Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947: 47 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

FISKERÄTTSKOMMITTÉNS FÖRSLAG TILL

FISKELAG JÄMTE DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

STOCKHOLM 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

1. Kollektiv tv.tt. Betänkande med förslag att underlätta hushålens tvättarbete. Hxggström. xv. 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt a n prisreglerande verksamheten pä liskets område. Anonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutrcdiingens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistribitörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid dstribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribition av elektrisk kraft. Hseggström. t26 s. K. 5. 1944 a r s mlitärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman 170 s. F ö . 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersonalens organiation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 131 s. J o . 8. Betänkande med förslag angående fiskets administration m. m. Kihlström. 155 s. J o . 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckman. £6 s. E. 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skilutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utrednin? och förslag rörande vissa socialpedagogiska anormingar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E . 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkaide del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. F l . 14. Handeln m-d olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredniigen 1945. Hseggström. 343 s. 4 pl. F o . 15. 1941 års länrlönesakkunniga. Betänkande med förslag till löneregering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. 370 s. F l . 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m m. Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt ufccklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommittén.' betänkande del 5. V. Petterson. 144 s. J u . 18. Kommittén, för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag amående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiell arbetsföra m. in. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensordringar för statliga, vissa halvstatliga och komminala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfirdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Pitterson. 288 s. S . 20. Elkraftutrdningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detaljdstributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdkommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag aniående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. n. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri /B. 125 s. H . 23. 1945 års Knekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allnänna avlöningsreglemente m. m. Marcus. 289 s. F l . 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. Norstedt. :20 s. 8 .

förteckning

25. 1945 års akademikerutreulning. Norstedt. 64 s. E . 26. Slutbetänkande avgivet aiv bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Idun. 5i99 s. S. 27. Betänkande med förslag: till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstrj ek. 75 s. E . 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Hseggström. 110 s. H . 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Hseggström. 118 s. H . 30. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner in. in. Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande med förslag angående utbildning av befäl för handelsllottan m. EU. Idun. 264 s. H . 32. Utredning med synpunktter på sågverksdriflen i Norrland och förslag angäemde inrättande av en central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. J o . 33. Redogörelse i sammamdrag för utredning rörande planering av jordbrukeet och skogsbruket i Nedertorneå kommun. V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 karta. J o . 31. 19-10 ars skolutrednings betänkanden och utredningar. 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E . 35. Elkraftutredningens rediogörelse n r 2: 12. Redogörelse för delaljdistributörerna, samt deras råkraftkostnader och priser vid distributiion av elektrisk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s;. K. 36. Vid andra riksskogsta;xcringen av Norrland åren 1938—12 använd metodiik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiwen av 1937 års riksskogstaxcringsnämnd. V. Petterston. 205 s. J o . 37. 1945 års skogshärbärgesiutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostiads- och levnadsförhållandena pä hemmansskogarna imed förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplctttering och förbättrande. Idun. 301 s. S . 38. Lagberedningens förslaig till jordabalk. 1. Norstedt. 313 s. J u . 39. Supplement nr 7 till Sweriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstialt. 112 s. J u . 10. Elkraftutredningens reulogörelse nr 2: 11. Redogörelse för (letaljdislribiitörernat samt deras råkraftkostnader och priser vid distributiion av elektrisk kraft. Krislianstads län. Beckman. 40 s. K. •11. Statsmakterna och follkhusbållningcn under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 19*46. Idun. 449 s. F o . 42. Betänkande angående lorganisationen av försöksverksamheten på jordbrukiets område. Katalog och Tidskrif tstryck. 253 s. J a ) . 43. Betänkande med försllag om upphävande av i l d r e giftermälsbalkcn. Norstedt. 72 s. J u . 11. Kommitténs för partiicllt arbetsföra betänkande. 3. Statens sjukhusutredmings av å r 1943 betänkande. 3. Utredningar och föirslag angående syssclsättningsoch arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. in. Katalog och Tidiskriftstryck. 176 s. 8 pl. S . 45. Polisen och allmänheteen. Belänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. I . 46. Betänkande angående ffamiljeliv och hemarbete. Beckman. 320 s. S . 17. Fiskerättskommitténs Iförslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar. V. Petterson. 558 s. 2 pl. J o .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna meed fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till tet departement, under vilket utredningen avgivits, t. e x . E . = ecklesiaistikdepartementet, J o . = jordbruksdepartenentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947: 47 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

FISKERÄTTSKOMMITTÉNS FÖRSLAG TILL

FISKELAG JÄMTE DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKT1EBOLAC STOCKHOLM 1947

Um

Till

Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

jordbruksdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 8 oktober 1943 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m.m., har departementschefen för nämnda uppdrag tillkallat expeditionschefen A. C. T. Romberg, ordförande, byråchefen i lantbruksstyrelsen G. O. Alm, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren P. V. Andersson, Köpinge, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Kämpinge, ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t.f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping. Med stöd av samma bemyndigande har departementschefen förordnat dels den 7 december 1943 revisionssekreteraren G. G. Thulin till sekreterare åt de sakkunniga, dels ock den 29 juni 1944 byrådirektören i lantbruksstyrelsen Chr. Hessle och fiskeriintendenten E. Dahr att såsom experter biträda de sakkunniga. Till de sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha sedermera överlämnats å bifogade förteckning upptagna betänkanden och framställningar för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Med anledning av remisser har kommittén avgivit underdåniga yttranden över framställningar dels av Statens utlänningskommission angående åtgärder för beredande av fiskerätt i svenskt territorialvatten åt vissa utlänningar, dels ock av Vänerns fiskareförbund och av Svenska insjöfiskares centralförbund om införande av allmän fiskevårdsavgift. I samband med sitt yttrande över sistnämnda båda framställningar har kommittén yttrat sig angående en till kommittén tidigare överlämnad skrivelse från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund i liknande ämne.

4 I skrivelse till departementschefen den 19 september 1946 har kommittén hemställt om förordnande av särskild utredningsman för att undersöka och framlägga förslag till ordnande av de fiskerättsliga förhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Sådan utredning har sedermera blivit av Kungl. Maj:t beslutad. Med vederbörligt medgivande har kommittén under åren 1945 och 1946 hållit offentliga möten på 33 olika platser med representanter för särskilda intressegrupper bland ortsbefolkningen vid saltsjön samt Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Kommitténs sekreterare har under år 1946 därjämte företagit en studieresa för undersökning av vissa förhållanden rörande hummerfisket i norra Bohuslän. Kommitténs förslag till bestämmelser om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten har utarbetats i samråd med lagberedningen. Sedan utredningen med nedan angivna undantag slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar. Undertecknade Andersson och Magnusson åberopa i vissa delar särskilda yttranden. På kommitténs utredning äro alltjämt beroende vissa fristående frågor om ändringar i fiskeristadgan. Stockholm den 31 juli 1947. CARL

ROMBERG

GUNNAR ALM

VERNER ANDERSSON

HANS LEVIN

KARL MAGNUSSON

P. O. PALMQUIST

GÖSTA SKOGLUND

HARRY WIDERBERG Gösta Thulin

o

Förteckning å b e t ä n k a n d e n o c h f r a m s t ä l l n i n g a r , vilka ö v e r l ä m n a t s till f i s k e r ä t l s k o m m i t t é n för att t a g a s i ö v e r v ä g a n d e vid f u l l g ö r a n d e t a v kommitténs uppdrag. 1. Malmöhus läns havsfiskeförening den 29 december 1930 om fritt fiske med rörlig redskap vid Skånes södra och östra kust; 2. samma förening den 29 december 1930 om kronans fiskerätt vid Skånes södra och östra kust; 3. Svenska fiskevårdsförbundet den 12 december 1934 om ändring och förtydligande av lagen om rätt till fiske; 4. sjökaptenen E. Björkman, Malmö, den 19 februari 1937 om skydd för skattlagda fisken; 5. insjöfiskesakkunniga med betänkande den 25 februari 1937 angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (SOU 1937: 10 och 11); 6. G. Nilsson, Hörviken, den 3 mars och den 29 maj 1937 angående uppsättande av vattenståndsmärken till ledning för bestämmandet av strandägarområdets utsträckning i havet; 7. Gotlands fiskareförbund den 18 december 1937 om frigivande av flundrefiske och agntäkt inom strandägarområdet i Gotlands län; 8. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund den 29 mars 1938 om översyn av lagen om rätt till fiske och fiskeristadgan; 9. kronojägaren P. O. Westerlund, Storsele, Vojmån, den 8 november 1938 om förhindrande av förvärv av obetydliga hemmansdelar i syfte att erhålla rätt till fiske i oskiftat vatten; 10. Norra Kalmar läns kustfiskareförbund den 6 mars 1939 mot frigivande av flundrefisket i norra Kalmar län; 11. Yttre Åsundens fiskevårdsförening den 21 juni 1939 om tomtägares rätt till fiske i oskiftat vatten; 12. fiskevattensutredningen med betänkande den 1 september 1939 rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten (SOU 1939: 28); 13. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund den 20 februari 1940 om införande av obligatorisk fiskevårdsavgift; 1 1

Und. yttrande av kommittén d. 30/4 1947.

14. samma förbund den 29 oktober 1941 om beredande av tryggare ställning åt fiskearrendatorer; 15. lantbruksstyrelsen den 5 januari 1942 om allsidig revision av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande förhållanden; 16. riksdagen i skrivelse den 22 maj 1942 (nr 260) angående en allmän revision av gällande fiskerilagstiftning; 17. Ångermanlands kustfiskareförbund den 12 april 1943 om beredande av tryggare ställning åt fiskearrendatorer; 18. hovrättsrådet P. O. Palmquist såsom särskilt tillkallad utredningsman med betänkande den 31 augusti 1943 angående lag om fiskevårdsområde; 19. fiskaren Bertil Möller, Viken, m. fl. den 19 januari 1944 om fiske med fast redskap i Öresund; 20. Stockholms läns fiskevattenägareförening i april 1944 om skydd för strandäganderätten i länet; 21. riksdagen i skrivelse den 26 maj 1944 (nr 308) angående utmärkning av och skydd för fiskeredskap mot översegling m.m.; 1 22. Gustavsberg, Ingarö och Nämdö socknars kristidsnämnd den 8 december 1942 angående åtgärder för tryggande av fiskarbefolkningens bostads- och fiskerält i Stockholms skärgård; 23. J. H. Sjöberg, Möja, ni.fl. den 2 september 1937 om inlösen av skattlagda strömmingsfisken vid Hårsten och Grönskär i Stockholms län; 24. Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening den 22 maj 1945 om ändring av 22 och 30 §§ fiskeristadgan;1 25. kammarkollegiet med utlåtande den 8 juli 1946 angående förefintligheten av holmar, klippor och skär av krononatur, vilka icke höra till något visst hemman, inom Sotholms härad, Stockholms län.

1 Ej behandlat i detta betänkande.

7 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

Fiskelag. Härigenom förordnas som följer. 1 k a p . O m rätt till fiske. Om fritt och enskilt fiskevatten. 1 §• Fritt fiskevatten är öppna havet ävensom annat vatten, som ej enligt 2—4 §§ utgör enskilt fiskevatten. 2 §• Enskilt fiskevatten är i saltsjön a) allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, och som,från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde; samt c) annat vatten, såvida det helt omgives av enskilt fiskevatten som under a) och b) sagts. 3§Rörande omfattningen av enskilt fiskevatten i Vänern, Vättern och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland skola de i 2 § för saltsjön meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Enskilt fiskevatten är därjämte a) i Hjälmaren allt det vatten, som begränsas i norr av skärgarden mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; samt b) i Storsjön allt det vatten, som mot Storsjöflaket begränsas av räta lin-

8 jer Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—Värköns nordspets —sydöstra udden av Hammarnäslandet. 4 §• Andra sötvatten än de i 3 § nämnda äro enskilt fiskevatten. Om vattenstånd. 5 §• Vattendjup och strandlinjer skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vattenstånd, nämligen i saltsjön medelvattenståndet; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusslröskeln vid Motala; i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering. Om fiske i fritt fiskevatten. 6 §• I fritt fiskevatten äger varje svensk medborgare rätt att fiska; dock må ej i annat fall än i andra stycket sägs utan tillstånd av myndighet, som Konungen bestämmer, där uppföras fiskebyggnad eller utsättas annan fiskeredskap, vilken är försedd med ledarm och medelst pålar eller tyngder eller annorledes fäst vid bottnen eller stranden och som tillika är avsedd att kvarstå på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet. Från enskilt fiskevatten må redskap, som ovan omförmäles, av fiskerättsägaren sträckas vidare ut i fritt fiskevatten intill tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd. 7 §•

Den som icke är svensk medborgare må ej i annat fall än i 6 § andra stycket avses bedriva fiske i fritt fiskevatten, utan att Konungen givit lov därtill. Om fiske i enskilt fiskevatten. 8 §• Fisket i enskilt fiskevatten tillkommer, i den mån ej annat lagligen gäller, den som äger vattenområdet.

9 9 §• Vid rikets östra kust må enligt vad nedan sägs varje svensk medborgare bedriva fiske efter strömming och skarpsill i enskilt fiskevatten med annan redskap än som avses i 6 §: a) inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län med not samt skotar och sillnät; b) inom Stockholms län med skotar och sillnät på större djup än sex meter; samt c) inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län med skotar och sillnät på större djup än sex meter och på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd; dock tillhör strömmingsfisket fiskerättsägaren inom följande områden, nämligen i Slätbaken, Tränöf järden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens smalaste ställen, i Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är smalast, i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö -—fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö — närmaste ställe på fastlandet, ävensom i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder. Till förekommande av att fiskerättsägaren förbehållet fiske hindras eller skadas genom fiske, som utövas med stöd av denna paragraf, äger Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, meddela erforderliga föreskrifter rörande redskapens längd och inbördes avstånd ävensom förbud att utsätta skotar eller sillnät inom visst avstånd från notvarp, som nyttjas av fiskerättsägaren. 10 §. Inom Gotlands län må i saltsjön fiske med nät, som ej äro att hänföra till sådan kvarstående redskap som avses i 6 §, ävensom med tobisnot bedrivas i enskilt fiskevatten av varje svensk medborgare. 11 §• Vid Blekinge läns kust väster om Torhamns udde äger varje svensk medborgare rätt att med annan redskap än som avses i 6 § bedriva fiske i enskilt fiskevatten på ett avstånd ej understigande trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, på ställen

10 där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utom denna djupkurva; med nät och tobisnot är fisket fritt även närmare stranden. Med avseende på nätfiske, som utövas med stöd av denna paragraf, skall vad i 9 § sista stycket stadgats rörande fiske med skotar och sillnät äga motsvarande tillämpning. 12 §. Vid Skånes östra och södra kust äger varje svensk medborgare rätt att med annan redskap än som avses i 6 § fiska i enskilt fiskevatten. 13 §. Vid Skånes västra kust må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten. 14 §. Vid kusten av Hallands samt Göteborgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med annan redskap än som avses i 6 § ävensom med mindre ålryssja; dock är fisket efter ostron förbehållet fiskerättsägaren. 15 §. Med långrev och torsksnöre må i saltsjön varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten på större djup än femton meter och på ett avstånd ej understigande etthundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, där ej för viss kuststräcka större frihet är medgiven. 16 §. Hava i saltsjön å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiskevatten annorledes än i denna lag är medgivet, skola de vara bibehållna vid sådan rätt. Vad nu stadgats gäller dock icke med avseende på fiske efter strömming eller skarpsill vid rikets östra och södra kust samt inom Gotlands län. 17 §• Om svensk medborgares rätt att i Vänern fiska i enskilt fiskevatten gäller vad nedan stadgas: 1. Fiske med ålrev med dött agn är under tiden från och med den 15 juni till och med den 15 september fritt för envar som därtill erhållit tillstånd av myndighet, som Konungen bestämmer. Sådant tillstånd må meddelas allenast den som utövar fiske yrkesmässigt. 2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må av myndighet, som Konungen bestämmer, förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske där plägat fritt bedrivas. Förordnande, som nu sagts, må meddelas allenast om fisket kan antagas ej medföra fara för fiskevården.

11 3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd. 4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med a n n a n redskap än som avses i 6 § fritt på ett avstånd ej understigande treh u n d r a meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, på ställen där den stranden följande kurvan för minst tre meters djup går längre ut, utom denna djupkurva. Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av den under 2 omförmälda myndigheten, vilken även äger att på framställning av fiskerättsägaren från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd. 18 §. I Vättern äger varje svensk medborgare rätt att i enskilt fiskevatten utanför öppen strand fiska med utter och drag samt med agnnot. 19 §• I Hjälmaren äger i Mellanfjärden varje svensk medborgare rätt att med annan redskap än som avses i 6 § bedriva fiske på ett avstånd ej understigande ettusen meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd. 20 §. I Storsjön i Jämtland äger varje svensk medborgare rätt att i enskilt fiskevatten fiska sik med nät samt lake med hängryssja.

Särskilda bestämmelser. 21 §. Fiskande må nyttja annans strand eller vattenområde för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som erfordras för fiskets utövande, såframt ej nyttjandet eller i samband därmed företagen åtgärd är till förfång för strandens eller vattenområdets innehavare eller för den som där har fiskerätt. Ändå att sådant förfång uppkommer, äger den som vid annans strand bedriver fiske, som enligt denna lag tillkommer varje svensk medborgare, rätt att, om stranden ej utgöres av tomt eller plantering, nyttja densamma för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap eller båt, som erfordras för fiskets utövande; han skall dock giva ersättning för skada och intrång. Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, bestämmes detta av skiljemän enligt lag.

12 22 §. Till förekommande av att fiskerättsägaren enligt lag förbehållet fiske med sådan kvarstående redskap, som avses i 6 §, hindras eller skadas genom fiske, som må bedrivas av varje svensk medborgare, äger jämväl i andra fall än som omförmälas i 9 § sista stycket och 11 § sista stycket Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, meddela erforderliga föreskrifter. 23 §. Om nyttjandet av kronans fisken är särskilt stadgat. 24 §. I fiskevatten, som hör till häradsallmänning eller till allmänningsskog i Norrland eller Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att fiska. Allmänningsfiske må ock av delägarna för gemensam räkning utarrenderas. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning. 25 §. Fiskevatten, som är samfällt för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor, må alla nyttja, som däri äga del. Åt någon, som ej är delägare, må ej fiskerätt där upplåtas av en delägare utan de flesta övrigas samtycke. Har någon flera fastigheter, äger han ändock endast en röst; tillhör en fastighet flera ägare, hava de tillsammans ej mer än en röst. Fiskebyggnad må varje delägare uppföra, i den mån det kan ske utan förfång för övriga delägare. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning på fiske, varom föreskrifter meddelats genom myndighets beslut om fiskevårdsområde, ej heller på fiskevatten som hör till häradsallmänning eller till allmänningsskog i Norrland eller Dalarna. 26 §. Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas. Angående vissa upplåtelser av fiskerätt till utövare av yrkesmässigt fiske stadgas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 27 §. Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom ell-er skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs bestämt om rätt till fiske i enskilt fiskevatten, skall det gälla. Sådan särskild rättighet äger dock icke giltighet mot den rätt till fiske efter strömming och skarpsill, som på grund av 9—12 §§ tillkommer varje svensk medborgare.

13 I fritt fiskevatten gäller ej särskild rättighet till fiske; dock att vad i 6 § a n d r a stycket stadgats om rätt för fiskerättsägare att från enskilt fiskevatten utsträcka redskap skall äga motsvarande tillämpning på innehavare av särskild fiskerättighet, i den mån denna ej är snävare begränsad. 28 §. Om fiske inom område, som är avsatt till nationalpark, så ock beträffande lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat. Om fiskådra. 29 §. I sund, älv, ström, å eller större bäck skall i varje gren, där fisken har sitt drev, fiskådra finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendraget mynnar i havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, skall fiskådran med oförändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet trehundra meter ut. Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap, som kan hindra fiskens gång, så ock från anordning avsedd att hindra eller skrämma fisken. Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han njuta denna rättighet till godo. För fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall vad därom är stadgat jämväl lända till efterrättelse. 30 §. Utan hinder av vad i 29 § första och andra styckena stadgats, må länsstyrelsen meddela de föreskrifter angående fiskådra, vilka påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen och ej kunna antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt därtill.

2 kap. O m fiskevårdsområdc. Om fiskevårdsområdes bildande. 31 §. I ändamål att främja fisket och fiskevården må i visst fiskevatten, som är oskiftat eller eljest tillhör två eller flera, bildas fiskevårdsområde enligt vad nedan sägs. Fritt fiskevatten kan ej ingå i fiskevårdsområde. 32 §. Fiskevårdsområde bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem år.

14 33 §. Ansökan om bildande av fiskevårdsområde göres hos länsstyrelsen. Rätt att göra sådan ansökan tillkommer delägare i fiskevattnet ävensom statens fiskeritjänsteman, hushållningssällskapets förvaltningsutskott, hos hushållningssällskapet anställd fiskerikonsulent eller fiskeriinstruktör och sammanslutning av fiskare i orten. Ansökningen bör vara åtföljd av förslag till stadgar för fiskevårdsområdet samt den utredning i övrigt, som Konungen föreskriver. Då ansökan inkommit, har länsstyrelsen att, på sätt Konungen föreskriver, därom underrätta envar, som äger del i fiskevattnet eller jämlikt 47 § 2 första stycket är berättigad att i delägares ställe föra talan och som icke biträtt ansökningen, med tillkännagivande att, om han ej inom viss tid yttrat sig i ärendet, detta kan avgöras i befintligt skick. Länsstyrelsen skall ock i ärendet höra statens fiskeritjänsteman. 34 §. Innan fråga om bildande av fiskevårdsområde avgöres, skall, om länsstyrelsen så finner erforderligt, förrättning företagas på stället. Närmare bestämmelser om förrättning meddelas av Konungen. 35 §. Ansökan om bildande av fiskevårdsområde skall bifallas, om med hänsyn till fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt länsstyrelsen finner fiskevårdsområde böra bildas och flertalet av dem, som äifa del i fiskevattnet eller jämlikt 47 § 2 första stycket äro berättigade att i delägares ställe föra talan, biträtt ansökningen eller lämnat den utan erinran. Ändå att de flesta uttalat sig mot bildande av fiskevårdsområde, må länsstyrelsen förordna därom, såframt fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas, eller eljest särskilda skäl föranleda därtill.

Om stadgar. 36 §. För fiskevårdsområde skall länsstyrelsen utfärda stadgar. Stadgarna skola innehålla dels de huvudsakliga grunderna för fiskets och fiskevårdens utövande, dels ock föreskrifter om det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske, beslut fattas och omröstning verkställas, samt om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i penningar, varor och arbete ävensom beträffande beräkningsgrunden för deras delaktighet i fiskevårdsområdet

15 samt för delägarnas rösträtt. I stadgarna må bestämmas, att rätt till fiske i fiskevattnet kan upplåtas på arrende eller genom särtillstånd. I stadgarna må ej någon tilläggas rätt att fiska i fiskevatten, som tillhör delägare enskilt, eller i lott, som enligt stadgarna tilldelats delägare, med mindre den som äger fiskevattnet eller fått lotten sig tilldelad samtycker därtill eller ock fiskerätten upplåtes på arrende. Ej heller må i stadgarna delägarna berättigas ålägga någon, som ej bedriver fiske i fiskevattnet, att lämna tillskott i penningar, varor eller arbete.

Om delaktighet och rösträtt. 37 §. Envar delägare åtnjuter delaktighet i fiskevårdsområdet, om fiskevattnet är i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det genom uppskattning bestämda värdet å hans andel i avkastningen av det fiske som skall ingå i fiskevårdsområdet. Uppskattning verkställes vid förrättning, varom i 34 § sägs. 38 §. I frågor som röra fiskevårdsområdet äger, om ej här nedan annorlunda stadgas, varje delägare en röst. Har någon flera fastigheter, äger han ändock endast en röst; tillhör en fastighet flera ägare, hava de tillsammans ej mer än en röst. 39 §. Utan hinder av vad eljest därom är stadgat bestämmes beräkningsgrunden för delägares delaktighet och rösträtt efter vad delägarna enhälligt besluta eller på sätt som föreslagits i ansökningen om fiskevårdsområdets bildande och av delägarna lämnats utan erinran.

Om förvaltningen ni. m. 40 §. Beslut om att upplåtelse av fiskerätt på arrende eller genom särtillstånd skall ske är ej giltigt, med mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Dock äger länsstyrelsen i visst fall annorledes bestämma, om med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande så finnes påkallat. Delägare, som menar att beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med bestämmelserna i första stycket första punkten eller att antaget anbud

16 å arrende icke bort godkännas, må inom tjugu dagar från beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen. 41 §. Inkomst, som tillfaller fiskevårdsområde, må användas till bestridande av kostnader, vilka föranledas av fiskevårdsområdets förvaltning. Dock må inkomst icke fonderas eller användas till mera omfattande åtgärd, som ej är föreskriven i stadgarna, med mindre beslutet bilrätts av delägare med mer än hälften av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. I den mån över inkomsten ej förfogas på sätt ovan sagts, skall den fördelas mellan delägarna efter delaktigheten. Delägare, som menar att beslut om förfogande över inkomst fattats i strid med bestämmelserna i första stycket, må inom tjugu dagar från beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen. 42 §. Delägarna skola, om de äro flera än tre eller eljest någon vars rätt är därav beroende yrkar det, utse styrelse, bestående av en eller flera personer, med uppgift att uppbära och omhänderhava samt i förekommande fall fördela delägarna samfällt tillkommande medel ävensom i övrigt handhava fiskevårdsområdets gemensamma angelägenheter. Utse ej delägarna styrelse, då sådant skall ske, äger på ansökan av någon vars rätt är därav beroende länsstyrelsen tillsätta styrelse. Delägare eller den som jämlikt 47 § 2 första stycket är berättigad att i delägares ställe föra talan är, om han av länsstyrelsen utses till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock att avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag, förrän ytterligare fem år förflutit. Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd ledamot skall dock kvarstå, till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget. 43 §. Vad delägarna beslutit i fråga, som ankommer på deras avgörande, gäller mot ny delägare. Om ändring av fiskevårdsområdes omfattning och av stadgarna. 44 §. ö n s k a r någon ändring av fiskevårdsområdets omfattning eller av stadgarna, har han att därom göra ansökan hos länsstyrelsen. Vad i 31 36 §§ stadgats skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

17 Om fiskevårdsområdes upplösning och om förlängning av tiden för dess bestånd. 45 §. Har i följd av sjösänkning, naturhändelse eller annan omständighet fiskevattnet undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller omfattning, eller saknas eljest skäl för fiskevårdsområdets bibehållande, äger länsstyrelsen på ansökan av delägare förordna om fiskevårdsområdets upplösning. 46 §. Har ej senast sex månader före utgången av tiden för fiskevårdsområdes bestånd delägare företrädande minst en tiondel av samtliga delägares rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet, hos länsstyrelsen skriftligen anmält att förlängning av sagda tid ej önskas, anses tiden förlängd med tio år. Har sådan anmälan skett, prövar länsstyrelsen, huruvida förlängning skall ske. Innan beslut därom meddelas, skola vid förrättning, varom i 34 § sägs, eller på annat sätt delägarna och de som jämlikt 47 § 2 första stycket äro berättigade att i delägares ställe föra talan erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. Beslut om förlängning skall avse viss tid, högst tjugufem år.

Särskilda bestämmelser. 47 §. 1. Den som med besittningsrätt för obegränsad tid innehar fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, är i avseende på tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel att anse såsom ägare av fastigheten. Delägare i fiskevatten är ock den, som där äger i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet, ävensom ägare av fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande rättighet till fiske i fiskevattnet, såframt servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av faslighet. 2. Boställshavare, som själv brukar bostället, ävensom arrendator av boställe, som är i författningsenlig ordning utarrenderat, eller av annan genom offentlig myndighet utarrenderad fast egendom är berättigad att föra talan för fiskevatten, som han i nämnda egenskap äger nyttja. Samma befogenhet skall, om fiskerätt eljest föreligger enligt arrendeavtal eller på grund av servitut som uppkommit annorledes än i sammanhang med laga delning av fastighet, tillkomma innehavare av sådan rätt, såframt ej annat förbehåll skett; dock att denne ej utan samtycke av fiskevattnets ägare må biträda ansökan om bildande av fiskevårdsområde, om ändring av fiskevårdsområdes omfattning eller om fiskevårdsområdes upplösning eller med laga verkan göra sådan anmälan som omförmäles i 46 §, ej heller deltaga 2

18 i beslut, varom i 40 § första stycket och 41 § första stycket andra punkten sägs, eller angående bestämmande av särskild beräkningsgrund för delaktighet i fiskevårdsområde eller för delägares rösträtt. 3. Såväl fastighetsägare som annan i denna paragraf nämnd innehavare av fiskerätt är berättigad att anföra besvär jämlikt 40 § andra stycket och 41 § andra stycket ävensom att avgiva yttrande i frågor, vilka ankomma på länsstyrelsens prövning. 48 §. Hör fiskevattnet till mer än ett län, handlägges fråga om fiskevårdsområde av länsstyrelsen i det län, där största delen är belägen; dock att, om annan länsstyrelse bestämt att förrättning skall företagas jämlikt 34 § eller ock utan förrättning förordnat om bildande av fiskevårdsområde, samma länsstyrelse fortfarande skall handlägga ärenden angående fiskevårdsområdet.

3 kap. O m å t g ä r d e r m o t v a n s k ö t s e l a v fiskevatten. 49 §. Bedriver fiskerättsägare fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas, och sker ej på anmaning av länsstyrelsen rättelse, må länsstyrelsen för viss tid vid vite föreskriva inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma. 50 §. Om fiskerättsägare, i strid med allmänt intresse, uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets utnyttjande, må länsstyrelsen till efterrättelse under viss tid fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande (fiskeriplan). Vid planens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som fiskerättsägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägare att följa fastställd fiskeriplan, må länsstyrelsen för hans räkning utarrendera fisket för en tid av högst tio år. 51 §. Är fiskerätt av ägaren upplåten till annan, skall vad i 49 och 50 §§ stadgats om fiskerättsägare äga motsvarande tillämpning på nyttjaren. 52 §. Beslut, som i detta kapitel omförmäles, må av länsstyrelsen återkallas, om skäl därtill äro.

19 4 kap. Ansvarsbestämmelser m . m . 53 §. Finnes uppenbart att fiskådra blivit olagligen stängd medelst fiskeredskap eller anordning avsedd att hindra eller skrämma fisken, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten att, sedan han med ojävigt vittne hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad. Detsamma skall gälla, om någon med obehörigt utnyttjande av bestämmelser, som meddelats med stöd av 9 § sista stycket, 11 § sista stycket eller 22 §§. håller redskap eller notvarp utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska. Äro allmänna intressen i fråga, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteman eller av länsstyrelse eller fiskerimyndighet förordnad fisketillsynsman göra ansökan om handräckning; och skall därvid kostnaden förskjutas av allmänna medel. 54 §. Idkar någon fiske vartill han ej äger rätt, dömes för olovligt fiske till dagsböter, ej under tio. Är brottet att anse som synnerligen ringa, må till lindrigare straff dömas. Har fisket bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller äro eljest omständigheterna försvårande, må dömas till fängelse i högst sex månader. 55 §. Såsom för olovligt fiske dömes den som a) med obehörigt utnyttjande av bestämmelser, som meddelats med stöd av 9 § sista stycket, 11 § sista stycket eller 22 §, håller redskap eller notvarp utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska; eller b) olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske; eller c) missbrukar sin rätt i samfällt fiske; eller d) olovligen genom fiskeredskap, stängsel eller skrämselanordning avhåller fisk från att gå fram i fiskådra. 56 §. Vid olovligt fiske är fångsten förverkad. Fälles någon till ansvar för olovligt fiske, skall den vid fisket använda redskapen dömas förverkad, om ej brottet är att anse som synnerligen ringa eller sådan påföljd eljest befinnes obillig. Det förverkade eller, om detta ej kan tillrättaskaffas, dess värde tillfaller

20 den som har rätt till det idkade fisket eller, om fisket skett i fritt fiskevatten, kronan. 57 §. Vid olovligt fiske må fiskevattnets ägare eller annan, som har rätt till det idkade fisket, eller hans folk från den fiskande taga i beslag båt, redskap eller annat till bevismedel och pant samt kvarhålla det, till dess denne bjuder rätt för sig. Enahanda rätt tillkommer i fritt fiskevatten allmän åklagare eller av länsstyrelse eller fiskerimyndighet förordnad fisketillsynsman. Rätten att kvarhålla godset till bevismedel upphör, om ej inom en månad från det den fiskande blivit känd åtal följt eller angivelse till åtal skett. Med beslagtaget gods, som ej utgöres av fångst, skall förfaras så som om hittegods är stadgat; dock att beträffande innehavarens rätt att kvarhålla godset till bevismedel och pant skall gälla vad i första stycket är stadgat. 58 §. Sätter sig den, som olovligen fiskar, till motvärn mot fiskevattnets ägare eller annan, som äger rätt till det idkade fisket, eller hans folk eller mot allmän åklagare eller av länsstyrelse eller fiskerimyndighet förordnad fisketillsynsman, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller fråntaga honom det som må tagas i beslag, gäller vad i 20 kap. 6 § strafflagen sägs. 59 §. Brott, varom i 54 och 55 §§ sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, om icke allmänna intressen äro i fråga eller brottet av målsägande angives till åtal. Vid brott, som avses i 55 § d), må, om allmänna intressen äro i fråga, åtal väckas även av statens fiskeritjänsteman eller av fisketillsynsman, förordnad av länsstyrelse eller fiskerimyndighet. 60 §. Beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt denna lag, skall anslås i länsstyrelsens lokal samt tillkännagivas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten. Mot länsstyrelsens beslut må talan fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet inom sextio dagar från den dag då beslutet anslogs i länsstyrelsens lokal. Beslut, varigenom länsstyrelsen meddelat bestämmelser om fiskådra, förordnat om bildande av fiskevårdsområde, fastställt stadgar eller tillsatt styrelse för fiskevårdsområde, förordnat om förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd eller om åtgärder jämlikt 3 kap. mot vanskötsel av fiskevatten, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

21 Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. . . Genom lagen upphävas: lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske; kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. Lagen om gemensamhetsfiske skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske. Om i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. I notvarp i Vänern inom Otterstads och Sunnersbergs socknar av Skaraborgs län, där fiske efter siklöja och nors med finmaskad not före denna lags ikraftträdande bedrivits utan tillstånd av fiskerättsägaren, må, intill dess vederbörande myndighet prövat om förutsättningar för förordnande jämlikt 17 § 2 äro för handen, sådant fiske bedrivas utan hinder av bestämmelserna i denna lag; och åligger det nämnda myndighet att med avseende på dylikt notvarp utan ansökan upptaga fråga om förordnande som nyss nämnts.

22 Förslag till

Lag om gräns mot allmänt vattenområde. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Till fastighet hänföres i havet a) allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde; samt c) annat vatten, såvida det helt omgives av vatten som ovan sagts. Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola vattendjup och strandlinjer bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd. 2 §• Vad i 1 § första stycket stadgats om fastighets utsträckning i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern. Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vattendjup och strandlinjer skola härvid räknas efter ett vattenstånd, i Vänern av 3,BO meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering. 3 §• Bestämning genom lantmäteriförrättning av fastighets gräns mot vatten som ej är att hänföra till fastighet (allmänt vattenområde) är utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller på annat sätt visas, att gränsen löper annorledes än ovan sagts. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. . .

23 Förslag till

Lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Härigenom förordnas, att till 2 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 71 §, av följande lydelse. 71 §• Avtal, varigenom utan samband med jordbruk fiskerätt upplåtes till den som utövar fiske yrkesmässigt, skall upprättas skriftligen, om ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas. A sådan upplåtelse skola stadgandena i 2 kap. 50—54 §§, 55 § första stycket och 67—69 §§ i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. .. Har arrendeavtal, som avses i 2 kap. 71 §, slutits före lagens ikraftträdande, skola de i andra stycket av nämnda paragraf angivna stadgandena, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas på avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar innehaft fiskerätten under sammanlagt tio år. Därest i fall, varom i nästföregående stycke är nämnt, arrendetiden utgår under första året efter lagens ikraftträdande, skall arrendatorn vara berättigad till nytt arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till stånd, om icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft arrendatorn meddelat upplåtaren, att han önskar frånträda arrendet. Med avseende på nämnda arrende äger vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren med iakttagande av att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

24 Förslag till

Lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation. Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att till samma lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 109 §, med rubrik av följande lydelse. 1 §• Fastighet som för orten; 14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller 15. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation till gagn för yrkesfisket. 109 §. Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 15 sägs, må, om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller hushållningssällskap. Expropriationen må endast avse förvärvande av nyttjanderätt under en lid av högst tjugufem år. Om expropriationen beviljas, äger den exproprierande till enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erforderligt område, under erinran att detta får användas endast för det ändamål som expropriationen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. . .

25 Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Härigenom förordnas, att till 19 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall fogas ett nytt moment, betecknat 5 mom., av nedanstående innehåll, samt att 19 kap. 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 3 §•

5 mom. Fiske må ej genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskeuäringen i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna. 12 §. Avstyckning skall nödiga vägar. Vid avstyckning för jordbruk. Har stamfastigheten andel i samfällt fiske, må avstyckning ej så verkställas, att andelen därigenom delas, med mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den omfattning som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfälligheten till någon, som ej är delägare. För de sådan fastighet. Avsättande av fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft 1 januari 19. .; dock alt vad däri stadgals icke skall utgöra hinder för avstyckning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.

1 Förslaget hänför sig till den lydelse av ifrågavarande §§, som antagits av 1947 års riksdag (skr. nr 476).

26 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken. Härigenom förordnas, att 33 kap. 16 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 16 §. Äro delägarna rättens kansli. Tillhör gruva varje delägare. I mål angående fiskevårdsområde, för vilket styrelse är utsedd, må delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till ledamot av styrelsen; han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å samman Iräde med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1 9 . . ; dock skall i fråga om gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, äldre lag fortfarande tillämpas så länge gemensamhetsfisket består.

27 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 8:0) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Härigenom förordnas, att 2 § 8:0) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 8:0) mål om rust- och rotehållares samfälld tångtäkt; mål, som uppkomma i anledning av fiskelagens bestämmelser om fiskådra, om fiskevårdsområde och om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. .

28 Förslag till

Lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Sedan denna dag utfärdats fiskelag (nr ) samt lag (nr ) om gräns mot allmänt vattenområde, vilka lagar träda i kraft den 1 januari 19. ., förordnas som följer. 1 §• Kommer jämlikt 1 § fiskelagen visst vattenområde, vari enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, att utgöra fritt fiskevatten, eller föranleder bestämmelse i 9—14 §§ fiskelagen i något fall, att varje svensk medborgare erhåller rätt att i enskilt fiskevatten bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, eller blir på grund av bestämmelse i 27 § fiskelagen särskild fiskerättighet, som ägde giltighet enligt äldre lag, helt eller delvis utan verkan, skall ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyndats honom. Sådan ersättning skall ock utgå för annan förmån än rätt till fiske, vilken må hava frånhänts ägare av viss fastighet till följd av att, jämlikt 1 eller 2 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde, till fastigheten hänföres mindre vattenområde än som tillhörde denna enligt äldre rätt. Var den 1 januari 1 9 . . rätt till fiske eller annat, vilken efter vad ovan sagts gått förlorad, till någon upplåten, skall även denne njuta ersättning för honom tillskyndad skada.

2 g. För prövning av ärenden angående ersättning enligt denna lag skola finnas särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder) till det antal och med de verksamhetsområden, som Konungen bestämmer. 3§Fiskevärderingsnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter. För dem skola finnas suppleanter. Till ordförande eller suppleant för honom förordnar Konungen en lagkun-

29 nig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter och suppleanter för dessa utses i den ordning, Konungen föreskriver, bland personer, vilka inom nämndens verksamhetsområde äro eller varit ägodelnings- eller vattenrättsnämndemän eller eljest äga förtrogenhet med förhållandena där samt erfarenhet i värdering av fast egendom. 4§Framställning om ersättning skall, vid talans förlust, före den 1 januari 1 9 . . skriftligen ingivas till fiskevärderingsnämnden i den ort, där fiskevattnet är beläget. Framställningen bör innehålla upplysning om de förhållanden, på vilka anspråket grundas, samt vara åtföljd av de handlingar som kunna åberopas till stöd därför. 5§Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden och kronan erhålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende. Sökanden må på därom gjort yrkande njuta gottgörelse för utgifterna å ärendet efter vad nämnden finner skäligt. Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen. 6§Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning. 7§Finner domstolen, att omfattningen eller innehållet i övrigt av den rätt, för vars mistande ersättning yrkas, bör bedömas efter väsentligt andra grunder än som skett genom fiskevärderingsnämndens beslut, äger domstolen, om så anses påkallat, förordna att ärendet skall upptagas till ny handläggning inför nämnden. 8§Inför fiskevärderingsnämnd och domstol bevakas kronans rätt av kammarkollegiet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. ..

30 Förslag till

Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m. Härigenom förordnas som följer. Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda villkor, må varje svensk medborgare fiska i den omfattning, som omförmäles i 6 § första stycket fiskelagen. Annat fiske i saltsjön, som hör till kronopark eller kronoflygsandsfält, må ock, om det ej är särskilt disponerat, allmänt begagnas enligt vad i första stycket sägs. På stränder, skär och holmar, som avses i första stycket, skall fiskeriidkare eller sammanslutning av yrkesfiskare vara berättigad att, i mån av tillgång, utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19. ..

31 Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 31 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78 s. 1). Härigenom förordnas, att 31 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 31 §• A fiskevallen ej tillämpning. Beträffande fiskevatten, däri fisket tillhör fiskevårdsområde och som ej har gemenskap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom tillflöde eller avlopp som nyss är sagt, ankomme på Konungens befallningshävande att, efter fiskeriintendentens hörande, pröva, i vad mån fiske må ulövas oberoende av vad i denna stadga föreskrives och på grund därav meddelade bestämmelser. I fråga om klagan över Konungens befallningshavandes beslut och beslutets kungörande skall vad i 12 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19. .; dock skall 31 § i sin nuvarande lydelse alltjämt äga tillämpning å vatten, däri fisket är gemensamhelsfiske.

32 I b e t ä n k a n d e t a n v ä n d a förkortningar.

Betänk. 1894 = förslag till lag om rält till fiske samt till andra därmed sammanhängande författningar, avgivna den 15 november 1894 av tillkallade sakkunniga. Betänk. 1922 = förslag rörande tillgodogörande av kronans fiskevatten, avgivet den 18 december 1922 av tillkallade sakkunniga (statens ofT. utredn. 1923: 58). Betänk. 1924 = utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikels kuster, avgivet den 27 augusti 1924 av kammarkollegiet, del 1 (statens off. utredn. 1925: 19). Betänk. 1924 II = samma utredning del 2 (statens off. utredn. 1925:20). Betänk. 1937 = betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, avgivet den 25 februari 1937 av insjöfiskesakkunniga, del I (statens off. utredn. 1937: 10). Betänk. 1939 = betänkande med förslag rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten, avgivet den 1 september 1939 av fiskevattensutredningen (statens off. utredn. 1939:28). Lagberedn. 1909 = lagberedningens förslag till jordabalk III, avgivet den 9 oktober 1909. FL = lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske. FSt = Kungl. fiskeristadgan den 17 oktober 1900. JDL = lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. JU = jordbruksutskott. LU = lagutskott. NJA = Nytt juridiskt arkiv. Avd. I. Tidskrift för lagskipning. NJA II = Nytt juridiskt arkiv. Avd. II. Tidskrift för lagstiftning m.m. SFS = Svensk författningssamling. SOU = Statens offentliga utredningar. SvJT = Svensk juristtidning. VL = vattenlagen den 28 juni 1918.

33 MOTIV

Inledning. Fiskeförhållandena i Sverige. Genom sina långa kuster samt talrika sjöar och floder erbjuder Sverige goda naturliga förutsättningar för fiske. Ur nationalekonomisk synpunkt spelar denna näring också en viktig roll i vårt land. Fångsten utgör ett synnerligen värdefullt tillskott till befolkningens livsmedelsförsörjning och har under normala tider därjämte lämnat material till en ganska betydande export. Ett förhållandevis stort antal personer har helt eller delvis sin utkomst av fiske. De fiskande. Enligt Sveriges officiella statistik voro år 1944 sammanlagt omkring 25 000 personer sysselsatta i kust- och havsfisket. Av dessa betecknas omkring 16 000 såsom yrkesfiskare, varmed förstås att deras huvudsakliga inkomst härrör ur fiske. Mest utvecklat och av störst betydelse är havsfisket i Göteborgs och Bohus län. Inom detta län funnos nyssnämnda år nära 6 600 yrkesfiskare, d.v.s. omkring 41 procent av landets samtliga yrkesfiskare vid kusten. Någon tillförlitlig statistik rörande antalet sötvattensfiskare finns numera ej. Antalet yrkesfiskare vid insjöar och floder torde emellertid kunna beräknas till något över 1 500. De flesta av dem äro bosatta vid de stora mellansvenska sjöarna. Dessutom finnas yrkesfiskare spridda vid insjöarna över så gott som hela landet. Vad sötvattnen beträffar dominera emellertid binäringsfiskarena starkt, och deras antal uppskattas till ej mindre än mellan 60 000 och 70 000. Härtill komina talrika nöjes- och sportfiskare. Enligt folkräkningen år 1935/36 — vars resultat beträffande här ifrågavarande förhållanden i stort sett fortfarande torde ha giltighet — hade av yrkesfiskarena 23,7 procent, alltså nära fjärdedelen, ett biyrke. Av dessa biyrken intog jordbruket främsta platsen, i det att 61 procent av samtliga yrkesfiskare med biyrke (motsvarande drygt 14 procent av hela antalet yrkesfiskare) tillika voro jordbrukare. Även bland binäringsfiskarena intar jordbruket som förvärvskälla en mycket framträdande plats. Enligt nämnda folkräkning hade 70,s procent av binäringsfiskarena jordbruk som sin huvud3

sakliga sysselsättning. Kombinationen jordbruk och fiske är alltså mycket vanlig som förvärvskälla. Jordbruket som binäring till fisket spelar emellertid en mycket olika roll i skilda delar av landet. Sålunda äro fiskarena i mellersta Östersjöns skärgårdsområden, på Gotland och Öland samt i översta Norrland i stor utsträckning även jordbrukare. Detsamma är fallet vid flertalet av landets många insjöar och vattendrag. Vid hela väst- och sydkusten samt vid södra och mellersta delarna av Bottniska vikens kust, d.v.s. i de trakter av landet där saltsjöfisket nått sin största utveckling och har den största betydelsen, driva däremot förhållandevis få yrkesfiskare jordbruk vid sidan av sin egentliga näring. De flesta som idka förvärvsmässigt fiske äro självständiga företagare. Fiska flera tillsammans på en och samma båt, bilda de vanligen ett lag, vars medlemmar sins emellan dela nettoförtjänsten enligt hävdvunna regler. Endast vid vissa fisken — såsom ångtrålfisket på västkusten, fisket med bottengarn och annan större fast redskap, strömmingsfisket på ostkusten samt yrkesfisket i Vänern och Vättern — kommer anställd arbetskraft i nämnvärd utsträckning till användning. Enligt folkräkningen 1935/36 utgjorde också antalet självständiga företagare ej mindre än 69,5 procent av samtliga yrkesutövare inom fisket. Fiskets avkastning. Det svenska fiskets totala årliga fångstmängd varierar ganska starkt. Enligt den officiella statistiken synes den sammanlagda fångsten vid saltvattensfisket i medeltal uppgå till något över 110 milj. kg pr år. Motsvarande siffra vid sötvattensfisket har uppskattats till 12 ä 13 milj. kg. Hela den årliga medelfångsten utgör alltså mellan 120 och 125 milj. kg. Av saltvattensfiskets fångstmängd komma mellan 55 och 60 procent på västkustfisket, drygt 25 procent på ostkustfisket och resten eller mellan 15 och 20 procent på sydkustfisket. Bruttovärdet av saltsjöfiskets fångster uppgick före det senaste världskriget till mellan 25 och 30 milj. kronor i medeltal pr år. Vid insjöfisket torde motsvarande värde ha utgjort omkring 12 milj. kronor. Under kriget stego fiskpriserna och till följd härav fångstvärdet högst betydligt. Enbart saltsjöfisket uppvisade sålunda år 1943 ett fångstvärde av nära 119 milj. kronor; för år 1944, som utmärktes av en stark tillbakagång av såväl den totala fångstmängden som i ännu högre grad priserna, var motsvarande siffra alltjämt så hög som inemot 95 milj. kronor. Olika slag av fisken. Ett stort antal arter av fisk och skaldjur äro i vårt land föremål för fångst. På grund härav liksom på grund av de olika naturförhållandena i olika delar av landet förekomma talrika fiskemetoder och redskapstyper.

35 Vad saltvattensfisket beträffar, är det baserat på minst ett trettiotal olika arter av fiskar och skaldjur. Av samtliga dessa fiskarter ge sill och strömming den största fångstmängden och även det största fångstvärdet. Sill eller strömming fiskas också utanför praktiskt taget hela landets kust. Under normala år uppgår sill- och strömmingsfångsten till betydligt över 50 procent av den totala fiskfångsten vid saltvattensfisket och värdet av sill- och strömmingsfångsten till över 30 procent av det totala årliga fångstvärdet. Härtill kommer skarpsillen, en nära släkting till sillen, som numera utgör föremål för ett av Bohusläns största fisken och i mindre utsträckning fångas även i mellersta Östersjöns skärgårdsområden, här ofta under benämningen vassbuk. I betydelse näst efter sill och strömming torde i allmänhet torsken komma; även denna förekommer utefter större delen av landets kust, ehuru den icke fiskas norr om Västernorrlands län. Viktiga torskfiskar äro vidare kolja, vitling, kummel, långa och gråsej; samtliga dessa äro föremål för särskilt fiske endast på västkusten. — Tillsammans bruka sill- och torskfiskarna svara för omkring 80 procent av saltsjöfiskets hela fångstmängd och mer än 60 procent av dess fångstvärde. Av betydande ekonomiskt värde äro vidare de olika slagen av plattfisk, d.v.s. rödspätta, skrubba (flundra), rödtunga, piggvar, slätvar m.fl. arter, av vilka de flesta förekomma endast i västerhavet. Rödspättan, skrubban och piggvaren äro dock av betydelse även i södra Östersjön, och skrubban (flundran) fiskas ända upp i Stockholms skärgård. En av våra värdefullaste fiskar är makrillen, som så gott som uteslutande fångas på västkusten. Där spelar också fiske efter tonfisk, rocka och haj tidvis en viss roll. Två fiskarter, som förtjäna särskild uppmärksamhet, äro ålen och laxen. Ålen fiskas såväl i sjöar och floder som vid kusten. De största fångstmängderna erhållas i saltsjön och i synnerhet vid landets sydöstra och södra kust (från och med Kalmar län). Ålfiskets betydelse vid kusten framgår av att detsamma, oaktat fångstmängden är förhållandevis liten, dock vissa år uppvisar ett fångstvärde, som endast överträffas av sill- och strömmingsfisket; i Kalmar och Blekinge län överträffar för övrigt ålfisket vanligen sillfisket i fråga om fångstvärdet. Även laxen fås i såväl sött som salt vatten. Den fiskas utanför hela landets kust, mest dock i Östersjön. Av särskild vikt är laxfisket vid kusterna av Blekinge, Gotlands och Norrbottens län; i det sistnämnda länet är detta fiske det dominerande. På västkusten spelar laxfisket nämnvärd roll endast inom Hallands län. Ål och lax utmärka sig därigenom att de regelmässigt tillbringa en del av sitt liv i sötvatten och en del därav i havet. Av egentliga havsfiskar förekommer endast ett förhållandevis litet antal i Östersjön, såsom sill (strömming), torsk, rödspätta, skrubba (flundra) och piggvar; östersjövattnet är nämligen alltför bräckt för de flesta havsfiskarna. På grund av Östersjöns

36 ringa salthalt kunna däremot de flesta av våra sötvattensfiskar leva och fortplanta sig där. Dessa sötvattensfiskar, exempelvis gädda, sik, abborre, braxen, id, mört, lake m.fl., vilka vid ostkusten ofta sammanfattas under benämningen »fjällfisk», uppehålla sig huvudsakligen i skärgårdarna. Vid kuststräckor med rikare skärgårdsbildning, såsom inom Norrbottens, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, är därför fisket av fjällfisk (»fjällfisket») av förhållandevis stor betydelse. Av skaldjur fångas i vårt land i havet huvudsakligen sex arter, nämligen hummer, krabba, havskräfta, nordhavsräka, strandräka och blåmussla. Samtliga dessa fiskas i Kattegatt och Skagerack, strandräka, hummer och krabba dock även i Öresund. Främsta platsen bland de skaldjur som äro föremål för fångst i havet intogs länge av hummern. Numera överträffar dock fisket efter nordhavsräka hummerfisket i fråga om såväl fångstmängd som fångstvärde. Ostronfisket, som förr var av en viss betydelse i Bohuslän, har där sedan flera år så gott som helt upphört. Vid en överblick över de fiskemetoder, som användas vid saltsjöfisket, torde de olika kuststräckorna lämpligen behandlas var för sig. Västkustfisket norr om Öresund bedrives framför allt som ett högsjöfiske. Fisket försiggår alltså huvudsakligen utanför territorialgränsen och ofta i avlägsna fiskevatten, såsom i Nordsjön, vid Island o.s.v. Den viktigaste fiskeredskapen på västkusten är numera trålen, som emellertid, frånsett visst fiske med räktrål, ej får användas i svenskt territorialvatten. Sill och skarpsill, torsk m.fl. fiskar ävensom nordhavsräka och havskräfta fångas numera till största delen med trål. En annan synnerligen viktig redskap är snurrevaden. Denna får visserligen användas på svenskt territorium, men huvuddelen av fångsten därmed erhålles ute på internationellt vatten. Med snurrevad fångas framför allt kolja och plattfisk. Trål- och snurrevadsflskena svara för ungefär 75 procent av västkustfiskets totala såväl fångstmängd som fångstvärde. Sill och skarpsill samt i någon utsträckning makrill fångas även med snörpvad. Detta fiske, som tidigare varit av betydligt större omfattning än nu, idkas såväl innanför som utanför territorialgränsen. Av vikt äro vidare drivgarnen, vilka användas för fångst av sill och makrill, huvudsakligen på internationellt vatten. Omnämnas må i detta sammanhang slutligen det s.k. storsjöfisket efter långa med s.k. storbackor (långrev); det bedrives mest i gränsområdet mellan Nordsjön och Atlanten. Med krok fiskas också tonfisk, haj och rocka, vanligen på något avstånd från kusten.

De nu nämnda fiskena, som åtminstone till mycket väsentlig del bedrivas ute i öppna havet, torde i allmänhet representera betydligt över 90 procent av hela västkustfiskets såväl fångstmängd som fångstvärde. Fisket i skärgårdarna och i kustens omedelbara närhet är alltså på västkusten av förhållandevis begränsad omfattning. Av större redskap användes här egentligen numera endast tidvis snörpvad. För fångst av ett flertal olika fiskarter utsättas emellertid i skärgårdarna eller i området omedelbart därutanför olika slags nät och långrevar (backor). Flerstädes användes även

landvad (not), särskilt för fångst av skarpsill och makrill. I strändernas omedelbara närhet nyttjas ålryssjor och bottengarn. Det viktigaste av de s.k. hemmafiskena är emellertid hummerfisket med tinor. 1 Även om alltså fångstvärdet inom själva kustområdet på västkusten ej är så betydande, relativt sett, äro dock dessa mindre fisken av stor vikt genom att utgöra en binäring för de mindre jordbruken i kusttrakterna samt bereda arbete och inkomst åt en mängd äldre fiskare, som ej längre äga krafter nog att delta i högsjöfisket. Emellertid må framhållas, att under de s.k. sillperioderna, då väldiga sillstim tränga in i skärgårdarna, fisket inom dessa områden blir av helt annan betydelse än under sådana förhållanden som nu äro rådande. Sillperioderna i Bohuslän ha brukat inträffa med tidsintervaller av 60—70 år; den senaste slutade på 1890-talet. I Öresund är sillfisket det viktigaste. Det bedrives mest med drivgarn ute i de centrala delarna av sundet; där fångas även ansenliga mängder av torsk med långrev samt rödspätta och skrubba med nät. Ett betydelsefullt fiske i Öresund är bottengarnsfisket efter ål. På sydkusten, d.v.s. Malmöhus och Kristianstads läns östersjökust samt Blekinge läns sydkust, har sedan gammalt drivgarnsfisket efter sill ute i öppna havet varit det viktigaste fisket. Under de senaste två årtiondena har emellertid här utvecklats ett ganska betydande trålfiske efter plattfisk, torsk och sill, vilket visar tendens att öka allt mer. Torskfisket med långrev är också av betydande omfattning vid denna kuststräcka; det bedrives till stor del utanför territorialgränsen. Särskilt vissa år ger laxfisket här goda fångster. I synnerhet blekingefiskarna bedriva laxfiske ej blott i farvattnen utanför sydkusten, utan de företaga vid detta fiske vidsträckta färder i hela södra och mellersta Östersjön. Laxen fiskas mest med drivgarn men även i viss utsträckning med s.k. linor, som förankras ute i havet ofta på betydande avstånd från kusten. Även om det ej kan sägas att ett verkligt högsjöfiske bedrives av sydkustens fiskare, framgår dock av det anförda, att fisket här till mycket väsentlig del försiggår ute i öppna havet utanför territorialgränsen. I olikhet mot vad fallet är vid västkusten har vid sydkusten även fisket i strändernas omedelbara närhet ganska stor omfattning. Liksom i Öresund är nämligen vid denna kuststräcka fisket med bottengarn och hommor (ryssjor) mycket starkt utvecklat, och i Blekinge län är ålbottengarnsfisket åtminstone vissa år det som ger största fångstvärdet av alla. I bottengarn fås även en del annan fisk, såsom lax, torsk m.m. Vid stränderna fiskas vidare med not efter lax, laxöring och sill (strömming), med nät (garn) efter sill, skrubba, lax, laxöring m.m., och särskilt i Blekinge skärgård fångas gädda och sik i ryssjor. Fisket vid Öland och Gotland är i flera avseenden likartat med det på 1

Se vidare s. 132.

38 sydkusten. Lika litet som i andra delar av mellersta och norra Östersjön förekommer emellertid här något trålfiske. Vid hela ostkusten med undantag av Kalmar läns södra del, där ålbottengarnsfisket är det viktigaste, samt Norrbottens län, där lax- och sikfiskena uppvisa de största fångstvärdena, är strömmingsfisket det dominerande. Den mest brukliga redskapen för strömmingsfiske utgöres av skotar, fintrådiga nät, vilka antingen sättas fast eller användas som drivgarn. Drivgarnfisket försiggår här liksom annorstädes i allmänhet på något avstånd från kusten och ofta utanför territorialgränsen. I mycket stor utsträckning bedrives dock skötfisket inne i skärgårdarna och helt nära stränderna. Strömming fiskas dessutom — särskilt i Kalmar, Östergötlands, Södermanlands och Stockholms län — med not samt i Norrbottens och Västerbottens län med storryssjor, båda delarna i omedelbar närhet av land. I fråga om strömmingsfisket hänvisas i övrigt till en mera ingående redogörelse i det följande. 1 Torsk fiskas utefter så gott som hela ostkusten upp till Västernorrlands län. Störst betydelse har detta fiske i Kalmar, Stockholms och Västernorrlands län. Den viktigaste redskapen vid torskfiske är långrev; fisket bedrives på växlande djup, i allmänhet större än 15 m, och oftast utanför de yttersta skären men inom territorialgränsen. — Även flundra fiskas vanligen på fritt vatten på något avstånd från stränderna samt så gott som uteslutande i territorialvattnet. Den viktigaste redskapen vid detta fiske utgöres av förankrade nät. Ål fiskas som nämnts utefter hela ostkusten; i Bottniska viken är dock ålfisket av ganska ringa omfattning. Norr om Kalmar län, inom vilket bottengarn huvudsakligen användas för detta fiske, fås den mesta ålen i hommor (ryssjor), som utsättas vid stränderna. En del ål fångas även med rev på helt grunt vatten. Vid det stora laxfisket inom Norrbottens län nyttjas huvudsakligen storryssjor, vilka stundom i sammanhängande räckor utsträckas flera hundra meter från stränderna eller från friliggande grund. Dylika storryssjor ävensom förankrade nät förekomma vid laxfiske också på spridda ställen längre söder ut. För laxfiske användes vidare flytande långrev (laxrev), som sedan gammalt förekommer särskilt vid kusten av Gävleborgs och Västernorrlands län. Den utlägges ibland nära land, ibland åter rätt långt ute i havet. De förut nämnda laxlinorna, som tidigare huvudsakligen använts i södra Östersjön och vid Gotland, ha numera tagits i bruk även längre norr ut. De utsättas vanligen på djupt vatten och ofta utanför territorialgränsen. På senare år ha laxdrivgarn kommit ganska mycket i bruk utefter ostkusten ända upp i Västernorrlands län. Drivgarnsfisket efter lax idkas i stor utsträckning i öppna havet utanför territorialgränsen. Vid fisket efter fjällfisk (gädda, sik, abborre o.s.v.), som till väsentlig del försiggår i skärgårdarnas vikar och fjärdar och oftast helt nära stränderna, ' S . 95 fT.

39 användas ryssjor av olika storlek och konstruktion, förankrade nät, notar samt olika slags krokredskap (långrev, stånd- och angelkrok, spinn- och kastspö m.m.). Av den här lämnade redogörelsen för ostkustens fiske framgår, att detta i långt högre grad än fisket på väst- och sydkusten bedrives nära kusten och i flera områden har sin tyngdpunkt i strändernas omedelbara grannskap. Även vid sötvattensfisket är ett stort antal olika fiskarter föremål för fångst. Främst står här den över nästan hela Sverige förekommande gäddan. Inom södra och mellersta delarna av landet är sålunda gäddfisket med hänsyn till såväl fångslmängd som fångstvärde det mest givande fisket. Endast inom några begränsade områden därstädes, såsom i de stora sjöarna, samt i vissa delar av Norrland överträffas gäddfisket i fångstvärde av andra fiskslag, främst gös och sik. Näst efter gäddan kommer abborren i betydelse, med hänsyn tagen till fångstens mängd såväl som värde. Även denna fisk är allmänt utbredd över hela landet utom i fjällområdena. Fångstmängden understiger sannolikt ej mycket fångsten av gädda, men på grund av det lägre priset uppgår värdet av hela abborrfisket endast till omkring hälften av gäddfiskets värde. — En fiskart, som i södra och mellersta delarna av landet flerstädes utgör föremål för ett viktigt fiske, är braxen. Vissa andra braxenfiskar, såsom sutare, ruda, id och asp, fiskas tämligen intensivt på sina håll, utan att detta dock för landet i stort sett har någon avsevärd betydelse. En hithörande fiskart, som fångas i mängd över hela landet är mörten; den användes endast mera sällan till föda men är synnerligen viktig som agn vid olika slag av krokfiske. Av stor betydelse för sötvattensfisket är siken. Den anträffas i olika former framför allt inom de nordligaste delarna av landet och utgör i de större sjöarna på gränsen mellan skogs- och fjällområdena det viktigaste fångstobjektet. Även söderut spelar sikfisket flerstädes en framträdande roll, särskilt i Vänern och Vättern. Den närstående siklöjan har en mera begränsad utbredning och förekommer mest i Vänern, Vättern och Mälaren, där den är föremål för ett givande fiske. — Av stor ekonomisk betydelse speciellt i de större sjöarna är fångsten av lake. Denna, som i sötvattnen ensam representerar de för havsfisket så viktiga torskfiskarna, finns över större delen av landet och går till och med ganska långt upp mot fjällen. Ålen förekommer, med undantag för övre Norrland, i flertalet vattenområden, dit den har obehindrat tillträde eller där den inplanterats. Ett mycket lönande ålfiske, representerande stort fångstvärde, bedrives särskilt vid ålens nedvandring till havet. — Ett gott utbyte vad fångstvärdet beträffar lämnar också gösen. Den har dock en tämligen begränsad utbredning och förekommer huvudsakligen i sjöar inom de mellansvenska slättområdena; den totala avkastningen av gösfisket uppgår till följd härav ej till så stora mängder. Icke

desto mindre kommer gösen under vissa år på fjärde eller femte plats bland sötvattensfiskarna, när det gäller fångstens värde. Ofta överträffas den dock härvidlag av laxen, vilken fiskas framför allt i de norrländska älvarna ävensom i Mörrumsån i Blekinge samt i Vänern med Klarälven. Av stor betydelse för Norrland är vidare laxöringen (insjööringen), som är typisk för flertalet fjällsjöar men också är allmän flerstädes söderut, t.ex. i Vänern och Vättern. Laxöringen — av vilken i rinnande vatten förekommer en mindre form, bäck- eller strömöringen — är speciellt uppskattad av sportfiskarena, varför goda laxöringsvatten utgöra en värdefull ekonomisk tillgång. Ett särskilt för laxfisket utmärkande drag är, att dess avkastning i hög grad varierar under olika år, främst beroende på starkt växlande tillgång på lax i samband med förekomsten av bättre eller sämre årsklasser. Framhållas må i detta sammanhang även, att de tidigare omnämnda mycket betydande fiskena efter ål och lax vid våra kuster samt i öppna havet äro baserade på möjligheterna för dessa fiskarter att genom de rinnande vattendragen komma upp till sina lek- och tillväxtområden i sötvatten. Mera begränsade till sin utbredning äro vissa andra laxfiskar, nämligen röding, harr och nors. Rödingen är en typisk kallvattensfisk, som är karakteristisk för de verkliga fjällsjöarna men därjämte finnes såsom istidsrelikt i Vättern och några andra mellansvenska sjöar med stora djup och kallt vatten. I Vättern samt i vissa norrlandssjöar är rödingsfisket det ekonomiskt mest givande fisket. Av de skaldjur som fångas i sött vatten har endast kräftan någon större betydelse. Särskilt innan kräftpesten år 1907 inkom i landet och efter hand kraftigt decimerade bestånden, var kräftfisket mycket inbringande. I vissa landsdelar, särskilt i Småland, är så fortfarande fallet. — Omnämnas må även fångsten av flodpärlmusslor, som huvudsakligen bedrives på några ställen i övre Norrland och Bergslagen. De i sötvattnen tillämpade fiskemetoderna äro ej i samma grad som i fråga om saltvattensfisket anpassade för fångst av vissa fiskarter eller utmärkande för olika delar av landet. Tvärtom användas i stort sett samma slags redskap överallt, och endast i de rinnande vattnen förekomma en del typiska specialredskap. De viktigaste sötvattensredskapen utgöras av ryssjor och nät. Ryssjorna äro av en mångfald olika typer. De vanligaste äro små ängs- eller gäddryssjor; de användas nästan uteslutande för fångst av vårlekande fisk, som under lektiden söker sig upp mot långgrunda och översvämmade stränder. Det främsta fångstobjektet är gädda, men även abborre, braxen, sutare, ruda m.fl. fiskslag fångas i dessa småryssjor, vilka användas över hela landet från islossningen till fram på försommaren. I större sjöar förekomma olika typer av storryssjor, ofta med mycket långa ledarmar. Dessa storryssjor, som gå under växlande namn, såsom bassängryssjor, katsor, bottengarn o.s.v., äro i bruk under den tid då sjöarna äro isfria, huvudsakligast under våren och

41 försommaren samt hösten. Fångsten utgöres av gös, abborre, gädda, sik och röding. En särskild ryssjetyp äro hängryssjorna (med nedåtriktad öppning) , av vilka de s.k. lakstrutarna speciellt användas för fångst av lake under isen i samband med dess lek i januari—mars månader. Samma fångstprincip som för ryssjorna gäller för mjärdar, tinor, mörtstugor, ålkorgar, kräftburar och dylik vanligen mindre redskap, som användes både i sjöar och i rinnande vatten för fångst av abborre, mört, ål, laxöring, nejonöga, kräftor m.m. Ibland är sådan redskap placerad i fasta fiskebyggnader, särskilt för fångst av lax vid dess uppvandring för lek. Annan större fångstredskap, avsedd för lax, äro minfisken samt fiskegårdar och karsinapator, karakteristiska för älvarna i övre Norrland. På vissa håll förekomma fortfarande gammaldags spjälkatsor, vari fångas åtskilliga fiskslag. Näten spela en viktig roll för sötvattensfisket. Även av nät förekomma många typer från vanliga mindre läggnät, avsedda för fångst av abborre, braxen och gädda, till långa och djupa nät för sik, siklöja och i synnerhet gös. Nätfiske bedrives under alla årstider, såväl i öppet vatten som under is. Oftast sättas näten på bottnen, ibland åter flötas de på olika djup. Tidigare var noten en allmänt förekommande redskap vid sötvatlensfiske. Den har emellertid alltmera kommit ur bruk och användes nu huvudsakligen för fångst av braxen, sik, gös och lax. Notarna äro av mycket växlande storlek, ibland med armar på flera hundra meter, ibland endast 10—20 meter långa och då avsedda för fångst av betesfisk. Till agnfiske användas även särskilda håvar och finmaskiga betesnät. Krokredskapen ha fått en allt mera framträdande betydelse. Vanligt mete, fiske med långrev, ståndkrok, fisksax, utter och drag samt kastfiske äro fiskemetoder, som användas av alla kategorier av fiskare. De flesta fiskarter äro föremål för fångst med sådan redskap, främst dock de typiska rovfiskarna, såsom gädda, abborre, lake, laxöring och röding. Till sist må nämnas spinn- och flugfisket, som framför allt nyttjas av nöjes- och sportfiskare. Särskilt spinnfisket har blivit den mest använda fiskemetoden för dessa fiskare; därmed fångas i första hand gädda men även laxöring, röding, abborre, harr, asp och id. Flugfisket är mera begränsat till sin utövning och avser väsentligen fångst av laxöring, harr och röding samt på sina håll lax.

D e n s v e n s k a fiskcrilagstiftning en. Lagstiftningens utveckling m. m. Den äldre svenska lagstiftningen innehöll inga allmänna bestämmelser om rätten till fiske. I 1734 års lag funnos blott en del detaljstadganden, vilka utgingo från den gamla nordiska rättsuppfattningen att fisket utgör ett tillbehör till jordegendomen. Vår första allmänna fiskelag var Kungl. Maj:ts

s t a d g a o c h o r d n i n g d e n 14 n o v e m b e r 1 7 6 6 f ö r r i k e t s h a v s - , s k ä r - , s t r ö m - o c h i n s j ö f i s k e . I denna författning — här kallad 1766 års fiskeristadga — samlades de regler som bestämde ägandeoch nyttjanderätten till fiskevatten jämte åtskilliga andra föreskrifter rörande fisket. Stadgan tillkom på initiativ av fiskerideputationen vid 1760—62 års riksdag, som den 12 maj 1762 framlade ett "projekt" till fiskeristadga. Fiskerideputationen vid 1765—66 års riksdag inhämtade yttrande däröver av samma riksdags justitiedeputation samt avgav slutligen den 3 december 1765 ett nytt, något omarbetat förslag, som med en del jämkningar antogs av riksdagen. På 1830-talet väcktes i samband med strävanden att upphjälpa det bohusländska sillfisket fråga om revision av fiskerilagstiftningen. Sedan Kungl. Maj:t den 24 augusti 1833 anbefallt kommerskollegium att med ledning av vunna upplysningar om fiskerierna i allmänhet utarbeta förslag till förnyad fiskeristadga, avlämnade kollegium den 17 augusti 1840 "förslag till förnyat reglemente för fisket såväl i insjöar och rinnande vatten som i havet". Detta befanns dock icke lämpligt att läggas till grund för det fortsatta arbetet. I stället utarbetades inom civildepartementet ett nytt förslag, varöver högsta domstolens yttrande inhämtades. Utan riksdagens medverkan utfärdade därefter Kungl. Maj:t ny f i s k e r i s t a d g a d e n 2 9 j u n i 1 8 5 2. Den nya stadgan kom att få betydligt kortvarigare giltighet än sin föregångare. I skrivelse den 22 maj 1878 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville genom sakkunniga personer företaga en fullständig revision av 1852 års fiskeristadga och övriga författningar, som berörde fiskerinäringen. Med anledning härav tillsattes en kommitté, som år 1883 avgav betänkande med förslag till ny fiskeristadga m.m. I detta stadgeförslag hade — liksom fallet var i 1766 och 1852 års stadgor — upptagits såväl fiskerättsliga bestämmelser, tillhörande den allmänna lagens område, som även stadganden av administrativ och ekonomisk karaktär. Sedan kommittéförslaget avlämnats, uppkom emellertid tanken att utbryta och i en särskild författning för sig sammanföra de regler som voro av allmän lags natur. För att upprätta förslag härtill tillsattes en ny kommitté — h ä r kallad 1894 års fiskelagskommitté — vilken den 15 november 1894 avlämnade betänkande med förslag till lag om rätt till fiske samt andra därmed sammanhängande författningar. Sistnämnda kommittéförslag ligger till grund för den alltjämt gällande l a g e n d e n 2 7 j u n i 1 8 9 6 o m r ä t t t i l l f i s k e (SFS 1896: 42 s. 1). Några mera genomgripande förändringar i de till allmänna lagen hörande delarna av 1852 års fiskeristadga gjordes däri ej. För fiskelagskommittén var det en huvudsynpunkt att inga rubbningar i då gällande grundsatser i fråga om rätten till fiske skulle ske genom den nya lagen. Därvid tog man emellertid hänsyn ej endast till de förutvarande skrivna lagbuden utan även till sedvanerättsliga förhållanden. De administrativa och ekonomiska bestämmelserna i 1852 års stadga kvar-

stodo alltjämt, till dess de ersattes av den nu gällande d e n 1 7 o k t o b e r 1 9 0 0 (SFS 1900: 78).

fiskeristadgan

Fiskerilagstiftningen har sedermera varit föremål för partiella reformer. Åtskilliga utredningar ha kommit till stånd på hithörande områden men endast delvis föranlett lagstiftningsåtgärder. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t åren 1911, 1917 och 1920 uppdrogs åt kammarkollegiet att verkställa utredning och avge utlåtande i fråga om fiskerättsförhållandena vid rikets kuster. Utredningen verkställdes inom kollegiet av kammarrådet A. W. Dufwa, som den 15 augusti 1924 avgav betänkande med förslag till vissa förvaltnings- och lagstiftningsåtgärder. Med tillstyrkande av förslagen överlämnades utredningen den 27 augusti 1924 av kammarkollegiet till Kungl. Maj:t (statens off. utredn. 1925:19, 20). På grundval av denna utredning samt vissa kompletterande undersökningar ha sedermera successivt genomförts lagändringar, avseende särskilda delar av kusten. Ändrade bestämmelser ha sålunda meddelats genom lag den 22 juni 1928 beträffande rätten till fiske inom G ö t e b o r g s o c h B o h u s s a m t H a l l a n d s l ä n (SFS 1928: 183), genom lag den 6 juni 1930 rörande fiskerätten vid S k å n e s v ä s t r a k u s t (SFS 1930: 197) samt genom lag den 17 juni 1932 i fråga om rätten till s t r ö m m i n g s f i s k e v i d v i s s a d e l a r a v ö s t e r s j ö k u s t e n (SFS 1932:239). Samtidigt ha utfärdats lagbestämmelser angående ersättning till strandägare för mistad fiskerätt (SFS 1928:184, 1930:198, 1932: 240). På ett område ha fiskelagens bestämmelser utbyggts genom särskild lagstiftning, nämligen genom l a g e n d e n 3 0 j u n i 1 9 1 3 o m g e m e n s a m h e t s f i s k e (SFS 1913: 97). Dess tillkomst föranledde även en del jämkningar i själva fiskelagen (SFS 1913:99). Fråga har sedermera uppkommit om revision av lagstiftningen om gemensamhetsfiske. Den 19 juni 1942 uppdrogs åt hovrättsrådet P. O. Palmquist att verkställa utredning och avge förslag i detta ämne. Till fullgörande härav har utredningsmannen den 31 augusti 1943 avgivit betänkande med förslag till lag om fiskevårdsområde jämte andra därmed sammanhängande nya bestämmelser. 1 Genom lag den 18 maj 1928 utsträcktes vissa i fiskelagen upptagna stadganden rörande o l o v l i g t f i s k e att gälla även för utlänningar (SFS 1928:132). Straffbestämmelserna, vilka återfinnas i 24 kap. strafflagen, undergingo i samband med den år 1942 företagna allmänna revisionen av lagstiftningen om förmögenhetsbrott ändring i ett par avseenden, varigenom bland annat straffet för olovligt fiske skärptes (SFS 1942:378). 1

Ej utgivet i tryck.

44 Beträffande fiskerätten i vissa s t ö r r e i n s j ö a r har utredning verkställts av de s.k. insjöftskesakkunniga — dåvarande hovrättsrådet Sigge Lindby och fiskeriintendenten M. F. T. Freidenfelt — vilka i ett den 25 februari 1937 dagtecknat betänkande framlagt förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland m.fl. författningar (statens off. utredn. 1937: 10, 11). Frågan om tillgodogörandet av k r o n a n s f i s k e v a t t e n har varit föremål för två särskilda utredningar. Sålunda avgåvo 1915 års jakt- och fiskesakkunniga den 18 december 1922 förslag till åtgärder i ämnet, innefattande bland annat ändringar i fiskelagen och fiskeristadgan (statens off. utredn. 1923: 58). Förslaget remitterades till ett flertal myndigheter och sammanslutningar för yttrande men föranledde därutöver icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Sedermera uppdrogs åt den s.k. fiskevattensutredningen — bestående av dåvarande byrådirektören G. O. Alm såsom utredningsman jämte vissa sakkunniga — att verkställa utredning och avge förslag rörande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten. Fiskevattensutredningens betänkande avlämnades den 1 september 1939; förslag framlades däri till nya förvaltningsbestämmelser samt till lagändringar, som erfordrades för dessas genomförande (statens off. utredn. 1939: 28). Genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1941 ha de nya reglerna anbefallts till efterföljd i vissa delar, för vilkas genomförande ej krävts medverkan av riksdagen. Lantbruksstyrelsens skrivelse den 5 januari 1942. I skrivelse till Kungl. Maj:t ovannämnda dag har lantbruksstyrelsen framlagt önskemål beträffande en omarbetning av fiskerilagstiftningen. Inledningsvis har framhållits, hurusom under de senaste åren en påfallande och genomgripande utveckling ägt rum på fiskets område, därvid med avseende på sötvattensfisket och skärgårdsfisket på ostkusten främst fiskevårdsfrågor varit föremål för ett ständigt stigande intresse. Fiskevårdsarbetet försvårades emellertid av skilda orsaker. Bland dylika har styrelsen framhållit rådande fiskerättsförhållanden ävensom svårtillämpligheten av den gällande lagstiftningen angående gemensamhetsfiske. Styrelsen anför härom: »I flertalet av våra sjöar är äganderätten till fisket splittrad på ett ofta mycket stort antal personer, av vilka kanske ett flertal hava intresse för fiskets upphjälpande medan andra åter sakna ett dylikt intresse. Det är under sådana omständigheter med nuvarande lagstiftning synnerligen svårt a t t arbeta på fiskets upphjälpande och a t t kunna vidtaga och upprätthålla lämpliga fiskevårdsåtgärder. De frivilliga fiskevårdsföreningar, som nu finnas till ett antal av över 1 000, uträtta visserligen mycket gott på fiskevårdens område. Arbetet inom dess föreningar lider emellertid ofta av bristande sammanhållning mellan medlemmarna och av åtgärder från utomståendes sida. Enda möjligheten a t t i dylika fall åstadkomma bättre förhållanden torde vara inrättande av gemensamhets-

45 fisken enligt lagen härom av den 30 juni 1913. Av flera anledningar vållar dock tillämpningen av sagda lag alltjämt stora svårigheter. En omständighet, som också är till stort men för fiskets rationella utnyttjande och för vidtagande av lämpliga fiskevårdsåtgärder, är den möjlighet till erhållande av fiskerätt, som merendels föreligger i samband med köp av smärre mantalssatta hemmansdelar, men som även kan ifrågakomma vid köp av avstyckade och avsöndrade fastigheter. Härigenom har mångenstädes ett stort antal personer blivit fiskerättsägare i vatten, där ursprungligen endast ett fåtal fiskande funnits, utan a t t härvid den i 10 § lagen om rätt till fiske föreskrivna bestämmelsen om förbud mot upplåtelse av fiskerätt utan de flesta övriga delägares samtycke blivit tillämplig. I förutnämnda betänkande med förslag till ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten jämte yttrande häröver samt i lantbruksstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 februari 1940 med anledning av en framställning i denna fråga från Asundens fiskevårdsförening framhöll styrelsen, a t t nämnda förhållande vållar svåra olägenheter och att utredning i frågan vore behövlig. Särskilt inom områden, där styckning av fastigheter för sommarnöjesbebyggelse och dylikt i större omfattning förekommer, hotas det förvärvsmässiga fisket efter sötvattensoch bräckvattensfiskar av stor skada genom denna möjlighet att förvärva fiskerätt i samband med köp av små jordområden. Behovet av en revision av härför gällande bestämmelser blir därför större för varje år.»

Beträffande andra frågor, vilka vid en revision av lagstiftningen särskilt syntes påkalla uppmärksamhet, har lantbruksstyrelsen yttrat i huvudsak följande. E t t förhållande, som vållade stora olägenheter för de fiskande och bidroge till a t t minska fiskevårdsintresset, utgjorde de vaga bestämmelserna i fiskelagen rörande förekomsten av s.k. fritt fiskevatten i de stora sjöarna och gränserna för detta; därvidlag hade förhållandena blivit mer osäkra och besvärliga än tillförne, sedan insjöfiskesakkunnigas förslag i ämnet framlagts. Även svårigheten att tillämpa fiskelagens bestämmelser om handräckning inverkade ogynnsamt på fiskevården. Styrelsen erinrade vidare om vissa tidigare väckta frågor om ändring och förtydligande i vissa avseenden av fiskelagen, om utredning rörande rätt till fritt fiske med rörlig redskap inom strandäganderättsområdet vid Skånes södra och östra kust samt om åtgärder till skydd för skattlagda fisken, vilka frågor vore av stor betydelse med hänsyn till fiskets rationella bedrivande vid vissa kuststräckor och, vad anginge skydd för skattlagda fisken, möjligen även för inlandet. Styrelsen ville vidare framhålla angelägenheten av att till närmare prövning upptoges de förslag rörande utnyttjandet av kronans fiskevatten, som framlagts i avgivet betänkande. Ändring syntes också påkallad beträffande ordningen för utverkande av tillstånd a t t utsätta fast fiskeredskap utanför strandäganderättsområdet. Frågan om ett bättre ordnande av fiskearrendatorernas förhållande krävde utredning. S a m m a n f a t t n i n g s v i s anföres i s k r i v e l s e n : »Det torde vara ganska uppenbart, a t t den nuvarande fiskelagstiftningen på grund av den utveckling på fiskerättens, det rationella fiskets och fiskevårdens områden, som ägt rum särskilt under de senaste årtiondena, icke kan motsvara nutida krav på en dylik lagstiftning. Allmänt framkomma också från fiskare och den fiskeintresserade allmänheten krav på tidsenliga ändringar i gällande fiskelagar. Utan överdrift torde man därför kunna säga, a t t lagstiftningen på förevarande område, enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant, verkar rent hämmande på det stora intresse, som förefinnes för fiskevård m.m., samt leder till a t t fisket mångenstädes, i vad det rör fiskerättsförhållandena och

46 brist på fiskevårdande åtgärder, kvarstår på ett primitivt stadium. Detta innebär givetvis en misshushållning med en naturtillgång, som rätt skött och vårdad är av icke oväsentlig betydelse för folkförsörjningen. Även om helt naturligt ett revisionsarbete av nu ifrågasatt art kommer a t t taga viss tid, torde dock blotta medvetandet om vidtagande av åtgärder i detta avseende verka stimulerande på fiskeintresset.» U n d e r å b e r o p a n d e av v a d s å l u n d a a n f ö r t s h a r l a n t b r u k s s t y r e l s e n h e m s t ä l l t , att Kungl. Maj:t ville f ö r a n s t a l t a o m en allsidig revision a v g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e fiskerätt och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e f ö r h å l l a n d e n . 1942 års riksdag. I en vid 1942 å r s r i k s d a g v ä c k t m o t i o n (II: 81) av h e r r a r S k o g l u n d i U m e å o c h Levin y r k a d e s , a t t r i k s d a g e n ville hos Kungl. Maj:t a n h å l l a o m u t r e d n i n g o c h förslag r ö r a n d e en a l l m ä n revision av fiskerilagstiftningen. Motionen h ä n visades till j o r d b r u k s u t s k o t t e t , s o m d ä r ö v e r införskaffade y t t r a n d e n f r å n vissa m y n d i g h e t e r och s a m m a n s l u t n i n g a r . I sitt u t l å t a n d e (nr 30) f r a m h ö l l u t skottet, h u r u s o m i fiskelagen v o r e i tämligen o f ö r ä n d r a d f o r m i n a r b e t a d e vissa från ä l d r e lagstiftning h ä m t a d e rättsregler, och a t t detla h a d e till följd att lagen icke i allo k u n d e a n s e s tillfredsställande för n u t i d a f ö r h å l l a n d e n . Till n ä r m a r e u t v e c k l i n g h ä r a v a n f ö r d e u t s k o t t e t : »Sålunda torde stadgandet i lagens 1 § att varje svensk undersåte äger rätt a t t fiska bland annat 'vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas' numera i stor omfattning ha förlorat sin innebörd, sedan skär och holmar på vilka någon enskild icke tidigare gjort anspråk i stor omfattning lagts under enskild äganderätt. Begreppet 'inomskärs' i 2 § torde behöva förtydligas. Detsamma gäller jämväl de i samma § intagna reglerna rörande bestämmande av gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten vid havsstränderna. I anslutning till vad som anföres i kammarkollegiets och Svenska ostkustfiskarnas i ärendet avgivna utlåtanden torde vidare böra övervägas, huruvida icke de i 3 § intagna reglerna rörande inskränkningar i den enskilda fiskerätten vid vissa havsstränder böra kompletteras. Uttrycket 'å djup i yttre skärgården och i havsbandet' i 4 § synes böra göras till föremål för omarbetning och förtydligas. I avseende å innehållet i 6 § torde böra övervägas, huruvida icke insjöfiskesakkunnigas förslag till gränsdragning mellan det enskilda och fria fiskevattnet i de stora sjöarna, eventuellt i omarbetad form, kunde föreläggas riksdagen. Såsom framhålles i kammarkollegiets utlåtande torde nämligen ovissheten rörande tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna ha ökats efter framläggandet av nämnda förslag. Beträffande formuleringen av 7 § har av fiskevattensutredningen framlagts förslag till ändring. Detsamma gäller innehållet i 8 §. I samband med övervägandet av nämnda ändringsförslag torde böra tagas under bedömande, huruvida icke utredningens förslag i övrigt till bestämmelser i syfte a t t åstadkomma ett bättre utnyttjande av kronans, särskilt i Norrland, synnerligen omfattande fiskevatten kunde föreläggas riksdagen. Sistnämnda fråga synes utskottet med hänsyn till det allmänna försörjningsläget inom landet vara synnerligen angelägen. Reglerna i lagens 9 och 10 §§ om utnyttjande av samfällda fiskevatten synas såsom

47 i motionen framhålles i sin nuvarande form knappast fylla sitt syfte att säkerställa ett ändamålsenligt utnyttjande av dylika vatten. Jämväl i vissa andra, av utskottet icke nu berörda avseenden synes kunna ställas berättigade krav på en revision av den gällande fiskerilagstiftningen. Oavsett om skäl skulle anses föreligga mot att nu upptaga till behandling frågan om en så genomgripande omarbetning av 1896 års lag om rätt till fiske som utskottet i det föregående förordat torde enligt utskottets uppfattning hinder icke möta mot partiella reformer i lagen. En fråga som i detta sammanhang framstår för utskottet såsom en trängande nödvändighet är att lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske göres till föremål för omarbetning enligt de riktlinjer som föreslagits av kammarkollegiet, så att densamma bättre än nu kan gagna sitt syfte.» U n d e r å b e r o p a n d e av det a n f ö r d a h e m s t ä l l d e utskottet, att r i k s d a g e n m å t t e i skrivelse h e m s t ä l l a a t t K u n g l . Maj:t ville f ö r a n s t a l t a o m u t r e d n i n g r ö r a n d e en a l l m ä n revision av g ä l l a n d e fiskerilagstiftning samt för r i k s d a g e n f r a m lägga d e förslag i ä m n e t , vartill u t r e d n i n g e n k u n d e f ö r a n l e d a . Utskottets h e m s t ä l l a n bifölls av k a m r a r n a . R i k s d a g e n s skrivelse avläts den 22 m a j 1942 (nr 260).

Utredningsdirektiven. I y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 8 o k t o b e r 1943 e r i n r a d e chefen för j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t , statsrådet Pehrsson-Bramstorp, om lantbruksstyrelsens och riksdagens o v a n å t e r g i v n a skrivelser s a m t a n f ö r d e v i d a r e : »I anslutning till riksdagens skrivelse bemyndigade Kungl. Maj :t den 19 juni 1942 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av lagstiftningen om gemensamhetsfiske. Denna utredning har numera verkställts och förslag i ämnet har avgivits, över vilket yttranden infordrats från ett flertal myndigheter och korporationer. I det anförande jag hade till statsrådsprotokollet i sammanhang med förslaget om denna utrednings igångsättande erinrade jag, a t t de fiskerättsliga spörsmålen i viss mån sammanhängde med det pågående lagstiftningsarbetet rörande ny jordabalk. Innan sistnämnda lagstiftning förelåge, syntes bland annat frågan om gränsdragningen i vatten mellan olika fastigheter icke kunna givas slutlig lösning. Med hänsyn härtill borde partiella reformer av de delar av fiskerilagstiftningen, som icke berördes av sistnämnda lagstiftningsarbete, i första hand övervägas. Sedan arbetet inom lagberedningen beträffande jordabalken fortskridit så långt, a t t de frågor vilka möjligen kunna få inverkan på en blivande ny lagstiftning angående rätten till fiske kunnat överblickas, torde hinder numera icke föreligga a t t arbetet igångsattes med en sådan lagstiftning. E t t avvaktande av lagberedningens slutliga förslag till jordabalk skulle komma a t t medföra ett avsevärt uppskov med utarbetande av ny fiskelag. De nuvarande bestämmelserna i ämnet, som äro föråldrade och ofullständiga, synas vara i behov av en genomgripande översyn och komplettering. Enligt min mening tala staTka skäl för a t t utredning om en ny lagstiftning på detta område snarast kommer till stånd. Vid denna utredning synas de av jordbruksutskottet och lantbruksstyTelsen framförda synpunkterna böra beaktas. Emellertid synes även i andra avseenden än utskottet och lantbruksstyrelsen anfört kunna vara erforderligt med nya bestämmelser.»

48 Med hänsyn till det sålunda anförda förklarade sig departementschefen anse, att frågan om en revision av fiskerättslagstiftningen i dess helhet borde göras till föremål för en förutsättningslös utredning. Därvid borde framläggas förslag såväl till ny lagstiftning i ämnet som ock till de åtgärder i administrativt hänseende, vilka kunde finnas påkallade i anslutning till lagstiftningen. Även frågan om särskilda bestämmelser vid utarrendering av fiskerätt syntes böra övervägas under utredningen. Utredningsarbetet borde i den mån så befunnes lämpligt bedrivas i samråd med lagberedningen. I enlighet med departementschefens hemställan blev därefter förevarande utredning av Kungl. Maj:t beslutad.

Fiskerättskommittén har genom utrikesdepartementets försorg inhämtat upplysningar rörande u t l ä n d s k l a g s t i f t n i n g på fiskets område. De fiskerättsliga förhållandena i utlandet äro emellertid i allmänhet så nationellt särpräglade, att det icke ansetts påkallat att i detta betänkande inta en redogörelse härför. Detta gäller även flertalet av våra grannländer. I Finland, där den gamla svenska fiskeristadgan av år 1766 varit gällande, medför dock det gemensamma rättsarvet i förening med de likartade naturförhållandena, att rättsutvecklingen där erbjuder åtskilligt av intresse. En kortfattad översikt av fiskerätten i Finland, utarbetad av professorn vid Helsingfors universitet Gunnar Palmgren, har såsom bilaga 5 fogats vid betänkandet.

1 k a p . Frivattensgränsen i saltsjön. G ä l l a n d e rätt. I 1896 års fiskelag 2 § stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inomskärs tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (förslå stycket), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten som finnes till och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtager (andra stycket). 1 I "öppna havet" därutanför äger enligt 1 § samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska. Det må anmärkas, a t t de ovan återgivna reglerna icke äga förbehållslös giltighet. Vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas», gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt.2 Även där lagen i princip erkänner strandägarens rätt till fisket, kan denna rätt på grund av särskilda stadganden vara underkastad inskränkningar i olika avseenden. Å andra sidan kan i undantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln anger; om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes är bestämt om någons rätt till fiske än ovan sagts, skall enligt 12 § fiskelagen detta vara gällande. Lagstiftningens

utveckling.3

Gällande bestämmelser om fritt och enskilt fiskevatten gå i huvudsak tillbaka till 1766 års fiskeristadga. Äldre lagar — landskaps- och landslagarna samt 1734 års lag — innehöllo inga allmänna grundsatser i fråga om rätten 1 I betänkandet betecknas för korthetens skull sistnämnda stadgande som 180-m:regeln och den därigenom bestämda gränslinjen som 180-m:gränsen eller 180-m:linjen. 2 Då i betänkandet talas om enskild fiskerätt, avses därmed vad i 2 § FL betecknas som strandägarens enskilda fiskerätt (ej blott fiskerätt, som tillkommer en »enskild» person i motsats till staten, skifteslaget el.dyl.). Det vatten som omfattas av den enskilda fiskerätten kallas enskilt fiskevatten; vatten, vari enligt vad ovan sagts varje svensk undersåte äger rätt att fiska, kallas fritt fiskevatten eller frivatten. Gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten benämnes (den allmänna) frifiskegränsen eller frivattensgränsen. — Att märka är även, att »strandägare» i FL är liktydigt med skifteslag (by) och att, till följd av jorddelningsförhållandena i det särskilda fallet, den på skifteslagets strandäganderätt grundade fiskerätten ofta tillkommer en annan fastighet än den till vilken själva den vid fiskevattnet belägna strandmarken hör. I betänkandets motivering användes ordet strandägare i samma bemärkelse som i FL. 3 Utförligare redogörelser i Betänk. 1924 s. 48 ff. och Betänk. 1937 s. 21 ft.

50 till fiske. Sedan gammalt har dock i vårt land den åskådningen varit rådande, att med äganderätt till strand följer fiskerätt i vattnet därutanför. Redan under medeltiden sökte kronan göra vissa rättigheter gällande i fråga om saltsjöfisket såsom ett kronans regale, och dessa anspråk hävdades särskilt kraftigt under 1500-talet. Saltsjön utanför strandområdena fick efter hand karaktären av ett slags kronoallmänning, där kronan krävde andel i fiskets avkastning. Regalrättsanspråken togo sig även uttryck i talrika anläggningar av kronofisken vid såväl krono- som skattesti änder. Så småningom kom emellertid den rätt, kronan sålunda tillagt sig, att förlora i betydelse, och den första fiskeristadgans utfärdande innebar i själva verket regalrättens upphävande. Enligt 1 7 6 6 å r s f i s k e r i s t a d g a (2 kap. 6 §) skulle saltsjöfisket »inom skärs» anses för deras enskilda egendom, som ägde strand och holmar däromkring; men »vid öppna havsstranden, eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären» fick jord- eller strandägaren ej sträcka sin enskilda fiskerätt vidare än »dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper». Fisket i öppna havet — liksom också vid sådana kronan tillhöriga stränder, skär och holmar, som ovan omnämnts — skulle varje rikets undersåte äga frihet att idka och sig till fördel använda (2 kap. 1 §). Här gavs alltså för första gången i svensk lagstiftning en bestämning av den enskilda fiskerättens utsträckning: inomskärs lades vattnet helt och hållet under enskild fiskerätt, och utomskärs liksom vid havsstränder utan skärgård (»öppna havsstranden») fastställdes en yttre gräns för det enskilda fiskevattnet, nämligen där »landgrundet» upphör. Någon närmare förklaring av vad som avsågs med uttrycken »inom skärs» och »landgrund» lämnades varken i lagtexten eller under förarbetena. I det »projekt» till fiskeristadga, som den 12 maj 1762 framlades av fiskerideputationen vid 1760—62 års riksdag, fanns intetdera begreppet upptaget. Enligt 1762 års projekt skulle »rätter jordäganderätt och samma åtföljande enskilte fiskevatten ej sträcka sig längre ifrån landet, eller jordägarens enskilte holmar och skär, än notdräkten därifrån nyttjas kan eller landfäste med rev och nät för möjlig anses»; på grund härav skulle ock »hela redden där utanföre för allmänningsfiske räknas». Denna snäva uppfattning av den enskilda fiskerätten föranledde emellertid gensagor, och justitiedeputationen vid 1765—66 års riksdag förklarade sig anse nödigt att göra en skillnad mellan saltsjöfisket, så vida det idkades inom- eller utomskärs. Justitiedeputationen fann det sålunda »säkert och ostridigt, att de flesta fisken uti skärgårdarna, synnerligen längre in och närmare fasta landet, äro privates tillhöriga, som med deras holmar och ägor ligga däromkring». Vad anginge saltsjöfisket utomskärs och vid de stränder där ingen skärgård funnes ansåg däremot justitiedeputationen, att jordäganderätten med därtill hörande fisket icke borde sträckas längre än till »de landgrund, som utanför jordägarens strand ligga och med

51 den sammanhängande äro»; rätta gränsen mellan jordägarens enskilda vatten och kronans allmänningsvatten skulle följaktligen enligt deputationens tanke bliva »där landgrundet upphör och djupet tager vid». I enlighet härmed avgav justitiedeputationen ett nytt förslag, vilket innehöll i allt väsentligt samma bestämmelser som sedermera inflöto i 2 kap. 6 § av 1766 års fiskeristadga. Någon klarhet i fråga om den enskilda fiskerättens utsträckning visade sig 1766 års stadga icke ägnad att bereda, och de svårigheter som synas ha gjort sig gällande vid de nya bestämmelsernas tillämpning föranledde riksdagen att påkalla dessas förtydligande. I en riksdagsskrivelse den 26 maj 18A1 uttalades sålunda, att rikets ständer ansett det vara av högsta vikt att på det nogaste bleve bestämt, varest och huru långt strandägares landgrundsrätt ägde rum och sträckte sig, samt sålunda funnit nödigt att stadgat bleve, vad med uttrycken inom- och utomskärs rätteligen borde förstås. I riksdagsskrivelsen anfördes vissa synpunkter på dessa spörsmål: Begreppet skärgård måste, efter rikets ständers tanke, hava olika betydelse och omfång med avseende å riket eller landskapet och å den enskilde strandägaren. Inom skärgården, betraktad med hänseende till hela riket eller ett visst landskap, låge fjärdar av stundom några mils längd och bredd, jämförliga i vidd med åtskilliga av de större insjöarna i landet. Stadgandet i 2 kap. 6 § fiskeristadgan, att »saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring äga», syntes icke vara å förstnämnda vatten tillämpligt. Det måste därför bestämmas, huru vitt den enskilda fiskerätten i sådana fjärdar sträckte sig samt huruvida därintill liggande strand av fasta landet skulle såsom öppen havskust anses. Ävenså angeläget borde bliva, att betydelsen av »landgrund, som vid stranden ligger och därifrån utlöper», samt den därpå vilande enskilda fiskerätten noggrant och efter en antagen princip fastställdes.

Riksdagsskrivelsen föranledde i nu ifrågavarande delar ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd, men frågan kom snart upp på nytt, och i riksdagsskrivelse den 22 april 18A5 hemställdes bland annat om sådana åtgärder från Kungl. Maj:ts sida, att närmare bestämmelser gåves om den i 2 kap. 6 § fiskeristadgan omförmälda yttre gränsen för strandägares rättighet till fiske och vatten. I 1852 års f i s k e r i s t a d g a blevo de av riksdagen framförda önskemålen så till vida tillgodosedda, att ett försök gjordes till precisering av landgrundsrätten; i fråga om inomskärsbegreppet däremot förblev vid det gamla. Sålunda stadgades i 2 §, liksom förut, att saltsjöfisket inomskärs borde för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring ägde. Beträffande öppna havsstranden och vattnet utomskärs bibehölls visserligen som huvudregel den äldre stadgans bestämmelse, att strandägaren där ej finge sträcka sin enskilda rättighet till fiskevatten vidare än »dess landgrund räcker», men i andra hand upptogs följande föreskrift: »Är ej lagligen be-

52 stämt, huru långt sådan landgrund i havet sig sträcker, då må under strandäganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup av en famn vidtager; strandägare dock icke förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område i fiskevattnet, vartill han kan anse sig befogad.» Stadgandet om landgrund bortföll i 1 8 9 6 å r s f i s k e l a g , som i stället upptog den subsidiära bestämmelsen i 1852 års stadga som huvudregel; famnmåtten ersattes därvid med metermått, i fråga om djupsiffran med en av praktiska skäl betingad mindre jämkning till strandägarnas favör. — I stort sett medförde alltså den nya lagen ej någon förändring beträffande det enskilda fiskevattnets utsträckning. Under förarbetena hade dock vissa ändringar eller i varje fall förtydliganden ifrågasatts. Enligt elt kommittéförslag den 3 mars 1883 skulle — i överensstämmelse med vad som i 1852 års stadga föreskrivits angående större insjöar — fisket vara fritt för varje svensk man i de delar av »större havsfjärdar», vilka strandägarna ej kunde visa vara belägna inom deras rågångar och där ej heller eljest enskilt fiske vore kronan förbehållet eller annan tillhörigt. 1894 års fiskelagskommitté hade för sin del föreslagit, att 180-m:regeln skulle gälla ej blott vid öppna havsstranden och utom skären utan även i »de fjärdar, som åt något håll äro öppna mot havet». Tillägget hade av kommittén betecknats som ett förtydligande av de då gällande bestämmelserna samt motiverats med att, enligt vad upplysningar från skilda håll gåve vid handen, vid sådana havsfjärdar enskild fiskerätt i allmänhet, såväl å rikets västra kust som å den östra, ansåges vara begränsad på samma sätt som vid öppna havsstranden. Denna uppfattning överensstämde enligt kommitténs mening med en riktig tolkning av fiskeristadgans 2 § men framginge »icke med full tydlighet» av densammas avfattning, varför den ansetts böra erhålla uttryckligt erkännande i lagen. 1 Vid förslagets granskning inom högsta domstolen anmärkte emellertid en ledamot, att genom det föreslagna tillägget paragrafen icke syntes ha vunnit något nämnvärt i tydlighet mot förut samt att i visst fall tillägget torde innebära en verklig inskränkning i strandägares enskilda fiskerätt; om nämligen en fjärd blott hade en smal öppning mot havet, syntes enligt då gällande bestämmelser fiskerätten i fjärden böra tillkomma dem som ägde stränder och holmar däromkring, varemot det föreslagna tillägget skulle verka därhän att strandägarna ej finge ha enskild fiskerätt längre ut än inom de föreslagna måtten. Den sålunda inom högsta domstolen uttalade uppfattningen delades ej av chefen för justitiedepartementet, som framhöll att en fjärd icke kunde anses ligga öppen mot havet, om den endast genom ett smalt sund eller en annan obetydlig öppning stode i omedelbar förbindelse därmed; det föreslagna tillägget syntes alltså ej kunna i det angivna fallet »Betänk. 1894 s. 32.

53 inkräkta på någon strandägares rätt, medan det i vissa andra fall utan tvivel innebure ett förtydligande av det gällande lagbudet. I Kungl. Maj:ts proposition till 1896 års riksdag bibehölls alltså tillägget. Detta ströks dock av riksdagen på förslag av lagutskottet, som dels anmärkte att själva formuleringen lämnade rum för olika tolkningar och dels fann det »obehövligt att särskilt uttala, att verkligt öppna fjärdar äro att såsom öppen havsstrand anse». 1 T i d i g a r e förslag. Förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten. Efter tillkomsten av 1896 års fiskelag har frågan rörande den enskilda fiskerättens utsträckning vari! föremål för behandling i samband med olika utredningar. Sålunda berördes vissa hithörande spörsmål i de förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten, som framlades dels år 1909 av lagberedningen i dess förslag till jordabalk 2 och dels av ägogränssakkunniga i betänkande den 29 juni 1929.3 I lagberedningens den 12 juni 1947 avgivna förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk (statens off. utredn. 1947:38) behandlas ävenledes frågan om dylika ägogränser; närmare redogörelse härför skall lämnas i anslutning till fiskerättskommitténs förslag i fiskerättsfrågan. 1909 års jordabalksförslag anslöt sig i fråga om strandäganderättens begränsning vid havet till fiskelagens bestämmelser om rätt till fiske. Ett i huvudsak på lagberedningens förslag byggt förslag till lagstiftning om ägogränser m.m. förelades sedermera genom proposition 1921 års riksdag4 men vann icke bifall. Till stor del torde detta ha berott på farhågor för att en lagstiftning enbart om äganderätten skulle verka prejudicerande i fråga om fiskerätten. Man synes också ha menat, att en alltför vidsträckt rätt till vatten och grund skulle komma att tillerkännas strandägarna, om allt vattenområde inom skären bleve föremål för strandäganderätt. I ägogränssakkunnigas förslag — huvudsakligen utarbetat av den ene utredningsmannen — bibehölls 180-m:linjen som yltergräns för strandägares område i vattnet vid öppna havsstranden och utom skären, där ej annorledes vore lagligen bestämt. Inomskärsområdena skulle på ostkusten norr om Skåne tillhöra strandägarna, varemot beträffande kusterna av Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län föreslogs en begränsning av strandäganderätten på samma sätt som vid öppna havsstranden och utom skären. Denna inskränkning förutsattes skola genomföras även med avseende på rätten till fiske. Vilka områden som skulle anses ligga inom eller utom skären eller anses såsom öppen havsstrand skulle enligt förslaget 1

LU 1896: 54. Lagberedn. 1909 särsk. s. 133 IT. Ej utgivet i tryck. 4 P r o p . 1921:70. 2 3

54 fastställas genom lantmäteriförrättning. — Den andre ägogränssakkunnige förklarade sig i särskilt yttrande icke kunna biträda nu nämnda förslag vare sig i fråga om begränsning av strandäganderätten inomskärs i vissa län eller angående särskilda förrättningar för bestämmande av vilka vattenområden som skulle anses ligga inomskärs eller därutanför. Ett sådant bestämmande skulle enligt denne utredningsmans mening innebära ett för framtida rättsskipning bindande bedömande av fakta, vilka kunde få rättslig relevans, samt tillika en tolkning av lag, som det eljest tillkomme domstolarna att verkställa. Det bästa sättet att undanröja den tvekan som i vissa fall kunde råda, huruvida ett vattenområde vore att anse såsom beläget inom eller utom skären, vore att förtydliga nu ifrågavarande stadganden i fiskelagen och i förslaget till lag om ägogränser. Kammarkollegiet 1924. Den utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, som av kammarkollegiet överlämnades till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1924, utmynnade bland annat i förslag till delvis nya bestämmelser om strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön. Sålunda skulle skillnaden i detta avseende mellan inomskärs- och utomskärsområdena bortfalla och 180-m:regeln gälla överallt vid kusten. I motiveringen till förslaget 1 framhöll kammarrådet Dufwa, hurusom uppfattningen om betydelsen av uttrycken »inomskärs» och »utom skären» högst betydligt växlade på olika orter, samt anförde vidare: »Att, såsom exempelvis på flera håll, till och med av lotsar, uttalats, till inomskärs hänföra vattenområdet inom de yttersta skären måste ur fiskerättssynpunkt i många fall anses som en orimlighet. Detta torde klart framstå om man betraktar t.ex. vattenområdet utanför Stockholms läns kust. Att i fiskerättsligt hänseende anse de öster om Ornön 'inom de yttersta skären' belägna Bytta-, Norstens- och Hufvudskärsfjärdarna vara inomskärs kan uppenbarligen icke ha varit lagstiftarnas mening, lika litet som att allt vatten innanför dessa fjärdar skulle vara inomskärs, vilket ju skulle medföra den orimligheten, att sådana milsvida fjärdar som Mysings- och Jungfrufjärdarna bleve strandägarnas enskilda fiskevatten. Det torde icke heller kunna förnekas, att lagbestämmelser med så svävande innebörd som de nu avsedda icke äro lämpliga för reglerande av så viktiga rättsförhållanden som det emellan strandägare och icke strandägande fiskare i saltsjön. Om den nuvarande skillnaden mellan strandägares enskilda fiskerätt inom- oeh utomskärs skall bibehållas, torde det därför vara nödvändigt att i lagen bestämt ange vad som förstås med inomskärs och vad med utom skären. • Den vidsträcktare fiskerätt, som tillkommer strandägare inomskärs, har emellertid sedan gammalt varit den väsentligaste anledningen till tvister mellan strandägaTe och icke strandägande fiskare. E t t upphävande av denna särskilda 'inomskärsrättighet' har också i senare tid med skärpa påyrkats av yrkesfiskare från skilda delar av riket. A andra sidan har häremot erinrats, att nu gällande bestämmelser om den strandägare i allmänhet tillkommande fiskerätt vid havskusten, vilka äro i huvudsak desamma som de i vår äldsta fiskeristadga av år 1766 förekommande, grunda sig på urgammal rättsåskådning eller åtminstone på den åskådning, som var rådande vid tiden för nämnda stadgas till1

Betänk. 1924 s. 329 (T.

55 komst. En närmare undersökning av förhållandet härmed torde emellertid ingalunda giva stöd för denna mening. Såsom i annat sammanhang nämnts gjordes i det av fiskerideputationen vid 1760—1762 års riksdag upprättade projektet till vår första fiskeristadga ingen skillnad emellan strandägares fiskerätt inom- och utomskärs . Det var först när frågan kom till behandling i justitiedeputationen vid 1765—66 års riksdag som paragrafen omredigerades till den lydelse den sedermera erhöll i 1766 års fiskeristadga. Med hänsyn till vad sålunda förekom under förarbetena till 1766 års fiskeristadgas bestämmelser om strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön torde man med ganska stort fog kunna draga i tvivelsmål, att den av justitiedeputationen förordade förändringen i 1762 års projekt verkligen stått i full överensstämmelse med den då allmänt rådande rättsuppfattningen. Att justitiedeputationens mening icke förty segrade i ständerna torde i icke oväsentlig grad få tillskrivas den övervägande starka ställning, som jordägareintresset intog i dåtidens ståndsrepresentation. E t t upphävande av den särställning i avseende å fiskerätten, som alltsedan dess tillkommit strandägare inomskärs, torde alltså icke kunna anses innebära ett våldförande på en rättsåskådning, som var allmänt rådande vid tiden för utfärdandet av vår första fiskerättslag — 1766 års fiskeristadga. Ej heller torde ur äganderättssynpunkt kunna anses möta hinder för genomförande av likformighet i förevarande hänseende. Oavsett att de skattläggningar, som övergått kusthemman, med undantag för Väster- och Norrbottens län i allmänhet torde ha skett före utfärdandet av 1766 års fiskeristadga och ingenstädes verkställts på sådant sätt a t t fiske inom visst vattenområde beräknats i hemmanens räntor, torde nämligen — såsom av utredningen framgått och i annat sammanhang påpekats — den omständigheten a t t saltsjöfiske av ett eller flera slag må ha tagits i beräkning vid kusthemmans skattläggning icke kunna tjäna som bevis för a t t de sålunda skattlagda hemmanen ägt uteslutande rätt till fiske inom vissa områden, än mindre för att därigenom grundats eller fastslagits någon sådan rätt.» O m s t r a n d ä g a r e s r ä t t i n o m s k ä r s b e g r ä n s a d e s p å s a m m a s ä t t som gällde för s t r a n d ä g a r e u t o m s k ä r s , skulle enligt D u f w a s åsikt en s å d a n l a g ä n d r i n g stå i överensstämmelse med förhållanden, som sedvanemässigt r å d d e på stora s t r ä c k o r av k u s t e n . Det av k a m m a r k o l l e g i e t f r a m l a g d a förslaget till n y lydelse a v 2 § första stycket fiskelagen l y d d e s å l u n d a : »Strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön omfattar, där ej annorledes i denna lag stadgas, allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.» I den p r o p o s i t i o n till 1928 å r s r i k s d a g , v a r i förslag f r a m l a d e s o m ä n d r i n g a v de fiskerättsliga b e s t ä m m e l s e r n a för vissa d e l a r av v ä s t k u s t e n , u p p t o g chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , statsrådet Thyrén, kammarkollegiets ovan 1 å t e r g i v n a förslag till g r a n s k n i n g . H a n f ö r k l a r a d e sig d ä r v i d icke k u n n a tills t y r k a en s å d a n ä n d r i n g av fiskelagens a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e o m s t r a n d ä g a r e s fiskerätt. Till m o t i v e r i n g h ä r a v y t t r a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n b l a n d annat: »I fråga om de östra och södra kusterna torde få anses ådagalagt, att de icke strand ägande fiskarena, vilkas intresse genom denna lagändring skulle befordras, hittills icke 1

Prop. 1928: 2 s. 18 ff.

96 ägt a t t på grund av någon mera allmänt gällande sedvana utöva en så vidsträckt fiskerätt, som lagändringen för dem skulle medföra. För övrigt tillerkänner ej 1896 års lag sedvanan i dessa landsdelar någon rättslig betydelse med avseende å vattnet inom skären. Det torde vid sådant förhållande icke kunna förbises, a t t en dylik lagstiftningsåtgärd i sig innesluter spörsmålet om gottgörelse å t de strandägare, vilka på detta sätt skulle tillskyndas förlust. Även om, på sätt synes hava antagits vid kammarkollegiets utredning, bestämmelserna i 1766 års fiskeristadga om strandägarerätten inomskärs saknat stöd i dåtida rättsåskådning — en uppfattning, som för övrigt ingalunda är oemotsagd — lärer detta förhållande dock sakna betydelse för den ersättningsfråga som skulle uppkomma i händelse en betydande inskränkning av strandägarerätten nu genomfördes till rubbning av rättsförhållanden, vilka under halvtannat sekel varit uttryckligen erkända av lagstiftningen. Angående omfattningen av de ersättningsanspråk, for vilka i dylikt fall kunde krävas beaktande, föreligger icke någon utredning. Vid bedömande av skälen för och emot ett ingripande i ändamål a t t på strandägarnas bekostnad skapa ökade förvärvsmöjligheter för den obesuttna fiskarbefolkningen får tydligen ej heller lämnas ur sikte synpunkten av vad för fiskerinäringen överhuvud kan vara lämpligt. Och utredningen synes härutinnan ge vid handen, a t t vid de östra och södra kusterna — varmed här avses jämväl kusterna kring Öland och Gotland — förutsättningar för uppkomsten och bibehållandet i större omfattning av en befolkning utan annat näringsfång än fiske ingalunda äro a t t finna i samma utsträckning som å västkusten.» Att i vissa fall tvekan kunde råda, huruvida ett vattenområde vore att anse såsom beläget inom eller utom skären, fann departementschefen obestridligt. Denna omständighet syntes honom dock icke i och för sig vara tillräcklig att motivera en lagändring som den ifrågavarande. Ett försök till förtydligande kunde däremot icke anses opåkallat; departementschefen framhöll i det sammanhanget att, såsom förarbetena till 1896 års lag utvisade, det befunnits möta synnerligen stora svårigheter att uppställa regler, vilka ägnade sig att tillämpas på alla de olikartade vattenområden, det här gällde. Frågan hörde enligt departementschefens mening närmast samman med en lagstiftning om ägogränser. De betänkligheter som, enligt vad departementschefen anförde, yppats mot kammarkollegiets förslag till ny allmän regel om strandägares fiskerätt hänförde sig till förhållandena vid de östra och södra kusterna. Beträffande västkusten fann däremot departementschefen förhållandena påkalla nya bestämmelser såsom undantag från den allmänna regeln. I enlighet härmed ha också åren 1928 och 1930 genomförts ändringar i 3 § fiskelagen, varigenom varje svensk undersåte förklarats berättigad att, med vissa smärre modifikationer, fiska »vid annans strand» på hela västkusten med rörlig redskap samt vid Skånes västra kust även med fast redskap. Strandägarnas enskilda fiskerätt är sålunda — om också alltjämt i princip erkänd — numera praktiskt taget upphävd vid den skånska västkusten samt vad beträffar kusten norr om Skåne inskränkt till fast redskap.

Insj öfiskesakkunniga. I det av insjöfiskesakkimniga den 25 februari 1937 avgivna betänkandet med förslag angående rätt till fiske i vissa större insjöar ha de sakkunniga,

57 i samband med frågan om den allmänna frifiskegränsens fastställande i dessa sjöar, ingått på en analys av 180-m:regeln samt framfört vissa synpunkter på dess tillämpning. 1 Även om de sakkunnigas slutsatser och uttalanden härvidlag naturligen påverkats av speciella insjöförhållanden, erbjuda de dock så mycket av allmänt intresse, att de förtjäna uppmärksammas även i förevarande sammanhang. Insjöfiskesakkunniga ha framhållit, hurusom det framför allt är orden »det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager», som ge anledning till osäkerhet, då det gäller att tolka 180-m:regeln i dess i fiskelagen givna formulering. Frågan gäller till en början, vilket 2-m:djup (eller, för en viss sträcka, vilken djupkurva om 2 m) som — bortsett från vattenståndet — skall tagas till utgångspunkt vid 180-m:avståndets beräknande. De sakkunniga ha pekat på två varandra helt motsatta tolkningsmöjligheter. Den ena tolkningen innebär, a t t såsom utgångspunkt för 180-m: avståndets beräknande tas en djupkurva, utanför vilken icke finnes mindre djup än 2 m. Man skulle sålunda även gå utanför de fritt från strandens grundbälte liggande så att säga självständiga grundområdena om mindre än 2 m djup. »Stadigt» djup av 2 m börjar efter denna tolkning först utanför sagda kurva. 2 Den andra tolkningen innebär, a t t 180-m: avståndet räknas från en djupkurva, innanför vilken icke finnes annat än djup mindre än 2 m (bortsett från isolerade djup av 2 m eller mera). Det »stadiga» 2-m:djup varmed denna tolkning räknar är 2-m:djupet, som börjar utanför det från stranden utgående, sammanhängande grundbältet med mindre djup än 2 ni ( = »den stranden åtföljande 2-m :kurvan»). Insjöfiskesakkunniga anslöto sig i sitt förslag till den senare tolkningen, enligt vilken alltså 180-m:avståndet skall räknas från den stranden åtföljande 2-m:kurvan. Oavsett att de sakkunniga ansett denna bestämningsgrund bäst överensstämma med uppfattningen bland ortsbefolkningen vid de stora sjöarna, synas de även från andra synpunkter ha funnit densamma böra givas företräde. Sålunda framhöllo de sakkunniga, a t t om den här ovan först återgivna tolkningen ej skulle leda till alldeles orimliga konsekvenser, måste man vid dess tillämpning bortse från sådana självständiga grundområden om mindre än 2 m djup, som vore belägna längre ut och ej förbundes med stranden genom andra (mellanliggande) självständiga grundområden; de självständiga grundområdena, utanför vilka man vid det »stadiga» 2-m:djupets bestämmande skulle gå, måste m.a.o. kunna anses ligga i anslutning till stranden. Även med en sådan inskränkning kunde det dock ej undgås, a t t man efter sagda tolkning i många fall finge taga utgångspunkten för 180-m :avståndet långt u t i sjön. Denna utgångspunkt bleve dessutom en konstruerad kurva, som saknade motsvarighet i naturen och vars dragande erbjöde stora svårigheter framför allt därigenom a t t det kunde vara mycket tveksamt, om ett visst självständigt grundområde av mindre djup än 2 m skulle anses ligga »i anslutning till stranden». 1 Betänk. 2

1937 sursk. s. 68—77, 80—87. Denna tolkning synes ha omfattats av den ene av ägogränssakkunniga, som uttalat, alt uttrycket stadigt djup här »närmast torde betyda, att havsbotten utanför det ställe med 2 meters djup, från vilket de 180 meterna skola räknas, ej åter får höja sig så att vattendjupet blir mindre än 2 meter».

58 Om i stället 180-m :regeln bestämdes enligt den andra tolkningen, bleve utgångspunkten »den naturliga 2-m rkurvan i vedertagen hydrografisk mening», och regeln bleve i så måtto lätt att tillämpa, att ingen tvekan behövde uppstå om vilken djupkurva som i ett konkret fall skulle följas. Det grundbälte, utanför vilket »stadigt» 2-m:djup då ansåges börja, vore ett sammanhängande grundbälte på så sätt, a t t man från varje punkt därav kunde komma in till stranden utan att behöva passera annat djup än sådant som vore mindre än 2 m. D e n n a s e n a r e t o l k n i n g h a i n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a ä v e n funnit i viss m å n k u n n a stödjas p å 180-m :regelns u r s p r u n g i den g a m l a l a n d g r u n d s r e g e l n . Till utveckling härav h a r i betänkandet anförts i h u v u d s a k följande: Då enligt 1766 års fiskeristadga jord- och strandägarens enskilda fiske vid öppna havsstranden begränsats till landgrundet, »som vid stranden ligger och därifrån utlöper», syntes dessa ordalag kunna innefatta en anvisning, att man med landgrundet åsyftat visst från stranden utgående sammanhängande grundbälte men icke tänkt sig, att självständiga grund utanför stranden skulle föras in under den enskilda fiskerätten. De nyss citerade, förklarande ordens bortfallande i 1852 års fiskeristadga hade uppenbarligen föranletts uteslutande av formella skäl, och någon ändring av landgrundsbegreppet kunde icke ha varit åsyftad därmed. »100-famnarsområdet» i 1852 års stadga hade uppställts såsom på visst sätt en parallell till landgrundet och syntes därför, liksom detta, böra tänkas som ett sammanhängande grundbälte. Samma karaktär syntes då även det i 1896 års lag i stället införda »180-m :området» böra ha. För samma tolkning kunde möjligen också hämtas ett stöd direkt ur fiskelagen, om man såge denna mot bakgrunden av rättsutvecklingen. Då lagen talade om det stadiga 2-m :djup som vidtoge »invid stranden», förelåge — i beaktande av att dessa ord på sätt och vis kunde sägas utgå från det ovannämnda stadgandet i 1766 års fiskeristadga om landgrundet — enligt de sakkunnigas åsikt onekligen vissa skäl för att däri se en antydan om att det vore strandens grundbälte i mera inskränkt mening, som avsetts skola läggas under den enskilda fiskerätten. Med a v s e e n d e p å t o l k n i n g e n av fiskelagens s t a d g a n d e o m 2 - m : d j u p e t h a i n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a vidare a n m ä r k t , a t t ordet »stadigt» ä v e n k u n d e t ä n k a s i n n e f a t t a ett u t t a l a n d e o m det vattenstånd, vid vilket 2 - m : d j u p e t skulle bes t ä m m a s . Även m e d d e n n a u p p f a t t n i n g förelåge olika t o l k n i n g s m ö j l i g h e t e r . S å l u n d a h a d e i o r d e n »stadigt djup» inlagts den betydelsen, att de 180 m e t e r n a skulle r ä k n a s f r å n ett ställe, d ä r alltid — d.v.s. ä v e n vid l å g v a t t e n — m i n s t 2 m d j u p r å d d e . 1 Det syntes emellertid de s a k k u n n i g a icke uteslutet att i stället u p p f a t t a »stadigt djup» s o m det g e n o m s n i t t l i g a och p å så sätt stadiga djupet. I n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a h a vid den slutliga b e s t ä m n i n g e n av f r i v a t t e n s g r ä n s e n ej e n b a r t t i l l ä m p a t 180-m:regeln, s å d a n d e n n a av d e m tolkats, u t a n regeln h a r m e d h ä n s y n till de v ä x l a n d e lokala f ö r h å l l a n d e n a j u s t e r a t s eller k o m p l e t t e r a t s i vissa a v s e e n d e n . Olika m e t o d e r h a d ä r v i d k o m m i t till a n v ä n d n i n g . I f r å g a o m ett p a r a v de s t o r a s j ö a r n a (Vänern och H j ä l m a r e n ) , d ä r den f ö r e s l a g n a f r i v a t t e n s g r ä n s e n u t m ä r k t s p å n o r m e r a n d e k a r t o r , h a vid g r ä n s 1 Denna förklaring har framförts av den i not 2 s. 57 omnämnde ägogränssakkunnige som ett tänkbart alternativ till hans där återgivna tolkning av uttrycket i fråga.

59 linjens uppdragande insjöfiskesakkunniga jämte 180-m :regeln följt vissa »ö-regler» och dessutom en särskild regel, som de benämnt »tangentregeln». Tangentregeln har till ändamål att reglera fiskerätten vid vissa grundområden av mindre djup än 2 m, vilka äro belägna i närheten av stranden men skilda från dennas 2-m:kurva genom mellanliggande större djup. Regeln innebär, att om ett sådant »självständigt» grundområde finnes vid 180-m dinjen (antingen så att det skares av denna, eller så att det endast tangerar den utifrån), då skall grundområdet i sin helhet tillföras det enskilda fiskevattnet och frivattensgränsen alltså förskjutas utåt till grundområdets yttre 2-m:kurva. (Befinner sig däremot ett' självständigt grundområde helt och hållet innanför 180-m:linjen eller ock utanför denna utan att tangera densamma, komme det i enlighet med insjöfiskesakkunnigas allmänna tolkning av 180-m :regeln ej att påverka frivattensgränsen.) Ö-reglerna gälla fiskerätten vid öar och holmar, som äro belägna utanför strandens 2-m:djup (och alltså ha en »egen» 2-m:kurva). ö-reglerna äro till antalet tre. »Första ö-regeln» avser holmar, som ligga innanför strandens 180-m:linje. Sådana holmar skulle enligt förslaget icke i och för sig ha någon inverkan på frivattensgränsen. (Att märka är dock, att i den mån eventuellt holmens yttre 2-m:kurva sträcker sig utanför strandens 180-m :linje, frivattensgränsen på grund av »tangentregeln» komme att följa sagda kurva.) »Andra ö-regeln» gäller för holmar, som äro belägna utanför strandens 180-m:linje men vilkas inre 2-m:kurva löper på mindre avstånd från denna än 180 m. Här skiljer förslaget mellan holmar med en areal av minst omkring 1 hektar och mindre holmar. »1-hektarsholme» har tillagts enskilt fiskevatten enligt 180-m:regeln, och eftersom detta sammanflyter med strandens enskilda fiskevatten, förskjutes därigenom frivattensgränsen till holmens 180-m:linje. På mindre holme skulle 180-m:regeln ej tillämpas; om emellertid grundområdet omkring densamma (holmens 2-m:kurva) tangerar strandens 180mdinje eller skares av denna, bleve »tangentregeln» tillämplig, och frivattensgränsen komme då att följa holmens 2-m:kurva. 1 (Huruvida de sakkunniga åsyftat att sådana fall, där själva holmen skares av strandens 180-m:linje, skola bedömas enligt första eller enligt andra ö-regeln är oklart.) »Tredje ö-regeln» avser holmar, vilka ligga så långt ut, att avståndet från holmens 2-m:kurva till strandens 180-m:linje överstiger 180 m. Här har enligt förslaget skillnad gjorts mellan sådana holmar, som ha en areal av minst omkring 3 hektar, samt mindre holmar. De förra ha fått eget enskilt fiskevatten enligt 180-m:regeln, varemot de senare ej förenats med någon enskild fiskerätt.1 Vid tillämpning av andra och tredje ö-reglernas arealbestämmelser sammanräknas arealen av holmar, belägna inom en och samma 2-m:kurva. 1

Avvikande mening se Betänk. 1937 s. 508.

CO I fråga om de övriga sjöar där enligt insjöfiskesakkunnigas förslag frivatten skall finnas (Vättern och Storsjön i Jämtland) har metoden att utmärka frivattensgränsen på karta ej kommit till användning. I stället har såsom gräns för det enskilda fiskevattnet i första hand föreslagits för en sjö (Vättern) en linje 180 m från den stranden följande djupkurvan av 2 m och för en annan sjö (Storsjön) en linje 200 m från stranden. Vissa vikar och andra mera slutna områden ha särskilt undantagits från fritt fiske. Sådana öar och holmar, som ansetts böra tilläggas enskilt fiskevatten, ha antingen uppräknats i lagtexten eller också inbegripits under en allmänt formulerad lagregel. Sistnämnda regel var olika avfattad för olika sjöar. Antingen (Vättern) skulle frivattensgränsen räknas 180 m från 2-m:kurvan utanför vid fastlandet liggande öar eller holmar, om de sund som skilde dem från fastlandet och — där fråga vore om en grupp av flera öar eller holmar — från varandra ej mätte mer än 400 m på det smalaste stället. Eller också (Storsjön) skulle som motsvarighet härtill gälla att, där holmar låge innanför djupkurvan av 3,5 m vid stranden av fastlandet eller vissa uppräknade öar, 200-m a v ståndet räknades från den yttersta av holmarna.

F i s k e r ä t t s k o m m i ttcn. Allmänna synpunkter. Ett för den svenska fiskerilagstiftningen utmärkande drag är, att så många av dess bestämmelser äro av gammalt ursprung och till följd därav ha en ålderdomlig prägel. Detta är väl åtminstone en anledning till att bestämmelserna ofta synas oklara. Vid den tid då de tillkommo rådde helt andra. mindre komplicerade sociala och näringspolitiska förhållanden än i våra dagar. Åtskilliga rättsfrågor på fiskets område, som då saknade aktualitet eller föreföllo självklara, ge nu för tiden anledning till stridigheter och kräva en mer eller mindre ingående reglering. Denna förändring betingas framför allt av den utveckling, de tekniska hjälpmedlen (båtar, fångstredskap o.s.v.) undergått, och den — delvis därmed sammanhängande — ökade konkurrensen, vilken skärpt intressemotsättningarna mellan de berörda befolkningsgrupperna. En reglering av fiskerätten, som hänför sig till förhållandena sådana de voro för hundra eller tvåhundra år sedan, framstår därför i vår tid som i många avseenden bristfällig. Den av lagbudens otydlighet eller otidsenlighet förorsakade rättsosäkerheten kan ej undgå att verka hämmande på fiskerinäringen. Det är därför av vikt att dessa brister i möjligaste mån avhjälpas. Vad nu sagts gäller ej minst i fråga om gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten. De bestämmelser härom, som upptogos i 1766 års fiskeristadga, rörde sig med så svävande begrepp som »landgrund» och »inomskärs». Det sistnämnda uttrycket kvarstår alltjämt i gällande lagstiftning, och vad »landgrundet» beträffar, har denna term visserligen numera försvunnit ur lagtexten men blott för att där ersättas med en annan ofta lika svårbestämbar

61 gräns, 180-m dinjen. De föga framgångsrika försök till precisering, som förekommit, visa svårigheten att här åstadkomma en gränsdragning, som på en gång fyller anspråken på entydighet och ägnar sig för generell tillämpning. I själva verket torde det näppeligen vara möjligt att i en allmängiltig regel återge den rådande rättsuppfattningen i fråga om strandägarrättens begränsning, sådan den kommit till uttryck i faktiska förhållanden. Detta beror ej minst på att uppfattningen så starkt växlar ej blott på olika delar av kusten utan också hos olika befolkningsgrupper i samma trakt. En lösning av problemet torde därför knappast kunna vinnas utan att man i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av bestående förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i välförvärvade rättigheter bör ersättning utgå härför. Men oavsett detta torde det för fiskerinäringen vara så angeläget att komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet, alt de enskilda intressena i viss grad böra få vika för allmännyttan. Innan fiskerättskommittén övergår till en redogörelse för det förslag till reglering av den allmänna frifiskegränsen, som kommittén från nu angivna utgångspunkter upprättat, skola här i korthet beröras ett par särskilda spörsmål, till vilka man i detta sammanhang har att ta ställning. Vattenstånd och landhöjning. I fiskelagen finnes ingenting utsagt om vilket vattenstånd som skall läggas till grund vid tillämpningen av lagens bestämmelser om det enskilda fiskevattnets utsträckning. I rättspraxis har emellertid fastslagits, att i saltsjön läget av det ställe invid stranden, från vilket avståndet av 180 m är att räkna, skall bestämmas efter förhållandena vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd». 1 Den exakta innebörden av detta uttryck är oklar. Enligt vad som närmare utvecklats i en bifogad promemoria (bilaga 1) torde man emellertid vara berättigad antaga, att därmed åsyftas ett vattenstånd, som — i genomsnitt för hela kusten — ligger omkring 25 cm under medelvattenståndet. Fiskelagens 2-m:djup skulle alltså i stort sett motsvara ett djup vid medelvattenstånd av omkring 2,25 m. Vid ny lagstiftning är man givetvis ej bunden att som utgångsplan bibehålla just detta vattenstånd. Även oavsett det citerade uttryckets oklarhet synas på sätt framgår av promemorian övervägande skäl tala för att, då det gäller saltsjön, såsom normerande vattenstånd välja medelvattenståndet. Det nöjdplan, från vilket man då har att utgå, är jämförelsevis lätt att iakttaga och utmärka, och de officiella sjökorten — vilka före 1911 hänförde sig till »vanligt lågt vattenstånd» — anknyta numera till medelvattenståndet. 2 1

NJA 1937 s. 193. Det vattenstånd som avses motsvarar vad som med en speciell fackterm betecknas som »normalt medelvattenstånd», d.v.s. det genomsnittliga vattenståndet under så lång tid som möjligt (med korrektion för landhöjningen). 2

62 Genom att utgå från ett rörligt vattenstånd vinnes automatiskt anslutning till de varaktiga förändringar av strandlinjen, som vid våra kuster förorsakas av den sekulära landhöjningen resp. landsänkningen. Dessa förändringar äro särskilt i Bottniska viken ganska ansenliga. Sålunda beräknas den årliga landhöjningen utanför Skellefteå utgöra 0,96 cm. Vid Sundsvall uppgår den till 0,83 cm, i Stockholms skärgård till omkring 0,40 cm och i mellersta Bohuslän (Smögen) till 0,3i cm för att därefter på såväl ost- som västkusten efterhand ytterligare avta söderut. I Skåne förbytes landhöjningen till landsänkning, vilken dock är obetydlig, högst 0,M cm om året (Ystad). 1 Enligt rättspraxis gäller för närvarande, att enskilda hemmans gräns mot öppna havet är underkastad förskjutning i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen och vattendjupet därutanför. 2 I den mån alltså strandlinjen flyttar sig till följd av landhöjningen resp. landsänkningen, följer frivattensgränsen efter. Denna grundsats bör bibehållas i en ny lagstiftning. Strandvattensområdet. Den osäkerhet som ofta gör sig gällande vid tillämpningen av fiskelagens 180-m:regel hänför sig i främsta rummet till uttrycket »det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager». Vid tvärdjupa stränder eller där havsbottnen sluttar någorlunda jämnt från strandlinjen bereder fastställandet av denna utgångspunkt inga särskilda svårigheter. Dylika naturförhållanden föreligga emellertid ej överallt. Åtminstone vid långgrunda stränder är bottnens sluttning utåt merendels ojämn, så att djupare och grundare områden omväxla. I strandens närhet ligga grundområdena ofta ganska tätt, åtskilda endast av smala djuprännor. Tvekan uppkommer då, var det »stadiga» 2-m:djupet skall anses vidta. Olika uppfattningar ha framförts, och något vägledande prejudikat torde — märkligt nog — ej föreligga beträffande denna viktiga fråga. Enligt en tolkning skall såsom utgångspunkt för 180-m :avståndets beräknande tas en djupkurva, utanför vilken ej finnes mindre djup än 2 m. Då emellertid detta stundom skulle leda till att strandägarens enskilda fiskevatten bleve orimligt vidsträckt, har denna tolkningsregel modifierats på så sätt, att man endast räknar med sådana självständiga grundområden som ligga i viss anslutning till stranden. Sålunda lär under senare tid i ganska stor omfattning särskilt i bottengarnsdistrikten den regeln ha praktiserats, att det stadiga 2-m:djupet ansetts vidta vid ytterranden av det första grundområde av mindre djup än 2 m, från vilket avståndet ut till närmaste sådant grundområde överstiger 180 m; djuprännor av upp till 180 m bredd »hoppar» man alltså över. Det enskilda fiskevattnet skulle med andra ord anses sträcka sig 180 m utanför det sista grundområde om mindre än 2 m djup, som ej ligger ' B e r ä k n i n g a r n a hänföra sig till tid före 1938. Jfr NJA 1933 s. 490.

63 mer än 180 m från det närmast innanför belägna. 1 Genom denna »hoppnings»metod har en låt vara något godtycklig men enhetlig och användbar formel för 180-m :regelns tillämpning vunnits. Mot dess upptagande i en ny lagstiftning kan emellertid framför allt anföras, att dess tillämpning ofta kräver synnerligen omfattande undersökningar och mätningar, som särskilt frivattensfiskarena sakna både tid och resurser att verkställa. Metoden lär även på sina håll ha lett till missbruk på det sätt, att »upptäckandet» av helt obetydliga grundknölar, som höja sig över 2-m:nivån, tagits som skäl för en utsträckning av det enskilda fiskevattnet vida utöver vad som med hänsyn till andra fiskandes berättigade intressen kan anses rimligt. Och även med en lojal tillämpning leder otvivelaktigt regeln mången gång till att utgångspunkten för 180-m:avståndet tages långt ute i havet. I motsatt riktning går den tydning av 180-m:regeln, till vilken insjöfiskesakkunniga närmast anslutit sig och som innebär att 180-m :avståndet skall räknas från en djupkurva, innanför vilken endast finnes mindre djup än 2 m; härvid tages dock ej hänsyn till isolerade djuphålor, som ligga inom det från stranden utlöpande grundbältet av mindre djup än 2 m. Det stadiga 2-m:djupet motsvarar på detta sätt vad man betecknat som »den stranden följande 2-m:kurvan». Denna tolkning synes vara väl förenlig med lagtextens ordalydelse. Kravet på »stadighet» kan sägas vara uppfyllt genom att man bortser från de nyss nämnda isolerade djupområdena, eventuellt även tar viss hänsyn till vattenståndet, t.ex. så att djupet även vid lågvatten förutsattes skola uppgå till minst 2 m. Det har också framhållits, att den nu åsyftade tolkningen stödes av historiska skäl. Enligt 1766 års fiskeristadga ägde jord- och strandägaren ensamrätt till fiske så långt landgrundet räckte, »som vid stranden ligger och därifrån utlöper». De citerade orden tyda på att man med landgrundet åsyftade ett från stranden utgående, sammanhängande grundbälte men icke avsåg att under den enskilda fiskerätten inbegripa självständiga grundområden utanför stranden. Intet finnes, som ger anledning till antagande att de omredigeringar av stadgandet, som ägde rum 1852 och 1896, hade till syfte någon förändring av det gamla landgrundsbegreppet. För övrigt får måhända fiskelagens eget uttryck »det ställe invid stranden, där» o.s.v. uppfattas som en antydan om att det är strandens grundbälte i mera inskränkt bemärkelse som avsetts skola ligga under enskild fiskerätt. Om än fiskerättskomittén sålunda, i likhet med insjöfiskesakkunniga, funnit övervägande skäl tala för den senast återgivna tolkningen av 180-m:regeln, är kommittén dock icke beredd att föreslå dess stadfästande i en ny fiskelag. Skälet härtill ligger, enligt vad i det följande skall utvecklas, väsentligen i de svårigheter av praktisk art, som även en regel av sådan innebörd erbjuder vid tillämpningen. Måhända skulle man likväl vara benägen att bortse från sagda olägenhet, ifall regeln i väsentlig mån anslöte sig till det faktiska rätls»Chr. Hessle i »Lantbruksveckan 1944» s. 343; jfr s. 463 ff. i detta betänkande.

64 läget. Såsom av det förut anförda framgår är emellertid så ej fallet. Någon enhetlig rättsuppfattning på detta område existerar ej; och det synes i själva verket förhålla sig så, att åtminstone på vissa kuststräckor, där strandägarfisket är av stor ekonomisk betydelse, praxis snarare följt den först omnämnda, för strandägarna förmånligare tolkningen. Att 180-m:regeln även med den tolkning, för vilken kommittén här uttalat sig, kan visa sig besvärlig att tillämpa i praktiken lär vara obestridligt. Detta sammanhänger framför allt med att 180-m:gränsen i princip utgör vad man kan kalla en kumulerad djup- och avståndskurva, så konstruerad att den ena bestämningen bygger på den andra. Vill man på en viss plats utröna hur långt det enskilda fiskevattnet sträcker sig enligt denna regel, erfordras alltid dubbla bestämningar. Först måste 2-m:kurvans läge på platsen fastställas; härvid har man ringa hjälp av sjökortet, som icke redovisar sagda kurva. Därefter skall man uppmäta eller uppskatta 180-m a v ståndet ut från 2-m:kurvan, en åtgärd som försvåras av att utgångspunkten ej utgöres av något i naturen synligt föremål. Hela denna ganska invecklade procedur kompliceras givetvis ytterligare genom den korrigering som kan bli nödvändig med hänsyn till vattenståndet. De nu angivna svårigheterna — vilka ju mer eller mindre starkt gå igen i varje likartat system för frivattensgränsens fastställande — ge anledning till att överväga, om ej någon annan, enklare bestämningsgrund bör tillgripas. Till en början må erinras om den av insjöfiskesakkunniga i fråga om ett par av de stora insjöarna föreslagna metoden att inlägga frivattensgränsen på karta med normerande karaktär. Även om vissa skäl kunna åberopas till fördel för detta förfaringssätt, då det gäller vattenområden med på lång sikt konstant vattenstånd, synes detsamma för saltsjöns vidkommande mindre lämpligt redan av den anledningen, att man därigenom skulle erhålla en till sitt läge fixerad gräns, vilken icke automatiskt anpassar sig efter landhöjningen. För att undvika rättsförluster skulle man därför vara nödsakad att med vissa mellantider revidera kartorna, en synnerligen omständlig och kostsam åtgärd, som kunde anses motiverad endast under förutsättning att systemet i övrigt erbjöde avgjorda fördelar framför andra. Enligt vad i annat sammanhang närmare utvecklas 1 är enligt fiskerättskommitténs mening så icke fallet. Kommittén kan därför ej tillstyrka, att normerande kartor komma till användning i fråga om saltsjön. En modifierad form av sistnämnda system utgör i viss mån det från åtskilliga håll vid kommitténs offentliga möten förordade sättet att fastställa frivattensgränsen i form av rarer linjer, dragna mellan särskilt angivna uddar eller andra i naturen lätt iakttagbara punkter. I den mån dessas läge och därmed även de sammanbindande linjerna förskjutas med landhöjJ

S . 171.

v\

PLANSCH I.

1 \ 300m Crun stranden \

I Vrivattem8grfinaen

Skala I 50000.

500 •

•

1000 n -1

hn djupkurva.

I .-

' :>

Skuggat område — land. Vitt område = vatten. = avstånd-kurva 300 m från stranden.

________

= 3 m djupkurva.

A och C På den lå grunda si ickan A—C går d . enskilda ( ittnet utanför 300-m:linjen. (Likaså längst ned på planschen, nedanför G.) [solerad djuphåla av större djup än 3 IB. Iielt omgiven av grundare vatten; inverkar ej på frivattensgränsen. Isojerat grunilområde av 3 m djup eller mindre, beläget utanför den stranden följande 3-m: kurvan; inverkar ej på frivattensgränsen. Holmar mindre än 100 m långa; inverka ej på frivattensgränsen. Holme minst 100 m lång; har eget strandvatten. Bottengarn; få utsträckas i flitt vatten intill 200 m från 3-m: djupet (ej från 300-m: avståndet där detta ev. löper utanför 3-m: kurvan).

Exempel pä straiuJvaltensreyeln (lagförslaget 2 § a).

65 ningen, förfaller tydligen den mot kartmetoden nyss anförda invändningen. Oavsett svårigheten att överallt finna lämpliga utgångspunkter för linjerna lider emellertid en sådan gränsdragning av den svagheten, att den ofta alltför mycket gynnar strandägare med fiskevatten inne i vikar eller andra inbuktningar av strandkonturen, vilka helt avskäras genom begränsningslinjerna, medan vid ändarna av dessa linjer det enskilda fiskevattnet krymper ihop eller helt försvinner. För att rättvisa skall skapas måste därför denna gränsdragning modifieras genom kompletterande bestämmelser; enkelheten i tillämpningen går på så vis förlorad och därmed också den avsedda fördelen med systemet. En liknande princip ligger till grund för ett förslag till gränsdragning, som för kommittén framlagts av Sveriges ålflskares andelsförening u.p.a., en sammanslutning av bottengarnsfiskare huvudsakligen vid kusten av Kalmarsund. Enligt föreningens förslag skall för bestämmande av strandägarrättens utsträckning fixeras en särskild baslinje, vilken framgår i kustens resp. skärgårdens huvudriktning och utgöres av räta sammanbindningslinjer om högst en distansminuts längd mellan de yttersta punkterna mot öppna havet på kurvan för normalt 3-m:djup; gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten skall gå 200 m utanför denna baslinje. — Kommittén kan för sin del ej förorda en dylik regel redan av den anledningen, att dess tillämpning på många ställen skulle medföra en betydande utvidgning av den enskilda fiskerätten utöver vad som enligt gällande lag torde inbegripas därunder.

Vill man framför allt tillgodose kravet på enkelhet och lättillämplighet, ligger det närmast till hands att som frivattensgräns välja antingen enbart en viss djupkurva eller ock enbart ett visst avstånd från stranden. Att dessa bestämningssätt i praktiskt hänseende ha stora fördelar framför den nuvarande 180-m :regeln är uppenbart. Emellertid gäller om dem båda, att de äro alltför schablonmässiga och därför ofta leda till otillfredsställande resultat. En ren djupkurva kan — vid tvärdjupa stränder — medföra att strandägaren ej får något enskilt fiskevatten alls, och låter man frivattensgränsen överallt gå lika långt från stranden, ger detta nog en viss »matematisk» rättvisa, men någon avvägning efter vattnets användbarhet för fiske sker ej; vid mycket långgrunda havsstränder är det närmast land belägna vattenområdet ur denna synpunkt ej sällan så gott som värdelöst. Om alltså varken den rena djupkurvan eller den rena avståndskurvan lämpar sig som allmän bestämningsgrund, synes det dock möjligt att genom en enkel påbyggnad av den sistnämnda metoden åstadkomma en alternativ djup- och avståndskurva, vilken liksom 180-m:gränsen anpassar sig efter de lokala förhållandena men som är avsevärt lättare att lokalisera än denna. Som huvudregel skulle då stadgas, att det enskilda fiskevattnet räknas gå ut till ett visst avstånd från stranden; detta bestämningssätt lär väl vara det som i allmänhet är enklast att tillämpa. Om avståndet fastställes till 300 m, torde man komma det genomsnittliga resultatet av 180-m :regeln ganska 5

66 nära. Den önskade anpassningen synes därefter kunna åstadkommas genom att pa mycket långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkurvan for 3 m nar utanför 300-m.linjen, låta frivattensgränsen i stället följa nämnda djupkurva (jfr plansch 1). Några avsevärda praktiska svårigheter för fiskarena torde detta icke medföra; orienteringen underlättas givetvis ej obetydligt av att 3-m:kurvans sträckning åtminstone i grova drag finns angiven på sjökorten. För valet av 3-m:kurvan talar emellertid ej blott denna omständighet utan även biologiska och tekniska skäl. Om, på sätt nu angivits till ensk.lt fiskevatten hänföres allt vatten till och med 300 m från stranden samt dar den stranden följande 3-m:kurvan går längre ut, allt vatten som mneslutes av denna kurva, torde därigenom skäligt skydd beredas det speciella strandfisket och möjlighet lämnas fiskerättshavaren att någorlunda fredad for främmande fiskare vidta fiskevårdande åtgärder. Att märka är att den nu ifrågavarande begränsningen av strandägarrätten är avsedd att tillämpas i stort sett allenast vid sådana stränder som i gällande lag betecknas som »öppna» eller belägna »utom skären»; i skärgårdarnas mera slutna vatten skall den enskilda fiskerätten alltjämt vara mera omfattande. Åtminstone vid de förstnämnda, mer eller mindre oskyddade stränderna gå vassarna i allmänhet ej längre ut än till ett djup av 1 V* h 2 m, och inom det enskilda fiskevattnet torde där även komma att falla huvuddelen av det område utanför vasskanterna, där flytbladsvegetationen förhärskar, samt på mindre långgrunda ställen hela eller i varje fall större delen av det ur fiskesynpunkt värdefulla bältet för undervattensvegetationen. H u r en jämförelse mellan den nu ifrågasatta gränsdragningen samt 180-m :regeln kommer att utfalla beror givetvis i ej ringa mån av den innebörd man ger uttrycket »stadigt djup». Med den tolkning härav, till vilken fiskerättskommittén närmast anslutit sig, ger jämförelsen till resultat, att den nya frivattensgränsen skulle gå längre ut än 180-m :gransen på alla ställen, där 2-m:kurvan vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd», d.v.s. i genomsnitt 2,25-m:kurvan vid medelvattenstånd, löper närmare stranden an (300—180 = ) 120 m, ävensom i de extrema fall där 3-m:kurvan går mer än 180 m utanför 2,2 5-m:kurvan. Förlust gör strandägaren endast under den förutsättningen, a t t 2,2o-m:kurvan löper mer än 120 m utanför stranden och 3-m:kurvan högst 180 m utanför förstnämnda kurva. Kommittén ämnar i annat sammanhang föreslå en bestämmelse, avsedd att motväga de ogynnsamma följder som den nya gränsdragningen likväl stundom skulle kunna la speciellt for det av strandägare bedrivna fisket med fast redskap.*

En fråga, som i detta sammanhang framställer sig, gäller i vad mån enskilt fiskevatten skall räknas från andra landbildningar än fastlandet. Gällande lag stadgar i detta avseende ingen begränsning. I praxis torde även >,„L S l Ö k 0 r t e n S ^ m : k „ u J r v a — s o m a v praktiska skäl här skulle komma till användning — " : : £ d o m r å d e n med djup till oeh med 3 m (, 3-m.-konturen,), medan fiskelagens böHnr Z% ? • d a r , f s t a d l 8a 'd ed Jup Skulle från det ställe, där 3-m:djupet m 6 d av o f ö2r äm n d rvidtager. at d u «n&*. » V . ? °T J' P »V S m, komme enligt förslaget detta område att omfattas av det enskilda fiskevattnet 2 S. 93.

<>7

små holmar och skär anses medföra enskild fiskerätt enligt 180-m :regeln. Enligt kommitténs mening är det dock icke rimligt att varje landbildning, den må vara hur obetydlig som helst, skall förenas med dylik förmån. Erinras må i detta sammanhang om att ägogräns i vatten icke påverkas av mindre holmar och skär. 1 Något bestämt mått har därvidlag icke stadgats. Det synes emellertid önskvärt, att till ledning vid fiskelagens tillämpning fastställes ett visst minimimått på en landbildning för att enskild fiskerätt skall tilläggas densamma. Det kan vara tveksamt, om därvid bör väljas ett ytmått eller ett längdmått. Ur rättvisesynpunkt lär ingendera metoden kunna ges bestämt företräde. Praktiskt sett torde emellertid ett längdmått vara att föredraga. Att någorlunda exakt bestämma arealen av de ofta mycket oregelbundet formade holmarna i havsbandet låter sig merendels ej göra utan invecklade mätningar och beräkningar. En holmes längd däremot kan i de flesta fall med ganska god precision uppmätas även utan teknisk sakkunskap. Gäller det endast en mera grov uppskattning, är det exempelvis för den som ser holmen från sjön lättare att bilda sig en uppfattning om dess längd än om dess areal; en kustbo torde i allmänhet redan efter ögonmått något så när riktigt kunna bedöma en holmes utsträckning på längden. Också på sjökortet är längden lättare att avläsa än arealen. — Enligt kommitténs mening bör en längd av minst 100 m skäligen krävas för att en holme skall medföra enskild fiskerätt. Längden bör räknas i rät linje (fågelvågen) mellan de från varandra mest avlägsna punkterna på holmen, oavsett om denna linje på sina ställen går över inträngande vattenytor. Enskilt fiskevatten skall, annorlunda uttryckt, icke räknas från en landbildning så liten, att den kan inskrivas i en cirkel med mindre diameter än 100 m (jfr plansch I). I detta sammanhang må framhållas, att förutsättningarna för att enskilt fiskevatten skall förekomma omkring en viss landbildning kunna komma att ändras genom att landbildningen själv undergår omvandlingar. Sålunda kan en holme, vilken nu mäter mindre än 100 m i längd, till följd av landhöjningen så småningom tillväxa så att den uppnår denna storlek; två eller flera smärre holmar kunna av samma orsak »växa ihop» till en, som fyller minimimåttet, o.s.v. Även förändringar i motsatt riktning kunna tänkas. Av den allmänna grundsatsen om frivattensgränsens rörlighet torde följa, att enskild fiskerätt anses uppkomma (resp. gå förlorad) genom dylika naturföreteelser. En annan fråga är, vilken betydelse en liknande förändring skall ha för den händelse den åstadkommits på konstlad väg, t.ex. en utfyllning, varigenom på motsvarande sätt en holme förstorats över den »kritiska» gränsen eller ett par små holmar fogats ihop till en större. Principiellt torde böra hävdas, att sådana ingrepp av människohand icke skola få inverka » Se Lagberedn. 1909 s. 142 f. och SOU 1947:38 s. 74; jfr NJA 1933 s. 54, 1936 s. 640, 1944 not. B 605.

08 pa den enskilda fiskerättens omfattning. Emellertid synes det ej uteslutet att . ett dylikt fall förhållandena efter en längre tids förlopp kunna komma a t utveckla s,g därhän att hänsyn anses böra tas även till den konstgjorda »landbildmngen» eller därav föranledda uppgrundningar, då frivattensgransens sträckning skall bestämmas. Lösandet av eventuellt uppkommande spörsmål av denna art får överlämnas åt rättstillämpningen I vilken omfattning införandet av en ö-regel sådan som den nyss angivna kommer att verka till nackdel för strandägarna i jämförelse med vad som nu galler kan ej med säkerhet avgöras. Att i åtskilliga fall en viss inskränkning av det enskilda fiskevattnet blir en följd därav är dock givet. Såsom i det föregående nämnts har l a g b e r e d n i n g e n i sitt år 1947 framlagda förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk behandlat frågan om agogranser i vatten. I syfte att åstadkomma likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda äganderätten och den enskilda rätten till fiske har samråd ägt rum mellan beredningen och fiskerättskommittén Beträffande den yttre gränsen för strandägarnas ägovälde i havet samt gransdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överläggningar lett till helt överensstämmande regler. 1 I sina motiv har lagberedningen — efter redogörelse för det förslag i ämnet, som fiskerättskommittens nu foreliggande betänkande innehåller — anfört bland annat: »Över huvud torde det icke kunna anses påkallat a t t förlägga gränsen för enskilt vattenområde , annat läge än gränsen för enskilt fiskevatten. En gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för enskilt fiskevatten, torde i regel få sa ringa aktualitet att den näppeligen komme att leva i kustbefolkningens medvetande Beredningen anser sig därför böra förorda, att gränsen för enskilt vattenområde skall sammanfalla med gränsen för enskilt fiskevatten i det läge, som fiskerättskommittén ämnar föreslå.»

I detta sammanhang skola beröras de i 1 § fiskelagen omförmälda »kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas». Vattenområdet där är i fiskerättsligt avseende likställt med öppna havet. Stadgandet fanns redan i 1766 års fiskeristadga. Dess upptagande i fiskelagen torde innebära, att ingen enskild fiskerätt anses vara förenad med ifrågavarande stränder, skär och holmar; vattnet där är med andra ord »fritt fiskevatten». Frågan var föremål för uppmärksamhet vid förarbetena till 1896 års lag. Vid det särskiljande av fiskerilagstiftningens civilrättsliga och administrativa delar, som utfördes av 1894 års fiskelagskommitté, anmärkte denna," att fisket vid bl.a. de nu omförmälda kronan tillhöriga stränderna och holmarna enligt vår lagstiftnings allmänna principer skulle tillkomma kronan men enligt nämnda paragrafer finge nyttjas av alla rikets inne1 2

Jfr SOU 1947:38 s. 9, 47 f. Betänk. 1894 s. 25.

69 byggare. Vid sådant förhållande kunde det, enligt vad kommittén uttalade, ifrågasättas huruvida stadgandena därom icke borde tillhöra den art av lagstiftning, som avsåge kronans domäner. Kommittén fann emellertid bestämmelserna kunna betraktas såsom undantag från de allmänna grundsatserna om strandägares fiskerätt och, om de så uppfattades, vara att räkna till allmän lag.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning finnes knappast tillräcklig anledning att i en ny fiskelag bibehålla denna till synes av rent historiska skäl betingade konstruktion, vilken innefattar ett avsteg från den eljest gällande grundsatsen att med äganderätt till strand följer fiskerätt i vattnet därutanför. Något motsvarande undantag beträffande rätten till själva vattenområdet har ej upptagits av lagberedningen i dess nya förslag till ägogränser i vatten. I princip synes sålunda fiskerätten vid berörda stränder, skär och holmar böra tillkomma kronan. Härav följer icke, att den gamla rätten för varje svensk medborgare att nyttja fisket skall bortfalla, utan endast att denna rätt bör tryggas genom särskilt stadgande. Härtill skall kommittén återkomma i samband med frågan om kronans fisken. Inomskärsvattnen. Enligt det förslag till ändringar i fiskelagen, som år 1924 framlades av kammarrådet Dufwa och kammarkollegiet, skulle 180-m :regeln gälla generellt vid kusten. Den särskilda bestämmelsen om strandägares ensamrätt till fiske inomskärs skulle alltså upphävas och sagda rätt begränsas i enlighet med vad som gäller för strandägare vid öppna havsstranden och utom skären. Förslaget — som av sin upphovsman synes ha betraktats väsentligen som ett stadfästande av redan rådande sedvanor — rönte gensagor från många håll och blev ej heller godtaget av Kungl. Maj:t. Fiskerältskommittén delar den uppfattningen, att ett allmänt frigivande av fisket utanför strandvattensområdet även inom de mera slutna kustvattnen skulle innebära en större rubbning av bestående rättsliga förhållanden än som kan anses påkallad av allmänintresset. Grundsatsen om strandägarens ensamrätt i dessa fiskevatten synes alltså böra bibehållas, och de inskränkningar däri, som med hänsyn till sedvanor eller av andra skäl kunna befinnas motiverade, böra liksom hittills ges formen av undantagsstadganden. Enligt kommitténs mening är det emellertid nödvändigt att på ett klarare sätt än som skett i vår nuvarande fiskelag fastslå, vilka fiskevatten som sålunda skola vara förbehållna strandägarna. Lagtextens uttryck »inomskärs» och »utom skären» äro till sin innebörd så svävande, att de lämnat utrymme för de mest växlande tolkningar. 1 Av de enstaka domstolsavgöranden i 'Begreppet »inomskärs» förekommer även i vissa sjöfartsförfattningar; se t.ex. KF 20/5 1927 (nr 184) ang. fartygs byggnad och utrustning, 4 § a). För fiskerättsfrågans lösning erbjuda dessa ringa ledning, allra helst inomskärsbegreppet ej heller som sjöfartsteknisk term synes vara till sin innebörd klart avgränsat.

högsta instans, som beröra spörsmålet, torde några mera allmängiltiga slutsatser knappast kunna dragas om vad som i detta hänseende bör anses som gällande rätt. 1 E t t av de åsyftade rättsfallen avser visst vattenområde i Kalmarsund, vilket i öster mot öppna havet begränsas av ett från en holme utlöpande undervattensrev; i ett annat fall gällde tvisten, huruvida vissa utanför mynningen av Bråviken liggande skär och holmar skulle såsom belägna inomskärs anses tillhöra strandfastigheterna. Den uppfattning som kommit till uttryck i dessa avgöranden av högsta domstolen torde — även med hänsyn tagen till de särskilda lokala förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärsbegreppet. Vid de av fiskerättskommittén anordnade offentliga mötena utmed kusterna framfördes av strandägare och fiskare en mängd olika åsikter i fråga om inomskärsgränsen. Som belysande exempel må anföras: gränsen ginge »vid de yttersta holmarna och skären» eller »där ute, där båtarna gå» d.v.s. i farleden; utomskärs vore, »där havsvågen slår i land» eller »där havsvågen rullar runt så kraftigt, att den kan bryta en fots is». Förtydligande bestämmelser påkallades allmänt. — Sveriges ålfiskares andelsförening u.p.a. har i sin tidigare omnämnda framställning till kommittén uttalat såsom sin uppfattning, att med skärgård förstodes en samling av skär, som vid något tillfälle eller vattenstånd vore synliga över vattnet, eller dylika skär vid kusten inom en distansminuts avstånd; inomskärs vore området mellan öar, holmar, över- och undervattensskär eller grund samt kusten.

Förarbetena till det ifrågavarande lagstadgandet ge ringa ledning i tolkningsfrågan. Inomskärsbegreppet infördes, såsom förut nämnts, i 1766 års fiskeristadga på förslag av justitiedeputationen vid 1765—66 års riksdag. Tidigare förslag hade icke skilt mellan strandägares fiskerätt inom- och utomskärs. Justitiedeputationen ansåg det emellertid vara nödigt att göra sådan skillnad, huvudsakligen på den grund att deputationen fann det säkert och ostridigt, att de flesta fisken i skärgårdarna, »i synnerhet längre in och närmare fasta landet», tillhörde enskilda, som med sina holmar och ägor låge däromkring. De citerade orden synas åtminstone berättiga till den slutsatsen, att man vid stadgandets tillkomst tänkt sig dess räckvidd såsom jämförelsevis begränsad. Kammarrådet Dufwa har i sin utredning betecknat det som i många fall orimligt ur fiskerättssynpunkt att till inomskärs hänföra vattenområdet inom de yttersta skären. Att i fiskerättsligt hänseende anse exempelvis de utanför Stockholms läns kust öster om Ornön belägna Bytta-, Norstensoch Huvudskärsfjärdarna vara inomskärs kunde enligt hans uppfattning icke ha varit lagstiftarnas mening, lika litet som att allt vatten innanför dessa fjärdar skulle vara inomskärs, vilket medförde orimligheten att sådana milsvida fjärdar som Mysings- och Jungfrufjärdarna bleve strandägarnas enskilda fiskevatten. Dufwas tolkning vinner visst stöd ej blott i justitiedeputationens ovan återgivna uttalande utan också i förarbetena till 2 § fiskelagen. I syfte att detta stadgande skulle erhålla större tydlighet för1

NJA 1937 s. 526, 1945 s. 557; jfr 1941 s. 224.

71 ordade nämligen 1894 års fiskelagskommitté ett tillägg av innehåll, att för »fjärdar, som åt något håll äro öppna mot havet», samma regler skulle gälla som för öppna havsstranden. Till bemötande av en vid förslagets granskning inom högsta domstolen framställd anmärkning häremot påpekade chefen för justitiedepartementet, att eftersom en fjärd icke torde kunna anses ligga öppen mot havet, om den »endast genom ett smalt sund eller en annan obetydlig öppning står i omedelbar förbindelse därmed», kunde tilllägget ej i detta fall inkräkta på någon strandägares rätt. Riksdagen fann emellertid stadgandet böra utgå, enär dels det föreslagna uttrycket lämnade rum för olika tolkningar och dels det syntes »obehövligt att särskilt uttala, att verkligt öppna fjärdar äro att anse såsom öppen havskust». Uppenbarligen möter det synnerligen stora svårigheter alt finna en regel, som ägnar sig för tillämpning på alla de till utsträckning och geografisk beskaffenhet olikartade vattenområden, om vilka det här är fråga. En utväg, som även i detta fall erbjuder sig, är att — antingen på normerande kartor eller genom utförlig beskrivning i författningstexten — direkt ange gränslinjen mellan inom- och utomskärsområdena överallt utmed kusten, där skärgårdsbildning förekommer. De betänkligheter som i annat sammanhang framställts mot en sålunda till läget fixerad gräns äro måhända i detta fall ej lika starka som då det gäller avgränsningen av strandvattnet. Avskiljandet av utomskärsområdena kan göras mera i grova drag, och landhöjningens verkningar bli följaktligen mindre märkbara. Metoden är emellertid synnerligen omständlig och ägnar sig därför mindre väl för att användas på så långa kuststräckor som dem det här gäller. Vad särskilt beträffar normerande kartor synes det också vara till nackdel ur praktisk synpunkt att tillämpa två inbördes så olikartade system för gränsdragningar, vilka tjäna samma syfte och delvis komplettera varandra. Enligt kommitténs mening bör därför i första hand ett försök göras att genom ett allmänt lagstadgande avgränsa de vattenområden, inom vilka fisket principiellt skall förbehållas strandägarna. I anslutning till de ovan återgivna uttalandena under förarbetena till 1896 års lag synes man härvid kunna bygga på den grundsatsen, att ett vattenområdes förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strandvattensområdet. Bredden bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje, och hänsyn bör ej tagas till mindre landbildningar än sådana som enligt vad förut nämnts skola medföra enskild fiskerätt. I fråga om den bredd, förbindelseleden med havet bör ha för att fiskevattnet sålunda skall räknas som fritt, vill kommittén för sin del förorda, att denna skall överstiga en kilometer; annorlunda uttryckt skola alltså de fiskevatten i sin helhet anses som enskilda, till vilka man icke kan k o m m a in från öppna havet utan att behöva passera vatten så

trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 km, räknat från stranden av fastland, ö eller holme om minst 100 m längd 1 (jfr plansch II). Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull som 1 - k m : r e g e 1 n. En sålunda avfattad bestämmelse skulle, i den mån de angivna geografiska förutsättningarna äro för handen, omedelbart bli tillämplig vid varje landbildning, med vilken enligt strandvattensregeln enskild fiskerätt komme att vara förenad, alltså även vid friliggande öar och ögrupper med ett mer eller mindre isolerat läge ute i havet. I och för sig innebure väl detta intet orimligt; ett av öar och holmar omkransat vattenområde t. ex. i Stockholms yttre skärgård, vilket enligt l-km:regeln är avskilt från öppna havet, kan måhända med visst fog sägas vara ett »slutet» vatten, där fisket principiellt borde tillkomma strandägaren. Enligt fiskerättskommitténs mening leder dock ett sådant betraktelsesätt för långt. Syftet med l-km:regeln är i första hand att få en formel för bestämmande av inomskärsbegreppet. Som nyss framhållits synes man, då detta begrepp infördes i lagen, närmast ha avsett de »längre in och närmare fasta landet» belägna skärgårdarna. De privata rättsanspråk och intressen, som åberopas till stöd för att fisket inom dessa senare områden bör förbehållas strandägarna, torde i allmänhet ej heller med samma styrka göra sig gällande med avseende på vattenområden, vilka skiljas från fastlandet genom öppna fjärdar med fritt fiske. Inom sådana vatten synas strandägarnas berättigade anspråk bli tillräckligt tillgodosedda genom att fisket inom det egentliga strandvattensområdet (300-m :avstånd och 3-m:djup) blir enskilt. Kommittén vill därför föreslå, att l-km:regelns tillämplighetsområde begränsas till vatten som ej helt skiljas från fastlandet genom vatten av större bredd ån 1 km. De områden, där sagda regel skall gälla, komina på detta sätt alltid att direkt sammanhänga med fastlandet utan något mellanliggande fritt fiskevatten. Vid öar och ögrupper, vilka enligt vad nu sagts äro att anse som friliggande, skall i allmänhet endast strandvattensregeln tilllämpas. (Ett av praktiska skäl betingat undantag från sistnämnda grundsals behandlas här nedan.) — Ifrågasättas kunde att med fastlandet i förevarande avseende jämställa Gotland och Öland. Ett sådant tillägg synes emellertid ej vara av behovet påkallat; vid Gotland har, såvitt för kommittén är känt, inomskärsregeln ej tillämpats med avseende på fisket, och Öland saknar skärgård. Under de bestämmelser som här föreslagits komma att inbegripas vissa havsvikar, vilka så till vida icke bokstavligen äro belägna inomskärs, att vid mynningen ej ligger något »skär» (jfr plansch II vid A). Redan enligt nu gällande lagstiftning torde emellertid trånga havsvikar knappast räknas som 1 Ett liknande gränsdragningssystem tillämpas i folkrätten för att avgränsa inre och yttre territorialvatten; mynningsbredden är dock där större (t.ex. i vissa fiskerikonventioner 10 sjömil), och hänsyn tas även till de minsta landbildningar (»holmar o c h . s k ä r , som icke ständigt av vattnet översköljas»).

arulrn

PLANSCH II

Skul..

lOOtKMI

3km

Skuggat område = land. Vitt omradc = vatten. - avståndskurva

:J00 m från stranden. Stränderna aulas vara sä branta att 3-m : kurvan ingenstädes "år ut mer än 300 ni från Mranden A »Sluten» havsvik med trång mynning. B C D E Sund högst 1 000 m breda. F C H J »Sluten» fjärd. K »Öppen» fjärd. O-P-S-T Halvöppen bukt; avstånden O-S och P-T 1000 ro; frivattensgränsen utaniÖr straiidvattensoinrädet går här utefter den brutna linjon O-R-T. Ii Halvöppen bukt. där inre delen avskares av en I-km: linje.

Exempel

pä 1-km.-regeln

(lagförslaget

*2 § b).

Skala 1 : lOOUOO.

O

1 Skuggat område Vill omräde

3km

land. vatten. avständskurva 300 m från

Rt randen, 3 rn djupkurva.

Fjärd vid fastlandet, som hänges At ena hållet (B) genom ett sund ej bredare än I 000 rn (dock med en djuprfinna djupare än 3 ro) samt andra hållet (C) av ett sammanhängande grundetnrade av 3 m djup eller mindre. Djupt sund ej bredare än l 000 m; jfr ovan.

3 m djupkurva

Grunt sund bredare än ] 000 m; jfr ovan.

(J$00 m frän

stranden

Exempel på vattenområden avstängda enligt lagförslaget '2 § c.

Ögrupp utanför I-km .gränsen, dir intet av sunden mellan öarua är mer än (300 + 3 0 0 = ) 600 m brett. En liknande ögrupp, där vattenområdet F avstänges från frival lnet dels av en avståndskurva 300 m från de båda holmarna och dels av en från holmarnas strand i båge utgående grundrevel av 3 m djup eller mindre.

73 »öppen havsstrand»; den ovisshet som möjligen kan råda i detta avseende undanröjes i varje fall genom den nu föreslagna regeln. — Under vissa förutsättningar kan l-km:regeln också leda till att i eljest öppna vikar och bukter en inre del avskäres såsom enskilt fiskevatten (jfr plansch II vid R och U). Avskärningslinjen kommer i många fall att ligga inom 300-m :avståndet eller 3-m:kurvan och får ju då ingen självständig inverkan på frivattensgränsen. i den mån den går längre ut, medför detta att frivattensgränsen blir mindre vindlande än vid tillämpning enbart av strandvattensregeln. Strandägarna få därigenom i det inre av dylika vikar och bukter större utrymme för fiskevårdande åtgärder. Även övervakningen mot olovligt fiske underlättas av att fisket ej blir fritt förrän i vattenområdets yttre, mindre trånga delar. Kommittén har ej förbisett, att l-km:regeln stundom kan leda till bildandet av enskilda fiskevatten av mindre lämplig form. Så är särskilt fallet, då en åt båda hållen öppen fjärd på en mycket kort sträcka sammantränges till en bredd av 1 km eller mindre, exempelvis genom tvenne från ömse sidor utskjutande uddar. Den smala remsa av enskilt fiskevatten, som kommer a t t sträcka sig mellan dessa uddar, blir ur fiskesynpunkt oftast utan större värde. Den kan emellertid få ej ringa rättslig betydelse genom att med det från fastlandet utgående enskilda fiskevattnet förbinda en längre ut belägen ö eller ögrupp och därmed göra l-km:regeln tillämplig även vid denna. —Sådana ytterlighetsfall som här åsyftas äro ganska sällsynta.

Angående betydelsen av vissa geografiska förändringar, vilka kunna uppkomma till följd av landhöjning eller dylikt, hänvisas till vad som anförts därom i samband med frågan om strandvattensgränsen. Enligt vad ovan sagts hänföres ett vattenområde till enskilt fiskevatten på grund av l-km:regeln endast i den mån området med tillämpning av samma regel så att säga sammanhänger med fastlandet; i övriga vatten skulle blott den allmänna strandvattensregeln om 300-m :avstånd och 3-m:djup gälla. Emellertid komme detta stundom att leda till ur praktisk synpunkt mindre önskvärda konsekvenser. Sålunda skulle på sina ställen vid öar eller ögrupper, belägna utanför l-km:regelns tillämpningsområde, uppstå smärre isolerade frivatten, vilka helt komme att avstängas från öppna havet av vatten som på grund av strandvattensregeln utgör enskilt fiskevatten. En sådan »frivattens-enklav» kan exempelvis uppkomma i en vik, vilken vid mynningen är så hopträngd att 300-m :vattnen från båda mynningsuddarna mötas (300 + 300 = 600 m). Motsvarande kan inträffa uti en av en »friliggande» ögrupp omkransad fjärd (med två eller flera mynningar) , för den händelse ingen av mynningarna har större bredd än 600 m (jfr plansch III vid D och E). Även om någon mynning är bredare, bleve det eventuella frivattnet i fjärden likväl avstängt från havet, om i denna mynning finns ett grundbälte med högst 3 m djup, som från den ena mynningsuddens strand sträcker sig över till den andra mynningsuddens 300-m tvätten. — Liknande förhållanden förekomma även någon enstaka gång inom vatten-

områden, dar l-km:regeln skulle komma att gälla. Om nämligen en fjärd at ena hållet är spärrad enligt sistnämnda regel men i andra riktningen står i förbindelse med havet genom en öppning, som visserligen är mer än 1 km bred men som helt »överbryggas» av ett grundbälte med högst 3 m djup skulle ett fnvattensområde bildas, vilket runt om begränsades av enskilt fiskevatten (jfr plansch III vid A). Då »frivattens-enklaver» av såväl det ena som det andra slaget ej minst ur övervakningssynpunkt äro olämpliga, torde ett kompletterande stadgande bora meddelas, varigenom även sådana vattenområden som de nu åsyftade bli enskilt fiskevatten. Den avgränsning av de strandägarna förbehållna fiskevattnen, som genom de här föreslagna bestämmelserna skulle åstadkommas, synes i tillfredsställande grad fylla kraven på klarhet och åskådlighet. I tveksamma fall, då det kan visa sig svårt att omedelbart bedöma om l-km:regeln är tillämplig eller ej, föreligger under alla förhållanden möjlighet att genom en enkel mätning konstatera hur långt det enskilda fiskevattnet sträcker sig, något som ju med nuvarande bestämmelser ofta kan ske endast genom att hänskjuta avgörandet till domstols prövning. Genom regeln säkerställes strandägarnas rätt till de inre och mera slutna fiskevattnen, medan vattnet i de stora fjärdarna och de yttre skärgårdarna lämnas fritt för envar på något avstånd från stränderna. Gränsdragningen torde också så nära, som med en schematisk formel gärna är möjligt, överensstämma med rättsuppfattningen hos vida kretsar av kustbefolkningen. Enligt vad som redan av det tidigare anförda framgår 1 stå även dessa bestämmelser i överensstämmelse med l a g b e r e d n i n g e n s nya förslag till ägogränser i vatten. Beskrivning av 1 -kimregelns verkningar. — Hjälpkartor. För att i någon mån åskådliggöra l-km:regelns verkningar framlägger kommittén i bilaga 2 en översiktlig redogörelse för de genom denna regel uppkommande fiskerättsliga förhållandena på bl.a. kuststräckan från finska gränsen till och med Blekinge. Redogörelsen omfattar endast mera betydande vikar och fjärdar och kan redan av sådan anledning ej ge mera än en föreställning i mycket grova drag om det enskilda fiskevattnets utsträckning enligt regeln ifråga. Givetvis kommer l-km:regeln att bli tillämplig på många andra vattenområden än dem som upptagits i redogörelsen. Därjämte bör framhållas, att hänsyn ej tagits till den särskilda strandvattensregeln, vilken skall gälla utefter hela kusten. Då sålunda exempelvis en viss fjärd angivits som »fri», avser detta icke de delar därav, som ligga innanför 300-m:gränsen resp. den stranden följande 3-m:kurvan. ' S . 68; jfr SOU 1947:38 s. 9, 53.

75 Kommittén har av anförda skäl ställt sig avvisande till metoden att fastställa frivattensgränsen genom att utmärka den på normerande kartor. Enligt kommitténs förslag skall gränsens sträckning direkt framgå av lagtexten. Emellertid kan ifrågasättas, om ej till ledning vid lagens tillämpning särskilda hjälpkartor lämpligen borde göras tillgängliga, på vilka alla de vattenområden som på grund av l-km:regeln bli enskilt fiskevatten (alltså vad som närmast motsvarar de nuvarande inomskärsvattnen) angåves genom inlagda gränslinjer. Dessa kartor — för vilka sjökorten lämpligen kunde läggas till grund — skulle utarbetas med tillhjälp av sjökarteverkets primärmaterial; att företa speciella undersökningar på ort och ställe skulle ställa sig alltför kostsamt. Någon bindande verkan kunna dylika hjälpkartor naturligtvis ej få, men de synas dock kunna bli av stort praktiskt värde, framför allt under den första tiden av den nya lagstiftningens giltighet. Förutsatt att begränsningen i kartornas rättsliga betydelse klargöres, torde några vådor av deras användning knappast behöva befaras. För att kartorna ej skola få sken av att utgöra officiella dokument böra de ej utgivas av offentlig myndighet. Däremot kunna fiskarenas egna organisationer tänkas ha intresse av att ombesörja utgivandet. Bidrag av allmänna medel bör därvid kunna påräknas. Kostnaderna torde ej bli alltför betungande; enligt gjorda beräkningar skulle kostnaderna för materialets anskaffande och kartornas utförande i litografiskt tryck, räknat för en genomsnittlig upplaga av 500 exemplar, belöpa sig till omkring 30 000 kronor, vilket belopp emellertid till väsentlig del bör kunna täckas genom medel som inflyta vid försäljningen, översyn av kartorna bör ske i samband med att efter nymätning nya sjökort utges.

7G

2 kap. Fisket i frivattnet. Den varje svensk undersåte tillkommande rätten att fiska i öppna havet är enligt fiskelagen underkastad inskränkningar dels till förmån för innehavare av vissa särskilda rättigheter, dels också med avseende på själva sättet för fiskets utövande. Särskilda rättigheter. I 12 § fiskelagen föreskrives, att om genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt blivit annorlunda än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till fiske, skall det vara gällande. Av intresse äro i detta sammanhang framför allt de särskilt för sig skattlagda fisken, med vilka äganderätt till grunden ej är förenad men som äro upptagna i jordeboken såsom för sig bestående fastigheter. En motsvarighet till dem utgöra kronans s.k. enskilda fisken, d.v.s. ay strandäganderätten oberoende fisken, vilka äro upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av krononatur. Dessa skola enligt 8 § fiskelagen vara »såsom hittills kronan och hennes rättsinnehavare förbehållna». I regel torde de rättigheter, om vilka här är fråga, ej avse vattenområdet utanför frivattensgränsen. Där så undantagsvis kan vara fallet medför detta, att det fria fisket i frivattnet ej får bedrivas så att den särskilda rättigheten därigenom kränkes. 1 I klarhetens intresse synes det önskvärt, att dylik rättighets förhållande till det fria fisket i frivattnet regleras efter samma grunder som gälla med avseende på strandägarrättens begränsning. Fiskerättskommittén vill alltså förorda, att sådana särskilda rättigheter som här avses — vare sig de tillkomma enskild person eller kronan — icke skola äga giltighet i vatten, där strandägarrätten ej gäller. »Fast» o c h »rörlig» r e d s k a p . Gällande bestämmelser. Enligt 1 § fiskelagen får i öppna havet — och de därmed likställda vattenområdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar — »fiskegård, ryss ja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att Konungen därtill 1

Jfr NJA 1882 s. 503, 1925 s. 412, 1929 s. 667.

77 giver lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande lämnar särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpas, då enligt vad i 2 § andra stycket sägs strandägare vill från sitt enskilda fiskevatten än längre ut sträcka redskap av nyss angivet slag och länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan fiskande. — Vad som i dessa hänseenden är stadgat beträffande öppna havet gäller enligt 6 § också om fisket i de delar av större insjöar, som icke omfattas av enskild fiskerätt. Framhållas må, att det ej blott är med avseende på frivattnet som enligt fiskelagen skillnaden mellan »fast» redskap och dess motsats »rörlig» redskap är av betydelse för rätten till fiske. Av de i 3 § stadgade inskränkningarna i strandägarnas ensamrätt till fiske i deras enskilda vatten bygga flera på denna differentiering. Då i 3 § första stycket medgivits rätt till fritt strömmingsfiske inom de norrländska länen vid vissa stränder, där sådant av ålder varit vanligt, avser sålunda detta endast fiske med rörlig redskap. Detsamma gäller i princip om den rätt till fiske eller agntäkt vid annans strand, som inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län tillkommer varje svensk undersåte enligt fjärde stycket. F r å n den i femte stycket stadgade fria fiskerätten vid Skånes västkust har inom vissa kommuner undantagits laxfiske med fast redskap. Vad slutligen angår det i sjätte stycket stadgade allmänna förbehållet till skydd för oklandrad sedvänja, gäller detta endast fiske med rörlig redskap. Då sålunda den begreppsbestämning varom här närmast blir fråga, ehuru i första hand avseende tillståndstvånget i frivatten, kan få betydelse också för fiskerätten i enskilt vatten, skall i den följande framställningen även förhållandena därstädes i vissa hänseenden beröras. Olika slag av fiskeredskap. Den i lagen förekommande indelningen av redskapen i fast och rörlig är eljest icke allmänt använd vid klassificering av fiskeredskap. I stället brukar redskapen indelas efter dess olika byggnad eller funktion. Med hänsyn till själva fiskemetoden har man skilt mellan tre (eller fyra) huvudgrupper av redskap, nämligen a) instängningsredskap, b) insnärjningsredskap samt c) krok- och huggredskap. Härtill komma vissa särskilda redskapstyper, såsom snaror, skrapor (för musselfångst) m.fl. Med i n s t ä n g n i n g s r e d s k å p avses redskap, vari fisken går in eller varmed den omslutes, och i vilken alltså fångsten sker genom att fisken instänges, utan att den sätter sig fast i själva redskapen. Materialet kan vara garn eller annat. En särskild kategori av instängningsredskap utgöra de permanenta fiskebyggnader av växlande konstruktion, som mångenstädes förekomma i vattendragen för fångst huvudsakligen av vandringsfisk (t.ex. laxkar, tin- och minfisken, ålkistor); dessas karaktär av »fast» redskap är

78 oomtvistlig. I övrigt kan man — med anknytning till fiskelagens benämningar — urskilja följande viktigare typer av instängningsredskap, vilka dock delvis äro föga skarpt avgränsade inbördes: a) stillastående redskap, vari fisken ingår ocb ur vilken den sedan har svårt att hitta ut; hit höra fiskegårdar av olika slag, vilka helt sakna tak och i regel äro försedda med ledarm samt kunna vara förfärdigade av garn eller av spjälor, vidjor el.dyl. (t.ex. vissa pator eller s.k. karsinor, bottengarn av vissa typer, kakuam 1 , strandsätt, kilnotar, laxbås, spjälkatsor); ryssjor och ryssjeliknande redskap av olika slag, vilka i sin fångande del äro helt slutna (strutformiga), i regel ha ledarm samt åtminstone huvudsakligen bestå av garn (t.ex. stor- eller bassängryssjor, hjälmar-katsor, vissa typer av bottengarn, hommor, småryssjor, lakstrutar och andra hängryssjor); mjärdar, burar, tinor och liknande smärre redskap utan ledarm, förfärdigade av garn, metalltrådsnät, spjälor, vidjor el.dyl. (t.ex. mörtstugor, abborrmjärdar, ålkorgar, kräftburar, hummertinor); b) icke-stillastående redskap, varmed fisken på ett större eller mindre område omslutes och hopsamlas utan att självmant gå in i redskapen; hit hora notar, vadar, trålar och annan dylik större redskap ävensom kastnät och håvar, som verka efter liknande princip men äro mindre. Såsom i n s n ä r j n i n g s r e d s k a p brukar man beteckna sådan nätformig, av garn förfärdigad redskap, i vilken fångsten sker genom att fisken sätter sig fast i maskorna. 2 Olika huvudtyper äro: a) stillastående nätredskap, som kan delas i redskap med ledarm? ofta hängande på i bottnen neddrivna stakar eller pålar samt så brukad, att vid vittjandet ibland även ledarmen tas upp och ibland denna lämnas kvar på sin plats (t.ex. stakenät, stornät, krokskötar eller strömmingskrokar, 4 laxkrokar eller laxkronor), samt redskap utan ledarm, hållen på sin plats medelst tyngder, draggar el.dyl. eller mera undantagsvis fastgjord vid en påle i vattnet eller på stranden (t.ex. vanliga nät eller garn av olika slag, vanliga strömmingsskötar); b) drivande nätredskap: drivgarn. J J ^ ' fl e s t , n i . s k a flyktj,ngar införd redskap av fiskegårdstyp, som under år 1946 börjat användas for strömmingsfiske vid smålandskusten; den har Iandarm och kan antingen ^ara försedd med botten av garn i den fångande delen eller sakna botten Detta sker ej^ uteslutande på det sätt att fisken i bokstavlig mening »snärjer in» sig i nätet utan ofta sa att den fastnar i en maska t.ex. bakom gällocken (så normalt i fråga om strömmingsskötar). Maskstorleken är beräknad med hänsyn därtill Fångst kan stundom i någon omfattning ske även på ledarmen; dennas huvudsakliga uppgift ar dock att leda fisken till den egentliga fångande redskapsdelen »Krok» betecknar alltså här, liksom i nästföljande exempel, icke ett metallföremål, på vars spets fisken skall fastna, ulan ett »i krok» utlagt nät.

79 Bland k r o k r e d s k a p , d.v.s. redskap varpå fisken biter eller slukar sig fast, kan man skilja mellan dels sådan som ligger i vattnet en längre eller kortare tid uran att passas (»rev»), t.ex. långrevar (backor) med ett större antal krokar samt ståndkrokar, laxlinor och olika slags saxar, samtliga med en eller några få krokar, och dels sådan redskap som passas och upptas efter napp, t.ex. utter, drag, svirvel och makrilldörj, vilka dras efter båt, samt metspö, kast- eller spinnspö, flugspö, handsnöre, vanlig dörj, pimpel m.fl., som ej dras efter båt. H u g g r e d s k a p e n slutligen kan antingen vara fäst vid rev (lina), t.ex. torskpilkar, huggkrokar och lakekäks, eller vara försedd med skaft, t.ex. olika slags ljuster samt ålharkor. Till denna grupp kunna även hänföras harpuner och annan stickredskap. Förarbetena till fiskelagen. De äldre fiskerättsliga författningarna skilde ej mellan fast och rörlig redskap. Dessa begrepp infördes i lagstiftningen på förslag av 1894 års fiskelagskommitté. Någon definition lämnades ej i kommitténs betänkande; vissa uttalanden i motiven förtjäna dock återges i detta sammanhang. 1 Den i 1 § fiskelagen upptagna inskränkningen i rätten att utanför strandägarområdet utsätta viss redskap — vartill ingen motsvarighet fanns i 1852 års fiskeristadga — hade i främsta rummet föranletts av stridigheter, till vilka det vid hallandskusten brukliga fisket med s.k. laxsätt givit upphov. Laxsätten — ett slags fiskegårdar (»på grunt vatten anbragta fasta garnredskap») — plägade utsättas såväl inom strandägarområdet (»landgrundet») som även därutanför i det för alla öppna fiskevattnet, där de, enligt vad kommittén uttalade, uppenbarligen medförde ett väsentligt intrång i det fiske som tillkom strandägarna, i det en stor del av den fisk som eljest skolat ingå i de på enskilt område befintliga »sätten» uppfångades innan den hann dit. Liknande olägenheter hade uppgivits förekomma även på andra orter än i Halland, särskilt vid strandfiske efter lax och ål i Skåne och Blekinge, samt kunde lätt uppstå »överallt, där strandens långgrunda beskaffenhet möjliggör utsättande av faststående redskap utanför landgrundet». Med anledning härav fann kommittén ett allmänt förbud påkallat mot att utanför det enskilda området använda »sådan faststående fiskeredskap, som i avsevärd mån kan göra intrång i strandfisket». För ett sådant förbud fann kommittén även den omständigheten tala, att de utanför strandägarområdet anbragta fasta redskapen medförde intrång ej endast i det egentliga strandfisket utan även i det fiske som »närmast utanför landgrundet bedrives med rörlig redskap». Då i lagstiftningen uppställdes den principen att fisket i öppna havet vore fritt för varje medborgare, kunde det enligt kommitténs ' Jfr Betänk. 1894 s. 29 ff., 33 f.

m mening med skäl ifrågasättas, huruvida icke därav borde följa att ingen skulle aga »för en längre tid eller ständigt taga i besittning en del av detta allmanna område, så att andra därigenom uteslutas från fiskets nyttjande» - Vad s a i d a o c h , ö v r i g t a n f ö r t s f - r a n l e d d e k o m m i t t é n M s ä s o m ^ rege föreslå att fiskegårdar, ryssjor (ålhommor) och »annan dylik fast fiskeredskap» ej skulle få inom svenskt sjöterritorium byggas eller utsättas i öppna havet annat än efter i särskild ordning lämnat tillstånd. I anslutning till de i 1 § upptagna bestämmelserna föreslog kommittén vidare i 2 § ett stadgande om rätt för strandägare att i visst fall utanför det honom förbehållna området vid havsstranden anbringa redskap av nyss angivet slag, i motiven beskriven såsom »sådan fast fiskeredskap, som i allmänhet icke skulle få därstädes utsättas». 1894 års kommittés förslag till stadgande om rätt till strömmingsfiske vid annans strand inom de norrländska kustlänen - till sin lydelse ordagrant lika med 3 § första stycket fiskelagen - innehöll enligt motiven huvudsakligen ett förtydligande av dittills gällande bestämmelser i ämnet Då ifrågavarande stadgande i förslaget angavs avse fiske med rörlig redskap ville man därmed å ena sidan klargöra, att detsamma ägde tillämpning ej blott pa notfiske utan även på fiske med annan rörlig redskap, särskilt med skotar. A andra sidan åsyftades att förbehålla det ävenledes förekommande strömmingsfisket med visst slags fast (ryssjeartad) redskap åt strandägaren vilken »eljest skulle utsättas för ett alltför betänkligt intrång i dispositionen over sitt enskilda vattenområde». Utom i de nu nämnda stadgandena omnämndes i 1894 års förslag begreppen fast och rörlig redskap endast i 14 §, enligt vilken »fast eller rörlig redskap, som kan hindra fisken att framgå», ej skulle få utsättas i kungsådra I anslutning till detta stadgande förekommo under kommittéförslagets fortsatta behandling ett par uttalanden, som synas i någon mån ägnade att belysa inneborden av de ifrågavarande begreppen. 1 Inom högsta domstolen anmarkte sålunda en ledamot, att det borde vara förbjudet att »begagna rörlig redskap på sådant sätt, att den med lika verkan som fast redskap avstänger kungsådran», i vilket sammanhang såsom exempel anfördes att »hålla not eller nät stadigt utsatta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som en fiskegård eller ryssja». I propositionen erinrade föredragande departementschefen om att »redskap, som i allmänhet betraktas såsom rörlig», kunde användas på ett sätt, som medförde en mera varaktig avstängning av ett vattendrag eller någon del därav, samt framhöll såsom exempel på att det ifrågasatta förbudet icke träffade alla slag av rörlig redskap bland annat, att detsamma uppenbarligen icke gällde något slag av krokfiske. 1

Jfr NJA II 1897 nr 1 s. 41 f.

81 Tidigare förslag till begreppsbestämning. Kammarrådet Dufwa upptog i sin utredning frågan om ett klarläggande av begreppen fast och rörlig redskap. 1 Med framhållande att varken fiskelagen eller motiven till densamma gåve någon säker ledning för bedömande av vad som menades med fast eller rörlig redskap, anförde han i betänkandet bland annat: »Det torde icke kunna förnekas, a t t frånvaron av exakta bestämmelser om vad som förstås med fast och med rörlig fiskredskap är en betänklig brist i fiskerättslagen, vars avhjälpande framstår såsom synnerligen önskvärt. Redan då lagen kom till stånd lär man ha sökt göra vad man kunde för a t t få klarare bestämmelser på detta område, men lär man då ha kommit till det resultatet, att detta icke läte sig göra. En betingelse för a t t ett fiskredskap skall anses som fast är givetvis a t t det för a t t kunna fiska måste vara på stadigt sätt fäst vid sjöbottnen, vare sig det utsattes i saltsjön, i insjö eller i rinnande vatten. Att låta varje sålunda anbragt redskap hänföras till fast skulle emellertid föranleda, a t t helt få redskap bleve rörliga, varigenom det s.k. fria fisket, vars bedrivande enligt gällande bestämmelser i regel begränsats till rörlig redskap, komme a t t i avsevärd mån inskränkas. För a t t vederbörligen tillgodose det fria fisket så som betingas av den historiska utvecklingen utan a t t göra oskäligt intrång på strandägarerätten, torde därför böra till rörlig redskap hänföras sådan vid sjöbottnen fäst redskap, som sättes ut endast för en kortare tid och således icke kan anses utgöra något stadigvarande hinder för fisket inom strandägareområdet. Vid de i orterna hållna sammanträdena har ganska allmänt uttalats den uppfattningen, a t t till rörlig borde hänföras sådan på ett eller annat sätt vid bottnen förankrad redskap, som sättes ut på aftonen och tas upp påföljande morgon. Med hänsyn härtill och i överensstämmelse med vad en av fiskeriintendenterna i detta avseende uttalat torde maximitiden för ett dylikt redskaps kvarstående på samma plats lämpligen kunna anses vara tjugufyra timmar. För a t t ännu tydligare avgränsa de fasta redskapen från de rörliga torde ytterligare böra i definitionen anges det för all fiskredskap, som brukar under längre tid få stå kvar på samma plats, gemensamma kännetecknet, nämligen a t t den vittjas där den står utan a t t upptagas, såsom förhållandet är med exempelvis en laxpata eller ett bottengarn, av vilket senare redskap endast en del av själva garnet vid vittjandet uppdrages för a t t därefter åter nedsänkas.» I överensstämmelse med vad Dufwa förordat upptogs i det av kammarkollegiet år 1924 framlagda förslaget till ändringar i fiskelagen ett stadgande av följande lydelse: »Med fast fiskredskap förstås i denna lag fiskegård samt annan med pålar eller annorledes vid sjöbottnen stadigt fäst redskap, som står på samma ställe längre än tjugufyra timmar och som vittjas där den står utan a t t upptagas. All annan redskap anses som rörlig.» I de yttranden som avgåvos i anledning av detta förslag gingo meningarna starkt isär. 2 I allmänhet framställdes ingen erinran mot tanken att i lagen meddela en allmän begreppsbestämning. Sålunda framhöll lantbruksstyrelsen, att det erbjöde stora svårigheter att räkna upp de olika slag av redskap, som skulle hänföras till fast fiskeredskap; en allmän definition borde före1 2

6 Betänk. 1924 s. 335 ff. Prop. 1928:2 s. 58 f.

82 dragas, ehuru det vore förenat med betydande svårigheter att finna en som kunde tillämpas i alla gränsfall. En definition, enligt vilken med fast redskap skulle förstås »stor, vid bottnen stadigt fäst redskap, som på grund av sin storlek och fastgörning vid bottnen icke lämpligen flyttas från en plats till annan», syntes styrelsen böra förordas. Rörande definitionens närmare utformning anmärktes i ett yttrande, att man borde mera fästa sig vid tidslängden för redskapets kvarstående på ett ställe än vid hur stadigt redskapet blivit fäst. Från ett annat håll åter anfördes, att villkoret om viss tids kvarstående kunde inbjuda till försök att kringgå lagen och därför borde uteslutas. I några fall ifrågasattes, huruvida ej den föreslagna definitionen lämpligen borde förtydligas genom att framför ordet »upptagas» inskötes ordet »helt»; exempelvis en ryssja upptoges nämligen delvis ur vattnet, då den skulle vittjas. — Avstyrkande uttalanden förekommo även, därvid hävdades antingen att den i gällande lag förekommande beskrivningen vore att föredraga eller ock att det riktiga vore att uppräkna de redskap som skulle betraktas som fasta. I den proposition angående ändring i fiskelagen, som förelades 1928 års riksdag, föreslogs ej någon ny bestämmelse i förevarande ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Thyrén, upptog till granskning de anmärkningar som riktats mot kammarkollegiets förslag i denna del. 1 Han underströk därvid de svårigheter som mötte mot en närmare bestämning av begreppen samt framhöll, bland annat, hurusom vissa slag av redskap, om vilkas egenskap av rörliga någon ovisshet efter gällande lag icke torde råda, enligt förslaget syntes bli att hänföra till fasta. Med hänsyn till de erinringar, förslaget föranlett, förklarade sig departementschefen ej kunna finna alt den föreslagna definitionen innebure en sådan förbättring, att den borde införas i lagen. Han fortsatte: »Även om det icke kan förnekas, att bristen på närmare bestämning av begreppen fast och rörlig redskap i vissa fall kunnat giva anledning till någon osäkerhet, torde likväl en lagbestämmelse, vilken varit i kraft under mer än trettio år och vars innehåll dock i tolkningsväg ernått en viss stadga, icke böra utbytas mot en ny, med mindre denna betecknar ett avgjort framsteg i fråga om otvetydig och fast utformning. Då jag vidare funnit riktigt vad i vissa utlåtanden anmärkts mot att i lagen intaga en fullständig uppräkning av de redskap, vilka skulle hänföras till fasta, och någon ytterligare utväg för frågans lösning icke synes erbjuda sig, måste jag alltså föredraga ett bibehållande av den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken i sista hand åt rättstillämpningen överlämnas att i tveksamma fall träffa avgörandet.»

Tanken att genom en särskild bestämmelse i fiskelagen klarlägga den begreppsmässiga skillnaden mellan fast och rörlig redskap avvisades alltså i samband med 1928 års lagändring; samtidigt gavs emellertid ökad betydelse åt denna skillnad, då den blev avgörande också för omfattningen av den 1

Prop. 1928: 2 s. 59 f.

83 fria fiskerätten vid v ä s t k u s t e n n o r r o m S k å n e . Även i det två å r s e n a r e tillk o m n a s t a d g a n d e t o m r ä t t till fiske vid S k å n e s v ä s t r a k u s t u p p t o g s b e g r e p pet fast r e d s k a p . F r å g a n o m dess i n n e b ö r d b e r ö r d e s d ä r v i d icke n ä r m a r e . Vid S v e n s k a fiskareförbundets å r s m ö t e 1933 1 f r a m l a d e d å v a r a n d e fiskeriintendenten Th. Ekman till diskussion ett n y t t förslag till definition i fiskelagen p å fast r e d s k a p ; förslaget ä r av visst intresse, varför dess lydelse h ä r återges: »Med fast fiskeredskap förstås i denna lag fiskegård, ryssja eller därmed jämförligt redskap samt annan vid bottnen stadigt fästad fiskeredskap, som vid utsättandet i allmänhet avses skola kvarstå längre än 48 timmar, som vittjas utan att helt upptagas och som genom sin beskaffenhet utgör hinder för fiskens fria gång. All annan fiskeredskap anses såsom rörlig.» I insjöfiskesakkunnigas å r 1937 avgivna b e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e r ä t t till fiske i V ä n e r n m.fl. sjöar föreslogos m e d a v s e e n d e p å r ä t t e n a t t a n v ä n d a fast fiskeredskap i fritt fiskevatten s a m m a b e s t ä m m e l s e r som för n ä r v a r a n d e gälla i saltsjön. Den ene u t r e d n i n g s m a n n e n , fiskeriintendenten Freidenfelt, a n f ö r d e p å d e n n a p u n k t skiljaktig m e n i n g och h ä v d a d e i ett särskilt y t t r a n d e 2 , att i d e n föreslagna speciallagen b o r d e n ä r m a r e b e s t ä m m a s , vilka r e d s k a p s o m icke finge a n v ä n d a s i fritt fiskevatten. Till utveckling av sina s y n p u n k t e r h ä r u t i n n a n a n f ö r d e Freidenfelt b l a n d a n n a t : »Då fiskerättslagen särskilt nämner fiskegård och ryssja och då lagförslaget anknyter till fiskerättslagen, böra utan tvivel nämnda redskap i första hand förbjudas i fritt vatten. Det typiska för fiskegården och ryssjan är emellertid dels att de äro instängningsredskap, d.v.s. avsedda att fånga fisken på det sätt, att den går in i redskapet och genom dess konstruktion blir instängd i detsamma, dels att de äro fastade vid bottnen. Att ett redskap för att kunna anses vara fast skall vara fästat vid bottnen är utan vidare klart. Hängstruten, som är konstruerad som en ryssja och mångenstädes även så kallas, kan därför givetvis icke hänföras till fast redskap. Sättet för fästande vid bottnen synes icke böra tillmätas någon betydelse vid avgörandet av huruvida ett redskap skall anses vara fast eller icke. Däremot kunde det möjligen sättas ifråga, om jämväl sådan redskap, som utsattes stående på bottnen men icke är genom pålar eller tyngder fäst vid densamma, skall anses vara fast redskap, därest dess konstruktion är av samma typ som fiskegården eller ryssjan. I första rummet kunna härvid komma i betraktande de s.k. ståltrådsmjärdarna eller -burarna, vilka med avseende på sin konstruktion kunna sägas vara ett slags transportabla fiskegårdar. Dessa redskap ha emellertid små dimensioner, utsättas å grunt vatten och fånga huvudsakligen mindre dyrbara fiskslag. Det torde därför icke föreligga skäl att hänföra sådan redskap till fast fiskeredskap. Detsamma gäller om garnmjärdar och mörtstugor och överhuvud redskap av mjärdens typ. Om däremot redskap av detta slag förses med armar, som fästas vid bottnen, övergå de till ryssjans typ. Då på samma gång deras fångstområde och deras möjlighet att fånga värdefullare fiskslag ökas, synes det otvivelaktigt att de böra betraktas som fast redskap. 1 2

Se »Lantbruksveckan 1933» s. 148 f. Betänk. 1937 s. 508 fT.

84 Som ovan nämnts användas även i de stora sjöarna fastsättningsredskap, redskap avsedda a t t fånga fisk genom fastsättning i maskorna, alltså redskap av nätets typ i vissa fall på ett sådant sätt, att skäl kunna anföras för deras hänförande till fast redskap' Det ar emellertid blott i undantagsfall nät användes på detta sätt och det skulle vara förenat med stora svårigheter att bestämma och på ett tydligt sätt beskriva, när ett natredskap skall anses vara fast. Då nätredskap kunna utsättas på vida djupare vatten an fiskegårdar och ryssjor, skulle det även vara förenat med vida större svårigheter for de prövande och avgörande myndigheterna att på ett rättvist sätt fördela de talrika fiskeplatser, där rätt till användande av här ifrågavarande redskap kan komma att begäras. Då fiskeplatserna ifråga kunna vara belägna på långt avstånd från land och deras exakta läge kan vara svårt att fastställa, är det även tydligt, a t t tillsynen över det å sådana platser på grund av särskilt tillstånd utövade fisket skulle bli förenat med särskilda svårigheter.»

Av sålunda anförda skäl fann Freidenfelt förbudet mot användande avvisst slags redskap i fritt vatten kunna inskränkas till instängningsredskap, närmare bestämt »fiskegård, ryssja eller annat i huvudsak på samma sätt som fiskegård eller ryssja konstruerat fiskeredskap, som är fästat vid bottnen och som är avsett att fånga fisk genom instängning». Fiskerättskommittén. Då begreppet fast redskap upptogs i fiskelagen, skedde detta i samband med införandet av tillståndstvång för fiske i fritt fiskevatten med viss »faststående» redskap. Såsom skäl för denna inskränkning i den fria fiskerätten åberopades det intrång, de utanför strandägarområdet (landgrundet) anbragta fasta redskapen medförde ej blott i det egentliga strandfisket utan också i det fiske som närmast utanför landgrundet bedrevs med rörlig redskap; och 1894 års fiskelagskommitté fann det till och med kunna ifrågasättas, om någon borde ha rätt att för en längre tid ta i sin besittning en del av detta allmänna område, så att andra därigenom uteslötes från fiskets nyttjande. Då emellertid ett absolut förbud av sådant innehåll ansågs gå för långt, föreslogs den lösningen, att i administrativ väg skulle ges bestämmelser för de undantagsfall då »fiskegårdar, ryssjor (ålhommor) eller annan dylik fast fiskeredskap» skulle få inom svenskt sjöterritorium »byggas eller utsättas» i öppna havet. Såsom förut framhållits motsvaras den i lagen gjorda indelningen av fiskeredskapen i fast och rörlig icke av någon klar skillnad i redskapens konstruktion eller användning. Vanliga nät eller notar, som med hänsyn till det sätt varpå de normalt nyttjas utan tvekan äro att anse som »rörlig» redskap, kunna — såsom vid granskningen av 1894 års fiskelagsförslag en ledamot av högsta domstolen yttrade — hållas »stadigt utsatta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som en fiskegård eller ryssja». Å andra sidan kan naturligtvis en ryssja begagnas så, att den ej mer än mången redskap av nyss angiven art gör skäl för beteckningen »fast». Till fiskerättskommittén ha framförts de mest skiftande tolkningar av begreppen; därvid ha exempel-

85 vis såsom fast redskap betecknats ej blott bottengarn, ryssjor och annan redskap av liknande typ utan också förankrade nät, långrevar, ståndkrokar o.s.v. Denna allmänt omvittnade begreppsförvirring tyder på att man här har att göra med en terminologi, som är främmande för fiskarena själva. Då det gäller regeln om tillståndstvång i 1 § fiskelagen, äro olägenheterna härav måhända så till vida mindre framträdande, som tillämpningen i detta fall ligger i händerna på offentliga organ, vilka i allmänhet synas ge regeln ett snävt tillämpningsområde. Då däremot den rätt att fiska fritt med »rörlig» redskap, som vid västkusten norr om Skåne tillkommer alla svenska undersåtar enligt 3 § tredje stycket, omöjligen kan i varje tveksamt fall hänskjutas till auktoritativ prövning, är det uppenbart att den oklarhet som vidlåder detta för hela fiskerätten grundläggande stadgande kan medföra avsevärda svårigheter för fiskets utövare. Motsvarande gäller, om också i mindre grad, i fråga om det i 3 § sjätte stycket tillförsäkrade skyddet för lokala sedvänjor; detta skydd är inskränkt till fiske och agn takt med »rörlig» redskap. Bland fiskeritjänslemännen torde den uppfattningen vara ganska allmänt företrädd, att eftersom indelningen i »fast» och »rörlig» redskap är artificiell och saknar grund i fiskarenas egna benämningar på redskap, dessa uttryck helst böra helt försvinna ur fiskelagen. Fiskerättskommittén finner det också vara föga ändamålsenligt att bibehålla begrepp av så svävande innebörd. I varje fall är det angeläget att så otvetydigt som möjligt få fastställt, på vilka redskapstyper de olika lagbuden skola vara tillämpliga. Det vill förefalla, som om man vid avfattandet av de särskilda stadganden i fiskelagen, vilka skilja mellan fast och rörlig redskap, icke utgått från alldeles ensartade synpunkter på denna skillnad. Tillståndstvånget föranleddes såsom ovan nämnts därav att den redskap, detsamma skulle gälla, ansågs hindra fiskens fria gång och »monopolisera» fiskeplatserna till förfång för andra fiskande. Då genom 1928 års lagändring fiske med rörlig redskap gjordes fritt vid vissa delar av västkusten, synes man däremot snarast ha avsett att lagfästa vad som kunde anses vara rådande sedvana på kuststräckan ifråga. Ett liknande betraktelsesätt torde ha varit avgörande, då enligt 1894 års fiskelagskommitté det fria strömmingsfisket i norrlandslänen begränsades till rörlig redskap: man ville dra en gräns mellan det gängse fria fisket med not och skotar å ena sidan samt å den andra ryssjefisket, vilket utövades av strandägare. Med avseende på gällande lags ståndpunkt må även framhållas, hurusom den omständigheten att en viss redskapstyp ej omfattas av tillståndstvånget icke i och för sig medför, att redskapen är att anse som rörlig i lagens mening. Visserligen torde bestämmelsernas ordalag (»annan dylik fast redskap») närmast ge vid handen, att tillståndstvånget avser förutom »fiskegård» och »ryssja» endast sådan redskap, som med hänsyn till sin konstruk-

80 hon ar att jämställa med fiskegård eller ryssja. Å andra sidan framgår av forarbetena till fiskelagen, att även annan »fast» redskap förutsatts existera, för vars utsättande i fritt fiskevatten tillstånd ej erfordras. Enligt kommitténs uppfattning bör vid utformningen av nya lagregler på detta område stort avseende fästas vid rådande praxis. I den mån ej särskilda skäl föranleda därtill synes sålunda en utvidgning av tillståndstvånget utöver dess nuvarande tillämpning ej böra ske; praxis lär därvidlag i stort sett ha anpassat sig efter behovet av reglering. Det bör ej heller ifrägakomma att genom den nya lagstiftningen inskränka den rätt till fiske med viss redskap vid annans strand, som för närvarande — enligt lag och rättstillämpning — är medgiven. Stadgandet om tillståndstvång skulle enligt det ovan sagda i första hand vara tillämpligt på i n s t ä n g n i n g s r e d s k a p . Tydligt är emellertid, att ej all stillastående dylik redskap bör anses som fast i fiskelagens mening; härför torde — enligt vad lantbruksstyrelsen i ett yttrande framhållit — även krävas att redskapen har sådan storlek och är på sådant sätt fastgjord, att den ej lämpligen kan flyttas från en plats till en annan. Mindre, lätt flyttbar redskap av i övrigt liknande konstruktion (mjärdar, burar, tinor av olika slag) kan däremot icke antas ha varit åsyftad vid stadgandets tillkomst; i praxis torde utsättandet av sådan redskap också allmänt anses kunna ske utan tillstånd, vad frivattnet beträffar, och på västkusten även vara tillåtet i enskilt fiskevatten. En kategori för sig bland instängningsredskapen utgöra fiskebyggnaderna, exempelvis s.k. laxkar, tin- och minfisken samt ålkistor. De äro av permanent natur, byggda eller timrade; att eljest ge någon allmängiltig beskrivning av dem låter sig med hänsyn till den växlande konstruktionen knappast göra och lär ej heller erfordras, då fiskebyggnadernas egenskap av »fast» redskap torde vara oomtvistlig. De förekomma så gott som uteslutande i rinnande vatten. Beträffande övriga slag av instängningsredskap möta betydande svårigheter, då det gäller att på ett otvetydigt sätt uppdra gränsen mellan vad som i lagens mening är att anse som fast och rörlig redskap. Från åtskilliga håll har därför förordats en fullständig »katalogisering» av de olika slag avredskap, som skulle hänföras till fast redskap. Denna utväg torde dock knappast vara framkomlig: antalet benämningar på fiskeredskap är mycket stort, samma slags redskap har ofta olika namn i olika landsändar, och det finns även exempel på att samma namn användes för redskap av så olika konstruktion, att redskapen än synes kunna räknas som fast och än som rörlig. Härtill kommer att ett eventuellt uppfinnande av nya redskapstyper, som ej utan vidare kunna inordnas under någon i lagtexten redan uppräknad benämning, skulle medföra luckor i lagen, vilka måste fyllas

genom ny lagstiftning. Att ej heller en metod med exemplifiering — »fiskegård, ryssja eller annan likartad (instängnings-) redskap» eller något dylikt uttryck — är tillfredsställande lär framgå av den oklarhet som utmärker det nu gällande stadgandet i ämnet, där ju en sådan formulering kommit till användning. En allmän definition synes därför vara att föredra. Såsom av den historiska redogörelsen framgår ha flera försök gjorts att definiera begreppen fast och rörlig redskap, utan att detta hittills lett till någon lagstiftningsåtgärd. Erinras må särskilt om de ovan återgivna förslag som upprättats av kammarrådet Dufwa samt fiskeriintendenterna Ekman och Freidenfelt. Ekmans förslag synes utgöra en överarbetning av Dufwas, medan Freidenfelts förslag närmast tillkommit med tanke på de stora insjöarna. — Under sin utredning har fiskerättskommittén samrått med fiskeriintendenterna i vissa distrikt och därvid fått upplysningar angående de praktiska verkningarna av ifrågasatta definitioner. Gemensamt för samtliga de nämnda förslagen är att redskapen, för a t t anses som fast i lagens mening, skall vara fäst vid bottnen. Genom detta villkor uteslutes dels sådan mindre redskap av typen mjärdar, burar eller tinor, som utsattes stående på bottnen utan a t t vara fastgjord vid denna, 1 dels ock hängryssjor (t.ex. lakstrutar), vilka endast äro försedda med sänke för a t t hållas i lodrätt läge. Däremot bör det ur nu ifrågavarande synpunkt sakna betydelse, hur fastgöringen sker — medelst pålar, draggar, stenar eller på annat sätt — liksom även om fästanordningen anbringas på bottnen eller på stranden. Enligt Dufwas och Ekmans förslag skulle vidare redskapen vara avsedd att stå kvar på samma ställe en viss tid (24 resp. 48 timmar) samt vittjas utan att {helt) upptagas. Freidenfelt synes ha ansett en sådan bestämning obehövlig. Det har också anmärkts, att villkoret om viss tids kvarstående kunde inbjuda till försök att kringgå lagen och därför borde uteslutas. Emellertid synes den tidslängd, varunder redskapen är avsedd att stå kvar på samma ställe, vara av väsentlig betydelse för frågan, om tillstånd skall krävas för dess användning eller e j ; just redskapens egenskap av »långtidsredskap» utgjorde ju ett huvudskäl för tillståndstvångets införande. Skulle exempelvis en vanlig mjärde förankras på ett stadigare sätt än i allmänhet är brukligt, synes enbart denna omständighet icke böra medföra a t t den hänföres till »fast» redskap; för att så skall bli fallet bör också fordras, att redskapen står kvar utan att vittjas under en lämpligt avpassad tidrymd. Denna bör ej vara alltför kort; minimitiden synes kunna sättas till två dygn, därvid hänsyn bör tas till den ordning som i det särskilda fallet kan anses som den normala, ej till undantagsvis inträffande avvikelser därifrån till följd av oväder, sjukdomsfall eller andra sådana tillfälliga orsaker. Att en tidsbestämmelse ibland kan kringgås genom att redskapen tas upp inom den angivna tiden för att strax åter utsättas, skall icke bestridas. Det må dock framhållas, a t t om en fiskande i sådant syfte vill använda sig av detta — helt visst oftast besvärliga — förfaringssätt, måste han göra det regelbundet. Om så verkligen sker, har redskapen ju också i viss mån mist sin karaktär av långtidsredskap, och de principiella skälen mot a t t den får nyttjas utan tillstånd ha avsevärt försvagats. Missbruk av denna frihet i skadegörande syfte bör kunna förhindras på administrativ väg genom bestämmelser till skydd för bl.a. strandfisket; till frågan härom skall kommittén återkomma i annat sammanhang. — För att redskapens upptagande skall anses bilda avbrott i kvarståendet bör den tas upp i sin helhet; till redskapen måste därvid räknas alla dess beståndsdelar, ej blott den fångande delen utan också ledarmen samt fastgöringsanordningarna i den mån dessa ta upp plats för andra fiskande. Att exempel1 Jfr Göta hovrätts utslag 25/6 1900 på besvär av A. C. Göransson i Hjärterön (Betänk. 1924 s. 342).

88 vis v , d vittjandet av en ryssja ta upp endast struten, medan landarmen får stå kan y mlntr T, T m g I U n d e r n a f ö r tillståndstvånget ej anses tillfyllest; och även om matsen å, - T r Td s, k a' "p e dn ™ gTBe j ä me t ea nesne s hflytkr °PP f Ö r a t t därigenom reservera fiskea vnits i / ! ' £ ? ! \ ^ J blivit upptagen i sin helhet. Farhågor ha vppats for a t t definitionen med ett sålunda formulerat villkor komme a t t bli alltför vid Cj b H fellet aft^rfY ' VttikCn ' ° m m a n ' S ä s ° m h ä r förutsattes, samtidigt kräver a t t redskapen skall vara fastgjord. Sålunda skall en med linor sammanfogad räcka av e 0 va/S i " t t t a S \ a V tiUständstvånget, oaktat strutarna vittjas och återutsättas g k nS ke e n d a s t e t t p a r ; ; / " ' ' f t , g a n S e r « veckan. Detta kan synas stå i mindre god samklang med stadgandets grunder men överensstämmer med en fast utbildad praxis.

