Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

ft. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 7 : 4 1 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE RÖRANDE

FISKERINÄRINGENS AVSÄTTNINGSFÖRHÅLLANDEN M. M.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1937 K r o n o l o g i s k Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. Fi. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. Tiden, vij, 140 s. Fi. Betänkande med förslag till revision av förvaringsoch interneringslagarna m. m. Marcus. 96 s. Ju. Statslotleriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. Hseggström. 177 s. H. Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 karta. Jo. Yttrande i abortfrågan. Marcus. 56 s. S. 1934 års nämnd för slädningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. Marcus. 54 s. Fi. Belänkande med förslag angående den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. Hseggström. 275 s. 3 bil. Jo. Utredning rörande jordbrukels läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. Marcus. 145 s. J o . * 10. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 s. Jo. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. Marcus. 4 s. 17 kartor. J o . Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beckman. 196 s. 1 karta. S. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. Norstedt. 175 s. Ju. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. Haeggström. 107 s. K. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. Beckman. 202 s. S. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av luftvårnsmateriel sammanhängande frågor. Beckman. 48 s. Fö. Promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk. Norstedt. 67 s. Ju. Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. Idun. 81 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g 20. Utredning angående de rättsbildade do>msagobiilrädenas anställnings- och avlöningsförhållanden. Norstedt. 54 s. Ju. 21. Betänkande med förslag till lag om mitnimilönier för lantarbetare. Beckman. 214 s. Jo. 22. Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Hallamd och Blekinge under dansk tid». Av E. Schaflling. Mlarcus, 66 s. E. 23. Betänkande angående pensionsstyrelsens invalitditetsförebyggande verksamhet. Beckman. 146 s. S. 24. Förslag till ändrad lagstiftning om sannmanträiffande av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. J u . 25. Utredning rörande flottans fartygstyper m. m.. Nor stedt. 232 s. Fö. 26. Betänkande med utredning och förslag: rörande beredskapsarbeten." Beckman. 221 s. S. 27. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och högre folkskolor. Norstedt. 122 s. Fi. 28. Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. Beckman. (2), 482 s. 1 karta. S. 29. Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. Marcus. 246 s. 2 kartor. J o . 30. Bedogörelse för inventering av odlingsjord å kronoparkerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste Norrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. Kihlström. 82 s. Jo. 31. Betänkande med förslag angående inrättande nv ett ' statens institut för folkhälsan. Beckman. 78 s. 3 bil. S. 32. 1936 års lönekommilté. Betänkande med utredning och förslag angående dyrortsgrupperingen. Marcus. 178 s. Fi. 33. Betänkande med förslag angående d e n fasta lantbruksundervisningens ordnande. Marcus. 270 s. Jo. 34. Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjlighetcr. Beckman. 122 s. S. 35. Betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten m. m. Norstedt. 145 s. Ju. 36. Universitetsberedningen. Utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation. Hseggström. vj, 210 s. E. 37. Efterlämnade anteckningar till förberedande utkast till strafflag. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Bcrling. 202 s. Ju. 38. Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. Marcus. 147 s. Ju. 39. Betänkande med förslag till kungörelse om koinmissionärer hos överrätter och stadsdomstolar. Norstedt. 32 s. Ju. 40. Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunnigas yttrande med anledning a v det åt dem lämnade uppdraget att biträda vid utredigeringen av det utav 1936 års kyrkomöte antagna psalmboisförslaget. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 8 s. E. 41. Betänkande rörande 'fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. Idun. 145 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, å r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynielsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet Jo. =; jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre aiordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:41 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE RÖRANDE

FISKERINÄRINGENS AVSÄTTNINGS FÖRHÅLLANDEN M. M.

STOCKHOLM 1937 I D U N S TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE A B .

ö ^ P ^ g Si

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Den 28 juni 1935 tillkallade Herr Statsrådet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag undertecknade Jeppsson, tillika ordförande, Rosén, Levin, Adolf Larsson och Truedsson att enligt närmare angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till främjande av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter. Till de sakkunnigas sekreterare förordnades undertecknad Rosén. Vidare förordnade Herr Statsrådet den 13 januari 1936, i samråd med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen, sekreteraren i utrikesdepartementet G. O. Gisle att såsom sakkunnig i handelspolitiska frågor biträda de sakkunniga. Utredningsmännen antogo sedermera namnet 1935 års fiskeriutredning. Den 22 januari 1936 avlämnade fiskeriutredningen redogörelse för av densamma företagen undersökning, enligt angivna riktlinjer, rörande avsättningen av torsk, rödspätta, skrubba, sandskädda och sill inom Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län jämte förslag till reglering av handeln med dessa fiskslag inom nämnda län. I anledning av detta förslag avgavs proposition till 1936 års riksdag angående reglering av handeln med torsk. Sedan propositionen bifallits av riksdagen utfärdades den 12 juni 1936 förordning om viss reglering av handeln med färsk torsk (nr 268), vilken förordning dock ännu ej har tillämpats. Den 4 april 1936 avgav fiskeriutredningen förslag till anordnande av prisreglering å färsk sill utmed sydkusten av Skåne samt den 6 juli 1936 ytterligare utlåtande i ärendet. Kungl. Maj:t anvisade sedermera medel i enlighet med fiskeriutredningens förslag. Den 23 april 1936 avgav fiskeriutredningen förslag till utbetalande av premier för skärning av filéer av mindre torsk inom Skåne och Blekinge. Kungl. Maj:t anvisade sedermera medel för detta ändamål i enlighet med fiskeriutredningens förslag. Den 8 juli 1936 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeriutredningen att, i anslutning till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 74 över vid 1936 års riksdag väckta motioner I: 36 och II: 105, I: 221 och II: 451, I: 79 och II: 224 samt I: 165 och II: 385 anfört, verkställa utredning och avgiva förslag rörande samtliga med frågan om fiskerinäringens avsättningsförhållanden sammanhängande spörsmål. Jämlikt Kungl. Maj-.ts bemyndigande tillkallade

4 Herr Statsrådet den 31 juli 1936 ytterligare tre utredningsmän, undertecknade Corneliusson, Martin och G. O. Larsson. Den 22 oktober 1936 anbefallde Kungl. Maj:t fiskeriutredningen att verkställa utredning beträffande strömmingshandelsregleringens dittillsvarande tillämpning och handhavande samt frågan om fortsatt reglering av strömmingshandeln samt de utvidgningar eller ändringar i övrigt i dåvarande anordning, som därvid funnes påkallade. Den 6 februari 1937 avgav fiskeriutredningen särskilt betänkande i detta ärende jämte förslag till förordning om viss reglering av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön och ilandförd vid kusten därav samt förordning om reglering av priset å sådan färsk strömming och sill. Proposition i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag avgavs till riksdagen, som biföll densamma. I anledning av jordbruksutskottets uttalande i förutnämnda utlåtande nr 74 över motionerna I: 221 och II: 451 om införseln av accis på vissa fiskvaror, att frågan borde ägnas särskild och snabb behandling, så att eventuellt förslag kunde föreläggas 1937 års riksdag, upptog fiskeriutredningen denna fråga till särskild behandling och avgav den 20 februari 1937 särskilt utlåtande jämte förslag till förordning om prisregleringsavgift å vissa fiskvaror. Sedan fiskeriutredningen anbefallts att skyndsamt avgiva utlåtande över en framställning från Svenska Ostkustfiskarnas Centralförbund om utredning rörande avsättningen av salt strömming avgav fiskeriutredningen den 29 maj 1937 likaledes särskilt utlåtande jämte förslag till förordning om viss reglering av handeln med salt strömming m. m. Fiskeriutredningen får nu avgiva betänkande och förslag rörande övriga med fiskerinäringens avsättningsförhållandcn sammanhängande spörsmål. Den 30 september 1937 fann Kungl. Maj:t gott dels uppdraga åt fiskeriutredningen att upptaga frågan om försäkring av fiskredskap under statens medverkan till prövning dels ock anbefalla utredningen att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i ämnet utredningen kunde finna påkallade. Fiskeriutredningen kommer att sedermera avgiva särskilt förslag i detta ärende. Stockholm den 21 oktober 1937. OLA JEPPSSON NILS ROSÉN

HANS LEVIN

SAM. CORNELIUSSON

ADOLF LARSSON KARL MARTIN

JOHN TRUEDSSON C. O.

LARSSON

1.

I n l e d n i n g .

Det svenska fiskets omfattning. Rörande det svenska fisket insamlas för närvarande statistiska uppgifter i fråga om saltsjöfisket samt för vissa sötvatten. Efter Sveriges officiella statistik må följande uppgifter lämnas rörande saltsjöfisket. Under senare år har antalet yrkesfiskare uppgått till över 13 000 och antalet binäringsfiskare till över 10 000. Fiskredskap redovisas till ett värde av över 21 miljoner kronor, fiskebåtar till ett värde av över 29 miljoner kronor. Fångsten uppgick 1935 till nära 107 miljoner kilogram med ett förstahandsvärde av nära 29 miljoner kronor. Saltsjöfisket är av särskilt stor betydelse i Göteborgs och Bohus län. Antalet yrkesfiskare där var enligt fiskeristatistiken för år 1935 över 6 000 och antalet binäringsfiskare över 1 300. Fiskredskapens värde beräknades till omkring 5*2 miljoner kronor, fiskebåtarnas till över 18*6 miljoner kronor eller tillsammans nära 24 miljoner kronor samt fångsten till över 65 miljoner kilogram med ett värde av omkring 17 miljoner kronor. I fråga om antalet yrkesfiskare komma efter Göteborgs och Bohus län Kalmar, Malmöhus och Blekinge län med vardera över 1 000 yrkesfiskare. Beträffande totalvärdet av redskap och båtar komma efter Göteborgs och Bohus län likaledes dessa tre län med värden å omkring 5*2, respektive 4'2 och 3*4 miljoner kronor. Med hänsyn till fångstens värde komma efter Göteborgs och Bohus län Kalmar och Blekinge län, vardera med värden över 2 miljoner kronor, samt Stockholms och Malmöhus län vardera med värden över 1 miljon kronor. Av fångstmängden härrörde 1935 ungefär hälften eller nära 53 miljoner kilogram från Skagerak och Kattegatt, över 15 miljoner kilogram från Nordsjön och Island, nära 28 miljoner kilogram från ostkusten, 9*5 miljoner kilogram från sydkusten och L5 miljon kilogram från Öresund. En ganska betydande del av fångsten ilandföres i utlandet direkt från fångstplatserna. År 1935 uppgick den direkt i utlandet ilandförda kvantiteten till över 13 miljoner kilogram. Av de olika fiskslagen dominerar sillen, inklusive strömming, i fångsterna. År 1935 uppgick fångsten till över 60 miljoner kilogram motsvarande nära 60 procent av den totala fångstmängden. Värdet av sillfångsten, inklusive strömming, var omkring 9 miljoner kronor eller närmare en tredjedel av

totalvärdet. Beträffande övriga fiskslag må följande siffror anföras ur statistiken för år 1935: torsk omkr. 11*6 milj. kg, med elt värde av omkr. 2-5 milj. kr. kolja > vittling makrill långa skarpsill ål • > flundra rödtunga rödspätta i nordhavsräka lax > > hummer

4-8 3-9 3-6 3-0 2-3 1-95 1-9 1-5 1-4 1-2 0-4 0-22

» » » » » » » » » » » »

» » » » » » » » » » » »

» » » » » » » » » » » »

» » » » » » » » » » » »

» » » » »

» » » » »

» » » » » » »

:> » » » » » »

» » » » » » » » » » » »

1-9 0-84 0-9 0-86 0-67 3-06 0-56 1-12 1-4 0-89 1-04 0-54

Vid saltsjöfisket erhålles även en del sötvattensfisk — förutom lax och laxöring —, såsom gädda, abborre, sik, siklöja, lake, braxen, mört. För sötvattnen insamlas såsom förut nämnts för närvarande fiskeristatistik endast beträffande vissa vatten. År 1923, det sista år för vilket statistik rörande sötvattensfisket varit intagen i Sveriges officiella statistik, beräknades fångstkvantiteten till omkring 6*5 miljoner kilogram jämte nära 350 000 tjog kräftor, med ett sammanlagt beräknat värde av nära 7-5 miljoner kronor. Statistiska uppgifter förelågo dock ej från alla sötvatten. Med hänsyn till att statistiken ej är fullständig och att den i det egna hushållet använda fisken i allmänhet ej är medräknad, torde man säkerligen kunna räkna med att Sveriges fiske giver en årlig avkastning av omkring 115 å 120 miljoner kilogram med ett värde av minst 35 å 40 miljoner kronor. Fångsterna försäljas till största delen för konsumtion i färskt tillstånd, men en del fångster beredas på olika sätt, saltas, kryddas, torkas, rökas eller konserveras. Enligt Sveriges industristatistik uppgick den industriella produktionen av fiskvaror — beredning av såväl in- som utländsk råvara — år 1935 till sammanlagt omkring 15*5 miljoner kilogram med ett värde av 15*3 miljoner kronor. Denna kvantitet fördelade sig på följande varor: saltad, inlagd, torr eller rökt: sill 958 105 kg, med ett värde av 368 574 kr. strömming 355 372 » » » » » 196 997 » skarpsill 226 025 » » » » » 55 225 » annan fisk 1 153 345 » » » » » 1 906 397 » konserver: ansjovis 4 051 481 kg, med ett värde av 3 726 107 kr. gaffelbitar 5 056 373 » » » » » 5 525 639 » andra slag 3 660 954 » » » » » 3 503 512 » Till denna industriella beredning kommer fiskares och andras beredning — i statistiken torde ingen bestämd gräns vara dragen för vad som avses

med industriell beredning. Enligt fiskeristatistiken för år 1935 beredde fiskare själva något över 2 miljoner kilogram saltströmming, surströmming, krydd- eller inlagd strömming samt rökt strömming. Den största och viktigaste försäljningsplatsen här i landet för fisk är Göteborgs fiskhamn. Å auktion därstädes försåldes år 1936 omkring 44 miljoner kilogram fisk för omkring 10*5 miljoner kronor. Mindre auktioner äro anordnade på ett par andra platser. I övrigt sker försäljningen under hand eller genom fiskarnas försäljningsföreningar. Den fisk, som ilandföres direkt i utlandet, försäljes därstädes till allra största delen å auktioner.

Import och export av fisk och skaldjur. Sverige har en betydande import av fisk och skaldjur samt därav beredda varor. Enligt handelsstatistiken uppgick denna import år 1936 till 54*5 miljoner kilogram med ett värde av 23*8 miljoner kronor. Importen fördelade sig på följande varuslag: fisk 52 336 000 kg, värde 20 300 000 kr. (därav färsk 14 255 000 » » 7 660 000 » » fiskrom 484 000 » 540 000 » » skaldjur 470 000 » 823 000 » » fisk- och skaldjurskonserver . . . . 1 220 000 » 2 093 000 » Exporten av samma varuslag uppgick enligt handelsstatistiken år 1936 till 21-5 miljoner kilogram med ett värde av 7*8 miljoner kronor. Exporten fördelade sig på följande varuslag: fisk 20 739 000 kg, värde 6 783 000 kr. (därav färsk 17 100 000 » 5 500 000 » fiskrom 5 000 » 10 000 » skaldjur 118 000 » 224 000 » fisk- och skaldjurskonserver . . . . 670 000 » » 812 000 > Till denna export kommer emellertid svenska fiskebåtars avsättning av fångster i utländska hamnar direkt från fångstplatserna, vilken direkta avsättning ej är upptagen i exportstatistiken. För år 1936 föreligga ännu ej uppgifter, men år 1935 uppgick denna direkta avsättning till 13*1 miljoner kilogram med ett värde av 3*2 miljoner kronor. Den totala avsättningen utrikes år 1936 torde kunna beräknas ha uppgått till omkring 34*5 miljoner kilogram med ett värde av omkring 11 miljoner kronor, varav omkring 30 miljoner kilogram färsk fisk till ett värde av omkring 8*7 miljoner kronor. Rörande importens och exportens omfattning och art må i övrigt anföras följande. I tabell 1 lämnas för åren 1930—1936 en översikt över importen av fisk, omfattande färsk, saltad, kryddad, torkad och rökt fisk (stat. nr 27—56).

8 Tab. 1.

Sveriges i n f ö r s e l av färsk, saltad, kryddad, K

I m p o r t 1 a n d

Amerikas Förenta Stater Brittiska Nordamerika Danmark Finland Island Norge Storbritannien Tyska Riket övriga länder Samtliga länder

v

a n1000

395 4 4 233 279 1 060 15 874 23 333 1 761 533 904

382 4 523 230 880 12 139 28 514 782 437 1 171

276 34 4 998 141 1 294 12 532 23 170 648 275 . 68

213 35 4 817 222 2 382 10 347 24 379 1 151 184 349

48 376

49 058

43 436

44 079

Anmärkas må att i införselstatistiken tidigare ej upptagits införseln från danska fiskebåtar direkt från fångstplatserna, men sedan förra året upptages den. Importen av fisk har huvudsakligen ägt rum från Norge och Island, år 1936 22 miljoner kilogram med ett värde av 8'5 miljoner kronor från Norge, 20*4 miljoner kilogram med ett värde av 5*5 miljoner kronor från Island. Sagda år var emellertid införseln från Island ovanligt stor; de närmast föregående åren uppgick den blott till omkring 10 a 12 miljoner kilogram. Från Danmark har importen under senare år uppgått till 5 a 6 miljoner kilogram. Bland andra länder, varifrån import av någon betydelse sker, må nämnas Finland, Storbritannien, Estland och Amerikas Förenta Stater. Huru införseln av fisk fördelar sig på färsk, saltad och torkad fisk framgår av tabell 2. Av densamma framgår, att införseln framförallt avser saltad eller kryddad sill (stat. nr 48 och 52), år 1936 ej mindre än omkring 34 miljoner kilogram eller 65 procent av hela införseln. Det är Island och Norge som äro huvudleverantörerna. År 1936 var importen från Island Tab. 2.

V a r u s l a g

färsk saltad eller kryddad: sill annan torkad eller rökt

Sveriges i n f ö r s e l av fisk åren 1934—1936. K v a n t i t e t 1 000 kg

V ä r d e 1 000 kr.

9 325

12 410

14 255

5 524

6 689

7 660

28 744 1 722 1 726

26 252 2 253 1 675

33 939 2 423 1 719

7 736 1245 1037

10 984 1 747 1275

9 571 1987 1 082

41 517

42 590

52 336

15 542

20 695

20 300

9 torkad och rökt fisk (stat. nr 27—56) åren 1930—1936. t i t e t kg

V ä r d e 1 000 kr.

196 38 4 929 389 1910 12 033 20 700 1023 137 162

309 114 5 965 603 1 854 9 841 21 527 1 547 43 787

380 293 6 057 446 1 432 20 384 21 912 882 9 541

823 10 2 406 314 1 261 6 200 9 966 692 762 564

42 590

52 336

22 998

2 294 212 976 3 455 9 820 448 656 511

586 23 2 131 153 1 346 2 955 7 248 335 445 114

380 40 2 156 227 1 697 2 548 7 586 370 334 201

345 56 2 157 372 1 527 3 083 7 181 376 302 143

553 173 2 801 460 1 488 4 622 9 521 613 103 361

790 461 2 442 367 1 306 5 481 8 502 334 63 554

19 096

15 336

15 539

15 542

20 695

20 300

särskilt stor, över 20 miljoner kilogram. Från Storbritannien och Nederländerna importeras numera blott obetydliga kvantiteter, år 1936 367 000 respektive 217 000 kilogram. Importen av färsk fisk har stigit under de senaste åren, år 1936 uppgående till över 14 miljoner kilogram med ett värde av 7'7 miljoner kronor. Av denna kvantitet kom 6*5 miljoner kilogram från Norge, 6 miljoner kilogram från Danmark, l 1 /! miljon kilogram från Finland och ej fullt V2 miljon kilogram från Estland. Bland den färska fisken intager med hänsyn till kvantiteten sillen första rummet. Den viktigaste importen av färsk fisk under år 1936 utgjordes av sill torsk makrill rödspätta gädda hälleflundra lax och laxöring kolja gös långa skarpsill ål abborre

4 545 000 kg 2 292 000 » (mot 1 355 000 kg år 1935) 1 590 000 » 1 180 000 » 908 000 » 792 000 » 540 000 » 460 000 » 431 000 » 343 000 » 210 000 » 134 000 » 120 000 »

Den betydande ökningen av torskimporten under år 1936 torde stå i samband med ökad införsel av torskfiléer. Sill, torsk, makrill och rödspätta införes från Norge och Danmark, gädda huvudsakligen från Finland, hälleflundra huvudsakligen från Norge, lax och laxöring huvudsakligen från Norge och Finland men även från ett flertal andra länder, kolja nästan ute-

10 slutande från Norge, gös mest från Estland men även från Finland, långa huvudsakligen från Norge. Importen av annan saltad fisk än sill avser till största delen lax och laxöring samt klippfisk och kabeljo. De sistnämnda varorna komma huvudsakligen från Norge, laxen från Amerikas Förenta Stater och Brittiska Nordamerika, men år 1936 även från Japan (125 584 kilogram). Den torkade fisken införes nästan uteslutande från Norge. I tabell 3 lämnas för åren 1930—1936 en översikt över den egentliga exporten av fisk (stat. nr 27—56) enligt handelsstatistiken samt över den direkta avsättningen utrikes. För den egentliga exporten av fisk är Tyskland den avgjort viktigaste marknaden, över hälften av exporten går dit. Medräknas fiskebåtarnas direkta avsättning är emellertid marknaden på Danmark av ungefär lika stor betydelse. För den direkta avsättningen är även Storbritannien av synnerligen stor vikt. Exporten och den direkta avsättningen till olika länder framgår av översikten i tabell 3. Anmärkas må att största delen av den kvantitet, som avsattes i Danmark, reexporteras därifrån. Den egentliga exporten avser till största delen färsk fisk, den direkta avsättningen uteslutande sådan fisk: 1934 totalexport 19'8 därav färsk fisk 17-1 direkt avsättning (färsk fisk) 11*6 totalexport, värde 6-5 därav färsk fisk 5-4 direkt avsättning, v ä r d e . . . . 2-8

1935 17-1 15-6 13*1 6'6 5*5 3*2

1936 20-7 milj. kg 17*1 » » (ej uppg.) » » 6#8 » kr. 5*5 » » (ej uppg.) » »

Exporten av färsk fisk avser flera olika slag men framförallt sill. År 1936 fördelade sig exporten på följande fiskslag: sill skarpsill ål strömming makrill rocka torsk kolja

11 747 000 kg 1 854 000 » 1 085 000 » 641 000 » 593 000 » 277 000 » 207 000 » 206 000 >

Avsättningen direkt utrikes avser framförallt sill, kolja, vittling, makrill, rödspätta, torsk med mera. Det är således i fråga om färsk fisk till stor del samma fiskslag som exporteras eller avsättas direkt utrikes och som importeras. Dock äro sill, skarpsill, ål, strömming och rocka föremål för betydligt större export, inklusive direkt avsättning utrikes, än import. Avsättningen utrikes av färsk fisk äi, såsom framgår av de lämnade uppgifterna, väsentligt större än importei

11 Tab. 3 .

Sveriges u t f ö r s e l

av f i s k

Export: Amerikas Förenta Stater. Belgien Danmark Finland Frankrike Nederländerna Norge Polen (och Danzig) Storbritannien Tjeckoslovakien Tyska Riket Övriga länder

(stat. nr 2 7 — 5 6 ) åren 1 9 3 0 — 1 9 3 6 . K

a

n t i 1 000 kg

t

871 210

434 263

521 407

861 1 038 623 852

923 1 493 366 1 191

1 327 225 187 — — — 132 42 250 184 1 176 1 121 1 652 1 088 1 046 1 019 1 2 8 9 534 1 242 799 768 1 066 504 402 271 286 265 260 242 291 307 126 251 189 270 288 926 1 268 15 663 11484 12 732 12 027 13 520 10 217 11 948 874 155 182 406 170 324 621 1 965 1658

756 Samtliga länder Avsättning direkt från fångstplatserna.

66 221 554

1 532 1 946

23 189 224

43 216 127

22 492 17 012 18 667 18 629 19 831 17 113 20 739

5 288 5 931 5 547 8 799 9 036 10 301 98

Danmark Island , Nederländerna. Norge Storbritannien. Tyskland

—

—

—

1 117 1 103 821 591 913 497 2 027 1850 1 905 4 174 1 605 1 834

10 Summa

—

—

—

8 442 8 894 8 280 13 778 11 554 13 092 30 934 25 906 26 947 32 407 31 385 30 205

Total avsättning utrikes

V ä r d e 1 000 kr. Export: Amerikas Förenta Stater. Belgien Danmark Finland Frankrike Nederländerna Norge Polen (och Danzig) Storbritannien Tjeckoslovakien Tyska Riket Övriga länder

161 97

168 131

1 190 1085

396 81 375

.—.

—

—

36 325 309 175 17

128 284 179 169 22

116 440 167 134 24

4 631 2 830 3 603

44 Samtliga länder

264 187 864 33 127 284 290 251 147 37

463 394 232 167 988 1 500 40 39 88 172 148 180 293 348 131 103 177 197 41 183

585 242 834 105 181 117 335 132 176 231 3 056 3 824 3 045 3 585 260 73 95 154

5 197 6 003 5 613 6 451 6 551 6 783

Avsättning direkt från fångstplatserna.1 Danmark Island Nederländerna. Norge i Storbritannien. Tyskland

1 189 1 150 1065

— 281 2 131

2 Summa

Total avsättning utrikes 1

950 1 394 1438

11 317

2 174

1 701 1676

—

79 132

—

—

2 241 1205

1 498

—

—

3 603 3 182 2 917 3 402 2 834 3 219 11 182 8 379 8 920 9 015 9 285 9 770

Uppgifter ofullständiga. I uppgifterna för Norge ingår i vissa fall skaldjur. Uppgifter för 1936 föreligga ännu ej.

12 Tab. 4.

Sveriges i n f ö r s e l av f i s k k o m K

v

I m p o r t l a n d

Amerikas Förenta Stater Brittiska Nordamerika Norge Portugal Spanien övriga länder Samtliga länder

a n1 0)00

231 227 356 169 112 612

270 318 305 282 141 623

41 234 157 251 146 229

422 2011 1277 2341 1377 1765

därav, år 1935 ungefär två och en halv gång så stor: avsättning utrikes 28*7 miljoner kilogram, införsel 12'4 miljoner kilogram. Den export, som ej omfattar färsk fisk, avser till största delen saltad eliter kryddad sill, år 1936 nära 3 miljoner kilogram, huvudsakligen till Tysklamd och Amerikas Förenta Stater. De sista åren har åter, liksom tidigare, en dtel saltad makrill exporterats, år 1936 239 000 kilogram, huvudsakligen till Amerikas Förenta Stater. Beträffande importen och exporten av andra produkter av fiske må följande anföras: Beredd fiskrom importerades år 1936 till en kvantitet av 484 000 kilogram med ett värde av 540 000 kronor, därav 9 090 kilogram kaviar (störromi) med ett värde av 375 000 kronor. Något över 5 000 kilogram beredd fiskrorn med ett värde av nära 10 000 kronor exporterades. Av ostron importerades 1936 35 395 kilogram med ett värde av 85 519 kronor. Exporten var 55 kilogram till 262 kronor. I fråga om hummer var exporten och importen år 1936 av ungefär samma omfattning, införseln 174 221 stycken med ett värde av 197 138 kronor, utTab. 5.

Sveriges u t f ö r s e l av fiskkon K

E x p o r t 1 a n d

Amerikas Förenta Stater Danmark Storbritannien Tyska Riket övriga länder Samtliga länder

v

a n1 000

229 280 44 81 87

224 281 27 63 91

202 184 115 61 34

207 131 39 53 49

13 s e r v e r (stat. nr 315—317) åren 1930—1936. t

V ä r d e 1 000 kr.

i t e t

kg 1934

39 266 119 360 154 164

28 241 102 559 151 194

40 259 84 569 90 178

410 697 366 266 124 255

407 907 301 378 147 1 183

104 745 148 294 157 480

113 565 107 253 147 302

93 861 102 401 173 315

64 840 83 604 173 335

79 931 70 621 103 289

1 102

1 275

2 118

3 323

1 928

1 945

2 099

2 093

förseln 173 077 stycken med ett värde av 166 735 kronor. Importen äger rum nästan uteslutande från Norge, exporten huvudsakligen till Danmark. Kräftor importeras i stor utsträckning, år 1936 2 761 000 stycken till ett värde av 278 000 kronor, huvudsakligen från Finland. Exporten var helt obetydlig. Av andra slags kräftdjur, huvudsakligen räkor, importerades år 1936 287 000 kilogram med ett värde av 262 000 kronor — huvudsakligen från Norge —, medan exporten var blott 53 000 kilogram med ett värde av 57 000 kronor. Införseln och utförseln av konserver av fisk och skaldjur under åren 1930 —1936 framgår av tabellerna 4 och 5. Införseln 1936 redovisas i statistiken sålunda: sardiner m. m 831 133 kg, värde 921 729 kr. ansjovis 362 » » 900 » andra slag 388 911 » » 1171 036 » Av sardiner importerades största delen, omkring 507 000 kilogram med ett värde av 617 000 kronor, från Portugal. Av »andra slag» kom omkring s e r v e r (stat. nr 315—317) åren 1930—1936. V ä r d e 1 000 kr.

t i t e t kg 1934

221 133 44 43 82

412 62 63 52 104

384 17 63 59 147

275 368 92 103 96

252 367 54 76 94

215 224 140 73 47

213 144 65 64 56

225 142 74 55 97

437 67 113 73 125

410 15 118 80 189

14 260 000 kilogram från Brittiska Nordamerika. Utförseln 1936 redovisias sålunda: sardiner m. m 164 523 kg, värde 178 250 kr. ansjovis 193 370 » » 179 762 » andraslag 311768 » » 453 856 » Sardiner exporterades huvudsakligen till Amerikas Förenta Stater, Brittiska Sydafrika och Storbritannien, ansjovis huvudsakligen till Amerikas Förenta Stater, likaså »andra slag».

Statsutgifter för

fiskeriväsendet.

I riksstaten för budgetåret 1937/1938 upptagas förutom kostnader för den statliga fiskeriadministrationen under nionde huvudtiteln anslag å tillsammans 1 155 300 kronor för »fiskeriväsendet». De särskilda anslagen upptagas under följande rubriker: undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket, svenska hydrografisk-biologiska kommissionen, statens fartyg för fiskeundersökningar, fiskets befrämjande i de särskilda orterna, befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen, befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten, premier för deltagande i sillfiske vid Island, reglering av handeln med strömming med mera, omplantering av rödspätta, gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt, tillsyn angående förorening av fiskevatten, ersättning till strandägare för mistad fiskerätt, avsättning till statens fiskredskapsfond, främjande av beredning och avsättning av fisk, säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. Beträffande de olika anslagen må med hänsyn till det intresse de ha för 1935 års fiskeriutrednings uppdrag anföras följande. Av anslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna, reservationsanslag av 127 000 kronor, är ett belopp av 76 500 kronor avsett som bidrag till avlöning av hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, 12 000 kronor som bidrag till insamlande av fiskeristatislik, 33 500 kronor som bidrag till hushållningssällskapen för utgifter till fiskets befrämjande i de särskilda orterna, samt 5 000 kronor för fiskeribevakning med patrullbåtar vid kusterna av Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Av beloppet till fiskets befrämjande (33 500 kronor) må 2 500 kronor användas till studieresor och 2 000 kronor till premieringar. För erhållande av bidrag ur detta anslag gäller som villkor, att vederbörande hushållningssällskap anvisat lika stort belopp för samma ändamål. Det är med delta statsanslag och hushållningssällskapens egna anslag som kostnaderna för hushållningssällskapens olika åtgärder till fiskerinäringens främjande bestridas. För erhållande av bidrag till avlöning av fiskeritjänstemän fordras likaledes att hushållningssällskap anvisar lika stort belopp som statsbidraget. För bidrag till insamlande av

15 fiskeristatistik erfordras, att vederbörande anslagsmottagare anvisat belopp motsvarande en tredjedel av statsbidraget. Beträffande användningen av ifrågavarande reservationsanslag äro föreskrifter meddelade i kungörelse den 7 april 1933 (nr 125) med däri genom kungörelse den 30 juni 1937 (nr 573) gjord ändring. Anslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen, reservationsanslag av 75 000 kronor, är avsett att disponeras sålunda: 15 000 kronor till Svenska ostkustfiskarnas centralförbund, 5 000 kronor till kontroll över beredningen av salt strömming, 10 000 kronor till fiskeriskolan vid Aneboda, 15 250 kronor till Södra Sveriges fiskeriförening, 2 500 kronor till undervisning för saltvattensfiskare och 25 250 kronor till Kungl. Maj:ts omedelbara disposition för fiskerinäringens främjande. Det är av detta senare anslag som tillfälliga eller mer eller mindre regelbundet årligen återkommande anslag för fiskeriändamål anvisas. Reservationsanslaget av 25 000 kronor till befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten avser utlämnande till fiskare av understödslån till bestridande av kostnaderna för anskaffande av utrustning med redskap för bedrivande på avlägsna fiskevatten av fisken, i vilka svenska fiskare icke eller endast i ringa omfattning deltagit. Lån må motsvara högst 40 procent av sagda kostnader. Lånen åtnjutas räntefritt. Därest låntagare under tre på varandra följande år bedrivit fiske av ifrågavarande slag, är han fri från skyldighet att återbetala lånet. Bestämmelser angående lån av detta slag äro meddelade i kungörelse den 5 juni 1931 (nr 214) med däri genom kungörelse den 30 juni 1937 (nr 574) gjord ändring. Anslaget till premier för deltagande i sillfiske vid Island, förslagsanslag av 75 000 kronor, har tillkommit för att uppmuntra till deltagande i detta fiske från svensk sida. En betydande import äger nämligen rum till vårt land av produkter från detta fiske. Rörande premiernas storlek meddelas närmare i det följande (sid. 61). Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt utbetalas i anledning av att i lagen införts bestämmelse om att fisket i viss utsträckning inom vissa områden, där sådant fiske jämlikt äldre lagstiftning eller sedvana ansetts fritt, skall vara fritt för varje svensk undersåte. Ersättningen avser den förlust strandägare härigenom kan lida. Ett förslagsanslag av 75 000 kronor är anvisat. För avsättning till statens fiskredskapsfond är anvisat ett anslag av 50 000 kronor. Ur fonden kan utgå ersättning enligt vissa grunder till fiskare, som genom förlust av eller skada å fiskredskap råkat i nödställd belägenhet. En förutsättning för erhållande av ersättning är, att förlusten eller skadan icke är att hänföra till försummelse eller vårdslöshet. Ersättning utgår ej för sådan skada eller förlust, som normalt sammanhänger med redskapens användning. Ersättning utgår i regel icke, därest förlustens eller skadans värde understiger 50 kronor. Ersättningens belopp bestämmes i regel till högst två

16 tredjedelar av värdet. Av beloppet lämnas regelmässigt högst hälften såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet samt återstoden såsom räntefritt lån. För främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. är anvisat ett reservationsanslag av 250 000 kronor. Av anslaget må 150 000 kronor av Kungl. Maj:t vid förefallande behov utlämnas såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Återstoden är avsedd för långivning enligt bestämmelserna i kungörelsen den 11 maj 1934 (nr 138). Dessa lån äro närmast avsedda för ekonomiska föreningar av fiskare med uppgift att befordra avsättningen av medlemmarnas fångster. Ränta skall å sådana lån erläggas efter 3*6 procent, dock kan Kungl. Maj:t medgiva räntefrihet under högst fem år. Säkerhet för lånen plägar ej fordras. Låntagare, som under fem år fullgjort inbetalning av ränta och amortering, kan av Kungl. Maj:t medgivas befrielse från återbetalningsskyldighet beträffande högst 15 procent av det lyftade lånebeloppet. Om särskilda skäl därtill äro, kan lån beviljas jämväl annan än ekonomisk förening av förut nämnt slag, men andra lånevillkor pläga då uppställas. Till kostnader för reglering av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön samt till prisreglering i samband därmed har anvisats ett förslagsanslag av 75 000 kronor, varav 15 000 kronor till kostnaderna för den nämnd, statens fiskenämnd, som skall handhava vissa uppgifter i samband med regleringen. För reglering av ifrågavarande handel äro bestämmelser meddelade i förordning den 30 juni 1937 (nr 645) samt för ifrågavarande prisreglering i förordning samma dag (nr 646), vilka bägge förordningar träda i kraft den 1 januari 1938. Till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg har anvisats ett reservationsanslag av 29 600 kronor. Under femte huvudtiteln finnes i riksstaten för budgetåret 1937/1938 upptaget ett förslagsanslag av 80 000 kronor för olycksfallsförsäkring av fiskare jämlikt kungörelsen den 23 april 1918 (nr 375) med däri senare gjord ändring (1922, nr 131). Försäkringen handhaves av riksförsäkringsanstalten. Staten betalar alla förvaltningskostnader för försäkringen samt betydligt över hälften av kostnaderna för ersättningarna. Premierna växla mellan lägst 6 kronor och högst 13 kronor 50 öre om året, allt efter storleken av den ersättning som utgår, och om försäkringen omfattar endast olycksfall under fiskeyrkets utövande eller jämväl olycksfall utom arbetet. Vidare utgå årligen statsbidrag till byggande av fiskehamnar, i regel med 90 procent av kostnaderna. Under år 1936 utbetaltes för byggande av fiskehamnar av statsmedel 1 326 350 kronor. Statsmedel anvisas årligen för utlämnande av lån till fiskare (fiskerilån) för anskaffande av fiskebåtar, motorer för sådana båtar, fiskredskap eller för fisktransport avsedda fordon, smärre båtar eller andra smärre inrättningar eller för anläggande av smärre inrättningar för tillgodogörande eller förädling av fiskets produkter eller för utförande av fiskodling. Närmare be-

17 stämmelser äro givna i kungörelse den 13 maj 1932 (nr 112) med däri genom kungörelse den 18 juni 1937 (nr 627) gjord ändring. Under år 1936 utlämnades lån av ifrågavarande slag genom lantbruksstyrelsen till hushållningssällskapen till ett sammanlagt belopp av 299 405 kronor. För förmedling av lån inom Göteborgs och Bohus län har till länsstyrelsens disposition under samma år ställts ett belopp av 800 000 kronor. Slutligen må nämnas, att under de senaste åren vid flera tillfällen för skilda fiskeriändamål anvisats medel ur anslag under socialdepartementets huvudtitel.

2—717572

2.

F ö r s l a g .

Organisationsväsendet bland fiskare. I de likalydande motionerna vid 1936 års riksdag I: 36 av herr Petrus Nilsson med flera samt II: 105 av herr Pehrsson i Bramstorp med flera sägs under punkt 8: »Såsom ett medel att stärka det svenska fiskets ställning synes även en utvidgad kooperativ verksamhet å fiskets område förtjäna beaktande. F ö r att befordra ett bättre ekonomiskt utbyte av fiskarnas produkter torde det vara av stor betydelse att undersöka, vilka kredit- och lånemöjligheter, som kunna och böra beredas fiskarna och deras ekonomiska organisationer. Nuvarande organisationer, som finnas bland fiskarna, äro ej tillfyllest — u n dantagandes strömmingsfiskarnas — enär fiskarna praktiskt taget sakna varje som helst inflytande över handeln med fisk och därmed också över prissättningen på fisken. Det bör undersökas, huruvida icke organisationer för handhavande av partihandeln böra bildas med ungefär samma uppgift som Sveriges slakteriförbund.» Å annat ställe i motionerna uttalas: » riksdagens beslut om lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk, vilka lån dock få sin huvudsakliga betydelse i den mån desamma utgå till sammanslutningar av fiskare, som genom statsmakternas beslut tillerkännas särskilda förmåner, såsom fallet är med de auktoriserade strömmingsförsäljningsföreningarna.» Ur de över motionerna avgivna yttrandena må anföras: Lantbruksstyrelsen: Efter att ha erinrat om att 1934 års riksdag på förslag av 1933 års fiskeriutredning anvisat ett reservationsanslag av 700 000 kronor till lån åt ekonomiska fiskeriorganisationer för främjande av beredning och avsättning av fisk med mera och de följande riksdagarna respektive 500 000 och 300 000 kronor för samma ändamål, uttalar lantbruksstyrelsen: Härigenom har givetvis den kooperativa rörelsen bland fiskarna kraftigt främjats, och fiskarna hava därigenom — i motsats till vad i motionerna anföres — fått ett icke obetydligt inflytande på handeln med fisk och därmed ock på prissättningen på fisken. I samma riktning har även den nämnda genom statsmakternas åtgörande åvägabragta prisregleringen verkat. Att genom ytterligare statsingripande söka ännu hastigare framdriva kooperationen bland fiskarna torde knappast vara lämpligt.

19 Svenska fiskevårds förbundet: 1935 års fiskerisakkunniga ha föreslagit inrättandet av en statens fiskerinämnd analog med jordbruksnämnden. Fiskerinämnden är till en början endast avsedd att taga befattning med fiskhandelns ordnande inom södra Sverige, men skulle densamma sedermera eventuellt även utbyggas att omfatta fiskhandeln inom hela landet. Förslag till ordnande av fiskhandeln inom landet efter mera centraliserade linjer föreligger således redan. Svenska fiskhandelsförbundet: Motionärerna förorda vidare utvidgad kooperativ verksamhet å fiskets område för alt förbättra fiskarnas ekonomiska ställning. Förbundet kan biträda denna mening i vad det rör inköp av oljor, fiskredskap med mera, där prissättningen ej är beroende av konkurrensen. Däremot måste den bestämdaste gensaga inläggas mot en utvidgning av den kooperativa försäljningsverksamhet av fiskets produkter, som redan finnes. All jämförelse mellan fiskhandeln och till exempel Sveriges slakteriförbund är sålunda fullkomligt meningslös. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund: En fortsättning på den redan inslagna vägen avseende bildandet av ekonomiska fiskförsäljningsföreningar evad det gäller annan fisk än strömming, är det medel, som fiskarna i första hand rekommendera. Där sådana försäljningsföreningar redan finnas bildade för utövande av partihandeln med färsk strömming, bör dessa föreningars befogenhet utvidgas till att omfatta jämväl annan fisk. I den mån som problemet kompliceras genom förekommande import och export av fisk borde den ifrågasatta statliga fiskerinämnden kunna vara det reglerande och övervakande organet och utrustas med befogenhet att handhava dylik verksamhet. 1936 års riksdags jordbruksutskott har i sitt utlåtande (nr 74) över motionerna rörande ifrågavarande punkt uttalat: » det torde vara nödvändigt att till prövning upptaga bland annat frågan om en hela riket omfattande ekonomisk fiskeriorganisation.» Utredningen borde uppdragas åt 1935 års fiskeriutredning. Jordbruksutskottets hemställan i utlåtande nr 74 bifölls av riksdagen och den 8 juli 1936 fann Kungl. Maj.t gott uppdraga åt 1935 års fiskeriutredning att, i anslutning till vad jordbruksutskottet i dess omförmälda utlåtande anfört, verkställa utredning och avgiva förslag rörande samtliga med frågan om fiskerinäringens avsättningsförhållanden sammanhängande spörsmål. Fiskeriutredningen upptager här till behandling dessa spörsmål i vad de beröra organisationsväsendet bland fiskare. Ekonomiska föreningar. För närvarande torde finnas följande av fiskare bildade ekonomiska föreningar för fiskförsäljning: 10 jämlikt förordning den 15/6 1934 om reglering av handeln med färsk strömming till och med den 31/12 1937 auktoriserade strömmingsförsälj-

ningsföreningar: Stockholms läns, Uppsala läns, Södermanlands läns, Östergötlands, Västerviks, Södra Kalmar läns, Gotlands, Gävleborgs läns, Sundsvalls och Ångermanlands fiskförsäljningsföreningar u. p. a. (ha även bedrivit handel med annan fisk än strömming). Ostkustfiskarnas exportförening u. p. a., sammanslutning av förut n ä m n d a föreningar med undantag av Västerviks och Gotlands. Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a., Kalmar (obetydlig försäljnimgsverksamhet). Gotlands ålfiskareförening (ansluten till föregående), Visby. Fiskförsäljningsföreningen i Piteå u. p. a., Piteå. Kalix fiskares försäljningsförening u. p. a., Kalix. Hörviks nya fiskexportförening, Hörviken. Kristianstads läns ålfiskareförening u. p. a., Åhus. Sandhammareortens ålfiskareförening, Borrby. Malmöhus läns ålfiskares andelsförening u. p. a., Trelleborg. Limhamns fiskareförening Öresund u. p. a., Limhamn. Fiskarnas andelsförening u. p. a., Falkenberg (har hittills ej idkat försäljning av fisk med undantag för en del salt sill — föreningen har 1936 och 1937 inköpt och saltat sill, som ej uppnått minimipris). Varbergsfiskarnas andelsförening u. p. a., Varberg. Svenska västkustfiskarnas andelsförening för fiskförädling u. p. a., Göteborg (huvudsakligen filéer men även färsk fisk). Storsjöfiskarnas försäljningsförening u. p. a., Göteborg (spillånga och kabeljo). Mellersta Bohusläns fiskareförening u. p. a., Smögen (makrill). Fjällbackafiskarnas andelsförening u. p. a., Fjällbacka. Havstenssunds fiskareförening u. p. a., Havstenssund. Strömstads kooperativa fiskareförening u. p. a., Strömstad (räkor). Högdals kooperativa fiskarförening, Strömstad (räkor). Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Göteborg, med avdelningar (ombesörjer kollektiv försäljning av ål, hummer, havskräftor, räkor samt så kallad skrapfisk). Dessutom finnas ett antal ekonomiska föreningar (så kallade strandkassor o. a.) för försäljning av fiskredskap och andra förbrukningsartiklar för fisket. Med undantag för Gotlands ålfiskareförening, som är ansluten till Sveriges ålfiskares andelsförening, arbeta samtliga nu nämnda försäljningsföreningar självständigt, ekonomiskt och organisatoriskt oberoende av varandra. Flera föreningar försälja ej blott föreningsmedlemmarnas fångster utan även inköpt fisk. Vid bristande tillgång bli de nämligen nödsakade härtill för att kunna tillgodose sina kunder. Bortsett från strömmingsförsäljningsföreningarna och storsjöfiskarnas försäljningsförening, vilka beretts särskilda förmåner, för vilka i det följande skall redogöras, får den kooperativa försäljningsverksamheten sägas hittills

21 ha nått en mycket ringa omfattning på fiskeis område. Orsakerna härtill äro utan tvivel flera. Först och främst torde böra framhållas, att fiskare först under de allra sista åren mera allmänt börjat inse organisationsväsendets betydelse på det ekonomiska området. De ha länge velat hävda sin självständighet och bevara sitt oberoende och nog ofta bortsett från att genom samgående fördelar kunna vinnas, som i längden kunna mer än väl uppväga den förlorade självständigheten. Att en viss misstänksamhet gentemot varandra även spelat in, torde ej kunna förnekas. Men härtill komma de stora svårigheter, som äro förbundna med handeln med en så lättförstörd vara som fisk, och de oberäkneliga, stora växlingarna i tillförseln, vilka lätt medföra en osäker prisbildning och stora ekonomiska risker. På vissa platser, till exempel Göteborg, har tillförseln sådan omfattning, att, om fiskarna själva skulle övertaga försäljningen av fångsterna, detta skulle innebära startandet av ett mycket omfattande affärsföretag med stora fordringar på rörelsekapital och affärsorganisation. I Göteborgs fiskhamn är den årliga omsättningen omkring 10 miljoner kronor. Anställandet av lämplig och för kooperativ rörelse intresserad försäljningschef har för mer än en andelsförening varit förenat med svårigheter och fördröjt eller förhindrat verksamheten. Beaktar man nu berörda förhållanden och även andra omständigheter, synes det ej särskilt anmärkningsvärt, att fiskare ej i större utsträckning än som skett bildat andelsföreningar för försäljning av fångsterna. På allra sista tiden har emellertid ett märkbart ökat intresse uppstått bland fiskare för en kooperativ försäljningsverksamhet. I enlighet med erhållet uppdrag har fiskeriutredningen nu till undersökning upptagit frågan, huruvida en utökad kooperativ försäljningsverksamhet kan anses främja avsättningen av fiskets produkter och giva fiskets utövare ökad inkomst i den grad, att från det allmännas sida böra vidtagas åtgärder för att stödja en dylik verksamhet, samt vilka stödåtgärder som i så fall kunna och lämpligen böra komma i fråga. Fiskeriutredningen får först redogöra för de förmåner, som hittills beretts fiskares försäljningsföreningar. Ett av de första villkoren för att en försäljningsförening skall kunna upptaga en verksamhet i något större omfattning är, att den förfogar över erforderligt rörelsekapital. Merendels kunna fiskare ej tillskjuta något större belopp och för upptagande av lån möta svårigheter att ställa säkerhet. Det var med beaktande av detta förhållande som 1933 års fiskeriutredning och 1933 års strömmingshandelsutredning i gemensam skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet hemställde om anvisande av medel för utlämnande av lån på billiga villkor till ekonomiska föreningar av fiskare med uppgift att befordra avsättningen av medlemmarnas fångster. I anledning av proposition till 1934 års riksdag beviljades för detta ändamål ett belopp av 700 000 kronor. Kungörelse med bestämmelser om lån ur detta anslag utfärdades den 11 maj 1934 (nr 138). Enligt dessa skall ränta erläggas efter 3-6 procent, dock kan Kungl. Maj:t medgiva räntefrihet under intill 5 år.

