstskatt efter en skattesats av 50 å 60 %, han kan göra en betydande skattevinst genom att föranstalta om bildandet av ett fiskevårds­ område. Å andra sidan kan en annan fastighetsägare, vars inkomster äro obetydliga, göra en skatteförlust genom att han tvingas in i ett fiskevårds­ område. Kammarkollegiet förordar därför att uppmärksamhet ägnas åt förslagets skattemässiga verkningar.

Departementschef en Fisket som naturtillgång låter sig inte fritt skattas utan fara för dess framlida bestånd. På samma sätt som skogsbruk och jakt ej längre kan tänkas utan skogsvård och viltvård kan ett rationellt inhemskt fiske på längre sikt inte bedrivas utan fiskevård. För fiskevården gäller emellertid i än högre grad än för själva utövandet av fisket att den för att leda till framgång och bestående resultat måste omfatta tämligen stora områden, vilka om möjligt bör utgöra biologiskt naturliga enheter. Den nuvarande lagstiftningen på området motsvarar enligt min mening inte de krav fiskets utövare —- de må vara yrkesfiskare eller inte •— har rätt att ställa. Som av den tidigare redogörelsen framgår har varje svensk medborgare

46 Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

rätt att fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. Fiske får även i avsevärd utsträckning fritt utövas i enskilt vatten vid havskusten och i de fem största sjöarna. I övrigt är fisket i enskilt vatten förbehållet fastighetsägaren eller den som eljest därstädes har enskild fiskerätt. Den lagstiftning som jag nu föreslår har endast avseende å enskilt fiske. Det fiske som bedrives inom Sveriges gränser kan visserligen i ekonomisk betydelse numera inte mäta sig med det fiske som av svenska fiskare bedri­ ves utanför territorialgränsen. Det inhemska fisket har dock ekonomisk be­ tydelse och tjänar dessutom för en stor del av vårt lands befolkning som re­ kreation och tidsfördriv. Det finns därför enligt min mening all anledning att lagstiftningen stöder strävandena efter rationellt fiske och effektiv fis­ kevård. Det finns inte någon statistik, som visar hur fisket inom territorial­ gränsen fördelar sig på »frifiskare» och »enskilda» fiskare, men åtskilliga skäl talar för antagandet att det enskilda fisket ur såväl ekonomisk som an­ nan synpunkt inte är det minst betydelsefulla. I den mån fiskerätten inte gjorts till föremål för särskild reglering gäller fastighetsrättens regler även för enskilt fiske. Detta betraktas därvid van­ ligen som del av fastighet, men det förekommer också, att fisket som så­ dant utgör en särskild fastighet; jag syftar därvid främst på s. k. jordeboksfisken eller särskilt skattlagda fisken »varmed äganderätt till grunden ej är förenad». Med denna karaktär hos det enskilda fisket följer att reg­ lerna om laga skifte och annan fastighetsbildning är tillämpliga på enskilt fiske. Under de senast förflutna 200 åren har i vårt land pågått en omfattande skiftesverksamhet, vars mest intensiva skede kan sägas sammanfalla med 1800-talet. Denna verksamhet har för den alldeles övervägande delen av det svenska fastighetsbeståndet inneburit — förutom att varje fastighet från att tidigare ha bestått av flera från varandra skilda områden sammandragits till ett eller ett fåtal områden med ur brukningssynpunkt bättre arrondering — att de totalt sett väldiga områden, som tidigare utgjorde byars och andra kollektivs samfällda ägor uppdelats på de enskilda, i samfälligheterna del­ ägande fastigheterna. För de talrika fall, då skifteshandlingarna inte lämnar uttryckligt beskeu, är det sedan gammalt en omstridd fråga, huruvida de samfällda vatten­ områdena i allmänhet gjordes till föremål för delning då övriga samfälligheter delades. Däremot synes det råda enighet om att fisket i sådana fall i regel undantogs från delningarna. Det säger sig också självt att fiske inte på samma sätt som fast mark lämpar sig för delning. Delning av fiske har likväl förekommit i inte ringa utsträckning och då ofta vid särskild för­ rättning. Slutresultatet av den nu redovisade utvecklingen har likväl för fiskets del inneburit att en stor del av det enskilda fisket — och sannoliki huvuddelen därav —- fortfarande är oskiftat. I fråga om fisket lever så­ lunda en inte oviktig del av den urgamla bygemenskapen fortfarande kvar. I de fall då fisket är oskiftat, är antalet delägare ofta så stort att det inte är möjligt för vare sig alla eller flertalet att där bedriva ett rationellt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 19G0 47

fiske. Är fisket återigen skiftat är ofta — och detta gäller i synnerhet de skiften som tillkommit före tillkomsten av 1926 års jorddelningslag — varje skifteslott för liten för att kunna tillåta ett rationellt fiske. I de flesta fall kan de olika skifteslotterna inte anses som var för sig biologiskt naturliga enheter. Det kan därför lätt inträffa att en fiskerättsägare genom överdrivet fiskande, olämpliga fångstmetoder eller på annat sätt skadar fisket för sina grannar. Oavsett om fisket är skiftat eller oskiftat är sam­ verkan mellan fiskerättsägarna i de flesta fall en förutsättning för fisketsoch fiskevårdens ändamålsenliga bedrivande. Det säger sig självt att en sådan samverkan inte kan bli effektiv utan att äga stöd i lag. Jag skall där­ för nu något uppehålla mig vid frågan om gällande bestämmelser kan an­ ses ändamålsenligt utformade. Är fisket oskiftat regleras delägarnas förhållande till varandra och till samfälligheten av 24 § fiskerättslagen. Utöver detta kortfattade stadgande, för vilket jag tidigare närmare redogjort, finns inte någon i lag given reglering som är omedelbart tillämplig på detta slag av samfälligheter. Lagrummets föreskrift att oskiftat fiske av delägarna må nyttjas »efter vad de kunna sämjas» har allmänt ansetts innebära inte blott att varje delägare äger rätt att fiska var som helst inom det oskiftade fiskets område, utan även att han inte utsätter sig för straff, om han fiskar i större omfattning, än vad som motsvarar hans andel i samfälligheten. Den cite­ rade lagregeln ger vidare vid handen att beslut om oskiftat fiskes nyttjande inte kan fattas av delägarna själva med mindre de är eniga. En aldrig så kvalificerad majoritet kan sålunda inte mot minoritetens vilja genomdriva antagandet av en fiskeplan eller besluta om utarrendering eller försäljning av fiskekort. De som önskar få en sådan åtgärd genomförd hänvisas i stäl­ let att vända sig till myndighet. Denna är antingen allmän underrätt — för åtgärd enligt 24 § första stycket andra punkten fiskerättslagen -— eller länsstyrelse — för åtgärd mot vanskötsel enligt 30—32 §§ samma lag, fiskevårdsbestäinmelse enligt 14 § fiskeristadgan eller inrättande av gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag — eller lantmätare eller annan fastighetsbildningsmvndighet. Kravet på enhällighet för beslut av delägarna erinrar om det tillstånd, som i fråga om andra bysamfälligheter rådde intill antagandet av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda samfällda ägor och rättigheter. Dessförinnan var det i regel inte möjligt för delägarna i en by att sälja, upplåta eller eljest besluta om samfälld ägas användning om inte alla var eniga. Detta tillstånd medförde betydande olä­ genheter och bysamfällighetslagens möjligheter till förvaltning genom ma­ joritetsbeslut fyllde vid sin tillkomst ett länge känt behov. Lagen är av supplerande natur och den äger sålunda inte tillämpning på förvaltning eller användning av oskiftat fiske. Dock synes inte uteslutet att å oskiftat fiske tillämpa bysamfällighetslagens regler om försäljning.1 Det förhållandet att möjlighet att åstadkomma majoritetsbeslut i fråga om förvaltning av bysamfällighet saknades före 1921 berodde emellertid inte på 1 Jfr NJA 1950 s. 111.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en tillfällighet. Enligt tidigare rådande jordpolitisk uppfattning sökte mai nämligen så mycket som möjligt uppmuntra enskild drift på bekostnad av samfälld. Samfällda ägor borde i så stor omfattning som möjligt skiftas. Det fanns därför ur lagstiftarens synpunkt inte någon anledning att meddela regler om dylik egendoms användning och förvaltning, eftersom sådana regler skulle ha motverkat det angivna syftet. Emellertid brukade fisket, som jag nyss framhöll, vid skiftena i regel undantagas från delning och lagstif­ taren har i varje fall under de senaste decennierna sökt motverka delning av oskiftat fiske. Det måste därför betecknas som anmärkningsvärt att lag­ stiftningen i den stora utsträckning som är fallet saknar bestämmelser om oskiftat fiskes nyttjande och förvaltning. Då det inte heller i dagens läge torde finnas anledning att slå in på någon annan väg ifråga om de oskiftade fiskenas framtid, är det enligt min mening uppenbart att gällande rätt på denna punkt inte är utformad på ändamålsenligt sätt. Om delägarna i ett oskiftat fiske inte kan sämjas, anvisar 24 § fiske­ rättslagen dem att hos allmän underrätt påkalla föreskrifter hur fisket skall nyttjas. Det har uppgivits att bestämmelsen endast sällan tillämpas. Om anledningen härtill är det svårt att yttra sig. Bestämmelsen har fördelen att vara enkel och kortfattad, men detta innebär å andra sidan att den inte ger vare sig allmänhet eller domstol någon egentlig vägledning. I flertalet fall då åtgärd enligt 24 § fiskerättslagen påkallas torde även behov föreligga av en organisation i en eller annan form för den fortsatta verksamheten. Lagen ger dock inte någon anvisning om hur organisationsfrågan skall lösas, vilket får anses såsom en väsentlig brist. Min kritik av gällande rätt har hittills tagit sikte på bestämmelserna i 24 § fiskerättslagen om oskiftat fiske. Någon motsvarighet till detta lagrum finns inte i fråga om skiftade fisken. Som jag nyss framhållit föreligger emel­ lertid mången gång behov av organiserad samverkan i lika hög grad i fråga om skiftat som oskiftat fiske. Flertalet av de brister i gällande rätt, varpå jag nu fäst uppmärksamheten, torde ha varit väl kända för statsmakterna redan vid tiden för tillkomsten av 19 13 års lag om gemensamhetsfiske. Man hyste då den förhoppningen att föreliggande svårigheter skulle låta sig bemästras med hjälp av 1913 års lag. Så blev emellertid inte fallet. Lagen har, bortsett från södra delen av Kalmar län, praktiskt taget blivit en lag på papperet. Orsakerna härtill har främst ansetts vara lagens stränga krav på kvalificerad majoritet för gemensamhetsfiskes inrättande och vissa andra beslut, vidare det omständliga förrättningsförfarandet och slutligen den stela och detaljerade regleringen av organisationens hela verk­ samhet. Vad sålunda andragits mot 1913 års lag må i och för sig vara riktigt. Det synes mig likväl inte utgöra hela förklaringen till alt lagen kommit att tihämpas i så obetydlig utsträckning. Den omständigheten att lagen inom en viss del av Kalmar län, där förutsättningarna i och för sig varken varit bättre eller sämre än annorstädes, erhållit en ganska betydande tillämpning såväl i saltsjön som i sötvattnen och därtill enligt uppgift visat sig kunna tjäna till betydande gagn för fisket ger mig anledning till antagande att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 49

personliga insatsen där varit av väsentlig betydelse. Även om det väl i och för sig låter sig tänkas att genomföra en reform på det sättet att man med bibe­ hållande av grundvalarna i 1913 års lag genomför smärre ändringar på de punkter där lagen visat sig särskilt otidsenlig eller ohanterlig, anser jag likväl att denna metod i förevarande fall inte är ändamålsenlig. Däremot finner jag det angeläget att man vid en reform försöker bevara grundprinciperna i 1913 års lagstiftning. Dessa torde kunna sammanfattas så att man med lagens stöd inom ramen för bestående äganderättsförhållanden men utan hänsyn till fiskets karaktär av skiftat eller oskiftat ordnar det enskilda fisket på ett ur delägarnas egna synpunkter så rättvist och ändamålsenligt sätt som möjligt. Vid en granskning av gällande rätt måste ytterligare några lagrum be­ röras. Bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske utgjorde en nyhet i 1950 års fiskerättslag. I händelse av vanskötsel kan länsstyrelse som en yttersta åtgärd fastställa en fiskeriplan, vilken fiskerättsägaren vid påföljd av vite har att följa. Självfallet kan fall tänkas då missförhållanden, vilka har sin grund i sådana brister i gällande rätt som jag nyss pekat på, kan avhjälpas genom tillämpning av bestämmelserna om vanskötsel. I enlighet med vad man räknade med vid tillkomsten av dessa be­ stämmelser torde de tillämpas endast i undantagsfall.1 Redan av denna an­ ledning ter det sig mindre tilltalande att för de syften, som man inom ra­ men för exempelvis 1913 års lag tänkt sig att kunna tillvarataga, tillgripa vanskötselbestämmelserna. Förhållandena kan också vara sådana att situa­ tionen ur allmän synpunkt inte berättigar till ingripande samtidigt som den exempelvis för en enskild delägare i ett oskiftat fiske kan vara högst otill­ fredsställande. I sådana fall torde bestämmelserna om vanskötsel av fiske inte vara tillämpliga. Därtill kommer att en tillämpning av dessa bestäm­ melser svårligen kan tänkas stimulera fiskerättsägarna till den självverk­ samhet, som måste utgöra grundvalen för en ny lagstiftning på området. Under diskussionen om behovet av en reform av gällande rätt har även framhållits att länsstyrelses möjlighet att med stöd av 14 § fiskeri­ st a d g a n meddela lokala bestämmelser gör ytterligare lagstiftning över­ flödig. På sina håll har denna möjlighet begagnats i stor omfattning, vilket medför att det inte sällan både för allmänhet och myndigheter är svårt att veta vad som i det särskilda fallet är gällande rätt. Länsstyrelsen i Stock­ holms län har framhållit att det är önskvärt alt begränsa och förenkla des­ sa lokala bestämmelser men alt detta inte låter sig göra förrän en lagstift­ ning om fiskevårdsområden kommit till stånd. — Medräknas även de bestäm­ melser som kan komma att inflyta i fiskevårdsområdenas stadgar, är det inte sannolikt, att den sammanlagda mängden av bestämmelser vid ett genomföran­ de av den föreslagna lagstiftningen kommer att minska, men man vinner å andra sidan den fördelen att länsstyrelsens föreskrifter inte i samma ut­ sträckning som nu behöver belastas med bestämmelser av utpräglat lokal karaktär utan kan begränsas till sådant som har betydelse för hela länet 1 Prop. nr 60/1950 s. 100. 4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 50

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

eller eljest är av intresse för en större allmänhet. Härtill kommer att det givetvis ur alla synpunkter är att föredra att lokala bestämmelser av den detaljkaraktär, som det här ofta gäller, i största möjliga utsträckning till­ kommer under fiskerättsägarnas egen medverkan och genom deras egna beslut än att det sker genom myndighets påbud, låt vara att sakägarnas mening även därvidlag i regel skall inhämtas. Om rätt till oskiftat fiske missbrukas eller missförhållanden av annan art förekommer, kan understundom laga skifte eller delning av fis­ ket enligt jorddelningslagen medföra en bättre ordning. De möjligheter som jorddelningslagen erbjuder att komma tillrätta med de problem, som upp­ kommer då fiskerätt är gemensam för flera fastigheter, är emellertid på skilda sätt starkt begränsade. Det torde sålunda endast sällan inträffa afl lagens krav, att delning av fiske blott får ske i det fall då inte någon del­ ägare lider förfång, kan uppfyllas; särskilt inte då vattenområdet är litet eller delägarna många. Då en fiskedelning liksom ett laga skifte är avsedd att bestå för framtiden och därför måste förutsätta en mycket grundlig un­ dersökning av fiskets värde i skifteslagets olika delar, kommer en dylik förrättning i regel att kräva lång tid och betydande kostnader. I de fåtaliga fall, där laga skifte eller delning faktiskt kommer till stånd, får förrätt­ ningen ofta den formen att särskild lott utlägges för en eller annan del­ ägare, medan för de återstående liksom tidigare utlägges en gemensam — men efter delningen minskad — ägolott. Belysande för de problem som här möter är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål, refererat i NJA 1958 s. 713. Med hänsyn till det senast sagda och då den fråga som jag i detta sam­ manhang anser vara så väsentlig, nämligen hur den nödvändiga samverkan skall komma till stånd, inte lösts inom jorddelningslagstiftningen anser jag det \aia berättigat att pasta att av denna lagstiftning anvisade förfaranden för nu föreliggande spörsmål är av mindre intresse. Redan tidigare har jag framhållit, att det enskilda fisket liksom fiske­ vården har behov av i lag grundade regler för åvägabringande av samver­ kan och rättvisa mellan delägarna. Av den granskning av innehållet i gäl­ lande rätt som jag därefter redovisat torde ha framgått att behovet av ny lagstiftning i dessa ämnen är starkt och påtagligt. Denna uppfattning delas av det övervägande antalet remissinstanser. Jag har därför beslutat fram­ lägga förevarande förslag, som innebär tillskapande av en ny organisations­ form, kallad fiskevårdsområde och avsedd att träda i stället för gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag. De kritiska röster som höjts gentemot försla­ get om en helt ny lagstiftning har i allmänhet åberopat att gällande rätt är tillfredsställande eller att de remitterade förslagen rymt så många inslag av tvång att en ny lagstiftning skulle komma att mötas med misstro eller, slut­ ligen, att lagstiftningens genomförande skulle ställa sig så kostsamt och be­ reda myndigheterna så mycket besvär och arbete att fördelarna inte skulle stå i rimligt förhållande till nackdelarna. Behovet av lagstiftning har jag tidigare berört. Invändningen att de re­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 51

mitterade förslagen rymmer inslag av tvång drabbar i och för sig även det nu framlagda förslaget. De inslag av tvång som nu kvarstår är dock av den beskaffenhet att de enligt min mening måste accepteras för att en lag på om­ rådet skall fylla någon funktion. De är av begränsad omfattning och har i intet fall till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Den enskilde sakägarens rättssäkerhet har i lagförslaget tillmätts största beaktande. Att tillskapandet av fiskevårdsområden kommer att medföra kostna­ der och besvär är uppenbart. Som jag i ett annat avsnitt kommer att närmare utveckla har initiativrätten helt lagts i delägarnas egna händer. Storleken av uppkommande kostnader och besvär blir därför beroende av det intresse, varmed den nya lagstiftningen kommer att omfattas av all­ mänheten. Jag har emellertid utgått ifrån att, hur än kostnaderna för det tänkta förfarandet slutligen skall gäldas, den föreslagna lagstiftningen skall komma till tillämpning endast om detta för berörda sakägare kan beräknas medföra en verklig båtnad, låt vara att denna inte alltid låter sig uppskattas i pengar. Under alla förhållanden lär dock vissa kostnadsökningar uppkomma för det allmänna. Eftersom det allmänna i sin egenskap av lagstiftare får anses bära en väsentlig del av ansvaret för att rådande tillstånd är mindre tillfredsställande, är det enligt min mening också ofrånkomligt att staten påtager sig en skälig andel av kostnaderna för en reform. Det sätt varpå fiskevårdsområde enligt det nu framlagda förslaget skall komma till stånd torde komma att åsamka myndigheterna, närmast länsstyrelserna, betydligt mindre arbete än ett genomförande av något av de tidigare förslagen. Syftet med den nya lagstiftningen har indirekt delvis fram­ gått av vad jag redan sagt. 1 detta ämne vill jag ytterligare framhålla föl­ jande. 1913 års lag har inte till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Det har under diskussionen om en reform av lagen hävdats att en lagstift­ ning på området lämpligen borde tillvarataga även andra intressen, t. ex. det allmännas intresse att ett fiske inte vanskötes, vid fiskevattnet boendes intresse av att legalisera en gammal sedvänja att fiska eller en sportfiskande allmänhets intresse att förvärva lämpliga fiskevatten. För egen del är jag av den uppfattningen att även om nu nämnda och måhända även andra besläktade intressen väl kan vara värda att stödjas av statsmakterna, bör detta dock inte ske inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen. Flera av de nämnda intressena är det f. ö. möjligt att redan nu tillgodose på an­ nat sätt. En reform som skall ersätta 1913 års lag med en ny bör därför ha till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägarna och i övrigt främja deras gemensamma intressen. Det sagda utesluter inte att lagen samtidigt kan tillgodose också andra intressen, t. ex. det all­ männas intresse att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa sätt eller sportfiskarnas intresse att få tillgång till för dem lämpliga vatten. Under remissbehandlingarna har från vissa håll föreslagits att i lagtex­ ten skall fastslås att regleringen skedde i delägarnas ekonomiska intresse. .lag ansluter mig därvidlag dock lill dem som ansett alt eu dylik fixering

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

av syftet inte är påkallad. Även för fiskerättsägarna själva har fisket nu­ mera för många erhållit karaktär lika mycket av fritidssysselsättning som förvärvsarbete. Jag anser därför att det bör överlåtas åt delägarna själva att efter majoritetsregler bestämma vilket syfte de inom lagens ram vill fullfölja. I linje med det nu sagda ligger att den föreslagna lagstiftning­ en i princip inte velat tillgodose någon viss kategori av fiske, t. ex. yrkes­ fiske, framför någon annan. En annan sak är, vilket jag senare skall när­ mare beröra, att förslaget innehåller bestämmelser varigenom man velat säkerställa att yrkesfiskare och annan, för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning, inte skall behöva vidkännas avbräck i sin näring. Det har från några håll gjorts gällande att de brister som kan vidlåda gällande rätt i flertalet fall har avhjälpts genom förekomsten av fiskevårdsföreningar. Från ett förhållandevis stort antal remissinstan­ ser har å andra sidan anförts att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Bland dem som anslutit sig till denna uppfattning märks bl. a. fiskevårdsföreningarnas gemensamma riks­ organisation, Svenska fiskevårdsförbundet. För en fiskevårdsförening finns inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamåls­ enlig. Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en tidigare medlems fiskerätt. Dessa förhållanden har medfört att — om än inom föreningarna många gånger utförts ett berömvärt och oegennyttigt ar­ bete till gagn för fisket — föreningarnas verksamhet i betydande utsträck­ ning försvårats. Ett av de viktigaste syftena med den nya lagstiftningen har varit att i detta läge räcka fiskevårdsföreningarna en hjälpande hand. Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit föremål för vissa meningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda före­ slagit, att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har jag framhållit att behovet av lagstiftning i och för sig kan vara lika påtag­ ligt beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager 1913 års lag samma ståndpunkt. I likhet med samtliga tidigare förslagsstäl­ lare är även jag av den uppfattningen att den nya lagstiftningen bör om­ fatta även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsli­ gen intager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket föranlett mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga att undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir till­ lämplig å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är att förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsätt-

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 53

ningarna för bildande av fiskevårdsområde över huvud taget inte är för handen. Några remissinstanser har föreslagit att fiskevårdsområde skall kunna omfatta även frifiske. Andra har hemställt att fiskevårdsområde inte skall kunna inrättas i sådana vatten där frifiske förekommer och detta oavsett om frifisket och det enskilda fisket bedrives i samma eller angrän­ sande vatten. I detta sammanhang uppkommande problem har ingående be­ lysts i departementspromemorian. Förekomsten av frifiske och enskilt fiske i samma eller angränsande vatten kan naturligtvis understundom vålla komplikationer. Vid inrättan­ de av fiskevårdsområde i sådana fall måste självfallet hänsyn tagas till före­ komsten av frifiske och fiskevårdsområdets stadgar och verksamhet an­ passas därefter. Vidare torde vissa av de skäl som anförts mot fiskevårdsområden i sjöar, där frifiske förekommer, väsentligt komma att försvagas därest fiskeristyrelsens nyligen avgivna förslag om lokala fiskevårdsavgifter genomföres. Därigenom skulle även frifiskarna få ekonomiskt bidraga till fiskevårdsåtgärder. Däremot saknas enligt min mening anledning att vare sig inrymma frifisket i detta lagstiftningskomplex eller i lagen införa sär­ skilda undantagsbestämmelser med tanke på dessa fall. I detta avsnitt vill jag till slut beröra en fråga som inte närmare behand­ lats i den tidigare diskussionen. Man har i de föregående förslagen tänkt sig att fiskevårdsområde liksom gemensamhetsfiske skall omfatta — för­ utom oskiftat fiske — endast fiske som tillhör två eller flera fastigheter. Härigenom skulle fiskevårdsområde inte kunna bildas av ett skiftat fiske eller av en fastighet, vartill hör dylikt fiske och soin äges av flera personer. Ide fall då sådant fiske angränsar annat enskilt fiske och de tillsammans kan anses som en lämplig fiskevårdsenhet föreligger inget problem. Förhållandet är emellertid inte sällan sådant att särskilt skattlagda fisken eller fastigheter med betydande enskilt fiske är så belägna att de inte angränsar andra enskilda fisken. Dessa fastigheter, som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste värde i fisket.1 Del­ ägarnas antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då antalet uppgår till över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt rum. Å dylik fastighet är varken 24 § fiskerättslagen eller 1913 års lag tillämplig.2 I fall där delägarna varit inånga och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkom­ mande svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom för­ ordnande av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man, måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte någon önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mång­ en gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Den kritik som jag tidigare riktat mot 24 § fiskerättslagen torde med minst samma berättigande kunna riktas mot samäganderättslagens användbarhet för föreliggande ända­

1 Jfr det nyss åberopade rättsfallet NJA 1958 s. 713. = NJA 1935 s. 288.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mål. Det synes mig därför angeläget att den nya lagstiftningen utformas så att den kommer att omfatta även dessa fisken. I de fall då den föreslagna lagen skiljer mellan skiftat och oskiftat fiske torde de nu behandlade fiskena i allmänhet inte böra betraktas som oskiftade. Kammarkollegiet har i sitt sista yttrande uttalat, att den föreslagna lag­ stiftningen kan tänkas få skatterättsliga konsekvenser som inte är önskvärda. Samfälligheter av samma slag som nu skulle skapas finns emellertid redan på ett flertal lagstiftningsområden. Erfarenheten ger knap­ past stöd för antagandet att gällande skattelagstiftning inom dessa områden skulle missbrukas i nämnvärd utsträckning. Skulle de farhågor som kam­ markollegiet uttalat komma att besannas, synes ändring av skattereglerna böra övervägas.

I anledning av vad jag nu anfört om behovet av lagstiftning framläggei jag förslag till lag om fiskevårdsområden samt till vissa följdändringar i andra lagar. Lagförslagen torde som bilaga B få fogas till detta protokoll.

2. Namnfrågan

Palmquists förslag 1943 I 1943 års förslag diskuterades möjligheten att även i en reformerad lag­ stiftning behålla benämningen gemensamhets fiske. Utredningsmannen an­ förde härom. Från praktiskt håll har anmärkts, att redan själva benämningen gemensamhetsfiske är mindre lyckligt vald samt till och med i sin mån bidragit till lagens ringa tillämpning. Allmänheten får sålunda lätt den uppfattning­ en, att det med nödvändighet är fråga om att bedriva själva fisket gemen­ samt, vilket ju ingalunda behöver vara förhållandet. I andra fall har man utgått från att lagen endast avser gemensamma och icke skiftade vatten. Redan vid lagens tillkomst voro meningarna om benämningen delade och föreslogs i sådant hänseende både fislceriområde och föreningsfiske. Ej hel­ ler dessa benämningar torde vara helt lämpliga och äro i varje fall icke bätt­ re än gemensamhetsfiske. I förslaget har i stället benämningen fiskevårdsområde kommit till användning. Denna benämning torde mera tydligt angiva vad som här i allmänhet närmast åsyftas, även om en dylik benäm­ ning måhända icke är särskilt lycklig i sådana fall då eu reglering närmast har till syfte att ordna utövandet av visst slags fiske, t. ex. utarrendering av bottengarnsfiske. Genom benämningen fiskevårdsområde ernås överens­ stämmelse med vad som gäller å jaktens område.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Fiskerättskommittén anslöt sig i denna fråga till Palmquists förslag och förordade benämningen fiskevårdsområde.

Fiskeristgrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen fann i likhet med föregående utredningar att gemensam­ hetsfiske icke var någon lämplig benämning på den nya organisationsfor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 55

men. Fiskeristyrelsen förordade i stället benämningen fiskeområde och an­ förde till stöd därför. Mot den benämning som förekommit i de båda föregående förslagen, nämligen fiskevårdsområde, har riktats bl. a. den anmärkningen, att den är ägnad att alltför starkt framhäva fiskevårdssynpunkten utan att tillräck­ ligt beakta att syftet med regleringen ej behöver vara några direkt fiskevårdande åtgärder (t. ex. kustfiske med ålbottengarn). Även om modern fiskevård — på motsvarande sätt som t. ex. »skogsvård» och »skogsskötsel» — främst åsyftar ett bättre ekonomiskt utbyte av näringen och som sin främsta arbetsmetod sätter ett planmässigt bedrivande av beskattningen — torde dock ordet fiskevård ännu på sina håll leda tanken närmast pa fiskevårdsåtgärder i mera traditionell och inskränkt bemärkelse, såsom fiskod­ ling och fredningsbestämmelser. Man bör därför enligt styrelsens mening hellre välja en benämning med mera allmän syftning. Benämningar som tidigare varit på tal är fiskeområde eller fiskeriområde. Mot ordet fiske­ område har emellertid anmärkts, att detta ord förekom i 1900 års fiskeristadga som benämning för ett begrepp, vars betydelse i lagtekniskt avseende väsentligt avvek från det varom nu är fråga. Benämningen fiskeriområde ansågs redan under förarbetena till 1913 års lag vara alltför snarlik först­ nämnda uttryck för att vara lämplig. 1900 års fiskeristadga har emellertid fr. o. in. den 1 januari 1955 ersatts av en ny, där denna term ej användes. Med hänsyn härtill torde invändningen mot benämningarna fiskeområde eller fiskeriområde ha förlorat sin bärkraft. Av dessa båda benämningar an­ ser styrelsen fiskeområde vara att föredraga framför fiskeriområde.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Remissinstanserna hade i allmänhet ej något att erinra mot benämningen fiskeområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska naturskyddsför­ eningen ansåg emellertid att fiskevårdsområde var att föredraga. Länssty­ relsen anförde härom. I motiven anges, att benämningen fiskevårdsområde som förekommer i ti­ digare förslag ansetts för starkt framhäva fiskevårdssynpunkten när syftet med regleringen icke är direkt fiskevård. Fiskerättskommittén (s. 290 f.) framhöll emellertid att begreppet fiskevård kan tas i en vidsträcktare be­ tydelse än vanligt. Benämningen fiskevårdsområde skulle därvid bil analog med termen jaktvårdsområde. Enär länsstyrelsen anser att termen fiskeom­ råde lätt för tanken till vattenområdet, vilket är olämpligt när det uteslu­ tande gäller en teknisk term får länsstyrelsen förorda termen fiskevårdsområde som tydligt anger benämningens karaktär.

Svenska naturskyddsföreningen anförde. Föreningen kan icke godtaga argumenteringen i betänkandet mot benäm­ ningen fiskevårdsområde och för fiskeområde. Det sistnämnda ordet synes vara alltför intetsägande för att beteckna ett institut, till vilket är knutet rättsliga funktioner av den valör det här är fråga om. Och det kan vidare framhållas, att så gott som samtliga de åtgärder, vilka skall kunna vidtagas inom de föreslagna områdena, går in under vad man numera betecknar med fiskevård. Föreningen vill ock erinra om att den i 1936 års jaktlagstiftningsbetänkande i motsvarande fall använda benämningen jaktområde i den an­ tagna jaktlagen ändrades till jaktvårdsområde. Föreningen hemställer att enahanda ändring vidtages i det nu föreliggande förslaget.

56 Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Departementspromemorian 1957 I departementspromemorian uttalades, att av de benämningar fiskeristyrelsen diskuterat valet syntes böra träffas mellan fiskeområde och fiskevårdsområde. På de skäl Svenska naturskyddsföreningen anfört syntes där­ vid fiskevårdsområde vara att föredraga. Det anmärktes att uttrycket fiskeområde förekom i jorddelningslagen (20: 8) och där användes såsom be­ teckning för ett vattentäckt område, varest fisket är oskiftat. Emellertid var icke heller benämningen fiskevårdsområde helt tillfreds­ ställande, särskilt icke efter den omarbetning av fiskeristvrelsens förslag som med beaktande av lagberedningens kritik nu verkställts. Fiskeområdet i den skepnad det skulle komma att erhålla enligt fiskeristyrelsens förslag torde — i likhet med gemensamhetsfiske — sålunda icke komma att få karaktär av juridisk person. Så torde däremot bli fallet med liskevårdsområdet enligt promemorians förslag. Organisationsformen bleve väl med rättegångsbalkens terminologi att hänföra till sådant annat sam­ fund än förening varom talades i 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken. Med tanke härpå hade det måhända varit önskvärt med en benämning som tydligare framhävde denna sida hos den nya organisationsformen. I promemorian användes dock benämningen fiskevårdsområde.

Remissyttranden över departementspromemorian Hos de remissinstanser, som ägnat namnfrågan någon uppmärksamhet har meningarna varit delade. De flesta anser att fiskevårdsområde är att föredraga framför fiskeområde. Åtskilliga är dock av motsatt mening. And­ ra återigen har föreslagit helt nya benämningar. Fiskeristyrelsen, som vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, anför. I promemorians förslag till lagtext har i 1 § såsom ett väsentligt syfte med ifrågavarande rättsinstitut angivits »främjande av fiskerättsägarnas gemen­ samma ekonomiska intresse», varigenom den fiskevårdande synpunkten skjutits i bakgrunden. Under sådana förhållanden synes benämningen fiske­ vårdsområde knappast vara fullt adekvat, och styrelsen anser för sin del, att den av styrelsen föreslagna benämningen fiskeområde på ett bättre sätt svarar mot den realitet det här rör sig om, nämligen ett rationellt utnvttjande av gemensamt fiskevatten. Kalmar läns södra hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet framhåller liknande synpunkter. Den senare anför. Förevarande lagförslag avser i första hand ordnandet av fisket. Fiskevår­ den är en sekundär företeelse, som stundom men långt ifrån alltid, kommer med i bilden. Särskilda bestämmelser om fiskevård finns för övrigt redan i fiskeristadgan. Någon anledning att frångå fiskeristyrelsens förslag på den­ na punkt föreligger sålunda ej. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att den nya organisationsformen får en benämning, som tydligare markerar dess karak­ tär av juridisk person. Dessa remissmyndigheter föreslår därför benäm­ ningen fiskevårdssamfällighet. Kammarkollegiet finner det i lagtexten bni-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 57

kade förkortade uttrycket »området» vara föga lämpat såsom beteckning på en juridisk person. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår benämningen fiskebruksområde. Den i promemorian föreslagna benämningen fiskevårdsområde är miss­ ledande med hänsyn till den tilltänkta organisationens huvudsakliga ända­ mål. Då uttrycket fiskeområde i lagtext använts för att beteckna annat för­ hållande än här är fråga om, får jag i stället föreslå benämningen fiskebruksområde. Ehuru denna term är nyskapad torde den ej kunna missför­ stås — den utsäger att denna organisationsform syftar till ett utnyttjande av fisket inom ett visst område.

Departementschefen Även om frågan om den nya organisationens benämning under de olika remissbehandlingarna inte tilldragit sig större uppmärksamhet, bör man å andra sidan inte underskatta denna frågas betydelse, i synnerhet som det i princip lagts i berörda delägares egen hand att avgöra när lagen skall tilllämpas. Benämningen gemensamhetsfiske är av flera orsaker inte lämplig. Det har inte heller från något håll föreslagits att denna beteckning i framtiden skall komma till användning. Fiskeristyrelsen har föreslagit fiskeområde. I så­ väl Palmquists och fiskerättskommitténs förslag som i departementsprome­ morian har föreslagits fiskevårdsområde. Andra förslag är fiskeriområde, fiskevårdssamfällighet och fiskebruksområde. I finsk rätt användes för mot­ svarande fall fiskelag (för samfällt fiske) och fiskevårdssammanslutning. Möjligheten att bilda jaktvårdsområden har nu förelegat i mer än 20 år. Det torde vara en allmän uppfattning att j aktvårdsområdena varit av stort värde för såväl den egentliga jakten som för vården av det vilda. Jaktvårdsområde har därför för många blivit ett välbekant och välkänt begrepp. Även om villkoren för fiske på flera sätt är andra än för jakten och den nu föreslagna lagstiftningen ingalunda utgör någon kopia av lagstiftningen om jaktvårdsområden, är dock det allmänna syftet i båda fallen likartat. Jag finner det därför naturligt att anknyta till den terminologi som sålunda re­ dan finns i jaktlagen. Det sagda rubbas enligt min mening inte av att fiskevårdsområdet redan i lagen erhåller en mera fullständig organisation och vidsträcktare befogenheter än jaktvårdsområdet. Jag är inte heller benägen att fästa alltför stort avseende vid invändningen att många med fiskevård endast avser utplantering av yngel, fridlysning av vissa fiskarter och dylikt. Någon legal eller eljest allmängiltig definition på fiskevård finns inte. För egen del vill jag däri inlägga allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ända­ målsenligt utnyttjande av fisket. Om den nya lagen kommer att få den all­ männa tillämpning som jag hoppas, är jag också övertygad om att uttryc­ ket fiskevård hos den stora allmänheten snart kommer att få den mera all­ omfattande innebörd, som jag anser att man har rätt att inlägga i ordet. Jag föreslår därför att den nya organisationen benämnes fiskevårdsom­ råde.

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Delaktighetens bestämmande

Lagen om gemensamhetsfiske För att bestämma varje fiskerättsägares delaktighet i ett gemensamhets­ fiske bör enligt 1913 års lag i första hand enhällig överenskommelse efter­ strävas (4 och 9 §§). Kan sådan ej åstadkommas anvisar lagen skilda me­ toder för oskiftade och skiftade fisken. Är fisket oskiftat bestäms delaktig­ heten omedelbart av envars andel i det oskiftade fisket (4 §). Är fisket åter skiftat skall delaktigheten bestämmas genom en uppskattning, som verk­ ställes av förrättningsman, i visst fall biträdd av gode män (9 §). Till grund för uppskattningen skall läggas värdet av den årliga avkastning, som fisket i varje skifteslott kan beräknas lämna vid en sådan utövning av fisket att fisktillgången icke minskas.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden I lagstiftningen om jaktvårdsområden finns inte någon motsvarighet till reglerna i 1913 års lag om bestämmande av delaktighet. Dock skall vid jakt vårdsområdes bildande bestämmas de grunder efter vilka jakten och viltvården skall bedrivas. Därvid skall hänsyn tagas till jaktvårdsområdets beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgången på de särskilda fastig­ heterna. I sistnämnda avseende skall tillses att å de olika fastigheterna ej göres större intrång än vad ett ändamålsenligt utövande av jaktvården på området oundgängligen kräver (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen samt 39 § 3 mom. och 40 § 2 mom. jaktstadgan). Då beslut om bildande av jaktvårdsområde underställes länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen därjämte tillse att beslutet överenstämmer med lag och författning, att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt (11 § 1 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 19i3 Enligt 1943 års förslag skulle beräkningsgrunden för delägarnas delak­ tighet i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt uppskattning — verkställd vid förrättning på stället — bestämda värdet å lians andel i avkastningen av det fiske som avsågs skola ingå i fiskevårds­ området. Utredningsmannen erinrade i motiven om att de regler som sålunda föreslagits för fall, då enighet om viss beräkningsgrund ej förelåge, överens­ stämde med vad som stadgats i 1913 års lag samt yttrade vidare. Som ett önskemål har från några länsfiskeritjänstemän framställts, att enklare och mera summariska regler skulle gälla för beräkningsgrunden för delaktigheten i fiskevårdsområdet. Att i detta sammanhang genom en spe­ ciallagstiftning rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma fiskevattnen genom att frångå ett system, varigenom man eftersträvar att efter en reglering av fisket i ett gemensamt fiskevatten tillerkänna envar

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1000 59

delägare delaktighet efter hans verkliga andel i vattnet, synes emellertid knappast lämpligt. Det må erinras, att beräkningsgrunden för delaktigheten har betydelse särskilt för det ekonomiska utbytet av fisket. Genom utarrendering och annan upplåtelse av fiske uppkommen behållning torde sålunda böra fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet. Vidare lärer det kunna te sig naturligt att, i den mån avgifter behöva upptagas för fiske­ vårdande åtgärder, låta dessa utgå efter delaktigheten. Utövas fisket av del­ ägarna själva, bör deras inbördes rätt till fiske också bestämmas efter del­ aktigheten, t. ex. i fråga om lotternas storlek eller rätten att använda fisk­ redskap. Där annan överenskommelse icke träffats, bör slutligen delägarnas rösträtt bestämmas i enlighet med delaktigheten. Där fisket i ett vatten är uppdelat på ett stort antal relativt små lotter, kan det emellertid synas opraktiskt att använda den verkliga delaktigheten såsom beräkningsgrund. I sådana och andra fall är det naturligare, att en annan och enklare beräkningsgrund kommer till användning. Mångenstädes, exempelvis i Dalarna, torde man finna det rättvist och lämpligt att varje delägare anses ha lika rätt i vattnet. Förslaget lämnar som förut nämnts möjlighet öppen för delägarna att överenskomma om sådan beräkningsgrund för delaktigheten, antingen genom enhällig överenskommelse eller genom förslag i framställningen om inrättande av fiskevårdsområde, vilket förslag av delägarna lämnats utan erinran. Denna anordning lider emellertid av den svagheten, att invändning från endast en delägare kan förhindra tillämp­ ningen av en enkel och i allt väsentligt rättvis beräkningsgrund för delaktig­ heten.

Remissyttranden över Palmquists förslag Palmquists förslag föranledde gensagor i ett flertal yttranden. Sålunda anförde fiskeriintendenten i mellersta distriktet. Bestämmelsen att delaktigheten i ett fiskevårdsområde i vissa fall, då det gäller skiftat fiskevatten, skall bestämmas efter det jämlikt uppskattning bestämda värdet å vars och ens andel i avkastningen av fisket är synnerligen olvcklig och torde som regel vara omöjlig att tillämpa i praktiken. Även under vanliga förhållanden är det hart när omöjligt att erhålla uppgiftei om värdet av avkastningen. Vid sammanträde för inrättande av fiskevårds­ område, då stridiga intressen som regel komma att stå emot varandra, blir det helt visst omöjligt att erhålla sådana uppgifter. Det räcker ingalunda med att förrättningsmannen biträdes av gode män. För att förrättningsmannen skall kunna bilda sig en uppfattning om avkastningen, måste han ej sällan under flera dagar före förrättningen göra undersökning på platsen. Detta drager givetvis onödigt dryga kostnader och åsamkar tidsspillan. I stället är det önskvärt med en viss enkel, i lag fastställd beräkningsgrund. Inom varje skifteslag synes mig sålunda böra uträknas rösträtt på grunc. av fastigheternas mantalsbeteckning (vilket gäller vid oskift fiskevatten). Sedan böra skifteslagens storlek läggas till grund för bedömningen mellan skifteslagen på så sätt att bifall av minst så många skifteslag, som motsvaiai minst hälften av storleken av de fiskevatten, som skola ingå i fiskevardsområdet, erfordras. Liknande synpunkter framfördes från åtskilliga håll, varvid ett enklare förfarande påkallades. Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde man tänka sig en bestämmelse om att de olika delarna av fiskevattnet skulle jämföras med varandra och åsältas relativa värden i förhållande till övriga delar av vattnet; i så fall krävdes endast eu ungefärlig uppskattning av vattnets pro­

60 Kungi. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

duktionsförmåga, som med stöd av gällande arrendepriser på orten och eventuellt uttalande av gode män kunde läggas för beräkning av värdet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Fiskerättskommittén anslöt sig i denna del till utredningsmannens förslag och yttrade. Enligt fiskerättskommitténs mening bör liksom i det tidigare förslaget såsom allmän grundsats gälla, att bildandet av fiskevårdsområde icke skall medföra rubbning av bestående äganderättsförhållanden i vidare mån än som hänför sig till själva förvaltningen. Med hänsyn härtill torde de regler, 1943 års förslag innehåller i denna del, böra i huvudsak bibehållas. För att möjliggöra en förenkling av själva förfarandet vill emellertid kommittén, i nära anslutning till lantbruksstyrelsens ståndpunkt, förorda att den upp­ skattning av fiskeavkastningen, som i vissa fall måste göras, skall få ske efter delvis andra regler än dem som upptagits i 1943 års förslag. Det lärer salunda i allmänhet bli tillräckligt att åsätta de olika delarna av vattnet vissa jämförelsetal. En på så sätt gjord uppskattning synes innebära en avsevärd lättnad i förhållande till det tidigare förslaget. Detta kommitténs ställningstagande innebär icke ett frångående av utred­ ningsmannens förslag, att delägarna själva skola kunna besluta om annan beräkningsgrund för delaktigheten än som framgår av det nyss sagda. En förutsättning härför är emellertid, att delägarna äro eniga eller att förslag i frågan framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde och läm­ nats utan erinran av delägarna.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag Kommittéförslagets regler pa denna punkt föranledde invändningar i åtskilliga remissyttranden. Sålunda uttalade fiskeriintendenten i mellersta distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och fiskerinämnden för Vänern, att de bestämmelser kommittén föreslagit om grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande och alltför invecklade. Å andra sidan yttrade lantbruksstyrelsen — närmast i anledning av fiskeriintendentens i mellersta distriktet anmärkning mot förslaget på denna punkt - att den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet i skiftat vatten säkerligen vore den enklast tänkbara samt att densamma i tillämpningen icke torde erbjuda några större svårigheter. Domänstyrelsen fann tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt förslaget i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kun­ de ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förbytas i missnöje med beslutet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen framhöll, att en uppskattning av delaktigheten var ofrån­ komlig samt att, eftersom bildande av fiskeområde ej skulle rubba bestå­ ende äganderättsförhållanden, det var uteslutet att vid uppskattningen till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 61

lämpa annan princip än den av fiskerättskommittén föreslagna. Obestrid­ ligt kunde reglerna stundom komma att bli svåra att tillämpa. Svårigheter­ na torde dock i de nyss avsedda remissyttrandena ha överdrivits. Såsom fiskerättskommittén föreslagit borde delägarna liksom enligt 1913 års lag genom enhälligt beslut kunna bestämma annan grund för beräkning av del­ aktigheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Flera remissinstanser gjorde erinringar mot fiskeristyrelsens förslag rö­ rande sättet att bestämma delaktigheten. Särskilt berördes därvid följderna av att ägare av avstyckningar, till vilka hörde andel i stamfastighetens fiske, kunde bli delägare och erhålla rösträtt vid sidan av stamfastighetens ägare. Flera skilda ändringsförslag framfördes i denna fråga. Bland annat föror­ dade fiskeriintendenten i nedre södra distriktet, Jönköpings läns hushåll­ ningssällskap och Hallands läns hushållningssällskap att delaktighet skulle beräknas endast för ägare av i mantal satt jord. Dessa remissyttranden kom­ mer jag i likhet med vad som skett i promemorian att närmare behandla i samband med reglerna om rösträtten. Beträffande den uppskattning, som i fråga om skiftat vatten före­ slås skola ske av värdet av delägares fiske, framhöll ett stort antal remiss­ instanser att en sådan uppskattning var ytterst svår att verkställa på ett rättvist sätt.

Lagberedningen anförde i denna del. Delaktigheten skall i visst fall bestämmas efter det genom uppskattning bestämda värdet å delägarens andel i avkastningen av det fiske som skall ingå i fiskeområdet. Huruvida med nämnda uttryck avses allenast den avkastning, som fisket tidigare lämnat, eller däri — för det fall av fiske­ vårdande åtgärder skall vidtagas — inbegripes även den förbättring, som fisket därigenom beräknas komma att vinna, är oklart. Beredningen vill icke närmare ingå på denna fråga, men det synes dock som om det först­ nämnda alternativet åtminstone i vissa fall skulle leda till otillfredsställande resultat. Länsstyrelsen i Hallands lån anförde. Länsstyrelsen hyser farhågor för att uppskattningen av delaktigheten kom­ mer att medföra stora praktiska svårigheter, i all synnerhet om värdet av avkastningen av fisket skall utgöra beräkningsgrund, varför de i vissa re­ missyttranden gjorda uttalandena härom knappast torde kunna, såsom fiskeristyrelsen gjort, avvisas såsom överdrivna. Vidare är att märka, att sedan ett fiskeområde väl blivit bildat, svårigheterna ingalunda är slut. Så snart exempelvis det från någon i fiskeområdet ingående fastighet göres en av­ styckning, därvid till det avstyckade området lägges andel i fiske, synes ändring av delaktigheten böra ske, därvid enligt § 19 i lagförslaget hela proceduren som vid bildande av fiskeområde skall tillämpas. Eller avses måhända i § 19 med »ändring av delaktigheten» endast ändring i beräknings­ grunden för delaktigheten, och skall i så fall ägaren av det avstyckade om­ rådet automatiskt inträda som delägare i fiskeområdet? Med all sannolikhet kommer de gamla delägarna, helst de som är ägare till i mantal satt jord, icke alt med glädje hälsa den nye delägaren, som ifråga om rösträtten blir likaberättigad enligt förslaget.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr ÖO år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län anförde. Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle den föreslagna huvudregeln ej sällan bli svår att tillämpa, vilket fiskeristyrelsen också medger. Då uppskatt­ ningen skulle verkställas vid förrättning, skulle förrättningsmannen bli nöd­ sakad att före förrättningen företaga besvärliga och tidsödande undersök­ ningar angående fiskevattnet. Det oaktat skulle det säkerligen ofta inträffa, att delägarna inte godkände förrättningsmannens uppskattning. Därigenom skulle bildande av fiskeområde försvåras eller kanske helt omöjliggöras. Eftersom bildande av fiskeområde inte skall rubba bestående äganderätts­ förhållanden och eu uppskattning av delaktigheten till följd därav synes erforderlig, finner sig länsstyrelsen emellertid icke i stånd att förorda någon för ändamålet mera lämpad regel än den av fiskeristyrelsen föreslagna.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ifrågasatte huruvida icke även i skiftat vatten delaktighet skulle kunna bestämmas efter mantalet. Han ytt­ rade härom. I regel bär i ett skiftat vatten andelen bestämts av ägodelningsrätten efter en gradering. Jag finner det därför onödigt att vid inrättande av ett fiske­ område i skiftat vatten upprepa graderingsproceduren. Delaktigheten kan därför enligt min mening i skiftat vatten som tillhör ett skifteslag bestäm­ mas på samma enkla sätt som i oskiftat vatten. Vid sammanläggning av två eller flera skifteslag kan givetvis svårigheter uppstå vid bestämmande av delaktigheten särskilt om ett skifteslag har ett fiskeområde av större värde än det eller de andra. I så fall ifrågasätter jag om ej sådan annan beräk­ ningsgrund som talas om i sista stycket i paragrafen kunde tillämpas, d. v. s. då får en gradering ske. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet ansåg däremot, att en upp­ skattning regelmässigt måste ske, men även han framhöll, att svårigheter därvid kom att föreligga. Han anförde. En särskild procedur i syfte att bestämma den enskildes eller skifteslagets delaktighet i fisket synes nödvändig, även om den i vissa fall kan stöta på betydande svårigheter. Kan delaktigheten i ett fiskevatten grundas på en jämförande arealberäkning, torde större svårigheter icke möta, men är däremot de olika skifteslagens fångstresultat uppenbarligen ej proportio­ nella mot respektive skifteslags vattenområde utan beroende av att fisken under vissa tider samlas inom olika delar av sjön (t. ex. sik, som samlas vid lekgrund), kan delaktighetsberäkningarna bli svåra att genomföra. Kräves i dylika fall noggranna uppgifter över den faktiska relationen mellan olika skifteslags fångster, kan en förrättning förutsätta insamlandet av så­ vitt möjligt fullständig fångststatistik. Östergötlands läns hushållningssällskap uttalade, att i vissa fall det torde bli missvisande eller felaktigt att lägga den årliga avkastningen till grund för delaktighet. I sådana fall borde i stället bedömningen grundas på vatten­ värdet. Även Kalmar läns norra hushållningssällskap förordade att vid be­ räkning av andelstal utgångspunkten skall vara fiskevattnets bonitet. Fiskerinämnden för Vänern ansåg, att den föreslagna uppskattningen av vär­ det å delägarnas andel i avkastningen var omöjlig att tillämpa. Sveriges fis­ kares riksförbund förordade, att ett fiskeområde skulle kunna bildas även om delaktigheten blott ungefärligen bestämts. Förbundet anförde härom. Med hänsyn till rådande förhållanden på fiskets område kommer säker­ ligen många svårigheter att uppstå innan nya fiskeområden kunna bildas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 63

Vi tänker därvid närmast på problem i samband med fastställande av om­ fattningen av delaktigheten i fiskevattnet och fiskerätten samt beträffande upplåtelse av fiskerätt och liknande. Den blivande lagstiftningen på detta område bör, enligt vår uppfattning, utformas på sådant sätt att fiskevårdsområden om möjligt kunna inrättas utan allt för omfattande procedurer. Några långa och tidsödande utredningar bör inte erfordras i förväg, utan ett område bör kunna bildas även om fiskerätt och delaktighet till att börja med måste ungefärligen uppskattas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, i vars yttrande i denna del länsstyrelsen i Värmlands län instämde, avstyrkte, att uppskattning skedde och förordade att delaktighet alltid bestämdes efter jordareal eller procen­ tuell andel. Han anförde till stöd härför. För en uppskattning måste en undersökning av fiskevattnet göras av förrättningsmannen. En sådan undersökning kan beräknas ta lång tid i an­ språk. Härigenom försvåras bildandet av fiskeområde. Emedan delägarna med all sannolikhet synnerligen ofta ej kommer att godkänna förrättningsmannens förslag till uppskattning, kommer otvivelaktigt den i betänkandet föreslagna bestämmelsen att i stor utsträckning omöjliggöra bildandet av fiskeområden. Detta kommer att bli så mycket mera fallet som det hör till rena undantagen att fisket är i sin helhet oskiftat. Flertalet sjöar åtmins­ tone i södra och mellersta delarna av landet, består av flera, oHn ett mycket stort antal skifteslag och betraktas sålunda såsom skiftade. Såväl då det gäller oskiftat som skiftat fiskevatten bör delägare åtnjuta delaktighet i fiskeområdet efter hans andel däri. Med andel bör härvid förstås storleken av hans jordareal eller vid avstyckning den procent av stamhemmanets fis­ kevatten, som tillerkänts honom.

Liknande synpunkter framfördes av Älvsborgs läns norra och Örebro läns hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhöll att möjlighet borde finnas att ändra delaktighetstal och anförde härom. Länsstvrelsen kan icke biträda förslaget om att den gradering, som skall ske för att bestämma delaktigheten, skall gälla för hela den tid fiskeområde består. Under den ofta mycket långa följd av år, som det här kan bil fråga om, kan av olika skäl sådana förhållanden inträffa, vilka motiverar en an­ nan beräkningsgrund för delaktigheten än den ursprungligen fastställda. Länsstyrelsen vill därför föreslå, att efter framställning av delägare ny gra­ dering bör kunna ske, om länsstyrelsen anser att tillräckliga skäl föreliggei för en omprövning.

Departementspromemorian 1957 I promemorian framhölls, att allmän enighet torde råda om att 'aije delägares delaktighet i fiskevårdsområde bör beräknas, i fråga om oskiftat fiske i förhållande till delägarens andel i samfälligheten, och eljest i förhål­ lande till delägarens uppskattade andel i området. Ur principiell synpunkt torde några större svårigheter i regel ej föreligga att bestämma delaktigheten i oskiftade fisken. Beträffande åter de fiskevårdsområden, som kom att bil­ das av skiftade fisken, kunde som remissinstanserna allmänt framhållit svårigheterna bli betydande. — Uppskattning och värdei ing av fiske före­ kom i flera sammanhang. De vanligaste och principiellt viktigaste syntes vara

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jaga skifte och fiskedelning enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen, skada på fiske i samband med byggande i vatten, torrläggning eller annan åtgärd en­ ligt vattenlagen, bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt enligt la­ gen den 1 december 1950 i samma ämne samt taxering till beskattning. Obe­ roende av det olika syftet med de nu nämnda olika förfarandena syntes lik­ väl målet för värderingen i samtliga nämnda fall principiellt sett vara det­ samma, nämligen att enligt objektiva normer beräkna ett fiskes faktiska värde. Från detta mål skilde sig målet för den värdering, som enligt föreliggande förslag tänktes skola ske, i principiellt avseende icke på annat sätt än att inga absoluta utan endast relativa värden erfordrades. Även om således i första hand en fullständig och exakt uppskattning bor­ de eftersträvas, låg det å andra sidan i fiskets i viss mån hasardartade na­ tur att en sådan uppskattning i praktiken aldrig eller nästan aldrig kunde ske. Vid en konferens, som den 25 och 26 februari 1955 hölls å jordbruksde­ partementet angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet, utvecklades i en serie föredrag ett flertal beaktansvärda synpunkter på frågan om be­ räkning av skada å fiske. Föredragshållarna gav anvisning om de metoder, som lämpligen borde anlitas för att åstadkomma en så fullständig och exakt uppskattning som möjligt av ett givet fiske. I och för sig mötte inga betänk­ ligheter mot användandet av dylika metoder. De torde emellertid i regel bli tämligen dyrbara och tidskrävande. Det torde vid bildande av fiskevårdsområde av skiftat fiske allenast i undantagsfall vara motiverat att söka åstadkomma en fullständig och exakt uppskattning av varje delägares fiske. Till stöd för denna ståndpunkt talade förutom lätt insedda praktiska skäl jämväl dels det förhållandet att fiskevårdsområdet till tiden var begränsat, låt rara med möjlighet till automatisk förlängning, dels det förhållandet att lagförslaget räknade med att en ändring av delaktigheten utan större svå­ righet skulle kunna ske under fiskevårdsområdets bestånd. Promemorians förslag till lagtext (6 §) anslöt sig i denna fråga i huvud­ sak till de tidigare förslagen. Delägarna skulle sålunda, då de var eniga, själva kunna bestämma envars delaktighet, och i fråga om oskiftade fisken skulle delaktigheten i samfälligheten vara avgörande för delaktigheten i fiskevårdsområdet. Delaktigheten i fiskevårdsområde, vari ingick skiftat fiske, skulle, då enighet ej rådde, enligt promemorian bestämmas efter u p pskattning, som skulle grunda sig på omfattningen och värdet av delägarens rätt till fiske inom området. Den tankegång som låg bakom denna formulering var att uppskattningsmc-toden skulle lämpas efter förhållandena i varje särskilt fall. I promemorian an­ fördes tre exempel, avsedda att närmare belysa det sagda. 1. I de allra flesta fall torde man uppnå ett rättvist resultat genom att be­ stämma envars delaktighet i proportion till arealen av hans vattenom­ råde. Eftersom denna metod är den enklaste bör den i första hand begagnas. Kammarkollegiet uppgiver — utan närmare kommentar — att fiskevärderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren i beslut den 31 juli 1956 i ett mycket omfattande mål angående ersättning för mistad fiskerätt i Mälaren vid ett stort antal fastigheter i Veckholms m. fl. socknar utgått ifrån att av beslutet berörda vattenområden var i avkastningshänseende på det hela ta-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900 65

get likvärdiga och bestämde ersättningarna till samtliga sökande med ett en­ hetligt belopp för hektar. Beslutet som i förevarande avseende vunnit laga kraft bygger på ett av fiskeristyrelsen den 8 juni 1956 avgivit yttrande vari stvrelsen bl. a. uttalar. 'Vad beträffar frågan, huruvida bruttoavkastningen är likartad å samtliga de fjärdar av Mälaren, varest ensamrätten till fiske med rörligt redskap frångått strandägarna, kan fiskeristyrelsen med ledning av inhämtade upp­ lysningar icke finna, att någon väsentlig olikhet i avkastningshänseende föreligger mellan de skilda fjärdarna. Givetvis förekommer lokala differen­ ser, betingade av exempelvis olikheter i avseende å vattendjup, strömför­ hållanden" m. m., vilka kan göra vissa platser mer begärliga ur fiskerisynpunkt än andra, men sådana lokala olikheter torde icke ge anledning till att de skilda fjärdarna i sin helhet bör bedömas såsom olika ur avkastningssynpunkt. Det har i det till fiskeristyrelsen översända utredningsmaterialet ifrågasatts, att Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden borde åsättas ett något lägre värde per hektar vattenyta än Norra Björkfjärden och Prästfjär­ den. Orsaken härtill torde sannolikt ha varit, att det rent yrkesmässiga fis­ ket bedrivits intensivare i de sistnämnda fjärdarna, medan amatör- och sportfisket florerat starkare i de förra och särskilt i Södra Björkfjärden, möjligen på grund av dessa vattenområdens lättare tillgänglighet för invå­ nare i närbelägna tätorter såsom Stockholm och Södertälje. Den totala fisk­ avkastningen samt den potentiella produktionsförmågan och följaktligen även storleken av den förlust som ägaren av vattenområdena ifråga tillfo­ gats genom den nya lagstiftningen bör emellertid enligt fiskeristyrelsens me­ ning betraktas såsom ensartade i samtliga här ifrågavarande delar av Mä­ laren. 2. Finnes anledning att antaga att fisken ej förekommer i stort sett jämnt inom det ifrågasatta "fiskevårdsområdet, kan det finnas skäl att undersöka om icke vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning verkställd grad er in g eller skatte talet (jordtalet) kan läggas till grund för be­ stämmandet av varje delägares andel. Metoden får naturligtvis användas med stor försiktighet, men det är å andra sidan troligt att den i ett stort antal fall skall visa sig användbar. 3. Visar utredningsmaterialet tydligt att icke någon av de båda nämnda metoderna ger ett rättvisande uttryck för omfattningen och värdet av varje delägares fiskerätt, måste en undersökning ske av vad fisket med iakttagan­ de av god fiskevård kan tänkas avkasta. På grundval härav måste sedan en uppskattning ske. Hur pass omfattande och grundlig undersökningen skall bli får bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. I de lägen då förmögenhetsvärden i mera betydande omfattning icke slår på spel. bör förrättningsmannen vara berättigad att tillämpa tämligen sche­ ma i iska beräkningsgrunder.

Frågan vilken tidpunkt eller tidrymd, som den för delaktigheten bestämmande avkastningen skulle hänföra sig till, hade genom den sålunda föreslagna justeringen mist något av sin betydelse men kunde dock icke för­ bigås. Lagberedningen hade ifrågasatt om icke den avkastning, som kunde beräknas föreligga i framtiden efter det att exempelvis fiskevårdande åtgär­ der vidtagits, borde vara avgörande. Måhända kunde fall tänkas, då det ur teoretisk synpunkt tedde sig mest tillfredsställande att följa den av lagberedningen sålunda anvisade vägen. Emellertid var det väl vid fiskevårdsområdes bildande, då ju även delaktig-

r> liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sam!. AV öO

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

heten skulle bestämmas, i regel oklart vilka bestämda åtgärder i fiskevår­ dande syfte som skulle komma att vidtagas och ännu mera oklart vilket resultat dylika åtgärder kunde beräknas ge, varför den av lagberedningen ifragasatta metoden endast i undantagsfall torde visa sig användbar. Enk­ last och riktigast syntes i stället vara att — i de fall avkastningen ansågs böra ligga till grund för delaktighetsberäkningen — låta den närmast för­ flutna tiden vara avgörande. Längden av densamma borde få bli beroende av hur pass ingående undersökning som i det särskilda fallet kunde anses böra verkställas. Visade det sig, sedan fiskevårdsområdet någon tid varit i funktion, att grunderna för delaktigheten på grund av fiskevårdande åtgär­ der eller av annan anledning behövde jämkas, syntes det tillvägagångssätt varom utkastets 17 § gav anvisning vara att förorda.

Remissyttranden över departementspromemorian Promemorians förslag har av flertalet remissinstanser lämnats utan er­ inran. De som uttalat sig i frågan har i allmänhet framhållit att en förrätt­ ning för uppskattning av fiske ofta kommer att innebära mycket stora svå­ righeter. Länsstyrelsen i Stockholms län medger att viss förenkling i förrättningsmannens arbete kan i vissa men långt ifrån alla fall tänkas bli följden av de förslag till delaktighetens bestämmande som promemorian innehåller. Länsstyrelsen finner dock, att den föreslagna bestämmelsen lätt kan ge upphov till segslitna tvister, vilken av de rekommenderade metoderna, som i det enskilda fallet skall tillämpas. I de fall, där en uppskattning av av­ kastningen måste ske, kvarstår emellertid de tillämpningssvårigheter, som av länsstyrelsen påtalades i utlåtandet över fiskeristyrelsens förslag. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet ställer sig tvekande till möjlig­ heten att i praktiken överhuvud kunna genomföra en uppskattning av den typ som här föreslagits och anför. Jag vidhåller på det bestämdaste att någon bestämmelse om sådan upp­ skattning, som grundar sig på värdet av delägares andel i avkastningen, ej skall intagas i lagen. Själva uppskattningen skulle bli i hög grad tidsödande och svår att utföra. Utom i rena undantagsfall skulle den helt visst ej god­ kännas av sakägare med motstridiga intressen. Om denna bestämmelse ej borttages,^ kommer lagen ej att kunna tillämpas annat än i rena undantags­ fall. En sadan lag är meningslös. Om ändring ei sker i denna del. avstvrkes hela lagförslaget.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap anser, att det kommer att bli omöjligt att göra en rättvis uppskattning. Lantmäteristyrelsen föreslår att den i förslaget upptagna möjligheten för delägarna att, om de är enhälliga, genom överenskommelse bestämma del­ aktigheten bör slopas. Styrelsen anser att genom förslaget enskild rätt kan kränkas. Styrelsen syftar därvid bl. a. på det fall, som enligt förslaget under­ stundom kan tänkas inträffa, nämligen att lagförslagets krav på enhällighet kan vara uppfyllt, ehuru alla delägarna ej deltagit i beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 67

Departementschefen Då delaktigheten skall bestämmas i ett fiskevårdsområde som utgöres av ett o s k i f t a t fiske bör givetvis delaktigheten i området grunda sig på det för varje delägande fastighet gällande andelstalet i den ifrågavarande samfälligheten. Om, såsom jag tidigare föreslagit, fiskevårdsområde skall kunna bildas även av fiske som icke är i sin helhet oskiftat, måste däremot en särskild bestämning av delaktigheten ske. Att delaktigheten verkligen blir klart bestämd anser jag av flera orsaker nödvändigt. Delak­ tigheten kommer nämligen att vara av betydelse vid bedömande av förut­ sättningarna för fiskevårdsområdes bildande, vid bestämmande av tillskottsskyldigheten, vid fördelning av avkastningen samt vid beslut om upplåtelse. Då man i ett fiskevårdsområdes stadgar skall bestämma i vilken utsträck­ ning och på vilket sätt varje delägare får fiska kommer delägarna visser­ ligen att själva få besluta härom, men jag utgår likväl ifrån att man där­ vid — om än måhända med vissa modifikationer — kommer att lägga del­ aktigheten till grund för fördelningen. —- Hur den omstridda frågan om grunderna för rösträttens utövning än löses är det dock under alla förhål­ landen ur praktisk synpunkt uteslutet att därvid inte ta viss hänsyn även till storleken av de skilda delägarnas fiskerätt, d. v. s. till delaktigheten. -— Jag anser mig genom det sagda ha klargjort, att det är oundgängligt att en lagstiftning sådan som den föreslagna innehåller regler för delaktighetens bestämmande. Delägarna i ett gemensamhetsfiske kan genom enhällig överenskommel­ se själva bestämma grunden för delaktigheten. Lantmäteristyrelsen har anfört betänkligheter mot att införa motsvarande bestämmelse i en lag om fiskevårdsområden och synes därmed åsyfta den risk som föreligger att så­ väl tredje mans som en i beslutet inte medverkande delägares rätt kan äventyras. Anmärkningen är naturligtvis principiellt berättigad. Emeller­ tid anser jag det vara mycket värdefullt att den nya lagen liksom 1913 års lag erbjuder möjlighet att skänka sakrättslig giltighet åt en av delägarna enhälligt beslutad överenskommelse om delaktighetens bestämmande. Ris­ ken att en delägares rätt utan hans medverkan därigenom skulle komma att lida intrång har i propositionens lagförslag eliminerats genom att, som jag vid behandlingen av reglerna om rösträtten ämnar närmare utveckla, enhälligheten skall föreligga inte blott bland de i omröstningen deltagande utan bland samtliga delägare. Skulle det vid länsstyrelsens prövning visa sig att tredje mans, t. ex. inteckningshavares, rätt uppenbart är i fara, skall fastställelse självfallet inte ske. Det har från några håll gjorts gällande att svårigheterna att m ed e rforderlig grad av noggrannhet bestämma delaktig­ heten skulle vara helt eller i det närmaste oöverstigliga. Ehuru även jag inser att stora svårigheter understundom kan föreligga, kan jag likväl inte dela den anförda uppfattningen. Redan nu förekommer uppskattning av fiskes värde i flera olika sammanhang. Att fullt exakta värden därvid inte

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

alltid kan uppnås ligger i själva fiskets natur. Den värdering som vid bildan­ de av fiskevårdsområde kommer i fråga är dock såtillvida enklare än flertalet Övriga fall av fiskevärdering som den i förevarande fall kan inskränka sig till en jämförelse de olika fiskena emellan. Någon uppskattning i absoluta värden erfordras således inte. En annan väsentlig skillnad består också mellan den uppskattning av fiskets värde som sker exempelvis enligt jorddelningslagen, vattenlagen el­ ler lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt, å ena, samt förevarande lagstiftning å andra sidan. Den uppskattning som sker med stöd av de tre förstnämnda lagarna avser nämligen i princip förhål­ landen som avses bli för framtiden orubbliga medan fiskevårdsområde, som inrättas endast för viss bestämd lid — låt vara med möjlighet till för­ längning — inte medför någon rubbning i bestående äganderättsförhållan­ den. \ id ändrade förhållanden skall vidare inom fiskevårdsområde finnas möjlighet att utan större omgång få till stånd jämkning av delaktighetstal. Det bör därför vara motiverat att i allmänhet tillämpa en uppskattning efter schematiska principer. De förhållanden varunder fisket utövas växlar starkt. Det är därför inte vare sig lämpligt eller möjligt att i lagen närmare ange hur uppskattningen i varje särskilt fall skall ske. Uppskattningsmetoden får i viss mån av­ passas efter de föreliggande förhållandena därvid riktmärket alltid bör vara att med så enkla och billiga medel som möjligt beräkna jämförelsevärden för skilda delägares fisken. I departementspromemorian har ett försök gjorts att anvisa olika till­ vägagångssätt för uppskattningen. Alla de där anvisade metoderna kan i och för sig vara användbara. Uppskattning som grundar sig på vattenarealen är för det övervägande flertalet fall säkerligen det enklaste och torde i allmän­ het leda till rättvisande resultat. I praktiken tillämpas allmänt denna me­ tod vid bestämmande av delaktigheten inom jaktvårdsområde. I lagförsla­ get har därför intagits föreskriften att uppskattningen skall, om inte sär­ skilda skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfatt­ ningen av varje delägares vattenområde. Har fisket under senare tid under­ gått laga skifte kan detta vara ett särskilt skäl att i stället följa den värde­ ring som därvid skett. Ett annat sådant skäl att frångå arealprincipen kan föreligga om fisk­ tillgången till följd av exempelvis väsentligt olika vattendjup eller ström­ förhållanden någonstädes uppenbarligen avviker från genomsnittet. Upp­ skattning som grundar sig på värdering av fiskets avkast­ ning bör göras endast i undantagsfall, t. ex. då fråga är om verkligt yr­ kesfiske och arealprincipen kan antagas ge ett inte rättvisande utslag.

4. Initiativrätten

Lagen om gemensamhetsfiske och lagstiftningen om jaktvårdsområden Rätt att taga initiativ till bildande av gemensamhetsfiske eller jaktvårds­ område tillkommer endast delägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 69

Palmquists förslag 1943 Rätt att göra ansökan om bildande av fiskevårdsområde skulle enligt 1943 års förslag tillkomma ej blott delägare utan även vederbörande hushållnings­ sällskap och fiskeriintendent. Utredningsmannen framhöll, att eftersom lagstiftningen borde ha till syfte också att hindra »vanhävd» av fiskevatten han fann det vara naturligt att hushållningssällskapet och fiskeriintendenten vore behöriga sökande. Hinder borde givetvis icke möta att framställning gjordes av hushållningsällskap och fiskeriintendent även i andra fall än då fiskevården i ett vatten fullstän­ digt eftersatts; för en driftig fiskeritjänsteman som särskilt inriktat sitt ar­ bete på hithörande frågor kunde det vara betydelsefullt att själv få ta ini­ tiativ, där dessa måhända eljest uteblev. Då länsfiskeritjänstemännen vore anställda hos hushållningssällskapen, syntes det lämpligt att förslag härrö­ rande från dessa tjänstemän framlades genom sällskapen. Fiskerättskommitténs förslag 1947 Kommittén föreslog en ytterligare utvidgning av initiativrätten. Sådan fö­ reslogs tillkomma förutom delägare, statens fiskeritjänsteman och hushåll­ ningssällskapets förvaltningsutskott jämväl länsfiskeritjänsteman samt fis­ karorganisation i orten.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag Domänstyrelsen förklarade att den ansåg det tveksamt om initiativrätt borde tillkomma fiskarorganisation, eftersom sådan torde äga möjlighet att —- i de fall då ett berättigat intresse förelåge — genom medlem som vore del­ ägare i fiskevattnet eller genom fiskeritjänstemännen bringa frågan under prövning. Kammarkollegiet anförde i denna del. Initiativrätten bör, synes det kollegiet, huvudsakligen tillkomma delägar­ na. I och med det att fiskevårdsområde kommer att bildas tvångsvis blir den ställning statens fiskeritjänsteman kommer att intaga ömtålig. Skall han både ha initiativrätt och dessutom vara förrättningsman, kommer han att förena funktionerna av åklagare och domare, något som ej bör komma i fråga. Dessa tjänstemän böra därför ej äga befogenhet att ansöka om fiskevårdsområdes bildande. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller fiskerinämnd synes däremot vara lämpliga organ att företräda det allmänna intresset. Det synes tillfyllest, att detta erhåller en företrädare, som kan be­ döma frågan i ett vidare sammanhang. Ur denna synpunkt anser kollegiet det lämpligast, att varken fiskerikonsulenterna eller fiskeriinspektörerna, som ej alltid kunna antagas ha nödig överblick, eller fiskarorganisation i orten, som företräder ett ensidigt yrkesintresse, få initiativrätt. De äro å andra sidan oförhindrade att hänvända sig till vederbörligt organ hos hus­ hållningssällskapet. Fiskeristyrelsens förslag 1956 I sitt förslag 1956 anför fiskeristyrelsen, att om, såsom styrelsen förordat, fiskeområde skulle ha till syfte allenast att tillgodose delägarnas egna intressen, del ur principiell synpunkt kunde göras gällande, att endast delägare

70 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

borde ha initiativrätt till bildande av fiskeområde. Erfarenheten visade emellertid, att enskilda delägare i fiskevatten ofta hade svårt att ta initiativ i frågor som fordrade samverkan mellan delägarna. Därest fråga om bil­ dande av fiskeområde aktualiserades genom framställning från någon re­ presentant för det allmänna fiskeriintresset, kunde det visa sig att det än­ dock fanns betydande latent intresse bland delägarna i frågan. Rätt att göra ansökan om bildande av fiskeområde borde därför tillkomma — utom delägare — även vederbörande fiskeriintendent. Vidare borde ini­ tiativrätt tillerkännas hushållningssällskap. Däremot syntes tillräckliga skäl ej föreligga att, såsom fiskerättskommittén föreslagit, låta jämväl länsfiskeritjänsteman eller fiskarorganisation erhålla sådan rätt.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Ett flertal remissinstanser ansåg, att fiskeriintendent ej bor­ de ha initiativrätt. Denna ståndpunkt motiverades huvudsakligen med att han ofta torde komma att bli förordnad som förrättningsman. Som exempel må nämnas följande uttalande av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Fiskeriintendenterna skall kunna vara initiativtagare för bildande av fis­ keområde. Dessutom skall de i vanlig ordning utgöra remissinstans och i denna egenskap kunna höras av länsstyrelsen och slutligen kan de förordnas till förrättningsmän. Detta måste anses vara högst otillfredsställande. Sär­ skilt olämpligt förefaller detta vara i sådana fall, där bildande av fiskeom­ råde blivit en stridsfråga. Om fiskeriintendenten skall kunna höras i ären­ det av länsstyrelsen, bör han vara obunden och därför i vart fall icke kunna vara initiativtagare till bildande av fiskeområde. I remissyttranden av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Kristianstads län förordades, att endast delägare skulle ha initiativrätt. Till stöd härför anfördes av kammarkol­ legiet att fiskeområde innebar en reglering, som tog sikte på delägarnas gemensamma intressen, och att fiskeriintendent eller hushållningssällskap, som ansåg att ett fiskeområde borde bildas, därför i stället borde söka in­ tressera delägare för att taga initiativ. Eljest kunde fiskeområdet för del­ ägarna te sig som något utifrån påtvunget. Mot dessa yrkanden om mera inskränkt initiativrätt stod några remissin­ stanser, som förordade utvidgning av denna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg sålunda att initiativrätt borde tillkomma jämväl arre n dator och länsstyrelse. Till stöd härför anfördes. Den som på grund av arrende innehar fiskerätt har icke tillerkänts ini­ tiativrätt. Arrendator har däremot tillerkänts rätt att föra talan för fisket. Enligt länsstyrelsens mening bör arrendator även få rätt att väcka fråga om bildande av fiskeområde. Däremot bör arrendator icke utan samtycke av ägaren till fisket få framställa begäran om bildande av fiskeområde eller lämna medgivanden enligt stadgandena i lagförslaget. Länsstyrelsen torde med hänsyn till sin ställning inom länet böra äga möjlighet att själv taga initiativ till bildande av fiskeområde. Länsstyrelsen finner det lämpligt att detta direkt kommer till uttryck i lagtexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 71

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund ifrågasatte, huruvida initiativrätt icke borde tillkomma jämväl större fiskarorganisationer. Några remissinstanser, bland andra Svenska naturskyddsföreningen, gjor­ de uttryckligt uttalande om att det ur allmänna synpunkter vore välbetänkt att initiativrätt i enlighet med förslaget tillerkändes även andra än del­ ägare.

