Doc 1950:60

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om rätt till fiske, m. mgiven Drottningholms slott den 13 januari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om rätt till fiske; 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden; 3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt 4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion; dels enligt § 77 regeringsformen att godkänna härvid fogat förslag till för­ ordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till ny lag om rätt till fiske bygger, liksom gällande lag i sam­ ma ämne, på den grundsatsen att fisket i öppna havet samt i de yttre skärgårdsområdena och vissa delar av våra största sjöar skall vara fritt för envar, medan det i övrigt principiellt skall vara förbehållet strand­ ägarna. Genom särskild proposition denna dag har framlagts ett förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om ut­ sträckningen av fastigheternas ägovälden i havet och de stora insjöarna. 1 detta förslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats så- 1 Biliang till riksdagens protokoll 1950 . 1 saml . Nr 60 .

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som enskilt vatten, medan de vattenområden som ej skola omfattas av en­ skild äganderätt benämnts allmänt vatten. Förslaget innebär att allmänt vatten skall finnas, förutom i havet, jämväl i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten har särskild hänsyn tagits till fiskeintressena. På grund därav har i förevarande lagförslag nyss åsyftade uppdelning i olika fiskerättsliga zoner kunnat ske på det sättet att fisket förklarats skola vara fritt i allmänt vatten men i princip tillhöra jordägaren i enskilt vatten. Markägarnas ensamrätt till fiske i vattnet närmast stränderna och i det inre av skärgårdarna är redan för närvarande begränsad genom åtskilliga lokala undantagsstadganden. Vid västkusten avser den sålunda i huvudsak endast fiske med fast redskap, medan annat fiske står öppet för varje svensk medborgare. Dessa undantagsstadganden ha bibehållits i förslaget och därjämte föreslås ytterligare bestämmelser i samma riktning. De inne­ bära bl. a. att större rörelsefrihet skall beredas strömmingsfisket i Öster­ sjön samt annat fiske med rörliga redskap vid Blekingekusten. Hummerfis­ ket skall frigivas i de delar av Bohuslän, där det nu är förbehållet strand­ ägarna. Dessutom må nämnas att frifiske i viss utsträckning skall vara tillåtet även i de enskilda delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor­ sjön samt i de öppna fjärdarna i mitten av Mälaren. I den mån den nya lagstiftningen medför intrång i bestående enskild fiskerätt, avses gottgörelse härför skola lämnas av statsmedel. I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera fastigheter föreslås något ökad möjlighet för domstol att på begäran med­ dela föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket. Ett av fiskerättskommittén framlagt mera långtgående förslag om sammanföran­ de av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden har ansetts kräva ytterligare utredning. I avbidan på dylik utredning avses gällande lag om gemensamhetsfiske skola kvarstå. Vidare föreslås regler om rätt för fiskande att, när det erfordras för fis­ kets utövande, begagna annans strand för uppdragning av redskap eller båt m. m. samt skärpta bestämmelser till skydd för vandringsfiskens gång i vattendrag och sund (s. k. fiskådra). Slutligen innehåller lagförslaget stadganden om rätt för myndighet att ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta fisket ligga outnyttjat. Den ändring som föreslås i jorddelningslagen har till syfte att förebygga att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar. För­ slaget om ändring i expropriationslagen avser att bereda möjlighet till ex­ propriation för att tillgodose yrkesfiskarnas behov av mark för uppförande av bryggor, bodar och andra dylika anläggningar. Övriga författningsförslag ha betingats av formella skäl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 3

Förslag

till

Lag om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

Om fiske i allmänt vatten.

1 §■ I vatten, som enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt vatten, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fast red­ skap må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer. Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fäs­ tes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd.

2 §• Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vatt­ net sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

3 §• Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd. Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

4 §.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten en­ dast efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt, skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Om fiske i enskilt vatten.

5 §• I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skatt­ läggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

6 §.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske efter strömming och skarpsill med notar ävensom med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

7 §• Vid kusten av Stockholms län må varje svensk medborgare i enskilt vat­ ten som har större djup än sex meter bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

8 §• Vid kusten av Södermanlands och Östergötlands län samt av Kalmar län norr om Kråkelund må varje svensk medborgare bedriva fiske efter ström­ ming och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rör­ liga redskap, i sådant enskilt vatten som har större djup än sex meter och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fastlan­ det eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd; dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom följande områden: Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innan­ för räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens smalaste ställen; Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är smalast; Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö— fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste ud­ den av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe på fastlandet; ävensom Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder.

9 §• Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare i en­ skilt vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 5

och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap, ävensom fiska med tobisnot.

10 §.

I Gotlands län må i havet varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, ävensom med tobisnot.

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med tobisnot är fisket fritt ända intill stranden.

12 §.

Vid Skånes kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap. 13 §. Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap ävensom med mindre ålryssja, ändå att den är att hänföra till fast redskap; dock är fisket efter ostron förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten in­ till tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst ett­ hundra meters längd. 14 §. Vid alla rikets havskuster må varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska med långrev, förutom i den utsträckning som följer av 11—13 §§. jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och som tillika an­ tingen har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd, eller ock är beläget vid ö eller holme vilken från fastlandet helt skil­ jes av vatten med sådan förbindelse.

15 §. Har vid tiden för lagens ikraftträdande allmänheten eller viss del av befolkningen oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten vid havskust utöver vad enligt 6—14 §§ är medgivet, skall vad sålunda tillämpats fortfarande gälla. Vad nu sagts avser dock icke fiske efter strömming (sill) eller skarp­ sill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län. 16 §. I Vänern må svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt fiska i enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

6 Kungi. Maj:ts proposition nr 60-

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länssty­ relsen. Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkesmässigt; det må begränsas till att avse visst område. 2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där. 3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd. 4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken ock äger att, på framställning av innehavaren av den enskilda fiskerätten, från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

17 §. I Vättern må fiske med utter och drag‘samt med agnnot bedrivas av varje svensk medborgare i enskilt vatten utanför öppen strand.

18 §. I Mälaren må i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Bingsökalven—Bastlagnö— Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta lin­ jer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets.

19 §. I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rör­ ligt redskap på ett avstånd ej understigande en kilometer från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 7

20 §.

I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt vatten be­ driva sikfiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lakstrut).

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

22 §.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stad­ gande i 6—9 §§ eller ll‘ § äger länsstyrelsen meddela erforderliga före­ skrifter rörande längden av de redskap som därvid må användas och av­ ståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fast­ ställt märke. Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de före­ skrifter som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

23 §. Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att nyttja. Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning.

24 §. Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rätten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom särskilda underrättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av en ägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall lika­ så endast cn röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske.

25 §. Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

26 §. Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lappar­ nas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

27 §. Fiskande må, när det erfordras för fiskets utövande, beträda annans strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Vad nu sagts om annans strand skall äga motsvarande tillämpning beträffande annans vattenområde, även om den fiskande ej äger fiska där, såvida förfång ej uppkommer för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiske­ rätt där. Ändå att förfång uppkommer, må den som vid annans strand yrkesmässigt utövar fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, mot ersättning för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket sägs, när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering må dock tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga.

Om fiskådra.

28 §. I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, skall fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare trehundra meter ut i djupaste vattnet. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning beträf­ fande fiskådra i sund vid dettas ändpunkter. Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig före­ skriva att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs, om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej sam­ tyckt till åtgärden. 29 §. Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas annan anordning än fiske­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 9

redskap, vilken är avsedd och ägnad att avhålla fisken i ådran från att gå frain i denna. Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sak­ kunnig medgiva undantag från vad i första stycket sägs, om det kan an­ tagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åt­ gärden. I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet en­ ligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad där­ om är stadgat lända till efterrättelse. Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han njuta den rättigheten till godo.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

30 §. Om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med allmänt intresse, uppen­ bart vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör, samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedri­ vande. överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år. 31 §. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskom­ melse, skall fiskeri tjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och därvid angiva vilka föreskrifter rörande fiskets bedrivande som enligt hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan an­ mälan skett, skall länsstyrelsen därom underrätta sakägare som sägs i 30 § med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas. Underrättelsen skall delgivas sakägare på sätt om delgivning i rättegång är stadgat. Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid pla­ nens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som sakägare kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och, sedan länsstyrelsens beslut kungjorts i den ordning 40 § stadgar, gälla jäm­ väl mot ny sakägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet att följa planen. Beslut om fiskeriplan må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.

32 §. Följer sakägare ej fiskeriplan, ehuru han därom har kännedom, ankom­ mer det på länsstyrelsen att, på yrkande av statens fiskeri tjänsteman, ut­ döma förelagt vite, om det ej med hänsyn till omständigheterna finnes obil­ ligt. Länsstyrelsen må ock stadga nytt vite.

10 Kurigl. May.ts proposition nr 60.

Om vattenstånd.

33 §. Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vat­ tenstånd, nämligen i havet normalt medelvattenstånd; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala; i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm; i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

Ansvarsbestämmelser m. m.

34 §. Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes för olovligt fiske till dagsböter. Är brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straf­ fet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

35 §. Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller dom­ stol med stöd av 16, 22 eller 24 §§, eller anbringar fiskeredskap eller anord­ ning i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra, dömes till straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.

36 §. Finnes någon hava bedrivit olovligt fiske, skall det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat. Fiskeredskap som använts vid fisket skall ock förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen för­ övat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.

37 §. Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträf­ fas redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiske-

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 11

ristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångs­ ten och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredning om brottet. Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort beslaget; dock må fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

38 §. Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap eller dess värde, tillfalla kronan. Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i en­ skild fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som har den enskilda fiskerätten. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

39 §. Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det till­ sägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad. Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen av­ hålla annan från att fiska. Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteinan eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­ synsman göra ansökan om handräckning.

Om besvär m. m.

40 §. Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad till­ kännagivas i länskungörelserna ävensom i en, eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum. Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruks­ departementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

der av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl förligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall lända till omedelbar efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951. Genom lagen upphävas lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya lagen är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 13

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­ ning av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Underrätt vare — — — —------- lagfaren domare. Vid annan------------------------ av arvode; 8. tillstånd till försäljning av sam­ 8. tillstånd till försäljning av sam­ fälld egendom enligt lagen om sam­ fälld egendom enligt lagen om sam­ äganderätt, underställning av deläga­ äganderätt, underställning av deläga­ res beslut eller meddelande av sär­ res beslut eller meddelande av sär­ skilda föreskrifter angående god skilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller intagande i rät­ och rättigheter, föreskrifter jämlikt tens protokoll av förening enligt la­ 24 § lagen om rätt till fiske angående gen om ägofred; eller nyttjande av samfällt fiske eller in­ tagande i rättens protokoll av för­ ening enligt lagen om ägofred; eller 9. dödande av förkommen handling. Skall i------- —------------- överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1951.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avstyckning skall----------------— — nödiga vägar. Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig- ägovidd skall följa rätt till delaktig­ het i område, som vid lantmäteriför- het i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt än­ rättning avsatts för gemensamt än­ damål, i äga, som eljest är samfälld damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas­ för stamfastigheten och annan fas­ tighet, eller i särskilda rättigheter tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam­ och förmåner, som tillkomma stam­ fastigheten; dock må där någon fastigheten. Därvid må ej till ägovidd, styckningsdel skall utgöra eller till­ som avstyckas, läggas andel i fiske, höra jordbruksfastighet, andel i all­ om därigenom skulle för fisket upp­ männing eller därmed jämförlig sam­ komma men av någon betydelse. Ej fällighet, som är av vikt såsom stöd heller må, där någon styckningsdel för jordbruket, icke tillfalla fastig­ skall utgöra eller tillhöra jordbruks­ het som ej är avsedd för jordbruk. fastighet, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, tillfalla fastighet som ej är avsedd för jordbruk. För de — ---------------------- sådan fastighet. Avsättande av------------------------ fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1951; dock skall vad däri stad­ gats icke utgöra hinder för avstyck­ ning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 700.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 15

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande in­ föras en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll. 1

1 §•

Fastighet, som------------------------- fjällrenskötselns behov; 15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller jordbruk; 16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tät­ bebyggelse och därmed samman- bebyggelse och därmed samman­ hängande anordningar eller för att hängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. med tomträtt; eller 17. för att å viss ort bereda fiskar­ befolkningen utrymme för uppföran­ de av brygga, bod eller annan an­ läggning, som erfordras för yrkes­ fisket. Särskild rätt-------------------------- till nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om ex­ propriation till gagn för yrkesfisket.

112 §.

Rätt till expropriation för ändamål som il §17 sägs må, om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas an­ nan än kommun eller hushållnings­ sällskap. Expropriationen må endast avse förvärv av nyttjanderätt under en tid av högst tjugufem år; om

Senaste lydelse se SFS 1949: 663.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ägaren begär det, skall dock området

Genom expropriation förvärvad

nyttjanderätt må upplåtas till enskil­

da yrkesfiskare eller sammanslutning

av yrkesfiskare för det ändamål som

expropriationen avsett.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1951.

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer. Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär­ skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 17

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari t9b9.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg . W eijne , K ock , A ndersson .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lag om rått till fiske m. m. samt anför därvid följande. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1943 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag åtta sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. in. De sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen numera pre­ sidenten A. C. T. Romberg, ordförande, dåvarande byråchefen i lantbruksstyrelsen numera byråchefen i fiskeristyrelsen G. O. Alm, dåvarande leda­ moten av riksdagens första kammare lantbrukare P. V. Andersson, Kö­ pinge, ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Kämpinge, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t. f. byråchefen för lagären­ den i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping. De sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha den 31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sam­ manhängande författningar (SOU 1947: 47). Betänkandet är enhälligt utom beträffande två frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av hummer­ fisket i delar av Bohuslän och fisket efter lax med fast redskap i delar av Skälderviken. över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänsty­ relsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, sjökarteverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a., Riksförbundet landsbygdens folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska ostkustfiskarenas cen­ tralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkust- 2 Riliang till riksdagens protokoll 1950 . 1 samt . Nr 60 .

18 Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

fiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiskeförening, Malmöhus läns havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a., Got­ lands ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns ålfiskares andels­ förening u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund, Svenska insjöfiska­ renas försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Södra Sve­ riges fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares riksförbund och Kalmar läns fiskevattensägareförbund. Lantbruksstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av samtliga fiskeriintendenter. Även i övrigt ha vid myndigheternas utlåtanden i åtskilliga fall fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda. Anmärkas må vidare att Svenska ostkustfiskarenas centralförbund bifogat yttranden från de anslutna distriktsförbunden Norrbottens kustfiskareförbund, Västerbot­ tens läns fiskareförbund, Ångermanlands kustfiskareförbund, Medelpads kustfiskarförbund, Gävleborgs läns fiskarförbund, Uppsala läns fiskareför­ bund, Stockholms läns fiskareförening, Södermanlands skärgårdsfiskareför­ bund, Östergötlands kustfiskareförbund, Norra Kalmar läns kustfiskareför­ bund, Södra Kalmar läns kustfiskareförbund, Ölands fiskareförbund och Gotlands fiskareförbund. Svenska insjöfiskares centralförbund har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från de anslutna organisationerna Mälarens fiska­ reförbund, Vänerns fiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns fiskeri­ förening, Kristianstads läns fiskeriförening, Hjälmarens fiskareförbund och Vätterns fiskarförbund. Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägare­ förbundet och Svenska naturskyddsföreningen. Skrivelser i anledning av be­ tänkandet ha även inkommit från åtskilliga enskilda fiskare och strand­ ägare.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Nuvarande bestämmelser på förevarande område återfinnas främst i lagen den 27 juni 1890 om rätt till fiske. Enligt denna gäller som huvudregel, att i insjöar och vattendrag samt inomskärs i saltsjön allt fiske är förbehållet strandägarna. Utomskärs och vid öppen havsstrand sträcker sig strandägar­ nas enskilda fiskerätt 180 meter ut från det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Även inom detta område är dock i stor utsträck­ ning ensamrätten begränsad genom särskilda undantagsstadganden om rätt för envar att idka fiske av visst slag. I Östersjön avse dessa undantagsbe­ stämmelser huvudsakligen strömmingsfiske medan de på västkusten om­ fatta praktiskt taget allt fiske med rörliga redskap utom hummerfiske i vissa delar av Bohuslän. Fiskerättens fördelning mellan strandägarna regle­ ras av jordabalken och jorddelningslagstiftningen. Genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske har viss möjlighet öppnats att medelst majo­ ritetsbeslut få till stånd en lämplig ordning för utnyttjandet av fiske som är oskiftat eller eljest tillhör flera. Kommittén har i enlighet med sina direktiv (se betänkandet s. 47—48) utrett frågan om en revision av fiskelagstiftningen i dess helhet. På åtskil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 19

liga punkter har kommittén inskränkt sig till att förorda mindre juste­ ringar eller förtydliganden av nu gällande bestämmelser. På andra områ­ den har kommittén däremot föreslagit bestämmelser, vilka väsentligt av­ vika från eller helt sakna motsvarighet i nu gällande fiskelagstiftning. Det torde vara lämpligt att omedelbart göra en kort sammanfattning av de viktigaste nyheterna i betänkandet. Senare torde jag få lämna en när­ mare redogörelse för innebörden av de förslag kommittén framlagt. Beträf­ fande motiveringen till dessa ber jag att i huvudsak få hänvisa till betän­ kandet. En av de mest betydelsefulla frågorna gäller gränsdragningen mellan vad kommittén kallat fritt och enskilt fiskevatten, dvs gränsdragningen mellan sådant vatten, där i princip varje svensk undersåte skall äga rätt att fiska, och vatten, där sådan allmän rätt till fiske ej skall finnas. Stor oklarhet råder nu på många håll om innebörden av gällande bestämmelser. Detta har föranlett kommittén att föreslå nya tekniska grunder för gräns­ dragningen. Sålunda skall enligt förslaget i saltsjön den yttre gränsen för enskilt fiskevatten vid öppen havsstrand i regel löpa 300 meter från stran­ den. Till det enskilda »inomskärs»-området skall hänföras allt vatten vid fastlandskusten, som ej har bredare förbindelse med öppna havet än 1 kilo­ meter; det fria fiskevattnet skall med andra ord sträcka sig så långt in mot fastlandet som man kan komma utan att behöva passera vatten med en bredd av mindre än 1 kilometer. Smärre holmar, mindre än 100 meter långa, räknas i detta sammanhang ej med. Kommittén har ansett att den nya gränsen i stort sett icke torde komma att mera väsentligt avvika från vad som nu gäller. Samma regler i fråga om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten, som förordats för saltsjön, avses — med två lokala undantag -—- också skola tillämpas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Övriga insjöar, däribland Mälaren, samt rinnande vatten skola liksom hittills i sin helhet utgöra enskilt fiskevatten. Från den allmänna grundsatsen om strandägarnas ensamrätt till fiske i en­ skilt fiskevatten innehåller förslaget, i likhet med gällande rätt, ett flertal un­ dantag, vilka i allmänhet avse begränsade delar av kusten eller viss sjö. Bland de viktigaste avvikelserna från de nu gällande undantagsbestämmel­ serna kan nämnas att rätten att i Östersjön fiska strömming i enskilt fiske­ vatten föreslås utvidgad och att hummerfisket avses skola bliva fritt i hela Bohuslän. Kommittén har vidare föreslagit bestämmelser om fiskevårdsområden, vilka skulle ersätta stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske. Den har härmed avsett att skapa eu ny form för organiserandet av fiske i vatten med flera delägare. De föreslagna bestämmelserna avvika väsentligt från vad so in nu gäller om gemensamhetsfiske. Fråga om bildande av fiskcvårdsområde skall sålunda kunna väckas ej endast av delägare i tiskevattnet utan även av vissa fiskeritjänslemän eller av sammanslutning av fiskare i orten. Medan det för bildande av gemensamhetsfiske fordras majoritet bland del­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ägarna, räknat efter såväl huvudtal som delaktighet, skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna bifalla ansökan om fiskevårdsområde, så snart fler­ talet delägare biträtt ansökningen eller lämnat den utan erinran. I vissa undantagsfall skall länsstyrelsen även äga förordna om bildande av fiske­ vårdsområde mot flertalets mening. Fastställandet av stadgar för fiskevårds­ område skall ankomma på länsstyrelsen. Denna skall även i vissa fall äga besluta om utarrendering av fiske, som ingår i fiskevårdsområde. I betänkandet ha vidare föreslagits bestämmelser om åtgärder mot van­ skötsel av fiskevatten. Enligt dessa skulle det allmänna få möjlighet att ingripa mot fiskerättsägare, som i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom rovfiske eller genom att låta fisket ligga outnyttjat. Nu nämnda bestämmelser ha upptagits i ett av kommittén utarbetat för­ slag till fiskelag. Denna lag skulle ersätta de gällande lagarna av den 27 juni 1896 om rätt till fiske och den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske. Där de nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten medföra en minskning av det enskilda fiskevattnet, föreslås ersättning skola utgå av statsmedel. Detsamma skall gälla i vissa andra fall, där ett genom­ förande av kommitténs förslag skulle leda till inskränkning i eller upphä­ vande av nu gällande fiskerättigheter. Kommittén förordar att ersättnings­ frågorna skola prövas av särskilda nämnder, fiskevärderingsnämnder. Be­ stämmelserna härom ha upptagits i ett förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Ersättningsbeloppen väntas enligt kommitténs upp­ skattningar (betänkandet s. 136 f och 320 f) ej överskrida ett totalbelopp av 2 miljoner kronor, fördelat på ett flertal år. De nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten ha utarbetats i samråd med lagberedningen. Denna har i sitt förslag till jorda­ balk (SOU 1947:38) förordat ett liknande system för gränsdragning mot allmänt vattenområde. I avbidan på att jordabalksförslaget skall bliva lag har kommittén — för att undvika skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns — brutit ut lagberedningens stadganden om gräns mot all­ mänt vattenområde till ett särskilt lagförslag. Detta upptager också bestäm­ melser avsedda att möjliggöra att dylik gräns kan fastställas genom lantmäteriförrättning. Betänkandet innehåller vidare förslag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt detta förslag skola vissa bestämmelser om sociala jordbruksarrenden, bland annat optionsrätt, bliva tillämpliga på fiskearrenden. Detta skall dock blott gälla, då den, som ar­ renderat fiskerätten, bedriver fiske yrkesmässigt. Kronan, kommun och hushållningssällskap föreslås erhålla expropria­ tionsrätt, då så behövs för att bereda fiskarbefolkningen utrymme för att uppföra brygga, bod eller annan för yrkesfisket erforderlig anläggning. Så­ dan expropriation skall avse nyttjanderätt under en tid av högst 25 år. Bland annat för att hindra att vid avstyckning av fastighet fisket splitt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 21

ras på en mängd händer till förfång för fiskenäringen i orten, ha föreslagits vissa ändringar i jorddelningslagen. Slutligen har kommittén utarbetat förslag till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Yttrandena.

I yttrandena har allmänt understrukits, att de nuvarande lagbestämmel­ serna på fiskets område till stor del äro svårtolkade och föråldrade, samt att fiskevården och fiskerinäringen skulle ha gagn av nya, klarare regler. Huvuddragen i kommitténs förslag ha även i flertalet yttranden godtagits eller lämnats utan erinran. Den kritik av mera principiell karaktär, som förekommit, har i allmänhet endast avsett vissa avsnitt av förslagen. Vad som särskilt hälsats med tillfredsställelse är den av kommittén före­ slagna gränsdragningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Även be­ hovet av nya regler om gemensamt utnyttjande av fiskevatten har kraftigt understrukits i flera yttranden. De i betänkandet upptagna stadgandena om fiskevårdsområde ha också i flertalet fall tillstyrkts eller lämnats utan er­ inran. I några yttranden har dock anmärkts, att ett genomförande av för­ slaget i denna del skulle leda till att beslutanderätten i dylika frågor i allt­ för hög grad skulle fråntagas de enskilda delägarna och läggas i myndighe­ ternas hand. Jämväl bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske­ vatten ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Behovet och värdet av desamma ha dock i åtskilliga yttranden satts i fråga eller bestritts. Tveksamhet om lämpligheten av att nu revidera fiskelagstiftningen har uttalats endast av statskontoret. Detta ämbetsverk har framhållit, att det i princip funnit starka skäl kunna anföras för en allmän revision av gällan­ de bestämmelser. Med hänsyn till rådande statsfinansiella läge och de utan tvivel betydande kostnader, som de nya fiskerättsliga reglerna torde komma att medföra för statsverket, kunde dock viss tvekan råda rörande den lämp­ liga tidpunkten för reformens genomförande. Ansåges emellertid den na­ tionalekonomiska vinsten härav mer än väl uppväga de direkta utgifter re­ formen skulle åsamka statsverket, hade statskontoret intet att erinra mot att den nya lagstiftningen nu komme till stånd.

I en del yttranden ha,framförts allmänna synpunkter på fiskelagstiftning­ en, vilka här torde få återgivas. En fråga, som berörts i åtskilliga yttranden, är huruvida man bör efter­ sträva enhetliga bestämmelser för så stora delar av landet som möjligt eller i stället utforma lagstiftningen med största möjliga hänsynstagande till de varierande lokala vanor och rättsuppfattningar, som kunna ha utbildat sig. Från flera håll har understrukits att det, i samma mån som fisket ten­ derade att bliva allt rörligare, bleve av allt större vikt att fiskerätten skulle regleras likformigt efter hela rikets kuster liksom i de stora insjöarna. Så­ lunda har bland andra länsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit, att olägen­ heterna av skilda bestämmelser för olika kustområden bleve alltmer känn­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

bara, i samma mån som rörligheten bland yrkesfiskarena ökades och anta­ let fiskeutövande turister bleve allt större. I andra yttranden har däremot betonats, att fiskelagstiftningen måste anpassas efter nu rådande lokala för­ hållanden. Bland dem, som ur denna synpunkt gjort erinringar mot kom­ mitténs förslag, kan nämnas Riksförbundet landsbygdens folk. Förbundet har uttalat, att det visserligen vore glädjande, att kommittén sökt utarbeta enkla och klara regler, vilka även menige man utan svårighet kunde över­ blicka. Kommittén syntes emellertid alltför mycket ha strävat efter för hela riket enhetliga linjer och ej tillräckligt beaktat den sedvanerätt, som ut­ bildat sig i olika delar av landet och fått en fast förankring i befolkningens medvetande. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäieristyrelsen instämt, ha berört frågan om sambandet mellan jordbruket och fisket. De ha fram­ hållit, att en klar och såvitt möjligt allmängiltig gränsdragning mellan en­ skild och allmän fiskerätt särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt vore så viktig, att man i viss utsträckning måste eftersätta önskemålet att icke ge­ nom ny lagstiftning göra intrång på enskild rätt. De ville emellertid under­ stryka, att man i de fall, då fisket bedreves såsom binäring till jordbruket, måste gå varsamt fram, så att man icke genom att upphäva eller inskränka enskild fiskerätt berövade jordbruket en inkomstkälla, varav det kunde vara beroende för sin lönsamhet. Det vederlag, som enligt kommitténs förslag skulle utgå av allmänna medel vid sådant intrång, komme väl ägaren men icke fastigheten till godo. Det kunde således icke ersätta en försvagning av fastighetens bärkraft. Den intressemotsättning, som kan uppkomma mellan yrkesfiskarena eller den bofasta kustbefolkningen, å ena, samt övriga befolkningsgrupper, å andra sidan, har uppmärksammats i åtskilliga yttranden. Svea hovrätt har anfört, att ingreppen i enskild äganderätt motiverats främst av omsorgen om yrkes­ fisket och önskan att skydda fisket såsom en värdefull nationell tillgång. Den utvidgade möjlighet till fritt fiske, som förslaget medgåve, komme emel­ lertid — samtidigt som den främst lände yrkesfisket till gagn — att kunna utnyttjas även av nöjesfiskare. Enligt hovrättens mening kunde det i vissa orter komma att bliva huvudsakligen nöjesfisket, som gynnades. Vad angår skärgårdarna — där kommittéförslaget på sina håll, genom in­ flyttning av frifiskegränsen, komme att bereda ökade möjligheter till fritt fiske — har Stockholms läns fiskareförening, vilken omfattar såväl yrkes­ fiskare som strandvattenägare, framhållit faran av att detta kunde leda till rovfiske. Den bofasta skärgårdsbefolkningen måste känna med sig, att den ägde något, som skapats åt den särskilda miljö, i vilken den vuxit upp. Att nagga skärgårdens äganderättsförhållanden i kanten måste bliva till skada för denna befolkningsgrupps levnadsbetingelser. Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Stockholms län samt förvaltningsutskottet i Stock­ holms läns och stads hushållningssällskap. Även fiskeriintendenten i öster­ havets distrikt har ifrågasatt, om ej vissa av utvidgningarna i den allmän­ na fiskerätten kunde begränsas att gälla enbart den bofasta skärgårdsbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 23

folkningen. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit det kunna övervägas om icke undantagsstadgandena om rätt att i viss utsträckning fiska i annans enskilda fiskevatten borde begränsas till att avse dem som hade fiske såsom yrke eller åtminstone binäring, eventuellt till den bofasta kustbefolkningen. Häremot talade dock svårigheten att göra en dylik gränsdragning och att i praktiken upprätthålla den. Å andra sidan har i några yttranden betonats att avseende borde fästas även vid amatörfisket. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det för befolkningen i en stad av Stockholms storlek vore särskilt viktigt, att amatörfiskeintressena skulle bliva tillgodosedda. I flera yttranden har beklagats att kommittén icke framlagt förslag om allmän fiskevårdsavgift. Framställningar om sådan avgift, utformad i viss anslutning till motsvarande bestämmelser om jaktvårdsavgift, äro för när­ varande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Departementschefen.

Mer än femtio år ha nu förflutit, sedan gällande lag om rätt till fiske träd­ de i kraft. Under denna tid lia mycket betydande förändringar inträtt på fis­ kets område. Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats. Delvis i sam­ band härmed ha viktiga förskjutningar inträtt i de fiskandes led. Medan fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovs­ fiske eller såsom binäring till jordbruket, bär tendensen på senare tid gått i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av per­ soner, vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Genom att fångstmetoderna förändrats och förbättrats har det kvantitativa utby­ tet av fisket i vissa fall kunnat höjas och nya former av fiske kunnat upp­ tagas. Denna utveckling har emellertid samtidigt vid avvägningen av skyd­ det för olika fiskaregruppers intressen skapat problem, till vilka någon motsvarighet tidigare ej funnits. Av mycket stor betydelse är slutligen den omfattning nöjesfisket fått. Det framstår såsom en viktig social angelägen­ het, att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor. Justeringar av mer eller mindre lokal art i de fiskerättsliga bestämmel­ serna ha visserligen vidtagits vid några tillfällen. Därvid har det emeller­ tid helt naturligt icke varit möjligt att gå till grunden med de föreliggande problemen. Redan med hänsyn till den utveckling, som nyss skisserats, synes sålun­ da en omprövning av gällande fiskerilagstiftning påkallad. En sådan är även motiverad ur en annan synpunkt. Vid tillkomsten av 1896 års lag ägnades förhållandevis ringa uppmärksamhet åt fiskevårdens krav. Där­ efter har emellertid allt större klarhet vunnits om vad som kan ernås ge­ nom en god fiskevård. Vidare har fiskbeståndet i allt fler vatten — till följd av alltför intensivt fiske eller andra omständigheter — minskat så, att den avkastning de nu lämna endast utgör en ringa del av vad som skulle kunna

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

erhållas vid en lämpligare skötsel. Samtidigt har genom den fortgående fastighetssplittringen antalet fiskerättsägare stadigt ökat. Förbises bör ej heller, att utbyggnaden av industrierna och vattenfallen skapat svåra prob­ lem i fråga om fiskevården. Ett visst stöd åt de fiskevårdande strävandena har visserligen lämnats genom tillkomsten av 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har emellertid i praktiken visat sig föga användbar för ändamålet. Vid en re­ form av fiskerilagstiftningen är det därför enligt min uppfattning nödvän­ digt, att uppmärksamhet ägnas även åt detta problem. Det förslag till fiskelag, som kommittén framlagt, bygger på omsorgs­ fulla utredningar och överväganden. Förslaget har mottagits gynnsamt i de avgivna yttrandena. Även jag finner detsamma lämpat att, med vissa justeringar, läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Av skäl, som skola angivas i det följande, har jag dock beträffande frågan om bildande av fiskevårdsområden ansett ytterligare utredning erforderlig. Ej heller kom­ mer i detta sammanhang att upptagas frågan om lagstiftningsåtgärder för fastställande av gräns mot allmänt vattenområde. Denna fråga är för när­ varande under övervägande inom justitiedepartementet. Även spörsmålet om skydd för vissa fiskearrendatorer bör enligt min mening bli föremål för förnyad utredning under medverkan av representanter för olika berörda in­ tressen; det måste särskilt förebyggas att de blivande bestämmelserna få den icke avsedda verkan att strandägarnas benägenhet att upplåta dylika arren­ den minskas. Jag kommer i det följande att angiva min inställning till övriga av kom­ mittén framlagda förslag. Dessförinnan torde jag emellertid, i anslutning till vissa i yttrandena framkomna synpunkter, få redogöra för min uppfattning beträffande några frågor av grundläggande betydelse för utformningen av en ny fiskelagstiftning. Huvudsyftet med en ny fiskelag synes —- vid sidan av intresset att främja fiskevården -— böra vara att skapa sådana regler i fråga om rätten att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebära en rätt­ vis avvägning mellan de här ifrågakommande intressena och samtidigt fylla rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. Vid en dylik avvägning träda flera olika gruppers anspråk i förgrunden. Där rätt till fiske hittills varit förbunden med viss fastighet, har givetvis i regel fastighetens ägare in­ tresse av att denna fiskerätt skall bibehållas, i varje fall om fisket bedrives för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande, då fisket är av direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem åter, som yrkesmässigt bedriva fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att be­ driva sin näring med tillfredsställande resultat. För de alltmer växande skarorna av amatörfiskare är det slutligen, såsom redan nämnts, ur social synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 25

göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till rekreationsfiskarenas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vatt­ nen lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet. Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkom­ mer mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skä­ liga krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det skäligt att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större utsträckning bedrivas även på annans vatten. Att den enskilda rätt till fiske, som nu finnes, helt skulle slopas skulle på de flesta ställen redan ur fiskevårdande synpunkt ej vara lämpligt. Däremot bör denna fiskerätt, som nyss antytts, få vidkännas de inskränk­ ningar, som kunna finnas påkallade för att tillgodose berättigade anspråk från det yrkesmässigt bedrivna fiskets sida. Förhållandena kunna därvid bedömas olika för skilda kuststräckor. I betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora grupper av befolkningen, synes det slutligen nödvändigt att även rekreationsfiskarintresset beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem, som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där fiskbeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket säkerligen skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskbeståndet och försvåra genom­ förandet av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant fri­ givande i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt bedrivna fisket. I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset att tillgodoses genom den utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslut­ ning till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående utnyttjandet av kronans fiskevatten. Några längre gående åtgär­ der från statens sida böra enligt min mening icke vidtagas i samband med utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga i att städer och andra samhällen, större industriföretag och friluftsorganisationer upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske. En särskild svårighet vid utformningen av fiskelagstiftningen utgör den omständigheten, att frågor om fiskerätt hittills i mycket stor utsträckning kommit att avgöras efter de lokala förhållandena. Såsom i några yttranden framhållits är det, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket numera fått, ett önskemål, att bestämmelserna om fiskerätt såvitt möj­ ligt skola vara enhetliga. Å andra sidan kan man ej bortse från att de sär­

26 Kungl. Mnj.ts proposition nr 60.

bestämmelser, som nu gälla, så gott som undantagslöst ha sin grund i de speciella förhållanden, som förelegat och ofta alltjämt föreligga vid viss sjö eller viss kuststräcka. Det måste därför bliva en avvägningsfråga, i vad mån man i enhetlighetens intresse bör offra dylika av speciella förhållanden betingade särregler. Denna fråga bör enligt min uppfattning besvaras så, att man visserligen bör eftersträva enhetlighet men att detta önskemål dock ej bör tillmätas så stor vikt, att man för den skull bör rubba bestående för­ hållanden i de fall, där detta skulle medföra verklig våda ur fiskerinäringens eller fiskevårdens synpunkt. Med denna utgångspunkt kan jag i stort sett godtaga kommitténs förslag, dock med vissa jämkningar, till vilka jag senare torde få återkomma.

Av vad jag anfört torde framgå att en tillfredsställande lösning icke kan vinnas utan att enskilda rättsägare i viss utsträckning åsamkas för­ luster för vilka de böra hållas skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar om totalkostnaden kunna, såsom kommittén framhållit, av flera skäl endast bli approximativa och kunna därför i praktiken komma att behöva justeras i den ena eller andra riktningen. Emellertid lära kost­ naderna ej bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägas av det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Jag ämnar för övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget, som äro ägnade att något minska ersättningsanspråken.

Jag torde härefter få övergå till att närmare redovisa min principiella inställning till huvudpunkterna i de olika förslagen.

Gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten.

Saltsjön.

Gällande rätt.

I 2 § 1896 års lag stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inom­ skärs tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (inomskärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandäga­ rens enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vid­ tager (strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför äger enligt 1 § samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska. De nu återgivna reglerna äga dock icke förbehållslös giltighet. Vid »så­ dana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och hol­ mar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor inne­ havas», gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkänner strandägaren rätt till fisket, kan denna rätt på grund av sär­ skilda stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kan i un­ dantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 27

angiver. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgan­ de, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes är bestämt om någons rätt till fiske än nyss sagts, skall enligt 12 § 1896 års lag detta vara gällande.

Kommittén.

Kommitténs förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevat­ ten i saltsjön syftar ej till någon principiell förändring av nu gällande förhållanden. I fråga om strandvattenregeln har kommittén sålunda sökt utforma bestämmelser, vilka liksom de nu gällande anpassa sig till de lo­ kala förhållandena, men vilka äro lättare att tillämpa i praktiken än dessa. Av betydelse i detta sammanhang är dock att enligt kommitténs förslag en­ skilt fiskevatten ej skall räknas kring varje landbildning, oberoende av dess storlek. Medan gällande lag här ej stadgar någon begränsning, har kom­ mittén nämligen föreslagit, att holmar och skär, som ej äro minst 100 meter långa, skola lämnas ur räkningen vid bestämmandet av det enskilda fiske­ vattnets omfattning. Även vad inomskärsregeln angår har kommittén funnit grundsatsen om strandägarnas rätt till fisket i de mera slutna kustvattnen böra bibehållas. Kommittén har dock ansett det nödvändigt, att man på ett klarare sätt än som skett i 1896 års lag fastslår, vilka vatten som sålunda skola vara för­ behållna strandägarna. Olika metoder kunna därvid komma i fråga. Sålunda har det övervägts att låta gränsen bestämmas genom att utmärka den på normerande kartor. Emellertid har kommittén ansett det vara att föredraga att låta gränssträck­ ningen framgå direkt av lagtexten, låt vara att det för vissa kuststräckor kunde vara lämpligt att det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av inofficiell karaktär. I stället för den nu gällande strandvattenregeln skall enligt kommitténs förslag stadgas, att det enskilda fiskevattnet skall omfatta allt vatten inom 300 meter från stranden av fastlandet eller av ö eller holme av m&nst 100 meters längd. På långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkur­ van för högst 3 meter når utanför 300-meterslinjen, skall dock gränsen i stället följa nämnda djupkurva. Då det gällt att ersätta den nuvarande inomskärsregeln med andra be­ stämmelser har kommittén, i anslutning till vissa uttalanden under för­ arbetena till 1896 års lag, byggt på den grundsatsen, att ett vattenområdes förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strand­ vattenområdet. Bredden bör enligt kommittén överstiga en kilometer. Den bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje. Hänsyn bör ej heller här tagas till öar och holmar med mindre än 100 meters längd. Annorlunda uttryckt skola alltså de vatten i sin helhet utgöra enskilt fiske­ vatten, till vilka man icke kan komma in från öppna havet utan att pas­ sera vatten så trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 kilometer, räknat

2° Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

från stranden av fastlandet eller av ö eller holme om minst 100 meters längd. Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull som 1-km-regeln. Såsom en kompletterande modifikation har föreslagits, att 1-km-regelns tillämplighetsområde skall begränsas till vatten, som ej helt skiljes från fastlandet genom vatten av större bredd än 1 kilometer. Till förebyggande av att med tillämpning av strandvattenregeln och 1-kmregeln skola uppkomma smärre isolerade frivatten, vilket ej minst ur övervakningssynpunkt vore olämpligt, har kommittén slutligen föreslagit ett kompletterande stadgande, varigenom även sådana vatten skulle utgöra en­ skilt fiskevatten. Gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön bär vid tillämpningen av 1896 års lag i rättspraxis ansetts böra ske efter förhål­ landena vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd.» Kommittén har föreslagit, att man i stället skall anknyta till medelvattenståndet (normalt medelvattenstånd). För att få likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda äganderätten till vatten och grund och den enskilda rätten till fiske har sam­ råd ägt rum mellan kommittén och lagberedningen. Beträffande den yttre gränsen för fastigheternas ägovälde i havet samt gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överläggningar lett till helt över­ ensstämmande regler.

Yttrandena.

Såsom redan nämnts har i remissyttrandena allmänt såsom en av de största förtjänsterna i kommitténs förslag till fiskelag framhållits den ökade klarhet och enhetlighet, som detta innebär beträffande gränsdrag­ ningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten i saltsjön. De här föreslagna bestämmelserna ha i regel ansetts utgöra en rimlig avvägning mellan olika intressen och ägnade att underlätta utövandet av fiskerinäringen. I vissa yttranden ha dock gjorts erinringar mot gränsdragningsreglerna, särskilt mot den att fiskerätt ej skulle förknippas med vissa mindre holmar och skär. Från några håll har vidare hävdats, att de föreslagna bestämmelserna för vissa kuststräckor alltför mycket avvika från vad som där ansetts vara gällande rätt, och påyrkats särregler för dessa delar av kusten. I ett par yttranden har slutligen förordats, att gränsdragningen skall ske efter lokala undersökningar och att man vid dessa skall eftersträva en närmare anslut­ ning till rådande förhållanden. Förslaget har i ifrågavarande del helt tillstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga med vilka lantmäteristyrelsen in­ stämt, Sveriges lantbruksförbund och fiskeriintendenten i Österhavets di­ strikt samt — med viss lokal reservation — av Svenska •ostkustfiskarenas centralförbund. Lantbruksförbundet har uttalat, att den föreslagna gränsdragningen på ett efter allt att döma rationellt sätt komme att upphäva den osäkerhet, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 29

tidigare rått. En klar regel för gränsdragningen vore mycket eftersträvans­ värd både för fiskarena och för strandägarna. Med hänsyn härtill och till att ersättning av statsmedel skulle utgå för förluster på grund av minskad fiskerätt, funne sig förbundet kunna tillstyrka den föreslagna gränsdrag­ ningen, även om dess verkningar i vissa fall kunde vara svåra att överblicka.

Beträffande den nya gränsdragningen för strandvattnet har lantbruksstyrelsen framhållit, att denna icke syntes komma att mera väsentligt rubba nuvarande rättsförhållanden men i jämförelse med äldre bestämmelser erbjöde högst betydande fördelar i fråga om tydlighet och lättillgänglighet. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen instämt, ha likaledes tillstyrkt den föreslagna strandvattenregeln och ha därom anfört. Enligt utredning som företagits av fiskerättskommittén skulle en efter dessa normer bestämd gräns icke avsevärt avvika från den gräns som erhålles vid tillämpning av 180-metersregeln. Fastighetsbildningssakkunniga, som sakna anledning ifrågasätta riktigheten härav, instämma också till fullo i vad kommittén anfört angående den föreslagna regelns fördelar fram­ för den nu gällande. Ur lantmäterisynpunkt skulle det innebära en påtag­ lig fördel att slippa ifrån de tidsödande och besvärliga lödningar som nu måste göras för att kunna fastställa den bottenkurva, där stadigt djup av 2 meter vidtager och varifrån 180-metersavståndet till den yttre gränsen för den enskilda fiskerättszonen därefter skall räknas. Visserligen kunna mot­ svarande svårigheter antagas uppkomma även då det gäller att fastställa läget av 3-meterskurvan. Ett sådant fastställande torde emellertid komma att erfordras endast i undantagsfall, och man får då god hjälp av sjökorten, varå nämnda kurva finnes inlagd. Som en given fördel med den nya strandvattensregeln bör också framhållas, att man därigenom undgår de tolkningssvårigheter som äro förknippade med den nuvarande regeln med en kumulerad djup- och avståndskurva. Kammarkollegiet har i likhet med kommittén ansett, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup borde vara strandägaren förbehållet. Denna regel borde emellertid vara huvudregeln. Om än med någon tvekan har kollegiet dock godtagit även den av kommittén föreslagna 300-metersregeln som ett komplement till huvudregeln men erinrar om att de nya reglerna i åtskilliga fall komma att medföra en utvidgning av området för den enskilda fiskerätten. Till utveckling av sin ståndpunkt har kollegiet an­ fört. De anmärkningar, som kommittén framställt mot nu gällande bestäm­ melser, synas icke sakna fog. Försöket att ersätta dem med andra regler, som äro lättare att tillämpa men i huvudsak giva samma resultat, är därför värt allt erkännande. Den i 2 § a) i förslaget upptagna regeln, som är av­ sedd att ersätta fiskerättslagens 180-metersregel, synes medföra många prak­ tiska fördelar. Då grunden till bestämmelsen är att fiske på det grundare vattnet vid stranden bör tillkomma strandägaren, anser kollegiet likväl att huvudregeln bör vara, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup är strandägaren förbehållet. Åtskilliga skäl tala för att man stannar vid denna regel. Om vattnet är bråddjupt intill stranden, finnas ej de biologiska och tekniska förutsättningarna för strandfiske i motsats till fiske på djupt vatten. En sådan avgränsning av den enskilda fiskerätten skulle emellertid

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i många fall ge ett snävare begränsat område än gällande rätt, utan att några egentliga fördelar därigenom vunnes för det av strandäganderätten oberoende fisket på djupare vatten. Även förslaget att vissa in indre öar och holmar icke skulle med­ räknas vid bestämmandet av det enskilda fiskeområdets omfattning har uttryckligen tillstyrkts av lantbruksstyrelsen. Kammarkollegiet har uttalat, att de skäl, som kommittén anfört för att fiskerätt icke borde följa med varje område över vattenytan, huru litet detta än vore, syntes riktiga. För att enskild fiskerätt skulle finnas vid holme, borde det dock fordras icke blott att holmen hade en längd av minst 100 meter utan även att den hade viss minimiareal, exempelvis ett halvt hektar. Dessutom borde medräknas holmar med en areal av minst ett hektar, varvid två eller flera holmar, som låge på samma landgrund med mindre vattendjup än 3 meter, borde få sammanräknas, om avståndet mel­ lan dem ej överstege 50 meter. Enskild fiskerätt borde dessutom finnas i vatten, som vore helt omgivet av enskilt fiskevatten. Kollegiet har härom anfört följande. Någon regel motsvarande den av kommittén föreslagna har ej tidigare funnits i svensk rätt. Att låta förefintligheten av enskild fiskerätt bliva beroende endast av viss längd på skäret eller holmen, synes dock knappast lämpligt. Regeln om en viss minimilängd synes för att uppfattas såsom rätt­ vis kräva komplettering med en regel om en viss minimiareal exempelvis ett halvt hektar. Kollegiet anser det icke uteslutet att fordran enbart på en viss areal, förslagsvis ett hektar, skulle bliva lika lätt att tillämpa, om regeln kompletteras på sätt nedan föreslås. Även om arealen får betydelse, kan det ifrågasättas, om regeln alltid kommer att uppfattas som rättvis. Inom en cirkel med 100 meters radie ligga exempelvis flera holmar, som upptaga större delen av cirkelytan, men ingen av dem når en längd av 100 meter eller en areal av ett halvt hektar. I dylika fall, då skär eller hol­ mar ligga nära varandra, borde en viss sammanräkning få äga rum. En cirkelyteregel torde vara mindre lämplig. Bättre synes vara att holmar, som ligga inom samma tremeters djupkurva, få räknas samman, om avståndet mellan dem ej överstiger 50 meter. Det väsentliga i regeln bleve då att området med grunt vatten vore tämligen stort och lämpade sig för strand­ fiske. Även i en del andra yttranden ha betänkligheter uttalats mot kommitténs förslag på denna punkt. Sålunda har exempelvis Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund anfört, att det vore olämpligt att grunda fiskerätten på viss minimistorlek av holme. Detta gällde vilket mått på holmen som än valdes. Det kunde befaras, att knep konune att tillämpas för att få en holme mindre eller större eller för att skilja eller sammanbinda holmar, exempelvis ge­ nom att fylla ett sund med sten. Det vore svårt att bevisa huruvida en slen vid en udde legat där av naturens nyck eller blivit ditlagd under en mörk natt. Därför borde vid bestämmande av gränsen hänsyn tagas till alla land­ bildningar, holmar, skär, hällor och dylikt, som vid medelvattenstånd och stilla sjö vore synbara ovan vattnet.

Vad 1-km-regeln angår har lantbruksstyrelsen framhållit, att infö­ randet av denna regel konnne att medföra att stora dc-lar av de vatten, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 31

enligt 1896 års lag ansåges ligga inomskärs, skulle komma att utgöra fritt fiskevatten. Detta gällde särskilt i de yttre, mera glesa skärgårdsområdena. På denna punkt skilde sig alltså förslaget ganska radikalt från den nuvarande lagen. Enligt styrelsens mening skulle emellertid de ekonomiska konsekven­ serna för strandägarna av den föreslagna inskränkningen av det enskilda fiskevattnet i skärgårdarna — utom i vissa undantagsfall, såsom där lax­ fiske med fast redskap bedreves av strandägare på vatten, som nu föresloges bliva fritt — bliva förhållandevis små. För yrkesfiskarena innebure försla­ get å andra sidan stora fördelar genom att det gåve dem större rörelsefrihet. Detta gällde ej blott de yrkesfiskare, som icke ägde enskilt fiskevatten, utan även dem, som disponerade sådant vatten av mera begränsad omfattning. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen i stort sett instämt, ha likaledes tillstyrkt förslaget i denna del och ha till motivering härav anfört bland annat följande. Att det svårtolkade inomskärsbegreppet ersättes med konkreta bestäm­ melser, vari direkt angives vilka vatten som skola anses som inomskärs, är uppenbarligen till stor fördel för rättstillämpningen. Huruvida den un­ der 2 § b) intagna 1-km-regeln kan antagas leda till i huvudsak samma re­ sultat som inom skärsregeln är ett spörsmål, varom fastighetsbildningssak­ kunniga icke våga göra något bestämt uttalande. Såsom kommittén jämväl förutsett, torde det doek vara klart, att kravet på en minsta längd av 100 meter för att ö eller holme skall tagas med i beräkningen vid tillämpningen av strandvattens- och 1-km-reglerna i åtskilliga fall kommer att medföra en inskränkning av den enskilda fiskerätten. Då de föreslagna reglerna emellertid synas vara ändamålsenliga och förhållandevis lätta att tillämpa, torde någon erinran mot dessa regler icke vara att göra. Men resultatet blir onekligen ej så tilltalande i vissa fall. Följande exempel må åskådliggöra detta. En havsvik begränsas utåt mot havet av två från fastlandet utskju­ tande uddar, mellan vilka kortaste avståndet är 2 000 m. Vattnet här är på det hela taget djupt. På halva avståndet mellan uddarna ligger emellertid en 100 in lång holme, och viken skall till följd härav anses vara enskilt fiskevatten. Om nu i stället mellan uddarna legat en hel barriär av mindre holmar, som i bokstavlig bemärkelse nära nog avstängt viken från öppna havet, hade viken skolat hänföras till fritt fiskevatten. Enligt de sakkun­ nigas mening föreligga enligt sakens natur i det senare fallet starkare skäl för att hänföra viken till enskilt fiskevatten än i det förra. Sådana fall som det senast anförda torde emellertid vara att anse som undantag, och kom­ mitténs undersökningar synas visa att de föreslagna reglerna under b) på det hela taget skulle leda till tillfredsställande resultat. Kammarkollegiet har anfört att de i 1896 års lag förekommande begrep­ pen »inomskärs» och »utom skären» av högsta domstolen och lantmäteristyrelsen tolkats på ett sådant sätt, att reglerna om den enskilda fiskerätten inomskärs erhållit en vidsträcktare tillämpning än som syntes rimligt. Andra bestämmelser, som begränsade tillämpningen av inomskärsregeln till mera slutna fjärdar och vikar, där fisket kunde bedrivas under förhållan­ den som påminde om dem, som rådde i insjöar, vore därför enligt kollegiets mening önskvärda. Inför den av kommittén uppställda regeln att vatten, som saknade förbindelse med öppna havet av större bredd än 1 kilometer, skulle vara förbehållna strandägarna, ställde kollegiet sig dock tveksamt. I

32 Kungi. Maf:ts proposition nr 60.

varje fall syntes den utformning regeln erhållit mindre tillfredsställande. Kollegiet ville föreslå att det i stället skulle upprättas en förteckning över de vatten, där fiskerätten skulle vara enskild även utanför den av kollegiet föreslagna strandvattenzonen. Förteckningen skulle kunna revideras för­ slagsvis vart trettionde år, och ersättning skulle utgå, om något vatten över­ fördes från enskilt till allmänt. Mot 1-km-regeln har kollegiet vidare invänt, att den såsom rent mekanisk icke tilläte någon hänsyn till det historiskt be­ tingade, nuvarande rättsläget, sådant det kommit till uttryck i skriven lag och mer eller mindre fast sedvänja. Ej heller tilläte regeln någon anpass­ ning efter näringspolitiska synpunkter. Kammarkollegiets chef, generaldirektören Sverne, har beträffande gräns­ dragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten för rikets östra kust ned till Blekinge anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av kollegiets majoritet. Vad däremot angår kuststräckan mellan Blekinge och Norge har han ansett, att med hänsyn till den fria fiskerättens omfattning utmed den­ na kuststräcka några särskilda bestämmelser rörande omfattningen av en­ skilt fiskevatten icke behövdes. Lantmäteristyrelsen har särskilt berört förslaget att 1-km-regeln icke skulle vara tillämplig på friliggande öar och ögrupper. Styrelsen har funnit det icke vara uteslutet, att denna bestämmelse kunde innebära högst bety­ dande inskränkningar i öbornas nuvarande rätt till vattenområde och fiske. Vad kommittén anfört såsom skäl för att fastigheter å dylika öar och ögrupper sålunda försättas i sämre ställning än fastigheter å fastlandet syn­ tes icke hänföra sig till någon närmare utredning om hur den nya regeln skulle komma att verka i förhållande till de gällande reglerna och med stöd av dessa uppkomna hävdeförhållanden och verkställda lantmäteriförrättningar. Styrelsen ville framhålla att, bortsett från Gotland och Öland, saken kunde beröra skifteslag av stor omfattning, exempelvis Holmöns skifteslag i Bottniska viken. Såsom förut nämnts har i ett par yttranden framförts tanken att gräns­ dragningen skulle ske efter lokala undersökningar. En dylik uppfattning har uttalats av bland andra fiskeriintendenten i södra distriktet. Denne har som skäl för sin ståndpunkt anfört att det syntes föreligga fara för att bety­ dande inomskärsvatten komme att fråntagas yrkesfiskarena för att i stället översvämmas av amatörfiskare. Det kunde därför ifrågasättas, om icke gränserna borde fastställas efter lokala undersökningar hellre än efter en­ hetliga regler. Svenska fiskevår ds förbundet har föreslagit att till enskilt fiskevatten i saltsjön jämväl skulle hänföras vatten beträffande vilket Konungen förord­ nat att det skulle utgöra enskilt fiskevatten. En dylik möjlighet att från fri­ vattnet undantaga vissa fiskevatten skulle närmast motiveras av önskvärd­ heten att lata dylika fiskevatten ingå i fiskevårdsområde, ej minst med tanke på de många arkipelager av småholmar, som vore så karakteristiska för Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar. Men denna rätt borde även kunna användas för att avhjälpa olägenheter av de nya gräns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 33

dragningsreglerna, där dessa komme att medföra uppenbara, med penning­ ersättningar svårligen avhjälpbara orättvisor för sådana yrkesfiskare, som ägde eller arrenderade fiskevatten. Även kunde en dylik undantagsrätt be­ hövas för att i särskilda nu ej överblickbara fall korrigera inadvertenser, som säkerligen måste uppkomma vid tillämpningen av en så schematisk re­ gel som den av kommittén föreslagna. En ledamot av fastighetsbildningssakkunniga, riksdagsmannen C. A. D. Jonsson i Skedsbygd, har uttalat farhågor för att det frigivande av fiske, som den nya gränsdragningen kunde medföra, kunde tillskapa ofullständiga jordbruk och jämväl eljest verka menligt för jordbruket. Å andra sidan har fiskeriintendenien i Österhavets distrikt uttalat, att exempelvis i ett sådant län som Stockholms län, där stadsbor med åren inköpt allt större vattenom­ råden och amatörfiskarena lade under sig allt större arealer, de föreslagna bestämmelserna vore ägnade att åtminstone i viss mån neutralisera den un­ der senare år tydligt iakttagbara utvecklingen, att yrkesfiskarena alltmer avstängdes från möjligheten att utnyttja eller arrendera fiskevatten.

Såsom tidigare nämnts ha i ett stort antal yttranden gjorts uttalanden be­ träffande frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten, vilka helt eller huvudsakligen hänföra sig till förhållandena vid viss del av kusten. Vad Norrbotten angår har fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhållit, att för storryssjefisket efter lax den föreslagna gränsdragningen syntes komma att inskränka de enskilda fiskeområdena inom norra och öst­ ra delarna av skärgården. Efter att ha lämnat flera exempel på givande storryssjeplatser, vilka helt eller delvis skulle komma att falla inom det fria fiskevattnet, har fiskeriintendenten anfört att om dessa fasta fisken enligt gällande författningar skulle finnas äga en så omfattande fiskerätt som den, vilken de tillämpade, måste den nya lagen leda till omfattande ersättningsanspråk. Samtidigt har emellertid i yttrandet också framhållits, att skärgårdens laxfisken föranlett många års klagomål dels från älvfiska­ rena över den enligt deras mening alltför hårda beskattningen av den uppvandrande laxen, och dels från flottningsintressets sida över det hinder för sjöfarten och särskilt för bogseringen av virkesflottarna, som dessa lax­ fisken utgjorde. -— För fisket efter siklöja kunde den nya gränsdragningen komma att bliva till gagn. Den komme att ge yrkesfiskarena större möj­ lighet att utnyttja siklöjebeståndet i Bottenvikens skärgård. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit den del av förslaget, som avsåge kustfisket, i princip innebära betydande fördelar för såväl yrkesfisket som det mera amatörmässiga fisket. Utskot­ tet har emellertid samtidigt understrukit, att en speciell undersökning bor­ de företagas om dess inverkningar på storryssjefisket i Torne skärgård. Norrbottens läns kustf i skareförbund har anfört, att principerna för be­ stämning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten synles vara enkla och tydliga och icke medföra några större ingrepp i nuvarande fiskeförhållan- 3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den. Ett undantag härvidlag utgjorde dock stadgandet, att fiskerätt ej skulle medfölja holmar om mindre än 100 meters längd. Detta stadgande skulle nämligen för Torne skärgård medföra att det ytterst värdefulla storryssjefisket efter lax vid åtskilliga grund skulle avhändas de nuvarande ägarna. För­ bundet ansåge därför att särskild utredning horde företagas angående den lämpligaste gränsdragningen i denna skärgård. Beträffande den ofta mer tvärbranta kusten i de sydligare norrlandslänen har i några yttranden påpekats, att de föreslagna bestäm­ melserna mångenstädes skulle medföra en utvidgning av det enskilda fiske­ vattnet och att reglerna för gränsdragningen därför borde ändras. En så­ dan ståndpunkt bär intagits av bland andra, Gävleborgs läns fiskarförbund, vilket anfört i huvudsak följande. I Gävleborgs län kommer 300-metersgränsen att medföra en betydlig ut­ vidgning av det enskilda fiskevattnet jämfört med den nuvarande 180metersgränsen utanför 2-metersdjupet. Utmed Gävleborgs läns kust — lik­ som utmed Västernorrlands läns kust — är 2-meterdjupet i stort sett att jämställa med strandlinjen. Om gränsen för det enskilda fiskevattnet ej generellt kan dras 200 meter från land, bör detta dock kunna tillämpas i Gävleborgs län. — Genom 1-km-regeln komma mycket stora vatten­ områden att förbehållas fiskerättsägaren som enskilda fiskevatten. Det fin­ nes längs kusten stora innanvikar, där i den yttre skärgården förekomsten av öar och utstående uddar medför att avståndet ej blir mera än en kilo­ meter men där ändock finnas ganska stora fiskevatten, vilka borde få nytt­ jas av den bofasta yrkesfiskarebefolkningen. Ett högsta avstånd av 500 meter vore tillräckligt. Vad Stockholms län angår ha i några yttranden uttalats farhå­ gor för att den inflyttning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten, som kommittéförslaget skulle medföra i vissa delar av den yttre skärgården, skulle få menliga inverkningar för den bofasta kustbefolkningens utkomst­ möjligheter. Dessa betänkligheter ha dock ej delats av länsstyrelsen i länet, vilken hållit före att bestämmelserna vore ägnade att i stort sett främja yr­ kesfiskarenas önskemål och intressen. Svenska ostkustfiskarenas centralförbund har icke gjort någon annan erinran mot gränsdragningen än att förbundet understrukit vad vissa lokal­ förbund inom skärgården från och med Stockholms län till och med Kalmar län anfört om betydelsen för fisket av att även holmar under 100 meters längd tillerkändes enskild fiskerätt. Förbundet har framhållit att sådana holmar mångenstädes inom såväl Östergötlands som Kalmar län vore värde­ fulla fiskeplatser för strömming (s. k. sättstånd) och för ål (s. k. homrnestånd). Hänsyn borde tagas till dessa speciella förhållanden så att den en­ skilda fiskerätten utsträcktes att gälla även vid dylika mindre holmar, i den mån den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen yrkesmässigt bedreve fiske med anlitande av dessa. Vad Kalmar län angår ha i åtskilliga yttranden anmärkningar fram­ ställts mot den föreslagna gränsdragningen. Särskilt ha betänkligheter ut­ talats mot de konsekvenser gränsdragningen skulle få i norra och mellers­ ta delarna av länet, där den skulle leda till att fisket skulle frigivas i de

Kungl. Maj.ts proposition nr 50. 35

yttre delarna av skärgården. Det har hävdats att detta frigivande särskilt skulle skada bottengarnsfisket efter ål och även på sina håll fisket efter gädda och abborre in. m. Frigivandet skulle icke komina yrkesfiskarena till godo utan sportfiskarena. För södra delen av länet, där egentlig skärgård saknas och där vid sidan av strömmingsfisket fisket med ålbottengarn har den största betydelsen, ha en del fiskare hävdat att det enskilda fiskevatt­ net borde ha väsentligt större utsträckning än kommittén föreslagit. Andra fiskare åter ha ansett kommitténs förslag där tillgodose alla skäliga an­ språk på rättvisa, klarhet och möjlighet till rationellt fiske. Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört att det förefölle, som om de före­ slagna bestämmelserna för gränsdragningen väl skulle lämpa sig för kuster utan skärgård. I skärgårdarna, särskilt mera öppna sådana, konune de där­ emot att medföra en reduktion av fiskerätten, som syntes synnerligen be­ tänklig. Länsstyrelsen ansåge därför, att den nu bestående fiskerätten bor­ de bibehållas så långt möjligt oförändrad även inom skärgårdsområdena. Statens ersättningsskyldighet skulle därigenom betydligt minskas. Norra Kalmar läns kustfiskareförbund har för sagda del av länet särskilt gjort anmärkning mot den av kommittén föreslagna 1-km-regeln. Förbun­ det har framhållit att denna regel skulle verka så att det enskilda fiskevatt­ net sönderflikades. Det skulle uppstå liksom tungor av enskilt fiskevat­ ten utåt samtidigt som vidsträckta och värdefulla områden inomskärs skulle bliva fria. Förbundet ville förorda att det av kommittén angivna av­ ståndet av 1 kilometer skulle höjas till 2 500 meter och att vid gränsdrag­ ningen hänsyn skulle tagas till varje landbildning oavsett dess längd. Tro­ ligen skulle en på så sätt dragen gräns på ett par ställen komma att gå något utanför den nu tillämpade gränsen. Regeln syntes emellertid på alla andra platser väl fylla sin uppgift. Då vidare enligt kommitténs förslag skydd skulle finnas för fiske som bedreves med stöd av sedvana, syntes inga olägenheter kunna orsakas fiskarena, om gränsdragningen inom Norra Kalmar län skedde i enlighet med vad förbundet förordat. Förbundet har vidare om fisket efter annan fisk än strömming (»fjällfisket») anfört bland annat följande. De områden inom skärs, som enligt 1-km-regeln skulle bli fria, äro såväl djupare som grundare vatten och i alla fall synnerligen värdefulla med hän­ syn till det fjällfiske som bedrives där. Speciellt är detta fallet med området omkring Äskeskär samt utanför Vinö i Misterhults socken. Sträckningen på 1-km-gränsen kommer att efter hela kuststräckan uppvisa kraftiga slingringar och på ett ställe utanför Händelö avskäres t. o. m. ett flertal till detta skifteslag hörande holmar från förbindelse med enskilt fiske­ vatten. Ur fisketeknisk synpunkt kommer denna gräns att medföra svåra följder för särskilt fjällfisket och fiskevården medförande mindre inkomst för fiskarena. Statsersättning kommer att få utbetalas för vattenområden, som fiskande personer från bebyggelsecentra komma att översvämma med olika redskap. Skulle lagen i oförändrat skick komma att införas för norra Kalmar län, konune det att medföra en kraftig avfolkning av skärgården på fiskare. I stället komme denna att befolkas med sommargäster och söndagsfiskare, en ordning som förbundet vill med alla medel motarbeta. Ut­ vecklingen går starkt nog ändå den vägen utan att den dessutom skall givas