22 Kungl. Maj:t äger därjämte medgiva låntagare, som under 5 år fullgjort inbetalning av ränta och amortering, befrielse från återbetalningsskyldighet beträffande högst 15 procent av det lyftade lånebeloppet. I övrigt bestämmas lånevillkoren av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall. Nämnas må, att fiskareföreningar hittills ej behövt ställa säkerhet för lån av detta slag. Ytterligare medel h a anvisats av de följande riksdagarna (1935—1937), respektive 500 000, 300 000 och 250 000 kronor. För budgetåret 1936/1937 ägde Kungl. Maj:t att av ifrågavarande anslag använda 100 000 kronor till utlämnande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, medan för budgetåret 1937/1938 för samma ändamål anslagits 150 000 kronor. Ett flertal försäljningsföreningar ha genom lån av ifrågavarande slag erhållit värdefull hjälp vid startandet av verksamheten. Med stöd av förordningen den 15 juni 1934 om viss reglering av handeln med färsk strömming (nr 282) ha, såsom i det föregående redan nämnts, tio försäljningsföreningar under vissa villkor erhållit ensamrätt till partihandel med färsk strömming inom för varje förening bestämt område. Ett bland villkoren är dock att föreningarna skola lämna de partihandlare inom respektive områden, som så önska, tillstånd till partihandel men med skyldighet för dem att inköpa strömmingen från respektive föreningar. Enligt de nya bestämmelser rörande regleringen av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön, som jämlikt 1937 års riksdags beslut träda i kraft den 1 januari 1938 och som i huvudsak överensstämma med det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget härom, kan av fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla, bildad ekonomisk förening för gemensamt avyttrande av fångsterna utmed viss kuststräcka (producentförening), därest densamma finnes äga förutsättning för dylik verksamhet och omfatta tillräckligt antal fiskare, erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att med ensamrätt för försäljning till annan än konsument mottaga strömming och sill, som ilandföres utmed sagda kuststräcka. Sådan producentförening är dock pliktig att enligt samma grunder, som gälla i fråga om medlems fångst, för försäljning mottaga strömming och sill, som inom föreningens område ilandföres av annan fiskare. I övrigt ha fiskarnas ekonomiska föreningar ej tillerkänts någon särskild direkt förmån eller befogenhet. Storsjöfiskarnas försäljningsförening arbetar dock på grund av vissa statliga åtgärder under gynnsammare förutsättningar än övriga föreningar. Föreningen bereder av sina medlemmars fångster av långa dels spillånga dels kabeljo. Importen av färsk långa för beredning till spillånga är reglerad så, att införsel ej får äga rum utan efter särskilt tillstånd och ej till större myckenhet än som motsvarar 40 procent av den myckenhet färsk från svenskt fartyg fångad långa, som importören visar sig ha under året inköpt. Då samtliga deltagare i ifrågavarande fiske — de bo inom ett jämförelsevis begränsat område i Bohuslän — äro anslutna till föreningen, behärskar denna således importen av råvaran, så

länge icke utanför föreningen stående fiskare bedriva ifrågavarande fiske. Å en av de färdigberedda produkterna från fisket, spillånga, utgår införseltull med 75 öre per kilogram. Föreningen har under ett par år åtnjutit — förutom statslån — statssubvention i form av tilläggspris på råvaran att utbetalas till fiskarna — 1934 2 öre, 1935 3 öre och 1936 6 öre per kilogram för den sjösaltade långan intill vissa kvantiteter, vartill kommit viss ersättning för import av färsk långa för beredning av spillånga. Staten har dessutom åren 1935 och 1936 inlöst från föregående år kvarliggande osålda partier spillånga — år 1936 80 ton för 172 500 kronor. Av de nuvarande föreningarna är det således endast de i fråga om handeln med färsk strömming auktoriserade försäljningsföreningarna (från den 1 januari 1938 i stället för dem de förutnämnda producentföreningarna) samt storsjöfiskarnas försäljningsförening, som från statens sida beretts särskilda förmåner utöver statslån. I detta sammanhang får fiskeriutredningen även redogöra för de förmåner, som i andra länder beretts fiskares ekonomiska föreningar och varom utredningen inhämtat bland annat följande. Det är blott få länder, som berett ekonomiska fiskareföreningar speciella förmåner. Lån och i vissa fall skattelindring kunna sådana föreningar i flera länder erhålla. I Norge kontrolleras emellertid exporten av sill av en organisation, Norges Sildesalgslag. Det är vidare sedan förra året (genom kungl. resolution den 12 juni 1936) förbjudet att exportera håbrand (sillhaj) utan tillstånd av fiskeridirektören. Som villkor för att erhålla sådant tillstånd har fiskeridirektören stipulerat, att fisken skall vara köpt genom håbrandsfiskarnas förening. Det är ävenledes (genom kungl. resolution den 29 maj 1936) förbjudet att exportera färsk långa till Sverige med mindre tillstånd föreligger från fiskeridirektören. För att erhålla utförseltillstånd fordrar denne, att fisken skall vara köpt genom en särskild organisation, Eggafiskernes Salgslag i Ålesund, som förmedlar försäljningen av en stor del av den bankfisk, som införes till Ålesund. Helt nyligen har antagits en lag, enligt vilken det är förbjudet för konservfabriker att inlägga skarpsill hermetiskt, om densamma ej är köpt av fiskare, som äro anslutna till en organisation, vars stadgar äro godkända av handelsdepartementet. I Tyskland är genom ett dekret av den 26 januari 1934 den tyska fiskerinäringen knuten till en tvångskartell, som har till uppgift att reglera produktionen och försäljningen, kontrollera kvaliteten och undersöka exportmöjligheterna. I Italien kunna kooperativa fiskareföretag erhålla vissa koncessioner för mark och byggnader. I Japan utgör uppmuntran till bildande av kooperativa företag och popularisering av dessas verksamhet ett viktigt led i åtgärderna för att främja fiskerinäringen. Sovjetunionen har i stor utsträckning förstatligat fiskerinäringen. En plan över beräknad fiskfångst per år uppgöres. Denna årsplan skall genomföras av de statliga fisktrusterna, som få sig förelagda vissa arbetsprogram. Trusterna anskaffa sin fisk dels genom eget

fiske, dels genom överenskommelse med de inom respektive distrikt befintliga kooperativa företagen av fiskare (fiskkolchoser), vilka förbinda sig att till fastställt pris — enligt uppgift motsvarande 13 å 17 procent av detaljhandelspriserna — leverera ett visst kvantum fisk per kvartal. Sedan en kolchos fullgjort sitt avtal, äger densamma enligt en år 1932 utfärdad lag rätt att disponera över resten av fångsten på så sätt, att 25 procent få försäljas på fria marknaden och 75 procent till fisktrusterna, vilka härför betala högre pris än för den enligt avtalet kontraherade fisken. Enligt uppgift avyttras emellertid praktiskt taget all sådan överloppsfisk till trusterna, då privata grossister icke existera i Sovjetunionen. Kolchoserna erlägga en fiskeskatt uppgående till l 1 ^ procent av fångstens värde. År 1934 antogs i Amerikas Förenta Stater en lag angående auktorisering av fiskproducentorganisationer, under förutsättning att dessa ej monopoliserade den mellanstatliga och utländska handeln, varom närmare föreskrifter givas. Då det gäller att undersöka, vilka stödåtgärder som lämpligen kunna vidtagas i fråga om fiskarnas ekonomiska föreningar, torde man ha att skilja mellan ekonomiskt stöd genom lån samt speciella förmåner beträffande rätt till försäljning eller andra liknande rättsförmåner eller särskilda befogenheter. Vad först beträffar stöd genom lån till ekonomiska föreningar av fiskare med uppgift att befordra avsättningen av medlemmarnas fångster, torde några särskilda åtgärder utöver vad i detta hänseende redan vidtagits för närvarande ej vara påkallade. Fiskeriutredningen utgår emellertid ifrån att för varje år i mån av behov anvisas erforderliga medel för utlämnande av dylika lån. Rörande villkoren för lånen har fiskeriutredningen i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 8 april 1937 föreslagit, att räntan måtte nedsättas från 3*6 till 3 procent, och därvid erinrat om att 1937 års riksdag beslutat en motsvarande räntenedsättning beträffande fiskerilånen. Fiskeriutredningen får här hänvisa till denna sin framställning. I de förut åberopade riksdagsmotionerna, som ligga till grund för det uppdrag som i nu förevarande hänseende lämnats 1935 års fiskeriutredning, uttalas rörande statslånen till fiskareorganisationer, att de få sin huvudsakliga betydelse, om de utgå till sådana organisationer, som genom statsmakternas beslut tillerkännas särskilda förmåner, såsom fallet är med de auktoriserade strömmingsförsäljningsföreningarna. Fiskeriutredningen har därför ansett sig särskilt böra beakta i vad mån dylika förmåner k u i n a beredas fiskarnas ekonomiska föreningar och huru dessa i anslutning därtill lämpligen böra organiseras. Fiskeriutredningen har härvid utgått ifrån att iakttagas bör, att enskilda fiskares eller fiskhandlares rätt ej kräntes, så att berättigade anspråk på ersättning av statsmedel kunna göras. I varje fall torde sådan av större omfattning böra undvikas. Såsom förut nännts är det endast i få andra länder, som rättsförmåner av detta slag gi/its organisationer.

25 De förmåner, som närmast borde komma i fråga, anser fiskeriutredningen vara desamma, som utredningen tidigare föreslagit beträffande producentföreningar för strömming och sill fångad i Östersjön och som, såsom förut nämnts, jämlikt riksdagens beslut komma att tillämpas från den 1 januari 1938. E n dylik producentförening kunde avse antingen ett enda fiskslag, till exempel sill, ål, gädda, hummer, eller ett flertal eller all fisk, som ilandföres utmed viss kuststräcka. Då avsättningen av sötvattensfisk förmodligen även skulle kunna främjas på detta sätt, borde en producentförenings mottagningsområde emellertid även kunna omfatta viss sjö eller visst vattendrag eller visst inlandsområde. Genom att på dylikt sätt erhålla ensamrätt att inom sitt område mottaga visst eller vissa eller alla fiskslag till annan försäljning än direkt till konsument skulle dessa producentföreningar beredas en ganska betydande fördel utöver en vanlig andelsförening (försäljningsförening) . Andelsföreningarna ha ofta haft svårt att hålla kvar medlemmarna och ibland till och med att få dessa att leverera fångsterna till föreningen. Denna senare olägenhet har man dock börjat i viss mån avhjälpa genom att i föreningarnas stadgar föreskriva leveranstvång för medlemmarna, men endast genom auktorisering av här ifrågasatt slag kunna föreningarna erhålla önskvärd styrka och fiskare förmås att hålla samman till allas gemensamma fördel. Med auktoriserade producentföreningar av nu ifrågasatt slag skulle man först och främst vinna, att man kunde inom naturliga och enhetliga produktionsområden eller tillförselområden samla utbuden, även de små, till större enheter. Betydelsen härav torde ej bli minst, då producentföreningen avser endast visst fiskslag och en specialiserad handel, till exempel med ål, hummer. Vidare skulle genom bildande av producentföreningar onödig konkurrens mellan fiskare förhindras och fiskarna därigenom få ett visst grepp om prisbildningen. Produktionen skulle genom föreningarna bättre kunna regleras och anpassas efter avsättningsmöjligheterna, leveranserna och transporten mången gång ordnas mera rationellt. En av staten kontrollerad prisreglering skulle lättare kunna anordnas. Av handelspolitiska skäl torde ensamrätten att mottaga ilandförda fångster till försäljning endast böra avse svenska fångster. Till frågan om reglering av handeln med importerad fisk får fiskeriutredningen emellertid i det följande återkomma (se kap. Främjande av avsättningen, s. 33). För att en föreningsverksamhet av nu ifrågasatt slag skall erhålla den betydelse, som därmed avses, fordras emellertid även ett visst samarbete mellan föreningarna för det gemensamma målet: förbättrad avsättning av fiskets produkter till gagn för såväl producenter som konsumenter. Skulle varje producentförening arbeta för sig, utan hänsyn till andra föreningar och hela fiskerinäringens väl, bleve följden lätt, särskilt när föreningarnas antal ökats, en skarp konkurrens mellan föreningarna. Prissättningen skulle

snart förlora i fasthet och vid riklig tillförsel säkerligen det ena underbudet avlösa det andra. Fiskeriutredningen anser emellertid, att det närmast bör tillkomma fiskarnas organisationer att själva ordna erforderligt samarbete. Då utredningen nu föreslår en auktorisering av producentföreningar med viss ensamrätt till försäljning för att under de rådande förhållandena på fiskets område underlätta en sammanhållning mellan fiskare, vill utredningen därför dessutom föreslå, att samarbete mellan dessa producentföreningar främjas genom bestämmelse, att som villkor för erhållande av dylik auktorisering skulle kunna föreskrivas medlemskap i riksorganisation med uppgift att bland annat verka för samarbete mellan fiskares ekonomiska föreningar. Till frågan om en sådan organisation får fiskeriutredningen återkomma i det följande i samband med frågan om en fiskarnas riksorganisation. Fiskeriutredningen har uppgjort förslag till förordning angående ekonomiska föreningar för gemensamt avyttrande av fångsterna av fisk och skaldjur enligt här avhandlade grunder (Bilaga 1). Utredningen föreslår däri, att förordningen tillsvidare gives en giltighet av fem år. Måhända kunna producentföreningarna med tiden ernå sådan styrka, att de ej behöva det stöd auktoriseringen åsyftar. Vissa svårigheter kunna givetvis uppstå även för föreningar med de förmåner den här föreslagna auktoriseringen skulle medföra. Detta gäller särskilt i fråga om erhållande av lämplig kompetent ledning för föreningarnas verksamhet. Flera föreningar ha haft att kämpa med stora svårigheter i detta hänseende. Även om en producentförening skulle begränsa sin verksamhet till försäljning av föreningsmedlemmarnas fångster till grossister, fordras av ledaren viss kunnighet och erfarenhet i skötandet av en affär. Sådan sakna i regel fiskare. Driver en producentförening mera omfattande verksamhet med försäljning även till detaljhandlare och till konsumenter, ökas fordringarna på affärsledaren och affärsorganisationen. Fiskeriutredningen har därför haft under övervägande, huruvida några särskilda åtgärder borde vidtagas för att skaffa producentföreningarna lämpliga ekonomiska ledare. I den mån i branschen erfarna och i övrigt lämpliga affärsmän ej kunna förvärvas, torde närmast komma i fråga att bereda för affärsverksamhet intresserade fiskare tillfälle att förvärva nödig skolning i bokföring med mera samt kännedom om andelsrörelsens principer. Härför erforderlig undervisning torde kunna meddelas i vissa folkhögskolor, men. då lantbruksstyrelsen av Kungl. Maj:t erhållit i uppdrag att utreda frågan om en särskild folkhögskola för fiskare och då det synes lämpligt att förlägga undervisning, som här avses, till en dylik fiskarefolkhögskola, får fiskeriutredningen föreslå, att lantbruksstyrelsen anmodas att vid fullgörandi av sitt nämnda uppdrag beakta här framförda önskemål och framlägga fördag i frågan.

27 I övervägande bör även tagas om fiskarnas ekonomiska föreningar kunna beredas förmåner på annat sätt än här nu berörts. I motionerna uttalas, att de nuvarande organisationerna ej äro tillfyllest — undantagandes strömmingsfiskarnas — enär fiskarna praktiskt taget sakna varje som helst inflytande över handeln med fisk och därmed också över prissättningen på fisken. Härtill torde böra anmärkas, att genom de prisregleringar, som på senaste tid anordnats å flera platser, ett visst inflytande utövats på prisbildningen. Detta inflytande bör bli väsentligt större genom den utökning av prisregleringarna fiskeriutredningen tänkt sig skulle komma till stånd och varför i det följande närmare redogöres (se kap. Fiskets stöd- och prisregleringsfond). I samma riktning torde även i hög grad bildandet av producentföreningar, som auktoriseras på förut nämnt sätt, komma att verka. Genom de nu nämnda åtgärderna synes motionärernas önskemål beträffande fiskarnas inflytande på prissättningen kunna bli i stor utsträckning tillgodosett i vad som berör fiskarnas och fiskareföreningarnas utförsäljning spriser. Fiskeriutredningen har även haft under övervägande, huruvida åtgärder lämpligen skulle kunna vidtagas i syfte att utsträcka fiskarnas inflytande på prissättningen till att gälla en reglering av förhållandet mellan fiskarnas utförsäljningspriser och minuthandelspriserna, men har funnit synnerligen stora svårigheter uppstå härvid på grund av bland annat de mycket växlande omkostnaderna för fiskens distribution här i landet och därför ej ansett sig böra föreslå några åtgärder i detta syfte. I den mån fiskarnas försäljningsorganisationer börja bedriva detaljhandel, synas fiskarnas intressen i detta hänseende kunna bli bättre tillgodosedda. Fiskeriutredningen vill dock nämna, att förslag om en dylik reglering av detaljhandelspriserna framfördes i Danmark år 1934. Förslaget gick ut på att priserna i minuthandeln ej finge med mera än en viss procent överstiga det grundpris, som betaltes fiskarna. Detta procentuella tillägg (»maximiavance») skulle täcka både grossistens och detaljistens avance och utgifter. Huru tillägget skulle fördelas mellan grossist och detaljist, berördes ej i förslaget. Tilläggsprocenten varierade mellan 30 och 125 allt efter olika fiskslag och sorteringar. Förslaget gällde endast rödspätta, skrubba, torsk, horngädda, sill och makrill. Enighet uppnåddes emellertid ej mellan fiskare och fiskhandlare om förslaget. Riksorganisation. I jordbruksutskottets utlåtande (nr 74) över ifrågavarande motioner uttalas, att det torde vara nödvändigt att till prövning upptaga bland annat frågan om en hela riket omfattande ekonomisk fiskeriorganisation, och i motionerna har ifrågasatts en organisation liknande Sveriges slakteriförbund förening u. p. a. För närvarande finnes ingen facklig eller ekonomisk riksorganisation på fiskets område. Innan fiskeriutredningen ingår på frågan om bildandet av

en sådan, må, då i de ifrågavarande motionerna hänvisning gjorts till riksorganisationerna på jordbrukets område, först en kort redogörelse för dessa lämnas. Sveriges slakteriförbund: Till medlemmar i detta kunna antagas slakteriföreningar och slaktdjursförsäljningsföreningar samt, om förbundets ändamål därigenom främjas, även andra slakteriföretag. Förbundets ändamål är bland annat att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i den utsträckning, som erfordras, försälja medlemmarnas överskott av slaktdjur och slaktdjursprodukter. Enligt stadgarna har förbundet, i syfte att åstadkomma och befrämja rationalisering och förbättrade avsättningsförhållanden inom slakterihanteringen, att ordna samarbete mellan medlemmarna till förebyggande av inbördes konkurrens såväl vid inköpen av slaktdjur som vid försäljning av slakteriprodukter samt genomföra härför erforderlig indelning av medlemmarnas verksamhetsområden jämte nödig prisutjämning för stödjande av den inhemska prisnivån å slaktdjursmarknaden. Förbundet har vidare att förmedla inköp av för slakteridriften erforderliga förnödenheter ävensom att idka annan därmed förenlig verksamhet. Förbundet skall arbeta för kvalitetsförbättring och standardisering av de saluförda produkterna, verka för enhetlig bokföring och effektiv revision, insamla uppgifter i avsikt att åstadkomma ur jordbrukssynpunkt ändamålsenlig tillförsel och prisbildning å slaktdjursmarknaden med mera. Efter i stort sett liknande plan arbetar Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Andra organisationer inom jordbruksområdet, som måhända kunna tjäna som förebild vid bildandet av ett fiskareorganisationernas riksförbund, torde vara Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Riksförbundet landsbygdens folk. Sveriges allmänna lantbrukssällskap är enligt stadgarna en opolitisk sammanslutning, som har till uppgift att tillvarataga och befrämja det svenska jordbrukets intressen genom att 1) befordra samarbetet mellan såväl de enskilda jordbrukarna som det svenska jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer på alla de områden, där ett dylikt samarbete kan vara till gagn för jordbruket, samt att utan ingripande i de enskilda föreningarnas speciella angelägenheter handhava för föreningarna och jordbruket i allmänhet gemensamma arbetsuppgifter; 2) verka för en rationell utveckling av det svenska jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse genom sakkunnig upplysningsverksamhet i fråga om föreningarnas organisation och arbetsmetoder samt genom befrämjande! av en effektiv kontroll och revision inom jordbrukets förenings väsende; 3) företaga utredningar och utarbeta förslag angående åtgärder särskilt av ekonomisk och merkantil art, vilka kunna vara till nytta för jordbruket samt i förhållande till och i samarbete med såväl statsmakterna som lancets

29 övriga näringsgrenar och näringsorganisationer tillvarataga och bevaka det svenska jordbrukets intressen. Riksförbundet landsbygdens folk har enligt stadgarna till ändamål att på solidarisk grund verka för en enhetlig och fast organisation för tillvaratagandet av den jordbrukande befolkningens ekonomiska och sociala intressen. För detta ändamål skall förbundet eller dess underavdelningar där så k a n anses behövligt för sina respektive verksamhetsområden bland annat träffa avtal med olika parter på såväl varu- som arbetsmarknaden. Avtal träffade av förbundets underavdelningar skola dock för att äga giltighet godkännas av förbundets centralstyrelse eller av den befullmäktigat ombud. Beträffande de två sistnämnda riksorganisationernas verksamhet må nämnas, att lantbrukssällskapet som sådant icke åtnjuter något statsbidrag till stöd för sin ordinarie verksamhet. Däremot har sällskapet på därom gjord framställning erhållit vissa statsanslag för särskilda ändamål, såsom vissa år för organisationsarbete på mejerihanteringens och äggförsäljningens område, ett annat år för organisationsarbete bland landets skogsägare. Anslagen ha praktiskt taget i sin helhet använts till ersättning åt personer, som särskilt tagits i anspråk för ifrågavarande arbeten samt andra därmed förenade kostnader. Riksförbundet landsbygdens folk har på förfrågan meddelat, att förbundet är att betrakta som en ren jordbrukarnas fackförening, och att det under sådana omständigheter vore en given sak, att förbundet varken ville eller kunde ifrågasätta statsanslag. Skulle ett fiskareorganisationernas riksförbund bildas, torde förbundet enligt fiskeriutredningens mening närmast böra få till uppgift 1) att utgöra en sammanslutning mellan fiskets fackliga och ekonomiska organisationer; 2) att i allmänhet söka främja medlemmarnas (organisationernas) ekonomiska och sociala intressen samt verka för och förmedla samarbete mellan organisationerna i den mån så är behövligt och utan ingripande i de enskilda organisationernas speciella angelägenheter; 3) att verka för och biträda vid bildandet av ekonomiska fiskaresammanslutningar med lämpliga verksamhetsområden och i samband därmed arbeta för en förbättrad distribution och avsättning av det svenska fiskets produkter; 4) att, då så erfordras för undvikande av konkurrens, ordna samarbete mellan de ekonomiska organisationerna, särskilt de av fiskeriutredningen föreslagna auktoriserade producentföreningarna; 5) att verka för tillämpning av enhetlig bokföring och effektiv revision inom de ekonomiska organisationerna samt att vid behov verkställa driftanalyser; 6) att i den mån så finnes lämpligt förmedla inköp av för fisket erforderliga förnödenheter till de ekonomiska organisationer, som försälja sådana till sina medlemmar och således utgöra en inköpscentral för dessa; samt

7) att driva och leda propagandaarbetet för ökad användning av sveniska fiskprodukter. Det torde däremot i allmänhet ej kunna bli tal om någon försäljningsvterksamhet för riksförbundet. Förbundets arbete synes lämpligen kunna fördelas på fyra olika sektioner: 1) facklig, 2) ekonomisk, 3) inköps- och 4) propagandasektion. Rörande en riksorganisation får fiskeriutredningen framföra ytterligare följande synpunkter. Riksförbundet skulle efter den här framlagda planen utgöra en sammanslutning av de fackliga och ekonomiska fiskareorganisationerna. Där dessa äro sammanslutna till centralorganisationer, synes det fiskeriutredningen lämpligast, att den centrala organisationen är ansluten till riksorganisationen, men ej dennas olika underorganisationer. Till sådana fackliga fiskareorganisationer, som skulle vara medlemmar av riksförbundet, torde ej böra räknas föreningar för allmän fiskodlingsverksamhet, såvida föreningarna ej äro att betrakta som producent- eller försäljningsföreningar, ej heller sport- och nöjesfiskareföreningar. Då riksförbundet skulle verka för bildande av ekonomiska föreningar samt till en viss grad leda samarbetet mellan dem, komme det att ikläda sig ett visst ansvar för dessa föreningars verksamhet. Fiskeriutredningen har därför ansett lämpligt, att riksförbundet även arbetar för effektiv revision samt verkställer driftanalyser, då så kan anses påkallat eller önskvärt. En dylik kontrollverksamhet torde vara ägnad att stärka fiskarnas förtroende för sina egna ekonomiska organisationer. I allmänhet ha fiskarna nämligen ej möjlighet att själva i önskvärd utsträckning utöva kontroll över den egna organisationens verksamhet. Riksförbundet komme i den mån antalet ekonomiska föreningar ökades och dessa finge allt större försäljningsverksamhet säkerligen att få ett ansvarsfullt arbete med att leda samarbetet mellan dessa föreningar, så att olämplig konkurrens ej uppstode. Riksförbundet borde härvid tillse, att föreningarnas verksamhetsområden ordnades så, att distributionen av fisk till olika konsumtionsorter underlättades och avsättningen i sin helhet främjades. För att riksförbundet härvid skulle få ökat inflytande på de skilda föreningarna, har fiskeriutredningen, såsom i det föregående närmare berörts, föreslagit, att som villkor för auktorisering av producentföreningar skulle kunna fordras medlemskap i riksorganisation. Fiskeristyrelsen skulle dessutom äga befogenhet giva producentförening anvisningar ägnade att underlätta riksförbundets arbete i nu berört syfte. Fiskeriutredningen har tänkt sig, att riksförbundets inköpsverksamhet skulle begränsas till att i den mån rekvisitioner ingå från organisationerna göra inköp för dessas räkning. Genom en sådan centralisering av inköpen borde fördelaktigare inköpsvillkor kunna uppnås. Denna affärsverksamhet skulle i ekonomiskt hänseende hållas skild från förbundets övriga verksamhet, och särskilda räkenskaper föras däröver. Förbundet synes ej böra betinga

31 sig högre provision för affärsförmedlingen än som motsvarar förbundets egna kostnader därför jämte skäligt bidrag till förbundets allmänna verksamhet. Då fiskeriutredningen anser det önskvärt, att propagandaarbetet för ökad användning av svenska fiskeriprodukter centraliseras eller åtminstone bedrives under gemensam ledning eller efter gemensam plan, så att ej konflikter uppstå mellan de olika fiskeriintressena, vilket med en utökad på olika håll bedriven separat propaganda lätt kan bli fallet i vårt land med där rådande delvis motsatta fiskeriintressen, har utredningen i de här uppdragna grundlinjerna för riksförbundets verksamhet även medtagit fiskpropaganda. Fiskeriutredningen finner det synnerligen lämpligt, att propagandaverksamheten anknytes till ett de fackliga och ekonomiska fiskareorganisationernas riksförbund, särskilt som en av detta riksförbunds viktigaste uppgifter skulle vara att verka för bildandet av producentföreningar (försäljningsföreningar) och även att till en viss grad leda samarbetet mellan dem, såsom förut framhållits, just i syfte att uppnå en förbättrad distribution och därmed ock en förbättrad avsättning av fiskarnas fångster. Lämpligheten härav torde framstå så mycket tydligare, när man beaktar att med propagandaarbete måste förknippas en förbättrad distribution av fiskets produkter. På många platser är tillförseln av fisk ännu alltför otillfredsställande. Varan själv är dock den bästa propagandan och måste därför hållas lättillgänglig, om konsumtionen verkligen skall kunna ökas. I övrigt synes det böra tillkomma de nuvarande fackliga och ekonomiska organisationer, som skulle bilda ett riksförbund, att själva i detalj utforma riktlinjer och utarbeta stadgar för en riksorganisation. Ett riksförbund torde för en verksamhet efter här angivna grunder behöva ett verkställande utskott samt en ombudsman jämte nödig personal. Expeditionslokal bleve även erforderlig. De årliga administrationskostnaderna för förbundets allmänna verksamhet torde böra beräknas till omkring 25 000 kronor. Härtill komma så kostnaderna för inköpscentralens verksamhet. För det första organisationsarbetet torde även erfordras extra medel. Vad angår frågan om statligt ekonomiskt stöd åt riksförbundets allmänna verksamhet, torde kunna ifrågasättas, om ej en sådan organisation för att kunna arbeta fullt effektivt och självständigt borde vara oberoende av direkt stöd från statens sida. Vid starten ävensom under de första verksamhetsåren lär det dock bli förenat med svårigheter för de nuvarande organisationerna att själva helt finansiera riksförbundets verksamhet. Med hänsyn härtill och till att det av skäl som förut anförts ur statens synpunkt synes önskvärt, att en riksorganisation av ifrågasatt slag kommer till stånd, får fiskeriutredningen förorda, att, sedan riksförbundet bildats, det erhåller dels ett engångsanslag av 25 000 kronor, dels under de fem första åren av sin verksamhet ett årligt statsbidrag av 25 000 kronor. Dessa anslag synas lämpligen kunna utgå ur den stöd- och prisregleringsfond, som fiskeriutredningen föreslagit skola

bildas (se kap. Fiskets stöd- och prisregleringsfond). I detta sammanhang må erinras om att Svenska ostkustfiskarnas centralförbund under ett par år anvisats ett årligt statsanslag av 15 000 kronor i samband med det uppdrag förbundet erhållit att organisera strömmingsfiskarna i anslutning till den statliga regleringen av handeln med färsk strömming. Inköpscentralens verksamhet synes helt böra finansieras av de organisationer, som begagna sig av densamma. Då riksförbundet även skulle övertaga propagandaarbetet, synes det böra erhålla särskilt bidrag därtill ur statsmedel. Härvid torde närmast komma i fråga anslag ur den förutnämnda fiskets stöd- och prisregleringsfond. Beloppets storlek synes böra bli beroende av huru propagandaverksamheten organiseras och vilken omfattning som gives densamma. För bildande av ett riksförbund torde vara lämpligast att en organisationskommitté tillsättes för att utarbeta förslag till stadgar samt sedan utfärda kallelse till en konstituerande stämma. Organisationskommittén skulle bestämma grunderna för organisationernas representation och rösträtt vid stämman. Det torde nämligen vara nödvändigt, alt sådana fastställas före kallelse till konstituerande stämma. När riksförbundet bildats och antagit stadgar, som i huvudsak ansluta sig till här framlagda grundlinjer för en riksorganisation, skulle förbundet tilldelas det i det föregående nämnda engångsanslaget samt därjämte ett årligt statsbidrag, som skulle förnyas under de fyra närmast följande åren. För att påskynda och underlätta tillsättandet av en organisationskommitté får fiskeriutredningen föreslå, att statsmedel anvisas för detta ändamål under följande villkor. Då en förutsättning för att riksorganisationen skulle erhålla statligt stöd, såväl ekonomiskt som administrativt, vore att den bildades efter de här angivna grunderna, synes det lämpligast, att Kungl. Maj:t utser en medlem i kommittén. Denne skulle föranstalta om att övriga kommittémedlemmar utsåges samt sammankalla dessa. Han skulle dessutom vara kommitténs ordförande. Organisationskommittén skulle dessutom bestå av sex medlemmar. Dessa skulle utses i den ordning Kungl. Maj:t bestämde, förslagsvis två av Svenska västkustfiskarnas centralförbund, två av Svenska ostkustfiskarnas centralförbund en av Svenska insjöfiskarnas centralförbund samt en representant för orgarisationerna i Skåne och Blekinge utsedd av organisationskommitténs ordförande efter förslag från de viktigaste organisationerna. Kommittéledamöterna synas böra erhålla ersättning enligt samma grunder som gälla för kommittéer och utgå ur jordbruksdepartementets anslag för detta ändamål. Ur samma anslag skulle erforderliga expensmedel ställas till organisationskommitténs förfogande. Statsbidrag borde även utgå — förslagsvis ur anslaget till fislerinäringens främjande — till kostnaderna för den konstituerande stämnan enligt närmare framställning av organisationskommittén. Många orgaiisationer torde av ekonomiska skäl annars ej kunna bli representerade. 0*ganisationskommittén borde snarast tillsättas, så att en riksorganisation om

33 möjligt vore bildad och kunde börja sin verksamhet den 1 juli 1938. Detta vore önskvärt särskilt med hänsyn till fiskeriutredningens förslag om auktorisering av producentföreningar.

Främjande av avsättningen. Vid bedömandet av frågan om fiskerinäringens avsättningsförhållanden och möjligheterna till desammas förbättrande spelar givetvis Sveriges utrikeshandel med fisk en synnerligen betydande roll. Å ena sidan måste det framstå såsom ett viktigt önskemål att skapa gynnsammast möjliga betingelser för utförseln till främmande länder av det svenska fiskets produkter, å andra sidan synes det uppenbart, att den inre marknadens behov av fisk lämpligen bör så långt sig göra låter tillgodoses genom svenska fiskare. Vad till en början angår Sveriges utförsel av fisk, såväl färsk som beredd sådan, framgår dess storlek och fördelning på viktigare exportländer under senare år av den i inledningskapitlet lämnade översikten, upptagande kvantitets- och värdeuppgifter beträffande dels den egentliga utförseln av fisk från Sverige, dels ock avsättningen av färsk fisk från svenska fiskebåtar direkt från fångstplatserna. Av nyssnämnda uppgifter framgår, att den svenska fiskexporten visserligen i stort sett förmått hävda sig under senare år, till såväl kvantitet som värde, men heller icke utvecklats. Möjligheterna till en ökning av exporten hava också i hög grad försvårats och i vissa fall åtminstone för närvarande helt stäckts på grund av de åtgärder för begränsning av fiskimporten, som ett stort antal länder funnit lämpligt att vidtaga, huvudsakligen till skydd för de egna fiskeriintressena. I det för den svenska fiskexporten viktigaste landet, Tyskland, har sålunda avsättningen försvårats dels genom införande (år 1933) av nya eller förhöjda tullar, dels genom de tyska valutabestämmelserna, vilka föreskriva särskilt tillstånd av behörig myndighet för betalning av importen, dels ock på grund av den officiella prissättningen å vissa fiskslag. Genom förhandlingar mellan svenska och tyska vederbörande hava visserligen sådana villkor uppnåtts, att den sammanlagda svenska exporten till Tyskland varken av färsk fisk eller av beredd fisk undergått någon påfallande minskning, men de nyssnämnda komplicerade regleringsåtgärderna hava gjort den tyska marknaden osäkrare än tidigare, något som gjort sig gällande särskilt vid riklig tillförsel av sill och makrill. Vissa andra speciella fiskexportintressen hava också skadats : en tidigare export av mindre kolja har upphört, och ålexporten har väsentligt försvårats. Beträffande en annan för de svenska fiskeriintressena synnerligen viktig utlandsmarknad, nämligen den brittiska, må följande anföras. Under 1920talet började ett bohuslänskt fiske med snurrevad i Nordsjön och väster om 3— 717572

34 Skottland alltmer att utveckla sig. Fångsterna blevo större än vid samma fiske i Skagerak och Kattegatt och vunno avsättning utom i danska även i brittiska hamnar, där de svenska fiskarnas väl behandlade fisk högt uppskattades. Utsikterna för ett svenskt nordsjöfiske i större skala syntes därför synnerligen goda. Större fiskebåtar med kraftigare motorer byggdes för att så långt som möjligt utnyttja den brittiska marknaden. Oaktat införseln av färsk fisk till Storbritannien, vilken tidigare varit tullfri, den 1 mars 1932 belagts med en värdetull om 10 procent, avsatte svenska fiskebåtar i brittiska hamnar under år 1933 direkt från fångstplatserna över 4 174 ton. Än större torde denna avsättning hava blivit, om införseln till Storbritannien icke från och med den 21 augusti nämnda år blivit underkastad kvantitativa restriktioner. Då planerna härpå varit kända vid de förhandlingar om handelsöverenskommelse mellan Sverige och Storbritannien, som fördes under våren 1933, hade från svensk sida utverkats en bestämmelse i den sedermera den 15 maj 1933 undertecknade och den 7 juli samma år ikraftträdda handelsöverenskommelsen, enligt vilken Sverige i händelse av reglering av fiskimporten till Storbritannien tillförsäkrades en årskontingent av 43 000 cwts (d. v. s. 2 184 ton), vari dock icke inberäknades ål och sötvattensfisk, beträffande vilka slag av fisk importen från Sverige icke skulle vara underkastad någon inskränkning. Ifrågavarande kvantitet hade beräknats på grundval av införseln från Sverige under åren 1930—1932 och utgjorde omkring 90 procent av årliga införseln i medeltal under nämnda för Sverige mindre gynnsamma basperiod. Största delen av kontingenten (inemot 90 procent) har reserverats för svenska fiskebåtar, som direkt från fångstplatserna införa färsk fisk till brittiska hamnar. Då den brittiska importregleringen för fisk dels direkt hämmat den lovande utvecklingen av det svenska nordsjöfisket, dels ock indirekt ofördelaktigt påverkat svenska fiskeriintressen därigenom, att Danmark och Norge torde hava sökt kompensera minskningen i fiskexporten till Storbritannien genom ökad export såväl till Sverige som till andra länder, där Sverige haft marknad, vore det givetvis i högsta grad önskvärt, att en Ökning av den svenska fiskkontingenten i Storbritannien kunde uppnås. Hittills hava framställningar i dylikt syfte icke lett till något resultat, men fiskeriutredningen vill uttala den förhoppningen, att saken återupptages vid första lägliga tillfälle ->ch att i varje fall den ytterligare begränsning av fiskinförseln till Storbritannien, som den av brittiska regeringen tillsatta Sea Fish Commission föreslagit i ett i mars 1936 avgivet betänkande, skall kunna för Sveriges del avvisas. I Danmark hava vidtagits restriktionsåtgärder beträffande utrikeshandeln med fisk dels genom uppförande av vissa fiskslag å förteckningen över vaior, för vilkas import valutatillstånd är erforderligt, dels ock med avseende å utförseln av fisk till Storbritannien, varigenom villkoren för återutförsel till n ä m n d a land av till Danmark införd utländsk fisk påverkas. För Sveriges vidkommande torde dock verkningarna av ifrågavarande restriktioner få in-

35 ses hava så långt möjligt mildrats efter förhandlingar mellan vederbörande svenska och danska myndigheter. Emellertid vållas de svenska fiskeriintressena betydande olägenheter av de i Danmark utgående tullarna å lax och olika slags skaldjur, och det vore givetvis synnerligen önskvärt, att dessa tullar kunde borttagas. I Norge hava jämlikt en lag den 3 juli 1933 utfärdats och från och med den 15 mars 1934 tillämpats bestämmelser angående förbud mot införsel av fisk och kräftdjur eller ilandförande därav från utländska fångstfartyg. Efter förhandlingar mellan ombud för svenska och norska regeringarna hava dock allmänna dispensföreskrifter fastställts, åsyftande att säkerställa, att dylika förbud bleve till minsta möjliga skada för dåvarande svenska fiskeriintressen på den norska kusten och den norska marknaden. Införseln eller ilandföringen skall dock äga rum till norsk köpare, som är godkänd av de norska tullmyndigheterna. Efter nämnda förhandlingar ha emellertid nya svenska intressen uppkommit, framförallt i fråga om avsättning av fångster vid snurrevads- och trålfisket i Nordsjön. Dessa fångster få nämligen enligt nämnda norska bestämmelser ej ilandföras i Norge. Erinras må även om de olägenheter som vållas svenska fiskare genom gällande norska bestämmelser angående transitering av fisk. Bland andra länder av intresse för den svenska fiskexporten, vilka infört importreglering, kunna nämnas Belgien, Frankrike, Nederländerna, Polen och Tjeckoslovakien. Ehuru härav föranledda svårigheter för den svenska exporten i många fall kunnat undanröjas genom förhandlingar med vederbörande land, utgör dock den omständigheten, att marknaderna icke äro fria, en begränsning av exportens expansionsmöjligheter. Nya marknader äro också synnerligen svåra att finna. Flera försök ha dock gjorts med statligt understöd. Möjligheterna till avsättning i mera avlägsna länder torde dock förtjäna att ytterligare undersökas. Fiskeriutredningen återkommer till denna fråga i det följande. Fiskeriutredningen vill jämväl ånyo understryka angelägenheten av att vid handelspolitiska förhandlingar med främmande makter alla tillfällen att tillgodose den svenska fiskexportens intressen så långt möjligt tillvaratagas. Beträffande Sveriges införsel av fisk under senare år har i inledningskapitlet lämnats en sammanställning av kvantitets- och värdeuppgifter avseende tiden 1930—1936. Därav framgår, att de ojämförligt viktigaste importländerna äro Norge och Island (tillsammans 75—80 procent av kvantiteten, 65 —70 procent av värdet), varefter följa Danmark och Finland. Importsiffrorna förete icke några större förändringar under dessa år. Under år 1936 visade dock importkvantitetssiffran en kraftig höjning, vilken huvudsakligen är att tillskriva ökning av importen av saltad sill från Island. Under de senare åren hava förekommit otaliga framställningar från fiskets målsmän om skydd mot fiskimporten i form av importförbud eller importreglering beträffande vissa fiskslag eller av införseltullar. Ett flertal mo-

tioner hava i dylikt syfte väckts i riksdagen utan att dock leda till resultat. För sin del anser fiskeriutredningen många skäl tala för att en importreglering vore det enklaste och mest effektiva sättet att tillmötesgå fiskarebefolkningens allvarliga och berättigade krav på hjälp till bättre levnadsvillkor, på sätt som skett i ett flertal främmande länder eller som i Sverige skett till skydd för vissa jordbruksintressen. För Sveriges vidkommande synas dock nu såsom tidigare handelspolitiska skäl tala emot vidtagande av dylika åtgärder på fiskets område. Det har i detta avseende framhållits för fiskeriutredningen, att direkt mot fiskimporten riktade åtgärder med största sannolikhet komme att leda till motåtgärder, ägnade att skada svenska exportintressen, icke minst på fiskets område, varvid särskilt påpekats att, såsom framgår av i det föregående lämnade statistiska uppgifter, avsättningen på utländska marknader av färsk fisk, fångad av svenska fiskare, alltjämt är väsentligt större än införseln av färsk fisk, fångad av utländska fiskare. Det har vidare framhållits, att det vid sådant förhållande vid bedömande av hithörande frågor synes vara anledning att taga hänsyn till fiskutbytet i sin helhet för landet, även om därigenom vissa lokala intressen otvivelaktigt kunna lida skada, samt att den omständigheten, att Sveriges fiskeutbyte med vissa främmande länder visade betydande importöverskott, uppvägdes därav, att handelsbalansen med samma länder visade avsevärt exportöverskott, vadan motåtgärder kunde komma att drabba viktiga industri- och andra intressen. Det har även visat sig, att ifrågavarande handelspolitiska betänkligheter hittills avhållit statsmakterna från att vidtaga restriktiva åtgärder mot fiskimporten. Några mindre undantag synas endast bekräfta regeln: efter framställning av 1933 års fiskeriutredning har sålunda införseln av färsk långa avsedd för beredning av spillånga reglerats, varjämte införsel av saltad och kryddad islandssill förbjudits under viss tid av året (1/6—5/8), oavsett om sillen fångats av svenska eller utländska fiskare. Fiskeriutredningen har i skrivelse den 14 april 1937 hemställt, att detta senare förbud måtte utsträckas till att avse tiden till och med den 20 augusti. I anledning av förslag från 1935 års fiskeriutredning angående viss reglering av handeln med annan färsk fisk än strömming har den 12 juni 1936 utfärdats förordning angåer.de sådan reglering av handeln med färsk torsk; Kungl. Maj:t har dock hittills icke förordnat om tillämpning av förordningen. Vidare har en införseltall av 75 öre per kilogram åsatts spillånga. Ehuru fiskeriutredningen för sin del, såsom ovan sagts, finner åtskilliga skäl tala för vidtagande av direkta åtgärder för begränsning av den för i e svenska fiskarnas intressen skadliga importen av fisk, vill fiskeriutrednngen, med beaktande av styrkan av de betänkligheter i handelspolitiskt hånseende, som anförts mot sådana restriktioner, icke föreslå vidtagande av åtgärder i sådan riktning. Fiskeriutredningen önskar dock därvid understryka, att den anser billighet och rättvisa under sådana förhållanden kräm,

att fiskerinäringen i stället erhåller stöd i annan form, varutinnan ett flertal förslag framläggas i detta betänkande. En åtgärd, som enligt fiskeriutredningens mening skulle verksamt bidraga till sanering och förbättring av förhållandena inom fiskerinäringen, vore att förbehålla rätten till partihandel med fisk åt auktoriserade partihandlare. Förslag till dylik anordning har på sin tid framförts av undertecknad Martin. Fiskeriutredningen vill emellertid icke för närvarande ifrågasätta vidtagandet av en så långt gående åtgärd som auktorisering av all partihandel inom landet, men anser sig dock, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att skapa gynnsammare betingelser för genomförande av prisregleringar i den form, varom fiskeriutredningen i det följande skall framlägga förslag, böra tillstyrka, att rätten till import av fisk och skaldjur förbehålles auktoriserade importörer. Fiskeriutredningen har i detta ämne uppgjort förslag till förordning angående meddelande av tillstånd att till riket införa färsk, saltad, torkad och rökt fisk samt skaldjur, med till en början en giltighet av tre år (Bilaga 2). Enligt detta förslag skulle fisk och skaldjur således icke kunna införas till landet, utan att en auktoriserad importör stode som mottagare, och icke heller kunna sändas direkt till en fiskauktion för försäljning annat än genom auktoriserad importör. Undantag härifrån skulle göras för gränshandel samt för fall, som avses i §§ 5 och 6 tulltaxeförordningen, vilka avse tullfri införsel för tullbelagd vara. Till införsel skulle givetvis icke hänföras svenska fiskebåtars införsel av egen fångst eller därav beredd vara. Auktoriserad importör skulle vara skyldig att på anfordran avgiva rapport angående den av honom bedrivna importens omfattning och art samt att ställa sig till efterrättelse de villkor eller direktiv för importens bedrivande, som kunde komma att meddelas honom. Tillstånd att bedriva import torde böra meddelas av Kungl. Maj:t eller av den myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t uppdrager att meddela dylikt tillstånd, förslagsvis den föreslagna fiskeristyrelsen. Inom denna skulle nämligen enligt det framlagda förslaget anställas en kommersiellt utbildad tjänsteman med byrådirektörs grad, vilken bland annat skulle handlägga kommersiella ärenden och ständigt följa utvecklingen på fiskmarknadens område. Tillstånd att bedriva import skulle även kunna lämnas ekonomisk fiskareorganisation. Tillståndet skulle kunna återkallas, för den händelse en auktoriserad importör ej ställt sig till efterrättelse de allmänna bestämmelserna om importen eller de i tillståndsbeviset givna föreskrifterna. Då en auktorisering av fiskimporten enligt ovan antydda linjer icke skulle i och för sig åsyfta någon begränsning av importen i dess nuvarande omfattning, synas några berättigade erinringar från främmande länders sida icke kunna göras däremot. Liknande anordning förekommer exempelvis i Norge enligt vad ovan (sid. 35) anförts. Fiskeriutredningen har dock icke förbisett, att Kungl. Maj:t, innan förslag i ämnet framlägges, måhända bör låta