Departementspromemorian 1957 I departementspromemorian påpekas, att enligt 1913 års lag initiativrätt icke förelåg för andra än delägare. Huruvida detta förhållande bidragit till att lagen i så ringa utsträckning kommit att tillämpas var svårt att veta. Emel­ lertid torde den utpräglade koncentrationen av gemensamhetsfisken till just södra delen av Kalmar län vara att i betydande utsträckning tillskriva en enskild fiskeritjänstemans personliga intresse. Frågan om initiativrätten sammanhängde nära med frågan om syftet med hela lagstiftningen. Om man i enlighet med fiskeristyrelsen — och häremot syntes remissinstanserna i stort sett icke ha haft något att erinra — angav syftet vara att tillgodose delägarnas egna intressen, borde det föreligga all­ deles särskilda motiv för att tillägga någon utomstående initiativrätt. I promemorians lagutkast (10 § andra stycket) gjordes både fiskeriintendent och fiskerikonsulent till obligatoriska remissmyndigheter vid förfa­ randet hos länsstyrelsen. Enär någon av nämnda båda tjänstemän därjämte ofta torde komma att förordnas till förrättningsmän, borde — på de skäl som beträffande fiskeriintendenterna anförts av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet -— initiativrätt icke tillerkännas vare sig intendenter eller konsulenter. I promemorian begränsades initiativrätten helt till delägarna själva. Arrendator tillerkändes i förslaget (utkastet 2 § andra stycket) en rätt som i flera avseenden erinrade om en delägares. I vissa särskilt ingripande frågor — däribland initiativrätten — gjordes emellertid denna arrendatorns ställning beroende av samtycke av upplåtaren. Om än praktiska skäl må­ hända kunde anföras till stöd för åsikten att arrendator borde tilläggas ovillkorlig initiativrätt torde detta likväl innebära ett alltför långtgående ingrepp i upplåtarens rätt. Sålunda skulle exempelvis — om arrendator tillädes initiativrätt — på dennes tillskyndan ett fiskevårdsområde kunna bildas för tid långt efter det arrendet upphört.

Remissyttranden över departementspromemorian Promemorians förslag att i likhet med 1913 års lag begränsa intiativrätten till delägarna själva godtages i allmänhet av remissinstanserna. Detta framhålles uttryckligen av fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt fiskeriintendenterna i mellersta och nedre norra distrikten. Några remissinstanser är dock av den uppfattningen att en lagstiftning om fiskevårdsområden sannolikt icke kommer att få större praktisk bety­

72 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delse, om icke initiativrätten utsträckes utanför delägarnas krets. Svenska naturskyddsföreningen anser sålunda, att man åtminstone så långt bör tänka på vad som är bäst för området och dess fiske, att även något all­ mänt organ ges initiativrätt. Sveriges fiskares riksförbund finner det motiverat att fiskeriintendent icke får initiativrätt; däremot bör sådan rätt tillkomma hushållningssällskap, länsstyrelse och stör­ re fiskar organisation. Med sistnämnda uttryck menar förbundet länsförbund eller annan sammanslutning av ungefär samma omfattning. Om kretsen av initiativberättigade vidgas på sätt förbundet föreslår anser förbundet att man skulle kunna komma till rätta med sådana fall, där fisket uppenbart vanskötes och delägarna själva av någon anledning ej önskar taga nagot initiativ. Kristianstads läns hushållningssällskap finner det i princip riktigt att initiativrätten förbehålles delägarna. Detta hindrar emel­ lertid icke att dylik rätt också bör kunna tillerkännas hushållnings­ sällskapen, vilka kan anses tillräckligt neutrala för att ej bli nhsstankta för att vilja framprovocera ett fiskevårdsområde mot delägarnas önskan. Samma förslag har också med liknande motivering framförts av Jönköpings läns hushållningssällskap. Jämtlands läns hushållningssällskap föreslår en utvidgning av initiativrätt för speciella fall och anför härom följande. Att initiativrätten begränsats till enbart sakägare är i princip riktigt Det kan dock förekomma fall då det skulle vara berättigat att annan än sakäga­ re kommer med initiativet. Ett sådant fall är då frifiske ingår i området ett annat da det galler fiskevårdsområden för större vattenområden, exempelyis mindre vattensystem. Skall initiativet enbart komma från fiskerättsagarehall kommer det sannolikt i regel att gälla mindre områden omfattan­ de ett skifteslags vattenområde eller enstaka sjö. För de specialfall som här berörts, föreslås att aven fiskeristyrelsen, hushållningssällskap och länstiskevardsforbund erhåller initiativrätt.

Departementschefen Spörsmålet om behörighet att påkalla bildande av fiskevårdsområde sam­ manhänger nära med frågorna om lagstiftningens syfte. Delta har i lagför­ slaget angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av tiskerättsägarnas gemensamma intressen». Med denna utgångspunkt är det klart att initiativrätt bör tillkomma delägare. Detta har inte heller under frågans tidigare behandling ifrågasatts från något håll. Sådan rätt bör till­ komma varje delägare. Åtskillig diskussion har däremot förekommit i frågan om initiativrätt därjämte bör tillkomma annan än delägare. Under tidigare skeden av frå­ gans behandling framförde ett stort antal remissinstanser förslag om ini­ tiativrättens utvidgning i skilda hänseenden. Sedan lagens syfte i departe­ mentspromemorian preciserats i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har detta i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De som har annan me­ ning hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent in­

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060 73

tresse föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrån för att någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeriintendent, hushållningssällskap eller större fiskarorganisation. Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man där­ igenom lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta en dylik inställning. — Initiativrätten beträffande jaktvårdsområde och gemensamhetsfiske är begränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kanske komma till rätta med fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser. Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt, föreligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att fram­ stå såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder deila kan komma att få för den fortsatta verksamheten. .lag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga initiativrätten till någon utanför delägarnas egen krets.

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

Lagen om gcmensamhetsfiske 1913 års lag intager den ståndpunkten att gemensamhetsfiske såtillvida är en delägarnas egen angelägenhet, att utomstående ej erhållit initiativrätt och viss anslutning bland delägarna måste föreligga, innan gemensamhetsfiske kan komma till stånd. Dessutom gäller såsom en allmän förutsättning, att fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt skall vara av den beskaffenhet alt sådant fiske »finnes böra inrättas» (14 §). Det ankommer på länsstyrelsen att pröva huruvida sistnämnda förutsättning är för handen. Kravet på viss anslutning bland delägarna är strängare för »skiftat fis kevatten» än för oskiftat. För fiskevatten, som i sin helhet är o s k i f t a t, fordras enkel majoritet i såväl huvudtal som delaktighet, medan för annat fiskevatten fordras två tredjedels majoritet likaledes i såväl huvudtal som delaktighet (11 §). Lagstiftningen om jaktvårdsområden För bildande av jaktvårdsområde kräves beslut av delägarna. För att gil­ tigt beslut skall föreligga skall den mening som önskar att jaktvårdsområde

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

bildas utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och samti­ digt representera minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Från­ varande delägare anses motsätta sig förslaget. Beslutet skall för fastställelse underställas länsstyrelsen. Därest fastställelse sker, skall den avse delägar­ nas beslut i oförändrad form.

Palmquists förslag 1943 I fråga om de allmänna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde framhölls i 1943 års betänkande, att vad som särskilt försvårat till­ komsten av gemensamlietsfisken vore kravet på att beslut därom skulle fat­ tas av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet, varvid övervik­ ten skulle avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majo­ ritet hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat er­ nås därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av an­ nan orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då beslut skolat fattas. Härom anförde utredningsmannen vidare. I sådana fall, då fiskerätten i ett vatten delvis uppdelats på mycket små fastighetslotter, vilka innehas av nöj esf iskare (sommargäster o. dyl.), har det inträffat, att dessa, utgörande majoriteten av antalet fiskare, motsatt sig elt ordnande av fisket med hänsyn till att det skulle medföra viss in­ skränkning i deras tidigare ganska obegränsade rörelsefrihet, medan ägarna till de större andelarna, vilka vanligen representera klar majoritet i fråga om rösttalet och måhända för sin utkomst äro mera beroende av fisket, önska inrättande av gemensamhetsfiske. Under åberopande av dylika för­ hållanden ha krav framkommit på att minska fordringarna på majoritet. Lantbruksstyrelsen har sålunda tidigare föreslagit, att hänsyn endast skulle tagas till de närvarande delägarna. Givet är, att en sådan regel ibland under­ lättar tillkomsten av gemensamlietsfisken. Emellertid blir regeln knappast tillräcklig i alla fall och skulle icke råda bot mot den angivna olägenheten i fiskevatten med många delägare med mycket små andelar i fiskevattnet. Att enbart genom jämkningar i gällande omröstningsregler åstadkomma en mera väsentlig ökning i nybildandet av gemensamlietsfisken torde få anses uteslutet. En mångfaid, delvis ganska svårbestämbara faktorer torde inver­ ka härvidlag. Av särskild betydelse här som på andra områden är den per­ sonliga insatsen. Detta har även tillämpningen av lagen om gemensamhets­ fiske visat. Uppenbart är vidare att innehållet i lagbestämmelserna, jämväl vid sidan om reglerna om själva bildandet, är av stor vikt. Ju mera inveck­ lade och svåröverskådliga dessa äro ju mindre locka de till tillämpning. Det måste alltså, även med hänsyn till önskemålet att få lagens regler tillämpade i väsentligt ökad omfattning, vara av framträdande betydelse, att ifrågava­ rande regler överhuvud taget göras så enkla och lättfattliga som möjligt.

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i all­ mänhet komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här avses. Önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effektiva vara att överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av samman­ slutningen från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givetvis vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke förbi­ ses, att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060 75

de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde framhållas, att det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgång som fisken måste förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att förhindra att ett fis­ kevatten vanvårdades så att det icke lämnade den avkastning, som vid en rationell fiskevård vore möjlig. Utredningsmannen yttrade härom följande. Där ett fiskevatten genom rovfiske och underlåten fiskevård utsatts för vanhävd torde enda möjligheten till ett upphjälpande av fisket i vattnet vara att systematiska fiskevårdande åtgärder vidtagas, framförallt genom lämp­ lig inplantering och fridlysning. En förutsättning för att sådana åtgärder skola få avsedd effekt lärer vara, att delägarna i fiskevattnet sammansluta sig för gemensamma åtgärder. Där delägarna motsätta sig en sådan anord­ ning till upphjälpande av vanhävden utav fiskevattnet, framträder det som ett statens intresse, att det allmänna liksom i fråga om jordbruk och skogs­ bruk kan ingripa för att rätta till missförhållandet. Härvidlag måste jämväl uppmärksammas, att en tvångsreglering å området icke bör avse annat, än själva ordningen för fiskevattnets utnyttjande. Den rätt som den enskilde verkligen har torde därigenom åtminstone på något längre sikt icke komma att förminskas. Tvärtom bör fisket i vattnet genom själva regleringen tamlieen snart betydligt stiga i värde. Vidare förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att myndighet redan nu har saklig prövningsrätt vid bildande av oemensamhetsfiske genom fastställelseförfarandet. Slutligen ma erinras, att länsstyrelsen jämlikt 9 § fiskeristadgani äger att för viss ort meddela sär­ skilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. I och med utfärdande av sådana bestämmelser, som kunna tillkomma även gentemot fiskerättsägarnas uttalade mening, vidtagas ofta lika ingripande inskränk­ ningar i den enskildes rättigheter och rörelsefrihet som genom bildandet av ett semensamhetsfiske. Bestämmelserna kunna nämligen innehålla saval fridlysning av skilda fiskslag som förbud att använda vissa fångstredskap. Utredningsmannen fann att avgörande principiella betänkligheter knap­ past kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtmin­ stone i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar. Utredningsmannen behandlade härefter frågan huruvida beslutanderät­ ten borde tillkomma domstol eller länsstyrelse och stannade därvid för det sistnämnda alternativet. I motiven till detta förslag framhölls. Skäl kunna anföras för att beslutanderätten skall tillkomma domstol; framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt är detta betryggande. Sjalva tortarandet med domstolsförhandlingar blir emellertid sannolikt för parterna onödigt omständligt och dyrbart. Domstolsförfarandet jämlikt 10 §- ™ års lag om rätt till fiske har ej heller fått större praktisk användning. Da förslaget i stället tillagt länsstyrelsen avgörandet i dessa frågor, har detta skett också därför att denna myndighet redan nu bär alt handha ett stort antal fiskerättsliga ärenden, bland vilka särskilt flera enligt fiskeristadga har nära beröringspunkter med ifrågavarande. , vven om förslaget sålunda utgår från alt beslutanderatten beträffande inrättandet av fiskevårdsområde i princip skall tillkomma lansstyrelsen, förutsättes dock att största möjliga hänsyn tages till_ uppfattmngeni bland delägarna i fiskevattnet. Innan slutligt avgörande traffas, skall tillfälle så- 1

1 Motsvarande 14 § i gällande fiskeristadga. 2 Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

76 Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

lunda beredas dessa att uttala sin mening i frågan. I förslaget har vidare uttryckligen angivits, att länsstyrelsen endast om särskilda skäl därtill för­ anleda äger förordna om inrättande av fiskevårdsområde gentemot en ut­ talad uppfattning hos flertalet delägare i fiskevattnet. Av vad förut anförts framgår, att ett sådant beslut av länsstyrelsen i första hand är befogat, om frågan gäller ett vanhävdat fiskevatten. I sådana fall synes nämligen ett in­ gripande av myndighet vara i hög grad påkallat. Vidare torde det vara befo­ gat att frångå majoritetens uppfattning, då flertalet bland fiskerättsägarna endast äger en ringa del i fiskevattnet, och minoriteten, som innehar större delen av vattnet, önskar en reglering av fisket och fiskevården. Även i sist­ nämnda fall måste givetvis förutsättas, att det ur fiskevårdssynpunkt får anses särskilt önskvärt att fiskevårdsområde inrättas. Länsstyrelsens beslut om inrättande av fiskevårdsområde förutsättes skola kunna överklagas hos Kung], Maj :t. I detta besvärsförfarande ligger en tillfredsställande garanti för att den enskildes behöriga rätt kommer att tillvaratagas.

Remissyttranden över Palmquists förslag beträffande beslutande myndighet

Utredningsmannens förslag att det allmännas beslutanderätt skulle ut­ övas av länsstyrelserna tillstyrktes allmänt. Kammarkollegiet ansåg dock att prövningen borde förläggas till domstol. Kollegiet yttrade. Utredningsmannen har anfört, att vissa skäl talade för att beslutanderät­ ten i ärenden om inrättande av fiskevårdsområde skulle tillkomma domstol, men stannat vid att låta länsstyrelse avgöra dessa frågor. Kollegium anser för sin del övervägande skäl tala för ärendenas behandling vid domstol. Den föreliggande lagstiftningen har ett innehåll, som sammanhänger med van­ hävds- samt med skiftes- och sammanläggningslagarna och äger jämväl starka beröringspunkter med bysamfällighetslagen och samäganderättslagen. Enligt samtliga dessa lagar handläggas ärendena i domstolsväg. Enligt den allmänna expropriationslagen lämnas visserligen expropriationstillståndet i administrativ väg av Kungl. Maj :t men den fortsatta behandlingen sker vid domstol och expropriationsnämnd. Expropriation enligt vattenlagen och stadsplanelagen handlägges däremot helt av domstol. Redan nu angivna skäl synas tala för att jämväl frågan om inrättandet av fiskevårdsområden och vissa därmed sammanhängande frågor borde handläggas i domstolsväg i likhet för övrigt med bestämmelserna i 10 §x lagen om rätt till fiske. I vissa detaljer framstår angelägenheten av domstolsbehandling särskilt stark. Detta gäller t. ex. fråga, huruvida fisket är oskiftat, beräkningen av andel och värde. Råder tvist om äganderätten till fiske eller dess rätta om­ fattning, utgör detta givetvis domstolsfråga. Skulle, emot vad kollegium anser, ägare av särskilt skattlagt fiske kun­ na mot sitt bestridande tvingas in i fiskevårdsområde — genom delägarnas majoritetsbeslut och fastställelse å detta — är detta för fiskets ägare av så ingripande art, att jämväl den frågan borde i rättssäkerhetens intresse hand­ läggas av domstol. I föreliggande betänkande har såsom skäl för domstolshandläggning angi­ vits, bland annat, att därmed skulle tillgodoses rättssäkerheten. Kollegium vill erinra, att såmedelst också skulle kunna tillgodogöras den lokalkänne­ dom, som nämnden representerar. Det kan också tänkas, att en övergång till domstolsbehandling skulle un­ danröja en del av de betänkligheter, som motverkat tillämpningen av nu gällande lag om gemensamhetsfiske.

Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 ur 1060 77

Såsom en väsentlig fördel av prövningens förläggande till domstol — lämpligen ägodelningsrätt — skulle kunna vinnas att de oklara rättsfrågor, som enligt förslaget föranleda att frågan om fiskevårdsområdes bildande förklaras förfallen, i stället kunde, i analogi med vad som gäller i vattenmål, av domstolen prövas. Prövningens förläggande till domstol synes på så säl t öppna möjligheter att göra lagstiftningen mera effektiv än förslaget. Vilken omfattning denna prövning bör erhålla och huru reglerna för densamma skola utformas måste givetvis mera ingående övervägas.

Fiskerättskommitténs förslag 19tf I enlighet med den ståndpunkt fiskerättskommittén intagit i frågan om den föreslagna lagstiftningens syfte biträdde kommittén utredningsman­ nens förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall borde kunna be­ slutas av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat sig däremot. I likhet med utredningsmannen ansåg emellertid kommittén, att myndighet icke borde meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda skäl därtill förelåg. Härom anförde kommittén. I första hand komma i fråga sådana fall, då ett fiskevatten, i strid med all­ mänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas. Vid bedömandet härav har man att ta hänsyn ej enbart till den vanskötta delens omfång utan även och framför allt till dess betydelse för fisket inom det ifrågavarande området; om exempelvis vandringsfisk (såsom lax och laxöring) på sin väg till eller från sina lekplatser på något ställe utsattes för hänsynslös avfiskning, kan detta vara av väsentlig betydelse oavsett att det område, där dylik rovdrift förekommer, rent arealmässigt är relativt litet. Å andra sidan är det uppenbart, att en kraftig beskattning av fiskbeståndet icke behöver innebära att fiskevattnet vanskötes; om näm­ ligen avfiskningen motväges genom fiskevårdande åtgärder, såsom inplante­ ring av fiskyngel, eller eljest ingår som led i fiskets planmässiga bedrivande, kan densamma icke i och för sig åberopas som skäl för en tvångsreglering. Motsvarande gäller i fråga om fall av underlätet utnyttjande av fisket inom ett visst fiskevatten. Dylik vanhävd bör kunna föranleda att vattnet även mot delägarnas vilja intages i fiskevårdsområde, förutsatt att vanhävden strider mot allmänt intresse och att det för det blivande fiskevårdsområdet i dess helhet är av väsentlig betydelse att det outnyttjade fiskevattnet inför­ livas därmed. Beträffande andra särskilda skäl som kunna åberopas i detta samman­ hang erinras om att det på åtskilliga håll i landet sedan gammalt varit van­ ligt, att de enskilda fiskevattnen nyttjas ej blott av ägarna utan även i viss utsträckning av den övriga bofasta befolkningen i den by, fiskevattnet till­ hör, eller inom den socken där det är beläget. Det kan ur social synpunkt va­ ra synnerligen önskvärt att sistnämnda befolkningsgrupp, som merendels liör till de ekonomiskt sett svagaste i samhället, får denna sedvanemässigt utövade rätt tryggad. Även för sådant ändamål torde en lagstiftning med den utformning, 1943 års förslag erhållit, kunna bli av betydelse. Om sålunda fiskerättsägarna ej vidare vilja tillåta ett sådant sedvanemässigt fiske som nyss nämnts, bör, om saken är av tillräcklig allmän vikt, myndighet äga möj­ lighet att besluta om bildande av fiskevårdsområde även mot de flesta fiskevattensdelägarnas mening. Även oberoende av dylik praxis kan det måhända i vissa fall framstå som angeläget att bereda en befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske; detta gäller huvudsakligen inom mera avsides belägna skogsoch fjällbygder.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Enligt kommitténs mening bör det knappast ifrågakomma att genom tvångsvis inrättande av fiskevårdsområde tillgodose befolkningens i tätorter­ na behov av fiske för nöjes- eller rekreationsändamål. Onekligen kan, fortsatte kommittén, en lagstiftning, som inrymmer be­ fogenhet för myndighet att till och med mot en enhällig opinion bland fiskevattensdelägarna inrätta deras vatten till fiskevårdsområde, synas inne­ bära ett mycket starkt ingrepp i äganderätten. Med hänsyn till de svårig­ heter som erfarenhetsmässigt förelåg att få till stånd tillräckligt omfattande överenskommelser på fiskets område fann emellertid kommittén det vara nödvändigt, att nu ifrågavarande åtgärder för fiskets främjande skulle kun­ na vidtas, även om detta till viss grad skedde på bekostnad av enskildas rätt att förfoga över sina fastigheter. Framhållas finge, att enligt vad kom­ mittén inhämtat från ett närliggande område, nämligen jaktvårdens, den återhållsamhet som lagstiftaren lagt i dagen, då det gällt att bilda jaktvårdsområden utan delägarnas samtycke, åtminstone på vissa håll torde ha i hög grad motverkat tillkomsten av dylika områden.1 — Vid den avvägning av intressena, som i varje särskilt fall måste göras av den beslutande myndig­ heten, vore det dock angeläget att såvitt möjligt undvika sådant intrång i enskild rätt, som med fog kunde betecknas som kränkning av denna. För bildande av fiskevårdsområde i andra fall än dem då bildandet sked­ de mot delägarnas vilja skulle enligt kommittén fordras enkel majoritet efter huvudtalet oavsett om fråga var om skiftade eller oskiftade fisken. I frågan om vilken myndighet som skulle handha det allmännas beslu­ tanderätt anslöt sig kommittén till Palmquists förslag. Kommittén anförde. Att förlägga prövningen till domstol — förslagsvis ägodelningsrätt — sy­ nes knappast praktiskt, även om helt visst åtskilligt kan åberopas till för­ mån för en sådan ordning. Ett domstolsförfarande lärer regelmässigt bli så­ väl tyngre och långsammare som för sökandena kostsammare än handlägg­ ningen vid länsstyrelse. Vad särskilt beträffar rättssäkerhetskravet torde enligt kommitténs mening detta bli på tillfredsställande sätt tillgodosett jäm­ väl om prövningen ankommer på länsstyrelsen. Man bör i detta samman­ hang ej förbise, att länsstyrelserna förvärvat omfattande sakkunskap i hit­ hörande frågor genom handläggning av ett flertal ärenden enligt allmänna fiskeristadgan m. m. De ärenden som här avses äro också av närbesläktad natur med åtskilliga spörsmål, till vilka länsstyrelserna redan nu ha att ta ställning. För att emellertid säkerställa möjligheten till en fullt betryggande pröv­ ning av uppkommande mera invecklade rättsfrågor synes lämpligen böra stadgas, att besvär över länsstyrelses beslut angående bildande av fiske­ vårdsområde — liksom för övrigt även i andra hithörande frågor — skola hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten. Yttranden över fiskerättskommitténs förslag Kammarkollegiet vidhöll ståndpunkten att beslutanderätten borde till­ komma domstol. Kollegiet anförde. 1 Jfr 1949 års jaktutrednings betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen SOU 1950: 40, s. 80 f.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 79

Kollegiet har ej funnit anledning att frångå sin tidigare uppfattning, att det lämpligaste prövande organet är domstol, närmast ägodelningsrätten med sin kännedom om fastighetsförhållandena i orten och lokalkännedom i övrigt. Ägodelningsrätten kan dessutom utan svårighet sammanträda på platsen, om så skulle erfordras. Kravet på domstolsprövning blir starkare, i den mån fiskevårdsområdet blir ett tvångsförfarande mot fastighetsägar­ na. Fastställande av stadgar för skötseln av samfällt fiskevatten har kollegiet också ansett böra ankomma på domstol. Kommittén har mot vad kollegiet uttalat anfört, att det skulle vara mest praktiskt att låta prövningen äga rum hos länsstyrelsen. Enligt kollegiets mening kan detta visa sig vara en illu­ sion. Domstolen har bättre möjligheter att komma tillrätta med det mest tidsödande problemet — utredningen om fastighetsförhållandena — och kan på ett enkelt och naturligt sätt vid muntliga förhandlingar upptaga olika synpunkter på frågan. Länsstyrelsernas arbetsbörda är redan mycket stor och den kommer säkerligen ej att minskas om nu pågående utredningar om förvaltningens decentralisation komma att medföra resultat. Granskningen från länsstyrelsens sida kan lätt bliva enbart formell. En mera kritisk pröv­ ning av förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande, särskilt tvångs­ vis, vilken kan förväntas från en domstol torde bidraga till förtroendet för institutet.

Föredragande departementschefen anförde1 efter att först ha berört så­ dana situationer, där särskilda förvaltningar för hela flodsystem kunde tän­ kas vara motiverade. Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i vatten med o s k i f t a t fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemenskap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvi­ sans och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd bety­ delse, enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade. — I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i prin­ cip överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiske­ vattnet. De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras re­ dan med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfattning kan för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa före­ skrifter, utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i fö­ rekommande fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits utan stöd av strandäganderält samt att kunna bereda befolkningen på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar. Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast för att främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet mellan dom. ' Prop. lir (JO/1350 s. 9li f.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i960

Departementschefen framhöll därefter, att vad han anfört icke innehar, att han ansåg lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra upp­ ställas för bildande av fiskevårdsområde som nu gällde i fråga om inrättan­ de av gemensamhetsfiske. Snarast syntes det böra övervägas, om icke kom­ mitténs förslag på denna punkt borde något uppmjukas. Det torde stundom kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en minoritet som förfogade över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av fiskevårdsområde borde föreligga så snart ansökan därom biträtts eller läm­ nats utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen bor­ de majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kva­ lificerad.

Fiskeristyrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen uttalade, att i fråga om förutsättningarna för bildande av fiskeområde huvudintresset knöt sig till frågan vilka krav på anslutning från delägarna som borde fordras. Innan denna fråga närmare behandlades ville dock styrelsen understryka, att beslutanderätten huruvida fiskevårds­ område skall bildas ytterst bör tillkomma myndighet. Detta innebar reell! sett ingen nyhet i förhållande till vad som gällde i fråga om inrättande a\ gemensamhetsfiske. Fiskerättskommittén hade uppställt en motsvarande förutsättning beträffande inrättande av fiskevårdsområde. Det kunde vara anledning att redan i detta sammanhang betona denna skyldighet från myn­ dighets sida att pröva saken. Prövningen skulle avse förutom frågan om lämpligheten av att området bildades jämväl en kontroll att något orätlmätigt intrång i enskildas rätt icke skedde. De i lagen om gemensamhetsfiske uppställda kraven på anslutning frän delägarnas sida för bildande av ett gemensamhetsfiske är stränga, vilket enligt styrelsens mening torde ha varit en starkt bidragande orsak till att lagen fått en så liten tillämpning. Om man ville undvika att en lagstiftning om fiskevårdsområde gick samma öde till mötes, torde det därför vara nöd­ vändigt att lätta på dessa regler. Det ville också synas som om detta skulle kunna ske utan åsidosättande av behörig hänsyn till enskilda delägare. Vid bedömande av frågan vilken majoritet som borde fordras måste en­ ligt styrelsens mening bl. a. beaktas, att bildande av ett fiskeområde i och för sig icke behövde innebära något särskilt betydelsefullt ingrepp mot den enskilde fiskevattensdelägaren. Bildandet av ett fiskeområde kanske endast var föranlett av önskemålet att vissa delägare ålades den inskränkning i fisket, som var motiverad av hänsyn till övriga ägares fullt berättigade in­ tressen. För syftet med fiskeområdet kunde det i ett sådant fall vara till­ räckligt med en föreskrift om beskaffenheten och antalet av de redskap varje delägare fick begagna. För en lojal delägare behövde en sådan föreskrift icke innebära någon inskränkning i det sätt varpå han förut utövat sitt fiske. Däremot kunde naturligtvis t. ex. ett beslut om utarrendering av fisket ellei

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år WHO 81

om upptagande av dryga avgifter från delägarna innebära ett väsentligt ingrepp. Enligt fiskeristyrelsens mening var det därför berättigat att uppställa jämförelsevis små krav på anslutning från delägarnas sida i fråga om beslu­ tet om bildande av fiskeområdet men genom krav på kvalificerad majori­ tet för åtgärder av mera ingripande art söka tillse att tillräcklig hänsyn togs till delägarnas vilja. Styrelsen diskuterade därefter närmare vilka för­ utsättningar som borde uppställas vid bildande av fiskevardsområde av oskiftat fiske, varunder styrelsen inbegrep även de servituträtter som i 24 § fiskerättslagen betecknades såsom »annat fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter», samt anförde härom. Vad till en början angår fiskevatten som är i sin helhet oskiftat må erinras, att redan för inrättande av gemensamhetsfiske ford­ ringarna äro mindre stränga än beträffande annat vatten. Uppenbarligen finnas också goda skäl att ha mildare krav på anslutning från delägarnas sida, när det gäller oskiftade vatten. Liksom i varje annat fall, då viss egendom tillhör två eller flera gemensamt, måste envar delägare ha anspråk på att egendomen förvaltas på ett tillfredställande sätt. Om delägarna ej kunna enas om förvaltningen, är det i ett ordnat samhälle nödvändigt, att lagstiftningen ger bestämmelser om huru det skall förfaras med egendomen. Dylika regler finnas också flerstädes i svensk lagstiftning. I fråga om fiske eller annan rättighet, som tillhör en enda fastighet, ägd av flera personer, skall samäganderättslagen tillämpas; där föreskrives bland annat, att om delägarna ej kunna enas om egendomens förvaltning eller nyttjande, domstol på ansökan av delägare kan förordna god man. I fråga om mark och annan rättighet, samfälld för flera fastigheter, finnas regler i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Denna lag, som skulle ha varit tillämplig även i fråga om oskiftat fiske därest ej särskilt stadgande om sådant fiske funnits i 24 § fiskerättslagen (jfr 16 § bysamfällighetslagen), stadgar, att om delägarna ej kunna träffa överenskommelse om förvaltningen efter ma­ joritetsbeslut enligt närmare angivna föreskrifter, envar delägare äger på­ kalla att samfälligheten ställes under förvaltning av god man. Den bestäm­ melse som nu blir avgörande är nyssnämnda stadgande i fiskerättslagen. Detta stadgande, liksom dess motsvarighet i 10 § i 1896 års fiskerättslag, bygger på tanken, att samtliga delägare skola ha medinflytande vid förvalt­ ningen. Om delägarna icke kunna enas om hur fisket skall bedrivas, har envar av dem rätt att hos domstol begära föreskrifter om hur fisket må nyttjas. Genom hänvändelse till domstol kan således redan nu en delägare i oskif­ tat fiskevatten få till stånd flera av de åtgärder som kunna föreskrivas jäm­ likt 1913 års lag och som även avses skola kunna vidtagas inom ramen för ett fiskeområde. Det kan därför ej innebära något principiellt avsteg från gällande rätt, om samtycke från endast en delägare i oskiftat fiskevatten skulle vara till­ räckligt för inrättande av fiskeområde med de funktioner om vilka domstol kan bestämma med stöd av 24 § fiskerättslagen. Fiskerättskommittén upptog icke i sitt förslag någon bestämmelse om möjlighet att domstolsvägen erhålla föreskrifter för oskiftat vatten. Även om kommitténs förslag till bestämmelser om fiskevårdsområde genomförts, skulle likväl ett stort behov ha funnits av ett stadgande, motsvarande nämn­ da bestämmelse i 24 § fiskerätlslagen. Enligt förslaget hade visserligen eu (i Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt. Nr 50

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delägare möjlighet att mot flertalet övriga delägares vilja få till stånd ett fiskevårdsområde men detta gällde endast i fall då viss kvalificerad art av van­ skötsel eller eljest särskilda skäl förelågo. En delägare skulle sålunda icke ha haft möjlighet att få till stånd någon reglering av fiskeförhållandena endast för att han kunde påvisa, att övriga delägare gjorde sig skyldiga till alltför hård beskattning av fiskbeståndet. Det fordrades, att det var fråga om uppenbar vanskötsel, ja icke ens detta var tillräckligt, utan vanskötseln skulle dessutom vara sådan, att den kunde anses strida mot ett allmänt intresse. Ytterligare är att märka, att icke heller den starkaste minoritet efter huvudtalet skulle kunna få någon reglering till stånd, om vanskötsel åberopades, så länge som vanskötseln icke var av den sålunda angivna karaktären. Åtminstone skulle detta gälla, därest de uppställda förutsätt­ ningarna för ett tvångsvis genomförande av ett fiskevårdsområde tolkades enligt fiskerättskommitténs motivering; stöd saknas nämligen däri för den slutsatsen, att förefintligheten av en stark minoritet bland delägarna till förmån för bildande av ett fiskevårdsområde skulle kunna betraktas såsom ett särskilt skäl för inrättande av ett fiskevårdsområde även mot allas eller flertalets vilja. Tydligt är alltså, att en lag om fiskeområde icke kan, i enlighet med vad departementschefen 1950 förutsatte,1 ersätta möjligheten att hos domstol begära föreskrifter om fiskets nyttjande, med mindre vederbörande myn­ dighet enligt lagen skall kunna besluta om inrättande av fiskeområde på begäran endast av en delägare. Sammanfattningsvis uttalade styrelsen att den fann övervägande skäl tala för att i ett oskiftat fiskevatten varje delägare skulle ha möjlighet att framtvinga fiskeområde — med den reservation som låg i den förut angivna förutsätt­ ningen a 11 vederbörande myndighet ansåg det lämpligt att fiskevårdsområde kom till stånd.

Av vad styrelsen förut sagt följde dock, att man inom ett sålunda fram­ tvingat fiskeområde endast borde kunna meddela föreskrifter, huru fisket skulle nyttjas (jämför 24 § fiskerättslagen samt den i 21 § 1913 års lag gjorda beskrivningen av innehållet i plan för fiskets gemensamma nvttjande). Inom ramen för ett fiskeområde, som tillkommit på begäran av en minoritet, borde sålunda kunna meddelas i huvudsak endast föreskrifter om beskaffenheten och antalet av de redskap som varje delägare fick be­ gagna vid fisket, den ordning, i vilken delägarna fick använda de olika fiskeplatserna, avsättande av fredningsområden, förbud mot fångande av fisk under viss storlek, liksom väl även märkning av båtar och utestående fiskredskap. Längre än nu sagts borde ett dylikt fiskeområdes funktioner ej få sträcka sig. Praktiskt sett syntes detta innebära, att inom ett sådant fiskeområde delägarna ej kunde förpliktas att utgiva tillskott i penningar, varor och arbete samt att utarrendering eller annan upplåtelse av fisket ej kunde ske. För att fiskeområdets funktioner skulle omfatta även utgivandet av tillskott samt upplåtelse av fisket borde uppställas krav på majoritet bland delägarna. Enär rikets fiskevatten i mycket stor utsträckning var oskiftade, kunde det förväntas, att möjligheten att för oskiftat vatten lätt få till stånd ett 1 Prop. nr 60/1950 s. 96 och 98.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 83

fiskeområde i den enklare formen skulle komma att få stor betydelse. Icke minst torde denna form för fiskeområde kunna lämpa sig i saltsjön. När fråga uppkommit om inrättande av gemensamhetsfiske i saltsjön, hade det önskemål som aktualiserat frågan i allmänhet varit antingen att få till stånd en utarrendering av ett fiskevatten för delägarnas gemensamma räk­ ning eller att åstadkomma en uppdelning av ett oskiftat fiskevatten i lotter mellan delägarna, önskemål om särskilda åtgärder av fiskevårdskaraktär hade däremot i allmänhet ej framförts av delägarna.

Fiskeristyrelsen övergick härefter till frågan vilka krav på anslutning bland delägarna som borde uppställas för inrättande av fiskeområde med avseende å vatten som ej i sin helhet var oskiftat. Styrel­ sen anförde i denna del. Under förevarande kategori inbegripas dels fall då fiskevattnet i sin hel­ het eller till viss del är uppdelat i lotter med var sin ägare, dels fall, då ingen delägare äger viss bestämd lott men å andra sidan ej heller andel i vattnet i dess helhet utan endast i viss del därav, t. ex. då en sjö tillhör två eller flera skifteslag men vattnet icke är uppdelat inom skifteslagen. Möjligen skulle det kunna göras gällande, att om problemet ses ur rent praktisk synpunkt det icke finns någon anledning att göra skillnad mellan skiftat och oskiftat vatten, eftersom även den som äger en till gränserna bestämd lott i ett fiskevatten har möjlighet att genom fiske uteslutande i sin lott tillgodogöra sig en oskäligt stor andel av fisken i hela vattnet. Emellertid är det givet, att andelsägaren genom att han kan fiska överallt i fiskevattnet har ändå större möjligheter än ägaren av den avgränsade lotten att inkräkta på de övrigas intressen. Det synes styrelsen som om någon rätt för en ensam delägare att fram­ tvinga ett fiskeområde knappast kan vara försvarbar i andra fall än då det verkligen kan påvisas, att någon delägare i nyssnämnda hänseende förfarit illojalt mot de övriga eller eljest fiskbeståndet till men för dem uppenbar­ ligen utsatts för alltför hård beskattning. Att påvisa detta torde dock vara möjligt endast i vissa undantagsfall. På grund härav och då det är av vikt att lagstiftningen icke uppfattas såsom ett onödigt långtgående tvång, torde det vara lämpligast att för en samfälld reglering av fisket och fiskevården i skiftat fiskevatten alltid kräva en icke alltför obetydlig anslutning bland delägarna. Orsaken till att vid tillämpningen av 1913 år slag den erforderliga majori­ teten icke kunnat ernås torde i ej ringa mån ha varit det förhållandet att delägare av bristande intresse för fisket eller av annan orsak uteblivit från det förrättningssammanträde, då delägarna skolat fatta beslut om inrättan­ det. 1943 års förslag liksom fiskerättskommitténs förslag byggde i anledning härav på den principen att delägare, som vederbörligen kallats till för­ rättningssammanträde men icke lät sig avhöra, skulle anses ha biträtt an­ sökningen om bildande av fiskeområde. I de fall, då beslutet skulle kunna meddelas utan förrättningssammanträde, skulle likaledes en delägare, som -— ehuru delgiven ansökningen — icke svarade därå, anses ha biträtt den­ samma. Fiskeristyrelsen ansluter sig till den ståndpunkt som härutinnan intagits i de tidigare förslagen såtillvida, alt styrelsen icke anser, att del­ ägare som ej låter sig avhöra skall anses ha motsatt sig ansökningen. Däremot finner styrelsen det vara mindre väl förenligt med vad som gäller på andra liknande områden av rättslivet, att sådan delägare skall anses ha biträtt ansökningen. Detta skulle säkerligen i åtskilliga fall leda till egen­

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

domliga resultat. Om exempelvis inom ett ifrågasatt fiskeområde finnas 10 delägare, av vilka endast 4 komma tillstädes vid en förrättning, skulle, under förutsättning att enkel majoritet efter huvudtalet fordrades för att fiskeområdet skulle inrättas, frågan härom, såvitt på delägarna ankom, vara avgjord redan vid sammanträdets början. De 4 närvarande skulle ju under alla förhållanden vara »överröstade» av de 6 uteblivna. Mera till­ fredsställande är enligt styrelsens mening, att de delägare som ej låta sig avhöra anses ha nedlagt sina röster. Skall fiskeområdets bildande föregås av förrättning, bör sålunda omröstning ske på vanligt sätt mellan dem som äro närvarande. Om förrättning ej skall hållas, bör den ståndpunkt vara avgörande som intages av flertalet av dem som verkligen tillkännagivit sin mening i frågan genom att underskriva ansökningen eller inkomma med svar därå. — Naturligtvis skola delägarna i samband med att föreläggande meddelas dem att svara å ansökningen eller med att de kallas till förrätt­ ning underrättas om den påföljd för vilken de sålunda utsätta sig genom att ej svara å ansökningen eller att ej infinna sig till förrättningen.

Då det gällde att i övrigt avgöra hur stor majoritet som skulle vara nödvändig för att få till stånd fiskeområde där fis­ ket ej var i sin helhet oskiftat uttalade styrelsen, att i enlighet med vad de­ partementschefen anfört en uppmjukning av fiskerättskommitténs krav på anslutning från halva antalet delägare kunde diskuteras. Det kunde stundom inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en majo­ ritet som efter andelstal förfogade över större delen av fisket i området. Det syntes motiverat, att — såsom departementschefen antytt — även en majoritet efter delaktigheten fick möjlighet att framtvinga ett fiskeområde. Departementschefen hade emellertid även uttalat, att majoriteten möjligen i båda fallen borde vara på visst sätt kvalificerad. En dylik kvalificering kunde tänkas ske på två sätt. Antingen kunde man i båda fallen öka ford­ ran på majoritetens storlek, t. ex. till två tredjedelar. Eller också kunde man föreskriva, att en enkel majoritet efter den ena grunden skall vara tillräcklig endast om den innefattade en viss mindre del, t. ex. en tredjedel, enligt den andra beräkningsgrunden. Enligt styrelsens mening syntes emel­ lertid någon kvalificering av majoriteten knappast erforderlig, utan den lämpliga avvägningen av frågan, hur stora krav som borde ställas på ägar­ nas samtycke, syntes vara att antingen en enkel majoritet efter huvudtalet eller en enkel majoritet efter delaktigheten enade sig om att ett fiskeom­ råde skulle komma till stånd. För särskilda situationer borde emellertid en mera kvalificerad majori­ tet krävas. Härom anförde styrelsen. Det är tydligt, att nyss angivna krav på anslutning hland delägarna är alltför ringa för att fiskeområdets funktioner skola avse även uttagande av tillskott från delägarna i form av penningar, varor eller arbete eller utarrendering av fisket eller annan upplåtelse därav. Det anförda innebär emellertid, att ett fiskeområde, som avser skiftat vatten och som i enlig­ het med den nyss förordade regeln framtvingats av halva antalet delägare eller av delägare som företräda minst halva delaktighetstalet, kan få sam­ ma funktioner som ett av endast en delägare framtvingat fiskeområde, av­ seende oskiftat vatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 85

Måhända vågar man antaga, att sedan väl ett fiskeområde — avseende vare sig oskiftat eller skiftat vatten — kommit till stånd, låt vara med de mera inskränkta funktionerna, därigenom åstadkommits en viss bas för ytterligare samarbete mellan delägarna i fiskets och fiskevårdens intresse. Om det på grund av motstånd bland delägarna visar sig omöjligt att genast få till stånd ett fiskeområde med mera vidsträckta funktioner, kan det så­ lunda kanske vara lämpligt att till en början inrätta ett fiskeområde i den enkla formen. Sedan denna prövats en tid och vunnit delägarnas förtroende, kan det vara skäl att undersöka, om icke därefter anslutning bland delägarna kan vinnas för att giva fiskeområdet vidgade befogenheter. Om det på grund av bristande anslutning från delägarnas sida är omöjligt att få till stånd ett fiskeområde t. ex. för en sjö som tillhör två eller flera skifteslag, kan det vara anledning undersöka om icke varje skifteslags vat­ ten kan utgöra ett fiskeområde för sig. Redan härigenom kan mycket vinnas för fisket och fiskevården, om också icke allt, som skulle ha kunnat ernås om hela sjön bildat ett enda fiskeområde. Därjämte kunna måhända de sålunda bildade områdena utgöra en grundval för inrättande framdeles av ett för hela sjön gemensamt fiskeområde.

Det allmännas beslutanderätt ansåg fiskeristyrelsen på sam­ ma skäl som fiskerättskommittén böra tillkomma länsstyrelse och ej dom­ stol. Fiskeristyrelsen anförde härom följande. Om betänkligheter kunnat anföras mot kommittéförslaget på denna punkt, medför fiskeristyrelsens förslag att betänkligheterna åtminstone i ett hän­ seende minskat i styrka, nämligen därigenom att någon prövning aldrig skall ske av den vanskliga frågan, huruvida fiskevattnet varit föremål för den av kommittén angivna kvalificerade vanskötseln eller eljest särskilt skäl för en tvångsreglering föreligger. Göres länsstyrelsen till prövningsmyndighet, innebär detta i praktiken, att, därest fiskeristyrelsens förslag beträf­ fande förutsättningarna för bildande av fiskeområde i oskiftat vatten vinner bifall, handläggningen av ärenden enligt 24 § fiskerättslagen kommer att överflyttas från domstol till länsstyrelse. Häremot torde dock ingen särskild erinran kunna göras. Länsstyrelsen kan jämlikt 1913 års lag fastställa lik­ nande föreskrifter som enligt 24 § fiskerättslagen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Fiskeristyrelsens förslag att beslut om bildande av fiskeområde skall fattas av myndighet och att denna myndighet bör vara länsstyrelsen vann nästan enhällig anslutning från remissinstanserna. Kam­ markollegiet förklarade sig nu icke vilja avstyrka, att man åtminstone för­ söksvis anförtrodde åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiske­ område. Kollegiet anför i denna del följande. Kollegiet anser sig alltjämt böra framhålla, att det torde kunna vålla en länsstyrelse svårigheter att bemästra de komplicerade problem av fastighetsrättslig art — t. ex. frågan huruvida vattnet skiftats med stranden — som kan uppkomma i detta sammanhang. Bildande av ett fiskeområde torde i åt­ skilliga fall kunna väntas aktualisera spörsmålet om ett definitivt lösande vid domstol av latenta motsättningar härutinnan. Den situation som upp­ kommer därest, sedan elt fiskeområde bildats, genom domstols dom eller i annan laga ordning konstateras att fastighetsförhållandena iiro andra än vad som antagits, synes även kräva övervägande. 1 en dylik situation kan rättsförlust uppkomma exempelvis för en av fiskeområdet antagen arrenda-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tor. — Som frågan om fiskeområdes bildande i de fall, då enighet förelig­ ger beträffande rättsförhållandena och om områdets bildande och omfatt­ ning, vilka fall torde utgöra flertalet, får anses vara av övervägande admi­ nistrativ natur, vill kollegiet icke avstyrka att man åtminstone försöksvis anförtror åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiskeområde. Härvid förutsätter kollegiet att länsstyrelsen vid förekommande oklarhet om rätten till fiske finner det allmänna lämplighetskravet i 8 § ej vara uppfyllt samt för den skull anvisar sökanden att söka få uppkomna rättsfrågor av­ gjorda i vederbörlig ordning.

Länsstyrelsen i Örebro län, som helt avstyrkt lagförslaget, uttalade under hänvisning till kammarkollegiets ståndpunkt vid behandlingen av de tidi­ gare lagförslagen att beslutanderätten i varje fall borde ankomma på annan myndighet än länsstyrelse. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap an­ såg att, åtminstone då skiftat vatten ingick i ett föreslaget fiskeområde, del­ ägarna själva skulle äga besluta och att beslutet borde underställas ägodelningsrätten för fastställelse. Hovrätten för Övre Norrland uttalade, att be­ slut om bildande av fiskeområde, vari ingick skiftat fiske, skulle fattas av delägarna själva. Härom anförde hovrätten. Vad beträffar fisken, som är oskiftade eller eljest samfällda för två eller flera fastigheter, finner hovrätten väl icke några större betänkligheter möta för att beslutanderätten i fråga om fiskeområdes bildande tillägges länssty­ relse. Vidkommande däremot fisken av annan beskaffenhet än nyss nämnda, finner hovrätten det ägnat att inge starka betänkligheter, att beslutanderätt skulle tillkomma myndighet. Då föreliggande lagförslag såvitt avser dessa fisken måste anses innebära ett betydande ingrepp i delägarnas rätt att för­ foga över sin egendom, måste hovrätten bestämt förorda, att beslutande­ rätten härvidlag tillägges allenast delägarna. För sådant fall bör beslut och stadgar underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning i överensstäm­ melse med de principer som enligt förslaget skall gälla för länsstyrelsens be­ slut. Förrättning bör — liksom enligt 1913 års lag — äga rum för det fall, att delägarnas enhälliga beslut icke föreligger.

Beträffande det krav på anslutning från delägares sida, som borde fordras för att länsstyrelse skulle äga fatta beslut om bildande av fiskeområde, uttalades delade meningar bland remissinstanserna. De flesta tillstyrkte dock fiskeristyrelsens förslag eller lämnade det utan er­ inran. Hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Södermanlands län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg, att majoritet borde krävas såväl beträffande antal som delaktighet. Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde som motiv härför. I betänkandet framhålles behovet av att på ett enklare sätt än vad för närvarande är möjligt åstadkomma en samverkan mellan olika fiskerätts­ ägare för att rationellt utnyttja fisket med iakttagande av fiskevårdens in­ tressen. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning otvivelaktigt, att ett dylikt behov på många håll gjort sig gällande. Föreliggande förslag har uppenbar­ ligen i hög grad beaktat dessa synpunkter. Det vill emellertid synas, som om en strävan efter förenkling av författningsbestämmelserna alltför mycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 87

fått inkräkta på de enskilda fiskerättsägarnas intressen. Därest förslaget genom att framtvinga en sammanslutning av fiskerättsägare kan skapa stör­ re möjligheter än hittills att främja fiskevården, innebär detsamma givetvis fördelar ur allmän synpunkt. Länsstyrelsen kan emellertid icke frigöra sig från farhågor för att ett fiskeområde, som tillkommit mot flertalet fiske­ rättsägares önskan, kan få svårt att fungera sasom ett positivt verksamt or­ gan. Visserligen synes anledning finnas att räkna med att i flera fall mot­ ståndet mot att bilda ett fiskeområde beror på okunnighet om organets mål och syften och att denna inställning kommer att övervinnas, sedan området väl kommit till stånd och delägarna funnit det medföra icke förutsedda för­ delar, men ej sällan kan en mera allmän ovilja mot en påtvingad organisa­ tionsform befaras komma att fortbestå. Länsstyrelsen vill därför för sin del förorda, att för beslut om bildande av fiskeområde skall fordras att enkel majoritet uppnås både bland delägare och i fråga om delaktighetstalet, åtminstone i vad angår skiftat vatten.

Hovrätten för Västra Sverige, som ansåg sig icke kunna tillstyrka röst­ ning efter huvudtalet i den utsträckning som fiskeristyrelsen föreslagit, framhöll att rösträtten vid omröstning i frågan huruvida fiskeområde skall bildas lämpligen borde begränsas så, att ingen fick tillgodoräkna sig mer än en tredjedel av det företrädda rösttalet. Några remissinstanser framhöll, att enligt lagförslaget ett helt skifteslag, där fisket var oskiftat, kunde tvingas in i fiskevårdsområde utan samtycke från någon delägare i skifteslaget. Då detta ansågs olämpligt framfördes för­ slag om jämkning i denna del. Norrbottens läns hushållningssällskap ansag, att i sådant fall borde krävas — förutom majoritet i fråga om an­ tal eller delaktighet inom hela området— samtycke från minst en delägare i varje berört skifteslag. Sällskapet anförde som motiv härför. På frågan om skiftade fiskevatten saknar hushållningssällskapet anled­ ning ingå, enär sådana ej förekommer inom länet. Under gruppen skiftade vatten har fiskeristyrelsen emellertid intagit även de vanligt förekommande fall, då fiskerätten i exempelvis en sjö är delad mellan två eller flera skif­ teslag, vart och ett med oskiftat fiskevatten. Att i sådana fall fordra samtvcke från flertalet av fiskerättsägarna — eller delägare som sammanlagt äger mer än hälften av fiskerätten — för att fiskeområde skall komma till stånd synes vara ett oeftergivligt krav. Frågan gäller endast hur sådan ma­ joritet skall hava uppnåtts. Utgjorde skifteslagens vattenområden var för sig egna vatten, kunde fiskeområde icke inrättas utan att någon av delägarna inom respektive skifteslag påkallade detta. Utgör skifteslagens Celler där­ emot svarande enheter, t. ex. kronopark, skattlagt fiske) vatten däremot de­ lar av samma sjö, föreslår fiskeristyrelsen att fiskeområde skall kunna in­ rättas även mot ett eller flera av de ingående skifteslagens vilja, under för­ utsättning att de övriga antals- eller ägandeinässigt har övervikt. Sådana inskränkningar i samfällighetens fiskerätt har icke tidigare funnits; sålunda kan 24 § fiskerättslagen endast reglera förhållandena inom ett skifteslag men icke mellan olika samfälligheter i samma vatten. Fiskeristyrelsens för­ slag innebär alltså på denna punkt ett avsteg från nuvarande rätt och änd­ rar bestående rättsförhållanden. Visserligen kan det någon gång befinnas önskvärt, att fiskeförhållandena i ett av flera skifteslag ägt vatten kan regleras till majoritetens bästa även

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

mot ett av skifteslagens samlade vilja. Man kan exempelvis tänka sig det fallet, att ett av skifteslagen inom sina gränser har sjöns utloppsområde och därmed behärskar hela sjöns samtliga laxöring-, harr- och sildekplatser och har möjligheter att genom fiske under lektiderna bortfånga större andel av bestånden, än som rimligen bör tillkomma det med hänsyn till dess andel i fiskevattnet. Vanligen torde emellertid dylika fall icke blott inne­ bära en intern fråga om fångstmöjligheternas rättvisa fördelning utan även beröra allmänt fiskeriintresse, varvid fall som det här relaterade redan nu kan regleras av länsstyrelsen med stöd av 14 § fiskeristadgan. Av vida större betydelse synes oss vara, att ett litet skifteslag eller ett skifteslag med få delägare genom att det tvingas in i ett fiskeområde förlo­ rar all beslutanderätt om det egna vattnet. Även då det är fråga om s. k. en­ kelt fiskeområde kan därvid betydande nackdelar tänkas. Fiskeområdet kan sålunda genom beslut om inskränkning i fiskredskapens antal o. d. göra just detta skifteslags vanliga fiskemetoder föga lönsamma eller kan rentav besluta, att ifrågavarande skifteslags vatten mer eller mindre helt skall ut­ göra fredningsområde. Dylika beslut behöver icke fattas vid områdets inrät­ tande utan kan göras när som helst därefter med stöd av en allmänt formu­ lerad fiskeriplan. Hushållningssällskapet vill med stöd av det anförda förorda, att det för inrättande av fiskeområde i vatten, som tillhör två eller flera skifteslag men där fiskerätten icke är uppdelad inom skifteslagen, kräves först och främst sammanlagd majoritet — räknat i huvudtal eller delaktighet bland de fiskerältsdelägare som givit sin mening tillkänna — men dessutom att beslutet biträdes av åtminstone någon delägare i vart och ett av de berörda skif­ teslagen. Åsikten att fiskeområde skall inrättas bör sålunda enligt vår me­ ning vara företrädd inom alla av åtgärden berörda skifteslag och stödja sig på en klar opinion inom sjön i dess helhet. Kan dessa synpunkter icke beaktas, anhåller vi att frågan om inrättande av fiskeområde i vatten, vari flera skifteslag har del, blir föremål för mera ingående prövning, innan lag­ förslagets 8 och 11 §§ slutgiltigt fastställes.

Kammarkollegiet var av samma uppfattning men ansåg dock att den fast­ ställande myndigheten skulle äga bortse från den föreslagna bestämmelsen om samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag, då särskilda skäl förelåg. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet samt länsstyrelsen och hushåll­ ningssällskapet i Västernorrlands län ansåg, att det för bildande av fiske­ område borde räcka med samtycke av minst en delägare i varje skifteslag. Fiskeriintendenten yttrade om förslaget i denna del.

För att fiskeområde skall kunna bildas gäller i fråga om sjöar, där fisket tillhör flera skifteslag, vilket är det vanligaste förhållandet här, att flerta­ let av samtliga delägare i skifteslagen eller delägare med mer än hälften av delaktighetstalet skall samtycka därtill. Detta innebär, att om en delägare inom varje skifteslag vill ha fiskeområde för hela sjön inrättat, kan detta endast astadkommas på sa sätt, att ett fiskeområde bildas inom varje sär­ skilt skifteslag, d. v. s. man får flera fiskeområden i sjön. Det finns däremot icke någon möjlighet att inrätta ett enda fiskeområde omfattande hela sjön under ovan givna förutsättning. Här borde det finnas överensstämmelse med vad som gäller för i sin helhet oskiftade vatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 89

Jämtlands läns hushållningssällskap förordade, att fiskeoinråde skulle få bildas endast om flertalet delägare inom varje skiftes­ lag samtyckte därtill och anförde som skäl för detta krav följande. Det synes som om vid förslaget vissa speciellt norrländska förhållanden ej tillräckligt beaktats. Flertalet vatten inom Jämtlands län, liksom de inom övriga delar av Norrland, är oskiftade. De tillhör var för sig ofta flera olika skifteslag. De enskilda äganderättsbegreppen är dock utpräglade och varje skifteslag hävdar vanligtvis rätten till fisket inom sitt vattenområde. Under långvarigt inflytande av lag och tradition betraktar vederbörande skifteslagsdelägare fisket inom det egna skifteslagets gränser såsom en dem till­ hörig del av fastighet. På platser, där fisket är givande eller av betydelse för den bofasta befolkningens försörjning, är anspråken på ett respekteran­ de av skifteslagsgränserna starkare än där fisket spelar mera underordnad roll. Inom länet har fisket sedan länge haft betydelse som husbehovsfiske, varvid nyssnämnda begrepp beträffande äganderätten tydligt gett sig till­ känna. På ställen, där "man i fiskevårdsföreningar träffat överenskommelse mellan olika skifteslag om en viss gemensam fiskeutövning, har dock grän­ serna mellan skifteslagen mer eller mindre utplånats, men det har ej med­ fört att äganderättsbegreppen på något sätt förvandlats. I ett förslag till lag om fiskeområde bör denna företeelse beträffande fiskeutövning och fiske­ rätt i Norrland uppmärksammas. Lagens utformning får ej bli sådan, att intrång i enskildas rätt riskeras eller att lagens tillämpning medför men för den vid vattnen bofasta befolkningen. Enligt förslaget lämnas länsstyrelserna befogenhet att bl. a. tillse, att något förgripande på enskild rätt ej uppstår. Trots detta har dock risken för orättmätigt intrång mot enskilda rättsägare ej helt eliminerats. Enligt lagförslaget kan nämligen, i fall då det gäller fiske som ej är i sin helhet oskiftat — såsom fallet ofta är i sjöar, som tillhör mer än ett skifteslag — fiskeområde bildas om samtycke därtill lämnas av flertalet delägare eller delägare inom varje skifteslag av det föreslagna området med mer än hälften av delaktighetstalet och vidare kan fiskerätt upplåtas under samtycke av delägare inom fiskeområdet med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Detta kan innebära exempelvis, att en talrik bofast befolkning vid en sjö kan mot sin vilja tvingas tåla fiskeupplåtelser m. m. om delta påfordras av en enstaka delägare (bolag etc.) med stort delaktighetstal. På så sätt kan fiskeområde komma att beröra skifteslag, där delägarna till övervägande del ej önskar att fiskeområde bildas. För värnande av den bofasta jordbruks­ befolkningens intressen skulle det i dessa trakter vara förmånligt, om bil­ dande av fiskeområde och upplåtelse av fiskerätt kunde ske efter beslut av enkel respektive kvalificerad majoritet av fiskerättsägare räknat helt efter huvudtal inom varje i området ingående skifteslag. Denna princip har un­ der lång tid tillämpats i de talrika fiskevårdsföreningar, som finns inom lä­ net och synbarligen utan att någons rätt därigenom blivit kränkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg att, då i fiskeområde skulle ingå skiftat fiskevatten, samma krav på samtycke för bildande av fis­ keområde borde gälla som vid bildande av jaktvårdsområde, alltså 4/5 ma­ joritet i fråga om såväl antal som delaktighet. Västmanlands läns hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening i vars yttrande länsstyrelsen i Malmöhus län instämde, förordade, med angivande av exempel och i stort sett med samma motivering, att länsstyrelse om särskilda skäl föranledde därtill skulle kunna besluta om

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildande av fiskevårdsområde även mot en majoritets vilja. Hushållningssällskapet åberopade ett av sällskapets fiskerikonsulent avgi­ vet yttrande, vari anfördes. Den nya lagen bör ges en sådan utformning att den kan tillämpas under olika lokala förhållanden och ge möjlighet att ombilda nuvarande fiskevårdsföreningar till fiskeområden. Av denna anledning synes det erforder­ ligt att länsstyrelsen gives en något vidgad befogenhet för beslut om bildan­ de av fiskeområde än vad fiskeristyrelsen föreslår. Enligt fiskerättskommittén skulle länsstyrelsen ges befogenhet att när »särskilda skäl föranleda därtill» besluta om bildande av fiskevårdsområde även om de flesta av delägarna uttalat sig däremot. Av privaträttsliga skäl har fiskeristyrelsen ansett sig inte kunna biträda ett dylikt förfaringssätt. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum på fiskets område under se­ nare tid vill jag ändock ifrågasätta om inte skäl föreligger, att länsstyrel­ sen ges den av fiskerättskommittén föreslagna befogenheten. Därigenom skulle skapas möjlighet, att utan alltför stora svårigheter ombilda de till över 2 000 uppgående fiskevårdsföreningarna i landet till fiskeområden. Fiskevårdsföreningarnas juridiska struktur är mindre lämplig, särskilt är denna besvärande vid domstolsförfarande för beivrande av olovligt fiske, men å andra sidan har föreningsbildandet underlättats väsentligt och deras arbetsprogram är i överensstämmelse med vad fiskeristyrelsen föreslår skall gälla för fiskeområde. Härtill kommer att fiskevårdsföreningarnas geogra­ fiska omfattning i regel är lämplig för nu föreslagna fiskeområden. Då så ej är förhållandet beror detta ofta därpå, att delägare i företrädesvis skiftat vat­ ten ställt sig avvisande till föreningsbildandet. Någon ändring härvidlag kan emellertid ej åstadkommas om fiskeristyrelsens förslag upphöjes till lag. Däremot kan man med all sannolikhet utgå ifrån att stympade fiskeområ­ den kommer att förorsaka mera tvistigheter än vad fallet är med de för när­ varande stympade fiskevårdsföreningarna. För att belysa vilka konsekven­ ser som kan uppstå om ett fiskeområde inte erhåller en ur fiskerisynpunkt tillfredsställande gränsdragning relateras här ett par fall från Västmanlands län som visserligen gäller nu verksamma fiskevårdsföreningar, men analoga förhållanden kan uppstå vid en tillämpning av föreliggande förslag till lag om fiskeområde. ö En sjö äges av ett flertal skifteslag. Fiskevattnet är skiftat mellan de olika skifteslagen men oskiftat inom desamma. För 20 år sedan bildades en fiskevårdsförening för sjön. Ett skifteslag, omfattande ca 2/10 av sjöns areal, vägrade att ansluta sig till föreningen. Under de år som gått har föreningen företagit omfattande fiskevårdande åtgärder, bl. a. har kräftor och gös nyinplanterats och givit upphov till ett gott bestånd som spritt sig i hela sjön. Kostnaderna för de fiskevårdande åtgärderna ha bestritts dels av föreningen, dels av anslag från hushållningssällskapet. I trakten boende har beretts möjlighet till fritidsfiske genom lösande av fiskekort och dessutom har en yrkesfiskare bedrivit fiske i sjön. Det utanför föreningen stående skiftes­ laget har ävenledes sålt fiskekort, som berättigat till fiske i skifteslagets vatten och därmed tillgodogjort sig de fördelar beträffande fiskstammens lorbaltrande som åstadkommits genom föreningens arbete. Tid efter annan iS^r^^§^ie^er uppstått mellan de olika områdena, enär med hänsyn till skifteslagets relativt ringa areal fiskande därifrån kommit in på föreningens vatten. Om länsstyrelsen i ett sådant fall ägt befogenhet förordna, att hela sjon skulle utgöra ett fiskeområde, skulle dels schismer av här relaterad art aldng uppstått, dels samtliga som utnyttjade fiskevattnet fått bidraga till tiskevardskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060 91

Även det andra fallet utgöres av en sjö med ett flertal skifteslag. EU av dem tillhör kronan. Fiskevårdsförening bildades för sjön för 2o år sedan. Kronan vägrade att med sitt skifteslag ansluta sig till föreningen. En s. . stvmpad förening måste bildas. Sjön, som tidigare ägt ett gott kraftbestånd, härjades av kräftpest under tjugotalet. Åren 1933 och 1934 inplanterades genom fiskevårdsföreningens försorg och på föreningens bekostnad äter kräftor, som numera spritt sig i hela sjön och årligen lämnar ett gott tiskeutbyte. Sedan kräftbeståndet blivit stabilt har kronan emellertid begärt till­ stånd att i ifrågavarande sjö få fiska undermåliga kräftor för utplantering i andra kronan tillhöriga vatten. Första gången avslogs framställningen, men numera har domänverket genom ett generellt tillstånd den 15 augusti 1955 meddelats rätt att under en tid av 5 år få fiska undermåliga kraltor i av kronan ägda vatten för inplantering i vissa sjöar. Även i detta fall kan sålunda ett skifteslag, som vägrat ansluta sig till en fiskevårdsförening (fis­ keområde) tillgodogöra sig en förenings arbetsresultat. Ett sådant förhål­ lande torde näppeligen kunna uppstå om länsstyrelsen har befogenhet att när »särskilda skäl föranleda därtill» förordna om ett fiskeområdes gränser. Ytterligare fall kan anges, där ett ingripande av länsstyrelsen hade vant önskvärt. Departementspromemorian 1957 I promemorian framhölls, att bildandet av ett fiskevårdsområde i många fall kunde medföra kännbara ingrepp i den enskildes rätt. Det var därför angeläget att ansvaret därför anförtroddes en högt kvalificerad myndigli e t. Genom den ytterligare organisatoriska påbyggnad som fiskevårdsområdet erhållit i promemorians lagutkast tedde det sig än mera angeläget att så skedde. Då länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha denna uppgift och denna uppfattning nu delades av nästan alla remissinstanserna, saknades anledning att undersöka de tidigare föreslagna alternativa lös­ ningarna av denna fråga. I fråga om vilka krav på anslutning från delägarnas s i d a, som borde ställas för fiskevårdsområdes bildande, kunde de förslag som framkommit från remissinstanserna sammanföras i ej mindre än sex olika grupper. Målet för lagstiftningen borde vara, att fiskevardsområden skulle kunna bildas å ena sidan under enklare former och på mindre stränga villkor än som nu krävdes för gemensamhetsfisken men å andra sidan med minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Några av remiss­ instanserna hade velat skärpa, medan andra velat lätta pa de villkor som ansetts böra uppställas. Fiskeristyrelsens förslag syntes emellertid på det hela taget innebära en lycklig avvägning av dessa båda motstridiga synpunk­ ter, varför dess förslag syntes böra vara vägledande. På cn punkt i fiskeristyrelsens förslag skedde dock en jämkning (utkas­ tet 5 § andra stycket sista punkten). I promemorian anfördes härom. Det kan väntas bli cn tämligen vanlig situation alt ett fiskevårdsområde lämpligen bör omfatta en sjö, vars fiske är skiftat mellan de byar som ligger runt sjön, medan fisket ino in varje' by är samfällt. Vid bildande av fiskevårdsområde i dylikt fält skall reglerna för skiftat fiske följas. Enligt fiskeristyrelsens förslag kan därvid den situationen inträffa att delägarna i en by påtvingas ett

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskevårdsområde, Jrots att icke en enda delägare röstat därför. Det får anses rimligt att det måttfulla krav på anslutning som uppställts beträffande samfällt vatten, nämligen samtycke från minst en delägare inom skiftes­ laget, även i den nyss behandlade situationen blir uppfyllt, i följd varav samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag med samfällt fiske torde böra krävas.

I enlighet med vad som i promemorians speciella motivering närmare utvecklades föreslogs i utkastet — i motsats till fiskeristyrelsens förslag -— att 2 4 § f i s k e r ä 11 s 1 a g e n skulle kvarstå oförändrad. Vid sådant förhållande kunde det möjligen sägas, att samma starka motiv ej längre före­ låg att kunna bilda fiskevårdsområde i samfällt vatten på framställning av allenast en delägare. Det kunde därför ifrågasättas om icke — i likhet med skiftat fiske samtycke borde föreligga från delägare, representerande ett något större antal eller viss delaktighet. Emellertid var det, trots lagstiftningens syfte att i första hand tillgodose delägarnas egna intressen, sam­ tidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden i största möjliga ut­ sträckning kom till stånd. Då i utkastet den ändringen vidtagits i fiskeristyrelsens förslag att fiskeriintendent och hushållningssällskap berövats sin initiativrätt, syntes det därför angeläget, att den möjlighet, som fiskeri­ styrelsens förslag i förevarande del innehöll att tämligen lätt kunna få till stånd fiskevårdsområde beträffande samfällt fiske, icke begränsades. En annan sak var att stränga krav i fråga om anslutning borde krävas för vissa beslut av mera ingripande art.

Remissyttranden över departementspromemorian Någon invändning har nu ej framställts mot förslaget att beslutan­ derätten i fråga om fiskevårdsområdes bildande skall tiUkomma läns­ styrelsen. Starkt delade meningar har däremot kommit till uttryck i frågan vilka krav på anslutning från delägarnas sida som skall ford­ ras för att fiskevårdsområde skall få komma till stånd. I allmänhet åter­ kommer de förslag och synpunkter som kom till uttryck i yttrandena över fiskeristyrelsens förslag. Av dem som yttrat sig anser några att kraven på anslutning är för stränga medan andra anser att kraven bör skärpas ytterligare eller att fiskevårdsområdes bildande bör kringgärdas med ytter­ ligare garantier. Fiskeriintendenten i nedre norra" di­ striktet anser dock att de föreslagna ändringarna innebär en bättre överensstämmelse mellan de för skiftade och oskiftade fiskena uppställda villkoren, varför han ej finner anledning till erinran mot förslaget. Hushållningssällskapen i Södermanlands och Jämtlands län anser att majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet skall krävas för saväl skiftade som oskiftade fisken. Kalmar läns norra hushåll­ ningssällskap är av liknande uppfattning men anser att majoriteten i fråga om skiftade fisken bör utgöra fyra femtedelar i antal och delaktighet. Även lantmäteristyrelsen anser att förutsättningarna för fis-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060 93

kevårdsområdes bildande i skiftat vatten bör skärpas. Styrel­ sen anför härom. Styrelsen delar promemorieförfattarens ståndpunkt såtillvida att lagstift­ ningen på ifrågavarande område givetvis icke helt kan bygga på frivillighet. Styrelsen har sålunda intet att erinra mot att envar delägare tillagts vitsord att ansöka om bildande av fiskevårdsområde. Likaså måste enligt styrelsens mening godtagas att då fisket är »i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt» något krav på viss anslutning till ansökningen icke uppställts såsom förut­ sättning för fiskevårdsområdes bildande. Lantmäteristyrelsen är däremot —- under beaktande av de regler lagutkastet innehåller ifråga om hänsyns­ tagandet till delägare som underlåter att giva sin mening tillkänna — tvek­ sam huruvida icke de i 5 § andra stycket lagutkastet för där avsedda fall uppställda kraven på anslutning satts för lågt. Ett konkret förslag i samma riktning lämnas av länsstyrelsen i Söder­ manlands län och överlantmätaren i Jämtlands län, vilka anser att för bil­ dande av fiskevårdsområde i vatten, där fisket är skiftat bör fordras majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet. Den i fiskeristyrelsens och departementspromemorians lagutkast upp­ tagna regeln om enkel majoritet efter huvudtal eller del­ aktighet i fråga om skiftade fisken bör enligt hushållningssällskapet i Värmlands län gälla även för oskiftade fisken. Därest fiske­ vårdsområde skall kunna bildas under mindre stränga villkor, befarar säll­ skapet att organisationen kommer att uppfattas som ett tvång, som kan tänkas leda till likgiltighet för fisket och svårigheter för organisationens ledning, fiskelillsyningsmän och aktiva fiskevårdare. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, Älvsborgs läns norra hushåll­ ningssällskap och fiskerinämnden för Vänern anser, att majoritet bör föreligga efter delaktighet för såväl skiftade som oskiftade fis­ ken. Några remissinstanser har velat kringgärda bildandet av fiskevårdsområ­ de med den ytterligare garantin att som en förutsättning utöver de redan stipulerade skall gälla att ingen genom åtgärden lider för­ fång. Denna mening hävdas av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och överlantmätaren i Jämtlands län samt Kalmar läns norra hushållningssäll­ skap. Ståndpunkten motiveras i allmänhet med att motsvarande krav upp­ ställes i fastighetsbildningslagstiftningen vid omdisposition av fast egen­ dom mot ägarens bestridande. Även lantmäteristyrelsen anser, att möjligheten av förfång måste på ett tydligare sätt beaktas av lagen. Styrelsen anför härom. I sitt utlåtande över fiskeristyrelsens förslag gav lantmäteristyrelsen ut­ tryck för farhåga att fastigheter med värdefullt fiske kunde åsamkas skada genom fiskets intagande i fiskevårdsområde och den reglering av fisket som kunde bli en följd därav. Enligt styrelsens mening är även departements­ promemorians regler i viss mån otillfredsställande i detta avseende. Orsa­ ken Därtill anser lantmäteristyrelsen vara dels det förhållandet att lagut­ kastets tvångsregler i viss utsträckning äro för långtgående, dels den om­ ständigheten att lagutkastet icke tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

vara av betydelse för fastighets lämplighet att varaktigt giva brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning. Bland remissinstanserna har emellertid även nu den meningen kommit till uttryck att fiskevårdsområde i flera fall än vad som föreslagits skall kunna komma till stånd mot delägarnas bestridande. Denna mening har med likalydande motiveringar hävdats av Västmanlands läns hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening, som hänvi­ sar till sina över fiskeristyrelsens förslag avgivna yttranden och nu där­ jämte anmärker att man, om förutsättningarna för bildande av ett fiske­ vårdsområde ej utformas mindre strängt, kan befara att en ny lagstiftning på området får en lika begränsad tillämpning som 1913 års lag. En uppfattning som i viss mån är besläktad med den senast redovisade har framförts av det förhållandevis stora antal remissinstanser, som an­ ser att man ur lagförslaget bör avlägsna den i departementsprome­ morian föreslagna bestämmelsen att samtycke alltid skall föreligga från minst en delägare i varje samfällt fiske, som ut­ gör del av ett fiskevårdsområde. Fiskeristyrelsen och hovrätten för Västra Sverige anser sålunda, att den föreslagna bestämmelsen kan komma att försvåra eller omöjliggöra bildande av fiskevårdsområde i fall då sådant eljest skulle befinnas önskvärt. Även länsstyrelsen i Kristianstads län ut­ talar, att den föreslagna bestämmelsen ej bör ingå i lagen. Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig i denna fråga till den uppfattning som tidigare ut­ talats av kammarkollegiet. Länsstyrelsen anför. Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig sam­ fällda fisken, skall enligt promemorian därjämte samtycke föreligga från minst en delägare inom varje sådant fiske. Lämpligheten av denna be­ gränsning kan ifrågasättas. Med stöd av bestämmelsen kan i en sjö ett mindre skifteslag av egoistiska skäl motsätta sig inrättandet av ett annars ur flera synpunkter önskvärt fiskevårdsområde för sjön i dess helhet. För undvikande av ett sådant otillfredsställande resultat synes länsstyrelsen böra tillerkännas befogenhet att, där bildande av fiskevårdsområde fram­ står såsom särskilt önskvärt, bortse från att sistnämnda förutsättning icke föreligger. Detta syfte kan tillgodoses genom att till den ifrågavarande un­ dantagsbestämmelsen fogas ett tillägg av följande lydelse: »därest läns­ styrelsen ej finner särskilda skäl till annat föranleda».

