Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m.
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 3 : 2 JORDBRUKSDEPARTEMENTET
Betänkande med förslag till
Fiskeristadga m. m. Avgivet av Kungl. med Statens
Fiskeristyrelsen fiskeriförsök
STOCKHOLM
Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk
förteckning
Valkretsar vid fullmäktigval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. Kihlströn. 36 s. J u . Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 i. J o .
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till dtt departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953:2 JORDBRUKSDEPARTEMENTET
Betänkande med förslag till
Fiskeristadga m. m. Avgivet
av Kungl.
med Statens
EMIL K I H L S T R Ö M S
Fiskeristyrelsen fiskeriförsök
TRYCKERIAKTIEBOLAG
STOCKHOLM
Innehåll Skrivelse
till Konungen
5 Författningsförslag. Förslag till fiskeristadga
7 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske den 1 december 1950 (nr 596)
20 Motiv. Förslaget till fiskeristadga Allmänna synpunkter Förslagets inledande bestämmelser Allmänna regler om fiskets vård och bedrivande Om förhållandet mellan fiskande inbördes
22 22 30 32 32
Allmän motivering s. 32. — Speciell motivering s. 33.
Om fiskevård
37 Förbjudna fångstredskap och fångstsätt s. 37. — Fredningstider och m i n i m i m å t t s. 43. — Utplantering av fisk s. 52.
Lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande
53 Allmän motivering s. 53. — Speciell motivering s. 58.
Fiske å internationellt vatten Införselförbud, handelsförbud m. m
06 67
Allmän motivering s. 67. — Speciell motivering s. 69.
Ansvar m. m Straffbestämmelser
73 73
Allmän motivering s. 73. — Speciell motivering s. 73.
Förverkande och beslag
77 Inledning s. 77. — Frågan om vilken egendom som skall vara förverkad s. 77. — Befogenhet att verkställa beslag s. 79. — Frågan h u r u förfaras skall med beslagtagen eller förverkad egendom och om vem egendomen skall tillfalla s. 80.
Åtal Besvär m. m Övergångsbestämmelser
86 87 89
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av fiskerättslagen
94 Särskilt
96 Tabeller
gttrande
Till K O N U N G E N
Den 26 maj 1950 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, m. m. före5
taga en översyn av dels fiskeristadgan den 17 oktober 1900, dels de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag (SOU 1947: 47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till vilka nämnda översyn kunde föranleda. Med stöd av Eders Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 26 maj 1950 och den 8 juni 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 6 juli 1951 sakkunniga alt biträda styrelsen vid fullgörandet av nämnda uppdrag. Att biträda vid översynen av fiskeristadgan utsagos fiskaren L. Konradsson, Smögen, fiskeriintendenten P. Enequist, Luleå, fiskeriassistenten U. Lundin, Västervik, e. o. hovrättsassessorn K. W. Modigh, Göteborg, samt fiskeriassistenten E. Norin, Karlshamn. Styrelsen, som funnit lämpligt att slutföra uppdraget angående översynen av fiskeristadgan utan avbidan å det slutliga fullgörandet av utredningsuppdraget i övrigt, får härmed i underdånighet överlämna betänkande med förslag till ny fiskeristadga samt i anledning därav föranlett förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske. 1 ärendets handläggning ha inom styrelsen deltagit undertecknad överdirektör samt ledamöterna ombudsmannen Sam. Corneliusson, ombudsmannen Gösta Högström, ledamöterna av riksdagens andra kammare Hans Levin och Gösta Skoglund samt direktören Martin Stidner. Undertecknad överdirektör åberopar i viss del särskilt yttrande. De sakkunniga ha förklarat sig biträda styrelsens förslag, Enequist och undertecknad Modigh dock med den avvikelsen att de anslutit sig till den i det särskilda yttrandet uttalade meningen. Sekreterargöromålen ha utförts av undertecknad Modigh. De två vid betänkandet fogade tabellerna ha utarbetats av assistenten i styrelsen, Bo Svenonius. Göteborg den 17 november 1952. Underdånigst Jöran
Halt ./. Karl W. Modigh
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Förslag till
Fiskeristadga Härigenom förordnas som följer. Inledande
bestämmelser
1 §• Vad i denna stadga sägs om fisk skall i tillämpliga delar gälla även om andra vattendjur, efter vilka fiske bedrives. 2 §.
För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen och 1 § kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m., skola föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strida mot innehållet i nämnda kungörelser. 3 §•
Stadgandena i 4—22 §§ äga ej tillämpning å fiskevatten, som uteslutande tillhör en ägare och ej har gemenskap med annat vatten eller ock är därmed förenat allenast genom sådant tillflöde eller avlopp, att fisk eller fiskyngel endast undantagsvis framgår däri. Beträffande fiskevatten, vari fisket är gemensamhetsfiske och som ej har gemenskap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom tillflöde eller avlopp som nyss är sagt, ankommer på länsstyrelsen att, sedan vederbörande fiskeriintendent hörts, pröva, i vad mån stadgandena i 4—13 §§ o c h med stöd av 14 § meddelade bestämmelser skola gälla. Allmänna
bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande vattenområden
Om förhållandet mellan fiskande
inom
rikets
inbördes
4 §.
Skall fiske i samma vatten utövas av flera och kunna de ej på en gång fiska, skola de förrätta fisket efter den ordning i vilken de till stället an7
kommit. Så länge den fiskande begagnar av honom utsatt fiskeredskap, må annan fiskande icke hindra honom i hans fiske. Ej må en i ordningen föregående onödigt uppehålla de efterföljande. Vad i denna paragraf föreskrives skall icke gälla, där annorledes stadgas i allmän lag eller i bestämmelse som avses i 14 §. 5 §. Varje fiskande skall söka undvika, att hans fiskeredskap kommer så n ä r a fiskeredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta, att fara uppkommer för redskapens hopsnärjande. 6 §.
Kan fiskeredskap, som hopsnärjts med annat fiskeredskap, ej frigöras eller upptagas utan att alla redskapen samtidigt upptagas eller skada tillfogas något av dem, skola de fiskande gemensamt skilja och upptaga redskapen. Envar av de fiskande äger, där de övriga ej äro tillstädes och icke utan olägenhet kunna tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan han ej skilja redskapen genom att kapa eller lösa eget redskap, må han vidtaga de åtgärder med annans redskap som äro nödvändiga för redskapens åtskiljande. Han är härvid skyldig så förfara, att ägaren av det andra redskapet tillskyndas minsta möjliga förfång. Vad han nödgats lösa eller kapa å annans redskap skall han omedelbart åter sammanknyta. Annans redskap som upptagits skall genast åter utsättas, om det på stället kan åtskiljas från övriga redskap, och utsättandet finnes vara till ägarens fördel. I annat fall skall den som upptagit redskapet skyndsamt föranstalta därom att detsamma jämte däri varande fångst må komma ägaren tillhanda. Om fiskevård Fiske med harka, ljuster eller huggkrok är förbjudet. Vad nu sagts utgör dock icke hinder för fiske med så kallad ålsax. Såsom fiske med huggkrok skall ej anses begagnande av sådant redskap för bärgning av fisk, som fångats med annat redskap. 8 §. Trålfiske är förbjudet. Med trålfiske förstås i denna stadga sådant fiske med not- eller vadredskap, vid vilket redskapet bogseras av en eller flera båtar och icke är fästat annorstädes än vid båten eller båtarna. Utan hinder av det här stadgade förbudet må dock vid fiske i sötvatten på angivna sätt nyttjas kilnot, kolknot, spiralnot eller liknande redskap. 8
9 §. Ej må någon utan tillstånd av fiskeristyrelsen idka fiske med sprängämne, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström. 10 §. Fiske är förbjudet efter hummer från och med den 15 juli till klockan 6 den första söckendagen efter den 14 september, efter ostron från och med den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräftor från och med den 1 januari till klockan 18 den 7 augusti och från och med den 1 november till och med den 31 december. Under fredningstid må redskap, som användes till fångst av det slags skaldjur fredningen avser, ej hållas i vatten utestående, där ej redskapet så utsatts eller därmed eljest vidtagits sådan åtgärd att det kan antagas att redskapet icke avsetts skola nyttjas för fångst av skaldjuret. 11 §• Ej må någon fånga fisk eller skaldjur av nedannämnda slag, som icke håller följande minimimått: Lax Laxöring Gädda Gös Kräfta Hummer Havskräfta Ostron
40 40 40 38 9 21 15 6
Minimimåttet för laxöring skall dock endast gälla vid fiske i saltsjön. Måttet skall avse för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det r a k a måttet från spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Ostron skall hålla det angivna måttet i minsta bredd. 12 §. 1 den mån så finnes erforderligt, må länsstyrelsen i den ordning som i 14—19 §§ sägs för länet eller viss del därav förordna om utsträckning av i 10 i§ angiven fredningstid eller fastställa högre minimimått än i 11 § stadgas. Fiskeristyrelsen må medgiva undantag från de genom 10 och 11 §§ stadgade förbuden, där så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn, för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. 9
13 §. Ulplantering av fisk i sötvatten må, om den icke sker till åtlydnad av föreskrift i dom i vattenmål, ej äga rum utan tillstånd av vederbörande fiskeriintendent eller av fiskeristyrelsen. 1 sötvatten må såsom bete icke användas levande fisk av slag, som icke förekommer i det vatten, där fisket sker. Om meddelande
av lokala bestämmelser angående fiskets vård och bedrivande 14 §. Där så erfordras, äger länsstyrelsen för länet eller viss del därav meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Sådan bestämmelse må avse jämväl förbud mot åtgärd av beskaffenhet att giva anledning till misstanke om att förbud, som tillkommit av fiskevårdshänsyn, överträtts eller kommer att överträdas. Bestämmelserna skola meddelas att gälla för viss tid, högst tio år, räknat från det lagakraftägande beslut i ärendet föreligger. 15 §. Innan länsstyrelsen meddelar bestämmelser, skall länsstyrelsen, där ej stadgandet i 19 § annat föranleder, från vederbörande fiskeriintendent inhämta förslag angående det område, för vilket med hänsyn till likartade natur- och fiskeriförhållanden bestämmelserna böra gälla, samt rörande bestämmelsernas innehåll ävensom, sedan förslag avgivits, enligt vad nedan stadgas hålla erforderligt antal sammanträden å lämpliga tider och orter för behandling av ärendet. Förslag behöver dock icke inhämtas, där av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten utarbetat förslag redan föreligger. 16 §. Har någon hos länsstyrelsen gjort framställning om meddelande av bestämmelser, må framställningen icke avslås utan att förslag som i 15 § sägs inhämtats eller annorledes föreligger eller fiskeriintendenten eljest hörts över framställningen. Framställning, som med bifogande av förslag gjorts av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten eller biträtts av någon av dem, skall alltid föranleda hållande av sammanträde. 17 §. Till sammanträde som i 15 i§ sägs skola kallas de fiskevattensdelägare och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av bestämmelser i de ämnen förslaget avser, samt de yrkesfiskare, som bruka idka 10
fiske inom det med förslaget avsedda området, ävensom sammanslutningar av dessa yrkesfiskare. Kallelse till sammanträde skall ske genom meddelande, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan för den eller de församlingar inom vilka det föreslagna området är beläget samt i en eller flera tidningar med spridning inom orten. Förslaget skall före sammanträdet genom länsstyrelsens försorg hållas tillgängligt inom de särskilda församlingarna å platser, som angivas i meddelandet. Särskild underrättelse om sammanträdet skall jämte förslaget minst fjorton dagar förut sändas till sammanslutning som ovan sagts. Om sammanträdet skall därjämte underrättelse i god tid dessförinnan sändas till fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten. Finnes saken angå fiskevatten, tillhörigt kronan eller allmän inrättning, skall ombud till bevakande av kronans eller inrättningens rätt utses av länsstyrelsen eller annan myndighet som sådant må tillkomma. Länsstyrelsen har att, då annan myndighet skall utse ombud, giva denna myndighet underrättelse om saken så tidigt, att ombudet kan tillstädeskomma vid förrättningen. 18 §. Vid sammanträde som i 15 § sägs äga de närvarande överlägga och yttra sig angående lämpligheten av det i förslaget angivna området ävensom beträffande i förslaget väckta eller vid sammanträdet uppkommande frågor om åtgärder och förbud, som kunna tjäna till fiskets bevarande, upphjälpande och ändamålsenliga bedrivande. Såsom de närvarande fiskevattensdelägarnas, fiskerättsinnehavarnas och yrkesfiskarenas mening skall gälla det varom de flesta förena sig. Om yrkande därom framställes, skola vid omröstning fiskevattensdelägarnas, fiskerättsinnehavarnas eller yrkesfiskarenas röster särskilt antecknas. Efter sammanträdet skall länsstyrelsen, innan länsstyrelsen meddelar beslut i ämnet, inhämta yttrande från fiskeriintendenten och fiskeristyrelsen. 19 §. Erfordras bestämmelser som i 14 § avses och är frågan synnerligen brådskande eller av ringa betydelse, äger länsstyrelsen besluta i ämnet utan iakttagande av vad i 15—18 §§ föreskrives. Före beslutet skall dock fiskeriintendenten höras, där förslag av honom eller fiskeristyrelsen ej föreligger. Där fiskerinämnd finnes i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, skall nämnden höras. I annat fall skall, om bestämmelserna kunna antagas hava betydelse för yrkesfisket, sammanslutning av yrkesfiskare, som bedriva fiske inom det område bestämmelserna skola avse, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. 11
20 §. I fråga om ändring eller upphävande av för visst område gällande bestämmelser skola föreskrifterna i 15—19 §§ äga motsvarande tillämpning. 21 §. Har bestämmelse meddelats om fredningstid, skall vad i 10 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Är bestämmelse meddelad, att fisk eller i 11 § avsett skaldjur under visst minimimått ej må fångas, skall måttet beräknas enligt de i nämnda paragraf tredje stycket angivna grunderna. Beträffande bestämmelser om fredningstid eller minimimått skall föreskriften i 12 § andra stycket äga motsvarande tillämpning. 22 §.
Bestämmelse om maskstorlek i redskap som kan sträckas skall anses innebära, att en flat, två millimeter tjock mätsticka med en bredd, motsvarande den föreskrivna maskstorleken, lätt skall kunna föras genom den i redskapets längdriktning sträckta maskan, när redskapet är vått sådant det till fiske användes. Länsstyrelsen må dock i samband med meddelande av bestämmelse som nu sagts föreskriva, att i fråga om redskap, tillverkat av elastiskt material, annat sätt för uppmätning skall tillämpas. Bestämmelse om maskstorlek i redskap, tillverkat av metalltråd, skall så tillämpas, att den föreskrivna storleken skall avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna motstående sidorna i maskan. Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en eller annan maska understiger det bestämda måttet. Om fiske å internationellt vatten 23 §. Bestämmelserna i 4, 5 och 9 §§, fångstförbuden i 11 § i tillämpliga delar samt stadgandet i 12 § andra stycket, i vad däri beredes möjlighet till undantag från nämnda förbud, skola gälla även vid fiske från svenskt fartyg å internationellt vatten. Vad i 6 § stadgas skall jämväl tillämpas å sådant vatten beträffande redskap, som utsatts från svenska fartyg. Om förbud mot införsel, försäljning m. m. av visst slags fisk 24 §. Ej må någon till riket införa hummer under tiden från och med den 15 juli till och med den 15 september, ostron under tiden från och med den 1 maj till och med den 31 augusti eller kräftor under tiden från och med den 1 j a n u a r i till och med den 7 augusti och från och med den 1 november till och med den 31 december. 12
Fisk eller skaldjur av i 11 l§ angivet slag, som icke håller däri stadgat minimimått, må ej under någon del av året införas till riket. Förbudet skall dock icke gälla i fråga om laxöring, där det kan visas att den fångats i sötvatten. Beträffande undantag från förbuden, då fråga är om transitering, gäller vad därom särskilt är stadgat. I övrigt må undantag medgivas av fiskeristyrelsen. 25 §. Inkommer till riket fisk eller skaldjur, som enligt 24 § icke får införas, må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till närmaste polisman. Beträffande varan skall därefter tillämpas vad som enligt 35 §,37 § första stycket och 39 § gäller i fråga om förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller är av förbjuden storlek. 26 §.
Ej må någon inom riket till salu hålla, utbjuda, sälja, köpa, emottaga eller från ort till annan forsla hummer eller ostron under den i 10 § för skaldjuret angivna fredningstiden eller kräftor under tiden från och med den 1 januari till och med den 7 augusti eller från och med den 1 november till och med den 31 december, ej heller under någon del av året fisk eller skaldjur av i 11 § angivet slag, som icke håller däri stadgat minimimått. Sistnämnda förbud skall dock i fråga om laxöring tillämpas endast därest den fångats i saltsjön. Vad i första stycket sägs skall icke gälla, så fram det kan visas, att fisken eller skaldjuret lovligen införts till riket eller fångats efter tillstånd som i 12 § andra stycket sägs eller, där fråga icke är om åtgärd med kräftor under ovan angivna för kräftor gällande tider, att fisken eller skaldjuret eljest lovligen fångats inom riket. 27 §.
Innefattar bestämmelse som i 14 § sägs förbud mot fångande av fisk å viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom förbud att inom det område som bestämmelsen avser med det slags fisk vidtaga de i 26 i§ angivna åtgärderna, så framt ej kan visas, att fisken införts till riket eller därstädes lovligen fångats. Ej heller må någon inom riket utanför det område där förbudet gäller vidtaga angivna åtgärder med fisk, som visas hava olovligen fångats inom förbjudet område. 13
28 §. Vad i 26 och 27 §§ stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk, som bevisligen tagits i beslag eller förklarats förverkad. Ansvarsbestämmelser m. m. 29 §. Bedriver någon trålfiske i strid mot vad i 8 § stadgas, eller idkar någon fiske på sätt, som enligt 9 § eller 23 § första stycket är förbjudet, eller vidtager någon förberedelse till sådant fiske genom medförande i båt av ämne som i 9 § angives eller av anordning, avsedd för fiske medelst elektrisk ström, eller genom utläggande i vatten av ämnet eller av anordningen eller del av densamma, straffes med dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. 30 §.
Den, som i strid mot föreskrifterna i 10 § första stycket, 11 § eller 23 § första stycket eller mot bestämmelse, som länsstyrelsen meddelat, fiskar å otillåten tid eller fångar fisk av förbjuden storlek, straffes med dagsböter. Råkar någon utan avsikt fånga fisk, som han efter vad nu sagts ej haft lov att fånga, skall han, därest fisken så oskadad som möjligt genast åter utsläppes i vattnet, icke anses hava överträtt det fångstförbud varom fråga är. Är överträdelsen med hänsyn till att därigenom åtkommits fisk av betydande värde eller eljest i stor myckenhet eller till att överträdelsen skett vanemässigt att anse såsom grov, skall straffet vara dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. 31 §. Bryter någon mot den jämlikt 4 i§ och 23 § första stycket gällande ordningen för fiske, som skall utövas av flera i samma vatten, eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad som i 5 § och 23 § första stycket stadgats för undvikande av hopsnärjning av fiskeredskap, eller idkar någon fiske med i 7 § förbjudet redskap eller vidtager någon förberedelse till sådant fiske genom att färdas å fiskevatten, utrustad med redskapet, eller åsidosätter någon föreskrifterna i 10 § andra stycket, 13 §, 21 § första stycket, 24 §, 26 § eller 27 § eller av länsstyrelsen meddelad bestämmelse, som icke innefattar förbud mot fiske å viss tid eller mot fångande av fisk under viss storlek, straffes med dagsböter. Lika med olovlig införsel som i 24 § sägs anses försök därtill. 14
32 §. Finnes någon hava fiskat med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller å otillåten tid eller haft redskap utestående i strid mot vad i 10 § andra stycket eller 21 § första stycket stadgas eller fångat fisk av förbjuden storlek, skall det olagligen fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat. Påträffas i ett parti fisk sådan fisk, som enligt vad nu sagts skall vara förverkad på den grund att den fångats å otillåten tid eller är av förbjuden storlek, och är ej den övriga fisken förverkad på annan ovan angiven grund eller jämlikt lagen om rätt till fiske, åligger det innehavaren av partiet att på anmodan av den, som äger taga den fisk som först sagts i beslag, genast på egen bekostnad låta trovärdig person frånsortera den fisken. Gör han det ej och är frånsorteringen förenad med kostnad eller besvär, skall jämväl den övriga fisken förklaras förverkad. Fiskeredskap, som använts vid fiske som i första stycket avses eller vid straffbar förberedelse till fiske eller som varit olagligen utestående, skall ock förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat. Vad nu stadgats gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fisken eller redskapet eller särskild rätt därtill. 33 §.
Finnes någon hava till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid mot vad i 24 § föreskrives eller hava vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt 26 eller 27 !§, skall vad i 32 § första, andra och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för sådan olovlig befattning skall anses lika med olagligen fångad fisk. 34 §.
Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 § första stycket avses, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestående i uppenbar strid mot vad i 10 § andra stycket eller 21 § första stycket stadgas, må av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fiskctillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga egendom, som enligt 32 § skall vara förverkad, ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredning om förseelsen. Enahanda befogenhet tillkommer befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen å fiskeplats. Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon olovligen infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken. 15
Därjämte skall i fråga om befogenhet att verkställa beslag i anledning av överträdelse mot föreskrifterna i denna stadga gälla vad i rättegångsbalken föreskrives. 35 §. I beslag tagen fisk, som uppenbarligen är förverkad enligt denna stadga och som är levnadsduglig, skall efter beslaget skyndsamt åter utsättas, om åtgärden icke med hänsyn till därmed förenade kostnader eller besvär eller eljest finnes olämplig. Utsättandet skall om möjligt ske, där fisken fångats. I sötvatten, där fisken ej fångats, må den utsättas endast om tillstånd enligt 13 § föreligger. Enskild person som verkställt beslag är ej skyldig att föranstalta om utsättande av fisken, ej heller tulltjänsteman eller lotstjänsteman. Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne närvara. 36 §. Den som verkställt beslag jämlikt 34 § första, andra och tredje styckena skall, oavsett huruvida beslagtagen fisk utsatts eller ej, göra anmälan om beslaget till närmaste polisman, vilken har att, med iakttagande av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet, förfara som om han själv gjort beslaget. 37 §. Förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller är av förbjuden storlek, må försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan sådan åtgärd, som tydligt utvisar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken bevisligen förstöras. Fisk, som är underkastad förskämning, må försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras omedelbart efter beslaget. 38 §.
Vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledarens, åklagarens eller rättens prövning av beståndet av beslag skall icke gälla i fråga om fisk som utsatts eller förstörts. 39 §. Förverkad fisk. som icke utsatts eller förstörts, så ock förverkat redskap samt värdet av förverkad egendom skall tillfalla kronan. 40 §.
Allmän åklagare och av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman äga lika behörighet att åtala förseelser mot denna stadga eller med stöd därav meddelade bestämmelser; dock må tillsynsman ej åtala olovlig införsel av fisk eller försök därtill. 16
Om besvär m. m. 41 §. Beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt 3, 14 eller 20 §, skall kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt tilllika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten. Är någon missnöjd med beslutet, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det kungörandet i kyrka ägde rum. Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan. Länsstyrelsen skall, där fråga är om beslut som i 14 eller 20 § avses, ofördröjligen översända den i ämnet utfärdade kungörelsen till jordbruksdepartementet, fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten. Övergångsbestämmelser Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1953. Genom stadgan upphävas fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78) med undantag av 7, 8 och 21 §§, 22 §, i vad den handlar om påföljd för den som bryter mot föreskriften i 7 §, samt 27 §, i vad den innehåller bestämmelse om åtalsrätt vid överträdelser av 7 och 8 §§, kungörelsen den 25 januari 1901 (nr 3) angående uppskov tills vidare med tillämpning inom Blekinge län av vad i 5 >§ av fiskeristadgan den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst av ål, i den mån nämnda kungörelse icke upphävts genom kungörelsen den 29 oktober 1948 (nr 675) angående förbud att i Valjeviken (Saxaviken) och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads län använda ljuster för fångande av ål m. m., kungörelsen den 21 oktober 1904 (nr 50 sid. 1) angående undantag tills vidare för viss del av Göteborgs och Bohus län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst av ål, kungörelsen den 10 oktober 1913 (nr 238) angående undantag tills vidare för viss del av Kristianstads län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst av ål, i den mån kungörelsen icke upphävts genom förenämnda kungörelse den 29 oktober 1948 (nr 675), kungörelsen den 9 mars 1917 (nr 72) angående undantag tills vidare för viss del av Hallands län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst av ål, 17 2
kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande införsel till riket av kräftor, kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss tid av året till riket införa hummer, kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens skyddande; samt kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till skydd för beståndet av havskräfta. Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsruin, som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Härvid skall så anses som om bestämmelserna i 30 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 ersatts genom bestämmelserna i 34—38 §§ i den nya stadgan samt genom vad i 32 och 33 •§§ samma stadga föreskrives beträffande förverkande av annan fisk än sådan, som olagligen fångats eller varit föremål för annan olovlig befattning. Finnes i viss författning föreskrivet, att rätt till åtal för förseelse mot författningen tillkommer tillsyningsman, varom i 18 § i 1900 års stadga förmäles, skall sådan rätt tillkomma jämväl av fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman. Kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173) om fredningstid för hummer inom Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län skall gälla intill den 1 januari 1954. Beträffande den del av fredningstiden, som icke sammanfaller med den enligt 10 i§ i den nya stadgan gällande, skola tillämpas de föreskrifter i stadgan, som skolat lända till efterrättelse, därest frednlngstiden fastställts av länsstyrelsen. Med avseende å införandet av den nya stadgan skall iakttagas: 1. För visst område gällande bestämmelser, som meddelats jämlikt 22 § fiskeristadgan den 29 juni 1852 (nr 30) eller genom beslut som avses i 9 och 13 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900, skola, i den mån bestämmelserna ej strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter, fortfarande tjäna till efterlevnad intill den 1 juli 1963. Beträffande sådana bestämmelser skola föreskrifterna i 21, 27, 28 och 30—40 '§§ i den nya stadgan i tillämpliga delar gälla i stället för motsvarande föreskrifter i äldre stadga. 2. Har fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande väckts före den 1 juli 1953 men har länsstyrelsen ej meddelat beslut i frågan före nämnda dag, skola beträffande ärendets fortsatta behandling föreskrifterna i den nya stadgan tillämpas. 3. Vid tillämpning av stadgandet under 2. skall iakttagas, att om kallelse till sammanträde kungjorts i enlighet med 9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900, det icke erfordras att ny kungörelse utfärdas jämlikt 17 § i den n j a stadgan eller att sammanslutning av yrkesfiskare kallas till sammanträde samt att, därest i fråga, som avses i 9 § sista stycket i 1900 års stadga, 18
fiskeriintendenten förelagts yttra sig i ärendet före den 1 juli 1953, det icke erfordras, att fiskerinämnd höres eller att sammanslutning av yrkesfiskare beredes tillfälle att yttra sig. 4. Beträffande bestämmelser, som meddelats genom beslut i ärende som under 2. avses, skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 14, 21, 22, 27, 28 och 30—40 '§§ i den nya stadgan. 5. Vad ovan under 2. och 3. föreskrives skall äga motsvarande tillämpning beträffande fråga om ändring eller upphävande av sådana bestämmelser som under 1. avses. Väckes sådan fråga efter den 30 juni 1953, skall ärendet i dess helhet behandlas i den ordning denna stadga föreskriver.