Enligt vad nu sagts skall såsom tillståndskrävande redskap i första hand anses instängningsredskap, som är a) medelst pålar, tyngder eller annorledes fast vid bottnen eller stranden samt b) avsedd att stå kvar pä samma ställe längre an två dygn utan att i sin helhet upptas ur vattnet. Om. såsom här skett, de permanenta fiskebyggnaderna behandlas som en särskild grupp kan som ett ytterligare kännetecken stadgas, att redskapen skall vara c) försedd med ledarm.' Enligt inhämtade upplysningar torde nämligen alla till fiskebyggnader icke hänförliga typer av instängningsredskap, som enligt radande praxis betraktas som fast redskap enligt 1 § fiskelagen, vara på detta satt inrattade; det synes ej heller antagligt att redskap, vilken saknar ledarm men utan att vara att anse som fiskebyggnad uppfyller övriga här angivna villkor, skall kunna med framgång brukas vid fiske, som utövas oberoende av strandägarrätt. Under en sålunda avfattad definition inbegripas de mångfaldiga större redskap av fiskegårds- eller ryssjetyp, som gå under namn av bottengarn karsmor, strandsätt, kilnotar, laxbås, katsor, kakuamer, stor- och bassängryssjor, kallskéhommor o.s.v., ävensom flertalet smärre hommor och ryssjor Om emellertid dylik redskap regelbundet användes på sådant sätt att något av de ovan angivna villkoren icke fylles, skall tillstånd enligt fiskelagen icke erfordras för dess utsättande i fritt fiskevatten. Detsamma gäller i fråga om all sådan mindre instängningsredskap av växlande konstruktion (mjärdar, tinor, burar, korgar o.s.v.), som placeras lös på bottnen eller tas upp oftare an vart tredje dygn, ävensom lakstrutar och andra hängryssjor, vilka sakna förankring. 2 Vad nu sagts har närmast avseende på frågan om tillståndstvånget. Gjorda undersökningar ha emellertid givit vid handen, att de kategorier av redskap, for vilkas användande i fritt fiskevatten tillstånd sålunda icke skulle erfordras, på det hela taget sammanfalla med den redskap av instängningstyp, som enligt allmän praxis brukas fritt i enskilt fiskevatten inom Hallands att'tjäna sonfledarm n å g 0 " ^ S

S ant i

llete

al

"

deSSa

r e d s k a p e n s k a U h a ålm

instone till huvudsakligt ändamål

»n ,«Pi °™ ' ! S " . '. rfdskapstyper «j omfattas av fiskelagens tillståndstvång anses ej utgöra hinder for lansstyrelse att med stöd av 9 § fiskeristadgan föreskriva lokala inskränkningar i deras användning utanför frivattensgränsen såväl som innanför denna om sa påkallas av hansyn till »fiskets vård och lämpliga bedrivande»

89 samt Göteborgs och Bohus län — givetvis i den mån ifrågavarande redskap överhuvud förekommer där. Man synes sålunda berättigad att utgå från att all inslängningsredskap, som ej inbegripes under den ovan angivna definitionen, utgör »rörlig» redskap i den bemärkelse vari detta uttryck användes i 3 § fjärde stycket fiskelagen. Detta stadgande kan å andra sidan svårligen anses tillämpligt på sådan långtidsredskap som omfattas av definitionen, såvida ej detta — såsom skett beträffande »mindre ålryssja» — uttryckligen angivits i lagen. I detta sammanhang må erinras om de på västkusten brukliga s.k. trängvadarna, i vilka skarpsill, som fångats i snörp- eller landvad, därefter hålles innesluten ibland ända till fjorton dagar för a t t tarminnehållet skall tömmas ut, innan fisken konserveras (»sardinfiske»). Enligt vad fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt upplyst har från strandägarnas sida hinder ej rests mot förekomsten av sådana anordningar. Oavsett a t t trängvadarna sakna ledarm och alltså ej falla under definitionen här ovan må framhållas, att de knappast kunna betecknas som fiske- d.v.s. fångstredskap utan snarare utgöra ett slags sumpar för förvaring av redan fångad fisk. Rätten a t t inom annans vattenområde anbringa och nyttja desamma torde alltså icke regleras av bestämmelserna om rätt till fiske utan böra bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser; den lokala rättsåskådningen synes därvid kunna komma a t t tillmätas betydelse. 1 Av annan art äro de »sillstängen», genom vilka inloppet till en vik eller fjord avspärras i syfte a t t den innestängda sillen därefter skall fångas av den som utsatt stänget. Dylika anordningar kommo till användning i Bohuslän under de s.k. sillperioderna och lära fortfarande brukas i Norge (landstengenot). Till skillnad från de förut omnämnda trängvadarna torde dessa stången vara a t t betrakta som verkliga fiskeredskap. Enligt den föreslagna definitionen komma de a t t hänföras till i fiskelagens mening rörlig redskap. Skulle deras användning i en framtid ånyo bli aktuell och behov av särskild reglering därav yppa sig, synas erforderliga föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning med stöd av 9 § fiskeristadgan (jfr 1 §). Huruvida bestämmelserna om tillståndstvång i 1 § fiskelagen kunna anses tillämpliga på något slag av i n s n ä r j n i n g s r e d s k a p är tvivelaktigt. Uttrycket »annan dylik fast fiskeredskap» synes närmast tyda på att så icke varit avsett. Därmed är å andra sidan icke klart, att all insnärjningsredskap är rörlig i fiskelagens mening. Former av insnärjningsredskap finnas, vilka till sin konstruktion och användning stå den tillståndskrävande instängningsredskapen så nära, att ur principiell synpunkt anledning saknas att behandla dem olika i förevarande hänseenden. Vare sig ett sådant likställande skulle innebära en materiell ändring i vad som nu gäller eller endast ett förtydligande, torde emellertid enligt vad i det föregående framhållits i möjligaste m å n böra undvikas, att därigenom någon inskränkning sker i den enligt gängse rättsuppfattning medgivna rätten till fritt fiske. Av de förut återgivna äldre förslagen till definition på fast redskap inskränkte sig de av Dufwa och Ekman framlagda icke till a t t avse enbart instängningsredskap. Så var däremot uttryckligen fallet med Freidenfelts förslag; detta motiverades huvudsakligen med a t t för de stora sjöarnas del något behov av tillståndstvång för nätredskap knappast förelåge samt a t t det i fråga om sådan redskap skulle vara förenat med särskilda svårig1

Jfr s. 273, 501 f.

90 heter både a t t bestämma och fördela fiskeplatserna och att öva tillsyn över det där utövade fisket. Med tillämpning av Dufwas definitionsförslag liksom också — ehuru i något mindre mån — enligt det av Ekman uppgjorda skulle otvivelaktigt åtskilliga former av vanlig natredskap komma a t t utgöra »fast» redskap; de skulle därmed icke blott inbegripas under tillståndstvånget utan också bli förbjudna vid frifiske i enskilt vatten på västkusten norr om Skåne. Detta har mött gensagor från åtskilliga håll såsom stridande mot allman praxis. Enligt fiskerättskommitténs mening gå också förslagen härvidlag alltför långt. A andra sidan kan kommittén ej helt ansluta sig till den av Freidenfelt intagna ståndpunkten. Som ovan anmärkts finnas extremt utformade typer av insnärjningsredskap, vilka äro konstruerade efter väsentligen samma principer som viss instängningsredskap' om vars karaktär av »fast» redskap ingen tvekan råder. De äro utrustade med ledarna och fast förankrade samt stå ute, åtminstone delvis, under relativt långa perioder. Från redskap av kategorien »fiskegård» skilja sig dessa knappast i annat avseende än att fisken sedan den följt ledarmen fram till den fångande redskapsdelen, i de nu ifrågavarande slagen av redskap sätter sig fast i nätets maskor, medan fiskegården fångar uteslutande genom instängning. Av vad som framkommit såväl vid de med fiskarbefolkningen hållna sammanträdena som i andra sammanhang har kommittén också tyckt sig finna, att insnärjningsredskap av detta slag i allmänhet betraktas som fast redskap i fiskelagens mening. I fråga om de s.k. krokskötarna för strömmingsfiske synes dock uppfattningen vara mindre stadgad, åtminstone såvitt angår sådana fall då även ledarmen (»armsköten») tas upp vid vittjandet. De i Vänern använda vinkelböjda laxnäten torde för närvarande icke anses falla under tillståndstvånget. Enligt fiskerättskommitténs mening tala övervägande skäl för a t t tillståndstvånget tillämpas även på de nu åsyftade formerna av insnärjningsredskap. Skulle i fråga om något visst redskapsslag undantag härifrån anses påkallat, bör detta kunna ske genom ett i administrativ ordning meddelat generellt tillstånd. 2 F i s k e r ä t t s k o m m i t t é n f ö r o r d a r alltså, a t t som t i l l s t å n d s k r ä v a n d e r e d s k a p r ä k n a s ä v e n i n s n ä r j n i n g s r e d s k a p , u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g a t t den uppfyller s a m m a villkor s o m föreslagits b e t r ä f f a n d e i n s t ä n g n i n g s r e d s k a p e n , eller alltså a t t den ä r försedd med ledarm, ä r fäst vid bottnen eller stranden och ä r avsedd att stå kvar på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptas ur vattnet. Hit skulle d å h ä n f ö r a s åtskilliga företrädesvis p å o s t k u s t e n f ö r e k o m m a n d e r e d s k a p s s l a g m e d olika n a m n , s å s o m s t a k e n ä t , storn ä t ( » P - n ä t » ) , lax- och s i k k r o k a r s a m t k r o k s k ö t a r ( s k ö t k r o k a r , s t r ö m m i n g s k r o k a r ) m e d kvarstående ledarm; »krokarna» k u n n a vara lagda antingen i en a v d e l n i n g (»sexa») eller i två ( » P - k r o k » , » k r o n a » ) ; se fig. 1—3. S å s o m i fiskelagens m e n i n g rörlig k o m m e d ä r e m o t all a n n a n i n s n ä r j n i n g s r e d s k a p att anses, exempelvis sill- och m a k r i l l g a r n , s k o t a r s a m t f ö r a n k r a d e n ä t överh u v u d taget, så s n a r t de sakna ledarm. Då t i l l s t å n d s t v å n g e t infördes, v a r d e t t a i första h a n d f ö r a n l e t t av det väsentliga i n t r å n g i s t r a n d ä g a r n a s fiske, s o m d e n i frivattnet a n b r a g t a fasta 1 Jfr s. 78 not 3. ,o!i f y K B r 2 9 / 1 0 1 8 9 7 ( n r 9 4 ) a n S- ålfiske med ryssjor vid Skånes västra kust samt 27/5 1898 (nr 50) och 14/1 1927 (nr 15) ang. ålfiske med fast redskap i Blekinge län.

91 C B

6 (T) E

A Figr. /. Kroksköte i •sexa».

Fig. 2. Kroksköte med »krona» (*Pkrok*).

Fig. 3. Lax- eller sikkrok med »kro-

redskapen ansågs medföra genom att uppfånga en stor del av den fisk som eljest skolat ingå i de på enskilt område befintliga redskapen. Såväl med hänsyn härtill som till lagtextens avfattning torde det vara ställt utom tvivel, att tillståndstvånget icke var avsett att inbegripa något slag av k r o k r e d s k a p. Huruvida å andra sidan lagstiftaren åsyftat att all sådan redskap också skulle anses som »rörlig», är däremot oklart. Dufwas definition på fast redskap torde omfatta även viss krokredskap. Då Ekman till den fasta redskapen hänförde endast sådan redskap som »genom sin beskaffenhet utgör hinder för fiskens fria gång», synes han ha eliminerat all krokredskap. Freidenfelts definitionsförslag avsåg som förut framhållits uttryckligen endast instängningsredskap.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning bör krokredskapen överhuvud hänföras till rörlig redskap i fiskelagens mening. Detta synes bäst överensstämma med den bland befolkningen såväl vid kusterna som kring de stora sjöarna rådande uppfattningen. Skulle med hänsyn till andra fiskandes intressen en reglering av exempelvis det fria revfisket befinnas påkallad i en viss trakt, kan detta åstadkommas genom administrativa bestämmelser; en sådan reglering har för kommittén framhållits som behövlig på vissa håll i fråga om de s.k. laxlinorna. Att till »rörlig» redskap också är att hänföra all hugg- och stickredskap liksom sådana speciella redskapstyper som snaror, musselskrapor o.dyl., är uppenbart.

92 Beträffande härefter frågan om t i 11 s t å n d s t v å n g e t s u t f o r m n i n g förutsattes enligt gällande lag för att tillståndet skall kunna meddelas av vederbörande länsstyrelse, att det är fråga om utsträckning i särskilt fall av redskap, som en strandägare nyttjar i sitt enskilda vatten, samt att åtgärden kan ske »utan men för annan fiskande». I annat fall — alltså även då fråga är om ett generellt tillstånd exempelvis för en viss ort eller för ett visst slag av redskap — ankommer prövningen på Kungl. Maj:t. Till fiskerättskommittén ha framförts önskemål om att alla hithörande frågor skola i första hand prövas av länsstyrelse. Enligt kommitténs mening skulle det vara till fördel, om hela det ifrågavarande komplexet av ärenden handlades av en och samma instans. Härvid kan starkt ifrågasättas att för vinnande av större enhetlighet vid tillämpningen förlägga prövningen till det centrala ämbetsverk varunder fiskerinäringen hör. Då fiskeriadministrationens framtida organisation för närvarande är föremål för omprövning, föreslår kommittén, att de berörda tillstånden skola meddelas av den myndighet, Konungen bestämmer. Avfattningen av gällande bestämmelser synes ge vid handen, att om utsträckandet av fast redskap från enskilt fiskevatten kan ske utan men för annan fiskande, kan länsstyrelsen ej vägra begärt tillstånd; Kungl. Maj:t är däremot obunden vid sin prövning. Om såsom här föreslagits samtliga avgöranden förläggas till en och samma myndighet, synes det ej påkallat att i lagen begränsa den fria prövningsrätten i vissa fall. I samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen har framhållits, att den av fiskerättskommittén föreslagna nya gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten på sina ställen kunde utfalla ogynnsamt för vederbörande strandägare i jämförelse med vad som för närvarande gäller. I de flesta fall torde förlusten ej komma att representera något större ekonomiskt värde. Det bör dock icke förbises, att just vid sådana långgrunda stränder, som här åsyftas, flerstädes bedrives ett mycket inkomstbringande fiske med fast redskap, exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning av de nya reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utanför det enskilda fiskevattnet. Så blir i särskilt hög grad fallet på ställen, där en extensiv tolkning av 180-m:regeln vunnit tillämpning. Även om, såsom i annat sammanhang framhållits, fiskerättskommittén för sin del ifrågasätter denna tolknings riktighet, måste man dock räkna med möjligheten, att den godkännes och att strandägarna i enlighet därmed finge rätt till ersättning för mistad fiskerätt, stundom med stora belopp. Någon skyldighet för strandägare att söka tillstånd till utsträckning av sin redskap föreligger naturligtvis icke, liksom man ej heller kan utgå från att ett begärt tillstånd alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan komme det fria fisket knappast att vinna på förändringen, eftersom det ej gärna kan tänkas att tillstånd skulle med-

93 delas en främmande fiskare att utsätta fast redskap som direkt fortsättning av en strandägares. Ur fiskerinäringens synpunkt skulle alltså den nya ordningen knappast medföra någon fördel, i varje fall icke i proportion till de sannolikt betydande kostnader som skulle uppkomma för det allmänna. På grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt stadgande vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sin fasta redskap över frivattensgränsen. Denna rätt synes böra begränsas till att gälla vid sådana ställen, där 3-m k u r van löper mer än 100 m från stranden. I enlighet härmed skulle åt stadgandet ges det innehållet, att eljest tillståndskrävande redskap må från enskilt fiskevatten av fiskerättshavaren sträckas vidare ut i fritt fiskevatten intill 200 m från den stranden följande 3-m:kurvan (jfr plansch I vid G). Härvid böra naturligen endast sådana landbildningar komma i betraktande, som medföra enskild fiskerätt överhuvud. Det torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle beredas vissa fiskerättshavare komme att utnyttjas till förfång för andra fiskande eller i varje fall medföra någon praktiskt betydelsefull minskning i den rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning lärer rättsmissbruk kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård och lämpliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan få meddelas av länsstyrelse; den befogenhet att ingripa med reglerande föreskrifter, som beträffande det nu ifrågavarande privilegierade fisket skulle tillkomma länsstyrelserna, kan tydligen ej vara mindre än den som föreligger med avseende på fiske i enskilt fiskevatten. — A andra sidan torde den föreslagna förmånen i de allra flesta fall innebära tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar, som den nya gränsdragningen skulle kunna få för det av strandägarna eller andra fiskerättshavare bedrivna fisket med tillståndskrävande redskap, och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet som den nya gränsdragningen kan komma att medföra för statsverket.

3 kap. Undantag från den enskilda fiskerätten i saltsjön.

Från de allmänna reglerna i 2 § fiskelagen om strandägares fiskerätt i saltsjön stadgar lagen åtskilliga undantag, vilkas tillämplighet i de flesta fall är lokalt begränsad. De fem första styckena av 3 § innehålla sålunda särskilda bestämmelser för olika delar av kusten; av dessa ha de i andra, fjärde och femte styckena upptagna tillkommit under senare tid genom ändringar i lagen. Ur enhetlighetens synpunkt kunde det synas önskvärt att undvika dylika särbestämmelser och att alltså reglera fiskerätten likformigt utefter hela eller åtminstone större delen av kusten. De här ifrågavarande inskränkningarna i strandägarnas principiella ensamrätt till fisket i eget vatten ha emellertid sin grund i sedvanerättsliga förhållanden, visserligen endast av lokal räckvidd men icke förty fast rotade i befolkningens medvetande och av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunna icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Å andra sidan kan det näppeligen ifrågakomma att låta dessa från eljest vedertagna rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiskerätten i trakter, där de ej vunnit burskap; en sådan ordning skulle oundvikligen framkalla befogade protester från strandägarna därstädes och ge anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn härtill har fiskerättskommiltén funnit nödvändigt att i en ny fiskelag bibehålla och även ytterligare utveckla systemet med lokalt begränsade undantagsstadganden. Resultatet har blivit en ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor. Det må dock starkt betonas, att denna olikformighet är betingad av historiska skäl; på intet annat rättsområde torde de gamla lokala rättsvanorna i så hög grad ha förmått leva kvar, oberoende av den skrivna lagen, som då det gäller rätten till fiske. Den ökade brist på enhetlighet, som synes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt, är också endast skenbar. De nya stadgandena innefatta i själva verket väsentligen blott ett uttryckligt lagfästande av sedvanor, vilka redan nu åtnjuta skydd genom en allmänt avfattad bestämmelse. Några betydelsefulla lokala undantag, som föreslås inflyta i den nya fiskelagen, behandlas nedan i detta kapitel. De avse strömmingsfisket, vissa fiskesätt vid gotlandskusten, i Blekinge samt vid Skånes ost- och sydkust även-

95 som det bohusländska hummerfisket. Beträffande ett par andra, mindre omfattande spörsmål, gällande västkusten, liksom vissa icke lokalt begränsade undantagsstadganden —vilka avse dels fiske med krokredskap och dels skydd för sedvanor i allmänhet — hänvisas till specialmotiveringen.

Strömmingsfisket. F å n g s t m e t o d c r och a v k a s t n i n g . Bland de olika slag av fisken, som förekomma vid Sveriges östersjökust, intar strömmingsfisket en särställning med hänsyn både till sin betydelse och till de förhållanden varunder det bedrives. Strömmingen — i Blekinge och Skåne kallad sill — är en utpräglad stimfisk, som i allmänhet för ett vandrande levnadssätt. Stationära former torde förekomma endast i en del isolerade vattenområden, särskilt vissa vikar med trånga och grunda inlopp; stundom uppträda i dylika vatten både stationära och vandrande former, varvid de förra äro förhärskande i de inre delarna. Inom områden, där stationära strömmingsformer finnas, kan fiske efter strömming pågå så gott som utan uppehåll under hela året. I mera öppna vatten byta däremot stimmen ganska hastigt uppehållsort. Förflyttningarna äga rum ej blott inom skärgårdarna utan också från öppna havet in i dessa och tvärtom. En invandring gör sig vanligen tydligt märkbar under senhösten; den strömming som därunder inkommit i skärgårdarnas djupare delar kvarstannar ofta där över vintern och kan då ge upphov till ett betydande fiske. Större delen av sitt liv tillbringar strömmingen i vatten med jämförelsevis stort djup; endast under lektiden komma vissa strömmingsformer, särskilt sådana som mera konstant uppehålla sig i skärgårdarnas inre delar, in på helt grunt vatten. I följd härav kommer även strömmingsfisket att bedrivas väsentligen inom områden med tämligen stort vattendjup. Under lektiden kunna visserligen ganska betydande fångster göras på grunt vatten, men den ojämförligt största mängden av strömming fångas otvivelaktigt i vatten med större djup än 10 m. I detta hänsende skiljer sig strömmingsfisket från de flesta övriga inomskärs förekommande fiskena — såsom efter gädda, abborre och ål — vilka alla mestadels bedrivas på grunt vatten. Härav följer också, alt strömmingsfiske med fördel kan idkas inomskärs utan att de nyssnämnda fiskena nämnvärt beröras eller lida skada därav. Strömmingsfiskets starkt dominerande ställning vid vår östersjökust framgår av nedanstående sammanställning, som ger en jämförelse mellan hela fiskfångsten och fångsten av strömming vid nämnda kuststräcka (från finska

96 gränsen till Falsterbo) under åren 1938 och 1944, vilka båda år s varit normala beträffande fångstförhållandena inom detta område. Totalfångst År

1938 1944

Strömmingsfångst

mängd ton

värde 1 000 kr.

mängd ton

värde 1 000 kr.

44 900 61 500

11 400 45 600

32 500 46 600

5 600 27 000

Strömmingsfångst i % av totalfångsten mängd

värde

72 76

49 58

Sammanställningen visar, att strömmingsfiskets fångstmängd kan beräknas utgöra mellan 70 och 80 procent av hela fiskfångsten vid östersjökusten och att dess fångstvärde utgör omkring hälften av den totala fångstens värde. Undersöker man förhållandena i de olika länen, finner man, att strömmingsfiskets betydelse visserligen växlar ganska mycket men att i samtliga län fångsten av strömming vad mängden beträffar är betydligt större än av något annat fiskslag; i vissa län, såsom Västernorrlands och Gävleborgs, uppgår strömmingsfiskets fångstmängd normalt till över 95 procent av hela kustfiskets fångstmängd. I fråga om fångstvärdet överträffas strömmingsfisket av laxfisket i Norrbottens län och någon gång även Gotlands län, av ålfisket i Kalmar läns södra del och vissa år Blekinge län samt ibland av torsk- eller laxfiskena i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. I Västerbottens län brukar strömmingsfiskets fångstvärde något understiga hälften av hela fångstvärdet. Utefter hela ostkusten i övrigt, d.v.s. kusten av Västernorrlands, Gävleborgs, Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och norra delen av Kalmar län, överstiger strömmingsfiskets fångstvärde högst betydligt det sammanlagda fångstvärdet av alla andra fisken. De slag av redskap, som användas vid strömmingsfiske, äro huvudsakligen not och fintrådiga nät, vilka i allmänhet benämnas skotar eller sillnät (söderut sillgarn), samt därjämte — dock uteslutande utanför territorialgränsen — trål. Här och var på norrlandskusten nyttjas storryssjor för fångst av strömming; detta fiske är dock åtminstone numera av ganska ringa betydelse. På den allra senaste tiden har i enstaka fall även annan fast redskap, s.k. kakuam, tagits i bruk för strömmingsfiske. 1 En särskild form av skotar utgöra krokskötarna, vilka bestå av en led- eller landarm och en fångande del (»krok»); ledarmen utgöres av en eller flera efter varandra i rät linje från land eller från ett grund utsatta skotar, medan »kroken» — vilken också består av en eller flera skotar — lägges antingen såsom en fortsättning av ledarmens yttre ända i form av en tillbakagående båge (»sexa») eller också som en båge utanför ledarmen (»P1

Se s. 78 not 1.

97 krok», »krona»); se fig 1, 2 (s. 91). Vid vittjandet av krokskötar brukar man dagligen ta upp de skotar som bilda själva »kroken» och merendels även ledarmen; stundom lämnas emellertid denna kvar och kan få stå i sjön några dygn å rad. Not dragés i regel på vissa bestämda platser, s.k. varp, vilka ofta äro upprensade. Deras längd, räknat från stället där noten utlägges, till det där den dras upp (»örstället», »hjälpen»), växlar betydligt allt efter bottenoch djupförhållandena, fiskevattnets utsträckning o.s.v. De längsta notvarpen torde mäta omkring 1 000 m, de kortaste omkring 180 m mellan nyssnämnda punkter. Varpens bredd överstiger sällan 100 m. — Notfiske efter strömming förekommer huvudsakligen i djupare vikar och i de inre, mera skyddade skärgårdsområdena samt bedrives både under den varmare årstiden och då vattnet är isbelagt. Under isfri tid kommer strömmingsnot till användning företrädesvis inom sådana mera slutna vattenområden, där förekomsten av stationära strömmingsformer tillåter ett lönande fiske året runt. Vinternotfisket är i de flesta trakter, där strömming fiskas med not, det ojämförligt viktigaste, överhuvud kan sägas att strömmingsfisket med not, som i äldre tider var det vanliga, numera gått starkt tillbaka och på stora sträckor av kusten, särskilt i Norrland, helt kommit ur bruk. Skötarna utsättas antingen helt nära stranden, om djupet där är tillräckligt, eller också ute på mera öppet vatten. Deras längd växlar i regel mellan 20 och 72 m, deras djup mellan 6 och 8,5 m. Vid fiske sammanfogas flera skotar till en räcka, vars längd i vanliga fall ej torde överstiga 450 m. Flerstädes har av ålder skötfiske bedrivits på vissa bestämda platser, oftast belägna omedelbart invid tvärdjupa stränder eller grundbankar, s.k. skötsättningar eller landsätt; krokskötar komma ofta till användning på sådana ställen. — Skotar och sillgarn nyttjas dessutom i stor omfattning som drivgarn. Bortsett från ett åtminstone under krigsåren ganska intensivt fiske med not och sillgarn i Blekinge skärgård bedrives strömmings- (sill-) fisket vid sydkusten, i södra delen av Kalmar län (inklusive Öland) samt vid Gotland huvudsakligen utanför yttre gränsen för strandäganderättsområdet och i betydande utsträckning utanför territorialgränsen. Här har sedan gammalt drivgarnsfisket varit det förhärskande. Vid övriga delar av östersjökusten idkades strömmingsfisket förr huvudsakligast antingen i strändernas omedelbara närhet eller i varje fall på helt kort avstånd från kusten och då vanligen vid fritt liggande grund utanför de yttersta skären. Sedan drivgarnsfiske i större utsträckning börjat praktiseras även vid de mellersta och norra delarna av ostkusten, har visserligen strömmingsfisket här alltmer kommit att bedrivas på större avstånd från kusten ute på internationellt vatten. Alltjämt torde emellertid dess tyngdpunkt vid ostkusten ligga i eller omedelbart utanför skärgårdarna. 7

98 Såsom förut nämnts fångas i vissa av ostkustens skärgårdsområden — huvudsakligen inom Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och norra delen av Kalmar län — i någon omfattning även den strömmingen närstående skarpsillen (vassbuken). Dess levnadssätt överensstämmer väsentligen med strömmingens, och vid fångsten användas samma metoder som vid strömmingsfisket inomskärs. Ej sällan fångas mer eller mindre oavsiktligt en del skarpsill i den redskap som utsatts för fiske av strömming.

Rättsutvecklingen. Gällande rätt. Rätten till strömmingsfiske regleras för hela ost- och sydkusten utom Skåne genom särskilda bestämmelser, vilka innebära inskränkningar i strandägarnas ensamrätt till fisket i enskilt fiskevatten. Den rätt till fritt fiske som sålunda medgivits — och som är betingad av behovet för de fiskande att följa de vandrande strömmingsstimmen — är av olika innehåll för olika delar av kusten. I fråga om de norrländska länen stadgar 3 § första stycket fiskelagen, att »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med rörlig redskap må idkas av varje svensk undersåte även vid annans strand, om denna »består av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng». Vid notfiske har dock strandägaren, för den händelse han deltar i fisket, företrädesrätt till första notdräkten två dagar i veckan, måndag och onsdag (förkasträtt). Det skydd för gammal sedvana, som denna specialbestämmelse bereder, kompletteras i viss mån av ett allmänt stadgande i samma paragrafs sjätte stycke, enligt vilket gäller att, där vid öppna havsstranden eller utom skären de fiskande »av ålder oklandrat» utövat fiske med rörlig redskap vid annans strand annorledes än i fiskelagen är medgivet, de skola vara vid sådan rätt bibehållna. Utanför skärgårdarna kan alltså sedvanemässig rätt till fritt strömmingsfiske föreligga oberoende av strandens beskaffenhet (och utan förkasträtt för strandägaren). För kuststräckan från Upplands norra gräns till och med Blekinge samt för Gotland äro bestämmelser meddelade i 3 § andra stycket fiskelagen. Enligt detta lagrum, som gäller endast inomskärs, får strömmingsfiske med garn (skotar) idkas av varje svensk undersåte med vissa angivna inskränkningar. För Blekinge län är därvidlag intet annat förbehåll stadgat än att vissa föreskrifter givits till skydd för strandägarnas fiske. Inom de ifrågavarande länen är det sålunda enligt lagen förbjudet att utan strandägarens samtycke utsätta sköträckor av större längd än 450 m eller med mindre inbördes avstånd än 100 m. Ej heller får utan sådant samtycke skötfiske äga rum närmare ett i

99 bruk varande notvarp än 300 m, förutsatt att notvarpet utmärkts på visst sätt. Föreskrifter angående utmärkningen återfinnas i en kungl. kungörelse den 17 juni 1932 (nr 241). För den händelse notvarp utmärkts oriktigt till läge eller gränser eller hålles utmärkt under tid av året, då det ej nyttjas, kan enligt 17 § fiskelagen handräckning meddelas för utmärkningens avlägsnande.

I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län är rätten till fritt skötfiske — med de begränsningar till skydd för strandfisket, som nyss angivits — inskränkt till vatten med minst 10 m djup och utanför 180-m:linjen; på grundare vatten och mindre avstånd från stranden tillkommer skötfisket strandägarna ensamma. För Uppsala, Stockholms och Gotlands län gäller detsamma såsom huvudregel men har dessutom visst skydd beretts sedvanemässigt friare fiske; om nämligen å viss ort inom dessa län de fiskande av ålder oklandrat utövat skötfiske på mindre vattendjup eller närmare stranden än nyss sagts, skola de vara därvid bibehållna. Från de nu återgivna bestämmelsernas tillämpning ha undantagits några vattenområden, där strömmingsfisket helt förbehållits strandägarna. Dessa områden utgöras av Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte vissa angränsande vatten inom Östergötlands län, Valdemarsviken på gränsen mellan Östergötlands och Kalmar län samt Syrsan, Bågviken och Gudingefjärden ävensom Gamlebyviken och Lucernafjärden i sistnämnda län, allt inom begränsningslinjer som angivits i lagen. Bestämmelserna gälla som nämnts endast inomskärs. »Vid öppna havsstranden och utom skären» är det allmänna stadgandet i 3 § sjätte stycket om skydd för sedvanor tillämpligt; där får alltså fiskas fritt med rörlig redskap även i enskilt fiskevatten, i den mån detta kan stödjas på oklandrad sedvana. Vad slutligen angår Skånes östra och södra kust finns intet specialstadgande, utan där gälla uteslutande de allmänna reglerna om fiskerätt. Eftersom skärgård praktiskt taget saknas, kommer alltså vid denna kuststräcka i stort sett 180-m :gränsen att vara bestämmande även för rätten till strömmingsfiske, med de modifikationer som föranledas av det nyss nämnda sedvaneskyddet enligt 3 § sjätte stycket fiskelagen. Erinras må i detta sammanhang även om den i 12 § fiskelagen upptagna bestämmelsen att, om genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt blivit annorlunda än i de föregående paragraferna sagts bestämt om någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Gent emot dylik särskild rättighet äro alltså frifiskebestämmelserna i 3 § utan verkan. Samma privilegierade ställning torde tillkomma de i 8 § omförmälda enskilda kronofiskena. 1 1

Jfr s. 76.

100 Återblick. De särskilda bestämmelserna om strömmingsfiske i landets nordligare delar äro av mycket gammalt ursprung. Såsom i annat sammanhang nämnts gjorde kronan redan under medeltiden anspråk på saltsjöfisket som ett regale; detta innebar, att de fiskande skulle få idka dylikt fiske oberoende av strandäganderätten mot viss fiskelott till kronan. På många håll yppades emellertid stridigheter mellan jordägarna och allmänningsfiskarena, särskilt i fråga om strömmingsfisket. Härpå tyder bland annat ett av Sten Sture den äldre den 20 oktober 1488 utfärdat brev rörande strömmingsfisket i de finska kustsocknarna. Enligt en förklaring, som i anledning av nämnda brev meddelades av Kungl. Maj:t år 1688, skulle varje by för sig allena och utan andras intrång behålla de notvarp som låge under dess åkrar och ängar på själva hemlandet, där byn vore belägen, ävensom på de näst intill belägna holmar, där åker och äng av ålder varit, som räknades lika med hemlandet; men vid alla de andra varpen under skogs-, sten- och bergsstränder, evar de kunde vara belägna, jämväl på ulholmar där ej röjd äng eller åker funnes, njöte väl den by som där vore ägare ett »frivarp» för byns not två dagar i veckan såväl sommar som vinter, nämligen måndag och onsdag, men övriga dagar i veckan tillätes det såväl utbysmän som jordägarna själva att »så på ovanbemälte utholmar som alla andra för öppen sjö och havsstrand» nyttja fisket var efter annan efter deras gamla vana. Denna rätt för den finska allmogen bekräftades sedermera vid olika tillfällen under tiden fram till 1766 års fiskeristadgas tillkomst. 1 Under förarbetena till 1766 års stadga var såväl strömmingsfisket vid Bottniska viken som fångsten av »stimfisk» överhuvud föremål för uppmärksamhet. I 1662 års projekt föreslogos särskilda bestämmelser till skydd för äldre sedvana ävensom för det fria fisket efter sill och annan stimfisk, och enligt det slutliga förslag till stadga, som framlades av fiskerideputationen vid 1765—66 års riksdag, utsträcktes den invånarna i Finland tillkommande rätten till fritt strömmingsfiske att gälla även i de norrländska kustlänen; emellertid skulle enligt förslaget sagda rätt överhuvud vara tillämplig endast »där sådant vanligt varit». I 1 7 6 6 å r s f i s k e r i s t a d g a föreskrevs såsom undantag från huvudregeln om strandägarnas ensamrätt till fisket inomskärs, att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev, skulle förbliva efter den förra vanligheten, därvid i synnerhet inga svenska undersåtar borde stängas ifrån nyttjandet av det yppade ymniga sillfisket i Nordsjön, vid vems stränder det vara månde; och skulle samma lag vara för sillfiske i Östersjön, 1

Betänk. 1924 s. 51 fl".

101 varest någon ymnighet därav kunde visa sig (2 kap. 7 §). Vidare tilläts för de i Finland boende invånarna såsom en ifrån äldre lider av dem nyttjad rättighet att, »där sådant vanligt varit», få okvalde vid öppna havs-, skogs-, bergs- och stenstränder utan landslotts betalande idka med jordägare gemensamt strömmingsfiske, sedan jord- och strandägare under fisketiden njutit sina tvenne fridagar, nämligen måndagen och onsdagen, att draga det första notvarpel; varifrån dock undantoges sådana stränder, varest odalåker och äng mötte eller där sådana ägor uppodlade bleve. Lika rättighet, som Finland sålunda vore förunnad, ägde ock de som fiskade efter strömming i österoch Västerbotten, Västernorrland och Gävleborgs län (2 kap. 8 §). I 1 8 5 2 å r s f i s k e r i s t a d g a upptogs i fråga om det norrländska strömmingsfisket en bestämmelse, som väsentligen överensstämmer med vad som nu gäller (3 § första stycket). Den ovan återgivna sedvanebestämmelsen i 2 kap. 7 § av 1766 års författning inflöt i något modifierad form i den nya stadgan, där det föreskrevs att i de rikets skärgårdar, där för fångande av sådan havsfisk som »går till stränderna i stora stimmar» de fiskande av ålder oklandrat fått följa fisken efter dess drev och fiska vid annans strand, därvid borde förbliva (3 § andra stycket). Ändringen åsyftade — enligt vad som anmärktes i högsta domstolens utlåtande — att återge det ifrågavarande stadgandet »dess ursprungliga betydelse att endast avse sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk, som gå till stränderna i större drev eller stimmar, vilka överstiga den enskilda strandägarens förmåga att ensam uppfånga och i avseende på vilka i allt fall rättigheten att få följa fisken, allt efter som den flyttar sig från en strand till en annan, länder strandägarna själva till ömsesidig fördel». Bestämmelsen om det s.k. slimfisket har i 1 8 9 6 å r s f i s k e l a g begränsats att gälla endast för västkusten (3 § tredje stycket). Ändringen ansågs av 1894 års fiskelagskommitté vara av enbart redaktionell art; såvitt kommitlén erfarit hade nämligen någon tillämpning av stadgandet ej ägt rum annorstädes än vid rikets västra kust, särskilt Bohuslän. Att märka är emellertid, att kommittén samtidigt i sitt förslag upptog ett stadgande om lagfästande i allmänhet av sedvanans betydelse även i fråga om fisket inomskärs, varigenom den nyssnämnda begränsningen i själva verket skulle ha blivit utan betydelse; under lagstiftningsärendets fortsatta behandling kom emellertid den föreslagna bestämmelsen om sedvanans erkännande inomskärs att bortfalla, medan begränsningen av stimfiskestadgandets tillämplighet till västkusten kvarstod. 1 I det förslag till ändring av fiskelagens bestämmelser angående saltsjöfisket, som efter den av kammarrådet Dufwa verkställda utredningen framlades av kammarkollegiet år 1924, berördes även det norrländska strömmingsfisket. För förslagets innehåll i denna del skall närmare redogöras i i Betänk. 1924 s. 87 f., 92 ff.

102 det följande. I övrigt föreslogs i huvudsak dels, såsom tidigare nämnts, att strandägarnas ensamrätt till fiske inomskärs skulle överhuvud begränsas i överensstämmelse med vad som gäller för strandägare utomskärs, dels ock att inom det sålunda begränsade enskilda fiskevattnet fiske skulle få av annan än strandägare bedrivas vid Skånes västkust ävensom »eljest vid kust, där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket». Såvitt rikets östra och södra kuster angår ledde detta förslag icke till någon lagändring. Med anledning av en riksdagsskrivelse år 1928 (nr 313) upptogs emellertid sedermera till särskild utredning frågan om rätt till strömmingsfiske vid kusten från och med Uppland till och med Blekinge samt omkring Gotland. Denna utredning resulterade i 1 9 3 2 å r s l a g ä n d r i n g , varigenom de nu gällande bestämmelserna i ämnet (3 § andra stycket) tillkommo. 1 Den sålunda gjorda regleringen hade till syfte att lagfästa de sedvanor i fråga om skötfisket inomskärs, som rådde vid nämnda kuststräckor. I motiveringen till det för riksdagen framlagda förslaget uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, att de bestämmelser som gällt före 1896 års lag finge anses ha innefattat rätt för varje svensk medborgare att utöva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust, där sådant av ålder varit vanligt. Av verkställda undersökningar fann departementschefen framgå att sedvanor, vilka avveke från lagens bestämmelser, allmänt förekomme vid skötfiske efter strömming på ifrågavarande kuster. Han anförde härom vidare: »Det ligger i sakens natur, att dessa sedvanor under tidernas lopp varit underkastade ganska stora växlingar. I vissa fall hava de förmått att väl hävda sin ställning, under det att i andra, där förhållandena varit mindre gynnsamma, de så småningom utträngts och fallit i glömska. Ej sällan torde förklaringen härtill vara a t t söka däri, a t t strandägarna med särskild styrka motsatt sig ett utnyttjande av vattnet från andra fiskares sida och därigenom förmått hindra fortvaron av ett sedvanemässigt fritt fiske. Efter tillkomsten av 1896 års lag har ock sedvanans ställning i hög grad försvagats i och med det att den lagliga grunden för dess fortbestånd därigenom undanryckts. Vad jag nu yttrat om sedvanans förekomst gäller ock i fråga om dess omfattning och närmare innehåll. Inom större delen av den blekingska och även flerstädes i den uppländska skärgården har sålunda fisket bedrivits i det närmaste fritt även i omedelbar närhet av stränderna. I övriga trakter synes visserligen fisket närmast land i allmänhet hava varit strandägarna förbehållet, varemot vattnet på något avstånd från stranden, särskilt i de mångenstädes förekommande större fjärdarna, torde såsom regel varit fritt även för icke strandägande fiskare. • Inom ett fåtal större vikar och fjärdar med ett mera betydande strömmingsfiske — belägna så gott som uteslutande i norra delen av Kalmar län samt inom Östergötlands län — synes något fritt garnfiske icke hava förekommit. Det är anmärkningsvärt, att de mestadels slutna vatten, i vilka garnfisket sålunda icke är fritt, i allmänhet äro desamma, inom vilka de stationära strömmingsformerna äro förhärskande, och dit alltså de från havet invandrande stimmen i regel ej plägat komma. Sambandet mellan den äldre lagstiftningen om stimfisket vid östersjökusten och sedvanan i dessa trakter synes påtagligt.» ^ r o p . 1932:111, JU 1932:92.

103 Departementschefen fann det ovedersägligt, att de då rådande förhållandena i rättsligt avseende icke kunde anses tillfredsställande, samt framhöll, hurusom även på de orter där det fria skötfisket alltjämt fortginge utan invändningar från strandägarnas sida dock genom de gällande rättsreglerna skapats ett osäkerhetstillstånd, som uppenbarligen måste vara till skada för fiskerinäringens utveckling. Gent emot påståenden, som framförts av vissa strandägare om att ett frigivande av strömmingsfisket i föreslagen utsträckning skulle bli till stort men för den strandägande befolkningen och i hög grad begränsa dess utkomstmöjligheter, anförde departemenschefen: »I stort sett torde dessa farhågor vila på missuppfattning av förslagets innebörd. Genom de bestämmelser, som i förslaget upptagits till skydd för strandägarefisket, torde detta i allt väsentligt tillförsäkras samma ställning, som det för närvarande intager. I detta hänseende sträcker sig förslagets syfte icke längre än till a t t bereda yrkesfiskarna skydd i det fiske, som de med stöd av äldre sedvana redan utöva. Det torde ock utan vidare vara uppenbart, a t t ett förhindrande av denna yrkesfiskarnas näringsutövning skulle ur social och nationalekonomisk synpunkt vara ägnat a t t ingiva de starkaste betänkligheter. Under sådana förhållanden torde icke annan utväg stå till buds än att, såsom de hörda myndigheterna samstämmigt förordat, i lagstiftningen återskänka dessa sedvanor det skydd, som de tidigare ägt. I detta sammanhang torde även böra framhållas a t t för de särskilt inom Kalmar och Östergötlands län talrika strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske huvudsakligen med garn och som, på grund av det egna fiskevattnets ringa omfattning, ofta i väsentlig grad äro hänvisade till fiske jämväl å andra vatten, ett lagfästande av denna sedvana måste anses innebära en betydande fördel.» Beträffande grunderna för den ifrågasatta regleringen av fiskerätten hade i ett förberedande utkast till bestämmelser, varöver yttranden inhämtats från myndigheter och sammanslutningar, upptagits vissa allmänna begränsningar i fråga om det fria fiskets utövande. Sålunda hade föreslagits, a t t vattenområdet närmast stränderna alltjämt skulle helt förbehållas strandägarna, därvid till vinnande av likformighet i bestämmelserna sagda område givits samma utsträckning som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs eller intill 180-m :linjen. Då fjällfiske huvudsakligen bedreves inom detta vatten, skulle redan genom en dylik begränsning sagda fiske komma a t t i väsentlig mån förbli oberört av den ifrågasatta lagstiftningen. Till ytterligare skydd för fjällfisket hade upptagits ett stadgande av innehåll, a t t garnfiske efter strömming finge av annan än strandägaren utövas allenast i vatten med visst, jämförelsevis större djup, å vilket annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehölle sig. Detta djup hade ansetts lämpligen kunna bestämmas till 10 m. Vad anginge Kalmar, Östergötlands och Södermanlands lån fann departementschefen av utredningen framgå, att det fria fisket icke av ålder omfattat det egentliga strandfisket. Däremot syntes honom de särskilda förhållanden, som flerstädes rådde i Uppsala, Stockholms och Blekinge län, böra föranleda en utvidgning av det för fritt skötfiske upplåtna området inom dessa; härom anfördes vidare i propositionen: »En sådan utvidgning skulle kunna ifrågasättas ske på det sätt, att garnfisket för dessa län helt frigåves. En annan utväg, som förordats i en del yttranden, är att jämte de för

104 övriga län upptagna reglerna införa en kompletterande bestämmelse, varigenom det av ålder bedrivna fria fisket skyddas jämväl för det fall, a t t det idkas närmare land eller å mindre vattendjup än som eljest är föreskrivet. Vad särskilt Stockholms län angår torde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom länets skärgård den sist antydda lösningen vara a t t föredraga. Då denna ej heller för de båda övriga länen torde medföra några större olägenheter och därigenom jämväl vinnas mera enhetliga regler, har jag stannat vid a t t för samtliga tre länen föreslå upptagandet av en bestämmelse av nu angivet innehåll.»

Med sistnämnda tre län ansågs Gotlands län böra likställas i nu angivna hänseenden. I riksdagen bifölls Kungl. Maj:ts förslag utan annan ändring än att inom Blekinge län skötfisket skulle vara helt fritt inomskärs, oberoende av styrkt sedvana. Kammarkollegiet 1924 om strömmingsfisket i Norrland. I den av kammarrådet Dufwa verkställda utredningen erinrades 1 om att, då de gamla bestämmelserna om strömmingsfiskets gemensamma idkande av allmogen i Finland upptagits i 1766 års fiskeristadga och utsträckts till att gälla även för de norrländska länen, den avsevärda inskränkningen gjorts i rätten till fritt fiske, att denna skulle gälla endast »där sådant vanligt varit». Den fiskande hade alltså belastats med skyldighet att, i händelse av tvist, bevisa att strömmingsfiske på det ifrågavarande stället av ålder bedrivits oklandrat. Enligt Dufwas mening överensstämde denna inskränkning näppeligen med de vid norrländska kusten i allmänhet då rådande förhållandena. Såsom stöd för denna sin uppfattning har Dufwa hänvisat till att så gott som omedelbart efter utfärdandet av 1766 års stadga återupptagits och sedermera under tidernas lopp allt som oftast fullföljts strävanden a t t få strömmingsfisket vid den norrländska kusten förklarat fritt vid alla skogs-, bergs- och stenstränder utan annat förbehåll än strandägarnas sedan gammalt bestående förkasträtt två dagar i veckan. Befogenheten av dessa strävanden hade vunnit erkännande såväl av kommerskollegium i ett år 1840 avlämnat förslag till ny fiskeristadga som ock av rikets ständer, då de vid riksdagen 1840—41 beslutit a t t hos Kungl. Maj :t hemställa om en lagförklaring i den riktning a t t 8 § i 2 kap. av 1766 års fiskeristadga medgåve just en sådan friare rätt till strömmingsfiske som nyss nämnts. Vad rikets ständer sålunda beslutit hade avslagits av Kungl. Maj :t huvudsakligen därför, att det icke kunnat anses vara ådagalagt a t t vid tiden för stadgans utfärdande en sådan friare rätt till strömmingsfiske som den påkallade varit vanlig överallt vid de norra länens kuster. Denna motivering för ett avslag hade emellertid enligt Dufwas mening vilat på skäligen svag grund.

Under erinran om att på många ställen vid norrlandskusten förekomme skattlagda fisken och särskilda fiskerättigheter framhöll Dufwa, att på dylika ställen den friare rätten till strömmingsfiske uppenbarligen icke kunnat vinna tillämpning, eftersom sådana fisken alltjämt skyddats genom ett i 1766 och 1852 års fiskeristadgor förekommande och till gällande fiskerättslag i dess 1

Betänk. 1924 s. 136 f.

105 12 § överflyttat stadgande, enligt vilket, där genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat sätt annorledes än förut i lagen sagts blivit bestämt om någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Under förutsättning att denna paragraf fortfarande bibehölles eller åtminstone icke upphävdes utan att de fiskerättsinnehavare som därigenom bleve lidande erhölle full kompensation, fann Dufwa ur rättslig synpunkt några betänkligheter icke möta mot en ändring av fiskelagens 3 § första stycket i nu antydda syfte. Detta kunde tydligen vinnas genom att ur paragrafen uteslötes orden »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt». Det av kammarkollegiet i 1924 års betänkande framlagda lagförslaget var avfattat i enlighet med vad Dufwa sålunda förordat. I infordrade yttranden tillstyrktes kammarkollegiets förslag av länsstyrelserna i de berörda länen utom Norrbottens län ävensom av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Sistnämnda länsstyrelse liksom fiskeriintendenten i övre norra distriktet avstyrkte däremot lagändringen under uttalande att denna varken vore av behovet påkallad eller av befolkningen eftersträvad. I yttrande till statsrådsprotokollet den 13 oktober 1927 anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén: »Av utredningen lärer väl framgå, a t t på ett eller annat håll i Norrland någon osäkerhet rått i fråga om den på sedvana grundade rätten till strömmingsfiske vid annans strand. Tillräckliga skäl för den ifrågasatta lagändringen synas dock icke hava förebragts. Även i denna del av landet finnas orter, där strömmingsfiske av betydenhet ostridigt ansetts förbehållet strandägarna. Också hava yrkanden om lagstiftningsåtgärder i den av kollegiet nu angivna riktningen tidigare vid flera tillfällen avvisats. Närmare torde ligga a t t efter särskild utredning i de fall, där oklarhet verkligen kan anses råda angående fiskerättsförhållandena, söka åvägabringa en tillfredsställande uppgörelse mellan de tvistande eller på annat sätt tillgodose det lokala behovet.»

Kammarkollegiets förslag har därefter icke föranlett någon åtgärd. Fiskerältskommittén. Norrlandskusten. Vid norrlandskusten har sedan gamla tider strömmingsfisket i betydande utsträckning plägat bedrivas oberoende av äganderätten till jorden. Dessa rättsvanor sammanhänga utan tvivel med att fiskevattnen äro vidsträckta, att avsättningsmöjligheterna varit begränsade och att främmande fiskare tidigt förmått hävda sina intressen gent emot ortsbefolkningen. Bedan i 1766 års fiskeristadga ha också dessa förhållanden beaktats genom införande av en specialbestämmelse, som i sak oförändrad kvarstår i vår nu gällande fiskelag. Den frihet, som sålunda i lagen tillförsäkrats icke-strandägande fiskare, har emellertid begränsats att gälla »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt». I händelse av tvist ankommer det till följd härav på den fiskande att

bevisa, att strömmingsfiske av ålder bedrivits oklandrat på det ifrågavarande stället. På liknande sätt avfattade regler om rätt till sedvanemässigt bedrivet fiske förekomma även annorstädes i fiskelagen. Det torde vara en allmänt gjord erfarenhet att det skydd, dylika bestämmelser bereda de fiskande, är ganska svagt. I rättegångar, där fråga om fiskerättsliga sedvanor varit föremål för prövning, har det även i fall, då tillvaron av en sådan sedvana synts sannolik, visat sig synnerligen vanskligt att på bindande sätt styrka påståendet härom. Delvis lärer detta bero på att domstolarna regelmässigt ställa stora krav på bevisningen om den ifrågasatta sedvanans ålder; enligt gängse uppfattning torde utredningen anses böra omfatta en tid av åtminstone 50 år tillbaka. Det ligger i sakens natur att en så vidsträckt bevisskyldighet sällan kan fullgöras; en särskild svårighet har också stundom legat däri att gamla fiskare, som kunnat tänkas sitta inne med personlig kännedom om förhållandena, själva haft del i saken och på grund därav varit jäviga att vittna. Med avseende på strömmingsfisket i Norrland ha måhända de nämnda olägenheterna hittills ej gjort sig lika starkt gällande som på vissa andra håll. Vad det i de flesta trakter numera helt dominerande skötfisket beträffar, synes av de upplysningar som erhållits vid fiskerättskommitténs offentliga möten eller på annat sätt framgå, att med undantag för några tämligen isolerade områden — t.ex. på vissa ställen i nordligaste delen av Västerbottens län samt omkring Holmön utanför Umeå — strandägarna mera allmänt göra anspråk på detta fiske endast inom Västernorrlands län; skötfisket är här i betydande utsträckning föremål för utarrendering, och arrendatorerna förbehålla sig ensamrätt därtill eller åtminstone till fiske med krokskötar, vilka mestadels utsättas nära stranden. Dessa avvikande sedvanor sammanhänga med de säregna fiskerättsförhållanden av gammalt ursprung, som alltjämt äro rådande inom Västernorrlands län, särskilt i Ångermanland. 1 I de där flerstädes förekommande fiskelägena eller fiskehamnarna erlägga i allmänhet de fiskande sedan gammalt avgift till ägarna av den jord varpå fiskelägena anlagts. 2 Redan tidigt utbildade sig på dessa fiskeplatser en ganska fast organisation i form av s. k. hamnlag med egna hamnordningar, vilka hade till huvudsaklig uppgift a t t reglera ordningen mellan de fiskande och i allmänhet utestängde andra än hamnlagets medlemmar från fiske i det fiskevatten som ansågs tillhöra hamnen. Efter hand blev det sålunda regel, att envar fiskade endast i det vatten som ansågs höra till den hamn, av vars hamnlag han var medlem.

Eljest torde vid större delen av norrlandskusten skötfisket alltjämt vara fritt åtminstone för ortsbefolkningen. Även här framträder dock flerstädes en tydlig tendens till inskränkning av de områden, som stå till fiskarenas fria 1

Jfr Betänk. 1924 s. 123 ff. . .,.„,.. ,, „ Huruvida denna avgift, som i allmänhet icke grundar sig pa skriftligt avtal, allenast utgör arrende för den mark vara boningshus eller sjöbodar uppförts eller om den, såsom från jordägares sida hävdats, även innefattar ersättning för fiskels nyttjande, har pa vissa ställen varit föremål för tvist; jfr Betänk. 1924 s. 134 f. 2

107 förfogande. En förutsättning för att strömmingsfisket skall kunna med framgång utövas är, att de fiskande någorlunda obehindrat kunna följa strömmingen på dess vandringar i skärgårdarna. Med den stora betydelse strömmingsfisket har på norrlandskusten skulle en avsevärd minskning av rörelsefriheten vid detta fiske innebära ett allvarligt hot mot yrkesfiskarenas utkomstmöjligheter. En lagändring, varigenom de icke-strandägande fiskarena i dessa trakter få en fastare ställning i fråga om rätten till fiske och därmed bättre tryggas i sin näringsutövning, är därför av behovet påkallad. Kammarrådet Dufwa förordade i sin utredning, att rätten till strömmingsfiske vid den norrländska kusten skulle frigöras från beroendet av styrkt sedvana. Härvid stödde sig Dufwa på historiska grunder. Enligt hans mening stod den inskränkning i det norrländska strömmingsfiskets frihet, som skedde genom sedvanevillkorets införande i 1766 års fiskeristadga, näppeligen i överensstämmelse med de förhållanden, som då i allmänhet rådde vid kusten ifråga. Förutsatt att hänsyn toges till vissa särskilda fiskerättigheter — närmare berörda här nedan — ansåg därför Dufwa, att ur rättslig synpunkt inga betänkligheter mötte mot att borttaga sagda villkor. — Ehuru tillstyrkt i flertalet remissyttranden avvisades Dufwas förslag av departementschefen. De skäl som av denne anfördes synas dock, i betraktande av den utveckling varom ovan talats, ej numera böra vara avgörande. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill fiskerättskommittén för sin del föreslå upphävande av den för fritt strömmingsfiske inom norrlandslänen stadgade förutsättningen att »sådant av ålder varit vanligt». I enhetlighetens intresse synes denna ändring böra genomföras för hela ifrågavarande kuststräcka. I den mån avvikande sedvanor äro rådande och den nya lagstiftningen i betraktande därav kan anses medföra skada för strandägare, bör denne givetvis få skäligt vederlag. Anmärkas må, att de förut berörda egenartade förhållandena inom Västernorrlands län givit anledning till särskilda yrkanden från därvarande fiskares sida beträffande fiskerättens reglering. I en till kommittén riktad framställning har sålunda Ångermanlands kust fisk ar förbund bland annat uttalat, att i detta landskap fisket borde vara fritt överallt utanför 180-m dinjen, varemot i yttre skärgården vattnet närmare stranden skulle utan arrendeavgift förbehållas fiskarena i de fiskelägen eller andra sammanslutningar, som förut arrenderat detsamma. — Kommittén kan för sin del ej biträda detta förslag, vars syftning påtagligt avviker från de nutida strävandena till större frihet på fiskerättens område och ej heller synes överensstämma med de önskemål som i allmänhet framförts av den norrländska fiskarbefolkningen. I den mån det befinnes ändamålsenligt att på vissa ställen bibehålla de ålderdomliga ordningar beträffande fiskets utövande, varom här är fråga, torde dessa kunna vidmakthållas genom godvilliga överenskommelser mellan fiskarenas egna organisationer. Denna väg har i andra liknande fall visat sig framkomlig.

Ovan har framhållits, hurusom de i 3 § fiskelagen meddelade bestämmelserna om fritt fiske i enskilt fiskevatten icke gälla mot sådana särskilda

108 rättigheter, som avses i 12 § samma lag, liksom ej heller mot kronans i 8 § nämnda enskilda fisken. Den nu avsedda rätten till strömmingsfiske skulle till följd därav flerstädes i praktiken bli utan verkan. Vid norrlandskusten, särskilt inom Västernorrlands län, finnas nämligen sedan gammalt en mängd enskilda kronofisken och särskilt skattlagda strömmingsfisken, inom vilkas områden rätten till strömmingsfiske uteslutande tillkommer fiskets ägare eller dennes rättsinnehavare. Det förekommer även på åtskilliga håll, att enligt särskilda i äldre tid meddelade stadganden (»privilegier») rätt till fiske — vare sig enbart strömmingsfiske eller fiske i allmänhet — tillagts vissa städer eller enskilda. Så t.ex. har genom en Kungl. Maj:ts resolution år 1652 tillförsäkrats Härnösands stad, att ingen främmande därefter finge fiska staden närmare än två mil såväl söderut som norrut, på vilken sträcka fisket vore staden och dess borgerskap enskilt förbehållet; och Säbrå socknemän ha genom ett kungl. brev av år 1626, bekräftat 1635, 1651 och 1664, »efterlåtits» att behålla Lungön med strömmingsfisket därunder för sig allena. så att ingen vore tillåtet att däromkring fiska.1 Fiskerättskommittén har i annat sammanhang förordat, att de i 8 och 12 §§ fiskelagen angivna rättigheterna upphävas såvitt de avse fritt fiskevatten (utanför den allmänna frifiskegränsen) .2 Den oklarhet i de fiskerättsliga förhållandena, som dessa rättigheter äro ägnade att medföra och varav kommitténs berörda förslag föranletts, gör sig i minst lika hög grad gällande med avseende på strömmingsfisket inom enskilt fiskevatten. Den där medgivna rätten till fritt strömmingsfiske har ju betingats framför allt av de speciella förhållanden varunder detta fiske bedrives. En främmande fiskare, som i förlitande på lagens bestämmelser om fritt fiske följer strömmingen på enskilt vatten, löper uppenbarligen risk att sig ovetande överskrida gränserna för exempelvis ett skattlagt fiske, varinom frifiske ej är medgivet, detta så mycket mera som de skattlagda fiskenas rätt ej sällan är till sin omfattning och innebörd oklar. Framhållas må även, att vid den reglering av kronofiskena, som skett på grund av ett kungl. brev den 22 mars 1850, ett flertal särskilt skattlagda strömmingsfisken förenats med hemman mot ökning av dessas — numera avskaffade — grundskatt och i samband därmed uteslutits ur jordeboken. Huruvida i dylikt fall det särskilda rättsskydd, som enligt vad ovan nämnts tillkom det gamla skattlagda fisket, skall anses leva kvar sedan detta upphört att finnas till, lär vara föremål för delade meningar; skulle samma rätt numera kunna åberopas av hemmanets ägare, föreligger tydligen en inskränkning i den fria fiskerätten, om vars existens de fiskande knappast ha någon möjlighet att på förhand förvissa sig. De nu angivna förhållandena tala enligt fiskerättskommitténs mening starkt för att låta det frigivande av strömmingsfisket, som förordats beträfi Se vidare Betänk. 1924 s. 123 fl., 298 fi. S . 76.

109 fande norrlandskusten, gälla även gent emot sådana särskilda rättigheter som avses i 8 och 12 §§ fiskelagen. Enskild fiskerättshavare, som lider förlust genom den nya ordningen, bör naturligtvis erhålla gottgörelse. — Understrykas bör, att den ifrågasatta lagändringen icke avser att frånhända rättighetsinnehavaren den rätt han eventuellt äger att med andras uteslutande bedriva strömmingsfiske med annan redskap än sådan, som omfattas av den fria fiskerätten, eller fångst av annan fisk än strömming. Enligt gällande lag är det fria strömmingsfisket i enskilt fiskevatten inom de norrländska länen begränsat till rörlig redskap; fisket med fast redskap är helt förbehållet strandägarna. Tillräcklig anledning att nu frångå denna grundsats torde ej föreligga. Då emellertid begreppen fast och rörlig redskap ej skola bibehållas i förslaget till ny fiskelag, synes det i förevarande fall lämpligt att i lagtexten uttryckligen ange de slag av redskap, som få användas. Endast not, skotar och sillnät torde därvidlag komma i fråga. Beaktas bör, att enligt den avgränsning kommittén förordat med avseende på redskap, som utan tillstånd skall få utsättas i fritt fiskevatten, därifrån äro undantagna bland annat vissa typer av krokskötar, nämligen huvudsakligen sådana vilkas landarm vid vittjandet lämnas utestående i sjön.1 Dylika krokskötar böra ej heller få nyttjas vid frifiske i enskilt vatten. En annan i gällande lag stadgad inskränkning i den sedvanemässiga rätten till fritt strömmingsfiske i Norrland hänför sig till strandens beskaffenhet, i det att sådan rätt inomskärs föreligger endast vid sterila stränder. Skyddet för åker och äng går tillbaka ända till medeltiden och sammanhänger utan tvivel med att notdragning på den tiden var den vanliga formen av strömmingsfiske. Skyddet gäller emellertid oberoende av om stranden behöver beträdas eller ej och oavsett huruvida med hänsyn till årstiden ett eventuellt beträdande kan tänkas medföra någon skada. Som förut nämnts har notfisket efter strömming på de flesta håll i Norrland så gott som helt upphört, och såvitt vid de av kommittén anordnade offentliga mötena kunnat utrönas iakttas numera vid det sedvanemässiga frifisket ingen åtskillnad mellan olika slag av strand. Begränsningen torde därför utan olägenhet kunna bortfalla. Anledning synes ej heller föreligga att i en ny fiskelag bibehålla bestämmelsen om viss förkastrält för strandägaren vid notfiske. Detta urgamla stadgande har enligt lämnade upplysningar helt kommit ur tillämpning. Uppsala, Stockholms och Gotlands län. Vid den år 1932 genomförda regleringen av rätten till strömmingsfiske i mellersta och södra Sveriges skärgårdar stadgades som allmän begränsning för rätt till fritt skötfiske inomskärs norr om Blekinge, att sådan rätt gäller 1

Se s. 90.

110 endast utanför 180-m dinjen och där blott på minst 10 m djup. För Uppsala och Stockholms samt Gotlands län infördes dock ett kompletterande stadgande till skydd för lokala sedvanor, innebärande att skötfisket skall vara fritt även eljest, där de fiskande av ålder oklandrat utövat sådant fiske. I motiven anfördes, att en sålunda avfattad bestämmelse vore lämplig särskilt för Stockholms län med hänsyn till de skiftande förhållandena inom detta läns skärgård. De ingående undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvanor, som föregingo 1932 års lagändring, utvisade a t t inom Stockholms län såsom allmän regel tillämpades a t t i vatten, där skötfiske överhuvud idkades i nämnvärd omfattning, sådant fiske var fritt åtminstone på något avstånd från land; stundom var denna frihet förbehållen grannar eller andra närboende. Inom enstaka områden rådde dock annat förhållande sedan längre eller kortare tid tillbaka. Beträffande norra skärgården uppgavs, a t t skötfisket sedan längre tid tillbaka varit strandägarna förbehållet endast bland öarna i södra delen av Gräsö socken och vid den motliggande stranden av Börstils socken ävensom i några enstaka trånga vattenområden, där strömmingsfisket dock syntes vara av mycket ringa betydelse. I Svartlöga, Blidö och Furusunds vatten inom Blidö socken hade strandägarna på senaste tid gjort anspråk på ensamrätt till allt fiske; beträffande Svartlöga och Blidö hade detta krav rests i samband med delning av fiskevattnen. Inom den mellersta delen av Stockholms skärgård förbehöllo sig strandägarna sedan gammalt ensamrätt även till skötfisket omkring Grinda i norra delen av Värmdö socken ävensom inom vissa trängre vatten i Tyresö socken och mellan Värmdön samt Farsta-, Ingarö-, Fågelbro- och Vindölanden. Under senare tid hade vid Skägga, Sund m. fl. fastigheter på norra Värmdön, vilka förvärvats av personer hemmahörande i eller utflyttade från Stockholm, allt fiske från obehörigas sida förbjudits. Slutligen var sedan länge skötfisket förbehållet strandägarna i några djupt inträngande fjärdar vid eller i närheten av gränsen mot Södermanlands län, delvis med ganska obetydligt strömmingsfiske. Därutanför, i de till Stockholms län hörande delarna av Himmeroch Svärdsfjärdarna, hade ännu omkring år 1920 skötfiske bedrivits fritt; sedermera meddelat förbud syntes ej ha upprätthållits. Skötfiske hade vidare åtminstone under senare tid förbjudits för obehöriga i vissa vatten utanför Nynäshamn samt på ostsidan av Muskö och Yxelö. I detta sammanhang må erinras om att — i Stockholms län liksom annorstädes — strömmingsfisket med skotar först ganska sent fått sin nuvarande stora betydelse. Medan ännu vid sekelskiftet notfisket torde ha varit det viktigaste, medförde tillkomsten av maskinbundna redskap samt framför allt den omkring år 1910 började användningen av motordrivna fiskebåtar en kraftig utveckling av skötfisket i Stockholms skärgård. De efter hand förbättrade avsättningsmöjligheterna för den färska skötströmmingen synas även ha bidragit till att öka intresset för denna form av fiske hos strandägarna, och dessa begynte i samband därmed att i allt större utsträckning hävda ensamrätt till fisket inomskärs. Såsom av den historiska redogörelsen framgår kom, i och med att genom 1896 års fiskelag den lagliga grunden för sedvanans bestånd undanryckts,

Ill dennas ställning att i hög grad försvagas. Icke desto mindre synes ännu så sent som vid 1932 års lagändring skötfisket ha varit fritt inom stora delar av Stockholms skärgård. Man torde ha räknat med att det då införda rättsskyddet för av ålder rådande sedvanor skulle i stort sett säkerställa dessas fortvaro. Förhållandena ha emellertid flerstädes utvecklat sig i annan riktning. På åtskilliga håll har, då sedvanebestämmelsen åberopats, från vederbörande strandägares sida bestritts att fritt skölfiske av ålder oklandrat bedrivits på ifrågavarande plats. Stundom ha skärgårdshemmanens ägare väl knappast i och för sig haft något att erinra mot att ortens yrkesfiskare fiskat med skotar i deras vatten, men de ha reagerat mot att fisket där nyttjats av främmande. Ej sällan uppges emellertid stridigheterna ha uppkommit i samband med att fiskevattnen förvärvats av personer från Stockholm, vilka saknat förståelse för skötfiskarenas intressen. I några fall har åtal mot de fiskande anställts, varvid — på sätt ovan framhållits i sammanhang med frågan om norrlandsfisket — det skydd, sedvanebestämmelsen erbjudit, visat sig föga effektivt. På grund härav ha på många håll yppats farhågor för att frifiskarena efter hand skola bli helt avstängda från de vatten som ligga innanför 180-m dinjen eller ha mindre djup än 10 m. Som en utväg ur svårigheterna har från fiskarhåll framförts förslag om sådan ändring av gällande bestämmelser, att inom Stockholms län skötfisket skulle göras fritt utanför 6-m .kurvan men därinnanför helt förbehållas strandägarna. I en till fiskerättskommittén ingiven framställning har sålunda Stockholms läns fiskareförening — bland vars medlemmar såväl strandägare som icke-strandägande fiskare äro företrädda — föreslagit, att de nuvarande reglerna om rätt till strömmingsfiske inom detta län skola ersättas av ett stadgande av innehåll att varje svensk undersåte där skall få utsätta skotar på större djup än 6 m vid medelvattenstånd, dock med rätt för den fiskande a t t för redskapens fastsättande anbringa dragg på grundare vatten. Föreningen har framhållit, a t t förslaget innebure ett kraftigt ingrepp i den enskilda äganderätten men finge ses mot bakgrunden av de nya äganderättsförhållanden som uppkommit i skärgården under de senaste årtiondena; numera hade inom vidsträckta områden andra intressegrupper än de som motsvarade skärgårdsborna övertagit strand- och vattenrätten, med påföljd att många fiskare utestängts från gamla fiskevatten eller blivit föremål för rättsliga åtgärder. Föreningen har emellertid starkt understrukit nödvändigheten av a t t de som förlorade på de nya bestämmelsernas genomförande finge kompensation i den utsträckning rätt och billighet krävde. Mot fiskareföreningens förslag har gensaga rests av Stockholms läns fiskevattenägareförening, som i skrivelse till kommittén anfört i huvudsak följande. Tillräcklig tillgång på strömming funnes i de genom 1932 års lagändring redan frigivna vattnen, varför intet verkligt behov av ytterligare inkräktande på annans rätt nu förelåge. Om skotar finge fritt utsättas på 6—8 m djup, skulle fiskevattensägarnas fjällfiske förhindras och fjällfiskbeståndet ytterligare decimeras till följd av skadegörelse på yngel och småfisk. Den begärda lagändringen skulle därför i själva verket mindre upphjälpa strömmingsfångsten än minska det redan förut knappa fjällfisket. Även med hänsyn till strandägarnas behov av fri trafik till bryggor och lastageplatser vore det nödvändigt att för fritt fiske bestämma ej blott ett visst minsta vattendjup utan också det minsta tillåtna avståndet från strån-

112 den. Man måste hålla i minnet, att strandägarna sedan gammalt betalat skatt för sina vattenområden, och att i taxeringsvärdena liksom i köpeskillingarna för strandfastigheterna fiskevattnens beräknade kapitalvärden inginge som en betydande del. Dessa inlägg torde väl återge de motsättningar som föreligga mellan de olika intressegrupperna. Problemen äro i huvudsak desamma som berörts i fråga om norrlandskusten, men förhållandena ha inom Stockholms skärgård kommit att bli betydligt mera tillspetsade än norrut. Härtill torde flera orsaker ha samverkat; av särskild betydelse har säkerligen varit, att det — låt vara ej synnerligen verksamma — skydd, som äldre lagstiftning berett sedvanan även vid denna kuststräcka, upphävdes genom 1896 års lag. Att detta efter hand lett till en inskränkning av de områden som tidigare stått till skölfiskarenas fria förfogande är ställt utom tvivel, och denna utveckling synes som nämnts ej ha avbrutits genom att skyddet för sedvana återinfördes år 1932. Erfarenheterna inom Stockholms skärgård under de senaste åren torde i hög grad bekräfta uppfattningen att bestämmelser av förevarande slag, enligt vilka bevisskyldighet om av ålder bestående sedvana åvilar de fiskande, skänka dessa ganska ringa trygghet under kritiska förhållanden. Det har ofta framhållits, att förekomsten av en yrkesfiskarkår, som har fisket till sin åtminstone huvudsakliga förvärvskälla, är av stor betydelse för ett rationellt utnyttjande av havsfisket. För att dessa yrkesfiskare skola kunna existera måste de få arbeta under drägliga betingelser, och det är ur sådan synpunkt nödvändigt att de som idka skötfiske efter strömming ha tillräcklig rörelsefrihet. Inom Stockholms skärgård har säkerligen just detta förhållande starkt bidragit till att framkalla den där sedan gammalt vitt utbredda rättsuppfattningen om skötfiskets oberoende av strandäganderätten, och man torde häri också finna en förklaring till att det sedvanemässigt fria skötfisket förmått leva kvar i så stor omfattning, trots att det under en lång följd av år saknat lagens stöd. Från strandägarhåll vill man visserligen göra gällande, att frifiskarenas behov av rörelsefrihet blivit tillräckligt tillgodosett genom att de fått rätt att förfoga över de vatten inomskärs, som ligga utanför 180-m dinjen och ha ett djup av 10 m eller mera. Bedan den kompletterande sedvanebestämmelsens införande innebär emellertid ett underkännande av denna ståndpunkt. Enligt vad som upplysts uppehålla sig strömmingsstimmen under vissa årstider regelbundet i de grundare eller närmare land belägna områden som sagda bestämmelse avser. Om de talrika yrkesfiskare i skärgården, som sakna egna fiskevatten eller vilkas fiskevatten ha ringa utsträckning, skola kunna med framgång bedriva sin näring även under dessa tider av året, böra de därför äga tillfälle att någorlunda obehindrat följa strömmingen in på sådana områden. Skulle deras rätt härtill ytterligare inskränkas, komme detta otvivelaktigt att avsevärt beskära deras utkomstmöjligheter och med sannolikhet få till följd, att många av dessa yrkesfiskare bleve ur stånd att fortsätta sin näringsutövning. En sådan

113 utveckling skulle ur såväl sociala som näringspolitiska synpunkter vara synnerligen betänklig. Vad sålunda anförts talar enligt fiskerättskommitténs mening starkt för en lagändring, varigenom den för Stockholms län gällande bestämmelsen om skydd för sedvanemässigt fritt skötfiske ersattes med regler, vilka bättre fylla det avsedda syftet. Med avseende på de nya reglernas utformning vore det helt visst önskvärt, att dessa nära anslöte sig till de sedvanor man vill skydda. Detta torde emellertid vara praktiskt outförbart, ej minst med hänsyn till svårigheten att överallt säkert fastställa sedvanornas förekomst och omfattning. En generell reglering synes därför ofrånkomlig, även om vid en sådan vissa ingrepp i bestående rättigheter ej kunna undvikas. Vid övervägande av olika tänkbara lösningar har kommittén funnit sig kunna i huvudsak biträda det förslag som framlagts av Stockholms läns fiskareförening. Om i enlighet därmed den ovillkorliga rätten till fritt skötfiske i enskilt fiskevatten utvidgas att gälla där djupet uppgår till mer ån 6 m, oberoende av avståndet från land, medan det grundare vattnet förbehålles strandägarna, synes skötfiskarenas behov av rörelsefrihet bli tillräckligt tillgodosett. 1 På de ställen inom det utvidgade området, där fritt skötfiske förut sedvanemässigt utövats, innebär en dylik bestämmelse ju endast ett uttryckligt stadfästande av den rätt som redan gällande lag medger och därmed ett undanröjande av det nuvarande osäkerhetstillståndet. I den mån däremot områden, inom vilka sådan sedvana saknas, enligt det nya stadgandet bli upplåtna för fritt fiske, inträder en verklig rättsändring; för det intrång, fiskevattnets ägare därigenom lider, bör full ersättning tillkomma honom. Å andra sidan kommer i fråga om vatten med högst 6 m djup, varest, på grund av sedvana, skötfisket för närvarande är fritt, denna inskränkning i strandägarrätten att bortfalla. Om än icke av någon större praktisk betydelse synes denna förändring dock ägnad att bidraga till ökad reda i de fiskerättsliga förhållandena. De farhågor som yppats för att ett frigivande av skötfisket in till 6-m:djupet skulle bli till stort förfång för strandägarnas fjällfiske synas överdrivna. De viktigare slag av fjällfisk, som fångas inom Stockholms skärgård, äro gädda, braxen, abborre och sik; dessa fiskas till största delen på mindre djup än 6 m och huvudsakligen vid sådana långgrunda stränder där strömmingen ej går in. Dessutom förekommer ett betydande ålfiske med ryssjor och långrev, vilket så gott som uteslutande bedrives på mycket grunt vatten. Intet av dessa fisken torde alltså kunna i någon högre grad direkt påverkas av det fria skötfisket. Tänkbart är dock, att genom ett intensivt sådant fiske i omedelbar närhet av 6-m:kurvan vandringsfisken skulle kunna utestängas från strandägarnas innanför belägna vatten. Särskilda föreskrifter, som ha till 1

8 Angående rätt att anbringa dragg el. dyl. innanför denna gräns se motiven till 21 §

114 syfte att förebygga dylika följder av det fria skölfisket, äro meddelade i 3 § andra stycket fiskelagen, som även innehåller bestämmelser till skydd för det av strandägarna utövade notfisket efter strömming. Frågan om dylika stadgandens upptagande i den nya fiskelagen skall närmare beröras i det följande. 1 Framhållas må i detta sammanhang, att — i överensstämmelse med vad som anförts beträffande norrlandskusten — sådana redskapstyper, som enligt kommitténs förslag skola få utsättas utanför den allmänna frifiskegränsen endast efter tillstånd, icke böra inbegripas i rätten till fritt fiske i enskilt vatten. Krokskölar med kvarstående landarm skola alltså ej få användas av frifiskarena. Med avseende på verkningarna av den ifrågasatta lagändringen bör även erinras om att den ökade frihet som den nya ordningen skulle medföra ju även komme den enskilde strandägaren till godo. Särskilt för de även inom Stockholms län talrika strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske med skotar och som på grund av det egna fiskevattnets ringa utsträckning ofta väsentligen äro hänvisade till fiske i andra vatten, måste det innebära en betydande fördel att rätten härtill säkerställes och utvidgas. I samband med en utvidgning av den fria fiskerätten i enlighet med vad här föreslagits kunde måhända övervägas att från de nya bestämmelsernas tillämpning undanta vissa trängre vattenområden, där någon sedvana be" Iräifande fritt fiske icke kan påvisas. Vilka områden som härvidlag komme ifråga framgår i huvudsak av den ovan lämnade redogörelsen för de undersökningar som föregingo 1932 års lagändring. Om dessa områden gäller emellerlid, alt skötfiske eller strömming där är så föga givande att någon nämnvärd konkurrens från främmande fiskares sida ej torde vara att vänta. Fiskerättskommittén anser sig fördenskull sakna anledning att föreslå några dylika undanlag. I gällande lag omnämnes ej fisket av skarpsill. Vid 1932 års lagändring torde man emellertid ha avsett att i det fria skötfisket inbegripa även skarpsillen; någon anledning att i förevarande sammanhang göra åtskillnad mellan dessa båda arter av sillsläktet föreligger i allt fall icke, då rättsvanorna beträffande fiske av skarpsill fullständigt överensstämma med dem som råda med avseende på strömmingsfiske. Till undvikande av missförstånd synes i lagtexten böra uttryckligen anges, att för skarpsillfiske stimma regler skola gälla som för det egentliga strömmingsfisket. Inom de övriga län, för vilka i fiskelagen upptagits en sedvanebestämmelse av samma innehåll som den för Stockholms län gällande, äro de sedvanemässiga förhållandena i fråga om skötfiske efter strömming mycket enkla. I Uppsala län förekommer dylikt fiske inomskärs endast i vissa delar av Lövstabukten och har där av ålder varit fritt för envar även i närheten av »S. 118 f.

115 land. Vid de öppna delarna av länels kust råder samma förhållande. Inom Gotlands län utgör Fårösund det enda inomskärsområdet med tillräckligt djup för strömmingsfiske med skotar. Såväl där som vid länets övriga kuststräckor är sagda fiske sedan gammalt fritt. Vid sådana förhållanden lorde anledning ej föreligga att för dessa län bibehålla den formella inskränkning i fiskerätten, som hänvisningen till sedvana utgör. Fiskerättskommittén förordar alltså, att skötfiske efter strömming och skarpsill där blir utan villkor fritt för varje svensk medborgare. Förbehåll göres för krokskötar med kvarstående landarm. Framhållas må, att detta förslag för Uppsala läns vidkommande innebär tillämpning av samma princip i nu angivna hänseende, som förut föreslagits i fråga om de norrländska länen. Då strömmingsnot ej användes i Uppsala län, kan alltså det för norrlandskusten avsedda stadgandet lämpligen utsträckas att gälla även för detta län. Inom de till Uppsala län hörande vatten, som gränsa till Stockholms län, uppges strömmingsfiske knappast förekomma i strändernas närhet, varför några praktiska komplikationer till följd av att olika regler komme att gälla på ömse sidor av länsgränsen ej torde behöva befaras. Inom Stockholms län finnes ett ganska betydande antal särskilt skattlagda fisken, vilka avse strömming, enbart eller jämte andra slag av fisk; för gotlandskusten redovisas ett par dylika fisken, varemot skattlagda fisken helt torde saknas i Uppsala län. 1 I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om norrlandskusten bör den privilegierade ställning, som nu är tillförsäkrad dessa fisken — liksom de enskilda kronofiskena — gent emol den envar tillkommande rätten till strömmingsfiske, upphävas. Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län. Av de lokala undersökningar, på vilka 1932 års lagändring byggde, framgick att i ovannämnda tre län det fria skölfiskets ställning ej var tillnärmelsevis lika stark som inom Slockholms skärgård. Något utrymme för en särskild sedvanebestämmelse utöver den allmänna begränsningen av frifisket inomskärs till 180-m:linjen och 10-m:djupet ansågs ej föreligga för dessa läns vidkommande. Som regel synes det fria strömmingsfisket här icke av ålder ha omfattat det egentliga strandfisket. Åtminstone vad beträffar vissa delar av Östergötlands och Kalmar län torde detta sammanhänga med att fisket sedan gammalt i betydande omfattning idkas som binäring av mindre hemmansägare, vilka förbehållit sig ensamrätt i eget vatten. Ej minst torde omsorgen om notfisket, vilket i dessa trakter varit och alltjämt är av stor ekonomisk vikt, ha föranlett strandägarna att kraftigt motsätta sig att andra fiskande utnyttjat vattnet. Även på ställen där skötfisket varit fritt — företrädesvis i större fjärdar och vikar på något avstånd från land — har denna sedvana flerstädes trängts tillbaka. På grund av dessa särskilt för östergöt1

Betänk. 1924 s. 245 (Gotland), 289 ff. (Stockholms län).

116 lands och Kalmar län utmärkande förhållanden kom den år 1932 genomförda regleringen av fiskerätten — trots att ganska stora områden helt undantogos från dess tillämpning — att i åtskilliga fall medföra rubbningar i det då rådande rättsläget, och ersättningar till strandägare för mistad fiskerätt ha där utgått med ansenliga belopp. En ytterligare utvidgning av området för det fria skötfisket har emellertid även inom dessa län nu påkallats från en del håll. Yrkandena ha i vissa fall utmynnat i förslag om att 6-m :djupet måtte, oberoende av avståndet från stranden, tillämpas som gräns för det fria skötfisket även i Södermanlands och Östergötlands län; framställningar av sådant innehåll, avseende Bråviken och skärgården omkring Arkösund, ha tillställts kommittén från ett antal fiskare i dessa trakter. Ett annat förslag, som framförts från yrkesfiskarhåll inom Södermanlands län, avser att under vinterhalvåret skötfisket skall vara fritt på minst 10 m djup oberoende av avståndet från land. Såvitt fiskerättskommittén kunnat finna har den avgränsning mellan strandfisket och det fria fisket, som skedde genom 1932 års lagstiftning, i allmänhet medfört en önskvärd stabilisering av förhållandena och väsentligen undanröjt de tvisteanledningar som tidigare förelegat mellan strandägare och icke-strandägande fiskare vid ifrågavarande kuststräckor. På det hela taget synes befolkningen i dessa trakter numera också vara ganska tillfreds med den bestämning av fiskerätten, som sålunda kommit till stånd. De anspråk på utvidgad rätt för frifiskarena, som likväl framställts, äro i och för sig förståeliga. De synas emellertid icke kunna stödja sig på någon allmän av ålder rådande sedvana, och de smärre områden inom vilka hävd för större frihet måhända kan åberopas — såsom i vissa delar av Södermanlands och norra Östergötlands skärgård — äro geografiskt icke så skarpt avgränsade, att särbestämmelser för dem lämpligen böra ifrågakomma. I ett särskilt avseende, nämligen beträffande det fastställda minimidjupet, synas dock gällande bestämmelser vara mera restriktiva än nödigt är. Redan i samband med förarbetena till 1932 års lagändring anmärktes av vissa fiskarorganisationer, att ett djup av 10 m vore för stort tilltaget, och samma mening har kommit till uttryck vid de av fiskerättskommittén anordnade sammanträdena. Stadgandet om 10 m djup tillkom för att skydda strandägarnas fjällfiske och avsåg att begränsa rätten till fritt skötfiske till sådant större djup, där annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehåller sig. Enligt vad ovan utvecklats i samband med strömmingsfisket i Stockholms län kan emellertid skötfiske, som bedrives in till 6 m djup, knappast antas komma att nämnvärt inverka på fjällfisket. Risken för skada på fjällfisket blir tydligen så mycket mindre, om vattenområdet närmast stränderna, där sådant fiske huvudsakligen bedrives, även i fortsättningen helt förbehålles strandägarna. Det syfte, man velat vinna med 10-m:regeln, synes därför väsentligen bli tillgodosett även om gränsen flyttas in till 6-m:djupet. En viss fördel synes

117 också vara, att samma djupsiffra blir gällande för hela kuststräckan från och med Stockholms till och med Kalmar län. — I fråga om det område närmast stränderna, där strömmingsfisket förbehållits strandägarna, finner sig av antydda skäl kommittén icke böra förorda annan ändring av bestämmelserna än som föranledes av kommitténs förslag till ny allmän frifiskegräns. I gällande lag har, till vinnande av enhetlighet, nämnda område givits lika stor utsträckning som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs; det omfattar alltså vattnet till och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtar. Då enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag 180-m :regeln skall ersättas med en annan bestämningsgrund såvitt angår den allmänna frifiskegränsen, torde anledning saknas att låta den nuvarande svårtillämpade regeln kvarstå som norm för rätten till fritt skötfiske i enskilt vatten. Med hänsyn till det samtidigt uppställda kravet på visst vattendjup synes man vid sistnämnda gränsdragning kunna stanna vid ett fixerat avstånd av 200 m från land, vilket under förhandenvarande omständigheter kan antas i stort sett motsvara 180 m från stadigt 2-m:djup. Kommittén föreslår alltså, att inom Södermantands, Östergötlands och 1 Kalmar län fritt sköt fiske efter strömming och skarpsill får bedrivas i enskilt fiskevatten på större djup ån 6 m och på ett avstånd ej understigande 200 m från stranden av fastlandet eller annan landbildning av den storleksordning, som eljest kräves för att särskild fiskerätt skall medfölja landbildningen. Regeln torde böra gälla likformigt i allt enskilt vatten, där fritt skötfiske är medgivet. Beträffande de särskilda områden (Slätbaken m.fl.), inom vilka strömmingsfisket helt förbehållits strandägarna, har kommittén ej funnit skäl föreligga att frångå vad som nu gäller. Ett fåtal skattlagda fisken, avseende strömming, finnas även vid ifrågavarande kuststräckor. Beträffande dem hänvisas till vad som förut anförts i detta ämne. Blekinge län. Inom länet är enligt gällande lag fisket med sillgarn, såsom skötarna här kallas, helt fritt inomskärs, medan »vid öppna havsstranden och utom skären» det fria fisket gjorts beroende av sedvana. Vid ostkusten (norr om Torhamns udde) förekommer till följd av strandens beskaffenhet intet strömmingsfiske inne på enskilt vatten. I övriga trakter är enligt rådande sedvana garnfisket fritt även utom skären; olikheten i bestämmelser för inomskärs- och utomskärsområdena torde därför, såsom saknande praktisk betydelse, böra bortfalla. 2 1 2

Jfr s. 114. Jfr s. 121 ft.

118 Skåne. Vid Skånes östra och södra kust bedrives endast mycket obetydligt strömmingsfiske inom slrandägarområdet. Där sådant förekommer torde det sedvanemässigl vara fritt. Detta förhållande har beaktats i samband med den allmänna reglering av fiskerätten vid nämnda kuststräckor, som kommittén i annat sammanhang föreslår. 1 Skydd för strandfisket. Då genom 1932 års lagstiftning rätten för varje svensk undersåte att bedriva skötfiskc i vissa enskilda vattenområden lagfästes, ansågs nödvändigt att till skydd för det fiske som alltjämt förbehölls strandägarna införa särskilda restriktioner i lagen med avseende på det fria fiskets utövande. Genom föreskrifter om maximilängd på sköträckorna och minimiavstånd mellan dessa har man velat förhindra att strömmingsstimmen och annan vandringsfisk utestängas från strandägarnas innanför belägna vatten. För att freda notvarpen — av vilka åtminstone de som brukas för vinterfiske normalt sträcka sig utanför de åt strandägarna förbehållna vattenområdena — har stadgals förbud mot fritt skötfiske inom visst avstånd från varp, så länge detta nyttjas av strandägaren; sistnämnda lagbestämmelse kompletteras av i administrativ ordning meddelade föreskrifter om utmärkning av notvarp. Den stadgade utmärkningsmetoden blev redan från början kritiserad såsom varande alltför besvärlig, och enligt vad som upplysts tillämpas den endast på ett fåtal ställen. Eftersom den författningsenliga utmärkningen utgör en förutsättning för att skyddsbestämmelsen skall verka, har denna sålunda fått mycket ringa betydelse. Emellertid ha i praktiken andra sätt för utmärkning kommit till användning, vilka som regel torde respekteras av frifiskarena, och förslag ha framförts om att dylika enklare metoder skola lagfästas. Den tanken har även framkastats, att intressekonflikten mellan not- och skötfiskare skulle kunna till bådas fördel lösas genom att särskilda tider av dygnet fastställdes för de olika fiskesätten. Vad beträffar de övriga skyddsbestämmelserna har från fiskarhåll gjorts gällande, att det föreskrivna avståndet mellan sköträckorna under vissa förhållanden bör minskas. Sålunda har i den förut omnämnda framställningen från Stockholms läns fiskareförening anförts, att i de inre delarna av skärgården ett mellanrum av 60 m vore tillräckligt. Strandägarnas berättigade intressen synas kräva, att i enskilt fiskevatten, där fritt skötfiske är medgivet, detta fiske i allmänhet ej får utövas helt oreglerat. Behovet av skydd för det egentliga strandfisket gör sig naturligen starkare gällande ju närmare land frifiskarena få komma med sina redskap. Behovet av skyddsbestämmelser liksom önskemålen beträffande dessas inne1

S. 126 ff.

119 håll växla emellertid allt efter förhållandena på olika ställen. Generella regler bli gärna alltför osmidiga, och att i lagen införa detaljerade specialsladganden för olika trakter eller årstider synes föga lämpligt; redan det omständliga sättet för dylika stadgandens antagande eller ändring talar mot en sådan anordning. Den önskvärda anpassningen efter olika lokala behov synes emellertid kunna vinnas, därest erforderliga bestämmelser få meddelas i administrativ ordning. Med hänsyn till den stora vikt, dessa bestämmelser kunna ha för den enskilde, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom, dock med rätt att uppdraga åt viss myndighet — lämpligen det centrala ämbetsverk som handlägger fiskerifrågor — att utöva sagda befogenhet. I fråga om notvarpsskyddet torde någon invändning mot en sådan anordning så mycket mindre kunna riktas, som den nuvarande möjligheten till civilrättsligt skydd endast undantagsvis utnyttjats. De principiella betänkligheter som måhända kunna anföras mot att ur själva lagen borlta skyddsbestämmelserna i övrigt synas böra vika för de praktiska fördelar, det här föreslagna systemet erbjuder. Kommittén anser sig emellertid böra understryka, att enligt dess uppfattning meddelandet av dylika bestämmelser åtminstone vad beträffar kuststräckan från och med Stockholms till och med Kalmar län utgör en förutsättning för att fritt skötfiske i föreslagen omfattning skall medgivas.

Fisket

kring

Gotland.

Frånsett strömmingsfisket med skotar är saltsjöfisket inom Gotlands län ej regleral genom några för länet speciella lagbestämmelser. Strandägarnas ensamrätt till fisket i enskilt fiskevatten är alltså där inskränkt endast genom de allmänna stadgandena i 4 § fiskelagen om rätt för varje svensk undersåte att idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet» samt i 3 § sjätte stycket om skydd för oklandrad sedvana vid fiske ulomskärs med rörlig redskap. De enda områden inom länet av någon betydenhet, vilka kunna betecknas som belägna inomskärs, äro Fårösund samt Valla- och Vägomevikarna jämte vissa angränsande vatten vid nordligaste delen av huvudöns östra sida. Till allra största delen utgöres länets kust av öppen havsstrand. Friare sedvanor ha sedan gammalt tillämpats i stor utsträckning utefter så gott som hela gotlandskusten. 1 Beträffande innehållet av dessa sedvanor verkställdes utredning av kammarrådet Dufwa under år 1920.2 Härvid framgick, att strandägarna knappast någonstädes gjorde anspråk på enskild fiskerätt längre ut än till 180-m:gränsen. Innanför denna gräns förbehöllo sig 1 2

Jfr i fråga om strömmingsfisket s. 115. Betänk. 1924 II s. 159 ff.

120 strandägarna dåmera ganska allmänt ensamrätt till ålfiske med fast redskap (ryssjor, hommor). Detsamma gällde flerstädes i fråga om fjällfiske med dylik redskap och med not. Fiske med nät efter fjällfisk syntes på de flesta håll vara fritt för envar, likaså flundre- och torskfiske med nät eller krokredskap (långrev, handsnöre), där med hänsyn till djupförhållandena sådant fiske överhuvud förekom inne på strandrättsområdet. På en del ställen sades emellertid strandägarna hävda sin fiskerätt, åtminstone vad beträffar fjällfisket. Sålunda upplystes, att i Valla- och Vägomevikarna samt i allmänhet även eljest inom Hellvi, Othems och Boge socknar på nordligaste delen av Gotlands östra kust fisket inom 180-m :gränsen förbehölls strandägarna. I Burs och Rone socknar längre söderut var fjällfisket ej fritt. Inom större delen av Grötlingbo socken på ostkusten tillätos även ickestrandägande sockenbor fiska, däremot ej främlingar. I sydligaste delen av sistnämnda socken liksom vid Fide och Öja socknars östsida sades strandägarna hålla på sin fiskerätt. På västra (och norra) kusten syntes fisket, åtminstone med nät och rev, i allmänhet vara fritt utom på enstaka ställen, såsom vid Lummelunds bruks ägor (c:a 12 km norr om Visby) och i den ännu längre norrut belägna Ireviken vid Ireåns utlopp. Beträffande de sydligaste delarna av denna kuststräcka förelågo emellertid mycket knapphändiga upplysningar. I det förslag till ändringar i fiskelagen, som på grundval av Dufwas utredning framlades av kammarkollegiet, upptogs ingen särskild bestämmelse beträffande Gotlands län. Den i förslaget genomförda likformigheten med avseende på det enskilda fiskevattnets begränsning inomskärs och utomskärs var, med hänsyn till inomskärsområdenas ringa utsträckning vid Gotland, ej heller ägnad att nämnvärt inverka på de fiskerättsliga förhållandena där. Fisker ättskommittén. Den ytterligare utredning beträffande gotlandsfisket, som kommittén företagit, har i stort sett bekräftat de tidigare iakttagelserna. I fråga om den fasta redskapen — numera även bottengarn — har något sedvanemässigt fritt fiske ej påvisats, åtminstone ej av mera allmän omfattning. Notfisket efter fjällfisk är flerstädes på ostkusten och sydligare delen av västkusten förbjudet för främmande fiskare. Med tobisnot synes däremot envar få fiska överallt, där sådant fiske förekommer. Nätfisket uppges alltjämt få bedrivas fritt av envar utmed stora delar av den gotländska kusten, likaså krokfisket; detta senare synes dock, åtminstone vad beträffar det yrkesmässigt utövade, knappast förekomma i någon mera avsevärd omfattning i strändernas närhet. Anmärkas må, att säregna skiftesförhållanden flerstädes råda på Gotland i fråga om fiskevattnen, i det att dessa ej sällan äro samfällda för hela socknen eller t. o. m. för flera socknar. Detta torde stundom bidra till att skapa en viss oklarhet med avseende på sedvanornas innehåll. I Näs socken på sydvästra Gotland, vilken har fiskevatten bl. a. i Burgsviken, uppges delägarna i skifteslaget (socknen) hålla på den enskilda fiskerätten inom 180-m :gränsen men tillåta även icke-jordägande sockenbor att fiska där. Inom den strax norr därom belägna Hablingbo socken, där fiskevattnet likaledes är

121 samfällt för socknen, göra jordägarna anspråk på fiskerätten, och tvister uppges ha förekommit med fiskare från den angränsande Havdhems socken, som disponera endast över en kort strandremsa och därför vilja fiska även utanför Hablingbolandet.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten skall för Gotlands län ej gälla någon motsvarighet till den nuvarande inomskärsregeln, utan den enskilda fiskerätten skall överallt vara inskränkt till det egentliga strandvattensområdet (300 m från land resp. S-mikurvan). 1 Vidare skall, enligt vad i annat sammanhang föreslagits, strömmingsfisket med skotar vara fritt, oberoende av vattendjupet eller avståndet från stranden. 2 Beträffande fisket i övrigt inom enskilt fiskevatten vid länets kust har kommittén, med hänsyn till föreliggande utredning angående rådande sedvanor, funnit sig böra föreslå att fiske med nät (garn) samt med tobisnot där skall få bedrivas fritt av varje svensk medborgare. Begreppet nät eller garn lärer i språkbruket vara så klart till sin innebörd, att någon definition därav ej erfordras i laxtexten; dit torde sålunda vara att hänföra all här i landet bruklig bunden insnärjningsredskap, 3 därvid dock i förevarande sammanhang undantag principiellt bör göras för sådan kvarstående redskap, för vars användande i fritt fiskevatten tillstånd skall krävas. Även vissa slag av krokredskap skulle måhända kunna ifrågakomma som »fri» redskap vid gotlandskusten. Fiske med rev efter torsk och flundra bedrives sålunda flerstädes oberoende av strandägarrätten. Inne på enskilt vatten synes emellertid sådant fiske förekomma i ringa omfattning. Kommittén kommer i det följande att föreslå, att fiske med vissa slag av krokredskap skall i begränsad utsträckning få fritt bedrivas utefter hela rikets kust; 4 därest detta förslag godkännes, torde även de gotländska frifiskarenas intresse med avseende på dylikt fiske bli tillräckligt tillgodosett, övrigt krokfiske synes knappast vara av sådan vikt för yrkesfiskarena inom länet, att ett allmänt frigivande därav kan anses tillrådligt. Några speciella bestämmelser till skydd för det strandägarna alltjämt förbehållna fisket med »rörlig» redskap torde för Gotlands län ej vara av behovet påkallade.

Fisket

i Blekinge

län.

Fiskerätten är inom Blekinge län reglerad på väsentligen samma sätt som vid Gotland. Sill-(strömmings-) fisket med garn (skotar) är dock såsom förut nämnts fritt inomskärs i Blekinge utan förbehåll om oklandrad sedvana. 1 S. 72. 2 S . 115. 3 Jfr s. 78. 4

Se 15 § fiskelagsförslaget.

122 Till följd av all u t m e d större delen av b l e k i n g e k u s t e n finnes en flerstädes g a n s k a vidsträckt s k ä r g å r d , h a r å a n d r a s i d a n den a l l m ä n n a s e d v a n e b e s t ä m niclsen i 3 § sjätte stycket fiskelagen h ä r j ä m f ö r e l s e v i s b e g r ä n s a d betydelse. Vid s a m m a n t r ä d e n m e d o r l s b e f o l k n i n g e n , som u n d e r å r 1911 höllos vid Blekinge läns kust av k a m m a r r å d e t D u f w a , företog d e n n e en u n d e r s ö k n i n g m e d avseende p å f i s k e r ä l t s f ö r h å l l a n d e n a d ä r s t ä d e s . A n g å e n d e de r ö n som d ä r v i d gjordes h a r Dufwa s a m m a n f a t t n i n g s v i s u p p g i v i t följande: 1 Östra och Medclsta härader samt städerna Karlskrona och Ronneby. Kristianopels socken: Många skattlagda ålfisken funnos. Strandägarna nyttjade i allmänhet fisket själva. — Torhamns socken: Fisket var i allmänhet icke utarrenderat, utan strandägarna nyttjade mera givande fiske, såsom ålfiske. Småfisket var däremot i regel fritt. I socknens södra skärgård var ålfisket i allmänhet särskilt skattlagt och övrigt fiske utarrenderat; dock idkades småfiske där även av andra än arrendatorerna. — Ramdala socken: Betydligare fisken voro utarrenderade, men småfisket bedrevs av strandägarna själva. Fiske efter ål medelst s. k. huttning (ljustring) och fiske med garn hade dock varit fritt för envar. — Sturkö socken: Fisket kring Sturkö var utarrenderat, vid Ryd och kring Flaggskär fritt. — Lösens och Augerums socknar: Ålfisket vid Hästö var utarrenderat, och i övrigt förekom endast småfiske, som var fritt. — Aspö och Hasslö socknar: Ålfisket vid Hasslö var utarrenderat. Fisket omkring Bollön var fritt för envar. — Nättraby socken: Fisket var med några undantag utarrenderat. — Förkärla socken: Största delen av kusten lydde under Johannishus fideikommiss, och fisket var där utarrenderat till särskilda fiskare. — Listerby socken: Endast ålfisket med ryssjor var förbjudet, allt annat fiske fritt. — Ronneby socken: Fisket bedrevs av strandägarna själva eller var utarrenderat. Jiräkne härad och staden Karlshamn. Bräkne-Hoby och Aryds socknar: Allt fiske var i regel förbjudet av strandägarna. — Hällaryds socken: Allt fiske var i regel fritt med undantag av ålfisket. — Karlshamns stad: Allt fiske var fritt utom kring Boön, där det var utarrenderat. — Asarums socken: Fisket var i allmänhet icke fritt utan brukades av strandägarna eller var utarrenderat. Listers härad och staden Sölvesborg. Kusten från östra häradsgränsen till Hörvik: Inom Mörrums och Elleholms socknar var allt fiske utom laxfisket utarrenderat eller eljest förbehållet strandägarna. Laxfiske var till skydd för kronofisket i Mörrumsån förbjudet av länsstyrelsen. 2 Från Pukavik till Listers huvud var ålfisket förbjudet; det idkades av strandägarna och ägarna till skattlagda ålfisken. Fiske efter flundra och torsk var däremot fritt på sistnämnda sträcka. — Kusten från Hörvik till Hällevik: Ålfisket utmed hela sträckan var särskilt skattlagt. — Kusten från Hällevik till västra länsgränsen: Strandägarna förbehöllo sig endast ålfisket, varemot allt annat fiske var fritt. Det av k a m m a r k o l l e g i e t å r 1924 f r a m l a g d a förslaget till ä n d r i n g a r i fiskelagen u p p t o g icke n å g o n särskild b e s t ä m m e l s e för Blekinge län. S å s o m förut n ä m n t s f ö r o r d a d e emellertid kollegiet för h e l a rikets k u s t en likformig beg r ä n s n i n g av det e n s k i l d a fiskevattnets u t s t r ä c k n i n g , så att fisket ä v e n i n o m s k ä r s skulle bli fritt in till 180-m dinjen. "Betänk. 1924 s. 122; jfr II s. 128 ff. Allt sedan äldre lider har i on slörre eller mindre del av Pukaviksbukten utanför Mörrumsåns mynning sådant förhud varit gällande. För närvarande begränsas fredningsområdet utåt av en linje Slärnö udde—Lörhy kladd, innanför vilken praktiskt taget allt fiske är förbjudet med redskap, vari lax kan fångas (KB:s resol. 27/4 1935). 2

123 Fiskerättskommittén. Vid de av k o m m i t t é n h å l l n a offentliga m ö t e n a i n o m Blekinge län u p p g a v s från frifiskarhåll, att fara för y t t e r l i g a r e t i l l b a k a t r ä n g a n d e av det fria fisket förelåge s ä r s k i l t p å g r u n d av två p å s e n a r e tid f r a m t r ä d a n d e f a k t o r e r , n ä m ligen dels en u n d e r k r i g s å r e n i n t r ä d d s t a r k u t v e c k l i n g av s t r a n d ä g a r f i s k e t m e d sillnot och dels sportfiskels a l l t m e r ö k a d e o m f a t t n i n g . Beträffande notfisket upplystes, a t t strandägarna under de senaste åren flerstädes upptagit nya notvarp för sill i stor omfattning. Till följd av att vid notflsket mycket långa linor nyttjades — stundom av ända till 500 m längd — bleve enligt uppgift på sina håll hela fjärdar praktiskt taget avspärrade för det fria garnflske som förut bedrivits där. På många håll hade de blekingska småfiskarena sedan gammalt även plägat idka notdragning efter sill vid annans strand utan att betala arrende, men detta fiske undanträngdes numera, sedan strandägarna börjat ta notfisket i anspråk för egen del. Sportfiskeföreningar hade på många håll arrenderat vidsträckta vatten och förbjöde även sådant fiske som jordägarna förut ej motsatt sig. Sådana förhållanden uppgåvos förekomma bl. a. i trakten av Karlskrona och utmed kusten öster om Karlshamn. Till k o m m i t t é n h a r av f ö r e t r ä d a r e för frifiskarena f r a m f ö r t s vissa ö n s k e m å l m e d a v s e e n d e p å fiskerättslagstiftningen för Blekinge län. H ä r v i d h a r — u n d e r h ä n v i s n i n g bl.a. till d e n utveckling, för vilken n y s s r e d o g j o r t s — i h u v u d s a k y r k a t s , att s t r a n d ä g a r n a s e n s k i l d a fiskerätt m å t t e u p p h ä v a s u t o m b e t r ä f f a n d e s k a t t l a g d a ål- och laxfisken, å l b o t t e n g a r n s a m t möjligen vissa ä l d r e s i l l n o t v a r p , ä v e n s o m att högsta tillåtna l ä n g d e n p å s i l l n o t v a r p e n m å t t e fastställas till 200 m. Av fiskarena har framhållits, att inom Blekinge län fisket på »hemmavatten» gåve bärgning åt ett stort antal fiskare, ej minst äldre personer, vilka ej längre förmådde fortfara med det krävande fisket ute till havs. Härvid begagnades framför allt olika slag avnät (garn) för fångst av bl. a. sill, flundra och lax samt rev för fiske av flundra, torsk, ål och gädda m. m., men även ålhommor och smärre ryssjor komme till användning. Detta fiske borde få bedrivas fritt, såsom — i överensstämmelse med den gamla danska lagstiftningen — tidigare varit fallet på de flesta håll. Därigenom skulle man undgå de konflikter mellan garn- och notfiskare, som uppkommit till följd av sillnotfiskets omåttliga tillväxt under de senaste åren. Det vore ej heller rätt, a t t fiskevattnen till förfång för yrkesfiskarena utlämnades åt nöjesfiskare. De fasta, skattlagda fiskena liksom även sillnotvarpen borde, för att kunna rättvist utnyttjas, inlösas av staten och upplåtas på arrende enligt vissa grunder. M o t s ä t t n i n g a r n a m e l l a n olika b e f o l k n i n g s g r u p p e r i fråga o m fisket ä r o i B l e k i n g e l ä n p å f a l l a n d e s k a r p a . Intressekonflikter f ö r e k o m m a h ä r ej blott m e l l a n s t r a n d ä g a r e och i c k e - s t r a n d ä g a n d e fiskare u t a n ä v e n m e l l a n frifiskare, vilka i d k a h u v u d s a k l i g e n garnfiske, s a m t d e m s o m fiska m e d not. De sedv a n e m ä s s i g a f ö r h å l l a n d e n a ä r o o c k s å m y c k e t oenhetliga och invecklade. S e d v a n o r n a växla s t a r k t i olika t r a k t e r , och n å g o n m e r a u t p r ä g l a d t e n d e n s h o s d e s a m m a synes, m e d u n d a n t a g för fisket m e d s t ö r r e fast r e d s k a p och m e d sillgarn, k n a p p a s t k u n n a p å v i s a s . S p å r e n efter den g a m l a d a n s k a r ä t t s u p p f a t t n i n g e n om fiskets frihet för alla göra sig p å del hela taget m i n d r e

124 starkt gällande här än vad fallet är i Skåne och på västkusten. Denna olikhet synes ej vara enbart en sentida företeelse — förhållandet anmärktes redan av 1894 års fiskelagskommitté — men tydligt är, att de senaste åren av skilda orsaker medfört en markerad tillbakagång i det sedvanemässiga frifisket inom länet. Ur denna synpunkt bör det måhända beklagas, att de fiskerättsliga bestämmelserna för Blekinge ej underkastades en allmän revision samtidigt med de för västkusten gällande; en generell begränsning av den enskilda fiskerätten åtminstone till 180-m:området torde vid den lidpunkten ganska väl ha anslutit sig till rådande rättsuppfattning. De fria sedvanorna synas emellertid alltjämt leva kvar på många håll, såsom i vissa yttre delar av den östra skärgården samt framför allt i länets västra del från trakten av Karlshamn till skånegränsen, på vilken sträcka fritt fiske med rörlig redskap (nät, rev) förekommer i betydande omfattning. Att dessa sedvanors fortbestånd flerstädes är hotat, ej minst från sportfiskarenas sida, måste likväl befaras. Både för fiskerinäringen såsom sådan och ur sociala synpunkter är det därför enligt fiskerättskommitténs mening angeläget att snarast få till stånd en reglering av de fiskerättsliga förhållandena, som råder bot på det nuvarande labila tillståndet och varigenom de olika intressegruppernas rättigheter en gång för alla klart fastställas. För en stor del av den icke-strandägande blekingska fiskarbefolkningen är det tvivelsutan ett livsvillkor, att det fria fiskets ställning ej ytterligare försvagas. Uppenbart är emellertid, att en sådan reglering erbjuder betydande vanskligheter. Bådande sedvana ger som nämnts ej tillräcklig ledning. Allenast en hänvisning i lagen till denna sedvana skulle därför ej bereda de fiskande åsyftad trygghet. Å andra sidan skulle ett allmänt frigivande av fisket med rörlig redskap, på sätt som skett i Hallands samt Göteborgs och Bohus län, här otvivelaktigt på många håll innebära ett alltför stort avsteg från gängse rättsvanor och ett kraftigt ingrepp i den jordägande befolkningens välförvärvade rättigheter. I detta läge synes knappast någon annan utväg stå till buds än att — med beaktande i möjligaste mån av sedvanemässiga förhållanden och i övrigt efter skälighet — företa en avvägning av de olika intressena och på så sätt söka komma fram till en av praktiska hänsyn betingad ordning. Härvid torde till en början allt sådant fiske med fast redskap (bottengarn, hommor, ryssjor m.m.), som faller under tillståndstvånget utanför frivattensgränsen, böra förbehållas strandägarna inom det enskilda fiskevattnet. Även om enligt vad som uppgivits mindre dylik redskap i någon utsträckning opåtalt användes av frifiskare, lärer detta förhållande ej utgöra tillräckligt skäl för att införa en särskild undantagsbestämmelse i lagen. Beträffande fisket med rörlig redskap — sådant detta begrepp avgränsats enligt kommitténs förslag — synes av uttalanden även från strandägarhåll framgå, att till på senare år sådant fiske ganska allmänt bedrivits fritt åt-

125 minstone ute på fjärdarna och överhuvud på något avstånd från land. I överensstämmelse härmed förordar kommittén, att i Blekinge län strandägarnas ensamrätt till fiske med rörlig redskap även inomskärs principiellt begränsas till det egentliga strandvattensområdet, d.v.s. enligt kommitténs förslag vattnet innanför 300-m dinjen resp. 3-m:kurvan. Erinras må om att en dylik begränsning i viss mån ansluter sig till det av Dufwa och kammarkollegiet 1924 framlagda förslaget. Emellertid torde man för att skäligen tillgodose de icke-strandägande fiskarenas behov av rörelsefrihet icke böra stanna härvid. Bedan enligt gällande lag är fisket efter sill (strömming) med garn (skotar) inom länet fritt överallt inomskärs 1 ; denna rätt bör givetvis ej i en ny lag fråntagas frifiskarena. Även annat nätfiske 2 , i synnerhet efter flundra (skrubba) samt torsk, har enligt gammal rättsuppfattning betraktats som fritt för envar i stora delar av den blekingska skärgården och bedrives där alltjämt på många ställen även i strändernas närhet oberoende av fiskerätten. Detta fiske utövas huvudsakligen av yrkesfiskare och torde, särskilt vad angår flundrefisket, ofta vara av så stor vikt för dessa att deras rätt därtill bör säkerställas. Mot ett fullständigt frigivande av nätfisket kan invändas, att det på grundare vatten utövade fisket efter lax och fjällfisk (»gråfisk»), framför allt gädda, åtminstone numera nyttjas huvudsakligen av strandägare. För att förebygga intrång i sistnämnda fiske kunde därför ifrågakomma att begränsa rätten till fritt nätfiske att gälla allenast i vatten av visst djup, exempelvis mer än 6 m. Ett specialstadgande av sådant innehåll skulle emellertid bidra till att för Blekinge län skapa ett så komplicerat system av regler, att kommittén ej anser sig kunna förorda dess upptagande i lagen. Att märka är dessutom att gäddfisket — till vars skyddande stadgandet främst skulle syfta — här till ojämförligt största delen bedrives med fast redskap (ryssjor); om, på sätt kommittén förutsätter, fisket med dylik redskap i erforderlig grad tryggas genom särskilda föreskrifter, lämpade efter de lokala förhållandena, torde faran för att strandägarnas gäddfiske skall skadas genom nätfiskets frigivande väsentligen elimineras. Kommittén vill alltså föreslå, att inom Blekinge län fisket med nät (garn), vilka ej äro att hänföra till sådan kvarstående redskap som omfattas av tillståndstvånget, skall få fritt bedrivas av envar även inom strandvattensområdet. Med hänsyn till speciella sedvanemässiga förhållanden på länets ostkust synes dock den nya regeln icke böra gälla där; då såsom förut nämnts sillfiske icke förekommer i enskilt vatten på den blekingska ostkusten, kommer denna begränsning i praktiken ej att medföra någon försämring för frifiskarena i förhållande till vad som för närvarande gäller beträffande sådant fiske. Med avseende på fiske med krokredskap anser kommittén det icke vara ' J f r s. 117.

2 Ang. begreppet nät se s. 121.

tillrådligt att göra ett motsvarande medgivande som i fråga om nätfisket. Ett allmänt frigivande av krokfisket skulle alltför lätt kunna leda till missbruk i form av rovfiske ej minst från nöjesfiskares sida och omintetgöra strävandena att genom fiskevårdande åtgärder öka tillgången av värdefullare fiskarter. Framhållas bör emellertid att — såsom redan i samband med gollandsfisket anmärkts — det för åtskilliga yrkesfiskare ganska viktiga djupfisket med bl.a. långrev i viss utsträckning kommer att av kommittén föreslås fritt vid hela rikets kust även inom strandvattensområdet. 1 Vad slutligen beträffar fisket med not, framför allt efter sill, har som nämnts detta fiske, från att ursprungligen till synes huvudsakligen ha utövats av frifiskare, numera kommit att i mycket stor omfattning bedrivas av strandägarna själva. Huruvida den starka utvecklingen av sillnotfisket — som måhända endast är att anse som en kristidsföreteelse — är ur fiskerinäringens synpunkt lycklig, torde kunna dragas i tvivelsmål. Notfisket har också på sina håll i länet kringgärdats med ganska stränga restriktioner. I nuvarande läge kan det emellertid enligt kommitténs mening ej gärna ifrågakomma att frige detsamma; en dylik åtgärd skulle innebära ett mycket kraftigt ingrepp i strandägarnas rätt, vilket otvivelaktigt komme att medföra vittgående ersättningskrav från dessas sida. Det speciella slag av notfiske, som avser fångst av tobis till agn, är däremot i regel fortfarande fritt för envar på de ställen inom länet, där det förekommer. En bestämmelse, varigenom denna rätt säkerställes, torde böra upptagas i lagen. I annat sammanhang 2 har föreslagits att de bestämmelser till skydd för strandägarfisket, som nu återfinnas i 3 § andra stycket fiskelagen, i en ny lag skola ersättas med ett bemyndigande att i administrativ ordning utfärda erforderliga dylika föreskrifter. Bemyndigandet torde böra gälla även för Blekinge län samt, för den händelse nätfisket där friges, avse även andra former av sådant fiske än med sillgarn (skotar). Vad ovan anförts angående sillnotfisket inom länet synes dock kunna motivera en viss återhållsamhet vid skyddsbestämmelsernas lokala utformning, så att i varje fall det fria nätfisket utanför själva strandvattensområdet ej hindras i högre grad än som kan anses försvarligt med hänsyn till allmänna intressen.

Fisket

vid

Skånes

östra

och södra

kust.

Medan fisket vid Skånes västkust genom 1930 års lagändring gjorts praktiskt taget oberoende av sfrandäganderätten, finnas beträffande landskapets övriga kuster inga separatbestämmelser om fiskerätten. Fiskelagens regel 1 Se 15 § !

S . 118 f.

fiskelagsförslaget.

127 om strandägares ensamrätt innanför 180-m :gränsen vid öppen havsstrand — skärgård saknas ju så gott som alldeles vid skånekusten — gäller här med allenast de inskränkningar som följa av 4 § (revfiske »å djup») samt 3 § sjätte stycket (oklandrad sedvana). Bedan 1894 års fiskelagskommitté framhöll emellertid, 1 hurusom de grundsatser om strandägares uteslutande fiskerätt i saltsjön, som genom utfärdandet av 1766 års fiskeristadga blivit tillämpliga i de fordom danska landskapen, icke lyckats fullständigt tränga igenom där. Mångenstädes, särskilt vid de halländska och skånska kusterna, ansågs strandfisket — åtminstone det som drevs med rörlig redskap — fortfarande vara fritt för envar som ville begagna sig därav. Vid offentliga sammanträden med kustbefolkningen, som under år 1911 höllos av kammarrådet. Dufwa på åtskilliga platser utefter skånekusten, framgick också, alt dylika friare sedvanor alltjämt tillämpades vid större delen av nämnda kust, om än dessa sedvanor i allmänhet vore mera begränsade till sitt innehåll vid de östra och södra kuststräckorna än vid den västra. Vid ost- och sydkusten hindrades det fria fiskets utövande i ej ringa mån genom förekomsten av talrika särskilt skattlagda ålfisken (åldrätter), vilkas innehavare förbehöllo sig fisket efter ål och stundom även gjorde anspråk på annat fiske inom de skattlagda fiskenas områden. Där dylika fisken ej funnos, utövades fisket med fast redskap (ryssjor, hommor, bottengarn) i allmänhet av strandägarna eller deras arrendatorer. Annat fiske var i stor utsträckning fritt; härom utröntes i huvudsak följande: 2 Kristianstads län. Vid kusten av Villands, Gärds och Albo härader eller från blekingegränsen till strax söder om Viks fiskeläge —• vilken sträcka från Åhus söderut så gott som helt upptogs av skattlagda fisken — var fisket, frånsett ålfisket i dessa, fritt med huvudsakligen följande undantag. Strax norr om Åhus var ålfisket utarrenderat. På sträckan från Åhus till Villands härads södra gräns gjorde innehavarna av de skattlagda ålfiskena anspråk även på laxfisket åtminstone under ålfisketiden. Mellan Knäbäck och Vitemölla, där såväl stranden som nästan alla skattlagda ålfisken tillhörde Kristinehovs fideikommissegendom, var allt fiske förbehållet arrendatorerna av ålfiskena. På sträckan från Vitemölla till Kivik samt vid Rörum var laxöringsfisket ej fritt. Från Albo härads södra gräns till gränsen mot Malmöhus län (Järrestads och Ingelstads härader) bedrevs fisket i allmänhet fritt med undantag av dels ålfisket och dels, på den till stor del av skattlagda ålfisken upptagna sträckan från och med östra Hoby socken till länsgränsen, även fisket efter lax inom åldrätterna, vilkas innehavare förbehöllo sig laxfisket därstädes. Malmöhus län. På kuststräckan från länsgränsen till och med Ystad syntes fisket i allmänhet bedrivas fritt; inom nämnda stads område var dock rätten att dra not efter lax och tobis utarrenderad. Väster om Ystad var fisket ej fritt vid Bjärsjöholms och Ruuthsbo egendomar, 1 2

Betänk. 1894 s. 45. Jfr Betänk. 1924 s. 121 f.; jfr II s. 82—96, 115—127.

128 vid Svartemölla samt på sträckan därifrån till Abbekås. Utanför Abbekås fiskeläge samt därifrån till Hörte var fisket fritt. På sträckan från Hörte till och med Dybäck ävensom vid Bingsmarken, Skateholm och Jordberga förbehöllo sig strandägarna fisket. I övrigt syntes fisket utom åldrätterna i allmänhet vara fritt västerut till Smygehuk. Mellan Smygehuk och Trelleborgs stads västra gräns, på vilken sträcka inga skattlagda ålfisken funnos, uppgavs allt fiske, även efter ål, sedan gammalt vara fritt för envar. Vid återstående delen av sydkusten var fisket efter ål disponerat genom förekomsten av skattlagda ålfisken eller utarrendering. Allt annat fiske var där fritt.

I det av kammarkollegiet år 1924 framlagda förslaget upptogs ingen särskild bestämmelse angående fiskerätten vid nu ifrågavarande kuststräckor. Sedermera har det föreliggande spörsmålet delvis berörts av den s.k. 1935 års fiskeriutredning i ett den 21 oktober 1937 avgivet betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m.m. 1 Under hänvisning till Dufwas undersökningar har fiskeriutredningen förordat en reglering av fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust på det sätt, att varje svensk undersåte där skulle få utöva fiske, med undantag av fiske med fast redskap efter ål, eller agntäkt vid annans strand. Fiskerättskommittén. De upplysningar, kommittén erhållit vid de hållna sammanträdena vid skånekusten, ge liksom äldre utredningar vid handen att, frånsett fisket med hommor, bottengarn och eventuellt förekommande annan dylik fast redskap, fisket vid nu ifrågavarande kuststräckor i stort sett är fritt. De undantag från denna huvudregel, som här och var kunnat konstateras, äro lokalt begränsade och avse stundom endast visst slag av fiske. Därjämte har upplysts, att åtskilliga innehavare av skattlagda fisken samt strandägare, vilka bedriva ålfiske med fast redskap, motsätta sig att under själva ålfiskesäsongen annat fiske, särskilt med nät, idkas i drätternas närhet. Farhågor för störande inverkningar på ålfisket torde i själva verket, åtminstone vad ostkusten beträffar, utgöra den främsta anledningen till det motstånd som på sina håll rests mot ett fullständigt frigivande av fisket med rörlig redskap. Som helhetsomdöme lärer i allt fall få anses gälla, att även vid dessa delar av skånekusten huvudregeln i 2 § fiskelagen om strandägares ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten blott i ringa utsträckning har tillämpning såvitt angår rörlig redskap. I betraktande av den allmänna hänvisningen till rådande sedvänjor, som lagen innehåller, torde därför kunna sägas, att de fiskande i dessa trakter för närvarande i stort sett äga rätt att fiska med dylik redskap i enskilt fiskevatten. En dylik hänvisning kan emellertid icke anses innefatta ett tillfredsställande skydd för fiskarbefolkningens intressen, då dessa äro av så vital natur som här är fallet. Även om vid skånska kusten någon mera markerad strävan från strandägarnas sida att utestänga andra 'SOU 1937:41 s. 75 ff.

129 från fiske för närvarande knappast gör sig gällande, föreligger dock otvivelaktigt risk för sedvanans successiva tillbakaträngande. Att även här en viss förskjutning av rättsläget skett under senare år till nackdel för de ickestrandägande fiskarena framgår för övrigt av utredningen. Från dessa fiskares sida ha också, såväl vid de av Dufwa och kommittén hållna sammanträdena som också i andra sammanhang, framförts starka önskemål om en mera tryggad ställning. Genom de lagändringar som redan genomförts för västkusten ha beträffande fisket där de på historisk grund vilande rättsvanorna i det väsentliga återställts och lagfästs. En motsvarande åtgärd med avseende på Skånes östra och södra kust synes med hänsyn till vad ovan anförts vara av behovet påkallad. Detta syfte vinnes bäst genom ett allmänt frigivande av fisket med icke-tillståndskrävande redskap vid nämnda kuststräckor. En förutsättning härför anser kommittén dock vara, alt erforderligt skydd mot intrång beredes fisket med fast redskap. Utfärdandet av föreskrifter härom torde, enligt vad förut antytts, lämpligen kunna ske i administrativ ordning med stöd av bemyndigande i lagen. Kommittén föreslår alltså, att vid Skånes östra och södra kust varje svensk medborgare skall äga rätt att fiska i enskilt fiskevatten med sådan redskap som ej i lagen är belagd med tillståndstvång för användning utanför den allmänna frifiskegränsen.

Hummerfisket

i

Bohuslän.

G ä l l a n d e rätt. Vid västkusten norr om Skåne äger enligt 3 § fjärde stycket fiskelagen i dess år 1928 antagna lydelse 1 varje svensk undersåte rätt att utöva fiske vid annans strand med rörlig redskap, vartill i detta fall hänföres även mindre ålryssja. Med avseende på hummerfiske innanför 180-m:gränsen gälla dock vissa förbehåll till förmån för strandägarna eller de på viss ö boende. Sålunda tillhör i större delen av Gullmars-, Bro- och Åbyf jordarna i mellersta Bohuslän hummerfisket strandägaren. Likaså har i de tre nordliga kusthäraderna (Kville, Tanums och Vette härader) strandägaren ensam rätt till fiske efter hummer; dock gäller där — såsom ett undantag från undantaget — att om sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende än strandägarna, därvid skall förbli. Sistnämnda bestämmelse torde i praktiken ej tillämpas alldeles efter bokstaven; sålunda uppges exempelvis att alla, som bo i det på fastlandet be1

9 SFS 1928: 183.

130 lägna Fjällbacka municipalsamhälle, få fiska fritt vid samtliga fill Fjällbacka börande holmar. Vid Kosleröarna, där ett viktigt hummerfiske bedrives, tilllämpas bestämmelsen på det salt, att hummerfisket vid öarna Nordkoster och Sydkoster samt därunder lydande holmar anses fritt för alla, som bo på någondera ön, men ej för fiskande från andra öar eller från fastlandet. Utöver vad nu sagls är vid åtskilliga kronan tillhöriga holmar och skär fisket efter hummer fritt för varje svensk undersåte. 1 Före 1928 års lagändring gällde beträffande Bohuslän liksom annorstädes i saltsjön fiskelagens allmänna grundsats, att strandägarens enskilda fiskerätt omfattar hela inomskärsområdet och i övrigt strandvattensområdet ut till 180-m:gränsen. En vidsträcktare rätt till fritt fiske kunde dock förekomma med stöd av lokala sedvanor, som i Bohuslän fortlevat sedan den norska tiden. Dessa sedvanor torde, såvitt angår fisket med rörlig redskap, ha varit så allmänt förhärskande att i själva verket sådant fiske i stort sett varit fritt redan före 1928. Den då företagna lagändringen avsåg väsentligen att stadfästa denna sedvanerätt. 2 Häri ligger förklaringen till de då antagna särbestämmelserna för hummerfisket i vatten, där strandägarna eller de å vissa öar boende sedan lång tid tillbaka brukat förbehålla sig hummerfisket. De meningsskiljaktigheler som förekommo i samband med de nu gällande lagbestämmelsernas tillkomst rörde huvudsakligen just hummerfisket. I riksdagen yrkades motionsvis 3 , att undantagsbestämmelserna därom skulle utgå. Jordbruksutskottets majoritet förklarade emellertid, att ett sådant undantagslöst frigivande ej läte sig förena med den princip som låge till grund lör lagförslaget. T i d i g a r e förslag o m h u m m e r f i s k e t s

frigivande.

Även efter 1928 har frågan om hummerfiskets fullständiga frigivande i norra Bohuslän varit föremål för övervägande i olika sammanhang. 1935 års fiskeriutredning* — vars huvudsakliga uppdrag gällde åtgärder 1 i 11 främjande av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter — tog upp till behand1 Denna frihet grundar sig på upplåtelse från kronan eller på bestämmelsen i 1 § F L om fisket vid odisponerade kronoholmar m.m. I Betänk. 1924 finnas förteckningar Över dels kronoholmar upplåtna till fritt och allmänt begagnande jämlikt beslut av Kungl. Maj:t och rikets ständer (s. 359—363), dels holmar och skär, som på grund av sitt läge eller eljest icke äro att hänföra till vissa hemman utan torde vara kronan tillhöriga (s. 363—371; jfr 1 § FL), dels ock lotsverkets holmar och skär (s. 351—354 och 358—359). Genom beslut 31/5 1929 har i KBr till domänstyrelsen förordnats, att fisket vid de till lotsverket anslagna holmar och skär inom länet skall upplåtas till allmänt begagnande i den omfattning som i 1 § FL omförmäles, och att hummerfiske, som tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning stående fastigheter i de tre nordliga kusthäraderna, efter hand som löpande arrendeperioder gå till ända, skola upplåtas på nyssnämnda sätt (SFS 1929: 136; jfr JU 1939:58 s. 3). Bland de sålunda upplåtna holmarna torde de för hummerfisket viktigaste vara Norra Väderöarna. 2 Jfr prop. 1928: 2 och JU 1928: 33. 3 1 : 41 och 11:74. 4 SOU 1937:41 s. 78 fl.

131 ling också f r å g a n o m r ä t t e n till h u m m e r f i s k e . Anledningen h ä r t i l l a n g a v s vara, a t t y r k e s f i s k a r e u t t r y c k t f a r h å g o r för att de g e n o m å t g ö r a n d e n f r å n s t r a n d ä g a r n a s sida skulle förlora den r ä t t till h u m m e r f i s k e , s o m de a n s e t t sig h a vid vissa h o l m a r och s k ä r . Dessa h o l m a r och s k ä r h a d e förut a n t i n g e n a n t a g i t s tillhöra k r o n a n eller o c k s å h a f t o k l a r a ä g a n d e r ä t t s f ö r h å l l a n d e n , i följd v a r a v fiskarena o b e h i n d r a t k u n n a t b e d r i v a h u m m e r f i s k e d ä r o m k r i n g ; p å s e n a s t e tiden h a d e e m e l l e r t i d g e n o m l a n t m ä t e r i f ö r r ä t t n i n g a r en del av dessa h o l m a r tillagts e n s k i l d a g å r d a r . F i s k e r i u t r e d n i n g e n , som a n s å g f r å g a n v a r a e k o n o m i s k t ytterst viktig för fiskarena i dessa t r a k t e r , föreslog för sin del, att h u m m e r f i s k e t skulle göras helt fritt i n o m de t r e n o r d l i g a k u s t h ä r a derna. Vid 1939 års riksdag v ä c k t e s m o t i o n e r i s a m m a syfte. 1 M o t i o n ä r e r n a bet e c k n a d e de i l a g e n i n s k r i v n a u n d a n t a g s b e s t ä m m e l s e r n a för n o r r a B o h u s l ä n som e n k o m p r o m i s s och h ä v d a d e , att dessa icke vore a l l m ä n t g o d t a g n a s o m u t t r y c k för den s e d v a n e r ä t t s o m varit r å d a n d e ; t v ä r t o m a n s å g e s såväl b l a n d fiskarena själva s o m b l a n d en stor del a v o r t s b e f o l k n i n g e n , att i n o m somliga orter fiskarena p å g r u n d av s e d v a n e r ä t t h a f t s t ö r r e frihet till h u m m e r f i s k e ä n som s t a d g a t s g e n o m 1928 å r s lagstiftning. I de y t t r a n d e n s o m j o r d b r u k s u t s k o t t e t införskaffade i a n l e d n i n g av m o t i o n e r n a voro m e n i n g a r n a d e l a d e : Lantbruksstyrelsen ansåg den förebragta utredningen otillräcklig och anmärkte även, att om lagen skulle ändras beträffande hummerfisket i de tre nordligaste häraderna, borde en sådan ändring också avse de tre fjordarna i mellersta Bohuslän. — Kammarkollegiet fann likaledes utredningen bristfällig i olika avseenden samt anförde såväl historiska som sociala och näringspolitiska skäl mot den föreslagna frigivningen. Kollegiet påpekade, a t t fastighetssplittringen i Bohuslän numera fortskridit så långt att en stor del av den bofasta lantbefolkningen icke ägde större brukningsdelar än som motsvarade knapphändig försörjning; ur social synpunkt syntes det ej önskvärt att, i syfte att bereda bättre utkomstmöjligheter för vissa personer, frånta andra samhällsmedlemmar så stor del av deras nuvarande försörjningsobjekt, att detta därefter icke medgåve nöjaktig bärgning. Tillika framhölls, a t t kollegiet från sin verksamhet som företrädare för det allmännas intressen i vattenmål hade en rik erfarenhet av a t t en förminskning av ett jordbruk under den gräns, som erfordrades för att innehavaren och hans familj skulle å densamma äga full bärgning, ingalunda neutraliserades genom a t t vatten företaget lämnade ersättning i penningar för den jord, som genom företaget förstördes eller försämrades; kvar stode, a t t den förminskade brukningsdelen ej längre kunde lämna full försörjning åt ett där bosatt hushåll och detta framträdde särskilt i ny ägares hand. — Den ifrågasatta frigivningen av hummerfisket avstyrktes även av länsstyrelsen, som bl. a. framhöll a t t de berörda strandägarna i allmänhet ej vore välbesuttna lantbrukare utan småbrukare, för vilkas existens hummerfisket såsom binäring vore av den största betydelse, då jordbruket icke vore tillräckligt för deras bärgning. Motionerna vunno däremot stöd i yttranden från fiskeriintendenten i distriktet samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund; förbundet underströk bl. a. behovet av ökat utrymme för yrkesfiskarena samt det orättvisa i a t t jordägarna skulle bestämma över såväl land som vatten: »havet är fiskarnas arbetsfält, och detta arbetsfält bör vara fritt». 1 I: 178 och II: 260; JU 1939: 58.

132 Utskottet fann av utlåtandena framgå, att åtskilliga frågor tarvade ingående utredningar för ett allsidigt bedömande av det i motionerna framförda förslaget. Då därtill komme, att det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget ännu ej blivit slutprövat av Kungl. Maj:t, ansåg sig utskottet i frågans dåvarande läge icke kunna biträda motionärernas förslag. — Motionerna avslogos därefter av kamrarna. Vid 1944 års riksdag kom frågan motionsvägen ånyo före. 1 I motionerna erinrades om att en kommitté — fiskerättskommittén — dåmera tillsatts för att verkställa en förutsättningslös utredning angående revision av fiskerilagstiftningen, samt hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att kommittén skulle få i uppdrag att även utreda frågan om hummerfisket inom de tre nordliga kusthäraderna. — Jordbruksutskottet förklarade sig vara ense med motionärerna om att utredning i ärendet vore önskvärd, men eftersom fiskerättskommittén enligt sina direktiv torde komma att uppta problemet till övervägande även utan något påpekande från riksdagens sida, ville utskottet icke tillstyrka åtgärd i anslutning till motionerna. Kamrarna lämnade i enlighet härmed motionerna utan bifall. S t a t i s t i s k a uppgifter. Omkring nio tiondelar av det svenska hummerfisket bedrives i Göteborgs och Bohus län. Omfattningen av hummerfisket inom detta län under några representativa år framgår av följande sammanställning: A-

1933 1942 1945

Antal fiskare

Fångstmängd i kg

Fångstvärde i kr.

2 229 1 845 1 965

273 000 128 000 209 000

508 000 722 000 1 361 000

Något mer än hälften av fångsten belöper på de tre nordliga kusthäraderna. Antalet hummerfiskare där utgör omkring 800. Fisket efter hummer är i Bohuslän ett utpräglat hemmafiske. Det bedrivs endast inomskärs eller omedelbart utanför skären. Eftersom hummern föredrar hård och stenig botten, kan fångsten ej alltid äga rum i omedelbar närhet av fiskarenas hemorter, men några längre fiskefärder bruka ej företas. Även så långt ute som kring Väder- och Kosteröarna bedrives fisket i regel från små båtar med endast två fiskare i varje bållag. Fångsten sker med hummertinor, någon gång garn; båda delarna anses som rörlig redskap. 2 Varje båtlag disponerar ett 60-tal tinor. Lönsamheten av hummerfisket är självfallet i hög grad beroende av prisutvecklingen. Medan före kriget förstahandspriset (vid försäljning från fis1 2

1 : 224 och II: 226; JU 1944: 10. Jfr s. 78, 88 ff.

133 käre till uppköpare) utgjorde något över 2 kronor pr kg, steg detta pris under krigsåren till omkring 7 kronor pr kg för att därefter åter sjunka något. Det synes ej antagligt, att priset kommer att gå ned till förkrigsnivån, men det är knappast heller sannolikt, att krigsårens toppriser återkomma. I det följande utgår kommittén från ett antaget förstahandspris av 5 kronor pr kg; därvid har avdrag ej gjorts för fiskarenas eget arbete, ej heller för båt, redskap och andra omkostnader. Fiskerättskommittén har sökt införskaffa utredning om h u r stor del av fångsten som sker i vatten, där hummerfisket är förbehållet strandägaren eller vissa öbor, se bilaga 3. Av denna utredning framgår att vid sådana öar i norra Bohuslän, där fisket efter hummer är fritt för envar å ön boende, antalet hummerfiskare är omkring 200, därav flertalet på Kosteröarna. I övriga trakter är fisket ofta samfällt för hela byn eller skifteslaget; i flertalet fall är det dock uppdelat på de särskilda fastigheterna. De flesta strandägare utöva inom strandvattnet hummerfisket själva, och endast omkring en fjärdedel av dem arrendera ut fiskerätten. Arrendet utgår vanligen såsom andel av fångsten, i medeltal omkring 30 procent av förstahandsvärdet. Blott sällan stiger arrendet över 500 kronor om året; oftast stannar det vid betydligt lägre belopp. — Där strandägarna själva utöva sin fiskerätt, har fångstens förstahandsvärde blott i 20 å 30 fall uppgivits vara så stort som 1 000 kronor. I regel är det avsevärt mindre. Särskilt betydande är fisket vid Södra Väderöarna, en obebodd ögrupp belägen långt utanför kustskärgården. Ögruppen är åsätt ett taxeringsvärde av 84 600 kronor, ett värde som väsentligen ligger i det enskilda hummerfisket. Detta bedrives av ägarna eller av arrendatorer och avkastar årligen 20 000 ä 25 000 kronor. Vid rundfråga till fastighetsägare i norra Bohuslän har kommittén särskilt sökt utröna, huruvida för någon viss brukningsenhet ensamrätten till hummerfisket på grund av speciella förhållanden är av så avgörande betydelse, att ensamrättens bortfallande skulle innebära särskild olägenhet för ägaren. Därvid har befunnits, att fiskerätten endast i få fall har åsatts särskilt taxeringsvärde (för 5 fastigheter tillhopa 12 100 kronor). Ägarna av dessa och ännu några fastigheter, särskilt i yttre skärgården, ha framhållit, hurusom de i hög grad äro beroende av sin nuvarande rätt till enskilt hummerfiske och att det obetydliga jordbruket på dessa fastigheter ej kan bereda dem full försörjning. I mellersta Bohuslän bedrives det förnämsta hummerfisket i de yttre delarna av skärgården; det enskilda hummerfisket inne i Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är förhållandevis obetydligt. I de båda sistnämnda fjordarna med deras tämligen släta botten uppges hummerfisket vara mindre givande än i Gullmarsfjorden med dess stenigare botten.

134 Fiskerättskommittén. Av den lämnade redogörelsen torde framgå att den reglering av det bohusländska hummerfisket, som genomfördes 1928, nära ansluter sig till då rådande rättsuppfattning och sedvanor. Kommittén finner tillräckliga skäl ej ha anförts till stöd för de stundom återkommande påståendena om att inom somliga orter fiskarena på grund av sedvanerätt skulle ha haft större frihet till hummerfiske än som stadgats genom 1928 års lagändring. Frågan om ett ytterligare frigivande av hummerfisket bör därför enligt kommitténs mening närmast bedömas med hänsyn till vad som ur sociala och ekonomiska synpunkter må befinnas lämpligt. Uppenbarligen måste hummerfiskets frigivande medföra en rationalisering av fisket. Enligt vad som uppgivits bl. a. vid de offentliga möten som kommittén hållit med kustbefolkningen, bedrives hummerfisket på många håll sålunda att i början av fiskesäsongen strandägarna tävla med frifiskarena om hummern i frivattnet för att längre fram på året, när hummern där är u I fiskad, fortsätta på de egna vattnen: för frifiskarena lönar det sig då ej att fortfara med fisket. Även om åtskilliga strandägare fiska uteslutande på eget vatten och alltså ej konkurrera med frifiskarena ute i det fria vattnet, är det mindre rationellt alt på detta sätt båtar och redskap ej kunna fullt utnyttjas. Då hummern tidvis uppehåller sig på grunt vatten, är det för frifiskarena en olägenhet att ej få fiska hummer också nära stranden. På sina håll kan hummerfisket väntas ge större avkastning, om det blir fritt: strandägaren ensam får ej alltid ut så mycket av fisket vid sitt land som det blir möjligt, om fisket där står öppet för alla. Genom ett frigivande av hummerfisket skulle fiskare av alla kategorier kunna tillgodogöra sig samtliga hummervalten under en längre tid av fiskesäsongen. Såsom en följd därav måste omkostnaderna pr kg minska. Ehuru den nationalekonomiska betydelsen härav ej får överskattas — del enskilda hummerfisket utgör i dessa trakter endast en mindre del av de» hela — synas ur dessa synpunkter starka skäl I a la för att hummerfisket helt friges. A andra sidan kan måhända ur fiskevårdssynpunkt ett frigivande av hummerfisket anses möta vissa betänkligheter. Eftersom hummern är ett jämförelsevis stationärt djur, som sällan vandrar mer än några få km från kläckningsplatsen, kan hummerbeståndet lokalt påverkas av en alltför stark skattning. De erfarenheter som vunnits i andra delar av Bohuslän och i utlandet tyda emellertid knappast på att ett fritt hummerfiske i allmänhet utgör en avsevärd fara för beståndet. I den mån så dock skulle bli fallet, bör detta enligt kommitténs åsikt mötas genom flskevårdande åtgärder 1 och ej med 'Hummerfisket är f.n. förbjudet inom Norrvikens fögderi (omfattande bl.a. de tre nordliga kuslharaderna undergliden 1 5 / 6 - 1 / 1 0 (KK 25/8 1914) samt i övriga delar av länet w t r R?6nA 1 5 / 7 - , 1 5 / 9 f.FS« 6 §)• Hummer, som icke i längd håller 21 cm. må ej fångas (I -St b t;). Ang. iilplaiitering av hummer jfr JU 1939: 58 s. 5—8.

135 generella inskränkningar i den fria fiskerättens omfattning. Visar det sig att i viss fjord eller annat trängre vatten avfiskningen blir alltför stark, torde del vara möjligt att motverka detta exempelvis genom tillfällig förkortning av fiskesäsongen och genom utplanterhig av rombärande bumrar. Av ej mindre betydelse för den föreliggande frågan äro de sociala hänsynen. Ett frigivande av hummerfisket i norra Bohuslän kan väntas bli till ej ringa fördel för den icke-jordägande kustbefolkningen. Men också för strandägare, som nu endast ha jämförelsevis små eller för hummerfiske mindre lämpliga vatten, skulle ett frigivande snarare gagna än skada deras fiskcmöjligheter. Obestridligt är emellertid, alt ett frigivande av hummerfisket ej kan ske utan att för åtskilliga strandägare intrång göres i välgrundade rättigheter. Där så sker, bör ersättning lämnas. Enligt vad den av kommittén företagna utredningen ger vid handen, torde för det stora flertalet fastigheter hummerfiskets frigivande väntas medföra förhållandevis obetydliga ersättningsanspråk. Undantagsvis kan emellertid intrånget tänkas bli så betydande, att viss risk föreligger för att en brukningsenhet, som nu lämnar hel bärgning åt innehavaren, framdeles ej längre kan ge honom full försörjning. Detta gäller huvudsakligen i fråga om vissa mera isolerade öar i yttre skärgården, där jordbruket icke är tillräckligt för ägarens uppehälle och där andra lämpliga arbetstillfällen saknas. Strandägarfisket efter hummer kan för en dylik fastighet utgöra ett lika viktigt försörjningstillskott som vad inne i landet skogen är för månget eljest ofullständigt jordbruk. Såvitt av utredningen kan bedömas är det emellertid som nämnts endast i helt få fall sådana verkningar kunna befaras uppkomma. Om eljest sociala och näringspolitiska skäl anses motivera att ett dylikt ingrepp göres. böra de som därav drabbas få ersättning ej blott för den direkta förlusten lill följd av minskad nettoinkomst av hummerfisket utan också för den indirekta skada, som uppkommer genom att fastigheten till följd av det enskilda hummerfiskets bortfallande ej längre lämpligen kan bestå såsom självständig brnkningsenhet (»allmänt intrång»). Av det anförda torde framgå, att det endast är för en del av befolkningen som ett frigivande av hummerfisket kan väntas medföra försämrade utkomstmöjligheter. I gengäld kommer för andra och större befolkningsgrupper en dylik åtgärd att medföra en högst betydlig förbättring. Särskilt angeläget måste det vara att bereda bättre försörjningsutsiktcr åt de många yrkesfiskarena och ej minst åt sådana äldre fiskare, vilka ej längre orka med del mera krävande högsjöfisket. Deras inkomst är ofta mycket ringa, och det synes rimligt att det allmänna — även med ekonomiska uppoffringar — söker bereda dem vidgade möjligheter att vara verksamma i deras eget yrke. Om än åtskilliga strandägare och arrendatorer bedriva hummerfiske fullt lika yrkesmässigt som mången frifiskare, råder det intet tvivel om att ej fler-

136 talet yrkesfiskare bäst gagnas av ett friare fiske, något som också starkt framhållits vid kommitténs möten med ortsbefolkningen. Vad ovan anförts avser närmast de tre nordliga kusthäraderna. Liknande synpunkter göra sig emellertid, om än med mindre styrka, gällande också för det andra område i Bohuslän, där för hummerfisket särbestämmelser finnas, omfattande Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna. Det hummerfiske, som där bedrives, är numera obetydligt. Om i andra delar av landskapet hummerfisket anses böra friges, synes frigivandet böra omfatta också nämnda tre fjordar. En förutsättning för att så skall ske torde dock med hänsyn till den ofta ringa bredden av dessa vatten vara, att de fiskevårdande myndigheterna genom lämpliga åtgärder skydda hummerbeståndet mot faran av en alltför intensiv avfiskning. Fördelen av enhetliga rättsregler för hummerfisket må i detta sammanhang understrykas. Genom hummerfiskets fullständiga frigivande skulle dessutom den osäkerhet undanröjas, som med hänsyn till bevissvårigheterna alltid vidlåder en rätt, vilken stöder sig enbart på sedvana. Även skulle en dylik åtgärd innebära ett tillmötesgående av de i olika sammanhang framförda önskemålen, att vid vissa holmar, vilka tidigare ansetts tillhöra kronan men numera tillagts enskilda fastigheter, hummerfisket fortfarande skall få fritt bedrivas av envar. Ett frigivande av hummerfisket medför oundgängligen vissa kostnader för statsverket. Med ledning av den officiella statistiken och det av kommittén införskaffade utredningsmaterialet har kommittén sökt uppskatta storleken av den skadeståndsskyldighet som staten komme att ådraga sig genom ett frigivande. Verkningarna bli i delta hänseende olika, där hummerfisket för närvarande uteslutande tillhör strandägarna och där hummerfisket oberoende av strandäganderätt är gemensamt för alla på viss ö boende. Vad först angår norra Bohuslän torde för de fastigheter, där hummerfisket uteslutande tillkommer strandägarna, den sammanlagda årliga hummerfångsten kunna uppskattas till i medeltal omkring 15 000 kg. Efter det antagna förstahandsvärdet (vid försäljning till uppköpare) av 5 kronor, skulle årliga fångstvärdet utgöra 75 000 kronor. Under förutsättning att strandägaren i genomsnitt kan betinga sig 30 procent av detta belopp i landlott, skulle detta motsvara 22 500 kronor om året eller — kapitaiiserat efter 4 procent — ett engångsbelopp av 562 500 kronor. Denna siffra torde kunna tjäna till ledning vid bedömande av den totala storleksordningen av de ersättningsanspråk som kunna väntas. Vid beräknande av intrånget för varje särskild fastighet kan naturligen en så summarisk metod ej tillämpas, ty fiskevattnens begärlighet ur ägande- och arrendesynpunkt måsle bedömas ej enbart efter bruttoavkastningen utan också efter belägenheten och andra lokala förhållanden. I många fall torde för den enskilda fastigheten skadan bli ringa eller ingen, särskilt där strandägaren genom hummerfiskets frigivande drar fördel

137 av att kunna få fiska på vatten, där han för närvarande ej har fiskerätt. I andra fall åter måste ersättningen för den direkta skadan ökas med de ersättningar för »allmänt intrång», varom nyss talats. Vad därefter angår hummerfisket i de vatten i norra Bohuslän, där fisket är oberoende av strandäganderätt men begränsat till de på viss ö boende, synes det ovisst huruvida ett fullständigt frigivande av hummerfisket överhuvud kan medföra någon mera avsevärd skada. I vatten av detta slag — de viktigaste äro de som lyda under Kosteröarna och Bamsö — torde de fiskande redan nu vara så talrika, att en något ökad konkurrens även från mera fjärrboende fiskare knappast kan väntas på ett avgörande sätt försämra de nuvarande hummerfiskarenas fångstutsikter. I den mån skada likväl uppkommer, kan det ifrågasättas, huruvida detta föranleder något rättsligen grundat skadeståndsanspråk. De som fiska utan strandäganderätt ha redan nu skäligen svaga möjligheter att motsätta sig ökad konkurrens. Deras fiskerätt torde ej kunna betraktas som någon ensamrätt utan allenast utgöra en till viss personkrets begränsad frifiskerätt av samma art som den vid västkusten eljest gällande. Att vid dessa öar frifiskerätten begränsats till de på ön boende torde närmast ha berott på att lagstiftaren velat åt strandägarna trygga en enskild fiskerätt, som till sitt reella värde så nära som möjligt motsvarat rådande sedvanor. Den icke-strandägande hummerfiskaren lärer ej kunna överlåta sin frifiskerätt på annan. Ej heller kan han hindra strandägarna från att upplåta fiskerätt till hur många utomstående som helst. Vad beträffar strandägarna är deras principiella ensamrätt till hummerfiske redan nu starkt inskränkt däriigenom att var och en som bosätter sig på ön automatiskt får fiskerätt i öns hela vatten. Detta måste avsevärt minska det ekonomiska värdet av strandäganderätten vid dessa öar; främmande fiskare skulle näppeligen vara villiga att bjuda mer än obetydliga arrendesummor för dylik fiskerätt. I mellersta Bohuslän torde, såsom tidigare anförts, ett frigivande av hummerfisket föranleda endast obetydlig skada för strandägarna. Enligt vad nu anförts torde sammanlagda beloppet av de ersättningar, som i händelse av ett frigivande av hummerfisket i hela Bohuslän skulle komma att åvila statsverket, knappast kunna beräknas överstiga i runt tal 3/4 milj. kronor; det kan emellertid tänkas bli ej obetydligt lägre. Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot ett helt frigivande av hummerfisket i Bohuslän har kommittén — om än med hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit fördelarna av en sådan åtgärd vara så betydande, att kommittén ansett sig böra föreslå de nuvarande undantagsbestämmelsernas upphävande. 1

1 Avvikande mening, se särskilt yttrande s. 328.

4 kap. Fiskerätten i större insjöar. Fiskeförhållanden m . m . De insjöar, vilka i första h a n d k o m m a i b e t r a k t a n d e i detta s a m m a n h a n g , ä r o V ä n e r n , Vättern, M ä l a r e n , H j ä l m a r e n och Storsjön i J ä m t l a n d . S i n s e m e l l a n e r b j u d a dessa sjöar b e t y d a n d e olikheter såväl m e d a v s e e n d e p å storlek och n a t u r f ö r h å l l a n d e n som i fråga o m d e speciella fiskeförhållandena. Vänern, rikets ojämförligt största sjö, består av två huvuddelar, Stora eller östra Vänern samt Dalbosjön, vilka avgränsas genom halvön Värmlandsnäs samt Kållandsö och Kållandshalvön jämte den mellanliggande Lurö skärgård. Sjön utgör en flack fördjupning i berggrunden och torde bäst kunna beskrivas som ett översvämmat slättparti. De öppna vattenytorna äro mycket vidsträckta. Större öar äro fåtaliga, men en del skärgårdsområden förekomma. Vänern visar i sina olika delar mycket växlande typer av strandbildning och växtlighet. I avseende på vattentyp och fiskeförhållanden kan den sägas inta en mellanställning mellan de ytterligheter som bland de större mellansvenska sjöarna representeras av Vättern och Hjälmaren. Vättern är att beteckna som en djup klarvattensjö med mestadels brant sluttande och sterila stränder. Ett undantag utgör skärgården utanför Askersund i norr, där gyttjebildningen är riklig och vattenväxtligheten väl utbildad. I övrigt finnas i Vättern endast få öar och holmar. Mälaren och i ännu högre grad Hjälmaren äro näringsrika sjöar med i stort sett tämligen långsluttande stränder, rik vattenväxtlighet och lerhaltigt vatten. Topografiskt skilja sig dock dessa båda sjöar avsevärt från varandra. Mälaren är genom en mängd långt framskjutande halvöar samt större och mindre öar starkt söndersplittrad, och de sammanhängande vattenvidderna äro mycket begränsade. Hjälmaren däremot bildar ett ganska enhetligt vattenbäcken, vars centrala öppna parti, Stor-Hjälmaren, utgör sjöns största del. Storsjön liknar till sin allmänna typ mest Vättern; karakteristiska äro dock de långsmala vikar, som från sjöns öppna mittparti sträcka sig åt olika håll. S å s o m i a n n a t s a m m a n h a n g f r a m h å l l i t s ä r a n t a l e t y r k e s f i s k a r e vid sölv a t t n e n g a n s k a litet i j ä m f ö r e l s e m e d a n t a l e t b i n ä r i n g s - och husbehovsfisk a r e eller o m k r i n g 1 500 m o t 60 000 å 70 000. F ö r de största i n s j ö a r n a s vidk o m m a n d e ä r e m e l l e r t i d f ö r h å l l a n d e t ett a n n a t , s å s o m f r a m g å r av följande siffror, vilka i fråga o m Storsjön h ä r r ö r a från 1923 å r s officiella statistik o c h i övrigt g r u n d a sig p å från l ä n s f i s k e r i t j ä n s t e m ä n n e n till l a n t b r u k s s t y relsen i n l ä m n a d e uppgifter för å r 1943.

139 Vänern Vättern Mälaren Hjälmaren Storsjön

291 yrkesfiskare, 122 » 151 » 112 » — —

652 binäringsfiskare 426 200 190 411 »

Sammanlagda antalet yrkesfiskare och binäringsfiskare vid dessa sjöar utgjorde 676 resp. 1 879. Belativt talrikast voro yrkesfiskarena vid Mälaren och Hjälmaren, medan Storsjön ansågs sakna yrkesfiskare. Med den betydande roll, yrkesfisket spelar i de fyra största sjöarna, sammanhänger att även antalet motorfiskebåtar där är ganska stort, nämligen enligt år 1939 införskaffade uppgifter i Vänern 345, i Vättern 246, i Mälaren 288 och i Hjälmaren 274. En jämförelse mellan antalet motorbåtar och antalet yrkesfiskare visar, att i Vänern och Mälaren antalet båtar endast är något större än antalet yrkesfiskare, medan för Vättern och Hjälmaren båtantalet vida överstiger antalet yrkesfiskare. Detta betyder, att ett stort antal binäringsfiskare här använda motorbåtar. Sannolikt har också det större användandet av motorbåtar gjort, att fisket blivit mera omfattande och kanske i många fall övergått från rent husbehovs- till binäringsfiske. Enligt tillgänglig statistik utgjorde fångstmängden från de stora sjöarna omkring 25 procent av hela fångstmängden för sötvattensfisket. Vid en jämförelse mellan avkastningen i dessa sjöar framgår, att på Vänern kom omkring 11 procent och på de övriga sjöarna tillhopa omkring 14 procent av nämnda totalavkastning. Om de stora sjöarna jämföras sinsemellan, utgör Vänerns avkastning omkring 46 procent, Mälarens 22 procent, Hjälmarens 19 procent och Vätterns 13 procent av dessa sjöars sammanlagda avkastning. Fisket i de särskilda sjöarna bedrives ganska olika, beroende på fiskbeståndens växlande sammansättning. I Vänern kommer i värde laken främst med gädda och gös närmast efter. Mindre givande är där fångsten av abborre samt sik, och längre ner på värdeskalan komma lax och siklöja. I Vättern, där fiskbeståndet har alpin karaktär, utgör rödingen det värdefullaste fångstobjektet, närmast följd av sik, laxöring och lake. Det är tydligt, att i dessa båda sjöar fiskemetoder och fiskeredskap delvis måste vara av olika slag. I Vänern dominera ryssjorna, däribland stora s. k. bassängryssjor för fiske på de grundare områdena samt lakstrutar. Nätfisket är viktigt, särskilt för sik, gös och lax; det bedrives ofta på djupt vatten. Även not och långrev förekomma. I Vättern äro krokredskapen de viktigaste, nämligen dels långrev och dels framför allt drag samt yt- och lodutter, varmed särskilt röding fångas. Även nät och not användas i Vättern, varemot ryssjefisket där är av underordnad betydelse. I såväl Mälaren som Hjälmaren intar gösen i fångstvärde första rummet, varefter följer i Mälaren gäddan, i Hjälmaren abborren. Vid gösfisket

140 användas dels storryssjor (katsor) och bottengarn — i båda sjöarna speciellt i dessas västra grundare delar — dels nät och not. I Mälaren äro ryssjor vanligast, men också gösnätfisket vintertid är där av stor betydelse liksom siklöjfisket med nät under eftersommaren och hösten. I Hjälmaren spela not, långrev och lakstrutar en ganska stor roll; även här dominera dock ryssjor och nät. I Storsjön, där fisket bedrives mest med nät, not och krokredskap och endast i ringa omfattning med ryssjor, är siken det viktigaste fiskslaget; i fångstvärde följa därefter röding, laxöring och harr, medan med avseende på fångstmängden laken vanligen kommer närmast efter siken.

Frivattnets

avgränsning.

G ä l l a n d e rätt m . m . Enligt 5 § fiskelagen äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren utan intrång av annan nyttja fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i 12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strandfastigheterna. Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar detta stadgande icke. I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid fiskelagen i 6 § en särskild bestämmelse. Där stadgas, att »i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt,» skall om fisket gälla vad i lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, d. v. s. fiskerätt skall där tillkomma varje svenk undersåte. Den i 6 § fiskelagen upptagna bestämmelsen går tillbaka till ett liknande stadgande i 1852 års fiskeristadga (1 § andra stycket). Varken 1734 års lag eller 1766 års fiskeristadga innehöll något om fritt fiske i insjöar. Frågan därom hade visserligen berörts under förarbetena till sistnämnda stadga, men man synes då ha hyst betänkligheter mot att genom en allmän regel begränsa strandäganderätten. 1 1 det förslag till lag om rätt till fiske, som avgavs av 1894 års fiskelagskommitté, hade mera preciserade föreskrifter i fråga om rätten till fiske i vissa större insjöar upptagits. 2 Kommittén påpekade, att 1852 års stadga saknade tillräckligt tydliga bestämmelser i detta avseende; endast så mycket framginge, att vissa större insjöar funnes, där enligt lagstiftarens åsikt 'Utförligare redogörelse för rättsutvecklingen i Betänk. 1937 s. 21 ff. Betänk. 1894 s. 37 ff., 46 f.

141 hela sjöområdet icke tillhörde strandägarna, men vilka dessa sjöar vore och huru vidsträckt äganderätt och fiskerätt som i dem tillkomme strandägarna, följde ej av lagbuden. En sådan otydlighet i lagstiftningen ansåg kommittén böra avhjälpas. Införskaffade upplysningar rörande lokala sedvanor hade hos kommittén stadgat den uppfattningen, att bestämmelserna om fiskerätt i Vänern och Vättern borde bringas till överensstämmelse med de lagbud som rörde fiskerätten i saltsjön. I enlighet med denna sin mening upptog kommittén i 6 § av förslaget till fiskelag en bestämmelse av följande lydelse: »I de öppna delarna av Vänern och Vättern omfattar, där ej annorledes är lagligen bestämt, strandägares enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager; och gätle om fisket därutanför vad i 1 § sägs om fiske i öppna havet.» Rörande Mälaren och Hjälmaren hade, enligt vad kommittén vidare anförde, de inkomna upplysningarna i allmänhet givit vid handen, att fisket där ansåges tillkomma strandägarna. Dock tillämpades här och där bestämmelserna om »landgrund» eller liknande regler. Oaktat kommittén funne 12 kap. 4 § jordabalken böra tillämpas på dessa båda sjöar, syntes enligt erhållna upplysningar strandägarna anses uteslutande fiskeberättigade endast i närheten av stranden. Samma åskådningssätt syntes även råda beträffande fisket i flera av Värmlands insjöar; och kommittén förmenade att en mera omfattande undersökning helt säkert skulle ge vid handen, att en liknande åsikt av ålder gjort sig gällande vid andra stora insjöar än de nyss nämnda. Dessa och andra lokala sedvanor föranledde kommittén att i 12 § andra stycket av lagförslaget införa ett stadgande av innehåll att, där å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara vid sådan rätt bibehållna. Fiskelagskommitténs förslag i nu ifrågavarande delar förelades oförändrat 1896 års riksdag men mötte där motstånd. 1 Lagutskottet ansåg det ej vara tillrådligt att tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt som föreslagits, utan att något verkligt behov av dylik inskränkning i den enskildes .strandäganderätt kunde anses ådagalagt. Utskottet undantog sålunda allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet; den av fiskelagskommittén lämnade utredningen av hithörande förhållanden hade nämligen ej kunnat övertyga utskottet, att några lokala sedvanor av framträdande vikt gjort sig gällande vid sidan av den skrivna lagen. — Beträffande de större insjöarna erinrade lagutskottet, att i fiskeristadgan visserligen icke funnes något bestämt stadgande om huru strandäganderätten där skulle räknas, och det vore otvivelaktigt att denna rätt ansåges överskrida och för visso också begagnades utöver den gräns som • P r o p . 1896:24; LU 1896:54.

142 vore för sådan rätt bestämd i öppna havet. Under förhandenvarande omständigheter ansåg emellertid utskottet det vara fördelaktigast att fortfarande bibehålla den då gällande fiskeristadgans bestämmelser angående fiskerätten i större insjöar. Vänern och Vättern syntes nämligen icke mer än andra större insjöar kräva särskilda bestämmelser om rätten till fiske; genom bibehållande av gällande stadganden undveke man att utan tillfredsställande utredning förorsaka rubbning i bestående rättsförhållanden. I enlighet m e d lagutskottets av r i k s d a g e n g o d k ä n d a u p p f a t t n i n g erhöll 6 § fiskelagen sin n u v a r a n d e lydelse; n å g o n b e s t ä m m e l s e o m s k y d d för lokala s e d v a n o r m e d a v s e e n d e p å insjöfisket inflöt icke i lagen.

F ö r s l a g till latjstiflniiiu o m ä n o g r ä n s c r i vatten. F r å g a n o m fiskerätten i rikets s t ö r r e insjöar blev f ö r e m å l för viss beh a n d l i n g av l a g b e r e d n i n g e n i 1909 års jordabalksförslag i s a m b a n d m e d fråg a n o m ä g o g r ä n s e r i vatten. 1 B e r e d n i n g e n utgick från att dessa g r ä n s e r — i d e n m å n r ä t t s u p p f a t t n i n g e n d ä r v i d l a g ej p å a n n a t sätt k o m m i t till u t t r y c k — regelmässigt b o r d e d r a g a s p å ett sätt, som ö v e r e n s s t ä m d e m e d a n t a g n a g r u n d satser o m s t r a n d ä g a r e s r ä t t till fiske. I fråga o m s t r a n d ä g a n d e r ä t t e n i s t ö r r e insjöar f a n n b e r e d n i n g e n n å g o n n ä r m a r e ledning ej v a r a att h ä m t a d i r e k t u r fiskelagen. Med h ä n v i s n i n g till v a d s o m f ö r e k o m m i t u n d e r r i k s d a g s b e h a n d l i n g e n 1896 a n f ö r d e b e r e d n i n g e n b l a n d a n n a t : -Genom lagen om rätt till fiske i det skick lagen sålunda erhållit kan någon större klarhet i förevarande ämne icke anses vara uppnådd. Väl uteslöts, såvitt angår insjöfisket, rätt till fiske å annans grund allenast på grund av sedvana, men det lämnades fortfarande i ovisshet, i vilka 'större insjöar' strandäganderätten är underkastad begränsning och huru vitt denna begränsning sträcker sig. Då ej minst för ett ändamålsenligt ordnande av fisket det är nödvändigt att i detta hänseende söka åstadkomma en fast rättslig grundval, har beredningen genom inhämtande av upplysningar från skilda delar av landet sökt vinna närmare kännedom om rådande rättsuppfattning, därvid helt naturligt uppmärksamheten i främsta rummet blivit fäst just å fisket. Av de inkomna yttrandena framgår, att i de öppna delarna av sjöarna Vänern, Vättern och Storsjön i Jämtland varje svensk man anses äga rätt lill fiske på längre avstånd från stränderna, medan däremot beträffande Mälaren och Hjälmaren enahanda rätt torde förefinnas allenast beträffande vissa av de öppna delarna av dessa två sjöar. I fråga om övriga större insjöar giva de inkomna svaren icke tillräckligt stöd för antagande av en dylik inskränkning i strandäganderätten.» Av a n f ö r d a skäl f ö r k l a r a d e sig l a g b e r e d n i n g e n icke vilja föreslå n å g o n i n s k r ä n k n i n g i s t r a n d ä g a n d e r ä t t e n b e t r ä f f a n d e a n d r a sjöar ä n V ä n e r n , Vättern, M ä l a r e n , H j ä l m a r e n och Storsjön i J ä m t l a n d . Vid b e s t ä m m a n d e av s t r a n d ä g a n d e r ä t t e n s u t s t r ä c k n i n g i dessa sjöar f a n n b e r e d n i n g e n flera svår i g h e t e r m ö t a , vilka icke förelåge d å det gällde h a v e t : 1

Lagberedn. 1909 s. 135 ff.

143 i Till en början kunna, såsom säkerligen är förhällandet i Mälaren och Hjälmaren, större områden finnas, där strandäganderätten icke är begränsad. Vidare hava olika meningar yppats i fråga om det avstånd från stranden, där allmänningsrätten vidtager i de delar av sjön, där den förefinnes. Då vid lagstiftning i denna fråga den ledande grundsatsen måste vara den, att de bestämmelser, som skola upptagas i nya lagen, endasl skola utveckla och bringa till klarhet vad den gällande stadgar och i intet fall få göra intrång på enskild rätt, som i skydd av äldre lag uppkommit, är det icke möjligt att för frågans bedömande uppställa någon uttömmande allmän regel. Behovet alt i dessa förhållanden uppnå ett säkert rättstillstånd har därför föranlett beredningen att med avseende å ifrågavarande vattenområden föreslå, att yttergränsen för strandägarnes område skall bestämmas genom särskilda offentliga förrättningar. Endast såtillvida har en bestämd regel till ledning vid dessa förrättningar synts kunna uppställas som den strandägaren tillkommande del av vattenområdet i inlet fall kan bliva vidare inskränkt än till det område, som tillkommer strandägare vid öppna havet.» I j o r d a b a l k s f ö r s l a g e t (2 k a p . 6 §) u p p t o g s i ö v e r e n s s t ä m m e l s e h ä r m e d ett s t a d g a n d e av innehåll, b l a n d a n n a t , att beträffande »de ö p p n a d e l a r n a » av o v a n n ä m n d a fem insjöar skulle gälla v a d s o m s t a d g a l s o m u t s t r ä c k n i n g e n av s t r a n d ä g a r e s o m r å d e vid ö p p n a h a v s s t r a n d e n (d. v. s. 180-m :reg e l n ) ; dock att, d ä r dittills s t r a n d ä g a r e varit r å d a n d e över större del av sjön, h a n skulle d ä r v i d b i b e h å l l a s . — I ett s ä r s k i l t förslag till lag a n g å e n d e f a s t s t ä l l a n d e av y t t e r g r ä n s e n för s t r a n d ä g a r e s o m r å d e n i vissa större i n s j ö a r a n g a v s o r d n i n g e n för b e s t ä m m a n d e t av s t r a n d ä g a r o m r å d e t s o m f a t t n i n g . F ö r r ä t t n i n g a r n a för b e s t ä m m a n d e av n ä m n d a g r ä n s skulle enligt lagförslaget a n f ö r t r o s åt l a n t m ä t a r e , som av K o n u n g e n f ö r o r d n a d e s . Det förslag till lag om ägogränser, som förelades 1921 års riksdag genom proposition (nr 70), överensstämde såvitt angick de stora sjöarna helt med vad lagberedningen föreslagit. Ett samtidigt framlagt förslag till lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i vissa större sjöar var med några smärre jämkningar likalydande med lagberedningens motsvarande lagförslag. Propositionen, vilken tillstyrktes av andra lagutskottet, blev som förut nämnts avslagen av kamrarna. 1 Ägogränssakkunniga anslöto sig i sitt den 29 j u n i 1929 avgivna b e t ä n k a n d e 2 i allt väsentligt till l a g b e r e d n i n g e n s förslag r ö r a n d e V ä n e r n , V ä t t e r n . Mälaren, H j ä l m a r e n och Storsjön. I fråga o m d e offentliga f ö r r ä t t n i n g a r n a för fastställandet av y t t e r g r ä n s e n för s t r a n d ä g a r o m r å d e n a u t t a l a d e sig dock den ene u t r e d n i n g s m a n n e n för en i viss m å n a v v i k a n d e a n o r d n i n g , i det h a n föreslog att åt f ö r r ä t t n i n g a r n a skulle ges k a r a k t ä r e n av ett e x t r a o r d i n ä r t d o m s t o l s f ö r f a r a n d e , m o t vilket t a l a n skulle få föras d i r e k t i ö v e r r ä t t . F ö r innehållet av 7947 års jordabalksförslag i nu f ö r e v a r a n d e a v s e e n d e skall redogörelse l ä m n a s i s a m b a n d m e d f i s k e r ä t t s k o m m i t t é n s eget förslag r ö r a n d e frivattensgränsen i de stora s j ö a r n a . 1 2

Jfr s. 53. Jfr s. 53 f.

144 Insjöfiskesakkunniga. Översikt av förslaget. Enligt de för insjöfiskesakkunnigas arbete meddelade direktiven avsåg deras uppdrag att verkställa utredning och avge förslag rörande fiskerätten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Frågan, huruvida särskilda bestämmelser angående fiskerätten i övriga insjöar kunde vara erforderliga, borde upptas till närmare övervägande, sedan förstnämnda utredning verkställts. Insjöfiskesakkunnigas den 25 februari 1937 avgivna betänkande innefattar följande lagförslag: 1) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; 2) förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland 1 ; samt 3) förslag till lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. Beträffande tillvägagångssättet vid utredningens verkställande ha insjöfiskesakkunniga uppgivit, att de sökt dels utreda förekomsten av rättspraxis i avseende på fri fiskerätt i de med uppdraget avsedda sjöarna, dels samla tillgängliga uppgifter om lantmäteriförhållanden, kamerala förhållanden och djupförhållanden i sjöarna i den mån dessa kunde vara av intresse för frågan om fiskerätten, dels klarlägga fiskeförhållandena i den utsträckning som ansetts kunna påkallas för prövningen av fiskerättsfrågan, dels ock erhålla närmare kännedom om rådande uppfattningar beträffande fiskerätten och föreliggande önskemål i avseende på den framtida regleringen av denna. De slutsatser, som enligt de sakkunnigas mening kunnat dras av undersökningarna i fiskerättsfrågan, ha av dem sammanfattats sålunda: »För Mälaren tala för fastställande av enskild fiskerätt i sjön i dess helhet såväl vad som framgått om lantmäteriförhållandena och domstolsavgörandena i två fall som även vad som upplysts om den nu vid det yrkesmässiga fisket tillämpade ordningen samt de av strandägarna och praktiskt taget undantagslöst också av yrkesfiskarena hysta önskemålen om denna ordnings upprätthållande jämväl för framtiden. Om den inverkan på fiskerätlsfrågans lösning vad Mälaren angår, som hänsynen till fiskevårdens krav kan böra få, har någon särskild undersökning icke blivit gjord, men det torde kunna anses vara utan vidare uppenbart, att ur fiskevårdssynpunkt skäl i varje fall ej kunna anföras m o t att hela Mälaren lägges under enskild fiskerätt. För det yrkesmässiga fisket skulle fastställandet av enskild fiskerätt i denna sjö i dess helhet innebära, alt detsamma kunde bibehållas i de former, som utvecklingen på området skapat och som yrkesfiskarena själva önska skola lämnas orörda. 1

Nedan kallad »speciallagen».

145 För Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön ha undersökningarna givit otvetydigt utslag för att fritt fiskevatten bör fastställas i vissa delar av sjöarna. För dem alla gäller detta i fråga om vad som framgått i avseende å lantmäteriförhållandena och den hittills tillämpade ordningen vid fisket. För Hjälmaren har denna ordning vad angår vissa delar av sjön även erhållit stöd av domstolarna i några rättsfall. För Vänern, Vättern och Hjälmaren gäller, att yrkesfiskarena önska bibehållande för framliden av fritt fiskevatten, och för Storsjön, där egentligt yrkesfiske saknas, ha samma önskemål framkommit från andra håll. För alla fyra sjöarna gäller, att strandägarna överallt där det huvudsakligen kan vara fråga om inrättande av frivatten så gott som undantagslöst ej haft något att erinra mot fastställande av fritt fiske. Om bestämningen av gränsen mellan det enskilda fiskevattnet vid stränderna och det fria liskevattnet därutanför ha meningarna emellertid varit i viss mån delade. För Hjälmaren har kunnat konstateras, att ett tillämpande härvid av 180-m:regelii skulle såväl stå i överensstämmelse med en vid många lantmäteriförrättningar följd praxis som även i stort sett motsvara både strandägarnas uppfattning om vad^ dem tillkommer såsom enskilt och yrkesfiskarenas önskemål. För Vättern har i tvä fall en lantmäteripraxis av enahanda innebörd gjort sig gällande. För Vänern kan någon egentlig sådan praxis ej skönjas men ej heller någon tendens att gå längre ut med den enskilda fiskerätten. För såväl Vänern som Vättern gäller, att någon allmän anslutning som vid Hjälmaren bland yrkesfiskarena för 180-m:regelns generella tilllämpning ej kommit till synes. För båda sjöarna ligger emellertid förklaringen härtill i att yrkesfiskarena vid vissa särskilda fisken önska gå närmare land än till 180-m:gränsen och vid sina uttalanden i främsta rummet tänkt på dessa fisken. Om dessa önskemål i det väsentliga skulle kunna tillgodoses, torde yrkesfiskarena vid Vänern och Vättern i övrigt biträda 180-m:regeln. Vid Vänern ha strandägarna i stor utsträckning anslutit sig till denna regel. Vid Vättern har ett förhållandevis mindre antal strandägare uttalat sig för 180-m:gränsen, men de, som framställt längre gående anspråk, ha i allmänhet samtidigt medgivit, att den enskilda fiskerätten hittills ej hävdats utanför denna gräns. Vid Storsjön synes man aldrig ha räknat enskild fiskerätt efter 180-m:regeln. För dess tillämpning för framtiden gjordes en del uttalanden, men andra uttalade sig för bestämmande av visst avstånd från stranden. Något anspråk på enskild fiskerätt utanför 180-m:gränsen har emellertid för stora delar av Storsjön uppenbarligen hittills aldrig gjorts gällande. För alla de sjöar, där frivatten skulle inrättas, ha de sakkunnigas undersökningar givit vid handen, att det enskilda fiskevattnets utsträckande till 180-m:gränsen (för Storsjön 200-m:gränsen från land räknat) skulle — för Vänerns och Vätterns del under förutsättning av en särskild reglering av vissa fiskesätt — komma att såväl effektivt skydda det egentliga strandfisket som även ge frivattensfisket tillräckligt utrymme. För alla sjöarna har slutligen också av de sakkunnigas undersökningar framgått, att omsorgen om fiskbeståndet icke kan i stort sett motivera en längre utsträckning av det enskilda fiskevattnet än nyss angivits. Fastställande av frivatten i Vänern, Vättern och Hjälmaren med tillämpande i huvudsak av 180-m:regeln innebär, att yrkesfisket i dessa sjöar skulle komma att för framtiden bibehållas i de former, som utvecklingen där skapat.» I ö v e r e n s s t ä m m e l s e h ä r m e d ä r o m e d a v s e e n d e p å i n n e h å l l e t följande h u v u d g r u n d e r u t m ä r k a n d e för förslaget: a) I n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a h a ej föreslagit någon fri fiskerätt för Mälaren; s t r a n d ä g a r n a s e n s k i l d a fiskerätt skall alltså enligt förslaget s t r ä c k a sig över 10

hela denna sjö. / fråga om Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön har den fria fiskerätten erkänts i viss omfattning, i det att strandägarnas enskilda fiskerätt där — med undantag för vissa angivna delar av sjöarna — endast skall omfatta vattnet ett stycke ut från stranden, medan fisket därutanför skall vara fritt. För Vänern och Vättern har dessulom föreslagits, att vissa för yrkesfiskarena betydelsefulla fiskesält skola i närmare angiven utsträckning vara fria i det vatten som enligt förslaget skall vara enskilt. b) Vid bestämmandet av det enskilda slrandvatlensområdets utsträckning i frivattenssjöarna ha insjöfiskesakkunniga såsom gemensam principiell utgångspunkt tagit 180-m:iegeln i viss av dem given utformning. Sålunda har i Vänern och Hjälmaren denna regel i huvudsak lagts till grund för en föreslagen normerande kartläggning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten. För Vättern har föreslagits en allmän lagbestämmelse om tillämpning av 180-m:regeln; det till buds stående kartmaterialet bar dar ej medgivit någon uppdragning av gränsen på karta. Beträffande Storsjön slutligen har 180-m :regeln visserligen ej blivit direkt uppställd i förslaget, men den har även här tjänat som ledning, då för Storsjöns del föreslagits en bestämmelse om att del enskilda fiskevattnet skall räknas till och med 200 m från land; kartläggning bar i delta fall ansetts obehövlig. Grunderna för gränsdragningen. Vad som förekommit vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen funno de sakkunniga visa hän på nödvändigheten av en närmare bestämning av 180-m:regeln, om denna skulle tillämpas på de stora sjöarna eller vissa av dem. För den undersökning rörande 180-m :regelns innebörd, som de sakkunniga företagit, samt det av dem framlagda förslaget till fixering av nämnda regel har i detta betänkandes 1 kap. lämnats en översiktlig redogörelse, till vilken hänvisas. 1 Följande huvudpunkter må här framhållas. 180-m:avståndet har av insjöfiskesakkunniga räknats med utgångspunkt vid den stranden följande 2-m:kurvan. Den nu flerstädes tillämpade metoden med »hoppning» har alliså ej godtagils av de sakkunniga. Vid 2-m :djupels bestämmande utgår insjöfiskesakkunnigas förslag från visst fixerat vattenstånd, ej från det vid varje särskilt tillfälle rådande (»rörliga») vattenståndet. För envar av frivattenssjöarna ha därvid de sakkunniga av praktiska skäl såsom utgångspunkt valt det vattenstånd som legat till grund vid upprättandet av det officiella kartmaterialet, d. v. s. för Storsjön generalstabskartorna och för de övriga tre sjöarna sjökorten. För bestämmandet av den enskilda fiskerätten vid öar och holmar i frivattenssjöarna ha olika metoder kommit till användning. I Vänern och 1

S. 56 IT.; jfr Betänk. 1937 s. 68—87.

147 Hjälmaren har vid fri vattensgränsens uppdragande på de normerade kartorna den grundläggande 180-m :regeln modifierats och kompletterats genom »tangentregeln» och de tre »ö-reglerna». Enligt tangentregeln komma självständiga grundområden av mindre djup än 2 m, vilka skäras av eller tangera 180-m :gränsen utanför fasta land eller öar och holmar med fiskerätt enligt 180-m:regeln, i sin helhet att tillföras det enskilda fiskevattnel. Genom öreglerna bestämmes fiskerätten vid sådana öar och holmar, som äro belägna utanför strandens 2-m:kurva; vilken ö-regel som skall tillämpas i ett givet fall beror av öns eller holmens läge i förhållande till 180-m :gränsen, och även landbildiiingens storlek kan få avgörande betydelse för den enskilda fiskerättens utsträckning. Om samtliga dessa regler gäller, att undanlag från dem i många fall på grund av särskilda förhållanden gjorts vid gränsdragningen på kartorna. De sakkunniga ha understrukit, att alla undantag som befunnits motiverade verkställts redan vid denna gränsdragning; inga regler skulle alltså gälla »mot kartan». — I Vättern skall enligt förslaget det från fastlandsstranden utgående enskilda fiskevattnet omfatta även sådana öar och holmar, som ligga i viss närmare angiven anslutning till stranden, så att el t sammanhängande enskilt vattenområde ut från fastlandet bildas; andra öar och holmar ha, i den mån de skulle tillföras enskild fiskerätt med stöd i strandäganderätt, särskilt uppräknats i lagtexten. — Den i fråga om Storsjön föreslagna regleringen av strandägarens enskilda fiskerätt vid öar och holmar innefattar i första hand en uppräkning av dem som skulle tillföras enskild fiskerätt, men därjämte har genom en allmänt avfattad regel frivattensgränsen förlagts utanför sådana mindre holmar, som ligga i viss anslutning till fastlandet eller till de uppräknade landbildningarna. Genom de nu omnämnda bestänmingsgrunderna har åstadkommits en gränsdragning, som i viss mån är ägnad att ersätta fiskelagens allmänna regel om strandägares rätt till fisket »inomskärs». Därutöver ha emellertid enligt insjöfiskesakkunnigas förslag vissa delar av sjöarna helt undantagits från det fria fisket. Dylika undantag — som återfinnas i samtliga frivattenssjöar ha gjorts huvudsakligen ined hänsyn till vad som upplysts om praxis samt av fiskevårdsskäl. Vidare har i Vänern och Hjälmaren vid gränsbestämningen särskild hänsyn tagits till förekomsten av mindre vikar, sund och andra likartade vattenområden, därvid främsta synpunkten varit att fritt fiske ej borde få bedrivas för nära intill långgrunda områden, lämpade för lek av vårlekande fiskar och uppehåll av deras ungdomsstadier. Även har vid gränsbestämningen kring de många skärgårdsområdena i Vänern gränsen bestämts med hänsyn till fiskepraxis och fiskevårdens krav samt med beaktande att gränsen skulle kunna praktiskt återfinnas i naturen. Slutligen har i Hjälmaren hänsyn tagits till verkställda fiskevattensdelningar och andra speciella förhållanden. Vissa ytterligare uppgifter angående innehållet av insjöfiskesakkunnigas

148 forslag med avseende på de olika ifrågavarande sjöarna samt motiveringen därtill lämnas här nedan. Av de sakkunniga upptagna särskilda frågor dels om större frihet för vissa fiskemetoder, dels ock om skydd för visst strandagarfiske skola behandlas för sig i slutet av detta kapitel. Vänern. Av undersökningarna i fiskerättsfrågan ha insjöfiskesakkunniga funnit klart framgå, att lantmäteri praxis aldrig räknat med att Vänern i sin helhet skulle ligga under strandäganderätt; vad den öppna delen av sjön beträffar, syntes man ej heller ha utsträckt sina åtgärder med avseende på vatten eller fiske ens så långt som till 180-m :gränsen. Några domstolsfall rörande förekomsten av frivatten i Vänern hade ej kommit till de sakkunnigas kännedom. I fråga om sedvanor eller eljest ute i orterna tillämpad praxis hade de sakkunniga funnit, att yrkesfisket övervägande utövades på vad som betraktats såsom frivatten. Frivattensfiske förekomme i Vänern överallt utom i mera instängda vikar och inre skärgårdsområden och bedreves ungefärligen intill 180-m:gränsen, dock att vid utövande av vissa fiskesätt yrkesfiskarena plägade gå ännu närmare land. Yrkesmässigt fiske bedreves i Vänern även i eget eller arrenderat strandvatten. Mot det fria fiske som sålunda praktiserats syntes strandägarna endast i undantagsfall ha rest några allvarligare gensagor. Beträffande de önskemål i fiskerättsfrågor, som framförts vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen vid Vänern, ha de sakkunniga anmärkt, att det övervägande antalet strandägare och fiskearrendatorer anslutit sig till 180-m :regeln. Av de egentliga frivattensfiskarena hade däremot endast ett mindre antal uttalat sig för denna regel. Detta sammanhängde, enligt vad de sakkunniga uttalat, med att dessa sistnämnda fiskare önskade att vid utövande av vissa för dem särskilt betydelsefulla fiskesätt kunna gå närmare land än till 180-m:gränsen; bleve dessa önskemål tillgodosedda, skulle enligt de sakkunnigas uppfatttning också frivattensfiskarena allmänt godta 180-m:regeln. Amatörfiskarena vid Vänern slutligen hade endast begärt, att vissa fiskesätt (metspö- och pimpelfiske) skulle förklaras fria. Såsom förut nämnts innebär insjöfiskesakkunnigas förslag, att fritt fiskevatten fastställes i Vänern; strandägarens enskilda fiskerätt där skulle, om ej annorledes vore lagligen bestämt, omfatta allt det vatten som funnes innanför vissa å karta dragna linjer. För de grunder som tillämpats vid gränsdragningen har redogjorts i det föregående. Anmärkas må, att det vattenstånd som legat till grund för bestämningen utgör 3,6 m över nedre slusströskeln vid Sjötorp, motsvarande en höjd av Vänerns vattenyta över havet

149 av 43,79 m eller något lägre än normalt lågvatten. — Enskilt fiskevatten har av de sakkunniga utlagts ej blott vid fastlandet utan även vid större öar, t.ex. Kållandsö och Hammarö, samt vid mindre öar enligt de uppställda ö-reglerna eller på grund av föreliggande särskilda förhållanden. I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till insjöfiskesakkunnigas betänkande 1 jämte de därvid fogade kartbilagorna 1—15. Anmärkas må, att i Vänern alla vattenområden, som skiljas från öppna sjön genom områden med mindre djup än 2 m eller vid vilkas utlopp i den öppna sjön motliggande stränders 180-m:områden sammanflyta, lagts under enskild fiskerätt; från den fria fiskerätten ha därigenom uteslutits, förutom åtskilliga smärre områden, även flera större vikar såsom de på värmlandssidan belägna Grumsfjorden med Borgvikssjön, Kyrkebysjön och Ekholmssjön samt Gränsviken och Varnumsviken. I Brandsfjorden öster om Vänersnäs har 180-m:regeln tillämpats. Den därinnanför liggande Dättern skall i sin helhet utgöra enskilt fiskevatten; att i denna vik inrätta något för alla svenska undersåtar fritt fiskevatten ha de sakkunniga med hänsyn till de allmänna principerna funnit ej kunna ifrågakomma.

Vättern. Insjöfiskesakkunniga ha beträffande Vättern konstaterat, att vid verkställda lantmäteriförrättningar vatten och fiske utanför strandvattensområdena nästan undantagslöst lämnats åsido. Vid ett par förrättningar hade 180-m:regeln vunnit tillämpning. Ej heller från denna sjö vore några rättsfall, avseende rätt till fritt fiske, för de sakkunniga kända. Bådande sedvanor hade ävenledes befunnits i stort sett överensstämma med dem i Vänern; sålunda gällde också i Vättern, att yrkesfiskarena övervägande utövade fiske ungefärligen in till 180-m:gränsen men ginge närmare land med vissa fiskemetoder. Utanför området för det sedvanemässigt fria fisket fölle skärgården i norr samt vissa vikar. Yrkesmässigt fiske bedreves även i eget eller arrenderat strandvatten. Ej heller i Vättern syntes annat än undantagsvis några allvarligare invändningar mot det sålunda praktiserade fria yrkesfisket ha förekommit. Vid de sakkunnigas sammanträden i orterna hade mycket skiftande önskemål framställts. Strandägare och arrendefiskare hade i några fall yrkat tillämpning av 180-m:regeln antingen på allt fiske eller ock på vissa fiskesätt, som ansetts böra förbehållas strandägarna. I andra fall hade yrkats enskilt fiske på viss sträcka ut från stranden, varvid olika avstånd föreslagits. Frivattensfiskarena i Vättern hade i allmänhet ej uppehållit sig vid den allmänna gränsfrågan utan endast vid frågan om rätt för dem att med vissa fiskemetoder gå in på strandvattensområdet. Även beträffande dessa fri1

Betänk. 1937 s. 112 ff., särsk. s. 189—195 (beskrivning av frivattensgränsen).

150 vattensfiskare ha insjöfiskesakkunniga kommit till den uppfattningen, att om fiskarenas nu åsyftade önskemål lillgodosåges, komme de allmänt att godta 180-m:regeln. Av amalörfiskare krävdes endast frigivande av vissa fiskesätt (metspö- och pimpelfiske). Med avseende på frivattensgränsen i Vättern ha insjöfiskesakkunniga ej föreslagit, alt den skall anges på karta. Enligt lagförslaget skall i Vättern strandägarens enskilda fiskerätt, om ej annorledes är lagligen bestämt, omfatta: a) vattnet i Motalaviken innanför en linje, som tankes dragen där kortaste avståndet är mellan Kossnäsudden och Lundaudden; och b) i övrigt allt det vatten som finnes till och med 180 m från den stranden följande djupkurvan av 2 m dels utanför fastlandet och vid detta liggande öar eller holmar, som var för sig i förhällande till fastlandet eller tillsammans i förhållande till detta eller inbördes äro så belägna att minsta bredden av mellanliggande vatten ej överstiger 400 m, samt utanför skärgården vid Askersund, dels ock omkring Visingsö, Stora Röknen, Lilla Röknen och vid denna liggande holmar, Räknehuvud, Björkholmen, Gäddskären, Stora och Lilla Orrholmen, Sidan, Forsholmen, Äholmen, Sandön, Risön, Krkerna, Fjuk och Käverön. Dessa bestämningar skola ske efter ett vattenstånd av 2,9? m över västra slnsströskcln vid Motala. Beträffande den närmare utredning och de överväganden, som ligga till grund för förslaget, hänvisas till betänkandet. 1 Av motiven till de särskilda bestämmelserna må dock här återges följande. Gränsbestämningen i Motalaviken har föranletts av vad som blivit upplyst om lantmäteriförhållanden och tillämpad fiskepraxis ävensom av hänsyn till fiskevården (»vätterslaxen»). Det angivna vattenståndet motsvarar en höjd av Vätterns vattenyta över havet av 88,31 m och är på sjökortet betecknat som »vanligt lågt vattenstånd». Vad beträffar 180-m :regelns tillämpning vid öar och holmar ha till stöd för förslaget att från fritt fiske helt undanta skärgården utanför Askersund åberopats huvudsakligen fiskepraxis och fiskevårdshänsyn. Vid bestämningen av det enskilda fiskevattnet vid övriga öar och ögrupper ha de sakkunniga följt samma principer som i fråga om Vänern och alltså gjort skillnad mellan sådana öar och holmar, som ligga i mera direkt anslutning till fastlandets strand, samt de något längre ut liggande. Härom anförde de sakkunniga bland annat: »Den anslutning till fastlandet, som här är avsedd, har bestämts med den principiella utgångspunkten, att sådan skall anses föreligga, om fastlandets enskilda 1

Betänk. 1937 s. 233 ff., särsk. s. 282—298.

fiskevatten samt öarnas eller holmarnas enskilda fiskevatten komma att bilda e t sammanhängande område, därest dessa enskilda fiskevatten bestämmas . huvudsak enligt 180-m:regeln. Som några närmare uppgifter ej kunnat erhållas om djuptorhållandena har emellertid i förslaget i detta sammanhang i stället mast raknäs med enskild fiskerätt ett visst avstånd ut från fastlandsstranden och stränderna av oarna och holmarna; genom att här räkna med 200 meter från varje strand eller sålunda med elt avstånd mellan motliggandc stränder av 400 meter torde väsentligen samma resultat ha uppnåtts som med en beräkning av 180 meter från 2-m:kurvan utanför varje strand eller 360 meter mellan motliggandc 2-m:kurvor. Anslutiungsregeln innefattar närmare uttryckt, att öarna och holmarna skola antingen i förhållande till fastlandet (fråga är då om en enstaka ö eller holme) eller ock . förhållande till fastlandet eller inbördes (det gäller då en ögrupp om två eller liera oar ellei holmar) vara så belägna, att minsta bredden (vid sjökortels vattenstand) av mellanliggande vatten ej överstiger 400 meter.» De sakkunniga ha förklarat, att den gjorda regleringen av strandägarnas enskilda fiskerätt utanför fastlandet kunde sägas innebära anslutning till hittillsvarande förhållanden. Även har framhållits, alt vid vissa av de öar och holmar, där strandägarna enligt förslaget skulle tillföras enskild fiskerätt, särskilda kronofisken funnes, vilka emellertid med förslagets principiella utgångspunkt ej berördes av regleringen. Mälaren. För Mälarens vidkommande ha insjöfiskesakkunniga ansetl det föreliggande spörsmålet kunna begränsas till frågan, om fritt fiskevatten där bör inrättas. De sakkunniga ha föreslagit fastställande av enskilt fiskevatten i hela Mälaren. Detta ställningstagande har — såsom framgått redan av de sakkunnigas tidigare återgivna sammanfallande yttrande i fiskerättsfrågan - - bestämts av vad som blivit utrett om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis samt om strandägarnas och yrkesfiskarenas önskemål. Vid sin utredning ha insjöfiskesakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet åt vissa större fjärdar, framför allt Blacken och Granfjärden (i sjöns västra del) ävensom Prastfjärden samt Norra och Södra Björkfjärdarna (i östra delen), då det egentligen endast beträffande dessa synts kunna bli fråga om att fastställa något fritt fiskevatten. I fråga om utredningen i dessa avseenden hänvisas till betankandet. En översiktlig redogörelse för Huvudpunkterna i de sakkunnigas motivering skall här lämnas. I lantmäterihänseende ha insjöfiskesakkunniga funnit, att i ett flertal tall, även vad anginge de största fjärdarna, rågångar bestämts ute i vattnet mellan motliggande skifteslag samt mellan skifteslag på samma sida av sjön sa långt ut, att motsidans enskilda vatten där mött; laga skiften och fiske1

Betänk. 1937 s. 314 ff., särsk. s. 373—377.

152 vattensdelningar hade ofta blivit på samma sätt utsträckta. Fall hade också förekommit, då vatten och fiske i Mälaren vid lantmäteriförrättningar lämnats helt åsido eller intagits i förrättningarna endast i mindre utsträckning. De sakkunniga ha emellertid ansett, att något stöd härav icke kunnat hämtas för tillvaron av något allmänt vatten, .utan att orsakerna därtill genomgående varit andra. Lantmäteriutredningen hade enligt deras uppfattning klarlagt, att Mälarens vatten intagits i olika lantmäteriförrättningar i så stor omfattning att inrättande av frivatten skulle betyda en väsentlig rubbning av vad som i detta hänseende bestämts. De .sakkunniga ha anmärkt, att i rättspraxis frågan om fritt fiske varit uppe i två fall, av vilka det ena gällt viken Freden (i sjöns västligaste del) och det andra Norra Björkfjärden; vid båda tillfällena hade påståenden om rätt till frilt fiske blivit av häradsrätt avvisade. Med avseende på sedvanorna vid fisket intoge, enligt vad de sakkunniga uttalade, Mälaren en särställning. Något såsom fritt utövat yrkesfiske förekomme där praktiskt taget ej, utan de som bedreve yrkesmässigt fiske hade egna eller arrenderade fiskevatten och hölle sig vid fisket å dem. Detta gällde också om de stora fjärdarna; dock hade i ett par enstaka fall (från Blacken och Södra Björkfjärden) lämnats uppgifter om att yrkesfiske även under senare tid bedrivits utan enskild fiskerätt. På vissa håll hade yrkesfiskarena dessutom uppgivits vid revfiske gå ömsevis på varandras vatten. De uppgifter om fritt utövat yrkesfiske, som sålunda lämnats, saknade emellertid enligt de sakkunnigas mening fullständigt betydelse i jämförelse med uppgifter och uttalanden av motsatt innehåll. De vid sammanträdena framförda önskemålen från strandägarnas sida hade så gott som undantagslöst gått ut på att endast enskild fiskerätt skulle fastställas i Mälaren, och samma ståndpunkt hade, frånsett några enligt de sakkunnigas uppfattning betydelselösa enstaka fall, intagits av yrkesfiskarena därstädes. Av amatörfiskarena hade det väsentligen endast varit medlemmar av en viss amatörfiskeklubb som, med tanke huvudsakligen på Södra Björkfjärden, uttalat sig för inrättande av frivatten. Eljest hade i allmänhet från amatörfiskarhåll endast yrkats, att vissa former av amatörmässigt fiske (metspö-, pimpel-, drag- och spinnfiske) skulle förklaras i större eller mindre utsträckning fria. De sakkunniga ha understrukit, att någon bestämd skillnad mellan de större fjärdarna och Mälarens övriga vatten ej kunde sägas föreligga vare sig i avseende på lantmäteri- och fiskepraxis eller beträffande strandägarnas och yrkesfiskarenas önskemål. Endast i fråga om en del av Mälaren, nämligen Södra Björkfjärden, ha insjöfiskesakkunniga funnit det kunna vara anledning att överväga inrättande av frivatten: utredningen om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis hade för denna fjärd givit mindre bestämt stöd för fastställande av enbart enskild fiskerätt, och

153 de upplysningar, som kunnat erhållas om önskemålen hos strandägare och yrkesfiskare där, hade ävenledes givit mindre bestämt utslag för sådan bestämning. Någon uppenbar anledning att reglera fiskerätten i denna fjärd på annat sätt än i Mälaren i övrigt hade dock ej synts de sakkunniga förefinnas. Beträffande amatörfisket ha de sakkunniga uttalat att detta fiske, som vad Mälaren anginge spelade en särskilt framträdande roll, syntes böra och kunna tillgodoses på annat sätt än genom fastställande av frivatten. Till motivering av sitt ställningstagande i fiskerättsfrågan ha de sakkunniga slutligen anfört följande allmänna fiskesynpunkter i frågan: »Mälaren är uppdelad i ett stort antal vattenbäcken och en mångfald öar linnes i dessa. Man kan i betraktande härav säga, att Mälaren är sammansatt av ett flertal halvt om halvt självständiga sjöar. Det är obestridligt, att ju mindre ett vattenbäcken är desto större äro riskerna för överliskning, om en mångfald fiskare slappes in. I många av Mälarens olika delar torde finnas i huvudsak endemiska (i dem hela sitt liv levande) fiskstammar och deras beskattning av frifiskare måste komma att utöva starkt inflytande å strandägarnas fiske. På grund av Mälarens geografiska typ måste det sägas vara riskabelt med hänsyn till strandägarnas intresse för fiskodling att i denna sjö inrätta fritt fiskevatten. Med den utveckling fisket i Mälaren tagit med ofta stora arrendevatten, vilkas arrendatorer använda lejd arbetskraft och fiska i större skala, finnes det icke anledning antaga, att fisket i de större fjärdarna ej skulle bli ordentligt utnyttjat, därest de helt läggas under enskild fiskerätt.» Hjälmaren. Med avseende på lantmäteriförhållandena i Hjälmaren ha insjöfiskesakkunniga anfört, att dessa äro olika i olika delar av sjön. I dennas centrala och största del, Stor-Hjälmaren, hade i några fall av övervägande äldre datum rågångar i vatten bestämts på sådant sätt, att utgångspunkten uppenbarligen varit att Stor-Hjälmaren i sin helhet låge under strandäganderätt; dessa bestämningar hade emellertid delvis underkänts vid senare prövningar av domstol. Man kunde dessutom för Stor-Hjälmaren uppvisa ett flertal andra fall, då man vid lantmäteriförrättningar utgått från den motsatta uppfattningen, att strandäganderätten eller åtminstone den enskilda fiskerätten endast gällde ett stycke ut i sjön. Såsom för dessa fall karakteristiskt ha de sakkunniga framhållit, att man allmänt antagit att strandäganderättens eller den enskilda fiskerättens utsträckning vore att bestämma enligt 180-m :regeln. — Södermanlandsdelen av Södra Hjälmaren har av de sakkunniga betecknats som i lantmäterihänseende jämställd med Stor-Hjälmaren. I Örebrodelen av Södra Hjälmaren rådde däremot väsentligt avvikande förhållanden. Alla strandägande skifteslag hade där antingen vart för sig eller gemensamt med andra skifteslag fått sina rågångar i vattnet bestämda, som regel enligt »mittsjöprincipen». Den tidigaste rågångsbestämningen syntes ha skett vid en lantmäteriförrättning

1803—1804. Denna bade gällt bland annat rågången mellan Södra Vinön, å ena, samt Derböl, Nöteboda och Nivsand, å andra sidan, vilken uppdragit! som en »mittsjölinje». Även vid följande rägångsbestämningar mellan motliggandc skifteslag kunde denna mittsjöprincip sägas ha blivit följd. Segersjö hade emellertid lillagts vatten utöver vad denna princip kunnat medföra, ocb vissa andra skifteslags vattenområden hade i samma mån något inskränkts. Genom dessa rågångsbestämningar hade till olika skifteslag hänförts vattenområden utanför 180-m :grånsen. — Av rågångsbestämningarna vore en med hänsyn Ull frivattensfrågan av särskilt intresse. Denna hade gällt rågången mellan Biskopsvrak och Norra Vinön, som enligt Kungl. Maj:ts dom den 8 april 1897 bestämts eller mittsjöprincipen. Vid fastställandet av denna rågång hade med hänvisning till 1 tj 2 mom. i 1852 års fiskeristadga det förbehållet gjorts, att därigenom icke inskränkts den rätt, som kunde andra än Biskopsvraks och Vinöns byamän lagligen tillkomma att i detta område av Hjälmaren, såsom en större insjö, fiske idka. De skarpt avgränsade ändfjärdarna Hemfjärden (i väster) ocb ö s t r a Hjälmaren överensstämde i lanlniälerihänseende med Örebrodelen av Södra Hjälmaren. I Mellanfjärden slutligen låge förhållandena något annorlunda lill: vid några förrättningar hade man tydligen utgått från att hela denna del av sjön låge under strandäganderätt, medan i två andra fall 180-m g r ä n sen i viss mån vunnit tillämpning. De sakkunniga ha anmärkt fyra fall, då i rättspraxis fiskerättsfrågan varit föremål för prövning. Av dessa hade ett gällt Östra Hjälmaren, där påstående om frill fiske ogillats av häradsrätt. De övriga tre fallen, vilka gällt antingen Stor-Hjälmaren eller Örebrodelen av Södra Hjälmaren, hade slutligen avgjorts av Kungl. Maj:t; förekomsten av fritt fiskevatten hade här direkt erkänts beträffande Stor-Hjälmaren och förbehållsvis hävdats i avseende på Södra Hjälmaren (jfr ovan). I fråga om sedvanor och fiskepraxis ha insjöfiskesakkunniga funnit upplyst, att i Hjälmaren bedreves ålskilligt fiske av yrkesfiskare på eget eller arrenderat vatten men att därjämte i stor utsträckning förekomme yrkesmässigt fiske på vad som ansåges vara frivatten; frivattnet räknades därvid gå in ungefärligen till 180-m:gränsen. Det fria fisket utövades framför allt i Stor-Hjälmaren men även i Södra Hjälmaren och Mellanfjärden, medan endast enskilt fiske förekomme i Hemfjärden och Östra Hjälmaren. Vad särskilt beträffar Mellanfjärden ha de sakkunniga antecknat, alt frivattensfisket där tidigare mest bedrivits med not 1 ; numera, sedan omkring 1910, använde frivattensfiskarena huvudsakligen nät, men även lakstrutar och krokredskap nyttjades av dem. De till insjöfiskesakkunniga framförda önskemålen från ortsbefolkningens sida hade, vad beträffar Hemfjärden och Öslra Hjälmaren, på endast ett par undantag när gått ut på att nämnda områden skulle utgöra enskilt fiskevatten. I fråga om Mellanfjärden och Södra Hjälmaren hade meningarna 1 Vid nolfiskel i Hjälmaren dras noten i regel upp i båt ute pä öppet vatten, stundom långt från land.

155 mellan strandägarna varit delade, i det att vissa framfört anspråk på att dessa delar av Hjälmaren skulle fastställas som i sin helhet enskilt fiskevatten, medan andra anslutit sig till 180-ni:regeln. De yrkesfiskare som uttalat sig angående sistnämnda delar av sjön hade i allmänhet påkallat tillämpning av 180-m:regeln. För Stor-Hjälmarens del hade såväl strandägare som yrkesfiskare allmänt anslutit sig till denna regel; längre gående krav hade endast i några fall framförts från strandägarhåll. Av amatörfiskare hade yrkats, att vissa fiskemetoder (metspö- och pimpelfiske) skulle friges. Insjöfiskesakkunniga ha förordat fastställande av fritt fiskevatten i Hjälmaren. Enligt förslaget skulle där strandägarens enskilda fiskerätt, om ej annorledes vore iagligen bestämt, omfatta allt det vatten som. funnes innanför vissa å karta dragna linjer. Beträffande de särskilda grunderna för frivaltensgränsens fixering balen redogörelse lämnats i det föregående. Dessa grunder äro i stort selt desamma som av insjöfiskesakkunniga tillämpats beträffande Vänern; dock har som en speciell regel vid frivattensgränsens bestämmande i Hjälmaren iakttagits att. om en fiskevattensdelning ägt rum och denna från stranden utsträckts något längre än vad 180-m:regeln eller eljest föreliggande förhållanden bort föranleda, hela detta område inlagds i det enskilda fiskcvattnel, försåvitt ej särskilda skäl ansetts tala däremot. Det vattenstånd som legat till grund vid bestämningen utgör 2,77 m över södra slusströskeln vid Notholmen, motsvarande en höjd av Hjälmarens vattenyta över havet av 21,85 m eller medelvattenstånd. I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till insjöfiskesakkunnigas betänkande 1 jämte de därvid fogade kartbilagorna 1(3—17. Anmärkas må här endast, att enligt förslaget fritt fiskevatten skall finnas i Stor-Hjälmaren, Södra Hjälmaren och Mellanfjärden, medan Hemfjärden och Östra Hjälmaren helt undantagits från det fria fisket. Storsjön i Jämtland. De uppgifter om länt mäteri förhållanden, som insjöfiskesakkunniga införskaffat, utvisa att frågor om rätt till vatten och fiske i Storsjön endast i mycket ringa utsträckning behandlats vid verkställda förrättningar. Endast i ett fall — ett laga skifte vid mitten av 1800-talet — syntes vid lantmäteriförrättning fråga ha varit om att tillföra ett skifteslag något visst vattenområde ute i Storsjöns öppna del eller någon på visst sätt gränsbestämd ensamrätt till fiske där. Däremot hade åtgärder och uttalanden vid några lantmäteriförrättningar och dylikt givit stöd för att de särskilda vi1

Betänk. 1937 s. 400 ff.

156 kärna eller åtminstone dessas inre delar i sin helhet räknats ligga under enskild fiskerätt. Det syntes icke vid någon lanfmäteriförrättning ha varit tal om att tillämpa 180-m :regeln i Storsjön. Inga rättsfall rörande förekomsten av frifiske hade kommit till de sakkunnigas kännedom. — I fråga om sedvanorna vid fisket ha de sakkunniga anmärkt, att speciella förhållanden förelåge i Storsjön. Sålunda saknades där till skillnad från de andra stora sjöarna i stort sett rena yrkesfiskare eller personer, som hade fiske till egentlig näring. Fritt bedrivet fiske förekomme emellertid även i Storsjön; detta syntes ha sitt ursprung i allmänna försörjningsförhållanden, framför allt den fattigare befolkningens behov av att genom fiske förskaffa sig en förstärkning i sina existensmöjligheter. Ute på djupt vatten i Storsjöns öppna huvuddel — det s.k. Storsjöflaket — hade enligt vad de sakkunniga framhållit fisket utan tvivel allmänt betraktats som fritt. Däremot hade olika meningar gjort sig gällande i avseende på frågan, om fisket ansetts vara fritt även vid de grund (»örar») som låge ute i Storsjön. Vid stränderna av Storsjöns öppna del syntes strandägarna i allmänhet principiellt ha räknat med enskild fiskerätt, men någon bestämd utsträckning av denna hade icke hävdats, och i praktiken hade den i stor omfattning uppenbarligen ej alls blivit iakttagen. Det fria fisket vore emellertid ej inskränkt till Storsjöflaket utan förekomme åtminstone i vissa av vikarna. Mot det fria »försörjningsfiske», som utövats i Storsjön, syntes knappast några allvarligare invändningar ha rests från strandägarnas sida. Vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen vid Storsjön hade många olika önskemål framförts. Någon meningsskiljaktighet hade ej rått om att fisket borde lämnas fritt i den öppna delen av sjön på visst avstånd från stranden. Vissa uttalanden hade dock gjorts för att fisket å vissa »örar» ute i Storsjöflaket borde vara enskilt. Beträffande Storsjöns vikar hade åsikterna gått starkt isär, och med avseende på gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i sjön hade uttalanden gjorts både till förmån för 180-m :regeln och för fastställande av ett bestämt avstånd från stranden (lägst 180 m, högst 500 m). Någon normerande karta för Storsjön har som nämnts ej föreslagits av insjöfiskesakkunniga. Deras förslag innehåller, att i Storsjön strandågarens enskilda fiskevatten skall, om ej annorledes är lagligen bestämt, omfatta: a) vattnet i Trängsviken innanför en linje, som tankes dragen där kortaste avståndet är mellan Skarpnäset och Långsand; b) vattnet i Kvissleviken innanför en linje, som tankes dragen mellan nordspetsen av Långholmen och närmaste ställe på Kallströmsudden; c) vattnet i Dvärsåttsviken innanför en linje, som tankes dragen där kortaste avståndet är mellan Bjekren och Röstahammar; d) vattnet i Brnnfloviken innanför en linje, som tankes dragen efter gran-

157 sen mellan Marieby och Lockne socknar i rak riktning till stranden av Brunfio socken; e) vattnet i viken söder om Norderön innanför en linje, som tankes dragen mellan sydspetsen av Matnäsudden och närmaste ställe på udden söder om Lundvågen; och f) i övrigt allt det vatten som finnes till och med 200 m från stranden av fastlandet samt Frösön, Norderön, Värkön, Utöarna, Åsön, Gåjeholmen, Anderson, Isön, Gyltholmen och Bockholmen eller, där holmar ligga vid sådan strand innanför den stranden följande djupkurvan av 3,s m, från sådan holme, som ligger längst ut. Bestämningarna skola ske efter ett vattenstånd, motsvarande en höjd av sjöns yta över havet av 291,8 m. I fråga om den närmare motiveringen till förslaget hänvisas till betänkandet 1 . Framhållas må, att insjöfiskesakkunniga genom den föreslagna 200m:regeln avsett att åstadkomma väsentligen samma reglering av fiskerättsförhållandena i Storsjön som i de andra frivattenssjöarna, något som de funnit vara motiverat särskilt med hänsyn till strandägarna samt fiskevårdens krav; att ett avstånd av 200 m från land — vilket ansetts där ungefärligen motsvara 180 m från 2-m:djupet — föreslagits i stället för ett direkt upptagande av 180-m :regeln, hade föranletts av praktiska skäl. Strandägarnas intresse hade de sakkunniga även velat på lämpligt sätt tillgodose genom att låta sådana holmar, som låge inom 3,s-m:kurvan utanför fastlandet och de uppräknade öarna, föranleda utsträckning av det enskilda fiskevattnet; sagda kurva funnes antydd på de topografiska kartorna 2 . Fastställande av enskild fiskerätt vid de olika grunden eller örarna ute i sjön hade icke synts de sakkunniga böra ifrågakomma. Däremot hade särskilda gränslinjer i vissa vikar föreslagits med hänsyn framför allt till den betydelse vikarnas inre delar hade såsom lekplatser för fisken.

Yttranden över i n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a s

förslag.

Över insjöfiskesakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Härvid har behovet av en lagstiftning, som reglerar fiskerätten i de stora sjöarna, allmänt vitsordats. Även såvitt angår huvudgrunderna för fiskerättens utformning har förslaget i det stora hela rönt ett välvilligt mottagande. Vissa erinringar ha dock framförts, dels innefattande mera allmänna synpunkter och dels hänförande sig till lokala förhållanden. En översiktlig redogörelse för de olika meningar som uttalats skall lämnas här nedan. »Betänk. 1937 s. 475 ff. - Någon annan djupkurva finns ej utmärkt på generalstabskartorna över

Storsjön.

158 Förhållandet till ägogräns- och jorddelningslagstiftningen. Som en principiell invändning mot insjöfiskesakkunnigas förslag har lantmäteristyrelsen hävdat den uppfattningen, att man icke borde reglera gränserna för den enskilda fiskerätten i de stora sjöarna utan att samtidigt meddela bestämmelser om ägogränserna i vattnet ävensom angående lanlmäteriförrätlning för gränsbestämning mellan enskilt och fritt fiskevatten. Till denna fråga skall flskeräftskommittén återkomma i samband med förslag till lagstiftning i ämnet. 1 Fiskevårdshänsyn. Beträffande frågan, huruvida med hänsyn till fiskevården en utvidgning av frivattnet är att eftersträva, ha olika meningar yppats. Svenska fiskevårdsförbundet har uttalat, alt den enskilda fiskerätten alltjämt utgjorde den bästa grunden för fiskevården i de stora sjöarna och att varje utökning av frivattnet på bekostnad av enskild rätt vore till hinder och skada för fiskevården där. Till stöd för denna uppfattning har förbundet åberopat, bland annat, att då förbud mot fasla fiskeredskap som regel måste gälla inom frivattensområdena, betingades därav en återgång till omoderna, mindre lämpliga och mindre givande liskemetoder utan motsvarande bättre fiskevård eller bättre skydd för fiskbestånden. Ett rationellt bedrivande av fisket i de stora sjöarna, som möjliggjorts av de moderna fasta redskapen, förordades numera allmänt av expertisen. Ur allmän fiskevårdssynpunkt syntes det förbundet därför snarare vara till fördel att minska frivattensområdena i de stora sjöarna än att öka dem. — Förbundet har i detta sammanhang även anmärkt, att en jämförelse mellan de stora sjöarnas frivattensfiske och det som bedreves vid kusten vore missvisande: medan vid kusten det yrkesmässiga frivattensfisket i regel utövades av en där bofast befolkning, tillhörde frivattensfiskarena vid de stora sjöarna endast i mindre utsträckning denna kategori utan vore i stället mer eller mindre tillfällighetsfiskare; kustens yrkesfiskare nolle sig också med proportionsvis mycket dyrare båtar och redskap än de stora sjöarnas och blindes därmed fastare vid orten än dessa. Samma ståndpunkt har, med avseende fäst särskilt på förhållandena i Hjälmaren, intagits av Svenska insjöfiskarenas centralförbund. Ä andra sidan har av bland andra överståthällarämbetet principiellt hävdats, att vården om fisket kan till båtnad för fiskerinäringen och fiskarbefolkningen bättre och säkrare tillgodoses med »kronan såsom ägare av fiskerätten» än vad fallet skulle bli med fiskerätten såsom enskild. Grunderna för gränsdragningen. Förslaget alt såsom allmän norm för gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten tillämpa 1 8 0 - m : r e g e l n har, på ett par undanlag när, 1

Se förslaget till lag om gräns mot allmänt valtcnomåde.

159 i princip lämnats ulan erinran i remissvaren. Däremot har man på vissa håll velat göra gällande, att den närmare utformning av sagda regel, som insjöfiskesakkunniga företagit, ej skulle överensstämma med gällande rättsuppfattning. Sålunda anförde lantmäteristyrelsen, alt vid gränsdragningen i saltsjön mellan strandägares område och öppna havet icke, såvitt för styrelsen vore känt, tillämpats en så snäv tolkning av 180-m:regeln som den, på vilken insjöfiskesakkunniga grundat sitt lagförslag; i stället torde en för strandägarna förmånligare tolkning kunna anses vedertagen. 1 Om 180-m:regeln, tolkad på sist antytt sätt, kunde anses vara tillämplig även belrälfande frivattenssjöarna, innebure de föreslagna reglerna otvivelaktigt en avsevärd inskränkning i strandägarnas fiskerätt. Den av de sakkunniga uppställda tangenlregeln syntes styrelsen lämplig, då den i någon mån modifierade deras snäva 180-m:regel. De regler, enligt vilka fiskerätt föreslagits skola medfölja friliggande h o 1m a r o c h s k ä r, ha föranlett erinringar i en del yttranden. Enligt vad lantbruksstyrelsen uttalat skulle det göra mera rättvisa ål rådande praxis och ge större enhetlighet, om enskild fiskerätt lades till alla holmar med en areal av minst 1 hektar samt under viss angiven förutsättning även till mindre landbildningar. 2 Lantmäteristyrelsen förordade likaledes, att varje holme om 1 hektar eller mera skulle, oavsett dess belägenhet, vid alla mot frivatten vettande stränder omges med enskilt fiskevatten efter samma grunder som fastlandsstranden. Även i andra yttranden har påkallats en utvidgning av den rätt till enskilt fiskevatten, som enligt ö-reglerna skulle tillkomma holmar och skär. Däremot anslöt sig kammarkollegiet ^ I ill förslagets regler i förevarande avseende under framhållande, bland annat, att dessa vore fördelaktigare ur yrkesfiskarenas synpunkt. I vad mån insjöfiskesakkunniga avsett, alt s ä r s k i l d a r ä t t s g r u nd e r skulle kunna föranleda avvikelse från de föreslagna normerna för det enskilda fiskevattnets begränsning, har lantmäteristyrelsen funnit vara oklart. Det i förslaget stadgade förbehållet, alt lagens bestämmelser skulle tillämpas endast om ej annorledes vore lagligen bestämt, syntes styrelsen böra utgå. Styrelsen anförde: »I många fall framträda också ganska avsevärda skillnader mellan de nu föreslagna gränserna och dem som bestämts eller följts vid ågångna lantmäteriförrättningar — gränsbestämningar, laga skiften och fiskevattensdelningar. Sålunda ha flerstädes ganska avsevärda områden, som ingått i fastställda lantmäteri1 2

Jfr s. 02 f. Jfr den avvikande meningen i Betänk. 1937 s. 508.