Departementschefen Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas egen angelägenhet och initiativrätten har i konsekvens därmed begränsats till delägarna. Flera skäl talar emellertid för att frågan om fiskevårdsområdes inrättande och fastställandet av fiskevårdsområdes stadgar inte helt lägges i händerna på delägarna. Möjligheten inom fiskevårdsområde för en majoritet att fatta för minoriteten bindande beslut liksom möjligheten att delägarnas beslut blir bindande för framtida ägare av delägares fastighet är å ena sidan nöd­ vändiga förutsättningar för att den nya organisationsformen skall kunna fungera på ett effektivt sätt, men rymmer å andra sidan risk för majori-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 95

tetsmissbruk och att tredje mans rätt eller det allmännas intresse även­ tyras. Detta förhållande utgör enligt min mening det starkaste skälet för att det slutliga ansvaret för fiskevårdsområdes bildande bör anförtros åt myndighet. Vid bildande av fiskevårdsområde, särskilt större sådana, kan ifrågakomma avgöranden, till vars lämplighet den enskilde delägaren kan ha svårt att taga ställning. Även detta utgör ett skäl att låta fiskevårdsområdes bildande beslutas av myndighet under förutsätt­ ning att den ifrågavarande myndigheten besitter för uppgiften erforderliga kvalifikationer. Om detta har rått allmän enighet. Under de tidigare remissbehandlingarna har däremot förekommit delade meningar om uppgiften bör anförtros domstol eller administra­ tiv myndighet. Under den sista remissbehandlingen har ingen opposi­ tion mött förslaget att den beslutande myndigheten bör vara länsstyrelsen. Omsorgen om enskilds rätt liksom andra goda skäl, vilka här inte behöver upprepas, kan anföras för att fastställelsemyndigheten bör vara den allmän­ na underrätten eller ägodelningsrätten i orten. Vad som för mig varit avgö­ rande, när jag likväl inte förordar denna utväg, har varit att domstol inte bör belastas med en uppgift av så övervägande administrativ karaktär som den förevarande, vilken länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha. Genom den befattning som länsstyrelserna redan nu tar med ärenden an­ gående fiske enligt ett flertal författningar, torde länsstyrelserna dessutom ha en helt annan möjlighet till allmän överblick över fiskets villkor och be­ hov i en viss ort än vad en domstol i allmänhet kan tänkas äga. Jag erinrar om att länsstyrelse varken äger eller föreslås skola äga taga befattning med tvist om fiskets natur eller omfattning. Länsstyrelses beslut om bildande av fiskevårdsområde skall föregås av en prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut och — i förekommande fall — föregången förrättning dels åtgärdens allmänna lämplighet. Lämplighetsprövningen skall avse såväl själva bildandet som sådant som stadgarnas olika bestämmelser. Med hänsyn till de mycket väx­ lande förhållanden varunder fiske bedrives, anser jag det inte vare sig möj­ ligt eller lämpligt att mera i detalj söka ange vilka omständigheter som skall beaktas vid denna lämplighetsprövning. Självfallet bör dock fiskevårdsom­ råde inrättas endast i sådana fall där det — med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt —• fin­ nes anledning att antaga att det av lagen uppställda syftet — ordnande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma in­ tressen — kommer att förverkligas. Härav följer även att det inte är erfor­ derligt att — i enlighet med några remissinstansers förslag — såsom en sär­ skild förutsättning uppställa kravet att inte någon delägare genom fiske­ vårdsområdes bildande lider förfång. I samband med fastställelsen skall läns­ styrelsen pröva om förfång föreligger och vilken hänsyn som skall tagas till en invändning härom. Givetvis kan det i detta sammanhang inte anses som förfång om en delägare i ett oskiftat fiske ålägges alt inskränka sitt eget fiskande till vad som svarar mot hans andel däri eller om, i syfte alt höja

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värdet av fiskets avkastning, vissa fredningsåtgärder genomföres. Med hän­ syn till den föreslagna lagstiftningens förutsättningar bör det inte heller anses såsom förfång om ett enskilt fiskes ägare, som genom överdrivet fis­ kande eller olämpliga fångstmetoder skadar fisket för sina grannar, ålägges viss begränsning i utövningen av sitt fiske. — I ett speciellt avseende har dock möjligheten av förfång särskilt beaktats i den föreslagna lagen. Det har så­ lunda befunnits erforderligt att inte utan fiskerättshavarens samtycke med­ ge upplåtelse — ens delägare emellan — av fiske, som innehas av yrkes­ fiskare eller annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans för­ sörjning. Jag återkommer härtill i samband med frågan om förutsättningar­ na för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Enigheten bland remissorganen om behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden har varit nästan fullständig. I ett mycket stort antal frågor rå­ der också fullständig eller nästan fullständig enighet om sättet för frågans lösning. I några av de viktigaste frågorna har emellertid meningarna varit starkt delade och särskilt gäller det den kanske viktigaste av dem alla, näm­ ligen kravet på anslutning från delägarna för att fis­ kevårdsområde skall kunna komma till stånd. Kravet har i allmänhet också ställts olika, beroende på om fråga varit om samfällt eller inte samfällt fiske. När fråga är om i sin helhet samfällt (»oskift» enligt 1913 års lag) fiske kräver 1913 års lag anslutning av en majoritet i såväl antal som delaktighet. Enligt Palmquist och fiskerättskommittén var någon be­ stämd anslutning från delägarnas sida inte nödvändig; i regel borde dock halva antalet samtycka. Enligt fiskeristyrelsen och departementspromemo­ rian skulle det för detta fall räcka med en delägares begäran. Såväl 1913 års lag som 1956 och 1957 års i denna del sammanstämmande förslag har vunnit flera anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från deras sida nämnts har varit krav på anslutning bland en majoritet efter delaktigheten eller också majoritet i antingen antal eller delaktighet. Sist­ nämnda förslag härrör från Värmlands läns hushållningssällskap. När fråga åter är om fiske som inte är i sin helhet samfällt kräver 1913 års lag anslutning från två tredjedels majoritet i såväl antal som delaktighet. Palmquist och fiskerättskommittén behandlade dessa fis­ ken på samma sätt som de i sin helhet samfällda, medan i fiskeristyrelsens och departementspromemorians förslag krävdes majoritet i endera antal eller delaktighet. En skiljaktighet förelåg såtillvida mellan dessa båda för­ slag att enligt promemorian — i det fall ett i sin helhet inte samfällt fiske inom sig rymde ett eller flera samfällda fisken —- samtycke alltid krävdes från minst en delägare i varje sådant samfällt fiske. Samtliga nämnda för­ slag har vunnit anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från deras sida framförts har varit: anslutning från enkel majoritet i del­ aktighet, enkel majoritet i huvudtal för varje ingående samfällt fiske, enkel majoritet i såväl antal som delaktighet samt slutligen — i likhet med jakt­ lagen — fyra femtedels majoritet i såväl antal som delaktighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 97

Jag upptar först till besvarande spörsmålet om man i fråga om kravet på anslutning bland delägarna bör stadga skilda regler för fiskevårdsområde som bildas av i sin helhet samfällt fiske och andra. I denna fråga har de båda sista utredningarna liksom flertalet remissinstanser gjort en bestämd åtskillnad mellan samfällt och inte samfällt fiske. Med tanke på den djup­ gående skillnad i rättsligt avseende som består mellan de båda kategorierna är det förståeligt, att man också i förevarande hänseende behandlat de båda slagen av fiske olika. Ur praktisk synpunkt lär det däremot knappast fin­ nas större anledning att i nu förevarande hänseende särskilt betona denna skillnad. De tre första utredningarna har alla utgått ifrån att en lagstift­ ning om fiskevårdsområden skulle helt ersätta den nu bestående möjlig­ heten för varje delägare i samfällt fiske att med åberopande av 2 4 § fis­ kerättslagen erhålla rättens föreskrift, hur fisket skall nyttjas. På grund av en ganska utbredd opinion bland de remissinstanser som yttra­ de sig över fiskeristyrelsens förslag föreslogs i departementspromemorian att den ifrågavarande bestämmelsen i fiskerättslagen skulle stå kvar — här­ till återkommer jag i den speciella motiveringen till ändringarna av 24 § fiske­ rättslagen. Förslaget motiverades med att denna paragraf finge anses ha en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall där det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde eller, i de fall där oenigheten gällde endast någon detalj, bildande av fiskevårdsområde framstod som en onödig om­ gång. I remissyttrandena över departementspromemorian har knappast före­ kommit någon opposition mot detta förslag. Även om 24 § fiskerättslagen med rätta kritiserats såsom otillräcklig, anser även jag det vara välgrundat att bibehålla bestämmelsen, närmast med tanke på »enkla» fall. Dock föreslår jag, vilket skall närmare utvecklas i den speciella motiveringen, att rättens befattning med förevarande frågor överflyttas till länsstyrelsen. — Bibehål­ ies 24 § fiskerättslagen i huvudsak oförändrad bortfaller emellertid ett av de viktigaste skälen för att på begäran av endast en delägare inrätta fiskevårds­ område. För egen del anser jag dessutom att det finns anledning att räkna med att det inom ett fiskevårdsområde, som kommer till stånd på ansökan av endast en delägare, i många fall kommer att bli svårt att från de övrigas sida mobilisera det intresse som är nödvändigt för att fiskevårdsområdet som organisation skall kunna fungera. Eftersom fisket, t. ex. i en medelstor sjö, ofta är skiftat mellan byarna men oskiftat inom varje by, kan det beräknas bli ganska vanligt, att fiskevårds­ område kommer att utgöras av fiske som inte är i sin helhet oskiftat men där de olika ingående fiskena var för sig är oskiftade. Då den skillnad som den föreslagna lagen i vissa fall måste göra mellan samfällt och inte sam­ fällt fiske bestämts så, att till kategorien samfällt fiske hänförts endast i sin helhet oskiftat eller eljest för två eller flera fastigheter samfällt fiske, blir det många gånger en tillfällighet som avgör om ett visst fiske vid en tilllämpning av den nya lagen kommer att hänföras till den ena eller andra kategorien. Enligt min mening finns del därför inte anledning att för samfällt och inte T Iiihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Å r SO

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

samfällt fiske ha olika regler i andra fall än då detta ter sig oundgängligen nödvändigt. I fråga om kravet på anslutning från delägarnas sida för fiskevårdsområdes bildande synes detta inte vara förhållandet. Nästa fråga blir vilket krav på anslutning från del­ ägarnas sida som i allmänhet bör fordras. Vid besvarandet har man enligt min mening att beakta, å ena sidan, att de som äger fiske­ rätt i samma vatten, oavsett om fisket är samfällt eller inte, befinner sig i en gemenskap där ömsesidig hänsyn är en nödvändig förutsättning för ett ra­ tionellt bedrivet fiske. Envar kan därför med fog kräva att hänsyn tages till hans rätt. Det torde knappast finnas någon praktisk möjlighet att ordna den härför erforderliga samverkan i annan form än genom inrättande av samfälligheter. — Jag bortser därvid från det specialfall som regleras av 24 § första stycket fiskerättslagen. — Nämnda synpunkter talar för att kravet på anslutning sättes lågt. Ä andra sidan måste en organisation med det nämnda ändamålet bygga på delägarnas egen medverkan. För att den skall kunna fungera med effektivitet och säkerhet kräves därför att den omfattas med intresse och förtroende bland så många delägare som möjligt. Detta talar för att kravet på anslutning sättes högt. Vid en avvägning mellan dessa båda synpunkter talar till förmån för den förstnämnda även det betydande allmänna intresset av att åstadkomma en bättre organiserad fiskevård. De anförda synpunkterna synes leda till att viss anslutning bör föreligga i fråga om såväl antal delägare som delaktighetstal. Skulle majoritet i båda dessa avseenden krävas, uppstår emellertid risk för att ett i och för sig önskvärt fiskevårdsområde icke kan bildas trots att en mycket stor majo­ ritet föreligger, i vissa fall efter huvudtalet och i andra efter delaktighet. Jag har därför stannat vid att förorda en av fiskeristyrelsen diskuterad lös­ ning enligt vilken anslutning, som innebär en enkel majoritet efter den ena beräkningsgrunden, skall vara tillräcklig om den tillika innefattar en tredjedel efter den andra grunden. Den sålunda föreslagna regeln kan understundom tänkas medföra att fiskevårdsområde, vari ingår oskiftat fiske men där fisket inte är i sin hel­ het oskiftat, kan komma till stånd, trots att inte någon anslutning från i området ingående oskiftat fiske överhuvudtaget föreligger. Såsom ursprung­ ligen framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskap, symes det vara ett rimligt krav alt samtycke skall föreligga från åtminstone någon från varje oskiftat fiske. Nämnda hushållningssällskaps förslag upptogs i depar­ tementspromemorian och skulle enligt denna gälla inte blott varje särskilt, oskiflat fiske utan även andra samfällda fisken. Förslaget har i allmänhet godtagits utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och fiskeristyrelsen, har dock påpekat att den föreslagna bestämmelsen kan komma att utgöra ett betydande hinder för lagens tillämpning. Kammarkollegiet föreslår att man skall kunna bortse från bestämmelsen, när särskilda skal föreligger. För egen del sympatiserar jag med förslaget så som det ursprungligen framfördes. Däremot anser jag det knappast motiverat att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 99

såsom skett i promemorian, utsträcka den ifrågasatta förmånen för oskif­ tade fisken också till andra samfällda fisken. I dessa, där samfälligheten i allmänhet torde grunda sig på servitut, är delägarna ofta kanske inte mer än två. Dessa bör då inte tillåtas att inlägga sitt veto mot ett ifrågasatt fiskevårdsområde. Huvudregeln har alltså modifierats med tanke på nu skild­ rade fall.

6. Rösträtten

Lagen om gemensamhetsfiske 1913 års lag uppställer skilda regler om rösträtt för skilda slag av beslut. Sålunda fordras för inrättande av gemensamhetsfiske i oskiftat fiskevatten enkel majoritet bland samtliga delägare såväl efter huvudtalet som delak­ tigheten. Är fisket skiftat erfordras i stället två tredjedels majoritet (11 § andra stycket). För beslut att upplåta gemensamhetsfiske på arrende er­ fordras i fråga om oskiftat fiske enkel majoritet och i fråga om skiftat fiske två tredjedels majoritet, allt räknat efter delaktigheten (17 §). För beslut om ändring av ett tidigare beslut om gemensamhetsfiskes upplåtelse på arrende erfordras — lika för skiftat och oskiftat fiske — - enkel majori­ tet efter delaktigheten (20 §). För beslut om ändring av gemensamhetsfis­ kes område erfordras dels två tredjedels majoritet efter delaktigheten inom det ursprungliga området, dels — inom det område som ändringen avser — samma majoritet som erfordras för gemensamhetsfiskes inrättande (33 §). Vid omröstning i andra frågor erfordras enkel majoritet efter delaktighe­ ten; ingen får dock därvid rösta för mer än en tredjedel av det vid omröst­ ningen representerade sammanlagda rösttalet. Vid lika rösttal avgöres om­ röstningen av den mening som samlar majoritet efter huvudtalet. Kan ej heller på denna väg majoritet uppnås avgöres val genom lottning och andra frågor genom ordförandens utslagsröst. Vid omröstning under förrättning träder därvid förrättningsmannen i ordförandens ställe (29 §).

Palmquists förslag 1943 1943 års förslag innebar i fråga om rösträtten icke några egentliga nyhe­ ter. Det föreslogs att rösträttsreglerna skulle följa reglerna för delaktighe­ ten, vilket i stort sett innebar att bestämmelserna i 1913 års lag på detta om­ råde förfarande skulle gälla.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Fiskerättskommittén föreslog att röstning skulle ske efter huvudta­ let. I denna princip föreslogs dock vissa modifikationer till förmån för principen om röstning efter delaktighet. Efter att ha redogjort för rösträttsreglerna i vissa lagar på närbesläktade områden anförde kommittén. Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kan det vara tveksamt, på vilket sätt omröstningsreglerna för ett fiskevårdsområde lämpligast böra utformas.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

Skäl kunna härvid anföras såväl för delaktighetsprincipen som den mot­ satta, d. v. s. att varje delägare erhåller endast en röst. Å ena sidan måste beaktas att genom biidandet av ett fiskevårdsområde bestående äganderätts­ förhållanden i princip icke böra rubbas annat än såvitt angår själva för­ valtningen. Detta talar för att rösträtten skall utövas efter delaktigheten i fiskevattnet. Å andra sidan anser kommittén det vara av väsentlig bety­ delse för vidmakthållande av intresset inom fiskevårdsområdet, att varje delägare — även den som endast äger en obetydlig andel i vattnet — har ett verkligt inflytande på avgörandet av gemensamma angelägenheter. Särskilt i ett sådant ingalunda ovanligt fall, att ett fiskevatten äges exempelvis till tre femtedelar av en person, medan de återstående två femtedelarna äro uppdelade på flera lotter, framstår det som mindre lyckligt, om den först­ nämnde skulle få ensam diktera besluten. Vid utarbetande av sitt förslag i denna del har kommittén sökt ta hänsyn till samtliga föreliggande synpunkter och intressen. Den omständigheten, att stadgar för fiskevårdsområde skola utfärdas av länsstyrelse, torde vara ägnad att skapa garantier för att missbruk av en majoritetsställning regelmässigt icke skall kunna förekomma. Erinras må särskilt om att stor frihet lämnas öppen att organisera fiskevårdsområdet efter de förhållanden och behov, som föreligga i varje särskilt fall. Med hänsyn särskilt till dessa omständig­ heter har kommittén ansett sig kunna föreslå som huvudregel, att vid be­ slut i frågor som röra fiskevårdsområde varje delägare skall äga en röst. Som redan framhållits äro påtagliga fördelar förenade med en sådan enkel omröstningsregel.

För ett par undantagsfall ansåg kommittén det emellertid natur­ ligt att delaktigheten i fiskevårdsområdet skulle ligga- till grund för omröstningen. Det ena av dessa fall avsåg utarrendering av fiske och upplå­ telse av särlillstånd till fiske inom fiskevårdsområdet. Det andra fallet gäll­ de beslut att avkastning skulle fonderas eller användas till mera omfattan­ de åtgärd, vilken ej heller var förutsedd i stadgarna. — Även beträffande rösträtten skulle det stå delägarna fritt att besiuta om annan beräknings­ grund under samma förutsättningar som i fråga om delaktigheten, d. v. s. genom enhälligt beslut. Remissyttranden över fiskerätlskommitténs förslag Under remissbehandlingen anfördes från många håll betänkligheter mot den föreslagna regeln att i allmänhet röstning skulle ske efter huvudtalet utan hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. yttrade länsstyrelsen i Östergötlands län, att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna rättsgrundsatser att länstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande. Örebro läns hushållningssällskap anmärkte, att det måste anses som ett missförhållande att man vid en omröstning efter huvudtalet skulle kunna besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till de­ ras delaktighet. Sveriges lantbruksförbund ansåg på liknande skäl att röst­ rätten i princip borde vara beroende av delaktigheten. De mindre delägarnas intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge rösta för mer än en tiondel av de vid sammanträdet representerade andelar­ na. Även kammarkollegiet ansåg röstning efter andelstal vara att föredraga samt anförde till stöd därför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 101

Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiskevårdsområdet skall erhålla en röst bärande. Det gäller dock en ekonomisk sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsakligen komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsamma. Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för en by omfattande ett tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dubbelt så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bo­ stadsändamål avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket. Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro in­ tresserade av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla majorite­ ten mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedri­ vande. Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt tänkas. Eftersom det gäller ett gemensamt vårdande och tillgodogörande av en nyttighet efter delaktighetstal under förutsättningar, som äro mycket lika dem som förekomma inom en by, anser kollegiet, att bysamfällighetslagens omröstningsregler böra tagas till förebild i fråga om grunderna för omröst­ ningen vid fiskevårdsområdena. Domänstyrelsen ansåg tillräckligt att i lagen angåves de fall då rösträtten skulle beräknas efter delaktigheten i fiskevårdsområdet; beräkningsgrunden för rösttalet i övriga frågor borde, i likhet med vad som gällde beträffande jaktvårdsområden, bestämmas i stadgarna.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden I den ursprungliga, år 1938 tillkomna lagstiftningen om jaktvårdsområ­ den saknades, bortsett från vissa i lagen särskilt omförmälda fall, regler om rösträtten inom jaktvårdsområde i fråga om jakten, viltvården och för­ valtningen i övrigt. Genom en lagändring år 1951 infördes den bestämmelsen att rösträtten i dessa frågor skall utövas efter huvudtalet, därest ej annorlunda bestämts i de för området gällande grunderna för jakten och viltvården (13 § 1 mom. jaktlagen). Denna lagändring ävensom övriga samtidigt genomförda ändringar i jakt­ lagen grundade sig på ett av 1949 års jaktutredning den 11 november 1950 framlagt förslag (SOU 1950:40). Jaktutredningen anförde i denna del (s. 90 ff.), alt i de stadgar som anta­ gits för jaktvårdsområdena upptagits bestämmelser om rösträtten. Därvid hade i allmänhet delägarnas rösttal gjorts beroende av storleken av den mark, varmed de ingått i området. Dessa omröstningsregler hade emellertid vid skilda tillfällen utsatts för kritik. Bl. a. hade anmärkts, att dessa regler gav de större delägarna en alltför dominerande ställning. I samband därmed hade det gjorts gällande, att röstningen efter markareal kunde giva ägare av större marker möjlighet att bestämma att vissa slag av vilt ej skulle få jagas på de mindre fastigheterna, ja att till och med fridlysa dessa fastig­ heter. Jaktutredningen redogjorde i fortsättningen hl. a. för de i fiskerättskommitténs förslag upptagna reglerna om rösträtt inom fiskevårdsområde och för cn av utredningen företagen undersökning rörande verkan av de vanligen

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

gällande rösträtlsreglerna i tolv godtyckligt valda jaktvårdsområden. Ut­ redningen vitsordade att sistnämnda regler i flertalet fall formellt tedde sig oförmånliga för de mindre delägarna. Samtidigt upplyste emellertid ut­ redningen att, enligt vad som uppgivits av flera jaktvårdskonsulenter, stad­ garnas föreskrifter om röstberäkning efter markinnehav icke brukade tilllämpas utan att röstning regelmässigt skedde efter huvudtalet. Utredning­ en anförde vidare. Enligt utredningens uppfattning talar åtskilligt för att rösträttsreglerna utformas så, att de i högre grad än vad hittills i allmänhet varit fallet taga hänsyn till de mindre delägarnas intresse. Vid övervägandet av förevarande spörsmål bör emellertid beaktas att, såsom utredningen i det föregående framhållit, försiktighet synes böra iakttagas då det gäller införandet av lag­ bestämmelser rörande jaktvårdsområdenas inre angelägenheter. Man kan icke bortse från att principen om rösträkning efter areal i många fall torde utgöra en nödvändig förutsättning för att jaktvårdsområden skola komma till stånd. Att märka är också, att fiskerättskommittén, då den i fråga om fiskevårdsområdena såsom huvudregel föreslog att ingen delägare skulle få tillgodoräknas mer än en röst, utgick från att länsstyrelse skulle ha möj­ lighet att i vissa fall fastställa fiskevårdsområde även om majoriteten av delägarna röstat mot områdets bildande. På grund av vad sålunda anförts och då missbruk av ett dominerande in­ flytande inom ett jaktvårdsområde med hänsyn till vad utredningen i det följande föreslår i fråga om besvärsrätt över jaktstämmas beslut lätt torde kunna förhindras, anser sig utredningen icke böra förorda, att några gene­ rella tvingande bestämmelser lagfästas rörande delägarnas rösträtt vid av­ görandet av gemensamma angelägenheter. Däremot synes det — i syfte att understödja strävandena att åstadkomma en jämnare fördelning av infly­ tandet mellan olika grupper av delägare — vara lämpligt att ett dispositivt stadgande härom införes i jaktlagen. Detta stadgande torde kunna utfor­ mas så, att varje delägare, där ej annorlunda bestämts i de för jaktvårdsområdet antagna grunderna för jaktutövningen och viltvården, skall äga en röst.

I den proposition, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i jaktlagen förelädes 1951 års riksdag, anförde föredragande departementschefen, stats­ rådet Sträng, i denna del.1

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudta­ let ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstbe­ räkning bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra bildandet av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också fram­ hålla, att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå av fastigheter och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med så­ dana sammanslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal ter sig naturligast.

Fiskeristyrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen uttalade, alt den fann frågan om rösträttens utformning uppenbarligen vara av tveksam natur. Efter ingående överväganden fann

1 Nr 189/1951 s. 46. Jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 14/1951 särskilt s. 40, 41 och 44 samt kamrarnas protokoll I: 23 s. 103 ff och II: 24 s. 10 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 103

styrelsen de skäl som talade för att rösträtten borde utövas efter h u v u dtalet väga tyngre än de skäl som talade i motsatt riktning. Styrelsen erinrade om att de viktigaste frågorna rörande verksamheten inom fiskeområdet skulle regleras i stadgarna, att enligt förslaget majori­ teten av delägarna, räknat efter delaktighetstalet, tillerkänts ett betydande inflytande på stadgarnas utformning samt att den rösträtt, varom nu val­ fråga, endast avsåg beslut som delägarna, inom ramen för lagen och stad­ garna, hade att fatta sedan området bildats. Betänkligheter mot en regel om rösträtt efter liuvudtal minskade i styrka, därest delägare bereddes möjlig­ het att utan större omgång få giltigheten av ett fattat beslut rättsligen prövad.

Remissyttranden över fiskerislyrelsens förslag Flertalet remissinstanser gjorde ingen erinran mot fiskeristyrelsens för­ slag, att inom fiskeområde omröstning i regel borde ske efter huvudtalet. I några yttranden uttalades emellertid, att för beslut alltid borde fordras majo­ ritet efter delaktighetstal, eller att delägarna i varje fall borde kunna besluta sådan grund för omröstning. En del ansåg, att därvid borde uppställas spärr beträffande de stora delägarnas rösträtt. Några remissinstanser, som i och för sig ej hade något emot röstning efter huvudtal, ansåg att därvid viss be­ gränsning borde ske i avstyckningsägares och andra små delägares rösträtt. För röstning efter delaktighetstal uttalade sig, bland andra, kammarkollegiet, som härom anförde. Bestämmelserna om rösträtten ha stor betydelse. Även om det för beslut i frågor om upplåtelse och tillskott erfordras viss majoritet efter delaktig­ het, synes av en jämförelse med 10 § i förslaget samt den där ovan intagna rubriken framgå, att detta gäller blott det principiella beslutet. I fråga om alla övriga beslut, vilka tillsammantagna komma att ge exempelvis en utarrendering dess reella innehåll, blir huvudtalsmajoriteten avgörande. Även om en majoritet efter delaktighet uppställer villkor för sin medverkan till ett principiellt beslut, kan lätteligen förändringar inträffa, t. ex. arrendators frånfälle, som skapar en helt oförutsedd situation med nya möjligheter. Kol­ legiet anser därför och med stöd av de skäl, kollegiet anfört år 1947, att ma­ joritet efter delaktighet städse bör krävas för beslut. Vanskligheten av ma­ joritetsbeslut kan emellertid icke elimineras, endast minskas, med en dylik regel. Om man som exempel väljer ett fall där en sjö tillhör två stora gods och en mindre gård, synes ägarna av godsen kunna, efter bildande av fiske­ område, utarrendera hela fisket i sjön, träffa valet av arrendator och be­ stämma villkoren. Detta synes innebära en, låt vara tidsbegränsad, expro­ priation av den mindre gårdens fiske. I något fall, exempelvis om det gäller en sjö eller ström med mycket inbringande eller eljest eftertraktat fiske, synes en dylik expropriation kunna få betydelse för inteckningshavare. Det synes icke orealistiskt att tänka sig, alt det pris som kan uppnås vid en för­ säljning kan beträffande viss fastighet påverkas av det förhållandet, alt rådigliet över fisket saknas. Det är ingalunda säkert, att denna bristande rådighet kan kompenseras av rätten till del i utgående arrende eller annat vederlag. Även Malmöhus läns hushållningssällskap förordade, alt röstning alltid skulle ske efter delaktighet.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro län påpekade, att en delägare med stor andel i fiskeområde enligt förslaget skulle kunna åläggas större tillskottsskyldighet än en som har mindre andel. Det var då enligt länsstyrelsens mening icke godtagbart, att han icke skulle få större inflytande på besluten än en del­ ägare med mycket liten andel. Länsstyrelsen i Uppsala län förordade, att rösträtt skulle utövas efter delaktighet eller att delägarna i varje fall skulle i stadgarna kunna bestäm­ ma sådan grund för röstningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som också ansåg att röstning borde ske efter delaktighet, förordade att därvid föreskrevs att ingen skulle få rösta för mer än viss del av det representerade andelstalet. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatte huruvida icke i stad­ garna borde kunna föreskrivas, att röstning efter delaktighet kunde få ske om en majoritet i såväl antal som delaktighet beslutade detta. Värmlands läns hushållningssällskap uttalade liknande synpunkter och förordade en bestämmelse om att röstning efter delaktighet skall ske om 4/5 av delägarna enades därom. Hovrätten för Västra Sverige var inne på en liknande tanke och anförde.

En regel om omröstning efter huvudtal, vilken endast har det undantag som anges i 14 § andra stycket, torde, såvitt gäller direkt ekonomiska ange­ lägenheter, kunna begagnas av delägare med ringa delaktighetstal — exem­ pelvis amatörfiskande tomtägare — på ett sätt som otillbörligt skadar större delägares berättigade intresse av att få ekonomiskt utbyte av fisket och att slippa betungande utgifter för detsamma. Betydelsen av klagorätten till läns­ styrelsen får i detta sammanhang ej överskattas. Särskilt bör beaktas, att beslut om disponerandet av ersättning för upplåten fiskerätt och om till­ skott skall fattas genom omröstning efter huvudtal, oaktat fördelningen av vinstmedel och påförandet av tillskotten synes skola ske efter delaktighet. Visserligen skall beslut endast kunna fattas inom ramen för stadgarnas före­ skrifter därutinnan, vilka föreskrifter, så vitt gäller fiskerättsupplåtelser och tillskott, för sin tillkomst förutsätter samtycke av en efter delaktighet be­ räknad delägarmajoritet. Det torde emellertid ha varit avsett att stadgarna i dessa hänseenden, liksom i andra, skall lämna förhållandevis stort spelrum för delägarnas beslutanderätt i det enskilda fallet, något som även synes motiverat av att en stadgeändring torde vara en förhållandevis omständlig procedur. — Sett ur en annan synpunkt är nu berörda förhållanden ägnade att i vissa fall leda till återhållsamhet hos en större delägare i ett fiskeom­ råde, då det gäller att samtycka till föreskrifter i stadgarna om fiskerättsupplåtelse och tillskott. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det kun­ na ifrågasättas om omröstning efter huvudtal bör ske i den omfattning sty­ relsen föreslagit. Möjligen skulle en lösning kunna nås genom ett stadgande, att därest delägare för visst fall så påfordrade, omröstning skall ske efter delaktighetstal •— närmast på visst sätt maximerade sådana -— då fråga är om fördelning av ersättning för upplåten fiskerätt eller om tillskott. Själv­ fallet finge man då taga som en konsekvens att flera frågor utöver de nu nämnda faktiskt kunde komma att avgöras efter delaktigheten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län gjorde ett allmänt uttalande om att vid utformning av stadgar rösträtt efter delaktighetstal borde förekomma i större utsträckning än i betänkandet föreslagits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 105

Flera remissinstanser framhöll, att det kunde leda till orättvisa resultat om små delägare, t. ex. avstyckningsägare med obetydlig andel i stamfastighe­ tens fiske skulle äga samma rösträtt som ägare av mantalsatt jord med stor delaktighet i fiskeområdet. Som tänkbar lösning på detta spörsmål föreslogs i några yttranden, att avstyckningsägare blott skulle äga en röst gemensamt med stam fastig hetens ägare. För sådan begränsning uttalade sig hushållningssällskapen i Östergötlands, Kris­ tianstads och Malmöhus län samt Ostkustfiskarnas centralförbund. Hushåll­ ningssällskapet i Kristianstads län gjorde viss reservation för avstyckningar med stort andelstal. Sällskapet åberopade till stöd för sin ståndpunkt föl­ jande. I synnerhet under senare år har skett eu i vissa fall mycket långt gå­ ende uppdelning av äganderätten till fisket, genom att viss del, vanligen 1 å 2 %, av fastighets andel i oskiftat fiskevatten tillagts avstyckade fastig­ heter, mestadels sommarstugetomter. Ganska talrika exempel finns på att inom ett skifteslag bestående av exempelvis 10 ägare av mantalsfastigheter avstyckats t. ex. 50 sommarstugetomter, s. k. ideella andelar, var och en ut­ rustad med 1 % av sin stamfastighets fiskerätt i det oskiftade vattnet. Här­ igenom har i samfälligheten tillkommit 50 nya delägare, i antal alltså betyd­ ligt överstigande det ursprungliga antalet delägare. Var och en av dessa del­ ägare med i många fall minimal andel i fisket erhåller vid omröstning efter den regel fiskeristyrelsen föreslagit, nämligen att varje delägare skall äga en röst, lika stort inflytande på fiskeområdets angelägenheter och skötsel som en delägare med betydande andel. Särskilt markant blir förhållandet när avstyckningarna skett från mindre mantalsfastigheter. Vid omröstning efter fiskeristyrelsens förslag kan en majoritet av ägare av idella fiskeandelar komma att utöva ett alltför starkt inflytande på fiskeområdets angelägenhe­ ter och skötsel, även om detta inflytande i flera viktiga avseenden, t. ex. i fråga om rätt till fiske inom fiskeområdet skall upplåtas, angående före­ skrift om lämnande av tillskott o. s. v., begränsas på grund av de föreslagna reglerna för omröstning efter delaktighet. Utan att vilja närmare gå in på frågan hur en sådan reglering skulle ut­ formas i lagen, må dock framhållas, att, därest detta eljest lagligen är möjligt, ägare av avstyckningar bör få utöva sin rösträtt inom fiskeområdet tillsammans med ägaren av den fastighet, varifrån avstyckningen sålts, i lik­ het med vad som föreslås beträffande fastighet med flera ägare. Med tanke på att avstyckningar i vissa fall kan omfatta en betydande del av stamhem­ manets andel i fisket, exempelvis 50 % och mera, bör dock en lämplig av­ vägning i fråga om begränsningen av rösträtten i detta hänseende ske. Tanken att viss begränsning bör ske av de små del­ ägarnas rösträtt efter huvudtalet upptogs även i yttranden av länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län samt hushållningssällskapet i Hallands län. Sistnämnda hushållningssällskap föreslog, att begränsningen skedde genom en regel, att ägare av avstyckning, vars andel i fiskerätten var mindre än 25 procent av stamfastighetens, icke skulle äga egen rösträtt. Säll­ skapet, som ansåg att delaktigheten i fiskeområde, då denna icke bestämdes till lika andel för alla, borde beräknas efter mantal eller eventuellt efter taxeringsvärde, anförde beträffande avstyckningsägares rösträtt följande. Då fiskeområdet kommer att omfatta även medlemmar, vilka utgöres av avstyckningsägare till vilkas avstyckning tillagts rätt till fiske i stamfastig­

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

hetens fiske, och dessa utgör ett större antal än ägarna till i mantal satt jord inom ett skifteslag, kommer avstyckningsägarna att å fiskestämma kun­ na överrösta de sistnämnda. Detta kan för ägarna av ett skifteslags fastig­ heter medföra oberäknande konsekvenser. Exempelvis kan avkastningen av ett fiskeområdes verksamhet, varav enligt förslaget högst 50 procent får an­ vändas för fiskeområdets räkning, begagnas för ändamål för vilket ägarna till den i mantal satta jorden inom skifteslaget äger föga eller intet intresse. I detta sammanhang får ej heller bortses från den möjligheten att med nu­ varande rättstillämpning antalet avstyckningsägare med andel i fiske kan komma att väsentligt öka.

Departementspromemorian 1957 I departementspromerian anföres till en början, att fiskevårdsområdet avses skola bli en organisation för tillvaratagande i första hand av delägar­ nas ekonomiska intressen. En erinran härom hade på lagberedningens för­ slag särskilt intagits it §. Fiskevårdsområde kom därför både med hänsyn till organisation och syfte att förete större likheter med exempelvis bysamfälligheter och häradsallmänningar än med jaktvårdsområden. I bysamfällighet slagen och lagen om häradsallmänningar liksom i andra författ­ ningar som reglerade sammanslutningar av ekonomisk art, där majoritets­ beslut i någon form kunde träffas, torde om än icke undantagslöst (se ex­ empelvis 56 § lagen om ekonomiska föreningar) omfattningen av den en­ skilde medlemmens rösträtt i regel bero av storleken av hans delaktighet, i vissa fall — såsom i bysamfällighetslagen (4 § 3 mom.) — med viss be­ gränsning. Med en viss rätt kunde det kanske sägas att liuvudtalsregeln just på fis­ kets område erhöll ett visst stöd av traditionen. 24 § andra stycket fiske­ rättslagen krävde (i likhet med dess föregångare, se SOU 1947:47, s. 281 not 1) sålunda för upplåtelse av rätt i samfällt fiske i regel samtycke av en majoritet av antalet delägare. Trots det sist sagda syntes det ur principiell synpunkt i och för sig vara mest tilltalande att låta rösträtten bestämmas av delaktigheten. Med hän­ syn till de starka modifikationer i huvudtalsregeln som skett i fiskeristyrelsens förslag och den stora anslutning förslaget i denna del rönt från remiss­ myndigheternas sida, hade dock i denna huvudfråga någon ändring ej före­ slagits. Huvudtalsregeln kunde emellertid trots de modifikationer däri, som sty­ relsen med hänsyn till vissa slag av beslut föreslagit, i en del fall tänkas komma att leda till resultat som tedde sig mindre tilltalande. Detta gällde i första hand den situation, som uppstod då en minoritet representerande ett överväldigande andelstal överröstades av en majoritet representerande ett obetydligt andelstal. Då denna situation kunde väntas bli icke alltför ovanlig, syntes frågan något närmare böra beröras. I promemorian diskute­ ras därefter avstyckningsägarnas rösträtt, varom följande an­ föres. Ett flertal remissmyndigheter, särskilt bland hushållningssällskapen, har föreslagit att rösträtten begränsas för ägare av fastighet, som bildats genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 107

avstyckning men därvid tillagts fiskerätt. Begränsningen skulle därvid ske så att vid omröstning efter huvudtalet rösträtten skulle fråntagas antingen alla dylika delägare eller ägare av mycket små sådana fastigheter eller ock­ så ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske utgör mindre än en fjärdedel. Man frågar sig emellertid varför begränsningen av rösträtten just skall gälla ägare av fastigheter, som bildats genom avstyckning. De konsekvenser, vartill en sådan inskränkning skulle kunna leda framgår av följande exem­ pel: Ett fiskevårdsområde bildas i en sjö, vars fiske är samfällt för sex fas­ tigheter, av vilka tre utgöres av i mantal satt jord medan de övriga är lägenhetex-, som vid avstyckningen tillagts andel i stamfastighetens rätt till det samfällda fisket. Från fastigheten l1 om 1/10 mantal och 100 hektar har avstyckats l2 om 10 hektar. Från 21 om 1/100 mantal och 10 hektar har av­ styckats 22 om 1 hektar. Från 31 om 1/1 000 mantal och 1 hektar har av­ styckats 32 om 0,1 hektar. Varje avstyckad lägenhet har tillagts andel i stam­ fastighetens rätt till fiske. Andelen utgör för l2 och 22 10 % men för 32 25 %■ Vid en omröstning efter huvudtalet och med iakttagande av något av förenämnda begränsningsalternativ skulle, om ägare av avstyckade lägenhe­ ter helt uteslötes, exempelvis ägaren av l2' icke äga någon rösträtt, medan sådan skulle tillkomma ägaren av 31, oaktat denne äger mindre än 1/10 av den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2. Bestämmer man återigen begränsningen så att man från rösträtten ute­ sluter ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske är mindre än en fjärdedel eller anser man att den som tillagts en tiondedel av stamfastighetens fiskerätt har en så liten andel, att den ej skall medföra rösträtt, skulle ägaren av 1- ej heller då äga rösträtt, medan sådan skulle tillkomma exempelvis ägaren av 32, oaktat denne äger allenast 1/40 av den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2. Det torde under alla förhållanden vara uppenbart att man i rösträttshänseende icke kan tillämpa skilda regler för ägare av i mantal (eller annat skattetal) satt jord och andra fastighetsägare. Den enda möjligheten som då föreligger att på denna väg nå ett icke alltför stötande resultat torde va­ ra att begränsningen göres så att exempelvis envar som äger mindre andel än exempelvis 1/100 (eller 1/1000) av det totala fisket uteslutes från röst­ rätt. Även detta ter sig dock mindre tilltalande.

I promemorian uttalas därefter, att det syntes mera tilltalande att utfor­ ma ett undantag så, att en efter delaktigheten starkt kvalificerad majoritet, lämpligen 4/5, tillerkändes rätt att besluta att rösträtten skall utövas efter annan grund än huvudtalsregeln. I det nyss anförda exemplet skulle detta emellertid medföra att ägaren av l1 ensam skulle kunna utforma reglerna för rösträtten, vilket med den antagna utgångspunkten — huvudtalsprinci-

pCn — icke var någon lycklig lösning. Det syntes sålunda som om man vid

ett godtagande av huvudtalsregeln icke utan en mycket detaljerad reglering skulle kunna komma tillrätta med föreliggande svårigheter. Då målet emel­ lertid borde vara att uppställa så enkla och klara regler som möjligt samt lag­ förslaget innehöll åtskilliga garantier mot majoritetsmissbruk i fråga om vissa särskilt betydelsefulla beslut, syntes någon begränsning av vissa del­ ägares rösträtt ej böra göras.

108 Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över departementspromemorian Av remissinstanserna gör ungefär hälften icke någon erinran mot det framlagda förslaget om rösträttsreglernas utformning. Likväl kan dock denna fråga sägas vara den som framkallat det största intresset under den sista remissbehandlingen. Det är därvid tydligt, att den tidigare starka an­ slutningen till principen om rösträtt efter huvudtalet nu något minskat, vilket i flera fall tagit sig uttryck i att man förordar olika modifikationer i denna princip till förmån för röstning efter delaktighet. De enda som nu i en eller annan form uttryckligen förordar huvudtalsprincipen är länsstyrelsen i Jönköpings län, fislceriintendenten i mellersta distriktet samt Jämtlands läns hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför. I fråga om rösträtten är länsstyrelsen tveksam, övervägande skäl synes dock tala för förslaget att varje delägare skall äga en röst. Detta är praktiskt och enkelt och ett annat förfarande skulle kräva en detaljerad reglering. Därjämte må framhållas att lagförslaget innehåller åtskilliga garantier mot majoritetsmissbruk i fråga om vissa särskilt betydelsefulla beslut. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför. Röstning bör vid bildandet av fiskeområde eller då eljest ej särskilt därom föreskrivits, t. ex. vid upplåtelse av fiskerätt, ske efter huvudtal. Principen är ju densamma även vid upplåtelse enligt fiskerättslagen och det synes vara det enklaste och bästa förfarandet vid ifrågavarande procedur. Erfa­ renheterna av röstning efter delaktighet enligt 1913 års lag har varit mindre goda och avgjort bidragit till denna lags ringa tillämpning. Hushållningssällskapet i Jämtlands län betonar att man vid konstrueran­ det av fiskevårdsområden bör bygga på de erfarenheter som vunnits inom fiskevårdsföreningarna. Sällskapet anför härom följande. Inom dessa föreningar utövas medlemmarnas rösträtt i allmänhet efter huvudtalsprincipen. Anledningen härtill är att man velat förbehålla det av­ görande inflytandet åt de vid fiskevattnen bofasta fiskerättsägarna. Om röst­ rätten skulle följa delaktigheten, kan man räkna med att det avgörande in­ flytandet i stället kommer att ligga hos kronan eller de stora bolagen. Den föreslagna lagstiftningen bör utformas så att det dominerande inflytandet alltjämt förbehålles landsbygdens jordbrukande befolkning, som bor vid fiskevattnen och i större eller mindre utsträckning är beroende av fisket. Det är därför berättigat att reducera inflytandet från ägare av dels stora andelar dels små avstyckningar. Man bör därför sträva efter att på lämpligt sätt kombinera huvudtals- och delaktighetsprinsciperna. Som nämnts förordar flera remissinstanser rösträtt efter delak­ tighet eller en sådan modifikation i den föreslagna huvudtalsprincipen att ökat utrymme lämnas åt delaktighetsprincipen. Länsstyrelsen i Väst­ manlands län papekar att, eftersom det här gäller tillgodogörande av en nyttighet efter, såvitt ej annat bestämts, delaktighetstal, synes det vara mest i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper att också omröstning sker efter andelstal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 109

Kammarkollegiet förordar viss modifikation i delaktiglietsprincipen till förmån för huvudtalsprincipen och anför härom. Beträffande frågan om rösträtt har kollegiet i utlåtanden över tidigare lagförslag hävdat och närmare motiverat att i samtliga fall majoritet efter delaktighet bör krävas för positivt beslut. I detta sammanhang må erinras om att förekomsten av fiskerättsägare med försvinnande liten andel av det totala fisket är relativt vanlig. För att undvika den olägenheten av delaktiglietsprincipen att en enda del­ ägare med majoritet efter delaktighetstal ensam dikterar besluten — något som skulle förtaga intresset för fiskevårdsområdet hos övriga delägare — synes emellertid den modifikationen i berörda princip lämpligen kunna föreskrivas, att ingen må utöva rösträtt för mer än en femtedel av delägar­ nas sammanlagda, hos länsstyrelsen eller å fiskestämma eller förrättningsstämma företrädda andelstal (jfr t. ex. 56 § lagen om enskilda vägar och 119 § punkt 4 lagen om aktiebolag). Liknande förslag har framförts av länsstyrelsen i Uppsala län och över­ lantmätaren i Jämtlands län. Nämnda länsstyrelse yttrar. Vad utredningsmannen anfört till stöd för huvudtalsprincipen föranleder icke länsstyrelsen att frångå sin tidigare ståndpunkt. En omröstning helt baserad på huvudtalet kan enligt länsstyrelsens åsikt i flera situationer leda till stötande resultat. Såtillvida är dock länsstyrelsen numera beredd att modifiera sitt ställningstagande att länsstyrelsen, därest omröstning efter delaktighet införes, förordar en spärregel av innehåll att ingen må rösta för mer än viss del av det representerade andelstalet. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt, huruvida inom fiskevårdsområde röstning bör ske efter huvudtalet. Det synes länsstyrelsen lämpligt att modifiera bestämmelsen härom exempelvis så, att majoriteten av de röstande tillika bör företräda visst delaktighetstal. Jönköpings läns hushållningssällskap hyser betänkligheter mot det sätt varpå huvudtalsprincipen utformats i departementspromemorian. Nämnda princip kunde enligt sällskapet leda till egendomliga och icke önskvärda konsekvenser, vilket belyses med följande exempel. I ett skifteslag med fyra mantalsfastigheter har från en av dessa avstyc­ kats sex sommarstugetomter, och var och en av dessa har vid köpet och avstyckningsförrättningen tilldelats en ideell andel av en procent av stamfastighetens fiske i det oskiftade vattnet. Enligt det föreliggande lagutkastet skulle sommarstugetomternas ägare, oaktat deras sammanlagda delaktighet i fisket sålunda endast utgöra en ringa del därav, kunna överrösta stamfas­ tigheternas ägare i alla beslut rörande fiskevårdsområdet utom i frågor, som rör upplåtelse av fiskerätt och tillskott. För beslut i dessa frågor skulle förutom majoritet efter huvudtalet även erfordras viss delaktighet i fisket. Enligt sällskapets mening är det icke rimligt, att bestämmanderätten i ett fiskevårdsområdes angelägenheter i så stor utsträckning skulle till­ komma delägare med så ringa delaktighet i fisket som i det anförda exemp­ let. De med detta exempel belysta förhållandena torde vara tämligen van­ liga. Sällskapet liyser därför alltjämt den uppfattningen, alt rösträtten bör utformas på annat sätt, än som skett i det föreliggande lagutkastet. Samma problem har även behandlats av det ganska stora antal remissin­ stanser, som i en eller annan form önskar reducera det infly­

no Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tande som delägare med små andelar får enligt huvudtalsprincipen. Flera olika förslag till denna frågas lösning har lämnats. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår att rösträtt överhuvud ej bör tillkomma ägare av fastigheter, som är mindre än ett hektar, liksom ej heller ägare av lägenheter, som bildats genom avstyckning och ej tillagts större andel i stamfastighetens fiske än fem procent. Hushållningssällskapen i Uppsala, Kronobergs och Hallands län, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Upp­ sala läns mälarfiskareförening föreslår, att ägare av lägenhet endast skall få rösta gemensamt med stamfastighetens ägare på samma sätt, som enligt förslaget var fallet med delägare som med samäganderätt äger en fastighet. Belysande för denna uppfattning är vad som anföres av Hallands läns hus­ hållningssällskap. Förslaget om röstning efter huvudtalet avstyrkes, enär eljest, trots de begränsningar i rösträtten som gjorts, en talrik grupp delägare, som äger en liten del av fisket, kan få alltför stort inflytande. Röstning bör därför i första hand ske efter delaktighetstalet. Skulle detta icke kunna genomfö­ ras bör i andra hand rösterna fördelas så, att varje delägare av i mantal satt jord tilldelas en röst. De ägare av avstyckningar som skett eller kommer att ske bör endast erhålla del av stamfastighetens rösträtt.

Faran av att tillerkänna ägare av avstyckningar alltför stort inflytande betonas också av länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län, hushållningssällskapet i Östergötlands län samt fiskeriintendenterna i nedre södra och övre södra distrikten. Belysande för denna uppfattning är vad den sistnämnde anför. En av orsakerna till att 1913 års lag ej vunnit någon större tillämpning är att för beslut om sådant fiskes inrättande erfordras majoritet såväl be­ träffande delägare som rösttal. Som regel är det ägare av jordbruksfastig­ heter, som ansöka om inrättande av gemensamhetsfiske för att få ordning på det fiske, som utövas av ägare av avstyckningar (villatomter). De senare överväga i allmänhet i antal. Gemensamhetsfiske kan sålunda ej komma till stånd, när dessa motsätta sig att sådant fiske inrättas.

En besläktad synpunkt har framhållits av Svenska insjöfiskarenas cen­ tralförbund, som påpekar att särskilt ifråga om rösträtt och uppskattning sådana regler icke bör tillskapas att yrkesfiskare undantränges i sin nä­ ring till förmån för mer eller mindre nöjesbetonat fiske. Hushållningssäll­ skapet i Östergötlands län tillägger att om det skulle anses omöjligt att skapa en enkel begränsningsregel för att reducera inflytandet från avstyckningsägare kan sällskapet för sin del ej förorda annan metod för rösträt­ tens utövande än efter delaktigheten. Örebro läns hushållningssällskap finner att förslaget kan leda till att hela fisket i en sjö kan komma att behärskas av minoritet i andelstal. Sällskapet anför vidare. Denna minoritet lär ej kunna bestämma att fisket skall upplåtas men väl hur fisket skall bedrivas utan ekonomiskt ansvar för de kostnader, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 in

beslutet medför. Ägare av avstyckningar äro i de flesta fall enbart intres­ serade av sportfiske, och den bofasta lantbruksbefolkninger., vars fritid är begränsad, idkar fiske med fasta redskap och nät, vilket är mindre tids­ krävande. I dylika frågor uppstå lätt meningsbrytningar, som vid bildande av fiskevårdsområde kan leda till att ägare av stamfastighet kan helt för­ hindras att bedriva sitt sedvanliga fiske med fasta redskap. I några yttranden beröres frågan huruvida delägarna skall ha möjlighet att själva bestämma om annan grund för rösträtten än den i lagen föreskrivna ej blott — som i promemorian föreslagits •—- vid full enighet utan även genom majoritets­ beslut. Hovrätten för Västra Sverige, som i sitt yttrande över fiskeristyrelsens förslag uttalade att huvudtalsprincipen erhållit ett större utrymme än som kunde anses välgrundat, vidhåller denna ståndpunkt samt anför vidare. En alternativ lösning av innebörd att en majoritet av 4/5 efter delaktighet äger besluta att rösträtten skall utövas efter annan grund än efter huvudtal synes hovrätten vara värd ett allvarligt övervägande. Ett stadgande av detta slag torde i många fall vara ägnat att öka större delägares benägenhet att bi­ träda ett förslag om bildande av fiskevårdsområde. Länsstyrelsen i Kronobergs län framför liknande synpunkter och anför följande. Den svårlösta frågan om rösträtten anser länsstyrelsen böra ytterligare övervägas med hänsyn till styrkan av de skäl, som i promemorian och däri redovisade remissvar förebragts till stöd för rösträtt efter delaktighet. Bibe­ hålies emellertid huvudtalsregeln, kan ifrågasättas om icke för beslut i fler frågor än som föreslagits bör krävas majoritet efter såväl huvudtal som delaktighetstal. Oavsett hur rösträtten utformas är länsstyrelsen ense med promemorieförfattaren att delägarna bör ha möjlighet att i stadgarna be­ stämma annan beräkningsgrund för rösträtten än den i lag angivna. Före­ slagna kravet på enhällighet mellan delägarna för beslut härom (7 § sista stycket i utkastet) förefaller dock väl strängt och torde kunna jämkas till krav på exempelvis fyra femtedelars majoritet i såväl huvudtal som delak­ tighetstal.

Departementschefen Eftersom lagförslaget utgår ifrån att fiskevårdsområde skall vara en del­ ägarnas egen angelägenhet och myndigheternas befattning därmed är se­ kundär i förhållande till delägarnas beslutanderätt, kan man utgå ifrån att rösträttens utformning kanske mer än något annat kommer att vara av­ görande för de förhoppningar och det förtroende varmed den nya lagen kommer att mötas. I förevarande avsnitt ämnar jag behandla frågan om rösträttens utformning i allmänhet. I andra avsnitt har jag behandlat och kommer att behandla de speciella omröstningsregler som ansetts vara på­ kallade i särskilt viktiga frågor, sådana som kravet på anslutning bland delägare för fiskevårdsområdes bildande, rätten att påkalla prövning av förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd, beslut om upplåtelse, skyldigheten att lämna tillskott, bestämmande av delaktigheten annorlunda

112 Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

än efter delägarnas andelar eller genom förrättning samt användningen av avkastning för fiskevårdsområdets räkning i vissa fall. De rösträttsregler som behandlas i detta avsnitt avser därför reglerna för omröstning i alla andra fall än de nu särskilt nämnda och skall gälla både vid förrättning och annat sammanträde med delägarna. Vid utformningen av bestämmelser i ämnet har man att välja mellan att tillerkänna varje delägare en röst (huvudtalsregeln) eller att för varje delägare bestämma ett rösttal, vars storlek beror av hans delaktighet (delaktighetsregeln). Vardera regeln kan modifieras till förmån för den andra. En modifikation kan utformas så att den gäller för alla slag av beslut eller endast vissa. Omröstning i allmänhet skall enligt 1913 års lag ske efter delaktigheten med den begränsningen att ingen får rösta för mer än en tredjedel av det vid omröstningen företrädda röstetalet. Även Palmquist förutsatte i sitt förslag röstning efter delaktighet. De senare förslagen har däremot alla ut­ gått ifrån röstning efter huvudtalet. Förslaget motiverades av fiskerättskommittén med att man önskade skapa en ordning där varje delägare oav­ sett omfattningen av sin fiskerätt ägde ett verkligt inflytande. Båda prin­ ciperna är företrädda bland remissinstanserna. Andra regler som föresla­ gits har varit att omröstning skall ske efter huvudtalet, om inte en — på ett eller annat sätt -—- kvalificerad majoritet beslutar om röstning efter delaktighet. Härtill kommer de många förslag som går ut på att man vid omröstning efter huvudtal bör begränsa rösträtten för delägare med små andelar. Det kan inte bli annat än ofruktbart att närma sig frågan om röstning ef­ ter huvudtal eller delaktighet utifrån abstrakta rättvisesynpunkter. Huvudtalsprincipen gynnar uppenbarligen delägare med små andelar, liksom delaktighetsprincipen gynnar delägare med stora andelar. Båda kategoriernas intressen är emellertid i och för sig lika beaktansvärda. Syftet med den nya lagstiftningen och därmed också med reglerna på förevarande område är att främja fisket och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägarna. För­ utsättningarna härför är emellertid olika på skilda håll. Röstning efter del­ aktighet skulle sålunda i Norrland som regel leda till att de vid fiskeplat­ serna boende delägarna skulle komma i minoritet; majoriteten skulle ofta komma att innehas av kronan och de stora skogsbolagen. Tillämpad i Stock­ holms skärgård skulle samma princip som regel medföra att den bofasta befolkningen skulle komma i majoritet, medan minoriteten skulle komma att utgöras av sommarstugeägare, vilka ofta överväger i antal men i regel äger endast mycket små andelar i fisket. Detta dilemma har man i lag­ stiftningen om jaktvårdsområden genom en lagändring 1951 löst så, att lagens omröstningsregler inte gjorts tvingande luen innehåller en rekom­ mendation om röstning efter huvudtalet. Före denna lagändring innehöll jaktlagen inte några bestämmelser om rösträtten i allmänhet, vilket med­ förde att jaktvårdsområdenas stadgar i allmänhet lät rösträtten grunda sig på delaktighetsprincipen. I praktiken synes dock stadgarnas föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 113

på denna punkt inte ha följts, utan röstning har i regel skett etter huvud­ talet. Enligt Svenska jägareförbundets nuvarande nornialstadgar för jaklvårdsområde, vilka stadgar i allmänhet följs vid jaktvårdsområdes bildan­ de, skall röstning ske efter delaktighet med viss begränsning för delägare med särskilt stora andelar. Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, som tillika är sekreterare i 1949 års jakLutredning, har upplyst att, även där stad­ garna föreskriver röstning efter delaktighet, denna föreskrift nu liksom tidigare dock sällan tillämpas i praktiken. Med hänsyn till den i förhållande till jaktvårdsområdena mera fullstän­ diga organisation som föreslås beträffande fiskevårdsområdena, anser jag att det inte gärna kan ifrågakonuna att i likhet med den ursprungliga ly­ delsen av jaktlagen lämna frågan om rösträtten i allmänhet inom fiskevårdsområde utanför regleringen. De blivande delägarna kan med skäl krä­ va att inte behöva sväva i okunnighet om hur en så väsentlig del av orga­ nisationen kommer att verka. Den lösning av rösträtten på grundval av huvudtalsregeln som förordas av såväl 1947 som 1956 och 1957 års utredningar har som nämnts mötf både instämmanden och kritik. Den övervägande delen av kritiken har emeller­ tid inte gällt huvudtalsregeln såsom grundprincip utan har inneburit krav på modifikationer av huvudtalsregeln för sådana särskilda situationer, där principen kan tänkas få konsekvenser som inte ter sig önskvärda. Fisket i rinnande vatten och i övrigt närmast stränderna — vilket fiske det här främst är fråga om — betraktas i allt större utsträckning lika myc­ ket som en ideell som en ekonomisk angelägenhet. Vid tillkomsten av gäl­ lande omröstningsbestämmelser för jaktvårdsområden uttalade dåvarande departementschefen, statsrådet Sträng, att även om det med visst fog kunde sägas att jaktvårdsområdena bestod av fastigheter och inte av personer, de dock inte kunde jämföras med sådana sammanslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter delaktighet tedde sig naturligast. Även om det icke-ekonomiska inslaget är mera framträdande i fråga om jakten än fis­ ket, synes det dock berättigat att tillämpa det återgivna uttalandet även på sådant fiske varom här är fråga. Förutom att vara enkel i tillämpningen har huvudlalsprincipen fördelen att ge varje delägare lika stort inflytande som envar av de övriga. Att döma av erfarenheterna från såväl fiskevårdsföreningarna som jaktvårdsområde­ na röstar man i praktiken nästan alltid enligt huvudlalsprincipen. På nu angivna skäl har jag kommit till den uppfattningen att röstning efter bil vild t al för det flesta antalet fall bättre än röstning efter delaktighet är ägnad att främja de syften som den föreslagna lagen är av­ sedd att tillgodose. Den bör därför utgöra den grundregel, varpå rösträtten i allmänhet inom fiskevårdsområde bör vila. Frågan inställer sig då om den sålunda antagna principen bör gälla oin­ skränkt eller i något avseende modifieras. Trots alt jag givit min anslutning till principen om röstning efter huvudtal, kan jag självfallet inte underlåta att i viss mån beakta den kritik som både på det principiella 8 Dihang Ull riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 50

114 Kungl. Maj.ts proposition nr Öl) år W6U

planet och i fråga om detalj spörsmål riktats mot de tidigare förslagen om röstning efter huvudtalet. En av utgångspunkterna för den föreslagna lagstiftningen har varit att äganderättsförhållandena till fisket inte skall rubbas. Trots att den före­ slagna lagen givetvis skall förses med alla de vedertagna kontrollanordning­ ar som kan anses erforderliga, förhåller det sig säkerligen ändå så att det, vilken omröstningsprincip man än väljer, inte torde vara möjligt att helt avlägsna möjligheten av majoritetsmissbruk. Om nu erforderlig anslutning bland delägarna finnes för att bilda ett fiskevårdsområde men endast under förutsättning att röstning där sker efter delaktighet, finns det enligt min mening anledning att i särskilda lägen respektera en dylik uppfattning. Såsom framhållits av ett stort antal remissinstanser kan den situation, varom jag här talar, understundom komma att inträffa då fisket i fiske­ vårdsområde äges av dels ett antal lantbrukare och fiskare, dels ett slörre antal på annan ort bosatta personer, vilkas totala fiskerätt är obetydlig och tillagts fastigheter, vilka i regel bildats genom avstyckning och inte brukas för fast bosättning. Oaktat sistnämnda kategori fiskerättsägare -—• för en­ kelhetens skull kallade sommarstugeägare — äger en andel i fisket som är avsevärt mindre än de övrigas, skulle de vid röstning efter huvudtalet likväl utgöra majoritet, medan de som äger största delen av fisket och är bosatta i närheten av fiskeplatserna och har fiske som verkligt närings­ fång kommer i minoritet. De som tidigare förordat röstning efter huvud­ talet har tänkt sig att man skall undgå sådana inte önskvärda följder av huvudtalsregeln på i huvudsak tre olika sätt. Särskilt viktiga beslut -—t. ex. om bildande av fiskevårdsområde, upplåtelse eller tillskottsskyldighet — skulle sålunda understundom fordra viss anslutning, räknat efter del­ aktighet. Länsstyrelsen såsom fastställande myndighet skulle vidare vid stadgarnas fastställande beakta att ingen delägare vederfors något orätt­ mätigt intrång. Slutligen skulle varje delägare genom möjligheten att an­ föra besvär kunna påräkna rättelse av beslut som kränkt hans enskilda

rätt.

Även om nu nämnda korrektiv i och för sig är ägnade att minska risken för majoritetsmissbruk, bör naturligtvis detta syfte om möjligt tillgodoses redan vid de allmänna rösträttsreglernas utformning. Ett stort antal för­ slag i detta ämne har framlagts av remissinstanserna. Gemensamt för åt­ skilliga av förslagen har varit att man på ett eller annat sätt velat reducera det inflytande, som vid en tillämpning av huvudtalsregeln skulle komma att utövas av innehavare av små andelar i fisket. I och för sig anser jag det inte vara oförenligt med den nya lagens syfte att man till förmån för den bofasta befolkningen på något sätt inskränker det inflytande, som kan komma att utövas av sommarstugeägarna. I all­ mänhet har man tänkt sig att begränsningen i rösträtten skulle drabba ägare av sådan fastighet med fiskerätt, där fastighetsbildningen skett genom avstyckning eller, får det antagas, motsvarande fastighetsbildningsinstitut i äldre lag. De som föreslagit en röstreduktion

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 115

efter denna linje tycks emellertid ha förbisett att »sommarstugeägare» och »avstyckningsägare» alls inte är identiska begrepp. Likaväl som en typisk jordbruksegendom med ett betydande fiske kan vara en »avstyckning», kan en sommarstugefastighet utgöras av i mantal satt jord, som ju icke skulle drabbas av reduktionen. Om man trots detta skulle godtaga tanken att lägga fastighetens karaktär av »avstyckning» till grund för gränsdragningen, uppkommer frågan på vilket sätt en reduktionsregel bör utformas. Att så­ som föreslagits beröva alla »avstyckningsägare» eller alla sådana med mycket små andelar all rösträtt anser jag vara helt uteslutet. Det har också föreslagits att avstyclmingsägaren skulle avge en röst gemensamt med stamfastighetens ägare. För att lösa därvid uppkommande problem har man hänvisat till samäganderättslagen. Denna är emellertid inte tillämplig och det är inte heller lämpligt att ändra lagen enbart med tanke på dessa situationer. Hur man lagtekniskt än förfar måste det vidare med nu an­ givna utgångspunkt uppstå mycket stora svårigheter i de fall då en fas­ tighet bildats av mark från mer än en stamfastighet. -— En tänkbar lös­ ning av problemet med sommarstugeägarna vore att på ett eller annat sätt reducera röstvärdet för den som inte är mantalsskriven a den fastighet för vilken han röstar. Detta alternativ kompliceras emellertid bland annat av svårigheten hur man då i röstningshänseende skall behandla de juridiska personerna, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakomma att för dem genomgående tillämpa en dylik reduktion. Svårigheter skulle även uppsiå i fråga om de särskilt skattlagda fiskena och andra fastigheter med fiske där det över huvud taget inte förekommer någon bosättning. Jag anser att frågan om »sommarstugeägarnas» rösträtt i analogi med vad som gäller enligt jaktlagen bäst löses sa att vid omröstning i allmän­ het varje delägare skall äga en röst, därest inte annan röstregel t. ex. delaktighetsregeln — föreskrivits i stadgarna. Innehållet i dessa bestämmes i sista hand av länsstyrelsen, som dock i väsentliga avseenden är bunden av delägarnas mening. Skall sålunda rösträtten enligt det stadgeförslag, vartill delägarna tagit ställning i samband med frågan om fiskevårdsområdets bildande, ordnas på visst sätt, är länsstyrelsen bunden härav, såvitt stadgebestämmelsen ej kommer i strid med det allmänna lämplighetskravet i 6 §, något som man väl — med tanke på det sätt varpå förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande nu utformats — knappast behöver räkna med som ett praktiskt fall. Anser sig länsstyrelsen ej kunna godtaga be­ stämmelsen, har länsstyrelsen att välja mellan att vägra fastställelse eller att återförvisa ärendet till förrättningsmannen. Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör be­ handlas i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departements­ promemorian har intagits bestämmelser, som innebär att i de fall lagen kräver enighet hland delägarna eller anslutning från viss del av dem eller av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägar­ na, respektive det därvid företrädda delaktighetstalet. En sådan regel, vil­

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ken kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önsk­ värda, anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta ge­ nom ombud.

7. Nödvändigheten av förrättning

Lagen om gemensamhetsfiske

Inrättande av gemensamhetsfiske behöver ej med nödvändighet föregås a\

förrättning. I princip skall dock förrättning hållas. Förrättning kan under­ låtas endast om delägarna är ense ej blott om gemensamhetsfiskes inrättan­ de utan också om fiskeplan, därest avsikten är att fisket skall brukas av delägarna själva enligt dylik plan, ävensom, då fråga är om fiske som ej i sin helhet är oskiftat, grunden för delaktighet och rösträtt (5 § första stycket).

Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen. Behörig till uppdraget är

endast statens fiskeritjänstemän eller, vid förfall för sådan, annan sakkun­ nig som fiskeristyrelsen godkänner (5 § andra stycket). Förrättningsmannen kan — om begäran därom framställes av någon delägare — biträdas av gode män (9 § andra stycket). Förrättningsmannen skall i förekommande fall verkställa uppskattning av fiskets värde, han skall vidare utreda alla de övriga omständigheter, som kan inverka på frågan, samt därefter för delägarna framlägga utlåtande, vari bl. a. skall angivas huruvida förrättningsmannen anser att gemensam­ hetsfiske bör inrättas samt på vilket sätt fisket enligt hans mening lämp­ ligast bör nyttjas (9 och 10 §§). Inför förrättningsmannen verkställes där­ efter omröstning bland delägarna i de frågor där sådan skall ske (11 §). Se­ dan förrättningen avslutats ankommer det på länsstyrelsen att, vare sig för­ rättning föregått eller icke, efter formell och saklig prövning av förutsätt­ ningarna fastställa eller vägra att fastställa delägarnas beslut om gemen­ samhetsfiskes inrättande (12—14 §§).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden Bildande av jaktvårdsområde skall i princip föregås av förrättning, som företages av en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman. Förrättning kan underlåtas endast om delägarna är ense om jaktvårdsområdes inrättande, om tiden för dess bestånd, om de huvudsakliga grunderna för jakten och viltvården samt om delägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning som skall tillgodose jaktvården (jaktlagen 10 § 2 mom).

Palmquists förslag 1943 Utredningsmannen framhöll, att en revision av lagstiftningen på området i första hand ansetts påkallad för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken. Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. Den omstän­ digheten att förrättning skulle hållas, bidrog säkerligen till att många fiske­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 117

rättsägare avhöll sig från att överhuvud söka få gemensamhetsfiske till stånd. Å andra sidan syntes förrättning svårligen kunna uteslutas i andra fall än när någon mera betydelsefull invändning mot framställningen icke rests och omständigheterna var sådana att en närmare utredning på platsen be­ fanns överflödig. Framkom däremot en framställning om inrättande av fis­ kevårdsområde, som var åtföljd av erforderlig utredning, och restes mot denna icke någon invändning av betydelse att inverka på frågans bedö­ mande vare sig från delägarna eller från fiskeriintendenten, borde hinder icke föreligga för länsstyrelsen att avgöra ärendet utan att förrättning hölls. Enligt förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall avgöra, om förrättning borde hållas. Härvid torde länsstyrelsen få erforderlig ledning för sitt avgörande genom att yttrande inhämtades från fiskeriintendenten. I de fall, där utredningen var fullständig och någon erinran mot ansök­ ningen, som var av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, icke framställts, förutsatte förslaget, att länsstyrelsen skulle äga förordna om in­ rättande av fiskevårdsområde utan att förrättning hållits. Genom vad som sålunda föreslagits borde i åtskilliga fall, även där samtliga delägare icke var beredda att biträda en ansökning om inrättande av fiskevårdsområde, själva tillkomsten av fiskevårdsområde kunna underlättas. Framför allt gällde detta i sådana ingalunda ovanliga fall, att några bland delägarna i fiskevattnet, nämligen de som var intresserade av fisket, önskade tillkoms­ ten av fiskevårdsområde, medan återstoden av bristande intresse för saken, av bekvämlighetsskäl eller annan orsak icke ville underskriva en ansökning i ämnet. Med all sannolikhet kom dessa senare ofta att underlåta att fram­ ställa erinran mot ansökningen. Denna enklare form för inrättande av fiske­ vårdsområde borde med särskild fördel kunna begagnas av fiskevårdsföreningarna. I och med alt dessa ombildades till fiskevårdsområden, torde som regel någon annan ändring icke komma att ske än att den ordning, som en­ ligt föreningens regler gällt beträffande fisket och fiskevården, i stort sett kunde stadfästas av länsstyrelsen såsom stadgar för det nyinrättade fiskevårdsområdet. Förrättning borde vidare givetvis icke hållas, om länsstyrelsen fann den gjorda framställningen uppenbarligen icke böra bifallas. Det kunde exem­ pelvis vara fråga om en sådan framställning, som redan under kungörelseförfarandet på goda grunder avstyrkts av ett stort antal fiskerättsägare och ej heller vunnit fiskeriintendentens gillande. I sådana fall var det givetvis onödigt att bekosta en förrättning.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Fiskerättskommittén var även i denna del av samma uppfattning som Palmquist. I fråga om behovet av förrättning påpekade kommittén, att det givetvis i många fall skulle komma att visa sig nödvändigt med förrättning, innan beslut kunde fattas om en fiskereglcring av den natur varom här var fråga. Särskilt kunde delta bli fallet, då en särskild uppskattning av delägar­

118 Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

nas andelar i fiskets avkastning behövde företas, eller då delägarna ej var en­ se om fiskets ordnande. En förrättning kunde också vara erforderlig för att vinna närmare utredning om de fiskerättsliga förhållandena i vattnet o. dyl. Remissyttrande över fiskerättskommitténs förslag Kammarkollegiet uttalade i sitt remissyttrande, att till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen kraven på förrättning med dess publicitet och närmare granskning av frågan syntes böra eftergivas endast om samtliga delägare var ense om fiskeområdes bildande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956 I likhet med fiskerättskommittén ansåg fiskeristyrelsen att det borde över­ lämnas till länsstyrelsen att pröva huruvida förrättning borde hållas. Be­ träffande frågan i vilka fall förrättning var erforderlig kunde styrelsen i huvudsak ansluta sig till kommitténs uttalanden. När fiskevattnet icke var i sin helhet oskiftat, blev förrättning nödvändig för uppskattning av delak­ tigheten, därest delägarna ej var ense om hur delaktigheten skulle beräknas. Även i de fall då vattnet var i sin helhet oskiftat blev det säkerligen ofta, kanske i de flesta fall, nödvändigt med förrättning, åtminstone om delägarna icke var ense om grunderna för fiskets utnyttjande.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Flertalet remissinstanser fann fiskeristyrelsens förslag lämpligt. Det fram­ hölls dock allmänt, att förrättning i de allra flesta fall kom att bli erforder­ lig. I några yttranden förordades bestämmelse om att förrättning alltid skul­ le hållas, om delägarna ej var eniga i fråga om bildandet av fiskeområdet och de huvudsakliga grunderna för fiskets utövande inom området. Kammar­ kollegiet anförde i denna del. Kollegiet har icke funnit anledning att frångå sin år 1947 uttalade upp­ fattning att kravet på förrättning bör eftergivas endast om samtliga delägare äro ense om att fiskeområde bör bildas. — För avslag å ansökningen erford­ ras givetvis icke att förrättning hålles. — Med de vittgående verkningar, som ren passivitet medför enligt förslaget, synes det vara ett minimikrav att till­ fälle bjudes att muntligen dryfta frågan på platsen. Risken för att, sedan ett fiskeområde bildats, detta endast blir en konstruktion på papperet torde också minska därest detsamma tillkommit efter en förrättning. Tids- och arbetsbesparingen, som uppkommer om förrättning icke hålles, torde bli obetydlig. Förrättning kan ju icke undgås när det gäller stora, komplicerade ärenden utan endast i fråga om enklare sådana, där uppskattning av värdet å andel icke erfordras. Om dylikt mindre sammanträde hålles av föredragan­ den i ärendet, torde detta vålla ett i förhållande till fördelarna obetydligt extra arbete. Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade, att redan den omständigheten att icke samtliga delägare gått med på en framställning syntes motivera förrättning. Nämnda länsstyrelse anförde vi­ dare. Godtages detta resonemang, bör det — på motsvarande sätt som gäller för bildande av jaktvårdsområde — ankomma på förrättningsmannen att un­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 119

derrätta samtliga delägare om ansökningen. Genom en sådan ordning torde godtagbart skydd beredas såväl allmänna som enskilda intressen, varjämte länsstyrelsen kommer att beredas en icke oväsentlig arbetslättnad. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap framhöll, att vid bildande av fiskeområde, vari ingick skiftat vatten, så många frågor måste lösas att för­ rättning alltid borde hållas. Sällskapet anförde närmare härom. Huru material skall kunna redovisas till grund för delaktighetsberäkningen inom vad i betänkandet kallas »skiftade vatten» är svart att första. Om icke ägare av eller delägare i varje sådant är sökande, äger ju icke någon utomstående tillträde för värdering utan legal förrättning. Frågan om om­ fattningen av skifteslag i avseende å fisket är därjämte långt ifrån alltid klar. Bl. a. på grund härav borde ifråga om »skiftade vatten» alltid, då läns­ styrelsen ej finner ansökan omedelbart böra avslås, förrättning hållas. Även andra skäl tala härför, däribland det moderata kravet på — som departe­ mentschefen framhållit — att stadgarna är utformade innan framställning­ en göres om fiskeområdets bildande. Även Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg, att kravet på förrättning borde eftergivas endast när samtliga delägare i fiskeområdet var eniga om dess bildande. Förbundet framhöll därvid, att innebörden och konsekven­ serna av ett fiskeområdes bildande lättare framstod för delägarna vid ett förrättningssammanträde, där de muntligen fick framföra sina synpunkter och kunde få förklaring på tveksamma och oklara punkter, än om de blott skriftligen fick yttra sig över en ansökan. Länsstyrelsen i Älvborgs lån föreslog, att bestämmelserna i vart fall när det gällde skiftade fisken utformades på samma sätt som i lagstiftningen om j aktvårdsområden.