Förslag till
Lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske den 1 december 1950 (nr 596) Härigenom förordnas dels att 37 och 38 §§ lagen om rätt till fiske den 1 december 1950 (nr 596) skola erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i nämnda lag skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 37 a §, 37 b §, 37 c !§ och 38 a § av nedan angivet innehåll. 37 §. Ertappas någon om brottet. Därjämte skall i fråga om befogenhet att verkställa beslag i anledning av olovligt fiske gälla vad i rättegångsbalken föreskrives. I beslag tagen fångst, som uppenbarligen är förverkad jämväl på den grund att fisken fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller å otillåten tid eller är av förbjuden storlek, skall, där fisken är levnadsduglig, efter beslaget skyndsamt åter utsättas, om åtgärden icke med hänsyn till därmed förenade kostnader eller besvär eller eljest finnes olämplig. Utsättandet skall om möjligt ske i det vatten, där fisken fångats; i annat vatten må, om tillstånd till utplantering av fisken erfordras enligt vad därom särskilt finnes stadgat, fisken ej utsättas utan att sådant tillstånd föreligger. Enskild person som verkställt beslag är ej skyldig att föranstalta om utsättande av fångsten. Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne närvara. 37a§. Den, som verkställt beslag jämlikt 37 § första stycket, skall, oavsett huruvida beslagtagen fångst utsatts eller ej, göra anmälan om beslaget till närmaste polisman, vilken har att, med iakttagande av vad i denna lag eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet, förfara som om han själv gjort beslaget. Fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk och som icke är förverkad jämväl på någon av de i 37 (§ tredje stycket angivna särskilda grunderna, må dock utan anmälan behållas av fiskerättshavaren. 20
37 b §. Förverkad fisk, som fångats å otillåten tid eller är av förbjuden storlek, må försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan sådan åtgärd, som tydligt utvisar, att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken bevisligen förstöras. Förverkad fisk, som är underkastad förskämning, må försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras omedelbart efter beslaget. 37 c >§., Vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledarens, åklagarens eller rättens prövning av beståndet av beslag skall icke gälla i fråga om fångst som utsatts eller förstörts. 38 §. Förverkad fångst, som icke utsatts eller förstörts, så ock värdet av förverkad fångst tillfalla kronan 1. om fisken fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller å otillåten tid eller är av förbjuden storlek; samt 2. om fisket utan intrång i enskild fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra. Har genom fisket enskild fiskerätt kränkts och föreligger ej sådant fall som ovan under 1. sägs, tillfaller fångsten eller dess värde den som har den enskilda fiskerätten. Förverkat redskap eller dess värde tillfaller kronan. 38 a §. Vite, som ådömes jämlikt denna lag, må ej förvandlas till
frihetsstraff.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
MOTIV
Förslaget till fiskeristadga Allmänna synpunkter Den första för hela riket gällande författning, som upptog allmänna bestämmelser rörande hushållning med fiskevatten, var Kungl. Maj :ts stadga och ordning den 14 november 1766 för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske. Denna stadga upphävdes genom fiskeristadgan den 29 juni 1852. Båda de nu nämnda stadgorna innehöllo jämväl bestämmelser av allmän lags natur. Sedan de i 1852 års stadga förekommande bestämmelserna av sistnämnda slag upphävts genom lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, ersattes bestämmelserna om hushållning med fiskevatten av fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78), som alltjämt är gällande. Under årens lopp ha i stadgan vidtagits åtskilliga ändringar, som dock icke rubbat densammas grunder. Vidare är att märka, att fiskeristadgan, som vid ikraftträdandet innehöll det övervägande flertalet av då gällande i central administrativ ordning tillkomna bestämmelser till skydd för fiskbeståndet, numera kompletterats genom ett flertal olika av Kungl. Maj :t utfärdade författningar med bestämmelser i sådant syfte. De i fiskeristadgan förekommande bestämmelser som giva direkta regler om fiskets vård och bedrivande äro förhållandevis fåtaliga. De utgöras av 1 och 2 §§, vilka avse förhållandet mellan flera fiskande inbördes, 3—5 §§, som innehålla förbud mot vissa fångstsätt och fångstredskap, 6 §, som upptager bestämmelser om fredningstider för och minimimått å vissa skaldjur, 7 §, som avser att bereda skydd för fiskeredskap mot översegling, samt 8 §, som föreskriver viss skyddsanordning till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner. Bestämmelserna i 14 §, innehållande vissa saluförbud m. m., och i 15 § om förbud att hålla vissa redskap utestående under fredningstid komplettera delvis bestämmelserna i 6 §. Avsaknaden av mera utförliga direkta bestämmelser i stadgan om fiskets vård och bedrivande sammanhänger givetvis därmed att på grund av de skiftande natur- och fiskeriförhållandena i riket behovet att ingripa med reglerande föreskrifter i ämnet i betydande utsträckning måste tillgodoses genom lokala bestämmelser. Detta är en av de grundtankar, efter vilka stadgan är uppbyggd, och mot bakgrunden härav måste man betrakta den tämligen utförliga reglering, som i 9—13 §§ i stadgan ägnats frågan, hur dylika lokala bestämmelser skola komma till stånd. Vad fortsättningen av stadgan angår äro de förut nämnda 14 och 15 §l§ 22
avsedda såsom komplement även till lokala bestämmelser om fredningstider och minimimått. 16 och 17 §•§ innehålla föreskrifter, hur lokala bestämmelser av vissa slag skola tillämpas. Återstoden av stadgan, 18—31 §§, innehåller i huvudsak föreskrifter om ansvar och förverkandepåföljd vid överträdelser av de i stadgan givna eller med stöd därav meddelade bestämmelserna samt om åtal och beslag. Fiskeristadgans giltighetsområde sträcker sig icke utanför svenskt territorialvatten. Vad som särskilt aktualiserat frågan om revision av fiskeristadgan är genomförandet av den nya lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. Nämnda lag har påkallat översyn särskilt av stadgans föreskrifter om tillvägagångssättet vid antagande av lokala bestämmelser och om ansvar, förverkande och beslag. Även andra omständigheter ha emellertid föranlett behov av översyn. Redan den livliga utveckling i olika hänseenden som efter stadgans tillkomst ägt rum inom den viktiga näringsgren som fisket utgör motiverar en omprövning, huruvida stadgans bestämmelser äro i allo lämpliga för moderna förhållanden. En särskild fråga som uppkommit är, om icke vissa i lokala bestämmelser allmänt förekommande förbud böra överföras till stadgan. Den utomordentligt ökade betydelse havsfisket nu har i jämförelse med hur förhållandena voro vid stadgans tillkomst måste föranleda överväganden, i vad mån bestämmelserna i stadgan böra utsträckas att gälla även å internationellt vatten. Vidare har revision av straff-, förverkande-, beslags- och åtalsbestämmelserna påkallats även av ny allmän straff- och processlagstiftning. Slutligen har framkommit ett önskemål av mera författningsteknisk art, nämligen att för vinnande av större överskådlighet över de på fiskevårdens område gällande bestämmelserna de vid sidan av fiskeristadgan utfärdade författningarna på detta område inarbetas i stadgan i den utsträckning så lämpligen kan ske. Det här framlagda förslaget till ny fiskeristadga bygger i sina grunder pä den nu gällande stadgan. Den del av förslaget som innehåller allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande har visserligen i förslaget fått ett fylligare innehåll än de nu gällande föreskrifterna i detta ämne. Fiskeristyrelsen förutsätter likväl, att den författningsmässiga regleringen av de spörsmål som angå fiskets vård och bedrivande alltjämt måste i huvudsak ske genom lokala föreskrifter. Ordningen för tillkomsten av dylika bestämmelser har i förslaget i princip bibehållits oförändrad. De nuvarande föreskrifterna om påföljd för överträdelse av stadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt om beslag m. m. ha i förslaget väsentligt omarbetats och utvidgats. De olika avsnitten i förslaget ha i allmänhet föga samband med varandra. Det synes därför icke vara behövligt att i denna framställning redan nu 23
giva någon mera allmän motivering till förslaget. Fastmera torde det vara fördelaktigast att i det följande varje särskild avdelning, i den mån så finnes erforderligt, förses med en gemensam motivering av de stadganden som behandlas i den avdelningen. Innan fiskeristyrelsen ingår på en närmare motivering av förslaget, vill styrelsen emellertid beröra några spörsmål av mera allmän art. Ett grundläggande problem utgör såsom förut antytts frågan, i vad mån stadgans giltighetsområde bör utsträckas till internationellt vatten. Med hänsyn till att åtminstone å rikets västkust och sydkust det viktigaste fisket numera bedrives å öppna havet har behovet av vissa bestämmelser om fiskets vård och bedrivande uppkommit även vid fiske utanför territorialgränsen. Något principiellt hinder att meddela sådana bestämmelser för fiske å internationellt vatten synes icke föreligga, därest den självklara begränsningen iakttages, att reglerna endast skola gälla i fråga om fiske från svenskt fartyg. Det må nämnas, att en dylik ordning icke innebär någon principiell nyhet, i det att flera av de vid sidan av fiskeristadgan i fiskevårdande syfte tillkomna författningarna gälla även å vissa vatten utanför territorialgränsen vid fiske från svensk fiskebåt. Styrelsen har därför beträffande envar av de materiella bestämmelser, som styrelsen anser böra upptagas i stadgan, övervägt, huruvida bestämmelsen av lämplighetsskäl bör utsträckas till internationellt vatten, och för de fall då så funnits vara fallet upptagit föreskrift härom. Förslaget har emellertid utformats så att stadgan i princip skall vara tillämplig endast innanför territorialgränsen och därför har i en särskild paragraf angivits vilka bestämmelser som skola gälla även därutanför. Det torde icke föreligga något praktiskt behov att från den föreslagna utsträckningen i vissa fall av stadgans giltighetsområde undantaga vatten, där svenska fiskare regelmässigt icke bruka bedriva fiske. Förekomsten av ett flertal efter fiskeristadgans ikraftträdande utfärdade särskilda författningar med bestämmelser om fiskevård ger såsom redan förut framhållits anledning till ett problem av mera formell natur, nämligen frågan, i vilken utsträckning dessa författningar böra inarbetas i stadgan. För ett dylikt sammanförande kunna naturligtvis starka skäl av systematisk art åberopas. Särskilt med hänsyn till att bestämmelser om fiskets vård och bedrivande äro av den natur, att en större allmänhet ofta har anledning att taga del därav, är det önskvärt att dessa bestämmelser återfinnas i så få författningar som möjligt. Bland de här avsedda författningarna märkes först en grupp, som helt eller delvis innehåller bestämmelser till förhindrande av fångst av fisk, 24
som icke håller visst i författningen fastställt minimimått. Dessa författningar äro: 1) kungörelsen den 1 april 1927 (nr 94) ang. fiske efter rödtunga, 2) kungörelsen den 23 januari 1931 (nr 8) med vissa fredningsbestämmelser för rödspätta och skrubba, 3) kungörelsen den 25 september 1936 (nr 515) ang. förbud mot ilandförande m. m. av äkta tunga under viss minimistorlek, 4) kungörelsen den 3 mars 1938 (nr 62) ang. skydd för beståndet av rödspätta och sandskädda i Skagerack, Kattegatt och Öresund, 5) kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) ang. gädd- och ^ösbeståndens skyddande, samt 6) kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till skydd för beståndet av havskräfta. Kungörelserna under 1) och 2) innehålla, förutom föreskrifter om minimimått, bestämmelser om maskstorlek i snurrevad, respektive fredningstider. Fiskeristyrelsen har funnit hinder ej föreligga mot att kungörelserna under 5) och 6) med bestämmelser till skydd för bestånden av gädda, gös och havskräfta inarbetas i fiskeristadgan. Vad angår kungörelserna under 1), 3) och 4) är att märka, att minimimått å bl. a. de fiskslag dessa författningar avse finnas upptagna i den s. k. London-konventionen den 5 april 1946 rörande skydd för fiskbeståndet i Nordsjön och Nordatlanten. Denna konvention torde komma att träda i kraft i början av mars månad 1953. Fiskeristyrelsen har icke funnit lämpligt, att de svenska författningsbestämmelser som erfordras i anledning av konventionen införlivas med fiskeristadgan, utan har med skrivelse den 14 oktober 1952 framlagt förslag till särskild kungörelse i de ämnen konventionen avser. Därvid har styrelsen även föreslagit, att i samband med kungörelsens ikraftträdande bestämmelserna om minimimått i ovannämnda kungörelser under 1), 3) och 4) upphävas. 1 Den under 2) nämnda kungörelsen, som avser vissa delar av Östersjön, har sitt ursprung i en den 17 december 1929 ingången överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Polen, Danzig och Tyskland rörande reglering av fisket efter rödspätta och skrubba i södra Östersjön. Fiskeristyrelsen har i ovannämnda skrivelse påpekat, att denna överenskommelse numera formligen uppsagts av västtyska regeringen och att det vore tvivelaktigt om de övriga av överenskommelsen berörda länderna ansåge densamma vara i kraft. Förr eller senare bleve det därför, heter det i skrivelsen, troligen nödvändigt att inleda nya förhandlingar rörande skydd för fiskbeståndet i Östersjön och intill dess förhållandena på denna punkt klarnat syntes någon förändring av de svenska bestämmelserna rörande minimimått på fisk i Östersjön icke böra vidtagas. 1
Kungörelsen utfärdad d. 21 nov. 1952 ( n r 699).
På grund härav och med hänsyn till att ifrågavarande kungörelse har begränsad lokal räckvidd, är det uppenbart, att något inarbetande av densamma, helt elier delvis, i fiskeristadgan icke bör ske. Bland de åtgärder med undermålig fisk som genom förutnämnda författningar förbjudas, ingå i flertalet av dem även införsel till riket. I väsentligen fiskevårdande syfte ha därjämte tillkommit två författningar, som uteslutande förbjuda införsel, nämligen kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande införsel till riket av kräftor, vilken kungörelse förbjuder införsel av kräftor under fredningstid samt införsel av undermåliga kräftor jämväl å annan tid, ävensom kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) ang. förbud att under viss tid av året till riket införa hummer, vilken författning förbjuder sådan införsel under den för hummern i riket gällande, allmänna fredningstiden. Att dessa författningar inarbetas i fiskeristadgan torde vara synnerligen lämpligt, särskilt om stadgan som fiskeristyrelsen nedan ämnar föreslå kommer att upptaga förbud i allmänhet mot införsel av fisk, som icke håller i stadgan angivet minimimått, och mot införsel av fisk under den för hela riket för fisken gällande fredningstiden. Särskilda bestämmelser angående kräftor finnas i kungörelsen den 14 juli 1932 (nr 370) med föreskrifter till förebyggande av kräftpestens spridning. Som dessa bestämmelser tillkommit visserligen i ett fiskevårdande syfte men i ett alldeles speciellt sådant och då bestämmelserna äro mycket detaljerade i jämförelse med de bestämmelser, som ansetts böra upptagas i stadgan, anser fiskeristyrelsen det vara ur systematisk synpunkt lämpligast att föistnämnda bestämmelser alltjämt upptagas i särskild författning. Bestämmelser om maskstorlek i vissa fiskeredskap finnas upptagna, förutom i ovannämnda kungörelse den 1 april 1927 ang. fiske efter rödtunga, i kungörelsen den 17 april 1936 (nr 105) med vissa bestämmelser ang. maskslorleken i trål och snurrevad m. m. Beträffande maskstorlek har fiskeristadgan endast en bestämmelse, nämligen 17 §, som har viss motsvarighet i det här framlagda förslaget, men paragrafen anger såväl i sin nuvarande som i sin föreslagna avfattning endast, hur föreskrift i lokala bestämmelser om maskstorlek i visst hänseende skall tillämpas. Däremot upptager stadgan icke såsom nyss berörda författningar någon regel som angiver den minsta storleken å maskorna i något redskap. Den förut nämnda London-konventionen innehåller även bestämmelser om maskstorlek i trål och snurrevad m. fl. redskap och det förslag till kungörelse i anledning av konventionen, som styrelsen enligt vad nyss anförts framlagt den 14 oktober 1952, omfattar även konventionens bestämmelser i detta ämne. Styrelsen har i skrivelsen föreslagit, att i och med dessa bestämmelsers ikraftträdande de två nyss nämnda kungörelserna skola upphöra att gälla. 26
Genom kungörelse den 18 december 1908 (nr 174) har införts förbud mot fiske med vad eller not innanför ett djup av 7 meter längs svenska kusten av Öresund. Kungörelsens starkt lokala karaktär synes böra utgöra hinder mot att den uppgår i fiskeristadgan. Ytterligare må här nämnas, att vissa kungörelser medgiva undantag från de i fiskeristadgan upptagna förbuden mot fiske med trål eller ljuster. I vad mån dessa författningar böra upphävas skall behandlas i samband med detalj motiveringen till 7 och 8 §§ i förslaget. En ställning för sig intaga kungörelserna den 13 januari 1928 (nr 6) ang. tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen samt den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m. Dessa kungörelser, som grunda sig på konventioner med våra nordiska grannländer, böra uppenbarligen bestå som särskilda författningar. Om i enlighet med vad ovan anförts vissa särskilda författningar inarbetats i det nu framlagda förslaget, har fiskeristyrelsen å andra sidan ansett några nu i stadgan upptagna bestämmelser, nämligen 7 och 8 §§, rätteligen böra få sin plats i andra delar av lagstiftningen. Förstnämnda paragraf, som åsyftar att bereda skydd för fiskeredskap mot översegling av fartyg, saknar närmare samband med stadgans bestämmelser i övrigt. Frågan om genomförandet av förbättrade bestämmelser i sådant syfte är föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Den nu nämnda paragrafen synes böra upptagas bland dylika bestämmelser i en särskild författning. 8 § i fiskeristadgan, som innehåller en bestämmelse till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner, torde närmast höra samman med de bestämmelser som äro meddelade till fiskets skydd i 2 kap. vattenlagen. Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga ha den 28 februari 1950 framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen, bl. a. nämnda kapitel. Förslaget, som syftar till beredande av ökat skydd för fisket vid vattenkraftoch vattenregleringsföretag samt vid flottning, kan förväntas föranleda proposition i ämnet till 1953 års riksdag. I samband med utarbetandet av denna proposition lärer det icke kunna undgås, att jämväl frågan om inarbetande i vattenlagen av stadgandet i 8 § fiskeristadgan upptages till behandling. Det kan nämnas, att denna fråga berörts under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. På grund av vad nu anförts torde 7 och 8 §§ samt de straff- och åtalsbestämmelser, som ansluta sig till nämnda paragrafer, böra tills vidare alltjämt gälla. Föreskrift härom har uptagits bland övergångsbestämmelserna i det här framlagda förslaget. 27
I 1950 års lag om rätt till fiske saknas — liksom i 1896 års lag i ämnet — stadgande om vilka djur som kunna vara föremål för fiske. En dylik föreskrift finnes däremot i 25 § fiskeristadgan, som innehåller en bestämmelse att vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar också skall gälla om hummer, ostron, kräftor, räkor, krabbor och pärlmusslor. Fiskerättskommittén har i sitt betänkande (SOU 1947: 47 sid. 258) anfört, hurusom det vore ställt utom allt tvivel att enligt gängse rättsuppfattning »fiske» kunde avse även vissa andra djur än fiskar. Efter en erinran om 25 § fiskeristadgan, heter det vidare i betänkandet, att även andra skaldjur än de i paragrafen nämnda, såsom blåmusslor, helt visst kunde vara föremål för fiske. Fiskerättskommittén ansåg emellertid, att fiskerättslagens tillämpningsområde ej borde definitivt begränsas till fiskar och skaldjur utan att det borde lämnas öppet för rättspraxis att under lagens bestämmelser inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den händelse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelse att en dylik tillämpning befunnes påkallad. — I den proposition, nr 60, genom vilken förslaget till ny fiskerättslag framlades för 1950 års riksdag, berördes icke det här ifrågavarande spörsmålet. Fiskeristyrelsen anser, att — även om bestämmelserna i det här framlagda förslaget till fiskeristadga tills vidare icke gärna kunna få praktisk betydelse i fråga om fångst av andra djur än fisk och de i 25 § gällande stadga omnämnda skaldjuren — de synpunkter fiskerättskommittén anlagt å nu ifrågavarande spörsmål böra vinna beaktande även vid tillämpning av fiskeristadgan. Särskilt av systematiska skäl torde det vara lämpligt att begreppen fisk och fiske tolkas på samma sätt i de båda författningarna. Bestämmelsen i 25 § fiskeristadgan bör därför utgå. Av författningstekniska skäl torde det emellertid vara nödvändigt att i författningstexten angiva innebörden av begreppet fisk. Huru detta bör ske kan vara tveksamt. Styrelsen föreslår en bestämmelse, vari föreskrives att vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även andra vattendjur efter vilka fiske bedrives. En föreskrift med detta allmänna innehåll torde med hänsyn till avsaknaden i fiskerättslagen av definition å begreppet fisk vara den lämpligaste. Förslaget har uppdelats i olika huvudavdelningar. Efter en avdelning med inledande bestämmelser (1—3 §§) följer en avdelning, som upptager för hela riket gällande bestämmelser om fiskets vård och bedrivande och omfattar dels en underavdelning med bestämmelser avseende att reglera förhållandet mellan de fiskande inbördes (4—6 §§) och dels en underavdelning med bestämmelser om fiskevård (7—13 §i§). Nästa avdelning (14— 22 §§) reglerar frågan, hur lokala bestämmelser skola tillkomma, och innehåller dessutom några föreskrifter rörande tillämpningen av sådana bestäm28
melser. Därpå följer en avdelning (23 §), som föreskriver, i vad mån de föregående bestämmelserna skola tillämpas å internationellt vatten. Den följande avdelningen (24—28 §§) innehåller förbud mot vissa åtgärder, bl. a. försäljning och införsel, med undermålig fisk och mot dylika åtgärder med fisk under fredningstid. Slutligen komma en avdelning (29—40 §§) med bestämmelser om ansvar, förverkande, beslag och åtal och en avdelning (41 §) med regler om besvär m. m. Denna indelning har i görligaste mån skett med beaktande av önskvärdheten, att kommande administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden och fiskevårdsavgifter skola kunna upptagas i stadgan utan sönderbrytande av densamma.
Förslagets inledande bestämmelser i §. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under den allm ä n n a motiveringen. 1 2 §.
Såsom inledningsvis omnämnts ha genom särskilda författningar meddelats en del föreskrifter rörande fiske inom Torne älvs vattenområde och inom de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen ävensom beträffande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund. Föreskrifterna avse delvis ämnen, som regleras av de allmänna bestämmelserna i det nu framlagda förslaget till fiskeristadga, och avvika därifrån i flera hänseenden. Ändring av dessa på konventioner med grannländerna grundade föreskrifter torde nu icke böra vidtagas. I den mån föreskrifterna strida mot förslagets bestämmelser, måste tydligen de senare vika. Sålunda måste t. ex. de för Torne älvs vattenområde samt för Idefjorden och Svinesund fastställda minimimåtten för fångst av lax och laxöring gälla därstädes i stället för de i 11 § i detta förslag angivna. I förevarande paragraf har därför upptagits en föreskrift, som ger företräde åt dessa särskilda bestämmelser i den mån de strida mot fiskeristadgan. 3 §.
Paragrafen överensstämmer i sak nära med 31 § i nu gällande stadga. 31 § första stycket undantager frän tillämpning av fiskeristadgans bestämmelser fiskevatten, som uteslutande tillhör en ägare, under förutsättning att vattnet ej har gemenskap med annat vatten eller är därmed förenat endast genom sådant tillflöde eller avlopp att fisk eller fiskyngel däri vanligen icke framgår. Den sålunda uttryckta grundsatsen, att ägare till fiskevatten må hushålla med vattnet såsom han finner för gott, om annans rätt ej beröres därav, synes styrelsen böra bibehållas. Samma princip kan sägas ha kommit till uttryck i den nya fiskerättslagens bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel av fiske, i det att sädana åtgärder icke kunna tillgripas annat än om vanskötseln strider mot allmänt intresse (30 § i lagen). Villkoret att tillflödet eller avloppet skall vara sådant, att fisk eller fiskyngel »vanligen» icke framgår däri, har enligt vad erfarenheten visat stun1
30 Sid. 28.
dom av fiskevattensägarna tolkats i en gentemot fiskevårdsintresset mindre förmånlig riktning. Det torde därför vara påkallat att skärpa kravet på tillflödets eller avloppels beskaffenhet. Detta synes kunna vinnas genom en föreskrift, att vattendraget skall vara sådant att fisk eller fiskyngel endast undantagsvis framgår däri. Det är däremot icke möjligt att uppställa den förutsättningen, att fisk eller fiskyngel icke kan framgå i vattendraget, enär det endast ytterligt sällan om ens aldrig torde finnas avlopp eller tillflöde så beskaffat att t. ex. späda ålungar ej kunna taga sig fram där. 1 Beträffande klagan över beslut, som avses i andra stycket av förevarande paragraf, stadgas i 41 § i förslaget.