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

fördelen av laga stöd. Inom länsdelen äges i de allra flesta fall skärgårdshemmanen av bofast fiskarbefolkning, vilken kan ha sina boplatser ända ut i havsbandet. De fiskare, som ej äro självägande, arrendera praktiskt taget i samtliga fall fiskerätt av andra fiskare eller jordägare. Genom att de en­ samma då kunna idka sitt fiske få de ut bästa ekonomiska nettot av sitt arbete, även om de måste vidkännas ett visst arrende. Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap har in­ stämt i nyssnämnda kustfiskareförbunds förslag. Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har lika­ ledes ansett, att kommitténs förslag skulle leda till en alltför stor inskränk­ ning av det enskilda fiskevattnet. Förslaget borde därför omarbetas an­ tingen så att skärgårdsfisket — strömmingsfisket undantaget — bibehölles såsom enskilt eller så att genom särskilt stadgande i lagen öppnades möj­ lighet att göra undantag från huvudregeln för gränsdragningen. Utskottet har åberopat ett yttrande från hushållningssällskapets fiskerinämnd, däri bland annat anförts följande. Där skärgård finnes, komma betydande vattenområden, som hittills an­ setts ha varit enskilt fiskevatten, att bliva frivatten. Som exempel må inom Mönsterås och Döderhults socknar nämnas fiskevattnen kring Runnö och Vållö samt fjärdarna innanför dessa öar. Genom gränsbestämning har ägan­ derätten till fiskevattnet mellan berörda skifteslag blivit fastställd. Fiskerinämnden har icke tagit ställning till lagligheten av denna gränsdragning utan endast velat påvisa de betydande vattenområden, vilka nu anses vara enskilt fiskevatten och som genom det nya lagförslaget bliva fria. Inom dessa områden har på grund av den enskilda äganderätten möjliggjorts en viss kontroll och planläggning av fiskets bedrivande, som därjämte komplet­ terats med fiskevårds- och fiskodlingsåtgärder. Det synes antagligt, att för­ slagets 2 § kommer att få liknande konsekvenser på andra platser vid fastlandskusten. Inom Södra Kalmar läns kustfiskareförbund har enighet icke kunnat upp­ nås beträffande förbundets ståndpunkt till förslaget om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Förbundsstyrelsen har framhållit att flertalet av de till förbundet anslutna fiskarena — utgörande frifiskare och arrendatorer av mindre vatten -— tillstyrkt förslaget. Inom denna grupp hade man vanligen helst, önskat, att fisket skulle bliva helt fritt. Då delta tydligen icke gått att genomföra och då enligt kommitténs förslag omfatt­ ningen av det fria fiskevattnet skulle något ökas samt gränsdragningen dessutom förenklas, hade man ansett sig kunna tillstyrka förslaget. Fiskevattensägarna inom förbundet hade däremot ansett, att det enskilda fiske­ vattnet borde ha betydligt större omfattning än kommittén föreslagit. I fråga om de regler, som därvidlag borde gälla, hade de anslutit sig till den stånd­ punkt, som intagits av Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a. Sagda för­ ening har anfört bland annat följande. Enskilt fiskevatten bör såsom i gamla tider omfatta allt vatten innanför öar, holmar, skär, grund m. m. samt — för fiskets rationella bedrivande —- ett visst vattenområde därutanför. Skall det nu fastställas en ny gräns mellan enskilt och allmänt vatten, bör denna lämpligen baseras på ett visst djup —-1, ex. 3 meter — och framdragas med raka linjer mellan detta djups

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 37

ytterpunkter. Angivna raka gränslinjer skola följa grundområdets rikt­ ning och ha minst en sådan längd — t. ex. högst 2,5 kilometer — att innan­ för uppkommet vattenområde omfattar det enligt gammal hävd nu såsom »enskilt fiskevatten» ansedda vattenområdet. Ett avvikande härifrån skulle medföra ett nedbrytande av skärgårdsfiskarenas rättigheter och oändligt många och kostsamma processer. Föreningen anser för fiskets skull lämp­ ligt att basera gränsen på ett visst vattendjup och genom raka linjer mel­ lan ytterpunkterna erhålla klarare gränser. Detta är i praktiska livet nöd­ vändigt för gränsbestämningar över vatten. Föreningen har vidare hemställt, att såsom enskilt fiskevatten också skulle räknas vattenområde med av domstol fastställd eller på annat sätt lagligen bestämd gräns. Föreningen har slutligen vänt sig mot förslaget att vid gränsdragningen endast skulle medräknas holmar med minst 100 me­ ters längd. Den har yttrat, att kommittén ej tycktes ha fäst något avseende vid de förändringar fiskodlingen och fiskets bedrivande undergått i det senaste århundradet. Ej heller tycktes lagberedningen vid upprättandet av sitt förslag till jordabalk ha insett, att dessa mindre öar, holmar och skär, vilka varit så värdelösa för fastigheterna, att de ofta ej ens upptagits på ägokartorna, just genom sina kringliggande vatten nu blivit värdefulla. Frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten vid kusten av Kalmar län har även berörts i flera skrivelser från strandägare och fiskare. Ett antal ålfiskare vid Kalmarsundskusten, som uppgivit att vissa fiskerättsägare där sökt hävda en synnerligen extensiv tolkning av 180-metersregeln, ha gentemot dessa försök framhållit att kommittéförslaget förefölle väl genomtänkt. Därigenom skapades äntligen en fast gräns mellan fritt och enskilt fiskevatten, något som i Kalmarsund komme att medföra en rättvisare och jämnare fördelning av ålfångsterna. I skrivelse från Vållö bgalag i Mönsterås socken har framförts samma för­ slag rörande gränsdragningen som av Norra Kalmar läns kustfiskareförbund. Byalaget har framhållit att det i så fall i huvudsak skulle få behålla sitt nuvarande fiskevatten. Detta vore en nödvändig förutsättning för att byalaget där i fortsättningen skulle kunna någorlunda ostört bedriva ett lönande fiske. Om en sådan ändring i kommitténs förslag icke vore möj­ lig, hemställde byalaget, att byns gränser genom undantagsbestämmelser måtte bibehållas sådana de nu vore. I byalagets skrivelse har rörande skälen härför anförts bland annat följande. De små odlingsmöjligheterna på öarna inom Vållö skifteslag ha medfört att fisket blivit huvudnäringen för att på senare tid för flertalet av be­ folkningen bliva en ren yrkesutövning. — Av ålder har vattenområdet kring öarna ansetts såsom ensamt tillhörigt därvarande fastigheter. Till de hol­ mar och skär och fiskevattnet däremellan inom de gränser, som bestämts vid en lantmäteriförrättning 1944, anser sig byalaget ha äganderätt enligt urminnes hävd. Ålfisket är här det viktigaste fisket. Med den av kommittén föreslagna frivattensgränsen skulle ett 20-tal av de omkring 100 ålbottengarnsätten kring Vållö komma att frånhändas byalaget, representerande cn årlig nettoavkastning av cirka 50 000 kronor. Även fjällfisket, d. v. s. fisket efter gädda, abborre, sik in. fl. fiskarter, är av vikt. För byns oskiftade fiskevatten har gemensamhetsfiske inrättats och fiskeriplan fastställts. Fas­ tigheterna äro med hänsyn till fisket högt taxerade.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 60

I en skrivelse från yrkesfiskare och hemmansägare på Runnö i Döderhults socken har anförts, att ett genomförande av kommitténs förslag skulle innebära en väsentlig inskränkning av det fiskevatten, som Runnö by nu räknade som sitt enskilda med stöd av skattläggning, urminnes hävd och de allmänna reglerna i gällande fiskelag och vilket närmare fixerats genom gränsbestämning 1929. På grund av jordbrukets dåliga beskaffenhet hade Runnöborna i alla tider varit hänvisade till fiske och jakt som huvudnä­ ring. I skrivelsen har vidare anförts bland annat följande. Runnö huvudö ligger kringgärdad av ett mycket stort antal mindre öar, holmar, klippor, övervattensskär och kobbar (bådar), vilka emellertid — på några undantag när -— icke uppfylla fordringarna på minst 100 meters längd och alltså enligt kommitténs förslag frånses. Fiskerättskommittén har icke tillräckligt beaktat att små öar, holmar o. s. v. ofta erbjuda lika goda och i flera fall bättre möjligheter till ett givande fiske än de stora öarna, större än 100 meter. På Runnö är befolkningen emellertid mycket beroende av de mindre öarna, holmarna o. s. v. för ett gott resultat av fisket inom skifteslaget. Väl markerade punkter, som helst äro upptagna på sjökort och ekonomiska kartor, böra väljas i ett vattenområde som detta, dithän fiskeflottor från andra län med förkärlek bege sig för att bedriva fiske i havsområdet utanför Emåns utlopp i skärgården. Gemensamhetsfiske råder. Det är givet att i de landskap, där dansk rättsuppfattning i äldre tider gjort sig gällande och trängt igenom i fråga om fiskets bedri­ vande, andra rättsbestämmelser äro förhärskande än i riket i övrigt, men detta förhållande får icke skymma blicken för de sedvänjor och rättsregler för fisket, som utbildats på Sveriges ostkust. Den praktiska användningen av sjökortet för bestämning av 3-m-djupet förringas inom Runnö skiftes­ lag av att där förekomma flera långsträckta, smala fördjupningar, med strandlinjen ofta längsgående kanaler av större djup än 3 meter belägna utanför 300 meter från strandlinjen men inom sjökortets djupgräns för 3-m-kurvan, sådan denna djupgräns är fixerad på det för andra ändamål i mindre skala framställda sjökortet. — Raka linjer mellan enskilt vatten och frivatten torde bidraga till större klarhet än buktande linjer. För västkustens del har Svenska västkustfiskarnas centralför­ bund hävdat att allt fiske borde vara fritt. Alltsedan 1766 års fiskeristadga hade fiskerilagstiftningen utmärkts av oklarhet i uppläggningen och otyd­ ligheter i föreskrifterna. Ideligen hade detta givit anledningar till tvister och svårigheter för fiskets utövare liksom för andra därav berörda medborgargrupper. Förbundet hälsade därför med glädje kommitténs förslag att ur lagtexten utrensa sådana mångtydiga begrepp som »inom- och utomskärs» med flera. Emellertid ansåge förbundet, att åtminstone för väst­ kusten allt fiske borde förklaras fritt med rätt för lokala myndigheter att utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde befinnas erforderliga. En så­ dan form för reglering av havsfisket vore både lättare och billigare att ge­ nomföra än den med enskilt fiskevatten, vilkas gränser det visat sig omöj­ ligt att klart uppdraga. Kommitténs nya gränsförslag innebure att strand­ ägarnas enskilda områden ytterligare skulle vidgas utan att någon väsent­ lig klarhet i gränsdragningen vunnes. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har hänvisat till att han — så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 39

som i annat sammanhang skall beröras — hävdat, att vid västkusten allt fiske i enskilt fiskevatten borde vara fritt ända in till stranden. Om så bleve fallet, komme den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ej att få någon betydelse för västkusten. Han ville därför rörande gränsdragningsfrågan inskränka sig till att påpeka, att för västkusten de nya bestämmelserna torde komma att medföra att omfattningen av det enskilda fiskevattnet utan anledning utökades. Kom­ mitténs motivering för tillämpningen av 1-km-regeln vid bukter, nämligen att fiskevården skulle främjas därigenom, ägde ej heller giltighet för väst­ kusten. Fiskbeståndet borde nämligen skyddas ej genom lagbestämmelser om fiskerätt utan liksom hittills genom regler för fiskets bedrivande, vilka utfärdats i administrativ ordning. Förvaltningsutskottet i Hallands läns hushållningssällskap har däremot ej haft någon erinran mot kommitténs förslag till frivattensgräns, enär den i huvudsak synts överensstämma med den nuvarande. Två reservan­ ter inom hushållningssällskapets fiskerinämnd ha emellertid motsatt sig bibehållande av enskilt fiskevatten på västkusten. Kommitténs förslag att i saltsjön medelvattenståndet skall vara bestäm­ mande vid gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ävensom vid tillämpningen av vissa andra stadganden i fiskelagen, har i så gott som alla yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som uttryck­ ligen tillstyrkt förslaget i denna del märkas fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen. De sakkunniga ha framhållit att avsaknaden av be­ stämmelser om det normerande vattenståndet förorsakat olägenheter av olika slag, ej minst för lantmäteriet. Anmärkning mot förslaget i denna del har gjorts endast av en ägare av ett enskilt skattefiske vid Kalmarsund, som ifrågasatt om man icke hellre borde utgå från ett lägre vattenstånd, näm­ ligen 40 cm under medelvatten. Detta skulle enligt hans mening ungefärligen motsvara »vanligast förekommande lågt vattenstånd». På tal om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten må till sist nämnas, att kammarkollegiet beträffande den rättsliga karaktären av det »fria» fiskevattnet bl. a. uttalat att den rätt till fiske för envar, som alltseden 1766 års fiskeristadga funnits i öppna havet, torde vara att konstruera som ett upplåtande till allmänt begagnade av en kronans riksallmänning, vare sig kronans förfogande över detta område uppfattades som en äganderätt eller endast som en förvaltningsdisposition. Kollegiets chef, generaldirek­ tören Sverne, har däremot hävdat att rätten till fiske i saltsjön vore att betrakta som en allemansrätt, vilken dock i vissa avseenden begränsats till förmån för strandägare. I några yttranden har behandlats frågan huruvida äganderättsgränsen och fiskerättsgränsen lämpligen böra regleras efter identiska principer och på samma gång. Sålunda ha fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen

40 Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.

instämt, ifrågasatt om icke de fiskerättsliga bestämmelserna borde byggas på de äganderättsliga och ha härom anfört. I fiskerättskommitténs och lagberedningens förslag råder — frånsett ett par speciella undantag från de allmänna reglerna om gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten — full likformighet med avseende å utsträckningen av den enskilda äganderätten i vatten och den enskilda rätten till fiske. Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, om det icke skulle vara tillräckligt och ur såväl principiell som lagteknisk synpunkt mera tilltalande att i de från jordabalksförslaget hämtade provisoriska lagbestämmelserna fastslå strand­ äganderättens omfattning och i fiskelagen inskränka sig till att ange i vad mån fisket inom enskilt vattenområde är strandägaren förbehållet eller ej. Kammarkollegiet däremot har ej ansett lämpligt att redan nu genomföra en lagstiftning om äganderättsgränsen. Visserligen vore lagregler om fastig­ hetsgräns önskvärda, men även utan lagstiftning därom kunde rättspraxis väntas påverkas av de nya reglerna för fiskerättsgränsen. önskemålet att sam­ tidigt kunna ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och av landgrund syntes ej vara ett tillräckligt vägande skäl för att forcera fram en så viktig fråga som lagstiftning om äganderätten.

Departementschefen. Av grundläggande betydelse för fiskerätten vid saltsjökusterna är gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten. De nu gällande reglerna om denna gränsdragning äro till följd av sin oklara formulering svårtolkade och ha ofta givit upphov till tvister. Olägen­ heterna härav ha blivit allt mer påtagliga, i samma mån som fiskets bety­ delse ökat både ur ekonomisk synpunkt och ur rekreationssynpunkt. Rätts­ läget är oklart och fullt klargörande prejudikat saknas. Det må i detta sam­ manhang endast erinras om att beträffande vissa avgöranden i högsta in­ stans kommittén ansett sig kunna uttala att den uppfattning, som där kom­ mit till uttryck, torde — även med hänsyn tagen till de särskilda lokala förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärsbegreppet. På sätt kommittén anfört kan en lösning knappast vinnas utan att man i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av be­ stående förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i enskild rätt, bör ersättning utgå. I valet mellan olika gränsdragningsmetoder måste enligt min mening systemet med normerande kartor eller med förteckningar över vilka vatten som äro enskilda och vilka som äro fria i princip avvisas. De försök, som i sådant hänseende tidigare gjorts beträffande Vänern och Hjälmaren, mana icke till efterföljd. Jag ansluter mig i stället till kommitténs förslag, att omfattningen av det enskilda fiskevattnet skall bestämmas genom en generell regel, som gör till enskilt dels strandvattnet och dels vissa inomslcärsvatten m. m. Mot utformningen av strandvattenregeln ha endast några få anmärkningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 41

gjorts, närmast avseende det av kommittén valda avståndet från stranden, 300 meter. Detta avstånd synes dock lämpligt som huvudregel, och tillräck­ lig anledning synes ej heller föreligga att för någon viss kuststräcka från­ gå den allmänna regeln. Av större räckvidd är frågan, huruvida endast vissa landbildningar skola medföra fiskerätt och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida den av kommittén föreslagna begränsningen till holmar med minst 100 meters längd är den lämpligaste. Vad den första frågan angår må framhållas, att det synes uteslutet att låta varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, medföra fiskerätt. Det torde till belysande härav vara tillräckligt att erinra om att det är så gott som ogörligt att fastställa, huruvida de tusentals friliggande bränningarna utan­ för skärgårdarna vid medelvattenstånd helt eller endast delvis ligga under vattenytan. En sådan regel skulle vidare lätt kunna missbrukas genom att enstaka stenblock avsiktligt utplacerades på lämpliga fiskeställen. Om det sålunda knappast kan råda någon tvekan om att en begränsning här är nödvändig, återstår det dock att avgöra, hur denna begränsning skall ske. Med rätta har kommittén framhållit, att det här fordras en enkel och lättillämpad regel. Att avgöra frågan från fall till fall genom särskild förrättning är av praktiska skäl uteslutet. Icke heller synes en regel, som bygger på landbildningens areal eller dess höjd över vattnet eller förefint­ ligheten av vegetation (skog, bete) å holmar, lämpad att läggas till grund för ett stadgande, som allmänheten skall kunna tillämpa även utan lantmäteritekniskt biträde. För fisket i strandvattnet äro dylika omständigheter av underordnad betydelse. Det må även framhållas att för fisket längden av en holmes strandlinje har större betydelse än holmens ytvidd och att bland olika slag av holmar med ungefärligen samma längd strandlinjens längd varierar mycket mindre än ytvidden. På sätt kammarkollegiet framhållit är det ur fiskesynpunkt icke själva övervattensdelen, som är av betydelse, utan det kringliggande vattenområdet. Jag anser alltså den av kommittén valda metoden att endast låta holmar med viss längd medföra fiskerätt vara den lämpligaste. Icke heller finner jag vad som förekommit i yttrandena utgöra tillräckligt skäl för att frångå den av kommittén valda minimilängden. Anmärkas må att sammanhäng­ ande övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 meters längd, gi­ vetvis skall räknas som holme i lagens mening. Av yttrandena framgår att så gott som fullständig enighet råder om att en strandvattenregel bör kompletteras med en »inomskärs»-regel, som låter mera slutna fjärdar och vikar i deras helhet bliva enskilt fiskevatten. Frå­ gan om ulformningen av denna regel har kommittén löst med ett radikalt grepp, nämligen uppställandet av den s. k. 1-km-regeln. Åskådligast fram­ träder kanske regelns innebörd, om man tänker sig gränsen dragen som en enda sammanhängande linje runt fastlandets kust på sådant sätt, att det vid varje punkt av denna linje finnes möjlighet att nå fastlandet utan överskri­ dande av bredare vatten än en kilometer (även här bortses då från landbild­

42 Kungl. Mcij:ts proposition nr 60

ningar med en längd av mindre än 100 meter). Friliggande Öar och ögrup­ per, exempelvis Holmön utanför Umeå, vissa utskärgårdar i Stockholms län samt Gotland och Öland, falla utanför. I stort sett synes denna regel giva ett gott resultat. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag även på denna punkt. En skenbar förenkling av 1-km-regeln skulle kunna vinnas, om denna, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, finge omfatta även friliggande öar och ögrupper. En sådan förenkling skulle emellertid närmast äga teo­ retiskt värde. Då det gäller att i praktiken avgöra, var gränsen mellan fritt och enskilt vatten går i en friliggande skärgård, är det nämligen uppenbar­ ligen enklare att endast behöva ta hänsyn till en enda regel, strandvattenregeln. Härtill kommer att det strandägarintresse, som 1-km-regeln tillgodo­ ser, framstår som mera beaktansvärt i de vatten, som ligga nära fastlandskusten, än i vattnen kring friliggande ögrupper. Såsom en komplettering av de båda nu nämnda reglerna bör slutligen, på sätt kommittén föreslagit, gälla, att därest det eljest finnes fiskevatten, som helt omgives av enskilt vatten, också sådant fiskevatten skall vara enskilt. Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena finner jag emellertid önskvärt, att gränsen på vissa ställen efter kusten får en sträckning, som något avviker från vad som skulle följa av de allmänna reglerna. De ställen jag åsyftar äro Norrbottens län vid mynningen av Torne älv samt vissa de­ lar av Kalmar län. Det är här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena annorlunda än på många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu stödja sig på strandäganderätt och ofta samtidigt äro både bönder och fis­ kare. Dessa förhållanden synas mig böra föranleda vissa jämkningar till strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk böra till­ bakavisas. Jämkningarna böra enligt min mening få karaktären av undantagsstadganden. Däremot finner jag ej lämpligt att öppna möjlighet att i administrativ ordning göra avvikelser från den i lagen angivna gränsen. Från några få kuststräckor har det gjorts gällande att den gränsdrag­ ning, som kommittén föreslagit och som jag med vissa jämkningar nu föror­ dat, skulle skada yrkesfisket och äventyra fiskevården i havsbandet. Beträf­ fande andra delar av kusten ha från fiskarhåll uttalats farhågor för att den föreslagna gränsdragningen snarare skulle alltför mycket tillgodose strand­ ägarnas intressen. Befolknings- och näringsförhållanden växla utefter de olika kuststräckor­ na. Påfallande är emellertid att de kuststräckor, där fisket nått högst, sam­ tidigt äro de, där fisket utövas av yrkesmän som specialiserat sig på detta näringsfång. Vid dessa kuststräckor är fisket med rörliga redskap i väsent­ lig mån oberoende av strandrätt. Också där fisket ännu utövas mera som en binäring till jordbruket tyda många tecken på att man kan vänta en större yrkesspecialisering, så att några bli rena lantbrukare och andra rena fiskare. En sådan arbetsfördelning torde ej sällan kunna leda till en ratio­ nalisering både av lantbruket och av fisket. Det kommer då också där att

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 43

ligga i yrkesfiskarenas intresse att tillräckliga vatten finnas öppna för det fria fisket. Detsamma blir förhållandet i skärgårdar där äganderätten, så­ som ofta är fallet i närheten av tätorterna, övergått till stadsbor eller sport­ fiskeklubbar. Bestämmelser om fritt fiske bliva där till skydd främst för yrkesfiskarena. För västkustens del har från några håll yrkats, att enskilt fiskevatten icke vidare skulle finnas i saltsjön. Man har därvid åberopat lokala rätts­ traditioner med rötter ända i den dansk-norska tiden. För min del finner jag det icke påkallat, att man nu för västkustens del omprövar riktigheten av den uppfattning om förefintligheten av strandäganderätt till fisket, som sedan 1766 års fiskeristadga varit gällande för alla rikets kuster och som senast kommit till uttryck i 1896 års lag. Jag kan alltså icke förorda, att för västkustens vidkommande något undantag skall göras från de allmänna reg­ lerna om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Det väsent­ liga ur yrkesfiskarenas synpunkt synes i stället vara, att de oberoende av strandäganderätten skola ha erforderlig rörelsefrihet i utövningen av sitt yrke. Redan nu gällande bestämmelser giva i mycket betydande grad sådan frihet och, på sätt jag i det följande skall angiva, kommer jag att föreslå, att denna frihet skall ytterligare utvidgas. Av stor praktisk betydelse är frågan, från vilket vattenstånd man skall utgå vid bestämmande av vattendjup och strandlinjer. Även här har oklar­ het rått vid tillämpningen av 1896 års lag och den tolkning, som gjort sig gällande i rättspraxis, har, även om den varit välgrundad med hänsyn till gällande bestämmelsers förhistoria, erbjudit vissa svårigheter i den prak­ tiska tillämpningen. Det är därför angeläget, att frågan nu löses på ett till­ fredsställande sätt. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, att i havet det normala medelvattenståndet skall vara avgörande. I kammarkollegiets yttrande har berörts frågan om innebörden av den enskilda fiskerätten i saltsjön. Kollegiets chef har för sin del uttalat den uppfattningen att denna rätt icke — såsom fallet är med rätten till fiske i insjöar och rinnande vatten —- bör betraktas såsom en särskild tillhörighet till fastigheterna utan såsom en till förmån för strandägarna gjord inskränk­ ning i den allemansrätt till fiske, som enligt hans förmenande i princip finnes i dessa vatten. Detta spörsmål har väl huvudsakligen teoretiskt in­ tresse, därest man, på sätt skett vid de ändringar, som vidtagits i 1896 års lag och även jag anser riktigt, förutsätter att ersättning skall utgå till strandägaren för de inskränkningar som kunna göras i hans ensamrätt till fiske. Det synes mig emellertid naturligast att, såsom kommittén gjort, anse den ifrågavarande fiskerätten helt likställd med den fiskerätt, som tillkom­ mer jordägare i insjöar och rinnande vatten. Med hänsyn härtill vore det uppenbarligen önskvärt att i samband med uppdragandet av gränserna för den enskilda fiskerätten i havet kunna av­ göra även den sedan länge svävande frågan om äganderätten till själva vattenområdet. Med anledning av vissa erinringar som i remissyttrandena

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

framställts mot kommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vatten­ område har emellertid denna fråga ansetts kräva förnyat övervägande, fram­ för allt såvitt angår äganderätten till vissa småholmar ute i det fria fiske­ vattnet och jakträtten kring dem. Utredning härom pågår inom justitie­ departementet men torde icke kunna slutföras så tidigt att förslag kan framläggas för årets riksdag. Det torde ej heller behöva medföra några stör­ re olägenheter, om under en kortare tid olika regler kunna komma att gälla med avseende å äganderätten till vattenområdet och rätten till fiske. I varje fall torde nackdelen härav ej vara så väsentlig att den bör föranleda upp­ skov med revisionen av fiskelagstiftningen.

Sötvattnen.

Gällande rätt.

Enligt 5 § 1896 års lag äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren utan intrång av annan nyttja fiskevatten som är beläget inom hans fastig­ hets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i 12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strand­ fastigheterna. Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar detta stadgande icke. I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid 6 § 1896 års lag en särskild bestämmelse. Där stadgas att »i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, dvs fiskerätt skall där tillkomma varje svensk undersåte. Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse må hänvisas till betän­ kandet (s. 140 ff).

Kommittén.

Även enligt kommitténs förslag skola sötvattnen i regel utgöra enskilt fiskevatten. Undantag från denna regel föreslås endast beträffande de öpp­ na delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Avgränsningen av det fria fiskevattnet i dessa sjöar skall enligt förslaget ske efter i huvudsak samma regler som i saltsjön. Dock skola, med avvikelse från 1-km-regeln, vissa öppna vattenområden i Södra Hjälmaren och södra Storsjön i sin helhet hänföras till enskilt fiskevatten, varjämte till grund för tillämpningen av strandvattenregeln och 1-km-regeln skola läggas vat­ tenstånd, som i viss mån skilja sig från medelvattenståndet. I Vänern, Vättern och Hjälmaren har kommittén därvid valt att anknyta till de vattenstånd, som tagits till utgångspunkt för sjökorten, nämligen i Vänern 3,eo meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala och i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen. I Storsjön, varöver sjökort ej finnes, har kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 45

mittén föreslagit ett vattenstånd, som nära motsvarar medelvattenståndet, nämligen 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem, som ligger till grund för sjöns reglering. Med avseende å Mälaren har kommittén väl funnit utredningen tyda på att

i ett fåtal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den mel­

lan dem belägna Prästfjärden — fritt fiske bedrivits i viss utsträckning. Att genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande sedvana vore emellertid enligt kommitténs mening ägnat att väcka betänk­ ligheter ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. Kommittén har härom an­ fört följande. En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vat­ ten samt talrika öar lämpar sig över huvud ej väl för en anordning med fri­ vatten. Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskeri­ näringen såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åt­ gärd synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa trakter. j ... i v: ’. Yttrandena. Mot ståndpunkten att sötvatten i regel skall utgöra enskilt fiskevatten har någon erinran ej framställts i yttrandena. De uttalanden, som gjorts om nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet ha i stort sett endast avsett frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i nyssnämn­ da fyra insjöar. Även härvidlag har kommitténs förslag i allmänhet till­ styrkts, dock med vissa erinringar av huvudsakligen lokal karaktär. I några yttranden har ifrågasatts införande av särskilda bestämmelser även beträf­ fande vissa andra insjöar än de fyra nyss nämnda. Bland dem som i princip tillstyrkt förslaget har kammarkollegiet förkla­ rat sig icke ha något emot att samma allmänna bestämmelser beträffande gränsen för den enskilda fiskerätten skulle gälla i förenämnda fyra insjöar som i saltsjön. Kollegiet har dock erinrat om de modifikationer som kolle­ giet föreslagit i fråga om gränsen för enskilt fiskevatten i saltsjön. Även fastighetsbildningssakkunniga ha ansett anledning saknas att för dessa sjö­ ar tillämpa andra bestämmelser än dem som kunde komma att gälla för saltsjön. Vad härefter angår de yttranden som huvudsakligen avse förhållandena i viss sjö och då först Vänern, har fiskerinämnden för Vänern yttrat, att de föreslagna gränserna mellan enskilt och fritt fiskevatten vore lämpliga och ägnade att väl tillfredsställa såväl fiskerättsägare som frifiskare. Också fiskevårdens krav bleve väl tillgodosedda genom dem. Även länsstyrelsen i Värmlands län har tillstyrkt förslaget och framhållit att de mindre olägen­ heter som kunde ligga däri, att bestämmelsen om 3-metcrskurvan som yt­ tersta gräns för strandvattnet i en del fall skulle medföra en utvidgning av området för den enskilda fiskerätten, eller däri, att eljest gränsen mellan

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enskilt och allmänt fiskevatten vid några stränder borde ha kunnat dragas närmare land, uppvägdes av fördelen av att gränsen vore tämligen lätt att fixera. Vänerns fiskareförbund har däremot föreslagit vissa modifikationer i strandvattenregeln. Vid sådana sterila stenstränder med djupt vatten, där strandägaren sällan eller aldrig utnyttjade sitt fiske, borde den enskilda fiskerätten ej sträcka sig längre än högst 200 meter från stranden. För fiskare som yrkesmässigt bedreve nätfiske vore det nämligen av stort värde att på sådana platser få ett utgångsläge för nätlänkarna närmare land än 300 meter. Vidare borde rätten till enskilt fiske upphöra 300 meter från land även på grunda områden som sträckte sig utanför denna gräns, efter­ som strandägaren i dylika fall sällan hävdade fisket därutanför. Beträffande Vättern har länsstyrelsen i Jönköpings län — för att man skulle komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet och då de enskilda intressena syntes böra få vika för allmännyttan — icke velat göra någon erinran mot de av kommittén föreslagna gränsreglerna. Södra Vätterns fiskareförening har däremot hävdat, att det i Vättern varken funnes eller borde finnas någon enskild rätt till fiske. I fråga om Hjälmaren har Hjälmarens fiskareförbund förordat en mindre utvidgning av det vattenområde i södra delen av sjön som av kom­ mittén hänförts till enskilt fiskevatten. Å andra sidan har förbundet före­ slagit att fisket i östra Hjälmaren skulle göras fritt. Förbundet har fram­ hållit, att denna del av sjön innehölle det djupaste vattnet i hela Hjälmar­ bäckenet, och har därför ställt sig frågande, varför den helt skulle komma under enskild fiskerätt. Ur yrkesfiskesynpunkt kunde den utnyttjas bättre, om frifiske finge utövas där. Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört, att den av kommittén föreslag­ na undantagsbestämmelsen för Södra Hjälmaren torde få anses motiverad med tanke på där rådande förhållanden.

Med avseende å Storsjön har fiskeriintendenten i nedre norra distrik­ tet framhållit att det ur fiskevårdssynpunkt vore fördelaktigt, om i enlighet med kommitténs förslag hela södra delen av Storsjön finge utgöra enskilt fiskevatten. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Jämtlands läns hushållningssällskap.

Beträffande kommitténs förslag om det sätt, på vilket vattendjup och strandlinjer skulle bestämmas i nu ifrågavarande sjöar, ha meningarna va­ rit något delade. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har icke funnit skäl till erinran mot kommitténs förslag. Även fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen in­ stämt, ha tillstyrkt kommittéförslaget och framhållit att avsaknaden av ut­ tryckliga bestämmelser i ämnet länge förorsakat olägenheter av olika slag, ej minst för lantmäteriet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kammarkollegiet har däremot ansett att, liksom i saltsjön, medelvatten­ ståndet i princip borde vara avgörande. Sjöarna i fråga kunde bli föremål för nya regleringar —- detta gällde i varje fall för Storsjön — och det syntes därför ej lämpligt att i lagen anknyta till siffermässigt fixerade vatten­ stånd. I stället syntes Kungl. Maj :t böra få befogenhet att kungöra vad som skulle anses vara de olika sjöarnas medelvattenstånd. Härigenom skulle en anpassning efter de tid efter annan inträdande förändringarna i medel­ vattenstånden kunna genomföras på enklare sätt än genom lagändring. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig för att gränsdragningen skul­ le ske efter det vid varje särskilt tillfälle rådande vattenståndet. De av kommittén föreslagna vattenståndsreglerna konime nämligen att bli vansk­ liga att begagna, i all synnerhet i vatten där variationerna i vattenståndet vore mycket stora. Om man valde det vid tillfället rådande vattenståndet, erhölle man däremot en utgångspunkt, som i praktiken vore lätt att tilllämpa. I några yttranden bär berörts frågan, huruvida fritt fiskevatten funnes eller borde finnas i Mälaren. Kammarkollegiet har såsom sin uppfattning uttalat att fisket i vissa de­ lar av Mälaren för närvarande vore fritt samt att detta fria fiske borde bibehållas åtminstone i det centrala partiet, nämligen Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln. Kol­ legiet bär härom anfört i huvudsak följande: Fiskerättskommittén medger att fritt fiske bedrives i Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden. Sådant fiske torde också förekomma i viken mellan Lina sund och Södra Björkfjärden samt även på andra ställen i Mälaren. — Såsom kollegiet framhållit i sitt utlåtande över insjöfiskesakkunnigas betänkande, kan en allmän fiskerätt i Mälaren stödjas på Stock­ holms och Enköpings privilegier, vilka medgiva städernas invånare rätt att fiska i Mälaren (kronans vatten och allmänningsvatten för Stockholm samt Enköpingsviken för Enköping). Det är vidare otvivelaktigt, att fritt fiske utövas i rätt stor utsträckning i de centrala delarna av sjön. Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln upp­ taga tillsamman en yta, som kan tävla med Hjälmarens och Storsjöns i storlek. I båda dessa sjöar äro stora delar enskilda fiskevatten, medan de centrala delarna äro allmänt fiskevatten. Kollegiet kan ej inse varför i Mälaren den allmänna fiskerätten skall helt vika för den enskilda eller att svårigheterna att ha allmänt och enskilt fiskevatten i samma sjö skulle vara större där än i Hjälmaren och Storsjön. Länsstyrelsen i Uppsala län bär däremot ansett kommitténs utredning giva vid handen, att något fritt fiskevatten icke borde inrättas i Mälaren. Även faslighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäterislyrelsen instämt, ha ansett kommitténs ståndpunkt väl grundad med hänsyn till den utred­ ning som verkställts rörande sedvana och lantmäteriförhållanden in. m. Nämnas må jämväl att Uppsala läns mälarfiskeriförening förklarat sig be­ stämt avstyrka att någon del av Mälaren hänfördes till fritt fiskevatten. En annan lokal förening, Granebergs fiskevårdsförening, har emellertid in­ tagit en motsatt ståndpunkt under åberopande av alt omkring en tredjedel

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

av Sveriges stadsbefolkning bodde i städerna kring Mälaren och att denna befolkning under semestrarna borde beredas möjlighet till fiske i de större fjärdarna. Jag vill i detta sammanhang också erinra, att flera remissinstan­ ser, bland dem överståthållarämbetet, på tal om de allmänna grunderna för lagstiftningen betonat vikten av att tätortsbefolkningens amatörfiskeintressen bleve tillgodosedda.

Vad angår andra sjöar än de nu nämnda har förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap framhållit, att fisket i vissa lapp­ ländska sjöar vore av den beskaffenhet att särskilda bestämmelser kunde vara befogade. Utskottet bär härom anfört följande: I Torneträsk, Stora Lulevatten, Hornavan och möjligen Uddjaur och Storavan bedrives ett fiske, som skulle lida avsevärt avbräck, om hänsyn måste tagas till ägogränser ute i sjön. Torneträsk äges helt av kronan. Inga hemman finnas och torde väl knappast komma att anläggas. Där kan alltså fisket helt regleras av kronan, varför inga särbestämmelser där äro aktuella. Vid Stora Lulevatten och Hornavan däremot finnas ett flertal hemman, vil­ ka vid tillämpning av den vanliga principen enligt 12: 4 jordabalken skulle erhålla ett långsmalt vattenområde ut till mitten av sjön. I dessa sjöar skulle det troligen för fiskets rationella bedrivande vara förmånligt med en 300metersgräns för den enskilda äganderätten och att kronan bleve ägare till allt vatten utanför denna gräns. Ett fritt fiskevatten i dessa sjöar kan icke ifrågakomma, emedan de ligga ovan odlingsgränsen och alltså disponeras av de renskötande lapparna. Beträffande Uddjaur och Storavan kan det även ifrågasättas, om ej liknande principer borde tillämpas för de stora öppna vattenområdena mitt i sjöarna. Även här borde i så fall kronan bli ägare till dessa områden, då det icke är önskvärt, att vem som helst får fiska där okontrollerat. Liknande synpunkter ha anförts av fiskeriintendenlen i övre norra dist­ riktet. Länsstyrelsen i Norrbottens län däremot har sagt sig icke vara övertygad om behovet och lämpligheten av en sådan reglering som hushållningssäll­ skapets förvaltningsutskott och fiskeriintendenten ifrågasatt.

Departementschefen. Såsom framgått av redogörelsen för remissyttrandena har ej från något håll ifrågasatts att sötvattensfisket skulle upplåtas till allmänt begagnande annorstädes än i vissa delar av de största insjöarna. Däremot ha delade me­ ningar framträtt såväl beträffande frågan i vilka sjöar fritt fiske bör tillåtas som ock om hur gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i dessa sjöar lämpligast bör ske. Enighet synes råda om att fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor­ sjön i Jämtland för närvarande åtminstone i viss utsträckning är fritt samt att fritt fiskevatten även i fortsättningen bör finnas där. Jag delar denna uppfattning. Omfattningen av det fria fiskevattnet i dessa fyra sjöar torde lämpligen böra bestämmas i enlighet med kommitténs förslag. För vinnan­ de av enhetlighet är det uppenbarligen önskvärt att gränsdragningen sker i

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 49

huvudsak på samma sätt som i saltsjön, och några lokala avvikelser utöver dem kommittén föreslagit för Hjälmaren och Storsjön lära icke vara påkal­ lade vare sig av hänsyn till nu rådande sedvanor eller på annan grund. Ej heller synes mig tillräcklig anledning föreligga att frångå kommittéförsla­ get i vad det avser frågan, vilket vattenstånd som skall tagas till utgångs­ punkt vid gränsdragningen. De ändrade regler i detta avseende som föror­ dats i vissa remissyttranden skulle i praktiken kunna leda till rättsosäkerhet. Vad Mälaren beträffar ha meningarna bland remissinstanserna på föreva­ rande punkt varit delade. För egen del finner jag starka skäl tala för att be­ folkningen i städer och andra samhällen kring denna sjö bör ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske fritt kan utövas. Därmed vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarena genom att konkurrensen om fiskearrendena minskas. Även kommittén har vitsordat att fritt fiske re­ dan nu förekommer i sjöns centrala delar, där Norra Björkfjärden, Präst­ fjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden bilda en sammanhängan­ de öppen vattenyta. Denna kan enligt min mening väl jämföras med motsva­ rande områden i Hjälmaren och Storsjön. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att fisket gives fritt i dessa fjärdar, dock endast utanför det egentliga strandvattnet. Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården torde icke vara att befara härav. Till utgångspunkt för gränsdragningen mel­ lan fritt och enskilt vatten torde böra tagas det vattenstånd som ligger till grund för sjökorten, nämligen 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. Detta vattenstånd motsvarar nära medelvatten­ ståndet. I vidare mån än nu sagts är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka några begränsningar av det enskilda fiskevattnets omfattning i insjöarna. Frågan om fisket i en del sjöar i övre Norrland är föremål för särskild ut­ redning.

Fisket i fritt fiskevatten.

Gällande rätt.

I sådant vatten som ej omfattas av enskild fiskerätt är enligt 1896 års lag fisket i princip fritt för varje svensk medborgare. Såtillvida föreligger dock en begränsning, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiske­ redskap» ej får utsättas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Som huvudregel gäller att sådant tillstånd skall meddelas av Kungl. Maj :t. I vissa fall ankommer emellertid prövningen på länsstyrelsen. Enligt särskilt stadgande må sålunda strandägare från sitt enskilda fiskevatten utsträcka fast redskap, om länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan fiskande. 4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kommittén.

Kommittén har ansett att även i framtiden fisket i frivattnet borde be­ gränsas genom föreskrifter om tillståndstvång för vissa slags redskap. Emellertid har kommittén tillika framhållit att mycket delade meningar rådde om den närmare innebörden av begreppet fast redskap. Med anled­ ning härav har kommittén ansett att varken detta uttryck eller dess mot­ sats, »rörlig redskap», vidare borde komma till användning i lagtexten. I stället borde tillståndstvånget anknytas till vissa uppräknade förutsätt­ ningar i fråga om redskapets beskaffenhet och sättet för dess användning. I sådant hänseende har kommittén — efter en undersökning av rådande praxis och fångstmetoderna i olika delar av landet — föreslagit att till­ ståndsplikt skall föreskrivas dels för fiskebyggnad, dels ock för annat fiske­ redskap som är försett med ledarm och medelst pålar eller tyngder eller annorledes fäst vid bottnen eller stranden och som tillika är avsett att kvar­ stå på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet. Härutöver har kommittén anfört att den nuvarande uppdelningen av tillståndsprövningen på två olika myndigheter ej syntes böra bibehållas. Det kunde starkt ifrågasättas att för vinnande av enhetlighet förlägga den­ na prövning till det centrala ämbetsverk varunder fiskerinäringen hörde. På grund därav och då frågan om fiskeriadministrationens framtida orga­ nisation vore föremål för utredning, förordade kommittén att i lagen blott upptoges föreskrift att tillstånd skulle meddelas av den myndighet Ko­ nungen bestämde. Slutligen har kommittén erinrat, att den föreslagna nya gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten på sina håll kunde komma att för­ sätta strandägarna i sämre sällning än förut. Sålunda vore t. ex. vid vissa långgrunda stränder, där ett lönande fiske bedreves med ålbottengarn, des­ sa bottengam delvis belägna på vatten som nu betraktades som enskilt men som enligt förslaget bleve att hänföra till frivatten. Det vore icke uteslutet att på grund därav betydande ersättningsanspråk komme att framställas mot statsverket. Bl. a. för att dessa anspråk skulle kunna nedbringas borde en­ ligt kommitténs uppfattning strandägare erhålla viss rätt att utan särskilt tillstånd utsträcka fiskebyggnad och andra liknande redskap från strand­ vattnet ut i det fria vattnet. I kommittéförslaget har också upptagits ett stadgande av denna innebörd, varvid dock tillika föreskrivits att sådan utsträckning ej må ske längre än intill 200 meter från den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup. Därigenom begränsas stadgandets betydelse till sådana fall då nämnda djup­ kurva löper mer än 100 meter från stranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 51

Yttrandena. Kommitténs förslag att ersätta den nuvarande uppdelningen i fast och rörlig redskap med mera detaljerade bestämmelser har i fler­ talet av de yttranden där denna fråga behandlats betecknats som ett värde­ fullt framsteg. Bl. a. har jiskeriintendenten i mellersta distriktet uttryckt sin tillfredsställelse över att uttrycken »fast» och »rörlig» ej använts i lagför­ slaget samt uttalat att dessa uttryck vore konstlade och att de fiskande stode främmande för dem. Å andra sidan har Svenska västkustfiskarnas central förbund betecknat de föreslagna bestämmelserna såsom oanvändbara. På västkusten rådde nämligen delade meningar om när ett redskap skulle anses vara försett med ledarm. Kommitténs förslag kunde också komma att låsa fast den redskapsoch fångsttekniska utvecklingen eller tvinga den in på olämpliga banor. Även fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har funnit det önskvärt att i lagtexten undvika föreskrifter som kanske då och då behövde ändras, om fisket skulle drivas ändamålsenligt. Enligt hans mening vore det ej erfor­ derligt att i lagen närmare angiva de redskap som ej utan särskilt tillstånd finge användas i fritt vatten. Det vore till fyllest om det föreskreves att till­ stånd fordrades för vissa redskap, som närmare angåves i särskild kun­ görelse. En sådan kunde lätt ändras och anpassas efter fisketeknikens ut­ veckling samt lokala fiskeförhållanden. Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har uttalat, att det borde vara möjligt att uppräkna och i länsfiskeristadgorna katalogisera vilka de i frivattnet tillåtna redskapen vore i de enskilda sjöarna. En sådan uppräkning och katalogisering bleve tydligare och fullständigare än kom­ mittéförslagets allmänna uttalanden om redskapens beskaffenhet. Lantbruksstyrelsen har däremot anfört, att en hänvisning till administra­ tiva bestämmelser väl kunde synas tilltalande men att det knappast vore lämpligt att till reglering i sådan ordning överlämna ett för fiskerättens utövande så ytterligt viktigt spörsmål som det förevarande. De av kommit­ tén föreslagna stadgandena vore enligt styrelsens mening klara och tydliga, och vid deras utformning syntes nödig hänsyn ha tagits till rådande sedvanerätt. Från andra håll ha emellertid vissa erinringar framställts mot kommitté­ förslagets avfattning. Sålunda har Svea hovrätt, i betraktande av de bevis­ svårigheter som måste uppkomma, icke funnit lämpligt att den faktiska an­ vändningen av vederbörande redskap eller till och med — vilket med hänsyn till ordet »avsedd» icke syntes uteslutet — den tillämnade användningen bleve avgörande för frågan om tillståndstvång. De normer som lagen uppställde för tillståndsplikt borde vara objektiva och lätt fastställbara. Möjligen skulle stadgandet kunna avfattas antingen så, att de därmed avsedda redskapen skulle vara sådana som i orten allmänt brukades på det i förslaget angivna sättet, eller ock så, att redskapen skulle vara ägnade för dylik användning. — Kammarkollegiet har likaledes framhållit att bestämmelsen om viss längsta lid för redskapets kvarstående på samma ställe syntes kunna ge anledning

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

till missbruk och tolkningstvister. Kunde denna regel utbytas mot en annan, som utan tidsbestämning gjorde undantag för mindre, lätt flyttbara redskap, samtidigt som exempel på sådana redskap lämnades i lagtexten, syntes detta vara att föredraga. En uppräkning i lagtexten av huvudtyperna av de tillståndskrävande redskapen torde också vara av värde. Det syntes kollegiet ej vara så viktigt att lagtexten lämnade en uttömmande beskrivning på dessa redskap som att vad som åsyftades bleve i huvudsak begripligt för fiskar­ befolkningen. — Också länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det betänk­ ligt att göra lagligheten av användningen av ett fiskeredskap beroende av sättet för redskapets vittjande. Skillnaden mellan en fiskemetod där red­ skapet, t. ex. ryssja, vid vittjandet endast delvis upplyftes ur vattnet, och sådana fall, då det helt upptoges för att omedelbart därefter nedläggas på nästan exakt samma plats, funne länsstyrelsen hårfin, och på grund av bevisningssvårigheter inbjöde den föreslagna bestämmelsen till lagöverträdelse. __Från Hjälmarens fiskareförbund har framhållits att det skulle innebära en förenkling att endast röra sig med begreppen dels sådan redskap, som varken kunde eller vore avsedd att flyttas och varur fångsterna horttoges med håv, och dels sådan redskap, som under fiskesäsongen kunde och bru­ kade förflyttas. För att yrkesutövaren, liksom hittills, skulle få ha redska­ pen stående ute så länge som det ur fiskesynpunkt kunde vara lämpligt, borde enligt förbundets mening den föreslagna tidsbegränsningen bortfalla. Några remissinstanser ha å andra sidan uttryckligen framhållit som en fördel att kommittén lagt vikt även vid användningssättet. Sålunda har för­ valtningsutskottet i Gävleborgs läns hushållningssällskap med instämmande av länsstyrelsen i länet funnit särskilt befogat att vid fiske med s. k. krokskötar metoden att låta skötarnas landarm stå kvar på samma plats mer än två dygn genom den föreslagna formuleringen bleve förbjuden. Slutligen må nämnas att fiskeriintendenten i mellersta distriktet och fiskerinämnden för Vänern ansett det vara av vikt att s. k. lakstrutar och vissa vinkelformigt böjda laxnät ej komme att anses såsom tillståndspliktig redskap. Beträffande frågan om behörig tillståndsmy ndighet har i åtskilliga yttranden anförts att prövningen borde ankomma på länsstyrel­ serna. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten i Kristianstads och Mal­ möhus låns hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, Blekinge läns havsfiskeförening u. p. a., Malmöhus låns fiskeriförening och Kristianstads låns fiskeriförening. Till belysande av de skäl som åberopats för en sådan lösning torde jag få återgiva vad som yttrats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Denna läns­ styrelse har framhållit att de frågor, som kunde uppkomma vid avgörande av tillståndsärenden, regelmässigt vore av lokal karaktär. De borde också lösas med hänsynstagande därtill. Kravet på enhetlighet borde ingalunda vara utslagsgivande. Vid utformandet av andra bestämmelser i kommitté­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

förslaget hade just åberopats den stora erfarenhet som länsstyrelserna hade och ännu mer väntades komma att få i fiskerättsfrågor. Det syntes därför som om länsstyrelserna med fördel skulle kunna tilldelas uppgiften att meddela nu ifrågavarande tillstånd. En sådan anordning förefölle så mycket mer naturlig som just decentralisering och icke centralisering stode på dag­ ordningen. Lantbruksstijrelsen har däremot ansett att tillståndsgivningen borde an­ förtros åt den centrala fiskerimyndigheten samt till stöd därför anfört följande. En betydande fördel med förslaget är att enligt detsamma, till skillnad från nu gällande lag, en och samma myndighet skall meddela ifrågava­ rande tillstånd oberoende av om sökanden är fiskerättsägare eller ej; Någon mera väsentlig skillnad torde ej uppkomma vare sig tillstånden med­ delas av länsstyrelse eller den centrala fiskemyndigheten. Vilket av dessa alternativ som 'än väljes kommer nämligen ärendenas avgörande i mycket stor utsträckning att bero på de utredningar, som företagas av vederbö­ rande fiskeriintendent. I båda fallen torde därför kunna förväntas, att tillbörlig hänsyn kommer att tagas till lokala förhållanden. Det torde där­ emot vara otvivelaktigt, att ärendena få en mer enhetlig behandling, om de handläggas av en central myndighet. Någon ökad tidsutdräkt vid ärende­ nas behandling torde därigenom icke behöva befaras. Den föreslagna rätten för strandägare att i viss omfattning utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i fri vattnet har i allmänhet lämnats utan erinran men avstyrkts i vissa yttranden. Lantbruksstijrelsen har erinrat, att ett generellt utsträckningsmedgivande bl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrel­ sens mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde anspråk på ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde prövas av vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättnings­ anspråket. Härom har styrelsen anfört i huvudsak följande. Huvudsakliga motivet för fiskerättskommitténs bestämmelse synes vara farhågor för att betydande ersättningskrav skulle kunna resas från ägare av fasta redskap, exempelvis ålbottengarn, om dessa redskap genom den nu föreslagna begränsningen av enskilt fiskevatten skulle komma att till större eller mindre del sträcka sig ut på fritt vatten. Denna motivering är givetvis vägande. Lantbruksstyrelsen anser dock, att detta skäl icke upp­ väger de stora olägenheter, som kunna uppkomma för angränsande fisken. Ersättningskraven torde högst väsentligt kunna nedbringas, om fiskevärderingsnämnderna finge befogenhet ej blott att pröva och avgöra ären­ den rörande ersättning för mistad fiskerätt utan även att, där så fun­ nes lämpligt, meddela tillstånd för fiskerättsägare att för all framtid utsträcka fiskeredskap, som omförmälas i 6 § förslaget till fiskelag, till den längd, vartill de enligt nu gällande lag äro berättigade, dock högst intill 200 meter utanför den stranden följande kurvan för högst tre meters djup. När krav om ersättning göres hos dylik nämnd, bör den alltså ha att taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån den mistade fiske­ rätten kan kompenseras genom meddelande av sådant tillstånd, som här ifrågasatts. Genom en dylik bestämmelse torde ej blott ersättningskraven kunna kraftigt reduceras utan den tillåtna utsträckningen av ifrågavarande redskap kunde på ett ganska smidigt sätt anpassas efter de lokala för­ hållandena.

54 Kungl. Mcij:ts proposition nr 60.

I övrigt har frågan om strandägares utsträckningsrätt bedömts på olika sätt i skilda delar av landet. Sålunda har från Norrbottens och Kalmar län starkt understrukits att en sådan rätt borde medgivas, medan för­ slaget därom mött kritik bl. a. inom Gävleborgs län samt på skånska kusten och västkusten norr om Skåne. Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas att Norrbottens läns kustfiskareförbund uttalat, att utsträckningsrätten komme att få stor bety­ delse vid storryssjefiske, särskilt i Torne skärgård där många av de mest givande fiskeplatserna låge långt utanför tremeterskurvan, samt att läns­ styrelsen i Norrbottens län — under hänvisning till att i den östligaste de­ len av länets skärgård det viktiga lax- och sikfisket utövades med storryssjor eller andra fasta redskap av betydande längd —- ifrågasatt om ej sådant redskap i särskilda fall till och med skulle kunna få utsträckas längre än kommittén föreslagit. Dessutom ha flera remissinstanser i Kalmar län fram­ hållit, att den föreslagna utsträckningsrätten vore väl motiverad enär den nya gränsen mellan fritt och enskilt vatten komme att medföra mycket betydande inskränkningar i strandägarnas fiskerätt. Å andra sidan har Gävleborgs läns fiskarförbund hemställt att stadgan­ det om utsträckningsrätt måtte utgå. Liknande yrkanden ha framställts av länsstyrelsen i länet och förvaltningsutskottet i länets hushållnings­ sällskap. Även fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har funnit detta stadgande olämpligt för Gävleborgs läns del. Han har dessutom framställt den allmänna invändningen att en utsträckning utöver vad förut varit tilllåtet kunde medföra mer eller mindre berättigade ersättningskrav från grannar. Blekinge läns havsfiskeförening har ansett att utsträckningsrätten borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fiskande. Sär­ skild tillståndsprövning har också förordats av förvaltningsutskotten i Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap. Fiskeri­ intendenten i södra distriktet har — dock utan att formligen avstyrka för­ slaget om fri utsträckningsrätt — framhållit att denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Sålunda kunde ett ålbottengarn som utsträcktes komma att utestänga ålen från ett skattelagt ål­ fiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län, vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång för det fria fisket. Avstyrkande yttranden ha vidare avgivits av Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening och fiskeriin­ tendenten i Västerhavets distrikt. Fisker ikonsulenten hos fiskerinämnden för Vänern har anfört att den före­ slagna utsträckningsrätten skulle gynna strandägarens fångstmöjlighet på ett sätt som för Vänerns del icke motsvarade sedvanerätten eller hade stöd i äldre lag. Särskilt i ett sund där ryssjefisket vore inriktat på fångst

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 55

av vandringsfisk vore det även ur fiskevårdssynpunkt oriktigt att utsträc­ ka fångstmöjligheterna. Skulle fasta redskap på något sätt få utsättas i fritt vatten, borde detta prövas från fall till fall. Slutligen må nämnas att i åtskilliga yttranden uttalats önskemål om att till förebyggande av tvekan i lagen måtte uttryckligen angivas att den strandägaren tillkommande utsträckningsrätten gällde även för hans rätts­ innehavare.

Departementschefen.

I fritt fiskevatten bör tydligen i princip fiske kunna obehindrat utövas av varje svensk medborgare. I enlighet härmed bör på dylikt vatten en fis­ kande i allmänhet ej kunna för sig monopolisera en viss fiskeplats. Red­ skap som möjliggöra ett dylikt förfarande böra därför, liksom nu, i regel icke få användas utan tillstånd av offentlig myndighet. Med hänsyn till mångfalden av olika redskapstyper är det förenat med svårigheter att i ett allmänt stadgande angiva vilka redskap som skola vara underkastade tillståndstvång och vilka som må fritt begagnas. För närvarande användas för detta ändamål termerna fast redskap och rörlig redskap. Så­ som kommittén erinrat råda emellertid olika uppfattningar om den närmare innebörden av dessa uttryck. Det synes därför angeläget att mera klarläg­ gande bestämmelser komma till stånd. I några remissyttranden har för­ ordats, att i lagen blott skulle hänvisas till särskilda förteckningar i fiskeristadgor eller liknande författningar. Den nu föreliggande frågan är emellertid av sådan betydelse att den enligt min uppfattning ej lämpligen bör avgöras i administrativ ordning. I likhet med kommittén förordar jag därför att fullständiga bestämmelser i ämnet upptagas i lagtexten. Därvid bör bl. a. beaktas att det av flera skäl är önskvärt att erhålla korta och lätt­ hanterliga benämningar på de båda olika grupperna av redskap. Från den­ na synpunkt har den nuvarande lagen företräde framför kommittéförslaget. De hävdvunna uttrycken fast redskap och rörlig redskap giva också en god antydan om de allmänna grunderna för föreskrifterna om tillståndsplikt. Fn lämplig utväg synes därför vara, att dessa uttryck bibehållas och att tillika i en beskrivning närmare angives vad som skall förstås med fast redskap. I sistnämnda hänseende torde kommitténs förslag innefatta en tillfreds­ ställande lösning. Mot förslaget har huvudsakligen invänts, att beträffande annat redskap än fiskebyggnad frågan om tillståndsplikt i viss utsträckning komme att bli beroende av hur redskapet begagnades i det särskilda fallet. För egen del finner jag emellertid detta snarast vara att anse som en fördel. I fråga om en del redskap kan faran för att de skola utnyttjas till att bereda ägaren ensamrätt till viss fiskeplats icke bedömas med utgångspunkt alle­ nast från deras yttre beskaffenhet. Som exempel kunna nämnas s. k. strömmingskrokskötar med landarm. Dessa utsättas i allmänhet på kvällen och upptagas nästa morgon. Möjlighet föreligger emellertid också att då red­ skapet vittjas låta landarmen stå kvar och upptaga endast den egentligen

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fångande delen, »skötkroken». Genom ett dylikt förfaringssätt kunna andra fiskande utestängas från fiskeplatsen, och det bör därför icke få användas utan myndighets tillstånd. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt att på grund av risken för sådant missbruk lägga allt fiske med krokskötar un­ der tillståndstvång. Det synes tillräckligt att möjlighet finnes att inskrida i sådana fall då redskapen faktiskt begagnas som långtidsredskap. Detsam­ ma gäller t. ex. med avseende å vanliga småryssjor, vilka i vissa trakter upp­ tagas varje dygn men på andra håll få kvarstå under längre tid. I övrigt vill jag med anledning av vad som anförts i remissyttrandena allenast fram­ hålla, att eftersom tillståndsplikt avses skola gälla endast för redskap med ledarm, vanliga raka gös- och laxnät samt s. k. lakstrutar (hängryssjor) ej komma att beröras av bestämmelserna därom. Vad härefter angår frågan vilken myndighet som bör handhava tillståndsgivningen, kunna goda skäl anföras såväl för att förlägga prövningen till fiskeristyrelsen som för att överlämna den till länsstyrelserna. Särskilt om fråga uppkommer att för större områden lämna generellt tillstånd att ut­ sätta fast redskap även i frivattnet framstår det som naturligast att denna fråga avgöres av fiskeristyrelsen. Å andra sidan torde ansökningar av en­ skilda fiskare i regel utan olägenhet kunna prövas av vederbörande länsstvrelse. Såsom framhållits i åtskilliga remissyttranden äga länsstyrelserna till­ gång till fiskeriintendenternas sakkunskap och torde dessutom framdeles komma att få en betydande erfarenhet av fiskefrågor. Därtill kommer att vid tillståndsprövningen ofta stor vikt måste fästas vid lokala synpunkter. I andra fall, t. ex. vid de insjöar där frivatten förekommer, spelar visserligen önskemålet om enhetlig praxis en större roll, men detta önskemål torde i stor utsträckning kunna tillgodoses genom anvisningar av fiskeristyrelsen utan att varje ärende behöver underställas denna. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört synes det icke vara lämpligt att nu binda sig för en viss ordning i förevarande avseende. I lagen torde därför böra föreskrivas allenast, att sådant tillstånd varom nu är fråga skall meddelas av den myndighet Ko­ nungen bestämmer. Beträffande slutligen kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag fram­ hålla att förefintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olägenheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträckningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarli­ gen icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter läng­ re tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärderingsnämnderna att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad mån sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt. Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 57

uppgift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträckningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore — dylika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande nackdel kvarstå. En lämpligare utväg synes mig därför vara att fri utsträck­ ningsrätt medgives utan särskild prövning men endast vid sådana långgrun­ da kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet för närvaran­ de anses gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedriva ett särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkes­ fisket är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap. I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskil­ da fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa samma regler som denna. I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånli­ gare för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde, torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske.

Allmänna synpunkter.

Strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten är enligt 1896 års lag begränsad genom olika undantagsstadganden till förmån för den övriga befolkningen. Sålunda är fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havs­ bandet» tillåtet för varje svensk medborgare även på enskilt vatten. Vidare innehåller lagen en allmän bestämmelse, att om vid öppna havs­ stranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig red­ skap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand, de skola vara bibehållna vid rätten därtill. Vid sidan av dessa generella föreskrifter äro särskilda regler meddelade dels beträffande strömmingsfisket på ostkusten och vid Gotland, dels ock rörande fisket på västkusten. Vad strömmingsfisket angår finnes ett flertal

58 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

olika bestämmelser för skilda kuststräckor. De stadganden som avse fisket på västkusten äro mera enhetliga, men lokala variationer förekomma dock, särskilt i fråga om hummerfisket. Kommittén har i nu förevarande avseende föreslagit, att de allmänna reg­ lerna om frihet för envar att i viss utsträckning fiska med krok eller irev samt om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skola bibehållas, dock med vissa modifikationer, till vilka jag torde få återkomma senare. I fråga om de stadganden som gälla blott för vissa delar av riket har kom­ mittén anfört, att det i och för sig kunde synas önskvärt att undvika före­ skrifter med endast lokal räckvidd. De nu åsyftade inskränkningarna i strandägarnas ensamrätt till fisket i eget vatten hade emellertid sin grund i sedvanerättsliga förhållanden, fast rotade i befolkningens medvetande och av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunde enligt kommitténs mening icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Å and­ ra sidan kunde det knappast ifrågakomma att låta dessa från eljest ve­ dertagna rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiske­ rätten i trakter där de ej vunnit burskap. En sådan ordning skulle ound­ vikligen framkalla befogade protester från strandägarna i dessa trakter och giva anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn till det an­ förda hade kommittén funnit nödvändigt att bibehålla systemet med lokalt begränsade undantagsstadganden. Det hade t. o. in. befunnits önskvärt att ytterligare utbygga detta system. Kommitténs förslag innehölle därför en ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor. Kommittén ville emellertid betona, att denna olikhet vore betingad av his­ toriska skäl. På fiskets område hade gamla lokala rättsvanor i högre grad än eljest förmått leva kvar oberoende av skriven lag. Den ökade brist på en­ hetlighet som syntes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt vore också endast skenbar. De nya stadgandena innefattade väsentligen blott ett uttryckligt lagfästande av rättigheter som nu grundades på den allmänna bestämmelsen om skydd för gammal sedvana. De viktigaste lokala begränsningar i den enskilda fiskerätten som före­ slagits av kommittén eller eljest ifrågasatts avse strömmings- och skarpsill­ fisket, visst annat fiske i Östersjön, hummerfisket i Bohuslän, övrigt fiske vid västkusten samt fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Det torde vara lämpligt att jag redan nu upptager dessa frågor till behandling. Jag kommer senare att redogöra även för övriga föreslagna undantags­ stadganden.

Strömmings- och skarpsillfisket.

Gällande rätt.

Med hänsyn till strömmingsfiskets stora ekonomiska betydelse och de fiskandes behov av att kunna följa de vandrande strömmingsstimmen ha, såsom redan nämnts, i 1896 års lag meddelats ett flertal mer eller mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 59

långtgående bestämmelser om rätt för envar att bedriva sådant fiske även på enskilt fiskevatten. I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län må sålunda »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med all slags rörlig redskap idkas av varje svensk medborgare även vid annans strand, dock endast om stranden består av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng. Vid notfiske skall emellertid strandägaren, om han del­ tager i fisket, vara berättigad till första notdräkten varje måndag och onsdag. I Uppsala, Stockholms, Gotlands, Södermanlands, Östergötlands och Kal­ mar län är strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs tillåtet för en- ATar å vatten som har minst 10 meters djup och ligger mer än 180 meter från det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Därvid äå dock tillika att beakta, dels att i Uppsala, Stockholms och Gotlands län fis­ ket må utövas även på mindre djup och närmare stranden, om detta av ålder oklandrat fått ske, dels ock att strömmingsfisket helt förbehållits strandägarna i vissa vattenområden inom Östergötlands och Kalmar län, nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken med vissa angränsande vat­ ten, Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och Lucernafjärden. Dessutom har till skydd för strandfisket stadgats förbud mot att utan strandägarnas samtycke utsätta garn i en sammanhängande sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre än 100 meters av­ stånd mellan skilda garnsträckor eller, om strandägaren nyttjar behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter. Slutligen gäller att i Blekinge län strömmingsfiske med skötar inomskärs är fritt ända in till stranden, dock med enahanda begränsningar i fråga om skötarnas längd och placering som nyss sagts. Jag vill i detta sammanhang erinra att i den mån rätt till strömmingsfiske å annans vatten ej följer redan av nu återgivna bestämmelser sådan rätt likväl kan vara för handen på grund av det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd för gammalt och oklandrat bruk att vid öppna havs­ stranden och utom skären fiska med rörlig redskap. Detta stadgande kan sålunda få betydelse bl. a. i fråga om möjligheten att i de norrländska kust­ länen fiska strömming även vid stränder som bestå av åker eller ängsmark. Vidare kan det vinna tillämpning beträffande fisket utomskärs i övriga nyss uppräknade län samt vid Skånes östra och södra kuster där några inskränk­ ningar i strandägarrätten till förmån för strömmingsfisket eljest icke äro stadgade. A andra sidan bör beaktas att bestämmelserna om fritt strömmingsfiske icke gälla mot särskild rättighet, som grundas på urminnes hävd, avtal, dom eller skattläggning in. in., och ej heller med avseende å kronans i jordeboken upptagna enskilda fisken.

Kommittén.

Kommittén har till en början framhållit, att strömmingsfisket i särskilt hög grad vore beroende av möjligheten att följa fisken på dess vandringar.

60 Kungl. Maj.ts pronosition nr 60.

På grund därav borde dylikt fiske, liksom hittills, i betydande omfattning tillåtas även på enskilt vatten. En svaghet hos de nuvarande bestämmelserna i ämnet vore emellertid, att de i många fall medgåve fritt fiske, endast om sådant ägde stöd av gammal och oklandrad sedvänja. Det vore ej sällan svårt att bevisa att denna förutsättning verkligen vore för handen. Därtill komme att en fiskare som vore främmande på orten ofta saknade möjlighet att be­ döma, huruvida något hävdvunnet bruk till förmån för strömmingsfisket funnes eller ej. Det kunde därför lätt hända, att han av misstag gjorde sig skyldig till obehörigt intrång i enskild fiskerätt. Från denna synpunkt vore det angeläget att det i varje särskilt fall direkt av lagen framginge om och i vilken utsträckning strömmingsfiske på enskilt vatten vore tillåtet. I den mån lokala sedvänjor ägde sådan styrka att de uppbures av ett allmänt rätts­ medvetande i orten syntes de böra uttryckligen lagfästas, men därutöver bor­ de den enskilda fiskerätten lämnas oförkränkt. Beträffande strömmingsfis­ ket vore det nämligen av mindre betydelse att ingen rubbning skedde i rå­ dande förhållanden än att klara gränser uppdroges mellan det fria och det enskilda fisket. I övrigt erfordrades enligt kommitténs mening icke några mera betydande ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Emellertid borde med strömmingsfisket likställas fiske efter skarpsill (vassbuk). I överensstämmelse med det sålunda anförda har kommittén i första hand föreslagit att det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skall begränsas till att gälla endast annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill. Härjämte föreskriver kommittéförslaget att fiske efter strömming och skarpsill må fritt bedrivas inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län med not, skötar och sillnät ända in till stranden, oavsett dennas beskaf­ fenhet, inom Stockholms län med skötar och sillnät på större djup än 6 meter samt inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län med skötar och sill­ nät på vatten som har större djup än 6 meter och är beläget minst 200 me­ ter från stranden, dock med det undantaget att strandägarna liksom hittills skola ha ensamrätt till fisket i Slätbaken och övriga nyss uppräknade fjär­ dar. För återstående delar av östersjökusten innehåller förslaget inga speci­ ella stadganden om fisket efter strömming och skarpsill. Emellertid före­ slår kommittén att fiske efter allt slags fisk skall kunna fritt utövas vid Gotland med nät ända intill stranden, vid Blekinge läns södra kust med nät överallt och med annan rörlig redskap intill 300 meter från stranden samt vid Skånes östra och södra kust med all rörlig redskap ända till stran­ den. I själva verket innebär alltså kommittéförslaget att fiske efter ström­ ming och skarpsill skall i större eller mindre utsträckning tillåtas även på enskilt vatten i hela landet utom vid Blekinges östra kust. Kommittén har emellertid förutsatt att rätten att med vissa redskap idka

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 61

fiske jämväl å annans vatten liksom hittills skall till skydd för strandfisket begränsas genom särskilda föreskrifter angående redskapens längd och pla­ cering. Enligt förslaget skall det ankomma på Kungl. Maj:t eller myndig­ het som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela dylika föreskrifter.