Departementspromemorian 1957 Det framhölls i departementspromemorian, att intet av de tidigare försla­ gen innehöll bestämmelse att förrättning i något fall skulle vara obligatorisk. Bland remissinstanserna rådde emellertid en ganska utbredd opinion föi att så i regel skulle vara fallet. Otvivelaktigt skulle en bestämmelse härom medföra att den nya lagstiftningen möttes med större förtroende från all­ mänhetens sida. Det var emellertid tydligt att det utan större svårighet gick att redan i för­ väg utsortera vissa fall, där det skulle te sig som en uppenbar överorganisa­ tion med obligatorisk förrättning. Detta gällde först och främst då delägarna var ense eller då den fastställande myndigheten fann uppenbart att ansö­ kan om bildande av fiskevårdsområde borde avslås (jfr utkastet 10 § tredje stycket). Men även förutsättningarna för att av ett o skift åt fiske bilda fiskevårdsområde var, även om full enighet icke förelåg, mången gång så pass klara att förrättning på stället tedde sig överflödig. 12 § i prome­ morians lagutkast hade därför utformats så att förrättning gjorts obligato­ risk då särskild uppskattning av delaktigheten skulle ske. Dylik uppskatt­ ning var — bortsett från de fall att delägarna var ense — enligt utkastet obligatorisk beträffande fiskevårdsområde, som bildats av annat än oskiftat

120 Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

fiske (6 §). I övriga fall lades det i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida förrättning på platsen skulle ske eller ej.

Remissyttranden över departementspromemorian Remissinstanserna har i allmänhet lämnat promemorians förslag utan erinran eller hänvisat till sina tidigare yttranden. Lantmäteristyrelsen fram­ håller, att man med tanke på svårigheten att erhålla erforderliga uppgifter och utröna sakägarnas inställning dock måste räkna med, att det i regel blir nödvändigt att hålla förrättning även i sådana fall då uppskattning av fisket ej skall ske. Hovrätten för övre Norrland anser, att promemorians förslag att förrättning alltid skall ske i sådana fall då uppskattning av fisket göres, in­ nebär en förbättring av tidigare förslag. Hovrätten har likväl ej funnit skäl att frångå sin tidigare uppfattning att förrättning bör vara obligatorisk i alla fall, då delägarna ej är ense om fiskevårdsområdes bildande. Samma uppfatt­ ning har framförts av Riksförbundet Landsbygdens folk. Kalmar läns norra hushållningssällskap anser, att bildande av fiskevårdsområde alltid bör föregås av förrättning.

Departemen t schef en Är delägarna inte ense skall bildande av såväl gemensamhetsfiske som jaktvårdsområde i princip föregås av förrättning. Enligt Palmquist, fiskerättskommittén och fiskeristyrelsen skall förrättning hållas endast om läns­ styrelsen som fastställande myndighet finner detta erforderligt. På grund av kritiken häremot föreslogs i departementspromemorian att förrättning, utom i det nämnda fallet, alltid skulle äga rum, då uppskattning av fisket måste ske, vilket innebar att förrättning — bortsett från de fall då enighet förelåg — skulle vara obligatorisk då fiskevårdsområde bildades av fiske, som inte var i sin helhet oskiftat. På grund av den kritik som även efter det sista förslaget förekommit anser jag att man bör undersöka om det inte är lämpligt att gå vidare i riktning mot att göra förrättning i princip obligato­ risk. Det gäller här att väga olägenheterna, främst förrättningskostnaderna, mot fördelarna, främst den ökade rättssäkerheten. I de fall där det måste framsta som uppenbart att en ansökan om bildande av fiskevårdsområde inte kan bifallas, bör självfallet förrättning inte äga rum. Detsamma bör kunna gälla om delägarna är ense och ansökningshandlingarna är så fullstän­ diga att de lämnar möjlighet för länsstyrelsen att göra en allsidig prövning. Detta fall kan beräknas bli vanligt då fiskevårdsföreningar önskar ombilda sig till fiskevårdsområden. I andra fall, d. v. s. framför allt då enighet bland delägarna inte föreligger, anser jag det vara ett väsentligt rättssäkerhetsintresse att fiskevårdsområde inte kommer till stånd utan att saken först behandlats vid en förrättning. Delägarna får då tillfälle att dels genom förrättningsmannen erhålla kännedom om gällande bestämmelser, dels vid sammanträde dryfta ämnet i hela dess vidd. Lagtexten har därför givits den utformningen att fiskevårdsområdes bil­ dande i princip skall föregås av förrättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 121

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde

Lagen om gemensamhetsfiske Enligt 1913 års lag kan rätt till fiske upplåtas på arrende mot delägares vilja genom majoritetsbeslut av övriga delägare. Lagens krav på majoritet erbjuder viss likhet med vad som fordras för gemensamhetsfiskes inrättande, dock tages vid omröstning för beslut om upplåtelse hänsyn endast till del­ aktigheten. Lagen kräver sålunda för beslut om upplåtelse på arrende av fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om an­ nat fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Därut­ över fordras emellertid att beslutet fastställes av länsstyrelsen. Fastställelse kan vägras endast om beslutet ej tillkommit i laga ordning (17 §). Lagen lämnar ej utrymme för prövning av beslutets lämplighet. Någon minoritetsgaranti utöver vad nu nämnts innehåller ej lagen för detta fall. Ej heller innehåller lagen någon bestämmelse om upplåtelse annorledes än på arren­ de t. ex. genom försäljning av fiskekort eller genom andra s. k. särtillstånd. Lagen anvisar även den möjligheten att delägarna nyttjar gemensamhetsfisket var för sig enligt av länsstyrelsen fastställd plan. Av intresse är att del­ ägare därvid ej får tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten utan dennes samtycke (21 § tredje stycket).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden För beslut om upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde kräves en­ hällighet. Fastighetsägare kan dock ej förvägras att upplåta den rätt till jakt, som inom området tillkommer honom, därest ej upplåtelsen är olämp­ lig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt men (13 § 3 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 1943 1943 års förslag upptog en bestämmelse, att stadgarna för fiskevårdsområdet fick innehålla att fisket, helt eller delvis, kunde upplåtas på arrende samt att särtillstånd till fiske kunde beviljas inom fiskevårdsområdet. I stad­ garna fick ej föreskrivas att fiske skulle upplåtas på arrende med mindre förslag därom biträtts av delägare som företrädde beträffande fiskevatten som vore i sin helhet oskiftat mer än hälften och i fråga om annat fiske­ vatten minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beviljande av särtillstånd skulle däremot icke kräva kvalificerad majoritet. Anledningen härtill an­ gavs vara att den som erhållit särtillstånd endast fick rätt att utöva visst fiske utan att i motsats till en arrendator utesluta fiskevattensägarna från möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Utredningsmannen på­ pekade, att dylika upplåtelser brukade förekomma i fiskevårdsföreningar. Från 1913 års lag överflyttades bestämmelsen att delägare ej kunde tilläg­ gas rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan den senares samtycke.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över Palmquists förslag I några remissyttranden uttalades, att samma krav på kvalificerad majo­ ritet bland delägarna som föreslagits för beslut om utarrendering av fiske borde gälla med avseende å beslut om upplåtelse av särtillslånd för fiske.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Fiskerättskommittén hade, som jag tidigare framhållit, förordat att röst­ ning i regel skulle utövas efter huvudtalet. I fråga om beslut om upplåtelse ansåg kommittén det dock motiverat att göra vissa avsteg från denna prin­ cip. Kommittén anförde i förevarande del. För ett par undantagsfall anser kommittén det naturligt, att delaktig­ heten i fiskevårdsområdet skall ligga till grund för omröstningen. Det ena av dessa fall avser utarrendering av fiske och upplåtelse av särtillstånd till fiske. Då sådana upplåtelser kunna väsentligt eller stundom helt och hållet betaga den enskilde fiskevattensägaren möjligheten att själv utöva fiske i sitt vatten, synes det skäligt att besluten i sådana frågor skola fattas efter andra regler än de vanliga. Samma normer böra i detta hänseende gälla vare sig beslutet avser utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd." Omröst­ ningen bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröst­ ningen deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för be­ sluts fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa fält kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstad­ komma utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten. För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordn a om utarrendering och upplåtelse av särtillstånd, även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bil­ dande finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet bör tillgripas endast i trängande undantagsfall. För att bereda ytterligare skydd åt enskilda delägare i ett fiskevårdsom­ råde föreslår kommittén vidare, att delägare, som menar att beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de nyss angivna bestämmelserna om kvalificerad majoritet, bör äga rätt att överklaga beslutet hos läns­ styrelsen. Det sagda gäller närmast om principiella beslut, att dylik upplå­ telse skall fä ske. Klagorätt bör emellertid föreligga även beträffande beslut om antagande av arrendeanbud, ehuru något krav på viss särskild röstöver­ vikt ej ansetts böra uppställas för dylika beslut. Även fiskerättskommittén upptog i sitt förslag till lagtext en motsvarighet till 21 § tredje stycket 1913 års lag.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag Älvsborgs läns södra hushållningssällskap anförde, att enkel majoritet efter huvudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiske­ kort med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under som­ marsäsongen. Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 123

som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verk­ samhet, varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades. Kalmar läns fiskevattensägareförbund avstyrkte förslaget att länsstyrelsen oavsett delägarnas vilja skulle kunna besluta om utarrendering eller beviljande av särtillstånd. Förbundet framhöll bl. a., att med en extrem tolkning av kommitténs förslag intet hinder syntes möta att inrätta fiskevårdsområde endast för att därmed tillgodose sportfiskeintressena på en ort. Föredragande departementschefen1 sade sig anse det tveksamt om länssty­ relsen borde ha befogenhet att besluta om dylik tvångsupplåtelse.

Fiskeristgrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen ansåg anledning saknas att i denna fråga göra någon åtskillnad mellan olika slag av upplåtelser. Vare sig upplåtelsen skedde med ensamrätt eller ej, med eller utan avgift, syntes — liksom enligt 24 § fiske­ rättslagen — samma krav på samtycke från delägarna böra uppställas. Upp­ låtelser genom särtillstånd kunde ju företagas i så stor utsträckning, att de sammanlagt omfattade så gott som allt fisket. Härtill kom, att gränsen mel­ lan utarrendering och andra upplåtelser var flytande. Alldeles oavsett den ståndpunkt, som intogs till frågan om rösträtten inom ett fiskeområde i allmänhet skulle utövas efter huvudtal eller delaktighet, ansåg fiskeristyrelsen i likhet med fiskerättskommittén, att vid avgörande av frågor, huruvida utarrendering eller annan upplåtelse skulle äga rum, röstning borde ske efter delaktigheten. Att här låta om­ röstning ske efter huvudtalet var med hänsyn till frågornas stora ekono­ miska betydelse ej rimligt. Beträffande frågan i vad mån majoriteten skulle vara kvalificerad ansåg fiskeristyrelsen i motsats till fiskerättskommittén anledning saknas att frångå den i 1913 års lag uppställda principiella regeln för vatten som i sin helhet var oskiftat. Beträffande sådant vatten borde sålunda enkel majoritet vara tillräcklig. 1 övriga fall borde åtminstone i regel fordras två tredje­ dels majoritet i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs förslag. Emellertid var till sistnämnda fall hänförliga även de fall då ingen delägare ägde någon bestämd lott men å andra sidan ej heller hade andel i hela vattnet. En sjö hörde exempelvis till två eller flera skifteslag, men vatt­ net var ej skiftat inom de olika skifteslagen. Utgjorde vart och ett av dessa skifleslag ett fiskeområde för sig, skulle utarrendering av hela sjön kunna ske, om det funnes enkel majoritet inom varje skifteslag. Samma förutsättning syntes då böra gälla, om hela sjön utgjorde ett enda fiskeområde. En regel härom borde därför i detta fall uppställas såsom ett alternativ till regeln om två tredjedels majoritet inom fiskeområdet i dess helhet. Vid tillämpningen av de nu förordade majoritetsreglerna syntes man bö­ ra använda den princip, som föreslagits i fråga om anslutning bland del- 1 Prop. nr 60/1950 s. 97.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ägarna för inrättande av fiskeområde i skiftat vatten, nämligen att medräk­ na endast delaktighetstal som företräddes av de i omröstningen deltagande delägarna. Delägare som lämnats tillfälle deltaga i beslutets fattande men ej låtit sig avhöra borde sålunda anses ha nedlagt sin röst. Detta överens­ stämde med fiskerättskommitténs förslag på denna punkt. Den av fiskerättskommittén föreslagna möjligheten för den beslutande myndigheten att oberoende av delägar­ nas vilja besluta om upplåtelse av fiskerätt borde enligt fiskeristyrelsens mening icke genomföras. En dylik möjlighet var säkerligen att anse som ett alltför långtgående ingrepp i delägarnas bestäm­ manderätt. Behovet av en sådan befogenhet för myndigheten minskade av­ sevärt, om man liksom fiskeristyrelsen men i motsats till fiskerättskommit­ tén intog den ståndpunkten att en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle tillgodose endast delägarnas gemensamma bästa och reglera förhållandet mellan dem. I anslutning till de båda tidigare utredningarnas förslag att i enlighet med 21 § tredje stycket 1913 års lag delägare ej fick tilläggas rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utta­ lade fiskeristyrelsen, att om inom ett fiskeområde en delägare tillerkän­ des rätt att fiska i annan delägares vatten, fick detta anses innebära, att fiskerätt där uppläts till den förstnämnde. För en sådan delupplåtelse gäll­ de de i 11 § av fiskeristyrelsens lagförslag upptagna reglerna. Ansågs fisket i ett fiskeområde med oskiftat vatten böra ordnas så att vattnet uppdelades i lotter mellan delägarna, syntes intet hinder finnas för att, om så ansågs ur fiskerisynpunkt lämpligt, låta flera delägare samfällt nyttja en och samma lott. En sådan anordning kunde förordas särskilt då det fanns en viss grupp av delägare med allenast obetydliga andelstal. Med hänsyn till vad nu an­ förts upptog fiskeristyrelsen i sitt förslag ej något stadgande, motsvarande 21 § tredje stycket 1913 års lag. Fiskeristyrelsen erinrade om att i vissa remissyttranden över fiskerätts­ kommitténs förslag hade uttalats, att bestämmelser borde införas därom att därest fråga om utarrendering uppkom, företräde skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Den mening­ en saknade säkerligen icke heller anhängare att om upplåtelse av fiskerätt ansågs böra ske, fritidsfiskets intressen genom lagbestämmel­ ser borde tillgodoses på ett eller annat sätt (jfr 3 § KK den 8 juni 1951 ang. förvaltningen av kronans fisken jämte tillämpningsföreskrifter). Fiskeristy­ relsen fann emellertid att delägarnas bestämmanderätt icke borde bindas ge­ nom föreskrifter av sådan art. Så långt möjligt är borde sådana bestämmel­ ser undvikas, som kunde vara ägnade att försvåra tillkomsten av fiskeområ­ den. Med hänsyn till den vikt frågan om upplåtelse av fisket hade borde denna fråga avgöras redan i samband med fiskeområdets bildande. Som en särskild fråga upptog fiskeristyrelsen spörsmålet i vad mån n y 11janderättshavares samtycke borde krävas för att fiskeområdet

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 125

skulle få upplåta fiske som omfattades av nyttjanderätten. Något krav på dylikt samtycke fanns ej i 1913 års lag, bortsett från upplåtelser som skett innan lagen trädde i kraft. Någon anledning att i lagen om fiskeområde från­ gå denna princip syntes ej föreligga. Ett undantag syntes dock påkallat, näm­ ligen därest det av fiskeristyrelsen den 1 december 1953 framlagda för­ slaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. vann bifall.1 Med den privilegierade ställning i form av minimitid för upplåtelsen, optionsrätt m. m., som i detta förslag ansetts böra tillkomma där avsedda upplåtelser, syntes det mindre väl förenligt, att sådan nyttjanderättshavare skulle nödgas avstå sin nyttjanderätt till person åt vilken fiskeområdet såsom sådant upp­ låtit fiskerätt. I tredje stycket av 11 § i styrelsens förslag till lag om fiske­ områden hade därför upptagits en föreskrift att beslut av fiskeområde om upplåtelse ej fick meddelas beträffande fiske, som helt eller delvis inneha­ des med sådan nyttjanderätt som avsågs i nämnda lag, såframt ej nyttjanderättshavaren lämnat sitt samtycke. Inrättande av gemensamhetsfiske innebar ej i och för sig någon in­ skränkning i den rätt att upplåta fiskerätt som den enskilde delägaren kunde ha. Någon anledning att frångå denna regel beträffande fiskeområde syntes ej föreligga. Styrelsen ansåg därför någon motsvarighet ej erforderlig till den i 13 § 3 mom. jaktlagen upptagna bestämmelsen, att fastighetsägare ej må förvägras att till annan upplåta jakträtt inom jaktvårdsområde, om upplåtelsen icke befinnes olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt men. Hinder mötte emellertid icke att i stadgarna föreskriva de inskränk­ ningar i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt som med hänsyn till särskilda förhållanden kunde finnas behövliga. — Självfallet var den, som fått nyttjanderätt till sig upplåten, bunden av de bestämmelser som fast­ ställts för fiskeområdets verksamhet. Riksdagsmannen F. I. Bo o, som i egenskap av sakkunnig biträtt fis­ keristyrelsen, avgav i fråga om förutsättningarna för upplåtelse genom särtillstånd ett särskilt yttrande. Däri anfördes bl. a. Det gamla självhushållningssystemet bland den jordbrukande befolk­ ningen har numera ersatts med mer specialiserad näringsutövning och va­ ruutbyte. Med denna omställning har även det gamla husbehovsfisket i stora delar av landet förlorat i betydelse. Den moderna jordbrukaren har inte råd att ödsla effektiv arbetstid på en så oekonomisk sysselsättning. I den mån fiske fortfarande bedrives är det i allmänhet som hobby, givetvis med undantag för värdefullt fiske såsom kräft- och laxfångst m. in., oftast bedrivet endast under en kort säsong. Samhällsutvecklingen har för andra stora folkgrupper även gett mer fritid och behov att fylla denna med rekreationsbetonad sysselsättning. Fritidsfisket är därvid en av de stora möjligheterna. Fiskeutövningen är dock ofta begränsad genom den enskilda äganderätten och de invecklade äganderättsförhållandena i de flesta insjöarna. De fiskevårdsföreningar som hittills inrättats säljer visserligen på sina håll fiskekort åt utomstående och med gott resultat, men i många fall är de snarast monopolföreningar, till- 1 Numera lagen (len 27 juni 1957 om fiskearrenden.

126 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 ur 1960

komna för att trygga fiskemöjligheterna åt en mycket begränsad krets av medlemmar. En ny lagstiftning på delta område borde inriktas på en lösning av bär berörda problem med hänsynstagande till den förändrade situation sam­ hällsutvecklingen skapat. Föreliggande utredningsförslag har inte gått till botten med dessa spörsmål, utan stannat vid att föreslå vissa regler för del­ ägarnas samverkan. Fiskeristyrelsens förslag innebär att för all upplåtelse skall erfordras sam­ tycke från delägare med mer än hälften av delaktigheten i fiskevattnet, oav­ sett om upplåtelsen avser hel utarrendering med avstående av all fiskerätt för delägarna eller den mycket begränsade upplåtelse som kan ske till fri­ tidsfiskare genom s. k. fiskekort. Enligt min mening borde tiden vara inne att redan nu gå ett steg längre till lösning av ovan skisserade, av samhälls­ utvecklingen betingade problem genom att öppna möjligheter även för ett mindre delägartal att besluta begränsade upplåtelser. I oskiftat vat­ ten borde sålunda minst hälften av delägarna om de tillika företräda minst en tredjedel av delaktighets­ tal e t och i annat vatten hälften av delaktighetst a- 1 et, vara tillräckligt för att besluta begränsad upp­ låtelse med s. k. f i s k e k o r t. Arten och graden av upplåtelse kan därvid regleras i varje särskilt fall och från tid till annan. Det är ju i dylika fall inte fråga om avhändande av den egna fiskerätten, utan endast en utvidgning av nyttjandet, som inte behöver leda till förfång för delägarna. Genom förbättrad fiskevård kan resultatet i stället bli till av­ sevärd fördel för fisket. Här föreslagna regler skulle också ge större möj­ ligheter till att göra nu outnyttjade vatten tillgängliga för den fiskeintressernde men icke vattenägande allmänheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag angående förutsättningarna för beslut om upp­ låtelse av fiske godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Några ansåg dock att för liten hänsyn tagits till ägare av små andelar. Krav framställdes där­ för, att för upplåtelse skulle krävas majoritet jämväl efter huvudtalet. Västerbottens läns hushållningssällskap förordade, att för upplåtelse i oskiftat vatten samtycke skulle fordras från minst hälften av delägarna och att dessa tillika skulle representera minst hälften av delaktighetstalet. För upplåtelse i skiftat vatten borde fordras samtycke av minst hälften av del­ aktighetstalet inom det område, som avsågs skola upplåtas. Sällskapet mo­ tiverade sin ståndpunkt på följande sätt. Upplåtelse av fiskerätt inom fiskeområde får betraktas som en ingripan­ de åtgärd gentemot den enskilde fiskerättsägaren varför, såsom också fiskeristyrelsen föreslagit, strängare krav på samtycke från delägarnas sida bör föreskrivas. Principen att låta enbart delägarnas delaktighetstal ligga som grund för åtgärdens genomförande kan innebära allvarliga risker för de fiskerättsägare, som har relativt liten andel i fiskevattnet men som för sin försörjning kan vara beroende av fisket som binäring eller husbehovs­ fiske. I oskiftat fiskevatten har nämligen, såsom förslaget nu är utformat, enstaka eller ett fåtal fiskerättsägare med Övervikt i delaktighetstal möj­ lighet att utarrendera fiskevattnet i strid mot den mening som företrädes av en majoritet i huvudtal. Även i fråga om upplåtelser i andra fall, t. ex. när fiskeområdet består av två eller flera vart för sig oskiftade eller sam­

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960 127

fällda fiskevatten, kan principen bli till allvarligt förfång för vissa delägare. Visserligen har kravet på anslutning gjorts något strängare då det under vissa förutsättningar här kräves 2/3 majoritet. Detta hindrar dock icke att ett mindre skifteslag helt kan nödgas underordna sig vad en 2/3 majoritet inom övriga skifteslag beslutar om en upplåtelse, som t. o. m. enbart kan gälla det mindre skifteslagets vatten. En bestämmelse innebärande sådana konsekvenser är otillfredsställande. Det bör därför övervägas, om det vid upplåtelse av fiskerätt icke bör före­ skrivas viss anslutning även från de grupper av intressenter som här åsyf­ tas. Att kraven på anslutning från delägarnas sida härigenom skärpes något behöver icke i och för sig betyda, att ur fiskevårdssynpunkt viktiga fiske­ upplåtelser försvåras i någon nämnvärd utsträckning. Enligt föreliggande förslag medräknas endast de som tillstädeskommit till förrättning eller, om förrättning ej ägt rum, de som hos länsstyrelsen givit sin mening tillkänna som underlag för den anslutning som här avses. Då man har anledning räk­ na med att det som regel endast blir de som äro direkt intresserade av fis­ kets vård och bedrivande, oftast kanske ett mindre tal av delägarna i fiskeområdet, som möter upp till förrättning eller ger sin mening tillkänna, be­ tyder föreskrifterna en väsentlig skillnad i kraven på anslutning från del­ ägarnas sida om jämförelse göres med nu gällande bestämmelser i gemensamhetsfiskelagen, där det föreskrives att anslutningen skall avse viss del av samtliga fiskerättsägare. Samtidigt som det är angeläget, att föreskrifter­ na om upplåtelse av fiskerätt icke utformas så att sådan upplåtelse onödigt­ vis försvåras, är det av lika stor vikt, att de inom fiskeområdet av upplå­ telsen berörda intressena får ett skäligt inflytande vid beslut om införande av åtgärden i fråga. I enlighet härmed bör i vissa fall föreskrivas strängare krav i fråga om anslutning vid upplåtelse av fiskerätt.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Västerbottens län. Hushållningssällskapet i Norrbottens län ansåg, att det för fiskeupplå­ telse inom fiskeområden, vari flera skifteslags vatten ingick, alltid skulle fordras samtycke inom varje skifteslag av delägare med mer än hälften av delaktighetst a le t. Till stöd här­ för anförde sällskapet. Åtminstone i Norrbottens län är det vanligt, att delaktighet i samfällda fiskevatten anses tillkomma samtliga inom samfälligheten boende, oavsett om dessa äga del i skattetalet eller icke. Det anses vidare önskvärt, att denna byagemenskap förblir orubbad. Detta medför att upplåtelser bli aktuella och därmed att majoritet i delaktighetstal kommer att fordras praktiskt taget i alla fall, där man söker ordna fiskevård m. in. genom att inrätta fiskeområde. Den gamla byagemenskapen blir emellertid allt svårare att tillämpa praxis är exempelvis olika, när det gäller personer, födda och med föräldrahem i bvn men med förvärvsarbete på annat håll — och tillräcklig anled­ ning torde därför saknas att tillämpa olika fordringar för olika slag av upp­ låtelser, även ehuru de i lagförslaget nämnda komma att ställa stora krav på enighet bland delägarna, för att fiskeområden skall kunna komma till

Länsstyrelsernas möjligheter att avväga olika intressen vid inrättande av fiskeområde i helt oskiftat vatten kommer väl i princip att gal a aven be­ träffande de olika skifteslagcns intressen, när det galler att bilda fiskcomräde i vatten där flera skifteslag har del. Samfällighetens bestämmanderätt över sitt eget vatten har emellertid tidigare varit oinskränkt, och det finnes enligt hushållningssällskapets bestämda mening ingen anledning att andra

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

på detta förhållande. Med tillämpning av den föreslagna majoritetsregeln för »skiftade vatten» — samtycke av delägare med minst två tredjedelar av delaktighetstalet — kan sådana oformligheter inträffa, som att ett litet skif­ teslag ej blott avstänges från allt sitt fiske utan dessutom tvingas göra detta oå de villkor de större skifteslagen bestämmer. Detta skulle kunna inträffa exempelvis vid de stora Arjeplogssjöarna, där fisket är en huvudnäring för den jordägande befolkningen, men där endast en obetydlig del av vattnet tillhör byarna och huvudparten är kronovatten.

Södermanlands läns hushållningssällskap förordade, att för upplåtelse av fiskerätt alltid borde fordras samtycke av delägare med minst 3/4 av såväl delaktighetstal som huvudtal. Det av riksdagsmannen Boo framförda förslaget om minskat krav på anslutning av delägare för beslut om upplåtelse av särtillstånd till­ styrktes ej oreserverat av någon remissinstans. I fråga om upplåtelse i skiftat fiskevatten anslöt sig fiskeriintendenten i nedre norra distriktet och läns­ styrelsen i Jämtlands län till förslaget att delägare som representerade mer än halva delaktighetstalet skulle kunna besluta om upplåtelse. Fiskeriin­ tendenten anförde härom. I fråga om upplåtelse av rätt till fiske i annat än oskiftat vatten har en i jämförelse med övriga bestämmelser påfallande snäv gräns dragits för läns­ styrelsens handlingsfrihet därigenom, att där föreskrives samtycke av del­ ägare med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Jag har här att taga hänsyn endast till rent fiskeribiologiska förhållanden och fiskeförhållanden. Sett enbart ur dessa synpunkter kan det i vissa fall vara minst lika ange­ läget att fiske upplåtes, som att det bildas fiskeområde. De fall är icke få, där ett intensivare fiske än det som fiskerättsägarna själva kan bedriva skulle vara önskvärt för att höja fiskbeståndets kvalitet. Det är emellertid även uppenbart att det kan inträffa fall, då upplåtelser av fiskerätt icke bör få förekomma, trots att delägare med kanske mer än två tredjedelar av del­ aktighetstalet, önskar att så sker. I detta sistnämnda fall får man förut­ sätta, att länsstyrelsen lämnar önskemålen utan avseende. Även ifråga om inrättande av fiskeområde kan orimliga förhållanden uppstå, om man enbart tar hänsyn till bestämmelserna om röstetal och delaktighet. Här förutsätter man att länsstyrelsen skall åstadkomma en förnuftig lösning. Lika stort förtroende borde man kunna hysa för länsstyrelsen ifråga om upplåtelse av fiskerätt, varför jag ansluter mig till det i Boos reservation framförda för­ slaget i vad det avser annat vatten än oskiftat vatten, där således hälften av delaktighetstalet borde vara tillräckligt för att upplåtelse av fiskerätt skall kunna ske.

Amatörfiskarnas riksförbund ansåg, att sänkta krav borde gälla för att beslut skulle kunna fattas om fortsatt upplåtelse av särtillstånd i skiftade vatten, där sådan upplåtelse redan nu gjorts. Till stöd härför anförde för­ bundet. Ett fiskeområde torde i många fall bildas för en hel sjö eller ett samman­ hängande större vatten, där en eller flera fiskerättsägare tidigare sålt fiske­ kort till fritidsfiskare från närbelägna orter. De som icke tidigare sålt fiske­ kort kan med stor sannolikhet förmodas motsätta sig, att denna fiskekortsförsäljning får fortsätta. Skall såsom i lagförslaget minst två tredjedelar av delägarna i fiskeområdet, räknat efter delaktighetstalet, lämna sitt samtycke

Kungl. Maj. ts proposition, nr 50 år 1960 129

lör fortsatt fiskekortsförsäljning inom det enskilda vattenområdet, så kom­ mer med stor sannolikhet fiskekortsförsäljningen att upphöra på åtskilliga nuvarande kortfiskevatten. Vattenägaren foriorar eu inkomst, som han icke på annat sätt kunnat få ut av sitt vatten, och kontrollen över fritidsfiskarna, som visat sig ytterst värdefull för upprätthållande av ordning och laglydig­ het, kommer att gå förlorad. Fritidsfisket är ett av fiskevårdens största problem, och en god lösning därav kommer att bli av största betydelse även för de blivande fiskeområdena. Om dessa också inte direkt kommer att bygga vidare på den hittills inslagna vägen att ge fritidsfisket ett visst med­ ansvar för ordning och fiskevård, så hör bestämmelserna åtminstone inte utformas så, att det som redan vunnits blir spolierat i åtskilliga fall. Ett status quo skulle kunna vinnas genom att endast hälften av delaktighetstalet krävdes för beslut om fortsatt upplå­ telse av begränsad fiskerätt genom fiskekort i viss del av fiskeområdets vatten, där detta är skiftat. I oskiftat vatten, där hälften av rösttalet utgör gränsen redan nu, bör dock denna regel kunna vidmakthållas.

Många remissinstanser vände sig uttryckligen mot tanken på att stadga skilda regler för arrendeupplåtelser och upplåtelser genom särtillstånd. Härvid underströks bland annat fiskeristyrelsens uttalande, att genom särtillstånd upplåtelser kunde ske i så stor om­ fattning, att de motsvarade arrendeupplåtelse av allt fiske inom området. Fiskeristyrelsens förslag i fråga om förutsättningarna för bestämmel­ se i stadgarna om fiskets upplåtande föranledde följande uttalande av lagberedningen. För det fall, då mot ägarens bestridande upplåtelse av fisket till annan skall äga rum och ägaren alltså, låt vara mot andel i organisationens vinst, frånhändes sin egen fiskerätt, medger förslaget icke något som helst rätts­ skydd åt ägaren; stadgandet i 11 § tredje stycket (motsvarande utkastet 14 § tredje stycket) avser ej det fall att fastighetens ägare tillika är yrkes­ fiskare. Även om förslaget på denna punkt har visst stöd i gällande lag om gemensamhetsfiske, synes dock en sådan o likställighet mellan ägaren och nyttjanderättshavaren icke stå i överensstämmelse med allmänna rättsgrund­ satser. I detta sammanhang må erinras att enligt 13 § 3 inom. lagen om rätt till jakt rätten å jaktvårdsområde till all jakt eller till jakt efter särskild villebrådsart ej må upplåtas till annan med mindre samtliga fastighetsägare äro ense därom. De skäl som ligga till grund för denna bestämmelse fram­ träda med ännu större styrka i fråga om fiske. Även om ägaren i viss mån kompenseras genom sin andel i organisationens vinst, kvarstår dock den förlust som kan uppkomma för honom genom att hans arbetskraft kanske icke i fortsättningen kan finna eu lika lönsam användning. En minsta ford­ ran synes vara att en fastighetsägare, vilken utövar sådant fiske som avses i [lagen om fiskearrenden], skyddas i samma omfattning som den vilken på grund av upplåtelse från fastighetsägaren innehar fiskerätten.

1 motsats härtill framhöll länsstyrelsen i Uppsala län alt bestämmelsen i förslagets It § tredje stycket om veto för sådan arrcndator, varpå lagen om fiskearrenden var tillämplig, innebar en väsentlig avvikelse från förslagets principer och var ägnad att från lagens tillämpningsområde undantaga mänga av de kanske värdefullaste fiskena. Länsstyrelsen avstyrkte därför införandet av eu dylik regel.

'( Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 xtnnl. Xr 50

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Några remissinstanser påpekade, att vid fastställande av stadgar borde beaktas bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen om fiskets betydelse vid bedömandet av ett jordbruks bärkraft. Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopade härom ett yttrande från överlantmätaren i länet, vari denne anförde.

Inom länet har fisket flerstädes en avsevärd betydelse för den bofasta be­ folkningens försörjning. Förhållandena i det avseendet är således icke så­ dana som antytts i början av det av herr Boo avgivna särskilda yttrandet. I från och med den 1 januari 1948 gällande, i 19 kap. jorddelningslagen in­ tagna fastighetsbildningsregler har fiskets betydelse för jordbruksbefolk­ ningen särskilt beaktats. Sålunda stadgas i 3 § 2 mom. punkt 1, att en sådan naturtillgång som fiskevatten skall beaktas vid bedömandet, huruvida jord­ bruksfastighet varaktigt kan giva brukaren och hans familj tillfredsställan­ de bärgning och således må anses lämpad för sitt ändamål. Jämlikt 3 § 1 mom. första stycket må avstyckning från jordbruksfastighet ej äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse. Av motiven till lagen framgår, att avskiljandet från jordbruksfastighet av fiske i regel skall anses medföra sådant men. Med hänsyn till förslagets ganska fria regler för fiskeområdes omfattning och med hänsyn till antalet av de fastigheter med fiskerätt, som saknar fast bo­ sättning, torde i ett flertal fall den situationen kunna uppkomma, att den sammanlagda andelen i fisket inom fiskeområde för fastigheter med jord­ bruk eller eljest med fast bosättning blir så liten, att nämnda fastigheters ägare kan tvingas till upplåtelse av fisket inom fiskeområdet och således tvingas att avstå från den omedelbara dispositionen av fastigheterna tillkom­ mande fiske. Detta får anses vara högst otillfredsställande. Enligt överlantmätarens mening bör såsom ytterligare villkor för att föreskrift må meddelas om upplåtelse av rätt till fiske inom fiskeområde eller del därav stadgas, alt upplåtelsen prövas icke medföra men av någon betydelse för de delägare inom fiskeområdet, som äger fastigheter med jordbruk eller eljest fastigheter med fast bosättning.

Liknande synpunkter framfördes av lantmätei istyrelsen och Riksförbun­ det Landsbygdens folk. Hovrätten för Västra Sverige förordade, att man för huvudfallet alllid krävde att de av fiskeristyrelsen föreslagna reglerna — i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs förslag — kompletterades med en bestäm­ melse om att delägare ej skulle kunna tilldelas rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan dennes sam­ tycke. Lagberedningen påpekade, att fiskeristyrelsens förslag i denna fråga innebar en avvikelse från gällande rätt och från de tidigare förslagen. Något skäl för avvikelsen hade styrelsen emellertid icke lämnat. Beredningen an­ förde vidare. Det sägs allenast att, om inom ett fiskeområde en delägare tillerkännes rätt att fiska i annan delägares vatten, detta får anses innebära att fiskerätt där upplåtes till den förstnämnde och att för sådan delupplåtelse gälla de allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf om upplåtelse av fiske­ rätt. Tydligt är att i lagen om gemensamhetsfiske och i 1947 års förslag begreppet upplåtelse ej fattats så vidsträckt att det inbegriper även det fall att vid uppgörande av plan för delägarnas eget utnyttjande av vattnet eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 11)00 131

delägare tillerkännes rätt alt fiska i annan delägares vatten. Bestämmelserna om majoritetsbeslut om upplåtelse äro alltså enligt nämnda lag och förslag icke tillämpliga på ett sådant fall; i stället har vattnets ägare tillagts det särskilda skyddet att hans samtycke erfordras för åtgärden. Det synes up­ penbart att de skäl, som kunna åberopas för att i det gemensamma intresset med hänsyn till det rationella utnyttjandet av fisket inom fiskeområdet till­ låta upplåtelse även mot delägares bestridande, icke kunna i samma mån göras gällande i fråga om rätt för delägare att, då enligt fiskeriplanen del­ ägarna själva förbehållits fiskets utövande, fiska även inom annan delägares fiskevatten. Enligt tredje stycket av It § får föreskrift om upplåtelse av fiskerätt ej meddelas beträffande fiske, soin helt eller delvis innehaves med sådan nytt­ janderätt varå [lagen om fiskearrenden] är tillämplig, såframt ej nyttjanderättshavaren lämnat sitt samtycke. Det skydd som av sociala skäl sålunda beretts vissa fiskearrendatorer bör uppenbarligen komma dessa till del även i förhållande till delägare, som enligt förslaget eljest skulle kunna tillerkän­ nas rätt med avseende å fiske som omfattas av arrende.

Departementspromemorian 1957 Det var enligt departementspromemorian sannolikt, att de bestämmelser, som reglerade förutsättningarna för upplåtelse, för den berörda allmänheten i många fall kom att framstå såsom särskilt ingripande i den enskilda hand­ lingsfriheten. Möjligheten att mot en eller flera delägares bestridande framtvinga ett beslut om upplåtelse var emellertid av avgörande be­ tydelse för att syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle kunna för­ verkligas. Frågan blev därför i utpräglad grad en avvägningsfråga mellan fiskevårdsintresset och rättssäkerhetsintresset. Fiskeristyrelsens förslag syn­ tes vara ägnat att väl tillgodose båda synpunkterna, samtidigt som cn alltför långt gående detaljreglering undvikits. I likhet med frågan om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bil­ dande kunde beträffande förutsättningarna för upplåtelse bland remissin­ stanserna urskiljas ej mindre än sex alternativ. Några hade velat skärpa villkoren medan andra velat genom liberalare regler underlätta möjligheten att besluta om upplåtelse. Det förslag som framförts av hushållningssällska­ pet i Södermanlands län innebar sålunda att villkoren för dylikt beslut skul­ le bli väsentligt strängare t. o. m. än de som f. n. gällde enligt 1913 års lag. Beträffande förslagets närmare utformning anfördes i promemorian. Vad hushållningssällskapen i de båda nordligaste länen samt länsstyrelsen i Västerbottens län anfört om behovet av ett ökat skydd för vissa minoriteter har såtillvida beaktats i promemorians utkast till lagtext, alt upplåtelse av rätt till fiske i fiskevårdsområde, som består av skiftat fiske, vari ingår ett eller flera samfällda fisken, icke skall kunna komma till stånd med mindre — i likhet med andra »oskiftade fiskevårdsområden» — samtycke föreläg­ ger från delägare, representerande minst halva delaktigheten inom varje så­ dant oskiftat fiske. Detta betyder å andra sidan, alt om det »skiftade fiskevårdsområdet» i sin helhet består av två eller flera oskittade fisken före­ skriften om två tredjedels majoritet efter delaktigheten kommer alt sakna giltighet. Består ett fiskevårdsområde av såväl skiftade som oskiftade fisken synes två-lredjedelsrcgeln böra tillämpas på de skiftade fiskena tillsamman

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tagna, medan vart och ett av de ingående oskiftade fiskena såsom ovan an­ givits följer de för sådana fisken eljest givna reglerna. Den av samma remissinstanser påtalade risken för ägare av små andelar att berövas möjligheterna till värdefullt husbehovsfiske har ävenledes beak­ tats i utkastet (14 § tredje stycket). Emellertid har detta ej skett på det sätt dessa remissinstanser föreslagit utan — i anslutning till lagberedningens yttrande — så att den vetorätt, som i fiskeristyrelsens förslag tillerkänts arrendator enligt fiskearrendelagen, utsträckts att omfatta ej blott >arrendator» överhuvudtaget, d. v. s. alla sådana nyttjanderättshavare för vilka i lag eller författning denna beteckning användes, utan även den som själv äger eller — inom fiskevårdsområdes ram — tilldelats fiske, allt under förutsätt­ ning att fisket är av yrkesmässig natur eller är av väsentlig betydelse för ut­ övarens försörjning. Med sistnämnda definition har anknytning skett till fiskearrendelagens terminologi. För uttryckens närmare innebörd och tolk­ ning hänvisas till prop. nr 151/1957 s. 30—33 och tredje lagutskottets utlå­ tande nr 21/1957 s. 69. I promemorian uttalades därefter, att det däremot icke ansetts motiverat att, såsom föreslagits av hovrätten för Västra Sverige, införa en sådan allmän vetorätt, som nu fanns i 21 § tredje stycket 1913 års lag och avsåg det fall att en delägare tillädes rätt att nyttja en annan delägares enskilda fiske. Om man accepterade det syfte som uppställts för den föreslagna lagstift­ ningen, behövde några betänkligheter knappast föreligga mot att ersätta be­ rörda bestämmelse i 21 § tredje stycket 1913 års lag med eu möjlighet för fiskevårdsområdet att även utan samtycke av en delägare besluta att annan delägare skulle få fiska i den förstnämndes fiskevatten. Eftersom, fiskevårdsområdets vatten borde ses som en enhet, kunde det t. ex. i ett fall vara lämp­ ligt att utarrendera en del av detta och inom återstående vattenområde för­ dela fiskeplatserna mellan delägarna. I ett annat fall kanske det var ända­ målsenligt att fiskeplatserna cirkulerade mellan delägarna. Fördelningar så­ dana som dessa underlättades i hög grad, om man kunde verkställa dem obe­ roende av den enskilda fiskerätten. Om förutsättningarna för sådan fördel­ ning bestämdes på liknande sätt som förutsättningarna för beslut om egentlig upplåtelse, innebar detta en lösning av problemet som syntes motsvara rimliga krav på rättssäkerhet och effektivitet. Härvid borde särskilt beaktas det nyss redovisade förslaget om vetorätt för yrkesfiskare och därmed jäm­ ställda. Fiskeristyrelsen hade emellertid ansett att bestämmelserna om upp­ låtelse utan vidare skulle bli tillämpliga även på nu avsedda åtgärder. Såsom lagberedningen syntes vilja hävda, torde emellertid fiskeristyrelsens ifråga­ varande ståndpunkt innebära, att man åt begreppet upplåtelse gav en annan innebörd än den hävdvunna. För att undanröja alla tolkningssvårigheter hade därför i promemorians lagutkast intagits er. lagregel (14 §' fjärde styc­ ket) av innebörd att lagens bestämmelser om upplåtelse även skulle gälla det fall då en delägare tillädes rätt att nyttja annan delägares enskilda fiske. Skulle det trots de i promemorian föreslagna ändringarna i fiskeristyrel­ sens förslag visa sig att lagens regler icke var tillräckliga för att skydda en minoritets behöriga intressen, kunde dessa beaktas vid prövningen hos läns­ styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 är 1960 133

Slutligen bemöttes i promemorian vad hushållningssällskapet i Norrbot­ tens län uttalat om i länet rådande uppfattning om fiskerättens omfattning i vissa fall. Härom anfördes följande. Den av hushållningssällskapet i Norrbottens län beskrivna uppfattningen inom länet om delaktighet i samfällt fiskevatten, synes grunda sig på en sed­ vänja, som ej torde ha stöd i gällande fiskerätt. Jfr 23 och 24 § § fiskerätts­ lagen samt Svensk juristtidning 1947 rf. s. 7. Motsvarighet till den legaliscring av sedvanefiske, som genom 15 § fiskerättslagen skett beträffande fiske vid havskust, finns ej för fiske i sötvatten.

Remissyttranden över departementspromemorian Frågan under vilka villkor upplåtelse skall ske har även nu tilldragit sig stort intresse från remissinstansernas sida. Några har uttryckligen till­ styrkt promemorians förslag medan flertalet lämnat förslaget utan erinran. Några har velat skärpa kraven medan andra uttryckt motsatt åsikt. Lantmäteristyrelsen, Örebro läns hushållningssällskap och Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter, om det är lämpligt att upplåtelse överhu­ vudtaget skall kunna ske mot delägares vilja. Sistnämnda organisation till­ lägger, att detta i varje fall gäller i fråga om skiftat fiske. Södermanlands läns hushållningssällskap framhåller ånyo, att minst tre fjärdedels majoritet efter såväl liu.vudtal som del­ aktighet alltid bör föreligga för beslut om upplåtelse. Jämtlands läns hushållningssällskap anser, att det bör vara tillräckligt att enkel maj oritet efter huvudtal och delaktighet alltid föreligger, överlantmätaren i Jämtlands län uttalar, att beträffande oskiftat fiske alltid bör föreligga enkel majoritet efter huvudtal och del­ aktighet samt beträffande skiftat fiske bör fordras två tred­ jedels majoritet efter samma grunder. Liksom i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande har även i förevarande avsnitt från flera håll uttalats den meningen att såsom en särskild förutsättning utöver kravet på viss majoritet skall gälla att ingen genom upplåtelsen lider förfång eller förfång av någon betydelse. Lantmäteristyrelsen, som närmast bedömer frågan ur f a stighetsbildningssynpunkt, anför härom. Om sålunda ett visst mått av tvång kan godtagas då det gäller förutsätt­ ningarna för fiskevårdsområdes bildande, anmäler sig däremot starkare be­ tänkligheter mot lagutkastets regler då det gäller regleringen av fisket in­ om fiskevårdsområde särskilt i fråga om upplåtelse av fiske, vilken även kan innebära omfördelning av delat fiske. Styrelsen är icke helt övertygad om det lämpliga i att möjlighet överhuvudtaget bör finnas till tvångsvis upp­ låtelse av fiske inom fiskevårdsområde. Det torde nämligen vara tveksamt om det för ordnandet av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intressen är nödvändigt med dylika reg­ ler. Enligt styrelsens mening kan blotta tillvaron av möjligheterna härvid­ lag verka starkt hämmande på fastighetsägarnas intresse att överhuvudta­ get utnyttja lagstiftningen. En sökande kan nämligen befara att resultatet av lians initiativ kan bli att han utestänges från möjligheten att själv ut­ nyttja fisket.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Det förhållandet att lagutkastet enligt lantmäteristyrelsens mening icke tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan vara av väsentlig betydelse för fas­ tighets lämplighet att varaktigt giva brukaren och hans familj tillfreds­ ställande bärgning, anser styrelsen sammanhänga med promemorians stånd­ punkt till frågan om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde. Upplåtelse av fiske enligt lagutkastets regler medför i realiteten att fisket för en täm­ ligen lång tidrymd kan komma att avskiljas från den fastighet till vilken detsamma hör. Det blir sålunda i dylikt fail fråga om en åtgärd som tempo­ rärt kan få samma effekt som en ändring i fastighets­ indelningen. För att belysa den betydelse som tillgången till fiske tillmätes beträffande jordbruksfastighet vill lantmäteristyrelsen framhålla, att jorddelningslagen (19 kap. 3 § 2 mom.) kräver alt en jordbruksfastighet för att kunna anses lämpad för sitt ändamål, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, skall erbjuda utom annat behövlig naturtillgång såsom skogbärande mark eller fiskevatten. Vidare äger det i 19 kap. 3 g 1 mom. jorddelningslagen upp­ ställda förbudet mot avstyckning från jordbruksfastighet om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruket medföra men av någon bety­ delse tillämpning i fråga om avskiljande av fiske. Mot bakgrunden av den betydelse, som fisket sålunda tillmätes i jorddelningslagstiftningen, fram­ står det enligt lantmäteristyrelsens mening såsom angeläget att "upplåtelse av fiske icke kommer till stånd utan att eu noggrann prövning sker av åt­ gärdens inverkan på fastighetsindelningens lämplighet. De bestämmelser om krav på samtycke i vissa fall till upplåtelse av fiske, som intagits i 14 § tredje stycket lagutkastet, äro enligt lantmäteristyrelsens mening icke till­ räckliga i dessa hänseenden. Styrelsen vill därför förorda, därest lagstift­ ningen överhuvudtaget skall möjliggöra tvångsvis upplåtelse av fiske, att såsom förutsättning härför stadgas att upplåtelsen prövas kunna ske utan men av betydelse för den fastighet vartill fisket hör.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Jämtlands län anser, att vid upplå­ telse av fiske alltid måste tillses att delägare, som själv utnyttjar sitt fiske såsom husbehovsfiske eller eljest såsom tillskott till sin försörjning icke hindras i sin verksamhet. Förslaget uppfyller enligt dessa remissinstan­ sers mening ej dessa krav. En liknande uppfattning har framförts av Stock­ holms läns och stads hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Stockholms län anser däremot, att det sätt varpå detta spörsmål lösts i promemorian inne­ fattar en bättre reglering än fiskeristyrelsens förslag, som knappast över­ ensstämde med allmänna rättsgrundsatser. Västerbottens läns hushållnings­ sällskap, Sveriges fiskares riksförbund och Svenska ostkustfiskarenas cent­ ralförbund uttalar sig i samma riktning. De båda sistnämnda organisatio­ nerna tillägger, att lagen bör innehålla bestämmelse om att yrkesmässigt fiske bör ha företrädesrätt till upplåtelse framför fri­ tidsfiske. Sistnämnda synpunkt delas av Svenska insjöfiskarenas central­ förbund, medan Östergötlands läns hushållningssällskap uttalar att frågan om yrkesfiskets företrädesrätt förtjänar att övervägas. Frågan under vilka förutsättningar upplåtelse skall kunna ske, då ett fiskevårdsområde består av såväl skiftat som o s k i ft a t fiske tilldrager sig betydande intresse bland remissinstanserna. Väs­ terbottens läns hnshällningsscdlskap uttalar sin tillfredsställelse med prome­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060 135

morians förslag i förevarande avseende. Fiskeristyrelsen anser däremot, att den i promemorian föreslagna lösningen kan komma att försvåra eller omöj­ liggöra bildande av fiskevårdsområde i fall där detta eljest hade varit önsk­ värt. Denna uppfattning delas av länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län samt fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Den sist­ nämnde anför. Fiskeristyrelsens förslag som är entydigt och klart är att föredraga. Pro­ memorians'förslag tycks ha till följd att eu enda fiskerättsägare, som med ensamrätt äger en obetydlig del av vattnet, kan hindra upplåtelse av fiske i hela fiskevårdsområdet. Lagförslaget verkar således i en av de väsentli­ gaste punkterna i rakt motsatt riktning mot vad som avsetts. Fiskeristyrel­ sens förslag, enligt vilket man alternativt kan räkna med två tredjedels majoritet i fråga om delaktighet inom hela området, ger mycket större möj­ ligheter att genomföra upplåtelse av fisket på rimliga grunder. Länsstyrelsen i Västerbottens län hälsar med tillfredsställelse det ökade skvdd som promemorians förslag innebär för vissa minoriteter, samtidigt som länsstyrelsen instämmer i den kritik mot förslaget som innefattas i det nyss refererade yttrandet av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Länsstyrelsen anser att bestämmelserna i förslaget måste omarbetas. Hovrätten för Västra Sverige finner promemorians förslag inkonsekvent och anför. Flera fastigheter, för vilka ett fiske är samfällt, kunna ju vara i en äga­ res hand. Ett fiske kan tillhöra två fastigheter med hälften var av andelstalet. Vidare kan ett samfällt fiske med flera än två ägare till hälften tillhöra en fastighet. I samtliga dessa fall har vederbörande fastighetsägare enligt den i utkastet föreslagna regeln vetorätt beträffande upplåtelse av fisket i sitt vattenområde under det att en fastighetsägare, som råder över eget vat­ ten, kan tvingas att upplåta fisket i detta mot sin vilja. Konsekvensen synes fordra att även sådan fastighetsägare tillerkännes vetorätt. En sådan regel synes hovrätten så mycket mer angelägen om inga regler om ersättning för intrång intages i lagen. Det är emellertid möjligt att en så vidsträckt veto­ rätt skulle äventyra lagstiftningens syftemål. Därför vill hovrätten ifråga­ sätta huruvida icke den av fiskeristyrelsen föreslagna regeln i kombination med en ersättningsregel av nyss angivet slag är att föredraga. Därest nu förevarande spörsmål löses på detta sätt synes man jämväl kunna uppgiva kravet på samtycke i det fall som regleras i 21 § tredje stycket 1913 års lag. Även kammarkollegiet anser, att det är erforderligt med någon jämkning i de föreslagna bestämmelserna, och uttalar härom. Förslaget medför den konsekvensen, att exempelvis i en sjö som är de­ lad mellan flera skifteslag även ett litet skifteslag, som ej direkt beröres av en föreslagen utarrendering, får vetorätt mot varje ifrågasatt upplåtelse av fiske inom andra delar av sjön. Ett så långt gående minoritetsskydd synes knappast påkallat. Hovrätten för övre Norrland har uppmärksammat samma konsekvens och lämnar följande förslag till frågans lösning. Hovrätten har i och för sig ingenting att erinra mot att vid upplåtelse ökat rättsskydd tillägges delägarna i samfällt fiske, som ingår i »skiftat fiske­ vårdsområde». Dock kan ifrågasättas huruvida det icke vore tillfyllest, att

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

den föreslagna anslutningen bland delägarna kräves endast i fråga om så­ dant samfällt fiske, som beröres av upplåtelsen, samt att i övrigt huvud­ regeln tillämpas. Domänstyrelsen framhåller, att det är lämpligt att andel i oskiftat fiske, som ingår i fiskevårdsområde, kan upplåtas till fiskevårdsområdet på arren­ de, och anför härom. Förslaget synes vara ägnat att möjliggöra ett rationellare utnyttjande än nu är fallet av de fiskevatten, i vilka kronan är delägare. Det kan emeller­ tid tänkas att inom ett revir med många oskiftade kronovatten antalet bil­ dade fiskevårdsområden blir så stort att den redan tidigare hårt arbetstyng­ da revirpersonalen måste för att kunna bevaka kronans rätt vid sammanträ­ den inom de olika områdena offra en i förhållande till det ekonomiska vär­ det av kronans andel i fisket oproportionell tid härför. Det synes därför sty­ relsen såsom en brist i lagförslaget att möjlighet icke givits delägare i ett oskiftat fiskevatten att upplåta sin del på arrende till fiskevårdsområdet. Detta förfarande har ju, när det gäller jaktvårdsområdena, visat sig vara mycket ändamålsenligt, och övervägande delen av den kronomark, som nu ingår i landets jaktvårdsområden, bär anslutits till dessa genom arrende­ avtal.

Departementschefen Vill en delägare i ett oskiftat fiske till annan än delägare genom särskilt avtal upplåta sin andel i fisket, får han göra detta endast med samtycke av flertalet övriga delägare (24 § andra stycket fiskerättslagen). I lagen saknas möjlighet att genom majoritetsbeslut arrendera ut ett oskiftat fiske i dess helhet eller att där bedriva försäljning av fiskekort. Inrättas det oskiftade fisket som gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag, kan dock utarrendering ske, om en majoritet räknat efter delaktigheten lämnar sin anslutning. Ingår i gemensamhetsfisket fiske, som ej är oskiftat, kräver lagen i stället två tredjedels majoritet. Om möjlighet finns att inom den nämnda lagens ram genom majoritetsbeslut upplåta fiskerätt genom försäljning av fiske­ kort är tveksamt. Lagen omnämner i varje fall inte denna eventualitet. Inte heller finns möjlighet att genom majoritetsbeslut tillerkänna eu delägare rätt att fiska inom en annan delägares fiskevatten. Alla tidigare utredningar är sinsemellan ense om både att upplåtelse —- total eller partiell — skall kunna ske efter majoritetsbeslut och att den er­ forderliga majoriteten bör räknas inte efter huvudtalet utan efter delaktig­ heten. Palmquist föreslog enkel majoritet, om fiskevårdsområdet utgjordes av i sin helhet oskiftat fiske men eljest två tredjedels majoritet. Vid upplå­ telse av särtillstånd skulle dock enkel majoritet vara tillräcklig. __- Fiskerättskommittén föreslog genomgående två tredjedels majoritet. I fråga om särtillstånd skulle dock den fastställande myndigheten i undantagsfall kun­ na besluta utan hänsyn till vad delägarna beslutat. — Fiskeristyrelsen före­ slog liksom Palmquist enkel majoritet om fisket var i sin helhet oskiftat men eljest två tredjedels majoritet, dock att, om fiskevårdsområde utgjordes av tva eller flera samfällda fisken, erforderlig majoritet även förelåg om eu en­ kel majoritet inom varje ingående samfällt fiske kunde uppbringas. Dess­

Kuiigl. Maj. ls proposition nr 50 år 1060 137

utom föreslogs vetorätt för fiskearrendator enligt fiskearrendelagen i fråga om tiske, som brukades av honom. En av de särskilt tillkallade sakkunniga var skiljaktig och ansåg att mindre stränga krav på anslutning borde ställas i fråga om beslut om upplåtelse av särtillstånd. — I departementspromemo­ rian slutligen föreslogs för huvudfallet i likhet med vad fiskeristyrelsen för­ ordat enkel majoritet då fisket var i sin helhet oskiftat och eljest två tredje­ dels majoritet; dock skulle om i fiskevårdsområdet ingick ett eller flera sam­ fällda fisken för varje sådant fiske krävas enkel majoritet men för området i övrigt två tredjedels majoritet. Vetorätt föreslogs för yrkesfiskare och där­ med likställda, dock i allmänhet endast när fråga var om fiskerätt i icke samfällt fiske. Under den sista remissbehandlingen, som avsåg promemorians förslag, har starkt delade meningar framförts. Flertalet har dock tillstyrkt prome­ morians förslag eller lämnat det utan erinran. Några har tillstyrkt fiskeristyrelsens förslag. Andra åter har föreslagit att upplåtelse över huvud taget inte skall kunna ske genom majoritetsbeslut. Ytterligare andra förslag har varit: tre fjärdedels majoritet efter delaktighet, majoritet i såväl huvudtal som delaktighet samt sådan majoritet för endast oskiftat fiske men två tred­ jedels majoritet enligt båda grunderna i fråga om annat fiske. — Från re­ missinstansernas sida har vidare framförts krav att beslut om upplåtelse an­ tingen inte alls skall få medföra intrång för delägare eller — i andra ytt­ randen -— för yrkesfiskare, husbehovsfiskare och jämställda eller -— i ett yttrande — att ersättning skall utgå för intrång. Det har också väckts för­ slag att yrkesfiskare skall erhålla företrädesrätt vid upplåtelse. Det skall inte bestridas att möjligheten att mot en minoritets vilja helt eller delvis upplåta fisket inom ett fiskevårdsområde understundom kan komma att uppfattas som ett betydande intrång. Likaväl är jag övertygad om att denna möjlighet måste finnas och att syftet med lagen till stor del skulle förfelas om den togs bort. Jag erinrar om att redan 1913 års lagstiftare ansett sig inte kunna undvara möjligheten till upplåtelse genom majoritets­ beslut. Förhållandet är ofta det att antalet fiskerättshavare är oproportioner­ ligt stort i förhållande till fiskets storlek. I vissa fall är kanske situationen den att av annan anledning en ändamålsenlig fiskevård eller ett rationellt utnyttjande av fisket inte kan ske vid gemensam drift. I andra fall åter­ igen är kanske läget det att en stor men inte enhällig opinion bland fiskerättshavarna kring eu sjö med ett relativt rikt fiske önskar, utan att avstå från den egna fiskerätten, kunna sälja fiskekort. En avsides liggande by kan ju därigenom få inkomster inte blolt av själva fiskekortsförsäljningen utan även av den turistström som därav kan bli följden. Med tanke på de konsekvenser ett majoritetsbeslut om upplåtelse kan få bör givetvis största möjliga hänsyn tas till minoritetens önskemål. Jag anser att de båda motstående intressena bäst avvägs om man därvid följer den lösning som beträffande huvudprincipen är gemensam för såväl 1913 års lag som 1943, 1950 och 1957 års utredningar i ämnet, och som innebär att beslut om upplåtelse bör kräva majoritet räknat efter delaktighet och alt

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1900

majoriteten, när fråga är om fiskevårdsområde som i sin helhet utgöres av samfällt fiske, hör vara enkel men eljest kvalificerad genom att omfatta två tredjedelar av delaktighetstalet. Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om rösträtten kommer detta enligt förevarande förslag att innebära, att majo­ riteten skall föreligga inte enbart bland de vid omröstningen närvarande utan bland samtliga delägare. Av samma anledning som jag i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande ansett att särskild hänsyn bör tagas till varje oskiftat fiske som ingår i ett fiskevårdsområde, bör så ske också vid upplåtelse. Så­ ledes bör enligt min mening för varje ingående oskiftat fiske krävas att an­ slutning föreligger från delägare företrädande minst hälften av fiskets hela delaktighetstal. Regeln om två tredjedels majoritet kommer sålunda i regel endast att gälla för fiske som utgör särskild fastighet eller från samfällig­ het utbruten del därav. Utgöres fiskevårdsområdet i sin helhet av oskiftade lisken kommer alltså regeln om två tredjedels majoritet att sakna tillämp­ lighet. Det har påpekats att denna tillämpning av regeln om två tredjedels majoritet ger vetorätt åt ägaren av ett icke oskiftat fiske, som jämte ett oskiftat fiske utgör ett fiskevårdsområde. Detta är riktigt och eftersom del­ ägarna i det oskiftade fisket inte bör kunna på egen hand besluta om upp­ låtelse av en del av fiskevårdsområdet synes det lämpligaste då vara att söka begränsa fiskevårdsområdet till att omfatta endast det oskiftade fisket. Det anförda exemplet utgör ett sådant gränsfall som aldrig kan undvikas och är därför inte ägnat att rubba de uppdragna riktlinjerna. — I motsats till pro­ memorian men i konsekvens med vad jag uttalat på tal om förutsättningar för bildande av fiskevårdsområde, vari ingår oskiftade delområden, bör de sär­ skilda regler som gäller för dessa inte utsträckas till samfällda fisken i allmänhet utan begränsas till oskiftade fisken, vilket också torde ha varit de ursprungliga förslagsställarnas mening. Det kan understundom föreligga ett behov att upplåta endast en del av det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde och låta fiskevårdsområdets del­ ägare efter sin delaktighet fiska i den återstående delen. För sådana och liknande situationer, vilka inte i gällande rätt kan lösas genom majoritets­ beslut, bör möjlighet finnas att tillerkänna en delägare rätt att nyttja annan delägares fiske. Såsom föreslagits i 1956 och 1957 års förslag bör reglerna om upplåtelse gälla även sådana fall. En regel härom föreslås i 11 § andra stycket. I likhet med tidigare förslag innehåller inte heller föreliggande förslag uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde delägaren i fiske­ vårdsområdet att till annan upplåta sin fiskerätt. Domänstyrelsen har ansett detta vara en brist och påpekar att det kan vara praktiskt exempelvis för kro­ nan att såsom delägare kunna upplåta sin fiskerätt till fiskevårdsområdet. År det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde inte i sin helhet upplåtet, möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan — och således även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt. Detta i motsats till vad som gäller för delägare i oskiftat fiske enligt 24 § andra stycket fiskerätts­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 139

lagen. Den som sålunda härleder sin rätt från en delägare i fiskevårdsområde får dock givetvis inte därigenom annan eller bättre rätt än den upplåtaren-delägaren ägde. Det av domänstyrelsen ifrågasatta förfarandet anser jag vara att rekommendera. Frågan synes emellertid inte kräva någon sär­ skild reglering i lag. På de skäl som anförts i departementspromemorian synes yrkesfiskare och annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning, böra tillerkännas vetorätt i fråga om upplåtelse från fiskevårdsområdets sida av fiske, som fiskaren med ensamrätt antingen äger eller på grund av servitut eller nyttjanderättsavtal brukar. Vad nu sagts bör utan särskilt stadgande härom gälla även då flera fiskare med stöd av samäganderätt eller på grund av upplåtelse med ensamrätt gemensamt brukar ett fiske. Ve­ torätt bör också föreligga för den som tillhör någon av nämnda fiskareka­ tegorier om, efter det att fiskevårdsområde bildats, fråga uppkommer om utarrendering av en sådan del av områdets fiske, som tillagts fiskaren vid en tidigare fördelning delägarna emellan. Uttrycken »yrkesfiskare» och fiske som eljest för utövaren är »av vä­ sentlig betydelse för hans försörjning» anknyter till liknande uttryck i 1 § fiskearrendelagen. Vid riksdagsbehandlingen av denna lag påpekades av tredje lagutskottet, då det gällde tolkningen av lagens uttryck »yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning», att det var angeläget att lagen inte gavs en alltför vidsträckt tolkning utan begränsades till att avse fiske, som verkligen kunde sägas mera varaktigt vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Vad sålunda och i övrigt vid lagens tillkomst uttalats om tolkningen av uttrycken »yrkes­ fiske» och »väsentlig betydelse» för utövarnas försörjning är enligt min uppfattning i motsvarande mån tillämpligt även för nu förevarande fall.

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst Lagen om gemensamhetsfiske Delägare i gemensamhetsfiske kan åläggas att till det gemensamma ända­ målet lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Ingen kan dock åläggas så­ dan skyldighet, därest han ej biträtt beslut däroin (28 §). De inkomster som genom arrendeavgifter tillföres organisationen skall fördelas mellan delägarna efter vars och ens delaktighet, därest icke beslu­ tas att avgifterna skall användas till åtgärder för fiskets främjande. I prin­ cip får ej mer än hälften av influtna arrendeavgifter användas på sistnämn­ da sätt. Om alla delägare är ense får dock en större del av dessa inkomster användas till fiskefrämjandc åtgärder.

Lagstiftningen om jaktvurdsområden Bestämmelser i förevarande ämnen saknas.

Palmquists förslag 1943 I 1943 års förslag föreskrevs, att stadgarna skulle innehålla föreskrifter om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Nå­

140 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 är 1960

gon begränsning av denna skyldighet föreslogs ej. Stadgarna skulle emeller­ tid fastställas av länsstyrelsen, som därvid — dock endast i händelse av på­ minnelser — hade att beakta att enskild rätt ej kränktes och att fisket främ­ jades. Delägarna lämnades frihet att själva fritt förfoga över inkomster som härflöt från upplåtelser genom särtillstånd. I fråga om inkomster från egentliga arrendeupplåtelser gjordes icke någon förändring i förhållande till 1913 års lag.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Även fiskerättskommittén föreslog, att skyldigheten att lämna tillskott i pengar, varor eller arbete skulle regleras i stadgarna, varest maximibelop­ pet för den årliga prestationen skulle anges. Den som ej fiskade skulle dock ej kunna åläggas att lämna tillskott. Fiskevårdsområdes inkomster skulle enligt kommittén få användas till bestridande av kostnader, vilka föranleddes av fiskevårdsområdets förvalt­ ning. Dock skulle inkomst icke få fonderas eller användas till mera omfat­ tande åtgärd som ej var föreskriven i stadgarna, med mindre beslutet bi­ trätts av delägare med mer än hälften av de i omröstningen deltagande del­ ägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. I den mån över inkomsten ej förfogades på sätt nu sagts, skulle den fördelas mellan del­ ägarna efter delaktigheten. —- Till ledning för bedömande om en åtgärd skulle anses vara av större omfattning eller ej angavs i motiven, att en åt­ gärd åtminstone under vissa förhållanden finge betecknas som mera omfat­ tande, om kostnaderna för dess genomförande översteg hälften av fiskevårds­ områdets inkomster under året.

Fiskeristgrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen erinrade om att åtskilliga kostnadskrävande åtgärder i fiskets och fiskevårdens intresse kunde bli aktuella inom ett fiskeområde, t. ex. utplantering av fisk eller fiskyngel, upprensning av notvarp samt fis­ kebevakning. Dessutom kunde åtminstone inom större fiskeområden den löpande förvaltningen förorsaka vissa utgifter. En annan utgift kunde upp­ komma, därest fisket uppläts, nämligen kostnad för tryckning och distribu­ tion av fiskekort in. in. Om fisket var upplåtet på arrende eller annorledes, borde de utgifter som sålunda kunde förekomma i första hand täckas ur den avgift som nyttjanderättshavaren erlade. I annat fall måste medel erhållas genom tillskott från delägarna. Det var emellertid nödvändigt att man vid lagens utformning sökte tillse, att delägarna ej skulle kunna över hövan betungas samt att delägarna re­ dan a id områdets bildande skulle kunna överblicka vilka ekonomiska för­ pliktelser som kom att åläggas dem. Om lagstiftningen var bristfällig på den­ na punkt, kunde lätt uppkomma obenägenhet hos fiskevattensägare att an­ sluta sig till ett ifrågasatt fiskeområde. Förhållandevis stränga krav borde

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060 141

också uppställas på anslutning bland delägarna för att sådana förpliktelser skulle kunna åläggas dem. Om bestämmelsernas närmare utformning anförde fiskeristyrelsen föl­ jande. Vad först beträffar skyldigheten att utgiva tillskott sy­ nes man böra upptaga den av kommittén föreslagna regeln att tillskott ej får åläggas någon som ej bedriver fiske inom fiskeområdet. Detta innebär bl. a., att om fisket i dess helhet utarrenderas, delägare ej kan förpliktas ut­ giva tillskott. Vidare bör gälla, att tillskott ej får åläggas delägarna, med mindre föreskrift härom upptages i stadgarna. För att sådan bestämmelse skall få meddelas böra uppställas vissa krav på anslutning bland delägarna. Det synes styrelsen som om härvidlag bör fordras, att mer än hälften av del­ ägarna giva sitt samtycke samt att dessa företräda mer än hälften av delaktighetstalet. Liksom eljest bör vid omröstningen delägare som kallats men ändock underlåter att deltaga i omröstningen, anses ha nedlagt sin röst. — Ytterligare bör utsägas att stadgarna skola innehålla föreskrift om det maxi­ mibelopp, som delägarna må kunna förpliktas tillskjuta. Det hade även va­ rit önskvärt om i lagen hade kunnat — antingen i siffror eller såsom viss procentuell del av delägarnas beräknade årliga inkomst av fisket — angivas det högsta tillskott som genom stadgarna kunde åläggas delägarna. Uppen­ barligen är det emellertid svårt att här giva en generell regel. Ett fastställan­ de i lagen av ett fixt belopp för det högsta årliga tillskottet torde vara ogörligt redan med hänsyn till de stora variationer, som kunna föreligga i fråga om fiskeområdets storlek. Att redan vid fiskeområdets inrättande kunna beräk­ na inkomsten av fisket inom fiskeområdet lär vara hart när omöjligt. Det får i stället förutsättas, att länsstyrelsen vid sin prövning av ärendet noga beaktar, att minoriteten ej oskäligt betungas. Tillskott torde normalt ej be­ hövas annat än under de första åren, och en eventuell skyldighet att lämna tillskott kan redan i stadgarna tidsbegränsas. Det må här också understrykas, att den enskilde delägaren kan göra sitt samtycke i fråga om fiskeområdets bildande beroende av att tillskottet icke överskrider viss gräns eller eventuellt att tillskott icke alls skall förekomma. Vad därefter angår rätten för fiskeområdet att innehålla avkastning bör i lagen utsägas att stadgarna skola angiva den högsta andel som får innehållas. Dessutom bör i lagen angivas den yttersta möjlig­ heten för delägarnas ekonomiska förpliktelser gentemot fiskeområdet; den­ na högsta gräns finner fiskeristyrelsen skäligen böra bestämmas till hälften av den löpande nettoavkastningens årliga belopp. Fiskeristyrelsen föreslår sålunda sådan skärpning av fiskerättskommitténs förslag på denna punkt, att delägare aldrig skall kunna förpliktas att för fiskeområdets räkning avstå mer än hälften av sin andel i fiskeområdets inkomst. Här intar styrel­ sens förslag alltså samma ståndpunkt som 28 § 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen framhöll att bestämmelserna i sistnämnda lagrum om skyldigheten att avstå från inkomst gällde även mot den som efter gemensamhetsfiskets inrättande blivit delägare däri och ansåg betänkligheter ej möta mot att de i detta avsnitt behandlade förpliktelserna för delägarna i fiskevårdsområde kom att bli gällande även mot ny d e 1 ä g a r c.