1 Jämför § 5 i 1898 års betänkande med förslag till allmänna ekonomiska och administrativa bestämmelser rörande fisket.
Allmänna regler om fiskets vård och bedrivande Om förhållandet mellan fiskande inbördes Allmän motivering 1 § i gällande fiskeristadga innehåller en allmän regel för det fall att flera fiskeberättigade skola fiska i samma vatten men ej kunna på en gång fiska. I dylikt fall skall den som kommer först ha företräde. 2 § i stadgan föreskriver, huru förfaras skall om fiskeredskap hopsnärjts med varandra, och giver den fiskande rätt att i en sådan situation vidtaga vissa åtgärder med annans redskap. Dessa paragrafer ha, i huvudsak oförändrade, upptagits såsom 4 § respektive 6 § i förslaget. Fiskeristadgan saknar bestämmelse, avsedd att förebygga att vid fiske, som kan idkas av flera i samma vatten, redskapen hopsnär jas och sålunda den situation uppkommer som förutsattes för tillämpning av nuvarande 2 §. Hopsnärjning av fiskeredskap är en företeelse, som tyvärr förekommer i icke obetydlig utsträckning. Särskilt har fiske med drivande redskap och trål ofta ägt rum på så sätt, att dessa redskap kommit att hopsnär jas med andra redskap. Att olägenheter av nu berörd art uppkomma beror i betydande grad på det bristfälliga sätt varpå fiskeredskap stundom utmärkas. Frågan om nya utmärkningsbestämmelser är för närvarande, såsom inledningsvis anförts, föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Även om en förbättrad utmärkning av redskap åstadkommes, torde dock enbart därigenom de nyss angivna missförhållandena icke elimineras. Det kan nämligen icke bestridas, att hopsnärjning i många fall beror på ren vårdslöshet. Otvivelaktigt föreligger därför behov av ett stadgande om skyldighet för fiskande att iakttaga tillbörlig försiktighet för undvikande av hopsnärjning med annans redskap. 1 I detta hänseende må anmärkas, att kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark glänsande farvattnen i sin 4 § upptager ett stadgande, så lydande: Sättes eller driver fiskeredskap på annan mans behörigen utmärkta redskap, eller dragés vad (not) så, att behörigen utmärkt redskap skadas — skall redskapens ägare hava rätt till ersättning av den, som till* J ä m f ö r betänkande med förslag till författningar angående havsfisket vid kusten avGöteborgs och Bohus län den 28 dec. 1894 sid. 17 och 65.
fogat sådan skada, så framt icke skadan framkallats genom nödläge eller annan orsak, som ej kan tillräknas denne. Den danska lagen om fiske i saltvatten innehåller i 3 § vissa bestämmelser i ämnet, som i huvudsak innebära följande. Straff och ersättningsskyldighet drabba i vissa fall den som utsätter sina redskap bland eller låter dem driva in i annans vederbörligen utmärkta redskap. När vadfiskare befinner sig i närheten av faststående redskap, skola de vidtaga nödiga åtgärder för att undgå att skada dessa. Vid hopsnärjning åvilar ersättningsskyldighet i princip vadfiskaren. Varje fiskare skall vid utsättande av redskap söka undvika, att hans redskap kommer annans redskap så nära att redskapen icke kunna hållas isär. Den, som sist har börjat utsättning av redskap, skall vika för den som har börjat först. Fiskeristyrelsen finner det lämpligt, att det här berörda spörsmålet regleras i överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i den danska lagen, nämligen att den som först har börjat utsätta sitt redskap har rätt att obehindrat fortsätta därmed och sedan driva sitt fiske samt att andra fiskande därför icke skola utsätta eller draga sina redskap så nära den förstnämndes, att risk för hopsnärjning uppkommer. En sådan regel vilar på samma grundsats som den nuvarande bestämmelsen i 1 § fiskeristadgan. Några mer detaljerade bestämmelser synas icke böra upptagas i stadgan. Den här förordade regeln bör naturligtvis gälla såväl i förhållandet mellan fiskare, som driva fiske med redskap av samma slag, som i förhållandet mellan fiskare, som fiska med olika slags redskap. Likaväl som en trålfiskare eller snurrevadsfiskare sålunda skall undvika att komma för nära annan sådan fiskare, som tidigare börjat utsätta trålen eller snurrevaden, likaväl skall han undvika att komma i vägen för drivgarnsfiskare som tidigare börjat utsätta sina garn. Givet är, att det stundom kan vara emellan de fiskande stridigt, vem som först börjat utsätta sitt redskap, men någon författningsmässig reglering hur konflikten i ett dylikt fall skall lösas torde icke kunna ske. Det får väl antagas, att i de flesta sådana fall envar av de fiskande anser med sitt eget bästa mest förenligt att iakttaga tillbörlig försiktighet. Den här föreslagna bestämmelsen har upptagits i en ny paragraf, betecknad 5 §. Speciell
motivering
4 §. Styrelsen har funnit det vara av ett visst värde att till utveckling av principen i 4 § föreskriva, att så länge den fiskande begagnar av honom utsatt redskap, annan fiskande icke må hindra honom i hans fiske (jfr 4 § första stycket i den förut nämnda kungörelsen den 2 juni 1933, nr 282). Liksom för närvarande bör i paragrafen göras en hänvisning till i allmän 33 8
lag givna bestämmelser, som kunna föranleda undantag från den allmänna regeln i 4 §. De bestämmelser som här avses äro i huvudsak 22 och 24 §§ fiskerättslagen samt lagen om gemensamhetsfiske. Uppenbart är, att utöver vad sålunda anförts behov mångenstädes föreligger av bestämmelser som innebära en närmare utveckling av eller en avvikelse från regeln i 4 i§. Detta behov har icke blivit mindre efter genomförandet av den nya fiskerättslagen. Bl. a. må här framhållas, att efter frigivandet av fiske med fast redskap å enskilt vatten utmed hela västkusten, det kan bli erforderligt att beträffande sådant fiske ingripa med reglerande föreskrifter rörande fiskeplatsernas fördelning m. m. Att i själva fiskeristadgan giva närmare bestämmelser av nu ifrågavarande slag torde emellertid med hänsyn till de olikartade lokala förhållanden, olika slag av fiskeredskap m. m. som förekomma icke vara möjligt. Det måste därför överlämnas åt länsstyrelserna att såsom hittills tillämpats meddela dylika bestämmelser i den ordning fiskeristadgan föreskriver. Vad särskilt angår förhållandena å västkusten må nämnas, att vid Skånes västkust, där redan före fiskerättslagens ikraftträdande praktiskt taget allt fiske varit fritt för envar, med gott resultat tillämpats vissa sådana av länsstyrelsen meddelade bestämmelser. Stundom torde emellertid tvekan ha försports, huruvida länsstyrelserna äga befogenhet att jämlikt nuvarande 9 § meddela bestämmelser som avvika från 1 §. För att i fortsättningen dylik tvekan skall undanröjas bör 4 i§ förses med ett tillägg av innehåll, att paragrafen icke skall gälla, där annorledes blivit stadgat i bestämmelse som avses i 14 §. 5 §. Denna paragraf innehåller den i den allmänna motiveringen till detta avsnitt 1 förordade bestämmelsen om skyldighet för fiskande att iakttaga försiktighet för att undvika skada å annat redskap. Straff för överträdelse av 5 § har utsatts i 31 §. Enär frågan, om den fiskande gjort sig skyldig till vårdslöshet i nu berörda hänseende, stundom kan vara föremål för delade meningar och då det är den uppenbara vårdslösheten, som 5 § avser att stävja, föreslår styrelsen, att såsom förutsättning för straffbarhet uppställes villkoret att den fiskande skall ha handlat i uppenbar strid mot stadgandet. 6 §.
Den nuvarande 2 § förutsätter för sin tillämpning, att redskap, som hopsnärjts med annat redskap, ej kan frigöras eller upptagas utan att alla redskapen samtidigt upptagas eller skada tillfogas dem. 2 Paragrafen giver 1
Sid. 32 f. Beträffande motiveringen till 2 § se Betänkande med förslag till författningar angående havsfisket vid kusten av Göteborgs och Bohus län den 28 december 1894 s. 67 f. 2
till en början den allmänna regeln, att de fiskande gemensamt skola skilja eller upptaga redskapen. Från denna regel göres emellertid undanlag för det fall, att de fiskande icke äro på en gång närvarande. I detta fall äger den som kominer först att, om möjligt efter tillkallande av två ojäviga män, med varsamhet åtskilja redskapen. Om detta ej kan ske genom att han löser eller kapar sitt eget redskap, har han rätt att vidtaga sådan åtgärd med annans redskap samt att, om så är nödvändigt, upptaga det. Slutligen stadgas, att om någon sålunda måst lösa eller kapa annans redskap, han är skyldig att åter sammanknyta det, samt att, om annans redskap upptagits, redskapet jämte fångst skyndsamt skall tillställas ägaren. Det medgivna undantaget från huvudregeln, att de fiskande gemensamt skoia skilja och upptaga redskapen, synes styrelsen böra i ett hänseende göras något mer inskränkt än för närvarande. Såsom förutsättning för tilllämpning av undantagsregeln synes böra uppställas icke blott att de fiskande ej äro på en gång tillstädes utan även att den frånvarande ej utan olägenhet kan tillkallas. I praktiken torde visserligen detta endast sällan vara för handen, men när så verkligen är fallet synas alla skäl tala för att ägaren beredes tillfälle närvara. Däremot bör en utvidgning av undantagsregeln ske i så mån, att den däri angivna befogenheten icke bör tillkomma endast »den som först kommer». Denna inskränkning synes obehövlig och ägnad att någon enstaka gång onödigt inskränka regelns tillämpningsområde. Anvisningen till den fiskande att om så kan ske tillkalla två ojäviga män har i praktiken visat sig så gott som aldrig kunna följas och torde därför böra utgå. Vad angår de åtgärder, som den fiskande bör få vidtaga med annans redskap, om han ej kan åtskilja redskapen genom att lösa eller kapa eget redskap, kan här anmärkas, att den nya danska lagen om fiske i saltvatten i § 3 fjärde stycket för nu ifrågavarande fall innehåller ett kategoriskt förbud mot alt kapa annans redskap. Styrelsen har övervägt, om ett motsvarande förbud bör intagas i fiskeristadgan, men har kommit till det resultatet att så icke bör ske. Även om det nuvarande medgivandet för den fiskande att kapa annans redskap stundom kan innebära en frestelse att vidtaga sådan åtgärd, då det ej är oundgängligen nödvändigt, kunna nämligen fall förekomma, då redskapen absolut icke kunna åtskiljas endast genom lösande eller kapande av eget redskap. Fiskeristadgans 2 § torde böra så tolkas, att upptagande får ske endast såsom en sista åtgärd. Denna ståndpunkt kan icke under alla förhållanden anses tillfredsställande. I vissa fall kan nämligen ägarens intresse bättre främjas genom att hans redskap upptages och sedan åtskiljes från det andra redskapet — varvid kanske kapande ej behöver ske — än att det kapas medan det ligger i vattnet. Styrelsen föreslår därför sådan jämkning av stadgan35
det, att den fiskande, om kapande eller lösande av eget redskap icke är tillfyllest och förty annans redskap måste lösas, kapas eller upptagas, skall vara skyldig att i första hand välja den av nämnda åtgärder som kan antagas vara till minst förfång för ägaren av det andra redskapet. Stadgandet lämnar för närvarande åtminstone om det tolkas efter ordalagen ingen möjlighet för den som upptagit annans redskap att åter utsätta det. Otvivelaktigt kan emellertid stundom ett återutsättande av redskapet icke endast vara till gagn för ägaren utan även förorsaka det minsta besväret för den som upptagit det. Om de upptagna redskapen kunna åtskiljas utan att föras från platsen, bör det främmande redskapet rimligen åter utsättas, därest detta kan antagas lända ägaren till fördel. Sistnämnda förutsättning kan ej anses vara förhanden, om redskapet icke utsatts på den plats, där upptagandet äger rum, utan drivit dit, och ej heller om det är ovisst huru det härutinnan förhåller sig. I de fall, då upptagna redskap icke kunna åtskiljas utan att föras från platsen, synes det vara för mycket begärt att den, som upptagit redskapet, efter åtskiljandet skall återvända till platsen och utsätta det. För dessa fall föreslår styrelsen förty bibehållandet av regeln, att redskapet med fångst skyndsamt skall tillställas ägaren. 6 § i förslaget har utformats i enlighet med vad nu anförts. Därjämte ha vidtagits vissa jämkningar av formell art. Fiskeristyrelsen har icke förbisett, att bestämmelserna i 2 § fiskeristadgan, som nu föreslås skola överflyttas till 6 §, delvis äga privaträttslig karaktär, något som i viss mån kommit till synes däri att straff för överträdelse av bestämmelserna icke finnes upptaget i fiskeristadgan. Måhända skulle därför mot förslaget i denna del kunna anmärkas, att bestämmelser härutinnan borde meddelas i den för tillkomsten av allmän civillag gällande ordningen. Då emellertid stadgandet har ett mycket nära samband med 4 och 5 §§ i förslaget och tidigare ansetts kunna meddelas i administrativ ordning, torde knappast betänkligheter behöva resas mot att bestämmelserna även nu utfärdas i samma ordning. Det må framhållas, att bestämmelserna icke ha närmare släktskap med något stadgande i fiskerättslagen och svårligen kunna tänkas inarbetade i någon annan författning av allmän lags natur. Och att utfärda en särskild lag i detta ämne lärer väl näppeligen kunna komma i fråga.
Om fiskevård Någon allmän motivering till bestämmelserna i denna avdelning synes icke erforderlig. Förbjudna
fångstredskap
och
fångstsätt
7 §. 5 § i nu gällande stadga innehåller tre olika förbud: 1) förbud mot fiske med harka, 2) förbud mot fiske med ljuster och huggkrok av lax eller annan fisk av laxsläktet, 3) förbud, där is ligger, mot huggning eller annat användande av ljuster för fångst av ål. Från det sistnämnda förbudet har genom särskilda kungörelser medgivits undantag helt eller med viss begränsning för delar av Blekinge län samt för vattnet utanför viss kuststräcka av Kristianstads län, utanför Hallands läns kust och utanför vissa delar av kusten av Göteborgs och Bohus län. Förbudet mot användande av harka bör obestridligt kvarstå. Vad angår övriga förbud uppkommer fråga, huruvida icke användandet av ljuster vid fångande av all slags fisk bör förbjudas i hela riket. Att fiske med ljuster, särskilt den s. k. blindhuggningen, utgör en form av djurplågeri och förorsakar, att fisk i stor utsträckning skadas eller dödas utan att fångas, torde icke kunna förnekas och redan under förarbetena till 1900 års fiskeristadga 1 funnos av anförda skäl förespråkare för ett totalförbud mot ljustring. Förstnämnda skäl ansågs emellertid då icke tillräckligt bärkraftigt, enär även andra fångstsätt mot vilka förbud icke ifrågasatts vore förbundna med grymhet, och det senare skälet ansågs vara av mindre betydelse, om, såsom också skedde, förbud infördes mot ljustring av ål å ställe där is låge. Det synes fiskeristyrelsen som om de argument vilka sålunda åberopades gentemot ett totalförbud icke böra tillerkännas alltför stor betydelse. Ulan tvivel tillfogas fisken vid ljustring avsevärt mer lidande än vid det övervägande flertalet andra fiskemetoder. Även vid sådan ljustring, som icke försiggår som blindhuggning, skadas lätt en oproportionerlig mängd fisk i förhållande till den verkliga fångsten. 1
Se 1898 års betänkande, sid. 22.
Jämväl andra skäl än de nu berörda kunna emellertid åberopas till stöd för ett allmänt ljustringsförbud. Genom att ljustret mestadels illa tilltygar fisken erhålles vid ljustring en sämre produkt än vid andra fångstsätt. Vidare visar erfarenheten, att ljuster är ett redskap som kommit till stor användning vid tjuvfiske. Särskilt om ett ljusterförbud utformas så att straff inträder jämväl vid medförande av ljuster å fiskevatten i avsikt att använda detsamma, skulle användningen avljustret vid tjuvfiske säkerligen motarbetas. Man kan ej heller bortse från att ett förbud mot ljustring endast av visst slags fisk, blir ganska ineffektivt. Den, som anträffas sysselsatt med ljustring, kan ju ofta endast invända, att han är sysselsatt med fångst av annan fisk än den förbjudna, för att det skall bli så gott som omöjligt att få honom fälld till ansvar. Och det torde icke kunna bestridas, att den ljustring som förekommer i allmänhet avser, förutom ål, just den fisk, där förbudet är mest påkallat, nämligen lax och laxöring. I verkligheten råder också förbud mot ljustring i vida större omfattning än som utsäges i 5 § fiskeristadgan. De i denna paragraf upptagna ljustringsförbuden ha nämligen mångenstädes kompletterats med förbud, meddelade i den ordning 9 § fiskeristadgan föreskriver. Omfattningen av dessa föl bud framgår av den härvid fogade Bilaga A. Vad först angår saltvattnet framgår av tabellen, att genom dylika lokala bestämmelser ljustring helt förbjudits i fyra län. I åtta län finnas på olika sätt begränsade förbud mot ljustring, t. ex. under viss tid eller inom vissa områden. I övriga tre län som gränsa mot havet saknas helt förbudsbestämmelser. Vidkommande sölvatlnet är ljustring helt förbjuden i 14 län. I sex län gälla förbud med vissa begränsningar, delvis av liknande art som förut angivits beträffande saltvattnet. Fyra län sakna förbud helt och hållet. I fråga om inställningen bland yrkesfiskarena till ett totalförbud kan anmärkas, att särskild utredning härom finnes tillgänglig, såvitt angår Kalmar läns norra hushållningssällskapsområde, där ljustring tidigare varit en mycket vanlig fiskeinetod och där, såsom framgår av nyssnämnda tabell, totalförbud mot ljustring numera gäller utom för fiskerättsinnehavare i eget eller arrenderat vatten. Utredningen, som verkställts av fiskeriassistenten Ulf Lundin, vilken som sakkunnig biträtt styrelsen vid översynen av fiskeristadgan, grundar sig bl. a. å till fiskarena utsända frågeformulär, vilka besvarats av 67,5 % av de tillfrågade. Av de fiskare som svarat ha flertalet (i runda tal 82 % av yrkesfiskarena och 57 % av binäringsfiskarena) uttalat sig för ett totalförbud mot ljustring. Utredningen utvisar i Övrigt bl. a., att användandet av ljuster mer och mer avtagit bland fiskarena inom området. Enligt vad styrelsen har sig bekant torde endast inom Blekinge län bland 38
yrkesfiskarena förekomma något mera allmänt intresse att bibehålla ljustringen såsom fångstmetod. Det har uppgivits, att särskilt äldre yrkesfiskare i östra Blekinge skulle vara intresserade av att kunna använda metoden vid ålfiske. Beträffande utländsk lagstiftning i nu förevarande hänseende kan anmärkas, att i Finland fiske med ljuster är förbjudet i lax- eller sikförande älv. å, ström och fors samt fr. o. m. den 15 april t. o. m. den 20 juni jämväl i annat vatten. I Danmark är användande av ljuster (»piglyster») helt förbjudet. Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna har styrelsen funnit tiden nu vara mogen för införande av totalförbud mot ljustring i hela riket. Etl sådant, i fiskeristadgan upptaget förbud utgör ju intet hinder för Kungl. Maj :t att meddela undantag från förbudet för viss del av riket. Sådant lokalt undantag kan såsom framgår av det ovan anförda möjligen vara påkallat med hänsyn till yrkesfisket. Med ljuster torde böra jämställas huggkrok, vilket dock givetvis icke bör utgöra hinder för att med huggkrok bärga fisk som fångats med annat redskap. Det kan var tveksamt, huruvida med ljuster i fiskeristadgans mening avses även s. k. ålsax. Kungörelsen den 29 oktober 1948 (nr 675) ang. förbud att i Valjeviken (Saxaviken) och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads län använda ljuster för fångande av ål m. m. synes utgå från att ålsax är ett slag av ljuster. Medan i ett vanligt ljuster delarna i själva huggjärnet äro fast och orörligt förenade, består i ålsaxen själva huggjärnet av två lika stora skänklar, vilka äro förenade medelst en gångled och vilka spännas medelst en fjäderanordning samt »gillras» av en mellan de uppspända skänklarna placerad metallstav. Fisket med ålsax liksom fiske med vanligt ljuster sker så att huggjärnet stötes mot den på bottnen liggande ålen. Huggjärnet å ålsaxen är därvid uppgillrat. Vid användning såväl av vanligt ljuster som av ålsax är huggjärnet placerat ute i ena ändan av en ofta flera meter lång stång. Vid fiske med vanligt ljuster fångas ålen genom att den genomborras av någon eller några av ljustrets nålar. Ålen blir i detta fall vanligen svårt skadad. Vid fiske med ålsax fasthålles ålen mellan de två kring ålen sammanslående skänklarna på saxen; ålen blir i detta fall skadad i väsentligt mindre grad, den kan hållas i sump och fiskaren kan för ålen i dylikt fall få ut ett högre pris än för ål fångad med vanligt ljuster. Efter någon tid i sump bruka märkena efter ålsaxen försvinna. Älsaxen kan icke såsom vanligt ljuster brukas till blindhuggning utan endast användas då man ser ålen. Ålsaxen måste gillras om efter varje hugg. Ålsaxarna, åtminstone de nu nyttjade, ha sålunda alls icke ljustrets skadebringande egenskaper. 39
Det har framkommit, att fiskare som tidigare använt ljuster för ålfångst alltmer övergått till att använda ålsax. Av fiskeriassistenten Lundins ovan omförmälda utredning framgår, att i norra delen av Kalmar län flertalet yrkesfiskare och husbehovsfiskare vilja bibehålla sistnämnda redskap. Fiskeristyrelsen har av nu anförda skäl icke funnit erforderligt med förbud mot användande av ålsax. Ett effektivt bekämpande av fisket med harka och ljuster underlättas i hög grad, om straff drabbar även den som färdas å fiskevatten i avsikt att idka sådant fiske. Det kan anmärkas, att 10 § i kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) ang. tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, vilket författningsruin förbjuder ljustring, ävenledes innehåller förbud mot medförande av ljuster vid färd å fiskevatten, oavsett om avsikten varit att fiska med redskapet. Vid uppställandet av ett för hela riket avsett förbud av sistnämnda slag synes man emellertid för att icke förhindra en fullt lojal sjötransport av redskapet böra upprätthålla kravet på att vederbörande skall ha haft dylik avsikt. Kontrollsynpunkten torde icke bli lidande härigenom. Då nämnda avsikt verkligen föreligger, torde det nämligen ytterst sällan bliva svårt att bevisa dess förefintlighet. Styrelsen vill av nu åberopade skäl förorda, att fisket med ljuster och harka bestraffas redan på förberedelsestadiet. Enhetlighetskravet medför, att så sker även i fråga om fiske med huggkrok, ehuru i dylikt fall svårigheter att bevisa brottslig avsikt något oftare torde kunna uppstå. 7 § i förslaget har utformats i enlighet med de nu anlagda synpunkterna. Bestämmelsen om förbud mot medförande av här ifrågavarande redskap vid färd å fiskevatten har emellertid ansetts böra lämpligen upptagas i samband med straffbestämmelsen (31 §). Vid utfärdandet av ny fiskeristadga böra de särskilda kungörelser, som medgiva undantag från nu gällande ljusterförbud, upphävas. Föreskrift härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna. 8 §. Paragrafen motsvaras i den nuvarande stadgan av 4 '§, som förbjuder fiske med trål. Någon tvekan torde icke råda därom att det fiske, som i dagligt tal betecknas såsom trålfiske, vare sig det sker med bottentrål eller flyttrål, alltj ä m t i princip bör vara förbjudet å rikets vattenområden. Avsaknaden av definition å begreppet trålfiske har ofta föranlett tvekan angående begreppets innebörd i vissa fall. Delade meningar härom ha rått icke endast bland fiskarena utan även bland de myndigheter som ha att tillämpa fiskeristadgan. Styrelsen finner det förty vara synnerligen angeläget, att en definition upptages i stadgan. 40
Trålfisket försiggår med vad-(not-)redskap. Det karaktäristiska för fisket är emellertid icke den närmare beskaffenheten av detta redskap utan det sätt, på vilket redskapet användes, nämligen att det bogseras av ett eller numera ofta två fartyg. Både fartyget och redskapet förflytta sig sålunda samtidigt framåt. Däremot kan såsom trålfiske icke anses fiske, vid vilket redskapet dragés in från en eller två stillaliggande båtar, utan detta fiske är i princip likartat med fiske som sker på så sätt, att ett vadredskap — kanske rent av en trål i vanlig mening — dragés in till land med handkraft eller maskinkraft. Dessa sist angivna fiskemetoder skilja sig till sin effekt från trålfisket därigenom att redskapet övergår ett jämförelsevis begränsat område. Ibland förekommer det, att en trål eller annat vadredskap med sin ena ände fastgöres vid stranden eller å en alldeles invid stranden befintlig, stillaliggande båt. Den andra änden av redskapet fastgöres på motsvarande sätt vid en båt, som när vaden skall indragas sätter sig i rörelse och släpar vaden in mot stranden. Särskilt om sistnämnda ände utlagts så långt från stranden som vadens längd, räknat mellan de båda ändarna, och de för vadens manövrering avsedda linorna tillåta och den båt, som släpar denna ände, därvid icke går rakt in mot stranden utan i en båge, kan redskapet komma att övergå ett betydligt större område än vad fallet är vid ordinärt fiske med landvad. Den fiskemetod för vilken nu redogjorts bör emellertid enligt fiskeristyrelsens mening ändock icke betraktas såsom ett trålfiske. Här saknas nämligen ett för trålfisket karaktäristiskt moment, nämligen att hela redskapet bogseras framåt utan att förflyttningen hämmas därav att redskapet till någon del är fastgjort annorstädes än vid det eller de bogserande fartygen. I enlighet med de synpunkter som här anlagts anser fiskeristyrelsen trålfiske lämpligast böra definieras såsom sådant fiske med not- eller vadredskap, vid vilket redskapet bogseras framåt av en eller flera båtar och icke är fastgjort annorstädes än vid båten eller båtarna. Stundom bedrives i sötvatten fiske med vissa notredskap på så sätt att de bogseras en kortare sträcka av en eller flera småbåtar. Till redskap, som nyttjas på detta sätt, höra bl. a. de i vissa norrländska älvar brukade s. k. kolknotarna samt de spiralnotar som användas i Vättern. Hit äro även att hänföra vissa kilnotar. Sådant fiske som nu nämnts har alltid ansetts k u n n a bedrivas utan hinder av 4 § fiskeristadgan. Uppenbart är också, att dylikt fiske alls icke är så skadligt som egentligt trålfiske. Det är emellertid otvivelaktigt i princip att betrakta såsom trålfiske och bör därför uttryckligen undantagas från förbudet. Skulle det visa sig, att undantaget skulle komma att missbrukas, kan länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver meddela förbud mot användande av redskap som nu sagts eller andra bestämmelser till stävjande av missbruket. 41
Undantag från trålfiskeförbudet ha medgivits genom flera av Kungl. Maj :t utfärdade kungörelser. 1 Då dessa författningar äro lokalt begränsade och delvis icke ha permanent karaktär, synas de icke böra införlivas med fiskeristadgan. 9 §. Paragrafen motsvarar 3 '§ fiskeristadgan. De i sistnämnda paragraf upptagna förbuden, vilka rikta sig mot användande av vissa förödande fångstsätt, böra kvarstå. En fiskemetod, som i en framtid kan komma att erhålla vidsträckt tilllämpning, är fiske med elektricitet. Metoden kan emellertid ännu knappast anses ha passerat experimentstadiet. Innan mera ingående erfarenhet vunnits om dess inverkan å bestånden av olika slags fisk, bör dess användning vara underkastad kontroll. Lämpligen bör detta ske genom att fiske med elektricitet i princip förbjudes och användningen därav göres beroende på särskilt tillstånd. Enär tvekan försports, huruvida fiske med elektricitet omfattas av 3 §, bör uttryckligt förbud emot detsamma upptagas i stadgan. 2 Att fordra Kungl. Maj :ts prövning av fråga om undantag från förbudet, torde komma att innebära onödig omgång. Meddelande av dispens synes i stället med fördel kunna uppdragas åt fiskeristyrelsen, som därvid har att närmare angiva dispensens utsträckning i olika hänseenden. Erfarenheten har visat, att behov stundom kan föreligga av dispens jämväl från något av de övriga förbud som för närvarande finnas upptagna i 3 <§. Lämpligen bör fiskeristyrelsen kunna meddela även sådan dispens. Förbuden i nuvarande 3 § avse bl. a. fiske medelst »minor, patroner eller andra redskap, laddade med sprängämne». Fiskeristyrelsen finner den fiskemetod, som man härigenom avsett att förbjuda, bliva bättre angiven, om man i stället betecknar den såsom fiske med sprängämne. Det kan påpekas, att man på så sätt uppnår överensstämmelse i denna del med den nya finländska och danska lagstiftningen. Förbudet i 3 § mot användande av redskap, laddat med sprängämne, är utformat så att det drabbar även viss åtgärd, som utgör endast förberedelse till fiske med sådant redskap, nämligen utläggande av redskapet i vatten. 3 Styrelsen anser det för kontrollen av förbudets efterlevnad lämpligt, att straff inträder även vid förberedelse genom medförande av ämnet i båt. Vidare har styrelsen funnit, att med avseende å förberedelseåtgärders straffbarhet någon åtskillnad icke bör göras mellan fiske med sprängämne och fiske medelst övriga i den föreslagna 9 § förbjudna metoder. Även vid dessa bör straff sålunda kunna inträda redan på förberedelsestadiet. i Se kungörelser d. 13 j u n i 1930 (nr 231), d. 6 j u n i 1952 (nr 413) och d. 25 sept. 1952 (nr 649). 2 J ä m f ö r 3 § j a k t s t a d g a n i dess lydelse enligt kurigörelsen d. 1 j u n i 1951 (nr 2P4). 3 J ä m f ö r 1898 års betänkande sid. 21.