38 upptaga saken till överläggning med vederbörande i vissa främmande länder i syfte att klargöra ändamålet med den ifrågasatta anordningen. Då förhållanden kunna uppstå som göra det önskvärt, att exporten regleras i syfte att rationellt kunna utnyttja möjligheterna för export till länder, där import är beroende av licens eller valutatilldelning, får fiskeriutredningen föreslå, att Kungl. Maj:t gives befogenhet att förordna, att exporten av visst fiskslag eller skaldjur skall ske under enhetlig ledning eller efter viss plan såväl med hänsyn till varans kvalitet som pris och att exporten med hänsyn härtill skall handhavas av särskilt auktoriserade exportörer. En dylik ordning kan även bli av betydelse för att bättre utnyttja tillgången i olika delar av landet, ävensom för ett målmedvetet arbete på att vinna nya marknader för fiskets produkter. Fiskeriutredningen har i anslutning till vad nu anförts uppgjort förslag till förordning angående reglering av exporten av färsk, saltad, torkad och rökt fisk samt skaldjur (Bilaga 3), med till en början en giltighet av tre år. För handläggande av ärenden angående import och export är det av största vikt, att den föreslagna fiskeristyrelsen ständigt hålles å jour med fiskmarknadens läge i utlandet. Då de lantbruksattachéer Sverige har anställt å vissa platser, för närvarande London, Berlin och Riga, även ha att tillvarataga fiskerinäringens intressen, synes det lämpligt, att de erhålla i uppdrag att noggrant följa fiskmarknaden i respektive länder samt direkt till fiskeristyrelsen ingiva rapporter därom ävensom angående andra förhållanden på fiskets område, som kunna antagas vara av vikt för fiskeristyrelsen att äga kännedom om. Fiskeristyrelsen torde även ha, liksom för närvarande lantbruksstyrelsens fiskeribyrå, att påräkna värdefulla rapporter från utrikesdepartementet. Men marknadsförhållandena böra även bli föremål för särskild och direkt undersökning genom den föreslagna kommersiellt utbildade tjänstemannen i fiskeristyrelsen. Denne bör härvid kunna erhålla stöd förutom av lantbruksattachéerna även av Sveriges legationer och konsulat. I speciella fall kan en undersökning kanske lämpligast uppdragas åt särskild sakkunnig och medel anvisas härför ur fiskets stödoch prisregleringsfond. Dylika marknadsundersökningar torde givetvis böra ske i samråd med exportörer, särskilt i fall då auktoriserade sådana finnas. Fiskeriutredningen får föreslå, att reseanslag anvisas, så att den föreslagna kommersiellt utbildade tjänstemannen i fiskeristyrelsen allt emellanåt kan beredas tillfälle företaga resor till de länder, som äro av vikt för vår fiskexport, för att på ort och ställe skaffa sig nödig kännedom om rådande marknadsförhållanden. I förevarande sammanhang torde lämpligen böra behandlas en framställning till Kungl. Maj:t från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund den 4 maj 1936. I densamma anföres, att i motion till förbundets årsmöte uttalats, att vårt land hittills icke gjort vad som kunnat göras för att hävda det svenska fiskets intressen på exempelvis den brittiska marknaden. Åtmin-

39 stone i vissa fall skulle den svenska fiskmarknaden i Billingsgate kunna förbättras genom bättre organisation hemma i Sverige. Det gällde kanske framförallt sötvattensfisk, skaldjur och ål, som icke äro kontingenterade. Centralförbundet fann det önskvärt, att särskilt reseanslag för studium av avsättningsförhållandena upptoges i riksstaten, ävensom att i samband därmed till omprövning upptoges frågan om inrättande av en särskild fiskerikonsulentbefattning med uppgift att tillvarataga det svenska fiskets avsättningsintressen i andra länder. Den till vårt land så gott som obehindrat pågående fiskimporten utgjorde även ett starkt skäl för att ingenting borde underlåtas, som kunde bidraga till att underlätta förefintliga exportmöjligheter av svenskfångad fisk. Förbundet hemställde att särskilda stipendier för studium av fiskhandelns organisation i andra länder måtte inrättas, samt att i samband därmed även frågan om inrättandet av en särskild fiskerikonsulentbefattning för tillvaratagandet av det svenska fiskets avsättningsmöjligheter i utlandet, exempelvis efter danskt mönster, jämväl måtte komma under omprövning. I utlåtande till Kungl. Maj:t den 16 november 1936 tillbakavisade lantbruksstyrelsen det som i framställningen sagts beträffande hävdandet av det svenska fiskets intressen på den brittiska marknaden. Sverige fick i handelsavtalet sina intressen beträffande fiskexporten till Storbritannien tillgodosedda efter samma grunder som övriga länder. Vad för övrigt i framställningen sades om förhållandena på fiskmarknaden i London var säkerligen icke obekant för de svenska fiskexportörerna. E n svensk exportör erhöll 1934 statsanslag för att studera londonmarknaden för sötvattensfisk. Beträffande stipendier torde Kungl. Maj:t redan nu ha möjlighet att anvisa medel för att studera utländska fiskmarknader. Kungl. Maj:t hade förutom i nämnda fall år 1936 beviljat dylikt resestipendium. Det fanns därför knappast anledning att inrätta fasta stipendier för dylika studieresor. Sverige hade i vartdera av sina största exportländer för fisk, Storbritannien och Tyskland, anställda lantbruksattachéer, vilka det bland annat ålåge att i respektive länder arbeta för den svenska fiskexporten. Styrelsen underströk vikten av att från statens sida allt göres för att främja fiskexporten, men ställde sig tveksam angående lämpligheten av sökandeförbundets förslag i sådant syfte. Det kunde ifrågasättas, om icke genom studieresor, varom redan omförmälts och vartill Kungl. Maj:t hade möjlighet att anvisa medel, ett bättre resultat skulle kunna uppnås än genom den föreslagna konsulentbefattningen. Det borde icke heller bortses från den verksamhet till exportens främjande, som utfördes av landets talrika fiskexportörer. Lantbruksstyrelsen ansåg sig icke böra förorda bifall till framställningen. Den 11 december 1936 fann Kungl. Maj:t framställningen ej föranleda annan åtgärd än att Kungl. Maj:t förordnade att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till 1935 års fiskeriutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av det utredningen givna uppdraget. Fiskeriutredningen får hänvisa till att förslag föreligger om inrättande av en särskild

40 fiskeristyrelse och att i densamma skulle anställas en kommersiellt utbildad tjänsteman, som skulle ha till uppgift att bland annat följa fiskmarknaden i utlandet. Fiskeriutredningen har i det föregående uttalat, huru enligt utredningens mening denna tjänsteman borde verka för att främja vår fiskexport. Då i framställningen hänvisas till motsvarande danska tjänsteman, må påpekas, att denne är anställd inom fiskeridirektoratet och har just den verksamhet fiskeriutredningen tänkt sig ifrågavarande tjänsteman i fiskeristyrelsen skulle ha. Fiskeriutredningen får vidare hänvisa till sitt i det föregående framlagda förslag om auktorisering av fiskexportörer. Framställningens syfte torde bli tillgodosett genom dessa redan föreslagna åtgärder. Vid flera tillfällen har från fiskarehåll ifrågasatts, att exporten borde stödjas genom exportpremier eller på annat ekonomiskt sätt. Det har synts fiskeriutredningen lämpligast att till behandling upptaga frågan härom i det följande i samband med spörsmålet om en reglering av priserna på olika marknader genom inrättande av en fiskets stöd- och prisregleringsfond. Hänvisas må ock till vad fiskeriutredningen i det föregående anfört rörande undersökning av exportmarknaden. Beträffande avsättningen inom landet har det synts fiskeriutredningen vara av allra största vikt att samla fiskarnas utbud på mindre antal händer och utredningen har därför föreslagit, att producentföreningar skulle bildas och att dessa skulle erhålla viss ensamrätt till annan försäljning än direkt till konsument. Fiskeriutredningen har behandlat denna fråga i kapitlet om fiskarnas organisationsväsende. En förbättrad distribution av fisken, så att fisk av god beskaffenhet kan tillhandahållas åtminstone en eller två dagar i veckan i alla samhällen är det viktigaste problemet för fiskavsättningen. Enbart propaganda hjälper ej. Fiskeriutredningen vågar hysa förhoppning om att de av fiskeriutredningen föreslagna producentföreningarna under ledning av den likaledes av fiskeriutredningen föreslagna fiskarnas riksorganisation skola med det statliga stöd och lån på synnerligen fördelaktiga villkor dessa organisationer skulle kunna få utföra ett värdefullt arbete för att avhjälpa de nu rådande bristerna i distributionen. Önskvärt vore, att handelns egna organisationer beaktade denna fråga och sökte samarbete med producentföreningarna i nu berörda syfte. Måhända kunna dessa strävanden även få stöd av den konsumentkooperativa rörelsen, som tidigare ej i nämnvärd utsträckning tillhandahållit sina medlemmar fisk men som, enligt vad fiskeriutredningen inhämtat, nu har under övervägande att i större omfattning börja idka handel med fiskvaror. Fiskeriutredningen anser sig ej böra föreslå något direkt statligt ingripande rörande detaljhandeln med fisk, men får dock med hänsyn till frågans utomordentliga betydelse föreslå, att den, som ämnar starta en regelbundet ambulerande fiskhandel i trakt, där fisk ej tillhandahålles eller endast i alltför ringa utsträckning, skulle kunna erhålla statslån för detta ändamål enligt samma grunder, som gälla för ekonomiska fiskareorganisationer. Enligt kungörelsen härom (1934,

41 nr 138) kan redan nu, om särskilda skäl därtill äro, sådant lån beviljas jämväl annan än ekonomisk fiskareförening, men räntan är i sådant fall ej fastställd och säkerhet torde fordras, vilket ej plägar vara fallet för lån till ekonomiska fiskareorganisationer. Någon ändring av kungörelsen synes ej erforderlig. Fiskeriutredningen inskränker sig därför till att uttala önskvärdheten av att Kungl. Maj:t till företag, som efter prövning visar sig kunna bli av verklig betydelse för en förbättrad distribution av fisk, utlämnar sådana lån och på samma villkor, som pläga föreskrivas vid lån till ekonomiska fiskareföreningar. Då det närmast torde bli fråga om företag i samhällen, där en fast detaljaffär ej skulle kunna bära sig, finner fiskeriutredningen en väl ordnad och skött samt regelbundet mellan vissa platser ambulerande fiskhandel vara det lämpligaste sättet att tillföra dessa platser fisk. Fiskeriutredningen har tidigare — den 23 april 1936 — gjort framställning om att medel måtte anvisas för uppmuntrande till beredning av filéer av mindre torsk i Skåne och Blekinge. Kungl. Maj:t har genom beslut den 12 juni 1936 medgivit, att ett belopp av 25 000 kronor finge av lantbruksstyrelsen användas för detta ändamål i huvudsaklig överensstämmelse med fiskeriutredningens förslag. Lantbruksstyrelsen har utfärdat kungörelse härom den 19 september 1936 att gälla från den 1 oktober 1936 och tillsvidare till och med den 31 mars 1937. Kungörelsen har sedermera givits giltighet till och med den 30 september 1937 och därefter till och med den 31 mars 1938. Efter vad fiskeriutredningen inhämtat, har denna stödverksamhet varit till avsevärt gagn inom ifrågavarande område. De svenska fiskarnas fångster av småtorsk lära ha utnyttjats betydligt bättre än tidigare. Fiskeriutredningen finner det önskvärt, att verksamheten fortsätter. Under de senaste 2 å 3 åren har fiskfiléskärningen fått en betydande omfattning. Efterfrågan på filéer har blivit allt större. Det är lätt och bekvämt att tillaga dem. Man slipper rensningen. Utan tvivel är därför filéskärningen ägnad att främja avsättningen av fisk. Fiskeriutredningen finner det under sådana förhållanden vara av allra största vikt, att filéskärningen ledes in på riktiga banor, så att ej ett bakslag inträder. Vissa omständigheter h a givit fiskeriutredningen anledning att ägna denna fråga en närmare uppmärksamhet. Filéerna skäras för närvarande ganska olika och filéer av olika beskaffenhet föras därför i marknaden. Somliga filéer äro fullt renskurna, medan å andra ben i större eller mindre utsträckning sitta kvar. Vid de olika sätten att skära ut filéerna utvinnes olika mängd filé, vilket i sin tur givit anledning till olika prissättning. Väl renskurna filéer betinga ett högre pris, medan filéer med kvarsittande ben kunna säljas till ej oväsentligt lägre pris. Efter vad fiskeriutredningen inhämtat har den nämnda olikheten i sättet att skära filéer och den olika prissättningen haft till följd en viss osäkerhet i handeln med fiskfiléer. En köpare vet ej med säkerhet vad slags filéer, det vill säga huru rent de äro utskurna, ett uppgivet pris avser. Även en annan omständighet synes böra beaktas i fråga om handeln med

42 fiskfiléer. Allmänheten har svårare att bedöma, huruvida en fiskfilé är färsk, än om en hel fisk är det. Fiskeriutredningen har med hänsyn till n u anförda förhållanden tagit i övervägande lämpligheten av en reglering av handeln med fiskfiléer i syfte att förhindra en osund utveckling av denna marknad samt lämna den köpande en viss garanti för varans beskaffenhet. I Danmark vidtogos för ett par år sedan åtgärder i dylikt syfte, dock endast beträffande exporten av fiskfiléer. Export av fiskfiléer får där endast bedrivas av särskilt auktoriserad exportör. Tillverkning, packning och förvaring skall ske på ett betryggande sätt, varom närmare föreskrifter finnas meddelade. Då fiskeriutredningen föreslog den förut nämnda premieringen av skärning av torskfiléer, föreslog utredningen, att som villkor för erhållande av premie skulle stadgas, att filéerna vore av viss beskaffenhet och vid försändning förpackade på visst sätt. Det synes fiskeriutredningen som om starka skäl talade för ett stadgande, att fiskfiléer ej få hållas till salu, såvida de ej äro av viss beskaffenhet och vid försändning förpackade på visst sätt. Bestämmelse härom borde ej gälla filéer, som vid detaljförsäljning av hel fisk skäras ut av denna på köparens önskan, utan endast färdigskurna. Bestämmelser angående detaljhandeln med fiskfiléer synas i beaktande av vad nu anförts böra gå ut på att färdigskurna fiskfiléer må hållas till salu, endast om de äro skurna av levandeslaktad fisk, äro fullt renskurna, utan skinn och ben. Filéerna borde vidare vara förpackade i lådor, invändigt helt beklädda med pergamentpapper. Å såväl emballagets utsida som å pergamentpapperet borde finnas angivna filétillverkarens namn och hemvist. Filéer skulle dock även få hållas till salu i kärl av glas, porslin, emaljerat material eller dylikt med etikett innehållande nämnda uppgifter. Fiskeriutredningen anser sig dock nu böra föreslå en sådan ordning endast med avseende på torskfiléer. Det är möjligt, att en mera ingående tillsyn över och reglering av handeln med fiskfiléer liknande den som är anordnad i Danmark i fråga om tillverkning och export av fiskfiléer med tiden kan bli nödvändig, men fiskeriutredningen har ansett sig nu böra begränsa sitt förslag till bestämmelser av ovan angiven omfattning, tillsvidare gällande för förslagsvis tre år. Dessa torde senare få utvidgas i den mån så visar sig erforderligt. Fiskeriutredningen har uppgjort förslag till kungörelse i enlighet med vad nu anförts (Bilaga 4). Sedan en tid tillbaka arbetas med statsunderstöd på konstruerandet av en fiskfiléringsmaskin. Maskinen är i huvudsak utexperimenterad och har demonstrerats för fiskeriutredningen. Den torde inom den närmaste tiden släppas ut i marknaden. Vilken betydelse den kan få för beredning av fiskfiléer, torde dock ännu vara för tidigt att bedöma. Skulle saltning av makrill komma att ske i större skala, synes maskinen i hög grad kunna underlätta fläkningen av makrillen. En annan maskin håller på att utexperimenteras för rensning av strömming. Den är likaledes i huvudsak färdig och har demonstrerats för utred-

43 ningen med synnerligen gott resultat. Maskinens kapacitet får dock anses vara jämförelsevis ringa men torde kunna utökas. För en ökad konsumtion av färsk strömming synes denna maskin kunna bli av stor betydelse. Det har vid flera tillfällen framhållits de svårigheter som äro förenade med att använda färsk strömming vid större utspisningsanstalter på grund av den tid som erfordras för rensning av större kvantiteter strömming. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund har i ärendet gjort framställning, som av Kungl. Maj:t överlämnats till fiskeriutredningen. Det synes som om det däri framförda önskemålet skulle bli tillgodosett, om förutnämnda maskin kommer till utförande i enlighet med beräkning. Möjlighet lär också förefinnas för att modifiera maskinen så, att den kan användas för rensning av makrill. Några särskilda åtgärder torde för närvarande ej från statens sida behöva vidtagas för underlättande av rensning och filéring av fisk, utan böra resultaten av de nämnda maskinerna först avvaktas. Det synes för övrigt som borde, innan rensningsmaskiner bli färdiga, avsättningen av färsk strömming kunna främjas genom att försäljningsföreningarna — liksom åtskilliga fiskhandlande — rensade strömmingen för hand och tillsaluhölle rensad strömming. Särskilt för större utspisningsställen, såsom regementen och sjukhus, skulle detta säkerligen inbjuda till ökad användning av strömming. Beträffande avsättningen av färsk strömming och sill fångad i Östersjön får fiskeriutredningen hänvisa till sitt betänkande av den 6 februari 1937 angående reglering av handeln med sådan fisk samt angående prisreglering. Riksdagen har beslutat i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag och förordningar ha av Kungl. Maj:t utfärdats den 30 juni 1937 (nr 645 och 646). Rörande åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättrad marknad för salt strömming har fiskeriutredningen den 29 maj 1937 till Kungl. Maj:t avgivit särskilt utlåtande och får hänvisa till detsamma (Bilaga 5). Fiskeriutredningen har däri framlagt förslag om auktorisering av förstahandsförsäljare av salt strömming, om viss prisreglering, om utvidgande av kontrollen över salt strömming till att omfatta även importerad vara samt om anslag till fortsatta exportförsök. Dessutom får fiskeriutredningen hänvisa till andra här föreslagna åtgärder, som kunna bli till gagn även för avsättningen av saltströmming. Fiskeriutredningen har vid sin undersökning av avsättningsfrågorna på fiskets område även beaktat ett par frågor rörande försäljningssystemet. Det har bland annat uttalats som ett önskemål, att kräftor måtte försäljas efter vikt. Det låge väl närmast till hands, att denna fråga ordnades av handelsorganisationerna, liksom man för en del år sedan i fråga om hummer utan statligt ingripande i allmänhet övergick till försäljning efter vikt. Då det emellertid uttalats, att viktförsäljningssystemet ej torde kunna införas utan stadgande därom och det anses önskvärt, att detta försäljningssystem införes, har fiskeriutredningen ansett sig böra stödja dessa önskemål genom

44 att framlägga förslag härom (Bilaga 6). Stadgandet synes kunna givas en giltighet tillsvidare av tre år. Visar sig viktförsäljningssystemet vara det lämpligaste, såsom förmodats, torde det nämligen efter denna tid tillämpas utan lagstadgande därom. Ett annat spörsmål, som av fiskare vid flera tillfällen bragts på tal, är, att så kallad handelsfisk, det vill säga inköpt fisk, vare sig den är svensk eller utländsk, måtte, där fisk försäljes å offentlig auktion, försäljas sist å auktionen, således efter fiskarnas försäljning av egna fångster. Fiskarna skulle härigenom beredas en viss fördel. Fiskeriutredningen finner detta fiskarnas krav beaktansvärt och får därför framlägga förslag till kungörelse angående dylik försäljningsordning (Bilaga 7). Då under senare tid frågan om en ökad avsättning och förbättrad distribution av fisk varit på tal, har nästan alltid framhållits, att höga järnvägsfrakter utgöra ett väsentligt hinder därför, särskilt vid försändning längre sträckor. Frakten blir hög även därigenom, att emballaget är jämförelsevis tungt. Den lådtyp, till exempel, som mest användes på västkusten, den så kallade halvlådan, rymmer 40 å 50 kilogram fisk. Packad med is uppnår den emellertid en bruttovikt av 65 kilogram. Frakten beräknas som för 70 kilograms vikt. En mindre låda, som huvudsakligen användes för försändning av makrill och som rymmer cirka 22 kilogram, uppnår packad med is en bruttovikt av cirka 35 kilogram. Frakten för den beräknas som för 40 kilograms vikt. En låda strömming om till exempel 30 kilogram netto väger med is 45 kilogram och frakten beräknas som för 50 kilogram. Upprepade framställningar ha gjorts om sänkning av järnvägsfrakterna. 1933 års fiskeriutredning uppmärksammade sålunda ett på sin tid framkommet förslag om införande av standardfrakt för färsk makrill och ingav den 5 maj 1933 till chefen för jordbruksdepartementet förslag om införande av standardfrakt för försändning under månaderna maj, juni och juli åren 1933 och 1934 av färsk makrill i lådor av 30—35 kilograms bruttovikt å såväl statens som samtliga enskilda järnvägar, såväl i lokaltrafik som i samtrafik, och att standardfrakten för dylikt kolli måtte beräknas till 1 krona för sträcka av intill 300 kilometer, 1: 50 kronor för sträcka av intill 600 kilometer och 2 kronor för längre sträcka. Utredningen föreslog vidare, att, om detta förslag icke skulle kunna genomföras, det åtminstone måtte tillämpas i fråga om från vissa angivna järnvägsstationer avgående försändelser. Framställningen föranledde emellertid ej till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I tvenne inom 1935 års riksdag väckta motioner 1:111 och II: 236 hemställdes att för budgetåret 1935/1936 måtte anvisas ett förslagsanslag av 650 000 kronor att användas till nedsättning av frakterna å statens och enskilda järnvägar för färsk fisk med 30 procent, dock ej för sändning, vars innehåll var av utländskt ursprung. Riksdagen avslog emellertid ifrågavarande motioner, likaså senare väckta motioner om nedsättning av frakterna.

45 Då i de motioner vid 1936 års riksdag I: 36 och II: 105, som varit grundläggande för det utökade uppdrag 1935 års fiskeriutredning erhöll av Kungl. Maj:t den 8 juli 1936, även uttalas, att undersökning borde göras rörande de åtgärder, som kunna anses skäliga och lämpliga för att genom frakternas ändamålsenliga avvägning befordra fiskets intressen, har 1935 års fiskeriutredning ansett sig böra upptaga även frågan om sänkning av järnvägsfrakterna för transport av färsk fisk till prövning. Rörande nu gällande frakttaxa må följande anföras. Färsk fisk — vartill enligt järnvägarnas frakttaxa även sill och strömming hänföras — befordras å järnvägarna, vare sig försändning sker som styckegods eller som vagnslastgods, såsom ilgods, dock ej med snälltåg, mot frakt såsom för fraktgods men i vissa fall med visst tillägg. Enligt den taxa, som trädde i kraft den 1 januari 1934, utgår nämnda tillägg med 10 procent, dock ej, när frakt beräknas enligt tariff 1 och erlägges för avstånd över 200 kilometer, i vidare mån än så erfordras för att frakten icke skall understiga den med 10 procent förhöjda avgiften för 200 kilometer. Frakten beräknas för minst 20 kilogram och minsta fraktavgiften utgör 1 krona. Skall frakten betalas vid framkomsten utgår för styckegods en tilläggsavgift av 20 öre per sändning. Genom nämnda taxa skedde en omläggning av styckegodstarifferna i den riktning, att värdetarifferingen övergavs och ensartade tariffer infördes för allt gods oavsett detsammas värde, tariff 1 för små sändningar och tariff 2 för sändningar om minst 500 kilogram. Det för färsk fisk utgående frakttillägget med 10 procent, som förut gällt för alla avstånd, begränsades på ovan angivet sätt. Ny för 1934 års taxa var ovannämnda tilläggsavgift för sändning, för vilken mottagaren skall betala frakten. För försändning av färsk fisk som styckegods medförde den nya taxan å avstånd upp till 200 kilometer en sänkning, men å större avstånd en höjning av fraktsatserna, men sänkningen uppvägdes för mindre sändningar genom den nya tilläggsavgiften för sändning, för vilken frakten betalas av mottagaren. Sålunda kom den nya taxan för de vanligaste styckegodssändningarna av färsk fisk — med bruttovikt av 40 respektive 70 kilogram — ej att innebära någon minskning av fraktkostnaden på kortare avstånd utan i vissa fall en höjning. Fraktkostnaderna, då frakten betalas av mottagaren, för dylika sändningar enligt såväl 1934 års som förut gällande taxa framgå av följande översikt: E n l i g t 1934 E n l i g t förut gäl. A0 kg bruttovikt: avstånd 50 km » 100 » > 150 » » 200 » » 300 » » 400 » » 500 > » 1 000 »

års taxa 1: 20 kr. 1:20 » 1:50 » 1:90 » 2: 50 » 2: 80 » 3:40 » 4: 50 »

lande taxa 1:00 kr. 1:20 > 1:40 » 1:70 » 2: 10 » 2:40 » 2: 70 » 3:80 »

46 70 kg

Enligt 1934 års taxa

bruttovikt.

avstånd

» » » » » » »

50 100 150 200 300 400 500 1 000

» > » » » » »

1:20 1: 80 2:40 3:10 4:00 4:80 5:30 8:40

kr. » » » » » » »

Enligt förut gällande taxa 1: 00 kr. 1:80 > 2:40 » 2:90 » 3:60 » 4:20 » 4: 70 » 7:20 »

Genom 1934 års taxa skedde ingen ändring i fraktsatserna för vagnslastgods för försändning å de avstånd, som i fråga om färsk fisk är av betydelse, exempelvis från Göteborg till Stockholm. Då färsk fisk huvudsakligen försändes som styckegods och frakten merendels betalas vid framkomsten, har från fiskhandlarehåll gjorts gällande, att den nya frakttaxan innebär en sådan ökning i fraktkostnaden, att avsättningen försvårats. För de längre avstånden blir nämligen enligt den nya taxan, förklaras det, särskilt i fråga om billiga fiskslag eller då priset på grund av riklig tillförsel är lågt, förhållandet mellan varans pris och frakten oproportionerligt och mången detaljhandlare drager sig för att göra inköp, då frakten går till samma eller högre belopp än varan. Fiskeriutredningen är av den meningen, att en sänkning av järnvägsfrakterna får sin fulla betydelse och de verkningar på avsättningen som avses först då handeln fått en fastare organisation än den för närvarande har. Vidare må framhållas, att järnvägsfrakterna för närvarande bli särskilt betungande i vissa delar av landet därigenom, att vid transporten flera järnvägar måste anlitas. Fiskeriutredningen vill nu närmast understryka den betydelse en nedsättning av järnvägsfrakterna torde kunna få för avsättningen på längre bort belägna platser av färsk makrill och strömming, i fråga om strömming särskilt de tider, då Bottniska viken är tillfrusen och strömmingsfiske ej pågår där. Fiskeriutredningen får därför föreslå, att det förutnämnda förslaget om införande av standardfrakt för färsk makrill måtte återupptagas till prövning men utsträckas till att avse även färsk strömming. För färsk strömming synes därvid för månaderna december—mars lämpligen böra beräknas följande frakttaxa: för låda av upp till 45 kilograms bruttovikt: 1. 25 kronor för sträcka intill 300 kilometer, 1: 75 kronor för sträcka av intill 600 kilometer och 2: 25 kronor för längre sträcka. / övrigt torde vid den utredning angående järnvägsfrakttaxan, som för närvarande pågår inom järnvägsstyrelsen, fiskerinäringens intressen böra beaktas.

47 Statistik över fiskproduktion och fiskhandel. Fiskeristatistik. För ett rationellt ordnande av avsättningen av fisk, det gäller såväl avsättningen inom landet som exporten, är det av vikt att hava kännedom om ej blott det svenska fiskets produktion och produktionsområden utan även till vilka platser fångsterna ilandföras och huru stor tillförseln är till dessa under olika tider av året. Den nuvarande fiskeristatistiken giver ej erforderliga upplysningar härom. Fångsterna redovisas nämligen i denna ej för de platser, där de ilandföras, utan för de orter, där fiskarna äro hemmahörande. I Göteborgs och Bohus län, vars fiskare lämna betydligt över hälften av det svenska saltsjöfiskets fångster, sammanfalla till exempel dessa fiskarnas hemorter i allmänhet ej med de platser, där fångsterna försäljas. Den för fiskarebefolkningens olika hemorter lämnade fångststatistiken kompletteras dock i nu berörda hänseende vad Göteborgs och Bohus län angår med uppgifter om försäljningen vid vissa fiskauktioner, såväl här i landet som utrikes, samt av de veckorapporter, som avgivas rörande sillfisket vid västkusten. Det synes fiskeriutredningen emellertid som skulle betydande fördelar just med hänsyn till avsättningsfrågorna vinnas, om fångsterna redovisades för de platser, där de ilandföras. Det torde visserligen härvid bliva nödvändigt att utelämna mindre betydelsefulla tillförselorter eller ett antal mindre sådana sammanföras. Denna brist kommer dock otvivelaktigt att uppvägas av den betydligt större tillförlitlighet, som säkerligen skulle erhållas vid insamlande av uppgifterna för varje viktigare tillförselplats. För närvarande äro, såsom framgår av den publicerade officiella fiskeristatistiken, fångstuppgifterna i många fall synnerligen osäkra och betydande korrektioner måste göras, önskvärt vore att, såsom redan nu är förhållandet inom vissa områden, fångsterna redovisades månadsvis. Därigenom skulle en god översikt kunna erhållas över tillförseln av fisk under olika månader till olika platser i landet. I den mån fiskare bilda försäljningsföreningar, bör en statistikinsamling enligt dessa grunder betydligt underlättas. Fångsterna borde för varje plats specificeras så, att det framgår med vad slags redskap fisken är fångad. Härigenom erhålles även kännedom om de olika fiskenas omfattning, varjämte det ur marknadssynpunkt är av intresse att veta, om en fisk är fångad på krok eller i bottengarn eller i trål och så vidare. För västkusten skulle även fångstområdet angivas. Av uppgifterna borde, i den mån så vore möjligt, framgå av vilket läns fiskare fångsterna äro gjorda. Statistiken rörande fiskelägen, antalet där hemmahörande fiskare samt antal och värde av olika slag av redskap och båtar skulle föras såsom hittills. Å den blankett, vara dessa uppgifter för året redovisas, borde anmärkas

48 vilka fisken som under året bedrivits från de olika fiskelägena samt under vilka tider av året. För närvarande bestridas utgifterna för insamlande av primäruppgifter till statistik angående saltsjöfisket dels av statsmedel dels av anslag från hushållningssällskapen och Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7 april 1933 må årligen av reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna utgå 12 000 kronor till statistikinsamling. Statsbidrag kan lämnas till tre fjärdedelar av kostnaderna. För år 1937 ha hushållningssällskapen och nämnda förening för insamlande av fiskeristatistik anslagit 5 889 kronor samt ansökt om statsbidrag å 15 361 kronor. Statsanslaget förslår således ej till utbetalande av statsbidrag enligt förutnämnda grunder. Med hänsyn härtill samt till att utgifterna för statistikinsamling enligt de ovan föreslagna ändrade grunderna måhända bliva något högre får fiskeriutredningen föreslå, att statsanslaget till insamlande av primäruppgifter rörande saltsjöfisket måtte höjas till 18 000 kronor. Rörande sötvattensfisket insamlades tidigare uppgifter, i huvudsak såsom för saltsjöfisket, men numera (från år 1924) avser denna statistik endast fisket i Vättern samt delvis även fisket i Vänern och Mälaren jämte vissa laxfisken. Kostnaderna härför uppgingo för år 1936 till 725 kronor, vilket belopp utgick ur särskilt anvisade statsmedel. Förutom denna statistik ha uppgifter i form av journaler lämnats angående sötvattensfisket av särskilda av lantbruksstyrelsen upprättade bokföringsstationer — år 1936 till antalet 21. Ersättning för förande av dessa journaler har för år 1936 utgått ur statsmedel med 1 145 kronor. Med hänsyn till att sötvattensfisket i stor utsträckning bedrives som husbehovsfiske, har det varit förenat med svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter. Detta torde också ha varit den egentliga orsaken till att statistiken över sötvattensfisket indrogs. Då emellertid ej obetydliga kvantiteter sötvattensfisk tillföras den allmänna marknaden, anser fiskeriutredningen det önskvärt, att insamlande av statistik rörande sötvattensfisket återupptages. Uppgifterna torde dock lämpligen kunna begränsas till att avse viktigare produktions- eller leveransområden samt viktigare fiskslag. Det är de fångster, som äro av någon betydelse för fiskhandeln, som böra statistiskt redovisas. Statistik för att belysa fiskevattnens produktionsförmåga eller ett fiskes driftsekonomi torde bäst kunna erhållas från bokföringsstationer av förut nämnt slag. Det synes fiskeriutredningen lämpligast, att det uppdrages åt den föreslagna fiskeristyrelsen, som enligt föreliggande förslag skulle övertaga bearbetningen av fiskeristatistiken, att närmare bestämma för vilka områden statistik beträffande sötvattensfisket bör insamlas samt angående utvidgandet av den nämnda bokföringsverksamheten, som dock enligt fiskeriutredningens mening bör anordnas med det mål som förut angivits, nämligen att belysa ett fiskevattens produktion eller ett fiskes driftsekonomi. Statsbidrag för sådan statistikinsamling synes

49 böra utgå efter liknande grunder som i fråga om saltsjöfiskestatistiken och bidrag till kostnaderna således lämnas även av hushållningssällskapen eller andra organisationer, vilka böra vara intresserade av att en dylik statistik kommer till stånd. Hushållningssällskapens fiskeritjänstemän torde kunna biträda vid statistikinsamlingen. Denna bör nu kunna bliva betydligt tillförlitligare än tidigare genom samarbete med de talrika lokala fiskeriorganisationer, som nu finnas. Ett statsanslag å förslagsvis 3 000 kronor synes lämpligen till en början böra anvisas. Enligt vad nu föreslagits skulle således statsanslaget till insamlande av fiskeristatistik höjas till 21 000 kronor. Fisket i industristatistiken. I statistiken över Sveriges industriella produktion redovisas under statistiska nummer 766—772 produkter av fisk och skaldjur. Uppgifterna äro uppdelade i tvenne huvudgrupper: 1) saltad, inlagd, torr eller rökt, och 2) konserver. En mera detaljerad specifikation vore önskvärd. Fiskeriutredningen får föreslå en redovisning enligt följande grunder: a) saltad eller kryddad: 1) sill 2) strömming 3) skarpsill (vassbuk) 4) kabeljo, saltlånga 5) annan fisk b) torkad: 1) spillånga 2) annan c) rökt d) fiskkonserver: 1) ansjovis 2) gaffelbitar av sill 3) sardiner 4) andra sill- och strömmingskonserver 5) fiskbullar, fiskfärs 6) annan e) skaldjurskonserver. Fisket i handelsstatistiken. Likaväl som det, såsom i det föregående framhållits, för bedömande av frågor rörande avsättningen av fiskets produkter är av vikt att hava en ändamålsenligt upplagd produktionsstatistik, är det även av betydelse att importen blir på lämpligt sätt statistiskt redovisad. Tidigare har vår införselstatistik ej upptagit de kvantiteter fisk, som danska fiskare här ilandföra direkt från fångstplatserna och här avyttra jämlikt deklarationen med Danmark angående in- och utklarering av fiskefartyg den 29 december 1913 samt förordningen den 25 maj 1917 angående rätt för danska fiskare att 4—717572

50 i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk. Från och med i år upptages emellertid även denna fisk i införselstatistiken. För tidigare år har införselstatistiken däremot ej varit fullständig. I detta sammanhang må även erinras om, att de fångster svenska fiskare ilandföra i utländska h a m n a r direkt från fångstfälten ej redovisas i vår utförselstatistik. Fiskeriutredningen får föreslå följande ändringar i handelsstatistiken: 1) Fiskfiléer redovisas särskilt. 2) Gruppen torkad eller rökt fisk (stat. nr 55 och 56) uppdelas i två grupper, torkad och rökt. Det synes önskvärt, att dessa två ganska olikartade varor särskiljas. 3) Då i fiskeristatistiken hummerfångsterna numera redovisas i vikt, bör importen och exporten av hummer (stat. nr 61) även angivas i vikt. Numera säljes nämligen hummer allmänt efter vikt. Även kräftor (stat. nr 62) böra redovisas i vikt. 4) Under gruppen kreatursfoder av animaliskt avfall (nr 366 — ev. även 370) bör fiskmjöl särskilt redovisas. Produktionen av fiskmjöl spelar allt större roll här i landet och det är därför önskvärt, att importen och exporten av sådant mjöl upptages under särskilt statistiskt nummer i handelsstatistiken. Det redovisas särskilt i industristatistiken. Även valmjöl synes böra särskilt redovisas.

Fiskets driftkostnader. Under ett tryckt läge för en näring synes det vara av vikt ej blott att näringens inkomstsida beaktas och att åtgärder vidtagas för att främja produktionens avsättning utan även att utgiftssidan blir föremål för uppmärksamhet och att undersökning göres, om ej driftkostnaderna kunna nedbringas. 1935 års fiskeriutredning har därför ansett sig böra upptaga till prövning, vad som i detta hänseende lämpligen skulle kunna åtgöras från det allmännas sida. Inköp av fiskredskap, oljor och dylikt. På flera platser ha fiskare träffat anstalter för att göra gemensamma inköp av fiskredskap, motoroljor och dylikt i syfte att genom större inköp kunna nedbringa priserna något. Fiskeriutredningen hyser förhoppning om att dylik inköpsverksamhet vinner allt större omfattning och har velat stödja en sådan utveckling genom att föreslå att å arbetsprogrammet för den av fiskeriutredningen föreslagna fiskarnas riksorganisation även upptages förmedlande, i den mån så befinnes lämpligt, av inköp av för fisket erforderliga förnödenheter åt de ekonomiska organisationer, som försälja sådana till sina medlemmar. Riksorganisationen skulle således även utgöra en inköpscentral. Fiskeriutredningen får här hänvisa till vad den i denna fråga

51 anfört under rubriken »Riksorganisation». Fiskeriutredningen är av den meningen, att en inköpsverksamhet av ifrågavarande slag bör bedrivas utan särskilt stöd från statens sida. Bensinskatt. För närvarande utgår skatt å bensin med 10 öre för liter. Då i fiskerinäringen användes en ej obetydlig mängd bensin för drift av såväl motorbåtar som kranar för nedslående av pålar till bottengarn m. m., spelar denna skatt en roll i fiskets ekonomi, som bör beaktas så mycket mera som den i stor utsträckning drabbar det mindre fisket och många av de ekonomiskt minst bärkraftiga bland fiskarna. 1933 års fiskeriutredning behandlade denna fråga i en skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 5 april 1935, vari utredningen föreslog bland annat sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande restitution av skatt å bensin, som använts för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske, att restitution sker direkt till de fiskare, som för sagda ändamål förbrukat bensin. Fiskeriutredningen framlade i samband härmed förslag till kungörelse angående restitution direkt till fiskare av erlagd bensinskatt samt till formulär för ansökan om sådan restitution. 1933 års fiskeriutredning anförde i sin nämnda skrivelse bland annat följande, som här må återgivas: »Skatten å bensin infördes genom beslut vid 1924 års riksdag, varvid dock samtidigt bestämdes, att restitution av skatten skulle åtnjutas dels för bensin, som utfördes till utrikes ort eller svensk frihamn, dels för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för annat tekniskt ändamål än motordrift. Denna senare så kallade industrirestitution skulle dock! allenast tillgodokomma den, som erhållit förhandstillstånd att åtnjuta sådan förmån. Närmare bestämmelser om restitution av skatten å bensin gåvos dels i förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit den 23 maj 1924 (nr 126) dels i kungörelse med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin den 28 maj 1924 (nr 139). I det till propositionen till riksdagen i detta ämne (nr 206) fogade statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen rörande bestämmelserna om industrirestitution bland annat, att mot en skatt å bensin för anskaffande av medel till vägväsendet givetvis kunde invändas, att den även träffade bensin, som användes för annat ändamål än för automobildrift, såsom för industri, för motorbåtar och dylikt. Dessa olägenheter kunde, syntes det departementschefen, genom beviljande av restitution undanröjas beträffande bensin för annat tekniskt ändamål än motordrift, men däremot ej i fråga om bensin för motorbåtsdrift. Det ställde sig nämligen praktiskt taget omöjligt att verkställa restitution av skatten i detta senare fall. I och för sig syntes det för övrigt departementschefen ej vara något att erinra mot en skatt å nyttjandet av bensindrivna

52 motorbåtar, då dylika för det mesta användes för ändamål, som komma lyxförbrukningen nära. Vad anginge fiskebåtar träffades de i allmänhet icke av skatt å bensin, då de i regel dreves med fotogen eller råolja. Skatten bleve för övrigt ej synnerligen betungande. Den skulle enligt förslaget utgå med blott 5 öre för liter. Det dröjde ej länge efter det att bensinskatten införts, förrän från fiskerinäringens intressenter framfördes yrkande på att restitution måtte medgivas även av skatt å sådan bensin, som användes för drift av motorbåtar i och för yrkesmässigt utövande av fiske. Framställning härom gjordes till Kungl. Maj:t den 8 december 1925 av Svenska fiskareförbundet och i en skrivelse till chefen för finansdepartementet den 31 januari 1927 uttalade lantbruksstyrelsen som sin mening, att bensinskatten måste sägas på ett orättvist sätt drabba all med bensin driven motorbåtstrafik. Alltsedan bensinskattens införande hade, framhöll styrelsen vidare, klagomål försports från fiskares sida mot den orättvisa, som genom nämnda skatt drabbade bensinförbrukande fiskare. Det hade förmenats vara praktiskt taget omöjligt att verkställa restitution av skatt, som erlagts för bensin, som använts för motorbåtsdrift. Lantbruksstyrelsen ansåg visserligen, att svårigheter skulle uppstå, men dessa vore ej större än i fråga om restitution av den så kallade industribensinen. Det syntes ej nödvändigt att exakt angiva den bensinkvantitet, som förbrukats. Landsfiskal, tulltjänsteman, kommunalfullmäktiges ordförande eller annan förtroendeman torde kunna lämna intyg, som kunde tjäna till underlag för bedömande av restitutionen. Proceduren behövde icke möta större svårigheter. Beträffande frågan om att den bensinskatt, som belöpte sig på fisket, skulle restitueras på det sätt, att ett beräknat skattebelopp avsattes för vidtagande av åtgärder till fiskerinäringens främjande, uttalade lantbruksstyrelsen, att det kunde sägas vara oegentligt, att endast de fiskare, som förbrukade bensin, skola bidraga till åtgärder av nämnt slag. Styrelsen fann dock att, om direkt restitution ej kunde komma till stånd, ett dylikt förfarande vore ägnat att skapa större rättvisa än det rådande tillståndet. I ett gemensamt utlåtande ställde sig däremot kommerskollegium och statskontoret avvisande till Svenska fiskareförbundets framställning, varvid särskilt framhölls att det syntes omöjligt att utan vidtagande av åtgärder, som ej stode i rimligt förhållande till vad saken gällde, anordna kontroll över att den bensin, för vilken skatterestitution söktes, verkligen förbrukats uteslutande vid utövande av fiske och ej till andra ändamål. I varje fall hade ej något praktiskt genomförbart förslag i ämnet framlagts. I proposition (nr 173) till 1927 års riksdag framlades förslag om sådan ändring i gällande förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit, att restitution av skatt skulle få åtnjutas för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för bland annat framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Restitution skulle dock åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor Konungen bestämde. Förslaget innehöll

dessutom det stadgandet, att, där beträffande förbrukning av bensin eller motorsprit inom viss näringsgren, ur kontrollsynpunkt eller eljest på grund av särskilda omständigheter hinder mötte för restitution, Konungen ägde föreskriva, att i stället återbäring skulle ske sålunda, att visst med hänsyn till beräknad förbrukning bestämt belopp efter förordnande av Konungen eller myndighet som Konungen bestämde, användes för näringsgrenens främjande. I det till propositionen fogade statsrådsprotokollet sade sig chefen för finansdepartementet ej ha funnit det möjligt att i princip avvisa de krav på restitution, som framställts från bland annat fiskerinäringens sida. Ett godtagbart uppslag till lösande av frågan om restitution direkt till fiskarbefolkningen syntes honom ännu icke hava framkommit, men en kollektiv restitution till fisket torde emellertid kunna ifrågakomma och vara ägnad att rätt väl tillgodose fiskarnas gemensamma intressen. Chefen för finansdepartementet förordade därför, att gällande restitutionsförmån utsträcktes till att avse jämväl bland annat i princip fisket, varvid han förutsatte, att Kungl. Maj:t skulle äga föreskriva, att där ur kontrollsynpunkt eller eljest på grund av särskilda omständigheter hinder mötte emot restitution i vanlig ordning ett kollektivt restitutionsförfarande finge komma till användning. I fråga om restitutionsförfarandets ordnande syntes det lämpligast, att det överlämnades åt Kungl. Maj:t att därom utfärda föreskrifter. Riksdagen biföll propositionen i fråga och i anledning härav utfärdades den 3 juni 1927 förordning (nr 190) om ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1924 (nr 126) om särskild skatt å bensin och motorsprit. I anslutning till denna förordnades genom kungörelse den 18 juni 1927 (nr 216) bland annat (5 §), att erlagd skatt å bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske, skulle återbäras på det sätt, att årligen ett belopp, motsvarande en tredjedels procent av de under nästförflutna budgetår enligt förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit influtna medel, dock högst 50 000 kronor, skulle ställas till lantbruksstyrelsens förfogande att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande. I anledning av beslut vid 1929 års riksdag — riksdagens skrivelse 1929: 114 — utfärdades den 3 maj 1929 ny förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit (nr 62). Denna förordning, som med vissa senare vidtagna ändringar (1932 nr 86 och 1933 nr 307) alltjämt är gällande, innebar ingen ändring i förut givna regler för restitution av skatt å bensin, som användes för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Ej heller den i anslutning till denna förordning den 6 juni 1929 utfärdade nya kungörelsen med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin (nr 122) innehöll någon ändring i förut gällande bestämmelse angående sättet för dylik restitution. Genom kungörelse den 29 april 1932 (nr 91) höjdes det belopp, som får användas till fiskerinäringens främjande, från högst 50 000 kronor till högst 90 000 kronor.