Remissyttranden över fiskeristijrelsens förslag Mot fiskcrislyrelscns förslag alt, ej ens genom beslut varom närvarande delägare var eniga, m e r ä n h ä 1 f t e n av ersättningen f ö r u p p­

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

låten fiskerätt skulle få användas eller fonderas till utgifter för områdets räkning gjordes erinringar i ett stort antal remissyttranden. Därvid yrkades i vissa fall, att regeln helt skulle utgå och i andra att principen ej skulle tillämpas då upplåtelser huvudsak­ ligen skedde genom fiskekort eller andra särtillstånd. Länsstyrelserna och hushållningssällskapen i Värmlands och Kronobergs län, hushållningssällskapet i Malmöhus län, Svenska ostkustfiskarenas cen­ tralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet och fiskeriintendenlen i övre söd­ ra distriktet ansåg, att den föreslagna bestämmelsen helt borde utgå och att det alltså skulle stå delägarna fritt att besluta om användning­ en av ersättningsbeloppen. Som exempel på motiv som anfördes för denna ståndpunkt må nämnas följande uttalande av hushållningssällskapet i Kro­ nobergs län. Lagförslaget ger möjlighet att upplåta fisket inom ett fiskeområde helt el­ ler delvis. Därvid skall, enligt 12 §, högst hälften av ersättningen få använ­ das eller fonderas till utgifter för områdets räkning, medan återstoden, en­ ligt 16 §, skall fördelas mellan delägarna efter vars och ens andel. Denna inskränkning i rätten att disponera inkomsterna för fiskeområdet kan vara lämplig, då fisket i dess helhet utarrenderas, men är mindre ändamålsenlig vid upplåtelser i form av särtillstånd (mot fiskekort). I senare fallet har fis­ keområdet kostnader för tryckning av kort, tillsyn över fisket, utläggning av vasar och — därest fisket är av större värde —• för anskaffning av båtar, anordnande av bryggor och båtpatser, odling eller inköp av fiskungar, bortfiskning av ogräsfisk in. m. Ifall endast hälften av upplåtelseavgiften finge användas till sådana utgifter, måste antingen avgifterna sättas avsevärt hög­ re, än vad nu är brukligt, eller ock betydande tillskott uttagas av delägarna. Att uppehålla en god avkastning av fisket är av stor vikt och kräver större insatser i samma mån som fiskevattnen bli mera förorenade eller utsatta för regleringar av vattenståndet. Delägarna i fiskeområde bör därför ha fri­ het att själva bestämma om användningen av upplåtelseavgifter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tilläde, att bestämmelsen om användning av influten ersättning syntes kunna utformas på sätt fiskerättskommittén föreslagit. Även länsstyrelsen i Uppsala län ansåg, all den av fiskeristyrelsen föreslag­ na bestämmelsen borde utgå. Som skäl härför anfördes att, om i enlighet med förslaget i stadgarna skulle angivas den högsta andel i avkastningen som fick innehållas, det skulle ankomma på länsstyrelsen att vid provning' av stadgarna bevaka minoritetens intresse. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jönköpings län samt Kalmar läns södra hushållningssällskap förordade, att den föreslagna begränsningen skulle gälla endast inkomst av arrendeupplåtelser men däremot icke ersätt­ ning för upplåtelser genom särtillstånd. Sistnämnda hushållningssällskap anförde följande. Skall fiskeområde upplåtas till yrkesfiske eller annat förvärvsmässigt fis­ ke, bör naturligtvis arrendesumman eller största delen av den fördelas mel­ lan delägarna, men är det fråga om endast särtillstånd genom t. ex. fiskekortsförsäljning för nöjesfiske, torde det ej xara lika självklart, att inkoms­

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1!)60 143

ten helt eller delvis skall utdelas. Inom hushållningssällskapets verksam­ hetsområde finns ett 50-tal gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar, huvudsakligen vid insjöarna och de rinnande vattendragen. Dessa förening­ ar har tillkommit i syfte att tillvarataga fiskevattensägarnas intressen ge­ nom bl. a. en planmässigt bedriven fiskevård. För att erhålla medel härtill upplåter nästan alla föreningar rätt till nöjesfiske genom fiskekortsförsäljning, varjämte många genom tillskott från medlemmarna (fiskevattensdelägarna) skaffar sig erforderliga medel. Denna ordning är så allmänt anta­ gen och självklar, att en ändring till vad fiskeristyrelsen föreslagit, nämli­ gen att endast hälften av influtna upplåtelseinkomster får användas till ut­ gifter för områdets räkning, säkerligen kommer att mötas med oförstående. 1 många fall torde inkomsterna bli så små att de väl behövs till bestridande av kostnaderna för verksamheten, medan vid en utdelning vars och ens andelsbelopp blir så ringa, att det knappast kan tillmätas någon betydelse för dem. Hela upplåtelseinkomsten bör i dylika fall kunna tagas i bruk för om­ rådets räkning. Genom att begränsa tillämpningen av bestämmelserna i § 12 i lagförslaget till sådana upplåtelseinkomster, som härleder sig från nytt­ janderätt, varä lagen om fiskearrenden är tillämplig, och genom att föreskri­ va visst majoritetsbeslut kanske efter delaktighctstal angående inkomster­ nas användning synes lagen komma att bättre sammanfalla med den ord­ ning, som redan nu är rådande. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län ansåg, att under första hälften av upplåtelsetiden 7 5 % av ersättningen för upplåtelse skul­ le få användas eller fonderas för områdets utgifter. Kammarkollegiet samt Gotlands och Norrbottens läns hushållningssäll­ skap uttalade, att mer än hälften av ersättningen borde få las i anspråk om delägarna var ense därom. Västmanlands läns hushållningssällskap och Malmöhus läns havsfiskeförening ansåg, att sådant förfogande skulle få ske om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtyckte där­ till. Även hovrätten för Västra Sverige uttalade, att den föreslagna regeln måhända borde kunna sättas ur kraft genom majoritetsbeslut, t. ex. om medel erfordrades för rättegång mot en arrendator som underlät att betala arrende. Hovrätten anförde vidare, att i sådana fall jämväl delägare, som ej bedrev fiske inom området, borde kunna åläggas att lämna tillskott. Svenska fiskevårdsförbundet anförde allmänt, att de föreslagna reglerna om användningen av influtna medel och om befrielse för delägare som ej bedrev fiske att lämna tillskott, i praktiken skulle verka hämmande på till­ komsten av fiskeområden. Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansåg, att alla delägare borde med­ verka även ekonomiskt och anförde, att den som innehade fiskerätt säker­ ligen skulle låta andra i någon form utöva fisket. Det var vidare tvivelaktigt om någon kunde låta sin fiskerätt ligga oanvänd. Förmodligen fick man för­ utsätta, att beslutade åtgärder för vattnet skyddade och möjligen också för­ bättrade dess värde för ägaren. Alla som hade fiskevatten inom ett fiskeom råde borde därför medverka. Lagberedningen uttalade, att g r u n d e r n a f ö r d e 1 ä g a r n a s sky 1 <1 i g h e t att 1 ä m n a b i cl r a g måste regleras i lag e n och anförde härom följande.

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

Beträffande fördelningen av delägarnas skyldighet att lämna tillskott tor­ de i princip, såsom i motsvarande fall vid andra samfällighetsbildningar, varje delägares båtnad av företaget böra vara avgörande. Över huvud taget har grunden för delägares bidragsskyldighet icke behandlats i förslaget; ej heller motiven lämnar på denna punkt någon vägledning. Tydligt är att frågan om bidragsskyldighetens fördelning kräver reglering i lag såsom också skett i andra motsvarande lagar (jfr t. ex. 3 kap. 3 § och 7 kap. 23 § vattenlagen samt 11 § lagen om enskilda vägar). Denna fråga är även avbetydelse vid tillämpning av andra lagrum i förslaget, t. ex. 12, 16 och 21 §§. Att såsom skett i det i betänkandet intagna förslaget till stadgar för fiske­ område reglera fördelningsgrunden i stadgarna synes uteslutet. Även överlantmätaren i Norrbottens län ansåg, att omfattningen av del­ ägares skyldighet att lämna tillskott borde närmare regleras. Skyldigheten kunde lämpligen bestämmas så att den i intet fall fick överstiga nyttan av de åtgärder för vilka tillskottet var avsett.

Departementspromemorian 1957 I promemorian påpekades, att vad som i detta avsnitt tilldragit sig det största intresset från remissinstansernas sida varit frågan i vilken ut­ sträckning delägares andel i avkastningen skulle kunna användas eller fonderas till utgifter för om­ rådets räkning. Även i denna fråga kunde remissyttrandena sam­ manföras i sex grupper; de hade dock alla det gemensamt att organisatio­ nen föreslogs få större möjligheter än enligt fiskeristyrelsens förslag att besluta om influtna medels användande för gemensamt ändamål. Promemorieförfattaren ansåg att man på denna punkt borde ändra förslaget i den riktning, som remissinstanserna föreslagit och anförde härom. Även om man i och för sig gärna vill instämma i fiskeristyrelsens åsikt att delägares andel i avkastningen icke utan mycket viktiga skäl bör berövas honom, torde betänkligheter icke behöva föreligga mot att delägarna, i var­ je fall då alla närvarande är ense (jfr 8 § utkastet och 28 § 1913 års lag), får rätt att fritt bestämma över avkastningen. Närmast på de skäl som an­ förts av hushållningssällskapet i Kronobergs län har utkastets förslag (15 .§) vidare jämkats så, att avkastning, som härflyter från särtillstånd och så­ dana arrenden som endast omfattar en del av området, icke skall vara un­ derkastad den strängare regleringen. Delägarna skall sålunda kunna för­ foga över sådan avkastning enligt samma regler som enligt huvudregeln el­ jest fordras för beslutförhet. I promemorian behandlades därefter frågan om skyldigheten att lämna tillskott. Såsom lagberedningen påpekat var det säkerligen ofrånkomligt att grunden för denna skyldighet reglerades i själva lagen. I promemorian anfördes härom. Det torde vara berättigat att antaga att fiskeristyrelsen utgått från att skyldigheten att lämna tillskott skall bestämmas av delaktigheten. För detta påstående talar den omständigheten att behållen avkastning en­ ligt styrelsens förslag (16 §) skall fördelas efter delaktigheten ävensom den hänsyn, som •— särskilt i angelägenheter av större ekonomisk betydelse -— även eljest i förslaget tagits till delaktigheten. Lagberedningen föreslår i

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 145

viss överensstämmelse med vad beredningen gjort beträffande delaktighe­ tens bestämmande att båtnaden skall vara avgörande för skyldigheten att lämna tillskott. Ur strängt teoretisk synpunkt torde principen vara invändningsfri. Emellertid torde det — som tidigare utvecklats beträffande principerna för bestämmande av delaktigheten — förhålla sig sa att det en­ dast i undantagsfall låter sig göra att — med den grad av exakthet som här skulle vara erforderlig — bestämma båtnaden av en planerad fiskevår­ dande åtgärd. Detta gäller såväl den totala båtnaden som än mer de skilda delägarnas båtnad. Båtnaden måste alltid grunda sig på en uppskattning. Man torde endast sällan få anledning att uppskatta den enskildes båtnad annorlunda än i förhållande till hans delaktighet. Att för dessa undantags­ fall stadga en särskild reglering synes icke böra ske. Skyldigheten att lämna tillskott torde därför bestämmas med hän­ syn till delaktigheten. Att delägarna om de är ense skall kunna bestämma om annan grund för denna skyldighet ligger även i linje med vad som föreslagits i fråga om bestämmande av delaktighet och rösträtt (utkastet 16 § jämförd med 6 § andra stycket och 7 g sista stycket). Såsom fiskeristyrelsen själv anför (s. 58) skulle det vara önskvärt att tillskottsskyldighetens begränsning fastställdes icke blott i stadgarna utan även i själva lagen. Överlantmätaren i Norrbottens län har föreslagit, att in«en skall kunna förpliktas lämna större tillskott än som svarar mot hans nytta av de åtgärder för vilka tillskottet är avsett. En sådan regel skulle emellertid medföra ett besvärligt uppskattningsförfarande och synes därför ej böra införas. I samband med stadgarnas fastställande bör i stället i en­ lighet med utkastets 13 § första stycket punkten It tillskottsskyldighetcn närmare preciseras, så vitt möjligt med angivande av maximibelopp (jfr 6 § i det å sid. 103 i betänkandet intagna stadgeförslaget).

Slutligen behandlade promemorian i detta avsnitt frågan huruvida skyldigheten att lämna tillskott borde omfatta alla delägare eller begränsas till dem som verkligen fiskar. I promemorian tillstyrktes det förstnämnda alternativet med föl­ jande motivering. Enligt 28 § 1913 års lag kan delägare i princip icke mot sin vilja åläggas att lämna tillskott. Fiskeristyrelsen — liksom före den såväl 1943 års för­ slag som fiskerättskommittén — föreslår, att den som icke fiskar icke heller skall kunna åläggas skvldigliet att lämna tillskott. I motiven till 1943 års förslag i denna del har uttalats, att 28 § 1913 års lag utgjort förebild till ifrågavarande stadgande.1 Sistnämnda förslag har därefter tämligen oföiändrat bibehållits i de senare betänkandena. Emellertid är de båda typerna av inskränkningar av väsentligt olika karaktär; det kan mycket väl bända att en delägare motsätter sig ett beslut att lämna tillskott även av annan anledning än att han icke fiskar. Såsom exempel på fall då tillskott icke skulle kunna utkrävas nämner fiskeristyrelsen (s. 58 st. 3) att fisket i sin helhet är utarrenderat. Huruvida styrelsen utgått ifrån att behov av till­ skott i eu dylik situation ej föreligger är ovisst. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid med sitt exempel om kostnader, som kan uppkomma i sam­ band med rättegång mellan delägare och arrendator, påvisat att behov kan föreligga att kunna utkräva tillskott även av en icke fiskande delägare. Det kan vidare befaras alt delägare, som finner tillskottsskyldigheten be­ svärande, upphör att fiska för att undgå denna skyldighet. Alldeles bortsett från att lagen i sådant fall skulle komma att motverka sitt eget syfte, skulle i 1943 års betänkande s. 74. Jfr Fiskerättskommitténs betänkande s. 293 f. 10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. AV 60

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en utveckling i sådan riktning ur fiskevårdssynpunkt många gånger te sig olycklig. Tvister kan dessutom lätt tänkas uppstå i frågan om en viss del­ ägare bedriver eller icke »bedriver fiske i området». Med anledning av det sagda och i anslutning till Svenska fiskevårdsförbundet och Svenska insjöfiskarenas centralförbunds yttranden frigjordes i utkastet delägarnas skyldighet att lämna tillskott från frågan huruvida de fiskade eller icke. Remissyttranden över departementspromemorian Kalmar läns norra hushållningssällskap anser att man bör gå vidare på den i promemorian inslagna vägen beträffande möjligheten för del­ ägarna att genom majoritetsbeslut förfoga över in­ komster från upplåtelser. Delägarna bör i detta avseende ges full frihet att själva bestämma. Hovrätten för övre Norrland och fiskeriintendenten i mellersta distriktet finner promemorians ståndpunkt i denna fråga välgrundad. Fiskeristyrelsen ställer sig mera kritisk till promemorians förslag. Styrel­ sen medger att det i och för sig förefaller berättigat att skilja mellan upp­ låtelser på arrende och upplåtelser genom särtill stånd. Emellertid kan ett större antal särtillstånd erhålla samma verkan som egentlig utarrendering. Hovrätten för Västra Sverige finner att fiskeristyrelsens ståndpunkt i denna fråga är att föredraga framför promemorians. Hovrätten anför. Hovrätten har intet att erinra mot regeln att delägarna kunna fritt be­ stämma över avkastningen, om de äro eniga. Däremot kan hovrätten icke förorda att denna regel skall begränsas till ersättning för upplåtelse, som omfattar hela vattenområdet. Med hänsyn till den i 24 § i utkastet givna regeln torde det endast i undantagsfall böra förekomma att inkomster från upplåtelse av en del av vattenområdet till mer än hälften skola användas eller fonderas för delägarnas gemensamma räkning. Tvärtom torde netto­ intäkterna från sådan upplåtelse regelmässigt böra fördelas mellan berörda delägare. Så mycket mindre anledning föreligger att för dylika fall frångå regeln om enhällighet mellan delägarna för att mera än hälften av inkoms­ terna skall få disponeras. Härvidlag finnes ingen anledning att göra skill­ nad mellan intäkter från arrende och sådana från särtillstånd. Vad beträf­

far inkomster av särtillstånd, som omfattar hela vattenområdet, torde det

knappast finnas skäl att antaga att en delägare skulle motsätta sig använd­ ning för gemensamma behov av sådana intäkter, om hans vägran alt bi­ träda ett förslag härom omedelbart skulle följas av ett beslut av innebörd att han hade att lämna tillskott av samma storlek som den inkomst han genom sin vägran ämnade bereda sig. Slutligen är att beakta att den före­ slagna regeln i vissa fall kan vara ägnad aU leda till återhållsamhet hos delägare, då det gäller att samtycka till upplåtelse. Vad i promemorian föreslagits angående skyldigheten att läm­ na tillskott har i fråga om huvudprinciperna ej föranlett några er­ inringar från remissinstansernas sida. Kalmar läns södra hushållningssäll­ skap har dock i fråga om icke fiskande delägares skyldighet alt lämna till­ skott avstyrkt promemorians förslag och i stället förordat vad fiskeristyrel­ sen i denna del föreslagit. Sällskapet anför till stöd härför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 147

Sällskapet, som väl förstår de synpunkter, som motiverat ändringen, mås­ te dock ställa sig skeptisk till densamma. I varje fall är det inte lämpligt med en sådan ordning, där fiskeområde bildats enbart för ett ordnande av husbehovs- och nöjesfiske delägarna emellan och där fiskevårdsintresset är det viktigaste motivet. Det finns som bekant många gemensamhetsfisken inom Kalmar läns södra del, och särskilt de vid sötvattnen har bildats för detta ändamål. Där har alltid tillämpats den ordningen, att de, som fiskar, betalar tillskott (årsavgift), medan det aldrig ifrågasatts, att de, som icke bedriver fiske, skall betala något. Däremot har man nog rätt allmänt tilllämpat, att delägare, som efter någon tid vill börja bedriva fiske, skall er­ lägga tillskott i form av en inträdesavgift. Då det inte är ovanligt, att en­ dast hälften eller tredjedelen av delägarna bedriver fiske, torde en obliga­ torisk tillskottsskyldighet komma att motverka bildandet av fiskeområden, för att inte tala om det missnöje och den missämja, som säkert kommer att uppstå. Då många av delägarna dessutom inte alls kommer att befatta sig med frågan om fiskeområdets bildande, och kanske inte ens har en aning om att sådant bildats, synes det också av dessa skäl olämpligt att tillämpa obligatorisk tillskottsskyldighet. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet uttalar en motsatt mening och anför följande. Det synes ifråga om tillskott rimligt att alla i ett fiskeområde har samma skyldigheter. Om en fiskerättshavare ej utnyttjar sin andel eller ej må vara hans ensak. Skulle sådan som icke gör det ej behöva utge tillskott kan orätt­ visor av ganska betydande art komma att uppstå inom ett fiskeområde.

Departementschefen De bestämmelser som i 1913 års lag finns om möjlighet att genom majo­ ritetsbeslut förplikta delägare att lämna tillskott kan sägas sakna egentlig praktisk betydelse. Palmquist och fiskerättskommittén ansåg att frågan om tillskottsskyldigheten kunde regleras i de av länsstyrelsen fast­ ställda stadgarna. Några bestämmelser i lag föreslogs inte. I de båda sista utredningsförslagen har däremot tillskottsskyldigheten reglerats i själva lagen och därvid har i båda förslagen stadgats att beslut i frågan skall kräva anslutning från en majoritet i både huvudtal och delaktighet. I fiskeristyrelsens förslag stadgas dessutom, att den som inte fiskar inte skall kunna åläggas tillskott. Denna bestämmelse avlägsnades i promeinorieförslaget. I detta återfinns däremot en bestämmelse, som tidigare torde ha an­ setts som självklar och innebär att tillskottsskyldigheten skall fördelas efter delaktigheten och att endast enhälliga delägare kan besluta om annan för­ delning. Fiskevårdsområdct är inte i första hand eu organisation för ekonomisk verksamhet. Dess främsta syfte är att på ett rättvist sätt ordna fiskeförhållandena för delägarna. Inom fiskevårdsoinrådets ram skall emellertid även främjas delägarnas gemensamma intressen. Båda dessa syften, som naturligtvis ofta sammanfaller, kan men behöver inte alltid medföra behov av medel för verksamhetens bedrivande. Det skulle därför vara inkonsekvent all inte utrusta organisationen med möjlighet alt genom majoritetsbeslut

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

avkräva delägarna erforderliga tillskott. Detta liar också allmänt accepte­ rats av remissinstanserna. I likhet med vad som uttalats i de båda sista utredningsförslagen anser jag det vara lämpligt att för beslut i sådan fråga kräva majoritet i såväl huvudtal som delaktighet. Beslut att inom fiskevårdsområde tillskott över huvud taget skall kunna uttagas får anses vara sådant som angiver grunderna för områdets förvaltning. Det är därför av beskaffenhet att böra ingå i stadgarna och blir därigenom också underkas­ tat länsstyrelsens granskning. I tillämpningsbestämmelser till lagen bör an­ givas att vid fastställelse av stadgar skall tillses att dessa innehåller dels besked huruvida tillskott får uttagas eller inte, dels i förekommande fall de begränsningar i tillskottsskyldigheten som i det särskilda fallet kan tänkas bli erforderliga. Inom ramen för vad stadgarna angiver kan sedan fattas konkreta beslut om tillskott. Då fiskevårdsområdet givetvis måste svara för finansieringen av de åtgärder, som beslutas av området, bör enligt min mening samma krav på majoritet gälla för beslut, vars genomförande bedömes kräva uttaxering, som för direkta beslut om tillskottsskyldighet. Här­ igenom tvingas styrelsen och delägarna att taga ställning till om en före­ slagen åtgärd kan finansieras med redan tillgängliga medel eller påfordrar tillskott från delägarna. Genomföres en sådan regel, bör styrelsen äga be­ fogenhet att uttaxera och av delägarna indriva medel som erfordras för be­ talning av klar och förfallen gäld, som området ådragit sig. — Att som från några håll föreslagits från tillskottsskyldigheten utesluta delägare som inte bedriver något fiske anser jag av såväl principiella som praktiska skäl inte böra ifrågakomma. Den föreslagna lagen rubbar i likhet med 1913 års lag mte äganderätten till fisket. I konsekvens härmed bör sådana fiskevårdsområdets inkoms­ ter, som inte genom beslut av delägarna användes för fiskevårdsområdets behov eller fonderas för dess räkning, fördelas hland delägarna i för­ hållande till envars delaktighet. I 1913 års lag föreskrives viss begräns­ ning i delägarnas möjlighet att genom majoritetsbeslut förfoga över in­ komster för gemensamt ändamål. Sålunda skall alltid minst hälften av in­ flutna arrendeinkomster fördelas bland delägarna. Motsvarighet till denna begränsning i delägarnas beslutanderätt har med vissa variationer förekom­ mit i alla de tidigare förslagen. Bland remissinstanserna är det endast ett fåtal som föreslår att delägarna skall äga att besluta fritt. Även jag anser det vara lämpligt med en motsvarighet till den i 1913 års lag stadgade begränsningen i beslutanderätten. Inkomster från försäljning av fiskekort eller andra mindre omfattande upplåtelser kan dock i allmän­ het beräknas motsvaras av betydande utgifter för diverse fiskevårdande åt­ gärder, varför det knappast synes lämpligt att i dylika fall begränsa be­ slutanderätten. Har däremot allt fiske utarrenderats torde behovet av så­ dana åtgärder från fiskevårdsområdets sida i allmänhet vara mindre. För sådana fall synes det därför vara motiverat att tillse att varje delägare till­ försäkras rätten till utdelning av en bestämd del av arrendeinkomsten. I en­ lighet med dessa principer har 13 § i lagförslaget utformats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 149

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

Lagen om gemensamhetsfiske Gemensamhetsfiske skall i enlighet med vad delägarna därom beslutar in­ rättas för ett bestämt antal år, minst tio och högst tjugufem (1 § andra stycket). Lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden.

Lagstiftningen om jaktuårdsområden För jaktvårdsområde gäller liksom för gemensamhetsfiske att det i en­ lighet med delägarnas beslut skall bildas för ett bestämt antal år, lägst tio och högst tjugufem. Dock finnes här — efter en lagändring år 1951 — möj­ lighet att förlänga tiden. Delägarna kan sålunda före utgången av den tid för vilken området bildats besluta att området skall fortbestå under ytter­ ligare visst antal år, lägst tio och högst tjugufem. För giltigheten av sådant beslut fordras i princip samma majoritet som för jaktvårdsområdes bildan­ de eller fyra femtedelar efter huvudtal och delaktighet; dock har bestäm­ melsen formulerats så att beslut om förlängning ej är giltigt om nejröster avgivits av mera än en femtedel efter huvudtal och delaktighet, vilket inne­ bär att delägare, som nedlägger sin röst eller uteblir, anses ha tillstyrkt för­ längning.

Palmquists förslag 1963 Förslaget innebar ingen ändring av bestämmelserna i 1913 års lag om den tid för vilken ett gemensamhetsfiske skulle bildas. Till följd av att lagen saknade bestämmelser om förlängning, måste utom i de fall delägarna var eniga den omständliga proceduren med förrättning å stället ånyo företagas. Det var uppenbart att vid sådant förhållande risk förelåg, att bildade gemensamhetsfisken automatiskt kom att upphöra. Så hade också visat sig vara förhållandet med några fastställda gemensamhetsfisken. En del av ifrågavarande fiskevatten nyttjades trots detta som om reglerna om gemen­ samhetsfiske alltjämt var gällande. Ehuru proceduren för inrättande av ett fiskevårdsområde enligt förslaget i åtskilliga fall var betydligt enklare än förfarandet för att få till stånd ett gemensamhetsfiske, syntes det lämpligt att om möjligt ytterligare under­ lätta förlängningen av tiden för giltigheten av fiskevårdsområde. Enligt det tidigare av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget skulle förlängning med oförändrade bestämmelser kunna äga rum utan att förrättning hölls, om viss majoritet bland delägarna begärde sådan förlängning. Palmquists förslag gick härutinnan än längre och förordade automatisk förlängning av giltighetstiden för fiskevårdsområde med tio år i sänder, där icke delägare med minst 1/20 av samtliga delägares rösttal senast sex må­ nader före utgången av giltighetstiden hos länsstyrelsen skriftligen medde­ lade, att förlängning icke önskades.

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Fiskerättskommitténs förslag 1957 Fiskerättskommittén yttrade beträffande frågan om förlängning av giltig­ hetstiden att vad som anförts i vissa remissyttranden syntes föranleda till ett par jämkningar i 1943 års förslag. För att en »uppsägning» skulle hindra automatisk förlängning torde sålunda kunna krävas att den eller de delägare, som gjort densamma, representerade en något större andel än föreslagna 1/20 av samtliga delägares rösttal. Fiskerättskommittén ansåg det dock knappast vara tillrådligt att sätta siffran högre än till 1/10 av rösttalet, be­ räknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Vidare borde, om dylik upp­ sägning skedde, detta ej medföra att frågan om förlängning förföll och följakt­ ligen en fullständig nybildningsprocedur i förekommande fall måste företas, utan endast att nämnda fråga hänsköts till länsstyrelsens prövning. Det borde därvid stå länsstyrelsen öppet att tillämpa ett enklare förfarande än som gällde för nybildning. För att beslut i fråga om förlängning skulle kunna fattas torde i lagen endast behöva uppställas fordran på att delägarna fått tillfälle att yttra sig i ärendet; detta borde allt efter omständigheterna kunna ske genom ett vanligt remissförfarande eller, i mera tveksamma eller kompli­ cerade fall, vid förrättning på stället. Det torde få förutsättas, att länssty­ relsen i alla förlängningsärenden inhämtade utlåtande av statens fiskeritjänsteman. Den tid, för vilken förlängning skulle ske, föreslog kommittén till 10 år åt gången vid automatisk förlängning samt eljest till högst 25 år; någon begränsning nedåt borde i sistnämnda fall ej behöva anges, men det förut­ sattes att tiden endast undantagsvis, om särskilda skäl därtill föranledde, bestämdes kortare än 10 år, motsvarande minimitiden vid nybildning.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg att, då ansökan om bildande av fiskevårdsområde skulle bifallas om flertalet delägare så önskade, det vore rimligt att ett större antal röster än 1/10 av delägarnas rösttal borde erford­ ras för att få frågan om förlängning av fiskevårdsområde hänskjuten till länsstyrelsens prövning. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg, att framställningen bor­ de göras av delägare med minst hälften av samtliga delägares rösttal. Det var ju intet som hindrade, att majoriteten i annat fall omedelbart begärde att ett nytt fiskevårdsområde inrättades, med därav följande besvär och onö­ diga kostnader. Kammarkollegiet anförde beträffande den prövning som enligt förslaget skulle ske av frågan om förlängning av giltighetstiden följande. Vid nyprövningen bör undersökas om erforderlig majoritet föreligger för fiskevårdsområdets fortsatta bestånd eller om tvångsskäl föreligga, erfor­ derlig minoritet. Skulle intetdera vara fallet, bör fiskevårdsområdet få upp­ höra. Det bör ej bibehållas, om något intresse för detsamma ej längre finnes bland delägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 151

Fiskeristijrelsens förslag 1956 Fiskeristyrelsen fann det uppenbart, att man borde söka undvika att ett fiskeområde automatiskt upphörde vid den ursprungligen bestämda giltig­ hetstidens utgång. Att utforma reglerna om förlängning på samma sätt som beträffande jaktvårdsområde mötte svårigheter redan på den grund att för bildande av fiskeområde enligt styrelsens förslag skulle gälla betydligt lindrigare och även i övrigt annorlunda utformade majoritetsregler än för bildande av jaktvårdsområde. Om förslagets närmare utformning på denna punkt yttrade styrelsen. Fiskerättskommitténs förslag på denna punkt har icke i något remiss­ yttrande mött gensaga av principiell art. Givetvis kan man beträffande fiskeområde icke bortse från risken, att kom­ mittéförslagets reglering av denna fråga kan medföra att delägare, som skulle vilja motsätta sig förlängning, av glömska eller oföretagsamhet för­ summa att i rätt tid göra anmälan till länsstyrelsen. Denna risk torde dock väsentligt minska, därest det föreskrives, att länsstyrelsen i god tid före an­ mälningsfristens utgång skall underrätta delägarna om möjligheten att ge­ nom anmälan förhindra automatisk förlängning. Fiskeristyrelsen anser sig därför kunna ansluta sig till kommittéförslagets regler om automatisk förlängning. Bestämmelse om länsstyrelsens berörda underrättelseplikt kan lämpligen upptagas bland tillämpningsföreskrifterna. Har det föreskrivna antalet delägare anmält, att förlängning ej önskas, bör, såsom kommittén föreslagit, länsstyrelsen pröva huruvida förlängning skall äga rum. Beträffande förfarandet böra i tillämpliga delar gälla de reg­ ler som givits i fråga om områdets bildande. I sakens natur ligger, att pro­ ceduren mestadels kommer att bli avsevärt enklare vid förlängning. För­ rättning torde komma att betydligt mera sällan bli erforderlig. För förlängning böra uppställas samma förutsättningar som gälla för områdets bildande. Bestämmelserna i 8 § böra sålunda vinna tillämpning. Förlängning med oförändrade stadgar bör ej få ske, därest stadgarna, så­ vida fråga varit om nybildning, ej bort fastställas på grund av bristande samtycke bland delägarna.

Remissyttranden över fiskcristyrelsens förslag Mot fiskeristyrelsens förslag rörande tiden för fiskeområdes bestånd gjor­ des ingen erinran. Däremot anmäldes i några yttranden avvikande mening rörande förutsättningarna för förlängning av tiden för fiskevårdsoinrådes bestånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg sig sålunda icke kunna förorda, att under angivna förutsättningar fiskeområdes bestånd automa­ tiskt förlängdes. Till stöd för denna åsikt anförde länsstyrelsen. Fiskeristyrelsen har enligt länsstyrelsens förmenande ej anfört tillräck­ ligt starka skäl för att beträffande fiskeområde intaga annan principiell ställning i ifrågavarande hänseende än beträffande jaktvårdsområde. Skulle förslaget att fiskeområde i vissa fall skulle kunna bildas på ansökan av en­ dast en delägare bli genomfört, synes detta snarare tala emot än för en auto­ matisk förlängning av tiden för områdets bestånd. Skulle emellertid förslaget i nu berörda del genomföras, vill länsstyrelsen i allt fall bestämt avstyrka, att länsstyrelsen — på sätt fiskeristyrelsen tänkt

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

sig — skulle genom särskilda tillämpningsföreskrifter åläggas att »i god tid före anmälningsfristens utgång» erinra delägarna om huru de skola för­ hindra en förlängning av fiskeområdets giltighetstid. En dylik föreskrift skulle innebära en helt ny princip för bevakning av enskildas intressen. Nå­ got bärande skäl torde icke kunna åberopas för att en sådan anordning i dessa ärenden är mera behövlig än i andra fall, där vederbörandes rätt gjorts beroende av iakttagande av viss tidsfrist. Det bör vara tillfyllest att i stad­ garna eller länsstyrelsens beslut intages en uppgift om vad fiskerättsägare i detta hänseende har att iakttaga. Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Kalmar och Norr­ bottens län. Beträffande den tid, för vilken automatisk förlängning borde ske, förordade Kalmar läns norra och Kalmar läns södra hushåll­ ningssällskap med i stort sett lika motivering, att förlängningen alltid borde ske med samma antal år som tidigare gällt. Sistnämnda hushållningssällskap åberopade ett yttrande från sällskapets fiskerinämnd, som anförde. Det föreslås, att vid utgången av tiden för fiskeområde skall denna under vissa villkor automatiskt förlängas med tio år. I de fall fiskeområde bildats i avsikt att ordna en plan för cirkulation av fiskelotter, motsvarande antalet delägare, och dessa lotters antal icke är två, fem eller tio, blir följden, att cirkulationen kommer att avbrytas, innan lotterna tillfallit delägarna lika antal gånger. Detta kan icke vara lämpligt utan endast medföra olägenhe­ ter och osämja. Fiskerinämnden får därför föreslå, att den automatiska förlängningstiden skall vara lika lång som den tid fiskeområdet ursprungligen bildades för. Kammarkollegiet föreslog, att tiden för fiskeområdes bestånd skulle an­ givas i stadgarna och framhöll att, om detta iakttogs, förlängning skulle kunna komma att ske på längre tid än tio år även i det fall att anmälan om uppsägning icke gjorts. Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg, att lagen borde innehålla bestämmel­ ser om förlängning efter beslut av delägarna. Sådan förlängning borde kunna avse annan tid än den, som gällde för områdets bestånd.

Departementspromemorian 1957 I promemorian erinrades om att föreskriften att fiskevårdsområde skulle bildas för viss tid och att denna borde bestämmas till mellan 10 och 25 år hade övertagits från 1913 års lag och återfanns i sak oförändrad i samtliga tidigare förslag. Då icke heller någon av remissinstanserna velat föreslå att förordnande meddelades tills vidare, syntes anledning ej föreligga att frångå fiskeristyrelsens förslag. De föreslagna tiderna överensstämde ock med vad som gällde beträffande jaktvårdsområden. Beträffande förutsättningarna för förlängning hade där­ emot vissa meningsskiljaktigheter yppats. Till stöd för att automatisk för­ längning icke skulle kunna ske hade av länsstyrelsen i Södermanlands län åberopats lagstiftningen om jaktvårdsområden, där möjligheter saknades till automatisk förlängning. I promemorian uttalas häremot, att samtliga ti­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 153

digare utredningar innehållit förslag till bestämmelser om automatisk för­ längning. Förslagen hade i allmänhet icke rönt några invändningar i remiss­ yttrandena. Om det blott tillsägs att automatiken tämligen lätt kunde bry­ tas, behövde några betänkligheter knappast föreligga mot en dylik princip, som skulle befria såväl delägare som myndigheter från åtskilligt besvär. Problemet bestod i hur den minoritet som skulle tillerkännas »uppsägningsrätt» lämpligast borde bestämmas. Härom yttrades i promemorian. Den minoritet av en femtedel i antal eller delaktighet, som enligt jaktlagen tillerkänts rätt att vägra förlängning, korresponderar mot den majoritet av 4/5 i antal och delaktighet, som fordras för att tvångsvis bilda ett jaktvårdsområde. Sedan väl frågan om fortsatt förlängning av fiskevårdsområde bli­ vit väckt, skall frågan prövas efter samma principer som gäller för områ­ dets bildande. Spörsmålet vilken minoritet, som skall äga »uppsägningsrätt», är helt skilt härifrån. Det är lika mycket en avvägningsfråga som en rättssäkerhetsfråga. Tydligt är att anledning saknas att ställa kraven på anslut­ ning särskilt högt. Fiskeristyrelsen har föreslagit 1/10 räknat efter delak­ tigheten, vilket synes kunna väl försvaras. Det må emellertid erinras att 1943 års utredning föreslog att 1/20 skulle vara tillfyllest. Med den betydelse som huvudtalsregeln tillerkänts i de senare förslagen kan även en regel om »uppsägningsrätt» för visst antal delägare försvaras. Promemorians utkast in­ nefattar dock i denna del ingen ändring av fiskeristyrelsens förslag. På skäl som anförts av de båda hushållningssällskapen i Kalmar län har i promemorian den ändringen vidtagits i lagförslaget, att vid automatisk för­ längning tiden för förlängningen bestäms till samma antal år som senast galit. Det av åtskilliga remissinstanser framförda förslaget, att föreskrift borde meddelas i stadgarna ej blott om tiden för fiskevårdsområdes bestånd utan även under vilka förutsättningar förlängning skall kunna ske, har ävenledes beaktats i utkastet (13 § första stycket fjärde punkten). Härigenom torde enligt promemorian även behovet ha minskat av den av fiskeristyrelsen ifrå­ gasatta föreskriften om åläggande för den fastställande myndigheten att fö­ re anmälningsfristens utgång underrätta delägarna om möjligheten att ge­ nom anmälan förhindra automatisk förlängning, en bestämmelse som f. ö. skulle ställa de fastställande myndigheterna inför nya och — vid en mera allmän tillämpning av lagen — icke obetydliga arbetsuppgifter.

Remissyttranden över departementsmemorian Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man i fråga om skiftat fiske bör sträva efter att få likartade bestämmelser för jaktvårdsområden och fiske­ vård som råden. Länsstyrelsen i Södermanlands lön och Kalmar läns norra hushållnings­ sällskap motsätter sig förslaget om automatisk förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd. Fiskeristyrelsen, som i sitt förslag tänkt sig att förlängning alltid skulle ske för en tid av tio år, avstyrker promemorians förslag att förlängning skall ske med samma antal år som senast gällt för områdets bestånd. Sty­ relsen anför härom följande.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Motiveringen för ändringen bygger på tankegången, att en cirkulation av fiskelotter icke bör brytas. Då emellertid detta användningssätt av fiskeom­ råde numera endast undantagsvis bör godtagas ur fiskevårdssynpunkt, före­ faller det icke riktigt att av hänsyn till detta föråldrade cirkulationssystem rubba fiskeristyrelseförslagets tioårsregel, vilken alltså styrelsen anser böra vidhållas i den slutliga utformningen av förevarande lagstiftning.

Departementschefen En av de mera betydande bristerna i 1913 års lag har ansetts vara att lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden för ett gemensainhelsfiskes bestånd. Då den för området bestämda tiden gått tillända, måste där­ för, om delägarna önskar bibehålla gemensamhetsfisket, hela den omständ­ liga tillblivelseproceduren upprepas. Att fiskevårdsområde skall kunna inrättas tills vidare har inte från något håll föreslagits. Alla utredningsförslag och praktiskt taget alla remissin­ stanser är däremot ense om att förorda möjlighet till automatisk förläng­ ning av tiden för ett fiskevårdsområdes bestånd. Jag finner förslaget väl­ grundat. — Om bestämmelsen skall få någon större praktisk betydelse, är det emellertid nödvändigt att automatiken inte kan brytas av en helt obe­ tydlig minoritet. Kraven på denna bör å andra sidan, som i promemorian tramhålles, inte sättas alltför högt. I överensstämmelse med de tre sista utredningsförslagen föreslår jag att härför skall krävas anslutning från delägare, företrädande minst en tiondel av fiskevårdsområdets delaktighetstal- — Förlängningen synes på de skäl som anförts av Kalmar läns södra hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde nästan alla existe­ rande gemensamhetsfisken är belägna, böra bestämmas till samma tid för vilket fiskevårdsområdet senast bildats.

It. Stadgarna Lagen om gcmensamhetsfiske 1913 års lag saknar bestämmelser om stadgar. Länsstyrelsens fastställelsebeslut omfattar emellertid icke blott frågan om gemensamhetsfiskes inrät­ tande utan även åtskilliga andra för gemensamhetsfisket väsentliga frågor såsom tiden för gemensamhetsfiskes bestånd (15 §), frågan om fisket skall upplåtas på arrende (17 §) eller brukas av delägarna var för sig enligt plan (22 §) samt huru delägarna skall kallas till sammanträde (27 §). Fastställelsebeslutet kommer således i dessa avseenden att tjäna samma ändamål som stadgar.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden Ej heller för jaktvårdsområde innehåller lagen några bestämmelser om stadgar. I beslut om jaktvårdsområdes bildande skall emellertid intagas de huvudsakliga grunderna för jakten och viltvården ävensom delägares skyl­ dighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvår­ dens tillgodoseende (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen). Den närmare innebörden av dessa grunder har ej angivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 155

Palmquists förslag 1943 Enligt 1943 års förslag skulle stadgar för fiske vård sområde antagas av delägarna samt underställas länsstyrelsen för fastställelse, därvid länsstyrelsen hade att tillse, huruvida stad­ garna tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning. Därest delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, skulle även granskas huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke var tjänliga för fiskets främjande. Om icke delägarna inom tre månader från det fiskevårdsområdet skulle anses inrättat antagit stadgar och dessa fastställts av läns­ styrelsen, skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar. Beträffande stadgarna föreslogs, att dessa skulle innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru fisket finge utövas och fiskevården handhavas ävensom föreskrifter rörande huru delägarna skulle kallas till sammanträde, beslut fattas och omröstning verkställas samt om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i penningar, varor och arbete ävensom beträffande beräk­ ningsgrunden för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet samt delägar­ nas rösträtt. I stadgarna fick under de förutsättningar som förut angivits föreskrivas att fisket skulle upplåtas på arrende eller genom särtillstånd. I motiven till förslaget i denna del anförde utredningsmannen, att detta — till skillnad mot vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske — utgick från att stor frihet skulle stå öppen vid inrättande av fiskevårdsområde. Även beträffande själva organisationen av fisket och fiskevården inom fiske­ vårdsområdet avsåg förslaget, att största möjliga frihet skulle lämnas del­ ägarna att handla efter föreliggande speciella förhållanden.

Fiskerättskommitténs förslag 1947 Fiskerättskommittén ansåg det mest praktiskt att länsstyrelsen ut­ färdade stadgarna, vilket förutsattes ske i samband med att beslu­ tet om fiskevårdsområdets bildande meddelades; förslag till stadgar borde därför åtfölja ansökningen om områdets bildande. Då man måste utgå från att länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning sökte tillgodose del­ ägarnas önskemål, torde, anförde kommittén, avvikelsen från 1943 års för­ slag vara av mera formell än reell innebörd. Det förtjänade framhållas, att beslut av länsstyrelse i alla hithörande frågor avsågs skola kunna överklagas hos Kungl. Maj :t.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag Av remissinstanserna anförde kammarkollegiet betänkligheter mot kom­ mitténs ståndpunkt och ytlrade följande. Kollegiet måste reagera mot tendensen att för förment praktiska skäl offra väsentliga rättsliga synpunkter. Om stadgarna utfärdas av länsstyrelsen, få de en annan karaktär, än om de antagas av delägarna. De bli ej delägarnas angelägenhet, utan en myndighetens föreskrift. Innehållet i stadgarna blir måhända precis detsamma, vare sig den ena eller andra metoden användes, då förslag till normalstadgar böra upprättas och i allmänhet torde kunna följas. Det är likväl icke betydelselöst, alt stadgarna debatteras och antagas

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

av medlemmarna, som därigenom erhålla ett annat intresse för dem och för verksamheten.

Några remissinstanser påyrkade sådan ändring av förslaget att ansökan om bildande av fiskevårdsområde obligatoriskt skulle vara åtföljd av förslag till stadgar. Föredragande departementschefen 1 ansåg det böra undersökas, huruvida ej delägarna borde få tillfälle att, innan de yttrade sig över ansökningen om fiskevårdsområdes inrättande, taga del av ett fullständigt förslag till stadgar för området. I många fall kunde nämligen kännedom om stadgarnas innehåll vara av väsentlig betydelse för frågans bedömande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956 Enligt fiskeristyrelsen sammanhängde frågan, huruvida det var lämpligt att ett fiskeområde kom till stånd, nära med frågorna, hur fisket och fiske­ vården inom området avsågs skola ordnas, i vad mån fisket skulle drivas av delägarna själva eller upplåtelse av fiskerätt skulle ske, hur avkastningen skulle disponeras och i vad mån delägarna skulle förpliktas utgiva tillskott m. m. Det syntes därför vara nödvändigt, att stadgarna, som ju skulle reg­ lera dessa frågor, fastställdes i samband med att beslut meddelades om bil­ dande av fiskeområdet. Eftersom länsstyrelsen skulle besluta om fiskeom­ rådets bildande, syntes länsstyrelsen också böra bestä in­ ni a stadgarnas innehåll. Fiskerättskommitténs förslag att det skulle ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar syntes därför böra god­ tagas. Ehuru länsstyrelsen skulle få beslutanderätten, borde såsom fiskerättskommittén anfört länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning söka tillgodose delägarnas önskemål. I lagtexten syntes böra utsägas att länssty­ relsen, såvitt det var lämpligt och möjligt, borde följa delägarnas mening. I vissa viktiga frågor skulle delägarnas önskemål vara avgörande för stadgar­ nas innehåll. För meddelande av vissa föreskrifter — regler om upplåtelse av fiskerätt och uttagande av tillskott — skulle nämligen fordras anslutning av en delägaremajoritet. Genom att delägarna sålunda skulle bestämma i dessa frågor kom de i realiteten även att bestämma hur influtna medel — vare sig arrendeavgift eller tillskott — kom att användas. Om förslagets närmare utformning framhöll styrelsen, att den av departe­ mentschefen år 1950 berörda frågan om icke delägarna borde få tillfälle att, innan de yttrade sig över ansökan om bildande av fiskeområde, taga del av ett fullstän­ digt förslag till stadgar, var av stor vikt. Härom anförde styrel­ sen vidare följande. Att en ansökan icke är åtföljd av förslag till stadgar synes ej böra föran­ leda till att ansökningen avslås. Anses ansökningen böra kompletteras med ett stadgeförslag innan den delgives delägare som icke underskrivit densam­ ma, bör kompletteringen ske genom länsstyrelsens försorg. Länsstyrelsen får 1 Prop. nr 60/1950 s. 97.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 50 år 1960 157

uppdraga åt sakkunnig person — fiskeriintendent eller länsfiskeritjänsteman — att upprätta ett förslag. Emellertid måste stundom svårigheter uppkomma att upprätta ett någor­ lunda fullständigt förslag till stadgar utan att förrättning hållits å platsen. Man torde därför icke kunna meddela annan föreskrift än alt, därest ansök­ ningen ej är åtföljd av fullständigt förslag till stadgar, länsstyrelsen skall uppdraga åt sakkunnig person att upprätta sådant förslag i den mån så lämp­ ligen kan ske. Sådan föreskrift torde liksom närmare bestämmelser om för­ farandet i övrigt böra meddelas i administrativ ordning. Genom att stadgarna skola reglera alla mera väsentliga frågor om fiskets och fiskevårdens bedrivande, användningen av avkastning m. in. och genom att stadgarna skola fastställas i samband med beslut om fiskeområdets bil­ dande blir det nödvändigt att alla dessa frågor behandlas vid förrättningen eller eljest utredas. Detta är erforderligt också med häns_\n till att delägarnas ståndpunkt till frågan om ett fiskeområde bör inrättas ofta blir beroende av vilka funktioner fiskeområdet skall ba. Sålunda kan ju en delägare exem­ pelvis såsom villkor för sin anslutning till ett beslut om bildande av område uppställa att utarrendering icke får ske. Sådana villkor måste naturligtvis beaktas vid avgörande av frågan, huruvida erforderlig majoritet föreligger för bildande av ett fiskeområde. De slutligen antagna stadgarna kunna självfallet komma att avvika från det förslag som bifogats ansökningen eller antagits vid förrättning. Därest länsstyrelsen ämnar göra någon avvikelse av betydelse, synas delägarna böra erhålla tillfälle att yttra sig däröver innan stadgarna utfärdas. Detta bör ske genom att stadgarna hållas tillgängliga för granskning bos länsstyrelsen med rätt för delägarna att inkomma med påminnelser. Underrättelse om att stad­ geförslaget kan komma att ändras samt om rätten att enligt vad nu sagts inkomma med påminnelser bör givas, då ansökningen om områdets bildande utställes till delgivning med delägarna, samt vid förrättningen.

I fråga om stadgarnas innehåll anför styrelsen följande. Stadgarna skola innehålla de huvudsakliga grunderna för fiskets och fiske­ vårdens utövande. Redan härav följer att frågan i vad mån fisket skall be­ drivas av delägarna själva eller upplåtas till annan skall i huvudsak regleras i stadgarna. Skall fisket enligt de sålunda fastställda grunderna för fiskets utövande delvis upplåtas, torde emellertid icke minst ur synpunkten, alt ett för delägarna fördelaktigt upplåtelseavtal skall kunna ingås, viss möjlighet böra lämnas öppen för dem att utan hinder av stadgarna kunna närmare reglera den omfattning i vilken upplåtelse skall ske. Dessutom torde, även då delägarna vid fiskeområdets bildande ha för avsikt att driva allt fiske själva, möjlighet böra förefinnas att utan stadgeändring kunna tillgodose ett efter hand framkommande önskemål att fisket i viss mindre utsträckning skall upplåtas. Föreskriften att stadgarna skola innehålla de huvudsakliga grunderna för fiskets utövande lägger tydligen ej hinder i vägen för tillgodo­ seende av de nu berörda önskemålen. Av vikt är emellertid att stadgarna angiva den >ttersta gränsen för möjligheten att upplåta fiskerätt. Vid sidan av den nyssnämnda föreskriften upptages därför i första slycket regeln att stadgarna skola innehålla bestämmelser i vad mån rätt till fiske skall kunna för gemensam räkning upplåtas. Även i övrigt kan det stundom, måhända oftast, vara lämpligt att undvika detaljreglering. En sådan skulle kunna förhindra en smidig anpassning av verksamheten inom fiskeområdet efter nya förhållanden och så småningom vunna erfarenheter. Av vikt är emellertid, såsom tidigare anförts, att man redan vid fiskeområdets bildande skall kunna överblicka den yttersta

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

ramen för de ekonomiska förpliktelser som kunna upp­ komma för delägarna. Fördenskull har föreslagits, att stadgarna skola inne­ hålla bestämmelser om hur stor del av ersättningen för upplåtelse av fiske­ rätt, som årligen högst må användas eller fonderas för gemensam räkning, ävensom föreskrifter, om och i vad mån delägarna må förpliktas att lämna tillskott i penningar, varor eller arbete.

Remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag Mot förslaget, att stadgarna skulle fastställas av länsstyrel­ sen hade remissinstanserna — om man bortser från dem som avstyrkte förslaget i dess helhet — icke något att erinra. I anledning av fiskeristyrelsens förslag att ansökan om bildande av fiskevårdsområde borde vara åtföljd av förslag till stadgar uttalade ett flertal remissinstanser att föreskriften här­ om borde formuleras icke blott som en rekommendation utan som ett oef­ tergivligt villkor. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet framhöll sålunda att det var av vikt, att fiskerättsägarna på ett tidigt stadium kunde sätta sig in i stad­ geförslaget. Detta skulle ej bli fallet, om stadgarna kungjordes först vid sammanträdet för inrättande av fiskevårdsområde. Liknande synpunkter framhölls jämväl av länsstyrelserna i Värmlands och Örebro län, Älvsborgs läns norra, Värmlands läns och Norrbottens läns hushållningssällskap samt fiskerinämnden för Vänern. Lagberedningen var i princip ense med nämnda remissinstanser men fö­ reslog att frågan praktiskt löstes på annat sätt och anförde härom följande. Med hänsyn till att enligt förslaget stadgarna skall reglera alla mer vä­ sentliga frågor om fiskets och fiskevårdens bedrivande och att därför en delägares inställning till frågan om bildande av fiskeområde får antagas bli beroende av stadgarnas utformning anser beredningen det nödvändigt att delägarna, innan de har att slutligen tillkännage sin mening, på ett el­ ler annat sätt beredas tillfälle att taga del av förslag till stadgar och att be­ stämmelse härom inskrives i själva lagen. Det torde därför, lämpligen i 6 §, böra stadgas att om förslag till stadgar ej bifogats ansökningen, ärendet angående bildande av fiskeområde ej må upptagas till slutlig prövning in­ nan genom länsstyrelsens försorg sådant förslag utarbetats och sakägarna erhållit tillfälle att yttra sig däröver. I många yttranden framhölls, att länsstyrelserna vid stadgarnas fast­ ställande skulle komma att ställas inför en svår uppgift, särskilt då det gällde att bevaka att enskild rätt ej kränktes. Beträffande de synpunkter, som härvid borde beaktas anförde lagberedningen. Med bildandet av fiskeområde uppkommer ur sakrättslig synpunkt en samfällighet, omfattande de fastigheter som ingå i detta område. Varje så­ dan fastighet ålägges en belastning, som innebär vissa inskränkningar i ägarens förfoganderätt över fastighetens fiske ävensom vissa åtaganden t. ex. skyldighet att utgiva tillskott i penningar, varor eller arbete. Genom länsstyrelsens beslut om fiskeområdes bildande kommer denna belastning i prioritet framför rättigheter som äro gällande i fastigheten, även om så­ dana rättigheter, såsom panträtt, tidigare inskrivits. Ett dylikt företräde

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 159

kan allenast motiveras av att belastningen ur ekonomisk synpunkt är av mindre betydelse än den fördel som fastigheten vinner. Det är av vikt för andra sakägare att denna synpunkt beaktas vid länsstyrelsens tillstånds­ prövning. Av förslaget framgår emellertid även att en åt annan sakägare upplåten fiskerätt kan komma att helt uppoffras utan att, såsom vid ex­ propriation eller andra tvångsförvärv, någon rätt till ersättning tillkommer honom. Ett särskilt skydd åtnjuter emellertid enligt förslaget fiske som helt eller delvis innehaves av yrkesfiskare eller därmed likställda enligt ett samtidigt framlagt förslag till [lag om fiskearrenden], I de fall som ej omfattas av nämnda förslag finnes allenast den i motiven (s. 82) antydda utvägen att länsstyrelsen vid sin prövning beaktar detta förhållande an­ tingen så att det ifrågavarande fiskevattnet uteslutes eller ock på det sätt att i stadgarna meddelas förbehåll för upplåtelsens bestånd. En förutsättning för att länsstyrelsen skall vad sin prövning kunna beakta dessa intressen är att upplåtelser av detta slag, som icke äro blott tillfälliga, bringas till läns­ styrelsens kännedom. Enligt förslaget synes emellertid icke någon uppgiftsskyldighet i detta hänseende åligga sökanden (jämför 5 §). Enligt bered­ ningens mening måste det krävas alt sådan sakägare såvitt möjligt under­ rättas om ansökningen för att sättas i tillfälle att bevaka sin rätt (22 § 3.). En fråga som i detta sammanhang inställer sig är den om nyttjanderättshavarens ställning i förhållande till fastighetsägaren, då nyttjanderätten får vika. Enligt beredningens mening torde starka skäl kunna anföras för den ståndpunkten, att nyttjanderättshavaren icke kan till förmån för an­ nans ekonomiska intresse till följd av ett i administrativ ordning tillkom­ met beslut frånkännas rätt till ersättning för den förlust som tillskyndas honom genom nyttjanderättens upphörande, t. ex. för fiskredskap, som genom fiskerättens upphörande bli onyttiga för honom. En sådan ersätt­ ningsskyldighet måste uppenbarligen beaktas vid bedömande av fastighe­ tens nytta av fiskeområdet.

Även lantmäteristyrelsen, fiskcriintendenten i nedre norra distriktet och Västmanlands läns hushållningssällskap framhöll länsstyrelsens skyldighet att bevaka, att stadgarna fick sådant innehåll att enskild delägare ej led ekonomiskt avbräck. Hovrätten för Västra Sverige anmärkte särskilt att förslaget icke upptog någon motsvarighet till bestämmelsen i 23 § 1913 års lag, enligt vilken del­ ägare, som led intrång genom föreskrift om fredningsområde i skiftat vatten, var berättigad till ersättning därför. Norrbottens läns hushållningssällskap underströk vikten av att stad­ garna otvetydigt gav vid handen vilka ekonomiska förpliktelser och in­ skränkningar i enskild rätt som kunde drabba en delägare. Sällskapet an­ förde i denna del.

Avsikten med att stadgar skall föreligga när området inrättas är ju dels att länsstyrelsen skall få erforderlig kontroll av alt ingens rätt trädes för nära. dels att de berörda delägarna skall ha möjlighet att kontrollera, att det är förenligt med deras intresse att ingå i fiskeområdet. Detta förut­ sätter, att stadgarna göres tämligen detaljerade. Fiskeristvrelsens speciella motivering till 10 § synes icke tillräckligt betona detta. Göres stadgarna så vaga, att de tillåter senare interna beslut om inskränkningar i delägarnas fiskemöjligheter, som kanske komma att drabha synnerligen olika (t. ex.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

fredningsområde i ett av skifteslagens vatten), är ändamålet med de vik­ tigaste föreskrifterna i 10 § förfelat. Detta kommer förmodligen också i många fall att hindra inrättande av fiskeområde och äventyrar i varje fall den minoritetens rätt, som länsstyrelsen bl. a. skulle bevaka. Den yttersta gränsen för fiskeområdets befogenheter över huvud taget gentemot de en­ skilda delägarna bör otvetydigt framgå av stadgarna, sålunda icke blott be­ träffande ekonomiska förpliktelser utan även i fråga om inskränkningar av olika slag i deras rätt och möjlighet att bedriva fiske, som kan komma att föreskrivas. Formuleringen »de huvudsakliga grunderna» i 10 § bör enligt hushållningssällskapets mening ändras till »grunderna» och när­ mare administrativa föreskrifter utfärdas om vad stadgarna skall inne­ hålla i detta avseende för att kunna godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg däremot, att det borde övervägas, huruvida icke länsstyrelsens befattning med stadgarna kunde inskränkas till fastställande av de huvudsakliga grunderna för utövandet av fisket och fiskevården. Som motiv härför åberopas motsvarande bestäm­ melser i fråga om jaktvårdsområde.

Departementspromemorian 1957 Promemorian uppehöll sig till en början vid gällande rätt och framhöll därvid, att 1913 års lag icke innehöll några bestämmelser om stadgar. La­ gen utgick ifrån att icke blott alla sådana beslut, som var grundläggande för tillkomsten av ett gemensamhetsfiske utan även alla frågor om del­ ägarnas rätt att enligt plan nyttja fisket skulle underställas länsstyrelsen för fastställelse. Det sade sig självt att ett dylikt förfarande blev ohanter­ ligt i praktiken. De spörsmål som sammanförts i detta avsnitt berörde dels frågan om vem som slutligen skulle bestämma stadgarnas innehåll, dels frågan om de grundläggande principerna för stadgarnas utformning. Då allmän enighet nu syntes råda därom att stadgarna skulle fastställas av länsstyrelsen under tillbörlig hänsyn till delägarnas mening, av vilken länsstyrelsen för övrigt i väsentliga avseenden var bun­ den, hade härutinnan någon ändring ej företagits i fiskeristyrelsens förslag. Det syfte som åtskilliga remissinstanser velat vinna genom att stadga en obligatorisk skyldighet för sökanden att alltid förete förslag till stadgar syntes i sak bli fullt tillgodosett genom det för­ slag lagberedningen lämnat och som innebar att, om sökanden ej företedde stadgeförslag, länsstyrelsen skulle utarbeta sådant förslag och bereda del­ ägarna tillfälle att yttra sig däröver. Då lagberedningens förslag dessutom hade vissa praktiska fördelar, hade detsamma följts i promemorian. Om förslagets närmare utformning yttrades i promemorian. Åtskilliga remissinstanser har föreslagit, att den nya lagen skall uttryck­ ligen angiva att det åligger länsstyrelse att tillse att stadgarna icke inne­ håller bestämmelse, som kan innebära kränkning av enskild delägares rätt. Något stadgande härom har dock ej inta­ gits i utkastet. Anledningen härtill är följande. Det har tidigare flera gång-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 161

er framhållits att den föreslagna lagstiftningen för den enskilde kan komma att medföra intrång för vilka han icke alltid kan omedelbart göras skadeslös. Ägaren av ett enskilt fiske ålägges kanske en sådan begränsning i sitt fis­ kande, att detta endast giver honom hälften av vad han tidigare där erhållit. Han kan med visst fog göra gällande att han kränkts i sin enskilda rätt. Lik­ väl kan den sålunda genomförda begränsningen stå helt i överensstämmelse med lagens princip att samtidigt tillvarataga delägarnas gemensamma bästa och bringa rättvisa dem emellan. Samtidigt är det en så självklar princip att länsstyrelser såväl som andra myndigheter alltid har att iakttaga att ingens rätt kränkes på annans bekostnad att en uttrycklig bestämmelse härom är överflödig och snarast skulle verka förvirrande.1 Vad nu sagts torde i motsvarande mån gälla den av hovrätten för Västra Sverige framställda anmärkningen att det i 23 § 1913 års lag reglerade fallet ej berörts av fiskeristyrelsen. Samma grundsats som återspeglas i nämnda bestämmelse påträffas flerstädes i lagen, t. ex. i 21 § sista stycket och 28 §'. Liknande ersättnings- och garantiregler saknas däremot i den nu föreslagna lagstiftningen. Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas ensak — initiativrätten har ju nu förutsatts komma att begränsas till delägarna själ­ va. Åtgärder skall visserligen kunna genomföras även mot en minoritets vil­ ja, men principen härvidlag liksom för hela lagstiftningen är att alla åtgär­ der skall syfta till delägarnas gemensamma bästa, samtidigt som ingen skall gynnas på annans bekostnad. Accepteras dessa utgångspunkter torde särskild motivering för varje avsteg från 1913 års lag ej tarvas. Vad lagberedningen i denna del yttrat synes såsom välgrundat icke böra föranleda erinran. Yttrandet har i viss del föranlett ändring i förslaget till lagtext (utkastet §§ 9 och 10). En principiellt betydelsefull fråga har upptagits till närmare behandling av hushållningssällskapet i Norrbottens län och föranletts av fiskeristyrelsens förslag att stadgarna skall innehålla föreskrifter om de hu­ vudsakliga grunderna för fiskets och fiskevårdens utövande. Såsom närmare utvecklas i promemorians speciella motive­ ring har i enlighet med flera remissinstansers påpekanden det befunnits erforderligt att göra föreskrifterna om stadgarnas innehåll betydligt mer de­ taljerade än vad styrelsen föreslagit. Därmed torde väl även en del av vad hushållningssällskapet åsyftat vara vunnet. Det torde som fiskeristyrelsen närmare utvecklat (s. 87 f.) vara lämpligt att undvika en detaljreglering i lagen. Många gånger torde det, såsom nu ofta sker i fiskevårdsföreningarna, vara erforderligt att årligen bestämma i vilken utsträckning fiske skall få be­ drivas. Om alla bestämmelser härom måste intagas i stadgarna skulle dessa behöva ändras lika ofta. Ett dylikt förfarande skulle säkerligen befinnas allt­ för tungrott. I utkastet har den av hushållningssällskapet företrädda syn­ punkten såtillvida beaktats att ordet »huvudsakliga» strukits (13 § första stycket punkt 5). I stadgarna skall således angivas »grunderna» för fiskets och fiskevårdens utövande. Genom denna formulering torde något nämn­ värt intrång ej behöva befaras i det nyss berörda, av fiskeristyrelsen fö­ reträdda intresset. Det sagda kan belysas av följande exempel. I stadgarna för ett fiskevårdsområde föreskrives att kräftfångst får bedrivas under högst två veckor om året och med användande av de redskap fiskestämman beslu­ tar; antalet av varje delägares redskap bestämmes med hänsyn till vars och ens delaktighet. Därmed får grunderna för kräftfångsten inom området an­ ses vara angivna. Inom den sålunda uppdragna ramen beslutar sedan fiske­ stämman varje år erforderliga detaljföreskrifter för kräftfångsten. Att förc-

> Sundberg, Allmän förvaltningsrätt, Sthlrn 1955, s. 113 tf. llcrlitz, Förvaltningsförfarandet, SOU 1916:6!) s. 20 f. Besvärssakkunnigas betänkande SOU 1955:19 s. 58 f. II Ililinntj till riksdai/ens protokoll 1'JGO. Ixarnl. Xr ~i0

162 Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

skrifter som fiskestämman sålunda beslutar, omfattas av straffsanktionen i 26 § (utkastet) torde vara ställt utom tvivel.1

Om fiskevårdsområdena skulle kunna motsvara lagens krav på funktions­ duglighet, syntes det enligt promemorian vara nödvändigt att ett visst mått av handlingsfrihet, på sätt nyss antytts, lades i de beslutande organens hand. Den enskilde delägarens krav att i förväg kunna överblicka de konsekvenser som hans inträde i organisationen kom att medföra för honom fick ej drivas för långt.

Remissyttranden över departementspromemorian Förslaget att länsstyrelsen såsom fastställande myndighet får bära ansvaret för att stadgeförslag utarbetas och bringas till delägarnas kännedom har i allmänhet ej föranlett erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser dock att fullständigt förslag till stadgar ovillkorligen skall bifogas ansökan om bildande av fiskevårdsområde och anför till stöd härför följande. Fiskevårdsområde avses skola utgöra en organisation för tillvaratagande av i första hand delägarnas ekonomiska intressen och det synes därför vara av vikt att första initiativet till stadgeförslag lägges å delägare och icke å myndighet. Beträffande stadgarnas tekniska utformning torde det icke ställa sig allför svårt för delägare att därvid erhålla bistånd av företrädare för fis­ keorganisationer eller andra sakkunniga personer. Med förslagets nuvaran­ de utformning skulle det bliva fara värt, att upprättandet av stadgeförslag mer regelmässigt kom att överlåtas på länsstyrelsernas eller andra fiskerimyndigheters redan hårt arbetstyngda tjänstemän. Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län betvivlar, att fiskeristyrelsens och promemorians förslag om en rekommendation till sö­ kanden att alltid förete stadgeförslag kommer att vara myndigheterna till någon hjälp. Lantmäteristyrelsen anför härom följande. Enligt Iantmäteristyrelsens erfarenhet rörande beskaffenheten av ansök­ ningar angående lantmäteriförrättningar och förrättningar enligt lagen om enskilda tägar är det föga sannolikt att nu ifrågavarande ansökningar kom­ ma att åtföljas av fullständiga uppgifter om berörda delägare och än mind­ re av. UPP8*^ 0111 delaktigheten i fisket. I sistnämnda avseende måste det nämligen i regel anses vara så gott som uteslutet att sökanden själv kan åstadkomma erforderlig utredning och hans benägenhet att därtill anlita sak­ kunnig, något som torde åsamka honom betydande utgifter, är säkerligen yt­ terligt ringa. Att förutsätta att ansökningen skall vara åtföljd av förslag till stadgar av det innehåll varom stadgas i 13 § är enligt styrelsens mening icke praktiskt möjligt. Man torde sålunda ha att räkna med att ansökningen en­ dast sällan kommer att innehålla fullständiga och korrekta uppgifter i över­ ensstämmelse med stadgandet i lagutkastets 9 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län och fiskeriintendenten i övre norra distriktet anser att bestämmelserna om stadgarnas innehåll kan betydligt förenklas. Den sistnämnde tillägger att förslaget innebär en alltför stark begränsning av delägarnas möjlighet att själva bestämma om fiskets nyttjande. 1 Jfr betr. jakt vårdsområdena Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 103.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 163

Hovrätten för Västra Sverige polemiserar mot den i promemorian närmare utvecklade tankegången, att det vore överflödigt att i lagen särskilt föreskriva att genom stadgarna enskild rätt ej fick kränkas. Hovrätten anför. Lagen och stadgarna skola utgöra ett rättesnöre för delägarnas handlande. Frånvaron av rättssäkerhetsgarantier lämnar spelrum för allsköns godtycke, vars följder i brist på stadganden kanske icke kunna rättas till besvärsvägen. Vidare måste det vara ägnat att framkalla stridigheter om någon på goda skäl vill hävda att ett beslut länder honom till förfång men vägras ersättning un­ der hänvisning till att lagen utgår från att sakägarna äro pliktiga att utan er­ sättning tåla visst intrång i sin rätt. Var går i sådant fall gränsen mellan ersättningsgill och icke ersättningsgill skada? Det torde icke nämnvärt mot­ verka lagens syftemål, om i lagen intoges en bestämmelse om att i stadgar­ na eller i beslut, som fattas med stöd av stadgarna, ej må meddelas föreskrift om åtgärd, som medför intrång i delägares fiskerätt, med mindre ersättning för intrånget beredes delägaren. Denna ersättning skulle givetvis icke behöva utgå i penningar utan skulle till exempel kunna utgå i form av fiskerätt i annan del av vattenområdet.

Departementschefen Bestämmelser hur gemensamhetsfiske skall nyttjas och förvaltas skall i viss utsträckning meddelas i det beslut varigenom sådant fiske inrättas. Detta har allmänt ansetts vara en olämplig ordning och alla utredningsför­ slag är eniga om att bestämmelser i detta ämne bör inrymmas i stadgar, som utfärdas eller fastställes av länsstyrelsen. I fråga om stadgarnas innehåll har det diskuterats, huruvida stadgarna bör vara fullständiga i den meningen att de bör innehålla samt­ liga de bestämmelser som gäller för fiskevårdsområdet, eller om stadgarna endast bör ange de huvudsakligaste grunderna för fiskets utövande och om­ rådets förvaltning. Jag ansluter mig därvid till den mening som uttalats i promemorian, vilket innebär att stadgarna inte i den meningen bör vara fullständiga att icke också andra bestämmelser, som delägarna inom lagens och stadgarnas ram beslutat, är giltiga. I de tidigare förslagen har i själva lagtexten tämligen utförligt angivits vad stadgarna skall innehålla. Mest fullständig i detta hänseende är depar­ tementspromemorian. För min del anser jag dock inte att det är nödvän­ digt att i lagtexten införa en förteckning över de olika ämnen som stad­ garna bör reglera. Det torde vara uppenbart att behovet av reglering genom stadgar starkt växlar i de enskilda fallen. Det är därför enligt min mening tillräckligt att i lagen anges att stadgarna skall angiva fiskevårdsområdets omfattning samt grunderna för fiskets utövande och områdets förvaltning. Därav torde då också förstås att alla sådana viktigare frågor som i lager, ägnats särskild behandling, såsom bestämmandet av delaktigheten och röst­ rätten, förutsättningarna för upplåtelse och tillskott samt fördelningen av inkomster i förekommande fall bör regleras i stadgarna. Den närmare de­ taljreglering som till ledning för berörda myndigheter kan vara påkallad anser jag böra ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna till lagen. Spörsmålet huruvida sökanden eller länsstyrelsen skall bära ansvaret

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

för att fullständigt förslag till stadgar förelägges del­ ägarna för yttrande har livligt diskuterats under frågans tidigare behand­ ling. Jag har i förevarande förslag infört en ordning för förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande som på flera punkter avviker från tidigare för­ slag. Härtill återkommer jag i den speciella motiveringen till 15—22 §§. Mitt förslag innebär i korthet att utredningen av äganderätts- och fiskerättsför­ hållanden, inhämtandet av delägarnas mening och den ytterligare förberedel­ se, som erfordras som underlag för länsstyrelsens fastställelseprövning, i sin helhet anförtrotts åt förrättningsmannen. Det ter sig då naturligt att denne också får bära ansvaret för att stadge­ förslag upprättas och förelägges delägarna innan dessa tar ställning till frå­ gan om fiskevårdsområdet bör bildas. Härigenom tillgodoses både praktiska och rättsliga synpunkter på ett enligt min mening tillfredsställande sätt.

12. Kostnaderna

Lagen om gemensamhetsfiske Förrättningsmannens och gode männens rese- och traktamentskostnader vid förrättning enligt 1913 års lag ersättes av allmänna medel (kungörelse den 4 december 1931, nr 403). Övriga kostnader, som uppkommer vid ett gemensamhetsfiskes inrättande, skall förskjutas av sökanden, som också har att svara för dessa kostnaders slutliga gäldande för den händelse gemensam­ hetsfiske ej kommer till stånd; eljest skall kostnaden fördelas mellan del­ ägarna i förhållande till envars delaktighet (39 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden Enligt lagstiftningen om jaktvårdsområden gäldas ersättning till förrättningsman, varom länsstyrelsen beslutar, samt kostnader för kungörelser och dylikt av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning där­ om göres (42 § jaktstadgan). Jaktvårdsf onden, som förvaltas av statskonto­ ret, bildas av de jaktvårdsavgifter som varje jägare i allmänhet är skyldig att erlägga.

Palmquists förslag 1913 Utredningsmannen föreslog, att alla kostnader för förrättningsmannens och gode männens resor och traktamentsersättning ävensom för länssty­ relsens kungörelser skulle gäldas av allmänna medel.

Fiskerättskommitténs förslag 1917 Kommittén ansåg att kostnaderna för förrättning borde gäldas av allmän­ na medel.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag Vid remissbehandlingen av förslaget ägnades uppmärksamhet åt frågan om och i vad mån kostnaderna för förfarandet borde bestridas av statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 165

Från ett flertal håll hemställdes, att även andra av fiskevårdsområdets bil­ dande föranledda kostnader än kostnaderna för själva förrättningen skulle gäldas av allmänna medel. Kalmar läns södra hushållningssällskap anförde sålunda.

Inom länsdelen har erfarenheten visat, att den fiskerättsutredning, som all­ tid medföljer bildandet av gemensamhetsfiske, som regel blir mycket omfat­ tande och tidsödande. Såvitt nämnden kan finna kommer i realiteten att er­ fordras lika noggrann utredning vid bildande av fiskevårdsområde. Även om, som de sakkunniga anmärkt, länsfiskeritjänstemannen bör göra dessa utred­ ningar, kommer alltid att uppslå vissa kostnader, vilka ibland kunna bli be­ tydande. Härtill kommer av länsstyrelsen debiterade kostnader såsom kungö­ relseavgift och stämpelavgift. De sakkunnigas mening är tydligen, att fiskerätlsägarna skola stå för des­ sa och andra utgifter, som kunna uppstå. Endast i de fall länsstyrelsen för­ ordnar om förrättning på stället, skall kostnaderna härför tillskjutas av all­ männa medel. Det har visat sig, alt när det gäller bildande av gemensamhetsfiske — för­ hållandet torde bli detsamma beträffande fiskevårdsområde — kan man ald­ rig i förväg avgöra utgången av förrättningen. Under utredningsarbetet kan uppdagas fiskerättsförhållanden, som omöjliggör fastställelse av gemensam­ hetsfiske, eller som klargör för förrättningsmannen olämpligheten av bildan­ de av detsamma. Man kan inte heller utan vidare förutsätta, att erforderlig majoritet förefinnes eller att länsstyrelsen alltid kan fastställa beslut om bil­ dande av gemensamhetsfiske. Frågan uppkommer då vem som skall betala de kostnader, som kunna ha uppstått. Den fiskerättsägare, som satt sig i förbindelse med länsfiskeritjäns­ temannen, torde som regel inte göra det och kan väl knappast heller åläggas det. Utredningsmannen bör rimligtvis inte betala dem. Det är av största vikt, att de här framförda synpunkterna beaktas, och att det i lagen finns klara föreskrifter hur därmed skall förfaras. I annat fall kommer detta att utgöra en hämsko för fiskets ordnande genom fiskevårdsområde. Varken eu aldrig så intresserad fiskerättsägare eller nitisk länsfiskeritjänsteman torde vilja taga risken att själv stå för kostnaderna. I viss mån är det ju ett allmänintresse att fisket och fiskevården ordnas i landet, och det synes därför inte orimligt, att alla kostnader bestridas av all­ männa medel.