160 förrättningar, enligt de sakkunnigas gränsdragning hänförts till frivattnet. De i den föreslagna lagens 1 § meddelade bestämmelserna skola alltså gälla mot fastställda lantmäteriförrättningar. Däremot har, såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, i betänkandet ej gjorts något uttalande varav framgår, huruvida meningen är att samma bestämmelser skola gälla även mot domar, varigenom utsträckningen av strandägares äganderätt eller fiskerätt bestämts. I och för sig finnes, enligt styrelsens mening, ej större anledning att taga hänsyn till en dom än till en fastställd lantmäteriförrättning. Den förevarande lagstiftningen har ju i viss mån karaktären av expropriation och tillerkänner i princip strandägaren ersättning för vad han går miste om. Vad som gör saken särskilt svårbegriplig är det ovanberörda i 1 § förekommande förbehållet 'där ej annorledes är lagligen bestämt'. Detta förbehåll har uppenbarligen hämtats från 2 § fiskerättslagen, vars 180-metersregel skall tillämpas allenast där ej annorledes är lagligen bestämt. Meningen är där, att om någon strandägare vid saltsjön genom rågångsförrättning eller genom rättskraftig dom fått sin fastighetsgräns förlagd längre ut än 180 meter från den punkt, där stadigt djup av 2 meter vidtager, den äganderätt, som sålunda tillerkänts .strandägaren, skall medföra uteslutande fiskerätt utanför den i allmänhet gällande gränsen. Då ett sådant syfte synes oförenligt med den nu föreslagna lagstiftningen, ifrågasätter lantmäteristyrelsen huruvida icke det berörda förbehållet bör utgå. Skall förbehållet kvarstå, tarvas förklaring rörande detsammas innebörd.» Mot i n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a s förslag a t t a n k n y t a f r i v a t t e n s g r ä n s e n till ett fixt v a t t e n s t å n d h a e r i n r i n g a r f r a m s t ä l l t s i vissa y t t r a n d e n . Kammarkollegiet f r a m h ö l l , att m e d a n i saltsjön f ö r ä n d r i n g a r till följd av l a n d h ö j n i n g m . m . iakttoges vid b e s t ä m m a n d e t av s t r a n d ä g a r e n s e n s k i l d a fiskeomr å d e , syntes det föreliggande förslaget avse a t t s t r a n d ä g a n d e r ä t t e n skulle b e s t ä m m a s m e d u t g å e n d e f r å n så att säga d a g e n s f ö r h å l l a n d e n . Kollegiet anförde vidare: »Förslaget innebär, att 2-meterskurva och 180-metersgräns fastlåses vid nu rådande förhållanden. Tidigare inträffade förändringar — vare sig de bero av landhöjning, andra naturförhållanden eller mänskliga åtgöranden — skola sålunda respekteras vid bestämmandet av gränsen mellan strandägares enskilda vattenområde och frivattensområdet. Framdeles skeende förändringar skulle däremot sakna betydelse i förevarande avseende. I förhållande till den av de sakkunnige accepterade grundprincipen för bestämningen av gränsen mellan enskilt och allmänt fiskevatten torde alltså den faktiska gränsbestämningen i de ifrågavarande fyra insjöarna innebära i viss mån ett avsteg. Sakkunniges förslag därvidlag avser nämligen för framtiden en stadigvarande anknytning till nuvarande vattenstånd. Detta medför, bland annat, att vid en eventuell ytterligare reglering neråt av respektive sjö, strandägarens vattenområde ej såsom tidigare förskjutes utåt på bekostnad av frivattenområdet. Det synes kollegium tveksamt, huruvida ett dylikt fixerande för all framtid av gränsen uti ifrågavarande insjöar mellan strandägarens enskilda och frivattenområdet samt därav följande ändrade skadeståndsprinciper kunna anses helt befogade.» D å ä n d r a d e f ö r h å l l a n d e n m e d a v s e e n d e p å v a t t e n h ö j d o c h förty ä v e n b e t r ä f f a n d e s t r a n d l i n j e och b o t t e n f ö r h å l l a n d e n k u n d e t a r v a j ä m k n i n g a r i de g r ä n s e r , förslaget u p p t o g e för d e s t o r a s j ö a r n a , f a n n kollegiet en b e s t ä m melse b ö r a tillfogas, s o m m ö j l i g g j o r d e en dylik g r ä n s j ä m k n i n g .

161 I vissa yttranden har också anmärkts att de vattenstånd, från vilka insjöfiskesakkunniga utgått, icke vore ägnade att ge full rättvisa i förhållandet mellan strandägare och frivattensfiskare. Sålunda har påtalats, att förslaget i fråga om Vänern och Vättern utginge från lågvattensiffror och följaktligen gåve strandägarna större fiskevatten i dessa sjöar än i Hjälmaren och Storsjön, där de sakkunniga i princip räknat med ett medelvattenstånd. Lantmäteristyrelsen fann med hänsyn till rättspraxis beträffande saltsjön det kunna antas, att också för insjöarna yttergränsen för strandägarnas enskilda fiskerätt för närvarande vore att bestämma efter »vanligast förekommande lågt vattenstånd», vid vilket förhållande insjöfiskesakkunnigas val av vattenstånd såvitt anginge Hjälmaren och sannolikt även Storsjön innebure en minskning av strandägarnas rätt. Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt ansåg, att såväl med hänsyn till strandägarna som ur mätningsleknisk synpunkt medelvattenståndet vore att föredra framför lågvattenståndet. 1 Angående lämpligheten av den för vissa sjöar tillämpade metoden att utmärka frivattensgränsen på n o r m e r a n d e k a r t o r ha meningarna varit delade, om ock i flertalet yttranden denna fråga icke direkt berörts. Lantmäteristyrelsen har betecknat metoden som mycket ändamålsenlig, och även fiskeriintendenten i mellersta distriktet har funnit den praktisk. Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har emellertid ansett det kunna ifrågasättas att generalisera gränsen mera; detaljrikedomen syntes nämligen försvåra gränslägets fastställande i naturen. Även i andra yttranden har understrukits, att en normerande gräns, som ej kunde bestämmas enbart med ledning av vattendjup och avstånd från stranden eller andra i naturen lätt iaktlagbara hållpunkter, icke finge göras alltför invecklad utan i görligaste mån måste läggas som räta linjer mellan uddar eller andra fixa punkter. På andra håll ha betänkligheter yppats mot att överhuvud bestämma frivattengränsen med hjälp av normerande kartor. Sålunda framhöll lantbruksstyrelsen svårigheten i att med stöd av en normgivande karta, vara frivattensgränsen fått en ganska oregelbunden sträckning, avgöra om en viss plats låge innanför eller utanför gränslinjen, och styrelsen har ur denna synpunkt ansett det vara att föredra att bestämma gränsen till ett visst avstånd från stranden eller ett visst ställe invid denna. I övrigt ville lantbruksstyrelsen ifrågasätta, om det överhuvud vore lämpligt att för gränsens angivande begagna den metod som insjöfiskesakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anmärkt, att vissa av de särskilda bestämningsgrunder som de sakkunniga tillämpat vid frivattensgränsens uppdragande syntes obehövliga och alltför vaga; om dessa eliminerades, borde 1

Il

Se även bilaga 1 till detta betänkande.

162 enligt länsstyrelsens mening den enskilda fiskerättens utsträckning kunna klarläggas ulan hänvisning till karta. Med hänsyn särskilt lill att insjöfiskesakkunnigas justeringar av gränsen ofta framstode som rent godtyckliga, fann länsstyrelsen även kunna ifrågasättas, om ej det av dem lillämpade systemet medförde ett så stort avsteg från 180-m:regeln, all del måste anses innebära en gränsbestämning eller helt annan ocb ny grund. I detta sammanhang bar även understrukits vikten av att det k a r Im a t e r i a l som lades till grund för de normerande bestämningarna vore tillförlitligt, och det har från liera håll anmärkts att så åtminstone delvis ej vore fallet. Sjökorteverket har reserverat sig särskilt i fråga om kartmaterialet över Vänern, vilket till största delen daterade sig från åren 1844—51 och måste betraktas som mycket svagt,1 och verket ifrågasatte, om icke en granskning av materialet borde verkställas innan kartbilagor av den typ, de sakkunniga föreslagit, utarbetades. Skitens meteorologisk-hgdrografiska anstalt framhöll, att kartmaterialets brister medförde svårigheter vid orienteringen; då sjökortet endast i undantagsfall upptoge landels terrängföremål och terrängbeteckningar, lämpade det sig mindre väl för orientering nära stranden, och en jämförelse med de nyare topografiska bladen visade också. att en synnerligen dålig överensstämmelse med strandkonturerna kunde förekomma. I Hjälmaren, där sjömätningarna gjorts så sent som 1917—18, vore sjökortets strandkontur tillförlitligare än i Vänern, och dessutom funnes i Hjälmaren en stor mängd öar och grund, vilka vore upptagna på kortet och i hög grad underlättade orienteringen; terrängbeteckning för sjöns stränder och omgivning saknades emellertid. Även Svenska insjö fiskar enas centralförbund har uppgivit, alt de strandgrund som angåves på sjökortet över Vänern i många avseenden vore missvisande, särskilt på områden i vilkas närhet stråkvägarna för den allmänna sjötrafiken i fraktfart ej framlöpte; förbundet hävdade därför, att ett fastställande av frivattensgränsen ej kunde åstadkommas annul än genom förrättning på stället i varje särskilt fall. Vänern. Den kritik, som riktals mot insjöfiskesakkunnigas förslag till frivattensgräns speciellt med avseende på Vänern, har väsentligen varit av teknisk innebörd och hänfört sig till kartmaterialefs bristfällighet; i denna del hänvisas till redogörelsen här ovan. I övrigt synas de avgivna yttrandena vittna om att de sakkunnigas förslag att vid gränsdragningen i Vänern tillämpa huvudsakligen samma grunder, som gälla för saltsjön, i stort sett mötts med gillande. Sålunda har fiskeriintendenten i mellersta distriktet — med instämmande av länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län — uttalat, att gällande praxis genomgående 1

Numera ha modernare sjökort utgivits för norra delen av Vänern.

163 beaktats av de sakkunniga ocb att ej heller ur allmän fiskerisynpunkt något tunnes alt anmärka mot den föreslagna frivattensgränsen. Från sfrandägarhåll har dock invänts, att frivattnet enligt de sakkunnigas förslag avsevärt inkräktade på sådana fiskeplatser, som hittills hävdals under enskild fiskerätt. Svenska fiskevårdsförbundet har funnit detta förhållande ägnat att medföra försämrad fiskevård över stora områden och i längden föranleda minskad avkastning. — A andra sidan har man, såsom förut antytts, i vissa yttranden velat göra gällande alt det vattenstånd, som i Vänern valls till utgångspunkt för de sakkunnigas bestämningar, i anmärkningsvärd mån gynnade strandägarna. Vättern. De sakkunnigas förslag att principiellt tillämpa 180-m :regeln i Vättern har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande i remissyttrandena. Från frifiskarhåll ha dock framförts yrkanden om ytterligare begränsning av den enskilda fiskerätten. Vätterns fiskarförbund har sålunda föreslagit en supplerande bestämmelse om att strandägarrätten ingenstädes skulle sträcka sig längre ut än till ett djup av 20 m. Enligt förbundets mening vore vid bråddjupa stränder fisket av ringa betydelse för strandägarna kring Vättern, vilka i regel ej hävdat någon rätt utanför nämnda djup ocb ej heller förfogade över redskap för fiske därutanför. Mot förbundets förslag har fiskeriintendenten i östra distriktet invänt, att såväl nät- som revfiske flerstädes idkats av strandägare i egna fiskevatten ut lill ett djup av 20 famnar eller mera, varför de av förbundet gjorda påståendena saknade generell räckvidd; en begränsning av den enskilda fiskerätten till vatten av högst 20 m djup skulle komma att verka synnerligen olikformigt på skilda håll i Vättern. 1 detta yttrande har instämmande gjorts av länsstyrelsen i Östergötlands län, som funnit de sakkunnigas förslag utgöra en i det stora hela lycklig avvägning av strandägarnas och yrkesfiskarenas stridiga intressen. Lantmäteristyrelsen har riktat vissa anmärkningar av teknisk natur mot det sätt varpå smärre landbildningar, vilka enligt insjöfiskesakkunnigas förslag skulle medföra enskild fiskerätt, beskrivits i lagtexten. Mälaren. Flertalet remissyttranden ha bestyrkt insjöfiskesakkunnigas uppfattning, att Mälaren i sin helhet vore att betrakta som enskilt fiskevatten. Sålunda uttalade lantmäteristyrelsen, att hela Mälarens vattenområde och därmed också fiskerätten i denna sjö måste anses tillhöra strandägarna och att det ur rättssäkerhetens synpunkt vore en påtaglig fördel, att den hittills rådande oklarheten i

164 detta avseende bleve undanröjd. — Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län samt dessa läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anslöto sig likaledes till insjöfiskesakkunnigas förslag beträffande Mälaren. Länsstyrelsen i Uppsala län underströk därvid, att den ståndpunkt förslaget intagit vore att föredra framför att göra en större eller mindre del av denna sjö till ett för alla svenska medborgare fritt fiskevatten. Särskild hänsyn borde enligt länsstyrelsens mening tas till att yrkesfiskarena med mycken styrka och så gott som enhälligt uttalat sig för förstnämnda ståndpunkt; vid en intressekonflikt mellan å ena sidan yrkesfiskarena samt å andra sidan amatörfiskarena, för vilka fisket ägde betydelse endast som nöje och rekreation, måste bestämt företräde lämnas åt yrkesfiskarena. Av länsstyrelsen i Västmanlands län framhölls särskilt, att en anordning med frivatten icke syntes lämplig i Mälaren med dess otal öar och även skulle strida mot tidigare uppfattningar och sedvänjor. — Fiskeriintendenten i östra distriktet tillstyrkte de sakkunnigas förslag under uppgift, att i Mälaren någon fri fiskerätt icke hävdats annorstädes än i de större fjärdarna och där blott i ringa grad; ur allmän liskerisynpunkt syntes det fiskeriintendenten vara fördelaktigast, att enskild fiskerätt bleve gällande inom hela det antal sammanhängande men sinsemellan delvis olikartade vattenbäcken, som Mälaren utgjorde. Lantbruksstyrelsen fann det visserligen vara synnerligen tveksamt, om verkligen strandägarnas enskilda fiskerätt kunde anses omfatta allt vatten också i de största fjärdarna, nämligen Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden, men då yrkesfiskarena där syntes vara tillfredsställda med insjöfiskesakkunnigas förslag, ville styrelsen ej ur fiskets synpunkt motsätta sig detsamma. Böster h a e m e l l e r t i d ä v e n h ö j t s för f a s t s t ä l l a n d e av fritt Mälaren.

fiskevatten i

Kammarkollegiet anförde sålunda, att rätten till sedvanemässigt fritt fiske där icke borde upphävas. Till stöd för fri fiskerätt har kollegiet i detta sammanhang även åberopat de gamla privilegierna för Stockholms och Enköpings invånare av 1436, 1442 och 1527 resp. 1413 och 1525 att fiska i delar av Mälaren; av privilegierna iramginge, att »allmänningsvatten» funnits i Mälaren och att detta begrepp i vissa fall inneburit rätt till fritt fiske för envar eller eventuellt för invånarna i häradet eller annan indelningsenhet. — Även överståthdllarämbetet hävdade, att inom åtminstone Norra och Södra Björkfjärdarna, Prästfjärden och Ekoln funnes områden, där fiskerätten icke tillhörde vare sig någon menighet eller enskild person och därför finge antas höra under kronan; den omständigheten, att hos strandfastighetsägarna röjts benägenhet alt anse enskild rätt beträffande områdena förefinnas, kunde enligt ämbetets mening ej tillmätas avgörande betydelse. — För uppfattningen att frivatten funnes i Mälarens större fjärdar uttalade sig vidare Målarens motorbåtsförbund samt Södertälje amatörflskeklubb. Hjälmaren. D e s a k k u n n i g a s förslag a t t l ä g g a H e m f j ä r d e n och Ö s t r a H j ä l m a r e n helt u n d e r e n s k i l d fiskerätt h a r l ä m n a t s u t a n e r i n r a n i r e m i s s v a r e n . V a d beträff a r ö v r i g a d e l a r av H j ä l m a r e n h a r d e n n ä r m a r e u t f o r m n i n g , insjöfiskesakk u n n i g a givit f r i v a t t e n s g r ä n s e n , blivit f ö r e m å l för k r i t i k f r å n åtskilliga h å l l . D e n f ö r e s l a g n a g r ä n s b e s t ä m n i n g e n h a r tillstyrkts a v lantbruksstyrelsen, s o m a n s e t t att de s a k k u n n i g a så långt möjligt varit byggt u p p sitt förslag

165 från de rådande förhållandena. Beträffande särskilt Mellanfjärden uttalade styrelsen, att även om meningarna gått isär i fråga om det enskilda fiskevattnets utsträckning i denna fjärd med dess överallt ringa djup, syntes dock ett stadfästande i lag av de sakkunnigas förslag icke komma att i mera väsentlig grad rubba bestående förhållanden. Till förmån för förslaget uttalade sig även fiskeriintendenten i östra distriktet samt länsstyrelsen i Västmanlands län, som fann detsamma kunna tillfredsställa såväl strandvattens- som djupvattensfiskarena. Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde, att den av de sakkunniga föreslagna gränsbestämningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i StorHjälmaren och Södra Hjälmaren syntes såväl stå i överensstämmelse med en vid många lantmäteriförrättningar följd praxis som även i stort sett motsvara både strandägarnas uppfattning om vad dem tillkomme såsom enskilt och yrkesfiskarenas önskemål. Dock syntes det länsstyrelsen tveksamt, om det ej skulle vara mera ändamålsenligt att dra gränsen rak på längre sträckor mellan punkter, angivna på lämpliga uddar. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott fann de sakkunnigas frivattensgräns i huvudsak kunna godtas med hänsyn till nu rådande förhållanden men ifrågasatte, huruvida icke gränsbestämningen borde jämkas med tanke på att kräftfisket ånyo kunde bli lönande. Länsstyrelsen i Örebro län har däremot ställt sig avvisande mot förslaget. Länsstyrelsen ansåg sålunda, att värdet av den verkställda utredningen om fiskeförhållandena i Hjälmaren kunde dras i tvivelsmål och att på grund därav en ny utredning och överarbetning av de sakkunnigas förslag erfordrades. Denna sin uppfattning har länsstyrelsen grundat dels på ett här nedan närmare berört yttrande av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott och dels på en till länsstyrelsen ingiven framställning rörande kräftfiskevattnen vid Södra Vinön, som enligt länsstyrelsens mening tydde på att deltagarna i de sakkunnigas sammanträden ej fått till fullo klarlagt vad saken gällde. Länsstyrelsen har även anmärkt, att de sakkunniga genom att för Hjälmarens del räkna med ett medelvattenstånd vid 2-m:djupets bestämmande i alltför ringa mån tillgodosett därvarande strandägares intressen. 1 Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt nyssnämnda yttrande instämt i ett utlåtande av sällskapets fiskerinämnd av bl.a. följande innehåll. De sakkunniga hade i mycket stor utsträckning stött sina förslag på de utredningar och uttalanden, som förekommit vid sammanträdena med ortsbefolkningen. Dessa måste emellertid anses vara ganska värdelösa, enär flertalet närvarande med säkerhet icke haft klart för sig vad den föreslagna 180-m:gränsen innebure. De torde med all säkerhet ha räknat med att gränsen skolat dras utanför de mera fasta, regelbundna berggrunden. I de sakkunnigas förslag befunnes gränsen dragen långt därinnanför med resultat, att de platser där katsorna synnerligen ofta utsattes kommit att ligga utanför gränsen för strandvattensfisket. Undersökning hade visat, att kat1

Jfr s. 161.

166 seplatserna i 40—50 fall av 100 torde komma utanför den nu föreslagna gränsen. särskilt utmed sjöns mura strand; i vissa fall vore procenttalet ännu större. Ersättningarna för mistad fiskerätt .skulle bli högst betydande. Såsom exempel kunde anföras. att i endast en så liten del av Hjälmaren som vid södra delen av Vinön ej mindre än 109 kalsor, vilka för närvarande vore utsatta på platser där fiskarena med stöd av kartor och åtkomsthandlingar ansågc sig ha fiskerätt, enligt förslaget skulle komma utanför frifiskegränsen. Sammanlagt skulle nettovärdet av fångsten i dessa katsor och av kräftfångsten inom samma område, beräknad efter 1907 års fångstmängd med nuvarande priser, uppgå lill c:a 17 500 kronor årligen, motsvarande ett kapitaliserat belopp av c:a 700 000 kronor. Mur stora statsverkets utgifter skulle bli för hela Hjälmaren undandroge sig beräkning utan vidlyftiga undersökningar. Även Svenska insjöfiskarenas centralförbund och Svenska fiskevårdsförbundet h a av l i k n a n d e skäl kritiserat u t r e d n i n g s m a t e r i a l e t . F ö r s t n ä m n d a förb u n d a n f ö r d e d ä r v i d b l a n d a n n a t , all enligt h j ä l m a r f i s k a r e n a s åsikt förslaget icke vore u p p b y g g t p å den a l l m ä n n a m e n i n g e n vid s a m m a n t r ä d e n a och enb a r t l ä n d e till förfång för fisket och dess u t ö v a r e ; troligen h a d e ingen av de vid s a m m a n t r ä d e n a n ä r v a r a n d e k u n n a t t ä n k a sig, a t t d e r a s n u v a r a n d e k a t s e platser skulle k o m m a att till c:a 50 procent ligga u t a n f ö r g r ä n s e n för s t r a n d vattensfisket. — C e n t r a l f ö r b u n d e t a n m ä r k t e även, att den föreslagna friv a t t e n s g r ä n s e n vore d r a g e n p å s å d a n t sålt, att ingen k u n d e p å fiskevattnet b e s t ä m t veta, om h a n b e f u n n e sig på enskilt eller fritt v a t t e n ; g r ä n s e r n a b o r d e d r a s m e d h ä n s y n till g ä l l a n d e ä g a n d e r ä t t och u n d e r alla o m s t ä n d i g h e t e r g ö r a s k l a r a och r a k a mellan tydligt s k ö n j b a r a m ä r k e n . L i k n a n d e s y n p u n k t e r h a framförts i a n d r a y t t r a n d e n , Storsjön i Jämtland. De s a k k u n n i g a s förslag i fråga om f r i v a t t e n s g r ä n s e n s b e s t ä m m a n d e i Storsjön h a r l ä m n a t s u t a n e r i n r a n av lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenten i norra distriktet s a m t domkapitlet i Härnösand. Även Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrkte förslaget, e n ä r s t r a n d ä g a r n a s rätt lill fiske syntes v a r a lämpligt a v v ä g d ; d o c k framhölls, all i vissa fall rätt växl a n d e p r a x i s t i l l ä m p a t s , i det att m å n g a s t r a n d ä g a r e å vatten som de a n s e t t v a r a enskilt säkerligen tillåtit fiske, d å det bedrivits av p e r s o n e r som de k ä n d e . v a r e m o t p e r s o n e r från a n n a n (rakt tydligen icke a n s e t t s b e r ä t t i g a d e till fiske. Länsstyrelsen i Jämtlands län h a r d ä r e m o t ifrågasatt, h u r u v i d a någon fri fiskerätt ö v e r h u v u d k u n d e anses föreligga i Storsjön. H ä r o m a n f ö r d e länsstyrelsen i h u v u d s a k följande: De sammanträden med ortsbefolkningen, som insjöfiskesakkunniga hållit kring sjön, hade varit fåtaligt besökta, och vid sammanträdena hade mycket skiljaktiga meningar uttalats rörande den enskilda fiskerätten. Förhållandena hade enligt länsstyrelsens åsikt uppenbarligen bort mana till stor varsamhet, då det gällt att dra slutsatser av vad som framkommit vid förhören. Visserligen hade fiske i Storsjön; under senare tid bedrivits av icke-fiskerätlsägare utan att delta beivrats. Men att därav dra

167 den slutsatsen, all fiskerättshavarna frånfallit sina anspråk, funne länsstyrelsen vara alldeles förhastat. Den allmänna uppfattningen bland dem syntes tvärtom vara att fisket, utom möjligen å Storsjöflaket, vore enskild egendom. Att man icke alltid i praktiken hävdat denna uppfattning syntes länsstyrelsen i hög grad ha berott på att fisket i sjön undan lör undan gatl tillbaka. För närvarande vore det bland fiskerättsägarna endast någon enstaka i varje by, som hade nät och bedreve fiske. Frågade man om anledningen därtill, finge man så golt som undantagslöst lill svar att (isket numera ej lönade sig, då den allmännast förekommande fisken, siken, i regel vore mager och dålig samt ofta behäftad med mask. Enligt länsstyrelsens mening vore del lör fiskevården lyckligast, att alll vatten i Storsjön räknades som enskilt. På så sätt kunde man bäst uppmuntra fiskerättshavarna till fiskevårdsåtgärder och lättare förebygga ett alltför intensivt fiske efter de värdefullare fiskslagen, tillhörande laxsläktet. För att vinna en tillfredsställande fiskevård i Storsjön borde ett enhetligt fiskevårdsområde inrättas för hela sjön, därvid hushållningssällskapet efter bemyndigande av de olika skifteslagen skulle åtaga sig att vara målsman för fiskevården. En sådan organisation byggde på att strandägarna bibehölles vid dem nu tillkommande rätt till fisket. För den händelse emellertid icke hela Storsjön skulle kunna anses såsom enskilt vatten yrkade länsstyrelsen i andra hand, alt frivattnet begränsades lill Storsjöflaket, beträffande vilket den allmänna uppfattningen vida mindre utpräglat talade till förmån för enskild fiskerätt än fallet vore i fråga om (ivriga delar av sjön. Överlantmätaren i Jämtlands län har hävdat, att Storsjöflaket borde utgöra fritt fiskevatten; bestämmelserna i 12 kap. 4 § jordabalken vore av praktiska skäl ej tillämpliga där. Enligt överlantmätarens mening borde däremot den enskilda fiskerätten omfatta hela den övriga delen av Storsjön, varest nyssnämnda allmänna bestämmelser finge anses gälla beträffande de angränsande skifteslagens vattenområden. Om den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen genomfördes, komme en stor del av skifteslagen vid sjön att lida en avsevärd inskränkning i förfoganderätten över dem tillhörigt vattenområde, och det vore ej otänkbart alt en del ersättningsanspråk på grund därav kunde komma att väckas. — överlantmätaren bar på karta upptagit följande förslag till gränslinjer för frivattnel i Storsjön: a) gränsen mellan Övergården och Undroiu i Rödöns socken — Frösöns nordvästra udde; b) Frösöns västligaste udde å Bynäset — Andersons nordöstrå udde; c, d) Andersons nordvästra udde—Norderöns nordvästra udde (Rävudden) — Värköns nordöstra udde; e) Värköns nordvästra udde — udden norr om Trappnås i Hallens socken; f) bäckmynningen c:a 1 km sydost om Hallens kyrka — sydligaste udden på Hammarnäset (Guslrumpan); samt g) Långsand — Skarnäset ( = insjöfiskesakkunnigas förslag).

168 I överlantmätarens förslag till gränsdragning har länsstyrelsen ansett den ändringen böra göras, att i stället för de under e) och f) angivna linjerna gränsen droges direkt från Värköns nordspets till sydöstra udden på Hammarnäset, öster om Utöarna. Till motivering härav anförde länsstyrelsen: »I innersta delen av Kvittsleviken utmynnar Undersåkersälven (övre Indalsälven) och förbi Hallens strand passerar framför allt storöring på väg upp till lekplatserna och efter slutad lek tillbaka till Storsjön. Det bästa och rikast givande storöringsfisket i sjön finnes därför vid Hallen. Om fritt fiske tillätes inom detta vattenområde, har man all anledning befara att detta skall verka mycket decimerande, för att icke säga förödande på öringsstammen. De som mera tillfälligt ägna sig åt fiske och icke äro ägare till det vattenområde, där fisket sker, drivas i regel endast av lust att draga upp så mycket fisk som möjligt utan att bindas av någon känsla av ansvar för fiskstammens skäliga bibehållande. Särskilt om sådant fiske bedrives under lektiden eller framemot denna tid, när öringen är på väg upp till lekplatserna, kan därigenom vållas sådan skada, att möjligheterna att få upp öringsstammen i sjön helt äventyras.» Slutligen må nämnas, att lantmäteristyrelsen framställt vissa erinringar av teknisk natur mot det sätt varpå frivattensgränsen beskrivits i insjöfiskesakkunnigas förslag; den omständigheten att många namn på terrängföremål, vilka i den föreslagna lagtexfen använts vid beskrivningen, icke återfunnes på generalstabskartan syntes styrelsen föranleda övervägande, om ej gränslinjernas sträckning ävensom de namngivna öarna och holmarna lämpligen borde åskådliggöras på en vid lagen fogad kartbilaga. — Även länsstyrelsen och överlantmätaren ha ansett det vara av vikt att frivattensgränsen tydligt angåves på karta och beskreves.

Fiskerättskommittén. Sjöar med frivatten. Den utredning som insjöfiskesakkunniga verkställt har föranlett dem föreslå, att fritt fiskevatten skulle fastställas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, däremot icke i Mälaren. Enligt lagberedningens förslag till jordabalk av år 1909 skulle 180-m:regeln tillämpas beträffande strandäganderättens utsträckning i »de öppna delarna» av samtliga de nämnda sjöarna, alltså även i Mälaren. Med hänsyn till vad som framkommit vid senare undersökningar synes det emellertid sannolikt att det av lagberedningen samtidigt uppställda förbehållet, att »där hittills strandägare varit rådande över större del av sjön, han skall därvid bibehållas», skulle befinnas tillämpligt på så gott som hela Mälaren. Olikheten mellan de båda förslagen torde därför vara föga mer än skenbar. Fiskerättskommittén vill för sin del ansluta sig till insjöfiskesakkunnigas förslag i detta avseende. Det synes klart ådagalagt, att fritt fiske i stor om-

169 fattning sedvanemässigt bedrives i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön; resultatet av insjöfiskesakkunnigas utredning bekräftas av de upplysningar som erhållits vid de av fiskerättskommittén anordnade offentliga sammanträdena. Vad Mälaren beträffar tyder väl utredningen på att i ett fåtal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den mellan dem belägna Prästfjärden — fritt fiske bedrivits i viss utsträckning. Att genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande sedvana finner fiskerättskommittén, i likhet med insjöfiskesakkunniga, ägnat att väcka betänkligheter ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vatten samt talrika öar lämpar sig överhuvud ej väl för en anordning med frivatten. Ur såväl fiskevårdssom kontrollsynpunkt synes det ännu mer vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskerinäringen såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åtgärd synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa trakter. Ej heller i andra insjöar har fiskerättskommittén funnit anledning föreslå, att frivatten inrättas. Några krav härpå ha icke framförts till kommittén. En av 1894 års fiskelagskommitté återgiven obestämd uppgift om att fritt fiske skulle tillämpas i vissa av Värmlands insjöar har icke bekräftats; i fråga om dessa vatten torde för övrigt vad ovan anförts rörande Mälaren äga motsvarande giltighet. Vad angår de stora sjöarna i övre Norrland — exempelvis Torneträsk, Hornavan, Uddjaur och Storavan samt Storuman — skulle det ur fiskevårdssynpunkt säkerligen vara föga lyckligt, om fisket där bleve fritt för envar. Ortsbornas önskemål synas gå i motsatt riktning. De intressen denna befolkning har av att få fiska oberoende av strandäganderätten böra, i den mån de befinnas berättigade, tillgodoses på annat sätt än genom inrättande av frivatten. 1 En okontrollerad fiskerätt för främmande fiskare skulle otvivelaktigt medföra allvarlig fara för det värdefulla beståndet särskilt av laxfiskar i dessa sjöar.

Grunderna för gränsdragningen. Vid bestämningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning i de särskilda frivattenssjöarna ha insjöfiskesakkunniga såsom gemensam principiell utgångspunkt tagit fiskelagens 180-m .regel i viss närmare angiven utformning. Denna allmänna grundsats har i stort sett godtagits i remissyttrandena. Däremot har man på vissa håll velat göra gällande, att den tolkning av 180-m:regeln, varpå förslaget bygger, icke stode i överensstämmelse med rådande 1 På framställning av fiskerättskommittén har KM:t d. 1/11 1946 uppdragit åt f.d. generaldirektören L. Berglöf att verkställa utredning och avge förslag rörande vissa fiskerättsliga spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Utredningen pågår.

rättsuppfattning, ulan att en för strandägarna förmånligare tillämpning kunde anses vederlagen. Invändningar ha även riktats mot de normer, efter vilka enskild fiskerätt enligt förslaget tillagts mindre landbildningar. Beträffande såväl Vänern som Hjälmaren har anförts att en mängd fiskeplatser, som hittills ansetts vara enskilda, härefter skulle komina all ligga på fritt vallen. A andra sidan har av frifiskare vid Vättern påyrkats ytterligare inskränkning av den enskilda fiskerätten. Fiskerättskommittén anser för sin del, all såväl den av insjöfiskesakkunniga verkställda utredningen som de upplysningar, kommittén vid sina undersökningar erhållit, otvetydigt ge vid handen, att praxis vid de ifrågavarande stora insjöarna i stort sett utvecklat sig i riktning mol en analog tillämpning av den för saltsjön gällande gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Ä andra sidan är det obestridligt, all rättsuppfattningen i delta avseende alltjämt växlar betydligt i olika delar av de vidsträckta vattenområden. det bär gäller. På många håll, särskilt i Vättern och Storsjön, kunna i själva verket några fas! utbildade sedvanor i fråga om den enskilda fiskerättens omfattning knappast anses föreligga. Variationerna i praxis gå ej endast i för strandägarna förmånlig riktning. Sålunda synes i såväl Vänern som Vättern vid vissa sträckor av stränderna någon enskild fiskerätt knappast ha tillämpats. Att även i trakter, där man deklarerat sin anslutning till »18()-m:regeln», uppfattningen om regelns innebörd ofta varit ganska oklar, har framgått avyttranden vid kommitténs möten med ortsbefolkningen. De mera allmänna uttalanden som under utredningen förekommit till förmån för just denna regel torde därför i åtskilliga fall böra upptas med försiktighet. Behovet av att genom bestämda lagstadganden snarast möjligt skapa klarhet i de fiskerättsliga förhållandena i de stora insjöarna är emellertid uppenbart. Såsom nyss framhållits är det också tydligt, att den allmänna meningen i dessa trakter kommit att i hög grad påverkas av de lagbestämmelser som gälla vid rikels kuster. Det ligger då nära till hands att låta de principer, efter vilka saltsjöfisket regleras, vinna tillämpning även i frivattenssjöarna. Detta utgör som nämnts också den grundsats varpå insjöfiskesakkunnigas förslag bygger. Från denna utgångspunkt ha de sakkunniga dock kommit fram lill i lagtekniskt avseende olika konstruerade bestämmelser för de olika sjöarna. För Vättern har föreslagits ett allmänt stadgande om tillämpning av 180-m: regeln. I fråga om Vänern och Hjälmaren har denna regel varit den huvudsakliga principiella grunden för en kartläggning av glansen mellan enskilt och fritt fiskevatten; vid gränsens uppdragande ha emellertid på en mängd ställen avvikelser från 180-m:regeln gjorts med beaktande av särskilda förhållanden, såsom fiskevårdssynpunkler, lokal praxis, lämplighetshänsyn ni.ni. samt, för Hjälmarens del, verkställda fiskevattensdelningar. Beträffande Storsjön slutligen har ett fixerat avstånd av 200 ni från stranden angivits som mått för del enskilda fiskevattnet; delta avstånd har ansetts i

171 stort sett motsvara vad en tillämpning av 180-m:regeln skulle leda till för denna sjö. Vad beträffar systemet med normerande kartor — vilket förordats i åtskilliga av remissyttrandena — liar fiskerättskommittén i annat sammanhang som sin uppfattning Uttalat, att detsamma särskilt med hänsyn lill landhöjningens verkningar icke lämpar sig för användning i fråga om saltsjön. Även mot dess tillämpning på de nu ifrågavarande insjöarna kan anföras, att en dylik »fastlåsning» av frivattensgränsen icke lämpligen bör ske; även här kunna, exempelvis genom vattenregleringar, ändringar i djupförhållandena komma att äga rum, varvid motsvarande förskjutningar av frivattensgränsen böra inträda. De praktiska fördelar som tillskrivits kartsystemet synas också ganska tvivelaktiga. Med fog har anmärkts, att den på karfan utritade, ofta starkt kurviga gränslinjen måste vara svår att återfinna i naturen, ej minst från bål. Svårigheten att lokalisera gränsen ökas givetvis i hög grad, om vid dennas uppdragande en bestämd norm icke konsekvent följts utan — på sätt som skett i insjöfiskesakkunnigas förslag — den på vissa i naturen givna förutsättningar grundade huvudregeln i avsevärd omfattning jämkats av olika anledningar. Särskilda vanskligheter för de fiskande erbjuder den korrigering, som vid mätningar efter kartan måste ske med hänsyn till de skiftande vattenstånden. Även kartmaterialets bristfällighet — som påtalats av både sjökarteverket och meteorologisk-hydrografiska anstalten — bidrar ofta till att försvåra orienteringen. Såsom ett sätt alt åtminstone delvis eliminera de angivna ölägenheterna har förordats att på kartan ge gränsen formen av räta linjer, dragna mellan i naturen lätt iakttagbara punkter; beträffande de skäl, varför kommittén ej ansett en sådan gränsbestämning lämplig, hänvisas lill vad därom anförts med avseende

på saltsjön.1 Enligt fiskerättskommitténs mening bör även då del gäller frivattenssjöarna grunderna för det enskilda fiskevattnets utsträckning direkt anges i lagen i form av en allmän regel, konstruerad efter enahanda principer som i svensk rätt sedan gammalt tillämpats i fråga om saltsjön. Vad beträffar denna regels närmare innehåll har kommittén, efter övervägande av olika ifrågasatta lösningar, ulan större tvekan stannat för att föreslå, att samma allmänna bestämmelser, som förordats med avseende på frivattensgränsen i saltsjön, också skola gälla för de stora sjöarna.- En dylik enhetlighet kan endast vara till fördel ur rättstillämpningens synpunkt. Något verkligt behov alt införa olika regler för de olika sjöarna synes icke föreligga. Visserligen förete dessa med avseende på geografisk struktur, djupförhållanden m.m. inbördes vissa skiljaktigheter, men detta är ju också — och i ännu högre 1

Jfr s. 64 f. -Jfr s. 02 IV. (strandvattensregeln), s. 09 fl'. (l-kin:regeln).

172 grad — fallet med olika delar av våra vidsträckta kuster. Den anpassning efter lokala förhållanden, som den av kommittén föreslagna strandvattensregeln med alternativa avstånds- och djupkurvor (300 m från stranden resp. 3m:djupet) erbjuder, torde vara tillräcklig även för dessa insjöar. Det skydd, sagda regel i förening med l-km:regeln skulle bereda strandägarintressena, lär i stort sett fylla de anspråk som framställts i samband med de företagna utredningarna. I själva verket torde gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i enlighet med kommitténs förslag på vissa betydelsefulla punkter snarast utfalla gynnsammare, ur strandägarnas synpunkt sett, än den som insjöfiskesakkunniga föreslagit. Att på sina ställen det enskilda fiskevattnet komme att sträcka sig något längre ut än som påkallas av hänsyn till lokal fiskepraxis får väl anses som en mindre önskvärd konsekvens men bör i enhetlighetens intresse godtas. I det sammanhanget må erinras om lagberedningens i 1909 års betänkande gjorda uttalande, att den del av vattenområdet i de stora sjöarna, vilken tillkomme strandägaren, i intet fall borde bli vidare inskränkt än till det område som tillkomme strandägare vid öppna havet. — Å andra sidan bör enligt kommitténs mening även i insjöarna frivattensgränsen ange maximum för enskild fiskerätt. Skulle i visst fall strandäganderätten för närvarande nå ännu längre ut, skall detta alltså ej medföra någon utvidgad rätt till fiske. En sådan ordning, vilken överensstämmer med vad kommittén föreslagit i fråga om havet, lärer för de stora sjöarnas del vara ofrånkomlig, om klarhet och reda skola vinnas i de flerstädes nära nog kaotiska förhållanden beträffande fiskerätten, som avsaknaden av tydliga bestämmelser där framkallat. Åsamkas strandägare skada genom bortfallande av dylik särskild rätt, bör han naturligen kunna få skälig ersättning. Beträffande l-km:regelns tillämpning i frivattenssjö må framhållas, att då enligt denna regel ett vattenområdes hänförande till enskilt fiskevatten gjorts beroende av bredden på dess förbindelse med »öppna havet», man givetvis, då det gäller en insjö, i stället har att ta hänsyn till vattenområdets förbindelse med sjöns öppna huvuddel. I likhet med vad som skett för vissa delar av kusten har kommittén i bilaga 2 sökt i grova drag åskådliggöra verkningarna av den föreslagna l-km:regelns tillämpning i frivattenssjöarna. Beträffande de reservationer, som måste göras med avseende på den lämnade redogörelsens fullständighet, åberopas vad tidigare anförts. 1 L a g b e r e d n i n g e n har i 1947 års betänkande med avseende på fastighets ägogräns mot allmänt vattenområde i de stora sjöarna framlagt förslag till bestämmelser, vilka överensstämma med vad fiskerättskommittén ' S . 74.

173 ovan föreslagit i fråga om gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten. 1 Beredningen yttrade: »1 anslutning till 1909 års förslag torde under de senare decennierna den uppfattningen blivit alltmer vanlig att enskilt vattenområde sträcker sig 180 meter från det ställe där stadigt djup av två meter vidtager, såframt ej särskilda grunder för annan utsträckning av området kunna åberopas. Detta tärer sålunda gälla i fråga om Vänern, Vättern och delar av Hjälmaren. I Mälaren torde däremot allt vatten vara att betrakta såsom enskilt, och i Storsjön i Jämtland synes 180-metersregeln knappast ha vunnit beaktande. Även i fråga om de stora sjöarna torde vara lämpligt att bestämma strandäganderättens utsträckning i anslutning till fiskerättskommitténs förslag om fastställande av fiskerättszonen. Något hinder föreligger väl icke att begränsa enskilt vattenområde snävare än enskilt fiskevatten. Den praktiska betydelsen härav skulle emellertid ofta bli så ringa, att en enhetlig reglering framstår såsom den mest naturliga. I beredningens förslag har därför omfattningen av enskilt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland angivits i överensstämmelse med vad fiskerättskommittén ämnar föreslå i fråga om fiskerättszonen i dessa sjöar.» I övriga sjöar än Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skall även enligt lagberedningens förslag allt vatten betraktas som enskilt. Vattenstånd. Tydligt är, att den föreslagna gränsdragningens praktiska innebörd här liksom i fråga om saltsjön är i viss mån beroende av det vattenstånd, man utgår från. Då det gäller insjöarna äro förhållandena i detta avseende mera komplicerade än för saltsjöns vidkommande; de ställa sig även olika för olika sjöar. En närmare redogörelse för vissa hithörande spörsmål återfinnes i den härvid fogade särskilda promemorian (bilaga 1). Sammanfattningsvis må några synpunkter här framhållas. Huruvida man vid bestämningen väljer ett lägre eller ett högre vattenstånd torde i detta sammanhang vara av ganska underordnad betydelse. Det väsentliga är att vinna säkra hållpunkter, som göra stadgandet enkelt och lätt att tillämpa. Vad beträffar Storsjön, för vilken sjökort saknas, torde det vara önskvärt att anknyta till medelvattenståndet. De säsongmässiga variationerna äro emellertid starka, och vattenståndet påverkas även av vattenregleringar. För allmänheten är det följaktligen svårt att bilda sig en säker uppfattning om vilket vattenstånd som bör anses som medelvattenståndet. Mest ändamålsenligt torde därför vara att uttrycka det för frifiskegränsen normerande vattenståndet i förhållande till en fixpunkt vid själva sjön, därvid höjden lämpligen bör hänföras till nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering. Efter denna reglering beräknas medelvattenståndet komma att ligga vid en höjd över sagda nollplan av 292,45 m. »SOU 1947:38 s. 9, 53.

174 Även i de övriga frivattenssjöarna är del av liknande skäl vansklig! för en lekman att uppskatta det vattenstånd som kan anses motsvara medelvattenståndet, och det för frifiskegränsen normerande vattenståndet bör därför beträffande envar av dessa sjöar direkt hänföras till ett jämförelseplan vid sjön. Av praktiska skäl är det angelägel att därvid utgå från de vattenstånd som ligga lill grund för sjökorten, nämligen i Vänern 3,eo m över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 ni (iver västra slusströskeln vid Motala och i Hjälmaren 2,7? m över södra slusströskeln vid Notholmen. Dessa vattenstånd motsvara för Hjälmaren ungefärligen medelvattenståndet samt för Vänern och Vättern ett vallenstånd några tiotal cm därunder. Framhållas må, att då i samtliga sjöarna vattenstånden äro påverkade av regleringar, någon adekvat jämförelse dem emellan ej är möjlig. Det lärer följaktligen ej med fog kunna göras gällande, att genom det gjorda valet av vattenstånd strandägarna skulle bli mindre gynnade i den ena sjön än i den andra. De valda vattenstånden överensstämma med dem som lagberedn i n g e n antagit i sitt förslag beträffande ägogränser i samma sjöar. 1 Skulle framdeles vattenståndsförhållandena i någon av sjöarna exempelvis till följd av vattenreglering mera väsentligt förändras, bör fråga om eventuell jämkning av förevarande bestämmelse uppläs lill övervägande. Erinras må i detta sammanhang om att, då fråga uppkommer om reglering av vattnets avrinning ur någon av de här nämnda stora sjöarna, det jämlikt 4 kap. 13 § vattenlagen ankommer på Kungl. Maj:t alt pröva, huruvida särskilda villkor för förelagels utförande böra föreskrivas av hänsyn bland annat till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller till att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång. Utvidgning av det enskilda fiskevattnet i vissa fall. En strikt tillämpning i de stora sjöarna av de för saltsjön föreslagna reglerna om frivattensgränsen skulle i enstaka fall medföra resultat, som ur olika synpunkter te sig mindre önskvärda. Stundom kommer enligt de allmänna reglerna den enskilda fiskerätten att omfatta områden, inom vilka sedvanemässigt utövats fritt fiske av större betydenhet; dylika fall — vartill ju motsvarigheter förekomma även i saltsjön — kunna föranleda till lokala undantag från strandägarnas ensamrätt till fisket. På andra ställen ge lokala förhållanden anledning att överväga en ulvidgning av det enskilda fiskevattnet utöver vad som skulle gälla enligt de allmänna reglerna. Avvikelser av detta slag böra i enhetlighetens intresse undvikas. De måste enligt fiskerättskommitténs mening motiveras av starkt »SOU 1947:38 s. 9 f., 54 f.

175 vägande skäl, och en förutsättning för all de skola kunna godtas hirer även vara, all de ifrågavarande områdena äro geografiskt så väl avgränsade, att inga misslag beträffande deras utsträckning behöva befaras. Kommittén har funnit sig böra föreslå dylika avvikelser från den normala frivattensgränsen i två fall. Det ena gäller v ii s 1 r a d e 1 e n a v S ö d r a II j ii 1 m a r e n. Av utredningen framgår, ;itl i det till Örebro län hörande området av Södra Hjälmaren vissa speciella förhållanden äro lådande, olika dem som i allmänhet gälla i Södra Hjälmaren och Stor-Hjälmaren. De strandägande skifteslagen ha där som regel fått sina gränser i vattnet bestämda enligt 12 kap. 4 § jordabalken; sålunda har rågången mellan de på södra stranden belägna hemmanen Derböl, Nöteboda och Nivsand samt moiliggande fastigheter på Vinön uppdragits mittsjöss, och väster därom synes vattnet ävenledes helt ha intagits i lantmäteriförrättningar. Inför kommittén har från strandägarhåll åberopats, att vid fastighetsförsäljningar från Segersjö fideikommiss man på ömse sidor räknat med att liskevaltnen söder om Vinön vore enskilda. Även har framhållits, att hemman på Vinön vid fiskevattensdelningar tålt lotter sig tilllagda, vilka ej låge vid hemmanens strand, och alt om frivattensgränsen fastställdes i enlighet med insjöfiskesakkunnigas förslag, detta kunde medföra att sådana hemman förlorade all fiskerätt. Inom det till större delen ganska grunda område, varom nu är fråga, utövas enligt uppgift ett givande fiske av strandägarna eller deras rättsinnehavare. Det kan därför väntas, att om fisket där göres fritt, detta kommer att medföra avsevärda ersättningsanspråk från strandägarnas sida. För det fria yrkesfisket torde å andra sidan med hänsyn till rådande sedvanor fisket i dessa vatten för närvarande vara av ganska underordnad betydelse. Med hänsyn härtill kan del enligt kommitténs mening starkt övervägas att låta den enskilda fiskerätten omfatta i varje fall så stor del av området ifråga, som geografiskt sett utgör ett någorlunda slutet helt. 1 detta hänseende märkes, alt en naturlig gräns bildas av de från Vinöns sydvästra udde i huvudsakligen sydlig riktning utlöpande smala öar na Fåran och Ramberget; från Vinön och sinsemellan skiljas dessa av sund med mindre bredd än 1 km. En gränslinje, dragen längs dessa öar sam! från Rambergets sydspets till den omkring 2,7 km avlägsna Djursnäsudde på fastlandet vid Dimbobaden synes vara lätt att lokalisera. 1 Den väster därom belägna delen av Södra Hjälmaren — i norr skild från Stor-Hjälmaren genom ett sammanhängande skärgårds- och grundområde med mindre vattendjup än 3 m mellan Vinöns nordvästra udde samt Vraklandet — omfattar det mesta av den del av ' P å generalstabskartan benämnes denna udde »Djursnäsön»; före Hjälmarens reglering utgjorde den nämligen en holme. På sjökortet saknar udden för närvarande namn. Enligt vad kommittén inhämtat har emellertid sjökarteverket i sin mätningskarta (1917) upptagit namnet Djursnäsudde ocli även vidtagit åtgärder för detla namns införande på sjökortet. Skulle kommitténs förslag lill gränsdragning godkännas, torde ett namnbyte på generalstabskartan höra ske.

176 Södra Hjälmaren, där enligt vad ovan nämnts strandägarintressena gjort sig särskilt starkt gällande. På grund av vad sålunda anförts vill kommittén föreslå, att från fritt fiske undantas allt det vatten, som begränsas i norr av skärgärden mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde. Det andra fall, där en utvidgning av det enskilda fiskevattnet synts kommittén befogad, utgöres av s ö d r a d e l e n a v S t o r s j ö n . Insjöfiskesakkunnigas förslag att göra nästan hela denna del av Storsjön till fritt fiskevatten har mötts av starka invändningar från länsstyrelsens och överlanlmätarens sida. 1 överlantmätaren har sålunda hävdat, alt det fria fiskevattnet endast borde omfatta Storsjöflaket, medan i övriga delar av sjön 12 kap. 4 § jordabalken finge anses gälla. Länsstyrelsen — som i första hand förordat, att Storsjön i sin helhet skulle utgöra enskilt fiskevatten — har alternativt anslutit sig till överlantmätarens linje, dock med vissa av fiskevårdshänsyn betingade jämkningar beträffande gränsdragningen. Fiskerättskommittén vill för sin del — med någon tvekan — biträda länsstyrelsens förslag att till enskilt fiskevatten hänföra hela den del av Storsjön, som mot det egentliga Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersons nordvästra udde — Norderöns nordspets — Värköns nordspets — sydöstra udden av Hammarnäslandet. (Att märka är, att vattnen norr, öster och söder om Frösön jämte därifrån inskjutande vikar komma att utgöra enskilt fiskevatten redan på grund av l-km:regeln.) Förutom av de skäl, överlantmätaren anfört, finner kommittén en sådan utsträckning av den enskilda fiskerätten motiverad av fiskevårdshänsyn, framför allt behovet att skydda den genom Kvissleviken passerande storöringen mot ett okontrollerat frifiske. Gränserna för det undantagna området torde vara så klara, att inga större svårigheter vid orienteringen behöva befaras. Kommitténs tveksamhet är huvudsakligen föranledd av hänsyn till det fria fiske särskilt efter sik, som enligt erhållna upplysningar utövas flerstädes inom området såväl ute i sjön som i strändernas närhet, och som synes spela en viss roll för befolkningens försörjningsmöjligheter. Om emellertid denna sedvana i det väsentliga beredes skydd genom ett särskilt undantagsstadgande i lagen, bör den förordade utvidgningen av det enskilda fiskevattnet ej väcka några större betänkligheter. Förslag till dylikt stadgande skall framläggas i det följande. 2 Anmärkas må, att l a g b e r e d n i n g e n i sitt ägogränsförslag icke ansett det vara erforderligt att följa fiskerättskommittén beträffande de nu föreslagna speciella undantagen från de allmänna reglerna om gräns mellan en1 Jfr s. 166 ff. - S. 192 f.

177 skilt och fritt fiskevatten.1 Enligt vad b e r e d n i n g e n f r a m h å l l i t l ä r e r något principiellt h i n d e r ej m ö l a m o t alt fastställa enskilt fiskevatten v i d s t r ä c k t a r e ä n enskilt v a t t e n o m r å d e . Ur p r a k t i s k a s y n p u n k t e r torde, s o m förut n ä m n t s , i d e av k o m m i t t é n ifrågasatta fallen inga n ä m n v ä r d a o l ä g e n h e t e r u p p k o m m a av en s å d a n avvikelse. Hjälpkartor. Å t m i n s t o n e för V ä n e r n och H j ä l m a r e n , d ä r s t r a n d k o n t u r e n delvis ä r g a n s k a invecklad, k a n del befinnas lämpligt alt utge s ä r s k i l d a hjälpkartor, m o t s v a r a n d e d e m som ifrågasatts b e t r ä f f a n d e fiskevatten vid k u s t e n . Komm i t t é n h ä n v i s a r i detta ä m n e till de s y n p u n k t e r som a n f ö r t s i s a m b a n d med förslaget till reglering av f r i v a t t e n s g r ä n s e n i saltsjön. 2 De a p p r o x i m a t i v a k o s t n a d s b e r ä k n i n g a r , som d ä r v i d f r a m l a g t s , innefatta även u p p r ä t t a n d e av dylika h j ä l p k a r t o r för de n y s s n ä m n d a b å d a i n s j ö a r n a .

Specialfrågor. Vänern. Fiske med långrev. / n s /' ö /' i s k e s a k k u n n i g a h a i * § 1 p u n k t e n av förslaget till speciallag u p p t a g i t följande b e s t ä m m e l s e för V ä n e r n : Fiske med rev är fritt i enskilt fiskevatten vid slrand, som i vattenlinjen består av sten eller sand, in lill stranden eller, där vattenväxtlighet av vass eller säv förekommer vid stranden, in lill femtio meter från den yttre randen av sådan växtlighet; dock ej i vallen, som linnes innanför de å kartbilagorna 1 — lö i grön färg dragna linjer eller de delar av de i röd färg dragna linjer, till vilka dessa äro anslutna. Strandens karaktär skall bedömas efler rådande vattenstånd. Vid fisket skall iakttagas, att rev ej må utläggas närmare tydligt utmärkt bunden redskap eller risvase iin tjugufem meter samt att där efter revens utläggande bunden redskap utlagts å samma plats sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upptagande.» R ö r a n d e den n ä r m a r e m o t i v e r i n g e n till detta s t a d g a n d e h ä n v i s a s till ins j ö f i s k e s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . 3 N å g r a h u v u d p u n k t e r skola h ä r återges. De s a k k u n n i g a h a ansett, att ett frigivande av fisket m e d rev — v a r m e d lärer avses långrev — p å angivet sätt skulle v a r a av Stor betydelse för fiskb e s t å n d e t s t i l l g o d o g ö r a n d e och för frifiskarena. F ö r de yrkesfiskare som i större u t s t r ä c k n i n g b e d r e v e revfiske vore del omöjligt att a r r e n d e r a så stora 1 .Ifr SOU 1947: 38 s. 53. -S. 75. 3 Betänk. 1937 s. 200 fl".

178 fiskevallen, som skulle behövas för att för deras del upphäva behovet av att gå in på enskilt fiskevatten: den som skulle bedriva revfiske i större skala måste, enligt vad de sakkunniga uttalade, kunna röra sig över stora områden och måste därvid även äga möjlighet att vissa tider gå närmare land. Den föreslagna regleringen av det fria revfisket åsyftade dels att i skälig utsträckning tillgodose frifiskarenas intressen i avseende på detta fiske och dels att likväl inskränka det fria revfisket så, all andra berättigade intressen ej därigenom skadades. — Den på kartorna angivna revfiskegränsen angåvc maximiulslräckningen av det fria revfisket, men om denna maximiutsträckning skulle kunna utnyttjas bleve beroende av strandens beskaffenhet och förekomsten av rörväxtlighel på de särskilda platserna. Där skärgård funnes, åsyftade den föreslagna gränsbestämningen att göra revfisket fritt i den »yttre» skärgården men förbehålla den »inre» skärgården även i detta avseende åt strandägarna; denna åtskillnad hade föranletts av allmänna fiskesynpunkter. I de över insjöfiskesakkunnigas belänkande avgivna gttran d e n a har förslaget om fritt revliske väckl gensagor på många håll. Sålunda uttalade lantbruksstyrelsen, att det syntes olämpligt att utöver den allmänna frifiskegränsen införa en särskild gräns för ett visst slags fiske. Enligt styrelsens mening skulle fiske med rev komma att utövas i så stor omfattning att det bleve hinderligt lör slrandfiskel och inverkande menligt på fiskbeståndet. Styrelsen ansåge, att frifiskarena utan tvivel kunde bedriva revfiske i tillräcklig omfattning i det fria fiskevattnet. Domänstyrelsen uttalade likaledes, att fiske med rev icke kunde anses vara av den vikt för friiiskarenas utkomst, att anledning funnes att lämna sådant fiske fritt inom enskilt vatten. Även fiskeriintendenten i mellersta distriktet har avstyrkt revfiskets frigivande; för yrkesfiskarena funnes enligt hans uppfattning ej något större behov därav, och med all sannolikhet komme även amatörfiskare i stort antal att begagna sig av rätten till revfiske, så att fiskbeståndet skulle beskattas alltför h å r t Med fiskeriintendenten ha länsstyrelserna i Värmlands och Älvsborgs län instämt. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhöll bland annat, att revfiske på enskilt vatten kunde medföra skador på utlagd fiskeredskap och i följd därav lätt ge anledning till konflikter med strandägarna. Svenska fiskevdrdsförbundet anmärkte, att den föreslagna särskilda revfiskegränsen i praktiken torde bli svår att tillämpa; enligt förbundets mening komme bestämmelserna säkerligen att leda till tvister och trakasserier mellan fiskande av olika kategorier, och det kunde därjämte befaras, att fiskevården finge sitta emellan. A andra sidan ha vissa sammanslutningar av amatörfiskare yrkat, att rätten till fritt fiske skulle utsträckas att gälla även andra slag av krokredskap än rev. I ett fall har sålunda ifrågasatts att fiske med »rörlig» krok-

179 redskap — vari ej inbegrepes ståndkrok, sax och dylika redskapstyper — skulle friges in till den av de sakkunniga föreslagna revfiskegränsen, och i ett annat yttrande har hemställts, att mete med mask samt pimpelfiske måtte friges i alla fiskevatten. — Slutligen har Sals fiskareförening yrkat att i Brandsfjorden, där säregna fiskerättsförhållanden vore rådande, krokfisket måtte friges ända in till stranden. F i s k e r ii I t s k o m m i t t é n. Mot insjöfiskesakkunnigas förslag all in till en viss gränslinje helt frige revfiske på enskilt vatten i Vänern ha starka invändningar framförts såväl i remissyttrandena som vid de av fiskerättskommittén hållna offentliga mötena. Dessa invändningar synas kommittén vara av sådan tyngd, att avgörande betydelse bör tillmätas dem. Ej minst ur fiskevårdssynpunkt är reviiskets frigivande ägnat att väcka betänkligheter, detta med hänsyn både till risken för överbeskattning av fiskbeståndet och till att konkurrensen från främmande fiskares sida kan befaras inverka ogynnsamt på fiskerättshavarnas intresse för utplantering av fiskyngel och dylika åtgärder. Bestämmelserna komme också oundvikligen att ge anledning till talrika konflikter mellan strandägare och frifiskare. Dessa och andra farhågor lära framför allt bottna däri, att den medgivna friheten säkerligen komme att utnyttjas ej blott av yrkesmän utan även av nöjesfiskare i stort antal, från vilkas sida ett lojalt iakttagande av de stadgade begränsningarna i fiskerätten ej alltid kunde påräknas. För yrkesfiskarena torde den föreslagna förmånen knappast vara av den vikt, att en så kraftig inskränkning i strandägarnas rätt kan anses motiverad därav. Kommittén kan sålunda för sin del icke förorda ett frigivande av revfisket i enlighet med insjöfiskesakkunnigas förslag. Emellertid har det synts kommittén möjligt att tillmötesgå vissa önskemål, som från yrkesfiskarhåll framförts om rätt till fritt fiske med ålrev. 1 Enligt vad av utredningen framgått bedrives under sommarmånaderna ett yrkesmässigt dylikt fiske på många håll i Vänern. Då långrev för närvarande är den enda redskap som i Vänern användes för fångst av ål, synes ett vidmakthållande av detta fiske vara av betydelse för utnyttjandet av sjöns fisktillgångar. Till bete vid detta fiske — vilket bedrives även i strändernas omedelbara närhet — användes av yrkesfiskarena vanligen dött agn (siklöja, nors), som knappast lockar annan fisk än ål. Sålunda bedrivet, torde alltså ålrevsfisket knappast skada annat fiske. Det utövas enligt uppgift sällan av strandägarna själva. Vid kommitténs möten syntes också dessa ha föga att invända mot att ålrevsfisket frigåves under sommaren, förutsatt att förmånen förbehölles yrkesfiskarena, från vilka man ej ansåge sig behöva befara missbruk. Sistnämnda synpunkt är värd beaktande. En inskränkning av 1 Jfr Betänk. 1937: förslag av Hammarö fiskeriförening s. 197 samt de sakkunnigas utlåtande därom s. 201.

180 fiskerätten till a t t gälla e n d a s t för »yrkesfiskare» e r b j u d e r otvivelaktigt vissa s v å r i g h e t e r u r t o l k n i n g s - och k o n t r o l l s y n p u n k t e r . Det a v s e d d a syftet synes e m e l l e r t i d k u n n a v i n n a s p å det sätt, a t t r ä t t e n till fritt ålrevsfiske göres ber o e n d e av s ä r s k i l d licens; d e n n a skall u t f ä r d a s av d e n c e n t r a l a fiskerimyndigheten, eventuellt av länsstyrelsen i län d ä r fisket skall b e d r i v a s , och få m e d d e l a s a l l e n a s t åt d e n som u t ö v a r fiske y r k e s m ä s s i g t . K o m m i t t é n föreslår alltså, dels att i V ä n e r n fiske med ålrev med dött agn skall under tiden 15 juni—15 september få bedrivas fritt av den som därtill erhållit tillstånd av myndighet, som Kungl. Maj.t bestämmer, dels ock att s å d a n t tillstånd skall få m e d d e l a s endast den som utövar fiske yrkesmässigt. L ä m p l i g t synes v a r a a t t tillstånd, v a r o m h ä r ä r fråga, m e d d e l a s att gälla för viss ej alltför k o r t tidsperiod, eventuellt tills v i d a r e ; det k a n givetvis återk a l l a s , o m a n l e d n i n g därtill u p p k o m m e r . Fiske med not efter siklöja och nors. Insjöfiskesakkunniga slagit följande, avseende V ä n e r n :

h a i 4 § 2 p u n k t e n av speciallagen före-

»Fiske med finmaskad not efter siklöja och nors är fritt i enskilt fiskevatten i notvarp, för vilket förordnande härom meddelats av Konungens befallningshavande. Förordnande om sådant fritt fiske i visst notvarp skall av Konungens befallningshävande på ansökning meddelas under förutsättning, att notvarpet är beläget vid brant sluttande stenstrand, där det enskilda fiskevattnel vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs 1 ; att vattendjupet i notvarpet är sådant, att de vid fisket brukade notar icke vid medelvattenstånd nå från vattenytan till bottnen förrän spetsarna av armarna, vid vilka nottågen äro angjorda, dragits i land; samt att fisket ej kan anses medföra fara för allmänna fiskeintressen. Notvarpet skall, innan det må tagas i bruk för fisket, genom Konungens befäl 1ningshavandes försorg på lämpligt sätt utprickas. Not, som användes vid fisket, skall vara flötad så att den icke följer bottnen, där vattendjupet vid medelvattenstånd överstiger notens djup. Om notvarp, för vilket förordnande meddelats, sedermera belinnes icke uppfylla stadgade förutsättningar eller ej längre utnyttjas för avsett ändamål, skall Konungens befallningshavande, där så av strandägaren eller annan påkallas, återkalla förordnandet och tillse, att utprickningen av varpet avlägsnas.» E n l i g t v a d i b e t ä n k a n d e t u t t a l a d e s vore det en väsentlig fråga, vad som b o r d e å t g ö r a s för a t t t r y g g a y r k e s f i s k a r e n a s b e h o v av agnfisk. E t t a l l m ä n t f r i g i v a n d e av d e n m e d finmaskade r e d s k a p b e d r i v n a a g n f å n g s t e n i enskilt v a t t e n skulle enligt d e r a s m e n i n g v a r a till s k a d a för fiskbeståndet och o l ä m p ligt m e d h ä n s y n till fiskevattensinnehavarnas b e r ä t t i g a d e intressen. De sakk u n n i g a h a d e emellertid funnit, att f r å g a n o m s ä r s k i l d a friheter för agnf å n g s t e n k u n d e b e g r ä n s a s till fisket efter siklöja och n o r s s a m t att det största intresset d ä r v i d l a g a n k n ö t e sig till a n v ä n d a n d e t av n o t . 1

Härmed avses fritt fiskevatten.

181 De sakkunniga anmärkte, att fritt fiske med finmaskad not efter siktöja och nors syntes böra medges i första hand beträffande de nuvarande viktigare områdena för särskilt siklöjefisket med not. Dessa vore huvudsakligen östra stranden av Kållandsö, vissa till Eskilsäters socken hörande öar norr om Kållandsö, ostsidan av Värmlandsnäs, vissa stränder inom Torso socken samt det till samma socken hörande Djurö ävensom de till Åmåls stad och socken hörande fiskevatlnen. Emellertid hade de sakkunniga funnit skäl vara att bereda möjlighet till fritt notfiske även utom de områden, där det sålunda nu framför allt praktiserades. Enligt förslaget skulle fritt notfiske efter siklöja och nors kunna förekomma överallt i Vänern, där de i lagtexten angivna förutsättningarna vore för handen, men för att sådant fiske skulle få bedrivas i visst notvarp skulle länsstyrelsen ha meddelat förordnande om fritt fiske och det fria nolvarpet dessutom ha blivit genom länsstyrelsens försorg på lämpligt sätt utprickat. Genom dessa anordningar hade de sakkunniga först och främst velat vinna full trygghet för att fritt notfiske ej bleve medgivet annorstädes än där del utan skada kunde tillåtas. Beträffande särskilt den förslagna bestämmelsen om att notvarpet skulle vara beläget vid på visst sätt beskaffad och belägen strand, anmärkte de sakkunniga, att detta innebure en anslutning till praxis; inomskärs skulle fritt notfiske icke kunna medges. Anmärkas må, att insjöfiskesakkunniga tänkt sig att det fria notfisket skulle avse fångst av siklöja och nors över huvud taget och ej endast agnfångst. På flera ställen hade nämligen notfisket för avsalu, framför allt efter siklöja, så stor betydelse att det enligt de sakkunnigas mening skulle innebära ett mycket starkt avbräck i detta fiskes räntabilitet, om det bleve fritt endast för fångst av agn. — I övrigt hänvisas beträffande förslagets motivering lill de sakkunnigas betänkande. 1 F i s k e r ä 11 s k o m m i 11 é n. Mot insjöfiskesakkunnigas förslag i denna del ha endast framställts vissa erinringar av fiskeriteknisk natur, avseende den upptagna flötningsbestämmelsen. Det ifrågavarande fisket synes också vara av sådan betydelse för yrkesfiskarcna i Vänern, att det enligt fiskerättskommitténs mening bör säkerställas i erforderlig omfattning. Härvid torde de föreslagna bestämmelserna — efter vissa förenklingar av delvis formell natur — i stort sett vara lämpliga. I sakligt hänseende ifrågasätter kommittén, huruvida rätten att meddela förordnande om fritt notfiske behöver begränsas fullt så snävt som insjöfiskesakkunniga tänkt sig. I betraktande av att för rätt till dylikt fiske på viss plats skall krävas myndighets prövning, synes det tillräckligt att i lagen upptas dels vissa vägledande bestämmelser om på vilka platser notfiske skall få förekomma, dels ock såsom ett allmänt villkor, att fiskets bedrivande på platsen ifråga ej kan antas medföra fara för fiskevården. Vad de lokala »Betänk. 1937 s. 210 ff.

182 f ö r u t s ä t t n i n g a r n a beträffar b a r k o m m i t t é n i n h ä m t a t , att fritt notfiske eller siklöja och n o r s s e d v a n e m ä s s i g t f ö r e k o m m e r ej blott vid ö p p n a , b r a n t slutt a n d e s t e n s t r ä n d e r u t a n h ä r och var ä v e n vid a n n o r l e d e s beskaffade stränd e r ; möjlighet till fiskets fortsatta u t ö v a n d e d ä r synes ej b ö r a helt uteslutas. F ö r o r d n a n d e n a torde l ä m p l i g e n b ö r a m e d d e l a s av m y n d i g h e t , s o m b e s t ä m m e s av K u n g l . Maj:t; till v i n n a n d e av e n h e t l i g h e t vid t i l l ä m p n i n g e n synes d e n c e n t r a l a f i s k e r i m y n d i g h e t e n d ä r v i d n ä r m a s t k o m m a ifråga. — Till d e n n a m y n d i g h e t b ö r ä v e n ö v e r l ä m n a s att u t f ä r d a de detaljföreskriftcr av teknisk n a t u r , vilka k u n n a befinnas erforderliga m e d a v s e e n d e p å notfiskets bedriv a n d e , såsom b e t r ä f f a n d e n o t e n s flötning s a m t u t m ä r k n i n g e n av n o t v a r p e n . K o m m i t t é n vill alltså föreslå, dels att i enskilt fiskevatten i V ä n e r n fiske efter siklöja och nors med finmaskad not skall kunna av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen,1 brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske där varit vanligt, allt under förutsättning att myndigheten finner fisket ej medföra fara för fiskevården, dels ock att närmare föreskrifter angående fiskets utövande skola få meddelas av sagda myndighet.

Fiske med agnnät. I 4 § 3 p u n k t e n av i n s j ö f i s k c s a k k u n n i g a s förslag till speciallag h a r för V ä n e r n u p p t a g i t s ett så l y d a n d e s t a d g a n d e : »Fiske med linmaskal nät efter siklöja är under tid, då is ej ligger, fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs, in till den stranden följande djupkurvan av åtta meter, bestämd efter rådande vattenstånd, utanför fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna valtnet. Vid fiske må endast användas nät med en maskvidd ej överstigande ljugusex millimeter, som är flötat så alt övertelnen utefter nätets hela längd når vattenytan och som icke är så djupt, att undertelnen samtidigt når bottnen. Vid fisket skall iakttagas, att utlagt nät ej må förenas med annat fiskeredskap. Strandägaren må genom upplyftande av utlagt nät undersöka, om det är av stadgad beskaffenhet. Konungens befallningshavande äger på framställning av .strandägaren från fisket undantaga visst bestämt välten, i vilket enligt utredning av statens fiskeritjänsteman siktöja ej förekommer.» De s a k k u n n i g a h a anfört, att ett m e d g i v a n d e att a n v ä n d a a g n n ä t i enskilt fiskevatten p å föreslaget sätt skulle v a r a till a v s e v ä r d n y t t a för revfisket och d ä r m e d ä v e n för fiskbeståndels u t n y t t j a n d e . Det skulle icke m e d f ö r a s k a d a 1 Enligt vedertaget språkbruk lärer »öppen strand» vara atl fatta som motsatsen till strand inom skärgård eller inne i trängre vikar och sund: jfr 2 § andra stycket PL: »öppna havsstranden». I Betänk. 1937 talas i detta sammanhang om att det enskilda fiskevattnet vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs» (d.v.s. mot öppet vatten med frit I fiske). Att här ge en uttömmande legal definition på »öppen strand» har synts fiskerättskommittén knappast möjligt och ej heller nödvändigt.

183 ur allmän fiskerisynpunkt, och det intrång i den enskilda fiskerätten, som det skulle innebära, måste enligt de sakkunnigas mening anses vara av synnerligen underordnad natur i jämförelse med nyttan för det allmänna. Den föreslagna bestämmelsen, alt del fria nätfisket skulle inskränkas till den tid då is ej ligger, sammanhängde med att det fria fisket endast vore avsett att tillgodose behovet av agn för revfiskct, vilket kunde bedrivas blott i isfritt vatten. Vad anginge bestämmelsen om 8-m:djupet innebure den, att det fria nätfisket tillätes så långt in på del enskilda fiskevattnet, som siklöjefångst i allmänhet kunde bedrivas. — Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till insjöfiskesakkunnigas betänkande. 1 Fiskerättskommittén. Ej heller i denna del har insjöfiskesakkunnigas förslag föranlett några principiella erinringar i remissyttrandena, och fiskerätlskommittén vill för sin del förorda, att bestämmelser om fritt nätfiske efter siklöja meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Det fria fisket synes emellertid lämpligen böra få avse även nors, av vilken fiskart större exemplar — under benämningen slom — stundom fångas med agnnäl på djupt vatten i Vänern. Beträffande de särskilda föreskrifterna för fisket finner kommittén det knappast vara behövligt att inskränka medgivandet till isfri tid. Det synes även tillräckligt stadga, att djupet på de ställen där näten få utläggas skall överstiga 8 m; att sätta gränsen i relation till den stranden följande 8-m:kurvan — vilken ej finnes utmärkt på sjökorten — torde i onödan komplicera orienteringen för de fiskande. Med hänsyn till de mycket starka variationerna i Vänerns vattenstånd finner kommittén det i detta särskilda fall vara lämpligt att minimidjupet, på sätt insjöfiskesakkunniga föreslagit, bestämmes efter det vid fisketillfället rådande vattenståndet. 1 överensstämmelse med ett av lantbruksstyrelsen framställt yrkande torde frågor om nätens maskvidd, storlek och flötning lämpligen böra regleras i administrativ ordning. Utfärdandet av dessa och andra erforderliga tekniska detaljföreskrifter synes — i likhet med vad som föreslagits beträffande det fria notfisket — kunna överlämnas åt myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer; på denna myndighet bör också ankomma att pröva eventuella framställningar om undantag från det fria fisket av sådana vatten, där ifrågavarande fiskslag ej förekomma i större mängd. Kommittén föreslår alltså, dels att i enskilt fiskevatten i Vänern fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät skall få fritt bedrivas utanför öppen strand2 på djup överstigande 8 m, bestämt efter rådande vattenstånd, dels att närmare föreskrifter angående fiskets utövande skola få meddelas av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, dels ock att nämnda myndighet •Betänk. 1937 s. 220 ff. Jfr noten å föreg. sida.

184 skall äga att på framställning undantaga visst vattenområde, mängd.

av fiskerättsägaren från det fria där siklöja eller nors ej förekommer

i

nätfisket större

Fisket i Mariestadsfjärden. Enligt den av i n s j ö f i s k c s a k k a n n i g a föreslagna g r ä n s d r a g n i n g e n m e l l a n enskilt och fritt fiskevatten i V ä n e r n skall 180-m :regeln t i l l ä m p a s i Mariestadsfjärden. 1 Till slöd för detta förslag h a de s a k k u n n i g a å b e r o p a t i h u v u d s a k följande: Strandägarna kring fjärden hade väsentligen endast gjort anspråk på enskild fiskerätt enligt 180-m:regeln. Det torde ej heller ur rena fiskesynpunkter vara påkallat alt utsträcka det enskilda fiskevattnet utöver 180-m:regeln. Mariestadsfjärden utgjorde vad fiskbeståndet anginge ej något slutet vattenområde, utan en betydande vandring av fisk ägde utan tvivel rum mellan fjärden och Stora Vänern. Abborre, gädda och gös fångades huvudsakligen innanför 180-m:gränsen. Om till det enskilda fiskevattnet lades de yttre skären, där lek av sik även förekomme, skulle det säkerligen endast leda till att dessa skär utarrenderades till yrkesfiskare. Något skydd lör fiskbeståndet skulle detta svårligen medföra; för yrkesfiskarena bleve det emellertid betungande. F i s k e r ä t t s k o m m i t t e n. Med t i l l ä m p n i n g av de a l l m ä n n a regler för f r i v a t t e n s g r ä n s e n s b e s t ä m mande, som fiskerättskommittén föreslagit, k o m m e r Mariestadsfjärden i sin helhet att u t g ö r a enskilt fiskevatten. I väster o m f a t t a s Inloppen r e d a n av s t r a n d v a t t e n s r e g e l n , m e d a n Östersundet, s o m n o r r u t förenar fjärden m e d V ä n e r n s ö p p n a del, o m k r i n g 1 V« k m från sin m y n n i n g i fjärden s p ä r r a s enligt l - k m : r e g e l n . Av skäl, som a n f ö r t s av insjöfiskesakkunniga, finner k o m m i t t é n fritt fiske i viss u t s t r ä c k n i n g b ö r a m e d g e s inne i fjärden. Så långt som att d ä r frige n å g o t fiske m e d »fast» r e d s k a p a n s e r sig k o m m i t t é n visserligen av h ä n s y n till s t r a n d ä g a r n a icke k u n n a gå. O m emellertid fiske med »rörlig» redskap göres fritt i Mariestadsfjärden jämte Östersundet utanför det egentliga strandvattensområdet, s y n a s y r k e s f i s k a r e n a s intressen bli i skälig m å n tillgodosedda. K o m m i t t é n vill d ä r f ö r föreslå ett särskilt stadg a n d e av s å d a n i n n e b ö r d .

Skydd för fiske med vanlig not. I n s j ö f i s k e s a k k u n n i g a h a i fi § av sitt lagförslag u p p t a g i t vissa b e s t ä m m e l ser för V ä n e r n till f r e d a n d e av s å d a n a n o t v a r p , d ä r vanlig not för f å n g a n d e av matfisk a n v ä n d e s . - B e s t ä m m e l s e r n a i n n e b u r o i h u v u s a k , att i dylikt nol1 2

Jfr Betänk. 1937 s. 139, 145 samt kartbilagor 12 och 13 Jfr Betänk. 1937 s. 223 f.

185 varp, som vore beläget vid strand med enskilt fiskevatten, eljest tillåtet fritt fiske under vissa förutsättningar ej skulle få utövas närmare stranden än in till ett efter rådande vattenstånd bestämt avstånd av 400 m från det ställe, där noten dras i land. De sakkunniga ha framhållit, att behovet av skydd i första hand gällde den del av ett notvarp, som låge utanför den allmänna frivattensgränsen, men att, då de sakkunniga föreslagit frigivande av revfisket i viss omfattning även innanför nämnda gräns, förbudet mot annat fiske i notvarpet måste gälla även detta fria revfiske. Enligt i vad det föregående anförts har fiskerättskommittén icke ansett sig böra biträda insjöfiskesakkunnigas förslag att helt frige revfisket i Vänern intill en viss gräns. På grund härav och med hänsyn även till den utsträckning, det enskilda fiskevatlnet skall ha enligt kommitténs förslag, finner kommittén särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas notfiske i Vänern kunna undvaras.

Vättern. Fiske med utter och drag. Såsom en med hänsyn lill frivaltensfiskarenus intressen ovillkorlig förutsättning för 180-m :regelns upptagande i fråga om Vättern ha i n s jö f i s k es a k k u n n i g a betecknat frigivandet i viss utsträckning av fiske med utter och drag innanför 180-m .-gränsen. 1 enlighet härmed ha de i 5 § 1 punkten av sitt förslag lill speciallag upptagit följande bestämmelse för nämnda sjö: »Fiske med utter och drag är fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs, in till ett eller rådande vattenstånd bestämt avstånd av etthundra meter från stranden av fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet.» Beträffande motiven till förslaget hänvisas till insjöfiskesakkunnigas belänkande. 1 Vissa huvudpunkter skola emellertid här återges. De sakkunniga framhöllo sålunda, hurusom fångstobjekt för utterfisket — varunder innefattades även fisket med drag — mest vore röding. Rödingen, som i Vättern livnärde sig huvudsakligen av siklöja och nors, kunde vid sin jakt efter stim av dessa fiskslag komma alldeles intill tvärbranta stränder. För utterfiskarena skulle det självfallet innebära en betydande olägenhet att nödgas upphöra med fisket vid 180-m:gränsen, där ofta ett synnerligen betydande djup vore rådande. Vad dittillsvarande fiskepraxis anginge vore det, enligt vad de sakkunniga uttalade, uppenbart att utterfiske bedrivits utan avseende på strandrätt även innanför nämnda gräns. Vad praxis mera i detalj ' Betänk. 1937 s. 298 ff.

186 innefattat vore svårare att säga, men så myckel vore dock klart, att det fria utterfisket allmänt fått bedrivas åtminstone intill 100 m från land; på vissa håll hade utterfiskarena säkerligen gått ännu längre in, medan de på andra håll måhända funnit sig förhindrade att gå så nära. Deras önskemål för framtiden innefattade i det väsentliga, att utterfisket alltjämt skulle få fritt bedrivas på nu praktiserat sätt. Enligt de sakkunnigas mening torde inga egentliga ölägenheter för strandägarna och arrendefiskarena uppkomma genom att uttcrfisket frigåves intill 100 m från land. Däremot ansågo de, att det med hänsyn till de nyssnämnda befolkningsgruppernas intressen skulle vara att gå för långt, om utterfiskarena tillätes att gå ännu närmare land. Med hänsyn till fiskevården förelåge ingen anledning till hindra utterfiskarena från att gå intill 100 m från land. I yttra n d e n a över insjöfiskesakkunnigas betänkande ha delade meningar yppats rörande förslaget i förevarande del. Lantbruksstyrelsen har förordat förslaget, enär utter- och dragliskel spelade en viktig roll för en stor del av Vätterns yrkesfiskare och av ålder bedrivits nära stränderna. Styrelsen framhöll, att då detta fiske huvudsakligen avsåge röding och laxöring, vilka fiskarter ej ginge in på det grundare strandvattnet, insjöfiskesakkunnigas förslag knappast syntes kunna orsaka något mera väsentligt ingrepp i den enskilda fiskerätten. — Domänstyrelsen har ävenledes uttalat, alt yrkesfiskarena, vilka sedan gammalt utövat fiske på enskilt vallen, i viss utsträckning måste anses vara för sin utkomst beroende av att detta också för framtiden möjliggjordes; fisket med utter och drag syntes därför vara av den ekonomiska betydelse för dess utövare, alt någon jämkning därutinnan icke borde sällas i fråga. — Utter- och dragfiskets frigivande bar vidare tillstyrkts av fiskeriintendenten i östra distriktet, som bland annat understrukit, att frivattensfiskarena i Vättern utgjorde en ur fiskerinäringens synpunkt viktig och önskvärd grupp av näringsutövare, som vore förtjänt av stöd och uppmuntran; vid laglig fixering av fiskerättsförhållandena i Vättern borde tillses, alt dessa näringsutövare icke förlorade en för deras verksamhet behövlig rättighet, som tidigare tillkommit dem enligt allmänt utbredd praxis. Med fiskeriintendenten har länsstyrelsen i Östergötlands län instämt. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha uttalat sig i samma riktning. Avvisande hållning gent emot förslaget har däremot intagits av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt, vad anginge fiske med s.k. lodutter, av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som funnit denna fiskemetod medföra stora risker för utestående fiskeredskap. Liknande synpunkter ha framförts även i ett par andra yttranden.

187 F i s k e r ä t t s k o m m i 11 é n. I likhet med insjöfiskesakkunniga anser fiskerättskommittéii det vara ofrånkomligt, alt åt utter- och dragfisket i Vättern bcredes större frihel än som följer av de allmänna fiskerättsliga reglerna. För yrkesfiskarena har detta fiske stor ekonomisk betydelse. Det kräver också — särskilt vad angår lodutterfisket — en ganska dyrbar teknisk utrustning. Om utterfisket skall kunna rationellt bedrivas, måste de fiskande äga möjlighet att följa rödingen in på enskilt fiskevatten. Den fråga, som för kommittén närmast uppställer sig, gäller i själva verket, huruvida det kan anses behövligt och lämpligt att begränsa utter- och dragfiskarenas rörelsefrihet så mycket som skett enligt insjöfiskesakkunnigas förslag. Att den av dem föreslagna 100iiKgränsen skulle kunna betraktas som i stort sett motsvarande praxis kan knappast anses framgå av ulredningen; de sakkunniga ha själva anmärkt, hurusom de fiskande säkerligen flerstädes plägat gå närmare land. Inför kommittén ha av utlerflskare framförts mycket bestämda önskemål om rätt alt vid fisket gå ända in till land, dels på grund av att rödingen tidvis uppehåller sig invid stränderna, dels också därför att det vid fiske med utter möter tekniska svårigheter att iaktta en strandvattensgräns. Mot ett helt frigivande av fisket med utter och drag har framför allt åberopats, att detta fiske medförde risker för annan fiskeredskap. Dessa farhågor äro helt visst ej obefogade; de synas dock vara betydligt överdrivna. För utterfiskaren själv är det av stor vikt, att hans redskap ej fastnar i utestående nät; i själva verket lorde uttern lättare ta skada därav än näten. För långrev är faran otvivelaktigt större. Om emellertid en klar utmärkning av utestående redskap sker, torde missöden i allmänhet ulan svårighet kunna undvikas. På grund härav och då ur fiskevårdssynpunkt några avgörande skäl mot utter- och dragfiskets frigivande ej torde föreligga, anser sig kommittén kunna förorda att för sagda fiske ej stadgas annan inskränkning än att detsamma skall få bedrivas allenast utanför öppen strand. 1 Kommittén föreslår alltså, att i Vättern fiske med utter och drag skall vara fritt utanför öppen strand. Fiske med långrev. Insjöfiskesakkunniga ha i 5 § 2 punkten av sin speciallag föreslagit en bestämmelse för Vättern av följande lydelse: »Fiske med rev efter sik med nors som agn är under tiden från och med den 1 april till och med den 15 maj fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs, in till den stranden följande djupkurvan av fem meter, bc1 Jfr noten s. 182; frilt Utter- eller dragfiske bör ej förekomma exempelvis inom Askcrsundsskärgården. i I large- och Forsavikarna eller inom de delar av Gopöfjården öster om Gopön och Sjöholmen sanil av Motalaviken, vilka utgöra enskilt fiskevatten,

188 stämd efter rådande vattenstånd, utanför fastland, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet. Vid fisket skall iakttagas, att rev ej må utläggas närmare tydligt utmärkt redskap eller risvase än tjugufem meter samt att där efter revens utläggande bunden redskap utlagts å samma plats sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upplagande.» Som skäl för det föreslagna stadgandet ha insjöfiskesakkunniga huvudsakligen anfört, att viss hävd å fritt fiske av detta slag torde förefinnas samt att för yrkesfiskarena fisket syntes ha en viss betydelse för den allmänna räntabiliteten av revfisket, även om det icke spelade så stor roll. Beträffande den närmare motiveringen hänvisas till betänkandet. 1 Förslaget om fritt fiske med rev, d.v.s. i detta sammanhang långrev, har framkallat gensagor i ett flertal yttranden. Sålunda ha lantbruksstyrelscn och domänstyrelsen till stöd för ett avstyrkande åberopat huvudsakligen samma skäl som av dem anförts mot långrevsfiskets frigivande i Vänern. Fiskeriintendenten i östra distriktet — med vilken länsstyrelsen i Östergötlands län instämt — har bland annat anmärkt, att undantaget för revfiske skulle göra rättsförhållandena onödigt invecklade, samt funnit ett sådant avsteg från grundregeln icke vara motiverat; han framhöll även, hurusom den omständigheten att reven belades med nors aldrig gåve garanti för att sik bleve det väsentliga fångstobjektet. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalade, att fritt revfiske skulle innebära ett avsevärt intrång i den enskilda fiskerätten och försvåra tillsynen av lagens efterlevnad. A andra sidan har Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansett förslaget i fråga om revfiske ej gå tillräckligt långt och hävdat, att i enlighet med gammal praxis revfiske efter all slags fisk och med alla sorters agn borde vara fritt i enskilt vatten in till 5-m:djupet; därjämte borde den tilllåtna tiden utsträckas till hela perioden 1 februari—1 oktober. Även fiskeriinstruktören i Östergötlands län har förordat utsträckt frihet för långrevsfiske under uppgift, att vid de södra delarna av länets strand sådant fiske idkades endast av yrkesfiskare, medan förhållandet vore något annorlunda längre norrut. Fiskerättskommittén. Insjöfiskesakkunnigas förslag om fritt långrevsfiske i Vättern har mött ett nästan samstämmigt motstånd i de avgivna remissyttrandena. Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kunna också med fog i stort sett samma invändningar göras mot förslaget i denna del som med avseende på den av de sakkunniga föreslagna revfiskebestämmelsen för Vänern. Därtill kommer, att det här närmast ifrågakommande fisket, nämligen efter sik, i Vät1

Betänk. 1937 s. 300 f.

189 tern utövas i en lokalt ganska begränsad omfattning och — såsom även insjöfiskesakkunniga framhållit — har skäligen ringa ekonomisk betydelse för yrkesfiskarena. De olägenheter i skilda hänseenden, som ett frigivande av revfiske i enskilt fiskevatten synes ägnat att medföra, har kommittén funnit vara så tungt vägande, att kommittén icke ansett sig böra framlägga något förslag härom. Fiske med agnnot. 1 5 § 3 punkten av i n s j ö f i s k e s a k k u n ni g a s speciallag har för Vättern föreslagits ett så lydande stadgande: »Fiske med liten agnnot efter siklöja och nors är under tiden från och med den 16 juni till och med den 15 september fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 § sägs.» Beträffande motiven till stadgandet hänvisas till insjöfiskesakkunnigas betänkande. 1 Sammanfattningsvis må här nämnas, att de sakkunniga funnit frivattensfiskarena vid östgötastrandens södra del sakna möjlighet att fylla sitt behov av agnfisk på annat lämpligt sätt än genom användandet av liten agnnot, vilken måste kunna dras i land var som helst; varken för norsstammen eller siklöjbeståndet spelade agnnotfisket någon nämnvärd roll i jämförelse med andra faktorer. Fiskerättskommittén. Mot förslaget om fritt agnnotfiske ha inga principiella erinringar framställts i remissyttrandena; tvärtom har från flera håll ifrågasatts, om ej denna frihet borde utvidgas utöver vad insjöfiskesakkunniga avsett. Härvid har av lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenten särskilt anförts, att någon begränsning av fiskerätten till vissa slag av betesfisk icke borde göras. Även har från deras sida anmärkts, att det vore överflödigt och även olämpligt att inskränka det fria notfisket efter betesfisk till viss del av året. Med beaktande av dessa synpunkter föreslår kommittén, att i Vättern fiske med agnnot skall vara fritt i enskilt fiskevatten utanför öppen strand.'2 Andra ifrågasatta regleringar. Insjöfiskesakkunniga ha anmärkt, att förslag om frigivande i Vättern av vissa ytterligare fiskesätt framförts till dem. Sålunda hade av hjofiskare påkallats fritt nätfiske efter sik under lektiden samt från andra håll begärts, att fiske med beteshåv skulle friges i enskilt fiskevatten. De sakkunniga ha 1 2

Betänk. 1937 s. 302 f. Jfr noten s. 182.

190 emellertid funnit dessa yrkanden icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd. 1 Fiskerällskominiltén är av samma uppfattning, Däremot ha insjöfiskesakkunniga framlagt förslag till bestämmelser om skydd för fisket med vanlig not i Vättern. De sakkunniga ha på denna fråga anlagt väsentligen samma synpunkter som på motsvarande spörsmål för Vänern. 2 Skyddet för notfisket i Vättern liar av dem också ansetts kunna genomföras på samma sätt som föreslagils i fråga om detta skydd i Vänern, dock med den avvikelsen att ett skäligt beaktande av notfiskarenas intressen synts för Vättern kräva skyddets utsträckande till ett avstånd från örstället av 500 ni. — Fiskerättskommittén har för sin del, liksom beträffande Vänern, funnit tillräcklig anledning ej föreligga att föreslå några särskilda skyddsbestämmelser för notfisket i Vättern.

Hjälmaren. Fisket i Mellanfjärden. Insjöfiskesakkunnigas förslag i fråga om Mellanfjärden innebar enligt vad förut nämnts, att det enskilda fiskevattnets utsträckning där skulle bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med 180-m :regeln. På förslaget till normerande karta över fjärden (kartblad 16) löper frivattensgränsen på starkt växlande avstånd från land: medan på fjärdens östra sida vid Göksholmslandet det enskilda fiskevattnet på sina ställen ej skulle sträcka sig mer än omkring 250 m från stranden, komme del i fjärdens sydvästra hörn att nå en bredd av upp till omkring 1 400 m. Enligt de av fiskerättskommittén föreslagna grunderna för gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten utgör hela Mellanfjärden enskilt vatten. Räknat i förhållande fill Hjälmarens öppna huvuddel, Stor-Hjälmaren, ligger fjärden innanför den stranden följande 3-m:kurvan; vattendjupet i fjärden torde för övrigt knappast någonstädes överstiga 3 m. Av den föreliggande utredningen framgår emellertid, att yrkesmässigt fiske där sedan gammalt bedrives fritt i avsevärd omfattning. Enligt insjöfiskesakkunnigas utredning skulle detta fria fiske ha bedrivits ungefärligen in till 180-m:gränsen. Vid fiskerättskommitténs sammanträde med ortsbefolkningen gjordes emellertid gällande, att del stadiga 2-m:djupet i Mellanfjärden flerstädes vore beläget längre ut än insjöfiskesakkunniga antagit, och enligt vad även från frifiskarhåll uppgavs pläga frifiskarena där hålla sig på betydligt större avstånd från stranden än 180-mdinjen. Vid det fria fisket 1 2

Betänk. 1937 s. 301, 303. Betänk. 1937 s. 303 f.

191 synas numera huvudsakligen nät och annan »rörlig» redskap komma till användning; vintertid torde frifiskarena dock stundom även begagna smärre »sänkryssjor». Med större kvarstående redskap (katsor) torde något fritt fiske ej förekomma. Att vid en reglering av fiskerätten i Mellanfjärden bortse från dessa fria sedvanor finner fiskerättskommittén ej böra komma i fråga. Med hänsyn till strandägarnas katsefiske, vilket på grund av djupförhållandena åtminstone i vissa delar av fjärden måste bedrivas på betydande avstånd från stranden, torde emellertid övervägande skäl tala för alt låta Mellanfjärden i dess helhet utgöra enskilt fiskevatten och i stället tillgodose friliskarintressena genom ett särskilt undanlagsstadgande, avseende vissa slag av redskap. En för båda parter godtagbar lösning synes vara, att fiske med »rörlig» redskap lämnas fritt in till ett avstånd av 1 000 m från stranden. Visserligen skulle därigenom icke-slrandägande fiskare, som utanför denna gränslinje vilja utsätta ryssjor av »fast» redskaps natur, vara hänvisade att därom träffa överenskommelse med strandägaren, men någon mera avsevärd olägenhet kan detta knappast medföra. Kommittén föreslår alltså, att i Mellanfjärden fiske med »rörlig» redskap skall vara fritt på ett avstånd ej understigande 1 000 m från stranden av fastland, ö eller holme av minst 100 m längd. Kräftfisket. Insjöfiskesakkunniga ha särskilt berört frågan om kräftfisket maren. 1 I denna del anfördes i betänkandet bland annat:

i Hjäl-

»Den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten innebär vad de gamla kräftfiskeplalserna angår, att det övervägande antalet av dessa förts till det enskilda fiskevattnet. Det torde endast vara ett fåtal av de gamla kräftfiskeplatserna, som ligger utanför den sålunda bestämda frivattensgränsen. Det har icke synts vara skäl att med tanke på dem utsträcka det enskilda fiskevattnet längre än förslaget innefattar. Det enskilda fiskevattnet skulle nämligen därigenom erhålla en omfattning, som icke överensstämmer med fiskepraxis i andra avseenden, och inan skulle även komma att fastställa ensamrätt till fiske för strandägarna, där dessa icke gjort anspråk på sådan rätt.» Tillräckliga skäl för en särskild reglering av rätten till kräftfiske — varom något yrkande ej framförts vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden — hade med hänsyn till vad som framkommit vid utredningen ej synts de sakkunniga föreligga. Fiskerältskommittén har ej funnit anledning frångå den ståndpunkt, insjöfiskesakkunniga sålunda intagit. 1

Betänk. 1937 s. 400.

192 Storsjön i Jämtland. Fiske efter sik och lake. Såsom i annat sammanhang omnämnts bedrives i Storsjön flerstädes fiske efter sik oberoende av strandäganderätten. Den vanligaste sikformen utgör i Storsjön s.k. blåsik, vilken beskrives där vara en mager och mindervärdig fisk, oftast behäftad med mask. Vid fångsten av blåsik torde nät mest komma till användning. Den värdefullare stor- eller bottensiken uppges förekomma i ganska ringa mängd och i allmänhet fångas med not. Sik fiskas därjämte på sina håll även med rev och utter samt på utgrunden med hängryssjor. Nätfisket bedrives dels på djupt välten och på utgrunden, dels inne vid stränderna. 1 Det fria sikfisket i Storsjön är, trots fiskens i allmänhet mindre goda beskaffenhet, av ej ringa betydelse. Något undantagsstadgande till förmån för detta fiske fanns ej upptaget i insjöfiskesakkunnigas förslag. Med den bestämning av frivattensgränsen, som av dem föreslagits, var ett sådant stadgande måhända ej heller i högre grad påkallat. Genom den av fiskerättskommittén förordade speciella gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i Storsjön 2 komma emellertid frifiskarena att bli hänvisade huvudsakligen till de utanför strandvattensområdet belägna delarna av Storsjöflaket. För det fria sikfiskets del skulle detta otvivelaktigt innebära en alltför kraftig inskränkning, särskilt med hänsyn till det avbräck i den fattigare befolkningens försörjningsmöjligheter, som därav bleve en följd. Dessutom torde, enligt vad vid kommitténs sammanträde med ortsbefolkningen från olika håll framhölls, en effektiv avfiskning av blåsiksbeståndet allmänt betraktas som önskvärd ur fiskevårdssynpunkt. Goda skäl synas därför tala för en frigivning av sikfisket i viss utsträckning. Då sådant fiske ofta utövas på grunt vatten inne vid land, är det ej tillräckligt att låta det fria sikfisket stanna vid den egentliga strandvallensgränsen. Å andra sidan finner kommittén det ej vara tillrådligt att tillåta fritt sikfiske med not eller krokredskap innanför frivattensgränsen med hänsyn till den skada, delta kunde medföra på beståndet av andra, värdefullare fiskslag såsom laxöring, bottensik och gädda. Om emellertid rätten till fri fångst av sik i enskilt fiskevatten begränsas till fiske med nät, torde risken för sådan skada väsentligen elimineras; nämnda begränsning torde också i stort sett ansluta sig till rådande fiskepraxis. En annan i Storsjön förekommande fiskart, som ansetts böra efterhållas med hänsyn till det övriga fiskbeståndet, är laken. Denna fångas där i ganska betydande mängd, huvudsakligen med hängryssjor (lakstrular), rev l Jfr Betänk. 1937 s. 468. *S. 176.

och nät. Fisket bedrives såväl utmed stränderna och på grunden som ute på djupare vatten. 1 Det utövas till stor del oberoende av strandäganderätten och synes, enligt vad som framkom vid fiskerättskommitténs sammanträde i Östersund, tillmätas ringa värde av fiskerättshavarna. Från dessas sida liksom ur allmänna fiskerisynpunkter torde hinder ej möta mot att i Storsjön ge även lakfisket fritt i enskilt vatten, dock endast med den speciella fångstredskapen för lake, nämligen hängryssja. Kommittén föreslår alltså, att i Storsjön fiske efter sik med nåt samt efter lake med hängryssja skall vara fritt i enskilt fiskevatten. Fiske med utter och drag. Insjöfiskesakkunniga ha i sitt betänkande diskuterat ett från vissa håll framfört yrkande om frigivande överhuvud av fisket med utter och drag i Storsjön. De sakkunniga ha — under åberopande bland annat av de betänkligheter, ett sådant medgivande vore ägnat att väcka med hänsyn till fiskbeståndet — funnit sig icke kunna biträda nämnda yrkande. 2 Fiskerättskommittén delar dessa betänkligheter. Visserligen kan den av kommittén föreslagna utsträckningen av det enskilda fiskevattnet i södra delen av Storsjön komma att medföra hinder för visst där förekommande fiske med utter och drag, men de fiskevårdande synpunkterna torde härvidlag böra anses avgörande. Kommittén vill dock framhålla önskvärdheten av att vid fastställande av stadgar för blivande fiskevårdsområden i Storsjön hänsyn tas till den icke-strandägande ortsbefolkningens behov av fiskemöjligheter, i den mån så utan olägenhet kan ske.

1 2

13 Jfr Betänk. 1937 s. 469. Jfr Betänk. 1937 s. 474 f.

5 kap. Kronans fisken. översikt. För den rätt till fiske, som följer med äganderätten till viss jord, är det i regel ulan betydelse, om denna tillhör kronan eller någon annan; de allmänna fiskerättsliga bestämmelserna gälla principiellt i det ena som det andra fallet. Beträffande ett par slag av kronostränder ha emellertid särskilda föreskrifter meddelats i 1896 års lag om rätt till fiske. Erinras må till en början om stadgandet i 1 §, att varje svensk undersåte äger rätt att fiska vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas». Såsom i annat sammanhang framhållits är vattnet vid dessa stränder, skär och holmar likställt med »öppna havet»; någon slrandägarrätt med avseende på fiske torde alltså överhuvud taget icke finnas där. Det andra specialstadgandet, som återfinnes i 7 §, avser de s.k. allmänna kronofiskena och innebär i huvudsak, att vid upplåtelse av sådana fisken särskilda grunder skola tillämpas. För begreppet allmänt kronofiske samt stadgandets närmare innehåll i övrigt skall redogöras i det följande. Frågan om utnyttjandet av kronans fiskevatten har, såsom i inledningen omnämnts, behandlats i betänkanden dels 1922 av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga och dels 1939 av fiskevattensutredningen. Några lagändringar ha de framlagda förslagen hittills icke föranlett. Enligt den i betänkandena tillämpade systematiken ha, med hänsyn tagen till fiskelagens bestämmelser, kronans fisken uppdelats i fyra grupper. Samtliga dessa komma emellertid ej i betraktande i nu förevarande sammanhang. Till en grupp har hänförts fisket i saltsjön och större insjöar utanför de områden som upptagas av enskilda rättigheter. Dit hör med andra ord ej blott fisket i »öppna havet» (1 §) och — som en motsvarighet därtill — fisket i »de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt» (6 §) utan även fisket vid de kronans havsstränder, skär och holmar, med vilka enligt vad nyss framhölls någon särskild fiskerätt ej är förenad (1 §). Det kan ifrågasättas, huruvida fisket i frivattnet är att anse som ett »krono-

195 fiske» i den mening varom här är fråga. I vilket fall som helst är rätten till dess utnyttjande reglerad genom de allmänna fiskerättsliga bestämmelserna och kan här lämnas åsido. Detsamma gäller om den grupp av fisken, som betecknas såsom kronofisken av privaträttslig natur. Härunder innefattas först och främst den fiskerätt som medföljer strandäganderätten vid kronans fastigheter, i den mån fisket där icke är att hänföra till allmänna kronofisken (se vidare nedan). Hit räknas alltså fisket i vattenområden, vilka höra till kronans s.k. jordbruksdomäner ävensom till sådana jordegendomar som kronan förvärvat för att därmed tillgodose annat slag av statlig verksamhet än domänverkets, sålunda egendomar förvaltade av vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, vissa av försvarets förvaltningsmyndigheter m.fl. Såsom ägare av dessa fiskevatten åtnjuter kronan samma rättigheter som andra strandägare enligt de allmänna fiskerättsliga reglerna. Vidare höra till denna grupp sådana av kronan förvärvade fiskerättigheter av enskild natur, som — enligt vad i 12 § fiskelagen sägs — blivit till sitt innehåll fixerade genom urminnes hävd, särskild stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller »på annat lagligt sätt»; vad sålunda bestämts skall jämlikt det angivna lagrummet vara gällande. Kronan har under senare år blivit ägare av ett flertal fisken av sistnämnda slag i samband med inköp av fastigheter för statens vattenkraftsanläggningar. Slutligen må i detta sammanhang erinras om den delaktighet, kronan såsom delägare i härads- och sockenallmänningar kan ha i fisken, vilka lyda under sådana allmänningar. De bestämmelser som reglera delägarnas rätt att tillgodogöra sig allmänningsfiskena äga naturligen sin giltighet även för kronans vidkommande. De återstående båda grupperna av kronofisken utgöras av de förut omnämnda allmänna kronofiskena samt kronans enskilda fisken. För dessa äro vissa specialbestämmelser meddelade i 7 § resp. 8 § fiskelagen.

A l l m ä n n a kronofisken. Gällande rätt. Med allmänna kronofisken 1 förstås enligt 7 § fiskelagen »ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark», i den mån ej kronan förbehållit sig eller annan dessa fisken enskilt. Beträffande de allmänna kronofiskena är i samma lagrum stadgat att de — efter tillstånd av länsstyrelsen resp. i fråga om kronopark domänstyrelsen — få nyttjas av inom häradet eller socknen boende på det sätt och under de villkor, som därför kunna bliva bestämda, 1 En n ä r m a r e redogörelse för dessa fisken, deras uppkomst och förvaltning återfinnes i Betänk. 1939 s. 38 ff.

196 samt mot den avgift som finnes skälig. Äro hemman anlagda på mark, som här avses, skola de emellertid åtnjuta fritt fiske, till dess delning skett. — I detta sammanhang må även erinras om ett i 21 § andra stycket fiskelagen upptaget stadgande att å kronomark, invid vilken allmänt kronofiske finnes, de fiskande må med tillstånd av Konungens befallningshavande eller, där fråga är om kronopark, av domänstyrelsen uppsätta bodar mot avgift som prövas skälig. Begreppet allmänt kronofiske infördes genom 1766 års fiskeristadga, enligt vars 3 kap. 2 § därunder inbegrepos de lägenheter (i strömmar och insjöar) vid kronoallmänningar och parker, holmar och rekognitionsskogar, som kronan enskilt sig icke förbehållit. Där ägde alla, som bodde inom häradet eller socknen, med Konungens befallningshavandes tillstånd frihet att fiska emot den årliga avgift som prövades skälig. Hemman, belägna å sådana kronolägenheter, skulle dock njuta fritt fiske, till dess delning försiggått. — Stadgandet återkom i 6 § av 1852 års fiskeristadga med den troligen endast redaktionella jämkningen, att fiskelägenheter vid rekognitionsskogar ej särskilt omnämndes; anledningen till dessas uteslutande lär ha varit, att rekognitionsskogarna — d.v.s. viss till bergshanteringens understöd upplåten skogsmark — ansetts inbegripna under stadgandet redan såsom kronoallmänningar. Med sistnämnda uttryck torde även ha åsyftats oavvittrad mark samt vid avvittring uppkommen, ej disponerad överloppsmark. Under förarbetena till fiskelagen fann man det emellertid tvivelaktigt, om enligt dåmera rådande språkbruk till kronoallmänningar kunde hänföras dessa båda slag av mark, och med anledning härav angavs i den nya lagen uttryckligen, att fisket där utgjorde allmänt kronofiske. Den olikhet med avseende på definitionen, som föreligger mellan fiskelagen samt de äldre författningarna, har alltså icke varit avsedd att innebära någon utvidgning av begreppet allmänt kronofiske utöver vad som förut gällt. Några sådana kronofisken vid »allmänningar», som omtalas i 7 § fiskelagen, finnas knappast längre. Uttrycket kronoallmänning användes förr som beteckning särskilt för de norrländska kronoskogarna samt en del områden, till vilka kronan hade samma ägande- och dispositionsrätt som för närvarande till kronoparker. Dessa kronoområden återfinnas numera under andra beteckningar. Med den lydelse, stadgandet erhållit i fiskelagen, torde med kronans allmänningar endast kunna åsyftas skogsmark, som blivit upplåten till bergshanteringens understöd (rekognitionsskogar och vissa därmed jämförliga skogar). Enligt vad som framgår av förarbetena till lagen 1 är det emellertid tvivelaktigt, om fisket på dylika områden verkligen disponeras av kronan. Vidare torde sådana »holmar», som avses i 7 §, knappast förekomma. Ej heller finns det längre någon oavvittrad mark. Såsom allmänna kronofisken äro alltså numera endast fisken vid överloppsmarker och krono1

Jfr Betänk. 1894 s. 71 samt NJA II 1897 nr 1 s. 34 f.

197 parker av någon betydelse. Kronoparker finnas över hela landet, om än huvudsakligen i Bergslagen, Dalarna och Norrland, medan överloppsmarker nästan uteslutande förekomma i de båda nordligaste länens fjälltrakter ovan odlingsgränsen. Antalet fiskevatten på kronoöverloppsmarker och kronoparker är mycket betydande. Emellertid har kronans rätt att förfoga över dessa vatten i avsevärd omfattning inskränkts genom särskilda bestämmelser, framför allt dem som avse lapparnas fiskerätt men även lagstiftningen angående nationalparker. Enligt 2 och 3 §§ lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige ( r e n b e t e s l a g e n ) äro de renskötande lapparna (fjällappar och skogslappar) berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. Samma rätt tillkommer fjällapparna på de s.k. renbetesfjällen i Jämtlands län. Inom dessa områden få enligt 55 § renbeteslagen lapparna fiska på utmark; härunder torde inbegripas samtliga ovan odlingsgränsen belägna vatten, även sådana som ägas av enskilda. Inom de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande — d.v.s. all inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen samt på renbetesfjällen belägen mark, som ej disponerats för annat ändamål — äga jämlikt 56 § samma lag lapparna i princip ensamrätt till fisket. Själva få de emellertid ej upplåta fiskerätt åt annan. Å andra sidan kan tillåtelse att jämte lapparna där utöva fiske mot avgift meddelas av länsstyrelsen under förutsättning att upplåtelsen kan ske ulan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna; innan sådan upplåtelse äger rum, skola de lappar som äga uppehålla sig på området höras i ärendet. Medel, som inflyta genom upplåtelsen, skola användas till förmån för lapparna. Förutom på de områden ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, som enligt vad nyss nämnts blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande, få jämlikt 2 och 3 §§ renbeteslagen lappar uppehålla sig med sina renar även på vissa andra områden, antingen under hela året eller endast under vinterhalvåret. I den mån de nu åsyftade områdena äro belägna inom lappmarkerna, äga enligt 55 § renbeteslagen lapparna därstädes fiskerätt på utmark under den tid, de få uppehålla sig där med sina renar. Någon företrädesrätt till fisket tillkommer emellertid icke lapparna på dessa områden, utan kronan kan jämlikt 7 § fiskelagen där upplåta fiskerätt helt oberoende av lapparnas önskningar och intressen. Anmärkas må, att enligt en särskild lag den 20 juni 1919 (nr 445) viss rätt till fiske tillförsäkrats norska flyttlappar under vistelse i Sverige. Rätten avser husbehovsfiske och gäller endast inom områden, där samtidigt svenska lappar ha fiskerätt.

198 Kronans förfoganderätt över fisket på de nu ifrågavarande kronomarkerna är underkastad ytterligare inskränkning såvitt angår vatten på område, som avsatts till n a t i o n a 1 p a r k. Jämlikt 1 § lagen den 26 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker är inom sådant område fångst av djur av vad slag det vara må principiellt förbjuden. Dock skall jämlikt 2 § detta stadgande ej leda till inskränkning i den fiskerätt som är lapparna medgiven, och i 3 § har Kungl. Maj:t även bemyndigats att beträffande varje särskild nationalpark föreskriva undantag från det allmänna förbudet i syfte att möjliggöra sådant fiske som prövas ulan olägenhet kunna medgivas. I den mån ej genom dylika särskilda bestämmelser annat gäller, är jämlikt 7 § fiskelagen rätten att nyttja allmänt kronofiske förbehållen de i häradet eller socknen boende — det s. k. b o s t a d s b a n d e t. Detta innebär att i de delar av landet, där häradsindelning förekommer, sagda rätt tillkommer invånarna i det härad, inom vilket fiskevattnet är beläget, medan i övriga landsdelar endast invånarna i den socken, där fisket finnes, få nyttja detsamma. Vad beträffar fiskena vid överloppsmarkerna — liksom eventuellt ännu existerande allmänna kronofisken vid »allmänningar» och »holmar» — ankommer det som nämnts på vederbörande länsstyrelse att medgiva upplåtelser, varom här är fråga. Då nästan alla överloppsmarker ligga ovan odlingsgränsen och alltså omfattas av lapparnas företrädesrätt i fråga om fisket, kommer emellertid länsstyrelsen knappast någonsin i tillfälle att utöva denna befogenhet. Av helt annan vikt äro de allmänna kronofiskena vid kronoparkerna. Enligt uppgifter, som lämnats i fiskevattensutredningens betänkande, omfatta dylika fisken insjöar med en areal av omkring 160 000 hektar och rinnande vattendrag av tillhopa omkring 2 600 kilometers längd. Kronoparkernas förvaltning åligger domänstyrelsen, som även äger upplåta nyttjanderätt till dithörande fisken; bestämmelser härom äro meddelade i Kungl. förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar (den s. k. kronoskogslörordningen). Äro de ifrågavarande fiskena hänförliga till allmänna kronofisken. ankommer del även jämlikt 7 § fiskelagen på domänstyrelsen att meddela tillstånd till deras nyttjande. Vissa kronoparker omfatta emellertid mark, belägen ovan odlingsgränsen. I den mån på grund härav fiskerätten därstädes förbehållits lapparna är tydligen förvaltningen av fisket de facto undandragen domänstyrelsen och kommer styrelsen ej heller i tillfälle all utöva befogenheten att medgiva upplåtlser av fiskerätt. Framhållas må även, att de områden nedom odlingsgränsen, där jämlikt 55 § renbeteslagen lapparna ha fiskerätt åtminstone under någon del av året, till stor del utgöras av kronoparker. Upplåtelser av fiske i vallen på sistnämnda områden kunna följaktligen icke beviljas med ensamrätt, utan

199 lapparna måste där alllid ha rätt till fiske samtidigt. Dessa inskränkningar i kronans förfoganderätt torde dock i stort sett vara av underordnad betydelse. Enligt vad fiskevattensutredningen uppgivit torde bostadsbandet ej alltid ha iakttagits utan skola fall ha förekommit, då upplåtelser av allmänna kronofisken skett även lill andra än inom häradet eller socknen boende. Anmärkas må vidare, att i en del fall särskilt i södra delarna av landet, då av kronan inköpta hemman eller hemmansdelar införlivats med kronoparker, därå belägna fisken fortfarande betraktats som privaträttsliga fisken, varför vid deras utarrendering bestämmelsen i 7 § icke ansetts tillämplig. Även i andra fall synes ovisshet råda. huruvida kronofisken äro av den natur att de falla under nämnda bestämmelse. Tidigare förslag till lagändring. Vid de tidigare verkställda utredningarna rörande utnyttjandet av kronans fiskevatten har även upptagits frågan om revision av bestämmelserna i 7 § fiskelagen. Förslag om b o s t a d s b a n d e t s u p p h ä v a n d e har därvid framförts. 1915 års jakt- och fiskesakkunniga anförde i denna del bland annat: 1 »De allmänna kronofiskena äro för närvarande föremål allenast för ett obetydligt utnyttjande och lämna föga inkomst. En av anledningarna härtill torde vara, att jämlikt 7 § fiskelagen upplåtelse av dylika fisken får ske allenast till personer, som äro boende inom den socken eller det härad, där fisket är beläget. Givet är att en dylik begränsning måste verka hämmande på frekvensen av upplåtelserna, enär konkurrens om dem i hög grad uteslutes; och framträder bestämmelsens olämplighet särskilt i sådana fall, då inom socknen eller häradet finnas flera fiskevatten än befolkningen behöver eller befolkningen av en eller annan anledning icke begagnar sig av därvarande kronovatten. Bestämmelsens kvarstående skulle i övrigt omöjliggöra införandet av upplåtelse av s. k. sportfisken. Förevarande bestämmelse har sin grund i den historiska utvecklingen och återfinnes i såväl 1766 års som 1852 års fiskeristadgar. Det torde hava varit en tid, då den varit av icke oväsentlig betydelse. Innan jordbruket och skogshushållningen vunnit större utveckling och betydelse inom en bygd, hava fiske och jakt spelat en stor roll; och har det då varit av vikt att bygdens jordbruksbefolkning tillförsäkrades i trakten varande förmåner av dylikt slag. Allt efter som jordbruket och skogsdriften gått framåt och lämnat bärgning åt brukaren, har han kunnat alltmer upphöra a t t ägna sig åt nämnda tidsödande och ofta mindre givande sysselsättningar. Detta bestyrkes av utvecklingen inom övre Norrland sådan den ännu i våra dagar ter sig. I överensstämmelse med vad ovan anförts och den kännedom, de sakkunniga i övrigt förvärvat rörande nu förevarande förhållanden, anse de sig kunna utgå från att den i 7 § fiskelagen intagna bestämmelsen, att däri omförmäld fiskerätt endast kan tillerkännas 'inom häradet eller socknen' boende, saknar större betydelse.»

De sakkunniga uttalade, att inga mera nämnvärda olägenheter syntes vara förenade med bostadsbandels borttagande. Däremot utgjorde, enligt deras mening, dess kvarstående ett avsevärt hinder för ett rationellt tillgodogörande 1

Betänk. 1922 s. 73 f.

av de allmänna kronofiskena; därutinnan erinrades särskilt om den betydelse, inskränkningens upphävande torde få för övre Norrland, i det att yrkesfiskare vid kusten, som under vinterhalvåret ej funne tillräcklig sysselsättning genom fiske i saltsjön, då utan tvivel skulle begagna sig av möjligheten att förvärva fiskerätt i kronans vatten inåt landet. De sakkunniga föreslogo fördenskull, att bestämmelsen skulle utgå och rätten att erhålla fiskeupplåtelser göras fri för envar. Fiskevattensutredningen förde :

har intagit samma ståndpunkt. 1 Utredningen an-

»Vid stadgandets tillkomst och jämväl under tiden därefter var det givetvis nödvändigt att tillförsäkra den inom orterna bosatta befolkningen nödiga fiskevatten för tillgodoseende av det viktiga fiskebehovet. I den mån jordbruk och skogsbruk gått framåt, har emellertid fisket mångenstädes blivit av mera underordnad betydelse, även om det fortfarande, särskilt inom stora delar av Norrland, för försörjningen spelar en betydande roll. Vanligen finnes dock i orterna så stor tillgång till fiskevatten, att den är mer än tillräcklig för befolkningen därstädes. Det synes därför tämligen klart, att stadgandet om bostadsbandet numera saknar berättigande. Det utgör däremot ett hinder för ett rationellt utnyttjande av de allmänna kronofiskena.» Under hänvisning jämväl till att ingen av de myndigheter som hörts över 1915 års sakkunnigas betänkande motsatt sig dessas förslag i förevarande del, förklarade utredningen sig anse, att bestämmelsen om de allmänna kronofiskenas reserverande för ortsbefolkningen borde upphävas och att rätten att erhålla fiskeupplåtelser i vattnen på kronoparker och kronoöverloppsmarker borde göras fri för envar. — Till tryggande av ortsbefolkningens fiskebehov ämnade utredningen föreslå andra åtgärder. Fiskevattensutredningen framlade följande förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande stadgande: »Allmänt kronofiske, varmed förstås ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och holmar, må nyttjas efter upplåtelse i enlighet med de grunder, som av Konungen fastställas.» I de remissyttranden som avgivits över fiskevattensutredningens betänkande har förslaget till ändring av 7 § fiskelagen i allmänhet lämnats utan erinran. Kammarkollegiet har emellertid framställt vissa anmärkningar i denna del. Sålunda har kollegiet avstyrkt, att fastställandet av grunder för upplåtelser av allmänna kronofisken skulle överlämnas åt Kungl. Maj:t. Kollegiet har framhållit, att den ändrade formuleringen syntes äga den innebörden att riksdagen till Kungl. Maj:t överläte sin befogenhet enligt § 77 regeringsformen att föreskriva grunder för fiskenas förvaltning, varav skulle följa att de nya förvaltningsreglerna icke behövde underställas riksdagen. Med hänsyn till den ringa statsfinansiella betydelsen av inkomsterna från 'Betänk. 1939 s. 111 f.

201 de i § 7 fiskelagen a v s e d d a kronofiskena k u n d e en s å d a n delegation a n s e s försvarlig. Av u t r e d n i n g e n f r a m g i n g e emellertid, a t t de a l l m ä n n a k r o n o f i s k e n a vore av stort v ä r d e för vissa e k o n o m i s k t svagt ställda b e f o l k n i n g s g r u p p e r och a t t olika regler för d e r a s u t n y t t j a n d e k u n d e h a sociala v e r k n i n g a r av icke oväsentlig o m f a t t n i n g . Kollegiet h a r d ä r f ö r hållit före, a t t riksdagens m e d v e r k a n vid u t f o r m n i n g e n av g r u n d e r n a för reglerna för kronofiskenas upplåtande borde bibehållas. — Förslaget om bostadsbandets u p p h ä v a n d e h a r k a m m a r k o l l e g i e t ej funnit sig k u n n a förbehållslöst g o d t a g a . H ä r o m a n fördes i y t t r a n d e t : »Av den verkställda utredningen torde framgå å ena sidan att de allmänna kronofiskena icke kunna rationellt utnyttjas, om denna rätt bibehålies oförändrad, samt å andra sidan a t t det, särskilt i Norrlands inland, är av vikt för ortsbefolkningens livsuppehälle, a t t den äger tillgång till upplåtelser av kronans fiskevatten. Ortsbefolkningens intresse har fiskevattensutredningen ansett tillräckligt tillgodosett därigenom, a t t en del av fiskevattnen i administrativ väg avsättas till så kallat husbehovsfiske. Vilka områden, som skola reserveras för ändamålet, skall tid efter annan underkastas förnyad prövning. Under sådana omständigheter torde den möjligheten icke kunna helt lämnas ur räkningen, a t t en viss fara kan uppkomma a t t turist- och sportfiskeintressen göra sig gällande på ett sätt, som kan medföra olägenheter för ortsbefolkningen. Mot sådan konkurrens har dess nuvarande monopol på de allmänna kronofiskena utgjort ett skydd. Försiktigheten synes kräva, att, om detta skydd upphör, principen a t t de allmänna kronofiskena i första hand skola tillgodose ortsbefolkningens behov av fiskevatten genom upplåtelse under skäliga villkor kommer till uttryck genom en bestämmelse i 7 § fiskerättslagen och icke blott i bestämmelserna om förvaltningen av kronofiskena.» Kollegiet föreslog i enlighet h ä r m e d , a t t i 7 § skulle i stället för den n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e n o m b o s t a d s b a n d e t införas ett s t a d g a n d e av i n n e h å l l , att de i h ä r a d e t eller s o c k n e n b o e n d e ä g d e f ö r e t r ä d e till u p p l å t e l s e a v a l l m ä n t kronofiske, o m fiskevattnet e r f o r d r a d e s för tillgodoseende av d e r a s h u s b e h o v och de för e r h å l l a n d e av u p p l å t e l s e n a n m ä l d e sig hos K o n u n g e n s befallningsh a v a n d e eller, d ä r fråga vore o m fiske vid k r o n o p a r k , h o s d o m ä n s t y r e l s e n . Det av fiskevattensutredningen u p p r ä t t a d e lagförslaget i n n e b a r även ett u p p h ä v a n d e av det i 7 § a n d r a p u n k t e n fiskelagen i n t a g n a s t a d g a n d e t a t t h e m m a n , s o m ä r o a n l a g d a p å d ä r a v s e d d m a r k , skola å t n j u t a fritt fiske till dess delning försiggått. S o m s k ä l för d e n n a ä n d r i n g å b e r o p a d e u t r e d n i n g e n , att a v v i t t r i n g e n s a v s l u t a n d e syntes f ö r a n l e d a därtill. 1 Anmärkas må, att 1915 års jakt- och fiskesakkunniga i sitt förslag bibehållit den nu nämnda bestämmelsen. Någon praktisk vikt synas dessa sakkunniga dock icke ha tillmätt densamma. Enligt vad av dem anfördes, 2 torde stadgandet i fråga ha tillämpats så, a t t innan avvittringen genomförts befolkningen ansetts äga rätt a t t avgiftsfritt fiska var den ville inom socknen. De sakkunniga ville för sin del närmast tolka bestämmelsen på det sätt, att den endast innebure rätt för nybyggarna att, utan a t t behöva begära länsstyrelsens särskilda medgivande och utan särskild betalning, begagna de fisken vartill •Betänk. 1939 s. 168. = Betänk. 1922 s. 76 f.

202 de på grund av 1749 års lappmarksreglemente kunde vara berättigade. Oavsett vilken tolkning som vore den riktiga ansågo emellertid de sakkunniga att, sedan avvittringen dåmera slutförts, bestämmelsen i den del den avsåge fiskerätt i oavvittrad trakt hade allenast historisk betydelse. I fråga om den fiskerätt som i avvittrade trakter tillkomme hemmansinnehavare hänvisade de sakkunniga till den allmänna huvudregeln i 5 § fiskelagen angående fiskerätt i insjöar och rinnande vatten, vilken regel gällde även lappmarkernas fjällbor, även om förhållandena i verkligheten vore helt annorlunda.

I sitt yttrande över fiskevattensutredningens betänkande har kammarkollegiet anslutit sig till förslaget om uteslutande ur lagtexten av det ifrågavarande stadgandet. Kollegiet anförde härom bland annat: »Stadgandet har med tideirfått allt mindre räckvidd. Även om sålunda möjligheterna för tillämpningen av ifrågavarande rättsregel blivit avsevärt kringskurna, är det icke helt uteslutet, att den fortfarande kan vara av betydelse såsom stöd för enskild rätt. Med hänsyn härtill kunde det varit önskvärt, att regeln bibehållits i lagtexten, då dess strykande motiverats med att regeln vore obehövlig men däremot icke med a t t den vore oriktig eller olämplig. Med den allmänna formulering bestämmelserna fått i lagtexten, torde emellertid dess bibehållande kunna bidraga till den enligt utredningens uppgift bland fjällbefolkningen i de nordligaste delarna av riket fast rotade uppfattningen, a t t rätt till jakt och fiske å kronans odisponerade, oavmätta kronomarker (understundom även kronoparker) tillkommer en var. Då regelns uteslutande ur lagtexten icke torde medföra, att den skulle bliva otillämplig i det fåtal fall, där den till äventyrs fortfarande skulle vara av betydelse, men däremot skulle borttaga ett förment stöd för en i vissa trakter allmän missuppfattning av gällande rätt, synas dock övervägande skäl tala för en sådan åtgärd.»

Här må även anmärkas, att lantmäteristyrelsen uttalat sig för ett slopande av den i fiskelagen förekommande indelningen av kronofiskena överhuvud. Närmare redogörelse för yttrandet i denna del lämnas i nästa avdelning.

K r o n a n s enskilda fisken. Såsom kronans enskilda fisken betecknas av strandäganderätten oberoende fisken, vilka äro upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av krononalur. De torde i allmänhet ha uppkommit genom att kronan gjort regalrättsanspiåk gällande i fråga om fisket i visst vattendrag eller efter visst slag av fisk. Antalet dylika fisken var i äldre lid synnerligen stort. I enlighet med ett kungl. brev den 22 mars 1850 har emellertid en stor mängd enskilda kronofisken antingen försålts under skaltemannarätt och förenats med vederbörande hemman eller byar eller också av annan anledning avförts ur jordeboken. Del fåtal som återstår i kronans ägo utgöres av större lax- eller strömmingsfisken. De förekomma såväl i saltsjön som i insjöar och rinnande vatten. I fråga om kronans enskilda fisken stadgas i 8 § fiskelagen endast, att de skola såsom hittills vara kronan och dess rättsinnehavare förbehållna. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 2 kap. (i t; och 3 kap. I § av 1766 års fiskeristadga samt 5 § av 1852 års stadga.

203 Flertalet av de k r o n a n s enskilda fisken som n u m e r a finnas k v a r f ö r v a l l a s av d o m ä n s t y r e l s e n . F ö r förvaltningen av d e m gäller Kungl. f ö r o r d n i n g e n den 22 j u n i 1934 (nr 320) a n g å e n d e g r u n d e r för förvaltningen av viss k r o n o e g e n d o m (den s. k. a r r e n d e f ö r o r d n i n g e n ) . Enligt b e s t ä m m e l s e i d e n n a skola fiskena u t a r r e n d e r a s . N å g r a e n s k i l d a kronofisken ha, i s a m b a n d m e d att f ö r v a l t n i n g e n av de vatten vari de ä r o b e l ä g n a tillagts vattenfallsstyrelsen, överflyttats till d e n n a s förvaltning. Även dessa fisken h a i vissa fall u t a r r e n d e r a t s ; n å g r a a l l m ä n n a författningsföreskrifter h ä r o m finnas ej. Fiskevattensutredningen föreslog, alt till 8 § fiskelagen skulle fogas ett tillägg av innehåll, att j ä m v ä l k r o n a n s e n s k i l d a fisken finge nyttjas efter u p p låtelse enligt d e g r u n d e r s o m av K o n u n g e n fastställdes. 1 I sitt y t t r a n d e över b e t ä n k a n d e t u t t a l a d e kammarkollegiet, att b e t r ä f f a n d e de n u i f r å g a v a r a n d e fiskena syntes föreligga ä n m i n d r e a n l e d n i n g a t t s t a d g a n å g o n i n s k r ä n k n i n g i r i k s d a g e n s befogenheter ä n i fråga om d e m som a v s å g e s i 7 §. Då d ä r f ö r enligt kollegiets m e n i n g r i k s d a g e n s m e d v e r k a n vid u t f o r m n i n g e n av g r u n d e r n a för r e g l e r n a för fiskenas u p p l å t a n d e b o r d e b i b e h å l l a s , a v s t y r k t e kollegiet, att n å g o n ä n d r i n g av 8 § vidtoges. Lantmäteristyrelsen h a r i y t t r a n d e över fiskeva t t e n s u t r e d n i n g e i i s b e t ä n k a n d e a n m ä r k t , att i n d e l n i n g e n av k r o n o f i s k e n a i a l l m ä n n a , e n s k i l d a o c h p r i v a t r ä t t s l i g a fisken — vilken i n d e l n i n g h a d e sin g r u n d i h i s t o r i s k a f ö r h å l l a n d e n — för n u t i d e n s a k n a d e betydelse u t o m i det e n d a a v s e e n d e t a t t b o s t a d s b a n d e t gällde e n d a s t vid d e a l l m ä n n a k r o n o f i s k e n a . O m b o s t a d s b a n d e t avskaffades, funnes ej l ä n g r e a n l e d n i n g att i lagstiftningen u p p r ä t t h å l l a skilln a d e n m e l l a n de t r e slagen av fisken. Till u t v e c k l i n g h ä r a v h a r styrelsen a n fört b l a n d a n n a t : »Kronan är numera alltigenom likställd med enskilda i avseende å fiskerätt. Tidigare var detta icke fallet. Då hade kronan nämligen en särställning i det kronan, förutom privaträttsliga fisken, också hade en på regalrätt grundad vidsträckt fiskerätt. Fiskercgalet upphävdes emellertid i princip år 1766 genom den då utfärdade fiskestadgan. Såsom rester av den tidigare regalrätten kvarstodo emellertid de allmänna och enskilda kronofiskena. Dessa ha dock genom den följande rättsutvecklingen fått en utpräglat privaträttslig struktur. De allmänna kronofiskena äro sålunda numera alltid förbundna med en kronan tillhörig fast egendom; vanligen äro de belägna på sådan fastighets grund. Möjligen kan det förekomma sådana fisken, som utgöra servitut till kronofastigheter. De enskilda kronofiskena utgöras av sådana i jordeboken upptagna fiskerier, som enligt lagen den 24 maj 1895 äro a t t hänföra till fast egendom. Ursprungligen lära de ha uppkommit genom att kronans allmänna fiskeregal på särskilt givande fiskeställen s. a. s. förtätats till en avgränsad rättighet, som särskilt skattlagts eller utarrenderats. Numera kan kronans ifrågavarande rättigheter lämpligast konstrueras såsom äganderätt till de sär' Jfr Betänk. 1939 s. 109 f.

skilda i jordeboken (och jordregistret) upptagna fiskefastigheterna. Kronans rätt till enskilda kronofisken är alltså fullt jämställd med den äganderätt, enskilda personer — i regel på grund av fång från kronan — äga till de icke fåtaliga jordeboksfiskena av skatte och frälse natur.» Då sålunda kronans rätt till fiske icke mera skilde sig från den fiskerätt som kunde tillkomma enskilda personer, vore enligt lantmäteristyrelsens mening inga särbestämmelser om kronans rätt till fiske längre behövliga utan syntes 7 och 8 §§ fiskelagen kunna upphävas.

K r o n o f i s k e n a s förvaltning och tillcjodooörandc. Gällande bestämmelser. Enligt § 77 regeringsformen skall kronans fasta egendom —• däri inbegripet »laxfisken och andra kronans fisken» — förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver. Av riksdagen godkända föreskrifter, vilka beröra dispositionen av kronans fisken, finnas meddelade i olika författningar. Sålunda äger den ovan berörda arrendeförordningen den 22 juni 1934 tillämpning på all kronan tillhörig jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning ävensom, bland annat, de kronan tillhöriga fisken som förvaltas av domänstyrelsen. Härunder inbegripes enligt vad tidigare anmärkts flertalet av kronans enskilda fisken; dessa skola utarrenderas i den ordning och under de villkor, som för varje fall prövas lämpliga (46 §). Fiske, som hör till jordbruksegendom, utarrenderas tillsammans med egendomen i övrigt men får också, om så är för kronan fördelaktigt, undantagas från arrendet och upplåtas särskilt för sig jämte för fiskets bedrivande nödigt utrymme i land (6 §). På de s. k. skogsjordbruken har rätt till fiske för husbehov i viss omfattning tillförsäkrats arrendatorn (42 §). — Beträffande kronan tillhöriga skogar under domänstyrelsens förvaltning gäller den likaledes förut omnämnda kronoskogsförordningen den 10 maj 1935; hit höra bl. a. kronoparker, skogar till kronans utarrenderade jordbruksdomäner samt kronoöverloppsmarker. Fiske, som hör till sådan skog, får upplåtas med nyttjanderätt, om så prövas lämpligt (4 §). De befogenheter som sålunda tillkomma domänstyrelsen med avseende på kronans fisken äro, såsom tidigare framhållits, underkastade inskränkningar genom särskilda bestämmelser i fiskelagen, renbeteslagen samt lagen angående nationalparker. Sådana kronans fisken, som förvaltas av andra myndigheter än domänstyrelsen, omfattas icke av de nyss nämnda förordningarna. Beträffande dem torde inga motsvarande allmänna författningsföreskrifter vara meddelade.

205 Fiskevattensutredningen. 1 fiskevattensutredningens ovan återgivna förslag fill ändring av 7 och 8 §§ fiskelagen hänvisades beträffande upplåtelse av där omförmälda kronofisken lill särskilda grunder, som skulle fastställas av Konungen. Förslag till sådan normgivning har utredningen framlagt i ett vid betänkandet fogat förslag till förordning angående grunder för förvaltning och tillgodogörande av kronan tillhöriga fiskevatten. Detta författningsförslag innehåller i sina huvuddrag följande. Bestämmelserna gälla ej blott de i 7 och 8 §§ fiskelagen avsedda allmänna och enskilda kronofiskena utan även fisket i övriga till kronans fastigheter hörande vatten, de »privaträttsliga» kronofiskena (1 §). Dessa fisken skola förvaltas, om de äro belägna på renbetesfjällen i Jämtlands län eller ovan odlingsgränsen i Västerbottens eller Norrbottens län, av vederbörande länsstyrelse samt eljest av domänstyrelsen. Från denna huvudregel skola dock undantag gälla i vissa fall, då fisket vid förordningens ikraftträdande förvaltas av annan myndighet (2 §). Fiskena skola, om de icke på grund av särskilda sladganden eller beslul på annat sätt disponeras, tillgodogöras genom upplåtelser (4 §). I fråga om dessa upplåtelser äro särskilda föreskrifter föreslagna för olika slag av kronofisken. A) A l l m ä n n a kronofisken. Förslaget förutsätter, alt bostadsbandet i fråga om de allmänna kronofiskena borttages. Fiskevattensutredningen erinrar om att upplåtelse av fiskerätt i vatten, belägna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län samt på renbetesfjällen i Jämtlands län, icke kan ske utan att de lappar som där äga rätt att uppehålla sig med sina renar blivit hörda i ärendet. Då den för närvarande brukliga proceduren för detta hörande ofta drager långt ut på tiden, har utredningen föreslagit en lösning av frågan efter något andra linjer. Sålunda ha fiskevattnen på de för lapparna avsedda områdena uppdelats i två kategorier: den ena utgöres av vatten, i vilka — enligt av lapparna lämnade medgivanden — fiske skall få upplåtas åt ortsbor eller sportfiskare från andra orter, utan att lapparna höras över varje särskild ansökan om fiskerätt, den andra av välten, som skola förbehållas lapparna med ensamrätt eller i alla händelser icke skola få upplåtas utan lapparnas hörande i varje särskilt fall. Bortsett från sådana fiskevatten som fortfarande skola vara avsedda för lapparnas (huvudsakligen husbehovsbetonade) fiske, uppdelas enligt förslaget (5 §) de allmänna kronofiskena i två huvudgrupper, nämligen dels husbehovsfiskevatten, vilka skola upplåtas till enskilda personer, som äro bosatta å eller invid kronoparker eller kronoöverloppsmarker eller där ha sitt arbete, för bedrivande av »husbehovsfiske» (inbegripet även förekommande

206 fall av yrkesfiske), dels ock vatten, avsedda för upplåtelser åt såväl ortsbor som personer från andra orter för bedrivande av fiske som sport. Denna sistnämnda grupp uppdelas i sin lur i två undergrupper, nämligen dels sportfiskevatten, vilka skola upplåtas med ensamrätt åt enskilda personer, sammanslutningar eller organisationer för »sportfiske» (i inskränkt bemärkelse), dels ock kortfiskevatten, avsedda för upplåtelser av rätt till »kortfiske» åt varje person, som löser s. k. fiskekort.1 Rörande upplåtelsehandlings form och giltighet, upplåtelsetid, upplåtelseavgift, sättet för det upplåtna fiskets utövande m. m. innehåller förslaget utförliga bestämmelser (6—15 §§). Förutom de nu nämnda Upplåtelserna, som äro avsedda alt ske mot särskild avgift, skall enligt förslaget fiskerätt i nu ifrågavarande vatten avgiftsfritt tillkomma vissa personer, vilka antingen bruka jord i trakten eller också där uppehålla sig i tjänsteärenden. Sålunda föreslås i 17 § bestämmelser om rätt fill fiske åt vissa lägenhetsinnehavare, nämligen innehavare av skogstorp, odlingslägenhet eller kronotorp å kronomark inom de sex nordligaste länen, den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet eller lapplägenhet. Sådan lägenhetsinnehavare skall äga fiskerätt å fastighetens ägor samt därjämte få bedriva husbehovsfiske i de vatten på angränsande kronomark, som därför särskilt anvisas honom. Emellertid skall dylik upplåtelse ej utgöra hinder för upplåtelse av fiske även åt annan i samma vatten. 2 — Tillstånd skall vidare enligt 18 § kunna meddelas vissa tjänstemän att under tjänsteförrättning inom det egna tjänstgöringsområdet bedriva fiske i därstädes på kronomark beläget vatten för tillfälligt anskaffande av livsmedel. 3 B) E n s k i l d a

kronofisken.

Beträffande de enskilda kronofiskena föreslås (19 §), att de skola upplåtas på arrende företrädesvis för yrkesfiske i den ordning och på de villkor, som lör varje fall prövas lämpliga, dock med viss angiven begränsning i fråga om arrendetiden. Från denna huvudregel stadgas undantag beträffande enskilt kronofiske av mindre betydelse; sådant fiske skall upplåtas enligt de för allmänna kronofisken föreslagna bestämmelserna. 4 C) P r i v a t r ä t t s l i g a

kronofisken.

Som regel skall enligt förslaget (20 §) privalrättsligt kronofiske upplåtas i samband med den fastighet, till vilken fisket hör. Om så anses förmånligt för ett bättre utnyttjande av fisket, skall emellertid även dylikt fiske jämte »Betänk. 1939 s. 112—123, 124—140. 2 Betänk. 1939 s. 123 f. 3 Betänk. 1939 s. 141 f. 4 Betänk. 1939 s. 109 f.

nödigt utrymme på land upplåtas enligt reglerna för allmänna kronofisken och sålunda undantagas från fastighetsarrendet. 1 Under särskilda förutsättningar skall enligt förslaget visst fiskevatten kunna undantagas från upplåtelse. Sålunda skall i fiskevårdande syfte vederbörande förvaltande myndighet kunna besluta, att upplåtelse av fiske i visst vatten tills vidare icke skall äga rum (21 §). Efter förordnande av Kungl. Maj:t skall också visst kronan tillhörigt fiskevatten kunna avsättas för fiskeriundersökningar (22 §). 2 Medel, som inflyta genom försäljning av fiskekort, föreslås skola tillföras en särskild fond, kallad kronovattensfonden, vilken skall förvaltas av statskontoret och vars medel skola användas huvudsakligen till åtgärder för upphjälpande av fisket i kronans vatten (23 §). 3 Författningsförslaget innehåller slutligen vissa straff- och åtalsregler m. m. (24—27§§). De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, äro som nämnts avsedda alt utfärdas i administrativ ordning. Den avgiftsfria rätt till fiske, som inom de lapparna anvisade områdena ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen föreslagits skola tillkomma vissa lägenhetsinnehavare och tjänstemän, har emellertid ansetts vara av beskaffenhet att inverka på de rättigheter som genom renbeteslagen tillförsäkrats lapparna. Med anledning härav har fiskevattensutredningen även framlagt förslag till ä n d r a d lydelse a v 5 6 § r e nb et e slag en; detta ansluter sig helt till innehållet i 17 och 18 §tj av förslaget till förordning angående grunder för förvaltning och tillgodogörande av kronan tillhöriga fiskevatten.4

F i s k e r ä t t s k o ni n titten. Lagbestämmelser. Såsom av redogörelsen framgår äro de särskilda bestämmelser som fiskelagen innehåller med avseende på kronans fisken mycket knapphändiga. Om man bortser från reglerna angående fisket vid de i 1 § omförmälda kronan tillhöriga havsstränderna, skären och holmarna, vid vilka sedan gammalt någon på strandäganderätt grundad fiskerätt ej ansetts föreligga, ha i lagen endast upptagits vissa inbördes ganska olikartade föreskrifter rörande de kategorier av kronofisken, vilka betecknats som allmänna kronofisken (7 §) och kronans enskilda fisken (8 §). I fråga om den ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste gruppen av kronofisken, de »privaträttsliga», finnas »Betänk. 1939 s. 110 f. Betänk. 1939 s. 154 ff. Betänk. 1939 s. 149. * Betänk. 1939 s. 168. 2 3

208 inga särskilda bestämmelser i lagen; den rätt som, då det gäller dem, tillkommer kronan såsom strandägare bestämmes helt av de allmänna fiskerättsliga normerna, och utövandet av denna kronans fiskerätt regleras i administrativ ordning inom ramen för grundlagsstadgandet i § 77 regeringsformen. Sistnämnda stadgande äger naturligen tillämpning också på de i 7 och 8 §§ fiskelagen omnämnda kronofiskena. Då lagen där uppställt vissa regler för dessa fiskens utnyttjande, lärer detta i och för sig endast innebära, att berörda från äldre lagstiftning nedärvda bestämmelser bibehållits såsom allmän civillag och följaktligen ej kunna ändras eller upphävas annorledes än genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt i den ordning, § 87 regeringsformen stadgar. Då ej annat nu ifrågasatts än att den principiella likställigheten mellan kronan och andra fiskerättshavare skall bibehållas, torde det spörsmål som här närmast framställer sig väsentligen gälla, i vad mån de i 7 och 8 §§ fiskelagen upptagna särskilda stadgandena böra kvarstå vid en revision av lagstiftningen om rätt till fiske. Vad beträffar de i 7 § meddelade bestämmelserna, innefatta dessa huvudsakligen vissa i ortsbefolkningens intresse stadgade inskränkningar i kronans förfoganderätt till de allmänna kronofiskena. Genom det s.k. bostadsbandet har sålunda konstituerats en från såväl den enskildes som kronans jordäganderätt skild rätt till fiske. Denna speciella fiskerätt infördes genom 1766 års fiskeristadga i syfte att tillförsäkra jordbruksbefolkningen i vissa trakter en för dess utkomst då behövlig förmån. Att densamma ej längre fyller någon nämnvärd uppgift i detta avseende ha såväl 1915 års jakt- och fiskesakkunniga som fiskevattensutredningen ansett; dessa kommitterade ha tvärtom betecknat stadgandet såsom hinderligt för fiskevattnens ändamålsenliga utnyttjande. Kammarkollegiet har i yttrande över fiskevattensutredningens förslag funnit försiktigheten bjuda att, om bostadsbandet borttoges i sin nuvarande form, genom annan bestämmelse i lag skydda ortsbefolkningens intressen gentemot en befarad konkurrens från turist- och sportfiskarhåll. Vid övervägande av de skäl som anförts finner fiskerättskommittén större betänkligheter ej möta mot att stadgandet om bostadsbandet helt uteslules ur lagen. Därefter skulle av den nuvarande 7 § huvudsakligen endast återstå den likaledes föråldrade bestämmelsen om rätt för hemman, vilka anlagts på sådan mark som avses i nämnda lagrum, att åtnjuta fritt fiske till dess delning försiggått. Fiskevattensutredningen har föreslagit att bestämmelsen borttages, då den efter avvittringens avslutande torde sakna praktisk betydelse. Enligt vad kammarkollegiet anfört skulle stadgandets avfattning också vara ägnad att bidraga till en på sina håll förekommande missuppfattning angående gällande rätt. Under hänvisning till dessa uttalanden föreslår fiskerättskommittén, att även detta stadgande upphäves.

209 Bestämmelsen i 8 § är av annan, rent civilrättslig natur. Den innehåller emellertid i sak intet utöver ett uttryckligt bekräftande av den från strandäganderätten skilda rätt lill vissa fisken, som av ålder tillhört kronan. Stadgandet, som i något förändrad form kvarstår från vår äldsta fiskerilagstiftning, synes närmast utgöra en av historiska skäl betingad motsvarighet till eller komplettering av bestämmelsen i 12 § fiskelagen, att om genom urminnes hävd m.m. är på särskilt sätt bestämt om någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Om emellertid i den nya lagen, på sätt kommittén föreslår, 1 de av särskilda rättsgrunder beroende undantagen från de allmänna fiskerättsliga regierna avfattas så, all även kronans enskilda fisken inbegripas under dem. lärer anledning saknas att bibehålla del i 8 § upptagna specialstadgandet för dessa. Enligt fiskevattensutredningens förslag skulle de nuvarande bestämmelserna i 7 § om upplåtelse av allmänt kronofiske ersättas med en hänvisning lill av Kungl. Maj:l fastställda grunder lör dylika upplåtelser. Enligt förslaget skulle vidare till 8 § fogas ett tillägg av innehåll, att även kronans enskilda fisken finge nyttjas efter upplåtelse i enlighet med grunder, som fastställdes av Kungl. Maj:t. Mot förslaget i dessa delar ha invändningar riktals av kammarkollegiet, som funnit riksdagens medverkan vid utformningen av grunderna för kronofiskenas upplåtande böra bibehållas. Kollegiet har därvid beträffande de allmänna kronofiskena särskilt åberopat dessas betydelse för vissa ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper. Alt riksdagen skulle till Kungl. Maj:t avstå sin befogenhet enligt § 77 regeringsformen att föreskriva grunder för de ifrågavarande fiskenas förvaltning, synes ur principiell synpunkt kunna väcka vissa betänkligheter. En sålunda förändrad ordning lärer ej heller ha varit åsyftad. Några praktiska ölägenheter torde det nuvarande systemet knappast medföra, åtminstone ej så länge grunderna för kronofiskenas förvaltning äro så allmänt avfattade och lämna de förvaltande myndigheterna så stor frihet, som för närvarande är fallet. Vad de allmänna kronofiskena beträffar regleras dessas förvaltning, i den mån ej särskilda föreskrifter gälla, av bestämmelserna i 1935 års kronoskogsförordning, som i detta hänseende stadgar allenast att fiskena få upplåtas med nyttjanderätt, där så prövas lämpligt. För de enskilda kronofisken som Stå under domänstyrelsens förvaltning gäller 1934 års arrendeförordning, enligt vilken fiskena skola utarrenderas i den ordning och under de villkor, som för varje fall prövas lämpliga. I fråga om förvaltningen av det fåtal enskilda kronofisken, som förvaltas av vattenfallsstyrelsen, ha några motsvarande föreskrifter överhuvud ej meddelats. Skulle det befinnas påkallat att för någon kategori av kronofisken genomföra förvaltningsbestämmelser, vilka ej äro förenliga med de grunder för förvaltningen, som riks1

14 Se 27 § i fiskelagsförslaget.

210 dagen fastställt, torde även i fortsättningen riksdagens godkännande av den nya ordningen böra utverkas. På grund av vad ovan anförts föreslår kommittén, att i en ny fiskelag inga särskilda bestämmelser upptagas angående de i 7 och 8 §§ fiskelagen omförmälda kronofiskena. Vad beträffar stadgandet i 21 § andra stycket om tillstånd att uppsätta bodar på kronomark, invid vilken finns allmänt kronofiske, erinras om att enligt det av fiskevattensutredningen framlagda förslaget till förordning de allmänna kronofiskena skola utnyttjas genom upplåtelser. Om — såsom fiskerättskommittén ämnar förorda — detta förslag genomföres, torde det kunna förutsättas, att i samband med dylika upplåtelser de fiskande, i den mån behov därav kan föreligga, också komma att tillförsäkras rätt att sätta upp bodar. Även det nu ifrågavarande stadgandet synes följaktligen kunna utgå. Förvaltningsföreskrifter. Det förslag till bestämmelser rörande kronofiskenas utnyttjande, som fiskevattensutredningen framlagt, synes fiskerättskommittén — som tagit del av de av myndigheter och andra avgivna yttrandena över förslaget — i det väsentliga vara ägnat att läggas till grund för föreskrifter i ämnet. På ett par punkter har emellertid kommittén funnit anledning att särskilt uttala sig. Kronofisken, tillhörande den grupp som betecknats såsom husbehovsfiskevatten (huvudsakligen allmänna kronofisken), skola enligt förslaget upplåtas till ortsbor; i motiven uttalas, att upplåtelserna mera undantagsvis skola avse yrkesfiske. Lantbruksstyrelsen har i anslutning härtill hävdat, att något större hänsyn borde tagas till yrkesfiskets behov och intresset av dess främjande än som skett i utredningens betänkande. Liknande uttalanden ha förekommit från andra håll. Påpekandet synes värt beaktande. Även om de allmänna kronofiskena i främsta rummet böra upplåtas till ortsbefolkningens begagnande för husbehovsfiske, böra dessa vatten även få nyttjas av yrkesfiskare. Förslaget om rätt för vissa tjänstemän att under resor i tjänsten avgiftsfritt fiska i kronans vatten har mött gensagor i några yttranden. Några nämnvärda olägenheter lärer den föreslagna förmånen knappast medföra. Skulle bestämmelsen emellertid anses böra utgå, torde någon ändring av 56 § renbeteslagen icke vara erforderlig. Ifrågasättas kan vidare, huruvida efter det bestämmelserna om allmänna och enskilda kronofisken försvunnit ur lagen anledning finnes att överhuvud vidhålla dessa begrepp. Enligt fiskevattensutredningens förslag skola vissa enskilda och privaträttsliga kronofisken i upplåtelsehänseende jämställas med allmänna kronofisken. Den föreslagna indelningen av kronofiskena sammanfaller sålunda icke med den hittills tillämpade. Såsom lantmäteri-

styrelsen i sitt yttrande framhållit, är fortbeståndet av de två varandra korsande systemen ägnat att minska överskådligheten; någon teoretisk grund för att bibehålla den gamla indelningen torde numera ej heller föreligga. Dennas avskaffande föranleder naturligen vissa redaktionella jämkningar i förordningens text. Det kan även ifrågasättas, huruvida anledning då finns att i förvaltningsavseende bibehålla någon skillnad mellan sådana i jordeboken upptagna särskilda fiskerier, som äro av krononatur, samt dylika fiskerier, vilka äro av enskild natur men förvärvats av kronan; enligt vad i det föregående framhållits räknas för närvarande de förra som kronans enskilda fisken, medan de senare torde hänföras till de privaträttsliga kronofiskena. Förordningens i 1 § beskrivna tillämplighetsområde synes kunna anges vara »a) sötvattensfisken vid kronoparker och kronans överloppsmarker, b) fisken vid kronans övriga fastigheter samt c) kronan tillhöriga fisken, som äro upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter». De i förslagets 2 § förekommande uttrycken »privaträttsligt kronofiske» och »enskilt kronofiske» kunna ersättas med hänvisningar till 1 §, därvid de privaträttsliga jordeboksfiskerierna i enlighet med vad ovan sagts sammanföras med de enskilda kronofiskena. I 5 § av förslaget utbytes den inledande begreppsbeskrivningen exempelvis mot orden »Sötvattensfiske vid kronopark eller överloppsmark», och motsvarande lydelse torde kunna ges åt rubriken till 5—18 §§. I anslutning till ändringen av 1 § synas 19 och 20 §§ lämpligen böra byta plats. Uttrycket »Privaträttsligt kronofiske» i nuvarande 20 § ersattes med »Fiske vid annan kronans fastighet än kronopark eller överloppsmark»; rubriken till samma paragraf avfattas i överensstämmelse med 1 §. — Nuvarande 19 § ändras till att gälla, i texten: »I jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet», och i rubriken: »Fiskelägenheter». — De i 19 och 20 §§ gjorda hänvisningarna till 5 § synas böra avse 5—18 §§. Slutligen må framhållas att de regler för kronofiskenas förvaltning och tillgodogörande, som fiskevattensutredningens nu ifrågavarande författningsförslag innehåller, synas stå i sådan överensstämmelse med de tidigare fastställda grunderna, att något riksdagens särskilda godkännande av detta förslag knappast kräves. Författningen torde vid sådant förhållande kunna utfärdas i administrativ ordning under beteckningen kungörelse. I fråga om kronans fisken må slutligen erinras om de särskilda fiskerättsliga förhållanden som föreligga vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt skär och holmar i saltsjön, som omförmälas i 1 § fiskelagen. Sådana holmar och skär förekomma till ej ringa antal särskilt vid västkusten 1 samt inom Norrbottens län, och den fria fiskerätten kring dem spelar på sina håll en viss roll för fiskarbefolkningen. Förr torde de odisponerade kronoholmarnas betydelse i detta hänseende dock ha varit större; ganska många holmar, som ansetts hänförliga till denna kategori, lära på senare tid ha tillagts hemman, i följd varav fiskevattnet vid dem blivit enskilt. Vilka de »havsstränder» 1

Jfr Betänk. 1924 s. 363 ff.

212 äro, som omfattas av stadgandet, synes oklart; till denna fråga skall kommittén återkomma i specialmotiveringen. De äro i allt fall numera fåtaliga. Enligt vad i annat sammanhang anförts 1 föreslår kommittén, att fiskerätten vid de kronans områden, som här avses, skall ges en i viss mån förändrad konstruktion. Medan det nuvarande stadgandet om fritt fiske torde vara att uppfatta som ett undantag från den allmänna grundsatsen om strandägares fiskerätt, skall enligt förslaget fiskerätten vid berörda stränder, skär och holmar — i överensstämmelse med eljest gällande principer — anses tillhöra kronan såsom strandägare. I administrativt hänseende torde ifrågavarande fiskevatten komma att falla under kammarkollegiets vård och inseende. 2 Den varje svensk medborgare nu tillkommande rätten att nyttja dessa fiskevatten på samma sätt som gäller beträffande öppna havet bör emellertid bibehållas och fisket alltså upplåtas till allmänt begagnande. Biktigast synes vara, att bestämmelserna härom ej upptas i fiskelagen utan meddelas i en förordning, vars grunder underställas riksdagen för godkännande enligt § 77 regeringsformen. I enahanda ordning torde lämpligen böra meddelas föreskrifter, motsvarande dem som nu återfinnas i 21 § första stycket fiskelagen, där rätt tillförsäkrats fiskeriidkare att på kronans nu ifrågavarande stränder, skär och holmar avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap. Bestämmelserna härom — vilka gå tillbaka på äldre lagstiftning men numera förlorat åtskilligt av sin forna betydelse — föreslås alltså skola överflyttas från fiskelagen till särskild författning.

1 2

S. 68 f. Jfr instr. för kammarkollegiet 27/6 1929, 3 §.

6 kap. Fiskevårdsområde. Inledning. Med avseende på vattenområden, som ha två eller flera ägare, finnas i 1896 års fiskelag särskilda fiskerättsliga bestämmelser endast såvitt angår oskiftade fiskevatten. Beträffande dylika gäller enligt 10 § att alla, som äga del i fiskevattnet, må bruka det efter ty de kunna sämjas. Sämjas de ej, skall rätten föreskriva huru fisket utan förfång för någon av dem må nyttjas. Fiskebyggnad har envar lov att uppföra allt efter som han äger del i samfälligheten och lägenhet därtill finnes. Är ej lägenhet för varje delägare att uppföra särskild fiskebyggnad, skall den som vill bygga erbjuda de övriga att deltaga; vilja de det ej, och prövar rätten att byggnaden kan göras utan skada för dem, har rätten att bestämma på vad sätt, villkor och tid byggnaden må uppföras och nyttjas. En delägare må ej utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delägare. Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskiftat vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dylika vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas», vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så mycket som möjligt för tillfället ulan tanke på framtiden. Det intresse för att vidta åtgärder lill fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det nämligen finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången gradvis minskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet. Liknande förhållanden kunna inträffa i sådana fall då ett sammanhängande fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett överdrivet fiskande inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell fiskedrift icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning.

214 Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.

Vid tillkomsten av 1896 års lag framhölls, 1 att en tillfredsställande reglering av förhållandet mellan delägarna i oskiftade fiskevatten överhuvud ej torde kunna ernås genom allmänna lagbestämmelser. De faktiska omständigheter, som därvidlag borde tas i betraktande, ansågos vara av alltför växlande natur för att medge uppställande av allmängiltiga grundsatser. Till övervägande upptogs emellertid frågan, huruvida icke beträffande enskilda oskiftade fiskevatten skulle kunna stadgas, att dessa finge för gemensam räkning utarrenderas, därest delägarna med viss röstövervikt fattade beslut därom. Ett sådant stadgande syntes emellertid alltför mycket strida mot de grundsatser rörande samäganderätt, som eljest gjort sig gällande i vår lagstiftning. För att råda bot på missförhållandena begärdes vid flera tillfällen särskilda lagstiftningsåtgärder. Det framhölls därvid bland annat att man i främmande länder, där fiskerinäringen befunne sig på en högre ståndpunkt, sökt åstadkomma ett med god hushållning överensstämmande fiske genom att införa bestämmelser om så kallade fiskeri föreningar, bildade av de fiskeberättigade i större sammanhängande fiskevatten. Dessa föreningars uppgift vore att för medlemmarnas räkning, på ett rationellt sätt och med hänsyn såväl till den bästa möjliga avkastning av fisket som även till fiskstammens bevarande och förökande, bedriva fisket antingen genom särskilt antagna fiskare eller genom fiskets utarrendering. Genom dessa föreningar åstadkommes en bättre ordning och uppsikt över fisket än eljest, ävensom att detta på ett mera tillfredsställande sätt sköttes, än om varje fiskevattensägare själv skulle driva fisket. Dylika fiskeriföreningar kunde emellertid i vårt land på grund av då gällande lagstiftning om rätt till fiske icke åstadkommas annat än genom frivillig överenskommelse mellan samtljga delägare i fiskevattnet; de kunde sålunda omöjliggöras genom blott en enda delägares vägran att inträda i föreningen. Med anledning av riksdagsskrivelse år 1902 tillsattes en kommitté för att utreda frågan. Kommittén avgav den 30 april 1907 betänkande, innehållande bland annat förslag till lag om fiskeriområden. Sedan detta bearbetats inom justitiedepartementet, framlades i proposition till 1 9 0 9 å r s r i k s d a g förslag till lagstiftning om gemensamhetsfisken. Detta föll emellertid i kamrarna. Efter ytterligare överarbetning av förslaget underställdes frågan 1 9 1 3 å r s r i k s d a g genom proposition, vilken godkändes med en del jämkningar. 2 I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30 1 5

Betänk. 1894 s. 43 f. Prop. 1913:6; JU 1913:36, 47; riksdagsskr. 1913:132.

215 y'uni 1913 lag om gemensamhetsfiske ävensom lagar om ändrad lydelse av dels 10, 13 och 14 §§ lagen om rätt till fiske, dels ock 11 kap. 13 § rättegångsbalken.

Lagen

om

gemensamhetsfiske.

Gällande bestämmelser. Enligt lagen om gemensamhetsfiske kunna delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. För att gemensamhetsfiske skall komma till stånd förutsattes alltså beslut av delägarna. Beslutet måste emellertid fastställas av lånsstyrelsen (1 § första stycket). Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre i avseende på fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samtliga delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften av samtliga delägares rösttal, och i avseende på annat fiskevatten beslutet biträtts av minst 2ls av samtliga delägare och dessa tillika företrätt minst -lz av samtliga delägares rösttal (11 §). — Beslutet skall av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas (14 §). Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall företas till prövning vid förrättning på stället, om icke samtliga delägare enas såväl härom som angående tiden för gemensamhetsfiskets bestånd och sättet för dess tillgodogörande samt, därest fisket skall enligt plan brukas av delägarna var för sig, angående sådan plan ävensom, då fiskevattnet ej är i sin helhet oskiftat, om grunden för beräkning av delaktigheten i gemensamhetsfisket och av delägarnas rösträtt. Att hålla sådan förrättning skall länsstyrelsen, efter ansökning av delägare, förordna statens fiskeritjänsteman eller vid förfall för honom annan sakkunnig, som är av lantbruksstyrelsen godkänd (5 §). Angående förrättningens verkställande och därmed sammanhängande frågor innehåller lagen detaljerade bestämmelser (6—12 §§). Gemensamhetsfiske skall efter vad delägarna besluta inrättas för visst antal år, minst 10 och högst 25 (1 § andra stycket). Särskilda regler angående förlängning av giltighetstiden saknas. Om delägarna icke träffat enhällig överenskommelse om särskild beräkningsgrund för deras delaktighet i gemensamhetsfisket, skall envar av dem njuta sådan delaktighet, om vattnet är i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det vid uppskattning i särskild ordning bestämda värdet å hans andel i avkastningen av fisket i vattnet. Vad sålunda är stadgat

äger motsvarande tillämpning beträffande delägares rösträtt vid beslut i fråga om gemensamhelsfiskes inrättande eller annan angelägenhet, som rör sådant fiske (4 §). I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av delägarna var för sig enligt fastställd plan (2 §). Fiskel skall nyttjas av delägarna i bolag, om de enhälligt överenskomma därom (16 §). — Börande utarrendering av fisket samt deltas nyttjande av delägarna enligt särskild plan äro närmare föreskrifter meddelade i lagen (17—25 §§). För beslut om alt gemensamhetsfiske skall upplåtas på arrende erfordras beträffande fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beslut om att dylik upplåtelse skall ske underställes länsstyrelsen, som. därest beslutet finnes i laga ordning tillkommet, fastställer det till efterrättelse. Utarrenderingen skall ske på offentlig auktion, om ej delägarna enhälligt överenskomma om annat förfaringssätt. — Där gemensamhetsfiske skall enligt fastställd phni nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan linlagas av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten ocb arttalet av de fiskeredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då fråga är om oskiftat fiskevallen, ange den ordning i vilken delägarna få använda de olika fiskeplatserna. Anlagen plan för gemensamhetsfiskes brukande skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen lillkommil i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas. Delägarna i gemensamhetsfiske skola, om de äro flera än tre eller del eljest yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära och oinhänderha samt, i den mån del skall ske, fördela delägarna samfällt tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande, som rör fisket. Ulse ej delägarna syssloman, då sådant skall ske, iiger länsstyrelsen att på ansökan av någon vars rätt är därav beroende utse syssloman (26 §). Av i lagen upptagna bestämmelser om delägarnas sammanträden och beslut (27—32 §§) må anmärkas att vid omröstning i andra frågor än sådana, som röra inrättande av gemensamhetsfiske, upplåtande av gemensamhelsliske på arrende eller ändring av beslut därom eller ändring av området för gemensamhetsfiske, ingen delägare får tillgodoräknas mer än 7.3 av de i omröstningen deltagandes sammanlagda rösttal. Härutöver innehåller lagen bland annat särskilda föreskrifter om ändring av grunderna för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande (33—36 §§) ävensom vissa straffbestämmelser (37, 38 §§).

217 T i d i g a r e försiar) l i l l l a t i r e v i s i o n . Lantbruksstyrelscn 1934 och 1942. 1 skrivelse till Kungl. Maj:l d e n 13 j a n u a r i 1934 f r a m l a d e l a n t b r u k s styrelsen förslag dels till ä n d r a d lydelse av 1, 2, 6, 9, 11, 17. 2 1 , 33 och 37 § § lagen o m g e m e n s a m h e t s f i s k e , dels ock o m u p p h ä v a n d e av 3 § s a m m a lag Styrelsen erinrade i sin framställning inledningsvis om den ringa tillämpning lagen om gemensamhetsfiske dittills erhållit. Vid årsskiftet 1932/33 hade sålunda funnits endast 36 gemcnsamhelsfisken, varav 26 vid kusten och 10 inuti landet; samtidigt hade vid inlandsvatten varit bildade ej mindre än 463 fiskevårdsföreningar. Styrelsen anförde vidare, att det särskill för bottengarnsfiskets del vore synnerligen värdefullt, om något kunde göras för att avhjälpa de olägenheter som i vissa fall vore förbundna med detta fiske. Varje enskild fiskevattensägare torde äga frihet att inom strandäganderättsområdet utsätta bottengarn, även om grannens fiske därigenom skulle skadas. Med hänsyn lill de förhållandevis värdefulla lisken, det här ofta gällde, kunde denna skada bli betydande, och det låge därför enligt styrelsens mening vikt uppå alt fiskeförhållandena i dylika fall kunde ordnas så, att samtliga fiskevattensägare finge åtnjuta skälig avkastning av sitt fiskevatten. Kunde därför genom ändringar av lagen om gemensamhetsfiske bildandet av sådana fisken underlättas i de trakter där boltengarnsfisket vore av betydelse, skulle redan därigenom mycket vinnas. Lagen skulle kunna få en indirekt betydelse av större omfattning än den för närvarande ägde. Om stundom fiskevårdsföreningarna utan större svårighet kunde ombildas till gemensam hetslisken, skulle nämligen detta säkert bidraga till att bos tredskande medlemmar och enstaka utom föreningen .stående fiskevattensägare skapa respekt för föreningen och anslutning till dess strävanden. Styrelsen framhöll, hurusom emot lagen gjorts särskilt två huvudanmärkningar: dels bade bestämmelserna om den röstövervikt, som fordrades för beslut om gemensamhetsfiske liksom för beslut om dettas utarrendering ansetts vara allt för stränga, dels hade gjorts gällande, att lagen ej gäve delägarna tillräcklig frihet att anpassa fiskets utnyttjande efter lokala förhållanden. D e föreslagna l a g ä n d r i n g a r n a h a d e lill syfte att a v h j ä l p a d e av styrelsen a n m ä r k t a bristerna. Över lantbruksstyrelsens förslag avgåvo kammarkollegiet och domänstyrelsen efter remiss gemensamt utlåtande. Häri anfördes, att även om den ringa frekvensen till bildande av gemensamhetsiisken i huvudsak torde bero på lagens stränga fordringar för tvångsvis genomförande av en reglering, kunde det dock enligt ämbetsverkens mening ifrågasättas om lagen, även efter genomförande av föreslagna ändringar, komme att bli av någon större direkt betydelse för fiskerinäringens befrämjande. Dess bestämmelser syntes alltför omständliga och i många fall svårtillämpade för att komma till användning annat än i undantagsfall. Indirekt kunde emellertid lagen ha värde såsom ett tvångsmedel mot dem som icke ville foga sig i privat överenskommelse om fiskets tillgodogörande. Anmärkas må i detta sammanhang även, att fiskevattensutredningen i sitt år 1939 avgivna betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om åtgärder lör utfärdande av lag om ändring i lagen om gemensamhetsfiske i enlighet med lantbruksslyrelsens ovan omnämnda förslag.

218 I detta sammanhang erinras även om lantbruksstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1942, för vilken redogjorts i inledningen till detta betänkande. 1 Styrelsen framhöll däri bland annat, hurusom tillämpningen av lagen om gemensamhetsfiske av flera anledningar alltjämt vållade stora svårigheter, samt underströk ånyo angelägenheten av att frågan om ändring av denna lag snarast måtte upptas till behandling. 1942 års riksdag. I den likaledes i inledningen omnämnda motionen till 1942 års riksdag av herrar Skoglund i Umeå och Levin 2 anfördes med avseende på lagen om gemensamhetsfiske, att denna vore så tillkrånglad och så föga lämpad för faktiskt rådande förhållanden, att den icke fått någon mera avsevärd betydelse. — Motionärernas yrkande om en överarbetning av lagen understöddes av bland andra kammarkollegiet, som uttalade att en förenkling av föreskrifterna, vilken samtidigt något lättade på garantierna för den enskilde fiskerättsägaren, syntes kunna leda till att lagen bättre fyllde sin nyttiga uppgift. Jordbruksutskottet fann det vara en trängande nödvändighet, att lagen om gemensamhetsfiske gjordes till föremål för omarbetning enligt de av kollegiet angivna riktlinjerna. 1943 års betänkande. I samband med tillkallandet av hovrättsrådet P. O. Palmquist såsom särskild utredningsman för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om gemensamhetsfiske erinrade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, i yttrande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1942 bland annat om att nämnda lagstiftning dittills vunnit ganska ringa tillämpning. Såsom orsak härtill hade, enligt vad departementschefen uttalade, angivits framför allt lagens stränga fordringar för ett genomförande tvångsvis av reglering på området. Uppenbart syntes emellertid, att behov av en reglering av fiske, som vore gemensamt för flera delägare, förelåge i stor utsträckning; utan en sådan reglering torde sålunda oskiftade eller eljest gemensamma fiskevatten som regel icke kunna rationellt utnyttjas för vare sig fiskevård eller fångst. Vid den tillämnade utredningen borde en översyn av lagbestämmelserna i deras helhet verkställas, därvid ett underlättande av tillkomsten av gemensamhetsfisken borde eftersträvas och framför allt övervägas möjligheten att göra reglerna för bildande av dylika fisken enklare och mindre detaljerade än de nuvarande. 1 2

S. 44 ff. S. 46.

219 U t r e d n i n g s m a n n e n föreslog i sitt d e n 31 a u g u s t i 1943 a v g i v n a b e t ä n k a n d e , a t t 1913 å r s lag o m g e m e n s a m h e t s f i s k e skulle u p p h ä v a s o c h e r s ä t t a s a v e n lag om fiskevårdsområde. F ö l j a n d e lagförslag f r a m l a d e s : 1) förslag till lag o m fiskevårdsområde; 2) förslag till lag o m ä n d r a d lydelse a v 11 k a p . 13 § r ä t t e g å n g s b a l k e n ; samt 3) förslag till lag a n g å e n d e ä n d r a d lydelse av 10, 13 o c h 14 §§ lagen d e n 27 j u n i 1896 (nr 42 s. 1) o m r ä t t till fiske. Vid b e t ä n k a n d e t voro d ä r j ä m t e fogade förslag till vissa a d m i n i s t r a t i v a f ö r f a t t n i n g a r ä v e n s o m a l t e r n a t i v a förslag till s t a d g a r för f i s k e v å r d s o m r å d e . Till vissa v i k t i g a r e b e s t ä m m e l s e r i förslaget till lag o m fiskevårdsområde å t e r k o m m e r f i s k e r ä t t s k o m m i t t é n i det följande. E n översikt av h u v u d p u n k t e r n a skall e m e l l e r t i d r e d a n h ä r l ä m n a s . Beslut om inrättande av fiskevårdsområde skulle meddelas av länsstyrelsen efter därom gjord ansökan. Rätt att göra sådan ansökan tillkomme ej blott delägare utan även vederbörande hushållningssällskap och fiskeriintendent. Länsstyrelsen skulle emellertid ej äga förordna om inrättande av fiskevårdsområde mot en uttalad mening hos flertalet fiskevattensdelägare, såvida ej särskilda skäl talade därför; enligt motiven ansåges sådana skäl föreligga exempelvis om fiskevattnet vore uppenbart vanvårdat genom rovfiske och underlåten fiskevård eller om den delägarmajoritet, som gjort invändning mot bildandet, ägde blott en mindre del i fiskevattnet. Förrättning för bildande av fiskevårdsområde skulle hållas endast om länsstyrelsen så föreskreve. Det förutsattes, att förrättning skulle kunna undvikas ej blott då delägarna uttryckligen vore eniga om inrättandet av fiskevårdsområde utan även i sådana fall då ansökan därom lämnats utan invändning eller gjorda invändningar ansåges betydelselösa. Kostnaderna för förrättning skulle gäldas av allmänna medel. Tiden för fiskevårdsområdets bestånd föreslogs till 10—25 år. Giltighetstiden skulle under vissa förutsättningar automatiskt förlängas. Om sålunda beslutanderätten beträffande själva inrättandet av fiskevårdsområde ansågs böra tillkomma myndighet, utgick däremot förslaget från att frågor rörande fiskets utövande och fiskevårdens handhavande inom fiskevårdsområdet skulle i största möjliga utsträckning få avgöras av delägarna. Detta skulle ske genom att för varje fiskevårdsområde av delägarna antoges stadgar. Den detaljerade reglering, som i dessa hänseenden återfinnes i 1913 års lag, bibehölls alltså icke i förslaget. — Innan de av delägarna antagna stadgarna erhölle giltighet, skulle de fastställas av länsstyrelsen; denna skulle vara behörig att därvid göra jämkningar i stadgarna. I stadgarna för ett fiskevårdsområde skulle anges i vad mån fisket borde utarrenderas; för utarrendering fordrades emellertid viss majoritet bland delägarna. I de fall då delägarna själva önskade nyttja fisket skulle de exempelvis kunna uppdela detsamma å fasta lotter, som med eller utan cirkulation nyttjades av de olika delägarna. Förslaget lämnade öppet för delägarna att lämna s.k. särtillstånd till fiske i vattnet för husbehovs- eller nöjesfiskare (kortfiske, sportfiske) samt att bestämma avgift för sådant tillstånd. Stadgarna skulle vidare innehålla föreskrifter bland annat om beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet i fiskevärdsomrddet samt delägarnas rösträtt. Del-

220 ägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet skulle beräknas i enlighet med vad delägarna enhälligt beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, som av delägarna lämnats ulan erinran. Eljest skulle envar av dem njuta delaktighet enligt vissa grunder. Vad nu sagts skulle äga motsvarande tillämpning beträffande delägares rösträtt vid beslut i frågor, som rörde fiskevårdsområdet. Behållen arrendeavgift skulle fördelas efter delaktigheten i liskevårdsområdel, om ej delägarna beslutade atl använda avgiften till åtgärder för fiskets främjande. För att mer än hälften av influtna arrendeavgifter skulle få anvisas fill dylika åtgärder krävdes enhälligt beslut. Enligl förslaget skulle åtskilliga bestämmelser av administrativ natur, som återfinnas i 1913 års lag, intas i en särskild kungörelse. Över b e t ä n k a n d e t h a y t t r a n d e n avgivits av ett flertal m y n d i g h e t e r och s a m m a n s l u t n i n g a r . Dessa ha, p å n å g r a få u n d a n t a g n ä r , i p r i n c i p a n slutit sig till u t r e d n i n g s m a n n e n s förslag. Åtskilliga d e t a l j a n m ä r k n i n g a r h a emellertid framställts, vilka i erforderlig m å n skola n ä r m a r e b e r ö r a s h ä r n e d a n i a n s l u t n i n g till redogörelsen för d e s ä r s k i l d a s t a d g a n d e n a i förslaget. En omarbetning av förslaget har påkallats av kammarkollegiet med hänsyn till att enligt delta ämbetsverks mening frågan om inrättande av fiskevårdsområde borde avgöras av domstol, icke av administrativ myndighet. Länsstyrelsen i Värmlands län har instämt i ett yttrande av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, vilken funnit förslaget vara ett steg i rätt riktning men behöva omarbetas i väsentliga delar. Länsstyrelsen i Jämtlands län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha funnit frågan om fastställande av grunder för delaktighet i fiskevärdsområde intimt sammanhänga med hela spörsmålet om rätt till fiske och knappast kunna lösas på ett fullt tillfredsställande sätt, lösryckt frän detta sammanhang; med hänsyn bland annat härtill förordades, att de i betänkandet berörda frågorna upptages till ny behandling i samband med den blivande utredningen om revision av lagstiftningen om rätt till fiske. Liknande synpunkter ha framförts i ett par andra yttranden. — Fiskerikonsulenten för Vänern har befarat, att den föreslagna lagstiftningen skulle få skadliga verkningar för fisket i denna sjö genom att inskränka yrkesfiskets möjligheter därstädes.

Huvudgrunder

för en ny

lagstiftning.

1943 års förslag och yttrandena däröver. Allmänna riktlinjer. U t r e d n i n g s m a n n e n f r a m h ö l l i 1 9 4 3 å r s b e t ä n k a n d e , att p å g r u n d av den utveckling, som p å det rationella fiskets och fiskevårdens o m r å d e n ägt r u m särskilt u n d e r de senaste å r t i o n d e n a , den n u v a r a n d e fiskelagstifln i n g e n icke k o m m i t att m o t s v a r a n u t i d a k r a v . Det h a d e till o c h m e d gjorts g ä l l a n d e , a t t d e n n a lagstiftning skulle v e r k a r e n t h ä m m a n d e p å det stora intresse s o m förefunnes för fiskevård s a m t leda till att fisket m å n g e n s t ä d e s , i v a d det r ö r d e f i s k e r ä t t s f ö r h å l l a n d e n a och bristen p å fiskevårdande åtgärder, k v a r s t o d e p å ett primitivt s t a d i u m . L a g e n o m g e m e n s a m h e t s f i s k e h a d e

221 fått långt ifrån d e n betydelse, lagstiftarna t ä n k t sig. I själva verket h a d e , bortsett från K a l m a r läns södra h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p s o m r å d e , g e m e n s a m hetsfisken i n r ä t t a t s endast i e n s t a k a fall. Ur f i s k e v å r d s s y n p u n k t m å s t e lagen alltså för n ä r v a r a n d e anses s a k n a större betydelse. H ä r o m a n f ö r d e utredningsmannen vidare: »Orsaken till detta förhållande har främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till stånd. Lagens bestämmelser härutinnan äro tämligen stränga och förutsattes, där fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, ett omständligt förrättningsförfarande; Hela denna procedur torde ofta avskräcka intresserade personer från att vidtaga erforderliga åtgärder för att inrätta gemensamhetsfisken. Ett misslyckande ligger kanske alltför nära till hands. En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika avseenden visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglera in i minsta detalj hur i skilda hänseenden skall förfaras. Det liar sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämpningen att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande särskilda förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta delägarna i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa förhållanden ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning. Att behov av och intresse för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, bestyrkes bland annat av det stora antalet fiskevårdsföreningar som bildats i olika delar av landet. Under särskilt gynnsamma förhållanden har det också visat sig, att lagen om gemensamhetsfiske kan tillämpas i ej obetydlig omfattning, därvid resultatet ur fiskets och liskevårdens synpunkt i allmänhet varit goda. En jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar giver vid handen, att många fördelar äro förenade med förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd, som gives åt gemensamhetsfiskena, få dessa betydligt större fasthet och ha lättare att motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än föreningarna kunna göra. Fiskevårdsföreningarna binda nämligen icke på samma sätt nya delägare som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas natur av helt frivilliga sammanslutningar följer vidare, att dessa ofta icke omfatta samtliga delägare. Härutinnan ligger givetvis en svaghet och fara för alt föreningarnas fiskevårdsarbete blir utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna måste givetvis slappna, i den mån de förmärka att deras arbete och kostnader utnyttjas av personer, som icke bidraga därtill och kanske till och med vid utövandet av sitt liske direkt motverka föreningens strävanden.» Den s a m l a d e e r f a r e n h e t s o m i n o m K a l m a r läns s ö d r a h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p erhållits av d ä r g ä l l a n d e 55 g e m e n s a m h e t s f i s k e n vore, enligt v a d utr e d n i n g s m a n n e n u t t a l a d e , god. Särskilt för insjöfiskets del h a d e tjuvfisket i stort sett k u n n a t h e j d a s . Beträffande insjöfisket a n f ö r d e s i b e l ä n k a n d e t vidare: »Genom systematisk inplantering av lämpliga fiskslag har fiskbeståndet undergått en högst väsentlig förbättring. Vissa sjöar, som till följd av bristande fiskevård varit i det närmaste utfiskade, erbjuda numera relativt goda fångstmöjligheter. Fiskevårdsarbetet har här bedrivits jämväl genom lämplig fridlysning, t. ex. av gäddan vintertid och braxen under lektiden. Samtidigt som gemensamhetsfisket

>

möjliggjort betydande och bestående fiskevårdsåtgärder, ha även andra än delägarnas intressen kunnat tillgodoses. Sålunda ha både s.k. husbehovsfiskare (lägenhetsägare och andra kring fiskevattnet boende) och nöjesfiskare (industriarbetare, affärsfolk och andra personer från närliggande samhällen) falt tillstånd att utöva visst begränsat slag av fiske mot erläggande av en mindre årlig avgift, som helt använts för fiskevårdande åtgärder. Nu angivna fördelar kunna givetvis vinnas även genom fiskevårdsföreningar. Som nämnt lida emellertid dessa sammanslutningar av den i förhållande till gemensamhetsfiskena utpräglade svagheten att de sakna önskvärd fasthet.» Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade gemensamhetsfiskena enligt utredningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla. Här hade utarrendering av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt större utsträckning än i fråga om insjöfisket. I denna del yttrade utredningsmannen: »Genom utarrenderingen, som möjliggöres först efter bildandet av gemensamhetsfiske, kunna fiskerättsägarna ekonomiskt utnyttja sin fiskerätt. För en yrkesfiskare, som ofta är nödsakad att anskaffa dyrbara redskap, t.ex. ålbottengarn, är det av vikt att på ett betryggande sätt och under en icke alltför kort tidsperiod få disponera ett bestämt fiskevatten. Beträffande flera gemensamhetsfisken i saltsjön, där fisket nyttjas av delägarna var för sig enligt fastställd plan, har fiskevattnet i enlighet med planen uppdelats å fasta lotter, som brukas av de skilda delägarna med eller utan cirkulation dem emellan. I dessa fall innebär gemensamhetsfiskets inrättande i själva verket ett skifte av fiskevattnet. Denna form av delning av fiskevattnet äger gentemot det laga skiftet särskilt de fördelarna, att det ställer sig billigare för delägarna samt, där uppdelningen sedermera befinnes olämplig eller orättvis, relativt lätt kan jämkas. Härtill kommer att ett formligt skifte av ett fiskevatten ofta ej låter sig genomföra utan kostnader, som icke stå i rimligt förhållande till värdet av fiskevattnet. Omständigheterna kunna också vara sådana, att ett laga skifte av praktiska skäl knappast är genomförbart. I sådana fall blir inrättandet av gemensamhetsfiske den utan tvekan lämpligaste formen för reglering av fisket.» Utredningsmannen hade vidare funnit, att även om erfarenheten av gällande lag om gemensamhetsfiske ådagalagt att lagen vore behäftad med åtskilliga brister, hade den samtidigt, där den kommit till tillämpning, väsentligen underlättat ett rationellt utnyttjande av fisket och möjliggjort en bättre fiskevård. Enligt utredningsmannens mening vore det ur fiskerinäringens synpunkt utan tvivel av vikt, att en reglering av fisket i gemensamma fiskevatten i betydligt ökad omfattning komme till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad som avsetts genom tillkomsten av lagen om gemensamhetsfiske. Beträffande riktlinjerna för en revision av lagstiftningen framhöll utredningsmannen, att en sådan ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken. Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De nu befintliga fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion, men deras organisation måste bli fastare. E n övergång till gemensamhetsfiske tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstift-

ningen borde alltså underlätta en dylik övergång. Redan om endast en större del av de nu bildade fiskevårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle lagen få en mycket stor tillämpning. Givet vore emellertid, att strävandena även och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats. Utredningsmannen har i detta sammanhang understrukit, att han vid utarbetande av författningsförslagen eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske. I betydande omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erforderliga regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna åtskilts i olika författningar.

Begreppet delägare. Enligt 1 9 4 3 å r s f ö r s l a g skulle fiskevårdsområde kunna inrättas i fiskevatten, som vore »oskift eller eljest tillhörigt två eller flera» (1 § första stycket); förslaget överensstämmer härutinnan med motsvarande stadgande i lagen om gemensamhetsfiske. Någon närmare definition av delägarbegreppet innehöll förslaget icke. Ett par specialstadganden äro emellertid i detta avseende av betydelse. Sålunda skulle innehavare av stadgad åborätt till fastighet, som tillhörde kronan eller allmän inrättning, i avseende på tillämpningen av den föreslagna lagen vara att anse som ägare av fastigheten (10 § 1 mom.). Boställshavare, som själv brukade bostället, samt arrendator av boställe, som vore i författningsenlig ordning utarrenderat, skulle äga föra talan för fiskevatten som han i nämnda egenskap ägde nyttja, och samma rätt skulle tillkomma arrendator av annan genom offentlig myndighet utarrenderad fast egendom (10 § 2 mom. första stycket). I övriga fall då fast egendom vore utarrenderad skulle, om ej annat förbehåll skett, nyssnämnda rätt tillkomma arrendatorn, dock att denne ej utan upplåtarens samtycke skulle få utöva vissa befogenheter av grundläggande betydelse för fiskevårdsområdets inrättande och förvaltning (10 § 2 mom. andra stycket). I ett par särskilda avseenden skulle emellertid såväl ägare som boställshavare och arrendator vara berättigad att företa rättshandlingar (10 § 2 mom. tredje stycket). — I motiven till dessa bestämmelser anmärktes, att de i tillämpliga delar motsvarade 31 § lagen om gemensamhetsfiske. Beträffande skattlagda fisken erinrades i motiven till förslaget, att jämlikt 42 § lagen om gemensamhetsfiske den rätt som tillkommer ägare av fiske, varmed äganderätt till grunden ej är förenad och som avser fångst av allenast visst eller vissa fiskslag, icke skall beröras av gemensamhetsfiskes

224 i n r ä t t a n d e . U t r e d n i n g s m a n n e n a n m ä r k t e , h u r u s o m av f ö r a r b e t e n a lill n ä m n d a lag f r a m g i n g e att något behov av ä n d r i n g i d å g ä l l a n d e lagstiftning icke ansetts föreligga i fråga o m dessa fisken. E m e l l e r t i d h a d e , enligt vad u t r e d n i n g s m a n n e n a n f ö r d e , uppgivits alt det för o r d n a n d e av fiskevården i vissa vatten skulle v a r a av betydelse att k u n n a m e d t a j ä m v ä l s k a t t l a g d a fisken, och förslaget utginge m e d h ä n s y n därtill f r å n all ett fiskevårdsomr å d e , om så b e f u n n e s lämpligt, skulle k u n n a o m f a t t a även s å d a n a fisken. I de över 1943 å r s förslag avgivna y t t r a n d e n a b a r förslaget i nu återgivna d e l a r l ä m n a t s u t a n a n m ä r k n i n g utom i vad det avser de s k a l l lagda fiskena. Dessas i n b e g r i p a n d e u n d e r den nya lagstiftningen b a r avs t y r k t s av kammarkollegiet, som a n f ö r d e : »Nu föreslås, med en mycket summarisk motivering, alt jämväl särskilt skattlagda lisken skulle kunna medtagas i fiskevårdsområde och detta även tvångsvis mot ägarens bestridande. Kollegium kan icke tillstyrka förslaget i denna del. Dylika lisken hava genom skattläggningen bildals för just utnyttjandet av Ilsket ifråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet äger ofta betydande värde och är ej sällan det enda eller för allt fall det mest betydande fisket inom 'området'. Dess medtagande tvångsvis i fiskevårdsområde skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka sin förvärvade fastighet — annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårdsområdet. Detta synes så mycket mer betänkligt, som vid fråga om tillkomsten av liskevårdsområde ägarna av fiskerätt rösta per capita, ej i förhållande till fiskets värde. Kollegium anser sålunda, att ett medtagande i fiskevårdsområde av särskilt skattlagt fiske mot ägarens bestridande utgör ett ingrepp i ägarens rätt och intressen av sådan betydenhet, att tillräcklig motivering härför ej förebragts i utredningen. Undantaget i 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske har anknutits till bestämmelserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra, 5 §, att såsom fast egendom anses 'i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad', varjämte tillagts 'och som avser fångst av allenast visst eller vissa fiskslag'. Emellertid synas motiven i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m.m. i vad avser förslagels 25 § — som motsvarar 42 § gällande lag — angiva, att där avsåges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda lisken i allmänhet. Men sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i 5 § av 1895 års lag, nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (öar och holmar) samt grund. Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu uppgivna slag av särskilt skattlagda fisken — alltså de, vilka utgöra fast egendom oavsett bestämmelserna i 1895 års lags 5 § samt de vilka omfatta all slags fisk — böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske. Rätteligen bör det heta 'i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet'.» Bildande av

fiskevårdsområde:

Allmänna förutsättningar.

I 1 9 4 3 å r s b e t ä n k a n d e f r a m h ö l l s , alt v a d s o m siirskilt f ö r s v å r a t tillkomsten av g e m e n s a m h e t s f i s k e n vore kravet p å att beslut d ä r o m skall fattas av viss majoritet b l a n d samtliga d e l ä g a r e i fiskevattnet; övervikten skall d ä r v i d avse såväl d e l ä g a r n a s rösttal som d e r a s a n t a l . E r f o r d e r l i g majoritet

225 h a d e , enligt v a d u t r e d n i n g s m a n n e n u p p g a v , s t u n d o m icke k u n n a t e r n å s d ä r f ö r a t t ett a n t a l d e l ä g a r e av b r i s t a n d e intresse för fisket eller av a n n a n o r s a k ö v e r h u v u d taget uteblivit f r å n det f ö r r ä t t n i n g s s a m m a n t r ä d e , d å lieslut skolat fattas. H ä r o m a n f ö r d e u t r e d n i n g s m a n n e n v i d a r e : »I sådana fall, då fiskerätten i ett vatten delvis uppdelats på mycket små fastighetslotter, vilka innehas av nöjesfiskare (sommargäster o.dyl.), har det inträffat, all dessa, utgörande majoriteten av antalet fiskare, motsatt sig ett ordnande av liskel med hänsyn till alt det skulle medföra viss inskränkning i deras tidigare ganska obegränsade rörelsefrihet, medan ägarna till de större andelarna, vilka vanligen representera klar majoritet i fråga om rösttalet och måhända för sin utkomst äro mera beroende av fisket, önska inrättande av gemensamhetsfiske. Under åberopande av dylika förhållanden ha krav framkommit på att minska fordringarna på majoritet. Lantbruksstyrelsen har sålunda tidigare föreslagit, att hänsyn endast skulle lagas till de närvarande delägarna. Givet är, att en sådan regel ibland underlättar tillkomsten av gemensamhetsfisken. Emellertid blir regeln knappast tillräcklig i alla fall och skulle icke råda bot mot den angivna olägenheten i fiskevatten med mänga delägare med mycket små andelar i fiskevattnet. Att enbart genom jämkningar i gällande omröstningsregler åstadkomma en mera väsentlig ökning i nybildandet av gemensamhetsfisken torde få anses uteslutet. En mångfald, delvis ganska svårbestämbara faktorer torde inverka härvidlag. Av särskild betydelse här som på andra områden är den personliga insatsen. Detta har även tillämpningen av lagen om gemensamhetsfiske visat. Uppenbart är vidare att innehållet i lagbestämmelserna, jämväl vid sidan om reglerna om själva bildandet, är av stor vikt. Ju mera invecklade och svåröverskådliga dessa äro ju mindre locka de till tillämpning. Det måste alliså, även med hänsyn till önskemålet att få lagens regler tillämpade i väsentligt ökad omfattning, vara av framträdande betydelse, att ifrågavarande regler överhuvud taget göras så enkla och lättfattliga som möjligt.» Enligt u t r e d n i n g s m a n n e n s m e n i n g skulle k r a v e t p å viss m a j o r i t e t i allm ä n h e t k o m m a att h i n d r a n y b i l d n i n g av s å d a n a s a m m a n s l u t n i n g a r s o m h ä r avses. Ö n s k a d e i n a n helt e l i m i n e r a ett dylikt h i n d e r , syntes det mest effektiva v a r a att överflytta b e s l u t a n d e r ä t t e n i fråga o m själva b i l d a n d e t av s a m m a n s l u t n i n g e n från d e l ä g a r n a till m y n d i g h e t . E n s å d a n å t g ä r d b o r d e givetvis vidtas endast o m s t a r k a skäl t a l a d e d ä r f ö r . Det finge n ä m l i g e n icke förbises, att det h ä r vore fråga o m ett i n g r e p p i p r i v a t a r ä t t i g h e t e r , d ä r avå l d e r d e e n s k i l d a ansetts själva b ö r a besluta. Å a n d r a s i d a n k u n d e f r a m h å l l a s , att det a l l m ä n n a b e t r ä f f a n d e e n så viktig livsmedelstillgång som fisken m å s t e f ö r b e h å l l a sig vissa a v g ö r a n d e n f r a m f ö r allt i syfte a t t förh i n d r a att ett fiskevatten v a n v å r d a d e s så a t t det icke l ä m n a d e den a v k a s t ning, s o m vid en rationell fiskevård vore möjlig. U t r e d n i n g s m a n n e n y t t r a d e h ä r o m följande: >Där ett fiskevatten genom rovfiske och underlåten fiskevård utsatts för 'vanhävd' lorde enda möjligheten till ett upphjälpande av fisket i vattnet vara att systematiska liskevårdande åtgärder vidtagas, framförallt genom lämplig inplantering och fridlysning. En förutsättning för att sådana åtgärder skola få avsedd effekt lärer vara, att delägarna i fiskevattnet sammansluta sig för gemensamma åtgärder. Där del15

ägarna motsätta sig en sådan anordning till upphjälpande av 'vanhävden' utav fiskevattnet, framträder det som ett statens intresse, att det allmänna liksom i fråga om jordbruk och skogsbruk kan ingripa för att rätta till missförhållandet. Härvidlag måste jämväl uppmärksammas, att en tvångsreglering å området icke bör avse annat än själva ordningen för fiskevattnets utnyttjande. Den rätt som den enskilde verkligen har torde därigenom åtminstone på något längre sikt icke komma att förminskas. Tvärtom bör fisket i vattnet genom själva regleringen tämligen snart betydligt stiga i värde. Vidare förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att myndighet redan nu har saklig prövningsrätt vid bildande av gemensamhetsfiske genom fastställelseförfarandet. Slutligen må erinras, att länsstyrelse jämlikt 9 § fiskeristadgan äger att för viss ort meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. I och med utfärdande av sådana bestämmelser, som kunna tillkomma även gentemot fiskerättsägarnas uttalade mening, vidtagas ofta lika ingripande inskränkningar i den enskildes rättigheter och rörelsefrihet som genom bildandet av ett gemensamhetsfiske. Bestämmelserna kunna nämligen innehålla såväl fridlysning av skilda fiskslag som förbud att använda vissa fångstredskap.» En tänkbar lösning fann utredningsmannen vara att, i likhet med vad som gällde enligt finsk rätt, föreskriva att delägarna i ett oskiftat fiskevatten skulle utgöra ett fiskelag, vilket hade att fastställa ordningsregler för fiskedriften. En sådan ordning, i förening med möjlighet för myndighet att inskrida där ordningsreglerna icke gåves lämpligt innehåll, kunde leda till goda resultat. Genom sådana regler skulle man emellertid icke nå de skiftade fiskevattnen, och utredningsmannen ansåg även att anordningen icke alltid skulle lämpa sig för svenska förhållanden. Det anförda syntes utredningsmannen ge vid handen, att avgörande principiella betänkligheter knappast kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtminstone i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar. Vad utredningsmannen i nu förevarande avseende anfört har ej föranlett någon erinran i de y t t r a n d e n som avgivits över hans förslag. Bildande av fiskevårdsområde: Beslutande myndighet. Enligt 1 9 4 3 å r s f ö r s l a g skulle förordnande om fiskevårdsområdes inrättande meddelas av länsstyrelsen (1 §). I motiven framhölls, att skäl kunde anföras för att beslutanderätten skulle tillkomma domstol; framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt vore detta betryggande. Själva förfarandet med domstolsförhandlingar bleve emellertid sannolikt för parterna onödigt omständligt och dyrbart. Domstolsförfarandet jämlikt 10 § lagen om rätt till fiske hade ej heller fått större praktisk användning. Då förslaget i stället tillagt länsstyrelsen avgörandet i dessa frågor, hade detta, enligt vad utredningsmannen uttalade, skett också därför att denna myndighet redan nu hade att handha ett stort antal fiskerättsliga

227 ä r e n d e n , b l a n d vilka särskilt flera enligt fiskeristadgan h a d e n ä r a b e r ö r i n g s punkter med ifrågavarande. Utredningsmannen yttrade i anslutning härtill: »Även om förslaget sålunda utgår från att beslutanderätten beträffande inrättandet av fiskevårdsområde i princip skall tillkomma länsstyrelsen, förutsattes dock att största möjliga hänsyn tages till uppfattningen bland delägarna i fiskevattnet. Innan slutligt avgörande träffas, skall tillfälle sålunda beredas dessa att uttala sin mening i frågan. I förslaget har vidare uttryckligen angivits, att länsstyrelsen endast om särskilda skäl därtill föranleda äger förordna om inrättande av fiskevårdsområde gentemot en uttalad uppfattning hos flertalet delägare i fiskevattnet. Av vad förut anförts framgår, att ett sådant beslut av länsstyrelsen i första hand är befogat, om frågan gäller ett 'vanhävdat' fiskevatten. I sådana fall synes nämligen ett ingripande av myndighet vara i hög grad påkallat. Vidare torde det vara befogat att frångå majoritetens uppfattning, då flertalet bland fiskerättsägarna endast äger en ringa del i fiskevattnet, och minoriteten, som innehar större delen av vattnet, önskar en reglering av fisket och fiskevärden. Även i sistnämnda fall måste givetvis förutsättas, att det ur fiskevårdssynpunkt får anses särskilt önskvärt att fiskevårdsområde inrättas. Länsstyrelsens beslut om inrättande av fiskevårdsområde förutsattes skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. I detta besvärsförfarande ligger en tillfredsställande garanti för att den enskildes behöriga rätt kommer att tillvaratagas.» I de a v g i v n a y t t r a n d e n a h a r förslaget i d e n n a del tillstyrkts u t o m a v kammarkollegiet, som funnit p r ö v n i n g e n b ö r a f ö r l ä g g a s till d o m s t o l . 1 Kollegiet y t t r a d e : »Utredningsmannen har anfört, att vissa skäl talade för att beslutanderätten i ärenden om inrättande av fiskevårdsområde skulle tillkomma domstol, men stannat vid att låta länsstyrelse avgöra dessa frågor. Kollegium anser för sin del övervägande skäl tala för ärendenas behandling vid domstol. Den föreliggande lagstiftningen har ett innehåll, som sammanhänger med vanhävds- samt med skiftes- och sammanläggningslagarna och äger jämväl starka beröringspunkter med bysamfällighetslagen och samäganderättslagen. Enligt samtliga dessa lagar handläggas ärendena i domstolsväg. Enligt den allmänna expropriationslagen lämnas visserligen expropriationstillständet i administrativ väg av Kungl. Maj:t men den fortsatta behandlingen sker vid domstol och expropriationsnämnd. Expropriation enligt vattenlagen och stadsplanelagen handlägges däremot helt av domstol. Redan nu angivna skäl synas tala för att jämväl frågan om inrättandet av fiskevärdsområden och vissa därmed sammanhängande frågor borde handläggas i domstolsväg i likhet för övrigt med bestämmelserna i 10 § lagen om rätt till fiske. I vissa detaljer framstår angelägenheten av domstolsbehandling särskilt stark. Detta gäller t.ex. fråga, huruvida fisket är oskiftat, beräkningen av andel och värde. Råder tvist om äganderätten till fiske eller dess rätta omfattning, utgör detta givetvis domstolsfräga. Skulle, emot vad kollegium anser, ägare av särskilt skattlagt fiske kunna mot sitt bestridande tvingas in i fiskevårdsområde — genom delägarnas majoritetsbeslut och fastställelse ä detta — är detta för fiskets ägare av sä ingripande art, att jämväl den frågan borde i rättssäkerhetens intresse handläggas av domstol. I föreliggande betänkande har såsom skäl för domstolshandläggning angivits, bland annat, att därmed skulle tillgodoses rättssäkerheten. Kollegium vill erinra, att Generaldirektören Berglöf var av skiljaktig mening och förordade utredningsmannens förslag i denna del.

228 sämedelst också skulle kunna tillgodogöras den lokalkännedom, som nämnden representerar. Det kan också tänkas, att en övergång till domstolsbehandling skulle undanröja en del av de betänkligheter, som motverkat tillämpningen av nu gällande lag om gemensamhetsfisken. Såsom en väsentlig fördel av prövningens förläggande till domstol — lämpligen ägodelningsrätt — skulle kunna vinnas att de oklara rättsfrågor, som enligt förslaget föranleda att frågan om fiskevårdsområdes bildande förklaras förfallen, i stället kunde, i analogi med vad som gäller i vattenmål, av domstolen prövas. Prövningens förläggande till domstol synes på så sätt öppna möjligheter att göra lagstiftningen mera effektiv än förslaget. Vilken omfattning denna prövning bör erhålla och huru reglerna för densamma skola utformas måste givetvis mera ingående övervägas." Bildande av fiske vår dsområde: Förfarandet. Enligt 1 9 4 3 å r s f ö r s l a g skulle ansökning om inrättande av fiskevårdsområde få hos länsstyrelsen göras av delägare i fiskevatten så ock avvederbörande hushållningssällskap och fiskeriintendent. Då ansökning inkommit, skulle länsstyrelsen kungöra denna och inhämta yttranden i ärendet (2 §). Innan frågan slutligen avgjordes, skulle också, om länsstyrelsen så föreskreve, förrättning företas på stället. Till förrättningsman skulle länsstyrelsen förordna fiskeriintendenten eller annan sakkunnig, som vore av lantbruksstyrelsen godkänd; rörande förrättningen skulle närmare föreskrifter utfärdas av Konungen. Utredningsmannen framhöll, att framställning om inrättande av fiskevårdsområde enligt förslaget i första hand skulle göras av delägare i fiskevattnet. Då emellertid lagen borde ha till syfte också att hindra »vanhävd» av fiskevattnen, fann utredningsmannen det vara naturligt, att vederbörande hushållningssällskap och fiskeriintendent tillika vore behöriga sökande. Hinder borde givetvis icke möta, att framställning gjordes av hushållningssällskap eller fiskeriintendent även i andra fall än då fiskevården i ett vatten fullständigt eftersatts; för en driftig fiskeritjänsteman, som särskilt inriktat sitt arbete på hithörande frågor, kunde det vara betydelsefullt att själv få ta initiativ, där dessa måhända eljest utebleve. Då länsfiskeritjänslemännen vore anställda hos hushållningssällskapen, syntes det lämpligt att förslag härrörande från dessa tjänstemän framlades genom sällskapen. Beträffande det närmare förfarandet vid bildandet av fiskevårdsområde anförde utredningsmannen: »Enligt lagen om gemensamhetsfiske kan ett gemensamhetsfiske icke bildas utan att förrättning å stället hållits, med mindre samtliga delägare biträda ansökningen i ärendet och dessutom äro eniga rörande gemensamhetsfiskets brukande samt beträffande beräkningsgrunden för delaktigheten m.m. Den omständigheten att förrättning skall hållas utgör säkerligen för många fiskevattensdelägare ett avhållande motiv att överhuvud söka få ett gemensamhetsfiske till stånd. Å andra sidan synes

229 förrättning svårligen kunna uteslutas i andra fall än när någon mera betydelsefull invändning mot framställningen icke rests och omständigheterna äro sådana att en närmare utredning å platsen befinnes överflödig. Framkommer däremot en framställning om inrättande av fiskevärdsområde, vilken är åtföljd av erforderlig utredning, och reses mot denna icke någon invändning av betydelse att inverka å frågans bedömande vare sig från delägarna eller från fiskeriintendenten, bör hinder icke föreligga för länsstyrelsen att avgöra ärendet utan att förrättning hålles. Enligt förslaget skall det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall avgöra, om förrättning bör hållas. Härvid lärer länsstyrelsen få erforderlig ledning för sitt avgörande genom att yttrande inhämtas från fiskeriintendenten. Framställning om inrättande av fiskevårdsområde bör enligt förslaget vara åtföljt av förslag till grunder i fråga om huru fisket och fiskevården inom området böra ordnas m.m. (stadgar för fiskevårdsområdet) samt utredning rörande äganderättsförhållandena i fiskevattnel. Då framställning inkommit, skall det ankomma på länsstyrelsen att genom kungörelse i länsstyrelserna samt en eller flera i orten allmänt spridda tidningar tillkännagiva, att handlingarna i ärendet äro tillgängliga å plats som angives i kungörelsen, t.ex. hos delägare i fiskevattnet, handlande eller annan lämplig person, och att erinringar mot framställningen skola ingivas inom trettio dagar. Samtidigt skall länsstyrelsen skriftligen underrätta de enligt utredningen kända delägare, som icke biträtt framställningen. Vidare har länsstyrelsen, sedan tiden för erinrings avgivande gått till ända, att överlämna samtliga handlingar i ärendet till vederbörande fiskeriintendent för dennes yttrande. I de fall, där utredningen är fullständig och någon erinran mot ansökningen, som är av beskaffenhet att inverka ä frågans avgörande, icke framställts, förutsätter förslaget, som redan nämnts, att länsstyrelsen skall äga förordna om inrättande av fiskevärdsområde utan att förrättning hålles. Genom vad som sålunda föreslagits bör i åtskilliga fall, även där samtliga delägare icke äro beredda att biträda en ansökning om inrättande av fiskevårdsområde, själva tillkomsten av liskevårdsområde kunna underlättas. Framför allt gäller detta i sådana ingalunda ovanliga fall, att några bland delägarna i fiskevattnet, nämligen de som äro intresserade av fisket, önska tillkomsten av fiskevårdsområde, medan återstoden avbristande intresse för saken, av bekvämlighetsskäl eller annan orsak icke vilja underskriva en ansökning i ämnet. Med all sannolikhet komma dessa senare ofta att underlåta att framställa erinran mot ansökningen. Denna enklare form för inrättande av fiskevårdsområde bör med särskild fördel kunna begagnas av fiskevårdsföreningarna. I och med att dessa ombildas till fiskevårdsområden, torde som regel någon annan ändring icke komma att ske än att den ordning, som enligt föreningens regler gällt beträffande fisket och fiskevärden, i stort sett kan stadfästas av länsstyrelsen såsom stadgar för det nyinrättade fiskevårdsområdet. Förrättning bör vidare givetvis icke hållas, om länsstyrelsen finner den gjorda framställningen uppenbarligen icke böra bifallas. Det kan exempelvis vara fråga om en sådan framställning, som redan under kungörelseförfarandet på goda grunder avstyrkts av ett stort antal fiskevattensdelägare och ej heller vunnit fiskeriintendcntens gillande. I sådana fall är det givetvis onödigt att bekosta en förrättning.» F ö r e l å g e icke s å d a n a o m s t ä n d i g h e t e r som s å l u n d a särskilt angivits b o r d e enligt u t r e d n i n g s m a n n e n s m e n i n g l ä n s s t y r e l s e n f ö r o r d n a o m f ö r r ä t t n i n g s h å l l a n d e . De regler, s o m i d e t t a h ä n s e e n d e gällde i fråga o m i n r ä t t a n d e av g e m e n s a m h e t s f i s k e , syntes u t r e d n i n g s m a n n e n i stort sett k u n n a t i l l ä m p a s j ä m v ä l b e t r ä f f a n d e f i s k e v ä r d s o m r å d e . F ö r r ä t t n i n g skulle s å l u n d a h å l l a s av

förrättningsman, som särskilt förordnats av länsstyrelsen. Under erinran om att enligt lagen om gemensamhetsfiske till hållande av förrättning skall förordnas statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten) eller, vid förfall för denne, annan sakkunnig som är av lantbruksstyrelsen godkänd, anförde utredningsmannen, att då åtskilliga förrättningar finge antas bli av enkel beskaffenhet, förslaget utginge från att till förrättningsman skulle kunna förordnas annan person än fiskeriintendenten, även om formligt förfall för denne icke förelåge; i mera invecklade fall borde dock fiskeriintendenten regelmässigt förordnas. I y t t r a n d e n a har någon principiell erinran mot 1943 års förslag i nu berörda delar ej framställts. Från några håll anfördes emellertid, att även länsfiskeritjänsteman borde få initiativrätt till bildande av fiskevårdsområde.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd. Fiskevårdsområde skulle enligt 1 9 4 3 å r s f ö r s l a g inrättas för visst antal år, minst 10 och högst 25; giltighetstiden förlängdes automatiskt med 10 år i sänder, om icke delägare med minst V20 av samtliga delägares rösttal senast 6 månader före periodens utgång hos länsstyrelsen skriftligen meddelat, att förlängning icke önskades (1 § andra stycket). I motiven framhöll utredningsmannen, att förslaget med avseende på den tid, för vilken fiskevårdsområde skulle inrättas, överensstämde med vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske. Han erinrade vidare om att särskilda regler saknades beträffande förlängning av giltighetstiden för gemensamhetsfiske, varför i fall, då delägarna i dylikt fiske icke vore eniga om dess fortsatta drivande, den omständliga proceduren med förrättning på stället måste företas ånyo. Uppenbart vore, att vid sådana förhållanden risk förelåge för att bildade gemensamhetsfisken automatiskt komme att upphöra. Så hade också skett i några fall. En del av fiskevattnen nyttjades det oaktat som om reglerna om gemensamhetsfiske alltjämt gällde för dem. Ehuru proceduren för fiskevårdsområdes inrättande enligt förslaget i åtskilliga avseenden vore betydligt enklare än förfarandet för att få till stånd ett gemensamhetsfiske, syntes det utredningsmannen lämpligt att en förlängning av tiden för fiskevårdsområdes giltighet ytterligare underlättades. Mot denna principiella inställning hos förslaget ha inga erinringar framställts i de avgivna y t t r a n d e n a . Fastmera har från flera håll uttalats att en uppsägning, som gjorts av delägare med tillsammans ej mer än V20 av rösttalet i fiskevattnet, icke borde få förhindra en automatisk förläng-

231 ning av giltighetstiden för fiskevårdsområdet; för att åstadkomma en dylik verkan borde de uppsägande representera en större andel i rösttalet. Storleken av denna andel har i olika yttranden föreslagits olika, från lägst Vio till högst Vi av rösttalet. Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län ansågo, att uppsägning endast borde föranleda till att frågan, huruvida fiskevårdsområdet skulle bestå eller ej, toges under omprövning av länsstyrelsen.