54 Vid tidpunkten för bensinskattens införande antogs skattens betydelse för fiskare vara alltför ringa, för att skatterestitution skulle kunna ifrågasättas, men efter lantbruksstyrelsens bestämda uttalande för en restitution av skatten direkt till förbrukarna, synes det framförallt ha varit den omständigheten, att det ansetts omöjligt att anordna en kontrollerbar dylik restitution, som förhindrat, att sådan medgivits. Vid detta förhållande har, då bensinskatt utgår såväl i Norge som i Danmark, men i bägge länderna restitueras till dem, som förbruka bensin till fiske, 1933 års fiskeriutredning funnit det vara av intresse att införskaffa närmare upplysningar om, huru denna restitution är ordnad, och får här lämna en redogörelse därför. I Norge gäller den bestämmelsen, att bensin till fiske med motorbåtar, som begagnas av 'trygdepliktige' fiskare, det vill säga sådana som äro införda i fiskaremantalet, är fritagen från avgift. Tillstånd att köpa avgiftsfri bensin för nämnda ändamål kan erhållas efter ansökan hos vederbörande polismyndighet (lensman). Ansökan skall innehålla uppgift om bland annat motorbåtens storlek, motorns fabrikat, styrka i hästkrafter med mera, förbrukad bensinmängd föregående år samt förklaring från sökanden, att den bensin, för vilken avgiftsfrihet sökes, skall användas till motorbåt för fiske. Efter erforderlig kontrollering av uppgifterna utfärdar polisen (lensmannen) tillstånd för vederbörande fiskare att köpa en viss kvantitet bensin. Vid tillståndet äro fogade inköpskuponger. Vid köpet avriver bensinförsäljaren kuponger motsvarande den köpta kvantiteten samt tecknar sitt namn, adress och datum å desamma. Mot insändande av de avrivna kupongerna — uppklistrade på ett särskilt schema — tillställes avgiftsbeloppet genom vägdirektören vederbörande bensinbolag, som har att fördela det på säljarna. När den beviljade kvantiteten är inköpt, kan nytt tillstånd erhållas mot inlämnande av det tidigare erhållna tillståndet jämte ifyllda talonger. Om en fiskare under året rekvirerar inköpstillstånd för en större bensinkvantitet än som är rimlig i förhållande till båtens och motorns storlek samt den fisketid, som kan bevisas eller göras sannolik, kan polismyndigheten, eventuellt efter företagen undersökning, begränsa storleken av den avgiftsfria kvantiteten eller stoppa ytterligare inköpstillstånd för ifrågavarande år. Om fiskaren byter motorbåt eller upphör att begagna sådan skall han därom göra anmälan. Vid årets slut skall länsmannen till polismästaren insända förteckning över de fiskare i hans distrikt, som tilldelats inköpstillstånd, samt uppgift om den kvantitet, som tilldelats var och en. I Danmark måste fiskare vid inköp av bensin erlägga fastställd bensinavgift, för närvarande 13 danska öre för liter, men tillbakabetalning kan medgivas av den avgift, som avsett bensin som använts till drift av motorer i fiskefartyg under fartygens begagnande för yrkesmässigt fiske. Dylik restitution äger rum en gång om året, dock när som helst, så snart den förbrukade kvantiteten uppgår till minst 500 liter. Den fiskare, som önskar restitution av erlagd bensinavgift, har att varje år den 1 april till vederbörande

55 fiskerikontrollör ingiva en redogörelse för huru många liter avgiftspliktig bensin h a n inköpt och använt för drivande av fartygsmotor för yrkesmässigt fiske under det gångna finansåret. Redogörelsen skall vara åtföljd av attester från leverantören av bensin. Dessa attester skola innehålla uppgift om storleken av den inköpta kvantiteten bensin. Attesterna skola dessutom vara försedda med en på 'Tro og Love' avgiven förklaring av fiskaren, att den inköpta bensinen uteslutande använts till drift av motorn i det av honom begagnade fiskefartyget under fartygets användning för yrkesmässigt fiske. Särskilda blanketter för dylika attester äro fastställda. När redogörelsen blivit godkänd, sker återbetalning av avgiften genom fiskerikontrollörens försorg. Det synes utredningen som vore det i Danmark tillämpade restitutionsförfarandet det, som vore enklast och bäst lämpade sig för svenska förhållanden. Lämpligast synes vara, att fråga om restitution prövas av lantbruksstyrelsen, som det i samband härmed skulle tillkomma att meddela närmare föreskrifter rörande villkoren för restitutionen. Fiskeriutredningen har för sin del tänkt sig, att restitutionsförfarandet skulle kunna ordnas efter följande grunder. Fiskare, som önskar restitution, skulle hava att före viss dag förslagsvis den 1 februari till lantbruksstyrelsen ingiva ansökan om restitution av skatten å den bensin han under föregående år använt för yrkesmässigt fiske. Ansökan skulle avgivas å av lantbruksstyrelsen fastställt formulär, vartill fiskeriutredningen uppgjort bilagda förslag, samt innehålla uppgifter om under året gjorda inköp av bensin, verifierade av vederbörande försäljare, samt på heder och samvete avgiven förklaring från sökanden om huru stor del av ifrågavarande bensinkvantitet han använt för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Vidare skulle sökanden lämna uppgift om motorns fabrikat och maskinstyrka samt om vilka fisken han under året idkat, och under vilka tider de bedrivits. Genom sådana uppgifter, som kunna kontrolleras, skulle visst underlag erhållas för bedömande av sökandens uppgift om bensinförbrukning och anspråk på restitution. Lantbruksstyrelsen skulle pröva ansökan och bestämma, huruvida restitution skall utgå till sökanden och där så är fallet fastställa restitutionsbeloppet. Lantbruksstyrelsen skulle härom underrätta statskontoret, som skulle ha att utbetala restitutionsbeloppet. Det synes fiskeriutredningen som vore den, som i ansökan om restitution lämnade oriktig uppgift i syfte att erhålla högre restitutionsbelopp, förfallen till straff enligt 8 § 2 mom. förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit den 3 maj 1929.» I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag, nionde huvudtiteln, erinrade chefen för jordbruksdepartementet rörande ifrågavarande ärende, att frågan om automobilskattemedlens användning torde beröras av den utredning avseende ändrad väglagstiftning med mera, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1935 av chefen för kommunikationsdepartementet uppdragits åt särskilda vägsakkunniga att verkställa. Han var med hän-

56 syn härtill icke beredd att då taga ståndpunkt till 1933 års fiskeriutrednings förslag. I ett den 11 december 1936 avgivet utlåtande anföra 1935 års vägsakkunniga i denna fråga följande: »Ändamålet med automobilskatterna är att å motorfordonstrafiken lägga större eller mindre del av kostnaderna för väghållningen. När bensinskatten infördes, kom emellertid till följd av det sätt, på vilket uppbörden sker, denna skatt att uppbäras även å bensin, förbrukad för andra ändamål än motorfordonstrafik. Genom regler om restitution av skatt har man sökt neutralisera dessa verkningar av uppbördsmetoden. Emellertid sker icke återbäring av skatten för den bensin, som förbrukas i sjötrafik. Anledningen därtill torde åtminstone ursprungligen varit blott svårigheten att här praktiskt genomföra restitution. I stället har m a n beträffande sjötrafiken valt en metod, som blivit kallad kollektiv restitution, nämligen att anslå de delar av bensinskatten, som beräknas inflyta från sjötrafiken, till densamma närstående ändamål. Först genomfördes denna metod beträffande bensin förbrukad av fiskebåtar, i det att till lantbruksstyrelsens förfogande ställdes visst årligt belopp av automobilskattemedlen, numera 90 000 kronor, för att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande. Sedermera tillgodosågs även annan motorbåtstrafiks intresse genom att i riksstaten upptogs ett anslag av automobilskattemedel till bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder. Detta anslag har i innevarande budgetårs (1936—1937) stat höjts till 750 000 kronor. Vad vid dessa anslagsfrågors behandling förekommit synes utvisa att statsmakterna godtagit principen att automobilskattemedel, som influtit från sjötrafik, skola, i den mån de ej restitueras, användas för denna trafik mer närstående intressen än väghållning.» Efter att ha omnämnt, att 1933 års fiskeriutrednings förslag att skatten å den bensin, som använts för fiske, måtte återbäras direkt till de fiskare, som förbrukat bensinen, uttala vägsakkunniga följande: »Med godtagande av ovannämnda princip beträffande de från sjötrafiken inflytande bensinskattemedlen synes spörsmålet om finansieringen av vägväsendet och detsamma närstående företeelser icke röna inflytande av det sätt, på vilket nämnda del av bensinskatterna användes. Huruvida detsamma göres till föremål för individuell eller kollektiv restitution, är för vägväsendet likgiltigt. De sakkunniga hava intet att erinra mot att, i den m å n bensinskatt uttages av sjötrafiken, skattemedlen användas så, att fiskerinäringen erhåller restitution för de från densamma härflytande skattemedlen samt skälig gottgörelse i den m å n skada vållats fisket genom motorbåtstrafik.» Enligt vad vägsakkunniga inhämtat, kunde sjötrafikens årliga bensinförbrukning uppgå till cirka 8Vk miljoner liter, motsvarande omkring 850 000 kronor i skatt, en siffra som dock kunde anses snarare för låg än för hög. Efter vad 1935 års vägsakkunniga sålunda anfört, synes det 1935 års fiskeriutredning som borde frågan om restitution av bensinskatt direkt till

57 fiskare n u återupptagas till prövning. Fiskeriutredningen ansluter sig till 1933 års fiskeriutrednings förutnämnda förslag men anser, att restitutionen bör utsträckas till att avse all bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske. Med hänsyn till föreliggande förslag om inrättande av en särskild fiskeristyrelse, synes även den ändring böra göras, att fråga om restitution av bensinskatt skall prövas av fiskeristyrelsen. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 9 § kungörelsen den 6 juni 1929 med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin (Bilaga 8) samt förslag till formulär för ansökan om dylik restitution (Bilaga 9) biläggas. Förlust av eller skada å fiskredskap. E n viktig faktor att beakta, då det gäller att bedöma fiskets driftkostnader är, att fiskare ofta få vidkännas betydande förluster av fiskredskap, förorsakade av ström och storm, av att redskapen fastnat i något föremål på bottnen eller av att redskapen överseglats av fartyg eller av annan anledning. Kungl. Maj:t har den 30 september 1937 uppdragit åt fiskeriutredningen att till prövning upptaga frågan om försäkring av fiskredskap under statens medverkan samt anbefallt fiskeriutredningen att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i ämnet utredningen kan finna påkallade. Fiskeriutredningen kommer att avgiva särskilt betänkande i denna fråga. Tull å fiskredskap och garn för fiskredskap. Anskaffande av fiskredskap fördyras för fiskare genom tullar. Å garn av bomull (tulltaxestat. nr 413—429) utgår sålunda till exempel tull med belopp växlande från 12 till 40 kronor för 100 kilogram allt efter garnets grovlek (nummer) samt om det är oblekt, blekt, ofärgat eller färgat. Å tågvirke och linor samt bindgarn utgår tull med växlande belopp, dock ej å två- eller flertrådigt oblekt och ofärgat till tulltaxans statistiska nummer 450 hänförligt bindgarn av hampa, som är avsett uteslutande för tillverkning av fisknät. Stållinor äro ävenledes fullbelagda. Å fisknät (stat. nr 561—562) är tullen för 100 kilogram: 25 kronor för nät av bomull och 45 kronor för andra slag — i vilken senare grupp ingår bland annat laxnät av hampgarn. Å fiskredskap andra än nät (stat. nr 1142) är tullen 10 kronor för 100 kronors värde. I vissa fall kunna fiskare utfå redskap på frilager och därigenom undgå tull, men i allmänhet innebära de nämnda tullarna en pålaga. Fiskeriutredningen har haft under övervägande i vad mån fiskare skulle kunna beredas lättnader med avseende å ifrågavarande tullar. Då garn av bomull, som är den viktigaste varan, användes i större utsträckning för annat ändamål än för fiskredskap, torde det med hänsyn till de svårigheter, som skulle uppstå att kontrollera att missbruk ej ägde rum, knappast vara möjligt medgiva tullfri införsel av dylikt garn avsett för fiskredskap och ej heller att lämna restitution av erlagd tull i den mån garnet använts för fiskredskap. Samma

58 torde vara förhållandet med linor. Däremot synas inga tulltekniska svårigheter möta för upphävande av tullen å fisknät. År 1936 uppgick införseln av fisknät av bomull (inf. stat. nr 1108) till 178 935 kilogram med ett värde av 1 062 402 kronor. Införseln av nät — såväl fisknät som andra nät — av annat material än bomull (inf. stat. nr 1110) uppgick till 9 938 kilogram med ett värde av 68 334 kronor. I vad mån denna senare införsel omfattat fisknät framgår ej av statistiken, men fiskeriutredningen har sig bekant, att införsel sker av nät av hampgarn (laxnät). Ur finansiell synpunkt kan tullen å fisknät, nämnda år antagligen cirka 45 000 kronor, ej spela någon roll, medan dess slopande för en fiskare kan innebära en viss lättnad. Fiskredskap andra än nät, som importeras, torde huvudsakligen utgöras av sportfiskeredskap. Någon tullfrihet därå synes ej vara påkallad. Fiskeriutredningen anser sig efter vad nu anförts böra begränsa sin framställning om tullfrihet till att avse fisknät (tulltaxans stat. nr 561—562).

Fiskets stöd- och prisregleringsfond. I tvenne likalydande motioner I: 221 av herrar Sanne och Mannerskantz samt 11:451 av herr Hansson i Hönö med flera till 1936 års riksdag hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte bemyndigas belägga all till riket införd icke tullbelagd torkad fisk, ävensom av inhemska beredare beredd sådan vara med en accis av tjugo öre per kilogram samt varje tunna till landet införd saltad och kryddad sill, även sådan som före ilandförandet beretts av svenskfångad sill, en accis av två kronor per tunna. De härigenom inflytande medlen skulle enligt motionerna tillföras en fiskets stöd- och prisregleringsfond, varifrån medel för fiskets stödjande i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer skulle få disponeras. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 74) uttalade jordbruksutskottet, att det icke syntes uteslutet, att i motionerna framförda förslag kunde leda till goda resultat. Eftersom särskilt de handelspolitiska förhållandena torde behöva något närmare undersökas, ville utskottet visserligen icke då föreslå bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga direkta åtgärder i förevarande hänseende, men då frågan vore av den vikt, att ett alltför långt dröjsmål med dess avgörande icke borde komma i fråga, syntes det utskottet lämpligt, att densamma ägnades särskild och snabb behandling av 1935 års fiskeriutredning, så att eventuellt förslag kunde föreläggas 1937 års riksdag. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Den 8 juli 1936 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1935 års fiskeriutredning att i anslutning till vad 1936 års riksdags jordbruksutskott i sitt utlåtande nr 74 anfört verkställa utredning och avgiva förslag rörande samtliga med frågan om fiskerinäringens avsättningsförhållanden sammanhängande spörsmål. I anledning av detta uppdrag och med hänsyn till riksdagens uttalande om skyndsam behandling ansåg fiskeriutredningen sig böra avgiva särskilt ut-

59 låtande över nämnda motioner. Sådant utlåtande avgavs till Kungl. Maj:t den 20 februari 1937 (Bilaga 10). I sitt nämnda utlåtande uttalar fiskeriutredningen, att det vore synnerligen önskvärt, väl motiverat och även ur administrativ synpunkt praktiskt, att det bildades en särskild fond, som kunde av Kungl. Maj:t få användas för vidtagande av åtgärder i syfte att reglera priserna så, att fiskare erhölle priser, som kunde bereda dem en skälig inkomst av fisket, ävensom till att i särskilda fall på annat sätt ekonomiskt stödja utövare av fisken, för vilka svårigheter uppstått. Motionärerna hade tänkt sig, att medel skulle tillföras fonden genom att accis uttoges å vissa såväl till riket införda som inom riket beredda fiskvaror. Riksdagens jordbruksutskott uttalade i sitt utlåtande över motionerna, att det syntes icke uteslutet, att förslaget kunde leda till goda resultat. Det syntes även fiskeriutredningen som vore den anvisade vägen framkomlig. Då emellertid benämningen accis numera användes endast i fråga om »inre» avgifter eller skatter i motsats till tullar, men den ifrågasatta avgiften även skulle utgå å till riket införda varor, ifrågasatte fiskeriutredningen, huruvida det icke vore lämpligast, att avgiften benämndes prisregleringsavgift, oavsett om den uttoges å inhemsk eller importerad vara. Fiskeriutredningen avgav i anslutning härtill ett förslag till förordning om prisregleringsavgift å vissa fiskvaror. Enligt detta skulle avgift uttagas å spillånga, annan färsktorkad fisk, saltfisk samt kryddad, sockersaltad eller saltad sill och strömming, såväl å vara som beretts inom riket för försäljning och levererats till köpare som å vara, som införes till riket, även då införseln sker med fartyg, vara varan beretts av svenskt företag. Förslaget innehöll även närmare bestämmelser om sättet för avgifternas upptagande och kontroll över att avgifter erlades. I anledning av jordbruksutskottets uttalande undersökte fiskeriutredningen det framlagda förslaget ur handelspolitisk synpunkt. Ett traktatmässigt hinder mot införande av den föreslagna avgiften fann fiskeriutredningen föreligga i det att i gällande svensk-brittiska handelsöverenskommelse föreskrivits, att, bland andra varor, saltad sill vid införsel till Sverige icke skulle vara underkastad andra eller högre tullar eller avgifter än de, vilka angåves i en bilaga till överenskommelsen; i bilagan stadgades tullfrihet för saltad sill. Då fiskeriutredningen detta oaktat ansåg sig kunna föreslå införande av prisregleringsavgift jämväl beträffande saltad sill, var det i förhoppningen, att det måtte visa sig görligt att i förhandlingsväg utan alltför stor svårighet utverka medgivande härtill från brittisk sida. De brittiska intressena berördes nämligen icke nämnvärt med hänsyn till dels att importen av saltad sill från Storbritannien var jämförelsevis obetydlig, dels att avgiften skulle utgå både för all till riket införd saltad sill och för sådan sill, som inom riket bereddes till försäljning. Med avseende å de handelspolitiska synpunkterna i övrigt hade för fiskeriutredningen framhållits, att erinringar mot införande av den föreslagna prisregleringsavgiften förmodligen komme att framföras från några av de länder,

som bedreve export av ifrågavarande fiskvaror till Sverige. Efter att närmare ha berört det påpekande som i detta hänseende gjorts för utredningen, anförde fiskeriutredningen i sitt utlåtande, att den med allt beaktande av de anförda allmänna handelspolitiska synpunkterna ansåg, att den omständigheten, att den tilltänkta avgiften vore avsedd att drabba icke blott till riket införda varor utan även varor, som inom riket bereddes till försäljning, vore ägnad att avsevärt försvaga de betänkligheter, som förslagets framläggande och genomförande kunde komma att föranleda från främmande makters sida. Då fiskeriutredningen icke heller fann det vara antagligt, att beläggandet av ifrågavarande varor med prisregleringsavgift av föreslagen relativt obetydlig storlek skulle komma att leda till minskning i konsumtionen därav, ansåg utredningen det icke sannolikt, att främmande makters fiskeriintressen komme att trädas för när genom en dylik åtgärd. Fiskeriutredningen hade dock uppmärksammat, att notifikation torde böra verkställas till vederbörande i Danmark och Norge, därest Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt framlägga förslag i ämnet. Skulle emellertid, anförde fiskeriutredningen i sitt utlåtande, hinder anses möta för erhållande av medel till en prisregleringsfond genom uttagande av prisregleringsavgifter på angivet sätt, torde ej annan väg återstå än att fonden varje år tillföres medel genom särskilt anslag. För första året ansåg fiskeriutredningen att i så fall ett belopp motsvarande vad som beräknades skulle ha influtit, om prisregleringsavgifter skulle ha erlagts på sätt ifrågasatts, borde anvisas. Fiskeriutredningen hade beräknat dessa till ungefär 1 250 000 kronor. Fiskeriutredningen får nu hänvisa till sitt ovan refererade förslag och uttala som synnerligen önskvärt, att en fiskets stöd- och prisregleringsfond bildas och att medel tillföras densamma på sätt fiskeriutredningen föreslagit antingen genom uttagande av prisregleringsavgifter å vissa fiskvaror eller ock genom årliga anslag, för budgetåret 1938/1939 förslagsvis 1 250 000 kronor. Fonden skulle, såsom fiskeriutredningen i sitt förutnämnda utlåtande föreslagit, av Kungl. Maj:t få användas för vidtagande av åtgärder i syfte att reglera priserna å fiskets produkter så, att fiskare erhölle priser, som kunde bereda dem en skälig inkomst av fisket, ävensom till att i särskilda fall på annat sätt ekonomiskt stödja utövare av fisken, för vilka svårigheter uppstått. Slutligen borde efter fiskeriutredningens mening medel ur fonden även kunna anvisas till stödjande av organisationsväsendet bland fiskare. Anslag ur fonden skulle sålunda kunna utgå till att garantera vissa minimipriser till fiskare eller till utbetalande direkt eller indirekt till dem av prisutjämningsbidrag, där priserna av någon anledning ej kunna hållas uppe vid nivå, som erfordras för att fiskaren skall erhålla skälig inkomst av fisket. Vidare skulle anslag kunna utgå till anordnande av exportförsök eller för upparbetande av nya marknader, till premier för deltagande i nya fisken, som kunna bli av betydelse för fiskare som förvärvskälla, för inlösen av överskott av beredda fiskvaror, som annars kunna komma att trycka mark-

61 nåden och inverka prisförsämrande under en följande fiskesäsong, för anordnande av propaganda för ökad avsättning av det svenska fiskets produkter och så vidare. Skulle fonden tillföras medel genom upptagande av prisregleringsavgifter (»accis») på vissa beredda fiskvaror, borde de fisken, som drabbas därav, stödjas på det sätt som i varje särskilt fall kan befinnas lämpligt. Några mera detaljerade bestämmelser beträffande den årliga användningen av medel ur fonden synas ej böra meddelas, utan torde det ankomma på Kungl. Maj:t att efter framställning av fiskeristyrelsen eller vederbörande intressenter för varje särskilt fall besluta om anvisning av medel ur fonden och i samband därmed, i den mån så kan erfordras, närmare förordna angående anvisade medels användning och handhavande, eventuellt genom särskilt organ. Ett år kunna medel sålunda komma att anvisas för vissa ändamål, ett annat år för andra. Vissa stöd- och prisreglerande åtgärder torde dock fordra regelbundna årliga anslag. Fonden torde böra förvaltas av statskontoret. Fiskeriutredningen har uppgjort förslag till kungörelse med allmänna bestämmelser angående fonden (Bilaga 11). Samtidigt som fiskeriutredningen uppdragit dessa allmänna riktlinjer för fondens användning, får utredningen emellertid även framlägga några förslag om anvisande omedelbart av medel ur fonden. Medel synas, såsom fiskeriutredningen i det föregående föreslagit, böra utgå till en fiskarnas riksorganisation: dels ett engångsanslag av 25 000 kronor, dels under vart och ett av organisationens fem första verksamhetsår ett anslag av 25 000 kronor. Innan fiskeriutredningen närmare ingår på frågan om anslag ur fonden till åtgärder i prisreglerande eller prisstödjande riktning, får fiskeriutredningen först lämna en redogörelse rörande hittills vidtagna åtgärder i detta syfte. Det bohuslänska storsjöfisket har de senaste åren erhållit viss hjälp av statsmedel i prisstödjande riktning, varför i det föregående närmare redogjorts. Under några år ha av statsmedel utbetalts premier för deltagande i sillfiske vid Island. I anledning av inkomna framställningar om stödåtgärder för utvecklandet av ett svenskt sillfiske vid Island föreslog 1933 års fiskeriutredning med hänsyn till vårt lands mycket stora import av islandssill, att sagda fiske måtte stödjas bland annat genom utbetalande av premier för deltagande däri. För vart och ett av åren 1933—1936 ha dylika premier utbetalts med respektive 22 840, 76 713, 44 820 och 48 406 kronor. Från och med 1934 har premie utbetalts per tunna: till fartyg, som bedrivit fisket med drivgarn, med tre kronor för de första 300, två kronor för de följande 100 och en krona för de följande tunnorna eller däremot svarande kvantitet färsk sill, samt till fartyg, som bedrivit fisket med snörpvad, med tre kronor för de första

1 000, två kronor för de följande 1 000 och en krona för de följande tunnorna eller däremot svarande kvantitet färsk sill. I statsverkspropositionen till 1937 års riksdag uttalade chefen för jordbruksdepartementet, att ifrågavarande premieringsverksamhet torde vara av sådan betydelse, att skäl talade för dess bibehållande under de närmaste åren. Han fann det därför riktigast, att bidragen i fortsättningen icke såsom förut bestredes ur arbetslöshetsanslag utan att å riksstaten under nionde huvudtiteln upptoges ett särskilt anslag för ändamålet. För budgetåret 1937/1938 har anvisats ett särskilt anslag av 75 000 kronor. Utmed västkusten samt i Skåne ha sedan 1934 ett flertal prisregleringsförsök varit anordnade. I anledning av framställning från 1933 års fiskeriutredning, som uppmärksammat från Svenska västkustfiskarnas centralförbund inkommen skrivelse i ärendet, ställde Kungl. Maj:t den 15 juni 1934 till länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län förfogande ett belopp av högst 50 000 kronor att användas till anordnande under tiden 16 juli—13 september 1934 av försök att reglera priserna å vissa fiskslag vid auktionerna i Göteborgs fiskhamn i huvudsaklig överensstämmelse med av fiskeriutredningen avgivet förslag. Enligt de för försöket fastställda reglerna skulle prisregleringen avse färsk rensad torsk, kolja och vittling av fullgod beskaffenhet. De fiskebåtar, som önskade deltaga i försöket, skulle före viss dag därom göra anmälan hos länsstyrelsen. I försöket deltagande fiskebåt skulle under försökstiden vara skyldig att, om dess vid auktionen utropade vara ej uppnådde ett pris per låda om minst 40 kilogram fisk av 5 kronor för torsk och kolja och 3 kronor för vittling, före klubbslag från försäljningen återtaga varan. Återtagen vara skulle av ägaren levereras till fiskmjölsfabrik eller, under av länsstyrelsen anordnad kontroll, till konservfabrik. För vara, som återtagits från försäljningen å auktion, skulle fiskebåt äga uppbära ersättning med 4 : 2 5 kronor per låda torsk eller kolja och 2:25 kronor för låda vittling vid leverans till fiskmjölsfabrik samt vid leverans till konservfabrik skillnaden mellan minimipriset och det av fabriken erhållna priset. I försöket deltagande fiskebåt skulle för finansiering av försöket erlägga en avgift av 10 öre för varje låda fisk med undantag för sill, skarpsill och makrill — således avgift även å fiskslag för vilka prisregleringen ej gällde — den under försökstiden försålde å auktionen jämte ett belopp motsvarande 1 procent av det försäljningsbelopp den uppburit därför. Arvode till kassaförvaltare och ersättning till fiskhamnskontoret för bokföring över försäljningarna skulle utbetalas av anslaget. Om, när räkenskaperna för försöket avslutats, behållningen överstege anslagets storlek med avdrag för förvaltningskostnaderna, skulle överskottet fördelas mellan de båtar, som deltagit i försöken, i proportion till de inbetalningar de gjort. Fiskebåtarna skulle då således återfå en del av inbetalta avgifter. Under försöket erlade fiskebåtarna sammanlagt 4 072: 17 kronor i avgifter. De utbetalta ersättningarna för vara, som ej uppnått minimipriset, uppgingo till 1 301 kronor. Fiskarna

erhöllo dessutom 75 öre för låda, som levererats till fiskmjölsfabrikerna. Fiskebåtarna återfingo således större delen av de inbetalta avgifterna. Statsanslaget behövde ej anlitas annat än för administrationskostnaderna. Den 30 mars 1935 anvisade Kungl. Maj:t efter framställning från Svenska västkustfiskarnas centralförbund 45 000 kronor för ett nytt prisregleringsförsök i Göteborg under tiden 15 april—29 juni 1935, samt, därest så funnes påkallat och de för ändamålet anvisade medlen därtill försloge, jämväl för tiden 1 juli—31 augusti 1935. Vissa ändringar gjordes i bestämmelserna. Minimipriserna fastställdes till 6 kronor för kolja och 5 kronor för torsk och vittling. Den 30 augusti 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t länsstyrelsen att fortsätta prisregleringsförsöket under tiden 1 september—2 november 1935 enligt samma grunder som förut. Fiskebåtarna inbetalte i avgifter cirka 16 230 kronor. Minimipriser utbetaltes med 2 948 kronor. Till fiskebåtarna återbetaltes av inbetalta avgifter cirka 13 290 kronor. Administrationskostnaderna uppgingo till 1 332: 25 kronor. I övrigt togs statsanslaget ej i anspråk. Den 10 oktober 1935 medgav Kungl. Maj:t, att prisregleringen finge omfatta jämväl sill fångad med drivgarn. De i försöket deltagande fiskebåtarna skulle erlägga en avgift av 2 procent av försäljningssumman för under försöket försåld garnsill. De sålunda inbetalta avgifterna uppgingo till 2 044: 24 kronor, de utbetalta minimipriserna till 401 kronor. Fiskebåtarna återfingo av sina avgifter 1 643:24 kronor. Statsanslaget behövde anlitas endast för administrationskostnader. År 1936 anordnades efter framställning av Svenska västkustfiskarnas centralförbund ett nytt prisregleringsförsök i Göteborg. Kungl. Maj:t anvisade den 24 april 1936 ett belopp av 20 000 kronor och den 17 juli 1936 ytterligare 30 000 kronor för en prisreglering i huvudsaklig överensstämmelse med av fiskeriintendenten avgivet förslag. Enligt detta skulle minimipriserna vara för kolja och sandskädda 8 kronor, för torsk, vittling och lyrtorsk (bleker) 7 kronor per halvlåda om minst 40 kilogram, för så kallad vägkolja och rödtunga 25 öre per kilogram samt för stor havskräfta (kejsarhummer) 4 kronor per låda om minst 25 kilogram. Prisregleringen skulle avse endast rensad fisk. Länsstyrelsen skulle äga att, om så påkallades, utfärda föreskrifter dels om begränsning av tillförseln dels om att fiskebåt, som deltager i prisregleringen, ej finge å auktionen försälja prisreglerat fiskslag som ej hölle visst minimimått. För att förenkla bokföringen å fiskhamnskontoret skulle parti, som vid auktionen ej uppnått minimipriset, antecknas såsom försålt till länsstyrelsen till minimipriset. Å försäljningsbeloppet skulle den fiskebåt, för vars räkning partiet utbjudits, ha att erlägga stadgad försäljningsprovision. I prisregleringen deltagande fiskebåt skulle till länsstyrelsen — genom fiskhamnskontoret — erlägga en avgift av 2 procent å bruttoförsäljningsbeloppet för all av fiskebåten å auktionen försåld fisk under den tid prisregleringen påginge med undantag av sill, skarpsill och makrill. Avgift skulle utgå även å parti, som försålts till länsstyrelsen till minimipris. Den fisk, som ej uppnått minimipris, skulle av länssty-

64 relsen försäljas till fiskmjölsfabrik eller för export på mera avlägsna eller nya marknader. Statsanslaget skulle användas dels till bestridande av med prisregleringen förenade administrationskostnader dels till att i den mån fiskebåtarnas avgifter och inkomsterna av försäljningen av den fisk, som ej uppnått minimipris, därtill ej försloge täcka utgifterna för utbetalande av minimipriserna. Om och i den mån fiskebåtarnas avgifter ej åtginge för prisregleringen, skulle de återbetalas till båtarna i proportion till erlagda avgifter. Länsstyrelsen skulle äga befogenhet företaga jämkningar i dessa grunder för regleringen. På grund av synnerligen stor tillförsel av mager östersjötorsk fann länsstyrelsen skäligt att från och med den 28 maj tillsvidare sänka minimipriset å torsk till 4 kronor. Från och med den 7 september fastställdes sedermera följande minimipriser: sandskädda 8 kronor, kolja 7 kronor, lyrtorsk 6 kronor, torsk och vittling 5 kronor per låda om minst 40 kilogram, vägkolja och rödtunga 25 öre per kilogram, stor havskräfta 4 kronor per låda om minst 25 kilogram. Den 28 augusti 1936 medgav Kungl. Maj:t, att prisregleringen finge omfatta jämväl sill, fångad med drivgarn. Under året förbrukades för dessa prisregleringsförsök av statsanslaget 19 783:09 kronor. Den 28 augusti 1936 ställde Kungl. Maj:t ett belopp av 10 000 kronor till länsstyrelsens i Hallands län förfogande för anställande under tiden 1 september—30 november 1936 av försök till reglering vid fiskauktionerna i Falkenberg av priset å sill, fångad med drivgarn. De i regleringen deltagande fiskebåtarna skulle till länsstyrelsen inbetala 2 procent av bruttoförsäljningssumman för under försökstiden försåld garnsill. Den sill, som ej uppnådde minimipris, skulle till visst pris för saltning övertagas av Fiskarnas andelsförening i Falkenberg, som vid försäljningen av den saltade sillen dock ej finge tillgodoräkna sig mer än viss fixerad vinst; överskottet skulle inbetalas till länsstyrelsen såsom tilläggspris för den inköpta färska sillen. Statsanslaget behövde tagas i anspråk endast för administrationskostnader. Den 31 maj 1935 beviljade Kungl. Maj:t Mellersta Bohusläns fiskareförening u. p. a. ett lån å 75 000 kronor att användas till främjande av avsättning av makrill enligt följande grunder. Den makrill, som under maj, juni och juli å auktionerna i Smögen och Gravarne ej uppnådde ett pris av M2 öre per kilogram, skulle inköpas av föreningen till ett pris av 10 öre per kilogram. Denna makrill skulle exporteras eller saltas genom föreningens försorg. Skulle för den makrill, som exporterades eller saltades, erhållas högre pris än självkostnadspriset, skulle hälften av överskottet för året fördelas mellan de båtar, som lämnat makrill till föreningen, i proportion till lämnade kvantiteter. Den andra hälften skulle tillföras föreningen för bildande av en prisregleringsfond. Föreningens medlemmar skulle erlägga en avgift motsvarande minst 1 procent av det sammanlagda försäljningsbeloppet för å auktionerna samt till föreningen försåld makrill. Den 10 september 1936 anvisade Kungl. Maj:t föreningen ytterligare ett lån å 25 000 kronor för ifrågavarande prisreglerande verksamhet och den 19 mars 1937 meddelade

65 Kungl. Maj:t vissa bestämmelser angående användandet i vissa fall av överskottsmakrill för konservering. Efter framställning av 1935 års fiskeriutredning anvisade Kungl. Maj:t den 17 juli 1936 10 000 kronor för anordnande av prisreglering å sill vid sydkusten av Malmöhus län under tiden 4 augusti— 3 oktober 1936 enligt följande grunder. Minimipriset skulle vara 20 öre per kilogram. På grund av att auktioner ej funnes anordnade inom ifrågavarande område och svårighet således förelåg att kontrollera, huruvida minimipris kunnat uppnås eller ej, skulle fiskare för sill, som i marknaden ej uppnått minimipriset, erhålla ett pris av blott 12 öre per kilogram (60 procent av minimipriset). Prisregleringen skulle endast omfatta nattfångad sill av fullgod beskaffenhet, som levererades före viss tid på dagen, dock ej sill som försåldes söndag eller måndag. Då så påkallades, skulle tillförseln begränsas. De i försöket deltagande fiskebåtarna skulle erlägga en avgift av 2 procent å försäljningsbeloppet för all under försökstiden av dem försåld sill. Prisregleringsförsöket skulle anordnas av Malmöhus läns havsfiskeförening, som skulle utse ombud å de olika försäljningsplatserna samt träffa överenskommelse om försäljning av överskottssillen till saltning, kryddning eller beredning till fiskmjöl. Administrationskostnaderna skulle bestridas av statsanslaget. Av detta togs ett belopp av 1 337: 61 kronor i anspråk. Framhållas må, att vid samtliga dessa prisregleringsförsök ha vissa tider betydligt större belopp tagits i anspråk än som framgår av denna redogörelse, men senare kunnat återlämnas på grund av inbetalta prisregleringsavgifter. För 1937 ha nya prisregleringsförsök anordnats nämligen i fråga om kolja, torsk, vittling, bleker, sandskädda, rödtunga och havskräftor vid fiskauktionerna i Göteborg, å garnmakrill vid fiskauktionerna i Göteborg samt Gravarne och Smögen, å levande torsk vid Öresund samt sydkusten av Skåne, å garnsill i Göteborg, Varberg, Falkenberg och sydkusten av Skåne, å skarpsill i Göteborg och Lysekil. Prisregleringsförsöken på västkusten ha omfattats med allt större intresse av fiskare och dessa hysa efter vad fiskeriutredningen inhämtat förhoppningar om att detta sätt att stödja fiskerinäringen måtte tillämpas i allt större omfattning. Principen för prisregleringsförsöken har varit, att färskkonsumtionsmarknaden här i landet ej skulle tillföras fisk under ett pris, som vore erforderligt för att fiskare skulle erhålla en skälig inkomst av fisket. Den erfarenhet synes man också ha vunnit av de hittills anordnade försöken, att marknaden mycket väl kunnat betala de fastställda minimiprisen och att prisregleringen ej verkat hämmande på avsättningen på färskkonsumtionsmarknaden. Det torde ävenledes vara erkänt inom fiskhandeln, att prisregleringarna bidragit till en jämnare prisbildning. En fiskhandlare har vetat, att ingen annan fiskhandlare kan köpa till under minimipriset, medan han förut alltid haft att räkna med att priset på fiskauktionen plötsligt kunnat gå ner betydligt under det pris han själv betalat. Denna vetskap har givit en viss stadga åt auktionsförfarandet, även om helt naturligt prisväxlingarna därmed ingalunda borteliminerats. 5—717572

66 Beträffande prisreglering å strömming och sill fångad i Östersjön och ilandförd vid kusterna därav har fiskeriutredningen framlagt förslag den 6 februari 1937. Riksdagen har beslutat i huvudsaklig överensstämmelse därmed och förordning härom utfärdats den 30 juni 1937 (nr 646). Prisregleringen tager sin början den 1 januari 1938 och gäller för tiden till och med den 30 juni 1941. Enligt denna är i förordningen omförmäld producentförening skyldig att för strömming och sill, som fångats i Östersjön och levererats till föreningen och av denna försålts för konsumtion i färskt tillstånd inom riket, till fiskare erlägga lägst det pris (minimipris), som av statens fiskenämnd för viss tid fastställts. Vidare innehåller förordningen bestämmelser om vissa prisutjämningsbidrag att utbetalas till dylik producentförenings medlemmar för strömming och sill, som icke kunnat försäljas för konsumtion i färskt tillstånd. Producentförening är vidare skyldig att för den myckenhet strömming och sill, som av föreningen försäljes för konsumtion i färskt tillstånd inom riket, erlägga prisregleringsavgift med 2*5 procent av det nettopris föreningen erlagt för sådan till densamma levererad strömming och sill. Inom område, där nu nämnd producentförening ej finnes, må prisreglering anordnas, under förutsättning att till deltagande däri anmäler sig för ändamålet erforderligt antal fiskare. Statens fiskenämnd bestämmer det minimipris, som skall tillämpas, samt det prisutjämningsbidrag som skall utbetalas för den strömming och sill, som ej uppnått minimipris. Fiskare, som deltager i prisregleringen, skall erlägga en prisregleringsavgift med 2 procent av det belopp han under tiden för prisregleringen erhållit för färsk strömming och sill, som försålts för konsumtion i färskt tillstånd inom riket. Prisregleringsavgifterna skola användas till utbetalande av prisutjämningsbidrag. I den mån de ej förslå, ankommer på Kungl. Maj:t att av allmänna medel anvisa erforderligt fyllnadsbelopp. Tagas ej de influtna prisregleringsavgifterna i sin helhet i anspråk för utbetalande av prisutjämningsbidrag, skall uppkommet överskott, på sätt Kungl. Maj:t närmare bestämmer, fonderas för nästkommande års behov av medel till dylika bidrag. För tiden till den 1 juli 1938 har anvisats ett belopp av 75 000 kronor för genomförande av denna prisreglering och till administrationskostnader för fiskenämnden. I sitt tidigare omnämnda utlåtande rörande avsättningen av salt strömming har fiskeriutredningen föreslagit, att prisreglering måtte anordnas å salt strömming på så sätt, att av statens fiskenämnd för viss tid fastställdes ett visst minimipris, under vilket de av utredningen föreslagna auktoriserade utförsäljarna ej skulle få utbjuda salt strömming på den inhemska marknaden. Där så erfordrades — såsom då minimipriset vid vissa tillfällen satts jämförelsevis lågt för att ej minska konsumtionen eller gynna importen — skulle denna prisreglering stödjas genom utbetalande ur statsmedel av prisutjämningsbidrag. Prisutjämningsbidragets storlek skulle bestämmas av Kungl. Maj:t.