Yttrandena. Såsom framgått av det förut anförda innebär kommitténs förslag beträf­ fande de norrländska kustlänen att strömmingsfisket å annans vatten ej längre skall vara begränsat till platser, där sedvanerätt kan visas föreligga och där stranden ej utgöres av odlad mark. I stället skall sådant fiske med not, skötar och sillnät överallt få fritt bedrivas ända in till stran­ den, oavsett dennas beskaffenhet. Någon skyldighet att vid notfiske lämna strandägaren viss företrädesrätt skall icke vidare föreligga. Remissyttrandena över förslaget i denna del gå i allmänhet i tillstyrkande riktning. Sålunda har Svenska ostkustfiskarenas centralförbund uttalat att de före­ slagna bestämmelserna torde motsvara fiskarenas önskemål. Norrbottens låns kustfiskareförbund har anfört att, på några lokala un­ dantag när, förslaget i praktiken ej komme att medföra någon ändring i vad som för närvarande tillämpades. Även fiskeriintendenten i övre norra distrik­ tet har uppgivit att det vid norrlandskusten i allmänhet av ålder varit van­ ligt att strömmingsfiske med rörlig redskap fått fritt bedrivas jämväl på en­ skilt vatten. På vissa håll, t. ex. å Storön i Kalix skärgård, vore rätten därtill visserligen icke obestridd, men därest betryggande skyddsföreskrifter med­ delades angående redskapens längd och placering, syntes förslaget dock ej komma att föranleda alltför genomgripande förändringar. Förvaltningsut­ skottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har instämt i vad fiskeriin­ tendenten sålunda yttrat. Västerbottens läns fiskareförbund har ansett att intet vore att invän­ da mot förslaget. Strömmingsfisket inom länet bedreves nämligen re­ dan nu utan några egentliga inskränkningar. Ej heller länsstgrelsen i länet har i stort sett funnit anledning till erinran. Förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap har förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget men framhållit att det fria fisket ej borde få hindra fiskerättsägaren i hans fiske. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och förvaltningsutskottet i länets hus­ hållningssällskap ha båda utan erinran godtagit förslaget. Detta har vidare uttryckligen tillstyrkts av Ångermanlands kustfiskareförbund och Medel­ pads kustfiskareförbund. Däremot har Medelpads provinsförbund av Riksför­ bundet landsbygdens folk ifrågasatt, om ej till skydd för strandägarnas fasta redskap rätten till fritt strömmingsfiske borde begränsas till vatten med minst 10 meters djup. I samband därmed har förbundet uppgivit att strömmingsfiskarena hittills aldrig lagt sina skötar på grundare vatten. Gävleborgs läns fiskareförbund har anfört att strömmingsfisket i länet i stort sett brukade få utövas fritt även på enskilt vatten. Förslaget innebure

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

därför icke någon saklig nyhet men vore likväl av värde, enär det skapade trygghet för att förhållandena ej komme att ändras genom en annan in­ ställning hos strandägarna. Även förvaltningsutskottet i länets hushållnings­ sällskap har med instämmande av länsstyrelsen tillstyrkt förslaget samt upp­ givit att de nuvarande bestämmelserna visserligen hittills i praktiken ej ut­ gjort något hinder för strömmingsfisket, men dock, på grund av kravet på bevislig sedvana, inneburit ett visst osäkerhetsmoment. Även Sveriges lantbruksförbund har anslutit sig till förslaget samt vitsor­ dat att detta i stort sett överensstämde med nu tillämpad praxis. Sålunda syntes strömmingsfisket med not och skötar efter praktiskt taget hela norrlandskusten redan anses tillkomma vem som helst. Visserligen borde det framhållas, att det för strandägaren förelåge en betydande skilhiad mel­ lan att sedvanerättsligt ha accepterat en dylik utveckling, där dock bevis­ ningen åvilade den som ville begagna sig av rättigheten, och att få den lagstiftningsvis fastslagen. Så länge det endast vore en sedvanerätt, torde strand­ ägaren kunna utöva en viss dirigering av fisket, varigenom vissa irritationsanledningar mellan fiskarena och strandägarna kunde undvikas, särskilt i de fall då strandägarna även själva utövade fiske. Denna olägenhet uppvägdes dock av fördelen att få klara regler om vad som vore tillåtet och icke tillåtet. Kammarkollegiet bär däremot ansett, att förslaget icke vore tillräckligt motiverat. Visserligen syntes rätten till fritt strömmingsfiske även vid an­ nans strand i allmänhet vara godtagen utmed norrlandskusten, men undan­ tag förekomme dock. Bl. a. ansåges i Västernorrlands län viss ensamrätt till­ komma befolkningen i fiskelägena. Kommittén hade icke gjort gällande an­ nat än att den nuvarande avvägningen mellan enskild och allmän rätt till strömmingsfiske vore i huvudsak lämplig. Vid sådant förhållande syntes det saknas anledning att medelst lagstiftningsåtgärder genomföra några föränd­ ringar. Man borde i stället söka åstadkomma att rättsläget icke rubbades. Därvid borde beaktas att något ökat intrång i den enskilda fiskerätten icke syntes vara att befara. Snarare förelåge det på sina håll en viss risk för att det fria yrkesfisket skulle trängas tillbaka. Detta borde emellertid kunna förhindras genom mindre ingripande åtgärder än kommittén föreslagit. Enk­ last kunde det ske genom en omläggning av bevisbördan i fråga om förhandenvaron av sedvanerätt. Enligt kollegiets mening borde man därför överväga att som huvudregel föreskriva, att vid norrlandskusten varje svensk med­ borgare finge fiska strömming med rörlig redskap överallt där det ej kun­ de visas att sådant fiske av ålder varit strandägaren eller annan förbehål­ let eller uteslutande tillkommit viss grupp av fiskare. Kollegiet hade intet att invända mot att en sådan allmän fiskerätt finge utövas även vid strän­ der som bestode av åker eller äng. Däremot ville kollegiet ifrågasätta om det ej kunde vara lämpligt att stadga förbud mot fiske inom visst avstånd från annans tomt, trädgård, brygga eller båtlänning. Den nuvarande regeln om viss företrädesrätt för strandägaren vid notdräkt syntes kollegiet utan olä­ genhet kunna upphävas. Såvitt angår Uppsala län — där rätten till fritt strömmingsfiske,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 63

såvitt förmånligare sedvana ej kan visas föreligga, för närvarande är be­ gränsad till platser å vilka djupet uppgår till minst 10 meter och som lig­ ga mer än 180 meter från det ställe vid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager — har kommittén såsom förut nämnts förordat samma re­ gel som för Norrland, d. v. s. att fiske efter strömming och skarpsill med skötar, not och sillnät överallt skall vara tillåtet för envar. Förslaget inne­ fattar således åtminstone formellt en betydande begränsning av den en­ skilda fiskerätten. Det bär emellertid det oaktat tillstyrkts såväl av länssty­ relsen och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap som av Upp­ sala läns fiskareförbund. Kammarkollegiet har ansett att för detta län borde gälla detsamma som kollegiet föreslagit beträffande norrlandskusten. För Stockholms län, där strömmingsfisket nu är reglerat på sam­ ma sätt som i Uppsala län, innebär kommittéförslaget både utvidgningar och inskränkningar av den allmänna fiskerätten. Å ena sidan skall fiske med skötar och sillnät vara tillåtet för envar överallt där vattendjupet är större än 6 meter, men å andra sidan skall det aldrig få bedrivas på grun­ dare vatten, även om så förut opåtalt fått ske. Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelsen i länet, förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap samt Stockholms läns fis­ kareförening. Kammarkollegiet har däremot förordat en reglering i närmare anslutning till nuvarande bestämmelser. Härom har kollegiet anfört följande. Det synes riktigt, att strömmingsfiske intill 6 meters djup i allmänhet icke kommer att mera avsevärt inkräkta på fjällfisket, men de båda former­ na av fiske komma att efter lagändringen bedrivas närmare varandra. An­ ledningarna till konflikter och stridigheter torde härigenom bliva flera. För att detta måtte kunna undvikas, är det önskvärt att den nuvarande regeln om 10 meters djup och visst avstånd från stranden bibehålies för fritt ström­ mingsfiske i enskilt fiskevatten. Avståndet från stranden synes i anslutning till den nya regeln om den enskilda fiskerättens minsta utsträckning böra sättas till 300 meter. För Stockholms län torde faran för tillbakaträngandet av det på sedvän­ ja grundade fria strömmingsfisket vara mera påtaglig än vid norrlandskus­ ten. Av skäl, som kollegiet nyss anfört beträffande norrlandslänen, synes även här bevisbördan böra läggas på strandägaren. Ändringen anser kol­ legiet vara till fyllest för sedvanans säkerställande. Kollegiet får därför föreslå att i Stockholms län envar svensk undersåte må få bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät i enskilt fiskevatten, dock ej på mindre djup än 10 meter eller på mindre avstånd från stranden än 300 meter i vattenområden där rätten till sådant fiske av ålder varit strandägarna eller annan enskilt förbehållen. I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län skall enligt kommittéförslaget fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät — utom i förut omnämnda fjärdar — vara fritt, där djupet översti­ ger 6 meter och tillika avståndet från stranden uppgår till minst 200 meter. I förhållande till gällande rätt innebär detta i huvudsak den skillnaden att minimidjupet satts till 6 i stället för 10 meter.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kammarkollegiet har ansett att en sådan ändring icke vore tillrådlig. Någon sedvana som kunde åberopas till stöd för fritt strömmingsfiske på mindre djup än 10 meter hade icke funnits i skärgårdarna i nu ifrågavaran­ de län. Statsverket kunde därför komma att få utbetala dryga ersättnings­ belopp, om rätten till fritt fiske utvidgades på föreslaget sätt. Vidare ansåge kollegiet att avståndet från land borde vara detsamma som föreslagits beträffande det enskilda fiskevattnets omfattning vid öppen havsstrand, eller således 300 meter. Olika avståndsregler komme lätt att verka för­ virrande. I övrigt har förslaget i denna del bedömts väsentligt olika inom de sär­ skilda därav berörda länen. I Södermanlands län har det tillstyrkts av länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund ha däremot ansett, att under tiden den 1 oktober—den 31 mars regeln om 6 meters djup borde vara enda begränsningen och att så­ ledes under nämnda tid ej dessutom borde krävas visst minsta avstånd från stranden. Till stöd härför har skärgårdsfiskareförbundet anfört bl. a. följande. Vinterfisket med skötar och sillgarn kan utan olägenhet lämnas fritt un­ der vinterhalvåret. Direkta landsättningar förekommer inte, så någon ska­ da för fiskerättsinnehavaren uppkommer ej. Förbundet består dels av fria yrkesfiskare utan fiskerätt, dels ock av fiskerättsinnehavare. Något mot­ stånd mot förslaget från de senare har inte förekommit. Redan nu ta fis­ karena under vinterfisket inte stor hänsyn till gällande bestämmelser om avstånd från land. Detta har ej heller påtalats av någon fiskerättsinneha­ vare. I detta sammanhang må också påpekas att det har skett, och av allt att döma kommer att ske även i fortsättningen, en överflyttning av ägan­ derätten inom skärgården från den bofasta befolkningen till en mera till­ fälligt boende stadsbefolkning. För dessa nya ägare inom skärgården och på fastlandet, som gränsar mot skärgården, kan det inte spela någon som helst roll om strömmingsfisket är »fritt» under vintern.

I Östergötlands län har den föreslagna utvidgningen av rätten till fritt strömmingsfiske avstyrkts såväl av länsstyrelsen och hushållnings­ sällskapets förvaltningsutskott som av Östergötlands kustfiskareförbund. Länsstyrelsen har därvid åberopat ett yttrande av fiskeriinstruktören vid hushållningssällskapet, vari denne anför följande. Flertalet icke fiskerättsägande yrkesfiskare inom länet som bedriva ström­ mingsfiske med skötar anse de nuvarande lagbestämmelserna i berörda hän­ seende ändamålsenliga. Bland fiskeutövare, som framställt önskemål om större friheter, finnas många för vilka fisket näppeligen kan anses utgöra den väsentliga inkomstkällan, utan endast ett tillskott till deras egentliga näringsfång. Det strömmingsfiske med skötar, som inom Östergötlands län bedrives på mindre vattendjup än 10 meter, är i huvudsak begränsat till våren och för­ sommaren samt avser till största delen fångst av mera stationär strömming under dess lektid. Under denna tidsperiod brukar ej sällan på grund av rik­ lig tillförsel och andra orsaker avsättningssvårigheter för strömmingsfångs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 65

terna förefinnas. Den föreslagna utvidgningen av rätten till fritt strömmings­ fiske med skötar torde i allmänhet ej bliva till stor nytta för yrkesfiskarena, men däremot medföra en ökning av antalet tillfälliga fiskeutövare från and­ ra yrkesgrupper, vilket skulle vara till skada och olägenhet för såväl fiskerättsägarna som andra yrkesmässiga fiskeutövare, ej minst genom de för­ sämrade avsättningsmöjligheter som kan vållas genom tillökningen av tillfällighetsfiskarenas fångster. För den bofasta skärgårdsbefolkningen kommer det intrång och de tvistigheter, som berörda lagändring medför, att förutom de ekonomiska kon­ sekvenserna även skapa en olust och vantrevnad, som kan komma att i hög grad medföra skärgårdsområdenas avfolkning. På en del trakter, som beröres av ifrågavarande bestämmelse, bedrives såväl nätfiske som krok­ fiske efter fjällfisk på större djup än 6 meter, vartill kommer att ett inten­ sivt skötfiske på det minimidjup och avstånd från stranden det här är fråga om kan verka hindrande och störande för fjällfisken jämväl inom angränsande vattenområden. Vad beträffar Kalmar län har länsstyrelsen ansett starka skäl tala för att skötfiske efter strömming bleve fritt ända in till stranden. Lantbruksstyrelsen har förordat att sådan obegränsad rätt skulle med­ givas vid Öland samt vid fastlandskusten söder om Kråkelund (beläget om­ kring 8 km nordost om Oskarshamn). För kusten norr om Kråkelund funne styrelsen däremot kommittéförslaget lämpligt. Samma ståndpunkt har intagits av Svenska ostkustfiskarenas centralför­ bund, Ölands fiskareförbund, förvaltningsutskottet i länets södra hushåll­ ningssällskap och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund. Sistnämnda för­ bund har till utveckling av sin mening yttrat i huvudsak följande. Största antalet fiskare inom Södra Kalmar län är strömmingsfiskare. Vid fiskerättskommitténs såväl som vid våra sammanträden nu med fiskare från Kalmar, Skäggenäs och Oskarshamn har framhållits att strömming alltid fiskats av frifiskare på enskilt vatten utan att detta klandrats. — Vid denna kuststräcka förekommer tidiglekande fjärdströmming rätt rikligt vid vissa tillfällen under våren och försommaren. Frifiskarena, som alla fiska ström­ ming, ha alltid följt denna upp mot land och in i vikar och fjärdar intill 2—3 meters vatten. Såsom framgått vid kommitténs sammanträden med ortsbefolkningen har detta fiske ansetts fritt, alldenstund det fått fortfara utan att klandras och av gammal vana. Begäran om att detta fiske för­ klaras fritt innebär således endast att gammal sedvana fastställes till lag. — Att Kalmar län därigenom uppdelas på två områden, vad beträffar fis­ ket, är helt naturligt och självfallet, då länet har så olika karaktär. Förvaltningsutskottet i länets norra hushållningssällskap och Norra Kal­ mar läns kustfiskareförbund ha för sitt verksamhetsområde avstyrkt för­ slaget att sätta djupgränsen till 6 i stället för 10 meter. En sådan utvidgning vore obehövlig och kunde medföra att hinder uppkomme för annat fiske.

Departementschefen.

Redan de nya bestämmelser jag förordat i fråga om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten torde medföra att det yrkesmässiga strömmingsfisket icke oväsentligt underlättas. Ej minst är därvid av bety- 5 liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delse att någon enskild fiskerätt ej längre skall finnas vid fritt liggande skär och holmar med mindre än 100 meters längd. Jämväl med beaktande härav lär det dock, av skäl som framgått av det förut anförda, fortfarande vara nödvändigt att i stor utsträckning tillåta fiske efter strömming och skarpsill även på annans enskilda vatten. Därvid synes det, såsom kom­ mittén framhållit, vara önskvärt att i lagen meddelas uttömmande före­ skrifter, så att rättsläget i varje särskilt fall omedelbart kan fastställas utan undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvänjor eller s. k. sär­ skilda rättigheter. Jag delar därför kommitténs uppfattning att dylika sed­ vänjor och rättigheter icke böra få åberopas såvitt angår fiske efter ström­ ming och skarpsill. Å andra sidan böra tydligen reglerna på detta område åtminstone i huvudsak ansluta till vad som för närvarande tillämpas. Det lär därför vara ofrånkomligt att olika bestämmelser meddelas för skilda delar av kusten. De stadganden i sådant hänseende som kommittén före­ slagit ha vid remissbehandlingen i allmänhet visat sig väl motsvara ortsbe­ folkningens önskemål. I Östergötlands län och norra delen av Kalmar län ha vissa remissinstanser påyrkat att minimidjupet för fritt strömmingsfiske skulle bibehållas vid 10 i stället för föreslagna 6 meter. De skäl som anförts härför kunna dock enligt min mening icke anses bärande. Erforderligt skydd för det s. k. fjällfisket torde kunna beredas genom administrativa föreskrifter angående skötarnas längd och placering. I fråga om Öland och södra smålandskusten har så gott som enhälligt hemställts, att strömmings­ fisket med skötar och sillnät måtte givas helt fritt. Dessa önskemål synas äga stöd i nu rådande vanor och böra därför enligt min mening beak­ tas. I enlighet härmed förordar jag, att i Kalmar län söder om Kråkelund fiske efter strömming och slcarpsill med dylika redskap får bedri­ vas fritt ända in till stranden. Vidare tillstyrker jag, i enhetlighetens in­ tresse, att sistnämnda regel får gälla även vid Blekinge läns ostkust, där en­ ligt kommittéförslaget intet intrång i den enskilda fiskerätten skulle tillå­ tas. Denna jämkning torde på grund av strandens beskaffenhet i praktiken få ringa eller ingen betydelse. I övrigt anser jag mig böra biträda kommitté­ förslaget.

Annat fiske i Östersjön.

Kommittéförslag och yttranden. I fråga om annat fiske än strömmingsfiske är enligt 1896 års lag den enskilda fiskerätten vid rikets ost- och sydkust icke underkastad någon vidare begränsning än som följer av de allmänna stadgandena om rätt för envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsban­ det samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs fiska med rörliga redskap. Såsom jag redan nämnt har emellertid kommittén ansett, att därutöver borde meddelas särskilda föreskrifter till förmån för frifisket vid Gotland och södra Blekingekusten samt Skånes östra och södra kuster. Under re­ missbehandlingen ha önskemål framställts att sådana föreskrifter måtte gi­ vas också beträffande Öland och södra delen av fastlandet i Kalmar län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 67

För Gotlands kust har kommittén föreslagit, att allt fiske med nät och tobisnot skall vara fritt för envar ända in till stranden. Häremot har ej gjorts annan erinran än att iantbruksstyrelsen ansett möjlighet böra fin­ nas att utfärda administrativa föreskrifter till skydd för fiskerättsägarnas fiske. Jag vill nämna att förslaget uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott ävensom av Gotlands fis­ kareförbund, som uttalat att förslaget i själva verket blott innebure ett sanktionerande av redan gällande sedvana. Beträffande Öland och södra smålandskusten -—där kom­ mittén ej funnit något specialstadgande behövligt — avse de yrkanden som framställts i remissyttrandena allenast rätten att fiska efter tobis och an­ nan småfisk samt räkor till agn. Svenska osfkustfiskarenas centralförbund och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund ha hemställt om föreskrift att sådant fiske vid nu ifrågavarande kuststräckor skall vara fritt för varje svensk medborgare. Till stöd härför har sistnämnda förbund anfört i hu­ vudsak följande. Fisket efter betesfisk utnyttjas mycket litet av fiskerättsinnehavarna själva; dessa arbeta mera med bottengarn och ryssjor. I stora skärgårdsom­ råden användes aldrig betesfiske. Samtidigt finns god tillgång på sådan fisk som endast kan fångas med krok och rev ute på frivattnet på de stora grund­ områdena mitt i Kalmarsund. Vid frigivande av agntäkt på enskilt vatten skulle dessa fisketillgångar kunna tillvaratagas, vilket torde vara av stort allmänt intresse och väsentligt öka frifiskarenas möjligheter till någon in­ komst den tid av året som strömmings- och flundrefisket ger ringa eller intet i utbyte.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har lika­ ledes ansett att, vad Öland beträffar, tobis- och räkfisket borde givas fritt, dock endast för yrkesfiskare. Samma önskemål har framställts av Ölands fiskareförbund, som i sitt yttrande bland annat anfört. Av gammalt lär fiske med tobisnot för fångst av tobis till agn ha före­ kommit vid Ölands kuster, och det synes som om fiskemetoden åter kan komma att få betydelse där. Även den på sina håll rikligt förekommande räkan är ett eftersökt agn, som särskilt användes till ålrevarna. Då varken tobis eller räka, som endast kan fiskas efter stränderna, har något större värde för fiskerättsägarna, då de vanligen ej själva bedriva krokfiske, an­ ser förbundet att räkfångst och fiske med tobisnot bör vara fritt för varje svensk medborgare, som bedriver yrkessmässigt fiske även på enskilt fis­ kevatten vid Öland.

Vad angår Blekinge läns södra kust har kommittén framhål­ lit, att motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallan­ de skarpa. Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och icke strandägande fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemässiga förhållandena vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanor­ na växlade starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde nå­ gon mera utpräglad tendens hos desamma med undantag för fisket med

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

större fasta redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden även från strandägarhåll syntes dock framgå att fiske med rörliga redskap till på senare år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdar­ na och överhuvud på något avstånd från land. Därjämte har kommittén anfört, att det för en stor del av den icke strandägande fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett totalt frigivande av sådant fiske på många håll inne,bära ett alltför stort avsteg från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämp­ lig avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt på sådant vat­ ten som visserligen låge inom 1-km-gränsen men utanför strandvattengränsen, medan däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskil­ da fiskerätten i strandvattnet. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att vid Blekinge läns kust väster om Torhamns udde varje svensk medbor­ gare skall äga fiska med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock att i vatten, som ligger mindre än 300 meter från stranden eller ■—- där den stranden följande följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut — innanför denna djupkurva, den fria fiskerätten allenast skall avse fiske med nät och tobisnot. Såvitt angår området utanför själva strandvattnet har kommittéförslaget i stort sett lämnats utan erinran. Kammarkollegiet har emellertid som allmänt omdöme om förslaget ut­ talat, att det förefölle som om kommittén gått väl långt samt att det syn­ tes vara tillräckligt att frigiva garnsillfisket samt fisket med flundrenät och tobisnot. Beträffande härefter strandvattnet ha Blekinge läns havsfiskeförening och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt ansett att också fiske med krok el­ ler långrev borde få bedrivas fritt ända in till stranden. En sådan utvidgning har förordats även av Svenska sydkustfiskarenas centralförbund och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, som emellertid samtidigt uttalat att rätten till fritt fiske i strandvattnet över­ huvud borde begränsas till att gälla enbart för yrkesfiskare. Till stöd härför har förvaltningsutskottet åberopat ett av hushållningssällskapets fiskerikommitté till utskottet avgivet yttrande, vari anförts bland annat att ett frigivande av nätfisket utan varje inskränkning ofelbart komme att med­ föra att fiskevattnen vid stränderna bleve överhopade med nät, utsatta av allehanda amatörfiskare från städer och andra samhällen. En annan sak vore att sådana yrkesfiskare som under yngre år förbrukat sina bästa kraf­ ter på utomskärsfiske därefter borde få tillfälle att bedriva sitt näringsfång under mindre krävande omständigheter. Likaså borde yrkesfiskarena, som måste amortera sina dyrbara båtar och redskap, få möjlighet att fiska vid stränderna när fisket utomskärs sloge fel eller hindrades av otjänligt väder. Länsstyrelsen har för sin del hänvisat till vad som anförts av fiskeriin­ tendenten och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Däremot har lantbruksstyrelsen, särskilt med hänsyn till de mycket skif­ tande sedvanorna i länet, funnit det knappast vara tillrådligt att i större

Kungl. Maj:ts proposition nr 60- 69

utsträckning än fiskerättskommittén föreslagit begränsa fiskerättsägarnas ensamrätt till fiske i enskilt vatten. Två ledamöter av hushållningssällskapets fiskerikommitté ha ansett att redan fiskerättskommitténs förslag förde för långt. De ha framhållit att inomskärsfiskarena visserligen vore i minoritet gentemot utomskärsfiskarena och att deras fångstmängd ävenledes blott vore en bråkdel av utsjöfiskets, men att dessa omständigheter likväl icke kunde rättfärdiga ett så kraftigt ingrepp i strandfiskarenas försörjningsmöjligheter som skulle föl­ ja av förslaget. Inomskärsfiskarena vore till stor del innehavare av s. k. ofullständiga jordbruk och de, som ej fiskade med sillnot, fiskade med ryssjor, nät, långrev och ståndkrok. Efter frigivande av nät- och krokfiske komme endast ryssjefisket att återstå. All upplåtelse av fiskerätt mot ar­ rende komme att bli fullständigt meningslös, varför avsevärda ersättnings­ anspråk från strandrättsägarna torde vara att förvänta. Intresset för fis­ kevårdande åtgärder inomskärs torde också försvinna, då vederbörande fiskevårdare själva blott i ringa utsträckning komma att få skörda fruk­ terna av sitt arbete. Slutligen må nämnas att byamännen i Elleliolms by i Mörrums socken i en till departementet inkommen skrift bestämt motsatt sig att i denna trakt nätfiske skulle tillåtas även på annans enskilda vatten. I skriften har anförts i huvudsak följande. På grund av Mörrumsåns utlopp i Elleholms socken och laxfisket kring åmynningen i Östersjön äro fiskerättsförhållandena noga reglerade genom länsstyrelsens stadgar och genom sedvanerätt. Av ålder har inom Elleholms by strandäganderätten respekterats. Jordägarna anse sig för sitt hushållsfhke ha behov av att strandrätten även i fortsättningen respekteras. Skulle envar få tillstånd att sätta nät inom enskilt vatten, skulle det nuvarande fis­ ket försämras för jordägarna. Inom Elleholms socken finnas inga yrkes­ fiskare, som för sin näring komma att utnyttja den rätt lagförslaget avser att ge dem, utan förslaget komme att gynna nöjesfiskarena. En kontroll av fisket komme säkerligen i framtiden att försvåras. Med avseende å Skånes östra och södra kuster har kom­ mittén förordat, att allt fiske med rörlig redskap skall bli fritt överallt ända In till stranden. Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, förvaltningsutskotten i Malmöhus läns och Kristianstads läns hushållningssällskap, Malmöhus läns havsfiskeförening och Malmöhus läns ålfiskares andelsförening. Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot anmärkt, att ett sådant fri­ givande av det rörliga fisket kunde tillfoga ålfiskarena ekonomisk skada. Redan nu hade länsstyrelsen vid flera tillfällen försport klagomål över att ålfisket stördes av annat fiske. Teoretiskt gåve förslaget visserligen möj­ lighet till ersättning för förluster, men den med förhållandena förtrogne visste alltför väl vilka svårigheter som mötte i fråga om bevisningen och vilka konsekvenser som plägade vara förbundna med ersättningskrav. Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde intagas bestämmelser som generellt förbjöde bedrivandet av annat fiske inom ett visst avstånd från fasta fisken.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag starka skäl tala för att i södra Öster­ sjön strandägarnas ensamrätt begränsas genom lokala undantagsstadganden även beträffande annat fiske än sådant som avser strömming eller skarp­ sill. De regler härom som kommittén föreslagit med avseende å Gotland samt Skånes östra och södra kuster ha praktiskt taget enhälligt tillstyrkts av remissinstanserna, och även jag saknar anledning till erinran mot dem. Jag har ej heller funnit skäl att motsätta mig det i åtskilliga remissyttran­ den framställda önskemålet om frigivning av fisket efter tobis till agn vid Öland och södra smålandskusten. På grund härav och då samma fri­ het utan olägenhet lär kunna medgivas vid ostkusten av Blekinge län, för­ ordar jag att i dessa delar av landet varje svensk medborgare erhåller rätt att fiska med tobisnot ända in till stranden. Vad slutligen beträffar södra kusten av Blekinge län framgår av remissyttrandena, att delade meningar råda om hur avgränsningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske. De farhågor som från vissa håll uttalats för att kommitténs förslag skulle få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet förödande nätfiske av tillfälliglietsfiskare torde emellertid vara överdrivna. En sådan utveckling bör kun­ na förekommas genom särskilda föreskrifter om sättet för det fria fiskets bedrivande. Jag anser mig därför icke böra föreslå några begränsningar i kommitténs förslag om rätt till fritt fiske. Å andra sidan är jag ej heller beredd att tillstyrka, att denna rätt, på sätt vissa remissinstanser hemställt, utvidgas så att även fiske med krok och långrev blir fritt för envar ända in till stranden. Frågan om långrevsfisket i saltsjön torde böra regleras ge­ nom ett särskilt stadgande, gällande för hela landet. I enlighet med vad sålunda anförts finner jag mig alltså även för nu ifrågavarande kuststräcka böra ansluta mig till kommittéförslaget. Vid genomförande av de begränsningar i den enskilda fiskerätten som jag sålunda föreslagit torde det, på sätt jag redan antytt — liksom i fråga om strömmingsfisket — vara nödvändigt att administrativ myndighet får be­ fogenhet att meddela särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas fiske, särskilt det viktiga fisket med ålbottengarn och andra fasta redskap. Till denna fråga torde jag få återkomma senare.

Hummerfisket i Bohuslän.

Gällande rätt.

Också i Bohuslän var enligt den ursprungliga lydelsen av 1896 års lag den enskilda fiskerätten begränsad endast genom den förut omnämnda bestäm­ melsen om viss frihet för envar att idka fiske med krok eller rev samt vissa stadganden om fortsatt giltighet av gammal sedvanerätt. Efter lagändring år 1928 gäller emellertid för närvarande som huvudregel, att allt slags fiske

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 71

med rörliga redskap är tillåtet för envar även på enskilt vatten. Härifrån ha dock gjorts vissa undantag, bland annat i fråga om hummerfisket. I de inre delarna av Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är sålunda fisket efter hummer förbehållet strandägarna i sådant vatten som ligger mindre än 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Detsamma är fallet i Vette, Tanums och Kville härader, dvs vid hela den nordligaste kusten. Där gäller dock tillika — som ett undantag från undan­ taget — att om på en viss ö även andra där boende än strandägarna av ål­ der oklandrat idkat fiske efter hummer vid stränderna av ön och därtill hörande holmar, detta fortfarande skall vara dem medgivet. Sistnämnda stadgande har i praktiken fått en något vidsträcktare tillämpning än som skulle följa av den bokstavliga lydelsen. Som exempel kan nämnas att samt­ liga invånare i det på fastlandet belägna Fjällbacka municipalsamhälle bruka få fiska hummer vid alla holmar inom samhällets gränser. Och i Kosterskärgården anses hummerfisket fritt för envar som bor på endera av öarna Nordkoster och Sydkoster.

Kommittén.

Redan vid tillkomsten av 1928 års lagändring påyrkades från vissa håll att hummerfisket i hela Bohuslän skulle göras fritt för varje svensk med­ borgare. Även senare ha upprepade framställningar gjorts i sådant syfte, bland annat i riksdagsmotioner 1939 och 1944. Närmare redogörelse härför lämnas ås. 130 ff i fiskerättskommitténs betänkande. Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén verkställt en ingående undersökning rörande de verkningar ett totalt frigivande av hum­ merfisket skulle få såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Kommittén har därvid kommit till det resultatet att en sådan åtgärd måste antagas kom­ ma att medföra en rationalisering av fisket och leda till ett mera fullstän­ digt utnyttjande av båtar och redskap. I samband därmed kunde, åtminstone på vissa håll, avkastningen komma att stiga. Vidare kunde enligt kommit­ téns uppfattning ett frigivande av hummerfisket väntas få ej ringa social betydelse särskilt i norra Bohuslän. Därigenom skulle nämligen beredas bättre försörjningsmöjligheter för de många yrkesfiskarena och ej minst för sådana äldre fiskare som ej längre orkade med det mera krävande högsjöfisket. Dessutom innebure det redan i och för sig en fördel med enhet­ liga rättsregler. Å andra sidan kunde det icke förnekas, att om hummer­ fisket bleve fritt, viss fara kunde uppkomma för alltför hård beskattning av beståndet. Därest det visade sig att avfiskningen på något håll bleve för stark, borde dock detta kunna mötas med fiskevårdande åtgärder. I övrigt kunde mot en frigivning anföras att ensamrätten till fiske efter hummer kunde äga stor betydelse för strandägaren och att det stundom till och med kunde föreligga risk för att han utan sådan rätt ej längre skulle kunna skaffa sig full försörjning. Enligt vad den av kommittén företagna utred­ ningen givit vid handen vore dock sådana verkningar icke att befara annat

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 60

än i några få fall. Det finge därjämte beaktas, att den som lede skada ge­ nom fiskets frigivande borde erhålla ersättning härför av statsmedel. Kom­ mittén hade på grundval av den officiella statistiken och annan utredning som kommittén införskaffat sökt uppskatta storleken av den sammanlagda ersättningsskyldighet som i sådant hänseende kunde komma att åvila stats­ verket. Beräkningarna hade givit vid handen att beloppet knappast skulle komma att överstiga 750 000 kronor men kunde tänkas bli ej obetydligt lägre. Vid övervägande av de skäl som enligt kommitténs mening sålunda talade för och mot ett frigivande av hummerfisket har kommittén — om än med hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit fördelarna av en sådan åtgärd vara så betydande att kommittén ansett sig böra föreslå att fisket efter hummer gjordes helt fritt. Två av kommitténs åtta ledamöter ha dock på denna punkt haft avvikande mening. De ha beträffande den enskilda rätten till hummerfiske anfört föl­ jande. Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfastigheter — ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörj­ ningsmöjligheter försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersätt­ ning beredas strandägarna, men sådan ersättning bereder förmån enbart för dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats några avsevärda olägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra avstyrka frigivningen.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska västkustfiskarnas centralför­ bund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening. Förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap har begränsat sig till att påpeka betydelsen av fredade områden för hummer för tryggande av dess bestånd. Kammarkollegiet har däremot förklarat sig icke kunna biträda förslaget samt uttalat att ett totalt frigivande av hummerfisket sannolikt icke komme att få till följd vare sig någon rationalisering av fisket eller några större sociala fördelar men däremot kunde medföra betydande fara för utfiskning av beståndet. Ur kollegiets yttrande må återgivas följande. Av vad kommittén anfört framgår, att antalet hummerfiskare i förhål­ lande till tillgången på hummer är så stort, att de fria vattnen bliva utfiskade mot slutet av säsongen, varför fisket icke blir så lönsamt för de fis­ kare, som ej ha egna hummerfiskevatten. De fiskare, som ha sådana vatten, kunna i säsongens början fiska på fritt vatten och spara sina egna vatten, till dess fisket i det fria vattnet börjar bliva mindre lönande. Dessa fiskare kunna bättre utnyttja redskap och båtar än de övriga och följaktligen be­ driva fisket mera rationellt. Om hummerfisket friges, kommer resultatet sannolikt att bliva, att ytterligare fiskare komma att ägna sig åt hummer­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fisket och fisket över allt bedrivas intensivare med påföljd, att alla vatten mot säsongens slut bliva lika utfiskade, som de fria vattnen uppgivas vara för närvarande. Att frigivningen skulle medföra en rationalisering av fisket måste däremot på goda grunder betvivlas. Antalet fiskare kommer alt av­ göras av hummerfiskets lönsamhet och ej av några rationella synpunkter. Kommittén medger, att frigivningen kan möta vissa betänkligheter ur fiskevårdssynpunkt, men olägenheterna härav borde mötas med fiskevår­ dande åtgärder och ej med generella inskränkningar i den fria fiskerättens omfattning. Kollegiet anser däremot hotet om en utfiskning kunna bliva en realitet, för så vitt det relativa skydd hummern åtnjuter inom det enskilda fiskevattnet upphäves. Detta gäller särskilt för de vatten, där stammen är obetydlig. Några garantier för att stammen skulle kunna bibehållas genom odling torde ej kunna lämnas. Kommittén har vidare funnit de sociala hänsynen icke vara av mindre betydelse än de rationella synpunkterna. Avgörande för kommittén har va­ rit," att frigivandet skulle bliva till icke ringa fördel för den icke jordägande kustbefolkningen samt även för de jordägare, som ha små eller dåliga fiske­ vatten. Det har vidare ansetts önskvärt, att bereda bättre försörjningsmöj­ ligheter åt de många yrkesfiskarena och icke minst åt sådana äldre fiskare, vilka ej orka med det mera krävande högsjöfisket. Det må medgivas, att vissa grupper kunna draga någon fördel av frigiv­ ningen men den torde ej bliva så stor. Det finns nämligen ingen anledning att antaga, att strandägarna skulle upphöra att fiska, om fisket friges. Nå­ gon väsentlig minskning i konkurrensen från deras sida kan ej väntas. Dessutom kan det tillkomma en hel grupp hummerfiskarc, nämligen ama­ törfiskare såväl från ortens samhällen som bland de semesterfil ande. Manga kunna förlägga sin semester till tider, då hummerfisket är tillåtet. Hög­ sjöfisket har sina huvudorter längre söderut och bedrives endast obetyd­ ligt i norra Bohuslän. Antalet äldre högsjöfiskare torde följaktligen vara ringa i de tre norra häradena. Något behov av en lagstiftning till förmån för dem synes ej föreligga. Däremot skall det icke bestridas, att antalet yrkesfiskare kan vara tämligen stort i förhållande till fisktillgången, som är hårt anlitad i kustvattnen. Drivkraften till aktionen mot det enskilda hummerfisket är sannolikt den, att hummerfisket blivit mer lönande genom prisstegringen under kriget samtidigt som antalet fiskare ökats något. Fastighetssplittringen har fortskridit så långt, att en stor del av bonde­ befolkningen icke äger större brukningsdelar än som motsvarar knapphän­ dig försörjning. För många av dessa fastigheter spelar hummerfisket sam­ ma roll som skogen i andra bygder. Ur social synpunkt synes det ej riktigt att beröva denna befolkning ett viktigt för sörj ningsobjekt för att bereda yrkesfiskarena en förmån, som i längden torde visa sig av tvivelaktigt vär­ de. Det kan ej heller uteslutas, att fiskarbefolkningen åter kommer att ned­ gå i antal, vilket kommer att underlätta dess försörjning. Frågan kunde måhända bedömas annorlunda, om en rationalisering av jordbruket i norra Bohuslän kunde genomföras, så att lämpliga och bärkraftiga jordbruk bil­ dades, där brukaren kunde erhålla en tillfredsställande levnadsstandard oberoende av hummerfisket. Om en sådan rationalisering skulle visa sig genomförbar, bortfaller den förnämsta invändningen mot hummerfiskets frigivande. Generaldirektören för kammarkollegiet har varit av skiljaktig mening och ansett fiskerättskommitténs förslag om fritt hummerfiske väl grundat. En­ ligt hans mening borde rätten till hummerfisket i Bohuslän i full utsträck­

74 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

ning inrymmas i den enligt hans uppfattning på västkusten gällande alle­ mansrätten till fiske; till förhindrande av en alltför hård beskattning av hummerbeståndet torde genom det allmännas försorg kunna vidtagas mot­ åtgärder, bl. a. i form av fiskevårdande föreskrifter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär i likhet med kammarkolle­ giets majoritet avstyrkt förslaget. I sitt yttrande har länsstyrelsen anfört att det icke vore strandäganderätten som sådan, som länsstyrelsen sökte skyd­ da — även om beträffande norra Bohuslän de av kommittéreservanterna framhållna synpunkterna icke saknade betydelse — men länsstyrelsen räknade med att ett bibehållande av det skydd, som hummern åtnjöte i de hittills icke till fritt fiske upplåtna delarna av länet, skulle hindra ett allt­ för hårt beskattande av hummerstammen och därigenom, åtminstone i det långa loppet, bliva gagneligt. F ost ighet sbildning ssakkunniga ha sagt sig icke ha kunnat undgå det in­ trycket, att fiskerättskommittén i någon mån underskattat de menliga verk­ ningar ett frigivande av hummerfisket skulle få för de fastigheter som be­ röras av den tilltänkta reformen. De ha härom anfört följande. Kommittén har visserligen beaktat även denna sida av problemet men ansett risk för mera betydande intrång i strandägarnas förvärvsmöjligheter föreligga endast i undantagsfall. De sakkunniga ha icke kunnat finna utredningen övertygande i detta avseende. Av de uppgifter som i betänkan­ det lämnas rörande hummerfiskets ekonomiska värde och antalet bruk­ ningsdelar det här gäller ha de sakkunniga — i likhet med reservanterna — funnit snarare framgå, att sådana skadeverkningar som här avses i varje fall kunna befaras inträda i så stor omfattning, att man icke kan undgå att taga hänsyn härtill vid frågans bedömande. Ett försvagande av en brukningsdels bärkraft neutraliseras ingalunda av att brukningsdelens nuvarande innehavare får ersättning för den skada som uppkommer genom att brukningsdelen till följd av det enskilda hummerfiskets bortfallande e.io längre lämpligen kan bestå såsom självständig brukningsenhet. Kvar står att ett jordbruk, där brukaren kan få sin bärgning tack vare de biin­ komster hummerfisket ger, förvandlas till ett ofullständigt jordbruk av den typ som den av statsmakterna beslutade jordbruksrationaliseringen i främsta rummet åsyftar att avlägsna. De sakkunniga finna dylika verk­ ningar av den ifrågasatta reformen så mycket mer betänkliga som man till följd av natur- och näringsförhållandena i dessa trakter torde sakna möj­ lighet att framdeles beträffande de berörda brukningsdelarna vidtaga så­ dana åtgärder för deras förstärkning som eljest stå till buds vid jordbru­ kets yttre rationalisering. Huruvida de skäl som av kommittén åberopats till stöd för dess förslag om hummerfiskets frigivande äro av den styrka, att de motivera förslagets genomförande oavsett de skadeverkningar som kunna befaras uppkomma i nu angivna hänseende, är en fråga som un­ dandrar sig de sakkunnigas bedömande.

Lantmäteristyrelsen har förklart sig instämma i vad fastighetsbildningssakkunniga sålunda yttrat. I samband med remissförfarandet ha vidare till departementet inkommit skrivelser från ett tiotal strandägare vid bohuskusten, vilka förklarat sig vilja protestera mot att hummerfisket frigåves. I dessa skrivelser har bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 75

anförts att hummerfisket även utan frigivning räckte gott till för yrkes­ fiskarena. Från social synpunkt vore det för övrigt snarast större behov av att skydda strandägarna än yrkesfiskarena. Sådana äldre yrkesfiskare, som ej längre orkade deltaga i högsjöfisket, borde efter de sociala reformer som genomförts under senare år kunna skaffa sig erforderligt uppehälle även utan att fiska hummer på annans enskilda vatten. Däremot hade strand­ ägarna ute på öarna, vilka ofta saknade elektriskt ljus och andra bekväm­ ligheter, mången gång knappast någon annan inkomst än den de kunde få genom att utnyttja sin fiskerätt. Dessutom har gjorts gällande att den en­ skilda fiskerätten utgjorde ett välbehövligt skydd mot utrotning. På strand­ ägarnas landgrund släppte nämligen många den rombärande hummern till­ baka i sjön för att stammen icke skulle bli för hårt beskattad. Slutligen har anförts, att den särställning i förevarande hänseende som nu tillkomme nordligaste Bohuslän vore väl motiverad av att förhållandena där ej vore jämförbara med dem som rådde i landskapets södra del med dess grun­ dare vatten.

Departementschefen.

Det har länge varit ett önskemål från yrkesfiskarenas sida att hummer­ fisket skall frigivas även i de vatten, som undantogos vid genomförandet av 1928 års lagändring. Då det är av stor vikt att denna befolkningsgrupp kan erhålla skälig inkomst av sitt betydelsefulla arbete, finner jag i likhet med kommittén starka skäl tala för att nämnda önskan nu bör tillmötesgås. Några avgörande betänkligheter torde ej heller möta häremot, vare sig med hänsyn till strandägarnas utkomstmöjligheter eller från fiskevårdssynpunkt. För flertalet strandägare kommer ett frigivande sannolikt snarare att bli till nytta än till skada. Mot förlusten av ensamrätten till hummerfiske vid den egna stranden måste nämligen vägas fördelen av att få tillgång även till andra vatten, som för närvarande icke kunna utnyttjas. Det må också framhållas, att strandägarna regelmässigt ha ett försteg framför andra fiskare genom att de känna till de bästa fiskeplatserna och ha kor­ tare färdväg dit. Även om deras ensamrätt avskaffas, torde de därför ej sällan ändock i praktiken komma att intaga en viss förmånsställning. Mera väsentliga olägenheter för den jordägande befolkningen torde upp­ komma endast då jordbruket såsom sadant icke är bärkraftigt, men hum­ merfisket brukar ge god avkastning. I sådana fall kan det måhända in­ träffa att efter upphävandet av ensamrätten till dylikt fiske fastigheten ej längre med samma fördel kan bestå såsom självständig brukningsenhet. Sådana skadeverkningar kunna emellertid icke väntas uppkomma i större utsträckning än att deras betydelse framstår såsom underordnad i jäm­ förelse med fördelarna av förslaget. Vad slutligen angår fiskevårdssynpunkten vill jag endast framhålla, att det bör ankomma på de fiskevårdande myndigheterna att noga tillse att

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

hummerbeståndet skyddas genom lämpliga åtgärder, såsom fridlysning å vissa ställen eller tider samt utsättning av rombärande hummer. På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra biträda försla­ get att hummerfisket skall totalt frigivas.

Övrigt fiske vid västkusten.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden. Fransett fisket efter hummer och ostron är, såsom redan nämnts, allt fiske med »rörlig redskap» — vartill enligt lagen i förevarande samman­ hang skall hänföras jämväl mindre ålryssja — i Göteborgs och Bohus län alltsedan 1928 fritt för varje svensk medborgare även på enskilt vatten. Samma regel gäller för Hallands län. Vid Skånes västra kust är i allmänhet också fiske med fast redskap tillåtet för envar ända in till stranden. Kommittén liar icke funnit anledning att föreslå någon ändring i dessa bestämmelser. I vissa remissyttranden ha emellertid framställts önskemål att den för skånska västkusten gällande regeln skulle göras tillämplig även i Halland samt Göteborgs och Bohus län. Sålunda har fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt uttalat, att en så­ dan ändring vore motiverad redan av historiska skäl. Han har därom till en början anfört följande. I landskapen Blekinge, Skåne och Halland rådde, innan de avträddes till Sverige, den danska lagstiftningens grundsatser, enligt vilka någon uteslu­ tande fiskerätt vid havsstranden icke tillkom strandägaren annorledes än på grund av förläning från kronans sida. Där strandfisket ej sålunda var bortförlänat, stod det öppet för varje medborgare. Enligt norsk rätt, som gällde i Bohuslän, innan det blev svenskt, var fisket i saltsjön fritt. Denna rättsuppfattning levde kvar i landskapen, sedan de blivit svenska. Strand­ ägarna ha ej meddelat några vitesförbud i fråga om fiske vid deras strän­ der under den tid norsk rätt var gällande i Bohuslän och icke heller under tiden närmast efter 1683, då den svenska rättsskipningen infördes. Först om­ kring 20 år senare anträffas de första vitesförbuden. Till en början före­ komma de ganska sparsamt men bli talrikare ju närmare man kommer ti­ den för utfärdandet av 1766 års fiskeristadga, vår första fiskerättslag. Dessa förbud, som ha en mycket begränsad omfattning i lokalt hänseende, ha tydligen tillkommit i den mån strandägarna varit företagsamma. Strand­ ägarna ha utan tvivel genom förbuden sökt leda den pågående lagstiftningen i riktning mot erkännande av enskild fiskerätt. — Någon hävd för enskild fiskerätt ha strandägarna vid denna tid ej kunnat åberopa. — Strandägar­ na ha så småningom skaffat sig denna rätt genom praxis, och på grund av att de otvivelaktigt haft större inflytande på lagstiftningen än yrkesfiskarna ha de lyckats få denna rätt lagligen befäst i 1766 års fiskeristadga. Denna stadga innebar ett tvärt brytande mot de gamla rättsreglerna. Efter att vidare hava erinrat, att ett särskilt reglemente för »nordsjöfiskerierna» utfärdades 1774 samt att högsta domstolen i ett utlåtande 1852 tolkat detta reglemente såsom innebärande, att fisket i skärgårdarna mel­ lan Öresund och norska gränsen vore fritt för varje svensk man, fortsät­ ter fiskeriintendenten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 77

Ungefär två månader efter högsta domstolens nämnda uttalande utfär­ dades en ny fiskelag, 1852 års fiskeristadga. Riksdagen medverkade ej där­ till, och vid högsta domstolens uttalande fästes ej avseende. I denna nya lag’ stärktes den enskilda fiskerätten därigenom att den på sedvanor base­ rade fria fiskerätten inskränktes. — I det år 1894 avgivna förslaget till ny fiskerättslag erinrades om att å de flesta ställen utmed västkusten rådde den uppfattningen, att fisket var fritt. Uppenbarligen i syfte att sanktio­ nera denna uppfattning upptog förslaget en § av följande lydelse: »Där a viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid an­ nans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna». I 1896 års lag blev emellertid detta medgivande inskränkt till att omfatta endast rörlig redskap. Även Svenska västkustfiskarnas centralförbund har framhållit att den en­ skilda fiskerätten på västkusten vore en jämförelsevis sen företeelse. Den hade första gången införts genom 1766 års fiskeristadga men finge enligt förbundets mening anses åter ha blivit upphävd genom det nyssnämnda reglementet för nordsjöfiskerierna 1774. Visserligen hade det oaktat vissa innehavare av frälse- och boställshemman samt gardar i den inre skärgar­ den lyckats att med åberopande av 1766 års stadga utverka vitesförbud av häradsrätterna mot fiske vid sina stränder, men detta hade berott på att jordlösa fiskare icke kunnat insättas i nämnderna och att nämndemännen således haft samma intressen som de sökande själva. Förnyat lagligt stöd för sina anspråk hade strandägarna icke fått förrän genom 1852 års fiskeri­ stadga. Denna hade formellt dragit ett streck över likaberättigandet till ha­ vets naturtillgångar vid kusterna. I praktiken hade man dock i stort sett alltjämt levt vidare efter sina gamla sedvänjor och fortsatt att fiska vid andras och varandras stränder. Först 1896 års lag hade i detta hänseende fått någon större praktisk betydelse. Efter dess tillkomst hade nämligen, till följd av samfärdselns och polisväsendets utveckling, strandägarna kom­ mit att få långt effektivare medel än förut att bevaka sina rättigheter. Med ändrade ekonomiska förhållanden hade också många jordägare som tidigare aldrig utnyttjat sin ensamrätt funnit att de bl. a. genom utarrendering och försäljningar kunde göra sina privilegier inkomstbringande utan att själva genom arbete eller kapitalinsats intressera sig i fisket. Förbundet har gjort gällande att den sålunda skildrade rättsutvecklingen stått i strid mot de ekonomiska och sociala synpunkter som bort vara av­ görande. Härom har förbundet bl. a. anfört följande. Det må vara rimligt att i inlandets vattendrag och sjöar vattnet och fisket däri skiftas mellan dem, som äga omkringliggande mark. Men att överföra detta såsom rättsprincip till havskusterna med deras annorlunda beskaf­ fade natur, ekonomiska, sociala och fångsttekniska förhallanden samt darav betingade rättssedvanor är en orimlighet. I andra länder har grundrege n i stället varit att betrakta havets rikedomar sasom naturtillgångar, over vilka staten har högsta förfoganderätten, och till vilka den ovaldigt bor bereda alla sina medborgare lika rätt. „ I inget annat land har en enda medborgargrupp lamnats så stort ini ytande över fiskerilagstiftningen som strandägarna fått i Sverige. Fork aringen härtill ligger däri, att genom överförande av inlands- och ostkustpriiicipen till västkusten ha strandägarna lyckats få jordagare i riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att stödja sina anspråk, som i realiteten endast grunda sig på ett felaktigt analogislut och att fiskarbefolkningen i den lagstiftande församlingen länge saknade förespråkare. På så sätt ha västkustens strandägare åt sig lyckats utverka förmånsrätt till vad som kan fångas i kustvattnen och därigenom för medborgarnas flertal bidragit till att fördyra en betydelsefull grupp av livsmedel samt förmenat fiskarbefolkningen den rättstrygghet, som de i sitt riskfyllda arbete äro i stort behov av. Beträffande förhållandena efter 1928 års lagändring har förbundet anfört att strandägarna nu mera än tidigare begagnade sin rätt att utsätta fasta redskap samt att detta visat sig vara till ohägn för övriga fiskare. Som en ytterligare olägenhet har förbundet anmärkt, att det vore svårt att avgöra 'lika redskap som skulle anses såsom fasta och således ej finge användas på annans enskilda vatten. Förbundet har yttrat att denna svårighet icke bleve undanröjd genom kommittéförslaget, enär på västkusten delade meningar rådde om när ett redskap skulle anses vara försett med ledarm. I övrigt har förbundet gjort gällande att varje slags ensamrätt för strandägarna vore agnad att försvåra utkomstmöjligheterna för dem som hade det sämst ställt, t. ex. de äldre yrkesfiskarena, samt att i stället befrämja spekulationsbetonade utarrenderingar. På västkusten låge fastigheternas inägor ofta så långt från havet att den som skulle bruka jorden ej samtidigt kunde driva ett yrkesmäs­ sigt fiske. Strandfiskerätten kunde därför få någon ekonomisk betydelse för jordbrukarna endast om den utarrenderades. Därvid funnes ingen garanti för att fisket bedreves med skäligt hänsynstagande till befolkningen i övrigt och kommande generationer. En fiskearrendator, som icke kunde räkna med att få utnyttja fisket mer än under viss tid, saknade nämligen ekonomiskt motiv för att tillse att utfiskning icke ägde rum. Om den nuvarande ordning­ en med enskild fiskerätt bibehölles, vore det därför enligt förbundets åsikt att befara att kapitalstarka personer eller företag komme att frihägna och intensivt utfiska vattenområdena närmast strandlinjen. Slutligen har förbundet anfört, att den enda vägen att komma till klarhet och reda i fiskerättsförhållandena på västkusten syntes vara att förklara allt fiske vid denna kust fritt samt giva de lokala myndigheterna (länsstyrelse och fiskei iintendent) rätt att efter hörande av fiskarenas organisationer samt andra berörda parter utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde be­ finnas erforderliga. Förbundet har tillagt, att en sådan ordning med gott resultat genomförts för visst fiske vid Skånes västkust. Med anledning av fiskeriintendentens yttrande har även lantbruksstyrelsen funnit sig böra upptaga den nu förevarande frågan. Styrelsen har därvid vitsordat, att ganska starka historiska skäl kunde anföras för att, i enlighet med vad som redan skett för skånska västkustens del, praktiskt taget full­ ständigt upphäva den enskilda fiskerätten i Göleborgs och Bohus samt Hal­ lands län. Samtidigt har styrelsen emellertid uttalat att med hänsyn till nu lådande sedvanor en sådan åtgärd icke vore lämplig. I Göteborgs och Bohus län vore fisket med större fasta redskap visserligen icke så omfattande, men dessa redskap hade flerstädes sedan länge uteslutande använts av strand­ ägarna eller dessas rättsinnehavare. I Hallands län bedreves fisket med bot­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 79

tengarn och liknande redskap utefter långa sträckor av kusten mycket inten­ sivt av personer, som innehade enskild fiskerätt inom de områden, där dessa redskap utsattes. Förhållandena vore därför här väsentligt olika dem, som rådde på Skånes västkust. Den av fiskeriintendenten föreslagna åtgärden skulle således med säkerhet föranleda mycket stora ersättningskrav från fiskerättsägarnas sida. Med anledning härav kunde styrelsen icke biträda fiskeriintendentens förslag. Vidare vill jag nämna att till Kungl. Maj :t inkommit en skrivelse från åt­ skilliga strandägare och yrkesfiskare vid kusten av Laholms socken i Hal­ lands län, i vilken skrivelse betonas att strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta redskap vore av stort värde i denna trakt. Där funnes nämligen sedan flera hundra år fasta laxfisken som hörde till hemmanen. I samband därmed anföres i skrivelsen att om utomstående tillätes att utsätta finmaskiga botten­ garn i strandvattnet, skulle nämnda laxfisken bli så gott som värdelösa. Här­ jämte uppgives, att de i orten bosatta kustfiskarena icke hade något att an­ märka mot den nuvarande ordningen samt att förhållandet mellan dem och strandägarna alltid varit gott. Kustfiskarena hade obehindrat kunnat fiska med rörliga redskap och hade även fått arrendera de fasta laxfiskena, när ägarna själva ej varit i tillfälle att utnyttja dem. För dessa kustfiskare skulle en ökad konkurrens med yrkesfiskare från andra håll vara till stor skada.

Departementschefen.

Under den tid som förflutit sedan tillkomsten av 1896 års lag ha de yrkes­ fiskare vid västkusten, vilka bedriva sin näring utan stöd av strandägande­ rätt, i olika sammanhang framställt önskemål om större rörelsefrihet. Dessa önskemål ha också i stor utsträckning tillgodosetts. Vid Skånes västra kust är sålunda rätten att fiska på annans vatten praktiskt taget obegränsad, och i Halland och Bohuslän föreligger sådan rätt beträffande allt fiske med rör­ liga redskap utom ostrontäkt och, i vissa trakter, fiske efter hummer. Vad hummerfisket angår har jag förut föreslagit att det nu skall helt frigivas. Såsom strandägaren förbehållet skulle därefter — frånsett det obetydliga ostronfisket — återstå egentligen endast fisket med fasta redskap vid kusten av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. På sätt framgått av det förut an­ förda har emellertid under remissbehandlingen hemställts att även detta fiske måtte frigivas för allmänt bruk, med rätt likväl för lokal myndighet att meddela särskilda bestämmelser om fiskeplatsernas fördelning mellan de fiskande m. m. Till stöd för dessa yrkanden ha i första hand åberopats historiska skäl. Emellertid var ensamrätt till fiske med fast redskap icke okänd ens i den gamla danska och norska rätten. På många håll synes fiske med fasta red­ skap vid egen strand ha bedrivits i århundraden, och detta har uppenbarli­ gen icke varit möjligt utan åtminstone ett visst mått av trygghet mot intrång från andras sida. Såvitt angår de fasta redskapen torde det därför vara en överdrift att hävda, att 1766 års fiskeristadga inneburit ett fullständigt bry­

80 Kung!. Maj:ts proposition nr 60.

tande med äldre rättsåskådning. Ej heller torde det finnas fog för uppfatt­ ningen att 1766 års stadga satts ur kraft genom det särskilda reglementet angående nordsjöfiskerierna av år 1774. Denna uppfattning synes delvis grunda sig på ett misstag i fråga om räckvidden av den åberopade bestäm­ melsen i detta reglemente. I varje fall bar numera strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta red­ skap varit erkänd och respekterad under lång tid. Enligt den officiella fiskeristatistiken funnos år 1946 i Hallands län 48 s. k. bottengarnsfiskare med tillhopa 155 redskap, värda sammanlagt 69 275 kronor, och med ett redovisat fångstvärde av 89 006 kronor. För Göteborgs och Bohus län voro motsvarande siffror 82 bottengarnsfiskare med 98 redskap, värda 80 000 kronor, och med ett fångstvärde av 123 075 kronor. Dessa statistiska uppgifter avse fisket med bottengarn, kilnotar och laxsätt. Vid sidan härav bedrives emellertid ett icke obetydligt liske med andra fasta redskap, såsom torsk- och laxryssjor. Sär­ skilt fisket med torskryssjor lär vara ganska omfattande, ej minst i Bohus­ län. Enligt vad som uppgivits idkas det fasta fisket till övervägande del på enskilt vatten och endast i mindre utsträckning i frivattnet. I den mån det försiggår på enskilt vatten torde det vanligen utövas av strandägarna själva. Ä\en upplåtelser till andra förekomma dock ganska ofta. Därvid betinga sig strandägarna i allmänhet visst arrende, men det händer också att upplåtelsen sker avgiftsfritt. Såvitt angår fiske med torskryssjor lär det t. o. in. vara un­ dantag att ersättning begäres, men fiskarena bruka dock fråga strandägarna om lov. Såsom framgått av det sagda skulle ett frigivande av fisket med fasta redskap innebära ett avsevärt ingrepp i bestående förhållanden och med säkerhet giva upphov till omfattande ersättningskrav. I sistnämnda hänseen­ de finge man tydligen räkna med anspråk även från sådana strandägare som av en eller annan anledning för tillfället icke utnyttja sin fiskerätt. Det måste också beaktas att de verkliga fångstvärdena kunna visa sig vara högre än de som redovisas i den officiella statistiken. En ändring av den nuvarande ordningen på denna punkt bör därför icke genomföras utan starka praktiska och sociala skäl. Enligt min mening kan emellertid vad som i sådant avseende anförts från frifiskarhåll knappast an­ ses tillräckligt bärande. Vad särskilt angår de äldre fiskare som ha svårt att längre deltaga i högsjöfisket uppväges nackdelen av att ej kunna fiska var som helst i icke ringa mån av den förmån som ligger i att de genom arrende kunna tillförsäkra sig möjlighet att sätta bottengarn och ryssjor i strand­ vattnet utan risk för att bli utträngda av andra. Enligt vad som uppgives äro fiskearrendena för närvarande varken oskäligt höga eller svåråtkomliga. I själva verket torde invändningarna mot den enskilda fiskerätten ej heller i framsta rummet avse, att de fria yrkesfiskarena därigenom skulle förhindras att i önskad utsträckning fiska med fasta redskap. Den huvudsakliga grun­ den för anmärkningarna synes vara, att de fasta redskapen anses vara till hinder för det rörliga fisket särskilt därför att de, enligt lokala fiskeristadgor, ofta äro omgivna av ganska vidsträckta skyddszoner. Framför allt sy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 81

nas farhågor göra sig gällande att svårigheter skulle kunna uppkomma un­ der en möjligen inträffande s. k. sillperiod. Med anledning härav vill jag framhålla, att i den mån skyddsområden kring fasta fisken kunna visa sig alltför omfattande, ändring kan ske i administrativ ordning. En särskild an­ ledning härtill kan tydligen komma att föreligga om det, såsom ganska all­ mänt förväntas, inom kort skulle inträffa en ny sillperiod. I sådant fall kan det måhända också befinnas önskvärt att i någon form inskränka strand­ ägarnas rätt att använda fasta redskap. Emellertid synes mig detta då lämp­ ligen böra ske genom särskild, tidsbegränsad lagstiftning. En sådan tillfäl­ lig lagstiftning torde för övrigt vid en sillperiod kunna visa sig påkallad även av andra skäl. Bl. a. kan det bli nödvändigt att närmare reglera användning­ en av s. k. sillstängen, dvs nät som begagnas för att avspärra mynningen av en vik eller fjord, dit sillen gått in, i syfte att den innestängda sillen där­ efter skall uppfiskas av den som utsatt stänget. Dessa anordningar bli enligt kommitténs av mig tillstyrkta förslag att anse såsom rörliga redskap. På grund av vad sålunda anförts finner jag mig icke för närvarande böra föreslå att strandägarnas ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vat­ ten upphäves även i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Jag vill emel­ lertid erinra att jag för västkustens del ansett mig böra avstyrka kommit­ téns förslag om vidgad rätt för fiskerättsägare att sträcka fast redskap ut i frivattnet.