Liknande synpunkter anfördes av Kalmar läns fiskevattensägarcförbund. Malmöhus läns hushållningssällskap hemställde, att kostnaderna för bil­ dande av fiskevårdsområde skulle gäldas av allmänna medel, om icke del­ ägarna själva tagit initiativ till bildandet av området. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg att kostnaderna skulle bestridas av statsmedel i fall då område bildades, ändå att de flesta delägarna i området uttalat sig däremot. Länsstyrelsen i Kronobergs län anförde i kostnadsfrågan. I det förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om fiskevårdsområde, som fanns intaget i 1943 års betänkande, hade intagits bestämmelse därom att kostnader för kungörelser om förrättning enligt lagen om fiskevårdsom­ råde skulle bestridas av allmänna medel. Länsstyrelsen ifrågasätter i detta sammanhang, huruvida länsstyrelsen icke kunde tillerkännas samma rätt, som 42 § i jaktstadgan i detta avseende lämnar länsstyrelse vid bildande av jakt vård sområde. Någon anledning att i förevarande hänseende föreskriva

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

andra bestämmelser än de, som gälla i jaktstadgan, anser länsstyrelsen icke föreligga. Ersättningar och kostnader i nu angiven omfattning för förrätt­ ningar enligt fiskelagen böra emellertid utgå av allmänna medel.

Fiskeristyrelsens förslag 1956 Enligt fiskeristyrelsens mening borde kostnaderna för bildande av fiske­ område i princip bäras av delägarna själva. Med hänsyn till det betydande allmänna intresset av att dylika sammanslutningar kom till stånd borde dock kostnaden för erforderliga sammanträden och kungörelser bäras av det allmänna, likaså kostnaden för sådan utredning av exempelvis lantmäteriteknisk art, som länsstyrelsen fann behövlig.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg, att den av fiskeristyrelsen ut­ talade principen borde komma till uttryck i lagtexten. I ett flertal yttran­ den framhölls, att en nödvändig förutsättning för att fiskeområden i någon större omfattning skulle komma till stånd syntes vara att kostnaderna för äganderättsutredningen, förrättningar m. in. bestreds av statsmedel och att detta direkt utsädes i lagtexten. Domänstyrelsen anförde härom. Domänstyrelsen har under det senaste decenniet genom sin fiskevårdspersonal verkställt äganderättsutredningar på domänverkets bekostnad i många fall i avsikt att få till stånd gemensamhetsfisken, där detta synts angeläget för kronan. Resultatet härav har i allmänhet varit negativt. Do­ mänstyrelsen kan emellertid med anledning av denna praktiska erfaren­ het vitsorda, att de utredningar och sammanträden, som enligt domänsty­ relsens mening i nära nog samtliga fall bli nödvändiga för att få till stånd ett fiskeområde enligt det förslag, som nu föreligger, komma att bli både arbetskrävande och kostsamma. Det är därför enligt domänstyrel­ sens mening av vikt att kostnaderna för bildande av fiskeområde i största möjliga utsträckning bestridas av det allmänna och att bestämmelser här­ om intages i lagen. Jönköpings läns hushållningssällskap, i vars yttrande i denna del läns­ styrelsen i samma län instämt, höll före att i samband med bildande av fiskeområde fullständigt klarläggande av fiskerätts- och äganderättsförhål­ landena icke torde kunna undvikas. Erforderlig utredning härom borde verkställas genom lantmäterikontorets försorg. Skulle detta ej låta sig göra, kunde ifrågasättas om icke allmänna medel borde ställas till förfogande för bekostande av utredning på annat sätt. Liknande synpunkter fram­ hölls av hushållningssällskapen i Kronobergs, Skaraborgs, Blekinge och Hallands län. Lantmäteristyrelscn ansåg, att beträffande kostnader för lantmäteriets medverkan borde gälla samma regler som för legala förrättningar, och fö­ reslog därför ett tillägg till 21 § lantmäteritaxan. Detta innebar, att del­ ägarna själva fick stå omkring 40 % av statsverkets självkostnader för det utförda arbetet. Norrbottens läns hushållningssällskap uttalade, att det all­ männa i den utsträckning fiskeristyrelsen föreslagit borde gälda vissa kostnader samt. att därjämte ersättning till förrättningsman borde bestri­ das på samma sätt som gällde vid förrättningar om jaktvårdsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 167

Länsstyrelsen i Uppsala lån förordade, att samtliga kostnader skulle gäl­ das av allmänna medel och anförde till stöd härför. Såsom fiskeristyrelsen själv framhållit har det allmänna ett betydande intresse av att fiskeområden bildas. Någon anledning att i förevarande hän­ seende tillämpa andra grundsatser än de som gälla vid bildande av jaktvårdsområde synes vidare icke föreligga, låt vara alt vissa kostnader där utgå ur jaktvårdsfonden. Vidare må framhållas, att det förhållandet att delägarna själva skola bära vissa kostnader kan verka avhållande på del­ ägarnas initiativ till bildande av fiskeområde, varigenom syftet med lag­ stiftningen kan komma att motverkas.

Samma åsikt uttalades av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, som redovisade vissa erfarenheter och anförde. Från mina tjänsteår på ostkusten, då jag inrättade en hel del gemensamhetsfisken, har jag ett starkt intryck av att frågan om kostnaderna för det hela spelade en stor roll. Det visade sig mången gång att intresserade personer avhållit sig från att begära inrättande av gemensamhetsfiske in­ för risken att de eller byalaget därigenom ådroge sig skyldighet att i an­ slutning till sin ansökan och till förrättningen utbetala ett belopp, om vars storlek de endast hade vaga begrepp. Kunde man klart säga ifrån: »Detta betalar staten!», så stärktes genast handlingsviljan hos de berörda. Jag vill därför starkt understryka önskemålet av att staten står för kostnaderna i samband med inrättande av fiskeområde. Det är mycket viktigt att man redan på förhand kan säga detta till intressenterna. Och det är enligt min mening faktiskt ett så stort allmänt intresse att fiskeområden kommer till stånd att det allmänna bör stå för kostnaderna; så bör ske även i det fall att t. ex. förrättning hålles men sedan av någon anledning fastställelse av fiskeområde ej kan ske.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet, som i stort sett hade samma uppfattning, yttrade. Så komplicerade som fiskerättsförhållandena äro måste överläggningar ske på platsen för att erforderlig klarhet i dem skall kunna vinnas. Ofta torde även en lantmäteriförrättning bli nödvändig för att skapa klarhet i fiskevattensgränserna, vilka t. ex. i Dalarna är synnerligen oklara, för att utreda vilka personer som verkligen äro fiskerättsägare i ett blivande om­ råde liksom även särskild förrättning för att gradera fiskevattnen för att bestämma varje fiskerättsägares andel däri. Kostnaderna för dylika för­ rättningar kunna säkert bedömas bli höga, och skola de bestridas av fiskerättsägarna torde följden bli den att antalet fiskeområden som bildas ej blir stort. Förrättningskostnaderna avskräcka. Lagen kan då få samma ringa tillämpning som lagen om gemensamhetsfiske vilket måste undvi­ kas. Endast de kostnader som kunna uppstå genom den till länsstyrelse ställda primäransökan bör åvila fiskerättsägarna, övriga kostnader stats­ verket. Det synes mig erforderligt att föreskrifter härom intagas i lag­ texten.

Departementspromemorian 1957 Vad fiskeristyrelsen uttalat i kostnadsfrågan syntes enligt promemorian vara väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens syfte. Styrelsen hade emellertid underlåtit att låta grundsatsen inflyta i lagtexten. Såsom åtskil­ liga av remissinstanserna framhållit skulle det självfallet vara av stort

I68 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värde, om det redan i lagen fastslogs, att vissa kostnader under alla för­ hållanden kom att bestridas av allmänna medel. Emellertid var det omöj­ ligt att ens tillnärmelsevis uppskatta det totala beloppet av ifrågavarande kostnader. Denna omständighet liksom det förhållandet att frågan om bi­ drag av allmänna medel icke gärna kunde sägas vara en förutsättning för att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna genomföras och vinna prak­ tisk tillämpning, fick anses utgöra tillräcklig grund för ett beslut att icke i själva lagen reglera omfattningen eller principerna för statens ekonomiska medverkan, en tankegång varåt även fiskeristyrelsen om än indirekt givit uttryck. Frågan om statsbidrag syntes i stället böra bestämmas av de er­ farenheter lagens praktiska tillämpning kunde komma att lämna. På en punkt talade emellertid både rättssäkerhet och billighet för att redan i lagen en reglering av det allmännas bidragsskyldighet skedde. Där­ est ansökan om bildande av fiskevårdsområde hos den fastställande myn­ digheten föranledde avslag, kunde detta antagas endast sällan ha sin grund i något förhållande, varför sökanden kunde lastas. Då det, som flera gånger framhållits, också var ett allmänt intresse att fiskevårdsområden bildades, hade i utkastets 31 § föreslagits att i händelse av avslag kostnad för för­ rättning och sådan utredning, som erfordrades för att klarlägga ägande­ rättsförhållandena, alltid skulle stanna på statsverket. Utan uttryckligt stadgande syntes härav framgå att härmed endast avsågs kostnad, som hänförde sig till förrättningsmannen eller utredning som denne eller den fastställande myndigheten verkställt eller låtit verkställa. Ett stadgande av motsvarande innehåll återfanns i 39 § 1913 års lag.

Remissyttranden över departementspromemorian Länsstyrelsen i Blekinge lån framhåller att det är ett betydande sam­ hällsintresse, att fiskevårdsområden, där förutsättningar finns, verkligen också kommer till stånd utan allt för stora uppoffringar av delägarna själ­ va. Värmlands läns hushållningssällskap ger uttryck för liknande upp­ fattning. Hallands läns hushållningssällskap anser, att samtliga förrättningskostnader bör bestridas av allmäna medel. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför. Deto är värdefullt att i förslaget klart utsagts att kostnader, som kunna uppstå vid försök till bildande av fiskevårdsområde, som ej kommer till stånd, skall bestridas av kronan. Det kommer i många fall att medföra att den tveksamhet ur ekonomisk synpunkt, som kan föreligga inför bildande av fiskevårdsområde elimineras. Det vore emellertid önskvärt att det även utsädes att förrättningskostnader av mer betydande omfattning, som lantmäteriförrättning eller gradering eller annan beräkning av värdenormer för det blivande fiskeområdet, kunde bekostas av det allmänna. Det skulle väsentligt underlätta tillkomsten. Kammarkollegiet påpekar, att lagförslaget ej besvarar frågan huruvida sökanden eller det nybildade fiskevårdsområdet skall bära de kostnader, som ej bestrides av statsverket. Spörsmålet synes böra regleras i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 169

Kollegiet anser det vidare ägnat att inge betänkligheter med den föreslag­ na regeln att statsverket alltid skall svara för kostnaderna för förrättning och vissa utredningskostnader i händelse ansökan om bildande av fiskevårdsområde lämnas utan bifall. Bestämmelsen kan komma att medföra att det allmänna får svara för kostnaderna för omfattande lantmäteriutredningar som tillkommit på enskilt initiativ. Till kammarkollegiets uppfattning i sistnämnda spörsmål ansluter sig hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Norrbottens län, som be­ farar att den föreslagna bestämmelsen kan komma att animera till ansök­ ningar jämväl i sådana fall då det redan från början står klart för sökan­ den att förutsättningar för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen. Länsstyrelsen föreslår, att det överlämnas åt länsstyrelsen såsom faststäl­ lande myndighet att i varje särskilt fall bedöma, vem som skall gälda kost­ naderna.

Departementschefen Frågan hur kostnaderna för fiskevårdsområdets bildande skall fördelas är väsentlig för den betydelse som den nya lagen kommer att få. Jag har flera gånger framhållit att fiskevårdsområde är en delägarnas egen angelä­ genhet. De bör då också själva i princip svara för kostnaderna. Detta över­ ensstämmer också med 1913 års lag. Även utredningarna synes ha utgått från samma uppfattning. Det är emellertid samtidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden kommer till stånd. Detta talar för att det allmänna bör bidraga till kost­ nadernas täckande. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande, när svårig­ heten att beräkna kostnadernas storlek förmår en delägare, som eljest har goda skäl att begära fiskevårdsområde, att avstå därifrån. Samma motiv som föranleder det allmänna att medverka vid täckande av kostnaderna för laga skifte eller tillkomsten av jaktvårdsområde talar enligt min mening för att så bör ske även vid bildande av fiskevårdsområde. Jag har undersökt möjligheten alt, i likhet med vad som sker med de bidrag som från jaktvårdsfonden utgår till bildande av jaktvårdsområden, kuiina täcka det allmännas bidrag till bildande av fiskevårdsområden ulan att kostnaden belastar riksstaten. En sådan möjlighet erbjuder de s. k. fiske­ avgifterna enligt 2 kap. 10 § och 8 kap. 34 § vattenlagen. Fiskeavgifterna fastställes av vattendomstol. Avgifter enligt 2 kap. 10 § vattenlagen erlägges av ägaren till sådan reglerings- eller kraftverksanläggning som medför en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiften utgår så länge byggnaden består och skall användas »till befrämjande av fisket inom landet». Avgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen användes för samma ändamål och erlägges av ägare till anläggning, varifrån utsläppes industri­ ellt avloppsvatten, som kan antagas medföra men för fiske. Om fiskeavgif­ ternas närmare användning bestämmer Kungl. Maj :t. Jag får i övrigt hän­ visa till nyssnämnda lagrum samt kungörelsen den 2 oktober 1953 angående

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter. Då nämnda lagrum i vattenlagen år 1954 erhöll sin nu­ varande lydelse förekom diskussion om fiskeavgifternas användning. Före­ dragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll sålunda att det syntes ändamålsenligt att frågan om avgifternas användning inte när­ mare reglerades i lagen men uttalade som sin uppfattning, att det inte bor­ de föreligga något hinder mot att avgifterna användes till befrämjande av icke blott, såsom dittills, sötvattensfisket utan även kust- och havsfisket. — I motioner hemställdes att avgifterna i större utsträckning än tidigare användes för lokala åtgärder i de direkt berörda bygderna men till främ­ jande av kust- och havsfisket endast i den mån angelägna lokala åtgärder inte därigenom eftersattes i nyss nämnda bygder. Tredje lagutskottet ut­ talade i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 2/1954, riks­ dagens skrivelse nr 97/1954) att utskottet intet hade att erinra mot att av­ gifterna användes för att främja även kust- och havsfisket, dock endast i den mån detta avsåg vandringsfisk samt framhöll, att man vid bedömningen av stödåtgärder åt fisket borde betrakta fisket i vattendragen samt fisket vid kusten och i havet som en enhet. Mest angeläget var skyddet för vandringsfisken. Dessutom erfordrades emellertid åtgärder för att bevara det stationära fisket i vattendragen och sjöarna. Vid fördelningen av medel till de lokala åtgärderna föreföll det rimligt att de bygder, från vilka avgifterna influtit, tillgodosågs i första hand. Jag har tidigare flera gånger framhållit att samtidigt som bildande av fiskevårdsområden i första hand sker i delägarnas intresse, det också är ett betydande allmänt intresse att så sker. Att främja bildandet av fiske­ vårdsområden får således samtidigt anses vara att »befrämja fisket inom landet», vilket är fiskeavgifternas syfte. Enligt min mening bör det därför inte föreligga något hinder att fiskeavgifterna, vid sidan av de ändamål som därigenom hittills tillgodosetts, även användes till bestridande av kostnader för bildande av fiskevårdsområden. Frågan synes nu lika litet som 1954 vara av beskaffenhet att kräva särskild reglering i lag. Jag förutsätter emellertid att det allmännas bidrag kommer att utgå efter ingående pröv­ ning av behovet i varje särskilt fall och att bidrag till större delen av kost­ naden för visst fiskevårdsområdes bildande i regel inte skall utgå. Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att frågan om del allmännas stöd åt fiskevårdsområdena i vissa delar av landet kan komma i ett för fiskevårdsområdena gynnsammare läge, om fiskeristyrelsens in­ ledningsvis omnämnda betänkande med förslag till lokala fiskevårdsavgifter leder till av styrelsen föreslagna åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 är 1060 171

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden

1 §■ I 1 § anges lagens syfte och tillämpningsområde. Dessa frågor har ut­ förligt behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa spörsmål av mera for­ mell eller teknisk beskaffenhet torde emellertid kräva ett närmare klarläg­ gande. 1 § motsvaras närmast av 1 § första stycket första punkten och 42 § i 1913 års lag, 31 § i 1947 års förslag samt 1 § i såväl 1956 som 1957 års för­ slag. Vid en jämförelse med 1913 års lag kommer den nya lagens tillämpnings­ område att i ett väsentligt avseende utvidgas. Det gäller de särskilt skattlagda fiskena eller s. k. jordeboksfiskena. Vissa av dessa är nämligen undantagna från 1913 års lags tillämpningsområde men de före­ slås nu utan undantag bli omfattade av den nya lagen. Enligt 42 § 1913 års lag skall den rätt, vilken tillkommer ägare av fiske, varmed äganderätt till grunden inte är förenad och som avser fångst av alle­ nast visst eller vissa fiskslag, inte beröras av gemensamhetsfiskes inrättande. Det framgår av lagens förarbeten att något behov av ändring i gällande lag­ stiftning i fråga om dessa fisken vid lagens tillkomst inte ansågs föreligga. Enligt Palmquist liade det emellertid uppgivits, att det för ordnande av fis­ kevården i vissa vatten var av betydelse att kunna medta jämväl skattlagda fisken, och förslaget utgick därför från att ett fiskevårdsområde skulle kunna omfatta även sådana fisken. Förslaget avstyrktes av kammarkollegiet, som yttrade. Dylika fisken hava genom skattläggningen bildats för just utnyttjandet av fisket i fråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet äger ofta betydande värde och är ej sällan det enda eller för allt fall det mest betydande fisket inom »området». Dess medtagande tvångsvis i fiskevårds­ område skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka sin förvärvade fastighet — annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårdsområdet.----------- Undantaget i 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske har anknutits till bestämmelserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra, 5 §, att såsom fast egendom anses »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad», varjämte tillagts »och som av­ ser fångst av allenast visst eller vissa fiskslag». Emellertid synas motiven i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m. m. i vad av­ ser förslagets 25 § — som motsvarar 42 § gällande lag — angiva, att där avsåges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda fisken i allmänhet. Men sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i 5 § av 1895 års lag, nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (öar och holmar) samt grund.-------■ — Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu upp­ givna slag av särskilt skattlagda fisken — alltså de, vilka utgöra fast egendom oavsett bestämmelserna i 1895 års lags 5 § samt de vilka omfatta all slags

172 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

fisk — böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 § gällande las; om gemensamhetsfiske. Rätteligen bör det heta »i jordeboken upptagen sär­ skild fiskelägenhet».

Fiskerättskommittén intog samma ståndpunkt som 1943 års förslag. Kom­ mittén utgick sålunda från att ägare av särskilt skattlagt fiske skulle i alla de hänseenden varom här var fråga, vara likställd med annan fastighets­ ägare. Kammarkollegiet vidhöll sin ståndpunkt och yttrade. Kollegiet får fortfarande efterlysa en tillräckligt vägande motivering för de skattlagda fiskenas allmänna intvingande i fiskevårdsområde. Ur de synpunkter, kollegiet anlagt på fragan, bör sådant tvång vara möjligt endast för det fall att förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis äro för handen, d. v. s. när fiskevattnet uppenbart vanvårdas. Dessutom måste krävas att det fiskevårdande syftet uppenbarligen icke kan tillgodoses med mindre det skattlagda fisket ingår i fiskevårdsområdet. Vare sig ett skattlagt fiske med eller mot ägarens önskan ingår i ett fiskevårdsområde, svnes det skattlagda fisket ej böra få utarrenderas utan ägarens samtycke eller sartillstånd till fiske inom detsamma upplåtas under annan förutsättning. Även domtinstyrelsen framförde allvarliga betänkligheter mot att jämväl särskilt skattlagda fisken skulle kunna mot ägarens bestridande medtagas i fiskevårdsområde; styrelsen åberopade härvid vad kammarkollegiet yttrat i anledning av 1943 års förslag. Fiskeristgr elsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén, att skattlagt fiske (»i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet») borde kunna på samma villkor som annat fiske inbegripas i fiskeområde. Styrelsen tilläde, att på vissa håll de skattlagda ålfiskena var av så ringa storlek att de inte kunde lationellt utnyttjas vart för sig med numera begagnade stora redskap. I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet att för­ utsättningarna för dess tidigare bedömande av frågan nu i vass mån änd­ rats. Kollegiet ställde sig fortfarande skeptiskt till förslaget men avstyrkte a andra sidan icke detsamma. Kollegiet yttrade. I 1950 års fiskelagstiftning har införts den i förhållande till tidigare rätt nya principen att ingen skillnad göres mellan sådant fiske, som stöder sig pa skattläggning eller annan särskild rättsgrund och sådant fiske som grun­ da1- sl8 Pf strandäganderätt. Med hänsyn härtill vill kollegiet icke avstyrka att särskilt skattlagda fisken skall kunna mot ägarens bestridande medtagas i fiskevårdsområde. Kollegiet vill emellertid understryka att i åtskilliga fall ett indragande av fiskerierna i fiskevårdsområde torde vålla komplikationer exempelvis när det gäller ålfiskena vid Listerlandet i Blekinge eller laxfiskena i Norrland. Svårlösta frågor om dylika fiskeriers sökområde m. in. synes kunna uppkomma och måhända leda till onödiga motsättningar och processer. Då dessa fisken ofta kräver avsevärda driftsinvesteringar medför ett osakerhetstillstånd stora nackdelar. Kollegiet förutsätter att dylika forhållanden kommer att beaktas av länsstyrelserna vid prövning jämlikt 8 § av lämpligheten att bilda fiskevårdsområde. — I varje fall synes ett fisken av berörda slag böra tillerkännas vetorätt mot upplåtelse enli«t 11 § å fiskeriets område. Anledning torde icke föreligga att giva nyttjandelättshavare, som omförmäles i sista stycket av sistnämnda paragraf, eu bättre ställning än den ägaren av ett jordeboksfiskeri erhåller. I detta sam­ manhang vill kollegiet framhålla att när det gäller ett jordeboksfiskeri eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 173

•annat fiske, som kräver investeringar, redan en i lag given möjlighet till bil­ dande av fiskevårdsområde kan vålla osäkerhet och tvekan inför ekonomiska åtaganden. Skall en lagstiftning av föreslaget innehåll komma till stånd synes därför vissa riktlinjer för lämplighetsprövningen, ägnade att skapa trygghet i berört avseende, böra på ett eller annat sätt markeras. Enligt departementspromemorian hade tillräckliga skäl inte förebragls för att från lagens tillämpning undantaga de särskilt skattlagda fiskena. I promemorian erinrades om att den föreslagna vetorätten för yrkesfiskare och likslällda beträffande upplåtelse ofta syntes kunna åberopas av inne­ havare av skattlagt fiske.

Departementschefen. Enligt min mening finns det ingen anledning att i detta sammanhang göra skillnad mellan jordeboksfisken och andra av ålder bestående fisken. Till stöd härför torde jag få åberopa de uttalanden som i denna fråga gjorts i prop. 1956: 127 (s. 34 f., 52 f.). Även för de särskilt skattlagda fiskena torde ofta den samverkan och organisation som fiskevårdsområdet erbjuder kunna vara till gagn. Lagens allmänna lämplighets­ krav i förening med yrkesfiskares och likställds vetorätt mot upplåtelse synes mig utgöra en betryggande garanti för att lagens syfte även i dessa fall skall kunna förverkligas. I lagförslaget har därför icke införts något undantag liknande det som enligt 1913 års lag gäller för särskilt skattlagda fisken. 1

1 förhållande till departementspromemorians förslag innefattar förelig­ gande förslag också i ett annat avseende en utvidgning av lagens tillämp­ ningsområde. Departementspromemorian avsåg fiske som var i sin helhet samfällt eller eljest tillhörigt två eller flera fastigheter, vilka inte var i samma ägares hand. Därigenom kom att från promemorians förslag undan­ tagas bl. a. fiske som tillhör eller utgör en fastighet med flera ägare. Dylikt fiske torde nämligen som regel inte vara att anse som oskiftat. Promemorians uttryckssätt, som tillkommit på förslag av lagberedningen, var avsett som ett förtydligande av fiskeristyrelsens för­ slag. Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats får det anses föreligga ett behov att kunna bilda fiskevårdsområden också där fisket utgör endast eu fastighet eller tillydenhet till endast en fastighet och delägarna är två eller flera. Genom att lagen sålunda göres i princip tillämplig på alla slag av gemensamma enskilda fisken saknas anledning att i lagtexten uppräkna de olika kategorierna. Den förutsättning som ligger i att delägarna skall vara minst två får anses tillräckligt tydligt angiven av flertalsformerna »fiskerättsägarnas» och »delägarna». Förslaget föranleder i denna del en följdändring i 19 § samäganderättslagen. Den nya lagen avser inte att lägga hinder i vägen för bildande av fiske­ vårdsområde som avser endast visst slags fiske, t. ex. fiske med visst slags redskap eller efter viss fiskart. Enligt fiskeristyrelsens mening har i varje fall den senare möjligheten inte förelegat inom gemensamhels- 1'iske.

174 Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I 1 § första stycket anges förutom den nya lagens syfte och omfattning att fiske som ingår i fiskevårdsområde, sedan detta bildats, ut­ gör en samfällighet, där beslutanderätten utövas av delägarna. Detta bär inte uttryckligen sagts i de tidigare lagtextförslagen men innebär å andra sidan i förhållande till dessa icke någon egentlig nyhet. Tillägget innebär gi­ vetvis inte att äganderättsförhållandena på något sätt kan ändras utan har endast skett för tydlighetens skull. Såsom framhållits i den allmänna moti­ veringen bör de i lagförslaget givna reglerna för fiske, som inte är oskiftat, gälla då fiskevårdsområde består allenast av en fastighet eller fiske som till­ hör endast en fastighet. I 1 § andra och tredje styckena uppdrages gränsen mel­ lan fiske som kan ingå och fiske som inte kan ingå i fiskevårdsområde. Undantaget i andra styckets första punkt hänför sig till den särskilda rätten att vid vissa kuststräckor fiska med fast redskap på all­ mänt vatten. Enighet föreligger mellan 1956 och 1957 års förslag om un­ dantagets sakliga berättigande. Det återfanns emellertid inte i 1956 års förslag till lagtext. Fiskeristyrelsen ansåg att en generell bestämmelse om att fiske i allmänt vatten inte fick ingå i fiskevårdsområde inte borde ut­ göra hinder för att i ett fiskevårdsområde å någon av de i 3 § fiskerättsla­ gen omförinälda kuststräckorna inbegripa även det fiske med fast redskap som innehavare av enskild fiskerätt enligt nämnda lagrum utan myndig­ hets tillstånd ägde bedriva i allmänt vatten. Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkte att uttalandet inte lät sig väl förena med lagtexten. Länsstyrelsen ansåg för sin del att dylikt fiske inte borde omfattas av lagen. Departe­ mentspromemorian yttrade om förevarande spörsmål. I själva sakfrågan synes det tvivelaktigt om det är lämpligt att från den föreslagna regleringen undantaga ifrågavarande fisken. Resultatet skulle kunna bli att den yttersta delen av ett i 3 § fiskerättslagen omförmält red­ skap skulle vara undantaget från lagens tillämpningsområde, medan den del av redskapet, som befinner sig närmast stranden och innanför gränsen för den enskilda fiskerätten däremot skulle kunna omfattas av lagen. Då den föreslagna lagstiftningen just beträffande fiske med fasta redskap tor­ de ha en särskilt viktig uppgift att fylla, torde anledning sålunda saknas att frångå fiskeristyrelsens uppfattning i sakfrågan. Däremot synes det för att undgå all tveksamhet vara lämpligt att låta del nyss sagda tydligt framgå av lagtexten, vilken i anledning därav jämkats. Därvid har även synts ändamålsenligt att låta de fisken, som på grund av förordnande enligt 3 § tredje stycket fiskerättslagen helt eller delvis få utövas på allmänt vatten följa samma regler som övriga i paragrafen omförmälda fisken.

Mot vad sålunda föreslagits i promemorian har remissinstanserna i all­ mänhet ej haft något att erinra. Hovrätten för övre Norrland, som säger sig dela den i promemorian uttalade uppfattningen, ifrågasätter dock om inte skäl föreligger att låta undantagsbestämmelsen omfatta också sådant fiske som jämlikt 2 § fiskerättslagen må bedrivas i allmänt vatten. I den inledningsvis omnämnda skrivelsen från 21 ålfiskare och fiske­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 175

rättsägare på Listerlandet i Blekinge lön, för vilka bestämmelsen i 3 § tredje stycket fiskerättslagen är av särskild betydelse, har uttalats att den före­ slagna lagen inte i något fall bör göras tillämplig på sådant fiske efter ål med fast redskap som bedrives utanför Listerlandet. Det befaras att den föreslagna lagen skulle kunna medföra inte önskvärda komplikationer.

Departementschefen. Att fiske i allmänt vatten i allmänhet inte skall kun­ na ingå i fiskevårdsområde liksom ej heller under några förhållanden fiske, som envar svensk medborgare enligt lag äger bedriva i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt, är helt i överensstämmelse med det allmänna syf­ tet hos den föreslagna lagstiftningen. Den rätt till fiske i allmänt vatten som behandlas i 3 § fiskerättslagen erinrar till sitt materiella innehåll mycket om rätten till enskilt fiske. I likhet med fiskeristyrelsen och promemorieförfattaren anser jag därför och på de skäl i övrigt som anförts i promemorian, att fiskevårdsområde bör kunna omfatta även sådant fiske. Med tanke på den utformning den föreslagna lagstiftningen nu erhållit särskilt i fråga om för­ utsättningarna för fiskevårdsområdes bildande synes mig farhågorna för komplikationer överdrivna. Hovrättens för Övre Norrland förslag att lagens tillämplighet skall ut­ sträckas även till sådant fiske som nämnes i 2 § fiskerättslagen kan jag däremot inte biträda. Sagda lagrum är närmast ett komplement till de all­ männa reglerna i 1 § om tillstånd till fiske med fast redskap i allmänt vat­ ten. Även då 2 § tillämpas lämnas tidsbegränsade tillstånd, vilka inte med­ för sådan garanti för fortsatt fiskerätt, som förordnande enligt 3 § tredje stycket.

Bestämmelsen i 1 § andra styckets andra punkt att fiske­ vårdsområde inte får omfatta fiske som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt har behandlats i den allmänna moti­ veringen. Ett besläktat spörsmål upptogs under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag av Kalmar läns södra hushållningssällskaps fiskerinämnd, som yttrade. Fiskeristyrelsen föreslår, att allmänt vattenområde ej skall få ingå i fiske­ område och därom är ingenting att säga. På Öland äger emellertid kro­ nan ett betydande antal utmarksfastigheter, vilka vanligen har beteckningen fiskeläge, dock utan att i de flesta fall fylla denna funktion, och till vilka hör elt vattenområde med fiskerätt. Genom kungörelse den It januari 1952 bar Kungl. Maj:t med avvikelse från vad som eljest gäller för kronans fisken, föreskrivit att på dessa fiskevatten skall upplåtas fiske med fast fiskredskaj) efter samma grunder, som gäller för allmänt vattenområde. Därmed torde också ha sagts, att även för övrigt fiske inom området gäller samma regler som för allmänt vattenområde. Då del finns anledning upp­ fatta förhållandena så, att de till utmarksfastigheterna hörande vattenom­ rådena icke kan ingå i ett fiskeområde, vill nämnden fästa uppmärksamheten på att detta är myckel olyckligt och skulle i hög grad motverka strävan att med hjälp av lagen om fiskeområde åstadkomma större, mera bärkraftiga arrendefisken, speciellt för ålfiske.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I departementspromemorian yttras i anledning härav. Enligt förordningen den 1 december 1950 (nr 597) får varje svensk med­ borgare fiska med rörligt redskap vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar (i det följande kallade kronans stränder ), vilka icke hör till något hemman eller innehaves under särskilda villkor. Enligt Kungl. Maj:ts brev den It januari 1952 (se Svensk lagsamling, Kronans jord, s. 26) har föreskrivits, att länsstyrelsen utan avgift må upp­ låta rätt till fiske med fast redskap vid kronans stränder. Det torde vara sistnämnda brev som åsyftas i fiskerinämndens yttrande. Enligt de nämnda båda författningarna ter sig fisket både med avseende på fasta och rörliga redskap vid kronans stränder ur den enskilde fiska­ rens synpunkt såsom snarlikt det fiske som enligt fiskerättslagen kan be­ drivas i allmänt vatten. Likväl torde icke råda någon tvekan om att fisket vid kronans stränder icke är att hänföra till fiske i allmänt vatten. Då för­ slagen i nu förevarande sammanhang från lagens tillämpningsområde un­ dantager, förutom allmänt vatten, enskilt vatten, vari enligt lag fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, men den av fiskerinämnden berörda fiskerätten utövas i vatten som ej är att hänföra till någon av nämnda kategorier, kommer således fisket vid kronans stränder att omfattas av lagen. I likhet med vad som i den allmänna motiveringen utvecklats i fråga om konflikter mellan förevarande lagstiftning och kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken torde lagstiftningen om fiskevårdsområden icke böra medföra någon inskränkning i rätten för envar att fiska med rörligt redskap vid kronans stränder. Beträffande det där­ städes bedrivna fisket med fasta redskap synes det däremot, som fiskeri­ nämnden framhållit, vara angeläget att, om förutsättningarna i övrigt är för handen, kunna organisera detta enligt den nya lagen, vilket, som torde ha framgått av det sagda, ock enligt förslaget skall kunna ske.

Departementschefen. Det återgivna uttalandet i promemorian rörande fisket vid vissa kronans stränder har inte föranlett någon erinran. För egen del vill jag endast tillägga att — med hänsyn till att envar äger fiska med rörligt redskap vid dessa stränder -— fiskevårdsområde därstädes endast torde kunna omfatta fiske med fast redskap.

Undantagsbestämmelserna i fråga om gräns vatten och natio­ nalparker har överförts från promemorian, där de motiveras på föl­ jande sätt. Länsstgrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt lämpligheten att bilda fiskevårdsområden i de gränsvatten, där fisket regleras genom särskild över­ enskommelse mellan Sverige och Finland. Länsstyrelsen anför härom. »I allmänna fiskeristadgan har intagits en reservation för stadgans tilllämpning på gränsvattnen mot Finland. Anledningen härtill är de särbe­ stämmelser som gäller för dessa vatten. En tillämpning av en eventuell lagstiftning om fiskeområde på gränsvattnen torde utan finsk medverkan icke komma att få någon praktisk betydelse. Därjämte kan möjligheten att bilda fiskeområde komma att försvåra den gemensamma svensk-finska ad­ ministrationen av fisket. I detta sammanhang må framhållas, att såväl svenska som finska staten inom delar av gränsvattnen hävdar s. k. regalrätt ifråga om laxfisket, ett spörsmål som icke berörts i betänkandet. Vi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 177

dare bör erinras om, att gällande bestämmelser om fiskets bedrivande i gränsvattnen för närvarande är föremål för översyn av en särskild svensk­ finsk delegation. Med anledning härav anser länsstyrelsen, att lagstift­ ningen om fiskeområde icke bör äga tillämpning beträffande de vatten, där fisket regleras av särskild överenskommelse mellan Sverige och Fin­ land.» Enligt ett flertal författningar (se Svensk lagsamling, Jakt, fiske och naturskydd, s. 100 ff.) har särskild reglering införts beträffande fiske i de vatten som gränsar till Danmark, Finland och Norge. Av samma skäl som för det föreslagna stadgandet att fiskevårdsområde icke skall kunna avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten utan stöd av enskild fiske­ rätt, vilken bestämmelse beträffande gränsvattnen icke i alla fall torde vara tillfyllest, har föreslagits, att samma undantag skall gälla samtliga ifrågavarande gränsfisken, vilka i lagtexten angivits såsom fiske, vilket regleras genom överenskommelse med främmande makt. Jfr den i 2 § fiskeristadgan begagnade formuleringen. Även om frågan om nationalparks indragande i fiskevårdsområde endast sällan torde bli aktuell, har för fullständighetens skull ett undantagsstadgande ansetts böra medtagas i lagen. I sammanhanget må hänvisas till 26 § fiskerättslagen och 2—4 §§ naturskyddslagen den 21 november 1952.

I 1 § tredje stycket regleras frågan om den föreslagna lagstift­ ningens ställning i förhållande till lapparnas särskilda fiske­ rätt. I yttrande över fiskerättskommitténs förslag uttalade lappfogdarna, att om meningen med förslaget vore att även kronovatten där lapparna hade företrädesrätt till fiske skulle kunna tvingas in i fiskevårdsområden, för­ valtade efter de av kommittén föreslagna grunderna, lappväsendet inte kunde biträda förslaget utan att i så fall förslaget borde omarbetas så att full trygghet skänktes lapparnas rättigheter till fiske i dessa vatten. Fiskeristyrelsen fann likväl tillräckliga skäl inte föreligga att av hänsyn till lapparna göra undantag från lagens tillämpningsområde. Länsstyrel­ sen borde dock vid bildande av fiskevårdsområde i dessa vatten tillse att lapparnas behov av fiskemöjligheter blev fullt tillgodosett. Frågan berördes i flera remissyttranden. Alla var ense om att någon in­ skränkning i lapparnas rätt inte borde ske. Kammarkollegiet anförde. Med bildande av fiskeområde sker självfallet ej något intrång i lapparna enligt lag och sedvana tillkommande fiskerätt. Lagförslaget anvisar emel­ lertid ingen möjlighet för enskild lapp, lappby eller annan i förhållande till länsstyrelsen fristående företrädare för lappintresset att bevaka denna rätt i ärende angående fiskeområde möjligen bortsett från anförande av besvär. Kollegiet vill därför ifrågasätta om icke till 22 § (utkastet 2 §) bor­ de göras ell tillägg om talerätt även för lappintresset. Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarade att den inte kunde biträda den av fiskeristyrelsen företrädda uppfattningen. Länsstyrelsen anförde. De inskränkningar i fiskerätten, som lapp enligt 55 § renbeteslagen är skyldig att underkasta sig, avser enligt länsstyrelsens uppfattning icke så­ dana inskränkningar, som kan följa genom bildandet av fiskeområde. Där­ emot måste lapparna — liksom andra medborgare — respektera de in­ skränkande föreskrifter i fråga om fiskets nyttjande, som eljest kunna 12 llihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

178 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

gälla. Sålunda är, om länsstyrelsen jämlikt 14 § fiskeristadgan meddelar särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, även lapparna bundna av dessa bestämmelser. För att fiskevatten inom områden, som anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, skall kunna anslutas till fiskeområde, måste det finnas garantier för att en sådan anslutning icke äventyrar lapparnas fiskerätt enligt 55 § renbeteslagen och övriga intres­ sen. Dylika garantier torde knappast kunna skapas på annat sätt än att i lagen intages bestämmelse om att dylikt vatten icke må ingå i fiskeområde, med mindre den myndighet, som företräder kronan, lämnar sitt medgi­ vande härtill. Är medgivandet förenat med villkor, som hänför sig till lap­ parnas fiskerätt, skall dessa villkor vara bindande för fiskeområdet. Här­ igenom skulle bl. a. de anförda bestämmelserna i 55 och 56 §§ renbeteslagen samt kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fis­ ken kunna beaktas. En anslutning -—- under angivna förhållanden -— av berörda fiskevatten till fiskeområde torde i många fall — särskilt då fisket är oskiftat — vara förenligt med kronans intressen och icke medföra intrång för lapparna.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Hushållningssällskapet i Norrbottens län framhöll att frågan i vilken utsträckning den föreslagna lagen skulle komma att tillämpas i länet i mycket berodde på hur frågan om lapparnas rätt skulle lösas. Sällskapet anförde härom. Det är angeläget att fiskeområdet omfattar all förekommande fiskerätt. För jaktens vidkommande har lapparnas särskilda rätt att jaga medfört att några jaktvårdsområden icke bildats ovan odlingsgränsen, och detsam­ ma torde bli fallet i fråga om fiskeområden. Även beträffande bildandet av fiskeområden i de delar av lappmarken som ligger nedom odlingsgränsen måste man ställa sig tveksam med hänsyn till lapparnas rätt. Utarrendering av dylika fiskeområden torde visserligen icke kunna göras utan re­ servation för lapparnas fiske. Inom ett fiskeområde kan emellertid, även när fisket alltfort bedrives av delägarna, komma att fattas sådana beslut om omfattningen av varje delägares rätt att fiska, fredningstider, fredningsområden m. m., som visserligen kan vara tillfyllest för den bofasta befolkningen men gör, att lapparnas berättigade krav på att snabbt och med enkla redskap skaffa den fisk de behöver — i första hand för sitt eget behov — eftersältes. Sålunda kan ett beslut om t. ex. fiskeförbud un­ der en månad, utan att det nämnvärt inskränker de bofastas fiskemöjlig­ heter, komma att infalla under lapparnas flyttningstid och göra deras fiske­ rätt helt illusorisk. Huru lapparnas rösträtt och delaktighet i fiskeområ­ den skall beräknas synes fiskeristyrelsen ej tillräckligt ha beaktat.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län anlade liknande synpunkter. Ett konkret förslag till frågans lösning framlades av fiskeriintendenten i övre norra distriktet, som anmärkt att den föreslagna lagstiftningens till­ lämplighet inom distriktets sötvatten var beroende av att den ej kolliderade med den fiskerätt, som tillförsäkrats lapparna genom renbeteslagen. I ytt­ randet anfördes vidare. Lagen torde knappast kunna tillämpas ovan odlingsgränsen. Att låta lapparnas allmänna rätt komma till uttryck i fiskeplaner torde knappast vara möjligt. Kronovattnen ovan odlingsgränsen torde knappast heller

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1060 179

genom något röstningsförfarande i enlighet med lagförslaget kunna in­ lemmas jämte enskilda vatten i fiskeområden. De renskötande lapparnas fiskerätt nedanför odlingsgränsen torde visserligen vara inskränkt till ve­ derbörande lappbys område och deras fiske får på kronans vatten liksom på enskilda vatten bedrivas vid sidan av andra fiskeberättigades. Lapparna har i alla fall en principiell rätt att fiska inom alla dessa vatten, även om de får finna sig i att rätten är delad. Inom detta område — mellan lappmarksoch odlingsgränsen — borde en lag av den föreslagna lydelsen kunna tilllämpas, om garantier finnes för att hänsyn tages till denna lapparnas rät­ tighet och att denna får komma till uttryck i de stadgar och fiskeriplaner, som fiskeområdena kommer att meddela. Det torde därför vara av vikt, att länsstyrelserna icke blott granskar och fastställer stadgarna vid bil­ dandet av fiskeområdena utan också får tillfälle granska de ändringar, som kan komma att införas i stadgarna. Departementspromemorian 1957. I frågan om lapparnas fiskeprivilegium hade man att skilja mellan sådana områden där lapparna i princip hade en i förhållande till andra uteslutande rätt till fisket och sådana områden där rätten delades med andra. Inom de områden, där rätten var exklusiv d. v. s. i huvudsak ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen, torde kronan så gott som undantagslöst vara ensam jordägare. Det kunde till följd härav antagas att behov av eller förutsättningar för inrättande av fiskevårdsområde å ifrågavarande områden endast sällan förelåg. De områden, där fiskerätten inte var exklusiv, syntes vara synnerligen betydande i anse­ ende till såväl arealen som förutsättningarna att där bedriva ett omfat­ tande fiske. Trots att man fick räkna med att fall kunde förekomma, då det arbete på fiskevårdens område som av ett fiskevårdsområde nedlades på ett sådant vatten i större eller mindre utsträckning kunde komma att spo­ lieras genom lapparnas ifrågavarande privilegium, torde man likväl ha anledning att räkna med att dylika händelser skulle bli undantagsfall. Av samma skäl som undantag från lagens tillämpningsområde icke föresla­ gits beträffande vatten, där fiske utan stöd av enskild fiskerätt fritt fick be­ drivas av envar — det var endast det ifrågavarande frifisket som undantai>its —■ borde inte heller de vatten, där lapparna jämte den bofasta befolkning­ en hade rätt att fiska, undantagas. Promemorian fortsatte. Genom den i tredje stycket föreslagna regeln har ett försök gjorts att utan intrång i lapparnas rätt tillgodose det ej minst i lappmarkerna före­ liggande behovet att på ett rättvist och rationellt sätt ordna de bofastas fiskeförhållanden. Såsom exempel på hur frågan om lapparnas särskilda rättigheter lagtekniskt utformats i annat sammanhang må hänvisas till lagstiftningen om nationalparker (4 § andra stycket naturskyddslagen den 21 november 1952). Med den utformning undantagsbestämmelsen erhållit ankommer det på länsstyrelsen att i samband med beslut om inrättande av fiskevårdsområde och fastställelse av stadgar beakta att intrång i lap­ parnas fiskerätt icke sker. Enligt 1 § sista stycket instruktionen den 31 augusti 1938 (nr 592) för lappfogdarna åligger det dessa att deltaga i handläggningen hos länsstyrelsen av ärenden som berör lappväsendet. Lapp­ fogde kan även förordnas som föredragande i sådant ärende. Tillräcklig garanti för att lapparnas intressen kommer att tillgodoses vid länsstyrelsens prövning torde därför finnas.

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De remissinstanser som yttrat sig över promemorians förslag i denna del har i allmänhet ansett att detta utgjorde en förbättring i förhållande till fiskeristyrelsens förslag. I flera yttranden tillbakavisades promemorieförfattarens förmodan att kronan så gott som undantagslöst skulle vara ensam jordägare ovan odlingsgränsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar ge lappintresset en ännu starkare ställning än det erhållit i promemorian och anför. Länsstyrelsen skulle helst se, att — som länsstyrelsen anfört i sitt ytt­ rande över fiskeristyrelsens förslag — en anslutning till fiskevårdsområde av vatten, som anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, icke finge ske, med mindre den myndighet, som företrädde kronan, lämnade sitt med­ givande härtill. Det är riktigt att — som i promemorian sägs — kronan i regel ensam äger fisket i dylika vatten, men i åtskilliga vatten är dock kronan endast delägare i fisket. Så är t. ex. fallet med länets förnämsta fiskevatten, Landverksströmmen (Indalsälven mellan Ånnsjön och Gevsjön). Genom det föreslagna tredje stycket i 1 § kommer otvivelaktigt lapp­ intresset att bli beaktat vid själva bildandet av ett fiskevårdsområde. Länsstyrelsen kan godtaga detta förslag under förutsättning, att det anses möjligt för länsstyrelsen att i stadgar för fiskevårdsområdet införa skyldighet för fiskevårdsomradet att underställa upplåtelser av fiskerätt länsstyrelsens prövning. Eljest skulle den lapparna jämlikt 55 § renbeteslagen tillkomman­ de fiskerätten kunna helt paralyseras genom upplåtelse av fiske i för stor omfattning. Det bör även anmärkas, att vid den prövning av upplåtelse av fiskerätt, som sker jämlikt 56 § renbeteslagen, även andra lappintres­ sen än de, som sammanhänga med fisket, måste beaktas. Sålunda måste hänsyn även tagas till de olägenheter för lapparnas näringsutövning, som t. ex. närvaron av främmande personer i ett för renarna känsligt område, t. ex. en kalvningstrakt, kan medföra. Under alla förhållanden måste be­ stämmelserna i 55 och 56 §§ renbeteslagen vid upplåtelse av fiske tillbör­ ligen beaktas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har inte något att erinra mot promemo­ rians förslag men finner det vara angeläget att det tillses att länsstyrelsen ej avhändes möjligheten att med stöd av 56 § renbeteslagen upplåta fiske­ rätt till annan än lapp. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uppger att man ovan odlings­ gränsen i flera sjöar, varest finnes såväl »enskilda vatten som kronovatten», bildat fiskevårdsföreningar, varför det kan förutsättas att det föreligger ett behov att även här kunna bilda fiskevårdsområden. Lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och Norrbottens skogsdistrikt framhåller i ett gemensamt yttrande att man vid lagens tillämpning får vara beredd på att möta mycket svårlösta frågor, särskilt i de områden där lapparnas fiskerätt är exklusiv, d. v. s. ovan odlingsgränsen och på de jämtländska renbetesfjällen.

Departementschefen. Den särskilda rätt till fiske som på grund av främst renbeteslagen tillkommer de renskötande lapparna synes kunna karakte­ riseras som en till dessa personer begränsad allemansrätt. I fråga om de områden, som blivit »till lapparnas uteslutande begagnande anvisade» är

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 181

dock denna rätt i princip av exklusiv art i det att upplåtelse av fiskerätt till annan där får ske endast under särskilda förutsättningar. Enligt 56 § ren­ beteslagen gäller sålunda, att upplåtelse av fiske inte får göras av lapp, att sådan upplåtelse däremot må av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer mot avgift meddelas, om så kan ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna, att berörda lap­ par skall höras i ärendet samt att medel som inflyter genom sådana upp­ låtelser skall användas bl. a. till förmån för lapparna. Behörighet att med­ dela upplåtelse har givits länsstyrelserna. Såsom i vissa yttranden framhållits kan svårigheter tänkas uppstå vid den föreslagna lagens tillämpning på vatten, där lapparna äger utöva sitt fiskeprivilegium. Ett sätt att lagtekniskt lösa problemet är att från lagens tillämpningsområde undantaga allt fiske där lapparna på grund av särskild lagstiftning äger fiskerätt. Ett så vittgående undantag synes emellertid inte vara nödvändigt. Många av de vatten varom här är fråga utgör mycket för­ nämliga fiskevatten, vilket är ett skäl att i största möjliga utsträckning in­ rymma dem i den nya lagstiftningen. Av de inkomna yttrandena framgår att betydande delar av fisket inte blott nedom utan även ovan odlingsgränsen är i enskild ägo. övervägande skäl talar därför enligt min mening för att inte göra ett ge­ nerellt undantag från lagens tillämpningsområde beträffande alla de om­ råden, inom vilka lapparna äger utnyttja sitt fiskeprivilegium. Med tanke bland annat på de olägenheter som till följd av den pågående vattenkraftexploateringen uppstått för befolkningen i lappmarkerna och då särskilt för lapparna, har det emellertid samtidigt för mig varit en utgångspunkt att den föreslagna lagstiftningen inte gör intrång i lapparnas rättigheter och intressen. Nyssnämnda synpunkt torde utan att behöva komma i konflikt med den föreslagna lagstiftningens allmänna syfte bäst tillgodoses på det sättet att man från lagens tillämpningsområde undantager de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande — det vill säga all mark ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen, som ej disponerats för annat ändamål — samt beträffande övriga områden, där lapparna äger utöva sitt fiskeprivilegium, endast gör ett generellt förbehåll för denna rätt. Anled­ ningen till denna klyvning är dels den att behovet av inrättande av fiskevårdsområden ovan odlingsgränsen på områden där lapparna äger exklusiv fiskerätt kan antagas vara förhållandevis ringa, medan detta behov inom övriga områden där lapparna har fiskerätt torde få anses mera påtagligt, dels ock det förhållandet att upplåtelse av fiskerätt inom förstnämnda om­ råden såsom jag nyss nämnt särskilt reglerats i renbeteslagen. Bevakandet av lapparnas rätt nedom odlingsgränsen och renbetesfjällen kommer i sista hand att åvila länsstyrelserna i samband med fiskevårdsområdes bildande. Visar det sig, sedan ett fiskevårdsområde bildats, att fisket till men för lap­ parna väsentligt förändrats, har länsstyrelsen möjlighet att upplösa områ­ det med stöd av förslagets 24 §. Länsstyrelse är därvid — i motsats till vid

182 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

bildandet — inte beroende av ansökan från delägare. Framställning om upp­ lösning kan göras av envar, vars rätt beröres.

2 §. 2 § motsvaras i 1913 års lag närmast av 31 § samt i 1947 års förslag av 47 §, i 1956 års förslag av 22 § och i 1957 års förslag av 2 §. •— I paragra­ fen regleras spörsmålet vilka personer som skall anses som delägare i den samfällighet fiskevårdsområdet utgör. Bestämmelserna härom har i för­ hållande till 1913 års lag och de tidigare reformförslagen förenklats. Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln och utta­ lar, att delägarna utgöres av ägarna till det fiske som ingår i fiskevårdsom­ rådet. Någon motsvarighet till en sådan definition fanns inte i de tre första förslagen. I yttrande över fiskeristyrelsens förslag föreslog länsstyrelsen i Väst­ manlands län att man för att erhålla ett enhetligt bedömande av vem som var ägare borde föreskriva att med ägare skulle förstås »lagfaren ägare». Häröver anfördes i departementspromemorian att den sålunda föreslagna regeln naturligtvis i hög grad skulle underlätta och förenkla arbetet And fiskevårdsområdets bildande. Regeln skulle emellertid behöva kompletteras med bestämmelser för de fall där lagfart inte meddelats. Det erinrades om att före lagfartsförordningens tillkomst skyldigheten att söka lagfart inte gällde alla fång, något som fortfarande kunde vara av betydelse. Kronans och kyrkans fastigheter hade sålunda i stor utsträckning inte varit föremål för lagfart. Då det bl. a. på grund härav ansågs motiverat att i promemo­ rians lagutkast upptaga en närmare bestämning av begreppet delägare före­ slogs att som sådan skulle i första hand anses »ägare av fastighet, vartill hör andel i det fiske som ingår eller avses skola ingå i fiskevårdsområde». Det använda uttryckssättet avsåg då även fastighet, vilken — såsom de särskilda fiskelägenheterna — i sin helhet utgjordes av fiske. Härutöver anfördes. Självfallet kommer lagfarten, där sådan finnes, i förevarande liksom i andra sammanhang att utgöra legitimation för ägaren. I vilken utsträck­ ning »vilande lagfart» skall ha samma verkan får bero på anledningen till vilandeförklaringen. I övrigt får äganderätten prövas efter allmänna reg­ ler. — Att den som med fideikommissrätt innehar fast egendom vid tilllämpningen av denna lag skall anses som fastighetens ägare har ansetts överflödigt att särskilt omnämna i lagtexten. Lagberedningen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads län påpekade att uttrycket »fastighet, vartill hör andel i fiske» mot vad avsikten varit kunde förstås så, att ägare av särskild fiskelägenhet inte skulle anses som delägare. Lagberedningen föreslog i stället uttrycket »fas­ tighet, vartill hör fiske som ingår etc.»

Departementschefen. Jag anser att det innehåll man vill ge begreppet del­ ägare enklast och tydligast uttryckes med orden »ägarna till det fiske som

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 183

ingår i området». Genom det i förslaget använda uttryckssättet vinnes samtidigt fördelen av en begränsning av delägarskapet. Andra än fiskerättsägarna kan således enligt huvudregeln inte vara delägare. — För­ farandet vid tvist eller ovisshet om äganderätten ämnar jag behandla un­ der 21 §. 2 § andra stycket utgör — i likhet med 3 § — undantag till 2 § första stycket. I 2 § andra stycket nämnes vissa kategorier som utan att vara ägare till fiske likväl i sin egenskap av innehavare av fiskerätt på annan grund enligt den föreslagna lagen utan någon inskränkning betraktas så­ som delägare i ägarens ställe. I 3 § behandlas en kategori fiskerättshavare som likaledes, ehuru med betydande inskränkningar, är att anse som del­ ägare i ägarens ställe. Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § överensstämmer i huvud­ sak med motsvarande bestämmelser i de tidigare förslagen. I fråga om den ställning som bör tillerkännas den som grundar sin fiskerätt på servitut föreslog fiskerättskommittén att med delägare skulle jämställas »ägare av fastighet, till vars förmån gäller servitut inne­ fattande rättighet till fiske i fiskevattnet, såframt servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet» (47 § 1 mom. andra stycket). Kommittén framhöll, att denna typ av servitut städse betraktats såsom ett tillbehör till den härskande fastigheten, varöver ägaren inte haft befo­ genhet att fritt disponera genom avtal. I fråga om andra slag av servitut än nyss sagts — nämligen huvudsak­ ligen sådana som bildats genom avtal — föreslogs, att servitutshavaren skulle, om inte annat förbehåll skett, äga föra talan för fiskevattnet, dock med vissa inskränkningar beträffande frågor av väsentlig vikt (47 § 2 mom. andra stycket). Under förarbetena till 24 § fiskerättslagen uttalade lagrådet att en ser­ vitutsrätt städse var ett tillbehör till den berättigade fastigheten och detta oavsett om servitutet var av mer eller mindre varaktig natur. Det var i detta hänseende ingen skillnad mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut. Ägaren av en fastighet till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande bestod kunde därför alltid, när servitutet ej innefattade uteslutanderätt till fis­ ket, sägas vara delägare i detta. — Till lagrådets uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen (prop. 1950: 60, s. 188 f, 288). Fiskeristyrelsen uttalade att den som grundade sin fiskerätt på servitut borde vara likställd med »delägare i fisket» oavsett om servitutet tillkom­ mit i samband med lantmäteriförrättning eller inte. Den lagregel som styrelsen på grundval härav föreslog överflyttades i huvudsakligen oför­ ändrad form till departementspromemorians lagutkast. Erinringar mot för­ slaget framfördes inte vid remissbehandlingen av vare sig styrelsens eller promemorians förslag. Boställshavare, som själva brukar bostället, och innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid av fastighet som

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

tillhör kronan eller allmän inrättning behandlas i 1913 års lag något olika. Innehavare av stadgad åborätt skall sålunda anses som ägare medan sådan boställshavare som nyss nämnts »äge föra talan för fiskevatten, som han i nämnda egenskap äger nyttja». Boställshavaren företräder emellertid inte ensam fisket utan rätten härtill tillkommer i vissa i lagen angivna hänse­ enden ägaren och brukaren var för sig. I de tidigare förslagen till ny lag­ stiftning har frågan behandlats på likartat sätt. I yttrande över 1957 års förslag framhåller emellertid kammarkollegiet att det kan finnas anled­ ning att jämställa de båda kategorier av sakägare varom här är fråga. Det är enligt kollegiet i båda fallen fråga om ålderdomliga rättsinstitut som är under avveckling.

Departementschefen. Ur privaträttslig synpunkt synes det i förevarande sammanhang saknas anledning att inte tillerkänna den som grundar sin fiskerätt på servitut samma ställning som den som kan åberopa ägande­ rätt. Detta synes å andra sidan böra medföra, att i den samfällighet som fiskevardsområdet utgör fiske som företrädes av en servitutshavare inte samtidigt skall företrädas av ägaren. Den ägare, vars hela fiske upplåtits i servitutets form, blir således utestängd från delaktighet i samfälligheten, medan en ägare, som i servitutets form medgivit en granne rätt till fiske till husbehov, blir delägare i samfälligheten med ett tal som motsvaras av hans hela fiskerätt reducerad med den rätt som servitutet kan anses repre­ sentera. Da detta förhållande inte klart framgått av de tidigare förslagen har lagtexten nu förtydligats på denna punkt. Vid dessa bestämmelsers tillämpning kan svårigheter tänkas uppstå av den anledning att åtskilliga fiskeservitut inte avser en fastighets hela fiske eller en viss kvotdel därav utan är av obestämd omfattning och avser fiske exempelvis till husbehov. Detta spörsmål, som jag ämnar närmare beröra i motiveringen till 8 §, är dock knappast av beskaffenhet att böra rubba principen om servitutshavarnas och fiskeägarnas likställighet inom fiskevårdsområde. I anledning av kammarkollegiets uttalande har i förslaget såväl boställs­ havare som innehavare av ständig besittningsrätt fått ställning som del­ ägare.

3 §.

3 § motsvaras närmast i 1913 års lag av 31 § 2 mom. andra och tredje styckena, i 1947 års förslag av 47 § 2. andra stycket, i 1956 års förslag av 22 § 2. andra stycket samt i 1957 års förslag av 2 § 2. andra stycket.__ Paragrafen utgör liksom de båda sista styckena i föregående paragraf ett undantag från den i sistnämnda paragrafs första stycke uttalade principen att fiskevårdsområdets delägare utgöres av ägarna till fisket. I paragrafen regleras spörsmålet i vilken utsträckning den som grundar fiskerätt på ar­ rende eller annan nyttjanderätt kan föra talan för fisket. 1913 års lag låter — om intet annat avtalats — arrendator i allmänhet i likhet med boställshavare som själv brukar bostället föra talan för fisket. Arrendatorns rätt härvidlag är dock såtillvida inskränkt, att upplåtarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1060 185

samtycke alltid fordras för giltigheten av beslut om gemensamhetsfiskes bildande och vissa andra, särskilt nämnda avgöranden av mera ingripande slag. I övrigt gäller för arrendator liksom för nämnda boställshavare att rätten att företräda fisket i ett antal i lagen angivna hänseenden tillkom­ mer ägaren och brukaren var för sig. Har upplåtelsen skett av offentlig myndighet är arrendatorn vid lagens tillämpning i allo jämställd med bo­ ställshavare som själv brukar bostället. Detta 1913 års lags tämligen invecklade schema återfinnes även i de ti­ digare förslagen. Fiskeristgrelsen föreslog att såsom delägare, ehuru med vissa inskränkningar i fråga om viktigare avgöranden, skulle anses inne­ havare av fiskerätt, som föreligger enligt arrendeavtal. Lagberedningen, som fann detta innebära att ställning av delägare skulle tillkomma endast arrendator i nyttjanderättslagens mening, föreslog att den avsedda befo­ genheten utsträcktes till envar som på grund av upplåtelse, avseende tid överstigande ett år, hade fiskerätt inom området. — I departementsprome­ morian angavs den avsedda kategorien såsom arrendatorer, vars arrende­ tid översteg ett år. Härtill anmärker kammarkollegiet att den föreslagna förmånligare ställningen för vissa nyttjanderättshavare bör begränsas till så­ dana som har ensamrätt till fisket. Tillämpningssvårigheter kunde eljest be­ faras uppstå. Vidare framhåller kollegiet att det inte synes föreligga till­ räckliga skäl att, såsom föreslagits, ge arrendatorer, som grundar sin rätt på upplåtelse av offentlig myndighet, en förmånligare ställning än andra arrendatorer. Lagberedningen anser att det i promemorian använda ut­ tryckssättet kan ge anledning till tvekan och därför bör förtydligas. Departementschefen. Det har inte rått någon meningsmotsättning om principen att den som äger nyttja ett fiske också skall ha rätt att föra ta­ lan därför inom fiskevårdsområde och vid dess bildande. Å andra sidan är det uppenbart att inte varje innehavare av nyttjanderätt till fiske gärna kan göra anspråk på denna gynnade ställning. Jag anser sålunda att det inte finns anledning att tillerkänna sådan ställning åt andra än dem som för längre tid än ett år fått ensamrätt till en fastighets hela fiske eller — om detta blott till en del ingår i fiskevårdsområdet — till hela denna del. Samti­ digt måste naturligtvis även ägarens intresse beaktas. En avvägning mellan detta och brukarens intresse i förening med kravet på en enkel regel synes mig leda till att ägaren och brukaren gemensamt bör få företräda fisket när det gäller att taga ställning till sådana ingripande frågor som fiskevårdsområdes bildande, ändring och upplösning eller antagande eller ändring av stadgar. Är ägare och brukare därvid av olika mening synes avgörandet böra tillkomma ägaren. Som samlingsbeteckning för dessa slags frågor bär i lag­ texten använts uttryckssättet »fråga, där det slutliga avgörandet tillkom­ mer länsstyrelsen». I andra frågor anser jag det riktigast att brukaren får ensam företräda fisket. I den nya lagtexten har i överensstämmelse med dess allmänt disposi­ tiva natur inte medtagits någon motsvarighet till erinringen i It)!3 års lag

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

att ägare och brukare har möjlighet att överenskomma om annan ordning för lösande av förevarande spörsmål. I enlighet med kammarkollegiets förslag har den förenklingen vidtagits att någon åtskillnad inte gjorts mellan fiske som utarrenderas av offentlig myndighet och av annan upplåtare.

*§• I 4 § regleras vissa spörsmål som har omedelbart samband med fiskevårdsområdes bildande. Paragrafens första stycke motsvarar närmast i 1913 års lag 1 § första stycket andra punkten och 22 §, i 1947 års förslag 33 § första stycket och 36 §, i 1956 års förslag 3 § och i 1957 års förslag 4 §. I den allmänna motiveringen har jag under rubriken Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande redovisat skälen för att beslut om fiskevårdsområdes bildande bör meddelas av myndighet och att denna myndighet bör vara länsstyrelsen. Det får anses stå i överensstämmelse med den föreslagna lagstiftningens syfte att ett beslut varigenom fiskevårdsområde bildas också omfattar fastställande av stadgar för den nybildade organisa­ tionen. Bestämmelse härom finnes i samtliga tidigare förslag. Paragrafens andra styckes första punkt motsvarar närmast i 1947 års förslag 36 § andra stycket första punkten, i 1956 års förslag 10 § första stycket och i 1957 års förslag 13 § första stycket. I den allmänna motiveringen har under rubriken Stadgarna redogjorts för för­ slagets innebörd i denna del. Paragrafens andra styckes andra punkt motsvarar närmast i 1913 års lag 16 §, i 1956 års förslag 10 § andra stycket och i 1957 års förslag 13 § andra stycket. Motsvarighet saknas i 1947 års förslag. Bland olika former för gemensamhetsfiskes nyttjande nämner 1913 års lag även bolag (2 §). Härför kräves enhällighet bland delägarna (16 § första stycket). Bedrives gemensamhetsfiske i bolagsform är emellertid lagen inte tillämplig »beträffande delägarnas inbördes förhållande och ordnandet av deras gemensamma angelägenheter». Fiskeristgrelsen anförde härom i 1956 års förslag. Enligt 1913 års lag är beslut om nyttjande av gemensamhetsfiske i bolag ej giltigt mot ny ägare av fastighet vars fiske ingår i gemensamhetsfisket. Förhållandet mellan delägarna och till tredje man regleras av bestämmel­ serna i lagen om handelsbolag och enkla bolag.1 Skall fiske inom ett fiske­ område kunna bedrivas i nämnda form torde alltjämt böra uppställas krav på enhällighet bland delägarna. Nyttjandet av fisket i bolag torde därmed komma att bli en mycket sällsynt företeelse. Å andra sidan finnes ju intet hinder för delägare i fiske att utan inrättande av fiskeområde sluta bolagsavtal beträffande fiskets utnyttjande. På grund härav och då en reglering i den föreslagna lagen av denna form för fiskets bedrivande torde komma att nödvändiggöra ett flertal särbestämmelser i lagen förordar styrelsen att denna form ej skall vara tillåten inom fiskeområdets ram. 1 Se Hj. Karlgren, Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet, Göteborg 1929, s. 191 it.

K un g l. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 187

Paragrafen har i ifrågavarande del utformats enligt fiskeristyrelsens för­ slag mot vilket någon erinran inte framställts.

5 §■ Enligt 32 § 1913 års lag skall vad delägarna i laga ordning beslutat gälla mot ny delägare. Bestämmelsen överfördes oförändrad till 43 § i 1947 års förslag. I 18 § 1956 års förslag kompletterades bestämmelsen att gälla även vad styrelsen beslutat. Fiskeristyrelsen uttalade att det av lagförslagets all­ männa grunder torde följa att även beslut av länsstyrelse var bindande för ny delägare, varför detta ej syntes behöva utsägas i lagtexten. Bestämmelsen motsvaras i 1957 års förslag av 27 §. — Bestämmelsen har i förevarande förslag givits en sådan utformning att den tydligt ger vid handen att \arje beslut som fattats med stöd av lagen erhåller giltighet också mot nya del­ ägare i fiskevårdsområdet. Med tanke på stadgandets centrala och väsent­ liga karaktär har det placerats bland de inledande allmänna bestämmel­ serna.

6 §■

6 §, som behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken För­ utsättningar för fiskevårdsområdes bildande, motsvarar närmast i 1913 års lag 11 § andra stycket och 14 §, i 1947 års förslag 35 §, i 1956 års för­ slag 8 § och i 1957 års förslag 5 §. I denna paragraf kommer den för vissa frågor i lagen väsentliga skill­ naden mellan skiftat och oskiftat fiske för första gången till synes. Under remissbehandlingen av departementspromemorian berördes spörsmålet vilken ställning som därvidlag skulle tillerkännas ägare av en genom såmjedelning bildad »fastighet». Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg det angeläget att det vatten­ område, som vid sämjedelning tillagts en sämjevis bildad fastighet, i före­ varande lagstiftning inte behandlades såsom oskiftat. Vattenområdet med tillhörande fiske hade i dessa fall ofta sedan lång tid brukats och behand­ lats såsom endast tillhörigt den ifrågavarande brukningsdelen och borde därför i förevarande hänseende inte behandlas efter de särregler för oskiftat vatten, som kunde komma att genomföras. Hovrätten för Västra Sverige uttalade samma mening. Denna delades även av promemorieförfattaren, som anförde. Frågan om verkan av sämjedelning får i förevarande sammanhang be­ tydelse dels då en delägares fasta egendom i sin helhet utgöres av en sämjedelningslott, dels då de skilda fastigheterna väl blivit i laga ordning ut­ brutna men ett till fastigheterna hörande oskiftat fiske blivit sämjevis delat. Beträffande den sistberörda frågan torde vägledning kunna hämtas av rättsfallet NJA 1937:510. Enligt dess rubrik har sämjedelning av oskiftat (strömmings-)fiske ansetts icke kunna mot delägares bestridande rubbbas annat än genom laga skifte. Frågan hade aktualiserats genom att några av delägarna i strömmingsfisket hos häradsrätten begärt föreskrifter angå­ ende fiskets brukande enligt 10 § i då gällande fiskelag f motsvarande 24 §

188 Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskerättslagen). Justitierådet Wedberg var skiljaktig och ansåg, att var­ ken den — år 1820 — ingångna sämjedelningen eller vad eljest i målet förekommit utgjorde hinder för tillämpningen av det åberopade lagrum­ met. Av rättsfallet torde man vara berättigad att draga den slutsatsen att om ett oskiftat fiske sämjevis gjorts till föremål för en verklig delning, dylikt fiske därefter icke skall följa de för oskiftat fiske stadgade reglerna. Saken har ansetts icke påkalla närmare reglering i den föreslagna lagen. Vad åter angår frågan om verkan av sämjedelning beträffande hela fas­ tigheter har redan i förarbetena till 24 § fiskerättslagen uttalats att med »fastighet» avses ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som tillkommit genom sämjedelning.1 Anledning saknas att i förevarande sam­ manhang tillerkänna sämjedelningarna annan betydelse. I Dalarna och på andra platser där sämjedelningar är vanliga, skulle det säkerligen te sig främmande att låta varje sämjedelad jordregisterfastighet följa de för oskif­ tade fisken uppställda reglerna. I likhet med vad som skett beträffande fiskerättslagen torde något uttryckligt stadgande i saken ej erfordras.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande över 1957 års förslag uttalat, att det syntes lämpligt att till de i förevarande lagrum upptagna villkoren för fiskevårdsområdes bildande överföra även den i 1 § första stycket an­ givna förutsättningen »ordnande av fiskerättsförhållandena samt främjan­ de av fiskerättsägarnas gemensamma intresse» (promemorians formule­ ring). Länsstyrelsen i Uppsala län förordar i yttrande över 1957 års förslag formuleringen »fiskevårdsområde må bildas etc.» i stället för »fiskevårdsområde skall bildas». Man kunde eljest få den uppfattningen att initiativ­ rätten tillkom inte de enskilda delägarna utan offentlig myndighet.

Departementschefen. 1 förevarande paragraf anges vissa speciella men väsentliga förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande. Härutöver kan i viss mån hela lagen sägas innehålla dylika förutsättningar. För att en i ämnet inte närmare insatt läsare av lagen snabbt skall få en uppfattning om dess syfte och villkor har lagtexten inletts med de allmänna bestäm­ melserna härom. Lantmäteristyrelsens påpekande har emellertid medfört en omformulering av förevarande paragrafs överskrift. Länsstyrelsens i Upp­ sala län påpekande att den använda formuleringen skulle kunna leda till att principen om delägarnas exklusiva initiativrätt skulle kunna åsido­ sättas har föranlett ett förtydligande av 15 § första stycket, som inleder bestämmelserna om förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande. Ett direkt tillmötesgående av nämnda länsstyrelses önskemål skulle emellertid kun­ na medföra det missförståndet att den fastställande myndigheten vore be­ hörig att underlåta att besluta om bildande, ehuru lagens alla förutsättningar härför var uppfyllda.

1 Prop. nr 60/1950 s. 113. Jfr uppsats av Prawitz i Svensk lantmäteritidskrift 1953 s. 271: »Av formuleringen i 1 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen torde framgå, att principen om sämjedelad jords likställighet med oskiftad endast gäller vid tillämpning av jorddelningslagens föreskrifter. I andra sammanhang torde däremot sämjedelningarna äga samma rättsverkan som tillkom dem före jorddelningslagen.» — Se även lag den 17 april 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 189

I fråga om innebörden av uttrycken »oskiftat fiske», »eljest samfällt fis­ ke» och »icke samfällt fiske» följer lagen gängse terminologi. Frågor här­ om får därför avgöras efter allmänna regler. Beträffande den i prome­ morian berörda speciella frågan delar jag den där uttalade uppfattningen att fiske som gjorts till föremål för verklig sämjedelning icke skall anses som oskiftat. — Sämjelottsägares ställning i röstningshänseende behand­ las i samband med 9 §.

7 §. 7 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Tiden för fiskevårdsområdes bestånd. Paragrafens första stycke motsvaras i 1913 års lag av 1 § andra stycket. I de tidigare förslagen motsvaras be­ stämmelsen av 32 § i 1947 års förslag, 2 § i 1956 års förslag och 3 § i 1957 års förslag. Bestämmelserna om förlängning i andra stycket saknar motsvarig­ het i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års förslag av 46 §, i 1956 års förslag av 21 § och i 1957 års förslag av 19 §. I promemorian föreslogs att förlängningen skulle avse »samma antal år» som senast gällt för fiskevårdsområdes bestånd. Länsstyrelsen i Kristian­ stads län framhåller att det citerade uttrycket inte står i full överens­ stämmelse med förslaget att fiskevårdsområde skall inrättas för viss tid, vilken inte med nödvändighet måste bestämmas till visst antal hela år. — Tiden för förlängningen har i anledning av detta påpekande ändrats till »samma tid som senast gällt etc.»

8 §.

8 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Delak­ tighetens bestämmande. Paragrafens första stycke motsvarar närmast i 1913 års lag 4 och 9 §§, i 1947 års förslag 37 §, i 1956 års förslag 9 § och i 1957 års förslag 6 §. Den särskilda uppskattningsregeln i paragrafens andra styck e har inte någon direkt motsvarighet i vare sig 1913 års lag eller tidigare förslag. I föreliggande förslag har i första styckets sista punkt använts uttryc­ ket samfällt fiske med bestämda andelar i stället för det i promemorian brukade i sin helhet oskiftat fiske. Anledningen är följande. Delaktigheten inom fiskevårdsområde bör i alla fall, där tidigare bestående delaktighetstal finns att tillgå, grunda sig på dessa. Dylika tal torde emellertid finnas inte blott för oskiftat fiske utan även för vissa samfällda men icke oskif­ tade fisken, exempelvis fisken som är samfällda på grund av servitut och där servitutshavaren erhållit viss kvotdel av den besvärade fastighetens fiske. Den nyss nämnda principen för delaktighetens bestämmande bör kun­ na komma till användning även i sådana fall. Gäller ett fiskeservitut fiske till husbehov eller annan rätt som inte utgör en bestämd kvotdel av den be­

190 Kvngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

svarade fastighetens fiske, synes däremot, om enighet inte uppnås, en upp­ skattning bli oundviklig. Eftersom den i andra stycket föreslagna uppskattningsprincipen inte gärna kan tänkas bli tillämplig på dessa fall får upp­ skattningen i stället grunda sig på vad parterna i servitutsförhållandet överenskommit. 9 §■ 9 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Röst­ rätten. De allmänna rösträttsreglerna, d. v. s. reglerna om rösträtt i de fall denna inte annorstädes är särskilt reglerad, återfinnes i 1913 års lag i 29 § första och andra styckena. Bestämmelser härom finnes i 1947 års förslag i 38 och 39 §§, i 1956 års förslag i 7 § andra stycket och 14 § samt i 1957 års förslag i 7 §. Bestämmelsen i första stycket om förfarandet vid lika röster sak­ nar motsvarighet i de första förslagen. En sådan bestämmelse infördes i 7 § av 1957 års förslag under åberopande av andra författningar på associa­ tionsrättens område, bl. a. 29 § andra stycket 1913 års lag. Efter förebild av sistnämnda lagrum föreslogs i promemorian att vid lika röster val skulle avgöras genom lottning men andra frågor genom ordförandens utslagsröst. Vid sammanträde under förrättning skulle utslagsrösten tillkomma förrättningsmannen. Hovrätten för Västra Sverige påpekar, att det knappast är förenligt med förrättningsmannens ställning -— han har ju eljest inte rösträtt — att avge utslagsröst. Departementschefen. Ehuru frågan om rösträkning vid lika röster väl endast sällan torde få praktisk betydelse anser jag likväl att spörsmålet ej kan förbigås. Jag delar uppfattningen att utslagsröst inte bör tillkomma förrättningsmannen. I syfte att göra lagreglerna så enkla som möjligt före­ slår jag att omröstning vid lika röster alltid skall avgöras genom lottning.