67 Fiskeriutredningen får nu föreslå, att från och med den 1 juli 1938 ur den ifrågasatta fiskets stöd- och prisregleringsfond anvisas erforderliga medel för den förutnämnda av riksdagen redan beslutade prisregleringen beträffande strömming och sill fångad i Östersjön, ävensom för anordnande av den av fiskeriutredningen föreslagna prisregleringen beträffande salt strömming. För den förutnämnda prisregleringen skall jämlikt riksdagens beslut under den tid prisregleringen pågår statsmedel utgå med det belopp, som erfordras för utbetalande av vissa närmare angivna prisutjämningsbidrag. Då storleken av dessa bidrag till stor del blir beroende av de priser, som kunna uppnås för den strömming och sill, som ej kan avsättas på färskkonsumtionsmarknaden inom landet, kan någon exakt beräkning av erforderligt belopp ej göras. För tiden 1 januari—30 juni 1938 har ett belopp av 75 000 kronor inklusive anslag till administrationskostnaderna anvisats. I fråga om prisregleringen å salt strömming skulle statsmedel erfordras för utbetalande av prisutjämningsbidrag till de fastställda minimipriserna. Prisutjämningsbidragets storlek skulle för varje år bestämmas av Kungl. Maj:t. Det är därför även i detta fall svårt att på förhand beräkna det belopp, som kan erfordras ur fonden. Man torde för genomförande av bägge dessa prisregleringar ha att räkna med årliga anslag ur fonden. De medel (prisutjämningsbidrag) som i fortsättningen kunna komma att av Kungl. Maj:t anvisas för att stödja det bohuslänska storsjöfisket, böra enligt fiskeriutredningens mening likaledes utgå ur fiskets stöd- och prisregleringsfond. Samma synes böra bli förhållandet med premier för deltagande i sillfiske vid Island. För prisregleringsförsöken på västkusten och i Skåne ha medel hittills anvisats efter hand för vart och ett av de olika prisregleringsförsöken. Svenska västkustfiskarnas centralförbund har emellertid nu till fiskeriutredningen inkommit med en skrivelse, vari hemställes, att fiskeriutredningen måtte framlägga förslag om att en särskild fond bildas för prisregleringar på västkusten och att denna sedan i mån av behov tillföres nya medel. Förbundet har föreslagit, att till fonden till en början skulle anvisas ett belopp av 500 000 kronor. Fiskeriutredningen är ävenledes av den meningen, att det vore lämpligt, att det bildades en särskild fond för prisregleringar på västkusten, men att en sådan då med hänsyn till marknadsförhållandena även borde avse Skåne och Blekinge, dock med undantag för sill, fångad i Östersjön, rörande vilket fiskslag såsom förut nämnts redan speciella bestämmelser utfärdats angående reglering av priset. Denna prisregleringsfond borde tillföras medel ur den allmänna fiskets stöd- och prisregleringsfond. Fonden skulle således få användas för anordnande av prisregleringar å färsk fisk och skaldjur med undantag för östersjösill (strömming). Då saltsjöfisket inom ifrågavarande område med undantag för fisket av östersjösill enligt statistiken för 1935 uppgick till över 75 miljoner kilogram med ett värde av omkring 21 miljoner kronor motsvarande ungefär tre

68 fjärdedelar av hela rikets saltsjöfiske, synes det föreslagna anslaget till sin storlek fullt motiverat. Fiskeriutredningen får i anslutning till vad nu anförts föreslå, att av den föreslagna fiskets stöd- och prisregleringsfond anvisas ett engångsanslag av 500 000 kronor till en fond för reglering i huvudsaklig överensstämmelse med hittills följda grunder av priserna å färsk fisk och skaldjur utmed västkusten samt i Skåne och Blekinge med undantag för sill. som fångats i Östersjön och ilandförts vid kusten därav. I vilken omfattning behov kan komma att uppstå att anordna ytterligare prisregleringar utmed ostkusten eller å sötvattensfisk inne i landet undandrager sig för närvarande fiskeriutredningens bedömande. Fiskeriutredningen får erinra om vad utredningen i det föregående framhållit, nämligen att genomförandet av en prisreglering i viss grad är beroende av möjligheten att behärska importen så att denna ej främjas av höga minimipriser och därigenom gör en dylik prisreglering ineffektiv. Prisreglering kan dock även under sådana förhållanden i vissa fall anordnas i form av utbetalande av prisutjämningsbidrag. Utsikterna för anordnande av prisregleringar torde ej oväsentligt ökas, om fiskeriutredningens förslag om auktorisering av producentföreningar blir genomfört. I fråga om en producentförenings försäljning synes nämligen prisreglering kunna anordnas såväl enligt minimipris- som enligt prisutjämningsbidragssystemet. Om och i den mån auktoriserade producentföreningar bildas, synes det böra ankomma på dem och eljest på andra intressenter att, om de därtill finna skäl föreligga, hos Kungl. Maj:t göra framställning om anordnande av prisreglering efter vissa grunder — i likhet med vad vederbörande intressenter på västkusten och i Skåne gjort. Medel för samtliga prisregleringar skulle anvisas ur fiskets stöd- och prisregleringsfond. Hittills ha, såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen, prisregleringsförsöken stått under olika ledningar: länsstyrelsen i Göteborg, Mellersta Bohusläns fiskareförening, länsstyrelsen i Halmstad och Malmöhus läns havsfiskeförening. Med bibehållande av denna princip skulle nya prisregleringsförsök i Kristianstads län och i Blekinge även få lokal ledning. I enlighet med de bestämmelser rörande prisreglering å färsk strömming och sill fångad i Östersjön, som träda i kraft den 1 januari 1938, skall sådan prisreglering handhavas av den i samband med 1937 års riksdags beslut rörande reglering av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön utsedda statens fiskenämnd. Vidare har fiskeriutredningen i sitt betänkande angående handeln med salt strömming föreslagit anordnande av prisreglering å denna vara, vilken prisreglering likaledes skulle handhavas av statens fiskenämnd. Fiskeriutredningen anser, att den föreslagna fiskeristyrelsen bör hava uppsikt över samtliga de prisregleringar, som från och med den 1 juli 1938 anordnas på fiskets område, men den direkta ledningen av prisregleringarna

69 bör överlåtas, såsom hittills, på särskilda organ. Fiskeriutredningen håller dock före, särskilt med hänsyn till den ökade omfattning prisregleringsverksamheten torde och enligt fiskeriutredningens mening bör få, att en begränsning bör ske av antalet organ, som handhava prisregleringarna. Inom ett jämförelsevis enhetligt fiske- och marknadsområde bör sålunda ett enda organ handhava samtliga prisregleringar inom området. Genom sådan enhetlig ledning synes det bliva lättare att snabbt anpassa prisregleringarna efter marknadslägets och fiskets växlingar samt undvika konkurrens mellan olika prisregleringsföretag. Även för vidtagande av åtgärder i syfte att på lämpligt sätt disponera de kvantiteter fisk, som ej uppnått minimipris, skulle en dylik enhetlig ledning bli av betydelse. Fiskeriutredningen anser det lämpligast, att det direkta handhavandet av prisregleringar uppdrages åt särskilda prisregleringsnämnder, bestående av lämpligt antal i hithörande frågor sakkunniga personer. Nämnderna skulle ha i uppdrag att anordna de prisregleringar de ansåge lämpliga och påkallade, eller som Kungl. Maj:t anbefallt dem anordna, bestämma minimipriserna och prisregleringsavgifterna, vidtaga åtgärder för tillgodogörande av överskottsfisken, förvalta för prisregleringarna anvisade eller vid prisregleringen inflytande medel samt i övrigt handlägga alla med dessa prisregleringar förbundna ärenden. Nämndernas uppdrag skulle således strängt begränsas till handhavandet av prisregleringar. Prisregleringsnämnderna borde förordnas av Kungl. Maj:t för förslagsvis 3 år åt gången. Kungl. Maj:t skulle för varje nämnd utse en av nämndens ledamöter till ordförande samt tillsätta sekreterare hos nämnden. Instruktion för nämnderna skulle utfärdas av Kungl. Maj:t. över nämnds beslut skulle besvär kunna anföras hos fiskeristyrelsen. Kostnaderna för nämnderna ävensom övriga administrationskostnader för prisregleringarna borde bestridas av de medel som anvisats för de olika prisregleringarna. Kungörelse om vissa allmänna grunder för anordnande av prisregleringar torde böra utfärdas ävensom instruktion för prisregleringsnämnden. Förslag till kungörelse bilägges (Bilaga 11). I fråga om de prisregleringsnämnder, som böra utses, får fiskeriutredningen anföra följande. Fiskeriutredningen, som utgår ifrån att de uppgifter, som påvila statens fiskenämnd och som ej beröra prisreglering, komma att överflyttas på den föreslagna fiskeristyrelsen såsom fiskeriutredningen ock föreslagit i sitt betänkande angående reglering av strömmingshandeln, får föreslå, att en särskild nämnd dock bibehålles för prisreglering i fråga om strömming och östersjösill samt salt strömming, förslagsvis benämnd Ostkustens prisregleringsnämnd med säte i Stockholm och bestående av tre ledamöter. Därest prisregleringar å andra fiskslag komma att anordnas utmed ostkusten, anser fiskeriutredningen, att denna nämnd även bör handhava dessa prisregleringar, men Kungl. Maj:t må då i mån av behov utöka antalet ledamöter i nämnden till högst fem. Prisregleringarna utmed västkusten samt i Skåne och Blekinge, med undantag för prisregle-

ring å östersjösill, böra enligt fiskeriutredningens mening erhålla en enhetlig ledning och handhavas av en gemensam prisregleringsnämnd, förslagsvis benämnd Västkustens prisregleringsnämnd. Den borde ha sitt säte i Göteborg, som är centrum för västkustens fiskhandel. Antalet ledamöter i nämnden synes lämpligen böra vara fem. Skulle prisregleringar komma att anordnas inom sötvattensområden böra även dessa handhavas av en prisregleringsnämnd, dock torde, om sådan prisreglering avser område, som har med ostkusten gemensamt avsättningsområde, kunna ifrågasättas, huruvida ej den bör handhavas av Ostkustens prisregleringsnämnd åtminstone om prisreglering å sötvattensfisk finnes anordnad utmed ostkusten. I sådant fall bör nämnden utökas med representanter för sötvattensfisket. Då det ej synes möjligt att nu förutse, vilken omfattning en prisregleringsverksamhet inom sölvattensområdena kan komma att få, anser fiskeriutredningen sig nu ej kunna avgiva närmare förslag i frågan, utan torde denna böra lösas allt efter som förhållandena utveckla sig (Bilaga 12 och 13).

Fiskkonserveringsindustrien. I de motioner vid 1936 års riksdag I: 36 och II: 105, som ligga till grund för det utökade uppdrag, som år 1936 gavs 1935 års fiskeriutredning, uttalas som önskvärt, att utredning måtte ske av frågan, huruvida och på vad sätt uppkommande överskott vid alltför rikligt fiske genom olika konserveringsmetoder kunde tillvaratagas. I statistiken över Sveriges industriella produktion för 1935 redovisas följande produktion av fisk- och skaldjurskonserver: ansjovis gaffelbitar av sill andra slag

4 051 481 kg, värde 3 726 107 kr. 5 056 373 s» » 5 525 639 » 3 660 954 » » 3 503 512 »

Fiskeriutredningen har i det föregående berört denna statistik och föreslagit en ökad specifikation av densamma, så att avläsas kan produktionen av sådana konserver som till exempel sardiner, fiskbullar, fiskpudding och dylikt. Även om man av den nuvarande statistiken ej får önskvärd inblick i arten av de olika fisk- och skaldjurskonserver, som tillverkas här i landet, framgår av densamma dock, att den övervägande delen av dylika konserver är att betrakta som delikatesskonserver. Det är blott en ringa del av produktionen som utgöres av så att säga matkonserver, avsedda att lämna en verklig måltid, såsom fiskbullar, fiskfärs och dylikt. Under senaste året har inläggning emellertid påbörjats även av makrill och strömming för dylikt ändamål. Det synes fiskeriutredningen som vore en utveckling av konservindustrien i sådan riktning önskvärd. Det erfordras dock en betydande utveckling, om på så sätt större partier av överskottstillförséln skall kunna tillvaratagas. Beaktas torde emellertid i detta sammanhang, att en dylik

71 utvidgning av konservindustrien antagligen bör företagas med en viss försiktighet. Den svenska livsföringen är nämligen för närvarande ej inriktad på en mera daglig förbrukning i större omfattning av konserverade matvaror och en plötslig omläggning av hushållningen i sådan riktning torde ej vara att påräkna. Utökad tillgång på olika slag av matkonserver av fisk skulle vara av betydelse för till exempel det turist- och campingliv, som alltmer utvecklar sig, samtidigt som sådana konserver kunna utgöra en värdefull reserv i hushållet, då tiden eller arbetskraften för tillagning av maten är ringa eller då en plats är belägen längre bort från handelsplats eller dylikt. En förutsättning för att matkonserver av fisk skola vinna ökad avsättning här i landet får slutligen anses vara dels att de ej för mycket uppblandas med andra varor, såsom ofta är fallet med fiskbullar, dels att de ej betinga för högt pris. Fiskeriutredningen anser, att det för närvarande närmast bör ankomma på det privata initiativet att utveckla fiskkonservindustrien. Vad ostkusten beträffar torde större förutsättningar för en konservindustri i fråga om strömming ha öppnat sig genom den i det föregående nämnda statliga regleringen av strömmingshandeln, bland annat genom ökade möjligheter för uppsamling av fångsterna. Några statliga företag synas ej böra upprättas. Men staten bör liksom hittills stödja utvecklingen i den mån så kan finnas lämpligt, till exempel genom lån. Fiskeriutredningen finner ej anledning föreslå några nya åtgärder i detta syfte. Däremot anser fiskeriutredningen, att staten bör kunna lämna fiskkonservindustrien värdefullt stöd i annan form, nämligen på det konservtekniska området. Här torde ett mycket stort verksamhetsfält öppna sig. En av anledningarna till att matkonserver av fisk ej tidigare tillverkats i större omfattning torde ha varit, att man ej haft tillgång till fullt utexperimenterade inläggningsmetoder. För närvarande finnes på det under statens hydrografisk-biologiska kommission lydande havsfiskelaboratoriet i Lysekil en fiskeriteknisk avdelning. Vid densamma äro anställda en laborator och ett laboratoriebiträde, båda vetenskapligt utbildade. Avdelningen har varit i verksamhet blott några år. / samarbete med industrien böra där nya konserveringsmetoder kunna utarbetas eller prövas, äldre metoder förbättras, konserveringsfel utredas och anvisningar givas för deras förekommande och så vidare. Avdelningen har redan visat sig vara till gagn. I flera andra länder finnas betydligt större laboratorier för ifrågavarande ändamål. Fiskeriutredningen får i detta sammanhang erinra om att ifrågavarande avdelning även har till uppgift att företaga undersökningar rörande olika metoder att impregnera fiskredskap. Fiskeriutredningen anser bägge dessa slag av undersökningar vara av mycket stor betydelse för fiskerinäringen och anser därför att i den mån undersökningarna så fordra bör ifrågavarande laboratorium utvidgas.

72 Anslag till fiskerinäringens främjande ur bensinskattemedlen från sjötrafiken. Fiskeriutredningen har i det föregående under kapitlet Fiskets driftkostnader behandlat frågan om restitution direkt till fiskare av den skatt de erlägga för bensin, som de använda för fiskes bedrivande, och hemställt, att restitution måtte ske på sätt och enligt grunder, som närmare angivits. I samband med denna fråga har emellertid även ifrågasatts, att en del av bensinskattemedlen från sjötrafiken skulle användas till fiskets främjande på grund av de skador motorbåtstrafiken förorsakar fisket. 1933 års fiskeriutredning åberopade sålunda i sin förutnämnda framställning den 5 april 1935 angående direkt restitution till fiskare av den bensinskatt de erlagt en till utredningen ingiven skrivelse från Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Östergötlands kustfiskareförbund och vice ordföranden i Stockholms läns fiskareförening, i vilken skrivelse framhölls, att den alltmer tilltagande trafiken med nöjesmotorbåtar hade menlig inverkan på fisket i våra skärgårdar. Detta borde utgöra skäl för att minst 50 procent av bensinskatten från dessa båtar borde reserveras för fiskets främjande. I anledning av denna skrivelse anförde 1933 års fiskeriutredning i sin nämnda framställning följande: »Den särskilt i vissa områden numera ytterst livliga motorbåtstrafiken förorsakar fisket ganska betydande skador och olägenheter. Särskilt inom trängre farvatten förorsakar sålunda stundom denna trafik, att vattenytan täckes av ett oljelager, vilket bland annat har till följd, att fisk, som fångas inom sådana områden, lätt får oljesmak och alltså blir oduglig till föda. På grund av att motorbåtarna ofta ej följa de vanliga farlederna utan i alla riktningar genomkorsa fjärdar och vikar, har risken för översegling av fiskeredskap som står nära ytan, under de senare åren i hög grad ökats. Fiskarna klaga därför på sina håll över att de icke med full trygghet kunna utsätta sin redskap. Det starka vågsvall, som de ofta med hög fart framförda motorbåtarna framkalla, kan också i vissa fall hava en skadlig inverkan på fiskens lek. Det klagas ock stundom över att motorbåtstrafiken i hög grad förminskat möjligheterna för fiskevattensägarna att avhålla obehöriga från intrång i deras fiskerätt. Allt detta synes motivera, att någon del av de från den allmänna motorbåtstrafiken härflytande bensinskattemedlen tagas i anspråk för åtgärder till fiskets vård och främjande. Lantbruksstyrelsen har ock efter en längre utredning uti skrivelse den 29 december 1933 till Kungl. Maj:t gjort hemställan om att skatt å bensin, som användes av så kallad nöjesmotorbåt, måtte återbäras på det sätt att årligen ett belopp motsvarande x/3 procent av de under nästföregående budgetår influtna bensinskattemedel, dock högst 90 000 kronor, ställas till länt-

bruksstyrelsens förfogande för att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande av styrelsen användas till fiskerinäringens befrämjande. Om en del av ifrågavarande bensinskattemedel sålunda avsattes för att användas till att gottgöra det ohägn motorbåtstrafiken tillfogar fisket, borde den tagas i anspråk för fiskebefrämjande åtgärder i allmänhet. Såsom exempel på dylika åtgärder må nämnas anordnande av fiskodling, organiserande och understödjande av föreningsväsendet bland fiskare, utlämnande av bidrag till telefonanläggningar, som äro av största betydelse för fiskavsättningen.» 1933 års fiskeriutredning anslöt sig till lantbruksstyrelsens nämnda förslag och föreslog i sin framställning den 5 april 1935 bland annat att årligen ett belopp motsvarande x\z procent av de under nästföregående budgetår influtna bensinskattemedlen, dock högst 90 000 kronor, måtte ställas till lantbruksstyrelsens förfogande för att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande. ö v e r 1933 års fiskeriutrednings framställning avgav lantbruksstyrelsen den 31 oktober 1935 infordrat utlåtande. Vid utlåtandet var fogat yttrande i ärendet av Svenska ostkustfiskarnas centralförbund, som hemställde, att efter avdrag av 90 000 kronor minst hälften av det belopp, som inflöt i bensinskatt från motorbåtar, måtte få användas för fiskerinäringens främjande. Lantbruksstyrelsen tillstyrkte vad förevarande fråga anginge, att årligen ett belopp motsvarande en tredjedels procent av de under nästföregående budgetår influtna bensinskattemedlen, dock högst 90 000 kronor, måtte under nionde huvudtiteln anvisas till gottgörelse till fiskerinäringen för densamma av den övriga motorbåtstrafiken tillfogad skada. Såsom förut nämnts förklarade chefen för jordbruksdepartementet i statsverksproposilionen till 1936 års riksdag sig ej vara beredd att då taga ståndpunkt till denna fråga med hänsyn till att frågan om automobilskattemedlens användning torde beröras av den utredning som uppdragits åt 1935 års vägsakkunniga. Såsom i det föregående anförts, ha sagda vägsakkunniga i ett den 11 december 1936 avgivet utlåtande förklarat sig ej ha något att erinra mot att, i den mån bensinskatt uttoges av sjötrafiken, dessa skattemedel användes så, att fiskerinäringen erhölle restitution för de från den-' samma härflytande skattemedlen samt skälig gottgörelse i den mån skada vållats fisket genom motorbåtstrafik. 1935 års fiskeriutredning finner att, efter vad nu anförts, hinder ej längre bör möta för ståndpunktstagande till förevarande fråga, och får föreslå, att av de bensinskattemedel, som uttagas av sjötrafiken, ett belopp av 90 000 kronor måtte efter Kungl. Maj:ts bestämmande få användas till fiskerinäringens främjande såsom gottgörelse för den skada, som vållas fisket av motorbåtstrafiken. I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag, sjätte huvudtiteln, anförde departementschefen att frågan, huruvida viss procentuell andel av bensin-

74 skattemedlen bör avsättas till mindre hamnar och farleder, torde komma att övervägas av 1935 års vägsakkunniga. Sagda sakkunniga ha i sitt tidigare omnämnda utlåtande den 11 december 1936 anfört: »Frågan huruvida och i vad mån skatt bör utgå för bensin, förbrukad inom sjötrafiken, rörer grunderna för automobilskatternas uttagande och torde således falla utom de sakkunnigas bedömande. De sakkunniga hava intet att erinra mot att, i den mån bensinskatt uttages av sjötrafiken, skattemedlen användas så, att fiskerinäringen erhåller restitution för de från densamma härflytande skattemedlen samt skälig gottgörelse i den mån skada vållats fisket genom motorbåtstrafik, samt att återstoden av de från sjötrafiken influtna skattemedlen användes i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande regler till byggande och underhåll av hamnar och farleder, som tjäna den sjötrafik, däri bensinen förbrukats.» De sakkunniga sammanfatta sin mening rörande automobilskattemedlens fördelning sålunda: »Enligt de sakkunnigas mening bör från automobilskattemedlen först avskiljas den del, som kan beräknas hava influtit från sjötrafiken. Att de från denna trafik inflytande bensinskatterna, i den mån de ej återbäras till skattebetalarna, böra göras till föremål för 'kollektiv restitution' har ovan framhållits. De anslag, som för detta ändamål upptagas i riksstaten, kunna alltså sägas böra liksom restituerade medel utgå före den egentliga fördelningen av automobilskattemedlen.» 1935 års fiskeriutredning får instämma i detta de vägsakkunnigas uttalande men föreslå, att ifrågavarande medel måtte få användas ej blott till hamnar och farleder, som tjäna den sjötrafik, däri bensinen förbrukats, utan även till säkerhetsanstalter för denna sjötrafik. Fiskeriutredningen får nämligen erinra om att fiskeriorganisationer vid upprepade tillfällen gjort framställningar om anordnande av fyrar eller mistsignalstationer, utläggande av agafyrskepp eller lys- och ljudbojar och så vidare, men att dessa framställningar i allmänhet avvisats under hänvisning till att andra för den allmänna sjöfarten viktigare behov av säkerhetsanordningar borde tillgodoses före dessa krav. För den sjötrafik, varom här är fråga, den må bedrivas av fiskebåtar eller andra båtar, är det sålunda synnerligen svårt att få sina speciella önskemål beträffande sjösäkerhetsanordningar tillgodosedda. Dessa önskemål torde få anses vara väl så viktiga som hamnar och farleder och vara av sådan allmän art, att de lämpligen böra tillgodoses genom anslag ur ifrågavarande skattemedel. De senare årens riksdagar ha visserligen under anslagsrubrik »Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg» under nionde huvudtiteln anvisat medel till underhåll och drift av fiskefyrar eller andra sjösäkerhetsanstalter för fiskets behov samt för vidtagande av ombyggnad och förbättring av dylika fyrar och anstalter — för budgetåren 1932/1933—1936/1937 respektive 10 000, 1 000, 5 000, 5 600 och 8 500 kronor — samt 1937 års riksdag även för vissa nybyggnader — för budgetåret 1937/1938 29 600 kronor -*•«-

75 men de anslag, som anvisas under nämnda anslagsrubrik, torde bli ganska begränsade och ej tillräckliga för tillgodoseende i önskvärd omfattning av de krav, varom här kan bli fråga.

Fiskerättsfrågor. Inom 1935 års fiskeriutredning ha framförts ett par fiskerättsfrågor avseende dels fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust dels rätten till hummerfiske inom Bohuslän. Möjligen skulle kunna sägas, att dessa strängt taget ligga utanför de frågor utredningen i förevarande betänkande upptagit till behandling, men då de å andra sidan anknyta sig till frågan om fiskarebefolkningens ekonomiska ställning och äro av största betydelse för densamma, har fiskeriutredningen här velat upptaga dem. Fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust. I den utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, som kammarkollegium den 27 augusti 1924 avgav, (Statens offentliga utredningar 1925: 19) anfördes bland annat följande, som rör fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust (Del 1, sid. 98): »Vid de gamla danska provinsernas avträdande till svenska kronan genom freden i Roskilde 1658 tillförsäkrades genom fredsfördraget invånarna att 'blifva vid deras vanliga rätt, lag och gamla privilegier och friheter oturberade och obehindrade, så vida de icke löpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges krono'. Till följd härav fortfor norsk rätt att tillämpas i den från Norge avskilda provinsen Bohuslän samt dansk rätt i de till det egentliga Danmark förut hänförda provinserna Skåne, Halland och Blekinge till dess med år 1683 svensk rättsskipning kan anses genomförd i dessa landskap. Den svenska rättsåskådningen i fråga om saltsjöfisket, vilken, såsom — — —, i väsentlig grad avviker från de norska och danska rättsgrundsatserna, trädde emellertid icke i och med uniformitetens genomförande i tillämpning inom de nya landskapen utan vann först småningom insteg i rättstillämpningen och har aldrig förmått att fullständigt omdana de från norska och danska tiden nedärvda rättsåskådningarna.» För att utröna förhållandena härutinnan hade utredningsmannen inom kammarkollegium genomgått häradsrätternas domböcker för flertalet kusthärad från tiden för fredsslutet fram mot 1700-talets slut, i den mån de äro bevarade, och därvid tagit kännedom om alla anträffade vitesförbud mot saltsjöfiske eller utslag i tvister om rätt till sådant fiske. Redogörelse lämnas i kammarkollegii förslag för denna undersökning ävensom för vid sammanträden i orterna under år 1911 gjorda uttalanden om rådande sedvänjor i avseende å saltsjöfiskets bedrivande. Vad beträffar södra kusten av Skåne hade ej anträffats något dylikt vitesförbud. Vid de nämnda sammanträdena hade i fråga om rätten till fiske i huvudsak utrönts följande:

76 Kusten från Falsterbo fyr till Trelleborgs stads västra gräns: Från Falsterbo fyr iill Ljunghusen hade staden Skanör med Falsterbo utarrenderat ålfisket. Från Ljunghusen till Trelleborg var jämväl allt fiske efter ål disponerat genom förekomsten av skattlagda ålfisken eller genom utarrendering. Annat fiske var fritt. Kuststräckan Trelleborg—Smyge: Allt fiske var fritt. Kuststräckan Smyge—Skateholm: Fisket var fritt utom vid Jordberga och Skateholm. Kuststräckan Skateholm—Hörte: Vid Dybecks gård och vid Bingsmarken var fisket icke fritt. På kusten från Dybeck till Hörte var fisket utarrenderat. Kuststräckan Hörte—Abbekås: Fisket var fritt. Kuststräckan Abbekås—Svartemölle: Fisket var fritt utanför Abbekås fiskläge, i övrigt var detsamma icke fritt. Kuststräckan Svartemölle—länsgränsen: Fisket var ej fritt vid Svartemölle. Ruuthsbo och Bjärsjöholm. Såsom av denna redogörelse torde framgå betraktades år 1911 fisket utmed Malmöhus läns södra kust i allmänhet som fritt med undantag för de skattlagda fiskena samt fisket vid enstaka platser. De särskilt skattlagda fiskenas rättsliga ställning har i kammarkollegii utredning i korthet angivits vara följande, varvid för tydlighetens skull uttalandet hänförts till visst slags fiske, nämligen ålfiske: »Ägaren av ett skattlagt ålfiske har uteslutande rätt till fiske efter ål inom det vattenområde, över vilket ålfiskets rätt må anses sträcka sig. Ägaren av det hemman, vid vars strand det skattlagda ålfisket finnes, är lagligen oförhindrad att å sådana tider av året, då ålfångst ej ifrågakommer, idka allt slags fiske vid hemmanets strand ävensom att å andra tider utöva sådant fiske, som ej länder till men för fisket efter ål.» Kammarkollegium åberopar till stöd för detta uttalande den i 9 § av 1852 års fiskeristadga upptagna bestämmelsen, att sådan inskränkning i strandägarerätten, som följer av ett fiskes särskilda skattläggning, ej må göras större än tillgodonjutandet av den särskilda fiskerättigheten kräver, en föreskrift som enligt motiven till nu gällande lag om rätt till fiske endast av den anledningen blivit i lagen utelämnad, att den sålunda uttalade rättssatsen ansetts självklar. Kammarkollegii utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster ledde till utfärdandet den 22 juni 1928 av en lag om sådan ändring i lagen om rätt till fiske att fisket inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län i viss utsträckning blev fritt för varje svensk undersåte samt den 6 juni 1930 av lag om sådan ändring i fiskerättslagen, att fisket vid Skånes västra kust, med undantag för fiske efter lax med fast redskap vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad och Strövelstorps socken, blev fritt för varje svensk undersåte. Efter ytterligare utredning blev genom lag den 17 juni 1932 strömmingsfisket inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län i viss utsträckning fritt. För Skånes södra och östra kust har däremot ingen lagändring skett. Redan vid de sammanträden, som av kammarkollegium i samband med

77 ifrågavarande utredning under år 1911 höllos å olika orter för att utröna befolkningens uppfattning om fiskerättsförhållandena, yrkades på att fisket vid Skånes södra kust måtte i lag förklaras fritt. Även vid senare tillfällen ha önskemål uttalats i denna riktning. Efter vad som kommit till fiskeriutredningens kännedom, synes en och annan jordägare ha börjat göra försök att, trots att annat fiske än ålfiske med fast redskap ansetts fritt, hävda sin ensamrätt till allt fiske i samband med utarrendering av fisket med ålbottengarn. Fiskeriutredningen finner det därför önskvärt, att frågan om fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust snarast upptages till behandling. Det skulle härvid bli fråga om frigivande av fisket med undantag av fisket efter ål med fast redskap. Någon ytterligare utredning utöver den som förebragts av kammarkollegium synes ej behövlig. Fiskeriutredningen utgår ifrån, att, liksom skett i samband med de förutnämnda lagändringarna åren 1928, 1930 och 1932, vid ett frigivande av fisket i nämnd utsträckning vid Malmöhus läns södra kust ersättning av statsmedel skulle utgå till vederbörande för värdet av den förmån som härigenom för strandägaren gått förlorad (lag den 22 juni 1928, den 6 juni 1930 och den 17 juni 1932). Vidare torde i likhet med vad som skett vid lagändringen den 6 juni 1930 angående fisket vid Skånes västra kust de skattlagda fiskena ej beröras avlagändringen. I den propositionen (nr 70) den 7 februari 1930 till riksdagen i ärendet bilagda P. M. uttalas å sidan 9: »På grund av stadgandet i 12 § fiskerättslagen beröres icke detta fiske ( = skattlagda ålfisket Ålabodarna) av den nu avsedda lagändringen.» Fiskeriutredningen får i anledning av vad nu anförts föreslå, att mellan nuvarande femte och sjätte stycket i 3 § i lagen om rätt till fiske inskjutes ett stycke så lydande: Vid Malmöhus läns södra kust må varje svensk undersåte utöva fiske, med undantag av fiske med fast redskap efter ål, eller agntäkt vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i tredje stycket sägs. (Bilaga 15.) Vid lagändringen den 17 juni 1932 insköts ett nytt stycke i 3 § mellan förutvarande första och andra stycket, men samtidigt gjordes ej ändring av lydelsen av förutvarande fjärde stycket, i vilket hänvisning gjordes till andra stycket. I paragrafens nuvarande lydelse hänvisas därför i femte stycket till andra i stället för tredje stycket. Fiskeriutredningen får föreslå, att korrigering härav göres i samband med den föreslagna ändringen av § 3 (Bilaga 15). I samband med den föreslagna ändringen av 3 § i lagen om rätt till fiske får fiskeriutredningen föreslå, att i likhet med vad skett vid lagändringarna 1928, 1930 och 1932 lag utfärdas om ersättning till strandägare för genom lagändringen mistad fiskerätt enligt samma grunder som vid de nämnda lagändringarna (Bilaga 16).

78 Rätten till hummerfiske i Bohuslän. Genom lag den 22 juni 1928 gjordes viss ändring i 3 § lagen om rätt till fiske, varigenom bland annat bestämmelsen om fiskerätten inomskärs i Bohuslän något mera preciserades. Förut gällde, att där vid öppna havsstranden och utom skären samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län jämväl inomskärs de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen var medgivet skulle de vid sådan rätt vara bibehållna. Genom lagändringen infördes i sagda paragraf en bestämmelse så lydande: »I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte även eljest rätt att med rörlig redskap, vartill i förevarande fall hänföres jämväl mindre ålryssja, utöva fiske eller agntäkt vid annans strand; dock gälle härvid i avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager, följande undantag: fiske efter ostron vare strandägaren förbehållet; i Vette, Tanums och Kville härad have strandägaren allena rätt till fiske efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende än strandägarna, därvid skall förbliva; fisket efter hummer tillhör ock strandägaren i Åbyfjorden innanför en linje, som tankes dragen där kortaste avståndet är mellan Skorvhuvud och andra stranden, i Brofjorden innanför en linje, som tankes dragen rätt åt öster från södra änden av Rödhällorna, samt i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tankes dragen från Lindholmens västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.» Samtidigt med ändringen i lagen om rätt till fiske antogs en lag om ersättning till strandägare för genom lagändringen mistad fiskerätt. Enligt denna skulle ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för strandägaren gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för förlust, som av sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Var rätten till fisket åt någon upplåten, skulle även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada. Lagändringen tillkom efter en omfattande utredning av kammarkollegium rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster (Statens offentliga utredningar 1925: 19—20). Denna utredning tillkom förutom på grund av en del petitioner från fiskare i anledning av ett beslut av 1911 års riksdags andra kammare, enligt vilket såsom utredningens syftemål borde uppställas att söka utröna om och i vad mån då gällande lag om rätt till fiske skulle för saltsjöfiskets vidkommande kunna ändras dithän, att den bättre tillgodosåge fiskarebefolkningens intressen och därjämte finge större klarhet i ordalydelsen. Ett

79 bättre tillgodoseende av fiskarebefolkningens intressen kunde knappast vinnas utan inskränkande av strandägarnas enskilda fiskerätt. Vad lagändringen beträffande fiskerätten i Bohuslän angår, måste den ses mot bakgrunden av fiskerättens utveckling i detta landskap. Fiskeriutredningen anser sig här ej behöva närmare ingå härpå utan får hänvisa till förutnämnda utredning samt till över densamma avgivna utlåtanden, Kungl. Maj:ts proposition i ärendet (nr 2, daterad den 13 oktober 1927), jordbruksutskottets utlåtande över denna (nr 33) samt vad som förekom vid frågans behandling i kamrarna. E n kort översikt över fiskerättsfrågans utveckling i Bohuslän må dock lämnas. Enligt norsk lagstiftning, som gällde Bohuslän före landskapets införlivande med Sverige, hade strandägaren i allmänhet icke någon företrädesrätt till fisket inom sitt vattenområde. Sedan urminnes tider hade den grundsatsen varit erkänd, att fisket på det norska sjöterritoriet, och således också innanför den så kallade marbacken, var fritt för varje norsk medborgare. Med tiden började emellertid strandägarna utkräva avgift eller landlott av den fiskande. Ett undantag från den allmänna regeln om fritt fiske var, att laxfisket med fast redskap ansågs förbehållet strandägaren, likaså fisket efter ostron innanför marbacken. Då Bohuslän blev svenskt, fanns ingen svensk fiskerättslag. I de äldsta svenska rättskällorna lämnas havsfisket obeaktat. Det ansågs sannolikt ej tillhöra någon. Så småningom uppstod dock en regalrätt och kronan beredde sig inkomster av fisket. Denna kronans legalrätt betonades särskilt starkt och utvidgades av Gustav Vasa, men den förlorade sedan efter hand åter sin betydelse och blev upphävd genom utfärdandet av fiskeristadgan den 14 november 1766, Sveriges första fiskerättslag. Regalrätten fick vika för strandägarrätten genom den då, såvitt angår havsfisket, för första gången i lag strandägaren tillerkända allmänna äganderätt till strandfisket. »Denna genom praxis uppkomna rätt» skriver A. Sjöberg i sitt arbete om den svenska fiskerilagstiftningen (1866). Denna utveckling till strandägarnas förmån synes huvudsakligen hava försiggått under 1700-talet. Enligt Rohtlieb (Om kronans fiskerier, 1925) innehöll nämligen lagkommissionens första i behåll varande förslag till byggningabalk av 1692 visserligen ett kapitel med rubrik »Huru allmenne fiskerijer och fiskewatn nyttias må», men kapitlet var oskrivet. I ett förslaget åtföljt memorial lämnades den upplysningen, att kapitlet lämnats outfört till dess de, som bodde vid större sjöar och skärgårdar, inkommit med sina tankar om fisket. I 1734 års lag gavs ej heller någon bestämmelse angående strandägarens fiskerätt i saltsjön. I Bohuslän torde ända till dess 1766 års fiskeristadga utfärdades de från den norska tiden härstammande rättsförhållandena ha ägt bestånd, även om under den senare tiden vitesförbud i fråga om fisket, dock av mycket begränsad omfattning, hava meddelats. Dessa förbud torde hava tillkommit i den mån strandägarna varit företagsamma och intresserade av fisket.

80 Strandägarna hava utan tvivel genom förbuden sökt leda den pågående lagstiftningen i riktning mot erkännande av enskild fiskerätt. De ha därvid understötts av den allmänna tendensen att utvidga den enskilda rätten på den allmännas bekostnad. I 1766 års fiskeristadga intogs (i 2 kap. 7 §) ett stadgande av följande lydelse: »Uti de skärgårdar, som fiskare oklandrat och efter gammal vana ömsom fiskat vid varandras land och följt fisken efter dess drev, förbliver det ock efter förra vanligheten.» Härmed torde ha avsetts att fastslå, att de av ålder bestående förhållandena med avseende å rätten till fiske vid stränderna i Bohuslän skulle lämnas orubbade. Fiskarebefolkningen torde också allmänt ha hyst den uppfattningen, att fisket var fritt. Men även myndigheter och högsta domstolen ha gjort uttalanden i sådan riktning. Sålunda uttalade Konungens befallningshavande i länet i ett utlåtande den 31 oktober 1835 bland annat att »eganderätt till fiskevatten i skärgården ännu verkligen kunna förefinnas, ehuru troligt vore, den å de flesta ställen icke vore lagligen grundad», och kammarkollegium i ett utlåtande den 29 januari 1836: »fråga nu mindre synes vara om upphäfvande af några nu för tiden gällande stadganden, i afseende på strandegares rätt, än om ett för fiskerinäringens utöfning och upkomst erforderligt förtydligande, genom ny författning af hvad som är och bör vara till vederbörandes efterrättelse förordnadt; föreställande sig Collegium att genom antagandet såsom grundsats af en allmän fiskerätt i hafvet, der enskilt rätt icke kan i laga ordning ådagaläggas, och att bevisningsskyldighet derom alltid och ovillkorligen åligger strandegaren, så att undantag från regeln endast må ega rum, enär den enskiltes rätt antingen redan blifvit eller hädanefter, då den tvistig göres, varder af domaren godkänd ». Även högsta domstolen gjorde gällande en liknande mening i sitt den 27 april 1852 avgivna utlåtande över det slutliga förslaget till 1852 års fiskeristadga: »För närvarande vore nämligen, enligt nyssnämnda reglemente (reglementet för nordsjöfiskerierna 1774), allt fiske i skärgårdarna emellan Öresund och norska gränsen fritt för varje svensk man, och strandägaren hade icke ens inom sitt hemmans ostridiga rå och rör uteslutande rätt till något slags fiske.» Dessa auktoritativa uttalanden hava otvivelaktigt givit stöd åt den bland fiskarebefolkningen gängse uppfattningen om fritt fiske. Den sedvanerätt som rått i Bohuslän inskränktes emellertid genom vissa bestämmelser först i 1852 års fiskeristadga, som ersatte 1766 års stadga, och sedan i 1896 års lag, som i fråga om rätten till fiske ersatte 1852 års stadga. Fiskeriutredningen har med denna korta redogörelse velat belysa läget, då frågan om ändring i fiskerättslagen upptogs till behandling vid 1928 års riksdag. Erinras må också om vad chefen för justitiedepartementet uttalade i propositionen: »Att under de senare åren en kraftig tendens till motstånd mot sedvanerätten framträtt, lärer icke kunna förnekas. Endast en hänvisning i lagen till rådande sedvana kan därför icke längre anses innefatta ett tillräckligt skydd för fiskarebefolkningens intressen. I talrika fall måste sålunda, helst

81 efter någon tids förlopp, stora svårigheter möta för den enskilda fiskaren att styrka en å sedvana grundad rätt att idka fiske inom ett visst vattenområde, då rätten bestrides av den, som äger därvid belägen fastighet. Att, på sätt i vissa utlåtanden framhållits, det blivit alltmer vanligt, att enskilda fiskare i särskilda fall hellre ge vika för jordägarnas motstånd än underkasta sig obehaget och kostnaderna av en rättegång, är tydligen ägnat att försvaga fiskarebefolkningens ställning; därigenom upphör sedvanan att äga tillämpning å allt större delar av kusten. För uppehållande eller återställande av det rättsliga läge, vilket 1896 års lag avsåg att befästa, synes alltså en lagändring beträffande fisket med rörlig redskap å västkusten vara synnerligen påkallad.» Propositionen till 1928 års riksdag hade samma lydelse som den sedermera antagna lagen med det undantaget att enligt den ej medgavs rätt till fritt fiske med mindre ålryssja. Samtidigt avgavs proposition om ersättning för genom lagändringen mistad fiskerätt, såsom i det föregående redan omnämnts. Om någon strandägare åsamkades förlust genom lagändringen, skulle han således erhålla ersättning av statsmedel. Såväl vid frågans behandling före avgivandet av propositionen som under ärendets behandling i riksdagen gjorde flera olika meningar sig gällande rörande den omfattning i vilken fisket borde bli fritt i Bohuslän. Sålunda ansåg vederbörande fiskeriintendent, att den enskilda fiskerätten borde helt upphävas i bland annat Bohuslän med undantag för ostronfiske. Byråchefen å fiskeribyrån i lantbruksstyrelsen uttalade i ett till lantbruksstyrelsens utlåtande fogat särskilt yttrande bland annat, att det för fisket på västkusten vore av mycket stor vikt, att den gamla uppfattningen om frihet i fisket alltjämt bevarades. Han ansåg det dock vara att gå något för långt, om man skulle begära fullt fritt fiske. För de bägge västkustlänen borde icke-strandägare tillerkännas frihet att fiska med rörlig redskap vid annans strand, varigenom bland annat hummerfisket skulle bli fritt. Inom länets landsting reserverade sig vid avgivande av utlåtande i frågan en minoritet och förordade upphävande av all enskild fiskerätt i saltsjön. Styrelsen för Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening uttalade sig för att fisket i saltsjön i Bohuslän med undantag för ostronfisket måtte förklaras fritt för alla. Inom riksdagens jordbruksutskott uttalade sig flera utskottsledamöter reservationsvis för att hummerfisket skulle bli fritt och föreslogo bland annat följande uttalande av utskottet: »Ehuru ett frigivande av hummerfisket i dess helhet skulle komma att leda till större rubbningar i bestående förhållanden än förevarande förslag i övrigt och även medföra större ersättningskrav på staten, finner utskottet sig likväl böra förorda bifall till förevarande motioner. Vägande skäl torde nämligen tala därför. Ett frigivande av hummerfisket skulle förstärka den yrkesidkande fiskarebefolkningens ställning och därmed skapa ökade förutsättningar för ett tillgodogörande åt landet av havets rikedomar.» Under debatten i kamrarna höjdes också röster för att frågan om hummerfiskets frigivande i större utsträckning än som föreslagits efter någon tid borde återupptagas. 6—717572

82 Genom lagändringen blev hummerfisket ej helt fritt i norra delen av Bohuslän. Den antagna lagen får betraktas som en kompromiss. Olika meningar rådde nämligen om sedvanerättens omfattning beträffande hummerfisket i norra Bohuslän. Konungens befallningshavande i länet yttrade till exempel härom i sitt utlåtande: »Vida svårare är att avgöra, i vad mån hummerfisket enligt gammal sedvana kan anses vara fritt för en och var. Att så varit förhållandet i äldsta tider, då Bohuslän ännu hörde till Norge, därom torde det förut omförmälda reskriptet av den 23 april 1728 bära vittne. Sedermera och jämförelsevis tidigt har dock rättsuppfattningen tydligen kommit att förskjuta sig i denna fråga, och sedvänjan har blivit något växlande på olika delar av kuststräckan.» De för Vette, Tanums och Kville härader i lagen inskrivna bestämmelserna äro icke allmänt godtagna därstädes såsom uttryck för den sedvanerätt som rått. Inom somliga områden ha fiskare ansetts ha större frihet till hummerfiske. Att fiskeriutredningen nu upptagit frågan om rätten till hummerfiske, beror på att yrkesfiskare uttryckt farhågor för att den rätt till hummerfiske de ansett sig ha vid vissa holmar och skär skall bliva begränsad genom åtgöranden från strandägarnas sida. Äganderätten till vissa holmar och skär synes ej förut ha varit fullt klarlagd och fiskare ha därför obehindrat fått bedriva hummerfiske vid dem. Vissa holmar, som tidigare antagits tillhöra kronan och vid vilka hummerfisket ansetts vara fritt, synas tillhöra strandägare. Genom nyligen företagna lantmäterimätningar ha somliga holmar tillförts vissa gårdar. Många av de fiskare, som fiskat vid dessa holmar, bo ej å de öar, till vilka holmarna höra. De kunna därför ej för sin rätt till fiske därstädes åberopa lagen. De kunna endast hänvisa till sedvanan, men såsom chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen angående 1928 års lagändring, blir det i längden svårt eller omöjligt för den enskilde fiskaren att med tillräcklig säkerhet hävda sin fiskerätt på grund av sedvana. Fiskeri utredningen har därför ansett sig böra upptaga denna för fiskare i ifrågavarande trakt ekonomiskt ytterst viktiga fråga. Fiskeriutredningen vill begränsa sitt förslag till att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Tanums och Kville härader. I lagen skulle således göras den ändringen, att i 3 § fjärde stycket borttoges meningen »i Vette, Tanums och Kville härad have strandägaren allena rätt till fiske efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende än strandägaren, därvid skall förbliva;» (Bilaga 15). Samtidigt borde lag utfärdas angående ersättning för mistad fiskerätt enligt samma grunder som 1928 års lag om ersättning (Bilaga 16). dock synes ersättning böra ifrågakomma endast till de strandägare, som efter lagändringen 1928 men före den 1 januari 1938 bedrivit hummerfiske. Vilka kostnader den nu föreslagna lagändringen kan medföra för statsverket, är svårt att beräkna. Hittills har i anledning av lagändringen 1928 vad Göteborgs och Bohus län angår utbetalts sammanlagt omkring 271 440 kronor.