Fisket i de stora insjöarna.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Den enskilda fiskerätten i våra stora insjöar är -—- så långt den sträcker sig — enligt lagen ej underkastad några inskränkningar. I praktiken har emellertid på många håll fiske i en eller annan form fått bedrivas fritt även i omedelbar närhet av stranden. Fiskerättskommittén har ansett, att i samband med införandet av fasta regler rörande det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland borde för envar av dessa sjöar med­ delas särskilda bestämmelser som begränsade strandägarnas ensamrätt i huvudsaklig anslutning till rådande praxis. Däremot har kommittén icke funnit erforderligt eller lämpligt att något fritt fiske tillätes i Mälaren. Beträffande Vänern har kommittén föreslagit fyra olika stadganden om undantag från den enskilda fiskerätten. Enligt det första av dessa stadganden skall Kungl. Maj :t eller den myn­ dighet Kungl. Maj :t bestämmer kunna meddela den som utövar fiske yrkes­ mässigt personligt tillstånd att under tiden den 15 juni—den 15 september fiska med ålrev med dött agn även på annans vatten. Förslaget härom har i princip tillstyrkts av länsstyrelsen i Värmlands län, fiskerinämnden för Vänern, fiskerikonsulenten vid Värmlands läns hushåll­ ningssällskap, Vänerns fiskareförbund och Värmlands länsförbund av Riks- <> Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

förbundet landsbygdens folk, varvid emellertid förordats den jämkningen, att tiden för fritt ålrevsfiske skulle flyttas en månad framåt och alltså räk­ nas från och med den 15 juli till och med den 15 oktober. Som skäl härför har anförts att gösfisket i Vänerns vikar påginge hela juni och stundom även i början av juli. Ett fritt ålrevsfiske redan från och med den 15 juni skulle därför verka störande på det fiskerättsägarna förbehållna fisket. Un­ der tiden den 15 juli—den 15 oktober idkade fiskerättsägarna däremot i regel ej något mera betydande fiske. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har emellertid avstyrkt det före­ slagna stadgandet. Han har till motivering av sin ståndpunkt anfört bl. a. följande. På grund av hinder vid Trollhättefallen kan ålynglet ej uppvandra till Vänern. Ålynglet uppsamlas i en fångststation vid Trollhättan, och ungefär 50 % av det insamlade ynglet utsättes i Vänern. Under senare år har ålvngelfångsten i hög grad nedgått, vilket åtminstone delvis sammanhänger med ett kraftstationsbygge vid Trollhättan. Ålfångsten i Vänern har alltid varit förhållandevis ringa. Enligt den officiella statistiken för åren 1914— 1923 fångades 19 194 kg i medeltal pr år. Enligt senare undersökningar tor­ de ålfångsten hålla sig vid omkring 7 000—10 000 kg pr år. Ålen är ett av de fiskslag, som fångas minst i Vänern. — Med hänsyn till den förhållande­ vis ringa betydelse ålfisket i Vänern har synes det mig ej vara berättigat att vidtaga så omfattande inskränkningar i rätten till enskilt fiske, som fiskerättskommitténs förslag innebär. Det skulle också vara synnerligen svårt att kontrollera att endast personer, som erhållit särskilt tillstånd av viss myndighet, bedriver detta fiske, liksom att endast dött agn kommer till användning. Helt visst skulle också en lagbestämmelse som den ifråga­ satta medföra mycket slitningar mellan fiskerättsägare och fiskare. Lantbruksstyrelsen har förklarat sig instämma i vad fiskeriintendenten anfört i frågan. Det andra av kommittén föreslagna undantagsstadgandet innebär att fiske efter siklöja och nors med finmaskad not skall kunna av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget not­ varp, om sådant fiske där plägat fritt bedrivas. Dylik friförklaring skall dock kunna meddelas allenast om det kan antagas ej medföra fara för fiskevården. Mot denna bestämmelse har ingen erinran framställts i remissyttrandena. Enligt den tredje undantagsregeln skall fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät vara fritt för envar på sådant enskilt vatten som ligger utan­ för öppen strand och har större djup än 8 meter, bestämt efter rådande vat­ tenstånd. Häremot har icke gjorts annan anmärkning än att fiskerikonsulenten vid Värmlands läns hushållningssällskap ansett stadgandet i stället böra utfor­ mas så, att fiske efter siklöja och nors till agn med finmaskade nät skulle vara fritt utanför djup och öppen strand där sådan fisk förekomme. Som skäl härför har anförts i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 83

Att frivattensfiskaren icke skulle få bruka finmaskade nät på mindre djup än 8 meter utanför öppen strand innebär att vida kuststräckor icke skulle kunna nyttjas för agnfiske, särskilt då lågvatten råder. Så blir t. ex förhållandet å kuststräckan från Oxhålsrevet norr om Gälleudde på Dalslandskusten över åt Vänersborg, Vänersnäs, Frid, Hindensrev, Rackeby- och Kållandsökusten till St. Eken, samt i södra och sydöstra delen av Kinnevilcen in. fl. platser. T. o. in. vid Vänerns djupaste stränder skulle frivat­ tensfiskaren icke komma stranden mer än 300 in nära inom stora områden, där anskaffande av agn har stor betydelse för en talrik icke strandägande befolkning. En sådan bestämmelse försvårar och omöjliggör i många fall ett enkelt och nödvändigt fiske för att skaffa siklöja och nors till agn vid revfisket, och påbudet komme troligen icke att respekteras av de fiskande. — Vid vissa tider av året går siklöjan och norsen in på mycket grunt vat­ ten och de finmaskade nät som brukas för fångst av dessa fiskslag äro inga rovfiskeredskap utan böra få brukas minst lika fritt som de finmaskade notarna. Såsom fjärde och sista begränsning av den enskilda fiskerätten i Vänern har kommittén föreslagit att i Mariestadsfjärden jämte Östersundet — vilka på grund av 1-km-regeln skulle komma att i sin helhet hänföras till enskilt fiskevatten —- allt fiske med rörliga redskap skall vara fritt utanför strand­ vattnet, d. v. s. på sådant vatten som ligger mer än 300 meter från stran­ den eller, där den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Detta förslag har tillstyrkts av förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet. Vänerns fiskareförbund har däremot anmärkt, att i de mittre delarna av Mariestadsfjärden även fiske med fast redskap borde vara tillåtet för envar. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, stadsfullmäktige i Mariestad och fiskerikonsulenten vid Värmlands läns hushållningssällskap synas vilja förorda den lösningen, att i nu ifrågavarande delar av Vänern fiske med såväl fasta som rörliga redskap utanför strandvattnet skulle lämnas fritt för en­ var som tillhörde ortsbefolkningen, men att å andra sidan ingen annan skul­ le tillåtas att utan strandägarnas tillstånd där bedriva något slags fiske. Till stöd för denna mening har fiskerikonsulenten bl. a. anfört, att den öpp­ na delen av Mariestadsfjärden hittills utnyttjats av alla kringboende såsom fritt område men att fiskare från andra trakter icke syntes ha idkat något fiske i denna fjärd. Fiskerättskommitténs förslag att frigiva fisket med rörliga redskap vore icke lyckligt. Sålunda skulle t. ex. ett allmänt nätfiske i fjärden troligen på ganska kort tid utrota det gösbestånd som där bruka­ de vandra in till lek. Även fiske med utter kunde verka förödande. Slutligen vill jag nämna att under remissbehandlingen önskemål fram­ ställts om ytterligare en undantagsbestämmelse utöver de av kommittén föreslagna. Vänerns fiskareförbund har sålunda gjort gällande att i Dättern och Brandsfjorden i sydvästra Vänern — vilka vatten likaledes till största delen bli att hänföra till enskilt fiskevatten — fisket med uråldrig hävd ansetts tillkomma alla dem som tillhörde befolkningen i Åse härad, vare sig de ägde fastighet eller ej. Denna ordning borde enligt förbundets mening

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

bibehållas orubbad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, att vad för­ bundet sålunda anfört syntes beaktansvärt. Såvitt angår Vättern har kommittén föreslagit, att varje svensk med­ borgare skall äga rätt att utanför öppen strand fiska med utter och drag samt agnnot jämväl å annans enskilda vatten. Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs låns hushållningssällskap har emel­ lertid uttalat, att det fria fisket borde begränsas till vatten som låge mer än 100 meter från stranden, och fem ledamöter av utskottet ha ansett, att nå­ gon rätt att utnyttja annans vatten för fiske med utter eller drag överhuvud icke borde medgivas. Fiskeriintcndenten i södra distriktet bär tvärtom anfört, att den fria fis­ kerätten borde utvidgas att omfatta även andra fiskemetoder än dem som upptagits i kommittéförslaget. Önskemål i samma riktning ha framställts av Södra Vätterns fiskareförening och länsstyrelsen i Jönköpings län, vilka ifrågasatt, om icke fiske med rev borde likställas med drag- och utterfiske. Sistnämnda länsstyrelse har därjämte föreslagit att länsstyrelsen skulle få befogenhet att medgiva att, utan hinder av enskild fiskerätt, röding finge fångas för fiskodlingsändamål, åtminstone på de s. k. norra och södra grun­ den vid Visingsö. Detta förslag har biträtts av förvaltningsutskottet i Jön­ köpings läns hushållningssällskap samt av Visingsö fiskareförening. För Hjälmaren har i kommittéförslaget föreskrivits att i Mellan­ fjärden — som hänförts till enskilt vatten — varje svensk medborgare det oaktat skall äga rätt att fiska med all slags rörliga redskap i vatten som ligger minst 1 000 meter från stranden. Häremot har ingen erinran gjorts vid remissbehandlingen. Vad slutligen beträffar Storsjön har kommittén föreslagit att fiske efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt för varje svensk medborgare. Detta förslag har mött gensagor i åtskilliga yttranden. Sålunda har domänstyrelsen framhållit att man med nät kunde fånga all slags fisk, ej blott sik. Eftersom nätfångad fisk måste tillvaratagas, då den i regel doge efter utsläppning, vore det svårt att visa, om ett i lag med­ givet sikfiske bedreves eller om tjuvfiske förelåge. Det syntes dessutom knappast befogat att i lagen införa bestämmelser om att fiske av lake med hängryssja skulle vara fritt just i Storsjön. Lake förekomme nämligen även i andra större norrlandssjöar. Föreningen statens fiskeritjänstemän har anfört att, enligt vad som framginge av kommitténs betänkande, syftet med de föreslagna bestämmelserna huvudsakligen varit att bevara den fattigare befolkningens möjligheter att fiska s. k. blåsik, vilken ansåges mindervärdig och lämpligen borde bli fö­ remål för en effektiv avfiskning. För vinnande av detta syfte vore det emel­ lertid tillräckligt att man tilläte fiske med nät med högst 15 millimeters maskstolpar. Med kommitténs förslag bleve det möjligt att fritt bedriva fiske även med grövre nät. Följden skulle säkerligen bli ett intensivt fiske

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 85

med de gängse 20-varvsnäten, varvid — även om det uppgåves att fisket avsåge sik — större delen av fångsten skulle komma att utgöras av annan fisk, ofta värdefull sådan. Liknande synpunkter ha anförts av Svenska fiskevårdsförbundet. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet har uttalat att den fattigare ortsbefolkningens behov av fiskemöjligheter numera icke syntes vara någon social fråga av betydelse. Den föreslagna rätten för varje svensk medborgare att bedriva fiske av sik med nät och av lake med hängryssja borde därför kunna begränsas att gälla allenast på minst 300 meters avstånd från stran­ den. Lantbruksstijrelsen har — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att skydda laxöringens vandring upp mot lekplatserna i de rinnande vattendrag som utmynna i Storsjön —• ansett sig böra biträda fiskeriintendentens för­ slag.

Departementschefen.

För att icke de av mig förordade nya reglerna om fritt och enskilt fiske­ vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skola medföra alltför stora rubbningar i nu rådande förhållanden lär det vara nödvändigt att genom särskilda undantagsstadganden vissa fiskemetoder lämnas fria även i det enskilda vattnet. Kommitténs förslag i detta avseende torde i stort sett vara väl avvägda. Vad Vänern beträffar har sålunda den föreslagna regleringen av ålrevsfisket i princip tillstyrkts av samtliga lokala remissinstanser utom fiske­ riintendenten i mellersta distriktet. Med anledning av dennes yttrande vill jag framhålla, att det ålrevsfiske som förekommer i Vänern till allra största delen bedrives av yrkesfiskare. Från nationalekonomisk synpunkt är det önskvärt att dessa fiskares arbete underlättas så långt det är möjligt utan skada för strandägarna. Eljest kan det befaras att ålbeståndet i Vänern icke kommer att utnyttjas i tillräcklig omfattning. Genom att rätten till fritt ål­ revsfiske i kommittéförslaget begränsats till en kortare tid under sommaren och dessutom gjorts beroende av särskilt tillstånd måste enligt min uppfatt­ ning strandägarnas intressen anses skäligen tillgodosedda. Svårigheterna att kontrollera att missbruk ej förekommer torde icke behöva bli alltför stora. Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres, dock med den i flertalet re­ missyttranden påyrkade jämkningen att tiden för fritt ålrevsfiske förlägges en månad senare på året och således får sträcka sig från och med den 16 juli till och med den 15 oktober. Tillståndsprövningen bör enligt min mening ankomma på länsstyrelsen i det län där fisket skall bedrivas. Till förebyg­ gande av tvekan torde i lagen böra upptagas en uttrycklig föreskrift att till­ stånd må begränsas att avse allenast ett bestämt område. De föreskrifter kommittén föreslagit i fråga om not- och nätfisket efter siklöja och nors ha likaledes så gott som enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Den ändring som beträffande nätfisket förordats av fiskerikonsulenten hos Värmlands läns hushållningssällskap finner jag mig icke kunna tillstyrka, främst därför att en rätt till fri agntäkt ända in till stran­

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den lätt kunde komma att missbrukas genom att fiske bedreves även för konsumtionsändamål. Även i förevarande delar biträder jag därför kommit­ téns förslag. Befogenheten att förklara notvarp fritt för allmänt begagnande torde lämpligen böra överlämnas åt vederbörande länsstyrelse. Vad angår fisket i Mariestadsfjärden ha mera delade meningar kommit till synes i remissyttrandena. De önskemål som framställts om att utanför strandvattnet även fisket med fasta redskap skulle i större eller mindre ut­ sträckning frigivas synas mig emellertid ej tillräckligt motiverade. I den mån fiskare utan strandäganderätt skulle vilja utsätta storryssjor eller lik­ nande redskap på grundområden ute i fjärden, böra de utan större olägen­ het kunna träffa uppgörelse därom med fiskerättsägarna. Å andra sidan är det enligt min åsikt ej heller påkallat, att den av kommittén föreslagna all­ männa rätten att fiska med rörliga redskap begränsas till att gälla allenast för ortsbefolkningen. Det torde knappast behöva befaras att fiskare från andra trakter skola söka sig in i Mariestadsfjärden i sådan mängd att de närboende undanträngas eller fiskbeståndet utrotas. Skulle tendenser till rovfiske visa sig, bör detta för övrigt kunna förekommas genom att läns­ styrelsen med stöd av fiskeristadgan utfärdar särskilda bestämmelser angå­ ende fiskets bedrivande. Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig icke böra föreslå någon avvikelse från kommitténs förslag. Ej heller torde det vara anledning att i lagen upptaga några speciella bestämmelser angående fisket i Dättern och Brandsfjorden. Några konflik­ ter mellan jordägare och frifiskare synas icke ha förekommit i dessa delar av Vänern.

Det undantagsstadgande kommittén föreslagit för Vättern har på vissa håll ansetts innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarintresset, medan andra remissinstanser ifrågasatt, om icke fisket på enskilt vatten borde frigivas i ännu större utsträckning. De flesta yttrandena gå dock i tillstyrkande riktning. För egen del har jag kommit till den upp­ fattningen att kommittéförslaget utgör den lämpligaste lösningen. Vad sär­ skilt angår det i några remissyttranden framförda önskemålet om speciella bestämmelser angående fångst av röding för fiskodlingsändamål förutsätter jag, att det icke skall visa sig omöjligt att vid behov träffa uppgörelse med fiskerättsägarna om tillstånd att utöva dylikt fiske. Jag tillstyrker alltså, att kommitténs förslag i denna del oförändrat genomföres. Likaså biträder jag förslaget angående Hjälmaren, mot vilket ingen erinran framställts i remissyttrandena.

Vad slutligen angår Storsjön torde vad som anförts i remissyttran­ dena böra föranleda den jämkningen, att nätfisket efter sik icke göres fritt på annat vatten än sådant som ligger minst 300 meter från stranden. Skulle det framdeles visa sig erforderligt att dessutom införa en begränsning av maskstorleken på siknäten, torde detta kunna ske i administrativ ordning. Beträffande lakfisket med hängryssja finner jag icke skäl att frångå kom­ mittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 87

Kronans fisken.

I 1896 års lag förekomma vissa, delvis ålderdomliga bestämmelser angåen­ de kronofisken. Enligt 1 § äger sålunda varje svensk medborgare rätt att fiska — förutom i öppna havet — även vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas». Vid sådana stränder, skär och holmar är vidare, enligt 21 § första stycket, fiskeriidkare berättigad att i mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap. Det skall ankomma på länsstyrelsen att för sådant än­ damål anvisa nödigt område. Vilka »havsstränder» som numera omfattas av dessa stadganden är tveksamt. De äro i varje fall jämförelsevis få. S. k. odisponerade kronoholmar förekomma däremot i icke ringa antal, särskilt vid västkusten och i Norrbottens län. I 7 § stadgas, att ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark må, där ej kronan dessa fisken sig eller annan enskilt förbehållit, mot skälig avgift och på fastställda villkor nyttjas av de inom häradet eller socknen boende efter tillstånd av länsstyrelsen eller, såvitt fråga är om fiske vid kronopark, av domänstyrelsen. Om hemman äro anlagda på mark av nu åsyftat slag, skola de dock, till dess delning skett, åtnjuta fritt fiske. Därjämte gäl­ ler, enligt 21 § andra stycket, att de fiskande äga rätt att efter tillstånd av länsstyrelsen, respektive domänstyrelsen, mot skälig avgift uppsätta bodar å den kronomark invid vilken fisket är beläget. De fisken som avses med dessa bestämmelser benämnas i lagen allmänna kronofisken. Sedan avvittringen slutförts, förekomma sådana fisken numera i stort sett endast vid kronoparker och inom områden som vid avvittring lämnats odisponerade såsom överloppmark. Slutligen föreskrives i 8 § att kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar och rinnande vatten skola, liksom förut, vara förbehållna kronan och hen­ nes rättsinnehavare. Stadgandet åsyftar sådana av strandäganderätt obe­ roende fisken, vilka av ålder tillhört kronan och i jordeboken äro upptagna såsom särskilda lägenheter av krononatur. Vid sidan av de sålunda omförmälda »allmänna» och »enskilda» kronofiskena har man att räkna med sådant fiske som tillkommer kronan på grund av privaträttslig äganderätt till fastighet. Dylikt fiske förekommer i stor utsträckning t. ex. i vatten som hör till fastigheter under vattenfalls­ styrelsens, fångvårdsstyrelsens eller försvarsmyndigheternas förvaltning. Några särskilda bestämmelser om detta privaträttsliga fiske ha ej medde­ lats i lagen, utan kronan har enahanda fiskerätt som andra strandägare. K o in mitten har ansett att några motsvarigheter till de nuvarande särskilda bestämmelserna om kronofisken ej borde upptagas i den nya lagen utan att kronan i princip borde likställas med enskilda fastighetsägare.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Beträffande 1 § i 1896 års lag har kommittén anfört, att denna torde få anses innebära att någon enskild fiskerätt ej följde med de havsstränder, skär och holmar som omförmälas i lagrummet. Enligt kommitténs mening funnes det ej tillräckliga skäl att längre upprätthålla denna grundsats. I stället borde vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid nu ifrågavarande kronoinark. Detta innebure emellertid icke att kommittén ville upphäva den gamla rätten till fritt fiske därstädes. Denna rätt borde bibe­ hållas, men bestämmelser därom borde ej meddelas i fiskelagen utan i en särskild förordning angående kronofiskets utnyttjande, beslutad i den ord­ ning § 77 regeringsformen föreskreve. I denna förordning borde också upp­ tagas föreskrifter om rätt att erhålla kostnadsfri upplåtelse av mark för boningshus och fiskebodar m. in., motsvarande dem som nu funnes i 21 § första stycket 1896 års lag. I kommitténs betänkande har intagits ett för­ slag till dylik förordning. Till innehållet i detta torde jag få återkomma senare. Med avseende å bestämmelserna om allmänna kronofisken i 7 § och 21 § andra stycket nämnda lag har kommittén erinrat att de i huvudsak inne­ bure allenast att upplåtelse av fiskerätt ej finge ske till andra än dem som tillhörde ortsbefolkningen. Då denna regel stundom vore till hinder för ett rationellt utnyttjande av fisket, ansåge kommittén att den icke borde bi­ behållas. Kommittén ville framhålla att samma ståndpunkt intagits av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga samt av 1939 års fiskevattensutredning. En­ ligt kommitténs mening borde i fråga om dispositionen av de allmänna kronofiskena gälla, att de i första hand skulle upplåtas till ortsbefolkningen till husbehovsfiske, men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske finge förekomma i den mån det funnes kunna ske utan intrång i husbehovs­ fisket. Jämväl denna fråga borde emellertid lösas genom fristående förvalt­ ningsföreskrifter. Vad slutligen angår 8 § i 1896 års lag har kommittén ansett, att de där omförmälda »enskilda» kronofiskena borde behandlas lika med de såsom självständiga fastigheter i jordeboken upptagna fisken av frälse eller skatte natur, som tillhörde enskilda personer eller förvärvats av kronan genom privaträttsligt fång. Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag föranlett erin­ ran allenast från kammarkollegiet, som uttalat att frågan om företrädesrätt lör ortsbefolkningen att utnyttja de allmänna kronofiskena vore av sådan vikt att bestämmelserna därom syntes ha sin plats i fiskelagen.

Departementschefen. För egen del anser jag i likhet med kommittén att erforderliga föreskrifter angående begagnandet av fisket vid kronans om­ förmälda stränder, skär och holmar i saltsjön samt av de s. k. allmänna kronofiskena utan olägenhet böra kunna meddelas i den ordning § 77 rege­ ringsformen föreskriver. Därvid bör regleringen enligt min uppfattning ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Till frågan om de enskilda kronofiskena torde jag få återkomma senare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 89

Jag vill emellertid redan nu nämna att jag icke finner lämpligt att andra föreskrifter givas för dessa fisken än för de övriga fisken som upptagits i jordeboken såsom särskilda fastigheter.

Fiskevårdsområden.

Gällande rätt. I 10 § i 1896 års lag meddelas vissa bestämmelser om hur fiske må bedri­ vas i oskiftat fiskevatten. Huvudregeln är att sådant fiske må utövas av samtliga delägare »efter ty de kunna sämjas». Kunna de icke komma över­ ens, äger domstol föreskriva på vad sätt fisket skall nyttjas. Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning, om fiskevattnet utgör eller ingår i gemensamhetsfiske. Om sådant fiske gäller en särskild lag av den 30 juni 1913. Enligt denna lag kunna delägarna i fiskevatten som är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. Detta medför att fisket därefter icke må till­ godogöras på annat sätt än så att det nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtes på arrende eller brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan. För att beslut om inrättande av gemensamhetsfiske skall vara giltigt fordras viss kvalificerad majoritet bland delägarna; därvid beräknas rösttal efter andel i skifteslaget eller, om fisket är skiftat, i avkastningen av det vattenområde varom är fråga. Dessutom kräves länsstyrelsens fastställelse. Sådan må meddelas allenast om med hänsyn till fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra in­ rättas där.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om domstols rätt att reglera fisket i oskiftat vatten samt om gemensamhetsfiske skola ersättas med nya föreskrifter angående s. k. fiskevårdsområden. Fiskevårdsområde skall enligt förslaget kunna bildas i ändamål att främja fisket och fiskevården i visst fiskevatten som är oskiftat eller eljest tillhör två eller flera. Sådant område skall bildas för viss tid, minst 10 och högst 25 år. Beslut om bildande av fiskevårdsområde skall ej fattas av delägarna själva utan på ansökan meddelas av länsstyrelsen. Ansökan skall kunna göras av envar delägare i fiskevattnet och dessutom av statens fiskeritjänsteman, hushåll­ ningssällskapets förvaltningsutskott, hos hushållningssällskapet anställd fiskerikonsulent eller fiskeriinstruktör ävensom sammanslutning av fiskare i orten. Då ansökan inkommit skall tillfälle beredas samtliga delägare att yttra sig över densamma. För bifall till ansökan skall i regel fordras att flertalet hland delägarna biträtt den eller lämnat den utan erinran. I vissa fall skall dock länsstyrelsen kunna besluta om bildande av fiskevårdsområde, trots

90 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

att de flesta delägarna uttalat sig däremot. Så skall kunna ske om fiskevatt­ net, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes ge­ nom att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas, så ock om eljest särskilda skäl föranleda därtill. Som exempel på sådana särskilda skäl har kommittén bl. a. nämnt behov av att iståndsätta fisktomma vatten, trygga en socialt betydelsefull sedvanerätt eller att eljest bereda en viss befolknings­ grupp tillfälle till husbehovsfiske. Kommittén föreslår vidare, att vid bildande av fiskevårdsområde länssty­ relsen skall utfärda stadgar för området, angivande de huvudsakliga grun­ derna för fiskets och fiskevårdens utövande. I stadgarna skola också medde­ las föreskrifter bl. a. om beräkningsgrunden för delaktighet i området och för rösträtt. Såvida cj annat enhälligt beslutats skall delaktigheten, om fiskevattnet är i sin helhet oskiftat, bestämmas efter andel i skifteslaget och i annat fall grundas på avkastningen från de olika delägarnas särskilda fiskevatten samt fastställas vid av länsstyrelsen anordnad förrättning. I fråga om rösträtten föreslås som huvudregel, att varje delägare skall äga en röst samt att beslut skall fattas med enkel majoritet bland de röstande. I vissa fall skall dock rösttalet bestämmas efter delaktighet och kvalificerad majoritet erfordras. Bl. a. skall beslut om att utarrendering eller upplåtelse av mindre omfattning (fiskekort) skall ske i allmänhet icke vara giltigt, med mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i om­ röstningen deltagandes rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårds­ område t. Jag vill emellertid i detta sammanhang anmärka, att länsstyrelsen i för­ slaget tillagts en självständig befogenhet att, såväl i samband med fiskevårdsområdets bildande som därefter, i stadgarna föreskriva att utarrende­ ring eller annan upplåtelse skall äga rum. I övrigt må om förslagets innehåll blott nämnas, att därest delägarna äro flera än tre, styrelse skall utses att handhava fiskevårdsområdets gemen­ samma angelägenheter.

Yttrandena. I så gott som samtliga yttranden, där frågan om fiskevårdsområden be­ rörts, har framhållits, att det vore angeläget att en planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenom­ råden kunde åvägabringas i enklare och effektivare former än lagen om gemensamhetsfiske erbj uder. Behovet därav har särskilt understrukits av Svenska fiskevårds förbundet, som bland annat anfört följande. Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska fiske­ vattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åtskilliga faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva för vrkesfiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare. Intres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 91

set för fiske såsom rekreation eller nöje bär ökat i en omfattning, som man knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kommunikations­ medlen gjortallt fler vatten tillgängliga för stora skaror av semesterfirare. Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga beskattning av fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen för flottning samt kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom olika av jordbruks­ driften påkallade förändringar i vattenföringen menligt påverkat levnads­ betingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla fiskslagen och avse­ värt minskat förutsättningarna för deras naturliga reproduktion. Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder, uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket och därmed för folkförsörjningen samt till förlust för många rekreationssökande. De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fisk­ beståndens såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre de stödjas av en tidsenlig lagstiftning. Förbundet bär tillika framhållit att fiskevårdsområdesinstitutet borde kunna utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesförvaltning, särskilt i vissa laxälvar. Även kammarkollegiet har anfört, att det vore synnerligen önskvärt att få till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag, men att föreskrifter om fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiskevårdsområde gjordes alltför stort, bleve nämligen organisationen ohanterlig och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administra­ tion för ett helt vattendrag vore enligt kollegiets mening att tillskapa ett särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt upp­ giften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla fiskevårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbörligen utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra me­ del. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske finge bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården. Kollegiet vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik fiskeriadministration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att med hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan i vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattensfiskets upphjälpande. Liknande uttalanden ha gjorts av Svenska lax- och laxöringsföreningen u. p. a. Särskild uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan huruvida, på sätt kommittén föreslagit, beslut om bildande av fiske vårds­ område borde kunna meddelas även om alla eller de flesta bland del­ ägarna uttalat sig däremot. Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län samt Svenska fiskevårds förbundet ha uttalat att eu sådan befogenhet vore av stort värde. I sammanhang därmed har nämnda förbund anfört följande. Det är en känd sak alt 1913 års lag om gemensamhetsfiske i stort sett blivit en besvikelse för dem, som i denna motsågo ett medel att uppnå en

92 Kunyl. Maj.ts proposition nr 60.

effektivare fiskevård och därmed ett bättre utbyte av de enskilda fiskevatt­ nen. De brister, varmed denna lagstiftning var behäftad, ha i fiskerättskommitténs förslag på ett enligt förbundets mening lyckligt sätt undanröjts. Förbundet är därför övertygat om att förslagets upphöjande till lag skali komma att få samma goda verkningar i avseende å fiskevården som 1938 års lagstiftning om jaktvårdsområden erfarenhetsmässigt haft för jakt­ vården.

Å andra sidan har förslaget i denna del bestämt avstyrkts av förvaltnings­ utskottet i Örebro läns hushållningssällskap och länsstyrelsen i Östergötlands län, som sagt sig befara att förståelsen för den nya lagstiftningen skulle komma att lida ett kännbart avbräck därest dylika tvångsingripanden finge företagas. I några yttranden har grundsatsen att fiskevårdsområde skall kunna framtvingas även mot de flesta delägarnas vilja i och för sig lämnats utan erinran men samtidigt hävdats att kommittéförslaget gåve länsstyrelserna alltför vittgående befogenheter i detta avseende. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha sålunda yttrat, att de funne det väl motiverat att länsstyrelse finge rätt att jämväl mot flertalet delägares mening besluta om bildande av fiskevårds­ område för att hindra uppenbar vanskötsel av fiske. Att medgiva en dylik tvångsreglering för andra ändamål syntes däremot betänkligt. I varje fall borde då förutsättningarna preciseras närmare än som skett genom det i kommittéförslaget använda uttrycket »eller eljest särskilda skäl föranleda därtill». Kammarkollegiet har ansett att icke ens vanskötsel alltid borde medföra rätt att tvångsvis besluta om inrättande av fiskevårdsområde samt att detta än mindre borde få ske för sådana i kommitténs motiv angivna syften som att iståndsätta fisktomma vatten, trygga ett sedvanerättsligt fiske av den icke jordägande befolkningen eller eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske. Denna ståndpunkt har av kollegiet utvecklats på följande sätt. Föreligger risk för fiskbeståndets utarmning, torde skäl föreligga för in­ gripande, även mot majoritetens önskan. Däremot kan det ifrågasättas, om fiskevårdsområde bör bildas tvångsvis, när alla delägarna motsätta sig detta. Fiskevårdsområdet bör ha stöd av en icke alltför liten minoritet för att medföra något resultat och icke blott utgöra ett förhatligt tvång. Att tvångs­ vis bilda ett fiskevårdsområde mot majoritetens önskan, därför att fisket ej utnyttjas, synes ej böra komma i fråga. Underlätet fiske inom en del av ett fiskevatten torde i allmänhet bliva till nytta för grannarna. Fall kunna dock förekomma då ett grannelagsintresse eller ett allmänt fiskeriintresse kräver efterhållande av rovfisk eller utfiskning av ogräsfisk. Den eller de intresserade böra då kunna berättigas att verkställa åtgärden i den andres vatten eller också böra åtgärderna få utföras genom myndighets försorg. Inplantering av fisk i förstörda vatten bör vara en frivillig sak eller också ske genom myndighets försorg. Om det sedvanemässigt förekommit i en ort att ej blott fiskevattensägarna utan även ortsbefolkningen i övrigt idkat fiske i ett fiskevatten, sy­ nes en sedvanerätt till fiske föreligga för ortsbefolkningen. Föreligger en rätt, lära jordägarna ej kunna förbjuda rättens utövande och den måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 93

beaktas i stadgarna för fiskevårdsområdet. Om det i annat fall framstår såsom angeläget att ur försörjningssynpunkt bereda en befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske, anser kollegiet den riktiga utvägen vara att ska­ pa ett enkelt expropriationsinstitut, som tillåter det allmänna att förvärva nyttj anderätten till fisket för viss tid och sedan upplåta denna till de be­ hövande. Då institutet torde böra komma till användning endast i bygder, varest arbetstillfällena och försörjningsmöjligheterna äro få och dåliga, skulle ersättningen för en dylik nyttjanderätt icke komma att ställa sig hög. Sammanfattningsvis har kollegiet framhållit att bildande av fiskevårdsområde borde vara ett medel att i delägarnas intresse främja fisket och fiskevården. För ett erforderligt tillgodoseende av sociala intressen borde andra medel anlitas. Gränslinjen härvidlag borde hållas klar. Annars kunde institutet komma att mötas med misstro och måhända användas på mindre lämpligt sätt. Samtidigt har kollegiet uttalat att i oskiftade vatten en lämplig ordning borde kunna åstadkommas med mindre ingripande åtgärder än att inrätta fiskevårdsområde, t. ex. genom en modernisering av 10 § fiskerättslagen, så att regler motsvarande dem som funnes i den finska rätten erhölles. Tanken att delägarna i ett oskiftat fiskevatten skulle utgöra ett fiskelag med rätt för varje delägare att påkalla stadgar för fiskets bedrivande och med en efterföljande prövning av vederbörande underrätt, huruvida stadgarna vore till fördel för fisket och ej kränkte någons rätt, syntes kollegiet tilltalande och kunde i många fall på ett enkelt sätt leda till avsett resultat. Kommittéförslagets regler om delaktighet och rösträtt ha lika­ ledes föranlett invändningar i åtskilliga remissyttranden. Sålunda ha fiskeriintendenten i mellersta distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och fiskerinämnden för Vänern ut­ talat, att de bestämmelser kommittén föreslagit om grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande och alltför invecklade. Domånstgrelsen har funnit tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt försla­ get i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kunde ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förby tas i missnöje med beslutet. Vad rösträtten beträffar ha från många håll betänkligheter anförts mot regeln att i allmänhet röstning skall ske efter huvudtalet utan hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. har länsstyrelsen i Östergötlands län yttrat, att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna rätts­ grundsatser att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande. För­ valtningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har anmärkt, att det måste anses som ett missförhållande att man vid en omröstning efter hu­ vudtalet skulle kunna besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till deras delaktighet. Sveriges lantbruks förbund har på lik­ nande skäl ansett att rösträtten i princip borde vara beroende av delaktig­

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

heten. De mindre delägarnas intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge rösta för mer än en tiondel av de vid samman­ trädet representerade andelarna. Även kammarkollegiet har ansett röstning efter andelstal vara att föredraga samt till stöd därför anfört följande. Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiskevårdsoinrådet skall erhålla en röst bärande/Det gäller dock en ekono­ misk sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsak­ ligen komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsam­ ma. Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för'en by omfattande ett tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dub­ belt så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bostadsändamål avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket. Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro intresserade av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla ma­ joriteten mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedrivande. Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt tänkas.

Å andra sidan bar också gjorts gällande att kravet på två tredjedels ma­ joritet efter delaktighetstal för beslut om utarrendering eller upplåtelse av begränsad fiskerätt vore för strängt. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har sålunda anfört, att enkel majoritet efter hu­ vudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiskekort med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under sommarsä­ songen. Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verksam­ het, varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades. I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser ansett för­ slaget i denna del böra kompletteras med bestämmelser att, därest fråga om utarrendering uppkomme, företräde skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Bl. a. ha Svenska insjöfiskares centralförbund och Svenska insjö­ fiskarenas försäljningsförening u. p. a. därom anfört följande. Fiskerättskommittén har framhållit, att hänsyn bör tagas till yrkesfisket, men då denna önskan icke åtföljes av någon föreslagen bestämmelse om prövning, huruvida ett vatten i första hand är lämpligt för förvärvsfiske, innan detsamma lämnas ut till andra fiskeutövare, torde denna önskan i praktiken icke ha något värde, så länge som vem som helst som har gott om pengar kan tillskansa sig vatten på yrkesmännens d. v. s. nationens bekost­ nad. Vi anse därför att om man skall utgå från den grundprincipen, att fis­ ket skall vara en tillgång för nationen, prövning bör ske, om fisket bör för­ behållas en förvärvsutövare, indirekt konsumenten, eller om det är av så­ dan art, att det lämpligen bör överlåtas till mera nöjesbetonad utövning. Först då kan man förutsätta att ett sådant rationellt utövande av fisket kan komma till stånd som är till nytta för flertalet av landets innevånare. Vi förutsätta, att den tanke som för närvarande förespeglar våra organisationer om samförstånd mellan yrkesutövare och sportmän eller amatörer kommer att utvecklas, och att de motsättningar som förefunnits mellan dessa ut­ jämnas och icke kommer till hinder vid denna bedömning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 95

Utöver de invändningar för vilka jag sålunda redogjort ha ett flertal erinringar framställts mot olika stadganden i kommitténs förslag i föreva­ rande ämne. Därvid ha bl. a. olika meningar uttalats, huruvida fisket inom ett fiskevårdsområde borde kunna regleras på sådant sätt att inskränkning skedde i den fria fiskerätt som enligt lag skulle tillkomma varje svensk medborgare.

Departementschefen.

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre be­ tydelse, nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt bli frågorna om fördel­ ningen av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera brännande. Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiske­ vatten ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen, såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vat­ tenregleringar, kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske. För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget, att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen. Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vat­ ten att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnytt­ jats endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i praktiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha berott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet för giltigt beslut. I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiske­ vården inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten. Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens om­ råde har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats, och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om ge­ mensamhetsfiske och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skiftande behov och förutsättningar.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske på flera viktiga punkter. De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av del­ ägarnas självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min upp­ fattning icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lag­ stiftningen på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de när­ mast berörda lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstad­ kommas. Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål, av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda mö.jlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda fallet. Sålunda synes det böra övervägas att till särskild behandling utbryta frå­ gan om åstadkommande av enhetlig förvaltning av fisket och fiskevården i vissa flodsystem, särskilt laxälvarna med tillhörande havsområden vid myn­ ningen. En sådan ordning lär, såsom kammarkollegiet framhållit, knappast kunna genomföras utan tvångsföreskrifter. Det kan emellertid ifrågasättas om dessa lämpligen böra meddelas av länsstyrelsen. Vissa skäl synas tala för att det i stället bör ske under medverkan av vattendomstol. Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemen­ skap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse, enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade. I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fis­ kevattnet. De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i an­ nan ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beiv­ ras redan med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kom­ mittén föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfatt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 97

ning kan för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administra­ tiva föreskrifter, utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits utan stöd av strandäganderätt samt att kunna bereda befolk­ ningen på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar. Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma en­ dast för att främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhål­ landet mellan dem. Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att jag anser lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra uppställas för bildande av fiskevårds­ område som nu gälla i fråga om inrättande av gemensamhetsfiske. Snarast synes det böra övervägas, om icke kommitténs förslag på denna punkt bör något uppmjukas. Det lär stundom kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet står emot en minoritet som förfogar över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till dylika fall kan det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av fiskevårdsområde bör föreligga så snart ansö­ kan därom biträtts eller lämnats utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen bör majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad. I samband med fortsatt utredning om denna fråga torde det också böra undersökas huruvida ej delägarna böra få tillfälle att innan de yttra sig över ansökningen taga del av ett fullständigt förslag till stadgar för fiskevårdsområdet. I många fall kan nämligen känne­ dom om stadgarnas innehåll vara av väsentlig betydelse för frågans bedö­ mande. Vidare synes det vara anledning att överväga, om icke i större utsträck­ ning än som skett i förslaget böra meddelas bestämmelser som begränsa rät­ ten att i stadgarna giva föreskrifter om delägarnas rätt att fiska samt om fiskets tillgodogörande i övrigt. Särskilt synes det mig tveksamt om länssty­ relsen, på sätt kommittén föreslagit, bör kunna utan hänsyn till delägarnas önskemål bestämma att utarrendering eller upplåtelse av fisketillstånd skall äga rum. I detta sammanhang bör uppmärksamhet ägnas också åt frågan, huruvida det bör vara tillåtet att genom stadgeföreskrifter begränsa sådan rätt till fiske inom området som enligt lag må tillkomma varje svensk medborgare, t. ex. strömmingsfiske med skötar. För min del är jag närmast böjd för att besvara denna fråga nekande, åtminstone såvitt angår fiske av andra än delägarna själva. Skulle det emellertid befinnas lämpligt att medgiva en dy­ lik befogenhet, erfordras tydligen uttryckliga bestämmelser därom. Därutöver torde förnyad utredning böra ske jämväl i fråga om grunderna för delaktighet och rösträtt. Dessa frågor erhålla uppenbarligen ökad vikt i samma mån som länsstyrelsens möjlighet till tvångsingripande begränsas. Slutligen vill jag framhålla att den föreliggande frågan äger nära sam- 7 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

band med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift, vilket spörsmål i annat sammanhang varit föremål för förberedande utred­ ning. I några yttranden har gjorts gällande, att de i kommittéförslaget upptagna reglerna om fiskevårdsområde vore av sådan betydelse för förslaget i dess helhet, att övriga delar ej lämpligen kunde brytas ut till särskild behandling. Som skäl härför har främst anförts, att ej minst de föreslagna nya bestäm­ melserna om fritt fiske i enskilt fiskevatten måste medföra att behovet av fiskevårdande åtgärder bleve än mer framträdande än förut. Enligt min upp­ fattning kan emellertid ett uppskov med lagstiftningen om fiskevårdsområden knappast väntas föranleda så allvarliga olägenheter att övriga reformer för den skull böra anstå. I avbidan på att frågan om fiskevårdsområden löses bör uppenbarligen möjligheten för domstolarna att meddela föreskrifter om fisket i oskiftat fiskevatten bibehållas. Även lagen om gemensamhetsfiske bör tillsvidare för­ bliva gällande. Jag hoppas att detta provisorium ej skall behöva bli alltför långvarigt.

Vanskötsel av fiske.

Kommittén.

Kommittén har ansett, att i samband med revisionen av fiskelagstiftningen borde införas bestämmelser till förekommande av vanskötsel av fiske. Enligt kommitténs mening borde det från samhällets sida kunna krävas att ägaren av ett fiskevatten utnyttjade det på ett gagneligt sätt. Detta innebure å ena sidan att han icke borde få genom rovdrift föröda fiskbeståndet och å den andra att han ej heller borde få underlåta att tillvarataga eller låta andra till­ varataga den nationalekonomiska tillgång som fisket utgjorde. I enlighet härmed har kommittén till en början föreslagit att om fiske­ rättsägare bedriver fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas och rättelse ej sker på anmaning av länsstyrelsen, denna må för viss tid vid vite före­ skriva inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma. Vidare stadgas i förslaget, att om fiskerättsägare i strid med allmänt in­ tresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets ut­ nyttjande, länsstyrelsen må fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande (fiskeriplan) att lända till efterrättelse under viss tid. Vid planens utform­ ning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse fiskerättsägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägaren att följa fastställd fiskeriplan, skall enligt kommittéförslaget länsstyrelsen kunna för hans räkning utarren­ dera fisket för en tid av högst tio år.

Kungi. Maj.ts proposition nr 60. 99

Slutligen föreskrives att om fiskerätt av ägaren upplåtits till annan, vad som förut sagts om fiskerättsägare skall äga motsvarande tillämpning å nyttjaren.

Yttrandena. Kommitténs förslag i denna del har i det övervägande flertalet yttranden lämnats utan erinran. Ett tiotal remissinstanser ha emellertid uttalat sig mot dess genomförande, och några ha ställt sig tveksamma. I en del yttran­ den har förslaget tillstyrkts i vad det avser åtgärder mot rovfiske men av­ styrkts såvitt det angår underlätet utnyttjande. Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas, att Östergötlands kustfiskar ef örbund, Norra Kalmar läns kustf iskaref örbund, fiskerinämnden för Vänern, Svenska insjöfiskares centralförbund och fiskeriintendenten i mellersta distriktet samtliga uttalat, att behov funnes av sådana be­ stämmelser som kommittén föreslagit. Ett par av dessa remissinstanser ha t. o. m. uttryckt farhågor för att de föreslagna reglerna om rätt att ingripa mot underlåtenhet att utnyttja fiske ej skulle visa sig tillräckligt effektiva. Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt bär ansett det riktigt och lämp­ ligt, att bestämmelser meddelades om åtgärder mot vanskötsel av fiskevat­ ten, även om dessa bestämmelser sannolikt endast sällan komnie att an­ vändas. Bland dem som helt avstyrkt förslaget befinner sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som yttrat att kommittén syntes ha gått väl långt i sin strä­ van att tillgodose det allmännas intresse av att fisket i landet bedreves effektivt. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Hal­ lands läns hushållningssällskap, varifrån särskilt understrukits att det syn­ tes innebära ett alltför omfattande ingrepp att tvinga fiskerättsägare att be­ driva fiske. Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna ej fyllde något verkligt behov men lätt kunde ge anledning till trakasserier och tvister. Länsstyrel­ sen i Kristianstads län bär anfört att problemet om fiskets, enkannerligen insjöfiskets, upphjälpande vore av sådan betydelse för hela folkförsörj­ ningen att det kunde vara värt sin egen utredning. Genom alltför rigorösa metoder mot den enskilde vunne man föga eller intet. Däremot kunde säker­ ligen mycket åstadkommas genom en systematisk undersökning av till en början de största insjöarna i syfte att utröna vilka fiskevårdande åtgärder som kunde anses lämpliga och genomförbara för varje särskilt vatten. Till de tveksamma hör lantbruksstyrelsen som sagt sig vilja ifrågasätta om några föreskrifter av detta slag verkligen behövdes. De föreslagna be­ stämmelserna kunde emellertid måhända i något fall möjliggöra rättelse vid uppenbart missbruk till förfång för det allmänna. Det finge dessutom förutsättas, att länsstyrelserna icke utan mycket starka skäl komme att in­ gripa i enskild persons rätt att utnyttja sin fastighet. Lantbruksstyrelsen ville därför icke motsätta sig förslaget. Även fiskeriintendenten i Väster­

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

havets distrikt har -— dock utan att formligen avstyrka förslaget — ställt sig reserverad till detsamma. Han bär erinrat att beträffande vatten, där flera hade fiskerätt, vanskötsel i de flesta fall borde kunna förekommas på så sätt att lokala bestämmelser för fiskets bedrivande meddelades med stöd av fiskeristadgan. Vore åter den ur fiskevårdssynpunkt obotfärdige ensam om sitt vatten, kunde man fråga sig, om åtgärder verkligen behövde vidtagas, eftersom sådana ej erfordrades för landets försörjning med färsk fisk och ej heller för att tillgodose något särskilt exportintresse. Av dem, som tillstyrkt förslaget till den del det avser åtgärder mot rov­ fiske men avstyrkt det såvitt det åsyftar att säkerställa att fiskevattnen ut­ nyttjas, har Göta hovrätt anfört, att vanskötsel genom underlåtenhet att fiska sällan eller aldrig torde föreligga i sådan utsträckning, att ett ingri­ pande av myndighet kunde anses motiverat. Förvaltningsutskottet i Skara­ borgs läns hushållningssällskap har sagt sig gärna vilja medgiva, att, sär­ skilt i tider då landets försörjningsläge vore ansträngt, lagstadganden mot vanskötsel av fiskevatten kunde vara i det närmaste lika befogade som då det gällde exempelvis jordbruk och skogsvård. Icke desto mindre hyste ut­ skottet av principiella skäl starka betänkligheter mot det föreslagna stad­ gandet om åtgärder mot underlåtenhet att fiska. Detta stadgande innebure nämligen enligt utskottets mening ett alltför starkt och av förhållandena i vårt land icke påkallat ingrepp i den enskildes rätt. Kammarkollegiet har, i anslutning till vissa uttalanden rörande en annan punkt i förslaget, anfört bl. a. följande. Såsom kollegiet redan förut erinrat synes ett statligt krav på att varje fiskevatten skall skötas på ett sätt, som överensstämmer med en rationell hushållning, för närvarande icke betingas av det ekonomiska läget, då det ej föreligger något intresse av att driva upp en fiskerinäring, som ej kan få lönande avsättning för sina fångster. Befolkningen bör ej tvingas att kon­ sumera fisk i stället för kött, mejeriprodukter och grönsaker, om den före­ drar de senare. — Om ett fiskevatten ej utnyttjas fullt, är det oftast — ehuru icke alltid — icke till skada för fiskstammen och kan medföra bättre fiskemöjligheter på annat håll. Något otillbörligt kan ej heller anses ligga däri, att fisket efter vissa fiskslag ej utnyttjas av ekonomiska eller andra skäl, om det ej kränker någon optionsberättigad arrendators rätt. Det sam­ hälleliga intresset synes följaktligen för närvarande endast kräva en lag­ stiftning, som möjliggör åtgärder till skydd mot fiskstammens förödande.

Departementschefen.

De svenska fiskevattnen äro en viktig tillgång ej blott för sina ägare. De utgöra också en nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen. Det är enligt min uppfattning angeläget att nu i lag slå fast, att skötseln av fiskevattnen är något som icke endast vidkommer ägarna, utan att dessa också ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården be­ drivas på ett ändamålsenligt sätt. En sådan lagstiftning torde kunna få ett icke ringa värde även om den i praktiken icke kommer att tillämpas annat än i undantagsfall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6C. 101

Mest framträdande är uppenbarligen behovet av att kunna ingripa mot rovfiske. Även underlåtenhet att fiska kan emellertid ibland vara till skada för fiskbeståndet, t. ex. genom att ett visst slags fisk växer så starkt i antal att andra och kanske värdefullare arter ej längre kunna livnära sig. Det måste också från nationalekonomiska och sociala synpunkter betraktas som ett missförhållande att stora fiskevatten bomma att ligga obegagnade där­ för att ägaren själv icke kan eller vill tillvarataga fiskemöjligheterna men å andra sidan ej heller medgiver att andra göra det. I likhet med kommittén anser jag därför att möjlighet till ingripande bör föreligga även i fall då innehavare av enskild fiskerätt underlåter att utnyttja den. Som förutsättning för tvångsåtgärder bör — såsom kommittén också fö­ reslagit — alltid gälla att sådana äro påkallade av ett allmänt intresse samt att försök först gjorts att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfa­ ringssättet synes mig vara att, om vanskötsel förekommer, statens fiskeritjänstenxan söker träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej kan träffas eller där­ vid gjort åtagande ej fullgöres, bör saken anmälas för länsstyrelsen. I sam­ band därmed bör fiskeritjänstemannen angiva, vilka föreskrifter som enligt hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Länsstyrelsen bör, innan den fattar sitt beslut, bereda fiskerättshavaren tillfälle att yttra sig. Därefter bör länsstyrelsen, om så prövas erforderligt, fastställa fiskeriplan att lända till efterrättelse under viss tid, högst tio år. Vid behov bör också kunna föreskrivas vite för underlåtenhet att följa pla­ nen. En sådan påföljd synes mig lämpligare än den av kommittén föreslag­ na utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg. Utdömandet av förelagt vite torde böra ankomma på länsstyrelsen. Kommittén har föreslagit att besvär över länsstyrelses beslut i fråga av nu åsyftad beskaffenhet skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. För vinnande av överensstämmelse med de regler som numera gälla i fråga om vanhävd av jordbruk synes det mig emellertid lämpligare att prövningen sker av Kungl. Maj :t i statsrådet.

De särskilda författningsförslagen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag inom departe­ mentet låtit vidtaga vissa ändringar i kommitténs förslag till fiskelag. Även de övriga kommittéförslagen ha, i den mån de ansetts böra upptagas i detta sammanhang, blivit föremål för viss överarbetning. Efter departementsbehandlingen föreligga förslag till 1) lag om rätt till fiske; 2) lag om ersättning för mistad fiskerätt; 3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 307) om handläggning av domstolsärenden; 4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

102 Kungl. Maj ds proposition nr 60.

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro­ priation; och 6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m. Jag torde nu få övergå till att närmare redogöra för innehållet i dessa förslag.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Rubriken.

Såsom jag redan nämnt har kommittén förutsatt att 1913 års lag om gemensamhetsfiske skulle upphävas och ersättas med föreskrifter om fiskevårdsområde, vilka skulle sammanföras med de allmänna bestämmelserna om fiskerätt till en gemensam lag. Kommittén har föreslagit att denna nya lag skulle erhålla benämningen fiskelag. För min del är jag, på sätt jag för­ ut framhållit, icke beredd att nu tillstyrka de föreslagna reglerna om fiskevårdsområden utan förordar att lagen om gemensamhetsfiske tills vidare får förbliva i kraft. Med hänsyn härtill har det synts mig lämpligast att för de mera generella stadgandena bibehålla rubriken lag om rätt till fiske.

1 §• I denna paragraf har upptagits en inledande bestämmelse att landets vat­ tenområden med avseende å rätten till fiske skola vara indelade i fritt och enskilt vatten. Under remissbehandlingen av kommittéförslaget har från vissa håll an­ märkts att uttrycket fiskevatten ej lämpligen borde komma till användning i den nya lagstiftningen. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmåteristyrelsen instämt, ha sålunda gjort gällande, att detta uttryck vore tve­ tydigt, samt uppgivit att dess förekomst i jorddelningshandlingar ofta för­ anlett tvistigheter och rättegångar. Särskilt hade detta varit fallet då det gällt innebörden av överenskommelser som vid äldre skiften träffats om att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. I praxis hade fastslagits att ordet fiskevatten i detta sammanhang icke skulle anses avse vattenområdet utan endast rätten att bedriva fiske i detta. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas mening borde vattentäckt del av jordytan benämnas »vattenområde», rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller »rätt till fiske» samt ordet »vatten» reserveras för själva ämnet vatten, om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten huvudsakligen rörde sig. Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag framhålla att det up­ penbarligen är angeläget att termen fiskevatten ej användes på sådant sätt att tvekan lcan uppstå om vad därmed åsyftas. Med den utformning departementsförslaget erhållit torde emellertid några missförstånd ej behöva uppkomma.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 103

2 §.

Denna paragraf, som angiver vad som skall hänföras till fritt fiskevatten, motsvarar 1 § i kommitténs förslag.

3-5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2 § i kommittéförslaget och innehålla de all­ männa reglerna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön. För vinnande av ökad tydlighet ha de av kommittén föreslagna bestäm­ melserna i vissa delar något omarbetats. Den sakliga innebörden är emel­ lertid oförändrad. 6 §• Såsom framgått av vad jag förut anfört rörande gränsdragningen mel­ lan fritt och enskilt fiskevatten har jag ansett särskilda undantagsstadganden till förmån för strandägarna påkallade i fråga om området kring Torne älvs utlopp och vissa kuststräckor i Kalmar län. Dessa stadganden ha upp­ tagits i förevarande paragraf. För Tornetrakten har därvid begagnats den metoden att gränsen förlagts utmed närmare angivna linjer i det internationella längd- och breddgradssystemet. Eftersom strandkonturen där till följd av landhöjningen föränd­ ras jämförelsevis hastigt, skulle det nämligen icke vara lämpligt att vid gränsdragningen anknyta till uddar eller andra punkter på stranden. För­ slaget innebär att praktiskt taget hela skärgårdsområdet utanför Torneälvens mynning kommer att hänföras till enskilt vatten. Sa blir förhållandet bl. a. med Skomakar-, Hamnskärs-, Enskärs- och Malifjärdarna samt östra delen av Kengalafj ärden. Vad Kalmar län beträffar bär metoden med syftlinjer mellan uddar och andra lätt igenkännliga punkter kommit till användning. Där förekommer nämligen praktiskt taget ingen landhöjning. Till enskilt fiskevatten ha hän­ förts bl. a. fjärden norr och öster om Äskeskär utanför Västervik, Idöfjärden, Björkskär sdjupet, Vinöfjärden, Strupdjupet, vattnen innanför Boskär, Påskallaviksfjärden, fjärden utanför Emåns mynning, skärgården utanför Vållö samt större delen av Pataholmsfjärden och skärgården söder där­ om ned mot Skäggenäs. 7—9 §§. I 7 § regleras frågan om enskilt fiskevattens omfattning i sötvatten. Un­ der 8 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångs­ punkt vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till visst vattendjup eller visst avstånd från stranden in. in., och 9 § innehåller en definition på begreppen fasta och rörliga redskap. Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört i dessa ämnen. 10 och 11 §§. Även i fråga om dessa paragrafer, som handla om svensk medborgares rätt att fiska i fritt vatten, ber jag i huvudsak få hänvisa till det förut an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

förda. Jag vill emellertid därutöver nämna att, till förebyggande av tve­ kan, i 11 § upptagits ett uttryckligt stadgande att sådan särskild rättighet till fiske i enskilt vatten som ej är grundad på äganderätt till stranden skall medföra befogenhet att sträcka fast redskap ut i frivattnet allenast i den mån rättigheten ej i sig själv är snävare begränsad. Ett motsvarande stadgande återfinnes i kommittéförslaget i 27 § andra stycket.

12 §.

I 1896 års lag finnas inga särskilda bestämmelser om rätt för annan än svensk medborgare att fiska på svenska vatten. Av lagens avfattning torde emellertid få anses framgå att befogenhet därtill i enskilt fiskevatten föreligger allenast om den kan grundas på strandäganderätt eller innehav av sådan särskild fiskerättighet som nyss nämnts. Kommittén har ansett att Kungl. Maj :t borde uttryckligen bemyndigas att lämna utlänningar och juridiska personer tillstånd att i fritt fiskevatten utöva sådant fiske som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare. Detta förslag har läm­ nats utan erinran i remissyttrandena, och även jag finner önskvärt att en sådan ordning införes. Därigenom vinnes bl. a. den fördelen att det blir möjligt att utöva fiske i aktiebolagsform, vilket måhända kan få viss be­ tydelse för konservfabrikerna. Liknande regler böra enligt min mening gälla också för sådant fiske på enskilt vatten, som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare. Bestämmelser av nu angiven innebörd ha såvitt angår fiske i fritt vatten upptagits i förevarande paragraf. Beträffande fritt fiske i enskilt fiskevat­ ten meddelas en motsvarande föreskrift i 26 §. Det torde utan särskilt stad­ gande vara uppenbart att tillstand kan begränsas till att avse visst slags fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i Öresund, samt förknippas med särskil­ da villkor, såsom erläggande av fiskevårds- eller licensavgift.

13 §. Denna paragraf innehåller huvudregeln om rätten till fiske på enskilt vatten. I 1896 års lag, där motsvarande bestämmelser äro uppdelade på flera paragrafer, ha dessa genomgående en lydelse som i en eller annan form angiver att fisket tillhör »strandägaren». Kommittén har framhållit att detta uttryck vore missvisande. Till utveckling härav har anförts att fiske­ rätt ofta tillkoinme jämväl ägare till sådana fastigheter inom vederbö­ rande skifteslag som icke hade några ägor vid stranden. På grund därav var kommitténs förslag på denna punkt avfattat så, att fisket i enskilt fiske­ vatten skulle, i den mån ej annat lagligen gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet. Mot denna formulering har i flera remissyttranden invänts att det i själva verket vore ett undantag att fiskerätten sammanfölle med äganderätten till vattnet. I de flesta skifteslag vore nämligen fisket samfällt oaktat att själva vattenområdet varit föremål för delning. Även kommitténs förslag kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 105

därför föranleda missförstånd, särskilt som innebörden i orden »i den mån ej annat lagligen gäller» icke vore fullt klar. Med anledning av vad som sålunda förekommit vid remissbehandlingen bär i departementsförslaget icke utsagts annat än att fisket i enskilt fiske­ vatten tillhör fastigheterna. Hur fiskerätten närmare skall fördelas mel­ lan dem får bedömas med ledning av annan lagstiftning, verkställda jord­ delningar, överlåtelseavtal o. d. Särskild föreskrift torde icke vara erfor­ derlig för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skall förstås även sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områdén, som icke ingå i fastighetsindelning. I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit före­ mål för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — utta­ lat att det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta vatten skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkom­ ma endast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åt­ minstone tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande gränsförskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen utan att detta medfört större olägenhet.

14—17 §§. Beträffande dessa paragrafer, som avse begränsningar i fiskerättsägarnas ensamrätt vid ostkusten, Gotland och den blekingska sydkusten, hänvisar jag till vad jag förut anfört i detta ämne. 18 §. I 18 § behandlas frågan om fisket vid Skånes kuster. Beträffande den östra och den södra kusten torde jag få åberopa den ti­ digare framställningen. För skånska västkusten föreskrives redan nu som huvudregel att fisket är fritt ända in till stranden med både fasta och rörliga redskap. Härifrån gäller emellertid det undantaget att vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps socken fiske efter lax med fast redskap är förbehållet strandägaren. Kommittén har föreslagit att detta undantagsstadgande ej vidare skulle bibehållas. Förslaget härom har vid remissbehand­ lingen tillstyrkts av lantbi'uksstyrelsen, fiskeriintendenterna i södra di­ striktet och Västerhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap och Svenska västkustfiskarnas centralförbund men av­ avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstgrelsen i Kris­ tianstads län. För egen del har jag ansett mig böra biträda kommitténs stånd­ punkt. Jag har därvid fäst särskilt avseende vid att fiskeriintendenten i södra distriktet i sitt yttrande upplyst, att till honom framförts betänklig­ heter mot att upphäva strandägarnas ensamrätt till nu ifrågavarande lax­ fiske men att han vid besök på platsen icke funnit dessa betänkligheter mo­ tiverade.

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

19 §. I förevarande paragraf givas föreskrifter om rätten att fiska på enskilt vatten vid västkusten norr om Skåne. I enlighet med vad jag förut anfört lia i denna del de nuvarande reglerna bibehållits utan annan egentlig ändring i sak än att fisket efter hummer frigivits till allmänt begagnande även i de vatten där del nu är förbehållet fiskerättsägarna. Den jämkning som före­ slås i föreskrifterna angående ostronfisket torde i praktiken icke komma att medföra några nämnvärda förskjutningar med avseende å omfattningen av strandägarnas ensamrätt. 20 §. Enligt 15 § i kommitténs förslag skulle varje svensk medborgare i salt­ sjön äga fiska med långrev och torsksnöre jämväl i enskilt fiskevatten, dock endast på större djup än 15 meter och minst 100 meters avstånd från stran­ den, såvitt ej för viss kuststräcka större frihet vore medgiven enligt andra stadganden om rätt till fritt fiske. Bestämmelsen var avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet i 4 § 1896 års lag om att varje svensk undersåte må idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet». Vid remissbehandlin gen har kommitténs förslag blivit föremål för erinringar i flertalet av de yttranden där förevarande fråga berörts. Det har sålunda helt avstyrkts av förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap, Östergötlands kustfiskareförbund, förvaltningsutskot­ ten i Kalmar läns båda hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kust­ fiskareförbund. Sistnämnda förbund har till utveckling av sin ståndpunkt anfört bl. a. följande. Långrevsfiske är ett synnerligen effektivt fiske och bedrives t. o. m. re­ dan nu på vissa håll inom norra Kalmar län till överdrift. Att ytterligare låta detta fiske bli fritt inomskärs praktiskt taget överallt i de i regel djupa fjärdarna och vikarna är totalt förkastligt. En stor svårighet finnes redan för yrkesfiskarna att skydda sina fiskevatten mot tjuvfiske. Detta tjuvfis­ ke sker i stor utsträckning efter gädda med speciell gäddrev, ett högst effek­ tivt redskap, som kan läggas på många håll oberoende av djupet och av­ ståndet från land; efter ål med rev betad med räkor, mask, gli eller spigg; efter abborre med rev betad med löjor. Speciellt abborr- och ålrevar läg­ gas till övervägande del på 15 in och större djup.

Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har anfört, att det kunde befa­ ras att de enskilda fiskevattnen, särskilt i närheten av tätorter, på grund av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att uppsökas av ett stort antal amatörfiskare. Särskilt med hänsyn till ålfisket kunde måhända där­ för på sina håll en viss utflyttning av den i förslaget angivna gränsen för det fria revfisket vara motiverad. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstgrelsen i Kalmar län. Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushåll­ ningssällskap, Västerbottens läns fiskareförbund och Södermanlands skär­ gårdsfiskareförbund ha intagit den ståndpunkten att fiske av nu ifrågava­ rande slag ej borde tillåtas på mindre avstånd från stranden än 300 meter. Stockholms läns fiskareförening har ansett, att minimidjupet borde bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 107

mas till 25 i stället för 15 meter, och förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen ej borde äga tillämpning i de delar av Stockholms skärgård som låge innan­ för Mysingen, Nämdöfjärden, Kanholmsfjärden, Svartlögafjärden och Gräsöf j ärden. I dessa inre områden bedreves nämligen nöjesfiske i stor om­ fattning, och det vore därför risk för att gäddbeståndet där skulle decime­ ras, om fiske med långrev bleve fritt för varje svensk medborgare. Även förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap har funnit en begränsning av området för det fria fisket vara påkallad och har före­ slagit att denna skulle ske i den formen att fritt fiske tillätes endast utan­ för 1-km-gränsen. Där skulle nämligen intrånget på den enskilda fiskerät­ ten bli mindre och medgivandet bl. a. få betydelse för laxfisket. Länssty­ relsen i länet har instämt i vad förvaltningsutskottet sålunda yttrat. Å andra sidan har förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssäll­ skap förordat, att minimidjupet skulle sättas till allenast 5 meter, samt länets lcustfiskareförbund hemställt, att föreskriften om begränsning till visst djup måtte uteslutas. Länsstyrelsen i Uppsala län har tillstyrkt att med hänsyn till yrkesfiskarenas långrevsfiske förslaget modifierades i en­ lighet med ettdera av dessa båda önskemål. I några yttranden har ifrågasatts att rätt till fritt fiske skulle tillkomma endast yrkesfiskarena eller den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda funnit en sådan lösning vara att föredraga framför det av länets fiskareförening framställda förslaget att öka minimidjupet till 25 meter. En inskränkning i enlighet med sistnämnda förslag skulle enligt länsstyrelsens uppfattning medföra att yrkesfiskare­ nas intressen bleve alltför mycket tillbakasatta. Fiskeriintendenten i södra distriktet och vissa andra remissinstanser ha ansett det böra övervägas, om icke rätten till fritt fiske med långrev borde begränsas till att avse allenast fångst av torsk och flundra. Häremot har emellertid lantbruksstyrelsen erinrat att på grund av övervakningssvårigheter en sådan ordning vore ogenomförbar i praktiken. Slutligen må nämnas att i ett stort antal yttranden framhållits att »torsk­ snöre» vore ett ganska obestämt begrepp. Det kunde därför bli svårt att övervaka att bestämmelsen om rätt till fritt fiske med sådant redskap icke missbrukades. På grund därav och då dylikt fiske ej vore av större bety­ delse för yrkesfiskarena borde stadgandet begränsas till att avse allenast långrev. Departementschefen. Det nuvarande stadgandet om rätt för envar att fiska med krok och rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet är på åt­ skilliga håll av stort värde för yrkesfisket, särskilt långrevsfisket efter torsk och flundra i ytterskärgårdarna. I likhet med kommittén 1 inner jag där­ för angeläget att en liknande regel upptages i den nya lagen. Med an­ ledning av vad som anförts i remissyttrandena torde emellertid kommitténs förslag på denna punkt böra undergå vissa jämkningar.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Övervägande skäl synas mig sålunda tala för att någon rätt till fritt fiske med torsksnöre icke bör medgivas. En sådan befogenhet kan icke anses på­ kallad av hänsyn till yrkesfiskarena och skulle lätt kunna missbrukas. Vad härefter beträffar långrevsfisket rikta sig invändningarna framför allt mot att sådant fiske skulle givas fritt i de inre skärgårdsområdena, där det anses kunna verka förödande på beståndet av abborre och gädda. Denna synpunkt kan enligt min uppfattning icke lämnas obeaktad. I några ytt­ randen har ifrågasatts att, till förekommande av dylika menliga verkningar, rätten till fritt fiske skulle begränsas till att avse fångst av torsk och flund­ ra. I praktiken skulle emellertid en sådan inskränkning knappast kunna genomföras. Lämpligare synes mig därför vara att långrevsfisket göres fritt endast på sådant enskilt vatten som ligger vid öppen havsstrand eller utan­ för 1-km-gränsen och har ett djup av minst 20 meter. Något krav på visst avstånd från stranden lär i så fall ej behöva uppställas. En sådan regel torde närmare än kommittéförslaget ansluta till gällande rätt. Den blir också lättare att tillämpa, bland annat därför att 20-metersdjupet finnes angivet på sjökorten. Dessutom torde den komma att med­ föra den fördelen att rätten till fritt långrevsfiske på annans vatten i stort sett kommer att utnyttjas endast av yrkesfiskare. Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda an­ fört.