Stadgar för fiskevårdsområde. Enligt 1 9 4 3 å r s f ö r s l a g skulle stadgar för fiskevårdsområde antas av delägarna samt underställas länsstyrelsen för fastställelse; därvid skulle länsstyrelsen ha att tillse, huruvida stadgarna tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning så ock, därest delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke vore tjänliga för fiskets främjande (5 § 2 mom.). Om icke delägarna inom tre månader från det fiskevårdsområdet skulle anses inrättat antagit stadgar och dessa fastställts av länsstyrelsen, skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar (5 § 3 mom.). Beträffande stadgarna föreslogs, att dessa skulle innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru fisket finge utövas och fiskevården handhavas ävensom föreskrifter rörande huru delägarna skulle kallas till sammanträde, beslut fattas och omröstning verkställas samt om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i penningar, varor och arbete ävensom beträffande beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet samt delägarnas rösträtt. Stadgarna finge innehålla, att fisket helt eller delvis skulle upplåtas på arrende samt att särtillstånd till fiske (kortfiske, sportfiske) kunde beviljas inom fiskevårdsområdet (5 § 1 mom. första stycket). I stadgarna finge ej föreskrivas, att fiske skulle upplåtas på arrende, med mindre förslag därom biträtts beträffande fiskevatten, som vore i sin helhet oskiftat, av mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten av minst 2/s av samtliga delägares rösttal (5 § 1 mom. andra stycket). Ingen skulle i stadgarna få tilläggas rätt att fiska i delägares enskilda fiskevatten eller i lott, som enligt stadgarna tillagts delägare, med mindre denne lämnat sitt medgivande därtill eller fisket vore upplåtet på arrende. Ej heller skulle i stadgarna delägarna få tilläggas rätt att ålägga delägare, som icke själv fiskade i vattnet, tillskott i penningar, varor eller arbete (5 § 1 mom. tredje stycket). I motiven till förslaget i denna del anmärkte utredningsmannen, att detta — till skillnad mot vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske — utginge från att stor frihet skulle stå öppen vid inrättande av fiskevårdsområde; även beträffande själva organisationen av fisket och fiskevården inom fiskevårdsområdet avsåge förslaget, att största möjliga frihet skulle lämnas

232 delägarna alt handla efter föreliggande speciella förhållanden. Härom anfördes vidare i betänkandet: Erinras må, att enligt lagen om gemensamhetsfiske fisket antingen skall nyttjas av delägarna i bolag eller utarrenderas eller ock nyttjas av delägarna var för sig enligt fastställd plan. Lagen torde icke lämna någon möjlighet för delägarna att exempelvis delvis upplåta fisket på arrende och delvis bruka det själva. Även om utarrenderingen åtminstone för yrkesfiskets del i regel medför största möjlighet till ett rationellt bedrivande av fisket, innebär dock begagnandet av en särskild brukningsplan i andra fall en lämplig reglering av fisket i ett fiskevatten och medför under alla förhållanden påtagliga fördelar framför att fisket bedrives oreglerat.» Beträffande skillnaden mellan utarrendering och meddelande av särtillslånd anförde utredningsmannen, att vid utarrendering hela fisket, eventuellt med vissa undantag, eller fisket efter vissa fiskslag upplätes till arrendatorer med uteslutande förfoganderätt, medan den som erhållit särtillstånd endast erhölle rätt att utöva visst fiske utan att utesluta fiskevattensägarna från möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Med hänsyn till denna skillnad framträdde det enligt utredningsmannens mening som naturligt att för utarrendering men icke för beviljande av särtillstånd kräva kvalificerad majoritet. Utredningsmannen uttalade vidare, att genom den föreslagna anordningen med stadgar för fiskevårdsområdet möjlighet stode öppen att smidigt anpassa fisket och fiskevården efter omständigheterna i de särskilda fallen. Den detaljerade reglering, lagen om gemensamhetsfiske innehölle bland annat i fråga om nyttjande av gemensamhetsfiske enligt fastställd plan, hade alltså icke ansetts behöva medtagas i förslaget. Då enligt förslaget stadgarna förutsattes skola underställas länsstyrelsens prövning, kunde man utgå från att behörig hänsyn komme att fas till minoritetens intressen. Det skulle sålunda ankomma på länsstyrelsen icke bara att tillse, alt stadgarna tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning, utan även, om delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, att pröva huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke vore tjänliga för fiskels främjande. Utredningsmannen framhöll att i sådana fall, då fiskevårdsområdc inrättats för att möjliggöra utarrendering av exempelvis bottengarnsfisket, hinder icke torde föreligga för att stadgarna endast komme att innehålla, förutom bestämmelser om utarrenderingen och användningen av arrendeavgiften, föreskrift av innebörd att fisket i övrigt finge såsom tidigare utövas av delägarna själva. I detta sammanhang yttrade utredningsmannen vidare: = Med den föreslagna möjligheten att genom stadgarna i varje särskilt fall kunna meddela föreskrifter om fiskets utövande torde behov av särskilda lagbestämmelser för mete samt fiske med drag och svirvel (jämför S § lagen om gemensamhetsliskc)

233 icke föreligga. Den i lagen om gemensamhetsfiske delägarna förbehållna rätten att alltid själva och med sitt husfolk idka mete kan beträffande visst slag av fiske, särskilt efter lax och laxöring, förhindra ett rationellt utnyttjande av ett fiskevatten. Utarrendering av ett laxfiske i ett oskiflat vatten med ett flertal delägare, som bibehållas vid rätten att idka mete, ler sig sålunda tämligen meningslös. I likhet med vad som tidigare förordats av lantbruksstyrelsen har därför i förslaget icke medtagits dylika bestämmelser. I de fall, där delägarna önska undantaga visst fiske från utarrendering, får detta i stället angivas i stadgarna och särskilt meddelas vid utarrenderingen. Den frihet, som förslaget i nu berörda hänseenden erbjuder delägarna i ett fiskevärdsområde, torde vara av särskild betydelse vid övergång från frivillig sammanslutning till den legala organisationen. De speciella föreskrifter som återfinnas i de nuvarande fiskevårdsföreningarnas stadgar, synas också i allmänhet kunna godkännas för fiskevårdsområdena. I åtskilliga fiskevårdsföreningar finnes nu möjlighet att upplåta begränsad fiskerätt jämväl till icke delägare i vattnet. Härigenom tillgodoses icke endast den bofasta befolkningens behov av husbehovsfiske utan även fritidsintresset för många personer bosatta i fiskevattnet närbelägna samhällen i form av möjlighet att idka s.k. sportfiske. Av betydelse är, att sädana upplåtelser bliva möjliga jämväl i ett fiskevärdsområde. Förslaget innehåller därför som nämnt uttryckligt stadgande härom. Naturligt synes vara att dylika särtillstånd i allmänhet äro förbundna med avgift. De närmare bestämmelser därom, som finnas erforderliga, böra lämpligen intagas i stadgarna för fiskevärdsområdet. Naturligt torde vara att i stadgarna intaga regler om fredningsområden, där sådana anses erforderliga. Det tärer vara tillräckligt betryggande att låta de bestämmelser om ersättning för intrång i någons fiskerätt, som föranledes av fredningsområdet, ingå i stadgarna. På länsstyrelsen fär alltså ankomma att tillse, att dessa bestämmelser icke kränka någons enskilda rätt. Vidare förutsättas stadgarna för ett fiskevärdsområde skola innehålla föreskrifter huru delägarna skota kallas till sammanträde, beslut skola fattas och omröstning verkställas ävensom beträffande beräkningsgrunder för delägarnas delaktighet i fiskevärdsområdet. Delägarna kunna alltså själva öva inflytande även å dessa bestämmelser efter föreliggande förhållanden. Några detaljerade lagbestämmelser härutinnan — liksom i lagen om gemensamhetsfiske — torde därför icke vara erforderliga.» I n å g r a av d e avgivna y t t r a n d e n a h a r u t t a l a t s , att s a m m a k r a v p å kvalificerad majoritet b l a n d d e l ä g a r n a , s o m föreslagits för beslut o m uta r r e n d e r i n g av fiske, b o r d e gälla m e d avseende p å beslut o m u p p l å t e l s e a v s ä r t i l l s t å n d för fiske (kortfiske, sportfiske).

Delaktighet och röstberäkning. E n l i g t 1 9 4 3 å r s f ö r s 1 a g skulle b e r ä k n i n g s g r u n d e n för d e l ä g a r n a s delaktighet i fiskevårdsområdet b e s t ä m m a s i enlighet m e d v a d d e l ä g a r n a e n h ä l l i g t b e s l u t a d e eller j ä m l i k t förslag i a n s ö k n i n g e n , vilket av d e l ä g a r n a l ä m n a t s u t a n e r i n r a n ; i a n n a t fall skulle e n v a r av d e m n j u t a delaktighet, o m vattnet vore i sin helhet oskiftat, efter sin a n d e l d ä r i och i a n n a t fall efter det j ä m l i k t u p p s k a t t n i n g — v e r k s t ä l l d vid f ö r r ä t t n i n g p å stället — b e s t ä m d a

234 v ä r d e t å h a n s a n d e l i a v k a s t n i n g e n a v det fiske s o m avsåges skola i n g å i fiskevårdsområdet. V a d s å l u n d a föreslagits skulle ä g a m o t s v a r a n d e tilll ä m p n i n g b e t r ä f f a n d e d e l ä g a r e s rösträtt vid beslut i frågor, s o m r ö r d e fiskev å r d s o m r å d e t (6 § ) . U t r e d n i n g s m a n n e n e r i n r a d e i m o t i v e n o m att d e regler, s o m s å l u n d a föreslagits för fall d å enighet o m viss b e r ä k n i n g s g r u n d ej förläge, ö v e r e n s s t ä m d e m e d v a d s o m s t a d g a t s i lagen o m g e m e n s a m h e t s f i s k e s a m t y t t r a d e vidare: »Som ett önskemål har från några länsfiskeritjänstemän framställts, att enklare och mera summariska regler skulle gälla för beräkningsgrunden för delaktigheten i fiskevårdsområdet. Att i detta sammanhang genom en speciallagstiftning rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma fiskevattnen genom att frångå ett system, varigenom man eftersträvar att efter en reglering av fisket i ett gemensamt fiskevatten tillerkänna envar delägare delaktighet efter hans verkliga andel i vattnet, synes emellertid knappast lämpligt. Det må erinras, att beräkningsgrunden för delaktigheten har betydelse särskilt för det ekonomiska utbytet av fisket. Genom utarrendering och annan upplåtelse av fiske uppkommen behållning torde sålunda böra fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet. Vidare lärer det kunna te sig naturligt att, i den mån avgifter behöva upptagas för fiskevårdande åtgärder, låta dessa utgå efter delaktigheten. Utövas fisket av delägarna själva, böra deras inbördes rätt till fiske också bestämmas efter delaktigheten, t.ex. i fråga om lotternas storlek eller rätten att använda fiskeredskap. Där annan överenskommelse icke träffats, bör slutligen delägarnas rösträtt bestämmas i enlighet med delaktigheten. Där fisket i ett vatten är uppdelat pä ett stort antal relativt små lotter, kan det emellertid synas opraktiskt att använda den verkliga delaktigheten såsom beräkningsgrund. I sådana och andra fall är det naturligare, att en annan och enklare beräkningsgrund kommer till användning. Mångenstädes, exempelvis i Dalarna, torde man finna det rättvist och lämpligt att varje delägare anses ha lika rätt i vattnet. Förslaget lämnar som förut nämnts möjlighet öppen för delägarna att överenskomma om sådan beräkningsgrund för delaktigheten, antingen genom enhällig överenskommelse eller genom förslag i framställningen om inrättande av fiskevårdsområde, vilket förslag av delägarna lämnats utan erinran. Denna anordning lider emellertid av den svagheten, att invändning från endast en delägare kan förhindra tillämpningen av en enkel och i allt väsentligt rättvis beräkningsgrund för delaktigheten.» V a d u t r e d n i n g s m a n n e n föreslagit a n g å e n d e d e l a k t i g h e t i fiskevårdsomr å d e h a r i ett flertal y t t r a n d e n föranlett g e n s a g o r . Sålunda anförde fiskeriintendenten i mellersta distriktet: »Bestämmelsen att delaktigheten i ett fiskevårdsområde i vissa fall, då det gäller skiftat fiskevatten, skall bestämmas efter det jämlikt uppskattning bestämda värdet å vars och ens andel i avkastningen av fisket är synnerligen olycklig och torde som regel vara omöjlig att tillämpa i praktiken. Även under vanliga förhållanden är det hart när omöjligt att erhålla uppgifter om värdet av avkastningen. Vid sammanträde för inrättande av fiskevårdsområde, då stridiga intressen som regel komma att stå emot varandra, blir det helt visst omöjligt att erhålla sådana upp-

235 gifter. Det räcker ingalunda med att förrättningsmannen biträdes av gode män. För att förrättningsmannen skall kunna bilda sig en uppfattning om avkastningen, måste han ej sällan under flera dagar före förrättningen göra undersökning på platsen. Detta drager givetvis onödigt dryga kostnader och åsamkar tidsspillan. I stället är det önskvärt med en viss enkel, i lag fastställd beräkningsgrund. Inom varje skifteslag synes mig sålunda böra uträknas delägarnas rösträtt på grund av fastigheternas mantalsbeteckning (vilket gäller vid oskift fiskevatten). Sedan böra skifteslagens storlek läggas till grund för bedömningen mellan skifteslagen på så sätt att bifall av minst så många skifteslag, som motsvarar minst hälften av storleken av de fiskevatten, som skola ingå i fiskevårdsområdet, erfordras.» L i k n a n d e s y n p u n k t e r h a f r a m f ö r t s f r å n åtskilliga håll, v a r v i d ett e n k l a r e f ö r f a r a n d e p å k a l l a t s . E n l i g t lantbruksstyrelsens mening kunde man tänka sig e n b e s t ä m m e l s e o m a t t d e olika d e l a r n a av fiskevattnet skulle j ä m f ö r a s m e d v a r a n d r a och å s ä t t a s r e l a t i v a v ä r d e n i f ö r h å l l a n d e till övriga d e l a r a v v a t t n e t ; i så fall k r ä v d e s e n d a s t en ungefärlig u p p s k a t t n i n g av v a t t n e t s p r o duktionsförmåga, som m e d stöd av gällande arrendepriser på orten och eventuellt u t t a l a n d e av g o d e m ä n k u n d e läggas till g r u n d för b e r ä k n i n g a v v ä r d e t . — Länsstyrelsen i Kopparbergs län och samma låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott f ö r o r d a d e , a t t det skulle t i l l k o m m a l ä n s s t y r e l sen a t t b e s t ä m m a b e r ä k n i n g s g r u n d e n för d e l a k t i g h e t e n i enlighet m e d v a d s o m tillstyrkts a v 2/3 a v d e l ä g a r n a i vatten, s o m vore oskiftat för en h e l socken. Jämtlands lånsstyrelsen

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i länet i n s t ä m t , a n f ö r d e i d e t t a s a m m a n h a n g :

i vars y t t r a n d e

»Enligt förvaltningsutskottets mening torde mera sällan sådan enighet kunna uppnås, att andra grunder för delaktighet i fiskevårdsområdet än efter vars och ens andel i vattnet skola kunna tillämpas. Härvid räcker avvikande mening av endast en delägare. Detta innebär förutom ett komplicerat förfarande vid bestämmande av delaktigheten besvärligheter även vid tillämpningen i de fall, då fiskerättsägarna själva utnyttja fisket. Inom Jämtlands län, där fiskevattnen med få undantag äro oskiftade, har fisket av ålder bedrivits lika delägarna emellan oberoende av storleken av fastigheternas mantal. Ett införande av nyttjanderätt efter andelen i vattnet torde ofta komma att giva upphov till missnöje och även oenighet. En omfattande övervakning torde bliva nödvändig. Något bättre utnyttjande av fiskevattnen torde icke heller åstadkommas. Snarare torde motsatsen bliva följden i det att delägare med små andelar i vattnet, vilka måhända bedrivit fiske såsom binäring, tvingas inskränka sitt fiske, medan fiskerättsägare med större andelar icke utnyttja fisket i tillåten omfattning. Det sistnämnda kan inom Jämtlands län ofta förväntas inträffa, exempelvis då ett bolag äger huvudparten av fiskerätten. Att åstadkomma andra enklare och i allt väsentligt rättvisa grunder för delaktighet i fiskevårdsområde torde emellertid, såsom utredningsmannen framhållit, icke utan vidare låta sig göra, då detta knappast torde kunna ske utan att rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma fiskevattnen. Frågan sammanhänger sålunda intimt med hela spörsmålet om rätt till fiske och synes enligt utskottets mening knappast på ett fullt tillfredsställande sätt kunna lösas lösryckt från detta sammanhang.»

236 Fiskerättskommittén. Till de allmänna riktlinjer för en blivande lagstiftning om fiskevärdsområde, som angivits i 1943 års betänkande, kan fiskerättskommittén för sin del ansluta sig. Lagstiftningen bör sålunda utformas på sådant sätt, att tillämpningen kan anpassas efter föreliggande speciella förhållanden. En reglering bör ske så smidigt som möjligt och kunna genomföras i alla fall, då behov därav föreligger. Särskilt övergången från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation bör underlättas. Lagen om gemensamhetsfiske har till huvudsakligt syfte att i fiskevatten, •tom äro oskiftade eller eljest ha två eller flera ägare, efter majoritetsbeslut ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som i allmänhet är möjligt, när varje delägare uteslutande själv får bestämma över sitt fiske. Även då det gäller att hindra vanvård av fiske kan inrättande av gemensamhetsfiske vara av viss betydelse. Någon möjlighet för det allmänna att inverka på tillkomsten av beslut därom föreligger emellertid icke, eftersom gemensamhetsfiske kan bildas uteslutande på initiativ av delägare i det fiskevatten varom fråga är; för att en dylik reglering skall komma till stånd fordras också, att en majoritet bland delägarna, räknat eller såväl huvudtal som delaktighet, uttalat sig därför. 1943 års förslag har tagit ett steg längre, i det att enligt detta förslag myndighet skall kunna förordna om bildande av fiskevärdsområde även mot uppfattningen hos en majoritet bland fiskevattensdelägarna. Förslaget har därvid direkt tagit sikte på vanskötta fiskevatten; enligt motiven skulle nämligen sådant förordnande meddelas framför allt i fall, då fiskevaltnet vore uppenbart vanvårdat genom rovfiske och underlåten fiskevård. Däremot omnämnes icke det motsatta fallet, då ett fiskevatten vanskötes genom att fisket ligger outnyttjat. Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt, att fiskevattensägarna genom alltför stark avliskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i svårigheter att få till stånd ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta sammanhängande fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfiska-

rena i trakten gå på delta sätt miste om möjligheten att arrendera eller eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera synpunkler. För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken icke lillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möjlighet för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts. I likhet med 1943 års utredningsman anser fiskerättskommillén det vara lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art tillgodose vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde bör sålunda även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Enligt vad av det förut sagda framgår har fiskerättskommillén funnit skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett ingripande från det allmännas sida bör sålunda kunna ske ej blott i syfte alt förhindra, att ett fiskevatten vanskötes genom rovfiske och underlåten fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen bör i fall av behov även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaralagande av de möjligheter till fiske, som vattnet erbjuder. Med den ståndpunkt kommittén sålunda intagit biträder kommittén utredningsmannens förslag, att bildandet av fiskevärdsområde i vissa fall bör kunna beslutas av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat sig däremot. I likhet med utredningsmannen anser emellertid kommittén, att myndighet icke bör meddela beslut i sådant hänseende ulan att särskilda skäl därtill föreligga. Härvid komma i första hand sådana fall ifråga, då ett fiskevatten, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas. Kravet på att vanskötseln skall strida mot allmänt intresse avser alt utesluta fall, vilka äro utan nämnvärd betydelse vare sig för fiskerinäringen eller ur nationalekonomiska eller sociala synpunkler. Där så är förhållandet, lärer anledning saknas att genomföra en reglering mot flertalet fiskevattensdelägares önskan. Detsamma kan sägas, om vanskötsel ej föreligger beträffande någon väsentlig del av det fiskevatten som avses med ansökningen. Vid bedömandet härav har man att ta hänsyn ej enbart till den vanskötta delens omfång utan även och framför allt till dess betydelse för fisket inom det ifrågavarande området; om exempelvis vandringsfisk (såsom lax och laxöring) på sin väg till eller från sina lekplatser på någol ställe utsattes för hänsynslös avfiskning, kan detta vara av väsentlig bety-

238 delse oavsett att det område, där dylik rovdrift förekommer, rent arealmässigt är relativt litet. Å andra sidan är det uppenbart, att en kraftig beskattning av fiskbeståndet icke behöver innebära att fiskevattnet vanskötes; om nämligen avfiskningen motväges genom fiskevårdande åtgärder, såsom inplantering av fiskyngel, eller eljest ingår som led i fiskets planmässiga bedrivande, kan densamma icke i och för sig åberopas som skäl för en tvångsreglering. Motsvarande gäller i fråga om fall av underlätet utnyttjande av fisket inom ett visst fiskevatten. Dylik »vanhävd» bör kunna föranleda att vattnet även mot delägarnas vilja intages i fiskevårdsområde, förutsatt att vanhävden strider mot allmänt intresse och att det för det blivande fiskevårdsområdet i dess helhet är av väsentlig betydelse att det outnyttjade fiskevattnet införlivas därmed. Härvid torde väl det sistnämnda vattnets omfång och belägenhet i främsta rummet tas i betraktande, men tänkas kan även, att det för ett ändamålsenligt tillgodogörande av fisket eller för genomförande av rationella fiskevårdsåtgärder i en sjö, exempelvis utrotande av »ogräsfisk», är angeläget att få med ett i och för sig ganska obetydligt vattenområde med många delägare, vilka motsätta sig ett deltagande i de planerade anstalterna. Det synes tvivelaktigt, om vanskötsel genom underlätet utnyttjande av fisket kan sägas föreligga med avseende på ett fiskevatten, som antingen av naturen eller till följd av mänskliga åtgöranden redan är mer eller mindre fullständigt tomt på fångstvärdiga fiskarter; möjlighet till nyttigt fiske saknas ju i själva verket där. Uppenbart är emellertid, att ett sådant fiskevatten väl kan tänkas erbjuda ett tacksamt fält för fiskevårdande åtgärder och att dess iståndsättande även kan utgöra ett betydande allmänt intresse. Skulle i extrema fall det ovan förordade stadgandets ordalydelse hindra dess tillämpning på ett dylikt fiskevatten, böra dock de antydda förhållandena kunna anses innefatta ett sådant särskilt skäl till tvångsreglering, som 1943 års utredningsman hänvisat till. Beträffande andra särskilda skäl som kunna åberopas i detta sammanhang erinras om att det på åtskilliga håll i landet sedan gammalt varit vanligt, att de enskilda fiskevattnen nyttjas ej blott av ägarna utan även i viss utsträckning av den övriga bofasta befolkningen i den by, fiskevattnet tillhör, eller inom den socken där det är beläget. Det kan ur social synpunkt vara synnerligen önskvärt att sistnämnda befolkningsgrupp, som merendels hör till de ekonomiskt sett svagaste i samhället, får denna sedvanemässigt utövade rätt tryggad. Även för sådant ändamål torde en lagstiftning med den utformning, 1943 års förslag erhållit, kunna bli av betydelse. Om sålunda fiskerättsägarna ej vidare vilja tillåta ett sådant sedvanemässigt fiske som nyss nämnts, bör, om saken är av tillräcklig allmän vikt, myndighet äga möjlighet att besluta om bildande av fiskevårdsområde även mot de flesta fiskevattensdelägarnas mening. Även oberoende av dylik praxis kan det måhända i vissa fall framstå

239 som angeläget att bereda en befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske; detta gäller huvudsakligen inom mera avsides belägna skogs- och fjällbygder. 1 Enligt kommitténs mening bör det knappast ifrågakomma att genom tvångsvis inrättande av fiskevårdsområde tillgodose befolkningens i tätorterna behov av fiske för nöjes- eller rekreationsändamål. Möjligen kunde en dylik åtgärd undantagsvis anses försvarlig med avseende på ett outnyttjat fiskevatten med ringa naturlig fisktillgång, vilket lämpade sig för utarrendering till en kommun eller sammanslutning med avsikt att där inplantera fisk och sedermera täcka kostnaden härför genom försäljning av fiskekort till allmänheten. Även om ett visst allmänt intresse av fiskevattnets utnyttjande på detta sätt skulle kunna anses föreligga, synes dock en sådan tillämpning av den föreslagna lagstiftningen mindre väl förenlig med dennas syfte. Däremot kan det givetvis vara ändamålsenligt att genom bildande av fiskevårdsområden på frivillighetens väg anordna kortfiskevatten för nöjesfiske.2 En dylik reglering bör alltså kräva, att åtminstone flertalet delägare i fiskevattnet godtagit åtgärden. Onekligen kan en lagstiftning, som inrymmer befogenhet för myndighet att till och med mot en enhällig opinion bland fiskevattensdelägarna inrätta deras vatten till fiskevårdsområde, synas innebära ett mycket starkt ingrepp i äganderätten. Med hänsyn till de svårigheter som erfarenhetsmässigt föreligga att få till stånd tillräckligt omfattande överenskommelser på fiskets område finner emellertid kommittén det vara nödvändigt, att nu ifrågavarande åtgärder för fiskets främjande skola kunna vidtas, även om detta till viss grad sker på bekostnad av enskildas rätt att förfoga över sina fastigheter. Framhållas må, att enligt vad kommittén inhämtat från ett närliggande område, nämligen jaktvårdens, den återhållsamhet som lagstiftaren lagt i dagen, då det gällt att bilda jaktvårdsområden utan delägarnas samtycke, åtminstone på vissa håll lär ha i hög grad motverkat tillkomsten av dylika områden. — Vid den avvägning av intressena, som i varje särskilt fall måste göras av den beslutande myndigheten, är det dock angeläget att såvitt möjligt undvika sådant intrång i enskild rätt, som med fog kan betecknas som kränkning av denna. Givet är, att i fall då en tvångsreglering på förevarande område anses påkallad denna ej bör göras mera ingående och betungande än som är nöd1 1 vissa sjöar särskilt i det inre av Norrland, vilka till övervägande delen ägas av industribolag eller liknande företag, torde en anordning av antydd art kunna visa sig ändamålsenlig för att säkerställa ortsbefolkningens tillgång till fiske. Vidare har uppgivits, att i ett flertal norrländska vattendrag finnas gamla fisken, skatlelagda eller hävdvunna, vilka ofta ej eller endast i ringa grad utnyttjas och under alla förhållanden genom sin tillvaro hindra jordägarna från att fiska i vatlnet vid deras strand; även i sådana fall kan en tillämpning av bestämmelserna om fiskevärdsområde tänkas ifrågakomma till ortsbefolkningens fördel. 2 Jfr bilaga i: alternativ 1 och 2 till fiskeriplan.

240 v ä n d i g t för a t t u p p n å det a v s e d d a syftet. Bildandet av ett f i s k e v å r d s o m r å d e m å s t e , trots alla f ö r e n k l i n g a r , u t g ö r a en g a n s k a vidlyftig p r o c e d u r , som m e d f ö r åtskilligt b e s v ä r såväl för de d ä r a v b e r ö r d a fiskevattensägarna som för m y n d i g h e t e r n a . E n l i g t k o m m i t lens m e n i n g b ö r d ä r f ö r m ö j l i g h e t ö p p n a s att g e n o m e n k l a r e å t g ä r d e r k o m m a till r ä t t a m e d f ö r e k o m m a n d e vanskötsel a v fiskevatten. K o m m i t t é n å t e r k o m m e r härtill i n ä s t a kapitel. I n i t i a t i v r ä t t till b i l d a n d e av f i s k e v å r d s o m r å d e b ö r principiellt tillk o m m a delägare i det fiskevatten v a r o m fråga är, alltså ä g a r e av fastighet, till vilken h ö r del i vattnet. I detta s a m m a n h a n g m å följande s y n p u n k t e r framhållas. Särskilt skattlagt fiske — med eller utan rätt till land eller grund — lär såsom varande »fastighet» omedelbart inbegripas under lagens tillämpning. Kammarkollegiets uppfattning, att dylikt fiske ej bör kunna medtas i fiskevårdsområde mol ägarens bestridande kan fiskerättskommittén ej biträda. Ett sådant undantag för de skattlagda fiskenas del skulle säkerligen inom vissa delar av landet få mycket ogynnsamma konsekvenser och väsentligt minska den nya lagstiftningens betydelse. De betänkligheter, kammarkollegiet yppat på denna punkt, synas icke vara av den tyngd att de böra bli avgörande; samma invändningar torde för övrigt kunna anföras mot ett flertal andra hithörande åtgärder. Kommittén utgår sålunda, i likhet med utredningsmannen, från att ägare av särskilt skattlagt fiske skall i alla de hänseenden, varom här är fråga, vara likställd med annan fastighetsägare. Mera komplicerad är frågan, vilken ställning i detta sammanhang bör tillkomma ägare av fastighet, till vars förmän gäller fiskeservitut i vatten, som ingår i fiskevårdsområde. I den mån det rör sig om servitut, tillkommet vid lantinäteriförrättning — vilken typ av servitut städse betraktats som ett tillbehör till den härskande fastigheten, varöver ägaren ej haft befogenhet att fritt disponera genom avtal — lärer det dock vara klart att denna fastighets ägare bör jämställas med ägare av fastighet med del i vattenområdet. Andra slag av servitut, nämligen huvudsakligen sådana som bildats genom avtal, torde emellertid få bedömas något annorlunda. Den på dem grundade rätten till fiske synes i här ifrågavarande avseenden knappast böra medföra större rätt än den som grundas på arrendeupplåtelse av privat natur. Enligt 1943 års förslag — som i denna del går tillbaka på bestämmelserna om gemensamhetsfiske — skulle, om ej annat förbehåll skett, arrendator äga föra talan för fiskevatten som han i sådan egenskap ägde nyttja, dock i allmänhet med vissa inskränkningar beträffande frågor av väsentlig vikt; bland annat skulle arrendatorn ej utan upplåtårens samtycke få biträda förslag om inrättande av fiskevärdsområde. Kommittén vill för sin del ansluta sig till förslaget härutinnan samt även förorda, att samma regel skall gälla för den vars fiskerätt grundar sig pä servitut, som tillkommit på annat sätt än i sammanhang med lantmäteriförrättning. Framställning om bildande av fiskevårdsområde skall alltså principiellt endast kunna göras av ägare (eller med ägarens samtycke). Från denna grundsats har utredningsmannen, i överensstämmelse med 1913 års lag, föreslagit undantag beträffande vissa offentligrättsliga upplåtelser. Sålunda skulle boställshavare, som själv brukade bostället, ävensom arrendator av författningsenligt utarrenderat boställe eller av annan fast egendom, som utarrenderats genom offentlig myndighet, i förevarande hänseende — liksom även i andra frågor, som anginge fiskevårdsområdet — förbehållslöst få representera ägaren; denna skulle dock alltjämt vara berättigad att

241 utöva vissa myckel begränsade befogenheter. Helt och hållet i ägarens ställe trädde däremot enligt förslaget innehavare av stadgad åborätt till fastighet, tillhörig kronan eller allmän inrättning. — Dessa grundsatser har kommittén ej funnit anledning att frångå i vidare mån än att vad som föreslagits beträffade innehavare av stadgad åborätt synes böra äga tillämpning på envar som innehar jord av ifrågavarande natur med besittningsrätt för obegränsad tid. Förutom delägare i fiskevattnet ha i 1943 års förslag såsom behöriga sökande om bildande av fiskevärdsområde upptagits statens fiskeritjänsteman och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Med hänsyn till syftet med lagstiftningen anser fiskerättskommittén det vara naturligt att även andra än delägare få initiativrätt. Kommittén vill förorda, att sådan rätt lillerkännes också låns fiskeritjänsteman samt /iskarorganisation i orten. 1 I likhet med utredningsmannen finner fiskerättskommittén övervägande skäl tala för att b e s l u t a n d e r ä t t e n i frågor, som röra bildandel av fiskevårdsområde, skall tillkomma länsstyrelsen. Alt förlägga prövningen till domstol — förslagsvis ägodelningsrätt — synes knappast praktiskt, även om helt visst åtskilligt kan åberopas lill förmån för en sådan ordning. Ett domstolslörfarande lärer regelmässigt bli såväl tyngre och långsammare som för sökandena kostsammare än handläggningen vid länsstyrelse. Vad särskilt beträffar rättssäkerhetskravet torde enligt kommitténs mening detta bli på tillfredsställande sätt tillgodosett jämväl om prövningen ankommer på länsstyrelsen. Man bör i detta sammanhang ej förbise, att länsstyrelserna förvärvat omfattande sakkunskap i hithörande frågor genom handläggning av ett flertal ärenden enligt allmänna fiskeristadgan m. m. De ärenden som här avses äro också av närbesläktad natur med åtskilliga spörsmål, till vilka länsstyrelserna redan nu ha att ta ställning. För att emellertid säkerställa möjligheten till en fullt betryggande prövning av uppkommande mera invecklade rättsfrågor synes lämpligen böra stadgas, att besvär över länsstyrelses beslut angående bildande av fiskevårdsområde — liksom för övrigt även i andra hithörande frågor — skola hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten. Såsom en väsentlig anledning till att lagen om gemensamhetsfiske fåll en så begränsad tillämpning har framhållits det omständliga förfarande med f ö r r ä t t n i n g, som i allmänhet måste föregå bildandet av dylikt fiske. Enligt 1943 års förslag har det principiellt överlämnats åt länsstyrelsen att bestämma, huruvida förrättning skall hållas eller ej. Mot en sådan ord1 Enligt särskilda förslag, som avgivils dels den 28/6 194.) av lantbruksstyrelsen, dels den 30/12 1946 av tillkallade sakkunniga (SOU 1947:8), skola hushållningssällskapens fiskerinämnder erhålla en mera självständig ställning. Om en dylik ordning genomföres, bör enligt fiskerättskoinmitténs mening den initiativrätt som här föreslagits för hushållningssällskapens förvaltningsutskott i stället tillkomma iiskerinämnderna. — Vad beträffar länsflskeritjänstemännen är frågan om dessa tjänsters framtida benämning ävenledes beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 16

242 ning synes intet vara att erinra. Givet är, att det i många fall kommer att visa sig nödvändigt med förrättning, innan beslut kan fattas om en fiskereglering av den natur varom här är fråga. Framför allt lärer detta vara fallet, . då en särskild uppskattning av delägarnas andelar i fiskets avkastning skall företas, eller då delägarna ej äro ense om fiskets ordnande. Stundom kan en förrättning också vara erforderlig för att vinna närmare utredning om de fiskerättsliga förhållandena i vattnet o. dyl. I likhet med utredningsmannen anser kommittén, att ett enklare förfarande vid bildandet av fiskevårdsområde med fördel bör kunna användas främst då en redan förefintlig fiskevårdsförening skall omvandlas till fiskevårdsområde. Men även i andra fall torde det bli onödigt med förrättningsförfarande: samtliga delägare i fiskevattnet kunna vara eniga om att fiskevårdsområde skall bildas och angående grunderna för fiskevattnets utnyttjande; en framställning om bildande av fiskevårdsområde kan ha lämnats utan erinran från delägarnas sida eller icke ha föranlett andra invändningar än som enligt länsstyrelsens bedömande icke kräva någon närmare handläggning vid förrättning på stället. Jämväl i sådana situationer bör beslut om bildande av fiskevårdsområde kunna träffas utan att förrättning dessförinnan hållits. — Kommittén anser liksom utredningsmannen, att kostnaderna för förrättning böra gäldas av allmänna medel. Utredningsmannens förslag, att t i d e n f ö r fiskevårdsområdes b e s t å n d skall bestämmas till minst 10 och högst 25 år har ej givit anledning till erinran. Beträffande frågan om förlängning av giltighetstiden synes vad som anförts i vissa remissyttranden föranleda till ett par jämkningar i 1943 års förslag. För att en »uppsägning» skall hindra automatisk förlängning torde sålunda kunna krävas att den eller de delägare, som gjort densamma, representera en något större andel än föreslagna x/2o av samtliga delägares rösttal. Fiskerättskommittén anser det dock knappast vara tillrådligt att sätta siffran högre än till ^IO av rösttalet, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet (jfr nedan). Vidare bör, om dylik uppsägning sker, detta ej medföra att frågan om förlängning förfaller och följaktligen en fullständig nybildningsprocedur i förekommande fall måste företas, utan endast att nämnda fråga hänskjutes till länsstyrelsens prövning. Det bör därvid stå länsstyrelsen öppet att tillämpa ett enklare förfarande än som gäller för nybildning. För att beslut i fråga om förlängning skall kunna fattas torde i lagen endast behöva uppställas fordran på att delägarna (samt de boställshavare m. fl., vilka •enligt vad ovan sagts skola ha initiativrätt, då det gäller nybildning) fått tillfälle att yttra sig i ärendet; detta bör allt efter omständigheterna kunna ske genom ett vanligt remissförfarande eller, i mera tveksamma eller komplicerade fall, vid förrättning på stället. Det torde få förutsättas, att länsstyrel-

243 sen i alla förlängningsärenden inhämtar utlåtande av statens fiskeritjänsteman. Den tid, för vilken förlängning skall ske, föreslås till 10 år åt gången vid automatisk förlängning samt eljest till högst 25 år; någon begränsning nedåt torde i sistnämnda fall ej behöva anges, men det förutsattes att tiden endast undantagsvis, om särskilda skäl därtill föranleda, bestämmes kortare än 10 år, motsvarande minimitiden vid nybildning. Den i 1943 års betänkande föreslagna anordningen, att alla detaljföreskrifter rörande fiskevårdsområde — dess nyttjande, delaktigheten i området, sammanträden m. m. — skola upptas i särskilda för varje område gällande s t a d g a r , finner fiskerättskommittén ändamålsenlig. På så sätt kunna fisket och fiskevården på lämpligaste sätt ordnas efter föreliggande förhållanden inom varje fiskevatten. Beträffande formen för stadgarnas tillkomst vill dock kommittén föreslå en jämkning i utredningsmannens förslag. Enligt detta skulle stadgar antas av delägarna samt underställas länsstyrelsen för fastställelse; hade ej delägarna inom viss tid från fiskevårdsområdets inrättande antagit stadgar och dessa fastställts av länsstyrelsen, skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar. Enligt kommitténs uppfattning är det mest praktiskt att länsstyrelsen utfärdar stadgar, vilket förutsattes ske i samband med att beslutet om fiskevårdsområdes bildande meddelas; förslag till stadgar bör därför åtfölja ansökningen. Då man måste utgå från att länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning söker tillgodose delägarnas önskemål, lärer avvikelsen från 1943 års förslag vara av mera formell än reell innebörd. Det förtjänar framhållas, att beslut av länsstyrelse i alla hithörande frågor avses skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. I anslutning till vad som anförts i vissa remissyttranden må i detta sammanhang även anmärkas, att enligt fiskerättskommitténs förslag ej blott beslut om att fiskerätt skall upplåtas på arrende utan även beslut om att särtillstånd till fiske (kortfiske, sportfiske) får meddelas i det till fiskevårdsområdet hörande fiskevattnet i allmänhet skall för sin giltighet kräva viss kvalificerad majoritet bland delägarna. Kommittén återkommer härtill i det följande. En ur principiell synpunkt mera betydelsefull erinran mot 1943 års förslag gäller frågan om beräkningsgrunden för d e l ä g a r n a s delaktighet i ett fiskevårdsområde. Det har nämligen från olika håll gjorts gällande, att de föreslagna reglerna i denna del vore alltför invecklade och tungrodda. Enligt fiskerättskommitténs mening bör liksom i det tidigare förslaget såsom allmän grundsats gälla, att bildandet av fiskevårdsområde icke skall medföra rubbning av bestående äganderättsförhållanden i vidare mån än som hänför sig till själva förvaltningen. Med hänsyn härtill torde de regler, 1943 års förslag innehåller i denna del, böra i huvudsak bibehållas. För att

244 möjliggöra en förenkling av själva förfarandet vill emellertid kommittén, i nära anslutning till lantbruksstyrelsens ståndpunkt, förorda att den uppskattning av fiskeavkastningen, som i vissa fall måste göras, skall få ske efter delvis andra regler än dem som upptagits i 1943 års förslag. Det lärer sålunda i allmänhet bli tillräckligt att åsätta de olika delarna av vattnet vissa jämförelsetal. En på så sätt gjord uppskattning synes innebära en avsevärd lättnad i förhållande till det tidigare förslaget. Detta kommitténs ställningstagande innebär icke ett frångående av utredningsmannens förslag, att delägarna själva skola kunna besluta om annan beräkningsgrund för delaktigheten än som framgår av det nyss sagda. En förutsättning härför är emellertid, att delägarna äro eniga eller att förslag i frågan framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde och lämnats utan erinran av delägarna. Ett nära samband förefinnes mellan reglerna om delaktighet i fiskevårdsområde och om d e l ä g a r n a s r ö s t r ä t t vid beslut i frågor, som röra fiskevårdsområdet. Innan fiskerättskommittén framlägger sin uppfattning i denna del, torde här få lämnas en kort översikt av motsvarande regler på vissa andra områden. Enligt lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar (36 §) gäller, att varje medlem äger en röst, om ej annorlunda finnes bestämt i stadgarna. Medlem är berättigad att överlåta sin rösträtt på annan medlem, men ingen får på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en medlem. I lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter (4 §) har uppställts som huvudregel, att envar delägare skall vid sammanträde äga rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten. Vid flertalet omröstningar gäller, att beslut anses fattat, om viss mening erhållit högre rösttal än annan och tillika biträtts av större antal röstande. Om beslut ej kan åstadkommas på sådant sätt, skola de röstandes rösttal begränsas; därvid får ingen tillgodoräknas högre rösttal än Vs eller, om delägarna äro flera än 50, V20 av de röstandes sammanlagda rösttal, och skall den mening gälla, som erhållit högsta rösttal. Om rösterna utfalla lika, gäller den mening som de flesta biträda efter huvudtalet. Bli rösterna även efter denna beräkning lika, skall ordföranden avgöra vilken mening som skall gälla. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar (50 §) skall å delägarstämma varje delägare äga rösträtt efter grunden för sin delaktighet i allrnänningen. Ingen får dock rösta på grund av fullmakt för mer än en delägare, ej heller för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer än 1/10 av hela det delaktighetstal som är företrätt på stämman. — Liknande bestämmelser återfinnas i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (47 §); här är emellertid möjlighet lämnad öppen att i reglemente ytterligare begränsa rösträtten. Jämlikt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skall i vissa fall finnas en s.k. vägsamfällighet. Vid sammanträde med de väghållningsskyldiga (56 §) ha dessa rösträtt efter det andelstal som är bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Ingen får emellerid utöva rösträtt för mer än 1/10 av de väghållningsskyldigas sammanlagda, på sammanträdet företrädda andelstal.

245 Slutligen må omnämnas, att under år 1946 framlagts ett betänkande med förslag lill lag om sambruksföreningar (statens off. utredn. 1946: 70). Enligt detta förslag (51 §) skall ingen medlem få äga mer än en röst. I motiven anföres, att en skillnad mellan olika medlemmar med avseende pä befogenheten att delta i de gemensamma besluten måste antas kunna ge upphov till slitningar och missnöje. Bildandet av en sambruksförening förutsätter emellertid frivillig medverkan från medlemmarnas sida. Enligt fiskerättskommilténs uppfattning kan det vara tveksamt, på vilket sätt omröstningsreglerna för ett fiskevårdsområde lämpligast böra utformas. Skäl kunna härvid anföras såväl för delaktighetsprincipen som den motsatta, d.v.s. att varje delägare erhåller endast en röst. Å ena sidan måste beaktas att, enligt vad nyss framhölls, genom bildandet av ett fiskevårdsområde bestående äganderättsförhållanden i princip icke böra rubbas annat än såvitt angår själva förvaltningen. Detta talar för att rösträtten skall utövas efter delaktigheten i fiskevattnet. Å andra sidan anser kommittén det vara av väsentlig betydelse för vidmakthållande av intresset inom fiskevårdsområdet, alt varje delägare — även den som endast äger en obetydlig andel i vattnet — har ett verkligt inflytande på avgörandet av gemensamma angelägenheter. Särskilt i ett sådant ingalunda ovanligt fall, att ett fiskevatten äges exempelvis till tre femtedelar av en person, medan de återstående två femtedelarna äro uppdelade på flera lotter, framstår det som mindre lyckligt, om den förstnämnde skulle få ensam diktera besluten. Vid utarbetande av sitt förslag i denna del har kommittén sökt ta hänsyn till samtliga föreliggande synpunkter och intressen. Den omständigheten, all stadgar för fiskevårdsområde skola utfärdas av länsstyrelse, torde vara ägnad att skapa garantier för att missbruk av en majoritetsställning regelmässigt icke skall kunna förekomma. Erinras må särskilt om att stor frihet lämnas öppen att organisera fiskevårdsområdet efter de förhållanden och behov, som föreligga i varje särskilt fall. Med hänsyn särskilt till dessa omständigheter har kommittén ansett sig kunna föreslå som huvudregel, att vid beslut i frågor som röra fiskevårdsområde varje delägare skall äga en röst. Som redan framhållits äro påtagliga fördelar förenade med en sådan enkel omröstningsregel. För ett par undantagsfall har emellertid kommittén ansett det naturligt, att delaktigheten i fiskevårdsområdet skall ligga till grund för omröstningen. Det ena av dessa fall avser utarrendering av fiske och upplåtelse av särtillstånd till fiske inom ett fiskevärdsområde. Då sådana upplåtelser kunna väsentligt eller stundom helt och hållet betaga den enskilda fiskevattensägaren möjligheten att själv utöva fiske i sitt vatten, synes det skäligt att besluten i sådana frågor skola fattas efter andra regler än de vanliga. I de.t föregående har kommittén uttalat, att samma normer i detta hänseende böra gälla vare sig beslutet avser utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd Omröstningen bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske

efter huvudtalet utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör som regel kvalificerad majoritet (minst 2lz av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för besluts fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa fall kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstadkomma utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten. För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordna om utarrendering och upplåtelse av särtillstånd, även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet bör tillgripas endast i trängande undantagsfall. För att bereda ytterligare skydd åt enskilda delägare i ett fiskevårdsområde föreslår kommittén vidare, att delägare, som menar att beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de nyss angivna bestämmelserna om kvalificerad majoritet, bör äga rätt att överklaga beslutet hos länsstyrelsen. Det sagda gäller närmast om principiella beslut, att dylik upplåtelse skall få ske. Klagorätt bör emellertid föreligga även beträffande beslut om antagande av arrendeanbud, ehuru något krav på viss särskild röstövervikt ej ansetts böra uppställas för dylika beslut. Det må framhållas, att de nu berörda reglerna beträffande utarrendering avfiske endast avse sådana beslut om utarrendering, som fattas av fiskevårdsområdet såsom sådant. Förslaget innebär alltså i denna del ingen inskränkning i den rätt att upplåta fiskerätt, som kan tillkomma varje enskild delägare; självfallet äger en nyttjanderättshavare på grund av sådan upplåtelse icke bättre rätt till fiske inom fiskevårdsområdet än upplåtaren. Hinder möter emellertid icke för länsstyrelsen att i stadgarna för fiskevårdsområdet föreskriva de inskränkningar i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt, som med hänsyn till särskilda förhållanden kunna finnas behövliga. Jämte de nu behandlade spörsmålen om utarrendering av fiske och om upplåtelse av särtillstånd till fiske inom fiskevårdsområde äro de frågor som röra inkomstens fördelning av särskilt stor betydelse för delägarna. För ett fiskevårdsområde böra inga andra utgifter vara tillåtna än sådana som stå i samband med förvaltningen. I allmänhet torde de åtgärder som förorsaka dessa utgifter direkt framgå av stadgarna för fiskevårdsområdet. Tillåtna utgifter äro i första hand sådana som äro av rent löpande natur, såsom kostnader för styrelse, revision, sammanträden och bevakning av fiskevattnet. I den mån fiskekort skola utfärdas, bör vidare kostnaden för tryckning av dylika kort räknas som förvaltningsutgift. I de fall, då fisket drives

247 av delägarna gemensamt i bolag, synes det vara naturligt att till förvaltningsutgifter hänföra även kostnader för anskaffande av fiskeredskap, fiskebåtar m. m. för samfällt bruk. Slutligen torde för många fiskevårdsområden fiskodling och andra åtgärder för fiskbeståndets upphjälpande komma att ingå som led i det löpande arbetet. Det kan här röra sig om utplantering av yngel, anordnande av lekplatser, utrotande av vissa fiskslag m.m. Samtliga dessa åtgärder synas kommittén vara av den art, att anvisande av medel till dem bör beslutas genom omröstning efter huvudtalet. Stundom kan emellertid tänkas förekomma, att fråga väckes om någon mera omfattande åtgärd, vilken ej heller är förutsedd i stadgarna. Det bör stå fiskevårdsområdet fritt att disponera avkastningen även för sådant ändamål. För giltighet av beslut därom synes emellertid böra fordras majoritet bland de röstande, räknat efter delaktigheten.1 — Ytterligare kan tänkas förekomma, att inkomst visst år fonderas för kommande års behov. Även vid beslut om fondering bör rösttalet för de röstande beräknas efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Då delade meningar kunna råda, huruvida viss åtgärd överhuvud får vidtas eller får beslutas endast med tillämpning av den strängare omröstningsregeln, synes det skäligt att också beslut av denna natur skola kunna överklagas hos länsstyrelsen. Även med avseende på delägarnas rösträtt bör det, på sätt 1943 års utredningsman föreslagit, stå delägarna fritt att besluta om annan beräkningsgrund än ovan sagts. Här liksom då det gäller delaktigheten, bör emellertid för genomförande av en dylik speciell ordning krävas, att delägarna äro eniga därom eller att förslag i ämnet framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde samt lämnats utan erinran av delägarna.

1 1 praktiken kunna m å h ä n d a svårigheter uppkomma, då det gäller att avgöra huruvida en åtgärd skall anses vara av slörre omfattning eller ej. Till ledning för detta bedömande synes kunna anges, att en åtgärd åtminstone under vissa förhållanden får betecknas som mera omfattande, om kostnaderna för dess genomförande överstiga hälften av fiskevårdsområdets inkomster under året.

248 /

7 kap. Vanskötsel av

fiskevatten.

Det förslag till bestämmelser om liskevårdsområde, för vars huvudgrunder redogjorts i föregående kapitel, innefattar att under vissa förutsättningar en tvångsreglering skall kunna genomföras med avseende på nyttjandet av ett fiskevatten, vari flera äga del. Sålunda skall genom beslut av myndighet (länsstyrelse) fiskevårdsområde kunna bildas mot flertalet delägares vilja bland annat om ett sådant fiskevatten, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom alt fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas. Del ingrepp i enskild rätt. som sålunda ansetts befogal, grundar sig naturligen i första hand på den uppfattningen att en fiskevattensägare står i visst ansvar gentemot samhället för att hans fiskevatten skötes på ett ändamålsenligt sätt. 1 En dylik grundsats har kommit lill direkt uttryck i vissa utländska lagar. I svensk lagstiftning äger den tillämpning endast i mycket begränsad omfattning, men motsvarigheter därtill ha lagfästs med avseende på andra naturtillgångar. 2 Vad fisket beträffar torde från samhällets sida principiellt kunna krävas. alt ägaren av ett fiskevatten utnyttjar detsamma på ett gagneligt sätt. Delta innebär, att fisket bör bedrivas i enlighet med vad som i varje särskilt fall kan anses överensstämma med en rationell hushållning. A ena sidan får fiskevattensägaren ej genom rovdrift föröda den nationalekonomiska tillgäng som fisket utgör. Han får å andra sidan ej underlåta att på ett för samhället godtagbart sätt tillvarata denna tillgång. Ett ensidigt inriktande av fisket — exempelvis för nöjes skull — till att avse endast ett eller ett par fiskslag, medan annat värdefullt fiske ligger outnyttjat, kan med hänsyn härtill bli att anse som otillbörligt. Ett åsidosättande av denna samhälleliga skyldighet kan och bör ej föranleda straff. De åtgärder från del allmännas sida, som kunna ifrågakomma som reaktion mot en dylik försummelse, måste vara av annan art. Härvid är att märka, att vid utformingen av bestämmelserna angående fiskevårds1 Jfr s. 237. - S e t.ex. 1 § lagen SO/G 1917 om uppsikt å jordbruk och 1 S - si. lagen .'i/G 1938 om rätt till jakt. Även lagstiftningen om skogar, gruvor och vattenkraft vilar på den grundsatsen att del icke skall ligga i t\cn enskilde jordägarens skön all bestämma, huruvida en för samhället viktig naturtillgång skall få ligga outnyttjad. — .Hr Lagheredn. 1909 s. 105, 1944 års vanhävdsutrednings betänk. (SOU 194G:G4) s. 4G samt skogsstyrelsens betänk. med förslag till skogsvårdslag (SOU 194(5:41) s. 80.

249 område ytterligare en vägande synpunkt varit att beakta. Det intrång i den enskildes rätt, som därvid ansetts kunna ifrågakomma, betingas nämligen i allmänhet även av hänsynen till andra fiskerättsägares berättigade intressen och behovet av samordning med dessa. Ett mera långtgående ingrepp kan därför i dylikt fall vara befogat. Om däremot sådana hänsyn ej spela in, torde i första hand mindre radikala åtgärder böra prövas, vilka inskränka sig till vad som kan anses direkt behövligt för att avhjälpa de aktuella missförhållandena. Visa sig dessa åtgärder bli utan önskad effekt, kan fråga uppkomma, om ej bestämmelserna om fiskevårdsområde böra tillgripas, i den mån förutsättningar härför äro för handen. I fall, då bildande av fiskevårdsområde ej kan eller åtminstone tills vidare anses ej lämpligen komma ifråga, bör närmast eftersträvas att åstadkomma en godvillig lösning. För att ett tvångsförfarande mot en enskild fiskevattensägare, som vansköter sitt fiske, skall kunna inledas torde därför i princip böra förutsättas, att denne fröts uttrycklig anmaning underlåtit att vidta rättelse. En dylik ordning överensstämmer ock med gällande laga reglering i syfte att förhindra vanhävd av jordbruk. Beträffande de sakliga förutsättningarna för ett tvångsförfarande gentemot en tredskande fiskevattensägare synas dessa lämpligen kunna göras överensstämmande med dem som, enligt vad nyss sagts, avses skola gälla i fråga om bildande av fiskevårdsområde mot majoritetens vilja. Allt efter omständigheterna i det särskilda fallet påkallas därvid olika slags åtgärder. Med hänsyn till att förhållandena, då det gäller ett ändamålsenligt nyttjande av fiskevatten, kunna vara långt mera skiftande och svårbedömbara än vad fallet är med avseende på ett rätt brukande av jord, synes överhuvud anledning föreligga att i fråga om vanvård av fiske gå mjukare fram än som ansetts påkallat vid vanhävd av jordbruk. Består vanskötseln av fiskevattnet i ett hänsynslöst fiskande, varigenom fiskbeståndet utarmas, böra lämpliga inskränkningar i fisket, eventuellt förbud mot allt fiske, vid verkande vite kunna av myndighet föreskrivas för viss tid. Det lärer emellertid ej vara ovanligt att ett sålunda vanvårdat fiske kan upphjälpas endast medelst särskilda fiskevårdande åtgärder, exempelvis inplantering av fiskyngel eller sättfisk. Även om åtgärder av detta slag ej anses kunna direkt påbjudas, torde hinder ej möta att utforma beslutet i den riktningen, att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre viss inplantering eller dylikt äger rum. För sådana fall åter, då vanskötseln tagit sig uttryck i underlåtenhet att utnyttja fisket, föreslår kommittén, att myndighet skall äga att meddela erforderliga föreskrifter för fiskets bedrivande. En sådan fiskeriplan skall lända till efterrättelse under viss tid, som myndigheten bestämmer efter omständigheterna. För att fiskevattensägarens rätt icke onödigtvis skall efter-

250 sättas synes lämpligt stadga, att vid fiskeriplanens utformning hänsyn skall tas till det intresse, fiskevattensägaren kan ha att själv få idka fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slag av fisk. — Om fiskeriplan ej följes, bör myndigheten såsom ytterligare åtgärd äga att för fiskevattensägarens räkning upplåta fisket till lämplig person under viss tid, förslagsvis högst 10 år. Det lärer ligga i sakens natur, att ett så kraftigt ingrepp ej bör ifrågakomma utan att särskilda skäl föranleda därtill. Vad här sagts om ägare av fiskevatten bör, om fiskerätten på grund av upplåtelse tillkommer annan, äga motsvarande tillämpning i fråga om denne. Emellertid böra i dylikt fall tvångsåtgärder ej påbjudas för längre tid än som återstår av upplåtelsetiden. Beslutande myndighet i ärenden av ifrågavarande slag bör lämpligen vara densamma som skall handha frågor om fiskevårdsområde, alltså vederbörande länsstyrelse. — Någon reglering av själva förfarandet torde knappast erfordras. Ärendenas natur synes närmast föranleda, att länsstyrelsen skall äga ingripa ex officio. Huruvida länsstyrelsen gjorts uppmärksam på det särskilda fallet genom en anmälan exempelvis från fiskeritjänsteman, från fiskerinämnd eller från enskild person eller sammanslutning, torde vara utan avgörande betydelse. Man bör emellertid räkna med att anmälningar om vanskötsel kunna komma att inges utan tillräckliga skäl, kanske i trakasseringssyfte. Det får därför förutsättas att länsstyrelsen, i anledning av en inkommen anmälan, inhämtar yttrande av statens fiskeritjänsteman. På denne bör alltså regelmässigt ankomma att verkställa den utredning som i varje särskilt fall befinnes erforderlig; han bör också föreslå vilka åtgärder som kunna anses påkallade. över länsstyrelsens beslut att vidta tvångsåtgärd enligt de nu föreslagna bestämmelserna bör den, mot vilken åtgärden riktats, samt på det allmännas vägnar statens fiskeritjänsteman få klaga hos Kungl. Maj:t. Även dessa besvär synas böra upptas och avgöras av regeringsrätten.

8 kap. Amatörfisket. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1944 ha, såsom tidigare nämnts, till fiskerättskommittén överlämnats bland annat insjöfiskesakkunnigas och fiskevattensutredningens betänkanden för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. I direktiven för insjöfiskesakkunnigas utredning framhöll föredragande departementschefen, att skälig hänsyn borde tagas till det ur sociala synpunkter betydelsefulla amatörfisket. Vad beträffar kronans fiskevatten, vilkas ändamålsenliga tillgodogörande utgjorde föremål för fiskevattensutredningens arbete, borde enligt direktiven för sistnämnda utredning åtskilliga av dessa vatten utarrenderas till amatör- eller sportfiskare. Med anledning av vad sålunda förekommit har fiskerättskommiltén ansett sig böra till granskning uppta frågan om amatörfisket och dess samband med fiskerilagstiftningen. Under beteckningen amatörfiskare innefattas här alla de kategorier av fiskande, som i olika sammanhang pläga kallas amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsfiskare. Gemensamt för alla dessa är, att de bedriva fisket först och främst som nöje och för rekreation, ehuru naturligtvis oftast också i avsikt att anskaffa fisk till det egna hushållet. Växlande fiskemetoder komma härvid till användning. Främst märkes, då det gäller ett mera sportbetonat fiske, det moderna spinnfisket, vilket torde ha tagit överhand över vanligt mete med flöte samt mask som agn. Andra allmänt brukade amatörfiskemetoder äro drag-, pimpel-, ängel-, slant- och långrevsfiske, vartill kommer det svårare men ur sportsynpunkt förnämligare flugfisket. Det är av naturliga skäl icke möjligt att ange några säkra siffror, som utvisa amatörfiskets omfattning. I fiskevattensutredningens ovannämnda betänkande av år 1939 har med stöd av vissa inhämtade uppgifter antalet sportfiskare inom landet uppskattats till minst 100 000. 1 Deras antal har emellertid utan tvivel stegrats avsevärt under den senaste tiden. En framstående kännare av hithörande förhållanden har med stöd av uppgifter rörande försäljningen av olika sportfiskeredskap samt anslutningen till klubbar och föreningar beräknat sportfiskarenas antal till snarare över än under 200 000. Räknar man med den stora massan av nöjesfiskare, vilka fiska mera tillfälligtvis, blir siffran säkerligen flera gånger högre. Den starka tillväxten »Betänk. 1939 s. 99.

252 under senare år torde främst sammanhänga med friluftslivets uppsving, motorismens genombrott till lands och sjöss samt den ökade fritiden. Att vid sådana förhållanden amatörfisket kommit att utgöra en faktor av allmän vikt är uppenbart. Dess värde ur samhällelig synpunkt torde i själva verket vara betydligt större än man nog i regel föreställer sig. Genom den sunda avkoppling, denna sysselsättning bereder sina utövare, och genom alt fisket ofta bedrives i en vacker omgivning, kan detsamma utan tvivel i hög grad bidra till folkhälsans stärkande och till utvecklande av kärlek till naturen och hembygden ävensom utgöra en god motvikt till mindre förädlande fritidsnöjen. En viss roll spelar detta fiske också för livsmedelsförsörjningen och för befordrande av folkets smak för fisk som födoämne. Amatörfiskets sociala betydelse framträder så mycket starkare som det räknar sina utövare i alla befolkningslager, ej minst bland industriarbetare och kontorsanställda. Bland amatörfiskarena kan man med hänsyn tagen till platsen för fiskets utövning skilja mellan olika grupper, nämligen sådana som bedriva detsamma i hemorten, sådana som under resor till olika delar av landet samtidigt önska få tillfälle att fiska och slutligen sådana som på ett eller annat sätt skaffa sig fiskerätt i mera avsides belägna trakter, dit de då fara främst för fiskels skull. I regel sakna amatörfiskarena egna fiskevatten. En beklaglig följd härav är, att de i stor utsträckning frestas att fiska olovligen på andras vatten. Ibland bottna dessa överträdelser i ren okunnighet om gällande fiskerättsliga förhållanden; det är sålunda en ganska allmänt utbredd tro att vanligt mete är fritt överallt. Ej sällan innebär dock det olovliga fiskel ett medvetet åsidosättande av lagens bestämmelser. En viss spänning mellan fiskevattensägare samt yrkes- och binäringsfiskare, å ena, samt amatörfiskare, å andra sidan, har fill följd härav mångenslädes uppstått. För alt råda bot på dessa missförhållanden kräves upplysning och propaganda, så att den fiskelystna allmänheten får klart för sig att fiske icke är utan vidare tillåtet, samt framför allt anskaffande av fiskevatten eller ordnande på annat sätt av möjligheter till amatörfiske. Nödvändigheten härav framstår så mycket starkare i betraktande av detta fiskes växande omfattning, en företeelse som kan konstateras i alla länder. Den hastiga ökningen hänför sig särskilt till de grupper av amatörfiskare, som bedriva sitt fiske utom hemorten. De förhållanden, för vilka här redogjorts, ha medfört att amatörfiskefrågan numera i viss mån kommit att tilldra sig de statliga myndigheternas uppmärksamhet. Behovet av att bereda lämplig sysselsättning åt de talrika arbetsanställda, som åtnjuta lagstadgad semester, har därvid även spelat in. Från kommuners och enskildas sida är amatörfisket föremål för ett påtagligt intresse. Det blir sålunda allt vanligare att städer och andra samhällen, större industriföretag, turisthotell, friluftsorganisalioner, ja även privatpersoner med

253 underlydande personal upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten fill amatörfiske. Detta kan ske genom försäljning av fiskekort, som berättiga till utövande av vissa fiskemetoder i fiskevattnet, eller genom att detta upplåtes till en amatör- eller sportfiskeförening för att nyttjas av dess medlemmar, Vanligt är, att sammanslutningar av fiskerättsägare — ofta under benämningen fiskevårdsföreningar — upplåta medlemskap åt i orten boende personer, som ej ha del i vattnet, eller tillhandahålla fiskekort ät såväl ortsbor som fiskande från andra Irakier. Även sammanslutningar av yrkesfiskare med egna eller arrenderade vatten ha på vissa håll ordnat amatörfiskel genom försäljning av fiskekort. Slutligen har staten på senare lid börjat upplåta rätt till kortfiske i vissa av kronans fiskevatten, framför alll sådana som äro belägna utmed större turistleder. Trots allt vad sålunda åtgjorts visar dock erfarenheten, att efterfrågan av fiskemöjligheter alltjämt är vida större än tillgången på dylika. Insjöfiskesakkunniga ha under en särskild avdelning i sitt betänkande diskuterat amatörfiskefrågan med hänsyn till förhållandena i de stora insjöarna. 1 Efter alt ha påvisat amatörfiskets betydelse därstädes ha de sakkunniga som sin mening uttalat, att tillgodoseendet av detta fiskes intressen icke kunde ske genom fastställande av frivatten; amatörfiskarenas intressen gällde nämligen praktiskt taget helt och hållet fiskesätt, som utövades i närheten av land, där det med hänsyn till övriga förhållanden aldrig kunde komma i fråga att inrätta frivatten. Amatörfiskefrågan hade därför av de sakkunniga måst prövas ur delvis andra synpunkter än dem som gjorde sig gällande i den allmänna frivattensfrågan. Enligt de sakkunnigas uppfattning hade det förevarande spörsmålet för de stora sjöarnas del i väsentliga hänseenden ej sådan karaktär att det skilde sig från samma fråga i vad anginge andra vatten; att ett verkligt behov av amatörfiskets ordnande förelåge ej allenast för de stora sjöarna utan över huvud tagel, stode klart för alla. — Vissa riktlinjer, efter vilka frågan syntes de sakkunniga huvudsakligen böra prövas, ha av dem angivits, nämligen: 1) sammanslutning av amatörfiskare i föreningar, som arrendera fiskevatten; 2) sammanslutning av strandägare och fiskearrendatorer, som försälja fiskekort berättigande lill amatörfiske i de av sammanslutningens medlemmar disponerade fiskevattnen; 3) frigivande i lag av vissa amatörmässiga former av fiske med eller utan kombination med ett fiskekortsystem; 4) anskaffande genom statens försorg av särskilda fiskevallen, där amatörfiske tillätes med eller utan kombination med fiskekort. Vad beträffar de under punkterna 1, 2 och 4 upptagna formerna för ama1

Betänk. 1937 s. 495 ff.

254 törfisket ha dessa, såsom ovan framhållits, redan vunnit beaktande vid sådant fiskes ordnande. Mot det under punkt 3 ifrågasatta frigivandet i lag av vissa amatörmässiga fiskemetoder ha däremot insjöfiskesakkunniga framfört starka betänkligheter utom såvitt angår fiske med vanligt metspö och pimpel, vilka fisken synts de sakkunniga kunna betecknas som tämligen ofarliga med hänsyn tagen till fiskevattenshavarnas intressen och fiskevården. En avvisande inställning till tanken att frige vissa av amatörer utövade fisken har kommit till uttryck från fiskevattensutredningens sida vid behandling av frågan om amatörfiskeupplåtelser i kronans fiskevatten samt om tilllämpning av motsvarande system i vatten tillhöriga enskilda. 1 Utredningen, som fann sig böra bestämt avråda från att i en eller annan form tillåta mete på andras vatten, yttrade i denna del: »Ett frigivande av mete vore olyckligt redan ur den synpunkten, att genom dylikt fiske i många vatten kunna fångas stora mängder abborre samt ungar och jämväl större exemplar av laxfiskar. Ett mete, utövat utan kontroll och av ett flertal personer, kan sålunda komma att inverka ytterst menligt på fiskbeståndet i ett vatten. Vidare synes ett frigivande av mete på annans vatten lätt kunna komma att få förödande verkningar, i det att det torde bliva synnerligen svårt för att icke säga omöjligt att kontrollera, huruvida vederbörande verkligen hålla sig enbart till mete och icke samtidigt utöva även annat, icke tillåtet fiske till men för fiskbeståndet och sålunda fiskerättsägarna.» Fiskevattensutredningen har i sitt förslag sökt tillgodose amatörfiskets — eller som det där benämnes sportfiskets — intressen genom förslag om uppdelning av kronans fiskevatten, så att vissa grupper av dessa skulle upplåtas dels mot försäljning av fiskekort till personer såväl inom orten som från andra delar av landet, dels mot arrende till sportfiskare eller sammanslutningar av dylika eller till turiststationer för vidare upplåtelse till besökande. Utredningen hänvisade även till förefintliga möjligheter att ordna amatörfiske genom upplåtelse av vatten på härads- och sockenallmänningar, genom att kommunerna förvärvade fiskevatten samt vad anginge landets sydligare delar, där kronovatten äro mera sparsamt förekommande, genom att dylika vatten gemensamt med enskildas vatten upplätes för amatörfiske. Anmärkas må i detta sammanhang, att den s. k. fritidsutredningen i sitt den 31 maj 1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning (statens off. utredn. 1940: 12) berört frågan om upplåtelse av rätt till amatörfiske i kronans vatten. Fritidsutredningen, som föreslagit att på domänfondens fastigheter skulle bildas statliga fritidsreservat, s. k. riksallmänningar, har ansett att dessas besökare borde i största möjliga utsträckning få tillfälle att utöva sportfiske. Till riksallmänning hörande vatten skulle därför, i all den mån det visade sig förenligt med en god fiskevård och hänsynstagande till ortsbefolkningens behov av vatten för husbehovsfiske, av1

Jfr Betänk. 1939 s. 124 ff., 142 ff. särsk. s. 143.

255 sättas som kortfiskevatten; mera undantagsvis skulle inom riksallmänningar vatten upplåtas till sportfiskesammanslutningar. För sin del vill f i s k e r ä t t s k o m m i t t é n understryka, att en rationell lösning av amatörfiskefrågan synes utgöra en social angelägenhet av sådan vikt, att den förtjänar synnerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. I den mån myndigheternas medverkan till frågans lösning kan betyda något, bör följaktligen dylik medverkan komma till stånd. Till övervägande föreligger i detta sammanhang till en början frågan, huruvida genom direkta bestämmelser i fiskelagen — i första hand frigivande av vissa fiskemetoder i enskilt fiskevatten — amatörfiskarenas intressen kunde på lämpligt sätt tillgodoses. I likhet med fiskevattensutredningen och i stort sett även insjöfiskesakkunniga har kommittén kommit till den uppfattningen, att denna väg icke är framkomlig. Såväl för fiskerättsägarna som ur fiskevårdssynpunkt skulle ett dylikt frigivande tvivelsutan kunna medföra stora olägenheter. Kommittén delar fiskevattensutredningens betänkligheter även mot att frige fiske med »vanlig mete» och vill i detta avseende ytterligare framhålla svårigheten att ge en fullt klarläggande definition på den tillåtna redskapen; det kan på goda grunder antagas att redskapsformer skulle komma att konstrueras, vilka fyllde de legala villkoren men som erhölle långt större effektivitet än det vanliga enkla metspöt. I förevarande sammanhang må även åberopas erfarenheter från Finland, där genom lagändringar under de senaste åren vissa av amatörer brukade fiskemetoder givits fria. 1 Det har där visat sig, att ett dylikt okontrollerat amatörfiske på annans enskilda vatten medfört allehanda besvärligheter för fiskerättsägarna, minskat fiskbeståndet och nedsatt eventuellt tidigare förefintligt intresse hos ortsbefolkningen för fiskevårdande åtgärder. Även om sålunda enligt kommitténs mening något frigivande av vissa fiskemetoder i direkt syfte att främja amatörfisket ej bör ifrågakomma, är dock kommitténs förslag till nya lagbestämmelser ägnat att i flera avseenden tillgodose även amatörfisket. Det väsentliga lärer härvid vara, att möjligheter finnas för amatörfiskarena att utöva sitt fiske, vare sig detta sker i frivatten eller under vissa villkor på enskilt vatten. Enligt kommitténs lagförslag skall det fria fiskevattnets avgränsning mot enskilt vatten klarläggas. På ett otvetydligt sätt bli därmed betydande områden såväl utefter kusterna som i de stora insjöarna upplåtna för fritt fiske och följaktligen även till amatörfiskarenas förfogande. Om ock måhända det viktigaste amatörfisket bedrives närmare stränderna än 300 m samt i stor utsträckning i skärgårdar, vattendrag och mindre sjöar, kan dock åtskilligt amatörfiske bedrivas även på det fria fiskevattnet. Detta gäller exempelvis dragfiske efter gädda, gös, laxöring och röding, pimpling efter abborre och 1

Jfr bilaga 5 till detta betänkande.

256 lorsk, mete eller abborre samt spinn- (kast-) fiske eller gädda vid grynnor och småskär och efter torsk på djupare vatten. Genom den av kommittén föreslagna utformningen av bestämmelserna om fritt fiske med vissa typer av krokredskap (15 § i förslaget till fiskelag) komma även i de inre skärgårdsområdena fiske med långrev och lorsksnöre att i avsevärd utsträckning bli tillåtet för envar. Även om dessa bestämmelser tillkommit närmast för att tillgodose yrkesfiskets intresse, avse de dock fiskemetoder som med framgång kunna utövas av amatörfiskare. — Framhållas må vidare, att lagförslaget upptar ett stadgande om frigivande av varje slags »rörlig» redskap vid Skånes östra och södra kust (12 §). Då sådanl fiske redan nu är tillåtet för envar såväl på den skånska västkusten som inom Hallands samt Göteborgs och Bohus län, bleve därmed i själva verket allt vanligt amatörfiske fritt utefter hela kusten från gränsen mellan Blekinge och Skåne till norska gränsen. Under 5 kap. här ovan har kommittén berört fiskevattensutiedningens förslag om tillgodogörande av kronans fiskevatten och förordat, att bestämmelser utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse därmed. Oin så sker, torde amatörfiskefrågan komma att föras ett stort steg framåt. Enligt förslaget skall nämligen ett mycket stort antal kronovatten upplåtas för olika slag av amalörfiske. Visserligen blir detta huvudsakligen fallet i Norrland, där de flesta av kronans fiskevatten äro belägna. Därest emellertid, såsom föreslagils. fisket i ett flertal av dessa vatten upplåtes för var och en som inköpl fiskekort, öppnas därmed dessa vatten icke endast för befolkningen i Norrland utan även för semesterresande och andra personer från landets övriga delar. — Fritidsulredningens förslag om avsällande av riksallmänningar synes, såsom avseende huvudsakligen områden i Svea- och Götaland, i viss mån ägnat att komplettera fiskevattensutredningens förslag såvitt nu är i fråga. Ett praktiskt, i såväl saltsjön som sötvallnen användbart sätt att i samverkan med myndigheterna ordna tillfällen till amatörfiske erbjuder del av kommittén framlagda förslaget om bildande av fiskevårdsoinråden. Även om detta förslag i främsta rummet syftar till att i fiskerinäringens intresse främja ett rationellt utnyttjande och vårdande av fisket i landets fiskevallen. öppnar del dock samtidigt möjligheter att bereda tillgång lill liske för alla kategorier av fiskande.1 Förslaget förutsätter sålunda bland annat, att genom meddelande av särtillstånd till fiske (fiskekort) rätt till amalörfiske skall kunna upplåtas i ett fiskevatten, som utgör fiskevårdsområde, och kommittén har räknat med att detta i många fall skall komma att ske samtidigt som yrkesfiske där utövas. Av största vikt är nämligen, att de motsättningar som nu föreligga mellan yrkes- och amatörfiskare utjämnas, och detta lärer bäst ske genom att dessa grupper genom samarbete vinna förståelse för varandras synpunkter och intressen. ' J f r s. 238 f.

257 Av vad sålunda i korthet anförts framgår, att kommitténs förslag till fiskelag i flera avseenden innefattar ökade möjligheter att lösa amatörfiskefrågan. Därjämte förutsätter kommittén, alt genom enskilda initiativ, särskilt från städers och andra kommuners sida, ytterligare tillfällen till amalörfiske beredas inbyggarna. För att göra amatörfiskemöjligheterna i kronans fiskevatten mera kända hade fiskevattensutredningen föreslagit, att genom de myndigheter som förvalla dessa fiskevatten skulle utfärdas förteckningar över sådana vatten som upplätes för kortfiske eller sportfiske. Utredningen hade även uppgjort preliminära förslag härtill samt räknat med att dylika förteckningar sedermera skulle finnas tillgängliga hos turistorganisationer och resebyråer. På så sätt skulle den fiskeintresserade allmänheten lätt och bekvämt få reda på de möjligheter till fiske, som förefunnes på kronans vatten. Kommittén vill understryka behovet av sådana åtgärder. Förteckningarna böra också tillhandahållas i de butiker som saluföra fiskeredskap, i hotell o.s.v. Önskvärt vore, att efter hand även sådana vatten som av enskilda upplåtas för amalörfiske kunde införas i liknande förteckningar. Uppenbart är nämligen, att spridandel av kännedom om förefintliga möjligheter lill amatörfiske utgör ett mycket viktigt led i fråga om amalörfiskefrågans lösning. I flera andra länder ha också genom myndigheternas försorg eller med deras bistånd av enskilda organisationer utarbetats broschyrer med förteckningar över fiskevatten, priser å fiskekort eller direkta arrenden samt uppgifter om inkvarleringsmöjligheter, ofta även om förekommande fiskarter, deras vanliga storlek ni. m. Även för vårt lands vidkommande synes ett statsunderstött utgivande av dylika broschyrer vara att rekommendera.

258 Speciell motivering. F ö r s l a g e t till fiskelag. 1 k a p . O m rätt till fiske. De i detta kapitel upptagna bestämmelserna motsvara de civilrättsliga bestämmelserna i 1896 års lag. Någon närmare definition på vad som utgör föremål för fiske har lika litet som i gällande lag ansetts vara erforderlig. Att enligt gängse rättsuppfattning »fiske» kan avse även vissa andra djur än fiskar är ställt utom tvivel. Erinras må, att i 3 § lagen om rätt till fiske omtalas fiske efter ostron och hummer, samt att enligt 25 § fiskeristadgan denna stadgas bestämmelser äro tilllämpliga också på kräftor, räkor, krabbor och pärlmusslor. Även andra skaldjur, såsom blåmusslor, kunna helt visst vara föremål för fiske. Att bestämmelserna om fiske icke äro tillämpliga på varmblodiga ryggradsdjur — t.ex. tumlare — lärer vara klart utan att uttrycklig föreskrift därom intas i fiskelagen. Å andra sidan har kommittén ansett, att fiskelagens tillämplighetsområde ej bör definitivt begränsas till fiskar och skaldjur, utan att det bör lämnas öppet för rättspraxis att under lagens bestämmelser inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den händelse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelse, att en dylik tillämpning befinnes påkallad. I gällande lagstiftning behandlas i olika sammanhang »agntäkt» såsom ett från fiske skilt förfarande. 1 Om i enlighet med förslaget musselfångst hänföres till fiske, torde de åsyftade stadgandena äga praktisk betydelse endast för den fångst av s. k. sandmask (»sandorm»), som uppgivits i viss utsträckning förekomma vid Skånes och Hallands kuster. 2 Med den extensiva tolkning av begreppet fiske, som kommittén hävdat, lärer fångandet av sandmask vara därunder hänförligt och sålunda, på grund av de för nämnda kuststräckor föreslagna bestämmelserna, bli tillåtet för varje svensk medborgare. Skulle emellertid sandmask ej anses kunna utgöra föremål för fiske, vill kommittén ifrågasätta, om ej dess tagande är att betrakta som en enligt allmänna rätts1 Se 3 § fjärde, femte och sjätte styckena FL, lag 22/6 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt (1 § 2 st.), lag 6/6 1930 ang. utsträckt tillämpning av sistnämnda lag; jfr Betänk. 1894 s. 47 samt prop. 1928: 2 s. 25. 2 Dessa djur leva nedgrävda i sandig havsbotten och fångas antingen genom grävning eller på det sätt att de medelst stampning drivas upp i vattnet och där las med håv.

259 grundsatser envar tillkommande rättighet, i likhet med insamlande av daggmask och liknande agn. Någon särskild reglering i lag av sådan rätt till agntäkt, som ej är att hänföra till fiske, har kommittén av nu anförda skäl funnit ej vara erforderlig. Varken i 1896 års lag eller i strafflagen finnes närmare angivet, vilka förfaranden som anses hänförliga till fiske.1 Icke heller kommittén har ansett detta behövligt. Framhållas må emellertid, att även ett fångande utan tillägnelseuppsåt kan utgöra fiske. Tillgrepp av fisk ur en liten eller tappningsbar fiskdamm torde i princip ej vara att bedöma enligt fiskerättsliga regler utan falla under bestämmelserna om olovligt tillgrepp. I 1 kap. behandlas under 1—4 §§ frågan om var fiskevattnet är fritt och var det är enskilt. Därtill ansluter sig i 5 § en bestämmelse av mera teknisk art angående bestämning av vattendjup och strandlinjer. I 6 och 7 §§ regleras rätten till fiske i fritt fiskevatten. Huvudregeln för fiskerätten i enskilt fiskevatten ges i 8 §. Till denna huvudregel anknytas i 9—16 §§ specialregler om fritt fiske i enskilt vatten i saltsjön och i 17—20 §§ motsvarande specialregler för Vänern, Vättern och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Därefter följa i 21 och 22 §§ bestämmelser om rätt till landfäste m. m. och om skydd för visst fiske, som förbehållits fiskerättsägare. I 23—26 §§ beröres fiskerätten i vatten, som tillhör kronan och vissa samfälligheter eller som är utarrenderat. I 27 § finnas bestämmelser om vissa särskilda rättigheter till fiske (urminnes hävd m. m.), och 28 § hänvisar till den särskilda lagstiftningen om nationalparker och om lapparnas fiskerätt. Slutligen behandlas i 29 och 30 §§ frågan om fiskådra. 1 §• Grundläggande för fiskerätten är avgränsningen mellan de vatten, där fisket i princip står öppet för envar, och dem, i vilka rätten till fiske principiellt är knuten till fastighet. Såsom beteckning i lagtexten för förstnämnda vatten användes i förslaget uttrycket »fritt fiskevatten». Såsom motsats härtill brukas den redan i 1896 års lag förekommande termen »enskilt fiskevatten». 2 2 §• I förevarande paragraf har angivits gränsen för enskilt fiskevatten i saltsjön. Bestämmelsen motsvarar i detta hänseende 2 § i 1896 års lag. Beträffande grunderna för förslaget hänvisas till 1 kap. av den allmänna motiveringen. Systemet för gränsdragningen har sammanfattats i tre regler. Under a) har angivits omfattningen av det vatten, vars karaktär av enskilt 1 2

Jfr N. Stjernberg: Kommentar till strafflagen kap. 24, 2 uppl. 1932 s. 109 ff. Jfr s. 49 not 2.

260 fiskevatten grundar sig på dess belägenhet i närheten av stranden, den s. k. strandvattensregeln. Denna är avsedd att ersätta 180-m :regeln i gällande lag. 1 Den under b) upptagna s.k. l-km:rcgeln har i stort sett till syfte att utgöra en precisering av den nuvarande inomskärsregeln. 2 l-km:regeln skall ej tilllämpas vid »friliggande» öar och ö-grupper — bland andra Golland och Öland — utan endast på vatten, som ligger i viss anslutning till fastlandet. Regeln under c) slutligen är av kompletterande art och avser att förebygga, att till följd av de båda första reglerna isolerade frivattensområden uppkomma inom det enskilda fiskevattnet. 3 Beträffande vattendjup och strandlinjer stadgas närmare i 5 §. 3 §• Paragrafen reglerar utsträckningen av det enskilda fiskevattnet i Vänern, Vättern och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Beträffande motiveringen till bestämmelserna, vilka utgöra en utveckling av 6 § i 1896 års lag, hänvisas till 4 kap. i betänkandet. Gränsdragningen har föreslagits skola ske efter samma grunder som för saltsjön. 4 Vad som beträffande saltsjön sagts om öppna havet skall härvid för envar av de stora sjöarna tillämpas om sjöns öppna huvuddel. Beträffande Vänern medföra dessa gränsdragningsprinciper bland annat, att Mariestadsfjärden jämte delar av Östersundet blir enskilt fiskevatten: en specialregel för fiske med vissa slags redskap i denna del av sjön har emellertid föreslagits i 17 § första stycket under 4. Vidkommande Hjälmaren kommer den föreslagna frivattensgränsen alt lämna Hemfjärden, Mellanfjärden och östra Hjälmaren som enskilt fiskevatten. För Mellanfjärden har emellertid i 19 § föreslagits en specialregel för fiske med vissa slags redskap. Beträffande delar av Hjälmaren och Storsjön ha de för saltsjön givna reglerna icke ansetts fullt ut kunna tillämpas; därför har i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits, att utöver vad som följer av huvudregeln vissa ytterligare områden skola vara enskilt fiskevatten/' Frågan om vilka vattenstånd och strandlinjer som skola vara normerande regleras i 5 §. 4 §• Förevarande paragraf motsvarar närmast 5 § i 1896 års lag. Bestämmelsen avser endast att fastslå, att i dessa sötvatten finnes enbart enskilt fiskevatten. Frågan om det enskilda fiskevattnets fördelning mellan olika fastigheter behandlas i jordabalken och jorddelningslagstiftningen. 1 Se s. 62 ff. och plansch I. 2 Se s. 69 ff. och plansch II. 3

Se s. 73 f. och plansch III.

4 Se s. 169 ff. 5

Se s. 174 ff.

5 §• Bestämmelserna sakna motsvarighet i 1896 års lag. Beträffande grunderna för valet av vattenstånd hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. 1 I ett par särskilda fall skola enligt förslaget andra vattenstånd vara avgörande, nämligen beträffande rätten att i Vänern fiska siklöja och nors med finmaskat nät (17 § första stycket 3) och beträffande fiskådra (29 §). 6 §. I 6 och 7 §§ behandlas frågan om fiske i fritt fiskevatten. 1 den förra paragrafen stadgas om fiskerätt för svensk medborgare och för fiskerättsägare. i den senare regleras fiskerätten för den som icke är svensk medborgare. I fritt fiskevatten skall enligt 6 § första stycket fisket principiellt vara fritt för varje svensk medborgare. Med viss »kvarstående» redskap skall man dock där få fiska endast efter tillstånd av myndighet. Bestämmelserna motsvara närmast den nuvarande fiskelagens 1 §. Den nyss antydda uppdelningen av redskapen i två huvudgrupper återkommer i fiskelagsförslaget i flera sammanhang. Beträffande grunderna för denna uppdelning och dess förhållande till gällande rätt hänvisas till 2 kap. av den allmänna motiveringen. 2 Genom bestämmelsen i andra stycket har fiskerättsägaren tillförsäkrats viss rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sin kvarstående redskap över frivattensgränsen. Skälen härtill ha ävenledes angivits i det föregående. 3 I kommitténs förslag har i stället för det i 1896 års lag brukade uttrycket strandägare, 4 vilket givit anledning till missförstånd, använts termen fiskerättsägare. Därmed åsyftas den som har en fiskerätt, vilken är grundad direkt på äganderätt till fastighet sålunda att den utgör ett tillbehör till fastigheten, varöver ägaren ej kan fritt förfoga genom avtal. Fiskerättsägare är alltså icke blott den som äger fiska i eget vattenområde utan också den som äger i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet eller fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande rättighet till fiske, såframt servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet. 5 Såsom fiskerättsägare i här använd bemärkelse betecknas däremot ej den som fiskar med stöd av en varje svensk medborgare enligt lag tillkommande rätt att bedriva visst fiske i enskilt fiskevatten. Ej heller räknas såsom fiskerättsägare den som stöder sin fiskerätt allenast på upplåtelse, exempelvis en arrendator eller 1 Se s. 61 f. och 173 f. samt bilaga - Se s. 84 ff. 3 Se s. 92 f. 4 Jfr s. 49 not 2. ' Jfr s. 240.

i.

fiskekortsinnehavare, avtal.

eller den som fiskar med stöd av servitut, grundat på

7 §• I förevarande paragraf ha bestämmelser föreslagits om rätt för den som icke är svensk medborgare att fiska i fritt fiskevatten. Av 1896 års lag framgår ej omedelbart, huruvida utländsk medborgare eller statslös får fiska i svenskt territorialvatten. Ur folkrättslig synpunkt må framhållas, att enligt internationella rättsregler varje strandstat anses äga rätt att förbehålla sig och sina undersåtar fisket inom sitt territorialvatten, samt att det ankommer på strandstaten själv att avgöra, huruvida och i vad mån den vill utesluta utlänningar från att delta i sådant fiske.1 I fråga om sådant fiske, som icke utövas på grund av strandäganderätt, har svenska staten begagnat sig av sin folkrättsliga befogenhet att från dess utnyttjande utesluta utlänningar. Svensk rätt kräver att varje fiskande, alltså även utlänning, skall ha fått tillstånd (»lov») till fisket; eljest föranleder dess utövande ansvar för olovligt fiskande i »annans fiskevatten». — Vad angår fiske i frivatten framgår som nämnts hindret för utlänningar icke omedelbart av bestämmelserna i gällande fiskelag. Då denna inskränker sig till att meddela föreskrifter om svensk undersåtes fiskerätt i frivattnet men iakttar tystnad beträffande utlänningar, innebär nämligen enligt kommitténs uppfattning detta icke, att lagen förbehållit de svenska undersåtarna fisket därstädes; något hinder för att även utlänning erhåller tillstånd därtill lärer 1896 års lag icke utgöra. I frivattnet har någon ensamrätt till fiske icke genom civillagstiflning tillförsäkrats landets egna undersåtar. En upplåtelse av fiskerätt i frivattnet till andra än svenska undersåtar kränker tydligen ej någon civilrättsligt skyddad rättighet och behöver följaktligen icke ske i den i 87 § regeringsformen stadgade ordningen. Riksdagens samtycke synes ej heller på den grund erforderligt, att fisket i frivattnet skulle utgöra ett sådant »kronans fiske» som avses i 77 § regeringsformen; bland de tillgångar kronan såsom privat rättssubjekt äger, är enligt kommitténs mening denna »fiskeallmänning» icke att hänföra. Hithörande förhållanden torde kunna regleras i administrativ ordning med stöd av Konungens ekonomiska förordningsmakt. Detta betraktelsesätt har också vunnit burskap i svensk rätt. Sålunda har vid flera tillfällen utan riksdagens medverkan rätt tillagts dansk fiskare att i viss omfattning idka fiske i svenskt territorialvatten. 2 Även individuella tillstånd att idka fiske i frivattnet i saltsjön ha i några fall av Kungl. Maj:t meddelats åt i riket bosatta utlänningar. I anslutning till sålunda rådande rättsuppfattning har kommittén ansett det vara lämpligt att i fiskelagen inskrives, att den som icke är svensk med1 2

Jfr utredning av numera kanslirådet Torsten Gihl i SOU 1930: 6 s. 236 ff. Se KK 10/11 1899 (nr 84 s. 1), 25/10 1907 (nr 112 s. 1) och 2/6 1933 (nr 282).

263 borgare ej må bedriva fiske i fritt fiskevatten utan att Kungl. Maj:t givit lov därtill. Utan sådant tillstånd kan en utlänning få bedriva fiske i fritt vatten endast om han är fiskerättsägare eller kan härleda fiskerätt från en fiskerättsägare; i så fall är han nämligen enligt kommittéförslaget i samma mån som andra berättigad att från sitt enskilda fiskevatten sträcka tillståndspliktig redskap vidare ut i fritt fiskevatten på sätt närmare angivits i 6 § andra stycket. Inom enskilt fiskevatten är det rättsliga läget tydligen ett annat. Där har strandägaren i princip tillförsäkrats ensamrätt till fisket, och denna hans rätt är av civilrättslig natur. På grund härav lärer det icke ankomma på Kungl. Maj:t att medge utlänning rätt till fiske i annans enskilda vatten, även om till äventyrs sådant enligt lag är tillåtet för varje svensk medborgare.

8§. I 8 § har upptagits den allmänna regeln att fisket i enskilt fiskevatten, i den mån ej annat lagligen gäller, tillkommer den som äger vattenområdet. Ägogräns i vatten bestämmes i tveksamma fall efter regeln att varje skifteslag (by eller annat s. k. ursprungligt skifteslag) äger det vattenområde som är dess strand närmast. 1 På grund av den samtidigt föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde kan det inträffa, att frivattensgränsen förskjutes utåt, så att det enskilda vattenområdet ökas. Enligt gällande rättsuppfattning kan gräns mot allmänt vattenområde ej med laga verkan bestämmas, och skifteslagets rätt lärer därför ej vara begränsad till dess hittillsvarande vattenområde utan automatiskt växa ut till den nya frivattensgränsen. Någon tvekan om vilket skifteslag det nytillkommande vattenområdet skall tillfalla torde därför ej kunna uppstå. Om skifleslagets hittillsvarande vattenområde är delat mellan de särskilda fastigheterna, måste enligt kommitténs mening denna delning vara bestämmande även för delningen av det nytillkommande vattenområdet. Har, såsom ofta torde vara fallet, delningen skett sålunda att varje hemman äger det vattenområde som är dess strand närmast, bör alltså denna princip äga tilllämpning även längre ut. Har delningen skett efter annan grund, synes det naturligast, att det nytillkommande vattnet anses tillhöra den fastighet, vars hittillsvarande vattenområde ligger närmast innanför. — Något vederlag till övriga delägare i skifteslaget vare sig i mark eller penningar synes därvid knappast kunna komma i fråga. Att med tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen låta det nytillkommande vattnet bilda ett eget skifteslag vore uppenbarligen synnerligen opraktiskt. Det nytillkommande vattenområdet torde oftast komma att bestå av en oregelbundet formad, högst några tiotal meter bred remsa, belägen omkring 300 m från 1 Se 12 kap. 4 § jordabalken; jfr 1 kap. 12 § i 1947 års jordabalksförslag. Ang. tillämpning av denna regel med hänsyn till kustens »huvudriktning» jfr NJA 1933 s. 54, 1944 not B 605 och 1945 s. 252.

264 stranden, och dess värde lärer — med eller utan fiskerätt — i del övervägande antalet fall bli så ringa, att ett krav på särskilt skifte därå måste framstå såsom meningslöst och formalistiskt. I betraktande av vad tidigare anförts om frivattensgränsens rörlighet är emellertid enligt kommitténs uppfattning det anförda lagrummet här ej tillämpligt. Godtas ej denna uppfattning, lorde av praktiska skäl böra övervägas att stadga en kort frist, förslagsvis två år från lagens ikraftträdande, inom vilken delägare skulle ha att begära laga skifte, vid äventyr att det nytillkommande vattenområdet eljest ansåges delat efter de grunder som nyss sagts. Vad nu sagts om äganderätten gäller även beträffande fiskerätten. Om sålunda vattenområdet är delat med stranden men — såsom oftast händer — fisket därå är samfällt för alla delägarna, skall även det nya vattenområdet anses delat och fisket tillhöra delägarna samfällt. Då vattenområde eller fiskevatten är delat och på grund av de nya reglerna frivattensgränsen flyttas inåt, kommer på motsvarande sätt minskningen att drabba de särskilda fastigheterna och ej skifteslaget såsom sådant; eventuell skadeersättning bör i enlighet därmed tillfalla den drabbade fastigheten. Både då det enskilda vattnet växer och framför allt i det motsatta fallet, då det krymper, kan det stundom inträffa att visst vattenområde eller fiskevatten får en för sitt ändamål olämplig form. Genom omskifte eller ägoutbyte kan en bättre indelning vinnas. På grund av den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde kommer nästan alltid överensstämmelse alt råda mellan yttergränsen för den enskilda äganderätten och för den enskilda fiskerätten. Ingenstädes kommer äganderätten att nå längre ut än fiskerätten. Endast på två ställen kommer det enskilda fiskevattnet att sträcka sig utanför gränsen för enskilt vattenområde, nämligen i västra delen av Södra Hjälmaren och i Storsjöns södra del. 1 Vad Hjälmaren angår äro fiskevattnen i nu förevarande trakt redan delade. Också i Storsjön lorde i ifrågavarande vatten åtminstone vikarna i viss utsträckning vara delade genom laga förrättning. I den mån delning ej skett, lorde uppdelningen av fiskevattnet böra ske enligt motsvarande regler som gälla för delning av fiskevatten, belägna innanför gränsen mot allmänt vattenområde. Kommittén har ej funnit nödigt alt för dessa delar av Hjälmaren och Storsjön föreslå någon särskild bestämmelse om veni fiskerätten skall tillkomma. 9 §• Bestämmelserna avse fisket efter strömming och skarpsill vid större delen av östersjökusten. Motsvarande stadganden i 1896 års lag återfinnas i 3 § första och andra styckena. Grunderna för förslaget ha angivits i den allmänna motiveringen. 2 1

Se 3 § 2 st. i förslaget lill fiskelag. S . 105 ff. (Norrland), 109 (T. (Uppsala och Stockholms län), 115 If. (Södermanlands, Öslergötlands och Kalmar län) samt 118 f. (skydd för slrandfiskct). 2

265 De ålderdomliga, i 3 § sisla stycket av 1896 års lag upptagna reglerna om s. k. notlolt synas numera helt ha fallit ur bruk och ha ej ansetts böra bibehållas.

10-12 §§. I förevarande paragrafer ha upptagits bestämmelser om fritt fiske i enskilt fiskevatten i Gotlands län (10 §), i Blekinge län (11 §) samt vid Skånes östra och södra kust (12 §). För Gotlands och Blekinge län finnas i 3 § andra stycket av gällande fiskelag sfadgandcn om fritt fiske efter strömming; för Skånes östra och södra kusl saknas för närvarande särbestämmelser. Beträffande förslagets motivering hänvisas till vad som anförts i 3 kap. 1 13 §. Vid Skånes västra kust är fisket mera obundet av strandäganderätten än annorstädes i landet. Varje svensk undersåte får där i allmänhet fritt utöva fiske vid annans strand med både fast och rörlig redskap (3 § femte stycket i 1896 års lag). Endast i inre delen av Skälderviken har strandägaren en ensamrätt, avseende fiske efter lax med fast redskap. Denna ensamrätt är begränsad till Strövelstorps socken. Ängelholms stad och Barkåkra socken inom Kristianstads län, en 15 km lång kuststräcka på ömse sidor om Rönneåns mynning. 2 Från åtskilliga fiskare i orten ha till fiskerättskommittén inkommit framställningar om att laxfisket i Skälderviken borde göras fritt för alla, enär laxbeståndet starkt nedgått och fisket efter lax numera betydde så litet, att det ej längre kunde motivera en särskild lagbestämmelse. — Även fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har förordat ett frigivande av laxfisket och har därom anfört i huvudsak följande: Laxfisket i Skälderviken kunde numera ej anses vara av den vikt att det borde undantas från den allmänna regeln om fritt fiske. Fiske med fast redskap (bottengarn) bedreves där även efter andra fiskslag än lax, särskilt makrill; om då även lax erbölles, (inge den behållas endast om den fiskande vore strandägare eller hade arrenderat fiskerätten efter lax. Bland yrkesfiskarena vore det ett allmänt önskemål att fisket bleve fritt. Om så skedde, vore det möjligt att en reglering av fisket med fast redskap borde ske genom länsstyrelsens försorg på liknande sätt som vid öresundskusten. Det undantag från den för Skånes västra kust år 1930 genomförda regeln om fritt fiske, som då gjordes beträffande laxfisket med fast redskap i Skäldervikens innersta del, hade sin grund i de särskilda rättsvanor som sedan gammalt varit rådande med avseende på detta fiske. Emellertid har laxbeståndet där alltmera minskat, och därmed har också det strandägarna 'S. 120 f. (Gotland), 123 f. (Blekinge) ocb 128 f. (Skåne). -"Prop. 1930:70, bilaga P. M. s. 10.

266 förbehållna fisket förlorat i betydelse. Enligt vad kommittén inhämtat funnos 1946 vid den undantagna kuststräckan endast ett tiotal fasta laxfångstredskap (8 bottengarn och 1 kilnot). Strandäganderätten lillhör här huvudsakligen storgods eller byalag, och fisket bedrivs ej av strandägarna själva utan utarrenderas. Den årliga arrendesumman, som ännu vid tiden för 1930 års lagändring utgjorde inemot 2 500 kronor, 1 har numera nedgått till omkring 1 400 kronor. Härtill är att märka, att det fiske som utövas med dessa fasta redskap enligt uppgift numera endast till en mindre del avser lax; huvudsakligen fångas däri annan fisk, särskilt makrill och näbbgädda (hornfisk). För dylikt fiske föreligger visserligen ingen laglig skyldighet att erlägga arrende, men ensamrätten till laxfisket ger helt naturligt ett faktiskt försteg också när det gäller annan fisk. Denna förmånsställning har uppenbarligen icke varit av lagstiftaren åsyftad och är ägnad att bereda svårigheter för det fria fiske som bedrives av andra än laxfiskearrendatorerna. Vid nu angivna förhållanden och då även den fiskeritekniska sakkunskapen understött de från yrkesfiskarhåll framförda önskemålen om laxfiskets frigivande, har kommittén föreslagit det ifrågavarande undantagsstadgandets upphävande. 2 Då genom 1930 års lagändring fisket med såväl fast som rörlig redskap förklarades fritt vid Skånes västra kust, hade detta ingen inverkan på sådan särskild rättighet till fiske, som grundar sig på skattläggning. I den mån dylik rättighet där förelåge skulle den alltjämt bestå, och häri har kommittén i princip ej avsett att föreslå någon ändring, såvitt angår området innanför frivattensgränsen. Vid Skånes västkust finnes endast ett skattlagt fiske, Ålabodarna nr 1, ett ålfiske omfattande en sträcka av omkring 6 km av öresundskusten inom Glumslövs socken i Malmöhus län. 3 Fråga har väckts om att detta fiske skulle inlösas av staten och upplåtas till allmänt begagnande. Enligt Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober 1907 följer med äganderätten till Ålabodarna nr 1 rätt att med andras uteslutande idka ålfiske med ryssjor i Öresund utmed Nedra Glumslövs bys ägor så långt strandäganderätten räcker.4 Till fiskelägenheten hör ett landområde om 0,37iu hektar, uppdelat på fyra lägenheter, betecknade Ålabodarna l 2 —l 5 ; från den sistnämnda ha avsöndrats ytterligare fyra lägenheter, Ålabodarna l6—1°. Landområdet har en utsträckning i strandens längdriktning av något över 80 m och torde icke nå ända ned till vattnet; något vattenområde synes ej höra till ålfisket. I den länsstadga, som reglerar fisket med bottengarn m.m. vid öresundskusten, har undantag gjorts för det fiskevatten som hör till det skattlagda fisket. Skattelägenheten är uppdelad på ett tjugutal delägare; endast några av dem uppges utnyttja sin fiskerätt. Fisket är särskilt taxerat och har åsatts ett sammanlagt taxeringsvärde av 16 000 kronor. »Se prop. 1930:70, bilaga P. M. s. 7. 2 Avvikande mening, se särskilt yttrande s. 328. 3 Se Betänk. 1924 s. 192 och prop. 1930:70, bilaga P. M. s. 9. 4 NJA 1907 not A 314; i ett KBr 29/10 1897 (nr 94 s. 1), avseende ålfiske utanför frifiskegränsen, ansågs förbehåll böra göras om att Ålabodarnas rätt skulle vara oförkränkt.

267 Från utomstående yrkesfiskare ha upprepade framställningar gjorts om frigivande av det till skattelägenheten hörande ålfisket; därvid har åberopats, att fisket ej fullt utnyttjades, att det vore svårt för frifiskarena att på andra håll få platser för ålbottengarn samt att ålfisket skulle kunna bättre tillgodogöras, om det frigjordes från skattelägenheten. — Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har förordat, att fisket göres fritt och ordnas på samma sätt som övrigt bottengarnsfiske vid Öresund. Även länsstyrelsen har ansett, att det skattlagda fisket bör inlösas för att möjliggöra en enhetlig reglering av bottengarnsfisket längs hela ifrågavarande kuststräcka. Av den tillgängliga utredningen synes framgå, att det till Ålabodarna nr 1 hörande fisket efter ål numera utnyttjas mindre rationellt. Detta torde i väsentlig mån ha sin orsak i de invecklade äganderättsförhållandena. Ur enhetlighetens synpunkt är det även ett önskemål, att detta ålfiske upplåtes till allmänt begagnande enligt samma normer som tillämpas för dylikt fiske i övrigt vid öresundskusten. Frågan är dock enligt kommitténs uppfattning knappast av sådan vikt att den bör föranleda särskild lagstiftning. Lämpligare synes vara, att förhandlingar upptas om frivillig inlösen av det skattlagda fisket mot ersättning av statsmedel. Tänkbart är även, att med tilllämpning av de föreslagna bestämmelserna om fiskevårdsområde — eventuellt tvångsvis — ett bättre utnyttjande av fisket skulle kunna åstadkommas. Kommittén vill emellertid i första hand förorda, att den till Ålabodarna nr 1 hörande fiskerätten inlöses av statsverket och upplåtes till allmänt begagnande enligt vad ovan sagts. 14 §. Denna paragraf motsvaras i 1896 års lag närmast av 3 § fjärde stycket. Den väsentligaste förändringen i förhållande till gällande rätt är att hummerfisket i Bohuslän, i den mån det ännu är förbehållet strandägarna eller de på vissa öar boende, skall bli fritt för varje svensk medborgare. Skälen härtill ha utvecklats i det föregående. 1 Vid utformningen av den i 6 § av förslaget upptagna beskrivningen av tillståndskrävande redskap har kommittén eftersträvat, att en tillämpning därav även vid avgränsningen av den i enskilt fiskevatten vid västkusten tillåtna »rörliga» redskapen ej skall medföra någon inskränkning i den varje svensk medborgare nu tillkommande rätten till fritt fiske. Enligt gällande rätt skall »mindre ålryssja» i förevarande sammanhang hänföras till rörlig redskap och alltså få fritt utsättas i enskilt fiskevatten. Med den av kommittén föreslagna definitionen torde de små ålryssjor som användas vid denna kust i allmänhet komma att bli fria, då de mestadels tas upp varje dygn. Dock lärer, enligt vad som uppgivits, på vissa håll särskilt i fjordarna dylik redskap lämnas kvar på samma ställe längre än den i 6 § an1

S. 134 ff. och bilaga 3.

268 givna tiden av två dygn. För all icke i sådana fall en av kommittén ej åsyflad försämring för frifiskarena skall inträda, har den särskilda bestämmelsen om »mindre ålryssja» bibehållits i förslaget. I tredje stycket av 3 § i 1896 års tag återfinnes en från äldre lagstiftning kvarstående bestämmelse om skydd för sedvanemässigt fritt fiske på rikels västra kust efter »havsfisk, som går till stränderna i stora stim». Redan genom 1928 och 1930 års lagändringar förlorade detta stadgande så gott som all praktisk betydelse. Om — på sätt föreslås i 16 § — det allmänna sedvaneskyddet beträffande västkusten kommer att gälla lör all slags redskap och även inomskärs, blir den ålderdomliga bestämmelsen om fritt stimfiske helt överflödig. 15 §. Denna paragraf är avsedd att ersätta 4 § i 1896 års lag, enligt vilken varje svensk undersåte äger rätt alt idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet». Sistnämnda stadgande, vartill en motsvarighet fanns upptagen redan i 1766 års fiskeristadga (2 kap. 10 §), har efter genomförandet av 1928 och 1930 års lagändringar betydelse endast för östersjökusten. Den närmare innebörden av 4 § fiskelagen är oviss, i det att begreppen »djup» och »yttre skärgården» äro synnerligen vaga. Förarbetena till 1766 års stadga ge ingen närmare ledning för tolkningen, och vad särskilt ordet yttre» beträffar, äro omständigheterna kring dess införande i lagtexten outredda. 1 Redan vid granskningen av förslaget till 1852 års fiskeristadga, dit stadgandet överfördes, fäste högsta domstolen uppmärksamheten på dess obestämdhet och tvetydighet. Då förslaget till 1896 års fiskelag granskades i högsta domstolen, gav en ledamot uttryck åt den uppfattningen att bestämmelsen vore tillämplig endast i sådana delar av saltsjön inomskärs, som låge »utanför stränders och holmars landgrund», d.v.s. enligt nu gällande lag 180-m :gränsen. 2 Del försök till tolkning, som sålunda gjorts, synes av olika skäl knappast övertygande. I alla händelser lär stadgandet, sannolikt till stor del på grund av dess svårlyddhet. sällan ha åberopats av de fiskande. Vid de undersökningar rörande rättsvanorna vid saltsjöfisket, som företagits av kammarrådet Dufwa och av fiskerättskommittén, har emellertid framgått, att fiske på djupt vatten innanför frifiskegränsen särskilt efter torsk och flundra (skrubba) med långrev samt efter lorsk med »snöre» 8 (fig. 4) idkas av yrkesfiskare på många ställen vid östersjökusten, ofta i betydande omfattning. »Jfr Betänk. 1924 s. 65. -' Jfr Betänk. 1924 s. 95 f. 3 Med »snöre» (»handsnöre», torsksnöre») betecknas en speciellt vid torskfiske använd typ av redskap, bestående av lina med järn- eller blylod samt kraftig krok utan blänke, betad med strömmingsbitar cl. dyl. Vid fiskel hållos linan i handen (utan spö eller annat hjälpmedel).

269 Även laxfiske med långrev (laxrev) förekommer under vissa års tider inne på enskilt vatten. I den mån detta yrkesmässiga fiske utövas på sådant sätt att det egentliga strandfisket, framför allt efter fjällfisk, ej stores därav, lär från strandägarnas sida sällan resas invändning däremot. Där strandägaren eller hans rättsinnehavare icke själv nyttjar sådant krokfiske, lorde det ej heller lända honom till nämnvärt förfång, om andra fiskande utöva det i hans vatten. Vad nu sagts gäller, enligt var förut antytts, beträffande vissa särskilda fiskemeloder, avsedda för fångst huvudsakligen avtorsk, flundra och lax samt utövade på djupt vatten, mestadels på något avstånd från land. Annorlunda är förhållandet i fråga om det på sina håll förekommande djupvattensfisket efter fjällfisk (gädda, abborre) medelst pimpel eller liknande ävensom fisket med sådan redskap som företrädesvis nyttjas i strändernas närhet eller eljest på jämförelsevis grunt vatten, exempelvis mete. kast- och spinnspö, drag, utter m.m.; dylikt fiske skulle utan tvivel mångenstädes kunna bli till avsevärd skada eller olägenhet för fiskerättshavaren och även inverka ogynnsamt på fiskevården, om det finge okontrollerat utövas av vem som helst i enskilt vatten. Något allmänt frigivande därav kan kommittén fördenskull ej förorda. Det här berörda krokfisket inbegripes uppenbarligen i det fria fiske, som enligt 11—14 §§ i kommitténs förslag skall få utövas vid syd- och västkusten (från Torhamns udde i Blekinge län till norska gränsen). För denna kuststräcka kommer förevarande paragraf följaktligen att sakna betydelse. 16 §. Enligt 3 § sjätte stycket i 1896 års lag skola de fiskande, där de vid öppna havsstranden och utom skären av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agnläkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, vara bibehållna vid sådan rätt. Såsom tidigare nämnts föreslog 1894 års fiskelagskommitté skydd för sedvanemässigt fiske vid alla stränder, även inomskärs och i sötvatten; kommittén fann det till förekommande av mera .....

,,

„,

,

„ ,

i

i %

u ^8- *• Torsksnöre.

väsentliga rubbningar i radande grundsatser om fiskeratt vara av nöden att lagstiftningen i förevarande fall, där sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större betydelse än på de flesta områden och där den lokala naturen av dess resultat lade alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen, genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat. 1 — Under riks1

Betänk. 1894 s. 47.

270 dagsbehandlingen blev emellertid det sålunda föreslagna sedvaneskyddet inskränkt till att avse endast fiske med rörlig redskap och detta blott i saltsjön vid öppna havsstranden och utom skären. De av fiskerättskommittén i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna innebära för saltsjöns vidkommande en utvidgning av det i gällande lag stadgade skyddet för sedvana och ansluta sig härutinnan till det av 1894 års kommitté framlagda förslaget. Ur principiell synpunkt finner fiskerättskommittén det väl vara önskvärt, att förhållandet mellan den fiskerätt som tillkommer strandägarna, å ena, samt den fria fiskerätten, å andra sidan, fastslås genom bestämda och generella lagregler. Så kan dock ej alltid ske utan åsidosättande av betydelsefulla lokala rättsvanor. Om detta skall undvikas, måste de allmänna reglerna kompletteras med mer eller mindre långtgående bestämmelser om skydd för ortens sed. Såsom i olika sammanhang framhållits, är visserligen ett sådant skydd ofta föga effektivt i kritiska situationer. Även om en sedvanebestämmelse sålunda aldrig kan få annat än begränsad betydelse, torde dock åtskilliga lokala sedvanor vara av alltför stor vikt för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lämnas helt obeaktade. Behovet av en sedvanebestämmelse måste emellertid enligt kommitténs mening bedömas i viss mån olika för saltsjön, för de stora frivattenssjöarna och för övriga sötvatten. Vad saltsjön angår ha de fria vanorna visat sig äga sådan livskraft, att de efter tillkomsten av 1896 års lag i stor utsträckning ansetts böra kodifieras och införas i fiskelagen. Kommittén har funnit det vara nödvändigt att gå vidare på denna väg och har beträffande fritt fiske i enskilt fiskevatten föreslagit regler, vilka i större utsträckning än gällande rätt ta hänsyn till rådande bruk i olika trakter av landet. Även vid sidan härav kunna dock på olika håll, kanske främst vid norrlandskusten, förekomma fiskerättsliga traditioner, vilka, ehuru \såväl lokalt som innehållsmässigt ofta ganskja starkt begränsade, måste anses förtjänta av skydd. Kommittén har med anledning härav föreslagit ett allmänt skydd för sedvana i saltsjön. Sålunda skall i detta avseende icke upprätthållas någon skillnad mellan sådant enskilt fiskevatten, som ligger »vid öppna havsstranden och utom skären», samt övrigt enskilt fiskevatten i saltsjön. Ej heller har kommittén funnit tillräcklig anledning att begränsa skyddet till fiske med »rörlig» redskap. Ehuru det ligger i sakens natur att en fri sedvana lättast kan uppstå beträffande sådan redskap, bör enligt kommitténs mening även i de säkerligen ganska sällan förekommande fall, då fritt fiske med »fast» redskap kunnat bestå utan gensaga från fiskerättsägarna, sedvanan vara förtjänt av lagens skydd. Från den utsträckta rätt, som sålunda skall kunna grundas på ett sedvanemässigt utövande av fiske, har emellertid kommittén funnit undantag

271 böra göras för strömmings- och skarpsillsfiske i Östersjön. Detta viktiga fiske intar i kommitténs förslag — liksom enligt gällande rätt —• en särställning. Rätt att fiska strömming och skarpsill skall enligt förslaget i mycket stor utsträckning gälla oberoende av strandäganderätten; kommitténs förslag innebär i detta hänseende en avsevärd utvidgning i förhållande till nuvarande regler. Härvid har kommittén avsett att i allt väsentligt lagfästa rådande sedvanor. Med hänsyn härtill har kommittén å andra sidan ansett, att den föreslagna regleringen skall vara fullständig och uttömmande och att sålunda avvikelse från densamma ej skall ges laglig sanktion, vare sig till frifiskarenas förmån på grund av någon till äventyrs förekommande lokal sedvana (16 §) eller till deras nackdel på grund av urminnes hävd eller annan särskild rättighet (27 §). För de stora sjöarnas del är den av kommittén föreslagna regleringen likaledes avsedd att vara uttömmande. Fiskerätten i dessa sjöar är för närvarande synnerligen oklar, och kommitténs förslag åsyftar, såsom tidigare anförts, att åstadkomma ordnade förhållanden genom precisering av frivattensgränsen och ett klart angivande av de fall då fritt fiske skall få bedrivas även i enskilt fiskevatten. Skulle därutöver en bestämmelse införas om skydd för rådande sedvanor av allehanda slag, komme detta enligt kommitténs övertygelse att betaga bestämmelserna deras åsyftade klarhet och motverka den sanering av de fiskerättsliga förhållandena, som i hög grad är påkallad. Kommittén kan därför ej för dessa sjöar förorda ett skydd för sedvana, som strider mot de normala reglerna. Vad slutligen vidkommer övriga sötvatten har kommittén ej funnit tillräckliga skäl föreligga att lagfästa någon sedvana till förmån för varje svensk medborgare. I den mån sedvanor där kunna förekomma till förmån för ortsbefolkningen, böra enligt kommitténs mening dennas berättigade intressen tillgodoses icke genom ett undantagsstadgande i fiskelagen utan på annat sätt, exempelvis genom bestämmelser vid bildande av fiskevårdsområde eller genom upplåtelse — med eller utan avgift — av fiskerätt i kronans eller kommunernas vatten. Sedvaneskyddet åsyftar närmast att trygga den obesuttna ortsbefolkningen vid dess rätt till sådant fiske, som utövas yrkesmässigt. Otvivelaktigt ha på sina håll vissa enkla fiskemetoder, såsom vanligt mete, dragfiske och möjligen även pimpelfiske, öppet fått försiggå utan att fiskerättsägarna ingripit. Ej minst då det gällt minderåriga ha fiskerättsägarna ofta visat välvillig förståelse. Även om det här stundom kan sägas föreligga en av de rättmätiga ägarna tolererad praxis av fritt småfiske, torde det dock icke skäligen utan vidare kunna göras gällande att det skulle vara fråga om en så stadgad hävd eller vana, att den skulle ta över den skrivna lagen. — Framhållas må även, att om en ortsvana bevisligen föreligger beträffande

exempelvis fiske med enklare typer av krokredskap, detta ej bör medföra alt de fiskande ulan vidare skola få övergå till att använda spinnspö eller andra ur fiskerättsägarens eller fiskevårdens synpunkt långt vådligare redskapstyper. En för sedvaneskyddets effektivitet betydelsefull fråga gäller måttet av den bevisning som fordras för styrkande av sedvanans existens. Det i gällande lag uppställda kravet på att det fria fisket skall ha bedrivits »av ålder oklandrat» lärer i allmänhet ha tolkats mindre strängt än då det gällt urminnes hävd men dock så, att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. 1 Erfarenheter från de rättegångar som förts angående dylik sedvana ha ådagalagt, att förebringandet av en så omfattande bevisning i praktiken möter nästan oöverstigliga svårigheter även i fall, då sedvanans förhandenvaro kan synas myckel sannolik. Enligt kommitténs uppfattning böra dessa stränga krav kunna i någon mån eftergivas, utan att fördenskull strandägarnas berättigade intressen trädas för nära. Det bör sålunda i allmänhet skäligen kunna anses tilly fyllest, att utredning vinnes angående fiskeförhållandena under en något kortare tid, en »generation» eller i runt tal ett trettiotal år. Har sedvanan oklandrad bestått under så lång tid, bör den enligt kommitténs mening i princip kunna antas vara så välgrundad, att den bör åtnjuta laga skydd. Detta utesluter ej, att om fiskerättsägaren kan leda i bevis att vanan ännu något tiotal år tidigare blivit klandrad eller ej funnits, den knappast lärer kunna anses tillräckligt stadgad för att uppfylla de rättsliga fordringarna. Så torde ofta vara fallet exempelvis beträffande det under de senaste årtiondena mångenstädes uppkomna nöjesfisket i närheten av städerna. — Den ändrade ståndpunkten i fråga om den tid, bevisningen måste omfatta, har kommittén velat ge uttryck åt genom att utbyta uttrycket »av ålder oklandrat» mot orden »oklandrat och eller gammal vana». En omständighet, som i sin mån kan väntas komma att underlätta utredningen huruvida oklandrad sedvana funnits eller ej, är att ined nya rättegångsbalkens ikraftträdande en friare bevisprövning kominer att tilllämpas. 17—20 §§. I förevarande paragrafer ha specialregler föreslagits om fritt fiske i enskilt fiskevatten i Vänern (17 §), Vättern (18 §), Hjälmaren (19 §) och Storsjön i Jämtland (20 §). Beträffande grunderna för förslaget hänvisas till 4 kap. av den allmänna motiveringen. 2 För Vänerns del ha särskilda övergångsbestämmelser synts erforderliga beträffande visst notfiske inom Oltersfads och Sunnersbergs socknar av Skaraborgs län. 1 2

Jfr Betänk. 1924 II och NJA 1943 s. 198 samt ovan s. 106. S . 177 ff. (Vänern), 185 ff. (Vättern), 190 f. (Hjälmaren) och 192 f. (Storsjön).

273 I den å t e r s t å e n d e av l a n d e t s fem största sjöar, Mälaren, skall enligt förslaget n å g o t fritt fiske ej finnas. 1 21 §. Vid fiske k a n det ofta v a r a behövligt att d i s p o n e r a a n n a n s s t r a n d eller v a t t e n o m r å d e för fastgöring eller u p p d r a g n i n g av r e d s k a p eller båt. I g ä l l a n d e rätt h a r d e t t a behov i viss m å n lillgodosetts g e n o m en b e s t ä m m e l s e i 3 tj fiskelagen. D ä r s t a d g a s s å l u n d a i s j u n d e stycket, att de s o m efter v a d i n ä m n d a p a r a g r a f sägs i d k a fiske vid a n n a n s s t r a n d äga att nyttja s t r a n d e n lör l a n d f ä s t e och för s å d a n tillfällig u p p d r a g n i n g av r e d s k a p och båt, som för fiskels u t ö v a n d e ä r av n ö d e n ; de skola dock s v a r a för s k a d a ocb i n t r å n g . — F ö r e v a r a n d e p a r a g r a f i förslaget utgör en u t v e c k l i n g av del å t e r g i v n a stadgandet. Första

stycket.

1 viss u t s t r ä c k n i n g t o r d e r e d a n nu föreligga en »alle m a n s rätt» till s å d a n t f ö r f a r a n d e s o m o v a n n ä m n t s utan ersättningsskyldighet gent emot s t r a n d e n s eller v a t t e n o m r å d e t s ä g a r e . Den n ä r m a r e i n n e b ö r d e n av d e n n a r ä t t iir emellertid g a n s k a o k l a r . Rätten att fiska i annans vatten innefattar naturligen också rättighet att använda själva vattenområdet i den mån det erfordras för fisket. Den fiskande får sålunda färdas över vattnet eller isen, utsätta sin redskap, öva tillsyn däröver och vittja den. I samband därmed kan han behöva tillfälligt anbringa pålar eller draggar i bottnen. Han torde vidare få anses berättigad att i det vattenområde där han bar rätt att fiska förtöja fisksump, utsätta trängvad eller placera annan anordning för förvaring av agn eller fångst; sådan förvaring torde i vissa landsändar anses tillåten även utan fiskerätt.2 Rätten att å annans vattenområde utsätta fiskeredskap, sump och annat lärer emellertid enligt allmänna rättsgrundsatser få anses begränsad till vad som för ändamålet är erforderligt och ej få utövas så, att annans berättigade intresse kränkes, exempelvis sålunda att strandägaren ej kan begagna egen brygga, lastage- eller badplats, vinterväg o.s.v. Stundom kan det vara tveksamt, var gränsen går mellan fiskarens och markägarens rätt, exempelvis då boningshus uppförts invid en sedan garnmall använd plats för fiske med not eller storryssja, kanske den enda lämpliga fiskeplatsen på en lång strandsträcka. Den tanken har framkastats, att med hänsyn till hemfridsintresset liske ej skulle få av främmande bedrivas närmare boningshus än 100—200 m eller. där tomt, trädgård eller plantering går ned till vattnet, närmare stranden än 30— 50 m. 3 Med vissa fiskemetoder, ej minst vid det särskilt förr så viktiga notfiskel, är del angeläget för den fiskande att vid fisket få nyttja stranden för att där dra upp eller göra fast redskap eller båt. Kan sådant ske utan förfång för strandägaren, torde denne i regel anses ej äga förbjuda det eller fordra ersättning. Tveksamt är, huruvida enligt rådande uppfattning en fiskande kan anses ha rätt att anbringa dragg eller annan förankringsanordning i annat vatten än där 1 Jfr s. 169. - Jfr s. 89. 3 Jfr I. ex. Betänk. 1937 s. 502. 18

274 han har rätt att fiska. Frågan är av stor praktisk betydelse för en fiskande, som vill effektivt utnyttja hela det vatten där han har fiskerätt. Om i enlighet med vad nyss antagits dragg får sättas i land i den mån detta icke är till förfång för markägaren, lorde motsvarande gälla också för den händelse draggen utlägges i vatten. Kommittén har ansett önskvärt att skapa klarhet i förevarande avseende genom att i lagen intaga en uttrycklig bestämmelse om att en fiskande utan vederlag lår nyttja annans strand eller vattenområde för sådan fast görin g eller uppdragning av redskap och båt, som erfordras för fiskets utövande, förutsatt all förfång ej uppslår för strandens eller vattenområdets innehavare eller för den som där har fiskerätt. Någon avgörande belydel.se torde det i detta sammanhang ej böra ha, om det eventuella förfånget uppkommer genom själva fastgöringen eller uppdragningen eller genom annan åtgärd, som står i samband med nyttjandet, exempelvis utkastande av fiskavfall eller uppläggande av tång eller skräp, som följt med redskapen vid notdragning. — Även om en sålunda bestämd nyttjanderätt i något hänseende skulle överskrida den allemansrätt som för närvarande kan anses föreligga, är den dock enligt kommitténs uppfattning av så stor vikt för fisket, att den bör fastslås i lag. 1 Den ifrågavarande fria nyttjanderätten kommer att få betydelse ej minst i sådana fall då en skötfiskare, som enligt lag äger rätt att nyttja annans enskilda fiskevatten intill en viss gräns, för att kunna, dra full nytta av denna rätt behöver förankra skötarna med en dragg, som anbringas innanför sagda gräns, eller på själva stranden. Om den för rätlen till fritt skötfiske gällande gränsen — t.ex. kurvan för visst vattendjup — löper helt nära stranden, blir den strandägaren förbehållna vattenremsan därinnanför så smal, att något enskilt fiske ofta i praktiken ej kan där bedrivas. Skulle i dylikt fall den främmande skötfiskaren placera sin förankringsdragg innanför nämnde linje, lärer åtminstone med hänsyn till fisket där något förfång knappast kunna presumeras. Vad nu sagts skall uttryckligen gälla endast om anbringande av fastgöringsanordning; däremot får t.ex. ledarmen på en kroksköte givelvis ej utan lov utsättas i vatten, där utsättaren saknar rätt att fiska. Vid bedömande av vad som i det särskilda fallet skall anses utgöra förfång, blir naturligen den lokala rättsåskådningen av stor betydelse. Uppfattningen om vad en strandägare i dylikt avseende bör finna sig i är utan tvivel ganska olika exempelvis på skånekusten och i Stockholms skärgård. Är stranden steril — såsom ofta är fallet vid de delar av västkusten, där fiske med makrillvad bedrives — är det mindre anledning än eljest att anse nyttjandet 1

Jfr beträffande finsk rätt bilaga 5 till detta belänkande. Den rätt att utan avgift använda annans strandmark, som enligt förevarande paragraf skall tillkomma en fiskande, kan på visst sätt sägas utgöra ett motstycke till den rätt strandmarkens ägare har att nyttja det utanför liggande vattenområdet, oaktat detta ej tillhör honom. Den »grannelagsrätt» som i detta hänseende tillkommer strandens ägare kan vara så vidsträckt, att den till och med innefattar rätt att »vid sin strand hava mindre brygga, båt-, bad- eller tvätlhus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse» (1 kap. 3 § VL; jfr 1 kap. 13 § i 1947 års jordabalksförslag).

275 vara till förfång. Har markägaren anvisat lämplig plats, lärer den fiskande ej utan särskilda skäl få välja en annan. Så snart ett hemfridsintresse påtagligen är i fara, finnes skäl alt presumera förfång för ägaren. Om en strandtomt är bebodd endast under sommarmånaderna, kan ett nyttjande av stranden under den tiden anses medföra intrång, varemot samma förfarande under den övriga delen av året ej kan anses bli till förfång. Vad angår strand, som ej ingår i tomt, kan det finnas större anledning att presumera förfång ju korlare avståndet är till ägarens boningshus. Överhuvud måste, så skiftande som förhållandena kunna vara, det närmare bedömandet överlämnas åt rättstillämpningen. Den i förslå slycket av paragrafen angivna fria nylljanderätlen är avsedd all tillkomma var och en, som äger rätt att fiska utanför annans strand, alltså även delägare i oskiftat fiskevatten, innehavare av skattlagt fiske m.fl. Alt här vissa rättigheter föreslås lagfästa utesluter givetvis icke, att en vidsträcktare rätt kan föreligga på särskild rättsgrund. Stadgandet avser blott att reglera rätten att använda strand och vattenområde i dess naturliga skick. Däremot avgöres här ej frågan, under vilka villkor en fiskande kan äga begagna brygga eller annan anläggning. Den föreslagna rätten att nyttja annans strand eller vattenområde för fastgöring av båt gäller endast i den mån det erfordras för utövande av fiske. Huruvida sådan fastgöring må vara tillåten för andra ändamål, t.ex. vid en nöjesutflykt, är att bedöma enligt allmänna rättsregler. Andra

stycket.

Även i fall då nyttjandet av annans strand är lill förfång för dess innehavare, kan en fiskande ha elt befogat intresse alt åtminstone mot ersättning få nyttja stranden. Viss rätt härtill finnes, som ovan nämnts, redan enligt 1896 års lag. Ersättningen kan bestämmas medelst ett summariskt värderingsförfarande; enligt 20 § samma lag äger sålunda den skadelidande begära skiljedom, vilken får överklagas hos allmän domstol. Vill den som fordrar ersättning hellre genast gå domstolsvägen, står det honom också öppet. Den nuvarande särskilda nytljanderätten till annans strandmark gäller endast till förmån för den som fiskar med stöd av 3 § i 1896 års lag och kan alltså ej åberopas av någon, som äger enskild fiskerätt, grundad på t.ex. skattläggning eller delägarskap i oskiftat fiskevatten. Kommittén har föreslagit, att en motsvarande rätt tillerkännas den som vid annans strand bedriver fiske, vilket enligt den nya lagen skall tillkomma varje svensk medborgare. Skälig hänsyn bör dock därvid tas till strandägarens intressen. Om, p å sätt föreslagits i första stycket, en vidsträckt rätt beredes alla fiskande att få använda strand som tillhör annan, blott det ej länder denne till förfång, har kommittén ansett större återhållsamhet vara

276 befogad, då det gäller en fiskandes rätt att även eljest få begagna annans strand. Modern rättsuppfattning har ansetts kräva ökat skydd åt hemfridsintresset. I anslutning till ett föreliggande förslag rörande rätten att ta väg över annans mark 1 har kommittén avsett, att sådant skydd skall preciseras att gälla »tomt» och »plantering». Där stranden består av dylik mark, skall alltså den fiskande ej ens mot ersättning kunna tilltvinga sig nyttjanderätt till förfång för ägaren. I trakter med tät strandbebyggelse kan visserligen en sådan bestämmelse bli till visst hinder för fiske vid annans strand. men uppmärksammas bör, att den fiskemetod som mer än andra är beroende av dispositionsrätt till stranden, nämligen notfisket, numera mångenstädes starkt förlorat i betydelse. Den i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelsen avser lika litet som den i första stycket föreslagna att reglera rätten att nyttja brygga eller annan anläggning. Om godvillig överenskommelse ej kan ernås om ersättning för skada och intrång, har kommittén funnit det opraktiskt att i den nya lagen bibehålla bestämmelsen om att ersättningen skall kunna bestämmas av skiljemän, vilkas värdering icke är mera slutgiltig än att den skall kunna överklagas till domstol. Ett smidigare förfarande har ansetts vara att låta ersättningen fastställas av skiljemän enligt lag. I detta sammanhang bör uppmärksammas frågan om rått till väg till fiskevatten. Redan enligt allmänna rättsgrundsatser finnes en vidsträckt rätt för envar att begagna annans väg eller att eljest ta väg över annans mark. 2 Genom lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar kan vidare en fastighetsägare påkalla, att mot ersättning befintlig väg upplåtes till hans begagnande eller ny väg bygges över annans mark. Erinras må även om all genom den ökade moloriseringen av fiskebåtarna det för de fiskande i allmänhet blivit av allt mindre betydelse, huruvida de ha tillträde till stranden på det ena stället eller på det andra. Att meddela särskilda bestämmelser om rätt för fiskande att ta väg över annans ägor för att komma till fiskevattnet har vid dessa förhållanden ej synts kommittén vara av behovet påkallat. Det sagda gäller även med avseende på delägare i sådana allmänningsfisken som omförmälas i 9 § av 1896 års lag. A andra sidan har även det ålderdomliga stadgandet i sistnämnda lagrum om förbud för dessa delägare att beträda »åker och äng vid stranden då annan utväg finnes att komma till fiskevattnet» ansetts kunna bortfalla. J Se strafirättskommitténs betänk. SOU 1944:69 s. 31, 397; jfr slrafflagen 11 kap. 12 §: »annans gård eller trädgård». 2 Jfr fritidsutredningens betänk. SOU 1940: 12 s. 80 ff., 268 ff.; straffrättskommitténs betänk. SOU 1944:69 s. 31, 397; NJA 1946 s. 468.

277 22 §. Dä enligt kommitténs förslag rätten till fritt fiske i enskilt fiskevatten kominer alt i ej oväsentlig mån utvidgas, uppstår naturligen ökad risk för all del fiskerättsågarna alltjämt förbehållna fisket hindras eller skadas till följd av frifiskarenas åtgöranden. Genom de i 9 § sista stycket och 11 § sista stycket föreslagna bestämmelserna har avsetts att skydda fiskerättsägarnas strandfiske gentemot fritt fiske medelst skotar och sillnät samt, inom Blekinge län. även andra slag av nät. Emellertid har det synts kommittén skäligt, att också i andra fall än som omfattas av de nyssnämnda båda stadgandena skydd i liknande ordning skall kunna beredas det fiske med kvarstående (»fast») redskap, som enligt lag förbehålles fiskerättsägaren. Ur såväl national- som privatekonomisk synpunkt är detta fiske mångenstädes av mycket stor vikt. En särskild anledning att skydda fisket med kvarstående redskap synes även ligga däri att detta fiske är knutet till viss plats och ej kan flyttas lika lätt som det fria fisket med »rörlig» redskap. Av praktiska skäl är det därför önskvärt, att den som har ensamrätt till dylikt lokalbundet fiske beredes trygghet mot andra, mera lättrörliga former av fiske. Ur denna synpunkt kan ett skydd för den kvarstående redskapen i viss mån sägas utgöra en utbyggnad av den i 1 § fiskeristadgan uttalade allmänna, grundsatsen, att de fiskande skola förrätta fisket >i ordning, efter som de lill stället ankommit». Stadgandet skall ge möjlighet alt, om så beflnnes påkallat, bereda fiskerättsägare, vilken fiskar i sitt enskilda vatten, skydd även mot sådant fiske som bedrives i frivattnet, exempelvis i störande närhet av den yttre ändan av ett ålbottengarn. Enligt avfatt ningen skall också den del av den kvarstående redskapen kunna skyddas, som med stöd av 6 § andra stycket kan ha sträckts ut i fritt fiskevatten. Däremot åsyftas ej, att förevarande stadgande skall tillämpas till skydd för sådan redskap som utsattes i frivattnet på grund av tillstånd av myndighet. Beträffande begreppet fiskerättsägare hänvisas till vad som anförts vid 6 §. Om föreskrifter, vilka utfärdats med stöd av förevarande paragraf, obehörigt utnyttjas i uppenbart syfte att avhålla annan från att fiska, kan detta medföra rätt till handräckning och föranleda ansvarspåföljd (53 och 55 §§ i förslaget till fiskelag). 23 §. Beträffande kronans fisken hänvisas till 5 kap. av den allmänna motiveringen. Enligt vad där uttalats skola inga särskilda bestämmelser angående kronans fisken inflyta i den nya fiskelagen. Av traditionella skäl har det emellertid synts lämpligt att i lagen uppta en erinran om att beträffande nyttjandet av kronans fisken särskilda bestämmelser finnas meddelade. 24 §. Bestämmelsen motsvarar med vissa jämkningar 9 § av 1896 års lag.

278 Sedan n u m e r a s ä r s k i l d a f ö r f a t t n i n g a r m e d d e l a t s om förvaltningen av h ä r a d s a l l m ä n n i n g a r s a m t av a l h n ä n n i n g s s k o g a r i N o r r l a n d och D a l a r n a , h a r den f ö r e s l a g n a p a r a g r a f e n s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e ansetts b ö r a o m f a t t a de i n ä m n d a författningar avsedda allmänningarna.1 För a n n a n sockenallmänning lorde s ä r b e s t ä m m e l s e r i fiskelagen ej e r f o r d r a s . B e t r ä f f a n d e det i n y s s n ä m n d a l a g r u m u p p t a g n a s t a d g a n d e t om rätt för d e l ä g a r n a i a l l m ä n n i n g s f i s k e att ta väg över a n n a n s m a r k för att k o m m a till fiskevattnet h ä n v i s a s till v a d ovan anförts vid 21 §. 25 §. F i s k e v a t t n c n i vårt l a n d ä r o i stor u t s t r ä c k n i n g s a m f ä l l d a för ett flertal fastigheter. Regleringen av fisket i d y l i k a vatten h a r d ä r f ö r stor p r a k t i s k räckvidd. I 1896 å r s lag ges i 10 § regler om fiskerätt i oskiftat fiskevatten. Komm i t t é n h a r m e d h ä n s y n b l a n d a n n a t till den å r 1904 t i l l k o m n a lagstiftningen o m s a m ä g a n d e r ä t t funnit de f ö r e v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e b ö r a p r e c i s e r a s till fiskevatten, som ä r samfällt för två eller flera f a s t i g h e t e r m e d helt eller delvis skilda ägor. Härunder inbegripcs även fiskevatten, som ej är lagligen delat utan endast blivit sämjedelat. Däremot avses icke egendomsgemenskap, som råder mellan bolagsmän eller äkta makar eller delägare i oskiftat dödsbo. Ett fiskevatten, som är delat sålunda att ett skattlagt liskc har ensamrätt till fisket efter visst slags fisk och strandägaren fiskerätten i övrigt, är icke samfällt i här avsedd bemärkelse. Ett g r u n d l ä g g a n d e s p ö r s m å l , som ofta f ö r a n l e d e r t v e k a n , gäller i vad m å n fisket i visst vallen ä r samfällt eller delat. På delta ä m n e , som väsentligen är av j o r d d e l n i n g s r ä t t s l i g art, h a r fiskerättskommittén ej haft a n l e d n i n g all n ä r m a r e ingå. Beträffande en specialfråga, n ä m l i g e n rätten till fiske på översvämmad mark, h a r emellertid i s a m b a n d m e d k o m m i t t é n s a r b e t e ifrågasatts. h u r u v i d a ej en reglering b o r d e ske i fiskelagstiftningen. Behovet av särskild l a g b e s t ä m m e l s e om fiskerätt å dylik m a r k synes v a r a b e r o e n d e av den inneb ö r d , g ä l l a n d e r ä t t får anses h a . Såvitt angår förhållandet mellan byar eller andra s.k. ursprungliga skifteslag, belägna inom egen rågång, lorde sakläget vara klart; om där vattnet i en sjö stiger så högt att det tränger över rågången, får vardera byn fiska fram till rågången men icke längre. Motsvarande gäller inom en by, i den mån fiskerätten delats efter samma grunder som den vattentäckta marken. Ofta har emellertid fiskerätten inom byn förklarats vara samfälld för alla eller vissa av delägarna i byn. Varje delägare i samfälligheten får då, oberoende av vem som äger den vattentäckta marken, bedriva fiske i det samfällda vattnet. Huruvida marken är vattentäckl kortare eller längre tid av året lärer därvid vara utan betydelse. Också har i rättspraxis i visst fall ägaren av en avstyckad fastighet, till vilken icke hörde fiskerätt i en angränsande sjö, ansetts ej äga rätt att under en högvattensperiod i sjön fiska på ett översvämmat 'Lag 13/5 1932 (nr 107) om häradsallmänningar och lag 17/6 1938 (nr 297) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

279 område av fasligheten. 1 En fastighet, som icke äger andel i skifteslagets fiske (fiskevatten), har ej fiskerätt inom skifteslagct, oavsett om grunden under vattnet hör till fastigheten eller ej. — En annan sak är att en fiskande, då det gäller områden som endast tillfälligt stå under vatten, nalurligen har att visa särskild hänsyn mot markägaren. H u v u d p r i n c i p e n för g ä l l a n d e rätt m å s t e enligt k o m m i t t é n s m e n i n g v a r a den, att fiskerätten p å ö v e r s v ä m m a d m a r k följer s a m m a regler s o m fiskerätten i det u t a n f ö r l i g g a n d e vattnet. Vid s å d a n t f ö r h å l l a n d e h a r k o m m i t t é n f u n n i t särskilda l a g b e s t ä m m e l s e r i ä m n e t överflödiga. Beträffande delägarnas rätt att själva bedriva fiske i det s a m f ä l l d a vattnet h a r ifrågasatts, h u r u v i d a den h i t t i l l s v a r a n d e g r u n d s a t s e n att varje d e l ä g a r e ä g e r fiska var s o m helst å h e l a o m r å d e t b ö r b i b e h å l l a s . K o m m i t t é n h a r vid sitt s t ä l l n i n g s t a g a n d e ansett sig k u n n a u t g å f r å n att i n n e b ö r d e n av g ä l l a n d e rätt ä r i h u v u d s a k följande. Då 1896 års fiskelag ger delägarna rätt att bruka det oskiftade fiskevattnel »efter ty de kunna sämjas», lärer därmed ej avses att fiske skall få bedrivas endast i den mån samtliga äro ense därom. Den som är missnöjd med de övrigas sätt att fiska torde ej ha någon vetorätt utan får göra sina synpunkter gällande i annan väg, exempelvis genom att begära laga skifte. Om flera delägare finnas i en fastighet, med vilken följer andel i ett oskiftat fiskevatten, anses för närvarande alla delägarna i fastigheten äga del i liskevattnet, så att envar av dem får fiska över hela det samfällda området; rätten att själv utöva fisket är med andra ord icke begränsad till endast en representant för varje fastighet. — Den som allenast på grund av servitutsupplåtelse äger fiska i oskiftat vatten, torde i regel icke vara att anse såsom delägare i fiskelagens mening i annat fall än då scrvitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet. 2 Fiske får bedrivas ej blott för delägarens eget behov utan även till avsalu. 3 Han behöver ej personligen bedriva fisket utan kan utöva sin rätt genom husfolk, gäster eller anställda. Delägaren kan sålunda uppdra åt annan att för delägarens räkning utöva fiske i det oskiftade vattnet. En förutsättning är emellertid, att fisket sker för delägarens räkning och att alltså fångsten tillfaller denne. Huruvida den fiskande utövar fisket mot betalning, lärer i detta hänseende vara likgiltigt, då det ej inverkar på de övriga delägarnas rätt. Även om den fiskande skulle lämna delägaren ekonomiskt vederlag för nöjet att få hjälpa delägaren med fisket, torde det kunna göras gätlande att fisket bedrives för delägarens räkning, såvida fångsten skall tillfalla denne; huruvida delägaren eller den fiskande tillhandahåller redskapen torde därvidlag sakna betydelse. Om däremot en medhjälpare avlönas med andel i fångsten eller försäljningssumman, måste han anses åtminstone delvis bedriva fisket för egen räkning; här blir alltså fråga om en upplåtelse av fiskerätt. Äger ett aktiebolag del i oskiftat vatten, förfogar bolagets ledning över bolagets 1

SvJT 1939 rättsfall s. 23; jfr uttalanden av M. Zuhr i Ny svensk fiskeritidskrift 1933 s. 114 och G. Alm i Sötvatlenfisket, 1943 s. 197. 2 Jfr s. 240 f. samt motiven till 6 § (slutet). ' Under förarbetena till 1896 års fiskelag uttalades, att den förut gällande bestämmelsen i 17 kap 1 § byggningabalken, att fisket finge brukas allenast till delägarnas nödtorft, icke syntes stå väl tillsammans med det rådande åskådningssättet, vilket utan tvivel medgavc delägarna att försälja den del av fångsten, som icke användes till eget bruk (Betänk. 1894 s 43). — För fiske finns alltså ej någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 § jak lagen att delägarna, där de ej annorledes åsämjas, må utöva jakträtt å samfälld mark allenast för egna behov.

280 liskerätt. Bolaget har ej rätt att låta sina styrelseledamöter, tjänstemän, arrendalorer, arbetare eller andra fiska för egen räkning annat än under de förutsättningar som' gälla för upplåtelse av fiskerätt. Däremot kan bolaget givetvis, liksom andra delägare, uppdra åt någon att för bolagets räkning bedriva fiske i det oskiftade vattnet. Detsamma gäller stiftelser, föreningar och andra juridiska personer. En sportfiskeförening, som äger del i oskiftat fiskevatten, lärer alltså ej utan vidare få låta sina medlemmar eller gäster fiska där för egen räkning utan endast för föreningens. Motsvarande gäller om elt pensionat och dess gäster. — Under förutsättning att fångsten tillfaller ägaren, torde intet hinder möta för denne att tillgodogöra sig densamma på det sätt han finner lämpligt, alltså även exempelvis genom att sälja fångsten till den fiskande; uppenbarligen får dock priset då ej sättas så lågt, alt transaktionen innebär ett kringgående av reglerna om upplåtelse av fiskerätt. Med utgångspunkt från den här angivna tolkningen av gällande rätt bar kommittén ej funnit sig böra föreslå någon ändring i huvudregeln all i .samfällt fiskevatten varje delägare får bedriva fiske. De olägenheter, som därav må följa, torde ej sällan kunna motverkas genom att länsstyrelsen, med stöd av 9 § fiskeristadgan. för viss ort meddelar särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, l.ex. turordning mellan delägarna eller fiskevårdsföreskrifter. Enligt kommitténs mening lärer emellertid del främsta botemedlet mot missbruk av en alltför fri fiskerätt framdeles vara att finna i de föreslagna bestämmelserna om fiskevärdsområde: med tillämpning av dessa bör lämplig ordning kunna åvägabringas i vatten, där antalet fiskeberättigade blivit alltför stort. Då någon av de fastigheter som ha del i fiskevattnet tillhör flera ägare. kunde del ifrågasättas, om icke en begränsning av fiskerätten borde ske i så måtto, all ej mer än en person finge utöva den lill viss fastighet hörande fiskerätten i det samfällda vattnet. En bestämmelse i sådan riktning synes emellertid knappast vara praktiskt genomförbar. Enligt kommitténs mening vore del utan tvivel önskvärt att överhuvud förhindra uppkomsten av ideella andelar (kvotdelar) i fiskevatten och att stimulera sådana samägare alt snarast avveckla gemenskapen. På sätt som framhållits av bland andra lantmäteristyrelsen, torde det icke föreligga något legitimt behov för en hemmansägare att från sitt hemman kunna sälja bort en ideell andel i detsamma. Fiskevattensutredningen har likaledes påpekat de missförhållanden, som äro förknippade med sådana köp. 1 Även vid de möten, fiskerättskommittén hållit med ortsbefolkningen i olika delar avlandet, ha andelsköpen rönt stark kritik. Hithörande frågor äro emellertid enligt kommitténs mening av den art, att de lämpligen böra tas upp i annal och större sammanhang. 2 1

Betänk. 1939 s. 159 f. - I lagberedningens år 1947 avgivna betänkande (SOU 1947:38 s. 16. 179 IT.) har föreslagits, alt överlåtelse av andel i fastighet i princip skall vara beroende av att andelen ulbrytes genom laga delning, ävensom atl andel i mark, som är samfälld för liera fastigheter, i regel ej skall fä för sig övertalas. — Ändring synes kunna ifrågasättas också i bestämmelserna om lagfar! och inteckning; jfr nyssnämnda bclänkandc s. 41 samt fastighelsbildnmgssakkunnigas bclänkandc SOU 1944: 46 s. 50 fl'.

281 Även de nuvarande bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt i samfällt vatten ha med allenast smärre jämkningar överflyttats till den nya lagen. I likhet med vad som gäller enligt 10 § i 1896 års fiskelag skall alltså i det samfällda fiskevattnet en delägare ej ulan de flesta övrigas samtycke få upplåta fiskerätt ål någon, som ej är delägare. Härav framgår motsättningsvis, alt delägare får upplåta sin fiskerätt helt eller delvis åt annan delägare ulan att behöva inhämta samtycke från de övriga. Upplåtelse av fiskerätt kan ske även lill icke-delägare, dock endast med samtycke av »de flesta övriga». Detta innebär, att röstberäkningen sker efter huvudtal och ej efter andelstal, 1 och att, om antalet delägare är exempelvis 5, samtycke måste lämnas av 3 av de övriga. För det fall att någon har flera fastigheter, föreslås en uttrycklig bestämmelse om att han ändock endast äger en röst. Tillhör en fastighet flera ägare, ligger det måhända nära till hands att tolka 1896 års lag sålunda, att var och en av dem skulle ha en röst. Då emellertid detta lätt kan leda lill stötande konsekvenser, särskilt i fiskevatten där en av fastigheterna utan hänsyn till de övrigas rätt blivit uppdelad på elt stort antal ideella andelar, har kommittén i anslutning till en liknande bestämmelse i jorddelningslagen 2 föreslagit, att om en faslighet tillhör flera ägare, de tillsammans ej skola ha mer än en röst. I övrigt har kommittén ej funnit anledning alt frångå de nuvarande omröstningsreglerna. Skulle det i fiskevatten med många delägare visa sig alltför omständligt att på detta sätt få till stånd önskade upplåtelser, står det delägare fritt all la initiativ till bildande av liskevårdsomiåde. Enligt 11 § i 1896 års lag skall, då jord upplåtes åt någon till bruk, brukaren få nyttja det fiske som hör till jorden, såframt ej annorledes avtalas. För vissa jordbruksarrenden under bolag m.fl. (s.k. sociala arrenden) gäller en tvingande bestämmelse att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, vari särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskels förbättrande, eller kräftfångst.3 Kommittén har utgått från att dessa bestämmelser gälla också för upplåtelse av jord med andel i samfällt fiskevatten. Även delägare i ett sådant vatten lärer sålunda vid utarrendering av jord kunna låta fisket medfölja utan att behöva förvissa sig om de flesta övrigas samtycke, förutsatt att området upplåtes för jordbruksändamål. Om däremot upplåtelsen sker i annat syfte, t.ex. för bostadsändamål (sportstuga), torde fiskerätt i det oskiftade fiskevattnet ej medfölja, och om det ändå avtalas att dylik fiskerätt skall följa med, lärer sådan upplåtelse av fiskerätt föreligga, som för giltighet fordrar samtycke av de flesta meddelägarna. Kravet på samtycke från de flesta övriga delägarna bör enligt kommitténs mening tillämpas ej blott på upplåtelse (nyttjanderätt, servitut) utan också 1 Denna bestämmelse går tillbaka på en liknande bestämmelse i 1852 års fiskeristadga (10 §). Under förarbetena till 1896 års fiskelag hade någon tvekan yppats, huruvida rösterna borde beräknas efler andelarna i samfälligheten eller efter huvudlalet, men det ansågs ej finnas tillräcklig anledning alt frångå då gällande rätt; se Betänk. 1894 s. 43. 2 1 kap. 11 § JDL; jfr 38 § i fiskelagsförslagel. 3 Se 2 kap. 49 och 63 §§ nyttjanderättslagen.

282 på överlåtelse (frånsäljning av avstyckat område m.m.), 1 denna del hänvisas till det av kommittén framlagda förslaget till ändring av 19 kap. 12 § jorddelningslagen. Anmärkas må, att med »fastighet» i här förevarandc sammanhang lärer böra förstås jordregisterfastighet eller, i trakter där jordrcgislerindelning ej förekommer, motsvarande enhet. I 1896 års fiskelag lämnas möjlighet för delägarna i oskiftat fiskevatten all, om de ej sämjas, till domstols prövning hänskjuta frågan om huru fisket må nyttjas utan förfång för någon av dem. Sådan hänvändelse till domstol torde endast sällan ha förekommit. 1 Någon motsvarighet till denna bestämmelse har ej upptagits i förslaget. Enligt kommitténs mening skulle det redan ur enhetlighetens synpunkt vara mindre lämpligt att förlägga en sådan reglering till annan myndighet än den som skall pröva frågor om fiskevårdsområde m.m., nämligen länsstyrelsen. Om, såsom det får antas, allmän domstol näppeligen lärer kunna avgöra ärenden av nu ifrågavarande slag utan att inhämta yttrande från fiskesakkunnig, torde förfarandets förläggande till domstol icke heller medföra någon tidsvinst. Då antalet ärenden angående liskevårdsområde kan väntas bli avsevärt, komma länsstyrelserna alt förvärva stor erfarenhet i hithörande ämnen. Särskilt om. såsom kommittén föreslår, länsstyrelses beslut skall få överklagas lill regeringsrätten, lorde rättssäkerhetens krav bli fullt tillgodosedda. De i 10 § av 1896 års lag upptagna ålderdomliga stadgandena om fiske med fiskcbyggnad i oskiftat vallen ha alltmer förlorat i betydelse. De flesta fiskebyggnader av någon vikt, i varje fall i rinnande vatten, regleras numera av vattenlagens bestämmelser. Genom de av kommittén föreslagna bestämmelserna om liskevårdsområde öppnas ytterligare en väg att vinna reglering av fisket med fiskebyggnad i samfällt vatten. Kommittén har därför ansett. att i nu förevarande sammanhang beträffande fiskebyggnad endast behöver stadgas, alt varje delägare får uppföra fiskebyggnad i den mån det kan ske utan förfång för övriga delägare. Vad i 25 § föreslagits bör naturligen ej äga tillämpning på fiske, varom föreskrifter meddelats genom myndighets beslut om fiskevårdsområde; har liskevårdsområde bildals endast med avseende på visst slags fiske — exempelvis efter kräftor — skall med avseende på det övriga fisket huvudregeln gälla. Ej heller på fiske, som hör till häradsallmänning eller till allmänningsskog i Norrland eller Dalarna, ha bestämmelserna i denna paragraf ansetts böra tillämpas. 2 1 2

1 ett fall har dock ett dylikt ärende fullföljts lill Kungl. Maj:(; se NJA 1938 s. 305. Jfr nästföregående §.

283 Beträffande gemensamhetsfiske, som består vid liden för den nya lagens ikraftträdande, hänvisas till övergångsbestämmelserna. 26 §. Bestämmelsen i 11 § av 1896 års lag, som avser upplåtelse av mark för jordbruksändamål, har med en allenast redaktionell jämkning överflyttats till första stycket av förevarande paragraf. Stadgandet i andra stycket hänvisar till en av kommittén föreslagen ny bestämmelse, betecknad 2 kap. 71 §, i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 27 §. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna motsvara, med vissa jämkningar, dem som återfinnas i 12 § av 1896 års lag. Sistnämnda stadgande lärer emellertid, enligt vad i annat sammanhang framhållits, ha avseende endast på enskilda rättigheter; om kronans s.k. enskilda fisken stadgas i 8 § av gällande fiskelag.1 Med den av kommittén föreslagna avfatlningen avses bestämmelserna bli tillämpliga även på dessa kronofisken. I förhållanden till gällande rätt innebär förslaget därutöver ändring i två hänseenden. I enskilt fiskevatten (förslå stycket) skall sådan särskild rättighet, varom här är fråga, icke äga giltighet mot den rätt till fritt fiske efter strömming och skarpsill, som enligt särskilda sladganden i förslaget skall gälla vid rikels östra och södra kust samt inom Gotlands län. Beträffande motiven till denna inskränkning hänvisas till vad därom anförts i samband med strömmingsfisket vid norrlandskusten. 2 I fråga om fritt fiskevatten (andra stycket) föreslår kommittén, att särskild fiskerättighet av förevarande art principiellt icke skall gälla därstädes. Skälen härtill ha utvecklats i 2 kap. 3 Från denna regel har emellertid kommittén ansett visst undantag böra göras till förmån för rättighet, vilken gäller fiske med sådan kvarstående redskap som avses i 6 § av förslaget till fiskelag, d.v.s. tillståndskrävande redskap. Enligt andra stycket av sistnämnda paragraf skall dylik redskap, som är utsatt i enskilt fiskevatten, utan tillståndsprövning få av fiskerättsägaren sträckas vidare ut i det fria vattnet intill 200 m från den stranden följande 3-m:kurvan. 4 Denna förmån skall tillgodonjutas även av innehavare av sådan särskild fiskerättighet som avses i 27 §, förutsatt att rättigheten ej därigenom skulle få större omfattning än den i och för sig har. Om sålunda exempelvis ett skattlagt ålfiske innefattar rätt att fiska ål med boltengarn eller annan dylik »fast» redskap så långt ' S . 202, 209. «S. 108 f.; jfr s. 115, 117. »S. 76. 4 Jfr s. 92 f.

284 ut från stranden som strandäganderätten sträcker sig, skall dess innehavare äga att utan tillståndsprövning utsträcka sin redskap intill 200 m från 3-m:kurvan. Om — såsom undantagsvis är fallet — det skattlagda fisket sträcker sig även utanför den nuvarande frivattensgränsen (180-m:linjen), skall detsamma också framdeles gälla i fritt fiskevatten, dock högst intill den nyssnämnda 200-mdinjen. Om däremot det skattlagda fisket gäller allenast för en fixerad sträcka (t.ex. ett visst antal famnar), som slutar innanför den nuvarande frivattensgränsen eller av en slump just vid denna, kommer någon förlängning ej i fråga utan fisket bibehåller sin hittillsvarande ulslräckning. — Förlängningsregelns tillämplighet på särskild rättighet kan väntas bli av ganska stor betydelse särskilt för de talrika skattlagda eller hävdvunna ål- och laxfisken, vilkas utsträckning anses sammanfalla med strandäganderättens. 28 §. Hänvisningarna avse dels lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, dels ock 55 och 56 §§ lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 § lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning. Enligt övergångsbestämmelserna skall lagen om gemensamhetsfiske alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske men eljest upphöra att gälla. 29 §. I 29 och 30 §§ ha sammanförts de i 14—16 §§ av 1896 års lag intagna beslämmelserna om led eller ådra för vandringsfiskens gång. Sådan vattenväg har här föreslagits skola kallas fiskådra, en benämning som väl överensstämmer med modernt språkbruk och samtidigt genom sitt senare sammansättningsled antyder den historiska anknytningen till det gamla kungsådrebegreppet. 1 Till följd av det allt intensivare fisket har fiskådran — liksom övriga anordningar till tryggande av vandringsfiskens framkomst — fått allt större betydelse. Med hänsyn till det allmänna fiskevårdsintresset är det nödvändigt ej blott för sötvattensfisket utan också för saltsjöfisket efter åtskilliga fiskslag, särskilt lax och ål, att vandringsfisken har tillräcklig frihet att förflytta sig till och från sina lekplatser. För de enskilda fiskerättshavarna är det ett befogat önskemål att fiskemöjligheterna fördelas rättvist mellan dem som äga fiskerätt i olika delar av ett vattendrag. Den här antydda sammanflätningen av allmänna och enskilda intressen avspeglas också i lagbestämmelsernas utformning. 1

Annan betydelse har det i 2 kap. 9 § VL använda uttrycket »särskild fiskväg».

285 Första

stycket.

Enligt 14 § i 1896 å r s lag skall fiskådra finnas i »älv, ström, å eller s u n d , d ä r fisken h a r sitt drev». A v g r ä n s n i n g e n till allenast de större v a t t e n d r a g e n (älv, s t r ö m och å) g å r t i l l b a k a till 1766 och 1852 å r s fiskeristadgor. E m e l lertid h a r k o m m i t t é n funnit det v a r a ur f i s k e v å r d s s y n p u n k t angeläget, att m o t s v a r a n d e regler få gälla också för större bäck} M å n g a b ä c k a r bli vid flöden s t a r k t v a t t e n f ö r a n d e , varvid rikligt m e d fisk k a n gå fram d ä r . Ofta kan det för övrigt v a r a t v e k s a m t , h u r u v i d a ett v a t t e n d r a g bör h ä n f ö r a s till å eller till s t ö r r e b ä c k . I en l a n d s ä n d a b e t e c k n a r ordet b ä c k en s m a l r ä n n i l . m e d a n p å ett a n n a t håll d ä r m e d avses även ett tämligen stort v a t t e n d r a g . som lika väl k a n b e n ä m n a s å. F ö r det fall att ett v a t t e n d r a g delar sig i flera grenar h a r k o m m i t t é n ansett det b ö r a u t t r y c k l i g e n anges i lagtexten, att fiskådra skall finnas i varje gren, d ä r fisken h a r sitt drev. Detta t o r d e icke i n n e b ä r a n å g o n saklig ä n d r i n g u t a n e n d a s t ett f ö r t y d l i g a n d e av g ä l l a n d e rätt. Därmed har den tolkningen avvisats, att fiskådra skulle utläggas endast i en avgrenarna men där till så mycket större bredd, nämligen Ve av grenarnas sammanlagda bredd. I synnerhet då fiskerätten i de särskilda grenarna tillhör olika ägare har det synts riktigast, att fiskådra skall finnas i varje gren, där vandringsfisken går fram. Redan en tämligen liten holme bör enligt kommitténs uppfattning anses dela ett vattendrag i flera grenar. Detta torde överensstämma såväl med språkbruket som med fiskådrans syfte ocb den traditionella anknytningen till äldre tiders kungsådra. 2 Några allmängiltiga regler lära härvidlag icke lämpligen kunna uppställas: de lokala förhållandena kunna vara alltför växlande. Enbart förefintligheten av en klippa eller en bropelare torde emellertid icke föranleda, att vattendraget skall anses uppdelat i grenar. Vad a n g å r b e g r e p p e t sund m å f r a m h å l l a s , att i a v f a t t n i n g e n a v g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r intet finnes, s o m tyder p å att dessa skulle avse e n d a s t sötvatten. Under förarbetena till 1896 års lag hade föreslagits, alt led skulle hållas öppen i strömmar och sund, där fisken hade sitt drev, medan enligt 1852 års fiskeristadga gällde att leden skulle finnas »där fiske ligger ovanför». Härom yttrade 1894 års fiskelagskommitté, 3 att denna förändring icke torde innebära någon avvikelse i sak. Det i fiskeristadgan förekommande uttrycket kunde nämligen enligt fiskelagskommitténs åsikt icke uppfattas annorlunda än såsom åsyftande det fall att fisk i avsevärd mängd hade sin stråkväg genom en ström eller ett sund, så att genom dess avstängande andras fiske skulle i väsentlig grad försämras och fiskerinäringen i allmänhet lida. Genom det föreslagna uttryckssättet avsågs att med tydlighet utmärka, att stadgandet ägde tillämplighet å vattendrag eller sund, där fisk antingen under sin vandring till eller från lekplats eller eljest i någon nämnvärd myckenhet ginge fram. Enligt f i s k e r ä t t s k o m m i t t é n s m e n i n g ä r o b e s t ä m m e l s e r n a om beskaffenhet att b ö r a t i l l ä m p a s o c k s å i saltsjön. 1

Jfr 2 kap. 20 § VL. '- Jfr t.ex. NJA 1881 s. 408, 1903 s. 286, 1907 s. 501, 1934 s. 153. 3 Betänk. 1894 s. 49.

fiskådra

av-

286 Beträffande innebörden av att fisken har sitt drev hänvisas till det nyss återgivna uttalandet under förarbetena till 1896 års lag. Fiskerättskommittén har ej funnit anledning att föreslå ändring i bestämmelsernas avfaltning på denna punkt. Vad angår frågan om fiskådrans bredd och läge har kommittén oförändrat upplagd stadgandet i gällande lag, att Vo av bredden i djupaste vattnet skall lämnas fri. De tolkningsproblem som onekligen kunna tänkas uppkomma vid tillämpningen av denna bestämmelse, särskilt på platser där strandlinjen är oregelbunden eller flera djuprännor finnas, har kommittén ansett böra liksom hittills lämnas åt rättstillämpningen att lösa. Härvid har kommittén ansett sig kunna utgå från all fiskådras bredd och läge enligt fiskelagen i princip ej äro avsedda att vara oföränderliga utan äro rörliga, så att om strandlinje eller djupfåra varaktigt ändrar läge genom naturhändelse eller konståtgärd, fiskådran automatiskt jämkas med hänsyn lill de nya förhållandena, i den mån ej särskilda bestämmelser meddelas genom vattendomstolsutslag eller på annat lagligt sätt. Som exempel på naturhändelse av beskaffenhet att inverka på fiskådra må nämnas uppgrundning och inskärning; såsom exempel på konslåtgärd må framhållas uppförande av dammbyggnad eller vägbank eller upptagande av särskild kanal vid sidan av vattendragets gamla fåra.1 Om ett vattendrag ändras genom ett konslbygge, t.ex. en kraftverksdamm, kan det ofta vara, svårt att avgöra, var i dammbyggnaden och dess omgivningar -djupaste vattnet» är att finna och huru den lagliga fiskådran i övrigt skall anses vara avgränsad. Dessutom kunna genom bygget framrinningsförhållandena så förändras, att det med hänsyn till vandringsfiskens fortkomst kan vara motiverat att förlägga fiskådran till en annan del av vattendraget än där den enligt normalregeln skulle löpa, eller att på en kortare sträcka utvidga fiskådran till att omfatta vattendragets hela bredd. Vattendomstol har också till skydd för vandringsfiskens fortkomst ej sällan meddelat bestämmelser, som i verkligheten innebära ändring av fiskådrans bredd eller läge. Kommittén har förutsatt, att en sålunda lokalt förändrad fiskådra utan särskild lagbestämmelse skall ålnjuta samma rättsskydd som den normala fiskådran. Även såtillvida är fiskådran att anse såsom rörlig, att det vattenstånd, efter vilket fiskådrans bredd och läge skall beräknas, under årens lopp kan komma att ändras. I detta hänseende har kommittén i oförändrad form upptagit den i 1896 års lag förekommande beskrivningen av det för fiskådran normerande vattenståndet, nämligen »vanligast förekommande lågt vattenstånd». Del skall icke bestridas, att bestämmelsens avfattning kan föranleda vissa tillämpningssvårigheter. Kommittén, som i annat sammanhang sökt bidra till tolkningen av berörda uttryck, har därvid funnit, att för saltsjöns del »vanligast förekommande lågt vattenstånd» kan antagas motsvara elt lågvattenstånd med 30 dagars varaktighet. 2 1

Jfr bilaga 1 s. 336. 2 Jfr bilaga 1 s. 332.

287 Vissa skäl synas tala för att man förr eller senare bör övergå till att i stället hänföra fiskådrans bredd och läge till medelvattenståndet eller kanske ännu hellre till medelvattenföringen.1 Med den för varje år allt fullständigare konstregleringen av våra vattendrag och sjöar blir »vanligast förekommande lågt vattenstånd» allt mindre användbart som rättslig norm. Enligt kommitténs mening saknas emellertid för närvarande tillräcklig anledning att gå ifrån den gällande principen, önskvärt är dock, att denna vatten- och fiskerättsliga fråga närmare utredes med särskilt beaktande av de växlande hydrologiska förhållandena i skilda delar av landet. 1 fråga om vattendrag, som blivit föremål för stark reglering och där alltså tolkningen av den nuvarande vattenståndsbestämmelsen måste erbjuda särskilda svårigheter, torde det kunna förutsättas att vattendomstolen åtminstone i viss utsträckning meddelat klargörande bestämmelser angående fiskådrans omfattning. Ej sällan har vid beslut härom hänsyn tagits till lokala omständigheter, sålunda att fiskådrans öppethållande varierats under olika tider allt efter vattenföringens växlingar, isförhållandena, vandringsfiskens vanor och kraftverkens skiftande behov av vatten. Enligt 15 § i 1896 års lag gälla vid ut- och inflöden särskilda bestämmelser om fiskådra, i det att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö eller vidtar från insjö eller större vattendrag, hindrande redskap ej får utsättas. Kommittén har funnit önskvärt, att denna bestämmelse utvidgas till att avse alla sådana ställen där vattendrag, vari fiskådra finnes, mynnar i havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag. Då fiskådrans bredd och utsträckning på dylika ställen i praktiken ofta föranlett ovisshet, har en närmare precisering ansetts vara behövlig. I sådant syfte har kommittén föreslagit, att fiskådran med oförändrad bredd 2 skall fortsätta i djupaste vattnet 300 m ut. Om fiskådran dessförinnan möter annan fiskådra, såsom fallet kan vara exempelvis där en å utfaller i ett större vattendrag, kommer den föreslagna bestämmelsens betydelse att ligga däri att förbindelse skapas mellan de båda fiskådrorna; sedan den mindre fiskådran nått den större, torde återstoden av de 300 melerna i djupaste vattnet komma att sammanfalla med den senare. Andra stycket. Fiskådrans innebörd har i 1896 års lag angivits vara, att denna del avvattnet skall lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå. Å andra sidan har det i strafflagstiftningen belagts med straff att olovligen avhålla fisk från annans fiskevatten, vare sig detta sker genom fiskeredskap eller genom stängsel. I anslutning till de av kommittén föreslagna straffbestämmelserna har i reglerna om fiskådra intagits, att fiskådran skall lämnas fri även från anordning avsedd att hindra fisken. — I detta sammanhang bör uppmärksammas, att under senare tid mindre nog•Jfr lagberedningens betänk. SOU 1947:38 s. 78 f. och stalshydrologen O. Tryselius i Teknisk Tidskrift 1947 s. 189 ff. 2 Skulle i särskilt fall sålunda begränsad fiskådra ur fiskevårdssynpunkt ej anses tillräcklig, står det liksom hittills länsstyrelsen öppet att med slöd av 9 § fiskeristadgan utvidga fiskådran utöver vad nu föreslagits.

288 räknade fiskare på sina håll uppges ha börjat i fiskådra utsätta skrämselanordningar av olika slag. Sålunda skall det flerstädes i laxälvarna förekomma att trästockar utläggas, tillskurna i form av salar och stundom försedda med inbrända fläckar, röda »kattögon» och någon bulleranordning; då laxen får se dylika träsälar, uppges den på grund av sin nedärvda fruktan för salen ofta skygga och vända. Skrämselanordningar av enklare slag kunna bestå av ett sänke med ett snöre, i vars övre del fästats ett vitt spån eller tygstycke, som fladdrar fram och tillbaka i strömmen. Dylika anordningar kunna användas för att skrämma laxen in mot ett fast fiske eller för att få den att hopa sig på en viss fiskeplats eller för att förmå den att gå i en lämplig älvfåra, där den lättare kan fångas. Enligt kommitténs uppfattning äro dylika .skrämselanordningar till sin verkan fullt jämförbara med hinder. De ha därför i lagförslaget likställls med dessa. Den i andra punkten av andra stycket föreslagna bestämmelsen rörande giltigheten av särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra har med oförändrad avfallning överflyttats från 16 § i 1896 års lag. Stadgandet har ur fiskevårdssynpunkt ansetts ägnat alt väcka betänkligheter. Kommittén har emellertid icke funnit sig kunna tillstyrka, att detsamma slopas och rättsägarna sålunda generellt berövas det skydd, gällande lag bereder dem. Däremot vill kommittén förorda att, då allmänna intressen det påkalla, dylik rättighet helt eller delvis inlöses med statsmedel eller med bidrag från del allmännas sida. Ej sällan lorde godvillig överenskommelse härom kunna träffas; dock böra de möjligheter även beaktas, som erbjudas genom bestämmelser i vattenlagen 1 samt genom den föreslagna lagstiftningen om fiskevårdsområde. Tredje

stycket.

Stadgande! motsvarar 14 ij tredje stycket i gällande fiskelag. 30 §. Med hänsyn lill de starkt växlande lokala förhållandena ha i förslaget, liksom i gällande lag. inga detaljerade lagregler angående fiskådra ansetts böra uppställas. Den schematiska regleringen enligt huvudgrunderna kan emellertid ej sällan behöva kompletteras ined bestämmelser, som bereda möj1 H ä r åsyftas särskilt den f.n. blott sällan utnyttjade rätten för kronan, kommun eller hushållningssällskap att för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskels befrämjande eller att utvidga eller eljest förbättra befintlig fiskväg eller annan anordning till fiskets befrämjande (2 kap. 9 § VL). — Anmärkas må, att vissa huvudsakligen tekniska frågor rörande vandringsfiskens framkomst äro under behandling inom den i jan. 1946 på vattenfallsstyrelsens initiativ tillkomna, halvofficiella s.k. vandringsfiskulredningen. Vidare har lantbruksstyrelsen i und. skrivelse 1/4 1947 hemställt, att vissa fiskerispörsmål m.m. i samband med vattenkraftens utnyttjande måtte göras lill föremål för särskild utredning, eventuellt genom den inom justitiedepartementet pågående utredningen rörande vissa ändringar i VL, förstärkt med experter på hithörande områden.

289 lighel för intressenterna all på ett smidigt sätt och ulan onödig kostnad få fiskådras bredd och läge preciserade och eventuellt jämkade; även i andni hänseenden kunna avvikande bestämmelser vara påkallade. Kommittén har på grund härav ansett en lämplig anordning vara, a ti länsstyrelsernas nuvarande befogenheter utvidgas därhän att länsstyrelse, utan hinder av vad i 29 § första och andra styckena stadgats, skall få meddela de föreskrifter angående fiskådra, vilka påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen och ej kunna antas lända till förfång för någon, som ej samtyckt därtill. Länsstyrelsens beslut ha synts kommittén vara av den natur, att besvär över dem böra upptas och avgöras av regeringsrätten. I detta sammanhang bör framhållas, att vid sidan av de nu avsedda möjligheterna att enligt fiskelagen vinna jämkning i fiskådrebestämmelserna, sådan möjlighet kan föreligga också enligt fiskeristadgan. Sålunda äger länsstyrelsen, om så erfordras, med stöd av 9 § fiskeristadgan för viss ort meddela särskilda bestämmelser om »fiskets vård och lämpliga bedrivande». Under åberopande av detta författningsrum ha länsstyrelserna mångenstädes givit föreskrifter om fiskådra, vilka gå långt utöver bestämmelserna i 1896 års lag. Sålunda ha föreskrivits betydande fredningszoner vid mynningen av åar och älvar, olika omfattning av fiskådra vid växlande vattenföring och årstider samt utvidgning av fiskådran vid viktiga passager exempelvis vid kraftverk eller broar — till att omfatta vattendragets hela bredd. Dylika jämkningar i administrativ ordning få enligt allmänna rättsgrundsatser icke meddelas allenast för att gynna viss fiskevattensägare; skulle så ske, torde beslut därom icke vara gällande gentemot en i laga ordning tillkommen enskild rättighet, Lex. en hävdvunnen eller av domstol stadfäst särskild rätt att medelst fiskeverk helt avstänga ett vattendrag. Om allmänt eller enskilt intresse fordrar att sådan rätt brytes, måste detta ske i annan ordning och mot full ersättning till den skadelidande. Stundom skulle det vara önskvärt att avvikelse från fiskådrebestämmelserna finge ske även i fall, då sökanden är beredd att bjuda ersättning för uppkommande skador men frågan icke avser byggande i vatten och ej heller eljest faller inom vattendomstolens behörighet; det kan exempelvis gälla utsättande av rörlig fiskeredskap i fiskådra eller en mer eller mindre tillfällig förskjutning av fiskådran från en del av ett vattendrag till en annan. Det kan ifrågasättas, om icke för sådana fall en tillståndsprövning borde anordnas, lämpligen förlagd till vattendomstolen, som ju redan förut har erfarenhet av liknande fiskerifrågor och som genom sin sammansättning och sitt arbetssätt — särskilt möjligheten att hålla syn på stället — har förutsättningar att på bästa sätt mot varandra väga de olika intressen, som därvidlag göra sig gällande. Emellertid har kommittén ansett att man, innan dylika frågor tas upp till prövning, bör avvakta verkningarna av de nu före19

290 slagna jämkningarna i liskådrebestämmelserna och de nyöppnade möjligheterna att i samband med inrättande av liskevårdsområde för ett helt vattendrag rationellt ordna för fiskens gång och för dess effektiva fångande.

2 kap. O m f i s k e v å r d s o m r å d e . I detta kapitel, omfattande 31—48 §§, ha upptagils sladganden, motsvarande dem som ingingo i 1943 års förslag till lag om fiskevårdsområde med undantag av straffbestämmelserna och vissa processuella regler, vilka återfinnas i 4 kap. av kommitténs lagförslag. 31 §• Bestämmelserna motsvara 1 § första stycket i 1943 års förslag. Det nya institutets tillämplighetsområde överensstämmer med vad som gäller i fråga om gemensamhetsfiske (1 § första stycket i 1913 års lag). Till förekommande av missförstånd har kommittén ansett det vara lämpligt, att i lagen uttryckligen uttalas att fritt fiskevatten — som stundom betecknas som »kronans vatten» — ej kan ingå i fiskevårdsområde. Beträffande benämningen »fiskevårdsområde», som upptagits i 1943 års förslag, har utredningsmannen framhållit att, även om denna benämning vore mindre lycklig i sådana fall då regleringen närmast avsåge att ordna utövandet av ett visst slag av fiske, t.ex. utarrendering av bottengarnsfisket. den dock tydligare än andra ifrågasatta benämningar angåve vad som i allmänhet åsyftades. I en del remissyttranden har benämningen fiskevårdsområde mött kritik, därvid bland annat anförts att den vore ägnad att ensidigt framhäva fiskevårdssynpunkten utan att beakta det därmed jämställda intresset av fiskets ekonomiska utnyttjande; i stället har föreslagits fiske- eller fiskeriområde samt fiskesamfällighet. Kommittén vill icke bestrida, alt visst fog finnes för anmärkningen. Att finna en benämning, vilken är tillräckligt särpräglande och samtidigt ansluter sig till de växlande regleringsformer som här kunna länkas förekomma, har dock ej visat sig möjligt. Ordet fiskeområde förekommer i 11 och 13 §§ fiskeristadgan som beteckning för ett begrepp, vars betydelse i lagtekniskt avseende väsentligl avviker från det varom nu är fråga, och benämningen fiskeriområde ansågs redan under förarbetena till lagen om gemensamhetsfiske vara alltför snarlik förstnämnda uttryck för att vara lämplig. Benämningar av typen föreningsfiske, samfiske o.s.v. synas liksom gemensamhetsfiske alltför mycket leda länken på en ordning, enligt vilken fisket skall utövas av delägarna samfällt. Kommittén har vid sådana förhållanden ej funnit tillräcklig anledning föreligga att frångå 1943 års förslag i förevarande del. Tydligt är, att begreppet fiskevård här tas i en vidsträcktare bemärkelse än vanligt- och sålunda

291 avser fiskets skötsel ö v e r h u v u d , ej blott å t g ä r d e r för fiskodling o. dyl. F r a m h å l l a s m å , att b e n ä m n i n g e n f i s k e v å r d s o m r å d e u r d e n n a s y n p u n k t ä r fullt a n a l o g m e d d e n i l a g e n o m r ä t t till j a k t b r u k a d e t e r m e n » j a k t v å r d s o m r å d e » . I fråga o m i n n e b ö r d e n i detta s a m m a n h a n g av b e g r e p p e t »fiskevatten» a n f ö r d e s i 1943 å r s b e t ä n k a n d e : »Liksom lagen om gemensamhetsfiske innehåller lagförslaget icke någon närmare definition beträffande vad begreppet fiskevatten skall innebära. Stiftarna av 1913 års lag torde ej heller ha velat giva detta uttryck någon exakt innebörd. Dessulom lärer det vara nära nog omöjligt att för ifrågavarande ändamål giva en generellt gällande definition på ordet fiskevatten. Det torde i stället i det enskilda fallet få ankomma på förrättningsmannen och länsstyrelsen att på lämpligt sätt avgränsa området för gemensamhetsfisket. På enahanda sätt bör åt tillämpningen överlämnas att bestämma omfattningen av ett fiskevårdsområde. Under förutsättning att ett vattenområde kan tydligt avgränsas synes det vara betydelselöst, om fiskevårdsområdet utgör ett eller flera skifteslags hela vattenområde eller icke. Hinder bör ej heller möta att inrätta fiskevårdsområden, som omfatta flera 'fiskevatten', där ett gemensamt större fiskevårdsområde ur fiskets synpunkt framträder såsom lämpligt.» Vad u t r e d n i n g s m a n n e n s å l u n d a y t t r a t h a r ej föranlett n å g o n e r i n r a n f r å n k o m m i t t é n s sida.

32 §. K o m m i t t é n s förslag ö v e r e n s s t ä m m e r i d e n n a del m e d 1943 å r s förslag. M o t s v a r a n d e t i d s b e g r ä n s n i n g gäller även enligt lagen o m g e m e n s a m h e t s f i s k e (1 § a n d r a s t y c k e t ) . 33 §. Första

och

andra

styckena.

Beträffande första s t y c k e t och a n d r a stycket första p u n k t e n h ä n v i s a s till den allmänna motiveringen.1 I a n d r a stycket a n d r a p u n k t e n h a u p p t a g i t s vissa a n v i s n i n g a r m e d avseende p å a n s ö k n i n g e n s i n n e h å l l . H ä r o m a n f ö r d e s i 1943 å r s b e t ä n k a n d e : »För att frågan om inrättande av fiskevårdsområde skall kunna avgöras på grundval av ansökning från fiskevattensägare och ulan alt förrättning hålles är det nödvändigt, att ansökningen åtföljes av en så fullständig utredning som möjligt. Å andra sidan synes det icke vara lämpligt att härutinnan alltför mycket belasta delägarna. Till en början bör ansökningen innehålla förslag till stadgar för fiskevårdsområdet. Härutöver torde vid ansökningen böra vara fogad karta över de vatten, som avses skola ingå i fiskevårdsområdet, samt utredning rörande de fastigheter, till vilka hör fiskerätt i de ifrågakomna vattnen, ävensom beträffande äganderättsförhållandena. Närmare bestämmelser om den utredning som bör åtfölja framställningen synas lämpligen böra utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Härigenom kunna reglerna i detta avseende utan riksdagens hörande ändras, när så finnes erforderligt. Därest utredningen icke är fullständig och denna ej heller kan kompletteras under hand eller genom fiskeriintendentens försorg, måste förrättning å stället hållas.» 1

S. 241 (beslutande myndighet) och s. 240 f. (initiativrätt).

292 I ett par remissyttranden ha framställts önskemål om en närmare reglering av själva den utredning som skall föregå inrättandet av fiskevårdsområde. Det ansågs sålunda böra uttryckligen anges, att det ankomme på länsstyrelsen att komplettera sökandens utredning rörande de fastigheter som hade fiskerätt i förekommande vatten samt beträffande äganderättsförhållandena, Enligt kommitténs mening är det icke behövligt att i själva lagen i detalj ange vilken utredning som skall åtfölja ansökning om bildande av fiskevårdsområde. Erforderliga föreskrifter härutinnan torde lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning. Enligt vad som framhållits i 1943 års betänkande bör vid ansökningen i första hand fogas karta över de vatten som avses skola ingå i fiskevärdsområdet. I allmänhet torde det vara tillräckligt att härvid använda en vanlig generalstabskarta eller ekonomisk karta med gränserna för området tydligt utmärkta. Vidare synes utredning böra förebringas rörande de fastigheter, till vilka hör fiskerätt i det ifrågakomna vattnet, ävensom beträffande äganderättsförhållandena. Alt åstadkomma en fullständig äganderättsutredning låter sig tvivelsutan i vissa fall knappast göra utan ett ganska omständligt och dyrbart utredningsarbete. Förutsatt att i ansökningsproceduren ingår ett kungörelseförfarande, synas emellertid anspråken på fullsländighet i dessa hänseenden undantagsvis kunna eftergivas utan större olägenhet. Från länets lantmäterikontor bör i flertalet fall kunna erhållas uppgift på de fasligheter, till vilka hör fiskerätt inom det ifrågasatta fiskevärdsområdet. Förteckning över ägarna till dessa fastigheter kan tillhandahållas av häradsskrivaren. Man torde kunna utgå från att delägarna vid utredningen erhålla biträde av länsfiskeritjänstemännen samt att vederbörande myndigheter i största utsträckning lämna råd och upplysningar. — Lämpligt är, att utredningen kompletteras med förslag lill stadgar för fiskevårdsområdet. Utarbetandet av dylikt förslag kan avsevärt underlättas genom att fiskeriljänstemännen tillhandahålla normaltyper för stadgar. Det torde böra ankomma på den centrala fiskerimyndigheten att utarbeta sådana. Av utredningsmannen upprättade och sedermera av honom överarbetade utkast till vissa nonnaltyper finnas fogade vid detta betänkande (bilaga 4). Tredje stycket. Om hos länsstyrelsen gjord ansökan skall envar, som i det föreliggande fallet såsom innehavare av fiskerätt själv äger ta initiativ till bildande av fiskevårdsområde och som ej biträtt ansökningen, erhålla underrättelse för att komma i tillfälle att yttra sig i ärendet. Då de i 47 § 2 andra stycket omförmälda innehavarna av arrende- eller servitutsrätt ej utan samtycke av fiskevattensägaren skola få biträda ansökan om bildande av fiskevårdsområde och — som konsekvens härav — enligt 35 § ej få för egen del delta i omröstning

293 rörande denna fråga, har det ej ansetts erforderlig! att underrättelse om ansökningen meddelas dem. 34 §. Frågan om i vilka fall förrättning på stället bör äga rum, innan beslut fatlas angående bildande av fiskevårdsområdc, har berörts i det föregående. 1 Lagen om gemensamhetsfiske innehåller detaljerade föreskrifter om förrättning för inrättande av sådant fiske (6—12 §§). Enligt kommitténs förslag — liksom enligt utredningsmannens — skola motsvarande bestämmelser i fråga om fiskevårdsområde utfärdas på administrativ väg. Denna ordning överensstämmer med vad som gäller rörande bildande av jaktvårdsområde. 2 Såsom tidigare framhållits bör kostnaden för eventuell förrättning bestridas av allmänna medel. 35 §. Rösträtt, då det gäller väckt förslag om bildande av fiskevårdsområde, skall såsom förut framhållits tillkomma varje delägare i fiskevattnet, i den mån ej på grund av bestämmelse i 47 § 2 första stycket rätten till talan i stället tillkommer boställshavare eller arrendator. Såsom delägare räknas enligt uttryckligt stadgande i 47 § 1 dels vissa åbor på kronohemman m.m.. dels ock ägare av särskilt skattlagda fisken och av fastigheter med rätt till fiske på grund av jorddelningsservitut. De i 47 § 2 andra stycket omförmälda fiskerättshavarna få ej för egen del delta i omröstningen. Enligt 47 § 3 äro de dock berättigade att yttra sig i frågan, och länsstyrelsen har givetvis att la vederbörlig hänsyn till vad från deras sida må ha andragits, såväl som till andra föreliggande omständigheter. Beträffande bildande av fiskevårdsområde mot majoritetens bestridande hänvisas till den allmänna motiveringen. 3 36 §. Frågan om stadgar för fiskevårdsområde har behandlats i det föregående. 4 Bestämmelserna i tredje stycket första punkten överensstämma i tillämpliga delar med 21 § sista stycket lagen om gemensamhetsfiske. Andra punkten motsvarar 28 § samma lag, dock med den olikheten att enligt förslaget förbud att ålägga delägare tillskott i penningar o.s.v. icke skall avse den som själv fiskar i vattnet. Härigenom avses att bereda möjlighet för intressenterna i ett fiskevårdsområde att upptaga en årlig avgift av dem som deltaga i fisket. Det är givetvis uteslutet alt bedriva fiskevårdsarbete med inplantering o. dyl. utan att medel därtill kunna erhållas. Intressenterna i fiskevårdsområdet måste därför, i den mån de själva utnyttja fisket, under vissa omständigheter 1

S. 241 f.; jfr s. 228 f. Se 10 § 2 mom. lagen 3/6 1938 om räll till jakt; jfr 38—42 §§ jaktstadgan s. d. ••' S. 236 ff. 4 S. 243. 2

294 vara skyldiga alt bidraga lill dylika gemensamma utgifter. Stadgarna böra innehålla erforderliga föreskrifter även beträffande sådan skyldighet saml ange i vilken omfattning delägare kan åläggas erlägga avgift för utövande av fiske, d.v.s. maximibeloppet av den årliga avgift, fiskevärdsområdet får uttaga. I den mån tillräckliga inkomster inflyta genom utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd (korlliske) bli avgifter från intressenterna själva naturligvis obehövliga. 37—39 §§. I överensstämmelse med 1943 års förslag har kommittén ansett, att delägarna böra ha frihet att genom enhälligt beslut fastställa vilka grunder de önska för sin inbördes delaktighet i fiskevårdsområdet och för sin rösträtt i frågor, som röra fiskevårdsområdet (39 §). Med enhälligt beslut har här likställts det fall att förslag, som framförts i ansökningen om fiskevårdsområdets bildande, lämnats utan erinran av delägarna. I 47 § 2 första stycket omförmälda boställshavare och arrendatorer äro jämlikt sistnämnda stadgande i förslaget berättigade att i stället för ägaren föra talan för det av dem nyttjade fiskevattnet. För fall, då något sådant enhälligt beslut eller därmed likställt förhållande ej föreligger, ha i förslaget upptagits tvingande bestämmelser om delaktighet (37 §) och om rösträtt (38 §). I dessa delar hänvisas till den allmänna motiveringen. 1 Tilläggas må, att man vid beräkning av den andel i oskiftat fiskevatten, som skall anses tillkomma ägare av särskilt skattlagt fiske, i allmänhet torde kunna utgå från dettas taxeringsvärde. 40 och 41 §§. I dessa paragrafer behandlas de särskilda fall då vid omröstning delägarnas rösttal skall beräknas icke per capita utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. För de skäl som ligga lill grund för förslaget i dessa delar har redogjorts i det föregående 2 . Det bör understrykas, att i 40 § första stycket åsyftas endast så att säga principiella avgöranden, genom vilka sålunda fastställes att utarrendering resp. upplåtelse genom särtillstånd överhuvud skall förekomma. Vid sådana beslut exempelvis om antagande eller förkastande av arrendeanbud. vilka blott innebära ett fullföljande eller verkställande av ett dylikt principbeslut. kräves ej särskild beräkning av rösttalet. Däremot skall enligt andra stycket i samma paragraf även ett beslut av sistnämnda kategori, om det avser antagande av arrendator, kunna överklagas hos länsstyrelsen. — Det må framhållas, att i de nyssnämnda principbesluten liksom i beslut om fondering eller om användning av fiskevårdsområdets inkomst till mera omfattande åtgärd, som ej är föreskriven i stadgarna, endast delägare eller t 47 § 2 forsla 1 1

S. 243 ff. S. 245 f.

295 stycket omförmäld »privilegierad» rättsinnehavare skall äga delta med självständig rösträtt. I övriga här avsedda beslut skola även andra arrendalorcr och servitutsberättigadc få delta med fiskevattensägarens uteslutande, och klagorätt enligt sista stycket i vardera paragrafen skall jämlikt 47 § 3 lillkomma både ägaren och annan nu nämnd innehavare av fiskerätt. Var gränsen skall anses gå mellan arrende och särtillstånd kan stundom vara tveksamt. Enligt kommitténs mening bör såsom arrende betecknas en upplåtelse av rätt att inom ett visst område fiska med ensamrätt eller i varje fall utan skyldighet att där samtidigt tåla utövande av annat fiske än husbehovsfiske från upplåtarens sida. Arrende kan avse antingen alla slag av fisk eller endast visst eller vissa fiskslag och kan gälla för hur kort tid som helst, t.ex. en dag eller en vecka. — Med särtillstånd avses till skillnad härifrån en upplåtelse av fiskerätt med skyldighet att tåla, att upplåtaren själv utövar eller till annan upplåter enahanda rätt. Tillämpat på oskiftat fiskevatten blir allså en upplåtelse av fiskerätt hänförlig till särtillstånd, så snart någon annan får bedriva samma slags fiske inom samma del av fiskevattnet. 42 §. Enligt 26 § lagen om gemensamhetsfiske skola under vissa förutsättningar delägarna i dylikt fiske utse en syssloman för handhavande av vissa angelägenheter. I praktiken har det ej sällan visat sig mindre lyckligt att dessa åligganden skola ombesörjas av en enda person. För fiskevårdsområde föreslås därför, att i motsvarande fall skall finnas en styrelse, som kan bestå av flera personer. I stadgarna anges lämpligen hur många ledamöter som skola finnas i styrelsen samt, om denna skall bestå av flera personer, huruvida särskilda funktioner, Lex. såsom sekreterare och skattmästare, skola tillkomma vissa av dem. I detta sammanhang må framhållas att, om styrelse finns utsedd för liskevårdsområde, delgivning med delägarna bör kunna ske genom att bandlingen överlämnas till ledamot av styrelsen; denne skall då svara för att handlingen ulan dröjsmål föredras på sammanträde med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem. Bestämmelser härom föreslås skola införas i nya rättegångsbalken. 43 §. Paragrafen motsvarar 32 § lagen om gemensamhetsfiske. 44 §. För ändring av fiskevårdsområdes omfattning eller av stadgar för fiskevärdsområde böra i tillämpliga delar samma regler gälla som för bildande av fiskevårdsområde resp. utfärdande av stadgar. Ändring av stadgarna beslutes alltså av länsstyrelsen. Den som önskar få lill stånd en ändring av fiskevårdsområdets omfattning skall ha att göra ansökan därom hos länsstyrelsen; rätt härtill tillkommer desamma som jämlikt 33 § få la initiativ

296 lill bildande av fiskevårdsområde. Framställes, sedan ansökningen kungjorts, ingen väsentlig invändning däremot, bör länsstyrelsen kunna uppta förslaget till omedelbar! avgörande. I mera komplicerade fall kan det befinnas erforderligt alt hålla förrättning på stället. 45 §. Enligt 35 § andra stycket lagen om gemensamhetsfiske kan länsstyrelsen, etter ansökan av delägare, förklara beslutet om gemensamhetsfiskes inrättande förfallet, om genom fiskevattnets användande för annat ändamål än fiske eller i följd av sjösänkning, naturhändelse eller annan omständighet gemensamhetsfisket undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller gränser. Ett motsvarande stadgande för fiskevärdsområde fanns upptaget i 1943 års förslag. Kommittén har funnit möjlighet böra beredas delägarna att även under andra förutsättningar än de ovan angivna utverka länsstyrelsens beslut om fiskevårdsområdets upplösning. Om dettas bibehållande intill den bestämda periodens slut visar sig ur fiskevårdssynpunkt obehövligt, kan del, såsom i anledning av 1943 års förslag också framhållits, ej vara någon mening i att tvångsvis under en följd av år ha kvar en anordning, som ej är önskvärd för intressenterna. Behörighet att väcka fråga om fiskevårdsområdes upplösning torde principiellt endast böra tillkomma delägare. I fall, som avses i 47 § 2 första stycket, inträder boställshavaren eller arrendatorn i fiskevaltensägarens rätt. 46 §. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om förlängning av liden för fiskevårdsområdes bestånd avvika i vissa avseenden från 1943 års förslag. Skälen härtill ha framlagts i det föregående 1 . 47 §. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna ha berörts i flera tidigare sammanhang. 2 Sammanfattningsvis må följande framhållas. Delägare i liskevårdsområde (resp. fiskevatten, såvitt i 2 kap. är fråga) är varje ägare av fastighet, till vilken hör del i vattnet; i enlighet härmed är ägare av särskilt skattlagt fiske eller av fastighet med fiskerätt på grund av jorddelningsservitut inbegripen bland delägarna. Såsom delägare anses vidare de i första stycket av mom. 1 omförmälda åborna. / delägares ställe äger sådan boställshavare eller arrendalor, som avses i förslå stycket av mom. 2, ovillkorlig rätt att föra talan för det av honom innehavda fiskevattnet. Andra arrendatorer och servitutsberättigade än de 1 2

S. 242 f. Se särsk. s. 240 f.

297 förut nämnda ha likaledes - - såframt ej annat förbehåll skett — rätt att föra talan i delägares ställe, dock. såvitt angår vissa särskilt angivna frågor. endast med dennes samtycke; båda kunna givetvis ej samtidigt delta i omröstning men äro enligt mom. 3 berättigade att var för sig anföra besvär och avge yttrande i vissa fall. Reglerna överensstämma i huvudsakliga delar med dem som gälla enligt 31 § 2 mom. lagen om gemensamhetsfiske. I den mån nyttjanderätt är upplåten till fiske, som skall ingå i fiskevårdsområde, torde nyttjanderättshavaren bli skyldig att finna sig i de inskränkningar i fisket, som genom fiskevårdsområdets bildande kunna komma att gälla för upplåtaren. Naturligen slår den möjligheten öppen att i stadgarna för fiskevårdsområde meddela särskilda föreskrifter rörande visst fiske, som tidigare för längre period utarrenderats (t.ex. kräftfisket). Härigenom kan detta fiske uteslutas från verkningarna av fiskevårdsområdets bildande. 48 §. Bestämmelserna motsvara 41 § lagen om gemensamhetsfiske.

3 kap. O m å t g ä r d e r m o t v a n s k ö t s e l av fiskevatten. 4 9 - 5 2 §§. Beträffande dessa bestämmelser, till vilka motsvarighet saknas i gällande rätt, hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (7 kap.). 1

i kap. Ansvarsbestämmelser m. m. I 4 kap. av förslaget till fiskelag regleras frågor om handräckning (53 §}, straff (54 och 55 §§), förverkande av fångst och redskap (56 §), beslag och kvarhållningsrätt (57 §), motvärn (58 §), åtalsrätt (59 §) och fullföljd (60 §). 53 §. I första stycket ha föreslagits bestämmelser om handräckning, då fiskådra blivit olagligen slängd. Stadgandet motsvarar i huvudsak 17 § första stycket i 1896 års lag men har utvidgats fill att avse ett stängande ej blott genom fiskeredskap utan även genom anordning avsedd att hindra eller skrämma fisken (jfr 29 §). De i andra stycket föreslagna bestämmelserna avse att ersätta det i 17 § andra stycket gällande fiskelag upptagna stadgandet lill skydd mot obehörig utmärkning av notvarp men ha erhållit ett vidsträcktare tillämpningsområde. 1

S. 248 ff.

298 1 tredje stycket har föreslagits all, om allmänna intressen äro i fråga, handräckning skall få begäras ej blott av den som lider skada utan även av vissa representanter för del allmänna. 54 §. Bestämmelserna motsvara stadgandet i 24 kap. 14 § strafflagen om straff för »den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte». Kommittén har ansett att — i likhet med vad som tidigare skett beträffande olovlig jakt — straffbestämmelserna angående olovligt fiske böra överföras från allmänna strafflagen till speciallagstiftningen. Angående innebörden av begreppet fiske hänvisas även till vad därom anförts vid rubriken till 1 kap. Från många håll har omvittnats det stora behovet av skärpta åtgärder mot det tilltagande ljuvfisket, ej minst i närheten av de större städerna. Ehuru enligt kommitténs övertygelse botemedlet i första hand bör sökas i positiva åtgärder för att underlätta för den lojale fiskaren att finna lämpliga fiskevatten, 1 är det även nödvändigt att på olika sätt stärka respekten för de fiskerättsliga bestämmelserna. På grund av det växande intresset för fiske kriives mer än någonsin, att de fiskande visa hänsyn mot varandra och iaktta de föreskrifter, som i allas intresse måsle meddelas. Såsom ett led i strävandena att åstadkomma mera ordnade förhållanden har kommittén föreslagit en höjning av normalstraffet för olovligt fiske. Strafflindring skall enligt förslaget kunna inträda vid mera obetydliga förseelser, som medföra ringa skada och som ofta torde ske av obetänksanihet. 2 — Å andra sidan föreslås, att vid vaneförbrytelse straffet skarpes. En särskild anledning till straffskärpning kan även vara att fisket skett i ett vatten, där kostsamma kulturåtgärder vidtagits (t.ex. en förut fisktom eller vanskött sjö, i vilken genom fiskodling ett gott fiskbestånd uppstått), eller på ett ställe, där till följd av särskilda omständigheter fisken står så packad och lättfångad, att fiskandet gränsar till tjuvnadsbrott. Om fisket medfört risk för spridning av kräftpest, bör även detta föranleda ett strängare bedömande än eljest. En annan straffskärpningsgrund kan vara, att fisken har ett betydande avelsvärde eller att fångstobjektet eljest varit särskilt värdefullt, exempelvis lax eller kräftor. För tillämpning av den strängare straffskalan skall enligt förslaget blott fordras att omständigheterna äro försvårande, ej såsom enligt gällande lag synnerligen försvårande. Om den fiskande endast till följd av ett missöde råkat komma in på olill1

Jfr s. 251 ff. Då enligt förevarande paragraf visst brott betecknas som synnerligen >nnga», åsyftas att brottet med hänsyn lill sin svårhelsgrad bör föranleda lägre a n t a l dagsböter än eljest. Därav följer enligt den i modern strafflagstiftning vedertagna terminologien oj utan vidare, att brotlet tillika är atl anse som ringa; i den bemärkelse som avses i 2 kap. 8 § strafflagen, så att även dagsbotens b e l o p p må därefter jämkas. 2

299 lålet vatten — det har l.cx. vid drivgarnsfiske inträtt en plötslig och oförutsebar ändring i strömförhållandena — torde enligt allmänna rättsregler straff ej böra ådömas. 1 55 §. I denna paragraf behandlas vissa förfaranden, som i straffrättsligt hänseende äro att jämställa med olovligt fiske. Till en början (a) har upptagits viss redan i det föreslagna handräckningsstadgandet omnämnd obehörig utmärkning av redskap eller notvarp i uppenbart syfte att avhålla annan från att fiska. Vidare (b) har från 24 kap. 14 § strafflagen överförts stadgandet om straff för den som olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske. Såsom för olovligt fiske skall enligt förslaget ytterligare (c) den dömas, som missbrukar sin rätt i samfällt fiske. Bestämmelsen ansluter sig nära till ett liknande stadgande i 24 kap. 14 § strafflagen och är avsedd att kunna tillämpas bland annat på delägare i fiskevårdsområde, som överträder i vederbörlig ordning givna föreskrifter för fiskets bedrivande. Slutligen (d) har föreslagits straffskydd för fiskådra. Det i 24 kap. 14 § strafflagen upptagna straffbudet mot att genom stängsel eller fiskeredskap olovligen avhålla fisk från annans fiskevatten har här uttryckligen begränsats till att avse fiskådra.2 Straff skall enligt förslaget kunna ådömas ej blott om avhållandet skett genom stängsel eller fiskeredskap utan även om det åstadkommits genom skrämselanordning (jfr 29 §). 56 §. Bestämmelsen om förverkande av fångst motsvarar 18 § i gällande fiskelag. Enligt kommitténs mening bör man emellertid ej stanna vid all låta endast fångslen vara förverkad. Respekten för lagen synes fordra att, om någon fälles till ansvar för olovligt fiske, även den vid fisket använda redskapen skall kunna dömas förverkad. 3 En dylik bestämmelse måste vara väl ägnad all underlätta efterhållandet av tjuvfisket. — Sådan påföljd synes dock ej böra inträda i fall då brottet är att anse som synnerligen ringa eller påföljden eljest befinnes obillig, exempelvis om redskapen är av särskilt stort värde i jämförelse med skadan och tillhör svensk yrkesfiskare, som därav är beroende för sitt uppehälle. Å andra sidan bör den möjlighet, domstolen sålunda skall ha att icke förklara redskapen förverkad, ej brukas slentrianmässigt i fall då den fiskande bedrivit sin olovliga hantering mot bättre vetande och kanske vanemässigt. "Se 5 kap. 12 § strafflagen.

2 I Betänk. 1894 s. 55 uttalades, all det åsyftade slraffbudct »torde åsyfta olovligt avstängande av kungsådra eller annan olaglig avspärrning av rinnande vallen, såvitt en dylik åtgärd medför hinder i fiskens gång». : ' Jfr 21 § FSl och 31 i; 1 mom. 3 st. lagen om rält till jakt.

300 57 §. Bestämmelserna om beslag vid olovligt fiske äro av stor praktisk betydelse. De fylla dubbla syl fen: ett civilrätlsligt, nämligen att trygga fiskerättshavarens rätt lill skadestånd, och ett straffprocessuellt, nämligen alt säkra möjligheterna att inför eller utom rätta överbevisa den brottslige om hans gärning. — Rätten att ta och att hålla kvar gods till »pant» omfattar självfallet även tryggande av rätten till förverkad fångst (56 §). De föreslagna bestämmelserna motsvara närmast 19 § i 1896 års lag. Enligt förslaget skall beslagsrätten — vari innefattas såväl fråntagningsrätt (detentionsrätt) som kvarhållningsrätt (retcntionsrätl) — få utövas av fiskevattnets ägare eller innehavare eller annan, som har rätt till det idkade fisket, eller hans folk samt i frivatlnel därjämte av allmän åklagare och viss fisketillsynsman. Beslagsrättcn skall — liksom motsvarande rätt enligt gällande lag — få utövas så snart det är uppenbart att olovligt fiske pågår; det skall alltså icke vara erforderligt att gärningsmannen själv anträffas. Däremot bör fordras att godset gripes »vid» fisket, d.v.s. i omedelbart sammanhang med anträffandet (»å bar gärning»); detta villkor lärer få anses uppfyllt även om godset just hunnit föras över fiskerättsgränsen in på annans vatten. — Till förebyggande av att rätten att kvarhålla gods till bevismedel utövas på otillbörligt sätt har kommittén föreslagit en kort frist, inom vilken brottet måste ha åtalats eller angivits till åtal. 1 I den mån beslaget avser annat än förverkad fångst är det för rättssäkerheten angeläget med klara bestämmelser om hur beslaget skall kungöras, hur godset skall vårdas och vem del skall tillfalla. Dessa frågor synas numera lämpligen kunna regleras genom en hänvisning till den moderna lagstiftningen om hitlegods. 2 Detta innebär bland annat, att om beslaget skett i ägarens frånvaro, beslagtagaren blir skyldig att ulan oskäligt dröjsmål anmäla beslaget hos polismyndigheten; är ägaren känd, får han i stället underlätta denne. Polismyndighet åligger att, när anmälan skett, kungöra beslaget på lämpligt sätt. Också om godsets vård och under vilka villkor ägaren får återta det stadgas i hiltegodslagen. Hitlegods är ägaren berättigad att återfå, om han betalar polismyndighets och uppbittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom skälig hittelön. Då det är fråga om beslagtaget gods, skall enligt kommitténs förslag motsvarande ulllämpas men kunna därutöver strängare villkor gälla. Om godsets kvarhålles till pant, blir nämligen ägaren ej berättigad att få det äter, förrän han »bjuder rätt för sig», d.v.s. betalar det ytterligare skadestånd och annat, vartill panthavaren kan äga rätt, eller ställer annan säkerhet. Om godset kvarhålles till bevismedel, kan ägaren upphäva sådan kvarhållningsrätt genom att ge sig till känna och lämna ett bindande erkännande angående del sakförhållande, varom godset skulle tjäna till bevis. 1 2

Jfr 27 kap. 7 och 8 §§ nya rättegångsbalken. Lag 22/4 1938 (nr 121) om hitlegods.

301 Godset kommer på grund av hänvisningen lill hillegodslagstiftningen att tillfalla beslagtagaren, om ägaren ej blir känd inom ett år från det beslaget anmäldes hos polismyndighet eller ägaren ej kommer inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats om beslaget eller ägaren eljest kan anses ha uppgivit sin rätt Bestämmelserna om beslag äro av betydelse icke minst beträffande utlänning, som utan lov fiskat i svenskt territorialvatten. 58 §. Den här föreslagna bestämmelsen om motvärn har överflyttats från 24 kap. 16 $ strafflagen med vissa jämkningar, som föranletts av de nya stadgandena om straff för olovligt fiske och om beslag. 59 §. Bestämmelsen i första stycket om åtalsrätt är hämtad från 24 kap. 15 § strafflagen. Det har synts böra uttryckligen utsägas, att om allmänna intressen äro i fråga, brottet får åtalas även utan angivelse från målsägande. 1 Jämlikt 20 kap. 3 § nya rättegångsbalken skall det i sådan! fall ankomma på allmän åklagare att väcka åtal mot den skyldige. Vid olovligt avstängande av fiskådra skall, enligt vad kommittén i 53 § föreslagit, handräckning få sökas jämväl av statens fiskeritjänsteman och avviss utav myndighet förordnad fisketillsynsman. Det har synts ändamålsenligt, att den som sålunda äger begära handräckning även själv skall få väcka åtal mot den skyldige. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Den vanliga gången torde dock, särskilt i betraktande av de större krav som den nya rättegångsordningen ställer på en åklagare, kunna väntas bli att åtalet efter angivelse utföres av allmän åklagare. I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra i korthet beröra ett par spörsmål, vilka äro av betydelse för åstadkommande av en f ö r b ä 11r a d ö v e r v a k n i n g av fiskevattnen. Frågan härom är på många håll av den största vikt för fiskets framtid. I samma mån som de fiskandes antal stiger, ökas också behovet av god ordning på fiskevattnen. Om det stora och intresserade arbete som nedlägges på fiskevårdande åtgärder skall bära frukt, måste också tillsynen över fiskevattnen avsevärt utbyggas och effektiviseras. I åtskilliga till kommittén riktade framställningar liksom även vid flera av kommitténs offentliga möten har från olikahåll understrukits behovet av flera och bättre avlönade tillsynsman än för närvarande finnas samt att överhuvud dessa befattningshavares tjänsteställning och anställningsvillkor förbättras. 2 Kommittén, som hyser den uppfattningen att sådana fiskevårds1

Jfr betr. fiskådra NJA 1900 s. 212. Jfr riksdagsskr. 1936:287 och Betänk. 30/12 1946 med förslag ang. fiskets administration m.m. (SOU 1947: 8) s. 75. 2

302 å t g ä r d e r som b e v a k n i n g av fiskevatten i viss u t s t r ä c k n i n g b ö r a a n k o m m a p å det a l l m ä n n a , h a r funnit de f r a m f ö r d a ö n s k e m å l e n v ä r d a det största b e a k t a n d e och vill för sin del förorda, att u t r e d n i n g i angivet syfte k o m m e r till stånd. På sina håll skulle måhända personal vid statspolisen, vid sidan av övriga arbetsuppgifter, kunna biträda med övervakning av fiskevatten. — Vid kusten synes det ej heller uteslutet att personer, tillhörande tullverkets kust- och gränsbevakningspersonal, i ökad utsträckning kunde få i uppdrag att under sina patrullfärder ägna uppmärksamhet även åt fisket.1 Denna personal är utrustad med moderna snabbgående fartyg, och de erfarenheter, den vunnit i sin vanliga tjänst, torde, ej sällan vara av värde även då det gäller övervakning av liskcförhållanden. Understrykas bör dock, att ett dylikt biträde av tullpersonal givetvis ej minskar del trängande behovet av förstärkning av de egentliga fisketillsynsmännens antal och ställning. F r å n m å n g a h å l l h a k l a g o m å l f r a m f ö r t s över att den s t a r k t v ä x a n d e m o t o r b å t s t r a f i k e n i n n e b u r e r i s k e r för fiskevården och i h ö g g r a d m i n s k a d e f i s k e r ä t t s h a v a r n a s m ö j l i g h e t e r att a v h å l l a o b e h ö r i g a från i n t r å n g i d e r a s fiskevatten; dessa o l ä g e n h e t e r h a d e särskilt gjort sig g ä l l a n d e i k u s t s k ä r g å r d a r n a och i de större sjösystemen, e x e m p e l v i s i Mälaren. 2 S å s o m m o t å t g ä r d h a r föreslagits obligatorisk registrering och märkning av båtar. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län i yttrande över insjöfiskesakkunnigas förslag framhållit, hurusom från såväl yrkesfiskare som strandägare i Mälaren skarpa klagomål framförts över motorbåtsägarnas hänsynslöshet beträffande tjuvfiske och skadegörelse på yrkesfiskarenas fiskeredskap. Länsstyrelsen ansåge, att frågan om registrering av motorbåtar snarast borde upptas till behandling, och framhöll, att så länge möjlighet saknades att identifiera motorbåtarna, kontrollen över amatörfiskarena bleve så gott som omöjlig att utöva. Otvivelaktigt skulle ö v e r v a k n i n g e n av fiskevattnen i h ö g g r a d u n d e r l ä t t a s — till gagn ej m i n s t för yrkesfisket — o m alla m o t o r b å t a r v o r e skyldiga all föra lätt synliga i g e n k ä n n i n g s t e c k e n . E n dylik m ä f k n i n g s p l i k t vore dessiiloiv iignad a t t s t ä r k a b å t f ö r a r e n s a n s v a r s k ä n s l a ej blott b e t r ä f f a n d e fiske u l a n även beträffande j a k t och n a v i g e r i n g . 3 1 vissa begränsade fiskevatten, särskilt i Kalmar län, har i samband med inrättande av gemensamhetsfiske införts skyldighet att hålla ej blott motorbåtar utan även andra farkoster tydligt märkta; enligt uppgift har denna märkningsskyldighet påtagligt minskat frestelsen till olovligt fiske och underlättat övervakningen. På motsvarande sätt kunde det framdeles stundom vara, lämpligt att i samband med inrättande av fiskevårdsområde föreskriva att båt, som begagnas vid fisket, skall vara försedd med lätt synligt märke med nummer som fastställts av iiskevårdsområdets styrelse. 4 1 Frågan om den berörda personalens arbetsuppgifter är f.n. föremål för omprövning av den år 1945 tillsatta kust- och gränsbevakningsutredningen. _ 2 Jfr Betänk, rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m.m. (SOU 1937:41) s. 72. Betr. gällande bestämmelser se KF 18/10 1901 (nr 78 s. 1) ang. registrering av svenska fartyg och 7 § KK 2/6 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen. 3 Jfr motion 1935:11:392 och utlåtanden av kommerskollegium 13/2 1936 och 5/6 1940. 4 Jfr bilaga 4: utkast lill stadgar för fiskevårdsområde.

303 Den mera allmänna märkningsskyldighet, varom ovan talats, synes böra omfatta alla motordrivna båtar, även sådana som ej delta i fiske. Frågan om införande av en allmän registrerings- och märkningsskyldighet för motorbåtar är enligt kommitténs mening för fiskeriinttessena så betydelsefull, att utredning därom bör övervägas. 60 §. De föreslagna bestämmelserna om sättet för kungörande av länsstyrelses beslut ha Utformats med hänsyn lagen till att dessa beslut ofta beröra en vidsträckt personkrets och att del ej sällan är vanskligt att avgöra vilka som äro att anse som sakägare. Då besvärstiden avses skola räknas från den dag då beslutet anslagits i länsstyrelsens lokal, är det lämpligt att uppgift om denna dag intages i tillkännagivandet i länskungörelserna och ortspressen. Det torde få antas, att länsstyrelsen i regel kommer att föreskriva atl dylikt tillkännagivande även anslås på lämpliga ställen inom den eller de kommuner, där fiskevattnet är beläget. Vidkommande rätten att överklaga beslut, som länsstyrelse meddelar enligt den nya lagen, må framhållas, att statens fiskeritjänsteman på grund av sin befattning måste anses behörig att fullfölja talan ej blott i sådana ärenden, i vilka initiativrätt uttryckligen tillagts honom, utan även i övriga tall då allmänna intressen äro i fråga.

Övergångsbestämmelserna. Den föreslagna lagstiftningen om fiskevårdsområde är avsedd att ersätta de hittillsvarande bestämmelserna om gemensamhetsfiske. Några nya gemensamhetsfisken skola följaktligen ej få bildas. I flertalet fall torde det kunna väntas att befintliga dylika fisken komma att ombildas till fiskevårdsområden. I den mån så ej sker, komma de automatiskt att upphöra då tiden för deras bestånd gått till ända. Så länge ett gemensamhetsfiske består, böra emellertid bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske fortfarande äga giltighet för detsamma. Någon tillökning av dess område enligt 33 § gemensanihelsfiskelagen bör dock lämpligen icke ifrågakomma. Skulle beslut därom likväl fallas av delägarna, torde därför fastställelse böra vägras av länsstyrelsen. — I 14 § andra stycket av 1896 års lag har stadgats viss rätt att stänga sund, tillflöde eller avlopp, varigenom vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske, har gemenskap med annat vatten. De intressen som föranlett delta stadgande torde enligt förslaget tillgodoses genom liestämnielserna i 29 och 30 §§. Det äldre stadgandet har därför ansetts icke vidare böra tillämpas. Straffbestämmelserna i den föreslagna lagen avse att ersätta bestämmelserna i 24 kap. 14 § strafflagen om straff för olovligt fiske och övriga där angivna brott. Enär — enligt vad kommittén inhämtat — redan till 1948 års

riksdag kan väntas förslag fill ny lydelse av nämnda kapitel i strafflagen, har kommittén ansett det ej vara erforderligt att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag till ändring däri. Kommittén har föreslagit, alt om i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, denna i stället skall tillämpas. Då i 2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen talas om »vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», eller i 13 § fiskeristadgan om »vattenområde, dit strandäganderätten ej sträcker sig», komma dessa uttryck framdeles att avse vad enligt förslaget betecknas som fritt fiskevatten. Det särskilda övergångssladgandet rörande visst notfiske i Vänern överensstämmer med vad som föreslagils av insjöfiskesakkunniga. 1

F ö r s l a g e t till lag o m g r ä n s m o t a l l m ä n t v a t t e n o m r å d e . Såsom tidigare nämnts 2 framförde lantmäteristyrelsen i sitt yttrande över insjöfiskesakkunnigas betänkande erinran mot att en reglering av gränserna för den enskilda fiskerätten i de stora sjöarna skedde, utan att samtidigt bestämmelser meddelades om ägogränserna i vattnet och angående bestämning vid lantmäteriförrättning av gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten. Enligt styrelsens förmenande vore det visserligen för fiskets vidkommande praktiskt framkomligt att frikoppla frågan om fiskerätten från frågan om strandäganderätten, men i andra avseenden medförde denna väg påtagliga olägenheter; framför allt tilltrasslades ytterligare den redan förut synnerligen oklara frågan om strandäganderättens utsträckning. Under framhållande att lagbestämmelser för närvarande saknades rörande omfattningen avstrandägarnas såväl äganderätt som fiskerätt i nämnda sjöar men att i praxis reglerna i 2 § fiskelagen beträffande fiskerätten i saltsjön ansetts analogiskt tillämpliga, anförde styrelsen bland annat: »Kan det nu antagas att efter ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen rörande strandägarnas fiskerätt i samma insjöar den sålunda hittills tillämpade normen för strandäganderättens omfattning kvarstår orubbad? Blir detta icke fallet, vad skall då träda i stället? Situationen skulle väl bliva den, att antingen den nu vid gränsbestämning i praxis följda normen fortfarande skulle få tillämpas, eller också att norm helt och hållet skulle saknas. Det förstnämnda alternativet skulle innebära bl. a., att för äganderätten till vattenområdet en annan 180-metersregel skulle vara normerande än den som gällde för fiskerätten, en anordning som förefaller mycket egendomlig och föga lämplig. Måhända kan det icke heller anses alldeles uteslutet, att, trots vad ovan sagts, den nya lagstiftningen rörande fiskerätten skulle kunna inverka på domstolarnas uppfattning i fråga om 'Se Betänk. 1937 s. 214. Jfr s. 158.