83 Nordsjökonventionen av den 6 maj 1882. (Convention Internationale pour regler la police de la péche dans la Mer du Nord en dehors des eaux territoriales.) I januari 1880 uppdrog brittiska regeringen åt W. H. Higgin att företaga en utredning i anledning av inkomna klagomål över oförrätter begångna av utländska fiskare mot engelska fiskebåtar utanför engelska ostkusten. I februari 1881 avlämnade Higgin en rapport över sina undersökningar. I rapporten framhölls, att allvarliga skador ha åstadkommits av franska, belgiska och holländska trålare i Nordsjön på drivgarn tillhörande engelska fiskare. Trålarna brukade om natten med berått mod fara in bland drivgarnen och anställa stora skador å dem. Ofta begagnade de därvid en slags skarpkantade draggar, så kallade devils, för att skära av drivgarnen. De behövde då ej hala in trålen, när den fastnat i drivgarnen. (Anm. Denna tid användes bomtrålar.) De avskurna drivgarnen kunde sedan ofta återfås i belgiska och holländska hamnar men mot oskäligt hög lösen. Så länge det ej fanns någon internationell lag som reglerade fisket i Nordsjön, skulle man ej kunna få slut på dylika skadegörelser. En sådan lag borde därför snarast införas och genom kryssare tillhörande de i frågan intresserade nationerna tillses att lagen bleve efterlevd. Ett annat missförhållande som i detta sammanhang borde uppmärksammas var den handel med spritvaror, som bedrevs av vissa fartyg i Nordsjön, så kallade coopers eller bum boats, och som givit upphov till de mest beklagliga händelser, till och med mord. Slutligen uttalades i rapporten som ett viktigt önskemål, att alla fiskebåtar av vilken nationalitet de än äro märkas på stäven och storseglet. I anledning av Higgins ovannämnda rapport föreslog brittiska regeringen, att en internationell konvention skulle avslutas för att ordna fiskeriförhållandena i Nordsjön. På förslag av holländska regeringen sammanträdde i oktober 1881 i Haag ombud för svenska och norska, belgiska, danska, franska, holländska, storbritanniska och tyska regeringarna. Till grundval för överläggningarna vid konferensen lades ett av brittiska regeringen uppgjort förslag till konvention. Konferensen avslöts den 29 oktober 1881. Resultatet av överläggningarna blev ett förslag till internationell konvention för att reglera fiskeritillsynen i Nordsjön utanför territorialgränserna. De delegerade beslöto dessutom att för regeringarna framföra önskvärdheten av att de olika länderna vidtoge åtgärder till förhindrande av handeln med spritdrycker till fiskefartyg i Nordsjön ävensom att skadegörelse å undervattenstelegrafkablar från fiskares sida förhindrades. I december 1881 riktade Nederländernas charge d'affaires i Stockholm en förfrågan till svenska regeringen, huruvida denna vore benägen att deltaga i undertecknandet av en konvention byggd på det utarbetade förslaget. Kort efteråt meddelades, att alla de regeringar, som varit representerade vid kon-

84 ferensen, utom Sveriges och Norges, förklarat sig villiga att underteckna konventionen. Norska regeringen förklarade den 14 april 1882 att åtskilliga bestämmelser i konventionsförslaget — bland annat bestämmelsen i artikel 2 angående fiskegränsen, som avvek från i Norge gällande territorialgräns — vore ägnade att väcka betänkligheter, varför frågan måste närmare utredas; det vore emellertid lämpligt, om Norge kunde förbehållas rätt att eventuellt längre fram tillträda konventionen. Sveriges ställning: Frågan behandlades i sammansatt statsråd den 21 april 1882. Kungl. Maj:t bemyndigade sin ministerresident i Bryssel och Haag att dels under förutsättning att den i artikel 25 av det vid konferensen upprättade förslag till konvention stadgade skyldighet att på ett sätt, som icke överensstämmer med svensk lag, förfara med bärgade fiskefartyg eller med andra föremål endast åligger dem, som idka fiske i Nordsjön, men ej sjöfarande i allmänhet, och att samma skyldighet i fråga om föremål, som icke blivit märkta på det i konventionen föreskrivna sätt, allenast äger rum i de fall. att det bärgade föremålets beskaffenhet otvetydigt utmärker att detsamma tillhör ett fiskefartyg, samt att vad i 32 artikeln av samma förslag stadgas endast avser olydnad mot föreskrifter givna av kryssarnas befälhavare men ej våldsamt motstånd, för Sveriges del underteckna en med förslaget likalydande konvention, dels även meddela den i Haag sammanträdande konferensen att Kungl. Maj:t förbehåller sig rätt att för Norges del biträda konventionen så snart omständigheterna göra det möjligt och därest sådant efter närmare övervägande kan befinnas lämpligt, dels slutligen för det fall att ovan omförmälda förutsättningar skulle i en eller flera punkter visa sig icke vara förenliga med den uppfattning, övriga i konferensen deltagande makter hyste om konventionsförslagets ändamål och betydelse, jämväl för Sveriges del avgiva en förklaring i samma syfte som för Norges del. Regeringen ansåg, att, om bestämmelsen om sjöfjmd endast avsåge fall som ovan berörts, kunde den anses falla inom området för Konungens administrativa lagstiftning. Om motståndet mot kryssarnas befälhavare endast avsåge olydnad mot givna föreskrifter, kunde förseelsen genom administrativ författning beläggas med straff, liksom i vissa fall olydnad mot svensk polismyndighets föreskrifter äro i administrativa författningar belagda med böter. Däremot innefattade artikeln, såvida den ock avsåge våldsamt motstånd, en till skydd för främmande lands myndigheter utsträckt tillämpning av vissa stadganden i strafflagen, en utsträckning som icke tillkom Kungl. Maj:t att ensam besluta. Beträffande artikel 2 uttalade chefen för civildepartementet: Den anmärkning, som kan framställas mot bestämmelsen i artikel 2 om omfånget av varje lands sjöterritorium, eller att detta skulle bliva mindre än vad som åtminstone för Sverige hittills antagits, kan nämligen ej utgöra hinder för

85 Sverige att biträda konventionen, då den föreslagna gränslinjen i öster för det område, konventionen skulle omfatta, icke berör Sveriges territorium. Konferens i Haag i maj 1882. Vid konferensen gavs en för Sverige tillfredsställande förklaring angående tolkningen av bestämmelserna om sjöfynd. Beträffande artikel 32 förklarades däremot, att densamma avsåg ej blott olydnad mot av kryssarnas befälhavare givna föreskrifter utan även våldsamt motstånd. Då hinder sålunda mötte att för Sveriges del biträda konventionen, avgav Sveriges och Norges ombud förklaring, att Sveriges och Norges regering vore på grund av att vissa bestämmelser i konventionen strede mot de båda rikenas lagstiftning förhindrad att biträda konventionen, innan de lagstiftande församlingarna medgivit erforderliga lagändringar. Regeringen ville emellertid förbehålla sig rätten att sedermera biträda konventionen. Alla övriga i konferensen deltagande makters ombud undertecknade den 6 maj 1882 en med förslaget likalydande konvention med ett tillägg i artikel 25 moment 2, som av storbritanniska regeringen blivit föreslaget. Konventionen erhöll dessutom en tilläggsartikel angående rätt för Sverige och Norge att senare biträda konventionen. Genom deklaration 1 februari 1889 ändrades artikel 8 moment 5 i 1882 års konvention. Kungl. proposition till 1883 års riksdag: Då regeringen ansåg, att det för svenska fiskare och skyddandet av deras rätt var av vikt att konventionen vann anslutning även från svensk sida, uppgjordes förslag till en förordning, varigenom den erforderliga utsträckningen av strafflagens stadganden skulle vinnas. Sedan Högsta domstolen lämnat förslaget utan anmärkning, avgavs den 8 januari 1883 proposition (nr 21) till riksdagen med förslag till förordning angående ansvar för vissa av fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser. Propositionen avslogs av riksdagen. I bilaga 17 lämnas en redogörelse för propositionen och dennas behandling i riksdagen ävensom för utlåtanden över förslaget till konvention. I bilagan är även intagen den svenska texten till konventionen sådan den förelåg vid ärendets behandling. Senare förslag om Sveriges anslutning till konventionen: Fiskeriintendent Malm föreslog i skrivelse till länsstyrelsen i Göteborg den 17 april 1897, att länsstyrelsen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Sverige anslöte sig till Nordsjökonventionen på grund av de skador, som trålare anställde å svenska fiskares backor. Länsstyrelsen översände den 26 april 1897 skrivelsen till Kungl. Maj:t utan att göra något uttalande. Fiskeriintendent K. A. Andersson uttalade i yttrande den 12 juli 1909 till länsstyrelsen, att Sveriges anslutning till Nordsjökonventionen skulle medföra, att Sverige måste hålla ett bevakningsfartyg i Nordsjön. För det dåvarande fann han ej tillräckligt starka skäl föreligga för Sveriges anslutning. Länsstyrelsen instämde i detta uttalande den 5 oktober 1909 och lantbruksstyrelsen den 12 oktober 1909. Kungl. Maj:t fann den 20 november 1909 framställningen ej föranleda någon åtgärd. 1935 års fiskeriutredning får i frågan anföra följande.

86 Sedan frågan om Sveriges anslutning till Nordsjökonventionen senast (den 20 november 1909) var föremål för övervägande, har frågan kommit i ett annat läge genom det betydande fiske med snurrevad — även med trål — från svenska fiskemotorbåtar, som under senare år utvecklat sig. För närvarande pläga ett par hundra båtar idka fiske med snurrevad i Nordsjön. Dessa båtar ha ett värde av 6 å 7 miljoner kronor och den redskap som användes av dem ett värde av omkring en halv miljon kronor. Konventionen innehåller förutom bestämmelser om förhållandet mellan fiskeriinspektionsfartyg och fiskefartyg huvudsakligen vissa ordningsföreskrifter angående ankring och fiske med drivgarn och linefiske, samtliga i syfte att söka förekomma skadegörelse å fiskredskap. Drivgarnsfiske i Nordsjön idkas för närvarande endast helt obetydligt av svenska fiskare, men skulle sådant fiske komma att bedrivas i större omfattning, skulle nämnda föreskrifter vara till ej ringa fördel för svenska fiskare. Samma gäller i fråga om föreskrifterna angående linefiske (backefiske). Backefiskarna få nämligen ofta redskap förstörd av trålare. Enligt artikel 19 i konventionen skola trålare emellertid vidtaga nödiga åtgärder för att undvika att skada åsamkas bland annat backefiskare. Antalet i storsjöfisket deltagande båtar var 1935 76 med ett värde av cirka 2 miljoner kronor. Det i artikel 14 stadgade ankringsförbudet i vissa fall berör snurrevadsfiske, som nu i stor omfattning idkas i Nordsjön av svenska fiskare. I övervägande borde tagas, om dessa bestämmelser ej borde något modifieras med hänsyn till snurrevadsfiske. Konventionen skulle få mycket stor betydelse för svenska fiskare, om till den fogades en ny artikel direkt innebärande skydd för snurrevadsfiske. Kungl. Maj :t har den 17 februari 1928 medgivit svenska fiskare att å båt, varifrån snurrevadsfiske idkas, föra vissa signaler, så att andra fartyg kunna hålla sig på lämpligt avstånd från sådana fiskebåtar. Liknande medgivande hade förut av respektive regeringar lämnats danska, brittiska och holländska snurrevadsfiskare, således snurrevadsfiskare i tre av de sex länder, som för närvarande äro anslutna till konventionen. Då snurrevadsfiskare ofta få sin redskap skadad av trålare, vore det av betydelse, om skydd kunde beredas denna redskap utöver vad nämnda medgivande att föra vissa signaler innebär. Lämplig form för sådant skydd synes vara att i konventionen införes en artikel av liknande innehåll som artikel 19 men avseende skydd åt snurrevadsfiskare, således innebärande att trålfiskare, som befinner sig i sikte av snurrevadsfiskare, som visar vederbörlig signal, skall vidtaga nödiga åtgärder för att undvika att skada snurrevadsfiskare och att, om skada uppstår, ansvaret därför skall påvila trålfiskaren på sätt i artikel 19 sägs. Till undvikande av tvister vore det måhända lämpligt att närmare precisera det avstånd, varpå en trålare bör hålla sig från en båt, som med signal visar, att den idkar snurrevadsfiske. Anslutning till konventionen torde enligt artikel 26 få anses medföra, att Sverige emellanåt utsänder fartyg till Nordsjön för att utöva fiskeri tillsyn.

87 Sverige borde för detta ändamål i likhet med vad som gäller för Belgien även kunna få använda annat staten tillhörande fartyg än örlogsfartyg. Då undersökningsfartyget Skagerak tidvis har att utföra undersökningar i Nordsjön, torde därmed kunna förenas viss fiskeritillsyn. I övervägande torde böra tagas, huruvida ej Sverige och Danmark, som ha likartade intressen, närmast i fråga om snurrevadsfisket, att bevaka, kunde gemensamt ordna tillsynen. Med hänsyn till de fördelar, som därigenom skulle beredas svenska fiskare i Nordsjön, får 1935 års fiskeriutredning föreslå, att Sverige måtte ansluta sig till Nordsjökonventionen under förutsättning att vissa modifikationer i och tillägg till densamma göras i huvudsaklig överensstämmelse med vad fiskeriutredningen här framhållit. Ehuru konventionen icke omfattar någon del avSveriges territorialvatten, borde dock möjligen till förekommande av alla missförstånd vid ratifikationen avgivas en förklaring av innehåll, att någon rubbning ej skett i den svenska ståndpunkten med avseende på territorialvattnets sträckning.

Översikt över 1935 års fiskeriutrednings förslag m. m. 1) Förslag att räntan å lån till ekonomiska fiskareföreningar enligt kungörelsen den 11 maj 1934 (nr 138) nedsättes från 3*6 till 3 procent jämlikt fiskeriutredningens skrivelse härom den 8 april 1937 (sid. 24). 2) Förslag till auktorisering av producentföreningar och till Kungl. Maj:ts förordning angående ekonomiska föreningar för gemensamt avyttrande av fångsterna av fisk och skaldjur (sid. 26 och Bil. 1). 3) Förslag att lantbruksstyrelsen anmodas att vid fullgörande av erhållet uppdrag att utreda frågan om en särskild fiskarefolkhögskola beakta vad fiskeriutredningen anfört angående önskvärdheten av att för affärsverksamhet intresserade fiskare beredas tillfälle förvärva nödig skolning i bokföring m. m. för skötande av fiskförsäljningsföreningar (sid. 26). 4) Förslag att Kungl. Maj:t måtte i enlighet med vad som närmare anförts i betänkandet vidtaga åtgärder för tillsättandet av en organisationskommitté med uppdrag att utarbeta förslag till stadgar för en de fackliga och ekonomiska fiskareorganisationernas riksorganisation samt föranstalta om bildande av en sådan organisation (sid. 32). 5) Förslag att erforderliga medel anvisas i enlighet med vad i betänkandet närmare angivits för nämnda organisationskommittés verksamhet (sid. 32). 6) Förslag att, om en sådan riksorganisation bildas enligt i betänkandet närmare angivna grunder, densamma måtte erhålla ett engångsanslag för organisationsarbete av 25 000 kronor samt under vart och ett av de fem första verksamhetsåren ett statsbidrag av 25 000 kronor (sid. 31). 7) Förslag att sagda riksorganisation för propagandaarbete för ökad användning av svenska fiskeriprodukter tilldelas särskilt årligt statsanslag (sid. 32). 8) Hänvisning till fiskeriutredningens framställning den 14 april 1937, att förbud utfärdas att till riket införa kryddad, saltad eller annorledes beredd islandssill under tiden 1 juni—20 augusti (sid. 36). 9) Uttalande att, då förslag ej ansetts böra framläggas angående importförbud, fiskerinäringen i stället måtte stödjas på annat sätt i enlighet med framlagda förslag (sid. 36). 10) Förslag till auktorisering av fiskimportörer och till Kungl. Maj:ts förordning angående införsel till riket av fisk och skaldjur (sid. 37 och Bil. 2). 11) Förslag till Kungl. Maj:ts förordning angående utförsel av fisk och skaldjur (sid. 38 och Bil. 3), innebärande auktorisering i vissa fall av exportörer. 12) Uttalande att frågan om en ökning av den svenska fiskkontingenten i Storbritannien måtte återupptagas vid första lägliga tillfälle och att i varje fall ytterligare begränsning av fiskinförseln till Storbritannien måtte för Sveriges del kunna avvisas (sid. 34). 13) Uttalande att vid handelspolitiska förhandlingar med främmande makter alla tillfällen att tillgodose den svenska fiskexportens intressen så långt möjligt tillvaratagas (sid. 35).

89 14) Förslag att lantbruksattachéerna få i uppdrag att direkt till den föreslagna fiskeristyrelsen avgiva rapporter rörande åtgärder på fiskets område av betydelse för Sveriges export till vederbörande land (sid. 38). 15) Förslag att byrådirektören för kommersiella ärenden i den föreslagna fiskeristyrelsen beredes tillfälle att företaga resor till olika länder för undersökning rörande avsättningsmöjligheterna för det svenska fiskets produkter (sid. 38). 16) Uttalande av önskvärdheten av att till företag, som efter prövning visar sig kunna bli av verklig betydelse för en förbättrad distribution av fisk till exempel regelbundet ambulerande företag, utlämnas lån på samma villkor som lån till ekonomiska fiskareföreningar enligt kungörelsen den 11 maj 1934 (sid. 41). 17) Uttalande att premier alltjämt måtte utbetalas för skärning av filéer av torsk i Skåne och Blekinge enligt samma grunder som förut (sid. 41). 18) Förslag till reglering av handeln med fiskfiléer och till Kungl. Maj:ts kungörelse angående saluhållande med mera av torskfilé (sid. 42 och Bil. 4). 19) Beträffande filerings- och rensningsmaskiner hänvisas till maskiner under konstruktion. Innan rensningsmaskiner bli färdiga, torde avsättningen av färsk strömming kunna främjas genom att försäljningsföreningarna — liksom åtskilliga fiskhandlande — rensade strömmingen för hand och till salu hölle rensad strömming (sid. 43). 20) Beträffande färsk strömming och sill fångad i Östersjön hänvisas till fiskeriutredningens särskilda betänkande den 6 februari 1937 och 1937 års riksdags beslut i huvudsaklig överensstämmelse därmed (sid. 43). 21) Beträffande salt strömming hänvisas (sid. 43) till fiskeriutredningens särskilt avgivna förslag härom den 29 maj 1937 (Bil. 5), vari föreslås bland annat a) auktorisering av förstahandsutförsäljare b) prisreglering c) kontroll även över införd salt strömming d) anslag å 3 000 kronor till fortsatta exportförsök. 22) Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående försäljning av kräftor efter vikt (sid. 43 och Bil. 6). 23) Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående försäljning av så kallad handelsfisk å offentlig auktion (sid. 44 och Bil. 7). 24) Förslag angående standardfrakt för färsk makrill och färsk strömming (sid. 46). 25) Förslag att insamlandet av primäruppgifter till statistik rörande saltsjöfisket omlägges på i betänkandet närmare angivet sätt och att statsanslaget för bidrag till insamlandet höjes från 12 000 till 18 000 kronor (sid. 47). 26) Förslag att statsanslag å 3 000 kronor anvisas som bidrag till insamlandet av vissa uppgifter till statistik rörande sötvattensfisket (sid. 49). 27) Förslag till viss ändring i systemet för redovisning i industristatistiken av industriella produkter av fisk och skaldjur (sid. 49). 28) Förslag till viss ändring i införsel- och utförselstatistiken beträffande redovisningen av vissa produkter av fisk och skaldjur (sid. 50). 29) Förslag till sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande restitution av skatt å bensin, som använts vid yrkesmässigt utövande av fiske, att restitution sker direkt till de fiskare, som för sagda ändamål förbrukat bensin (sid. 57 och Bil. 8 och 9). 30) Förslag till borttagande av tullen å fisknät (tulltaxestat. nr 561—562) (sid. 58). 31) Förslag om inrättande i enlighet med fiskeriutredningens utlåtande den 20 februari 1937 (Bil. 10) av en fiskets stöd- och prisregleringsfond och att medel tillföres densamma, såsom fiskeriutredningen i sagda utlåtande föreslagit, antingen

90 genom uttagande av en prisregleringsavgift å vissa fiskvaror, såväl inom riket beredda som till riket införda, eller genom anvisande av särskilda medel, för budgetåret 1938/1939 förslagsvis 1 250 000 kronor (sid. 60 och Bil. 11). 32) Förslag att ur förutnämnda fiskets stöd- och prisregleringsfond anvisas ett belopp av 500 000 kronor till en särskild fond för anordnande av prisregleringar å färsk fisk och skaldjur utmed västkusten samt i Skåne och Blekinge, dock med undantag för sill fångad i Östersjön, samt att en särskild nämnd tillsättes för handhavande av denna prisregleringsverksamhet (sid. 68, 70 och Bil. 12 och 14). 33) Förslag att prisregleringar utmed ostkusten handhavas av en särskild prisregleringsnämnd, Ostkustens prisregleringsnämnd, och i den mån prisregleringar anordnas inom sötvattensområden dessa handhavas av särskild prisregleringsnämnd eller i vissa fall av Ostkustens prisregleringsnämnd (sid. 69 och Bil. 13). 34) Förslag att den fiskeritekniska avdelningen vid havsfiskelaboratoriet utvidgas i den mån så visar sig behövligt (sid. 71). 35) Förslag att av bensinskattemedlen från sjötrafiken 90 000 kronor anvisas lill fiskerinäringens främjande såsom gottgörelse för den skada, som vållas fisket av motorbåtstrafiken (sid. 73). 36) Förslag att bensinskattemedlen från sjötrafiken, sedan restitution utgått, må användas ej blott till hamnar och farleder utan även till säkerhetsanstalter för denna sjötrafik (sid. 74). 37) Förslag till lag angående ändring i 3 § i lagen om rätt till fiske avseende fisket vid Malmöhus läns södra kust samt hummerfisket i Bohuslän (sid. 77, 82 och Bil. 15). 38) Förslag till lag angående ersättning för mistad fiskerätt genom sagda lagändring (sid. 77, 82 och Bil. 16). 39) Förslag om Sveriges anslutning till Nordsjökonventionen den 6 maj 1882 samt om vissa ändringar i konventionen (sid. 87 och Bil. 17).

3.

Bilagor. Bilaga 1.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts förordning angående ekonomiska föreningar för gemensamt avyttrande av fångsterna av fisk och skaldjur. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Har av fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla, bildats ekonomisk förening för gemensamt avyttrande av fångsterna av fisk eller skaldjur eller enbart visst eller vissa slag därav utmed viss kuststräcka eller inom visst sötvattensområde (producentförening), må föreningen, därest densamma finnes äga förutsättning för dylik verksamhet och omfatta tillräckligt antal fiskare, kunna erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att med ensamrätt för försäljning mottaga det eller de slag av fisk eller skaldjur föreningens verksamhet avser och som ilandföres utmed sagda kuststräcka eller inom sagda sötvattensområde. Fiskare vare dock berättigad att själv eller genom hemmavarande familjemedlem sälja egen eller eget båtlags fångst direkt till konsument, skolande vid sådan försäljning iakttagas de villkor som meddelas av vederbörande producentförening. Tillstånd, varom här sägs, må meddelas för högst fem år åt gången. Producentförening är pliktig att enligt samma grunder, som gälla i fråga om medlems fångst, för försäljning mottaga ifrågavarande slag av fisk eller skaldjur, som inom föreningens område ilandföres av annan fiskare. Är tillförseln av det eller de fiskslag, producentförenings verksamhet avser, så riklig, att det kan antagas, att en väsentlig del därav ej kan avsättas, må dock producentförening lämna fiskare, som mera regelbundet plägar leverera till föreningen och för vilken fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla, företräde till leverans. Angående föreningar för gemensamt avyttrande av fångsterna av strömming och sill, som fångats i Östersjön och Bottniska viken samt ilandförts vid kusten därav, gäller vad särskilt är stadgat.

92 2 §. Uppsikt över producentförening, som erhållit ensamrätt, varom i 1 § första stycket sägs, utövas av fiskeristyrelsen. 3 §• Som villkor för erhållande av tillstånd, varom i 1 § första stycket sägs, må Kungl. Maj:t kunna föreskriva, att producentförening skall vara medlem av riksorganisation, som har till uppgift att bland annat verka för ett rationellt samarbete mellan fiskares ekonomiska föreningar. I övrigt skall producentförening ställa sig till efterrättelse de ytterligare villkor, som vid tillståndets beviljande må varda meddelade, ävensom av fiskeristyrelsen givna föreskrifter och anvisningar; och åligger det förening att lämna fiskeristyrelsen de upplysningar angående sin verksamhet, som erfordras för utövning av styrelsens uppsiktsbefogenhet. Det åligger producentförening att vinnlägga sig om samarbete med andra producentföreningar med hänsyn till såväl avsättning som prissättning. 4§. Åsidosätter producentförening de för tillgodonjutande av tillstånd, varom i 1 § första stycket sägs, meddelade särskilda villkoren eller i denna förordning givna allmänna föreskrifter, må ändock att densamma därför icke blivit lagförd, Kungl. Maj:t återkalla tillståndet. 5§. Den, som i strid mot vad här ovan stadgats till försäljning mottager eller försäljer fisk eller skaldjur, straffes med dagsböter. Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse som nu .sagts, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom anhängiggöres, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat. 6§. Förseelse mot denna förordning åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938 och gäller till och med den 30 juni 1943.

93 Bilaga 2.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts förordning angående införsel till riket av fisk och skaldjur. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Införsel till riket av färsk, saltad, torkad eller rökt fisk samt skaldjur må ej idkas av annan än den (auktoriserad fiskimportör), som därtill erhållit tillstånd av Kungl. Maj:t eller den myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att meddela dylikt tillstånd. Till införsel hänföres ej svensk fiskebåts införsel av egen eller annan svensk fiskebåts fångst, ej heller i svensk fiskeexpedition deltagande lastfartygs införsel av expeditionens fångst. Närmare villkor må föreskrivas för åtnjutande av tillstånd, varom i första stycket sägs. Enligt första stycket givet tillstånd må, då skäl därtill föreligger, återkallas. ö v e r myndighets beslut angående tillstånd, som i denna paragraf avses, må besvär anföras hos Kungl. Maj:t. 2 §. Bestämmelsen i 1 § skall icke utgöra hinder för transitering eller uppläggande å tullager eller provianteringsfrilager av vara, som i förordningen avses. Ej heller skall bestämmelsen i 1 § hava avseende å vara, som införes i egentlig gränstrafik eller eljest under sådana förhållanden, att, om den varit fullbelagd, tullfrihet för densamma skulle hava åtnjutits enligt 5 eller 6 § tulltaxeförordningen. 3§. Den, som idkar införsel av fisk utan tillstånd som i 1 § första stycket sägs eller handlar i strid mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. I strid mot bestämmelserna i 1 § införd vara skall vara förverkad, såvida den ej omedelbart åter utföres under de villkor och i den ordning, som tullstadgan föreskriver i fråga om returförtullning. 4 §• Tullmyndighet, som finner förseelse hava blivit begången mot bestämmelsen i 2 § första stycket sista punkten, åligger anmäla densamma till åtal.

94 Förseelse mot denna förordning åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 5 §• Böter, som ådömas enligt denna förordning, så ock förverkad vara tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938 och gäller till och med den 30 juni 1941.

95 Bilaga 3.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts förordning angående utförsel av fisk och skaldjur. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Kungl. Maj:t äger förordna, att utförsel av visst slag av färsk, saltad, torkad eller rökt fisk eller skaldjur ej må idkas av annan än den, som därtill erhållit tillstånd (auktoriserad fiskexportör). Dylikt tillstånd meddelas av Kungl. Maj:t eller av den myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att meddela sådant tillstånd. Närmare villkor må föreskrivas för åtnjutande av tillstånd, varom i första stycket sägs. Enligt första stycket givet tillstånd må, då skäl därtill föreligger, återkallas. ö v e r myndighets beslut angående tillstånd, som i denna paragraf avses, må besvär anföras hos Kungl. Maj:t. 2 §• Den, som idkar utförsel av fisk, varför enligt 1 § första stycket fordras särskilt tillstånd, utan att hava sådant tillstånd, straffes med dagsböter. 3§Förseelse mot denna förordning åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 4§Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938 och gäller till och med den 30 juni 1941.

96 Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående saluhållande m. m. av torskfilé. Härigenom kungöres som följer. 1 §• Färdigskurna torskfiléer må i minutaffär ej hållas till salu, såvida de ej äro skurna av levandeslaktad torsk, äro fullt renskurna, utan skinn och ben samt antingen förpackade i lådor, invändigt helt beklädda med pergamentpapper samt med tillverkarens namn och hemvist ävensom ordet torskfiléer angivna å såväl emballagets utsida som pergamentpapperet eller ock utlagda i kärl av lämplig beskaffenhet med etikett innehållande nämnda uppgifter.

2 g. Den, som bryter mot stadgandet i 1 § eller lämnar å i 1 § föreskrivet emballage eller etikett oriktig uppgift, straffes med dagsböter. 3§Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 4 §• Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938 och gäller till och med den 30 juni 1941.

97 Bilaga

Till

5.

Konungen.

1935 års fiskeriutredning, som anbefallts avgiva utlåtande över en framställning från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund om utredning rörande på vad sätt och i vad mån saltströmmingsfrågan måtte kunna ordnas på ett sådant sätt, att det blir möjligt för de fiskare, som äro beroende av saltströmmingsproduktionen, att förbliva vid denna sin näring, får härmed i underdånighet avgiva bilagda utlåtande med 1) förslag till förordning om viss reglering av handeln med salt strömming (Bilaga 1), omfattande även viss prisreglering, 2) förslag att saltströmmingsberedningen på sätt som senare närmare bestämmes erhåller stöd genom prisreglerande eller prisutjämnande åtgärder med anslag därtill ur den fiskets prisregleringsfond, som enligt fiskeriutredningens förslag den 20 februari 1937 skulle bildas, 3) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ kungörelsen den 10 maj 1935 (nr 156) angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming (Bilaga 2), samt 4) förslag att 3 000 kronor måtte anvisas lantbruksstyrelsen för fortsatta försök att exportera salt strömming. Stockholm den 29 maj 1937. Underdånigst För 1935 års fiskeriutredning OLA JEPPSSON / Nils

Rosén

Utlåtande. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund uppdrog på sin tid åt tre kommitterade, herrar Adolf Westin, Georg Hammar och N. J. Sjöberg, att företaga en utredning rörande saltströmmingsfrågan. Sedan dessa avgivit utlåtande, beslöt centralförbundet att i huvudsak uttala sig för kommitterades förslag, men att, då ytterligare utredning ansågs erforderlig, särskilt beträffande de frågor, där åtgärder från statens sida ansågos påkallade, hos Kungl. Maj:t göra framställning om sådan. Centralförbundet framhåller i sin skrivelse, att på grund av det låga priset köpa detaljhandlare hellre utländsk saltströmming trots dennas lägre kvalitet. Den importerade saltströmmingen borde därför underkastas samma kontroll som den svenska. Centralförbundet nämner som andra önskemål och som därför borde göras till föremål för en närmare utredning centralisering av handeln och genom statens försorg ordnad prissättning. Vidare borde undersökning göras rörande möjligheten att åter öka exporten, som på grund av handelspolitiska förhållanden gått tillbaka, medan importen samtidigt ökat i omfattning. Även andra möjligheter att främja avsättningen av salt strömming torde enligt centralförbundets mening kunna komma i 7—777572

98 fråga och förbundet erinrar om det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget om upptagande av prisregleringsavgifter (accis) för anordnande i större skala av prisregleringar. Centralförbundets kommitterade framhålla, att en ökning i avsättningen av färsk strömming ej är tillräcklig för att upphjälpa strömmingsfisket. En del fiskare kunna på grund av fiskeplatsernas avlägsna belägenhet ej avsätta fångsterna i färskt tillstånd eller endast till obetydlig del utan måste salta dem. De äro således beroende av avsättningen av salt strömming. Den nedgång i beredningen av salt strömming, som på senare tid ägt rum, anse dessa kommitterade bero på begränsning av fisket och på att fiskare sålt allt större del av fångsterna i färskt tillstånd. Bleve det bättre avsättning för salt strömming, skulle, mena de, en del fiskare återgå till saltning och lättnad skulle uppstå även på färskströmmingsmarknaden. I den officiella fiskeristatistiken redovisas de kvantiteter saltströmming, som beretts av fiskare. För tioårsperioden 1926—1935 lämnas följande uppgifter: År 1926 » 1927 » 1928 » 1929 »1930

3 658 lon 2 483 » 3 082 » 2 295 » 2 178 »

År 1931 » 1932 » 1933 »1934 »1935

2 954 ton 2 259 » 1 975 » 1911 » 1512 »

Nedgången i beredningen är särskilt för femårsperioden 1931—1935 mycket framträdande. Till beredningen kommer visserligen den kvantitet, som beretts av andra än fiskare och som redovisas i statistiken över den industriella produktionen. I denna statistik är strömming skild från sill först från och med år 1931, men, då ej blott saltad utan även inlagd och rökt strömming ingå i dessa uppgifter, framgår ej huru stor denna beredning av salt strömming varit. Den kan dock av totalsiffrorna för all industriell strömmingsberedning att döma- ej ha varit stor. År 1931 » 1932 » 1933

139 ton 79 » 83 »

År 1934 » 1935

270 ton 355 »

Den största nedgången i fiskarnas beredning av salt strömming visar Gävleborgs län, där den beredda kvantiteten är 1926 var 1 682 ton mot 434 år 1935. Betydande nedgång visar även Västernorrlands län: är 1926 1 172 ton mot 772 år 1935. Då dessa bägge län äro de egentliga producentomrädena, är det helt naturligt, att nedgången där skall vara störst, övriga län ha huvudsakligen hemmamarknad, som torde ha varit lättare att hälla, även om betydande växlingar ägt rum, såsom i Stockholms län 160 ton är 1928 och 9 ton år 1935. Beträffande beredningen av salt strömming i de olika länen må de statistiska uppgifterna för de två senaste år för vilka sådana föreligga anföras: 1934 1935 Norrbottens län 160 133 ton Västerbottens » 99 106 » Västernorrlands » 1 041 772 » Gävleborgs » 557 434 » Uppsala » — 17 » Stockholms » 21 9 » Kalmar » 29 37 » Gotlands » 4 4 » Fiskeriutredningen är av den uppfattningen, att denna nedgång huvudsakligen beror på minskad efterfrågan på salt strömming. Vid årsskiftet 1936/1937 beräknades, att ett överskott ä salt strömming på omkring 100 ton förelåg. På grund avförbättrade kommunikationer kan färsk strömming i betydligt större utsträckning

99 än tidigare föras inät landet. Men härtill kommer också den minskade konsumtionen i allmänhet av saltade varor och dessas ersättande med färska. Man torde även böra beakta att i den mån levnadsstandarden höjes salt strömming säkerligen åtminstone i viss mån ersattes av salt sill. Förmodligen har man i samband med svårigheterna att exportera den svenska sillen att räkna med en ökad saltning av denna, särskilt sedan trålfisket efter sill med motorbåtar börjat få större omfattning och en vara av hög kvalitet kunnat beredas, en omständighet som utan tvivel även kommer att inverka pä förbrukningen av salt strömming. Fiskeriutredningen har ansett sig böra framhålla detta. Några större utsikter att öka konsumtionen inom landet av salt strömming torde knappast föreligga. Man torde närmast ha att söka bibehålla den nuvarande konsumtionen. Detta får däremot anses vara mycket angeläget, så länge mänga fiskare alltjämt äro hänvisade till att salta hela eller större delen av fångsten. Därmed är givetvis ej sagt, att försök ej böra göras att vinna ökad avsättning inom landet, men det torde ej vara tillrådligt att igångsätta någon större apparat därför. För överproduktion av saltströmming måste varnas. Förbises bör i detta sammanhang ej, att salt strömming har en begränsad hållbarhet, om hänsyn tages till kvaliteten, varför längre tids lagring i större omfattning ej är tillrådlig. Även andra utvägar att använda eventuellt överskott av strömming än genom saltning böra emellertid prövas och fiskeriutredningen får i annat sammanhang återkomma till frågan om tillgodogörandet av överskottet av färsk strömming. Beträffande åtgärder för att söka öka konsumtionen av salt strömming inom landet mä erinras om, att Kungl. Maj:t nyligen anvisat 1 000 kronor för inköp av salt strömming för utdelning i vissa trakter. Ännu kunna resultaten därav ej bedömas. Skulle dessa bli goda, synes anledning föreligga för vederbörande producenter och försäljare att söka tillvarataga och upparbeta den marknad, som möjligen kan finnas. Eventuellt bör nytt anslag anvisas för utdelning av salt strömming, som i sä fall helst bör äga rum under tiden augusti—februari. Fiskeriutredningen ställer sig däremot tveksam till anordnandet av en speciell propaganda för ökad användning av salt strömming. Den kanske finge en konkurrent i en motsvarande propaganda för salt garnsill eller trålsill från västkusten. Det torde vara lämpligast, att propaganda för salt strömming ingår som ett led i en allmän propaganda för fisk och fiskprodukter. Fiskeriutredningen får anledning att återkomma till frågan om fiskpropaganda i samband med avgivande av betänkande rörande organisationsväsendet pä fiskets område. Fiskeriutredningen anser sig efter vad nu anförts ej kunna tillstyrka centralförbundets kommitterades förslag, att staten regelbundet skulle anslå medel för inköp och placering av det saltströmmingsöverskott, som vissa år uppstår. En dylik utfästelse frän statens sida skulle lätt kunna leda till den regelbundna överproduktion, fiskeriutredningen anser man bör söka undvika. Skulle oförmodat något år ett större överskott uppstå, torde frågan om inlösen av detsamma eller statens hjälp i annat avseende bli föremal för särskild prövning. Enligt Ostkustfiskarnas centralförbunds kommitterades rapport skulle det i många fall vara det stora antalet försal jare och de många utbuden, som förorsakade de låga priserna på salt strömming och som således vore en av de viktigaste orsakerna iill det försämrade läget på saltströmmingsmarknaden. Nämnda kommitterade ha därför föreslagit, att en undersökning borde göras rörande möjligheterna för en centralisering av saltströmmingshandeln, så att antalet försäljare minskades. Detta skulle, mena kommitterade, kunna ske antingen genom antagande av vissa godkända partihandlare eller också genom att försäljningen överlätes på fiskförsäljningsföreningarna. Även fiskeriutredningen har vid sin undersökning av förhållandena på saltströmmingsmarknaden funnit, att brister vidlåda det nuvarande för-

\

100 säljningssystemet och att särskilt i fråga om prissättningen större enhetlighet är nödvändig, om saltströmmingsmarknaden ej skall lida betydande avbräck. Utredningen har därför till undersökning upptagit frågan om vad som i detta hänseende lämpligen skulle kunna göras för att åstadkomma en bättre ordning på marknaden. Förstahandsutförsäljning av saltströmming sker nu från 1) salterier, huvudsakligen i Ångermanland och Medelpad, — affärsföretag som dels själva salta strömming, dels ock huvudsakligen av fiskare uppköpa saltströmming, som packas om, 2) mer eller mindre fast organiserade kooperativa sammanslutningar av fiskare på ett och samma fiskeläge, huvudsakligen i Hälsingland, som salta strömmingen var för sig men sälja den gemensamt, 3) fiskhandlare, som från vissa fiskare taga emot och i vissa fall packa om deras produktion av saltströmming, samt 4) enskilda fiskare, scm under hand sälja småpartier till grossister eller detaljhandlare. Huru försäljningen fördelar sig på dessa olika kategorier av försäljare kan ej med säkerhet uppgivas, då statistiska uppgifter härom ej föreligga, men av representanter för saltströmmingshandeln har uppgivits, att antagligen halva produktionen skulle säljas av enskilda fiskare. Den kvantitet saltströmming, som beredes av salterier och som redovisas i statistiken över landets industriella produktion, synes i varje fall, såsom framgår av i det föregående lämnade uppgifter, endast utgöra en mycket ringa del av hela produktionen. I sagda statistik upptages emellertid såsom förut nämnts ej blott saltad utan även inlagd och rökt strömming under samma rubrik, varför den industriella produktionen av saltströmming är ännu mindre än ifrågavarande siffror angiva. Enligt vad fiskeriutredningen inhämtat ingår i denna statistik produktion från endast tre salterier. Svenska ostkustfiskarnas centralförbunds kommitterade ha framhållit som angeläget, att handeln med salt strömming centraliserades. För att söka undanröja de påtalade bristerna på saltströmmingsmarknaden torde emellertid även kunna ifrågasättas en centralisering av produktionen, till exempel genom bildande av producentföreningar liknande dem fiskeriutredningen tidigare föreslagit i samband med frågan om reglering av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön, en organisationsform som nu godkänts av riksdagen genom bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna fråga. Det torde nämligen ligga närmast till hands, att producenterna sökte samarbeta i syfte att stabilisera marknaden. De kunde inom lämpliga områden bilda dylika producentföreningar och dessa i analogi med den befogenhet de förutnämnda producentföreningarna tillerkänts få ensamrätt att inom sina respektive verksamhetsområden bereda och inlägga salt strömming för annan försäljning än direkt till konsument. Skulle sädana producentföreningar kunna nå önskat resultat i ifrågavarande hänseende, skulle dock fordras att sådana omedelbart bildades inom de viktigare saltströmmingsproducerande områdena. Enligt vad fiskeriutredningen inhämtat, synes utsikt för en omedelbar sådan lösning för närvarande knappast finnas. Förhållandena ligga något annorlunda till än beträffande färsk strömming. Då det här bleve fråga om frivillig organisation, skulle det kräva ett ganska intensivt arbete för att inom kort tid få producenterna sammanslutna i den omfattning som vore erforderlig för att nödig effektivitet skulle kunna uppnås. Arbetet härmed skulle under nuvarande förhållanden med all sannolikhet kräva så lång tid, att en stabilisering av saltströmmingsmarknaden ej skulle kunna vinnas så snart som önskligt vore. Fiskeriutredningen beräknar visserligen inom den närmaste tiden framlägga förslag rörande organisationsväsendet på fiskets område och hoppas kunna giva detsamma sådan form, att ett organisationsarbete väsentligt skulle kunna underlättas, men fiskeriutredningen har dock nu ansett sig böra söka finna annan utväg att på kortare tid uppnå förbättrade förhållanden på saltströmmingsmarknaden. Frågan om ordnande av saltströmmingsmarknaden genom bildande av producentföreningar beträffande beredningen av salt strömming synes

101 därför tillsvidare böra vila och upptagas först när möjlighet finnes att samtidigt genomföra en dylik organisation inom samtliga de områden, där saltströmming beredes i större omfattning. För att kunna omedelbart genomföra en viss ordning på marknaden har fiskeriutredningen tänkt sig en auktorisering av förstahandsutförsäljarna av salt strömming. Ingen skulle utan tillstånd få i första hand utförsälja salt strömming. Tillstånd skulle lämnas av statens fiskenämnd. För erhållande av tillstånd skulle i regel fordras, att utförsäljningen omfattade större mängd salt strömming. Någon bestämd minimikvantitet synes dock ej böra fixeras som villkor härför utan skulle frågan härom prövas i varje särskilt fall av statens fiskenämnd. En försäljning av omkring 50 ton synes dock i regel böra vara minimikravet. Men undantag böra göras. En försäljningsförening med ett naturligt verksamhetsområde, som ej uppnår nämnda försäljningskvantitet, borde till exempel det oaktat erhålla auktorisering. Även en beredare, som sedan gammalt vore känd för särskilt omsorgsfull beredning eller hade sin beredning förlagd till en mera isolerad plats, men ej uppnådde så stor beredning, som i regel ansåges böra fordras för erhållande av tillstånd till förstahandsförsäljning, synes ej böra förvägras tillstånd. Genom den föreslagna ordningen skulle utbuden av salt strömming sammanföras på ett mindre antal händer än vad nu är fallet och den osunda konkurrens med underbud, som för närvarande är rådande på saltströmmingsmarknaden, i stort sett kunna undvikas. Beredarna av salt strömming skulle ha att sammansluta sig i producentföreningar eller utförsäljningsföreningar med tillräckligt stor produktion för att erhålla utförsäljningstillstånd eller ock i tillräckligt antal ena sig om en och samma utförsäljare med sådant tillstånd. Sådant tillstånd skulle givetvis även kunna lämnas auktoriserad färskströmmingsproducentförening, om den skulle önska förmedla försäljning av salt strömming för beredare inom sitt verksamhetsområde. Ordnandet av utförsäljningen bleve genom detta förslag ej beroende av när producenterna hunne organisera sig, såsom bleve fallet, om producentföreningar av liknande slag som dem i fråga om färsk strömming skulle bildas, utan kunde omedelbart genomföras. Genomförandet bleve visserligen förbundet med en viss tvångsåtgärd, i det att en saltströmmingsberedare, som ej hade tillräckligt stor produktion för att själv få utförsäljningstillstånd, måste antingen ansluta sig till annan beredare — salteriföretag eller förening — i fråga om utförsäljningen eller vända sig till någon enskild auktoriserad utförsäljare. För att underlätta en sådan anslutning torde det vara nödvändigt att stadga skyldighet för en auktoriserad utförsäljare att, åtminstone intill viss mängd, mottaga salt strömming för försäljning från beredare, som av statens fiskenämnd hänvisas till honom, så att en mindre beredare ej stode utan möjlighet till utförsäljning. En auktorisering av förstahandsutförsäljare i enlighet med detta förslag har vid konferens fiskeriutredningen haft med förut nämnda kommitterade förordats av dessa. Fiskeriutredningen anser, att med den föreslagna ordningen beträffande utförsäljningen av salt strömming lämpligen bör förbindas en prisreglering. Denna skulle, liksom andra prisregleringar som hittills anordnats på fiskets område, bestå i fastställandet av ett visst minimipris, under vilket de auktoriserade utförsäljarna ej skulle få utbjuda salt strömming. Genom en sådan prisreglering skulle just de för närvarande skarpt påtalade utbuden till underpris kunna förhindras. En prisreglering vore i och för sig knappast genomförbar utan reglering av rätten till utförsäljning. Genom en begränsning av denna till särskilda auktoriserade utförsäljare vinnes emellertid större möjlighet för kontroll. En prisreglering av föreslagen art skulle visserligen ej direkt tillförsäkra fiskare av strömming och ej heller alltid beredare av salt strömming skäligt pris, men indirekt torde detta önskemål vinnas genom den skyldighet att på ett lojalt sätt utöva verksamheten, som skulle stadgas. Där så erfordrades skulle prisregleringen stödjas genom prisutjämningsbidrag, som

102 skulle utgå ur den fiskets prisregleringsfond, som enligt fiskeriutredningens den 20 februari 1937 till Kungl. Maj:t avgivna förslag skulle bildas. Bidragen skulle utbetalas till beredarna av salt strömming. Fiskeriutredningen har utarbetat ett förslag till förordning om reglering av handeln med salt strömming i enlighet med nu nämnda grunder (Bilaga 1). Bland bestämmelser däri utöver de förut anförda må nämnas, att den, som av egen fångst bereder salt strömming, ej skulle behöva utförsäljningstillstånd för försäljning direkt till konsument. Vidare föreslås, att som allmänt villkor för erhållande av tillstånd, varom fråga är, skulle stadgas skyldighet att utöva verksamheten på ett gentemot fiskare lojalt sätt samt att lämna fiskenämnden de uppgifter angående beredningens och utförsäljningens omfattning denna kan finna erforderliga för en reglering av beredningen, så att överproduktion ej uppstår. Fiskeriutredningen har redan i det föregående framhållit faran härför och vikten av att beredningen hålles inom lämpliga gränser. I detta syfte har utredningen tänkt sig, att fiskenämnden skulle ha befogenhet att ingripa reglerande. Fiskenämnden har vidare föreslagits erhålla befogenhet att, om den så finner påkallat, återkalla meddelat tillstånd till försäljning. Minimipriset borde fastställas för viss tid åt gången av statens fiskenämnd. Det synes lämpligt, att denna nämnd, som har att handhava prisregleringen beträffande färsk strömming, även får detta uppdrag, då det är av vikt att priset å salt strömming står i viss relation till priset å den färska varan. Vid försäljning till partihandlare i och för deras försäljning till återförsäljare skulle lämnas den partihandelsrabatt fiskenämnden bestämmer. Minimiprisen synas ej böra gälla salt strömming, som exporteras, ej heller sådan strömming, som beredes på annat sätt än som i 1 § i kungörelsen angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming är föreskrivet. Skulle en fiskeristyrelse inrättas, varom förslag föreligger, och till denna överflyttas uppsikten över regleringen av handeln med färsk strömming, böra även de uppgifter rörande handhavandet av regleringen av handeln med salt strömming, som här föreslagits skola åligga statens fiskenämnd, överlåtas på fiskeristyrelsen. Då beredning av strömming i större omfattning numera är inskränkt till de norrländska länen, kan ifrågasättas, huruvida den föreslagna förordningen ej lämpligen borde begränsas till att gälla för dessa. Fiskeriutredningen har därför föreslagit, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, i vilka delar av riket förordningen skulle tillämpas. I enlighet med vad i det föregående anförts rörande ordnandet av saltströmmingshandeln synes det lämpligt, att den föreslagna regleringen till en början införes försöksvis för kortare tid, förslagsvis tre år. Då införandet av en sådan reglering är beroende av beslut av riksdagen, torde den ej kunna tillämpas förrän från och med den 1 juli 1938. En av de viktigaste förutsättningarna för att en vara skall kunna vinna ökad avsättning är, att densamma är av god beskaffenhet. Klagomål ha emellertid framförts över att kvaliteten ej alltid varit tillfredsställande. 1933 års fiskeriutredning, som upptog frågan om möjligheten att förbättra avsättningen av salt strömming till behandling, utgick ifrån att åtgärder i syfte att förhindra att icke fullgod salt strömming kommer i marknaden borde främja avsättningen och föreslog därför i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 30 maj 1934, att förbud borde utfärdas mot att försälja salt strömming, som icke uppfyllde vissa närmare angivna fordringar på kvaliteten och vore förpackad på visst sätt, samt att en kontrollör över försäljningen av salt strömming borde anställas. Utredningen framlade förslag till kungörelse angående ett sådant förbud samt till instruktion för kontrollören. I anledning av detta förslag och sedan riksdagen anvisat medel till anställande