I anslutning till vad nu anförts har 9 § utformats. Dock ha de föreslagna förbuden, i vad de avse förberedelseåtgärder, ansetts böra upptagas i samband med straffbestämmelsen i 29 §. Fredningstider
och
minimimått
10 §. Denna paragraf handlar om fredningstider. Första stycket motsvarar nuvarande 6 § första stycket. Någon ändring av de däri fastställda tiderna synes icke vara påkallad. Det föreslagna andra stycket ersätter delvis nuvarande 15 §. Sistnämnda paragraf stadgar, att därest fångande av fisk under viss tid är förbjudet, till sådan fångst använt redskap under den tid ej må hållas i vatten utestående, där ej visas att redskapet varit tillslutet eller på sådant sätt öppnat att fisk ej kunnat fångas däri. Stadgandet gäller i fråga om både fredningstid som angives i 6 § och fredningstid som meddelats i den ordning stadgan föreskriver. Till den del 15 § medför ansvar för den som utsatt redskapet under fredningstid och därvid bevisligen haft för avsikt att fånga fredad fisk, är stadgandet överflödigt. Om sådan avsikt bevisas, har han nämligen redan i och med att han utsatt redskapet överträtt bestämmelsen om förbud mot fiske under fredningstiden. Självständig betydelse har stadgandet därigenom att det ålägger den som utsatt redskapet att själv bevisa, icke blott att han ej haft för avsikt att fånga fredad fisk, utan även, att den fredade fisken ej kunnat fångas i redskapet, och någon annan bevisning är icke tillåten än bevisning om hur redskapet är tillslutet eller öppnat. Dessutom måste han åtminstone om paragrafen tolkas efter ordalagen visa, att ingen som helst fisk, fredad eller ofredad, kunnat fångas i redskapet. Vid tillämpning av stadgandet ha i praktiken vissa svårigheter uppkommit beträffande redskap, som kan användas för fångst av två eller flera olika slags fisk. Svårigheterna ha särskilt framträtt i fråga om tinor, som nyttjas för fångst av både hummer och krabba. Om ett redskap, som kan användas för fångst av såväl fredad som ofredad fisk, tillslutes eller öppnas så att den fredade fisken ej kan fångas däri, bör redskapet få utsättas under fredningstiden. En dylik uppmjukning av stadgandet synes tämligen självklar. Beträffande de nyss nämnda tinorna förhåller det sig emellertid så, att det är praktiskt sett omöjligt att, om de skola kunna användas för fångst av krabba, tillsluta dem så att hummer under inga förhållanden kan fångas däri. En tillämpning av stadgandet leder därför även med nyssnämnda uppmjukning till att dessa redskap ej kunna användas till fångst av krabba under fredningstiden för hummer. 43
Detta kan med hänsyn till fiskarenas berättigade intressen icke vara rimligt. En jämkning av stadgandet till de fiskandes förmån utöver vad ovan förordats synes därför vara nödvändig. Till en början torde det vara klart, att hinder icke bör möta för den fiskande att fria sig från ansvar genom att hänvisa till att redskapet utsatts å plats, där den fredade fisken veterligen icke brukar förekomma. Härvid torde man dock icke kunna stanna. Vad särskilt angår de förutnämnda tinorna är visserligen att märka att hummer brukar förekomma å stenig, hård botten, krabba däremot å mjuk botten, men naturligtvis kan det stundom förekomma hummer även på botten av sistnämnda beskaffenhet. Den lämpliga avgränsningen mellan det straffbara och straffria området synes kunna ernås om man av de rent objektiva omständigheterna — således det sätt varpå redskapet är öppnat eller tillslutet eller den plats eller det sätt på vilket redskapet utsatts — söker sluta sig till huruvida avsikt att fånga fredad fisk föreligger eller ej. Om det av dessa omständigheter framstår såsom sannolikt, att den som utsatt redskapet ej haft för avsikt att fånga fredad fisk, bör han vara fri från ansvar. Något praktiskt behov att lägga bevisskyldigheten i fråga om förefintligheten av dessa omständigheter på den fiskande torde icke föreligga. Genomföres den nu förordade regeln, bör det här ifrågavarande stadgandet icke kunna lägga hinder i vägen för krabbfiske å plats, där hummer vanligen icke brukar förekomma. Styrelsen kan icke finna, att syftet med stadgandet genom den här förordade uppmjukningen skulle gå förlorat. Till undvikande av alla missförstånd torde här böra understrykas, att den som vid vittjandet av sitt redskap däri påträffar även fredad fisk, givetvis icke på grund av vad nu anförts är fritagen från skyldigheten att åter utsätta fisken. I 6 § andra stycket gällande fiskeristadga föreskrives, att där erfarenheten visar att fredningstiden för hummer för viss del av riket behöver utsträckas, Konungen vill särskilt förordna därom. I anslutning härtill har genom kungörelse den 25 augusti 1914 (nr 173) förordnats, att inom Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län fiske efter hummer skall vara förbjudet under tiden från och med den 15 juni till klockan 6 förmiddagen den första söckendagen i oktober varje år. Styrelsen anser, att frågan om lokal utsträckning av fredningstiden för hummer i fortsättningen bör behandlas i den ordning fiskeristadgan föreskriver för tillkomsten av andra lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Något giltigt skäl torde icke kunna åberopas för att dylik utsträckning skall få medgivas endast av Kungl. Maj:t. Spörsmålet om ändring av den för Norrvikens fögderi gällande särskilda 44
fredningstiden kommer troligen alt inom den närmaste tiden bli föremål för övervägande. Lämpligen bör frågan behandlas i den ordning som nu föreslås skola framgent gälla för tillkomsten av lokal bestämmelse om fredningstid. Även om ändring av fredningstiden ej kommer till stånd, bör bestämmelse om fredningstiden upptagas i kungörelse som utfärdas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. I avbidan på att så sker bör bestämmelsen i 1914 års kungörelse överföras till övergångsbestämmelserna till den nya fiskeristadgan. Efter stadgans utfärdande torde det böra ankomma på fiskeristyrelsen att hos nämnda länsstyrelse göra framställning om meddelande av bestämmelse i ämnet. Enligt 6 § tredje stycket fiskeristadgan äger länsstyrelsen, om i avseende å viss ort finnes erforderligt, att fredningstiden för kräftor å hösten inträder tidigare än den 1 november eller att fisket under hela året förbjudes, därom förordna i den ordning 9 § angiver. Däremot ger stadgandet ej länsstyrelsen möjlighet att meddela föreskrift, att fredningstiden skall upphöra senare än den 7 augusti klockan 18. Anledningen till denna begränsning av länsstyrelsens befogenhet är 1 , att det för underlättande av kontrollen över efterlevnaden av ifrågavarande fångstförbud ansetts synnerligen önskvärt att fredningstiden upphör samtidigt i hela riket. Då en enhetlig tidpunkt för fredningstidens upphörande fastställdes år 1931, framhölls sålunda, att dittills gällande ordning med mycket olika tider för kräftfiskets början i olika län medförde, att i de län, där kräftfisket började senare, kräftor olagligen fångades före kräfttidens början och fördes i marknaden under sken att vara fångade inom sådana län, där den lovliga tiden redan inträtt. Ett dylikt olaga fiske innebure en stor fara för kräftpestens spridning därigenom att de som bedreve fisket ofta vore personer, som fore från trakt till trakt under användande av sina fångstredskap än i den ena än i den andra sjön. Man förbisåg år 1931 icke, att särskilt i vissa trakter av Kopparbergs län och norrlandslänen kräftornas skalömsning ofta ej är avslutad den 7 augusti och att det därför i sådana trakter kan vara påkallat att kräftfisket får börja först senare. Detta förhållande ansågs dock med hänsyn till kräftfiskets dåvarande ringa betydelse i de nyssnämnda länen icke motväga den vinst, som en för hela riket gemensam tidpunkt för kräftfiskets början skulle medföra. Intresset att kräftorna skyddas under skalömsningsperioden är obestridligt förtjänt av det största beaktande. De fördelar, som enligt vad ovan anförts vinnas genom en enhetlig tidpunkt för kräftfiskets början, kunna rimligen icke gå förlorade genom att denna tidpunkt framflyttas i enstaka un1 Se lantbruksstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 19 maj 1931 angående åtgärder för skyddande av landets kräftbestånd och den 19 april 1932 angående ändrade bestämmelser i fråga om fångsttiden för kräftor.
dantagsfall. Med hänsyn särskilt till att flerstädes i rikets nordligare delar numera bedrives ett givande kräftfiske kan sådant undantag nu stund om vara mera påkallat än fallet var år 1931. Om länsstyrelsen erhåller befogenhet att medgiva dylikt undantag, torde det knappast behöva befaras, att denna befogenhet kommer att utnyttjas i mera betydande omfattning. Ett korrektiv häremot torde ligga däri att fiskeristyrelsen enligt det h ä r framlagda förslaget ålägges att granska lokala bestämmelser efter det de behandlats vid sammanträde med intressenterna men innan länsstyrelsen beslutar i saken. Givetvis kommer fiskeristyrelsen vid fullgörandet av denna skyldighet att låta sig angeläget vara att beakta de synpunkter, som tala för att undantag icke medgives annat än då så finnes vara av verkligt behov påkallat. Styrelsen har nu av anförda skäl icke i förslaget upptagit ifrågavarande inskränkning i länsstyrelsens befogenhet att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Ehuru en lokal utsträckning av fredningstiden för ostron synes vara av ringa praktisk betydelse, bör om icke annat så för vinnande av önskvärd enhetlighet länsstyrelsens befogenhet att utsträcka fredningstid gälla även dessa skaldjur. De ovan förordade reglerna om utsträckning av fredningstiderna ha upptagits i 12 § första stycket i förslaget. 11 -§. I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om minimimått. De i nuvarande 6 § fjärde stycket upptagna minimimåtten å hummer, ostron och kräftor böra kvarstå. Såsom inledningsvis omnämnts bör kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till skydd för beståndet av havskräfta inarbetas i fiskeristadgan. Kungörelsen förbjuder fångst, försäljning m. fl. åtgärder med havskräfta, som i längd ej håller 15 cm. Det må anmärkas, att enligt en den 7 mars 1952 mellan Sverige, Danmark och Norge avslutad överenskommelse intet i de fördragsslutande länderna hemmahörande fartyg ombord må hålla havskräfta, som är kortare än 15 cm. Havskräfta fångas endast sällan å svenskt territorialvatten och förbudet beträffande havskräfta i denna paragraf får därför icke samma betydelse som de i detta förslag längre fram upptagna förbuden mot fångst å internationellt vatten av undermålig havskräfta samt förbuden mot vissa åtgärder därmed, såsom försäljning m. m. I det föregående har fiskeristyrelsen föreslagit, att jämväl kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) ang. gädd- och gösbeståndens skyddande införlivas 16
med fiskeristadgan. Kungörelsen innehåller förbud mot saluhållande och försäljning av gädda, som ej håller 40 cm i längd, och gös, som ej håller 38 cm i längd. Däremot upptager kungörelsen intet fångstförbud. Fråga har emellertid uppkommit, huruvida icke dessa regler för skyddande av gädda och gös böra kompletteras med fångstförbud. Såsom skäl för införande i fiskeristadgan av ett dylikt förbud kan till en början åberopas, att ett fångstförbud för största delen av landet icke skulle innebära någon väsentlig nyhet. Det förhåller sig nämligen så att länsstyrelserna i mycket stor utsträckning med stöd av 9 § fiskeristadgan meddelat förbud mot fångst av gädda och gös under viss minimistorlek. Omfattningen av dessa förbud framgår av den härvid fogade Bilaga B. Emellertid bör det bemärkas, att en hel del av de ifrågavarande fångstförbuden äro försedda med det undantaget, att undermålig gös och gädda, som fångats oavsiktligt och som icke är levnadsduglig, må behållas av den fiskande för att förbrukas i hans hushåll. Är fisken levnadsduglig skall däremot föreskriften i 23 § fiskeristadgan tillämpas och fisken sålunda åter utsläppas. Under inga förhållanden får naturligtvis undermålig fisk försäljas. Anledningen till att fångstförbud icke uppställts i 1938 års kungörelse har i första hand varit samma skäl, som legat till grund för berörda undantag från länsstadgornas fångstförbud, nämligen önskemålet att undvika att fångad undermålig, icke levnadsduglig fisk i enlighet med föreskriften i 23 § fiskeristadgan ånyo utsattes. 1 Det har gjorts gällande, att enär gädda och gös i stor utsträckning fångas med krokredskap, ett fångstförbud med hänsyn till nämnda stadgande skulle medföra, att en betydande mängd skadad gädda och gös komme att åter utsläppas. Ett annat skäl, som åberopats mot fångstförbud, har varit, att det för den enskilde husbehovsfiskaren skulle vara av en viss ekonomisk betydelse att få konsumera av honom fångad undermålig fisk, varvid det ansetts, att denna konsumtion icke gärna kunde komma att i praktiken avse större mängder fisk. Man har förmenat, att ett förbud mot försäljning och saluhållande vore tillräckligt för beredande av skydd för fisken, enär sådant förbud enligt sakens natur komme att medföra att fisk endast komme att fångas för husbehovsförbrukning. Erfarenheten har visat, att ett förbud mot saluhållande och försäljning, som icke anknyter till ett fångstförbud, är mycket svårt att kontrollera. Att 1 Se lantbruksstyrelsens underdåniga skrivelse den 14 januari 1932 angående utfärdande av bestämmelser till skydd för gäddbeståndet, 1933 års fiskeriutrednings skrivelse den 22 juli 1933 till chefen för jordbruksdepartementet med förslag till kungörelse angående förbud att till salu hålla, utbjuda, sälja eller köpa gädda, som ej håller visst minimimått, samt lantbruksstyrelsens underdåniga skrivelse den 23 januari 1936 angående utfärdande av vissa bestämmelser till gösbeståndets skyddande m. m.
1938 års kungörelse icke utgör ett effektivt skydd, visar icke minst den omfattning, i vilken fångstförbud ansetts böra meddelas genom länsbestämmelser. Enligt styrelsens mening är det därför ur kontrollsynpunkt nödvändigt, att förbudet mot saluhållande och försäljning kompletteras med fångstförbud, avseende hela riket. Den enskilde fiskarens intresse att få konsumera av honom fångad undermålig fisk torde svårligen kunna anses vara så behjärtansvärt, att det kan utgöra skäl mot ett i övrigt motiverat förbud mot fångst av undermålig gädda och gös. Ett dylikt förbud är ju sett på längre sikt till fiskarens fördel. Invändningen, att ett fångstförbud skulle medföra utsläppande av en betydande mängd svårt skadad fisk, kan icke utgöra skäl mot ett principiellt fångstförbud. Anmärkas må, att gädda och gös, som fångats med krokredskap, i allmänhet kan, om tillbörlig försiktighet iakttages, befrias från kroken utan att fisken blir levnadsoduglig. Ifrågavarande invändning bör emellertid föranleda överväganden, om man från förbudet bör medgiva undantag, likartat med det som enligt vad förut anförts finnes i vissa länsstadgor. Fiskeristyrelsen föreslår av nu anförda skäl, att i stadgan införes förbud mot fångande av undermålig gädda och gös. Minimimåtten torde böra fastställas till dem som gälla enligt 1938 års kungörelse. Till frågan, huruvida undantag av nyssnämnda art bör medgivas, återkommer styrelsen vid behandlingen av 30 § i förslaget. Med hänsyn till nödvändigheten, att alla lämpliga åtgärder vidtagas till skyddande av de värdefulla lax- och /Axörm^sbestånden, uppkommer frågan, om icke allmänna minimimått å dessa slag av fisk böra införas. Det må framhållas, att riksdagen behandlat detta spörsmål senast år 1950 (se jordbruksutskottets utlåtande nr 41 i anledning av motionerna I: 337 samt II: 219 och 399). Inom de flesta län ha med stöd av 9 § fiskeristadgan meddelats bestämmelser om förbud mot fångst av lax och laxöring under viss storlek. Det närmare innehållet i dessa bestämmelser framgår av Bilaga B.1 Åtskilliga av de sålunda fastställda fångstförbuden äro försedda med samma undantag som enligt vad förut anförts gäller i fråga om förbuden mot fångst av undermålig gädda och gös. De må anmärkas, att i Finland och Danmark minimimått finnas för 1 Jämför även 2 § tredje stycket kungörelsen den 13 j a n u a r i 1928 (nr 6) angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, d ä r minimimått fastställts för lax till 50 cm och laxöring till 35 cm, samt kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m., som i 5 § upptager m i n i m i m å t t för lax å 50 cm och laxöring å 30 cm.
hela riket å såväl lax som laxöring. Minimimåtten äro i Finland, för lax 50 cm och för laxöring 35 cm (insjölaxöring 30 cm) samt i Danmark för såväl lax som laxöring 40 cm (bäcköring 25 c m ) . Mot minimimått i fråga om fångst av lax har stundom invänts (se bl. a. förenämnda motioner I: 337 och II: 399 vid 1950 års riksdag), att det vid krokfiske efter lax och laxöring icke skulle vara möjligt att upprätthålla bestämmelser om minimimått, enär dylik fisk vore så ömtålig att den icke ansåges kunna överleva, sedan den en gång fångats med krok. Invändningar av detta slag ha föranlett, att de i länsstadgorna upptagna här ifrågavarande fångstförbuden försetts med förut berörda undantag beträffande oavsiktligen fångad, icke levnadsduglig fisk. Vad sålunda anförts bör, liksom motsvarande invändning beträffande förbud mot fångst av gädda och gös, icke leda till annat än att det undersökes, i vad mån ett eljest motiverat fångstförbud bör förses med undantag, såvitt angår fisk som vid fångandet ej är levnadsduglig. Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang bestrida riktigheten av påståendet, att lax och laxöring som fångats med krok icke skulle kunna överleva. Om kroken ej svalts av fisken och fisken försiktigt befrias från kroken, är fisken i allmänhet alltjämt levnadsduglig. Beträffande frågan, huruvida allmänt minimimått för lax bör genomföras, äro bland annat följande synpunkter att beakta. Länsstyrelsernas bestämmelser gälla lika litet som den nuvarande fiskeristadgan å internationellt vatten och svensk fiskare har därför för närvarande rätt att utanför territorialvattnet fånga lax av hur liten storlek som helst. Han kan ävenledes avyttra fisken i riket, varvid han dock, om fisken enligt de på platsen för försäljningen eventuellt gällande minimimåttsbestämmelserna icke får fångas, måste för att ej vara förfallen till straff enligt nuvarande 14 § kunna visa, att fångsten ägt rum utanför territorialgränsen. I allmänhet bereder denna bevisskyldighet honom inga svårigheter. Det är uppenbart, att syftet med minimimåttsbestämmelser för fångst av lax i saltsjön med hänsyn till det omfattande laxfiske, som äger ruin i öppna havet i Östersjön, endast i ringa mån kan vinnas, om bestämmelserna äro tillämpliga enbart innanför territorialgränsen. Det förhåller sig också så, att avsevärda mängder undermålig lax för närvarande fångas vid fiske i öppna havet. Styrelsen finner det därför nödvändigt med dylika bestämmelser även vid fiske å internationellt vatten. Mot en dylik ordning kan icke åberopas den omständigheten, att enligt dansk lag någon motsvarande föreskrift icke gäller för danska fiskare, som j u bedriva ett omfattande laxfiske i Östersjön. Genom att danska fiskare enligt särskilt lagstadgande icke få ilandföra eller vidtaga vissa andra åtgärder med undermålig fisk har nämligen rätten för dem att fånga undermålig fisk utanför territorialvattnet ringa praktisk betydelse. 49 4
Blir det sålunda nödvändigt att förbjuda svensk fiskare att fånga lax under visst minimimått å internationellt vatten, bör naturligtvis sådan undermålig lax ej heller få fångas å territorialvattnet. Även bortsett från de nu berörda synpunkterna finnas emellertid starka skäl för införande av allmänna minimimåttsbestämmelser beträffande lax. De biologiska synpunkterna tala avgjort för att åtminstone lax under 40 cm skall vara fredad överallt. Det framgår emellertid av nyssnämnda tabell, att inom somliga landsdelar ett lägre minimum gäller samt att i viss utsträckning minimimått helt saknas. För beredande av effektivast möjliga skydd för laxbeståndet vore det önskvärt, att minimimåttet, i enlighet med vad som nu flerstädes gäller enligt länsbestämmelser och i överensstämmelse med den finländska lagen, sattes till 50 cm. Fiskeristyrelsen finner sig dock ej kunna föreslå ett större minimimått än 40 cm. Styrelsen har härvid beaktat, att det är näranog nödvändigt att ernå överensstämmelse härutinnan med den danska lagen. Då nämligen laxfiske på många ställen i Östersjön bedrives av både svenska och danska fiskare, skulle en för svenska fiskare gällande bestämmelse om högre minimimått än det för danska fiskare gällande icke blott i betydande m å n förlora det syfte man vill vinna genom det förhöjda minimimåttet u t a n även för de svenska fiskarena framstå såsom en orättvisa. Styrelsen förordar av nu anförda skäl ett allmänt minimimått å lax om 40 cm. Styrelsen vill emellertid understryka önskvärdheten av att överenskommelse med Danmark träffas om fastställande i båda ländernas lagstiftning av ett minimimått å 50 cm. I vad på styrelsen ankommer skall intet försummas för ernående av en sådan överenskommelse. Vad angår minimimått å laxöring tala avgörande skäl mot att införa ett för hela riket gemensamt sådant i fråga om fångst i sötvatten. Den fullvuxna laxöringens storlek i sötvatten varierar nämligen mycket i olika delar av riket. Däremot kunna några skäl av detta slag icke anföras mot ett gemensamt minimimått för fångst av laxöring i saltsjön. Som laxöring mera sällan fångas å internationellt vatten, gör sig det första av de skäl som ovan åberopats för fångstförbud å undermålig lax ej med samma styrka gällande i fråga om förbud mot fångst av undermålig laxöring. Emellertid tala biologiska synpunkter avgjort för ett minimimått å 35, helst 40 cm. Av den såsom Bilaga B betecknade tabellen framgår emellertid, att minimimåttet i saltsjön flerstädes är lägre än nu sagts samt att i enstaka län intet dylikt mått finnes. Styrelsen anser alltså minimimått för laxöring böra fastställas för saltsjön. Var gränsen går mellan saltvatten och sötvatten vid flodmynningar, kan givetvis stundom vara tvistigt. Denna omständighet kan emellertid — med hänsyn till nödvändigheten för den fiskande att oftast redan på grund 50
av fiskerättslagens bestämmelser förskaffa sig kännedom om gränsens sträckning — icke åberopas såsom ett skäl mot förslaget i denna del. I valet mellan 35 och 40 cm såsom minimimått å laxöring har styrelsen stannat vid det senare. Härigenom vinnes bland annat den fördelen, att överensstämmelse ernås med den danska lagen. Såsom framgår av den nyssnämnda tabellen finnas i åtskilliga län högre minimimått än 40 cm å lax och i några fall även å laxöring. Det är icke styrelsens mening, att det nu framlagda förslaget skall leda till någon sänkning av det i dessa länsbestämmelser stadgade måttet. Så bör ej ske utan en ingående prövning, verkställd i första hand enligt biologiska synpunkter. Styrelsen vill således betona, att förslaget i denna del endast avser att fastställa den lägsta gränsen nedåt. Enligt de särskilda kungörelser, som gälla för Torne älvs fiskeområde samt Idefjorden och Svinesund, äro minimimåtten å laxöring lägre än 40 cm. Det torde icke böra komma i fråga att ändra dessa mått, innan det undersökts, huruvida motsvarande ändring kommer till stånd beträffande fiske, bedrivet av finländska respektive norska fiskare. Det lärer ha förekommit, att en i centimeter uttryckt minimimåttsbestämmelse beträffande visst slags fisk stundom även på officiellt håll givits den tolkningen, att det skulle vara tillåtet att fånga fisk under det angivna måttet, om blott skillnaden icke uppginge till en hel centimeter. Inom styrelsen har i anledning härav diskuterats, huruvida icke minimimåtten i den föreslagna 11 § borde angivas i millimeter. Då emellertid nyssnämnda tolkning måste anses vara uppenbart oriktig, har styrelsen icke funnit det erforderligt med en dylik, ur formell synpunkt mindre tillfredsställande avfattning av paragrafen. Andra stycket i den föreslagna 11 § innehåller föreskrifter, hur måttet skall beräknas å de olika i paragrafen angivna fiskslagen. Dessa föreskrifter överensstämma med vad redan nu gäller. Beträffande måttet å ostron h a r dock vidtagits en jämkning av rent formell natur. 12 §. Första stycket ger föreskrift om möjlighet för länsstyrelsen att utsträcka de i 10 § angivna fredningstiderna och höja de i 11 § stadgade minimimåtten. I denna del må hänvisas till vad som anförts under nämnda paragrafer. Undantag från de stadgade fredningstiderna och minimimåtten kan stundom vara påkallat ur fiskevårdssynpunkt. Sålunda kan det bland annat visa sig erforderligt att för upphjälpande av beståndet av mera värdefull fisk i en sjö nedbringa beståndet av annan, mindre värdefull fisk därstädes. Är en sjö exempelvis särskilt lämpad för laxöring men jämväl gädda förekommer 51
i sjön, böra de fiskevårdande åtgärderna inriktas på att sjön i första hand förbehålles laxöringen, om risk föreligger att bådadera bestånden ej kunna vidmakthållas där. Undantag från förbuden kan vidare vara erforderligt för att erhålla fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Om icke någon dispensmöjlighet för de nu angivna fallen föreskrives i fiskeristadgan, kan endast Kungl. Maj:t lämna den erforderliga dispensen. Att så sker innebär emellertid enligt vad erfarenheten visat en onödig omgång. Fiskeristyrelsen anser, att meddelande av dispens lämpligen bör uppdragas åt styrelsen, och har därför upptagit ett stadgande härom i andra stycket i förevarande paragraf. Utplantering
av fisk
13 §. Denna paragraf är ny. Utplantering av fisk bör ej vidtagas utan sakkunnig utredning om utplanteringens lämplighet ur fiskevårdssynpunkt. Erfarenheten har emellertid visat, att utplantering av fisk i sötvatten stundom ägt rum utan tillbörlig hänsyn till fiskevårdens krav. Det har sålunda förekommit fall bl. a. i Kalmar län, då utplantering av sutare ägt rum i kräftrikå sjöar med påföljd att kräftbeståndet mer eller mindre utrotats. Utplantering av gädda, sik, röding och lake har ävenledes stundom skett i sjöar, där utplanteringen varit olämplig med hänsyn till angelägenheten att bevara i sjön förekommande bestånd av annat slags fisk. Fall ha särskilt förekommit, då laxöringsbeståndet i vissa norrländska sjöar härigenom blivit lidande. Styrelsen har därför funnit det nödvändigt, att utplantering av fisk i sötvatten underkastas viss kontroll. Syftet med kontrollen torde näppeligen kunna vinnas annorledes än genom att envar som vill utplantera fisk i sötvatten får lov att inhämta myndighets tillstånd härtill. Tillståndsgivande myndighet bör regelmässigt vara fiskeriintendenten. Genom intendenternas ingående kännedom om de lokala fiskeriförhållandena och de möjligheter de ha att genom länsfiskeritjänstemännen erhålla nödiga upplysningar i saken lärer flertalet ärenden om tillstånd kunna avgöras utan större besvär eller tidsutdräkt. Behörighet att lämna dispens bör även tillkomma fiskeristyrelsen, vilket får praktisk betydelse bl. a. med hänsyn till den utplanteringsverksamhet som bedrives i styrelsens regi. Uppenbarligen bör den här föreslagna regeln icke gälla beträffande utplantering, som verkställes för fullgörande av åläggande i dom i vattenmål. Skäl av samma art, som anförts för att tillstånd skall krävas till utplantering, föranleda även, att fiske med levande betesfisk icke bör få äga rum i sötvatten, där fisk av samma slag som betesfisken icke förekommer.
Lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande Allmän motivering I 9 § gällande stadga upptagas föreskrifter om ordningen för meddelande av lokala bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. Föreskrifterna i paragrafen avse endast enskilt vatten. Om länsstyrelsen finner för visst område gällande bestämmelser böra tillämpas jämväl å allmänt vatten, har länsstyrelsen enligt 13 § att göra framställning därom hos Konungen. Rätt att hos länsstyrelsen påyrka, att bestämmelser meddelas, tillkommer vissa myndigheter ävensom delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare och inom orten bosatt yrkesfiskare. Länsstyrelsen äger också själv taga initiativ i saken. Innan bestämmelser meddelas, skall i regel från vederbörande fiskeriintendent infordras förslag rörande bestämmelsernas innehåll och tillämpningsområde. Frågan skall därefter, utom i vissa fall då saken är brådskande eller av ringa betydelse, behandlas vid ett eller flera sammanträden med de nyssnämnda enskilda intressenterna. Deras medverkan är emellertid inskränkt endast till en rätt att yttra sig i frågan. Länsstyrelsen är, när efter sammanträdena beslut skall fattas, obunden av den mening intressenterna tillkännagivit. Vad som stadgats i fråga om antagande av nya bestämmelser gäller enligt 11 § jämväl beträffande ändring av tidigare antagna bestämmelser. Inom styrelsen har diskuterats, huruvida den nuvarande ordningen med ärendenas behandling vid sammanträden bör ersättas av ett remissförfarande. Möjligen skulle såsom ett visst stöd för ett dylikt förfaringssätt kunna åberopas, att länsstyrelsen enligt fiskerättslagen (22 och 28 §§) har rätt att utan sammanträde med intressenterna meddela vissa bestämmelser, som kunna vara delvis likartade med de bestämmelser om fiskets bedrivande, som länsstyrelsen kan meddela med stöd av fiskeristadgan. Fiskeristyrelsen har emellertid funnit övervägande skäl tala för att den nuvarande ordningen med ärendenas handläggning å sammanträden bibehålies. Att de enskilda intressenterna på ort och ställe kunna framlägga sin mening medför fördelar som icke böra underskattas. Den nuvarande ordningen har också visat sig i stort sett fungera tillfredsställande. Innan styrelsen närmare behandlar de särskilda stadgandena i förslaget i denna del, kommer styrelsen att beröra några frågor av mera principiell art. 53
Särskilt efter de betydande inskränkningar i den enskilda fiskerätten, som den nya fiskerättslagen medfört, är det uppenbart, att det inflytande fiskeristadgan tillagt fiskevattensägare och övriga fiskerättsinnehavare å tillkomsten av lokala bestämmelser för enskilt vatten i vissa fall är för stort. Den enskilda fiskerätten är ju sålunda praktiskt sett upphävd utefter hela västkusten. Och utefter hela havskusten norr om Stockholms län är fisket med rörligt redskap efter annat än lax fritt för envar svensk medborgare å enskilt vatten. Även annorstädes utmed havskusterna samt i de stora insjöarna har den enskildes fiskerätt underkastats icke obetydliga inskränkningar. Intet skäl torde kunna åberopas för att fiskevattensägarnas och fiskerättsinnehavarnas medverkan i dylika fall skall vara erforderlig i fråga om bestämmelser, vilka icke beröra det fiske som är fiskerättsinnehavaren förbehållet. Styrelsen föreslår därför, att frågan, i vad mån fiskevattensägare och fiskerättsinnehavare böra ha rätt att medverka vid tillkomsten av bestämmelser för enskilt vatten, avgöres efter bestämmelsernas innehåll. Dessa personer böra således få medverka, i den mån de ifrågasatta bestämmelserna beröra enskild fiskerätt, annars icke. Den nuvarande förutsättningen för att yrkesfiskare skola få medverka, nämligen att de äro »bosatta inom orten», synes mindre lämplig. Bosättning i orten behöver alls icke föranleda slutsatsen, att vederbörande har särskilt intresse av dessa bestämmelser. I stället böra de yrkesfiskare kallas som bruka bedriva fiske inom det område varom fråga är. Naturligtvis kan det stundom vara en intrikat sak att avgöra, om en viss föreslagen bestämmelse berör fiskerättsinnehavares rätt och även om den angivna förutsättningen för yrkesfiskares medverkan föreligger. Detta har emellertid ringa praktisk betydelse med hänsyn .till att såsom hittills personliga kallelser icke skola utgå och de enskilda intressenterna icke skola ha någon beslutanderätt utan endast rätt att uttala sin mening. Om i enlighet med vad r.edan nu gäller förslag till bestämmelser före sammanträdet skall hållas tillgängligt i de församlingar, där det föreslagna området är beläget, kan fiskevattensägare, annan fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare på ett enkelt sätt förskaffa sig kännedom om bestämmelsernas innehåll och med ledning därav avgöra om han bör infinna sig vid sammanträdet. Visserligen föreskriver fiskeristadgan — och härutinnan föreslår fiskeristyrelsen ingen ändring — att såsom de vid sammanträdet närvarande intressenternas mening skall gälla det varom de flesta sig förena, och vid sammanträdet uppkommer alltså frågan vilka som äro röstberättigade. Denna bestämmelses syfte, som endast är att länsstyrelsen vid fattande av beslut i saken skall tillbörligt beakta intressenternas vid sammanträdena uttalade mening, tillgodoses emellertid lika väl, om avgörandet, vilka som äro röstberättigade, icke sker efter restriktiva linjer, men det antecknas, huruvida 54
någon röstandes egenskap av intressent är tvivelaktig, tillika med ett kort angivande rörande skälen för denna tvekan. De fall, då vid dessa sammanträden dylik tvekan kan uppstå, torde säkerligen i praktiken komma att bli ganska sällsynta. Styrelsen övergår härefter till behandling av spörsmålet, om icke före meddelande av bestämmelser för allmänt vatten intressenterna, enkannerligen yrkesfiskare, böra få rätt att genom framläggande av sina synpunkter vid sammanträde medverka vid tillkomsten av bestämmelserna. Härigenom skulle sålunda i princip samma ordning bli gällande som beträffande antagande av bestämmelser för enskilt vatten. Den rätt att medverka vid antagandet av lokala bestämmelser för enskilt vatten, som fiskeristadgan givit enskilda intressenter, tillkom enligt stadgans ursprungliga lydelse endast fiskevattensdelägare, och det k a n nämnas, att enligt det år 1898 avgivna förslag som låg till grund för stadgan delägarna tillerkändes rätt icke endast att framlägga sina åsikter utan även att delvis själva besluta i saken. Med den ståndpunkt stadgan sålunda ursprungligen intog var det självklart, att stadgans föreskrifter, hur lokala bestämmelser skola tillkomma, icke blevo tillämpliga å vatten dit strandäganderätten ej sträckte sig. Genom kungörelse den 27 juni 1930 (nr 297) genomfördes den ändringen av fiskeristadgan, att jämväl yrkesfiskare och andra fiskerättsinnehavare än fiskevattensdelägare erhöllo rätt att medverka vid tillkomsten av lokala bestämmelser för enskilt vatten. En av anledningarna till att yrkesfiskarena fingo sådan rätt var (se lantbruksstyrelsens skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 5 mars 1924, omnämnd i prop, nr 264/1930 sid. 86), att dessa fiskare i fråga om de vatten, där strandägarens fiskerätt var inskränkt, mångenstädes kunde ha ett starkt intresse av hur sådana bestämmelser komme att utformas. Den ändring, som sålunda vidtogs år 1930, torde enligt samstämmig mening ha varit synnerligen befogad. Emellertid synes det ha varit än mer befogat, att yrkesfiskarena tillagts rätt att medverka vid tillkomsten av bestämmelser för vatten dit strandäganderätten ej sträckte sig. Deras intresse härav är naturligtvis merendels större än i fråga om det enskilda vattnet. Fiskeristyrelsen anser förty, att även frågan om bestämmelser för allmänt vatten bör behandlas vid sammanträden och att härvid de yrkesfiskare, som därstädes bruka bedriva fiske, böra äga rätt att framlägga sina synpunkter. Stundom kan det inträffa, att bestämmelser, som uteslutande avse allmänt vatten, kunna beröra icke endast yrkesfiskares intresse utan även enskild fiskerätt. Så kan t. ex., såsom fiskerättskommittén (SOU 1947:47 55
sid. 93) anfört, förekomma fall, då behov föreligger att till skydd för det fria fisket i allmänt vatten meddela bestämmelser till förekommande av missbruk utav den i 3 § fiskerättslagen medgivna rätten för fiskerättsinnehavare att i vissa fall sträcka fast redskap ut i allmänt vatten. Fiskerättsinnehavare och fiskevattensdelägare, som beröras av sådana bestämmelser, böra naturligtvis få samma rätt att deltaga i frågans behandling som de berörda yrkesfiskarena. Enligt fiskeristyrelsens mening tala alla praktiska skäl för att meddelandet av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande jämväl å allmänt vatten bör tillkomma länsstyrelsen och att sådan fråga således icke såsom nu är fallet skall behöva hänskjutas till Kungl. Maj.t. Särskilt om bestämmelser för allmänt vatten, såsom ovan förordats, skola i övrigt tillkomma i samma ordning som bestämmelser för enskilt vatten, skulle ett hänskjutande av frågan till Kungl. Maj:t innebära en helt och hållet onödig omgång och fördröja sakens avgörande. De ofta mycket detaljerade, av lokala förhållanden betingade bestämmelser, varom här är fråga, lämpa sig föga för avgörande i central ordning. Den ökade erfarenhet i fiskerifrågor, som länsstyrelserna efter den nya fiskerättslagens genomförande torde komma att erhålla, och den värdefulla tillgång de ha i fiskeriintendenternas sakkunskap göra det särskilt lämpligt att beslutanderätten tillkommer dem. Såvitt fiskeristyrelsen har sig bekant, har det aldrig förekommit, att Kungl. Maj:t avslagit framställning, som länsstyrelsen enligt nuvarande 13 § fiskeristadgan gjort om utsträckande av de för enskilt vatten gällande bestämmelserna till allmänt vatten. Till stöd för att länsstyrelsen får beslutanderätt i ärenden, varom nu är fråga, kan även åberopas den inskränkning i den enskilda fiskerättens innehåll, som den nya fiskerättslagen medfört. Att exempelvis beträffande västkusten ge länsstyrelsen rätt att fastställa bestämmelser för enskilt vatten men ej för allmänt vatten måste framstå såsom mycket oegentligt. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det givetvis i allmänhet mera motiverat, att bestämmelser rörande enskilt vatten hänskötes till Kungl. Maj:t, än att så sker i fråga om bestämmelser för allmänt vatten. Om någon är missnöjd med länsstyrelsens beslut, skall han naturligtvis ha rätt att besvärsvägen draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning. Något hinder av principiell art torde icke möta mot en utsträckning av länsstyrelsens beslutanderätt i förevarande hänseende. Det må erinras, att länsstyrelsen enligt kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622) har att i vissa fall meddela tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten samt att de föreskrifter länsstyrelsen kan meddela enligt 22 § fiskerättslagen kunna avse jämväl sådant vatten. Det synes ävenledes, som om under förarbetena till fiskerättslagen förut56
satts, att länsstyrelsen skulle erhålla sådan befogenhet som här föreslagits. Fiskerättskommittén uttalar sålunda (SOU 1947:47 sid. 93), att länsstyrelsen jämlikt fiskeristadgan bör kunna meddela bestämmelser, avsedda att till skydd för fritt fiske i allmänt vatten förhindra missbruk av rätten att utsträcka redskap från enskilt vatten till allmänt. Vidare må anmärkas, att tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i sitt utlåtande nr 22 (sid. 21) i anledning av propositionen med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde — med föranledande av yppade farhågor att ifrågavarande gränsdragning, i den mån den innebure en inskränkning av de vattenområden som förut varit enskilda, skulle bliva ogynnsam ur fiskevårdssynpunkt — uttalat, att rovfiske borde förebyggas genom att länsstyrelserna med stöd av fiskeristadgan meddela erforderliga regleringsbestämmelser. I utlåtande nr 23 (sid. 51) över propositionen med förslag till fiskerättslag har utskottet ävenledes gjort ett uttalande om länsstyrelsens möjligheter härutinnan, som synes förutsätta att länsstyrelsens befogenhet skall avse även allmänt vatten. När fråga är om bestämmelser för allmänt vatten, kan det måhända bliva vanligare än eljest, att frågan berör fiskevatten inom flera län. Förfarandet i ärenden av dylik art regleras genom den allmänna bestämmelsen i 29 § 2 mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902). Enligt detta stadgande skall beslutanderätten tillkomma länsstyrelserna gemensamt; stanna styrelserna i olika meningar, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t, som då har att fatta beslut i saken. Anledning torde icke föreligga att efter mönster av 41 § lagen om gemensamhetsfiske föreskriva, att ärenden av denna art skola höra under länsstyrelsen i det län, där största delen av fiskevattnet är beläget. Till undvikande av varje missförstånd vill styrelsen tillägga, att styrelsens förslag beträffande bestämmelser för allmänt vatten, om förslaget genomföres, givetvis icke kan utgöra hinder för Kungl. Maj :t att i annan ordning som finnes lämplig utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Att Kungl. Maj:t har dylik befogenhet i fråga om såväl allmänt som enskilt vatten är självklart. Den befogenhet, som 9 § fiskeristadgan och motsvarande bestämmelse i 1852 års fiskeristadga gett länsstyrelserna, har utnyttjats i betydande utsträckning. Än ha bestämmelserna — vanligen utfärdade under beteckningen stadgor — meddelats att gälla för hela länet, än blott för visst vattendrag eller för på annat sätt bestämd del av länet. Tid efter annan ha en gång meddelade bestämmelser helt eller till viss del ersatts med nya. Tyvärr lida bestämmelserna ofta av brist på klarhet och reda. Ovanligt är icke, att det av nya bestämmelser är svårt att utläsa, i vilken utsträckning gamla bestämmelser blivit upphävda. Följden härav har blivit en på sina håll 57
ganska vildvuxen flora av föreskrifter, och ett avgörande av frågan vilka bestämmelser som i ett visst hänseende gälla kan fordra en ingående granskning av ett flertal å olika tider utfärdade stadgor. Icke endast för den enskilde utan även för fiskeritjänstemännen ha härigenom stundom uppkommit betydande svårigheter. Fiskeristyrelsen finner det oundgängligen nödvändigt att man söker råda bot för dessa missförhållanden. Någon annan möjlighet torde icke föreligga härutinnan än att föreskriva, att de bestämmelser som tillkommit före den nya fiskeristadgans ikraftträdande skola viss tid efter nämnda tidpunkt, förslagsvis tio år, automatiskt upphöra att gälla. Bestämmelse härom har upptagits i övergångsbestämmelserna till förslaget till fiskeristadga. Vad angår bestämmelser, som komma att utfärdas efter den nya stadgans ikraftträdande, kan måhända förväntas, att med länsstyrelsernas alltmer ökade erfarenhet i fiskerifrågor och med den granskningsskyldighet med avseende å ifrågasatta bestämmelser som enligt vad nedan kommer att föreslås skall tillkomma icke blott såsom nu fiskeriintendenten utan även fiskeristyrelsen, de nu berörda olägenheterna komma att bli mindre framträdande än tidigare. Emellertid torde otvivelaktigt risk finnas för att efter en längre tids förlopp nu rådande olägenheter kunna komma att återuppstå. Styrelsen föreslår därför, att i framtiden bestämmelserna alltid skola fastställas att gälla för viss tid. Härigenom kan ett konstaterande av vilka bestämmelser, som i visst hänseende gälla, ske utan genomgång av de före viss tidpunkt utfärdade stadgorna. Styrelsen kan icke finna, att en sådan föreskrift skulle kunna föranleda några svårigheter. Den längsta giltighetstiden bör enligt styrelsens mening vara tio år, räknat från det beslutet i ärendet vunnit laga kraft. Utvecklingen inom fiskerinäringen gör, att en översyn av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande i allmänhet är påkallad, sedan nämnda tid förflutit. Givetvis bör det åligga fiskeriintendenterna att i god tid före utgången av giltighetstiden taga initiativ till meddelande av de bestämmelser som därefter kunna bli erforderliga. Fiskeristyrelsen har vid sitt ståndpunktstagande i den nu berörda frågan förutsatt, att de bestämmelser länsstyrelsen har att meddela avfattas så att de icke innehålla hänvisning till tidigare utfärdade bestämmelser. Att upptaga direkt föreskrift härom i fiskeristadgan torde vara obehövligt. Speciell
motivering
14 §. Första stycket i denna paragraf motsvarar 9 § första stycket i den gällande stadgan. Enligt sistnämnda författningsrum skola bestämmelserna meddelas »för viss ort». Detta uttryck synes mindre lämpligt såsom beteckning för be58
stämmelsernas giltighetsområde och stundom har ifrågasatts, om icke uttrycket — i strid mot vad som avsetts vid fiskeristadgans tillkomst 1 — hindrar meddelande av bestämmelser för ett helt läns enskilda vatten. Om såsom ovan förutsatts, bestämmelser skola kunna meddelas som endast avse allmänt vatten, synes uttrycket kunna bliva direkt missvisande. Styrelsen föreslår i stället, att bestämmelsernas giltighetsområde angives såsom »länet eller viss del därav». För ett effektivt upprätthållande av ett i fiskevårdens intresse meddelat förbud kan det stundom vara av nöden att förbjuda gärningar, som giva anledning till misstanke om att förbudet överträtts eller kommer att överträdas. Sålunda kan det t. ex. vara erforderligt, att ett förbud mot användande av visst fångstredskap kompletteras med ett stadgande, att envar, vilken färdas å fiskevatten som förbudet avser och därvid medför redskapet, kan drabbas av ansvar. 2 Det har i praxis yppats tvekan, huruvida länsstyrelsen har befogenhet att meddela föreskrift av sistnämnda slag. Fiskeristyrelsen har därför funnit lämpligt, att det i fiskeristadgan direkt utsäges att länsstyrelsen har sådan befogenhet. Stadgande härom har upptagits i 14 § andra stycket i förslaget. Beträffande tredje stycket i förevarande paragraf har motivering ovan lämnats. 3 15 §. 15 § fastslår, att länsstyrelsen såsom hittills före beslut om meddelande av bestämmelser regelmässigt skall inhämta förslag från fiskeriintendenten angående bestämmelsernas innehåll och tillämpningsområde samt, efter det förslag inkommit, hålla ett eller flera sammanträden med intressenterna. Naturligtvis skall förslag icke inhämtas om sådant redan föreligger. 16 §. Såsom förut framhållits finnes nu i fiskeristadgan närmare angivet vilka personer och myndigheter, som ha rätt att hos länsstyrelsen göra framställning om meddelande av bestämmelser. Sådan rätt tillkommer enligt 9 § andra stycket delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare och inom orten bosatt yrkesfiskare samt landsting, stadsfullmäktige i stad som ej deltager i landsting, hushållningssällskap, fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten. Eftersom länsstyrelsen har — och enligt förslaget alltjämt skall ha — befogenhet att själv taga initiativ i frågan, har rätten att göra framställning som nu sagts i och för sig ringa betydelse. I själva verket torde också länsstyrelserna i allmänhet beakta en framställning, varifrån den än kommer, 1
Se 1898 års betänkande sid. 28 f. J ä m f ö r ovan sid. 40 och 42. 3 Sid. 57 f. 2
åtminstone i så mån att framställningen remitteras till fiskeriintendenten för yttrande. På grund av vad nu anförts och då några skäl ej föreligga, varför icke en framställning från annan än de uppräknade myndigheterna och personerna skulle skänkas det beaktande som dess innehåll förtjänar, föreslår styrelsen, att någon bestämmelse om vilka som äga rätt att göra framställning som här avses icke upptages i den nya stadgan. Den nuvarande 9 § reglerar emellertid icke endast frågan, vilka myndigheter och enskilda som äga rätt göra sådan framställning, utan även spörsmålet, vilken behandling länsstyrelsen är skyldig att underkasta framställningen. Av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten gjord framställning, som enligt föreskrift i stadgan skall åtföljas av förslag, skall alltid föranleda hållande av sammanträde. Detsamma gäller framställning från landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskap; har sådan framställning gjorts utan att förslag föreligger skall dock först förslag inhämtas. H a r framställning gjorts av delägare i fiskevatten, fiskerättsinnehavare eller yrkesfiskare, kan länsstyrelsen, om omständigheterna så föranleda, inhämta förslag. Anses så ej böra ske, får länsstyrelsen likväl icke avslå framställningen utan att först fiskeriintendenten hörts. Liksom för närvarande böra fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten på grund av det ansvar som åligger dem såsom speciellt fiskevårdande myndigheter ha rätt att framtvinga sammanträde. Att fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten vid sin framställning skall foga förslag rörande bestämmelsernas innehåll och tillämpningsområde torde vara så självklart, att det nuvarande stadgandet härom i 9 § andra stycket kan utgå. Fiskeristyrelsen anser skäl icke föreligga att bibehålla den privilegierade ställning som f. n. tillkommer landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskap genom att en framställning från någon av nämnda myndigheter alltid skall föranleda skyldighet för länsstyrelsen att hålla sammanträde. Praktiskt sett torde avskaffandet av den särställning dessa myndigheter intaga sakna betydelse. Den naturligaste ordningen för behandling av en inkommen framställning, som gjorts av annan än fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten, synes styrelsen vara, att länsstyrelsen skall vara skyldig att från fiskeriintendenten införskaffa antingen förslag som förut sagts eller vanligt remissyttrande. Det förstnämnda alternativet bör tillgripas, när länsstyrelsen redan på detta stadium finner anledning föreligga att bestämmelser erfordras. Väljer länsstyrelsen det senare alternativet har länsstyrelsen att, sedan remissyttrande inkommit, avgöra, huruvida framställningen skall avslås eller föranleda införskaffande av förslag. Efter det att förslag inkommit, har länsstyrelsen att fritt pröva, huruvida sammanträde skall hållas. Har fiskeriintendenten vid förslagets avgivande förklarat sig biträda den gjorda 60
framställningen, kan dock länsstyrelsen i enlighet med vad ovan anförts, icke underlåta att hålla sammanträde. I anslutning till vad nu anförts har 16 § i förslaget utformats. Mot den här föreslagna ordningen kan möjligen invändas, att framställningar, hur omotiverade de än äro, ovillkorligen skola föranleda remiss till intendenten. Förslagets ståndpunkt i denna del, som i fråga om framställning från fiskevattensdelägare, annan fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare överensstämmer med den nuvarande stadgan, har framförallt föranletts därav att dessa kategorier av personer, för vilka frågan om meddelande av bestämmelser ofta har ett vitalt intresse, icke skola med eller utan fog kunna göra gällande, att länsstyrelsen ej tillbörligt beaktat fiskeritekniska synpunkter vid frågans avgörande. Visserligen kan det sägas, att vad nu anförts icke utgör något skäl för att framställning från annan än nu berörda personer ovillkorligen skall föranleda remiss till intendenten. Mot att göra en åtskillnad härvidlag talar emellertid det förhållandet, att de fall torde vara sällsynta, då framställning kommer från någon som ej har intresse av bestämmelser, ävensom önskvärdheten att undvika i och för sig ofruktbara tvistefrågor, om den som gjort en framställning tillhör någon av nu berörda grupper av intressenter. Vidare kan till förmån för den här hävdade ståndpunkten åberopas, att länsstyrelsen endast i sällan förekommande fall kan utan tillgång till fiskeriintendentens sakkunskap bedöma om en framställning saknar fog, samt att, där så verkligen är fallet, avgivande av yttrande icke kan förorsaka fiskeriintendenten något nämnvärt besvär. Slutligen må nämnas, att förslaget i denna del torde överensstämma med vad som redan nu allmänt tillämpas. 17 §. Paragrafen, som motsvarar nuvarande 9 § femte stycket, till den del det icke motsvaras av 15 § i förslaget, samt 9 § sjätte stycket, innehåller föreskrifter om kungörande av och andra kallelser till sammanträde. Frågan om vilka enskilda personer, som skola kallas till sammanträde, har behandlats i den allmänna motiveringen till förevarande avsnitt av styrelsens förslag. 1 Det synes styrelsen lämpligt att till sammanträde kallas även de organisationer, till vilka de yrkesfiskare äro anslutna som idka fiske inom det berörda området. Reglerna om kallelseförfarandet ha jämkats med hänsyn till den nu gällande ordningen för kungörande av allmänna meddelanden. Kallelse å yrkesfiskareorganisation bör ske genom skriftligt meddelande till organisationen. Huruvida underrättelsen bör skickas till huvudorganii Sid. 54 f.
sation eller underavdelning till denna, bör avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet. Vägledning härutinnan torde lätt kunna erhållas genom; en enkel hänvändelse till organisationens länsförbund. 18 §. Denna paragraf motsvarar 9 § sjunde och åttonde styckena i gällande fiskeristadga. Sjunde stycket sista punkten stadgar, att delägare i fiskevatten vid omröstning äger rätt påyrka att fiskevattensägarnas röster skola särskilt för sig antecknas. Detta stadgande tillkom år 1930 i samband med att jämväl yrkesfiskare och andra fiskerättsinnehavare än fiskevattensdelägare tillerkändes rätt att uttala sin mening vid sammanträdet. Anledningen till stadgandet var, att fiskevattensdelägarna ansågos vara de, som hade det största intresset av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Med styrelsens nu framlagda förslag i övrigt synes det vara mest förenligt, att även övriga fiskerättsinnehavares ävensom yrkesfiskares röster särskilt för sig antecknas, om så påfordras. Fiskeristyrelsen anser det vara av vikt att länsstyrelsen efter sammanträdet inhämtar yttrande icke endast såsom nu från fiskeriintendenten utan även från fiskeristyrelsen. Intendenten bör givetvis yttra sig före fiskeristyrelsen. För undvikande av onödig omgång kan intendenten lämpligen översända sitt yttrande jämte remisshandlingarna direkt till fiskeristyrelsen, som sedan har att avgiva yttrande. Särskilt stadgande härom torde vara obehövligt. 19 §. Denna paragraf motsvarar sista stycket i nuvarande 9 §. Förutsättningen för tillämpning av det i nämnda stycke stadgade enklare förfarandet är nu, att fråga är om meddelande av bestämmelser allenast för enstaka mindre vattenområden samt att frågan är brådskande eller av ringa betydelse. Även om bestämmelserna angå större områden än sålunda avses, kunna de stundom vara brådskande eller av ringa betydelse. Så kan t. ex. upptäckten av en fisksjukdom föranleda, att skyddsbestämmelser måste meddelas med största möjliga snabbhet. Vidare kan även i fråga om större vattenområden behovet av viss bestämmelse vara så självklart att, om bestämmelsen tillika är av ringa betydelse, frågans behandling vid sammanträden skulle framstå såsom totalt opåkallad. Av nu anförda skäl bör man enligt styrelsens mening kunna slopa det villkor för stadgandets tillämpning som ligger däri, att fråga skall vara om enstaka mindre vattenområden. Stadgandet bör emellertid alltjämt komma till användning endast i undantagsfall. Önskemålet om en restriktiv till62
lämpning bör i de fall, då behov av skyndsamhet åberopas, enligt fiskeristyrelsens mening markeras genom sådan jämkning av stadgandet, att det i dessa fall blir tillämpligt endast om frågan är synnerligen brådskande. Liksom f. n. bör fiskeriintendenten höras, om förslag av honom ej föreligger. Dessutom torde vara lämpligt, att yttrande införskaffas från fiskerinämnd, där sådan finnes tillsatt enligt kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 502) ang. statsbidrag till vissa åtgärder för fiskefs främjande. Finnes ej fiskerinämnd bör organisation av yrkesfiskare som idka fiske inom området beredas tillfälle att yttra sig. Någon nämnvärd tidsutdräkt torde ej bliva följden härav. 1 20 §. Paragrafen motsvarar 11 § i gällande fiskeristadga. 21 §. I denna paragraf upptagas vissa föreskrifter, avsedda såsom komplement till lokala bestämmelser om fredningstider och minimimått. Föreskrifterna innebära, att härutinnan stadgandena i 10 § andra stycket, 11 § tredje stycket och 12 § andra stycket i förslaget skola äga motsvarande tillämpning. 22 §.