305 strandäganderättens utsträckning. I varje fall skulle genom ett antagande av det föreliggande lagförslaget utan att samtidigt lagbestämmelser gåves rörande omfattningen av strandägarnas rätt till själva vattenområdet, sistnämnda fråga förskjutas från dess nuvarande någorlunda stabiliserade läge ut i det fullständigt ovissa. Ur rättssäkerhetens synpunkt vore detta beklagligt, och för lantmäteriet skulle det innebära avsevärda olägenheter icke minst genom de rättegångar i samband med jorddelningsförrättningar, som ett dylikt rättslöshetstillslånd sannolikt skulle frammana. » Lantmäteristyrelsen erinrade vidare om att i rättspraxis 1 hemmans gräns mot öppna havet med hänsyn till den fortgående förändringen i landets höjdläge (huvudsakligen landhöjning) förklarats icke kunna bestämmas i den ordning som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen. Härigenom hade, enligt vad styrelsen framhöll, gränsbestämningsfrågan vad anginge öppna havet kommit i ett mycket egendomligt läge, i det att jorddelningslagen väl tvingade till intagande i laga skifte och i vissa fall även avstyckning av enskilt vattenområde, som gränsade mot öppna havet, men icke anvisat något medel att bestämma gränsen mellan vattenområdena. Bättspraxis hade alltså blottat en lucka i jorddelningslagen, som behövde fyllas. Huruvida ifrågavarande prejudikat, som gällde saltsjön, kunde komma att få betydelse för motsvarande gränsbestämning i de större insjöar, som ej helt omfattades av strandäganderätten, fann styrelsen ovisst, om än enligt dess uppfattning landhöjningens ringa betydelse i dessa sjöar syntes föranleda till att gränserna mellan enskilt och allmänt vattenområde där borde bli fasta och alltså kunna bestämmas enligt reglerna i 7 kap. jorddelningslagen. Styrelsen har i detta sammanhang även framhållit de konsekvenser fastställandet av gränser för den enskilda fiskerätten, vilka icke sammanfölle med gränserna för strandäganderätten, skulle komma att få för laga skifte och delning av fiskevatten. Styrelsen yttrade i denna del: »I båda fallen måste gränsen för den enskilda fiskerätten mot frivattnet bestämmas och inläggas på förrättningskartan. Vid en fiskevattensdelning bleve väl gränsen mot frivattnet att betrakta såsom yttergräns för delningsområdet eller skifteslaget. I jorddelningslagen saknas emellertid stadganden, som ha avseende å bestämmandet av dylik gräns, varför en förrättningslantmätare skulle stå utan ledning vid frågans handläggning. Jorddelningslagen är alltså i behov av komplettering i detta hänseende. Vidare må framhållas, att förrättningsmännen alltid skulle befinna sig i den besvärliga situationen, att de måste taga ståndpunkt till den synnerligen vanskliga frågan, huruvida någon divergens förekomme mellan fiskerättsgränsen och strandäganderättsgränsen. » Lantmäteristyrelsen hemställde, att den föreslagna lagstiftningen om fiskerätt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön icke måtte genomföras utan att samtidigt i lag meddelades bestämmelser dels rörande omfattningen av ' J f r NJA 1933 s. 490 (»Då hemmanens gräns mot öppna havet är underkastad förskjutning i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen och vattendjupet därutanför,» fann högsta domstolen gränsen icke kunna bestämmas i den ordning som avses i 7 k a p . JDL.) 20

306 strandäganderätten i dessa insjöar, dels ock rörande bestämmande vid lantmäteriförrättning av gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten. Samtidigt borde enligt styrelsens mening lag stiftas angående strandäganderättens omfattning i saltsjön samt jorddelningslagen kompletteras med bestämmelser avseende gränsbestämning mellan enskilt vatten och öppna havet. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 februari 1938 om fullföljande av ägogränslagstiftningen har lantmäteristyrelsen ånyo framhållit, att frågan om bestämmande av gräns mot allmänt vatten kommit i ett egendomligt läge genom den ståndpunkt, som intagits i rättspraxis. Enligt jorddelningslagen skulle vattenområde, som gränsade mot allmänt vatten, ingå i laga skifte och avstyckning. Denna lag anvisade emellertid icke något medel att bestämma gränsen mot det allmänna vattnet. En gränsbestämning vore — åtminstone vad anginge skifte — som regel ofrånkomlig med hänsyn till att området måste arealberäknas och i vissa fall graderas. Lagberedningen har, som förut nämnts, i 1947 års jordabalksförslag förordat att gränsen för enskilt vattenområde skulle sammanfalla med gränsen för enskilt fiskevatten i det läge som fiskerättskommittén ämnade föreslå och har framlagt förslag utarbetade i enlighet därmed. I samband därmed har lagberedningen berört önskemålet att gränsens läge vid visst tillfälle skall kunna fastställas, 1 och har därom anfört bland annat följande: »De regler om gränsdragning mellan enskilt och allmänt vattenområde, som upptagits i förevarande paragraf, ha karaktären av tvingande lagbud och kunna således icke med bindande verkan frångås genom enskilda dispositioner. Härav torde följa, att man ej heller genom en lantmäteriförrättning kan fastslå annan sträckning av denna gräns än som omedelbart följer av lagen. Av principen att gränsen är rörlig följer vidare att den icke rätteligen bör kunna bli föremål för gränsbestämning i vanlig ordning. Vad nu sagts motsäger visserligen icke att det vid skifte eller annan lantmäteriförrättning kan uppkomma ett behov av att fastställa gränsens läge vid själva förrättningstillfället.» F i s k e r ä t t s k o m m i t t é n har i likhet med lantmäteristyrelsen och lagberedningen funnit det angeläget, att gränsen för enskilt fiskevatten och gränsen för enskilt vattenområde regleras efter likartade normer och att möjlighet beredes att i någon form kunna få denna gräns fastställd. Kommittén har därför föreslagit, att i avbidan på jordabalksförslagets slutliga prövning skola därur utbrytas de bestämmelser som avse fastighets gräns mot allmänt vattenområde i havet och i de stora sjöarna, samt alt dessa bestämmelser skola såsom ett provisorium framläggas i en särskild lag samtidigt med de av kommittén föreslagna nya reglerna om gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Därigenom skulle den nuvarande luckan i lagstiftningen fyllas. Något tekniskt hinder häremot föreligger enligt kommitténs mening icke, och en sådan anordning torde ej heller ha varit för lag' S O U 1947:38 s. 48.

307 beredningen främmande. I den provisoriska lagen ha även upptagits förslag rörande gränsbestämning mot allmänt vattenområde. 1 och 2 §§. De i dessa paragrafer upptagna normerna för fastighets gräns mot allmänt vattenområde i saltsjön och i frivattenssjöarna överensstämma — med ett par oväsentliga redaktionella jämkningar — med 1 kap. 3 och 4 §§ i 1947 års jordabalksförslag. 3§. Av skäl som tidigare anförts bör möjlighet finnas att genom lantmäteriförrättning fastställa yttergränsen för enskilt vattenområde och enskilt fiskevatten. Emellertid är fastighets gräns mot allmänt vatten — i motsats till gräns mellan fastigheter — i princip ej fast utan rörlig och förskjutes allteftersom exempelvis vattenståndsförhållandena ändras. Av gränsens rörlighet följer, att dess sträckning varken kan eller får fastslås för all framtid genom gränsbestämning eller på annat sätt. Icke minst för frifiskaren skulle syftet med det föreslagna gränsdragningssystemet förfelas, om han måste riskera att de lagliga reglerna kunde sättas ur spel genom lokala förrättningar, om vilka det icke rimligen kan begäras, att han skall ha kännedom. Såsom uttalats av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande över insjöfiskesakkunnigas betänkande torde det icke råda något tvivel därom att vid jorddelningslagens tillkomst avsetts, att även ett skifteslags gräns mot öppna havet skulle kunna bestämmas med tillämpning av lagens 7 kap. När sedermera i domstolspraxis sådan frivattensgräns som är underkastad förskjutning ansetts icke kunna bestämmas i denna ordning, lärer detta ha berott på farhågor för att gränsbestämningen kunde få sken av att äga giltighet även i så måtto, att därav skulle följa att gränsen löpte annorlunda än enligt de lagliga normerna. Kommittén har genom att uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna av gränsbestämning mot allmänt vattenområde velat undanröja nyssnämnda hinder mot att låta gränsbestämninaen ske i den form som ursprungligen avsetts. För beslämning av fastighets gräns mot allmänt vatten är det enligt kommitténs mening ej påkallat att tillskapa ett särskilt förfarande, utan denna gränsbestämning synes utan olägenhet kunna ske i samma ordning som beslämning av gräns mellan fastigheter. Dock följer av den förstnämnda bestämningens ringare rättsverkningar, att förfarandet förenklas i vissa avseenden; sålunda kan det icke ifrågakomma att ge bindande kraft åt någon förening mellan intressenterna om gränsens sträckning. — Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, på vilken myndighet det skall an-

308 komma att vid dylik förrättning bevaka det allmänna intresset att frivattnet icke bestämmes snävare än enligt lag. 1 Den praktiska betydelsen av en sådan gränsbestämning kan väntas bli betydligt större än vad de inskränkta rättsliga verkningarna kunde låta förmoda. I praktiken torde det endast undantagsvis komma att göras gällande, att gränsen vid tiden för förrättningen löpt på annat sätt än vid förrättningen sagts. Då fråga blir huruvida gränsen sedermera undergått förskjutning torde i flertalet fall vara tillräckligt att undersöka, om någon ändring inträtt i de enligt lag normerande förhållandena, såsom strandlinje och vattendjup. En gränsbestämning mot allmänt vatten kan därför väntas få betydelse både såsom självständig förrättning och såsom ett värdefullt hjälpmedel vid annan samtidigt företagen lantmäteriförrättning, t.ex. avstyckning, laga skifte, fiskevattensdelning. Ehuru gränsbestämningen formellt endast avser förhållandena vid förrättningstillfället, kan den även för framtiden lämna en god fingervisning om var gränsens rätta läge är att finna. Gränsbestämningen behöver självfallet icke omfatta en fastighets hela gräns mot allmänt vatten utan endast den del därav som ansetts tveksam, exempelvis innanför ett sund, som är nästan exakt 1 km brett, eller omkring en holme, vars längd ligger i närheten av de kritiska 100 melerna. Om förrättningsmannen finner att fastigheten icke når fram till allmänt vatten, kan förrättningen ytterligare förenklas. Liksom vanlig gränsbestämning mellan fastigheter skall även gränsbestämning mot allmänt vatten kunna överklagas till ägodelningsrätten. Vid fastställelseprövningen torde överlantmätarens och ägodelningsdomarens granskning närmast komma att inriktas på frågan huruvida de formella reglerna för gränsbestämningsförrättningen blivit iakttagna. Om fastställelsebeslut meddelas, sker detta givetvis under det i lagen föreslagna förbehållet att gränsbestämningen är utan verkan, i den mån genom ny lantmäteriförrättning eller på annat sätt visas att gränsen förlagts annorledes än lagen säger; erinran härom synes böra åtecknas förrättningskartan. — Samma förbehåll gäller uppenbarligen även om gränsbestämningar, som må ha kommit till stånd före den nya lagstiftningens genomförande.

F ö r s l a g e t till lag o m t i l l ä g g till l a g e n d e n 14 juni 1907 o m nyttjanderätt till fast e g e n d o m . På många håll i vårt land är fiskarebefolkningen för sin utkomst beroende av möjligheten att arrendera fiskerätt. Fiskarens ställning är då ofta vansklig. Han vet icke på hur lång sikt han kan lägga sitt arbete, och han riskerar att fiskerättshavaren säger upp avtalet för att utfå högre arrende eller för 1 Anmärkas må, att kammarkollegiet i sin utredning 8/7 1946 ang. vissa förhållanden inom Sotholms härad, Stockholms län, framhållit önskvärdheten av att effektiva hinder skapades mot att klippor och skär, som icke av ålder hävdats fill viss faslighet, genom att intagas i jorddelningsförrätlningar underkastades enskilda äganderättsanspråk, som med tiden finge stöd av hävd. Enligl kollegiets erfarenhet skulle bestämmelserna i 3 kap. 2 § JDL om bevakandet av kronans rätt vid laga skifte — vilka jämlikt 19 kap. 5 § samma lag ägde motsvarande tillämpning å avstyckningsförrättningar — icke vara så effektiva som önskvärt vore.

309 att upplåta fisket till annan, måhända en sportfiskeförening eller en enskild amaförfiskare. I åtskilliga framställningar, bland andra från lantbruksstyrelsen och från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund, ha uttalats önskemål om att fiskearrendatorerna borde beredas en säkrare ställning. Fiskevattensutredningen har beträffande vissa arrendefisken framhållit vikten av att upplåtelsetiden ej sättes alltför kort. 1 Ångermanlands kustfiskareförbund har föreslagit att, där fiskerätten förut varit utarrenderad till yrkesfiskare, arrendet skulle anses prolongerat i ytterligare fem år »med optionsrätt för barn och efterträdare i yrket». Också vid de av kommittén hållna mötena med ortsbefolkningen ha yrkanden framförts om stärkande av fiskearrendatorernas ställning. Ur sociala och näringspolitiska synpunkter har det synts kommittén angeläget att större trygghet beredes fiskearrendatorer. De nya bestämmelserna ha emellertid ansetts böra begränsas att gälla sådan arrendator som utövar fiske yrkesmässigt. Härunder inbegripes ej blott den som har fisket till huvudnäring utan även binäringsfiskaren, för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans utkomst. Den närmare utformningen av skyddet har föreslagits skola ske sålunda, att vissa angivna bestämmelser om s.k. sociala jordbruksarrenden i tillämpliga delar erhålla motsvarande giltighet för här avsedda fiskearrenden. Detta innebär bland annat, att sådant fiskearrende i princip skall gälla för en tid av minst 5 år med rätt för arrendatorn till nytt arrende vid utgången av vart femte år (optionsrätt) samt att vissa tvistefrågor skola kunna hänskjutas till skiljedomsförfarande, varvid — om ej skiljeavtal träffats — vederbörande arrendenämnd 2 skall vara skiljenämnd. Skulle nämnden i särskilt fall behöva anlita fiskeriteknisk sakkunskap, lärer hänvändelse kunna göras till statens fiskeritjänsteman. Genom den föreslagna lagstiftningen synas fiskearrendatorernas befogade önskemål i skälig omfattning ha blivit tillgodosedda. Å andra sidan torde förslaget icke vara så långtgående, att det kan väntas göra fiskerättsägarna obenägna att överhuvud arrendera ut fiskerätt eller locka dem att i stället upplåta fisket till andra än dem som bedriva fisket yrkesmässigt; om så skedde, skulle lagstiftningen motverka sitt syfte. Erinras må i detta sammanhang om att de i 2 och 3 kap. av fiskelagsförslaget upptagna bestämmelserna om fiskevårdsområde och om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten äro ägnade att i sin mån stärka dessa fiskares möjligheter att på rimliga villkor erhålla lämpliga arrendevatten. övergångsbestämmelserna ha utformats i överensstämmelse med motsvarande stadganden vid införandet av 1943 års sociala arrendelagsstiftning. 1 s

Betänk. 1939 s. 109. S e 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen (SFS 1947:291).

310 F ö r s l a g e t till lag o m t i l l ä g g till l a g e n d e n 12 m a j 1917 o m expropriation. Där den fiskande ej äger bostad, bod eller annan anläggning, som behövs för fisket, kommer han lätt i starkt beroende av markägaren och de villkor, denne uppställer för en upplåtelse därav. Att frågan om ett lämpligt ordnande av den obesuttna fiskarbefolkningens bostadsförhållanden på inånga håll, ej minst på norrlandskusten, är av synnerligen stor betydelse för denna befolknings utkomstmöjligheter, har understrukits i samband med tidigare utredningar. 1 I 1928 års riksdagsproposition angående ändringar i fiskelagen uttalades bland annat, att där svårigheter ej mött med avseende på rätten till fiskarstugor och sjöbodar, de norrländska strömmingsfiskarena lyckats att ganska väl hävda fiskets frihet, samt att i praktiken möjligheten för fiskarena att komma i besittning av nödig mark för dylika byggnaders uppförande syntes utgöra en viktig förutsättning för utövande av det fiske, vartill de eljest kunde äga rätt. 2 Liknande synpunkter ha framförts även vid de av fiskerättskommittén anordnade offentliga mötena. Bostadsfrågan kan stundom tryggas med stöd av bestämmelser i ensittarlagen. Vidare kan enligt 1 § 7 expropriationslagen under vissa förutsättningar fastighet exproprieras för att inom bebyggt område vid hamnplats eller fiskeläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. — Beträffande andra byggnader och anläggningar är fiskarenas ställning mera oviss. Det är emellertid ett utbrett önskemål, att yrkesfiskarena måtte beredas tryggare markförhållanden för bodar, bryggor och andra anläggningar, som erfordras för yrkesfisket. Särskilt i Norrland äro fiskarena för fisket i ytterskärgårdarna flerstädes fortfarande beroende av tillgång till sommarbodar på annans mark. Även för torkställningar och liknande ändamål anse sig fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark. Vid kommitténs möten ha farhågor uttalats för att med växande bebyggelse utefter stränderna det kunde väntas bli allt svårare för yrkesfiskarena att finna lämplig mark för dylika anordningar. Kammarkollegiet har i sin utredning angående fiskeförhållandena vid vissa holmar, klippor och skär inom Sotholms härad ifrågasatt, om icke i samband med blivande fiskerilagstiftning borde skapas möjlighet — eventuellt i form av ett expropriationsliknande förfarande — för fiskarbefolkningen att jämväl mot markägarens bestridande få uppsätta mindre fiskebodar på enskild person tillhöriga holmar eller skär i havsbandet, under förutsättning att nyttan därav väsentligt överstege den skada eller olägenhet, som markägaren därav kunde tillfogas. Av sociala och näringspolitiska skäl har kommittén funnit möjlighet böra öppnas att genom expropriation bereda yrkesfiskare tryggare markförhållanden. Kommittén vill dock betona, att denna utväg i regel bör tillgripas först 'Se t.ex. Betänk. 1924 s. 21 ff.

2 Prop. 1928: 2 s. 21 f.

311 sedan det visat sig ogörligt att på annat sätt nå det åsyftade målet. Expropriationen har ansetts böra begränsas till att avse nyttjanderätt och kommer alliså ej att rubba den befintliga fastighetsindelningen. Upplåtelsen skall tjäna yrkesfiskets intressen, ej nöjesfiskets. Expropriationsrätt skall enligt förslaget ej tillkomma enskild fiskare eller fiskarsammanslutning utan endast kronan. kommun eller hushållningssällskap. Tydligen kan en på detta sätt begränsad rätt praktiskt taget få betydelse endast vid vatten, där fiske får bedrivas av varje svensk medborgare, alltså vid saltsjön samt de stora frivattenssjöarna. Endast någon enstaka gång torde en dylik expropriationsrätt kunna komma i fråga i andra fall, exempelvis då fiskearrendatorer jämlikt de föreslagna bestämmelserna om tvångsförlängning av arrendeförhållande äga få sina arrenden prolongerade men markägaren vägrar att förlänga tidigare upplåtelse av mark till erforderliga fiskebodar m.m. samt ett ingrepp befinnes påkallat ur allmänna synpunkter, t.ex. för ortens försörjning. Upplåtelse skall enligt kommitténs förslag endast avse viss begränsad tid. Redan efter ett par årtionden kunna förutsättningarna för upplåtelsen helt ha ändrats, exempelvis till följd av nya fiskemetoder, tillkomsten av fiskehamn i närheten, bygdens allmänna utveckling o.s.v. Upplåtelsetiden har därför maximerats till 25 år. När upplåtelsetiden nalkas sitt slut, torde parterna böra överväga, huruvida upplåtelsen skall fortbestå och i så fall huruvida gränserna böra jämkas eller villkoren i övrigt ändras. Området får självfallet icke nyttjas för annat ändamål än det som avsetts med expropriationen och får alltså exempelvis ej upplåtas till sommarnöje. Om expropriation beviljas, kan därför Kungl. Maj:t väntas komma att meddela erforderliga bestämmelser för att säkra områdets användande för det åsyftade ändamålet. 1

F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r i n g i l a g e n d e n 18 juni 1926 o m d e l n i n g av jord å landet. 3 §• Genom att fastighet jämte därtill hörande fiske blivit föremål för avstyckning har rätten till fiske ofta kommit att uppdelas på ett stort antal fastigheter, vilka antingen ha ensamrätt till fiske i viss del av ett fiskevatten eller ock andelsrätt i hela fiskevattnet. Genom att fiskerätten sålunda splittrats på många händer, ha missförhållanden uppkommit, vilka medfört krav på större återhållsamhet med avseende på möjligheten att genom avstyckningsförrättning kunna dela fiskerätten. I jorddelningslagen ha uppställts vissa allmänna krav på att avstyckningslott skall ur olika synpunkter vara lämpad för sitt ändamål. Dessutom ha av jordpolitiska skäl införts ytterligare restriktioner i avstyckningsfriheten, främst med tanke på jord' Jfr 5 § 3 st. expropriationslagen.

312 bruksnäringens intressen. I den mån nämnda intressen sammanfalla med fiskerinäringens, kommer också denna att erhålla visst skydd. Men även med beaktande av dylika bestämmelser råder för närvarande stor frihet att genom avstyckning få fiskerätt uppdelad på flera fastigheter. I olika sammanhang har uppgivits, att det alltför stora antalet fiskeberättigade i vissa vatten medfört olägenheter med hänsyn både till fiskevården och till den rättvisa fördelningen av fiskerätten. Ur fiskevårdssynpunkt har sålunda anförts, att de fiskeberättigades talrikhet lett till att den enskilde delägaren förlorat intresset för att vidta fiskevårdande åtgärder, av vilka han endast har osäkra utsikter att själv få någon nytta. Därjämte har framhållits, hurusom konkurrensen ofta medfört utarmning av fiskbeståndet, i det att var och en fiskat så mycket han kunnat komma åt, utan att bekymra sig om återväxten eller om de andra delägarnas intressen. Ur rättvisesynpunkt h a r anmärkts, att de som ha små andelar i vattnet i praktiken kunnat utnyttja sin fiskerätt i långt högre grad än storleken av deras andel berättigat dem till; särskilt stötande syntes detta vara, där de större andelarna tillhörde jordbruksfastigheter, för vilka fiskerätten utgjorde en tillgång av vikt med hänsyn till deras fortbestånd som självständiga brukningsenheter, medan de mindre andelarna i fiskevattnet tillhörde personer bosatta å annan ort. Lantbruksstyrelsen har i ett yttrande den 29 februari 1940 framhållit de allvarliga olägenheter, som vore förbundna särskilt med förfarandet att vid avstyckning tillägga lägenheten andel i oskiftat fiskevatten. Styrelsen anförde: »I främsta rummet påverkas yrkes- och det viktigare husbehovsfisket menligt. De nya fiskerättsinnehavarna hava sålunda i många fall god tid att ägna åt fisket. Om därtill många nya delägare på detta sätt få fiskerätt i ett begränsat vattenområde, kommer deras fiske att innebära en kraftig beskattning av det förhandenvarande fiskbeståndet. De ursprungliga fiskerättsägarnas fångstmöjligheter minskas därför, och följden kan bliva att ett yrkesfiske icke längre lönar sig, samt att även husbehovsfiskarena få svårt att erhålla tillräckliga mängder fisk för eget behov. — Härtill kommer att ett mindre fiskevatten vanligen blir mest rationellt skött och ger den bästa avkastningen, om endast enstaka yrkesfiskare utnyttja detsamma. Ur ren fiskevårdssynpunkt är det jämväl mången gång olämpligt med många delägare, enär det visat sig, att bildandet av föreningar till fiskets skydd och upphjälpande då ställer sig svårare. Slutligen bör framhållas, att frågor om fiskets utnyttjande, inrättande av gemensamhetsfiske, upplåtelse till utomstående m. m. bliva svårare att lösa ju flera delägare som finnas, helst som de nytillkomna fiskerättsägarna av förevarande slag i många fall icke torde hava samma intresse för fisket ur ekonomisk synpunkt som de ursprungliga.» I sin tidigare omnämnda framställning den 5 januari 1942 om revision av gällande bestämmelser rörande fiskerätt m. m. har lantbruksstyrelsen påtalat den möjlighet att erhålla fiskerätt, som kan ifrågakomma bland annat vid köp av avstyckade och avsöndrade fastigheter. Styrelsen framhöll, att denna möjlighet vore till stort men för fiskets rationella utnyttjande och för vidtagande av lämpliga fiskevårdsåtgärder; på dylikt sätt hade mångenstädes ett stort

313 antal personer blivit fiskerättsägare i vatten, där ursprungligen endast ett fåtal fiskande funnits, ulan att därvid den i 10 § fiskelagen föreskrivna bestämmelsen om förbud mot upplåtelse av fiskerätt utan de flesta övriga delägarnas samtycke blivit tillämplig. Också från fiskeritjänstemannahåll ha i olika sammanhang påtalats de ogynnsamma följderna av att alltför många fastigheter kunna få del i ett begränsat fiskevatten. Fastighetsbildningssakkunniga ha i sitt år 1944 avgivna betänkande 1 anfört, att det visserligen ifrågasatts att fiskerätt icke borde få till större eller mindre del tilläggas avstyckad lägenhet, åtminstone ej om denna vore avsedd för bostadsändamål. Enligt de sakkunnigas mening skulle emellertid ett ovillkorligt dylikt förbud leda för långt; i stället hänvisades till de möjligheter som redan stode delägarna till buds, om det gällde att skydda sig mot att någon av dem alltför intensivt utnyttjade sin rätt. — De sakkunniga föreslogo vissa lagändringar avsedda närmast att vid avstyckning skydda jordbrukets intressen. På grundval av vad de sakkunniga sålunda föreslagit har 1947 års riksdag 2 beträffande avstyckning beslutat ändringar i bestämmelserna angående omfånget och beskaffenheten av varje styckningsdel och om de villkor, varunder avstyckning från jordbruksfastighet får ske. Sålunda skall vid bedömande av hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad särskilt iakttagas, att jordbruksfastighet som ej är att hänföra till stödjordbruk skall, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, utöver inrösningsjord erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom — bland annat — fiskevatten. Till förebyggande av olämplig splittring av mark som är avsedd för skogsbruk — en naturtillgång som ur jorddelningssynpunkt i flera hänseenden erbjuder en parallell till fiskevatten — har stadgats principiellt förbud mot uppdelning på olika fastigheter så, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen märkligt försämras; delning må dock under närmare angivna villkor ske till gagn för jordbruksnäringen eller skogsbruket eller för tillgodoseende av behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell anläggning m.m. Enligt f i s k e r ä t t s k o m m i t t é n s mening föreligger ett starkt behov av att vid avstyckning fiskerinäringens intressen bli bättre tillgodosedda. 1 ett stort antal fall är helt visst det av förrättningen berörda fisket så obetydligt, att det ur fiskerinäringens synpunkt är av ringa intresse. Så snart emellertid fisket är av mera betydande värde, finnes anledning att mer ingående än hittills skett överväga, huruvida med hänsyn till fiskerinäringens bästa en delning bör tillåtas. Mycket är vunnet redan genom bestämmelser av innehåll att ett fiske, som är av betydelse för jordbruket, icke utan särskilda skäl får skiljas därifrån. Men även sådant fiske, som bedrives utan samband med jordbruk eller som eljest icke är av direkt betydelse för jordbruksnäringen, måste enligt kommitténs mening skyddas mot en delning, som 'SOU 1944:46 s. 140; jfr s. 60. Prop. 1947:232; 2 LU 1947:47; skr. 1947:476.

314 m e d f ö r m ä r k l i g t m e n för fiskerinäringen i orten. K o m m i t t é n h a r d ä r f ö r — i viss analogi m e d en m o t s v a r a n d e b e s t ä m m e l s e o m m a r k , s o m ä r a v s e d d f ö r s k o g s b r u k — föreslagit a t t fiske ej skall få g e n o m a v s t y c k n i n g u p p d e l a s p å s ä r s k i l d a fastigheter p å s å d a n t sätt, att d ä r i g e n o m m ä r k l i g t m e n u p p k o m m e r för fiskerinäringen i orten. Med fiske avses d ä r v i d ej blott e n s a m r ä t t till fiske u t a n ä v e n a n d e l i s t a m f a s t i g h e t e n t i l l k o m m a n d e a n d e l i s a m f ä l l t fiske. Beg r e p p e t o m f a t t a r s å l u n d a b å d e fiske p å egen g r u n d och fiske p å a n n a n s g r u n d . V a r e sig en fiskerältighet ä r f ö r e n a d m e d ä g a n d e r ä t t e n till v a t t e n o m r å d e t eller ej, ä r för fiskerinäringen s k a d a n av en delning lika stor. H ä n s y n e n till fiskeintressena skall dock enligt k o m m i t t é n s förslag icke s t å i vägen för a v s t y c k n i n g , o m den n y a f a s t i g h e t s i n d e l n i n g e n i a n n a t h ä n s e e n d e m e d f ö r fördelar, vilka ö v e r v ä g a de m e d fiskets delning f ö r e n a d e ölägenheterna. Om exempelvis för en industrilägenhet föreligger behov av vattenområde utanför stranden och detta område av jorddelningstekniska skäl — t.ex. en önskan att undvika tillskapande av fiskeservitut — icke kan avstyckas med mindre lägenheten också tilldelas fiske, bör delning av fisket kunna tillåtas, även om därigenom märkligt men uppkommer för fiskerinäringen i orten. Om däremot ett yrkande om delning endast motiveras exempelvis av tomtexploatörens önskan att få ut större köpeskilling för sommarnöjestomter genom att de förses med egen fiskerätt, torde sådana »fördelar» icke böra anses överväga ett ur allmän synpunkt betänkligt förfång för fiskerinäringen. Vid avstyckningsförrättning, där delning av fiskerätt ifrågasattes, lärer det i tveksamma fall vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med fiskerisakkunnig, exempelvis statens fiskeritjänsteman eller hos hushållningssällskapet anställd fiskerikonsulent eller (iskeriinstruktör. I f r å g a o m a t t tillägga s t y c k n i n g s l o t t en fiskerättighet, s o m b e s t å r i andel av s l a m i a s t i g h e t e n s a n d e l i s a m f ä l l t fiske, h a r k o m m i t t é n , u t ö v e r v a d n u sagts, a v h ä n s y n till de övriga d e l ä g a r n a föreslagit viss ä n d r i n g i 12 § a v s a m m a kapitel i jorddelningslagen. I övrigt h a r k o m m i t t é n ej funnit n å g r a r e s t r i k t i o n e r i a v s t y c k n i n g s f r i h e t e n för n ä r v a r a n d e b ö r a i f r å g a s ä t t a s . Ur fiskerisynpunkt torde — enligt vad som framhållits för kommittén — det ej sällan framstå som önskvärt att underlätta tillskapandet av rena fiskefastigheter, som omfattade en lämplig strandtomt men vilkas huvudsakliga värde låge i fiskerätten. Därigenom kunde fisket inom ett helt vatten samlas pä en hand, till gagn i första hand för yrkesfisket men även, speciellt i rinnande vatten, för fiskevården och för amatörfisket. För att nå detta mål erfordrades vissa jämkningar i bestämmelserna om avstyckning och om bildande av servitut vid jorddelning. Även har ifrågasatts, huruvida icke möjlighet borde skapas att genom särskild förrättning avskilja ett fiskeservitut från en fastighet för sammanläggning med annan fastighet. Innan förslag härom överväges, böra emellertid enligt kommitténs åsikt avvaktas erfarenheter om de verkningar, de föreslagna bestämmelserna om fiskevårdsområde visa sig få till underlättande av enhetlig drift av ett fiskevatten. Skulle framdeles — trots de traditionella betänkligheterna mot bildande av fiskeservitut — bestämmelser

315 anses böra meddelas om bildande av fiskefastigheter, måste nödiga garantier skapas för att dylika fastigheter ej komma att nyttjas till andra syften än det avsedda. En olämplig uppdelning av fiske kan nalurligen ske ej blott genom avstyckning utan även i form av laga skifte. Om enligt vad här föreslagits de jordpolitiska villkoren för delning genom avstyckning skärpas, måste tillses att en icke önskvärd delning ej i stället genomföres i annan jorddelningsform. Enligt vad kommittén inhämtat ha fastighetsbildningssakkunniga för avsikt att inom kort framlägga förslag om ändring av bestämmelserna angående laga skifte, varigenom de nu antydda synpunkterna bli beaktade. Med hänsyn härtill har fiskerättskommittén ej funnit påkallat att i förevarande sammanhang upprätta förslag till sådan lagändring. 12 §. Beträffande de allmänna skälen, varför en delning av fiskerätt som regel bör undvikas, hänvisas till vad som i detta hänseende anförts under 3 §. När delningen sker i den form att till styckningslott lägges viss kvotdel av stamfastighetens andel i samfällt fiske, tillkomma utöver de jordpolitiska hänsynen och lämplighetsskälen även vissa rättvisesynpunkter. Om exempelvis i en sjö, där fisket är samfällt för fyra hemman, från ett av dessa avstyckas och säljas talrika sportstugetoniter, envar med andel i stamfastighetens andel i det oskiftade fiskevattnet, kommer uppenbarligen de övriga hemmanens fiskerätt att påtagligt sjunka i värde. Det är vid avstyckning av lägenheter för sommarvillor icke ovanligt, att på liknande sätt andelar i stamfastighetens rätt att fiska i samfällt vatten tilläggas dessa lägenheter, med påföljd att fiskerätten kommer att utövas i vida större omfattning än förut. Därigenom kringgås — på sätt påpekats av bland andra lantbruksstyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga 1 — fiskelagens förbud för delägare i oskiftat fiskevatten att utan de flesta övriga delägarnas samtycke upplåta rätt för annan att där fiska. Motsvarande villkor för upplåtelse av fiskerätt har i 25 § av kommitténs förslag till fiskelag upptagits i den formen, att åt någon, som ej är delägare, fiskerätt ej må upplåtas av en delägare utan de flesta övrigas samtycke; därvid skall den som har flera fastigheter ändock endast äga en röst, och om en fastighet tillhör flera ägare, skola de tillsammans ej ha mer än en röst. Enligt kommitténs mening bör den tanke, som ligger bakom bestämmelsen om alt upplåtelse icke ens på helt kort tid får ske utan de flesta övriga delägarnas samtycke, tillerkännas betydelse också vid överlåtelse för all framtid. I båda fallen äro de övriga delägarna i lika stort behov av skydd mot att alltför många fiskande införas på det gemensamma vattnet. Kommittén har därför föreslagit att samma krav på meddelägares samtycke, som stadgats för upplåtelse till någon som ej är delägare, i princip skall gälla också då fiske' SOU 1944: 46 s. 140.

316 rätten delas vid avstyckning. Endast när en delning av stamfastighetens andel i det samfällda fisket uppenbarligen icke är till men för övriga fastigheter, som ha andel i fisket, har kommittén ansett kravet på samtycke från flertalet av dessa fastigheters ägare kunna eftergivas. Ifrågasättas kan, huruvida samtycke från de flesta övriga delägarna skall behövas, då avstyckning sker för jordbruksändamål. På sätt anförts vid 25 § förslaget till fiskelag har kommittén utgått från att då jord upplåtes till brukande, samtycke från annan delägare ej skall krävas för att brukaren skall få nyttja den till jorden hörande andelen i fisket. Därav torde följa, att sådant samtycke ej heller erfordras för att vid avstyckning för jordbruksändamål andelen skall få medfölja. Med fiske avses här — liksom i 3 § — både rättighet att fiska på samfälligheten tillhörigt vattenområde och rättighet att bedriva fiske inom annat område, exempelvis i ett vatten, där grunden skiftats mellan delägarna men fisket bibehållits såsom samfällt. Vad angår frågan, huruvida motsvarande regler böra vinna tillämpning även på laga skifte, hänvisas till vad nyss anförts under 3 §.

F ö r s l a g e t till l a g o m ä n d r a d l y d e l s e a v 3 3 k a p . 16 § rättegångsbalken. Beträffande motiven till denna lagändring hänvisas till vad som anförts vid 42 § i förslaget till fiskelag.

F ö r s l a g e t till lag a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e a v 2 § 8:o) l a g e n d e n 26 m a j 1909 o m Kungl. M a j : Is r e g e r i n g s r ä t t . På sätt tidigare i olika sammanhang framhållits synas åtskilliga av de beslut, länsstyrelsen enligt fiskelagsförslaget avses skola meddela, vara av den natur att besvär över dem böra hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten. Här åsyftas beslut om fiskådra (30 §), om fiskevårdsområde (2 kap.) och om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten (3 kap.).

F ö r s l a g e t till l a g o m e r s ä t t n i n g för m i s t a d fiskerätt m . m . Vid utformandet av sitt förslag till reglering av förhållandet mellan den enskilda fiskerätten samt den rätt till fiske, som tillkommer varje svensk medborgare, har kommittén i allmänhet sökt i möjligaste mån ansluta sig till vad som enligt kommitténs uppfattning utgör gällande rätt eller eljest motsvarar gängse praxis. Full överensstämmelse har dock naturligtvis ej kunnat

317 uppnås, bland annat därför att den gällande rättens innebörd stundom varit oklar eller att de lokala rättsvanorna företett alltför många variationer för alt de skolat kunna beaktas i lagen. Då det gällt att fixera den allmänna frivattensgränsen i saltsjön och de stora sjöarna, har sålunda kommittén för att komma fram till en generellt användbar formel måst i viss utsträckning bortse från det rådande rättsläget. I fråga om några särskilda fisken — bland vilka märkes hummerfisket i Bohuslän — har kommittén ansett det vara nödvändigt att få till stånd en ur allmänna synpunkter lämplig ordning, även om bestående rättsförhållanden därigenom komme att rubbas. I dessa och andra fall, då de föreslagna nya fiskerättsliga reglerna medföra rättsförluster, bör såsom i flera sammanhang framhållits skäligt vederlag av allmänna medel utgå till den därav drabbade. Detta står också i överensstämmelse med de principer som tillämpats vid tidigare ändringar i fiskelagstiftningen. Motsvarande bör gälla med avseende på sådana fall, då rättsförlust uppkommer till följd av de nya bestämmelser om gräns mot allmänt vattenområde, vilka kommittén i överensstämmelse med lagberedningens senaste förslag framlagt i ett särskilt lagförslag. Det har synts kommittén ändamålsenligt, att eventuella dylika ersättningsfrågor behandlas i samband med frågorna om ersättning för mistad fiskerätt. 1 §• I denna paragraf ha angivits de allmänna förutsättningarna för att rätt till ersättning skall föreligga. Fyra typer av fall ha urskilts. 1. Om den föreslagna gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten medför, att för en viss fastighet det enskilda fiskevattnets omfattning minskas i förhållande till vad som nu gäller, innebär detta i och för sig en rättsförlust, som kan föranleda anspråk på vederlag från fastighetsägarens sida. Huruvida och i vad mån ersättning i det enskilda fallet bör utgå, får bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas, att den inträdda förändringen verkligen kan anses medföra en märkbar minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Lika litet som en av de nya reglerna föranledd mindre utvidgning av det enskilda fiskevattnet utan vidare lärer anses höja fiskets och därmed fastighetens värde, lika litet bör enbart den omständigheten, att den nya frivattensgränsen må löpa något eller några tiotal meter närmare land än den gamla, utgöra tillräcklig grund för ett ersättningsanspråk. Å andra sidan lärer man ej rimligtvis få ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga att på ett bindande sätt styrka sina anspråk, överhuvud har det synts kommittén önskvärt, att skälighetshänsyn i största möjliga mån anläggas vid ersättningsfrågornas prövning. Kan det erfarenhetsmässigt antas att den skedda förändringen medför minskade möjligheter med avseende på fiskets ekonomiska utnyttjande — vare sig i form

318 av mindre egen fångst, lägre arrendeinkomster eller eljest försämrad avkastning — bör ersättning utgå efter skäliga grunder. Svårigheter komma utan tvivel mången gång att uppkomma till följd av den oklarhet som utmärker de nuvarande reglerna om det enskilda fiskevattnets utsträckning. Visserligen lärer man kunna utgå från att de nya bestämmelserna i flertalet fall ge väsentligen samma resultat som de gamla; ej sällan blir det dock nödvändigt att ta ställning till vanskliga tolkningsproblem beträffande innehållet av gällande rätt. Särskilt spörsmålen rörande 180-m :regelns tillämpning vid långgrunda öppna stränder samt innebörden av begreppet »inomskärs» kunna erbjuda betydande svårigheter. Ledning synes härvid kunna hämtas från den av kommittén i det föregående givna framställningen. Vad beträffar den särskilt av vissa bottengarnsfiskare hävdade »hoppnings»-principen 1 har kommittén — liksom tidigare insjöfiskesakkunniga — funnit densamma knappast kunna godtas; i allt fall lärer den i 6 § andra stycket av fiskelagsförslaget upptagna ovillkorliga utsträckningsrätten i fråga om kvarstående redskap i de allra flesta fall utesluta möjligheten att göra ersättningsanspråk gällande på grund av en dylik extensiv tolkning av 180-m:regeln. — Vidkommande inomskärsbegreppet må understrykas, hurusom enbart den omständigheten, att vissa relativt öppna fjärdar vid lantmäteriförrättningar behandlats som belägna inomskärs, näppeligen bör föranleda till att de måste betraktas som enskilt fiskevatten enligt gällande rätt. 2 Någon mera betydande minskning av en fastighets enskilda fiskevatten lärer uppkomma allenast på sådana ställen, där resultatet av den föreslagna l-km:regeln avsevärt avviker från vad som får anses f.n. gälla enligt inomskärsregeln. Framhållas må, att i dylika fall förändringen kan föranleda nedsättning av fastighetens taxeringsvärde. Även under löpande taxeringsperiod bör enligt kommitténs mening en omtaxering kunna påkallas med stöd av grunderna för 12 § kommunalskattelagen, i varje fall då fiskets värde så minskats att därav föranledes en sänkning av fastighetens taxeringsvärde med minst en femtedel. Skulle denna tolkning ej kunna godtas, torde det förtjäna övervägas att ändra det åberopade stadgandet i syfte att göra detsamma tillämpligt på nu ifrågavarande fall. 2. Ersättning skall vidare utgå för intrång, som föranledes av de föreslagna nya undantagen från den enskilda fiskerätten vid vissa kuststräckor. Hit höra alltså de speciella bestämmelserna i 9—14 §§ av förslaget till fiskelag angående fritt strömmings- och skarpsillsfiske vid östersjökusten samt om fritt fiske i övrigt inom Gotlands län och på olika sträckor av fastlandets södra och västra kust, allt givetvis i den mån dessa bestämmelser innefatta en ändring av gällande rätt till fiskerätlsägarnas nackdel. Beträffande östersjökusten erbjuda enligt kommitténs uppfattning dessa ändringar i allmänhet så ringa avvikelser från vad som för närvarande sedvanemässigt till' Jfr s. 62 f. Se kammarkollegiets utredn. 8/7 1946 ang. vissa förhållanden inom Sotholms h ä r a d Stockholms län (Mysingen, Huvudskärs-, Norstens- och Byttafjärdarna). 2

319 lämpas, att åtminstone mera betydande ersättningar ganska sällan torde ifrågakomma. Vad särskilt angår strömmingsfisket i Västernorrlands län, vilket på sina håll företer egenartade drag,1 kan oklarheten i karaktären av de avgifter, som de fiskande i vissa fiskelägen erlägga till jordägarna, utan tvivel ofta göra det vanskligt att avgöra, huruvida och i vilken omfattning dessa senare kunna anses vara berättigade till gottgörelse på grund av ett frigivande av strömmingsfisket enligt kommitténs förslag. I den mån de erlagda avgifterna äro att betrakta som ersättning för fiskerätt, torde de emellertid vara ägnade att ge viss ledning för bedömandet av den förlust som uppkommer för jordägarna till följd av den nya lagstiftningen. De ändrade bestämmelser med avseende på fritt fiske i enskilt fiskevatten med viss krokredskap, som återfinnas i 15 § av förslaget till fiskelag, ha ej synts kommittén vara av beskaffenhet alt kunna grunda någon ersättningsrätt för fiskerättsägarna. Ej heller har kommittén ansett, att ersättning bör utgå i anledning av de i 17—20 §§ av samma lagförslag upptagna reglerna om rätt till fritt utövande av vissa fiskesätt i de stora sjöarna, vilka regler väsentligen innebära endast ett lagfästande av hittillsvarande fiskepraxis; kommitténs uppfattning överensstämmer härvidlag med den ståndpunkt som intagits av insjöfiskesakkunniga. 2 3. De inskränkningar i giltigheten av särskilda fiskerättigheter, som av kommittén föreslagits i 27 § av den nya fiskelagen, kunna i åtskilliga fall ge anledning till ersättningsanspråk. Av betydelse äro i detta sammanhang framför allt de talrika skattlagda strömmingsfiskena vid vissa delar av norrlandskusten. Däremot torde mera undantagsvis någon ersättning väntas tillkomma ägare av skattlagda ål- eller laxfisken; vad nyss anförts rörande möjligheten för strandägare att åberopa »hoppnings»-principen som grund för ersättningsanspråk äger uppenbarligen motsvarande tillämpning på de skattlagda fiskena med fast redskap, i den mån ej dessa av särskild anledning äro uteslutna från den i 6 § andra stycket av fiskelagsförslaget medgivna utsträckningsrätten. 3 4. I samma mån som den i förslaget till fiskelag angivna nya frivattensgränsen medför att det enskilda fiskevattnet krymper, kommer även en minskning av det till fastighet hörande vattenområdet att inträda till följd av de föreslagna motsvarande nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt vattenområde. En dylik minskning kan dessutom uppkomma i de speciella fall, då enligt förslaget det enskilda vattenområdet skall bestämmas snävare än det enskilda fiskevattnet.4 Ersättningsanspråk kunna med anledning härav uppkomma även för förlust av andra rättigheter än rätten till fiske, vilka ingå i strandäganderätten. Av dessa rättigheter är rätten till jakt den utan jämförelse viktigaste. Undantagsvis kan även komma i betraktande rätten att utnyttja vattenområdet som timmermagasin ävensom — i fråga om fri' Jfr s. 106. Betänk. 1937 s. 507. Jfr motiven till 27 § 2 st. av fiskelagsförslaget. 4 Jfr 3 § 2 st. av fiskelagsförslaget. 2 3

320 liggande mindre holmar, kring vilka enskilt vattenområde ej skall finnas — rätten till vass- och tångtäkt samt till uppförande av större brygga eller annan mera betydande anläggning i vattnet. Frånsett jakträtten torde ur ersättningssynpunkt de nu nämnda rättigheterna praktiskt taget sakna betydelse. I denna del hänvisas i övrigt till lagberedningens betänkande. 1 Då det gäller att bedöma, om och i vad mån förlust uppkommit för en viss fastighet, bör beaktas att de nya reglerna kunna ur strandägarsynpunkt få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Så kan exempelvis för en och samma fastighet frivattensgränsen komma att förskjutas inåt på ett ställe men utåt på ett annat. Enligt kommitténs mening skall i dylika fall ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget överväger nyttan. 2 Ifrågasättas kan möjligen, om ej en uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd bör upptas i lagen. — Överhuvud taget synes det ej oberättigat, att vid uppskattningen av liden skada viss hänsyn tas även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden, som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den ersättningsberättigade. I överensstämmelse med de grundsatser som tidigare tillämpats i likartade fall bör, om vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande den mistade rättigheten är upplåten till annan, även denne få gottgörelse för skada, som tillskyndas honom. Vad angår storleken av de ersättningsbelopp som statsverket skulle få vidkännas, om den föreslagna nya lagstiftningen genomföres, ställer det sig uppenbarligen mycket vanskligt att ens approximativt söka göra någon förhandsberäkning därav. Alltför många faktorer, vilka ej kunna i förväg bestämmas, spela härvid in. Visst intresse erbjuda i detta sammanhang de siffror som ersättningarna uppvisa i anledning av 1928, 1930 och 1932 års lagändringar. Sammanlagda beloppet av dessa ersättningar under tiden till och med maj månad 1947 utgjorde i det närmaste 482 000 kronor; därav uppges ha belöpt på västkustfisket i runt tal 377 000 kronor och på strömmingsfisket vid östersjökusten (1932 års lagändring) omkring 105 000 kronor. Vidkommande den nu ifrågasatta lagstiftningen har enligt vad tidigare utvecklats hummerfiskets frigivande beräknats medföra ersättningsskyldighet för statsverket med belopp, vilka sammanlagt knappast böra överstiga 3/4 milj. kronor men väl kunna stanna betydligt därunder. Jämförelsevis ansenliga ersättningar kunna även väntas komma att utgå för vissa strömmingsfisken vid norrlandskusten ävensom för fisket med fast redskap på en del ställen särskilt i Norrbottens och Kalmar län samt i Hjälmaren, vilka falla utanför den nya frivattensgränsen men med viss sannolikhet för närvarande »SOU 1947:38 s. 46 ff. Se NJA 1944 s. 516; jfr 9 § expropriationslagen.

321 omfattas av enskild fiskerätt. Sammanlagt lorde det ej vara att vänta, att ersättningarna — inberäknat dem som avse hummerfisket — skola överskrida ett belopp av 2 milj. kronor. Denna kostnadssumma kominer naturligtvis ej all utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år. 2 och 3 §§. Enligt 1928 års ersättningslag — åt vilken sedermera gavs utsträckt tilllämpning i samband med 1930 och 1932 års ändringar i fiskelagen — skulle förs! frågan, huruvida i visst fall ersättning borde utgå, prövas av kammarkollegiet samt därefter, för den händelse kollegiet fann ersättning böra utgå, frågan om ersättningens belopp hänskjulas till skiljemannaförfarande. Om kammarkollegiet avvisade ersättningsanspråket, ägde vederbörande att inom viss tid instämma lalan till domstol; samma rätt tillkom den som ej åtnöjdes med skiljemännens beslut rörande ersättningsbeloppets storlek. Enligt kommitténs uppfattning lämpar sig det nu beskrivna förfarandet knappast för att komma till användning vid prövning av de ersättningsanspråk, varom i detta sammanhang är fråga. Såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade art synes närmast visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt inrättade organ, vilkas verksamhetsområden böra vara lokall begränsade men — i enhetlighetens intresse — ej alltför små. För den avsedda organisationen har kommittén funnit de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av ersättningsfrågor enligt förevarande lag har sålunda kommittén föreslagit inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder. Dessas antal och verksamhetsområden böra bestämmas av Kungl Maj.l. Normalt synes en nämnd vara erforderlig inom varje län resp. hushållningssällskapsområde, som är beläget vid kusten eller någon av frivattenssjöarna; dock lärer det kunna visa sig praktiskt att för Vättern ocb Hjälmaren inrätta särskilda nämnder, gemensamma för två eller flera av de berörda länsdelarna. Med hänsyn till arten av de ärenden som skola handläggas av fiskevärderingsnämnd har kommittén ansett, att dess ordförande bör vara en i domarvärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie innehavare av domarämbete — samt att till ledamöter böra utses personer, vilka äro väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde och ha erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings- och vattenrättsnämndemän synas i första hand komma i fråga för dylikt uppdrag. I den mån ärendenas antal det påkallar böra suppleanter med enahanda kompetens finnas till sådant antal, att nämnd kan arbeta på två eller flera avdelningar samtidigt. 21

322 4 och 5 §§. 1 fråga om förfarandet inför fiskevärderingsnämnd ha i lagförslaget upptagits allenast vissa allmänna grundsatser, vilkas iakttagande synts vara av synnerlig vikt lör de rättssökande. I övrigt böra närmare föreskrifter angående nämndernas verksamhet meddelas i administrativ ordning. Givetvis böra härvid nämnderna bemyndigas att anlita den expertis t.ex. i fiske- eller jaktfrågor, varav behov kan uppkomma, liksom att från ämbetsverk och myndigheter begära upplysningar och yttranden i ämnen, som tillhöra dessas förvaltningsområden. Kommittén vill understryka, alt den möjlighet att avslå en framställning utan partsförhandling inför nämnden, som förslaget lämnat öppen, är avsedd att komina till användning endast i sådana fall då framställningen uppenbarligen ej kan lagligen bifallas, t.ex. därför alt anspråket hänför sig till någon i lagen icke angiven grund el.dyl. Enbart den omständigheten att en framställning må vara ofullständigt motiverad eller eljest illa avfattad får icke föranleda, att den utan vidare avslås; lämpligen synes i dylika fall ordföranden böra under hand bereda sökanden tillfälle att klarlägga sina yrkanden. (i och 7 §§. Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola ha, lorde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som är missnöjd med nämndens beslut alt bringa ärendet under allmän domstols bedömande. Del har härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning till all avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråket grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp ej ensamt skulle få fullföljas till domstol. En dylik anordning har emellertid kommittén funnit möla alltför stora betänkligheter med hänsyn såväl till svårigheten att sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som också till vikten av de ekonomiska värden som kunna slå på spel i hithörande ärenden. 8 §• Ulan tvivel kommer den befattning, kammarkollegiet enligt förslaget skall la med ersättningsfrågornas behandling, att medföra ett betydande tillskott i ämbetsverkets arbetsbörda, och det synes sannolikt att tillfällig förstärkning av arbetskrafterna skall visa sig erforderlig. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke synes böra vara rent partsbetonad. Då det gäller den grundläggande utredningen rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt, är det önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap medverkar till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans bedömande avgörande rättsläget.

323 F ö r s l a g e t till förordning o m fiskerätten v i d v i s s a k r o n a n tillhöriga h a v s s t r ä n d e r , s k ä r o e h h o l m a r m . m . F ö r s I a o c b a n d r a s t y c k e n a. Enligt v a d i den a l l m ä n n a m o t i v e r i n g e n anförts, 1 bör enligt fiskerältskomniilléns m e n i n g fisket vid s å d a n a k r o n a n tillhöriga h a v s s t r ä n d e r s a m t s k ä r och h o l m a r i saltsjön, som avses i 1 § av g ä l l a n d e fiskelag, u p p l å t a s till allmänt b e g a g n a n d e i den o r d n i n g s o m gäller m e d a v s e e n d e p å u t f ä r d a n d e t av föreskrifter för f ö r v a l t n i n g e n av k r o n a n s d o m ä n e r . På vilka o m r å d e n det i f r å g a v a r a n d e s t a d g a n d e t i 1890 å r s lag ä r t i l l ä m p ligt ä r som förut f r a m h å l l i t s delvis o k l a r t . Beträffande k r o n o h o l m a r n a h a i olika s a m m a n h a n g u t r e d n i n g a r av lokal o m f a t t n i n g företagits. 2 Med avsee n d e p å de å s y f t a d e » h a v s s t r ä n d e r n a » h a r k o m m i t t é n i n h ä m t a t u t t a l a n d e n från vissa m y n d i g h e t e r r ö r a n d e i n n e b ö r d e n av begreppet. Kammarkollegiet h a r — u n d e r e r i n r a n o m att b e r ö r d a b e s t ä m m e l s e g i n g e tillbaka lill 1766 å r s fiskeristadga, s a m t m e d f r a m h å l l a n d e att v a r k e n g e n o m 1852 å r s s t a d g a eller g e n o m 1896 å r s lag l o r d e h a avsetts att göra n å g o n förä n d r i n g i fråga o m v a d som vore inbegripet u n d e r dessa k r o n a n s h a v s s t r ä n der — anfört bland a n n a t : Sin största betydelse torde stadgandet i 1766 års fiskeristadga ha haft för det ulefter norrlandskusten bedrivna fisket. Vid författningens tillkomst hade nämligen en stor del av de norrländska kustsocknarna ännu ej undergått avvittring, och avrösningsjorden utgjordes därför i stor utsträckning av oavvittrad kronomark. Med stadgandet torde också främst ha åsyftats sådan mark. Emellertid torde det jämväl ha varit tillämpligt å vid Svealands och Götalands kust belägna kungl. djurgårdar och av ålder befintliga kronoparker liksom å vissa kronoallmänningar. Uttryckligen undantagna voro däremot stränderna till kronohemman, med vilka i detta sammanhang torde få likställas stränderna till i kronans jordeböcker upptagna lägenheter, som innehades av viss person. Med »stränder som under särskilda villkor innehavas» torde avsetts stränderna lill städernas donationsjordar liksom till andra kronans markområden, som voro anslagna för särskilda ändamål till viss myndighet, korporation eller kommun. Genom avvittringarna åstadkoms alt byarnas och hemmanens ägor blevo avgränsade frän eventuellt överbliven mark — kronoparker eller kronans överloppsmark. De områden vid kusten, som icke åtgingo för skogstilldelning åt byar och hemman, synas ha varit tämligen få och av mindre betydande storlek. Enligt från domänstyrelsen under hand lämnad uppgift förvaltas de numera — i den man kronan icke avhänt sig dem —• samtliga såsom kronoparker. Enligt kollegiets åsikt ha avvittringarna icke kunnat medföra någon inskränkning i den fria fiskerätten vid havsstränderna utöver den som följt av att markområden tillades byar eller hemman. En dylik konsekvens av avvittringarna lärer nämligen icke ha varit avsedd och synes dessutom vara mindre väl förenlig med den civil' S. 211 f. jfr s. 68 f. 2 Ang. väslkuslen se förteckning i Betänk. 1924 s. 363 fT. Förefintligheten av bolmar klippor och skar av här avsedd natur inom Sotholms härad, Stockholms län, har på K M t s uppdrag utretts inom kammarkollegiet i utlåtande 8/7 1946.

324 rättsliga karaktären av lagstiftningen om rätten till fiske. Ännu mindre synes då genom ett av Kungl. Maj:t i administrativ ordning givet beslut, att viss overloppsmark skall förvaltas såsom kronopark, ha kunnat ske en inskränkning i den lagstadgade fria fiskerätten.» Enligt kollegiets mening vore jämlikt 1 § fiskelagen fisket fritt vid av ålder befintliga eller genom avvittring tillkomna kronoparker. Däremot torde enligt rättspraxis sagda lagrum ej anses tillämpligt på av kronan inköpta hemmansskogar, vilka förvaltades som kronoparker. 1 — Förutom vid vissa kronoparksstränder har kollegiet ansett fisket vara fritt vid ett antal markoraråden på Öland, som vid utmarksdelning avsatts för olika allmänna ändamål och till vilka äganderätten alltjämt tillkomme kronan; 2 den företagna delningen medförde enligt kollegiets åsikt ingen rättsändring såvitt anginge de områden som undantagits från delningen. Kollegiet har slutligen uttalat, att det icke syntes uteslutet att på grund av omständigheter av lokal eller provinsiell karaktär andra kronan tillhöriga havsstränder kunde finnas, på vilka 1 § fiskelagen vore tillämplig. Domänstyrelsen har för sin del förklarat, att enligt dess mening ifrågavarande stadgande icke vore tillämpligt på de vid kusten belägna kronoparkerna, där fiskerätten alltså ansåges tillkomma kronan såsom jordägare. Genom den av kammarkollegiet förebnigta historiska utredningen synes vara klarlagt, att till de i 1 § av 1896 års fiskelag avsedda havsstränderna äro att hänföra — förutom de s.k. fiskeplanerna på Öland samt eventuellt några andra enstaka områden av speciell karaktär — vid saltsjön belägna stränder tillhörande av ålder befintliga eller genom avvittring uppkomna kronoparker. 3 Vid dylika stränder skulle följaktligen varje svensk medborgare äga rätt alt fiska med allenast de inskränkningar som gälla i fritt fiskevatten i allmänhet. Denna rättighet, som går tillbaka ända till 1766 års fiskeristadga, lärer ej böra upphävas. Vid övriga kronoparker, vilka gå ned till kusten, äger däremot jämlikt bestämmelse i 1935 års kronoskogsförordiiing domänstyrelsen att disponera över fisket genom utarrendering, om så prövas lämpligt. Skillnaden mellan de båda slagen av kronoparker är emellertid uppenbarligen ofta vansklig att fastställa. Ur praktisk synpunkt kan del knappast medföra olägenhet att upplåta saltsjöfisket även vid de »nyare» kronoparkerna till allmänt begagnande, förutsatt att detsamma ej redan är särskilt disponerat. Samma regel synes kunna tillämpas på de under domänstyrelsens förvaltning stående kronoflygsandsfälten. De föreslagna bestämmelserna ha avfattats i enlighet härmed. »Jfr NJA 1941 s. 224. . ., 2 Som exempel ha nämnts en kalkbränningsplan jämte stenbrott (Alcklintabroltet ni 1) i Alböke socken samt en hamn- och lastplan (Klintabodarna nr 1) i Köpings socken, jfr Betänk. 1939 s. 40. , . .., ._, »Till denna uppfattning synes även fiskevattensutrednmgen närmast ha anslutit si„, se Betänk. 1939 s. 39 f.

325 T r e d j e s ty c k e t I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts 1 ha till denna författning överflyttals de i 21 § första stycket av 1896 års lag intagna föreskrifterna om rätt för fiskeriidkare att på ifrågavarande havsstränder, skär och holmar avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus och bodar med mera. I samband härmed har förmånen av avgiftsfri upplåtelse ansetts böra tilläggas även sammanslutning av yrkesfiskare.2 Det torde kunna förutsättas att erforderliga förbehåll göras vid upplåtelsen lill förebyggande av alt marken kommer att nyttjas för annat ändamål än tillgodoseende av yrkesfiskets behov.

Förslaget till k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e av 31 § f i s k e r i s t a d g a n d e n 17 o k t o b e r 1900. Beträffande vissa isolerat belägna fiskevatten, däri fisket är gemensamhetsfiske. har länsstyrelsen möjlighet att medge lättnader i eljest gällande stadgeföreskrifter. Motsvarande förmån skall enligt förevarande förslag tillkomma fiskevatten med liknande belägenhet, om fisket däri tillhör fiskevårdsområde. Genom en övergångsbestämmelse ha gemensamhetsfiskevattnen tryggats vid sina nuvarande förmåner.

' s. 212. Jfr kommitténs förslag till lag om tillägg lill lagen om expropriation.

326 Sammanfattning. Under åberopande av vad i del föregående anförts föreslår fiskerättskommittén, dels att följande av kommittén upprättade lagförslag föreläggas riksdagen till antagande, nämligen 1) förslag till fiskelag; 2) förslag till lag om gräns mot allmänt vallenområde; 3) förslag till lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom: 4) förslag till lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 5) förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; 6) förslag till lag om ändrad lydelse av 33 kap. 16 i? rättegångsbalken: 7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 ij 8:o) lagen den 26 maj 1999 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majds regeringsrätt; samt 8) förslag lill lag om ersättning för mistad fiskerätt m.m.; dels att, i enlighet med vad kommittén förordat, till riksdagens prövning framlägges 9) förslag till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.; dels att bestämmelser utfärdas i enlighet med av kommittén upprätta! 10) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 31 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78 s. 1); dels ock att föreskrifter rörande förvaltningen och tillgodogörandet av kronans fiskevatten måtte, med beaktande av vad kommittén i 5 kap. av den allmänna motiveringen anfört, meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med fiskevattensutredningens förslag i ämnet. I anslutning härtill torde meddelas föreskrifter och förordnanden, varom förmäles i 6 § första stycket, 9 § sista stycket, 11 § sista stycket, 17, 22, 33 och 34 §§ i förslaget till fiskelag ävensom 2, 3 och 5 §§ i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m.m. Kommittén förordar, att bidrag av statsmedel lämnas till utgivande på enskild väg av nödiga hjälpkartor till åskådliggörande av den föreslagna

l-km:regelns verkningar. 1 Det är angeläget, att sådana hjälpkartor finnas tillgängliga i god tid före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. — Vad i 8 kap. anförts om amatörfiskets växande betydelse föranleder kommittén förorda, att statsbidrag lämnas även för utgivande av där omförmälda broschyrer m.m. 2 Med hänvisning till vad som anförts vid 13 § i förslaget till fiskelag föreslår kommittén, att den till skattlagda ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus län, hörande särskilda fiskerättigheten inlöses av statsverket och upplåtes till begagnande av varje svensk medborgare. Kommittén vill starkt understryka önskemålen om en förbättring och effektivisering av fiskeriadministrationen, såväl den centrala som den lokala. I detta sammanhang bör framhållas, att länsfiskeritjänstcmännen (fiskerikonsulenterna) enligt de föreslagna bestämmelserna bland annat om fiskevärdsområde komma att få nya och viktiga arbetsuppgifter, vilka öka kravet på dessa befattningshavares kompetens. Härav följer också ett behov att bereda dem en förbättrad tjänste- och löneställning. — Kommittén förordar även, att utredning verkställes om ökning av fisketillsynsmännens antal och om förbättring av deras tjänsteställning och anställningsvillkor/' Slutligen föreslås dels utredning rörande vissa vid 29 och 30 §§ i förslaget till fiskelag berörda frågor angående fiskådra, nämligen om det vattenstånd, efter vilket fiskådran skall beräknas, samt om möjligheten alt, då allmänna intressen så påkalla, särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra må helt eller delvis inlösas av allmänna medel eller med bidrag från det allmänna, dels ock utredning om införande av allmän registrerings- och märkningsskyldighet för motorbåtar. 4

' S. 74 f. ocb 177 S . 257. S . 301 f. * S. 302 f. 2 3

328 Särskilda yttranden. 1. Herrar Andersson och Magnusson ha sammanstämmande anfört: Vi ha icke ansett oss kunna biträda majoritetens förslag om frigivande av hummerfisket 1 mot ersättning till strandägarna. Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfastigheter — ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörjningsmöjligheter försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersättning beredas strandägarna. men sådan ersättning bereder förmån enbart för dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats några avsevärda ölägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra avstyrka frigivningen.

2. Herr Andersson har anfört: Beträffande fisket vid Skånes västra kust ha enligt min mening inga bärande skäl anförts för frångående av de nu gällande bestämmelserna rörande fiske eller lax med fast redskap i enskilt fiskevatten inom Slrövelstorps socken, Ängelholms siad eller Barkåkra socken, 2 varför jag anser att dessa tidigare bestämmelser böra bibehållas.

'2 Se 14 § förslaget till fiskelag; jfr den allmänna motiveringen s. 134 11'. Se 13 § förslaget till fiskelag; jfr s. 265 f.

329 Bilaga 1.

P. M. Vattenståndets betydelse för fiskerättsliga gränser. Gällande rätt. Enligt 1896 års fiskelag skall vid öppna havsstranden och utom skären strandagarens enskilda fiskerätt i regel omfatta det vatten, som finnes till och med visst avstånd från det ställe invid »stranden», där »stadigt djup» av 2 m vidtar, men det finns inga närmare bestämmelser om det vattenstånd, effer vilket strandlinjen och det stadiga 2-m:djupet skola räknas. Däremot innehåller fiskelagen i annat sammanhang en vattenståndsbestämmelse, nämligen beträffande fiskådra: i sådana vattendrag ocb sund, där viss andel av bredden skall lämnas fri från fiskeredskap, skall denna bredd raknäs vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd».' Denna definition har numera blivit vägledande även för frivattensgränsen. I rättspraxis har nämligen det i fiskelagen beträffande saltsjön givna stadgandet angående omfattningen av strandägares enskilda fiskerätt förklarats böra så förstås, att läget av det ställe invid stranden, från vilket avståndet är att räkna, skall bestämmas efter förhållandena vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd». 2 Det är då av intresse att söka ulröna, vilken betydelse det angivna uttrycket har i det enda lagstadgandc, där det förekommer, nämligen bestämmelsen om' fiskådra. Den där intagna föreskriften om det vattenstånd, efter vilket fiskådrans bredd skall raknäs, härrör från de stadganden om kungsådra, som funnos i 1880 års vattenrättsförordning 8 §. Under förarbetena lill sistnämnda lagrum hade föreslagits, att bredden skulle hänföras till normalt medelvatten under en viss tidsperiod, närmare bestämt »det vattenstånd, vilket infaller mitt emellan det högsta och det lägsta, som vanligast förekommit under de sisla tio åren». Till stöd härför anfördes, att någon synnerlig svårighet att finna detta vattenstånd ej kunde befaras, »enär befolkningen i vattendragets närhet väl alltid kan lämna tillförlitliga upplysningar om så väl lägsta som högsta vanliga vattenstånd, samt bestämmandet dessutom underlättas genom aktgivande på vegetationen vid stränderna och de därå av vattnet gjorda märken». Emellertid fann riksdagen, att det föreslagna stadgandet kunde »föranleda åtskillig tvekan om dess rätta betydelse samt svårigheter vid tillämpningen». Denna tvekan och dessa svårigheter, menade riksdagen, torde kunna i väsentlig mån förekommas, därest stadgandet så avfattades, att bredden skulle beräknas vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd». I praktiken har dock även denna formulering visat sig föranleda tolkningssvårigheter, något som bekräftats vid de av fiskerättskommittén anordnade offentliga mölena i olika delar av landet. I utlåtande till fiskerättskommittén 1944 yttrar statens meteorologisk-hydrografiska anstalt: Någon hydrografisk definition på begreppet »vanligast förekommande lågt vattenstånd» finnes icke, men detta vattenstånd kan icke vara identiskt med »normalt lågvattenstånd», som är medeltalet för en längre period av varje års lägsta vattenstånd. ' F L 14 §. - NJA 1937 s. 193.

330 Del normala lågvattenståndet är sålunda icke vanligt, det förekommer icke ens varje år, utan uppnås eller understiges ungefär vart annat år. »Vanligas! förekommande lågt vattenstånd» måste därför vara högre än normalt lågvattenstånd, men å andra sidan lägre än normalt medelvallcnstånd. 1 åtskilliga till fiskerättskommittén inkomna framställningar ha påyrkats tydligare regler angående vilket vattenstånd, som skall vara bestämmande för frivattengränsen. Då man vill söka närmare precisera innebörden av uttrycket vanligast förekommande lågt vattenstånd», torde till en början åtminstone så myckel kunna fastslås. att med delta uttryck måste åsyftas ett vattenstånd, som ligger under medelvattenståndet men över det normala lågvattenståndet definierat såsom medeltalet för en längre period av varje års lägsta vattenstånd 1 . Men mellan dessa rymliga gränser kunna meningarna gå i sär beträffande frågan om den varaktighet, som ett lågt vattenstånd måste ha, för att det skall kunna anses såsom vanligast förekommande. Sålunda skulle vanlighetsfrekvensen av ett visst vattenstånd kunna länkas böra bedömas med hänsyn till huruvida detta vattenstånd normalt brukar återkomma varje år, om också endast en enda dag. Det vanligast förekommande låga vattenståndet skulle då ligga mycket nära det normala lågvattenståndet. En tolkning, som måhända bar mera fog för sig, är att vid bedömandet av vanligheten i stället undersöka under bur stor del av året som ett visst lågt vattenstånd uppnås eller underskrides. Man skulle då först avgränsa den del av året, under vilken vattenstånden äro att anse såsom låga. ocb sedan pröva vilket vattenstånd, som under denna lid är vanligas! förekommande. Man kommer då fram till vattenstånd, som äro betydligt vanligare än enligt den förstnämnda tolkningen. Om då alla vattenstånd lägre än medelvattenståndet betecknas såsom »låga . skulle dylika vattenstånd genomsnittligt anses föreligga ungefär halva årel, och det vanligast förekommande låga vattenståndet skulle bli del, som råder eller underskrides under minst halva denna lid, eller alltså ett lågvattenstånd av så pass lång varaktighet som ungefär 90 dagar. För en sådan tolkning kan anföras, att förarbetena till 1880 års vallenrättsförordning ej tyda pä någon avsikt all genom den ändrade formuleringen vilja göra saklig avvikelse från det lidigarc föreslagna vattenståndet, som ju utgjorde ett slags medelvattenstånd. Ett annat alternativ vore att icke anse ett vattenstånd vara »lågt», förrän det mera avsevärt understiger medelvattenståndet. Sålunda definierat skulle lågt vatten endast råda under kanske fyra månader av året, ocb »vanligast förekommande» sådant vattenstånd skulle då bli ett lågvattenstånd av allenast omkring 60 dagars varaktighet. Möjligt är emellertid att det angivna uttrycket blott åsyftar att såsom betydelselösa avskilja vattenstånd, som äro så ovanliga, att de endast råda någon kortare tid av året. Varken för fiskådran eller för frivattengränsen torde det spela någon avgörande roll, vilka vattenstånd som härska allenast så pass kort tid av året som exempelvis 10 dagar.'2 I syfte att för saltsjöns vidkommande närmare belysa innebörden av olika alternativ har Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut — såsom meteorologiskhydrografiska anstalten numera benämnes — verkställt en ingående beräkning av havsvattenståndens frekvens och varaktighet för en 20-årsperiod vid samtliga 10 inareografstationer utmed den svenska kusten. ' Jfr legaldefinitionen i vattenlagen 14 kap. 1 §, att med lågvatten (lågvattenmängd) i ett rattendrag i vattenlagen avses medeltalet för ett så slorl antal år som möjligt av de vattenmängder, vilka var lör sig utgöra den minsta vattenmängden under året. »Jfr definitionen på > vanligt lågvallen» i Betänkande med förslag till vattenlag m.m. 1910 s. 128 och 510 ft\

331 1920—ai989tabeU ä l

Utarljclad

pa

basis

av

,imvä

« ' e » P* dygn imder perioden

Lågvattenstånd i cm med en varaktighet av 90 60 30 10 1 dagar dagar dagar dagar dag —15 20 28 40 57 —14 —19 28 —41 59 —13 19 27 38 53 —13 —19 —26 —37 —53 _12 _18 —24 —34 —50 —12 —17 —24 —35 —50 —13 —17 24 35 5-> —13 —18 —26 —38 —64 _ U _ i 9 _25 _35 __51 —13 —18 _26 __37 _52

Furuögrund (vid Skellefteå) Kåtan (vid Umeå) Draghällan (vid Sundsvall) Björn (vid öregrund) Stockholm f>andsort Kungsholms fort (vid Karlskrona) Ystad

Varberg Smögen

Såsom belysande för frekvensen av olika vattenstånd i saltsjön har institutet även låtit upprätta en kurva över vattenståndens varaktighet vid en representativ mareografstation, Kungsholms fort vid Karlskrona.

Kurva utvisande vattenståndets medelvaraktighet vid Kungsholms f o r t beräknad på basis av G timvärden per dygn, period 1920-39 Cm

+ 90 + 80 MH v-*

:

-

+ /U

+ 60 + bö + 40

+M + IU + 10

cm 0

- 10 - 20 •30 • <t0

• 50 •60 • 70

-*• MLV

80 d a

9 Q

zoo

1 365

332 Med ledning av förestående kurva kan (vågrätt) avläsas varaktigheten av ett visst vattenstånd och (lodrätt) vattenståndet vid en viss varaktighet. Med små tvärstreck ha markerats läget av högsta och normala högvattenståndet (HHW resp. MHW) samt lägsta och normala lågvattenståndcl (LLW resp. MLW). Av institutets beräkningar framgår att i genomsnitt för alla tio mareografstationerna medelvattenståndet brukar underskridas 178 dagar om året, och att ett lågvattenstånd av 90 dagars varaktighet ligger 13 em under medelvattenståndet, ett lågvattenstånd av 60 dagars varaktighet 18 cm, ett lågvattenstånd av 30 dagars varaktighet drygt 25 cm, ett lågvattenstånd av 10 dagars varaktighet 37 cm och ett lågvattenstånd av endast / dags varaktighet (normalt lågvattenstånd) 54 cm. I valet mellan olika tänkbara tolkningar synas övervägande skäl tala för att anse »vanligast förekommande lagt vattenstånd» närmast motsvara ett lågvattenstånd med omkring en månads varaktighet, eller, annorlunda uttryckt, ett vattenstånd, som normalt (d. v. s. i genomsnitt under en längre följd av år) uppnås eller underskrides 30 dagar om året. En sådan definition är ur hydrografisk synpunkt entydig och torde tämligen väl motsvara den allmänna uppfattningen. Detta skulle för frivattensgränsen i saltsjön innebära, att ett djup vid detta vattenstånd av 2,oo m utgör, beräknat efter medelvattenstånd, ett djup av drygt 2,25 m. — samma vallenstånd bör uppenbarligen anses gälla för den särskilda gränsen för fiske eflcr strömming, hummer och ostron vid vissa delar av kusten. 1 Även i frifiskesjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland torde skäl tala för att man vid bestämmandet av frivattensgränsen har att utgå från ett lågvattenstånd, beräknat efter liknande grunder. Vattenståndet kan ha fiskerättslig betydelse även i några mera speciella sammanhang, såsom för rätten till strömmingsfiske i vissa delar av ostkustens skärgårdar (»vatten, som har mindre djup än 10 meter»),- för fiskerätten i Öresund (»innanför ett djup invid stranden av 7 meter») 8 och för lokala stadgebestämmelser. Även om rättspraxis för den allmänna friliskegränsen och för fiskådran utgår Iran »vanligast förekommande lågt vattenstånd», synes icke något principiellt hinder möta mot att anse att i de nyssnämnda mera speciella sammanhangen anknutits till annat vattenstånd, exempelvis det vid fisketillfället rådande vattenståndet. 4

Tidifjsirc lajjlörslajj. Under tidernas lopp ha olika förslag framlagts att i lag precisera grunderna för gränsdragning i vatten beträffande fiskerätt och äganderätt. Därvid ha även vattenståndsfrågorna uppmärksammats. I utlåtande till de ägogränssakkunniga förordade statens meteorologisk-hydrografiska anstalt att för ägogränser i vatten medelvattenståndet borde läggas till grund. Detta motiverades för saltsjöns del med att lågvattenståndet vid kusten i huvudsak är förorsakat av vinddrivning och samtidiga ändringar av barometerståndet och därför är av synnerligen tillfällig och lokal natur och kan vara betydligt olika vid närbelägna platser, beroende på olikheter i grund- och vindför' FL 3 § andra och fjärde st. = FL 3 § andra st. a KK 2/6 1933 (nr 208) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen 2 § 2 mom. 4 Jfr Betänk. 1937 s. 9 ff, 204 f, 221, 224, 300 f.

333 hållanden, varemot det normala medelvattenståndet lätt kan bestämmas med ledning av observationerna vid mareografstationerna. Beträffande insjöar och rinnande vattendrag framhöll anstalten att även där ett ungefärligt värde på medelvattenståndet kan erhållas, om vattenytans höjd icke i större grad påverkas av (lämning genom is, timmer etc.' Lantmäteristyrelsen framhöll i yttrande till de ägogränssakkunniga, att i de stora sjöarna gränsen mot det fria vattnet borde bestämmas i förhållande till vissa bestämda punkter och icke göras beroende av visst avstånd från stranden eller från visst vattendjup; dessa sjöar kunde nämligen bli föremål för sänkning; så hade tu gång skett beträffande Hjälmaren och en ytterligare sänkning av denna sjö vore ifrågasatt; en sådan åtgärd borde icke få inverka på gränslinjen i vattnet. De ägogränssakkunniga funno i sitt år 1929 avgivna betänkande, 2 att för saltsjön medelvattenståndet vore alt förorda, och yttrade härutinnan huvudsakligen följande: övervägande skäl synas tala för att medelvattenståndet bör antas till utgångsläge, och lorde detta medetvattenstånd, på grund av de förhållanden, som i naturen göra sig gällande på detta område, till innebörden föga skilja sig från uttrycket vanligast förekommande lågt vattenstånd» i 14 § i lagen om rätt till fiske. Emellertid torde man böra räkna med att förhållandena i det särskilda fallet kunna vara av säregen natur, som påkalla avvikelse från den uppfattning här givits uttryck åt. Försiktigheten synes därför bjuda att icke i lagen införa någon bestämmelse i ämnet utan att överlämna frågans lösning åt praxis. Beträffande sötvattnen däremot voro de båda ägogränssakkunniga sinsemellan av olika mening. Sålunda uttalade sig den ene sakkunnige för att även här, liksom lör saltsjön medelvattenståndet skulle antas till utgångsläge, låt vara att någon uttrycklig bestämmelse härom icke borde införas i lagen; den andre sakkunnige däremot förordade beträffande sötvattnen det normala isfria lågvattenståndet och anförde bland annat: Det är av stor vikt, att del vattenstånd, som tages till utgångspunkt, låler sig bestämmas utan alltför vidlyftiga undersökningar. För bestämmande av medelvattenståndet torde beträffande många insjöar och rinnande välten, där regelbundna vattenslåndsobservationer ej förut verkställts, fleråriga observationer vara erforderliga. För gränsbestämningsändamål tillräckligt noggranna upplysningar om vanligt isfritt lågvattenstånd slå däremot i regel att erhålla av ortsbefolkningen. Det vanliga isfria lågvattenståndet torde även i de flesta insjöar ocb rinnande vatten tia karaktären av det normala vattenståndet, från vilket högvattnet utgör en relativt kortvarig avvikelse. De insjöfiskesakkunniga, vilka icke hade anledning att yttra sig över förhållandena i saltsjön, funno beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland att man vid bestämmande av frivattensgränsen borde utgå från visst fixerat vattenstånd (låg- eller medelvattenstånd etc.) och ej från det vid varje särskilt tillfälle rådande vattenståndet (rörligt vattenstånd). I valet mellan olika vattenstånd ansågo de sakkunniga de praktiska synpunkterna böra bli avgörande och yttrade härom i huvudsak följande: 3 'Utförligare referat återfinnas i Betänk. 1937 s. 37 f. och i SOU 1947:38 s. 49 f. - Ej (ryckt; referat se föregående not. Betänk. 1937 s. 72 ff.

334 Några särskilda liskcrisynpunkter kunna knappast anföras för del ena eller det andra vattenståndet. Andra allmänna synpunkter, särskilt hänsynen till strandägarna, lorde kunna anföras till förmån för lågvattenståndet. För Vänern och Hjälmaren har det för de sakkunniga, med hänsyn till den föreslagna formen för frivattensgränsens bestämmande i dessa sjöar (frivatlensgränsens inläggande å sjökorten), varit praktiskt nödvändigt att såsom utgångspunkt taga de vattenstånd, från vilka man utgått vid upprättandet av sjökorten. För de två andra frivattenssjöarna, Vättern och Storsjön, har icke med hänsyn till de sakkunnigas förslag i övrigt förelegat samma nödvändighet att anknyta till det officiella kartmaterialet, för Vättern sjökortet ocli för Storsjön de av generalstaben utgivna topografiska kartorna; del har emellertid synts de sakkunniga vara praktiskt fördelaktigt att så göra. Någol för den allmänna regleringen av frivattensgränsen i frivattenssjöarna gemensamt vattenstund har med denna utgångspunkt icke kunnat föreslås. För Vänern oeb Vättern ha de sakkunniga kommit fram lill lågvattenssiffror. För Hjälmaren och Storsjön däremot ha de sakkunniga med den antagna utgångspunkten kommit fram lill medelvattenssilfror. I remissyttranden över de insjöfiskesakkunnigas förslag ifrågasattes om icke friliskegränsen i sjöarna — liksom i saltsjön — borde göras så rörlig att den kunde förskjutas med ändrade topografiska förhållanden. Härom anförde kammarkollegiet

i huvudsak följande:

Förslaget utgår från de nuvarande strand- och bottenförhållandena, oavsett huruvida de föreligga på grund av naturförhållanden eller äro tillskapade genom människohand. Bästa exemplet erbjuder Hjälmaren. Där bar vattenståndet under 1800talet genom sjösänkningsföretag nedbringats 1,8 meter. Förslaget innebär, att 2-m: kurva ocb 180-m:gräns fastlåsas vid nu rådande förhållanden. Tidigare inträffade förändringar — vare sig de bero av landhöjning, andra naturförhållanden eller mänskliga åtgöranden — skola sålunda respekteras vid bestämmandet av frivattengränsen. Framdeles skeende förändringar skulle däremot sakna betydelse. — 1 förhållande till den av de sakkunniga accepterade grundprincipen för bestämningen av frivattengränsen torde alltså den faktiska gränsbestämningen i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i viss mån innebära ett avsteg. Förslaget därvidlag avser nämligen för framtiden en stadigvarande anknytning till nuvarande vattenstånd. — Detta medför, bland annat, alt vid en eventuell ytterligare reglering neråt av vattenytan strandägarens vattenområde ej såsom tidigare förskjutes utåt på bekostnad av frivattenområdet. Regleringsföretaget lär förty bli skyldigt att ersätta strandägaren hela värdet av inkräktningen i det dittillsvarande strandvattenområdet, ineden det av de sakkunniga antagna nuvarande rättsläget skulle ha inneburit, att strandäganderätten förskjutits utåt på bekostnad av frivatlenområdet och att alltså vattenregleringsföretaget ej skolat till .strandägare utgiva ersättning med mer än som svarar mot skillnaden mellan värdet å hans gamla och å hans nya strandvattenområde. Det synes tveksamt, huruvida ett dylikt fixerande för all framtid av frivattengränsen kan anses helt befogat. Det kan ifrågasättas, att — i likhet med vad som gäller i saltsjön — ändrade förhållanden i avseende å vattenhöjd samt förty jämväl beträffande strandlinje och bottenförhållanden må tarva jämkningar i de gränser, förslaget upptar för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Till förslaget torde med hänsyn härtill böra fogas en bestämmelse, som möjliggör en dylik gräns jämkning. Det framhölls också i vissa yttranden över de insjöfiskesakkunnigas förslag, att de vattenstånd, från vilka de sakkunniga utgått, icke äro ägnade att ge full rättvisa i förhållandet mellan strandägare och frifiskare. Sålunda påtalades, att de sakkunniga för Vänern och Vättern i princip utgått från lågvattensiffror och därigenom gett strandägarna där större fiskerätt än i de två andra frifiskesjöarna, Hjälmaren

335 och Storsjön, där de sakkunniga i princip räknat med ett medelvattenstånd, — Vidare påpekades, att för Vänerns del de djupsiffror, frän vilka de sakkunniga utgått, avse lågvattenståndet vid mitten av 1840-talet, att lågvattenståndet sedermera genom regleringsåtgärder avsevärt höjts samt att, ehuru vid Vänerns reglering på 1930lalet strandägarna fått ersättning för ett ännu högre vattenstånd, deras fiskerätt det oaktat fortfarande skulle komma all räknas efter 1840-talets lågvattenstånd. Meteorologisk-hydrografiska anstalten framhöll, att ur mätningsteknisk synpunkt medelvattenståndet torde vara att föredra framför lågvattenståndet och anförde härom: Bestämmandet av gränsen i verkligheten genom mätning kan möjligen synas ske lättare, om lågvatteiiståndet användes, enär då vid högre vattenstånd lågvattenstrandlinjen kan bestämmas genom pejling, och mätning ske från den funna punkten. Om medelvattenståndet användes, behöver emellertid icke motsvarande strandlinje vid lägre vattenstånd bestämmas genom avvägning. För det första är materialets noggrannhet icke sådan, att nämnvärd precision vid strandlinjens återfinnande kan anses påkallad, ulan strandlinjen kan bedömas genom uppskattning. För det andra har strandägaren möjlighet att vid rådande medelvattenstånd iaktla strandlinjen och vid behov utmärka var den går. Lantmäteristyrelsen yttrade, att med hänsyn till det tidigare omnämnda rättsfallet avseende saltsjön 1 det torde kunna antas, att också för insjöarna frifiskegränsen bör bestämmas med hänsyn till »vanligast förekommande lågt vattenstånd», och att alltså de sakkunnigas val av vattenstånd beträffande Hjälmaren och sannolikt även Storsjön innebar en minskning av strandägarnas rätt.

Sammanfattning och förslag, Av det anförda lorde framgå vilka svårigheter som möta vid valet av vattenstånd. För fixerandet av frivattensgränsen är det av stor betydelse till vilket vattenstånd anknytningen skall ske. Uppenbarligen vore det olägligt både för strandägaren och för frifiskaren, om denna gräns komme att växla med de skiftande vattenstånden under ett och samma år. Alldeles särskilt framträder detta, om frivattensgränsen, såsom föreslagits, ställes i beroende av bredden av viss fjärdöppning. Skulle då öppningen somliga tider av året vara något större och somliga tider något mindre än den kritiska bredden, skulle, om dagens vattenstånd alltid skulle vara bestämmande, den innanförliggande fjärden tidvis anses såsom »öppen», med fritt fiskevatten därinne, samt tidvis såsom »sluten», med allt vatten enskilt. Motsvarande skulle hända om, såsom även föreslagits, frågan huruvida holme skall omgivas av enskilt eller fritt fiskevatten kan bli beroende av holmens storlek. Att låta frivattensgränsen vara så föränderlig, att den skulle skifta med de växlande vattenstånden under ett och samma år, medför alltså stora olägenheter. Lika starka betänkligheter möta icke mot att vid mera varaktiga förändringar i vattenståndet göra motsvarande jämkningar i frivattensgränsen. Om vattenståndsförhållandena till följd av landhöjning eller sjöregleringar varaktigt ändras, är det tvärtom önskligt, att frivattensgränsen följer efter, så att vid minskande vattenstånd strandägaren fortfarande tryggas vid en rimligt bred strandfiskezon och vid ökande vattenstånd frifiskaren ej tvingas att hålla sig oskäligt långt från land. Man synes alltså böra eftersträva en viss elasticitet i fråga om gränsdragningen, ' NJA 1937 s. 193.

336 så att man bortser från mera tillfälliga växlingar i vattenståndet men tar hänsyn till mera varaktiga. En sådan gränsdragningsteknik lämnar möjlighet att tillgodose önskemålet om att frivattensgränsen må kunna inläggas pä en karta, som utan att vara direkt normerande likväl kan lämna god ledning till bedömande av gränsens sträckning. En dylik karta skulle då icke behöva förnyas, förrän mera varaktiga förändringar i vattenståndsförhållandena inträtt. Då det sedan gäller att pröva vilket vattenstånd, som bör bli normgivande, ligger frågan något olika till för saltsjön och för sjöarna. För saltsjön äro nämligen de enda mera varaktiga vattenståndsförändringar, nian behöver ta hänsyn till, de som orsakas av landhöjningen, varemot man för sjöarna praktiskt taget kan bortse från landhöjningen men i stället måste räkna med möjligheten av förändringar fill följd av sjöregleringar och andra mänskliga åtgöranden. I saltsjön är vattenståndet år från år — bortsett från landhöjningen — tämligen konstant, medan i sjöarna variationerna från det ena året till det andra kunna vara rätt betydande. Om under tidernas lopp stranden förskjutits, uppkommer frågan huruvida strandens nuvarande eller forna läge skall vara avgörande för gränsdragningen. Då det gäller gränser mellan fastigheter, kunna starka skäl tala för ett historiskt betraktelsesätt, så att strandens tidigare läge, i den mån det kan utrönas, skall vara avgörande.' Men då det är frågan om avgränsning av frivattnet eller fiskådran, är det för den praktiske fiskaren av grundläggande intresse att de aktuella vattenstånden bli avgörande. Det synes naturligt att enskilda hemmans gräns mot öppna havet skall vara underkastad förskjutning i samband med den fortgående landhöjningen. 2 För långa sträckor av saltsjökusten och för de stora sjöarna saknar landhöjningen praktisk betydelse, 3 men vissa andra naturliga processer kunna lokalt inverka på strandlinjens läge och på vattendjupet, t. ex. uppgrundningar eller uppslamningar i ett floddelta (Klarälven!) eller vid en flack sjöslrand. Praktiska skäl tala för att bestämma frivattensgränsen på sådant sätt att den automatiskt följer sådana förskjutningar. Något mera tveksamt är, huruvida i fiskelagstiftningen hänsyn bör tas även till sådana förändringar, som ha sin grund i mänskliga åtgöranden. Vad då först angår fiskådra, synes det uppenbart, att om en sjö uppdämmes eller sänkes eller en flod ledes i en ny fåra, skyldigheten att hålla fiskådra öppen måste bedömas med hänsyn till rådande förhållanden. Vandringsliskens upp- och nedgång kan icke tryggas blott genom ett förbud mot fiskeredskap i en tidigare djupfåra, som numera kanske större delen av året är helt torrlagd. Men också beträffande frivattensgränsen synes det vara befogat att anlägga ett i viss mån dynamiskt betraktelsesätt. Visserligen är det önskvärt, att gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten är någorlunda stabil, men viktigast är, att gränsen vid varje tidpunkt är lätt att bestämma och att strandägaren till sitt förfogande får en tillräckligt bred strandvattenzon, men heller icke mera. Om nu vattenståndet stadigvarande ändras genom mänskliga åtgärder, t. ex. en sjöreglering, synes det ur fiskeintressenas synpunkt icke finnas anledning att läsa fast frivattensgränsen vid det äldre läget, utan den bör följa efter. Så torde få anses ha skett beträffande Hjälmaren. Vid ett av de utav fiskerättskommittén anordnade mötena framkastades av en talare att eftersom den enskilda fiskerätten i denna sjö av gammalt sträckt sig 100 famnar ut från 1 famns djup men Hjälmaren i mitten av 1800-talet sänkts just 1 famn, borde de 100 fam1 Jfr Lagber. 1909 s. 143 och SOU 1947: 38 s. 65 och 75 f. 2 Jfr NJA 1933 s. 490. 3 Jfr s. 62 och Betänk. 1937 s. 38.

337 narna räknas från den nya strandlinjen; om strandägarna skulle finna detta beräkningssätt ge dem för litet fiskevatten, stode det dem fritt att begära återhöjning av sjön. Det medelvattenstånd eller lågvattenstånd man väljer för fiskerättsgränsen bör alltså hänföra sig till de vid varje tidpunkt rådande förhållandena och icke låsas fast vid förfluten tid. Om man nu önskar anknyta vattenståndet till aktuella förhållanden, blir det medelvattenstånd (lågvattenstånd) man vill utgå från, i trakter med stark landhöjning ingalunda identiskt med medeltalet av de årliga medelvattenstånden (lågvatlenstånden) under förflutna decennier, utan vid användning av äldre vattenständssiffror skall korrektion göras med hänsyn till den fortskridande landhöjningen. Likaså måste i sjöar, där avrinningen undergått reglering, äldre vattenståndssiffror korrigeras med hänsyn till de sedermera vidtagna regleringsåtgärderna. För saltsjön synes frivattensgränsen böra anknytas antingen till medelvattenståndet eller — såsom nu — till ett på visst sätt preciserat lågt vattenstånd. Enligt båda dessa alternativ frikopplar man frivattensgränsen från säsongvariationer och vinner automatisk anslutning till landhöjningen. I valet mellan dessa båda alternativ lorde man — i likhet med meteorologiska och hydrografiska institutet samt de ägogränssakkunniga — böra förorda medelvattenståndet. Detta vattenstånd kan lätt utmärkas på ort och ställe. Ortsbefolkningen torde av egen erfarenhet ganska väl veta besked angående den nivå, omkring vilken vattenståndet rör sig. Om mera exakta uppgifter erfordras, kan den intresserade under en period, då väderleken är stadig, vid sin brygga eller annan lämplig plats markera vattenståndet med ett märke eller en skala och sedan från meteorologiska och hydrologiska institutet begära uppgift om i vad mån dagens vattenstånd i den trakten avvek från medelvattenståndet; erfarenheten h a r nämligen visat, att vid stadigt väder vattenytan inom tämligen stora kustområden ligger på praktiskt taget samma nivå. Stundom kan ledning erhållas även av sjökarteverkets vattenståndsmärken eller fixpunkter tillhörande Sveriges precisionsavvägning eller andra pålitliga peglar, t. ex. vid de större hamnarna. Ett lågvattenstånd däremot är svårt redan att definiera, och än svårare är det att med stöd av den valda definitionen bestämma dess läge på platsen. Vegetationsmärken lämna ej bättre ledning till bedömande av lågvattenstånd än av medelvattenstånd. Vissa praktiska orienteringssynpunkter tala för att hellre välja ett högre än ett lägre vattenstånd; om det normgivande vattenståndet är exempelvis 20 cm högre än det för tillfället rådande, kan man ändå med rätt stor säkerhet bedöma strandlinjens läge vid det högre vattenståndet, men om det normgivande vattenståndet i stället är 20 cm lägre än det för tillfället rådande, kan det vara betydligt vanskligare att utan vidlyftiga lödningar uppskatta var strandlinjen vid det lägre vattenståndet kan löpa. Slutligen må erinras om att sjökorten, som före 1911 refererades till »vanligt lågt vattenstånd», numera upprättas med anslutning till medelvattenståndet. För den händelse man vill ställa frivattengränsen i beroende av tremetersdjupet vid medelvattenstånd, underlättas detta av att nämnda djup återfinnes på sjökorten. Även om sjökortens kontur för tremetersdjup av naturliga skäl endast är schematiskt angiven, så torde den för det praktiska beslämmandet av frivattengränsen kunna lämna god ledning. För Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön torde man knappast kunna välja en fullt så enkel lösning som att endast hänvisa till »medelvattenslåndet». Redan de naturliga säsongvariationerna kunna vara betydande, och därtill kommer att alla dessa sjöar äro reglerade. 22

338 I en sjö som Vänern kan vattenståndet den ena flerårsperioden hållas betydligt högre än en följande, beroende bland annat på en så svårberäknelig faktor som i vad mån industriens kraftbehov medger en magasinering av vatten i sjön från det ena aret till det andra. För allmänheten ställer det sig följaktligen vansklig! att bilda sig en säker uppfattning om vilket vattenstånd, som bör anses såsom »medelvattenstånd». Vänerns magasin, som är landets största flerarsmagasin, varieras ej efter någon viss plan, utan magasinet har fått karaktären av ett utjämningsmagasin, som avspeglar variationerna i hela landets samlade vattenkrafttillgäng. A nedanstående diagram över vattenståndet i Vänern under åren 1942—1945 ha även de av vattendomstolen fastställda dämnings- och sänkningsgränserna markerats. Emellertid är enligt domsbestämmelserna tappningen frän Vänern maximerad till 1 030 m s /s, varav följer att dämningsgränsen under vattenrika år kan överskridas (se vatlenståndskurvan nov. 1944 — maj 1945). På diagrammet har även sjökortens strandlinje (43,79 m) markerats. De nedan återgivna vattenslåndskurvorna torde ge en god bild av hur starkt vattenståndet varierar år från år och under olika tider avåret. Dattaiståndet

i Dänern

l%2 - I9U5

h5,oo

<*5.eo

tf'i.so

'é.so

M.oo

tl3,50

hlfio

rt.c

bl,*,

Li2.50

Jon

Febr Mors

ftpril

Maj

Juni \ Juli \ flug. \5ept

\ Okr. \ flou \ Dec. | v

För Vättern äro variationerna mindre framträdande. Vätterns vattenstånd påverkas endast obetydligt av den av vattendomstolen tillåtna årsregleringen, och de växlingar som finnas motsvara i stort sett Vätterns naturliga variationer. Vätterns karakteristiska vattenstånd för åren 1858—1945 äro: Högsta vattenstånd Normalt högvattenstånd » medelvattenstånd (Sjökortets vattenstånd Normalt lågvattenstånd Lägsta vattenstånd

+ 89,oa m + 88,e« m + 88,48 m + 88,81 m) + 88,28 m + 87,98 m

339 För Hjälmaren är vattenståndet reglerat inom tämligen snäva gränser. De fakiiska variationerna under åren 1943—1945 framgå av följande diagram.

Vaffensföndef i Hjälmaren rninge märke 23,*) i

r—

Jan.

Febr. Mars

___^__

April

Maj

1943—1945

^____^

Juni

Juli

_^__

Aug.

Sept.

Okl.

Nov.

Dec.

Å detta diagram har även medelvattenståndet utmärkts. För Storsjöns del äro variationerna i vattenståndet beroende av den omfattande regleringen av sjösystemet i hela Indalsälven. För allmänheten är det därför även i Storsjön svårt att bedöma vilket vattenstånd, som bör anses såsom »medelvattenstånd», Att, såsom föreslagits av en av de ägogränssakkunniga, endast ta hänsyn till vattenståndsförhållandena under »isfri tid» synes för fisket i de stora sjöarna ej rationellt. I dessa sjöar är fisket under is ofla av väl så stor betydelse som fisket å öppet vatten. Därtill kommer att under avsevärd del av året tvekan kan råda, huruvida sjön är att anse såsom »isfri» eller ej (isen har l.ex. gått upp ute på fjärdarna men ligger kvar inne vid stranden).' Mest ändamålsenligt torde därför vara att beträffande envar av de stora sjöarna hänföra det för frivattensgränsen normerande vattenståndet direkt till ett fast jämförelseplan vid sjön, markerat av bestämda flxpunkter. Huruvida man därvid väljer ett lågt eller ett högt vattenstånd, är av jämförelsevis underordnad betydelse. Det väsentliga är att vinna säkra hållpunkter, som göra stadgandet lätt att tillämpa. Sä obestämd som frivattensgränsen i dessa sjöar för närvarande är kunna strandägarna i den ena sjön icke med fog anse sig missgynnade endast på den grund, att i den sjön det normerande vattenståndet kommer att ' Jfr SOU 1947:38 s. 78 f.

340 motsvara ett medelvattenstånd mot i den andra sjön ett lågvattenstånd. Betydligt angelägnare är det att vinna anknytning till de vattenstånd, vilka legat till grund för sjökorten. För Vänern och Vättern blir det därvid fråga om lågvattensiffror och för Hjälmaren medelvattensiffror. Sjökorten för Vänern äro hänförda till ett vattenstånd av 3,oo m över nedre slusströskeln vid Sjötorp, motsvarande en höjd av Vänerns vattenyta av 43,79 m över havet.' Sjökortet för Vättern har upprättats vid ett vattenstånd, som å kortet betecknas såsom vanligt lågt vattenstånd, nämligen 2,97 m över västra slusströskeln vid Motala, motsvarande en höjd av Vätterns vattenyta av 88,31 m över havet.' — Sjökortet för Hjälmaren har utarbetats med utgående från vad som å kortet angivits såsom medelvattenytan, nämligen 2,-7 m över södra slusströskeln vid Notholmen, motsvarande en höjd av Hjälmarens vattenyta av 21,85 m över havet. 1 — För Storsjön saknas sjökort. De topografiska kartorna ha upprättats med utgång från ett medelvattenstånd. Å de kartblad, som omfatta den största delen av Storsjön, har höjden över havet angivits vara 291,8 m (å två andra kartblad, vilka endast uppta mindre delar av sjön, har höjden över havet angivits till 291,9 och 292,e m. Efter den nyligen genomförda regleringen av Storsjön kan medelvattenståndet beräknas bli höjt till omkring 292,45 m över havet. 2 Med hänsyn härtill synes det mindre ändamålsenligt att anknyta det för frivattengränsen normerande vattenståndet till de nuvarande topografiska kartorna, utan riktigare synes vara att välja ett vattenstånd, som ungefärligen kan antagas motsvara det nya medelvattenståndet. Denna nivå bör då, med hänsyn till den fortskridande landhöjningen och till svårigheten att göra exakta höjdmätningar över långa avstånd, icke anknytas direkt till havsytan utan till fixpukter vid själva sjön. Lämpligen bör dä höjden hänföras till det nollplan, som ligger till grund för Storsjöns reglering. För underlättande av vattenståndsbestämningar har Indalsälvens regleringsförening u. p. a., som handhar denna reglering, i samråd med fiskerättskommittén låtit utsätta en hjälpfix i östra landfästet till bron mellan Östersund och Frösön, den s.k. Oscarsbron. 3 På förfrågan har meteorologiska och hydrologiska institutet förklarat sig icke ha något att invända mot att de nu föreslagna vattenstånden tas till utgångspunkt vid bestämmande av gräns i vattenområde. 4 Om nu för de stora sjöarnas del frivattensgränsen anknytes till vattenstånd, bestämda i förhållande till fasta fixpunkter, uppstår frågan, huru det skall förfaras, därest vattenstånden till följd av sjöregleringar undergå mera väsentliga och varaktiga ändringar. Några sådana förändringar äro visserligen inom överskådlig tid knappasl att vänta, men åtminstone för Hjälmaren ha vissa planer framförts om ytterligare sänkning av sjön, och även för Storsjön kan det måhända bli nya regleringsbestämmelser, antingen för denna sjö eller för ovanförliggande sjöar, som inverka på vattenståndet i Storsjön. Skulle så ske, är det ur fiskerisynpunkt angeläget, att genom ändring i fiskelagen, frivattengränsen jämkas med hänsyn till de nya vattenstånds1

Betänk. 1937 s. 74. Enligt upplysningar från Indalsälvens regleringsförening u. p. a. 3 Hjälpfixen består av en i södra sidomuren av Oscarsbrons östra landfäste (stadssidan) horisontellt inborrad koppardubb, vars översida har höjden + 294,02 m uttryckt i det för målet om Storsjöns reglering av Norrbygdens vattendomstol fastställda höjdsystemet. Omedelbart invid fixpunktcn har uppsatts en platta av kopparplåt med följande inskrift i förhöjda bokstäver: Fix +294,o». Denna höjd ligger 1,57 m över medelvattenslåndet ( + 292,45 m). 4 Betr. ägogräns jfr SOU 1947:38 s. 55. 2

341 förhållandena. 1 Om därigenom strandägare lida skada, måste övervägas, huruvida de böra få ersättning härför av sökanden till regleringsföretaget. Det må i detta sammanhang erinras om att, där fråga är om reglering av vattnets avrinning ur nu förevarandc stora sjöar, Konungen jämlikt vattenlagen 4 kap. 13 § äger pröva, huruvida särskilda villkor böra föreskrivas för företagets utförande av hänsyn till bland annat viss orts allmänna ekonomiska intressen eller risken för att fiskerinäring av störr." betydenhet kan lida väsentligt förfång. Stockholm i januari 1947. Gösta

Thulin.

1 Mod hänsyn lill det nära sambandet mellan fiskerättsliga och äganderättsliga gränser lorde del vara lämpligt all därvid motsvarande ändringar göras i lagbestämmelserna om äganderättsgränser,

342 Bilaga 2. P. M. översikt av l-km:gränsens sträckning. För att i stora drag åskådliggöra hur den föreslagna l-km:regeln skulle verka har en undersökning gjorts med stöd av sjökorten. Dessa lämna i allmänhet en för ändamålet tillräcklig ledning, ehuru på denna väg med hänsyn till skalan självfallet ej alltid kunna nås fullt exakta resultat. För somliga platser ha kompletterande uppgifter erhållits ur det hos sjökarteverket förvarade primärmaterialet. Viss reservation måste göras för förändringar i naturförhållandena, exempelvis genom landhöjning eller uppgrundning, och i en del fall anses mätningarna, särskilt de äldre, icke i varje detalj vara av den pålitlighet att därav med full säkerhet kan bestämmas huruvida de i detta sammanhang avgörande måtten uppnås (holmens längd mindre än 100 m, sundets bredd större än 1 000 m). I allt väsentligt torde dock följande summariska redogörelse ge en riktig bild av vilka mera betydande vatten som komma att ligga innanför l-km:gränsen. Redogörelsen avser endast att utvisa l-km:regelns verkningar och ej a t t tillika ange de vatten, som enligt andra fiskerättsliga bestämmelser kunna vara enskilda. Då sålunda i det följande en fjärd säges vara »fri», avses därmed endast a t t den ej blir enskild på grund av l-km:regeln, men det lämnas öppet i vad mån någon del av fjärden kan vara enskild till följd av annan regel, exempelvis strandvattensregeln.

A. Saltsjön från och ined Norrbotten till och m e d Blekincje. Norrbottens län. (Sjökort nr 101—103, jfr 77.) Torneälvens mynningsvik enskild innanför Tirro och Lautakari. Skomakarfjärden och Enskärsfjärdcn fria. Nikkalafjärden enskild innanför Kalvholmen. Fjärden väster om Haparandahamn enskild innanför Pitkäkarl, Sundet mellan Seskarö ocb Ledskären enskilt. Säivisviken enskild innanför Löngrunden. Seskarfjärden, Kengalafjärden och Bodöfjärden fria. Fjärden Granö—Halsö enskild. Sangisfjärden och fjärden sydost om Båtskärsnäs enskild innanför Tunnskär. Halsöfjärden fri. Vånafjärden fri. Kalixfjärden enskild innanför Kvarnören. Fjärdarna öster och väster om Hällskärcn enskilda. Storöfjärden och Pålängefjärden fria. Törefjärden enskild innanför Bodörn. Fjärden mellan Bergnässundet och Siksundet enskild innanför Sissan. Fjärden Bergö—JSiksundsö enskild. Sörfjärden enskild innanför Bockö.

343 Kånefjärdcn, Gusöfjärden, Sigfridsöfjärdarna, Björköfjärden, Hindersöfjärden och Brändöfjärden fria. Fjärdarna öster om Lappö, Hindersö, Långö och Brandö fria. Sandöfjärden enskild innanför Altappen. Junköfjärden fri. Västantillfjärden fri utanför Killingholmen—Långrevgrund—Lilla Skorvgrund. Germandöfjärden, Sandgrundsfjärden, Ersnäsfjärden, Börstskärsfjärden och Hålfjärden fria. Fjärden nordost om Fjukesö—Storgrund fri. Fjärden sydväst om Fjukesö enskild. Fjärden mellan Trundö och Sandö fri utanför Barkö—Görjeskär—Storfjärdsgrunden— Innerstholmen—Granholm. Fjärden söder om Mjoö fri utanför Renö. Fjärden innanför Vargö fri. Pitfjärdarna enskilda. Fjärden väster och söder om Bondö fri. Jävrefjärden och fjärden söder om Sandö fria.

Västerbottens län. (Sjökort nr 103—107, jfr 77.) Kinnbäcksfjärden enskild. Yttre delarna av Åbyfjärden och Tomefjärden fria. Fjärden öster om Båtvik enskild innanför Vågören—Byskegrund. Byskefjärden fri. Furuögrundsfjärden enskild innanför Furuögrund. Rösnäsfjärden enskild. Kågefjärden fri utanför Bodgrund—Orrholmsudde. Bodviksfjärden enskild. Hålfjärden fri. LTrsviksfjärden fri utanför Skelleftebamn—Örviken. Storsladan enskild. Grundfjärden fri. Bäckfjärden enskild. Bjuröfjärden fri. Kräkångersfjärden, Gumbodafjärden, Sikeåfjärden och Sandviken enskilda. Rickleåfjärden enskild innanför Knubben—Fårskär. Bygdeåfjärden enskild innanför Vitholmen—Prästskär. Ostnäsfjärden enskild. Vattnen kring Holmön fria. Sävarfjärden fri utanför Tärnågerna. Täftefjärden fri utanför Hällskär—Långrevet. Fjärden innanför Lövöbådan enskild. Umefjärden fri utanför LTmeå utbamn—Hillskär—Fjärdgrund—Bredskär. Strömbäeksfjärden enskild innanför Gåsholmcn. Mjölefjärden fri. Fjärden väster och söder om Norrbyskär enskild innanför Kusörn—Pilholmen Örefjärden fri.

344 Nordmalingsfjärden fri utom vattenområdet väster om Järholmarna— Födkällorna— Sandgrundet. Fjärdarna mellan Kronören och Drivuddcn fria utanför Ledskär. Degerbukten enskild innanför Saluböle.

Västernorrlands län. (Sjökort nr 107, 108, 110, 215 och 216, jfr 78.) Degerfjärden fri. Fjärdarna vid Husum enskilda innanför Sjärnöudde—Kvistholmen—Lillholmen— Vikskär—Vörtskär—Åskar—Ramö. Fjärden öster om Ultra enskild innanför Lilla Kvarngrundet—Granö—Kankgrundct Hällan—Långholmen—Äggskär—Meholmen—Trollö. Bergöfjärden enskild. Fjärden väster om Skag enskild innanför östanskäret—Västanskäret—Truten. Örnsköldsviksfjärden enskild innanför Råskärsön. Guldviksfjärden fri. Fjärdarna innanför Järvön enskilda. Nätrafjärden fri. Vattnen väster om Strängöarna enskilda. Näskefjärden enskild innanför Salsviken. Sundet mellan Ronön och norra Ulvön enskilt. Sundet innanför Mjältön enskilt. Norrfjärden fri. Dockstafjärden fri utanför en linje 2 km från innerändan. Ullångerfjärden fri utanför Salsåker. Omnefjärden fri utanför Skorpan. Norra Rävsöviken och Edsätterfjärden enskilda. Gaviksfjärden enskild innanför Långskär. Grönsviksfjärden till större delen fri. Storfjärden enskild innanför Storholmen—Havstoudd. Utanöfjärden och Lungösundet enskilda. Fjärden sydost om Hemsö fri utanför Steningsudd. Äl indäfjärdan fri utanför Ulvviken. Norra Härnöviken enskild innanför hamnfyren. Södra Härnösundet enskilt innanför Storholmens fyr. Byviken, Barsviken och Sandstensfjärden enskilda. Oxviksfjärden enskild innanför Oxviksskären. Fjärden innanför Avabådan enskild. Fjärden nordost om Åstön enskild innanför Flatskär—Kammarskär. Sundet nordost om Granön enskilt. Klingerfjärden fri. Alnösundet enskilt från Hovid till Lervik. Sundsvallsfjärden enskild innanför Tjuvholmen. Draget fritt. Svartviksfjärden enskild innanför Stockvik—Dårholmen—Hamnbergsudden. .Tuniskärens hamn enskild innanför Klösan—Högön—Skigan. Nötternafjärden enskild. Furuskärsfjärdcn enskild innanför Trutholmen—Manskäret.

345 Gävleborgs län. (Sjökort nr 110—112, jfr 78.) Norrfjärden enskild. Sörfjärden fri. Hårtefjärden enskild. Jättendalsfjärden, Lönångersfjärden, Stockviken, Gåsviken, Björnsundsfjärden, Stensjöfjärden, Arnöviken och Bålsösund enskilda. Hagafjärden enskild innanför Granö. Hudiksvallsfjärden enskild innanför Granskär. Båsfjärden enskild. Fjärdarna sydväst om Grinnö enskilda. Fjärden utanför Mössö—Bergö—Brännö—Tuppskär—Innerstö fri. Fjärdarna mellan Innerstö, Kråkö och Agö enskilda. Fjärden väster om Tuppskär—Innerstö—Letskär enskild. Enångersviken fri utanför Essviken. Fjärden söder och sydväst om Gillingsören enskild. Fjäleviken enskild. Fjärdarna vid Saltpannan och Långplågan fria utanför Rönnskären. Fjärden innanför Klacksörarne fri. Norrfjärden enskild. Söderhamnsfjärden enskild innanför Svartö—Branthäll—Gran. Ljusnefjärden fri utanför Storgrytan. Marviken enskild. Axmarfjärden enskild innanför Kusö—Gåsholmen. Finnharsfjärden enskild. Fjärden norr om Norrsundet enskild innanför Milgrundet. Saltarsfjärden fri. Trödjefjärden enskild innanför Hålöklubb—Nygrundshällan. Fjärdarna norr och söder om Edskö fria. Gävleviken enskild innanför Bönan—Limö—Leharen—Slätharen (Orarne). Furuviksfjärden fri. Uppsala län. (Sjökort nr 112—113.) Karlholmsviken och Fagerviken enskilda innanför Flatgrundsbådan—Hundshararna— Klubbholmarna—Källarberget. Vattnen mellan Fågeln och Kallen enskilda. Fjärden öster om Slada hamn enskild. Fjärden öster om Gudinge fri. Fjärden innanför Lilla Asken—Hästen enskild. Stockholms län. (Sjökort nr 113 och 232—239.) Fjärden innanför Hästen, Sandgrunden och Trollhällan enskild. Kallrigafjärdcn (innanför Stcnskärsviken) enskild. Öregrundsgrepcn fri utanför Öregrund.

346 Örskärssund enskilt. Gällfjärden enskild innanför Kullaskär. Fjärden mellan Kullaskär och Vitbådan—Svartbådarna—Bryggbådan fri. Fjärden mellan Svartbådarna och Gåsgrunden enskild. Fjärden mellan Gåsgrunden och Lågbådarna fri. Fjärden mellan Lågbådarna, Mala ocb Söderskären enskild. Fjärden söder om Söderskären och fjärden norr om Lilla Risten fria. Verkfjärden (söder om Lilla Risten) enskild. Fjärden öster om Stora Risten fri. Fjärden innanför Ormön—Skogsskär—Bodskär—Garpen—Norra Rödbådan—Tistronöm enskild. Fjärden söder om Vässarö och farleden mot Öregrund enskilda innanför Vässaröklubbarna—Tärnsören—Jösean—Råstensudde. Fjärden innanför Gåssten enskild. Fjärden utanför Gåssten enskild ut till Stora Läget. Singöfjärden, fjärdarna där innanför samt Ortalaviken enskilda. Finnala- och Bofjärdarna enskilda. Arholmaviken enskild innanför Källskären—Högskär—Flisan. Fjärden mellan Arholma och Idö enskild. Lidöfjärden, Björköfjärden, Norrtäljeviken och Vätösund enskilda. Havssvalget (öster om Idö) fritt. Trångskärsfjärden enskild. Fjärdarna innanför Håkanskär, Vattungarna, Gjusskär och Vidskäret enskilda. Själstensfjärden enskild innanför Otterkobbarna—Botveskär—Fejan—Hillö. Tjocköfjärden enskild norr om Skyholmen—Tunnholmen. Granhamnsfjärden, Rankaröfjärden och Ådskärsfjärden fria (ej vattnen norr om Gålgryte ut till Plomman—Norrstensören—Korsören). Gräsköfjärden fri. Furusundsfjärden fri utanför Stångören—Ålandet—Ladholmen—Stora Asken—Stumpen—Östra Stomnarö—Kroksholmama—Furusundsskaten—Köpmansholmsskaten— Kråkan. Bodsundet (innanför Söderöra) enskilt. Svartlögafjärdcn och Kudoxafjärden fria. Våmmfjärdcn, Skatfjärden och vattnen nordväst om Yxlan och Ljustcröarna enskilda. Vattnen söder om Blidö enskilda innanför Gåsskär—Tistronskär—Asken—Västra Askören—Jutgrunden—Östra Lagnö. Gälnan enskild innanför Truten—Allmansören — Norra Långholmen. F'jardarna nordost (till Hallonstenarna) och söder om Husarö enskilda. F"järden öster om Husarö (norr om Bockskären—Ramsen—Måskobb) fri. F"järden norr, väster och sydväst om Storskär enskild. Fjärden sydost om Storskär fri utanför Vikskobben—Tistronkobbarna—Norrön—Svidjcbolmen—Västerö. Fjärden nordost om Stora Möja enskild innanför Västerö—Angö—Angedrommen—Ljusskären—Gråskär—Aspskör—Tvikobb—Lilla Tornö. Fjärden mellan Stora Möja och Lökaö fri. Fjärden sydost om Lökaö enskild innanför Vidbusken—Adskär. Nassafjärden ocb Björkskärsfjärden fria. Rödkobbsfjärden fri utanför Stångskär—Kargrunden—Ingboskär— E k n ö - -Ljusharan Skogskär. Kanholmsfjärden ävensom vattnen därinnanför in till Stockholm enskilda.

347 Fjärden öster om Korsö enskild innanför Stora Alskär—Rönnskär—Högskär—Påvalsskär—Gråskären—Rörskären—Knappen—Påvalsskär—Grönskär—Sandhamns Stångskär—Stenskären—Stora Alskär. Gråskärsfjärden fri utanför Vindalsö—Vånsholmen—Bergskären—Gjuskobben—Kalvskär—Svärdsholmarna—Vidskären—Kullskären—Bullerö—Älskaren. F'jardarna öster om Nämndö enskilda innanför Bullerö—Älskaren—Långviksskär— Rödkobben—Svinskären—Finnskär—Biskopsön—Södra Måskobben—Harö. Nämndöfjärden, Ingaröfjärden, Jungfrufjärden och därinnanför belägna vatten enskilda. Fjärden mellan Gillinge och Biskopsön (Byttafjärden) fri. Fjärden mellan Gillinge och Mörtö-Bunsö enskild. Fjärden mellan Villinge, Fjälläng och Fiversättra enskild. Norstensfjärden fri utanför Ormskär—Brännflåten—Marskär. Fjällångsfjärden enskild innanför Skötrökan—Brännträsk—Nedergårdsö—Notholmarna. Huvudskärsfjärden, Hanstensfjärden och Gåsstensfjärden fria. Stabbfjärden (från Måskobb till Äspskär) enskild. Fjärden mellan Huvudskär, Svinskär, Karskär, Skaten ocli Östra Bommen enskild. Gråfjärden enskild innanför Marbälling och Gråskär. östra och Västra Fladen öster om Utö enskilda. Sunden mellan Utö, Ålö, Rånö och Nåttarö enskilda. Varsnäsfjärden enskild innanför Lindholmen. Hårsfjärden enskild innanför Oxnöudden—Stora Ekbolmen—Stora Stenholmen—Vitsgarn. Mysingen fri utanför Rotholmarna—Långgarn. Fjärdarna omkring Bjurshagen, Itsgarn och Älvsnabben enskilda. Mälbyfjärden och fjärden söder om Muskö enskilda innanför Stora Granholmen—Stora Aspholmen—Lacka—Träskholmen—Furuholmen. Fjärden väster om Nåttarö enskild innanför Ängsholmen—Långholmen—Vitskär—Gjusskär—Klövskär—Truta—Skatkobbarna. Fjärdarna väster om Herrön och Yxlö enskilda norr om Låsudd—Sundsholmen. Viken öster om Nynäshamn enskild innanför Brunsviksholmen—Finnholmarna. Fjärden sydost om Bedarö enskild innanför Kolberholmen—Våmklabb—Rödkläppen. Fjärden söder om Nynäshamn fri utanför Kroksundsudde—Gårdsund. Fjärden norr om Järllotta och Nynäsviken enskild innanför Kalkskär. Konabbsfjärden fri utanför Torsholmarna—Skalklabb—Arnholmarna—Konabben. Fjärdarna vid Kolguskär enskilda innanför Rundklubb—Revskären—Vattklubb—Torskklubben—Duvskär—Grankubben—Kolguskär—Örudd (på Torö). Svärdsfjärden fri utanför Örskären (väster om Svärdsö)—Lisö—Grönsö. Fållnäsviken och Hästnäsviken enskilda. Himmerfjärden och Kaggfjärden enskilda innanför Rävudden—Grönsö—Karta.

Södermanlands län. (Sjökort nr 238, 239 och 251.) Himmerfjärden, Gälöfjärden och F'ifongsdjupet och där innanför belägna vatten enskilda Asköfjärden fri utanför Tallholmarna—Korpen—Kråniö—Skåren. Yttre Hållsfjärden fri utanför Stångskär—Arnholmarna. Hållsvikcn enskild innanför Stångskären—Arnholmarna.

348 Fjärdarna väster, norr och öster om Fågelö och Hökö enskilda innanför Örona Tömskär—Jutskären—Hästskär—Gålklubbarna—Oxclön. Gupafjärden ocb Tvären enskilda innanför Oxclön—Trädgärdsskär—Skränmåsskär -•Lacka—Gjusskär. Fjärdarna öster och söder om Långön och Hartsön enskilda innanför Örskär—Stora Brunskär—Björkskär—Viskaren—Lillrö—Karten—Flatklubb—Gråskären—Enskär. Fjärden väster om Hartsön enskild innanför Örskär—Svartklubbarna. Slottsdjupet fritt utanför Brännskär—Djurskär—Kalklubbarna—Rövarskär—Karten— Rågön. Fjärden väster om Aspö enskild innanför Kalklubbarna. Kråkfjärden enskild innanför Karten—Rågö sydöstra udde. Fjärdarna söder om Rågön enskilda innanför Hamnskär—Stenskären—Täljknivarna— Västerklubben—Trutbådan—Lökholmarna. Örsbaken fri utanför Törnsholnen—Sälgrundet—Drottningskär. Aspafjärden och Stjärnholmsviken enskilda innanför Drottningskär. Alöfjärden fri utanför Korpholmen. Vattnen Ålö—Mellskären—Skeppsö—Högskär—Beten—Furön enskilda. Oxelösundsviken enskild innanför Vinterklasen. Marsviken enskild innanför Ramnö—Olyckan—Sillöklubb. Bråviken enskild innanför Grässkärsgrund (sydost om Nävekvarn)—Lövskären med undantag av Galtviken samt vattnen Hargö—Hargökalv—Brännö—Mögö.

Östergötlands län. (Sjökort nr 239, 251 och 252.) Bråviken enskild innanför Lövskären—Råbockarna (öster om Lönö). Vattnen nordost om Vikbolandet enskilda innanför Råbockarna—Fläskösund—Törnsholmarna—Sleven—Getaborg—Svartskären—Marö—Stora Benö—Kallhamn—Stångskären—Logen—ölskären—Lövskären—Lundarna—Arkö. Arkösundet enskilt innanför Kuggviksskären—Kopparholmarna. Svanfjärden, Lönshuvudfjärden, Aspöfjärden, Tränöfjärden, Merumsfjärden och Slätbaken enskilda. Vattnen norr och öster om Aspöja enskilda innanför Kopparholmarna—Örskären—Yttre Spinken—Stenskär—Köpskären—Östenssten—Dromhals—Kalvskär. Vattnen söder och sydväst om Aspöja enskilda innanför Kalvskär—Hanmskär—Ytterbåden—Norrbådarna—Ådskär—Rödskär—Hamna—Bockskär. Finnfjärden, Korsfjärden och Lindesfjärden enskilda. Bockskärsdjupet och Turmulefjärden fria utanför Eskär—Gråskären—Harstena—Stångskären—Turmule. Fjärdarna söder om Harstena enskilda innanför Tärnskären—Yttre Kampö—Laskär— Manskären—Gråbådarna—Sörbådan—Lökskär—Ytterö—Sandskär. Orren och Dalvåmmen enskilda. Vattnen öster om Fångö enskilda innanför Sandskär—Reskärsklabb—Stora Lundskär — Röskären—Laxvarp—Runskär. Röskärsfjärden fri utanför Runskär. Fjärdarna vid Häradsskär enskilda innanför Utterklabbarna—Stångskär—Kuggskär— Lökskär. Flisdjupet fritt utanför Krokhalsskär—Svartbådarna—Barnsö—Skrakhohnen —Flisön— Flatskär—Stagelskär—Runnskär—Pungholmen.

349 Fjärdarna omkring Stora Ålö enskilda innanför Brandholmen—Halsö—Björkskär— Hamnklubben—Dannskären—Skorven—Svartbåden—Ljusklabb. Valdemarsviken enskild innanför Måsholmen—Yttre Melskären.

Kalmar län. (Sjökort nr 64, 95, 252, 255 och 256, jfr 253 a.) Valdemarsviken enskild innanför Yttre Melskären—Barbena. Kvädöfjärden fri utanför Källskär—Hamnö—Rotskär. Kaggebofjärden och vattnen omkring Halvöarna enskilda. Fjärden innanför Vieskär—Lökskären enskild. Fjärden innanför Hamnskär—Värskär—Carlskär enskild. Fjärden innanför Trädskär—Viggskär—Stedsholmarna enskild. Rågödjupet fritt utanför Rågö—Oxelholmen. Knöldjupet fritt. Syrsan, Vinöfjärden och Gudingefjärden enskilda. Sladöfjärden enskild innanför Sladö Ask. Fjärden norr om Eskeskär fri utanför Måseskären—Björkskären—Flatholmen. Fjärden väster om Eskeskär enskild. Fjärden öster om Gränsö fri. Gamlebyviken och Luzernafjärden enskilda. Lindödjupet enskilt. Idöfjärden enskild innanför Finnkarten—Björkskär. Björkskärsdjupet fritt. Gruvfjärden enskild innanför Blekskären. Verkebäcks viken, Lökholmsdjupet och Visstingsdjupet enskilda. Stångdjupet och Stora Hökailen fria. Lökholmsdjupet enskilt innanför Hästholmen—Stora Lökholmen. Gåsefjärden enskild. Vattnen innanför Kjälmö—Öre—Brånö—Ljungskär enskilda. Vinöfjärden fri utanför Strupö—Gåsklubbarna. Vattnen mellan Orreskären och Boskär samt mellan Boskär och Ekö enskilda. Större delen av Galten fri. Vattnen innanför Björktullan (1,5 km norr om Soens fyr)—Kråkelund—Stubbskär— Ävrö—Rönnskär enskilda. Figeholmsfjärden enskild innanför Hommeskär—Rödskären. Grimskalledjupet fritt. Oskarshamnsviken enskild innanför Grimskallen—Klubb. Påskallaviksfjärden fri utanför Fågelöarna. Fjärden mellan Runnö, Em, Norstö och Sandö fri. Fjärden mellan Sandö, Taktö och Norstö enskild. Fjärden mellan Bokö—Vållö och fastlandet enskild. Fjärden söder om Vållö fri utanför Kungsholmen—Pinneholm. Lerviksfjärden enskild innanför Gåsö—Vargeskär—Yttre Dösö—Soleskär. Fjärden söder om Ödängla enskild innanför Långskär. Mönsteråsviken enskild innanför Svartören. Oknöfjärden fri utanför Ramsö—Småskären. Fjärden Timmemabben—Lovö enskild. Pataholmsfjärden fri utanför Aleskär—Lerskär.

350 Vattnen mellan Ryssby Enskär, Långskär, Bockskär och Ryggås enskilda. Vattnen innanför Seglö—Rönnskär—Grytö—Törneskär—Stora Måsö—Hultsbyö—Örsudden (å Skäggenäslandet) enskilda. Vattnen utanför Svinö, Ängö och Kalmars Nya hamn fria. Dunöfjärden enskild innanför Stensöudde—Krokskären—Stora Manskär -Kallingen. Vattnen vid Bergkvara enskilda innanför Södra Major —Södra Manskär—Svartaskär — Kårö—Långörsudde—Fimprevet.

Blekinge län. (Sjökort nr 95, 96 och 259, jfr 96 a.) Torhamnsfjärden fri (enligt l-km:regeln, men blir på grund av annan bestämmelse i fiskelagen enskild). Kållafjärden fri utanför en linje 400 m söder om Hästholmen. Gåsefjärden och Östra fjärden (vid Karlskrona) enskilda. Karlskrona yttre redd och Västra fjärden fria. Fjärden Hasslö—Arpö enskild. Fjärden Arpö—Kuggeboda enskild. Ronnebyviken enskild innanför Gökalv—Ulvaskär. Karlshamnsfjärden fri utanför Inre Ortholmen. Byggesviken enskild innanför Jordskär. Pukaviksbukten fri. Sölvesborgsviken enskild innanför Tre Stenar—Kuggskär. Saxaviken enskild.

B. Vänern. Värmlands län. (Sjökort nr 291—294.) Byviken fri. Millesviks skärgård enskild innanför Långholmen—Hästholmarna—Prästöarna. Skärgården Värmlandsnäs—Lurö enskild. Fjärden innanför Knipan enskild. Kyrkebysjön, Ekholmssjön, Grumsfjorden och Borgvikssjön enskilda. Åsfjorden fri. Fjärden öster om Åsundaön fri utanför Bärön—Bockholmarna—Åsundaön—fastlandet—Långholmen—Enholmen—Stora Lövön. Kattfjorden fri. Skageneviken (väster om Hammarön) enskild innanför Långholmen—Västra Söön. Hammarösjön enskild innanför Rävön—Fantviksudde. Sätersholmsfjärden fri. Gränsjön (Gränsviken) jämte Rudsundet enskild innanför Jäverön—Kråkskär. Fjärden söder om Arnön fri. Vattnen Tormesöarna—Raholmarna—Ormholmarna enskilda. Bottenviken enskild. Viken sydost om Arnölandet fri. Lundersviken enskild.

351 Ölmeviken enskild innanför Saxholmen. Hjälmarsfjärden enskild innanför Bobolmen—Ramniholmarna—Apelskäret -Tjuvholinen. Varnumsviken, Varnumssundet och Åråsviken enskilda. Skaraborgs län. (Sjökort nr 85, 292 och 293.) Åråsviken och Mariestadsfjärden enskilda. Djurö skärgård ocb Kinneviken fria. Ekens skärgård enskild innanför Galtryggen—Svartholmen—Björköarna—Lilla Hattefuran. Vattnen väster om Spårön enskilda innanför Enholmarna. Brandsfjorden fri. Dättern enskild. Älvsborgs län. (Sjökort nr 294 ocli 295.) Tössebäcks skärgård enskild innanför näbben—Sandön. Åmålsviken enskild innanför Fogden.

Ustön—Svartskär—Busken—Grönskären—Gul-

C. Vättern. (Sjökort nr 81.) Örebro län. Fjärden väster om Lilla Röknen—Bockholmen fri. Askersunds skärgård enskild innanför Stora Aspön—Bastedalen. Hargeviken och Forsaviken enskilda. Östergötlands län. Gopöfjärden fri. Yttre delen av Motalaviken (även sydost om Råsnäsudde) fri.

1). H j ä l m a r e n . (Sjökort nr 87.) Södermanlands län. Ekebergsviken fri. Hjälmsätersviken enskild. Notholmsviken enskild innanför Kråkbolmen. Vattnen vid Hjälmaresund enskilda norr och öster om Gubberget. Östra Hjälmaren enskild. Södra Hjälmaren inom detta län fri.

352 Örebro län. Södra Hjälmaren inom detta län fri (enl. l-kmiregeln, men västra delen, vid Vinön, enskild jämlikt särskild bestämmelse i fiskelagen). Flat viken fri. Hemfjärden, Mellanfjärden och Nanbergaviken enskilda.

E. Storsjön i Jämtland. (Generalstabsblad nr 66, 67 och 72.) Åssjön enskild innanför Rödösundet. Brunfloviken enskild. Vallsundet enskilt innanför Kjalmarsundet. Viken Norderön—Oviken—Berg jämte Myrviken fri utanför Hallom (enl. l-km:regeln, men enskild enligt särskild bestämmelse i fiskelagen). Kvissleviken fri utanför Våge (enl. l-km:regeln, men enskild enligt särskild bestämmelse i fiskelagen). Trångsviken enskild innanför Offne—östansved.

353 Bilaga 3.

P. M. Ekonomisk utredning rörande hummerfisket i norra Bohuslän. En utredning om de ekonomiska verkningarna av en eventuell frigivning av hummerfisket försvåras framför allt av att det ej alltid med säkerhet kan avgöras, huru stor del av fångsten som belöper på strandvattenzonen; många strandägare fiska nämligen hummer även i fritt fiskevatten. Fiskerättskommittén har genom rundfråga till strandägarna sökt införskaffa material för bedömande dels huruvida för någon viss brukningsenbet ensamrätten till hummerfisket på grund av speciella förhållanden är av så avgörande betydelse, a t t ensamrättens bortfallande skulle innebära särskild olägenhet för ägaren, dels hur stort belopp staten eventuellt skulle behöva erlägga till strandägarna i ersättning för mistad ensamrätt till hummerfisket vid deras strand, för den händelse denna ensamrätt skulle upphävas. Genom förmedling av lokalombud har kommittén översänt frågeformulär till ägare av mantalsatta fastigheter i de kustsocknar, där hummerfiske av någon betydenhet förekommer. Beträffande Kosteröarna och Ramsö samt ännu några trakter ha kompletterande upplysningar inhämtats på annan väg. Av utsända 1 120 frågeformulär ha 308 återkommit besvarade; de ha sedermera granskats av kommitténs lokalombud. Beträffande flertalet fastigheter, från vilka uppgifter ej inkommit, torde det kunna antas a t t det enskilda hummerfisket ej spelar någon större roll. Primärmaterialet bar i en del fall varit svårt att tyda, och redogörelsen kan därför naturfigen ej göra anspråk på fulf exakthet. Ehuru frågorna formulerats såsom avseende en längre tidsperiod (»hur många kg hummer brukar strandägaren årligen fånga» etc.), torde svaren i regel närmast avspegla förhållandena åren 1944—1945. I några fall ha korrigeringar ansetts böra göras i fastighetsägarnas uppgifter. Vid bearbetningen av materialet har biträde lämnats av livsmedelskommissionens statistiska byrå. För de fastigheter, där endast ägarna själva (ej arrendatorer eller icke-strandägande ("»bor) utöva hummerfiske, framgår fångstens storlek av följande tablå: Antal fastigheter, där ägaren själv utövar hummerfiske inom strandrätlsområdet, fördelade efter fångstmängden inom detta område. Antal

med en Ärlig fångstmängd i kg

Område

Fisket delat på fastigheterna: Kville härad Tanums härad Vette härad (utom Koster och Ramsö) Summa

totalt

under 50

50— 299

300— 499

500 — 749

57 32

30 17

11 8

3 3

o 3

G

11 Fisket samfällt för byn: Kville härad Tanums härad Vette härad (utom Koster och Ramsö)

14 Gl

8 25

8 Summa

fastigheter

o

—

4 20

750 och1 ... .. okänd däröver

354 N e d a n s t å e n d e t a b l å u t v i s a r m o t s v a r a n d e siffror beträffande fångstens Antal

fastigheter,

där ägaren själv utövar hummerfiske inom strandrättsområdet, efter fångstvärdet inom detta område. Antal

fördelade

fastigheter

med ett å r igt fångstvärde i kronor

Område

Fisket delat på

värde:

totalt under 50

50— 299

13 1

IG 13

G 5

o

300— 500— 750— 499 749 999

1000 och däröver

okänt

3 2

12 6

2 o

fastigheterna: 57 32

5 3

Vette härad (utom Koster 11 Summa

14 61

6 1

2 35

2 7

1 2

3 8

o

o

4 I

22 Fisket samfällt för byn:

Vette härad (utom Koster Summa

11 H u m m e r f i s k e t h a r u p p g i v i t s v a r a utarrenderat vid 45 fastigheter, v a r a v 10, d ä r fisket ä r samfällt för hela b y n . F ö r t r a k t e r , d ä r fisket ä r samfällt för alla p å en ö b o e n d e , ä v e n d e m som ej äga s t r a n d , f r a m g å r fiskets a v k a s t n i n g i n o m d e t till ön h ö r a n d e s t r a n d r ä t t s o m r å d e t a v följande tablåer: Antal

fiskande

inom strandrättsområde vid ö, där fisket är gemensamt med uppgift å fångstmängden. Antal

fiskande

med en årlig fångstmängd i kg

Område totalt

under 50

50—299

Kville härad Tanums härad Vette härad (utom Koster och Ramsö Koster 1 Ramsö 2

4 9 16 140 29

2 1 7 140 29

Summa

2 Se not på nästa sida.

för alla på ön boende,

300 och däröver

okänt

355 Antal fiskande inom strandrättsområde vid ö, där fisket är gemensamt för alla på ön boende, med uppgift å fångstvärdet. Antal

fiskande

med ett årligt fångstvärde i kronor

Område totalt

Kville härad Tanums härad Vette härad (utom Koster och Ramsö) Koster 1 Summa

under 50

4 9

50— 299 1 1

IG 140 29

300— 500— 750— 1000 och 499 749 999 däröver 1

okänt 2 8

140 29 6

29 17

»Sammanlagd fångst 18 300 kg = 127 500 kr.; en ej obetydlig del av denna fångst torde dock ej ske inom strandrättsområdet utan vid Grisbådarna och andra undervattensskär ute i frivattnet. -'Sammanlagd fångst 6 150 kg «= 40 000 kr.

356 A n g å e n d e e t t a n t a l fastigheter med mera betydande enskilt hummerfiske (ej öar d ä r s å d a n t fiske ä r fritt för alla p å ön boende) h a r följande s a m m a n s t ä l l n i n g u p p r ä t t a t s : „

=- 2 •C <n

sa CO j r j

— » _ -o CO »

•ti E e?

5 CO

g E 3 CO •o

i kg

i kr.

i kg

i kr.

å fastigheten kr.

—

4 770

4 770

20 800

—

5 000

5 000

10 000

1 250

—

—

5 000

10 000

3 170

6 000

12 000

2 500

5 000

10 000

1 600

3 300

11 000

2 750

3 500

10 800

3 250 2 485 1 270 —

19 790

4 110 530

32 570 3 700

84 600 28 900 10 600

vcE

<

•—•

Kville härad Kville socken: 1—7 Väderöarna Södra 1 , lägenheten sedan gammalt uppdelad i sju sämjedelningslotter: 1 1l, av lägenheten; »Långstrands och Häggens del» (3 delägare) 2 1/a av lägenheten; »Hästvammens del» (1 delägare) i sambruk med närmast följande 3 •/, av lägenheten; »Adrians på Korsö del» (4 delägare), i sambruk med närmast föregående 4 1l% av lägenheten; »Kalles i Skrålby del» (6 delägare) 5 1 / g av lägenheten; »Gåsöns del» (1 delägare) 6 ] / 8 av lägenheten; »Niklas på Kalvö del» (3 delägare) 7 1 / 8 av lägenheten; »Andreas på Kalvö del» (10 delägare) 1—7 summa hela lägenheten Väderöarna Södra (28 delägare) i 8 Hamburgön Lilla 2

7 2

Sammanlagd fångst (både Ägarens fångst Taxeringsvärde arrendatorns och ägarens)

—

därav å fiskerätten kr.

1 Södra Väderöarna ligga omkring 7 km utanför kustskärgården, ögruppen är obebodd och består av elt stort antal holmar, skär och undervattensskär. Husdjur finnas ej. Flertalet ägare äro bosatta på fastlandet. Några av dessa önska bibehålla sin fiskerätt, medan andra förklarat sig icke ha något emot att hummerfisket friges mot skälig ersättning till Hgama. 2 På Lilla Hamburgön finnas två fastigheter, den ena med ett taxeringsvärde av 21700 kronor (markvärde 4 000, byggnadsvärde 9 000, granitberg 300, hummerfiske 8 400) och den andra med ett taxeringsvärde av 7 200 kronor (markvärde 1 000, byggnadsvärde 4 000, hummerfiske 2 200). På ön finns ett antal får men inga kor. F r å n ägarna har framhållits, att jordbruket är mindre inkomstbringande, att öborna äro i hög grad beroende av sin rätt till

357 t-

t. co co ; j a, o

CO

GA 50

co B. «-. co

•a c

1 Sammanlagd fångst (både Ägarens fångst arrendatorns och Taxeringsvärde ägarens)

'TI CO

*—

i kg

i kr.

i kg

i kr.

å därav fastig- å fiskeheten rätten kr. kr.

9 Hj ärterön 10 Valön

1 3

350 150

2 450 900

350 150

2 450 900

17 300 12 700

Svenneby socken: 11 Kiddön 3 12 Ulön med Dannemark

1 2

—

220 120

1 200 900

220 120

1 200 900

7 000 4 700

7 3 6 5 4 1 6

1 150 930 260 720 330 20 310 150

6 450 6 270 1 730 3 500 2 300 150 1 840 700

1 740 930 900 720 330 320 310 250

10 450 6 270 6 200 3 500 2 300 1 950 1 840 1 100

3 800 15 900 62 200 24 200 20 500 29 200 23 000 17 900

— co v-o

CO

C?

L.

E

T a n u m s Ii ä r a d Tanums socken: 13 Ulsholmen och Långeskär 4 11 Pinnö 6 15 Långeby 16 Musö" 17 Lindö 18 Otteröu 19 Havsten 20 La minn 7

o

1 670 — 1 820 — — 600 — 200

V e t t e Ii ä r a d Tjärnö socken: 21 Styrsö» 22 Öddö

3 6

300 —

270 490

1 400 2 300

720 490

4 200 2 300

25 300 31 000

Skee socken: 23 Hällesön 9 24 Långön Norra

3 7

— 460

1 160 420

6 580 2 400

1 160 620

6 580 3 850

24 000 30 700

9 570 9 535

60 860

13 970

92 260

462 900 12100

Summa

1 500

enskilt hummerfiske samt all levnadsförhållandena på en dylik isolerad ö äro så strävsamma, att om rätten till hummerfisket skulle inlösas, även ön bör exproprieras. I lösesumma yrkas för den ena fastigheten minst 40 000 kronor och för den andra minst 10 000. ' Ä g a r e n av Kiddön framhåller att om hummerfisket skall bli fritt, det viktigaste levebrödet tas ifrån honom och att han då måste flytta till annan trakt. En inlösning bör därför avse icke endast hummerfisket utan också bottengarnsfisket m.m. Helst borde dock de strandägare, som så önska, få behålla sin strandrätt, och inlösen av hummerfisket ske endast från dem, som vilja avträda detsamma. 4 Beträffande Ulsholmen och Långeskär uppge flera av ägarna, att det enskilda hummerfisket för dem är den huvudsakliga inkomstkällan. 0 En av delägarna i Pinnö yttrar, att det på ön vid sidan av det lilla jordbruket icke finns möjlighet till annat förvärvsarbete. 6 Delägarna i Musö påpeka, hurusom de små jordbruken på ön icke kunna försörja sina ägare utan stöd av hummerfisket; inga dragare finnas på ön. 7 Vid Lammö förekommer även ostronfiske. 8 Vid Styrsö bedrives också bottengarnsfiske. * Delägarna i Hällesön framhålla att fisket är en nödvändighet för att de skola kunna existera på sina små jordbruk.

358 Av en jämförelse mellan fångstmängden och fångstvärdet framgår, att uppgiftslämnarna beräknat värdet till omkring 6—7 kronor per kg, vilket ungefär motsvarar det s. k. förstahandspriset under de senaste åren (det pris som fiskarena fått vid försäljning till uppköpare). Där hummerfisket är utarrenderat utgår arrendet i regel i form av andel i bruttoinkomsten, s. k. landlott. Vanligen utgör landlotten 1/„ men både högre och lägre andelstal förekomma, såsom '/K,, •/„ 1/i, 4/10 och 1/s. Av förestående sammanställning kan utläsas, a t t för där upptagna fastigheter värdet av fångsten i utarrenderade vatten utgör omkring (92 260 — 60 860 = ) 31 400 kronor; arrendesumman, 9 570 kronor, utgör alltså i genomsnitt 32 % av fångstvärdet. Stockholm i januari 1947. Gösta

Thulin.

359 Bilaga 4. Utkast till Stadgar för fiskevårdsområde. (Utarbetat av hovrättsrådet P. O. Palmquist.) Fiskevårdsområdets omfattning och bestånd. § IFiskevårdsområdet skall omfatta •—. Fiskevårdsområdets närmare gränser och omfattning framgå av bilagda karta ( b i l a g a A). 1 Fiskevårdsområdet är bildat för tiden den till den .

Delaktighet i fiskcvårdsområdel. § 2. Envar delägare åtnjuter delaktighet i liskevårdsomrädet efter sin andel däri.-

Fiskets utövande. § 3. Fisket skall nyttjas i enlighet med en för fiskevärdsområdet fastställd fiskeriplan ( b i l a g a B). 3 § 4. Beslut om att fiske i fiskevårdsområdet skall få upplåtas på arrende eller genom särtillstånd är ej giltigt, med mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. 4 § 5. Den, som önskar bedriva fiske i fiskevårdsområdet, skall erlägga den avgift som må beslutas av fiskestämman, dock högst kronor för delägare och år. 5 1 Här 2

utesluten. Delägarna kunna enas om annan beräkningsgrund för delaktigheten, t.ex. att envar äger lika andel. Jfr även bestämmelserna i 37 § fiskelagen, enligt vilken delaktigheten, om vattnet icke är i sin helhet oskiftat, skall beräknas efter det genom uppskattning bestämda värdet på vars och ens andel i avkastningen av fisket i fiskevårdsområdet. 3 Fiskeriplanen kan givetvis, där så anses lämpligt, intagas i själva stadgarna. 4 Denna bestämmelse skall givetvis icke medtagas i stadgarna, om länsstyrelsen anser sig böra föreskriva att fisket skall utarrenderas eller upplåtas genom särtillstånd. Jfr 40 § första stycket andra punkten fiskelagen. 5 Föreskrift av denna innebörd är givetvis icke nödvändig och lämpar sig icke i vissa fall.

360 Inkomsternas användning. § 6Inkomst, som tillfaller fiskevårdsområdet, må användas till bestridande av kostnader, vilka föranledas av fiskevårdsområdets förvaltning. Dock må inkomst icke fonderas eller användas till mera omfattande åtgärd, som ej framgår av fiskeriplanen, med mindre beslutet biträtts av delägare med mer än hälften av de i omröstningen dellagande delägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. I den mån över inkomsten ej förfogas på sätt ovan sagls, skall den fördelas mellan delägarna efter delaktigheten.

Fiskevårdsområdets

organ.

§ V. Fiskevårdsområdets organ äro fiskestämma, styrelse och revisorer.

Fiskestämma. § 8Beslutanderätten i frågor om de gemensamma fiskeintressena tillkommer ytterst delägarna på av dem hållna fiskestämmor. Vid sådan stämma har varje delägare, där ej annat följer av §§ 4 och G, en röst. Har någon flera fastigheter, äger han ändock endast en röst; tillhör en fastighet liera ägare, ha de tillsammans ej mer än en röst. § 9. Ordinarie fiskestämma hålles ärligen ä tid och ort, som styrelsen bestämmer, dock senast under månad. A denna stämma skall förekomma 1) styrelsens och revisorernas berättelse för det gångna kalenderåret samt fråga om ansvarsfrihet för styrelsen; 2) beslut om användning av överskott, som må ha uppkommit från föregående räkenskapsår, samt om utdelning till delägarna; 3) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem för tiden t.o.ni. ordinarie fiskestämma nästa år; samt 4) fastställande av avgifter för bedrivande av fiske under året. Extra fiskestämma hålles, då styrelsen finner sådan av omständigheterna påkallad eller extra stämma begäres av minst fem delägare. Kallelse till fiskestämma skall delgivas delägarna genom särskilda skrivelser, som skola vara avlämnade till allmänna posten minst 14 dagar före stämman samt om möjligt innehålla förteckning över ärendena vid stämman. Önskar delägare att någon fråga skall upptagas till behandling vid ordinarie fiskestämma, har han att ingiva skriftlig anmälan därom till styrelsen senast den . . .. Rösträtt vid fiskestämma må utövas genom ombud. Såsom fiskestämmans beslut skall den mening gälla, som erhåller de flesta rösterna, eller vid lika rösttal den mening, som biträdes av stämmans ordförande, dock att vid val lotten skall avgöra mellan dem, som fått lika antal röster.

361 Styrelse. § 10. Styrelsen skall beslå av personer, av vilka en av fiskestämman utses till ordförande. För styrelseledamöterna utses det antal suppleanter liskcstäniman varje gäng bestämmer. Styrelsen är beslutmässig då minst ledamöter eller suppleanter äro tillstädes. Som styrelsens beslut gäller den mening, som biträdes av de flesta närvarande, eller, vid lika rösttal, den mening, som biträdes av styrelsens ordförande. § IL Styrelsen tillkommer, utöver vad ovan sagts, huvudsakligen 1) att förvalta fiskevårdsomrädets medel samt ansvara för förandet av dess räkenskaper, vilka skola avslutas för kalenderår; 2) att verkställa fiskestämmans beslut; 3) att uppbära av fiskestämman beslutade avgifter för bedrivande av fiske samt utfärda fiskerättsbevis och fiskekort; 4) att anordna erforderlig fiskebevakning; samt 5) att inom eller utom sig utse erforderliga funktionärer.

Revisorer. § 12. Revisorerna skola till antalet vara två och skola alltid erhålla sådan tillgäng till styrelsens protokoll och räkenskaper, som erfordras för fullgörande av deras uppdrag. Suppleanter för revisorerna utses till det antal fiskestämman för varje gång bestämmer. Räkenskaperna för del gångna räkenskapsåret skola vara till revisorerna avlämnade före den och revisionen avslutad före den .

Särskilda bestämmelser. § 13. Delägarna må uppdraga åt viss ledamot av styrelsen eller den han i sitt ställe förordnar att beträffande i fiskevårdsområdet ingående fiskevatten å delägarnas vägnar med stöd av bestämmelserna i 53—59 Sji? fiskelagen påkalla handräckning, föra ansvars- och skadeståndstalan, omhändertaga förverkat gods eller dess värde, verkställa beslag samt angiva brott till åtal. § 14. När fiskevårdsområdet upplösts, skola tillgångarna delas mellan delägarna i förhållande till deras delaktighet.

362 § 15. Förutom bestämmelserna i dessa stadgar gäller för fiskevårdsområdet vad som förcskrives i fiskelagen och i fiskeristadgan. För fiskevärdsområdet skola ej gälla de av länsstyrelsen för meddelade särskilda bestämmelserna om fiskets vård och lämpliga bedrivande. 1

Dessa stadgar äro utfärdade av länsstyrelsen i

län den

.

Bilaga

B.

Fiskeriplan för f i s k e v ä r d s o m r å d e t i Alternativ

oeh 1.

s o c k n a r av

län.

(Fisket utövas av delägarna själva, envar inom sitt tidigare fiskevatten, samt dessutom av s.k. kortfiskare.)

Delägarnas fiske. Allt liske nyttjas liksom hittills av delägarna var för sig inom varje skifteslags fiskevatten. Fisket sker i den ordning, som de fiskande anlända till fiskeplatsen. Varje delägare må idka liske med det antal och det slag av redskap fiskestämman beslutar. Antalet tillåtna fiskeredskap bör fördelas på delägarna efter deras andel i fiskevårdsområdet. Delägare är skyldig att ställa sig till efterrättelse den tillfälliga inskränkning i fiskets bedrivande, som betingas av hans andel i fiskevattnet eller som av hänsyn till fiskevården kan befinnas nödvändig. 2 Alla fiskeredskap, som lämnas utestående i vattnet, skola vara försedda med lä 11 synligt märke med nummer, som fastställts av styrelsen. På enahanda sätt skall båt, som användes för fiske, märkas. Båt skall, då den icke användes, vara låst.

Kortfiskares fiske. Den som icke är delägare i fiskevårdsområdet må, efter ansökan, av styrelsen erhålla tillstånd att under viss tid bedriva det fiske, som fiskestämman beslutar. I övrigt må fiske ej upplåtas till den som icke är delägare i liskevårdsområdet. 3 1 Länsfiskeristadga eller dylikt; föreskrifter som finnas erforderliga kunna intagas i fiskeriplanen. 2 Här kan i stället angivas de redskap, som må användas för exempelvis varje fullt eller påbörjat fjärdedels mantal, t.ex. visst antal ryssjor, revar med 100 krok, nät och kräftburar. 3 Här bör lämpligen angivas vilken form av upplåtelser lill utomstående som kan förekomma inom fiskevärdsområdet, [.ex. fiske med visst antal nät, ryssjor etc., eller endast liske med spö etc. eller bägge formerna

363 Som villkor för upplåtelse av fiskerätt lill annan än delägare skall gälla 1) alt han erlägger av fiskestämman beslutad avgift; 2) att bevis om erlagd avgift (fiskekort) medföres vid fisket; 3) att båt och redskap, som användas för fisket, äro försedda med lätt synligt märke med nummer, som fastställts av styrelsen; samt 4) att båt, då den icke användes, hålles låst.

Fiskevård. 1 Inom fiskevärdsområdet skola följande

Alternativ

2.

fiskevårdsåtgärder

vidtagas:

(Fisket nyttjas genom att varje delägare erhåller en bestämd lott samt visst område avsattes för s.k. korlfiskare.)

Delägarnas fiske. Delägarna må utöva liske envar inom den lott2, som utlagts för deras fastigheter, nämligen a) för fastigheten b) för fastigheten Varje delägare må inom sin lott idka fiske med behövligt antal brukliga redskap' 1 . Delägare är skyldig att ställa sig lill efterrättelse den tillfälliga inskränkning i fiskets bedrivande, som betingas av hans andel i fiskevattnet eller av hänsyn till fiskevården kan befinnas nödvändig. Delägare må inom sin lott upplåta fiske till annan. Båt, som användes för fiske, skall vara försedd med lätt synligt märke med nummer, som fastställts av styrelsen. Båt skall, när den icke användes, vara låst.

Fiskekor tsområde t. Inom området — (fiskekortsområdet) må styrelsen meddela den som erlägger föreskriven avgift (kortavgift) tillstånd att under viss tid bedriva fiske med spö från land eller från stillastående eller förankrad båt. Som villkor för upplåtelse av fiskerätt mot fiskekort skall gälla 1) att bevis om erlagd avgift (fiskekort) medföres vid fisket; 2) att båt, som användes för fisket, är försedd med lätt synligt märke med nummer, som fastställts av styrelsen; samt 3) att båt, då den icke användes, hålles låst. 1 Under detla avsnitt bör vidare angivas den fridlysning, t.ex. avsättande av fredningsoniråden, och del förbud mot visst fångstsätt, som kunna finnas lämpliga för vattnet. - De skilda lotterna böra lämpligen utmärkas å kartan. 3 Här kunna även inlagas bestämmelser om den mera konstanta inskränkning i fiskels utövande, som må finnas erforderlig, t.ex. begränsning av antalet redskap.

364 Alternativ

3. (Delägarna förbehållas husbehovsfiske; övrigt fiske utarrenderas.)

Delägarnas fiske. Delägarna få utnyttja fiskevattnet endast till sitt och silt husfolks husbehov. Varje delägare äger därvid använda följande redskap . Arrendatorns fiske. Fisket skall, bortsett från husbehovsfisket, utarrenderas för en tid av minst fem år i sänder. Om delägarna icke träffa annan överenskommelse, skall arrendet utbjudas på offentlig auktion lill den högstbjudande.

Alternativ

4.

(Fiskevärdsområdet avser endast ålfisket; detta skall bedrivas genom personer anställda av fiskevårdsområdet.)

Fisket skall bedrivas av delägarna gemensamt genom särskilt anställda personer. Härom gäller följande:

365 Bilaga 5.

ö v e r s i k t av fiskerätten i Finland. Av Professorn GUNNAR PALMGREN. I. Inledning. 1 Allmänna stadganden om fiskerätt ingingo tidigare i Finland, liksom i Sverige, i BB kap. 17—18, vilka sedermera kompletterades med 1766 års Fiskeristadga. Efter år 1809 förblevo dessa i kraft, men Fiskeristadgan ersattes genom en ny Fiskeristadga av år 1865. I samband med den genomgripande revision av vattenrätten, som ägde rum år 1902 och trädde i kraft år 1903, utfärdades nu gällande Fiskeristadga (cit. FS) av den 23.7.1902, varjämte BB kap. 17—18, vilka dittills gällt oförändrade, helt och hållet omarbetades och även erhöllo nya rubriker. Den grund, som lades genom dessa författningar samt genom vissa stadganden i lagen om vattenrätten och i lagen innefattande bestämmelser om råskilnad i vatten och skifte af vattenområde (cit. RåskL), vardera av den 23.7.1902, är i huvudsak allt fortfarande gällande. Frågan om en fullständig revision av fiskerilagstiftningen har visserligen vid Here tidpunkter varit aktuell och senast föranlett en regeringsproposition (nr 18) av år 1943, men några mera omfattande slutliga lagstiftningsåtgärder ha icke fålls till stånd. 1 detta sammanhang må emellertid nämnas en temporär lagstiftning på detta område, nämligen den av de senaste årens undantagsförhållanden motiverade lagstiftningen om det s.k. värmansfisket (se härom nedan punkt VI).

II. A l l m ä n fiskerätt. Gällande lagstiftning bygger på grundsatsen att fiskerätten på visst område i princip tillhör vattenområdets ägare. Också 1943 års proposition följer denna grundtanke. Regeln tillämpas dock icke undantagslöst. Vid sidan av den enskilda fiskerätt, som den ger uttryck för, föreligger i viss utsträckning 1 Efterföljande framställning, som utarbetats på uppdrag av fiskerättskommittén, avser endast att giva en kortfattad översiktlig redogörelse för de viktigaste fiskerättsliga stadgandena i finsk lagstiftning. Den syflar således varken till en uttömmande eller lill en teoretiskt fördjupad behandling av ämnet. Inom den av uppdragsgivaren lämnade ramen ha icke heller de behandlade frågorna kunnat dryftas de lege ferenda. Såsom i texlen angives, har en revision av den finska lagstiftningen på detta område redan länge varit på dagordningen, ehuru mera omfattande positiva Iagsliftningsresultat tillsvidare icke uppnåtts.

också en allmän fiskerätt, som dels har till föremål vattenområde utanför byarågång men dels också bys vattenområde. För klargörande av detla, böra vissa vattenrättsliga grundsatser först beröras. Öppna havet samt större saltsjöfjärd, varmed avses fjärd, som såväl i längd som i bredd överstiger 8 kilometer, anses tillhöra staten. Bys vattenområde sträcker sig i detta fall endast 500 meter från landgrund, d.v.s. från det ställe, där vid medelvattenstånd 2 meters vattendjup vidtager (RåskL §§ 2—3). Denna gräns är vid Finska viken och Östersjön tämligen stationär, men till följd av den kännbara landhöjningen i Bottniska vikens norra del, främst vid Kvarken, förskjutes gränsen här kontinuerligt i den mån landet höjer sig. Mindre saltsjöfjärd tillhör de livar, vilka gränsa till den och mellan vilka den är skiftad. Det kan tilläggas, att fjärd icke anses vara avbruten av en eller annan mindre holme (RåskL § 2). — Äger by holme utanför den på ovan angivet sätt uppdragna gränsen för bys vallenoniråde, tillkommer byn elt på enahanda sätt beräknat vattenområde omkring ifrågavarande holme (ib.). RåskL § 4 förutsätter vidare att viss rågång eller rätt utöver landgrund av ålder kan vara gällande, att tidigare lagligen bestämts att större fjärd skall räknas till bys vattenområde o.s.v. Sådana undantagsfall skola oberörda av 1902 års lagstiftning fortfarande förbliva vid det gamla. Allmän fiskerätt för samtliga invånare i landet föreligger utom byarågång i saltsjön (BB 18:3). Såsom undantagsregel stadgas emellertid, alt sådan allmän fiskerätt icke äger rum inom ett område om 10 kilometer från mynningen av laxförande älv eller å (ib.). Vidare stadgas i BB 18:3 att allmän fiskerätt föreligger vid kronan tillhöriga havsstränder ävensom vid skär och holmar i havet, förutsatt att dessa icke tillhöra visst hemman eller av någon under särskilda villkor innehas. I dessa fall tillämpas alltså icke regeln om att allmän fiskerätt vidtager först 500 meter från landgrund. Enligt BB 18:5 är idkare av fiske berättigad att på sådana staten tillhöriga havsstränder, holmar eller skär, utanför vilka allmän fiskerätt enligt BB 18: 3 äger rum, få i mån av tillgång sig avgiftsfritt anvisad mark för uppförande av för fiske nödiga boningshus, bodar och beredningshus. Vilja flere samtidigt fiska på samma ställe i havet, få de göra det i den ordning de ankommit till platsen, varvid dock notdragning av envar får bedrivas endast under ett dygn, då han är i tur (FS § 8). Sistnämnda stadgande kompletteras av en bestämmelse i FS § 9 huru nära annans notvarp eller ryssja stående fiskredskap får utsättas i havet. En begränsad allmän fiskerätt i saltsjön omnämnes ytterligare i BB 18: 4. Enligt detta lagrum är mete och annat krokfiske tillåtet för envar av landets invånare »på djup i yttre skärgården och i havsbandet». Detta stadgande innebär, att sådant fiske får bedrivas även inom byarågång. I praktiken och icke minst till följd av övervakningssvårigheter utövas emellertid fiske inom

367 byarågång rätt allmänt opåtalal i betydligt större utsträckning än lagstiftaren genom ovannämnda stadgande förutsatt. Det bör i detta sammanhang nämnas, att 1943 års förslag avsevärt begränsar den allmänna fiskerätt, som omnämnes i BB 18:4. Främst till följd av de genom motorbåtstrafiken starkt förbättrade kommunikationerna har stadgandet betytt ett direkt försvårande av ortsbefolkningens fiskemöjligheter. Såsom huvudregel uppställer förslaget grundsatsen att fiske å bys mot öppen havsfjärd gränsande vattenområde, vare sig detta är skiftat eller oskiftat, får bedrivas blott av byns invånare. Dessa skulle härvid äga rätt att bedriva strömmingsfiske med rak skötrad, mete och annat krokfiske. Dock skulle sådant strömmingsfiske få bedrivas även på annan by eller kommun underlydande vattenområde å de ställen, där detta före år 1903 varit sed. Stadgandena i BB 18: 3 och 18: 4 om allmän fiskerätt i saltsjön för landets samtliga invånare hava icke någon motsvarighet i fråga om insjövattnen. Visserligen gäller även i fråga om dessa grundsatsen i RåskL § 2 att bys vattenområde i större fjärd (jfr ovan) icke sträcker sig längre än 500 meter från landgrund med de modifikationer, för vilka tidigare redogjorts, samt att byar i mindre insjöar och insjöfjärdar äga andel efter rågång (RåskL § 1). Men rätt till fiske i det vattenområde, som härvid i större insjöfjärd faller utanför bys ägovälde, tillkommer icke samtliga invånare i landet utan endast inbyggarna i de kommuner, vilka stöta till fjärden (BB 18: 2). Dessa få i detta vattenområde idka mete och annat krokfiske, men beträffande annat fiske ankommer det på ifrågavarande kommuner att samfällt besluta, om och i vilken utsträckning sådant får av inbyggarna i dem utövas. Beträffande dessa utom byarågång fallande vatten föreligger således vad man kunde kalla för kommunal fiskerätt (i motsats till allmän fiskerätt) av ovan angivel innehåll. 1 detta avseende medför 1943 års förslag icke några förändringar. Kommun kan självfallet på särskild rättsgrund äga vattenområde, som då är att betrakta såsom enskilt vattenområde och som underlyder härom gällande stadganden.

III. F i s k e r ä t t i n o m b y s oskiftade v a t t e n o m r å d e . Byarnas vattenområden äro i allmänhet, d.v.s. till omkring 90 procent, oskiftade. Frånsett det tidigare berörda fall, då allmän fiskerätt enligt BB 18:4 föreligger i saltsjön även inom byarågång, tillkommer fiskerätten härvid samtliga delägare i vattenområdet. Dessa bilda i fråga om fiskets utövande ett s.k. fiskelag (BB 17:1). Fiskelaget skall ha en förman (FS § 22). Vid omröstning i fiskelagets angelägenheter sker rösträkning efter byamål (BB 17:2). BB 17: 1 förutsätter att fiskelaget anordnar fisket sålunda, alt fiskstam-

368 mens förödande förebygges. För uppnående av detta ändamål skola delägarna i fiskelaget uppgöra ordningsregler, vilka genom länsmannen på orten insändas till vederbörande länsstyrelse (FS § 22). Någon egentlig fastställelse av ordningsreglerna kräves dock icke, men länsstyrelsen kan påkalla ändring av dem i den mån de befinnas innehålla något lagstridigt. Uppgöras icke sådana ordningsregler, kan länsstyrelsen förbjuda utövande av annat fiske än fiske till gemensam nytta, varvid frågan om antagande av nödiga ordningsregler skall hånskjutas till behandling av underdomstolen på orten (BB 17: 1). Det bör emellertid beaktas, att envar delägare i fiskevattnet jämte hans husfolk städse har rätt att idka mete och annat krokfiske för egen räkning (ib.). Denna rätt tillkommer honom oberoende av storleken av hans andel i del gemensamma fiskevattnet. I den mån fisket åter utövas för gemensam räkning, t.ex. sålunda att det av fiskelaget utarrenderas, njuta delägarna andel i avkastningen efter byamål (BB 17:2). Den rätt att bedriva fiske inom byarågång, som enligt del ovan sagda tillkommer delägare i vattenområdet, får han utöva inom hela vattenområdet och således även utanför annans strand. Den fiskande tillkommer härvid enligt BB 17: 16 rätt att för fiskredskapens utsättande, upptagande och vittjande beträda annans strand, dock icke tomt, trädgård eller badställe. Likaså är han berättigad att upplägga redskapen till torkning på strand, där tomt. trädgård, badställe, upplagsplats, park eller odlade ägor icke tillstöta. För den skada och olägenhet, som jordägaren i dessa fall kan tillskyndas, skall full ersättning efter uppskattning givas (ib.). Strandägare är enligt BB 17: 16 också skyldig att medgiva fiskerättsinnehavare väg lill fiskevattnet, ifall den sistnämnda eljest icke lämpligen kan komma till det. Fiskerättsinnehavaren får å sin sida självfallet icke bedriva fisket så att strandägaren i övrigt stores därav, t.ex. förhindras att använda bålbrygga eller badställe. Beträffande delägarskap i bys vattenområde gäller fortfarande såsom huvudregel den gamla grundsatsen om att den, som äger land, även äger vatten. Varje jordägare har således i princip andel i oskiftat vattenområde, men detta gäller icke undantagslöst. I samband med verkställda skiftesförrättningar kunna nybildade lägenheter ha tillerkänts resp. frånkänts andel i byns vattenområde. 1 delta sammanhang må till slut framhållas att stadgandena om de ordningsregler, vilka vederbörande fiskelag äga antaga, i icke ringa grad förblivit stadganden på papperet. Enligt uppgift saknas nämligen sådana ordningsregler i slora delar av landet, varvid fiske bedrives mer eller mindre fritt av delägarna i vattenområdet. Delägare, som anser att hans rätt härvid kränkes, har icke annan möjlighet än att genom anmälan hos länsstyrelsen eller talan inför rätta yrka på uppgörande av erforderliga ordningsregler. — Enligt 1943 års förslag skulle systemet med fiskelag bibehållas, men utbyggas och effektiviseras.

369 IV. F i s k e r ä t t i n o m e n s k i l t v a t t e n o m r å d e . Med enskilt vattenområde förstås i delta sammanhang dels s.k. slutet vattenområde, dels annat vattenområde, som efter verkställt skifte eller på annan grund tillhör vattenägare enskilt. Slutet vattenområde föreligger då sjö i sin helhet faller inom viss lägenhets gränser och denna sjö saknar annan förbindelse med utanför liggande vattenområde än sådan bäck, längs vilken fisk icke i nämnvärd grad kan uppstiga eller nedgå. I fiskerättslig bemärkelse kan slutet vattenområde emellertid även ifrågakomma sålunda, att flere delägare samfällt äga vattenområde av nu angivet slag. Vattenområde anses icke såsom slutet, om det endast genom dammbyggnad är avskilt från annat vattenområde (BB 17: 15). — I slutet vattenområde är ägaren (resp. ägarna, om de alla äro ense) berättigad att anordna fisket efter eget förgottfinnande, förutsatt att stadgandena om tillåtna fångstsätt och fångstredskap härvid icke överträdas (BB 17: 15, FS § 25). Några åtgärder för att förebygga fiskstammens förödande ha härvid icke ansetts erforderliga, då ju en sådan rovdrift icke komme alt återverka på annan vattenrättsägares möjligheter alt framgångsrikt utöva fiske i sitt vatten. Icke heller behöver fredningsoniråde utläggas. Även i fråga om annat enskilt vatten än slutet vattenområde tillkommer vallenägaren en exklusiv fiskerätt, som han antingen kan själv utnyttja eller utarrendera o.s.v. Frånsett nedan behandlade temporära lagstiftning om varmansfiske, är icke ens mete på annans enskilda vattenområde för närvarande tillåtet. Stadgandet i BB 18:4 om fritt krokfiske på djup i yttre skärgården och i havsbandet har ansetts tillämpligt endast beträffande bys oskiftade vattenområde. I detta sammanhang må emellertid hänvisas till att 1943 års förslag tillerkänner bys invånare en viss allmän fiskerätt i saltsjön även då skifte av vattenområde ägt rum. Det sätt, på vilket vattenägares exklusiva fiskerätt ulövas, kan med beaktande av fiskens vandringar, lekplatser o.s.v. påverka även annan fiskerättsägares möjligheter att bedriva fiske på del område, till vilket han har rätt. Med hänsyn härtill får fiskerätten i annat enskilt vatten än shilel vattenområde icke utövas huru som helst. Stadgandena om de begränsningar, vilka härvid gälla, tillhöra lagstiftningen om fiskeskydd. Såsom enskilt fiske kan slutligen betraktas kronans enskilda fisken på sådana fiskeplatser, vilka av ålder varit staten förbehållna och vilken rätt enligt BB 18: 1 fortfarande gäller. Också enligt 1943 års förslag skulle denna fiskerätt bibehållas. I praktiken utövas den genom fiskevattnets utarrenderande. Överinseendet över dessa fiskeplatser handhas av lantbruksstyrelsen.

370 V. L a g s t i f t n i n g e n o m fiskeskydd. Av denna lagstiftning böra först och främst nämnas stadgandena om kungsådra och fiskled (BB 17: 11—14). Inom ett vidsträckt område vid mynningen av lax- eller sikförande älv eller å gälla särskilda skyddsbestämmelser (BB 17: 12 och 18:3). Till lagstiftningen om fiskeskydd höra även stadgandena i FS om laga fiskesätt (§§ 1—9), fredningstider (§§ 10—18), fiskevdrdsföreningar (§§ 23— 24 samt BB 17: 5) och fiskhandel (§§ 26—28). Av betydelse äro i detta sammanhang slutligen stadgandena om fredningsområden. Vatten kan exproprieras till fredningsområde på åtgärd av fiskevårdsförening (BB 17:6). Sker icke detta, kan Statsrådet påbjuda inrättande av sådant område (ib.). Och slutligen gäller enligt förordningen angående skiftesväsendet § 156, som ersatt RåskL § 16, att fredningsområde städse skall utläggas vid skifte av fiskevatten, därest sådant område icke tidigare anordnats. Gränsa fiskevatten till varandra, kan efter avtal mellan ägarna gemensamt fredningsområde utläggas, varvid det skall uppgå till högst Vis av vattnens sammanlagda ytinnehåll (BB 17:6). I annat fall skall fredningsområdet utgöra högst Vio av vattnet (ib.). Härför skola utväljas sådana ställen, på vilka de viktigaste fiskslagen i vattenområdet förrätta sin lek eller där fiskyngel plägar uppehålla sig eller där fiskens skyddande av annan orsak är av vikt (BB 17: 6, FS § 20).

VI. Lagstiftningen o m t e m p o r ä r fiskerätt. Det genom senaste krig förorsakade svåra försörjningsläget i Finland, vilket tillsvidare endast delvis lättat, har aktualiserat frågan om ett temporärt effektivare utnyttjande av fiskevattnen, i synnerhet till förmån för den obesuttna befolkningen och den s.k. förflyttade befolkningen, d.v.s. befolkningen på, de avträdda eller utarrenderade områdena eller från de krigshärjade trakter, lill vilka invånarna ännu icke kunnat återvända. Det kan i detta sammanhang framhållas, alt Regeringens tidigare nämnda proposition av år 1943 avser ordnande av fiskerinäringen under normala förhållanden på ett ur nationalekonomisk synpunkt rationellt sätt, varför frågan om en temporär utvidgning av fiskerätten icke heröres av detta förslag. Däremot har i den ordning, som är stadgad för stiftande av grundlag, utfärdats en serie lagar om temporär fiskerätt, i praktiken kallat varmansfiske. Den senaste av dessa lagar är given den 17. 1. 1947 och gäller till utgången av år 1947. Till denna ansluter sig en den 24. 1. 1947 utfärdad verkställighetsförordning. Lagstiftningen om varmansfiske innehåller stadganden om utvidgad fiskerätt dels för envar finsk medborgare och dels för matlag, som antingen över-

371 flyttal från de genom vapenstilleståndsavlalel av den 19. 9. 1944 avträdda eller utarrenderade områdena till annan ort eller som på grund av senare krigsoperationer, d.v.s. i norra Finland, där den av de tyska trupperna verkställda förödelsen varit synnerligen omfattande, ännu icke kunnat återvända till sin hemtrakt. I fråga om nu nämnda matlag, förutsattes dessutom att de antingen tidigare på sin hemort eller också under sin bortavaro från hemorten erhållit sin huvudsakliga försörjning av fiske. Fråga är alltså härvid om tidigare eller nuvarande yrkesfiskare. Enligt nu nämnda lagstiftning är envar finsk medborgare berättigad att i vattendrag, som är beläget i närheten av hans hemvist eller tillfälliga bostad och i vilket han enligt gällande allmän lag icke har fiskerätt, med mete, annat krokredskap, mjärde eller metalltrådskatsa samt under tiden mellan islossningen och den 15 juni dessutom med håv för husbehov bedriva fiske. Fiske i saltsjön med kastdrag eller fjäderkrok är dock icke tillåtet. Då fiske enligt denna lagstiftning endast får bedrivas såsom husbehovsfiske, innebär detta, att det icke får bedrivas i större omfattning än att den fiskande omedelbart kan förbruka sin fångst i eget hushåll eller konservera den för egen framtida förbrukning. Matlag, som ovan nämnts (av den s.k. förflyttade befolkningen), är berättigat att såväl i saltsjön som i insjöar bedriva yrkesmässigt fiske i vatten, i vilket det enligt allmän lag icke har fiskerätt, men i detta fall erfordras tillstånd av folkförsörjningsnämnden i kommunen. Vid fiske i stöd av lagstiftningen om varmansfiske får annan tillhörig tomt, trädgård, badställe, upplagsplats eller park icke beträdas samt odlade ägor icke tillskyndas skada. Helsingfors

den 4. 7. 1947.

'

373 MÖTESPROTOKOLL.

Jämlikt medgivande av chefen för jordbruksdepartementet har kommittén under Aren 1945—1946 hållit offentliga möten i fiskerifrågor med representanter för olika intressegrupper bland ortsbefolkningen vid saltsjön och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Sammanlagt ha hållits 33 möten besökta av tillhopa 1 088 personer (därav vid sjöarna 7 möten besökta av 204 personer). Mötena ha kungjorts genom annonser och notiser i ortspressen och genom direkta meddelanden till bland andra landshövdingar, fiskeritjänsteman och fiskeriorganisationer. Protokollen från mötena ha i det följande grupperats i geografisk ordning: 1. Saltsjön från Luleå till Strömstad, 2. Vänern, 3. Vättern, 4. Hjälmaren, 5. Storsjön i Jämtland.

374 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte ä stadshuset i Luleå måndagen den 9 april 1945, Närvarande: frän fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, och Levin ävensom Ilcssle, expert, och Thulin, sekreterare; från hushållningssällskapet: t. f. liskeriinspektören dr Sten Berg, fiskeriinstruktören Uno Lappea och fiskerikonsulenten Erik Mattson, alla i Luleå, samt fiskeriinstruktören David Hortlander i Piteå; från Norrbottens läns kust fiskareförbund: ordföranden C. O. Wallsten i Storöhamn; följande jordägare eller arrendatorer: J. O. Lindroth och Erik Holmström i Haparanda, Valfrid Wasserman i Vuono, Haparanda, Karl G. Danell, Johan Kulju och C. V. Melinder i Nikkala, Ulrik Strömbäck i Vånafjärden, John O. Bergström, Johannes Nilsson, Johan E. Sandberg, Viktor Svensson, Gustav E. Svensson, Ulrik Bergström, David Bergström och N. J. Björkman i Kalix-Nyborg, C. O. Wallsten (jfr ovan) och G. Pettersson i Storöhamn, Josef Viklund i Rånäsudden, Påläng, H. E. Stenman, Arvid Isaksson och Artur Johansson i Påläng, K. L. Broms i Rånen, J. Arvid Isaksson och Nils F. Svensson i Brändön, Adolf ökvist i Storbrändön, Birger Rothelius och S. Bergendal i Luleå för Munksunds AB, Sigurd Nilsson, J. H. Lindgren och N. A. öström i Kallax, Gunnar Larsson i Ersnäs, G. Almqvist i Långön, Helmer Wikström i Pitholm för egen del och såsom ombud för Pitholms byamän, Viktor Pettersson i Högsböle, Piteå; följande övriga fiskare: Viktor Svensson i Kalix-Nyborg, Arvid Sundqvist i Siknäs, Tore, Axel Johansson i Råneå, O. Hj. Björklund och N. J. Sundberg i Brändön, Artur Vikström i Ersnäs, Albin Sundqvist i Luleå, Bror Bergstedt i Trundön, Rosvik, Klas Björklund och Algot Nordvall i Håkansö. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan från finska gränsen till och med Nikkala. Valfrid Wasserman i Vuono: Beträffande annan fisk än strömming, s. k. fjällfisk, hålla jordägarna på sin enskilda fiskerätt, och frifiskarena få icke sätta nät utan att be om lov. Jordägarna bruka vara tillmötesgående och ge sådant lov, blott näten icke sättas framför laxryssjorna, ty då göra nätfiskarena mera skada för ryssjefiskarena än vad de själva få nytta. Byalagen bruka ofta arrendera ut sin fiskerätt till yrkesfiskare. — Krokfiske (revfiske) förekommer nästan icke alls. Det är då mest efter lake och gädda med angelkrok under isen eller någon gång med långrev. Sådant fiske anses fritt för vem som helst. — Vid notfiske brukar i dessa trakter noten icke dras upp på land utan i båt på 3—4 famnars vatten. Karl Danell i Nikkala: Vid denna kuststräcka fångas mest lax och sik. Strömmingen är av mindre betydelse. På hela sträckan förekomma endast fyra strömmingsryssjor. I yttre skärgården, kring Sandskär, användas skotar, dock endast av ett enda båtlag. Utanför älvmynningarna sträcka sig de fasta laxredskapen flera hundra famnar ut mot öppna sjön, till 10—17 alnars djup; särskilt när det är stor-.

375 migt vill laxen icke gärna gå pä för grunt vatten. — På finska sidan kunna laxpatoma bli ända till 2—3 km långa, beroende på vattendjupet. Johan Kulju i Nikkala: Strandägarna fiska strömming med både ryssjor och skotar. Krokskötar förekomma ej. Det är endast strandägarna, som ha ryssjor, men skotar anses tillåtna för envar, blott den fiskande icke kommer för nära fasta redskap och särskilt laxfiskena. Numera har emellertid skötfisket nästan alldeles upphört. — Vad angår annan fisk än strömming bruka byalagen arrendera ut sina »fiskebolmar» på sex års tid. Mest fångas vid denna kuststräcka lax, sik och börsting (laxöring, längre söderöver kallad börting); dessutom litet gädda och abborre och annan »småfisk». Siklöja 1 fiskas med löjnät om hösten, men med ryssjor går det icke att ta siklöja, ty maskorna äro för stora ocb siklö jan går igenom utan att fångas. — Kulju arrenderar de stora kronolaxfiskena vid Sandskär (33 km sydväst om Haparanda). 2 Vad som ligger innanför Sandskär räknar Kulju såsom inomskärs. På utsidan av Sandskär är det så långgrunt att man kan gå 200 meter ut, innan »stadigt djup av två meter» börjar. Kulju har länsstyrelsens tillstånd att gå 200 meter utanför 180-in:gränsen. Det bästa fisket är på 7 alnars djup. Inga andra stillastående redskap än ryssjor användas. — Med rörlig redskap förekommer efter fjällfisk endast tillfällighetsfiske innanför 180-m :gränsen vid öppna havsstranden ocb utom skären. Det bedrives då av amatörfiskare med små siknät. Dessa fiskare bruka fråga fiskerättshavarna om lov och det bruka de också få. Något yrkesmässigt fiske med nät förekommer däremot icke. — Kring Seskarö idkades förr litet vinterfiske med not, men det är nu bortlagt. Vem som helst, som bodde på Seskarö, fick då fiska. Den som fann en notplats fick hålla den hela vintern utan intrång av annan. Jordägarna ansågo sig icke ha någon företrädesrätt. 2. Kuststräckan från Nikkala till Kalix. John Bergström i Kalix-Nyborg: Strömming fiskas här ytterst litet. Det fiske, som finns, är på utsidan av Halsö (en mil väster om Seskarö). Det bedrivs med krokskötar (mockor, av finska ordet mokka = krok, krök), men nästan icke alls med vanliga raka skotar. Notfiske har icke förekommit vare sig nu eller tidigare. Främmande fiskare ha jordägarna icke direkt förbjudit att liska, ty jordägarna lida icke något större men av dem. Dessa frifiskare använda för strömmingsfiske mest smånät. och »nog kan man säga att detta sker efter gammal sedvana». De fråga var jordägarna ha sina mockor, och sedan lägga de sina smånät någon annanstans i jordägarnas vatten. Också de främmande fiskarena använda ibland en mocka. Jordägarna uppfatta detta som ett rörligt redskap, ty den ligger endast några timmar; den till mockan hörande landarmen står icke kvar utan tas upp jämte själva mockan. —- Av fjällfisk fångas huvudsakligen lax, sik och börsting. Främmande folk sätta ibland långrev, närmast för börsting, med början 3—4 famnar från stranden, men det söka jordägarna hindra. Ute på fjärdarna däremot sätta jordägarna sig icke emot sådant fiske. Främmande fiskare använda också löjnät med landarm från stranden. Det är tvistigt om de främmande verkligen ha rätt att sätta sådana löjnät, och jordägarna äro villrådiga huruvida de ha rättighet att förbjuda det. Jordägarna själva sätta smånät också för harr och sik. De börja vid stranden och gå 20—30 meter ut, till 5—6 fots djup. Ute på fjärdarna förekomma inga smånät. — Storryssjorna gå 100—150 meter ut. Merendels är det 10—12 alnar djupt, där de sluta, men undantagsvis kan djupet där uppgå ända till 26 alnar. * Enligt fiskeristadgan för länet kallas inom länet fiskarten siklöja allmänt löja, väl att skilja från sikungar, som inom länet ofta kallas siklöja. 2 Jfr Betänk. 1924 s. 319.

376 Ulrik Strömbäck i Vånaffärden: Långrev räkna jordägarna nog i allmänhet som fast redskap. Detta är kanske litet tveksamt, men långreven ligger ju dock på samma ställe hela hösten. Utanför öppna havsstranden förekommer icke någon rörlig redskap. — I fråga om sportfisket började det för fem—sex år sedan bli så mycket tvistigheter att jordägarna för att få ordning på fisket började sälja liskekort för en ringa avgift, 1 krona 50 öre. För den summan får sporlfiskarcn begagna smånät, spö och långrev. Detta syslem har slagit väl ut. Det är emellertid endast de, som bo i Karlsborg och i Vånafjärden, som få köpa sådana fiskekort. — Själv fiskar Strömbäck med ryssja på östra sidan av Kalix älv. 3. Kuststräckan utanför Kalix. Johan Sandberg i Kalix-Ngborg: Vid denna kuststräcka äro alla fiskarena tillika strandägare. — Det bedrives litet strömmingsfiske i yttre skärgården, mest med vanliga skotar men också något med mockor (krokskötar). Det är vid mockfiske vanligt att varje morgon också landarmen tas upp. Däremot förekomma ej strömmingsryssjor eller strömmingsnotar. Jordägarna förbehålla sig icke någon ensamrätt till strömmingsfiske, utan sådant fiske är här sedan gamla tider fritt för alla. I Påläng däremot råda andra och strängare förhållanden. 1 — Fjällfisket avser lax, sik och något laxöring (börsting) samt gädda. Detta fiske bedrives huvudsakligen med storryssjor, och de redskapen äro förbehållna för jordägarna. Om ryssjorna sättas i par utanför varandra, alltså en landryssja och en ytterryssja, kan den sammanlagda längden undantagsvis uppgå till 150 famnar, och djupet längst ute i gården kan då vara 14—17 alnar, exempelvis utanför Lutskärsgrund. Den vanliga längden på ryssjearmarna är emellertid 30—80 famnar. I ytterskärgården användas längre arm a r och i innerskärgården kortare. — En del fritt fjällfiskc bedrives med rörlig redskap. Sålunda brukar på våren vem som vill få lägga långrev efter börsting. De längrevarna äro ungefär 100 famnar långa och bruka läggas ytterst på uddarna med början på 2 famnars vatten. Delia liske anses fritt för alla. Också fisket med smånät anses vara fritt för vem som helst. Emellertid ha jordägarna i den allra innersta skärgården vid den senaste liskevattensauktionen i byalaget gjort förbehåll att utläggning av smånät ej skulle få förekomma på utarrenderat vattenområde annat än efter samråd med ägaren. De yttre delarna av skärgården däremot bry jordägarna sig icke så mycket om. — Krokfisket efter lax kan nog inom en nära framtid väntas öka i betydelse. — I sundet vid Karlsborg, utanför mynningen av Kalix älv, har ett trävarubolag bomplatser för timmer på grund av att bolaget äger eller anser sig äga vatten och grund vid Nordanskär och Lövgrund. Bolaget lägger nu timmerbommar över böndernas fiskevatten, och domstolen bar dömt så alt bolaget bar magasinsrätt (rätt att använda vattnet till timmermagasin) och bönderna fiskerätten. Men denna fiskerätt kunna bönderna ju icke utnyttja, om bolaget skall få ha tininiermagasiii där. Bönderna önska ha kvar möjligheten alt med fiskeredskap stänga hela sundet, givetvis med undantag för den sjättedel i djupaste vattnet, som utgör den lagskyddade fiskådran. •t. Pålängeviken. Artur Johansson i Påläng: Strömmingsfiske bedrives här i stor skala med raka skotar, krokskötar och storryssjor. Delägarna i en by få fiska vid byalagels stränder, men andra ha icke fiskerätt där. De inom byn, som icke ha fiskerätt, få lägga ströniningsskötar från grund ute på fjärden men icke inne vid stranden, I yttre skärgården 1

Jfr nästa talare.

377 ha jordägarna i Pålängeviken, i motsats till på andra håll, hållit på strandäganderätten även i fråga om rörligt liske. — Ofta är det svårt att säga var det »stadiga tvåmetersdjupct» går, men några processer härom ha ännu icke förekommit. Genom utvecklingen på senare tid och särskilt motoriseringen av båtarna ha främmande fiskare nu lältare att komma även ganska långt bortifrån, och därför är det viktigare än förr med klara regler. — Vid fiske med krokskötar har det av ålder varit vanligt att dra upp hela landarmen, men någon klar sedvana därom finns icke, och på senare tid ha en del fiskare börjat praktisera att lämna landarmen stående ule. Det börjar då bli litet mera tveksamt, om icke redskapen borde räknas som fast redskap. Också på landarmen fastnar ju en del strömming, och om icke landarmen vittjas, blir den strömmingen gammal och förstörd. Stundom inblandas denna dåliga strömming i den färska strömmingen och sänker då varans kvalitet. Från strandägarhåll har det betraktats som tvivelaktigt om krokskötar med utestående landarm verkligen kunna anses som rörlig redskap. Också på »kronans vatten» förekommer det att en fiskare lägger ut en landarm och på så sätt binder stället för sig, men det har aldrig gått till process därom. — I allmänhet vid norrbottenskusten förekommer det mycket litet notfiske, och då mest som vmternolfiske efter strömming. Men just i Pålängeviken är notfiske vanligt både vinter och sommar. Det är det enda området i Norrbotten med notfiske av någon betydenhet. Det fisket får nog anses ha idkats av ålder, och det bar gått friktionsfritt ända till de allra senaste åren. Sedan gammalt brukade fiskarena fritt dra not ända inne vid land, men för att ej därvid småsik skulle medfölja och sikbeståndet skadas, bestämdes i 1928 års länsfiskestadga, att notdragning icke skulle få ske närmare stranden än 300 meter. Emellertid ha notfiskarena sedermera sökt dispens att få gå närmare land. Ingen .strandägare har gjort anspråk på ensamrätt till notdragning. C. O. Wallsten i Storöhamn: Många frifiskare påslå sig ha rätt att fiska vid annans strand med rörlig redskap efter gädda, lake och laxöring. Det har förekommit tvister härom med jordägarna, men det har aldrig gått till process. Jordägarna klaga vidare över att de som fiska med rörlig redskap, däri inbegripet krokskötar, lägga dem alltför nära fasta redskap. Det borde stadgas att rörlig redskap icke får sättas närmare fast redskap än ett par hundra meter. — Fisket efter siklöja med löjnät har hittills ingen frifiskare hindrats från. Av gammalt har det varit vanligt att alla, även främlingar, fritt fått sälta små löjnät efter siklöja. Dock har i Pålängeviken denna sedvana numera börjat sättas i fråga. 5. Törefjärden. Arvid Sundqvist i Siknäs: I Törefjärden är strömmingsfisket det dominerande. Tidigare ha smånotar förekommit, men icke nu längre. Löjnät finnas för siklöja, men det fisket ger just ingenting numera. De som bo i byarna vid Törefjärden få där fiska fritt, även fjällfisk, blott de icke komma för nära fasta redskap. 6. Kuststräckan utanför Luleå och Råneå. Samstämmigt uppgavs: I dessa trakter är strömmingsfiskel huvudsaken. Det bedrives med krokskötar och med en eller annan strömmingsryssja. Vid fiske med krokskötar brukar landarmen alltid tas upp. Ibland kan en fiskare tillfälligtvis låta landarmen stå kvar, men det räknas som slarv. Krokskötar betraktas därför som rörlig redskap, och strandägarna göra icke anspråk på ensamrätt till sådant fiske, vare sig i Råneå, Brandö eller Nederluleå. — Förr i tiden fiskades strömming också med not. Vem

378 som ville fick då fiska. Numera är det fiskesätret bortlagt, delvis måhända beroende på att skärgården börjat bli för grund för notdragning. — Av fjällfisk fångas huvudsakligen sik och lax med ryssjor och nät. Dessutom tas på höstarna siklöja ute på fjärdarna med löjnät. Varje storryssja är 45—50 famnar lång. I allmänhet användes endast en ryssja på varje plals, ty bottnen sluttar brant. Med en 50 famnars ryssja kommer man ut på ungefär 6 famnars vatten. — Osäkerhet råder om vad som menas med »yttre skärgård» och om gränsen för »stadigt djup av två meter». — Krokliskel (revfisket) betraktas såsom fritt för alla även på grunt vatten. Gädda fångas inne vid land, mest med långrev. 7. Kuststräckan från Luleå till och med Långvik. Samstämmigt uppgavs: Vid denna kuststräcka bedrives strömmingsfiske ganska allmänt med ryssjor, krokskötar och vanliga skotar. Däremot fiskas icke längre strömming med not; det redskapet har blivit ett museiföremål. De bästa strömmingsställena äro Germandöhällan (tillhörande kronan) och Gråskälsören. Skötfisket är sedan gamla tider fritt för alla även inne vid stränderna och med krokskötar. Det notfiske, som tidigare bedrevs, var också fritt. Storryssjor däremot användas endast av landägarna och fiskevattensarrendatorerna. — Av fjällfisk fångas mest lax och sik med ryssjor och nät. Dessutom är det, särskilt på höstarna, ett intensivt och givande fiske med smånät efter siklöja. I mindre omfattning fiskas också med långrev. Fjällfisket anses fritt med rörlig redskap men icke med fast. — Varje storryssja är omkring 100 meter lång, därav stängnätet 90 meter och fångsthuset omkring 10 meter. Sådana ryssjor sättas ofta två eller tre i följd utanför varandra. Ryssjorna bruka börja på Va meters djup och gå omkring 300 meter ut, på mycket långgrunda ställen 400—500 meter. Ibland är det ej mer än 20 fot djupt längst ute, men det är undantagsvis som djupet är så ringa, och åtminstone inomskärs är djupet 8—9 famnar vid ytterändan av den yttre ryssjan. På utsidan av Germandö kan man med en 34 fot hög ryssja gå ut 300 meter. — Strandägarna önska bestämmelser, som skydda deras fasta redskap, och äro i så fall beredda att på andra ställen låta vem som helst få fiska med rörlig redskap. — På många platser upplåter kronan till en bestämd fiskare rätt att fiska med fast redskap. Därvid är det hos ortsbefolkningen ett önskemål, att fiskare från grannskapet måtte få företräde framför dem som bo längre bort. — Amatörfisket liar på flera båll kommit i konflikt med yrkesfisket. Särskilt vid inloppet till Piteå har det blivit så många amatörfiskare att fiskerättshavaren själv ibland icke kan få ut sina garn. På andra håll, t. ex. i Kalix, Matsund och Andnäs (söder om Luleå), har det bildats fiskevårdsföreningar, som sälja fiskekort och bedriva fiskodling, särskilt av sik.

8. Kuststräckan från och med Långvik förbi Piteå till södra länsgränsen. Samstämmigt uppgavs: I Pite skärgård finns det inga bönder som fiska själva. utan byalagen arrendera bort fisket. Med rörlig redskap far dock vem som helst fritt fiska strömming ända inpå land. Till strömmingsfisket användas krokskötar. vanliga skotar och ryssjor. Några särskilda regler finnas icke till skydd mot att rörlig redskap sältes alltför nära de fasta redskapen, men de som fiska med rörlig redskap »få ju ha en viss moral», så att de icke skada fisket med de fasta redskapen. Skulle en fredningszon fastställas, borde den icke göras mindre än 150—200 meter från redan utsatt fast redskap. — Vid fiske med krokskötar får landarmen ofta stå kvar. Det kan ifrågasättas om man icke borde fastställa en tidsbegränsning, så att

379 om landarmen står ute längre än 24 timmar, den skall behandlas som fast redskap. — Strandägarens rätt borde moderniseras och inskränkas till visst avstånd från land också inne på fjärdarna. Den mellersta delen av fjärdarna, förslagsvis en tredjedel av hela bredden, borde vara fri från fasta redskap. Bror Bergstedt i Trundö: På Trundö förekommer det alt bönderna vid sidan av sitt jordbruk bedriva fiske såsom binäring. För redskap, som utanför Trundö sättas mitt ute på fjärden, ta strandägarna ingen avgift. Fiskeriinstruktören David Hortlander: Det råder nu mångenstädes oklarhet om hur långt ut den enskilda fiskerätten sträcker sig, och det vore önskvärt med tydligare bestämmelser. Det spelar därvidlag i många trakter icke så stor roll wir gränsen dras, men det är viktigt att det blir en klar gräns. — Alla ryssjor ställas för fångst av den utåtgående laxen och vändas för fångst inifrån land. Även sik och siklöja gå inifrån utåt. Smånät för siklöja ha enligt gammal sedvana betraktats såsom fria redskap, men sådant fiske är i Pite skärgård nu i utdöende.

För hela Norrbottens läns kust uppgavs samstämmigt att åker och äng knappast någonstädes gå ned till stranden, samt att, där notfiske förekommit, jordägaren icke i mannaminne ansetts ha särskild rätt till notlott (andel i fångsten) eller förkasträtt (rätt till första notdräkten). Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Umeå onsdagen april 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å den 11

Närvarande: från fiskcrättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin och Skoglund ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; landshövdingen Elof Lindberg; övcrlantmätaren Einar Wistrand; (listriktslantmätaren Georg Tillgren i Umeå; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören A. Georg Christiernsson i Umeå; från Västerbottens läns fiskareförbund: sekreteraren Abel Jonsson i Täfteå, Umeå, ävensom Verner östlund i Tame, Almar Olsson i Gumbodahamn och Algot Häggström i Järnäs; följande jordägare eller arrendatorer: Verner Östlund i Tame, Byske (jfr ovan), Axel Tjernberg i Gumbodahamn, Nysätra, Helmer Sköld i Lövånger, Manfred Hansson i Hertsånger, L. A. Almqvist i Nysätra, Gustaf Eriksson och Hugo Segrén i Ytterboda, Gunnar Andersson och Albert Karlsson i Ivarsboda, Gotthard Marklund och Alvar Sandgren i Ostnäs, Abel

380 Jonsson (jfr ovan), Arvid Eriksson, John Karlsson, Helge Sundström, Alfred Sundström, Gottfrid Lindström och Johan Nilsson i Tälten, Helmer Zakrisson i Lövön, Ilolmsund, Staffan Olsson och Einar Zackrisson i Holmsmid, John Svenson i Umeå för Mo och Domsjö AB samt Lycksele skogsförvaltning, Ludvig Sandström i Teg. Emil Sandberg, Linus Johansson, Karl Andersson, Georg Boberg, N. Artur Sjöström, Axel Sandberg, B. Ernfrid Hammarström ocb Albin Sjögren i Obbola, Per Lundberg, Johan Pettersson, Johan Malmgren, Uno Olofsson, Algot Lundström, Gustav Andersson, Johan Jonsson, Karl Sjöström och Erik Jonsson i Norrmjöle, den sistnämnde byålderman i Norrmjöle by, J. M. Lindh, Alvar Nilsson, Seth Eriksson, Emil Lundström och Erik Persson i Sörmjöle, Robert Sjöstedt i Hörnefors, Nils Norrman i Norrbyn, Oskar Pettersson i öre, Algot Häggström (jfr ovan), Johan Norberg ocb Gösta Ågren i Järnäs, Elof Rönnberg i Rönnholm, Lögdeå, Harald Berglund och Klas Norberg i Ava, Lögdeå, J. A. Wiklund i Lögdeå, J. H. Eriksson, K. O. Jonzén (bosatt i Umeå) och Bertil Edlund i Holmön; följande övriga fiskare: Almar Olsson (jfr ovan), Enfricl Bäckman och Erik Karlsson i Gumbodahamn, Nysätra, Ossian Bäckström i Ratan, K. William Markström i Djäkneboda, Bygdeå, Oskar Boström och Adolf Nordström i Sandåsen, S. Sörensen i Täfteå, Olof Sandgren, Oskar Sandström och J. Nordström i Holmsund, K. ,T. Öberg i Norrmjöle (bosatt i Umeå), Elof Sveed i Hörnefors, Ernst Eriksson, Axel Lindqvist och Karl 01. Eriksson i Norrbystrand, Johan Edström i Lögdeå, Alfred Andersson i Nordansjö. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan från norra länsgränsen till Bjuröklubb. Verner Östlund i Tame: Strömmingsfiskets teknik växlar med årstiderna. Fångsten bedrives först såsom vårfiske invid land. Då användas huvudsakligen krokskötar med landarm. De sättas ut från land i form av ett P eller en sexa (s. k. enkelkrokar). Vanligen tas också landarmen upp, när redskapen vittjas. Lednätet (landarmen) är icke av grövre garn än själva kroken (mockan), utan det är de vanliga skötarna som användes både till landarm och till mocka. Sådana krokskötar räknas såsom rörlig redskap. Stundom ha de dubbel krok, s. k. krona. De skötarna ta strömming från båda hållen och kallas på grund av sin form också ankarkrokskötar. I regel användas dock i norra delen av länet i allmänhet enkelkrokar. På senare tid ha jämsides med krokskötarna också storryssjor börjat användas vid vårfisket efter strömming. Längre fram på året, i juli och augusti, flyttas fisket längre ut och då begagnas endast skotar; dessa sättas längst ute på undervattensgrunden. På utsidan av skären ha på allra senaste tiden främmande fiskare börjat använda flottskötar för strömmingsfiske, men detta är icke någon gammal sedvana. Strandägarna vilja bestämma över sitt fiskevatten också när det gäller strömmingsfiske. Där det finns gammal sedvana att de obesuttna fiskarena fiskat fritt med skotar, får sedvanan vara kvar, men annars hävda strandägarna ensamrätt. I Tame bys fiskevatten har det förekommit en del tvister med anledning av att några fiskat utan strandrätt. Byalaget beslöt för omkring 25 år sedan, att den som förfogar över laxfiskeställena också skulle få bestämma över rätten att där fiska strömming. Delta iakttas fortfarande. Fisket med ryssja förbehålla strandägarna sig helt. — I fråga om ordningen för fiskets bedrivande händer det stundom att sedan en fiskare lagt ut strömmingskrok det kommer en annan och »lagnar» (lägger skotar) strax innanför och sedan en tredje och fjärde. så att den som kommit dit först blir helt bortstängd. Det vore önskvärt med bestäm-

381 melser som hindra att den fiskare, som varit först på platsen, blir mest styvmoderligt behandlad. Det borde inomskärs stadgas elt visst minimiavstånd mellan skötarna, 1. ex. 100 meter. (Många instämmanden.) Även mellan en ryssja och en långsköl borde det vara ett liknande minimiavstånd, ty om en långsköt lägges kanske endast 30 meter innanför en ryssja, blir ryssjan ganska illa stängd. — Förr var det vanligt med mycket små strömmingsryssjor. Det diskuterades då, huruvida de skulle räknas som fast eller rörlig redskap. Om det fanns strömming i ryssjan, var ju fiskaren tvungen att dra upp hela redskapen, och därför ansågs nog i allmänhet redskapen vara att anse såsom rörlig. Men det fanns andra som kanske voro mera invigda i lagen, vilka menade att storryssja utan tvekan vore fast redskap och att därför också småryssja måste anses såsom fast redskap. Numera är tvistefrågan icke aktuell, ty nu har den redskapstypen försvunnit. I början av 1930-talet drogs del nämligen upp särskilda fredningslinjer, t. ex. i Kågefjärden (norr om Skellefteå), innanför vilka strömmingsryssjor icke fingo användas. Därigenom kommo småryssjorna ur spelet, ty i fortsättningen fingo ryssjor sättas endast på djupare vatten och på mera utsatta ställen. •— Notfiske efter strömming har numera kommit alldeles ur bruk och alla notar ha ruttnat upp, men på den tiden, då det ännu fiskades med not, hade strandägarna ensamrätten. Åker och äng förekomma icke vid stranden. — Förutom strömming fångas vid denna del av kusten sik, lax, gädda, harr och abborre samt vidare något börting (laxöring), mört och braxen. För fjällfisket användas främst storryssjor (sikryssjor). I dem fångas huvudsakligen sik, men även något lax. Från stranden sträcka sig dessa ryssjor vid tvärdjup strand så långt ut atl stängnätet (landarmen), utom kronarmen, når kanske 30—40 famnar ut. Vid mera långgrunda stränder kan längden bli 80 famnar, men mer än ett par hundra meter går ingen storryssja ut. Den djupaste ryssjan är 27 alnar hög och står på kanske 19 alnars vatten. På senare tid ha laxnäten försöksvis gjorts ganska stora, så att de nu ibland nå nästan lika långt ut från stranden som storryssjorna. Laxnäten sällas från stranden utåt havet med kanske 60 famnars stängnät. Ibland är stängnätet kortare, t. ex. endast 35 famnar, men undantagsvis är det ända till 100 famnar långt, t. ex. vid Romelsön. Inga laxnät sättas gärna på större djup än 20 alnar. — Krokfiske (revfiske) inomskärs bedrivs mest nära stranden efter gädda och lake. På våren sker detta fiske på ganska grunt vatten. l /j—2 meters djup. På de djupaste delarna av fjärdarna förekommer icke något sådant krokfiske; ej heller krokfiskas där efter lorsk, ty torsken går icke in så långt. Det idkas icke något fritt fiske med krok eller rev inomskärs. — Tidigare, för omkring fyrtio år sedan, förekom litet notfiske efter fjällfisk, mest med smånotar efter löja. Sådant fiske liar numera alldeles upphört.

2. Kuststräckan från Bjuröklubb till Umeälvens utlopp (dock ej Holmö skärgård). Helmer Sköld i Lövånger: Utanför Lövånger är kusten öppen. Med skotar få strömmingsfiskarena i stort sett fiska fritt på de platser, som passa dem. Men de bruka aldrig komma in i vikarna med sina skotar. I allmänhet ha de nu övergått lill dubbelkrokar (ankarskötar). Vid skär, där strömmingsfisket är särskilt givande, bruka jordägarna sätta egna strömmingsryssjor, eller också arrendera de ut ryssjeplatser där. Frifiskarena få icke sätta sina skotar för nära ryssjorna. Också på utgrunden, t. ex. kronoholmen Blackkallen, har det förekommit att ryssjefiskarena protesterat mot att skötfiskarena satt skötarna för nära ryssjorna. Förslaget om en fredningszon av 100 meter mellan redskapen är bra. Sunden böra icke helt få stängas. — På den tiden, då notfisket ännu var givande och det blev någon strömming i notarna, förbehöllo strandägarna sig notfisket själva; numera är det endast

382 någon gång ute på uddarna, som del fiskas strömming med nol. — Vid sidan av strömmingsfisket är också fjällfisket av stor betydelse. Om höstarna bedrivs del rätt mycket sikliske utanför uddarna och ule på stenreven. Under senare år har det varit en del tvister till följd av att frifiskare från öppna havet satt siknät ända in på del enskilda vattnet. Men strandägarna vilja ha sina 180 meter i fred. Man har emellertid icke riktigt klart för sig var 180-m dinjen går, och det är svårt att försöka mäta ut den gränsen. — Revfiske bedrivs på enskilt vatten endast efter lake och gädda helt nära stranden. Fisket där tillkommer otvivelaktig! strandägarna, men det är så litet givande att dessa icke bry sig om att främmande fiskare utnyttja det. Almar Olsson i Gumbodahamn: I Nysätra socken fiska alla fritt icke blott med skotar utan också med strömmingsryssjor. Oskar Boström i Sandåsen: Vid kusten utanför Sandåsens by bedrives strömmingsfiske endast med skotar. Fiskarena få lägga dem var de vilja, blolt de icke stänga fasta redskap. John Karlsson i Täfteå: Utanför Täfteå fångas strömmingen huvudsakligen med skotar och i någon mån med ryssjor. Strömmingsfisket med skotar har varit fritl inom Täfteå by var fiskarena velat. Både krokskötar och flytande skotar användas. — Storryssjor däremot ha strandägarna anselt vara fast redskap, och det fisket ha de hållit på. Numera få emellertid enligt länsstadgan strömmingsryssjor icke längre sättas i inre skärgården. Längre ut, på kronans vatten, kunna fiskarena få tillstånd tör fem år åt gången att sätta strömmingsryssjor. Strömmingsfiske med not är sedan många år ur bruk. Det är sällsynt att ängar gå ned till stranden, och strömmingsfisket utanför sådan ängsmark har ingen praktisk betydelse. Einar Zackrisson i Holmsund: På våren användas mest stängskötar med krona (dubbla krokskötar). Det praktiseras därvid rätt mycket att själva stängsköten (landarmen) står kvar ute och att endast kronan varje natt tas upp och vittjas. Abel Jonsson i Täfteå: Dylika stängskötar nyttjas pä samma sätt som fasta fisken ocfi böra anses vara fast redskap. De sättas ut på våren och kunna sta ute i veckor, om icke stormen tar dem. Fördelen med att endast ta upp kronan är bland annat all fiskaren icke behöver tynga båten med stängnätet utan kan använda sä myckel flera krokskötar. Almar Olsson i Gumbodahamn: Vad angår fjällfisket bruka i Nysätra socken alla fiska fritt icke endast med rörlig redskap utan också med ryssjor. Exempelvis i Gumbodafjärden är fiskerätten fri även för sikryssjor. Jordägarna hålla icke på sin strandäganderätt utan låta frifiskarena fiska fritt. Det enda undantaget utgör fiskeläget Skäran (öster om Nysätra kyrka), där sikfisket är förbehållet en fiskearrendator. 1 L. A. Almqvist i Nysätra: Lax- och sikfisket invid stranden arrenderas ut på enstaka platser, men ej inom Gumboda by. Byamännen vilja icke arrendera bort fiskevattnet, ty då skulle de stänga ute andra fiskare inom byn. Även de som bo i byn utan att vara delägare få tiska fritt i byns vatten. Byns fiskare böra få fiska i byns vatten, anse byamännen. Inga frifiskare från annat håll ha försökt att komma in på Gumbodahamns vatten. Vid fjällfisket användas siknät, lakryssjor och gäddryssjor. Manfred Hansson i Hertsånger: I Hertsångers by, som ligger vid Gumbodafjärden mitt emot Gumboda by råda liknande fiskeförhållanden som i Gumbodas del. Ossian Bäckström i Rutan: Utanför Ratan är det så djupt vatten att siken går ända in mot stranden, och frifiskarena lägga sina siknät på enskilt vatten utan att någon gör invändning däremot. — Fiskarena bruka ofta göra fiskeresor till Lövö« Jfr Betänk. 1924 s. 314.

383 bådan (3 km öster om Holmsundslaiidel) och där lägga sina näl. Sedan gammalt har Lövöbådan ansetts såsom kronoholme, och fisket däromkring har följaktligen betraktats såsom fritt. Numera ha emellertid Lovö byamän börjat göra anspråk på detta fiskevatten. Ludvig Sandström i Teg: Vid Lövöbådan har Kungl. Maj:t nyligen upplåtit fiskerätt till vissa personer under villkor att »enskild rätt till fiskevattnet respekteras», men vad som menas med det är icke lätt för fiskarena alt bedöma. 1 Distriktslantmätaren Georg Tillgren i Umeå: I dessa trakter är det landhöjningen som ger anledning till de svåraste problemen. Vad särskilt angår Lövön ha byamännen gjort anspråk på ensamrätt till fjällfisket och vid ett par tillfällen anhängiggjort åtal mot frifiskare för fiske med fasta laxnät, men frifiskarena blevo frikända, förmodligen beroende på att äganderätten ansågs vara oklar. Oskar Boström i Sandåsen: I Bygdeå fiskas sik på höstarna med siknät, men den tas så pass långt utanför skären alt fisket icke inkräktar på strandägarnas vatten. Något gäddliske förekommer nästan icke. Alvar Sandgren i Ost näs: Vid Ostnäset mitt för Holmön har krokliskc (revfiske) tidigare endast brukats på jämförelsevis grunt vatten, men vintern 1945 bar Sandgren försökt fiska från is med vanlig lakkrok på djupare vatten. Därvid knöt han från en sten på bottnen fast en lakkrok en bit från bottnen. Ända ned till 6 famnars djup var fiskelyckan rätt god, men på större djup blev det nästan icke någon fångst. Liknande fiskemetod kan nog användas också på hösten från båt. John Karlsson i Täfteå: Allt fjällfiske anses förbehållet för strandägarna. Mest fångas lax, sik, abborre, gädda och lake. Också för krokfiske efter gädda och lake måste de som vilja fiska arrendera fiskerätt av jordägarna. — De stora sikryssjorna äro högst ett 80-tal famnar länga och gå ut till ett största djup av 8 alnar. Nätfiske bedrives icke på stora djup. — Tidigare har det bedrivits ålfiske med rev, men numera finns icke längre någon ål. Icke heller långrev förekommer. Däremot idkas fiske med ståndkrok, på olika djup allt efter de olika fiskslagen. Mest fångas därvid gädda och lake. Ståndkroken står då fast i isen. Vanligt mete ha jordägarna ofta icke brytt sig om att hindra. Mot spinnfiske däremot ha jordägarna i Täfteå utfärdat förbud, men det är svårt att få förbudet respekterat, ty det kommer så mycket arbetare från industrisamhällena. Nu ha emellertid byamännen för fem år framåt utfärdat förbud mot både spinnfiske och mete. Bäst vore med ett allmänt förbud mot spinnfiske, ty sådant fiske går svårt åt unggäddan. Med förbud mot allt fiske med kastspö skulle det också bli lättare alt få kontroll över tjuvfisket. (Många instämmanden.) Abel Jonsson i Täfteå: Vid ön Bjuren, milt för Holmön, sätles närmast land en sikryssja om cirka 100 famnar och där utanför en ryssja om 50—70 famnar eller tillhopa omkring 160 famnar. Djupet längst ute är då icke mer än omkring 5 famnar. Liknande förhållanden råda på andra platser i Umeå skärgård. Om bottnen är jämn, sättes utanför landryssjan, som kanske är 120 famnar lång, en något kortare ryssja om kanske 70 famnar eller sammanlagt omkring 190 famnar. Största djupet för ryssjor är 26 alnar. Vid denna kuststräcka användas både strömmingsryssjor ocb sikryssjor. Skärgård finns icke utanför kusten. Ryssjorna gå icke utanför 180-m:gränsen utan stanna inom det enskilda vattnet, och fiskarena ha för dessa redskap icke ansett sig behöva begära tillstånd av länsstyrelsen. Det finns emellertid ingen som riktigt vet eller kan räkna ut just var denna 180-m:gräns går. — Av gammalt 'Det åsyftade tillståndet meddelades av Kungl. Maj:t den 5 maj 1944 och avsåg fiske vid grunden Jakobsgrundet och Vattingen, belägna omkring 2 775 och 2 500 meter öster om Petlandsskäret i Lovö skärgård.

384 fanns i Täfteå laxnäl; Jonsson hade fyra, men dem har han i stället gjort om lill ryssjor. På liknande sätt ha också andra gjort med sina laxnät. De av ålder brukade näten ha alltså nu ersatts av ryssjor. Den sammanlagda längden är dock densamma som förut. I den mån det finns fiskare som ha näten kvar och icke i stället ha skaffat sig ryssjor, bruka näten sättas från stranden och utåt. Nu för tiden förekomma utefter fastlandskusten fasta laxnät endast sällan. Ulc på Holmön däremot är det fortfarande vanligt med fasta laxnät. 1 Siknät sättas på höstarna på de yttre grunden och vid stränderna, i allmänhet på 2—3 meters djup, men ibland, fast mera sällan, på 4—5 meters djup. — Krokfisket (revfisket) praktiseras rätt olika. Här bruka krokar icke läggas på djupt vatten utan endast på grunt; detta sker för fångst av gädda och lake. Gäddan fångas sällan på större djup än 2 meter, men laken kanske även på något djupare vatten. Emellertid börjar också krokfisket alt moderniseras, och just under senaste vintern ha krokar försöksvis lagts djupare, ända på 6—7 famnars vatten (jfr yttrandet nyss av Alvar Sandgren i Ostnäs). Där ute på djupet fångades mera lake än inne vid stranden. Lakkrok börjar numera vintertid sättas ända ut till i varje fall 4—5 famnars vatten. Sedan, när det börjar våras, drar sig fisken närmare fastlandsstranden med dess sötare vatten, ocli fiskarena flytta då efter mot land. — Fiskearrendalorerna ha ofta en ganska otrygg ställning. Den som arrenderar ett fiskevatten och har rustat sig med dyrbara fiskeredskap borde ha skydd att få fortsätta med fisket där. Emellertid har det förekommit att vid arrendeauktioner fiskevårdsföreningar ropat in vatten, som en yrkesfiskare förut arrenderat, och då kan yrkesfiskaren icke längre fortsätta där. När flera hundra amatörfiskare sammansluta sig för att arrendera ett vatten, kan icke den enskilde fiskaren bjuda över. Men yrkesfiskaren borde dock gä före. 3. Kuststräckan från Umeälvens utlopp till ångermanlandsgränsen. irfiir Sjöström i Obbola: Utanför Obbola få alla, som fiska med strömmingsskötar, sätta var som helst, vare sig de ha vatten eller ej. Strandägarna ha i regel tolererat detta fria strömmingsfiske. Också på många andra håll vid Västerbottens läns kust bruka strömmingsskötar få sättas fritt överallt. Per Lundberg i Norrmjöle: Strömmingsfiske med flottskötar bedrives endast ute i havet och aldrig på enskilt fiskevatten. Inom strandrättsområdet idkas strömmingsfisket huvudsakligen med krokskötar men också något med ryssjor. Strandägarna vilja förbehålla sig ensamrätt till sådant fiske. De strandägare, som icke själva äro fiskare, arrendera ut sin fiskerätt. Det är gammal tradition att fiskevattnet är uppdelat i lotter. Omdelning sker varje år enligt en turordning, som fastställts genom sämjedelning. Strömmingsfisket och laxfisket å visst område höra till samma lott och vandra runt inom byn. I Norrmjöle finns det sex sådana lotter, och i Sörmjöle är det en liknande fördelning. — Strandägarna skulle nog icke ha mycket att invända mot att i en ny fiskelag frifiskare, som annars skulle bli utan välten, finge rätt alt lägga lilet skotar på strandägarvattnef. Men strandägarna böra skyddas mot att frifisket kunde börja bedrivas i större skala och »övergå till industri», och ryssjefisket skulle givetvis förbehållas jordägarna. — Notfiske förekommer ej längre efter strömming, men däremot en smula efter abborre m. m. Äker och äng gå icke ned till stranden, utan denna består av sand eller sten. K. J. Öberg i Norrmjöle: Krokskötar användas inom Norrmjöle by, men icke i större omfattning. Algot Häggström i Järnäs: I Nordmaling bruka fiskarena »dygna» om krokström1 Jfr s. 78 ff.