103 av en kontrollör, utfärdade Kungl. Maj:t den 10 maj 1935 kungörelse angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming (nr 156) i huvudsaklig överensstämmelse med fiskeriutredningens förslag. Vissa ändringar beträffande kärlens rymd hava sedermera gjorts (1936 nr 34, 1937 nr 85). En kontrollör har förordnats. I dennes uppdrag ingår att samtidigt med utövandet av kontroll påpeka förekommande fel hos råvara eller färdigberedd vara eller dennas förpackning och sättet att undvika desamma samt att på allt sätt söka verka för en förbättrad beredning av salt strömming. Det torde vara allmänt erkänt, att genom den införda kontrollen redan avsevärda förbättringar vunnits. Det har emellertid av Ostkustfiskarnas centralförbunds kommitterade framhållits, att en del beredare av salt strömming ej riktigt lärt sig, huru saltningen bör ske, och att undervisning i insaltning borde anordnas. Kommitterade ha själva påpekat, att detta nu lättare bör kunna ordnas, sedan för sådan undervisning står till förfogande ej blott fiskeriinstruktörer utan även den av staten avlönade kontrollören. Fiskeriutredningen är av den meningen, att med dessas hjälp, eventuellt även med tillfälligt anlitande av annan sakkunnig person, borde den ytterligare undervisning, som erfordras eller anses önskvärd, kunna anordnas. Det torde närmast få anses tillkomma vederbörande hushållningssällskap, vilka åtnjuta statsbidrag för vidtagande av åtgärder till fiskerinäringens främjande och hos vilka de nämnda fiskeriinstruktörerna äro anställda, att anordna och bekosta sådan undervisning, antingen undervisning mera under hand eller, där så är lämpligt, i form av en kortare undervisningskurs. Kontrollören, som bäst torde få kännedom om på vilka platser brister i beredningen föreligga, kunde lämpligen till hushållningssällskapen ingiva förslag om undervisning. Det synes fiskeriutredningen som om några andra åtgärder i detta hänseende för närvarande ej vore påkallade. I detta sammanhang anser sig fiskeriutredningen emellertid under hänvisning till vad i det föregående anförts rörande faran av en överproduktion av salt strömming böra göra det uttalandet, att undervisningen i insaltning ej bör bedrivas på sådant sätt, att den kommer att utgöra en propaganda för ökad beredning av salt strömming i den grad att överproduktion uppstår. Det har vidare framhållits som önskvärt, att den nuvarande kontrollen utvidgades. Kontrollören anses ej medhinna att utöva kontroll i den omfattning som önskvärt vore. Det har av de förutnämnda kommitterade ifrågasatts, att lokala kontrollörer sorterande under statens kontrollör skulle anställas. Fiskeriutredningen anser det vara av vikt, att kontrollen göres så effektiv som möjligt. Ännu synes emellertid den av staten anordnade kontrollen ha pågått under alltför kort tid för att man skall kunna bedöma, huruvida den bör utvidgas. Antages det av fiskeriutredningen nu framlagda förslaget till centralisering av förstahandsutförsäljningen, bör kontrollörens arbete i ej ringa grad underlättas. Det kan ifrågasättas, huruvida ej många av de förstahandsförsäljare, som i enlighet med förslaget skulle bli auktoriserade, skulle bli angelägna att bidraga till att kontrollera beredningen och utse ombud på olika beredningsplatser för att biträda kontrollören. Även hushållningssällskapen eller fiskeriorganisationerna kunna tänkas stödja en sådan verksamhet. Tidigare har i Gävleborgs och Västernorrlands län kontroll varit anordnad av hushållningssällskapen, men den ansågs ej effektiv. Den var emellertid frivillig. Nu då kontrollen skulle få stöd av lagstiftning, borde det bli betydligt lättare att från hushållningssällskapens sida lämna hjälp i detta avseende genom biträden till kontrollören. 1933 års fiskeriutredning uttalade även i sitt förslag, att där en skärpt lokal tillsyn över råvarans beskaffenhet och saltningen ansåges påkallad, borde det närmast tillkomma vederbörande fiskeriorganisation att ordna sådan. Skulle åtgärder av nu nämnt slag emellertid ej visa sig tillfyllest, anser fiskeriutredningen

104 lämpligast, att statsmedel ställas till förfogande för anställande av ytterligare en kontrollör eller ett biträde åt den nuvarande kontrollören. Man bör emellertid enligt fiskeriutredningens mening först någon tid avvakta, huru den nuvarande kontrollen fungerar och kommer att fungera, om utredningens förslag till reglering av handeln med salt strömming blir genomförd. I förevarande framställning har föreslagits, att kontrollen över försäljning av salt strömming borde utsträckas till att omfatta även importerad sådan vara. Enligt nu gällande kungörelse avser den endast inom riket beredd vara. Då 1933 års fiskeriutredning framlade sitt förslag om anordnande av kontroll över beredningen av salt strömming, förekom ingen införsel av betydenhet av sådan vara, omkring 30 ton årligen till ett importvärde av 6 000 å 7 000 kronor. Utredningen räknade även med att detaljhandlarna skulle vara angelägna om att vid inköp av salt strömming försäkra sig om att varan vore av prima kvalitet. Marknaden har dock under de följande åren tillförts stora kvantiteter salt strömming av utländskt ursprung. Hela införseln har liksom tidigare skett från Finland. År 1935 infördes över 216 ton, därav 78 till Stockholm och 138 till Haparanda, med ett värde av 47 791 kronor, år 1936 194 ton, därav 44 till Stockholm och 150 till Haparanda, med ett värde av 40 292 kronor. Anledningen till den ökade importen torde ha varit varans prisbillighet, som möjliggjorts bland annat genom att exportlandet — Finland — utbetalat exportpremier. År 1935 var inköpspriset för den importerade saltströmmingen i genomsnitt 22 öre per kilogram, medan fiskare här i landet beräknades få omkring 24 öre för av dem saltad strömming. Medel till exportpremier beviljades i Finland första gången år 1934 att utgå med från 9 mark för kärl av % tunnas rymd till 32 mark för kärl av Vi tunnas rymd. För år 1935 höjdes premierna något, varjämte premie skulle utgå även å kärl av V " och */*« tunnas rymd samt — med 50 penni per kilogram — för förpackning i bleckburkar. För år 1936 utbetalades exportpremier enligt samma grunder som under år 1935. För år 1937 ha premierna för vissa kärlstorlekar sänkts, för förpackningar i bleckburkar däremot skola de fortfarande utgå med 50 penni per kilogram (jämte burk). Rörande kvaliteten av den importerade saltströmmingen ha klagomål anförts och det är därför som det påyrkats, att den importerade varan borde underkastas liknande kontroll som den inom riket beredda. I Finland, varifrån införseln sker, är ingen offentlig kontroll över beredningen av salt strömming anordnad, men bestämmelserna angående utbetalande av exportpremier innehålla föreskrift, att »produkt, för vilken premie erlägges, bör uppfylla skäliga kvalitetsfordringar». Kvaliteten kontrolleras i detta hänseende i samband med exportförtullningen. Premie utgår vidare i fråga om vara, som är packad i träkärl, endast om kärlen äro av respektive 1/±, 1/2, V*, V», Vie eller */«• tunnas rymd (motsvarande 120, 60, 30, 15, 8 och 4 liter). Rörande förpackning i bleckburkar finnas inga särskilda bestämmelser. Fiskeriutredningen finner det under rådande förhållanden och i anledning av de framställda kraven lämpligt, att införd salt strömming underkastas samma bestämmelser angående beredning och inläggning m. m. som den inom riket beredda; förslag till ändring av gällande kungörelse härom bifogas (Bilaga 2). Då en dylik åtgärd endast skulle avse att garantera den saluförda strömmingens kvalitet, synas några berättigade invändningar mot densamma från finsk sida icke kunna göras. Svenska ostkustfiskarnas centralförbunds kommitterade anse, att åtgärder böra vidtagas för att söka öka exporten av salt strömming, vilken under de senaste åren avtagit. För tiden före 1930 innehåller utförselstatistiken inga särskilda uppgifter beträffande salt strömming. För åren 1930—1936 redovisas i statistiken följande utförsel:

105 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Kg

Kr.

varav till U. S. A.

68 204 21 396 12 465 13 944 13 934 16 115 5 960

18 284 7 566 4 343 4 830 3 544 5 556 1 613

67 715 kg 17 229 » 6 575 » 9 654 » 9 309 » 6 037 » ? »

Exporten har, som synes av dessa siffror, huvudsakligen skett till Amerikas Förenta Stater. Av övriga länder är det endast Brittiska Nordamerika, som i utförselstatisliken särskilt namnes. Det har uttalats den förmodan, att exporten till Förenta Staterna skulle ha avtagit dels på grund av att mindre god vara vid en del tillfällen skulle ha sänts, dels på grund av den höga amerikanska införseltullen. Sedan kontroll över beredningen och inläggningen av salt strömming införts och särskild uppmärksamhet därvid ägnats vara, avsedd för utförsel, synes hinder för ökad export ej behöva möta på grund av varans kvalitet. Tullen däremot torde spela en viss roll — för förpackningar över 15 »pounds» 1 cent per pound netto vikt, det vill säga omkring 8 öre per kilogram, för mindre förpackningar 25 % av värdet. Frågan om möjligheten att öka exporten av salt strömming beaktades av 1933 års fiskeriutredning, som i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 22 juli 1933 hemställde, att ett belopp av 5 000 kronor måtte ställas till lantbruksstyrelsens förfogande för försök att genom provsändningar eller på annat sätt upparbeta en exportmarknad för saltad eller annorlunda beredd strömming. Genom beslut den 3 november 1933 beviljade Kungl. Maj:t 3 500 kronor för sagda ändamål. Rörande de gjorda exportförsöken må enligt uppgifter från lantbruksstyrelsen anföras följande i vad de avsett salt strömming. Från Gävleborgs län sändes under år 1934 ett flertal provsändningar av salt strömming i halvtunnor, fjärdingar och bleckburkar av olika storlek till Nordamerikas Förenta Stater. Ifrån Västernorrlands län sändes samma år ett stort antal prover av salt strömming till Kina, Nordamerika, Sydamerika, Australien, Indien, Palestina, Grekland, Egypten med flera ställen. Några rapporter över resultaten av dessa provsändningar föreligga ej, men fiskeriutredningen har under hand inhämtat, att proverna ansetts goda men att de ej lämpade sig för alla marknader. Närmast skulle avsättning kunna påräknas i Kanada och Nordamerikas Förenta Stater, där kunderna huvudsakligen utgöras av skandinaver, samt Australien, medan andra länder, särskilt Medelhavsländerna, föredraga inläggningar i olja framför salta varor. Det för provsändningar anvisade beloppet är enligt vad fiskeriutredningen inhämtat praktiskt taget förbrukat. Det synes fiskeriutredningen som vore det önskvärt, att fortsatta försök gjordes. Särskilt viktigt synes vara att om möjligt söka återknyta förbindelse med de importörer i Förenta Staterna, som tidigare köpt salt strömming, och, om importen avbrutits på grund av att varan varit mindre god, nu påvisa för dem, att beredningen av salt strömming är föremal för kontroll. Men även marknaden i andra länder bör ytterligare undersökas. Nämnas mä, att av Finlands export av salt strömming år 1934 — omkring 950 ton — gick av exportpremierad vara 736 ton till Estland och 70 ton till Förenta Staterna. Marknaden i Polen till exempel borde även undersökas. Fiskeriutredningen får föreslå, att ett belopp av 3 000 kronor ställes till lantbruksstyrelsens förfogande för ytterligare exportförsök. Lämpligast torde vara, att exporten handhaves av företag, som kunna hava intresse av att, om försöken lyckas, själva fortsätta exporten. De torde på så sätt även fä större intresse av att undersöka marknaden. De böra avgiva rapport till lantbruksstyrelsen

106 rörande utsikterna för export till de länder, där marknadsläget undersökts. Rörande undersökningar av avsättningsmöjligheterna får fiskeriutredningen i övrigt hänvisa till, att det förslag till inrättande av en fiskeristyrelse, som avgivits av särskilda utredningsmän tillkallade av chefen för jordbruksdepartementet, upptager anställandet av en särskild tjänsteman med utbildning på det ekonomiska och kommersiella området för att handlägga frågor rörande bland annat avsättningen av fisk och fiskprodukter. Slutligen får fiskeriutredningen även erinra om att Svenska ostkustfiskarnas centralförbund hos Kungl. Maj:t gjort framställning om att till prövning upptages frågan om inrättande av en särskild fiskerikonsulentbefattning för tillvaratagandet av det svenska fiskets avsättningsmöjligheter i utlandet. Denna framställning har av Kungl. Maj:t överlämnats till fiskeriutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det utredningen givna uppdraget. Fiskeriutredningen anser sig ej i nu föreliggande ärende behöva närmare ingå på frågan, huru undersökningar rörande den utländska marknaden för fisk och fiskprodukter lämpligast böra utföras, utan får senare återkomma till densamma. Svenska ostkustfiskarnas centralförbunds kommitterade ha föreslagit, att exporten av salt strömming borde främjas genom exportpremier. Såsom förut nämnts, anslogos i Finland år 1934 medel för dylika premier. De synas ha stimulerat exporten i ej ringa grad. Medan exporten i medeltal för åren 1930—1933 var 493 000 kilogram, uppgick den första året exportpremier utbetaltes till ungefär det dubbla eller 948 500 kilogram. Medel till exportpremier ha sedan beviljats varje är, för år 1937 600 000 mark. Det kunde anföras skäl för att med anledning av den erfarenhet man vunnit i Finland göra försök med exportpremier även här i landet. Fiskeriutredningen ställer sig emellertid tveksam till lämpligheten härav för närvarande. Fiskeriutredningen får i stället förorda, att beredningen av salt strömming på sätt i det föregående föreslagits erhåller stöd genom prisreglerande eller prisutjämnande åtgärder. Skulle detta förslag ej bli genomfört, torde frågan om stöd åt saltströmmingsberedningen genom exportpremier eller andra liknande åtgärder böra återupptagas till prövning.

Bil. 1 till bilaga 5. Förslag

till

Kungl. Maj:ts förordning o m viss reglering av handeln m e d salt strömming. 1 §• För handeln med salt strömming skall i de delar av riket Kungl. Maj:t bestämmer gälla vad i denna förordning stadgas. 2 §. Den, som inom del av riket, där, enligt vad i 1 § sägs, denna förordning är tilllämplig, bereder eller inlägger eller för beredarens eller inläggarens räkning till försäljning mottager salt strömming, må bedriva handel, i fast räkning eller i kommission, med densamma endast efter tillstånd av statens fiskenämnd. En förutsättning för erhållande av sådant tillstånd är i regel, att utförsäljningen omfattar större mängd. Den, som bereder salt strömming av egen fångst, vare dock berättigad att utan särskilt tillstånd sälja densamma direkt till konsument.

107 Som villkor för tillstånd, varom ovan sägs, må statens fiskenämnd föreskriva skyldighet att för försäljning mottaga intill viss mängd salt strömming från beredare därav å viss plats eller inom visst område. Tillståndsinnehavare åligger även att utöva den verksamhet, tillståndet avser, på ett gentemot svenska strömmingsfiskare och beredare av salt strömming lojalt sätt samt att på begäran lämna nämnden uppgift om mängden under viss tid av honom inlagd och av honom till försäljning mottagen eller till försäljning genom honom anmäld salt strömming. Då så finnes påkallat för att förekomma överproduktion, må statens fiskenämnd meddela bestämmelse om den högsta mängd salt strömming varje tillständsinnehavare må inlägga eller till försäljning mottaga under viss tid. 3 §. Den, som erhållit tillstånd, varom i 2 § sägs, må ej utförsälja i fast räkning eller för försäljning i kommission utlämna salt strömming till lägre pris än som av statens fiskenämnd för viss tid fastställes. Vid försäljning till partihandlare i och för deras försäljning till återförsäljare skall å detta pris lämnas den partihandelsrabatt statens fiskenämnd föreskriver. Vad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga om salt strömming, som exporteras eller som jämlikt medgivande av lanlbruksstyrelsen beretts på annat sätt än i 1 § i kungörelsen angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming föreskrives. 4 §. Åsidosätter någon vid utövning av försäljningsverksamhet, som enligt 2 § är beroende av särskilt tillstånd, honom enligt denna förordning åliggande skyldighet eller de för tillståndets tillgodonjutande meddelade särskilda villkoren, må, ändock att han därför icke blivit lagförd, statens fiskenämnd återkalla honom enligt 2 § beviljat tillstånd. 5 §. Den, som bryter mot bestämmelserna i denna förordning, straffes med dagsböter. Den, som under tid dä han är ställd under ätal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall för varje gäng åtal därför anhängiggöres fällas till särskilt ansvar. 6 §. Förseelse mot denna förordning eller på grund därav meddelad föreskrift åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. Böter, som ädömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 7 §• Över statens fiskenämnds beslut i frågor varom i 2 eller 4 § sägs må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv på trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938 och gäller till och med den 30 juni 1941. I fråga om sådan under tiden för förordningens giltighet begången förseelse, som i förordningen avses, skall vad där är stadgat om påföljd av förseelsen gälla även efter sistnämnda dag.

108 Bil. 2 till bilaga 5. Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse o m ändrad lydelse av 2 o c h 5 §§ kungörelsen den 10 m a j 1935 (nr 156) a n g å e n d e beredning o c h inläggning m. m. av salt strömming. 1 Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2 och 5 §§ kungörelsen den 10 maj 1935 (nr 156) angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §. Salt strömming, vare sig inom riket beredd eller hit införd, må icke saluhållas fordringarna i 1 §. 5 §. Den, som bryter mot bestämmelserna i 1 § eller saluhåller, försäljer eller ur riket utför eller söker utföra salt strömming, som enligt vad han vet i samma paragraf stadgas. Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk Författningssamling. 1

Senaste lydelse 1937:85.

109 Bilaga 6.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående försäljning av kräftor. Härigenom kungöres som följer. 1 §• Försäljning av kräftor i minutaffär eller till återförsäljare skall ske efter vikt. 2 §. Den, som bryter mot stadgandet i 1 §, straffes med böter från 5 till och med 200 kronor. 3 §• Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 4 §• Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938 och gäller till och med den 30 juni 1941.

110 Bilaga 7.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående försäljning av s. k. handelsfisk å offentlig auktion. Härigenom kungöres som följer. 1 §• Där fisk försäljes å offentlig auktion, skall all s. k. handelsfisk, d. v. s. inköpt fisk, försäljas i ordning efter fisk, som försäljes för den fiskare eller fiskebåt, som fångat densamma. 2 §•

Den, som bryter mot stadgandet i 1 §, straffes med böter från 5 till och med 200 kronor.

3§Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 4 §• Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

Ill Bilaga 8.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändrad lydelse av 9 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 9 § kungörelsen den 6 juni 1929 med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 9 §• Restitution av skatt å bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes vid yrkesmässigt utövande av fiske, må åtnjutas med 10 öre för varje liter bensin, som åtgått för berörda ändamål. Fråga om restitution prövas av fiskeristyrelsen. Närmare föreskrifter rörande villkoren för restitutionen meddelas av fiskeristyrelsen. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

112 Bilaga 9.

Förslag

till f o r m u l ä r

för

Ansökan om restitution av skatt å bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske. Till Kungl.

Fiskeristyrelsen.

Undertecknad anhåller härmed jämlikt 9 § kungörelsen den 6 juni 1929 med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin sådan denna lyder enligt kungörelsen den om restitution av skatt å liter bensin, som jag under år använt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Som stöd för ansökan får jag på heder och samvete intyga 1) att jag under år följande tider:

yrkesmässigt utövat följande fisken under

2) att jag härvid begagnat båt försedd med en motor med en maskinstyrka av motorer (fabrikat

(fabrikat)

hästkrafter samt dessutom , hästkrafter ) för

3) att jag under år inköpt följande kvantiteter bensin: inköpsdag inköpt kvantitet bensin inköpet intygas av (försäljaren)

liter

4) att jag av den inköpta kvantiteten bensin under år liter vid yrkesmässigt utövande av fiske.

använt

den (namn)

Obs.! Den, som i syfte att undandraga statsverket skatt å bensin svikligen förfar, straffas jämlikt 8 § 2 mom. förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit den 3 maj 1929.

113 Bilaga

Till

10.

Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:l den 8 juli 1936 uppdragit åt 1935 års fiskeriutredning att, i anslutning till vad 1936 års riksdags jordbruksutskott i sitt utlåtande nr 74 anfört verkställa utredning och avgiva förslag rörande samtliga med frågan om fiskerinäringens avsättningsförhållanden sammanhängande spörsmål, får fiskeriutredningen i vad nämnda utlåtande berör de vid 1936 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 221 och II: 451 om införande av accis på fisk med mera efter verkställd utredning härmed i underdånighet avgiva förslag i detta ärende och hemställa, att Eders Kungl. Maj:t mätte förelägga detsamma för innevarande ärs riksdag. Stockholm den 20 februari 1937. Underdånigst OLA JEPPSSON Nils Rosén

Hans Levin

Adolf

Larsson

John Truedsson

Sam. Corneliusson

Karl

Martin

C. O. Larsson /Nils

Rosén

Förslag i a n l e d n i n g av m o t i o n e r n a I: 221 o c h II: 451 vid 1936 års riksdag. I tvenne likalydande motioner I: 221 och II: 451 till 1936 års riksdag hemställdes, att Kungl. Maj:t mätte bemyndigas belägga all till riket införd icke tullbelagd torkad fisk, ävensom av inhemska beredare beredd sådan vara med en accis av tjugo öre per kilogram samt varje tunna till landet införd saltad och kryddad sill, även sådan som före ilandförandet beretts av svenskfångad sill, en accis av två kronor per tunna. De härigenom inflytande medlen skulle enligt motionerna tillföras en fiskets stödoch prisregleringsfond, varifrån medel för fiskets stödjande i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer skulle få disponeras. Medlen skulle handhavas av en särskild fiskerinämnd. För bestridande av kostnaderna för en sådan nämnds verksamhet hemställdes i motionerna, att ett reservationsanslag av 25 000 kronor skulle anvisas. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 74) uttalade jordbruksutskottet, att det icke syntes uteslutet, att i motionerna framförda förslag kunde leda till goda resultat. Eftersom särskilt de handelspolitiska förhållandena torde behöva något närmare undersökas, ville utskottet visserligen icke då föreslå bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga direkta åtgärder i förevarande hänseende, men då frågan vore av den vikt, att ett alltför långt dröjsmål med dess avgörande icke borde komma i fråga, syntes det utskottet lämpligt, att densamma ägnades särskild och snabb behandling av 1935 års fiskeriutredning, så att eventuellt förslag kunde föreläggas 1937 års riksdag. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Vad nu först angår förslaget om bildande av en fiskets stöd- och prisregleringsfond, uttalas i motionerna, att detsamma syftar till större kontinuitet och trygghet 8—717572

114 i hjälpåtgärderna för fiskerinäringen. Sådana åtgärder vore motiverade av att fisket på grund av handelspolitiska skäl ej syntes kunna beredas nödigt skydd mot import. Fiskeriutredningen är ävenledes av den meningen, att det av sagda anledning vore synnerligen önskvärt, väl motiverat och även ur administrativ synpunkt praktiskt, att det bildades en särskild fond, som kunde av Kungl. Maj:t få användas för vidtagande av åtgärder i syfte att reglera priserna så, att fiskare erhölle priser, som kunde bereda dem en skälig inkomst av fisket, ävensom till att i särskilda fall på annat sätt ekonomiskt stödja utövare av fisken, för vilka svårigheter uppstått. Fiskeriutredningen får i detta sammanhang erinra om de prisregleringsförsök, som alltsedan år 1934 varit anordnade vid auktionerna i Göteborgs fiskhamn. Till en början omfattade försöken endast torsk, kolja och vittling men ha sedan utvidgats till att avse en del andra fiskslag. Under år 1936 anordnades liknande prisreglering beträffande sill dels i Falkenberg dels vid sydkusten av Malmöhus län. Grundregeln för samtliga dessa prisregleringsförsök har varit att fisk, som ej uppnått det fastställda minimipriset, ej skulle tillföras färskkonsumtionsmarknaden inom riket. Fiskare ha för sådan vara erhållit minimipriset — där auktion ej varit anordnad dock endast viss procent därav. Kostnaderna för utbetalande i dylika fall av minimipris ha bestritts dels av avgifter erlagda av i prisregleringen deltagande fiskare dels av medel, som influtit vid försäljning för annat ändamål än färskkonsumtion inom riket av den fisk, som ej uppnått minimipriset, samt i den mån dessa medel ej varit tillräckliga av statsmedel, som för ändamålet anvisats av Kungl. Maj:t. För försöken i Göteborg under år 1934 behövde statsanslaget ej tagas i anspråk, under år 1935 togos av statsanslaget 1 388: 75 kronor och under år 1936 samt januari 1937 19 783: 09 kronor i anspråk. För försöket i Falkenberg användes ingenting av statsanslaget, för försöket vid sydkusten av Malmöhus län 1 337:61 kronor. Vissa tider ha dock betydligt större belopp varit tagna i anspråk, men senare minskats genom inbetalta avgifter. Dessutom ha administrationskostnaderna bestritts av statsmedel. Dessa prisregleringsförsök ha omfattats med största intresse av fiskare och det torde bland dem råda en allmän önskan, att prisregleringen måtte fortsätta och givas ökad omfattning. Svenska västkustfiskarnas centralförbund har sålunda gjort framställning om att prisreglering men av större omfattning än förra året måtte anordnas i Göteborgs fiskhamn under år 1937 och därför begärt att 150 000 kronor skulle fä disponeras därför. Fiskeriutredningen har även i sitt till Kungl. Maj:t den 6 februari 1937 avgivna utlåtande rörande reglering av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön föreslagit, att en viss prisreglering skulle kombineras därmed. Huru stort belopp som kan komma att erfordras därför, har utredningen dock ej kunnat beräkna. Fiskeriutredningen har vid sina överväganden rörande vilka åtgärder som äro bäst ägnade att bereda fiskare skälig inkomst av fisket kommit till den uppfattningen, att prisregleringar av det slag, som hittills varit anordnade eller som utredningen föreslagit i sitt nämnda utlåtande, skulle vara en av de bästa vägarna att nå detta mål. Fiskeriutredningen får slutligen även erinra om de premier, som av statsmedel utbetalats för deltagande i sillfiske vid Island, samt om det ekonomiska stöd, som vid flera tillfällen under de senaste åren lämnats utövare av det bohuslänska så kallade storsjöfisket. Även för vidtagande av dylika stödåtgärder skulle det vara lämpligt, att en fond funnes, varur Kungl. Maj:t vid behov kunde anvisa medel. Stöd skulle kunna lämnas ej blott de fisken, å vilkas produkter avgift skulle utgå, utan även andra fisken, dock särskilt sädana, som av handelspolitiska skäl ej kunna skyddas mot import. Fonden synes lämpligen kunna benämnas fiskets prisregleringsfond. Den borde förvaltas av statskontoret. Motionärerna ha tänkt sig, att medel skulle tillföras fonden genom att accis uttoges ä dels all till riket införd icke fullbelagd torkad fisk, ävensom av inhemska beredare

115 beredd sådan vara, dels till landet införd saltad och kryddad sill, även sådan som före ilandförandet beretts av svenskfångad sill. Riksdagens jordbruksutskott har i sitt förut ( mförmälda utlåtande uttalat, att det syntes icke uteslutet, att förslaget kunde leda till goda resultat. Det synes även fiskeriutredningen som vore den anvisade vägen att tillföra fonden medel framkomlig. Då benämningen accis numera användes i fråga om »inre» avgifter eller skatter i motsats till tullar, men den ifrågasatta avgiften även skulle utgå å till riket införda varor, får fiskeriutredningen ifrågasätta, huruvida det ej vore lämpligast, att avgiften benämndes prisregleringsavgift, oavsett om den uttages å inhemsk eller importerad vara. Beträffande de varor, för vilka prisregleringsavgift skulle erläggas, anser utredningen i motsats till motionärerna, att avgift bör utgå även å fullbelagd torkad fisk, det vill säga spillånga. Utredningen finner lämpligt, att det tydligt utsäges, att med annan torkad fisk här avses färsktorkad och ej torkad saltad fisk (klippfisk). Likaså anser fiskeriutredningen, att avgift bör utgå ej blott å sådan saltad och kryddad sill, som införes till landet, utan även i likhet med vad motionärerna föreslagit beträffande torkad fisk å sådan, både sill och strömming, som beredes inom landet. Till saltad och kryddad sill och strömming skulle även hänföras matjessill, sockersaltad sill och strömming, lökströmming, surströmming och annan på d}dikt sätt beredd sill och strömming. Avgift borde enligt fiskeriutredningens mening även erläggas för salt fisk, vartill enligt gängse handelsbenämning skulle hänföras saltad torskfisk av alla slag, inklusive kabeljo och klippfisk, men ej annan saltad fisk, såsom lax, makrill eller dylik. Fiskeriutredningen har haft i övervägande, huruvida prisregleringsavgifter borde utgå även å andra fiskvaror och har därvid särskilt ifrågasatt filéer, men har ansett sig för närvarande böra begränsa förslaget till nu nämnda varor: spillånga, annan färsktorkad fisk, saltfisk samt saltad och kryddad sill och strömming. Avgifternas storlek ha motionärerna tänkt sig böra vara 20 öre per kilogram torkad fisk och 2 kronor per tunna sill. Man kunde tänka sig, att avgiften liksom i fråga om accis å margarin med mera ej fixerades i förordning annat än till maximibelopp och att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att för viss tid bestämma beloppet. Det synes dock utredningen som kunde avgiften utan olägenhet fastställas för den tid förordningen därom skulle gälla. För bedömande av avgiftens storlek må anföras följande uppgifter ur handelsstatistiken om medelvärdet per kilogram under vart och ett av åren 1933—1935 av följande importerade varor: spillånga, torkad fisk, saltfisk, saltad sill samt sockersaltad och kryddad sill och salt strömming: 1933 spillånga 145 annan torkad fisk: »torskfiskar» i statistiken c:a 58 »annan» i statistiken (häri ingår obetydlig kvantitet * rökad fisk») »52 saltfisk » 31 saltad sill » 25 kryddad och sockersaltad sill » 27 salt strömming » 23

1934 130

1935 — öre per kg

»

» »

60 30 27 25 22

79 40 42 43 22

» > >» » »

» » » » » » » » » »

Fiskeriutredningen har funnit följande avgifter lämpliga: för spillånga 20 öre per kg » annan färsktorkad fisk 10 » » » » saltfisk 5 » » » >' saltad och kryddad sill och strömming . . . . 3 » » >

116 I fråga om inom riket beredd fiskvara torde prisregleringsavgift — i likhet med vad som gäller beträffande accis å margarin med mera — böra utgå endast å vara som beredes för försäljning och inbetalas i den mån denna levererats till köpare. Rörande deklaration av beredning av avgiftspliktiga fiskvaror torde i huvudsak liknande bestämmelser, dock något förenklade, böra utfärdas som i fråga om accis å margarin med mera. Sålunda borde det åligga beredare bland annat att inom 15 dagar efter utgången av varje månad till fiskeristyrelsen avlämna en på tro och heder avgiven deklaration rörande den myckenhet avgiftspliktig vara, som under månaden av honom eller för hans räkning beretts och huru mycket som till köpare levererats. I deklarationen skulle avdrag få göras för vad som kan hava frän återförsäljare under samma tid återlevererats såsom till försäljning oduglig vara. Har beredare under månaden till utlandet utfört avgiftspliktig vara under vederbörlig tullkontroll, skulle han likaledes äga att med företeende av bevis från vederbörande tullmyndighet för den utförda kvantiteten göra motsvarande avdrag i deklarationen. Beredare skulle för varje kalenderkvartal till statskontoret inbetala den avgift, som belöpte å de i deklarationerna för kvartalet upptagna kvantiteter, som levererats till köpare. Där det med hänsyn till särskilda förhållanden funnes påkallat, skulle Kungl. Maj:t äga medgiva befrielse från eller återbäring av avgift. För utövande av kontrollen skulle fiskeristyrelsen äga utse en eller flera kontrollanter. Kostnaden för kontrollens utövande skulle bestridas av medel, som inflyta genom avgifterna. Då i motionerna förutsattes — och det är även fiskeriutredningens mening — alt från fiskvaror influtna avgifter oavkortade skulle användas till fiskerinäringens främjande, har det synts fiskeriutredningen lämpligast att åt den av särskilt tillkallade utredningsmän föreslagna fiskeristyrelsen uppdraga att handhava de göromål, som bli förknippade med upptagande av avgift å nu ifrågavarande fiskvaror. Fiskeristyrelsen skulle enligt det framlagda förslaget övertaga utarbetandet av fiskeristatistiken. Det synes därför lämpligt, att deklarationerna angående beredningen av de fiskvaror, varom fråga är, avgivas till fiskeristyrelsen. Då styrelsen även skulle ägna uppmärksamhet åt frågor rörande avsättningen av fiskvaror, synes det även vara förenat med fördelar, att styrelsen genom dessa deklarationer sättes i tillfälle att följa produktionen av dessa fiskvaror. Skulle en fiskeristyrelse ej eller ej genast komma att inrättas, anser fiskeriutredningen det mest ändamålsenligt att uppdraget lämnas åt den fiskerinämnd, utredningen föreslagit i dylikt fall skola tillsättas för att handhava ärenden i samband med regleringen av handeln med färsk strömming och sill fångad i Östersjön, varom fiskeriutredningen den 6 februari 1937 avgivit utlåtande till Kungl. Maj:t. Administrationskostnaderna för en dylik nämnd synas böra bestridas av fonden. Avgifter för varor, som införas till riket, skulle lämpligen kunna upptagas av tullverket i den ordning, som om tull är föreskriven, för att sedan tillföras fiskets prisregleringsfond. Dock borde avgift för vara, som införes av svenskt företag, som berett varan ombord å fartyg, erläggas i samma ordning som avgift för vara, som beretts inom riket. Beträffande storleken av de avgifter å de olika varorna som kunna beräknas inflyta må följande anföras: Spillånga: 1933 införsel beredning inom riket

1 672 c:a 280 959 Summa c:a 282 631

1934 5 333 378 874 384 207

1935 — kg 440 807 » 440 807 kg

117 I genomsnitt torde man kunna räkna med en årsberedning av cirka 400 000 kilogram spillånga. Efter en avgift av 20 öre per kilogram skulle avgifterna uppgå till cirka 80 000 kronor. Annan torkad fisk: 1933 införsel (häri ingår obetydlig kvantitet rökt fisk) 1 659 343

1934 1 720 719

1935 1 674 691 kg

Räknar man med cirka 1 600 000 kilogram skulle avgifterna efter 10 öre per kilogram uppgå till cirka 160 000 kronor. Saltfisk: 1933 381 556 ?

införsel beredning inom riket

1934 1935 424 508 683 698 kg ? c:a 1 200 000 »

Efter 5 öre per kilogram skulle avgifterna uppgå till cirka 60- å 80 000 kronor. Saltad och kryddad sill och strömming: införsel: •saltad kryddad och sockersaltad

1933 26 603 244 2 823 320 Summa 29 426 564

1934 24 497 794 4 245 922 28 743 716

1935 22 835 511 kg 3 416 470 » 26 251 981 kg

införd svenskfångad 1 134 757 inom riket saltad och kryddad (industriell produktion) 269 060 strömming: införsel 28 430 inom riket beredd

2 667 890

2 200 000 kg

527 143

— »

19 514 216 441 » antagligen c:a 2 500 000 »

För i genomsnitt 30 miljoner kilogram skulle avgifterna efter 3 öre per kilogram uppgå till cirka 900 000 kronor. De avgifter som årligen skulle beräknas komma att tillföras fiskets prisregleringsfond skulle således uppgå till ungefär l 1 ^ miljoner kronor. Fiskeriutredningen har utarbetat förslag till förordning i ärendet, vilket bilägges. Såsom förut nämnts, har fiskeriutredningen vid utarbetandet av sitt förslag i likhet med motionärerna och i överensstämmelse med den uppfattning, som synes ha varit rådande inom jordbruksutskottet, utgått ifrån att, då vår fiskerinäring av handelspolitiska skäl ej synes kunna erhålla skydd mot en betydande import — år 1935 (inklusive fiskkonserver) uppgående till ett värde av omkring 24 miljoner kronor, motsvarande ungefär saltsjöfiskets värde är 1934 (25-4 miljoner kronor) — denna näring bör beredas stöd pä annat sätt. Fiskeriutredningen får vidare erinra om att jordbruksutskottet i sitt förutnämnda utlåtande dock i annat sammanhang även uttalat, att utskottet icke kunde underlåta att giva uttryck åt den meningen, att fiskets legitima intressen för närvarande måhända icke kunde göra sig gällande på det sätt, som betingades av näringens vikt i folkhushållningen. I likhet med jordbruksutskottet har det synts fiskeriutredningen, såsom i det föregående framhållits, som vore den i motionerna föreslagna vägen att lämna stöd framkomlig. Skulle emellertid hinder anses möta för erhållande på detta sätt av medel till stödåtgärder, torde ej annan utväg återstå än att den föreslagna fiskets prisregleringsfond varje år tillföres medel genom särskilt anslag. Det är, såsom förut framhållits, svårt särskilt första aret att beräkna kostnaderna för genomförande av till exempel den pris-

118 reglering, som utredningen föreslagit i samband med regleringen av handeln med strömming och sill, fångad i Östersjön. Även för andra prisregleringsföretag är det nödvändigt att disponera större belopp än som för hela året behöver tagas i anspråk, detta för att kunna motstå tillfälliga större växlingar på marknaden. För första året anser fiskeriutredningen att ett belopp motsvarande vad som beräknas skulle ha influtit, om prisregleringsavgifter skulle ha erlagts på sätt utredningen ifrågasatt, borde anslås. Fiskeriutredningen har även undersökt det framlagda förslaget om prisregleringsavgift å vissa fiskvaror ur handelspolitisk synpunkt och får härom anföra följande. Ett traktatmässigt hinder mot införande av den föreslagna prisregleringsavgiften föreligger, i det att i artikel I i gällande svensk-brittiska handelsöverenskommelse av den 15 maj 1933 föreskrivits, att, bland andra varor, saltad sill (stat. nr 48) vid införsel till Sverige icke skall vara underkastad andra eller högre tullar eller avgifter än de, vilka angivits i bilaga I till överenskommelsen; i bilagan stadgas tullfrihet för saltad sill. Då fiskeriutredningen detta oaktat ansett sig kunna föreslå införande av prisregleringsavgift jämväl beträffande saltad sill, har det varit i den förhoppningen, att det måtte visa sig görligt att i förhandlingsväg utan alltför stor svårighet utverka medgivande härtill från brittisk sida. Såvitt fiskeriutredningen kunnat bedöma, synas nämligen de brittiska intressena i saken icke blivit nämnvärt berörda genom prisregleringsavgiftens införande, med hänsyn till såväl att importen av saltad sill från Storbritannien är förhållandevis obetydlig som att avgiften skulle utgå både för all till riket införd saltad sill, även då införseln sker med svenskt fartyg, och för sådan sill, som inom riket beredes för försäljning. Med avseende ä de handelspolitiska synpunkterna i övrigt har för fiskeriutredningen framhållits, att erinringar mot införande av den föreslagna prisregleringsavgiften förmodligen komme att framföras från åtminstone några av de länder som bedriva export av ifrågavarande fiskvaror till Sverige. Såsom framgår av bifogade statistiska uppgifter angående kvantiteten och värdet av Sveriges införsel åren 1934 och 1935 under de statistiska nummer, vilka avse av den ifrågasatta åtgärden berörda varor, äro huvudleverantörerna Norge och Island. Beträffande Norge har särskilt framhållits angelägenheten av att största försiktighet iakttages i fråga om åtgärder, som beröra fiskeområdet, Norges känsligaste exportintresse vilka skulle kunna föranleda åtgärder riktade mot importen av svenska varor till Norge. Det har härvid påpekats, att Sverige i förhållande till Norge under de senaste åren haft ett betydande exportöverskott (enligt svensk statistik 16-8 miljoner kronor år 1935 och icke mindre än 46*7 miljoner kronor år 1936). Beträffande Island, vars export till Sverige till övervägande del utgöres av kryddad och saltad sill (enligt sven r k statistik var värdet av sillimporten från Island år 1934 3*1 miljoner kronor och år 1935 4*6 miljoner kronor eller respektive 89 % och 90 % av totalvärdet av imoorten från Island), har särskilt påpekats, att införande av prisregleringsavgift för nämnda vara möjligen komme att å isländsk sida framkalla farhågor för nedskärning av T ^ n d s export till Sverige och därmed föranleda en störning av de svensk-isländ c ko förbindelserna över huvud. Även beträffande vissa övriga länder har för fiskeriutredningen framhållits, att införande av prisregleringsavgift för de slag av beredd fisk. pom exporterades från dessa länder till Sverige, möjligen kunde tänkas giva anledning till erinringar. Med allt beaktande av nu anförda allmänna handelspolitiska synpunkter, vilka för övrigt föranlett fiskeriutredningen att icke föreslå eller tillstyrka vidtagande av några uteslutande mot Sveriges import av fiskvaror riktade restriktiva åtgärder, har utredningen ansett att den omständigheten, att såsom ovan anförts den tilltänkta prisregleringsavgiften är avsedd att drabba icke blott till riket införda varor,

119 ulan även varor, som inom riket beredas till försäljning, är ägnad att avsevärt försvaga de betänkligheter, som förslagets framläggande och genomförande må komma att föranleda från främmande makters sida. Då fiskeriutredningen icke heller funnit det vara antagligt, att beläggandet av ifrågakommande varor med prisregleringsavgift av föreslagen relativt obetydlig storlek skulle komma att leda till minskning i konsumtionen därav, har utredningen ansett, att det icke är sannolikt, att främmande makters fiskeriintressen komme att trädas för när genom en dylik åtgärd. Fiskeriutredningen har dock uppmärksammat, att notifikation torde böra verkställas till vederbörande i Danmark och Norge enligt med dessa länder gällande fiskeriöverenskommelser, därest Kungl. Maj:t finner lämpligt framlägga förslag i ämnet.

Bil. 1 till bilaga 10. Förslag till Kungl. Maj:ts förordning o m prisregleringsavgift å vissa fiskvaror. 1 §• För stöd- och prisreglerande åtgärder inom fiskels område skall för följande varor, som inom riket beretts för försäljning och levererats till köpare eller som till riket införas, även då införseln sker med fartyg, vara varan beretts av svenskt företag, erläggas prisregleringsavgift, för spillånga > annan färsktorkad fisk > saltfisk » kryddad, sockersaltad eller strömming

med 20 öre per kg » 10 » » » s 5 » » » och saltad

sill och »

»

» »

2 §• Det åligger den, som inom riket för försäljning bereder vara, för vilken enligt denna förordning prisregleringsavgift skall utgå, att inom femton dagar efter utgången av varje månad till fiskeristyrelsen avlämna en på tro och heder avgiven deklaration rörande den myckenhet avgiftspliktig vara, som under månaden av honom eller för hans räkning beretts och huru mycket som till köpare levererats. Fiskeristyrelsen må dock medgiva annan tid för avgivande av dylik deklaration. I deklarationen må avdrag göras för vad som kan hava från återförsäljare under ifrågavarande tid återlevererats såsom till försäljning oduglig vara. Beredare, som under månaden levererat avgiftspliktig vara till annan beredare, äger för den levererade varan göra avdrag i deklarationen, om vid denna fogats intyg av köparen, att denne mottagit varan för att därav bereda annan avgiftspliktig vara. Har beredare under månaden till utlandet utfört avgiftspliktig vara under sådan tullkontroll, som i 12 § tullstadgan sägs, äger han att för den utförda kvantiteten göra motsvarande avdrag i deklarationen. För åtnjutande av dylik rätt skall vid deklarationen fogas bevis från vederbörande tullmyndighet angående den utförda varans vikt och beskaffenhet samt dagen för utförseln.