21 §. I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara bibehållna vid rätten därtill. Kommittén har som förut nämnts i princip ansett önskvärt att det i varje särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken omfattning fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte ha också i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestäm­ melser i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har emellertid samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras full­ ständigt utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana sedvänjor som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn här­ till har kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för sedvanemässigt fiske upptoges även i den nya lagen. Beträffande utformningen av en sådan bestämmelse har kommittén an­ fört, att dess tillämpningsområde liksom hittills syntes böra begränsas till saltsjön. Däremot borde skyddet ej längre vara inskränkt till fiske med rör­ liga redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan avse allt slags fiske både inom- och utomskärs. En närmare redogörelse för de skäl som därvidlag varit bestämmande för kommittén lämnas å s. 270 f i betänkandet. Vidare har kommittén framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivi­ tet vore av stor betydelse, vilket mått av bevisning som skulle fordras för

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 109

att sedvanans existens skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder» skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt kommitténs mening borde det i allmän­ het skäligen,kunna anses tillfyllest att utredning vunnes om fiskeförhål­ landena under en något kortare tid, en »generation», eller i runt tal 30 år. Till utmärkande härav borde uttrycket »av ålder» lämpligen utbytas mot »efter gammal vana». I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i kommitténs förslag till fiskelag, under 16 §, intagits en föreskrift att, om i saltsjön å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiske­ vatten annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara bibehållna vid sådan rätt. I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Särskilt från myndigheter och sammanslutning­ ar i Gotlands och Gävleborgs län har under strukits att det vore av stor be­ tydelse att skyddet för sedvanemässigt frifiske bibehölles. Sveriges ålfiskares andelsförening it. p. a., som har anslutning huvudsak­ ligen från smålandslcusten, har -däremot av principiella skäl avstyrkt för­ slaget. Föreningen har anfört, att om ett fiskevatten, som legat i lägervall, finge ny ägare vilken vore intresserad av fiske och ämnade vårda vattnet, skulle hans strävanden hindras av de föreslagna bestämmelserna. Dessa skulle nämligen medföra, att utomstående som »efter gammal vana» där bedrivit tjuvfiske nu finge lagens stöd att fortsätta därmed. Från några håll ha framställts yrkanden att stadgandets räckvidd skulle i olika avseenden begränsas. Norrbottens kustfiskareförbund och ett flertal andra remissinstanser ha sålunda ansett att det borde gälla endast till för­ mån för dem, som bedreve fiske yrkesmässigt, men icke kunna åberopas av den stora skaran nöjesfiskare. Och förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har hemställt om uttrycklig bestämmelse att fisket finge bedrivas endast med samma slags redskap som förut. Till stöd därför har utskottet anfört, att det knappast kunde vara meningen att exempelvis en fiskande som oklandrat fått bedriva notfiske på enskilt fiskevatten skulle äga rätt att där övergå till att fiska med andra redskap, t. ex. botten­ garn. Med anledning av vad kommittén yttrat därom att dess förslag vore avsett att uppmjuka kraven på bevisning har Svea hovrätt anfört att någon änd­ ring ej borde göras i vad som nu gällde i detta hänseende. För att oklandrad vana att fiska i annans vatten skulle anses så stadgad, att ett skydd därför i lag vore påkallat, vore det nämligen enligt hovrättens mening icke till­ fyllest att den ägt bestånd endast under en generation. Det borde i stället fordras att sedvanan uppbures av en verklig tradition från äldre tid. För övrigt syntes det tvivelaktigt, om den av kommittén föreslagna omformule­ ringen vore ägnad att giva stadgandet det åsyftade ändrade innehållet. Även kammarkollegiet har avstyrkt den föreslagna ändringen av uttrycket »av

no Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ålder» till »efter gammal vana» och anfört att en tidrymd av allenast 30 år vore alltför kort för att grunda en sedvanerätt. Sedvanan borde enligt kollegiets mening ha bestått åtminstone under två generationer för att en rätt skulle anses föreligga; en kortare tidrymd lämnade alltför mycket ut­ rymme åt tillfälligheterna. Gotlands ålf iskar ef örbnnd förening u. p. a. har förordat att en viss tids­ frist, exempelvis 30 år, skulle fastställas i lagen, enär annars oklarhet komme att råda angående vad som skulle betraktas såsom gammal vana. Samma uppfattning har uttalats av Gävleborgs läns fiskar förbund, som emeller­ tid ansett tidsfristen böra bestämmas till exempelvis 40—50 år.

Departementschefen. Även departementsförslaget bygger på den grund­ satsen att sådan sedvanerätt till fiske å annans vatten som kan anses allmänt erkänd såvitt möjligt bör lagfästas genom uttryckliga bestämmelser. Så bär också i stor utsträckning skett. Jag hänvisar härom till 14—20 samt 22—25 §§ i förslaget. Av de skäl kommittén anfört lär det emellertid vara nödvändigt att därutöver meddela ett allmänt stadgande till skydd för mera lokalt begränsade sedvänjor. Jag delar kommitténs uppfattning att detta stadgandes räckvidd bör begränsas till saltsjön men att det å andra sidan ■—- i motsats till nuvarande bestämmelse i ämnet -—- bör avse fiske med alla slags redskap både inom- och utomskärs. I vissa remissyttranden har gjorts gällande att skyddet för sedvanemässigt fiske på annans vatten borde gälla endast till förmån för yrkesfiskare. Jag vill emellertid erinra att det framstår såsom angeläget att slå vakt även om beståndet av gammal rätt till fritt husbehovsfiske. Någon uttrycklig begränsning till vissa kategorier av fiskande torde därför icke böra ske. En annan sak är, att om i visst fall fiske fått utövas allenast av yrkesfiskare, detta kan föranleda till att någon sedvanerätt till förmån för andra ej bör anses föreligga. Likaså lär det utan särskild föreskrift vara tydligt att frå­ gan vilka redskap som i det enskilda fallet skola få användas måste avgöras med hänsyn till vad som förut tillämpats. Jag anser mig ej heller böra biträda de i några remissyttranden fram­ ställda yrkandena att i lagen skulle uttryckligen angivas, hur länge en sed­ vänja minst måste ha bestått för att den skall tillmätas rättslig betydelse. Denna fråga torde liksom hittills böra överlämnas till rättstillämpningen. Emellertid anser jag i likhet med kommittén att fordringarna i detta av­ seende utan olägenhet böra kunna sättas något lägre än enligt nu gällande praxis. Jag tillstyrker därför att till vinnande av detta syfte orden »av ålder» i den nuvarande lagtexten utbytas mot uttrycket »efter gammal sed». Bestämmelser i enlighet med vad jag sålunda anfört ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart att lagrummet icke äger tillämpning å fiske som grundats ute­ slutande på föreskrifter i 1896 års lag. I andra stycket stadgas i överensstämmelse med vad jag förut anfört, att vad i första stycket sagts icke skall gälla fiske efter strömming och skarp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. in

sill i Östersjön. I fråga om detta fiske är det nämligen av större betydelse att icke i något fall tvekan behöver uppstå om den fria fiskerättens omfatt­ ning än att en eller annan lokal sedvänja bevaras.

22—25 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som avse rätten till fritt fiske på enskilt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, ber jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört därom.

26 §. Såsom jag omnämnt vid behandlingen av 12 § har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande vilket bemyndigar Kungl. Maj:t att lämna utlän­ ningar och juridiska personer tillstånd att bedriva sådant fiske i enskilt vatten som enligt 14—25 §§ i förslaget skall vara tillåtet för varje svensk medborgare. Upplåtelse av sådant tillstånd lär ej kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk från fiskerättsägarnas sida. Jag förutsätter emellertid att den ifrågavarande befogenheten kommer att be­ gagnas med försiktighet. 27 §. Jag har tidigare i mitt anförande framhållit att i samband med de olika bestämmelserna om rätt för varje svensk medborgare att i viss utsträck­ ning fiska även på enskilt vatten borde meddelas stadganden om befogen­ het för administrativ myndighet att utfärda särskilda föreskrifter till skydd för strandägarnas fiske. Kommittén har ansett att ett sådant bemyndigande borde omfatta, dels rätt att i fråga om strömmingsfisket vid östra kusten av fastlandet samt det fria fisket vid södra blekingekusten giva regler om redskapens längd och placering, dels ock befogenhet att jämväl i övrigt meddela föreskrifter till förekommande av hinder för eller skada å fiske med fasta redskap. I vidare mån har kommittén icke funnit något skydd för strandägarna mot frifisket erforderligt. Vid remissbehandlingen har denna kommitténs ståndpunkt i allmänhet lämnats utan erinran. Lantbruksstyrelsen har emellertid ifrågasatt om icke Gotland i förevarande avseende borde likställas med Blekinge. För min del biträder jag kommitténs uppfattning. Vid Gotland torde näm­ ligen det fria yrkesfisket vara av långt större betydelse än det som bedrives med stöd av strandäganderätt. De bestämmelser i ämnet som upptagits i fö­ revarande paragraf överensstämma följaktligen med kommittéförslaget (9, It och 22 §§). Jag har ansett lämpligast att beslutanderätten i nu åsyftade spörsmål överlämnas till länsstyrelserna. I detta sammanhang vill jag nämna, att i några remissyttranden gjorts gällande att Kungl. Maj :t eller länsstyrelserna borde få befogenhet även att förhindra fiskerättsägare att bedriva sitt fiske på sådant sätt att det fria

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

fisket i hans vatten därigenom försvårades. Något särskilt stadgande härom utöver fiskeristadgans föreskrifter kan emellertid enligt min mening icke anses behövligt. Därest någon håller redskap eller notvarp utmärkt alle­ nast i syfte att därigenom avhålla annan från att fiska, skall enligt 47 § i förslaget handräckning kunna meddelas för utmärkningens borttagande.

28 §. Denna paragraf innehåller föreskrifter om utnyttjandet av vissa allmänningsfisken. Enahanda bestämmelser finnas för närvarande i 9 § 1896 års lag. 29 §. I denna paragraf regleras den viktiga frågan om rätten att nyttja fiske som är samfällt för flera fastigheter. Härom stadgas i 10 § 1896 års lag, att oskiftat fiskevatten må brukas av alla som däri äga del efter ty de kunna sämjas. Kunna de icke komma över­ ens, må rätten bestämma hur fisket må nyttjas utan förfång för någon av dem. Fiskebyggnad får i princip uppföras fritt av envar som så önskar. Däremot får en delägare ej utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiske­ rätt åt någon som ej är delägare. Kommittéförslaget överensstämmer på denna punkt i stort sett med den gällande lagen. Såsom jag nämnt vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden saknas dock motsvarighet till bestämmelsen om rätt för domstol att meddela föreskrifter angående fisket. Å andra sidan upptager förslaget, i anslutning till reglerna om upplåtelse av fiskerätt, ett nytt stad­ gande av innehåll att om någon delägare har flera fastigheter, han ändock skall ha endast en röst, samt att om en fastighet har flera ägare dessa ej skola äga mer än en röst tillsammans. I motiven har kommittén bland annat uttalat, att den nuvarande lagen syntes böra tolkas så, att det stode delägare fritt att utan de övrigas höran­ de utöva sin fiskerätt genom husfolk, gäster eller anställda. Så länge fångs­ fen skulle tillfalla delägaren, borde någon upplåtelse av fiskerätt icke anses föreligga, detta även om den fiskande skulle lämna delägaren ekonomiskt vederlag för att hjälpa honom med fisket. Kommittén har tillagt att för­ slaget ej avsåge att åvägabringa någon ändring i denna del. Vid remissbehandlingen ha från flera håll framställts erinring­ ar mot vad kommittén sålunda anfört angående tolkningen av gällande lag. Bl. a. har uttalats att den som anställde någon för att bedriva yrkesmäs­ sigt fiske i oskiftat vatten syntes kunna dömas till ansvar för missbruk av sin fiskerätt (jfr 17 a § 1896 års lag). Även eljest har gjorts gällande ati delägares rätt att bedriva fiske genom husfolk, gäster eller andra medhjäl pare icke kunde anses vara så vidsträckt som kommittén antagit. I åtskilliga yttranden har påyrkats, att uttryckliga bestämmelser skulle meddelas angående nu berörda spörsmål. Därvid ha olika lösningar föror­ dats. Från ett håll har sålunda uttalats, att delägares rätt att fiska genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 113

andra borde avse endast sådana anställda som mot ersättning mera stadig­ varande arbetade åt honom. Andra remissinstanser ha anfört, att fiske av annan än delägaren själv ej borde tillåtas annat än om det skedde i när­ varo av delägaren eller, eventuellt, någon av hans husfolk. I samband där­ med har också antytts att som husfolk ej borde räknas t. ex. en son som icke bodde kvar i föräldrahemmet. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt frågan i vad mån det borde vara tillåtet för en delägare att utan de flesta övrigas samtycke låta gäster fiska i det samfällda vattnet. I ett flertal yttranden har anförts att detta ej borde få ske, åminstone icke mot betalning. Något avseende borde ej fästas vid om gästerna avstode fångsten till värden eller om denne själv eller någon av hans familj följde med vid fisket. Eljest kunde det befaras att exempel­ vis en delägare som dreve pensionatrörelse sålde fiskekort till sina gäster med förbehåll om rätt till fångsten och därigenom komme i tillfälle att ekonomiskt utnyttja fisket i betydligt högre grad än de andra. I övrigt ha blott ett fåtal anmärkningar framställts mot förslaget. Riks­ förbundet landsbygdens folk och Svenska insjöfiskares centralförbund ha anfört att upplåtelse borde få ske, så snart samtycke förelåge från de flesta delägarna, upplåtaren själv inräknad. Fastighetsbildningssakkunniga ha — med instämmande av lantmåteristyrelsen —- erinrat att regeln om gemen­ sam röst för flera ägare av samma fastighet borde gälla endast om fastig­ heten innehades med samäganderätt och icke t. ex. om den vore sämjedelad. Kammarkollegiet har yttrat att fiskebyggnad ej borde få uppföras annat än efter prövning av vattendomstol. Departementschefen. I 10 § 1896 års lag regleras endast frågan om fisket i oskiftat vatten. Emellertid kan fiske vara samfällt för flera fastigheter även av annan anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut varöver vederbörande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. Departementsförslaget har — liksom för övrigt även kommittéförslaget — av­ fattats så att bestämmelserna bli tillämpliga jämväl i dylika fall. Med »fas­ tighet» avses här ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som tillkommit genom sämjedelning. Även i ett annat avseende skiljer sig departementsförslaget från den nu­ varande lagen. Jag har sålunda ansett obehövligt att bibehålla några före­ skrifter om delägares rätt att uppföra fiskebyggnad. Då fråga är om större fiskebyggnad lär ej sällan av vattenlagen följa att den icke får uppföras utan tillstånd av vattendomstol. För övriga fall torde saken utan olägenhet kunna behandlas i samma ordning som andra frågor rörande fiskets nytt­ jande. Härom stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag, i första stycket som huvudregel att fisket må brukas av delägarna efter vad de kunna sämjas samt att om de ej sämjas rätten på ansökan må föreskriva hur fisket skall nyttjas. Anledningen till att sistnämnda bestämmelse bibe­ hållits är, som jag redan nämnt, att jag ansett mig tillsvidare icke böra framlägga något förslag till lagstiftning om fiskevårdsområden. 8 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

I anslutning till stadgandet om domstolsprövning har föreskrivits, att rät­ ten innan den fattar sitt beslut skall bereda icke sökande delägare tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Domstolen är emellertid lika litet som enligt gällande rätt bunden av delägarnas önske­ mål. I den mån ej hinder möter på grund av någon lagbestämmelse om att visst fiske inom området skall vara fritt för varje svensk medborgare, äger domstolen meddela alla de föreskrifter som den med hänsyn till före­ liggande förhållanden finner lämpliga. Av stor betydelse därvid är uppen­ barligen huruvida någon delägare visat tendenser att till förfång för de övriga utnyttja fisket alltför hårt. Till förekommande av dylikt illojalt förfarande lär det ibland kunna vara erforderligt att fiskeriplan fastställes. I andra fall kan det vara tillräckligt att föreskriva att ingen delägare må utsätta mer än ett visst antal redskap, att fiskeplatserna skola cirkulera mel­ lan delägarna enligt en bestämd turordning, att visst område skall vara fre­ dat för fiske el. dyl. Intet hinder föreligger tydligen därvid mot att regle­ ringen begränsas till visst slags fiske, t. ex. strömmingsfiske eller kräft­ fiske. Det torde vidare kunna ifrågakomma att stadga skyldighet för fiskan­ de att erlägga en fiskevårdsavgift till en gemensam kassa, eventuellt be­ stämd efter antalet redskap eller efter den tid, varunder fisket bedrives. Vid valet av åtgärder äger domstolen enligt allmänna processuella regler möjlighet att inhämta yttrande från sakkunnig. Andra stycket av paragrafen innehåller föreskrifter om befogenheten att upplåta fiskerätt till någon som icke är delägare. I detta avseende har jag ej funnit anledning att frångå den nuvarande grundsatsen att sådan upp­ låtelse icke må ske utan de flesta övrigas samtycke. I likhet med kommit­ tén har jag emellertid ansett önskvärt att bestämmelsen därom fullständi­ gas med vissa anvisningar om hur stadgandet skall tolkas, då någon äger flera fastigheter eller en fastighet har flera ägare. Därvidlag har jag följt kommitténs förslag, varvid dock till förebyggande av tvekan en jämkning skett i enlighet med vad fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen förordat. I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att det ej sällan kunde vara tveksamt, huruvida upplåtelse skulle anses föreligga och att uttryckliga be­ stämmelser därför borde meddelas i vad mån delägare finge utan de övri­ gas hörande låta fiske bedrivas av familjemedlemmar, anställda eller gäster. Det lär emellertid icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga genom generella stadganden i lag. Kommittén har som sin upp­ fattning uttalat, att det avgörande måste anses vara, huruvida fångsten skulle tillfalla fiskerättsägaren eller den fiskande själv. I det förra fallet borde saken alltid betraktas som om fisket bedreves för fiskerättsägarens räkning, detta även om den fiskande betalade ersättning för nöjet att få fiska. Enligt min mening kan emellertid denna uppfattning knappast vid­ hållas för alla fall. Då fråga är om sport- eller annat nöjesfiske mot betal­ ning lär frågan om vem fångsten skall tillfalla ej sällan vara av så un­ derordnad betydelse, att det ter sig naturligast att anse en upplåtelse vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 115

för handen även om den fiskande ej får behålla den fisk han kan draga upp. Ej heller i remissyttrandena har anvisats någon lösning som icke lämnar rum för invändningar. Med hänsyn härtill och då liknande spörsmål kunna uppkomma i andra fiskerättsliga sammanhang ha några bestämmelser i ämnet ej upptagits i departementsförslaget. Där samfällt fiske utgör eller ingår i gemensamhetsfiske, böra uppenbar­ ligen nu ifrågavarande bestämmelser icke äga tillämpning. Ett stadgande härom har upptagits i tredje stycket. Däremot har jag icke ansett någon särskild erinran påkallad om att bestämmelserna ej heller skola gälla för sådana allmänningsfisken som omförmälas i 28 §.

30 §. Enligt förevarande paragraf skall vid utarrendering av jordbruksfastig­ het upplåtelsen anses omfatta även fastigheten tillhörigt fiske, såvida ej annat särskilt avtalats. En motsvarande bestämmelse finnes för närvarande i 11 § 1896 års lag och hade av kommittén upptagits i 26 § första stycket av dess förslag. Departementsförslaget har avfattats i nära anslutning till lydelsen av 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen.

31 §. Paragrafen motsvarar 8 och 12 §§ i 1896 års lag. Enligt det förstnämnda av dessa båda lagrum skola »kronans enskilda fisken» vara förbehållna kronan och hennes rättsinnehavare. Med bestäm­ melsen avses, som jag förut nämnt, sådana av strandäganderätt oberoende fisken som finnas upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av krononatur. I 12 § 1896 års lag stadgas, att om genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lag­ ligt sätt blivit annorledes än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Detta stadgande har betydelse framför allt för jordeboksfisken av frälse och skatte natur samt andra särskilt skattlagda fisken. Dessutom inbegripes därunder t. ex. sådan på urminnes hävd grundad rätt till fiske å viss plats som stundom tillkommer ett hemman eller en by. Innebörden av de båda lagrummen är bl. a. att de i dem åsyftade särskilda rättigheterna till fiske icke skola lida intrång t. ex. genom föreskrifterna i 1 och 4 §§ att fiske i öppna havet utanför strandvattnet samt krok- och rev­ fiske å djup i yttre skärgården och i havsbandet är tillåtet för varje svensk medborgare. Kommittén har ansett att det i klarhetens intresse vore önskvärt att särskild rättighet — vare sig den tillhörde kronan eller annan — ej längre finge göras gällande i fritt fiskevatten. Ej heller borde dylik rättighet få åbe­ ropas för att hindra utövningen av sådan rätt till fiske efter strömming eller skarpsill jämväl på enskilt vatten som enligt kommittéförslaget skulle till­ komma envar. I övrigt har kommittén icke funnit någon saklig ändring av de nuvarande bestämmelserna påkallad. Stadganden i enlighet med det nu an­ förda ha upptagits i 27 § av kommitténs förslag.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Jag torde i detta sammanhang också få nämna att kommittén föreslagit att ett vid Skånes västra kust beläget skattlagt ålfiske, Ålabodarna nr 1, skulle genom avtal med rättsinnehavarna inlösas av statsverket och upplåtas till allmänt begagnande. Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har fiskeriintendenten i Österhavets distrikt anfört att förslaget skulle få stor betydelse för Stockholms län, där det funnes åtskilliga skattlagda strömmingsfisken. Dessa vore enligt fiskeriintendentens mening att betrakta som en otidsenlig reminiscens från längesedan svunna tider. Länsstyrelsen i Stockholms län har uppgivit, att de skattlagda fiskena i länet i regel vore splittrade på ett stort antal ide­ ella andelar samt att dylika andelar vore föremål för en ganska livlig efter­ frågan från stadsbors och andra amatörfiskares sida och betalades avsevärt över taxeringsvärdet. Med hänsyn därtill finge det anses som ett yrkesfiskar­ intresse att den privilegierade ställning som tillkomme de skattlagda fiskena begränsades. Kammarkollegiet har emellertid avstyrkt de föreslagna lagändringarna. Kollegiet har gjort gällande att det ej funnes tillräckliga skäl för att sådana särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde även utanför området för van­ lig strandäganderätt, skulle för framtiden inskränkas till enskilt vatten. Med anledning av vad kommittén anfört därom, att detta vore erforderligt i klar­ hetens intresse har kollegiet erinrat att rättigheterna genom att de brukades bleve kända av den personkrets, särskilt yrkesfiskare, som hade intresse av saken. Dessutom har kollegiet uttalat att en sådan motivering för övrigt ej syntes vara tillfyllest som grund för en expropriation av enskild rätt samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta vore värdefulla, varför avveck­ lingen skulle ställa sig dyrbar för statsverket. Vad särskilt angår förhållan­ det till strömmingsfisket har kollegiet upplyst att det i hela Norrland blott funnes tio skattlagda strömmingsfisken och ett litet antal andra skattlagda fisken i vilka notdräkt efter strömming inginge. I anslutning därtill har kollegiet anfört att därest något av dessa fisken skulle vara till särskilt förfång för yrkesfiskarena, detta fiske kunde inlösas av statsverket och upp­ låtas till allmänt begagnande. I övrigt må nämnas att förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hus­ hållningssällskap, Kristianstads läns fiskeriförening och Malmöhus läns fiskeriförening ifrågasatt om icke även andra skattlagda fisken vid skånekusten än Ålabodarna nr 1 borde inlösas av statsverket. Departementschefen. Såsom jag redan förut berört är det för de yrkes­ fiskare som icke grunda sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen kunna utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kunna de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyl­ diga till intrång i enskild rätt. Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom kommittén funnit framträda nackdelarna skarpast i fråga om fisket på fritt vatten och annat frifiske efter strömming

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 117

och skarpsill. Emellertid kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför innehavare av särskild rättighet till fiske över­ huvud skulle äga anspråk på en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och då av remissyttrandena framgår att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra avseenden än nyss nämnts, har jag ansett mig böra förorda att fiskerättighet av nu ifrågavarande slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt till fiske inom om­ rådet som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma varje svensk med­ borgare. I den mån rättighetens innehavare på grund därav lider förlust bör tydligen ersättning utgå till honom. Några mera avsevärda kostnader för statsverket lära emellertid ej vara att befara. Jag vill i detta samman­ hang erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen skall kunna utfärda särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske bedrives på sådant sätt att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap därigenom försvåras. Med denna lösning kommer, på grund av innehållet i 18 § i förslaget, det skattlagda fisket Ålabodarna nr 1 framdeles att bli fritt för allmänt begag­ nande. I övriga skattlagda fisken vid skånekusten blir ensamrätten begränsad till fiske med fasta redskap. Någon anledning för det allmänna att lösa till sig även detta fasta fiske torde åtminstone tillsvidare icke föreligga. Bland de grunder som kunna föranleda avvikelse från vad eljest i lagen är föreskrivet nämnes för närvarande även avtal. Detta ord har uteslutits i departementsförslaget. Med hänsyn till förslagets avfattning i övrigt lär det nämligen ej längre vara nödvändigt att giva särskilt uttryck åt principen om avtalsfrihet.

32 §. I denna paragraf, som motsvarar 13 § 1896 års lag, har upptagits en erin­ ran att särskilda bestämmelser gälla om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark samt om lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket. Med hänvisningen åsyftas lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske, lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker, 55 öch 56 §§ lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 § lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till ren­ betning. Beträffande innehållet i lagen om gemensamhetsfiske torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden. En redogörelse för bestämmelserna om fisket inom nationalparker samt om lapparnas rätt till fiske återfinnes å s. 197 f i fiskerättskommitténs betän­ kande. Under remissbehandlingen av kommittéförslaget ha från några håll fram­ ställts önskemål om att lapparnas rätt till fiske måtte begränsas, överjäg­ mästaren i övre Norrbottens distrikt har sålunda ansett att denna rätt borde avse allenast husbehovsfiske och ej som nu jämväl fiske till avsalu. Sveriges sportfiskares riksförbund har uttalat, att betydande framtidsvärden säker­

118 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

ligen kornrne att spolieras, om ej en inskränkande reglering genomfördes, och domänstyrelsen har ifrågasatt, om icke vissa befattningshavare borde tillåtas att, utan hinder av lapparna eljest tillförsäkrad ensamrätt, under tjänsteresa fiska i kronans vatten för tillfälligt anskaffande av livsmedel. Enligt min uppfattning föreligga dock, åtminstone för närvarande, ej till­ räckliga skäl för en lagändring på detta område.

33 §. Vid fiske kan det ofta vara behövligt att beträda annans strand eller fär­ das över annans vattenområde samt att använda stranden eller vattenom­ rådet för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. En ganska vid­ sträckt befogenhet därtill har också sedan gammalt ansetts följa av allmän­ na rättsgrundsatser. Frågan är emellertid endast för vissa fall uttryckligen reglerad i lag. Den nuvarande fiskerättslagen innehåller i 3 § en föreskrift att de, som med stöd av paragrafen idka fiske i saltsjön vid annans strand, må nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av red­ skap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet att svara för skada och intrång. Ersättningen skall enligt 20 § bestämmas av skiljemän, med rätt för den som är missnöjd med skiljedomen att genom stämning draga saken inför rätta. För övrigt kan den ersättningsberättigade redan från början väcka talan vid domstol, om han föredrar detta framför att anlita skiljedomsförfarande. I andra fall än dem som avses i 3 § bär man att lita till oskriven rätt. Denna torde i stort sett innebära att åtminstone åtgärder av tillfällig karaktär äro tillåtna, om de ej förorsaka skada eller annat ekonomiskt avbräck eller störa hemfriden. Kommittén har ansett att utförligare bestämmelser nu borde med­ delas. Dylika ha också upptagits i 21 § av kommittéförslaget. Därvid har kommittén följt den hittills tillämpade grundsatsen att varje fiskande må vidtaga sådana åtgärder som ej medföra förfång för strandägaren eller annan, men att större intrång får göras endast av den som med stöd av sär­ skild föreskrift i lagen fiskar vid annans strand. Under nämnda paragraf i kommitténs förslag stadgas sålunda till en bör­ jan i ett första stycke att fiskande må nyttja annans strand eller vatten­ område för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som er­ fordras för fiskets utövande, såframt ej nyttjandet eller i samband därmed företagen åtgärd är till förfång för strandens eller vattenområdets inne­ havare eller för den som där har fiskerätt. I motiven till detta stadgande har kommittén anfört att vid bedömande av vad som i det särskilda fallet skulle anses som förfång stor vikt måste fästas vid den lokala rättsåskådningen. Vidare har kommittén yttrat, att det icke borde tillmätas någon betydelse huruvida förfånget uppkomme genom själva fastgöringen eller uppdragningen eller genom annan åtgärd som stode i samband med nyttjan­ det, t. ex. utkastande av fiskavfall eller uppläggande av tång eller skräp som följt med redskapen vid notdragning. I ett andra stycke har kommittén upptagit bestämmelser av innebörd att den som, med stöd av särskild föreskrift om rätt för envar att fiska i en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 119

skilt vatten, bedriver fiske vid annans strand skall, ändå att förfång upp­ kommer, äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdrag­ ning av redskap eller båt, som erfordras för fiskets utövande. Denna rätt skall dock vara begränsad till strand som ej utgöres av tomt eller plante­ ring, och ersättning skall lämnas för skada och intrång. Kan överenskom­ melse ej träffas om ersättningens belopp, skall detta bestämmas av skilje­ män enligt lag. I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts ■eller lämnats utan erinran. Svenska naturskyddsföreningen har emellertid uttryckt farhågor för att den vidsträckta rätt som de fiskande enligt förslaget skulle få att nyttja bl. a. stränderna till åtskilliga småholmar i ytterskärgårdarna kunde komma att verka så störande på fåglarnas häckning, att den redan nu hårt åtgångna sjöfågelsstammen ytterligare decimerades. Vidare ha från flera håll större eller mindre jämkningar påkallats. Beträffande de bestämmelser som upptagits i första stycket av nu ifrå­ gavarande paragraf i kommittéförslaget bär sålunda lantbruksstyrelsen bl. a. hemställt att den där avsedda rätten till nyttjande av annans strand och vattenområde måtte utvidgas att gälla även för sådana fall då förfång vis­ serligen uppkomme men icke vore väsentligt. Liknande uttalanden ha gjorts av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Göteborgs och Bohus låns havs­ fiskeförening samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Å andra si­ dan ha också önskemål om inskränkningar framställts. Bl. a. ha kammar­ kollegiet, lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra och Gävleborgs låns hushållningssällskap samt länsstyrelsen i sistnämnda län uttalat att fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt borde till­ låtas endast såvitt fråga vore om en tillfällig åtgärd. Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållnings­ sällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Norra Kalmar läns kustfiskareförbund ha ansett, att bestämmelserna borde gälla allenast till förmån för yrkesfiskare, och förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap har ifrågasatt, om icke deras giltighet borde begränsas till saltsjön och sådana större insjöar där fritt fiskevatten förekomme. Till stöd härför har utskottet anfört att stadgandena syntes ha sin största bety­ delse för strömmingsfisket och därför borde äga tillämpning endast där verkligt storfiske bedreves. Med avseende å andra stycket ha länsstyrelsen i Västernorrlands län, fiskeriintendenterna i södra och nedre norra distrikten samt åtskilliga andra remissinstanser påyrkat eller ifrågasatt, att jämväl den befogenhet som omförmäldes i detta stycke skulle tillkomma alla fiskande. Svenska västkust­ fiskarnas centralförbund har anfört att det föreslagna undantaget för tomt och plantering kunde få menliga följder för fisket, särskilt sedan allt flera strandfastigheter kommit att förvandlas till sommarnöjen. Svea hovrätt har erinrat att bestämmelserna om prövning av ersättningsfrågor borde jämkas så, att möjlighet bereddes att vid missnöje med skiljedom få saken prövad

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vid domstol. Enligt hovrättens mening vore det nämligen principiellt rik­ tigast att en medborgare ej genom lag berövades sin rätt att få en tvist av­ gjord av landets domstolar. Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt om ej den rätt, varom i paragrafen vore fråga, borde med hänsyn till hemfridsintresset begränsas genom en föreskrift att den ej finge utövas på mindre avstånd från boningshus än exempelvis 100 eller 200 meter.

Departementschef en. Som följd av den tilltagande bebyggelsen vid strän­ derna har frågan, i vad mån det är tillåtet att vid fiske beträda annans strand samt att använda stranden för fastgöring eller uppdragning av red­ skap eller båt, kommit att erhålla ökad betydelse. Detsamma gäller spörs­ målet i vilken utsträckning det är medgivet att anbringa dragg eller annan förankring i vattenområde som gränsar till själva fiskevattnet. Jag delar därför kommitténs uppfattning att en mera generell reglering på dessa punkter nu bör komma till stånd. Kommitténs förslag till sådan reglering har lämnats utan erinran i flerta­ let remissyttranden, och även jag kan i stort sett biträda detsamma. Med anledning av de farhågor som från naturskyddshåll uttalats för att men­ liga verkningar skola uppkomma för fågellivet vill jag framhålla, att för­ slaget väsentligen blott innebär ett lagfästande av vad som länge ansetts såsom gällande rätt. I vissa yttranden har gjorts gällande att alla fiskande borde ha samma rätt i förenämnda hänseende, oavsett om förfång uppkomme eller ej. Detta skulle dock enligt min uppfattning innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarnas berättigade intressen. Det förfång som kan uppkomma genom åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet består ej sällan mindre däri att strandägaren lider en ekonomisk förlust än i att hans hemfrid eller trevnad störes. En skyldighet att, låt vara mot ersättning, underkasta sig dylika obehag bör tydligen icke föreskrivas utan viktiga skäl. Sådana föreicke i samma grad i fråga om binärings- och amatörfisket som med avseende å det betydelsefulla fria yrkesfisket, vars främjande är huvud­ syftet med de olika bestämmelserna om rätt att fiska på annans enskilda fiskevatten. Enligt min mening böra därför åtgärder som medföra förfång vara förbjudna för alla andra än dem som utöva sådant yrkesfiske. Det synes mig icke lämpligt att därvidlag göra någon skillnad mellan väsentligt och mindre väsentligt förfång. Redan i ordet förfång ligger att det måste vara fråga om ett intrång av icke alltför obetydlig beskaffenhet. Vid bedö­ mande av frågan huruvida i det enskilda fallet förfång skall anses föreligga kan, såsom kommittén framhållit, rättsuppfattningen i orten vara av avsevärd betydelse. Någon anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om förfång genom nedskräpning torde icke föreligga. Å andra sidan kan jag ej heller tillstyrka att rätten till sådant nyttjande av annans strand eller vattenområde som ej föranleder något förfång be­ gränsas till saltsjön och de stora insjöar där fritt fiskevatten förekommer. Denna rätt lär nämligen kunna vara av betydelse ej blott för frifisket utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 121

också t. ex. för utnyttjandet av oskiftat fiske i fall då marken är skiftad. Enligt uppgift i remissyttrandena har det på sina håll förekommit att i dy­ likt fall strandmarkens ägare förbjudit övriga delägare att beträda stranden samt att detta t. o. m. skett i direkt avsikt att hindra dem från att ut­ öva sin rätt till fiske efter kräftor eller annat. För att befogenheten i fråga icke skall kunna missbrukas torde den emellertid — i enlighet med vad som påpekats i flera remissyttranden — böra uttryckligen begränsas till sådant nyttjande som är av tillfällig ka­ raktär. Visserligen innebär detta att hänsyn ej tages till det på vissa plat­ ser tillämpade bruket att vid fiske med ålbottengarn varaktigt sträcka för­ töj ningsanordningar in på grannens vattenområde, men detta lär i prakti­ ken vara av föga betydelse eftersom nämnda bruk ändock torde få anses skyddat genom lokal grannelagsrätt. Med avseende å sådant nyttjande som föranleder förfång har kommittén föreslagit att rätten därtill icke skall omfatta strand som utgöres av tomt eller plantering. Vid remissbehandlingen har gjorts gällande att yrkesfis­ karenas rörelsefrihet därigenom kunde komma att bli alltför snävt begrän­ sad. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning icke frånkännas ett visst fog. Särskilt om en ny s. k. sillperiod skulle inträffa, kan det vara av stor vikt för yrkesfisket och därmed för folkförsörjningen att fiskarena över­ allt kunna få tillträde till stränderna. Övervägande skäl synas mig därför tala för att även tomt och plantering skola få tagas i anspråk också när förfång uppkommer. Till skydd för hemfridsinlresset torde dock böra stad­ gas att så må ske, allenast om det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet. Vad slutligen angår bestämmandet av ersättning för skada och intrång synes det mig lämpligast att parterna i första hand hänvisas att anlita skiljemannaförfarande men att den som så önskar får rätt att i stället på­ kalla prövning av domstol. Har skiljedomsförfarande inletts, böra dock parterna vara skyldiga att åtnöjas med skiljemännens beslut.

34 och 35 §§. Vår rätt har sedan gammalt innehållit föreskrifter om att, till tryggande av fiskens vandringar, viss led eller ådra i vattnet skall hållas fri. I nu gäl­ lande fiskerättslag meddelas bestämmelser härom i 14—16 §§. Huvudre­ geln är, enligt 14 §, att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, en sjättedel av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd skall, i djupaste vattnet, lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap som kan hindra fisken att framgå. Länsstyrelsen må dock, efter att hava hört rättsägarna och inhämtat yttrande av sakkunnig, medgiva undantag från detta förbud. I 15 § stadgas, att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö eller vidtager från insjö eller större vattendrag, »det djupaste vattnet» skall lämnas fritt från fiskeredskap av nyss angiven beskaffenhet. Slutligen föreskrives i 16 §, att om någon har särskild rättighet att för fiske stänga led eller ådra som avses i 14 eller 15 §, han skall njuta den rättigheten till godo. I kommittéförslaget behandlas förevarande ämne i 29 och 30 §§,

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

varvid föreslås att det vatten som skall hållas öppet för vandringsfisken skall erhålla beteckningen fiskådra. Bestämmelserna i kommittéförslaget äro i vissa avseenden något strängare än gällande rätt. Enligt förslaget skall sålunda fiskådra finnas, förutom i älvar, strömmar, åar och sund, även i större bäckar och, om vattnet är förgrenat, i varje gren där fisken har sitt drev. Vidare ha bestämmelserna i 15 § 1896 års lag ersatts med en före­ skrift, att på de platser där vattendrag med fiskådra mynnar ut i havet eller möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, fiskådran skall med oför­ ändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut. En ytterligare skärp­ ning är, att fiskådra skall hållas fri ej blott från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång utan också från andra anordningar som äro avsedda att hindra eller skrämma fisken. Slutligen föreslås att länsstyrelsen skall erhålla en allmän befogenhet att föreskriva avvikelser från bestämmelserna angående fiskådra, om sådant påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen och åtgärden icke kan antagas leda till förfång för någon som ej samtyckt därtill. Kommittén har framhållit, att med detta stadgande bl. a. avsåges att öppna möjlighet till jämkningar i fråga om fiskådrans bredd och läge. I övrigt överensstämmer kommittéförslaget i huvudsak med den nuva­ rande lagen. Fiskådran skall alltså fortfarande omfatta en sjättedel av det ifrågavarande vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd, och förbehållet för särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra har bibe­ hållits. Kommittén har emellertid förordat, att särskild utredning skulle ske angående lämpligheten av att senare övergå till att bestämma fiskåd­ rans bredd efter förhållandena vid medelvattenföring, samt ifrågasatt, om ej befintliga rättigheter att för fiske stänga fiskådra borde i viss utsträck­ ning inlösas av det allmänna.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i det stora hela mötts med gillande. Ingen erinran har framställts mot att i lagen införa beteckningen fiskådra, och även de sakliga ändringar kommittén föresla­ git ha i princip vunnit allmän anslutning. Från flera håll ha dock fram­ ställts önskemål om jämkningar av olika slag.

Vad angår frågan i vilka vatten fiskådra skall förekomma, har sålunda i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna ut­ vidgningen icke vore tillräckligt vittgående utan att fiskådra borde finnas jämväl i mindre bäckar, eller överhuvud i varje vattendrag som vore sådant att fisken kunde sägas ha sitt drev där. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Upp­ sala, Kalmar och Malmöhus län, Kalmar läns fiskevattensägareförbund, Vät­ terns fiskar eförbund, föreningen statens fiskeritjänstemän och Svenska fiskevårdsförbundet. Sistnämnda förbund har i detta sammanhang anfört följande. Många bäckar med ett gott laxöringsfiske måste räknas till de små bäc­ karna. Då det med den dominans, kraftintressena numera förstått att skaffa sig på så gott som alla andra intressens bekostnad, knappast är att förutse

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 123

att ens några större vattendrag skola undgå utbyggnad, är det av så mycket större vikt att de ej utbyggnadsvärdiga vattendragen förbehållas vandringsfisken. Länsstyrelsen i Kronobergs län och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap ha särskilt framhållit att föreskrifterna om fiskådra borde gälla även för kanaler. Kammarkollegiet har erinrat, att stadgandet om fiskådra i sund enligt sin lydelse bleve tillämpligt bl. a. på Kalmarsund, vilket knappast kunde vara avsett. Det vore därför önskvärt att en bestämning meddelades som angåve att det skulle vara fråga om smalare sund till innanför liggande vatten. Även förvaltningsutskotten i Kopparbergs läns och Hallands läns hushåll­ ningssällskap samt Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund ha anmärkt, att begreppet sund icke vore tillräckligt bestämt. Beträffande fiskådrans bredd ha förvaltningsutskotten i Skaraborgs och Örebro läns hushållningssällskap samt Vänerns fiskareförbund ansett, att denna borde fördubblas och alltså bestämmas till en tredjedel av vattnets totala bredd. Värmlands länsförbund av Riksförbundet landsbygdens folk har hemställt, att en sådan ökning av bredden måtte föreskrivas för de vat­ tendrag inom länet där sjöfarten vore livligast, nämligen Klarälven, Norsälven, Byälven och Gullspångsälven. Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a. har sagt sig starkt ifrågasätta, om en så smal fiskådra som en sjättedel av vattnet verkligen kunde giva fisken tillfredsställande skydd, därest vatten­ draget i övrigt stängdes med redskap. Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap ha likaledes uttalat, att den föreslagna bredden kunde vara alltför liten, men ha sam­ tidigt erinrat om att förslaget gåve möjlighet att genom särskilda föreskrif­ ter undanröja denna olägenhet. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har anfört att i vattendrag, där värdefull fisk framginge, fiskådrans bredd och läge borde fastställas av offentlig myndighet. Kammarkollegiet har ansett att fiskådrans bredd helst borde bestämmas efter ett högre vattenstånd än som angivits i förslaget. Härom har kollegiet anfört följande. Det hade varit önskvärt att bestämningen »vanligast förekommande^ lågt vattenstånd» även här utbytts mot ett mer lättbestämt vattenstånd. Kolle­ giet skulle icke anse det vara till skada ur allmänna fiskerisynpunkter om bredden på fiskådran ökades, t. ex. genom dess anknytning till medelvat­ tenståndet eller genom att dess bredd bestämdes till en tredjedel vid van­ ligast förekommande lågt vattenstånd. Någon ersättningsskyldighet för statsverket synes en sådan ändring ej behöva medföra. Det är vidare av vikt, att det utsäges att vattenståndet skall hänföras till oreglerade vattenföringar. Särskilt vid veckoregleringar kan det inträffa, att ytterst ringa vattenmängder framsläppas, vilket kan göra det skydd, fisk­ ådran skulle medföra, illusoriskt, då några föreskrifter om ändrad bredd på fiskådra ej torde kunna förväntas från vattendomstolarna. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap, varjämte elt flertal andra remissinstanser för­

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

klarat sig dela kommitténs mening, att en förnyad utredning om vilket vat­ tenstånd som skall vara avgörande snarast borde komma till stånd. Mot förslaget, att vid flodmynningar m. m. fiskådran skall med oföränd­ rad bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut, ha förvaltningsutskot­ tet i Kristianstads läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i södra distriktet erinrat, att det kunde bli svårt att fixera läget av en sådan fisk­ ådra samt att den i vissa fall skulle få så ringa bredd att den ej fyllde de anspråk som borde ställas. Förvaltningsutskottet i Blekinge läns hushåll­ ningssällskap har anmärkt, att bestämmelsen kunde kringgås genom att ådran instängdes med redskap, som sattes längs dess sidor för att 301 me­ ter från vattendragets mynning stänga av ådran tvärs över. Förvaltningsut­ skottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kustfiskareförbund ha yttrat, att en fortsättning av fiskådran 300 meter ut från mynningen ofta kunde vara alltför kort, varemot kammarkollegiet an­ sett, att detta avstånd ibland kunde vara för långt, samt ifrågasatt, om ej i insjöar fiskådrans längd borde begränsas till en fjärdedel av sjöns bredd, dock högst 300 meter. Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska fiske­ vår dsförbundet, länsstyrelsen i Malmöhus län, Södra Sveriges fiskeriförening, Malmöhus låns fiskeriförening och Kristianstads läns fiskeriförening ha förordat, att nu asyftade stadgande skulle ersättas med en föreskrift som förbjöde utsättande av hinderliga redskap inom en sektor med spetsen i vattendragets mynning och med en icke alltför obetydlig radie. Angående radiens längd har föreningen statens fiskeritjänstemän uttalat, att den lämpligen kunde bestämmas till tjugu gånger vattendragets bredd, dock minst 50 och högst 500 meter. Svenska fiskevårdsförbundet har ansett, att längden icke borde få understiga 100 och icke överstiga 1 000 meter. Med anledning av förslagets föreskrift, att i fiskådra ej skola få utsättas fiskredskap som kunna hindra fiskens gång eller andra anordningar, av­ sedda att hindra eller skrämma fisken, ha fiskeriintendenten i södra distrik­ tet och Södra Sveriges fiskeriförening hemställt, att det måtte närmare an­ givas vilka redskap som åsyftades, så att tvekan ej behövde uppstå, huru­ vida t. ex. notdragning vore tillåten eller ej. Uttalanden i samma riktning ha gjorts av förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap, som anfört att hinder ej borde föreligga att sätta skötar i mittersta delen av ett sund, samt av förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssäll­ skap, som betonat att rörliga redskap, t. ex. laxnotar, ej borde få användas på sådant sätt att fiskådrans karaktär av uppfartsled för fisken äventyra­ des. Göta hovrätt har framhållit, att skrämselanordning kunde anbringas ej blott i utan också intill fiskådran samt att detta borde beaktas vid ut­ formningen av lagtexten.

Med avseende å frågan om fortbeståndet av särskilda rättigheter att stänga fiskådra har Svenska fiskevårdsförbundet anfört att dessa rättigheter borde upphävas i den mån de ej tillkommit efter prövning av vattendomstol. De vore nämligen skadliga för fiskevården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 125

Förvaltningsutskotten i Uppsala, Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens läns hushållningssällskap, fiskeriintendenten i södra distriktet, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Mälarens fiskare­ förbund, föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och föreningen statens fiskeritjänstemän ha samtliga uttalat önskemål om att särskild utredning måtte ske rörande möjligheten att inlösa alla eller flertalet dylika rättig­ heter. I detta sammanhang må också nämnas att flera remissinstanser ansett be­ stämmelser böra meddelas, som begränsade möjligheten att utnyttja kvarnoch kraftverksdammar m. m. för fiskeriändamål. Yrkande härom har fram­ ställts bl. a. av föreningen statens fiskeritjänstemän, som anfört att det icke vore ovanligt att man i dylika dammar insatte fiskredskap för fångst av ål, lax och laxöring. Vid ett av våra större kraftverk hade man för övrigt er­ hållit ett givande ålfiske genom att fånga ål på turbingallren. Fiskeriinten­ denten i nedre norra distriktet har intagit samma ståndpunkt och anfört följande. Fiskådra bör finnas även där vattendraget passerar en dammbyggnad. Det vore därför önskvärt med en bestämmelse att en fiskebyggnad (ålkista, tina etc.) uppförd i anslutning till en för annat ändamål byggd damm en­ dast får användas, när minst en sjättedel av den normala lågvattenmängden (eller hellre en sjättedel av den vid tillfället framrinnande vattenmängden) rinner fritt genom ett utskov beläget minst lika lågt som intaget till fiske­ byggnaden. Fångst av uppvandrande fisk bör vara tillåten endast när fis­ ken obehindrat kan vandra upp även genom nämnda utskov. Vad slutligen beträffar förslaget om befogenhet för länsstyrelsen att med­ dela från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter angående fiskådras beskaffenhet har i åtskilliga yttranden gjorts gällande att kommittén gått alltför försiktigt fram. Fiskeriintendenterna i mellersta och östra distrikten, länsstgrelsen i Värmlands län, förvaltningsutskotten i Södermanlands, Skaraborgs och Värmlands läns hushållningssällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareför­ bund, Malmöhus läns fiskeriförening, Kristianstads läns fiskeriförening, Vätterns fiskareförbund och fiskerinåmnden för Vänern ha sålunda uttalat att dylika föreskrifter borde få givas även om samtycke ej erhållits från alla som kunde komma att lida förfång. Eljest kunde synnerligen välbehöv­ liga åtgärder förhindras genom motstånd från en enda fiskerättsägare. Svenska fiskevårds förbundet har ifrågasatt om ej ordet »förfång» borde utbytas mot uttrycket »avsevärt förfång». Lantbruksstgrelsen har däremot framhållit, att vidgade befogenheter för länsstyrelsen syntes kunna medföra rättsförluster för enskilda fiskerätts­ ägare, och har därför motsatt sig någon uppmjukning av kommittéförslaget. Kammarkollegiet har ansett att prövningen ej borde ankomma på läns­ styrelsen utan förläggas till vederbörande vattendomstol. Till stöd härför har kollegiet anfört följande. Fråga om fiskådras sträckning sammanhänger mycket ofta med uppfö­ rande av fast fiskebyggnad eller annat byggande i vatten, som ändock på­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kallar vattendomstols prövning. Det kan vidare ej i förväg avgöras att en flyttning av fiskådra ej är till förfång för någon. Skulle det under målets handläggning hos länsstyrelsen visa sig att så skulle vara förhållandet, måste ansökningen avvisas. Om fråga om fiskådras läge och sträckning samt dess flyttning alltid finge upptagas av vattendomstol, skulle ett onö­ digt dubbelarbete eller en resultatlös ansökning undvikas. Härtill kommer att formerna för vattendomstols handläggning av ett ansökningsmål er­ bjuda större garantier för att någons rätt ej trädes för nära samt för att resultatet blir sakligt riktigt, än länsstyrelses prövning. Länsstyrelsen torde bliva i hög grad beroende av uppfattningen hos den fiskeritjänsteman, som yttrat sig över ansökningen, medan en vattendomstol har större möjligheter att bilda sig en egen åsikt i frågan, framför allt genom att sammanträda på platsen. Ett av vattendomstol meddelat beslut kan också på ett enkelt sätt erhålla publicitet genom anteckning i vattenboken. Departementschefen. Det är ett synnerligen viktigt fiskevårdsintresse att vandringsfisken ej alltför mycket hämmas i sin rörelsefrihet. De bestäm­ melser till förekommande härav som finnas i 1896 års lag äro delvis täm­ ligen allmänt hållna och erbjuda numera icke ett fullt tillräckligt skydd. De torde därför, såsom kommittén föreslagit, böra förtydligas och i viss mån skärpas. Av flera skäl är det emellertid nödvändigt att denna revi­ sion sker med försiktighet. Kommitténs förslag innefattar enligt min me­ ning i allt väsentligt en lämplig och skälig avvägning mellan de olika intressen, varom i detta sammanhang är fråga. På några punkter har jag emellertid funnit mig böra föreslå vissa jämkningar. Sålunda har jag ansett mig böra beakta de vid remissbehandlingen fram­ förda önskemålen att bestämmelserna om fiskådra måtte göras tillämpliga på allt rinnande eller hopträngt vatten där fiskvandring förekommer. I en­ lighet härmed har i departementsförslaget angivits att i »vattendrag och sund» fiskådra skall finnas i varje gren där fisken har sitt drev. Detta innebär bl. a. att om vattnet i en älv på viss sträcka ledes fram i kanal vid sidan av den naturliga älvfåran, fiskådra skall finnas i kanalen, såvida fisken kan sägas ha sitt drev i denna. Huruvida så är fallet eller ej får bedömas efter förhållandena vid tidpunkten i fråga. Förekommer fisk­ vandring såväl i den naturliga fåran som i kanalen, skall fiskådra finnas i dem båda. I vad mån ett vattendrag eljest skall anses uppdelat i grenar kan naturligtvis i vissa gränsfall bli föremål för tvekan, men några avgö­ rande praktiska olägenheter lära ej komma att föranledas härav. I varje fall torde det vara uppenbart att det nu i vissa norrlandsälvar på sina håll tillämpade bruket, att fasta laxfisken slås ut över en hel flodarm, framdeles kommer att bli tillåtet endast såvitt en särskild rättighet därtill kan anses föreligga, exempelvis på grund av urminnes hävd. Även tolkningen av or­ det »sund» kan måhända någon gång bereda vissa svårigheter. Av samman­ hanget torde emellertid tillräckligt tydligt framgå, att uttrycket ej skall åsyfta bredare vatten än att det i praktiken är möjligt att anbringa en sam­ manhängande avstängning från strand till strand. Vad angar frågan om fiskådras omfattning och läge vid flodmynningar och på liknande ställen — ofta mycket goda fiskeplatser — biträder jag lika­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 127

ledes kommitténs förslag. Detta torde tämligen nära överensstämma med vad som nu tillämpas och synes vara ägnat att, åtminstone i flertalet fall, bereda ett någorlunda tillfredsställande skydd. I den mån på något håll större fredningsområde kan vara behövligt torde lokala bestämmelser där­ om kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen. I likhet med kommittén har jag också ansett lämpligt att länsstyrelsen jämväl i nu avsedda fall skall kunna meddela dispens från förbudet att använda sådant redskap eller eljest anbringa sådan anordning som kan hindra fisken att komma fram. Detta förbud har, med anledning av vad som anförts vid remissbehand­ lingen, i departementsiörslaget utvidgats till att avse även anbringande i omedelbar närhet av fiskådra av anordning med syfte att avhålla fisken i ådran från att gå fram i denna. Däremot har jag icke ansett erforderligt att i lagtexten närmare än i gällande lag angiva vilka redskap som skola vara förbjudna. I sådant avseende föreskrives följaktligen blott, att fiskådra skall hållas fri från redskap som kan hindra fiskens gång. Härav torde tillräckligt tydligt framgå, att bl. a. vanlig notdragning är tillåten men att å andra sidan notar eller liknande rörliga redskap ej få hållas stadigt ut­ satta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som t. ex. en fiskegård eller en ryssja. I anslutning till nämnda förbudsbestämmelser har i departementsförslaget — liksom i kommitténs förslag — upptagits ett stadgande att om någon äger särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta den rät­ tigheten till godo. Jag har nämligen icke arrfeett mig kunna biträda önske­ målet att sådan rättighet ej längre skall äga giltighet. Emellertid vill jag framhålla att bestämmelsen endast avser rättigheter att uppföra fiskebygg­ nad eller vidtaga annan anordning »för fiske». Den äger sålunda icke tilllämpning i fråga om dammbyggnader för annat ändamål, t. ex. vattenregle­ ring. Beträffande dylika byggnader bör enligt min mening i princip anses gälla att fiskådra skall finnas. Det bör följaktligen icke anses tillåtet att placera en ålkista eller ett liknande redskap i en dammöppning om ej fri passage för fisken finnes på annat håll. En annan sak är att det i nu åsyftade fall ej sällan kan möta svårigheter alt tillämpa bestämmelserna om fiskådra efter deras ordalydelse. Det lär emellertid överhuvud icke vara möjligt att generellt i lag angiva var fiskådran skall gå i konstbyggnader. Med hänsyn härtill är det önskvärt att den som vill utsätta fiskeredskap i dylik byggnad på förhand skyddar sig mot efterräkningar genom att söka länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsen torde vara oförhindrad att vid meddelande av dylikt tillstånd föreskriva de närmare villkor länsstyrelsen finner påkallade. Vad till sist beträffar frågan om befogenhet för länsstyrelsen att med­ dela från lagen avvikande föreskrifter angående fiskådra vill jag framhålla, att en sådan befogenhet ej sällan torde kunna vara av stort praktiskt värde. Särskilt i reglerade vattendrag kan det mången gång vara önskvärt att fisk­ ådran förlägges till annan del av vattnet än den djupaste, där strömmen

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ofta är mycket stark. Likaså kan det t. ex. vid en flodmynning vara för­ månligt att fiskådrans fortsättning i havet kan givas en annan sträckning än enligt huvudregeln. Det bör icke möta några avgörande betänkligheter att låta länsstyrelsen besluta om dylik flyttning av fiskådra. — I vissa fall skulle det säkerligen också vara till fördel för fiskevården, om fiskådrans bredd kunde lokalt utökas. Ett så betydande ingrepp i enskild rätt synes mig emellertid ej lämpligen böra ske i annan form än genom lagstiftning. Ej heller kan jag förorda någon uppmjukning av kravet på samtycke från alla som kunna lida förfång av den tilltänkta åtgärden. Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört. Kommittén har förutsatt att besvär över länsstyrelses beslut i nu avsedd fråga skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. Därest länsstyrelsernas befogenhet begränsas på sätt jag nu föreslagit lär emellertid prövningen utan olägenhet kunna förläggas till Kungl. Maj :t i statsrådet.

36—39 §§. Beträffande dessa paragrafer, som handla om åtgärder mot vanskötsel av fiske, torde jag få hänvisa till den tidigare framställningen.

40—42 §§. Enligt 17 a § 1896 års lag skall den, som olovligen fiskar i annans fiske­ vatten eller sätter ut fast redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig an­ nans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömas för olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. Vidare stadgas, att om delägare missbru­ kar sin rätt i samfällt fiske, han skall straffas med dagsböter. Motsvarande bestämmelser återfinnas i kommittéförslaget under 54 och 55 §§. I 54 § föreslås sålunda straff för den som »idkar fiske vartill han ej äger rätt». Kommittén har i motiven framhållit att under detta uttryck borde inbegripas dels olovligt fiske å annans enskilda vatten, dels ock obe­ hörigt utsättande av fast redskap i fritt fiskevatten. Brottet har betecknats såsom olovligt fiske. Enligt 55 § skall vidare såsom för olovligt fiske dömas envar, som olov­ ligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske, eller olovligen genom fiskeredskap, stängsel eller skrämselanordning avhåller fisk från att gå fram i fiskådra, eller missbrukar sin rätt i samfällt fiske, eller ock på visst i paragrafen närmare angivet sätt håller notvarp eller redskap utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska. I motiven har anförts att bestämmelsen om straff för anbringande av hinder i fiskadra vore avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet om utestäng­ ande av fisk från annans fiskevatten, vilket stadgande, enligt sina förar­ beten, icke skulle åsyfta annat än olaglig avspärrning av rinnande vatten Straffet har av kommittén för normalfallen föreslagits till dagsböter, ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 129

under tio. Om brottet är att anse såsom synnerligen ringa, skall dock en­ ligt förslaget lindrigare straff kunna ådörnas. Å andra sidan skall, om fis­ ket bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller omständigheterna eljest äro försvårande, kunna dömas till fängelse i högst sex månader. Till motivering för dessa stadganden har kommittén anfört, att det funnes behov av skärpta åtgärder mot tjuvfisket och att normalstraffets minimum där­ för ansetts böra höjas. Detta medförde emellertid, att strafflindring borde kunna inträda vid mera obetydliga förseelser, som medförde ringa skada och ofta skedde av obetänksamhet. Fängelsestraff borde kunna ådömas, förutom vid vaneförbrytelser och olovligt fiske i större skala även t. ex. i sådana fall, då fisken haft ett betydande avelsvärde eller fångstobjektet eljest varit särskilt värdefullt.

Vid remissbehandlingen har Göta hovrätt uttalat betänklig­ heter mot den föreslagna höjningen av normalstraffet samt erinrat att nå­ got särskilt straffminimum ej funnes beträffande olovlig jakt, ehuru detta brott i allmänhet syntes uppfattas som svårare än olovligt fiske. Åtskilliga länsstyrelser och andra myndigheter ha däremot ansett, att straffet för olovligt fiske borde skärpas utöver vad kommittén föreslagit, t. ex. genom att minimum höjdes från tio till tjugu dagsböter eller genom att den särskilda lägre skalan för synnerligen ringa brott finge utgå. Som stöd för dessa yrkanden har anförts, att det tilltagande tjuvfisket på många håll utgjorde en verklig fara för fiskbeståndet samt att det hos domsto­ larna funnes en viss benägenhet att utmäta så lindriga straff att respekten för lagen minskades. Svenska fiskevårds förbundet, föreningen statens fiskeritjänstemän samt förvaltningsutskotten i Västernorrlands och Norrbottens läns hushållnings­ sällskap ha ifrågasatt, om ej en särskild strängare straffskala borde tilllämpas vid olovligt fiske efter lax. Till motivering härav har bl. a. anförts, att om ett fast laxfiske olovligen utbyggdes i fiskådran, kunde detta medföra att vinsten av fisket ökades med kanske 1 000 kronor om dagen. Tjuvfiske efter lax borde jämställas med tjuvskytte efter älg. Hovrätten för övre Norrland har bl. a. erinrat att det förhållandet, att fängelse skulle kunna ådömas även vid allmänt försvårande omständigheter, medförde vissa processuella olägenheter. Sålunda uteslötes därigenom möj­ ligheten att i bagatellfall använda strafföreläggande.

Departementschefen. I departementsförslaget ha straffbestämmelserna uppdelats på tre paragrafer. I 40 § behandlas olovligt fiske i egentlig mening, d. v. s. fiske i vatten där vederbörande icke bar rätt till sådant fiske varom fråga är. Straffet har för normalfallen satts till detsamma som enligt gällande lag, eller dagsböter utan särskild begränsning nedåt. Vid sidan därav föreslås en strängare straff skala med ett minimum av tjugu dagsböter och ett maximum av sex månaders fängelse för sådana fall då fisket avsett lax eller bedrivits vane­ mässigt eller i större omfattning. Något behov av att kunna döma till frihets- 9 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

straff även då omständigheterna eljest äro försvårande torde i praktiken knappast föreligga. Samma straff som lör olovligt fiske skall enligt 41 § drabba den, som olovligen genom grävning eller annorledes drager annans fiske till sig eller bryter mot bestämmelserna om öppethållande av fiskådra eller mot ord­ ningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt vatten. Däremot har jag icke ansett lämpligt att missbruk av fiskerätt i samfällt fiske skall kunna medföra frihetsstraff. Påföljden för sådant missbruk har följaktligen i 42 § — liksom enligt gällande lag — bestämts till dagsböter. Obehörigt utmärkande av redskap eller notvarp bör enligt min uppfattning överhuvud ej kriminaliseras. I stället bör den som lider skada av åtgärden kunna påkalla handräckning för utmärkningens avlägsnande. Enligt 17 a § andra stycket i 1896 års lag må brott som avses i lagen icke utan angivelse åtalas av allmän åklagare, om det endast förnärmar enskilds rätt. Jag har ansett lämpligast att denna begränsning nu borttages. Kom­ mittén hade föreslagit att i vissa fall åtalsrätt skulle tillkomma jämväl sta­ tens fiskeritjänsteman samt fisketillsynsman som för ordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen. För min del har jag dock av flera skäl funnit mig icke böra tillstyrka detta förslag. 43 §. I 18 § 1896 års lag stadgas, att vid olovligt fiske fångsten eller, om den ej kan tillrättaskaffas, dess värde skall vara förverkat till fiskevattnets innehavare eller, då fisket skett på fritt fiskevatten, till kronan. Kommittén har föreslagit att, förutom fångsten, jämväl vid fisket begagnade redskap i regel skola dömas förverkade, dock ej om brottet är att anse som synnerligen ringa eller sådan påföljd eljest befinnes obillig. I remissyttrandena har detta förslag i allmänhet tillstyrkts el­ ler lämnats utan erinran. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har så­ lunda uttalat att den ifrågavarande skärpningen enligt hans uppfattning vore välbehövlig. Hovrätten för övre Norrland har däremot anfört, att förverkande även av redskapen syntes vara en alltför allvarlig påföljd i normalfallen. Den borde anknytas endast till ett mera kvalificerat brottsligt förfarande. Departementschefen. Enligt min uppfattning tala goda skäl för att även redskap som använts vid olovligt fiske skola kunna förklaras förverkade. Förutsättningarna därför synas lämpligen böra vara i stort sett desamma som i 2 kap. 17 § strafflagen uppställts för förverkandeförklaring enligt den lagen. Bestämmelser i enlighet härmed ha upptagits i 43 § i departementsförslaget. Frågan vem förverkad egendom skall tillfalla behandlas i 45 §. I detta avseende intager tydligen fångsten en särställning. Den bör liksom för när­ varande tillkomma fiskerättsägaren. Vad redskap beträffar kan däremot fiskerättsägaren knappast anses ha några berättigade anspråk, övervägande skäl ha därför synts mig tala för att värdet av förverkat redskap skall till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 131

falla kronan. Jag erinrar att denna ordning tillämpas i fråga om jaktred­ skap som dömts förbrutna på grund av olovlig jakt (36 § lagen om rätt till jakt). 44 §. Denna paragraf är avsedd att ersätta 19 § 1896 års lag. Där stadgas bl. a. att om någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten, anträffas på bar gärning, må den som fiskevattnet äger eller innehaver eller hans folk från den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och be­ hålla det till dess han bjuder rätt för sig. I fritt vatten tillkommer enahanda befogenhet åklagaren. Kommittéförslaget upptager i 57 § första stycket ett motsvarande stadgande, dock med tillägg att i fritt fiskevatten sådant beslag må verk­ ställas även av fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller fiskerimyndighet. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att rätten att kvarhålla gods som bevis skall upphöra, om ej åtal eller angivelse till åtal skett inom en månad från det den fiskande blivit känd. Vidare stadgas i tredje stycket, att med beslagtaget gods som ej utgöres av fångst skall för­ faras på samma sätt som med hittegods. I motiven har kommittén framhållit att reglerna om beslag vid olovligt fiske ägde stor praktisk betydelse. De fyllde dubbla syften: ett civilrätts­ ligt, nämligen att trygga fiskerättshavarens rätt till skadestånd, och ett straffprocessuellt, nämligen att säkra möjligheterna att inför eller utom rätta överbevisa den brottslige om hans gärning. Beträffande innebörden av förslaget har kommittén bl. a. anfört att av hänvisningen till hittegodslagstiftningen följde, att godset komme att tillfalla beslagtagaren om äga­ ren ej bleve känd inom ett år från det beslaget anmäldes hos polismyndighet eller ägaren ej komme inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats om beslaget eller ägaren eljest kunde anses ha uppgivit sin rätt. I remissyttrandena ha endast vissa detalj erinringar framställts. Fiskeriintendenten i södra distriktet, förvaltningsutskottet i Blekinge läns hushållningssällskap och Södra Sveriges fiskeriförening ha hemställt att beslagsrätt uttryckligen måtte tillerkännas även sådan tillsyningsman vilken av fislcerättsägarna satts att bevaka deras fiskevatten. Samma fråga har berörts av lantbruksstgrelsen, som likaledes ansett, att en dylik av fiskerättsägarna anställd tillsyningsman borde ha beslagsrätt, men samtidigt framhållit, att det icke syntes påkallat att för detta syfte göra någon änd­ ring i förslaget, enär han syntes kunna betraktas såsom tillhörande eller likställd med fiskerättsägares folk. Göta hovrätt har bl. a. erinrat att åklagare och fisketillsynsman borde få rätt att ingripa även på enskilt vatten, t. ex. mot en utlänning som fis­ kade vid Skånes kust. Vidare har hovrätten ansett det böra klart angivas vilka av hittegodslagens bestämmelser som skulle vara tillämpliga i fråga om förfarandet med beslagtaget gods. Bestämmelsen i 5 § hittegodslagen,

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att upphittare som ej fullgör vad i 1 § av lagen är stadgat skall straffas efter allmän lag och hava förverkat all rätt på grund av fyndet, borde skäligen ej tillämpas mot en fiskerättsägare som använt sig av sin rätt enligt fiske­ lagen att taga i beslag och kvarhålla gods. Slutligen har hovrätten anmärkt att det i lagtexten borde uttryckligen utsägas att beslagsrätten omfattade också förverkad fångst. Ett uttalande av sistnämnda innebörd har gjorts även av Svea hovrätt. Departementschefen. Numera finnas allmänna bestämmelser om beslag i 27 kap. rättegångsbalken. Enligt detta kapitel må beslag läggas å varje före­ mål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. I allmän­ het får beslag äga rum allenast efter beslut av åklagaren eller, i stad, den polistjänstemän som leder förundersökningen angående brottet. Om fara är i dröjsmål, må dock, även utan sådant beslut, åtgärden verkställas av underordnad polisman. I dylikt fall skall emellertid anmälan om beslaget skyndsamt göras hos åklagaren eller undersökningsledaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den som drabbats av beslag äger hos rätten påkalla prövning av beslaget. Om detta därvid fastställes, skall rätten tillika utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas. I annat fall än nu sagts skall åtal väckas inom en månad från det beslaget verkställdes. Väckes ej åtal i rätt tid, skall beslaget hävas. Dessa bestämmelser äro, i den mån ej annat föreskrives, tillämpliga även på specialstraffrättens område. Några särskilda stadganden om rätt för åklagar- och polismyndigheterna att verkställa beslag på grund av olovligt fiske behövas följaktligen icke längre. Däremot torde föreskrifter om beslagsrätt för fiskerättshavare icke kunna undvaras. Fiskerättsägarna lära nämligen även i fortsättningen i stor utsträckning bli hänvisade till att själva bevaka sina vatten. Jag förordar också, i anslutning till kommitté­ förslaget, att rätt till beslag tillerkännes fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen. Tillräcklig anledning att begränsa den­ na befogenhet till fritt fiskevatten synes mig icke föreligga. Det bör emellertid enligt min mening ej lämpligen ifrågakomma att bibe­ hålla den nuvarande regeln, att egendom som tagits till vedermäle och pant må behållas tills den fiskande »rätt för sig bjuder». Att en sådan regel upp­ tagits i 1896 års lag torde väsentligen bero på att enligt lagens ursprungliga lydelse åtalsrätten i princip var förbehållen målsäganden. Det tedde sig då naturligt, att det fick ankomma på honom att omhändertaga bevismaterialet, men att å andra sidan sådant kvarhållande icke borde få bestå längre än till dess ägaren givit sig tillkänna och erkänt förseelsen. Numera har emel­ lertid saken kommit i ett annat läge. Alltsedan 1942 har nämligen olovligt fiske kunnat åtalas även av allmän åklagare, om det av målsäganden an­ givits till sådant åtal, och genom den nyligen genomförda rättegångsreformen har målsägandens åtalsrätt än mer förlorat sin betydelse. Enligt 20 kap. 8 § rättegångsbalken i dess nya lydelse må nämligen målsägande ej väcka åtal för annat än rena målsägandebrott, såvida han ej först angivit brottet

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 133

och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum. Detta medför att utredning­ en i mål om olovligt fiske så gott som undantagslöst kommer att handhavas av vederbörande åklagare. Det bör då också ankomma på honom att omhän­ dertaga beslagtagen egendom samt att avgöra, om och när sådan egendom utan våda kan återställas till ägaren. Verkställes beslag av annan än åklaga­ ren eller befattningshavare vid polisväsendet, synes därför det beslagtagna böra skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Häremot kan måhända invändas, att fiskerättshavaren i så fall ej längre skulle få möjlighet att utnyttja egendomen som pant för sitt anspråk på skadestånd. Om, på sätt jag förut förordat, som huvudregel föreskrives att redskap skola vara förverkade, kan nämnda synpunkt få betydelse allenast i fråga om annan egendom. A denna kan fiskerättshavaren enligt 26 kap. rättegångsbalken erhålla kvarstad, därest han själv eller genom åklagaren framställer yrkande därom hos domstolen. De nuvarande beslagsreglerna torde, åtminstone såvitt angår fiskerättshavares befogenhet att taga vedermäle och pant, icke äga tillämpning å fångsten. Eftersom denna skall vara förverkad till fiskerättshavaren lär det icke kunna förutsättas att tjuvfiskaren äger någon lösningsrätt, utan fiske­ rättshavaren torde vara befogad att genast tillgodogöra sig det fångade. Det synes lämpligt att i den nya lagen upptages ett uttryckligt stadgande av den­ na innebörd. Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag så­ lunda anfört.