Reglerna i andra stycket att endast en röst skall räknas för den som äger flera fastigheter och att detsamma skall gälla dem som med sam­ äganderätt äger en eller flera fastigheter återfinnes även i 24 § andra styc­ ket fiskerättslagen och synes i praxis vara vedertagna också vid bildande av jaktvårdsområden.1 — Tillägget i första punkten »eller fiskerätt med stöd av skilda grunder» syftar på fall, då en delägare för olika delar av fisket inom ett fiskevårdsområde kan till stöd för fiskerätt åberopa exem­ pelvis såväl servitut som nyttjanderätt. Reservationen i andra punkten att den där uttalade regeln endast skall gälla om fisket tillhör mer än en fas­ tighet har tillkommit med tanke på att fiskevårdsområde enligt föreliggan­ de förslag skall kunna omfatta även fiske som tillhör endast en fastighet eller utgör endast en enda fastighet. Finnes flera delägare till sådant fiske är f. n. lagen om samäganderätt tillämplig å förhållandet dem emellan. För att det skall vara möjligt att åstadkomma majoritetsbeslut inom ett sådant 1 1949 års jaktutredning (SOU 1950: 40 s. 82).

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 191

fiskevårdsområde synes det vara nödvändigt med den inskränkning som jag här föreslagit. Om fråga uppkommer att bilda fiskevårdsområde av — förutom annat fiske — fastighet som består av eller utgör del av ett mera värdefullt fiske med ett betydande antal delägare torde det i 6 § uppställda lämplighetskravet i allmänhet inte kunna sägas vara uppfyllt. Nu nämnda fisken torde också i regel vara så belägna att de inte lämpar sig att i fiske­ vårdsområde förena med annat fiske. Ingår ett med samäganderätt innehaft fiske — jämte annat fiske — i fiskevårdsområde och är inte alla samägarna ense eller företrädda av god man enligt 3 § samäganderättslagen, kommer någon giltig röst för ifråga­ varande fiske inte att föreligga. Att, såsom föreslagits av hovrätten för Västra Sverige, särskilt uttala detta i lagtexten anser jag dock vara att i onödan tynga denna. Med den ställning som den föreslagna lagstiftningen tillägger ägare av fastighet som bildats genom sämjedelning har det inte ansetts påkallat att i lagtexten särskilt uttala att sådan fastighetsägare äger individuell rösträtt.

10 §.

10 § jämte den följande har behandlats i den allmänna motiveringen un­ der rubriken Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårds­ område. Paragrafen motsvaras i 1913 års lag av 17 §, i 1947 års förslag av 40 § första stycket, i 1956 års förslag av 11 § första och andra styckena samt i 1957 års förslag av 14 § första och andra styckena. — I de båda närmast föregående förslagen behandlades bestämmelserna om upplåtelse —- liksom de som gällde skyldigheten att lämna tillskott och möjligheten att förfoga över inkomster för gemensamt ändamål — i systematiskt hänseen­ de i sammanhang med bestämmelserna om stadgarna och deras innehåll. Eftersom frågan om förutsättningarna för upplåtelse och övriga nyssnämn­ da spörsmål — ehuru av beskaffenhet att i förekommande fall böra regle­ ras i stadgarna — likväl inte äger större samband med stadgarnas faststäl­ lande och innehåll än åtskilliga andra av lagens föreskrifter, anser jag att lagtexten vinner i klarhet om den tidigare systematiken härvidlag brytes och de ifrågavarande spörsmålen behandlas i skilda avsnitt och under sär­ skilda rubriker. 11 §■ 11 § har liksom den föregående behandlats i den allmänna motiveringen i samband med förutsättningarna för upplåtelse. Bestämmelsen om vetorätt för vissa fiskarekategorier i paragra­ fens första stycke har en motsvarighet i övergångsbestämmelserna till 1913 års lag. Sistnämnda bestämmelse innefattar vetorätt för vissa kate­ gorier innehavare av fiskerätt under förutsättning att denna grundar sig på upplåtelser som är äldre än lagen. — Någon motsvarighet härtill fanns ej i 1947 års förslag. I 1956 års förslag förelåg i 11 § tredje stycket vetorätt för de egentliga fiskearrendatorerna. 1957 års förslag utvidgade i 14 § tred­

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

je stycket denna rätt på sätt som i huvudsak överensstämmer med det nu framlagda förslaget. Bestämmelsen i andra stycket har överförts från 14 § fjärde styc­ ket departementspromemorian. Sistnämnda bestämmelse hade tillkommit för att lagfästa ett motivuttalande i 1956 års förslag (s. 90). I övrigt sak­ nas motsvarigheter. Den föreslagna bestämmelsen bör emellertid jämföras med 21 § tredje stycket 1913 års lag, som ger varje delägare möjlighet att hindra att hans eget fiske, i plan för gemensamt nyttjande, upplåtes till annan delägare. En bestämmelse av motsvarande innebörd fanns i 36 § tredje stycket första punkten i 1947 års förslag.

12 §. 12 § liksom den följande har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Skyldigheten att lämna tillskott och avstå från inkomst. Paragrafen bör närmast jämföras med 28 § i 1913 års lag, 36 § tredje styc­ ket andra punkten i 1947 års förslag, 13 § i 1956 års förslag och 16 § i 1957 års förslag. I sistnämnda förslag infördes såsom en nyhet att bidragssltyldigheten skulle fördelas i förhållande till delaktigheten, såvida ej en ma­ joritet i huvudtal och delaktighet annorlunda bestämde. Några remissin­ stanser, bl. a. lagberedningen, påpekar att en sådan bestämmelse inte står i överensstämmelse med ett uttalande i motiven att för beslut om annan fördelningsgrund för bidragsskyldigheten än delaktighetstalet bör fordras enighet. Då avsikten torde ha varit att reglera denna fråga på det sätt som angivits i motiven bör enligt remissinstanserna lagtexten ändras i enlighet därmed. Så har ock skett i det nu framlagda förslaget.

Frågan om sättet för indrivningen av uttaxerade till­ skott berördes av lagberedningen och länsstyrelsen i Kristianstads län i yttrande över promemorians bestämmelser. Lagberedningen konstaterade, att för organisationens rätt att exekutivt uttaga delägares tillskott, då bi­ dragsskyldigheten inte fullgjordes frivilligt, erfordrades rättegång, varige­ nom betalningsskyldighet fastställdes. Lagberedningen uttalade ingen er­ inran mot denna ordning. — Nyssnämnda länsstyrelse föreslog däremot, att beslut om tillskott skulle vara omedelbart exigibelt. Det syntes innebära eu onödig omgång att avvakta domstolsutslag. Ett på stadgarna grundat be­ slut av delägarna om utdebitering syntes böra vara exigibelt i likhet med liknande beslut i vissa andra samfälligheter. Härom anfördes i prome­ morian. Den av länsstyrelsen efterlysta ordningen förefinnes exempelvis beträf­ fande vägsamfällighet (63 § andra stycket lagen om enskilda vägar), vattenregleringsföretag (3 kap. 20 § tredje stycket vattenlagen) och betessamfällighet (43 § lagen om ägofred). I fråga om nu nämnda samfälligheter torde emellertid starkare skäl tala för att utdebiterade belopp i regel skall erläggas utan avvaktan på domstolsförfarande. Samfälligheterna måste ha medel till löpande utgifter för underhållsåtgärder m. m. Beslut om tillskott till fiskevårdsområde är däremot icke ett led i den löpande förvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 193

utan torde regelmässigt avse vissa engångsutgifter. Åtgärder för att erhålla betalningsföreläggande eller annan exekutionstitel torde därför endast säl­ lan behöva tillgripas. Tillräcklig anledning att införa bestämmelser lik­ nande dem som innehålles i nyssnämnda lagrum synes därför ej föreligga. I sitt yttrande över promemorian påpekar lagberedningen att avsakna­ den av möjlighet till omedelbar exekution av beslut om utdebitering i för­ ening med styrelsens bristande befogenhet att verkställa uttaxering bland delägarna kan tänkas medföra viss osäkerhet för tredje mans rätt. Lagbe­ redningen säger sig inte kunna ingå på bedömande av huruvida fiskevårdsområdets uppgifter och verksamhet kan antagas bli av den art att bestäm­ melser i dessa ämnen kan undvaras men säger sig från de allmänna syn­ punkter den haft att anlägga ha velat påpeka förhållandet. Hushållningssällskapet i Hallands län anser att beslut om uttaxering bör vara omedelbart exigibelt.

Departementschefen. Jag ansluter mig till den uppfattning som uttalats i departementspromemorian i fråga om indrivningen av uttaxerade belopp. Beträffande beslut om tillskott och styrelsens befogenhet att uttaxera dessa torde till skydd för delägarna och tredje man vissa jämkningar i promemorieförslaget böra vidtagas. Såsom jag anfört i den allmänna motive­ ringen bör innan beslut fattas om att vidtaga viss åtgärd undersökas huru­ vida finansieringen av denna föranleder tillskott från delägarnas sida. År detta fallet, bör delägarna innan beslut fattas få kännedom härom. Samma krav på viss majoritet, som uppställts för beslut om tillskott från delägar­ nas sida, bör gälla beslut som bedömes komma att medföra uttaxering. I enlighet härmed har 12 § utformats. Till skydd för tredje mans rätt före­ slår jag viss ändring i förhållande till tidigare förslag beträffande skyldig­ het för styrelsen att i vissa fall uttaxera medel och i fråga om styrelseleda­ möternas ansvarighet. Härom ämnar jag återkomma vid behandlingen av 14 och 27 §§. 13 §. 13 § har i samband med den föregående behandlats i den allmänna mo­ tiveringen. Paragrafens första stycke motsvaras i 1913 års lag av 19 § första stycket, i 1947 års förslag av 41 § första stycket sista punkten, i 1950 års förslag av 16 § samt i 1957 års förslag av 24 §. Fiskeristgrelsen upptog i sitt år 1956 avgivna förslag inte någon särskild bestämmelse för det fall att upplåtelse avsåg endast en del av ett fiskevårdsområde, varest fisket var skiftat. Styrelsen uttalade att bestämmelsen i sådant fall borde tolkas såsom avseende endast de av upplåtelsen berörda delägarna. Lagberedningen fann att den av fiskeristyrelsen föreslagna lagtexten inte kunde tolkas på annat sätt än avseende samtliga delägare inom fiskevårdsområdct. — I anledning av det förtydligande som på grund härav skedde i promemorian framhåller lagberedningen att det av lagen bör tydligt framgå 13 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

att delaktigheten bör vara fördelningsnorm även vid fördelning mellan blott vissa delägare. Kammarkollegiet anser att den i promemorian begagnade formuleringen bör jämkas med hänsyn till att »berörda delägare» kan ha tilldelats rätt att fiska inom annan del av vattenområdet. Departementschefen. Vad lagberedningen i sitt sista yttrande påpekat bar jag beaktat. Däremot anser jag det inte vara nödvändigt att i anledning av kammarkollegiets anmärkning göra ytterligare jämkningar i lagtexten. In­ nebörden av densamma synes knappast kunna missförstås. Det fall som av kammarkollegiet åsyftas kan åskådliggöras med följande exempel. EU fiskevårdsområde har bildats av tre oskiftade fisken, A, B och C. Delägarna beslutar att den del av hela vattenområdet som motsvarar A skall utarren­ deras, och att ägarna till A i stället skall få fiska i B tillsammans med Bfiskets ägare. C lämnas på grund av sin belägenhet utanför uppdelningen mellan ägarna till A och B. Inkomsten av upplåtelsen av A bör uppenbar­ ligen fördelas mellan ägarna till A och B. Enligt lagtexten skall inkomsten fördelas mellan »berörda delägare». Eftersom ägarna ej blott till A utan även till B får anses vara »berörda» av upplåtelsen, anser jag att den i lag­ texten begagnade formuleringen täcker även det nu exemplifierade fallet.

Paragrafens andra stycke äger en motsvarighet i 28 § 1913 års lag. I de tidigare förslagen motsvaras bestämmelsen närmast, i 1947 års förslag av 41 § första stycket första och andra punkterna, i 1956 års förslag av 12 § och i 1957 års förslag av 15 §. Med anledning av promemorians uttryckssätt »Har fisket inom hela fiskevårdsområdet upplåtits etc.» framhåller hovrätten för Övre Norrland att den anser det välgrundat att — såsom föreslagits i promemorian — den stipulerade inskränkningen i rätten att förfoga över inkomsterna inte skall gälla inkomster som härleder av särtillstånd. Såsom bestämmelsen formu­ lerats kan emellertid enligt hovrättens mening tveksamhet uppstå för den händelse att särtillstånd avser hela fiskevårdsområdets vattenområde och gäller längre tid än ett år.

Departementschefen. I anledning av hovrättens för Övre Norrland påpe­ kande har lagtexten ändrats till »Har allt fiske inom fiskevårdsområdet upplåtits etc.» Genom förevarande bestämmelse införes för ett visst fall för delägarna en ovillkorlig rätt till hälften av bruttointäkten. Bestämmel­ sen kan, åtminstone teoretiskt, tänkas få oförmånliga verkningar för en tredje man, som på fiskevårdsområdet har en fordran som ej kan betalas med halva bruttointäkten. Såsom jag närmare ämnar utveckla vid behand­ lingen av 14 § kommer i en dylik situation styrelsen att vara behörig att hos delägarna uttaxera erforderligt belopp.

U §.

14 § första stycket behandlar fiskevårdsområdets ansvarighet för gäld. Eftersom varken gemensamhetsfiske eller de organisationsformer som

Kungi. Mnj:ts proposition nr 50 år 1960 195

föreslagits i 1947 och 1956 års förslag kan sägas ha karaktären av juridisk person, har frågan om organisationens ansvar för gäld för deras del icke varit aktuell. Så var däremot fallet i departementspromemorian. Motsva­ righet till förevarande paragraf finns där i 25 §. Med tanke på den kritik som från flera håll, främst lagberedningen, riktades mot fiskeristyrelsens förslag av år 1956 föreslogs i promemorian en väsentlig förstärkning av den föreslagna samfällighetens rent organisatoriska uppbyggnad. I samband därmed aktualiserades också frågan om fiskevårdsområdets ansvarighet för gäld. Frågan löstes med 59 § 1939 års lag om enskilda vägar som huvud­ saklig förebild. Det nu framlagda förslaget överensstämmer i sak med pro­ memorians förslag. I andra stycket har —- efter förebild av stadgandet i 62 § lagen om enskilda vägar -— införts ett stadgande om skyldighet för styrelsen att hos delägarna uttaxera och indriva medel som erfordras till betalning av klar och förfallen gäld. Motivet till denna bestämmelse är att öka skyddet för tredje man. Stadgandet bör ses i samband med den föreslagna bestäm­ melsen i 12 § rörande beslut om åtgärd som inte kan genomföras utan till­ skott från delägarnas sida. Uttaxeringen skall ske efter delaktigheten, därest annat ej bestämts av delägarna i samband med beslutet om den åtgärd som gälden avser. Frågan om skyddet för tredje mans rätt kommer jag att ytterligare beröra i samband med behandlingen av 27 §.

15—22 §§. I 15—22 §§ behandlas förfarandet vid fiskevårdsområdets bildande. Be­ stämmelserna härom har väsentligt ändrats i förhållande till såväl 1913 års lag som de tidigare reformförslagen. Vissa av hithörande frågor har behandlats i den allmänna motiveringen, särskilt de delar av denna som bär rubrikerna Initiativrätten, Nödvändigheten av förrättning och Stadgarna. Såväl 1913 års lag som tidigare förslag räknar med särskild förrättning såsom normalt inslag vid tillkomsten av samorganisationen. Det är emel­ lertid karakteristiskt för samtliga att bildandet sker genom ett växelspel av insatser från än förrättningsmannen, än länsstyrelsen. I yttrande över 1957 års förslag lämnades av lantmåteristgrelsen en utför­ lig kommenterande redogörelse för tillkomstproceduren, sådan den tedde sig enligt det lagutkast som fanns fogat till nämnda förslag. Sammanfattnings­ vis anförde lantmäteristyrelsen. Utkastets förfarande för bildande av fiskevårdsområde blir synnerligen tidsödande och tungrott. Risk föreligger att onödigt arbete kommer att verkställas. Särskilt framstår den länsstyrelsen enligt 10 § åvilande under­ rättelseplikten såsom mindre rationellt utformad. Enligt lantmäteristyrelsens mening är det icke obefogat att jämföra det tilltänkta förfarandet med det före 1954 års ändringar i lagen om enskilda vägar gällande förfarandet för bildande av vägförening, vilket utsatts för en stark kritik (se härom SOU 1952: 26 s. 49 f.). Styrelsen anser sig med hänsyn till det anförda böra be­ stämt avstyrka lagutkastets utformning i denna del. Lantmäteristyrelsen anser att förfarandet för bildande av fiskevårds-

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

område i stället bör uppbyggas på principiellt likartat sätt som förfarandet för bildande av vägförening sådant detta utformats enligt nu gällande be­ stämmelser i 3 kap. lagen om enskilda vägar. Det i lagutkastet upptagna förfarandet skulle således ersättas av ett förrättningsförfarande som i sina huvuddrag skulle utformas på följande sätt. Ansökning om bildande av fiskevårdsområde ställes till länsstyrelsen, som — bortsett från de fall där an­ sökningen uppenbart borde avslås — alltid skall förordna förrättningsman att företaga förrättning för prövning av frågan om fiskevårdsområdes bildande. Förrättningsmannen skall därvid givetvis i erforderlig utsträck­ ning samråda med fiskerimyndigheterna. Vid sammanträde med sakägarna, vilket sammanträde kan hållas på stället eller annan lämplig plats, skall förrättningsmannen upptaga till behandling alla de spörsmål som skall reg­ leras i samband med bildandet av fiskevårdsområdet. Inom förrättningens ram, av förrättningsmannen själv eller av särskild sakkunnig, skall, sedan möjlighet föreligger att preliminärt bedöma ärendets utgång, verkställas erforderliga utredningar om fastighetsförhållandena. Förrättningen skall utmynna i ett utlåtande, där förrättningsmannen avger beslut i frågan om fiskevårdsområdets bildande och i de frågor som upptagits i lagutkastets 13 § under punkterna 2—7, 10 och 11. Därjämte skall han ha att förelägga sakägarna förslag till stadgar, vilka skall upptaga regler om fiskevårdsom­ rådets organisation i enlighet med punkterna 1, 8, 9 och 12—15 i lagut­ kastets 13 §, ävensom föranstalta om val av styrelse och övriga funktionä­ rer. Huruvida utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning kan en­ ligt lantmäteristyrelsens mening bli beroende av förrättningsmannens kom­ petens. Stadgarna bör dock alltid fastställas av länsstyrelsen. Uppstår efter fiskevårdsområdes bildande fråga om ändring i utlåtandet kan man i lik­ het med föreskrifterna i 3 kap. lagen om enskilda vägar tänka sig beslut av länsstyrelsen utan förrättning i enklare fall eller ny förrättning i mera komplicerade fall. Det nu skisserade förfarandet synes i jämförelse med lagutkastets för­ farande erbjuda mycket betydande fördelar. Sålunda föreligger bättre möj­ ligheter att lämna sakägarna information angående lagstiftningen och dess syfte. Vidare kan erforderligt utredningsarbete begränsas till vad som verk­ ligen erfordras. Sakägarna befrias därtill från det för dem betungande ar­ betet att skriftligen giva sin mening till känna. Länsstyrelsens arbetsbörda i anledning av lagstiftningen minskas. Någon risk att anförtro förrättningsmännen beslutanderätt i frågan om bildande av fiskevårdsområde föreligger icke enligt lantmäteristyrelsens mening, enär de materiella reglerna i lag­ utkastet knappast kan anses svårare att tillämpa än vad fallet är i fråga om t. ex. reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen eller i lagen om en­ skilda vägar. Lantmäteristyrelsen vill på grund av det sagda förorda att lag­ utkastet blir föremål för omarbetning beträffande förfarandet i angiven rikt­ ning.

Departementschefen. Med anledning av den kritik som främst från lant­ mäteristyrelsen men också från åtskilliga länsstyrelser och andra remiss­ organ riktats mot det tidigare föreslagna förrättningsförfarandet har be­ stämmelserna härom i grund omarbetats. En riktpunkt har varit att så myc­ ket som möjligt befria länsstyrelsen från allt förberedande arbete och i stäl­ let ge den fastställande myndigheten möjlighet att grunda sitt ställningsta­ gande på ett fullständigt och vid förrättning tillkommet material. Samtidigt har det varit min strävan att inte tynga lagtexten med administrativa be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 197

stämmelser, vilka i stället i erforderlig utsträckning bör införas i tillämp­ ningsföreskrifter till lagen.

15 §. 15 § saknar egentlig motsvarighet i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års förslag av 33 § första och andra styckena, i 1956 års förslag av 4 § och i 1957 års förslag av 9 § första och andra styckena. Paragrafens första stycke reglerar bl. a. initiativrätten, som under särskild rubrik behandlats i den allmänna motiveringen. Lagrummet har formulerats så att det klart framgår att endast delägare har initiativ­ rätt och att fiskevårdsområde över huvud taget inte kan komma till stånd på annat sätt än efter ansökan från delägare. I andra stycket anges vissa minimikrav på ansökningens innehåll. Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till förslag av lagberedningen. Uppfyller inte ansökningen kraven är länsstyrelsen i och för sig behörig att på grund av 17 § första stycket omedelbart avslå ansökningen. Naturligt­ vis är länsstyrelsen även behörig lämna sökanden tillfälle att komplettera ansökningen.

16 §. Paragrafen saknar motsvarighet i 1913 års lag. I sammanhanget bör emel­ lertid observeras att »statens fiskeritjänsteman» i regel skall förordnas till förrättningsman enligt nämnda lag. — I de tidigare förslagen motsvaras paragrafen i 1947 års förslag av 33 § tredje stycket andra punkten (statens fiskeritjänsteman), i 1956 års förslag av 5 § andra stycket (fiskeriintendenten) och i 1957 års förslag av 10 § andra stycket (fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent). I yttranden över fiskeristyrelsens förslag förordade länssigrelsen i Gotlands län, hushållningssällskapen i Uppsala, Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska fiskevårdsförbundet och Malmöhus läns ins jöf iskar ef örening att som obligatorisk remissinstans vid sidan av fiskeriintendenterna skulle insättas jämväl hushållningssällskaps fiskerikonsulent. Motiveringen var i allmänhet att det fick anses vara av värde att utred­ ningsmaterialet -— bortsett från de fall då fiskerikonsulent själv varit för­ rättningsman — kunde kompletteras med den stora lokalkännedom som fiskerikonsulent kunde beräknas besitta. — Ett ytterligare motiv härför ut­ gjorde enligt promemorian den omständigheten att fiskerikonsulenterna enligt förslaget inte skulle äga initiativrätt. Ett av rikets hushållningssäll­ skap (i Göteborgs och Bohus län) saknade såväl fiskerikonsulent som fiskerinämnd. Det ansågs dock inte nödvändigt att i lagtexten särskilt framhålla, att hushållningssällskap kunde sakna fiskerikonsulent. Västerbottens läns hushållningssällskap och Svenska insjöfiskarenas cen­ tralförbund anser i yttranden över promemorian att hushållningssällskaps fiskerinämnd i stället för dess fiskerikonsulent bör anges som remissinstans.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Departementschefen. Jag anser inte att anledning föreligger att vidtaga ändring i promemorians förslag. I paragrafen anges inte i vilket skede av förfarandet yttrande bör inhämtas. Därest förrättningsmannen inte är sak­ kunnig i fiskefrågor torde han ofta komma att under hand samråda med fiskeritjänsteman redan under förrättningen. I regel torde det emellertid vara lämpligast att formellt yttrande inhämtas först sedan förrättningen är avslutad. Å andra sidan kan fall tänkas där yttranden, som avgives in­ nan förrättningsman förordnats, kan göra det möjligt för länsstyrelsen att avslå en uppenbart ogrundad ansökan och därigenom inbespara eljest onö­ diga förrättningskostnader. Det bör under alla förhållanden tillses att sam­ ma remissorgan om möjligt inte besväras med mera än ett yttrande i samma ärende.

17 §■ 17 § motsvarar närmast i 1913 års lag 5 och 13 §§, i 1947 års förslag 34 §, i 1956 års förslag 6 § och i 1957 års förslag 10 § tredje stvcket samt 11 och 12 §§. De ansökningar om bildande av fiskevårdsområde som inkommer till läns­ styrelserna uppdelas av paragrafen i tre grupper.

Första stycket behandlar de fall där ansökningen kan omedelbart avslås. Så skall kunna ske om ansökningen inte uppfyller de minimikrav, som anges i 15 § andra stycket, eller om det är uppenbart, att ansökningen inte kan bifallas. Att i lagtexten söka närmare exemplifiera de fall som här kan komma i fråga, anser jag inte vara påkallat. En jämförelse med moti­ veringen till 16 § torde utvisa att möjligheten att avslå ansökningen förelig­ ger inte blott i ärendets första skede utan även senare, om det då skulle bli uppenbart att bifall inte kan ske. Har det t. ex. kommit till länsstyrelsens kännedom att fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent i yttranden, som de avgivit i samband med pågående förrättning, funnit bildande av fiskevårdsområde uppenbarligen inte böra ske, kan länsstyrelsen, om den finner de sakkunnigas motivering bärande, med stöd av förevarande lagrum avslå ansökningen. Skulle förrättningsmannen därvid vara av mot­ satt mening, kan han naturligtvis inte beordras att avsluta förrättningen men intet hindrar att länsstyrelsen, låt vara efter nödigt varsel, med ome­ delbar verkan återkallar förrättningsmannens förordnande. Andra stycket fastslår att förrättning i princip är nödvändig. I syfte att förenkla och förbilliga den nya lagens tillämpning har i de tidigare förslagen inte upptagits någon motsvarighet till möjligheten i 1913 års lag att förordna gode män som biträde åt förrättningsmannen. Detta har visser­ ligen föreslagits av Svenska insjöf iskar enas centralförbund men jag finner dock inte skäl att här frångå de sakkunnigas förslag, vilket även omfattats av majoriteten av remissinstanserna. En annan olikhet med 1913 års lag är att den nya lagen inte uttalar sig om förrättningsmannens kompetens. Självfallet skall förordnande medde­

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 199

las endast för personer som kan anses väl kvalificerade för uppgiften. Jag har för avsikt att efter hörande av bl. a. fiskeristyrelsen och lantmäteristyrelsen i förslag till tillämpningsföreskrifter lämna en exemplifiering av personer som i första hand bör komma i fråga. Tredje stycket behandlar de fall där fiskevårdsområde kan bildas utan att någon förrättning ägt rum. Frågan har i den allmänna motiveringen behandlats under rubriken Nödvändigheten av förrättning. En jämförelse med proceduren vid inrättande av gemensamhetsfiske visar att detta i lik­ nande fall skall ha föregåtts av ett kungörelseförfarande, som lämnar rätts­ ägare tillfälle att avge påminnelser. Bortsett från att några remissinstan­ ser ansett att förrättning bör vara obligatorisk, har någon motsvarighet till det ifrågavarande kungörelseförfarandet inte påfordrats. Även jag är av den uppfattningen att det utan våda kan undvaras. Finner länsstyrelsen att tredje mans rätt är i fara, är det allmänna lämplighetskravet i 6 § inte upp­ fyllt och därmed inte heller de i förevarande lagrum uppställda förutsätt­ ningarna.

18 §. Bestämmelser om kallelse till förrättningssammanträde finnes i 6 § 1913 års lag men saknas i de tidigare förslagen. Med hänsyn till den betydelse förrättningen enligt föreliggande förslag erhåller vid tillkomsten av ett fiskevårdsområde anser jag att bestämmelser om kallelse till förrättnings­ sammanträde bör inrymmas i lagtexten. I likhet med flertalet övriga be­ stämmelser i förevarande avsnitt av lagen har 1939 års lag om enskilda vägar i viss utsträckning tjänat som förebild. Första stycket kan så­ lunda jämföras med 24 § första stycket nämnda lag. Andra stycket har utformats i viss anslutning till 25 § första och andra styckena i 1939 års lag. En skillnad föreligger dock såtillvida att sammanträde skall offent­ ligen kungöras endast när det gäller det första förrättningssammanträdet och detta endast om anledning finns till antagande att alla sakägare inte nås av personlig kallelse. Därmed torde även vara klarlagt att i förevaran­ de fall den som är känd till namnet men inte till adress och vistelseort inte kan anses som »känd sakägare». Förebild till den i tredje stycket föreslagna möjligheten att munt­ ligen kalla till fortsatt sammanträde finns i 3 kap. 4 § andra stycket jord­ delningslagen och 28 § 1939 års lag, vilket lagrum i förevarande samman­ hang bör jämföras med 78 § tredje stycket samma lag. Härmed kan vidare jämföras den likartade bestämmelsen i 33 kap. 15 § rättegångsbalken.

19 §. 19 § motsvaras i 1913 års lag närmast av 10 § och 11 § första stycket. Första stycket har utformats i viss anslutning till 79 § lagen om enskilda vägar. Andra och tredje styckena kan jämföras med SO § första stycket samma lag. Omfattningen av förrättningsmannens ut­

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

låtande får bero av omständigheterna. Föreligger enighet eller en mycket klar majoritet för att fiskevårdsområde skall bildas eller inte skall bildas, kan utlåtandet naturligtvis göras mera kortfattat än om frågan härom är föremål för starkt delade meningar. En situation som kan beräknas bli inte ovanlig är att i frågan om bildande en majoritet i huvudtal står emot en majoritet i delaktighet. För att länsstyrelsen skall ha ett tillräckligt under­ lag för sitt bedömande är det i en dylik situation angeläget att utlåtandet ingående redovisar såväl de olika synpunkter som framkommit vid sam­ manträdena med delägarna som förrättningsmannens egen uppfattning.

20 §.

20 § motsvaras i 1913 års lag av 12 §. Motsvarighet saknas i de tidigare förslagen. Innehållet i första stycket har sin närmaste förebild i 80 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar medan andra stycket motsvaras av 80 § femte stycket samma lag.

21 §. 21 § motsvaras av 7 § i 1913 års lag men saknar motsvarighet i de tidigare förslagen. I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet såsom tidigare nämnts att vid oklarhet om rätten till fiske det allmänna lämplig­ hetskravet inte kunde anses uppfyllt och att länsstyrelsen borde hänvisa sökanden till domstol. Även länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län framhöll, att tvister rörande exempelvis äganderätt och ägogränser bor­ de hänskjutas till domstol. Sistnämnda länsstyrelse ansåg det böra ifråga­ sättas om inte sådan tvist borde efter beslut av delägarna hänskjutas till domstol. Om talan där inte väcktes inom viss tid, borde frågan om bildande av fiskevårdsområde kunna av länsstyrelsen på anmälan av förrättningsmannen förklaras ha förfallit. Lagförslaget borde kompletteras med bestäm­ melser av denna innebörd.

I departementspromemorian uttalades, att länsstyrelsen som fastställande myndighet självfallet inte ägde behörighet att upptaga sådana frågor av tvistig natur som hänförde sig till innebörden eller omfattningen av del­ ägares fiskerätt. Det föreslogs att en motsvarighet till 7 § 1913 års lag in­ togs i tillämpningsföreskrifterna till lagen. I yttrande över promemorian och i motsättning till dess förslag uttalar kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län, att befogenhet för länsstyrelse att hänvisa tvistande delägare till rättegång och i avvaktan på denna förklara ärendet vilande hos länsstyrelsen bör regleras i lag.

Departementschefen. Det lär inte kunna undvikas att i samband med fiskevårdsområdes bildande tvister om fiskets natur och omfattning upp­ kommer. Självfallet bör dessa hänvisas till domstol. Å andra sidan bör inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 201

delägare enbart genom obefogade påståenden om bättre rätt kunna om­ intetgöra den nya lagens syften. I likhet med de nyss nämnda remissorga­ nen anser jag att bestämmelser i detta ämne bör intagas i lagen. Det av mig föreslagna stadgandet ansluter sig nära till 7 § 1913 års lag, dock har det tillägget gjorts att länsstyrelse givits möjlighet att välja mellan att låta förrättningen vila och förklara frågan om fiskevårdsområdes bildande för­ fallen. Om tvisten kan beräknas bli avgjord inom inte alltför avlägsen tid eller om anledning finns till antagande att åberopandet av tvistiga för­ hållanden är mindre väl grundat, synes vilandeförklaring böra tillgripas.

22 §.

22 § saknar motsvarighet i de tidigare förslagen. Enligt 22 § tredje stycket 1913 års lag har länsstyrelsen, när det gäller av delägarna antagen plan för gemensamhetsfiskets brukande att antingen fastställa planen i oför­ ändrat skick eller vägra fastställelse. Enligt föreliggande förslag skall läns­ styrelsen härutöver ha möjlighet att föranstalta om ytterligare utredning. Ansvaret för denna synes emellertid icke böra åligga länsstyrelsen utan förrättningsmannen.

23 §. 1913 års lag innehåller i 33—36 §§ bestämmelser om ändring av grun­ derna för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande. Den nu föreslagna 23 § motsvarar närmast 33, 34 och 36 §§ i 1913 års lag, 44 § i 1947 års förslag, 19 § i 1956 års förslag samt 17 § i 1957 års förslag. I yttrande över departementspromemorian instämmer lagberedningen i förslaget att jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsin­ delning bör kunna beslutas i enklare former än vad som eljest stadgas för ändring av beslut som rör fiskevårdsvårdsområdet. Det syntes dock böra föreskrivas att ägarna av de nybildade fastigheterna hördes i ärendet. Lantmäteristgrelsen framhåller att det syntes innebära onödig omgång att kräva särskilt beslut i sådan fråga. Styrelsen ifrågasätter därför om inte sådan jämkning borde kunna ske automatiskt. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det i promemorian före­ slagna enklare tillvägagångssättet för ändring av beslut borde utvidgas också till andra fall, i vilka en förrättning skulle te sig alltför omständlig. Det borde kunna anförtros åt länsstyrelsen att i sådana fall besluta efter den utredning som i varje särskilt fall kunde anses erforderlig. -— Före­ skriften att varje delägares delaktighet skall angivas i stadgarna och att förändring i delaktigheten också kräver stadgeändring finner länsstyrelsen i Norrbottens län inte vara lyckad. Denna angelägenhet borde kunna an­ förtros åt styrelsen och delägarna. Man kunde möjligen tänka sig skyl­ dighet för styrelsen att efter ordinarie årsmöte till länsstyrelsen insända förteckning över delaktighetstalen eller anmäla att förändring i dessa inte inträffat.

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att ändring av ett fiskevårdsområdes lokala omfattning synes vara en fråga av sådan vikt att den inte lämpligen borde betraktas som en fråga om ändring av stadgar.

Departementschefen. Det förhållandet att beslut om bildande av fiskevårdsområde är bindande för ny ägare av ett i området ingående fiske och alltså har sakrättslig verkan innebär icke att lagstiftaren har anledning att motsätta sig en ändring av beslutet och detta ej ens om ändringen skulle innebära att tiskevårdsområdet upplöses. En förutsättning är givetvis att det erforderliga majoritetsunderlaget i motsvarande mån förändrats. Har sålunda detta underlag så förändrats att den anslutning som kräves för att fiskevårdsområde skall kunna bildas ej längre är förhanden, skall tiskevårdsområdet upplösas, oavsett vilken uppfattning länsstyrelsen har om lämpligheten härav. Vad lagberedningen och hovrätten för Västra Sverige påpekat har jag beaktat. Länsstyrelsens i Kristianstads län förslag att förrättning i före­ varande slag av ärenden skall kunna underlåtas, när länsstyrelse så finner motiverat, har jag tillmötesgått genom att föreslå, att sådan ändring av stadgar, som inte avser fiskevårdsområdets omfattning eller grunderna för fiskets utövande, inte nödvändigtvis behöver föregås av förrättning. Det torde utan våda kunna läggas i länsstyrelsens hand att avgöra när detta lämpligen kan ske. De erinringar som i övrigt framförts har icke medfört någon ändring i förhållande till promemorians förslag. Av rättssäkerhetshänsyn anser jag det sålunda i varje fall inte för närvarande och innan praktisk erfarenhet av den nya lagstiftningen vunnits vara rådligt med yt­ terligare förenklingar av tillvägagångssättet vid ändring av tidigare beslut. Mitt förslag innebär dock en förenkling såtillvida, att den obligatoriska be­ stämmelsen om att stadgarna skall innehålla uppgift om delägarna och de­ ras delaktighet borttagits.

2 * §■

Motsvarighet till 24 § finnes i 35 § andra och tredje styckena i 1913 års lag, 45 § i 1947 års förslag, 20 § i 1956 års förslag och 18 § i 1957 års för­ slag. Bland de omständigheter som kan leda till fiskevårdsområdes upplös­ ning bör enligt lantmäteristyrelsen i lagtexten även nämnas laga skifte för omdelning av by eller annan genomgripande ändring av fastighetsindel­ ningen. Sådan fastighetsreglering kan nämligen medföra att behovet av fis­ kevårdsområde minskar eller upphör. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det från språklig synpunkt vara föga tillfredsställande att »förordna om fiskevårdsområdes upplösning». Bätt­ re vore »förordna att beslutet om bildande av fiskevårdsområde skall upp­ höra att gälla» eller, såsom i 1913 års lag, »förklara beslutet... förfallet».

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960 203

Departementschefen. Jag anser att den nya lagen i likhet med 1913 års lag bör inrymma möjlighet att i speciella situationer upplösa eller ändra fiskevårdsområde på ansökan av endast en delägare och sålunda utan viss anslutning från övriga delägare. Sådan möjlighet synes mig böra föreligga även på begäran av annan än delägare, om hans rätt är därav beroende. Så­ som exempel på fall då sistnämnda möjlighet kan bli aktuell har vid be­ handlingen av 1 § tredje stycket nämnts att förekomsten av ett fiskevårds­ område visar sig medföra att fisket till men för lapparna väsentligt föränd­ rats. -— Såsom exempel på omständigheter som kan antagas medföra vä­ sentliga förändringar på fisket har tidigare angivits »sjösänkning», »sjö­ reglering» och »vattenreglering». Jag förordar i stället uttrycket »byggan­ de i vatten» som enligt vattenlagens terminologi täcker alla de angivna fö­ reteelserna. Att en omfattande fastighetsreglering kan utgöra skäl att upp­ lösa eller ändra ett fiskevårdsområde anser jag vara klart utan att fallet särskilt behöver nämnas i lagtexten. Vid upplösning med stöd av föreva­ rande lagrum synes ett förenklat förfarande kunna begagnas. — I likhet med tidigare förslagsställare har jag inte ansett det påkallat med särskilda bestämmelser om likvidationsförfarande vid upplösning. Spörsmålet kom­ mer att närmare behandlas i samband med 27 §.

25—28 §§. I 25—28 §§ behandlas fiskevårdsområdets styrelse. -— 1913 års lag sak­ nar bestämmelser härom. Som verkställande organ fungerar i stället i vissa fall en syssloman (26 §). Sådan skall utses om delägarna är fler än tre eller det yrkas av någon vars rätt är därav beroende. Det tillkommer syssloman­ nen att uppbära, omhänderhava och fördela delägarna tillkommande medel samt mottaga uppsägning och annat meddelande som rör fisket. Lagen in­ nehåller vidare bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att utse syssloman och om sysslomans entledigande. Fiskerättskommittén föreslog, att delägarna, om de var flera än tre eller eljest någon vars rätt var därav beroende yrkade det, skulle utse styrelse, bestående av en eller flera personer. Styrelsens uppgift skulle vara att uppbä­ ra och omliänderha samt i förekommande fall fördela delägarna samfällt till­ kommande medel ävensom i övrigt handha fiskevårdsområdets gemensam­ ma angelägenheter. Om delägarna inte utsåg styrelse, då så skulle ske, skulle länsstyrelsen på ansökan kunna utse sådan. Vidare föreslogs, att i rätte­ gångsbalken skulle införas bestämmelse om att i mål angående fiskevårds­ område delgivning med delägarna kunde ske genom att handlingen överläm­ nades till ledamot av styrelsen. I motiven för detta förslag anförde kommit­ tén, att stadgarna borde innehålla närmare föreskrifter om styrelsens sam­ mansättning. Fiskeristgrelsen anslöt sig i denna del helt till fiskerättskommitténs förslag och tilläde i motiven endast, att det utan särskilt stadgande torde kunna förutsättas att länsstyrelsen inte till styrelseledamot utsåg annan än den som kunde väntas komma att visa ett personligt intresse för uppgiften.

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag angående utseende av styrelse gjordes erinran endast av länsstyrelsen i Norrbottens lön. som ifrågasatte huruvida behov verkligen förelåg av en bestämmelse om rätt för länsstyrelse att utse styrelse. Länsstyrelsen anförde härom. Det torde vara mera sällan som en sammanslutning icke utser sitt verk­ ställande organ och göres det ej, kan starkt ifrågasättas om det intresse finns, som måste vara förutsättningen för att fiskevårdsområde skall tjäna något verkligt ändamål. Om det emellertid likväl skulle anses nödvändigt med en föreskrift av nu avsett slag, synes den böra utformas så, att läns­ styrelsen utan att avvakta framställning därom skall äga utse styrelse, därest länsstyrelsen finner förhållandena påkalla detta.

Lagberedningen framhöll, att i lagtexten borde ingå ytterligare bestäm­ melser om styrelsens behörighet att företräda fiskeområdet. Lagberedning­ en anförde härom. Fiskeområdets angelägenheter skall enligt förslaget i allmänhet handha­ vas av en styrelse; om dennas befogenheter meddelas bestämmelser i 15 §. I detta sammanhang uppkommer vissa spörsmål angående sty­ relsens behörighet att företräda delägarna i förhållande till tredje man. Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upptagits i förslaget. Av det förslag till ändrad lydelse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken, som fiskeristyrelsen framlagt, framgår väl att delgivning kan ske med ledamot av fis­ keområdets styrelse; detta stadgande innebär emellertid icke att styrelsen som sådan är i rättegången behörig ställföreträdare för delägarna i fiskeområdet. Skulle en sådan behörighet vara åsyftad, hade det varit påkallat att ge publicitet åt styrelsens sammansättning genom anmälan till offentlig myndighet. Å andra sidan är påtagligt att behov av ställföreträdarskap såväl i rättegång som i förhållande till tredje man vid rättshandlingar av annan karaktär föreligger i sådana fall då enligt förslaget styrelse skall finnas. I 23 § synes ock vara förutsatt att styrelsen i fråga om åtal skall kunna upp­ träda å samfällighetens vägnar. I varje fall torde förslagets ståndpunkt i denna fråga böra närmare klarläggas (jfr 3 kap. 18 § vattenlagen, 4 kap. 43 § lagen om ägofred och 54 § lagen om enskilda vägar). Skulle en sådan behörighet anses böra tilldelas styrelsen, torde även böra föreskrivas att anmälan om styrelsens sammansättning skall göras hos länsstyrelsen. Redan på grund av det framlagda förslaget till ändrad ly­ delse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken angående delgivning med delägarna torde erfordras att upplysning om styrelsens sammansättning är att tillgå hos länsstyrelsen. Även för tillämpning av bestämmelserna i 15 § andra stycket (utkastet 20 § andra stycket) synes lämpligt att anmälan om att styrelse utsetts sker hos länsstyrelsen. Såsom inledningsvis erinrats torde vara åsyftat att även styrelsen skulle kunna å samfällighetens vägnar uppträda och föra talan som målsägande. Härför torde dock erfordras att styrelsen i lagen tillägges befogenhet att i detta hänseende företräda samfälligheten.

Sammanfattningsvis anförde lagberedningen. Såsom framgår av det anförda är förslaget i de organisatoriska delarna knapphändigt utbyggt. Att detta är förhållandet även i 1913 års lag torde äga sin förklaring däri att de associationsrättsliga frågorna vid lagens till­ komst ännu icke i vad de angå fast egendom tilldragit sig större uppmärk­ samhet. Beredningen ifrågasätter huruvida icke en utbyggnad av förslaget i

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 205

detta hänseende skulle bidraga till ökad klarhet och även rara till fördel för de intressen som förslaget avser att tillgodose.

I departementspromemorian påpekades, att de huvudsakligaste förebil­ derna för föreliggande lagstiftningsförslag varit 1913 års lag samt jakt­ lagens och jaktstadgans bestämmelser om jaktvårdsområde. Varken sam­ fällighet för gemensamhetsfiske eller jaktvårdsområde hade emellertid av lagen utrustats med de för en juridisk person utmärkande egenskaperna. Enligt fiskeristyrelsens förslag avvek fiskevårdsområdet inte heller i detta avseende från de nämnda förebilderna. Emellertid var det enligt promemo­ rian uppenbart, att den omfattande verksamhet som ett fislcevårdsområde förutsattes komma att bedriva ofta skulle komma att medföra behov av bestämmelser, som tämligen utförligt reglerade områdets organisation och representation. På jaktvårdens område hade man löst frågan så, att — i enlighet med vad man ansett sig kunna förutsätta vid tillkomsten av 1938 års jaktlag — för varje jaktvårdsområde bildats en jaktvårdsförening med antagna stadgar.1 I och för sig kunde samma förfarande tänkas komma till tillämpning i fråga om fiskevårdsområdena. Förfarandet hade den förde­ len att organisationsformen med lätthet kunde anpassas till de krav som ställdes på densamma i varje särskilt fall och även gav större utrymme för det enskilda initiativet. Och i de fall där fiskevårdsföreningar redan fanns, kunde måhända övergången till fiskevårdsområden tänkas ske lättare. Olä­ genheterna med ett dylikt system var emellertid ävenledes uppenbara. Den viktigaste var att möjlighet till tvångsanslutning till en fiskevårdsförening även i framtiden kom att saknas. Vidare måste den nödvändiga dubbelorga­ nisationen för mången te sig obegriplig eller verka förvirrande, särskilt i sådana fall, där någon fiskevårdsförening tidigare inte funnits. Det hade visserligen och med rätta i olika sammanhang påpekats att den nya lag­ stiftningen borde göras så enkel och kortfattad som möjligt. Genom att i promemorian föreslogs att 24 § fiskerättslagen skulle kvarstå i sak oföränd­ rad, fanns emellertid i detta lagrum en möjlighet — visserligen begränsad till samfällda fisken — att tillämpa friare organisationsformer, övervägan­ de skäl talade sålunda för att redan i lagen infördes en inte alltför summa­ risk reglering av de associationsrättsliga spörsmålen. Med utgångspunkt från lagberedningens kritik hade ett försök härtill gjorts i 20—23 §§ i pro­ memorians lagutkast. Departementspromemorians förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det så­ lunda rationellt att fiskevårdsområdet blir juridisk person. Härigenom undvikes den dubbelorganisation, som i liknande fall finns på jaktvårdens om­ råde, vartill kommer att man kan undgå olägenheten av att tvångsanslut­ ning inte kan ske till cn fiskevårdsförening. Departementschefen. Vid den reglering av föreningsrättsliga frågor som skett i förevarande förslag har målet varit att skapa en för ändamålet till- 1 Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 51.

206 Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

räckligt effektiv organisation och samtidigt göra lagreglerna härom så kort­ fattade som möjligt. I frågor som inte direkt berörs i lagen har allmänna associationsrättsliga principer förutsatts skola gälla.

25 §. Bestämmelserna i 25 § går i mycket tillbaka på bestämmelserna om syss­ loman i 26 § 1913 års lag. Paragrafen motsvaras i 1947 års förslag av 42 §, i 1956 års förslag av 15 § och i 1957 års förslag av 20 §. Enligt alla de förslag som föregått 1957 års förslag skulle styrelse finnas dels då delägarna var fler än tre, dels då så påyrkades av någon »vars rätt är därav beroende». I 1957 års förslag gjordes emellertid inrättande av sty­ relse obligatoriskt. I promemorian anfördes härom. Det torde endast sällan komma att inträffa att delägarna i ett fiskevårdsområde är mindre än fyra. Att för dessa förmodligen sällsynta fall tillska­ pa en särskild reglering synes knappast motiverat, i synnerhet som fiskeristyrelsen räknar med att även i dessa fall styrelse under viss förutsättning skall kunna finnas. Då fiskevårdsområdet enligt utkastet tänkes erhålla den mera fasta organisation, som följer med karaktären av juridisk person, torde det vara naturligt att området, även om det blott har få delägare, utåt företrädes av ett särskilt organ. Eljest skulle även i detaljfrågor, t. ex. av­ låtande av skrivelser som endast innebär verkställighet av delägarnas beslut, medverkan fordras från samtliga delägare. Även rent praktiska skäl talar därför för att en styrelse alltid bör finnas och den kan ju bestå av endast en person. I yttrande över promemorian framhåller fiskeriintendenten i mellersta distriktet att endast delägare borde kunna utses till ledamot av styrelsen. Detta borde framgå av lagtexten.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i promemorian. — Det är självfallet lämpligast att ledamot av styrelsen också är delägare i fiskevårdsområdet. Eftersom det torde vara nödvändigt att länsstyrelse har möjlighet att utse styrelse om delägarna skulle underlåta att själva göra det, är det enligt min mening ofrånkomligt att annan än delägare därvid skall kunna utses. Bestämmelsen skall givet­ vis betraktas som en utpräglad undantagsbestämmelse.

26 §. 26 § reglerar styrelsens uppgifter och befogenheter. I 1913 års lag regleras sysslomannens motsvarande ställning i 26 § första stycket. I de tidigare för­ slagen motsvaras paragrafen, i 1947 års förslag av 42 § första stycket, i 1956 års förslag av 15 § första stycket och i 1957 års förslag av 22 § första stycket. Lagberedningen, hovrätten för Övre Norrland samt länsstyrelsen i Väst­ manlands län framhåller, att det torde vara erforderligt att i lagtexten an­ giva att styrelsen äger företräda fiskevårdsområdet i förhållande till tredje man. I fiskeristyrelsens förslag hade föreslagits ett tillägg till 33 kap. 16 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 207

rättegångsbalken av innebörd att delgivning med delägarna i fiskevårdsområde, för vilket styrelse utsetts, skulle anses ha skett då den med del­ givning avsedda handlingen överlämnats till ledamot av styrelsen. —- I pro­ memorian föreslogs denna bestämmelse bli ersatt med ett i 22 § såsom ett andra stycke insatt stadgande av innebörd att vad i 33 kap. 17 § rättegångs­ balken sades om delgivning med dödsbo m. m. skulle gälla även för fiskevårdsområde. — Härom yttrar lagberedningen att på grund av bestämmel­ serna i förevarande paragrafs första stycke 33 kap. 17 § rättegångsbalken är direkt tillämplig på delgivning med fiskevårdsområdet. Den i promemo­ rian föreslagna bestämmelsen borde därför antingen uteslutas eller ersättas med en hänvisning av samma slag som förekommer i t. ex. 54 § andra styc­ ket lagen om enskilda vägar.

Departementschefen. Genom den nu föreslagna formuleringen torde till­ räckligt tydligt och fullständigt ha uttryckts att styrelsen skall vara fiskevårdsområdets verkställande och ställföreträdande organ. Bestämmelse om skyldighet för styrelsen att i visst fall uttaxera medel hos delägarna har fö­ reslagits i 14 § andra stycket. I övrigt hänvisas till den för 25—28 §§ gemen­ samma motivering jag nyss lämnat.

27 §. En motsvarighet till den i 27 § första stycket föreslagna jävsbestämmelsen fanns i 23 § första stycket departementspromemorian men saknas i de äldre förslagen. Bestämmelse av motsvarande innehåll är van­ lig i den associationsrättsliga lagstiftningen. Jag kan hänvisa till 3 kap. 19 § andra stycket vattenlagen, 43 § ägofredslagen, 54 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar och 27 § lagen om ekonomiska föreningar. Promemorians förslag bygger på dessa förebilder men upptar inte någon särskild jävsregel för det fall att fråga är om rättegång eller annan talan vari fiskevårdsom­ rådet och styrelseledamoten äger stridiga intressen. Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland anser emellertid att lagtexten bör kompletteras med tanke på sistnämnda situation. •— De båda hovrätternas synpunkter har beaktats i det nu framlagda förslaget. Samtidigt har hela lagrummet omformulerats så att det kan täcka alla fall där stridiga intressen kan före­ ligga mellan styrelseledamot och fiskevårdsområdet. — I den använda for­ muleringen har inte, såsom i de nyss nämnda förebilderna, skilts mellan sådana fall där den nämnda konflikten föreligger omedelbart mellan sty­ relseledamoten och samfälligheten, och sådana där den föreligger mellan samfälligheten och tredje man, och styrelseledamoten i frågan äger ett vä­ sentligt intresse. Är styrelseledamoten omedelbart berörd av t. ex. ett avtal eller en rättegång får han anses alltid vara i väsentlig grad intresserad och därmed jävig.

Paragrafens andra stycke, som behandlar styrelseledamöter­ nas enskilda ansvar, motsvaras i 1957 års förslag av 23 § andra stycket men saknar eljest motsvarighet inom detta ämnesområde.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Liknande bestämmelser finnes exempelvis i 3 kap. 21 § vattenlagen, 43 § ägofredslagen, 55 § lagen om enskilda vägar, 106 och 107 §§ lagen om eko­ nomiska föreningar samt 26 § lagen om häradsallmänningar. — Bestämmel­ sen var i promemorian utformad endast med sikte på styrelseledamöternas förhållande till samfälligheten. Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland ifrågasätter om inte bestämmelsen bör utformas så att ansvarigheten gäller också till förmån för tredje man. Förstnämnda hovrätt anser dock att det kan diskuteras, om den i promemorian föreslagna bestämmelsen över huvud taget är behövlig. Även lagberedningen berör i sitt yttrande över promemorian frågan om skyddet för tredje man. Lagberedningen anför. Enligt 25 § i promemorians lagutkast skola delägarna svara för fiskevårdsområdets förbindelser envar efter sitt andelstal, och skall vid brist hos någon av dem bristen fördelas mellan de övriga efter samma grund. Betalnings­ ansvar som sålunda åvilar delägare må dock göras gällande endast av fiskevårdsområdet, i följd varav fordringsägare ha att för betalning söka detta. Frågan hur en fordringsägare skall kunna få ut betalning, om organisatio­ nen saknar tillgångar och styrelsen försummar att utkräva medlemmarnas betalningsansvar, är emellertid oreglerad. I vissa författningar som avse lik­ artade förhållanden har denna fråga lösts på det sätt att styrelsemedlem­ marna äro (solidariskt) ansvariga gentemot borgenären för försummelse att hos medlemmarna utdebitera och uttaga klar och förfallen gäld (se t. ex. 3 kap. 21 § vattenlagen, 43 § lagen om ägofred och 62 § lagen om enskilda vägar). En ytterligare säkerhet för tredje man ligger i att dylika författ­ ningar vanligen innehålla en allmän bestämmelse om skyldighet för styrelse­ medlemmarna att svara för skada som de genom överträdelse av bestämmel­ serna i författningen eller i gällande stadgar tillskynda tredje man (se ovannämnda lagrum i vattenlagen och ägofredslagen samt 55 § väglagen). Någon motsvarighet till dessa stadganden finnes icke i promemorieförslaget; den i 23 § andra stycket intagna bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för styrelseledamöterna avser endast skada som vållats fiskevårdsområdet.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap framhåller i yttrande närmast över 25 § i promemorians förslag, att det knappast kan vara meningen att ett fiskevårdsområde skall utöva sådan verksamhet att frågan om fullgö­ rande av ekonomiska förpliktelser kan bli aktuell.

Departementschefen. Jag utgår ifrån att ett fiskevårdsområdes ekonomiska engagemang i flertalet fall kommer att vara av tämligen obetydlig omfatt­ ning. Emellertid anser jag att det både för dessa fall och de sannolikt fåtaliga fall där en mera omfattande ekonomisk verksamhet kommer i fråga är ofrånkomligt att regler ges om styrelseledamöternas ansvarighet och tredje mans skydd. — En bestämmelse att styrelseledamöterna i förhållande till såväl samfälligheten som tredje man skall svara för av dem vållad skada, kan visserligen såsom uttryck för en allmängiltig princip sägas vara själv­ klar och därmed icke alldeles nödvändig i lagtexten. Likväl påträffas stad­ ganden av motsvarande innehåll inom närbesläktade lagstiftningsområden. Även jag anser att lagtexten i klargörande syfte bör innehålla bestämmel­ ser i ämnet. Ej minst gäller detta med tanke på skyddet för tredje man.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 209

Detta skydd är i den föreslagna lagen tänkt att fungera på följande sätt. En fordringsägare som hos fiskevårdsområdet vill ha betalt för sin ford­ ran har att i första hand vända sig till detta, därvid styrelsen fungerar som fiskevårdsområdets ställföreträdare. Saknar fiskevårdsområdet likvida me­ del åligger det styrelsen att med stöd av bestämmelserna i 14 § avkräva del­ ägarna vad som erfordras till gäldens betalning. Underlåter styrelsen detta blir dess ledamöter med stöd av förevarande lagrum själva ansvariga för gälden. Styrelsens befogenhet och skyldighet att — i nödfall genom rätte­ gång — avkräva delägarna medel till gälds betalning är ej beroende av be­ stämmelsen i 12 § att delägare inte utan viss kvalificerad majoritet kan för­ pliktas lämna tillskott — en skuld kan ju uppkomma utan fiskevårdsom­ rådets eller dess styrelses förvållande — men nämnda lagrum bör å andra sidan mana stvrelsen att innan den fattar beslut, som kan adraga fiske­ vårdsområdet utgifter, noga överväga om beslutet kan medföra utgifter som måste finansieras genom tillskott. Är så fallet bör frågan underställas delägarna och handläggas enligt 12 §. Lämpligen bör årligen av delägarna fastställas en stat, som anger hur stort belopp styrelsen för skilda åtgärder äger disponera över. Såsom jag redan i samband med 23 § anfört innehåller föreliggande för­ slag inte några särskilda bestämmelser om likvidationsförfarande vid fiske­ vårdsområdets upplösning. Det viktigaste syftet med dylika bestämmelser torde väl vara att förhindra att organisationen skiftar sina tillgångar innan all gäld blivit gulden. — Då det får anses ligga i sakens natur att styrelsen inte äger att vid fiskevårdsområdets upphörande eller upplösning skifta tillgångarna innan alla skulder blivit betalade, anser jag att angivna syfte i erforderlig utsträckning får anses tillgodosett genom förevarande stadgande i förening med bestämmelsen i 14 § om delägarnas ansvarighet.

28 §.

Genom 28 § införes en preskriptionstid för styrelsens ansvarighet i för­ hållande till fiskevårdsområdet. Motsvarighet till bestämmelsen saknas i 1913 års lag och de tidigare förslagen men är eljest vanlig i lagar av associationsrättsligt innehåll. Sålunda kan hänvisas till 63 § lagen om ekono­ miska föreningar och 42 § lagen om häradsallmänningar.

29 §. 29 § motsvaras i 1913 års lag av 37 § samt i de tidigare förslagen av 55 § c) i 1947 års förslag, 23 § i 1956 års förslag och 26 § i 1957 års för­ slag. Sistnämnda förslag innebär i förhållande till de föregående såtillvida eu nyhet att såväl fiskevårdsområdet som enskild delägare däri skulle äga rätt att såsom målsägande ange brott mot lagen till åtal. Härom an­ fördes i departementspromemorian. Som ett av målen för den föreslagna lagstiftningen har angivits önske­ målet att bättre än hittills kunna bekämpa tjuvfiske. Olovligt fiske är liksom olovlig jakt i princip målsägandebrott (34 och 40 §§ fiskerättsla­ gen samt 28 och 34 §§ jaktlagen). Samma är förhållandet med förseelse mot 1913 års lag. Att låta förseelse mot den föreslagna lagen falla under 14 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 50

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

allmänt åtal synes knappast påkallat. Beträffande oskiftat fiske torde varje delägare vara berättigad att ange en tjuvfiskare till åtal, däremot torde en sådan delägares rätt att yrka skadestånd på grund av tjuvfisket vara be­ gränsad till den del av skadan som motsvarar hans egen andel i fisket. I jaktlagen (34 § fjärde stycket) har beträffande jaktvårdsområden sär­ skilt uttalats att »såsom målsägande enligt denna lag skall------- - — anses ----------- beträffande jaktvårdsområde-------------ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad person». Fiskeristyrelsens förslag innebär att man då det gäller att bestämma vem som äger ställning som målsägande har att följa "den allmänna regeln i 6 kap. 8 § strafflagen. Detta kan komma att betyda, att det understundom icke är givet att varje delägare har ställning av målsägande. Om fiskevårdsområdet är stort och angivarens fiskerätt är lokaliserad till en annan del av området än den där förseelsen ägt rum, kan det måhända göras gällande att angivaren icke av gärningen »förnärmad blivit eller skada lidit». För att undanröja varje anledning till tveksamhet torde det därför vara moti­ verat att i lagen inrycka en bestämmelse att delägare städse är behörig an­ givare. Varken jaktvårdsområde som sådant eller jaktvårdsförening är utan särskilt bemyndigande behörig att vara målsägande. En motsvarande ord­ ning på förevarande lagstiftningsområde skulle innebära att varken fiskevårdsområdet som helhet eller styrelsen skulle kunna äga besluta om angi­ velse till åtal. Området skulle i stället nödgas att varje gång det ville göra en angivelse söka förmå någon av delägarna härtill. Nackdelarna med en dylik ordning torde vara alltför uppenbara för att här behöva närmare utvecklas. I utkastet har därför även fiskevårdsområdet jämställts med målsägande. Hushållningssällskapen i Jönköpings och Kronobergs län har föreslagit att förseelser mot lagen skall falla under all­ mänt åtal. Om området tillerkännes angivelserätt är det troligt att man också vunnit en del av vad nämnda båda hushållningssällskap åsyftat. — Områdets behörighet är emellertid såtillvida inskränkt, att den omfattar endast rätten att ange till åtal, vilket innebär att rätten att yrka skade­ stånd följer allmänna regler. Praktiska hänsyn talar för att tillerkänna fiskevårdsområdet ställning så­ som målsägande jämväl beträffande rätten att yrka skadestånd. En sådan ordning skulle dock förutsätta att själva fiskerätten som sådan överginge på fiskevårdsområdet. Detta har emellertid aldrig varit avsikten med en reglering på förevarande område och skulle därjämte vålla komplikationer t. ex. vid bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt.

I yttranden över promemorian framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att det otvivelaktigt varit tacknämligt, om fiskevårdsområdet, åtminstone i fall då området angivit saken till åtal, jämväl beträffande rätten att yrka skadestånd kunnat uppträda på delägares vägnar. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet påpekar att en god bevakning och efterhållande av dem, som inte vill följa gällande föreskrifter för fisket, är oundgängligen nöd­ vändigt för ett framgångsrikt arbete inom området. Om fiskevårdsområdet står som målsägande, torde knappast några svårigheter yppa sig att få överträdelser eller tjuvfiske beivrade.

Departementschefen. Vad i promemorian anförts har praktiskt taget ge­ nomgående lämnats utan erinran. Även jag kan ansluta mig till det där

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 211

förda resonemanget. Att utvidga målsäganderätten på sätt föreslagits av länsstyrelsen i Uppsala län kan måhända understundom vara praktiskt. Mot en sådan reform uppställer sig emellertid, såsom ock i promemorian uttalats, betänkligheter av principiell art. — Straffbudet var i 1956 och 1957 års förslag förbundet med reservationen »om ej gärningen är be­ lagd med straff enligt lagen om rätt till fiske». Uttrycket har nu ändrats till »om ej gärningen eljest är belagd med straff». En delägare, som genom en och samma yttre handling bryter mot såväl förevarande lag som exem­ pelvis fiskeristadgan, synes sålunda böra bestraffas endast enligt fiskeristadgan. -— Eftersom det inte torde vara erforderligt att låta straffsanktio­ nen omfatta andra än delägare, har de tidigare förslagens »Fiskar någon etc.» ändrats till »Delägare, som fiskar etc.». Fiskar annan än delägare, t. ex. en innehavare av fiskekort, i strid mot de för fiskevårdsområdet gällande bestämmelserna torde gärningen, under förutsättning att övriga brottsrekvisit föreligger, alltid kunna hänföras till olovligt fiske. — Enligt 1956 och 1957 års förslag skulle straffbudet omfatta den som fiskade »i strid med vad som stadgats med stöd av denna lag». Med en dylik formulering förelåg möjlighet att tolka bestämmelsen så att även beslut av styrelsen om­ fattades av straffbudet. Detta torde dock knappast ha varit avsikten. För egen del anser jag det lämpligt att inte blott stadgarna utan även vad del­ ägarna i laga ordning beslutat skall omfattas av lagbudet. Däremot bör inte andra beslut, t. ex. av styrelsen, vara straffsanktionerade. Lagtexten har jämkats med hänsyn härtill.

SO §. 30 § har inte någon allmän motsvarighet i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års förslag av 40 § andra stycket och 41 § andra stycket, i 1956 års för­ slag av 17 § samt i 1957 års förslag av 28 §. Enligt 18 § andra stycket 1913 års lag äger delägare i gemensamhetsfiske, som är missnöjd med delägarnas beslut om godkännande av anbud å arrende, överklaga beslutet till länsstyrelsen, som kan återförvisa ärendet till delägarna för ny behandling, om det är uppenbart att delägarnas ge­ mensamma bästa inte tillvaratagits. I 8 § lagen om förvaltning av bgsamfälligheter in. m. stadgas att delägare som menar, att beslut som delägarna fattat enligt lagen länder honom till märkligt förfång eller att det inte tillkommit i laga ordning eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrider delägar­ nas befogenhet, äger att inom viss tid vid rätten väcka talan mot samtliga övriga delägare. Enligt 13 § 4 mom. jaktlagen föreligger fullföljdsrätt till länsstyrelsen. Stadgandet har följande lydelse. Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas angående jaktutövning­ en eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde, att beslutet icke till­ kommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författ­ ning eller kränker hans enskilda rätt, må han hos länsstyrelsen föra talan

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mot beslutet genom besvär, vilka skola hava inkommit inom en vecka från den dag, då han erhöll del av beslutet. Har meddelande om beslutets fat­ tande införts i tidning inom orten, skall delgivning anses hava ägt rum den dag då så skedde. Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annorlunda för­ ordnar, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

Den i jaktlagen upptagna besvärsrätten infördes genom lag den 1 juni 1951. I det betänkande som låg till grund för lagändringen anförde 194:9 års jakt­ utredning (SOU 1950: 40 s. 99 ff.) bl. a. följande. Uppenbart är------------ att —----------- jakträttsinnehavares rätt ofta kan kränkas genom beslut som fattas av jaktvårdsområdenas beslutande organ. Även om stadgarna utformas så, att de lämna minsta möjliga utrymme för godtycke, kunna----------- av dessa organ fattas beslut av den art att den vars rätt därav beröres måste anses ha ett berättigat anspråk på att få besluten omprövade. För att få en sådan prövning till stånd synas med nu gällande bestämmelser två utvägar stå honom till buds. Han torde nämligen åtminstone i vissa fall vara berättigad att vid allmän domstol föra talan om beslutets °giltigförklarande och han torde vid det förhållandet att överträdelse av de angående jaktutövningen å ett jaktvårdsområde gällande reglerna är straff­ belagd kunna få beslutets giltighet prövad av allmän domstol i samband med åtal för överträdelse av beslutet. Däremot saknar han möjlighet att draga frågan under administrativ myndighets prövning.

Sedan jaktutredningen därefter förklarat sig anse det föga tillfredsstäl­ lande, att frågan om giltigheten av beslut som nu sagts inte kunde lösas utan rättegång vid allmän domstol, anförde utredningen vidare. Gentemot införandet av rätt att i administrativ ordning överklaga beslut, som fattas av jaktvårdsområdenas beslutande organ, kan invändas, att det är ägnat alt ingiva betänkligheter att göra ett så betydande ingrepp i enskilda sammanslutningars beslutanderätt, som en dylik anordning innebär. Det må emellertid framhållas, att jaktvårdsområden, såsom förut nämnts, i stor ut­ sträckning icke bildas på helt frivillig väg och således i dylika fall utgöra sammanslutningar, som kommit till stånd allenast därigenom att lagstifta­ ren berett: en majoritet av jordägare möjlighet att få ett beslut om bildande av jaktvårdsområde tvångsvis genomfört. Vidare må erinras, att man år 1938 vid ställningstagandet till frågan om införande av tvångsanslutning till jaktvårdsområden valt att göra bildandet av sådana områden till en rent administrativ anordning i stället för att bibehålla det judiciella förfarandet, som den tidigare anknytningen till servitutslagstiftningen innebar. Exem­ pel saknas ej heller på att lagstiftaren just i fråga om tvångsvis bildade sammanslutningar medgivit besvärsrätt åtminstone beträffande vissa beslut. Ett ytterligare skäl, som kan anföras mot införande av besvärsrätt i fråga om beslut av jaktvårdsområdes beslutande organ, är att vissa av dessa beslut äro av den art att man snarast bör få visshet om huruvida besluten bliva be­ stående eller ej. Detta gäller särskilt de beslut om jaktutövningen, som å jaktstämma fattas kort före ett jaktårs början. Beträffande sådant jakt­ vårdsområde, där alla delägare ha rätt att jaga å hela området, innefattar jaktstämmans beslut en fördelning på de olika delägarna av det antal djur av skilda slag, som ansetts kunna fällas under jaktåret. Om ett dylikt beslut får överklagas, är det givetvis angeläget att det snarast blir klarlagt vad som skall gälla i det överklagade hänseendet. Den olägenhet, som sålunda kan vara förknippad med införande av besvärsrätt, synes emellertid kunna und­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000 213

vikas genom att besvärstiden icke göres längre än som skäligen kan erford­ ras och genom att man medgiver, att det överklagade beslutet åtminstone i vissa fall skall lända till efterrättelse, där icke den besvärsprövande myn­ digheten annorlunda förordnar. Utredningen finner med hänsyn till det anförda, att de invändningar, som kunna riktas mot införandet av rätt att hos administrativ myndighet anföra besvär över beslut av jaktvårdsområdes beslutande organ, icke böra tillmätas avgörande betydelse, särskilt om besvärsrätten inskränkes till att omfatta allenast vissa beslut. Det synes nämligen såvitt hittills vunna erfarenheter giva vid handen icke vara erforderligt att medgiva besvärsrätt i fråga om andra beslut än dels sådana som avse själva jaktutövningen och dels sådana som gälla delägares rätt att till annan upplåta sin rätt till jakt inom jaktvårdsområdet.

I den proposition, nr 189, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i jaktlagen förelädes samma års riksdag, anförde föredragande departements­ chefen, statsrådet Sträng, om utredningens förslag. Förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltigheten av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses tillfreds­ ställande. Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att en pröv­ ning av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång i delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse. I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till beslut som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens prövning bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och någon befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke föreligga.

Beträffande sättet för delgivning av beslut, som avses i 13 § 4 mom. jaktlagen, yttrade departementschefen. Delgivning bör självfallet alltid kunna ske i vanligen vedertagna former, t. ex. genom att handling som innehåller beslutet bevisligen tillställes dem som beröras därav. De som deltagit i jaktstämma torde få anses ha fått del av beslut som därvid fattats i deras närvaro. För de fall då beslut angår alla eller de flesta delägarna torde möjlighet böra beredas att offentligen kun­ göra beslutet med den verkan att delgivning anses ha skett genom kungöran­ det. Det kungörelseförfarande genom annonsering i ortstidning som jaktut­ redningen förordat synes mig vara det mest ändamålsenliga som står till buds. Det torde kunna antagas, att delägarna i jaktvårdsområde komma att på förhand besluta i vilken ortstidning kungörelser skola införas, och att bestämmelse därom intages i jaktvårdsområdets stadgar. Vad beträffar kun­ görelses innehåll synes det vara till fyllest att däri kort angives vad beslutet avser.

I 40 § andra stycket i fiskerättskommitténs förslag föreskrevs, alt delägare, som menade alt beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de i förslaget givna bestämmelserna om viss majoritet för upplåtelse eller att antaget anbud å arrende inte bort godkännas, hade att inom tjugu dagar från beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen. Enligt 41 § andra stycket

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

i förslaget tillkom samma besvärsrätt delägare, som menade att beslut om förfogande över inkomst fattats i strid med de härom i förslaget med­ delade bestämmelserna. I övrigt innehöll förslaget ingen föreskrift om rätt att få beslut av fiskevårdsområde prövat av myndighet. Fiskeristyrelsen framhöll i 1956 års förslag att ehuru de viktigaste frå­ gorna rörande verksamheten inom ett fiskeområde skulle regleras i stad­ garna, beslutanderätten likväl i betydande utsträckning skulle tillkomma delägarna eller styrelsen. Åtminstone när det var fråga om viktigare beslut måste möjlighet finnas för delägare att få giltigheten av beslutet prövad av myndighet. I lagar rörande andra liknande sammanslutningar och samfälligheter fanns också bestämmelser om sådan möjlighet för delägare. Styrel­ sen fortsatte. Besvärsrätten i fråga om fiskeområdes beslut synes böra i huvudsak reg­ leras på samma sätt som i 13 § 4 mom. jaktlagen. Anledning torde emellertid saknas att begränsa klagorätten till vissa särskilt angivna slag av beslut, t. ex. beslut om fiskets utövande eller upplåtelse av fiskerätt. Klagorätt bör föreligga även om delägare menar, att beslut strider mot stadgarna. Tillräck­ lig anledning att låta länsstyrelsens prövning avse även lämplighetssynpunkter synes ej föreligga. Den i jaktlagen angivna besvärstiden, en vecka, torde vara alltför kort, icke minst i de ej sällsynta fall då någon delägare är bosatt å annan ort. Besvärstiden torde i stället böra bestämmas i likhet med vad som enligt lagen den 4 juni 1954 (SFS nr 355) numera i allmänhet gäller vid talan mot förvaltande myndighets beslut, nämligen till tre veckor från delfåendet, för menighet dock fem veckor. Fiskeristyrelsens förslag överflyttades till departementspromemorian utan någon saklig ändring. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag ut­ talade lagberedningen vissa betänkligheter. Lagberedningen anförde. Att fullföljden förlagts till länsstyrelsen överensstämmer med vad som f. n. i begränsad omfattning gäller beträffande beslut av jaktvårdsområde men står däremot i strid med andra jämförbara associationsrättsliga be­ stämmelser (3 kap. 23 § vattenlagen, 58 och 63 §§ lagen om enskilda vägar). Uppenbart är att den i förslaget sålunda valda fullföljdsordningen kan leda till att frågor som eljest anses vara av tvistemåls karaktär kunna komma att, såsom med förslaget torde vara avsett, med bindande verkan avgöras i administrativ ordning; tydligt är dock att sådan prövning icke medför rätts­ verkan mot annan än delägare. Med hänsyn till den ståndpunkt lagstift­ ningen i det nyss anmärkta närliggande fallet intagit har beredningen dock icke på denna punkt ansett sig böra framställa någon anmärkning. Departementschefen. Enligt såväl 1956 som 1957 års förslag skall full­ följd genom besvär till länsstyrelsen kunna ske över såväl delägarnas som styrelsens beslut. Möjligheten av sådan fullföljd mot styrelses beslut torde sakna motsvarighet inom föreningslagstiftningen. Beslut, som styrelsen fat­ tar enligt 14 § andra stycket, innebär emellertid en direkt ekonomisk för­ pliktelse för delägare och bör därför enligt min mening kunna överklagas. I övrigt anser jag inte att behov av besvärsrätt över styrelsens beslut förelig­ ger, i synnerhet som sådant beslut enligt det nu framlagda förslaget inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 215

omfattas av straffbestämmelsen i 29 §. Däremot anser jag det vara påkallat att den förhållandevis enkla och billiga fullföljdsvägen som besvärsinstitutet utgör generellt står till buds i fråga om beslut av delägarna. Besvärsrätten synes endast böra tillkomma delägare (jfr t. ex. 47 § 1 mom. lagen om häradsallmänningar). — Besvärstiden skall enligt förslaget och i likhet med vad fallet är i exempelvis 1952 års allmänningslagar räknas från beslutets dag. — Tiden har i likhet med vad som föreslås i följande paragraf och gäller enligt vissa andra författningar på fiskets område satts till två må­ nader. Jag kan därvid hänvisa till 41 § andra stycket fiskerättslagen och 41 § andra stycket fiskeristadgan.