3§. Beredare skall inom femton dagar efter utgången av varje kalenderkvartal erlägga den prisregleringsavgift, som belöper pä de varukvantiteter som jämlikt avgivna deklarationer under kalenderkvartalet av honom eller för hans räkning till köpare levererats. Avgift skall inbetalas till statskontoret, som för varje kalenderkvartal lämnar fiskeristyrelsen besked om influtna avgifter. 4 §. Avgift för vara, som införes till riket, skall erläggas till tullverket i den ordning, som om tull är föreskriven. Jämväl i fråga om betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för dröjsmål med eller uteblivande av betalning skall beträffande prisregleringsavgiften gälla vad rörande tull finnes stadgat. Dock skall avgift för vara, som införes till riket av svenskt företag, som berett varan ombord ä fartyg, erläggas i den ordning som i 3 § sägs. Om sådan införsel skall tullverket lämna fiskeristyrelsen meddelande. Restitution av erlagd prisregleringsavgift mä efter ansökan hos Kungl. Maj:t åtnjutas för vara, vilken utföres till utrikes ort eller svensk frihamn. Besked om för varje kalenderkvartal jämlikt denna paragraf erlagda avgifter skall av statskontoret lämnas fiskeristyrelsen. 5 §• Visar någon, som erlagt eller skall erlägga prisregleringsavgift, att varan försålts till ett pris, som blivit före den dag, då denna förordning utkommit från trycket, avtalat och är han icke pä grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen uttaga prisregleringsavgift, som belöper å det försålda partiet, äger Kungl. Maj:t bestämma, att avgiften skall erläggas av köparen, eller ock, där skäl därtill föreligger, utan sådant åläggande för köpare medgiva säljaren befrielse från eller återbäring av avgiften. Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre månader efter det denna förordning trätt i kraft. Där det med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat, må Kungl. Maj:t jämväl under andra omständigheter än i första stycket avses medgiva befrielse frän eller återbäring av avgift. 6 §. Kontrollen över riktigheten av jämlikt 2 § lämnade deklarationsuppgifter handhaves av fiskeristyrelsen, som jämväl äger utse en eller flera kontrollanter att emot ersättning, som bestämmes av fiskeristyrelsen, biträda vid kontrollen. Närmare bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden meddelas av fiskeristyrelsen. Beredare skall tillhandahålla sina handelsböcker för kontrollant samt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som fiskeristyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll meddelar, ävensom de anvisningar, som kontrollant i enlighet med fiskeristyrelsens särskilda bestämmelser kan lämna. För bestridande av kostnaden för kontrollens utövande äger fiskeristyrelsen uppbära erforderliga medel ur de avgifter, som enligt denna förordning inflyta. 7 §. Granskning av i 2 § nämnda deklarationer mä ej verkställas av annan än fiskeristyrelsen eller jämlikt 6 § utsedd kontrollant. I övrigt må deklaration icke vara för

121 någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock må deklarationerna för statistisk bearbetning användas av fiskeristyrelsen. 8 §. Jämlikt 3 och 4 §§ erlagda avgifter skola tillföras fiskets prisregleringsfond, som förvaltas av statskontoret. Fonden skall på sätt Kungl. Maj:t efter förslag av fiskeristyrelsen bestämmer användas för vidtagande av stöd- och prisreglerande åtgärder inom fiskets område. 9 §. Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, som i 2 § sägs, eller bryter mot bestämmelserna i 6 § andra stycket bote från och med fem till och med trehundra kronor. Har någon i deklaration mot bättre vetande eller på grund av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, så att han därigenom undgått att betala prisregleringsavgift eller fått erlägga för låg sådan, bote högst tre gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits, samt vare jämväl förpliktad utgiva den prisregleringsavgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits. 10 §. Försummar någon att inom i 3 § föreskriven tid inbetala prisregleringsavgift, straffes med dagsböter. 11 §• Den, som utan behörig anmälan till tullklarering till riket inför eller söker införa icke tullbelagd vara, för vilken prisregleringsavgift skall utgå, straffes med dagsböter och have förverkat varan jämte emballage och kärl, vari den förvaras. 12 §. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller beredares bokföring, må ej i vidare mån än hans tjänstutövning fordrar yppa vare sig innehållet i sådan deklaration eller beredares affärsförhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse som nu sagts, straffes med dagsböter. 13 §. Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse, som i 9 eller 10 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare. Förseelse, varom i 12 § sägs, är icke föremål för allmänt åtal, där densamma ej av målsägande till sådant åtal angives. I fråga om förseelse, som i 11 § avses, och beslag av vara, som anses förbruten, ävensom angående förfarandet med i beslag tagen vara samt påföljd vid förskrivning av vara, som skolat dömas förverkad, skola dock de bestämmelser, som gälla rörande olovlig införsel av tullbelagd vara, äga motsvarande tillämpning. 14 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom försäljningssumman för förverkad vara samt belopp, som utgivits i stället för sådan vara, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937 och gäller till utgången av år 1942.

122 Bil. 2 till bilaga

10 Sveriges införsel av vissa slag a v beredd fisk från olika länder under åren 1934 o c h 1935 (enligt officiell svensk statistik). 19 3 4 I n k ö p s l a n d

Kvantitet i kg

Värde i kr.

19 3 5 Kvantitet i kg

fNorge 5 333 6 900 Norge 14 878 098 4 130 922 11817 662 Danmark 291 279 83 435 1 102 345 Färöarna 6 570 I Island ; 545 165 2 219 617 7 391 255 Spillånga (stat. nr 29: 1) 1 Finland 287 303 74 072 282 200 Saltad sill (stat. nr 48) Estland 1 970 936 138 405 Danzig 17 800 5 882 14 750 27 907 7 785 9 400 Tyska riket . . . 73 107 26 582 713 069 Nederländerna. 375 165 129 787 n 359 855 Storbritannien . 19 514 4 350 216 441 Saltad strömming (stat. nr 49) Finland 406 998 120 214 622 839 Saltade torskfiskar (klippfisk) Norge 4 352 6 850 21 169 Danmark (stat. nr 50) 2 745 10 660 39 690 Övriga länder.. 589 534 152 317 930 445 Norge 53 320 Danmark 487 933 863 712 2 387 715 Kryddad eller sockersaltad sill Island 161 250 37 975 43 100 Finland (stat. nr 52) 5 950 2 035 Nederländerna. 1 890 Storbritannien . 1 255 654 Övriga länder.. Torkad eller rökt fisk (stat. nr tNorge 709 804 1 009 013 1 642 563 55 och 56) 10 915 20 826 32 128 (Övriga länder.. 1 Importen ovanligt stor på grund av felslaget fiske vid Island. År 1933 var importen blott 151 388 kg med ett värde av 67 577 kr.

(

123 Bilaga 11.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående fiskets stöd- och prisregleringsfond. 1 §• Ur fiskets stöd- och prisregleringsfond må Kungl. Maj:t anvisa medel för vidtagande av åtgärder i syfte att genom reglering av priserna å fiskets produkter, underlättande av avsättningen av fångsterna eller på annat sätt söka bereda fiskare skälig inkomst av fisket, ävensom för bedrivande av propaganda för användning av det svenska fiskets produkter och för stödjande av organisationsväsendet bland fiskare. Kungl. Maj:t äger att i varje särskilt fall meddela närmare bestämmelser angående användningen av anvisade medel. 2 §•

Fonden tillföres medel på sätt riksdagen anvisar. Fonden förvaltas av statskontoret.

124 Bilaga 12.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse om v i s s reglering av priset å färsk saltsjöfisk och skaldjur. Härigenom kungöres följande. 1 §• Inom Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län må, där så finnes av behovet påkallat, i syfte att söka bereda fiskare skälig inkomst av fisket genom Västkustens prisregleringsnämnds för fisk och skaldjur försorg anordnas reglering av priset å färsk saltsjöfisk samt skaldjur, som utmed kusterna av sagda län ilandföres av svensk fiskare, dock med undantag av sill fångad i Östersjön, varvid skall gälla 1) att prisreglering skall avse fastställande av pris (minimipris), under vilka fiskare, som deltager i prisreglering, ej må sälja det slags fisk eller skaldjur prisregleringen gäller; 2) att till fiskare, som deltager i prisreglering, skall för fisk och skaldjur, som ej uppnått fastställt minimipris, utbetalas vederbörligt minimipris eller viss del därav; 3) att deltagande i prisreglering skall vara frivilligt; 4) att nämnden skall äga bestämma tid, plats och område för varje prisreglering, de fiskslag och skaldjur densamma skall omfatta, de minimipris, som skola tillämpas, huruvida till fiskare skall utbetalas fullt minimipris eller endast viss del därav, de prisregleringsavgifter som för varje särskild prisreglering skola erläggas av dem, som deltaga i prisregleringen, huru fisk och skaldjur, som ej uppnått fastställt minimipris, skall disponeras, samt i övrigt meddela regler för deltagande i prisreglering; 5) att nämnden skall äga att själv eller genom av densamma förordnat ombud meddela bestämmelser om begränsning av fångst eller tillförsel, där tillförseln är så riklig, att avsevärd svårighet att vinna avsättning för fångsterna uppkommer; dock att Kungl. Maj:t må meddela nämnden direktiv i nu berörda hänseenden. Uppsikt över prisregleringarnas handhavande utövas av fiskeristyrelsen. 2 §• För utbetalande av minimipris, som i 1 § sägs, skall i första hand användas medel, som inflyta genom försäljning av fisk och skaldjur, som ej

125 uppnått för ifrågavarande prisreglering fastställt minimipris, men därjämte i mån av behov av i vederbörande prisreglering deltagande fiskare erlagda prisregleringsavgifter. I den mån nu nämnda medel ej förslå, må av Kungl. Maj:t för prisreglering enligt denna kungörelse anvisat anslag tagas i anspråk. Alla med anordnande av prisreglering enligt denna kungörelse förenade kostnader för nämnden, övrig administration och kontroll skola gäldas av anvisat statsanslag. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

126 Bilaga 13.

Förslag

till

ändring av förordningen om viss reglering av priset å färsk strömming och sill den 30 juni 1937 (nr 646). Vad i förordningen om viss reglering av priset å färsk strömming och sill den 30 juni 1937 (nr 646) sägs om statens fiskenämnd skall från och med den 1 juli 1938 gälla för Ostkustens prisregleringsnämnd.

127 Bilaga 14.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts instruktion för Västkustens prisregleringsnämnd för fisk och skaldjur. 1 §• Västkustens prisregleringsnämnd för fisk och skaldjur utgör organ för handhavande enligt denna instruktion av uppgifter, som äga samband med anordnande, enligt därom den utfärdad kungörelse, av reglering av priset å färsk saltsjöfisk och skaldjur, som utmed kusterna av Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län ilandföres av svensk fiskare, dock med undantag av sill fångad i Östersjön. Nämnden har sitt säte i Göteborg. 2 §• Nämnden åligger att med uppmärksamhet följa marknaden för fisk och skaldjur, som i 1 § avses, samt att med ledning därav anordna prisregleringar enligt kungörelsen den om viss reglering av priset å färsk saltsjöfisk och skaldjur och förvalta för sådana prisregleringar inflytande medel, ävensom därför anvisat statsanslag. Nämnden har att i god tid hos Kungl. Maj:t göra anmälan om föreliggande behov av statsanslag för anordnande av prisregleringar, varom här är fråga. 3 §• Nämnden består av fem ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj.t för tre år åt gången. Bland ledamöterna utser Kungl. Maj:t ordförande. Kungl. Maj:t bestämmer ersättning till ledamöterna. 4§Hos nämnden skall finnas anställd en sekreterare, som tillsättes enligt föreskrift av Kungl. Maj:t. Ersättning till sekreteraren bestämmes av Kungl. Maj:t. 5 §• Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden. Ordföranden är skyldig kalla till sammanträde, om tre ledamöter så fordra.

128 Vid handläggning av ärende av större vikt böra såvitt möjligt samtliga ledamöter närvara. Såsom nämndens beslut gäller den mening för vilken de flesta rösterna avgivits, eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträtt. 6 §• Vid sammanträde skall föras protokoll, angivande de ledamöter som närvarit, de ärenden som behandlats samt besluten. Protokollet justeras av ordföranden. Ledamot, vilkens mening icke överensstämmer med i hans närvaro fattat beslut, äger få sin mening antecknad till protokollet. 7 §• Från nämnden utgående expeditioner undertecknas av ordföranden eller, efter nämndens bestämmande, av sekreteraren. 8 §• I den mån så prövas nödigt för fullgörande av nämndens åliggande må ordföranden samt, efter nämndens eller ordförandens bestämmande, nämndens övriga ledamöter och sekreteraren företaga resor inom riket. 9 §• Nämnden äger på vederbörliga platser för bokföring över av nämnden anordnade prisregleringar, upptagande av prisregleringsavgifter, försäljning av fisk och skaldjur, som ej uppnått fastställt minimipris, samt kontroll över prisregleringarna anlita härför erforderlig personal. Till bestridande av ersättning åt nämnda personal, expenser och andra nödiga kostnader äger nämnden använda erforderliga medel ur för prisregleringsverksamhet, varom här är fråga, anvisat statsanslag. 10 §. Det åligger nämnden att hålla fiskeristyrelsen på sätt denna bestämmer underrättad om anordnade prisregleringar och gången av dem. 11 §• Det åligger nämnden att varje år före den 1 mars till chefen för jordbruksdepartementet avgiva berättelse över nämndens verksamhet under närmast föregående år samt över av densamma anordnade prisregleringar. Denna instruktion länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1938.

129 Bilaga 15.

Förslag

till

Lag angående ändring av 3 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. 3 §• I Norrbottens — och onsdag. I Uppsala — av Gränsölandet. Vid de skall dragas. I Göteborgs följande undantag: fiske efter ostron strandägaren förbehållet; fisket efter hummer av Finsbolandet. Vid Skånes västra kust må varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i tredje stycket sägs; dock vare strandägaren förbehållet. Vid Malmöhus läns södra kust må varje svensk undersåte utöva fiske, med undantag av fiske efter ål med fast redskap, eller agntäkt vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i tredje stycket sägs. Där vid rätt bibehållna. De, som och intrång. Har strandägaren det underhåller. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

9— 717572

130 Bilaga 16.

Förslag

till

Lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. Vad i lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning dels såvitt den ändring i lagen om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1938, medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske, med undantag av fiske efter ål med fast redskap, eller agntäkt vid Malmöhus läns södra kust, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens ägare, varvid dock ersättning skall utgå allenast där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1938 själv eller genom annan tillgodogjort sig sådant fiske eller agntäkt, dels såvitt denna ändring medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att bedriva fiske efter hummer inom Vette, Tanums och Kville härader av Göteborgs och Bohus län å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager, varvid dock ersättning skall utgå allenast där strandägaren med uteslutande av andra än å samma ö boende efter den 1 juli 1928 men före den 1 januari 1938 själv eller genom annan tillgodogjort sig sådant fiske. Framställning om ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid gjord, där den skett före den 1 juli 1943. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

131 Bilaga 17.

I. Översikt över behandlingen av frågan om Sveriges anslutning till Nordsjökonventionen. Kommerskollegii

utlåtande

30/12 1881 över förslaget till

konvention:

1) Ändamålet med konventionen är i högsta grad beaktansvärt och Sverige bör ej undandraga sig att biträda en dylik konvention; 2) Sverige hävdar visserligen 4-milsgräns för sitt sjöterritorium, men då Nordsjön ej berör Sveriges territorium och då Skagerak och Kattegatt å konferensen ansetts tillhöra uteslutande de stater, som äga stränderna, bör ifrågavarande bestämmelse om 3-milsgräns i konventionsförslaget ej utgöra hinder för Sverige att biträda detta; 3) fiskefartygen skola enligt förslaget vara inregistrerade enligt i varje land gällande regler och, liksom ock fiskredskapen, vara märkta på närmare angivet sätt samt vidare vara försedda med nationalitetshandling; för närvarande finnas otillräckliga eller inga bestämmelser härom; 4) förslagets förbud att ha viss redskap ombord innebär egentligen ett exportförbud, varom för närvarande ingenting är bestämt; 5) för närvarande gälla enligt sjölagen andra bestämmelser angående bärgning än enligt konventionsförslaget; 6) konventionsförslagets bestämmelser angående kryssarchefernas rätt till förhör etc. innebär något för svenskt rättegångsväsen alldeles nytt; denna fråga torde ej kunna ordnas på ekonomisk lagstiftningsväg; 7) tillstyrker att Sverige biträder konventionen med förbehåll som finnas av grundlag eller särskilda omständigheter påkallade; art. 25 borde redigeras enligt engelska förslaget; 8) kollegiet avgav förslag till följande nya kungörelser: a) kungörelse angående vad vid fiske i Nordsjön iakttagas bör, b) förordning om registrering och märkning av utrikes gående däckade fartyg under 20 tons och öppna fartyg av vad storlek som helst, ävensom fiskefartyg, c) kungörelse angående ändring i tullstadgan, d) kungörelse om vissa ändringar i förordningen 6/6 1873 angående anbringande å svenska handelsfartyg av deras egna och deras hemorters namn, e) kungörelse om tillägg i förordningen 4/6 1868 angående sättet och ordningen för sjöfolks på- och avmönstring samt utfärdandet av sjömansrulla,

132 f) kungörelse om ändring och tillägg i förordningen 4/6 1868 angående pass- och nationalitetshandlingar för svenska till orter utom Sverige gående fartyg. 9) angående försäljning av brännvin torde numera vad svenska fartyg angår föga vara att befara, men Sverige bör dock för sin del förbjuda all handel med spritdrycker å fartyg i Nordsjön; 10) undervattenstelegrafkablar böra skyddas på liknande sätt som statens telegraf inrättningar. Generaltullstyrelsens utlåtande 111 A 1882 över förslaget till konvention: Instämmer med kommerskollegium i fråga om Sveriges deltagande i konventionen men framställer ett par anmärkningar i anledning av de förslag till nya kungörelser kommerskollegium framlagt. Kungl. Maj.ts proposition 8/1 1883 (nr 21) med förslag till förordning angående ansvar för vissa av fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser. Förslaget innehöll bland annat följande: Förgriper sig, såsom i 10 kap. 1 § strafflagen sägs, svensk undersåte, som idkar fiske i Nordsjön, emot befälhavare å annan makts kryssare, vilken enligt mellan Sverige och den makt ingången överenskommelse äger att över fisket utöva tillsyn, eller emot officer, som handlar efter befälhavarens order, vare lag som i sagda paragraf skils. Förbryter fiskaren sig, såsom i nämnda paragraf sägs, emot någon av underbefälet eller manskapet, som handlar efter befälhavarens order, straffes efter ty i 5 § samma kapitel för brott av dylik beskaffenhet stadgas. Gör fiskare vid offentlig förrättning, som i Nordsjön företages av kryssarens befälhavare eller av någon, som handlar efter hans order, våldsamt motstånd, utan att förrättningsmannen våldföres, vare lag som i 6 § samma kapitel sägs. Tredskas fiskare att efterkomma föreskrift, som honom av kryssarens befälhavare eller någon, som handlar efter dennes order å tjänstens vägnar, meddelas, bote fr. o. m. 5 t. o. m. 50 kr. Lagutskottets utlåtande (nr 18) över propositionen 9/3 1883: Om de fördelar eller olägenheter, vilka kunna för Sverige uppstå av ett tillträde till konventionen, ha mycket olika meningar yppat sig. Man har beträffande möjligen uppkommande olägenheter huvudsakligen fäst sig vid art. 14 och 17 i konventionen och anfört, att bohuslänska fiskare, som idkade storsjöfiske, skulle nödsakas vika för ett jämförelsevis obetydligt drivgarnsfiske efter sill eller makrill. De svenska backefiskarna skulle vara skyldiga begiva sig undan, så snart en drivgarnsfiskare syntes. Häremot har å andra sidan erinrats, att ett dylikt påstående berodde på en missuppfattning av konventionens text, då art. 17 endast avsåge ett förbud mot att sätta eller förankra backor eller annat fiskeredskap tvärs över flytande drivgarn. Artikeln förbjöd ingalunda utsättande eller förankrande av backor eller annan fiskredskap på andra tider eller ställen än där drivgarnsfiske för tillfället påginge.

133 De svenska backefiskarna sätta ut och taga upp sina backor då det är ljust. Det har vidare anförts, alt konventionen huvudsakligen gällde förhållandena i västra och södra Nordsjön och att våra fiskare som hålla till i nordöstra delen ej hade att befara någon farlig kollision med trålfiskare. Det har vidare sagts, att drivgarnsfiskare icke kunde skada svenska fartyg och ej heller deras redskap, men däremot kunde drivgarnsfiskarnas redskap lida skada, om den dreve ned på det förankrade fartyget. Vore nu de svenska fiskarna pliktiga att vika, kunde fall inträffa, då de skulle nödgas kapa sitt ankaretåg och lämna all sin utestående redskap, men vore de icke pliktiga att vika, så vore det drivgarnsfiskarna som finge söka sig annan plats och havet räckte till för dem båda. Det funnes sålunda ytterst få fall, har det anförts, där svenska fiskare för närvarande, såsom fisket nu bedrevs i Nordsjön, hade att befara något sammanträffande med övriga nationers fiskare och intet, där de vid sådant sammanträffande kunde befara att bli den lidande parten. Sverige hade således intet att vinna av ett tillträde till konventionen, men våra fiskare hade, om konventionen tillträddes, att underkasta sig alla de bestämmelser som den föreskreve. Häremot har å andra sidan anförts, att förmenandet att konventionens bestämmelser skulle vara grundade uteslutande på förhållandena i västra och södra Nordsjön, berodde på obekantskap med de verkliga förhållandena. Klagomål mot trålarnas framfart hade förnummits även i andra delar av Nordsjön. Även bohuslänska storsjöfisket hotades av trålfisket. Konventionens fördelar för de svenska bankfiskarna voro tydliga. Art. 15 försäkrade dem att ostörda få fortsätta det fiske, de redan begynt. Art. 18 förbjöde andra fiskare att haka fast vid deras bojar, flöten o. s. v. Art. 19 fredade deras backor lör trålfiskare. Art. 21 förbjöde andra fiskare, som fångat deras backor, att kapa dessa, eller ock ålade artikeln de förra att strax återknyta delarna, om det befunnits nödvändigt kapa hackorna för att komma klar. Art. 22 skärpte ytterligare äganderättens helgd i detta hänseende. Art. 25 garanterade dem att återfå den förlorade redskap, som av andra fiskare bärgats. Art. 26 och följande tillförsäkrade dem bistånd mot alla oförrätter och förluster, som förorsakats av andra fiskare. Stora olägenheter kunde uppstå av att sakna det bistånd och den omedelbara rättssäkerhet, som erbjödes de svenska nordsjöfiskarna genom konventionen. Ingen kryssare skulle vara förbunden bispringa dem, och, om de oförskyllt anklagades, skulle det åtminstone bliva betydligt svårare för dem än för andra nationers fiskare att bevisa sin oskuld. Ingen skulle vara förbunden söka tillrättaskaffa den redskap de förlorat. Varje trålfiskare skulle ostraffat kunna gå över deras backor. Slutligen kunde man vänta, att svenska fiskare en dag skulle deltaga i annat fiske i Nordsjön än backefisket. I anledning av den i art. 2 fastställda fiskegränsen anför utskottet, att, då Sverige ej har till Nordsjön stötande kust, saknar denna bestämmelse praktisk betydelse för oss.

134 Utskottet anser att även om några olägenheter skulle kunna uppstå av ett tillträde till konventionen fördelarna dock äro övervägande. Utskottet, som icke har något att erinra beträffande de särskilda bestämmelserna, hemställer, att riksdagen ville antaga den föreslagna förordningen. Riksdagens första kammare avslog propositionen med 80 röster mot 36. Under debatten anfördes i huvudsak mot tillträde till konventionen: de påtalade oordningarna ha förekommit i södra och sydvästra Nordsjön, ej i nordöstra delen, där våra fiskare hålla till; konventionen har tillkommit till drivgarnsfiskares fördel och innehåller bestämmelser i art. 14 och 17 som göra det möjligt att uttränga de svenska fiskarna från deras gamla fiskeplatser; de utländska fiskarna beredas fördelar, medan de svenska fiskarna utsättas för olägenheter; hittills ha de svenska fiskarna ej haft något skydd i Nordsjön och det har gått bra; fiskarna bli genom konventionen ställda under polisuppsikt och underkastas förhör av personer, vilkas språk de ej förstå; fiskare anse, att konventionen ej medför några fördelar, men den kan leda till trakasserier; ej utrett om lämpligt örlogsfartyg finnes för bevakning från svensk sida; stora kostnader för tillträde till konventionen, för tillträde till konventionen: konventionen avser skydd för drivgarnsfisket mot ingrepp från trålfisket, men även backefisket får samma skydd; släpnotsfisket idkas ej blott i södra Nordsjön; om konventionen ej biträdes av Sverige, komma släpnotsfiskarna att draga sig till de svenska fiskeplatserna, där fiskarna ej äro skyddade; art. 14 och 17 innebära blott att fiskare ej få ankra eller sätta ut redskap på plats, där drivgarnsfiske redan pågår, och så nära intill drivgarnen, att kollision måste uppstå; oordningar ha förekommit även i andra delar av Nordsjön än de södra och sydvästra; vad språksvårigheten angår, blir det samma förhållande för alla nationer, men att m ä r k a är att enligt art. 31 få de, som äro föremål för beskyllningar, samt vittnena på sitt eget språk till protokollet bifoga alla uppgifter de önska. Riksdagens andra kammare avslog propositionen med 105 röster mot 78. Under debatten anfördes i huvudsak mot tillträde till konventionen: talrika petitioner från bohuslänska fiskare att propositionen måtte avslås; konventionen avser att förekomma oordningar i sydvästra Nordsjön; i denna del av Nordsjön, där många fiskare samlas på ett litet område, kunna lätt oordningar uppstå, helt annorlunda förhållanden råda i de delar av Nordsjön, där bohuslänska fiskare hålla till; enligt art. 17 skulle drivgarnsfiskare kunna driva bort våra bohuslänska fiskare i Nordsjön; ligga våra fiskare i vägen för släpnotsfiskare, skickar man blott efter drivgarnsfiskare och kryssare; våra fiskare förstå ej kryssarnas språk och komma därför att inför dem stå både svarslösa och för-

135 svarslösa; släpnotsfiskarna utgöra ej någon fara för våra storsjöfiskare; inga fördelar av tillträde till konventionen; kryssarna få en godtycklig rätt över fiskefartygen och visitationen kan lätt ge upphov till förvecklingar; i konventionen inga bestämmelser för fall, då kryssarna utan skälig anledning anhållit fiskefartyg och om ersättning för skada, som fiskefartyg därigenom lidit; de danska straffbestämmelserna äro högst 200 kr. böter, således betydligt lindrigare än enligt den i propositionen föreslagna förordningen; fiskefartyg torde i motsats till vad utskottet anfört kunna påräkna hjälp vid nödläge av kryssare, som kan lämna hjälp; för oförskyllt anklagande torde vid svenska domstolar ej uppstå de olägenheter, som utskottet framhållit i fall konventionen ej tillträdes; konventionen innehåller ej, såsom utskottet säger, förpliktigande för någon att tillrättaskaffa förlorad redskap; inga olägenheter av att konventionen ej tillträdes; antages konventionen, bli svenska fiskare ställda under kommando av officerare, vilkas språk de ej förstå, för tillträde till konventionen: ej blott engelska utan även danska och tyska fiskare som klagat över släpnotsfiskare; även backefiskare skyddas genom konventionen mot släpnotsfiskare; 17 art. har av många missuppfattats, den avser blott område, där drivgarnsfiske verkligen för ögonblicket pågår, ej där sådant fiske brukar bedrivas (den engelska texten: »driftnet fishing is actually going on»); även om konventionen ej biträdes, få våra fiskare ej idka fiske till förfång för andra; genom tillträde till konventionen få våra fiskare i Nordsjön samma skydd som andra nationers fiskare; redan nu skadegörelse å vårt backefiske i Nordsjön från trålfiskares sida; vad språkfrågan angår, råder reciprocitet; drivgarnsfiskare kunna ej, såsom påståtts, driva bort backefiskare, missuppfattning av art. 17; om fiskare begår brott mot kryssare, blir han, om konventionen antages, förd till svensk hamn för att dömas av svensk domstol, men till utländsk hamn för att dömas av utländsk domstol, om konventionen ej antages.

II. Internationell konvention angående ordnande av uppsikten över fisket i Nordsjön utanför de särskilda sjöterritorierna. Art. 1. Bestämmelserna i denna konvention, som har till ändamål att ordna uppsikten över fisket i Nordsjön utanför de särskilda sjöterritorierna, äro tilllämpliga på de höga kontraherande makternas undersåtar. Art. 2. Varje lands fiskare åtnjuta uteslutande fiskerätt inom ett vattenområde av tre mil, räknat från stranden vid lågvatten längs de särskilda ländernas hela kuststräcka och från de öar och bankar, som höra därtill.

136 I havsvikarna skall detta område av tre mil räknas från en rak linje, dragen tvärs över viken på det närmast vikens mynning belägna ställe, där densammas bredd icke överstiger tio mil. Denna artikel inskränker icke den rätt, som hittills tillerkänts fiskefartyg att fritt segla eller lägga sig för ankar inom de olika sjöterritorierna under villkor att de iakttaga i varje land gällande särskilda ordningsregler. Art. 3. Med de i föregående artikel omförmälda mil avses geografiska mil, av vilka sextio gå på en breddgrad. Art. 4. För tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention äro gränserna för Nordsjön sålunda bestämda: I. i norr genom parallellen för 61 breddgraden; II. i öster och i söder: 1) genom Norges kust mellan parallellen för 61 breddgraden och Lindesnaes fyr (Norge), 2) genom en rak linje, dragen från Lindesnaes fyr (Norge) till Hanstholms fyr (Danmark), 3) genom Danmarks, Tysklands, Nederländernas, Belgiens och Frankrikes kuster till fyren vid Gris-Nez; III. i väster: 1) genom en rak linje, dragen från fyren vid Gris-Nez (Frankrike) till den ostligaste fyren vid South Foreland (England), 2) genom Englands och Skottlands östra kuster, 3) genom en rak linje, dragen från Duncansby Head (Skottland) till sydliga punkten av South Ronaldsha (Orkneyöarna), 4) genom Orkneyöarnas östra kuster, 5) genom en rak linje, dragen från fyren vid North Ronaldsha (Orkneyöarna) till fyren vid Sumburgh Head (Shetlandsöarna), 6) genom Shetlandsöarnas östra kuster, 7) genom meridianen för fyren vid North Unst (Shetlandsöarna) till parallellen för 61 breddgraden. Art. 5. De höga kontraherande makternas fiskefartyg skola inregistreras i enlighet med de särskilda ländernas administrativa reglementen. För varje h a m n skall finnas en fortlöpande serie av nummer, föregångna av en eller flera begynnelsebokstäver, som bestämmas av vederbörande högre myndighet. Varje lands regering skall utfärda en förteckning med uppgift å dessa begynnelsebokstäver.

137 Denna förteckning, likasom alla sedermera i densamma skeende förändringar, skall meddelas övriga kontraherande makter. Art. 6. A alla fiskefartyg skola vara anbragta begynnelsebokstaven eller begynnelsebokstäverna för den hamn, där de äro hemmahörande, samt det nummer, varunder de i samma hamn blivit inregistrerade. Art. 7. Namnet på varje fiskefartyg, ävensom på hamnen, där detsamma är hemmahörande, skall målas med oljefärg, i vitt på svart grund, å fartygets bakstam, med bokstäver av minst åtta centimeters höjd och med minst tolv millimeter breda streck. Art. 8. Begynnelsebokstaven eller begynnelsebokstäverna och numren skola anbringas på bägge sidor av fartygets förstäv, åtta eller tio centimeter under relingen, på ett tydligt och i ögonen fallande sätt. De skola målas med oljefärg, i vitt på svart grund. Nämnda avstånd är likväl icke nödvändigt att iakttaga beträffande fartyg av ringa dräktighet, på vilka det icke finnes tillräckligt rum under relingen. Dimensionerna å bokstäverna och numren skola för fartyg av femton tons dräktighet eller däröver vara fyrtiofem centimeter i höjd på sex centimeter i streckbredd. För fartyg av mindre än femton tons dräktighet skola nämnda dimensioner vara tjugofem centimeter i höjd på fyra centimeter i streckbredd. Samma bokstav eller bokstäver och nummer skola likaledes anbringas på bägge sidor av fartygets storsegel, omedelbart över det sista revbandet. De skola målas med oljefärg, i svart på vita eller bruna segel, i vitt på svarta segel. Bokstaven eller bokstäverna och numren å seglen skola till alla dimensioner vara en tredjedel större än de, som äro anbragta å förskeppet. Art. 9. A fiskefartyg få icke finnas anbragta, vare sig å yttersidorna eller å seglen, andra namn, bokstäver eller nummer än de, vilka omtalas i art. 6, 7 och 8 av denna konvention. Art. 10. De namn, bokstäver och nummer, som äro anbragta å fartyg och segel, må icke utplånas, ändras, göras oigenkänneliga, överskylas eller döljas, på vad sätt det än vara må.

138 Art. 11. Den bokstav eller de bokstäver och det nummer, vilka blivit bestämda för varje fartyg, skola anbringas på de till fartyget hörande jullar, bojar, större flöten, nät, draggar, ankaren och i allmänhet på samtliga fartygets fiskeredskap. Dessa bokstäver och nummer skola vara av tillräckliga dimensioner för att lätteligen kunna igenkännas. Ägarna till nät eller andra fiskeredskap må dessutom märka dem med sådana särskilda kännetecken, som de anse lämpligt. Art. 12. Varje skeppare skall innehava en av vederbörande myndighet i hans hemland utfärdad officiell handling, som sätter honom i stånd att styrka fartygets nationalitet. Denna handling skall ovillkorligen upptaga fartygets bokstav eller bokstäver och nummer, ävensom beskrivning på detsamma jämte ägarens namn eller firma. Art. 13. Fartygets nationalitet må icke på något sätt döljas. Art. 14. Mellan solens ned- och uppgång må fiskefartyg icke ankra i de farvatten, varest fiske med drivgarn pågår. Detta förbud är dock icke tillämpligt, då fiskefartyg måste kasta ankar till följd av olyckshändelser eller andra åtgärder av högre hand. Art. 15. Fartyg, som anlända till ett fiskevatten, må icke lägga sig eller utkasta sina garn så att de skada varandra eller hindra dem, som redan börjat sitt fiske. Art. 16. När helst däckade och öppna fartyg, som fiska med drivgarn, samtidigt börja att utlägga garnen, skola de senare utkasta desamma i lovart om de förra. Däckade fartyg skola utkasta sina garn i lä om öppna fartyg. I allmänhet skola, då däckade fartyg utkasta sina garn i lovart om öppna fartyg, vilka redan börjat fisket, och då öppna fartyg utkasta sina garn i lä om däckade fartyg, som redan börjat fisket, de som sist börjat fisket vara ansvariga för skadegörelse å garnen, såvida de ej ådagalägga, att åtgärder av högre hand förevarit eller att skadan inträffat utan deras vållande.

139 Art. 17. I farvatten, varest fiske med drivgarn pågår, må garn eller annan fiskeredskap icke utsättas eller förankras. Art. 18. Fiskare må icke fastgöra eller hålla sitt fartyg vid annan fiskares garn, bojar, flöten eller annan del av fiskeredskapen. Art. 19. Finna sig de, som fiska med släpnot, i sikte av andra, som fiska med drivgarn eller backor, åligger det de förra att vidtaga nödiga åtgärder för att undvika att göra de senare något som helst förfång. Sker ändock skada, skola släpnotfiskarna därför ansvara, såvida de icke ådagalägga antingen att åtgärder av högre hand förevarit eller att skadan inträffat utan deras vållande. Art. 20. Då garn, tillhörande särskilda fiskare, hoptrasslas, må de icke sönderskäras utan bägge parternas medgivande. Visas, att det varit omöjligt att på annat sätt åtskilja dem, upphör allt ansvar. Art. 21. Då ett fartyg, som fiskar med backor, lägger sina linor över linor, som tillhöra ett annat fartyg, må den, vilken upptager linorna, icke kapa dem, såvida detta icke påkallas av åtgärder av högre hand, och i sådant fall skall den kapade linan genast åter sammanfogas. Art. 22. Utom i bärgningsändamål eller i de fall, som omförmälas i de tvenne näst föregående artiklarna, må fiskare icke under någon förevändning sönderskära, haka fast i eller uppdraga garn, linor eller annan redskap, som icke är honom tillhörig. Art. 23. Användandet av varje verktyg eller redskap, som uteslutande tjänar att avskära eller förstöra fiskegarn, är förbjudet. Redskap av sådan beskaffenhet må icke heller finnas ombord. De höga kontraherande makterna förbinda sig att vidtaga nödiga mått och steg för att hindra att dylika redskap intagas ombord å fiskefartyg. Art. 24. Fiskefartyg skola iakttaga de allmänna bestämmelser med hänsyn till ljussignaler, som, i ändamål att undvika ombordläggning, av de höga kontraherande makterna gemensamt antagits eller komma att antagas.

140 Art. 25. Varje fiskefartyg, jullé, utrustningspersedel eller del av tacklingen, garn. lina, boj, flöte eller annat fiskeredskap, märkt eller omärkt, som blivit hittat eller upptaget till sjöss, skall så snart som möjligt överlämnas till vederbörande myndigheter i den hamn, dit fartyget, som verkställt bärgningen, först återvänder eller som det först anlöper. Nämnda myndigheter skola härom underrätta de länders konsuler eller konsularagenter, till vilka det bärgande fartyget och ägaren till de funna föremålen höra. De skola återlämna föremålen till ägaren eller hans ombud så snart de återfordras och vederbörlig säkerhet ställes för bärgarelönen. Administrativ eller judiciell myndighet, efter varje särskilt lands lagstiftning, skall bestämma den ersättning, som ägaren har att betala till bärgaren. Denna bestämmelse upphäver icke i något hänseende redan gällande konventioner i ämnet och de höga kontraherande makterna förbehålla sig rättighet att sins emellan genom särskilda överenskommelser bestämma ett visst belopp att utgå för varje återfunnet garn. Varje slags fiskeredskap, som upphittas omärkt, betraktas som övergivet gods. Art. 26. Uppsikten över fisket skall utövas av örlogsfartyg, tillhörande de höga kontraherande makterna; kunnande, vad angår Belgien, densamma utövas av andra fartyg tillhörande staten och kommenderade av särskilt förordnade befälhavare. Art. 27. Tillsynen över iakttagandet av bestämmelserna rörande nationalitetshandlingen, fartygens märke och numrering m. m. av fiskeredskapen, ävensom över innehavandet ombord av förbjudna verktyg (art. 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 23 § 2) är uteslutande uppdragen åt kryssare, tillhörande fiskefartygets eget hemland. Likväl skola kryssarnas befälhavare ömsesidigt underrätta varandra om de överträdelser av nämnda regler, vilka blivit begångna av fiskare av annan nation. Art. 28. Det tillkommer kryssare tillhörande vilken som helst av de höga kontraherande makterna att konstatera alla överträdelser av de i denna konvention stadgade regler, med undantag av dem som angivas i art. 27, samt alla de förbrytelser, som angå utövningen av fisket, oavsett till vilken nation de felande fiskarna höra. Art. 29. Har befälhavare på kryssare anledning att misstänka, det överträdelse av föreskrifter i denna konvention blivit begången, äger han rätt av skepparen å

141 det fartyg, från vilket överträdelsen misstankes vara begången, fordra uppvisandet av hans nationalitetshandling. E n kort anteckning över uppvisandet skall genast göras å den företedda handlingen. Längre, än nu är sagt, må befälhavare å kryssare icke sträcka besök eller efterforskning ombord å fiskefartyg av annan nationalitet, så vida icke sådant är nödvändigt för att upptaga bevis på förbrytelse eller överträdelse med hänsyn till uppsikten över fisket. Art. 30. Befälhavare på kryssare, tillhörande någon av de makter, som undertecknat denna konvention, äger att pröva den svårare eller lindrigare beskaffenheten av de sakförhållanden, som kommit till hans kännedom och falla under hans befogenhet, samt att konstatera den skada, någon av nämnda makters fiskefartyg lidit, vilken orsaken än varit till skadan. Om så nödigt är, skall han uppsätta ett protokoll över konstaterandet av dessa sakförhållanden, sådant det framgår ej mindre av parternas förklaringar än av utsagor av närvarande vittnen. Befälhavare å kryssare äger, om fallet synes honom vara av tillräckligt svår beskaffenhet för att rättfärdiga ett sådant förfarande, rätt att föra det fartyg, från vilket överträdelsen begåtts, till en hamn i fiskarens hemland. Han må även kunna taga ombord en del av besättningen för att överlämna den till vederbörande myndighet i fartygets hemland. Art. 31. Det i föregående artikel omförmälda protokoll avfattas på det lands språk, som kryssarens befälhavare tillhör, och i enlighet med de former, som äro övliga i detta land. De som äro föremål för beskyllningar samt vittnena äga rätt att bifoga eller låta bifoga, på sitt eget språk, alla uppgifter eller utsagor, som de finna av nöden. Dessa förklaringar böra vara vederbörligen undertecknade. Art. 32. Motstånd mot föreskrifter av befälhavare å kryssare, åt vilken uppsikt över fisket blivit anförtrodd, eller av dem, vilka handla enligt sådan befälhavares befallning, skall utan avseende på kryssarens nationalitet betraktas såsom motstånd mot offentlig myndighet i fiskefartygets hemland. Art. 33. Är den sak, för vilken någon beskylles, icke av svår beskaffenhet, men har icke desto mindre skada därav förorsakats, vilken som helst annan fiskare, äger befälhavare å kryssare, om parterna det medgiva, rätt att mellan dem upprätta förlikning och bestämma den skadeersättning, som skall erläggas. Om i sådant fall en av parterna icke genast kan lämna full gottgörelse, låter

142 befälhavaren parterna i tvenne exemplar underteckna en handling, som bestämmer skadeersättningen. Ett exemplar av denna handling skall behållas ombord på kryssaren, det andra överlämnas till den ersättningsberättigade skepparen, på det han efter behov må kunna betjäna sig därav inför domstol i den ersättningsskyldiges hemland. Kan däremot medgivande av parterna icke erhållas, skall befälhavare handla i enlighet med bestämmelserna i art. 30. Art. 34. Beivrandet av de förbrytelser och överträdelser, som finnas omförmälda i denna konvention, skall äga rum i statens namn eller genom dess försorg. Art. 35. De höga kontraherande makterna förbinda sig att för vederbörande lagstiftande församlingar föreslå erforderliga mått och steg för att betrygga verkställigheten av denna konvention och särskilt i syfte att belägga överträdelser av bestämmelserna i art. 6 till och med 23 med vare sig fängelse eller böter eller bägge dessa straff. Art. 36. När helst fiskare, tillhörande ett av de kontraherande länderna, övat våld emot fiskare av annan nationalitet eller uppsåtligen förorsakat dem skada eller förlust, skola domstolarna i det land, till vilket de brottsligas fartyg hör, äga befogenhet att döma dem. Lag samma vare med avseende på de förbrytelser och överträdelser, som finnas omförmälda i denna konvention. Art. 37. Förhandling och dom i fråga om överträdelser av föreskrifter i denna konvention skola alltid äga rum så summariskt, som gällande lagar och reglementen det medgiva. Art. 38. Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationerna skola utväxlas i Haag så snart som möjligt. Art. 39. Denna konvention skall tillämpas från den dag, varom de höga kontraherande makterna överenskomma. Den skall vara gällande under fem år räknat från denna dag, och, i fall ingen av de höga kontraherande makterna tolv månader före utgången av sagda tid av fem år tillkännagivit sin avsikt att låta konventionen förfalla,

143 skall den fortfara att gälla under ytterligare ett år och så år efter annat. Om däremot någon av de makter, som undertecknat konventionen, uppsäger densamma, skall den fortfarande gälla emellan övriga kontraherande makter, så vida de icke likaledes uppsäga den. Tilläggsartikel. Hans Maj:t Konungens av Sverige och Norge regering skall äga rätt att tillträda denna konvention för Sverige och för Norge, vare sig för båda rikena gemensamt eller för ettdera riket särskilt. Sådant tillträde till konventionen skall tillkännagivas för den Holländska regeringen och genom denna för övriga makter, som undertecknat konventionen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Chefen för jordbruksdepartementet

1. Inledning Det svenska fiskets omfattning Import och export av fisk och skaldjur Statsutgifter för fiskeriväsendet

5 5 7 14

2. Förslag Organisationsväsendet bland fiskare Främjande av avsättningen Statistik över fiskproduktion och fiskhandel Fiskets driftkostnader Fiskets stöd- och prisregleringsfond Fiskkonserveringsindustrien Anslag till fiskerinäringens främjande ur bensinskattemedlen från sjötrafiken Fiskerättsfrågor Nordsjökonventionen av 1882 översikt över 1935 års fiskeriutrednings förslag m. m

18 18 33 47 50 58 70 72 75 83 88

3. Bilagor 91 Bil. 1. Förslag till Kungl. Maj:ts förordning angående ekonomiska föreningar för gemensamt avyttrande av fångsterna av fisk och skaldjur 91 Bil. 2. Förslag till Kungl. Maj:ts förordning angående införsel till riket av fisk och skaldjur 93 Bil. 3. Förslag till Kungl. Maj.ts förordning angående utförsel av fisk och skaldjur 95 Bil. 4. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående saluhållande m. m. av torskfilé 96 Bil. 5. 1935 års fiskeriutrednings utlåtande den 29 maj 1937 rörande handeln med saltströmming m. m 97 Förslag till Kungl. Maj:ts förordning om viss reglering av handeln med salt strömming 106 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ kungörelsen den 10 maj 1935 (nr 156) angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming 108 Bil. 6. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående försäljning av kräftor 109 Bil. 7. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående försäljning av s. k. handelsfisk å offentlig auktion 110

145 Sid.

Bil.

8. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändrad lydelse av 9 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 112) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin 111 Bil. 9. Förslag till formulär för ansökan om restitution av skatt å bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske 112 Bil. 10. 1935 års fiskeriutrednings förslag den 20 februari 1937 om en fiskets stöd- och prisregleringsfond 113 Förslag till Kungl. Maj:ts förordning om prisregleringsavgift å vissa fiskvaror 119 Bil. 11. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående fiskets stöd- och prisregleringsfond 123 Bil. 12. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om viss reglering av priset å färsk saltsjöfisk och skaldjur 124 Bil. 13. Förslag till ändring av förordningen om viss reglering av priset å färsk strömming och sill den 30 juni 1937 (nr 646) 126 Bil. 14. Förslag till Kungl. Maj:ts instruktion för Västkustens prisregleringsnämnd för fisk och skaldjur 127 Bil. 15. Förslag till Lag angående ändring av 3 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 129 Bil. 16. Förslag till Lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt 130 Bil. 17. Angående Nordsjökonventionen: I. översikt över behandlingen av frågan om Sveriges anslutning till Nordsjökonventionen 131 II. Internationell konvention angående ordnande av uppsikten över fisket i Nordsjön utanför de särskilda sjöterritorierna . . 135

10—717572

Statens offentliga utredningar 1937 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. [8] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. [9] Betänkande med förslag ang. r ä t t till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. |11] Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. [14] Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. [19] Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare. [21] Redogörelse för inventering av odlingsjord å kronoparkerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste Norrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. [30] Betänkande med förslag ang. den fasta lantbruksundcrvisningens ordnande. [33] Betänkande rörande fiskerinäringens avsältningsförhållanden m. m. [41]

Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. [13] Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [18] Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte moav. [24] Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade anteckningar av J. C. W. Thyrén. [37] Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. [7] Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. [20] Betänkande med förslag till kungörelse om kommissionärer hos överrätter och stadsdomstolar. [39]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Kommunalförvaltning.

Belänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och NorrbDttens läns lappmarker m. m. [5] Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. [29] Betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten m. m. [35]

Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och högre folkskolor. [37] 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning och förslag ang. dyrortsgrupperingen. [32]

Industri. Handel och sjöfart.

Politi. Kommunikationsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svensk^ penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. [12] Hembilrädesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16] Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. [26] Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. [31]

Hälso- och sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [6] Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsföreayggande verksamhet. [23] Betänkande med förslag till lag om skvddskoppympning m. m. [28] Betänkande med förslag ang. inrättande av ett statens institut för folkhälsan. [31]

Allmänt näringsväsen.

Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel tilj. säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. [15]

Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid». [22] Universitetsberedningen. Utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation. [36] Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunnigas yttrande med anledning av det åt dem lämnade uppdraget att biträda vid utredigeringen av det utav 1936 års kyrkomöte antagna psalmboksförslaget. [40]

Försvarsväsen. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av lullvärnsmateriel sammanhängande frågor. [17] Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. [25]

Utrikes ärenden. Internationell rält.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 37 717572