385 mingsfisket på våren invid land. Fisket delas mellan fiskarena oberoende av skatterätt, blott fiskarena bo inom fiskeläget. Dygningen tillgår så att den ena fiskaren får viss fiskeplats den ena natten och den andra fiskaren den andra natten. Längre fram på sommaren drar sig fisket utåt havs. — Endast en strömmingsryssja finnes här; platsen för den måste arrenderas från byamännen; utarrenderingen sker pfi auktion. — Främmande fiskare bruka icke hinna sä lång! bort som till Järnäs med krokskötar. Men skulle en främling verkligen komma och lägga krokskötar där, skulle ortens fiskare söka hindra honom från fisket, t. ex. genom att lägga egen kroksköle inne i hans. Emil Sandberg i Obbola: I fråga om fjällfisket är del särskilt sikfisket som är av betydelse. Den vanliga längden av en sikryss ja är 50 famnar, men på vissa langgrunda ställen sättas två ryssjor, den ena utanför den andra, och då kan den sammanlagda längden bli 100—120 famnar. På vissa fiskeplatser är det närmast land tämligen djupt, medan det längre ut ligger ett grundområde. Då sätta fiskarena först en ryssja från stranden och sedan en ny ryssja från grundonirådet. Ryssjorna sättas icke gärna på större djup än 20 alnar. — För en fiskearrendator, som skatfat sig redskap och på annat sätt anpassat sig efter det fiskevatten han arrenderat, borde det i lagen införas en företrädesrätt till fortsatt arrende, någon slags optionsrätt. Därigenom skulle han få större trygghet. Nu händer det att sportfiskeklubbar och fiskevårdsföreningar ropa in den vattenrätt som en enskild fiskare förut arrenderat. En penningstark klubb kan på så sätt konkurrera ut den ensamme yrkesfiskaren. Abel Jonsson i Täfteå: Detta är ett viktigt problem. Lagen bör sätta yrkesfiskaren framför en »metspöförening». Per Lundberg i Norrmjöle: Utanför Norrmjöle är nästan ingen skärgärd; här fiskas utom strömming huvudsakligen sik, lax och laxöring. Vid Lögdeå, där det finns litet skärgård, fångas längst in även litet gädda; det fisket bruka strandägarna själva förbehålla sig. Fisket är i allmänhet oskiftat, och delägarna äro sä många att småryssjeplatserna icke räcka till även ål utomstående. Ryssjeplalserna ha numera börjat bjudas^ ut på auktion. Landarmen (»landgården») är i allmänhet 60 famnar lång, men någon gång 80 famnar. Om undantagsvis två räckor sättas utanför varandra, blir den sammanlagda längden omkring 120 famnar. Längst ute är djupet upp till 20 alnar, på någon enstaka plats ännu litet mer. Siknät bruka efter särskilt löfte få läggas även av andra än byborna, men icke alltför nära byamännens ryssjor. Att »lagna» (sätta nät) framför storryssjoma är ett ofog. — Krokfiske (revfiske) förekommer nästan icke vid öppna havsstranden, vare sig efter torsk eller börting. Försök ha gjorts, men sådant fiske blev inte lönande. Erik Jonsson i Norrmjöle: I Norrmjöle fiskas inomskärs med siklanor (siklagnor). Det är svårt att avgöra om det är fast eller rörlig redskap, men faktiskt räknas del nog som rörlig (»flytande») redskap. Och i praktiken får vem som helst bedriva lanfiske. Detta liske har aldrig beivrats, och då ha frifiskarena småningom ansett sig ha verklig rätt därtill. Emellertid bör nog detta siknätfiske, åtminstone om det bedrives i större skala, anses i princip tillkomma strandägarna ensamma och ske endast med deras »välvilja». Nils Norrman i Norrbyn: I Norrbyn råda liknande förhållanden. Om någon fiskar med siknät, ha byamännen än så länge låtit honom hållas. Icke heller då det gäller utarrendering av ryssjeställen göra byamännen skillnad mellan bybor och utomstående; priset är i båda fallen 20 kronor. Karl Andersson i Obbola: Men om det kommer en fiskare och vill bedriva sikfiske som näring, alltså i stor skala, skulle strandägarna ställa sig lika välvilliga då? Det är icke rätt att säga, att det finns sedvana på att det fisket fått bedrivas fritt. Sådant 25

38G fiske har allenast drivits i mindre skala, och det är endast av hygglighet som byamännen låtit de främmande fiska. Man måste hålla fasl vid att fiskerätten i princip ligger kvar bos byamännen. Annars kan det lätt gä som i fjällsjöarna, att det rent av bildas bolag för att fiska ut vattnet. Detta skulle bli förödande för sikstammen. Däremot med bibehållen strandäganderätt kan fiskevården lättare hållas uppe. Just utanför Norrmjöle ocli Sörmjöle har del skett stora och lovande utplanteringar av sik. Alvar Nilsson i Sörmjöle: Det kan uppstå ganska stor olägenhet för dem som arrendera plats för en storryssja, om lanfisket skulle vara fritt. Med siklanor (siknät) kan ju fiskaren fara vart som helst; de redskapen äro ju så lätta att ta upp och flytta. handskaren bör därför kunna hålla sig borta från de fasta redskapen. Lanor böra icke betraktas som giltig redskap på annans vatten. På våren söka lanliskarena komma så nära stranden som möjligt, likaså på hösten under det bästa sikfisket. Dessa lider på året utövas nätfiske ocb ryssjefiske inom samma vatten lill stor nackdel för ryssjefisket. Icke heller strömmingsskötar borde få läggas för nära ryssjorna. Enligt lagen får man ju ej genom stängsel eller nät hindra fiskens gång till annans fasta redskap, men den bestämmelsen efterlevs icke. Strandägarna ha icke släppt fram frifiskarena godvilligt, utan dessa ha tagit sig fram egenvilligt. En fiskare: Om det utom skären finns gammal sedvana på att fisket med siklagnor skall vara fritt, skall ju enligt lagen den sedvanan gälla. Det är då anmärkningsvärt att icke sådan sedvana skall kunna godkännas också inomskärs, K. J. Öberg i Norrmjöle: På våren fiska frifiskarena med siknät ända inne vid stranden. Förra vintern hade frifiskarena dispyter med byamännen i Norrmjöle och Sörmjöle om fisket vid den öppna havsstranden, men faktiskt har det utomskärs varit fritt att sätta siknät ända invid stranden. Sådant fiske bör, enligt frifiskarenas mening, fortfarande vara fritt. Åtminstone somliga lider på året kan det nog bli en viss konkurrens mellan siknäten och sikryssjorna, ty på våren och senhösten, till isläggningen, kunna siknäten läggas på mycket grunt vatten, »nästan på torra land;. Men naturligtvis vill ingen frifiskare med sina siknät direkt stänga en slorryssjefiskare. Algot Häggström i Järnäs: I Järnäs är fisket gemensamt för hela byn. Storryssjeplatserna utarrenderas på fem år i taget. Ryssjorna bruka vara 45—60 famnar långa; dubbla längder förekomma ej. Djupet pä ryssjorna varierar från 10 till 30 alnar. — Krok (rev) användes ej mycket. Det blir i så fall mest lakekrok. Sådant fiske är knutet till strandrätten ocb är ej fritt för utomstående. I allmänhet är det vid denna del av kusten öppen havsstrand, så när som på en del små vikar vid Järnäsudde, och det är där som fisket efter lake och abborre mest bedrivs, alltså inomskärs. Torsk och lax fångas huvudsakligen ute till sjöss, och inom slrandrättsområdct bedrives icke mycket revfiske efter de fiskslagen. Fasta laxnät finnas fotfarandc, och rätten till sådant fiske utarrenderas. Allt fiske utom strömmingsfisket med skotar förbehålla strandägarna sig själva. Per Lundberg i Norrmjöle: Ovisst är hur långt ut strandäganderätten sträcker sig. Det borde bättre klargöras var gränsen går mellan inom- och utomskärs. Kusten utanför Norrmjöle och Sörmjöle, vid Mjölefjärden, kan knappast kallas inomskärs, ty där »vräker öppna havet på och det är endast några bränningar utanför». K. J. Öberg i Norrmjöle: Enligt Öbergs uppfattning äro i Mjölefjärden Nygrundshöjsarna och Finngrundshöjsarna att anse såsom utomskärs, ty de ligga vid öppen kust. Även lotskaptenen är av samma mening. En fiskare: Emellertid ha liskerimyndigheterna nyligen avslagit en ansökan om rätt att få sätta fast redskap i de vattnen, närmare bestämt vid grundet Nygrundholmarna, förmodligen enär detta grund ansågs ligga inomskärs.

387 Erik Persson i Sörmjöle: Byamännen i Sörmjöle anse alt deras skattevatten gå ända ut till de yttersta skären, närmare bestämt »dit ut där ångbåtarna gå». Att ersätta den nuvarande 180-m:gränsen från stadigt djup av två meter med exempelvis en 300-m :gräns från stranden vore vid denna kust, där det mångenstädes är mycket långgrunt, en egendomskonfiskering. Byamännen är icke hjälpta med att få skadestånd i pengar. Tusenlappen är snarl försvunnen, men om själva fiskerätten bevaras, så är den ett medel alt för all framtid hålla befolkningen kvar. En ersättning i pengar är ej detsamma som ett medel alt skaffa inkomster i framliden. En frifiskare: Den nuvarande 180-m:gränsen räcker bra till. Att utsträcka strandäganderätten lill 300 meter är icke till gagn för fiskarena utan endast för de förmögna bönder, som icke själva fiska ulan som arrendera ul sina vallen.

f ran yrkesfiskarena Tage och Emil Karlsson i Hörnefors hade lill mötet insänts en skrivelse, vari det bl. a. hette: »För det första vore det önskvärt alt med bestämdhet kunna fastställa vad som menas med skärgärd. Vi anse, att när utanför stranden och kusten, så långt man kan se med ögat, ej finnas några skär eller holmar, då bör detta vatten icke kallas för vare sig holmar eller skär. Alt bestämmelserna om två meters stadigt djup kunna missförstås av fiskarena, är förklarligt, särskilt med hänsyn till att vattenståndet kan vara mycket varierande frön dag lill dag. — Ett annat önskemål vore att bestämma huru långt den ena skötsättningen finge ske innanför den andras utlagda redskap. Sålunda är det ingenting ovanligt, att en fiskare som lagt ut skotar eller storryssjor, sedermera omgärdas av redskap. Att fiskarena äro obelåtna med en dylik obestämd förordning är förklarligt. Vi anse, att det bör vara minst 200 meter, om skötarna utläggas innanför storryssja. Då det gäller skölutläggning, torde ett avstånd av 50—100 meter vara tillfyllest, önskvärt vore att en viss gräns tillämpas även för nät m. m. — Den nuvarande fiskerilagstiftningen borde uppmjukas eller revideras sä, att de nuvarande oskäliga fiskevattensarrendena kunde förminskas eller helt elimineras. Ävenledes hemställes, att yrkesfiskare, vilka sakna skattlagd jord, finge ett större skydd för sin vällovliga yrkesutövning». Från Elof Rönnberg i Rönnholm (närvarande vid mötet) inkom sedermera en av honom »på uppdrag av Rönnholms byamän» undertecknad skrivelse, vari anfördes: »Rönnholms by, som har en areal av något mer än 1 000 har, har tidigare disponerat sitt fiskevatten efter gollfinnande. Då emellertid Nordmalings ängsågs-AB senare gjort mycket stora skogsinköp, så alt de numera äga minst en tredjedel i skattelaget, har det blivit ohållbart, då det gäller fiskerätten. Sålunda upplåter bolaget så gott som oinskränkt fiskerätt till sina arbetare vid industrien, vilket har varit till mycket slort obehag både på del ena ocb andra sättet för oss fiskare och övriga rättmätiga fiskerättsägare. Sedan bolaget fått denna rätt inom skifteslaget, ha vissa tvisligheter uppstått i fråga om rätten till fisket. — Vi hemställa, att fiskerättskommittén ville framlägga förslag för att skydda fiskare och fiskerättsägare gentemot de skogsägande bolagen». 4. Holmö skärgård. Bertil Edlund i Holmön: I vattnen kring Holmön råda andra fiskerättsliga förhållanden än vid fastlandskusten. Holmöborna ha nämligen enligt sedvana och gamla urkunder rätt till vattnet långt utanför 180-m:gränsen, och främmande fiskare ha icke rätt att där fiska ens strömming. De flesta fiskarena på Holmön ha vid sidan

388 av fisket ett litet jordbruk. Strömmingen fiskas med skotar, men icke med notar eller ryssjor. Skötströmmingsfisket är fritt för alla som bo på Holmön, även om de icke äga del i byn. Dock få krokskötar icke sättas så att de stänga fasta laxnät. Från fastlandet, särskilt från Täfteå, kommer det några få båtlag, högst fem eller sex, som fiska strömming inom Holmövattnen. De främmande båtlagen hålla mest till utanför fiskeläget Fjäderägg, t. ex. vid Mickelsgrund (4 km norr om Fjäderägg) och vid Lillholmsgnmd. De anse att dessa grund äro utgrund, där fisket är fritt, men holmöfiskarena mena att inga främmande ha rätt att fiska på dessa grund, enär i gamla handlingar fisket förbehållits holmöborna bl. a. vid Mickelsgrund, Lissgrund och »Fingrund». Var detta »Fingrand» ligger vet man icke bestämt, men holmöborna hålla före att det är samma grund som nu kallas Storgrundet (3—4 km öster om Ängsö). Holmöborna äro missnöjda med det främmande fisket, men ännu sä länge har det ej blivt något rättsmål om det. Någon enstaka gång ha de främmande satt krokskötar ända inne vid stranden. — Laxfisket bedrives med stående nät, s. k. stakanät. Också detta fiske sträcker sig långt utanför 180-m :gränsen. På sina håll, t.ex. på Skatahällsrevet utanför Sörviken (vid sydspetsen av Holmö), gä sålunda dessa fasta nät ut ända till 1 200 meter från land. Djupet längst ute är då 5 famnar. Särskilt tillstånd av länsstyrelsen att sätta ut dylika fasta redskap anses icke behövas. — Fiske med storryssjor förekommer för närvarande icke vid Holmön, detta enligt privat överenskommelse mellan fiskarena. Det finns emellertid de som vilja börja använda storryssjor igen. — Edlund upplyste att holmöborna enligt en utredning av fiskeriintendenten dr Ossian Olofsson den 22 nov. 1921 kunna stödja sina särskilda fiskerättsanspråk på tre urkunder: dels ett kontrakt mellan Holmö byamän och landshövdingen J. Grabn den 17 juli 1671, stadfäst av häradsrätten den 23 november 1674, dels Kungl. Maj:ts resolution den 9 september 1761 på Umeå stads besvär angående bl. a. fisket vid Holmögaddarna, dels ock Konungens befallningshavandes utslag den 24 december 1791 ang. avvittring i Holmö by den 27 juni 1788 och följande dagar. Kontraktet av år 1671 behandlar strömmingsfisket »på fiskegrund, som kallas Fingrandet och Mickelsgrundet, eller ock andre grund, som Fiärägg tillhörige hafva varit eller äro brukade af de fiskare, der legat hafva», och omtalar att främmande fiskare tidigare brukat betala landlega till Holmö byamän för detta strömmingsfiske; detta kontrakt anses av Olofsson böra tolkas som ett bevis för att byamännen ansetts äga bestämma över allt strömmingsfiske vid Fjäderägg och hela ögruppen, även vid de grund, som ligga utanför området för strandäganderätten. I kungaresolutionen av år 1761 uttalas att Holmögaddar »uti slora hafssjön, två mil väg ifrån sielfva Holmön», tillhöra Holmö byamän ensamma, och detta menar Olofsson gälla även de djupare, yltre grunden. Avvittringsutslaget 1791 gör inlet undantag från detta uttalande, utan tvärtom antecknas såsom ostridigt att Holmö byamän av ålder innehaft och nyttjat bl. a. de fiskevatten, som finnas på Holmön eller däromkring belägna skär och holmar. Enligt Olofsson skulle därför fiskare från fastlandet »icke äga laglig rätt alt idka strömmingsfiske vid Holmön med därtill hörande holmar och skär samt inre och yttre grund utan medgivande av flertalet byamän, dock äger landshövdingen, i den man kontraktet av år 1671 ännu gäller, att lämna tillstånd åt andra fiskare att idka strömmingsfiske vid Fjäderägg och därtill hörande grund». Edlund förklarade att holmöborna nu med stöd av denna historiska utredning och gammal sedvana vilja själva bestämma över allt fiske, även strömmingsfiske med skotar, så långt ut som de gamla handlingarna gälla. Vid avvittringen ansågos holmöborna tydligen ha för liten areal i åker och tilldelades därför i stället så mycket mera fiskevatten. De hävda nu att de exempelvis i sundet mellan Holmön och fastlandet ha både fiskerätt och äganderätt ända till midvattnet. Också myndig-

389 heterna synas respektera holmöbornas anspråk: sålunda avslår Kungl. Maj:t alla ansökningar från främmande fiskare att sätta fast redskap i de vatten, som holmöborna göra anspråk på. Som ovan Gösta

Thulin.

Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å Ångermanlands norra domsagas tingshus i Ö r n s k ö l d s v i k torsdagen den n april 1945. Närvarande: Iran fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin och Skoglund ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Jöran Hult i Falun; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Martin Olsson i Sundsvall; från föreningen Ångermanlands kustfiskareförbund: ordföranden Einar Edlund i Mjällom och förutvarande ordföranden O. Adolf Westin i Mjällom; följande jordägare eller arrendatorer: Alfred Larsson och Torsten Lundin i Saluböle, Bertil Molin i Högen (9 km nordost om Husum), Emil Engblom i Fanbyn, A. P. Nordkvist i Utås, Albin Johansson i Kasabacken, Husum, Einar Larsson och Gustaf Halländer i Stensäter (4 km söder om Husum), Bengt Bylund, Johan Sundström, Bertil Engström och Rudolf Bylund i Ultra, Gustaf öhlund i Skede, Emil Johansson i Ällön, Skagsudde, Emil Nordin, Erik Engblom och G. M. Engblom i Finna, Skagsudde, Bertil Westman i Skeppsmalcn, Skagsudde, Anselm Olsson i Skagsudde, Emil Norgren i Malmön (vid Mattjälssundet eller Matskärssundet, väster om Skagsudde), Idbyn, E. A. Westin i Bäck för egen del och såsom ombud för Nätra skattetalsägare, Gunnar Norgren i Norsjöbäcken, Nätra, Forss AB genom direktören Theodor Hedberg i Köpmanholmen och förvaltaren A. Hörnström i Sidensjö (bolagets intressen avse huvudsakligen kuststräckan frän Guldviken runt Genesön till Köpmanholmen), Alfred Norgren, David ('.allén och Gustav Norgren i Strängön, Karl Hedberg och John Moberg i Näske (4 km sydväst om Köpmanholmen), Helmer ögren, J. Gideon Bergström, L. O. Wigren, Sven Wigren och Fridolf Nordkvist i Ulvöhamn, Albin Ullberg i Sund, Vibyggerä, Einar Edlund (jfr ovan), Adolf Westin (jfr ovan), Nils Lundgren, Bertil Nordlander, Carl Nordlander, Hampus Nordlander, Martin Nordlander och Matteus Stattin i Mjällom, Mattias Nordin i Sörleviken, Nordingrå, Nils Bergqvist i Sund, Nordingrå, .1. Ragnar Björklund i Berghamn, John Öhlund i Solumshamn (14 km söder om Hörnösand); övriga fiskare: inga. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden:

390 1. K u s t s t r ä c k a n från västerbottensgränsen till och med Skagsudde. Alfred Larsson i Saluböle: Utanför Saluböle användas vid strömmingsfiske huvudsakligen skotar. Strömmingsryssjor finnas ej, och numera förekomma icke heller nolar. Strandägarna bruka icke förbehålla sig ensamrätt till strömmingsfisket i Saluböles vatten. Tidigt på våren bedrives strömmingsfisket delvis med »sillnät» (ett slags mycket små skotar) men mest med krokskötar. Vårfisket med krokskölar inne vid stranden brukar i regel skiftas upp så att var och en får sin nummerplåts i dygntur ( = med ombyte varje dygn). Ute på friliggande grund däremot brukar den som först kominer dit få lägga ut sina krokskötar utan inträng av andra. Flottskötar läggas längre ut från stranden. Sådant fiske anses vara fritt. — Av annan fisk än strömming fångas mest sik, lax, laxöring och något gädda. Detla »fiskfiske» (i motsats till strömmingsfiske) bedrives med smånät och storryssjor. Smånäten sättas för sik och laxöring invid land tidigt på vårarna, då isen släppt. Storryssjorna användas mest för lax. De gå 30—50 famnar ut från stranden. Längst ute, där ryssjan slutar, är djupet i regel 15—20 alnar, ibland ända till 25 alnar. — Fiske med krok (rev) förekommer inne på strandägarnas vatten endast i form av mete; långrev och ståndkrok användas icke. — Allt fjällfiske är förbehållet strandägare och arrendatorer. Emil Engblom i Fanbyn: I norra delen av Ångermanland, frän norra länsgränsen till Husum, bruka fiskarena i regel betala arrende till bönderna för kroksköllisket efter strömming inne vid land. Sä sker nog för övrigt vid större delen av den ångermanländska kusten. På en sträcka av omkring en mil vid Saluböle är emellertid strömmingsfisket endast av obetydlig omfattning ocb just på den sträckan brukar strömmingsfisket ej utarrenderas. Men vid andra delar av kusten arrendera bönderna ut krokskötfisket. Både fiskare och bönder tycka alt det systemet är bra, och några stridigheter dem emellan ha just icke förekommit. När kriget började, var det en del nytt folk. ett tiotal arbetare från Husumfabriken, som började slå sig på strömmingsfiske. Numera äro emellertid vattnen utarrenderade till yrkesfiskare, och därefter kunna sådana tillfällighetsfiskare icke längre komma in lill krokskötplatserna. — Fanbyvikcn anses ligga inomskärs, men i övrigt går öppna havet in lill stranden. Ingen strand består vid denna del av kusten av åker eller äng. — Flottskötar läggas aldrig inne vid land ulan ute i sjön långt utanför 180-m:gränsen. Lekströmmingen håller sig i regel rätt långt ute, men när den något år går in lill land, får vem som helst lägga grundskötar därinne. Det är alltså endast fisket med krokskötar, som anses vara förbehållet för bönderna eller deras arrendatorer. — För omkring femton år sedan var det en process mellan bönder och fiskare i Fanbyn om fisket med krokskötar inne vid land, både inom ocb framför allt utom skären: en icke-strandägande fiskare ville göra gällande att strömmingsfisket efter gammal sedvana varit fritt och han slutade därför att betala arrende, men bönderna stämde honom, och han dömdes att betala; utgången stod sig också i hovrätten. Gustaf Öhlund i Skede: I trakten av Skede förekommer ståndkrok rätt ofta och likaså långrev. Även andra än strandägare och arrendatorer ta sig gärna friheten att fiska med krok (rev) på strandägare vattnen. I någon mån har detta av gammalt varit vanligt, men på senare tid ha vissa nya krokfiskemetoder tillkommit, exempelvis kastspö och gäddsax, och detta vilja strandägarna icke tolerera. Bertil Westman i Skeppsmalen: Vid strömmingsfisket användas krokskötar, vanliga skotar och sillnät. Yrkesfiskarena arrendera av byamännen fiskevattnen kring fiskehamnen. Pä försommaren bedrives fisket med krokskötar från land i tur dygn för dygn. Fisket med krokskötar förbehålla arrendalorerna sig själva. Även strandägarna bedriva litet fiske med krokskötar. Främmande fiskare förekomma däremot icke. Senare på året, på sensommaren, då fisket avser lckströmmningen, sker fisket

391 längre ut från stranden, i regel ända ute i frivaltnet. Den årstiden ha yrkesfiskarena icke så stor användning för den strandrätt som de arrendera. »Bandskötar» läggas endast av arrendatorerna. — På hösten bedrives strömmingsfisket med flottskötar långt ute i öppna havet. Carl Nordlander i Mjällom: På hela kuststräckan från norra länsgränsen till och med Skagsudde finns det inga yrkesfiskare, som ej arrendera fisket av strandägarna. Detta system medför att några främmande fiskare icke förekomma. 2. Kuststräckan från Skagsudde till och med Ullångerfjärden. Erik Norgren i Malmön: Tvister ha förekommit mellan fiskarena i Mattjäl och Malmön samt fiskarena i Skeppsmalen angående fisket på östanskär. Detta liske nyttjas av Skeppsmalsborna efter dygning, men Mattjäfsborna mena alt detta sker med orätt. E. A. Westin i Bäck: Vid strömmingsfiske med krokskötar brukar kroken eller kronan tas upp redan efter några få timmar, men landarmen kan stå ett eller elt par dygn, knappast längre. En del fiskare vilja gärna behålla sin fiskeplats och låta då landarmen stå kvar för att hindra andra att komma dit. Tidigare har det hänt att främmande fiskare satt krokskötar inom strandägarområdet, men det ha strandägarna reagerat emot och sedermera har sådant icke inträffat. Strömmingsfiske med smånät, s. k. sillnät, bedrives tämligen allmänt fritt. Vid Ulvöarna och Strängön idkas strömmingsfiske även av strandägarna, men annars är det nog det vanliga vid hela denna kuststräcka att markägarna icke själva bedriva strömmingsfiske utan arrendera ut sina vatten. — Av annan fisk än strömming fångas huvudsakligen torsk, lax, sik, gädda, abborre och laxöring. Storryssjor användas för sik, börting (laxöring), lax, gädda och abborre. Storryssjorna gå i regel högst 70 meter ut frän stranden, någon enstaka gång kanske 100 meter. Även nät användes vid »fiskfisket» ( = f.jällfiskel= fisket efter annan fisk än strömming). Det huvudsakliga fisket efter lax och torsk bedrives utanför 180-m:gränsen, men på vintern fångas torsk med nät och rev ända innanför Ulvöarna, och det är det ingen som lägger sig emot. Under krisåren hände det ibland att någon från industriområdena kom ut och fiskade utan lov, men numera förekomma icke alls främmande fiskare i trakten. Gunnar Norgren i Norsjöbäcken: I Nätra har det varit gammal hävd att vem som helst fått fiska med sillnät var han önskat. För krokskötar däremot ha de flesta strandplatserna brukat arrenderas ut, sä när som på vissa skär, som ingen gjort anspråk på utan dit vem som helst brukat få fara och fiska. De sisla två, tre åren ha markägarna emellertid arrenderat ut också de skären. — Till »fiskfisket» användas utan gensagor från strandägare eller arrendatorer s. k. fisknät, små grunda nät, som läggas utmed stränderna efter laxöring, sik ocli börting. Torskfiske med nät har tillkommit under senare år; torsknäten sättas i regel på 25 famnars djup eller djupare, ibland dock på något mindre djup, exempelvis 10 famnar. Siknät sättas pä 5 famnars djup eller djupare. Fisket med smånät bedrives i rätt olika omfattning i olika fiskelägen. Något särskilt minimiavstånd från storryssjor eller andra fasta redskap är icke bestämt. Fisket med storryssjor anses i Nätra tillkomma strandägarna, och ryssjeplatserna bruka av dem arrenderas ut. Alfred Norgren i Strängön: Strömmingsfiske bedrives i Strängön av strandägarna själva. Även de bybor, som icke äro strandägare, t. ex. ägare av avsöndringar, bruka få fiska strömming utan särskilt lov. Strängen är emellertid en så liten by att strandägarna anse sig lida konkurrens från dem som icke ha strandrätt. Vattnen räcka icke till.

392 Fridolf Nordkvist i Ulvöhamn: Vid kuststräckan norr om Ulvöarna äro fiskarena mångenstädes också markägare, men på Ulvöarna är skillnaden mellan fiskare och markägare mera markerad och där betala yrkesfiskarena arrende till markägarna i Ulvö Sörby. Det har varit tvistigt huruvida detta arrende avsåg enbart bodplats eller därjämte fiskerätt. Förr betalade fiskarena s. k. bodlega för sjöboden, som stod på böndernas mark, och det talades aldrig om fiskearrende ulan endast om bodlega. Annorlunda blev det när yrkesfiskarena pä 1920-talet inlöste hamnen jämte angränsande markområde. Då fortsatte fiskarena att betala arrendeavgift till bönderna, men avgiften omdöptes till fiskearrende. Huruvida denna ändring innebar att fiske som förut ansetts vara fritt därefter erkändes tillkomma bönderna är icke fullt klart. Numera har den uppfattningen gjort sig gällande, särskilt från den yngre fiskargenerationen, att fiskarena icke skulle vara skyldiga att betala sådant arrende. — Strömmingsfisket kring Ulvöarna bedrives med krokskötar och bandskötar men icke med notar. Endast en strömmingsryssja finnes. — På två ställen vid Ulvöarna idkas ett givande notfiske efter lax; de fiskeplatserna ha bönderna numera undantagit för egen räkning. Det övriga »fiskfisket» torde anses vara fritt för vem som helst och del bedrives även av sådana fiskare som ej äro bosatta på Ulvöarna. Laxrevar (ett slags långrevar, som flyta på vattnet) läggas stundom på så ringa djup som 2—3 famnar. Också torskfisket är fritt. Det bedrives på minst 20—30 famnars djup, bland annat i Ronösundet innanför Norra Ulvön. Fiskarena i Ulvöhamn bedriva torskfiske huvudsakligen på utsidan av Ulvöarna men också inne på Ullångerfjärden. Den fjärden anses i sin helhet vara enskilt vatten, men ändå har torskfisket faktiskt lått bedrivas nästan bur fiskarena velat. — Fiskearrendatorernas ställning är nu ganska otrygg. Om markägarna skulle säga upp arrendekontrakten, skulle yrkesfiskarena i Ulvöhamn få mycket svårt att livnära sig. Det har förekommit atl en fiskare bjudit så mycket som 150 kronor för ett nummer i Ulvöhamn. Med varje sådant nummer följer rätt alt i tur med de övriga fiska på de vatten hamnlaget arrenderar. Yrkesfiskarena i Ulvö hamn ha 28 nummer, och därjämte ha bönderna förbehållit sig 6 nummer. Gideon Bergström i Ulvöhamn: Om strandägarna icke göra anspråk på laxfisket (annat än med not), så beror det ej pä att det anses fritt utan på atl enligt strandägarnas uppfattning laxfisket ingår i de löpande arrendena. Albin Ullberg i Sund: 1 Vibyggerå har sedan gammalt fritt fiske fått bedrivas med sillnät och torsknät. Torskfiske med långrev däremot är en tämligen ny förin av fiske, som uppkommit först under de allra sista ören. Det är icke begränsat endast till de djupaste områdena utan bedrives ibland till och med innanför 180-m:gränsen, så att det stör strömmingsfisket och annat garnfiskc genom att krokarna trassla in sig i näten. Fiske med torskrev och annan långrev, exempelvis laxrev, borde icke få bedrivas på enskilt vatten. Det är endast sillnäten och de små fisknäten, som fritt få användas efter gammal hävd. Det fria fisket med krok eller rev »å djup» borde avse djup av minst 40—50 famnar. Fjärdarna äro här mycket djupa. Fiskeriinstruktören Martin Olsson: Vid denna kuststräcka anses strömmingsfisket tillhöra skattehemmanen. Då icke-strandägande fiskare sökt hävda rätt till fritt strömmingsfiske, ha rättegångarna i regel gått dem emot. 1 Det är ett viktigt intresse i Ångermanland att yrkesfiskarenas fiskemöjligheter tryggas. I havsbandet böra de fritt få bedriva sitt strömmingsfiske. »Fiskfisket» däremot bör icke göras fritt, allra minst inne pä fjärdarna, ty då är det fara för att fisket misskötes. Då är det bättre 1 I en senare rättegång har dock linderdomstol godkänt frifiskares anspråk på sedvanemässigt fritt fiske å ett grund beläget mellan Mjältöa och Ulvöarna (Ångermanlands södra domsagas häradsrätt utslag 20 nov. 1946 i mål J. Holmberg m. fl. ./.'J. M. Wiberg m. fl.).

393 att bibehålla det nuvarande systemet att yrkesfiskarena arrendera fiskevatten från bönderna. Men viktigt är att fiskarena få större säkerhet än nu att bibehålla sina arrendevatten. — I Ullångerfjärden förekommer fritt nätfiske efter lax och torsk utan protester frän jordägarna; likaså fritt fiske med sillnot. — Olsson har eget fiskevatten i Docksta vid Vibyggerå. 3. Kuststräckan från Ullångerfjärden till Hemsö. Einar Edlund i Mjällom: Vid den ångermanlandska kusten förekomma knappast alls några fiskare som icke samtidigt äro bönder eller arrendera fiskerätt av dem. För varje fiskehamn finns en hamnstadga, som fördelar fiskeplatserna och som noga respekteras. Endast i ett fiskeläge inom Västernorrlands län, nämligen i Junibosand (söder om Sundsvall), finns det en fiskare som bedriver fiske utan att vare sig äga eller arrendera vatten. Adolf Westin i Mjällom: Strömmingsfiske med not bedrevs ännu så sent som år 1922. På den tiden förekom notlott, och strandägarna deltogo själva i fisket. Däremot fanns ingen förkasträtt, utan den som kom först hade första turen och nästa börd hade den som kom därnäst. — I Mjällom ha fiskarena sedan gammalt arrenderat strömmingsfisket frän bönderna. Emellertid krävde bönderna högre arrende, och fiskarena svarade med att vägra att betala något arrende alls. Det gick till rättegång och domstolen förklarade 1914 att fiskarena icke voro skyldiga att betala något arrende, eftersom de av ålder brukat fiska strömming vid de omtvistade stränderna. Under en följd av år därefter betalades icke något arrende, men år 1921 överenskoms alt fiskarena skulle betala 5 kronor om året i arrende för fiskerätten. Detta gingo de frivilligt med på att betala, fastän de hade 1914 års frikännande dom för sig. De ville nämligen freda vattnet mot intrång frän främmande fiskare. För närvarande pågar i hovrätten en ny process mellan fiskarena och bönderna om rätten lill strömmingsfiske. — Inom strand rättsområdet fånga yrkesfiskarena icke någon annan fisk än strömming. Däremot idka strandägarna »fiskfiske» efter lax, laxöring och sik med notar, storryssjor, faxnät, siknät och revar. Torsknät ha använts sedan urminnes tid, men torskrevar ha tillkommit först pä senare tid. Hampus Nordlander i Mjällom: Inga främmande strömmingsfiskare fä gå närmare land än 180 meter. Ingen skillnad göres därvid mellan inom- och utomskärs, utan I80-m:gränsen tillämpas här också inomskärs. — Inne på Omnefjärden bedrives det en del torskfiske med nät på djupt vatten. Det fisket räknas fritt för alla och likaså liske med laxrev. Också storryssjor finnas där inne. De gå 100 meter ut från stranden och största djupet är 20 alnar. Där det fiskas strömming, få fiskryssjor ej läggas. Icke heller får fisknot dras, där det enligt nummerindelningen bedrives strömmingsfiske. Vid nolfiske brukar det dygnas om notplatserna. Om höstarna bedrives en del krokfiske efler lax. Det har icke förekommit att det kommer folk från främmande häll och fiskar, men ingen skulle nog sätta sig emot att ge dem det nöjet, blott de icke lägga sina redskap där strömmingsskötarna skola sättas. Mattias Nordin i Sörleviken: Strömming förekommer inne på Gaviksfjärden och ute vid Långskärsklubb. Den fiskas med krokskötar, småskötar och sillnät. Krokfiske med kastspö ocfi med vanligt »snöre» förekommer där ända inne vid stranden. Torskfisket bedrives i allmänhet ute till havs, men när det är storm, sättas torsknäten i de yttre delarna av Gaviksfjärden. I Sörleviken och Gaviksfjärden bruka hemmansägarna låta lägenhetsägarna fiska fritt utanför sin strand. Några fiskearrenden förekomma icke. Nils Bergqvist i Sund: Vid Gaviksfjärden bedrives huvudparten av fisket utanför strandrättsområdet. På den tid det ännu drogs not efter strömming i Nordingrå, höllo

394 byarna styvt på att varje by fick dra endast till sitt eget land och icke till annan bys land. Notfisket efter strömming är nu ur bruk. Däremot förekommer det inne i fjärden att amatörer dra not efter annan fisk. De ha visserligen icke fiskerätt, men ingen bryr sig om att hindra dem. Ragnar Björklund i Berghamn: Yrkesfisket bygger i Ångermanland till stor del pa arrendeupplåtelser från bönderna. För yrkesfiskarena är det av mycket stor vikt att tryggas vid dessa arrenden. Exempelvis i Berghamns fiskeläge, där det finns 21 fiskare med 10 båtar, är yrkesfiskarenas ställning svag. Detta framgår bland annat av att förra året två av fiskarena blevo utestängda lill följd av att två bönder drogo var sin kroklott (rätt till plats för krokskötar), med påföljd atl de återstående kroklotterna icke räckle till för alla friliskarena. — Storön (20 km nordost om Härnösand) är, med visst undanlag, uppdelad i 62 halvlotter, varvid emellertid laxfisket icke ingår i arrendet utan kvarfigger hos bönderna. Yrkesfiskarena bedriva därför icke annat fiske än efter strömming och torsk. Bönderna däremot fiska med storryssjor efter lax m. m. Dessa storryssjor nå vid Berghamn 60 famnar ut och i Grönsvik. där det är grundare vatten, kanske 80 famnar ut. Djupet längst ute har brukat vara 15—20 alnar och är numera till och med ännu något större. Einar Edlund i Mjällom: Bostadsfrågan är synnerligen viktig för fiskarena i Västernorrlands län. Exempelvis i Norrfällsviken ha fiskarena sina lomler endast på arrende och de kunna när som helst bli uppsagda och ha då kanske icke ens möjlighet att nå ned till vattnet. Det har även inträffat att en markägare, då arrendekontraktet löpt ut, vägrat att förlänga det och själv tagit den på arrendemarken uppförda fiskarstugan. Ensittarlagen har icke ansetts vara tillämplig. Adolf Westin i Mjällom: I de flesta fall ha fiskarena en särskild vinterbostad ocb använda sommarstugorna eller sjöbodarna endast för fiskeändamål men icke lill bostad annat än under sommarfisket. Sommarstugan torde därför icke ha ansetts utgöra nöjaktig bostad» i cnsittarlagens mening. Fiskeriinstruktören Martin Olsson: Del är av stor vikt alt fiskarena fa tryggare bostadsförhållanden. Del har visat sig atl i de fiskelägen, där fiskarena kunnat förvärva egna tomter, ha de också byggt vackra och fina fiskarstugor. Detta har återverkat gynnsamt på hela fiskerinäringen i de Irakierna. Men pä andra håll, särskill i södra Ångermanland, har del ännu icke kunnat ordnas med tryggade bostadsförhållanden åt fiskarena, och i de trakterna råda också de sämsta fiskeförhållandena. I samband med nya kaj- och hamnbyggen kan det finnas möjligheter att avsätta viss mark uteslutande ät fiskarena. Ett aktuellt fall just nu är Norrfällsvikens fiskeläge, där hamnfrågan är beroende pä vattendomstolens prövning. 4. Kuststräckan från Hemsö till medelpadsgränsen. John Öhlund i Solumshamn: Före kriget, medan det ännu var fri tillgång på bränsle, var det åtskilliga främmande fiskare, icke minst frän Härnösandsomrädet, som sökte sig till dessa vatten. Ortsbefolkningen önskade emellertid hindra att nöjesfiskare inkräktade på yrkesfisket, och på begäran av föreningen Ångermanlands kustfiskareförbund och föreningen Medelpads kustfiskareförbund utfärdade länsstyrelsen fiskeförbud med rörlig redskap från kl. 6 på lördagskvällen till kl. 12 på söndagen. — Beträffande annan fisk än strömming användas inom strandrättsområdet ryssjor, laxnät, siknät och sikkrokar. Sådant fiske bedrives av jordägare och arrendatorer, men icke av amatörer. Storryssjorna ga 50—60 famnar ut; djupet längst ute är 20—22 alnar. Siknäten sättas inne vid land, ibland enstaka och ibland ända upp till åtla stycken i rad utanför varandra. De gå som längst 200—300 meter ut frän stranden. — Stränderna äro vid denna del av kusten mycket branta. Det är

395 ingenstädes så långgrunt alt man behöver gå 100 meter ut för att nå tvåmetersdjupet — Sundet söder om Härnösand räknas såsom inomskärsvatten. Där förekommer fiske med torsknät men icke med krok. Sådant nätfiske anses förbehållet för strandägarna. Som ovan Gösta 'Thulin.

Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å Medelpads östra domsagas tingshus i Sundsvall lördagen den 14 april 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin och Skoglund ävensom Hesslc, expert, och Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen: länsassessorn Sven Ekbom; fiskeriintendenten Jöran Hult; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Martin Olsson i Sundsvall; från föreningen Medelpads kustfiskareförbund: ordföranden John Bergsten i Ava, Tynderö; följande jordägare eller arrendatorer: John Bergslen i Ava (jfr ovan), Gustaf Viklander i Klubbhamn, Tvnderö, Ragnar Larsson i Åkerö, Tynderö (tillika ombud för Tyndcrö liskareförening), Carl Johansson i Äkeröviken, Åstön, Edvin Åström i Rödön, Carl Olof Dahlström i Lervik, Alnö, Rikard Lindqvist och Tyko B. Andersson i Alnön, Nils Erik Höglund och Oskar Simonsson i Lörudden (nordväst om Brämön), Gideon Sjölund (ordf. i Björköfjärdens fiskeförening), Per M. Bergström och Frits Sjöbom i Skatan (väster om Brämön); följande övriga fiskare: Albin Åslin i Åkerö, Tynderö, Sander Sjöström i Åstön, Tynderö (tillika ombud för Tynderö fiskareförening), Karl Karlsson i Spikarna, Alnö (tillika ombud för Alnö fiskareförening), Olof Oskar Nilsson i Björkön, Njurunda, Lars Andersson och John H. Bergman i Junibosand (tillika ombud för Njurunda fiskareförening), fiskmästaren Karl Stark i Maj, Njurunda. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden: 1. Kuststräckan från ångermanlandsgränsen till och med Alnön. John Bergsten i Ava: Vid denna kuststräcka bedrives åtskilligt strömmingsfiske, mestadels med skotar. I början av året användas krokskötar; senare begagnas lekströmmingsskötar och bandskötar. Numera bedrives icke något notfiske efter strömming, men i gamla lider brukade yrkesfiskarena betala arrende för rältcn att dra strömmingsnot. Sedermera, för omkring 60 år sedan, lades strömmingsfisket om till

skötfiske, och för sådant fiske ville yrkesfiskarena icke bettalai arre:ndie. På senare tidl, åtminstone under de sistta 20 åren, har det märkts cen tende:ns hos strandägarna att mer än förr bevaka sina rättigheter <och förbehåilla sig (fisket ä strandägarvattnen. På sina håll arrenidcira nu strandägarna ut allt fissket, men på andra håll, exempelvis på Tynderö, är det endastt strömmingsfisket sorm utarrenderas. 'Strandägarna förbehåilla sig alltså i princip rältten liill alltt slags fuske ända uit till 180-m: gränsen, även fisket med krokskötar och småiskötar. Sonnliga vplatser äro dock fria för envar. — I Ava på Tynideirö bettalar varje fiskare arrende till byabaget för strömmingsfisket och går sedan med i fiskehamnens skiftgång. På 'Tynderö finnas omkring 70 yrkesfiskare. Några av dem äro jordägare, nuen de flesha äro rena fiskare. Alla dessa göra sinsemellan upp om turordning. — Lämpligen bmrde fisket ordnas så att inom varje hamnlag alla borde få deltta i fisket mot skäligt :arrende. För fisket med krokskötar bord e därvid in om var Ihamn fastställ as turordnhng.. För närva rande tilllämpas dygning hela sommiaren ända till den 25 juli, men ima.nga anse alit detta är för länge och att det frf.a fisket horde börja redan omkring midsommar, så att alla dåi finge fiska lekströmming överallt., oberoende av strandägamderätt eJIer arrenderätt. Inom Tynderö kommun, där det finns 5—6 fiskehamnar, borcHe uinder lekströmmingsliden alla kommunens fiskare fä fiska över hela kommunems vatten, oberoende av vilken hamn de tillhöra. — Av .annan fisk än strömming fåingas sik, lax och torsk samt nägot gädda och alborre. De redskap, som då användass, äro storryssjor., laxnät och siknät. Fisknot förekommer endast någon enstaka gång. Storryssjorma ha ofta formen av kittor (ryssjor iuta.ii ttak) ocli gä i allmänhet ej ilämgre ut frän stranden än 4(0 famnar. Siknäten sättas mest vid stranden.. men iblaiud, särskilt .om höstarna, händer det att de sättas på djupare vatten och mlc på grund; jsiknälen användas emellertid endast i mindre skala. — Fiske efter annan fisk äm strömming förbehålla strandägarna sig själva. Ingen yrkesfiskare försöker bedriwa sådant (iiske ulan ali arrendera fiskenätlen. Däreimot ha utomstående någon enstatka gång försökt att fiska med siknät; detta ha strandägarna visserligen icke hindrat, nnen det b a r endast förekommit i ringa omfattning. Utanför Tynderö händer det stundom alt ståndkrok sättes utan lov, men dettta fiske är så obetydligt att det icke ;är något att bry sig om. Fiske med långrev efter torsk fö>rekommer icke och ej helleir vinterfiske med ståndkrok. Ragnar Larsmon i Åkerö: Också i Åkerö förbehålla straindägarna sig allt fiske. Bydelägarna hyra ut strömming sfiskett för 5 kronor per fiskkare och år. Dettta göres mest för att det skall bli ordning på ifisket; själva avgifben är icke huviudsaken. Fiskarena tillämpa sig emellan dygning från den 1 maj tiill framemot hösten. — Fiske med nät brukair bedrivas gaiuska fritt. Det är dock gaimmal sedvana aitt näten icke få läggas sä att de stänga sfionrys.sjor och annan fast retdskap. — På ett nyligen hållet möite med Tynderö fiskareförening uttalades det ömskemålett att fisket med laxkrok och ryssjor borde vara fritt fför alla, men att de fuskande då måste underkasta sig en viss ordning i form av dygnimg; däremot bordie nätfisket efter sik och lax fortfarande förbehållas, strandägarna. Sander Sjöström i Åstön: Strandägarna i Åkerö ha vid utarrenderingen behållit de bästa vattnen för sig själva, och det är endast de sämre vattnen som ide hyra ut mot den nyss omtalade Mg:a avgiften av 5 kronor. För bättree vatten ha strandägarna begärt ända till 20'0 kronor i arrende. Carl Olof Dahlström i Ltervik: Vid Alnön gå kittor och rysssjor ut omkring 80 famnar från stranden. Vid Granön (nordost om Alnön)), som äfges. av Diahlström, sättes en inre kitta om 6>0 famnar o>ch en yttre orai 40 famnar; de redskapen nå pä så sätt lillhopa 170—180 meter ut från stranden med ett djup längstt ute av omkring 8 alnar.

— Inne på Klingerfjänden förekommer icke något fiske med långrev elleT ståndkrok, ej ens av arbettarma frän de många industriverken. Karl Karlsson i Spikairnici: De flesta yrkesfiskarena på Alnöm bo i Spikarnas fiskeläge på Abiöns sydöstra udde. De bedriva knappast nägot fiske inne v£d stränderna; det är endast någon enstaka gång som de sätta en kroksköte innie på strandvattnet. Yrkesfisket sker i ställett huvuds.akligen kring kronans, holmar och skär. Eniligt den för fiskeläigett gällande haninordningen dygna fiskarena om turgånig för krokskötplalserna, men sedan krokskötfis.kett är slut för året, är strömmingsfisket fritt — Vid Spikarna b a r det tidigare varit vissa svårigheter för fiskarena att få tillräckliga utrymmen invid hamnen Iför torkning av redskap. Marken invid fiska renas gistplatser hade a* doinämstyrelisen uthyrts till sommargäster, stam börjat bygga stora villor där. Nuimera har emellertid Alnö kornmun övertagit området närmast gistplatserna och upplåtit det åt fiskarena. Tyko Andersson i Alniön: Vid Alnön sätta strandägarna kiltor och laxmät. Ålfiske tillätes, blott det icke stör de stående redskapen. Några tvister om strömmingsfiske ha icke förekommit. Den modärne fiskaren möter ju strömmingen ute på havet och söker därfför icke längre sä ofta strömmingen utefter stränderna. Där det finns stående redskap, gå sköttfiskarena aldrig nära ritan hålla sig elt stycke utanför. 2. Kuststräckan från

ALnön

till liälsingegräinsen.

Gideon Sjölund i Skattan: I södra Medelpad bedrives strömmingsfisket mest med skotar. Tidigare förekomi även notfiske, men för närvairanide är det fisket alldeles ur bruk. Måhända kommer notfisket tillhaka, om strömmingen i tframtiden åler börjar gå mot land. På den tiden, då notlisket ännu fcirekom, bade strandägarna icke någon förkasträtt, utan varje bybo tilldelades sitt dygn att dra, oberoende av om han var strandägare eller icke. NolJottt har icke i mannaminne kommit i fråga. Vid denna kuslsträcka går ängen ingenstädes ned till stranden.. — Vid Brämön och Lörudden har Sundsvallls stad sedan clrotlning Kristinas tid haft gamla liskeförmäner, och om dem har det varit en hel del stridigheter. I regel gå icke ifrifiskarena ända in till stranden utan hålla sig på grunden utanför. Dessa grund äro så talrika både på utsidan ocb på insidan av Brämön, att det finns god plats för alla de nuvarande yrkesfiskarena. Jfordägarna göra ej anspråk på fiskerätt vid ufsttranden. Där får vem som helst angöra wad reds kaj) som helst i land, också ikrokslkötar. På andra hådl däremot anses fiskegrunden tillhöra strandägarna, och dessa mena att ingen får fiska där, som ej deltagit i lot tningen om fiskeplatserna. Emellertid finns det åtskilliga binärings fiskare, som icke vilja foga sig i lottn iiigsturerna. De kaMa sig gärna yrkesfiskare, men i själva verket äro de endast säsongfiskare; fisket är blott en av deras förvärvskällor, ocb de äro samtidigt (lottumgsarbetare, torpare eller annat. De ha tagit sig för att lägga heslag på de bästa fiskegrunden för vårfisket och lotta dem sig emellan. Många verkliga yrkesfiskare känna sig utestängda av dessa binäringsfiskare, som vissa tider kunna ägna sig åt fisket och vissa tider åt annat. Binäringsfiska rena sköta sådden en vecka eller två; sedan gå de i båten och fiska några veckor, tills slattern hör jar; då lämna de fiskett får att meja höet och gå sedan i båten igen. 1 Alla böra visserligen få fiska, och anan skall icke förmena någon att vara med, men han bör då p>å våren och försommaren finna sig i samma dvgnordning och tur gång som andra. Efter midsommar däremot kan det bli större frihet, ty dä följa alla strömmingen ut Hill havs. — Av annan fisk än strömming fångas mest tax, sik och gädda. Fångsten sker med storryssjor och nät. Vid denna 1 Jfr liknande uttalanden från äldre tid, citerade av Dufwa i Belänk. 1'924 s. 66 ff.

398 del av kusten är det i allmänhet så tvärdjupt alt ryssjorna bruka börja redan 7—8 lämnar från land. De sträcka sig 25—40 famnar ut från stranden och största djupet där ute är 15—20 meter. Sjölund har själv ett laxlagn (förankrat laxnät), som är 90 lämnar långt; i regel lägges detta ut i en krok, så att det icke sträcker sig längre ut från land än 75 famnar. — Mellan Lörudden och hälsingegränsen ha strandägarna tillåtit vem som helst, ej endast från byn utan också från andra trakter, alt fiska ända intill stranden både med rörlig redskap, I. ex. siknät, och med fast redskap, t. ex. ryssjor, dock under förutsättning all redskapen sättas så, all icke andra fiskande stängas. Ufe i viken Salen, mitt för Brämön, ha emellertid frifiskarena placerat sina ryssjor så långt in mot land alt det enligt strandägarnas uppfattning är lära för förödelse på gåddbeståndet; strandägarna ämna därför göra en framställning om all frifiskarena icke måtte sätta sina ryssjor inomskärs. — Björköfjärden, Salen, Galtfjärden och Sörfjärden bilda tillsammans område för en Rskevårdsförening. Dessa vida saltsjövikar ligga nästan lika avskilda som insjövatten. Där inne finns gädda och all slags småfisk. Det fiskas med drag, krok och spinnspö. De bybor, som av ålder idkat fiske där, få fortsätta att fiska utan att behöva betala annan avgift än den ringa medlemsavgiften i fiskevårdsföreningen, men kommer det en stadsbo eller annan främling, måste han lösa fiskekort. — Några större tvister ha icke förekommit angående rätten för fiskarena att ha bodar och bostäder på annans mark. Dock har på Björkön en av de största jordägarna, ett trävarubolag, förbjudit fiskarena att bosätta sig på stranden och har sagt upp vissa ägare av befintliga fiskarstugor till avflyttning. Lars Andersson i Junibosand: Fiskehamnarna i Junibosand och Lörudden tillhöra staten, men fiskevattnen däromkring äro icke fria utan tillhöra Sundsvalls stad eller byalagen. Detta är ogynnsamt för yrkesfiskarena. När staten med dyra kostnader byggt fiskehamnar åt yrkesfiskarena, borde staten också se till att de ha vatten alt fiska i. Sundsvalls stad grundar sin fiskerätt på en gammal donation från drottning Kristina till Sundsvalls liskaresocietet, men det kan ifrågasättas vad rätt drottning Kristina haft att skänka bort dessa fiskevatten; detta är en fråga som borde utredas. Nu arrendera fiskarena i Löruddens hamn vidsträckta vatten från Sundsvalls siad, medan Junibosands fiskare utestängas; om dessa lägga på Löruddens vatten, la Löruddsfiskarena upp redskapen för dem. Fisket kring Lörudden borde vara fritt för alla fiskare med rörlig redskap. Den närmare organisationen av fisket och uppdelningen av fiskeplatserna kunde överlämnas åt fiskehamnarna. — Vid krokskötfiske sättas skötarna ut endast för natten, och det förekommer ej att landarmen står kvar längre; senast klockan ett på nallen är platsen tom. — Yrkesfiskarena frän Junibosand fiska icke endast strömming ulan också annan fisk. Sålunda bedriva de ryssjefiske i Björköviken och på norra sidan av Björkö. Tvist råder om vem som äger fiskerätten: yrkesfiskarena mena att fiskerätten är förenad med en strandremsa, som Sunds Aktiebolag skänkt till fiskarena i Njurunda kommun att förvaltas av kommunen, medan bönderna mena att fiskerätten tillkommer den innanförliggande byn, Juni by. — För tryggande av fiskarenas bostadsförhållanden har i Junibosand föreskrivits att en fiskare får sälja sin stuga endast till annan fiskare och ej till sommargäst. På vissa andra håll, t. ex. vid Skatan, har nämligen den fria överlåtelserätten medfört ölägenheter. Oskar Simonsson i Lörudden: Fiskarena i Löruddens fiskeläge arrendera från Sundsvalls stad tomtmark samt rätt till mulbete, vedbrand och fiske efter annan fisk än strömming. Strömmingsfiske med not är icke längre lönande, ty strömmingen har dragit sig längre ut till havs. Fastän strömmingsfisket är fritt, tillåta fiskarena i Lörudden icke alt fiskarena från ett annat fiskeläge, t. ex. Junibosand, sätta skotar

399 på Löruddens vatten. Det är en oskriven lag att ingen tränger sig in på annan fiskehamns vatten. Ingen far upp mot andra fiskelägen och lägger redskap, ty dö skulle de andra fiskarena bli lidande. Detta tillämpas ömsesidigt och gäller i synnerhet strömmingsfiske med krokskötar. Kring Brämön, vars fiskevatten tillhöra Sundsvalls stad, äro krokskötplatserna pä utsidan fria för envar, och på insidan finnas inga dylika platser. Brämö Kalv bildar ett eget fiskelag med 6—7 yrkesfiskare, vilka dela upp krokskötplatserna sinsemellan. — Beträffande annan fisk än strömming hålla fiskarena på sin arrenderätt, särskilt i fråga om laxfisket och fisket med fast redskap. Ryssjorna ha högst 130 famnar lång landgård; längst ute är djupet i regel 12—18 alnar men kan stiga till 25 alnar. Också mindre ryssjor användas. Sikfiskeplatserna på insidan av Brämön fördelas mellan fiskarena i Lörudden genom auktion. Skulle någon lägga redskap på ett sålunda fördelat vatten, skulle nog arrendatorn la upp de redskapen. Det bästa siklisket är emellertid pä utsidan av Brämön, och där är fisket fritt. Dit komma fiskare också från Alnön och andra trakter. Fiskeriinstruktören Martin Olsson: Brämö Kalv är kronoholme, men fisket däromkring lär höra till Sundsvalls stad på grund av donation. De fiskare, som bo där ha fått bosätlningstillslånd av lotsslyrelsen. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt tingshuset i Hudiksvall gen den 16 april 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å månda-

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Levin och Skoglund ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Hjalmar Skoglund i Hudiksvall; från Gävleborgs läns fiskareförbund: ombudsmannen Georg Hammar i Mellanfjärden, Jätlendal; följande jordägare eller arrendatorer: Georg Hammar i Mellanfjärden (jfr ovan), Erik V. Eriksson i Jättendal, Elis Åslund i Hudiksvall (arrenderar kronopark på Hornslandet innanför Bålsö), Hudiksvalls stad genom kommunalborgmästaren Erik Lindgren och .stadsingenjören Fredrik Bruno, Per Sättlin i Enånger; följande övriga fiskare: P. M. Granholm i Norrfjärden, Gnarp, Lars Erik Andersson i Jättendal, Olov Norborg i Harmånger, Axel Broheden och Nils Larsson i Rogsta, .1. Edv. Sjöberg i Njutånger, Erik Gunnar Norling och Karl Broberg i Enånger. anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

400 1. Kuststräckan från medelpadsgränsen till och med Harmånger. Georg Hammar i Mellanfjärden: Vid kusten utanför Jättendal fiskas strömming huvudsakligen med skotar. Dessa användas ibland som krokskötar och ibland som drivgarn. Undantagsvis förekommer också notfiske efter strömming. Detta sker i upprensade varp, där det dragits strömming av ålder. Ingen strandägare har gjort anspråk på förkasträtt eller notlott. Strandägarna förbehålla sig ej ensamrätt till strömmingsfiske ens med not. Stranden bestar ingenstädes av åker eller äng utan endast av skog eller sten. — Av fjällfisk fångas huvudsakligen sik och lax, men också gädda, abborre och ål. Vid fångsten användas främst storryssjor och fasta laxnät inne vid stranden. Storryssjorna gå som längst 100—120 meter ut från stranden; djupet längst ute kan uppgå till 8 famnar. De fasta laxnäten ha Ungefär samma längd och djup som storryssjorna. På sina håll bedrivs en del ålfiske med småryssjor. I mindre omfattning läggas också långrevar efter ål, smånät och ståndkrok. Även en smula kastspö och spinnspö förekommer, mest efter gädda. Fiskel med rörlig redskap göra jordägarna icke anspråk på, men fisket med fast redskap anses på en del håll vara förbehållet för dem. Stundom är rätten till fjällfiske med fast redskap till och med föremål för utarrendering. Fisket vid Jätlholmarna, 4 km utanför kusten, brukar arrenderas gemensamt av alla yrkesfiskarena i Mellanfjärden, och fiskeplatserna fördelas sedan mellan fiskarena efter lotlning. Vid lottningen av fjällfiskeplatserna i Jättendal nyligen har från en viss fiskare påståtts att han av ålder fiskat där och att han därför borde ha rätt till en plats utan lottning; de övriga fiskarena däremot menade att alla fjällfiskeplatserna borde ingå i lottningen. — Fisket med drivgarn och laxrevar sker helt och hållet utanför 180-m:gränsen. Erik Eriksson i Jättendal: Strandägarna vid norra delen av hälsingekusten göra icke anspråk på ensamrätt till annat fiske än med fast redskap. Olov Norborg i Harmånger: Utanför Harmångers kust göra inga jordägare krav på fiskerätt. Icke ens i de byar, där industriföretag äga betydande andelar, har det ifrågasatts att ta arrende för fiskerätten. I Harmångers by förekommer ännu en del notfiske efter strömming. Det fisket bedrivs endast på våren. Två nolar finnas i byn och det är två man om vardera. Sådant fiske anses fritt för envar. Fiskeriinstruktören Hjalmar Skoglund i Hudiksvall: Det är riktigt att strandägarna vid denna del av kusten icke göra anspråk på arrende för fiskerätt. Del liar dock förekommit vissa ansatser därtill dels från Ströms bruks aktiebolag och dels från enskilda jordägare. För ett tiotal är sedan gick laxen in mot land, och då sökte många fånga lax med strömmingsnot. Byborna i Stocka och Skarvtjärn ville förbjuda icke-strandägare delta fiske, men Skoglund förmådde byborna alt avslå från sina anspråk på ensamrätt. Numera är laxen praktiskt fågel slut inne vid kusten ocb därmed också notfisket efter lax. 2. Kuststräckan från och med Rogsta förbi Hudiksvall till och med Enånger. Axel Broheden i Rogsta: Vid denna del av kusten förekommer ingen notdragning efler strömming. Elis Åslund i Hudiksvall: Åslund och några andra yrkesfiskare arrendera gemensamt fisket vid kronoparken Hornslandet, från Hästholmen till Svartudden, »med den rätt kronan äger». Sedan dela Åslund och hans medarrendatorer upp fisket sig emellan. Enligt Åslunds mening omfattar arrendet också rätten till strömmingsfiske, och främmande fiskare bruka ej komma dit. Men om det trots allt skulle komma några främmande strömmingsfiskare, är det kanske litet tveksamt om de verkligen skulle kunna avvisas. — Det händer att sommargäster bedriva litet mete i de vatten

401 som Åslund arrenderar, och sådant fiske skulle nog med slöd av arrendeavtalet kunna förbjudas. — Fiskarena i Kuggörarna fiska mest utomskärs. Fiskeriinstruktören Hjalmar Skoglund i Hudiksvall: Fiskerätten i Hudiksvallsfjärden tillhör Hudiksvalls stad och Idenors socken. Allt strömmingsfiske där är fritt, även med not. Fjällfisket på stadens del av fjärden är utan avgift överlåtet till Hudiksvalls med omnejd fiskevårdsförening. Denna förening har 200—300 medlemmar. Om någon nöjesfiskare, som icke är medlem i föreningen, anträffas fiskande på fjärden, avkräves han en avgift av 2 kronor och anses sedan såsom medlem. Detta system har fungerat väl och har skapat reda i amatörfisket. Edv. Sjöberg i Njutdnger: Mössönäset (öster om Njutångers kyrka) tillhör Mössö by. Själva byn hotar att avfolkas; den ligger så avsides, och där är snart bara gamlingar kvar. Men vid Mössönäset finnas goda ryssjeplatser, och fisket där brukar arrenderas ut av strandägarna. Det är särskild dygning beträffande det näset. — På mänga ställen i Njutånger sätta yrkesfiskarena numera storryssjor ulan att betala arrendeavgift. Det var kanske 15 20 år sedan fiskarena slutade betala arrende. Men det är tveksamt om icke strandägarna ha rätten kvar att ånyo börja kräva arrende. Stadsingenjören Fredrik Bruno: Vid de Hudiksvalls stad tillhöriga öarna Kråkö, Drakö och Agö (söder om Hornslandet) samt Bålsö (nordost om Hornslandet) utarrenderas fisket till dem som bo på öarna mot en mycket låg arrendeavgift, numera 5 kronor per hushåll. Med fiskerätten följer kontraktsenligt också rätt till bostad ocb vedbrand. Arrendatorerna förbehålla sig ensamrätten till fisket omkring dessa öar. Karl Broberg i Enånger: Vid Enängers kust fångas strömming med krokskötar inne vid land och med drivgarn ute till havs. Dessutom bedrives strömmingsfiske med not. Förr var strömmingsfisket överallt fritt för envar och jordägaren förbehöll sig vid notdragning icke någon förtur, utan den som kom först hade första drätten, och sedan fingo de övriga dra allteftersom de kommo in. Så är det fortfarande pä de flesta platser, men på ett ställe, i Fjäleviken, erlägges sedan åtta år tillbaka särskilt arrende för rätten att fiska strömming med not. Finnika byamän, som äga detta fiskevatten, arrendera ut det på femårsperioder. Där finnas två notvarp. Strömmingsfiske med skotar, även krokskötar, är emellertid fritt. Ängsmark går ingenstädes ned till stranden. Strömmingsryssjor äro förbjudna. — Av annan fisk än strömming fångas huvudsakligen lax och sik samt något gädda, abbore och ål. Storryssjor sättas efter lax och sik. De sättas ensamstående och aldrig två i rad efter varandra. Pä utsidan av skären nå de omkring 45 famnar ut från stranden. Under de senaste åren har lisken gåtl allt mera på djupet, och då ha också ryssjorna måst göras djupare. Största djupet är nu 20—25 alnar. Med småryssjor fiskas endast mera tillfälligt. Laxnät förekomma blott någon enstaka gång inomskärs. Däremot användas lisknotar och vanliga nät om 18—20 fot; med dem tas sik och abborre samt något smålax. Långrev och ståndkrok förekomma rätt sällan och dä mest vintertiden. Om höstarna fiskas en del med smånät. Torsk fångas endast ute lill havs. — Fjällfisket anses i allmänhet få bedrivas fritt, utan särskild hänsyn till liskerättsförbållandena. Sålunda förekommer i Enångerfjärden ett ganska omfattande fiske med storryssjor utan att strandägarna göra anspråk på arrende. I Fjäleviken finns det tvä platser, där strandägarna ta arrende för rätten att sätta storryssja, och utanför Långvind finns det en dylik plats, där strandägaren tar arrende. I övrigt få fiskarena sälta storryssjor var de vilja. Per Sättlin i Enånger: Långvind äges icke av bönder utan av en bruksherre, och denne gör anspråk på ensamrätt till allt fjällfiske, åtminstone med fast redskap, däremot icke till strömmingsfiske. 26

402 Fiskeriinstruktören Hjalmar Skoglund i Hudiksvall: I Fjäleviken har det varit Ivistigt, huruvida notfisket efter strömming av ålder varit fritt eller ej. — Långvinds fiskevatten iiro utarrenderade till en fiskevårdsförening. Denna förening arrenderar i sin lur ut höstfisket efter sik med storryssjor till yrkesfiskare och annat fiske till sportfiskare. Priset på ett vanligt kastliskekort för en dag är 2 kronor. Intet fjällfiske är numera fritt där. — I Saltpannafjärden (12 km norr om Söderhamn) är fisket utarrenderat tillsammans med jordbruket. — Skulle allt fiske med rörlig redskap bli fritt, lorde detta knappast leda lill ökade tvistigheter mellan fiskarena inbördes. De äro nu så väl organiserade och ha sä god kamratanda att de ändå icke kunna väntas komma att lägga redskap vare sig för fjällfisk eller strömming pä vad de betrakta såsom »varandras» vatten. Både vid fjällfiske och framför allt vid strömmingsfiske bruka fiskeplatserna fördelas genom dygning. Det systemet har slagit igenom i hela länet, bortsett från några enstaka platser såsom Skärså (8 km norr om Söderhamn) och Norrala. Skulle fiskerätten bli helt fri, skulle nog dygningen ändå fortsätta, åtminstone i fråga om strömmingsfisket. Elis Åslund i Hudiksvall: Åslund — som ju nyss gjort gällande att strömmingsfisket åtminstone vid vissa delar av kusten fortfarande tillkommer slrandägaren — är icke lika optimistisk som IIj. Skoglund i fråga om hur det skulle gå vid en eventuell frigivning av delta fiske. Det kan nog befaras, att om strömmingsfisket bleve helt fritt, det på sina håll skulle bli tvister mellan fiskare från olika hamnar. 3. K u s t s t r ä c k a n från och med Norrala förbi Söderhamn till gästrikegränsen. Fiskeriinstruktören Hjalmar Skoglund i Hudiksvall: Strömmingsfisket är fritt också vid denna kuststräcka. Pä många ställen betalas icke arrende ens för fjällfiske. I Söderhamnstrakten bedrives sådant fritt fjällfiske delvis även med not. Omkring Sandarne tas rätt mycket braxen, men ingen betalar arrende för det. I den med statsbidrag uppförda fiskehamnen Trollbarn på Granölandet (mellan Sunnäsbruk och Axmarsbruk) måsle fiskarena visserligen till hamnföreningen betala eu mindre avgift, 15 kronor per båt ocb år, men den avgiften avser ej fiskerätten utan rättigheten att använda hamnen. I Granöfjärden har Bergvik och Afa nya aktiebolag förbjudit främmande att fiska, med påföljd att det nu, sedan bolagets personal fiskat bor! gäddan, endast är mört och småabborre i liskevallnet. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Gävle tisdagen april 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å den 17

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm och Skoglund ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen: länsnotarien Karl-Erik Johansson och kamreraren Erik Sjöholm;

403 följande jordägare eller arrendatorer: C. Anton Söderhall i Bönan, C. A. Johansson i Klippan, Gävle, G. Erik Söderman i Sikvik; följande övriga fiskare: Gustaf W. Härdner i Åbyn, Hamrånge, Rolf Möller i Edskön (15 km nordost om Gävle), Axel H. Nordin i Bönan, J. Linus Wadström i Sikvik. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden, 1. Kuststräckan från hälsingegränsen till Gävle stad. Gustaf Härdner i Åbyn: I Hamrånge fiskas strömming med krokskötar vid land och med flytande skotar ute på havet. Strömmingsfisket är fritt för alla också inne vid stranden. Notfiske efter strömming har ej bedrivits på minst 40—50 år. Ingen ängsmark går ned till stranden. — Av annan fisk än strömming fångas mest sik och något lax, gädda, aborre och ål. De viktigaste redskapen för fjällfisket äro storryssjorna, närmast avsedda för fångst av sik. De äro 30—60 famnar långa. Vid stranden är det ofta en ränna av jämförelsevis djupt vatten med en krans av holmar utanför. Storryssjorna bruka då icke sättas från fastlandsstranden utan från dessa holmar. Närmare stranden användas mindre ryssjor. Nät begagnas på högst tre meters djup. Även långrev och ståndkrok förekomma. Not däremot har i trakten av Åbyn aldrig använts för fjällfiske. Längre norrut, i Axmar, förekommer dock något notfiske: i Axmarfjärden bedrives ryssje- och nätfiske efter gädda och sik. — Vid Gåsholma, utanför Norrsundet, fiskas lax med storryssjor. — Intet fjällfiske är fritt i Hamrånge, utan jordägarna förbehålla sig det själva. Numera h a r i Åbyn bildats en fiskevårdsförening, och den bonde, som vill fiska, måste betala en liten avgift till föreningen. Utomstående yrkesfiskare få köpa fiskekort för 10 kronor. Även amatörfiskare kunna få lösa sådana kort. — En olägenhet med den nuvarande iiskelagstiftningen är att frifiskegränsen är sä obestämd, särskilt det »stadiga djupet av två meter». Bland jordägarna i Hamrånge är det en allmän önskan att frifiskegränsen icke skall flyttas närmare land. Rolf Möller i Edskön: I trakten av Edskön fiskas strömming med skotar. Krokskötar användas inne vid stranden, men den mesta strömmingen tas med flytande skotar utanför 180-m:gränsen. Det fiskas just icke mycket strömming i strandvattnet, ty där är så grunt, men i den mån det förekommer strömmingsfiske på enskilt vatten, lår vem som helst fiska fritt. Sedan urminnes tid har ingen jordägare nekat utomstående att fiska med strömmingsskötar. Strömmingsnot förekommer ej. — Av fjällfisk fångas mest gädda, abborre och lake samt något sik och lax. Ål är sällsynt. Fjällfisket bedrives mest med ryssjor; stora pä ulsidan av holmarna och små på insidan. Storryssjorna bruka nog gå ut till 3—4 meters djup. Också nätfiske förekommer, huvudsakligen efter aborre. Krok lägges för gädda och lake; det är ej långrev utan »strandkrok» (ståndkrok). Not för fjällliske användes endast av en enda fiskare; de övriga fiskarena tycka ej om detta utan mena att sådant fiske är rovfiske, eftersom noten drar i land även rommen. — Runt Edskön är fiskevattnet odelat, och alla som ha andel i byn få fiska i det samfällda vattnet, men utomstående bruka avvisas, ty byamännen vilja behålla fjällfisket för sig själva. Alla gävlebor t. ex., som komma med kastspö, söker man mota bort. 2. Kuststräckan utanför Gävle stad och ned till upplandsgränsen. Axel Nordin i Bönan: Strömmingsfisket är här helt fritt. Det bedrives enbart med skotar. Då skötarna användas som krokskötar, brukar landarmen icke få stå ute utan

404 tas upp varje natt. Dygning förekommer ej, utan den som kommer först får sätta först. Notfiske efter strömming har icke bedrivits på mycket länge. Stränderna bestå ingenstädes av ängsmark eller åker utan av skog eller sten. — Av fjälllisk fångas främst sik samt någon gång abborre och gädda, mera sällan lax. Storryssjor användas men ge icke mycket avkastning; de gå ut högst 40—60 famnar från land beroende på hurudana stränderna äro; djupet längst ute är 18—21 alnar. Småryssjor med högst 15—18 famnars arm begagnas inne i skärgården på 3—5 alnars vatten; de fånga huvudsakligen gädda. Det fiskas icke mycket med nät, ty kusten är så öppen. Även krok (rev) begagnas någon gång av yrkesfiskarena. Fiskevattnen tillhöra huvudsakligen Gävle stad, och staden låter yrkesfiskarena fritt bedriva fjällfiske där. Men om någon främmande skulle försöka sätta t. ex. storryssja i dessa vatten, sä skulle den tas upp av de yrkesfiskare, som äro bosatta i trakten. — Även sommargästerna bedriva nägot fjällfiske, men det är sä litet att yrkesfiskarena icke bry sig mycket om det. Dock borde det vara en begränsning i rätten att fiska med kasl- eller spinnspö. Om de fiskande nöjde sig med en eller två gäddor, kunde det vara, men nu ge.de sig icke, förrän de ha tjugu stycken, och de fiska ej endast till husbehov utan gå till och med omkring i staden och sälja fisken; detta tycka yrkesfiskarena icke är riktigt. Trots detta ha spöfiskarena ej brukat bli bortmotade. Det fiskesätt som yrkesfiskarena anse mest skadligt är utterfisket; det borde helt förbjudas. — Vid Limö, där Nordin har sitt föräldrahem, finns det större skärgård. Där fiskas mer med krok. Arrendatorn fiskar med storryssjor och ser till, att inga främmande sätta sådana redskap i arrendevattnet. Anton Söderhall i Bönan: Söderhall arrenderar av Gävle stad fisket på den yttre fjärden utanför Gävle, i Kulstrandsviken mellan Fredriksskans och Ängeltofta. Strömming förekommer ej så långt in, men väl lax, sik, abborre, gädda och lake. Söderhall fiskar något med långrev men mest med storryssjor av mindre typ, 6—10 alnar långa. F ö r r var här fisket fritt för alla, men sedan ett tjugutal år är det utarrenderat och alla utom arrendatorn äro förbjudna att fiska. Det förekommer dock en del tjuvfiske med nät och långrev. Linus Wadström i Sikvik: I trakten av Sikvik i Valbo socken fiskas strömmingen uteslutande med skotar och ej med storryssjor eller notar. De flesta enskilda fiskevattnen tillhöra Korsnäs .sågverksaktiebolag. För båtplats får en yrkesfiskare betala 25 kronor till bolaget, men intet arrende utgår för fiskerätten. Också andra än yrkesfiskare bruka fä sätta fritt pä bolagets vatten. Erik Söderman i Sikvik: De flesta bönderna ha överlåtit sina fiskevatten till Korsnäsbolaget, men Söderman har sina vatten kvar och har dessutom överenskommelse med bolaget om rätt alt fä fiska på bolagets vatten. Mycket strömming finns icke där inne. De notvarp, som förr användes för strömmingsfiske, äro nu nedsmutsade av avfall från fabrikerna, och notarna fä hänga på sina pinnar värdelösa. — Också fjällfisket har blivit lidande på nedsmutsningen av vattnen. De viktigaste fjällfiskeredskapen äro storryssjorna. De bruka vara upp till 15 famnar långa. Försök ha gjorts med en större ryssja med 28 famnars arm, men den gav dåligt resultat. Ryssjorna bruka börja sättas på 1 meters djup och nå då, från stranden räknat, högst 40—50 famnar ut. På sina håll, där sommargäster ha landställen vid stranden, har det kunnat vara opposition från sommargästernas sida mot att yrkesfiskarena begagna gamla storryssjeplatser utanför stranden, men yrkesfiskarena mena att den omständigheten att sommargäster byggt stugor vid stranden icke skall få inverka på fiskerättshavarens urgamla fiskerätt där utanför. — Söderman, som är yrkesfiskare, vill själv utöva sin fiskerätt i sitt eget vatten. De bönder däremot, som ha fiskerätt men icke själva fiska, sätta icke i fråga något arrende från yrkesfiskarena,

405 fy liskcl är sä pass uselt och redskapen sä dyra, atl fiskarena anses vara ärligen värda vad de kunna fånga, utan att behöva vidkännas ytterligare avbränningar för fiskearrende. — Det förekommer en hel del olovligt »amatörfiskes och det borde begränsas. Särskilt illa tycka yrkesfiskarena om fisket med utterredskap. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt tingshuset i Norrtälje den 2 oktober 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å tisdagen

Närvarande: frän fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson, Palmquist och Skoglund ävensom Thulin, sekreterare; frän länsstyrelsen i Uppsala län: länsnotarien Nils Söderberg i Uppsala; fiskeriintendenterna Sven Sahlin och Elias Dahr; från Stockholms läns hushållningssällskap: fiskeriinstruktören Ernst F. Andersson i Österskär; från Uppsala läns fiskareförbund: Karl Wesslund i Grönö, Skärplinge, och Gösta Edman i Uppsala; följande jordägare eller arrendatorer: Eugen Linnér i Grönö, Skärplinge, Gustaf Johansson i Edeby, Väddö, Hjalmar E. Lindström i Björkö-Arholma, Hilding Söderman i Rådmansö, J. G. Persson i Länna (innanför Yxlan), Edvin Johansson i Svartnö, Harry Andersson och Erik H. Söderman i Tjockö, Oscar Malm i Oxhalsö, Blidö, Karl Nordslcdt i Söderöra, Blidö, och Karl Södergren i Svartlöga, Blidö; följande övriga fiskare: Karl Wesslund i Grönö, Skärplinge (jfr ovan), Albert Karlsson i Granskär, Enbo, Sigurd Mattsson och Sven Jansson i Grisslehamn. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan utanför Uppsala län. Karl Wesslund i Grönö: Vid Uppsala läns kust fångas strömming, gädda, sik, abborre och lake samt en del braxen och ål. Strömming förekommer icke mycket vid land inne i skärgården, men väl på den yttre kusten. Strömmingsnot användes ej. Strandägarna förbehålla sig icke strömmingsfisket å något ställe utefter hela denna kust. — Av fasta redskap användas landryssjor för gädda, lake och aborre. De äro upp till 6 meter höga. Högre ryssjor fä icke användas inomskärs, men på öppna havsstränder finns det flerstädes verkliga storryssjor. De kunna vara 50—100 meter långa. Det förekommer icke att någon begär länsstyrelsens tillstånd att sätta fast redskap utanför 180-m :gränsen. Nolliskc bedrives här icke i den yttre skärgården

406 annat än ibland med helt korta siknotar. Längre in förekom mer notfiske of tar.., „icn detta fiskesätt är i avtagande. Tidigare användes även isnot för fångst av gädda abborre och braxen. Notfiske är tillåtet 1 juli--15 april, — Del förekommer även' fiske med nät, vanligen s. k. P-nät; därmed avses nät där armen börjar vid stranden och ytterändan är böjd i en krok. Med sådana nät langas gädda, abborre och braxen. På åtskilliga håll säljas sportfiskekort, ocb främmande fiskare bruka i allmänhet lojalt lösa kort innan de börja fiska. Mele har varit fritt ända till på sista liden, men numera ha fiskerättshavarna för all få ordning på fisket gått in för alt det skall vara kort för mete också, men mot billigare avgift. För alt en sportfiskare skall få tillstånd att fiska med spinn, måste han dessutom ha licens från länsstyrelsen. Gösta Edman i Uppsala: De myckna tomtförsäljningarna på senare tid ha börjat bereda svårigheter för fiskarena. Det är beklagligt att i samband med tomtförsäljningar även fiskerätten så ofta försäljes. De villaägare som köpt små strandtomter bedriva fiske från det de komma ned på våren och sedan hela sommaren igenom. Mest är det gäddan som eftersökes. Yrkesfiskarena, särskilt de som ha strömmingsfiske till huvudnäring, ha vissa lider av året icke tid att fiska gädda, och under andra tider av året, när yrkesfiskarena ha bättre tid att fiska med kastspö, finns kanske deras gäddor icke längre kvar, ty de ha fiskats bort av tomtägarna. Många gånger äro tomtägarna icke heller så noggranna med bestämmelserna om minimimått på gäddan, utan de ta hem allt som fastnar på kroken. När någon delägare i samfällt fiskevatten vill ge sommargäster andel i den samfällda fiskerätten, borde yrkesfiskarena ha medinflytande, så att i första hand strömmingsfiskets framtid icke"äventyras och i andra hand de strömmingsfiskare, som äga eller arrendera andel i fjällfisket, få möjlighet att utnyttja sin fiskerätt. — Till följd av att det sålts så mycket strandtomter kan det tänkas att strömmingsfiskarena inom kort komma att få det svårt att finna platser, där de kunna bygga sjöbodar och torka nät. Från böndernas sida, dem som ännu ha stränder kvar, har det visserligen icke mött svårigheter för fiskarena att få mark till bodar, men väl från tomtägarnas sida. Eugen Linnér i Grönö: De många tomtförsäljningarna skada fiskerätten. Genom att mycket små fastigheter få säljas med fiskerätt i byns hela vatten, blir det så många fiskare där att de andra delägarnas rätt kränkes och fisket förstöres. Sålunda förekommer det att frän så små fastigheter som Vioo mantal lägenheter fränsäljas med procentuell andel av stamfastighetens andel i byns samfällda vattenområde. — Då det i princip är förbud mot spinnfiske efter gädda, borde licens från sådant förbud kunna beviljas även åt den som icke är jordägare. För närvarande vägrar länsstyrelsen i dylika fall licens, om icke sökanden kan visa att han har enskild fiskerätt. Men också yrkesfiskarens intressen böra tillgodoses, så atl han må kunna få licens att med spinnspö fiska t. ex. torsk a djup i yttre skärgården även om han icke kan visa enskild fiskerätt. Från fiskeriinstruktören Verner Zettergren i Uppsala upplystes vid protokollsuppsäftnmgen att de landryssjor, som användes för fångst av gädda, lake och abborre, äro av tre typer: dels sådana med högst 10 meters landarm och en höjd av högst 1 meter, dels sådana med 6 meters landarm och obegränsad böjd, och dels par- eller dubbelryssjor med sammanlagd armlängd av högst 6 meter. Enligt uppgift av Zettergren funnos år 1944 vid Uppsala läns kust 101 verkliga storryssjor fördelade på 19 av de 34 fiskelägena. Såsom önskemål framhöll Zettergren särskilt, att vid utarrendering av fiskevatten yrkesfiskarena borde ha företräde gentemot binäringsfiskare och sportfiskesammaiislutningar, samt att fiskeritillsyningsman borde fä samma rätt som landsfiskal att hålla syn, meddela handräckning och beivra förseelser mot 14 och 15 §§ fiskelagen.

407 2. Stockholms län: kuststräckan från norra länsgränsen till Grisslehatnn. Fiskeriinstruktören Ernst Andersson: Utanför Orcgrund ocfi Singö bedrives fiske med storryssjor på ungefär samma sätt som i Uppsala län, med en landarm avhögst 100 meter och ett djup längst ute av högst 5 famnar. Dessa ryssjor äro närmast avsedda för lax och sik. — Not användes endast för fångst av fjälliisk, huvudsakligen sik. Sådana notar finnas inne i vikar i skärgården, exempelvis i Söderboda och i Norrboda. — Utanför Gräsö fiskas endast strömming. Rätten att fiska strömming anses i praktiken icke begränsad till 180-meterslinjen, utan frifiskarena gä ofta innanför utan att bli bortjagade. Innanför Singö är det dock mera tvistigt hur långt in frifiskarena få gå, och det har förekommit en del tvister därom. Eftersom fiskarena från trakten av Orcgrund och Singö icke ansett sig behöva skicka särskild representant, får man väl utgå från att de stödja länsföreningens framställning om frigivande av strömmingsfisket till sexmetersdjupet. Sigurd Mattsson i Grisslehamn: Singöborna göra gällande alt deras fiskevatten sträcker sig över Måssten och Hållskären ända ut till Understen, 11 km nordost om Singö. Då Grisslehamnsfiskare ligga exempelvis vid Måssten, 2—3 km utanför Singö, ha vissa Singöbor velat mota bort dem. men hur det verkligen förhåller sig med fiskerätten där är icke utretl. Vid Vässarö och utåt Röskär bruka jordägarna icke säga något om att Grisslehamnsborna fiska strömming. Hjalmar Lindström i Björkö-Arholma: Tidigare ägde Lindström under Vässarö en holme vid namn Garpen. Fiskevattnet däromkring har numera staten löst in frän Lindström och upplåtit till allmänt begagnande utan avgift. 3 . Stockholms län: kuststräckan från och med Grisslehamn till och med Norrtäljeviken. Sigurd Mattsson i Grisslehamn: Pä utsidan av Väddö förekomma alryssjor och någon enstaka storryssja med en landarm av högst 100 meter. Intet yrkesfiske bedrives efter fjällfisk. Det viktigaste krokfisket numera är amatörfisket med spinnspö. Fiskerätten innehas av sportfiskeklubbar eller enskilda stockholmare. Grisslehamnsfiskarena fiska strömming från Gräsö ända ned till Arholma, alltså längs en mycket läng kuststräcka, allt efter som strömmingen går till. Vid Byholma (invid Grisslehamn) tillåta markägarna icke att skotar läggas utan arrende, men på nästan alla andra ställen få frifiskarena lägga skolar utan avgift. I den smala Ortalaviken innanför Väddö idkas en smula strömmingsfiske med not av strandägarna själva. Sven Jansson i Grisslehamn: Vid Grisslehamn bedrives även ett mera ovanligt fiske, nämligen med landnot efter lax. Dessa notar flyta i ytan och kunna därför dras nästan var som helst. De bruka frän land sträckas över en vik och sedan dras in mot stranden. När fiskarena se laxen hoppa i havsytan, ro de ut med noten utanför den plats där laxen visat sig. När laxen väl snärjt in sig, dras noten med långa linor mot land. Inne vid land måste noten släpa ett stycke pä bottnen, men det är icke någon längre sträcka, och därför behöver noten icke heller dras i land i några på förhand iordningställda varp, utan det blir där det slumpar sig. Sådant fiske anses tillkomma strandägaren själv, och det bedrives såvitt Jansson vet icke på andra platser. Fiskeriinstruktören Ernst Andersson: Utanför hela kusten bedrives ett givande lorskliske med krok av yrkesfiskare även på sådana ställen där torsken gar innanför 180-m:gränsen. Gustaf Johansson i Edcby, Väddö: På utsidan av Väddö arrenderar en fiskare av Johansson ålfisket för 150 kr. Dessutom arrendera sex andra strömmingsfisket på

408 Johanssons vatten för 450 kr.; detta arrende avser icke så mycket fiskerätten utan mest rätten att få komma i land med båtarna; några andra strömmingsfiskare få icke komma in där. Sigurd Mattsson i Grisslehamn: Dylika arrenden av strömmingsvatten äro nog kristidsföreteelser. Förr var det endast ålfiskevatten som det betalades arrende för. — Också vid denna kust är det ibland svårt för yrkesfiskarena att få plats till atl bygga en sjöbod på. Den bästa marken vid hamnen är redan såld till sommargäster. Om dylika försäljningar få fortsätta, blir det snart ingen plats för den bofasta befolkningen. Stockholmarna kunna betala så högt för goda sjölomter, att fiskarena icke kunna konkurrera. Strandägarna sälja så mycket tomler att de snart icke själva kunna komma ned till stranden. Möjligt är att den statliga hamnbyggnadskommittén, som just besökt dessa trakter, kan föreslå en lösning. Hjalmar Lindström i Björkö-Arholma: På södra Väddö bedrives ett givande ålfiske ined »ammor» (hommor). Ålfisket med långrev anses förbehållet för strandägarna. Vid inloppet till Finnalaf järden (norr om Simpnäsklubb ut mot havet) har Lindström storryssjor med högst 5 famnars djup och 60 famnars landarm. Något notfiske förekommer icke där ute. — I dessa trakter ha ett hundratal estlandssvenskar under de senaste åren slagit sig ned, och fisket där är nu rält livligt.

4. Stockholms län: kuststräckan söder om Norrtäljeviken. Hilding Söderman i Rådmansö: Söderman arrenderar fiskevattnet utanför Västernäs, norr om Furusund. Där fiskas icke med not utan endast med mindre redskap. Icke ens strömmingsfiskare bruka släppas in innanför 180-m:gränsen. Emellertid går lekströmmingen icke in så långt mer än 1—2 dagar om året. Den brukar då tas på 5 — 7 meters djup. Stora segelleden, som ligger utanför det av Söderman arrenderade fiskevattnet, anses vara fri för alla för fiske med torskrev. Harry Andersson i Tjockö: Strömmingen går varje år till mycket olika. Det kan hända att det åter blir som 1937 alt strömmingen går till långt inne i skärgården. Då var det ett sa givande strandfiske alt det kom fiskare ända från Gävle. Så fort det ryktas var strömmingen går till, fara alla dit. Det är därför viktigt att vattnet inomskärs blir förbehållet för strandägarna. Att ortsbefolkningen, även den som icke äger strand, fiskar i strandägarnas vatten säga strandägarna icke så mycket om, men främmande fiskare vilja de icke ha där. — I dessa trakter har hittills hela vattnet ända ut till Söderann och söder därom räknats såsom inomskärs, däremot icke t. ex. Norrpada skärgård. Inne i skärgården fiskas endast sällan strömming annat än ute på uddarna. Förr var det litet tveksamt hur nära land de främmande fiskarena fingo gå, men numera räknas nog på de flesta ställena strömmingsfisket med skotar som fritt även innanför 180-meterslinjen. Denna gräns borde slopas och ersättas med sexmetersdjupet. Ersättning till fiskevattenägarna för förlorad fiskerätt bör i sä fall utgå efter frikostigare och rättvisare grunder än 1932. — Endast på enstaka ställen ilskas med not; det är då små fisknotar helt nära land. Torskfiske i yttre delen av skärgården betraktas såsom fritt för vem som helst. Åtskilligt fiske bedrives med nät och smäryssjor. Det finns också ganska många storryssjor ända ut till Karskär och Långskär, söder om Söderarm. De äro 3—5 famnar djupa med en landarm av upp till 60 meters längd. Karl Nordstedt i Söderöra: Fiskevattnen äro ofta skiflade långt utanför sexmetersdjupet. Om nu, såsom föreslagils, frifiskarena skola få gå in ända till del djupet, bli bönderna av med sitt vatten. Strandägarna ha om vårarna sitt jordbruk och det är icke riktigt alt främmande fiskare då skola kunna plocka upp ström-

409 iiiingen för dem. Förslaget om fritt fiske in till sexmetersdjupet kan skada strandägarnas eget strömmingsfiske och även bli lill binder för deras ryssjefiske. Som det nu är tillålas öster om Söderöra ocb Blidö icke frifiskarena att gå ända in till stranden. Vid lekströmmingsfiske händer det nämlngen att de vilja lägga sina skotar så nära strandägarnas ryssjor att de stänga bort fisken. Även strandägarna själva lägga visserligen skotar, men de ta dä hänsyn till varandras ryssjor. Fiske med ryssjor efter sik bedrives ofta just i juni, under samma tid som strömmingsleken. Djupet pä storryssjorna är 8—10 meter. — Något nämnvärt torskfiske idkas icke. Oscar Malm i Oxhalsö: Malm instämmer med Nordstedt beträffande fiskeförhållandena öster om Blidö. Strandägarna önska alla behälla sin 180-m:gräns. Annars blir det ganska stort intrång i deras näring. De förtjäna snarast mera pä fisket än på de små jordlotterna, och de vilja icke att detta fiske skall tas bort. Svartlöga och Rödlöga lyda under Blidö. Svartlögafjärden betraktas som öppet vatten, men där finns icke mycket fisk. På Rödlöga användas ryssjor särskilt för fångst av sik. Utåt skärgården fiskas mest med nät och ryssjor inne vid stranden. Utanför är det tämligen grunt vatten och det är därför viktigt att strandägarna bibehållas vid sin fiskerätt. Malm är själv fiskare och vill fortfarande få fiska vid sin egen strand. De som ha små jordbruk kunna icke leva utan att också ha fiskerätt. Om en fiskande strandägare endast har liten strandremsa, böra hans kolleger respektera strandäganderätten och välja ett annat strömmingsvatten. Annorlunda kan det vara vid en större egendom som har kanske flera kilometers strand. Där kan man diskutera om icke även främmande fiskare borde släppas in. Sven Janson i Grisslehamn: Det var mest förr i tiden som bönderna fiskade själva och levde pä sitt fiske. Men nu för tiden är det yrkesfiskarena som böra sköta om fisket, i varje fall efter strömming. De jordbrukare, som förbjuda fiske på sina vatten, äro i de flesta fallen icke själva fiskare. J. G. Persson i Länna: I dessa trakter är det många som fiska ända inne vid stranden och så har det varit i alla tider. Det har aldrig varit tal om att strömmingsfiskarena icke skulle få lägga ända inne vid land. — Utmärkningen av strömmingsnotvarp med kors och påle begagnades åren närmast efter 1932 men har nu försvunnit ur bruk. — I dessa trakter är det icke mycket fjällfiske. Mest gäller det då gädda och sik. Stundom dra främmande fiskare not på enskilt vatten och lämna då i landlott V3—V4 av fångsten. Som ovan Gösta

Thulin.

Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte ä rådhuset i V ax ho l m onsdagen den 3 oktober 1945. Närvarande: från fiskcruttskoininittcn: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson och Skoglund, ävensom Hesslc, expert, ocli Thulin, sekreterare: fiskeriintendenten Sven Sahlin: från hushållningssällskapet: fiskeriinstruklören Ernst F. Andersson i Österskär;

410 från Stockholms läns fiskcvaltensäyureförbund: sekreteraren ingenjören Robert G. Ringström i Stockholm; följande jordägare eller arrendatorer: Gustav Andersson i Östra Lagnö, Gustaf Andersson i Västra Lagnö, Gunnar Björklund i Husarö, Fritiof Wisledt i Brottö på Ingmarsö, Oscar Andersson i Skälvik på Svartsö, Artur Österman i Lådna (norr om Vindö), Harald Södergren och A. G. Södergren i Als vi k, Sven Hugo Fogelström i Karklö (norr om Vindö), C. W. Carlsson ocb J. A. Jakobsson i Gällnö, G. G. Boivin i Saxarö, Nestor Östergren i Skägga, Vaxholm, J. E. Godberg i Bindö, Vaxholm, .1. II. Magnusson i Skarpö, Vaxholm, Martin Jansson i Resarö, Vaxholm, N. Andersson i Äkersberga, J. A. Ohlin i Viggsö, Vaxholm, Erik Forsberg i Vaxholm, A. Sundstcdt och Gunnar Lord i Östra Ryd, Erik Hjortberg i Stockholm, K. A. Eklund såsom ombud för Arvid Kvarholm i Stockholm; följande övriga fiskare: C. Fredrik Juhlberg och Reiniert Sjöblom i Vaxholm. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Yttersta skärgården, utanför Husarö och Möja. Gunnar Björklund i Husarö: Nordost om Husarö i Ljusterö socken äro fiskevattnen skiftade ända ut till sockengränsen mot Blidö socken. Vid en gränsbestämning 1926— 1929 fastställdes gränsen mot Svartlöga i Blidö socken att gå i sockengränsen. Sedermera övcrenskommo Husarö byamän att i Husarö vatten skötfisket skulle vara samfällt för byamännen på ett avstånd av minst 200 meter från land, med undantag för själva hemfjärden, där skotar skulle få läggas närmare stranden. Byamännen måste alltså ha förutsatt, att fiskevattnet tidigare ansetts vara delat. — Av fasta redskap förekomma ålryssjor men ännu icke bottengarn. Emellertid är bottnen lämplig för bottengarn och framdeles kanske även sådana redskap komma att användas. Ryssjorna få icke överstiga en meter i höjd och landarmen är högst 6—7 meter lång; största djupet blir 6—8 meter. — Med nät och not fiskas gädda. abborre och litet sik i skärgården öster om Husarö. Notfisket sker mest i öppel vatten. Den vanligaste typen är bonot (bordnot), en mindre not som dras upp i båt. Det finns knappast någon kil, eller fångststrut, utan redskapet påminner mest om en trål. Noten är 4 meter djup; den är avsedd att gå utefter bottnen och är därför försedd med blysänken. De fiskande ro med två båtar ihop, Där de tro att fisken finns, ro de isär. Sedan ro de ihop notarmarna kring fisken och dra upp noten i höbåtarna, eller också bogseras noten ined den instängda lisken mot land. Detta fiske kan bedrivas rätt långt ute på fjärdarna. Även en annan typ av notar användes, nämligen låntenot (landnot). Därmed avses en liten not som dras mot land; den börjar omkring 80 famnar från stranden och det är tre fiskare om varje notvarp: dessa varp äro så pass värdefulla att vid laiitinäterigraderingen av fiskevattnen hänsyn togs också lill dem. Isnotvarpen äro längre än sommarnotvarpen och kunna gå ut 600—800 meter, exempelvis från Storskär (4 km norr om Möja) sydostvart. — Ålrev förekommer icke, men väl torskrev. Även främmande fiskare bruka ibland med stöd av krokfiskeparagrafen lägga långrev efter torsk på djup i fjärdarna. — Strömmingsfisket bedrives numera endast med skotar och icke med notar. Tidigare har dock vid de inre holmarna förekommit isnotfiske efter strömming. — Efter 1932 års lagändringar har det i dessa trakter förekommit rättegångar huruvida det inom strandrättsområdet fanns vatten där fisket av ålder ansetts vara fritt även för främmande fiskare. Sålunda var det för en del är sedan några fiskare som lade skotar invid Husarö

411 strand, så att ägaren knappast själv kunde komma ut med egna redskap. I den rättegång som följde ansågos frifiskarena icke ha kunnat styrka gammal sedvana. 1 Sven Hugo Fogelström i Karklö: Här är fast sedvana på att frifiskarena ha rätt att gå innanför 180-m:gränsen. Den av Gunnar Björklund nyss omtalade rättegången på Husarö avsäg ett Tast läge» för lekströmmingsfisket, och det målets utgång kan icke anses bindande för andra platser inom strandvattnet. Nestor Östergren i Skägget: I Kallskärs och Björkskärs skärgårdar har tidigare förekommit mycket sikfiske med storryssjor, men på senare år har det fisket blivit sämre. Där är nu icke längre så mycket fisk och de stora ryssjorna ha kommit ur bruk. En »utskärgård» sådan som Björkskärs måste nog anses ligga »utom skären . Möjafiskarena själva kalla den skärgården för ytterskärgård. Med anledning av att ingen Möjafiskarc varit i tillfälle alt närvara vid sammanträdet inställde sig någon tid senare, den 29 oktober 1945, å fiskerättskommitténs kansli ordföranden i Möja fiskareförening Algot Westerberg i Berg, Möja, och uppgav på frågor: Björkskär, som lyder under Möja, räknar Möjaborna själva ligga inomskärs. Storryssjor förekomma numera praktiskt taget icke i de yttre delarna av skärgården. Endast vid Stora Nassa finnas några få sikryssjor kvar. Notdragning under is upphörde för omkring 25 år sedan; fiske med sommarnot hade försvunnit redan tidigare. På norrsidan av Stora Möja, vid Dragedet, finns en enstaka ryssja kvar med 30 meters arm. — Torskfisket ute på fjärdarna anses fritt, t. ex. på Kanholmsfjärden och Björkskärsfjärden. — Stockholmare ha slagit sig ned särskilt på Storskär och pä Stora Nassa. — Det skattlagda fisket Hårsten och Grönskär påstås gälla ända ut till territorialgränsen. Det lär ha varit en lantmäteriförrättning därom. I varje fall måste nu frifiskarena på Möja betala 15 kr. per båt och år för rätten att fiska där, men de veta icke om de verkligen ha laglig skyldighet att betala arrende för strömmingsfisket så långt ut. För ett par år sedan utgick arrendet efter något andra grunder, nämligen med 1 öre för varje kg fångad strömming. 2 2. Skärgården mellan Ljusterö och Möja. A. G. Södergren i Alsvik: I denna skärgård fiskas huvudsakligen strömming, gädda ocli abborre. Storryssjor finnas ej, men väl småryssjor. — Notarna bruka dras mot land; 1932 års utmärkning med kors och påle är icke praktisk; det är bättre med tvä ensmärken i land, särskilt när noten dras snett in mot stranden; ibland dras visserligen noten mot sä små holmar att det icke finns plats för två märken, men en van fiskare ser ändå i vilken riktning varpet kan väntas gå. — Torsk fångas något litet å djupt vatten. — Förslaget om fritt strömmingsfiske in till sexmetersdjupet är till skada för strandägaren. Om han lägger fisknät från land så långt ut, kan det hända alt frifiskaren lägger sin strömmingsdragg så långt in att nätet släpas bort. Skulle skötfisket efter strömming bli fritt ända intill sexmetersdjupet, kan detta för strandägaren väntas skada icke endast skötfisket utan också fjällfisket. — Nästan 'NJA 1944 not. B 1092; H. österberg i Möja m. fl. hade vid Greta Duhs' strand fiskat slrömming med garn innanför 180-m:gränsen på mindre djup än 10 meter; Kungl. Maj:t fann att det av utredningen i målet ej framginge. att inom det skärgårdsområde, där fiskevattnet var beläget, av ålder gällt såsom mera allmän regel att strömmingsfiske med garn finge fritt bedrivas av envar, och med hänsyn därtill kunde det icke genom den av Österberg m. fl. förebragla bevisningen anses ådagaiagt, att sådan sedvana förefiumes särskilt med avseende å ifrågavarande fiskevatten, 2 Jfr Betänk. 1924 s. 294 ang. Hårslen, Brand, Grönskar nr 1, oil strömmingsfiske i Djurö socken, ävensom en utredning den 8 juli 1946 av kammarkollegiet ang. vissa kronoholmar ni. ni. inom Soiholms härad.

412 hela skärgården är laga skiftad för stora kostnader. Om nu värdefulla delar av dessa vatten skola tas ifrån strandägarna, bör ersättning lämnas även för dylika kostnader. Strandägarna här ha sedan gammalt visat tillmötesgående mot frifiskarena ocb icke alltför hårt hållit på sina lagliga rättigheter. De tvistigheler, som numera börja breda ut sig, ha sin grund i alt kapitalister från Stockholm köpa in stora skärgårdsområden och där söka till det yttersta utnyttja lagens möjligheter alt förbjuda främmande fiskare. Erik Forsberg i Vaxholm: Kring strömmingsnotvarp behöver fredningszonen knappast vara så stor som 100 meter. Det vore tillräckligt med 30 meter åt vardera sidan. Harald Södergren i Alsvik: I dessa trakter fiskas även braxen med not. Detta är en fisk som är rätt känslig för störningar, och därför bör skyddszonen kring dylika notvarp icke göras alltför snäv. Icke blott landnot utan även bonot 1 förekommer. Ingenjören Robert Ringström i Stockholm: Vid Ljusterö, där Ringström bor om somrarna, fångas en hel del lake med sax på 10—12 meters djup. Ståndkrok efter gädda begagnas ända ned till 9 meters djup, dock oftast av tjuvfiskare. Saxfiske borde förbjudas. Därigenom vunne man även att det olovliga fiske, som bedrives med sax, komme under allmänt åtal. Om licenser beviljades, kunde lämpligen liksom nu sker vid licens för fjällfiske uttryckligen sägas att tillståndet endast skulle gälla under förutsättning att den fiskande ägde fiska ä det vatten som licensen avsåg. Sven Hugo Fogelström i Karklö: Olovligt spinnfiske idkas icke endast vid land utan också vid grynnor, men det är svart att komma på sådana fiskare, ty så fort de se att en båt sticker ut från land, stoppa de undan redskapen. Spinnfisket bedrives ända ut till Gillöga och Kallskär. Sådant fiske sker också på djupt vatten, särskilt invid grynnor, som ligga ute i fjärdar; där invid är det ofta tvärdjupt, och gäddan står gärna i branten. — Beträffande strömmingsfisket respekteras någon 180-m:gräns icke alls. Trafiken är här så livlig och farlederna så trånga att fiskarena måste söka hålla sig innanför 180-m.gränsen för att kunna klara sig för båttrafiken. Om alla skötfiskare skulle åtalas, som lägga innanför denna gräns, skulle varenda frifiskare i hela trakten bli stämd. En lagbestämmelse om ett allmänt frigivande av strömmingsfisket in till sexmetersdjupet skulle emellertid bli till intrång för strandägarna, och det bör i så fall klart anges att ingen del av redskapen, icke ens draggen, skall få läggas innanför detta djup. Strandägarna ha kostat på sig dyrbara lantmäteriförrättningar för delning av vatten ocb vilja dä också ha dessa vatlen kvar. J. H. Magnusson i Skarpa: Sportfisket ger anledning till många tvistigheler. Det är mycket åtal för olaga spinnfiske. Sådant fiske bedrives ända till på 6—8 meters vatlen, men icke gärna djupare, här inomskärs. Det borde bli skärpt bevakning mot 'juvfiskandet och ökad ersättning till fiskepoliserna. Dessutom borde saxfisket regleras. — För skötfisket med strömming har 180-m :gränsen här ingen betydelse. Strandägarna bry sig redan nu icke om att hindra traktens frifiskare att gå närmare land, blott de respektera notvarpen. Skulle strandägarna i den inre skärgården ha hållit på sina 180 meter, skulle frifiskarena icke ha kunnat leva där. För denna del av skärgården behövs icke några nya bestämmelser för skötfisket efter strömming. 1932 års lagstiftning passar bra i denna skärgård. Skall lagen nu åter ändras, blir det knappast längre något utrymme för fjällfisket. Om staten tar ifrån strandägarna ännu mera vatten, må staten ta jorden också: det blir ju inga värden kvar, som kunna bära upp en brukningsenhet. Del har sagts att förslaget om sexmetersdjupet är en kompromiss mellan önskemålen om helt fritt fiske och önskemålen om bibehållande av de nuvarande förhållandena. Emellertid ha skötfiskarena praktiskt taget ingen nytta 1

Bonot (bordnol) är en mindre not avsedd alt dras upp i båt, jfr mötet i Dalarö.

413 av grundare vatten än 6 meter och när de begränsa sina anspråk till de djupare vattnen är det därför mest en gest. Hittills ha strandägarna kommit bra överens med ortens frifiskare och det kunna väl alla här fortsätta med. J. A. Jakobsson i Gållnö: Det enda fiske efter fjällfisk som förekommer mitt ute på fjärdarna är fiske med lorskrev och det säger ingen något om. Strömmingsfiskarena bruka utan protester från strandägarna få vistas både på grundare vatten än 10 meter och närmare land än 180 meter. Men fjällfisket hålla strandägarna på. Artur Österman i Lådna: Strandägarna i den inre skärgården vilja gärna låta de gamla frifiskarena från Vaxholm fortsätta med att lägga skotar på strandägarnas vatten liksom hittills. Men under senare år, med de moderna motorbåtarna, har det blivit så många n j a utsocknes sjöfiskare, t. ex. från Möja, som hänsynslöst lägga mängder med skotar efter lekströmming långt inne på strandägarnas vatten. Vaxholmsfiskarena ha alltid varit väl sedda i denna skärgård, men de nya utsocknes fiskarena vilja strandägarna icke släppa lösa på sina vatten. — Fisket utgör nog i allmänhet 10—15 procent av hela taxeringsvärdet på skärgårdshemmanen. Nestor Östergren i Skägga: Efter 1932 började Östergren utmärka sina notvarp med kors och påle i enlighet med den nya lagen. Men då bådo frifiskarena att östergren skulle ta in det yttre märket, ty det hindrade deras skotar; strömmen satte ofta ned skötarna mot bojarna, östergren tog då bort det yttre märket. Detta borde borttas även ur lagstiftningen. Åtminstone i den inre skärgården är det obehövligt med yttre markering. Det är tillräckligt om varpen utmärkas med en röd påle där noten dras upp (-öras i land ) samt med vila märken eller ringar i bergen på ömse sidor om uppdragningsstället. Varje erfaren fiskare ser av landmärkena i vilken riktning varpet går. — Sportfiske förekommer i stor utsträckning. Pimpling bedrives både sommar och vinter, icke minst kring Vaxholm. Visserligen fordras härför tillstånd från fiskevattenägaren, men det bry sig pimpelfiskarena icke om utan låtsas endast sitta och meta. Detta tjuvfiskande är till stor skada icke minst för alla de skärgårdsbor, som icke ha tid att fiska på sommaren utan vilja spara gäddan till vintern, då den även betalas bättre. Men när vintern kommer, är gäddan, som ju är utpräglat stationär, redan bortfiskad. Ett totalförbud mot allt krokfiske skulle medföra svårigheter för skärgårdsborna själva, som ju leva på sitt fiske, men ett licensförfarande skulle nog vara det riktigaste. Också yrkesfiskare bedriva krokfiske, särskilt efter lax, och dessutom med sax och ståndkrok samt även spinnspö. — I den inre skärgården borde det vara förbud mot allt strömmingsfiske under lektiden, åtminstone på lekplatserna. Sedan lekströmmingsfisket började ta fart, har det på åtskilliga platser i denna trakt blivit slut med strömmingen, och skulden härtill är lekliskel med de stora krokskötarna. Om dessa komme bort, skulle också intressemotsättningarna minskas. — 1932 års lagstiftning har varit till stort gagn. Inga fiskare i den inre skärgården ha någonting emot den lagen. Alla äro ense om att skötfiskarena behöva existera lika väl som notfiskarena. Här finns inga misshälligheter mellan de bofasta frifiskarena och de jordägande fiskarena. Men skulle en ny lagstiftning medföra att fisket ända in till sexmetersdjupet skulle bli fritt för varje svensk medborgare, kan detta medföra allvarliga följder icke minst för fiskearrendatorerna. Många arrendatorer ha kontraktstider på 5—10—20 år, och om intrång göres på strandäganderätten, böra även arrendatorernas intressen vederbörligen beaktas. Orsaken till de nya stridigheterna är närmast att stockholmare köpt så mycket fastigheter ute i skärgården. De gamla ägarna ha icke kunnat förmå sina söner och döttrar att stanna hemma, utan de ha till sist måst sälja sina hemman, och det är de nya ägarna som icke längre vilja tolerera de gamla frifiskarena. Det vore bra om något kunde göras så att skärgården icke ytterligare sönderstyckades.

3 Innersta skärgården, kring Saxaröarna och Vaxholm. A. Sundsledt i Östra Ryd: I dessa vatten fiskas abborre, braxen och gädda, men fiskbeståndet minskar alltmera, ty det har blivit för många som fiska. Förr fanns mycket lake, men den har nu nästan alldeles försvunnit. Även ålen har börjat minska, Fisket bedrives med skolar, notar, nät och ålrevar. Ryssjor ha fiskarena försökt få bort så mycket som möjligt, och sådana redskap få icke stå ute från maj och under lektiden. Sunden här äro ofta tränga och det är viktigt att fiskeredskapen icke läggas så att fisken stänges och icke kan komma fram. Vidare börja strömmingsfiskarena numera övergå från småskötar till stora djupskötar, och om sådana läggas alltför nära land, blir stranden i viss män avstängd; även detta kan lätt inverka skadligt på fjällfisket. — Tjuvfiskandet borde hållas efter bättre. Härför erfordras bra fiskepoliser. Allra svårast är tjuvfiskandet med saxar. Man kan ofta en enda morgon räkna upp lill flera hundra olovliga saxar i vassarna. Dessa redskap äro så billiga alt det icke spelar någon roll för tjuvfiskarena att de las upp, ty de finnas att köpa för en billig penning överallt. Dessutom blir med sax gäddan ofta endast sårad. Försäljningen av saxar borde därför endast få ske mot licens. Ur fiskevårdande synpunkt är spinnspöet att föredra, särskilt med hänsyn till att den lojale fiskaren dä kan sovra fångsten och släppa de gäddor, som äro för små. Fredrik Juhlberg i Vaxholm: I dessa trakter ha frifiskarena alltid kommit bra överens med strandägarna. När Juhlberg för sextio är sedan började liska, kostade strömmingen 10 öre valen och det var då icke många som fiskade. Strandägarna förklarade redan dä att frifiskarena gärna fingo lägga skotar var de ville, eftersom strandägarna ändå icke begagnade vattnet till strömmingsfiske. Så lät det då. Men nu är det andra tider och andra priser. Dock komma frifiskarena fortfarande bra överens med strandägarna i denna del av skärgården och ha ingen anledning att påyrka ändring i 1932 års lagstiftning, så länge den tillämpas så som här sker. Reimert Sjöblom i Vaxholm: Frifiskarena från denna trakt ha aldrig blivit illa bemötta av strandägarna. Icke slöra frifiskarena strömmingsleken mera nu än förr. Frifiskarena foro lika nära land då som nu. Skötarna kunna liiggas så grunt som på ett par tre famnars vatten och ingenting h a r fördärvats därigenom. 1 de yttre fjärdarna avhålla sig alla frifiskare från fjällfiske men fiska fritt med skolar efler strömming. För alt kunna lägga skotar utan påtaglig risk att få dem förstörda genom trafiken, måste frifiskarena hålla sig från farlederna och måste därför gå innanför 180-in:gränsen. Frifiskarena äro tacksamma mot strandägarna för alt sä fortfarande får ske. De tvistigheler, som de gamla Vaxholnisfiskareiia nu kunna råka ut för, beröra icke förhållandet till de gamla strandägarna ulan förhållandet lill nya fiskevattenägare. Nu sedan stockholmare köpt fastigheter eller bildat sportfiskeföreningar, riskera frifiskarena att de nya fiskerättshavarna börja utnyttja de rättigheter som lagen formellt ger dem. Nestor Östergren i Skägga: Östergren är lika mycket frifiskare som arrendator och instämmer med Juhlberg och Sjöblom. N. Andersson i Åkersberga: De gamla sedvanorna, som nyss omtalats, äro nog fira, men de gällde före 1932 endast till förmån för ortsbefolkningen. Förr lade först strandägaren sina skotar, om han ville, därnäst hans goda vänner och sedan andra från trakten. Men efter 1932 har denna sedvana utsträckts till att gälla till förmån för alla svenska medborgare och det vallfärdas långa vägar till de platser där strömmingen går till. Numera vilja fiskarena icke vänta tills strömmingen kommer lill dem utan de söka själva upp strömmingen också på främmande vatten. Det kan

415 komma fiskare från Norrland ocb lägga skotar utefter kusten ända ned till Sandhamn och Dalarö. 1932 års lag bör jämkas så, att lokala sedvanor om fritt liske endast skola galla till förmån för den lokala befolkningen. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt kommunalhuset i Dalar ö den 4 oktober 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å torsdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Palmquist ocli Skoglund ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Ernst F. Andersson i Österskär Iran Svenska skärgårdsförbundet: generalsekreteraren kaptenen G. E Wascll i Stockholm; följande jordägare eller arrendatorer: L. Carlén i Dalarö och E. Lundgren i Aspö, Dalarö; följande övriga fiskare: K. Svanbäck, S. Svanbäck, Erik Nilsson och Karl Sandberg i Dalarö I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Skärgården utanför Nämdö ocb Ornö. Karl Sandberg i Dalarö: Det viktigasle fisket i denna skärgård avser strömming Dessutom fångas gädda, abborre och torsk samt på höstarna ål. Torsken tas på rev' n i l ålfisket användas ryssjor. Bottengarn finnas endast vid Fjärdlång, öster om Ornö; dessa bottengarn äro helt små och kunna närmast anses som ett slags stora ryssjor — l o r r , då vattnen ägdes eller arrenderades av ortsbefolkningen, fingo alla ritt fiska strömming också på enskilt vatten, men numera ha stadsbor köpt de flesta hemmanen, och då hinner bläcket på köpekontrakten knappt torka innan det kommer upp anslag om PRIVAT MARK-, FISKE FÖRBJUDET, EJ LANDNIN-G O S V Icke ens ström

mingsfiske yilja de nya ägarna tillåta, utan yrkesfiskarena motas längre och längre bort. Pa v.lhnge t. ex. funnos förr 12 kor, men nu endast 2 - 3 . För ett ljugutal år sedan var en känd stockholmare ute och tjuvfiskade på fiskelägenheter under Villuige som arrenderades av Sandberg m. fl. Arrendatorerna logo spöet ifrån honom och han fick betala 200 kr. för alt få det tillbaka. Men då köpte han i stället hela Vilhnge, och sedan var det han som körde bort de gamla fiskarena, sä snart arrendekonirakten löpte ut. - Fjärdlång bar nu köpts av en stor semesterorganisation, som skall ha det till »lekplats». Däremot är det fortfarande intet hinder mot strömmingsn T, 1 ,'-," M y s i n S e n o c h Hansteusf järden, vilka tillhöra Sundby egendom pä Ornö Erik Nilsson i Dalarö: Det finns icke många av den ursprungliga befolkningen son, Ha sina fiskevatten kvar. Stockholmare ha köpt upp det mesta. Fjällfisket bedrives nu av främlingar såsom sportfiske. Nilsson själv har måst övergå från allsidigt fiske

41fi till enbart strömmingsfiske. Delia fiske är det enda som yrkesfiskarena numera ha att tillgå. Men nu vilja de nya herrarna hindra yrkesfiskarena från strömmingsfisket också. Särskilt vilja de hindra fiskarena att, liksom hittills varit brukligt, sätta fast sina skotar i land. Så länge det var skärgårdsborna själva som ägde egendomarna, motade befolkningen aldrig i väg några strömmingsfiskare. — På fjärdarna och ute i havskanten idkas sedan gammalt revfiske också av yrkesfiskarna. — Not brukade användas mycket förr, dels bonot och dels låntenot. Bonoten, som numera är nästan ur bruk, var en ganska liten not som lades ut mellan två båtar och drogs upp i båtarna. Ofta brukade man därvid pulsa eller »stöta» från stranden för att skrämma fisken in i nätet. Dessa notar kallades därför ibland också stötnät eller pulsnät. Låntenot eller landnot däremot drogs in mot land. 2. Skärgården innanför Nämdö och Ornö (Nämdöfjärden, Jungfru fjärden n i . m . ) . Karl Sandberg i Dalarö: I dessa vatten fånga yrkesfiskarena strömming huvudsakligen på höstarna, just då isen lägger sig, och de hålla då icke till vid land utan mitt i strömmarna. Emellertid går strömmingen till året runt ända inne i den inre delen av denna skärgård. Sålunda bedrives notfiske efter strömming vid Gålö, vid Saltsjöbaden (av arrendatorn på Bo) och vid Gustavsberg. Fiske med krokskötar borde helt förbjudas under lektiden, likaså notfiske. — Torsk fiskas ända inne i Dalaröström hela året om. Yrkesfiskarena bruka lägga långrev efter torsk mitt i fjärdarna. Annan fjällfisk fångas mest med mete och med slantspö, däremot icke så mycket med nät. Emellertid finns det här inne knappast några yrkesfiskare, som ha fiskevatten kvar. Det är sålt till stockholmare eller utarrenderat till sportfiskare. — Fisket med krokskötar har ansetts fritt sedan åtminstone ett tjugutal år. Här ha förekommit både bortmotningar och processer. Lekströmmingen inne i skärgården borde skyddas, ty den rom som lägges där inne har chanser att klara sig. Däremot gör det icke så mycket att det fiskas lekströmming i havsbandet: där är det ändå så osäkert hur det går med rommen; den kanske läggs på en grynna, där nästa dag sjön bryter och förstör rommen. 3 . Skärgården kring Ornö och Muskö. Erik Nilsson i Dalarö: Norsten räkna yrkesfiskarena såsom utomskärs, likaså Huvudskär, Tärnskären och Borgen. — Också i skärgården kring Ornö och Muskö ha stockholmare slagit under sig de flesta holmarna. Fiversätra ligger i lägervall och i dagarna har Fåglarö egendom, söder om Dalarö, blivit såld för att styckas. På inånga gårdar under Sundby på Ornö sitta dock arrendatorerna kvar. På sådana ställen, som bönderna ha kvar, har aldrig tidigare yrkesfisket hindrats, men nu börja bönderna bli lika hårda som slockholmarna, åtminstone i vad del gäller fisket inne vid stränderna. Det är stockholmarna som egga upp bönderna lill detta genom att säga att »vi jordägare böra hålla ihop». — För 30—35 år sedan fanns det icke en fiskare på hela Muskö eller i Nynäshamn. De kommo först på 1900-talet, med de bättre avsättningsmöjligheter, som Nynäsbanan medförde. — Ute på Mysingen har det tidigare varit gott om strömming, men nu är det sämre. Det påstås att det skulle vara oljeverket i Nynäshamn (AB Nynäs-Petroleums oljeraffinaderi), som försämrat fisket. Strömming fiskas också inne på Hårsfjärden, nu under kriget givetvis endast mot särskilt tillstånd. — Torsk fiskas på Mysingen av ålder. Många av ortsborna på Ornö fiska ute på Mysingen och sätta nät efter flundra och torsk samt lägga även rev. Sportfiskarena fördärva mycket fisk.

417 Karl Sandberg i Dalarö: Dalaröfiskarena gå tidvis norrut in i Kalvfjärden vid Vissvass. Där var för några år sedan en process angående vattnen i Älmorafjärden omkring Gnetholmen och i Bagarsundet utanför Vissvassfjärden. Frifiskarena — tre från Ornö och två från Dalarö — förlorade denna rättegång emot jordägarna, eftersom de icke kunde bevisa att de fiskat där av ålder. 1 — Sportfiskarena borde icke ha någon anledning att lägga hinder i vägen för strömmingsfisket. Strömmingen är ju ingen sportfisk; den nappar inle! — Frifiskarena intressera sig icke så mycket för fjällfisket; huvudsaken är för dem att få tillbaka sina gamla rättigheter att fiska strömming. 1896 års fiskelag tog ju bort frifiskarenas tidigare rätt att följa vandringsfisken även vid annan strand och den rätten vilja de nu ha tillbaka. — Fjällfisket däremot bör — om det utnyttjas — icke göras fritt för alla, men om det icke utnyttjas, bör ägaren åläggas att arrendera ut det. — Lekströmmingsfisket bär nog till stor del skulden för att strömmingen minskat i skärgården. Får lekströmmingsfisket fortsätta, kommer det om en generation icke att finnas strömming där. Kaptenen G. E. Wasell i Stockholm: Ehuru Wasell själv är strandägare, anser han det riktigt att strömmingsfisket bör vara fritt, utom med krokskötar eller notar. Erik Nilsson i Dalarö: På sina håll har det visat sig vara svårt för fiskarena att få mark där de kunna uppföra bodar. Exempelvis pä Huvudskär har jordägaren nekat frifiskarena att få bygga fiskebod, och det var endast genom tillmötesgående från lotsverket som frifiskarena erhöllo mark till detta ändamål. — I äldre tider, dock ännu så sent som på 1900-talet, har det inträffat att jordägare uppträtt än mera hänsynslöst mot frifiskarena. Sålunda hade dessa fiskare sedan gammalt haft en fiskebod på Norsten. En dag i september 1903, då Sandberg kom dit för att övernatta, fann han endast de varma glöden kvar av fiskeboden. Den hade just bränts ned av markägaren. Något år senare byggde frifiskarena upp enmansbodar där ute. Men då lät jordägaren lägga en kabel om bodarna och bogsera ut dem i sjön. Sedermera såldes Norsten till en jaktklubb. Frifiskarena ha underhandlat med denna klubb om att få sätta upp en bod där, men ha blivit nekade. Som ovan Gösta

Thulin.

Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å Hotel Nynäshamn i Nynäshamn torsdagen den 4 oktober 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson, Palmquist och Skoglund ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Ernst F. Anderssoii i österskär; från Stockholms läns fiskareförening: ordföranden H. Röstlund i Nynäshamn; 1 Södertörns domsagas häradsrätts utslag 13 april 1943, § 26, i mål Tyresö fiskevårdsförening och Stockholms sportfiskeklubb ./. John Ahlman m. fl.

•27

418 följande jordägare eller arrendatorer: Axel Quist, inspektor vid Nynäshamns fastighetsaktiebolag, Gustaf Holmberg och K. H. Larsson i Sorunda, Fritz Sundberg i Ängsholmen, Järna (15 km söder om Södertälje) ; följande övriga fiskare: Emil Eriksson, Karl Sundin, L. Åslund, Birger Andersson i Bedarö, Nynäshamn, Hjalmar Larsson och H. Röstlund (jfr ovan) i Nynäshamn, F. A. Lagerström, Emil Lagerström, Harald Sjöberg, Edvin Castlund och Verner Larsson i Torö, Allan Larsson i Krokskär, Torö, A. E. Åkerström i Södertälje. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Skärgården utanför Utö och Nåttarö. H. Röstlund i Nynäshamn: I denna skärgård fångas förutom strömming huvudsakligen abborre, ål och flundra. Dessutom fiskas något litet gädda och obetydligt med torsk. Flundra tas med nät särskilt i Järnholmssundet vid Utö norra udde. Ålbottengarn förekomma icke, däremot små ålryssjor. Birger Andersson i Bedarö: På Nåttarö och Utö förekomma mindre ålhommor, högst 5—6 meter långa. Fiskeriinstruktören Ernst Andersson: Sedan numera kronan köpt större delen av Utö för att användas till skjutfält, kan man vänta att det fjällfiske, som nu förekommer där, kommer att minska.

2. Kuststräckan innanför Utö och Nåttarö. H. Röstlund i Nynäshamn: Torsken är en utpräglad havsfisk och den går endast enstaka år så långt in i skärgården som innanför Utö och Nåttarö. — Det viktigaste fisket där är strömmingsfisket. Det bedrives med skotar och icke med notar, mest vintertid. Hittills har det icke varit några svårigheter med det fria strömmingsfisket på Mysingen, men där börjar det nu bli så mycket stockholmare, att man nog kan vänta att de skola försöka driva undan strömmingsfiskarena. Själva gitta de ofta icke fiska ens fjällfisk. Vid Yxlö har det varit en process om strömmingsfiske: några Yxlöbönder togo upp skotar som frifiskare lagt på deras vatten från norra änden av Norrviks holme, sydväst om Yxlö; frifiskarena förlorade rättegången, enär de icke kunde bevisa att sedvanan var tillräckligt åldrig. Emil Eriksson i Bedarö: Runt Muskö har strömmingsfisket alltid varit fritt, oberoende av avståndet från land. Under den tid som det fiskas med krokskötar finns det dock vissa vatten som äro utarrenderade och som respekteras av de andra fiskarena. Dessa vatten ligga på insidan av Muskö och vid Snappudden, i nordost. En stockholmare rår om den mesta delen av Muskö men lägger intet hinder i vägen för strömmingsfisket där. — Musköborna räkna nog endast vattnet innanför 180-m g r ä n sen såsom sitt och icke även fjärden därutanför. Något nämnvärt revfiske bedrives icke ute på fjärden. En blivande utomskärsgräns borde gå över Muskö och Yxlö, så att huvuddelen av Mysingen lämnas som fritt vatten. En del fjällfiske förekommer, särskilt inne i vikar, t. ex. vid Tuppudden innanför Älvsnabben. Sådant fiske bedrives dels med krok och dels med ryssjor högst 2 meter höga och med en landarm av högst 30 meter. — Det har icke varit några svårigheter att få utrymme till fiskebodar. Birger Andersson i Bedarö: På Mysingen och Hårsfjärden har strömmingsfisket

419 med skotar varit fritt sedan urminnes tid. Det är endast på enstaka ställen som strömmingsskötar icke brukat få läggas ända inne vid land, t. ex. vid Tuppudden, Snappudden och Frinsholmen (innanför Muskö). 3. Kuststräckan från och med Nynäshamn till Landsort. Allan Larsson i Krokskår: Vid denna kust är det framför allt strömming som fångas. Vidare fiskas ål, flundra, torsk, abborre och gädda. — En fjärd sådan som den mellan Torö och Järflotta räknas såsom öppen havsfjärd med fritt fiske. Bottengarn förekomma bland annat vid Järflotta; där stå två bottengarn innanför Lökviksholmen; vattnet är så trångt att den yttersta wiren nästan står mot andra landet. Vidare finns ett bottengarn innanför Gjusklubben, kanske ett par h u n d r a meter långt. Annars förekomma av fasta redskap endast smärre ålhommor med omkring 10 meters arm. — Torsk fiskas fritt hur nära land som helst vid den öppna havsstranden. Även en del annat fiske, t. ex. med flundrenät, bedrives i mindre skala av frifiskare utan gensaga från strandägarhåll. — Strömmingfisket anses vara helt fritt, både med krokskötar och med vanliga skolar. Det finns för närvarande inga särskilda krokskötplatser, som strandägarna själva förbehålla sig, men det kan ju tänkas att strandägarna i framtiden väcka anspråk därpå. Eftersom skötarna äro 10 meter djupa, gå frifiskarena av aktsamhet om de ömtåliga redskapen icke gärna in på grundare vatten än 5—6 meter. Men där det är tvärbrant, måste draggen få sättas fast på grundare vatten för att själva sköten skall kunna börja på 5—6 meters djup. Krokskötar användas framför allt under lektiden och över huvud under den ljusa årstiden, då strömmingen ser så bra att den undviker vanliga skotar. Då sättas i stället skotar i en båge eller krok; strömmingen följer skötarna, blir yr och går på garnet. Under maj och juni, då det är alltför riklig tillgång på strömming i marknaden, borde tillförseln begränsas. Frifiskarena önska att denna begränsning sker i den formen att notfisket kunde förbjudas. Då skulle inomskärsströmmingen kanske hinna bli litet större. Fisket efter lekströmming bör icke uppmuntras. Den årstiden finns det så riklig tillgång på fullgod vara, att den dåliga och småvuxna lekströmmingen ofta måste vräkas bort som gödsel. Mot dessa önskemål bruka markägarna invända alt om notfisket skall förbjudas under lekfisketiden, borde också skötarna förbjudas. Men skötarna förstöra icke den på bottnen liggande rommen i samma mån som vad notarna göra. Strömmingen leker på dagen, och när skötarna sättas på kvällen, ligger rommen redan skyddad. Notarna däremot röra upp bottnen och skada rommen. Intet hindrar strandägaren att — liksom frifiskaren — under lektiden fiska strömming med skotar. H. Röstlund i Ngnäshamn: Den största svårigheten med att kunna reglera tillförseln under försommaren är att det inne i skärgården tyvärr är så många som ha intresse av notdragning, nästan lika många som skötfiskarena. Karl Sundin i Bedarö: Under krokfisketiden måste frifiskarena få rätt att förtöja skötarna i land, annars få de ingen strömming. I denna skärgård är det så tvärdjupt att fiskaren strax utanför land är ute på kanske 20 famnars vatten. Endast sällan gå yrkesfiskarena med själva sköten in på grundare vatten än 6 meter men för att kunna hålla sköten i rätt läge behöva de mångenstädes från innerändan av sköten lägga en förtöjningslina i land. Strandägarna däremot mena att draggen icke bör få läggas fast i land. — Norrviksfjärden vid Nynäshamn räknas som innomskärs frän nordspetsen av Bedarön. — På krokskötar fångas icke endast lekströmming utan även prima strömming, och anledningen till att den prima strömmingen måste fångas med krokskötar är att det på försommaren, 1 maj—10 juli, är så ljusa nätter att strömmingen annars icke låter fånga sig.

420 L. Åslund i Ngnäshamn: Frifiskarena önska beträffande strömmingsfisket få bort 180-m .gränsen, så att de kunna komma med skötarna ända in till land. Men om frifiskarena få rätt att sätta fast skötarna och särskilt krokskötarna i land, räcker det för frifiskarena att själva sköten får läggas på 6 meters djup. Birger Andersson i Bedarö: Vid Nynäshamn fiskas flundra nästan ända till i höjd med restaurangen. Också under Järflotta-landet bedrives sommartid en smula ilundrefiske med nät. Torsken går tidvis upp i dessa vatten, men torskfisket bedrives där endast i mindre skala. Beträffande utsidan av Bedarö har Nynäshamns fastighetsaktiebolag annonserat om att allt fiske är förbjudet; frifiskarena äro tveksamma huruvida detta förbud avser även skötfiske efter strömming. Axel Quist i Nynäshamn: Quist ville förmoda att denna annonsering mest riktat sig mot sportfiskarena och icke mot strömmingsfiskarena. I varje fall har det icke varit några åtal mot dessa. Bolaget har gjort stora inplanteringar av fisk i Nynäshamns och Bedarö skärgårdar. Inga vatten utarrenderas till sportfiskeföreningar. Emil Lagerström i Torö: Flundrefiske med rev bedrives ända in i Konabbsfjärden, innanför Arnholmarna (mellan Torö och Järflotta, i höjd med Sågslen). Djupet är 7—8 meter eller mer, och ibland bedrives fisket ända till blott några få meter från stranden. Strandägarna ha emellertid icke gjort några invändningar däremot. Också torsken går upp till Arnholmarna på kanske 14—18 meters djup, helst invid branta bergväggar. 4. Kuststräckan väster om Landsort. Allan Larsson i Krokskår: I denna trakt fiskas förutom strömming och vanlig fjällfisk även lax. Laxen går ända in på Svärdsfjärden till Tisteludd och Lindholmsudd. Yrkesfiskarena bruka ligga och driva på fjärden med laxgarnen nästan in mot land utan att någon gjort anmärkning mot det, men det uppges att numera åtminstone några laxfiskare ha blivit hindrade att gå in på enskilt vatten. — Beträffande strömmingsfisket stödja frifiskarena länskommitténs förslag om frigivning av fisket in till sexmetersdjupet. En sådan frigivning är nödvändig för frifiskarenas existens och den skulle göra slut på många ämnen till tvister mellan frifiskare och strandägare. — Invid Landsort finns ett gammalt skattlagt fiske, som säges omfatta några grynnor ute i havet tre distansminuter ut, och dessutom vattnen invid Landsort. 1 Detta fiske innehas av lotsarna på Landsort, men frifiskarena ha träffat en överenskommelse med lotsarna om ett byte sålunda att fiskarena avstå från att lägga skotar ute i farleden men i stället få fiskerätt från stranden och 200 meter ut = högst två skotar från land. På höstarna vore det emellertid fördelaktigt att kunna lägga dubbelt så långt ut, och därför önska frifiskarena att få sträcka sina skotar 400 meter ut från stranden = fyra skotar ut. — Detta skattlagda fiske lär ha ingått i lotsarnas rätt till »kobete», men det torde vara ovisst om det numera över huvud kan finnas någon skatterätt kvar ute i havet utanför 180-m:gränsen. Om skattefiskerätt verkligen finnes kvar ute i frivattnet, önska frifiskarena fä denna rätt upphävd. Harald Sjöberg i Torö: Efter år 1912 har Svärdsfjärden genom lantmäteriförrättning delats med hälften till Revskär och hälften till Herrhamra å Torö. Väster om Torö och Kolguskär är det ofta jämförelsevis långgrunda stränder, och 180-m:gränsen kommer därför att gå långt ut från land. 1932 års lagstiftning ledde till att strömmingsfisket ute på fjärden blev fritt, men »av ålder »-förbehållet har icke kun1 Jfr Betänk. 1924 s. 296 ang. »öja nr 2, ett strömmingsfiske», prop. 1935: 36 ävensom en utredning av kammarkollegiet 8 juli 1946 ang. vissa kronoholmar m.m. inom Sotholms härad.

421 nat tillämpas på strandvattnet. Frifiskarena skulle få det mycket svårt, om de icke på våren finge komma in till land och fiska strömming. K. H. Larsson i Sorunda: I Himmerfjärden är strömmingsfisket med skotar fritt ända upp till Fituna. Längre upp, inne i Kaggfjärden, arrenderar Larsson fiskevatten. Där anses fisket icke vara fritt, utan 180-m:gränsen tillämpas. Däremot håller Larsson icke på bestämmelsen om tiometersdjupet, utan även om djupet är mindre, få frifiskarena fiska fritt, blott de hålla sig utanför 180-m:gränsen. Gustaf Holmberg i Sorunda: Också i Himmerfjärden finns det krokplatser innanför sexmeterskurvan. I denna fjärd har skötfisket varit fritt med undantag för fisket med krokskötar. Om förslaget till frigivning av skötfisket intill 6 meters djup skulle gå igenom, bleve det för Himmerfjärdens del ingen förändring, ty alla krokskötplatserna äro belägna på grundare vatten. — I den del av Himmerfjärden, som ligger inom Södermanlands län, är notfisket förbjudet från den 15 maj, och det skulle vara önskvärt att motsvarande bestämmelse gällde också på den del av fjärden, som ligger inom Stockholms län. — Notfiske förekommer i Kaggfjärden, men ej i Himmerfjärden. Det är endast isnotfisket, som strandägarna hålla på. Stundom är notfisket utarrenderat, såsom vid Fituna. Notvarpen kunna vara 500 meter långa. De äro icke särskilt utmärkta, annat än vintertid med buskar på isen, men alla känna rätt bra till varpen ändå. Skötfiskarena bruka i eget intresse lägga sina skötlägg mer än 100 meter från varandra. Det är endast efter lekströmming som de lägga så pass nära som 100 meter; andra tider av året lägga de längre ifrån. — I Himmerfjärden är fisket efter torsk fritt på djupt vatten icke endast med rev utan också med nät. Emil Eriksson i Bedarö: Det måste finnas ett lagbestämt avstånd mellan skötläggen. Annars kan den ene fiskaren lätt »lägga ned» en annan (minska hans utsikt till fångst) genom att lägga skotar nära uppströms om den andres skotar. I den inre skärgården, där det icke är så mycket strömmar och hårda stormar, skulle dock skyddsavståndet möjligen kunna minskas under 100 meter. H. Röstlund i Nynäshamn och Karl Sundin i Bedarö: Det finns knappast någon anledning att ens i inre skärgården ändra det lagstadgade avståndet av 100 meter. Fritz Sundberg i Ängsholmen: På Järnafjärden och ända upp mot Södertälje fångas strömming och fjällfisk såsom gös, sik, gädda och braxen. I Järnafjärden och Näslandsfjärden tas strömmingen mest med skotar, särskilt vid en grynna kallad Järnagrundet. Detta fiske bedrives icke endast av strandägare och arrendatorer utan också av frifiskare. Skötfisket sker med 3—4 båtar och idkas från Södertälje till Mörkö. I Brandalssund förekommer även notfiske. Särskilt på våren dras där mycket not; där är det svårt att fiska med skotar, eftersom farleden är så trång. Notfisket anses tillkomma strandägaren ensam. — Skötfisket hindrar icke fjällfisket, ty det ä r endast på våren som det fiskas med skotar i dessa trakter, och fjällfisket börjar först längre fram på året. — Förslaget om frigivning av strömmingsfisket in till 6 meters djup menar Sundberg, som själv är arrendator, vara att träda strandäganderätten för nära. — I Stockholms län få småryssjor icke utsättas tidigare än den 1 juli, men så sent på året ha strandägarna icke tid att syssla med ryssjefiske. I maj däremot ha de tid, och det är en nationalförlust att icke ta ålen, när man kan få den; sedan går ålen sin väg och kommer aldrig åter. Det vore därför bättre att dessa ryssjor, liksom i Södermanlands län, finge utsättas redan på våren. — Under krisåren har det icke varit svårigheter med sportfiskare i dessa trakter, ty de ha dess bättre icke kunnat få bensin till sina båtar. A. E. Åkerström i Södertälje: Åkerström bor i Södertälje men fiskar med skotar ända ned till Grönsö och Torö. Strandägarna göra på hösten och vintern icke anspråk

422 på strandfisket efter strömming, ty då går strömmingen till land litet varstans. Men annorlunda är det under försommaren, ty då brukar strömmingen gå till endast på vissa bestämda platser. Därtill kommer, att eftersom läggen äro kortare under försommaren, varje båtlag då behöver fler fiskeplatser. På försommaren sättas nämligen ofta blott 2 (stundom upp till 4) storskötar i varje lägg, och om varje båtlag, såsom vanligt, har 8 storskötar, behövs det upp till 4 platser per båtlag. På hösten däremot äro läggen längre, 4—8 skotar, och då behövs det icke så många platser per båtlag. Det är emellertid icke endast försommarfisket som mött opposition från strandägarehåll, utan också på höstarna händer det att strandägande sommargäster vilja hindra yrkesfiskarena att lägga skotar i det enskilda vattnet. — Skötfisket kan bedrivas ganska nära land. Är vattnet grunt, komma skötarna att mer eller mindre vila på bottnen. Vid tvärbranta stränder, såsom i Hallsfjärden söder om Södertälje, bruka skölfiskarena sätta fast skötarna i land. Detta sker icke endast under lekströmmingstiden utan under hela året. — Nyligen har det blivit ny ägare till Bränninge. Denne har gjort stora inplanteringar av fisk och avlyst sitt vatten för fem år framåt, men han har ännu icke gjort invändningar mot skötfisket. — Vid Hall dras fisknot efter braxen och gös. — Mycket okynnesfiske förekommer. Särskilt plågsamt är det att se när den »sportfiskade» småabborren stundom icke ens kommer till användning utan endast kastas bort. Allan Larsson i Krokskår: Sportfisket börjar ta en sådan omfattning att yrkesfiskarena själva icke längre kunna fiska gädda. På många ställen, t. ex. vid Torö, är det ibland så många tjuvfiskare, att den yrkesfiskare, som arrenderar fiskevattnet, omöjligen kan hinna ro runt och säga till dem alla. För yrkesfiskarena är visserligen sportfisket icke av någon avgörande betydelse, men intet fiske borde vara endast en lek: det skulle icke få förekomma att folk behandlar dyrbar fisk som leksaker. — Torsken räkna yrkesfiskarena som havsfisk och det fisket bör vara fritt. — Också fisket efter flundra, den vanliga skrubban, bör vara lika fritt som fisket efter strömming. Skrubban stiger ju på försommaren upp från havet och kan icke odlas. — Ur försäljningssynpunkt vore det önskvärt med skydd för flundran under lektiden, med likartade bestämmelser för närbelägna län. De som köpa flundra under lektiden få dålig vara och få då lätt avsmak för den fisken. Men om flundran, såsom i Södermanlands län, får saluföras först efter den 1 juli, skulle det nog bli bättre åtgång i augusti och september, när flundran är fin. — Yrkesfiskarena skulle slutligen vilja ha uttrycklig rätt att med laxgarn få driva hur nära land som helst, så att de icke skulle behöva dra in gamen redan då dessa driva in över 180-m g r ä n sen utan först då det behövs för att skydda redskapen. Hittills ha strandägarna icke gjort några invändningar mot sådant drivgarnsfiske in på strandägarevattnet. H. Röstlund i Nynäshamn samt Emil Eriksson och Karl Sundin i Bedarö instämde i hr Larssons uttalanden om flundrefisket. Röstlund tillade att det beträffande laxgarnen i praktiken är mycket svårt, när kanske ett fyrtiotal laxnät ligga ute, att vaka över att icke något enda av dem driver över 180-m:gränsen. Som ovan Gösta

Thulin.

423 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å rådhuset i Visby lördagen den 12 maj 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, ävensom Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen: t.f. landssekreteraren R. H. Laurin; från hushållningssällskapet: dess sekreterare A. G. Olofsson och fiskeriinstruktören Per Mattsson i Visby; följande jordägare eller arrendatorer: riksdagsmannen Theodor Gardell och Knut Gardell i Gans, Näs socken, Hjalmar Jacobsson i Sandkvie, ö j a socken, Gunnar Jakobsson i Hammarnäs, Närs socken, P. A. Persson och Gustav Dahlgren i Katthammarsvik, östergarns socken; följande övriga fiskare: Sigvard Gustavsson i Nisse, Hablingbo socken, Henrik Jakobsson i Sigsarve, Näs socken, Bengt Arweson i Nors, Gothems socken, Sven Friström och Edvard Hammarström i Hammars, Lärbro socken. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan från Fårö östra udde t. o. m. Visby stad. Gustav Dahlgren i Katthammarsvik: Dahlgren har ett par vintrar bedrivit vinterfiske vid Kappelshamn. Strömmingsfisket vid denna del av kusten sker endast med garn och tidvis ganska nära land, ty bottnen sluttar ofta mycket brant; ett stenkast från land kan det vara 10 famnar djupt. Detta fiske är fritt för envar ända inne vid stranden. Det mesta strömmingsfisket bedrives dock längre ut, utanför 180-metersgränsen. — Laxfiske sker bland annat med drivgarn men icke med fast redskap. Gamen läggas utan hänsyn till strandäganderätt så nära land, som gamen kunna driva. Hela Gotlands fiskeflotta ligger vid den kusten somliga år, då laxen går till. Några misshälligheter med strandägarna ha icke förekommit. — Huruvida vid Fårö strandägarna hålla mera på sin rätt till fjällfiske känner Dahlgren ej närmare till. Fiskeriinstruktören Per Mattsson: Tyvärr ha inga fiskare bosatta vid den nu ifrågavarande kuststräckan kommit tillstädes. Själv har Mattsson endast tjänstgjort på Gotland en månad och är därför ännu icke i detalj insatt i förhållandena. Emellertid förekommer på denna sträcka fiske med fast redskap åtminstone på ett och annat ställe, t. ex. vid Skälsö (7 km norr om Visby), med ålryssjor och med storryssjor, de sistnämnda närmast avsedda för sik. 1 Där sådant fiske med fast redskap bedrives inom strandrättsområdet på arrenderat vatten, är det icke fritt för vem som helst utan förbehälles arrendatorn. 2. Kuststräckan söder om Visby till Hoburgen. Sigvard Gustavsson i Nisse: Utanför Hablingbo är det långgrunt, och strömmingen går där långt från land; något notfiske efter strömming förekommer icke. Av annan 1

Skälsö nr 1 skattlagt fiske, se Betänk. 1924 s. 245.

424 fisk än strömming fångas mest gädda, sik och id samt ibland abborre. Någon enstaka gång fångas torsk och flundra, dock sällan nära land. Ål, lax eller tobis förekommer icke inom strandrättsområdet. De redskap, som användas för fjällfiske, äro ryssja, nät och not. Av ryssjor finnas bäde stora och små. Storryssjorna ha högst 150 famnars landarm, när de äro som längst. I regel börja de så nära inne vid land, som de kunna sättas. Ryssjefisket förbehålla strandägarna sig själva. På denna kuststräcka brukar man ej begära tillstånd att gå utanför strandrättsområdet med de fasta redskapen. Notvarpen för fjällfiske äro 50—60 famnar långa; de dras mot land och icke mot friliggande grund. Fiskevattnet är samfällt för hela Hablingbo socken. Det har varit en del tvister i Nisseviken, där Havdhems socken går ned till stranden och utbreder sig med en smal remsa utanför Näs socken. Havdhemsborna, som ha förhållandevis kort kustremsa, ligga ofta och fiska utanför Hablingbolandet, norr om den egna kusten. I dessa trakter hålla jordägarna på sin fiskerätt, och det händer att de ta upp garn och nät för frifiskarena. »Att fiska inne under land är som at vilja stjäla fisken, och vi frifiskare dra oss för att göra det; vi äro på det klara med att sådant fiske sker mot jordägarnas önskan.» Gustavsson tror, att det förhåller sig likadant i grannsocknarna. Längre söderut hålla jordägarna icke lika hårt på sin rätt, utan där komma nog jordägare och frifiskare bättre överens. Theodor Gardell i Gans: Också i Näs socken är fiskevattnet oskiftat. Vid skiftet delades strandbrädden på olika fastigheter, men det stadgades, att beträffande sleketäkt (tångtäkt) och fiske det oaktat skulle gälla vad som förut tillämpats. Knut Gardell i Gans: I Näs socken förekomma både stora och små ryssjor. Siknät sättas höst och vår inne vid land. Var och en har av gammalt haft sin bestämda sättning. Om någon från socknen sätter på något annat ställe, möter detta protest. Ål fångas med mindre ryssjor men ej med stora redskap. Annars förekomma samma fiskslag som vad Gustavsson angivit. Skifteslagets delägare hålla på fiskerätten inom 180-m:gränscn, men de bruka tillåta även icke-jordägande sockenbor att fiska där. Inne i Burgsviken fångas med isnot gädda och sik samt en eller annan aborre. Detta fiske bedrives av ett notlag, som bildades för många år sedan; när någon går ifrån, lämnar han sin delägarrätt (»notlott») till en annan jordägare, men icke till någon främmande.

3 . Kuststräckan från Hoburgen t. o. in. Katthammarsvik. Hjalmar Jacobsson i Sandkvie: Ingen strömming fångas inne vid land i Vamlingbo, Hamra, ö j a och Fide socknar. Ålfiske bedrives i synnerhet vid Faludden i ö j a socken och längs bukten norrut till Fide. Vidare finns det ett ålfiske i Hamra socken från Linskär fram till Salmundsudd, men icke så stort som det vid Öja. Av fjällfisk fångas mest gädda samt något abborre och sik. Torsk och flundra anträffas stundom, men särskilt fiske efter dessa fiskslag bedrives ej inne på strandrättsområdet. För ålfisket användas huvudsakligen ryssjor, men det finns också några bottengarn. Till gäddfisket användas ryssjor, stora och små, men ej nät. överhuvud förekomma nät knappast på denna kuststräcka. Ryssjorna och bottengarnen sättas så långt ut som strandrätten når. Ingen strandägare begär tillstånd att sträcka redskapet längre, ty om e n sökte sådant tillstånd, skulle snart de andra följa exemplet. Byssjorna sättas den ena utanför den andra, ända till 11 i rad. Jacobsson når med sina ryssjor ut 385 meter och har grannar, som komma ännu längre ut. I viken norr om Faludden är det så långgrunt, att man nog kommer ut 400 meter från stranden, men där är det längst ute ändå icke mer än 8 fots djup. Skulle det i en ny lag stipuleras en gräns för strandrättsområdet, räknad i meter frän stranden, måste avståndet tas

425 till så långt, att den nya gränsen ej medför någon avkortning för ryssjorna. Utanför en bottengarnssättning kan man ha ryssjor. Kusten är här sä öppen, att det är svart att få redskapen att stå, och därför bli icke bottengarnen så stora. — Fiske med not eller annan rörlig redskap förekommer knappast. — Om en strandägare har för kort strand, slår han sig ihop med andra fastighetsägare och fiskar inom det sammanslagna strandrättsområdet. Frågan huruvida främmande fiskare skulle ha rätt att komma dit med rörlig redskap har aldrig varit aktuell. Från Burgsviks samhälle kommer det dock någon enstaka ströfiskare. Om någon skulle försöka fiska med rörlig redskap, skulle han snart finna att det icke är lönande. Längre norrut däremot, t. ex. i Gansviken, finns det rätt bra fjällfiske. Där dras bland annat ganska mycket isnot efter sik och gädda. Jordägarna hälla på sina fiskevatten, och ingen annan får komma dit. Gunnar Jakobsson i Hammarnäs: I Närs och Laus socknar fångas ingen strömming nära stranden, däremot möjligen inne vid Laus Skarphotme i Älskogs socken, men detta fiske är i så fall obetydligt och det bedrives uteslutande med garn. Torsk och flundra fångas endast tillfälligtvis inom strandrättsområdet. I Lausviken bedrives ålfiske med bottengarn. De äro i regel försedda med en landarm om högst 150 meter. Bottengarnen kunna sättas tre stycken i rad, det ena utanför det andra, och fiskaren skaffar sig då tillstånd av länsstyrelsen att gå ut utanför strandrättsområdet; så sker t ex. vid Nyudden i Närs socken, söder om Lausviken. Krok och långrev användas obetydligt. Garn och nät förekomma i Österviken i Närs socken. — Något notfiske förekommer på vintern i österviken med 3—4 isnotar. Nya notfiskare tillkomma icke. Ingen notlott lämnas till strandägarna. — Allt vatten är oskiftat. Skifteslaget är gemensamt för flera socknar. Det finns inga bestämda sättplatser, utan den som kommer först, sätter där han vill. Det är så många, som höra till skifteslaget, att det skulle vara svårt att göra någon fördelning av fiskeplatserna. Den som bor inom socknen får fiska även om han icke har jord. I praktiken är det emellertid endast de som bo nere vid stranden som idka fiske. Från främmande håll kommer sällan någon och vill fiska. Ibland kan det dock hända, att utomstående fånga fjällfisk med nät ända inne i österviken, och Jakobsson har aldrig hört att någon blivit nekad att göra så, utom på norra sidan av Österviken, där det finns en bonde, som häller på sitt fiskevatten och vill hindra andra, även från samma trakt, att sätta ryssjor på hans vatten; nätfisket däremot håller han ej på. Vid Nyudden har en ålfiskare från Blekinge nyligen arrenderat en del vatten, men Jakobsson vet icke, om detta avtal stått sig, oaktat fiskevattnet var oskiftat; i varje fall lönade sig icke detta fiske. Närsholmen, söder om österviken, tillhör kronan, och fisket där är utarrenderat, fastän vattnet är oskiftat. Inga andra fisken äro utarrenderade. Vid Laus holmar i Lausviken, vilka äro i enskild ägo, håller strandägaren på sitt fiskevatten och förbjuder notdragning och fiske med fast redskap. Gustav Dahlgren i Katthammarsvik: I trakten av Katthammarsvik fångas ingen strömming inne vid land. Fyra bottengarn finnas där. Notfiske förekommer knappast. Tobis fiskas dock vid Östergarn och inne i Sandviken söder därom. Vem som helst anses ha rätt att använda tobisnot. Denna dras ej från land utan från båt på 1 meters djup eller något mera. Flundra fiskar vem som helst fritt; flundrenäten stå ibland tätt inne vid land. Torsken däremot går icke så nära. Vid Östergarn ha jordägarna ej nekat frifiskarena att fiska med ålrev; detta fiske är tämligen likgiltigt för jordägarna. Det är blott ålfisket med fast redskap, som jordägarna förbehålla sig. Pulsning bedrives av vem som helst, vare sig han har fiskerätt eller ej; pulsningen tillgår så att man sätter nät och skrämmer fisken mot näten. Bengt Arweson i Nors: Vid Herrviken satte vid ett tillfälle 1939 en fiskare flundre-

426 nät på strandägareområdet och blev avvisad. Det är emellertid icke någon allmän inställning hos strandägarna att vilja hindra fiske med flundrenät. — I övrigt fiskas det med bottengarn och ryssjor. — En nyinflyttad estländare började bedriva fiske med rev, men efter tillsägelse slutade han upp med det. Från 12 yrkesfiskare i Katthammarsvik ingav fiskeriinstruktör Per Mattsson en skrift av i huvudsak följande innehåll: »1896 års lag utgör ett stort hinder för oss yrkesfiskare. Markägaren utnyttjar sällan själv det vatten han enligt lagen innehar, men missunnar i de flesta fall oss fisket. Det leder till, att ett fiske, som vissa tider kunde ge oss ett väl behövligt bidrag till vår ej alltför lysande ekonomi nu måste försakas. Nej, låt markägaren hålla sig lill sin jord och släketäkt 1 och låt oss fiskare sätta våra r ö r l i g a redskap i det vatten, som skänker oss vår näring. Med rörliga redskap förstå vi här alla redskap utom bottengarn och ryssjor. Katthammarsvik den 10/5 1945. Frans Wallin, Karl Klintslröm, Lennart Östergren, J. A. Westerberg, Carl Lindstedt, Vilhelm Nilsson, Ewald Westberg, Arnold Westberg, Martin Klintström, Hilma Eriksson, Erik öström, John Lanberg.» 4. Kuststräckan från Katthammarsvik till Fårö östra udde. Bengt Arweson i Nors: Arweson har i fem år varit ordförande i länets fiskförsäljningsförening. — Någon strömming fiskas icke på hela denna sträcka inne vid stranden annat än möjligen norr om Fårö. Där sättas ibland, ehuru sällan, gamen fast i land. Några klagomål däröver ha icke förekommit från strandägarna. Den som kommer först, sätter sina garn, och de andra ta hänsyn till honom och sätta sina längre bort. Så har det alltid tillämpats här. — Arweson känner icke närmare lill förhållandena inne i Fårösund. •—• Torsk och flundra fiskas blott obetydligt inom strandägareområdet. Ingen har gjort invändning mot sådant fiske. — Ålanglar sättas fritt av vem som helst nära land; där brukar icke vara särskilt bråddjupt. — Tobis finns endast vid Gammelgarn. — Inne vid land fångas gädda och sik samt vid Gothemsåns mynning en del id. På fjärden vid Hangre fiskas gädda och sik. I Vägomeviken och Vallaviken är det gott fjällfiske efter gädda, sik och något id. För siken användas storryssjor och för gäddfisket »vanliga» redskap; man sätter näten i en båge från land och »pulsar» sedan, så att gäddan skräms in mot näten. I storryssjorna går också gädda. Även ålryssjor förekomma. Ryssjefisket bedrives blott av dem, som anses ha andel i fisket. Ryssjorna nå ej utanför strandägarområdet. När de äro som längst, sträcka de sig ett par hundra famnar från land; flera stycken stå då i rad efter varandra. I allmänhet hålla de sig inom 300 meter från land. Ålen fångas till en del även med rev. Ålrevfisket infaller tidigare på året än ryssjefisket. Flundrerev användes icke alls. Laxnät förekommer ej inne vid land och överhuvud har fiske med nät efter fjällfisk inne vid land icke brukats, med undantag för nätfiske med pulsning vid öppna stranden; detta fiske förbehålla sig strandägarna. Edvard Hammarström i Hammars: I Hideviken i Hellvi socken förekommer något strömming; den får fritt fiskas av vem som helst. — Ålfiske inne i vikarna bedrives huvudsakligen med ryssjor. Sven Friström i Hammars: I Vägomeviken gå enligt skifteskartorna ägorna ända ut till mitten av viken. I Hideviken däremot finns det inga skifteslinjer; vattnet är där mycket djupare. Varje by har sitt fiskevatten, och är det flera ägare, ha de fisket gemensamt. Strandägarna förbehålla sig fisket med ryssja och not, både landnot och isnot. Nätfisket däremot är fritt för var och en, såvida han icke stänger för någon, som har fast redskap. I regel iaktta frifiskarena denna hänsyn till de fasta 1

Släketäkt = tångtäkt.

427 redskapen. Vid Kyllej i Hellvi socken i yttre delen av Vallaviken sätta frifiskare ibland strömmingsnät inne vid land. Kring kronoholmar är fiskerätten utarrenderad. Krokfiske inne i vikarna bedrives någon gång efter ål men ej efter flundra. Strömmingsfiske med garn och nätfiske, bortsett frän pulsning, anses tillåtet för vem som helst, men pulsfiske samt fiske med fast redskap och med not hålla strandägarna på, och de arrendera icke sällan ut sådant fiske. Spinnfiske förekommer mycket i Vägomeviken invid Slite och har börjat bedrivas efter hela ostkusten. Gäddsaxar användas också vintertid utan protester från strandägarna. T. f. landssekreteraren R. H. Laurin: Gotlands fiskareförbund inkom i mars 1944 till länsstyrelsen med en framställning om att det inom Gotlands län gällande förbudet mot kast- och dragfiske under tiden 24 april—15 maj måtte utsträckas till den 1 augusti, enär gäddbeståndet borde skyddas mot utrotning. Med anledning därav anordnade länsstyrelsen den 6 maj 1944 ett sammanträde med fiskerättshavare och yrkesfiskare. Därvid tillstyrktes framställningen av dåvarande fiskeriinstruktören T. Gustafsson. Från andra håll gjordes emellertid gällande att gäddan vore en rovfisk, som borde hållas efter, och att gäddbeståndet mycket väl skulle kunna tåla en härdare avfiskning; det fångstredskap som gjorde den största skadan på fiskbeståndet vore bottengarnen. Från tjänstemannahåll anfördes vid sagda sammanträde, att yrkesfiskarena i Gotlands län, liksom även annorstädes, tydligen ville utestänga ickeyrkesfiskare från drag- och kastfisket, eftersom man därigenom finge större möjligheter att hälla efter tjuvfiskare, då ju fiske utan lov ej lydde under allmänt åtal, men väl fiske med otillåten redskap. Fiskeriinstruktören Gustafsson uppgav vidare, att gäddfiske på Gotland — ovanligt nog — bedreves även utanför området för strandäganderätten, men att det vore vanskligt att säga i vilken utsträckning detta skedde, då gränsens sträckning vore svår att bedöma. Med stöd av vad som framkom vid denna diskussion beslöt länsstyrelsen att för en tid av tre år framåt utsträcka krokfiskeförbudet till och med 10 juni. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt tingshuset i Nyköping den 5 oktober 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte d fredagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson, Palmquist och Skoglund ävensom Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen: t. f. länsassessorn Bertil Löfström; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: ordföranden i dess fiskekommitté jägmästaren Albrekt Bergstedt ävensom fiskeriinstruktören Erik Eriksson i Nyköping; från Södermanlands läns skärgårdsfiskareförbund: ordföranden fiskaren Evald Sundström i Skansen, Sjösa; följande jordägare eller arrendatorer: Bernhard Engström, Gösta Wahlander och V. Andersson i Trosa, N. B. Strömberg

428 i Asko, Trosa, Karl Eriksson i Tyvudden, ökenäs, Västerljung (13 km söder om Trosa), Ivan Pettersson i Hartzö, Västerljung, Nils Hermansson i Hornudden, Tystberga, Harry Lindberg i Stäkstugan, Tystberga, Evald Sundström (jfr ovan) och G. M. Sjögren i Skansen, Sjösa, Karl Gustavsson i Rensholmen, Ånga, Sjösa, T. Berglund i Hasselö, Oxelösund, Carl Hedin i Kärrboda (längst inne i Marsviken, 9 km väster om Oxelösund), Verner Gustafsson i Bogslöt, disponenten Th. Lunden i Nävekvarn, arrendatorn Karl ö h m a n i Krokholmen, Nävekvarn, godsägaren Vidar Forsell å Lönö, Häradshammar (Östergötlands län), Axel Persson i Källvik, Västerljung, Konrad Gustafsson i Eriksberg, Västerljung, Oskar Pettersson i Lilla Hummelvik, Oxelösund, Hilmer Gustafsson i Kungshamn, Oxelösund, Albert Thunberg i Egelprång, Nyköping. följande övriga fiskare: John Andersson, Arne Nilsson, Edvin Johansson, Arvid Lindberg och E. Pettersson i Trosa, Gunnar Skog i Hänö (5 km sydost om Trosa), Albrekt Bergstedt (jfr ovan) och Dan Holmlund i Nyköping, Karl Söderlund i Hasselö (4 km öster om Oxelösund), B. Harry Borg i Oxelösund. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan från gränsen mot Stockholms län (Himmerfjärden) till A s k o . Bernhard Engström i Trosa: Engström är bosatt i Trosa men har fiskat mycket också i Himmerfjärden, ända upp till Oaxen. Fiske av främmande fiskare bedrives i Himmerfjärden endast höst och vinter. Detta fiske avser enbart strömming och ej torsk eller annan fisk. Fångsten sker med skotar. Frifiskarena bruka därvid respektera 180-m:gränsen och fästa ej skötarna i land; den årstiden ha strömmingsfiskarena ingen anledning att gå ända in till land. På försommaren däremot, då strandägarna äro ensamma om fisket, händer det nog att dessa fästa krokskötar i land. Det viktigaste fisket i Himmerfjärden är strömmingsfisket, men dessutom förekommer en del fjällfisk invid stranden, dock icke av större betydelse. — På Askon arrenderar Engström strömmingsfiske på östra sidan från Lilla Laxkroken ut till örudden. Fiskerätten där räknas endast 180 meter ut från stadigt djup av 2 meter och icke ända ut till mitten av Asköfjärden. Efter Engströms mening är denna del av Askofjärden att anse såsom utomskärs. Där ute brukar Engström fiska litet flundra med nät, och det har ingen strandägare sagt något om. Torsk förekommer där nästan icke. Vid Asko förekomma inga andra fasta redskap än ålhommor. Gunnar Skog i Hänö: Kring Hänö bedrives fjällfiske huvudsakligen vid stranden, och främmande fiskare fiska icke där inne. Storryssjor finnas både på östra och på västra sidan av Hänö; de sträcka sig högst 100 meter från land. Ål förekommer ej. Strömming har i alla tider fiskats fritt på Fågelfjärden, mellan Hänö och Fågelö, oaktat djupet nog i allmänhet icke fullt uppgår till de 1932 stadgade 10 meterna, och det har ingen strandägare sagt något om. Viktigast för strandägarna är att frifiskarena icke gå ända in till land. Notfiske förekommer icke. — Trosa skärgård börjar nästan helt komma i ägo på stockholmare och andra främlingar, som nyttja skärgården blott för rekreation och nöje. Hittills ha yrkesfiskarena fått arrendera fiskerätt av dessa utsocknes fastighetsägare, men ingen vet om blivande ägare ämna fortsätta att arrendera ut fisket. De kanske icke vilja höra motorbåtar utanför sina bryggor på vårarna, då »landsättningsfisket» pågår. Strandägarna ha ju, fastän de icke själva fiska, i sin makt att stänga fisket för yrkesfiskarena. Strömmingsfisket borde vara fritt i alla enskilda fiskevatten, som ägas blott för nöje och rekreation. Kanske vore det en lösning att ge olika lagbestämmelser för olika delar av året, ty

429 i varje fall under vinterhalvåret är det ingen strandägare som lider av att skötfisket ä r fritt. Gösta Wahlander i Trosa: För ortens fiskarbefolkning skulle det icke vara bra med fritt fiske på »stockholmarnas» vatten. Det vore bättre att bibehålla strandäganderätten även i fråga om strömmingsfisket men tvinga strandägaren att arrendera ut strömmingsfisket i den mån han icke själv idkar sådant fiske. — För de icke-strandägande fiskarena har det på sina håll, särskilt i Trosa, varit svårigheter att kunna erhålla plats till sjöbodar och nättorkning. För Trosas del kanske denna fråga kan ordnas i samband med utbyggnad av hamnen. Fiskeriinstruktören Erik Eriksson: Hittills har det i Södermanlands län mest varit bofasta fiskare, men med den nu rådande tendensen att jordegendomarna köpas in av stadsbor och de gamla fiskearrendatorerna fösas bort, blir det allt svårare för fiskarena att finna lämpliga platser i land. 2. Kuststräckan från Asko till Nyköpingsfjärden. John Andersson i Trosa: Andersson fiskar strömming med skotar huvudsakligen i Hällsviken och Hållsfjärden men ibland ända uppåt Oaxen och utåt Hävringe. Ofta står strömmingen i närheten av branterna, just vid djupen under land. Därför är det för frifiskarena bättre med en gräns som bygger på vattendjupet än en gräns som bygger på avståndet från land. Förslaget från Stockholms län om frigivning av strömmingsfisket ända in till sexmetersdjupet förefaller vara lämpligt också i Södermanlands län. Med en sådan gräns kan icke fjällfisket skadas. Beträffande fjällfisket måste man kanske böja sig för strandäganderätten, ty sådan fisk avlas ju vid stränderna och är också föremål för odling. Men strömmingen, som kommer frän havet, borde vara fri. Andersson fiskar ofta ända intill Askölandet utan att arrendatorerna där säga något därom. Men om det blir andra arrendatorer där, som icke äro så förstående, skulle Trosafiskarena få svårare att finna sin utkomst. — Inne i Hållsviken, där det ofta är tämligen bråddjupt, arrenderade yrkesfiskarena en holme kallad Arnholmen. I närheten arrenderades vatten av en sportfiskeklubb från Stockholm. Ortens fiskare, som ansågo sig ha gammal hävd till strömmingsfiske där, blevo bortmotade av dessa »pimplare», som endast fiskade för sitt nöje. Klubben gick icke ens med på att arrendera ut strömmingsfisket. Pengarna spelade ingen roll för den. N. R. Strömberg i Södra Asko: På Södra Asko bedriva fiskerättshavarna strömmingsfiske med krokskötar. På våren och hösten användas skötarna som drivgarn ända in mot land. Inga främmande fiskare släppas där in innanför 180-m:gränsen utan att betala arrende. Strömberg anser att hans arrenderätt i fråga om fjällfisket sträcker sig ända ut till mitten av Yttre Hållsfjärden och att denna får anses ligga utom skären. Detta torde vinna stöd av ett rättsfall 1941. l — Av fjällfisk fångas gädda, abborre och ål. Bottengarn finnas ej, men väl ålhommor; landarmen är dock högst 20 meter lång och djupet längst ute 4—5 meter. Evald Sundström i Skansen: I 1941 års rättsfall var det endast fråga om s. k. landsättningar. — Yrkesfiskarena äro allvarligt bekymrade över att Stockholmarna numera börjat köpa hemman också i Sörmlandsskärgården, t. ex. Hökö, Fågelö och Långskär. Sådana köp av hela skärgårdar kunna bli farliga för den gamla fiskarbefolkningen, särskilt i de inre fjärdarna. De strandägande bofasta fiskarena ha aldrig mot sina yrkeskamrater hållit särskilt strängt på sin laga rätt, men blir det främlingar som köpa fastigheterna, så kanske de nya ägarna börja utnyttja de rättig1

NJA 1941 s. 224.

430 heter, som fiskelagen ger dem. Det vore till stort men också för landets försörjning, om yrkesfiskarena hänvisades enbart till fiske i öppna havet. För att skydda dessa utan att gå för hårt fram mot strandägarna kanske man kunde försöka ge olika regler för olika årstider. Under sommarhalvåret, 1 april—1 oktober och särskilt på våren, är strömmingsfisket mest givande inne vid land. Under vinterhalvåret däremot, 1 oktober—1 april, håller sig strömmingen i allmänhet längre från land. På många ställen är det så brant att det redan ett tiotal meter från land är 10 meter djupt, och majoriteten inom Södermanlands läns skärgårdsfiskareförbund anser att fisket under vinterhalvåret, oberoende av avståndet från land, borde vara fritt, där djupet är 10 meter eller mer. Förbundet omfattar emellertid både strandägande och ickestrandägande yrkesfiskare, och inom förbundet förekomma även avvikande meningar; ingen anser dock att gränsen för det fria strömmingsfisket bör gå längre från det stadiga tvåmetersdjupet än 100 meter. Vintertid är strömmingen så flyktig att icke ens de som ha stora vatten kunna fiska endast på sina egna vatten. Ett frigivande av strömmingsfisket vintertid skulle därför icke vara till skada ens för strandägarna utan snarast till fördel även för dem. Under vinterhalvåret kanske man icke skulle behöva någon lagstadgad begränsning till visst djup, ty faktiskt finns det vintertid icke någon möjlighet att med skotar gå närmare land än 6 meter. För sommarhalvåret yrkas ingen annan ändring än att om fiskevatten inköpes av den som icke själv nyttjar vattnet till strömmingsfiske eller arrenderar ut det till yrkesfiskare eller till bofasta arrendatorer, strömmingsfisket borde fritt få nyttjas av alla. Yrkesfiskarena önska att lagen skall anpassas efter den ganska fria praxis som hittills tillämpats i Södermanlands län. Ingen ändring yrkas i de regler som faktiskt tillämpats, men i lagbestämmelserna vilja yrkesfiskarena ha lättnader. Karl Eriksson i Tgvudden: Eriksson är delägare i fiskevatten ut mot Gupanäs. Detta vatten anser Eriksson ligga utom skären, så att i Gupaf järden enskild fiskerätt räknas endast 180 meter från land. Kring en liten holme ute i fjärden sådan som Kalkbådarna finns det litet fiske som Eriksson räknar som enskilt, men ute i fjärden anses det vara fritt fjällfiske. Inom enskilt vatten förekommer torsk endast i liten utsträckning — den går mera på djupet — men fisket efter torsk anses vara fritt för vem som helst också på enskilt vatten. Detsamma gäller fiske med flundrenät. På enskilt vatten förekomma gädda och abborre. Beträffande strömming bruka om vårarna strandägarnas landsättningar respekteras, men om vintern jämställa strandägarna sig själva i stort sett med andra yrkesfiskare så att alla kappas om platserna och den får fiska som kommer först.

3.

Nyköpingsfjärden.

Evald Sundström i Skansen: Nyköpingsfjärden anses på yrkesfiskarehåll vara öppen havsfjärd. Den yttre skärgården torde börja där »havsvågen rullar runt» så pass kraftigt, att den kan bryta 1 fots is. Där utanför borde fisket vara fritt för alla, såvida icke en i orten av ålder nyttjat fisket som sitt enskilda, t. ex. med skötkroksättningar. — Inom länets skärgårdsfiskareförbund har man nyligen försökt att efter dessa riktlinjer på sjökort rita in en inomskärsgräns, men det visade sig att detta knappast kunde ske annat än genom utredning på platsen om de lokala förhållandena, varvid ortsborna kunde höras om vad som av ålder tillämpats. Förbundet beslöt därför att i denna svårlösta fråga inskränka sig till ett mera allmänt uttalande om de nyssnämnda principerna. — Från strandägarehåll har gjorts gällande att inomskärsvattnet skulle sträcka sig ända ut till Hävringe, men detta anse yrkesfiskarena vara att gå alldeles för långt. I viken in mot Stjärnholm vilja strandägarna

431 tillägna sig fisket öster om Humpgrund (8 km sydost om Nyköping), men ända in till Humpgrund och ytterligare 1 km inåt brukar havsvågen bryta 1 fots is, och i enlighet därmed borde detta vatten vara fritt fiskevatten. — Inne i fjärdarna förekomma ryssjor med en största höjd av 6 fot. De gå som längst 150—200 meter ut från land. Här är så långgrunt att ryssjorna bruka byggas som dubbelryssjor med »snutar» i båda ändarna. 4. Skärgården utanför Oxelösund. Evald Sundström i Skansen: Förhållandena här äro i stort sett likadana som norröver. De flesta fiskarena äro bofasta och ha därför icke haft svårigheter att få disponera plats på stranden för torkning av nät och uppförande av sjöbodar m. m. Emellertid har det i Oxelösund varit besvärligt för fiskarena att få sådana platser. — Utanför Oxelösund arrendera lotsarna fiskevatten från kronan och äro tillmötesgående nog att låta yrkesfiskarena obehindrat få sätta skotar in på land också om våren. Karl Söderlund i Hasselö: Strömmingsnotar förekomma på flera håll, t. ex. inne i Tvären. Särskilt vintertid är notfisket givande. Notvarpen aktas av frifiskarena. 5. Bråviken in till östgötagränsen. Disponenten Th. Lunden i Nävekvarn: Aktiebolaget Näfveqvarns Bruk anser att utanför dess strand fiskevattnet är enskilt ända ut till mitten av Bråviken, så att gränsen från Stora Uttervik (7 km öster om Nävekvarn) går rakt söderut tills den motsatta sidans fiskevatten möter. Allt fiske, även efter flundra och strömming, är överlämnat till bolagets fiskearrendatorer och ingen utomstående tillätes att komma in där. —• Det är förståeligt att man vill ge yrkesfiskarena vissa lättnader. Men under den benämningen finns det många kategorier, och det är icke säkert att alla äro lika förtjänta av hjälp. Det finns de som ha egna vatten, det finns de som arrendera vatten och det finns de, som icke alls kunna åberopa någon strandäganderätt. Nu befaras det att när livsmedelslaget lättar det kan bli svårigheter med försörjningen för åtskilliga av de s. k. yrkesfiskarena. Bland dem ingå åtskilliga konjunkturfiskare, som slagit sig på fiske först under krisåren. Fastän dessa gärna kalla sig yrkesfiskare och ropa på hjälp från statsmakterna för att det icke skall uppstå ett fiskareproletariat, kan man nog vänta att en hel del av dem snart komma att återgå till sina gamla näringar som jordbrukare, arrendatorer eller hantverkare. Därför är det icke säkert att de återstående yrkesfiskarena komma att bli i så stort behov av hjälp. Carl Hedin i Kårrboda: Hedin arrenderar Penningskären i Bråvikens mynning. Dessa skär höra till Lindöja på östgötasidan. Lindöjaborna ha nog den uppfattningen att utomskärslinjen går så långt ut som över Penningskären och Risskären. Kronan sålde på sin tid ett område söder om Kungshamn varvid en gräns drogs från Kungshamns fyr 4 km rakt söderut till de yttersta holmarna bland Risskären (Själklubben m. fl.); detta tyder kanske på att kronan ansåg allt vatten där innanför ligga inomskärs. Rättegång pågår. 1 Evald Sundström i Skansen: Södermanlands läns skärgårdsfiskareförbund har på ett förbundsmöte diskuterat utomskärsgränsen i Bråvikens mynning och kommit till det resultatet att gränsen bör dras över Rödskär—Mellanskär—Risskären. Karl Öhman i Krokholmen: ö h m a n arrenderar fisket under Näfveqvarns Bruk. Vid denna kust bedrives fiske med flundrenät på bolagets vatten endast av en av 1

Bättegången sedermera avgjord av Kungl. Maj:t genom dom 9 nov. 1945, NJA s. 557.

432 bolagets arrendatorer, men icke av någon utomstående. Torskrev användes icke mycket; det är i så fall på djupt vatten och detta möter icke något hinder. — Det mest givande fisket är vårfisket efter strömming med krokskötar. Inne vid land finns det bestämda krokfiskeplatser och dessa utnyttjas till fullo. De platser, som ö h m a n arrenderar men icke själv är i tillfälle att använda, av dem delar han med sig åt de närboende. På denna del av kusten är det alltså ej riktigt att vårfisket icke skulle fullt utnyttjas av dem som bo vid kusten. Under vårfisketiden önska strandägarna icke ha frifiskarena så nära in på land som på 6 meters djup. En sådan gräns skulle endast leda till stridigheter. Att frifiskarena vintertid ofta gå innanför de 180 meterna gör däremot icke så mycket. — Även i Bråviken börja sportfiskeklubbar köpa eller arrendera hela lägenheter och hemman med tillhörande fiskevatten. Hittills ha de nya ägarna icke ingripit mot det sedvanemässiga fria skötfisket på dessa vatten, men huru de komma att ställa sig i framtiden är ovisst. — Notfisket efter strömming är i Bråviken ett viktigt fiske. Not dras både sommar och vinter. Det finns isnotvarp som gå ända till 600—1 000 meter ut. Sommarnotvarpen äro kortare, högst 300 meter långa. Noten dras alltid in mot land. Not dras också efter fjällfisk, men varpen äro då kortare. Notvarpen ha alltid respekterats av frifiskarena. Om sommaren bruka notvarpen utprickas enligt 1932 års lagstiftning med kors ute i sjön och röd påle i land. Emellertid är detta en ganska besvärlig utprickningsmetod och ö h m a n känner icke till om det görs så också på andra håll. Särskilt svårt är det att vid öppet vatten ha ett kors ute i sjön, men notfiskarena göra det ändå, ty annars finns det ju icke någon laglig skyldighet för frifiskarena att respektera notvarpen. Vintertid däremot bruka notvarpen icke utprickas i enlighet med 1932 års lagstiftning utan endast utmärkas med ruskor. Fiskarena i trakten veta ändå var isvarpen finnas. Om så skulle behövas, kan ju denna utmärkning lätt kompletteras med ett kors fastsatt i isen. Förslaget från Stockholms län om att ersätta korset och pålen med ensmärken i land passar knappast vid denna kust. När det är snö och is, är det icke lätt att se märkena i land. — Skyddsavståndet 300 meter från notvarpet är väl avpassat. Fjärdarna äro så små att större skyddszon knappast kan begäras, och om avståndet minskades, skulle skötfisket kunna skada notfisket alltför mycket. Också det i lagen stadgade avståndet av 100 meter mellan varje skötsträcka är tillräckligt, under förutsättning att frifiskarena verkligen rätta sig därefter. Det bör icke vara mindre avstånd ens i de inre vattnen. Fiskeriinstruktören Erik Eriksson (med många instämmanden): Kusten utanför Nävekvarn är nog det enda ställe i länet där notvarpen utmärkas med kors och påle i enlighet med 1932 års lag. Den vanliga utmärkningen är en vit fyrkant och ett S. Arne Nilsson i Trosa: Utmärkningen med kors är opraktisk. Från yrkesfiskarehåll har det gjorts gällande att det icke annars skulle vara tillräckligt tydligt. Men vintertid måste notfiskaren kunna variera den plats där noten sättes ned. Många gånger dras noten så tidigt att det ännu är stora »brunnar» i isen. Noten kan då icke dras rakt mot uppdragningsstället utan notfiskaren måste börja kanske långt åt sidan för att komma förbi dessa brunnar. Någon utmärkning på isen kan då icke ifrågakomma utan endast märken i land. Evald Sundström i Skansen: Vintertid är särskild utprickning onödig. Det räcker med ruskorna. Alla vana fiskare förstå att ruskorna äro satta för att utmärka notvarpet. Fiskeriinstruktören Erik Eriksson: Utmärkningen vintertid bör lämpligen ske rned ett tvärträ. På isen är ju detta lätt alt sätta ut. Stridigheter om notvarpen ha huvudsakligen förekommit i gränstrakterna mot Stockholms län.

433 Vidar Forsell d Lönö: Vid tolkningen av fiskelagen är det särskilt det »stadiga djupet av två meter» som visat sig svårt att bestämma. Fiskerätten i Bråviken är ofta av mycket stort värde för strandägarna. Forsell har själv ett ställe under Lönö, där fisket är särskilt taxerat till så mycket som cirka 40 000 kr. Fisket där bedrives fullt rationellt i strandägarens regi, och nationalekonomiskt finns intet fog för att där tumma på strandäganderätten. Strävandet att flytta in frifiskegränsen är nog en smula »den icke-besuttnes aggression mot dem som ha något». — Svårigheter ha yppats mellan sjöfarten och fisket. F r å n Lönölandet bedrives ett mycket intensivt notfiske efter strömming, särskilt vintertid. Isnotvarpen gå ända till 1 000 meter ut i Bråviken. F ö r att utnyttja dessa notvarp är det nödvändigt att kunna beträda isen. Emellertid h a r det under de senaste vintrarna ofta hänt att fartyg bråkat sönder isen, så att notfisket allvarligt hindrats. I Bråviken löper en farled utefter norra landet och en utefter södra landet. Den mesta båttrafiken väljer den norra farleden, men särskilt under de senare åren har det blivit stark trafik också i södra farleden, icke minst från kronans båtar. Forsell har ofta måst be lotsarna varsko ingående båtar om att isnotfiske pågår och be dem att om möjligt välja den norra leden. Det vore önskvärt om man för framtiden på något sätt kunde råda bot på de olägenheter som fartygstrafiken medför för isnotfisket, särskilt i södra delen av Bråviken. Karl Öhman i Krokholmen: Också på norra sidan av Bråviken har båttrafiken åstadkommit mycket obehag. Under pågående isnotfiske ha fiskarena ibland knappast ens kunnat komma hem utan ha, när båtarna brutit ränna mellan dem och fastlandet, måst krypa över på rår och stänger. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt Restaurangen i Ar kö s und den 14 augusti 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å tisdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin och Palmquist ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören E. Martin Tideman i Linköping; från Östergötlands kustfiskareförbund: ordföranden disponenten Folke A. Jonsson i Norrköping; följande strandägare eller arrendatorer: Nils J. Karlsson i Kopparbo, Krokek (vid norra stranden av Bråviken), Karl Job. Stenbäck i Kopparbo, Gösta Ringdahl i Sikudden, Getå, Helge Broman i Stridsudden (norr om Norrköping), Karl-Axel Serrander i Esterö (i inre Bråviken), Arvid Andersson i Sjövik, Dagsberg, John Björkholm i Svinnerön (i Svensksundsviken öster om Djurö; äldre beteckning Svinsundsfjärden), Gunnar Karlsson i Näs, Konrad Cederman och Thure Cederman i Koldalen, Höckerstad, Gustav Bergström i Lindöja, Jonsberg, C. G. Lindström i Gränsö, Manfred Pettersson i Björkö, W. Ohlsson, 28

434 Fredrik Westerberg, K. A. Karlsson, Harry Andersson och Torsten Andersson i Arkö, Birger Johansson och Nils Nilsson i Arkösund, Axel Sandell, John Skärlund, H. Aronsson, Anders Asplund, Ivar Hemmington och Sven Folin i Aspöja, Ivar Magnusson och Hilding Bergström i Lammskär, Arkösund, Bertil Wastesson i Espholm (10 km sydsydväst om Arkösund), Valfrid Pettersson i Bisö, Carl Wastesson i Lilla Bimmö (väster om Lönshuvud), John Magnusson och Fridolf Andersson i Stora Rimmö (söder om Lönshuvud), W. Ringdahl i Haglund, Rönö, Levi Andersson och Folke Andersson i Spinknäs, Skälvik, A. Andersson och Karl Öberg i Stegeborg, Arnold Aronsson i Yxnö; följande övriga fiskare: Åke Diiring i Getå, Axel Karlsson och K. A. Karlsson i Mauritzberg, Torkel Eden i Björnö, Jonsberg, Bertil Eriksson i Hästö, Arkösund, Axel Ohlsson i Arkö, David Appelquist, Sixten Lövsten, Karl Fohlin, Evert Ohlsson, H. Almkvist, Josef Appelqvist, Gösta Eriksson, Herbert Carlsson, Oscar Söderholm, Harald Wågman, Gösta Wågman, Robert Herrström, John Johansson, G. W. Johansson, Edvin Pettersson, Edvin Simonsson och Linus Almquist i Arkösund, Tore Aronsson i Aspöja. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan från sörmlandsgränsen t.o.m. Arkösund. Karl Stenbäck i Kopparbo: På norra sidan av Bråviken, på sträckan Kvarsebo— Getå, finns det inga vassar och intet fjällfiske att tala om. Icke heller förekommer torsk och flundra. Fasta redskap brukas ej. Notfiske bedrives endast efter strömming. Stenbäck själv har endast vinternot, men många fiskare ha sommarnot också. Sommarnotvarpen äro i allmänhet 300—400 meter långa och vinternotvarpen 500— 600 meter. — I fråga om notfisket respekterar var och en den andres vatten. Men stridigheter ha numera uppstått beträffande rätten till fritt skötfiske sommartid. Enligt Stenbäcks uppfattning är det gammal hävd på att de som bo i Kopparbo skola få sätta skotar fritt på grunden utanför Kopparbo. Men nyligen har det varit gränsbestämning mellan Timmergata skifteslag på norra sidan av Bråviken samt Ållonö säteri och Järstads by på södra sidan av Bråviken, varvid Timmergata eftergav sina rättsanspråk på Kopparbogrunden (gränsbestämningen verkställd 1934; fastställd av hovrätten 1936). Nu, 1943, ha de nya strandägarna begärt arrende, 300 kr. om året, för varje båtlag, som vill fiska på grunden utanför Kopparbo, och därigenom hotas femton familjer från Kopparbo att bli utestängda från sina gamla fiskeplatser. Med hänsyn till den oklarhet som syntes råda beträffande fiskelagens bestämmelser om urminnes hävd ansågo sig Kopparbofiskarena tills vidare böra gå med på en godvillig uppgörelse, och provisoriskt har överenskommelse träffats om ett årligt arrende av 250 kr. per båtlag. Men även det anse Kopparbofiskarena vara dyrt och de finna sin ställning osäker. I Östergötlands län borde, liksom i de^ nordligare länen, få åberopas gammal sedvana på att det fiskats på platsen »av ålder». Man kan ej lita på att det går att med stöd av 12 § fiskelagen försöka åberopa urminnes hävd, ty i en rättegång kan man vänta att de gamla, opartiska personer, som bäst känna till förhållandena, bli jävade. Ännu på Stenbäcks farfars tid ansågs den enskilda fiskerätten utanför Kopparbo icke nå längre än 100 famnar från 1 famns vattendjup. Nils Karlsson i Kopparbo: Dessa fiskegrund äro icke något livsvillkor för bönderna på södra sidan, i Järstad, vilka ju ändå ha sina feta jordbruk. Men de som bo på norra sidan Bråviken, i Kopparbo, ha endast sina magra stenbackar och äro mycket mera beroende av sin gamla hävdvunna fiskerätt.

435 Fiskeriinstruktören Martin Tideman: En stor del av Kopparbofiskarena livnära sig huvudsakligen av strömmingsfiske och äro för sin existens beroende av rätten att få bedriva sådant fiske med skotar på Kopparbogrunden. För Järstads byamän är däremot strömmingsfisket endast en — tåt vara betydelsefull — binäring till jordbruket. Järstadsborna ha tillgång även till andra givande skötfiskeplatser. Under de senaste åren har antalet strömmingsfiskare från Kopparbo utgjort 20—25 och från Järstad 6—8. Ej minst ur social synpunkt vore det synnerligen önskvärt att Kopparbofiskarena kunde fä en någorlunda tillförlitlig rätt att få fortsätta sitt sedan århundraden bedrivna skötfiske på Kopparbogrunden, om möjligt avgiftsfritt. Hur detta skall kunna ske är vanskligt att säga. Förslaget att låta strömmingsfisket bli fritt för envar kunde för Kopparbofiskarenas del medföra att de råkade ur askan i elden, ty detta kunde föranleda en invasion av fiskare från andra platser. Men att lita enbart till gammal sedvana eller urminnes hävd kan också vara svårt, ty även om Stenbäck och Nils Karlsson skulle kunna åberopa sedvana eller hävd, är det tveksamt om de övriga Kopparbofiskarena skulle kunna göra detsamma. De flesta torde dock härstamma från förutvarande fiskare i Kopparbo och närliggande platser. Gösta Ringdahl i Sikudden: I Norrviken, längst inne i nordvästra ändan av Bråviken, förekommer ett rätt betydande fjällfiske, huvudsakligen efter gädda och om våren en smula efter abborre. Både små och stora ryssjor användas; landarmen kan vara ända till 50 alnar lång. Både fisknot och strömmingsnot förekomma. Några särskilda notvarp finnas icke. För gäddfisket användes ofta slagkrok på isen. Detta fiske bedrives av strandägarna och arrendatorerna själva; några främmande fiskare bruka icke komma. Torsk förekommer sällan så långt in som i Norrviken. Helge Broman i Stridsudden: Inne i sydvästra delen av Bråviken ä r det rätt mycket vassar. Fiskeförhållandena äro i stort sett lika dem i Norrviken. Av fjällfisk fångas särskilt gädda, braxen och abborre. Huvudsakligen användes storryssja med ett största djup längst ute av 6 meter. Saxfiske borde icke få utövas annat än mol licens. Karl-Axel Serrander i Esterö: Kring Esterö fångas mycket strömming. Serrander själv är arrendefiskare. De nuvarande bestämmelserna, som icke tillåta frifiske närmare land än 180 meter eller på grundare vatten än 10 meter, böra bibehållas för Bråvikens del, annars skulle det bli oordning på fisket. I dessa trakter fiskas lekströmming 2—3 månader om året, och om fisket skulle friges exempelvis in till sexmetersdjupet, skulle det kunna komma en hel armada av arbetare och andra tillfällighetsfiskare för att sätta skotar där. Sådana ströfiskare skulle icke behöva betala några arrenden och skulle så komma i gynnad ställning i förhållande till den bofasta befolkningen. Det är bättre som det är. Några främmande fiskare ha fått tillstånd att fiska på Esterös vatten mot en arrendeavgift om 10 procent av fångsten, och den avgiften måste anses skälig. Linus Almquist i Arkösund: Också på andra håll i Östergötland förekomma arrendeavtal om 10 procent av fångsten, men ibland utgör avgiften i stället ett fast belopp, t. ex. 150 kr. per båtlag. För frifiskarena, vilka såsom förhållandena nu äro måste arrendera strömmingsvatten, är det av intresse att arrendena icke få bli oskäligt höga. Det borde bli lag på att fiskerättshavarna icke skola få betinga sig högre arrende än 10 procent av fångsten. I regel är det icke några svårigheter att avgöra på vems vatten fisken fångats. Fiskeriinstruktören Martin Tideman: Vill instämma i uttalandet att arrendeavgift, s. k. vattenlott, för strömmingsfiske med skotar ej bör överstiga 10 procent av fångstvärdet. Åtminstone borde ett överskridande ej fä ske beträffande annat skötfiske än lekströmmingsfiske. John Björkholm i Svinnerön: Kring Svinnerön fiskas med ryssjor om upp till

436 20 famnars arm. Där fiskas också mycket med nät. Gäddsax förekommer framför allt på vintern; vid saxfiske händer det tyvärr ofta att gäddorna slita sig och såras. Sportfisket med spinnspö har tagit stor fart och det är risk för att allt blir utfiskat. Någon enda sportfiskare gör upp med vattenägaren på förhand, men de flesta fiska utan tillstånd. Spinnfisket bedrives ofta utan spö; den fiskande lägger spinnreven i ringar framför sig och kastar draget för hand; han använder ofta levande bete. — Med pimpelkrok fångas ej blott småfisk utan även åtskillig grov fisk. Pimpelfisket bedrives inte blott på vintern utan också på sommaren. —• Om strömmingsfisket skulle friges ända in till sexmetersdjupet, skulle nästan halva det vatlen som Björkholm arrenderar bli frivatten. Detta skulle skada icke endast strömmingsfisket utan också fjällfisket, ty när det blir varmt står den stora fisken ofta så långt ut som på 6—10 meters djup, särskilt gädda, sik och abborre. — Ofta ä r det svårt både för den fiskande och för strandägaren att kontrollera att skötarna satts på tillåtet djup. Nu, när frifiskarena ha rätt att gå in till tiometersdjupet, händer det ej sällan ätt de faktiskt sätta sina skotar ända in på 7 meters djup, och om de ertappas skylla de sedan på att strömmen tagit garnen. Skulle nu frifiskarena få lov att gå ända in till 6 meters djup, kan det befaras att de faktiskt komma att sätta sina skotar ännu längre in, kanske till 4 meters djup. Om det därför stadgas ett sexmetersdjup, borde det tillses, att denna djupgräns också respekterades. Lämpligen kunde föreskrivas att om någon sköte anträffas på grundare vatten, hela sköträckan skulle få tas upp. Om en frifiskare vill gå in på enskilt vatten grundare än 10 meter eller närmare land än 180 meter, är det icke för mycket begärt att han i vattenlott betalar 10 procent av fångsten. »Då blir det ordning på vattnet.» Men med en sexmetersgräns blir det kaos. En fri fiskare: Knappast blir det något kaos, om vattnet mellan 6 och 10 meters djup friges. Strandägarna själva fiska väl icke så långt ut utan använda sin fiskerätt där mest till att söka utkräva arrende frän yrkesfiskarena. Detta sätt att tjäna pengar ha strandägarna börjat upptäcka först pä sista tiden. Tidigare ha inga invändningar gjorts mot dylikt fiske. Strömmingsfiske med skotar bör friges in till sexmetersdjupet även i Östergötlands län. Axel Karlsson i Mauritzberg: I trakten av Mauritzberg, mellan Ållonö och Lönö, är det jämförelsevis branta stränder icke endast på norra sidan av Bråviken utan även på södra sidan. Fjällfiske bedrives därför blott i obetydlig skala. Det avser mest abborre, gädda och mört. Fisket bedrives huvudsakligen med nät, men också en del spinnfiske förekommer. Torsk fångas endast i liten utsträckning; den är mager och fiskas mest till husbehov. Strömmingsfisket är i dessa trakter viktigast och det bedrives både med skotar och med notar. Torkel Eden i Björnö: I vattnen från Lönö och österut fiskas gädda, ål, lake, abborre och sik. Ryssjor användas för gädda och ål ända så långt ut som vid Isö, utanför Broxvik. Så långt ut i skärgården är landarmen endast 10—15 meter lång, och djupet längst ute är ett par meter. Fisknot dras både sommar och vinter. Ganska mycket krokfiske med långrev bedrives efter abborre och ål. Även saxfiske förekommer. Krokfisket betraktas icke såsom fritt utan får endast bedrivas av strandägare och arrendatorer. Revarna läggas i allmänhet ute vid branterna, över grund eller invid holmar och alltså icke egentligen »å djup» i enlighet med 4 § fiskelagen. — Det viktigaste fisket är efter strömming. De längsta vinternotvarpen äro 700—800 meter långa. På sommaren bedrives notfiske efter strömming endast sällan. — Om strömmingsfisket med skotar skulle bli fritt ända in till 6 meters djup, skulle detta nog inkräkta på abborrfisket. Abborre fångas i stor utsträckning ända ut på 6 famnars djup och det läggs ganska mycket abborrnät på 6—10 meters vatten. Om nu

437 strömmingsfisket med skotar bleve fritt där, skulle nog en stor del strandägare bli utestängda från sitt abborrfiske med nät och hindras av främmande skotar. Och tvärtom kan det fria skötfisket i denna zon komma att hindras av strandägarens abborrnät. Eden själv och många andra, som icke ha något eget vatten, mena att det skulle bli villervalla, om fisket på djup mellan 6 och 10 meter släpptes fritt. Gustaf Bergström i Lindöja: Av fjällfisk fångas kring Lindöja mest abborre, gädda, ål och sik. Småryssjor och hommor med 10—15 famnars arm förekomma, men inga storryssjor. Fisknot dras efter abborre och gädda 150—200 meter ut; djupet längst ute är då 5—6 famnar. Krokfiske med rev förekommer icke; det är för grunt vatten. Del finns tjuvfiskare som ibland lägga nät ute på större fjärdar efter sik och flundra, men det fisket räkna strandägarna som sitt; det har varit en och annan tvist om sådant otillåtet fiske, men det har icke gått så långt som till process. — Strömmingsnotvarpen äro högst 600—700 meter långa. Sådana varp finnas bland annat på Benön och på Kallhamn, vid de norra och nordöstra stränderna. Vattnet är där upp till 18 famnar djupt. Strömmingsnot dras särskilt om vintern. Nu under krisåren har det även blivit åtskilligt lekströmmingsfiske. Den enskilda fiskerätten bör icke ytterligare inskränkas. — Genom 1932 års lagstiftning har det numera i de mindre fjärdarna, som förut voro förbehållna de enskilda strandägarna, blivit trångt mellan skötarna. Notvarpen bruka respekteras. Den gällande skyddszonen av 300 meter omkring varpen är väl avpassad och bör icke ändras. Farhågorna från 1932 för att frifiskarena skulle tappa draggar och annan bråte i varpen ha icke besannats. W. Ohlsson i Arkö: På sydöstra sidan av Arkö förekommer utom strömmingsfiske även en del gädclfiske. Ryssjorna äro rätt små, med endast 15 famnars arm, och bruka sättas i vikar. Inga notvarp förekomma på utsidan av Viskär. Det bedrives litet krokfiske efter torsk och nätfiske efter flundra av främmande fiskare, men de bofasta anse att detta fiske tillkommer strandägarna. Många sommargäster arrendera fiskevatten, men många andra tjuvfiska och det vore viktigt att få ordning på sportfiskandet. 2. Kuststräckan från Arkösund till och med Slätbaken. Thure Cederman i Koldalen: I Slätbaken och Merumsfjärden förekommer rätt mycket fjällfiske, framför allt på södra sidan. Mest fångas gädda och gös. Stora inplanteringar göras. Ryssjor förekomma, både stora och små, särskilt på södra sidan; på norra sidan är det brantare. Vidare användas fisknot, strömmingsnot, nät, rev och gäddsax. Åtskilligt tjuvfiske bedrives med »handsnöre», varvid det spinnes utan spö, med handkast. — Fisket vid de s. k. Treskären, 2 km väster om Stegeborg ( = sjökortets »Småskär»), är för närvarande föremål för utredning hos kammarkollegiet. Nu räknas fisket där såsom ett kronans fiske, som är upplåtet till allmänhetens begagnande, så att fisket där bedrives fritt efter både strömming och gädda. Hilding Bergström i Lammskär: Tränöfjärden är nu förbehållen för strandägarna, men fisket där borde vara fritt, ly ibland — låt vara endast sällan — går havsströmmingen in där också. Flera frifiskare: Inne på Tränöfjärden finns det god plats för många ytterligare skotar. Också i de yttre delarna av Slätbaken bör fisket bli fritt. 3. Kuststräckan söder om Slätbaken. Axel Sandell i Aspöja: I dessa trakter fångas gädda, abborre och ål samt litet flundra. Älhommor av den mindre typen förekomma och likaså småryssjor, men inga storryssjor. Med fisknot fångas abborre och gädda både sommar och vinter

438 på många olika platser. Sådana varp äro ganska korta, 10—50 meter. I allmänhet dras notorna ej rakt in mot land utan utmed stränderna. Rev användes knappast alls. Från främmande fiskare har det icke förekommit några påståenden om gammal hävd till fritt fiske efler fjällfisk. De sportfiskare som finnas bruka arrendera vatten eller be om lov. — Strömming fångas utom med skotar också med not. Strömmingsvarpen kunna vara 800—900 meter långa och gå rätt ut från stranden på hela sidan väster om Aspöja; bottnen är där jämn. På utsidan däremot bedrives knappast strömmingsfiske med not. — Strandägarna räkna enskilt vatten så långt ut som till Spinken, Stenskär och Köpskären. Även de yttre vattnen, exempelvis på utsidan av Lusskären, äro upptagna på fastighetskartorna. Men längst ut äro dessa vatten icke skiftade, utan strandägarna turas om att hävda dem år från år. Där är Aspöjas bästa ålfiske. — Det fria fisket efter strömming med skotar bör icke släppas närmare stränderna än vad som nu gäller eller 180 meter och dessutom 10 meters djup. Strandägarna utnyttja själva sin fiskerätt, och i dessa trakter finns ingen sedvana till förmån för främmande fiskare närmare land. Om icke strandägarna få ha sitt fiske kvar som de haft det, kan man befara att skärgården blir totalt avfolkad. Hilding Bergström i Lammskär: Fiskeförhållandena kring Lammskär äro ungefär desamma som vid Aspöja. Innanför Marskär (14 km sydost om Arkösund), vars yttersta hällar användas för säljakt, räkna Lammskärsborna sig såsom ägare av ål- och annat fjällfiske kring skären men icke ute på fjärdarna. Bertil Wastesson i Espholm: Fjällfisket kring Espholm bedrives ungefär som kring Aspöja. Fisknotarna förekomma dock längre ut från stranden, och exempelvis abborrnotvarpen nå många gånger så långt ut som 300—400 meter. — Sportfisket är i dessa vatten mycket besvärande. Det borde införas någon begränsning i rätten att köpa sportfiskeredskap. Det bör krävas licens på att få köpa fiskeredskap liksom det redan nu fordras beträffande jaktredskap Sådan licens skulle icke lämnas andra än dem som kunna visa fiskerätt. Carl Wastesson i Lilla Rimmö: Kring Lilla Rimmö fångas utom strömming huvudsakligen gädda, abborre och litet ål. Dessutom tas om höstarna en del sik, dock mest på djupare vatten. De viktigaste fjällfiskeredskapen äro notar och ryssjor. Fisknot dras rätt mycket i öppet vatten mellan holmarna; varpen äro då omkring 200 meter långa. Även användas abborrnät, siknät och gäddnät. Gäddnäten kallas grimnät eller grimgarn; de bestå av dubbla eller tredubbla garn med större maskor på sidorna och mindre maskor i mitten; de användas vid pulsning. — Åtskilliga stadsbor komma till dessa trakter och bedriva spinnfiske. Även pimpelfiske efter abborre är ganska givande för dem. — För strömmingsfisket bör det nuvarande tiometersdjupet bibehållas. Om våren, när lekströmmingen går till, finns det sådana massor i marknaden att det icke behöver bli flera fiskare. Det fångas tillräckligt strömming ändå den tiden. Blir det fritt fiske på 6—10 meters djup, skulle det gå baklänges med skärgårdsbefolkningens utkomstmöjligheter. Fridolf Andersson i Stora Rimmö: Kring Stora Rimmö äro fiskeförhållandena ungefär desamma som kring Lilla Rimmö. Dock användes kring Stora Rimmö även fisknot, bland annat från Djursö till Yxnö. Den nuvarande tiometersgränsen är lämplig. På grundare vatten är det huvudsakligen lekströmming som fångas, och den behöver kunna fritt gå in på det grundare vattnet utan hinder av frifiskare. Disponenten Folke Jonsson i Norrköping: Det måste naturligtvis bli skilda uppfattningar mellan fiskerättshavare och frifiskare. Men alla ha det gemensamma intresset att den gamla fiskarstammen får mesta möjliga inkomster och får förutsättningar att fortsätta att leva på sitt gamla yrke. Man kan ju då tycka att om det blir

439 fritt fiske, så kan fisket försörja fler familjer. Men avsättningsmöjligheterna äro begränsade. Nu under kriget, när fiskarena började få bättre betalt ökades fiskarenas antal. Sålunda steg under krigsåren antalet medlemmar i Östergötlands fiskförsäljningsförening från 400 till 700. Ju fler fiskare, desto större blir konkurrensen. Det blir många tillfällighetsfiskare, särskilt på våren när det ändå är så gott om strömming. Fiskförsäljningsföreningarna skulle önska avstänga sådana tillfällighetsfiskare från leveransrätt, när det är gott om strömming, och i första hand ta strömming fråi. dem som prestera jämna leveranser året runt. Det är inte i någons intresse att det blir fler fiskare än nu. Det är ingen glädje att få flera fiskare, om följden är att det blir för mycket fisk och för ojämn tillgång. Jonsson vill alltså inte någon allmän frisläppning av fisket. I de nordligare länen däremot ha strandägarna ofta stora vatten — t. ex. de stora skogsbolagen — och där ligger frågan till på ett särskilt sätt. Här i Östergötland däremot äro fiskevattnen uppdelade på många händer. Fiskarena äro ofta ägare av mindre hemman, vilka gått i arv från far till son. Den gamla yrkesfiskarstammen är i Östergötland fortfarande självägande. Nytillkommande frifiskare böra ej uppmuntras på de gamla fiskarenas bekostnad genom ytterligare frigivning av fisket. Arvid Andersson i Dagsberg: Andersson är själv strandägare men fiskar såsom många andra mest på främmande vatten. Bland yrkesfiskarena, även bland mänga av de strandägande, önskas frigivning av fisket in till exempelvis sexmetersdjupet. Det är nog ingen risk för att det efter kriget kommer att bli alltför många fiskare därigenom. Att det just nu kommit in så många nya fiskare beror främst pä kristiden och de dyra priserna, men dessa tillfälliga »yrkesfiskare» komma väl snart att försvinna. John Magnusson i Stora Rimmö: Även om strömmingsfisket i princip skulle friges till 6 meters djup, borde dock en zon av 180 meter närmast land bli fredad. Annars bleve strandägarnas vatten värdelösa och det vore då bättre att kronan toge steget fullt ut och löste in vattnen för alla strandägarna, så att alla bleve kronofiskare. G. B7. Johansson i Arkösund: Johansson ansluter sig till förslaget om bibehållande av en fredningszon 180 meter från land men frigivning i övrigt av strömmingsfisket in till 6 meters djup; notvarpen skulle liksom hittills förbehållas för strandägarna. Pä mindre djup än 6 meter läggas skolar endast om våren, men då måste de kunna läggas fast i land, och delta fiske borde bli förbehållet för strandägarna. — Även om i Östergötland den gamla skärgårdsbefolkningen i stor utsträckning fortfarande h a r kvar sina hemman, så kan man dock även här börja spåra samma tendenser som i Stockholms län att stadsbefolkningen börjar slå under sig urbefolkningens fastigheter. Sålunda är söder om Arkösund ett helt hemman, Klovöja, sålt till norrköpingsbor, vilka icke utnyttja hemmanets fiskemöjligheter. Fiskeriinstruktören Martin Tideman: En inflyttning av gränsen för det fria strömmingsfisket från 10 till 6 meters djup skulle vid östgötakusten mångenstädes betyda avsevärt intrång för strandägarnas strömmingsfiske och dessutom även vara till nackdel för fjällfisket. Allmänt uppgavs att den år 1932 bestämda utmärkningen av notvarp med kors och påle nästan icke förekommer utan endast den i länsstadgan föreskrivna vita stjärnan vid uppdragningsplatsen; dock alt stundom även landpåle finnes. Som ovan Gösta

Thulin.

440 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt godtemplarlokalen i Gryt den 15 augusti 1945.

fiskerättsmöte i onsdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: h r r Romberg, ordförande, Alm, Hessle, Levin, Magnusson och Palmquist ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören E. Martin Tideman i Linköping; från Östergötlands kustfiskareförbund: ordföranden disponenten Folke A. Jonsson i Norrköping; följande jordägare eller arrendatorer: Axel Pettersson i Gränsö (öster om Sankta Anna kyrka), Börje Magnusson i Missjö (öster om Finnöarna), Gunnar Karlsson och Ossian Pettersson i Tyrislöt, Gösta Johansson i Skaftö, Carl Kjellgren i Korsholmarna, Helge Bengtsson i Svensborg (på södra sidan av Lindesfjärden), E. Andersson i Engelholm, Sankta Anna socken, Ivar Svensson, G. Karlberg, Herbert Johansson och Evert Magnusson i Harstena, E. A. Kjällström i Grönsö (mellan Kråkmarö och Harstena), Erik Nilsson i Fredriksnäs (norr om Gryt), E. M. Lindkvist, Erik Pettersson och Karl Nilsson i Kättilö, Konrad Andersson i Fängö, Gustaf Nilsson i Norrtorp (2 km norr om Gryts kyrka), E. Andersson och Edvin Svensson i Fyrtorp, lantmätaren N. B. Ekstam i Skeppsudden, Gryt, E. Färnström i Breviksnäs, Ivar Pettersson och H. Gustafsson i Lilla Ålö, Gunnar Magnusson och Fritz Hallgren i Stora Ålö, Algot Björklund, Sven Andersson, Axet Svensson och Eric Olsson i Bokö (10 km söder om Gryts kyrka), landsfiskalen C. G. Sundius i Valdemarsvik med sommarbostad i Vångstcn (4 km sydost om Valdemarsvik), H. Karlström i Djurglo (8 km sydost om Valdemarsvik), Henning Langström och David Langström i Lilla Syltvik, J. O. Nilsson i Källskär, Kvädö, Holger Karlsson i Betesdalen, Svinebäcksviken (sydväst om Kvädö), Nils Lindberg i Ekon, Göte Andersson i Sundsholmen, Axel Kjellgren och Gösta Kjellgren i Katrineholm, Karl Andersson i Lindersborg; följande övriga fiskare: Kurt Andersson i Lagnö, K. G. Lindqvist i Stora Ålö, Gunnar Johansson i Tyrislöt, K. F. Berg i Fyrudden, Allan Lundström i Korsudden, Axel Olsson i Breviksnäs, Erik Jansson och Bruno Svensson i Bokö, Valter Carlsson i Pettersborg. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan norr o m Valdemarsviken ( = Östergötlands l ä n ) . Axel Pettersson i Gränsö: I dessa trakter fiskas inom strandrättsområdet något gädda, abborre och ål, men ingen torsk eller flundra. Småryssjor med 10—15 meters landarm användas både på insidan — i Lagnöströmmen — och på utsidan. Fisknot (efter annat än strömming) dras mest sommarlid; notvarpen sträcka sig upp till 200—300 meter från stranden. Ibland förekommer också fiske med vinternot; dessa notvarp äro något längre. Vidare användas långrev och sax, huvudsakligen för gädda. Fjällfisket är helt och hållet förbehållet strandägare och arrendatorer, och det finns icke fritt fiske ens på de större fjärdarna. Sportfisket har ännu icke tagit så stor omfattning att det skadar det övriga fisket. Börje Magnusson i Missjö: Kring Missjö tas huvudsakligen gädda, abborre och ål.

441 Torsk finnes, men fiskas endast litet. Flundra fångas blott till husbehov, ty förbindelserna med fastlandet äro så dåliga att det är svårt att skicka sådan fisk till försäljning. — Av fasta redskap användas huvudsakligen småryssjor, 60—90 cm höga, med en landarm om högst 15 meter. — Strömmingsnot förekommer icke; det är olämplig botten. Däremot användes stundom fisknot, särskilt höst och vår; fisknotvarpen äro helt korta och ligga långt inne vid land, ofta i vikarna. Om vintern fiska strandägarna med gäddsax och slåndkrok. Även en del sportfiske med krok förekommer; när strandägarna vilja köra bort någon krokfiskare, som efter deras uppfattning fiskar olovligt, brukar denne ej sällan åberopa 4 § fiskelagen om fritt krokfiske på djup i yttre skärgården. Ofta ger emellertid den främmande med sig, och det har icke varit några processer därom. — Nu om vintrarna ha främmande fiskare enligt 1932 års lagstiftning fiskat strömming på strandägarvattnet utanför 180-m:gransen in till tiometersdjupet, men ingen söker åberopa gammal hävd för rätt att fiska strömming ännu närmare land. De främmande fiskarena fiska huvudsakligen i öppet vatten men delvis även under isen; inga misshälligheter förekomma. — Strandägarna räkna att inomskärsgränsen går ungefär över Ädskär—Hamna—Stackeholmarna—Örskär—Gråskäret—Gräsmarö. Fiskeriinstruktören Martin Tideman: Fiskelagens 4 § om krokfiske å djup är otydlig. Detta lagrum kan avse icke endast torsk och flundra utan också annan fisk Det är sålunda tveksamt huruvida icke pimpelfiske efter abborre kan vara fritt fiske. Detta kan lätt bli ett tvistefrö mellan den bofasta befolkningen och löst folk från annat håll. Sådant pimpelfiske bedrives i allmänhet i isvakar på 10—15 meters djup men kan idkas ännu på 20—30 meters djup, ja det har uppgivils att man åtminstone en och annan gång kan få abborre ända ned på 40 meters djup. Det är här icke fråga om redskap, som står ute någon längre tid, utan det är fiske med rörlig redskaplångrev förekommer icke här. Småningom kommer nog pimpelfisket icke att stanna vid att vara endast vinterfiske utan kominer sannolikt att börja redan på eftersommaren eller hösten, och det kan bli en fara både för abborrbeståndet och för friden i skärgarden. Såsom exempel på »yttre skärgård» skulle kunna tas Aspöfjärden, söder om Arkösund. Fiske med långrev på djupt vatten i yttre skärgården med loja som bete och avsedd för fångst av abborre, gädda och ål har från norra Kalmar län börjat införas jämväl i östgötaskärgården. Likaså ha estländska fiskare dar infort ett speciellt långrevsfiske efter gädda på så djupt vatten att det torde täckas av formuleringen i 4 § fiskelagen. I delta lagrum borde för mellersta östersjökustens del uttryckligen föreskrivas att det fria revfisket endast får avse torsk och flundra. Lämpligen borde sådant fiske begränsas till större vattendjup än 10 meter. Gunnar Karlsson i Tyrislöt: Karlsson arrenderar ett större fjällfiske på Norra Finnö. Där förekommer mycket tjuvliske. Vattnen äro svåra alt bevaka. Det borde vara strängare lagbestämmelser mot olovligt fiske. För sportfiskare borde det liksom for jägare fordras särskilt tillstånd för att få köpa redskap, och sportfiskaren borde icke få licensen utan att kunna visa att han har fiskerätt. Licenstvånget borde avse spinn, drag och svirvel. Fiskeriintendenten Sven Sahlin: Redan nu kräver ju länsstyrelsen licens för rätt att få bedriva spinnfiske, och det borde då vara relativt lätt att få fast en sportfiskare, som utan licens sitter med spinnspö i handen. En bestämmelse sådan som den av Gunnar Karlsson föreslagna lider bland annat av den bristen, att även den, som har rätt små vatten, lätt kan få licens, och att det sedan icke är så säkert att han verkligen håller sig endast till dessa vatten, utan han kanske fiskar litet varstans. Helge Bengtsson i Svensborg: Bengtsson äger på södra sidan av Lindesfjärden ett rätt betydande fjällfiske efter gädda, abborre och litet ål. Det är dock strömmings-

442 fisket som är huvudfisket. För gädda och ål användas småryssjor med 10 meters landarm. Vidare förekomma abborrnät. gäddsax, fisknot och strömmingsnot. Inne vid stränderna idkas fiske med fisknot under is. Notvarpen äro 300—400 meter långa; största djupet kan vara 12 meter; detta är ute vid Rödskär. — Före kriget förekom här rätt mycket amatörfiske utan tillstånd, särskilt av pensionatsgäster. Om dessa fiskade med spinnspö, togo emellertid strandägarna båtar och redskap för dem. Numera är pensionatet nedlagt, och till följd av bensinbristen är det nu inga främmande sportfiskare på dessa vatten. Vanligt mete ha strandägarna icke så mycket emot, men om mete skulle tillåtas, händer det lätt att de fiskande ta sig rätten att fiska med spinn och med drag också, och det motsätta strandägarna sig bestämt. E. Andersson i Engelholm, Sankta Anna socken: Å Engelholms gods, där Andersson arrenderar fiske, fångas utom strömming mest gädda och abborre. Den tas huvudsakligen med småryssjor, nät och något krok. Evert Magnusson i Harstena: Kring Harstena fiskas strömming och ål samt litet gädda och abborre. Till gäddfisket användas småryssjor med en högsta höjd av 1 meter Det är ganska branta stränder och det blåser för mycket för att större ryssjor skola kunna användas till gäddfiske. För ålen däremot användas större redskap, nämligen ålhommor 1 lh meter höga och med en landarm av 3—10 meter. — Strömmingsnot förekommer icke alls och fisknot endast något litet; det är i så fall sommartiden och alldeles inne vid stränderna, kanske 150—200 meter ut. — Harstenaborna ha förbjudit kastfiske på byns vatten och om det kommer någon främmande och ber att få fiska, vägras detta. Men det kan ju hända att någon seglare fiskar i smyg. — För Harstena vore fritt fiske å strandvatten förkastligt. Fisket där utnyttjas till sitt fulla värde av strandägare och arrendatorer. Andra fiskare finnas icke. Långväga gäster komma icke gärna till Harstena; denna ö ligger så ocentralt i förhållande till fastlandet och till hamnar. — Enligt gamla papper frän mitten av 1700-talet tilldelades Harstena ett grund 2 mil ut till havs, kallat Langgrund; det är förmodligen samma grund som på sjökortet kallas Vikasgrunden, men det är icke särskilt mycket fiske just där. 1 E M Lindkvist i Kättilö: Fiske med ryssja och not förekommer kring Kattilo och på utsidan av holmarna ända ned mot Flisdjupet. Men där ligger havet på, och där förekomma icke några ryssjor eller notar. Vinternot användes på södra spetsen av Kättilö, men icke ut emot öppna havet, ty det skulle vara för riskabelt. Även krok och garn användas. Erik Pettersson i Kättilö: Pettersson arrenderar Flisudden, väster om Fhson. 1 dessa trakter fångas gädda och abborre samt litet ål, flundra och torsk. Småryssjor användas med en landarm om 10 meter. Notdragning förekommer hela vägen ned till Flisudden. På sommaren fiskas något med fisknot samt på hösten och vintern med strömmingsnot. Vinternotvarpen äro 400 meter långa; de sträcka sig icke ut mot havet — Främmande fiskare, särskilt från Västervik, fiska ofta på denna kust, men de bruka hålla sig rätt långt ut och de bereda icke strandägarna några besvärligheter Värre är det med sportfisket: det förekommer mycket tjuvfiske. — Vid reformarbetet böra jordägarnas rättigheter respekteras. Det är här vanligt att kustbefolkningen har ett litet jordbruk jämte fiske, och det är fisket som gor att någon över huvud vill bo i skärgården. Fisket bör därför icke tas ifrån jordägarna. De ha ju dyrt betalat för sina hemman. 1 Förmodlingen åsyftas de av Dufwa (Betänk. 1924 s. 260) omtalade skattevärderingshandlingar från 1755, där det om Harstena bl. a. heter: »Tvenne mil härifrån uti vilda hafvet är detta hemman tillslagit ett långgrund att lägga skiöten vid och fånga strömming.»