31 §. 31 § handlar om kungörande av länsstyrelsens beslut och besvär över så­ dant beslut. Paragrafen motsvaras, i 1913 års lag av 40 §, i 1947 års förslag av 60 §, i 1956 års förslag av 24 § och i 1957 års förslag av 29 §. Paragrafen bör vidare jämföras med 41 § fiskerättslagen, vilket lagrum återgår på nyss­ nämnda bestämmelse i 1947 års förslag. Fiskeristyrelsen, vars förslag byggde på 41 § i fiskerättslagen, framhöll att det betydande allmänna intresset att fiskevårdsområden bildades borde medföra att kostnaden för kungörandet i länstrycket och tidningarna be­ talades av allmänna medel. I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus län framhölls i departementspromemorian under hänvisning till 41 § fiskerättslagen och 41 § fiskeristadgan att skyldigheten att tillkännagiva beslutet i länskungörelserna och daglig tidning givetvis inte innebar att beslutet i dess helhet måste kungöras på sådant sätt. Det var tillräckligt med ett meddelande att beslutet fattats och om dess huvudsakliga innebörd. —- I anledning av det föreslagna förfarandet med kungörelse i kyrka påpekades i promemorian att riksdagen den 6 december 1955 (skr. nr 376) förordat, att det hittills­ varande kyrkokungörandet ersattes med modernare publiceringsmetoder, och att vid publicering genom anslag de kommunala anslagstavlorna begag­ nades. Då nämnda framställning ännu inte resulterat i någon lagstiftning, hade dock någon annan metod än den vedertagna inte kunnat föreslås. Med anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Jönköpings län att den besvärstid av två månader, som föreslagits var längre än vad i allmänhet gällde beträffande administrativa beslut framhölls i promemorian. Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myn­ dighets beslut gäller en allmän besvärstid av fem veckor för »menighet» och i övrigt tre veckor. Av förarbetena till denna lag (NJA II 1954 s. 343) framgår att det varit ett önskemål att i lag eller administrativ författning avvikelse från nämnda allmänna besvärstid icke göres, om det ej föreligger mycket starka skäl därför. — Till förmån för att begränsa besvärstiden i enlighet med 1954 års lag — vilket av nämnda länsstyrelse förordas — ta­ lar också den omständigheten att man därigenom skulle erhålla samma besvärstider i 28 och 29 §§. Emellertid utgör besvärstiden i fråga om beslut av länsstyrelse enligt så­

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

väl fiskerättslagen (41 §) som fiskeristadgan (41 §), vilken stadga utfär­ dats efter tillkomsten av 1954 års ovannämnda lag, två månader, varför det ansetts motiverat att härvidlag icke göra ändring i fiskeristyrelsens förslag. Under remissbehandlingen har länsstyrelserna i Uppsala och Söderman­ lands län uttalat att de funnit bestämmelserna onödigt omständliga. Först­ nämnda länsstyrelse framhåller sålunda att anslag i länsstyrelsens lokal och tillkännagivande i länskungörelserna torde få anses som föråldrade kungö­ relseformer med hänsyn till den begränsade krets som nås av dylika medde­ landen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det föreslagna förfa­ randet borde reserveras för beslut om bildande av fiskevårdsområde och därmed sammanhängande frågor. I fråga om andra avgöranden krävdes in­ te några särregler. — Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller ånyo att lagtexten måste ge tydligare besked i frågan huruvida vid kungörelse i kyrka och tidning det är tillräckligt med ett tillkännagivande att beslutet fattats jämte uppgift om dess huvudsakliga innehåll eller om hela beslutet måste återges i kungörelsen. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser att besvärstiden bör bestämmas enligt nyssnämnda 1954 års lag. — Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser att nu ifrågavarande beslut även bör kungöras genom de lokala radiostationerna. Departementschefen. Med hänsyn till betydelsen av länsstyrelsens beslut i dessa frågor anser jag det ofrånkomligt, att beslutet i de fall då det angår så många att det inte lämpligen kan tillställas varje sakägare blir offentli­ gen kungjort. Att såsom föreslagits ha olika bestämmelser härvidlag för skilda slag av beslut är knappast praktiskt. Ett beslut om avslag torde dess­ utom merendels inte komma att angå flera än att personliga underrättelser kan göras. — I fråga om själva kungörandet har detta i förhållande till de tidigare förslagen betydligt förenklats. Kungörandet skall sålunda ske ge­ nom meddelande i en eller flera ortstidningar. Kungörande i kyrka samt kungörelse i länsstyrelsens lokal och länskungörelserna skall sålunda icke behöva ske. I paragrafen har vidare gjorts en ändring, varigenom klart utsäges att meddelandet inte behöver innehålla hela beslutet utan kan be­ gränsas på sätt länsstyrelsen finner lämpligt. Lämpligheten av att länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, i allmänhet är omedelbart verkställbart torde vara uppen­ bar. En sådan ordning torde emellertid icke bli gällande utan stöd i lag. Be­ slut om fiskevårdsomrädes bildande synes dock med hänsyn till att det under­ stundom kan få ingripande verkningar för den enskilde för sin verkställbarhet böra avvakta laga kraft. Lagrummet har utformats så att de fall som inte blir omedelbart verkställbara utgör undantag från huvudregeln om omedelbar verk­ ställbarhet. Nämnda undantagsbestämmelse bör tillämpas restriktivt. I ärende angående ändring av stadgar eller upplösning av fiskevårdsområde skall i tillämpliga delar gälla vad om fiskevårdsomrädes bildande är stad­ gat (23 §). Det torde utan särskilt stadgande vara klart att länsstyrelses be­ slut i nyss nämnt ärende bör följa den i förevarande lagrum föreslagna hu­ vudregeln om omedelbar verkställbarhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 217

I förevarande sammanhang anser jag mig böra något beröra frågan hu­ ruvida besvär över länsstyrelsens beslut bör av Kungl. Maj :t prövas i stats­ rådet eller regeringsrätten. Såväl fiskerättskommittén som fiskeristyrelsen fann starka skäl tala för att sådan talan skulle prövas i regeringsrätten. Fiskeristyrelsen hänvisade dock i denna fråga till den då pågående utred­ ningen angående kompetensfördelningen mellan statsrådet och regerings­ rätten. I direktiven för denna utredning, som numera är avslutad (SOU 1959: 4), uttalades bl. a. att den ledande principen för fördelningen liksom hittills borde vara, att mål vari rättsfrågan var huvudsaken borde hand­ läggas i regeringsrätten, medan mål vari lämplighetsfrågan var avgörande borde handläggas i statsrådet. — I fråga om 1913 års lag påpekas i utred­ ningen (s. 188) att regeringsrätten lärer vara behörig att handlägga besvär över länsstyrelses beslut angående förordnande om förrättning men att öv­ riga besvärsmål rörande tillämpningen av 1913 års lag torde skola avgöras i statsrådet. Utredningsmannen påpekar att länsstyrelsen i sin befattning med vissa ärenden enligt lagen har att tillvarataga det allmännas intresse av fiskevattens ändamålsenliga nyttjande, men att det är omsorgen om att enskild fiskerättsägares rätt inte trädes för när som är den dominerande faktorn i lagstiftningen. Det är enligt utredningsmannen här fråga om ty­ piska rättsärenden. Han föreslår därför att regeringsrätten skall vara be­ hörig att pröva mål om tillämpning av 1913 års lag. — Om det i enlighet med utredningsmannen anses lämpligt att överföra frågor om tillämpning­ en av 1913 års lag från statsrådet till regeringsrätten, synes samma skäl tala för att så blir fallet även med den nu föreslagna lagen. 32 §. 32 §, som behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Kost­ naderna, motsvaras i 1913 års lag av 39 §, i 1957 års förslag av 31 § men sak­ nar motsvarighet i övriga förslag. De nu föreslagna bestämmelserna är ut­ formade i nära anslutning till 39 § 1913 års lag. 33 §. 33 §, som uppdrager åt Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda tilllämpningsföreskrifter till lagen, saknar motsvarighet i 1913 års lag. I 34 § andra stycket 1947 års förslag stadgas en motsvarighet, som emellertid var inskränkt till bestämmelser om förrättning. En ordagrann motsvarighet till förevarande paragraf förekom i 1956 och 1957 års förslag. — Som av den tidigare framställningen framgått föreligger på åtskilliga punkter behov av bestämmelser som lämnar närmare anvisningar om lagens tillämpning. Då dessa torde bli av den karaktär att de kan utfärdas i administrativ ord­ ning föreslår jag att i lagen intages en föreskrift härom.

Övergångsbestämmelserna I denna del överensstämmer förevarande förslag med de tidigare. Någon tidpunkt för ikraftträdandet har dock ej föreslagits i dessa.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Fiskeråttskommittén anförde. Den föreslagna lagstiftningen om fiskevårdsområde är avsedd att ersätta de hittillsvarande bestämmelserna om gemensamhetsfiske. Några nya gemensamhetsfisken skola följaktligen ej få bildas. I flertalet fall torde det kunna väntas att befintliga dylika fisken komma att ombildas till fiskevårdsområden. I den mån så ej sker, komma de automatiskt att upphöra då tiden för deras bestånd gått till ända. Så länge ett gemensamhetsfiske be­ står, böra emellertid bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske fortfa­ rande äga giltighet för detsamma. Någon tillökning av dess område enligt 33 § 1913 års lag bör dock lämpligen icke ifrågakomma. Skulle beslut där­ om likväl fattas av delägarna, torde därför fastställelse böra vägras av läns­ styrelsen.

Fiskeristyrelsen biträdde vad kommittén sålunda anfört och utformade övergångsbestämmelserna i anslutning till kommittéförslaget. I departementspromemorian anfördes om hänvisningen i andra stycket. Andra stycket gäller icke varje hänvisning till 1913 års lag utan endast bestämmelse däri, som verkligen ersatts av bestämmelse i den nya lagen. — Bestämmelsen i 33 kap. 16 § tredje stycket rättegångsbalken kan således icke sägas hänvisa till lagrum som ersätts av någon bestämmelse i den nya lagen. Då nämnda lagrum i rättegångsbalken i utkastet föreslås kvarstå oförändrat, kommer det därför i fortsättningen att gälla kvarstående gemensamhetsfisken. Så länge sådana finns kvar, d. v. s. längst 25 år efter nya lagens ikraftträdande, torde den ifrågavarande bestämmelsen i rättegångs­ balken icke kunna undvaras. Departementschefen. För att myndigheter och allmänhet, som kommer att beröras av den nya lagstiftningen, skall hinna att i erforderlig utsträckning sätta sig in i dess bestämmelser och förbereda dess tillämpning, anser jag den 1 januari 1961 vara en lämplig dag för ikraftträdandet under förutsätt­ ning att lagen antages av 1960 års riksdag under vårsessionen.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

2i §.

Jag har tidigare redogjort för innebörden av första stycket av 24 §, som i sina huvudsakliga delar överförts från 10 § i 1896 års fiskelag. Fiskeråttskommittén föreslog i sitt förslag till ny fiskelag, vari bestämmel­ serna om fiskevårdsområde ingick som en del, att man skulle slopa den del av 10 § i 1896 års lag, som innefattade möjlighet för delägare i oskiftat fiske att, då delägarna inte kunde enas, genom hänvändelse till domstol er­ hålla föreskrifter för fiskets bedrivande. —- Eftersom den del av kommitténs förslag som gällde fiskevårdsområdena lämnades åt sidan vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, föreslog föredragande departementschefen i pro­ positionen till nämnda lag att i avbidan på att frågan om fiskevårdsområden löstes, möjligheten för domstol att meddela föreskrifter om fiske i oskif­ tat vatten borde bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 219

Fiskeristyrelsen föreslog i likhet med fiskerättskommittén, att möjlighe­ ten att med domstols medverkan erhålla föreskrifter för oskiftat fiske skulle avlägsnas i samband med lagstiftningen om fiskevårdsområden. Jag erin­ rar i detta sammanhang om att styrelsen föreslog att fiskevårdsområde i vatten med oskiftat fiske skulle kunna inrättas även om det inte yrkats av mer än en delägare. I remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag uttalades från flera håll att ifrågavarande bestämmelse i en eller annan form borde kvarstå. Man åberopade därvid att stadgandet kunde komma att visa sig behövligt i så­ dana fall då det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde, eller då oenigheten gällde endast en detalj och bildandet av ett fiskevårds­ område framstod såsom en onödig omgång. Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde sålunda. Fall torde kunna förekomma, då enighet om fisket ej kan uppnås och där förutsättningar för att bilda fiskeområde ej föreligger. Möjlighet att kunna hänvända sig till myndighet, bör därför alltjämt i en sådan belägen­ het stå öppen för vederbörande. Med hänsyn till att frågan om bildande av fiskeområde först bör bedömas och då denna prövning tillagts länsstyrel­ sen, synes nu ifrågavarande uppgift böra överflyttas från domstol till läns­ styrelse.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll att ifrågavarande be­ stämmelse behövdes framför allt för fiskets ordnande i lappmarken ovan odlingsgränsen. Räckvidden av bestämmelsen borde utvidgas att avse också vatten, vari flera skifteslag ägde fiskerätt. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll att stadgandet ej torde bli överflödigt genom tillkomsten av en lag om fiskevårdsområde och anförde vidare. Om i visst fall reglerande föreskrifter erfordras men de i 8 § angivna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen, bör delägare ej vara betagen möjligheten att vända sig till domstol. Stadgandet synes visserligen sällan ha tillämpats i praktiken men har gammal hävd i lagstiftningen och står i god överensstämmelse med gällande rättsregler på närbesläktade områden." Då tvister om fiskerättens omfattning under alla förhållanden måste avgöras av domstol, ligger det nära till hands att domstolen i samband därmed även skall kunna meddela föreskrifter av ad­ ministrativ art rörande fiskets bedrivande. Enligt länsstyrelsens mening bör stadgandet i fråga därför bibehållas. Bland övriga remissinstanser som förordade att bestämmelsen kvarstod oförändrad märktes länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län, fiskeriintendenten i mellersta distriktet, hushållningssällskapen i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Norrbottens län samt Malmö­ hus läns insjöfiskareförening och Svenska Ostkustfiskarenas centralför­ bund. I departementspromemorian föreslogs med hänsyn till den betydande opi­ nion som förelåg bland remissinstanserna att 24 § första stycket fiske­ rättslagen skulle kvarstå oförändrad till sitt sakliga innehåll.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I remissyttrandena över departementspromemorian framställs i allmänhet inte någon erinran mot förslaget att bibehålla 24 § fiskerättslagen oföränd­ rad. Bestämmelsens bibehållande tillstyrkes uttryckligen av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, hushållningssällskapet i Uppsala län samt Uppsala läns mälarfiskareförening. Lantmäteristyrelsen, som tillstyrkt en omarbetning av lagens bestämmel­ ser om förrättning, vilket förslag jag i allt väsentligt tagit fasta på, anser att dess förslag i denna del öppnar möjligheter att i förfarandet enkelt in­ ordna meddelande av föreskrifter för nyttjande av oskiftat fiske i de fall bildandet av fiskevårdsområde framstår såsom en för långt gående åtgärd. Vid sådant förhållande anser lantmäteristyrelsen att bestämmelsen i 24 § fiskerättslagen om domstols medverkan för att erhålla föreskrifter för oskiftat fiske kan utgå.

Departementschefen. I det nu framlagda förslaget till lag om fiskevårds­ område har förutsättningarna för bildande av sådant område i fall, där fisket är oskiftat eller eljest samfällt, betydligt skärpts i förhållande till de tidigare förslagen. För mig framstår därför som en nödvändighet att möj­ ligheten kvarstår för envar delägare att med stöd av 24 § första stycket fiskerätlslagen genom hänvändelse till myndighet erhålla föreskrifter om samfällt fiskes nyttjande. Bestämmelsen har såsom länsstyrelsen i Väst­ manlands län påpekar gammal hävd i fiskelagstiftningen, och den omstän­ digheten att domstols medverkan sällan påkallas behöver naturligtvis inte innebära att stadgandet är betydelselöst. Tvärtom tror jag att redan dess existens har eu viss betydelse när det gäller att förhindra alltför påtagligt missbruk av rätt till samfällt fiske. Därtill kommer att stadgandet, trots den kritik som tidigare riktats mot detsamma, likväl har förtjänsten att erbjuda ett enkelt förfarande som lätt kan anpassas efter skilda förhål­ landen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har väckt tanken att överflytta domstolens befogenheter på länsstyrelse. Enligt min uppfattning är ifrå­ gavarande ärenden av mer administrativ än judiciell karaktär. Tvist om fiskerätt kan för övrigt inte avgöras inom ramen för det i 24 § omnämnda förfarandet. Länsstyrelserna handlägger redan nu ett flertal olika ärenden som berör fisket. Jag behöver blott hänvisa till de talrika bestämmelser härom som finns i tiskerättslagen, fiskeristadgan och 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Även enligt den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområde föreslås att hand­ läggningen av ärenden om bildande av sådant område skall ankomma på länsstyrelserna. Det torde sålunda inte vara något tvivel om att länsstyrelser­ na är sakligt mycket väl kvalificerade att handlägga också sådana ärenden, som avses i 24 § fiskerättslagen. — Även från en annan synpunkt har den ifrågasatta överflyttningen sitt givna värde. Eftersom det är min förhoppning att fiskevardsomraden skall komma till stånd i betydligt större om­ fattning än vad fallet varit med gemensamhetsfiskena, kan det tänkas att fråga understundom väckes samtidigt om bildande av fiskevårdsområde och

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 221

meddelande av föreskrifter enligt 24 § fiskerättslagen. Delägare i oskiftat fiske, som önskar få fiskevårdsområde till stånd men inte är övertygad om att den härför erforderliga majoriteten kommer att uppnås, önskar kanske i andra hand påkalla åtgärder enligt 24 § fiskerättslagen. För dylika fall är det både av praktiska skäl och till förhindrande av kompetenskonflikter myndigheter emellan motiverat med en överflyttning. — Jag föreslår därför att domstols befattning med förevarande ärenden överflyttas på länssty­ relse. — Den föreslagna ändringen bör medföra en följdändring i 35 § fiske­ rättslagen. Den ändring som föreslås i paragrafens tredje stycke är av redaktionell natur och föranledd av förslaget om lag om fiskevårdsområde.

26 §.

Motiveringen till ändringen av denna paragraf är densamma som anförts vid behandlingen av förslaget till ändring av 24 § tredje stycket.

35 §. Ändringen utgör en följd av ändringen i 24 § första stycket. Eftersom domstol enligt förslaget inte längre skall kunna meddela föreskrifter enligt lagen, kan förekomsten av ordet domstol i förevarande paragraf te sig svår­ begriplig. Å andra sidan bör givetvis domstols föreskrifter, som meddelats före lagändringens ikraftträdande, även i framtiden omfattas av paragra­ fens straffbud. Jag finner det därför mest ändamålsenligt att ur lagtexten utesluta orden »av länsstyrelse eller domstol».

JO §.

Den föreslagna ändringen sammanhänger med den befogenhet att ange till åtal som i 29 § förslaget till lag om fiskevårdsområde tillagts fiskevårdsområdet. Förslaget överensstämmer i förevarande del med departements­ promemorian vari anfördes. Enligt såväl fiskeristyrelsens som promemorians förslag skall gärning som tillika innefattar olovligt fiske endast bestraffas enligt fiskerättslagen och icke enligt förevarande lag. Detta skulle kunna medföra att dylik gär­ ning icke kan beivras efter angivelse av exempelvis fiskevårdsområdes sty­ relse, vilket synes otillfredsställande. Över huvud taget torde det vara till fördel för det ändamål som avses med fiskevårdsområdenas verksamhet, om de alltid vore behöriga att ange olovligt fiske till åtal, oavsett om detta tillika utgjorde brott mot den föreslagna lagen om fiskevårdsområde eller icke. I utkastet har därför föreslagits att en häremot svarande regel införes i fis­ kerättslagen. Att utsträcka denna angivelserätt även till delägare i fiske­ vårdsområde synes däremot knappast påkallat.

Departementschefen. Vad i promemorian föreslagits har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag finner förslaget välgrundat.

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Föreliggande ändringsförslag överensstämmer med departementsprome­ morians förslag, som motiverades sålunda. Enligt 3 § fiskearrendelagen gäller att sådan upplåtelse av fiske, som av­ ses i lagen, skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns livstid. Från denna huvudregel göres det undantaget att upplåtelse av gemensamhetsfiske dock må ske för återstoden av den tid, för vilken tssket bildats. Av samma skäl som föranlett detta undantag i fråga om upp­ låtelse av gemensamhetsfiske torde en motsvarande regel böra "införas be­ träffande fiskevårdsområden. Den omständigheten att den föreslagna lagen om fiskevårdsområde — i motsats till 1913 års lag — innehåller möjlighet till förlängning av den en gång bestämda tiden torde med hänsyn till fiske­ arrendelagens regler om optionsrätt icke behöva vålla några särskilda svå­ righeter. Det torde av grunden för undantagsstadgandet framgå att arrendatorn, om tiden för områdets bestånd förlänges, har optionsrätt, men el­ jest måste avträda arrendet då fiskevårdsområdet upphör. Promemorians förslag har av remissinstanserna tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Västerbottens läns hushållningssällskap framhåller emellertid att, även om det måste anses självklart att fiskearrendelagen förses med en bestämmelse som gör det möjligt att anpassa arrendetiden efter tiden för fiskevårdsområdet, arrendators optionsrätt likväl inte bör upphöra, när fiskevårdsområdet upphör, såvida inte fiskerättsägarna återtager fisket för eget bruk.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet är ett undantag från be­ stämmelsen att upplåtelse inte får avse mindre tid än fem år. Förlänges tiden för fiskevårdsområdets bestånd kan förevarande stadgande inte tagas till intäkt för att även arrendeförhållandet förlängts. Däremot kan förut­ sättningar då föreligga för arrendatorn att begagna sin optionsrätt enligt 4 §. Den av Västerbottens läns hushållningssällskap väckta frågan om ar­ rendatorn skall vara bevarad vid arrendet även sedan fiskevårdsområdet upphört, får besvaras i enlighet med vanliga regler för brytande av options­ rätt. Det föreligger sålunda enligt min mening möjlighet till optionsrätt även i dylika fall. Är situationen den att några av delägarna äger bryta op­ tionsrätten, kommer denna att gälla endast mot de övriga.

4. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 19Q4 (nr 48 s. 1) om samäganderätt

Föreliggande ändringsförslag utgör en följdändring till förslaget att fis­ kevårdsområde inte nödvändigtvis behöver bestå av flera fastigheter eller flera fastigheters fiske utan skall kunna omfatta även det till endast en fas­ tighet hörande fisket eller, om fastigheten utgöres av fiske vartill ägande­

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 223

rätt till grunden inte är förenad, allenast en sådan fastighet. Förslaget har i förslaget till lag om fiskevårdsområde närmare behandlats dels i den all­ männa motiveringen under rubriken Behovet av mj lagstiftning. Sgfte och omfattning, dels i den speciella motiveringen till 1 §. Det föreslagna undantagsstadgandet innebär att samäganderättslagen sättes ur kraft endast i den mån lagen eljest skulle komma att stå i strid med lagstiftningen om fiskevårdsområden. Samäganderättslagen avses sålunda alltjämt skola gäl­ la, därest fråga uppkommer till exempel om försäljning av ett av flera ägt men icke samfällt fiske, som ingår i fiskevårdsområde, liksom i frågor om förvaltning av sådant fiske, om förutsättningar i det enskilda fallet saknas för att fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd.

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag till 1) lag om fiskevårdsområden; 2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen av den lydelse Bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Ulla B. Silén

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Bilaga A (Promemorieförfattarens utkast)

1. Förslag till lag om fiskevårdsområde

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §• För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse må i vattenområde, där fisket är i sin helhet samfällt eller eljest tillhör två eller flera fastigheter vilka icke äro i samma ägares hand, bildas fiskevårdsområde enligt vad nedan sägs. Fiske i allmänt vatten må ej ingå i fiskevårdsområde i annat fall än då fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vat­ ten utan stöd av enskild fiskerätt, eller utövas inom nationalpark eller om­ råde, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande makt. Genom bildande av fiskevårdsområde må ej inskränkning ske i lappar­ nas rätt till fiske i vissa delar av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §• 1. Med delägare avses i denna lag ägare av fastighet, vartill hör andel i det fiske som ingår eller avses skola ingå i fiskevårdsområde eller till vars förmån gäller servitut som innefattar rätt att fiska. Den som med besittningsrätt för obegränsad tid innehar fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, är i avseende å tillämpningen av denna lag att anse såsom ägare av fastigheten. 2. Boställshavare, som själv brukar bostället, ävensom arrendator av bo­ ställe, vilket är i författningsenlig ordning utarrenderat, eller av annan ge­ nom offentlig myndighet utarrenderad fast egendom är berättigad att i del­ ägares ställe enligt denna lag föra talan för fiske, som han i nämnda egen­ skap äger nyttja. Samma befogenhet tillkommer, såframt upplåtelsen överstiger ett år och annat förbehåll ej skett, även annan arrendator, dock att denne ej utan samtycke av fiskets ägare må framställa begäran eller lämna medgivande en­ ligt 5 § andra stycket, 6 § andra stycket, 7 § sista stycket, 9 §, 14 § första och andra styckena, 15 § eller 16 §, ej heller göra ansökan om ändring av fiskeområdes omfattning eller fiskeområdes upplösning eller med laga ver­ kan göra sådan anmälan som omförmäles i 19 §. 3. Såväl fastighetsägare som annan i denna paragraf nämnd sakägare är berättigad att anföra besvär jämlikt 28 § ävensom att avgiva yttrande i frå­ gor, vilka ankomma på länsstyrelsens prövning.

3 §• Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 225

4 §. Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande

5 §• Fiskevårdsområde skall bildas, då så med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt befinnes lämpligt. Därest fisket icke är i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera fastigheter, fordras tillika att antingen flertalet delägare eller delägare med mer än hälften av delaktighetstalet samtycka till att fiskevårdsomradet bildas. Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig samfällda fisken, skall därjämte samtycke föreligga från minst en del­ ägare inom varje sådant fiske.

Delaktighet och rösträtt

6 §• Är fisket i sin helhet oskiftat, skall varje delägare åtnjuta del i fiske­ vårdsområdet efter sin andel däri. I annat fall skall efter uppskattning be­ stämmas den andel i fiskevårdsområdet som med hänsyn till omfattningen och värdet av delägarens rätt till fiske inom området tillkommer honom.. Annan beräkninggrund för delaktigheten må bestämmas, därest samtliga delägare äro ense därom.

7 §• Då ej annat är för visst fall stadgat, skall varje delägare äga en röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster avgöres val genom lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet eller, därest omröstningen sker under så­ dan förrättning varom i 12 § sägs, av förrättningsmannen. För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grun­ der räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter räknas ävenledes endast en röst. Om i annat fall en fastighet tillhör flera, skall rösträtten bedömas enligt de regler, som för varje särskilt fall gälla beträffande rätten att förfoga över fastigheten. Annan beräkningsgrund för rösträtten må bestämmas, därest samtliga delägare äro ense därom.

8 §• Vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig an­ slutning av delägare föreligger skall ej medräknas delägare, som underlå­ ter att "deltaga i omröstningen. Gäller omröstningen fråga, varom länssty­ relsen har att besluta, och har delägaren icke erhållit sådan underrättelse som avses i 10 §, skall han anses hava motsatt sig det beslut omröstningen avser. 15 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Vad nu sagts om den som ej deltager i omröstning, skall även gälla den som vid prövning, vilken utan förrättning företages av länsstyrelse, under­ låter att därstädes tillkännagiva sin mening.

Förfarandet vid bildande av fiskevårdsområde

9 §•

Ansökan om bildande av fiskevårdsområde må endast göras av delägare. Ansökningen skall vara skriftlig och insändas till länsstyrelsen. I ansökningen skall sökanden uppgiva: 1. det vattenområde som fiskevårdsområdet avses skola omfatta; 2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; 3. det huvudsakliga sätt, varpå detta ändamål avses skola tillgodoses; samt 4. i vad mån upplåtelse av fiske inom området lämpligen bör ske. Ansökningen bör vara åtföljd av: 1. förslag till stadgar; 2. förteckning å delägarna med angivande beträffande samfällt fiske av envars delaktighet däri; 3. förteckning å övriga i 2 § omförmälda sakägare; samt 4. den ytterligare utredning sökanden önskar åberopa.

10 §.

Då ansökan om bildande av fiskevårdsområde inkommit, skall länssty­ relsen genom särskild underrättelse bereda sakägarna tillfälle att yttra sig över ansökningen, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Länsstyrelsen skall ock höra fiskeriintendenten och hushållningssällska­ pets fiskerikonsulent. Kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den avslås utan att un­ derrättelser utfärdats.

11 §• Har fullständigt förslag till stadgar ej bifogats ansökningen må ärendet ej upptagas till slutlig prövning, innan genom länsstyrelsens försorg sådant förslag utarbetats samt sakägarna erhållit tillfälle att yttra sig däröver.

12 §.

Innan fråga om bildande av fiskevårdsområde avgöres skall, om sådan uppskattning som avses i 6 § skall verkställas eller om länsstyrelsen eljest så finner erforderligt, förrättning företagas på stället. Sådan förrättning skall hållas av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskifter rörande förrättningen meddelas av Konungen.

Stadgar

13 §. Fiskevårdsområdes stadgar skola angiva: 1. fiskevårdsområdets benämning; 2. det vattenområde varav fiskevårdsområdet bildats;

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 227

3. huruvida fiskevårdsområdet skall omfatta allt eller blott visst slag av fiske; 4. tiden för fiskevårdsområdets bestånd och förutsättningarna för förläng­ ning av denna tid; 5. grunderna för fiskets och fiskevårdens utövande; 6. storleken av varje delägares delaktighet; 7. beräkningsgrunden för delägarnas rösträtt därest denna bestämts med stöd av 7 § sista stycket; 8. huru kallelse till sammanträde med delägarna (fiskestämma) skall ske, omröstning verkställas och beslut fattas; 9. huru ofta ordinarie fiskestämma skall hållas; 10. i vad mån fisket skall kunna upplåtas samt, därest upplåtelse skall ske, huru stor del av ersättningen för upplåtelsen som årligen högst må användas eller fonderas för gemensam räkning; 11. i vad mån delägarna må förpliktas att lämna tillskott i penningar eller varor samt grunden för fördelning av sådan skyldighet; 12. styrelsens sammansättning och grunderna för dess beslutförhet; 13. huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; 14. tiden för räkenskapsavslutning; samt 15. vad i övrigt kan finnas erforderligt. Ej må i stadgarna föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag. Länsstyrelsen skall vid fastställande av stadgar såvitt det är möjligt och lämpligt följa delägarnas mening.

14 §. Bestämmelse att fisket eller del därav skall upplåtas må, därest fisket är i sin helhet samfällt för två eller flera fastigheter, ej meddelas utan samtycke av delägare med mer än hälften av delaktighetstalet. I annat fall må sådan bestämmelse meddelas endast med samtycke av delägare med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Utgöres del av fiskevårdsområde av vattenområde, varest fisket är samfällt för två eller flera fastigheter, eller ingå i fiskevårdsområde flera sådana vattenområden, skall i stället beträffande varje sådant område gälla vad i första stycket är stadgat. Bestämmelse att fisket skall upplåtas må ej utan samtycke av utövaren meddelas beträffande yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för utövarens försörjning, därest fisket tillhör honom enskilt eller bedrives i lott som blivit honom tilldelad. Är utövaren av dylikt fiske arrendator erfordras städse hans samtycke. Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

15 §. Skall fiskerätt inom hela fiskevårdsområdet upplåtas för längre tid än ett år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense därom, bestämmas att mer än hälften av ersättningen får användas eller fonderas till utgifter för områdets räkning.

16 §. Föreskrift om tillskott må ej meddelas utan att samtycke föreligger från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalet. Utan sådan anslutning från delägarnas sida må ej be­ stämmas, att bidragsskyldigheten skall fördelas efter annan grund än del­ aktighetstalet.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Om ändring av stadgar och av tiden för fiskevårdsområdes bestånd

17 §• Önskar delägare ändring av stadgarna, har han att därom göra ansökan hos länsstyrelsen. Avser ansökningen allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning, äger länsstyrelsen omedelbart besluta i ärendet. I övriga fall skall vad i 5—16 §§ stadgats äga motsvarande tilllämpning. 18 §. Har i följd av naturhändelse, vattenreglering eller annan omständighet fiskevattnet undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller omfatt­ ning och saknas på grund härav eller av annat förhållande skäl för fiske­ vårdsområdets bibehållande, äger länsstyrelsen på ansökan av delägare för­ ordna om fiskevårdsområdets upplösning. Beträffande sådan ansökan skall vad i 10 § stadgats äga motsvarande tillämpning.

19 §. Har ej senast sex månader före utgången av tiden för fiskevårdsområdets bestånd delägare företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet hos läns­ styrelsen skriftligen anmält att förlängning av sagda tid ej önskas, skall tiden anses förlängd med samma antal år, som senast gällt för fiskevårdsområdets bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall ankomma på länsstyrelsens prövning, hu­ ruvida förlängning skall ske. Därvid skola bestämmelserna i 6—16 §§ gälla i tillämpliga delar. Beslut om förlängning skall avse viss tid, högst tjugu­ fem år.

Styrelse

20 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera personer. Utse ej delägarna styrelse, äger på ansökan av någon vars rätt är därav beroende länsstyrelsen tillsätta styrelsen. Delägare ävensom sådan sakägare som omförmäles i 2 § första stycket, är om han av länsstyrelsen utses till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag förrän ytterligare fem år förflutit. Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

21 §. Anmälan om val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

22 §.

Styrelsen skall uppbära, förvalta och fördela delägarna samfällt tillkom­ mande medel, inför domstolar och andra myndigheter företräda fiskevårds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 229

området ävensom i övrigt handhava områdets gemensamma angelägenheter i alla frågor i vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna. Angående befogenhet för styrelseledamot att för fiskevårdsområdet mot­ taga delgivning skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat äga mot­ svarande tillämpning.

23 §. Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och fiskevårdsområdet, ej heller angående avtal mellan fiske­ vårdsområdet och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot fiskevårdsområdets. Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada, svara för skadan en för alla och alla för en.

Fördelning av inkomst och ansvarighet för gäld

24 §. Inkomst, som ej användes eller fonderas till utgifter för fiskevårdsom­ rådets räkning, skall fördelas mellan delägarna efter delaktigheten, eller, därest inkomsten härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenom­ rådet, mellan berörda delägare.

25 §. För fiskevårdsområdets förbindelser svara delägarna envar efter sitt andelstal. Vid brist hos någon av dem fördelas bristen mellan de övriga efter samma grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare må göras gäl­ lande endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning söka detta.

Straffbestämmelse

26 §. Fiskar någon i strid med vad som stadgats med stöd av denna lag, straf­ fes, om ej gärningen är belagd med straff enligt lagen om rätt till fiske, med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom sakägare varom förmäles i 2 § skall därvid städse anses som målsägande.

Särskilda bestämmelser

27 §. Vad delägarna eller styrelsen beslutat med stöd av denna lag skall gälla mot ny delägare.

28 §. Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas av fiskestämman eller styrelsen, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans en­

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

skilda rätt, må han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, vilka skola hava inkommit inom tre veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet; dock skall för menighet besvärstiden vara fem veckor. Har meddelande om beslutets fattande införts i tidning inom orten, skall del­ givning anses hava ägt rum den dag då så skedde. Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot be­ slutet. 29 §. Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevårdsområdet är beläget, samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets be­ kostnad tillkännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tid­ ningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då kungöran­ det i kyrka ägde rum. Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jord­ bruksdepartementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Beslutet skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efter­ rättelse utan hinder av förd klagan.

30 §. Fråga om fiskevårdsområde handlägges, därest området hör till mer än ett län, av länsstyrelsen i det län, där största delen är belägen; dock att om annan länsstyrelse bestämt, att förrättning skall företagas jämlikt 12 § eller ock utan förrättning förordnat om bildande av fiskevårdsområde, samma länsstyrelse fortfarande skall handlägga ärenden angående fiskevårdsom­ rådet.

31 §. Kostnaderna för förrättning, som avses i 12 §, samt för den utredning rörande äganderätts- och fastighetsförhållanden, som erfordras i ärende om bildande av fiskevårdsområde skola, i den utsträckning Konungen be­ stämmer, bestridas av statsverket. Lämnas ansökan om bildande av fiske­ vårdsområde utan bifall, skall dock sagda kostnader städse stanna å stats­ verket. 32 §. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts ge­ nom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 231

2. Förslag till lag om ändrad lydelse av 24, 26 och 40 §§ lagen den

1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26 och 40 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §. Oskiftat fiske------------ märklig tidsutdräkt. Upplåtelse av------------flera fastigheter. För fiske som ingår i fiskevårdsområde gälla i stället för vad i denna paragraf stadgas bestämmelserna i lagen om fiskevårdsområde.

26 §. Om fiskevårdsområde, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

40 §. Brott varom —--------synpunkt påkallat. För fiske som ingår i fiskevårdsområde skall därvid området städse anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall i fråga om fastställt gemensamhetsfiske äldre lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket består.

3. Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §• Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske eller fiske, som ingår i fiskevårdsområde, må dock ske för återstoden av den tid, för vil­ ken gemensamhetsfisket eller fiskevårdsområdet bildats. Därest upplåtelsen —- ■------- fem år. I fråga------- — tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

232 Kungi. Maj ds proposition nr 50 år 1960

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §• För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde. I området ingående fiske utgör en samfällighet, för vilken delägarna äga besluta på sätt när­ mare stadgas i denna lag. Fiske i allmänt vatten må ej ingå i fiskevårdsområde i annat fall än då fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vat­ ten utan stöd av enskild fiskerätt, eller utövas inom nationalpark eller inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främman­ de makt. Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvi­ sat till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårds­ område må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga de­ lar av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i området. Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt att med uteslutande av fiskets ägare fiska inom området, boställshavare, som själv brukar bostället, samt innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som till­ hör kronan eller allmän inrättning, skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare. Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens fiske inom området, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske i vad det ingår i fiskevårdsområde upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år, skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare. I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länssty­ relsen, må dock brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 233

4 §• Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som i samband därmed har att fastställa stadgar för området. Stadgarna skola angiva fiskevårdsområdets omfattning samt grunderna för fiskets utövande och områdets förvaltning. Ej må föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §• Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

6 §• Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från del­ ägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som företräda mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika utgöra minst hälften av antalet delägare. Ingår i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall därjämte samtycke föreligga från minst en delägare inom varje sådant fiske. Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda och befinnes det föreslagna fiskevårdsområdet lämpligt med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållanden i övrigt, skall fiskevårdsområdet bildas.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §• Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugu­ fem år. Har ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda ti­ den delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos läns­ styrelsen skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas, skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiske­ vårdsområdets bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad om områdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §•

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområ­

det. Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar, efter delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning. Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej sär­ skilda skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfatt­ ningen av de skilda vattenområdena.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

9 §• Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag eller fiskevårdsområdets stad­ gar, skall varje delägare äga en röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster skall lottning ske. För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder räknas endast en röst. Tillhör fisket inom fiskevårdsområdet mer än en fastighet, skall för dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter ävenledes räknas endast en röst. Annan beräkningsgrund för rösträtten må bestämmas, därest samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än hälften av delaktighetstalet samtycka därtill. Är fisket inom fiskevårdsområde ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka därtill. Ingår i sådant fiskevårdsområde ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 §• Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom särskild lott tilldelats honom. Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare till­ delas fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott samt om åtgärd, som icke kan genomföras utan tillskott, äro ej giltiga med mindre samtycke fö­ religger från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräknings­ grund.

13 §. Inkomst, som ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning, skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan be­ rörda delägare. Har allt fiske inom fiskevårdsområdet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller fonderas för områdets räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 235

14 §. För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin del­ aktighet. Brist hos någon skall fördelas mellan de övriga efter samma grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betal­ ning söka detta. Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som må för ända­ målet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §. Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansök­ ningen skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen. I ansökningen skola uppgivas: 1. det vattenområde som fiskevårdsområdet avses skola omfatta; 2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt 3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §. Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §. Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart av­ slås. Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgö­ ra ärendet.

18 §. Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla sakägarna till sam­ manträde. Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas varje känd sakägare. Finnes anledning till antagande att icke alla sakägare därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas. Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §. Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utred­ ning angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om fiskevårdsområde bör bildas.

236 Kungi. Maj:is proposition nr 50 år 1960

Sedan sakägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utred­ ningen ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrätt­ ningsmannen genom omröstning bland sakägarna utröna deras vilja. Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet tillika intagas förslag till stadgar samt angivas huru förrättningskostnaderna böra gäldas.

20 §.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till för­ rättningen hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för del­ ägarnas granskning. Meddelande härom skall kungöras i samma ordning som kallelse till fortsatt sammanträde. Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte av­ givna erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Uppstår vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för fiskevårdsområdets bildande men är av beskaffenhet att böra avgöras av domstol, och kan enighet ej uppnås, skall förrättningen avbrytas och för­ hållandet anmälas hos länsstyrelsen. Därest ej länsstyrelsen finner att för­ rättningen i avbidan på ovisshetens undanröjande bör förklaras vilande, skall frågan om fiskevårdsområdes bildande förklaras förfallen. Förklaras förrättningen vilande, skola berörda sakägare hänvisas att inom viss av länsstyrelsen förelagd tid anhängiggöra talan vid domstol vid påföljd att förrättningen eljest förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fortsatt förrättning.

Ändrade förhållanden

23 §. Vid ändring av länsstyrelses beslut, som rör fiskevårdsområde, skall i tillämpliga delar gälla vad om områdes bildande är stadgat. Stadgeändring, som ej avser fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets ut­ övande, må dock efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som avser allenast jämkning av delaktighetstal till följd av änd­ rad fastighetsindelning, må länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av indelningsändringen lämnats tillfälle till yttrande, omedel­ bart besluta.

24 §. Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsent­ ligt förändrat vattenområdet eller fisket, må länsstyrelsen på ansökan av delägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 237

områdes upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet. Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §. För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera personer. Utse ej delägarna styrelse, äger på ansökan av någon vars rätt är därav beroende länsstyrelsen tillsätta styrelsen. Delägare är, om han av läns­ styrelsen utses till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag förrän ytterligare fem år förflutit. Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen ut­ sedd ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att del­ ägarna utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §. Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §. Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsområdets. Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada, skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

28 §. Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens för­ valtningsberättelse framlagts å sammanträde med delägarna, skall styrel­ sen anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att styrelseledamot begått brottslig gärning, må den ändock väckas, där ej an­ svarsfriheten uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 §. Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest är belagd med straff, med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delägare däri må därvid anses som målsägande.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §. Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna, eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke till­ kommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författ­ ning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, må talan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom två må­ nader från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden dock räknas från det delägaren fick del av beslutet. Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §. Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall med­ delande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tid­ ningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då medde­ landet först infördes i sådan tidning. Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jord­ bruksdepartementet inom två månader efter det delgivning skett. Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

32 §. Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stad­ gas. Förrättningskostnader skola, i den mån bidrag därtill icke utgår av allmänna medel, förskjutas av sökanden. Kommer fiskevårdsområde till stånd, skola sådana kostnader gäldas av delägarna efter vars och ens del­ aktighet.

33 §. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 239

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35 och 40 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fis­ Oskiftat fiske ävensom annat fis­ ke som är samfällt för två eller fle­ ke som är samfällt för två eller fle­ ra fastigheter må nyttjas av fas­ ra fastigheter må nyttjas av fas­ tigheternas ägare efter vad de kun­ tigheternas ägare efter vad de kun­ na sämjas. Sämjas de ej, må rätten na sämjas. Sämjas de ej, må läns­ på ansökan av någon av dem före­ styrelsen på ansökan av någon av skriva huru fisket må nyttjas. In­ dem föreskriva huru fisket må nytt­ nan sådan föreskrift meddelas sko­ jas. Innan sådan föreskrift med­ la de övriga ägarna genom särskilda delas skola de övriga ägarna genom underrättelser av domstolen erhålla särskilda underrättelser erhålla till­ tillfälle att yttra sig, såvitt det kan fälle att yttra sig, såvitt det kan ske ske utan märklig tidsutdräkt. utan märklig tidsutdräkt. Upplåtelse av ------------------------------- - flera fastigheter. Vad i denna paragraf stadgas äger Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör ge- ej tillämpning å fiske som ingår i mensamhetsfiske eller ingår i så­ fiskevårdsområde. dant fiske.

26 §• Om gemensamhetsfiske, om fis­ Om fiskevårdsområde, fiske inom ke inom nationalpark, så ock om nationalpark så ock om lapparnas lapparnas rätt till fiske i vissa de­ rätt till fiske i vissa delar av riket lar av riket gäller vad särskilt är gäller vad särskilt är stadgat. stadgat.

35 §• Den som bryter mot föreskrift, som Den som bryter mot föreskrift, meddelats av länsstyrelse eller dom­ som meddelats med stöd av 16, 22 stol med stöd av 16, 22 eller 24 §, eller 24 §, eller anbringar fiskered­ eller anbringar fiskeredskap eller an­ skap eller anordning i uppenbar ordning i uppenbar strid med vad strid med vad som gäller om fisk­ som gäller om fiskådra, dömes till ådra, dömes till straff för olovligt straff för olovligt fiske enligt vad fiske enligt vad i 34 § sägs. i 34 § sägs.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 40 §. Brott varom------- - — synpunkt påkallat. För fiske som ingår i fiskevårdsområde må området anses som måls­ ägande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock skall i fråga om fastställt gemensamhetsfiske äldre lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket består.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Upplåtelse av fiske skall ske för Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, viss tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns livstid. Upp­ eller för arrendatorns livstid. Upp­ låtelse av gemensamhetsfiske må låtelse av fiske, som ingår i fiskedock ske för återstoden av den tid, vårdsområde, må dock ske för åter­ för vilken fisket bildats. Därest upp­ stoden av den tid, för vilken fiskelåtelsen angår huvudgård till fidei­ vårdsområdet bildats. Därest upplå­ kommiss, boställe eller annan fas­ telsen angår huvudgård till fideikom­ tighet, varöver upplåtarén icke äger miss, boställe eller annan fastighet, förfoga utöver sin egen besittnings- varöver upplåtaren icke äger förfoga tid, må upplåtelsen ske för sådan tid. utöver sin egen besittningstid, må År tiden icke så bestämd som nu upplåtelsen ske för sådan tid. Är ti­ sagts, skall avtalet anses ingånget den icke så bestämd som nu sagts för en tid av fem år. skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. I fråga —----------- motsvarande tillä

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1961; dock skall i fråga om fastställt gemensamhetsfiske äldre lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 241

Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om sam­ äganderätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 19 §•

I fråga om ägor, som vid skifte I fråga om ägor, som vid skifte av jord blivit undantagna för del- av jord blivit undantagna för delägarnes allmänna behov eller eljest ägarnes allmänna behov eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de äro samfällda för flera fastigheter, där till någon del hava sina ägor de där till någon del hava sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda, genom skifte eller eljest åtskilda, äge vad i denna lag finnes stadgat äge vad i denna lag finnes stadgat ej tillämpning, utom såvitt angår ej tillämpning, utom såvitt angår mark, som varit till ständigt ryt­ mark, som varit till ständigt ryt­ tare-, soldat- eller båtsmanstorp an­ tare-, soldat- eller båtsmanstorp an­ slagen; ej heller vare i något fall slagen; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i av­ lagens föreskrifter tillämpliga i av­ seende å oskift fiskevatten eller i seende å oskift fiskevatten eller i fråga om bildande av jaktvårdsom- fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en fas­ råde eller fiskevårdsområde, be­ tighet. stående av allenast eu fastighet el­ ler, vad angår fiskevårdsområde, det till allenast en fastighet hörande fis­ ket. Beträffande egendomsgemenskap -----------särskilt stadgat. Vad i----------- —-------------— äger

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1961.

16 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. lsaml. Nr 50

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 ja­ nuari 1960.

Närvarande: justitieråden B eckman , E. S öderlund , T ammelin , regeringsrådet N evrell .

Enligt lagrådet den 2 december 1959 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 september 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlå­ tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­ tas över upprättade förslag till 1) lag om fiskevårdsområden; 2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om fiskevårdsområden. I likhet med departementschefen och det övervägande antalet remissin­ stanser finner lagrådet ett påtagligt behov av ny lagstiftning på ifrågavarande område föreligga. Vad angår spörsmålet om den lämpligaste benämningen på den nya orga­ nisationsformen är enligt lagrådets mening beteckningen fiskevårdsområde icke tillfredsställande, låt vara att genom införande av en sådan beteckning viss anknytning skulle erhållas till jaktlagens terminologi. Ordet område och sammansättningar med detta ord användas nämligen såväl i allmänt språkbruk som i juridisk terminologi i lokal betydelse. Så är förhållandet med uttrycket jaktvårdsområde i jaktlagen. Benämningen fiskevårdsområde skulle därför komma att leda tanken till sådana begrepp som vattenom­ råde eller fiskevatten, under det att i själva verket här — i motsats till i jakt­ lagen — åsyftas en form av sammanslutning med karaktären av juridisk person, närmast hänförlig till sådant annat samfund än bolag och förening,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 ur 1960 243

som omförmäles i 10 kap. 1 §, 11 kap. 2 § samt 33 kap. 9 och 17 §§ rätte­ gångsbalken. Lagrådet anser, att det nya rättsinstitutets karaktär riktigare skulle kom­ ma till uttryck genom användande av benämningen fiskevårdssamfällighet. I uttrycket fiskevård finge då, i enlighet med vad departementschefen utta­ lat, inläggas allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett rikt och allsi­ digt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt ut­ nyttjande av fisket. Benämningen samfällighet begagnas visserligen under­ stundom, såsom i jorddelningslagen, jaktlagen och bysamfällighetslagen, i en annan betydelse än den här avsedda, nämligen för att beteckna mark, som är gemensam för två eller flera fastigheter, eller viss annan för fastigheter samfälld egendom. Emellertid användes på åtskilliga håll beträffande för­ hållanden som äro likartade med det varom nu är fråga benämningen sam­ fällighet för att beteckna fastiglietssammanslutningar för samverkan med avseende å visst för vederbörande fastigheter gemensamt ändamål. Exempel härpå äro vattenlagens stadganden om reglerings- och dikningssamfälligheter (3 och 7 kap.), lagen om enskilda vägar (50 §) och lagen om ägofred (41 §). Utvecklingen synes i själva verket gå mot en mera utbredd använd­ ning av sistberörda terminologi, till vilken det därför måste anses vara na­ turligt att här anknyta. Under hand har inhämtats, att eu sådan terminologi står helt i överensstämmelse med den lagberedningen tänkt använda i sitt förslag till jordabalk. Under åberopande av vad nu anförts anser lagrådet benämningen fiskevårdsområde icke kunna godtagas utan hemställer om införande i dess ställe av ordet fiskevårdssamfällighet. Om denna hemställan bifalles, bör lagens rubrik ändras till »Lag om fiskevårdssamfälligheter» samt ordet fiskevårdsområde utbytas mot fiskevårdssamfällighet i underrubrikerna om förutsätt­ ningar för sammanslutningens bildande, om tiden för dess bestånd och om förfarandet vid bildandet. Vid de särskilda paragraferna angivas de ändringar i dessas lagtext var­ till det nu sagda ger anledning jämte de erinringar lagrådet i övrigt funnit påkallade. I de fall då den av lagrådet föreslagna ändrade terminologin en­ dast föranleder rent redaktionella ändringar har detta ansetts icke behöva särskilt anmärkas.

1 §• Därest lagrådets hemställan om ändrad terminologi bifalles, kan första stycket lämpligen givas följande lydelse: »För samfällt ordnande av fiske­ förhållandena i visst vattenområde samt främjande av fiskerättsägarnas ge­ mensamma intressen må bildas fiskevårdssamfällighet, för vilken delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.» Andra stycket första punkten, som i förslaget börjar med orden »Fiske i allmänt vatten må ej in­ gå i fiskevårdsområde», kan då i stället inledas med orden »Fiskevårds­ samfällighet må ej omfatta fiske i allmänt vatten».

244 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år J960

2 §.

Lagrådet föreslår, att första stycket får följande lydelse: »Delägare i fiskevårdssamfällighet äro ägarna till det fiske som omfattas av samfälligheten», att i andra stycket i stället för orden »fiska inom området» införas orden »utnyttja fisket» samt att i tredje stycket orden »inom området» få utgå.

3 §.

Här torde uttrycket »i vad det ingår i fiskevårdsområde» kunna uteslutas och i stället till ordet delägare fogas bestämningen »i fiskevårdssamfällighet». 4 §• I åtskilliga fall lärer samfällighetens verksamhet komma att omfatta en­ dast fiske efter visst eller vissa slag av fisk, exempelvis lax eller ål. Det är uppenbarligen avsett att bestämmelser härom skola intagas i stadgarna. Detta torde böra antydas i lagtexten. Med hänsyn härtill hemställer lagrådet, att i andra stycket i stället för uttrycket »fiskevårdsområdets omfattning» införas orden »det fiske och det vattenområde som avses».

6 §• Den terminologi som lagrådet inledningsvis föreslagit torde böra föran­ leda följande ändringar i denna paragraf. Första stycket inledes med ordet iiskevårdssamfällighet. Andra punkten i samma stycke gives följande ly­ delse: »Skall samfälligheten omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje så­ dant fiske.» Andra styckets bestämmelse formuleras sålunda: »Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdssamfälligheten bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.»

7 §•

I andra stycket har beträffande länsstyrelsens prövning, huruvida för­ längning skall ske, i tillämpliga delar hänvisats till reglerna för samfällig­ hetens bildande. Därmed avses tydligen bl. a. såväl att förrättning i regel skall ånyo äga rum som att delägarnas ståndpunkt till förlängningen, så­ vitt de ej äro ense, skall fastslås genom omröstning enligt reglerna i 6 §. Att vissa delägare redan angivit sin ståndpunkt till förlängningen genom att biträda anmälan till länsstyrelsen enligt andra stycket första punkten kan sålunda självfallet icke göra omröstning enligt 6 § obehövlig.

9 §.

Enligt första stycket skall, där ej annorlunda föreskrivits i denna lag eller fiskevårdsområdets stadgar, varje delägare äga en röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense; vid lika röster skall lottning ske. Lagrådet hemställer, att orden »eller fiskevårdsområdets stadgar» få utgå. Skälen härför komma att angivas vid behandling av tredje stycket.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 245

Vad angår andra stycket, skall enligt törsta punkten för den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder räknas endast en röst. I andra punkten meddelas en regel om röstberäkningen vid sam­ äganderätt. Sistnämnda regel är ej fullt klart uttryckt. Meningen torde vara att för dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter ävenledes räknas endast en röst, dock att där de ensamma äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla. Lagrådet hemställer, att andra punkten avfattas på sätt nu angivits. Enligt tredje stycket må annan beräkningsgrund för rösträtten bestäm­ mas, därest samtliga delägare äro ense därom. En härmed likalydande be­ stämmelse fanns i 7 § sista stycket av promemorieförfattarens utkast, men den hade där en helt annan innebörd på grund av den i 8 § tillagda före­ skriften att vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller er­ forderlig anslutning av delägare förelåge ej skulle medräknas delägare som underläte att deltaga i omröstningen. Då denna tilläggsföreskrift borttagits och enhällighet alltså erfordras ej blott bland de närvarande utan bland samtliga delägare, utsäger den i det remitterade förslaget upptagna bestäm­ melsen ej annat än vad som är självklart och bör därför utgå. Det kan emellertid ifrågasättas att i dess ställe hör upptagas en regel om att viss ma­ joritet erfordras för att bestämma annan beräkningsgrund för rösträtten än den i första stycket stadgade beräkningen efter huvudtalet. I andra paragrafer uppställas speciella omröstningsregler för särskilt vik­ tiga frågor, i 6 § i fråga om kravet på anslutning bland delägare för sam­ manslutningens bildande, i 12 § i fråga om skyldigheten att lämna tillskott o. s. v. I alla icke särskilt reglerade fall gäller den i 9 § första stycket an­ givna huvudregeln om majoritet efter huvudtalet, där ej annorlunda före­ skrivits i stadgarna. För antagande och ändring av stadgar är ingen sär­ skild regel given, utan därför förutsättes majoritetsbeslut efter huvudtalet. Att lagen det oaktat räknar med möjligheten att i stadgarna kan komma att upptagas en annan huvudregel än lagens i fråga om röstberäkningen beror på bestämmelserna i 6 § om sammanslutningens bildande. Härför erfordras samtycke antingen från delägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra minst eu tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som företräda mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika utgöra minst hälften av antalet delägare. En majoritet efter delaktighets­ talet har därför i vissa fall möjlighet att förhindra sammanslutningens bil­ dande och kan då som villkor för sin medverkan till bildandet uppställa att i stadgarna införes en annan röstberäkningsregel än lagens. Tydligen äro dock möjligheterna härtill små. Till förebyggande av orättvisa resultat sy­ nes del påkallat alt i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet att fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §. Lagrådet hemställer därför, alt i paragrafens tredje stycke upptagas bestämmelser, att delägarna vid fiskevårdssamfällighetens bildande må besluta annan beräkningsgrund för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning som i 6 § första stycket sägs, samt att eljest särskild beräkningsgrund för röst­

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

rätten må bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom. Då här­ igenom skulle regleras förhållandena både vid stadgarnas fastställande och vid senare beslut i frågan, bör omnämnandet av avvikelse i stadgarna utgå ur första stycket.

10 §.

Om den terminologi som lagrådet inledningsvis föreslagit godtages, kunna lämpligen följande ändringar vidtagas i lagtexten under denna paragraf. De i första och andra styckena förekommande orden »inom fiskevårdsområde» få utgå. Första stycket inledes med orden »Fiske, som i sin helhet är sam­ fällt för två eller flera fastigheter, må av fiskevårdssamfällighet upplåtas». Uttrycket »Ingår i sådant fiskevårdsområde» i andra stycket andra punk­ ten utbytes mot »Omfattar fiskevårdssamfälligheten».

12 §.

Enligt 28 § lagen om gemensamhetsfiske må genom beslut av delägare tillskott i pengar, varor eller arbete ej åläggas delägare, som ej biträtt be­ slutet. I förslaget, som förutsätter att beslut i detta hänseende kan fattas av en kvalificerad majoritet, talas blott om tillskott. Lagrådet vill framhålla, att tillskott i regel böra bestämmas i pengar och att prestationer i varor eller arbete böra ordnas genom särskilda överenskommelser. Det är uppenbarli­ gen olämpligt, att någon mot sitt bestridande ålägges tillskott annorledes än i pengar.

13 §. Lagrådet hemställer, att i andra stycket uttrycket »allt fiske inom fiskevårdsområdet» ändras till »fisket i dess helhet».

15 §. Lagrådet hemställer, att andra stycket punkt 1 i överensstämmelse med den ändring som föreslagits beträffande 4 § andra stycket gives lydelsen »det fiske och det vattenområde som avses».

18 och 19 §§. Med sakägare åsyftas i dessa paragrafer blott den som, därest samman­ slutningen bildas, blir delägare däri enligt reglerna i 2 och 3 §§. På en så­ dan sakägare användes emellertid i 15 § beteckningen delägare. Lagrådet hemställer därför, att sistnämnda beteckning användes jämväl i 18 och 19 §§. Tydligen bör dock förrättningsmannen vid utfärdande av kallelser till sam­ manträde enligt 18 § i tveksamma fall kalla envar, som kan antagas komma att bli delägare. Vidare synes ett förtydligande böra ske i 19 § tredje stycket. I dess första punkt stadgas, att förrättningsmannen skall upprätta utlåtande huru­ vida sammanslutningen bör komma till stånd eller ej. Enligt andra punk­ ten skall i förra fallet i utlåtande tillika intagas förslag till stadgar samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 247

angivas huru förrättningskostnaderna böra gäldas. Även om sammanslutning ej kommer till stånd, synes emellertid ett yttrande i kostnadsfrågan påkallat. Lagrådet hemställer därför, att i stället för sista ledet i det remitterade för­ slagets andra punkt upptages en tredje punkt av innehåll, att utlåtandet skall angiva huru förrättningskostnaderna böra gäldas.

21 §. Paragrafen upptar bestämmelser om förfarandet, då hinder för förrätt­ ningens genomförande möter på den grund att ovisshet råder om förhållan­ de, som har betydelse för samfällighetens bildande men är av beskaffen­ het att böra avgöras av domstol. Om enighet ej kan uppnås, skall förrätt­ ningen avbrytas och förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Denna äger besluta om vilandeförklaring eller ock förklara förrättningen förfallen. I samband med vilandeförklaring skall länsstyrelsen förelägga berörda sak­ ägare att inom viss tid anhängiggöra talan vid domstol vid påföljd att för­ rättningen eljest förklaras förfallen. När det gäller rättegångsmål föreligger enligt 32 kap. 5 § rättegångs­ balken möjlighet till vilandeförklaring, då för avgörandet erfordras att fråga, som är föremål för annan rättegång eller »behandling i annan ord­ ning», först avgöres. Med det citerade uttrycket avses t. ex. behandling i ad­ ministrativ ordning. Även såvitt nu är i fråga torde vara att räkna med att andra åtgärder än domstols prövning kunna vara påkallade för ovisshetens undanröjande, t. ex. inledande eller slutförande av lantmäteriförrättning. Genom ändring av första punkten bör lagrummet erhålla den vidare om­ fattning som härav betingas. Stadgandet i rättegångsbalken kan härvid tjäna till ledning. I denna del synes vidare obehövligt att som villkor för förrätt­ ningens avbrytande särskilt omnämna, att enighet ej kan uppnås. Om den uppkomna frågan i lagtexten angives vara »av beskaffenhet att kräva avgö­ rande av domstol eller behandling i annan ordning», torde därav tillräckligt tydligt framgå, att förrättningsmannen ej behöver avbryta förrättningen, om frågan blir föremål för uppgörelse mellan parterna. En omformulering i denna riktning kan vara önskvärd även ur den synpunkten, att det ej är ute­ slutet att frågan kan vara av indispositiv karaktär. I första punkten synes i övrigt en mindre jämkning böra vidtagas. Sålunda är det i 7 § lagen om gemensamhetsfiske använda ordet »yppas» att föredraga framför försla­ gets »uppstår»; tvist eller ovisshet torde vanligen råda redan före förrätt­ ningen, även om den framträder först vid förrättningen. Med förslagets bestämmelser om föreläggande att »anhängiggöra» talan vid domstol torde ha åsyftats sådana fall, då talan skall väckas genom att käranden till domstol inger stämningsansökan (jfr 13 kap. 4 § rättegångs­ balken och 21 kap. 24 § jorddelningslagen). Lagrådet anser, att »anhängig­ göra» bör utbytas mot »väcka», detta bl. a. för att undgå förblandning med det i jorddelningslagen använda uttrycket »jorddelningsmåls anhängiggörande» (se rubriken över 21 kap. 17 § nämnda lag). Jorddelningslagen

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

räknar nämligen även med andra foriner för måls anhängiggörande vid ägodelningsrätt än ingivande av stämningsansökan, såsom underställ­ ning av fråga vid lantmäteriförrättning, besvär över sådan förrättning och hänskjutande till ägodelningsrätten av fråga om fastställelse. Det torde ligga i sakens natur, att dylika former för jorddelningsmåls anhängiggöran­ de icke böra omfattas av något länsstyrelsens föreläggande enligt denna paragraf. Vad angår det fall, att behov av lantmäteriförrättning föreligger för all undanröja sådan ovisshet som avses i denna paragraf, synes särskilt med hänsyn till de kostnader som kunna vara förenade med en sådan förrätt­ ning i regel icke böra ifrågakomma, att länsstyrelsen förelägger delägare att vidtaga åtgärder för inledande därav. Även utan stöd av uttryckligt stad­ gande torde emellertid länsstyrelsen kunna giva sådant föreläggande, om det undantagsvis skulle vara motiverat. I detta sammanhang må erinras, att någon gång möjligen även andra former för tvisters avgörande än de hittills berörda kunna ifrågakomma (jfr t. ex. vissa av de fall som omnämnas i 188 § utsökningslagen). Avfattningen av andra och tredje punkterna synes i övrigt kunna förtydli­ gas och förenklas. Av andra punkten framgår knappast tillräckligt tydligt att, såsom avselts, länsstyrelsen och ej efter länsstyrelsens anvisning förrättningsmannen skall meddela beslutet om vilandeförklaring respektive för­ klara förrättningen förfallen. Ett förtydligande i detta hänseende bör alltså vidtagas, förslagsvis så, att länsstyrelsen må efter omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande eller ock förklara frågan om fiskevårdssamfällighetens bildande förfallen. Tydligt är att med denna formulering länsstyrelsen är oförhindrad att återförvisa förrättning­ en till förrättningsmannen, om denne befinnes ha saknat grund för sin anmälan. — Tredje punkten kan omredigeras så, att när förrättningen skall vila länsstyrelsen äger, om anledning förekommer därtill, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan vid domstol vid påföljd att frågan om samfällighetens bildande eljest förklaras förfallen. Förbehållet, att föreläg­ gande skall ges endast om anledning förekommer därtill, synes nödvändigt med hänsyn till de förut berörda fallen, då ovissheten kan komma att undan­ röjas annorledes än genom ett stämningsmål. För sådana fall bör det även bero av omständigheterna, om frågans lösning överhuvud skall avvaktas el­ ler ärendet avskrivas. Har vilandeförklaring skett, bör länsstyrelsen följa ärendet och om det förhalas vidtaga därav påkallade åtgärder, eventuellt förklara frågan om samfällighetens bildande förfallen. I enlighet med det nu anförda hemställer lagrådet, att första punkten ut­ formas så, att om vid förrättning yppas ovisshet om förhållande, som har betydelse för fiskevårdssamfällighetens bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av domstol eller behandling i annan ordning, förrätt­ ningen skall avbrytas och förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Andra och tredje punkterna böra utformas i den riktning som nyss angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960 249

23 §. Efter bestämmelserna om förfarandet vid sammanslutningens bildande följer i förslaget ett avsnitt om ändring av länsstyrelsens beslut i samma hänseenden. Detta avsnitt, som omfattar 23 och 24 §§, har fått rubriken »Ändrade förhållanden». Denna rubrik för emellertid närmast tanken på naturhändelser och liknande tilldragelser, vilka här icke spela annan roll än att de stundom men icke alltid äro den bakomliggande orsaken till att de ursprungligen fattade besluten ändras. Lagrådet hemställer därför, att ru­ briken i stället får lydelsen »Ändring av stadgar in. in.». I samband härmed synes första punkten i 23 § böra förtydligas. Däri stadgas enligt den föreslagna lydelsen, att vid ändring av beslut i tillämpliga delar skall gälla vad om sammanslutnings bildande är stadgat. Denna for­ mulering kan leda till missuppfattningen att för ändring av exempelvis stadgarna skulle erfordras den i 6 § för sammanslutningens bildande stad­ gade kvalificerade majoriteten. Meningen är emellertid blott att framhålla, att ändring av beslut i regel måste ske i samma ordning som den vari de fattats (se 15—22 §§; särskild förrättning i regel erforderlig o. s. v.). Lagrå­ det hemställer därför, att punkten erhåller följande lydelse: »Vid ändring av beslut om fiskevårdssamfällighets stadgar eller bestånd skall i tillämp­ liga delar gälla vad ovan är stadgat.»

24 §. Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen under vissa angivna förhållan­ den på ansökan av delägare eller annan, vars rätt är därav beroende, för­ ordna om sammanslutningens upplösning eller eljest ändra beslut, som rör sammanslutningen. Med stöd av detta stadgande skulle länsstyrelsen, enligt vad departements­ chefen anfört, kunna upplösa sammanslutningen exempelvis om förekoms­ ten av en sådan sammanslutning visar sig medföra att fisket till men för lapparna väsentligt förändrats. Lagrådet kan emellertid icke finna detta exempel hänförligt till de i lagen angivna fallen, att naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt förändrat vattenområdet eller fisket. Lagrådet hemställer därför, att efter denna uppräkning lillägges »eller visar sig förekomsten av fiskevårdssamfällighet kränka tredje mans rätt». Ehuru tillägget av principiella skäl bör erhålla en generell avfattning, torde det sällan bli tillämpligt annat än såvitt angår lapparnas rätt nedom odlingsgränsen och renbetesfjällen.

29 §. I lagen om gemensamhetsfiske är straff stadgat endast för de fall att den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till visst slag av fiske i honom tillkommande vatten, likväl där idkar annat slag av fiske samt att någon fiskar i strid med plan som fastställts av länsstyrelsen, allt under förutsättning att gärningen icke belagts med straff i fiskerättslagen.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Enligt förevarande lagförslag kriminaliseras — under förutsättning att gär­ ningen eljest ej är belagd med straff — icke blott fiske i strid med stad­ garna utan jämväl fiske som är stridande med vad delägarna med stöd av lagen beslutat. Det föreslagna stadgandet är i sin sist angivna del, i motsats till straffbestämmelsen i lagen om gemensamhetsfiske, av den beskaffen­ heten att det icke kan på förhand med säkerhet överblickas vilka olika gär­ ningar som kunna komma att falla därunder, ett förhållande som ur straffrättslig synpunkt är ägnat att väcka principiella betänkligheter. Emeller­ tid synes förslaget härutinnan ansluta sig till vad för motsvarande fall i rättspraxis antagits gälla i fråga om jaktvårdsområde (se NJA 1952 s. 400). Det är vidare att märka att en begränsning av möjligheterna att tillämpa straffbudet ligger däri, att det icke omfattar något annat förfarande än fiske samt att det i fråga om beslut av delägarna omfattar endast sådana beslut som tillkommit med stöd av lagen. Det sist angivna innebär att straff icke kan ifrågakomma för åsidosättande av andra beslut än sådana som tillkommit i det i lagens första paragraf angivna syftet, nämligen att sam­ fällt ordna fiskeförhållandena och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen. I dessa delar sammanfalla delägarnas intressen med det allmän­ na intresset att befordra ett rationellt fiske och en effektiv fiskevård i lan­ det. Med nu angivna erinringar finner lagrådet straffstadgandet kunna god­ tagas sådant det utformats i förslaget. Enligt paragrafens andra punkt äger allmän åklagare endast efter angi­ velse av målsägande väcka åtal för brott som avses i paragrafen. I tredje punkten stadgas, att därvid sammanslutningen ävensom delägare däri må anses som målsägande. Lagrådet vill framhålla, att likställigheten med målsägande tydligen gäller, ej blott i fråga om befogenheten att angiva brot­ tet till åtal, utan även därutöver i den omfattning som framgår av 20 kap. 16 § rättegångsbalken. Härom må särskilt hänvisas till 20 kap. 8 och 9 §§ nämnda balk. I anledning av vissa i remissprotokollet (s. 196 och 197) återgivna utta­ landen i 1957 års departementspromemoria må, till förebyggande av miss­ förstånd, erinras, att enligt nya rättegångsbalkens terminologi ett brott an­ ses höra under allmänt åtal även när, såsom här skall vara fallet, för så­ dant åtal kräves angivelse av målsägande.

32 §. Efter det i första punkten upptagna stadgandet, att förrättningsman är berättigad till ersättning, innehåller paragrafen bestämmelser, i andra punk­ ten om sökandens skyldighet att förskjuta förrättningskostnader samt i tredje punkten om kostnadernas slutliga gäldande för det fall att samman­ slutningen kommer till stånd. För motsatt fall gives intet stadgande om det slutliga gäldandet. För tydlighets skull synes emellertid så böra ske. Andra punkten bör därför enligt lagrådets mening blott upptaga regeln, att sökan­ den är pliktig förskjuta förrättningskostnader. Vidare hemställer lagrådet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 251

att tredje punkten erhåller det innehållet att, i den mån bidrag icke utgår av allmänna medel, förskjutna kostnader skola slutligen gäldas av del­ ägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdssamfällighet kommer till stånd, men eljest stanna å sökanden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. På förut anförda skäl hemställer lagrådet, att i 24 § tredje stycket och i 40 § andra stycket i förslaget i stället för uttrycket »ingår i fiskevårdsområde» införas orden »omfattas av fiskevårdssamfällighet» samt att i 26 § benämningen fiskevårdsområde utbytes mot fiskevårdssamfällighet och i 40 § ordet området mot samfälligheten. Vidare hemställer lagrådet om tillägg av en övergångsbestämmelse att, om före ikraftträdandet hos rätten gjorts ansökan enligt 24 §, ärendet skall behandlas enligt äldre lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden. Lagrådet hemställer, att i 3 § första stycket i tillämpliga delar vidtagas andringar i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit beträffande lagen om rätt till fiske.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 septem­ ber 190 4 om samäganderätt. För att innebörden av stadgandet i det senare ledet av 19 § tydligt skall komma till uttryck bör enligt lagrådets mening lagtexten givas en utförliga­ re formulering än förslagets. På grund härav och med åberopande därjämte av vad lagrådet inledningsvis anfört rörande benämningen på det nya rätts­ institutet hemställer lagrådet, att paragrafen i nämnda del gives följande lydelse: »ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten eller i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en fastighet, eller av fiskevårdssamfällighet, omfattande alle­ nast en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket».

Ur protokollet: Trygve Hellners

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1960.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam , N ordlander .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets den 18 ja­ nuari 1960 avgivna utlåtande över de den 25 september 1959 till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om fiskevårdsområden; 2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 190b (nr 58 s. 1) om samäganderätt. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I de till lagrådet remitterade lagförslagen har den nya organisationsfor­ men benämnts fiskevårdsområde. Lagrådet har ansett att denna benäm­ ning inte kan godtagas och föreslår i stället fiskevårdssamfällighet. Såsom redan i departementspromemorian anförts, kan ur strängt terminologisk synpunkt visserligen erinringar riktas mot att använda beteckningen fiske­ vårdsområde för en personsammanslutning. Denna beteckning har emeller­ tid — vid sidan av ordet fiskeområde — allmänt använts i diskussionen om ifrågavarande lagstiftningsreform alltsedan det första utredningsförslaget framlades år 1943. Främsta anledningen härtill torde ha varit anknyt­ ningen till det numera välkända uttrycket jaktvårdsområde, vilket redan genom namnet ger en viss uppfattning om lagstiftningens innehåll. Även om ordet område i modernt språkbruk endast användes i lokal betydelse, brukas uttrycket jaktvårdsområde numera allmänt inte blott i den betydel­ se ordet har i jaktlagen utan också för att beteckna sammanslutningen av delägare i jaktvårdsområdet. Bland annat med hänsyn härtill torde någon olägenhet i praktiken knappast behöva befaras därest som en benämning på den av mig föreslagna nya organisationsformen användes ordet fiske­ vårdsområde. Däremot kan möjligen ett införande av en för allmänheten helt ny benämning på denna organisationsform kunna föranleda en viss

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 253

osäkerhet om innebörden av densamma och på så sätt komma att utgöra ett försvårande moment då det gäller att stimulera till bildande av här av­ sedda sammanslutningar. Såsom lagrådet framhållit är för övrigt inte hel­ ler benämningen fiskevårdssamfällighet helt invändningsfri ur nu disku­ terad synpunkt. Av nu angivna skäl har jag inte funnit anledning föreligga att frångå den ståndpunkt i denna fråga, som jag tidigare intagit. I övrigt har i de remit­ terade lagförslagen de ändringar gjorts som lagrådet förordat. Därutöver har några redaktionella jämkningar vidtagits.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Liizell