Jag vill i detta sammanhang nämna att kommittén i 58 § av sitt förslag upptagit ett stadgande av innehåll att om den, som dreve olovligt fiske, satte sig till motvärn mot någon som hade beslagsrätt, detta skulle straffas såsom egenmäktigt förfarande. En sådan hänvisning måste numera anses överflö­ dig, och stadgandet har därför ej medtagits i departementsförslaget.

45 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid behandlingen av 43 §. 46 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning mot olovligt stäng­ ande av fiskådra eller obehörig utmärkning av notvarp. Den motsvarar 17 § 1896 års lag och 53 § i kommittéförslaget. Den nu gällande lagen innebär i huvudsak, att om fiskådra blivit olag­ ligen stängd med fiskeredskap eller notvarp hålles utmärkt i oriktigt läge eller under tid av året då det ej nyttjas, utmätningsmannen i orten må, på ansökan av den som därav lider men, meddela nödig handräckning. Enligt kommitténs förslag skall, därest allmänna intressen äro i fråga, ansökan om handräckning kunna göras även av allmän åklagare, statens

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fiskeritjänsteman och fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller fiskerimyndighet. Ett par remissinstanser ha ansett, att befogenhet att söka handräckning borde tillkomma jämväl länsfiskeritjänstemännen. Dessutom har i några yttranden gjorts gällande, att handräckning genom utmätningsman vore en alltför tidsödande åtgärd. Det vore lämpligare att polismyndighet och fiske­ tillsynsman finge rätt att utan omgång ingripa, så snart olaglig stängning av fiskådra ägt rum. Departementsförslaget ansluter till kommitténs förslag. Länsfiskeritjänste­ männen torde, i den mån de anses böra fullgöra övervakningsuppgifter, lämpligen kunna förordnas till fisketillsynsmän. Det lär därför icke vara behövligt att särskilt omnämna dem i detta sammanhang. Ej heller synes det lämpligt att åt polismän och fisketillsynsmän gives en vidsträcktare befo­ genhet i förevarande avseende än som följer av de allmänna reglerna om beslag.

47 §.

Denna paragraf överensstämmer nära med 60 § i kommittéförslaget. I första stycket stadgas att beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av bestämmelse i förslaget skall anslås i länsstyrelsens lokal samt tillkänna­ givas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten. Andra stycket innehåller föreskrifter att tiden för besvär mot länsstyrelses beslut skall vara två månader, räknat från anslagsdagen, och tredje stycket upp­ tager en bestämmelse av innebörd att sådant beslut av länsstyrelse, som avser ordningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt fiskevatten, läget av fisk­ ådra, tillstånd att i fiskådra utsätta redskap m. m. eller åtgärder mot van­ skötsel av fiske, skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Vid remissbehandlingen av kommittéfcrslaget har kammarkollegiet erin­ rat att anslag i länsstyrelsens lokaler samt tillkännagivande i länskungö­ relserna syntes vara en tämligen värdelös form för delgivning. Det vore lämpligare att beslutet, förutom att det intoges i ortstidningar, ansloges i kommunerna samt att skriftlig underrättelse sändes till sökande och för­ klarande. Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt om uttryckliga föreskrifter hur kostnaderna för kungörandet i länstrycket och i tidningarna skulle bestridas. Dessa föreskrifter kunde förslagsvis utformas antingen så att kostnaderna skulle betalas av allmänna medel, där ej beslutet meddelats uteslutande i enskilt intresse, eller också så att allt kungörande skulle bekostas av stats­ verket. Till förmån för sistnämnda lösning kunde åberopas, att hela fiske­ regleringen ytterst bottnade i det allmännas intresse. Vad kammarkollegiet anfört har icke synts mig innefatta tillräckliga skäl att frångå kommittéförslaget. Däremot har jag ansett lämpligt att en

Knnffl. Maj:ts proposition nr 60.

bestämmelse meddelas om hur kungörelsekostnaderna skola bestridas, över­ vägande skäl ha synts mig tala för att dessa kostnader alltid få stanna på statsverket.

Övergångsbestämmelserna. Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1950, varvid 1896 års lag bör upphöra att gälla. 1 förslaget har, i enlighet med vad som brukar tillämpas, upptagits en erinran, att om i lag eller författning före­ kommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya la­ gen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. I övrigt ha några särskilda övergångsstadganden icke ansetts erforderliga.

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt.

Kommittén. Som framgått av det förut anförda har kommittén förutsatt, att i den mån den nya lagstiftningen om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vatten­ område medförde intrång i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av statsmedel. Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta ämne. Enligt 1 § i detta förslag skall ersättning i anledning av intrång i fiske­ rätt utgå i följande tre fall, nämligen dels då visst vattenområde, där enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, enligt nya lagen blir att hänföra till fritt fiskevatten, dels då enligt bestämmelse i nya lagen varje svensk med­ borgare erhåller rätt att, annorledes än med torsksnöre eller långrev, i en­ skilt fiskevatten i saltsjön bedriva fiske, som tidigare var förbehållet strand­ ägaren, och dels då särskild rättighet till fiske genom nya lagen blir helt eller delvis utan verkan. Ersättningen skall omfatta gottgörelse för värdet av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyndats honom. Om fisket vid nya lagens ikraftträdande var upplåtet till annan, skall jämväl denne njuta ersättning för honom till­ skyndad skada. I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka uppta­ gits i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med an­ ledning av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. I fråga om de fall, då ersättningsrätt ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huru­ vida och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar

136 Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.

minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga att på ett bindande sätt styrka sina anspråk, överhuvud vore det enligt kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verk­ ningar. I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde för­ lusten av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl det ia allmänna intrång ersättas. I 2 § av kommitténs förslag stadgas, att ersättningsfrågorna skola prövas av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder). Sådana skola finnas till det antal och med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och skola enligt 3 § bestå av ordförande och två ledamöter. Till ordförande skall Konungen utse en lagkunnig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter skola utses i den ordning Konungen bestämmer. De skola väljas bland personer som inom nämndens verksamhetsområde äro eller varit ägodel­ nings- eller vattenrättsnämndemän eller eljest äga förtrogenhet med förhål­ landena där samt erfarenhet i värdering av fast egendom. Ansökan om ersättning skall enligt 4 § göras skriftligen, och det förutsättes att detta skall ske inom ett visst antal år från lagens ikraftträdande, vid påföljd att talerätten eljest går förlorad. I 5 § givas föreskrifter om förfarandet vid fiskevärderingsnämnd. Som huvudregel skall enligt förslaget gälla att sökanden och kronan skola er­ hålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför nämn­ den. Om en ersättningsbegäran uppenbarligen icke förtjänar avseende, skall den dock kunna avslås utan sådant sammanträde. I övrigt föreskrives, att nämnden må tillerkänna sökande skälig gottgörelse för utgifterna å ären­ det samt att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet. Under 6 § stadgas bl. a., att den som är missnöjd med beslut av fiskevärrteringsnämnd äger draga ersättningsfrågan inför domstol genom att in­ stämma talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom. I 7 § har upptagits ett stadgande om återförvisning från domstol, och i 8 § stadgas slutligen att kronans talan inför fiskevärderingsnämnd och dom­ stol skall bevakas av kammarkollegiet.

Yttrandena.

Vid remissbehandlingen har från enstaka håll gjorts gällande, att ersättningsrätt borde medgivas även i vissa andra fall än dem som upp­ tagits i kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda an­ fört, att i de stora insjöarna gottgörelse borde utgå jämväl därest avsevärt intrång i befintliga rättigheter uppkomme till följd av stadgandena om fritt

Kungl. Maj.ts proposition nr 60- 137

fiske i enskilt vatten där, och kammarkollegiet har yttrat att bestämmelsen om viss rätt för envar att i saltsjön fiska med torsksnöre och långrev syntes kunna föranleda ersät! ningsanspråk som icke borde avvisas. Vissa erinringar ha vidare gjorts med anledning av kommitténs utta­ landen angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lantbruksförbund har framhållit att det vore av stor vikt att förlusten av fiske­ rätt ej skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure innehavet av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då på sätt och vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas och ersättas. Fastighetsbildningssakkunniga ha med instämmande av lantmäteristyrelsen ifrågasatt, om ej efter mönster av 9 § expropriationslagen en uttrycklig föreskrift borde meddelas om att ersättning skulle utgå alle­ nast såvitt skadan eller intrånget övervägde nyttan. Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som dessutom förklarat sig anse att ersättning aldrig boide lämnas i annat fall än då den lidna förlusten vore mera betydande. Kammarkollegiet har däremot ansett det vara en fördel att något stadgande om kvittning av skada mot nytta ej upptagits i förslaget. Härom har kollegiet anfört följande: Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreg­ lerna bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt nå­ gon lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en så­ dan regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara svåra att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga avkastning, som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan en viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig tid. Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten mot det ökade kapitalvärdet. Beträffande fiskevärderingsnämndernas antal och sammansättning har statskontoret framhållit såsom angeläget att icke flera sådana nämnder in­ rättades än som vore oundgängligen erforderligt. Fastighetsbildningssakkun­ niga ha anfört, att det icke syntes finnas skäl att vid angivande av behörig­ hetsvillkoren för ledamotskap särskilt omnämna ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän, och kammarkollegiet har uttalat att i fiskevärderingsnämnd alltid borde ingå vederbörande fiskeriintendent eller annan sta­ tens fiskeritjänsteman. I fråga om förfarandet i ersättningsärenden har kammarkollegiet anfört, att preklusionsfristen för framställande av anspråk ej borde tilltagas allt­ för snävt. Dess längd borde tillkännagivas genom anslag i kommunerna och annonsering i ortspressen. Vidare har kollegiet uttalat betänkligheter mot förslaget att ersättningsanspråk skulle kunna avslås utan att sammanträde hållits. Även om ett anspråk vore uppenbart ogrundat kunde det för tilltron till rättsskipningen vara av ej ringa betydelse att sökanden finge tillfälle att framläggå sin sak vid ett sammanträde och att därvid erhålla upplys­ ning om grunden till att hans talan icke förtjänade avseende, överhuvud borde enligt kollegiets mening fiskevärderingsnämndernas verksamhet reg­ leras i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol. Därest så

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skedde, syntes det böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt. I övrigt må nämnas att lantmåteristyrelsen erinrat att det i mera inveck­ lade fall kunde erfordras särskilda utredningar för att fastställa vilken fastighet inom ett skifteslag som kunde vara berättigad till ersättning. Sve­ riges lantbruks förbund har ansett det böra övervägas om ej ersättningsfrå­ gan borde ex officio upptagas beträffande varje fastighet till vilken hörde fiskerätt. I varje fall borde underrättelse om ersättningsbestämmelserna tillställas alla ägare av sådan fastighet. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, om ej bestämmelserna angående fiskevärderingnämnder borde kompletteras med regler om ett skiljedomsförfarande. Härom har länssty­ relsen anfört i huvudsak följande. Nämnden torde i händelse så sker böra tilläggas befogenhet att — utan handläggning å sådant sammanträde som avses i 5 § i den föreslagna lagen om ersättning för mistad fiskerätt — icke blott avslå en ansökan om ersätt­ ning utan även i förekommande fall hänskjuta en sådan framställning till skiljemän för bedömande av ersättningsbeloppet. Denna utväg synes kunna anlitas särskilt i sadana fall, då varken innehållet eller omfattningen av den rättighet, varå ersättningsanspråket grundar sig, är föremål för tvekan. För den händelse exempelvis själva rätten till ersättning i analogt fall redan erkänts, men ersättningsbeloppets bestämmande tarvar hörande av sakkun­ niga eller vittnen inför domstol eller eljest påfordrar en mera omständlig utredning, synes den nu föreslagna anordningen möjliggöra ett enklare och snabbare förfarande och verka till en minskning av värderingsnämndernas arbetsbörda.

Departementschefen.

Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av stats­ medel enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fislcerättslagstiftningen föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen önskvärt att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén före­ slagna anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl till­ godose båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om sådana nämnder. Med kommitténs nu förevarande lagförslag har avsetts att reglera, för­ utom frågan om gottgörelse i anledning av intrång i fiskerätt, jämväl spörs­ målet om skadestånd för förluster i samband med den ifrågasatta nya lag­ stiftningen om ägogräns mot allmänt vattenområde. Eftersom det visat sig ogörligt att redan nu genomföra en sådan lagstiftning, har departementsförslaget begränsats till de fiskerättsliga ersättningsspörsmålen. På grund därav har en mindre jämkning vidtagits i rubriken. Också i övrigt har viss överarbetning ägt rum. Bestämmelserna i 1 § i departementsförslaget överensstämma i sak med motsvarande stadganden i kommitténs förslag. Jag har sålunda icke ansett mig böra föreslå, att ersättningsrätt skall medgivas i flera fall än de i kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 139

mittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt upptagna bestäm­ melserna om fritt fiske på enskilt vatten i de stora insjöarna samt om viss rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i saltsjön torde i själva verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda fiskerätten utöver vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär, på sätt jag förut framhållit, den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att lämna andra än svenska medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på enskilt fiskevatten kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk. Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kom­ mitténs nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget. I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att ut­ döma ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet. Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras. Stadgandena i 2 och 3 §§, om fiskevärderingsnämnderna och deras sam­ mansättning samt om tiden för framställande av ersättningsanspråk, mot­ svara med vissa jämkningar 2—4 §§ i kommittéförslaget. Jag har icke an­ sett behövligt att några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap an­ givas i lagtexten. Jag utgår från att Kungl. Maj :t ändock kommer att tillse att önskemålet om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktas. Med anledning av vad kammarkollegiet anfört i denna fråga vill jag emel­ lertid framhålla, att det icke synes mig lämpligt att statens fiskeritjänstemän anlitas som ledamöter. I den mån deras erfarenhet i fiskefrågor be­ höver tagas i anspråk bör det ske genom att de höras såsom sakkunniga. Fristen för framställande av ersättningsanspråk har, i överensstämmelse med vad som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen, satts till fem år. I samband med utfärdandet av närmare föreskrifter för fiskevärderingsnämndernas verksamhet torde få övervägas vilka åtgärder som lämpligen kunna vidtagas för att hland allmänheten sprida kännedom om preklusionstidens längd. Att, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, sända per­ sonlig underrättelse till alla fiskerättsägare i landet eller stadga skyldighet för nämnderna att ex olficio upptaga alla tänkbara ersättningsfall kan av praktiska skäl uppenbarligen icke ifrågakomma. Innehållet i 4 och 5 §§ motsvarar 5 § i kommittéförslaget. För att nämn­ derna ej skola onödigt betungas har jag ansett mig höra bibehålla regeln att sammanträde ej behöver hållas, om ansökningen är uppenbart ogrundad. De erinringar mot denna regel som framställts av kammarkollegiet ha icke synts mig vara av avgörande vikt. Ej heller har jag ansett lämpligt att öppna möjlighet för nämnderna atl hänvisa vissa ärenden till skiljemannaförfa-

140 Kungl. Moj:ts proposition nr 60.

rande. En sådan anordning skulle i allmänhet knappast medföra någon för­ enkling eller kostnadsminskning men kunde äventyra den enhetlighet i skadebedömningen som bör eftersträvas. Såsom 6 § har meddelats en föreskrift att ersättning till ledamot av fiskevärderingsnämnd skall utgå av statsmedel efter grunder som fastställas av Kungl. Maj :t. I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i 6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärde­ ringsnämnd väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att det i dylika fall ej sällan lär bli fråga om att åberopa ny utredning synes denna utväg vara att föredraga framför att i enlighet med vad kammarkol­ legiet ifrågasatt låta talan fullföljas till hovrätt. Stadgandet i 7 § i kommittéförslaget om återförvisning från domstol har ansetts kunna utgå. Föreskrifterna i 8 § om bevakande av kronans talan överensstämma med samma paragraf i kommitténs förslag. Slutligen ha i 9—12 §§, vilka sakna motsvarighet i kommittéförslaget, upptagits vissa stadganden till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestäm­ melserna ha avfattats i viss anslutning till 57 och 58 §§ expropriationslagen och 9 kap. 54 § vattenlagen.

Någon särskild medelsanvisning med anledning av de föreslagna bestäm­ melserna synes ej vara erforderlig förrän för budgetåret 1950/51. Skulle fråga om utbetalning uppkomma redan dessförinnan, torde för ändamålet få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den

20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.

I 29 § förslaget till lag om rätt till fiske förutsättes att föreskrifter av domstol rörande utnyttjande av samfällt vatten skola kunna påkallas ge­ nom ansökan. Dylika ärenden lära med hänsyn till sin betydelse böra prö­ vas av fulisutten rätt. Ett stadgande därom bör följaktligen intagas i G § andra stycket förevarande lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen.

K o m in i 11 é n bär i sitt betänkande anfört, att rätten till fiske i ett visst vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett stort an­ tal fastigheter. Genom att fiskerätten sålunda splittras på många händer hade missförhållanden uppkommit med avseende både å fiskevården och å den rättvisa fördelningen av fisket. Enligt kommitténs mening förelåge där­ för ett starkt behov av att fiskerinäringens intressen bleve bättre tillgodo­ sedda vid avstyckningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 141

För vinnande av detta syfte har kommittén till en början föreslagit, att till 19 kap. 3 § jorddelningslagen skall fogas ett nytt, femte moment av in­ nehåll att fiske ej må genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskenäringen i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna. Dessutom bär kommittén förordat, att i anslutning till de i 12 § samma ka­ pitel upptagna bestämmelserna om avstyckad ägovidds rätt till delaktighet i samfälligheter eller i särskilda rättigheter, som tillkomma stamfastighe­ ten, skall meddelas en föreskrift, att om fastigheten har andel i samfällt fiske, avstyckning ej må så verkställas, att andelen därigenom delas, med mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den om­ fattning, som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfälligheten till någon, som ej är delägare. I samtliga de remissyttranden, där dessa förslag berörts, har vitsordats att bestämmelser i syfte att förhindra en alltför långtgående upp­ delning av den med fastigheterna förenade fiskerätten vore starkt påkallade. Uttalanden av denna innebörd ha sålunda gjorts av bl. a. fastighet sbildningssakkunniga. Emellertid ha dessa sakkunniga — med vilka lantmåteris tyr elsen instämt — likväl icke ansett sig kunna tillstyrka, att kommitté­ förslaget genomfördes i hela sin utsträckning. De ha till en början framhål­ lit att skillnad borde göras mellan å ena sidan sådana fall, då stycknings­ lott tilldelades ett till gränserna bestämt vattenområde med åtföljande fis­ kerätt i detta område, och å andra sidan de fall, då den erhölle en ideell andel antingen i ett vattenområde med därtill hörande fiske eller enbart i fiske. Med hänsyn till systematiken i 19 kap. jorddelningslagen borde det icke ifrågakomma att i 3 § behandla andra fall än de förstnämnda; de se­ nare hörde hemma under 12 §. Till utveckling härav ha de sakkunniga an­ fört följande. De sakkunniga vilja till en början erinra om att fastighet tillkommande rätt till fiske enligt gällande rätt ej må självständigt göras till föremål för avstyckning. Sådan rättighet kan alltså icke för sig genom avstyckning frånskiljas fastigheten eller delas. Delning av rätt till fiske kan blott följa som ett slags korrelat till avstyckning av mark, därvid i enlighet med jord­ delningslagens terminologi med mark även avses vattentäckt område. Härvidlag niåste man göra skillnad på de fall, då fisket är samfällt och då det har uppdelats mellan delägarna i skifteslaget. Förstnämnda fall bör med hänsyn till jorddelningslagens systematik regleras i 12 §, som anger i vad mån med avstyckad ägovidd må följa rätt till delaktighet i särskilda rättig­ heter som tillkomma stamfastigheten. Har fisket blivit delat genom skifte å vattenområdet, i vilket fall alltså fastighet, för vilken utlagts lott i vatten­ området, ensam har rätt till fiske i det till fastigheten hörande vattenområ­ det, äger man vid avstyckning från fastigheten icke särskilt disponera över fisket. Detta kan endast bli uppdelat som följd av att vattenområdet intages i avstyckningen. Härvid kan antingen förfaras så, att vattenområdet delas mellan styckningsdelarna, varvid även fisket delas med vattnet, eller så, att vattenområdet jämte fisket undantages såsom för sakägarna gemensamt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

andel däri tillägges styckningslotten. Ha emellertid vattenområdet och fis­ ket skiftats vart för sig, må andel i fisket tilläggas styckningslott utan sam­ manhang med rätten till vattenområdet. Även då i de nu nämnda fallen det är avsett att tillägga styckningslott andel i fisket, bör fråga om tillåtlighe­ ten harav vara att bedöma enligt reglerna i 12 §. Under denna paragraf sy­ nas alltså böra behandlas alla de fall, då det är fråga om att tillägga styck­ ningslott andel i fiske, vare sig detta tillkommer styckningsfastigheten en­ sam eller utgör en samfällighet för denna och andra fastigheter. I fortsättningen ha de sakkunniga anfört, att de funnit övervägande skäl tala mot att några begränsningar överhuvud föreskreves i fråga om av­ styckning i den formen, att det avstyckade området erhölle en till gränser­ na bestämd fiskelott. Från de sakkunnigas yttrande i denna del torde jag få återgiva följande. Givet är att en på sådant sätt åstadkommen uppdelning av fisket på flera händer kan vara till skada. Att märka är emellertid att delning av fisket i detta fall icke kan förhindras utan att man stadgar förbud mot att avstycka vattenområde. Enligt de sakkunnigas mening måste det dock anses mindre tillfredsställande att sålunda av hänsyn till fisket införa restriktioner med avseende å rätten att göra vattenområde till föremål för avstyckning. Även om man med tanke på de avstyckningar av vattenområde, som ske för till­ godogörande av vattenkraft eller eljest för industriella eller därmed jämför- ].!§a ändamål, skulle göra förbehåll för de fall, då avstyckningen skulle med­ föra fördelar som överväga de skadliga verkningarna för fisket, kan det lik­ väl befaras att ett förbud mot avstyckning av vattenområde, som skulle vara till men för fisket, i många fall skulle visa sig hinderligt för ur andra synpunkter fullt legitima och önskvärda avstyckningar. Det kan med andra ord befaras, att ett dylikt förbud skulle leda längre än som påkallas av syf­ tet med lagstiftningen. Det förhåller sig nämligen så, att viss lott i vattenomrade mindre ofta avstyckas endast för att styckningslotten skall få fiske­ rätt; avstyckningen avser i allmänhet även att tillgodose intressen av helt andra slag.

Vad härefter angår sådana avstyckningar då styckningslotten erhölle allenast en ideell andel i fiske, ha de sakkunniga uttalat, att det syntes väl­ betänkt att i jorddelningslagen införa vissa restriktioner i syfte att före­ bygga att rätten till fiske i ett vattenområde delades upp på alltför många andelar. Även härvid borde man emellertid skilja mellan olika fall, näm­ ligen det, då fråga vore om andel enbart i fiske, och det, då styckningslot­ ten skulle erhålla andel i vattenområde jämte fisket där. Det förra fallet inträffade, när vattenområdet vore skiftat men fisket lämnats oskiftat, och dessutom när vattenområdet och fisket däri skiftats vart för sig. Under dy­ lika förhållanden vore nämligen fisket att betrakta som en särskild rättig­ het, som ensam för sig kunde uppdelas på andelar. De sakkunniga ha fram­ hållit att det främst vore för detta fall som restriktiva bestämmelser vore påkallade. Olägenheterna av att en fiskerätt uppdelats på flera händer syn­ tes nämligen ha varit mest framträdande, när det varit fråga om andel i ett fiske som vant samfällt för ett helt skifteslag. Däremot ha de sakkunniga varit tveksamma, om begränsningar borde införas även för det fall att delningen av fisket skedde genom att avstyckningslotten tilldelades andel i vattenområdet. Rörande denna fråga ha de sakkunniga anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 143

Mera tveksamt är huruvida under lagstiftningen böra inbegripas även de fall, då fisket är gemensamt för skifteslaget till följd av att vattenområdet ej undergått delning och då sålunda såväl vattenområdet som fisket däri äro samfällda. Vill man i dessa- fall tillägga avstyckad lägenhet andel i fis­ ket, måste det såsom förut nämnts ske genom att lägenheten får andel i vat­ tenområdet. Samma blir förhållandet, om vattenområdet jämte fisket däri är skiftat. Andel i enbart fisket kan då icke tilläggas den avstyckade lägen­ heten; denna måste för att få fiskerätt erhålla andel i vattenområdet. Givet är att uppdelning av vattenområde på flera andelar, vilken har till följd att även fisket uppdelas på motsvarande sätt, är till lika stor skada för fisket som delning av andel i samfällt fiske. Om fastighetsbildningssakkunniga likväl hysa tvekan om lämpligheten av att låta sådana delningar som nu nämnts inbegripas under den tilltänkta lagstiftningen heror det därpå, att restriktionerna i så fall måste avse rätten att tillägga avstyckad ägovidd andel i vattenområde, ej i fiske. Att begränsa den möjlighet härtill som för närvarande föreligger och som kan vara motiverad av varjehanda skäl finna de sakkunniga knappast tillrådligt. Såsom framgått av det anförda ha fastighetsbildningssakkunniga ansett inskränkande bestämmelser böra meddelas i stort sett endast med avse­ ende på rätten att tillägga avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske. Vad beträffar den närmare utformningen av dessa bestämmelser ha de sakkun­ niga förklarat sig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag om krav på sam­ tycke från övriga delägare i fisket i samma omfattning som fordrades för upplåtelse av fiskerätt. I denna del ha de sakkunniga yttrat, att en sådan fordran visserligen kunde sägas vara en logisk konsekvens av den tanke­ gång som legat till grund för upplåtelsereglerna men att den från praktisk synpunkt vore mycket betänklig. Förhållandena med avseende på rätten till vatten och fiske vore merendels ytterst tilltrasslade. Det torde ofta nog kom­ ma att erfordras både kostsamma och tidsödande utredningar rörande dessa förhållanden för att avgöra huruvida föreskriven majoritet ernåtts. Visser­ ligen syntes det, med tanke på avstyckningens natur, åligga förrättningssökanden att förebringa utredning härom. I regel saknade han emellertid förmåga härtill, och det kunde förutses att det bleve förrättningslantmätaren som måste verkställa utredningen. Med hänsyn till de praktiska svårig­ heterna borde därför enligt de sakkunnigas mening det av kommittén upp­ ställda kravet ersättas med en föreskrift om skyldighet för förrättningslantmätaren att pröva, huruvida andel i fisket kunde tilläggas lägenheten utan men av någon betydelse. Vid en dylik prövning borde förrättningsmannen ha att beakta ej blott huruvida delningen kunde antagas komma att med­ föra menliga verkningar för fisket eller eljest inkräkta på övriga delägares rätt att fiska i vattenområdet; med tanke på den betydelse fisket mången­ städes hade såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk måste också den största hänsyn tagas till den verkan delning av fiskerättighet kunde ha för styckningsfastigheten. Härvidlag borde tillämpningen vara ytterst restriktiv. På de skäl för vilka jag sålunda redogjort ha fastighetsbildningssakkun­ niga hemställt, att det i kommittéförslaget upptagna tillägget till 11) kap. 3 g

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

j orddelningslagen måtte utgå samt att den under 12 § samma kapitel före­ slagna nya bestämmelsen måtte givas i huvudsak den innebörden, att av­ styckad ägovidd ej finge jämte annan styckningsdel tilläggas rätt till del­ aktighet i fiske, som tillkomme stamfastigheten eller vore samfällt för stam­ fastigheten och annan fastighet, om därigenom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse. Även kammarkollegiet har framställt erinran mot förslaget att rätten att giva avstyckad fastighet andel i samfällt fiske skulle göras beroende av sam­ tycke från majoriteten av de andra delägarna. Enligt kollegiets mening vore det i princip förkastligt att medgiva avsteg från en jordpolitisk grundsats endast därför att övriga delägare i skifteslaget ej motsatte sig avsteget. I stället syntes det kravet böra uppställas, att delning ej finge ske, om detta kunde lända till avsevärt men för de övriga fastigheter som hade andel i fisket. I anslutning till vissa uttalanden i kommittébetänkandet bär kollegiet vidare yttrat, att det syntes önskvärt att genom jämkningar i bestämmelser­ na om avstyckning och bildande av servitut vid jorddelning underlätta till­ skapandet av särskilda fiskefastigheter, som komme att omfatta en tomt eller en lägenhet av typen arbetarsmåbruk jämte fiskerätten i en sjö eller en del av ett vattendrag. Fastighetstypen syntes ej få någon större betydelse för fiskets upphjälpande men komme säkerligen att bliva begärlig för per­ soner som på grund av läggning eller minskad arbetsförmåga ej önskade ett hårdare eller tidsbundet arbete. Föreningen statens fiskeritjänstemån har ifrågasatt, att förslaget skulle kompletteras med bestämmelser, vilka möjliggjorde att fiskevatten skildes från en jordbruksfastighet och finge bilda egen fastighet. Därigenom skulle nämligen yrkesfiskare och andra beredas tillfälle att inköpa t. ex. ett antal smärre, varandra angränsande fiskevatten, vilka vart för sig vore av föga värde för den nuvarande ägaren, och sammanslå dessa till ett helt, ratio­ nellt brukningsbart fiskeområde.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit har det ej sällan visat sig medföra olägenheter att den till en fastighet hörande fiskerätten i sam­ band med avstyckning uppdelats mellan stamfastigheten och styckningslotterna. Särskilt ha sådana olägenheter framträtt, när fiskerätten haft ka­ raktären av andel i oskiftat fiske. Om en delägare i dylikt fiske från sin fastighet avstyckar t. ex. ett stort antal tomter och alla dessa utrustas med fiskerätt, minskas naturligen lätt de övriga delägarnas intresse för fiske­ vårdande åtgärder. Det framstår också redan i och för sig som en orättvisa att fiskerättsförhållandena rubbas på dylikt sätt. Till främjande av en bättre ordning i förevarande avseende har kommit­ tén föreslagit, att vissa inskränkande bestämmelser skola fogas till 3 och 12 §§ i 19 kap. jorddelningslagen. Emellertid ha både fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen avstyrkt förslaget, utom såvitt angår möjligheten att tilldela avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske eller i visst annat fiske av jämförelsevis sällan förekommande slag. I enlighet härmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 145

ha dessa remissinstanser ansett, att ändring borde ske endast i 12 § i ka­ pitlet. De skäl som anförts för yrkandet om en sådan begränsning synas mig övertygande och jag har därför ansett mig böra biträda detsamma. Jag vill framhålla att även en dylik, mindre omfattande lagstiftning kan få stor praktisk betydelse. I de flesta av våra fiskevatten lär nämligen fisket vara samfällt för hela skifteslaget. Enligt kommittéförslaget skall i allmänhet avstyckningslott kunna till­ delas andel i samfällt fiske allenast om samtycke från övriga delägare er­ hållits i den omfattning som kräves för upplåtelse av fiskerätt. Såsom fram­ hållits i remissyttrandena kunna emellertid från flera synpunkter betänk­ ligheter anföras mot en sådan föreskrift. Departementsförslaget har därför avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen förordat. Det kunde ifrågasättas om icke motsvarande bestämmelser som i föreva­ rande förslag borde införas i lagen om fastighetsbildning i stad. Något prak­ tiskt behov därav lär emellertid icke föreligga, detta så mycket mindre som enligt lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t kan förordna att vad som är stadgat om avstyckning på landet skall äga tillämpning även beträffande område i stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan. Ej heller torde det för närvarande finnas tillräcklig anledning att vidtaga åtgärder för att möjliggöra bildandet av särskilda fiskefastigheter. Denna fråga synes mig dock kunna förtjäna att framdeles upptagas till förnyat övervägande.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

I kommitténs betänkande har framhållits, att det vore ett utbrett önske­ mål att yrkesfiskarena skulle erhålla större trygghet för att få kunna dispo­ nera erforderlig mark för bodar, bryggor och andra anläggningar som er­ fordrades för fiskets bedrivande. Särskilt i Norrland vore fiskarena för fisket i ytterskärgårdarna flerstädes beroende av tillgång till sommarbodar på annans mark. Även för torkställningar och linnande ändamål ansåge sig fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark. På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit att expropria­ tionsrätt skall medgivas för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrym­ me för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket. Sådan expropriation skall dock enligt förslaget ej kunna före­ tagas av annan än kronan, kommun eller hushållningssällskap och skall en­ dast kunna avse förvärvande av nyttjanderätt under en lid av högst tjugu­ fem år. Om expropriation beviljas, skall den exproprierande äga rätt att till enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erfor­ derligt område under erinran att detta får användas endast för det ändamål som expropriationen avser. 10 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 60.

146 Kungl. Muj.ts proposition nr 60.

Vid remissbehandlingen har ingen principiell erinran framställts mot förslaget. Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett, att expropriation borde få ske även för bostadsändamål. Styrelsen har som motivering härför anfört att markvärdet i skärgårdarna stegrats mycket starkt till följd av den omfatt­ ning sommarnöjesbebyggelsen mångenstädes tagit. Härigenom hade fiskar­ befolkningen fått ökade svårigheter att erhålla nödig mark icke blott för bryggor, sjöbodar och dylikt utan även för bostäder. Liknande uttalanden ha gjorts av Medelpads kustfiskarförbund samt av länsstyrelsen i Gävle­ borgs län och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap. Domänstyrelsen har ansett det böra övervägas, om ej expropriationsrät­ ten borde omfatta också mark till fiskodlingsdammar. Den mark som där­ vid konune i fråga vore i allmänhet ej särskilt värdefull utan bestode ofta av kärr och myrar. Styrelsen har härom anfört följande. Vattenkraftverk och flottningsföreningar föranleda stor skada på fisket men äro i regel villiga att avhjälpa skadorna och förfoga också i allmänhet över medel därtill. Ett effektivt sätt är därvid utplantering av större fisk än yngel, då den större fisken har avgjort bättre möjligheter att gå till i de reglerade vattnen. För ynglets utveckling till större sättfisk krävas fiskod­ lingsdammar, men nämnda företag sakna i regel mark därför. Även för andra företag samt för hushållningssällskap och fiskerättsägare kan behov föreligga att förvärva för dylika anläggningar lämplig mark. Departementschefen. Behovet av att kunna bereda fiskarbefolkningen å en viss ort utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket måste enligt min uppfattning anses äga så­ dan vikt att expropriationsrätt för dess tillgodoseende är väl motiverad. Däremot torde åtminstone för närvarande tillräcklig anledning icke före­ ligga att medgiva expropriation för anskaffande av bostäder åt fiskare eller för att möjliggöra anläggande av fiskodlingsdammar. Jag delar också kommitténs uppfattning att expropriationsrätt bör till­ komma allenast kronan, kommuner och hushållningssällskap samt att den bör begränsas till att avse förvärv av tidsbestämd nyttjanderätt. För att ändamålet med expropriationen skall kunna vinnas torde det vara nödvän­ digt att den exproprierande kan verkställa upplåtelser till andra. Bestäm­ melserna på denna punkt ha emellertid underkastats viss formell jämkning. Vid departementsförslagets avfattande har förutsatts att lagstiftning kom­ mer till stånd i enlighet med det förslag till lag om ändring i expropria­ tionslagen, vilket på föredragning av chefen för justitiedepartementet re­ mitterats till lagrådet den 18 februari 1949.

Kungl. Mai ds proposition nr 60. 147

Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Beträffande innehållet i detta förslag torde jag få hänvisa till vad jag förut anfört om kronans fisken. I kommitténs motsvarande författningsförslag hade upptagits en bestäm­ melse att även annat fiske i saltsjön som hörde till kronopark eller kronoflygsandsfält finge allmänt begagnas, om det ej vore särskilt disponerat. På grund av erinringar i remissyttrandena har emellertid denna bestämmelse ansetts böra uteslutas.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till 1) lag om rätt till fiske, 2) lag om ersättning för mistad fiskerätt, 3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 19b6 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden, 4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, 5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion, samt 6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m. Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—5 upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­ nom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Greta Liizell.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

Om fritt och enskilt fiskevatten.

1 §• Med avseende å rätten till fiske skola rikets vattenområden vara inde­ lade i fritt och enskilt vatten.

2 §.

Fritt fiskevatten är öppna havet och annat vatten som ej enligt 8—7 §§ utgör enskilt fiskevatten. 3 §. Enskilt fiskevatten är i saltsjön allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd även­ som, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. 4 §. Enskilt fiskevatten är i saltsjön även allt vatten som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än ettusen meter räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd. Vad nu sagts gäller dock ej vatten vid ö eller ögrupp som från fastlandet helt skiljes av annat vatten än i första stycket sägs. 5 §• Finnes i saltsjön eljest fiskevatten, vilket saknar förbindelse med öppna havet annat än över vatten som enligt 3 eller 4 § är att anse såsom enskilt, är också sådant fiskevatten enskilt.

6 §.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön dessutom dels i Norrbottens län vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd väs­ terut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Sandö; dels i Kalmar län allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 149

Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan, allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Bredhäll—Bo­ skärs nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Lj usklabb—Soen, allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö —Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö Örskärs nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—-Eneskärs yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets —Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—syd­ östra udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nordspets. 7 §• Vad i 3—5 §§ stadgas angående omfattningen av enskilt fiskevatten i salt­ sjön skall äga motsvarande tillämpning beträffande Vänern, Vättern, Hjäl­ maren och Storsjön i Jämtland. Dock skall till enskilt fiskevatten därjämte hänföras i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—-Värköns nordspets— sydöstra udden av Hammarnäslandet. Vattnet i Mälaren är enskilt fiskevatten med undantag för det vatten i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden, som är beläget på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fast­ landet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till när­ maste ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Ringsökalven —Bastlagnö—Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta linjer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets. Övriga sötvatten äro i sin helhet enskilt fiskevatten.

Om vattenstånd.

8 §• Vattendjup och strandlinjer skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vatten­ stånd, nämligen

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i saltsjön normalt medelvattenstånd; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala; i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm; i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

Om fasta och rörliga redskap.

9 §• Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet. Annat fiskeredskap benämnes rörligt redskap.

Om fiske i fritt fiskevatten.

10 §.

I fritt fiskevatten må varje svensk medborgare fiska; dock må i annat fall än i 11 § sägs fast redskap där utsättas endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer. Den som äger fiskerätt i enskilt vatten må ej förvägras tillstånd att där­ ifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt fiskevatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

11 §•

Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast redskap vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd. Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av särskild rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare begränsad än där sägs.

12 §.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i fritt fiskevatten endast efter tillstånd av Konungen. Äger han fiskerätt i enskilt vatten, skall han dock i fråga om rätt att därifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt vatten vara likställd med svensk medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 151

Om fiske i enskilt fiskevatten.

13 §. Fisket i enskilt fiskevatten tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer av vad nedan stadgas. 14 §. Vid rikets östra kust må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten bedriva fiske med rörligt redskap efter strömming (sill) och skarpsill en­ ligt vad nedan sägs, nämligen: a) i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Upp­ sala län med notar, skötar och sillnät; b) i Stockholms län med skötar och sillnät i vatten som har större djup än sex meter; c) i Södermanlands och Östergötlands län samt i Kalmar län norr om Kråkelund med skötar och sillnät i vatten som har större djup än sex meter och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fast­ landet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd, dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet fiskerättsägaren inom följande områden, nämligen i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten in­ nanför räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sun­ dens smalaste ställen, i Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är smalast, i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö— fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe på fastlandet, ävensom i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder; samt d) i Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust med skötar och sillnät. 15 §. Vid kusten av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust må varje svensk medborgare fiska med tobisnot i enskilt fiske­ vatten. 16 §. I Gotlands län må i saltsjön varje svensk medborgare i enskilt fiskevat­ ten fiska med nät som är att hänföra till rörligt redskap ävensom med tobisnot. 17 §. Vid Blekinge läns södra kust må varje svensk medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt fiskevatten på ett avstånd ej understigande tre­ hundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra

152 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät och tobisnot är fis­ ket fritt ända intill stranden. 18 §. Vid Skånes östra och södra kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap. 19 §. Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap ävensom med mindre ålryss ja; dock är fisket efter ostron förbehållet fiskerättsägaren intill tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

20 §.

Fiske med långrev i enskilt fiskevatten må i saltsjön bedrivas av varje svensk medborgare, förutom i den utsträckning som följer av 17—19 §§, jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och varå 4 § första stycket icke äger tillämpning.

21 §.

Har i någon del av saltsjön fiske i enskilt fiskevatten oklandrat och efter gammal sed bedrivits av andra än fiskerättsägaren utöver vad enligt 14— 20 §§ är medgivet, skola de fiskande vara bibehållna vid rätten därtill. Vad nu sagts skall dock icke gälla fiske efter strömming (sill) eller skarpsill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.

22 §.

I Vänern må svensk medborgare, ändå att han ej är fiskerättsägare, fiska i enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser. 1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkes­ mässigt; det må begränsas till att avse visst område. 2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där. 3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd. 4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 153

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken även äger att på framställning av fiskerättsägare från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

23 §. I Vättern må fiske med utter och drag samt med agnnot hedrivas av varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten utanför öppen strand. 24 §. I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rör­ ligt redskap på ett avstånd ej understigande ettusen meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd. 25 §. I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten bedriva sikfiske med nät på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lakstrut). 26 §. Konungen må bestämma, att sådan rätt till fiske som avses i 14—25 §§ skall tillkomma även den som ej är svensk medborgare.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

27 §. Till förekommande av att fiskerättsägare förbehållet fiske hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av 14 eller 17 § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter rörande längden av de redskap som där­ vid må användas och avståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke. Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter som erfordras för att förebygga, att fiskerättsägare förbehållet fiske med fast redskap hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas av varje svensk medborgare. 28 §. Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att nyttja. Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning.

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

29 §. Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för flera fastigheter må nyttjas av delägarna efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rät­ ten på ansökan av delägare föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan så­ dan föreskrift meddelas skola de övriga delägarna genom särskilda under­ rättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare må ej göras av en delägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med sam­ äganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en delägare och skall likaså endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske. 30 §. Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas. 31 §. Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, dom eller skatt­ läggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiskevatten, skall det gälla. Dylik särskild rättighet äger dock icke giltighet mot sådan rätt till fiske som avses i 14—25 §§. 32 §. Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lappar­ nas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om rätt att nyttja annans strand m. m. 33 §. Fiskande må, när sådant erfordras för fiskets utövande, äga tillträde till annans strand och vattenområde samt nyttja dem för tillfällig uppdragning av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden eller vattenområdet eller har fiskerätt där. Ändå att sådant förfång uppkommer, må den, som med stöd av bestäm­ melserna i 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid annans strand, mot ersättning för skada och intrång nyttja stranden på sätt i första stycket sägs. Tomt eller plantering må dock ej tagas i anspråk om det kan und­ vikas utan väsentlig olägenhet. Kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp, skall detta be­ stämmas av tre skiljemän, av vilka vardera parten väljer en och den tredje tillkallas av de sålunda valda eller, om dessa ej enas, på parts begäran ut­ ses av överexekutor. I övrigt skall i fråga om skiljemännen, förfarandet, skiljedomen och skiljedomskostnaderna i tillämpliga delar gälla vad i 5, 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 155

och 10—26 §§ lagen om skiljemän är stadgat. Vill någon av parterna att saken prövas av domstol, skall det ske, såvida ej skiljemän redan blivit utsedda.

Om fiskådra. 34 §. I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag mynnar i havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, skall fisk­ ådran med oförändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet trehundra meter ut. Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig före­ skriva, att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs, om sådant i visst fall påkallas av allmänt eller enskilt fiskeriintresse och åtgärden ej kan antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt till densamma. 35 §. Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas anordning, avsedd att av­ hålla fisken i ådran från att gå fram i denna. Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sak­ kunnig medgiva undanlag från vad i första stycket sägs. I fråga om fiske­ byggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat lända till efterrättelse. Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskadra, skall han njuta den rättigheten till godo.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske. 36 §. Om fiske, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom allt­ för hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka träffa överenskommelse med fiskerättsägaren om fiskets bedrivande, överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år. 37 §. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskom­ melse, skall fiskeritjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och därvid angiva vilka föreskrifter rörande liskets bedrivande som enligt hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmä­ lan skett, skall länsstyrelsen därom underrätta fiskerättsägaren med före­ läggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas. Underrät­

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

telsen skall delgivas fiskerättsägaren på sätt om delgivning i rättegång är stadgat. Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid pla­ nens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som fiskerätts­ ägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och gälla mot framtida fiskerättsägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet att följa planen. 38 §. Följes ej fiskeriplan, må länsstyrelsen, på yrkande av statens fiskeritjänsteman, utdöma förelagt vite ävensom stadga nytt vite. 39 §. Vad i 36 och 37 §§ sägs om fiskerättsägare skall, därest nyttjanderätten till fisket är upplåten till annan, gälla även denne.

Ansvarsbestämmelser m. m.

40 §. Fiskar någon utan lov i vatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, dömes för olovligt fiske till dagsböter. Avser det olovliga fisket lax, eller idkas det vanemässigt eller i större omfattning, dömes för grovt olovligt fiske till dagsböter, ej under tjugu, eller till fängelse i högst sex månader. 41 §. Såsom olovligt fiske skall ock anses, om någon olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller bryter mot vad i 35 § första stycket är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 § sista stycket eller 27 §. 42 §. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, dömes till dagsböter. 43 §. Vid olovligt fiske vare det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkat. Redskap som använts vid fisket skall ock förklaras förverkat, såvitt äga­ ren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat redskapet eller särskild rätt därtill. Finnes i annat fall någons rätt till redskap som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 157

44 §. Fiskar någon olovligen i enskilt fiskevatten och ertappas han å bar gär­ ning eller anträffas hans redskap utsatta i vattnet, må den som har rätt till det idkade fisket eller hans folk taga förverkad fångst samt redskap, båt och annat i beslag. Enahanda befogenhet tillkommer i såväl fritt som en­ skilt fiskevatten av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­ synsman. Beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till närmaste polis­ man; dock må fiskerättshavare behålla förverkad fångst som enligt vad i 45 § sägs skall tillfalla honom. 45 §. Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock värdet av förverkat redskap, tillfalla kronan. Vid olovligt fiske förverkad fångst tillfaller den som har rätt till det id­ kade fisket eller, om fisket skett i fritt fiskevatten eller i fiskådra med red­ skap som ej må användas där, kronan. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff. 46 §. Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med vad i 35 § första stycket sägs, och följer ej rättelse genast efter det till­ sägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad. Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvai’p allenast i syfte att därigenom avhålla an­ nan från att fiska. Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteman eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­ synsman göra ansökan om handräckning.

Om besvär m. m. 47 §. Beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag skall anslås i länssty­ relsens lokal samt, med angivande av anslagsdagen, på statsverkets bekost­ nad tillkännagivas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten. Mot länsstyrelsens beslut må talan fullföljas hos Konungen genom be­ svär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två må nåder från anslagsdagen. Beslut, som avses i 27 §, 34 § andra stycket, 35 § andra stycket och 37 §, skall lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, om ej länsstyrel­ sen annorlunda förordnar.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. Genom lagen upphävas lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kanyl. Mcij.ts proposition nr 60. 159

Förslag

till

Lag om ersättning för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Kommer jämlikt lagen den 1949 om rätt till fiske visst fiske­ vatten, vari enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, att utgöra fritt fiskevatten, eller föranleder bestämmelse i 14—19 §§ sagda lag i något fall, att varje svensk medborgare erhåller rätt att bedriva fiske som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, eller blir på grund av stadgande i 31 § berörda lag särskild fiskerättighet, som ägde giltighet enligt äldre lag, helt eller delvis utan verkan, skall ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för strandägaren eller rättighetens ägare gått förlorad därigenom att fisket bli­ vit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyn­ dats honom. Var den 1 januari 1950 rätt till fiske, vilken enligt vad ovan sagts gått för­ lorad, till någon upplåten, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada.

2 §•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd (fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konung­ en bestämmer. Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen fram­ ställas hos nämnden före den 1 januari 1955. 3 §. Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga leda­ möterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid råd­ husrätt. 4 §. Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid

160 Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar av­ seende. Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för utgifterna å ärendet. Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. 5 §. Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen.

6 §.

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

7 §•

Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Er­ inran härom skall intagas i beslutet. 8 §. Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkol­ legiet.

9 §. Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall er­ sättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsent­ ligen utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen. I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huru­ vida nedsättning skall ske.

10 §. Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördel­ ning. Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjor­ ton dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare. Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tid­ ning inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning. De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av stats­ medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 161

11 §•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å in­ tecknings huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan till in­ skrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdo­ maren har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.

12 §.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. 11

11 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­ ning av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Underrätt vare------- — -—- -— —- lagfaren domare. Vid annan------- — — — — av arvode; 8. tillstånd till försäljning av sam- 8. tillstånd till försäljning av sam­ fälld egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om sam­

äganderätt, underställning av del­ äganderätt, underställning av deläga­ ägares beslut eller meddelande av res beslut eller meddelande av sär­ särskilda föreskrifter angående god skilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om mans förvaltning enligt lagen om för­ förvaltning av bysamfälligheter och valtning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller intagande i rät­ och rättigheter, föreskrifter jämlikt tens protokoll av förening enligt la­ 29 § lagen om rätt till fiske angående gen om ägofred; eller nyttjande av samfällt fiske eller in­

tagande i rättens protokoll av för­ ening enligt lagen om ägofred; eller 9. dödande av förkommen handling. Skall i------------------------ överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950.

Kungl Maj:ts proposition nr 60. 163

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avstyckning skall--------------------- — nödiga vägar. Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas. om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig­ ägovidd skall följa rätt till delaktig­ het i område, som vid lantmäteriför- het i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt än­ rättning avsatts för gemensamt ända­ damål, i äga, som eljest är samfälld mål, i äga, som eljest är samfälld för för stamfastigheten och annan fas­ stamfastigheten och annan fastighet, tighet, eller i särskilda rättigheter eller i särskilda rättigheter och för­ och förmåner, som tillkomma stam­ måner, som tillkomma stamfastighe­ fastigheten; dock må, där någon ten. Därvid må ej till ägovidd, som styckningsdel skall utgöra eller till­ avstyckas, läggas andel i fiske, om höra jordbruksfastighet, andel i all­ därigenom skulle för fisket uppkom­ männing eller därmed jämförlig sam­ ma men av någon betydelse. Ej hel­ fällighet, som är av vikt såsom stöd ler må, där någon styckningsdel skall för jordbruket, icke tillfalla fastig­ utgöra eller tillhöra jordbruksfastig­ het som ej är avsedd för jordbruk. het, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, till­ falla fastighet som ej är avsedd för jordbruk. För de------- -------- -------- sådan fastighet. Avsättande av —------------— — fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950; dock skall vad däri stad­ gats icke utgöra hinder för avstyck­ ning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.

Senaste lydelse se SFS 1947:700.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande in­ föras en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

Fastighet, som------------------------- fjällrenskötselns behov; 15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller jordbruk; 16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tät­ bebyggelse och därmed samman- bebyggelse och därmed samman­ hängande anordningar eller för att hängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. för upplåtelse med tomträtt; eller 17. för att å viss ort bereda fiskar­ befolkningen utrymme för uppföran­ de av brygga, bod eller annan an­ läggning, som erfordras för yrkes­ fisket. Särskild rätt------------------------- till nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om expro­ priation till gagn för yrkesfisket.

112 §.

Rätt till expropriation för ändamål som il §17 sägs må, om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas an­ nan än kommun eller hushållnings­ sällskap. Expropriationen må endast avse förvärv av nyttjanderätt under en tid av högst tjugufem år.

1 Gällande lydelse se SFS 1947:326. Förevarande lagförslag utgår från den lydelse lagen om expropriation skall erhålla enligt ett den 18 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 165

(Föreslagen lydelse) Exproprierad nyttjanderätt må upplåtas till enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiska­ re för det ändamål som expropriationen avsett. Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950.

Förslag

till

Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer. Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär­ skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 de­ cember 1959.

Närvarande:

j ustitieråden G eijer , D ahlman , L ech , regeringsrådet Q uensel .

Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­ rättade förslag till 1) lag om rätt till fiske, 2) lag om ersättning för mistad fiskerätt, 3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1956 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden, 4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, samt 5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion.

Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Ko­ nungen i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t — med återkallande av förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt — förordnat att för ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över 1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, samt 2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter. Lagrådet: Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 167

Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt — vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden. Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande framgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad förslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras syste­ matik och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med var­ andra, icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit i redaktionellt avseende samordnade. Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens för­ slag till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget uppta­ ger regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gräns­ lagen till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga om Mälaren — en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola samman­ falla. Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, åter­ givas till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos de båda förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt ge­ nomförd, ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag. Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftningssynpunkt fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför allt faller genast 1 ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gräns­ lagen, torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga det ämne som lagen behandlar till att avse samtliga vattenområden i riket. Genomföras dessa ändringar och iakttages därjämte vad lagrådet nedan förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika na­ turlig som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen. Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas num­ rering och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från lagrådets sida i varje särskilt fall. Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstift­ ningens trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen. Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss grundläggande betydelse, nämligen

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Lagrådet: Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna. Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering. Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att all­ mänt vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande, i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträf­ fande de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för be­ greppsbestämningen i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra lagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 169

Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten. Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrå­ gavarande lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jorda­ balken, och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda syn­ punkten, att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt -— utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerätts­ lagen — upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lag­ rådet vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordning­ en verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska om­ fattande och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbetonade för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar. Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vatten­ djup och strandlinjer. Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.

i §■

Lagrådet: Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna be­ stämningen av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.

Regeringsrådet Quensel: Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika di­ rekt ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra områden. Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll — indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångs­ bestämmelserna, och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller di­ rekt. Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyc­ kas angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola beteck­ nas. Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kunna dragas om indelningens rättsverkningar. Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 § enskilt vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheter­ na. Natux ligtvis maste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egen­ dom; och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna, icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart. Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» ut­ märker motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke kunna påvisas. Över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledan­ de för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i register­ fastigheter är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå) i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i in­ delningen och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag av olika slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civil­ rättslig betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett område kan vara föremål för rättigheter eller ej. Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna ersätta direkt pa sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten. Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att, om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbegreppet och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastig­ hetsbildning och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Häiav ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visser­ ligen en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tve­ kan om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och för sig kunna synas lika rimliga som denna. På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall \ara all­ mänt vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkel­ se), att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten läm­ nas orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt men skola vara enskilt vatten. Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egent­ lig bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträf­ fande begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla un­ dantagslöst. Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten, och i motiven har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att genom lagstiftning tillförsäkras ägare av öar och holmar. Även den »rätt att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer, om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i all­ mänt vatten. Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i all­ mänhet skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis an­ nat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som undantagen från principen betinga.

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden för­ lora sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevarande lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just över­ gången till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.

Justitieråden Dahlman och Lech: Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» så­ tillvida oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fas­ tighetsregisterförordningens terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftning­ en på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbe­ stämmelserna kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle.

Justitierådet Geijer: Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten, nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vatten­ områden, som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upp­ taga de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten. En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lagtext, allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som den med förslaget avsedda. Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller sy­ nes emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stadgandena fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begrep­ pen allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande, att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närva­ rande befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sam­ manhang i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkning­ arna av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vatten­ område är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 173

ningar ändock anses önskvärda, sådana böra komma till användning. Blott med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband med fastighetsregistret, är enskilt.

2 §.

Lagrådet: Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätt­ tillgängliga. Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna syn­ punkt till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta, att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det allmänna medvetandet. Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av 1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hän­ syn till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga resultatet att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer. Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande. Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna med­ föra risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder para­ grafen gått direkt till avsnittet under 2 —• tolkar undantagsregeln så, att vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig alle­ nast till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är beläget» eller något liknande uttryck. Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran, varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö näinnes holme, medan där­ emot ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom — t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än etthundra meter äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp» också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även här böra komma till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med så­ dan förbindelse». Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undan­ tagsbestämmelserna för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här skall komma i betraktande.

3 §. Lagrådet: För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i ha­ vet synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom 4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområ­ det i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragning­ en lämnad upplysning rättas till Seskarö.

4—6 §§. Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel: Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sam­ manföras i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf -—- avseende söt­ vattnen i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästfoljande paragraf skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagan­ de bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §. I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande att anföra. Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i 7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vatten­ områden i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hän­ föras till enskilt vatten. Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 175

Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa er­ inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stad­ gandets plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena, betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huru­ vida den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten giv­ na bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke — jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmel­ serna om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn härtill synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis er­ hålla det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, grän­ sen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen. I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normeran­ de i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändra­ de». Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöregle­ ring. Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund här­ av och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion, hemställes att det måtte utgå.

Justitierådet Dahlman: Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan, att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § er­ håller en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva till­ höra fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande all­ männa vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det inne­ hållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastig­ het eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iaktta­ gande av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strand­ linjen.

Slutbestämmelserna.

Justitierådet Gei jer: I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd av nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten». Justitieråden Dahlman och Lecli samt regeringsrådet Quenscl: Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Lagrådet: En jämförelse mellan lagberedningens förslag till gränslag och förslaget till fiskerättslag ger, såsom lagrådet tidigare framhållit, vid handen att de uppdelningar av vattenområdena, som göras i de båda förslagen, principiellt och i huvudsak sammanfalla. Lagrådet har också givit uttryck åt den upp­ fattningen att, i den mån så icke är förhållandet, skiljaktigheterna både kunna och böra avlägsnas. Vid förslaget till gränslag har lagrådet förordat sådan ändring i detta förslag, att det skulle under begreppet enskilt vatten inrymma även de sötvatten, som nu icke uttryckligen omfattas av förslaget. Denna ändring skulle medföra att båda förslagen komme att med uppdel­ ningen åsyfta samtliga rikets vattenområden. Härefter skulle i nu förevarande hänseende återstå blott den olikhet som ligger däri att förslaget till fiskerättslag beträffande Mälaren stadgar, att viss del av denna sjö skall vara fritt fiskevatten, under det att enligt det andra förslaget hela sjön är att hänföra till enskilt vatten. Såvitt lagrådet kunnat finna, föreligger intet tvingande skäl att upprätthålla denna olikhet. Önskemålet att fisket skall vara fritt i viss del av Mälaren torde likaväl kunna tillgodoses genom att, i den utsträckning som befinnes lämplig, till förmån för det fria fisket stadga inskränkning i den enskilda fiskerätten efter mönstret av de bestämmelser i liknande syfte som i förevarande för­ slag upptagits i fråga om rikets kustvatten och fyra av de stora sjöarna. Om nu antydda förändringar i de båda förslagen genomföras, synes intet skäl längre finnas att i förslaget till fiskerättslag bibehålla termerna fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. De i förslaget till gränslag begagnade ter­ merna allmänt vatten och enskilt vatten kunna i stället med fördel använ­ das. Ur lagstiftningssynpunkt är en enhetlig terminologi eftersträvansvärd, och vad förevarande fall beträffar vill lagrådet framhålla, att det dessutom torde få betraktas som en vinst att kunna undvara en sådan term som fiske­ vatten, vilken, såsom förslagets förarbeten utvisa, även i och för sig kan göras till föremål för icke obefogade erinringar. Lagrådet hemställer där­ för under de angivna förutsättningarna att i förevarande förslag, i fråga såväl om själva lagtexten som underrubrikerna, i stället för termerna fritt och enskilt fiskevatten användas termerna allmänt och enskilt vatten. Enligt vad lagrådet tidigare antytt kunna dessutom såsom en följd av de ovan förordade ändringarna betydande förenklingar stå att vinna med av­ seende å förslagets avfattning. De jämkningar i förslagets lagtext, som lag­ rådet i anslutning till det anförda vill förorda, äro i sina huvuddrag föl­ jande. Hela kapitlet om fritt och enskilt fiskevatten kan utgå, eftersom före­ varande förslag därutinnan blott behöver hänvisa till vad gränslagsförslaget, i ändrat skick, stadgar om allmänt och enskilt vatten. Därvid är dock att iakttaga, att de stadganden i 7 § i förevarande förslag, som angå Mäla­ ren, torde i enlighet med vad ovan anförts böra ersättas med en på lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 177

plats införd ny paragraf, som tillåter visst frifiske i Mälaren. Enligt vad lagrådet trott sig finna skulle önskemålet om fritt fiske därstädes kunna anses vara tillgodosett, om det stadgades, att dylikt fiske med rörligt red­ skap finge äga rum på det område i sjön, som enligt det remitterade för­ slaget skall vara fritt fiskevatten. Avdelningen om vattenstånd synes lämp­ ligen kunna införas närmast före ansvarsbestämmelserna; och avdelningen om fasta och rörliga redskap torde, i nära överensstämmelse med vad som skett i kommitténs förslag, böra inarbetas i avdelningen om fiske i allmänt vatten. I förslaget användes flerstädes begreppet saltsjön, under det att förslaget till gränslag begagnar bestämningen havet. Lagrådet hemställer, om icke den sistnämnda bestämningen lämpligen bör i likformighetens intresse komma till användning genomgående även i det förevarande förslaget. En fråga, som har avseende å förslagets terminologi, är ytterligare den som sammanhänger med de i förslaget använda uttrycken rätt till fiske, fiskerättsägare och fiskerättshavare. Betydelsen av dessa uttryck, så som de begagnats i förslaget, är i viss mån osäker och vacklande. Då förslagets rubrik talar om rätt till fiske, medger detta den tolkningen att förslaget under begreppet hänför icke endast fiskerätt i privaträttslig mening utan också den befogenhet att fiska i allmänt vatten och annorstädes, som enligt förslaget skall tillkomma svenska medborgare i allmänhet. Detta vinner stöd av ett sådant stadgande som det i 26 § upptagna, då där talas om »rätt till fiske som avses i 14—25 §§». Samtidigt användes beteckningen fiskerätts­ ägare motsättningsvis i förhållande till dem som få utöva frifiske i enskilt vatten; och då i 44 § fiskerättshavare tillerkännes rätt att vid beslag be­ hålla förverkad fångst, torde därmed icke åsyftas den som tilläventyrs i egenskap av frifiskare ägt fiska i vattnet, lika litet som i nämnda och nästföljande paragraf med »den som har rätt till det idkade fisket» gärna kan avses en frifiskare. Vilken skillnad förslaget avser att göra mellan fiskerätts­ ägare och fiskerättshavare, framgår icke av vare sig lagtexten eller remiss­ protokollet. Begreppet fiskerättsägare är även dunkelt ur annan synpunkt än ovan berörts. Rent språkligt sett borde det kunna jämställas med fiske­ rättshavare och avse var och en som »äger» eller »har» en rätt att fiska. Men av förslagets regler om åtgärder mot vanskötsel av fiske framgår tydligt, att termen fiskerättsägare där icke använts i så omfattande bemärkelse som sist sagts, ity att 39 § stadgar att vad tidigare är sagt om fiskerättsägare skall gälla nyttj anderättshavare, om fisket är upplåtet till en sådan. Det re­ mitterade förslaget och remissprotokollet lämna ej heller här någon led­ ning. Man vill då gärna söka en sådan i kommitténs förslag. I kommitténs betänkande finner man emellertid att enligt dess förslag med fiskerätts­ ägare skulle åsyftas »den som har en fiskerätt, vilken är grundad direkt på äganderätt till fastighet sålunda att den utgör ett tillbehör till fastigheten, varöver ägaren ej kan fritt förfoga genom avtal». Fiskerättsägare skulle, enligt vad kommittén närmare utvecklar, vara »icke blott den som äger fiska i eget vattenområde utan också den som äger i jordebokcn upptagen 12 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

särskild fiskelägenhet eller fastighet, till vars förmån gäller servitut inne­ fattande rättighet till fiske, såframt servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet». Att i ordet fiskerättsägare inlägga en sålunda preciserad och begränsad innebörd torde utan att i lagen direkt införes en definition, som klart anger den avsedda bestämningen, icke vara möjligt. Lagrådet har emellertid icke kunnat finna att en sådan definition — i allt fall icke av det nyss återgivna innehållet — skulle vara önskvärd. Enligt lagrådets mening kan man utan större svårighet genomföra en enhetlig ter­ minologi i lagtexten från den utgångspunkten att all rätt att bedriva fiske, som gäller oavsett befogenheten att bedriva frifiske, benämnes enskild fiske­ rätt, utan hänsyn till den rättsgrund varå den i det ena eller andra fallefvilar. Med åberopande av vad nu anförts hemställer lagrådet att förslaget utan an­ vändning av termerna fiskerättsägare och fiskerättshavare omarbetas i en­ lighet därmed. Utöver vad redan sagts föranleda förslagets särskilda stadganden erin­ ringar i följande hänseenden.