443 Disponenten Folke Jonsson i Norrköping: På Fångö äro alla strandägare yrkesfiskare, och alla som fiska äga del i Fångös vatten eller arrendera fiskerätt; där finnas över huvud inga frifiskare. Notfiske bedrives endast på västra sidan av Fångö och icke vid de stränder som vetta ut mot havet. Ibland dras fisknot efter aborre; det är korta varp, som dras in mot stranden. Även lägges mycket nät efter flundra och abborre intill ett par hundra meter från land. Gustaf Nilsson i Norrtorp: I Gryts socken ha strömmingsfiskarena numera börjat fiska också med krokskötar. Dessa skotar stå ute endast över natten och ha icke någon fast landarm. Lantmätaren N. B. Ekstam i Skeppsudden: I Gryts socken är det myckna spinnfiskandet rätt besvärande för den bofasta befolkningen. Huvudsakligen är det stadsbefolkningen som spinner, och den bästa lösningen vore att släderna själva säge litet på framtiden och köpte in gårdar och fiskevatten för att ställa dem till stadsbornas disposition. Också staten har ju mycket stora domäner med fiskevatten, där folk borde kunna få spinnfiska. — Vid bestämmandet av frivattengränsen kan det diskuteras i hur pass stora drag detta bör ske. Om gränsen skall följa varje liten krök av stranden, kommer det i trånga vatten i mitten ofta att bli en smal ränna frivatten, något som lätt kan bereda obehag, särskilt om notdragning förekommer. Sven Andersson i Bokö: Vid Bokö fångas, förutom strömming, huvudsakligen gädda, abborre och ål. Här användas småryssjor och hommor med korta landarmar. Det bedrivs mycket notfiske, både med sommar- och med vinternot. Notvarpen förekomma rätt långt ut, t. ex. vid Melskär, mitt i Valdemarsvikens mynning; där finnas notvarp på insidan, men icke på utsidan, ty rakt ut mot öppna havet går det ej att dra not. Vinternotvarpen äro högst 400 meter långa. — Fjällfiske bedrives i viss utsträckning av främmande utan lov, både med rev och med nät. När det sker i segelrännan, skylla de främmande ofta på att det är allmän rätt där. Och nog är det allmän rätt där att segla, men fisket är ju ändå strandägarnas. — Bokös ägor gå ut ända till exempelvis Böskär. Utanför fjärden mellan Ljusklabb och Röskär äro många grund och sättningar, men ändå räkna strandägarna den fjärden såsom fritt vatten, så att vem som helst får sätta revar där. Segelrännan mellan Bokö och Björkskär däremot räkna strandägarna som enskilt vatten. Landsfiskalen C. G. Sundius i Valdemarsvik: Det har framkommit önskemål om att gränslinjen för det fria strömmingsfisket i Valdemarsviken borde flyttas ut från den nuvarande linjen (»där kortaste avståndet är mellan Stora Ålö och Kvädö») till linjen Måsholmen—Barbena, så att de under Bokö lydande Melskären komma att ligga helt innanför. Fiskeriinstruktören Martin Tideman: En sådan utflyttning av friströmmingsgränsen skulle icke vara lämplig, ty ute vid mynningen av Valdemarsviken är det huvudsakligen havsströmming som kommer in och det är icke, såsom längre in i viken, fråga om någon lokal strömmingsras. — För Stockholms län ha förslag framställts om rätt för frifiskarena att få gå in på strandägarvattnet ända till ett visst vattendjup oberoende av avståndet från stranden. För Östergötlands del skulle emellertid en sådan regel ej vara lämplig. Den nuvarande skyddszonen av 180 meter närmast stranden är här ofta av stor betydelse och den skulle mångenstädes, i synnerhet Inom Gryts socken, nästan helt försvinna, om en ren djupgräns skulle tillämpas; stränderna äro här ofta branta. Även ålfisket kunde lätt skadas. — För den händelse tiometersdjupet skulle ersättas med ett sexmetersdjup, borde övervägas om ej vissa inre fjärdar med bestånd av stationär strömming, som nu äro värnade genom bestämmelsen om tiometersdjup, i stället borde skyddas genom uttryckligt uppräknande i lagtexten, i likhet med vad som skett med Slätbaken och Tränöfjärden m.fl

444 vatten. Så borde måhända förfaras med t.ex. den innersta delen av Bråviken, Hålfjärden och likartade vatten. Landsfiskalen C. G. Sundius i Valdemarsvik: Det är ett allmänt önskemål att vid blivande tvister om ersättning för förlorad fiskerätt strandägarna måtte erhålla fri rättegång. Disponenten Folke Jonsson i Norrköping: Det finns knappast någon anledning för den enskilde strandägaren att anlita advokat vid bestämmandet av dylika ersättningar. — Här i Gryt spelar det för yrkesfiskarena icke stor roll att få komma in ända till sexmetersdjupet. Därigenom skulle visserligen kunna fångas litet mera lekströmming, men ur försäljningssynpunkt är detta knappast önskvärt. Lekströmmingen är av så pass låg kvalitet och fångas i sådana mängder att det icke kan bli några pengar på det fisket. — 1 Östergötland har det ännu icke blivit så vanligt som det lär vara i Stockholms län att stadsbor köpa in en hel skärgård och sedan icke utnyttja fisket, men det finns dock även i Östergötland exempel på fiskevatten, som sålunda lagts i vanhävd, t. ex. Klovöja, 5 km söder om Arkösund. Dylika vatten borde utarrenderas eller på annat sätt nyttiggöras. Erik Nilsson i Fredriksnäs: För Gryts socken vore det olyckligt om strandägarnas rättigheter skulle ytterligare beskäras. De flesta skärgårdshemmanen äro ganska små och föda endast 3—4 kor. Flykten från landsbygden och skärgården är fortfarande i full gång, och det är svårt att få de unga att ta vid, när de gamla sluta. Ett ytterligare intrång i den enskilda fiskerätten skulle komma att påskynda denna flykt. Vid denna kust ha nästan alla vattenrätt. Att här medgiva ökat frifiske skulle vara att ta ifrån ortsbefolkningen dess urgamla rättigheter och ge dem till utsocknes långfärdsfiskare. De ortsbor, som trots allt stannat kvar, måste väl då sluta med sitt gamla yrke, fisket, och i stället söka livnära sig på att »vara sommarvärdar åt stadsbor». — I Gryts socken uppskattas vid fastighetstaxeringarna för varje skärgårdsfastighet fisket såsom »särskild förmän»; ungefär 10 procent av faslighetstaxeringsvärdena falla på fisket. Denna siffra är ett genomsnitt för hela socknen, alltså även för rena jordbruksfastigheter. Skulle man endast räkna med de utpräglade skärgårdsfastigheterna, skulle fiskets andel i taxeringsvärdet uppgå till kanske 50 eller 70 procent. Enligt fastighetstaxeringslängden 1945 för Gryts socken utgör sammanlagda taxeringsvärdet 4 593 900 kr., därav »särskilda förmåner», vilket praktiskt taget endast avser fisket, 455 800 kr. 2 . Valdemarsviken (å ömse sidor om länsgränsen). Henning Langström i Lilla Syltvik: Inne i Valdemarsviken fångas mest strömming. Fjällfiske förekommer också, men ytterst litet, knappast mer än till hushållsbehov. Stränderna äro branta och sakna vassar. Det är mera fjällfiske ute vid Älöarna än inne i viken. Strömmingen går in i Valdemarsviken ända upp mot Krogsmålaströmmen, men längre in blir vattnet alltför smutsigt. Fiskarena i Valdemarsviken önska liksom hittills vara i fred för främmande fiskare. H. Karlström i Djurglo: Beträffande trakten kring Krogsmålaströmmen instämmer Karlström i Langströms uttalanden. — I Kalmar län är det icke såsom i Östergötlands län något direkt förbud mot stora ryssjor, men det är ändå endast småryssjor som användas. 3 . Kuststräckan söder o m Valdemarsviken ( = K a l m a r län). J. O. Nilsson i Källskår: På norrsidan av Kvädö, där Nilsson arrenderar fiskerätt ut mot öppna havet, fångas mest ål och strömming. Gädda fiskas mycket litet. Det

445 linnes en del småryssjor och ålhommor med högst 1,5 meters höjd och 10—15 meters landarm. På utsidan förekommer intet notfiske; bottnen är icke lämplig. Söder om Kvädö äro bottenförhållandena mera gynnsamma för notdragning, men fisket där är så dåligt att det icke utnyttjas. — Laxgarn ha här ej försökts, och icke heller bottengarn, men stränderna äro långgrunda, och det kan därför tänkas att det i framtiden kommer att fiskas också med bottengarn. — Krokfiske brukar bedrivas endast i liten utsträckning. Nu under krisåren har sportfisket nästan försvunnit. Holger Karlsson i Betesdalen: Inne i Svinebäcksviken, där Karlsson arrenderar fiskerätt, fångas litet gädda, abborre, strömming och vassbuk (skarpsill). Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Västervik den 16 augusti 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å torsdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin, Magnusson och Palmquist ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Ulf Lundin i Västervik; från Kalmar läns norra kustfiskareförbund: ordföranden friherre Georg Fleetwood å Gräntzö, Västervik; följande strandägare eller arrendatorer: Sigfrid Mattsson och Erik Andersson i Torrö (30 km norr om Västervik), Curt Olsson i Flatvarp, Einar Ek och John Andersson i Ytterby, Isak Andersson i Värskär, Sköld Svensson i Karlsäng (väster om Loftahammar), A. Martin Johansson och Seth Franzén i Grindö, Helmer Andersson i Tättö, Loftahammar, Ture Wilsson i Lerglo, Erik Strid i Källviken, Henrik Jansson i Rågö, Sigurd Stenberg i Stedsholmen (sydost om Loftahammar), Harry Jansson och C. E. Klasson i Jutskär, Ossian Johansson, Kristian Svensson, Harry Pettersson, IL Gustafsson, Nils Pettersson, Karl Pettersson och Ivar L. Pettersson i Sladö, John Severin i Vinö udde, Lofta (inne i Gudingefjärden, norr om Västervik; jfr nedan annan ö med samma namn belägen söder om Västervik), Göte Karlsson i Vidön, Karl Bernhard Schvartz i Gamleby, Yngve Strand i Svederna, Gamleby, Erik Johansson i Almvikby, Edvin Jansson i Gagersrum, Seth Karlsson i Äppleudden, Uno Andersson i Sandebo, Ture Gustafsson i Mellan-Malmö, Emil Gustavsson, Hj. Bergman och H. Lindholm i Södra Malmö, Georg Fleetwood (jfr ovan) och G. A. Persson i Gräntzö, K. V. Karlsson och Erik Lanner i Västervik, Gustav Johansson i Stora Hörtingerum (längst inne i Verkebäcksviken), Ernst Gustafsson i Lilla Hörtingerum, Edvin Johansson, Gösta Pettersson, Gildor Engström, K. W. Källgren och Erik Källgren i Idö, Nils Andersson i Samsvik, John Karlsson i Gutan, John Ohlson i Narvelsvik, Tage Samuelsson i Nävelsö, Isak Looström och Hans Andersson i Händelöp (10 km söder om Västervik), Lennart

446 Ottosson i Marsö, John G. Engström och Karl Davidsson i Hultö (12 km söder om Västervik), Gunnar Nilson i Helgerum, Thore Nilsson och John Andersson i Flatholmen, Edvin Johnsson, Josef Larsson, Martin Karlsson och Ossian Lundgren i östra Eknö, Einar Carlsson i Bredglo, Einar Karlsson i Henriksnäs, S. M. Strid i ö s t r a Skälö. J. W. Johansson i Järsö, Ragnar Hälleblad i Solstadsström, Hilding Karlberg i Gölgerum (Gåsfjärden), A. E. Wiström i ö r ö , Evald Alexandersson i Älö, Mats Olsson, Tore Sundström, Arthur Ahlin och Elof Ohlin i Strupö, Hartvig Pettersson, G. Källgren, Alvar Johansson och Gustaf Andersson i Vinö (söder om Västervik, jfr ovan annan ö med samma namn, belägen norr om Västervik), den sistnämnde innehavare av skattlagt fiske, Fritz Johansson i Rossdal (norr om Loftahammar), Bror Pettersson i Stuverum (norr om Västervik); följande övriga fiskare: Erik Liffner i Västervik, Eric Källgren och Sven Källgren i Vinö (söder om Västervik). I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Kuststräckan från östgötagränsen till Sladö. Erik Andersson i Torrö: Vid denna kust fångas huvudsakligen strömming, fil, gädda och abborre. Flundrefiske å enskilt vatten har ingen större betydelse. Av fasta redskap användas ryssjor och ålhommor, men icke bottengarn. H o m m o m a äro något över 1 meter höga och landarmen högst 10 meter lång. Sådana hommor finnas både på insidan och på utsidan av öarna. — Not användes icke nämnvärt i Torrös vatten, men i närheten, t. ex. vid Asko, finns det fisknot. På utsidan mot öppna havet är det i allmänhet för mycket sten för att not skall kunna användas. De notvarp, som finnas, äro icke långa. — Vattnet utanför farleden, t. ex. vid Torröudden, räkna strandägarna såsom utomskärs; alla klabbar där utanför anses ligga utom skären och enskilt vatten räknas endast 180 meter omkring varje skär. Rev och garn sättas endast helt nära land, kanske 10 meter ut, och aldrig utanför 180-metersgränsen. Somliga fiskare ha på senare tid börjat med krokskötar. Dessa skotar börja inne vid land och räcka högst ett par hundra meter ut. Hela redskapet tas upp dagligen, också landarmen. — Intet fritt flundre- eller torskfiske förekommer inne på enskilt vatten i denna trakt. — Yrkesfiskarena använda själva litet kastspö, men några sportfiskare finnas ej. Curt Olsson i Flatvarp: Olsson arrenderar fisket på Vieskär och alla holmar ut till yttersta övervattensskäret. Utanför farleden tillämpas 180-metersgränsen omkring alla övervattensområden, men innanför farleden räknas allt såsom inomskärs. Omkring Vieskär finns det inga notvarp eller fasta redskap. Isak Andersson i Vårskär: I dessa trakter räkna strandägarna vattnet till och med Lövskär såsom utomskärs, fastän det ligger innanför farleden. — Mest fiskas strömming, ål och gädda. Vidare fångas litet flundra, torsk och abborre. Av fasta redskap finns det hommor och ryssjor, men ej bottengarn. Notar förekomma icke. Torskrev användes, men icke flundrerev. Nät brukas för flundra och för abborre; näten sättas vinkelrätt ut från land; där det är brant, sättes det första flundrenätet redan på 2 metersdjup, och näträckan når som längst 150 meter ut. — Med främmande fiskare har det just icke varit några konflikter. Fiskarena från Värskär lägga strömmingsskötar på grannens vatten och grannen lägger på Värskärs vatten, och det äro båda parterna sams om. Men i fråga om fjällfisket håller var och en på sitt eget vatten. — I detta län önska de strandägande fiskarena icke något friare fiske.

447 Fiskehamnsutredningen har nyligen besökt dessa trakter och de strandägande fiskarena frukta att detta kan båda ökat frifiske; de vilja ha det som det är, kanske med någon justering beträffande sättet att bestämma 180-metersgränsen. Seth Franzén i Grindö: Det enskilda fiskevattnet räknas 180 meter ut från Trädskär och Grindö. Från Stjärtkarten finnas sättningar, vilka börja 300 meter frän land och sedan gå utåt havs. Endast små ryssjor och hommor förekomma, men både på insidan och på utsidan av skären. Bottengarn nyttjas ej. Här ute finns det inga notvarp, varken för strömming eller fjällfisk, men längre inåt fastlandet fiskas det med not. — Mest fångas (utom strömming) gädda, ål, abborre och torsk samt litet flundra. Nöjesfiske med spinnspö förekommer icke så mycket att det stör yrkesfisket. Henrik Jansson i Rdgö: I Bågödjupet bedrives notfiske från Kalvö och från Risebo, i inre ändan av Rågödjupet. På nordöstra sidan finnas inga notvarp förrän i Risebo. De gå ut »mitt i djupet». Från Rågö tvärs över fjärden är det endast 700 meter på smalaste stället. Kring Rågö finns det notvarp, dock icke åt sydost i riktning mot öppna havet. — Skötfiskarena ha på senare tid kommit ända in till Rågö. — Vad angår annat fiske än strömmingsfiske äro strandägarna osäkra huruvida Rågödjupet är inomskärs eller utomskärs, och de ha därför icke rätt vetat om de finge ingripa mot främmande fiskare eller ej. C. E. Klasson i Jutskär: Strandägarna på Jutskär anse sig äga vattnet åt sydost ända ut till öppna havet. Skärgården till och med Åsleskär räkna de såsom inomskärs. Rågödjupet får nog räknas som öppen havsfjärd ungefär till i höjd med Rågö. Men det finns de, som vilja att också vattnet längre in, bortåt Källvik, skall räknas såsom utomskärs. — Här fångas ål, abborre, gädda och litet flundra. På våren försiggår flundrefisket ute i sjön, fritt för alla, men på sommaren går flundran ofta längre in och då vilja strandägarna kunna ensamma utnyttja flundrefisket i sina egna vatten. Torsk däremot fiskas nästan icke alls på strandägarvattnet. — Av fasta redskap förekomma ryssjor och hommor, men inga bottengarn. Tidigare har Klasson haft storryssjor exempelvis utanför Alskär, beläget strax invid Åsleskär; där finns det lämpliga storryssjeplatser och det är icke omöjligt att sådana redskap åter kunna komma i bruk; de kunna dock ej väntas gå ut utanför 180-metersgränsen. — Strömmingsnot finnes icke; bottnen är för ojämn. Däremot förekommer fisknot inne i vikarna (»flagorna»), alltså långt inne på enskilt vatten. — Sportfiskarena ha i denna skärgård visat förståelse för strandägarnas synpunkter och utgöra här icke något mera allvarligt problem. — I detta landskap äro yrkesfiskarena nästan alla strandägare och önska att inomskärsfiskct liksom nu skall bibehållas åt strandägarna. Däremot kan det behövas en justering beträffande sättet för bestämmandet av frivattengränsen. Regeln om stadigt djup av 2 meter är många gånger oklar. Det kan exempelvis ligga en ensam grynna på 1,5 eller 1 meters djup, och då är det tveksamt om lagen menar att 180-metersgränsen skall räknas endast från land eller också från en sådan grynna. Lämpligast är väl att de 180 melerna skola få räknas också från grynnan. Kristian Svensson i Sladö: Vid Rågödjupet ligger åt sydost, utanför farleden, ett skär kallat Låga Flåtan. Allt vad som ligger innanför Sladö Ask och Låga Flåtan räkna strandägarna såsom inomskärs. Däremot räknas icke Flåtgrund som enskilt; det är ju endast ett undervattensgrund. Med strandäganderätt fiska Sladöborna i allt vattnet innanför de yttersta skären och dessutom i det vatten som vetter utåt havet, ut till 180-metersgränsen. I de yttre vattnen fångas strömming, ål och flundra samt litet torsk. I de inre vattnen fångas abborre och gädda. Av fasta redskap förekomma hommor och småryssjor med en landarm om högst 15—20 meter, men inga bottengarn. Några sillnotvarp finnas ej, men fisknotvarp förekomma i de inre vattnen.

448 Kring Flåtan sättas krokskötar, högst 300 meter långa, vilka gå ut lill 8—10 famnars djup; dessa krokskötar tas upp varje dag. Fiskeriinstruktören Ulf Lundin: 180-metersgränsen tillämpas ganska olika av fiskarena. Det vore lättare att övergå till tremetersdjupet. Då har man sjökortet med den inlagda tremelerskonturen att gå efter. Alla strömmingsfiskare, även de mindre, ha numera sjökort med sig och förstå sig på att läsa dem. Det är endast när de fiska på hemmavattnen som de låta sjökortet vara. Med den nuvarande regeln om »stadigt djup» är det lätt att förbise några grundknölar, som enligt den regeln skola påverka frigränsen. — Såsom fiskeritillsyningsman brukar Lundin ofta träffa på stadsbor som fiska torsk med krok. Med »krok» mena de både långrev, drag och spinnspö. Dessa amatörfiskare fånga icke endast torsk utan huvudsakligen fjällfisk och de fä också en hel del gädda. Det borde uttryckligen utsägas att det fria krokfisket endast gäller torsk. Yrkesmässigt fiske efter torsk idkas endast med långrev och någon enstaka gång med pilk (pimpelfiske). Det borde därför lämpligen förklaras, att det fria krokfisket i yttre skärgården endast gäller torskfiske med krok. 2. Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och Lucernafjärden. John Severin i Vinö udde (Lofta): Inne i Gudingefjärden är strömming huvudfisken, men dessutom fångas gädda, abborre och litet laxöring. Småryssjor förekomma, men icke storryssjor; dock ha under senare år flyktingar österifrån börjat med storryssjor vid Stora Rätö och vid Vinö. Strömmingsnot användes både sommar och vinter. Vinternotvarpen äro 400—500 meter långa och sommarnotvarpen ett par hundra meter kortare. — 1932 års strömmingsgräns har varit bra, och några besök av främmande strömmingsfiskare ha icke förekommit. Göfe Karlsson i Vidön: Notvarpen i yttre delen av Gudingefjärden bruka respekteras av främmande fiskare. Vinternotvarpen, som äro de längsta, gå ut till »halva vattnet», där motsatta sidans fiskevatten möter; det blir sydväst om Vidö ungefär 600 meter. 1932 års farhågor för att frifiskarena skulle skada notfisket ha icke besannats för Gudingefjärdens del: det har t. ex., efter vad som försports, bara en enda gång hänt att en skötfiskare tappat en dragg i annans notvarp. Skötfiskarena ha icke hindrat notdragning och ej heller satt skotar över notvarpet. Karl Bernhard Schvairiz i Gamleby: Schvartz äger litet fiskevatten i Gamlebyviken och arrenderar dessutom fiskevatten kring Värmvil^. Här förekomma samma fiskslag som i Gudingefjärden och dessutom braxen. Mest fiskas braxen, ål och gädda. Också redskapen äro desamma, alltså småryssja, nät, not och krok, men icke storryssja. — Främmande fiskare ha uppträtt på dessa vatten och det har varit konflikter och processer både beträffande spinnfiske och längrevsfiske. De fiskande ha då skyllt på att de trott sig ha rätt till fritt fiske i segelleden, men det är icke någon allmän uppfattning att sådant fiske skulle vara fritt. 3 . Kuststräckan från Gränsö till Kråkelund. Friherre Georg Fleetwood d Gräntzö: Vid denna kust utgöras 90 procent av yrkesfiskarena av folk, som äga små hemman med fiskerätt runt omkring hemmanen. De äro beroende av sin fiskerätt och kunna icke leva utan den. Det är att hoppas att detta skall respekteras av den blivande lagstiftningen. Erik Källgren i Idö: Till Idö hör bland annat de små skären Idö Bänkar, 8 km sydost om Idö, och Damman, 5 km öster om Idö. Inomskärsvattnet räkna idöborna åt norr ut till Stickskär, Karterna och Karten, å nordost ut till Strömmingsbådan (500 meter öster om Karten) och Grundrodderna samt åt sydost ut till Björkskär,

449 Skvalholmarna (1 km nordnordost om Björkskär) och örskär. Björkskärsdjupet räknas såsom inomskärs innanför en linje Örskär-Älgsbådarna. Idö Bänkar däremot anses ligga utomskärs med enskild fiskerätt endast 180 meter däromkring. — Det viktigaste fiskslaget är ål och därnäst strömming. På norra sidan av Idö stå 3 bottengarn upp emot Stickskär. De äro inberäknat ankare högst 150 meter långa och gå ut till 4—5 meters djup. På insidan av Idö finns det bottengarn; de nå aldrig ut till frivattnet utan gå mestadels mellan Idö huvudö och underlydande öar. På Gränsölandet, mitt för Västervik, finns det också bottengarn; dessa äro de nordligaste vid denna kust. De gå icke utåt havet utan hålla sig inomskärs. — Fisknot, men icke strömmingsnot, förekommer både på insidan och på utsidan. Nät och rev sättas ut från stranden. Krokskötar användas numera på liknande sätt. Under de senaste åren ha båtarna blivit större och idöborna ha börjat fiska ute på fritt vatten också. Mest fångas ål, strömming, gädda, abborre, flundra och torsk. I augusti, när det är varmt, går också laxen in mot bergen på utsidan. — Främmande fiskare bruka respektera strandägarnas strömmingsredskap. Sålunda var det våren 1944 ett mycket gott strömmingsfiske utanför denna skärgård och det kom främmande fiskare ända från Hudiksvall i norr och Blekinge i söder. Med ett enda tag kom strömmingen ända in mot land. De främmande sågo att strandägarna gjorde goda fångster, men det oaktat gingo de icke in på strandägarnas små vatten utan respekterade dem. — Nöjesfiskarena bruka hålla sig på Västerviks stads vatlen, vilket är upplåtet till allmänt begagnande för Västerviksborna. — I somliga landsändar, t. ex. Stockholms skärgård, lära yrkesfiskare ha begärt friare fiskerätt, men här äro förhållandena helt annorlunda. Här äro yrkesfiskarena till nästan 100 procent själva strandägare. Skulle det bli en lagändring, så att vem som helst finge fiska på strandägarnas vatten, skulle det bli omöjligt för dem att existera. Vore det icke för kärleken till torvan, skulle det bli flykt från skärgården. Strandägarna vilja icke ha någon lagändring utan önska alt det får vara som det är, kanske med några mindre justeringar. Isak Looström i Händelöp: Till Händelöp höra Idö, Slångskär, Boskären, Blackskäret, Bussan och Klippingarna. Allt som ligger innanför dessa holmar räkna Händelöpsborna som enskilt vatten. Vid de yttre holmarna fångas strömming och fil. Ålen tas med hommor; bottengarn förekomma ej. Ute på holmarna finns det storhommor med högst 30—35 meters landarm för fångst av ål. Till gäddfiske användas icke stora ryssjor utan endast små. Också nät förekomma och sättstånden skiftas år från år. På de öppna flaken mellan holmarna finns det just intet fiske; dock kan nian på kast få en eller annan torsk. Torskfiske med rev bedrives av strandägarna själva, men någon gång bar det kommit utomstående också. — Det viktigaste fisket i denna trakt är cflcr ål och strömming, särskilt kring Hästholmen. Även flundra fångas rätt mycket. — Rätt ofta fiska främmande pä strandägarvattnet utan att strandägarna säga något om det, utan mena att det icke gör så stor skada; fast nog ville strandägarna helst ha bort alla främmande; det är ju ändå strandägarna som rå om vattnet. John Ohlsson i Navelsvik: Fiskevattnet vid Navelsvik är rätt dåligt. Det fångas ål, abborre och litet strömming. Mest användas småryssjor, garn och ålrev. Torsken går ibland in på Navelsviks vatlen, men flundrcrev förekommer ej. — Just nu under krisåren är där icke någon egentlig konkurrens från främmande fiskare, men annorlunda var det tidigare, dä bensinen ännu var fri och arbetarna från Gunnebo kommo med motorbåtar i stora skaror. Dock ha strandägarna aldrig sagt någonting om det. — Reglerna om nyttjande av samfällt fiskevatten borde ändras. I Navelsvik t. ex., har Ohlsson 3/ie mantal och grannen endast Vie mantal. Vattnet är oskiftat och grannen kan därför fiska överallt och dra större nytta av vattnet än Ohlsson. Gran29

450 nen har mera tid att fiska, medan Ohlsson icke hinner bege sig läng väg hemifrån. Det borde bli en lagstiftning om gemensamhetsfiske så att den som äger de flesta andelarna också skall få den mesta rätten. Vidare borde omröstningsreglerna ändras så att om någon delägare önskar att gemensamhetsfiske skall bildas, detta skall få ske även om han icke får någon annan med sig. Gustav Johansson i Stora Hörtingerum: Inne i Verkebäcksviken äro stränderna branta och vattnet 180 meter från stränderna är betydligt mer än 10 meter djupt. Där blir det alltså med 1932 års bestämmelser en liten fri ruta. Till följd av att notvarp gå ut från Bergebo blir den fria rutan ännu mindre. Det är olämpligt med en sådan ytterst liten ruta fritt vatten så långt inne i landet utan förbindelse med annat vatten där fritt strömmingsfiske filiates. Josef Larsson i Östra Eknö: Till östra Eknö hör bland annat Norrskär, 2,5 km nordostvart. Allt fjällfiske innanför Norrskär räkna Eknö-borna som inomskärs. — Mest fångas strömming och ål. För ålen användas hommor med 10—20 meters landarm. De sättas på de yttre holmarna och inåt. Strömmingsnot användes icke, men väl fisknot, både på insidan och på utsidan av huvudön och de stora holmarna, men icke vid de små yttre holmarna. På de yttre vattnen ut mot Kjälmö lägga byborna nät efter flundra. Ingen fiskande frän annat håll fiskar fjällfisk där. Dock kan det hända att någon arbetare fiskar torsk med rev ute på de öppna vattnen söder om Kjälmö, men icke närmare land än 180 meter; där är 30—35 meter djupt, där det är som djupast. Eric Källgren i Vinö (söder om Västervik): Källgrens fader och de andra byamännen har ägor som i sydost sträcka sig till och med Boskär. Han äger också det skattlagda fisket Bogeskär nr 1 runt Boskär och Årskär (på sjökortet »Orreskären»). 1 Han anser sig äga allt fisket runt om dessa holmar och han räknar såsom enskilt icke endast vattnet närmast holmarna utan också det öppna vattnet däremellan. Mellan skären ligga ofta små grynnor, där strandägarna fiska med rev och nät. Några främmande fiskare komma nästan icke dit, annat än strömmingsfiskare. Ute kring dessa hällar är strandägarnas nästan bästa fjällfiske. Hällarna äro ganska höga men de ha icke så stor areal; det är kanske 4—5 av dem som äro så stora som ett tunnland; de andra äro mindre. — Mest fångas ål, abborre, gädda och sik. Förutom rev och garn användas stora gädd- och sikryssjor med 100 meters landarm och ett största djup av 7—8 meter; de nå icke utanför linjen Ängö—Lakholmarna. Ålhommorna äro kortare, upp till 40 meter långa. Torskfiske med rev bedrives nästan icke alls innanför Boskär; det händer någon gång att främmande fiska torsk där innanför, men det har just ingen betydelse. Ossian Lundgren i östra Eknö: Taxeringsvärdet på fisket är uppskattat såsom »särskild förmån» inom Misterhults kommun och Västrums socken. Dessa värden ha vid den senaste fastighetstaxeringen ökats med omkring 25 procent. John G. Engström i Hultö: På Hultö äga två åbor hälften var. Fisket där är icke stort, men för hela Hultö äro jordbruk och fiske tillsammans taxerade till 17 000 kr., därav jordbruket 10 000 kr. och fisket 7 000 kr. Dessutom finns det skog taxerad till 8 000 kr. Dessa siffror torde vara rätt typiska för hur pass stor betydelse fisket anses äga för skärgårdshemmanen. Allmänt uppgavs att notvarpen i Kalmar län utmärkas med en vit, målad ruta och att 1932 års utmärkning med kors och påle icke förekommer. Som ovan Gösta Thulin. 1

Jfr Betänk. 1924 s. 240.

451 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å Samrealskolan i Oskarshamn fredagen den 17 augusti 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin, Magnusson och Palmquist, ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Sven Sahlin; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Ulf Lundin i Västervik; från Svenska ålfiskares andelsförening u.p.a.: ordföranden ryttmästaren Gustaf Ulfsparre å Em; följande jordägare eller arrendatorer: Anders Källström i Lilla Rätö, Västervik, E. A. Lundqvist, J. W. Karlsson och Edvin Bogne i Långö, Bertil Nilsson i Ävrö, Gottfrid Andersson i Simpvarp, G. A. Johansson i Södra Uvö (nordost om Figeholm), Enock Jonsson i Draget, Virbo (8 km nordost om Oskarshamn), A. W. Björnholm i Vånevik, Gustav Liljegren i Näset, Påskallavik, Emil Carlsson, Hilding Carlsson, Ludvig Karlsson, Adolf Karlsson, Paul Carlsson, Per Törnström och Gustav Johansson i Runnö, kaptenen Albert Lande i Stockholm såsom sommargäst på Runnö och såsom befullmäktigat ombud för förstnämnda fyra Runnöbor och dessutom för John Karlsson, Gustav Nilsson, Walfrid Nilsson, Alma Carlsson, Georg Karlsson och S. P. Erikssons i Runnö dödsbo, ryttmästaren Gustaf Ulfsparre å Em (jfr ovan), Georg Engström, Henrik Ottosson, Hans Peterson och Henrik Thiman i Vållö, Bertil Olsson i Svartö, Mönsterås, Gerhard Ottosson och Titus Svensson i Björnö, Mönsterås; följande övriga fiskare: G. Halvarsson i Vinö, A. Nilsson och Fritjof Westberg i Långö, E. S. Walter i Oskarshamn, Erik Sjösten, Erik Sjöstenius, J. M. Dillström och Björn Holmström i Påskallavik, Charlis Nilzén och Erik Aldén i Svartö, Mönsterås, Verner Persson och Erik Johansson i Nydala, Mönsterås. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. Edvin Bogne i Långö: På Yttre Långö, vid Kråkelund, fiskas strömming, ål och fjällfisk. Det finns ej mycket torsk inne vid land, men väl litet flundra, dock ej på insidan av öarna. Av fasta redskap användas ålhommor och ryssjor: småryssjor med 10 meters landarm. Däremot förekomma icke bottengarn. — Not användes ej efter strömming utan endast efter annan fisk; det finns både sommarnot och vinternot; varpen äro rätt korta, högst 100—150 meter. — Torskrev användes ibland inom det enskilda vattnet, men mest läggs sådan rev ute på frivattnet. Rev förekommer även för fångst av flundra. De som ej ha egna fiskevatten fiska ute på frivattnet och släppas ej in på strandägarvattnet för fångst av fjällfisk ens om de bo på ön. Annorlunda förhåller det sig med strömmingsfisket. Vid denna kust ligga ofta även främmande strömmingsfiskare. När strömmingen går in mot land, fiska de lika som ortsbefolkningen. Men flundra eller annan fjällfisk ta de ej. — Sportfiskare komma mycket litet. Det är så långt från något större samhälle. Men det kan ju tänkas att det i framtiden blir viss »invasion», när båtbensinen blir fri eller det blir bilväg dit. Fritjof Westberg i Långö: Westberg, som icke äger strand, instämmer med Bogne. Westberg fiskar strömming och torsk ute på fritt vatten.

452 Bertil Nilsson i Ävrö: Förhållandena i Ävrö äro ungefär desamma som i Kråkelund. Ännu fiskas där icke med botlengarn, men på utsidan av Ävrö är det lämplig botten. Om frifiskare skulle få rätt att sätta skotar där, så kunna de leda ålen vart de vilja. Icke heller i närheten finns det bottengarn, men det är nog därför att fiskarena ännu icke kommit sig för med att pröva det; de göra det nog, blott materialbristen lättar. På Ävrö har man redan försökt med större hommor; den ena sättes efter den andra ut till 30—40 meter från land och det är bara en tidsfråga när man kommer ännu längre ut. Hommorna bruka här sättas först rakt ut och sedan böjas av längs med stranden. — Innanför Ävrö förekommer icke något sportfiske, ty det finns än så länge ingen vägförbindelse dit. — Vid en omreglering av fiskerätten bör hänsyn tas till vilket fiske som för varje trakt är det viktigaste: fisket efter strömming eller fisket efter fjällfisk. Här är det strömmingen som är den största inkomstkällan; »vitfisken» däremot räcker icke som försörjningskälla. Vad särskilt angår lekströmmingsfisket, så är under den tid som detta fiske pågår vid stränderna abborren mycket litet värd. Den fiskas så mycket på andra håll då och betalas följaktligen dåligt. Vinsten av strömmingsfisket inne vid land under lektiden är avgjort mycket större än de störningar som kunna uppstå pä fjällfisket. G. Halvarsson i Vinö: De icke strandägande strömmingsfiskarena borde få större frihet att följa stimmen. Lekströmmingsfisket är säsongfiske och strandägarna ha många gånger icke redskap att ta sådan strömming med, vilket däremot havsfiskarena ha, och dessa böra därför få följa strömmingen ända in till land. G. A. Johansson i Södra Uvö: I trakten av Södra Uvö fångas sill, 1 ål och fjällfisk. Flundran går icke så väl till där och icke torsken heller; det är för grunt vatten. Där finnas inga storryssjor eller bottengarn: kusten är oskyddad med endast helt små holmar utanför. Kring Stora och Lilla Rönn fiskas ål med hommor och likaså vid Uvö Sälbäda sydväst därom. Bäde strömmingsnotar och fisknotar användas. Sill varpen ligga oftast ute på uddarna men gå ej rakt utåt havet. Vattnen innanför Rönnskär räkna strandägarna som utomskärs, och om en främmande torskfiskare kommer och lägger sig t. ex. mitt emellan Uvö och Rönnskär, skulle strandägarna ej räkna det som tjuvfiske, så länge han håller sig 180 meter från skären. Sill fiskas fritt ända in mot land. Sillen kan »gå på», fastän det är grunt vatten. De främmande fiskarena gå då nästan ända in på strandägarnas sillbodar och de respektera varken liometersdjup eller 180-metersgräns. Om sillen går in mot land, följa frifiskarena efter. De gä t. ex. innanför Flakö, 800 meter öster om Uvös fastlandsstrand. »Och eftersom de göra det, så ha de väl lagen med sig.» Fjällfisk fiskar var och en på sitt eget vatten. Dock förekomma ibland lokala överenskommelser grannar emellan om att få fiska på varandras vatten. Enock Jonsson i Draget, Virbo: Utanför Virbodraget, nordost om Oskarshamn, fiskas ingen strömming men väl ål, gädda, abborre och över huvud fjällfisk. Bottengarn finnas innanför Rödskär men ej utanför, än så länge. Ålbottengarn stå också på Fittjöudd och söderut, alltid mot öppet vatten. Längden är i allmänhet 40 famnar men vid Fittjöudd 60 famnar. Även hommor förekomma. Dessutom fiskas det med nät och rev. — Främmande fiskare komma icke sällan och tjuvfiska. Mest är det sportfiskare. — Mellan Rödskären och Furön (3 km) måste det anses vara fritt vatten; där finns det ju inga övervattensgrund emellan. A. W. Björnholm i Vånevik: Björnholm arrenderar fiskerätt utanför Vånevik (17 km söder om Oskarshamn). Hans fiskevatten sträcker sig även på utsidan av Storön. Allt vatten innanför Hällarna (Träthällarna) räknar han som sitt; det är iHär, liksom i fortsättningen, användes beträffande »strömming» eller »sill» talarnas eget uttryckssätt.

453 grunt vatten emellan, t. ex. vid Tjudö. Där fångas strömming, ål och f jällfisk, samt något torsk och flundra. Det flundrefiske som finns göra fiskerättshavarna själva anspråk på. Bottengarn förekomma bland annat vid Tjudö. Där finns bra bottengarnsplatser. De redskapen gå österut med 50 famnars arm; gården behöver alltså icke sträckas ända ut på frilt vatten. — Ej sällan kommer det strömmingsfiskare till lekplatserna i de inre fjärdarna ända in på grundare vatten än 10 meter. Sådant lekströmmingsfiske bedrives ofta i stor skala, kanske med 50—60 skotar. Gustav Liljegren i Nöttö: Liljegren arrenderar fiskevatten utanför Sörvik i Näset, mellan Oskarshamn och Påskallavik. Upplåtarens vatten går ända ut till Ekö och Eneholmen, men längre ut gör han icke anspråk på fiskerätten, oaktat han äger stora hällar där, t. ex. Eköbådarna, och då bör enligt Liljegrens mening fisket där tillkomma allmänheten. — I dessa trakter är det i stort sett samma fiske som norr om Oskarshamn. I inre skärgården finns det storryssjor för gädda och abborre, men ej utåt havet. Bottengam och strömmingsnotar förekomma icke. — Nöjesfiskandet är mycket utbrett och hotar på många håll att ta levebrödet från yrkesfiskarena. Särskilt för fiskearrendatorerna och deras familjer börjar »nöjesfisket» bli allt annat än »nöjsamt». Tjuvfiske bör sådant fiske rätteligen heta, och det bedrivs i stor skala, även med mjärdar, ryssjor och nät. Ofta bry sig tjuvfiskarena ej om huruvida en fångad gädda håller lagligt mått. De plantera icke in nytt utan bara ta fisken och försvinna. Åtminstone borde lekplatserna respekteras. Georg Engström i Vållö: Yrkesfiskarena vilja icke förmena någon nöjet att ta en fisk, men i den utsträckning som sportfisket numera bedrives är detta den största faran för skärgårdsfisket, särskilt för gäddan. Sportfiskarena ta upp ej endast de stora gäddorna, dem som är lagliga i måttet, utan också smågäddorna. Lyckligast vore om man kunde få in i en lag att där en strandägare säljer fiskekort han vore skyldig att avsätta en viss procent till fiskodling. Då skulle man kunna hålla fiskebeståndet uppe. — Det finns en del sammanslutningar av sportfiskare som hyra fiskevatten. De ta vatten från de gamla fiskarena, som suttit från far till son i många generationer men som inte kunna betala de höga fiskearrenden sportfiskaresammanslutningarna kunna bjuda. Särskilt gäller detta trakten kring Oskarshamn. — De gemensamhetsfisken som finnas göra god nytta för fiskevården, men de äro för små, och i gränsområdena fiskas det hejdlöst. Ryttmästaren Gustaf Ulfsparre d Em: Fiskevården måste bli bättre tillgodosedd. I första hand böra fiskerättshavarna själva se till att de icke upplåta så många fiskerättigheter att de överbefolka sina områden med fiskandet. I andra hand borde alla som köpa fiskekort obligatoriskt också släppa till pengar till en fiskevårdande insats. Man kunde kanske göra så att för varje fiskekort skall viss avgift betalas som måste gå till odling. God fiskevård förutsätter vidare att gränslinjerna bli väl klarlagda. Först då blir det ordning på fisket; det är en erfarenhet som gjorts icke minst i dessa skärgårdar. — Det fiske som bedrivs under lektid kan förstöra mer än vad det ger. Fisken är då ofta av så dålig kvalitet att den icke ger mycket netto för den fiskande men den förstör marknaden för övriga fiskare. — Det borde bli enhetliga fridlysningstider i angränsande län. Nu finns det somliga områden där det icke får fiskas gädda under lektid, medan det finns andra områden där gäddan då är fri och även fångas som mest just under leken därför att det då är lättare att göra stora fångster. Bertil Nilsson i Ävrö: Sportfisket borde stävjas. Det ledsamma är icke endast att folk fiskar utan lov, utan dessutom förstöra de ofla marknaden för de lojala fiskarena genom att dra upp mer fisk än de själva behöva och sedan dela ut den åt andra. På så sätt »stjäla de gädda inte bara en gång utan två gånger» (först genom att tjuv-

454 fiska och sedan genom att förstöra marknaden). Här har i alla tider den bofasta befolkningen haft fisket och så bör det förbli. Kanske man här för att hålla amatörfiskandet inom skäliga gränser kunde införa samma regel som på sina håll lär finnas i Norrland, att ingen främmande får skjuta eller fiska annat än om fastighetsägaren själv är med. En sportfiskare, som verkligen bedriver fiske som gentlemannafiske, fiskar ju icke för förtjänstens skull utan för att det är roligt, och då kan han gott lämna fångsten ifrån sig till fiskerättshavaren och själv behålla nöjet. — En farlig tendens är också att skärgårdshemman i så stor utsträckning börja övergå från ortsbefolkningen till stadsbor. Nu finns det snart ingen grosshandlare eller direktör utan att han måste ha en skärgård. Men varken han eller hans familj är bofast där eller betalar inkomstskatt; de ha intet verkligt intresse för gården. I stället borde man stödja den verkliga skärgårdsbefolkningen och ta sikte på att det bör finnas riktiga fiskare och inte bara sommarseglare. Erik Sjösten i Påskallavik: Huvudsakligen fiskar Sjösten ute på fritt vatten utanför Runnö. Vattnet innanför Runnö vilja strandägarna numera ha räknat såsom inomskärs. Men frifiskarena böra väl ha rättighet att leva de också. Det kan icke vara riktigt att strandägarna skola gå där inne och häva upp tontals med strömming, medan frifiskarena endast få titta på. Det invändes från strandägarhåll att det ej vore rätt att storsjöfiskare skulle få gå in inomskärs och »fördärva fisket» för skärgårdsägarna. Men under hela två månader varje år finns det ingen strömming ute på de fria vattnen, ty under den tiden står strömmingen inne i Påskallaviks skärgård. Frifiskarena äro då hänvisade till det lilla revfiske som kan förekomma. Även vintertid äro frifiskarena tidvis utestängda från möjlighet att fiska, då på grund av isen. Fiskesäsongen blir kort, och frifiskarena vilja därför ha rättighet att ta vara på den korta säsong då strömmingen går in mot land. Den tiden kan strömmingsfiske bedrivas på betydligt grundare välten än 10 meter. Det minsta djup som skötarna bruka kunna sättas på är 7 meter, men om strömmingen går till på ännu grundare vatten, t. ex. 4 meter, vilja frifiskarena ha rätt att sätta garn där också. Här är det tämligen slät botten överallt och det är därför ej så stor risk att gamen bli skadade, men fiskarena äro beredda att ta den risken. Alla strömmingsfiskare borde få rätt att följa strömmingen dit den går, så att icke somliga — frifiskarena — tidvis få stå i sina båtar ute i sjön och endast se på huru deras kolleger som ha land dra upp stora fångster. Kapten Albert Lande: Kring Runnö anse Runnöborna att inomskärslinjens sträckning är fullt klar. Redan 1767 fastställdes att den s. k. Furfjärden, som sträcker sig åt nordost utanför Runnö Rödskär (Furön ligger 12 km nordnordost om Runnö), tillhör Runnögårdarna så långt »landbiet» (landgebitet, landgrundet) och »sättningarna» norrut nå; detta framgår av kammarkollegiets skattesköpshandlingar 1769 för Kalmar län. 1 Hela området från Runnö Rödskär i öster till Trattehällarna (Träthällarna) i väster räkna öborna som sitt enskilda vatten. Vattnen innanför Runnö räknas såsom inomskärs enligt gränsbestämning 1929 av överlantmätaren Arnberg i Kalmar. 2 Sträckan Slobb—Runnögrund räkna Runnöborna som öppen havsstrand och inomskärslinjen vilja de dra från Oxlenäs mitt på östra sidan ned till Sandö nordöstra udde inom Vållö by. — Kring Runnö fiskas huvudsakligen ål, mest på norra och östra sidorna av huvudön och icke vid Rödskär. Ålen tas i allmänhet med bottengarn, vilka gå ut allra högst 100 famnar från land. Sedan Runnöborna 1929 1

Se ärenden föredragna 24 maj 1769 ang. besiktningar 25 och 26 maj 1767 betr. Runnö nr 1 och 2. 2 Jfr yttrande av denne vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte i Kalmar följande dag, den 18 aug. 1945.

455 lingo den nyssnämnda gränsbestämningen, ha de icke innanför dessa gränser tillätit främmande fiskare att bedriva fiske exempelvis med torsk- eller flundrerev. Så sent söm för något år sedan åberopades gränsbestämningskartorna i en process, däri en främmande fiskare blev bötfälld för det han lagt långrev innanför rågången. 1 Icke heller på södra sidan, mellan Bunnö och Sandö, tillåta fiskerättshavarna främmande fiskare att fiska, men där ute på djupet är det icke så mycket fisk. — På Runnö ärc 50—60 personer mantalsskrivna. Om fisket skulle tas ifrån befolkningen, kan denna icke längre livnära sig på det magra jordbruket. — Vid Runnö bör krokfisket inskränkas, särskilt då det finns fasta ålredskap i närheten. En del krok sättes för abborre och gädda, men beträffande de fasta ålfångstredskapen är det ålrevarna som göra den största skadan. Åtminstone i dessa trakter förhåller det sig icke så att den blanka vandringsålen kan fångas endast i garn och den stationära gulålen endast på krok. Delvis är det nog samma ål som går på ålkrok och som går i bottengarnen. En hel del lokal gulål fångas i bottengarn och en het del blank sträckäl tas på krok, trots att den säges icke behöva äta eller ens kunna äta. Det kanske här i Småland är fråga om en övergångsform mellan den stationära, ätande gulålen och den vandrande, icke ätande blankålen. Georg Engström i Vållö: Under juli och augusti tas på rev icke endast gulål utan också rätt avsevärda mängder blankål. Även om ålen icke brukar gå i bottengarnen medan den är gul, måste man räkna med att gulålen blir blank den också, när den blir könsmogen. Och om den då redan har tagits på ålrev, minskas ju fångsten i ålbottengarnen. Revfisket är alltså redan på det sättet till skada för bottengarnen. Dessutom är det vid revfisket en hel del ål som sticker sig på kroken och blir fördärvad. Utbudet av sådan skadad ål försämrar marknadspriset för den oskadade ål som fångas i bottengarnen. A. W. Björnholm i Vånevik: Fisket med ålrev kan säkerligen icke skada fisket med älbottengarn. Björnholm, som fiskat med ålrev i många år, har därunder fått en eller två ålar som voro blanka, men annars endast gulål. Vad särskilt Vållöborna angår, ha de så stora vatten att de icke ha tid att fiska med rev. De ha bottengarn och mycket annat att sköta. Bertil Nilsson i Ävrö: Såsom fiskhandlare anser Nilsson det bäst om revfisket kunde begränsas. Den fisk som tas på rev är i sommarvärmen mindervärdig som människoföda. Rev-fiskaren brukar nämligen kasta reven på kvällen, fisken nappar i solnedgången och sedan ligger fisken där hela natten i värmen. Så tar fiskaren upp reven först på morgonen och det blir då mindervärdig vara. Den äl däremot som icke är skadad skyddar sig själv och håller sig bättre än någon annan fisk; men den fil, som blivit skadad, surnar före all annan fisk. Ryttmästaren Gustaf Ulfsparre å Em: Ulfsparre äger fiskevatten som frän Em sträcka sig 3 km norrut och 3 km söderut, från Skällevik ned till Mörholm. Huvudsakligen idkas vanligt skärgårdsfiske. Bottengarn finnas från fastlandet och från de få öarna där utanför, bland annat Melgrund och Blåsaren. Alla bottengarnen stå stödda mot holmar eller övervattensgrund. Bedskapcns största längd är 50 famnar och största djupet 10 meter. — För inomskärsgränsen rättar befolkningen sig efter 1

Det åsyftade utslaget meddelades 29 sept. 1943 av Stranda tingslags häradsrätt. En främmande fiskare, Erik Sjösten i Påskallavik, hade lagt långrev norr om Runnö, av han liflgarna att döma förmodlingen omkring 300—600 meter från stranden. Häradsrättens fä: '.ande utslag överklagades till Göta hovrätt, som genom utslag 16 mars 1944 ej fann skäl göra ändring i straffet. Hovrätten åberopade emellertid icke att fiskeplatsen skulle ha legat inomskärs utan endast alt den — ehuru utom skären — låg på mindre avstånd än 180 meter från stadigt djup av 2 meter.

456 de gränsbestämningar som fastställts av ägodelningsrätten för Runnö 1929 och för Vållö 1945. Genom att strandägarna fått klara gränslinjer ha stora fördelar vunnits. Det vore krångligt om gränsen skulle gå ut och in mellan varje sten, som ligger på mindre djup än 2 meter. Det bör vara klara gränser mellan yttre och inre vatten. Därvid är det bäst med stora raka linjer. Om man alltför detaljerat skall låta frifiskegränsen följa alla kobbar och skär, kan det här och där inne på fjärdarna bli smala frivatten, »halvmetergatt», som äro tillåtna för alla. Men hur länge håller sig en frifiskare just där? En sådan smal tarm av frivatten kan störa mer än vad mången tror. Så fort det blir varmt vid stränderna, går fisken ut mot djupen, och det kan då, om det där finns ett smalt frivatten, bli konflikter mellan strandägare och frifiskare. Vattnet räknas här såsom enskilt ut till linjen Oxlenäs—Sandö. Där innanför är torskfisket praktiskt taget utan betydelse, men desto viktigare är laxfisket. Skulle inomskärsgränsen flyttas längre in, skulle det vid denna kust bli synnerligen otrevligt för strandägarna att få kanske ett femtiotal blekingebåtar drivande med laxgarn inne i själva skärgården. — Inom landets olika delar borde det vara samma bestämmelser om minimistorlek på fångad fisk. Länsstadgarna borde icke få fastställa olika mått. Särskilt med tanke pä försäljningen av fisken är det irriterande att från en landsdel skall kunna levereras större fisk än från en annan landsdel. — Fisket på Em är taxerat till 80 000 kr. Taxeringsvärdet på hela egendomen är 900 000 kr., däribland även åtskilligt med skog. Georg Engström i Vållö: Fastigheterna på Vållö äro i allmänhet taxerade till 22—27 000 kr. och fisket till 10—13 000 kr. Fisket ingår alltså i taxeringsvärdet med nära 50 procent. Taxeringarna torde vara satta i anslutning till de nya lantmäterigränserna ut mot fritt vatten. Enoch Jonsson i Draget, Virbo: Jonssons gård är taxerad för något över 40 000 kr. Där finns ingen jord alls utan endast hus och holmar. Byggnadsvärdet är 7 000— 8 000 kr. och där faller alltså på fisket åtminstone 75—80 procent av hela taxeringsvärdet. Georg Engström i Vållö: På utsidan av Vållö finns ett nittiotal ålbottengarn med ett sammanlagt värde av 250 000 kr. Dessa bottengarn äro upp till något över 300 meter långa. De börja alla vid holmar eller vid fast land. Skulle fisket bli fritt, skulle dessa garn bli lidande. Inomskärslinjen bör dras på det sätt som gränsbestämningskartorna visa, nämligen från en punkt omkring 300 meter utanför Taktö till Yttre Baden 700 meter nordost om Eneskär, därifrån runt Vållö Bomp söderut till en punkt omkring 1 km nordost om Gåsö. Mellan Sandö och Taktö komma främmande fiskare och sätta skolar nära inpå bottengarnsplatserna, men under de årstider då bottengarnen stått ute, ha de främmande godvilligt flyttat sig längre bort, så att de inte gjort någon skada. Allt krokfiske är förbjudet inom Vållö byalag, även för byborna själva. Däremot förekommer litet nätfiske i de stora inre fjärdarna, kring Bokö, men endast till husbehov. På senare tid har det kommit åtskilliga nya fiskare, som lagt nät inne på Vållö enskilda vatlen. Dock säga Vållöborna ingenting om nätfiske endast till husbehov, för att fä »matfisk». Men om de främmande fiskarena sätta många nät, kanske 50—60, blir det störande för strandägarnas fiske innanför Bokö. Norr om Vållö unnas Oskarshamnsfiskarena gärna att sätta strömmingsskötar, blott de icke komma för nära ålbottengarnen under ålfisketiden. Också vattnet söder om Vållö räkna strandägarna som inomskärs. Bertil Olsson i Svartö: Olsson bedriver mest fiske efter sill, flundra och torsk, både på enskilt och på fritt vatten. På sommaren är flundrefisket Svartöfiskarenas nästan enda levebröd. Deras bästa flundreställen ligga mellan Runnö och Vållö, där bottnen är lös. Varken Vällö- eller Runnöfiskarena använda flundregarn, men

457 det oaktat ha Vållöfiskarena numera börjat räkna dessa platser såsom sina och ha utestängt Svartöfiskarena därifrån. Kring Gåsö och Gåsögrund ha Svartöfiskarena bottengarn som gå 50—100 famnar ut med ett djup längst ute av 10—15 meter. Svartöborna ha aldrig räknat med vattnet utanför Gåsö som sitt enskilda vatten, förrän Vållöborna började göra anspråk på Vållösidan av fjärden. — Vad angår det fria strömmingsfisket inomskärs på större djup än 10 meter, så tillämpas i praktiken icke denna djupgräns. Sålunda är det norr om Gåsö grundare än 10 meter, men det oaktat tillåta Svartöborna främmande fiskare att fiska där. Också söder om Vållö Romp är det grundare än 10 meter, men ändå göra Vållöborna inga försök att där hindra fritt strömmingsfiske. — Fiskelagens bestämmelser om rätt till fritt fiske med krok tillämpas icke i dessa trakter. Georg Engström i Vållö: Svartöbornas flundrefiske på Vållös vatten är icke något gammalt fiske utan har tillkommit på senare tid. Gerhard Ottosson i Björnö, öster om Mönsterås: Kring Björnö har gränsbestämning icke skett. Inomskärsgränsen anses gå 1—2 km utanför Törneskären och Svartören, så att enskilt vatten räknas icke endast 180 meter omkring varje klabb utan över hela fjärden. Bottengarn finnas på Långskär sydostvart 60—70 famnar ut från land; längst ute är djupet 4 famnar. Det kan nog framdeles bli flera bottengarnsplatser. Mest fångas ål, men dessutom strömming, flundra, torsk och vanlig skärgårdsfisk. Främmande strömmingsfiskare ligga ofta så långt in som utanför Långskär, Törneskären och Svartören, men längre in är det grunt och dit kommer endast en och annan som Björnöborna känna. — Effektivare medel önskas mot tjuvfisket, särskilt med spinnspö. Verner Persson och Erik Johansson i Ngdala: I Mönsteråsviken fångas strömming, abborre och ål. Revfiske, icke minst ålrev förekommer längs kusten. Strömming fångas mest på fritt vatten. Frifiskegränsen är osäker. Reglerna om inomskärslinjen tillämpas mycket olika på olika delar av kusten. Somliga vilja dra raka linjer mellan skären och andra vilja räkna gränsen 180 meter utanför grunden, ödänglaborna t. ex. (öster om Mönsterås) vilja icke tillåta främmande fiskare att ligga närmare ödänglas land än skäret Däminan, 6 km ut i Kalmarsund. Själva vilja Nydalaborna rätta sig efter de yttre grunden i själva skärgården, så att gränsen skall anses gå utanför Tirskärsbådan ( = Törneskärsgrunden, 1 km sydost om Törneskären) och Långskärsbådan. — Den mesta abborren tas på 3—4 famnars vatlen, men den kan fångas ännu pä 7—8 famnars vatten. Abborrev lägges ända ute vid Manegrund sydost om Mönsterås. Också ålrev läggs där ute på ända till 6—7 famnars djup, men »likast» är det på grundningarna på ett par meters djup. Manegrund äges enligt Nydalabornas mening icke av någon och Nydalaborna ha aldrig blivit bortkörda därifrån. Däremot har det varit tvist om fiskerätten mitt emellan Svartingsskär (öster om Odängla) och Långskär. Ödänglaborna göra nämligen anspråk på allt vatten från ballongpricken utanför Svartingsskär i rak linje till en punkt 180 meter utanför Långskär. Oknöborna hävda icke någon mera vidsträckt inomskärsgräns än utanför sydöstra sidan av Stora Oknö. Där utanför finnas endast enstaka grynnor. Som ovan Gösta

Thulin.

458 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte i Norra Möre häradsrätts tingssal i Kalmar lördagen den 18 augusti 1945. Närvarande: frän fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Levin, Magnusson och Palmquist, ävensom Hessle, expert, och Thulin, sekreterare; landshövdingen Arvid Liden; från länsstyrelsen: landskamreraren Hilding Glimstedt; fiskeriintendenten Sven Sahlin; överlantmätaren Gunnar Arnberg i Kalmar; från hushållningssällskapet: fiskerikonsulenten A. G. Christiernsson i Kalmar; från Kalmar läns södra kustfiskareförbund: ordföranden Alfred Gerdis i Revsudden, Rockneby; från Svenska ålfiskarcs andelsförening u.p.a.: ordföranden ryttmästaren Gustaf Ulfsparre å Em, Påskallavik, och vice ordföranden grosshandlaren Alf Lindberg i Bergkvara; följande jordägare (skattefiskeägare) eller arrendatorer vid smålandskusten: John Carlsson i Gårö (söder om Mönsterås), Hugo Kriiger i Timmernabben, friherre Axel Bappe, M. Sjöström och Abel Carlsson i Strömserum, Helge Flöner i Pataholm, Ernst Gustafsson och Rikard Lorentzson i Slakmöre, Julius Lorentzon i Nyttorp, Marius Ustrup i Törnerum, Rockneby, Egon Salomonson i Stävlö (norr om Kalmar), Ragnar Danielsson i Kolboda, Loverslund (vid Hagbyudd, 16 km söder om Kalmar), Birger Broström i Värnanäs, Carl J. Peterson, Pehr Haglund, Ernst Olsson och Edvard Olsson i Bagnabo, Alf Lindberg i Bergkvara (jfr ovan), Alfred Olsson i Grämnekulla; följande övriga fiskare vid smdlandskusten: Helge Andersson i Timmernabben, Alfred Gerdis i Bevsudden (jfr ovan), Sigurd Johansson, Bror Jakobsson, Artur Råberg och Erik Zinnerström i Kalmar; följande jordägare eller arrendatorer vid ölandskusten: J. Martin Gustafsson i Ölands Gräsgård, August Jonsson och Fredrik Jonsson i Skärlöv, Arne Erlandsson i Stenåsa, Edvin Olsson i Valsnäs (12 km nordost om Borgholm), Victor Walfridsson i Sandvik, Persnäs, Henry Johanson i Djupvik, Föra, Gottfrid Johansson i Äleklinta, Ernst Larsson i Stacketorp, Ture Larsson i Borgholm, Fridolf Ohlsson i Solberga, Borgholm, A. Nilsson i Kolstad, Borgholm; följande övriga fiskare vid ölandskusten: Albin Olsson i Skärlöv, Lennart Nilsson och Erik Selander i Norra Möckleby, Gunnar Nilsson och John Olofsson i Ölands Bredsätra. Xrail Johansson i Kårehamn (16 km nordost om Borgholm), Bertil Jonsson och Karl Hj. Niklasson i Byxelkrok, Henning Petterson i Köping, Tingsdal. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Smålandskusten norr o m MönsLcrås. Alf Lindberg i Bergkvara: De ;.ränsbestämningar i trakten av Påskallavik, som företagits kring Bunnö 1929 och kring Vållö 1945, utgöra goda exempel på hur

459 inomskärsgränsen bör bestämmas. 1 Denna gräns bör icke alltför detaljerat följa kustens alla vindlingar utan hellre dras någorlunda rak, så att både fiskare och myndigheter veta vad de ha att hålla sig till. Vid gränsbestämningarna kring Runnö och Vållö drogos raka gränslinjer mellan de yttersta uddarna av skären, ja lill och med ännu längre ut, nämligen mellan de yttersta ändarna av stadigt djup av 2 meter utanför dessa uddar. Sådana gränsbestämningar mot öppna havet ha i hög grad bidragit till att ge stadga åt fiskeförhållandena. överlantmätaren Gunnar Arnberg i Kalmar: Det är en missuppfattning att det vid Runnö och Vållö skett någon slags gränsbestämning mot öppa havet. Vid lantmäteriförrättningar ha i Kalmar län ej tillämpats andra metoder för gränsbestämning än i riket i övrigt. Först avgöres den ungefärliga gränsen mellan inom- och utomskärs, och där innanför delas vattnet enligt regeln i jordabalken 12 kap. 4 §. Vid Runnö och Vållö har det företagits gränsbestämningar mot angränsande skifteslag, men utåt frivattnet kan man ju ej lagligen bestämma gränser och några sådana gränser ha icke heller blivit fastställda utan endast skisserade eller antydda på lantmäterikartan. Gränsen mellan Runnö och Vållö är blott bestämd som en syftlinje »till dess allmänt vatten tillstöter», och rågången i fjärden mellan Runnö och Vållö gäller endast under förutsättning alt denna fjärd verkligen ligger inomskärs. Dessa lantmäteriförrättningar avse alliså ej att fixera gränser mot öppna havet utan endast gränser mellan skifteslagen inbördes. Men även dylika gränsbestämningar kunna säkerligen vara av stor betydelse för fisket. Det vore värdefullt om man hade möjlighet att utsträcka dessa gränsbestämningar till att omfatta större områden, ungefär som när det gällde lagstiftningen om äldre ägogränser. Då skulle man kunna undvika stötande resultat, exempelvis att en strandfastighet bleve helt och hållet avstängd från det fria vattnet. Om gränsbestämningar mellan primära skiftestag kunde vidgas till att omfatta större kuststräckor på en gång, kunde man nå bättre rättvisa och kanske vinna godvilliga föreningar mellan sakägarna. Vid en enstaka gränsbestämning däremot kan gränsen lätt läsas fast så att det sedan blir svårt att få en god gräns mot grannfastigheter.

2. Smålandskusten från och med Mönsterås till och med Pataholm. John Carlsson i Gårö: Fiskarena i dessa trakter ville gärna få bättre klarhet om var frivattengränsen går. Det kan vara otydligt huruvida det exempelvis innanför Ramsö är frivatten mellan Oknö och Gårö. Strandägarna själva räkna vattnet innanför Oknö såsom inomskärs, eftersom det finns grund utåt Ramsö, som äro endast Lo och 1,2 meter djupa. Det vore emellertid önskvärt med bestämda linjer, så att alla veta vad de skola rätta sig efter. Bäst vore att få frivattengränsen uppdragen med raka linjer, exempelvis från Oknö skär söderut till Påta Enskär (i böjd med Pataholm). Hugo Kruger i Timmernabben: I Timmernabbsviken har Kriiger såsom fiskerättsarrendator haft åtskilligt obehag av sportfiskare. Däremot ha sillfiskarena icke berett några särskilda svårigheter; dessa mena, att de ha rätt att följa sillen var den går, och arrendatorema veta icke om de lagligen kunna säga något däremot; 1932 års lag är ju så otydlig. Arrendatorema vilja emellertid att allt fisket inom strandrättsvattnet skall vara strandägarens utan intrång från frifiskare. Arrendatorema sätta inom strandrättsomrädet ofta sina redskap vid grund, som ligga rätt långt ut, och 1 Jfr uttalanden vid det av fiskerättskommittén anordnade offentliga mötet i Oskarshamn 17 aug. 1945.

460 om det då blir en mängd sillgarn där omkring, medför detta oundvikligen inträng på strandrättsfisket. M. Sjöström och Abel Carlsson i Strömserum samt Helge Pioner i Pataholm: Från Strömserums gods arrenderar Sjöström fisket å norra delen av Strömserums strand, Abel Carlsson fisket med ålbottengarn å södra delen av Strömserums strand och Flöner allt annat fiske å sistnämnda sträcka. — Vid kusten Mönsterås—Pataholm fångas strömming, ål och fjällfisk. De viktigaste slagen fjällfisk äro mört, abborre och gädda. Torsk fiskas endast somliga år inne på strandrättsvattnen och då blott i obetydlig omfattning. Ingen flundra, lax eller id fångas i de vattnen. — För ålfisket användas bottengarn. De sättas ända ut på Kråkerevet, sydost om Pataholm. Det längsta sträcker sig 60 famnar från land. Flera garn bruka icke sättas utanför varandra och inga nä utanför 180-metersgränsen. Ej heller sättas redskap i själva farleden in till Timmernabben. Storryssjor förekomma icke, men väl småryssjor och småhommor. — Sillnot användes ej men väl fisknot (för annan fisk än strömming/sill) ; sådant fiske bedrives icke utåt havet utan huvudsakligen inne i vikarna. — Nätfiske bedrives nästan uteslutande på enskilt vatten, både innanför och utanför holmarna; mest fångas därvid abborre. — Krok och rev användas för abborre och gädda. Torskfisket sker mest på det fria vattnet, men också inne på strandägarvattnet förekommer stundom en del torsk och den tas då på krok. — Ibland kommer det tjuvfiskare och ställa till obehag. Några fiskekort bruka ej säljas, utan det s. k. sportfiske, som förekommer, är olovligt fiske. Ibland har åtal följt. — Fiskearrendatorerna bedriva själva strömmingsfiske med skotar. Också andra strömmingsfiskare bruka komma in på arrendatorernas vatten, även inne på fjärdarna, och följa strömmingen var den är, också på grunt vatten. Sådant strömmingsfiske ha arrendatorema emellertid icke väckt några åtal emot. Friherre Axel Rappe å Strömserum: Bland kustbefolkningen i detta län är det ett starkt önskemål att den nya lagstiftningen skapar praktiska, enkla och klara regler, som ge anledning till sä litet tvister och processer som möjligt. Skall det bli tillåtet att få fiska på annans fiskevatten var som helst, låt vara endast vissa bestämda fisksorter, kan detta väntas ge anledning till tvister emellan fiskearrendatorerna och de utsocknes fiskare, som anse sig få fiska var de vilja. Dessutom kommer det säkerligen att bli mycket svårt att kunna kontrollera att det endast fiskas just det fiskslag, som är fritt. En sådan regel är därför ägnad att skapa oklarhet.

3 . Smålandskusten från Pataholm till och med Skäggenäs. Ernst Gustafsson och Rikard Lorentzson i Slakmöre, Julius Lorentzon i Ngttorp och Markis Ustrup i Törnerum: Sill fångas i dessa trakter endast i obetydlig omfattning. De viktigaste fiskslagen äro ål, gädda, abborre och »vitfisk» ( = mört och ort/id). — Bottengarn finnas å utsidan av Långskär och på Enskärskläppen (7 km sydost om Pataholm), men ej utanför Nyltorp och Slakmöre. Bottengarnen sträcka sig ut på 20 fots vatten. De bruka icke utgå direkt från stranden utan från en stenbro, som är kanske 20 meter lång. Största längden av ett bottengarn är 200 meter, vilket alltså tillsammans med stenbron gör drygt 200 meter ut från stranden. Alla bottengarn vid denna del av kusten stå i förbindelse med land eller med en landbro. Även småryssjor med högst 15 meters landarm förekomma. — Notfiske idkas numera varken med sillnot eller med fisknot. Det är endast på vintern som det någon enda gång dras fisknot under isen i de inre delarna av strandägarvattnet. — I övrigt användas långrev och nät. Rev lägges efter abborre, gädda och skärgårdsål, samt i mindre omfattning efter flundra och torsk. Med nät fångas en del gädda och abborre

461 i den inre skärgärden. — Också här råder viss oklarhet om gränsen mellan enskilt och fritt vatten. Sålunda är det delade meningar om huruvida vattnen innanför Långskär skola räknas som enskilda. Förr ansågo en del främmande fiskare att de hade rätt att lägga redskap åtminstone »på djup mellan holmarna», men efter en lantmäteriförrättning blev det långt ute i sundet satt en gräns, och sedan dess är det oklart om frifiskarena ha rätt att där innanför fiska ens mitt ute på fjärdarna. Också norr om Rocknekalvarna ansågs förr vattnet vara fritt, men numera lär det genom en lantmäteriförrättning ha blivit enskilt, över huvud äro frivattengränserna så ovissa att snart ingen vet var han skall tordas fiska. Det vore bra att få klarhet huruvida fisket är fritt mellan de yttre holmarna. En ny lag borde anknyta till den gamla hävden, som gav strandägaren 180 meter runt varje holme men lämnade fisket fritt ute på fjärdarna, även på de inre. Strandägarna ha för övrigt icke intresse av annat fiske än bottengarnsfisket, och det bedrives ju endast närmast holmarna. Det är ej troligt att någon strandägare fäster sig vid om frifiskarena bedriva fiske ute på fjärdarna, dit bottengarnen icke nå. Fiskeriintendenten Sven Sahlin: Enligt undersökningar av förre fiskerikonsulenten i södra Kalmar län, Klas Ahlmér, funnos under slutet av 1930-talet på den 30 km långa kuststräckan från Gåsö (10 km nordost om Mönsterås) till norra delen av Skäggenäslandet ett sextiotal bottengarn, av vilka emellertid inga på långt när nådde ut till strandrättsområdets yttre gräns. Ahlmér har på sjökort, som förvaras hos Sahlin, angivit läge och längd å de till ett trettiotal uppgående bottengarn, som hösten 1944 funnos utsatta där. Alfred Gerdis i Revsudden: De flesta fiskarena på Skäggenäs äro sillfiskare, 1 som bedriva sin näring långt ute i sjön. För »fiskfisket» däremot ( = fisket efter annat än sill) måste man arrendera fiskerätt. Frivattengränsen kan stundom ge anledning till tvekan, men det har icke varit något resonemang om att ej t. ex. grundet Bakaren ligger på fritt vatten och likaså Flatgrundet. — Norr om Lilla Bocknekalven går sillen endast sällan till, men när den kommer in, fiska alla fritt där. Det har allmänt ansetts vara gammal hävd på att strömmingsfiskarena 1 få gå hur nära land de vilja. — I Kalmartrakten har det under det senaste årtiondet bildats åtskilliga gemensamhetsfisken. Motivet från strandägarnas sida har i de flesta fallen varit att därigenom kunna utvinna högre arrendeavgifter, och det har också visat sig, att när väl gemensamhetsfisket kommit till stånd, har arrendeavgiften höjts. Den gamle arrendatorn följer då med så långt han kan, men sedan måste han ofta gå ifrån sitt gamla fiskevatten och det blir kanske en sportfiskare eller en amatörfiskeklubb, som övertar arrendet. I stället borde det vara så att fiskerätten skulle tillkomma yrkesfiskaren. -Bonden borde stanna i land med sin rätt.» Sportfiskarena bry sig ofta icke om fiskevård utan tävla endast om vem som kan ta den flesta fisken. Skall det bildas gemensamhetsfisken, bör det stadgas som villkor att yrkesfiskarena skola ha förbandsrätt till arrendet. Nu äro yrkesfiskarena nästan bortdrivna från dessa vatten och det blir blott nöjesfiskare kvar. — Också på andra håll har fiskearrendatorn en otrygg ställning. Ofta arrenderar han endast enligt muntligt kontrakt. Så kommer det en annan och bjuder över, och arrendatorn kan då lätt bli utmanövrerad. — Den betesfisk, som kan finnas på ett sportfiskevatten och som yrkesfiskarena behöva för sitt fiske i öppna sjön, borde de fritt få ta. Sådan agntäkt avser löja och smämört; tobis finns ej här. Räka användes till agn endast för älfångst inomskärs.

1 Beträffande "strömming" eller "sill" användes talarnas eget uttrycksätt.

462 4. Smålandskusten från Skäggenäs förbi Kalmar till Hagbyudd. Egon Salomonson i Stävlö: Salomonson fiskar huvudsakligen fjällfisk. Åsgrundet och Kapgrundet anses ligga inomskärs och yrkesfiskarena räkna att frivattengränsen här ungefär sammanfaller med sjökortets tremeterskontur. Det är sju fiskare, som fiska på godsets vatten med nät, krok och ryssjor. Bottengarnen äro helt små, 1 1h meter höga och med 10—15 famnars arm. Det bästa fisket ä r ute på frivattnet sydost om Skäggenäs. Sigurd Johansson, Bror Jakobsson, Artur Råberg och Erik Zinnerström i Kalmar: Sillfisket är här det viktigaste fisket, men under de tider av året, då sillen icke går till, äro sillfiskarena hänvisade till att fiska annan fisk. Sillfisket bedrives huvudsakligen ute i sundet och i Östersjön på utsidan av Öland. Om vårarna ligga sillfiskarena inne vid land och fiska leksill. Sillen går då så långt in att skötarna sättas till och med innanför bottengarnen, ända in på så grunt vatten som 1 l /s famn. Sillfiskarena ha aldrig blivit bortkörda från sådant fiske, trots att det bedrivits »på insidan av holmarna». Det är dock endast efter sill, som frifiskarena gå så långt in i vikarna. Fastän flundrenät och torskrevar kunna läggas på så grunt vatten som 3 famnar, bedrives sådant fiske uteslutande ute på frivattnet. När det är dödsäsong för sillfisket. bruka sillfiskarena lägga torskrev ute på frivattnet samt rev efter ål och fjällfisk på enskilt vatten. För att kunna göra så, arrendera en del sillfiskare vatten från Kalmar stad. Fiskelagens bestämmelse om fritt krokfiske »å djup i yttre skärgärden» ha de icke tänkt pä att söka utnyttja. — »Strandägarlagen» borde slopas. Jordägarna skulle ingen fiskerätt ha. Det borde i stället vara som på västkusten att allt fiske är fritt. Strandägarna vid Kalmarsund söka alltmer sträcka ut sina anspråk. Kalmar stad exempelvis räknar enskilt fiskevatten från fastlandet ända utåt Skallöarna och Gallbänkarna. Enligt en år 1944 tryckt »Karta över Kalmar stads jämte de väster därom belägna hemmans fiskevatten, sammanställd år 1935, kompletterad år 1944» av stadsingenjören Eiler Schiöler skulle stadens enskilda vatten sträcka sig omkring 1 000 meter öster om Skallöarna och ungefär lika långt söder om Gallbänkarna; vidare skulle allmänna farleden innanför dessa öar på en sträcka av omkring 3 300 meter ned till Kalmar slott ligga inom stadens vatten. 1 — Också från ölandssidan göra strandägarna anspråk på fiskerätt mycket långt ut i sundet (jfr nedan s. 469). — Det är icke endast inomskärsbegreppet utan också 180-m:gränsen, som strandägarna söka tolka till sin fördel. Nu händer det till och med att strandägarna anlägga konstgjorda grund för att därigenom flytta ut frifiskegränsen. I en blivande lagstiftning bör 180-metersregeln omformuleras och strandrätten i stället räknas från fasta landet visst antal meter ut, men icke omkring alla holmar och skär. Då skulle sillfiskarena få möjlighet att under mellansäsongerna komma in någon gång och fiska litet fjällfisk. Kring en sådan ö som Svinnö, norr om Kalmar, där det nu bor omkring sju familjer, kan ingen leva endast av fisket på öns eget vatten; det är ön icke tillräckligt stor till. Fiskare från så små öar se därför, fastän de äro strandägare, helst att fisket blir så fritt som möjligt. Om man alls skall räkna enskilt fiskevatten kring en ö, så skall det vara från en ö som är så stor att den kan försörja en familj med jordbruk. Helst borde dock endast så betydande öar som Öland och Gotland få räkna eget fiskevatten, alltså öar »så stora att det är städer på dem». Ragnar Danielsson i Kolboda: Vid Hagbyåns utlopp är det litet fjällfiske efter gädda, men vid kusten i övrigt är det huvudsakligen ål som fiskas. Den tas med bottengarn. I dessa redskap fångas ibland också annan fisk, t. ex. sill, men det huvud1

Kartan ingiven till fiskcrättskommittén av Sigurd Johansson; jfr special å sjökort nr 256.

463 sakliga fisket avser ålen. Inga frifiskare bruka numera gå in på strandrättsvattnet. Endast obetydligt sportfiske förekommer. — Lagstiftningen om gemensamhetsfiske har i dessa trakter gjort stor nytta. Varje skifteslag kan därigenom på en gång arrendera ut hela sitt vatten. Ju längre sträckor som kunna utbjudas samtidigt, dess bättre blir det ekonomiska resultatet. Det var en del svårigheter i början på åtskilliga håll, men det gick bra sedan. Fiskerikonsulenten Georg Christiernsson: Inom södra delen av Kalmar län torde fiskets utvecklingsmöjligheter bäst tillgodoses genom att yrkesfiskarena ges större möjligheter att genom arrende förvärva fiskerätt på så stora områden att fisket kan bedrivas rationellt. Binäringsfisket bör ställas på avveckling. — Utsjöfisket efter strömming och torsk kommer sannolikt, såsom en naturlig följd av utvecklingen, att förflyttas längre ut till havs, men vissa områden i Kalmarsund och på Ölands ostkust torde även i fortsättningen förbli fiskeområden för utsjöfiskarena. Kring fritt liggande holmar och skär bör fisket oavsett äganderätten vara fritt. Likaså anser Christiernsson det riktigast att större fjärdar böra hänföras till frivatten, varvid i vissa fall undantag torde vara befogade. Frivattengränsen bör anges på karta med så raka och bestämbara linjer som möjligt. — Inomskärs böra utsjöfiskarena få bedriva agnfångst även på enskilt vatten. 5. Smålandskusten från Hagbyudd till blekingegränsen. Birger Broström i Värnanäs: I dessa trakter är ålen det viktigaste fiskslaget. Dessutom bedrivs litet nätfiske efter abborre och gädda. Däremot fångas icke någon torsk eller flundra på enskilt vatten. — För ålfångsten användas uteslutande bottengarn och icke hommor. De stå i allmänhet ej mot land utan mot grund eller smä holmar. Ofta finns det ganska långa grundrevlar på kanske 150 meters avstånd från holmarna, t. ex. vid Buskakibbö. För att ålbottengarnen skola komma tillräckligt långt ut måste de börja ute vid dessa revlar. Sedan gå de som längst omkring 200 meter ut. I regel stanna de innanför friliskegränsen, men för några av gamen har särskilt tillstånd lämnats från länsstyrelsen att gå längre ut. Vid bestämmande av fri fiskegränsen bruka bottengarnsfiskarena först söka sig från stranden 180 meter utåt. Hitta de då en ny grundrevel inom detta avstånd, fortsätta de utåt, och om de inom 180 meter från ett sådant grund ånyo träffa på ett grund med mindre djup än 2 meter, gå de ytterligare utåt. Vid denna kustslräcka, utanför Värnanäs, är det oftast rätt stora revlar att »hoppa» mellan, och just inga enstaka stenar. Bottengarnsfiskarena kunna nog på sina ställen komma ända till 2 km ut på det viset. För att den enskilda fiskerättsgränsen skall utsträckas anses det emellertid icke tillräckligt att strandens 180-metersomräde och grandets 180-metersområde mötas över en djupränna bredare än 180 meter men smalare än 360 meter; »360-metershopp» anses med andra ord ej tillåtna utan endast »180-metershopp». — Främmande fiskare bruka vid denna kust icke gä in på strandvattnet. De konflikter som förekomma äro mest mellan ålfiskare inbördes och ej mellan ortsbefolkning och främlingar. Carl Peterson i Ragnabo: Peterson har den nordligaste av de bottengarnsrader, son» antydas på specialsjökortet över inloppen till Bergkvara (se sjökort nr 95). Inga av dessa bottengarn stå mot land, utan alla stå mot grundklackar. År 1871 gjordes en förening angående rågången mellan Påboda och Ragnabo byar, vilken rågång sedermera fastställdes enligt kartans visning. Emellertid har Kungl. Maj:t i somras i nytt utslag 1 förklarat att den rågängen blott skall gå ut till norra farleden in mot 1

NJA 1945 s. 328.

464 Bergkvara, men ej därutanför. Därigenom har Peterson förlorat sin gamla rätt att sätta ålbottengarn längre österut, norr om skäret Garpen. Grannen i norr, ägaren av Magdaskär (Major), har fått förlängd rätt att sätta bottengarn ut i frivattnet och kommer därigenom, så länge hans tillstånd varar, att avskärma ålen från Petersons ålbottengarn. Hans tillstånd att utsträcka ålbottengarnen utanför strandägarområdet gavs emellertid innan Kungl. Maj:s senaste utslag blev känt. Också Petersons södra granne får nu gå ut betydligt längre än Peterson. — När ålfiskarena i dessa trakter skola bestämma »stadigt djup av två meter» braka de »hoppa» 180 meter från varje grundklack, även om den är liten. — Gränsen mellan kronans och enskildas vatlen borde vara en någorlunda rak linje, så att det icke blir en så oregelbunden gräns som nu, dä somliga komma betydligt längre ut i havet än andra. Ingen borde få skärma bort ålen från grannen, utan alla borde ha samma chans att få ål. Det bästa vore kanske att alla strandägarna finge fiskerätt ut till en gräns beräknad efter raka linjer dragna mellan de yttersta uddarna. Annars kan det hända att många strandägare bli »innestängda» liksom Peterson. Skulle det visa sig att det på så sätt blir alltför många långsmala fisken, kunde man ju lämpligen slå ihop flera hemmans fiskerätt till en enhet, ett »fiskelag» eller ett »gemensamhetsfiske», vad man nu vill kalla det. På så sätt skulle fiskeriprocesserna till stor del försvinna. — F ö r r i tiden, så länge det endast användes ryssjor och hommor, fiskade var och en blott vid sitt land och sina holmar, och då störde ingen den andre något nämnvärt, men nu sedan ålfiskarena övergått till de väldiga bottengarnen, har det småningom blivit så, att det bara är en av tio, som får någon ål, och de andra få ingenting. Pehr Haglund i Ragnabo: Haglund h a r bottengarn vid Garpen på Bagnabo vatten omedelbart söder om Peterson och arrenderar dessulom bottengarnsplatser inom Påboda by, norr om honom. — Vid beräkning av det stadiga tvåmetersdjupet »hoppar» man här 180 meter i taget, ej 360 meter. Därvid mäter man sig ut från enstaka grundklackar och stenar, även om de äro ganska små. Vid dessa stränder förekommer det icke några revlar, utan havsbottnen sluttar tämligen jämnt; kommer det då en sten grundare än 2 meter, mäter man på nytt från den stenen. Denna metod användes av alla. På så sätt kan man komma ganska långt ut. — Det borde fixeras en linje mellan inomskärs och utomskärs. Det vore bra bäde för frifiskaren och för andra. Då behöver det ej processas ända upp till Kungl. Maj:t varje gång. .4// Lindberg i Bergkvara: Lindberg innehar ett månghundraårigt skattlagt ålfiske vid Fimprevet, söder om Bergkvara, benämnt Skällenäs nr 5. 1 Delta torde vara det enda återstående skattefisket i hela Kalmar län av någon betydelse: taxeringsvärdet 1945 var 150 000 kr. Fisket bedrives av Lindberg själv med hjälp av 3—4 ärsanställda fiskare. Fiskerätten omfattar endast ålfångsten, 2 och rätten anses utåt havet gå lika långt som strandäganderätten eller 180 meler från stadigt djup av 2 meter. Dessutom arrenderar Lindberg från Bergkvara municipalsamhälle rätt till fiske med all slags redskap intill 2 km söder om Bergkvara, ned till Långörsudd, dock att i hamnbassängen Bergkvaras invånare få idka sportfiske inom 500 meter från fastlandskusten. Eftersom ålen här kommer norrifrån, ligga Lindbergs ålfisken i lä om Ragnabo, och de avkasta numera allt mindre, till följd av den omfattning som fisket i Ragnabo tagit. Det vore önskvärt alt det kunde bli någon annan reglering. Antingen böra fiskerätterna inskränkas på de håll, där bottengarnen nu gä alltför långt ut, eller också bör det dras raka linjer från en viss udde, t. ex. ute på skäret Garpen, till en annan lämplig udde söderöver, så alt också fiskarena söder om Garpen kunna få komma ut tillräckligt för att få ål i sina garn. När det nu tillätes så betydande 1 2

Jfr Betänk. 1924 s. 241. Jfr NJA 1902 not. A 289.

465 utsättningar vid Garpen och norr därom, borde också ålfiskarena söder därom fä göra lika långa utsättningar. Pä södra Garpagrundet har Lindberg fått särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t att utsätta bottengarn; Lindberg var emellertid tveksam huruvida det egentligen hade behövts sådant särskilt tillstånd, eftersom det grandet nog borde kunna anses ligga inomskärs, lika väl som motsvarande grund norr om Garpen. Om det icke kan bli en allmän utsträckning av alla bottengarnen på denna kuststräcka, kunde det kanske i stället ordnas så, att fiskerätten endast skall räknas runt öarna, så att bottengarnsfiskarena icke på något enstaka håll, såsom norr om Garpen, få gå ut långt i havet med stöd av det vidsträckta inomskärsbegrepp som skapats genom 1937 års rättsfall. 1 Som det nu är, blir municipalsamhället Bergkvaras fiskerätt praktiskt taget värdelös. Något nämnvärt fjällfiske förekommer icke. — Från friliskarhåll har här vid mötet yrkats, att sillfiskelänkar borde få sällas ohindrat var som helst, också på enskilt vatten. Men de skulle då kunna komma -ända inpå ålbottengarnen, och fisket med dessa garn är så värdefullt att det på allt sätt måste skyddas, åtminstone under själva ålfiskesäsongen; detta skulle icke vara lill större olägenhet för det rörliga fisket, eftersom det ju endast är en kort tid på höstarna, augusti—oktober, som det bedrives fiske efter ål med bottengarn. Om intill dessa dyrbara redskap skulle sättas sillgarn, kan man befara, att alen avvisas från bottengarnen. Kring Bergkvara har det hittills icke förekommit, att några frifiskare sätta garn efter sill så långt inne, att det stör bottengarnsfisket, men det kan ju hända att i framtiden någon tar sig för att sätta sillgarn där. Det vore att ta för stor risk, om man i en ny lagstiftning lämnade möjlighet till sådant. På ostkusten låter det sig därför icke göra att liksom på Skånes västkust låta allt fiske bli fritt, ty då skulle det lätt bli oreda, särskilt för fisket med fast redskap. Skall den, som först slår ned en påle i bottnen, få fiska på den platsen hela året? Det kan ej bli något rationellt fiske på det viset. Martin Gustafsson i Ölands Gräsgård: Var och en talar ju för sina intressen. Det är naturligt, att en ålbottengarnfiskare och en utsjöliskare ha olika inställning. Men man far icke ta hänsyn endast till ålliskaren. Det är lika vitalt att utsjöfiskaren blir försörjd. De sillgam som Gusafsson och andra sillfiskare sätta, nå ej ända ned till bottnen, utan ålen kan lätt gå under garnen. Skulle sillgarnen Irots allt kunna leda någon ål förbi bottengarnen, så är det väl icke värre än den skada, som ålbottengarnen göra på yngel av ädla fiskslag, särskilt av sik och lax. Alf Lindberg i Bergkvara: Älbotleiigarnliskarena, åtminstone i Bergkvaratrakten, kasta ögonblickligen all fisk i sjön, som icke har de rätta måtten. Martin Gustafsson i Ölands Gräsgärd: Även om så sker, har denna ungfisk knappast några utsikter att klara sig och överleva. Alfred Olsson i Grämnekulla: Olssons gård Grämnekulla ligger i Småland, men till denna gård hör enligt gammal hävd också ett fiske söder om blekingegränsen, nämligen ålfisket Smittan. Genom en kungadom 1937 förklarades landskapsgränsen skola gå 500 meter längre norrut än vad Olsson gjorde gällande, men detta skulle icke inverka på hans rätt att fiska på Smittan. 2 — Bottengamen där börja vid ett skär ute i sjön långt från stranden, 2 km öster om Broms. Detta skär ligger ibland över vattnet och ibland under, beroende pä vattenståndet. Hela redskapet är omkring 300 meter långt, och det når icke ut i frivattnet. — Till denna del av kusten komma inga främmande fiskare annat än några enstaka tjuvfiskare. Någon torsk eller flundra finns där knappast, men litet gädda kunna de kanske ta. En fiskare: Det är svårt att inse varför det skall vara olika stadgebestämmelser •NJA 1937 s. 526. NJA 1937 s. 255.

466 i olika län, t. ex. för huttning efter ål (blindhuggning under is), vilket är tillåtet i Blekinge län men förbjudet i Kalmar län. Det borde bli bättre samråd mellan grannlänen eller en central översyn av länsfiskestadgorna. 6. Oland: yttre kusten från södra udden upp till Kapelludden. Martin Gustafsson i Ölands Gråsgård: På denna kuststräcka fångas inom strandrättsområdet huvudsakligen ål. Dessutom fiskas numera också litet gädda och abborre. De redskap, som här användas, äro för ålfisket bottengarn och hommor samt för gäddfisket krok och nät in emot land. Bottengarnen stödjas helst mot själva landet eller annars mot en slenrevling, innanför vilken det är så grunt vatten, att det icke anses lönt att sätta redskap där. Ytterändan når som längst 500 meter ut från stranden; i Runsten finns dock ett bottengarn som sträcker sig ända till 1 000 meter ut. Många sätta bottengarn endast inom strandrättsområdet, men det finns också de, som fått särskilt tillstånd att gå längre. På många håll råder emellertid oklarhet om var strandrätten slutar. Det »stadiga» djupet av 2 meter går här lätt att »förfuska» med en slark lyftkran och en stor sten, som placeras så att den kommer att bilda en grundklack med mindre djup än 2 meter. Frifiskegränsen borde bestämmas på ett effektivare sätt. Lämpligast vore väl att välja visst avstånd från fastlandet, oberoende av djup och holmar. — Inom byalagen är fisket i allmänhet oskiftat. Strandägarna tillåta icke att någon främmande sätter ryssjor eller annan fast redskap inom strandrättsområdet, men sätter någon endast ett enstaka nät eller en rev, bry de sig i regel icke om del, åtminstone om den fiskande är från samma by eller socken. Därtill kommer att sådant liske är så litet givande. Men skulle det bli mera lönande, kanske strandägarna förbjuda det. — Från en del håll har gjorts gällande att man inom byalagen borde söka anordna gemensamhetsfisken, så att ett lönande fiske kunde bedrivas inom större områden och utarrendering av fiskevattnen underlättas. Gustafsson för sin del vill emellertid ej förorda gemensamhetsfiske, ty därigenom blir lätt det fria fisket kringskuret. Då, som först, ha strandägarna börjat tillämpa lagparagraferna i fiskelagen, och då har det till och med hänt att de som behövt litet bete till sina revar icke längre fått lov att ta sådant. Annars anses det fritt överallt att ta torskbete. På Gustafssons egna vatten är det därvid mest »ålakuse» (tånglake), som frifiskarena fånga, men det kan nog hända att de fä någon ål eller gädda också. Tobis och räkor förekomma icke här. August Jonsson i Skärlöv: Jonsson instämmer i uttalandena att det på flera håll råder tvekan om var frifiskegränsen rätteligen skall anses gå. Strandrätten är över huvud till stort hinder för yrkesfiskarenas näring och Jonsson önskar i första hand att den enskilda strandrätten skall upphävas och i andra hand att reglerna därom måtte göras klarare. 7. Öland: yttre kusten från Kapelludden till norra udden. Edvin Olsson i Valsnäs: I dessa trakter börja bottengarnen i regel ute på uddarna. Här finns inga tillstånd till förlängning ut i frivattnet. I vikarna bedrives fjällfiske efter gädda och abborre. Torsk och flundra förekommer mera sällan; det kan hända att sådan fisk fastnar i ålbottengarnen, men det bedrives intet fiske, som särskilt åsyftar torsk och flundra. Ingen utombys fiskar på byns vatten; det är i så fall endast en och annan med kastspö, men det har ingen sagt något om; det har så liten betydelse. Emil Johansson i Kdrehamn: I fjärden innanför Kåreholm (17 km nordost om Borgholm; sjökort nr 32), en ö 600 meter från land, är det oklarhet om fiskegrän-

467 serna. Enligt Johanssons mening bör den fjärden anses ligga utomskärs, ty där utanför finnas endast små holmar, stenar och grund som väl tidigare varit under vattnet. Inne i fjärden är det ända till fyra meter djupt. Där blir ett stycke vatten, som icke täcks av 180-meterszonen. Gäddfisket där om vårarna har det varit tvist om ibland, men någon process har ej förekommit på senare tid. Johansson har icke fiskerätt i denna fjärd, men han arrenderar vatten ett stycke därifrån och fiskar bland annat i fjärden norr om Kåreholm. Det borde skapas en klarare inomskärsgräns, och 180-metersgränsen borde räknas från fastlandet samt runt Kåreholm, men icke runt alla smågrynnor. 8. Öland: inre kusten från norra udden till och med Borgholm. Karl Niklasson i Byxelkrok. Vid Ölands norra udde ligger en ganska stor, men stenig vik, Grankullaviken (se special å sjökort nr 64), där det varit något omtvistat huruvida den skall räknas såsom frivatten eller ej. Inseglingsmynningen är ej mer än 70—80 meter bred, så någon »öppen» havsfjärd är det väl enligt Niklassons mening knappast, men det råder ändock delade åsikter om huruvida den enskilda strandäganderätten skall avse hela viken eller endast de 180 meterna närmast stränderna. I nordöstra änden av Grankullaviken finns det ett skattlagt fiske kallat örbovik. 1 Det fisket arrenderas nu av en fiskare, som har två estländare anställda som drängar, och dessa fiska icke endast på det arrenderade vattnet utan över hela viken. Bertil Jonsson i Byxelkrok: Det är endast i fråga om fisket med rörlig redskap som det i Grankullaviken råder jämförelsevis fria vanor. Ålbottengarn däremot sättas endast av strandägare och arrendatorer, var och en från sin egen strand, och de redskapen respekteras av de andra fiskarena. Beträffande rörlig redskap hävda jordägarna enskild rätt till nätfiske efter gädda; de frifiskare, som ro med drag, akta sig för att komma in på enskilda nätplatser. I övrigt har det med rörlig redskap fiskats tämligen fritt, oberoende av strandrätt, exempelvis med rev, blott jordägarnas nät respekterats. Vidare ha alla fått fiska fritt med små ryssjor ställda på djupet, t. ex. lakryssjor. Men de nyinflyttade estländarna satte gäddkrok överallt, och de trodde också att de kunde få sätta nät efter löja var som helst; detta överensstämde ej med de hävdvunna fiskevanorna. På kronans vatten ha dock alla sedan länge fått fiska fritt med all slags rörlig redskap. — Vid kusten utanför Byxelkrok händer det ofta att strömmingen går in på strandägarvattnet. Finge yrkesfiskarena ej ta strömmingen då, skulle det innebära en mycket stor förlust för dem. Fisket borde vara fritt efter strömming, flundra, torsk och betesfisk. Det finns endast litet torsk vid denna kust, men den tas långt inne på strandägarvattnet, ända »intill hällen». Henry Johansson i Djupvik: Det viktigaste fisket med rörlig redskap är efter sill och flundra. Sillfisket bedrivs på sina ställen om vårarna ganska långt in vid de branta stränderna, och vem som helst får följa sillen hur långt han kan. Fisket efter torsk och flundra anses vara fritt, så länge detta fiske icke generar bottengamen. I Kalmarsund fiska frifiskarena ända in på land och fånga exempelvis hela sommaren flundra ända in till blott 25 meter från stranden. — Bottengarn finnas ända så långt söderut som vid Föra. Ett sådant garn står på kronans vatten och arrenderas av Johansson. De övriga bottengarnen stå på strandägarvatten. Det har varit en del svårigheter med placeringen av bottengarnen. Nu anses varje fiskerättshavare ha rätt att sätta bottengarn var som helst inom sitt fiskerättsområde. Eftersom ålen här kommer norrifrån, väljer han då oftast att sätta garnet strax intill södra gränsen, men på så sätt kan han praktiskt taget förstöra fisket för sin södra granne. Det borde föreskrivas att ingen finge sätta ålbottengarn närmare ägogränsen än visst avstånd. 1

örebrovik nr 1, jfr Belänk. 1924 s. 241.

468 Ernst Larsson i Stacketorp: Larsson arrenderar fisket i Gullhamn (11 km nordost om Borgholm) och instämmer i förslaget om en gräns för hur nära grannen ett bottengarn finge sättas, så att icke grannen komme för mycket i skymundan. Del borde vara vissa meter mellan varje bottengarn. Gottfrid Johansson i Äleklinta: Johansson bedriver såsom arrendator huvudsakligen bottengarnsfiske efter ål, I Alböke socken har det varit tvister mellan kronan och byamännen om fiskerätten. Vid utmarksdelningar inom Äleklinta by en gång i tiden avsattes visst markområde till kalkstenstäkt. Denna upplåtelse har sedermera tolkats som ett avstående även av fiskerätten i havet utanför. Byamännen torde icke riktigt ha gjort klart för sig att upplåtelsen kunde komma att läsas så att den avsåge också fiskerätten, och i varje fall önska de nu att fä fiskerätten tillbaka. Överlantmätaren Gunnar Arnberg: Utanför Äleklinta by har kronan ett stenbrott med en strand som är drygt 1 km lång. Frågan om fiskerätten där utanför har varit föremål för rättegång, och enligt ett utslag av hovrätten skall fiskerätten anses följa med rätten till kalkbrottet. Emellertid kan det ifrågasättas om det icke är principiellt olämpligt att till ett sådant stenbrott skall höra också fiske. På många andra håll utefter de öländska kusterna ha liknande utinarksdelningar skett beträffande stenbrott, hamnplaner och andra allmänna kronoplaner. Åtskilliga av dessa planer äro numera på grund av kammarkollegiets beslut särskilda jordeboksenheter, men det finns också områden, vilka alltjämt ligga som någon sorts samfälld kronomark inom de primära skifteslagen, och det är svårt att avgöra vilka rättigheter, som äro knutna till sådana områden. Beträffande dylika utmarksdelningar är det bland Ölands befolkning ett allmänt önskemål alt det ort för ort bleve utrett huru de skola tolkas. En fiskare: Då kronan arrenderar ut fiskerätten utanför kronoplanerna, böra fiskarena beredas möjlighet att torka redskapen på stranden, utan intrång från betande kreatur, som osnygga där. — Inom kronans vatten får nu varje fiskare arrendera en 25 meter bred »ribba» från stranden ut till frivattnet. Varje sådan 25-metersribba åtskiljes från nästa arrenderibba av en lika bred fredningsribba, som icke utlämnas på arrende. Kronan upplåter ingen arrenderätt på längre löptid än 5 år, och fiskarena räkna det som en olägenhet att för framtiden icke säkert kunna räkna med att få sina arrendekontrakt förlängda. — Fisket efter flundra på kronans vatten borde vara fritt. — Snurrevadfisket har under senare tid börjat bedrivas ända in i det omedelbara grannskapet av botlengarnspålarna. Det är särskilt estländska fiskare, bosatta i Oskarshamn, som gå så nära det öländska landet. Dessutom är snurrevadfisket till hinder också för nätfisket. Fridolf Ohlsson i Solberga: Ohlsson fiskar strömming särskilt i Köpingsviken öster om Borgholm. Han fiskar också något flundra och torsk. Vem som helst anses fritt få fånga strömming, flundra och torsk. Det huvudsakliga fiske, som förbehålles den enskilde strandägaren, är fisket med bottengarn. — Vad angår rätten att ta betesfisk, är det många, som dra not efter tobis, och ingen säger något därom. A. Nilsson i Kolstad: Bottengarnfisket borde regleras så, att bottengarnen icke onödigtvis skada grannen; detta är särskilt viktigt där det ena bottengarnet står på en udde och grannens bottengarn ligger mera indraget, i en vik. — Gemensamhetsfiskena ha gjort god nytta på Öland och det enda önskemålet därvidlag är att det borde vara smidigare regler att få dem i gång. 9. Öland: inre kusten från Borgholm till södra udden. Martin Gustafsson i Ölands Gräsgärd: Bottengarnsfiske bedrives söderut ned till Stora Rör och Ispeudde: söder om Mörbylånga förekommer knappast sådant fiske; det skulle i så fall endast vara något enstaka bottengarn vid Gåssten, norr om Deger-

469 hamn. — Det huvudsakliga fisket är skärgårdsfiske med rev och garn, huvudsakligen efter gädda. Också småryssjor förekomma. Mitt för Kalmar är det litet fiske efter gädda och ål, som arrenderas av Kalmarfiskare. Flundra och torsk får vem som helst fiska. Men man vet icke hur länge strandägarna äro så toleranta. Det behövs blott att någon strandägare arrenderar ut sin fiskerätt, så kanske arrendatorn tar sig för att utfärda fiskeförbud också mot flundra och torsk. Om våren går flundran ofta nästan in under land, och likaså torsken om hösten. Det är viktigt för yrkesfiskarena att sådant fiske göres helt fritt. Den fisk, som borde få fiskas fritt var den finnes, är efter Gustafssons mening strömming (även lekströmming), flundra, torsk och betesfisk. Sigurd Johansson i Kalmar m. fl.: ölänningarna göra anspråk på fiskerätt mycket långt ut i Kalmarsund. Sålunda räkna strandägarna till sitt vatten Normans holme och Normans skär (5 km norr om Färjestaden). I några fall har det vid Kalvholmarna (8 km norr om Färjestaden) varit olika meningar om rätta läget av frivattengränsen. Dock har det ej gått till process. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Karlskrona den 25 maj 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å fredagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Andersson och Levin ävensom Thulin, sekreterare; landshövdingen Erik Lindeberg; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Einar Norin i Karlshamn; överlantmätaren Bertil Edstam i Karlskrona; från Blekinge läns havsfiskeförening: förutom ordföranden landshövdingen Lindeberg även Oskar Fredriksson i Sturkö; från östra Blekinges sportfiskeklubb: ordföranden sjökaptenen Folke Gustafsson i Karlskrona; följande jordägare (skattefiskeägare) eller arrendatorer: Konrad Salomonsson och Sture Månsson (med de skattlagda ålfiskena Bredavik nr 2 och Jössegrund eller Juvansträte nr 2) i Brömsebro, Carl Magnusson i Trolleboda (med skattlagda ålfisken), Arthur Åkeson (med ålfiske i Oisäng) och Gottfrid Andersson i Fågelmara, Oscar Bengtsson i Kristianopel, Ture Olsson, Oskar Karlsson, Axel Westberg, Petrus Månsson, Hans Basmusson, Alfrid Svensson och Sigurd Johansson i Senoren, Walter Skogersson i Malkvarn, Gustaf Persson, Moody Pettersson, Oscar Svensson, Emanuel Andersson, Ernst Karlsson, Sven-Eric Svensson, Peter Olof Pettersson, Alexander Pettersson och Sven Fredriksson i Sturkö, Karl Larson i Tjurkö, Axel Karlsson i Knösö (arrenderar fisket på Verkö gård), Folke Gustafsson i Karlskrona (jfr ovan), greve Hans Wachtmeister å Johannishus, Nättraby, Arthur Olsson och Sven Olausson i Listerby;

470 följande övriga fiskare: Hartvig Petersson, Adrian Hansson och Oscar Nelsson i Ytterön, Torhamn, Sven Svensson, Gustav Petersson, Josef Petersson, Josef Westberg, Johan Johansson, Bertil Andersson och Wiktor Ohlsson i Senoren, Leonard A. Peterson, Ernst Petersson, Evert Andersson, Axel Nilsson, Georg Hagström, Ivan Pettersson, Alvar Peterson, Oskar Fredriksson (jfr ovan), Sven Svensson, Herman Petersson, Gösta Petterson och Erik Johansson i Sturkö, Gustaf Carlsson, Julius Pettersson, J. Teodor Carlsson och Bror Oskar Svensson i Hasslö, Alrik Johansson i Stenaby, Listerby, Viktor Olsson i Korsanäs, Harry Karlsson, Sture Karlsson och Gunnar Andersson i Millegarne, Arvid Svensson, Sven Andersson och Frans Ohlsson i Gö, Janne Fransson i Gökalv. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Östra kusten från smålandsgränsen till Utlängan. Gottfrid Andersson i Fdgelmara: Vid denna kuststräcka bedrives icke något notfiske efter sill. Icke heller fiskar man med garn efter sill inne vid stranden; för att sillgarnfiske skall löna sig, måste man gå rätt långt ut. — Av fasta redskap förekomma ålbottengarn samt stora och små gäddryssjor. Ålbottengarnen gå i allmänhet ett par tre hundra meter ut från land och någon gång ända till 500—600 meter. Storryssjor sättas numera ej utomskärs utan endast inomskärs. Djupet längst ute är 10—20 fot; ibland, särskilt i yttre skärgården, där det fort blir djupt, kanske ända till 30 fot. Man söker här noga mäta ut det »stadiga tvåmetersdjupet». — Inom strandägarvattnet förekommer icke annat fiske med nät än litet gäddfiske på höstarna, dels med vanliga garn, dels med »grimgarn» och dels med smånät. Detta nätfiske idkas endast av strandägarna. Yrkesfiskarena äro alltså hänvisade till det fria vattnet längre ut. Inom strandvattnet bedrives icke annat krokfiske än med älrev (ålkrok) inne i vikarna och längre ut med torskkrok. — Om vintrarna hugga eller »hutta» en del folk efter äl inne på fjärden. Detta fiske anses vara fritt för vem som helst, måhända beroende på att det är så många gårdar, som ha andel i vattnet. — Ålkrokarna bruka agnas med räkor. Dessa tas med håv och fångas för det mesta av strandägaren själv eller med hans goda minne. — Tobis förekommer icke på alla ställen, men där den finns, får den fiskas fritt med not; det har ingen lagt sig emot. Tobisnoten dras på sandbotten och kan icke skada annat fiske. Konrad Salomonsson i Brömsebro, Carl Magnusson i Trolleboda och Oscar Bengtsson i Kristianopel instämma. Sture Månsson i Brömsebro: Det är icke endast yrkesfiskare som fiska, utan också folk uppifrån land, t. ex. skogsarbetare. För det mesta fråga de först fiskerättshavaren om lov, även då det gäller ålhultning samt fiske med spö och gädd-drag. Nät och garn användas endast av fiskerättshavarna själva. Oscar Bengtsson i Kristianopel: Vid denna kust finns det på några ställen ålfiskare, som ha särskilt tillstånd av länsstyrelsen att sätta garn längre ut än det enskilda vattnet. Själv är Bengtsson hänvisad till vattnet utanför 180-metersgränsen. — Huttning (puttning eller huggning) efter ål bedrives icke av strandägarna utan endast av andra. Arthur Åkeson i Fdgelmara: Vid denna del av kusten äro strandägarna ofta yrkesfiskare, och därför sammanfalla yrkesfiskarenas intressen i regel med strandägarnas. Fiskeriinstruktören Einar Norin: För någon tid sedan förbjödo jordägarna allt nät- och revfiske på strandvattnet utanför Kristianopel, där fiskarena tidigare sedan urminnes tid fått fiska fritt.

471 2 . Södra kusten från Utlängan till och med Karlskrona. Hartvig Petersson i Ytterön: Petersson fiskar inomskärs vid Ytterö och dess fortsättning Hästholmen. Där har i två generationer, »i fars och farfars tid», fiskats utan arrende. Men nu ha bönderna på Hästholmen börjat lägga plogen åt sidan och ta till noten i stället. Och då kanske Petersson och andra erfarna fiskare måste dra sig tillbaka. För 25—30 år sedan fanns i dessa vatten 3 notlag, mot nu 9. Egentligen är det först i år som bönderna på allvar börjat göra sina strandrättsanspråk gällande. Noten brukar här dras upp på land. Äng och åker gå icke på något ställe ned till notplatserna. Notfisket bedrives mest inne i skärgården och icke vid öppna havsstranden. Sillnot förekommer dock så pass långt ut som i Kållafjärden utanför ö s t r a Hästholmen. Också längre in bedrives notfiske på ett par ställen, där det är svårt att avgöra om vattnet skall anses ligga inom- eller utomskärs. — Regeln att vid notfiske V30 av notfångsten skulle lämnas såsom notlott har icke tillämpats under Peterssons tid, de sista 25—30 åren, men när Peterssons far började fiska, måste fiskarena ge en del av fångsten till strandägaren, t. ex. när de fiskade vid Senoren. — Det mesta sillfisket sker med garn ute till havs. Det fiskas dock även inomskärs något sill med garn, t. ex. i yttre delen av Gåsefjärden. Längre in i skärgården är sillfiske med garn mycket sällsynt. — Av fasta redskap användas inomskärs ryssjor. Ryssjefisket, som tidigare varit tämligen fritt, har numera blivit mera inskränkt, och för att få rätt att fiska med fast redskap måse arrendeavgift betalas till strandägaren. Med fast redskap fiskas ål bland annat i »östra farleden» ( = Karlskrona—Långören). — Med nät eller garn fiskas utom sill även gädda, abborre och framför allt flundra. Sådant fiske bedrives särskilt på Gåsefjärden och Torhamnsfjärden, men även vid Ungskär och Inlängan. För sådant fiske betalas ej arrende och icke heller för fiske med ålkrok eller flundrekrok, vare sig på djupare eller grundare vatten. Kastspö och gädd-drag användas ganska mycket på hösten, mest av sådana öbor som »icke ha annat att göra», men ej så ofta av bönderna själva och än mindre av främlingar. — Tobisnot förekommer vid Torhamn, östra Hästholmen och Senoren. Enligt länsstadgan skall fiske med tobisnot vara tillåtet för envar, där det av ålder varit fritt, och så har det ansetts vara just på dessa platser. — Till agn för ålkrok håvas om sommaren litet räkor. I allmänhet ha strandägarna icke gjort invändningar däremot, men förra året blev en sådan räkfiskare bortvisad. Alfrid Svensson i Senoren: De blekingska småfiskarena äro sedan förfädernas tid vana att fritt få dra sina notar. De äga icke strandrätt men äro för sitt uppehälle hänvisade till notdragningen. Nu hotas detta flskesätt från två håll: dels från garnfiskarena, som sedan havsfiskeföreningens tillkomst försökt att hindra notfisket genom att hos länsstyrelsen utverka onödigt hårda fridlysningsbestämmelser, och dels från hemmansägarna, som visa sin makt mot de ekonomiskt svaga. De fria notvarpens »linjer och längder» äro tilltagna med mycket knappa mätt, och om detta fiske icke får bestå, komma hundratals strävsamma fiskarefamiljer att berövas sitt levebröd. Småfiskare utan strandrätt böra få samma rätt till notfiske som hemmansägarna, och de önska därför en lag, som ger dem rättighet att utöva sin fria näring utan något intrång. Det borde icke behöva bli några konflikter mellan garnfiskare och notfiskare. Så som fisket nu bedrives sättas icke några sillgarn förrän efter det notdragningen för dagen är slut, på eftermiddagen klockan 1. Så fort noten dragits i land, kunna garnfiskarena fritt lägga sina garn, och det göra de också. Garnfiskarena ha sålunda tillräckliga fiskemöjligheter också inomskärs. För övrigt gå notvarpen icke mer än 300—325 meter ut. Kortare kunna notvarpen knappast vara, ty vattnet är långgrunt, och med mindre notlängd skulle noten icke nå ut till

472 sillen. — Från en av de tre byarna på Senoren påstås att fisket tillhör strandägarna, men de två andra byarna betrakta fisket såsom gemensamt för alla som bo på Senoren med omnejd. De fattiga måste ju leva de också: ha de ingen rätt till land, böra de väl åtminstone ha rätt till havet! — Något bottengarnsfiske förekommer icke vid Senoren, men väl på utsidan av Sturkö. Där är tämligen brant, och tvåmetersdjupet går högst 50 meter från land. Fiskeriinstruktören Einar Norin: Sillgarnsliske förekommer i fjärdarna vår och höst, ofta för att erhålla bete till torskrevarna. Även flundregarnsfisket har stor omfattning i fjärdarna, men det förskjutes mer och mer utåt på grund av det allt mer framträngande sportfisket. — Nolfisket brukar ingalunda sluta klockan 1 på dagen utan pågår ända till skymningen. Ofta gä notvarpen ända till 500—600 meter ut. Garnfiskarenas fiskemöjligheter inomskärs måste betecknas såsom otillräckliga. Sven Fredriksson i Sturkö: Gränsen mellan inomskärs och utomskärs är svår att bedöma, men närmast bör den väl anses gä, »där havsvågen slår i land». — På Sturkö finns ett femtiotal yrkesfiskare. Ingen av dem äger strandrätt, men alla äro de mycket beroende av fisket inomskärs, ty mänga tider finns det icke någon fisk att få utom skären. Numera ha strandägarna själva börjat göra anspråk på notfisket. Fredriksson har då för sin personliga del arrenderat ett fiskevatten, men å sina yrkesbröders vägnar vill han framhålla, hurusom frifiskarena bli hårt trängda av allt notfiskandet. Få de icke längre fiska inomskärs, måste de stanna på land, och »bönderna bli då herrar både på land och på vatten». Som det nu är, kunna yrkesfiskarena knappast fara ut med gäddgarn, flundregarn eller långrev för risken att kollidera med notfisket. Numera äro Sturkövattnen praktiskt taget stängda för icke-strandägande fiskare, och likaså Tjurkövattnen. I österf järden finns ett hundratal silldrag (notvarp), och yrkesfiskarena ha svårt att bedöma var dessa äro, så tätt som de stå. Yrkesfiskarena riskera därför ofta att få sina redskap ilanddragna. Strandägarna borde åläggas att utmärka sina notvarp på ett klart och tydligt sätt. Frifiskarena mena också, att det myckna notfiskandet ödelägger småfisket genom att återväxten skadas. Herman Petersson och Peter Olof Pettersson i Sturkö: I grunda fjärdar, där det icke bedrives notfiske efter sill, förekommer i viss utsträckning ryssjefiske efter gädda. Detta fiske har alltid ansetts vara fritt, fastän det sker med fast redskap. Emanuel Andersson i Sturkö: Notfiskarena ha endast ett litet begränsat vatten, där de kunna dra not, men de som fara med garn, ha hela havet till sitt förfogande och dessutom större delen av skärgården. Det är då icke för mycket begärt, att de skola respektera notvarpen, men på Sturkö har det hänt, att fastän notvarpen varit tydligt utbojade, sillgarntiskare kastat sina draggar ända uppe i notvarpen. En strandägare: Det är ingalunda så, att notfisket medför att fiskevattnen stängas för annat fiske, t. ex. med gäddgarn, flundregarn eller långrev. Med litet brödrakärlek borde vattnen kunna räcka till för alla. Utanför notvarpen är ju allt fiske fritt, även med sillgarn. — Beträffande gråfiske ( = efter annan fisk än laxfiskar) gör ingen liskevattenägare några invändningar mot ålrev eller gäddkrok, och dessutom få krokfiskarena sedan gammalt till ängel fritt ta räkor. Notdragning efter grafisk förekommer icke; dessutom är sådant vissa tider förbjudet enligt länsfiskestadgan.

3. Södra kusten från Karlskrona till Ronneby. Teodor Carlsson i Hasslö: De nuvarande bestämmelserna för avgränsningen av strandrättsområdet ge anledning till tvister. Strandägaren vill tolka bestämmelsen om stadigt djup av två meter på sä sätt, att han får »hoppa» från det ena tvåmeters-

473 grundet till det andra. Frifiskaren däremot anser, att sådan hoppning icke bör tilllåtas, och föreslår, att strandägarens område uttryckligen begränsas till 180 meter från själva stranden och ej från det svårbestämbara tvämetersdjupet. — Sillnot användes numera på många ställen i den inre skärgården, bland annat vid Mjövik, och detta har föranlett svårigheter för det fria garnfisket. En notfiskare har icke fler utgifter än för själva noten, men en garnfiskare måste även hålla båt, och dessutom behöva gamen förnyas oftare än notarna. Därför är det för garnfiskets bärighet av stor vikt, att fiskemöjligheterna inomskärs icke minskas genom det myckn." notfiskande, som strandägarna numera börjat med. Inomskärs måste frifiskarena nu ofta nöja sig med att se på, medan bonden drar i land fisken med not. Och om frifiskarena försöka gå in på bondens vatten, tar han deras redskap. Från januari till midsommar kunna frifiskarena icke livnära sig annat än inomskärs; först senare på året kunna de gå ut till havs. På den tiden, då bönderna lade vattnet under sig, funnos icke samma kommunikationsmöjligheter som nu. Det nuvarande mera rörliga fisket fordrar större rörelsefrihet också inomskärs. »Om strandrätten är så gammal som vad bönderna säga, så är det på tiden att den blir upphävd!» — På utsidan av skären ha strandägarna ålbottengarn. Även skattlagda ålfisken förekomma. Dessa bottengarn äro icke längre än 200—300 meter, och de hindra icke nämnvärt annat fiske; ej heller torde ålbottengarnfisket nu skadas av annat fiske i närheten. — Storryssjor för gädda förekomma men gä icke utanför strandrättsområdet. Vissa skär utarrenderar kommunen för en billig penning till ryssjefiske. — Kring Hasslö är det endast bottengarnfisket, som strandägarna förbehålla sig. Allt annat fiske anses vara fritt, såsom med gäddgarn, mörtgarn, flundrenät, flundrerev och ålrev. Men längre in mot Karlskrona, t. ex. i Ytterfjärden, norr om Utö, stöta frifiskarena på motstånd från strandägarna. På flera håll ha fiskevatten börjat arrenderas av sportfiskeklubbar, och dessa söka hindra även sådant frifiske, som de gamla strandägarna låtit ske. Julius Pettersson i Hasslö: Om frifiskaren endast uppträder hänsynsfullt och håller sig litet på sidan av strandägarens fiskeplatser, brukar strandägaren låta honom hållas. — Beträffande notdragning stadgas i lagen, att man med sillgarn icke får komma närmare varpet än 300 meter. Detta avstånd borde minskas till 50 meter, ty när sillen leker, är stimmet ofta så kompakt samlat att »stimmet upphör så tvärt som en vägg», och det är därför angeläget för garnfiskaren att kunna röra sig så fritt som möjligt. Detta skulle icke behöva medföra någon olägenhet för notfiskaren, ty mellan garnräckorna blir det alltid spelrum, där sillen kan slinka förbi. I öppna sjön däremot och under andra tider av året än under lektiden, kan det vara lämpligt med den vidsträcktare skyddszonen. Lagens bestämmelser om minimiavstånd mellan garnräckorna tillämpas icke i vattnen innanför Hasslö, ty utrymmet är så litet. En fiskare: På Hasslö fiskas i ganska stor skala tobis med not. Det fisket är efter gammal hävd alldeles fritt. Likaså anses räkfiske med håv och löjfiske vara fritt för envar. Innanför Hasslö bedrives icke något tobisfiske. Sture Karlsson i Millegarne: Vid Millegarne förekommer icke sillfiske på strandägarvattnet. — Vid smäholmar med en största yta av 4 000—5 000 m 2 borde fisket bli fritt, så att vem som helst finge fiska där omkring. Från så små holmar borde privat fiskevatten ej få räknas. Allra helst kunde måhända förklaras, att fisket skulle vara fritt kring alla obebodda holmar, oberoende av deras storlek. Fiskeriinstruktören Einar Norin: Förslaget att småholmar ej skola medföra fiskerätt har icke tidigare diskuterats bland fiskarena; en sådan regel skulle kanske vara önskvärd men bleve måhända svår att tillämpa. — I Blekinge är det bland de många yrkesfiskarena ett allmänt önskemål att gränsen mellan inom- och utomskärs bort-

474 faller, och att jordägarens fiskerätt begränsas till 180 meter från stranden och icke från tvåmetersdjupet. — Angående notfisket ha fiskarena ibland sagt sig vara tveksamma, huruvida skyddszonen av 300 meter skall räknas från själva örstället (uppdragningsplatsen vid stranden) eller från ytterkanten av den upprensade del av havsbottnen, varöver noten dras; bestämmelserna härom kunde kanske förtydligas. — Notfisket i Blekinge har utvecklats oerhört under kriget. Det finns strandägare, som tagit upp ända till 16—17 notvarp; dock användas alla de varpen icke varje år. Notfiskarena ha linor på upp till 500 meter och de kunna på sina håll praktiskt taget stänga hela fjärdarna för garnfisket. Notlinornas längd borde nog begränsas. En jordägare: Varken för sillnot eller för inomskärsryssjor räcker det med en fiskerätt av endast 180 meter från stranden. Greve Hans Wachtmeister å Johannishus: I de fall, då sportfiskeklubbar arrendera fiskerätt under Johannishus fideikommiss, brukar arrendet icke omfatta boltengarnsfisket, utan detta är fortfarande förbehållet den yrkesfiskare, som brukat arrendera detsamma, så t. ex. i Skärva och Bosenholm. Sportfiskeklubbarna och fiskearrendatorerna ha alltså sinsemellan ett slags hälftenbruk till fiskevattnet. Men utomstående lå givetvis icke fiska på det arrenderade vattnet. — Inom vattnen under Johannishus förekommer mest krokfiske: ståndkrok efter gädda och om hösten flundrekrok, däremot endast föga nätfiske. — Eftersom fideikommissets fiskerätt är utarrenderad, måste fideikommissinnehavaren gentemot frifiskarena hålla på arrendatoremas rätt, men annars har han i princip icke något emot att strandrätten inskränkes exempelvis till 150 meter från land. Arthur Olsson i Listerby: I trakten kring Listerby är fisket icke så givande som längre österut. Inomskärs förekommer sillfiske med garn endast i ringa omfattning. Även sillfisket med not, vilket strandägarena förbehålla sig själva, är tämligen obetydligt. Alrik Johansson i Stenaby: Fastän Johansson icke är strandägare, brakar han efter gammal hävd nyttja ett notställe inom enskilt vatten; strandägaren har visserligen hotat med stämning, men åtminstone ännu så länge har det stannat vid hotet. — Nätfiske efter sill anses vara fritt, men icke nätfiske efter annan fisk. Jordägaren förbehåller sig även rätten till krokfiske efter ål och gädda. Av fasta redskap användes här gäddryssja, och sådant fiske tillhör strandägaren eller hans arrendator. — Vid Slädö har tobisnot i mindre omfattning fritt brukat dras av envar enligt urminnes hävd. Icke heller beträffande agnfångst av löja har det varit några särskilda svårigheter. — Ljustring (huttning) efter ål förekommer allmänt. De flesta, som bo där ute, äro själva strandägare, och om någon annan skulle vilja hutta ål, göra strandägarna inga invändningar. En fri fiskare från Gö: Vid Gö ha frifiskarena — märkligt nog — blivit avvisade, d å de velat sätta sillgarn på strandägarvatten. Särskilt om somrarna, när frifiskarena icke kunna lita till torsken, äro de beroende av att kunna få fiska på enskilda vatten. Vid Gö ägas dessa vatten av förmöget folk, och yrkesfiskarena få icke ens sitta och meta på sin egen brygga. Inne i Ronnebyfjärden däremot hålla strandägarena icke lika hårt på sina rättigheter. — Vid Gö är det riklig tillgång till tobis. Sven Andersson i Gö: Utanför Gö finns det ålbottengarnsplatser, som nyttjas efter upplåtelse från fiskerättshavaren. Garnen sättas två i rad och nå som längst 500 meter ut från stranden; strandrätten sträcker sig omkring 200 meter ut, och för de följande 300 meterna ges tillstånd av länsstyrelsen. I Göviken är fisket utarrenderat och ingen främmande får där ens meta. — Bland frifiskarena i Blekinge är det en allmän önskan, att fisket måtle bli fritt. När en yrkesfiskare blir 50—60 år gammal, ä r han utsliten och kan icke längre gå till sjöss som förr. Han bör då ha möjlig-

475 het att sätta en gäddhomma utan att riskera att jordägaren tar båt och redskap för honom. Både yrkesfiskarena och de många arbetare, som ha fiske till rekreation eller binäring, vilja ha fiskevattnen fria. »Låt jordbrukaren sköta sitt, och låt fiskaren ha vattnet!» — Tobisnot har i alla lider dragits fritt i en sandvik på södra sidan av Gö-landet. Emellertid har mot sådant agndrag gjorts invändningar från strandägarhåll. En frifiskare: Vid blekingekusten har det på sådana ställen, där några särskilda strandplaner icke funnits utslagna, ofta varit svart för frifiskarena atl få torkplatser. Vid stranden är ju marken mångenstädes tämligen värdelös, och där »finns icke någon grästorva, som är värd att trampa på», men ändå händer det, att frifiskaren ej ens för pengar kan få hyra strandremsa till brygga och torkplats. En annan frifiskare: Platsen för bod och brygga bör få väljas av fiskaren och icke av markägaren. Sedan fiskaren gjort sitt val, borde en värderingsnämnd tillsättas för att bestämma jordägarens ersättning. Överlantmätaren Bertil Edstam: Otvivelaktigt föreligger mångenstädes i Blekinge ett behov för fiskarena att på skäliga villkor få använda annans strand för brygga, bod och torkplats. — Frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt vatten är i denna skärgård ofta svår att avgöra. Begreppen inomskärs och utomskärs kräva precisering. I förra fallet gäller ju 12 kap. 4 § jordabalken, i senare fallet 180-metersregeln. I Blekinge skärgård finnas flera platser, där man icke vet, vilken regel, som gäller. Som exempel kan nämnas fjärden söder om Karlskrona. Vid vederbörligen verkställda och fastställda lantmäteriförrättningar i Aspö och Tjurkö har 180-metersregeln följts och erkänts beträffande denna fjärd, men vid markuppgörelser mellan kronan och Karlskrona stad angående tvistiga markfrågor m. m. ha de avtalsdelegerade i särskilda kommentarer till de träffade överenskommelserna såsom sin mening uttalat, att samma vattenområde vore beläget inomskärs, varför 12 kap. 4 § jordabalken skulle gälla. — Erfarenheten har visat, att det också föreligger ett mycket starkt behov av förenklade bestämmelser för bestämning av 180-metersgränsen. Enligt gällande bestämmelser och en ofullständig eller vag rättspraxis måste nu ej sällan verkställas mycket omfattande mätnings- och djuppejlingsarbelen. Till en början är det oklart, vad som åsyftas med det av Kungl. Maj:t i 1937 års rättsfall (NJA s. 193) använda uttrycket »vanligast förekommande lågt vattenstånd». På grund av den rådande osäkerheten angående hur långt under medelvattenståndet detta vattenstånd skall anses vara beläget, har Edstam vid en nyligen förelagen förrättning utanför Hörviken på Listerlandet varit nödsakad att på kartan till ledning för domstolen inlägga icke mindre än tre djupkurvor, den första avseende medelvattenslåndet, den andra avseende det lägsta ärliga lågvattenståndet och den tredje en mellan dessa båda kurvor interpolerad kurva, som kunde antas någorlunda motsvara »vanligast förekommande lågt vattenstånd». Där sjöbottnen är kullrig eller belamrad med stenblock, tillkomma de stora praktiska svårigheterna att fastställa var tvåmetersdjupet skall anses börja bli »stadigt». I en ny fiskelag måste frivattengränsen kunna bestämmas på ett enklare sätt. En lösning kanske vore att fastställa raka gränslinjer i anslutning till kända landmärken, t. ex. polygontåg utefter stränderna. —• Vad angår de skattlagda ålfiskena, vore det önskvärt, att alla dessa kunde kartläggas i ett sammanhang. Detta är ingen stor sak, men det skulle säkert bidra till att skapa ordning och reda. Flertalet processer om sådana ålfisken bottna nämligen i att tillförlitlig kännedom saknas om ålfiskenas belägenhet och omfattning. Som ovan Gösta

Thulin.

476 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Karlshamn den 26 maj 1945.

fiskerättsmöte å lördagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Andersson och Levin ävensom Thulin, sekreterare; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Einar Norin i Karlshamn; från Blekinge läns havsfiskeförening: Bernhard Nordkvist i Nogersund; följande jordägare (skattefiskägare) eller arrendatorer: John Karlsson i Guö (söder om Åryds kyrka), Allan Andersson i Guövik, Hilding Persson i Tärnö, Ernst Mattsson i Karlshamn, Birger Mattsson och Gustav Olsson i Vekerum, John Svensson i Björkenäs, Pukavik, Per Nilsson i Norjeby, Mauritz Nilsson och Gösta Persson i Djupekås, Gösta Nilsson, Agnar Nilsson, Fritiof Persson, Nils S. Nilsson, Albert Bengtsson, Jöns Bengtsson och Oskar S. Bengtsson i Hörviken, advokaten Bertil Jönsson i Sölvesborg såsom ombud för Axel Nilsson, Fritz Nelsson och Pella Johansson i Hörviken, Bernhard Nordkvist (jfr ovan) och John S. Nilsson i Nogersund; följande övriga fiskare: Ernst Pettersson, Gustav Olsson och Hilding Svensson i Garnanäs, Bror Jönsson, Stig Svensson, Slure Sunnerkrans och Alfred Abrahamsson i Gyön (söder om Kullåkra), Axel Olsson i Eriksberg, Viktor Svensson i Ekö, Olof Andersson i Matvik, Gustav Karlsson i Tärnö, Julius Johansson i Mulö, Olof Månsson i Vekerum, fiskeritillsyningsmannen Gunnar Johansson och Johan Jansson, båda i Mörrum, Mauritz Eliasson i Björkenäs, Pukavik. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Kuststräckan från Ronneby till Karlshamn. Ernst Pettersson i Garnanås: Inomskärs förekommer en del sillfiske med not. F ö r r har detta fiske icke varit särskilt inkomstbringande och strandägarna ha icke brytt sig om det, men under krigsåren har det blivit annorlunda; nu ha strandägarna själva börjat dra not, och då vilja de hindra andra att hållas i notvarpen. Sillfiske med garn däremot ha strandägarna icke sökt hindra. — Av fasta redskap användas bottengarn, ryssjor och ålhommor för blankålen. Gråfisket i övrigt avser gädda och något aborre. De fiskslagen tas i allmänhet pä nät, och strandägarna vilja icke att frifiskarena använda sådana redskap. — Lax fångas nästan icke alls här. — På många ställen ha strandägarna arrenderat ut sin fiskerätt till sportfiskare, och det är i synnerhet dessa, som söka hindra yrkesfiskarena att bedriva sådant nätfiske, som förr var fritt. Sålunda arrenderar en sportfiskeklubb hela kuststräckan utanför Garnanäslandet, frän Alböle (Eriksbergslandets sydspets) i väster till Saltärna i öster, med bland annat öarna Vångsö och Spjutsö. På dessa vatten var förr också krokfisket fritt, men det förbjudes nu av sportfiskeklubben, och yrkesfiskarena kunna i de vattnen ej längre ens lägga långrev. — Tobis finns icke vid denna del av kusten. — Ingen har hittills hindrat frifiskare att ljustra (»hutta») efter ål.

477 Bror Jönsson i Gyön: I trakten av Gyö råda ungefär samma fiskeförhållanden. Olof Andersson i Matvik: Sporlliskarena arrendera Eriksbergs mark från Matvik upp till Guövik. Allt gråfiske, såsom efter abborre, gädda och ål, är nu helt förbjudet där. Sillfisket med garn är dock fortfarande frilt, och det göres alltså en klar skillnad mellan gråfisken och sillen. — Gränsen mellan enskilt och fritt vatten har med nuvarande lagregler ofta visat sig svår att bestämma. Fiskeriinstruktören Einar Norin: Allt notfiske efter sill är förbjudet av länsstyrelsen väster om Albonäs udde ända bort till Listershuvud. Förbudet omfattar icke tobisnot. Gustav Karlsson i Tärnö: Fisket med sillgarn är fritt överallt. Ålbottengarn ha funnits men ha försvunnit. Med ålhommor däremot, 1,8 meter höga, fiskas det ända ut till frivattengränsen och ibland ännu längre. Största längden är 300 meter och djupet längst ute 12 famnar. Rätten att fiska med ålhommor förbehålla strandägarna frän Tärnö sig själva, 1 men allt annat fiske är fritt. Spö nyttjas icke, men väl drag, och det är det ingen, som söker hindra. Krokfisket efter ål är fritt. Egentligen är det ju strandägarna, som rå om fiskerätten, men bland dem har det hittills endast varit en eller annan, som hållit på sin rätt, och dä egentligen endast, om främmande velat bedriva gråfiske med nät. Dessa fria fiskeförhållanden råda i hela denna del av skärgården, från Tärnö ute i havsbandet ända in till fastlandet. Faran är nu närmast att sportfiskarena skola lägga under sig också dessa fiskevatten. Yrkesfiskarena kunna nog då icke följa med och betala så höga arrenden som nöjesfiskarena. Ännu så länge ha sportfiskarena icke kommit så långt ut i skärgården, men det är fara, att de göra det. — Tobis finnes på två ställen vid Tärnö och får dras av vem som vill. — Ljustring eller »huggning» efter ål bedrives likaledes fritt av alla.

2. Kuststräckan från och med Karlshamn till Listerlandet. Olof Månsson i Vekerum: Med garn fiskas sill fritt överallt. — Av fasta redskap förekomma ålbottengarn, dock icke mellan Karlshamn och Mörrums socken utan endast väster om Mörrumsgränsen. Av grafisk fångas gädda, ål, abborre, id (ort) och särt (vimma). Mest användes nät, men smäål fiskas också med krok. — Månssons vatten ligga innanför den i Pukaviksbukten till skydd för laxen stadgade fredningslinjen Lörby kladd—Stärnö udde. Där innanför gälla åtskilliga restriktioner, som delvis äro rätt besvärande för fiskarbefolkningen. — Sportfiskarena arrendera numera nästan allt krokfiske mellan Karlshamn och Mörrumsån. Dessa arrenden ha spritt sig mer och mer. På somliga ställen har utarrenderingen pågått i flera år, men på andra ställen har den icke börjat förrän i år. Dessförinnan var krokfisket fritt, och envar fick fiska oberoende av strandrätt. John Svensson i Björkenäs: Det lär finnas en gammal dom pä att i vattnet utanför Björkenäs också vissa närliggande byar, som icke ha strandrätt, skola äga fiska, men faktiskt bor det ingen fiskare i dessa inlandsbyar. Svensson fiskar liksom andra strandägare icke själv och har ej heller vattnet utarrenderat. Vem som vill fiskar h ä r fritt. Mest fångas gädda och ål. Birger Mattsson i Vekerum: I Pukaviksbukten innanför fredningslinjen Lörby klabb—Stärnö udde får enligt lånsfiskestadgan i skattlagda eller hävdvunna laxfisken icke utsättas andra fasta redskap än där av ålder brukats, och dessutom är där allt fiske förbjudet med redskap, i vilka lax kan fångas, med undantag endast för vissa småryssjor m. m. Mattsson har själv ett laxfiske vid Rävabygget, några kilo1 Den i Kungl. breven 27 maj 1898 och 14 jan. 1927 omtalade rätten att fiska med ålhommor av högst 1,5 meters höjd avser endast frivattnet.

478 meter öster om Mörrumsåns mynning, och det var nyligen en process, huruvida detta utgjorde ett skattlagt eller hävdvunnet laxfiske samt huruvida en storryssja, som Mattson där hade satt ut, kunde anses utgöra sådan redskap som hade brakats »av ålder». 1 Det föreföll i det målet också tveksamt, huruvida länsstyrelsen hade befogenhet att på egen hand, utan riksdagens hörande, utfärda bestämmelser, vilka så starkt inskränkte den enskilda fiskerätten. Det kunde nämligen förmodas att bestämmelserna hade givits icke så mycket för fiskets vård som för att gynna vissa särskilda fisken i Mörrumsån. — I Byggesviken sätta strandägarna redskap med högst 40 meters landarm; där utanför komma fiskehus och sträng. Hela redskapet sträcker sig cirka 50 famnar ut från det fasta landet; djupet längst ute är dä 6 alnar. — Även nätfisket är av stor betydelse. Beträffande flundregarn torde ingen strandägare opponera sig, om sådana garn sattes ett stycke in på strandrättsområdet, —• Mattsson har på sina vatten upplåtit sportfiskerättigheter endast till en enda person för husbehov, men nästan överallt annars är sportfisket helt utarrenderat. — Förr i tiden drogs det mycket tobis i trakten av Vekerum, men numera har detta förbjudits av kronan såsom innehavare av laxfiskena i Mörrumsån. Fiskeritillsyningsmannen Gunnar Johansson i Mörrum: Åtminstone under den tid som Johansson varit tillsyningsman vid kronans Mörrumsfisken, sedan 1937, har ingen gjort försök att dra tobis i den trakten. Längre västerut däremot, vid Norje. finns det tobisdrätter i bruk.

3 . Listerlandet. Gösta Nilsson i Hörviken: Av fasta redskap användas för ålfiske bottengarn och för annan fisk ryssjor. Bottengarn sättas här antingen ett och ett eller två och två, det ena utanför det andra. De nå som allra längst ett hundratal famnar ut eller, räknat i det numera bortlagda måttet »hommesätt», högst 12 hommesätt om 12 famnar = 144 famnar. Alen fångas huvudsakligen i skattlagda ålfisken, men det finns också ett och annat strandrättsfiske. Merendels ha strandägarna sålt sina rättigheter, och beträffande det kvarvarande fisket veta de ej, om detta skall anses vara skiftat eller betraktas som gemensamt för byn; ofta är det oskiftat, men det finns fall, då en enskild strandrättsägare fått dom på att han i den egenskapen har ensamrätt att sätta ryssjor utanför sin strand. De flesta tvister, som här förekommit, ha dock varit inbördes mellan skattlagda ålfiskare, vilka påstått att de skadat varandras fisken. — Sill fångas knappast inom strandrättsområdet, men väl en och annan lax. Av grafisk tas mest torsk och gädda samt något abborre och flundra. Ingen hindras från att sätta flundregarn ända in mot land. Gädda blir det icke mycket, ty kusten är så öppen. Krok användes fritt ända inne vid stranden efter ål och flundra samt ibland även efter torsk. — Tobis fångas vid Hörviken fritt av vem som helst. Däremot tas här icke räkor eller löja eller annat agn. — Ljustring efter ål förekommer endast obetydligt. Gösta Persson i Djupekäs: Sill, torsk och flundra tas med nät. Mot sådant fiske ha inga hinder rests. Ål- och gäddfiske däremot förbehålla strandägarna sig själva. Strandägarna opponera mot att främmande fiskare alldeles intill ryssjorna kasta krok, men så länge de främmande respektera de fasta redskapen, säga strandägarna ingenting om deras fiske. Ibland påstå frifiskarena att de fiskat på platsen av ålder, och lagen är så pass oklar, att strandägarna då icke vilja ta risken av en rättegång. Fisket med tobisnot är fritt. 1

NJA 1943 s. 198.

479 Bernhard Nordkvist i Nogersund: Fiskeförhållandena i Nogersund äro ungefär desamma som i Djupekås. Nils Nilsson i Hörviken: Frifiskegränsen är oklar. Sålunda ha fiskarena svårt att bedöma vad högsta domstolen egentligen åsyftar med uttrycket »vanligast förekommande lågt vattenstånd». 1 Vidare är det olika meningar, huruvida man vid bestämmandet av det »stadiga djupet av 2 meter» har rätt att sätta mätstickan på en enstaka undervattenssten och sedan, om stenen befinnes ligga på mindre djup än 2 meter, fortsätta att räkna 180 meter därifrån. — Fiskelagens ord om »enskild fiskerätt» uppfattas nog ofta såsom motsats icke till frifiskerätt utan till byalagets samfällda rätt. — Där ett skattlagt fiske har en viss sättlängd, har det varit många stridigheter och delade åsikter, huruvida denna längd skall räknas i fiskelinjen (sättningslinjen) eller vinkelrätt mot stranden, och huruvida rätten skall anses gå ända ut till 180-metersgränsen eller eventuellt längre. Per Nilsson i Norjeby: I denna trakt är det ålbottengarnen, som lämna de största fångsterna. — De många stärkelsefabrikerna utmed Norjeån förorena vattnet, och det vore önskvärt med bestämmelser till skydd däremot. Advokaten Bertil Jönsson i Sölvesborg, såsom ombud för fiskerättsägare i Hörviken: Inom Hosaby by, belägen mellan Mjällby och Hörby byar, finnas 22 skattlagda hemman, vart och ett med eget nummer. I äldsta kända tid, på 1400-talet, fanns ej där något strandrättsfiske utan endast skattlagt fiske. Denna »härlighet» tilldelades under loppet av 14—1600-talen vissa av dessa hemman, skattlades tillsammans med hemmanen och ingick alltså i deras grundränta. Det sålunda skattlagda fiskets omfattning var olika för olika hemman, från 1 till 6 hommesätt (1 hommesätt = 12 famnar), men då byn på den tiden ej var skiftad, visste man ej, var fisket rätteligen borde ligga. Emellertid ansägos dessa fisken väsentligen höja hemmanens skattevärde, en sak som uppmärksammades redan på den tiden, då Blekinge hörde till Danmark. — Under 17- och 1800-talen gjordes vissa försök att genom syneförrättningar kartlägga de skattlagda fiskena. Genom 1852 års fiskeristadga tillkom strandrättsfisket, och även de hemman i byn, vilka saknade skattlagt fiske, fingo då rätt att fiska på sitt strandrättsområde. — Det till ett visst hemmansnummer hörande ålfisket är här ofta beläget vid ett annat hemmansnummers strand, något som lätt förorsakar tvistighcter. Vidare utnyttjas i våra dagar de skattlagda ålfiskena ofta ut till 180-m:gränsen, trots att de kanske äro skattlagda till endast ett eller annat hommesätt, och härigenom inskränkes strandägarens fiskemöjligheter avsevärt. Enligt Jönssons huvudmän bör det genom lag fastslås, att ett skattlagt ålfiske icke får utnyttjas i större omfattning, än vad skattläggningen enligt jordeböckerna medger. I övrigt bör strandägaren oinskränkt få utnyttja sitt strandrättsområde. Utanför strandrättsomrädet må myndigheterna upplåta fiskerätt i den omfattning, som tillgången på fisk tillåter; därvid bör luckan mellan fiskena vara så stor, att det ena fisket icke skadar det andra. Som ovan Gösta

1 Jfr NJA 1937 s. 193.

Thulin.

480 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt kommunalhuset i Åhus den 28 maj 1945.

fiskerättsmöte å måndagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Andersson och Levin ävensom Thulin, sekreterare; landshövdingen A. E. Rodhe; från länsstgrelsen och hushållningssällskapet: landssekreteraren G. Fjellman och länsfiskmästaren G. Isakson i Osby; frän Kristianstads läns ålfiskareförening u.p.a.: försäljningschefen Anders Roos i Åhus; följande jordägare (skattefiskeägare) eller arrendatorer: Sven Johansson, Olof Persson, Nils Persson, Nils P. Skog, Wiktor öman, Axel Oman, Ture Persson, Gottfrid Wittsjö, Johan Jönsson, Josef Nilsson, Anders Andersson, Carl Svensson och Anders Roos (jfr ovan), Jöns Malmgren, Bror Hellström, Emil Olsson, Anders Andersson, Kart E. Rönnow, Albin Jönsson, Folke Månsson och Edvin Jakobsson i Yngsjö, Harald Johnsson i önnestad, Karl Nilsson i Magiehem; följande övriga fiskare: Joel Ringberg i Gualöv, Johan A. Jönsson, Otto L. Jönsson och Gunnar Svensson i Tosteberga, Anton Ståhl och Bernt Ståhl i Landön, kustöveruppsyningsmannen G. Åberg i Åhus, Alfred Nilsson i Yngsjö. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Kuststräckan från blekingegränsen till Åhus köping. Johan A. Jönsson i Tosteberga: Längst österut vid denna kuststräcka fiskas gädda, ort (id), ål, sik och litet lax. Längre söderut finns knappast gädda, utan där fångas mest ål och torsk. Sillen tas endast utanför strandägarområdet. — De fasta redskapen här äro ålbottengarn och i viken mot Sissebäck storryssjor för gädda. Ålhommor äro nu nästan ur bruk. I regel begära fiskarena icke länsstyrelsens tillstånd att få gå utanför 180-m:gränsen. Redskapen sträcka sig sällan mer än 200 meter från land, på något ställe upp till 300 meter. Längst ute är djupet 10—11 alnar. Detta fiske med fast redskap sägas fiskarena i Tosteberga, oberoende av strandrätt eller skatterätt, ha haft ända sedan 1700-talet. Pä den tiden voro väl de fasta redskapen icke likadana som nu, men den traditionella rätten har, mena fiskarena, gått över även på de modernare redskapen. En del av dessa fiskare ha mantalssalt jord, men icke alla, och några fiskearrenden erläggas ej. Därmed överensstämmer, att i en beskrivning upprättad omkring år 1700 vid arealavmätning av Tosteberga bys andel antecknades, att fisket väl tillkom byn, men icke utnyttjades av byamännen utan endast av »gatehusmän eller sådana, som intet åkerbruk hava». — Med nät och garn fångas gädda samt litet ort och sik. Sådant nätfiske får vem som helst bedriva. Även notfiske efter gädda bedrives av yrkesfiskarena inomskärs. Också krok och

481 ålrev användas fritt inne på strandägarområdet. — Tobis linnes på något enstaka ställe; sådant fiske är fritt sedan gammalt men får enligt beslut av länsstyrelsen endast ske i utprickade och av länsstyrelsen godkända notvarp. Annars bedrives ingen agntäkt annat än efter räkor, och dem får vem som helst ta. — Ljustring efter ål bedrives av amatörer men knappast av yrkesfiskare. — För ickc-jordägande fiskare har det ej berett några svårigheter att få uppdragningsplatser för redskap o. d. Det finns i regel i varje by plats uttagen till »garnhage» med allmännings karaktär. Nils Skog i Åhus: Skog arrenderar i Trolle-Ljungby socken fisket närmast gränsen mot Åhus. Här fiskas ål, gädda och torsk. Ända sä långt in som på 2 meters djup kan torsken »sätta till». Skog förbehåller sig ensamrätt till allt slags liske under den årstid, som han har hommor ute. Dä vill han icke ha någon främmande, som sätter en garnräcka kanske alldeles vid sidan av hommesätten. Men när Skog icke har hommor ute, hindrar han icke främmande fiskare att komma in pä hans vatten. — Viss tveksamhet råder om strandäganderättens omfattning. Av gammalt har här ansetts, att strandägarens rätt sträcker sig från 1 famns djup 400 famnar utåt havet (»uti det blå vattnet»), alltså ej blott, som enligt 1852 års fiskeristadga, 100 famnar. Enligt uppgift skulle detta grunda sig på ett utslag av kammarkollegiet den 20 april 1747. — Havsbottnen är här så fast, att det »stadiga djupet av två meter» icke ändrar sig mycket utan ligger tämligen orubbat år från år. — Fiske med tobisnot anses fritt. Bernt Ståhl i London: Mellan Åhus och Hammaren ha frifiskarena sedan gammalt fiskat fritt och exempelvis satt torsknät ända inne vid den strand, som Nils Skog arrenderar. Tvåmetersdjupet är tämligen stadigt norr om Rinkaby skjulfält, ty där är nästan ingen sandstrand eller sandbotten. Däremot kunna nog söder om skjutfältet undervattensrevlarna ändra läge med stormarna. — Ståhl önskar alt fisket med rörlig redskap uttryckligen skall göras lika fritt vid Skånes östra kust som vad det redan är vid den västra.

2. Kuststräckan utanför Åhus köping och Åhus kommun. Wiktor Öman i Åhus: Bröderna Wiktor och Axel ö m a n arrendera från kronan fiskerätten utanför Rinkaby skjutfält, en sträcka av ungefär 2 km från Alius hamn och norrut. Arrendet avser både ålfisket och det övriga strandfisket. I arrendekontraktet står, att arrendatorema skola förhindra obehörigt fiske, och bröderna Öman förbehålla sig också allt fiske. Anledningen till att kronan arrenderade ut fisket på de villkoren torde delvis ha varit, att kronan icke önskade för många fiskande vid skjutfältet Mest fiskas ål, lax och gädda samt litet torsk, aborre och id. — Armen till ålbottengarnen är 130 famnar lång. Tvåmetersdjupet går ungefär 60—70 meter frän stranden. Bröderna ö m a n sätta dessutom garn efter lax och gädda vid de många grundområdena och »knölarna» utanför kusten. — Tobisnot går icke att använda här; det är för mycket sten. — Ibland kommer det främmande och vilja fiska med spö och krok, icke minst vintertid, men detta söka bröderna ö m a n i enlighet med arrendekontraktet förhindra. Kustöveruppsyningsmannen G. Åberg i Åhus: Varje svensk medborgare har rätt att fiska med rörlig redskap, även utanför skjutfältet. 'Ture Persson i Åhus: Persson har fiske söder om skjutfältet, mellan kronofisket och Yngsjö. Bottengarnen gå ända ut till 13—15 alnars vatten. Utom ål fiskas också litet lax. Under den tid, som ålfiske! pågår, släppas inga främmande fiskare in i närheten, men annars få alla fiska, som vilja. Djupet varierar på ömse sidor om Gropen (Helgeåns mynning). Tvåmetersdjupet börjar vid Perssons fiske nog icke 31

482 förrän 100 meter från stranden; avståndet från stranden ut till frifiskegränsen skulle då bli omkring 300 meter. Carl Svensson i Åhus: Svensson har liske i Revhaken, 2 km söder om Alms hamn. Om frifiskegränsen skulle flyttas in, skulle hans fiske bli skadat. Huvudsättet går ut på 15 fots djup och sträcker sig 140 famnar ut från land. Nils Persson i Åhus. Förr brakade ålfiskarena i rad utåt havet sätta inånga små löshommor, 30—40 stycken. Det fanns ingen gräns utåt, utan de fingo sätta hur många hommor de ville. De kunde på så sätt anpassa sättlängden efter de växlande djupförhållandena. Också den nu gällande 180-metersregeln tar viss hänsyn till djupförhållandena. Om man nu i stället ville söka för framtiden bestämma en gräns för hela kusten med lika avstånd från stranden, skulle detta medföra svårigheter. Djupförhållandena variera från fiske till fiske. Den som har grundare vatlen. såsom fallet är söder om Åhus, skulle med en fix gräns från land kanske icke hinna nt ens till 10 alnars vatten, och detta skulle vara till stor skada, ty det är just på det djupet, som de nu brukliga storhommorna fiska bäst. Ocb om vattnet fort blir djupt, såsom fallet är milt för Åhus, går fiskaren det oaktal ej längre ut, än vad som passar hans redskap, och vid sådan kust kominer fiskaren alltså icke atl utnyttja den yttersta delen av sitt nya strandvallen. Kustöveruppsyningsmannen G. Åberg i Åhus: Fiskerättshavaren förstår nog all anpassa sina redskap efter fiskerätten. Om det enskilda vattnet utsträcks lill djupare vatten än 10 alnar, följer säkerligen fiskaren efter. Är det 10 alnar djupt längst ute, skaffar han en 10 alnars homma, och skulle det vara 14 alnar, sä ordnar han med en 14 alnars homma. — Det nuvarande avståndet av 180 meter från stadigt djup av 2 meter borde lämpligen ulökas med 100 meter. Detta skulle ge en mindre tillkrånglad gränslinje och göra lagtillämpningen smidigare. Däremot bör i allt vatten. även inom strandrättsområdet, varje svensk medborgare ha rätt att fiska med rörlig redskap. Albin Jönsson i Yngsjö: Eller vad Jönsson minns från gamla tider, kunde ålfiskarena förr sätta i rad ända lill 40—50 ålhommor, var och en 14 famnar lång. Men efter hand visade sig detta medföra för mycket arbete, ocli fiskarena knappade mer och mer in på den totala längden av sättraden, så att när 1896 års lag trädde i kraft det endast brukade sättas 6—10 hommor i varje rad. Längst ute var det då alltid 10 alnar djupt. Och allt fortfarande bruka bommorna, oberoende av om stranden är brant eller långgrund, gå ut till detta djup, men icke längre. — Det stadiga djupet av 2 meter flyttar icke mycket på sig vid denna del av kusten, annat än efter särskilt starka stormar, men nog har det på sina håll grundats upp här på senare år. Bäst vore, att strandrättsområdet bestämdes till vissa meter frän stranden eller också ut till ett visst djup, så pass djupt, att bottnen där icke röres upp för mycket av storm och ström. Bottnen är så lättrörlig, att om man den ena dagen lodar upp tvåmetersdjupet ocb där slår ned en påle i sanden, gräver vattnet hastigt en håla däromkring, så att där följande dag är mycket mer än 2 meter djupt. Harald Johnsson i Önnestad: Johnsson äger fastighet i Yngsjö. Byamännen där bruka arrendera ut sina ål-drätter. Somliga äro samfällda och kallas bya-drätter. Andra äro skiftade och benämnas gårda-drätter. Jämte dessa ål-drälter, som äro högt taxerade, förekommer icke något strandrättsfiske av betydelse. Nils Persson i Åhus: Persson arrenderar ett fiske av Hammars by längst nere vid häradsgränsen. Söder om Åhus fiskas ål och lax. Laxen fångas dels med g a m och dels med not; de sista åren har det dock icke dragits lax med not. Så länge ålfisket med bottengarn håller på, vilja ålfiskarena icke ha främmande laxgarn i närheten, men andra tider göra ålfiskarena inga hinder för frifiskarena. — Det stadiga djupet

483 av 2 meter kan här ändras kollossall lill följd av sanddriften. Redan efter en enda Storm kunna förhållandena vara helt annorlunda. Här finns inga skär, som bjuda skydd, utan havet stormar rakt in. På större djup är vattnet lugnare, och de hommor, som sättas där ute, stå sig bättre än hommorna längre in. Den typ av homma, som här användes, kallas kallskéhomma och är ett slags bottengarn, som icke är fästat vid stolpar — dessa skulle icke gå att sätta fast i den svåra bottnen — utan vid draggar eller stenar. Som längst nå kallskéhommorna numera 200 famnar ut från stranden och gå ut lill ett djup av 10—12 alnar. En blivande frifiskegräns bör icke dras så snävt, att icke hommorna få gå ut åtminstone till 10 alnars djup, där de ju slå lugnare än längre in. Innan alla ålfiskarena hunnit skaffa sig hommor som gingo ut till så pass stort djup, var det en viss missämja, i det att de som hade' mindre bommor menade att de stora hommorna skadade deras fiske, men sedan alla fått stora hommor, har del icke varit några tvister härom. Edvin Jakobsson i Yngsjö: Jakobsson arrenderar ålfisket i Yngsjö Grop, vid Helgeåns mynning. Inlet annat liske än Ålfisket har där någon betydelse. —' Jakobsson brukar sätta garn, som i ena ändan sitta fast vid en dragg på 12—14 famnars vatten medan den andra ändan svajar. Dessa garn slå icke ute så lång tid som ett dygn Det vore Önskvärt att få klarhet, huruvida dylika »fasta garn» få sättas utan tillstånd. 3. Kuststräckan utanför Magiehems socken. Karl Nilsson i Magiehem: Nilsson arrenderar ålfiske av strandägarna Arrendet avser endast ålfiske-drätten; annat fiske, »småfiske», kan ingen leva på. Vill någon annan satta t. ex. ett laxgarn inne på det enskilda vattnet, hindrar Nilsson honom om Nilsson själv har bottengarn ute, men om Nilsson icke har något bottengarn i sjön, säger varken lian eller andra ålfiskare någonting om, att en granne sätter silt laxgarn dar. — Tvåmetersdjupet varierar här mvcket starkt år från år Innan ålfiskarena börja sätta för året, mätas djupen, ocli det kan skifta ända till 5 alnar Närmast stranden brukar sättas en liten ålhomma med kanske 80—100 meters landarm, som går ut till högst 6 alnars vatten. Därefter följer i allmänhet en revel med grundare vatten, 2—3 alnar. Sedan fortsätta fiskarena med en ny smähomma till 7 alnars djup och vidare därifrån med en större homma ut till 14 alnars djup För alt ålfisket skall löna sig, måste nog storhomman ha minst 200 famnars längd Ett annat ar ligger .sandreveln kanske längre in mot stranden, och då måste redskapen anpassas därefter. Avståndet från stranden ut till del stora garnets början kan variera med ända till 100 famnar. Det är till stor nackdel för fiskarena att ha en sa varierande grans. Intet år gå dock garnen någonstädes ut längre än 400—500 meter frän stranden. Som ovan Gösta

Thulin.

484 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i S i m rish a m n den 29 maj 1945.

fiskerättsmöte d tisdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Andersson ocn i.evin ävensom Thulin, sekreterare; landshövdingen A. E. Rodhe; från länsstgrelsen: landssekreteraren G. Fjellnian; fiskeriintendenten Nils Bosén; från Kristianstads läns ål fiskareförening u.p.a.: ordföranden Manfred Johansson i Vitemölla; följande jordägare (skattefiskeägare) eller arrendatorer: Per Erlandsson i Bosarp, Bavlundabro, Manfred Johansson i Vitemölla (jfr ovan), Algot Thorson i Kivik (delägare i ålfisket Esperödssätten), Nils Persson, Anders Andersson, Anders W. Andersson och Alfred Nilsson i Börum, Ernst Davidsson i Simrishamn (ålfisket Vårhallen, 1 Gladsax), Martin Möller (ålfisket Kroks fiske) och Owe Brantling (ålfisket Pantaredrätten nr l ) 2 i Brantevik, Johan E. Jönsson (ålfisket Hammarsätteret nr 3) 3 i Gislövshammar, Brantevik, Joel Mårtensson i Skillinge: följande övriga fiskare: Johan Moberg och John Söderholm i Brantevik, Nils Jeppsson i Gislövshammar, Brantevik. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

1. Kuststräckan norr om Simrishamn. Per Erlandsson i Bosarp: Längs hela denna kust finns det skattlagda ålfisken. De fasta redskap, som användas för ålfångsten, äro bottengarn och kallskéhommor. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa redskap är att bottengarnen äro fastgjorda vid pålar, medan kallskéhommorna äro förtöjda vid draggar. Norr om Stenshuvud är bottnen stenig, och där begagnas för den skull kallskéhommor. För något år sedan gjordes där försök med bottengarn, men det slog icke väl ut. Söder om Stenshuvud är det mera sandig botten, och där användas vanliga bottengarn. — Det ar tveksamt, om strandägaren här alls har någon enskild fiskerätt. Ålfisket med fast redskap är förbehållet de skattlagda fiskena, men i övrigt torde fisket anses vara fritt för alla. Sålunda brukar vid skiftesförrättningar någon fiskerätt i havet icke upptas såsom tillgång för strandägarna, och dessa visa överhuvud icke nägot intresse för att hävda enskilda rättigheter i havet. — De skattlagda fiskena torde nu i allmänhet sträcka sig ända ut till 180-m:gränsen, och deras rättigheter borde icke minskas genom en eventuell inflyttning av denna gräns; fiskarena ha ett strävsamt arbete och små inkomster. — Vad som stundom vållar tvist skattefiskare inbördes är att gränsen i sidled mellan olika fisken icke är ordentligt markerad. De mått och orts1

Jfr Betänk. 1924 s. 201. Jfr NJA 1945 s. 252 och Betänk. 1924 s. 200. 3 Jfr Betänk. 1924 s. 199—200. s

485 bestämningar, som anges i skattläggningshandlingarna, äro ofta så vaga, att det är nästan olösligt alt fastslå gränserna utan att det träffas godvilliga överenskommelser mellan grannarna. Ålfiskarena på denna del av kusten ha gjort försök i sådan riktning. men del har visat sig, att sådant lämpligen bör ske i ett sammanhang för en större kuststräcka. Manfred Johansson i Vitemölla: För rättssäkerheten skulle det betyda mycket att få en frivattengräns, som är bättre definierad än den nuvarande vaga 180-m:gränsen. Det stadiga djupet av 2 meter kan pä ett ställe börja 10 famnar frän land och ett litet stycke därifrån 50 famnar. Vid storm kan vid Skånekusten tvämetersgränsen lätl flytta sig. I praktiken är det ogörligt att varje är söka mäta upp var det nya tvåmetersdjupet går. Gränsen borde hellre dras med raka linjer mellan lätt synliga landmärken, t. ex. från udde till udde. Den nuvarande krokigheten och osäkerheten bereder ofta besvärligheter, icke minst för den, som vill arrendera ett ålfiske men riskerar att mellan de fasta redskapen främmande fiskare sälta sillgarn på inskjutande delar av frivattnet. — Det viktigaste fisket här är efter ål. Till ålfångsten användas kallskéhommor, som börja inne vid stranden och i regel gå 100 famnar ut. I Johanssons fiske är det längst ute 13 alnar djupt, men i andra fiskeställen endast 7—8 alnar. Det anses icke betala sig alt ha längre arm än 180 meter, ty då minskar fångsten. Skulle man vilja gå längre ut, måste då sättas två kallskéor, den ena utanför den andra, men detta skulle ställa sig för dyrbart och för besvärligt. Det är nästan som en tyst överenskommelse, att ingen ålfiskare har längre redskap än 180 meter. Storryssjor och vanliga hommor äro bortlagda. — Laxöring och annan fisk fångas, men endast i mindre utsträckning. Laxen tas oftast med nät av skattefiskarena själva. Under ålfisketiden respektera främmande fiskare ålfiskarenas rättigheter, men när ålfisket icke pågår, får vem som helst fiska. Även med flundrenät bedrives fiske, dock endast i obetydlig omfattning; flundra förekommer så litet på strandägarvattnet. förskrev användes ända inne vid stranden. Ålrev däremot förekommer icke. — Sillen brukar i allmänhet icke gå till på strandrättsområdet, men ibland på höstarna under ålfiskesäsongen förekommer sillfiske nära stranden, och under den tiden önska ålfiskarena icke ha sillfiskarena inne på strandägarområdet. Mellan ålfiskesäsongerna däremot anses sillfisket vara fritt. — Tobis finns men fiskas knappast; är det någon, som vill fånga tobis, skall han säkert få det. — Ljustring förekommer icke vid denna del av kusten. — Det har icke varit särskilda svårigheter för fiskarena att få utrymme för bodar och dylikt, ty med arrende av en ålfiskerätt följer i regel rätt också till fiskebod och torkplats; i Kiviks hamn få fiskarena i stället för en ringa avgift hyra tomt från staten. Albert Thorson i Kivik: Beträffande Espcrödsfiskena torde det finnas ett gammalt domstolsutslag på att redskapen få fortsätta utanför 180-m:gränsen. Anders Andersson i Rörum: Också vid Rörum lär det vara obegränsad rätt för fiskerättshavaren att sätta från stranden ända långt ut i frivattnet. På andra ställen däremot stannar nog rätten 180 meter från tvåmetersdjupet. Vid skalteförsäljningarna har det ibland talats om rätt att gå »så långt ut till sjöss, som man kan fiska ål», eller liknande uttryck, men i regel slår det ingenting om, hur långt ut redskapen får sträckas, och då får det väl antas, att rätten icke sträcker sig längre ut än 180 meter utanför stadigt djup av 2 meter. Detta djup börjar här 50—75 meter från stranden. Huvudsakligen är det ål, som fångas. Delta fiske lönar sig bäst ett stycke ut från .stranden; där ute, där vattnet är djupare, stå garnen bättre skyddade vid blåst. — Stundom komma främmande fiskare med garn och söka fånga ort (id) och laxöring ( örrad»). Fiskerättshavarna önska emellertid icke ha främlingar pä sina vatten ens under de årstider, då ålfisket icke pågår. — Eftersom det mest är strand-

486 ägarna själva som fiska, har det icke varit några svårigheter med torkplatser eller uppdragningsställen. Anders W. Andersson i Rörum: Stundom påstås, att med rätten till ålfiske också skulle följa ensamrätt att fiska med laxgarn, men åtminstone i Rörum är delta icke riktigt, utan det händer, att främmande fiskare lägga laxgarn i strandvattnet, och detta lill och med strax utanför mynningarna av två åar, i vilka inplantering av laxöring sker. Det vore rimligt, alt de främmande fiskarena åtminstone hölle sig borta från åmynningarna. Ernst Davidsson i Simrishamn: I Rörum och Gladsax förekomma skattlagda ålfisken med bottengarn, men viss tvekan råder, huruvida övriga fiskerättigheter och rätten till själva vattenområdet tillkomma skattefiskarena eller strandägarna. Skall möjligen den danska fiskerätten fortfarande anses gälla så till vida, att fisket skall vara fritt för alla, i den mån det icke försålts till skatte? — I Gladsax äges själva fisket av tre fiskare, medan Simrishamns stad äger stranden. Där förekommer det att strandägaren tar grus från havsbottnen och för bort det. Det blir då endast sten kvar, och detta vållar svårigheter för fiskarena med deras stora redskap. Böra icke skattefiskarena få skadestånd för att strandägaren gör sådan skada på hans fiskevatten? — Vid Gladsax har det icke förekommit tvister om torkplatser eller bodar, men i princip borde fiskarena ha rätt att härför disponera viss strandremsa. Redskapen äro numera så stora, att de knappast gå att flytta någon längre sträcka, och fiskaren är därför starkt beroende av att kunna få torkutrymme just vid fiskeplatsen. Den bredd, från stranden räknat, som skulle få disponeras, bör icke tas lill alltför knapp, särskilt med tanke på när sjön går hög; 100 meter vore skäligt. Anders W. Andersson i Rörum: En så bred strandremsa som 100 meter vore del orimligt att låta fiskarena få till torkplats och dylikt. Detia skulle gå långt upp i åkern. I praktiken har det knappast förekommit några svårigheter för fiskarena att få det torkutrymme, de behöva. Skulle fiskarena få torkplatser på nya ställen, kunde det lätt bli skada pä innanför liggande marker. Sålunda blir det i Rörum och på andra håll lätl flygsand, där gräset rivs upp. Från ett sådan flygsandsområdc blåste det för ej länge sedan bort stora mängder sand, säkert 1 000 lass, och lade sig ovanpå värdefull jord, särskilt fruktodlingar, vilka numera utsträckas sä nära havet som möjligt.

2. Kuststräckan från och med Simrishamns stad till gränsen mot Malmöhus län. Nils Jeppsson i Gislövshammar: Söder om Simrishamn ha byamännen aldrig gjort gällande någon enskild rätt lill fiske. De strandrättstvister, som förekommit, ha gällt själva stranden, nämligen rätten till tångtäkt och rätten att hänga upp fiskeredskap för torkning. Nyligen var del ett mål om det vid tinget. Tre gamla vittnen intygade, att en fiskare hängt sina fiskeredskap på ett ställe vid stranden, där redskapen alllid tidigare brukat hängas. Domstolen fann, att ingen skada skett, och fiskaren frikändes. Martin Möller i Brantevik: Vid denna del av kusten förekomma icke kallskéhommor eller storryssjor. Bottengarn är det endast e n fiskare som nyttjar. Bottnen är nämligen stenig och stranden så utsatt för storm, att det nästan icke går att använda bottengarn eller kallskéhommor; så stora redskap slitas upp. Däremot går det med mindre hommor, som lätt kunna bärgas i land, om det blåser upp. En sådan homma brukar vara 4 famnar lång och armen 10—11 famnar. Den första homman sättes pä 1 Va meters vatten, och sedan kunna ända till 12 hommor sättas i rad, den ena utanför den andra. 12 hommor om 15 famnar utgöra en sammanlagd rak längd av 180 famnar, men som de slå i vattnet i båge bilda de en något kortare

487 sträcka. Del är innehavarna av de skattlagda fiskena, som fiska med hommor. Om ålhommor stå ute och främmande fiskare sätta nät alldeles inpå, tycka hommcliskarena icke om detta. I hommorna fångas nämligen också torsk, och om torsknät finnas utsatta i närheten, brukar det icke komma någon torsk i hommorna. Huruvida torsknäten hindra även ålen från att forisätta mot hommorna, är mera tveksamt. Alen är ju mycket känslig, och det är möjligt, att ålen, när han märker torsknätet, viker undan och går utåt. Krokfisket däremot generar icke ålfisket. Icke heller är det några konflikter med leksillsfiskarena, ty så långt in som hommorna sättas ej sillgarnen under ålfisketiden, vilken räcker från slutet av augusti till mitten av november. Under de tider av året, då ålfisket icke pågår, ha hommefiskarena icke några anspråk på rätt att hindra främmande fiskare. Sålunda ha hommefiskarena aldrig opponerat sig mot nätfiske efter lax och flundra. Före och efler ålfiskesäsongen bruka hommefiskarena själva fiska med garn. Torsk tas med krok, men flundra endast med garn. I juli och augusti fiskas också makrill med garn, och det säga hommefiskarena icke något om, men de opponera sig, om sådant fiske fortsätter också under ålfiskesäsongen. — Bottnen är för stenig för tobisnot. — Ljustring har ingen praktisk betydelse. Owe Brantling i Brantevik: Branding sätter storhommor för ål mitt i Branteviks samhälle. De sträcka sig icke alldeles ut till 180-m:gränsen. Hommefiskarena tycka icke om, att under ålfisketiden andra redskap, t. ex. laxöringsgarn (öregarn) sättas i närheten, men några tvister därom ha icke dragits inför domstol. I den mån fisket icke är skattlagt, torde det i regel vara samfällt för hela socknen. Johan Jönsson i Gislövshammar: I denna trakt bruka bottengarnen gå 120 famnar ut. Vid ytferändan (huset) är det dä 22 fots vatten. Att sträcka bottengarn längre ut lönar sig icke. Till skada lör de skattlagda fiskena har i Gislöv strandägaren nyligen lagit sig för att själv sätta boltengarn utanför sin strand, något som ledde till rättegång. — För fångst av annan fisk än ål användas flundregarn och laxöringsgarn. Om flundregarnen sättas tvärs mot stranden, utmed ålfisket, blir följden att ålen går ut; flundregarnen äro på så sätt lill skada för ålfisket. — Vid fiske med laxöringsgarn brukar man för att driva laxöringen mot gamen slå eller pulsa innanför. Detla kallas att »köra öra». Sådant borde icke tillåtas under ålfisketiden, ty det blir för mycket oro i vattnet. — Sillgarn komma icke så nära land att de skada ålfisket. — Något tobisfiske förekommer icke numera, men så länge det bedrevs, ansågs det vara fritt. — Merendels har varje skattefiske egen torkplats och egen bod. John Söderholm i Brantevik: Leksillen kommer på hösten ända in på strandägarvattnet, delvis under samma tid som ålen. Yrkesfiskarena ha god inkomst på det fisket. Sillgarnen kunna sättas på så pass grunt vatten som 7—8 alnar. Ålfiskarena böra icke få hindra sådant fiske. Det kan knappast skada ålfisket, ty ålbottengarnen torde icke gå längre ut än så, kanske till 9 alnars djup. — Om höstarna förekommer krokfiske med långrev inne vid land, men detta fiske kan säkerligen icke störa ålfisket. Sådant krokfiske är för övrigt i avtagande, ty det finns numera så litet flundra inne på strandägarvattnet. Joel Mårtensson i Skillinge: Bottengarnen bruka sättas 100 famnar ut från tvåmetersdjupet. Innanför 180-m:gränsen förekommer det i allmänhet icke något nätfiske; det är endast någon enstaka gång på hösten, när sillen gär till. Under ålfiskesäsongen önska ålfiskarena ha fred för allt störande fiske. Under övriga månader avåret däremot spelar det ingen roll, om andra fiska i strandvattnet. — Bottnen utanför Skillinge är mycket stenig. Längre ned mot Sandhammaren är det annan slags botten, med rörlig sand. Där fiskas med smähommor, ty redskapen böra där icke vara större, än att de lätt kunna tas upp, om det skulle blåsa upp. — I trakten av

488 Kyl är det vanligt att »köra öra», varvid laxöringen bussas mot gamen. Även en och annan lax kan då komma med. — I denna trakt äro tångtegarna skiftade genom laga lantmäteriförrättningar, och del har enligt gammal tradition förutsatts, att därmed också fiskerätten blev skiftad. Var och en anser sig ha rätt alt sätta en kallskéhomma utanför sin strand. Delia har vållat många tvister, och det är önskvärt atl gränsbestämning måtte ske mellan de olika fiskena. Den borde göras i ett sammanhang för en längre sträcka och fiskena uppdelas i tillräckligt stora och någorlunda likvärdiga drätter, sä att icke, som nu, e n fiskare kan ha 15 meter och en annan 400—600 meter. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Trelleborg den 31 maj 1945.

Thulin.

fiskerättsmöte å torsdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande. Alm, Andersson, Levin och Widerberg ävensom Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen: landssekreteraren Torsten Kinnman; fiskeriintendenten Nils Rosén; från Malmöhus läns havsfiskeförening u.p.a.: dess kassör kyrkokanireraren Nils Holmberg i Malmö; följande jordägare (skattefiskeägare) eller arrendatorer: Gustaf Olsson i Ystad, liskerilillsyningsmannen Anders Jönsson och Janne Hansson i Lilla Bedingc, Anton Bosengren i Gislöv, Axel Nilsson och Nils Lundberg i Dalköpinge, Trelleborg, H. Werner Hansson, Anders Waldemar Nilsson i Trelleborg, Andersson i Maglarp, Nils Jönsson i Skåre, Bernhard Berglund, Ernsl Kämpe, John Kämpe, Otto Kristiansson och Johan Bengtsson i Kämpinge; följande övriga fiskare: fiskeritillsyningsmannen Karl Andersson, Gustav Andersson, Emil Persson, Carl Gustav Nilsson, Erik Nilsson, Jöns Nilsson och Malte Göransson i Trelleborg, Frans Lundh i Kämpinge. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan från östra länsgränsen till och med Ystad. Gustaf Olsson i Ystad: Inom Ystads stad och en halv mil österut bedrives om höstarna notfiske efter lax ocb torsk. Där är, i motsats till längre västerut, sandbotten. Jämte Olsson är det 40—50 fiskare, som arrendera andel i stadens fiskerätt. Ingen arrenderar viss notdragningsplats, utan var och en får fiska över hela sträckan. Sä snart någon dragit sin not i land, får näste man dra sin not. Dessutom finns det två fiskare, som arrendera rätten att fiska med bottengarn. Avståndet mellan deras

489 gam är omkring 400 meter. Dessa äro de enda fasta redskap, som användas. Hommor eller småryssjor förekomma icke. Olsson och de andra yrkesfiskarena skulle önska, att fisket bleve fritt också med fast redskap. — Av krokredskap förekommer framför allt långrev ocb av nätredskap flundrenät ocb laxnot. Om främmande fiskare vilja dra not eller sätta skrubbegarn, försöka yrkesfiskarena, som ju betala arrende för sin fiskerätt, att mota bort dem. Mest fir det då fråga om amatörer från staden, som vilja försöka med fiske såsom kvällsarbete. — Tobis fångas fill agn av ortens yrkesfiskare, men icke av någon utsocknes.

2. Kuststräckan från Ystad till Östratorp. Fiskeritillsgningsmannen Anders Jönsson i Lilla Bedinge: De fasta redskap, som användas vid denna kuststräcka, äro uteslutande bottengarn. Byssjor och hommor förekomma icke längre. Bottengarnsfiskarena bruka här allmänt sträcka sina redskap utanför 180-m:gränsen, då naturligtvis med länsstyrelsens tillstånd. I regel medgives rätt att gå så pass långt ut som 700 meter från 180-m:gränsen, men under de senaste aren har det icke lönat sig att utnyttja tillståndet så långt ut. — Då det år 1930 frän yrkesfiskarehåll gjordes en aktion i syfte att utanför strandägarområdet fisket skulle bli fritt också med fast redskap, 1 var väl länken närmast att kronan skulle ta hand om bottengarnsfisket där ute och upplåta det till yrkesfiskarena, med eller utan arrendeavgift. — Sillen går sällan så långt in, att den fångas i bottengarnen, men stundom, särskilt på vårarna, kan i laxbottengarn fångas även sill och något näbbgädda (hornfisk). Däremot sättas icke sillgam så nära land. Förr fångades i dessa trakter rätt mycket lax, men under de sista tio åren har det icke förekommit lax av betydelse. I den mån det finns lax, anses laxfisket med not vara fritt, bortsett från en 1000 meter lång sträcka under Jordberga (öster om östratorp), ett skattlagt laxfiske, där några främmande ej tillåtas att dra not efter lax. 2 — Under ålfisketiden tas utom ål även rält mycket lorsk och en del flatfisk. Om höstarna användes också långrev eller krok för flatfisk och torsk. Efter torsk bruka också garn sättas inne på strandvattnet. Strandägarna ha aldrig gjort anspråk på ensamrätt lill liske med krok och garn utan endast till fisket med fast redskap. 3 — Tobis fångas till agn med not; sådant fiske anses fritt för vem som helst. Också fångst av räkor och annat agn betraktas såsom fritt. — Det har icke yppats svårigheter alt få torka nät på stranden eller att dra upp båtar där.

3. Kuststräckan från Östratorp till Trelleborgs stads centrum. Fiskeritillsgningsmannen Karl Andersson i Trelleborg: Anderssons tillsyningsdistrikt sträcker sig från Kämpinge till Böste (10 km öster om Trelleborg). — På kuststräckan från Östralorp till Trelleborgs stads centrum idkas fisket huvudsakligen på samma sätt som längre österöver, dock att laxfiske med not ej bedrivits ens förr i tiden. Här finnas några få bottengarn med rätt långt avstånd emellan, omkring 800 meter. Det bedrives en del fiske med nät och krok efter lax, torsk och flatfisk samt något näbbgädda. — Tobis fiskas i de östra delarna, t. ex. vid Gislöv, men i de västra delarna är bottnen så stenig, att det icke går att dra tobisnot. 1 Framställning från Malmöhus läns havsfiskeförening 29 dec. 1930, sedermera överlämnad lill fiskerättskommittén. Framställningen bygger delvis på förslag av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga, se Betänk. 1922 s. 16 och 67—69. 2 Torde åsyfta Lilla Beddinge fiskeläge nr 52; jfr Betänk. 1924 s. 194. 3 Jfr dock 1935 års fiskeriutrednings betänkande SOU 1937:41 s. 77.

490 .4/iion Rosengren i Gislöv: 1 denna Iraki förekomma inga skattlagda lisken, och fisket med bottengarn anses vara förbehållet för strandägarna. Rosengren, som själv har strandrätt, fiskar med bottengarn mest på det fria vattnet och då med särskilt tillstånd. Sill förekommer icke inom strandrättsområdet. men väl flundra och torsk. Fisket med nät, krok och all annan rörlig redskap anses fritt, likaså fångst av tobis och räkor. — I dessa trakter är det ett önskemål bland fiskarena, att fisket måtte befrias från arrendeavgifter. Fastän Bosengren själv har slrandrätt, vill han instämma i delta önskemål. Därvid förutsattes emellertid, att slrandägaren icke blir hänvisad till ett ställe, där det icke går att sätta bottengarn. — Beträffande plats för bodar och för torkning av nät har det icke varit några svårigheter. Alla fiskare här ha strandrätt, och även om någon dessutom arrenderar fiskerätt av grannen, brukar han ändå ställa upp boden på egen mark. Säkerligen skulle det icke möta svårigheter att mot skäligt arrende få hyra ett stycke mark, om det skulle behövas. Bottengarnsfiskarena ha så vidlyftiga redskap, att deras bodar måste ligga nära fiskeplatsen. De som fiska med rörlig redskap däremot ha större valfrihet och bo ofta i fiskelägen och ha då bodar och torkplatser där. Nils Lundberg i Dalköpinge: Lundberg instämmer i de faktiska uppgifter, som lämnats om fiskeförhållandena. Däremot anser Lundberg icke, att det bör bli helt fri strandrätt, utan menar att det är bra som det är. Malte Göransson i Trelleborg: I östra delen av Trelleborg ha fiskarena mycket smala strandtomter, om 8—20 meters bredd, och det är oklart, huruvida dessa tomter ha strandrätt i vattnet, eller om strandrätten där tillhör själva staden. Emellertid är det så långgrunt, att de som fiska med ålbottengarn huvudsakligen göra detta utanför 180-m:gränsen, då efter tillstånd av Kungl. Maj:t. Det anses därvid. all den, som fått tillstånd all sätta utanför 180-m:gränsen (»ytterplats»), därmed också bör ha rät! att sälla rakt innanför ( »inncrplats»). Men ändå tar Trelleborgs stad arrende lör rätten att sätta ålbottengarn inom strandrättsområdet. Om varje tomt skulle anses ha egen fiskerätt inom en så ytterligt smal remsa vatten som lomtbredden, skulle det bli praktiskt svårt att avgöra, var ett bottengarn finge sättas. Men som det nu tillämpas, blir avståndet mellan garnen mera rymligt, 700— 800 meter. I år bar en nytillkommen fiskare sökt tillstånd hos Kungl. Maj:t att få sätta ut bottengarn mellan de bada äldre bottengarnen, men han fick avslag. Det bör vara minst 600—700 meter i sidled mellan varje garnsträcka; det lönar sig icke här att sätta med mindre mellanrum, över huvud torde man kunna uppställa såsom önskemål, att avståndet mellan sträckorna skall bero på hur långt ut garnen skola sträckas. Exempelvis bör, om det begäres 200 meters utsträckt rätt, avståndet mellan garnen vara 200 meter i sidled, men om garnen begäras utsträckta 700—800 meter utanför frifiskegränsen. behöver det kanske vara 800—900 meters avstånd i sidled. Bredden mellan sträckorna bör vara minst lika stor som den längd man begär att få utsträckt rätt till. I övrigt vore det bra, om här infördes motsvarande regler om fritt fiske, som redan i praktiken prövats vid öresundskusten, dock att de fasta fiskeplatserna om möjligt borde fördelas på längre tid än endast ett är åt gången. — 1 Trelleborg ha alla yrkesfiskare egna tomter, och de torka garnen på dem.

4. Kuststräckan från Trelleborgs stads centrum till västra stadsgränsen. Fiskeritillsyningsmannen Karl Andersson i Trelleborg: Vid denna kuslsträcka börja de skattlagda fiskena bli talrikare än längre österut. Fiskarena bruka söka tillstånd från kronan på en viss sträcka utanför strandrättsområdet, en s. k. yttcrsträcka, och därigenom anses de också ha fått rätt att fiska där innanför. Det är här fråga

491 om mycket länga garnsträckor, som gä ut ända till bortåt 1 500 meter från stranden. Tillstånden bruka icke begränsas till visst avstånd i meter från stranden utan till den röda ljussektorn på Trelleborgs västra inseglingsfyr. I bottengarnen fångas utom vandringsål även gulål, torsk och flatfisk. De skattlagda fiskena avse i allmänhet uttryckligen endast ålfiske, ocb det är något tveksamt, huruvida skatterätten även medför rätt att sätta ut bottengarn uteslutande i syfte att fånga annan fisk, exempelvis vårbottengarn, vilka ej alls äro monterade för ål, i det att maskorna äro så stora, att ålen går igenom. — Med rörlig redskap fiskas oberoende av strandrätt eller skatterätt. Sålunda sättas långrev och vanliga garn överallt där det lämpar sig. Werner Hansson i Trelleborg: Hansson har bottengarnet närmast väster om hamnen. Han äger, i motsats till de övriga boltengarnsfiskarena, själv strandrätt ocb har fått utsträckt fiskerätt av länsstyrelsen, icke av Kungl Maj:t. Tillståndet avser rätt att gå 500 meter utanför 180-m:gränsen, vilket emellertid i praktiken blir ut till den röda fyrsektor, som är gränsen för de väsentligare bottengarnen. 5. Kuststräckan från Trelleborg till Falsterbo. 1 Andersson i Maglarp: I Maglarp sätta några fiskare i mindre skala ålbottengarn också på våren. Därvid fångas huvudsakligen gulål eller grönål. Bottengarnen bruka vittjas varje dag, varvid »struten» lyftes. Småryssjor inne vid stranden tia numera kommit ur bruk, sedan bottengarnen börjat användas. Anders Waldemar-Nilsson i Trelleborg: Waldemar-Nilsson har ett skattlagt bottengarnsfiske på Maglarps vallen. Redskapen sättes ut till samma röda fyrsektor, som galler såsom" gräns inom Trelleborgs stad. Här är mycket långgrunt. Största djupet, som det lönar sig att sätta på, är 7 alnar. Av rörlig redskap förekomma garn för torsk, flundra och skrubba. Krok kastas någon gång på sommaren efter grönål men nästan icke efter torsk eller flundra. Stranden är så stenig, att not icke kan begagnas. Trots att de skattlagda fiskena i stor utsträckning ha ensamrätt till ålfiskel, göra albotteiigarnsfiskarena icke några invändningar mot att vem som helst fritt kastatkrok efter ål, ty vid den tiden, när krokfisket sker, stör det icke bottengarnslisket. Icke heller smånät göra skada på bottengamsfisket. På våren sättes något enstaka laxgarn. — Tobis förekommer nästan icke här. Nils Jönsson i Skåre: I trakten av Skåreläge äro förhållandena likartade dem i Maglarp. Småfiske får vem som helst bedriva. Johan Bengtsson i Kämpinge: Vid Kämpinge är det sex fiskelag, som fiska ål med bottengarn. Själv fiskar Bengtsson längst österut, intill gränsen mot Maglarp. Bengtssons far var den förste, som började med bottengarn i dessa trakter, men nu finns det vaster om Trelleborgs centrum icke mindre än 53 bottengarn. Så snart det spordes, att det tjänades pengar med bottengarn, skulle alla börja med bottengarn. Men nu har det blivit för många, och det finns icke tillräcklig plats åt alla. Alla vilja komma längre och längre ut frän stranden, men följden blir, att man fångar allt mindre i den inre delen av bottengarnen. Vad särskilt Kämpinge angår, anser Bengtsson, att skattefiskerätten ingalunda är inskränkt till 180-m:gränsen utan sträcker sig längre ut. En strandridare vid namn Anders Gris köpte nämligen år 1722 skatterätt så långt utåt havet som ålfisket kunde bedrivas, och i en långvarig rättegång fastslog häradsrätten år 1877, att skaltefiskerätten icke stannade inne vid 180-in:gränsen, utan sträckte sig så långt ut som vad nyss angivits. 2 — Av annan fisk än ål fångas flundra, lorsk och näbbgädda. Sillen kommer icke in till stranden. •För Skånes västra kust med dess fria fiskcförhållaiulen har särskill möte ej hältils -Jfr Betänk. 1924 s. 192.

492 Otto Kristiansson i Kämpinge: Det är nog tveksamt, huruvida den gamla skattefiskerätten numera verkligen kan anses nå utanför 180-m:gränsen. De som vilja gå längre, böra söka tillstånd hos länsstyrelsen. Det av Bengtsson omtalade häradsrättsutslaget kan numera icke vara bindande. — Om en främmande skulle försöka sätta fast redskap efter annan fisk än ål, skulle detta skada ålfisket. Friheten för envar sträcker sig med andra ord endast till rörlig redskap. Ingen främmande har heller försökt att använda fast redskap i dessa trakter. Bernhard Berglund i Kämpinge: Berglund anser liksom Bengtsson, alt skattefiskcrätten i Kämpinge icke stannar inne vid 180-m:gränsen ulan sträcker sig så långt ut som ålfisket över huvud kan bedrivas. Från stranden sträcker Berglund sina bottengarn 400—500 meter ut. Största djupet blir då 12 alnar. Som ovan Gösta

Thulin.

Protokoll, hållet vid ett av fiskerätt skommittén anordnat offentligt möte å rådhuset i L ahol m fredagen den 1 juni 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Andersson, Levin och Widerberg ävensom Thulin, sekreterare; från svenska västkustfiskarnas centralförbund: vice ordföranden Gottfrid Bernsson i Falkenberg; följande jordägare eller arrendatorer: Gottfrid Gudmundsson, Albert Brodd och Fritz Brodd i Mellbyslrand, Laholm. Artbur Svensson i Laholm, Birger Persson i Åniot, Laholm, Gustav Johansson och Sten Larsson i Falkenberg; följande övriga fiskare: C. Emil Persson i Mellbyslrand, Albert Johansson i Snapparp (vid Lagans mynning), Algot Anderson, Karl Andersson, John A. Hermansson och Albin Hansson i Halmstad, Gottfrid Berntsson i Falkenberg (jfr ovan). I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Laholmsbukten från skånegränsen till Tylö. Birger Persson i Åmot: I södra delen av Laholmsbukten långas lax, torsk och makrill, men nästan ingen ål. Där finns det sedan århundraden gamla hävdvunna fasta fisken. De fasta redskapen bruka stanna vid 180-m:gränsen. Länsstyrelsen har i ett fall lämnat en strandägare från Mellby tillstånd att sträcka redskapen längre ut, men i allmänhet anse strandägarna att de av solidaritet mot varandra icke böra begära sådana tillstånd. — Förr i tiden gjordes vid denna kust mycket rikliga laxfångster, men numera har laxbeståndet minskat mer och mer. För att skydda laxen har länsstyrelsen förbjudit fiske med laxsätt frän den 8 augusti till den 1 mars och föreskrivit en minsta maskstorlek av 60 mm stolpe. Då ha fiskarena i stället givit redskapen ett mera modernt namn, nämligen bottengarn, och anse sig då kunna få sätta dem året runt och gå ned med maskstorleken ända till 20—30 mm

493 stolpe. I dessa bottengarn fångas lax av alla storlekar, från den största lax till den minsta laxunge. Detta måste betraktas som utrotningsfiske. Bottengarnen borde lyda under samma regler som laxsätten. — Småryssjor förekomma icke mycket. Här finns knappast någon ål, och småryssjorna äro ju närmast avsedda för ålen. Emellertid finns det i marknaden redskap, som kallas »mindre ålryssja», men som lätt kunna göras om, så att de också kunna fånga lax. Enligt länsfiskestadgan får ingen med laxfångstredskap komma närmare hävdvunna fasta fisken än 150 meter, och det har då stundom blivit tvist, huruvida dylika »ålryssjor» borde räknas som laxfångstredskap. — Nolar (landvadar) ha sedan gammalt använts för att fånga torsk, makrill och flatfisk. Ibland på höstarna kan det även bli någon laxöring i dem, men i allmänhet göra de nog icke stor skada på laxbeståndet, ty det finns bestämmelser om minimimått på maskorna; dessutom kunna landvadar användas endast vid lugn väderlek. — Snurrevadarna däremot, om de användas inne på strandvattnet, göra större skada, särskilt under lektiden. Just beträffande snurrevadsfisket gick nog 1928 års lagändring för långt pä frigivningens väg, och strandägarna börja fråga sig, om det kan vara riktigt, att den som först kommer in först får dra, så alt strandägaren icke skall ha någon förtursrätt alls. Förr var det mest jordbrukarna själva, som drogo snurrevad, och de togo då hänsyn till varandra. — Fiskehyddor tillåtas icke längre på kronans mark på Hökafället söder om Lagan, ett kronoflygsandsfält. Albert Johansson i Snapparp: Johansson är liksom sin fader vadfiskare. Alla smäfiskare i trakten äro nöjda och tacksamma för 1928 års lagstiftning. Nu få de alla fritt gå in på strandrättsområdet överallt, blott de icke fiska alltför nära laxsätlen. Alla dra noten (landvaden) i den lur de komma till fiskeplatsen. Strandägaren har ingen rätt lill notlott eller annan särställning. — Småryssjor förkomma nästan icke i Laholmsbukten. Sådan redskap gör ej stor skada på fiskbeståndet. Johansson har själv försökt ålryssja, men med klent resultat. — Agntäkt förekommer knappast, men torde anses vara fri för alla. — Ingen markägare säger något om att fiskarena lägga upp sina garn till torkning på strandkullarna. Fritz Brodd i Mellbyslrand: Brodd är yrkesfiskare med strandrätt och fiskar sedan 1932 med de nya bottengarn som Birger Persson så skarpt klandrar. Brodd går ut med ett bottengarnssätt till 180-m :gränsen och sedan, efter tillstånd av länsstyrelsen, med ett andra sätt ytterligare 180 meter ut. Kusten är här så stormig och utsatt, att de flesta fiskarena icke vilja ta de risker, som äro förenade med att ha sä långa bottengarn som Brodd. Det är icke bottengarnen, som äro skuld till nedgången i laxbeståndet, utan nedgången beror på andra orsaker. I Laholmsbukten användas 30—35 mm maskstolpar och garnen fånga mest stimfisk såsom makrill och sill. Garnen äro köpta som »danska makrillbollengarn», och laxyngel fångas icke i dem. Däremot ha tidvis ungar av laxöring kommit in i bottengarnen, men de släppas lätt ut igen utan skador. I sättgarn och lösgarn däremot kunna ungarna snärja in sig och skadas. Man bör icke genom lagbestämmelser hindra förbättrade fiskemetoder. Det är ju endast en fördel att fångsten kan bedrivas på ett enklare sätt. Faktiskt har laxen under senare är ökat, och detta tyder på att laxbeståndet ej skadas av bottengarnsfisket. — Al kommer praktiskt taget icke in i Laholmsbukten, och Brodd fångar endast 40—50 kg ål om året. Emil Persson i Mellbystrand: Laxfisket nu är mycket obetydligt jämfört med i början av århundradet, då man varje säsong tog 15 000—20 000 laxar. Denna minskning av laxbeståndet är en allvarlig fråga. Visserligen har det blivit bättre tillgäng på lax under de två sista åren, men det kan bero på de milda vintrarna eller andra tillfälligheter. Bottengarnen måste skada laxynglet. Må vara att de laxungar, som simma omkring i garnet ännu när det vittjas, kunna klara sig, när de släppas, men

494 de laxungar som rusat in i bollengarnen tidigare och redan slukats där av torsken. dem kan ju ingen fiskare släppa ut. Det borde vara en minimistorlek på maskorna uv åtminstone 35 eller 40 mm. I början av detla århundrade höllo fiskarena styvt på att maskstorleken skulle vara ännu större, 65 mm, och ändå kunde de då få jättestora laxfångster. — De gamla laxsätten fingo aldrig sättas utanför 180-m g r ä n sen, men nu händer det ibland att Kungl. Maj:t ger tillstånd att sträcka ut dem, och detta måste vara till skada för de andra fiskarena. De fattigare fiskarena ha icke råd att använda så dyra redskap som bottengarn. De redskapen ta hela stimmen, så att det icke blir någonting kvar, när smäfiskarena komma med sina mindre redskap. Gottfrid Gudmundsson i Mellbgstrand: Landvad är ett fiskeredskap, som finnes omnämnt redan i konung Valdemars jordebok. Vadbåtarna sätta vad efter vad utefter hela stranden. De göra elt märke i stranden, dra vaden i en båge mot stranden, göra ett nytt märke ocb fortsätta. När landvaden dras, följer en hel del yngel med. men delta yngel blir j o t ej skadat, ulan när vaden kastas ut igen, simmar ynglel genast vidare. — Storsjöfiskel med snurrevad i Laholmsbukten intill stranden är av ondo. Ibland sker snurrevadsfisket där också utanför 180-m:gränsen, men i allmänhet bedrives fisket sä nära land, alt båtarna nästan nagga i bottnen. 1 Strandrätten borde bli gällande igen pä sådant sätt, att ortens fiskare, men inga andra, skulle få fiska i strandvattnet. — En sådan bukt som Laholmsbukten har så stor betydelse för flatfiskens föryngring, att den borde bevaras som yngelreservat, t. ex. innanför en linje Hallands Väderö—Tylö. Ynglet borde där skyddas från training och annat rovfiske. Efter den 1 oktober, när snurrevadsfisket inne vid land under sex månader varit förbjudet, brukar det finnas rikligt med yngel, och Gudmundsson får själv ofta yngel i landvaden den tiden. Detta tyder på alt det särskilt är snurrevadarna, som skada fisket efter flatfisk. — Vad angår möjligheten att bygga fiskarbodar gälla i Hallands län utomplansbestänimelser för nästan hela kusten. Enligt dessa får »byggnad» icke uppsättas på stranden, ocb det har varit tveksamt, huruvida en fiskarbod är att anse såsom »byggnad» i lagens mening. Albin Hansson i Halmstad: 1 norra delen av Laholmsbukten finnas numera icke några ålbottengarn eller andra fasta fiskeredskap. Det lönar sig icke längre, ty vattnet från de stora åarna och särskilt frän Nissan förstör fisket. Där finns nu nästan bara skrubbor, men innan vattnet blev förorenat, voro där många fasta fisken för ädlare fisk. I södra delen av Laholmsbukten ha strandägarna en del ålbottengarn, men frifiskarena anse att all »strandsittanderätl > borde bort. »Bonden skall ha landet och fiskaren skall ha vattnet!» Bottengarnen borde förbjudas, ty de skada laxynglet och fånga en mängd småfisk. Den glupska torsken är »saltsjöns gädda», och om laxyngel stängcs inne i ett bottengarn tillsammans med torsk, äter torsken upp ynglet, om icke garnet tas upp tillräckligt fort. Fisket med snurrevad däremot gynnar laxynglet, ty genom att torsken fiskas undan får den värdefullare fisken större chanser. Numera fiskas i havet huvudsakligen med rörlig redskap: snurrevad, not, krok och landvad. Frifiskarena gå in med snurrevad också på strandvattnet, särskilt på höstarna, i Laholmsbukten och norr och söder därom. — I småryssjor — dit räknas ryssjor med en högsta höjd av 90 cm — går numera ingen lax. — Not och landvad förekomma av gammalt allmänt utan hänsyn till strandrätten, och ingen särskild avgift erlägges därför. Detla är ett vanligt fiskesätt för småfiskarena. — Frågan om plats för bodar och nät har i Halmstad ordnats så alt fiskarena av hamnmyndigheterna få arrendera tilläggsplatser, redskapsplatser och bodplatser. Men ufe på kusten, där bonden äger stranden, har det ibland varit svårigheter. 1 Söder om Getterön (vid Varberg) är snurrevadsfiske förbjudet innanför 10 meters stadigt djup under liden 1 april—30 sept.

495 Arthur Svensson i Laholm: För Sydsvenska kraftakliebolagels räkning fiskar Svensson vid Mellbyslrand med bottengarn. Bolaget har på stranden en hydda och en liten upplagsplats jämte tillfartsväg. Markägaren har nu begärt arrende härför, men bolaget motsätter sig detta. John Hermansson i Halmstad: Variationerna i tillgången på t. ex. torsk och rödspotta bero väl icke endast på utliskning utan också på strömförhållandena, och det är icke säkert, att fiskevårdsbestämmelser verkligen skulle öka fisktillgången i Laholmsbukten. Om hela denna bukt skulle göras till ett yngelreservat, borde det klargöras till vems förmån detta skulle ske: för yrkesfiskarena eller för bönderna. Enligt Hermanssons mening är det yrkesfiskarenas synpunkter som i första hand böra tillgodoses. Bönderna ha ej samnia intresse av fisket; i samband med genomförandet av 1928 års lagstiftning fingo de visserligen stora ersättningar för mistad fiskerätt, men deras verkliga skada var icke alls så stor; före 1928 hade de icke brukat deklarera ett enda öres inkomst av liske. 2. Kuststräckan norr om Laholmsbukten, från Tylö till Falkenberg. Albin Hansson i Halmstad: De i dag tillstädeskomna fiskarena från Halmstad representera de medlemmar av Svenska västkustfiskarnas centralförbund, som fiska norröver, upp emot Falkenberg. Somliga fiskare arrendera där från bönderna rätten att sätta fast redskap. Stillastående laxgarn och liknande redskap böra anses såsom fasta, vare sig fastsättningen sker med pålar eller endast med bojar. Gustav Johansson i Falkenberg: Johansson arrenderar fisket vid Skreastrand. De fasta redskap, som där användas, äro bottengarn, och de stanna vid 180-m:gränsen. Vid bestämmande av denna gräns bedöma bottengarnsliskarena det »stadiga djupet av två meter» efter ett lågvattenstånd, dock icke det allra lägsta under året utan något annat av de lägre vattenstånden, så pass att bottengarnsliskarena äro på säkra sidan. Vid lotsstationen bruka de få uppgift om dagens vattenstånd. Tvåmetersdjupet ligger vid denna del av kusten i allmänhet omkring 50 meter från stranden men ibland betydligt närmare. Aldrig går dock detta djup så långt ut som 100 meter, och inga bottengarn gå därför ut längre än omkring 250 meter från stranden. På en sträcka av 2 Vi mil finns det 20—25 bottengarn, som fånga lax, laxöring, torsk, makrill och skrubba. Enligt Johanssons mening äro bottengarnen icke till skada för laxfisket. Den mesta småfisken tas av de yrkesfiskare, som fiska med rörlig redskap, men sådant talas det aldrig om. Däremot, om bottengarnen någon gång skulle fånga småfisk, blir det genast alarm. Även om det nu genom storfisket med bottengarn skulle bli litet skada på ynglet, bör man tänka också på de väldiga mängder fisk, som tillföras samhället genom detta fiske. — De gamla laxsätten äro försvunna, och storryssjor förekomma icke heller. — Noldragning bedrives här endast i ringa omfattning. — Orsaken lill laxfiskets tillbakagång är nog alt söka i att den lax, som går upp i älvarna, där blir föremål för rovfiske och aldrig får tillfälle att fortsätta upp till sina lekplatser. Kraftslationerna ha säkerligen också sin dryga del däri. Om saltsjöfiskarena få femtio laxar i sina garn och lojalt släppa dem och låta dem gå upp i älvarna, nå de flesta ändå aldrig sina lekplatser utan stängas eller fångas på vägen. Sten Larsson i Falkenberg: Larsson fiskar åt Gustav Johansson och instämmer i dennes uttalanden. Bottengarnen göra ingen skada på ungfisken; det är lätt att hysta ut den ur bottengarnen. Fiskarena ha intet intresse att behålla dessa ungar, som kanske endast äro ett tiotal cm långa. — Längre söderut, söder om Falkenberg, gå snurrevadsfiskarena in till land. Gottfrid Berntsson i Falkenberg: Från den 1 oktober till den 1 mars finns det ingen

496 småfisk inne vid kusterna. Det är nästan endast om sommaren, som småfisken går nära land, och då är det förbjudet att fiska den med snurrevad. Därför kunna snurrevadarna icke göra stor skada på beståndet av småfisk. — På friliskarhåll menar man att det är ålbottengarnen som äro skadliga för laxbeståndet. Att så är fallet framgår av att den torsk, som fångas i bottengarn, ofta har laxungar i magen; i andra delar av havet däremot, där laxungen kan simma fritt, är den för snabb för torsken, och där hittas aldrig en laxunge i torsk: det är endast när laxungen är instängd i bottengarn, som torsken kan ta den. — Bottengarnen äro hindersamma för frifiskarena också på så sätt att länsstyrelsen kring dessa redskap föreskrivit en fredningszon av 150 meter ät varje sida. Sten Larsson i Falkenberg: I Falkenberg finnas inga ålbottengarn utan endast niakrillbottengarii med så pass stora maskor som 27—30 mm stolpar. Genom sådana garn kunna stora tvåkilosålar passera, och ännu lättare då laxynglet. Som ovan Gösta 'Thulin.

Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte d rådhuset i V a rber g lördagen den 2 juni 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Andersson, Levin och Widerberg ävensom Thulin, sekreterare; från hushållningssällskapet: liskerikonsulenlen Jesper Sörensen i Falkenberg; följande jordägare eller arrendatorer: Eric Johansson i Långasand (söder om Falkenberg), Sven Svensson, Karl Isakson och Georg Andersson i Boberg, Skreanäs, Gustaf Johansson i Falkenberg, Ivar Johansson i Biskopshagen, Väröbacka; följande övriga fiskare: Erik Mårtensson i Skreastrand, Falkenberg, Johan Mårtensson, Gustaf Karlsson och Sten Larsson i Falkenberg, (iskeritillsyningsiiiannen Edvin S. Johansson och Gustaf Davidsson i Träslövsläge, Ernst Wildheiin i Apelvik, Varberg, Johan Bengtsson i Södra Näs, Varberg, Nils Larsson och Johan Antonsson i Bua, Väröbacka, Curt Lundström i Göteborg. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Kuststräckan i trakten av Falkenberg. Karl Isakson i Boberg: På kuststräckan söder om Falkenberg, i Eftra och Skrea socknar, äro numera bottengarnen de viktigaste fasta redskapen. Dessa gå ut till 180-m:gränsen, vilket motsvarar ett vattendjup av kanske 6 alnar. Boltengarnsfiskarena bruka icke söka tillstånd från länsstyrelsen att gå längre ut. Stranden är merendels långgrund, och i vikarna kan det vara hela 600 meter ut till 180-m:gränsen. Emellertid är det vanskligt att avgöra var denna gräns skall anses gå. Man vet ju icke ens om det »stadiga djupet av två meter» skall bedömas efter medelvattenstånd eller

497 eller lågvatfenstånd. Delia kan göra en skillnad i längdled av 20—50 famnar. Fiskarena här, även de strandägande, bruka dock räkna eller medelvattenståndet. Också läget av strandlinjen kan variera, särskilt vid långgrund kust. Lättast vore om man på sjökortet kunde sätta raka gränslinjer mellan de yttersta uddarna. — Strandägarna fiska ofta själva med bottengarn, och annars arrendera de bort fiskerätten. De gamla fasta laxfångstredskapen, de s.k. laxsätten, äro numera undanträngda av bottengarnen. 1 dem fångas sill, torsk, makrill, flundra, lax och laxöring. För etl tjugutal år sedan började fiskarena använda storryssjor i stället för bottengarn. därför att de lått den felaktiga uppfattningen att de icke fingo ha annan vid pä lar fästad redskap än laxbottengarn, och eftersom tillgången på lax är mycket ojämn, lönar det sig ej att sätta bottengarn enbart efter lax. Emellertid blev det sedermera klarlagt, att bottengarnen fingo användas även till makrill och flatlisk, och då konmio storryssjorna ur bruk. I havet fångas laxen nästan uteslutande med bottengarn. 1 åmynnhigarna händer det emellertid ibland att någon okynnesfiskare sätter nät efter laxen. — Småryssjor förekomma rätt ofta vid hallandskusten, fast ej mycket just i Eftra och Skrea socknar. Detta betraktas mera som »sportfiske». Vid denna del av kusten finns nästan ingen ål, men norr om Falkenberg, i Stavsinge socken, ilskas rätt mycket ål. Bottengarnen ha för stora maskor för att kunna fånga ål och fiskarena ha påtänkt att ändra bottengarnen, sä att däri också kunde fångas ål, men det ansågs bli för dyrt och besvärligt. — Not (landvad) förekommer endast i mindre utsträckning. Strandägarna ha icke gjort anspråk på ensamrätt till sådant fiske. Icke heller har det varit brukligt med landlott eller annan avgift till strandägarna. — Vid denna kust är sportfisket med krok icke besvärande för yrkesfisket. En och annan badgäst försöker sig på det nöjet, men bland ortsbefolkningen är det endast de yngsta som sportfiska; de hälla på ett år eller två och sluta sedan. —Agntäkten är fri: tobis tas med not, och sandmask (»orm») graves fram. Musslor och räkor förekomma icke. — Först genom 1928 års lagändring fingo snurrevadsflskarena rätt att gå in också på strandägarområdet. Tidigare hade de respekterat 180-m:gränsen, men numera ligga de därinnanför med snurrevad under hela den del av året, som det enligt fiskeristadgan är tillätet. 1 Det är ett allmänt önskemål bland de strandägande fiskarena, att fiske med snurrevad icke må förekomma inom det enskilda vattnet. Georg Andersson i Boberg: De småmaskiga bottengamen med en minsta maskstolpe av 30 mm ha icke verkat förstörande på beståndet av lax eller laxöring. På sädana bottengarn kan möjligen vandringsål tas, men icke vanlig kustål. — Bottengarnsfiskarena borde icke vara bundna av 180-m:gränsen ulan få rätt att sträcka ni redskapen så långt som dim kan användas. Denna 180-m:gråns är här svår all bestämma, ty sandrevlarna kunna flyttas av vinterstormarna. Det är praktiskt ogörligt att varje år undersöka var det nya »stadiga djupet av Ivå meter» går, utan bottengamsfiskarena rätta sig efter äldre märken, som de ha i land. — Fiskearrendalorerna bruka arrendera bottengarasrätten på fem år i laget. Anbuden avlämnas förseglade, eller också bjuds arrendet ut på auktion. Arrendesummorna kunna därvid lätt bli myckel höga och hobby-fiskare kunna bjuda över yrkesfiskarena. Bland arrendatorema är det ett önskemål att den, som förut haft arrendet, skall ha lagstadgad förhandsrätt. Gustaf Karlsson i Falkenberg: I denna trakt har det nu i 4—5 års tid fiskats lax med småmaskiga bottengarn, men det måste betraktas som ett rovfiske. I sådana bottengarn stängas nämligen de unga laxarna och laxöringarna inne och bli där ett 1 1 oktober—1 april; norr om Getterön gäller förbudet mot snurrevadsfiske innanför 10metersdjupet hela året runt.

498 lält byte för torsken. I det fria vattnet däremot har laxynglet helt andra möjligheter att undkomma; belysande är alt Karlsson själv ute till havs sprättat upp stora mängder torsk utan att finna någon enda med laxöring i. Eric Johansson i Långasand: Det är överdrift att bottengarnen skulle göra så stor skada. Fiskerikonsulenten Jesper Sörensen: Fisket med bottengarn har blivit ett allvarligt tvistefrö. Det är endast 20—30, som fiska med bottengarn, medan det är 600—800, som vilja ha bort dem. Måhända kommer detta fiske att försvinna av sig självt, när det blir mera normala förhållanden. Nu under krisåren ha bottengarnsfiskarena råd att hålla så fmmaskiga redskap, att de kunna fånga även annan fisk än lax, men i fredstid komma nog bottengarnen av kostnadsskäl att göras mera grovmaskiga och sättas uteslutande för lax och laxöring. Frågan är om icke till och med sådana grovmaskiga redskap bli alltför dyrbara för att löna sig. Svens Svensson i Boberg: Om i denna trakt bottengarnsfiskarena icke få fiska småfisk utan blott stor lax, kunna de icke existera. Johan Mårtensson i Falkenberg: Säkerligen kunna strandfiskarena reda sig gott även utan bottengarn. Varför skola strandägarna ha någon förmånsrätt i havet? Strandäganderätten är en nagel i ögat på alla yrkesfiskare. Det är ett föråldrat system. Viktigast är att yrkesfiskarena få sitt levebröd. •— Hur långt ut strandäganderätten sträcker sig finns det knappast några möjligheter att säkert avgöra. 180-m:gränsen är ett tänjbart begrepp. Det kan t. ex. ligga en grundrevel 200 meter från land. Skola då de 180 meterna börja räknas från utsidan på reveln? Om någon strandäganderätt över huvud skall bibehållas, borde det räcka med ett tvåmetersdjup invid land. — De lättnader, som genomfördes 1928, blevo icke tillfyllest, ty enligt länsfiskestadgan få frifiskarena icke gå närmare elt fast fiske än 150 meter, och det blir då på denna kuststräcka icke många ställen, där yrkesfiskarena kunna gå in till stranden. Om fisken står vid land, är det givet, att också snurrevadsfiskarena vilja vara med och fiska den och icke låta strandägarna hållas ensamma. — Också utanför strandrättsgränsen ha bottengarnsliskarena privilegier: sålunda har Mårtensson hos Kungl. Maj:t sökt tillstånd att få sätta fast fiske utanför ett strandfiske, men fatt avslag, enär han icke ägde strandfisket. Erik Mårtensson i Skreastrand: I länsfiskestadgan äro till skydd för laxfisket vissa områden vid åmynningarna fridlysta, så att där endast får fiskas med krok. Emellertid är detta till hinder för flundrelisket utan att nämnvärt skydda laxen, ty i flundregarnen kan del högst en gång på hundra komma en lax. Yrkesfiskarena skulle önska större rörelsefrihet för flundrefisket vid åmynningarna.

2. K u s t s t r ä c k a n Träslöv — Varberg. Johan Bengtsson i Södra Näs: Mellan Varberg och Rödskär fiskas icke ofta med storryssja. Däremot förekommer ett likartat redskap, nämligen kilnot. Däri fångas ingenting annat än lax; maskstolparna äro hela 60 mm. Kilnotarna sättas ut från land till 3—4 famnars djup; landarmen eller »raden» är 60 famnar läng; tillsammans med fångsthuset (»roten») sträcker sig hela redskapet kanske 125 meter ut från stranden. Vattnet är gemensamt för hela byn och ingen har gjort anspråk på arrende, utan frifiskarena bedriva sådant kilnotfiske utan särskild avgift. Bottengarn ha här tidigare ej förekommit, men nyligen har en fiskare från annan Irakt (Skrea) förmått bönderna att ge honom arrenderätt till bottengarnsfisket. Enligt frifiskarenas mening borde bottengarnsfisket förbjudas vid hela kusten. — Landvad förekommer endast för agntäkt av tobis och småsill. Räkor och musslor fångas icke.