Denna paragraf innehåller föreskrifter angående tillämpning av bestämmelser om maskstorlek i fiskeredskap. Länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek torde i allmänhet vara så avfattade, att en fastställd maskstorlek för det fall att redskapet kan sträckas skall avse avståndet mellan knutarna i den i längdriktningen sträckta maskan. På grund av att garnet har en viss tjocklek blir det av praktisk betydelse, huruvida vid tillämpning av länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek i redskap som kan sträckas avståndet skall mätas mellan knutarnas innerpunkter ( —knutarnas närmast varandra belägna punkter) eller mellan deras mittpunkter. Bestämmelserna torde oftast vara så utformade att de skola tillämpas på förstnämnda sätt. Stadgandet i 17 § fiskeristadgan har tillkommit för att mildra den stränghet som skulle bli följden av en strikt tillämpning av länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek. 2 Paragrafen skiljer mellan redskap som kan sträckas och redskap som ej kan sträckas. Beträffande redskap som kan sträckas stadgas i första punkten av paragrafen, att en bestämmelse om maskstorlek, ändå att ej alla maskor hålla det föreskrivna måttet, skall anses iakttagen, därest vid räkning av antalet varv eller maskstolpar på minst en halv meters sammanhängande längd av den i maskornas längd1 2
Ang. i denna del u t t a l a d skiljaktig mening, se sid. 96 f. Se 1898 års betänkande, sid. 33.
riktning sträckta garnslingan, varvens eller maskstolparnas antal icke överstiger det som skulle uppkommit, därest å den uppmätta längden alla maskor haft den bestämda storleken. I fråga om redskap som ej kan sträckas må, enligt 17 § andra punkten, ändå att ej alla maskor hålla det föreskrivna måttet, bestämmelsen ej anses överträdd därigenom att en eller annan maska med en tiondedel understiger det bestämda måttet. Vid uppmätningen skall redskapet vara vått. Samma principer för vilka nu redogjorts återfinnas i kungörelsen den 17 april 1936 (nr 105) ang. maskstorleken i trål och snurrevad m. m. Enligt 1 § i kungörelsen må däri angivet redskap ej ha maskor av mindre storlek än att maskorna i vått tillstånd hålla en längd av 65 millimeter, mätt invändigt mellan ändknutarna i den utsträckta maskan ( = två maskstolp a r ) . I övrigt skall 17 § fiskeristadgan tillämpas. Däremot ha bestämmelser om maskstorlek av annat innehåll upptagits i den förut nämnda s. k. London-konventionen den 5 april 1946.1 Däri stadgas härutinnan, att minimistorleken på maskorna i nät, som konventionen avser, skall vara sådan, att då en maska sträckes diagonalt i nätets längdriktning, en flat, två millimeter tjock mätsticka med en bredd motsvarande den angivna maskstorleken lätt passerar genom maskan, när nätet är vått. En likartad bestämmelse finnes upptagen i en den 7 mars 1952 träffad överenskommelse mellan Sverige, Norge och Danmark om åtgärder till skydd för beståndet av djuphavsräka m. m. Någon motsvarighet till billighetsreglerna i 17 § fiskeristadgan finnes icke i konventionen eller överenskommelsen. önskemålet att ha åtminstone i princip enhetliga bestämmelser i förevarande hänseende, sedan de två nu nämnda traktaterna trätt i kraft, talar otvivelaktigt för att i fiskeristadgan införes en föreskrift, att vid tillämpning av bestämmelse i länsstadga om maskstorlek i redskap som kan sträckas uppmätning skall ske enligt »mätstickeregeln». Förutsättning härför torde dock böra vara, att man alltjämt har en regel som i likhet med 17 § fiskeristadgan förebygger alltför stor stränghet vid tillämpningen, ehuru behovet härav blivit mindre sedan genom nya rättegångsbalken införts möjlighet alt medgiva åtalseftergift vid brott vara endast kan följa böter. En sådan regel kan emellertid icke ha samma innehåll som det nuvarande stadgandet i första punkten av nämnda paragraf, enär detta stadgande förutsätter, att vid beräkning av antalet maskor av fastställd storlek som belöper å en halv meter maskstorleken mätes utan användande av mätsticka. Lämpligen bör man i stället beträffande alla redskap tillämpa den i andra punkten av 17 § fastställda regeln för redskap, som icke kunna sträckas. Samtidigt torde emellertid en uppmjukning av i Sid. 25.
denna regel böra äga rum. Föreskriften, att en eller annan maska endast med högst en tiondedel får understiga det bestämda måttet, kan nämligen stundom medföra mindre tillfredsställande resultat. Om det t. ex. i ett redskap finnes ett mycket ringa antal maskor, som icke hålla måttet, men skillnaden utgör mer än en tiondedel, är med den nuvarande regeln den fiskande förfallen till ansvar. Styrelsen anser hinder icke föreligga, att man helt och hållet slopar kravet på att skillnaden icke får uppgå till mer än en fix storlek. Genom en tillämpning av mälsticke-regeln, kompletterad med en toleransbestämmelse i enlighet med vad nu anförts, kan mätning ske på ett enklare sätt än för närvarande. Ytterligare kan till stöd för de här förordade reglerna åberopas, att stadgandet i 17 § första punkten genom sin strängt formella karaktär stundom kan — liksom regeln i 17 § andra punkten — leda till mindre tillfredsställande resultat. Det är icke uteslutet, att i fortsättningen redskap kunna komma i bruk som tillverkats av så pass elastiskt material, att mätsticke-regeln svårligen kan tillämpas därå. Styrelsen föreslår därför, att länsstyrelserna få möjlighet att beträffande sådana redskap föreskriva annat sätt för uppmätning. • I praxis har ibland uppstått tvekan om den riktiga tolkningen av bestämmelser om maskstorlek i de vanligast förekommande slagen av redskap som ej kunna sträckas nämligen ståltrådsmjärdar och liknande redskap. Tveksamheten har föranletts därav att föreskrift icke funnits, huruvida den angivna storleken skall avse avståndet mellan de motstående sidorna i maskan eller mellan knutarna. Fiskeristyrelsen anser det erforderligt, att den ovisshet som sålunda förefinnes i denna tolkningsfråga undanröjes genom upptagande i fiskeristadgan av en föreskrift, hur bestämmelser av här berörd art skola tillämpas. Det lämpligaste synes vara, att avståndet beräknas mellan de två motstående sidor i maskan som äro belägna närmast varandra. Skulle någon gång dessa sidor icke vara parallella bör det relevanta avståndet vara det kortaste avståndet mellan sidorna.
65 5
Fiske å internationellt vatten 23 §. Såsom fiskeristyrelsen utvecklat i den allmänna motiveringen 1 böra fiskeristadgans bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, i den mån så av praktiska skäl befinnes lämpligt, gälla även vid fiske från svenskt fartyg å internationellt vatten. Huruvida fartyget är svenskt får bedömas enligt 1 § sjölagen. Dylika skäl tala med styrka för att bestämmelserna i 4—6 §§ om förhållandet mellan fiskande inbördes bli tillämpliga å sådant vatten. De skyldigheter som 4 och 5 §§ ålägga en fiskande gentemot annan böra där gälla, även om den andre är utlänning. Bestämmelserna i 6 § om hopsnärjning av fiskeredskap torde däremot böra inskränkas till de fall, då samtliga de hopsnärjda redskapen utkagts från svenska fartyg. Beträffande förbuden mot användande av vissa fångstsätt och fångstredskap torde praktiskt behov föreligga av en tillämpning även utanför territorialvattnet av de i 9 § upptagna förbuden mot fiske med vissa förödande metoder. Däremot förefinnes intet sådant behov i fråga om förbuden mot fiske med ljuster, harka eller huggkrok. Att trålfiskeförbudet skall gälla endast svenskt vatten är självklart. Fredningstiderna i 10 § för hummer och ostron torde icke böra utsträckas till internationellt vatten. 1 de mera sällan förekommande fall, då fångande av dessa skaldjur äger rum därstädes från svensk fiskebåt å tid då skaldjuret är fredat i riket, synes icke någon anledning finnas att förbjuda detta. Fiskaren får emellertid, såsom nedan kommer att föreslås, icke införa fångsten till riket. Ur svensk synpunkt synes däremot intet hinder böra uppställas för honom att avsätta fångsten å utländsk ort. Bestämmelserna om minimimått i 11 § böra otvivelaktigt i tillämpliga delar gälla även å internationellt vatten. 2 Den i 12 § andra stycket stadgade möjligheten för fiskeristyrelsen att medgiva undantag från minimimåtten bör vara för handen även i fråga om fiske utanför svenskt sjöterritorium.
i Sid. 24. J ä m f ö r sid. 49 f.
Införselförbud, handelsförbud m. m. Allmän
motivering
De i gällande fiskeristadga meddelade förbuden mot fångande av skaldjur å viss tid eller under viss minimistorlek skola enligt 14 § i stadgan jämväl gälla såsom förbud att till salu hålla eller utbjuda, sälja, köpa eller från ort till annan forsla sådant skaldjur. Den som vidtagit dylik åtgärd kan dock bli fri från ansvar, såframt visas kan att skaldjuret blivit på lovligt sätt förvärvat. Denna möjlighet föreligger dock jämlikt stadgande i 25 § icke, då fråga är om åtgärd med kräftor under fredningstid. Ytterligare är i sistnämnda paragraf beträffande dylika åtgärder med kräftor stadgat, att åtgärderna ej heller få vidtagas de sex sista timmarna efter fredningstidens upphörande. »På lovligt sätt förvärvat» får skaldjuret anses vara bland annat om det fångats utom riket eller i vatten som avses i 31 § gällande fiskeristadga eller, då fråga är om åtgärd under fredningstid, om fångandet skett före nämnda tid. 1 E n föreskrift om förbud mot de i 14 § angivna åtgärderna är även i fortsättningen nödvändig för kontrollen av fångstförbudens efterlevnad. Tydligen bör föreskriften jämväl avse fisk och havskräfta, som icke håller de i 11 § i förslaget stadgade minimimåtten. Såsom anförts i den allmänna motiveringen finnas i vissa särskilda författningar förbud mot införsel av fisk eller skaldjur å tid, då dess fångande är förbjudet, eller av fisk eller skaldjur som icke håller visst minimimått. Vad beträffar de skaldjur, för vilka enligt förslaget viss fredningstid eller visst minimimått skall gälla, får sålunda hummer icke införas under tiden 15 juli—15 september, ej heller kräftor under fredningstiden och den 7 augusti kl. 18—24. Kräftor, som icke hålla minimimåttet, få icke under någon tid av året införas; detsamma gäller undermålig havskräfta. Införselförbuden ha tillkommit för att underlätta kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna om fredningstid och minimimått och ha därjämte ansetts befogade med hänsyn till de svenska fiskarenas intresse att fisk, som de själva ej få fånga, icke bör få importeras. Förbudet mot införsel av kräftor har, åtminstone såvitt angår införsel å fredningstid, därjämte haft ett speciellt syfte; det har nämligen ingått såsom ett led i kampen mot kräftpestens spridning. 1
Se 1898 års betänkande sid. 31.
Nyssnämnda allmänna skäl tala enligt fiskeristyrelsens mening med synnerlig styrka för genomförande av generellt förbud mot införsel av skaldjur under i fiskeristadgan fastställd fredningstid eller av fisk eller skaldjur som icke håller de i stadgan upptagna minimimåtten. Genomföres ett införselförbud av här ifrågavarande slag, bör den som vidtager någon av de i nuvarande 14 § angivna åtgärderna med fisk eller skaldjur som nu sagts givetvis i allmänhet icke kunna bli fri från ansvar genom att visa att fisken eller skaldjuret fångats utom riket. Naturligtvis skulle syftet med ett införselförbud i icke obetydlig mån kunna vinnas enbart genom en författningsändring varigenom möjligheten att på sistnämnda sätt fria sig från ansvar borttages. En dylik ändring medför ju, att även om införsel vore tillåten, den som införde fisken icke skulle kunna sälja fisken eller föra den från införselorten. Otvivelaktigt skulle vissa fördelar ur författningsteknisk synpunkt ernås om införselförbud ej stadgades. Enligt styrelsens mening är det dock ur kontrollsynpunkt så värdefullt, att redan själva införseln eller försök därtill kan beivras, att härigenom nyssnämnda fördelar uppvägas. 14 § i gällande fiskeristadga innebär även, att därest med stöd av stadgan meddelats förbud mot fångande av fisk å viss tid eller under viss minimistorlek, åtgärd varom i paragrafen sägs icke må vidtagas med fisk som sålunda olagligen fångats. Har åtgärden vidtagits inom det område, där förbudet gäller, och den som vidtagit åtgärden påstår att fisken fångats utom området, är han bevisskyldig för detta påståendes riktighet. Han kan även fria sig genom att visa, att fisken därstädes lovligen fångats. Vad sålunda stadgats utgör ett nödvändigt komplement till de lokala fångstförbuden och bör därför i princip alltjämt gälla. Till de enligt 14 § förbjudna åtgärderna torde, vare sig fråga är om fångstförbud för hela riket eller lokalt fångstförbud, böra läggas även mottagandet av fisk. Förbud mot mottagande fanns upptaget i 1852 års fiskeristadga och 1898 års förslag innehöll härutinnan ingen ändring. Varför förslaget ej följdes i denna del framgår ej av stadgans förarbeten. Anmärkas må, att bland de i 21 § jaktstadgan förbjudna åtgärderna med matnyttigt villebråd och med skinn ingår även mottagande därav. 1 De åtgärder varom här är fråga böra uppenbarligen endast förbjudas om de vidtagas å rikets land- och vattenområden. Det synes vara motiverat, att detta kommer till uttryck i författningstexten med hänsyn till att stadgans föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i viss utsträckning föreslås skola gälla å internationellt vatten. i Se även 10 § kungörelsen den 18 m a r s 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser r ö r a n d e l a x - och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m.
Speciell
motivering
24 §. I denna paragraf behandlas det ovan förordade införselförbudet. Tiden för förbud mot införsel av icke undermåliga kräftor sträcker sig för närvarande, liksom tiden för förbud mot de i 14 § fiskeristadgan förbjudna åtgärderna, till klockan 24 den 7 augusti, d. v. s. sex timmar efter fredningstidens utgång. Tiden för förbud mot införsel av hummer utgår den 15 september klockan 24. Ej heller denna tidpunkt sammanfaller sålunda helt med fredningstidens utgång. Dessa skiljaktigheter bero på särskilda omständigheter och någon anledning till ändring av vad sålunda stadgats har icke yppats. E n ä r det genom 11 § för laxöring stadgade minimimåttet endast gäller fångst i saltsjön, torde laxöring, som icke håller detta mått, böra få införas om det kan visas att den fångats i sötvatten. Någon gång kan undantag från införselförbuden vara motiverat. Dispens bör då kunna meddelas av fiskeristyrelsen. Det kan nämnas, att Kungl. Maj:t den 18 februari 1949 givit styrelsen bemyndigande att i viss utsträckning medgiva undantag från rådande importförbud beträffande hummer. I den nu gällande kungörelsen om förbud mot införsel av h u m m e r upptagas vissa undantag från förbudet, då fråga är om införsel i s. k. egentlig gränstrafik, införsel för främmande makts diplomatiska personals räkning m. m. Som dessa undantag ha ringa praktisk betydelse, har styrelsen icke funnit dem behöva upptagas i stadgan. Föreligga skäl till undantag i dylika fall bör i stället den nyss förordade dispensvägen användas. Genom kungörelse den 16 maj 1924 (nr 119) regleras rätten att oberoende av i allmänhet gällande importförbud transitera gods genom riket. Hänvisning till vad sålunda särskilt stadgats torde böra göras i förevarande paragraf. 25 §. Om någon till riket söker införa importförbjuden fisk utan att ha haft kännedom om förbudet och i behörig ordning anmäler varan till tullklarering, kan han icke anses ha överträtt eller försökt överträda förbudet. Varan är därför icke förverkad, men bör naturligtvis icke få införas till riket. 25 § i förslaget stadgar för nu förevarande fall, efter förebild av bestämmelser i ett flertal importförbudsförfattningar, att varan åter må utföras ur riket. Viss tid inom vilken återutförsel bör ske måste emellertid stadgas. Tiden bör lämpligen fastställas till fyra dagar. Sker ej återutförsel inom denna tid, bör den som infört varan icke längre ha någon rätt till densamma. Med varan torde böra förfaras såsom i förslaget stadgats beträffande förverkad undermålig eller fredad fisk. För dylikt ändamål bör varan överlämnas till närmaste polisman. 69
26 §. Denna paragraf upptager de förbud mot försäljning m. m. som ansluta sig till de för hela riket gällande frednings- och minimimåttsbestämmelserna. Som minimimåttet för laxöring endast gäller fångst i saltsjön, kan åtgärd med undermålig laxöring icke förbjudas annat än om laxöringen fångats därstädes. Beträffande frågan om bevisskyldigheten härutinnan måste rimligen tillämpas vanliga processuella regler, i följd varav sådan skyldighet åvilar åklagaren. En motsatt regel skulle innebära, att ingen kunde vidtaga någon av de angivna åtgärderna ined i sötvatten fångad laxöring under 40 cm utan att dessförinnan skaffa sig bevis om att fångsten skett i sötvatten. 26 § överensstämmer, bortsett från de ändringar som föreslagits i den allmänna motiveringen till detta avsnitt, i huvudsak med vad redan nu gäller. Möjligheterna för den, som vidtagit någon av de i 26 § i förslaget angivna åtgärderna, att gå fri från ansvar enligt förslaget framgå av följande uppställning: Åtgärden h a r vidtagits med
Den som vidtagit åtgärden måste för att bliva fri från ansvar visa
1. h u m m e r under fredningstid (15/7—kl. 6 första söckendagen efter 14/9)
a. att h u m m e r n fångats inom riket före fredningstiden eller b. att den fångats med tillstånd enligt 12 § eller (c. att den fångats i vatten som avses i 3 § eller) d. att den införts till riket 1/1—14/7 eller 16/9—31/12 eller, med tillstånd, 15/7—15/9
2. ostron under fredningstid
(1/5—31/8)
a. att ostronen fångats inom riket före fredningstiden eller b. att de fångats med tillstånd enligt 12 § eller (c. att de fångats i vatten som avses i 3 § eller) d. att de införts till riket 1/1—30/4 eller 1/9—31/12 eller, med tillstånd, 1/5—31/8
3. kräftor under tiden 1/1—7/8 och 1/11 —31/12
a. att kräftorna fångats med tillstånd enligt 12 § eller b. att de införts till riket 8/8—31/10 eller, med tillstånd, 1/1—7/8 eller 1/11 —31/12
4. i saltsjön fångad laxöring under 40 cm samt andra enl. 11 § undermåliga fiskar och skaldjur (hummer, ostron och kräftor dock endast å a n d r a än ovan angivna tider).
a. att fisken fångats med tillstånd enligt 12 § eller b. att den fångats i vatten som avses i 3 § eller c. att den med tillstånd införts till r i ket.
De mera teoretiska alternativen ha satts inom parentes. Även vissa andra fall än de ovan nämnda kunna tänkas förekomma, då fisken lovligen fångats inom riket. Med vatten som i 3 § sägs bör sålunda uppenbarligen likställas konstgjorda dammar, å vilka fiskeristadgan enligt sakens natur icke kan vara tillämplig. Vidare må påpekas, att enligt 2 § i förslaget de lägre minimimått, som finnas fastställda för fångst av laxöring i Idefjorden och Svinesund samt i Torne älvs fiskeområde, alltjämt komma att gälla därstädes. Laxöring, som håller de för dessa områden gällande minimimåtten men ej uppgår till 40 cm i längd, bör få säljas eller forslas utanför områdena, om det kan visas att den fångats där. Ett ytterligare undantag från straffbarhet är förhanden, då åtgärden i fråga vidtagits med fisk, sedan den beslagtagits eller förklarats förverkad. Härom hänvisas till 28 § i förslaget. 27 §. Denna paragraf kompletterar de i länsstadgorna upptagna bestämmelserna om fredningstider och minimimått. Har åtgärd varom här är fråga vidtagits inom det med förbudet avsedda området, skall f. n. såsom ovan anförts den som vidtagit åtgärden för att gå fri från ansvar visa, att fisken blivit »på lovligt sätt förvärvad». Detta i viss mån dunkla uttryck har i förslaget jämkats utan att detta torde medföra någon saklig ändring. Den som vidtagit åtgärden måste enligt förslaget visa, att fisken införts till riket — något införselförbud såsom komplement till länsstadgorna finnes icke i förslaget — eller att fisken lovligen fångats inom riket. I sistnämnda hänseende har han att visa, att fisken fångats med tillstånd som i 21 § tredje stycket avses eller i vatten som i 3 § sägs eller, då fråga är om åtgärd som vidtagits under fredningstid, att fisken fångats inom området före fredningstiden eller utom området å plats, där fisken vid tiden för fångsten icke var fredad, eller, beträffande fisk som ej håller fastställt minimimått, att fisken fångats i vatten där minimimåttet ej gällde. I nuvarande 14 § andra stycket stadgas, att ingen må utom område, där fångstförbud som ovan sägs gäller, vidtaga de här ifrågavarande åtgärderna med! »fisk, den han vet vara inom förbjudet område fångad». Mot det citerade uttrycket kan till en början erinras, att det synes vara olämpligt att här i motsats till vad som är fallet beträffande fiskeristadgans bestämmelser i övrigt angiva den subjektiva förutsättningen för straffbarhet. Vidare synes jämkning av nyssnämnda uttryck behövlig med hänsyn till att (det därav bör klart framgå, att åtgärden ej skall vara straffbar, därest fisken visserligen fångats inom förbjudet område men med tillstånd som avses i 21 § tredje stycket eller i vatten som avses i 3 §. 71
Angående ytterligare undantag från förbuden i 27 § hänvisas till följande paragraf. 28 §. Beträffande fisk, som tagits i beslag eller förklarats förverkad, blir det oftast nödvändigt att vidtaga någon eller några av de i de båda föregående paragraferna omförmälda åtgärderna. För fullständighetens skull torde böra i stadgan (jämför den numera upphävda 20 § 2 mom. jaktstadgan) uttryckligen angivas, att vad i dessa paragrafer stadgas ej skall gälla fisk, som tagits i beslag eller förklarats förverkad. Såsom framgår av 37 § i förslaget skall tillses, att beslagtagen eller förverkad fisk, som är undermålig eller fredad, icke kominer ut i allmänna marknaden utan att det kan visas, att fisken varit beslagtagen eller förklarats förverkad.
Ansvar m. m. Straffbestämmelser Allmän
motivering
De nuvarande straffbestämmelserna måste betecknas såsom mycket lindriga. Möjlighet att ådöma fängelse föreligger aldrig, icke ens vid de mera svårartade formerna av överträdelser. Bortsett från de fall, då fråga är om fiske med sprängämnen o. d., trålfiske och olaga hummerfiske kan förseelse mot fiskeristadgan icke medföra högre straff än böter 200 kronor. Några av de vid sidan om fiskeristadgan utfärdade författningarna till skydd för fiskbeståndet stadga dagsböter såsom straff vid överträdelse av författningen. Olaga fiske förekommer i en omfattning, som på sina håll medfört en stark decimering av vissa slags fiskbestånd och som inger starka farhågor för ytterligare nedgång därav. Uppenbart är, att i kampen mot det olaga fisket de nu gällande straffbestämmelserna äro skäligen ineffektiva. Det må framhållas, att straffen för överträdelse av jaktstadgans föreskrifter äro betydligt strängare. Obestridligt är ändock, att bevarandet av fiskbeståndet icke är mindre viktigt än bevarandet av villebrådsstammen. Såväl ur folkförsörjningssynpunkt som av andra näringspolitiska skäl är fiskevården tvärtom en ojämförligt mera angelägen uppgift än jaktvården. Vid utarbetandet av straffbestämmelserna i förslaget har fiskeristyrelsen funnit, att stadgans föreskrifter med avseende å graden av det straff som överträdelse därav bör medföra böra indelas i tre olika grupper. En längre gående differentiering av straffbestämmelserna synes böra undvikas. De tre olika grupperna ha upptagits i respektive 29, 30 och 31 §§. Speciell
motivering
29 §. Denna paragraf avser överträdelser av de i 8 och 9 §§ i förslaget upptagna förbuden mot trålfiske och fiske med sprängämnen m. m. Med hänsyn till den förödande inverkan dessa fångstmetoder kunna ha å fiskbeståndet böra ifrågavarande överträdelser i regel bestraffas strängare än överträdelser av stadgans föreskrifter i övrigt. Styrelsen föreslår, att straffskalan skall vara dagsböter, minst tjugo, eller fängelse i högst sex månader. I 29 § stadgas även straff för förberedelse till sådant fiske som avses i 73
9 §. Härutinnan må hänvisas till vad som anförts i motiveringen till sistnämnda paragraf. 1 30 §. I denna paragraf föreskrives straff för överträdelser av de i stadgan upptagna bestämmelserna om förbud mot fiske å viss tid eller mot fångande av fisk under visst minimimått. Straffskalan bör här regelmässigt vara dagsböter. En särskild strängare straffskala synes emellertid böra tillämpas för de fall, då brott som nu sagts är grovt. Den lämpliga straffskalan för de grova fallen bör vara 20 dagsböter — sex månaders fängelse. Vid angivandet av de omständigheter som kunna medföra detta strängare bedömande har styrelsen i viss mån hämtat ledning av 34 § andra stycket fiskerättslagen. Genom straffbestämmelsen i 30 § sådan den här föreslagits upphäves den nuvarande föreskriften om normerade böter för fiske efter hummer å fredningstid eller av hummer som icke håller fastställt minimimått. Den föreslagna straffskalan torde icke komma att leda till att dessa förseelser bestraffas lindrigare än hittills. 2 Vad här sagts om överträdelser av fiskeristadgans bestämmelser om fredningstider och minimimått synes även böra avse förseelser mot av länsstyrelsen meddelad bestämmelse i dessa ämnen. Sådan bestämmelse kan för den trakt där den gäller vara lika viktig som fiskeristadgans nämnda föreskrifter, och anledningen till att den ej upptagits i fiskeristadgan är då den, att stadgan endast ansetts böra innehålla för hela riket gällande bestämmelser. Något principiellt hinder mot att stadga frihetsstraff för överträdelse av en utav länsstyrelsen meddelad bestämmelse bör icke anses föreligga. 1 samband med straffbestämmelsen i förevarande paragraf torde böra behandlas frågan om den fortsatta giltigheten av den förut berörda regeln i 23 § gällande stadga, som föreskriver skyldighet för den, som oavsiktligt fångat förbjuden fisk, att åter utsätta densamma. 3 Om man intagit den ståndpunkten, att ett visst fångstförbud i princip bör genomföras, bör ingen meningsskiljaktighet råda därom att oavsiktligt fångad fisk, som är levnadsduglig, åter bör utsättas samt att icke levnadsduglig sådan fisk ej bör få försäljas. Det spörsmål som här föreligger inskränker sig således till frågan, om den fiskande bör åläggas att utsätta i Sid. 42. 2 Jämför framställningar från Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening till Kungl. Maj:t den 22 maj 1945 och den 28 augusti 1948, vari hemställts, att den nuvarande m a x i meringen, till 500 kr., av böterna för olaga hummerfiske eller olaga handel med h u m mer borttages. 3 Behållandet av fångsten torde åtminstone i princip begreppsmässigt vara att anse som »fiske»; se Stjernberg: Kommentar till strafflagen kap. 24, a n d r a upplagan, sid. I l l not 1.
fisk, som icke kan antagas komma att fortleva, eller om han bör få behålla den för egen konsumtion. Dylik rätt att behålla och för egen del konsumera icke levnadsduglig fisk tillkommer den fiskande enligt åtskilliga länsstadgor, vari minimimått fastställts. 1 Det torde emellertid vara ganska klart, att denna rätt i betydande utsträckning missbrukas. Det har ofta konstaterats, att undermålig fisk icke blott använts för omedelbar konsumtion utan även insaltats eller annorledes konserverats i så stora mängder, att det knappast varit tänkbart att all fisken varit icke levnadsduglig vid fångandet. Ett påstående från den fiskandes sida, att fisken icke var levnadsduglig vid fångandet, kan såsom lätt inses praktiskt taget aldrig motbevisas. Genom ett undantag från skyldigheten att åter utsätta fisken försvåras således i mycket hög grad kontrollen av fångstförbudets efterlevnad. Såsom ett starkt skäl för ett bibehållande av regeln i 23 § i full utsträckning kan åberopas, alt densamma utan att vara försedd med något undantag återfinnes i den förut nämnda s. k. London-konventionen. Det kan icke med fog göras gällande, att den fisk, som förslagets minimimått avser, i allmänhet fångas under sådana förhållanden att den har svårare att överleva än fisk, som avses i konventionen och fångas under de däri angivna förhållandena. Fiskeristyrelsen vill av nu anförda skäl för sin del förorda, att något undantag från den i nuvarande 23 § angivna principen icke medgives. Ifrågavarande stadgande hör rätteligen hemma i 30 § i förslaget. En viss jämkning av den nuvarande formuleringen synes böra vidtagas. Det torde sålunda böra åläggas den fiskande icke blott att utsätta fisken utan även att därvid förfara med sådan försiktighet, att fisken bibehålles vid liv. Då den fiskande fullgjort vad som enligt stadgandet åligger honom, bör han givetvis vara fri även från förverkandepåföljd. Den som är förfallen till ansvar för olaga handel eller olaga forsling av fredad eller undermålig fisk har naturligtvis ofta själv fångat fisken, ehuru detta icke kan bevisas. Även bortsett härifrån är han stundom lika straffvärd som den fiskande. Enligt styrelsens mening är det dock att gå för långt att införa möjlighet att ådöma frihetsstraff vid olaga handel och olaga forsling. En bestämmelse härom skulle i praktiken säkerligen mycket sällan om ens aldrig komma att tillämpas. 31 §. Genom denna paragraf bestraffas överträdelser av samtliga de i de båda föregående paragraferna icke åsyftade föreskrifter i fiskeristadgan eller 1
J ä m f ö r ovan sid. 47 f.
länsstadgor, som ansetts böra vara förenade med straffpåföljd. Straffet bör i alla dessa fall vara dagsböter. överträdelse av 5 § bör, såsom anförts i motiveringen till nämnda paragraf, 1 bestraffas endast då fråga är om bedrivande av fiske i uppenbar strid mot den däri meddelade bestämmelsen. Beträffande frågan om straff för viss förberedelse till fiske med ljuster, harka eller huggkrok hänvisas till vad som anförts i anslutning till 7 §.'J Med olovlig införsel av fisk bör uppenbarligen likställas försök därtill.
i Sid. 34. 2 Sid. 40.