1—7 §§. Lagrådet: För den händelse lagrådets erinran om att dessa stadganden kunna utgå ur förevarande förslag och ersättas med hänvisning till gränslagen icke skulle vinna beaktande, hänvisar lagrådet i tillämpliga delar till vad lag­ rådet anfört om motsvarande stadganden i förslaget till gränslag. Enligt lagrådets mening är den allmänna uppställning av stadgandena som kom­ mit till uttryck i sistnämnda förslag, med de av lagrådet förordade änd­ ringarna, att föredraga framför det förevarande förslagets. Vid bibehållande av stadgandena här torde därjämte böra iakttagas att, om eljest termen fiskevatten begagnas, denna användes även i 1 §. Enligt lagrådets mening vore det vidare att föredraga, om 2 § formulera­ des så, att fritt fiskevatten är allt vatten i öppna havet och annorstädes, som etc.

8 §.

Lagrådet: Visserligen innebär upptagandet av detta stadgande här i viss mån en upprepning av motsvarande stadgande i förslaget till gränslag, men då de båda stadgandena till sitt innehåll icke helt sammanfalla samt vattenstån­ den äga självständig betydelse för fiskeriförhållandena, synes förevarande stadgande — med den av lagrådet tidigare förordade placeringen — böra bibehållas i fullständigt skick i fiskerättslagen i stället för att delvis ersät­ tas med en hänvisning till gränslagen. Skulle den av lagrådet under 6 § i förslaget till gränslag gjorda anmärk­ ningen, att orden »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändrade» böra utgå, icke bliva beaktad, synes enahanda reservation böra införas också i förevarande stadgande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60. 179

9 §. Lagrådet: Enligt förevarande paragraf skola under fast redskap inbegripas bland annat vissa slag av redskap, som »avses skola kvarstå längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet». Emellertid torde villkoret »utan att i sin helhet upptagas ur vattnet» — vilket tydligen tillkommit för att framtvinga en tidsintervall — kunna leda till ett mindre tillfreds­ ställande resultat, då det, tolkat efter ordalagen, lätteligen inbjuder till ett kringgående av bestämmelsen sålunda, att redskapet efter upptagandet ome­ delbart åter nedlägges på samma plats. En bättre formulering av villkoret synes vara »som avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd»; härav skulle tydligare framgå att det måste vara ett verkligt uppehåll mellan red­ skapets upptagande och återutsättande. Definitionen av fast och rörligt redskap synes lämpligen kunna intagas i det remitterade förslagets 10 §, som enligt de av lagrådet förordade föränd­ ringarna skulle bli lagens 1 §, där det i så fall skulle utgöra ett andra styc­ ke. I samband härmed kunde det i förevarande paragraf upptagna andra stycket utgå och i stället de inledande orden i bestämmelsen formuleras så, att med fast redskap, till skillnad från rörligt redskap, förstås i denna lag fiskebyggnad etc.

10 §. Lagrådet: I överensstämmelse med vad lagrådet inledningsvis anfört synes den grundläggande regeln om fiske i allmänt vatten böra innehålla, att å vat­ tenområde, som enligt lagen om allmänt och enskilt vatten är allmänt vat­ ten, må varje svensk medborgare fiska. Det remitterade förslaget innebär bl. a. den ändringen i förhållande till gällande rätt, att de slag av särskilda rättigheter till fiske som avses i för­ slagets 31 § — vare sig de tillhöra kronan eller annan — ej längre få göras gällande i allmänt vatten. Medan i kommitténs förslag en uttrycklig be­ stämmelse härom upptagits (27 § andra stycket), innehåller det remitterade förslaget ej någon sådan bestämmelse. Det har ansetts tillräckligt med att regeln om fritt fiske fastslås utan något sådant förbehåll till förmån för sär­ skild rättighet som i 31 § upptagits om den fortfarande giltigheten av dylik rättighet i enskilt vatten. Enligt lagrådets mening kan emellertid nu ifråga­ varande ändring i förhållande till gällande lag icke anses här hava kommit till klart uttryck. För tydlighetens skull torde en bestämmelse, som direkt ut­ säger regeln, böra meddelas. Denna synes böra intagas redan i nu föreva­ rande paragraf och kunna erhålla den mera omfattande innebörden att, ut­ över vad lagen i det följande stadgar om rätt — på grund av eller utan särskilt tillstånd — att från enskilt vatten sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten. Att uttrycket »en­ skild fiskerätt» enligt lagrådets mening kan användas i detta sammanhang beror på att befogenheten för den som har fiskerätt på enskilt vatten att

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

utsträcka redskap uppenbarligen är att anse som ett utflöde av den enskilda fiskerätten. Beträffande andra stycket synes, om den av lagrådet förordade termino­ login följes, uttrycket »den som äger fiskerätt i enskilt vatten» böra jäm­ kas, exempelvis till »innehavare av enskild fiskerätt», samt därav följande ytterligare jämkning vidtagas. Utan uttryckligt lagstadgande torde det vara klart att ansökan om till­ stånd att utsträcka fast redskap skall kunna avslås i sådana fall då visser­ ligen hinder därför ej möter på den grund att det ej kan ske utan men för annan fiskande men annat laga hinder föreligger, t. ex. i farled med hänsyn till sjöfartens intressen. Om, såsom i fråga om 9 § förordats, sistnämnda paragraf får ingå såsom ett andra stycke i förevarande paragraf, synes det lämpligast att nuvarande andra stycket upptages såsom en paragraf för sig närmast efter den före­ varande.

11 §.

Lagrådet: Uttrycket »fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket» synes böra ut­ bytas mot »den som äger fiska med fast redskap i enskilt vatten»; detta skulle föranleda viss jämkning av första styckets text i övrigt. Ett förtydligande synes önskvärt beträffande uttrycket »Blekinge läns östra kust».

12 §.

Lagrådet: Även i denna paragraf torde böra vidtagas vissa jämkningar i ordalagen motsvarande dem som förordats under 11 §. 13 §. Lagrådet: Mellan förevarande paragraf och förslagets 31 § föreligger ett nära sam­ manhang. Båda paragraferna avse nämligen att reglera vem den enskilda fiskerätten tillhör samt skyldigheten att tåla vissa inskränkningar i denna rätt. I 13 § behandlas de fall, då fiskerätten grundar sig på äganderätt till fastighet, och i 31 § de fall, då genom urminnes hävd, särskilt stadgande, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än i lagen sägs är bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiske­ vatten. Att ämnet icke reglerats i ett sammanhang utan bestämmelserna uppta­ gits i skilda paragrafer synes bero på, att kommittén i överensstämmelse med nu gällande lag föreslagit en sådan uppställning. Ett särskilt skäl här­ för hade också kommittén, i det att enligt dess förslag en viss olikhet skulle gälla i fråga om dessa båda slag av fiskerätt. De i 31 § avsedda fiskerättig­ heterna skulle sålunda hava en starkare ställning därigenom att de i större omfattning än strandägarnas fiskerätt skulle vara skyddade mot intrång ge­ nom den frihet att fiska som föreslagits skola tillkomma varje svensk med­

Kungi. Maj:ts proposition nr 60. 181

borgare. Härutinnan har det remitterade förslaget emellertid intagit en an­ nan ställning. Enligt detta skola nämligen de i 31 § avsedda fiskerättigheter­ na ej intaga en bättre ställning i berörda hänseende än strandägarnas fiske­ rätt. Hinder kan därför ej med hänsyn till bestämmelsernas rättsverkningar möta för att i ett gemensamt stadgande reglera den enskilda fiskerätten vare sig denna härrör av jordäganderätten eller av annan laga grund. Ej heller andra skäl torde kunna åberopas mot ett sådant gemensamt stadgan­ de, varigenom otvivelaktigt skulle vinnas, att den avdelning i lagen som handlar om fiske i enskilt vatten bleve mera överskådlig och lättolkad. Ett sådant stadgande skulle kunna givas det innehåll, att fisket i enskilt vatten tillhör jordägaren eller den som eljest med stöd av särskilt stadgande, dom, avtal, urminnes hävd, skattläggning eller annan laglig grund innehar den enskilda fiskerätten; i ett andra stycke kunde därefter intagas en bestäm­ melse, att utan stöd av enskild fiskerätt annan må fiska i vattnet i enlighet med vad i de efterföljande paragraferna stadgas därom. En skillnad mellan den av lagrådet sålunda förordade bestämmelsen och den i förslagets 31 § upptagna är, att såsom grund för rätt till fiske nämnas även avtal. Detta synes så mycket mer påkallat som avtal såsom grundande rätt till fiske i praktiken äro av stor betydelse. Icke minst mot bakgrunden av ansvarsbestämmelserna — enligt vilka kränkning av fiskerätt som upp­ låtits genom avtal lärer böra vara straffbar såsom olovligt fiske, även om kränkningen förövas av jordägaren själv -—- synes ett sådant uttryckligt omnämnande önskvärt. En annan olikhet mellan den nu förordade bestäm­ melsen och 31 § är att kronan ej skulle komma att särskilt nämnas såsom subjekt för särskild fiskerätt. Även utan ett dylikt omnämnande torde det emellertid vara uppenbart att också kronan kan vara innehavare av sådan likaväl som av annan enskild fiskerätt. U—25 §§. Lagrådet: Under 13 § har lagrådet förordat en avfattning, som tydligare skulle ut­ märka, dels att den enskilda fiskerätten behandlas i nämnda lagrum och dels att nu förevarande paragrafer endast äro avsedda att reglera det irifiske, som tillätes vid sidan av den enskilda fiskerätten. I anslutning därtill ifrågasätter lagrådet, huruvida det ej skulle innebära en redaktionell för­ bättring om uttrycket »varje svensk medborgare», där det förekommer i nu ifrågavarande paragrafer, genomgående ändrades till »svensk medbor­ gare» och i 22 § orden »ändå att han ej är fiskerättsägare» utginge. Beträffande vissa av paragraferna har lagrådet ytterligare en del erin­ ringar, såsom framgår av det följande.

U §.

Lagrådet: Lagrådet vill ifrågasätta, om ej denna paragraf för vinnande av bättre överskådlighet lämpligen bör uppdelas i skilda paragrafer så, att en para­

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

graf kommer att upptaga regeln under a), en annan paragraf regeln under b) och en tredje paragraf reglerna under c) samt att regeln under d) sam­ manföres med bestämmelserna i förslagets 15 §. Ordet »fiskerättsägaren» bör enligt lagrådets mening i överensstämmelse med vad lagrådet tidigare anfört utbytas mot »innehavaren av den enskilda fiskerätten». Uttrycket »Blekinge läns östra kust» synes böra förtydligas.

15 §. Lagrådet: I fråga om uttrycket »Blekinge läns östra kust» hänvisas till det nyss sagda. Jämväl uttrycket »kusten av Kalmar län» synes tarva förtydligande. I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det av lagrådet förorda­ de sammanförandet av 14 § d) med 15 § får till följd, att hänvisningen i 27 § till 14 § bör ändras till att omfatta bl. a. även förevarande paragraf samt att detta i sin tur medför, att hänvisningen kommer att avse jämväl fiske med tobisnot, något som dock lärer sakna varje praktisk betydelse.

17 §. Lagrådet: Då i sista punkten talas om vissa fiskeredskap, lärer därmed avses blott rörliga sådana. Detta synes böra komma till tydligt uttryck. Uttrycket »Blekinge läns södra kust» torde böra förtydligas.

18 §. Lagrådet: En jämkning i avfattningen synes påkallad därav att meningen uppen­ barligen är att fiske med rörligt redskap skall vara tillåtet också vid Skå­ nes västra kust.

19 §. Lagrådet: Då mindre ålryssja i vissa fall är att anse som rörligt redskap, torde för undvikande av missförstånd därutinnan en jämkning i paragrafens avfatt­ ning vara påkallad. Under hänvisning till vad tidigare anförts förordar lagrådet att uttryc­ ket »fiskerättsägaren» ersättes med »innehavaren av den enskilda fiske­ rätten».

20 §.

Lagrådet: Särskilt om, såsom lagrådet förordat, 4 § kommer att utgå ur förslaget, synes senare ledet i den sista relativsatsen böra omformuleras i anslutning till vad lagrådet anfört under 2 § i förslaget till gränslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 183

21 §. Regeringsrådet Quensel: Det är naturligt att på förevarande rättsområde, där lagstiftningen varit ganska otydlig och lagen själv förklarat sig träda tillbaka för vissa slag av lokala sedvänjor, en alldeles särskild hänsyn till sådana måste tagas vid ny lagstiftning. Å andra sidan är ett av huvudsyftena med förslaget att genom nya lagregler för framtiden bringa större klarhet i vad som skall anses rättsenligt och att i största skäliga utsträckning få till stånd en för hela landet enhetlig reglering av fiskerättsförhållandena. För ändamålet har ju också skett undersökning angående rådande rättsuppfattningar och sed­ vänjor, och resultatet härav har icke blott inverkat på lagförslagets allmän­ na regler utan också föranlett att vid deras sida upptagits specialbestäm­ melser av lokal räckvidd. Att likväl göra förbehåll för beståndet av okända eller dock icke närmare angivna sedvänjor måste betecknas som ett försva­ gande av förslagets effektivitet för sitt nyssnämnda syfte, en läcka i syste­ met, vilken kan få till följd att vad som skall anses gälla förblir oklart och växlande från ort till annan i långt större grad än förhållandena nödvän­ diggöra. Det är tydligen i medvetande härom som man i förslaget begränsat för­ behållet för sedvänjor rörande fiskerätt till att gälla blott vissa dylika och endast inom »saltsjön». Härigenom minskas naturligtvis de skadliga verk­ ningarna av bestämmelsen men i stället framstår lagstiftningen som täm­ ligen godtycklig, åtminstone om, såsom motiven kunna tyckas ange, grun­ den för stadgandet skulle vara att, där en verklig sedvanerätt utbildat sig på förevarande rättsområde, denna rättsbildning bör respekteras. I över­ ensstämmelse härmed står visserligen att man icke gjort begränsningen av stadgandet lika snäv som i 1896 års lag, men det kan frågas, varför sedvanerätten skall anses mera respektabel beträffande områden i saltsjön än när det gäller sötvatten och varför endast sådana sedvanemässiga bildning­ ar avses som göra inskränkningar i enskild fiskerätt. De skäl, som åbero­ pats för att utesluta sötvatten, torde med ganska stort fog kunna anföras jämväl beträffande saltsjöområden, och man måste, särskilt med tanke på att gränserna för den enskilda fiskerätten varit tämligen otydligt angivna i lagen, räkna med att sedvanemässigt utbildat sig lokala tolkningar, en­ ligt vilka denna rätt skulle sträcka sig längre än vad man i allmänhet ansett följa av lagreglerna. Det torde av begränsningarna i stadgandets räckvidd framgå att försla­ get i denna del grundar sig mindre på hänsyn till sedvanerätten än på in­ tresset att gynna frifisket i havet. Detta är ock ett av förslagets huvud­ syften och man har därför, naturligt nog, velat förekomma att de nya reg­ lerna skulle kunna verka i motsatt riktning i något fall, som ej på grund­ val av utredningen kan med säkerhet överblickas. Beklagligt vore emel­ lertid om man för detta ändamål skulle behöva i sådan omfattning som en­ ligt förslaget offra intresset av uttömmande och tydlig reglering av fiske­ rättigheterna och frifisket.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Att respektera okända sedvanemässiga bildningar i högre grad än rätts­ förhållanden, som grundats på uttrycklig lag, för ock med sig egendomliga och stötande följder. I och för sig skulle väl en dylik ståndpunkt knappast kunna motiveras annorledes än med att sedvanan kan antagas uppkommen av ett behov, starkt nog att, om så erfordras, t. o. m. genombryta lagregler­ na, under det att dessa senare vila blott på lagstiftarens uppfattning om vad som i allmänhet är rättvisast och lämpligast. Emellertid leder resonemanget lätteligen därhän att man vid ny lagstiftning visar vad som faktiskt prak­ tiserats större hänsyn, om det stått i strid med lagen, än om det överens­ stämt med denna, och detta oavsett om det i båda fallen lika väl eller må­ hända lika illa passat för ortens förhållanden. Om man finner en lagbe­ stämmelse ej längre böra gälla som allmän regel, är dock därmed ej sagt att den icke fortfarande bör få kvarstå för vissa orters vidkommande, lika väl som en lokalt utbildad sedvänja. Frågan får sin belysning i förslagets motiv, då där uttalas att det utan särskilt stadgande torde vara uppenbart att förevarande lagrum icke skall tillämpas å fiske, som grundats uteslu­ tande på föreskrifter i 1896 års lag. Den sålunda såsom självklar beteck­ nade tolkningen är visserligen nödvändig för att icke stadgandet skall bringa den tilltänkta nya regleringen, i den mån den inskränker frifisket, totalt ur kraft beträffande annat fiske i havet än strömmings- och sill­ fiske i Östersjön. Men lika uppenbart oriktigt vore att icke respektera ett ortsbehov av speciell reglering i nya lagen endast därför att denna reglering skulle komma att stämma med de allmänna reglerna i 1896 års lag. Det är förmodligen därför som man, då man sålunda förklarat förevarande bestäm­ melse ej få tillämpas å förhållande, som överensstämt med 1896 års lag, markerat att detta endast avser fall då förhållandet berott uteslutande på lagens föreskrift. På vad sätt man skall kunna utröna svaret på frågan härom, är emellertid icke gott att säga. Endast undantagsvis skall man kun­ na hämta någon ledning härutinnan i t. ex. vad som praktiserats före till­ komsten av samma föreskrift, men slutsatsen skulle dock även i så fall bli mycket osäker, bl. a. på grund av behovens växlingar från tid till annan. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan ifrågasättas, huruvida icke före­ varande bestämmelse bör utgå ur förslaget och i stället, i mån av behov, utredningen om speciella ortsförhållanden så kompletteras, att den legala regleringen kan bli fullständig. Ställdes på ett dylikt fullständigande ej högre krav än att det kunde ersätta förevarande paragrafs funktion, skulle utredningen måhända kunna åstadkommas ganska enkelt under samråd med fiskeriintendenter och representanter för intressenterna. Bleve resul­ tatet att katalogen med särbestämmelser för olika orter mycket utökades, vore detta väl en olägenhet ur vissa synpunkter men dock av underordnad betydelse i jämförelse med olägenheterna av att genom ett stadgande som förevarande paragraf tillskapa ett förmodligen mycket större antal undan­ tagsregler, vilkas existens och innehåll svårligen kunna konstateras med er­ forderlig säkerhet utan rättegång i varje särskilt fall. Jag har hittills förutsatt, att man med ifrågavarande stadgande avsett en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 185

dast redan förefintliga sedvänjor. Motiven kunna knappast sägas vare sig jäva eller bekräfta riktigheten av ett sådant antagande. Stadgandets for­ mulering, liksom dess förebild i gällande lag, inbegriper emellertid även sedvänjor, som uppkomma efter stadgandets tillkomst. Från den alltid be­ stående möjligheten, att sedvanerätt sätter föråldrade eller otjänliga lag­ bestämmelser ur kraft, kan tydligen här bortses, eftersom denna fråga är av natur att undandraga sig reglering i lag. Men om en lag förklarar sina allmänna regler skola träda tillbaka för blivande sedvänjor, ligger däri s. a. s. en fullmakt för befolkningen i orterna att själva taga om hand frå­ gan i vad mån lagen för deras vidkommande bör ändras och ntföra dessa ändringar genom långvarigt åsidosättande av lagreglerna. Bestämmelser av detta slag kunna, såsom ägnade att sänka lagens auktoritet och stimu­ lera till lagöverträdelser, näppeligen anses lämpliga, åtminstone icke om dylika överträdelser beläggas med straff. I gällande lag framträder denna oegentlighet icke så starkt, eftersom frågan om överträdelsernas beivrande gjorts beroende av de enskilda målsägandenas vilja. Att de genom att pas­ sivt åse de intrång, som ske i deras rätt, småningom förlora denna kan te sig som ett slags preskription i någon likhet med vad som äger rum vid viss tids hävd. Men förhållandet blir helt annorlunda, om man med för­ slaget tillerkänner allmän åklagare behörighet att utan angivelse beivra intrång i enskilda fiskerätter. Därmed har markerats att brottens beivrande är jämväl ett statens intresse, som bör bevakas av åklagarmakten. Lagstif­ taren synes då också kunna utgå ifrån att denna tjänsteplikt fullgöres, och därmed försvinna de särskilda förutsättningarna för att räkna med upp­ komsten av nya sedvänjor i strid mot lagens regler om gränsen mellan en­ skild fiskerätt och frifiske. Fiskerättshavarna kunna visserligen alltjämt genom att förklara frifiske inom deras områden tillåtet göra det rättsenligt, men, oavsett att sådan förklaring icke torde kunna beräknas bli avgiven i större omfattning eller för längre tid, så skall i varje fall klart framstå att rättsenligheten beror av fiskerättshavarnas goda vilja, och därmed undanryckes väsentligen möjligheten att förhållandet, hur länge det än äger be­ stånd, övergår till en sed av beskaffenhet att inverka på rättsreglernas inne­ håll. Jag menar alltså, att förevarande stadgande icke bör bibehållas av någon hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, och att, om stadgandet ej helt utgår, det dock bör uttryckligen inskränkas till att avse sedvänjor, som existera såsom gamla redan vid tiden för lagens ikraftträdande. För den händelse att stadgandet bibehålies, är vidare att beträffande det­ samma anföra följande. I motiven anges att en period av omkring 30 år borde vara tillräcklig för att ge en sed de verkningar som här åsyftas. Såsom i vissa remissyttranden berörts, torde emellertid ett dylikt krav å sedens ålder kunna vara alltför ringa. Enligt min mening beror frågan härom på omständigheterna i övrigt. Vad som i 30 år eller kanske t. o. m. under blott ännu något kortare tid allmänt praktiserats inom ett stort område med en mängd olika fiskerätts-

186 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

havare kan vanligen med vida större fog anses ha tagit åt sig sedvanerättslig natur än vad som, låt vara under betydligt längre tid, tillämpats beträffande en eller annan fastighet, där förhållandet kan tänkas ha berott på enskilda fiskerättshavares personliga brist på intresse för fisket, obenägenhet att strängt hävda sin rätt eller svårighet att bevaka densamma eller andra dylika orsaker, som i förevarande sammanhang måste betecknas som tillfälligheter. Det torde kunna anses att såsom stöd för påstående om gammal sed ej är tillräckligt att hänvisa till att fisket under längre eller kortare tid lämnats oklandrat, såframt det under hela tiden berott endast på några få enskilda att förfarandet ej beivrats. Att ovillkorligen fordra att seden ägt större lokal utbredning synes dock icke nödvändigt utan skulle kanske tvärtom strida mot förslagets syfte. Men om man i ett enskilt fall ställer fordringen härutinnan lågt, torde i stället kravet å sedens ålder regelmässigt böra vara dess högre. Med avseende å den närmare innebörden av kravet att seden skall vara gammal liksom beträffande fordringar å dess geografiska utbredning torde man emellertid kunna med förslaget åt rättstillämpningen överlämna frågan, när gammal sed skall anses föreligga. I ett annat hänseende torde däremot stadgandet tarva ett förtydligande i själva lagtexten. Varken i uttrycket »gammal sed» eller i pluralformen »andra» i orden »andra än fiskerättsägaren» eller eljest i paragrafens inne­ håll synes ligga något som klart utesluter stadgandets tillämpning i fall, då endast vissa personer eller de som äga eller inneha viss fastighet oklandrat fått bedriva fisket. Den frihet att fiska som med stadgandet avses torde dock förmenats böra äga åtminstone någon grad av allmängiltighet, och det synes angeläget att man undviker förblandning med fall då i realiteten är fråga om anspråk på servitutsrätt eller personlig nyttjanderätt. Stadgandet bör icke kunna utnyttjas som ett medel att kringgå kraven å bevisning om dylika rättigheter. Å andra sidan lärer det icke vara förslagets mening att stadgandet skall kunna tillämpas blott när friheten att fiska gällt för en fullständigt obegränsad krets av individer eller för alla svenska medborgare, utan man har tydligen tänkt sig att seden kan ha varit begränsad till att avse t. ex. alla yrkesfiskare och husbehovsfiskare eller endera av dessa grupper och då fort­ farande bör gälla med enahanda begränsning som förut. Förmodligen böra såsom avsedda även anses fall, då friheten tillkommit samtliga innevånare i samma eller annan ort, och detta även om orten består blott av ett fiskeläge. Den avsedda innebörden av stadgandet i förevarande hänseende synes kunna komma till uttryck genom att orden »andra än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkningen». Som det är oegentligt och lätteligen missvisande att i lagtext beteckna fri­ fiske som en rätt eller rättighet, synes uttrycket »skola de fiskande vara bi­ behållna vid rätten därtill» böra utbytas mot ett annat, såsom t. ex. »skall vad sålunda tillämpats fortfarande gälla». Därigenom skulle jämväl ännu tydligare utmärkas att någon utvidgning av sedens innebörd, beträffande kretsen av frifiskare eller eljest, ej avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 187

Justitieråden Dahlman och Lech: Då det synes mindre lämpligt att genom undantagsbestämmelse i lagen taga hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, anse vi, liksom regeringsrådet Quensel, att regeln i förevarande lagrum bör uttryckligen in­ skränkas till att avse sedvänjor som existera såsom gamla redan vid lagens ikraftträdande. Vi anse även, liksom regeringsrådet Quensel, att den avsedda innebörden i stadgandet skulle komma till tydligare uttryck, om orden »andra än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkning­ en», samt instämma i vad regeringsrådet Quensel anfört rörande förutsätt­ ningarna i tidshänseende för uppkomsten av i paragrafen avsedd sedvänja.

Justitierådet Gei jer: I det väsentliga delar jag regeringsrådet Quensels synpunkter på att lagen enligt förslaget skulle stadga, att sedvänjor, som uppstå eller fortleva efter lagens ikraftträdande, framdeles skulle kunna vinna bestående giltighet. Mot att till frifiskets gynnande med tillbakaverkande kraft utvidga det nu­ varande stadgandets tillämplighetsområde och uppmjuka dess bestämmel­ ser talar än vidare enligt min mening med styrka, att fiskerättsägarna, om de i vissa fall trott, att de icke behövde befara att bli bundna av någon sed­ vänja, som de av tillmötesgående tolererat, och i andra fall förväntat, att motsatsen vore händelsen endast om sedvänjan tillämpats av ålder, haft ut­ tryckligt stöd i gällande lag för en sådan uppfattning. I första hand förordar jag därför, att det föreslagna stadgandet begränsas till att fastslå giltigheten av sådana sedvänjor, som vid lagens ikraftträdan­ de redan på grund av äldre lag skola anses gällande. Iakttages ej detta, förordar jag liksom övriga ledamöter, att orden »andra än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkning­ en». Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kravet på att en sedvänja skall ha fortlevat av ålder för att bli gällande. Under samma förutsättning anser jag mig slutligen böra förorda en över­ gångsbestämmelse av den innebörden att, så länge mindre än exempelvis tio år förflutit från lagens ikraftträdande, fråga, huruvida en sedvänja blivit gällande, skall bedömas enligt den äldre lagen.

22 §.

Lagrådet: Under hänvisning till vad tidigare anförts och då framställning, som avses i sista stycket, uppenbarligen bör förutsättas vara gjord av den rättsägare, vars rätt är i fråga, förordar lagrådet att ordet »fiskerättsägare» i nämnda stycke ändras till »innehavaren av den enskilda fiskerätten».

26 §.

Regeringsrådet Quensel: Som det, på sätt jag förut anfört, synes oegentligt och olämpligt att i lag­ text kalla frifiske för rätt till fiske, torde förevarande paragraf böra om­

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

formuleras så, att orden »sådan rätt till» utgå och orden »skall tillkomma även den» ändras till »må bedrivas även av den».

27 §. Lagrådet: Av skäl som framgå av vad tidigare anförts synas vissa jämkningar i av­ fattningen vara påkallade. De torde kunna genomföras exempelvis på föl­ jande sätt. Uttrycket »fiskerättsägare förbehållet fiske» utbytes mot »fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt»; uttrycket »fislcerättsägare förbehållet fiske med fast redskap» ersättes med »fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt»; uttrycket »fiske som må bedrivas av varje svensk medborgare» utbytes mot »fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt». Ett särskilt skäl för den sist omförmälda jämkningen utgör den omstän­ digheten att, ehuru jämväl den utövning av fiske som avses i 21 och 22 §§ torde åsyftas med förslagets uttryck »fiske som må bedrivas av varje svensk medborgare», sistnämnda uttryckssätt icke täcker vad sålunda avses. I fråga om förevarande paragraf hänvisas till vad lagrådet i visst hänse­ ende anfört under 15 §.

29 §. Lagrådet: Förevarande paragraf avser att i viss utsträckning reglera förhållandet mellan delägare i fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Para­ grafen har väsentligen hämtat sitt innehåll från 10 § i 1896 års lag. Det skall i första hand bero på delägarnas åsämjande huru fisket må nyttjas. Sämjas de ej, skall rätten på ansökan av delägare kunna meddela föreskrifter därom. Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare skall ej få göras av en delägare utan de flesta övrigas samtycke. För tolkningen av paragrafen är avgörande vilka rätteligen skola anses som delägare i samfällt fiske. Delägare är uppenbarligen den, som äger en fastighet till vilken hör andel i såväl vattenområdet som fisket, men vilka därutöver skola betraktas som delägare är ej lika klart. Rörande tolkningen av gällande rätt uttalas i kommitténs betänkande att den som allenast på grund av servitutsupplåtelse äger fiska i oskiftat vatten i regel icke torde vara att anse såsom delägare i fiskelagens mening i annat fall än då servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet. Tydligen utgår kom­ mittén i sitt förslag från denna tämligen svävande innebörd hos uttrycket, och det förefaller närmast som om departementschefen därutinnan anslutit sig till kommitténs uppfattning. Därpå tyder i varje fall uttalandet i remissprotokollet att fiske kan vara samfällt för flera fastigheter även av annan anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut varöver vederbö­ rande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. Ägaren av en fastighet, till vars förmån gäller sådant fiskeservitut, som kan hävas genom avtal

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 189

mellan honom och ägaren av den besvärade fastigheten, skulle således, åt­ minstone i regel, icke vara att betrakta som delägare i fisket. Enligt lagrådets mening ger uttrycket delägare icke stöd för en sådan åt­ skillnad mellan olika slag av servitutshavare. En servitutsrätt är städse ett tillbehör till den berättigade fastigheten och detta oavsett om servitutet är av mer eller mindre varaktig natur. Det är i detta hänseende ingen skillnad mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut. Ägaren av en fastighet till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande består kan därför alltid, när servitutet ej innefattar uteslutanderätt till fisket, sägas vara delägare i detta. Lagrådet anser fördenskull att, om i förevarande paragraf under ut­ trycket delägare icke skola inbegripas alla ägare av fastigheter med servi­ tutsrätt till andel i fisket utan endast innehavare av vissa speciella slag av fiskeservitut, detta måste utsägas i lagtexten. Vid bedömandet vilka den i paragrafen åsyftade medbestämmanderätten i fråga om fiskets nyttjande bör tillkomma har emellertid lagrådet för sin del kommit till den uppfattningen att det ej finnes skäl att utesluta fastig­ hetsägare, vilkas fiskerätt beror på servitut, varöver parterna i servitutsförhållandet kunna förfoga. För denna lagrådets ståndpunkt har varit avgö­ rande att, om sådana servitutshavare skulle vara utestängda från medbestäm­ manderätt, det ej alltid skulle bland dem, som ägde bestämma om fiskets nyttjande, finnas någon som företrädde en dylik servitutshavares intressen. Vad däremot beträffar dem, som på grund av nyttjanderättsupplåtelse ha fiskerätt i vatten där fisket är samfällt för flera fastigheter, anser lagrådet, i enlighet med vad som tydligen avses med det remitterade förslaget, att innehavare av sådan fiskerätt ej bör likställas med fastigheternas ägare. Den krets av fastighetsägare, som sålunda enligt lagrådets mening skulle ha att tillsammans bestämma om fiskets nyttjande, skulle tydligare än genom uttrycket »delägarna» kunna betecknas såsom »fastigheternas äga­ re». Lagrådet hemställer alltså att i första punkten av paragrafen sistnämnda uttryck införes i stället för »delägarna» och att paragrafens avfattning i övrigt jämkas i enlighet därmed. I remissprotokollet utvecklas hurusom domstolen, när delägare i fisket gjort sådan ansökan som avses i paragrafens första stycke, skall äga med­ dela alla de föreskrifter som den med hänsyn till föreliggande förhållanden finner lämpliga. Bland åtgärder som därvid torde kunna ifrågakomma nämnes åläggande av skyldighet för fiskande att erlägga en fiskevårdsavgift till en gemensam kassa. Ehuruväl domstolen bör äga stor frihet vid va­ let av föreskrifter, vill lagrådet, under erinran om att föreskrifterna skola avse huru fisket må nyttjas, framhålla att påläggande av fiskevårdsavgift näppeligen kan anses ligga inom ramen för vad som må föreskrivas. Enligt nästföljande paragraf skall, då jord upplåtes till brukande, bru­ karen få nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas. Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, bör denna bestämmelse gälla också för upplåtelse av jord med andel i samfällt fiske och bör därför del­ ägare i sådant fiske vid upplåtelse av mark för jordbruk — ej vid andra

I"™ Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

markupplåtelser — kunna låta fisket medfölja utan att de flesta övrigas samtycke behöver föreligga. Detta borde måhända komma till uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att i förevarande paragrafs andra stycke efter »må ej» insättas orden »annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande».

31 §. Lagrådet: Rörande förevarande paragraf hänvisas till vad vid 13 § anförts därom att innehållet i de båda paragraferna torde böra upptagas i en gemensam paragraf. Förevarande paragraf skulle kunna föranleda tolkningen, att när någon under åberopande av 14—25 §§ konkurrerar med innehavare av särskild fiskerättighet, den sistnämnda ovillkorligen måste vika. Meningen lärer emellertid icke vara denna. Tvärtom torde åsyftas visst skydd för rättig­ heten, i det att 27 § även för de i 31 § avsedda fallen torde kunna bli tillämp­ lig. Vad man med bestämmelsen avsett lärer vara, att här ifrågavarande fiskerätter i förhållande till frifisket icke medföra bättre ställning än den vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde, om paragrafen bibehålies i huvudsak oförändrad, avfattningen av sista punkten böra undergå viss jämkning.

33 §.

Första och andra styckena. Lagrådet: I förevarande paragraf är fråga om fiskandes frihet att, när det erfordras för fiskets utövande, nyttja annans strand och annans vattenområde. Hur långt denna frihet sträcker sig är i 1896 års lag ej alls reglerat beträffande vattenområden. I fråga om frihet för fiskande att nyttja annans strand in­ skränker sig lagen, frånsett en bestämmelse om allmänningsfiske, till att stadga sådan frihet för dem, som efter vad i 3 § i lagen sägs idka fiske vid annans strand. Enligt bestämmelsen i sjunde stycket samma paragraf skola dessa äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden; de skola dock svara för skada och intrång. Beträffande friheten att nyttja annans strand utsträcker första stycket i förevarande paragraf regleringen till att omfatta allt slags fiske. Var och en som äger fiska utanför annans strand, vare sig det är fråga om frifiske eller om fiske med stöd av enskild fiskerätt och i förra fallet oavsett om fisket får bedrivas ända intill stranden eller på större eller mindre avstånd från denna, skall äga nyttja stranden för tillfällig uppdragning av redskap eller båt, om sådant erfordras för fiskets utövande och det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Fastgöring av redskap eller båt nämnes ej i paragrafen. Av remissprotokollet framgår emellertid att me­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 191

ningen varit, att de fiskande under de i paragrafen angivna förutsätt­ ningarna skola få nyttja stranden jämväl för tillfällig fastgöring av red­ skap eller båt. Det synes ock uppenbart att det kan vara lika angeläget för de fiskande att få använda stranden för dessa ändamål som för uppdragning av redskapet eller båten. Lagrådet hemställer att stycket ändras i enlighet med vad sålunda varit åsyftat. I enlighet med den av lagrådet förordade terminologin synes i slutet av första stycket framför ordet fiskerätt böra insättas ordet enskild. I andra stycket har befogenheten att nyttja annans strand för vissa kate­ gorier bland de fiskande utvidgats att, med visst förbehåll beträffande tomt och plantering, gälla även när förfång uppkommer. Stadgandet avser fiske, som med stöd av bestämmelserna i 14—26 §§ i det remitterade förslaget yr­ kesmässigt bedrives vid annans strand. Det utgör sålunda en motsvarighet till det förut omnämnda stadgandet i 3 § sjunde stycket i 1896 års lag. Emel­ lertid kan ifrågasättas, om uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt anger att endast sådant fiske åsyftas, som må bedrivas ända in till stranden. För undvikande av missförstånd därutinnan synes »vid» lämpligen böra ut­ bytas mot exempelvis »intill». Där ö eller holme kommer att vara omgiven av allmänt vatten, blir tyd­ ligen fisket fritt ända in till stranden. Om andra än strandägaren yrkes­ mässigt fiska vid stranden, synas de böra äga samma befogenhet i fråga om strandens nyttjande som enligt stadgandet i förevarande paragraf skall till­ komma den, som med stöd av 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid annans strand. För att stadgandet skall bli tillämpligt även i detta fall hem­ ställer lagrådet att det fiske stadgandet skall avse, utan hänvisning till 14 —26 §§, angives såsom »fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiske­ rätt». Genom en sådan jämkning av styckets lydelse skulle även bli tydli­ gare utmärkt att, såsom lärer vara åsyftat med stadgandet, därunder skola inbegripas även de, som under utövning av enskild fiskerätt yrkesmässigt vid annans strand bedriva sådant fiske som avses i 14—26 §§. Även i fråga om fiske som åsyftas i andra stycket har såsom villkor för nyttjandet av stranden avsetts skola gälla, att det är erforderligt för fiskets utövande och att begagnandet är blott tillfälligt. Ett förtydligande av lag­ texten i dessa hänseenden synes erforderligt. I fråga om nyttjande av annans vattenområde har med stadgandet i pa­ ragrafens första stycke åsyftats att, under förutsättning att förfång ej upp­ kommer för den som innehar vattenområdet eller där har enskild fiskerätt, ge de fiskande samma frihet som avsetts skola tillkomma dem beträffande annans strand. Efter ordalydelsen avser stadgandet annans vattenområde över huvud taget. Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, måste emellertid befogenheten att fiska å annans vattenområde anses innefatta jämväl befogenhet att använda området för de ändamål varom här är fråga. Endast beträffande vattenområde, där vederbörande ej må fiska, erfordras således en uttrycklig bestämmelse om hans befogenhet att be­ gagna området för nyssnämnda ändamål. Genom alt stadgandet ej an­

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

tyder den nu berörda skillnaden mellan sådant vatten, där fisket må be­ drivas, och annat vattenområde har undanskymts vad som främst synes kunna motivera att fiskandes nyttjande av annans vattenområde göres till föremål för reglering i lag, nämligen att det bör fastslås att en fiskande, om han ej kan effektivt utnyttja det vatten där han äger fiska, med mindre han får anbringa dragg eller annan förankringsanordning i angränsande vatten, skall få lov att göra detta under förutsättning att förfång ej upp­ kommer. Lagrådet hemställer att stadgandet jämkas så, att berörda skill­ nad framhäves. I första stycket stadgas uttryckligen att de fiskande under de i paragra­ fen angivna förutsättningarna skola äga tillträde till stranden och vatten­ området. Någon motsvarighet härtill finns ej i paragrafens andra stycke; där talas endast om nyttjande av stranden. Ej heller finns någon motsva­ rande bestämmelse i kommittéförslaget liksom någon sådan ej återfinnes i 3 § i 1896 års lag. Emellertid lärer den med paragrafen åsyftade befogenheten att för vissa ändamål nyttja annans strand och vattenområde utan vidare medföra, att den fiskande under samma villkor, som med avseende å förfång för annan skola gälla för nyttjandet, skall äga tillträde till området i den mån så er­ fordras för den åtgärd, varom i det särskilda fallet är fråga. Med hänsyn härtill synes ej påkallat att i paragrafen upptaga någon bestämmelse om tillträde till annans strand och vattenområde. Om emellertid ett dylikt stad­ gande bibehålies i första stycket, synes en motsvarande bestämmelse böra meddelas för de fall som avses i andra stycket. Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida icke det uttryckliga stadgandet i andra stycket, att i de fall som där avses nyttjandet får försiggå utan hin­ der av att förfång tillskyndas strandens innehavare, borde kompletteras med en föreskrift av innebörd, att större intrång dock aldrig får göras än som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet skall uppnås. Att detta bör gälla synes emellertid så självklart att det ej torde vara behöv­ ligt att i lagtexten upptaga någon erinran därom.

Justitierådet Gei jer: Det må tilläggas, att ordet »tillfällig» enligt sakens natur och den för­ ordade lydelsen av paragrafen lärer vara att tolka i belysning av bestäm­ melsen att intrånget skall vara beroende av vad som verkligen erfordras för fiskets utövande. Sålunda torde i uttrycket böra inläggas en mindre snäv innebörd, då det gäller fastgöring av fast fiskeredskap, än då fråga är om att belamra stranden med redskap och båtar.

Regeringsrådet Quensel: Då förslaget medger fiskare att, låt vara med skyldighet att ersätta skada och intrång, uppdraga redskap och båtar å annans tomt och plantering, blott det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet, synes tillbörlig avvägning ej skett av de intressen, som här stå emot varandra. Förbehåll att begagnan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 193

det endast må vara tillfälligt utgör ingen garanti mot att det ofta uppre­ pas, ej heller mot att intrånget blir stadigvarande, i det att det kan ske än från den ene, än från den andre fiskarens sida. Den som icke kan vare sig natt eller dag freda sin bostadstomt eller trädgård från intrång av dylikt slag med allt vad därav kan följa av störningar av hemfriden, risker och obehag, torde kunna ha så stor olägenhet därav att han ser sig nödsakad att flytta från platsen. Även om man kunde förlita sig på att ersättning för skada och intrång alltid skulle utdömas i den omfattning, att vederbörande finge kompensation för hela den ekonomiska skadan, så bleve dock därige­ nom icke alla förlorade värden ersatta, och någon säkerhet föreligger icke för att utdömt skadestånd och ersättning för kostnaderna å målet skola kunna utfås. Det är troligt att, om de fiskande utgöras av växlande skaror av personer som för markägaren kanske ej ens äro kända till namn och hemvist, det alldeles icke lönar sig för honom att göra försök att utfå nå­ gon ersättning. Det må ock framhållas att man enligt förslaget ej synes skola kunna hindra fortsatt utnyttjande av området ens från deras sida, vilka underlåtit att betala utdömt skadestånd. Från alla olägenheter för markens ägare eller innehavare skulle man dock, vad angår befogenheten att begagna tomt eller plantering, enligt förslaget bortse, så snart det vore av väsentlig olägenhet för fiskaren att behöva nyttja annan plats för red­ skapen eller båtarna. Talet om väsentlig olägenhet förefaller mindre som en skärpning av kravet att intrånget skall vara erforderligt för fisket än som en eftergift å detta krav. Frågan när villkoren för befogenheten vore upp­ fyllda, torde ej alltid vara lätt att med säkerhet avgöra. Förslaget i denna del kan föranleda tvister och trakasserier. Gård och trädgård synas helt böra undantagas från befogenheten att uppdraga båtar och redskap. Sker ej så, torde dock villkoren för att dylika områden må begagnas för detta ändamål böra skärpas, särskilt på det sätt att intrånget ej må göras, om därigenom tillfogas markens ägare eller in­ nehavare märkligt men.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech: Villkoren för att tomt och plantering må begagnas i fall, som avses i andra stycket, torde böra skärpas. Detta kan ske exempelvis på det sätt, att intrånget ej må göras med mindre områdets begagnande är av synnerlig vikt för den fiskande och det förfång som tillskyndas strandens inne­ havare är ringa.

Tredje stycket. Justitierådet Gei jer: Då i tredje stycket stadgas, att tvist om ersättningens belopp — icke jäm­ väl tvist huruvida ersättning över huvud skall utgå — skall prövas av skiljemän och att med vissa avvikelser skiljemannalagen därvid skall tilllämpas, synas dessa kategoriska bestämmelser vara missvisande, allden- 13 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stund de stå i klar motsättning till sista punkten i stadgandet, vilken läm­ nar part öppet att låta tvisten gå till domstol. Eftersom parterna redan enligt gällande lag äga valfrihet mellan domstols- och skiljemannaförfaran­ de, med eller utan rätt att klandra skiljedomen, synes stadgandets väsent­ liga funktion kunna bliva endast den att bringa skiljedomsinstitutet i par­ ternas särskilda åtanke i fråga om tvister, som här avses. Vad angår de regler, som innebära avvikelser från skiljemannalagen, måste de betecknas som föga ägnade att underlätta ett skiljemannaförfarande utan fastmera i flera hänseenden oklara och av beskaffenhet att framkalla osäkerhet. Skulle stadgandet genom sin avfattning leda till, att den nu till buds stående och mången gång till synes lämpliga utvägen att parterna anlita en eller flera skiljemän med öppen rätt att gå vidare till domstol blir skjuten åt sidan, måste detta betecknas såsom mindre lyckligt och ägnat att motverka stad­ gandets syfte att främja användningen av ett skiljemannaförfarande. Det­ samma kan sägas, om förslagets innebörd skall vara den, att ett mellan parterna enligt skilj emannalagen tilläventyrs slutet skiljeavtal utan förbe­ håll om rätt att klandra skiljedomen icke skall tillmätas rättsverkan, utan part skall kunna göra det om intet genom vägran att utse skiljeman. Att förslaget med åtminstone skenbar avvikelse från skilj emannalagen före­ skriver, att skiljemännen skola vara tre, har ej närmare motiverats; för tvister av här ifrågavarande slag skulle denna bestämmelse, om den på grund av sin lydelse uppfattas såsom ovillkorlig, sannolikt ej sällan te sig onödigt tyngande. Enligt remissprotokollet åsyftas, att parterna skola vara skyldiga att åtnöjas med skiljedomen. Detta har dock icke kommit till ut­ tryck i lagtexten genom någon direkt motsvarighet till 2 § första stycket skilj emannalagen utan har förmodligen ansetts följa av sista punkten i stadgandet. Denna punkt ger dock närmast intryck av att taga sikte på valfriheten i förfarandets begynnelseskede, något som vinner bekräftelse av att jämväl enligt förslaget den omständigheten att skiljemän utsetts icke skall utgöra hinder för att tvisten går till domstol, om t. ex. det i 18 § skiljemannalagen avsedda fallet att skiljedomen ej meddelas inom stadgad tid skulle inträffa. Mot sista punkten kan ytterligare anmärkas, att den läm­ nar öppet, om ordet »skiljemän» åsyftar alla skiljemännen. Med hänsyn till vad nu anförts och då något specialstadgande — i syn­ nerhet om det är av så begränsad innebörd som det förevarande — här knappast i högre grad än i fråga om en mängd andra tvistemål av olika slag torde erfordras, hemställer jag, att tredje stycket måtte uteslutas i stället för att underkastas den omarbetning som i annat fall synes nöd­ vändig.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel: För det fall att överenskommelse ej kan träffas om beloppet av ersättning, som avses i andra stycket, upptager tredje stycket stadganden om tvistens slutliga prövning i ett skiljemannaförfarande i huvudsaklig anslut­ ning till bestämmelserna i 1929 års lag om skiljemän. Emellertid innebära

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 195

dessa stadganden endast en anvisning att anlita det åsyftade förfarandet; någon skyldighet i sådant hänseende har naturligen icke kunnat föreskri­ vas. Att i lag upptaga bestämmelser av så begränsad innebörd synes mindre lämpligt. Därför hemställes att ifrågavarande stadganden icke upptagas i paragrafen. Anses särskilda bestämmelser böra meddelas i syfte att tvister av före­ varande slag i så stor utsträckning som möjligt skola hänskjutas till skilje­ män, torde i stället stadgandena i 20 § i 1896 års lag böra bibehållas. De inne­ bära att den part, som kräver ersättning, kan få ett skiljemannaförfarande till stånd även mot vederpartens vilja och utan att någondera parten behöver avstå från befogenheten att i sista hand få saken prövad av domstol. Med hänsyn härtill och till den verkan, som trots klagorätten tillagts skilje­ nämndens beslut, synas dessa stadganden bättre än de föreslagna ägnade att främja användningen av ett skilj emannaförfarande. Emellertid torde den tid inom vilken part, efter det att skiljemännens beslut tillställts honom, skall instämma saken till domstol lämpligen böra begränsas till sextio da­ gar. Möjligen borde också bestämmas särskilda tider, inom vilka motparten till den, som kräver ersättning, skall ha utsett skiljeman och skiljemännens beslut skall vara meddelat. Beträffande slutligen avfattningen av stadgandena i tredje stycket synas dessa i ett flertal hänseenden brista i önskvärd tydlighet. Att det skall stå parterna fritt att med vanliga rättsverkningar träffa ett verkligt skilje­ avtal lärer vara åsyftat, men framgår ej klart av lagtexten. Även borde komma till tydligare uttryck att parterna skola vara skyldiga att åtnöjas med skiljedomen. Av sista punkten kan ej utläsas, om med ordet »skilje­ män» avses alla skiljemännen eller blott de av parterna utsedda. Om stad­ gandena bibehållas, torde deras lydelse böra jämkas så, att innebörden blir otvetydig.

34—35 §§. Regeringsrådet Quensel: Beträffande fiskådreinstitutet aktualiseras spörsmålet, hur gränsen bör dragas mellan vad som tillhör den allmänna lagstiftningen och vad som må regleras i administrativ ordning. Lagförslagets innebörd kommer att be­ tydligt skifta, beroende på hur denna fråga besvaras. I betänkandet framhålles, hurusom länsstyrelsen ej sällan, utan stöd i 1896 års fiskelag men med åberopande av vad fiskeristadgan innehåller om särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, meddelat föreskrifter, som i sak innebära utvidgning av fiskådreinstitutets innehåll, sådant det utformats i fiskerättslagcn. Kommittén synes mena att jämväl för framtiden det skall stå den administrativa makten fritt att i det allmän­ na fiskevårdsintresset genom föreskrifter skärpa lagens regler. (Oklart är visserligen, huruvida kommittén avser att dylika föreskrifter bliva gällande även mot »en i laga ordning tillkommen enskild rättighet», men härifrån

196 Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

må i detta sammanhang bortses, enär kommittén med detta uttryck icke lärer åsyfta annat än på speciella rättsgrunder uppkomna rättigheter, icke den allmänna, i äganderätten till vattenområde ingående rätten att där fiska.) Med kommitténs uppfattning skulle fiskerättslagens bestämmelser om fiskådra, oaktat de förklaras uppställda i såväl allmänna som enskilda intressen, i fall då det allmänna fiskevårdsintresset gjorde sig gällande på sin höjd ange minimum för skyddet av sistnämnda intresse och i övrigt bli att tillämpa blott i den mån icke annorledes bestämts i administrativ ordning. Det i 30 § i kommitténs förslag uppställda villkoret för länssty­ relses befogenhet att meddela från lagens regler avvikande föreskrifter, att dessa skola vara sådana att de ej kunna antagas lända till förfång för någon, som ej samtyckt därtill, synes, av motiven att döma, icke vara av­ sett att begränsa denna befogenhet, när nyssnämnda allmänna intresse kunde åberopas. Befogenheten skulle således i detta fall kunna utövas utan stöd i fiskerättslagen och t. o. m. i strid mot de begränsningar, som kom­ mittén ville däri upptaga. Huruvida med det remitterade förslaget avses att frångå denna kommit­ téns principiella ståndpunkt är icke fullt tydligt. Departementschefen ut­ talar visserligen att lokal utökning av fiskådras bredd i vissa fall vore till fördel för fiskevården men icke lämpligen borde ske i annan form än genom lagstiftning, med vilket sistnämnda uttryck här lärer få förstås av Konung och riksdag stiftad lag. Men denna avvikelse från kommitténs uppfattning motiveras med att dylik utökning av fiskådra skulle innebära ett betydande ingrepp i enskild rätt, och synpunkten förefaller således snarare varit att möjligheten att i administrativ ordning tillgodose allmänna intressen har sina generella begränsningar än att särskilda sådana skulle uppstå genom fiskådreinstitutets reglering i lag. Vid fråga om ådrans omfattning och läge vid flodmynning och på liknande ställen anföres ock i remiss­ protokollet att, i den mån på något håll större fredningsområde (än en­ ligt den föreslagna legala regeln) kunde vara behövligt, lokala bestäm­ melser därom torde kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av läns­ styrelsen. Något medgivande härtill upptages icke i lagförslaget. Beträffande spörsmålet, huruvida länsstyrelse må besluta om flyttning av fiskådra, för­ klarar departementschefen med hänsyftning på vissa angivna exempel, att avgörande betänkligheter mot dylik befogenhet icke borde möta, men å andra sidan har i den föreslagna lagtexten denna fråga reglerats och be­ fogenheten medgivits under enahanda villkor som det nyssnämnda, av kom­ mittén föreslagna, att åtgärden ej kan antagas lända till förfång för nå­ gon som ej samtyckt till densamma. Huruvida det avses, att detta villkor skall, såsom ordalydelsen anger, gälla jämväl mot allmänna fiskevårdsin­ tresset, kan, när remitterade förslaget ses mot bakgrunden av kommitténs förslag, förefalla tveksamt. Till en början vill jag i förevarande sammanhang, utan att ingå på den statsrättsliga frågan om de allmänna gränserna för vad som kan stadgas i administrativ ordning och i vad mån dessa gränser röna inflytande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 197

den civila lagstiftningens innehåll, betona intresset av att allmän lag och administrativ förordning, lika väl som allmänna lagar inbördes, icke ens till skenet komma i strid mot varandra. Det synes därför av behovet på­ kallat att, om fiskerättslagen till reglering upptager spörsmålet om fisk­ ådra och därvid t. o. in., såsom enligt förslaget, markerar att det skett ej blott till slitande av intressekonflikter mellan enskilda utan jämväl till skydd för allmänna intressen, men dessa senare intressen dock skola kun­ na på sakligt precis enahanda sätt ytterligare tillgodoses genom admi­ nistrativa bestämmelser, detta sistnämnda förhållande uttryckligen anges i fiskerättslagen. Särskilt oegentligt och direkt missvisande vore att i lagen under vissa villkor och inom vissa gränser medgiva att myndighet gör inskränkningar i enskild rätt till förmån för allmänna intressen, om meningen är att det skall underförstås att dessa villkor må åsidosättas och dessa gränser över­ skridas genom administrativa föreskrifter i något av de syften lagen full­ följer. En sådan frihet att frångå lagreglerna kan lätteligen göra hela den legala regleringen överflödig och olämplig. Bedömes förslaget i förevarande del under antagande, att bestämmelser­ na om befogenhet för länsstyrelse att göra avsteg från lagens regel inne­ fatta gränserna för vad som i administrativ ordning må förordnas om fisk­ ådra — naturligtvis bortsett från sådana andra medel att tillgodose fiskevårdsintresset som att inom hela riket eller vissa landsdelar eller visst vat­ tensystem fridlysa fisk eller förbjuda vissa fiskemetoder — måste dessa befogenheter förefalla såsom mycket svaga medel att vid behov förstärka det skydd för allmänna och enskilda intressen som med institutet åsyftas. Stadgandet i 35 § andra stycket avser tydligen endast lättnader i förbudet mot att avstänga ådran och den i 34 § andra stycket medgivna befogenhe­ ten blott att flytta ådran inom det vatten, där den enligt lagen skall finnas, således varken inrättande av ådra i annat vatten, breddning av ådra eller förlängning därav, t. ex. vid flodmynningar. Det i sistnämnda lagrum upp­ ställda villkoret rörande förfång kan ock i praktiken så starkt begränsa även flyttningsmöjligheten, att denna reduceras huvudsakligen till en möjlighet att fixera ådrans läge utan att man därvid är absolut bunden av den all­ männa regeln att den överallt skall framgå i djupaste vattnet. Av motiven synes dock kunna slutas att meningen varit, om icke att den administrativa makten skulle äga obegränsad möjlighet att utöka fiskådreinstitutets räck­ vidd, så dock att länsstyrelsen skulle äga förstora fredningszonen vid flod­ mynningar och på liknande ställen samt, åtminstone under nyssnämnda villkor beträffande förfång, jämväl förordna om breddning annorstädes. De allmänna reglerna om fiskådra måste tämligen snävt begränsa skyd­ det för fiskens fria gång, om man vill undvika att de komma att verka för strängt i det stora flertalet fall och att för alla dessa behöva hänvisa till möjligheten att hos länsstyrelsen söka lättnader i tvånget. Ur dessa syn­ punkter är det redan att gå långt, om man med förslaget stadgar att fisk­ ådra skall finnas i varje vattendrag där fisk har sitt drev. Sistnämnda be­

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stämning torde dock utesluta att jämväl de minsta bäckar, diken o. d. skola ha fiskådra, blott man i dem kan fånga fisk eller kräftor. Med en dylik tolkning må den föreslagna utvidgningen av de kategorier vattendrag som skola hava fiskådra kunna lämnas utan erinran. Men anpassas de allmänna reglerna efter normalfallet, beror ju institutets effektivitet stundom på möjligheten att lokalt skärpa reglerna. Att över­ lämna denna uppgift helt åt den administrativa makten, så snart allmänna intressen äro i fråga, har emellertid sina betänkligheter. Det värdefulla skydd mot alltför stora och ojämna intrång i bestående rättigheter, som föl­ jer av en legal reglering av institutet, går förlorat och ingreppen erhålla, om de bli betydliga och drabba bestående fiskerätter i mycket olika grad, ka­ raktär av ett slags expropriation, som icke rimligen kan få ske utan gottgörelse. För övrigt torde vara svårt att här skilja mellan allmänna och en­ skilda intressen. Åtminstone torde det vanligen låta säga sig, att ett allmänt sådant ligger bakom det enskilda, blott de särskilda fallen icke betraktas vart för sig utan i ett större sammanhang. Där fiskådra mest behövs, skulle således lätteligen den avvägning lagstiftaren gjort kunna komma att ersät­ tas med administrativa myndigheters gottfinnande. Ur flera synpunkter lämpligast vore, att lagstiftaren uppställde allmänna normer men överläte åt tillämpande myndigheter att i varje särskilt fall föreskriva varest fiskådra skulle finnas och inom vissa i lagen angivna grän­ ser efter omständigheterna bestämma ådrans bredd och läge samt utstaka den ävensom besluta om ersättning, där sådan tarvas med hänsyn till in­ greppets storlek i förhållande till den av ålder bestående skyldigheten att respektera fiskådra. Anser man emellertid ett sådant system alltför omständligt och kostsamt eller eljest icke böra användas, torde man icke heller kunna ställa mycket stora anspråk på att fiskådreinstitutet överallt skall verka effektivt utan få beräkna att institutet vid behov kompletteras med anlitande av de möj­ ligheter expropriations- och vattenlagstiftningarna kunna erbjuda. Några smärre utvidgningar av den i 34 § länsstyrelsen tillerkända befo­ genheten torde emellertid lämpligen kunna ske. Förutom flyttning av ådran synes även dess breddning och förlängning kunna medgivas, och villkoret rörande förfång torde kunna lättas så, att det stadgas skyldighet att iakt­ taga att föreskrifter icke må meddelas, som kunna antagas lända till märk­ ligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden. Tillika torde den allmänna regeln om fiskådras förlängning, där vatten­ drag mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, böra göras tillämplig även å fiskådra i sund, vid dettas ändpunkter. Om länsstyrelsens möjlighet att skärpa fiskådrereglerna enligt den före­ slagna lagtexten äro ringa, är däremot befogenheten att medge lättnader så mycket mera vidsträckt, i själva verket alldeles obegränsad, låt vara att läns­ styrelsen naturligtvis icke tillika äger dispensera från vattenlagens krav å vattendomstols tillstånd till vissa byggnader och anordningar i vatten. Det synes anmärkningsvärt att länsstyrelsens nu ifrågavarande befogenhet icke,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 199

såsom då det gäller flyttning av ådran, gjorts beroende av huruvida avvikel­ sen från regeln skulle lända någon till förfång. Remitterade förslaget, som i denna del skiljer sig från kommitténs förslag, överensstämmer härutinnan med gällande lag. Meningen är naturligtvis, liksom där, att hänsyn skall tagas även till enskilda intressen av att ådran hålles öppen. Men vid jäm­ förelse med det uttryckliga villkoret för flyttning av ådra, skall stadgandet dock kunna uppfattas som ett betydligt eftersättande av dessa intressen. I själva verket torde de icke vara förtjänta av mindre hänsyn än alla de rättig­ heter, som kunna lida intrång genom flyttning eller utvidgning av ådran. Även avstängning av ådran kan innebära intrång i rättigheter. Skyldighe­ ten att hålla den fri torde ej kunna sägas gälla endast gentemot det all­ männa. För befogenheten att medge undantag från förbudet att avstänga ådran synes därför böra uppställas samma villkor som för flyttning av ådran i avseende å frågan om förfång. Om i överensstämmelse med vad här ovan anförts den nu föreslagna nya legala regleringen av fiskådreinstitutet sker med pretention att icke lämna annat utrymme för administrativ ändring av lagens regler än vad som i lagen medges, följer dock därav icke att tidigare administrativa reglering­ ar, änskönt de saknat uttryckligt stöd i lag, skola betraktas såsom ogiltiga eller såsom icke tillkomna i laga ordning. Det kan förmodas att de fylla ett behov, och måhända kan deras bestånd betydligt minska risken för att lag­ reglerna i vissa fall skola visa sig ineffektiva. Förbehåll om giltighet av vad sålunda eller eljest i laga ordning bestämts rörande viss fiskådra torde emellertid för tydlighetens skull böra inflyta i lagtexten, i likhet med det förbehåll som i gällande lag och förslaget göres för särskilda rättigheter att för fiske stänga fiskådra. Beträffande rättigheter av sistnämnda slag synes önskligt att något tyd­ ligare angåves vad här åsyftas. Visserligen är klart att det icke kan vara fråga om rättighet, som berott på att fiskådra förut icke funnits på plat­ sen, men den bestämning som avses med ordet »särskild» är dunkel. Då förslaget i 31 § talar om särskild rättighet att fiska, får uttrycket sin för­ klaring genom paragrafens övriga innehåll, men i och för sig synes beteck­ ningen »särskild», då det gäller rättigheter till jord, närmast ange mot­ satsen till vad som blott är integrerande delar av jordäganderätten. Vad som här åsyftas torde emellertid vara en rättighet som, vare sig för vatten­ områdets ägare eller för annan, uppkommit på sådant särskilt sätt, att den bör bestå, ändå att den strider mot de allmänna reglerna om fiskådra, t. ex. genom urminnes hävd, dom eller skattläggning. Då det i 35 § första stycket uppställes förbud mot att i eller vid fisk­ ådra anbringa anordning, avsedd att avhålla fisken i ådran från att gå fram i densamma, lärer med uttrycket anordning icke gärna kunna avses fiskeredskap. Allt fiske i ådran är ju icke förbjudet, utan vissa fiskeredskap må användas, även om de kunna sägas vara avsedda att på ena eller andra sättet draga till sig fisken och sålunda också att avhålla den från alt gå

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

fram i ådran samt verka lika effektivt som de anordningar, som i motiven omnämnas såsom särskilt åsyftade. Icke heller lärer bestämmelsen i fråga böra få inskränka rättighet att bedriva verkligt fiske utanför ådran. Stad­ gandet skulle eljest kunna få mycket vittgående följder och komma att medföra att i strid med reglerna om begränsning av ådran denna försåges med ett utmål av obestämd storlek, som avsevärt ökade de redan därförutan ofta stora svårigheterna att klart draga gränsen mellan vad som är lovligt eller olovligt fiske. I lagtexten torde därför böra anges att med ut­ trycket anordning här ej avses något som kan hänföras till fiskeredskap. Till bestämningen, att anordningen skall vara avsedd att avhålla fisken från att gå fram, synes lämpligen kunna läggas att den jämväl skall vara ägnad därtill. Man torde nämligen böra i detta sammanhang räkna med diverse folkliga föreställningar som icke stämma med ett mera sakkunnigt bedömande. Göras de ändringar i förslagets förevarande delar, som avses med nu gjorda anmärkningar, synes bestämmelsernas uppställning lämpligen böra ske så, att först i en eller två paragrafer upptages innehållet i 34 § första stycket och 35 § första stycket samt därefter i en paragraf sammanföras bestämmelserna om länsstyrelsens befogenhet att göra lokala jämkningar av lagreglerna och medge undantag i särskilda fall från skyldigheten att lämna ådran fri jämte det förbehåll rörande vattenlagens regler som till­ hör detta sammanhang, varefter slutligen i en särskild paragraf upptagas bestämmelserna om att vad i laga ordning särskilt föreskrivits angående viss fiskådra skall gälla utan hinder av de nu i lagen meddelade stadgandcna och att, där någon med urminnes hävd eller jämlikt dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta denna rättighet till godo.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech: I likhet med regeringsrådet Quensel anse vi att, om fiskerättslagen — så­ som lämpligen torde böra ske -— reglerar fiskådreinstitutet och därvid upp­ ställer vissa normer angående ådrans bredd och läge m. m. men samtidigt förutsätter att lokala avvikelser därifrån skola kunna beslutas av admi­ nistrativ myndighet, sistberörda befogenhet bör i lagen fullständigt angivas till villkor och gränser. Från denna utgångspunkt förorda även vi de jämk­ ningar i bestämmelserna om länsstyrelsernas befogenheter, som i regerings­ rådet Quensels yttrande angivits såsom önskvärda. Likaså instämma vi i vad i samma yttrande anförts angående giltighet av sådan reglering av viss fiskådra som i administrativ eller annan laga ordning skett. Det förordande i övrigt av vissa jämkningar i förslaget, varåt regerings­ rådet Quensel givit uttryck, biträda vi likaledes utom såtillvida att vi lämna stadgandet i 35 § tredje stycket utan erinran.

Kungl. May.ts proposition nr 60.