499 Ernst Wildheim i Apelvik: I Apelviken äro förhållandena likartade. Edvin Johansson i Träslövsläge: Någon utarrendering av bottengarnsrättigheter har icke skett förrän i år. Utarrenderingen gäller sträckan från Galtabäck upp till söder om Klosterfjärden (Getterön). Annars bedrives det enskilda fisket mest av strandägarna själva. Många frifiskare ha icke båt eller krafter nog att kunna gå till sjöss utan äro hänvisade till det mindre fisket inne vid stranden. De ligga inne i fjordarna och fiska med garn efter rödspotta. De ta också litet hummer; den fångas i regel alldeles intill land, oftast med tinor, men ibland med garn. — Dessa mindre yrkesfiskare se helst att strandäganderätten helt och hållet upphäves och mena, att de många äldre fiskare, som icke kunna vara med på det större fisket ute i havet, måste ha en liten inkomst de också. Även om de äro för gamla för att följa med ut på storfisket, måste de fortsätta i yrket för att kunna få sin utkomst. Strandägarnas rätt till fiske med fast redskap hindrar mycket det fria fisket med rörlig redskap: t. ex. i Stora Apelviken kunna de fasta fiskena sättas det ena intill det andra och sträcka sig ganska långt ut i viken. Det borde läggas i länsstyrelsens hand att besluta vilka fasla lisken som skulle få sättas ut. Därvid borde länsstyrelsen åläggas att ta hänsyn till att de yrkesfiskare, som bo i orten, skulle få tillräckliga områden att sätta ut rörlig redskap på. »Bönderna ha ju sin jord och behöva icke vara så mycket i havet och bråka.» Vissa åmynningar böra givetvis skyddas, men också det finge länsstyrelsen ta ställning till. — Till skydd för unglaxen ha i länsstadgan bestämmelser givits om viss minsta maskstorlek på laxsätt. Dessa bestämmelser böra icke få kringgås genom att de alltför finmaskiga laxsätten döpas om till »bottengarn», för vilka motsvarande restriktioner icke gälla. — Det har icke varit några svårigheter att få platser för torkning av nät etc. För övrigt bo mänga fiskare i orter med

hamnmöjligheter. 3. Kuststräckan norr om Varberg. Johan Antonsson i Bua: I trakten av Väröbacka äro förhållandena ungefär desamma som i Träslöv. Fisket efter lax med kilnotar är utarrenderat. I en fiskerättsprocess för 10—12 år sedan fastslogs att fiskerätten utanför Bua by ej tillhörde byn ensam utan var gemensam för två hela kommuner (Värö och Stråvalla). — Vid denna kuststräcka är det 2 meter djupt nästan genast, ty stranden är bergig, och strandrätten går därför icke mycket längre ut från stranden än 180 meter. En ocli annan fiskare har tidigare haft en småryssja, men det fiskesättet har numera kommit ur bruk. Eftersom bottnen i allmänhet är stenig, användes icke landvad. — Hummer fiskas med tinor och rödspotta med garn. Krokfiske förekommer icke mycket. — Fiske efter tobis är fritt. Sandorm (sandmask) förekommer ej mycket så långt norrut. — Det har icke varit några svårigheter att få torkplatser; fiskarena behöva icke arrendera någon mark utan få torka sina redskap ändå. Ivar Johansson i Biskopshagen: Yrkesfiskarena mena, att »det icke är rält, all de stora bönderna, som ha jord och skogar, också skola härska i havet». Fiskerätten utanför Bua var icke upptagen i storskiftet, utan den ha bönderna inne i landet (i Värö och Stråvalla) fått nästan som present. Sedan hyra de ut den och ta pengar efter sina mantal. Sålunda arrenderar nu en storhandlare fisket längs hela stranden utanför Biskopshagen ocb stänger alla andra ute. Detta kan icke vara rimligt Det är så djupt intill land, att ett frilt småfiske icke skulle störa arrendefisket. Som ovan Gösta

Thulin.

500 Protokoll, hållet vid ett av fiske rät Iskommittén anordnat offentligt möte å rådhuset i Uddevalla måndagen den 4 juni 1945. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Bomberg, ordförande, Andersson, Levin och Widerberg ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Nils Rosén; från svenska västkustfiskarnas centralförbund: ombudsmannen Sam. Corneliusson i Öckerö; följande jordägare: vice konsuln William G. Thorbum i Uddevalla; följande övriga fiskare: Walfrid Johansson i Äng, Henån (norra Orust), Karl Johansson i Raneberg, Resteröd, Albert Johansson i Fiskebäckskil, Karl Albert Karlsson i Skalhamn, Lyse, Carl A. Fredriksson i Bohus-Malmö (väster om Lysekil). I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Fiske efter annat än hummer. William Thorburn i Uddevalla: I Kärra, 5 km väster om Uddevalla, äger Thorburn halvannan kilometer strand och dessutom några öar. I denna trakt användas mest småryssjor, långrevar och framför allt landvadar. Slörre ryssjor, omkring 1 meler höga, förekomma endast i undantagsfall; de fånga torsk och laxöring. Bottengarn användas ej. — I Kärra fiskas laxöring i en bäck, som utfaller i saltsjön, men laxöringsfisket där har under senare är blivit allt sämre, troligen lill följd av del myckna vadliskandet i närheten av bäckmynningen. Det vore önskvärt med bestämmelser till skydd mot sådant vadfiske. Albert Johansson i Fiskebäckskil: Långt inne i Gullmarsfjorden, i Cederslundsbukten, finns det boltengarn avsedda för bland annat storlax. Karl Johansson i Raneberg: Inne i Byfjorden, Gullmarsfjorden, Brofjorden och Åbyfjorden förekomma fasta redskap numera nästan icke alls. Längre söderöver, i Hallsefjorden, förekommer dock forlfarande bottengarn för fångst av horngädda och storsill; fiskarena bclala för fiskerätten en mindre arrendeavgift till strandägaren. — Fiske med små ålryssjor (»åltinor») bedrives icke längre i Ranehcrgstrakten, men väl utanför Ljungskile. Dessa ålryssjor äro 70—80 cm höga och omkring 5 famnar länga. Det fisket idkas mest av fiskare från Göteborgs skärgård; ortsbefolkningen däremot fiskar med smävadar. Med landvad tas all sorts fisk. Sådant fiske är fritt. — Musselskrapning är det ingen som säger någonting om. — Icke heller frågan om torkplatser har berett svårigheter. Frifiskarena kunna gå i land nästan var som helst och dra upp sina nät på stranden samt till och med resa torkställningar. Det är endast om någonting fördärvas, som de behöva betala ersättning till markägaren.

501 Wolf rid Johansson i Hendn: Ungefär desamma äro förhållandena utanför Henån. Några bottengarn finnas ej, men småryssjor kunna sättas av någon enstaka fiskare. Karl Albert Karlsson i Skalhamn: Musseltäkten är fri; Karlsson har legat ända inne i Hakefjorden och Abyfjorden och tagit musslor (»skäl») utan att någon sökt hindra honom. — Inne i Brofjorden finns det några fiskare, som använda bottengarn. Vidare förekommer vid Stora Kornö ett par stora laxgarn vid utsidan av öarna och holmarna; det är fasta garn, som fiskarena fått länsstyrelsens tillstånd att sätta ut. — Småryssjor användas icke av yrkesfiskarena, ulan det kan vara någon stenhuggare som bar 3—4 sådana ryssjor såsom binäring och sätter ut dem nära land. — Karlsson idkar vadfiske efter skarpsill till sardinindustrien. Sådant »sardinfiske» är ganska lönande och bedrives av ett tjugutal vadlag över vidsträckta vallen, från Strömstad till Marstrand och över till danska landet, allt eftersom sillen går till. Den fångas inne vid stränderna med landnot och ute på fjordarna med snörpvad. Fisket med landvad är fritt för vem som helst, oberoende av om han äger stranden. Strandägaren bar ingen förtur och ej heller någon rätt till notlott. Den skarpsill, som fångats i landvaden, får stå kvar på platsen några dagar, (ill dess att tarminnehållel hunnit lommas ur och den lämpligen kan avyttras. Också om sillen fångats i snörpvad, får sillen stanna i vattnet åtminstone några dagar; eftersom den därvid ej kan bli kvar pfi själve, fångstplatsen, brukar den föras över i ett särskilt garn, en stängvad (trängvad). Denna bogseras in mot närmaste passande land och sättes på 3—6 famnars vatten, dock ej så att strandägaren onödigtvis hindras att begagna sin brygga. Användningen av stängvad bör även i fortsättningen vara fritt. Det vore lämpligt alt dessa stängvadar bleve bättre skyddade, så att exempelvis ingen finge komina närmare vaden än 50 meter. Det förekommer nämligen ibland att tjuvfiskare av okynne »pirka» fisk som finns inne i vaden, och en gång hände det Karlsson att en bat gick över en stängvad innehållande sill för över 7 000 kronors värde, som gick förlorad. Carl Fredriksson i Malmön: Vid Malmön användes ett slags bottengarn kallat kilnot. Den fångar all slags fisk, men särskilt lax och sill. Kilnoten sträcker sig 30—40 famnar ut från land och djupet längst ute är 20—25 meter. Detta fiske förekommer på östra sidan av Malmön, från Klubbholmen och söderut ned till stenhuggeriet. Markägaren, Granitaktiebolaget C. A. Kullgrens Enka. gör ingen invändning häremot. Dessa bottengam bruka sällas på sådant salt att de icke störa ett innanför befintligt landvadkast. — Fredriksson bedriver sardinfiske från Strömstad Ull Varberg. Vid sådant fiske måste frifiskarenas trängvadar skyddas. Sålunda hände det förra året att Fredriksson hade salt en »tränga» med sill i omkring 50 meter innanför en markägares brygga. Avsikten var att låta den stå där några dygn till dess att köparen kunde ta emot sillen. Markägaren begärde att Fredriksson omedelbart skulle ta bort den. men Fredriksson ansåg sig icke kunna göra detta, oaktat »trängan» måst sällas fast med pålar. Men naturligtvis böra frifiskarena, om de få ratt att sälta dyiika tränggarn på enskilt vatten, se till att garnen icke placeras så all de bli till verkli.;.;! hinder för .strandägarna. Ombudsmannen Sam. Corneliusson i öckerö: Beträffande skillnaden mellan rörlig och fast redskap innehåller lagen tyvärr icke någon definition. Man måste då se till att icke begreppet fas! redskap tolkas så vidsträckt att yrkesfiskaren innan han kan fä börja fiska måste gå alltför långt ut från land. Havet är ju fiskarens arbetsfält eteh liske! där bör vara fritt ända in till stranden. Tvekan kan rada särskilt huruvida såsom fasi redskap bör anses de »trängvadar», som användas för sardinfisket inne i fjordarna. Efter de! alt skarpsillen fångats, brukar noten med den levande sillen i sättas fast på en plats nära land. Sådant Irängvadfiske är icke begränsat till

502 ett mindre område, utan sardinfiskarena kunna röra sig längs hela Bohuskusten, från Marstrand upp till Strömstad. Sedan sillen väl blivit fångad, äro dessa trängvadar närmast att belrakla icke som fångstredskap utan som lisksumpar. Emellertid kan det då komma en strandägare och påslå alt trängvaden är »fast redskap», eftersom den är fast förankrad och icke genast tages upp. — Ett annat tvistefrö är huruvida vanliga gam bli fasta redskap, om de icke användas som drivgarn utan som sättgam och fastgöras i bottnen med draggar. Sådant garnfiske efter sill bedrives nu i rätt stor omfattning; i Fjällbackatraklen har det icke på 20—30 år varit ett så intensivt garnfiske efter sill som nu. Eftersom detta fiske opåtalt bedrivits i århundraden, är det väl orimligt alt nu år 1945, när vi kommit sä långt på frigivningens väg, börja förklara, att detta är ett fiske med fast redskap, som icke är tillåtet. Denna fråga bar i dagarna varit uppe till prövning inför Norrvikens domsagas häradsrätt. 1 Vad som hände i den trakten i går kan hända i någon annan trakt i morgon. Även om dessa förankrade garn skulle vara att anse såsom fasta redskap, borde sådant fiske vara tillåtet med stöd av slimfiskeparagrafen ( = 3 § tredje stycket fiskelagen). Yrkesfiskarena mena, att där en frifiskarc av ålder fått använda sättgam efter sill, skall denna frihet fortfarande råda. Under slimfiskeparagrafen går också in fiske efter makrill, horngädda, skarpsill och sej. — I fråga om kronans holmar och skär borde det nog göras en bälire utredning om vilka holmar som äro fria och vilka som icke äro fria. Av de holmar, som Dufwa i sin utredning räknat upp såsom kronoholmar har det blivit tvist angående Fjärholmen 2 vid Vrangeboda, öster om öckerö, intill Kalvsundet. — Inne i Hakefjorden, norr om Marstrand, har det varit vissa tvister angående fiske med landvad( landnot). Särskilt efter vårsill och horngädda bedrives dylikt fiske med små bålar med 2—3 mans besättning, som gå utefter hela kusten och icke hålla sig till någon bestämd fjord. För vadfisket har av ålder begagnats särskilda uppdragningsplalser med slät botten kallade vadlännen eller vadboar. Dessa vadlännen böra bevaras för vadfisket, så att de icke fördärvas, t. ex. genom att strandägaren där sätter pålar för bottengarn. Det kan rent av hända att strandägaren för att hindra frifiskarena släpper ned sten där eller slår ned pålar. Det vore önskvärt att länsstyrelsen kunde få rätt att förbjuda sådan förstörelse av gamla vadlännen. Det skulle också vara bra att kunna befria vadlännena från pålar och pålrester. Ett eventuellt skydd för vadfisket borde även avse förbud mot att i gamla vadlännen sätta fast redskap. Fiskeriintendenten Nils Rosén: Enligt min uppfattning har länsstyrelsen med gällande lagbestämmelser ej befogenhet att utfärda generellt förbud mot utsättande av bottengarn på gamla platser för landvadfiske. Med nuvarande fiskerättsregler får strandägarens fiskerätt anses vara den primära rätten. För att få en uppfattning om huru omfattande ett sådant förbud, om det kunde utfärdas, skulle bli, försökte Rosén en gäng att av fiskare få uppgifter om var dessa gamla platser för landvadfiske lågo, men det visade sig vara omöjligt att få klart besked. Skulle ett förbud utfärdas. måste man säkerligen precisera platserna. Dessa kunde sedan utmärkas på liknande sätt som strömmingsnotvarpen på ostkusten. För att länsstyrelsen skall kunna utfärda etl sådant förbud fordras det emellertid lagändring. 1 Norrvikens domsagas häradsrätts utslag den 30 maj 1945 i mål landsfiskalen i Kville distrikt Eric Förser, åklagare, m. 11. ./. skepparen David Oscar Davidsson m. fl., angående egenmäktigt förfarande: en frifiskare hade satt sätlgarn på enskilt vatten och strandägaren hade tagit upp garnet; åklagaren stämde strandägaren för egenmäktigt förfarande, men häradsrätten lämnade ålalel ulan bilall, enär garnet icke kunde anses såsom rörlig redskap; målet fullföljdes av åklagaren lill Göta hovrätt, som emellertid genom utslag dem 29 november 1945 ej fann skäl göra ändring i häradsrättens utslag. Jfr liskcrällskommiHéus möte i Strömstad den 5 juni 1945. 2 Se betänk. 1924 s. 379.

503 2. Hummerfisket. Albert Johansson i Fiskebäckskil. Fiskarena i Bohuslän vilja i den nu arbetande fiskerättskommiltéii se en strävan från myndigheterna att rätta till de orättvisor, som den icke-jordägande fiskarebefolkningen i Bohuslän sedan gammalt varit utsatt för. I de urgamla rättigheter, som de haft under den dansk-norska tiden, ingick även rätt lill fritt fiske i saltsjön. Även efter det Bohuslän blev svenskt fortgick detta under mer än ett århundrade. Sedan dess ha strandägarna förstått att flytta ut sina rättigheter mer och mer, så att frifiskarena, som till en början hade hela »for-stranden» till sin disposition, småningom trängdes ut ända till 180 meter från tvåmetersdjupet till förmån för en annan yrkesgrupp, nämligen bönderna. Sedermera har genom 1928 års lagändringar friliskarenas ställning betydligt förbättrats. Vad frifiskarena nu vilja få bort är de sista av de orättvisor som fortfarande stå kvar. De önska att fisket nu måtte bli alldeles fritt. — Inne i Gullmarsfjorden, Åbyfjorden och Brofjorden är det ett ganska bra hummerfiske. Hummern håller där mest till i branterna tämligen nära stranden och icke mer än 180 meler från land. Strandägarna bruka arrendera ut hummerfisket till gott pris. Längst inne i fjordarna blir det dock icke några större partier hummer. Särskilt nu under kriget har det varit svart för frifiskarena, medan de varit spärrade utåt havet, att icke kunna få sätta sina hummertinor i dessa fjordar. Karl Johansson i Raneberg: I Gullmarsfjorden, Brofjordcn och Åbyfjorden förekommer nästan icke någon hummer utanför strandrättsområdet. Karl Albert Karlsson i Skalhamn: I Brofjorden och Åbyfjorden är botlnen icke bergig utan »ren», och därför är det icke så mycket hummer där. I Gullmarsfjorden däremot är bottnen mera stenig och där går hummern bättre till. Det mesta hummerfisket bedrives dock längre ut, kring Kornöama. Ombudsmannen Sam. Corneliusson i Öckerö: Hummerfisket är ju fritt i större delen av Bohuslän, men i norr äro frifiskarena sämre ställda. På hösten, då hummerfisket börjar, befinner sig hummern mångenstädes ofta på något grundare vatten än under vintern och våren. För frifiskarena är det redan därför en olägenhet att icke kunna få fiska hummer också på strandvattnet. Dessutom måste ju frifiskarena nu finna sig i att strandägarna konkurrera med dem om frivaltenshunimern, så länge det finns någon kvar, och sedan ensamma fortsätta med den sparade hummern på det enskilda vattnet. I norr är hummerfisket flerstädes huvudfisket: »för mången är hummern levebrödet». Fiskarena i norr böra få samma medborgarrätt som andra. Deras medelinkomst är orimligt låg. »De böra få en hel kaka bröd atl leva av och icke som nu endast en halv kaka.» Som ovan Gösta

Thulin.

504 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt tingshuset i S t r ö m st a cl den 5 juni 1945.

fiskerättsmöte ä tisdagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Andersson, Levin och Widerberg ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Nils Rosén; följande jordägare eller arrendatorer: Nestor Olsson i Lilla Hamburgön, Carl Albert Olsson och Anders Olsson i Kiddön, Hamburgsund, John Juliusson i Hästvam, Evert Eliasson i Kalvön, Fjällbacka, John S. Johansson i Lammön, Sannäs, John Karlsson i Långeby, Havstenssund, Edvin Isaksson i Musön (4 kin norr om Fjällbacka), John Nilsson i Killingholmen, Strömstad, Ragnar Stahre och Verner Wounsch i Hällsö (5 km nordväst om Strömstad), Birger Styre i Star-Edet, Strömstad; följando övriga fiskare: Walter Ledell i Dyngö, Fjällbacka, fiskeritillsyningsmannen Johan Mjölner och Berthold Cahlman, båda i Fjällbacka, Evert Carlsson i Grönemad (invid Grebbestad), Gustav Karlsson och Karl Johansson i Krossekärr, Grebbestad, Johan Andersson och Ernst Olofsson i Sövall, Rickard Jansson, Johannes Pettersson, Gösta Johansson, Georg Johansson, John Johansson, Werner Hansson, Lorentz Leonardsson, Isak Jansson, Norm Johansson, Helge Hansson, Henry Larsson och Rudolf Hansson i Havstenssund, Axel Jansson i Hällsö, Havstenssund, Gösta Johansson och Ernst Leonardsson i Kalvön, Havstenssund, August Hermansson i Viken, Havstenssund, Axel Hellberg och J. Fritiof Olsson i Resö, C. Hj. Nilsson i Kebal, Strömstad. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. ] . Fiske efter annat än hummer. Fiskeritillsyningsmannen Johan Mjölner i Fjällbueka: I Kville härad fångas med landvad sill, makrill, sej och bottenfisk (»bundfisk») av varjehanda slag. Sådan! liske anses vara fritt överallt. Var och en fiskar vid annans strand i den ordning han kommer dit. Det finns ingen förkasträtt för strandägaren och icke heller någon nollott. — Till agn tas räkor med håv och blåmusslor (»skål») med skrapa. Sådan agntäkt anses vara fri för envar. — Icke heller i fråga om torkplatser ha jordägarna gjort svårigheter: för att torka garnen ha frifiskarena uppfört torkställningar på kronoholmar och på enskilda holmar. — BoUcngam och storryssjor äro i Kville härad sedan flera år ur bruk. Sådant fiske bedrevs tidigare vid kronoholmar efter sill och makrill. Ännu längre tillbaka fanns det bottengarn också på andra ställen, t. ex. vid Ejdö. Vid Hjärterö, Norderö och Dyngö begagnades även fasta laxgarn. Bottengarnen faslgjordes med störar i bottnen. De kunde gå ni omkring 50 famnar från stranden med (-it djup längst ute av 5 —6 famnar. - - De! fiskas numera rätt myckel med »mindre ålryssjor», högst 80 cm höga. Beträffande ell annat slags småryssjor, nämligen torskryssjor, är del mera tvivelaktig! huruvida de skola anses

505 såsom fast eller rörlig redskap; lorskryssjorna äro något större än ålryssjorna, upp till 1 meter höga, och ha grövre maskor i struten. Nestor Olsson i Lilla Hamburgön: Torskryssjorna äro uppenbarligen fast redskap. De äro grövre bundna än ålryssjorna och ha större maskor. Det är stor skillnad på dessa båda slags ryssjor. Ålryssjorna måste ha finare maskor, för att icke ålen skall slingra sig ut. Fiskeritillsyningsmannen Johan Mjölner i Fjällbacka: Om fisket skall bli fritt, borde det göras en reglering till förekommande av tvister mellan vadfiskare och sillgarnsfiskare. På vissa bestämda »vadbogar» (noldragningsplatser) borde sillgarn icke få sättas. Vilka fiskeplatser som sålunda borde skyddas finge de lokala myndigheterna bedöma. Som det nu är, blir det ofta så, att där sillen går till kastas garnen så tätt att det icke går att komma in med en vad. En enda sillgarnsfiskare kan lätt köpa så många garn att han alldeles utestänger dem som fiska med vad. Om yrkesfiskarena genom lagstiftning få fiskevatlnen fria, borde de söka få en sådan ordning att de icke stänga ute varandra. Icke blott antalet garn utan även antalet vadbogar har ökat. Förr var del endast på vissa bestämda ställen, där fiskarena av ålder brukade kasta med vad, men numera kastas vadar nästan var som helst. Alla dessa nu använda vadbogar böra icke skyddas; då skulle garnfiskarena lätt bli stängda. Del bör räcka att en eller två vadbogar vid varje ö bli skyddade. Walter Ledeli i Dyngö: Vadfisket är av stor vikt. Vår- och vintersillen brukar bege sig upp på vadbogarna, och där kan den fångas med vad. Sådant fiske måste skyddas. Majoriteten av fiskarena på en viss kuststräcka borde kunna få rätt att hos myndigheterna begära att få en vadbog förbjuden för sådant fiske som hindrar

vadfisket Johan Andersson i Sövall: 1 Tanums härad fångas med landvad sill och makrill. Det förekommer ingen förtursrätt för strandägaren och icke heller notlott. — Med platser för att torka nät med mera äro markägarna överallt tillmötesgående. — Ålryssjor med en höjd av 80 cm användas i stor utsträckning; sådant fiske är fritt. Laxsätt förekomma ej. Bottengarn finnas på enstaka ställen: vid Otterö (utanför Grebbestad), Saltvik, Kalvö, Buderö ocb Hällsö, alltså sammanlagt på fem platser inom Tanums härad. Även om fisket i övrigt göres fritt, bör bottengarnsfisket fortfarande förbehållas strandägaren. Men det bör närmare regleras var bottengarnen må sältas, så alt de icke onödigtvis stänga vadbogar (vadlännen). — Bottengarnsfiske! vållar stundom svårigheter för annat fiske därigenom att på bottengarnsplatsen kvarlämnas draggar och pålar. Måhända skulle detta kunna anses som en enligt vattenlagen otillåten »förorening» av bottnen? Det vore önskvärt att bottengarnsägaren kunde åläggas att la bort sådant hindersamt bråte. Gustav Karlsson i Krossekärr: Många bottengarnsfiskare bruka rejält nog ta u p p sina pålar och draggar, men andra låta sådant vara. Som exempel må nämnas att Karlsson i år nyligen kastade not, som måste tas upp i närheten av ett bottengarn. Noten fastnade i en dragg. Dä ingrep strandägaren och gjorde anspråk på draggen under uppgift att han tappat den år 1914! Den draggen hade alltså i 31 år legat där och hindrat vaddragning. Fiskeriintendenten Nils Rosén: Då länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t lämnar tillstånd att sätta bottengarn utanför 180-m :gränsen, föreskrives i tillståndet alltid en skyldighet att efter fiskets slut la upp alla pålar. Vidare har länsstyrelsen med stöd av 2 kap. 36 § vattenlagen ansett sig kunna utfärda förbud mot tömning av slagg och barlast i sjön. Man kunde tänka sig all länsstyrelsen utfärdade en ordningsstadga för bottengarnsfiske med föreskrift all efter fiskets avslutande för året pålarna skulle tas upp. Men atl ålägga strandägarna all nu göra renUpå gamla Iandvadfiskeplatser

506 går ej med nuvarande bestämmelser. Länsstyrelsen äger enligt Roséns uppfattning ej heller befogenhet att förbjuda botlengarnsfiskc på platser för landvadliske. Strandägarens fiskerätt torde med nuvarande lagregler få anses som den primära: frifiskarens rätt att i vissa falt få fiska på strandägarområdet torde få betraktas som en sekundär rätt. Man kan därför enligt Roséns mening ej göra inskränkning i den förra rätten blott för att bättre tillgodose den senare. För en sådan reglering av bottengarnsfisket erfordras ändring av fiskelagen. Men en ordningsstadga kan nog tänkas. 1 August Hermansson i Havstenssund, ombud för Svenska västkustfiskarnas avdelning i Havstenssund, med instämmande av Ernst Olofsson i Sövall: Vid den bohuslänska kusten är det ett allmänt önskemål bland yrkesfiskarena att allt liske bör bli fritt, även fisket med bottengarn. John Johansson i Lammön: Redan nu räkna strandägarna fisket med all redskap utom fasta garnryssjor såsom fritt, bortsett från fisket efter hummer och ostron. Kilnotar exempelvis fastgöras vid en träpåle i land och en dragg ute i sjön, men ändå anse strandägarna att fisket med sådan redskap är fritt. Johansson har inom sitt strandägarevatlen inånga vadbogar, och det kan hända att ett sillgam sättes över vadbogarna när Johansson vill dra not där, men det säger han ingenting om ulan anser alt sådant garnfiske är fritt. — Ostronen ha sedan sekelskiftel varit så golt som borta i Sannast'jorden. men nu ser det ut som om de skulle komma igen. Både 1944 och 1945 ha vildvuxna ostron fångats där, fastän de ännu äro ganska små. endast 4—5 em. John Karlsson i Längeby: Karlsson bar under senare år på eget välten bedrivit fiske bland annat med bottengarn. Det finns intet tekniskt hinder mot att låta bottengarnen fortsätta nästan hur långt ut som helst. Karlssons bottengarn går ut till ett djup av 20 alnar, men i Idefjorden förekomma bottengarn med ett största djup avända till 27 alnar. Från friliskarhåll har det gjorts gällande att bottengarn icke borde få sättas på sådana platser där det är en »makrillbog» ( = uppdragningsplats för makrillvad) eller annan vadbog. Men även om bottengarnet står på en vadbog, kan ju ändå vaden dras på ömse sidor om bottengarnet. Bottengarnsflskaren motsätter sig icke att frifiskaren kastar makrillvad på vilken sida av bottengarnet som helst. Men skulle strandägaren förbjudas att sätta bottengarn i vadbogarna, bleve hans rätt till bottengarnsfisket värdelös. Skulle allt fiske bli fritt, borde lösesumma erläggas till strandägaren också för förlorat bottengarnsfiske. Ersättningen bör lämnas efter riktigare ocb frikostigare grunder än vad som skedde vid 1928 års lagändring. Edvin Isaksson i Musön: Fastän Isaksson själv är strandägare vill han icke motsätta sig en frigivning av fisket, men han önskar att ersättningen skall beräknas »rejälare» än 1928. Då fick Isaksson 600 kr. i engångsersättning, vilket motsvarar ett årligt belopp av 15 kr. om året. Men den förtjänst, som Isaksson gick miste om, kunde beräknas till 500 kr. om året. Ragnar Stahre i Hällsö, med instämmande av Verner Wounsch därstädes: I Vette härad förekomma bottengarn på Långö och Hällsö sam! vidare upp över hela fjärden nordväst om Strömstad, den s. k. Säcken. I bottengarnen fångas makrill och annan fisk av olika slag. Hela längden kan vara omkrig 30 famnar och djupet längst ute är vid Hällsö upp till 20 alnar. — De mindre ålryssjor, som fritt få användas, 1

Sådan ordningsstadga har länsstyrelsen sedermera, efter Roséns förslag, utfärdat. Enligt denna stadga skola vid fiske med bottengarn pålar och andra förankringsgrejor efter fiskels avslutande för fiskesäsongen snarast och fullständigt upptagas, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall meddelat befrielse därifrån.

507 äro högst 80 cm höga. Även större ryssjor förekomma, nämligen torskryssjor. De räknas i dessa trakter även från yrkesfiskarhåll såsom fast redskap. — Vadfiske anses vara fritt, utan förtur eller landlott för markägarna. Icke heller agntäkt möter hinder från fastighetsägarhåll. Det fiske som strandägarna göra anspråk på är alltså — förutom fisket efter hummer — fisket med bottengarn och med torskryssjor. •—• Om frifiskarena önska anordna torkplatser, bruka strandägarna ej göra svårigheter. Fiskeritillsyningsmannen Johan Mjölner i Fjällbacka: Fiske efter s i l l med s ä t t g a m har hittills ansetts vara fritt för envar, men nyligen har Norrvikens domsagas häradsrätt angående sådant fiske meddelat ett utslag, som kan få återverkningar över hela Bohuslän. I delta mål hade en frifiskare satt sättgarn på enskilt vatten och strandägaren hade tagit upp garnet; åklagaren stämde strandägaren för egenmäktigt förfarande, men häradsrätten lämnade åtalet utan bifall, enär garnet icke kunde anses såsom rörlig redskap. 1 Om detta häradsrättsutslag skulle stå sig, skulle detta bereda frifiskarena svårigheter. Visserligen kunna dylika garn stå på samma plats 8—14 dagar och ända upp till 3 veckor, men även om redskapen av denna anledning skulle anses såsom fast, har det av ålder icke frågats efter huruvida fisket efter sill och annan stimfisk bedrives med fast eller rörlig redskap. Enligt 3 § tredje stycket fiskelagen skall ju vid de delar av västkusten, där för fångande av havsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder oklandrat följt fisken efler dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet fortfarande tillkomma dem. Men med häradsrättens tolkning skulle sillfisket med garn inom strandrättsområdet komma att bli praktiskt taget förbjudet. Nestor Olsson i Lilla Hamburgön: De i målet avsedda sillgarnen äro uppenbarligen fast redskap. Om ett redskap är avsett att stå ute längre än allra högst natten över, bör det anses såsom fast redskap. Och dessa sättgarn kunna ju stå ute ända till 3 veckor. När de stå i vägen för slrandägaren, måste han ha rätt att fordra att de tas bort oberoende av om det är stimfisk eller annat som fiskas i garnen. Från strandägarens sida skulle det icke vara så mycket att invända mot att frifiskarena sätta sådana sillgarn, som icke stå i vägen, men sätta de garnen inom strandområdet och låta dem bli stående flera dagar eller veckor, hindras strandägaren, så att han kanske själv icke kan få ut garn där. Om frifiskarena verkligen följa ett sillstim och kasta sina garn där de se att stimmet går, må det vara hänt, men med dessa fasta garn följa de icke sillen utan de vänta på den och det kan icke enligt lag vara tillåtet. Man kan icke rimligen med fast redskap »följa fisken efter dess drev», och följaktligen är den åsyftade lagbestämmelsen icke tillämplig. Det finns ingen »av ålder» bestående sedvana att få fiska stimfisk med sådan redskap på enskilt vatten. Johan Andersson i Sövall: Också i Tanums härad är det samma svårigheter som i Kville härad att avgöra huruvida trängvadarna och de förankrade sillvadarna äro att anse såsom tillålna redskap på enskilt vatlen. Skillnaden mellan fast och rörlig redskap är det ingen som riktigt vet. I varje fall bör fiske efter stimfisk med sådan redskap vara fri. Frifiskaren sätter ju icke dessa garn efter hummer, »den förbjudna frukten», utan efter sill. 1

Norrvikens domsagas häradsrätt utslag 30 maj 1945 i mål landsfiskalen i Kville distrikt Eric Förser, åklagare, ro. fl. ./. skepparen David Oscar Davidsson m. fl., ang. egenmäktigt förfarande; målet fullföljt av åklagaren till Göta hovrätt, som emellertid genom utslag 29 nov. 1945 ej fann skäl göra ändring i häradsrättens utslag. Jfr fiskerätlskommitténs möte i Uddevalla 4 juni 1945.

508 Birger Styre i Star-Edet: I Yeite härad anses sillgarn allmänt vara rörlig redskap. Annars skulle det kunna bli så att den som icke har fiskerätt ej får sälla sillgarn alls. Själv har Styre aldrig blivit nekad att fiska med sillgarn vid annan strand. Icke heller har Styre hörl talas om alt någon annan frifiskare blivit nekad att fiska, med sådan redskap i denna trakt, bortsett från Långö, som äges av en utsocknes direktör. — Däremot är det rimligt, att en enda fiskare icke skall med sillgarn få ta upp en fiskeplats för hela säsongen. Efter exempelvis 3 dygn borde han vara skyldig att dra upp sin redskap. Icke heller en strandägare borde få låta sådan redskap stå alltför länge. Carl Albert Olsson i Kiddön: Man kan knappast kontrollera om ett redskap står ute 3 dagar eller en hel månad. Skulle det stadgas en viss maximitid som sillgarn skulle få stå, bleve del besvärligt med övervakningen. Då skulle det behövas fiskeritillsyningsmän litet varstans. Ragnar Stahre och Verner Wounsch i Hällsö: I Strömstadstrakten och över huvud i Vette härad lorde sådana sillgarn, som sättas fast i land, icke pläga anses såsom fast redskap. Alla ha sedan gammall brukat få följa sillen, men icke annan fisk. och sätta fast garnen i land. Icke heller s. k. slängen (stängvadar) lorde bruka betraktas såsom fast redskap. Skillnaden mellan fast och rörlig redskap synes böra vara, huruvida redskapen sättes fast i stolpar eller ej.

2. Hummerfisket. Fiskeritillsyningsmannen Johan Mjölner i Fjällbacka: Det är icke bra alt i Norrvikens fögderi hummerfisket icke är fritt utan är förbehållet strandägarna. — Den särskilda undantagsbestämmelsen i lagen om fritt fiske även för andra ä ön boende» än strandägarna tolkas icke alldeles efter bokstaven, utan exempelvis i Fjällbacka fiska alla, som bo där, fritt på alla Fjällbackas holmar, fastän Fjällbacka icke ligger på någon ö ulan på fastlandet. Någon Ivist om tolkningen av denna undantagsregel för »öborna» har icke förekommit i Kville härad. — Gentemot »utsocknes» vakta strandägarna noga på sina vatten, och de se till att inga ovidkommande fiska där. Några strandägare fiska hummer nästan uteslutande på sina egna vallen, men andra fiska även ute på frivattnet. Många frifiskare ligga gärna sä nära 180-m:gränsen som de kunna, och därför är det av stor betydelse att kunna bestämma var denna gräns går. Som del nu är blir det osäkerhet både för jordägarna och för frifiskarena om fiskerätten i gränszonen. Del vore bra om hummerfisket bleve fritt ända in til! land, så att den som kommer först får sätta sina redskap utan att behöva fundera över var 180-m .-gränsen löper. Även borisett från dessa osäkerhetssynpunkter skulle det betyda mycket för yrkesfiskarena att få komma in på enskilt vatten, och nationalekonomiskt skulle det uppenbarligen bli större avkastning av hummerfisket, om det bleve frill. En enda person kan icke fiska så mycket vid sitt land son: om fisket där står öppet för många. Frifiskarena önska ingalunda beröva jordägarna. möjlighet att fiska hummer vid egen strand, utan jordägarna skulle fortfarande få fiska liksom förut både vid egel land och längre ut, liksom andra fiskare. — Mjölner är statistikinsamlare för ett distrikt som omfattar praktiskt laget hela Kville härad. Där inom har under år 1944 fångats ungefär 29 000 kg hummer. Därav kan, enligt summariska uppskattningar som Mjölner gjort för varje ö, inom strandrättsområdet beräknas falla kanske Vo eller ungefär 5 000 kg. Om staten skulle inlösa detta enskilda hummerfiske och låta det bli fritt lör varje svensk man, borde strandägaren såsom gottgörelse få en »landlott motsvarande ungefär '/j av denna fångs!. 1 arrende brukar nämligen till strandägaren betalas '/s eller på somliga ställen lJt av

509 fångsten. Medelpriset under en flerårsperiod, 5—10 år, kan beräknas utgöra ungefär 4 kr. per kg. »Landlotten» skulle alliså för Kville härad utgöra 5 000 X Va X 4 = 6 667 kr. om året, eller kapitaliserat eller en räntefot av 3 procent något mer fin 200 000 kr. Med ledning härav kan det antas alt lösesumman för hela Norrvikens fögderi skulle bli grovt räknat en halv miljon kr., och den summan torde ej vara avskräckande, om mun beräknar de ekonomiska fördelarna. Dessutom skulle ju ett hundraårigt stridsmoment komma ur världen. Johan Andersson i Sövall: Del är svårt att göra en uppdelning av hur stor del av hummerfångsten som sker på enskilt och pä allmänt vatten. I Tanums härad är det ingalunda säkert att proportionerna äro desamma som i Kville. Ernst Olofsson i Sövall: I Tanums härad är det nog knappast mer fin Vio av hummern som fångas inom strandrättsområdet. Nestor Olsson i Lilla Hamburgön: Även om hummerfisket skulle inlösas, är det icke troligt att det blir mer hummer fiskad för den skull. Yrkandena om frigivande av hummerfisket bottna i avundsjuka. Strandägarna ha ju betalat sina fastigheter med hänsyn till bland annat det särskilda värde som del enskilda hummerfisket ger dem. Nestor Olsson arrenderar för sin del ut hummerfisket, för närvarande till sin son Albert Olsson i Kiddön. Om hummerfisket skulle bli fritt, skulle öarna i yttre skärgården bli värdelösa. Albert Olsson i Kiddön: Det är vanskligt alt som Mjölner försöka beräkna hur Stor del av all hummer som langas inom och utom enskilt vatten. Vid Kiddön fiska strandägarna hummer endast inom strandrättsområdet. Strandägarna där äro så beroende av detla fiske att det är deras huvudsakliga levebröd. Om hummerfisket skulle bli fritt, borde staten lösa in hela fastigheten, korna också, ty öarna ha då icke längre något värde för den fasta befolkningen; där ute finns ej telefon eller skolor; det är ingen idé för fiskarena att bo kvar där ute, utan det är bättre att flytta in lill fastlandet. De små jordägarna, som endast ha 1—2 kor och ofla måste köpa sitt foder, äro för sitt uppehälle beroende av fisket. I södra Bohuslän är det kanske annorlunda; där äro öarna större och det finns samhällen på öarna. Men exempelvis på Kiddön finns det bara ett par bus och det är 4—5 km till närmaste handelsbod. Walter Ledeli i Dyngö: Hummerfisket bör bli fritt. Ledeli bor själv på en liten ö utan att — som de närmast föregående talarna — ens ha strandrätt. Han måste leva pä sitt fiske ulan att ha några kreatur att lila till; han måste köpa mjölken men reda sig ändå. För frifiskaren, som är helt beroende av sjön, är det nödvändigt att kunna fiska alla tider på året för alt kunna leva. Men som det nu är kunna i Kville härad strandägarna i början på hummerfiskesäsongen fiska tillsammans med frifiskarena på allmänt vatlen och. spara hummern på det egna vattnet lill en årstid, då hummern på frivattnet är utfiskad och då det är bättre priser. Johan Andersson i Söv:,Ii: Också i Tanums härad bruka alla hummerfiskare, bade frifiskare och strandägare, när hummerfisket börjar den 1 oktober, lägga sina linor på allmänt vatten. Längre fram, då fisket på de allmänna bottnarna är slut, ha strandägarna sin hummer kvar och kunna spara den till på våren, då det är bättre pris. Under den korta allmänna säsongen är det mera konkurrens och sämre priser. För frifiskarena är det därför en livsfråga att kunna få fiska på alla vatlen. De mena att de leva i ett fritt land och kunna fordra ett fritt fiske för dem som skola leva endast på sitt fiske. Vid 1928 ars lagändring kunde man se vilken verkan det hade, då hummerfisket kring Norra Väderöarna blev fritt. Det sades då — liksom nu — att det säkerligen icke kunde väntas bli mera hummer fångad därför att fisket blev fritt. Men det visade sig att fisket lämnade belydligt större fångster efter frigivningen. Likadant kommer det säkerligen atl bli nu, om hummerfisket på strand-

510 ägarvatlnel friges. — Bestämmelsen om rätt för de å viss ö boende alt få fiska jämte strandägarna har icke berett några lolkningssvårigheler. Såsom exempel på öar, där endast strandägarna få fiska och icke jämväl andra å ön boende, kunna nämnas Pinnö och Otterö (båda utanför Grebbestad). — Om staten nu skulle lösa in hummerfisket, komme säkerligen denna ulgift att visa sig fruktbärande för landet genom att hummerfisket måste bli mycket mera givande än förr. John Johansson i Lammön: I Sannäsf jorden innehar Johansson allt hummerfisket, en del med äganderätt och en del med arrenderätt. Under de sista tio åren har Johansson endast fiskat pfi eget vatlen, men tidigare brukade Johansson fiska även på de allmänna fiskegrunden. Johansson har icke något att invända mot att hummerfisket blir fritt, men givetvis under förutsättning att full ersättning lämnas. Ragnar Stahre och Verner Wounsch i Hällsö: I Vette härad är hummerfisket på enskilt vatten mångenstädes av stor betydelse för strandägarna. Sålunda fiska de tre .strandägarna pä Hällsö hummer endast på eget vatten. Om hummerfisket bleve helt fritt, skulle det säkert komma många främmande fiskare dit, ty fisket är ganska givande. På den ön finns det inga icke-strandägare boende, och på många andra håll, 1. ex. på Styrsö, äro förhållandena ungefär likadana. På Koster är hummerfisket gemensamt för alla som bo på Kosteröarna, oberoende av om de bo på Nordkoslcr eller på Sydkoster, men ingen från andra öar eller från fastlandet får fiska där. Birger Styre i Star-Edet: Uppgifterna om Koslerbornas fiskerätt vitsordas. Även llamsöborna, söder om Koster, fiska för sig själva och släppa icke in andra på sill hummervatten. Styre önskar alt hummerfisket måtte bli så fritt som möjligt. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt stadshotellet i Karl s ta d den 28 maj 1946.

Thulin.

fiskerättsmöte å tisdagen

Närvarande: frän fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson och Palmquist ävensom Dahr, expert, och Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen i Värmlands län: länsnotarien Gunnar Forsberg; fiskeriintendenten Nils Törnquist i Karlstad; från hushållningssällskapet i Värmlands län: fiskerikonsulenlen Alfred Björnemark i Karlstad; från fiskerinämnden för Vänern: ordföranden i dess arbetsutskott direktören August Lindh i Karlstad och fiskerikonsulenten Petras Hjort i Mariestad; följande jordägare eller arrendatorer: Uddeholms Aktiebolag genom ombudsmannen Gerhard Larsson i Uddeholm och förvaltaren Gustaf Jansson i Skoghall, Billeruds Aktiebolag i Säffle genom Sven Hedström, godsägaren Filip Thorell i Kårud, Millesvik, för egen del och såsom ombud

511 för Millesviks församling, förvaltaren Paul Edgren i Eskilsäter, häradsdomaren C. A. Andersson i Stora Abbortan, Segerstad, Hjalmar Kartnian, Vilhelm Bäckman (för direktören Henry Oden) och K. J. Graf man i Segerstad, Karlstads stad genom fastighetsförvaltaren Otto Feldt och sladsingenjören Hädar Grude, Alfred Johansson och Paul Andersson i Torp, Hammarö, Georg Karlsson och Karl Larsson i Västra Skagene, Hammarö, Elias Karlsson, Martin Carlsson och David Nilsson i Rud, Hammarö, Robert Jonasson i Nolgärd, Hammarö, Karl Hammarin och J. A. Ericsson i Hammarö, Aktiebolaget Skattkärrs Tegel genom disponenten Ivar Tjerneld i Skattkärr, Natanael Svensson och Petrus Svensson i östra Fågelvik, Erik Bergkvist och Carl Bergkvist i Faxstad, Vase, Sven Svensson i Vase, ordföranden i Kristinehamns stads drätselkammare O. K. Eliasson i Kristinehamn, Kristinehamns och Varnums församlingar genom revisorn Sten Ström i Kristinehamn, Albin Aronsson och Tore Lindblad i Kristinehamn, Henry Helgesson i Vålön, Kristinehamn, Edvv. Magnusson i Visnunis-Kil för egen del och såsom representant för Visnums-Kils församling; följande övriga fiskare: Karl Axel Wallstedt i Eskilsäter, K. W. Andersson och G. 11. Andersson i Hammarö, Emil Karlsson och Oskar Svensson i Kristinehamn. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Den allmänna frivattengränsen. Filip Thorell i Kårud: Strandägarna på Värmlandsnäs äro vana alt hävda en fiskerättsgräns 180 meter ut från 2 meters djup, och detta äro de i stort sett nöjda med. Karl Axel Wallstedt i Eskilsäter: De insjöfiskesakkunnigas frivattengräns förefaller bra, ty den håller sig i stort sell lill den gamla vedertagna 180-m :gränsen. Hjalmar Kartman i Segerstad: I trakten av Segerstad överensstämma de föreslagna frivatlengränserna nära med vad de fiskeintresserade sedan långa tider hävdat, nämligen 180-m .-gränsen. Georg Karlsson i Västra Skagene: I trakten av Hammarö, söder om Karlstad, ha alla av ålder tillämpat 180-m:gränsen. Karlssons fader liar där berättat, hurusom man då med linor mätte 100 famnar ut från 1 famns vattendjup. Ingen strandägare torde nu hävda fiskerätt utanför den gränsen. Karlsson är strandägare och arrenderar dessutom fiskerätt, men hävdar själv icke någon enskild fiskerätt längre ut. De insjöfiskesakkunnigas förslag är i huvudsak tillfredsställande. Det bygger ju på 180-m .gränsen, och det är så, som alla äro vana att ha det. Det är fördelaktigt att de sakkunniga angivit frivattengränsen på karta. Om linjen finns utritad på kartan, kan den fiskande redan på förhand ta ut märken och enslinjer, som han kan ha i minnet under fiskefärden. Annars måste han göra mätningar på platsen, och sådant lar lid; del stadiga 2-metersdjupet finns ju icke angivet på sjökorten. Om gränsen skall inläggas på karta, måste det emellertid förutsättas, att man icke följer de insjöfiskesakkunnigas kartor utan går efter nyare material. Viktigast är, att man får säkra enslinjer, helst med gränsen uppdragen med räta linjer, så att det icke blir någon tvekan om var gränsen går. Karl Larsson i Västra Skagene: För frivattnet är 180-ni:gränsen lämplig. Den gränsen äro alla vana att respektera. Om strandägarna tillerkännas fiskerätt dit ul, ha de fått tillräckligt mycket. Men om gränsen skall dras med räta linjer, skulle strandägarna ofta få alltför mycket vatten. Det är säkerligen icke lyckligt att dra en frivattengräns med räta linjer. Då skulle i vikar gränsen komma att gå kanske flera tusen meter ut från inre stranden, medan den vid uddarna skulle gå inne vid

512 land. Då är det bättre med ett visst avstånd från stranden, t. ex. 180 meter. Frivattengränsen skulle med den metoden svänga in i vikar och bukter, och en sådan gräns skulle vara lämpligare. (Instämmanden.) Där kusten är öppen, kan det ifrågasättas, om strandägarna över huvud borde ha någon enskild fiskerätt. Exempelvis vid Hammarö Skage (SOU 1937: 11 kartbilaga 1), där det icke finns några skär utanför, ha yrkesfiskarena alltid fiskat fritt ända inne vid stranden. Om strandägarna på sådana ställen skulle börja göra gällande privat fiskerätt, skulle detta illa drabba yrkesfiskarena. I Vänern sluttar sjöbottnen ofta närmast stranden tämligen långsamt för alt sedan litet längre ut börja slutta brantare. Just i »backen» är det ofta etl ganska bra fiske, men det fisket skulle med de insjöfiskesakkunnigas förslag komma att gå förlorat för yrkesfiskarena. Därför borde vid öppen kust någon 180-m:gräns icke tillämpas. August Lindh i Karlstad: Den allra största uppmärksamhet bör ägnas åt all få enkla och klara gränslinjer mellan det enskilda ocb det fria vattnet. För fiskarena ute pä sjön är det svårt att avgöra, var gränsen går. Särskilt när det gäller så många människor som här, är det nödvändigt att de linjer, som fastställas, bli lätta alt tolka. De krokiga linjerna, som följa stranden, äro kanske de mest rättvisa, men .samtidigt borde man söka förenkla dem och göra dem så raka som möjligt ocb söka vinna stöd av fixpunkter lätt synliga från båt. Albin Aronsson i Kristinehamn: I allmänhet räknar man nog för närvarande i Vänern, att den enskilda strandäganderätten sträcker sig 180 meter ut frän själva landet och ej från 2-metersdjupet. Den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna allmänna frivattengränsen löper i stort sett på lagom avstånd från stranden. Den borde emellertid icke dras i så många krökar. Det blir svårt att följa den invecklade gräns, som de sakkunniga föreslagit. Det vore lättare med raka linjer mellan holmarna. — Medelvattenståndet i Vänern varierar ganska mycket år från år, men det ungefärliga normala medelvattenståndet känna de flesta till. Fiskerikonsulenten Alfred Björnemark: I en sä stor sjö som Vänern med förhärskande låga strandområden och en regleringshöjd på omkring 2 meter kommer 2metersdjupet att variera betydligt vår—höst och sommar—vinter. Att en fiskare miller ut var han har rätt att fiska, har Björnemark under sin 35-åriga tjänstetid ännu ej sett, utan fisket bedrives efter gammal praxis eller efter bedömning av avståndet från land. Frivattengränsen bör i en blivande lagstiftning helst bestämmas till visst avstånd från land. Därvid skulle det nog vara lättast, om man kunde få utgå från strandlinjen i dess läge vid fisketillfället. Oskar Svensson i Kristinehamn: I Kristinehamnstrakten ha strandägarna på flera ställen fått onödigt mycket vatten genom de insjöfiskesakkunnigas förslag. Sålunda har mellan Marön och Ramholmen ölmeviken skurits av, så att hela den fjärden blir enskilt fiskevatten (1937 års kartbilaga 2). Många yrkesfiskare undra om det är nödvändigt att strandägarna där skola tilldelas så mycket välten. Där borde, liksom vid den söder därom belägna Hjälmarsfjärden, frifiskarena fritt få komma in. Också sportfiskarena böra få tillräcklig rörelsefrihet, ocb därför bör Strandägarvattnet icke göras alltför stort. Om en strandägare genom den nya lagstiftningen skulle få sin fiskerätt utökad, kommer han nog också att utnyttja den nya rätten genom att söka få ut arrendeavgift för den, och detta skulle bli till belastning både för yrkesfisket och för sportfisket. Sådant sportfiske, som bedrives med omtanke och hänsyn, bör uppmuntras och stor hänsyn bör tas till fiskevårdssynpunkterna. Men för den skull är det icke nödvändigt att låta alltför stora vatten bli privata. I stället borde inom varje vik, där gös eller annan lekfisk förekommer, ett fredat vatlen avsättas, där inga redskap skulle få utsättas, utan där fisken kunde leka i fred.

513 Albin Aronsson i Kristinehamn: ölmeviken (1937 års kartbilaga 2) är en gammal sockenallmäniiing, och det skulle väcka starkt missnöje, om detta vatten skulle bli fritt, och det ha de insjöfiskesakkunniga ej heller föreslagit. — 1 H jälmarsfjärden däremot (sydväst om Kristinehamn) var det mera tvivelaktigt, om det icke varit fritt vatten i alla tider. I samband med de insjöfiskesakkunnigas utredning enades intressenterna om att en del av fjärden skulle bli fritt vatten och resten enskilt, men de sakkunniga ha pä kartan ritat ut nästan hela fjorden som fritt vatten. Henry Helgesson i Vålön: Vid östra och sydöstra sidan av Vålön (1937 års karlbilaga 2) borde frivattengränsen gå längre ut än den av de insjöfiskesakkunniga såsom allmän frivattengräns föreslagna röda linjen. Inne vid stranden sträcker sig en sandbank 200 meter ut från land, och där inne är det ej möjligt all använda bassängryssja (storryssja). Sådan ryssja måste börja sättas 200 meter från land ocb vidare utåt, för atl man skall kunna utnyttja stalpet >, där gösen finns. Helgesson brukar sätta bassängryssjor i en tillhopa 300 meter lång rad och lämnar i enlighet med länsfiskerisladgan en fri lucka om 30 meter mellan varje avstånd om 100 meter av raden. Där utanför sättes ytterligare en rad bassängryssjor. Den längsta raden bassängryssjor, omkring 200 meter, omfattar 7 ryssjor, därav 2 inne vid land och de övriga 5 utanför banken. Det kan frågas om hela raden bör befraktas såsom ett enda redskap, då det är flera ryssjor, som stå i en följd. Strandägarna önska fortsätta minst 50 meter utanför de insjöfiskesakkunnigas röda linje, ut lill segelrännan.

2 . Fritt fiske med not i enskilt vatten. Hjalmar Kartman i Segerstad: Det är säkerligen välbetänkt atl, såsom de insjöfiskesakkunniga föreslagit, vissa notvarp bibehållas för fritt liske. Kring Åsfjärden (1937 års kartbilaga 1) ha frifiskarena åtskilliga notdrag avsedda för nors eller siklöja eller båda dessa fiskslag. För närvarande ligger i dessa trakter notdragningen nere, men den kan åter komma i bruk, och därför böra de fria notvarpen utprickas, så att de icke försvinna i glömska. De äro oftast belägna på sterila platser, dalbottnen består av berg, sten, grus eller sand. Därför kan detta fiskesätt icke inverka pä strandägarnas intressen, men för frifiskarena är detta förbehåll av stor betydelse. Om man önskar fånga nors, bör noten följa bottnen, låt vara att åtskillig nors kan fångas även i flötnotar. Också för fångst av siklöja kan bottennot användas. Fiskarena bruka ställa noten så att den är gångbar både för nors och för siklöja. Noten brukar då hållas så lätt sänkt som möjligt, så alt noten liksom seglar fram på bottnen. Karl Axel Wallstedt i Eskilsäter: Agnfiske med not bedrives icke så mycket nu som förr. Vid Kållandsö förekommer dock fortfarande ganska mycket notfiske efter siklöja. Om sådant fiske skall tillåtas, bör det begränsas till några få bestämda platser. Fiskerikonsulenten Petrus Hjort: Vid Kållandsö, Torso och Djurö har notfiske med s. k. flötnot efter siklöja den största betydelsen och omfattningen i Vänern. Notfisket sker där dels för anskaffande av siklöja till agn och dels för fångst av siklöja till avsalu; det senare förekommer i så stor omfattning, att bestånden av .siklöja i vissa fall lida en icke obetydlig skada. Visserligen är tillgången på siklöja för närvarande tämligen god i Vänern, men sådant växlar ofta hastigt. Det är huvudsakligen genom siklöjan och norsen, som urnäringen i Vänern omsattes, och utsättas dessa fiskarter för rovdrift och överbeskattning, kan fiskproduktionen i övrigt minska, särskilt av lax och gös. Därför bör lagen ej utformas så, att den ger obegrän33

514 sad möjlighet till rovfiske, .Vid de stränder, där fritt notfiske skall tillåtas, bör det fria fisket begränsas lill llötnot, alltså not som flötas så hårt att den följer vattenytan och ej når bottnen förrän vid landningsplatsen. Det fria notfisket bör lämpligen endast avse fångst av siklöja och nors till agn. Skall fiske med finnot få bedrivas också för försäljning, bör länsstyrelsen, efter utredning, bestämma därom. Karl Larsson i Västra Skagene: Vid norsfiske är det ej lämpligt med flötade notar, ty då får man ej en enda nors; norsnoten måste följa bottnen. Notkasten äro särskilt utprickade, och för att dra bottennot måsle tillstånd begäras hos länsstyrelsen. På de ställen, där yrkesfiskarena braka begära sådant tillstånd, t. ex. vid Axelsö (sydväst om Skoghall, 1937 års kartbilaga 1), är det nästan tvärdjupt, 20—25 famnar inne vid stranden, och bottnen är stenig och grusig. Detta notfiske kan därför icke skada annat fiske. Utom nors kan det i dessa notar ibland fångas en del småabborre, men sådan fisk vilja yrkesfiskarena ej ha. Norsnot dras mest under is den kalla årstiden. Norsen är en god fisk och den säljes rält mycket i Karlstad. Sommartid är det ej lämpligt att dra not efter nors; sådan noldragning är för övrigt då förbjuden. I regel blir det inga stora fångster. Yrkesfiskarena ta ej ofta agnfisk med not utan ha alltmera övergått till all i stället ta sitt agn med löjnät.

3 . Fritt fiske med nät i enskilt vatten. Karl Larsson i Västra Skagene: Vid Hammarö lägga yrkesfiskarena allmänt löjnät var de vilja. Sådant fiske ha strandägarna aldrig förbjudit, och ingen har något emot att det läggs löjnät nära stranden. Även om den blivande lagen skulle ge strandägarna ensamrätt, skulle nog ändå ingen .strandägare hindra yrkesfiskarena från att lägga löjnät även på enskilt vatten. Yrkesfiskarena undvika noga alt med sådana nät komma nära andras redskap. De näten äro ömtåliga, och yrkesfiskarena äro rädda om dem. Annat fiske kan därför knappast störas. Även på flera andra håll i Vänern bruka löjnät sättas, t. ex. vid Kållandsö, Lurö och Djurö. Dessa nät användas icke endast ute på det fria vattnet utan nästan oftare inne på strandvattnet. Djupet bör helst vara åtminstone 10 meter. På så grunt vatten som 8 meter bruka inga löjnät sättas. Fiskcrikonsulenten Petrus Hjorth: Åtminstone vissa tider av året, särskilt på hösten, i oktober, november och december, går siklöjan in över grundare marker än 8 meter för att leka, exempelvis vid Hamnudden, Bromö, Smörhättan och Kalvöskären (1937 års kartbilagor 12 och 13), troligen också vid Kållandsö. Den tiden på året är det en väsentlig del av löjfångslen, som äger rum mellan 6 ocb 8 meters djup. Om fiske ined s. k. linniaskad flötnot efter siklöja skulle tillåtas ända in till stranden i vissa områden och detta ej skadar annat fiske, böra agnnät (löjnät), som bojas (flötas), också fritt få brukas inom samma områden och minst intill 6-metersdjupet vid sten- och bergsstrand, som vetter mot öppna sjön. — Agnnät (nät med maskstorlek av 40—47 varv per aln) bli alltmera de redskap, vari siklöjan mest fångas till agn. Agnnäten ställa sig billigare än notarna, de kräva mindre tid och arbete och framför allt: de kunna skötas av en fiskare ensam. Agnnäten fordra emellertid yrkesskicklighet vid användning och uppsättning, och därför torde sådana nät knappast komma att brukas av andra än yrkesfiskarena. Agnnät borde fritt få brukas inom liknande områden som där flötnotar skulle vara tillåtna. De komma säkerligen att göra mindre skada. Karl Axel Wallstedt i Eskilsäter: Löjnät användas icke blott i norra Vänern ulan också vid exempelvis Lurö och Kållandsö. I trakten av Eskilsäter läggas dessa nät icke innanför 8-metersdjupet, men på andra håll kanske frifiskarena bruka gå in

515 pa grundare vallen. Från strandägaihåll skulle det ej vara något att invända mot att frifiskarena finge gå ända in till land med löjnäten, Men bland yrkesfiskarena själva finns det knappast något intresse för att få gå närmare land än till 8-metersdjupet. 4. Fritt fiske med långrev i enskilt vatten. Hjalmar Kartman i Segerstad: Den föreslagna rätten till fiske med långrev å ensk.lt vallen kan för yrkesfiskarena vara ett tveeggat svärd och verka både gynnsamt ocb ogynnsamt. Givelvis har yrkesfiskaren intresse av att liksom hittills få fortsatta alt lägga långrev på de ställen där han brukat. Men för de vrkesfiskare som bo . närheten av större industricentra, kan saken ställa sig annorlunda. Om långrevsfisket där skulle bli fritt för vem som helst, skulle det lätt bli ett sådant myller av langrevsliskare, alt yrkesfiskarena skulle bli utträngda. Förr brukade Karlman och andra fiskare lägga långrev om varandra i vilka vatten de önskade och det gick bra att samsas. Fortfarande vill Kartman i sina vallen gärna hälsa främmande yrkesfiskare valkomna till att lägga långrev. Men Kartman är icke beredd att öppna sma vatten for vem som helst. Nog finns det många ordentliga sportfiskare, som finna ett nöje , att fiska och som visa hänsyn till andra, och för dem vilja yrkesfiskarena icke rulla stenar i vägen. Men det finns andra, som kalla sig sportfiskare men som missbruka det namnet. Om det är riktigt att använda den benämningen da skulle Karlman och andra i sin ungdom med samma rätt ha kunnat kalla sig »sportjagare». Detta betydde, att man sköt på stort och smått utan tanke på jakträtt eller jakts adgar. Det är andra tider nu beträffande jakten. Men i fråga om fisket lycks en del folk fortfarande tro, att de kunna fara ' r a m litet bur som helst De använda spinnkrok ocb svirvel och andra högeffektiva redskap. De meta på isarna och vid öppet vatten finkamma de vassarna efter gädda. Särskilt illa är det att dé ibland icke ens ta vara pä fångsten. Om det nu skulle bli fritt för envar att lägga långrev eller rent av att fiska med all slags krokredskap, skulle en sådan regel kanske sia val ut, så länge det är fråga om ordentliga amatörer eller yrkesfiskare men om det skulle bli motsvarande frihet också för vissa andra fiskarekategorier' kan de ta komma att verka ogynnsamt. Det är icke något allmänt intresse, att fiskbeståndet blir utött och att fiskenaringen skadas. Yrkesfiskarena se därför helst att l.sket med långrev på enskilt vatten i princip förbehålles strandägaren men att dessutom yrkesfiskarena kunna få rätt att där lägga ålrev. För att det skall bli någon kontroll over vilka som sålunda skulle få bedriva ålrevsfiske, kunde det kanske ordnas sa, att yrkesfiskarena till den lokala fiskevårdsföreningen skulle anmäla önskan därom. Filip Thorell i Kdrud: Långrevsfisket bör följa den allmänna frivattengränsen Strandägarna motsätta sig bestämt förslaget om fritt fiske innanför den gränsen' Om detta skulle tillåtas, skulle det säkerligen komma att utnyttjas på ett för strandagaren mycket otrevligt sätt. Redan nu äro strandägarna hårt trängda av alla de »sportfiskare», som ogenerat anse sig kunna fiska i andras vatten. Därför bör den oreslagna bestämmelsen om obegränsad rätt till revfiske i strandägarvattnet tas bort. Strandägarna ha visserligen intet emot att yrkesfiskarena där få rätt att om höstarna fritt fiska ål med vanlig ålrev. Men strandägarna önska icke den svärm av andra fiskare, de må kalla sig vad de vilja, som utan lov fiska alldeles inpå strandvassarna. Särskilt illa är det, dä de använda så otrevliga fångstmetoder som sax otta monterad på långrev eller som ståndkrok. Georg Karlsson i Västra Skagene: Revfiske efter ål sker endast på eftersommaren I Vänern fångas över huvud ej ål med andra redskap än långrev. Om ålen icke

51G fångas med långrev under denna tid — juli, augusti ocb början av september — då ålen går till vid stranden, vandrar den tillbaka ut i sjön och blir aldrig fångad. Vid fiske med ålrev är det nödvändigt att kunna gå så nära land som möjligt. Yrkesfiskarena kunna emellertid icke träffa direkta avtal med alla strandägare, där fisket bedrives, ly fisket sker över en ofta milslång strandsträcka. Karl Axel Wallstedt i Eskilsäter: Det kan icke vara lämpligt att innanför den allmänna frivattengränsen tillåla fiske med all slags långrev. Med sådan redskap fångas icke endast ål, utan om man agnar med mask, tas också småabborre och åtskillig annan fisk. På sina ställen, särskilt i närheten av samhällen, kan sådant långrevsfiske lätt urarta till rovfiske. Karl Larsson i Västra Skagene: Strandägarna ha icke själva redskap för ålfångst, och om då icke yrkesfiskarena få fånga ålen med ålrev, blir Väner-ålen icke alls fångad. Fisket med ålrev bedrives ända inne vid vasskanten. Vattenrättsägarna äro så många, att yrkesfiskarena icke kunna träffa arrendeavtal med dem alla. Bland yrkesfiskarena på Hammarö har diskuterats önskvärdheten av att fritt få fiska med ålrev under juni—augusti. För att denna frihet ej skall missbrukas till atl fånga också annan fisk, bör föreskrivas, att reven måste vara agnad med död fisk och ej med levande fisk eller med mask. Det döda agn, som yrkesfiskarena använda, är siklöja eller nors. Särskilt norsen dör fort och lämpar sig därför väl såsom ålagn. Vissa andra fiskslag, exempelvis stensimpa, kunna, använda såsom agn, locka också annan fisk än äl att nappa, och detta är icke rätt mot strandägarna. Givetvis kan det bli svårigheter att övervaka, att reven icke agnas med annat än död fisk.1 Därför måste det fria revfisket bygga på personligt förtroende och förbehållas yrkesfiskarena, ty de äro kända för att vara laglydiga. Förmanen av fritt fiske med ålrev skulle tillkomma blott dem, som leva endast av liske. K. J. Grafman i Segerstad: Om icke ålen tas på ålrev just när den går inne vid stränderna, försvinner den ur Vänern, och det är bättre att den fångas, medan den ännu är kvar i sjön. Det är ett bra förslag att det fria ålrevsfisket endast skall avse ålrev med dött agn. Verkliga yrkesfiskare bruka begagna dött agn, särskilt nors, som dör rätt snart efter det att den satts på kroken. Om frifiskarena begränsa sig till dött agn, kunna de gott få fiska ända in tilt vassarna. Men med annat agn, t. ex. mask, kan på långrev fångas gädda och åtskillig annan fisk, och det bör ej tillåtas. Albin Aronsson i Kristinehamn: Man bör göra en bestämd skillnad mellan ålrev och gäddrev. Pä gäddrev fångas mängder med gädda, och det fiskslaget måste anses vara strandägarens enskilda egendom. Därför är det lämpligt att begränsa det fria revfisket till död fisk, vilket för ål är ett mycket bra agn. Det är så mycket viktigare att upprätthålla denna skillnad, som gäddfisket delvis bedrives under samma tid som ålfisket, exempelvis under augusti. — Det bör ej tillåtas atl, såsom en del »sportfiskare» göra, sätta saxkrokar på långreven. Oskar Svensson i Kristinehamn: Allt saxfiske behöver icke fördömas. Sax användes också av många yrkesfiskare. Visst finns det en och annan amatörfiskare, som bär sig illa åt och exempelvis lägger abborrev alltför nära en bassängryssja. Men sådant söka sportfiskesammanslutningarna motarbeta. Alla fiskande böra respektera yrkesfiskarenas och strandägarnas redskap. Men med denna begränsning bör allt långrevsfiske bli fritt, även med mask som agn. Ålen tar också på mask. Yrkesfiskarena använda visserligen dött bete, men man kan icke gärna vid fiske skilja mellan olika slag av agn. Det är likaledes svårt att begränsa fisket till visst fiskslag, exempelvis fil, ty ofta nog kan också annan fisk fångas på långreven. Sportfiskarena böra icke onödigtvis hållas tillbaka, utan också de böra få fiska med långrev lika väl som 1

Jfr Betänk. 1937 s. 199 och 204.

517 yrkesfiskarena. Allt fiske med långrev bör därför vara fritt med allt slags agn och efter all sorts fisk. Vilhelm Bäckman i Segerstad: Det finns sportfiskare av både bättre och sämre sort. Det begreppet är svårt att bestämma. Strandägarna hade nog icke vänt sig så skarpt emot ett totalt frigivande av långrevsfisket, om ej de främmande missbrukat delta fiskesätt. Många fiskerättshavare, bl.a. Segerstads fiskevårdsförening, utplantera varje år åtskilligt yngel i de gäddvikar, där de ha strandrätt, men strax efter leken kommer vilken »sportfiskare» som helst och tar med långrev upp smågäddor, som mäta endast 25—30 cm. Man frågar sig, om strandägaren verkligen stär rättslös mot sådant. Däremot ha nog strandägarna i allmänhet ingenting emot att yrkesfiskare lägga ålrev på deras vatten. Men det bör vara personligt tillstånd. Strandägarna vilja icke, att vem som helst skall få bedriva sådant fiske utan de böra känna den som lägger reven. Det finns ingen möjlighet att i praktiken kontrollera, huruvida en långrev agnats med dött eller levande agn, utan man måste lita på den fiskande. August Lindh i Karlstad: Beträffande långrevsfisket synes det under mötets gång ha blivit stor samstämmighet om att det bör begränsas till fiske efter ål med dött agn och få bedrivas på främmande vatten endast efter länsstyrelsens medgivande. — Över huvud är det ett önskemål, att länsstyrelsen får ökat inflytande i fiskerifrågor. Fiskeriadniinistrationen bör decentraliseras, så att fiskarena även i enkla frågor icke skola behöva gå ända lill Kungl. Maj:t. Som det nu är, får ju en frifiskare icke ens sätta ut en djupvattenryssja i frivatlnet utan att begära tillstånd ända hos Kungl. Maj:t. Behandlingen av fiskeriärenden bör icke göras krångligare än nödvändigt. Kungl. Majt:s inflytande bör begränsas. (Instämmanden.) Fiskerikonsulenten Alfred Björnemark: Från många håll har det kommit invändningar mot att tillåta fritt fiske med långrev på enskilt vatten. Särskilt vid östra sidan av Värmlandsnäs har det varit missnöje över att frifiskarena därigenom skulle komma allt för nära stranden, eftersom de insjöfiskesakkunnigas gröna revfiskelinje där löper så nära landet. Men om man såsom villkor för det fria rev-fisket uppställer, att länsstyrelsen skall lämna tillstånd, förfalla dessa invändningar. Därigenom skulle man också vinna, att den gröna linjen bleve överflödig och att man finge en enhetlig frivattengräns. Att ha två olika gränser, den ena för revfiske och den andra för annat fiske, skulle säkerligen endast leda till oreda. Fiskerikonsulenten Petrus Hjorth: En oinskränkt frihet för revfiske efter ål kan befaras skada strandägarens fiskemöjligheter och även leda till överbeskattning av fiskbeståndet. Om vissa enskilda fiskerättsägare av ett eller annat skäl godta obehörigas revfiske inom sitt vatten, må det stå dem fritt, men detta är icke någon allmän praxis. De enskilda strandvaltnen utgöra ofta ett gott skydd för fiskbestånden, såsom motvikt mot den påfrestning som ett stort frivatten alltid utgör. Till stöd för yrkesfisket kunde emellertid länsstyrelsen få rätt att till yrkesfiskare, som är därav beroende, upplåta rätt att fiska med rev efter ål på enskilt vatten, under förutsättning att det kan ske utan men för övriga bestånd av fisk och att fiskerättsägaren ej själv utnyttjar revfisket eller har det utarrenderat till yrkesfiskare. Länsstyrelsen borde närmare få bestämma hur revfisket skall bedrivas och avgöra tvist om skälig ersättning för det intrång, som kan uppkomma för strandägaren. Som ovan Gösta

Thulin.

518 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt ordenshuset i M a r i c s tad den 25 maj 1946.

fiskerättsmöte å lördagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson, Palmquist och Widerberg ävensom Dahr, expert, och Thulin, sekreterare; från hushållningssällskapet i Skaraborgs län: fiskerikonsulenten Fabian Olofsson i Mariestad; från fiskerinämnden för Vänern: fiskerikonsulenten Petrus Hjorth i Mariestad; för Vänerns fiskareförbund, förening u.p.a.: ordföranden nämndemannen C. O. Larsson i Sjölorp; följande jordägare eller arrendatorer: Karl Brandberg i Ålön, Gullspång, Torsten Johansson och Karl Fredrik Johansson i Äros, Hult, Gullspång, Georg Andersson i Onsö, Torso, Hjalmar Nelsson i Dillo, Torso, Carl Gustafsson i Hassle, Säby, J. G. Persson och Emil Andersson i Sjöängen, Leksberg, Karl O. Gustafsson ocb Slure Gustafsson i Nylorp, Sjöängen, Björsäter, Arvid Guldström i Madaholm, Kållandsö, och Karl Isaksson i Nysäter, Kållandsö; följande övriga fiskare: C. O. Larsson i Sjötorp (se ovan), August Bamberg och Gunnar Bamberg i Nakareholme, Torso, Bertil Johnsson i Dillo, Torso, Erik Andersson i Mariestad, Erik Andersson i Sandudden, Krafthagen, Mariestad, David Jakobsson i Gärdsviken, Tolsjö, Rune Isaksson i Nysäter, Kållandsö, Fredrik Kjörk i Solhyddan, Kållandsö ocb Emil Karlsson i Sjöholm, Kållandsö. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden: 1. Den allmänna frivattengränsen. C. 0. Larsson i Sjötorp: Vid angivande av frivattengränsen är det nog lämpligast att ha både karta och lokalbeskrivning. Alla uddar, holmar och skär finns det namn på, och i den mån namnen icke finnas utsatta på sjökortet kan ortsbefolkningen lämna besked därom. Somliga sjökort äro gamla och det kan undras, om sjökarteverket intresserar sig mycket för de områden, som ligga utanför farlederna. Vidare blir det i en sjö som Vänern stora förändringar, särskilt utmed stränderna, till följd av sjöregleringen. I stort sett kan man nog emellertid lita på sjökorten. — Det är ett allmänt önskemål bland fiskare och strandägare kring Vänern, att fiskerättskommittén snarast måtte kunna föreslå klara bestämmelser om hur långt ut i sjön den enskilda fiskerätten når. Karl Gustafsson i Nytorp: Frivattengränsen bör utmärkas på karta med rediga linjer och tydliga ortsbestämningar. Såsom kartunderlag bör väljas sjökortet eller kanske ännu hellre generalstabskartan, som ju är allmänt tillgänglig. 1 Gustafssons hemtrakt använda fiskarena i allmänhet icke sjökort. Erik Andersson i Mariestad: Bättre vore nog att bestämma frivattengränsen till ett visst avstånd från land. Fiskerikonsulenten Petrus Hjorth: Själv har Hjort ofta seglat efter både sjökort och generalstabskarta och har därvid funnit alt strandlinjens djupkurvor i regel äro tillförlitligt angivna på sjökorten medan generalstabskartan därvid synes vara mindre exakt.

519 2. Särskilda förhållanden i Mariestadsfjärden. Karl Gustafsson i Nytorp: I Mariestadsfjärden bedrives rätt myckel yrkesfiske med ryssjor. De flesta yrkesfiskarena äga eller arrendera strand, men det finns också några yrkesfiskare i Mariestad, vilka fiska med ryssjor i Mariestadsfjärden utan strandrätt. I den öppna delen av Mariestadsfjärden bedrives det vår och höst nätfiske efter abborre och sik. Vattnet närmast land anses uppdelat mellan jordägarna, men ute i Mariestadsfjärden sätta de olika fiskerättshavarna sina nät litet om varandra. Även andra yrkesfiskare än strandägare och arrendatorer fiska med nät där ute. — I Mariestadsfjärden skulle det kanske vara praktiskt att elt område avsattes för nätfiske och ett för pimpelfiske. Som det nu är, göra nöjesfiskarena ofta ohägn på näten genom sitt pimpelfiske. Ibland kan det ligga 20—30 pimplande båtar ute på en gång och driva med vinden. J. G. Persson i Sjöängen: På flera ställen i Mariestadsfjärden finns det storryssjor, som utsättas av andra än fiskerättshavare, exempelvis vid Gummersta, Tjuvholmen och Stallbro (se SOU 1937: 11 kartbilaga 12). C. O. Larsson i Sjötorp: I Mariestadsfjärden göra strandägarna icke anspråk på ensamrätt i öppna fjärden. Vattnet där är sä grunt, att fisket ute på fjärden är lika givande som vid stränderna. Därför ha både strandägare och frifiskare intresse att få fiska där ute. Carl Gustafsson i Hassle: I östra delen av Mariestadsfjärden, exempelvis vid Karlsviksholmarna (1 300 meter norr om Säby), äro storryssjorna i allmänhet 2 meter höga och ha en landarm om 15—30 meler. De böra icke »vaka» (skjuta upp över vattenytan) utan böra ligga något under vattenytan, och de sältas alltså helst på omkring 2 l /s mefers djup. Strandrättsvattnet bör i hela fjärden reserveras fölst randa garna. Den som köper en fastighet, har ju måst betala också för fiskerätten, och i ett arrende ingår likaledes ersättning för fiskerätten. 3 . Fritt fiske med not i enskilt vatten. Karl Isaksson i Nysäter: Kring Kållandsö fiskas mycket siklöja (»sit») till agn lör revfiske. Siklöjan går aldrig in över gräsbevuxen botten, där alt annan småfisk håller till, utan siklöjan är en vandringsfisk, som går för sig själv vid branta och bergiga stränder, oftast där det är stark ström. Vid sådana stränder brukar annan fisk icke trivas. Men just där sjön är som värst, tycks silen leka. Den fångas med not, som dras upp mot land. Nottågen äro ungefär 200 meter långa. Noten dras icke utefter bottnen utan är flötnot. Även av detta skäl kan den icke skada småfisk av värdefullare fiskslag, ty medan noten dras in mot land, slinker sådan småfisk under. Noten bör icke ta botten, förrän den går i land, ty annars fastnar den. Noten brukar la botten på 4 meters djup och kan alltså icke användas, där vattnet vid stranden är grundare än 4 meter. Det lämpligaste djupet är omkring 6 meter. Just vid Kinneviken är det i regel 5—6 meters djup ända inne vid stranden. Det låter sig knappast göra att hålla varje notkast utmärkt, ly eftersom det nästan alltid är stark ström, där siklöjan går till, stannar icke noten där den lägges, utan fiskaren måste följa efter den drivande noten. Då är det lämpligare att stora, sammanhängande kuststräckor förklaras upplåtna för sådant notfiske, t. ex. hela västra stranden av Kinneviken frän Lidköpingstrakten (Villa Giacomina) och norrut samt omkring Ekens skärgård, norr om Kållandsö (1937 års kartbilaga 10). Sådant fritt fiske med not efter siklöja har nog bedrivits ett hundratal år, och ett lagfästande av denna rätt kan icke missbrukas. I mera slulna vatten däremot bör nog i fiskevårdens intresse finmaskig not aldrig användas.

520 C. O. Larsson i Sjötorp: Djupnot, som följer bottnen, kan endast användas i upprensade notvarp. Siklöjenot däremot är flytande not, ocli en sådan kan tas i land litet var som helst: det fisket bedrives endast vid sterila stränder, oftast steniga. Det bör göras ett klart uttalande för hela Vänern om fisket med siklöjenot. Yrkesfiskarena fara vida omkring för att fånga sin beteslisk, och ofta bedrives fångsten i ett annat län fin där han hör hemma. Fri notdragning för beteslisk borde få äga rum icke endast i Kinneviken, utan också vid andra kuststräckor, t. ex. ostkusten av Värmlandsnäs (1937 års kartbilagor 3 och 5). Fredrik Kjörk i Sothyddan: Det fir ett gemensamt önskemål för yrkesfiskarena runt hela Vänern att överallt få dra not efter betesfisk. Siklöjan vandrar från trakt till trakt. Fisket börjar i mitten av juni. Där löjstimmen gå, dit samlas då yrkesfiskarena från Kållandsö, från Mariestad och från Åmål. De följa sedan stimmen under deras vandringar. Sådant fiske är ett livsvillkor för yrkesfiskarena och det är oskadligt för strandägarna. Det fisket måste kunna bedrivas oberoende av länsgränser. Såsom villkor för det fria notfisket bör stadgas, att noten skall vara flötad, så att den icke går utefter bottnen. Sådana notar passa även för norsfiske. Mänga mena av gammalt, att noten måste gå utefter bottnen för att kunna fånga nors, men i praktiken fångas tusentals kilo nors med flötnot. Yrkesfiskarena ha därför icke något särskilt intresse av att få följa bottnen ens vid norsfiske. För att flötnoten skall kunna dras i land även vid stränder, där bottnen icke är särskilt upprensad för notdragning, måste vattendjupet vara minst 4 meter ännu så nära stranden som 4—5 meter. Utanför sådana branta stenstränder bedrives icke något annat fiske. Om detta djup nås först t.ex. 10 meter från stranden, undviker notfiskaren den platsen för all icke få noten sönderriven. Fiskerikonsulenten Petrus Hjorth: Inom Skaraborgs län tillhör stranden vid de ställen, där flötnot brukar dras efter siklöja, enskilda strandägare vid Djurö och Lurö, men i övrigt i allmänhet kronan, t.ex. vid Kalvö, Bromö och Eken (1937 års kartbilagor 10 ocb 13). Flötnotarna bruka vara försedda med 30—35 famnar långa armar och 200—300 famnar långa dragtåg. Notarna läggas ut i vattnet i båge ocb ta därför i utlagt skick icke upp sä stor plats. Fisket med flötnot bör vara fritt utan begränsning till viss längd eller visst vattendjup. Däremot bör nog uttryckligen anges, att det fria fisket endast får avse fångst av nors ocli .siklöja till betesfisk. Endast flötnot och ej bottennot bör tillåtas för envar.

4. Fritt fiske med nät i enskilt vatten. Karl Isaksson i Nysäter: Finmaskade nät sättas i stor utsträckning runt hela Vänern för fiske både till agn och till avsalu. Det är viktigt för fiskarena, att sådant fritt nätfiske får bedrivas icke endast till bete utan också till försäljning. Beståndet av siklöja är så stort och rörligt, att det står sig gott även vid intensivare fiske. Med finmaskade nät kan det knappast bli fråga om ett liske i mycket stor skala, ty sådan redskap är jämförelsevis dyrbar, och dessutom är det tidsödande att plocka loss siklöjan ur nätet. Den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna bestämmelsen, att sådant nätfiske ej får bedrivas på grundare vatten än 8 meter, är kanske ibland ägnad att förebygga missbruk men är nog i regel onödig. Under tid, då sjön är isbelagd, bedrives icke något löjfiske. Viktigast är, alt de ädlare fiskslagen skyddas, och dessa skadas ej av det föreslagna nätfisket med finmaskade nät efter siklöja. Flera yrkesfiskare: Det föreslagna villkoret om att de finmaskade näten ej få sättas på grundare vatten fin 8 meter lorde vara lämpligt. Emellertid bedrives detta nätfiske i mycket stor utsträckning utanför frivattengränsen och därför skulle bestäm-

521 melsen om fritt liske efter siklöja med finmaskade nät på enskilt vallen kunna utgå ulan större olägenhet för yrkesfiskarena. Fiskerikonsulenten Petrus Hjort: Siklöjeliskct med nät bedrives för det mesta på fritt vatten och mera sällan pä enskilt vatten annat än möjligen vid Hammarö (söder om Karlstad) och några få andra platser. — Villkoret att sådant fiske endast skall få ske till agn synes olämpligt. Till agn behöver yrkesfiskaren kanske endast 2—3 kg siklöja. Har han dä fångat exempelvis 50 kg, skulle det vara skada, om han icke kunde få sälja överskottet, ty nätfångad siklöja kan icke återutsättas.

5. Fritt fiske med långrev i enskilt vatten. Erik Andersson i Mariestad: För yrkesfiskarena är det angeläget att fritt kunna få lägga långrev efter ål också på enskilt vatten. Det är endast en kortare tid, några veckor under juni—augusti, som ålen går in till land, nära vassar och stränder. Ålen är ju en vandringsfisk, och om man icke fångar den de veckor den finns inne vid stranden, får man aldrig lag på den. Detta fiske bedrives ofta på synnerligen grunt vatten, så nära land som en båt flyter. Man kan icke för ålrevsfisket dra en djupgräns vid t. ex. 2 meters djup och förbehålla ålfisket där innanför åt strandägaren, ty ålfisket måste ofta bedrivas på grundare vatten. Alen går i stim, som kunna vara så lokalt begränsade, att om man intill vasskanten gör goda fångster, man redan ett kort stycke utanför icke får någon ål alls. Om de fiskare, som icke äga strandrätt, ej skulle få fånga ål med långrev på hur grunt vallen som helst, skulle de icke kunna fortsätta att bedriva ålrevsfiske. Sådant fiske skadar ej fiskbeståndet, ty den enda fisk, som fångas på reven, är äl. Många strandägare utnyttja för övrigt ej sitt fiskevatten annat än under vårfisket, och eftersom ålrevsfisket förekommer först under högsommaren, blir det ingen konkurrens. Åtminstone när ålrevsfisket bedrives av yrkesfiskare, sker icke något förfång på andras fiskeredskap ty yrkesfiskare bruka alltid vara hänsynsfulla beträffande främmande redskap. Om någon skada skulle inträffa på nät, som utlagls av strandägaren, är det nog mera antagligt, att skadan orsakats av tillfällighetsfiskare. Vill man bevara ål yrkesfiskarena möjligheten att fiska med ålrev inne vid stranden och samtidigt göra minsta möjliga intrång på strandägarnas fiskerätt, kunde man tänka sig den lösningen, att de verkliga yrkesfiskarena, de som leva endast på fiske, kunde få ett särskilt tillstånd av länsstyrelsen att bedriva sådant fiske. Dessa yrkesfiskare äro icke mänga. Däremot äro strandägarna mycket talrika, och det är därför ogörligt att på privat väg komma överens med dem om upplåtelse av fiskerätt. — Såsom bete på ålreven använda yrkesfiskarena siklöja (»sil», »sirlöja»), som tas med not vid stränderna av exempelvis Kalvö, Bromö och Djurö. Amatörerna använda ej löja som agn, utan daggmask eller stensimpa (stensuga, stenbit, »stenbasse»), Stensimpor användas endast sällan av yrkesfiskare, ty det tar så lång tid att hinna plocka tillräckligt många under de stenar vid stranden, där de bruka gömma sig. Det finns emellertid fortfarande en och annan yrkesfiskare, som till agn använder stensimpa. — Med långrev kan man utom ål också ta gös, abborre och gädda. Vid liske efter abborre brukar det gå bäst att agna reven med en småfisk kallad kula. Karl Gustafsson i Nytorp: För dem, som ha tid att gå och plocka stensimpa, är den fisken ett förnämligt ålagn. Det är emellertid tidsödande att plocka sådant bete, ty för en yrkesfiskare lönar det sig icke att lägga mindre antal krok än 500 eller 1 000. Yrkesfiskarena bruka plocka på kronans mark, ty de äro osäkra huruvida de få plocka agnfisk på privata stränder.

522 C. O. Larsson i Sjötorp: Om ålrevsfisket skulle förbehållas yrkesfiskare, får man icke definiera detta begrepp så snävt att det skulle omfatta endast dem, som u t es l u t a n d e leva på fiske, ty detta är endast ett fåtal. Vid Vänern är det stora flertalet fiskare binäringsfiskare, och det fria ålrevsfisket bör icke begränsas endast lill dem, som leva uteslutande på fiske. — I Vänern finns det utanför kusten ofta mänga skär, som ligga avskilda frän fasta landet av rätt djupa vikar. Där borde långrevsfisket kunna vara fritt för envar, även om det finns några små vassruggar där. Såsom exempel må nämnas skärgården utanför Sönö och Tådcne (10 km väster om Lidköping). Där ha emellertid strandägarna på sina ställen, bland annat vid bränningarna kring Knut (1937 års kartbilaga 9), tagit upp främmande långrevar och åtalat de fiskande för olovligt fiske. Karl Isaksson i Nysäter: Fritt långrevsfiske också efter annan fisk fin ål kan nog ge anledning till förargelse och till skada på annan redskap. Vid liske efter ål måste man visserligen gå in på grunt vatten, men då långreven lägges efter annan fisk, blir det nästan lika bra resultat på djupare vatten. Yrkesfiskarena vilja nog gärna fästa ena ändan av reven nära land men bruka ändå lägga större delen av reven ute i frivattnet För yrkesfiskarena spelar det därför icke någon större roll, om i enskilt vatten långrevsfisket efter annan fisk än ål förbehålles strandägaren. Hjalmar Nelsson i Dillo: Nelsson och många andra strandägare ha icke något emot att yrkesfiskare lägga långrev i deras vatten. Men om allt långrevsfiske skulle friges också för andra fiskande, bleve det lätt en hel nöjesfiskarekår, som skulle översvämma vattnen, och detta bör undvikas. Strandrätten bör tillkomma den, som betalat för den. Om amatörfiskarena fritt skulle fä lägga långrev på privat vatten, kan det befaras alt de skulle söka fisken ej endast med långrev utan med alla möjliga slags redskap. — För upprensade notkast (notvarp) bör det bli bättre skydd. Ingen inkräktare borde få komma närmare uppdragningsstället än 500 meter. Särskilt vintertid finns det notkast, som sträcka sig till och med ännu längre ut, ända lill 900 meter från land. I dessa notkast drar strandägaren not efter nors lill avsalu. Under senare år bar visserligen norscn icke gått till så bra som förr, men den kan komma igen, ocb då bör strandägarens rätt vara skyddad. Som det nu är, händer det att notkast bli så överstängda med gäddsaxar och andra främmande redskap, att strandägaren icke alls kan komma ut där med sin not. Carl Gustafsson i Hassle: Med långrev fångas mest abborre och gädda. Även gös tas ibland på långrev, beroende på vindförhållandena, men i allmänhet håller sig gösen på något djupare vatten. — Gustafsson och andra strandägare skulle nog icke ha mycket att invända mot att främmande fiskare, om de uppträda hyggligt och icke äro för många, lägga långrev på det enskilda vattnet. Men om varje svensk medborgare skulle få rätt att lägga långrev där, skulle det kunna bli för många fiskande. Strandrätten får ej bli illusorisk. Gustafsson arrenderar nu en fastighet med tillhörande fiskerätt, men dessförinnan kunde det hända att han blev avvisad, då han lade långrev i andras vatten, och därför vill han nu, dä han arrenderar själv, få sin enskilda fiskerätt respekterad av andra. Långrevsfisket bör alltså ej bli frilt för alla. En lämplig lösning vore kanske att man inom fiskareorganisationerna kunde komma överens om att medlemmarna skulle få fiska med långrev på varandras vatten. Erik Andersson i Sandudden: Revfisket efter ål är icke till förfång för nätfisket, särskilt som yrkesfiskare alllid söka undvika att skada andras redskap. Man bör nog skilja emellan sportfiskare och yrkesfiskare, när det gäller fiske med ålrev. Fiskerikonsulenten Fabian Olofsson: Det skulle knappast vara rättvist mot strandägarna, om yrkesfiskarena fritt skulle få gå in med ålrev på strandrättsområdet.

52a Dessutom skulle det säkerligen bli svårt att skilja ut vilka fiskare, som skulle vara att anse såsom yrkesfiskare. Fiskerikonsulenten Petrus Hjorth: Ålen går om våren och sommaren ofta långt upp i vassarna på mycket grunt vatten, ja ända uppe i tuvmarken, ocli därför är det nog riktigt, att man för ålrevsfisket ej kan stadga någon djupgräns. — På långrev kunna amatörfiskarena ibland fånga till och med så värdefull fisk som gädda. Den enskilda fiskerätten skulle därför kunna bli allvarligt lidande, om allt långrevsfiske skulle bli fritt. Fiskearrendena i Vänern äro ibland betydande. Som ovan Gösta

Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt ordenshuset i Vänersborg dagen den 27 maj 1946.

Thulin.

fiskerättsmöte å mån-

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Magnusson och Palmquist ävensom Thulin, sekreterare; fiskeriintendenten Nils Törnquist i Karlstad; från Älvsborgs läns norra hushållningssällskap: fiskerikonsulenten J. E. Johansson i Trollhättan; från Vänerns fiskareförbund, förening u.p.a.: Anders Saluback i Salstad; följande jordägare eller arrendatorer: K. E. Jansson i Ekedalen, Rackeby (söder om Kållandsö), Otto R. Jonsson i Järna, Rackeby, förvaltaren Bengt Lindh i Storeberg, Tådene, Martin Hägg i Friel, Bertil Olsson, Mats Mattsson och Anders Gustavsson i Vänersnäs, John Klingborg i Vänersborg och forstmästaren Rudolf Wikström i Olofsberg, Åmål; följande övriga fiskare: Anders Sahlback i Salstad (jfr ovan), Herbert Nyberg i Nytorp, Salstad, Axel Gustafsson, Carl Mars, Einar Bengtsson, John Karlsson, Sven Mattsson och Ivar Skog i Vänersnäs, Fritjof Larsson och Gerhard Salin i Vänersborg samt ämnesläraren Ture Hemming i Mellerud. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Den allmänna frivattengränsen i Skaraborgs län. Bengt Lindh i Storeberg: I trakten av Tådene utnyttja strandägarna sitt fiskevatten även utanför den röda gränslinje, som de insjöfiskesakkunniga föreslagit (SOU 1937: 11 kartbilaga 9). Där finnas stenrevlar, som exempelvis från Snättjan (2 l /s km nordost om Tådene kyrka) gå långt utåt sjön. Frifiskegränsen bör i dessa trakter flyttas utanför den röda linjen, minst omkring 2 km från stranden. Ägaren av Storebergs gård intresserar sig mycket för fisket, och på gården finnas två fiskare anställda. Årligen utplanterar strandägaren där omkring 10 000 gäddyngel. Om nu frivattengränsen dras för nära stranden, blir det svårt alt kontrollera, huruvida en fiskande är pä fritt vatten eller om han tjuvfiskar, om man kan riskera att fram-

524 mande sportfiskare komma farande med utterredskap och ta bort smågäddorna för strandägaren. De gränser, som de insjöfiskesakkunniga uppdragit på kartan, kunna endast med svårighet identifieras i naturen. Därför yrka gårdens båda fiskare, liksom ägaren, att gränsen skall dras längre ut, med räta linjer mellan de yttersta uddarna på skären och revlarna. Bertil Olsson i Vänersnäs: Olsson arrenderar jämte en annan fiskare ett större skärgårdsområde vid Vänersnäs. De insjöfiskesakkunnigas frivattengräns, den röda linjen, går på sina ställen onödigt långt ut i sjön. Exempelvis på nordsidan av Vänersnäs ha de sakkunniga varit mera tillmötesgående mot strandägarna fin vad dessa själva ifrågasatt. Sålunda har vid Bockholmen (norr om Vänersnäs) strandägaren själv aldrig gjort anspråk på fiskerätt utanför holmen, men de sakkunniga ha ändå tillagt honom 180 meters fiskevatten (1937 års kartbilaga 8). Den jordägare, som Olsson arrenderar vatten av, skulle nog aldrig komma på den tanken, att hans fiskerätt skulle sträcka sig längre ut än till den gröna linjen (revfiskegränsen) på de sakkunnigas karta. Inga smågäddor gä så långt ute i sjön som utanför den gröna linjen, utan de hålla sig i regel inne i vassarna. Även Storebergs säteri skulle bli tillräckligt tillgodosett, om man läte den linjen bli allmän frivattengräns. Den följer bättre än den röda linjen skären från holme till holme. För den sötvattensfiskare, som fiskar för sitt levebröd, är det angeläget att frivattengränsen icke dras för långt ut. Annars kan han icke leva på sitt yrke; priset på garn och andra redskap är högt jämfört med priset pä fisken. Mången gång kan det vara storm eller annat dåligt väder, och eftersom alla fiskare icke ha sjösäkra båtar, måste de ha möjlighet alt kunna fiska också i strandvattnet. Yrkesfiskarena önska klara linjer om var strandrätten går. Det enda fiske, som strandägarna kunna få ut arrende för, är fisket i vikar och vassar; det fisket bör ligga under enskild fiskerätt. Men längre ut går det icke att sätta storryssjor, och där bör fisket vara fritt. — För de yrkesfiskare, som arrendera fiskerätt, är det bekymmersamt att nöjesfiskare nu börja konkurrera med yrkesfiskarena om arrendepriserna. Sålunda har en sportliskeförening från Göteborg nyligen bjudit 1 200 kronor för ctl fiskearrende, som hittills stått i 400 kronor. Anders Gustavsson i Vänersnäs: Om fiskerätten för yrkesfiskarena blir alltför inskränkt, går det icke för dem att bedriva sitt fiske. — I Brandsfjorden (1937 års karlbilaga 8) sätta yrkesfiskarena nät frän 6—8 fots vatten och utåt. Näten börja vid Frugårdslandet i västra delen av Brandsfjorden och sträckas därifrån ut mot mitten av fjorden. Yrkesfiskarena ha därför viss nytta också av det grunda vattnet. Kmellertid ha strandägarna numera börjat påslå, att fiskerätten där tillkommer strandägarna. — På västsidan av Vänersnäs borde frivattengränsen gä längre in än enligt de insjöfiskesakkunnigas förslag. Det borde icke finnas någon särskild gräns endast för revfisket. De två gränserna böra slås ihop till en enda, och där innanför skulle allt fiske tillkomma strandägaren. Denna gräns bör på somliga ställen gå i närheten av de insjöfiskesakkunnigas röda gräns men i regel i närheten av deras gröna, alltså rätt nära stranden. Detta bör bedömas från plats till plats. Axel Gustafsson i Vänersnäs: På flera ställen i Dalbosjön t. ex. utanför Puketorp (2 km nordväst om Vänersnäs kyrka, 1937 års kartbilaga 8), väster om Vänersnäs, går den gröna revfiskegränsen på sina ställen över 2 000 meter från den faktiska strandlinjen. De insjöfiskesakkunniga avsågo, att frifiskarena med långrev i princip skulle få gå in till vassbänkarna, men vid bestämmandet i detalj av revfiskegränsens sträckning ha de icke följt denna princip. Om frifiskarena i dessa trakter skulle nödgas stanna vid den gröna linjen, skulle de aldrig komma ens i närheten av skärgården. Sjökortet är nämligen på sina ställen missvisande och otillförlitligt. Åtskilligt av det som på kartan markerats som fast land, är i själva verket numera vassar. Så-

525 lunda är det söder om Karlstorp (nordväst om Vänersnäs kyrka) nu en stor vik. I stället för att använda gränslinjer utritade på karta, bör man hellre bestämma frivattengränsen till visst avstånd från det fasta landet. Anders Gustavsson i Vänersnäs: Att dra en gräns på ett visst avstånd från land går bra vid öppen kust, men i skärgårdarna möter detta svårigheter. En gränsdragning från udde till udde vid de yttersta skären skulle underlätta orienteringen och ge raka, rediga linjer. Men på manga platser i denna del av Vänern finns det långa stenrevlar, som göra gränsdragningen svår. Man kanske på sina ställen måste göra undanlag från regeln om en gräns frän udde till udde. Martin Hägg i Friel: Man måsle se gränsdragningen i stort. Att följa den krokiga röda linje, som de insjöfiskesakkunniga föreslagit, är ofta nästan ogörligt, t. ex. vid Vänersnäs' yttersta udde. Den röda linjen går dessutom alltför långt ut. Som allmän frivattengräns vore då den gröna linjen bättre, men den bör förenklas, så att den går i raka slreck från den ena holmen lill den andra. Vid Friel (mellan Tun och Tådene, 1937 års kartbilagor 8 och 9), där Hägg arrenderar fiskerätt, går den gröna linjen långt inne vid stranden, men alla fiskare ha av gammalt fiskat ganska fritt ända in till den linjen. Där ha alla känt sig hemma, både ortsbor och främmande. Kring Vidjeskär, som ligger utanför den gröna linjen, har visserligen fisket sedan gammalt varit strandägarens, men det har icke så stor betydelse. Om gränsen dras alltför nära land, kan man nog vänta, att gäddfisket minskar, men både vid Friel och längre österut, utanför Storeberg, torde ändå den gröna gränsen vara lämpligare än den röda. — Fiskarena vilja icke ha två gränslinjer utan endast en. Gränsen bör ritas ut på karta. Det är ingen olägenhet att gränslinjen vid holmar och uddar går alldeles in till land, ty där ute användas icke ryssjor eller liknande redskap. De mellanliggande vikarna däremot, där strandägaren bedriver strandfiske, skulle med gränsdragning frän udde lill udde komma att ligga skyddade. Bengt Lindh i Storeberg: Frivattengränsen bör i varje fall ej dras närmare stranden än den röda linjen. Otto Jonsson i Jama: Från Hinden (en revel 5 km väster om Rackeby kyrka) ocb vidare norrut löper den gröna linjen tätt inpå landet (1937 års kartbilagor 9 ocb 10). Om den linjen skulle fastställas som frivattengräns, skulle detta vara till stor skada för strandägaren: på sina ställen skulle endast en tredjedel av strandrätten bli kvar. Markägaren måste få betydligt större .strandvatten än så. Det viktigaste strandägarlisket i de trakterna är fisket med nät utanför skärgården efter gös och gädda. Närmare stranden användas icke så mycket nät utan mera ryssjor, särskilt bassängryssjor. Landarmen är aldrig så lång som 100 meter och flera ryssjor bruka icke sättas efter varandra, ty då skulle man komma ut på för djupt vatten. Om djupet blir större, övergår strandägaren i stället till nät. Frivattengränsen bör gå så långt utanför fasta landet, att strandägaren får plats för sina nät, annars blir fisket värdelöst för honom och för den, som av honom arrenderar fiskerätten. Frivattengränsen behöver dock ej på alla ställen dras sä långt ut som den röda gränsen. Exempelvis skulle man vid Enholmarna (sydväst om Kållandsö, 1937 års kartbilaga 10) kunna göra ett undantag. Om man önskar att gränsen i princip skall dras från udde till udde, bör kanske den jämkningen göras, att gränsen vid själva uddarna skulle bukta ut kanske 100 meter utanför stranden. I de mellanliggande vikarna skulle strandägaren få bredare vatlen. Anders Suhlbuck i Salstad: Vid bestämmande av frivattengränsen är det ur allmänna synpunkter angeläget, att yrkesfiskarena få så stor rörelsefrihet som möjligt. Det är ju de, som förse marknaden med fisk. Det allmänna är icke betjänt av att fullgoda fiskevatten ligga outnyttjade, endast därför alt de äro i privat ägo.

520 Fiskerikonsulenten J. E. Johansson: Från yrkesfiskarhåll har det uttryckts farhågor för atl frivaltenområdena komma att tas i användning med starkt fiskande redskap av andra fiskande fin yrkes-, binärings- eller husbehovsfiskare, men vissa förhoppningar ha framkommit om att förvärvsfisket skall kunna skyddas genom starkare kontroll och eventuellt införande av något slags fiskeavgifter. 2. Den allmänna frivattengränsen i Älvsborgs län. Ture Hemming i Mellerud: Melleruds-ortens lokalförening av Vänerns liskareförbund önskar, all gränsen för det fria fisket måtte dras närmare stranden än vad de insjöfiskesakkunniga föreslagit. Förhållandena vid Vänerns stränder kunna vara mycket olika, och lokalföreningens yrkande gäller väsentligen trakten kring Mellerud, närmare bestämt kuststräckan frän Hjortens udde, 15 km sydost om Mellerud, till och med Äskekärrsvikem 15 km nordost om Mellerud (1937 års karlbilaga 6 och 7). Där utnyttja fastighetsägarna, så långt man kan minnas tillbaka, icke det fiskevatten, som ligger mellan de gröna och de röda linjerna. Ingen strandägare, borlsell från en eller annan lägenhetsägare som väsentligen är fiskare, bedriver där något fiske. Varje naturtillgång bör utnyttjas på det för landet mest nyttiga viset. Det är ett tydligt drag i modern svensk lagstiftning att begränsa fastighetsägarens rätt: hans rättssfär bör icke omfatta sådana naturtillgångar, som han missköter eller underlåter att utnyttja. Då fastighetsägarna i dessa Irakier försummat att ta vara på det som sjön kan ge, böra de icke få utestänga andra därifrån. I enlighet därmed bör området mellan de gröna och röda linjerna få utnyttjas av dem, som av ålder oklandrat brukat begagna det, nämligen de icke strandägande yrkes- och binäringsfiskarena. Fiskarena lägga där nät och bedriva där även annat fiske. Del enda fiske, som strandägaren begagnar, sker närmare stranden, t. ex. med gäddryssja, lakstrular och liknande. Ryssjefisket bedrives endast sporadiskt, huvudsakligen under gäddleken. Några storryssjor förekomma icke här, utan ryssjorna äro huvudsakligen ängsryssjor. Lakstrutarna begagnas mest inne i vassarna eller strax utanför. I den mån arrendekontrakt upprättats, brukar icke heller arrendatorn hälla på enskild fiskerätt i området utanför den gröna linjen. Samtliga yrkesfiskare anse att denna linje i stort sett är en skälig och väl avvägd linje för det fria fisket. Gränsen bör i huvudsak bestämmas efter de principer, som de sakkunniga angivit för revfiskegränsen (Betänk. 1937 s. 200). Men gränsen för frivattnet bör kanske icke fixeras på karta utan hellre uttryckas i ord. Frivattengränsen skulle icke löpa alldeles så som de sakkunniga utritat sin gröna linje, ulan den bör kunna modifieras med hänsyn till de lokala förhållandena vid olika kuststräckor. Om fastighetsägaren i särskilt fall kan visa, att han faktiskt plägar utnyttja fisket längre ut, bör han kunna få behålla denna fiskerätt. Normalgränsen bör visserligen löpa ganska nära land, men fastighetsägaren bör kunna få föra bevisning om att han sedan gammalt drivit rationellt fiske också utanför denna gräns. Det borde då icke fordras sträng juridisk bevisning, utan det borde räcka med mildare krav, t. ex. att det skäligen göres antagligt, att strandägaren utövat sådant fiske. — Om frivattengränsen skulle dras alltför långt ut, skulle inom kort det privata fisket innanför bli föremål för spekulationsaffärer, delas upp på fiskekort eller arrenden och utbjudas till ockerpriser. Strandägarna skulle på så sätt göra en oskälig vinst på yrkesfiskarenas bekostnad. Att bestämma gränsen till visst avstånd från stranden skulle ibland vara obilligt mot strandägaren, särskilt med tanke på att stränderna ofta äro grunda och vattenståndsvariationerna stora. Något direkt hinder mot att rita in gränsen på karta föreligger knappast. Om kartmaterialet för någon trakt är föråldrat, kan det väl revideras. Detta är mera en leknisk fråga. I varje fall i trakten kring Vänersborg och Mellerud går det bra att

527 orientera sig efter kartan. — Vad angår de allmänna fiskevårdssynpunkterna, böra de icke få inverka på frivattengränsen, utan fiskevårdens intressen böra kunna tillgodoses genom allmän lagstiftning. — De nu anförda synpunkterna avse som nämnts närmast Mellerudstrakten. I andra delar av Vänern ligger saken måhända annorlunda till. Där kanske det finns fastighetsägare, som på ett föredömligt sätt utnyttja sitt fiske och där de alltså med större fog skulle kunna göra gällande krav på vidsträcktare fiskevatten. Rudolf Wikström i Olofsberg: I åmålsviken (1937 års kartbilaga 4) är det god tillgång på gös. Där görs det rätt mycket inplanteringar. Gösen fiskas med storryssjor. Landarmen får enligt gällande länsfiskestadga vara högst 100 meter lång. Ryssjorna sättas i allmänhet på 6—7 alnars djup, men de kunna gå ul ända till 10 meters djup. För dem som fiska med sådana ryssjor skulle det vara till skada att få långrevsfiskare ända inpå ryssjorna. — Ryssjorna sättas i allmänhet ut endast på strandrätts området, och ryssjeliskarena braka i allmänhet ej begära tillstånd från länsstyrelsen

till utsättandet. 3 . Fritt fiske med not i enskilt vatten. Otto Jonsson i Järna: Notfiske efter siklöja och nors utanför skärgården må gärna vara fritt för vem som vill. Detta medför ej någon olägenhet för annat fiske, ty yrkesfiskarena äro alltid hänsynsfulla mot andra fiskares redskap. John Ktingborg i Vänersborg: I Vänersborgsviken leker icke siklöjan. Ej heller bedrives där något fiske efter nors. Rudolf Wikström i Olofsberg: Utanför Åmål förekommer inne vid stranden en del fiske med not efter siklöja. Fiskerikonsulenten J. E. Johansson: I trakten av Åmål och Tösse (1937 års karlbilagor 4 och 6) ha åtskilliga fiskare sökt tillstånd att få dra not efter siklöja. På andra håll ha frifiskarena av olika anledningar ännu icke sökt sådana tillstånd, främst därför att redskapen för närvarande äro så dyra. Men säkerligen finns det på många ställen goda förutsättningar för ett lönande siklöjefiske, när blott tidsförhållandena bli mera normala. 4. Fritt fiske med nät i enskilt vatten. Otto Jonsson i Järna: Utanför skärgården kan nätfisket efter siklöja gott få vara fritt för envar. Rudolf Wikström i Olofsberg: Utanför Åmål har nätfisket efter .siklöja mindre betydelse. Det bedrives för övrigt mera ute på djupet. 5. Fritt fiske med långrev i enskilt vatten. Anders Gustavsson i Vänersnäs: Inom det enskilda vattnet bör fritt revfiske ej tillåtas. Detta skulle endast leda till stridigheter. Om vem som helst skulle få rätt till fritt revfiske innanför frivattengränsen, skulle strandägaren icke få mycken glädje av sin fiskerätt, ty det går knappast att kontrollera, att de främmande fiskarena endast använda långrev och ej därjämte också andra redskap. Otto Jonsson i Järna: Innanför frivattengränsen bör allt främmande fiske vara förbjudet. Någon särskild revfiskegräns bör alltså ej finnas. Ture Hemming i Mellerud: I trakten av Mellerud bedrivs ålfiske med rev på mycket grunt vatten, ända inpå stranden. Rudolf Wikström i Olofsberg: Också i trakten av Åmål läggas ålrevarna ända inne i »strandskvalpet». För ålrev finns icke något minsta djup.

528 6. Särskilda förhållanden i Dättern (15 km öster om Vänersborg, 1937 års k a r t bilaga 8). Axel Gustafsson i Vänersnäs: De insjöfiskesakkunniga ha icke tillräckligt beaktat ortsbefolkningens önskemål om att få fiskerätten i Dättern reglerad. 1 Fisket där har sedan urminnes tider ansetts tillkomma alla, som bo i Åse härad, vare sig de ha mark eller ej. Häradsborna fiska fritt icke endast med rörlig redskap, såsom nät, not och långrev, utan också med fast redskap, såsom ryssjor. Gammal hävd bör här råda, så att fisket förbehålles åt ortsborna, närmare bestämt invånarna i de socknar, som gränsa till Dättern. 2 De som bo vid stranden ha nu icke någon företrädesrätt till fiske, men om fisket i lag skulle tillerkännas »strandägarna», kan man riskera, alt detta tolkas så, att de som bo vid stranden anse sig ha ensamrätt. Dessa kanske då bilda en »strandägarförening» för att utestänga de ortsbor, som icke bo vid stranden. Skulle så illa ske, då vore det bättre alt nationalisera fisket och lata det bli frill för varje svensk medborgare. — För närvarande gäller för fisket i Dättern en särskild av länsstyrelsen utfärdad stadga. Bertil Olsson i Vänersnäs: Dättern är alt anse som en allmänning för Ase härad, och där har sedan uråldriga tider fiskats fritt av alla i häradet, låt vara alt de som bo nära stranden naturligen fiska oftare än de som bo längre ifrån. Ett förstatligande är nog icke lämpligt. Anders Sahlback i Solstad: De, som brukat fiska i Dättern, ha mest varit folk från socknarna runt omkring och icke från hela häradet. Bäst är, att fisket också i fortsättningen inskränkes till socknarna vid Dättern. Vattnet torde vara skiftat mellan de angränsande hemmanen, och mer än 300 hemman torde ha lagfart på avgränsade områden i Dättern eller andelar i sådana områden. Ovisst är, huruvida därmed också fiskerätten skiftats. De lägenhetsägare ocb andra, som bo utmed sjön utan att ha andel i hemmanen, ha större behov att fä bedriva liske i sjön fin hemmansdelägare, vilka bo längre bort. 7. Landfäste m.m. Axel Gustafsson i Vänersnäs: I södra delen av Vänern är det viktigt, att fiskarena kunna få landningsplatser eller hamnar inne på strandägarnas vatten. Annars kunna mänga yrkesfiskare bli utestängda från möjligheten att komma in till land med sina båtar. Om det icke finns någon laga möjlighet för fiskarena att erhålla landningsplats kan det bli svårigheter. Martin Hägg i Friel: I Friel, där fisket är samfällt för byn, måste fiskarena numera betala avgift till byalaget för båtplats vid stranden. Bertil Olsson i Vänersnäs: Fiskarena böra uttryckligen få rätt att »ta i land» båtar och att torka redskap på sådana ställen, där fiskarena icke skada växtligheten eller annat. Det är ont om lämpliga landningsplatser. Den fiskande vill ju gärna ha litet lä för vinden ocb utrymme för att torka redskap. F r å n landningsplatsen bör fiskaren också få rätt att på befintlig stig färdas uppåt land. Ibland äro markägarna nu så ogina, att de icke tillåta främmande att beträda marken ens om någon skada omöjligen kan ske, t. ex. då stranden består av skogsmark och det finns en gammal stig, som går ned dit. Om landningsplatsen skall användas mera regelmässigt, kanske markägaren bör vara berättigad till viss ersättning. Olsson har i sin hemtrakt frågat markägaren om lov att ha båt vid hans strand och ger honom ibland litet fisk i gengäld. „ & b Som ovan « Jfr Betänk. 1937 s. 126. Gösta Thulin. 2 Åse härad omfattar 10 socknar, varav 4 nå fram till Dältern.

529 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å Järnvägshotellet i H ästh o lm e n fredagen den 24 maj 1946. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Bomberg, Alm, Magnusson, Palmquist och Widerberg, ävensom Dahr, expert, och Thulin, sekreterare; från länsstgrelsen i Östergötlands län: landshövdingen friherre Carl Hamilton i Linköping; från Östergötlands läns hushållningssällskap: fiskeriinstruktören Martin Tideman i Linköping; från Jönköpings läns hushållningssällskap: fiskerikonsulenten Gillis Liining i Eksjö; från Vätterns fiskareförbund: Hugo Rehnberg i Borghamn; följande jordägare eller arrendatorer: Oscar Larsson i Gåsnäs, Västra Ny (10 km norr om Motala), köpmannen Boland Arvidsson i Nykyrka (norr om Motala), C. J. Svenssons sterbhus genom Chr. Appelquist i Motala, Fritz Johansson i Bårstad, Bogslösa, Anton Andersson i Hästholmen, Karl Ivansson i Säby, Skärstad, John Wetter i Kråkeryd (5 km söder om ödeshög), Erik Axelson i Skrädeberg (7 km söder om ödeshög), Nils Svensson i Visingsö; följande övriga fiskare: Hugo Rehnberg i Borghamn (jfr ovan), Filip Tilly, Hjalmar Modig, Carl Erik Hertz, Tage Petersson, Henning Lorin och Henning Johansson i Hästholmen, Bertil Bäckman och Elof Svensson i Visingsö, Axel Sanden och K. G. Stenvall i Huskvarna. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. Hugo Rehnberg i Borghamn: För yrkesfiskarena i de stora fiskelägena Hästholmen och Borghamn vid östra stranden av Vättern är utterfisket av den största betydelse. Det är önskvärt, att sådant fiske uttryckligen förklaras vara fritt ända in till stranden, särskilt vid de branta stränderna i mellersta delen av Vättern. Till detta fiske användes två väsentligt olika typer av dragredskap, nämligen ytutter och lodutter (djupsvirvel). Ytuttern beslår av en på kant ställd bräda, som genom stålstag är förbunden med en plåtponton och med en lång lina är fastgjord vid en spiralfjäder i fiskebåtens mast samt av farten bringas att skära ut och gå 150—200 meler på sidan avbåten. På denna lina äro medelst tafsar fastade 12—14 svirvlar. Loduttern däremot utgöres av en lina, som hålles i vertikal ställning i vattnet genom elt ganska tungt bly- eller järnlod, vilket endast befinner sig någon meter från bottnen. På denna lina fästes en rad av svirvlar. Huvudsakligen användes loduttern på djup mellan 20 och 40 meter. Grundare vill man icke gärna komma in och djupare blir det svårt att följa bottnen. Rödingen torde emellertid gå ända ned till 100 meters djup ocli mer. Ytutterfisket bedrives i hela Vättern, ibland så nära land, att utterbrädan nästan far upp på stränderna. Men ytutter användes också mitt ute i sjön, vissa tider i stor utsträckning. Det är emellertid för utterfiskarena synnerligen viktigt alt tidvis också kunna gå nära land, särskilt i dessa trakter där bottnen sluttar så brant. Redan de insjöfiskesakkunnigas förslag om en gräns av 100 meter från stranden skulle betyda ett avsevärt avbräck för yrkesfisket, och någon 180-m:gräns vilja fiskarena här icke erkänna för utterfisket. Vid fiske med utter, särskilt ytutter, möter det också praktiska svårigheter att iaktta en strandvattensgräns. Man kan med uttern alldeles ofrivilligt komma närmare stranden än avsett är, särskilt om man måste gira med bålen. 34

530 Om en ytutterfiskare får napp på den ena uttern, måste han följa denna, och för att då hålla linan till den andra uttern spänd, måste han svänga, annars riskerar han att den uttern sjunker och går förlorad. Att tillämpa en djupgräns för ett så rörligt fiske som med ytutter är opraktiskt: vid fisket far man ju fram och tillbaka över stora sträckor, och det är då svårt alt avgöra hur djupt vattnet är just på det ställe, över vilket uttern vid varje särskild tidpunkt kan befinna sig. Det är lättare att mäta djupet för stillastående redskap, t. ex. nät. — Fisket med lodutter är numera ungefär lika viktigt som fisket med ytutter. Med lodutter går man aldrig intill land. Loduttern användes i regel från början av juni till och med jul, men detta varierar år från år, ty det beror på temperaturförhållandena var den småfisk går, som rödingen jagar. Vid midsommartid går ofta utterfisket bäst med ytutter, men sedan tar loduttern vid igen. Loduttern kräver stora bålar med bra motorer, som kunna hålla en jämn och lugn fart. Ytutler däremot fordrar icke så förstklassiga båtar, utan kan användas även av amatörer. I trakten av Hästholmen och Borghamn bedrives utterfisket så gott som uteslutande av yrkesfiskare och ej av strandägare eller amatörer. 1 norra delen av Vättern idka yrkesfiskarena från Hjo och Borghamn praktiskt taget icke något fiske och ej heller på västra sidan av sjön, utom under lektiden, då det fiskas en del i trakten av Karlsborg. — Något strandägarfiske förekommer huvudsakligen endast i norra delen av Vättern. På några ställen där förekommer det även att fiskevatten utarrenderas. I övrigt förekommer nästan icke alls någon utarrendering av fiskevatten i Vättern. Fisket är icke sä särskilt givande, att det lockar stora massor med folk. — Mellan yrkesfiskarena och strandägarna är det just inga stridigbeter. Tidigare, när yrkesfiskarena först började använda lodutter, kunde det hända, att de redskapen fastnade i strandägarnas, men numera bruka sådana missöden ej inträffa. Själv har Rehnberg fiskat med upp till 300—400 nät men har endast sällan fått dem skadade av uttrar. Inom Vätterns fiskareförbund ha medlemmarna kommit överrens om en klar markering av fiskeredskapen med valar, så alt man av utmärkningen kan se i vilken riktning redskapen stå. Dessa utmärkningsbestämmelser finnas tryckta till medlemmarnas bruk, och om så skulle visa sig lämpligL kunna dessa bestämmelser utsändas också till andra än förbundsmedlemmarna. Då skulle det endast mycket sällan behöva inträffa, att utestående redskap skadas av uttrarna. Det skulle då vara, om utmärkningen med valar av strömmen dras ned under vattnet, så att utterfiskaren icke ser var nätet ligger. Lodutterfiskaren vill gärna undvika att trassla in sig i främmande nät. Om det däremot är långrev, som loduttern stöter på, är det snarast risk för att reven blir avsliten, ej loduttern. Tillfällighetsfiskare, som försöka med utterfiske, kunna kanske vara mindre aktsamma och vana än yrkesfiskarena, men beträffande dem kunde man måhända tänka sig någon slags licensförfarande för rätten atl fiska med utter, i varje fall nära stranden. — Utom med utter fiskas också något med nät och långrev. Dessa redskap läggas både vid stranden och ute i öppna sjön på djup som växla från 4—5 meter ned till 60 famnar. Detta fiske bedrives av yrkesfiskare. Storryssja användes nästan icke alls. Då så sker, är det nära land på grunt vatten. Storryssjan sträcker sig högst 100 meter ut, och djupet längst ute är kanske 4 meter. Roland Arvidsson i Nykyrka: I norra Vättern, där det är långgrunda stränder, är strandägarintresset starkare, och där göra ytutterfiskarena åtskillig skada. Från Fjuk (utanför Motala) och norröver, en kuslsträcka av ungefär 2 mil, äro stränderna så grunda, att det skulle bli mycket menligt, om frifiskarena skulle få gå in där med sina uttrar, t. ex. vid Norra Freberga. Flera stora strandägare i den trakten, såsom Medevi Nya AB och Lemunda Stenbrott, ha talat med Arvidsson om att strandägarna borde bättre hålla på sin rätt. Farligast är, när utterfiskarena vända och

531 svänga med sina utterlappar in mot stranden. Så fort en ytutlerfiskare fått en fisk på kroken, måste han svänga med båten, och då går svirveln till bottnen och kan skada strandägarens redskap. Sålunda ha ovana utterfiskare flera gånger förstört nät, som stått utanför udden vid Västra Ny. Om ytutterfiskarena skola få rätt att gå med sina redskap inne på strandägarvattnet, kan man lika gärna ta bort hela strandägarerätten. Utterfiskarena må gärna fiska i måttlig omfattning, men faktiskt ta de på sina håll varenda fisk, när de gå in över lekplatserna. Ännu i slutet av 1800-talet respekterades allmänt 180-m:gränsen, och fiskerätten arrenderades ut. Arrendet bestämdes antingen i pengar eller i andel av fångsten, »part i fisk». — Värdet av strandägarnas fiskerätt las förmodligen upp såsom särskilt värde vid fastighetstaxeringen. John Wetter i Kråkeryd: Wetter äger ett avsevärt stycke strand och arrenderar dessutom fiskevatten. Strandägarna i den trakten anse allmänt att det finns enskild strandäganderätt i Vättern liksom annorstädes. När man som Wetter betalar arrende för fiskerätten, borde man få ha arrendevattnet i fred för främmande fiskare. Stillastående nät borde arrendatorn få sätta utan intrång från andra, som icke betala arrende. Särskilt längre söderöver, vid Ödeshög och Gränna, är det många amatörer, fabriksarbetare och andra, som fiska utan lov. Ytuttern gör icke mycket skada på strandägarens redskap, eftersom den går uppe i ytan. Fisktillgången växlar; ibland nappar det ute på djupet och ibland endast inne vid stranden. Oscar Larsson i Gåsnäs: Man borde kanske göra skillnad mellan norra och södra Vättern. Utanför Vadstena och längre söderut är det icke så grunt som vad det är norr om Fjuk. Norröver har därför strandäganderätten större betydelse och måste respekteras. Exempelvis utanför Gåsnäs går tvåmetersdjupet så långt ut från stranden som kanske 500 meter. En utterfiskegräns endast 100 meter från stranden skulle dalta bort en mycket stor del av strandäganderätten. Fiskeriinstruktören Martin Tideman: För strandfisket vid öarna Fjuk och Erkerna betala två yrkesfiskare arrende till kronan. I övrigt bedrives inom Östergötlands län norr om Motalaviken yrkesmässigt fiske av strandägare eller arrendatorer endast på enstaka ställen, exempelvis vid Båssnäsudden, Lindenäs, Norra Freberga (inberäknat Sandön), Boön, Odensberg och Västanvik. På flera fiskevatten, bland annat vid Lemunda, bedrives i stort sett endast amatör- och husbehovsfiske. Fritz Johansson i Bdrstad: Även söder om Fjuk, norr om Borghamn, är det på sina ställen lika grunt vatten som i norra sjön. Utanför Nässja bedrives mycket nätfiske, särskilt av en fiskearrendator vid namn Rylander. Också på andra ställen ha strandägarna brukat utöva sin fiskerätt, men under senare tid har det blivit allt besvärligare för dem att skydda sina vatten mot frifiskarena, och numera ha strandägarna därför måst inskränka sig lill all fiska endast för nöjes skull. Carl Erik Hertz i Hästholmen: Vättern är ett svårt fiskevatten och strandfisket har olika karaktär på olika plalser. I trakten kring Hästholmen bedrives fisket med rödingsnät inne vid land från oktober till maj, varvid näten sträckas från stranden två nätlängder utåt. I dessa trakter ha fiskare och strandägare fiskat sida vid sida utan kontroverser. Strandägarna protestera icke mot att frifiskarena sätta nät i strandvattnet. Om strandägaren själv vill sätta nät invid stranden och platsen är upptagen av en frifiskare, brukar strandägaren icke säga till frifiskaren att flytta sina nät, utan strandägaren sätter ett stycke längre bort. — Under juli och augusti månader måste fiskarena vid fiske med lodutter ibland gå så nära stranden som 25—30 meter. Också om hösten måste yrkesfiskarena ofta gå nära stranden, dels med ytutter och dels med löjnät, särskilt vid Omberg. — Om strandägarna skola få rätt att begära arrende av yrkesfiskarena, kan mångenstädes yrkesfisket ej längre betala sig. Utterfisket kan endast undantagsvis skada utlagda långrevar. Icke heller näten

532 bruka skadas, ty om näten blott äro försedda med släta valar, utan spikar, går uttern över dem utan att göra skada. Utterfiskaren är lika rädd om sin redskap som nätfiskaren om sin. Utterfiskarena från Borghamn och Hästholmen fiska vissa tider av året också i andra delar av sjön. I norra Vättern är vattnet grundare och blir fortare varmt. I de vattnen höjer sig småfisken först, och med den kommer rödingen, och därför börja yrkesfiskarena från Borghamn och Hästholmen sitt utterfiske för året i norra Vättern. Vid Gopölandet (utanför Medevi) är det så brant, att fiskarena kunna gå ända in till stranden till och med med djuputter. Vissa strandägare se icke gärna detta utterfiske, men motståndet bottnar nog närmast i en viss avund. Strandägarna där ha det icke så dåligt ställt, att de behöva mota bort frifiskarena från sin strand. När rödingen längre fram på året börjar gå till också i de mellersta delarna av Vättern, dra sig alla utterfiskarena dit. Emellertid finns det i de norra delarna av sjön icke många utterfiskare som kunna gå söderöver, och därför blir det mest yrkesfiskarena från Borghamn och Hästholmen, som dra fördel av den större rörelsefriheten. Roland Arvidsson i Nykyrka: Det är icke avundsjuka, om strandägarna vilja hålla de främmande fiskarena borta, utan det är endast att de vilja hålla på sin rätt. Chr. Appelquist i Motala: I Motalaviken äger Motala stad ett särskilt avstyckat fiskevatten taxerat till 5 000 kr. Den del därav, som ligger utanför Råsnäsudden, arrenderas ut, men vattnet innanför är upplåtet till fritt begagnande för Motala stads invånare. 1 — Bäst vore, att staten inlöste strandägarnas fiskevatten, så att fisket bleve fritt i hela Vättern. Det är ett nationalekonomiskt intresse att allmänheten skall ha tillträde till hela sjön. Hjalmar Modig i Hästholmen: Yrkesfiskarena i Hästholmen ha nästan aldrig haft några tvister med strandägare. Det är endast på något ställe norröver, t. ex. vid Lemunda stenbrott, som det varit stridigheter. Hästholmsfiskarena ha alls intet emot att fiskare från andra håll fiska i vattnen kring Hästholmen. »Vi tycka det är ett riktigt nöje, när det kommer fiskare från andra stränder.» För övrigt få de främmande i regel så litet röding, att de rätt snart tröttna på fisket. Men man bör icke hindra främmande fiskare att komma. Det kan vara ett nöje för många att få lufta på sig, och de göra icke mycket skada, om de därvid ha några uttrar ute. Modig själv har under nära 40 års fiske aldrig fastnat med utter i andra fiskeredskap. Fi/ip Tillg i Hästholmen: Det är möjligt att loduttern kan fastna i främmande nät, men då håller icke den tunna tafsen, ty den springer av utan att nätet tar någon skada. Med lodutter kan man icke dra upp ett nät, utan utterfiskaren måste i stället själv kapa sin redskap. Icke heller en ytutter brukar kunna fastna i några nät, ty näten stå betydligt djupare. Om ytuttern verkligen skulle fastna, skulle utterfiskaren bli av med redskap till mångdubbelt större värde än vad han kan fördärva. Icke heller långrev kan skadas av ytutter, ty uttern går icke så djupt. Roland Arvidsson i Nykyrka: Någon gång kan det dock hända, om det är många sikar på en långrev, att siken lyfter upp reven till ytan och att ytuttern fastnar i reven. Carl Erik Hertz i Hästholmen: Sådant sker ytterst sällan. Henning Johansson i Hästholmen: Fisket i Vättern måste vara fritt. Yrkesfisket betalar sig dåligt redan nu, då vattnet är fritt. Hur skulle det då kunna bära sig, om man också skulle betala arrende? Om det blir lagstadgad strandäganderätt, måste yrkesfiskarena slå sig på annan näring och bli lantbrukare. Nils Svensson i Visingsö: Kring Visingsö förekommer både nät- och dragfiske. Var och varannan man fiskar till husbehov och litet till avsalu. På vintern läggas nät 1

Jfr Betänk. 1937 s. 259.

533 iinda ut på så slora djup som 100 meter. De sättas omkring 1 km ut från stranden. Inne vid stranden lönar det sig icke att sätta nät annat än under lektiden. Notvarpen respekteras av alla fiskande. Även fiskas något med långrev. Rödingen går in till stranden under lektiden på hösten, men då är rödingsfisket förbjudet. Fiske med drag och utter bör få största möjliga rörlighet. Om icke yrkesfiskarena få gå ända in till stranden, så är mer än hälften av fisket förstört. Till vattnen kring Visingsö komina också fiskare från fastlandet, men det ha öborna icke något emot, fastän de fiskande gå så långt in mot land som Vi meters vatten. Om det också skulle komma hela svärmar av amatörfiskare, t. ex. från Huskvarna, önska Visingsöborna ända alt allt fiske skall vara fritt och de la risken att fä det trångt på sina egna vatten. Nu kan det emellertid bevivlas att det någonsin kommer att bli en mera allvarlig invasion av nöjesfiskare till Visingsö, ty det fordras ganska stor kännedom om vatlnen för att veta var fisken går. —• Svensson själv arrenderar fiskevatten från kronan. De enskilda bönderna däremot ta icke arrende för sina fiskevatten. Det kan då tyckas att också kronans vatten borde kunna upplåtas utan arrende. Bertil Bäckman i Visingsö: Kring Visingsö avsattes vid storskiftet lämpliga båtplatser och notdrätter såsom gemensamma för varje by, men i övrigt ha vattnen i regel icke ansetts förbehållna viss by eller viss hemmanslott, utan folk från olika byar sätta sina nät på andra byars vatten utan osämja. På samma sätt gå fiskarena med drag och uttrar fritt vid alla öns stränder utan egentlig avundsjuka eller stridighet. Fiskarena på Visingsö önska ett så fritt fiske som möjligt. — Enligt de insjöfiskesakkunnigas förslag 1 skulle ett grundområde norr om Visingsö tillfalla Eds by enskilt. Om så sker, skulle strandägarna där kunna avstänga detta fiske för yrkesfiskarena. Detla är icke önskvärt. K. G. Stenvall i Huskvarna: Kring Visingsö är det sällan som några amalörfiskare från fastlandet gå in. Det är i så fall endast ett gästspel. Fastlandsfiskareha veta, att Visingsöborna alla äro fiskare och hålla rent med fisken vid sitt eget land. Då är det mera fara för att Visingsöborna plocka bort fisken vid fastlandsstränderna. —Södra Vätterns fiskareförening har medlemmar huvudsakligen från Jönköping och Huskvarna. Bland föreningsmedlemmarna är det en vanlig uppfattning, att det i Vättern icke finns någon strandäganderätt alls utan att fiskarena få fritt fiska på grunt eller djupt vatten, var de önska. Den uppfattningen har också Stenvall själv haft ända sedan han var barn. Skulle det nu införas en slrandäganderätt, skulle detta innebära, att fiskarena berövas sin urgamla fiskerätt och att den rätten i stället lägges till fastighetsägarna. Men markägarna ha det ju ofta rätt bra i alla fall. På östra sidan av Vättern bry sig markägarna utmed en sträcka av 2—3 mil alls icke om fisket. Men om de i lag skulle tillerkännas fiskerätt, skulle de kunna ställa till mycket obehag för de fiskande. Fisket bör därför vara fritt och allmänt i hela sjön. Strandägaren får då samma rält som andra att fiska. Det enda fiske, som bör förbehållas strandägaren, är fisket vid notvarp och vid ryssjeplatser. Vid notvarp skulle det kunna stadgas en särskild skyddszon om 500—600 meter för ilanddragnihg av noten. Vid storryssjor och bottengarn bör det vara enskilt vatlen 200 meter på var sida om landarmen. De som fiska med not bruka betala arrende för notdrätten, men arrendet avser nog då egentligen själva strandmarken, där fiskaren står, när han drar noten i land, och där han hänger sina redskap till tork. Sålunda arrenderar Huskvarna stad ut 5 eller 6 notplatser. På Jönköpings stads område lär notdragningen vara fri. Storryssjor, bottengarn eller andra fasta redskap förekomma icke i södra delen av Vättern. — Där trädgård eller anlagd park går ned till stranden, bör ägaren ha enskilt välten 100 meter ut från stranden. I övrigt borde fisket vara fritt. — I 1

Jfr Betänk. 1937 s. 250.

534 Huskvarna finns del icke många yrkesfiskare, ulan de flesta fiskarena där äro binäringsfiskare. De bedriva sill liske i större skala, när det är dåligt med annat arbete, och i mindre skala, när det är gott om annat arbete. — Många arbetare och tjänsteman i Huskvarnatrakten ha små sommarstugor vid stranden av Vättern. De färdas dit med sina motorbåtar och ha ute ett drag under vägen. Dessutom sätta de vid sin stuga kanske ett par nät. Detta lilla fiske bör vara fritt för dem oberoende av strandäganderätt. I den mån någon strandäganderätt nu anses finnas, bör staten inlösa den, antingen med visst belopp per hektar vatten eller enligt den inkomst, som strandägaren upptagit i sin deklaration. Därvid bör beaktas, att även om strandrätten inlöses, strandägaren fortfarande får fiska i sitt gamla vatten, och att skillnaden endast blir den, att han får mera konkurrens. Någon gång kanske det kan styrkas, att den som köpt fastigheten betalat ett högre pris än annars med hänsyn till att han räknade med att kunna betinga sig arrende för fiskerätten. Axel Sanden i Huskvarna: Fiskarena i södra delen av Vättern se helst att fisket blir fritt. Skulle fisket i lag göras beroende av strandäganderätt, kan det lätt bli så, all sportfiskeklubbarna med sina större penningresurser bjuda högre arrende än yrkesfiskarena och på så sätt utestänga dessa från strandvattnet. — Det är knappast någon fara för att frifiskarena göra skada på nät, ty numera har överenskommelse träffats om huru näten böra vara markerade med valar och flaggor i olika riktningar. Fiskeriinstruktören Martin Tideman: Den utmärkning av nät, som tillämpas ute i sjön, fungerar bra, och det bör icke möta något hinder alt på liknande sätt utmärka också vid stranden utlagda nät. Åtminstone yrkesfiskarena torde respektera en sådan utmärkning, förutsatt alt valarna äro så kraftiga, att de tydligt synas och icke sticka upp endast några tum över vattenytan. Carl Erik Hertz i Hästholmen: Sikfisket med rev är av ganska stor betydelse i mellersta Vättern. Yrkesfiskarena från Borghamn och Hästholmen bedriva sådant fiske varje vår, så snart det blir tillåtet. Fiskarena braka då i allmänhet hålla till på väslra sidan, där vattnet är grundare. De gå in ända till ett par meters djup. Sålunda bruka fiskarena från Borghamn gärna gå m i Kråksviken (söder om Karlsborg). Till detta fiske nyttjas mest nors som agn. Även mask kan användas, särskilt av dem som fiska i mindre skala, men för yrkesfiskarena är det alltför besvärligt att agna reven med mask och framför allt att agna av reven. Den nors, som yrkesfiskarena använda till agn, tas i allmänhet icke i Vättern av yrkesfiskarena själva utan köpes från annat håll, exempelvis från Berg, Vretakloster, Motalaström, Sömmen eller Svartån. —• Siklöja däremot tas med nol i Vättern. Tiden för sikfisket med rev varierar med hänsyn till väderleksförhållandena och särskilt till islossningen. Vid den tid av året, då sådant fiske bedrives är det övriga fisket i Vättern mindre lönande, och yrkesfiskarena behöva långrevsfisket för alt kunna reda sig. Inga långrevsfiskare arrendera fiskevatten. Roland Arvidsson i Nykyrka: I norra delen av Vättern fångas benlöja och elritsa (kvidd, äling) med not. Det föreslagna undantaget, avseende fri fångst av agn, bör avse all slags betesfisk och icke endast nors. Betesfisk finns det så gott om, att fri fångst därav icke kan lända strandägaren till skada. Som ovan Gösto

Thulin.

535 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å hotell Royal i H j o fredagen den 24 maj 1946. Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Palmquist och Widerberg ävensom Dahr, expert, och Thulin, sekreterare; från Skaraborgs låns hushållningssällskap: liskerikonsulenlen Fabian Olofsson i Mariestad; landsfiskalen i Hjo distrikt Tage Norén i Hjo; följande jordägare eller arrendatorer: R. G. Sahlström i Backen (3 km norr om Hjo), Gustaf Trägårdh å Munkeberg (6 km norr om Hjo); följande övriga fiskare: Eric Gathe i Hjo, Oskar Larsson i Björkenäs (5 km norr om Hjo), Emil Olsson i Karlsborg. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. Eric Gathe i Hjo: Vid kustlandet norr och söder om Hjo, den s. k. Guldkroken, förekommer praktiskt taget icke något fiske vid stranden, ty fisktillgången är sä ringa. Strandägarna själva bedriva intet annat fiske än någon gång med not eller storryssja. På sina håll arrendera de ut rätten att fiska med dessa redskap. Sä sker exempelvis i Södra Fågelås, Brandstorp och söder därom. Norr om Hjo arrenderas fisket endast sällan ut. Yrkesfiskarena önska att strandrätten skall sluta där vattnet börjar. Vid denna kust kan strandägaren, där bottnen är stenig, icke förlora på att det fria fisket får gå ända in till stranden. Där är nät den enda fiskeredskap, som kan användas, och det är stor risk att redskapen förstöres. Ingen yrkesfiskare vill betala arrende för sådana fiskevatten. Lakstrutar eller hängryssjor användas icke, utan laken fångas med nät ute i det fria vattnet. Det är sällan som någon lägger nät på grundare vatten än 5 meter. Starkare intresse har strandägaren, där bottnen är så jämn, att man kan dra not; där kan det tänkas, att fiskerätten kan utarrenderas. I trakten av Hjo är det endast i Kråksviken, innanför Sidön, som det i större omfattning bedrivits fiske i strandvattnet. Där finns det ett gammalt skattefiske, som arrenderas ut. 1 Särskilt intensivt brukade fisket vara efter röding under lektiden, men numera är det fiskeförbud två månader just under den tiden. Frifiskarena respektera arrenderätten och gå aldrig innanför Sidön. — Norr om Karlsborg hålla strandägarna mera på sin fiskerätt, även där bottnen sluttar tämligen brant. Likaså torde i södra delen av Vättern, inom Jönköpings län, strandägarna hålla mera på sin rätt än i Hjo-trakten. — Sikfiske med rev bedrives både med mask och med nors som bete. På grundare vatten finns det just ingen annan fisk, som skulle kunna skadas av fritt fiske. Det skulle i så fall vara någon abborre, men den fisken är här ej mycket eftersökt. — Vad laxen angår, är det förbud mot fiske efter lax inom 300 meter från land under den tid som laxen går nära land. Till laxfiske användes huvudsakligen nät. — Vid utterfiske användes både lodutter (djuputter, djupsvirvel) och ytutter. Loduttern kan användas in på 3—4 meters djup och ut på omkring 70 meters djup. Från en och samma båt kan man samtidigt bedriva fiske med båda slagen 1

Jfr Betänk. 1937 s. 236, 238.

(

53(3 av utterredskap. Det är knappast någon risk för att utlerfiskct skadar nätfisket. Nät användas huvudsakligen på senhösten. De sättas ända till 40—50 famnars djup. Vätterns fiskareförbund bar utfärdat klara regler om hur redskapen skall utmärkas. De nätfiskare, som icke följa dessa bestämmelser och ordentligt märka ut redskapen, få skylla sig själva. På västra sidan av Vättern är det endast yrkesfiskare, som fiska med nät, och de känna till, hur näten skola utmärkas. Och strandägarna ha inga nät, som skulle kunna skadas av utterfisket. Yrkesfiskarena äro alltid, även då de Ilska med utter, försiktiga med att ej skada andras redskap. Även de amatörer från Hjo eller Karlsborg, som fiska i dessa delar av Vättern, äro i allmänhet aktsamma. Ytuttern gör sällan någon skada, men loduttern är farligare. Dock går i allmänhet även loduttern ytligare än vad näten bruka sättas. Norr om Karlsborg gå utterfiskarena efter gammal hävd nära in till stranden. Utterfiskaren brakar respektera notfisket, och om utterfiskaren ser, att notfiske pågår, brukar han göra en gir för att icke komma för nära. Utterfiske vid västra sidan av Vättern bedrives ofta även av fiskare frän östra sidan, särskilt från Hästholmen och Borghamn. — Det viktigaste önskemålet bland yrkesfiskarena är att fisket med rörlig redskap blir fritt, särskilt fisket med ytutter och lodutter. Den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna skyddszonen av 100 meter invid stranden bör tas bort. Ytultern går kanske 150 meter på sidan av båten. Det fir då svårt att bedöma, om avståndet från utterbrädet till stranden är mer eller mindre ån 100 meter. Särskilt när båten skall vända är det svårt att hindra brädet från att gå närmare land än de 100 meterna. — Nors fiskas på västra sidan av Vättern knappast ens till bete. Yrkesfiskarena braka till agn köpa nors från Vänern och från sjön Unden. över huvud bedrives vid västra stranden av Vättern mycket litet fångst av betesfisk. R. G. Sahlström i Backen: Vid Sidön, särskilt i Kråksviken, bedrives ett viktigt arrendefiske efter asp. Detta fiske sker med storryssjor, nät och s. k. strö, ett nät av starkt och grovt garn, som i kretsform lägges ut från båt, varefter fiskarena med »pulsning» skrämma fisken mot nätet och hala upp det i båten; det är endast på några få ställen, som liske med strö bedrives inne vid stranden. — Bortsett frän vattnen vid Sidön bedrives det överhuvud inom 180-m:gränsen icke mycket fiske vid västra stranden av Vättern i Hjo-trakten. Längre söderut torde strandägarfisket — särskilt då vid bäckmynningarna — vara av större betydelse. Likaledes torde strandägarna norr om Karlsborg hålla mera på sin fiskerätt än vad de göra i trakten av Hjo. Sålunda utarrenderas fiskerätten vid Karlsfors, 6 km norr om Karlsborg, och i Granviken, 10 km norr om Karlsborg. Fiskerätten där tillhör kronan. — Sahlström håller på sin slrandäganderätt beträffande fiske med ryssjor och liknande fasta redskap, men beträffande annat fiske låter han gärna frifiskarena fiska utan avgift, om de blott först vidtala honom. Samma inställning ha nog de flesta jordägarna vid kusten i trakten av Hjo. Oskar Larsson i Björkenäs: Storryssjor finnas på flera ställen både norr och söder om Hjo. De ägas av yrkesfiskare och sträcka sig omkring 200 meter från land ut till 10—12 alnars vatten. Gustaf Trägårdh i Munkeberg: Trägårdh har haft Munkebergs säteri sedan 1927 nieii aldrig själv utnyttjat det till säteriet hörande fisket i Vättern. Däremot arrenderar en yrkesfiskare från säteriet rätt att i Vättern lägga ut strandryssjor. Utarrendering av nätfiske förekommer icke. Troligen råda ungefär liknande förhållanden utefter hela denna del av kusten. Emil Olsson i Karlsborg: Utanför Karlsborg är det mänga amatörfiskare, men just inga »fastslående redskap, såsom nät och långrev». Fiske med långrev efter sik bedrives mest av fiskare från östra sidan av sjön, oftast med nors som agn. Fiskarena

537 från västra sidan av sjön använda hellre mask som agn. Detla sikrevfiske med mask eller nors som agn bedrives endast om våren, från 1 april lill fram till maj. Därvid kan också fångas en eller annan lax och något lake. I trakten av Karlsborg fångas icke mycket betesfisk, men längre norrut tas rätt betydande mängder kvidd (elritsa). Siklöja fångas till bete om sommaren, ungefär från 15 juni till 15 september; sedan blir den för stor. Också kvidden fångas om sommaren. Den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna tiden för betesfångst, 16 juni—15 september, skulle vara fullt tillräcklig. Under rötmånadstiden, särskilt i juli, bruka fiskarena vilja spara sina nät och använda i stället långrev agnad med kvidd. — I Borghamn, vid östra stranden av Vättern, finns det omkring 20 fiskebåtar, och ungefär hälften av dem delta i långrevsfisket vid den motsatta stranden av Vättern. Detta fiske bedrives huvudsakligen i april, under norsleken, slrax efter det isen gått. Den av de sakkunniga föreslagna tiden, 1 april—15 maj, täcker väl behovet. När yrkesfiskarena icke längre anse det lönt att lägga långrev, övergå de i stället till att fiska med nät ute på brinken. Norr om Karlsborg börjar nämligen bottnen ett stycke från stranden att slutta tämligen brant, i 45° vinkel, ned mot 30—35 famnars vatten. Där håller vattnet sig isfritt till långl fram på vintern, och just »ute på brinken» är det ett jämförelsevis givande fiske, särskilt efter röding. Ofta börjar brinken först ute på fritt vatten men på sina ställen redan inom 180-m:gränsen. Brinknäten bruka sättas på 12—20 famnars djup. På varje ställe sättes endast ett nät och ej flera nät i en sträcka efter varandra. Många gånger har det vid denna kuststräcka varit tvister mellan arrendatorer, som fiska med nät, och frifiskare, som använda utter. Det är gammal hävd på att utterfiskarena få gå nära inpå stranden, men arrendatorema mena, att utterfiskarena därigenom ta rödingen från dem. — Från Karlsborg ned till Brandstorp bedrives mycket sikfiske med nät. Den stranden är så stenig att det för en strandägare icke lönar sig att bedriva nätfiske, men en yrkesfiskare kan alltid slita ut sina gamla nät där. Det är knappast troligt att en slrandägare, om han finge ensamrätt till nätfiske vid stranden, verkligen skulle utnyttja den rätten, men den risken finns alltid, att om han får svart på vitt på att han har slrandäganderätt, han då begagnar den till att trakassera yrkesfiskarena. — Tidigare har det varit ett mycket givande fiske efter näbbsik i trakten av Karlsborg, men numera användas de vattnen till skjutfält, och fisket där har blivit illa åtgånget. — Utterfisket i Vättern bedrives framför allt av yrkesfiskare. Det finns knappast någon yrkesfiskare i Vättern, som icke åtminstone ibland använder utter. Lodutter begagnas mera än ytutter. Ibland kombineras dessa båda fiskesätt. Under tiden för strandfisket användes i regel endast ytutter, men detta beror på vattnets temperatur, och den kan i Vättern snabbt växla. Lodutter användes hela sommaren. Den kan begagnas ända in på så grunt vatten som 5 meters djup, så grunt att man kan se »blänkena». Det är särskilt vid midsommartid, som del fiskas med lodutter pä så grunt vatten. — Vid Granviken, norr om Karlsborg, har det förekommit åtskilliga stridigheter mellan nätfiskare och utterfiskare. Där är det mycket djupt ända intill land och där har det sedan urminnes tid varit ett livligt nätfiske. För det mesta var det icke strandägarna utan frifiskarena, som satte dessa nät. Numera, sedan Vätterns fiskareförbund åstadkommit ett ordnat system för utmärkning av näten, ha stridigheterna avstannat. — Om utterfiskaren stöter på en storryssja, så är detta helt till utterfiskarens nackdel, men stöter han på en långrev, är nackdelen på revfiskarens sida. Om uttern möter nät, kan det bli olika utgång: är det fråga om tunga nät, som stå mycket djupt, går nog uttern av, men är det lättare nät, kan del i stället bli uttern, som drar upp nätet. — Vid de överläggningar, som de insjöfiskesakkunniga på sin tid höllo kring Vättern, var det Olsson, som väckte förslaget om att strandrätten skulle begränsas till ett djup

538 av 20 meter. Vid långgrund strand skulle strandrätlen gå ut till 180 meter, men om bottnen sluttade så brant, alt 20-metersdjupet inträffade tidigare, borde strandrätten stanna där. Egentliga strandredskap användas icke på så stora djup som 20 meter. Storryssjor t. ex. gå ut till högst 10 meters djup, och strö (ett slags grova nät, jfr ovan) förekomma på 5—6 meters djup. Innanför 20-metersdjupet skulle med denna regel strandägarna ha ensamrätt till nätfiske. — Löjnät måste fritt få användas också närmare land än 180 meter. — Notfiske bedrives mera i Jönköpings län än i Skaraborgs län. Landsfiskalen Torkel Norén: Inom Hjo stads område arrenderar staden ut viss fiskerätt. — Enstaka storryssjor finnas vid Stora Rör och i Breviks socken. — Ur åklagar- och kontrollsynpunkt är det ofördelaktigt med en frivattensgräns, som är beroende både av en djupkurva och av ett avstånd från stranden. Ur denna synpunkt vore det mera praktiskt med en fast gräns räknad från strandlinjen. Fiskerikonsulenten Fabian Olofsson: I de norra och södra ändarna av Vättern torde strandägarna stå mera på sin rätt, medan de i de mellersta delarna av sjön icke hålla så starkt på enskild fiskerätt. — Söder om Hjo förekommer åtminstone på ett ställe inom Skaraborgs län en storryssja, som utsattes av strandägaren själv. I storryssja fångas lax och sik och annan fisk. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har meddelat förbud mot fiske med storryssja, framför allt för att skona laxöringsynglet. Det finns dock möjlighet till dispens på sådana ställen, där storryssja icke gör särskild skada, varvid hänsyn tas bland annat lill huruvida någon laxförande å mynnar ut i närbeten. — Löjfiske i Vättern bedrives på flera ställen inom Skaraborgs län, både i söder och i norr. Söder om Hjo förekommer exempelvis vid Källabäcken ett rätt givande strandfiske. Fiskerätten där torde arrenderas från kronan. — I de sydligaste delarna av Vättern, bedrives rätt mycket notfiske och även fiske med nät. Vid protokollsuppsättningen antecknades, all från Örebro läns hushållningssällskaps fiskerinämnd inkommit en skrivelse, vari bl. a. anfördes: Inom Örebro län synes frifiskegränsen i Vättern böra ligga minst 180 meter utanför strandlinjen. Del finns några strandägare, som lidvis ägna sig åt fiske på frivattnet, men huvudsakligen bedrives frivattensfiskct av amatörer och yrkesfiskare, delvis från andra delar av Vättern. Strandägarna bedriva en viss fiskevårdsverksamhet, bl. a. genom utplantering av yngel från två kläckningsanstalter, Bastedalen och Aspa bruk. Den uråldriga strandäganderätten bör respekteras, även om fiskcrättsägarna själva icke alllid ha förstånd att hålla på den eller av rädsla för trakasserier underlåta att beivra brott mot sin rätt. Som ovan Gösla Thulin.

539 Protokoll, hållet vid ett av fiskerättskommittén anordnat offentligt möte å rådhuset i Örebro onsdagen den 29 maj 1946. Närvarande: från fiskcrättskommittén: herrar Romberg, ordförande, Alm, Palmquist och Widerberg ävensom Dahr, expert, och Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen i Örebro län: landssekreteraren Elis Almgren; från länsstyrelsen i Västmanlands lån: länsnotarien O. Hulterström; frän hushållningssällskapet i Södermanlands län: fiskeriinstruktören Erik Eriksson i Nyköping; från Hjälmarens fiskareförbund: dess ordförande Nils Larsson i Hjälmarsund, Norrsundet, Stora Sundby; följande jordägare eller arrendatorer: Gösta Carlsson, Harald Pettersson och friherre Tage Leijonhufvud i Göksholm, Stora Mellösa, Torsten Rudin i östra Rynninge, John P. Johansson i Ormesta, Almby, Karl Magnusson i Benudden, Almby, K. Ivar Lundberg och John B. Lundberg i Essön, Hjälmarsnäs, Karl Essen i Skävesund, Glanshammar, Verner Essen i Glanshammar, Carl E. Lundell i Örebro, Erik Berglund i Götarsvik, Lillkyrka, Edvin Nilsson i Grythem, Lillkyrka, Ivar Jansson i Almbacken, Götlunda, Harald Johansson i Granön, Götlunda, John Eriksson i Mörtnäs, Götlunda, Erik Larsson i Lilla Rävsnäs, Götlunda, Albert Gustafsson i Valön, Arboga, Josef N. Larsson i Hästnäs, Arboga, Emanuel Johansson i Ekeberg, Arboga, Axel Gustafson i Sjöfall, Västermo, Arboga, Edvin Karlsson i Vångsö, Stora Sundby, Nils Larsson i Hjälmarsund (jfr ovan), Wallentin Eriksson i Alkärr, Gimgöl, Hjalmar Jonsson i Nybacka, Stora Mellösa, Oskar Eriksson i Biftinge, Stora Mellösa, Karl Karlsson i Katrinelund, Stora Mellösa, Bertil Pettersson, Arvid Jonsson, Bichard Jonsson, Bune Widlund och Samuel Pettersson i Närkes-Vinö, Paul Eriksson i Nivsand, Lännäs, J. MontgomeryCederhielm å Segersjö, Lännäs, Fritz Klingspor och Anders Larsson i Stora Sundby, Werner Karlsson och Hj. Axberg i öja, Stora Sundby, Elis Nordin i Källtorp, Vidökna, C. A. Ekman i Eskilstuna (med fiskevatten i Åstorp och Hedensö i sydöstra delen av östra Hjälmaren); följande övriga fiskare: E. Asp i Örebro, Gustaf Söderberg i Lillkyrka, Karl J. Nilsson och K. J. K. Eriksson i Bittinge, Stora Mellösa, John Lindkvist i östra Rud, Lännäs, hr Abrahamsson i Eskilstuna. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden. 1. Hemfjärden. John Lundberg i Essön: Lundberg har fiskevatten vid Essön och Hjälmarsnäs. Hemfjärden anses nu som enskilt vatten, och ingen får fiska där utan fiskekort från strandägarna. Emellertid borde det inrättas fritt fiskevatten i samtliga huvuddelar (»sjöar») inom Hjälmaren. Gränsen skulle då överallt räknas från stranden och sättas till exempelvis 800 eller 1 000 meter. Detta avstånd från stranden borde överallt vara lika stort, oberoende av om vattnet är grunt eller djupt. Om man verkligen önskar, att alla svenska medborgare skola ha fri fiskerätt i Hjälmaren, kan man icke begära att de skola vara tvungna atj ro bort till en annan huvuddel (»sjö») inom

540 Hjälmaren endast därför all den närmaste huvuddelen är grund. Därför bör frivatten inrättas även i Hemfjärden. Från övriga närvarande vitsordades, alt fisket i Ileml järden nu ansågs vara enskilt, men det förekom inga instämmanden i förslaget om inrättande av fritt fiskevatten där.

2. Mellanfjärden. Harald Pettersson i Göksholm: I Mellanfjärden (SOU 1937: 11 kartbilaga 16) förekommer veterligen icke något fritt fiske med kalsor. Arrendatorema bedriva sådant fiske på de platser, som de anse tillhöra strandvattnet. Utanför Göksholm är det så långgrunt och stenigt att fiskarena för att kunna sätta nät måste gå närmare 1 km ut. Det är icke alla .strandfiskare, som behöva gä så långt ut från land, men vid Göksholm är det sten ända ut till den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna frifiskegränsen, och katsoma gå ännu längre ut, ty man kan icke börja sälta dem ända inne vid den steniga delen av sjöbottnen. Med de insjöfiskesakkunnigas frifiskegräns skulle en mycket stor del av de fasla redskap, som strandfiskarena använda, helt och hållet komma att ligga utanför frifiskegränsen. De enda fasta redskap, som strandägarna skulle få sätta ut, skulle då bli landryssjor för gäddor. Det viktigaste fisket, nämligen med katsor, har undan för undan kommit att bedrivas allt längre ut från stranden. Förr voro katsorna icke så stora, utan de kunde sättas på jämförelsevis grunt vatten, särskilt under leken. Numera bruka katsorna ställas pä djupare vatten och icke inne på lekplatserna, och då måste fiskarena gå längre ut. Katsorna bruka sättas två stycken tillsammans om tillhopa 120 meters längd. — I Mellanfjärden går mångenstädes det stadiga djupet av 2 meter längre ut än vad de insjöfiskesakkunniga antagit. Om man skulle räkna ett avstånd av 180 meter från det verkliga tvåmetersdjupet, skulle man nog på de flesta håll i denna fjärd komma ut omkring 1 km från land. — Västra Hjälmarens fiskeriförening har numera ordnat försäljning av fiskekort på olika platser, bland annat i Örebro, gällande för vissa vatten i västra Hjälmaren ( = Hemfjärden och Mellanfjärden). — Pettersson för sin del har icke något emot att amatörfiskare fiska på hans vatten med spinnspö och pimpel, så länge de icke göra ohägn pä de fasta redskapen. Men ofta bedriva amatörfiskarena med förkärlek sitt fiske just intill katsorna, ty där samlar sig alltid en del småfisk, och om de då, såsom ofta sker, rent av ta sig för att binda fast sina båtar i kalsorna, händer det lätt att de skada ka t sen sket. Friherre Tage Leijonhufvud i Göksholm: Gränsen för Göksholms ägor sträcker sig i sydväst till udden mellan Smedshagen och östra Rynningc. Beträffande denna del av Mellanfjärden skulle den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna frifiskegränsen betyda, att katsorna skulle komina att bli belägna ute i frivattnet, Ett enskilt strandvaltenbälte av omkring 1 km bredd räknat från själva strandlinjen skulle vara ägnat att skäligen tillgodose strandägarens fiskeintressen. John Lundberg i Essön: I Mellanfjärden bedrives fångst med katsor endast av strandägarna. Not användes praktiskt taget icke alls, ty bottnen är ej lämplig. De som ej äga strand köpa fiskekort, vilket berättigar till fiske med pimpel och mete. Innan systemet med fiskekort infördes, var det kanske några som fiskade ute på fjärden utan att mena sig behöva begära lov av strandägarna, men numera anses det erfordras fiskekort också mitt ute i Mellanfjärden. Emellertid är del nog lämpligare atl det ute i fjärden finns frivatten. Frifiskegränsen bör då sällas till visst avstånd från land, 800 eller 1 000 meter. Längre ut bör fiskel vara fritt för alla. Motsvarande regler böra gälla också för Ilemfjärden och för Storhjälmaren. -

541 Nils Larsson i Hjälmarsund: Strandägarnas anspråk på att det enskilda fiskevatlnet skall sträcka sig så långt ut från stranden som 800—1 000 meter äro överdrivna. De områden, som sedan urminnes lid hävdats ocb disponerats av strandägarna, böra också i fortsättningen tillkomma dem, men kraven på så mycket vatten som 800—1 000 meter ha icke stöd i hävd. Gustaf Söderberg i Lillkyrka: Söderberg, som icke bar strandrätt, är för sitt fiske hänvisad till frivattnet. Frifiskarena braka i Mellanfjärden hålla sig minst 1 Va—2 km från stränderna, ty där är så långgrunt. Från frifiskets synpunkt skulle det icke vara någonting att invända emot att gränsen för frivattnet dras så långt ut som 1 km från stranden. Strandägarna behöva säkerligen för sitt fiske en så bred strandvattenzon. Söderberg fiskar endast med nät och sänkryssjor, men icke med katsor. Frifiskarena äro emellertid något tveksamma, huruvida sänkryssja verkligen är ett sådant slags redskap, som får användas ute i frivattnet utan lov. Sänkryssjan användes mest vintertid; den är en »småryssja», 1 Va meter hög, och brukar få ligga ule en vecka i taget; när den skall vittjas, tas den upp i sin helhet. — Notfiske äger icke rum i någon del av Hjälmaren numera. Karl Essen i Skävesund: Vid Hjälmarsnäs i sydvästra delen av Mellanfjärden, där det är mycket långgrunt, går fisken sommartiden för att undvika det varma grundvattnet ut ganska långt och håller sig oftast utanför den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna frifiskegränsen. Fiskarena måste därför i denna del av Mellanfjärden under sommarfisket gä med sina katsor ända till 3 km ut: katsorna sättas icke närmare land än 2 km och fortsätta sedan ytterligare 1 km ut. En gräns endast 1 000 meter från land skulle försämra katselisket. Enligt fiskeristadgan för Örebro län få katsorna icke sättas i längre sammanhängande rad fin 120 meter. Sedan måste följa ett frilt mellanrum av 60 meter. Därefter får en ny rad med katsor om 120 meter utsättas. Hela denna serie med redskap är kanske 1 km lång. E. Asp i Örebro: Asp vill — ehuru icke representerande någon särskild organisation — föra talan för de många amatörfiskare, som fiska mot fiskekort. Ännu på den tiden, då de insjöfiskesakkunniga höllo sina sammanträden kring Hjälmaren, hade sportfisket ej tagit fart, men redan kort efteråt bildades det flera amatörfiskeföreningar, vilka nu sälja fiskekort till dem, som vilja sportfiska. Delta intresse bör uppmuntras. Visserligen ha strandägarna på sina håll, såsom vid Hjälmarsnäs och Göksholm, satt sig emot upplåtande av fiskerätt till utomstående; det har nämligen inträffat att okynnesfiskare uppträtt olämpligt på markerna och exempelvis slagit sönder glas på stränder där kreatur gå på bete. Men sådana sportfiskare, som äro lojala nog att lösa fiskekort, torde icke göra sådant ofog och ej heller störa yrkesfiskarena. 3. Storhjälmaren och Södra Hjälmaren utom vattnen vid Vinön. Nils Larsson i Hjälmarsund: Yrkesfiskarena i Hjälmaren önska alt de hittills tilllämpade frifiskegränserna skola bestå. Fiskarena vilja icke ha någon ändring däri, utan vilja fiska »efter den lag, som far och farfar ha haft». Larsson, som själv är strandägare, fordrar icke mera strandrätt än 180 meter från stadigt djup av 2 meter, ty det är den gränsen, som både från yrkesfiskarehåll och strandägarhäll sedan gammalt respekterats. Denna gräns har hävdats efter raka och lätt tillämpade linjer. De insjöfiskesakkunniga (se 1937 års kartbilaga 17) ha emellertid tillämpat 180-metersregeln på ett sätt, som strider mot den faktiska hävden. De ha icke respekterat Hjälmarens fiskareförbunds förslag om att 180-m:gränsen här skulle bestå, sådan som den dittills tillämpats. Pä många ställen ha de givit strandägarna för mycket fiskevatten och på andra ställen för litet. Måhända sammanhänger detta med att de

542 insjöfiskesakkunniga utgått från ett annat vattenstånd än ortsbefolkningen. 1 Den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna frifiskegränsen fir ej rak och redig utan krokig och svåröverskådlig. — Åtminstone i östra delen av Storhjälmaren råder bland yrkesfiskarena ingen tvekan om var den hävdvunna frifiskegränsen går. — Sålunda bör vid Hjälmarsund skäret Flisan (2 700 meter sydväst om sundet) omlättas av det enskilda vattnet. Det stadiga djupet går där längre ut från stranden än de insjöfiskesakkunniga förutsatt. 2 Däremot bör skäret Gubberget (1 200 meter väster om Hjälmarsund) anses ligga på fritt vatten. 3 — Vid fiske med katsor brukar Larsson endast ha en katsa på varje ställe. Om man ställer tvä katsor efter varandra, får man ingenting i den yttre. — Att låsa fast frifiskegränsen vid en normerande karta kan vara betänkligt, om Hjälmaren ånyo skulle sänkas. — Amatörfiskarena göra ofta åtskilligt ohägn för yrkesfiskarena. Bland amatörerna finns det lika väl som bland andra befolkningsgrupper svarta får. Trots detta böra dock yrkesfiskarena akta sig för att gå alltför hårt fram emot amatörerna, ty dessa kunna genom sina föreningar lätt överbjuda yrkesfiskarena i konkurrensen om fiskearrendena. Därför är det ur yrkesfiskarenas synpunkt klokare att låta amatörfiskarena få ett ärligt tillfälle alt fiska i ordnade former: »det är bättre att ge bunden en bit bröd än att slåss med honom». Om amatörerna bilda fiskevårdsföreningar, så komma de att hålla ordning på varandra, och det ha också yrkesfiskarena fördel av. — Revfiske med levande agn, särskilt löja, bör icke förbjudas. Det är ett viktigt fiskesätt. Karl Nilsson i Bittinge: Också Nilsson vill alt den enskilda fiskerätten skall räknas efter gammal hävd, alltså 100 famnar från stadigt djup av 1 famn. Men skall det vara som på »fars och farfars tid», skall man också utgå från de då rådande vattenstånden, alltså det gamla oreglerade vattenståndet från tiden före sänkningarna. 1 Utanför denna gräns var då fisket fritt för envar. Sedermera fingo strandägarna tillstånd alt sänka sjön med villkor alt icke förnärma den fria fiskerätten. Det var alliså icke meningen, att frifiskegränsen skulle flyttas ut, så att strandägarna genom sänkningen skulle tillägna sig vattenområden, som de tidigare icke haft rätt till, utan som varit fria för varje svensk medborgare. Genom sänkningen ha ju strandägarna kunnat torrlägga en del av sitt vattenområde. Om de nu tycka att den återstående delen är för smal, så kunna de ju höja vattnet igen! Med hänsyn till att de sänkningar som skett tillhopa uppgå till ungefär 1 famn, böra de 180 meterna räknas från den nuvarande strandlinjen, vilken i stort sett kan anses motsvara det gamla famndjupet. Om sjön, såsom är under övervägande, framdeles skulle ytterligare sänkas, skulle ju annars strandägarna med tillämpning av principen att det stadiga djupet skall räknas efter det nya vattenståndet, komma ännu längre ut i sjön, och frifiskarenas fria vatten skulle ytterligare beskäras. Delta kan icke vara riktigt. — Nilsson fiskar med not ute på frivattnet på åtskilliga ställen och brukar därvid, för att vara fullt säker på att icke komma in på enskilt vatten, räkna frivattengränsen 180 meter från land. Frifiskarenas rätt att ha not inom hela detta område önska de ha kvar. — Strandägarna sätta katsor på 5—10 meters djup. Axel Gustafson i Sjöfall: Man måste tänka på hur det kan gå, om den planerade nya sänkningen av Hjälmaren kommer till stånd. Om nu frifiskegränsen har fixerats på en karta, ligger den fast, men om gränsen i stället bestämmes till visst avstånd frän en linje ute i naturen, antingen stranden eller linjen för ett vissl vattendjup, kominer gränsen automatiskt att förskjutas efter det blivande vattenståndet, och den 1

Jfr Betänk.1937 s. 74. s. 448. s. 442. Hjälmaren sänktes 1878—1888 1,8 m.

! D:o 3 D:o 4

543 lösningen ä r bättre, ty man vet ju icke hur mycket vatten det efter den nya sänkningen kommer att bli kvar i Hjälmaren. Samuel Pettersson i Vinön: På många håll kan säkerligen ett måttligt amatörfiske bedrivas utan skada vare sig för fiskbeståndet eller för yrkesfiskarena. Men numera, när det händer alt del kommer bussar med flera hundra fiskare till ell och samma fiskevatten, kan detla lätt bli övermättat på fiskare. Amatörlisket bör därför i någon form regleras. — Bland fiskarena råder tveksamhet om vad som menas med fast och rörlig redskap. Exempelvis lakstrutar äro ju ett slags ryssjor och skulle alltså kanske räknas som fast redskap, medan t. ex. vissa slags nät, som ligga ute på samma plats ända upp lill en vecka, måhända skulle räknas såsom rörlig redskap. Friherre Tage Leijonhufvud i Göksholm: I Tomtaviken (Flatviken) (3 km sydost om Göksholm) bör det enskilda vattnet sträcka sig längre ut än enligt de insjöfiskesakkunnigas förslag. 1 — Vid Skarstensberget (1 km öster om Björkö) bör frifiskegränsen dras utanför holmarna. Erik Berglund i Götarsvik: I norra delen av Hjälmaren finns det icke någon bestämd hävd för fritt fiske. Alt frifiskare förr fått hållas, berodde på att de då voro så få. Strandägarna brydde sig därför icke mycket om de få yrkesfiskare, som icke hade .strandrätt. Det var ungefär som med jakträtten: det var ingen tvekan om alt icke jakträtten tillhörde markägaren, men förr i tiden, när det icke var så många som jagade, fick folk jaga ungefär hur som helst, oberoende av ägogränser; men ingen vill väl påstå, att det för den skull uppkommit någon verklig rätt för envar att jaga på annans mark, och numera hålla ju alla jakträttshavare på sin jakträtt och den blir respekterad. Likadant kan man vänta att det går med fisket. Ägarna av Götars vik anse att allt vatten, som upptagits på dess skifteskartor, tillhör egendomen. Grundområdena sträcka sig ganska långt ut i sjön. Att friliskare faktiskt uppträda även inne på dessa vatten betyder icke att de ha någon rätt därtill. Icke ens frifiskarena själva äro nog övertygade om rättmätigheten i sina anspråk. Den fiskare, som arrenderar Götarsviks fiskevatten, har vid flera tillfällen sökt mota bort frifiskare därifrån. Detta lyckades emellertid icke, så länge han var ensam, men när han hade vittne med sig, fingo frifiskarena brått att ge sig därifrån, något som väl visar dåligt samvete. Att strandägarna icke annat än undantagsvis stämt frifiskarena för olovligt fiske, beror nog oftast på att strandägarna icke exakt veta hur långt ut deras rätt går och att det är svårt för dem att bevisa, att de främmande fiskarena varit inne på enskilt vatten, ökningen i antalet fiskare under senare fid beror till stor del på motoriseringen av fisket. De flesta frifiskarena komma från södra delen av sjön. Tidigare, då dessa icke hade motorbåtar, foro de icke så lång väg som ända till norra stranden för att fiska, men nu ha notfiskare från södra landet i allt större utsträckning börjat bege sig över till Götarsviks vatten. — Den av de insjöfiskesakkunniga föreslagna 180-metersregeln lämnar alltför litet vatten åt strandägarna. Även ur fiskevårdssynpunkt är det angeläget, att den enskilda fiskerätten icke alltför hårt beskäres. Det är ju dock strandägarna, som genom sina fiskevårdsåtgärder göra mest för att höja fisket i sjön. — En gränslinje dragen 180 meter utanför stadigt djup av 2 meter måste bli vansklig att bestämma. Ingen vet riktigt hur den skall räknas, och man kan icke vederbörligen hålla efter tjuvfiskare. Hellre bör gränsen fastställas som raka linjer från holmar och skär. — Amatörfiskarena böra icke få någon rätt till fritt fiske på enskilt vatten, utan de böra, om det nu skall bli frivatten i Hjälmaren, hålla sig där ute. Vidare böra de få lösa fiskekort till bestämda enskilda vatten. Då få de själva förkovra fisket inom 1

Jfr Betänk. 1937 s. 461.

544 de områden, som fiskekorlel avser. Vilja de fara lill nya platser, böra de få lösa fiskekort där också. Inom Götarsviks välten önskar den nuvarande ägaren icke sälja fiskekort. När det gäller medgivanden åt amatörfiskarena, bör det beaktas, hur svårt det är att ute på vattnet komma åt tjuvfiskare. Om amatörerna skulle få rätt att fiska fritt med vissa slags redskap, t. ex. pimpel och mete med mask, skulle det bli mycket svårt att kontrollera, att amatörerna verkligen använda endast dessa redskap. Amatörfiskarena hålla gärna till just omkring ryssjorna, ty där i grannskapet samlar sig ofta en hel del fisk. Då händer det lätt att kroken fastnar i ryssjan, så att ryssjan skadas. E. Asp i Örebro: Amatörfiskarena skola naturligtvis icke få röra eller skada annans redskap, men man bör icke gå alltför hårt fram emot amatörmetarna. Låt också dem få litet med av livets frihet! Det är ju en gammal regel, att varje svensk medborgare får sitta och meta snart sagt var som helst. Men om det nu skall stiftas lagar, som utvidga strandägarnas rättigheter, kan man riskera att lagbrott följer i spåren. Låt amatörfiskarena få uttryckligt lov att även inne vid stränderna åtminstone få pimpla och meta. Amatörerna äro icke hjälpta med att bli hänvisade till frivattnet, där djupet kanske är alldeles för stort för sådana fiskesätt. Albert Gustafsson i Valön: Att sitta med metspö kan icke anses såsom egentligt fiske, utan det är ett nöje, som alla böra ha rätt till även inom enskilt vatten. — För det egentliga fisket är en frivattengräns endast 180 meter från 2 meters djup alltför snäv. Då är det lämpligare att dra gränsen 1 000 meter från stranden. Katsorna sättas både inne vid land och längre ut, men en frifiskegräns 1 000 meter från land lämnar tillräckligt vatten åt de strandägande fiskarena. Med en sådan gräns vinner man även den fördelen att frifiskegränsen blir betydligt rakare än enligt 180metersregeln. — I trakten av Valön sättes aldrig fler än en katsa på varje fiskeplats, alltså en längd av 60 meter. Nils Larsson i Hjälmarsund: Gustafsson i Valön har tidigare varit överens med Hjälmarens fiskareförbund i dess förordande av 180-m:gränsen. Emanuel Johansson i Ekeberg: Ekebergs by är frånsåld från Värhulta säteri, troligen på 1860-talet. Det enskilda fiskevattnet bör där sträcka sig så långt ut som lantmäterikartorna ange. Vattnet är så stenbundet att notfiske är omöjligt t. o. m. från båt. Däremot kan det fiskas med katsa och storryssja. John Lundberg i Essön: Här har det talats om fars och farfars tid, men varför skulle vi fortsätta att leva efter hur det var på fars och farfars tid. Vi leva ju i modern tid! Varför bör man då icke kunna jämka gränserna efter de nya fiskeförhållandena? Lämpligen bör då frifiskegränsen dras 800—1 000 meter från land. Där utanför kan fisket gärna vara helt fritt, och någon möjlighet alt få tillstånd att där belägga en fiskeplats med fast redskap bör icke medgivas. — Beträffande amatörfisket kanske man får göra skillnad på barn och vuxna. Ingen strandägare har väl hjärta att mota bort några småpojkar, som stå pä ett berg och meta. Visserligen kanske det då kommer någon äldre och menar att också han borde få meta. Men där finns en skillnad: barnen kunna ju icke såsom de vuxna bege sig i båt ända ut pä frivattnet. Erik Berglund i Götarsvik: Ingen strandägare kommer väl alt förbjuda barnen all meta på sitt vatten. Ivar Jansson i Almbacken, Harald Johansson i Granön, John Eriksson i Mörtnäs och Edvin Nilsson i Grythem: I nordvästra delen av Storbjälmaren stämmer 180m:gränsen ganska väl överens med de hävdvunna fiskerällsförbållandena. Den av de insjöfiskesakkunniga uppritade gränslinjen har emellertid kommit att gå något

545 längre in än vad strandägarna bruka räkna som sitt enskilda vatten. Det finns holmar och grund där utanför, vilka strandägarna sedan gammalt ansett sig ha enskild rätt till. 4 . Södra H j ä l m a r e n : vattnen vid Vinön. 1 J. Montgomery-Cederhielm å Segersjö: Vid fastighetsförsäljningar från Segersjö fideikommiss har från båda sidor räknats med att fiskevattnen söder om Vinön äro enskilda. Gränsen mot det fria vattnet kan anses gå ungefär från östra spetsen av Vinön söderut mot den ostligaste av Kalvöarna vid Derböl. Samuel Pettersson i Vinön: Även Vinöborna ha starkt intresse av att den enskilda fiskerätten söder om Vinön icke minskas. Fiskevattnen där ha undergått laga delningar, och flera hemman ha på sin lott fått fiskevatten utlagda, vilka icke stå i förbindelse med hemmanets egen strand. Om den praktiserade frifiskegränsen skulle flyttas in så långt som vad de insjöfiskesakkunniga föreslagit, skulle detta kunna leda till att sådana hemman förlorade all fiskerätt. 5. Östra Hjälmaren. Nils Larsson i Hjälmarsund: I östra Hjälmaren har sedan urminnes tid varit fritt fiskevatten. Numera göra visserligen strandägarna gällande, att deras enskilda vatten går ända ut till mitten av sjön, men det är först jämförelsevis sent, någon gång på 1880-talet, som en strandägare gjort invändningar mot det gamla fria fisket där. Traditionen vet berätta exempelvis om en yrkesfiskare vid namn Hurtig, bosatt i Vasshammarsbotten, som bedrev fiske ute på frivattnet i östra Hjälmaren. Kring denna del av Hjälmaren är det så pass många strandägare att vattnet icke gärna kan vara monopol för någon enskild. Det kan hänvisas till den utredning, som förebragts i en rättegång 1932—1933 beträffande Hedensö skifteslag. 2 Fritz Klingspor d Stora Sundby: Nils Larsson yttrade nyss något, som Klingspor helt kan instämma i, och det är, att det bör vara som det var efter gammal hävd på fars och farfars tid. Men när blev det hävd i östra Hjälmaren på att det skulle vara frivatten där? Stora Sundby har ägor på ömse sidor om östra Hjälmaren och dessutom vid Hjälmarsund. Varken far eller farfar eller farfarsfar till nu levande yrkesfiskare har fiskat fritt i dessa vatten. Hr Abrahamsson i Eskilstuna: Det förefaller troligt, att det i ö s t r a Hjälmaren ej finnes fritt fiskevatten, men det vore önskvärt med närmare utredning härom. Inom ö s t r a Hjälmarens motorbåtsklubb användas årligen vissa medel till utplantering av fiskyngel. De amatörfiskare, som tillhöra denna klubb, fiska icke hänsynslöst upp de fisktillgångar, som redan finnas, utan vilja också hjälpa till att skapa ökat fiskbestånd. C. A. Ekman i Eskilstuna: Fastigheterna runt omkring östra Hjälmaren ha lantmäterikartor på att fiskerätten går ut till midvattnet. Så är fallet exempelvis med de fastigheter, som Ekman äger inom Åstorp och Hedensö, tillhopa omkring 2 km strand, i Näshult i sydöstra delen av sjön. Erinras må även om lantmäteriförrättningar angående Hedensö 1922—1923 och utredningar beträffande ett bälte av djupare vatten kallat Strukarne, där det förr i världen lär ha ansetts vara kungsådra. 3 Som ovan Gösta Thulin. 1 Jfr Betänk. 1937 s. 460—461. 2 Jfr Betänk. 1937 s. 464. 3 D:o s. 463—464. 35

546 Protokoll, hållet vid ett av kommittén anordnat offentligt rådhuset i Östersund den 23 mars 1946.

fiskerättsmöte å lördagen

Närvarande: från fiskerättskommittén: herrar Bomberg, ordförande, Alm, Magnusson och Palmquist ävensom Thulin, sekreterare; från länsstyrelsen: landskamreraren E. Huss, länsassessorn Folke Holmberg och landskanslisten E. Hamrell i Östersund; t. f. fiskeriintendenten Börje Carlin i Falun; överlantmätaren Valfrid Larsson och f.d. överlantmåtaren F. C. B. Langéen i Östersund; från hushållningssällskapet: fiskeriinstruktören Arvid Luren i Östersund; från Jämtlands läns fiskevdrdsförbund: vice ordföranden rektorn Ragnar E. G. Arbman i Östersund; följande jordägare eller arrendatorer: Olof Henriksson i Östersund, Henrik Andersson i Frösön, Johan Olof Johansson och Per Persson i Fanbyn, Sunne, Nils Persson i Prästgården, Sunne, Olov Olsson i Vigge, Bergs socken, tillika ombud för Vigge byars skifteslag, J. Persson i Funäs, Oviken, Manne Persson i Oviken, J. O. Gardin i Gärdsta, Karl Eriksson i Kläppe, Marby, Per Thoresson i Trappnäs, Andersson i Iffelnäs, J. E. Eriksson i Hallen, Paul Persson i Våge, Gösta Bylund i Mattmar, ingenjören E.-S. Ouchterlony i Trångsviken, Erik Jonsson i Ytterån, riksdagsmannen Nils Olsson i Rödingsberg; följande övriga fiskare: J. Sundin, K. N. Torgen, Henning Juhlin, Carl Hållstedt och John Ristner i Östersund, Per Jönsson i Anderson, Pedro Persson i Nälden. I anledning av framställda frågor gjorde de närvarande följande uttalanden.

Karl Eriksson i Kläppe: Det värdefullaste fisket i hela Storsjön är i yttre delen av Kvitsleviken och söder om Utöarna. Dit söker sig den mesta storöringen för att gå upp i Kvitsleströmmen (övre Indalsälven) för att leka. Strandägarna i Kläppe ha i alla tider fritt brukat fånga fisken över hela sjön och särskilt vid Utöarna; dock icke innanför gränsen för det enskilda vattnet, vilket kring Utöarna brukat räknas som 180 meter utanför 1 meters djup; stranden är där rätt brant. De, som brakat fiska där, äro mest folk från Hallens och Marby socknar, särskilt från Höla, Trappnäs och Kläppe. Men skulle det ha kommit någon enstaka fiskare från annat håll, så skulle han nog fått hållas han också; han hade icke gjort stor skada. Längre in i Kvitsleviken, från Våge och uppöver, blir vattnet smalare, och dit in ha nog inga från annan trakt brukat bege sig för att fiska. Det fria fisket avser framför allt laxöring och är alltså icke begränsat till den mindre värdefulla fisken. Laxöringen fångas huvudsakligen dels tidigt på våren, strax sedan isen gått upp, alltså i maj och början av juni, dels på hösten, alltså från slutet av september till slutet av november. De tiderna av året har det brukat vara högt vattenstånd, åtminstone före den år 1940—41 påbörjade regleringen av Storsjön. — Med »lös» fiskredskap ha också andra än strandägarna fått fiska inne på strandvattnet, blott de icke stört notfisket; med »lös» redskap avses då drag och »dun» (flugutter) men icke långrev eller

547 not; de senare redskapen äro förbehållna strandägarna. På många ställen, t. ex. utanför Trappnäs, går laxöringen så nära land, att om allt fiske inom 200—300 meter från stranden skulle förbehållas strandägarna (alltså även med drag och dun), skulle det bli väl strängt mot de andra fiskarena. Det fria fisket bedrives mest med långrev och drag; även nät förekommer, men det redskapet är mindre lämpligt, ty vattnet är så djupt. Jordägarna själva fiska dessutom med not inne vid stranden. — Beträffande frivattengränsen ha de insjöfiskesakkunniga föreslagit att — förutom en 200-meterszon närmast stranden — endast de innersta delarna av vikarna skulle bli enskilt fiskevatten, varemot länsstyrelsen föreslagit att strandägarnas rätt skulle omfatta mera, bl. a. vattenområdet utanför Kvitsleviken ända förbi Utöarna. I valet mellan dessa båda förslag är de insjöfiskesakkunnigas att föredra, eftersom det lämnar mera vatten åt frifiskarena, men även länsstyrelsens förslag skulle kunna godtas, under förutsättning att innanför frivattengränsen fisket bleve fritt för ortsbefolkningen. Detta uttryck borde då icke fattas så snävt att det endast skulle avse folk från viss socken. J. O. Gardin i Gärdsta: Området innanför Utöarna är det bästa fiskeområdet i hela Storsjön. Frifiskegränsen bör dras norr om dessa öar. Innanför denna linje borde fisket vara fritt för ortsbefolkningen men stängt för främmande. Fisket bör icke förbehållas kommunala fiskevårdsföreningar, så att alla måste lösa fiskekort, utan det bör vara var och en förunnat att få fiska fritt, blott han tillhör orten. Skulle det bli fiskevårdsföreningar, borde i varje fall gränserna icke dras efter sockengränserna, ty då skulle Marby socken bli illa ställd; den har endast ett helt litet vattenområde, jämfört exempelvis med Hallens socken. Vid bestämmande av strandvattenzonen bör man icke utgå från småholmar och grund utan från själva stranden; det är lättare att kontrollera. Ett avstånd av endast 200 meter är då för snävt. — Inom enskilt vatten är fiske med krok i allmänhet tillåtet för vem som helst. Andersson i Iffelnäs: För närvarande får fisket innanför Utöarna nog anses fritt ända in till de insjöfiskesakkunnigas linje. Ortsbefolkningen har vanligen räknat .strandrätten till 180 meter från 1 eller 2 meters djup. Men det har icke varit mycket kontroll över fisket, utan också andra än strandägarna ha farit innanför denna linje och fiskat ända inpå stranden. Länsstyrelsens förslag till frivattengräns är att föredra framför de insjöfiskesakkunnigas. Per Thoresson i Trappnäs: Utvecklingen har gått i den riktningen att folk allt oftare kommit från östra sidan av sjön in på vattnen utanför Trappnäs och angränsande byar. Ofta fara de med drag och göra skada genom att köra upp i de revar, som ortsbefolkningen lagt. Frifiskegränsen bör dras utanför Utöarna, men med rätt för ortsbefolkningen att fiska även innanför. Det är så stora vatten, att även om vattnen förklaras tillkomma strandägarna ensamma, komma strandägarna säkerligen icke att hindra andra i orten att fiska. Paul Persson i Våge: Det är vid mynningen av Kvitsleviken ej bra att dra en linje vissa meter från fastlandet. Utanför stranden finnas många små holmar och grand, där strandägarna anse sig ha ensamrätt till fisket, särskilt utmed nordöstra stranden av viken, ända ut till Hammarnäset. Mänga av dessa grund skjuta vid lågvatten upp över vattenytan men äro andra tider på året överdämda. Frifiskegränsen bör dras så långt ut att endast strandägarna få fiska innanför en linje Trappnäset—Hammarnäset eller helst ända ut till länsstyrelsens linje. E.-S. Ouchterlong i Trångsviken: Det är viktigt att fisket icke släpps alldeles fritt utan att det i någon form förbehålles för ortsbefolkningen. Särskilt angeläget är detta för dem som bo utefter Kvitsleviken och Kvitsleströmmen. Hittills har fisket där utnyttjats endast av fiskande från de närmaste socknarna, men i framtiden kan

548 det lätt bli annorlunda, ty när bensinen blir fri, kan folk från andra trakter lätt förflytta sig dit både med motorbåtar och med bilar. Rektorn Ragnar Arbman i Östersund: Fiskbeståndet i Storsjön har under de senaste åren försämrats. F ö r de flesta fiskslagen har försämringen skett så småningom under en längre följd av år. Men beträffande harren har man nog kunnat märka en mera påtaglig försämring just under de senaste åren. Det synes ligga nära till hands att anta att detta sammanhänger med Storsjöns reglering. Harren leker nämligen icke, såsom storöringen, endast i sjöns tillflöden utan också i ganska hög grad vid långgrunda stenstränder i själva sjön. Den där lagda rommen har säkerligen till följd av regleringen svårare än förr att klara sig. Tidigare var det ett mycket givande fiske efter harr och laxöring kring Norderön, Anderson och Verkön. Det värdefullaste fiskslaget är nu sloröringen. — Beträffande omfattningen av det enskilda fiskevattnet ha i dag två alternativ diskuterats, nämligen de insjöfiskesakkunnigas förslag, som ger strandägarna endast de innersta delarna av vikarna jämte en 200-meterszon, samt länsstyrelsens förslag, som på flera håll ger strandägarna väsentligt vidsträcktare vatlen. Emellertid kunde nog även ett tredje förslag övervägas, nämligen att låta det enskilda vattnet omfatta hela Storsjön, så att Storsjön ej skulle medtas bland de sjöar, där varje svensk man äger fiska. Om man väljer detta alternativ, borde stadgas, att efter särskilt tillstånd fiskerätt skall upplåtas även till dem, som ej ha strandrätt, men endast mot att sådana fiskande erlägga en avgift till upphjälpande i Storsjön av fisket i allmänhet och fisket efter storöring i synnerhet. I valet mellan de insjöfiskesakkunnigas och länsstyrelsens alternativ bör man föredra länsstyrelsens, som ju ger mer åt strandägarna. Därigenom skyddas storöringsfisket bättre icke endast i Kvitsleviken utan också i en del andra vikar, där den förekommer, lät vara endast i mindre mängder. Sålunda finns i Brunfloviken, i höjd med vikens »knä» vid Ope, ett givande storöringsgrund. — Om något slag av fiske skulle släppas fritt även på enskilt vatten, bör detta i första hand gälla fisket efter blåsik. Att denna mindervärdiga fisk kommer bort är endast till gagn. Blåsiken fångas med smånät och ej med utter. Men också fisket efter lake borde i så fall kunna släppas fritt. Laken fångas utefter stränderna och på grunden med »utsättningskrok» och med lakryssjor av hängande typ med nedåtriktad mynning (lakstrutar). Utterfisket däremot bör icke bli fritt, ty detta skulle bli till stort intrång för strandägarna. Det slags utterredskap, som för närvarande i allmänhet användes i Storsjön, är ytutter (flugutter), men även djuputter förekommer i enstaka exemplar, bl. a. i sundet mellan Östersund och Frösön. Manne Persson i Oviken: En anledning till att fiskbeståndet i Storsjön gått tillbaka är måhända att nätfiskarena börjat begagna allt finmaskigare nät. Med sådana nät blir det i sjön till sist endast krymplingar och dvärgfiskar kvar. Det borde hellre vara så att de kraftigaste exemplaren sparas som avelsdjur och de mindre kraftiga bortfiskas. — Storöringen fångas även utanför Ovikens socken. När lektiden nalkas, söker den sig genom sundet mellan Utöarna och Marby upp mot Kvitsleströmmen. Det är därför ett intresse för Oviken-borna att fisket i detta sund icke blir alltför fritt. Länsstyrelsens förslag förefaller klokt avvägt. De insjöfiskesakkunnigas förslag däremot skulle bli ett streck i räkningen för Ovikens fiskare och ej minst för den fiskevårdsförening, som nyligen bildats i Oviken. Strandägarna där anse att deras enskilda fiskevatten sträcker sig ut till mitten av sundet mot Hackas och Sunne. Storöringen fiskas redan nu rätt mycket på sin väg upp till lekplatserna i Kvitsleströmmen, dock icke mer än att beståndet bibehålies. Men om fisket skulle bli fritt, kan det hända att det skulle bedrivas alltför intensivt, måhända med djupvattensredskap. Den uppgående storöringen bör skyddas mot alltför hård utfiskning och

549 bör snarast betraktas som ett avelsdjur, som man måste vara rädd om P å sina håll t. ex. mellan Sunnelandet och Ovikslandet, förekommer det 0 I 0 v l i g t T . s k t e " lax

reTsLZ :TfhJl'0A0m

fi ättSh a

r

r™

SÖka

^

tjuvfiskarUXTa d - a

redskapen och fara danfran utan att kunna ertappas. Befolkningen reagerar mot sådant rovfiske. Strandägarna i Oviken anse det otillbörligt att folk från annat MU ä t r n f d o T 8 t?"611' i " 6 " m ä n S å d 3 n t f r ä ~ d e fiske avser blåsik bry sTg strand l ^ Sunne k°me,t-rD,en " ^ ^ ™U S t ° r a m ä n 8 d e r t a s exempelvis utanför Sunne, a r icke värdefull utan ä r till 50 procent sjuk. Det ä r degenererad fisk a St r t e rutanför e m ^ T S "ha""* **<« *fiskare -åsik ö r 1hel 3 mdel e r blåsik me i n f£Vunn Sunne, men ^ nu under kristiden främmande tagitf en

uonh a ö P a 3n H k " . " i ' " T " U t a n f Ö r V ä g e ' B e r g S S ° c k e n = d e t fisk<* kommer nog att ene ann " f \ \>T ' e n S k H t V a U e n k ° m m e r S ä k e r H S e n i n § e n fiskevårdsförening av lake Rot» k 1 a V a r e ' * m ° t S ä t t a S l g f r i t t f l S k e a V b , ä s i k o c h ^ n s k e ocksf av lake. Bottens.ken däremot ä r värdefullare; den tas mest med strandnot och det

S o p a ^ I r i t t m S k u . r « f ° r h t å , , l a n b d e n b l i f r i t t f ö r » v a , &*• heller bör utterfiske

slappas fritt. Skulle utterfisket oka, måste Storsjön avskrivas som harrf.skesjö. Redan med nuvarande intensitet i utterfisket h a r harrstammen sett sina bästa dagar (Adb ( mänt instämmande.) utteft 7eT ^ uT^11: 0nv et , är n ° g 6 n d a S t P å D å g r a f å P , a t S e r > d ä r m a n f å r «arr på i k e n o c h Su nf,ml' f ^ M a t n aks e thaTr ' " n e kyrka. Att folk nu fått för sig att man St u t f , Z ™^ « ' b e r o r ™ g o » a på att de icke kunna skilja harr och sik utan tro att de ha fått harr, fasl det endast ä r sik

J!Zså7VjT: ÄVCn S1SS°n amer aU l VikCn SÖder ° m Norderönfisketbör

s i a t u l t"n f ™ ^ 8 3 ™ 3 *.*?& s °<*en ansluta sig därför till länsstyrelsens förslag t,II gransdragning. I varje fall bör i viken nedåt Bergs socken fisket vara enskilt Vattnen norr om Berg ligga så långt bort från samhällen och så otillgängligt att fiskare frän andra trakter sällan komma dit. Folk från trakten braka få fiska fritt oberoende av strandrätt. Främmande fiskare däremot skulle fiskerättshavarna ogärna se Det fria fisket omfattar all slags fisk, och strandägarna hålla därvidlag icke på C med n0t fäF draS friU Det f nnS frifiska d fisLThe a fam -T ' - -"i fiskat hela vintern med nät ? efter\ småsik. Per Persson i Fanbyn: Det bästa ryssjefisket mellan Brunflo och Berg ä r utanför Hder m k V T " " ^ M r b '^ *" hTa n o t f i s k e - F i s k e t Vanför Fanbyn hder mycket av allt utterfiskandet. Om våren komma östersundsbor farande med uttrar och göra stor skada på fisken och särskilt på harren. Dessa utterfiskare T r o adana som ha lättsamt arbete, sluta redan klockan fem och sedan ha god tid att roa sig med fiske varemot jordbrukarna själva under den bästa uttertiden icke h a någon tid ledig for fiske. Därför vilja strandägarna icke ha något gemensamt fiske iTfl sikus e k SUnd " b H 0rn k a ° C h " 5 ™ f r ä m l i n g a r - S å d a n a f«fiskare,^om T n s k S L sig Ull s.kfiske, ma dock garna få fiska. Denfiskde ta ä r dem väl unnad. Den dugej bh fritt ; S m ° r g a S , l s k 8 ° C h " i n g C n t i n g m a t t k o k a o c h ä t a - Skulle utterfisket tanäJ r ? 1CkG T U t t f r f i s k a r e n v e r k l i § e n n ö J « sig med att endast ta siken. L kan tT c\ "T"11' S m ä s i k C n f l s k a S m e d s m å n ä t m e d en maskstorlek av ^ a V . " m m ; . . D e t t a . f l s k e b e d " v e s huvudsakligen inne vid stränderna p å senhösten 8 S 0 ar dle e m 0 t JULÄVen fisket nskilt kufle nbli b,ifritt f H med T™' ; , t m f räa rm det ° m fara P ä e att vatten skulle vissa redskap, nog ingen större för frifiskarena skola missbruka sm rätt och exempelvis fiska också med andra redskap eller fånga mkt l bllr l1mCSt tSborna Iutnyttja v T t i a fisket. fSaf T °L frånD AÖstersund ' a Utilla f aSunne ° ratt n r komma att Ingen reser för fiska -blåsik AiAsdaff.maz.nen Nils Olsson i Rödingsberg: Det ä r nog riktigt att fisket i Storsjön

550 förr varit betydligt bättre än nu. Men anledningen därtill vet man icke bestämt. Sålunda kan nog på sina håll avfallet från sågverken ha bidragit till försämringen. — Det vore intressant, nu när det talas så mycket om den enskilda fiskerättens stora värde för ägarna, att få veta huruvida värdet av denna fiskerätt avspeglats i taxeringarna, exempelvis i Hallens socken med dess givande storöringsfiske. Landskanslisten E. Hamrell: Fiskerätten torde i allmänhet icke ha upptagits till särskilt värde, i varje fall icke vid fastighetstaxeringen. Möjligen har inkomst av fiske medtagits vid den årliga inkomsttaxeringen. Erik Jonsson i Ytterån: Jonsson är en av de få fiskare kring Storsjön, som kunna kallas yrkesfiskare. Vid sidan av fisket har Jonsson även varit strandägare, först på -Vndersön och nu sedan ett par år i Ytterån. Själv har Jonsson fiskat i 60—65 år och har i sin ungdom hört berättas av fiskare, som då voro gamla, hur det varit i äldre tider. Då tycks fisket i Storsjön ha varit ganska fritt. Alla foro dit där det var bast med fisk Särskilt viktigt var harrfisket på vårarna och rödingsfisket. Då for tiden saltades fisken i stor utsträckning ned och var ett viktigt tillskott till hushållet Fisken gick nästan intill land, och det mesta fisket bedrevs på grunt vatten. Ibland fiskades det också med nät, men jordägarna tyckte icke om att frifiskarena lade nat intill deras strand utan lade då egna nät över frifiskarenas, så att dessa blevo utan flsk _ Storöringen är en bra fisk, men den tas icke i någon större omfattning annat än utanför Hallens strand. För 100 år sedan var det icke mycket storöringsfiske, men då började folk från Hallen och Kläppe göra sig bra inkomster på detta fiske. De som höllo på sin enskilda fiskerätt voro framför allt en strandägare på Verkon och han som ägde Utöarna. Dessa voro för 75 år sedan de första som planterade ut kallax (amerikansk bäckröding) i Storsjön. Hallenborna foro nog till Utöarna ända och fiskade, men det var ganska stridigt om de hade rätt till det. - For 30 ar sedan lekte harren i Dvärsättsviken. Då fiskades harr lassvis, så att fiskbeståndet förstördes. Det som fiskas mest nu är sik, men den är mycket dålig. Folk vill icke garna äta den om de ha annat att äta. - Man bör icke lägga för mycket hinder . v a g e n f o r det fria fisket. Det är nyttigt att folk får komma ut i fria luften Kunna de pa sa sätt leva någon dag längre, så är det viktigare än att det stryker med litet fisk. Darfor bör utlerfisket vara fritt överallt i Storsjön. Den fisk som tas pa utter betalas dåligt, om den skall säljas, men om den som äter fisken har fiskat den själv sa blir den liksom mera värd. Alldeles utanför Jonssons strand i Ytterån ligger det otta 8—M båtar, som fiska med utter; Jonsson unnar dem gärna det nöjet, sarsk.lt som han nästan aldrig ser att de få någon fisk. Utlerfisket skulle nog utan risk kunna friges icke blott med ytutter utan också med djuputter. Utanför Hallens socken gar fisken den ena dagen i ytan och den andra dagen på djupet. Därför användas dar även drag med sänken. Men att bedöma var storöringen går, det är en konst som ar förbehållen Hallenborna, och det är icke så farligt att ge också andra än ortsbefolkningen rättighet att pröva sin lycka. Det blir ändå ortsbefolkningen som kommer att göra de bästa fångsterna. - De insjöfiskesakkunnigas förslag till frifiskegräm; synes vara att föredra. Det överensstämmer också bäst med de hävdvunna förhållandena i Storsjön Den allmänna uppfattningen har åtminstone i äldre tid varit den att fisket v a n t fritt. Det är den yngre generationen, som börjat påstå att fisket skall vara enskilt. Vid de sammanträden som de insjöfiskesakkunniga höllo kr.ng Storsjön ar 1934 uttalade Jonsson sig till förmån för enskild fiskerätt, men han har numera andråt sig och menar att man icke får vara alltför snäv mot dem som icke: ha mantalssa iord — Det är svårt att redan nu avgöra, om regleringen skadat fisket. Det ar ju alltid så att fisket somliga år är bättre och andra år sämre. Den största skadan av regeringen skulle väl vara att den rom, som lägges på alltför grunt vatten, fryser

551 ihjäl, när sjön sedan tappas. Vad särskilt rödingen angår leker den på mycket olika djup, från 1 fots vatten till 7—8 famnars vatten. Nog kan det hända att en del av rommen skadas av regleringen, men alltid klarar sig den större delen. J. Sundin i Östersund: Det är ett viktigt intresse att utterfisket får vara fritt. De många utterfiskarena äro endast amatörer och skadan av utterfisket är minimal. Det är mest småfisk som nappar. Dessutom är det blott under några få veckor på högsommaren, som det förekommer fiske med utter (flugutter). Visserligen kan det bli en del obehag av utterfisket, särskilt genom att utterkrokarna kunna haka fast i nät, som utlagts av strandägarna, men strandägarna borde ha överseende med sådant. — I Sundins barndom fingo fiskarena mycket mera röding än nu. Sundin själv hade tidigare ända upp till 200 nät. Då var det ett givande fiske även ute på Flaket. Man kunde lägga nät på 15—17 famnars djup mellan grandområden och få goda fångster, men sådant går icke nu längre, ty där finns ingen fisk att få. Orsaken härtill kan knappast vara någon annan än sjöregleringen. Minskningen i fisktillgången började nog redan de första åren av regleringen. Antagligen berodde detta på att fisken blev oroad av de ojämna vattenstånden. Det kanske kan komma tider, då man finner reda på fisken igen, men troligare är att försämringen blir bestående. Sänkningen skadar nog fisket mera än vad dämningen gör. Om vattenståndet vintertiden sänkes, sedan rommen blivit lagd på exempelvis 1 meters djup, kan rommen frysa och bli förstörd. — En bidragande orsak till försämringen av fisket kan också vara bombfällning från Jämtlands flygflottilj (F 4). Carl Hdllstedt i Östersund: Hållstedt kan såsom amatörfiskare vitsorda att fisket under senare år blivit sämre, men detta kan knappast bero på bombfällningsövningama, ty minskningen började flera år innan bombfällningarna, och de flesta bomberna fällas över land. Henrik Andersson i Frösön: Harren har minskat mycket under senare tid, sedan sjöregleringsföretaget för 5 år sedan började tappa ur vattnet vintertid. — Amatörfisket borde ordnas bättre. Många stadsbor vilja nog gärna betala en femma eller till och med en tia för att få fiska, men för närvarande finns det på de flesta hållen i Storsjön icke några fiskekort att köpa, t. ex. ej i Brunfloviken. Där icke strandägarna vilja bilda fiskevårdsföreningar och sälja fiskekort, borde fisket bli fritt för alla ända in till stränderna. Fiskeriinstruktören Arvid Luren: De insjöfiskesakkunnigas förslag till gränsdragning synes kunna godtas. Det är ej troligt att fiskbeståndet i sjön därigenom skulle ytterligare försämras. Fisket i Storsjön borde kunna upphjälpas genom andra åtgärder än inskränkningar i fiskerätten, t. ex. genom inplantering av siklöja, en fisk som lever av plankton och med förkärlek vistas i kallt vatten över stora djup, i motsats lill blåsiken, som föredrar grundare vatten med högre temperatur. Som ovan Gösta

Thulin.

553 Geografiskt register. Viktigare uttalanden av lokalt intresse för särskilda län.

Stockholms: Strömming s. 109. — Mälaren s. 168. — l-km:gränsen s. 345. — Möten i Norrtälje s. 405, Vaxholm s. 409, Dalarö s. 415, Nynäshamn s. 417. Uppsala: Strömming s. 109. — Mälaren s. 168. — l-km:gränsen s. 345. — Möte i Norrtälje s. 405. Södermanlands: Strömming s. 115. — Mälaren s. 168. — Hjälmaren s. 191. — l-km:gränsen i saltsjön s. 347, i Hjälmaren s. 351. — Möten i Nyköping s. 427, Örebro s. 539. Östergötlands: Strömming s. 115. — Vättern s. 185. — l-km:gränsen i saltsjön s. 348, i Vättern s. 351. — Möten i Arkösund s. 433, Gryt s. 440, Hästholmen s. 529. Jönköpings: Vättern s. 185. — Möte i Hästholmen s. 529. Kronobergs: — Kalmar: Strömming s. 115. — l-km:gränsen s. 349. — Möten i Gryt s. 440, Västervik s. 445, Oskarshamn s. 451, Kalmar s. 458. Gotlands: Strömming s. 109. — Annan fisk s. 120. — Möte i Visby s. 423. Blekinge: Strömming s. 117. — Annan fisk s. 123. — 1-km .-gränsen s. 350. — Möten i Karlskrona s. 469, Karlshamn s. 476. Kristianstads: Ost- och sydkusten s. 118, 128. — Västkusten s. 265. — Möten i Åhus s. 480, Simrishamn s. 484. Malmöhus: Sydkusten s. 118, 128. —• Västkusten s. 266. — Möte i Trelleborg s. 488. Hallands: Vissa fisken s. 267. — Möten i Laholm s. 492, Varberg s. 496. Göteborgs och Bohus: Hummerfiske s. 134, 353. — Annat fiske s. 267. — Möten i Uddevalla s. 500, Strömstad s. 504. Älvsborgs: Vänern s. 177. — l:km-gränsen s. 351. — Möte i Vänersborg s. 523. Skaraborgs: Vänern s. 177. — Vättern s. 185. — l-km:gränsen i Vänern s. 351. — Möten i Mariestad s. 518, Vänersborg s. 523, Hjo s. 535. Värmlands: Vänern s. 177. — Övergångsbestämmelser s. 304. — l-km:gränsen s. 350. — Möte i Karlstad s. 510. Örebro: Vättern s. 185. — Hjälmaren s. 175, 190. — l-km:gränsen i Vättern s. 351, i Hjälmaren s. 352. — Möten i Hästholmen s. 529, Örebro s. 539. Västmanlands: Mälaren s. 168. — Hjälmaren s. 191. — Möte i Örebro s. 539.

554 Kopparbergs: — Gävleborgs: Strömming s. 105. — l-km:gränsen s. 345. — Möten i Hudiksvall s. 399, Gävle s. 402. Västernorrlands: Strömming s. 105. — 1-km:gränsen s. 344. — Möten i Örnsköldsvik s. 389, Sundsvall s. 395. Jämtlands: Storsjön s. 176, 192 . — l-km:gränsen s. 352. — Möte i Östersund s. 546. Västerbottens: Strömming s. 105. — Lappmarkerna s. 169, 210. — l-km:gränsen s. 343. — Möte i Umeå s. 379. Norrbottens: Strömming s. 105. — Lappmarkerna s. 169, 210. — l-km:gränsen s. 342. — Möte i Luleå s. 374.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till chefen för Kungl. jordbruksdepartementet Förteckning å betänkanden och framställningar, vilka överlämnats till fiskerättskommittén

3 5

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Förslag till fiskelag 7 » » lag om gräns mot allmänt vattenområde 22 » » lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom 23 » » lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation 24 » » lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet 25 » » lag om ändrad lydelse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken . . . 26 » » lag angående ändrad lydelse av 2 § 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt 27 » » lag om ersättning för mistad fiskerätt m.m 28 » » förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m 30 » » kungörelse om ändrad lydelse av 31 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78 s. 1) 31 MOTIV I betänkandet använda förkortningar Inledning Fiskeförhållandena i Sverige

32 33 33

De fiskande s. 33. — Fiskets avkastning s. 34. — Olika slag av fisken s. 34.

Den svenska

fiskerilagstiftningen

41 Lagstiftningens utveckling m.m. s. 41. — Lantbruksstyrelsens skrivelse den 5 januari 1942 s. 44. — 1942 års riksdag s. 46.

Utredningsdirektiven

'.

1 kap. Frivattensgränsen i saltsjön Gällande rätt Lagstiftningens utveckling Tidigare förslag Förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten s. 53. — Kammarkollegiet 1924 s. 54. — Insjöfiskesakkunniga s. 56.

47 49 49 49 53

556 Sid.

Fiskerättskommittén

60 Allmänna synpunkter s. 60. — Vattenstånd och landhöjning s. 61. — Strandvattensområdet s. 62. — Inomskärsvattnen s. 69. — Beskrivning av l-km:regelns verkningar. Hjälpkartor s. 74.

2 kap. Fisket i frivattnet Särskilda rättigheter »Fast» och »rörlig» redskap

76 76 76

Gällande bestämmelser s. 76. — Olika slag av fiskeredskap s. 77. — Förarbetena till fiskelagen s. 79. — Tidigare förslag till begreppsbestämning s. 81. — Fiskerättskommittén s. 84.

3 kap. Undantag från den enskilda fiskerätten i saltsjön Strömmingsfisket Fångstmetoder och avkastning Rättsutvecklingen

94 95 95 98

Gällande r ä t t s. 98. — Återblick s. 100. — Kammarkollegiet 1924 om strömmingsfisket i Norrland s. 104.

Fiskerättskommittén

105 Norrlandskusten s. 105. — Uppsala, Stockholms och Gotlands län s. 109. — Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län s. 115. — Blekinge län s. 117. — Skåne s. 118. — Skydd för strandfisket s. 118.

Fisket kring Gotland

119 Fiskerättskommittén s. 120.

Fisket i Blekinge län

121 Fiskerättskommittén s. 123.

Fisket vid Skånes östra och södra kust

126 Fiskerättskommittén s. 128.

Hummerfisket i Bohuslän Gällande rätt Tidigare förslag om hummerfiskets frigivande Statistiska uppgifter Fiskerättskommittén

129 129 130 132 134

4 kap. Fiskerätten i större insjöar

138 Fiskeförhållanden m.m. s. 138.

Frivattnets avgränsning Gällande rätt m.m Förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten Insjöfiskesakkunniga

140 140 142 144

Översikt av förslaget s. 144. — Grunderna för gränsdragningen s. 146. — Vänern s. 148. — Vättern s. 149. — Mälaren s. 151. — Hjälmaren s. 153. — Storsjön i J ä m t land s. 155.

Yttranden över insjöfiskesakkunnigas förslag Förhållandet till ägogräns- och jorddelningslagstiftningen s. 158. — Fiskevårdshänsyn s. 158. — Grunderna för gränsdragningen s. 158. — Vänern s. 162. — Vättern s. 163. — Mälaren s. 163. — Hjälmaren s. 164. — Storsjön i Jämtland s. 166.

557 Fiskerättskommittén

igo

Sjöar med Ufrivatten s. 168. — Grunderna för gränsdragningen s. 169. — Vattenstånd " ,11- "~ t v l d g n J n g av det enskilda fiskevattnet i vissa fall s. 174. — Hjälpkartor s. 177. ' r s

Specialfrågor

-, F,~

Vänern

-, „*,

Fiske med långrev s. 177. — Fiske med not efter siklöja och nors s. 180. — Fiske med agnnät s. 182. — Fisket i Mariestadsfjärden s. 184. — Skydd för fiske med vanlig not s. 184. ° Vättern

jor

Fiske med utter och drag s. 185. — Fiske med långrev s. 187. — Fiske med agnnot s. 189. — Andra ifrågasatta regleringar s. 189. Hjälmaren

i OQ

Fisket i Mellanfjärden s. 190. — Kräftfisket s. 191. Storsjön i J ä m t l a n d

102 Fiske efter sik och lake s. 192. — Fiske med utter och drag s. 193. 5 kap. Kronans fisken översikt

i g* , q.

Allmänna kronofisken

igr

Gäflande r ä t t s. 195. — Tidigare förslag till lagändring s. 199. Kronans enskilda

fisken

202 Kronofiskenas förvaltning och tillgodogörande

204 Gällande bestämmelser s. 204. — Fiskevattensutredningen s. 205. Fiskerättskommittén Lagbestämmelser s. 207. — Förvaltningsföreskrifter

207 s. 210.

6 kap. Fiskevårdsområde Inledning s. 213.

213 Lagen om gemensamhetsfiske

215 Gällande bestämmelser

21 ^

T i d i g a r e förslag till lagrevision

217 Lantbruksstyrelsen 1934 och 1942 s. 217. — 1942 års riksdag s. 218 — 1943 års betänkande s. 218. H u v u d g r u n d e r för e n n y l a g s t i f t n i n g 1943 års förslag och y t t r a n d e n a d ä r ö v e r

220 220

Allmänna riktlinjer s. 220. — Begreppet delägare s. 223. — Bildande av fiskevårdsområde: Allmanna förutsättningar s. 224. — Bildande av fiskevårdsområde: Beslutande myndighet s. 226. — Bildande av fiskevårdsområde: Förfarandet s . 228. — liden for fiskevardsområdes bestånd s. 230. — Stadgar för fiskevårdsområde g. 231 — Delaktighet och röstberäkning s. 233. Fiskerättskommittén

2^6

7 kap. Vanskötsel av fiskevatten

8 kap. Amatörfisket

2^1

Speciell motivering

2^ö

558 Sid.

258 Förslaget till fiskelag 1 kap. Om r ä t t till fiske s. 258. — 2 kap. Om fiskevårdsområde s. 290. — 3 kap. Om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten s. 297. — 4 kap. Ansvarsbestämmelser m.m. s. 297.

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde 304 » » lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom 308 » » lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 om expropriation 310 » » lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord 311 å landet » » lag om ändrad lydelse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken 316 » » lag angående ändrad lydelse av 2 § 8:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt 316 » » lag om ersättning för mistad fiskerätt m.m 316 » » förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m 323 » » kungörelse om ändrad lydelse av '31 § fiskeristadgan den 325 17 oktober 1900 326 Sammanfattning Särskilda yttranden BILAGOR 1. P. M. Vattenståndets betydelse för fiskerättsbga gränser 329 2. P . M. översikt av l-km:gränsens sträckning • • • • • • • • 342 3. P. M. Ekonomisk utredning rörande hummerfisket i norra Bohuslän 353 4. Utkast till stadgar för fiskevårdsområde 359 5. Översikt av fiskerätten i Finland 365 MÖTESPROTOKOLL Inledning s. 373. - Luleå s. 374. - Umeå s. 379. - Örnsköldsvik s 389. - Sundsvall s 395. — Hudiksvall s. 399. — Gävle s. 402. — Norrtälje s. 405. — Vaxholm s. 409. — Dalarö ». 415. - Nynäshamn s. 417. - Visby s. 423. - Nyköping s. 427 - Arkosund s 433 — GrYt s. 440. — Västervik s. 445. — Oskarshamn s. 451. — Kalmar s. 4biS. — Karlskrona s. 469. — Karlshamn s. 476. — Åhus s. 480. — Simrishamn s. 484. — Trelleborg s 488. — Laholm s. 492. — Varberg s. 496. — Uddevalla s. 500. — Strömstad s. 5 0 4 . — Karlstad s. 510. — Mariestad s. 518. — Vänersborg s. 523. — Hästholmen s. 529. — Hjo g- 535. — Örebro s. 539. — Östersund s. 546.

Geografiskt register ••• •• ••• •• "' 553 Plansch I. Exempel på strandvattensregeln (lagförslaget 2 § a) . . . vid O* » II. » » » ( » , 2 § b ) . . . vid 72 » ni. » » vattenområden avstängda enbgt lagförslaget „c vid 73 2 §c 01 Fig. 1—3. Skisser av krokskötar samt lax- eller sikkrok 91 Fig. 4. Skiss av torsksnöre

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk förteckning

,

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckning.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. J o r d b r u k m e d liiiäringnr.

Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. [16] Lagberedningens förslag till jordabalk 1. 138] Betänkande med förslag om upphävande av äldre giltermålsbalken. [43]

Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrgsproblem sam den prisreglerande verksamheten på llstcts område. |2 Betänkande med förslag ang. lantmäteripirsonalens orga nisation samt avlöningsförhållanden m m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets acministration m m. [8] , „ . . , » , , Utredning med synpunkter på sågverksdiiften i Norrlam och förslag angående inrättande av en (entral sågverks skola. [312] . . Redogörelse i sammandrag för utrednug rörande pla nering av jordbruket och skogsbrukei i Nedertorne; kommun. [33] Vid andra riksskogstaxenngen av Norrhnd åren 193842 använd metodik och härom vunta erfarenheter Redogörelse avgiven av 1937 å r s rilsskogstaxerings nämnd. |36] . , . . . . , , , Betänkande ang. organisationen av forsjksverksanihelei pä jordbrukets område. [42] Fiskerätlskommitténs förslag till Qskela? jamtc darme sammanhängande författningar. [47]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13) ,. , .... 1945 å r s lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag m. m. [301

till lag om regionkommuner

Statens och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

PoUtl. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag tjänstereglemente för polisväsendet. [451

till

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Industri.

Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvåttarbete. [11 Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Forslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter ni. m. [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga ocb kommunala tjänster samt sädana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [191 Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. |241 Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena pä hemmunsskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och rovhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] Statens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Häleo- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] , , .„ . . . . . . Betänkande med förslag till standardtariffer for detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningeus redogörelse nr 2: 15. Redogörelse for detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Alvsborgs lan. [20] 2: 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. [40]

Handel och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet a' oljeutredningen 1945. 114] . , , . , . . t Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. h a r del med skrot, lump och begagnat gods. [221 Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium Kiruna m. m. [6] ..... . . Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. n Del 3. Tandlåkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar, t Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogisB anordningar inom skolväsendet. Ill] 9. Gymnasiet. [3 Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommittéi betänkande del 4. [12] 1941 å r s lärarlönesakkunmga. Betankande med forslag til lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskon mittens betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] Betänkande med förslag till ändrad ordning betraHani vissa helgdagar. [27] . Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl fo handelsflottan m. m. [31] Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. [39] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [ Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organis tion m. m. [10] Utrikes ä r e n d e n .

Stockholm 1947. Victor Petterson! BokinduitrUktiebolag 22956

Internationell rätt.