Förverkande och beslag Inledning Bestämmelser i de ämnen som avses under denna rubrik återfinnas för närvarande i 24, 25 a, 29 och 30 §§ fiskeristadgan. Därutöver skola i fråga om beslag gälla de allmänna bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, i den mån stadgans föreskrifter icke avvika därifrån. Därjämte är att märka, att fiske, som sker i strid mot fiskeristadgan, samtidigt kan kränka annans enskilda fiskerätt eller eljest innefatta brott mot fiskerättslagen. I sådant fall regleras de här ifrågavarande spörsmålen förutom av 27 kap. rättegångsbalken av bestämmelserna i 36—38 §§ fiskerättslagen. Fiskeristadgans bestämmelser härutinnan måste så utformas att de icke strida mot fiskerättslagens. Vid utarbetandet av fiskerättslagens bestämmelser har emellertid enligt styrelsens mening icke tillräckligt beaktats dessa bestämmelsers betydelse med avseende å sådant olovligt fiske, som tillika innefattar överträdelse av fiskeristadgans bestämmelser, och styrelsen har därför funnit vissa ändringar påkallade även av fiskerättslagens ifrågavarande föreskrifter. Även om ändringar i nämnda lag icke skulle anses böra vidtagas, är det oundgängligen nödvändigt att, i nu förevarande sammanhang åstadkomma en författningsmässig reglering av vissa nu icke i stadgan behandlade frågor, som i praktiken uppkommit beträffande förverkande och beslag i anledning av förseelser mot stadgan. Frågan om vilken
egendom
som skall vara
förverkad
32 och 33 §§. Dessa paragrafer, som ersätta 24 § i den nuvarande stadgan, innehålla förverkandebestämmelser. 32 §, som delvis är utformad efter mönster av 36 § fiskerättslagen, avser förverkande i anledning av olaga fiske. 33 § handlar om förverkandepåföljd vid förbjuden handel med eller forsling av fisk eller vid olovlig införsel av fisk eller försök därtill. I praxis har tvekan yppats angående innebörden av den nuvarande förverkandebestämmelsen, då fråga är om fångande av eller annan förbjuden befattning med undermålig fisk eller fisk under tid då den är fredad. Stundom har endast den undermåliga eller fredade fisken förklarats för77
verkad. 1 I andra fall har emellertid förverkandeförkiaring meddelats beträffande hela det parti fisk, vari den undermåliga eller fredade fisken påträffats. 2 Förslaget intager i princip den förstnämnda ståndpunkten. Den andra ståndpunkten kan leda till uppenbart obilliga resultat, t. ex. i fall då i en fångst på kanske flera tusen kilogram påträffas någon enstaka fredad eller undermålig fisk. En strikt tillämpning av den här förordade principen kan emellertid enligt vad erfarenheten visat i praktiken vålla mycket stora svårigheter vid fiskeritillsynen. Då i ett större parti fisk påträffas undermålig eller fredad fisk, kan det nämligen vara ogörligt för den som har att verkställa beslag att gå igenom hela partiet och sortera ut sådan fisk. 1 den n j a danska lagen om fiske i saltvatten har det här föreliggande spörsmålet lösts genom ett stadgande av följande innehåll (§ 20 stycket 4 ) : »Forsåvidt der i et parti fisk eller krebsdyr forefindes fredede fisk eller krebsdyr eller fisk eller krebsdyr under det fastsatte mindstemål, betragtes hele partiet som bestående af sådanne, medmindre frasortering finder sted under tilsynets kontrol, umiddelbart efter att forholdet er konstateret af tilsynet. Udgifterne til frasortering er tilsynet uvedkommende». Fiskeristyrelsen finner lämpligt, att en bestämmelse av liknande innehåll upptages i fiskeristadgan. Regeln bör gälla vare sig fråga är om olaga fångst eller om annan olovlig befattning med fredad eller undermålig fisk. Bestämmelsen torde böra givas den innebörden, att den som äger taga ifrågavarande fisk i beslag må kunna anmoda innehavaren av partiet att på egen bekostnad låta trovärdig person frånsortera fisken. Åtlydes ej denna uppmaning, bör hela partiet kunna förklaras förverkat. Detta bör dock naturligtvis icke gälla, om beslagaren utan kostnad eller besvär kan verkställa sorteringen själv eller med biträde av innehavaren. Vid tillämpning av stadgandet bör beaktas, att det tillkommit icke i syfte att utgöra ett ytterligare straff utan endast för att icke beslagaren skall ställas inför oöverstigliga svårigheter. Vad som skall anses såsom ett och samma parti torde i allmänhet icke möta några större svårigheter att avgöra. Varje låda eller annan förpackning bör anses såsom ett parti för sig liksom varje annan myckenhet som är åtskild från annan fisk. Fisk, som utan att befinna sig i låda eller annat emballage förvaras i ett och samma utrymme i en fiskebåt eller hos en fiskhandlare, bör anses utgöra endast ett parti. Liksom enligt gällande stadga och enligt fiskerättslagen bör fiskeredskap i Se Svensk J u r i s t t i d n i n g årgång 1930, rättsfallssamlingen sid. 30, j ä m f ö r Håkan Strömberg: Om konfiskation som brottspåföljd, Lund 1949, sid. 106. 2 Jämför förverkandebestämmelserna i 3 § kungörelsen den 30 dec. 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till skydd för beståndet av havskräfta och 3 § kungörelsen den 6 nov. 1952 (nr 678) med särskilda fredningsbcstämmclser för r o m b ä r a n d e rödspätta.
som använts vid förbjudet fiske i regel förklaras förverkat. Ordet »fiskeredskap» torde icke böra tolkas alltför restriktivt. Även t. ex. en anordning för fiske medelst sprängämne eller elektrisk ström bör kunna hänföras dit. Jämväl vid sådan förberedelse till fiske, som är straffbar enligt 29 och 31 §§ eller eventuellt enligt bestämmelse i länsstadga, bör det redskap varom fråga är kunna förklaras förverkat. Befogenhet
att verkställa
beslag
34 §. Denna paragraf innehåller regler om befogenhet att verkställa beslag och ersätter delvis 30 § i den gällande stadgan. Polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att taga egendom i beslag regleras numera av 27 kap. rättegångsbalken, som likaledes innehåller föreskrifter om befogenhet i vissa fall för enskild person att verkställa beslag i samband med gripande av misstänkt. Fiskeristadgan behöver förty giva bestämmelser om beslagsrätt endast i den mån denna rätt anses böra gå utöver eller avvika från vad som sålunda följer av allmänna regler. Liksom hittills bör fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelsen, samt där olaga fiske kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk äga att i vissa fall verkställa beslag från den som ertappas å bar gärning eller beslag av egendom, som anträffas utan att dess ägare ertappas. Det synes vara lämpligt, att rätten att verkställa beslag från den som ertappas å bar gärning gäller i samtliga de fall av olaga fiske, som enligt 32 § i förslaget medföra förverkandepåföljd, samt att beslagsrätt i övrigt föreligger då otillåtet redskap anträffas utsatt i vattnet, däri inbegripet de fall som avses i 10 § andra stycket och 21 § första stycket i förslaget. — Beslagsrätten bör tillkomma även tillsynsman, som förordnats av fiskeristyrelsen. Bestämmelser i det hänseende som nu avhandlats ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf, vilket stycke i övrigt är utformat efter mönster av beslagsregeln i 37 § första stycket fiskerättslagen. Beslagsrätt tillkommer f. n. även befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Denna rätt bör bibehållas och ha samma innehåll som den tillsynsmännen tillkommande beslagsrätten. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av den föreslagna 34 §. Enligt 4 § 3. instruktionen den 15 juni 1944 (nr 445) för marindistriktschefer och marindistrikts-staber (marindistrikts-instruktion) åligger det marindistriktschef att medelst honom underställda stridskrafter, i den mån förhållandena det påkalla och medgiva, iakttaga att gällande författningar för fiske inom svenskt territorialvatten följas. Tillräckliga skäl att i anledning härav tillägga marinpersonal beslagsrätt synes dock icke föreligga.
7»,
I tredje stycket av 34 § har upptagits föreskrift om befogenhet för tulltjänsteman och lotstjänsteman att taga i beslag fisk som någon i strid mot bestämmelsen i 24 § i förslaget olovligen infört eller sökt införa till riket. Stadgandet har motsvarighet i 5 § kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss tid av året till riket införa hummer. 1 Slutligen har i 34 § gjorts ett påpekande om den beslagsbefogenhet som föreligger enligt rättegångsbalkens regler. 30 § gällande stadga innehåller i andra stycket bestämmelser, hur förfaras skall om ingen ägare anmäler sig till beslagtagen egendom. Bestämmelser härutinnan synas numera obehövliga med hänsyn till de allmänna stadgandena i ämnet i 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken. Frågan huru förfaras skall med beslagtagen eller förverkad egendom och om vem egendomen skall tillfalla I 35 39 §§ ha upptagits vissa bestämmelser beträffande spörsmålet huru förfaras skall med beslagtagen eller förverkad egendom och föreskrifter om vem egendomen skall tillfalla. Sistnämnda fråga upptages här först till behandling. Enligt 29 § i den nuvarande stadgan skall förverkat redskap eller dess värde tillfalla kronan. Att denna regel bör bibehållas torde icke vara föremål för delade meningar. Vidare föreskrives i samma paragraf, att förverkad fisk eller dess värde likaledes skall tillfalla kronan. För det tämligen sällsynta fall, att enskild sakägare fört talan i målet, stadgas dock, att fisken eller dess värde skall tillfalla honom. I de icke ovanliga fall, då överträdelse av något av fångstförbuden i s t a d g a n _ sålunda fiske å otillåten tid, på förbjudet sätt eller med förbjudet redskap eller fångande av undermålig fisk — skett vid fiske, som ägt rum å annans fiskevatten eller eljest kränkt annans enskilda fiskerätt, skall emellertid 38 § fiskerättslagen tillämpas. Detta innebär, att i sådana fall fångsten eller dess värde tillfaller den som har den enskilda fiskerätten. Beträffande frågan, huruvida sistnämnda regel har fog för sig, torde till en början kunna fastslås, att det ingalunda kan anses ligga i den enskilda fiskerättens natur, att fiskerättshavaren under alla förhållanden skall bli ägare till fisk som utan lov fångats å hans vatten med åsidosättande av hans rätt. Innan fisken fångats är den ju icke föremål för någons äganderätt, och principiellt ligger det närmast till hands, att den skada, som genom olovligt fiske kan uppstå i form av fiskevattnets försämring, kompenseras genom skadestånd. I de fall, då fisket icke skett i strid mot fiskerii J ä m f ö r 9 § lagen den 8 j u n i 1923 om straff för olovlig varuinförsel och 30 § tullstadgan den 7 oktober 1927.
stadgan, måste det dock vara ur alla synpunkter mest naturligt att fiskerättsinnehavaren får tillgodogöra sig den olovligt fångade fisken. Till förmån för ståndpunkten att fiskerättshavaren icke skall ha rätt till fångsten, när det olovliga fisket tillika innebär överträdelse av fiskeristadgan, kan enligt styrelsens mening i första hand åberopas, att en dylik rätt giver fiskerättshavaren goda möjligheter att å sitt vatten genom anlitande av annan person bedriva fiske som står i strid mot fiskeristadgan och som, även om det upptäckes och beivras, blir vinstgivande. Ertappas denne andre person blir han visserligen förfallen till ansvar, som emellertid, även om förslagets strängare straffbestämmelser genomföras, kommer att stanna vid böter utom i grövre fall. Dessa böter kunna utgöra en ringa penningsumma i förhållande till värdet av fångsten. Så länge maskopiförhållandet mellan fiskerättshavaren och hans uppdragstagare kan hemlighållas, främjar sålunda fiskerättshavarens nu ifrågavarande rätt uppkomsten av ett systematiskt bedrivet olaga fiske. Oavsett vad nu anförts synes det vara särskilt omotiverat, om fiskerättshavaren skulle förmenas ha något rättmätigt anspråk på förverkad fisk, som — vilket fångstsätt eller fångstredskap än nyttjats — icke fick fångas, d. v. s. undermålig fisk eller fisk, för vilken fredningstid gällde vid fångsten. Av intresse är att konstatera, att motsvarande problem lösts efter annan princip inom jaktlagstiftningen än inom fiskelagstiftningen. Enligt 30 § jaktlagen gäller nämligen, att villebråd, som åtkommits genom jakt å annans jaktmark, skall tillfalla kronan, om jakten skett å förbjuden tid eller med otillåtet jakt- eller fångstredskap. 1 Någon anledning att i nu berörda hänseende göra skillnad mellan olaga jakt och olaga fiske kan svårligen uppletas. Såsom en jämförelse må också nämnas den finländska fiskelagen den 28 september 1951 och den danska »lov om ferskvandsfiskeri» den 19 december 1951. I 103 § i den finländska lagen stadgas, att fångst som erhållits under fredningstid så ock undermålig och med förbjudet redskap åtkommen fångst eller värdet av fångsten skall tillfalla statsverket. Av 30 § sjunde stycket (jämför 33 § första stycket) i nämnda danska lag framgår, att ej heller i Danmark fiskerättshavaren har någon rätt till dylik fisk (saltvattensfisket är som bekant i Danmark principiellt icke föremål för enskild fiskerätt). Styrelsen föreslår av nu anförda skäl, att fiskerättshavaren aldrig skall ha rätt till fångst som förverkats jämlikt fiskeristadgan. Fiskeristadgan saknar f. n. föreskrift om befogenhet för den som tagit fisk i beslag att åter utsätta fisken, om densamma är levnadsduglig. Det är emellertid obestridligt, att ett dylikt förfaringssätt i många fall är det mest 1
Jämför von Seth: Svensk jakträtt 1940, sid. 113.
81 6
tillfredsställande, särskilt om den fiskande anträffas å bar gärning. Stundom kan detta sätt vara lämpligt även då viss tid förflutit, sedan fångsten ägt rum, t. ex. i fråga om sumpad fisk och kanske någon gång även beträffande levande skaldjur som påträffas hos en handlande. Om fisken sålunda åter kan tillgodoföras det fiskevatten där den fångats, är detta naturligtvis den ur alla synpunkter lämpligaste metoden att reparera den skada som uppkommit genom det olaga fisket. 1 Det må anmärkas, att Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening den 22 maj 1945 och den 28 augusti 1948 hos Kungl. Maj:t gjort framställningar om ändring av fiskeristadgan i den riktning som här angivits, då fråga är om hummerfiske. — Om fisken icke kan utsättas där den fångats, kan det vara lämpligare att den utsattes i annat vatten än att den försäljes. Fisk som icke finnes böra utsättas bör tillfalla kronan. En viss modifikation av denna regel synes emellertid erforderlig beträffande fisk, som är undermålig eller tillhör fredat fiskslag. I praktiken har med hänsyn till handelsförbuden i nuvarande 14 § tvekan yppats, på vad sätt försäljning må ske av dylik fisk. Det synes styrelsen uppenbart, att fisk varom nu är fråga ej bör få försäljas utan att garanti vinnes, att fisken icke framdeles blir föremål för sådan åtgärd som kan föranleda åtal för överträdelse av bestämmelserna i 26 och 27 §§ i förslaget (motsvarande 14 § i gällande stadga). Enligt sakens natur kan detta problem icke lösas på motsvarande sätt som beträffande de numera upphävda handels- och forslingsförbuden i 20 § jaktstadgan, där det villkoret för försäljning av förverkat villebråd uppställdes, att vid detsamma fogades bevis om förverkandet. Om genom märkning av fisken eller på annat dylikt sätt tillses, att det genast kan konstateras, att fisken varit under beslag, bör hinder icke möta mot försäljning av fisken i allmänna marknaden. Märkning eller liknande åtgärd kan emellertid med hänsyn till det besvär som därmed i allmänhet är förenat givetvis icke obligatoriskt föreskrivas. I de fall då sådan åtgärd lämpligen icke kan vidtagas, vilket torde vara det ojämförligt vanligaste, bör tillses, att försäljning sker endast till den som kan antagas komma att icke återförsälja fisken, t. ex. innehavare av fiskmjölsfabrik. Finnes icke möjlighet att under betryggande former sälja fisken, återstår ingen annan utväg än att förstöra den. Styrelsen övergår härefter till behandling av de olika paragraferna i förevarande avsnitt. 35 §. Denna paragraf upptager i anslutning till vad förut anförts bestämmelser om utsättande av beslagtagen fisk. Angående paragrafens närmare innebörd må följande framhållas. i Jämför stadgandet i 36 § 2 mom. tredje stycket jaktstadgan.
Stadgandet skall tillämpas vare sig beslaget ägt rum jämlikt 34 § första, andra eller tredje stycket i förslaget eller skett på grund av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken. Av praktiska skäl bör föreskriften i princip gälla även fisk, som tagits i beslag på den grund att frånsortering ej skett enligt vad härom stadgas i 32 och 33 §§. Den första förutsättningen för att återutsättande skall ske bör vara, att det är uppenbart att fisken är förverkad. 1 Detta synes nödvändigt ur rättssäkerhetssynpunkt. En andra grundförutsättning måste vara, att utsättandet kan ske utan kostnader och olägenheter av betydelse och att åtgärden ej heller eljest finnes olämplig. På grund härav kommer t. ex. fisk, som anträffas hos en fiskhandlare, endast sällan att kunna utsättas. Detsamma gäller fisk, som någon olovligen infört eller sökt införa till riket. Det är emellertid möjligt, att hushållningssällskap, som är i behov av fisk för utplanteringsverksamhet, vill åtaga sig att genom någon hos sällskapet anställd fiskeritjänsteman utplantera fisken och självt underkasta sig den kostnad och det besvär detta medför. Om sådan tjänsteman gör framställning att utbekomma levnadsduglig fisk varom här är fråga, bör denna framställning bifallas. Dylik framställning behöver naturligtvis icke göras för varje särskilt fall, då beslag skett, utan kan ha formen av en begäran om utbekommande av fisk, som framdeles kan komma att tagas i beslag. Ett annat fall, då utsättande ej bör ske, kan föreligga, när ett helt parti fisk tagits i beslag på den grund att frånsortering ej skett, men den undermåliga eller fredade fisken k a n antagas utgöra endast en förhållandevis ringa del av partiet. I ett dylikt fall kan den vinst som ett utsättande skulle medföra vara förhållandevis så liten att åtgärden bör underlåtas. Utsättandet bör om möjligt ske i det vatten, där fisken fångats. Sådan möjlighet föreligger i huvudsak endast, då beslaget skett från den som ertappas å bar gärning eller eljest ägt rum å eller i närheten av nämnda vatten. Utsättande av fisk annorstädes än i vatten där den fångats bör naturligtvis icke ske i vatten där fisken ej kan fortleva eller där den kan skada det redan befintliga fiskbeståndet. När fråga är om utsättande av fisk i annat sötvatten än det där den fångats, bör givetvis tillstånd enligt 13 § i förslaget föreligga. Utsättandet bör ske snarast möjligt efter beslaget. Om åtgärden icke vidtages av den som gjort beslaget, bör den vidtagas av polisman, som mottager anmälan om beslag, eller genom högre beslagsmyndighets försorg. Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, som jämlikt 34 § tredje stycket verkställer beslag, bör ej åläggas skyldighet att utsätta fisken. Ej heller synes enskild beslagare böra åläggas sådan skyldighet. Med enskild beslagare avses här innehavare av enskild fiskerätt eller hans folk eller enskild person, som 1
J ä m f ö r ett u t t a l a n d e inom lagrådet i prop, nr 60/1950 sid. 211.
83 6*
med laga rätt griper misstänkt, däremot givetvis icke fisketillsynsman. Varken tulltjänsteman, lotstjänsteman eller enskild beslagare bör dock vara förhindrad att utsätta fisk, om han finner de i stadgan angivna förutsättningarna därför föreligga. — När fisk utsattes bör om möjligt närvara trovärdigt vittne. Ur författningsteknisk synpunkt torde det vara lämpligast, att även i de fall, då fisk utsattes, den åtgärd, varigenom fisken omhändertages av den beslagsberättigade, betecknas såsom beslag. Åtgärden måste otvivelaktigt betraktas som beslag, då det vid omhändertagandet är ovisst om utsättande skall kunna ske, och den synes då böra erhålla samma beteckning även t. ex. i de fall, när fisken tages från den, som anträffas å bar gärning, och genast återutsättes. 36 §.
36 § har sin förebild i 37 § andra stycket fiskerättslagen. Sådan anmälan som här avses bör göras jämväl av tulltjänsteman, lotstjänsteman och fartygsbefälhavare som verkställt beslag. Anmälan bör ske, även om fisken utsatts i enlighet med föreskrifterna i 35 § i förslaget. Polisman, som mottager anmälan, skall förfara som om han själv gjort beslaget. Så har han exempelvis, om fisken icke utsatts, att pröva, huruvida utsättande bör ske. 37 §.
Första stycket av förevarande paragraf innehåller de ovan 1 förordade reglerna under vilka förutsättningar försäljning må ske av förverkad fisk som är undermålig eller tillhör fredat fiskslag. Det torde böra ankomma på fiskeristyrelsen att föreskriva huru märkning av sådan olaglig fisk lämpligen må ske. 30 § tredje stycket fiskeristadgan innehåller en föreskrift om rätt för beslagaren att försälja fångst eller vara som är underkastad förskämning. Något stadgande av denna innebörd återfinnes icke i fiskerättslagen (jämför ett uttalande inom lagrådet i prop, nr 60/1950 sid. 212). Uppenbart är emellertid, att beslagtagen fångst eller vara mestadels måste genast försäljas för att ej gå till spillo. Enligt styrelsens mening torde därför en uttrycklig regel alltjämt böra finnas om att försäljning genast må ske av fisk som förverkats enligt fiskeristadgan. Om fisken i enlighet med vad förut sagts skall förstöras, måste även detta kunna ske genast. Bestämmelse härom har upptagits i 37 § andra stycket. 38 §.
I 27 kap. rättegångsbalken stadgas skyldighet för undersökningsledare eller åklagare att pröva beslag, som gjorts av annan än någon av dem, samt i Sid. 82.
om rätt för den som drabbats av beslag att påkalla rättens prövning därav. Dessa bestämmelser böra uppenbarligen icke vara tillämpliga i fråga om beslagtagen fisk, som i enlighet med förslagets föreskrifter utsatts eller förstörts. Detta bör till undvikande av missförstånd angivas i författningstexten. Beträffande i beslag taget redskap skola däremot rättegångsbalkens förevarande bestämmelser tillämpas, även om all den samtidigt med redskapet beslagtagna fångsten utsatts eller förstörts. 39 §. I denna paragraf har upptagits regeln att förverkad egendom skall tillfalla kronan. Härutinnan hänvisas till vad ovan 1 anförts.
De nu föreslagna reglerna beträffande förverkad fisk böra uppenbarligen gälla även då fisken förverkats jämväl på den grund av det fiske varvid den åtkommits inneburit brott mot fiskerättslagen. Detta nödvändiggör vissa ändringar i nämnda lag.
1 Sid. 80 f.
Åtal 40 §. Enligt 27 § gällande stadga tillkommer åtalsrätt envar fiskevattensdelägare, ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen särskilt förnärmad. Någon anledning synes icke föreligga att bibehålla denna från vanliga åtalsregler avvikande bestämmelse. Enskild fiskevattensdelägare bör förty ha rätt att väcka åtal endast om han är att anse såsom målsägande och hinder mot anställande av åtal icke möter enligt rättegångsbalkens bestämmelser. Om målsägandeställning tillkommer honom, får bedömas efter allmänna grunder. Bestämmelse om målsägandes åtalsrätt bör givetvis icke upptagas i fiskeristadgan. Fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelsen, har enligt 27 § gällande stadga samma åtalsrätt som allmän åklagare. Med hänsyn till de större krav den nya rättegångsordningen ställer på en åklagare kan det måhända ifrågasättas om denna rätt bör bibehållas. 1 Då emellertid de mål varom här är fråga merendels torde vara av enkel beskaffenhet samt tillsynsmannens åtalsrätt stundom kan vara av ett visst värde, har fiskeristyrelsen icke ansett sig böra föreslå någon ändring i denna del. Det regelmässiga bör dock vara, att förseelse åtalas av allmän åklagare. Åtalsrätt bör tillkomma även sådan tillsynsman, som förordnats av fiskeristyrelsen. Olovlig införsel av fisk och försök därtill torde emellertid med hänsyn till dessa förseelsers speciella karaktär icke böra vara föremål för åtal av tillsynsmännen. Å andra sidan synes det icke vara erforderligt att föreskriva, att sistnämnda förseelser — såsom fallet f. n. är i fråga om förseelser mot kungörelsen ang. förbud att under viss tid av året till riket införa hummer — skola åtalas av tullåklagare. Åtal bör förty anställas av allmän åklagare och utföras vid allmän underrätt. Den nuvarande fiskeristadgan innehåller i sin 18 § en föreskrift, att fisketillsyningsman som förordnats av länsstyrelsen åtnjuter det skydd som enligt lag tillkommer tjänsteman. Enär det redan av 10 kap. 1 § strafflagen, jämförd med 25 kap. 11 § samma lag, framgår, att tillsynsman — vare sig han förordnats av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen — har sådant skydd, är det onödigt att i en ny stadga upptaga en föreskrift av nyss angivna innebörd.
i J ä m f ö r SOU 1947:47 sid. 301 och prop, nr 60/1950 sid. 130.
Besvär m. m. 41 §. Bestämmelser angående fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut om antagande eller ändring av särskilda bestämmelser rörande fiskets vård och lämpliga bedrivande finnas f. n. upptagna i 12 § fiskeristadgan. Hänvisning till nämnda paragraf göres i 31 § andra stycket — motsvarande 3 § andra stycket i detta förslag — beträffande klagan över länsstyrelsens beslut i ärenden rörande dispens från stadgans bestämmelser för fiskevatten, där fisket är gemensamhetsfiske. Fiskeristyrelsen har upptagit föreskrifter om besvär i en gemensam paragraf, som fått sin plats i slutet av förslaget. Denna ordning har synts vara den lämpligaste särskilt om fiskeristadgan såsom möjligt är kommer att utökas med administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden och fiskevårdsavgifter. Beträffande tiden för anförande av besvär hänvisas nu i 12 § första stycket till förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk. På grund härav utgör besvärstiden f. n. — med visst undantag då kommun klagar — för de fyra nordligaste länen 45 dagar och för riket i övrigt 30 dagar. Utgångspunkten för tidens beräkning är den dag då klaganden erhåller del av länsstyrelsens beslut. I fråga om delgivning av sådant beslut gäller Kungl. brev den 5 j a n u a r i 1808, varav framgår, att om beslutet berör så många personer, att avskrift därav icke utan större kostnad och besvär kan tillställas varje person, beslutet skall kungöras i kyrkan samt att besvärstiden skall räknas från detta kungörande. I sista stycket av 12 § gällande fiskeristadga föreskrives, att länsstyrelsen i laga ordning skall kungöra vad som slutligen stadgas i fråga som avses i paraigrafen. Härmed torde avses, att beslutet skall intagas i länskungörelserna. Beträffande beslut som länsstyrelsen meddelar jämlikt fiskerättslagen inne;håller 41 § första och andra styckena samma lag bestämmelser om delgivning och klagotid. För det fall, att beslutet angår en sådan större personkrets, som avses i 1808 års Kungl. brev, stadgas i lagrummet samma regeil om delgivning som i brevet, varjämte för dylikt fall föreskrives, att beshutet tillika skall anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidn i n g a r i orten. Vidare föreskrives, att delgivning i dessa fall skall anses ha 87
ägt rum den dag kungörandet i kyrkan ägde rum samt att klagan över beslut skall föras genom besvär, som skola ha inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt 14 eller 20 § i förslaget, torde alltid angå en tämligen vidsträckt personkrets. Sådant beslut bör därför alltid kungöras på samma sätt, som föreskrives i 41 § fiskerättslagen. Detsamma synes böra gälla beslut enligt 3 § andra stycket i förslaget. Även om sådant beslut skulle angå endast en mindre personkrets, bör nämligen kungörandet ske på detta sätt, enär det i huvudsak ganska nära överensstämmer med det på vilket enligt 40 § lagen om gemensamhetsfiske beslut enligt sistnämnda lag skola kungöras. I 12 § andra stycket fiskeristadgan föreskrives f. n., att vederbörande fiskeriintendent på grund av sin befattning är berättigad anföra besvär. Denna rätt bör uppenbarligen bibehållas. I fråga om intendentens rätt att överklaga beslut, som länsstyrelsen meddelar jämlikt fiskerättslagen, har fiskerättskommittén 1 anfört, att han på grund av sin befattning måste anses behörig fullfölja talan i de fall då allmänna intressen äro i fråga. Uttrycklig föreskrift härom har kommittén icke ansett erforderlig och någon sådan har ej heller upptagits i lagen. Med hänsyn härtill bör i följdriktighetens intresse den nuvarande bestämmelsen i 12 § andra stycket fiskeristadgan utgå. 1 stadgan saknas föreskrift, att länsstyrelsens beslut kunna träda i tilllämpning innan de vunnit laga kraft. 2 De flesta beslut av länsstyrelsen jämlikt fiskerättslagen skola däremot enligt 41 § sista stycket samma lag lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Det vore enligt fiskeristyrelsens mening att gå för långt att upptaga samma bestämmelse beträffande beslut enligt fiskeristadgan. Stundom kan det emellertid vara erforderligt, att sådant beslut må kunna tillämpas omedelbart. Det må i detta sammanhang beaktas, att bestämmelser som länsstyrelsen meddelar enligt fiskeristadgan kunna vara ganska likartade med sådana föreskrifter, som avses i 22 § fiskerättslagen och vilka enligt vad nyss anförts alltid skola tillämpas omedelbart. På grund av det ovan sagda föreslår fiskeristyrelsen, att länsstyrelsen skall ha möjlighet att när skäl därtill äro förordna, att beslut enligt fiskeristadgan skall lända till omedelbar efterrättelse. F. n. gäller enligt 12 § sista stycket andra punkten i stadgan, att kungörelse i ärende som där avses skall översändas till jordbruksdepartementet och fiskeristyrelsen. I förslaget har till dessa myndigheter lagts vederbörande fiskeriintendent. Skyldighet att översända kungörelse rörande beslut enligt 3 § andra stycket i förslaget torde icke behöva stadgas. i SOU 1947:47 sid. 303. 2 Jämför rättsfall Nytt J u r i d i s k t Arkiv, avd. I 1889 sid. 223 och 1893 sid. 390.
Övergångsbestämmelser Lämplig dag för den nya stadgans ikraftträdande synes vara den 1 juli 1953. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ i 1900 års fiskeristadga samt de straff- och åtalsbestämmelser som anknyta till dessa stadganden böra såsom förut 1 anförts tills vidare behålla sin giltighet. Av den föregående framställningen 2 framgår vilka författningar, förutom nu gällande fiskeristadga, som böra upphävas genom den nya stadgan. Hänvisning i lag eller författning till stadgande, som upphäves och ersättes genom bestämmelse i den nya stadgan, bör i stället avse sistnämnda bestämmelse. Hänvisningar till föreskrifter i den gamla stadgan förekomma i icke obetydlig omfattning i de inledningsvis omnämnda vid sidan av fiskeristadgan tillkomna författningarna med bestämmelser till skydd för fiskbeståndet. De föreskrifter i den gamla stadgan till vilka sålunda hänvisas äro 4, 17 och 26—30 §§. Av dessa paragrafer har i förslaget 4 § ersatts av 8 §, 17 § av 22 § tredje stycket, 27 § av 40 § och 29 § av 39 §. Hänvisningarna till 26 och 28 §§ äro obehövliga efter numera vidtagna ändringar i den allmänna strafflagstiftningen. Bestämmelserna i 30 § i den gamla stadgan, innehållande regler om beslag, ersättas om förslaget genomföres dels av bestämmelser i rättegångsbalken och dels av vissa föreskrifter i nya stadgan, närmast 34 §, 36 § och 37 § andra stycket. Uppenbart är dock, att samtliga föreskrifter i 34—38 §§ i den nya stadgan böra i tillämpliga delar gälla även med avseende å specialförfattningarna. Så bör även vara fallet beträffande de med beslagsreglerna nära sammanhängande föreskrifterna i 32 och 33 §§ om möjlighet att förklara förverkad även annan fisk än den som överträdelsen direkt avser. Särskilt sistnämnda föreskrifter torde komma att få minst lika stor betydelse i fråga om specialförfattningarna som vid tillämpning av fiskeristadgan direkt. Den här förordade ordningen torde lämpligast kunna vinnas genom att bland övergångsbestämmelserna upptages ett stadgande, att bestämmelserna i 30 § i den gamla stadgan skola anses ha ersatts genom 34—38 §§ i den nya stadgan samt vad i 32 och 33 §§ i den nya stadgan föreskrives beträffande förverkande av annan 1 2
Sid. 27. Sid. 24 f.
fisk än sådan, som olagligen fångats eller varit föremål för annan olovlig befattning. I flera författningar, icke blott sådana av fiskevårdskaraktär, stadgas, att rätt att åtala överträdelse av föreskrift i författningen tillkommer tillsyningsman varom i 18 § fiskeristadgan förmäles. Sistnämnda stadgande, vari det heter att av länsstyrelsen förordnad tillsyningsman över fiske skall åtnjuta ämbetsskydd, saknar såsom förut n ä m n t s 1 motsvarighet i förslaget. Ätalsrälten för tillsyningsmannen bör dock alltjämt kvarstå och tillkomma även tillsyningsman som förordnats av fiskeristyrelsen. Föreskrift härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna. Bland övergångsbestämmelserna återfinnes dessutom ett stadgande beträffande tillämpning intill den 1 januari 1954 av den särskilda kungörelsen angående fredningstid för hummer i Norrvikens fögderi. Härutinnan hänvisas till den föregående framställningen. 2 Särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, som meddelats före den 1 juli 1953, böra genast upphöra att gälla, i den mån de strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter (jämför 10 § i 1900 års stadga). I övrigt böra bestämmelserna, av skäl som i det föregående 3 anförts, upphöra att gälla den 1 juli 1963. Denna regel bör avse jämväl lokala bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdat med stöd av 13 § i 1900 års stadga, däremot icke en sådan författning med begränsad lokal räckvidd som t. ex. kungörelsen den 18 december 1908 (nr 174) angående förbud mot fiske med vad eller not innanför ett djup av 7 meter längs svenska kusten av Öresund. Regeln hindrar naturligtvis icke, att lokala bestämmelser må kunna upphävas eller ändras före den 1 juli 1963. I det nu framlagda förslaget till fiskeristadga finnas vissa föreskrifter, 21, 22 och 27 §§, som gälla tillämpningen av eller eljest ansluta sig till lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Vidare gälla förslagets föreskrifter om straff, förverkande m. m. även beträffande överträdelser av dessa lokala bestämmelser. Fråga uppkommer då, huruvida dessa föreskrifter i förslaget böra gälla även de lokala bestämmelser, vilka meddelats före den nya stadgans ikraftträdande eller om i stället motsvarande föreskrifter i den gamla stadgan skola tillämpas. För en tillämpning av den nya stadgans föreskrifter å gamla lokala bestämmelser kunna starka skäl av praktisk art åberopas. Otvivelaktigt måste det redan i och för sig vara förenat med olägenheter att behöva tilllämpa den gamla stadgan ända upp till 10 år efter det den nya stadgan i Sid. 86. '- Sid. 44 f. 3 Sid. 57 f.
i övrigt trätt i kraft. Bortsett härifrån är det naturligtvis angeläget, att den nya stadgans efter moderna förhållanden anpassade reglering av ifrågavarande ämnen blir gällande genast i så stor utsträckning som möjligt. Den omständigheten, att de lokala bestämmelserna tillkommit under viss medverkan av fiskerättshavare och yrkesfiskare vilka kunna ha förutsatt att överträdelse av bestämmelserna icke skulle föranleda strängare påföljd än enligt gamla stadgan, synes icke vara ett skäl som kan åberopas mot att den nya stadgans strängare föreskrifter om straff göras tillämpliga. Frågan om straffet för överträdelse av bestämmelserna torde vid sammanträdena med intressenterna merendels tilldraga sig mycket litet intresse, och graden av det motstånd som vid sammanträdena kan förefinnas mot en viss bestämmelse torde icke påverkas av frågan om det mer eller mindre stränga straff som överträdelse av bestämmelsen kan föranleda. Vad nu sagts om straff torde även gälla beträffande förverkandepåföljden som ju i visst hänseende är strängare enligt förslaget än enligt gällande stadga. Mot en tillämpning av den nya stadgans föreskrifter å bestämmelser som meddelats före den 1 juli 1953 skulle möjligen kunna åberopas, att vid redigeringen av länsstadgorna icke sällan tillgått så att ifrågavarande, i gällande fiskeristadga förekommande föreskrifter direkt intagits bland länsstadgans bestämmelser utan att det av länsstadgan framgår, att föreskrifterna i realiteten endast utgöra påpekande av vad som gäller enligt fiskeristadgan. Detta förhållande kan naturligtvis föranleda till att ett blivande stadgande om att de nya föreskrifterna skola tillämpas lätt förbises. Denna olägenhet kan emellertid i betydande mån förebyggas genom att länsstyrelsen i god tid före den nya fiskeristadgans ikraftträdande genom tillkännagivande i länskungörelserna meddelar, att denna stadgas föreskrifter skola tillämpas i nu förevarande hänseenden. Fiskeristyrelsen föreslår av nu anförda skäl, att den nya stadgans föreskrifter även bliva tillämpliga på äldre lokala bestämmelser. Undantag synes dock böra göras för föreskrifterna i 22 § rörande tilllämpning av bestämmelser om maskstorlek. Föreskrifterna i första och andra styckena av nämnda paragraf kunna ju rimligen icke göras tillämpliga å bestämmelser om maskstorlek, vid vilkas meddelande hänsyn icke kunnat tagas till dessa föreskrifter. Ej heller stadgandet i 22 § tredje stycket torde vid sådant förhållande böra tillämpas. I de fall, då fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande väckts före den nya stadgans ikraftträdande men dessförinnan icke slutgiltigt avgjorts, uppkommer spörsmålet, i vad mån den gamla eller den nya stadgan skall tillämpas beträffande den fortsatta behandlingen av ärendet. Därest länsstyrelsen hunnit meddela beslut i saken före stadgans ikraft91
trädande men beslutet då ännu ej vunnit laga kraft, torde den fortsatta behandling som kan ifrågakomma böra ske i enlighet med föreskrifterna i den gamla stadgan. Praktiskt sett innebär detta i huvudsak, att det i dessa fall skall vara Kungl. Maj:t och icke länsstyrelsen, som avgör huruvida bestämmelserna skola utsträckas att gälla även allmänt vatten. Vad därefter angår ärenden, vari länsstyrelsen icke meddelat sitt beslut före den 1 juli 1953, kunde det möjligen principiellt synas riktigast att låta även deras behandling fortgå i enlighet med föreskrifterna i den gamla stadgan. Emellertid är att märka, att skillnaden mellan gamla och nya stadgan i fråga om förfarandet strängt taget är ganska ringa. Ändringarna synas i vilket fall som helst icke vara av den natur, att en tillämpning av den nya stadgan å ett senare skede av förfarandet förutsätter, att ärendet redan från början handlagts enligt den nya stadgan. Möjligen skulle det kunna göras gällande, att befogenheten att meddela bestämmelser för allmänt vatten icke bör tillkomma länsstyrelsen med mindre yrkesfiskare i den ordning 17 § i den nya stadgan föreskriver erhållit tillfälle att vid sammanträde yttra sig över förslag i frågan. Emellertid ha yrkesfiskarena icke enligt den gamla stadgan någon rätt att yttra sig över förslag till bestämmelser rörande allmänt vatten och något skäl i övrigt torde icke kunna anföras mot att den beslutanderätt, som enligt den gamla stadgan i dessa fall tillkommer Kungl. Maj:t, i stället överlåtes åt länsstyrelsen. Med hänsyn till vad nu anförts och då praktiska skäl tala för att den gamla stadgan såvitt möjligt icke skall behöva tillämpas efter den nya stadgans ikraftträdande, föreslår fiskeristyrelsen, att i fall varom nu är fråga den nya stadgan skall tillämpas med avseende å ärendets fortsatta behandling. I förtydligande syfte ha i förslaget vissa föreskrifter givits rörande tilllämpningen av den här ovan förordade regeln. Någon motivering till dem synes icke vara behövlig. Vid meddelande av de lokala bestämmelser varom här är fråga böra iakttagas föreskrifterna i 14 § av förslaget. Om och i den mån länsstyrelsen så anser lämpligt bör länsstyrelsen således fastställa bestämmelserna även för allmänt vatten. De föreskrifter i förslaget som röra tillämpning av lokala bestämmelser böra gälla. Detta är naturligtvis än mer motiverat än i de ovan berörda fall, då bestämmelserna meddelats före den nya stadgans ikraftträdande, och i motsats till sistnämnda fall synes något undantag här icke påkallat beträffande 22 § i förslaget. Något åsidosättande av de fiskandes berättigade intressen torde detta icke kunna innebära. Länsstyrelsen måste emellertid före utfärdande av bestämmelse om maskstorlek beakta, att storleken anpassas efter de nya reglerna i 22 § första och andra styckena så att bestämmelsen icke blir mer restriktiv än avsikten verkligen är. Om länsstyrelsen således anser sig böra stadfästa ett å sammanträde före den 1 juli 1953 tillstyrkt förslag om viss maskstorlek, beräknad mellan 92
knutarnas mittpunkter i den sträckta maskan, bör ändring ske med hänsyn dels till att avståndet enligt förslaget skall räknas mellan knutarnas innerpunkter och dels till tjockleken, 2 millimeter, av den sticka som skall användas vid uppmätningen. Vad ovan sagts rörande förfarandet vid meddelande av lokala bestämmelser i ärende som icke hunnit avgöras före den 1 juli 1953 bör naturligtvis även gälla ändring eller upphävande av sådana bestämmelser. Vidare bör för tydlighetens skull upptagas föreskrift, att fråga av sistnämnda slag, som väckts efter den nya stadgans ikraftträdande, i sin helhet skall behandlas enligt denna stadga. Dessa regler innebära, såvitt angår allmänt vatten, att länsstyrelsen får befogenhet att ändra eller upphäva bestämmelser som fastställts av Kungl Maj:t. Betänkligheter synas dock knappast kunna resas mot en sådan delegation. Styrelsen vill framhålla önskvärdheten av att vederbörande myndigheter i vad på dem ankommer tillse, att ärenden av här ifrågavarande slag i minsta möjliga utsträckning äro anhängiga den 1 juli 1953.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av fiskerättslagen De ändringar, som fiskeristyrelsen föreslår i fiskerättslagen, äro föranledda av den ståndpunkt styrelsen enligt vad ovan anförts intagit beträffande vissa frågor om förverkande och beslag i anledning av förseelser mot fiskeristadgan. Av skäl, som anförts under 35—39 §§x i förslaget till fiskeristadga, har styrelsen föreslagit, att i de fall brott mot fiskerättslagen, d. v. s. olovligt fiske, tillika innefattar överträdelse av förbud, som i fiskeristadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser finnas mot vissa fångstredskap eller fångstsätt eller mot fångande av fisk å viss tid eller under visst minimimått, den förverkade fångsten icke såsom nu är fallet skall tillfalla fiskerättsinnehavaren utan kronan. Den av styrelsen förordade, i 35 § förslaget till fiskeristadga upptagna regeln, att levnadsduglig fisk, som förverkats i anledning av överträdelser utav nämnda förbud, i första hand skall åter utsättas, bör såsom förut 2 anförts gälla även i de fall, då överträdelsen tillika innefattar olovligt fiske. Detsamma bör gälla de i 37 § i stadgeförslaget givna reglerna om huru förfaras skall med förverkad fisk, som fångats å fredningstid eller icke håller stadgat minimimått, samt om möjligheten att försälja eller i vissa fall förstöra förverkad fisk före det domstols dom föreligger. Vad nu anförts i fråga om sådana föreskrifter om förbud mot vissa fångstsätt och fångstredskap samt om fredningstider och minimimått, som förekomma i fiskeristadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser, bör uppenbarligen gälla även föreskrifter av dylik art som återfinnas i av Kungl. Maj:t vid sidan av fiskeristadgan utfärdade författningar med fiskevårdande syfte. Även överträdelser av dessa författningar kunna, låt vara mera sällan, kränka enskild fiskerätt och sålunda föranleda straff jämväl enligt fiskerättslagen. Det må anmärkas, att stadgeförslagets föreskrifter om förverkande och beslag komma att på grund av tredje stycket i förslagets övergångsbestämmelser bli tillämpliga med avseende å de nu gällande författningarna av nämnda slag. Vad i 32 och 33 §§ i förslaget till fiskeristadga föreskrivits angående möjlighet att förklara förverkad annan fisk än den som olagligen fångats föri Sid. 80 f. Sid. 85.
anleder tydligen ingen ändring i fiskerättslagen. Om ett parti å annans vatten fångad fisk delvis består av fisk, som är förverkad jämväl enligt fiskeristadgan, bör detta naturligtvis icke föranleda till att fiskerättsinnehavarens rätt till den övriga fisken elimineras. De ändringar, som upptagits i lagförslaget, ansluta sig nära till föreskrifterna i stadgeförslaget. Beträffande 37 § må påpekas, att utsättande endast får ske av fisk som avses i 38 § under 1. i lagförslaget. 37 b § andra stycket motsvarar 37 § andra stycket stadgeförslaget. Vad som föreskrivits i sistnämnda författningsrum om omedelbar försäljning av förverkad fisk behöver i och för sig icke föranleda att den motsvarande föreskriften i fiskerättslagen skall avse annan fisk än sådan som förverkats, förutom jämlikt fiskerättslagen, enligt fiskeristadgan eller annan författning av fiskevårdskaraktär. 1 Behov av en dylik regel torde emellertid föreligga även beträffande fisk, som är förverkad uteslutande enligt fiskerättslagen, i den mån sådan fisk icke anses böra omedelbart efter beslaget överlämnas till fiskerättshavaren. 2 I fråga om 38 § i lagförslaget må framhållas, att efter tillkomsten av lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten det icke är erforderligt att upptaga föreskrift i fiskerättslagen om att böter och viten skola tillfalla kronan.
J a m f o r 36 § 2 mom. första stycket lagen om r ä t t till j a k t , vilket lagrum endast avser willebråd som är förverkat såväl j ä m l i k t sagda lag som enligt j a k t s t a d g a n , samt ett uttallande av en lagrådsledamot i prop, nr 60/1950 sid. 212. 2 Se u t t a l a n d e n inom lagrådet i prop, nr 60/1950 sid. 211—213.
Särskilt yttrande Överdirektören Hult har beträffande 19 § i förslaget till fiskeristadga anfört: Lika med majoriteten anser jag, att bestämmelser om fiskets vård och bedrivande böra, om frågan är synnerligen brådskande eller av ringa betydelse, kunna meddelas i en enklare ordning än den som föreskrives i 15— 18 §§ samt att detta i motsats till vad för närvarande är fallet bör gälla icke endast då fråga är om enstaka, mindre vattenområden. Före ärendets avgörande bör såsom majoriteten funnit fiskeriintendenten höras, där förslag av honom eller fiskeristyrelsen ej föreligger. Jag kan däremot icke dela majoritetens uppfattning, att fiskerinämnd bör höras eller organisation av yrkesfiskare beredas tillfälle yttra sig. Något bärande skäl för denna mening anser jag icke föreligga. Det får betraktas såsom uteslutet, att hörandet av fiskerinämnd eller yrkesfiskarorganisation skulle vara erforderligt för att fiskerättsinnehavarnas och yrkesfiskarenas intressen skola vederbörligen beaktas vid frågans avgörande. Den av majoriteten härutinnan föreslagna anordningen kommer, om den genomföres, att föranleda en avsevärd tidsutdräkt; i de flesta fall kommer med all säkerhet icke att vinnas någon snabbare handläggning av ärendet än om det ordinära förfarandet med sammanträden tillämpats. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste betecknas, att nämnden eller organisationen enligt förslaget skall höras icke endast i de under den föreslagna paragrafen inbegripna fall, då något enklare förfarande för närvarande icke är möjligt, nämligen när fråga ä r om större vattenområden, utan även i de fall, då bestämmelserna röra enstaka, mindre vattenområden och sålunda redan enligt gällande stadga det ordinära förfarandet kan underlåtas. Det bör i anled»ing härav framhållas, att några som helst olägenheter av den nuvarande ordningen för behandling av ärendena i sistnämnda fall aldrig försports. Jag får sålunda förorda, att de två sista punkterna i 19 § i förslaget till fiskeristadga måtte utgå, samt att i anledning härav femte stycket 3. i övergångsbestämmelserna till nämnda förslag måtte erhålla följande lydelse: 3. Vid tillämpning av stadgandet under 2. skall iakttagas, att om kallelse till sammanträde kungjorts i enlighet. 96
med 9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900, det icke erfordras att ny kungörelse utfärdas jämlikt 17 § i den nya stadgan eller att sammanslutning av yrkesfiskare kallas till sammanträde.
Bilaga A
Bestämmelser rörande ljustring i länsstadgorna Saltsjön
Sötvatten
Förbud Förbud Förbud Förbud i Bråviken och Slätbaken, f. ö. tillåtet 11/5—30/11
Förbud Förbud Förbud Förbud u t f ä r d a t för de större s j ö a r n a Förbud I< örbud Förbud u t o m för fisker ä t t s i n n e h a v a r e i eget eller arr. vatten
Län resp. sjö Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge
Kristianstads Malmöhus
Förbud utom för fiskerättsinnehavare i eget eller arr. vatten Förbud april—maj Förbud i Valjeviken och Sölvesborgsviken; dock är fiske med ålsax tillåtet utom vid bloss. Annorstädes är s. k. huttning tillåten end. 1/11—31/3 Beträffande Valjeviken och Sölvesborgsviken se ovan Förbud från Falsterbo fyr till Klagsh a m n s h a m n inom det vatten som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager
Hallands Göteborgs o. Bohus Förbud beträffande flundrefiskar, dock icke inom område, dit strandägander ä t t e n ej sträcker sig Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro
Förbud u t o m för fisker ä t t s i n n e h a v a r e i eget eller arr. vatten Förbud Förbud
•
Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens
Förbud
Norrbottens
Förbud utom betr. ål, där is ej ligger
Vänern Vättern Mälaren Hjälmaren
Förbud m o t ljustring vid bloss Förbud Förbud Förbud Förbud Förbud i s t r ö m m a n d e vatten Förbud inom Arjeplog och till Arvidsjaur hörande del av Storavan samt Torne älvs fiskeomr. och Vittangi by (i förslag) Förbud Förbud Förbud
-=Bestämmelser saknas.
98 Förbud Förbud
Bilaga B.
Minimimåttsbestämmelser i länsstadgorna Sötvatten
Saltvatten
Län resp. sjö
Anmärkningar C
:ockholms ppsala ädermanlands Istergötlands ... 5nköpings (ronobergs galmar ptlands lekinge Iristianstads ... lalmöhus jallands öteborgs o. Bohus Ivsborgs karaborgs ärmlands febro ä s t m a n l a n d s ... opparbergs ävleborgs ELsternorrlands imtlands ästerbottens ... orrbottens änern attern älaren jälmaren
•10 •10 40' 4010 40 40 40 40 •10 40 40'
38 38 38 3 38 40 40 40 40 40
38 38 38 40 38 •10 38 40 38 1: 40 38 1 40 38 1 40 40
38 38
38 38
25 1
30 36 4 30 30 50 50
30 30 30
30 50 50 50
30 30 5 30 30 8 30 50 9
25 1
25 10
30 1 25 1: 50 50 50 50 501' 50 45
30 12 25 13 25 40 14 22 40 16 35 l e 50 40
40 40 40 40
C
50 50» 50 50 50
50 506 30 30 30
50 50
50 35
50 35
40 35
40 40 40
40 40 40 40
1) Endast förbud mot handel m. m., ej mot fångst. 2) Boren, Boxen, Glan, Sömmen, Tåkern. 3) Östgötadelen av sjön Avern. 4) Motala ström. 5) 22 cm i åar etc. på Ö och S kusten. Undan tag Helgeå: lax och havslaxöring 50, bäcköring 30. 6) 50 resp. 30 på V kusten. 7) St. Horredssjön till 1953. 8) Vissa uppräknade vattendrag. 9) Göta älv ovanför T r o l l h ä t t a n (nedanför T r o l l h ä t t a n liksom i Viskan 30). 10) Gäller Vänerlax och laxöring i Klarälven. Inom Gullspångs-, Svart- och Letälven 50 för fisk av laxsläktet; dock 30 uppströms Gullspång. 11) Viss del av Dalälven j ä m t e Lisjön etc. inom Kopparbergs, Västm., Gävleb. och Uppsala län. 12) Inom n y s s n ä m n d a o m r å d e : lax 50, laxöring 25. 13) Viss del av Österdalsälven; se f. ö. 12). 14) I vissa vattendrag. 15) Som regel 40 i älvarnas nedre delar, 30 högre upp. 16) Torne älv (Piteå, Luleå och Kalix älv 30, beträffande laxöring för vissa vatten inom Arjeplogs socken 25).
Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.
Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. £2]
Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Valkretsar vid fullmäktigval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. [1]
Industri.
Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas finansväsen.
Handel och sjöfart.
Kommunikationsväsen.
Bank-, kredit- och penningväsen. Politi Försäkringsväsen. Nationalekonomi oci socialpolitik. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. Försvarsväsen.
Allmänt näriigsväsen.
Utrikes ärenden. Internationell rätt.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953