36 §. Lagrådet: Enligt förevarande och närmast följande tre paragrafer om åtgärder mot vanskötsel av fiske — här avses naturligen endast fiske som grundar sig på enskild fiskerätt — skall offentlig myndighet kunna inskrida, om fisket i strid med allmänt intresse uppenbarligen vanskötes. Grunden härtill är, att skötseln av fiskevattnen anses vara något, som icke endast vidkommer äga­ ren, och att denne anses ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Berättigade invändningar från principiell synpunkt torde icke kunna göras mot denna argumentering; även på andra områden ha ingrepp och inskränkningar föreskrivits i jord­ ägarens rådighet över hans fastighet på den grund att det ansetts icke ligga i hans skön att bestämma i vad mån en för samhället viktig naturtillgång skall utnyttjas. Emellertid synes det icke utan fog kunna dragas i tvivelsmål huruvida det verkligen på det nu ifrågavarande området är av behovet påkallat att bereda möjlighet till så ingående ingripanden som förslaget innebär; om ingripanden skola ske, synas i varje fall vissa ytterligare be­ gränsningar böra göras i det allmännas rätt härutinnan. Den åtgärd, som enligt det remitterade förslaget skall i första hand få vidtagas i anledning av vanskötsel av fiske, är att fiskeriintendenten skall söka få till stånd överenskommelse med vederbörande om fiskets bedrivan­ de. Först om detta icke lyckas eller åtagande ej fullgöres enligt träffad överenskommelse, skall länsstyrelsen kunna fastställa fiskeriplan och stad­ ga vite för underlåtenhet att följa planen samt utdöma förelagt vite. Då det gäller vanskötsel av fiskbeståndet genom alltför hård beskattning, lärer ingripandet komma att bestå i meddelande av föreskrifter om lämpliga inskränkningar i fisket, eventuellt förbud mot allt fiske; föreskrifter torde också kunna meddelas att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre sär­ skilda fiskevårdande åtgärder äga rum. Förslagets ståndpunkt att på detta sätt från det allmännas sida ingrepp må ske i nu avsedda fall torde kunna lämnas utan erinran. Däremot synes med fog kunna mot förslaget anmärkas, att det tillstädjer ingrepp i vissa fall även av den anledningen att fisket icke utnyttjas. Kan ej överenskommelse med vederbörande träffas, skall enligt motiven till förslaget länsstyrelsen kunna vid vite ålägga vederbörande sakägare att själv eller genom annan fiska och, därest åläggandet ej fullgöres, utdöma vitet. Ett ingripande av denna art skulle stundom kunna förefalla orimligt; man kan fråga huruvida, när den enskilde fiskerättsägaren av någon an­ ledning anser sig ej böra själv eller genom någon annan fiska, det allmänna intresset av att fiske hedrives verkligen kan vara så starkt att ett så om­ fattande ingripande under några omständigheter kan vara befogat. Det sy­ nes uteslutet att ur folkförsörjningssynpunkt i vikt och betydelse jämställa fiske med jord- eller skogsbruk. Tydligt är, att möjlighet till ingripande av denna art ej skulle fylla något mera kännbart behov och att en tillämpning av bestämmelsen kan komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. Det

202 Kungi. Maj.ts proposition nr 60-

förefaller även, av motiveringen till stadgandet att döma, som om man näp­ peligen tänkt sig, att möjligheten att vid vite ålägga någon att fiska i prak­ tiken skulle komma till någon större användning, utan ansett bestämmel­ sens väsentliga betydelse ligga däri, att den redan genom sin förefintlighet skulle verka som ett påtryckningsmedel. Med hänsyn till det nu anförda och då en regel av den föreslagna innebörden lätt kan leda till trakasserier och tvister, anser lagrådet att tillräckliga skäl icke finnas för förslagets ståndpunkt i denna del. Angående den närmare innebörden av bestämmelserna om skyldighet att fiska — åläggande av andra positiva åtgärder lärer icke åsyftas — må erinras om sådana fall, då vederbörande ägare, enär fisket ej lönar sig annat än pa längre sikt eller eljest av ekonomiska skäl, ej anser sig kunna vidtaga den ifrågavarande avfiskningen eller då han på grund av brist på arbetskraft saknar möjlighet att i erforderlig omfattning bedriva fis­ ket. Bestämmelsens ordalag kunna icke anses utesluta att ingripande kan ske även i sådana fall. I förslaget har hänsyn ej tagits till förhållanden av nu antydd art i motsats till vad som i regel skett på andra områden, där i allmänt intresse kan åläggas jordägare att vidtaga positiva åtgärder. Så­ lunda ha i 1948 års skogsvårdslag, enligt vilken skogsägare i vissa fall även utan samband med verkställd skogsavverkning eller inträffad skada å sko­ gen kan för skogsbeståndets förbättring förpliktas vidtaga positiva åtgärder, sådana ålägganden i princip begränsats till åtgärder, som ej draga kostnader utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vid­ tagande, med mindre skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för för­ bättringsåtgärderna kan erhållas av allmänna medel. Och enligt 1947 års lag om uppsikt å jordbruk må ingripande från det allmännas sida i anled­ ning av vanhävd icke ske mot den, som på grund av medellöshet eller an­ nan giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Bibehålies förslaget om positiva åtgärder, torde med hänsyn till det nu anförda en undantagsregel böra givas för sådana fall, då det finnes obil­ ligt att ålägga vederbörande att fullgöra åtgärden. Vidare synes — och detta även om bestämmelsen om positiva åtgärder utgår ur förslaget — böra stadgas, att utdömande av vite ej skall ske, om detta med hänsyn till om­ ständigheterna befinnes obilligt. I paragrafen synes böra utsägas att överenskommelse, som däri avses, skall slutas med den som innehar den enskilda fiskerätten och, där han ej är fastighetens ägare, jämväl med denne. Beaktas denna erinran och jäm­ kas avfattningen av de två närmast följande paragraferna genom hänvisning till sakägare, som nu nämnts, torde den i förslagets 39 § upptagna regeln kunna utgå. 37 §. Lagrådet: I andra stycket stadgas att fiskeriplan skall gälla mot framtida fiskerätts­ ägare. Emellertid torde det böra vara en förutsättning för en sådan regels tillämpning att planen blivit på något sätt offentliggjord. Lämpligen synes

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

därför regeln böra givas den innebörd, att fiskeriplan skall, sedan läns­ styrelsens" beslut kungjorts, t. ex. genom länskungörelserna och i ortspres­ sen, gälla jämväl mot ny sakägare. Meningen lärer vara att beslut om fiskeriplan må av länsstyi elsen åter­ kallas, om skäl därtill äro. I enlighet med vad kommittén föreslog i sitt betänkande synes en uttrycklig bestämmelse härom böra intagas, vilken lämpligen torde kunna utgöra ett tredje stycke i förevarande paragraf.

38 §. Lagrådet: Såsom förutsättning för att det skall kunna åläggas sakägare, som ej följt fiskeriplanen, att utgiva förelagt vite synes böra uppställas, att han ägde kännedom om planen. Vidare torde, såsom anförts under 36 §, vite ej böra få utdömas, om detta med hänsyn till omständigheterna skulle be­ finnas obilligt. 39 §. Lagrådet: Angående denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 36

40—42 §§.

Lagrådet: Bland de handlingar, som man här velat kriminalisera, synes som en törsta grupp kunna upptagas det mot enskilda intressen riktade förfarandet att fiska i enskilt vatten utan vederbörande rättsägares lov och utan att något av fiskerättslagens stadganden om frihet att fiska eller något med stöd av samma lag utfärdat tillstand därtill kan åberopas. Detta fall har i den föreslagna lagtexten sammanförts med andra brotts­ fall, vilket menligt inverkat på överskådligheten och ordvalet. Brottsbestämningarna torde framträda klarare, om fallet nämnes för sig, därvid gärningen torde kunna beskrivas så, att någon olovligen bedriver fiske som med enskild fiskerätt tillkommer annan. Liksom enligt förslagets formulering komma med den nu förordade vissa av de i 41 § avsedda handlingarna att utan vidare kunna hemfalla under huvudregeln. Om t. ex. en av lagen medgiven frihet att fiska gjorts till före­ mål för inskränkande föreskrifter jämlikt 22 eller 27 § och dessa föreskrif­ ter åsidosatts, kan friheten naturligtvis icke åberopas till undgående av straff. Det nu åberopade förhållandet torde dock icke rubba lämpligheten av att särskilt nämna överträdelse av föreskrifter men bör måhända för­ anleda jämkning av lokutionen »såsom olovligt fiske skall ock anses», vil­ ket uttryck jämväl torde tarva förtydligande i den riktning att klarare fram­ går att även straffskärpningen i andra stycket av 40 § här skall vara alt tillämpa i fråga om de särskilt nämnda förseelserna. Ovan förordade formulering av huvudregeln framhäver måhända än tydligare än förslagets att intrång i enskilda fiskerätter kunna straffas,

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

oavsett på vilken grund dessa rättigheter vila och vem som kränker dem. Man skulle kunna ifrågasätta, om det icke är att utsträcka kriminalisering­ en för långt, om man sålunda utan förbehåll inbegriper fall, då intrånget sker från dcns sida som själv upplåtit fiskerätten. Mot rena avtalsbrott reageras ju i regel blott med civilrättsliga påföljder. I förevarande samman­ hang torde dock vara svårt att avskilja en bestämd grupp av fall, där ska­ destånd vore tillräckligt. Oberoende av sättet för uppkomsten av sådana fiskerätter, som äro skilda från äganderätten till vattenområdet, kunna de vara av mycket växlande natur. De bilda en glidande skala uppifrån fiske­ rätter, som utgöra självständiga fastigheter eller jorddelningsservitut, ned till rent temporära personliga nyttjanderätter, och vissa av dessa fiskerät­ ter kunna vara förenade med även annan rätt till området. Utan att utgöra besittningsintrång i vanlig mening skola ock obehöriga ingrepp i fiskerätt, ändå att de ske från dens sida som innehar vattenområdet, lätteligen stå dylika besittningskränkningar nära. Gällande lag torde ock böra tolkas så, att under straffhotet inbegripes även fall då olovligt fiske bedrives av fastig­ hetens ägare eller innehavare. Naturligtvis skall dock, när brottet huvud­ sakligen har karaktär av avtalsbrott, denna omständighet kunna inverka på straff mätningen, liksom man mången gång kan ha anledning att in dubio antaga att med upplåtelse av fiskerätt till ett område icke avsetts att ute­ sluta upplåtaren själv från att fiska där. Huruvida som intrång i annans fiskerätt bör betraktas även fall, då fiske­ rätten är gemensam för två eller flera fastigheter eller personer och någon av delägarna missbrukar sin andelsrätt, eller om sådant missbruk över hu­ vud bör kriminaliseras, är ett i viss mån tvivelaktigt spörsmål. Till en bör­ jan må framhållas att, om gemensamheten, låt vara endast temporärt, upp­ lösts genom laga skifte eller sådana domstolsföreskrifter, som avses i för­ slagets 29 §, eller genom avtal, men någon, som sålunda fått sin sär­ skilda lott, likväl utan lov fiskar utanför densamma, fallet utan vi­ dare torde kunna jämställas med fiske, till vilket han ingen rätt äger. Det kan emellertid tänkas att förseelse mot vad domstol förordnat antager sådan karaktär, att den icke utan vidare kan hänföras under den allmänna straffregeln. Förseelsen bör likväl kunna bestraffas, och detta intresse till­ godoses ju ock, om man med gällande lag och förslaget såsom ett särskilt brott upptager missbruk av rätt i samfällt fiske. Men om man, såsom för­ slaget avser, skall under detta särskilda brottsbegrepp hänföra även sådana överträdelser av domstols föreskrifter, som enligt vad nyss sagts utan vi­ dare böra jämställas med olovligt fiske på annans område, kan detta för­ hållande föranleda en icke åsyftad tolkning av huvudregeln och, om straf­ fet för missbruk av delägarrätt är lägre, komma att leda till att kränk­ ningar, som måste framstå såsom lika svåra, bli olika bestraffade. Lämp­ ligast synes vara att bland de i förslagets 41 § upptagna överträdelserna av särskilda föreskrifter inbegripa även överträdelse av domstols förordnande enligt förslagets 29 §. Härlör talar också att den särskilda brottskonstruktionen missbruk av delägarrätt i samfällt fiske är synnerligen obestämd

Kungl. Mcij:ts proposition nr 60. 205

till sin innebörd och helst hör i allo ersättas av ett närmare angivande av vad därmed avses. I själva verket torde 42 §, därest man i fråga om över­ trädelse av domstolsföreskrifter förfar på nyss angivet sätt, med fördel kun­ na helt utgå. Vid eu närmare undersökning torde nämligen visa sig, att vad som med paragrafen i övrigt skulle kunna tänkas avsett, icke bör eller behöver kriminaliseras i förevarande ordning. Såsom delägares missbruk av sin rätt i samfällt fiske skulle efter orden lätteligen kunna anses alla fall, då någon av delägarna utnyttjar sin fis­ kerätt på sådant sätt att övriga delägare lida men och icke behöva finna sig i förfarandet. Men är fråga om samfällighet för fastigheter, så äro grän­ serna för vars och ens rätt, innan en laga reglering av deras inbördes för­ hållande skett, alltför obestämda för att ligga till grund för kriminalisering av missbruk. Med förslaget torde ej heller avses att stadgandet skall kunna tillämpas i sådant fall. De utvägar, som lagligen stå till buds för att få fördelning till stånd — domstolsförfarande och eventuellt laga skifte eller inrättande av gemensamhetsfiske — böra här först anlitas. Icke heller tor­ de med straffsatsen avses missbruk av andelsrätt, när samfälligheten är endast en personlig sådan samt andelarna ej utbrutits genom avtal eller annorledes och således samäganderättslagen kan bli tillämplig. Huruvida fak­ tiska eller rättsliga förfoganden i strid mot samäganderättslagens regler skola kriminaliseras, torde vara en fråga som i sin helhet kan lämnas utan­ för nu förevarande lagstiftning. Om, såsom här antagits, sistnämnda fall ej heller avses med förslaget, torde bestämmelsen om missbruk av delägarrätt —- bortsett från vad som enligt det ovan sagda bör inbegripas under olovligt fiske och från överträdelse av domstolsförordnande enligt 29 § — knappast vara avsett för annat än på sin höjd sådan olovlig upplåtelse, varom talas i sistnämnda paragraf, och en eller annan förseelse mot stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske. För förseelse mot sistnämnda lag torde emellertid redan där finnas tillräck­ liga straffsanktioner, vilka ock vid eventuellt behov kunna utvidgas. Och vad beträffar upplåtelse av fiskerätt, som utgöres av fastighets andel i sam­ fällt fiske, så är att märka att förbudet mot sådan upplåtelse innefattar en civilrättslig inskränkning i förfoganderätten, medförande att dylik för­ bjuden upplåtelse blir utan verkan. Den, till vilken upplåtelsen skett, kan likställas med den, som eljest kontraherat med allenast en av dem, som blott tillsammans äga förfoga över samfälld egendom. Om upplåtaren för­ farit svikligen, är ju fallet att bedöma enligt strafflagen. Lagrådet tillstyr­ ker därför att bestämmelsen i förslagets 42 § utgår och ersättes endast med ett straffbud för överträdelse av domstols enligt 29 § meddelade föreskrifter. Såsom en andra huvudgrupp av handlingar, som avses med förslagets ansvarsbestämmelser, kan anges det mot allmänna intressen riktade förfa­ randet att fiske bedrives i allmänt vatten av någon, som ej är svensk med­ borgare och ej heller har tillstånd av Konungen, eller med fast redskap utan att reglerna om utsträckningsrätt kunna åberopas eller tillstånd av veder­ börande myndighet erhållits.

206 Kanyl. Maj:ts proposition nr 60.

Om dessa brott upptagas i omedelbar anslutning till den första gruppens allmänna regel, synas de lämpligen kunna beskrivas som att någon eljest fiskar utan tillstånd, där sådant erfordras enligt fiskerättslagen. Härigenom skulle klarare än med förslagets uttryckssätt markeras, att man icke åsyftar varje överträdelse av legala eller av myndighet meddelade föreskrifter om fiske, så t. ex. icke förseelser mot fiskeristadgan eller handlingar i strid mot fiskeriplan, som omförmäles i 37 §. Nära den nu nämnda gruppen står ur vissa synpunkter det mot såväl allmänna som enskilda intressen riktade brottet mot stadgandet i 35 § första stycket rörande fiskådra. Detta brott, som icke alltid behöver bestå i fiske, synes av flera skäl böra utbrytas till särskild behandling. Man kan starkt ifrågasätta, huruvida lagförslagets regler om var fiskådra skall anses gå fram och om dess bredd samt om de åtgärder, som ej må vid­ tagas i eller vid ådran, äro så klara att de rimligen kunna bilda omedelbar grund för kriminalisering av överträdeise. Redan vad som skall anses som ett vattendrag, där fisken har sitt drev, torde stundom vara tveksamt. Och än mer kan i det särskilda fallet vara svårt att säga, hur övriga bestäm­ ningar skola tolkas, såsom t. ex. vad som skall anses som en gren för sig; eller som ett sund i motsats till andra delar av sjöar eller områden i havet; eller som djupaste vattnet, när flera djuprännor med växlande djup fin­ nas; eller som vanligast förekommande lågt vattenstånd; eller som fiske­ redskap, vilket kan hindra fiskens gång, i motsats till fiskeredskap, som må användas i ådran. Allt detta med mera som är av avgörande betydelse för frågan om straffbarheten kan i kanske flertalet fall bli så tvivelaktigt att lagstiftaren här synes ställa alltför stora krav å menige mans förmåga att tolka lag, om missförstånd skall bestraffas i enlighet med allmänna prin­ ciper om att villfarelse om rättens eget innehåll regelmässigt icke kan anses utesluta straff. Även om man antager att domstolarna i allmänhet skulle visa benägenhet att beträffande nu ifrågavarande överträdelser betrakta missförstånd såsom mer ursäktliga än vanligt, lärer dock vara risk att brottsbestämningens egen oklarhet leder till att i god tro företagna hand­ lingar bli bestraffade. Straffbudet inbjuder också till anställande av brottmålsprocesser i syfte att få tvister om ådrans läge och bredd eller vissa redskaps tillåtlighet avgjorda, vilka tvister dock, när frågorna verkligen äro dunkla, böra slitas i annan ordning. Olägenheterna av brottsbegreppets obestämdhet torde emellertid kunna i icke ringa mån undvikas, om såsom villkor för straff för överträdelse av det legala förbudet uppställes att handlingen står i uppenbar strid mot det­ samma. Utöver här ovan behandlade förfaranden torde med förslagets ansvars­ bestämmelser åsyftas endast vad som kallas att olovligen genom grävning eller annorledes draga till sig annans fiske. Vad med denna bestämmelse, som utan kommentar upptagits från gällande lag, egentligen åsyftas, före­ faller oklart, och från rättspraxis föreligger, såvitt känt, intet fall, då be­ stämmelsen tillämpats. Om med uttrycket »olovligen» avses att hänvisa till redan oberoende av denna lag existerande förbud mot grävning eller andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 207

åtgärder, så torde man kunna antaga att dessa förbud äro försedda med erfor­ derliga sanktioner, som göra det överflödigt att i fiskerättslagen krimina­ lisera handlingen. Emellertid ligger närmare till hands att tolka ordet olov­ ligen såsom avseende blott att samtycke ej erhållits av den, vilkens fiske är i fråga. Bestämmelsen skulle då i själva verket innebära ett speciellt rätts­ institut till skydd för bestående fiskeförhållanden utöver det skydd som ligger i fiskådrereglerna, vattenlagens bestämmelser och vad i övrigt här­ om gäller. Detta särskilda i straffbestämmelsen liggande institut, som så ytterligt knapphändigt reglerats, skulle vara svåröverblickbart med av­ seende å sin innebörd och, om det tillämpades efter orden, kunna få oför­ utsedda verkningar. Med hänsyn härtill och då det icke synes sannolikt att bestämmelsen numera har en verklig funktion att fylla, torde kunna för­ ordas att den utgår. Sker ej så, lärer dock tarvas en närmare beskrivning på vad som med stadgandet avses. Beträffande slutligen bestämmelsen i andra stycket av förslagets 40 §, så synes det knappast vara skäligt att den strängare, för grova fall avsedda strafflatituden alltid, och således utan möjlighet att härutinnan taga hän­ syn till de från fall till fall säkerligen mycket växlande omständigheterna, skulle behöva tillgripas endast därför att det olovliga fisket avsett lax. Icke ens varje olovligt fiske, som skett vanemässigt eller i större omfattning, torde ovillkorligen kunna betraktas såsom grovt, om det ock regelmässigt bör så anses. Å andra sidan synes fiske efter annan värdefull fisk än lax böra likställas med laxfiske i nu förevarande hänseende. Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att man icke torde höra behöva i straffdom rubri­ cera det i andra stycket avsedda brottet såsom grovt olovligt fiske samt att därför en redaktionell ändring i stycket synes påkallad.

*3 §■ Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech: Enligt förslagets avfattning komma i viss mån olika regler att gälla i frå­ ga om fångst och fiskeredskap. Beträffande redskap upptar förslaget efter mönstret av 2 kap. 17 § strafflagen vissa regler till skydd mot förverkandepåföljden för den som ej medverkat vid brottet, under det att påföljden förlänats en ovillkorlig karaktär såvitt fångsten angår. Sålunda stadgar förslaget, bland annat, att den som i god tro förvärvat redskapet eller sär­ skild rätt därtill skall vara skyddad i sin rätt. Att icke sistnämnda regel skulle få gälla i fråga om fångsten, har icke närmare motiverats. Frågan kan i vissa fall få praktisk betydelse, såväl då det rör sig om själva fångsten som också då det gäller förverkande av dess värde. Exempelvis kan framhållas, att det ingalunda är något otänkbart fall, att lax eller ål i större omfattning och under längre tid fiskats olovligt och efter hand försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god tro och fortfarande innehar densamma. Något giltigt skäl varför denne, i olikhet mot den som i god tro förvärvat det vid fisket använda redskapet, skulle

208 Kungl. Maj ds proposition nr 60.

vara underkastad förverkandepåföljden torde icke förefinnas. Vidare synes, om i ett liknande fall köparen avhänt sig varan, frågan, huruvida han må förpliktas utgiva dess värde, böra vara beroende av om han varit i god tro eller ej. Vi hemställa därför, att de två sista punkterna i andra stycket föras till ett tredje stycke, som avfattas så att det blir tillämpligt även på första stycket. Vidare anse vi att förverkandepåföljden i fråga om redskap bör, i anslut­ ning till allmänna strafflagens regler i 2 kap. 17 §, göras beroende jämväl av huruvida påföljden är påkallad till förebyggande av olovligt fiske eller eljest betingad av särskilda skäl. Likaså torde böra stadgas, att förverkandeförklaring kan avse det hela eller en del därav. I övrigt må i redaktionellt hänseende anmärkas dels att ordet »redskap», som inleder andra stycket, synes böra förtydligas till »fiskeredskap» och dels att första styckets avfattning torde vinna i klarhet — stadgandet bör inbe­ gripa även sådana fall, då straff ej kan ådömas gärningsmannen — samt komma i närmare överensstämmelse med andra styckets lydelse, om lagtex­ ten uttryckte att, där någon finnes hava förövat här avsedd gärning, det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde skall förklaras förverkat.

Regeringsrådet Quensel: Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag ordet redskap böra utbytas mot fiskeredskap och förverkandepåföljden beträffande dessa redskap icke böra inträda med mindre det finnes påkallat till förebyggande av olovligt fiske eller eljest av särskilda skäl ävensom att bestämmelsen till skydd för dem, som (efter brottets begående) i god tro förvärvat redskap eller särskild rätt därtill, bör vidgas till att omfatta även godtrosförvärv till själva fångsten.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel: I vissa situationer kan den föreslagna lagtexten framkalla osäkerhet be­ träffande spörsmålen under vilka omständigheter rättigheter, som avse här ifrågavarande egendom men tillkomma annan än den, som medverkat till brottet, skola eller må uppoffras genom förverkandeförklaring eller böra förbehållas på sätt i sista punkten sägs eller föranleda att egendomen skall betraktas såsom icke varande i behåll, ävensom i vad mån den om­ ständigheten att dom å förverkande icke innehåller förbehåll för viss till egendomen existerande rättighet skall inverka å dennas fortbestånd. Som förslaget emellertid i nu avsedda delar väsentligen utgör efterbildning av de allmännare regler om förverkande, som meddelats i 2 kap. 17 § straff­ lagen, torde de berörda spörsmålen få klarläggas i ett annat sammanhang än det förevarande. En av naturliga skäl gjord avvikelse i förslaget från dess förebild i nyss­ nämnda lagrum påkallar emellertid följande erinran: De i paragrafens sista punkt förekommande orden »i annat fall» torde böra utgå, om stadgandet i

Kunffl. Maj:ts proposition nr 60. 209

denna punkt skall förstås såsom blott en föreskrift om uttryckligt förbehåll för rättighet, som skall lämnas oberörd av förverkandeförklaringen. Men av­ ses med samma stadgande tillika en materiellträttslig regel att frågan i vad mån andra rättigheter än sådana, som efter brottets förövande i god tro för­ värvats, må fortbestå, skall bero på domstolens diskretionära prövning, får uttrycket »i annat fall» en sådan funktion att fylla att det icke utan vidare kan uteslutas. Man torde under sist angivna förutsättning få upplösa para­ grafens sista punkt i två särskilda bestämmelser, den ena upptagande nämn­ da materiellträttsliga regel, den andra föreskriften för domstolen om de upp­ lysningar domen skall innehålla rörande sin egen innebörd.

Justitierådet Gei jer: Enligt min mening framgår det såväl av sista punktens lydelse som av omständigheterna vid införandet av motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 § strafflagen, att den icke avser att lämna någon materiellträttslig regel utan blott innefattar en erinran om domstolens skyldighet att beakta de begrän­ sade sakrätterna tillika med en föreskrift om vad domstolen har att iakt­ taga, därest dess prövning i fråga om en sådan rätt går i viss angiven rikt­ ning. Vid sådant förhållande och då domstolen uppenbarligen i varje fall, då den finner någons rätt böra bestå, har att tillkännagiva detta, hemställer jag, att orden »i annat fall» måtte utgå.

U §.

Justitieråden Geijer, Dahlman och Lech: Enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken äger den som med laga rätt griper misstänkt lägga beslag å föremål som därvid anträffas, dock — enligt vad som framgår vid jämförelse med 1 § i samma kapitel — blott under förut­ sättning att föremålet kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Då enligt förslaget under vissa omständigheter frihetsstraff kan följa på olov­ ligt fiske och gripande av misstänkt person alltså kan tänkas förekomma, kan nyssnämnda — envar tillkommande — beslagsrätt bliva tillämplig vid sådant brott; och rättegångsbalkens regler gälla då automatiskt, om undan­ tag ej stadgas. Emot den utvidgning av nämnda rätt, som förslaget innebär därutinnan, att beslagsrätt tillägges vissa angivna personer även om den misstänkte icke gripes, ha vi intet att erinra. Huruvida förslagets lydelse avser en utvidgning av huvudregeln även i så måtto att beslag, som här åsyftas, skall få läggas utan hänsyn till föremålets sammanhang med brottet eller dess värde för utredningen, synes ej i alla hänseenden fullt klart. Enligt vår mening böra här, liksom i omförmälda stadgande i rättegångsbalken, upprätthållas de vanliga förutsättningarna, varför vi hemställa att stadgandet förtydligas därhän att beslagsrätten kommer att avse fångst och fiskeredskap, som åtkommits genom, respektive använts vid fisket, ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredning om brottet. 14 Bihang till rilcadagens protokoll 1950. 1 samt. Nr G0.

210 Kungl. Maj-.ts proposition ni 60.

Första styckets avfattning har icke tagit sikte på den omständigheten att enskild fiskerätt kan lida intrång ej endast om olovligt fiske bedrives i enskilt vatten utan också därigenom att sådant fiske sker med kränkning av rätt att sträcka fiskeredskap ut i allmänt vatten. I enlighet med vad nu anförts skulle regeln i första stycket kunna ut­ tryckas ungefär så att, om någon ertappas på bär gärning då han bedriver olovligt fiske eller om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk taga egendom, som förut sagts, i beslag.

Justitierådet Gei jer: I 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken stadgas att, om beslag verk­ ställes av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne ej be­ slutat beslaget, anmälan skyndsamt skall göras hos honom och att han skall pröva om beslaget skall bestå. Vid föredragningen i lagrådet har an­ givits, att med andra stycket i förslagets förevarande paragraf icke avses endast att reglera en fråga om den beslagtagna fångstens handhavande utan också åsyftas, att anmälningsskyldigheten skall vara satt ur kraft i fråga om den fångst som enligt förslaget icke skall överlämnas till polismannen. Detta framgår icke av lagtexten, och remissprotokollet innehåller ingen­ ting därom. Tydligt är nämligen att anmälningsskyldigheten kan kvarstå oberoende av vem som tar hand om fångsten. Åsyftas emellertid en så ovän­ tad undantagsregel som den angivna — i vilket fall den naturligtvis bör erhålla ett otvetydigt uttryck i lagtexten — anser jag mig böra bestämt avstyrka dess antagande. Den skulle, om man håller sig till förslagets ly­ delse, innebära att en enskild rättsägare som själv eller genoan sitt folk beslagtagit fångst, vilken enligt 45 § skall tillfalla honom, icke skulle vara skyldig att jämlikt stadgandet i rättegångsbalken göra anmälan därom, under det att i andra fall, då beslag verkställts av annan än åklagar- och polismyndigheten — t. ex. av den förordnade fisketillsynsmannen -— be­ slaget skulle anmälas. Något av värde som stode att vinna med en dylik särregel torde icke vara lätt att angiva. Besväret att göra anmälan, som naturligtvis kan ske alldeles formlöst — telefonledes eller på annat sätt — torde ej få anses alltför betungande. Hur illa regeln överensstämmer med heslagsinstitutets hela utformning ligger däremot i öppen dag, och det måste — även om de praktiska olägenheterna icke böra överskattas — framstå såsom synnerligen anmärkningsvärt om den nya lagen, samtidigt som den lägger olovligt fiske under allmänt åtal och föreskriver straffskärpning med hänsyn tagen till fångstens omfattning och beskaffenhet, skulle upp­ taga en bestämmelse som uttryckligen sanktionerade att, i olikhet med vad annars gäller, fångst som i kraft av en från staten delegerad maktbefogen­ het beslagtagits av annan än åklagar- och polismyndigheten i vissa fall behölles av den som gjort beslaget utan att myndigheten vare sig sattes i tillfälle att företaga den vanliga omprövningen av beslaget eller ens erhölle

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 211

den kunskap om beslaget som har betydelse för utredning om begånget brott. I vissa fall, då beslaget verkställts i frånvaro av den som därav drabbas, skulle denne kanske aldrig få veta att eller av vem fångst tagits ur hans redskap; och den som exempelvis på grund av misstag i fråga om en gräns­ linje verkställt ett olagligt beslag av redskap med däri innesluten fångst och hemlighållit fångsten skulle, även om beslaget av redskapet sedan häv­ des, till följd av den tystnad, som han med lagens uttryckliga stöd iakt­ tagit, kunna undgå alla efterräkningar beträffande den fångst han med orätt tillägnat sig. Rättegångsbalkens föreskrift att undersökningsledaren eller åklagaren skall häva beslag, om åtal ej kommit till stånd inom stadgad tid, bleve verkningslös. Likaså bestämmelsen, att den som drabbas av be­ slag på begäran äger erhålla bevis om beslaget. Om den av beslaget drab­ bade ändock underställde beslagsfrågan rättens prövning jämlikt 27 kap. 6 § rättegångsbalken, bleve rättens behandling av frågan uppenbarligen försvårad av att åklagar- och polismyndighetens utredning och prövning icke ägt rum. På grund av det anförda och då anmälningsskyldighetens full­ görande synes böra i möjligaste mån underlättas, hemställer jag att försla­ get kompletteras med en bestämmelse av innebörd att den i 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken stadgade anmälningsskyldigheten i fall som avses i första stycket av förevarande paragraf må fullgöras genom att be­ slaget — utan undantag för någon egendom — anmäles till närmaste po­ lisman, som därefter skulle ha att förfara som om han själv gjort beslaget. En annan fråga är den, huru lämpligen bör förfaras med beslagtagen fångst. I den mån avvikande bestämmelser icke meddelas, regleras denna fråga av 27 kap. 10 § rättegångsbalken. Vad där stadgas är tydligen för vanliga fall föga lämpat att komma till användning beträffande beslagtagen fiskfångst. Väl är det tänkbart att det beslagtagna utgöres t. ex. av lax eller ål, som undergått rökning, eller fisk som förvaras i sump, men oftast och särskilt i de fall som avses med förevarande paragraf torde det röra sig om fångst som snarast bör komma till användning för att icke gå till spillo. Det remitterade förslagets text upptager också en specialregel, som dock har en ganska begränsad räckvidd. Enligt sin lydelse kan den nämligen icke, i synnerhet om den såsom sig bör tolkas restriktivt, avse annan fångst än sådan som den enskilde rättsägaren själv eller genom sitt folk med stöd av första stycket tagit i beslag och som skall tillfalla honom jämlikt 45 §. Mot denna regel kan vidare anmärkas, att den knappast avfattats med till­ räckligt hänsynstagande till den ovisshet som, innan rättens slutliga av­ görande föreligger, stundom i tvistiga fall kan råda beträffande frågan, om olovligt fiske verkligen ägt rum. Utredning kan t. ex. erfordras huruvida fisket bedrivits på allmänt eller enskilt vatten. Särskilt för de tvistiga fal­ len passar det icke rätt väl att vederbörande enligt lagtexten reservationslöst tillerkännes rätt att »behålla förverkad fångst» som »skall tillfalla ho­ nom», en anmärkning som äger sin tillämpning även på uttrycket »förver­ kad fångst» i första stycket. Med stöd av det anförda och då praktiska skäl synas tala för införande av en generell specialregel, avseende beslag av

212 KungL Maj.ts proposition nr 60.

fångst i allmänhet, hemställes huruvida icke, i stället för förslagets andra stycke, lämpligen bör, i god anslutning till den allmänna regleringen i 27 kap. 10 § rättegångsbalken, i förevarande lag såsom en ny paragraf efter den förevarande intagas ett stadgande av innebörd att fångst som tagits i beslag i anledning av olovligt fiske och kan antagas jämlikt lagen tillkom­ ma innehavare av enskild fiskerätt — uttrycket fiskerättshavare torde så­ som vid förslagets rubrik anmärkts böra undvikas — må, om det finnes lämpligt, omhändertagas och förbrukas av honom med skyldighet att, om beslaget finnes böra gå åter, utgiva fångstens värde. Till frågan om egendomens handhavande hör också förfaringssättet i så­ dana fall då egendom, om vars förverkande är fråga, är underkastad förskämning och det nyss omförmälda förfarandet icke kommer till använd­ ning eller andra skäl tala för egendomens realiserande. En specialregel även för dylika fall torde, såsom en komplettering till den nyss förordade special­ regeln, vara önskvärd. Den synes lämpligen kunna avfattas i ungefärlig överensstämmelse med ett motsvarande stadgande i hittegodslagen och in­ föras såsom ett andra stycke i den nya paragrafen.

Justitieråden Dahlman och Lech: Då beslag i de fall som avses i första stycket —- någon ertappas å bar gärning med olovligt fiske eller redskap för sådant fiske anträffas utsatta i vattnet — verkställts av målsäganden eller hans folk eller av särskilt för­ ordnad fisketillsynsman, synes såsom huvudregel, i stället för förslagets bestämmelse att beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till när­ maste polisman, böra uppställas, att anmälan om beslaget skall göras till denne polisman, vilken har att förfara enligt rättegångsbalken som om han själv gjort beslaget. Enligt det remitterade förslaget skulle det undantaget gälla, att fiskerättshavaren finge behålla förverkad fångst, som enligt vad i nästföljande paragraf sägs skall tillfalla honom. Denna bestämmelse lärer även skola innebära, att den anmälningsskyldighet som enligt allmänna rättsregler åligger en beslagtagare skall vara satt ur kraft i fråga om fångst som en­ ligt förslaget icke skall överlämnas till polismannen. Mot en undantagsbe­ stämmelse av denna innebörd kan naturligen invändas, att man därigenom för nu förevarande fall sätter ur funktion det kontrollsystem beträffande beslag som eljest gäller. Emellertid skulle det säkerligen i regel te sig egen­ domligt och stötande för innehavare av fiskerätt att låta de allmänna reg­ lerna gälla i fråga om fångst, som — under i paragrafen angivna omstän­ digheter — tagits i beslag av målsäganden eller hans folk. I dylika fall an­ ses rätten till självtäkt utan efterföljande anmälan vara en naturlig sak och i det närmaste jämförlig med rätten att återtaga stulet gods från den som gripes på bar gärning. Skulle för varje dylikt beslag krävas anmälan till polismyndighet med därmed följande besvär, bleve säkerligen beslagsrätten för målsäganden och hans folk i många fall en ganska illusorisk rätt. I detta sammanhang må erinras om att, även om olovligt fiske enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 213

förslaget lägges under allmänt åtal, detta givetvis icke innebär någon skyl­ dighet för målsäganden att göra anmälan till polisen om begånget brott. • En undantagsbestämmelse för nu avsedda fall — som sålunda synes vara att förorda — torde lämpligen kunna givas den innebörd, att fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, må utan anmälan behållas av fiskerättshavaren, där fångsten enligt vad i nästföljande paragraf sägs skall tillfalla honom. Detta lärer innebära den avvi­ kelsen från vad som åsyftas med förslagets undantagsregel, att i fråga om beslag av fisketillsynsmannen anmälan om beslaget till polisman skall göras.

Regeringsrådet Quensel: Beträffande de i denna paragraf avhandlade spörsmålen må till en bör­ jan beaktas en föreliggande principiell och praktiskt viktig skillnad mellan den fångst, som åtkommits genom det olovliga fisket, och annan här ifrågakommande egendom. Om man i överensstämmelse med gällande lags terminologi talar om för­ verkande även beträffande fångsten, bör dock observeras att det icke kan vara fråga om förverkande i inskränkt och egentlig mening. På det brotts­ liga förfarandet kan gärningsmannen näppeligen grunda någon rätt till fångsten, utan denna torde få anses omedelbart genom fångandet ha till­ fallit fiskerättsägaren respektive kronan. Om målsäganden må, själv eller genom sitt folk, taga fångsten från gärningsmannen, blir alltså detta ett av de fall då självtäkt är tillåten, och målsäganden bör äga behålla fångs­ ten, på samma sätt som om han återtagit från honom stulet gods. Såsom beslag synes åtgärden icke böra behandlas eller betecknas. Med rätta un­ dantar förslaget ock detta fall från den i paragrafens andra stycke sti­ pulerade skyldigheten att överlämna egendomen till polisman. Någon för­ pliktelse att anmäla åtgärden lärer ej heller böra uppställas, lika litet som andra fall då någon återtagit sitt behöva inrapporteras till myndighet. Det ankommer på den, som anser sig förfördelad genom åtgärden, att anmäla saken, om han önskar polisundersökning. Emellertid skulle uttrycket »behålla» i detta sammanhang kunna tolkas så, att målsäganden icke ägde omedelbart utfå fångsten, om den tagits om hand av annan, som är befogad därtill men icke har rätt till fångsten. Detta fall synes dock böra bedömas på samma sätt som det, då myndighet eller annan för rätter ägares räkning kommit i besittning av vad som frånstulits denne. Är det klart, vem som är berättigad till fångsten, lärer han kunna påfordra att den utlämnas till honom omedelbart. Ordet behålla torde därför lämpligen kunna utbytas mot ett annat uttryck, såsom t. ex. »omedel­ bart tillgodogöra sig». Vad angår annan egendom än fångsten, synes anledning saknas att från­ gå gällande fiske- och jaktlagstiftnings regel att målsäganden må, själv eller genom sitt folk, taga egendom till vedermäle och pant och behålla den, tills den brottslige bjuder rätt för sig. Denna hävdvunna och för visso > allmänhetens medvetande levande regel torde fortfarande uppbäras av

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

samma sakliga grund som tidigare. Att särskilda regler av förevarande slag överhuvud uppställts rörande dylikt intrång i rätt beror på hänsyn till målsäganden. Det skulle te sig obilligt om han, i fall då den brottslige redan hunnit avfiska hans vattenområde och undangömma eller till godtroende avyttra fångsten, måste vid brottslingens insolvens gå miste om sitt skade­ stånd för att till kronan avstå fiskeredskap, som han lagligen fråntagit brottslingen. Beträffande egendom, som han med rätta tagit men som icke skall vara förverkad, anvisas i motiven till förslaget metoden att söka kvar­ stad. Men denna möjlighet erbjuder icke samma säkerhet som den nu gäl­ lande rätten att kvarhålla godset och vore en i förhållande till denna rätt onödigt omständlig metod, som dessutom torde vara av allmogen föga känd. Skall ifrågavarande rätt att fråntaga brottslingen egendomen kunna för­ se målsäganden med någorlunda god säkerhet, torde den icke böra inskrän­ kas till att avse blott vad som skall vara förverkat eller vad som behövs för bevisning. Men alldeles obegränsad beträffande egendomens art och myc­ kenhet, såsom enligt förslaget, synes den ej heller böra vara. Anges att det må ske till vedermäle och pant, synes emellertid detta innebära den lämp­ liga begränsningen; utöver vad som skall vara förverkat må då tydligen icke tagas annat eller mera än vad som kan beräknas tjänligt och erfor­ derligt för det sålunda angivna ändamålet. Med avseende å målsägandens rätt att sätta sig i besittning av annat än fångst, som tillkommer honom med äganderätt, synes således förslaget böra ändras till huvudsaklig överensstämmelse med gällande fiske- och jakt­ lagstiftning. Att för detta fall stadga anmälningsskyldighet för målsägan­ den vore väl icke orimligt men synes icke erforderligt. Den i förslaget fisketillsyningsman medgivna befogenheten att verkställa beslag torde böra begränsas till att avse fiskeredskap och vad som kan an­ tagas äga betydelse för utredningen om brottet. Beträffande hans befogen­ het att fråntaga brottslingen den genom brottet åtkomna fångsten, så synes vad sålunda omhändertagits böra lämnas till polisman, men härifrån torde böra gälla det undantag, att om det är klart att fångsten tillkommer enskild målsägande, den skall lämnas direkt till honom, om han så önskar. Till förekommande av missförstånd synes i paragrafen böra utsägas, att där icke avses någon inskränkning av den befogenhet att taga egendom i beslag, som följer av de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Med anledning av vad lagrådets övriga ledamöter anfört om kränkning av rätt att sträcka fiskeredskap ut i allmänt vatten, vill jag som min me­ ning uttala att utsträckningsrätt icke må betraktas som en exklusiv rätt att fiska inom viss döl av det allmänna vattnet och följaktligen ej heller skulle kunna kränkas endast genom att annan utan lov av rättighetens innehavare fiskar å plats, dit denne äger utsträcka sina redskap.

45 §. Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech: I första stycket torde orden »värdet av förverkat redskap» böra utbytas mot »förverkat redskap eller dess värde».

Kungl. Maj ds proposition nr 60. 215

Även om redskapet eller dess värde såsom regel bör tillfalla kronan, torde dock, där enskild fiskerätt kränkts, innehavaren av fiskerätten för honom tillkommande skadestånd böra i förhållande till kronan njuta företräde till betalning ur egendomen. Det hemställes att ett stadgande av denna innebörd måtte upptagas i första stycket. 1 anslutning till vad vi under 44 § anfört om att sådana fall av olovligt fiske böra beaktas, som innebära en kränkning av rätten att sträcka red­ skap ut i det allmänna vattnet, hemställes vidare, att i andra stycket mellan »om fisket» och »skett» inskjutes »utan intrång i enskild fiskerätt».

Regeringsrådet Quensel: Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag orden »värdet av förver­ kat redskap» böra utbytas mot »förverkat redskap eller dess värde». Om i enlighet med vad jag anfört vid 44 § målsägandens rätt till självpantning bibehålies, bör ju den säkerhet han genom dylik åtgärd vunnit be­ stå, även om egendomen enligt regeln skulle vara förverkad till kronan. Då här näppeligen kan anses vara fråga om någon rätt för kronan till ersätt­ ning för skada utan regeln om förverkande till kronan endast lärer fylla samma funktion som straff, torde målsägande!! böra äga företräde fram­ för kronan, så långt hans skadeståndsrätt sträcker sig. Som detta förhål­ lande emellertid icke torde kunna anses följa redan av 43 §, synes här i 45 § böra upptagas en bestämmelse, liknande den i 36 § 1 mom. andra stycket i 1938 års lag om rätt till jakt, så att alltså vid bestämmelsen om förver­ kande till kronan göres förbehåll av innebörd att enskild målsägande, som på grund av laga självpantning njuter säkerhet i godset, först skall ur detta eller försäljningssumman för detsamma utfå sitt skadestånd.

46 §. Lagrådet: I anledning av vad departementschefen i remissprotokollet yttrat angående polismyndighets befogenhet att ingripa i fall, som avses med första stycket i förevarande paragraf, vill lagrådet erinra om att det icke torde vara blott beslagsreglerna som ge polismyndighet sådan befogenhet utan också de all­ männa regler, enligt vilka polismyndighet har att förhindra förestående eller pågående brott. Enligt andra stycket skall ingripande kunna ske, om någon begagnar för redskap eller notvarp fastställt märke allenast i syfte att därigenom avhålla annan från att fiska. Enligt lagrådets mening bör syftet här icke tillmätas utslagsgivande betydelse. Det torde få anses tillräckligt, att märke använ­ des på ett sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska Lagrådet hemställer att stadgandet avfattas i enlighet härmed.

47 §. Lagrådet: Beslut, som avses i 10 §, kunna enligt förslaget komma att meddelas av annan myndighet än länsstyrelse, men för detta fall saknar förslaget be­

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stämmelse i de ämnen, som regleras i förevarande paragraf. Den komplettering, som härutinnan må erfordras, lärer emellertid kunna ske i administra­ tiv ordning. På lämpligt sätt torde ock sörjas för att de beslut Konungen meddelar enligt fiskerättslagen — vare sig på ansökan eller på besvär — bringas till allmän kännedom, när så tarvas. Knligt allmänna regler skall länsstyrelses beslut delges den eller dem, som beslutet angår, och besvärstiden räknas från delgivningen. För fall då be­ slutet rör hela menigheter eller så många att personlig delgivning ej kan krävas, anvisas i kungl. brevet den 5 januari 1808 (jfr lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka) ett kungörelseför­ farande, som, om det också icke är synnerligen effektivt, dock alltjämt är det för dylika fall allmänt gällande. Huruvida det finnes tillräckliga skäl att för fiskerättslagens vidkom­ mande föreskriva speciella metoder att bringa länsstyrelsebeslut till vederbörandes kännedom, kan ifragasättas. Att ersätta personlig delgivning med anslag i länsstyrelsens lokaler och tillkännagivanden i länskungörelser och ortspressen måste anses olämpligt i fall, då det är klart att beslut rör endast viss person eller ett jämförelsevis ringa antal till namn och hemvist kända personer. För detta fall lärer kravet å personlig delgivning ej böra efterges. Anslag i länsstyrelsens lokaler synes över huvud taget vara en tämligen opraktisk form av kungörelse av beslut, varemot tillkännagivande i länskungörelserna och i ortstidning av beslut av större allmänt intresse kan vara lämpligt i stället för eller vid sidan om kyrkokungörelse. Bibehålies emellertid förslagets bestämmelse om anslag, synes dock be­ svärstiden böra räknas först från det hela kungörelse- resp. delgivningsförfarandet ägt rum, så att icke uraktlåtenhet att vederbörligen kungöra eller delgiva beslut kommer att medföra rättsförlust för enskild intressent. Enligt förslaget skulle emellertid besvärstiden börja löpa redan från ansla­ gets dag utan att ens föreskreves viss tid därefter, inom vilken tillkänna­ givande i länskungörelserna och ortspressen skulle äga rum. Beträffande paragrafens sista stycke må erinras att sådana beslut, som avses i remitterade förslagets 37 §, icke synas vara av natur att böra kunna gå i verkställighet, förrän de vunnit laga kraft, åtminstone icke därest dy­ likt beslut skulle innefatta åläggande av positiva åtgärder.

Slutbestämmelserna. Lagrådet: I slutbestämmelserna synes lämpligen böra intagas en erinran om att angående ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya lagen är särskilt stadgat.

Justitierådet Gei jer: I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid 21 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 217

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel: Förevarande förslag bär prägel av att det grundats på ett tidigare, för ett mer begränsat ändamål tillkommet förslag. Från början var fråga blott om intrång i fiskerätt såsom en följd av den nya fiskerättslagen, under det att förslaget nu avser även ersättning för äganderätten och andra rättigheter, som skulle utsläckas genom lagfästande av de föreslagna nya reglerna om allmänt och enskilt vatten. Även om man kan antaga, att de ifrågavarande områdena för närvarande vanligen ha sitt huvudsakliga värde i tillgången på fisk, så kan dock i enskilda fall förhållandet vara ett annat och, hur än lagstiftaren reglerar frågan om ersättning för äganderättens förlust, är det otvivelaktigt ett principiellt mycket större och viktigare problem, som där­ med vinner sin lösning, än spörsmålet om ersättning för intrång blott i fiskerätt. Att i nu förevarande lag är fråga om ersättning för äganderätt samt även andra servituts- och nyttj anderätter än fiskerätt skulle emellertid enligt förslaget antydas i lagens rubrik endast med ett »m. m.» och i lagtexten blott därmed att, efter det ersättning för fiskerätt behandlats, ett tillägg göres rörande »annan förmån» än rätt till fiske. Oegentligt synes också vara att, medan det med rätta anges att förlusten av dylik annan förmån beror på gränslagen, all ifrågavarande förlust av fiskerätt betecknas såsom beroende på fiskerättslagen. Där äganderätten utsläckes till följd av gräns­ lagen, bör naturligtvis förlusten av den fiskerätt, som utgjorde en integre­ rande del av äganderätten, också anses som en direkt följd av sistnämnda lag och icke som beroende på den omständigheten att fiskerättslagen ej förklarar fiskerätten skola bestå, oaktat äganderätten går förlorad. Att, såsom i förslaget skett, beteckna ersättningen för vattenområden en­ dast som ersättning för fiskerätt och andra förmåner kan väl tänkas i någon mån verka återhållande på anspråk på gottgörelse för fiktiva eller alltför ovissa framtida värden samt anses innefatta en befogad antydan att vat­ tenområdena kunna vara rena impediment. Men denna avfattning skulle också kunna medföra att man däri såge en anvisning att presumera, att förlusten inskränkte sig till vad som kan hänföras till fisket, och alltså be­ träffande övriga förluster ställa särskilda krav på bevisning. Värderingsnämnderna skulle måhända anse sig befriade från att i dessa andra avse­ enden söka själva utröna i vad mån obestyrkta krav vore befogade. Den expropriationsrättsliga principen, att expropriaten äger fordra att utan hans kostnad verkställes opartisk officiell värdering, synes dock böra såvitt möj­ ligt upprätthållas även här för att icke reglerna skola komma att gynna dem bland de ersättningsberättigade, som äro ekonomiskt bättre situerade och kunna bekosta egen utredning. Det synes därför angeläget att förlust av fiskerätt och förlust av andra förmåner formellt ställas på samma plan, när de äro följder av att äganderätten till själva området utsläckes.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vill man icke beteckna de i lagen avhandlade frågorna såsom rörande er­ sättning i vissa fall för vattenområden och fiskerätt — något som emellertid vore fullt korrekt och skulle korrespondera med uttryckssättet i gränslagen och i motiven — torde dock i allt fall förevarande lags rubrik böra ändras till bättre överensstämmelse med verkliga innebörden, exempelvis så att lagen anges avse ersättning för förlust som uppstår till följd av gräns- och fiskerättslagarna.

1 §■ Justitierådet Geijer och regeringsrådet Quensel: Det i förslaget först nämnda fallet av förlust för jordägare av hans fiske­ rätt torde böra, med bibehållen plats i 1 § :s början, där samordnas med den nu i andra stycket upptagna bestämmelsen. Sker så, kan fiskerättens stora betydelse i detta sammanhang framhävas genom att man som exempel på ifrågavarande förmåner nämner endast denna. Beträffande ersättningens omfattning skulle förslagets formulering kunna synas antyda olika principer, allteftersom frågan gäller fiskerätt eller annan förmån. Vad angår fiskerätt skulle ersättningen avse den förlorade förmå­ nens värde jämte eljest, genom att fisket blivit fritt, uppkommen förlust, medan förslaget beträffande andra förmåner talar blott om ersättning för förmånen. I uttrycket »sådan ersättning» synes nämligen ordet »sådan» syfta blott på att ersättningen skall utgå av statsmedel. Det ligger då nära till hands att med ersättning för förmånen förstå blott vad i det föregående kal­ lats ersättning för värdet av förmånen. Något bärande skäl för en dylik skill­ nad mellan olika slag av förmåner synes icke föreligga. I ena som i andra fallet torde gottgörelsen böra omfatta såväl objektiva värdet av förmånen som det särskilda ekonomiska värde, den därutöver representerade för sin innehavare, och vad i övrigt i expropriationslagen betecknas som skada och intrång utöver vad som ersättes genom löseskillingen. Uttrycket skada använ­ des i förslaget dels i 1 § såsom avseende vad som skall ersättas den, som på grund av upplåtelse innehade rättighet, vilken gått förlorad, dels ock i 9 § såsom en sammanfattning av vad som enligt 1 § skall ersättas fastighets­ ägare. Lämpligen synes beträffande alla i 1 § avsedda fall ersättningen kunna anges skola avse förmånens värde jämte annan skada som tillskyndats ve­ derbörande. Sista stycket i 1 § torde avse icke blott personliga sekundära rättigheter till vederbörande område, d. v. s. nyttjanderätter, utan även servitutsrätter. Detta förhållande skulle komma till bättre uttryck än i förslaget, därest såsom ersättningsberättigad angåves den, som vid tiden för den ifrågavarande nya lagstiftningens ikraftträdande —■ den angivna dagen, den 1 januari 1950, måste naturligtvis ändras — på grund av servituts- eller nyttjanderätt åt­ njuter förmån, vilken av skäl, som förut i paragrafen angivits, skulle gå förlorad helt eller delvis. Beträt fande de fall, då den nya lagstiftningen medför blott intrång i fiske­ rätt och icke helt utsläcker någon rätt, är att iakttaga att, om, i enlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir en­ skilt och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang. Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiske­ rättslagen, bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kom­ mit till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende ä de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren. Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag avfattas efter följande schema: Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som där­ igenom tillskyndas honom. I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av för­ lorad förmån och för annan skada skola tillkomma även a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt de paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14 19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet; b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiske­ rättslagen, som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyss­ nämnda stadgande om frifiske i Mälaren; samt c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt. Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag.

Justitieråden Dahlman och Lech: Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare förorda­ de reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga leda­ möter i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den av­ fattning av paragrafen, dessa ledamöter förordat

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Lagrådet: Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alli fall» då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lag regel av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lag­ rådet utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.

2 §.

Lagrådet: Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framstäl­ lande föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må framhållas att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras kanslier måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörel­ sen. Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i själva lagen. Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de särskilda orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga arbete och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till ända. Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna hålla i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersök­ ningarna måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansök­ ningar från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellan­ rum, skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödga­ des hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också mycket möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får kän­ nedom om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser. Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gottgörelse redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som re­ ducerar fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beak­ tad i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sö­ kanden till att vända sig mot den förre. Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och prövningsförfarandet anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden häradseller sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sam­ manträdet, samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rätts­ förluster lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att, redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens be­ slut av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lattare kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna. Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusionstiden av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersätt­ ning, att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa preklusionstiden enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tid­ punkt. Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillagg till förut utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i la­ gen bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det förra av dessa det väsentliga i dess företräden. Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.

Lagrådet: Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån sådant erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller för att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut. Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig. Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möj­ lighet att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke uteslutes.

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

5 och 6 §§. Lagrådet: Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera Ytlig läs­ ning missuppfattas.

9 §. Lagrådet: Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jorda­ balken) skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning utan blott njuta visst företräde till vad som utdömes såsom fastighetsägarens ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grun­ das då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevaran­ de fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för inteckningssäkerheten, och således alls icke därest han underläte att fordra ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjäl­ pas genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man ge­ nomför det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från inteckningshavares sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningshavaren såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att på­ kalla ändring i denna del. Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av inlecknad fas­ tighet skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteckningshavarens. Å andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastig­ hetens värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.

U §.

Lagrådet: Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudsto], inteckningen för motsvarande belopp skall vara utan verkan.

Kung\. Maj:ts proposition nr 60. 223

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Lagrådet: Förslaget lämnas utan annan erinran än vad som inledningsvis i fråga om samtliga förslagen anförts angående hänvisningar samt dagen för hela lagstiftningens trädande i kraft.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Lagrådet: Med förslaget lärer icke åsyftas att lägga hinder i vägen för att till den avstyckade ägovidden lägges andel i vattenområde med åtföljande fiske. Detta borde måhända utsägas tydligare. Likaså kan ett förtydligande av lagtexten ifrågasättas beträffande innebörden av ordet »fisket», när lag­ texten talar om men för detta.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Regeringsrådet Quensel: Anledningen till bestämmelsen i 112 § första stycket, att expropriation må avse endast nyttjanderätt under högst 25 år, torde vara att man velat be­ gränsa intrångets storlek främst av hänsyn till expropriaten. Men eftersom intet skulle hindra att ny expropriation för samma ändamål skedde vid nyttjanderättstidens utgång och att detta upprepades hur många gånger som helst, kan bestämmelsen ur expropriatens synpunkt komma att fak­ tiskt innebära ungefär detsamma som om äganderätten exproprierats men löseskillingen skulle bestämmas och erläggas i olika repriser med långa mellanrum, alltså ett mot expropriationsinstitutets principer helt stridande system. Därför synes bestämmelsen böra kompletteras med ett stadgande av innebörd att, om expropriaten det begär, tillståndet till expropriation skall avse äganderätten till området i stället för nyttjanderätt. Bestämmel­ sen i expropriationslagens 12 § synes här icke tillräcklig. Beträffande 112 § andra stycket i förslaget är att märka, att upplåtelse från kommuns eller hushållningssällskaps sida av nyttjanderätt för enskild person eller ett antal enskilda personer kan innebära att expropriationen faktiskt tillgodoser blott enskilda intressen och att den exproprierade rät­

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tigheten alltsa utnyttjas för ett ändamål, för vilket expropriationsinstitutet principiellt icke må begagnas och som ej heller stämmer med den före­ slagna beskrivningen av expropriationsändamålet. Ett dylikt förfarande bör icke sanktioneras av lagstiftaren. Ej heller bör lagen innehålla en be­ stämmelse som kan förefalla som en dylik sanktion och tyckas inskränka lagtillämparens frihet att, då fråga om lösningsrätt enligt 68 § expropria­ tionslagen uppkommer, pröva efter omständigheterna. Om åter upplåtelse sker under sådana omständigheter, att den ej kan anses strida mot expro­ priationsändamålet, tarvas ingen lagbestämmelse för att göra åtgärden tilllåtlig eller utesluta tillämpning av lösningsrätt till exproprierad egendom. På grund av vad sålunda anförts finner jag paragrafens andra stycke böra utgå ur förslaget.

Ur protokollet: Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 225

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Drottningholms slott den 13 januari 1950.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , A ndersson , L ingman .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 de­ cember 1949 avgivna utlåtande över bland annat de till lagrådet den 25 februari 1949 remitterade förslagen till 1) lag om rätt till fiske; 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden; 3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt 4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro­ priation. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Det remitterade förslaget upptog i en första avdelning, omfattande 1— 7 §§, dels ett inledande stadgande att rikets vattenområden med avseende å rätten till fiske skulle vara indelade i fritt och enskilt vatten, dels ock närmare regler om vilka vattenområden som skulle anses såsom fritt fiskevatten och vilka som skulle hänföras till enskilt fiskevatten. Längre fram i förslaget behandlades i särskilda avdelningar frågorna om fiske i fritt fiskevatten (10—4.2 §§) och i enskilt fiskevatten (13—26 §§'). På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj :t förut i dag beslutat förelägga riksdagen förslag till lag om gräns mot all­ mänt vattenområde. Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vat­ ten som skett i nämnda lagförslag överensstämmer — på ett undantag när — fullständigt med nyssnämnda regler angående vattenområdenas upp­ delning i fritt och enskilt fiskevatten. Undantaget avser Mälaren, där enligt gränslagsförslaget intet allmänt vatten skall finnas, medan enligt det re­ mitterade fiskelagsförslaget de öppna fjärdarna i sjöns mitt delvis skulle hänföras till fritt fiskevatten. 15 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Lagrådet har ansett, att därest en lag om allmänt och enskilt vatten av nyss antytt innehåll komme till stånd, de i förevarande lagförslag upptagna reglerna om indelning i enskilt och fritt fiskevatten borde utgå. I fråga om Mälaren har lagrådet därvid framhållit, att önskemålet att fisket skall vara fritt i vissa delar av denna sjö kunde tillgodoses genom en regel, som i erforderlig utsträckning tilläte frifiske utan hinder av att vattnet vore en­ skilt. Ehuru skäl kunna anföras för att nu ifrågavarande gränsdragningsregler böra återgivas även i fiskerättslagen, har jag med hänsyn till de lagtek­ niska fördelar som följa med lagrådets förslag icke velat motsätta mig detta. I enlighet härmed har jag låtit verkställa en formell överarbetning av det remitterade förslaget. Avdelningen om fritt och enskilt fiskevatten har fått utgå, och det överarbetade förslaget börjar i stället med ett av­ snitt på fyra paragrafer om fiske i allmänt vatten. Därefter följa under 5 —21 §§ bestämmelser om fiske i enskilt vatten. I övrigt är uppställningen densamma som i det remitterade förslaget med de undantagen att bestäm­ melserna om vad som skall förstås med fasta och rörliga redskap inarbetats i 1 § och att paragrafen om vattenstånd fått sin plats närmast före ansvars­ bestämmelserna. För vinnande av överensstämmelse med gränslagsförslagets terminologi har i stället för beteckningen saltsjön införts benämningen havet. På sätt lagrådet hemställt har vidare i de paragrafer, där det remitterade förslaget begagnar ordet »fiskerättsägare» ändring skett till »innehavare av enskild fiskerätt» eller annat liknande uttryck. Jämväl i övrigt ha redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte några smärre sakliga ändringar skett i anslutning till vad lagrådet hemställt. På några punkter bär jag emeller­ tid funnit lagrådets anmärkningar icke innefatta tillräckliga skäl att från­ gå den ståndpunkt jag förut intagit. Jag torde nu få lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i de sär­ skilda paragraferna i det överarbetade förslaget.

1 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 10 § första stycket i det re­ mitterade förslaget. Lagrådet har ansett att uttryckliga bestämmelser borde meddelas för att utmärka, att vissa nu bestående särskilda rättigheter till fiske ej vidare skola få göras gällande i allmänt vatten. Med den avfatt­ ning som vid överarbetningen givits åt lagtexten torde emellertid någon tvekan i detta hänseende ej behöva uppkomma. I andra stycket har upptagits den definition på begreppet fast redskap — i motsats till rörligt redskap — som i det remitterade förslaget hade sin plats i 9 §. 2—4 §§. Dessa paragrafer motsvara 10 § andra stycket samt 11 och 12 paragra­ ferna i det remitterade förslaget. Vidtagna jämkningar äro av formell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 227

5 §. Innehållet i förevarande paragraf överensstämmer i sak med föreskrif­ terna i 13 och 31 §§ i det remitterade förslaget. Forinuleringen ansluter sig nära till vad lagrådet förordat.

6—21 §§.

Av dessa paragrafer — som stadga viss befogenhet att fiska i enskilt vat­ ten även utan stöd av enskild fiskerätt — svara 6—8 §§ mot förutvarande 14 § a)—c), 9 § mot 14 § d) och 15 § i det remitterade förslaget, 10—17 §§ mot förutvarande 16—23 §§, samt 19—21 §§ mot förutvarande 24—26 §§. De under 18 § upptagna bestämmelserna ersätta det remitterade förslagets föreskrifter om att vissa delar av Mälaren skulle hänföras till fritt fiske­ vatten. Jag vill nämna att under tiden för lagrådsbehandlingen till Kungl. Maj :t inkommit en framställning från Uppsala läns hushållningssällskap, vari gjorts gällande att av flera skäl intet fritt fiske borde tillåtas i Mäla­ ren. Likaså ha i skrivelser från strandägare i Bohuslän framförts betänk­ ligheter mot förslaget att hummerfisket nu skall helt frigivas. Vad sålunda förekommit har dock icke givit mig anledning att på någondera av dessa punkter frångå den principståndpunkt jag tidigare intagit. Lagrådet har, i anslutning till vad lagrådet anfört vid den första para­ grafen i avdelningen om fiske i enskilt vatten, ifrågasatt om icke uttrycket »varje svensk medborgare», där det förekomme i nu ifrågavarande para­ grafer, genomgående borde ändras till »svensk medborgare» samt orden »ändå att han ej är fiskerättsägare» uteslutas ur den paragraf som be­ handlar fisket i Vänern. Som det enligt min mening icke är uteslutet att en sådan formulering skulle kunna föranleda missförstånd, har emellertid i detta avseende den ursprungliga lydelsen i huvudsak bibehållits. De for­ mella jämkningar, om vilka lagrådet eljest hemställt, ha vidtagits, var­ jämte i 16 § första stycket 3 samt 20 § uttryckligen angivits, att där avsett nätfiske imå bedrivas endast med nät, som äro att hänföra till rörliga redskap. Utöver vad sålunda anförts må framhållas att, i enlighet med vad lag­ rådets samtliga ledamöter förordat, bestämmelsen om skydd för visst sedvanemässigt frifiske i havet uttryckligen begränsats till att avse redan före­ fintliga sedvänjor. Föreskrifterna om frifiske i Mälaren ha — likaledes i överensstämmelse med lagrådets förslag — givits den innebörden att fiske med rörligt redskap skall vara fritt å de områden, som i det remitterade förslaget hänfördes till fritt fiskevatten.

22—26 §§. Förevarande paragrafer motsvara 27—30 samt 32 §§ i det remitterade förslaget. Bestämmelserna i förutvarande 31 § ha, som jag förut nämnt, flyttats till den nya 5 §. Frånsett några smärre, rent redaktionella jämkningar har beträffande nu avsedda paragrafer ändring skett allenast såvitt angår föreskrifterna

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

om nyttjande av fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för flera fastig­ heter. I sådant hänseende har jag ansett mig böra biträda lagrådets hem­ ställan om införande av en uttrycklig föreskrift att bestämmanderätten rö­ rande nyttjandet tillkommer ägarna av fastigheterna i fråga. Vidkomman­ de spörsmålet i vad mån servitutsupplåtelser skola medföra att samfällt fiske anses föreligga ansluter jag mig till den ståndpunkt lagrådet intagit. Jag har också efterkommit lagrådets hemställan om ett förtydligande av bestämmelserna angående befogenhet att upplåta fiskerätt till utomstå­ ende. Vid remissen till lagrådet uttalade jag, att därest delägare i samfällt fiske hos domstol begärde att regler skulle givas för fiskets nyttjande, domstolen enligt förslaget ägde möjlighet att meddela alla de föreskrifter, som den funne lämpliga. Jag tilläde, att därvid bl. a. syntes kunna ifrågakomma att ålägga fiskande att betala viss fiskevårdsavgift till en gemen­ sam kassa. Lagrådet har anfört, att eftersoan föreskrifterna endast skola avse hur fisket må nyttjas, påläggande av fiskevårdsavgift näppeligen kun­ de betraktas som tillåtet. Med anledning härav vill jag framhålla, att det enligt min uppfattning icke kan anses falla utom ramen för domstolens befogenhet att föreskriva l. ex., att en viss delägare ej må fiska med mer än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att han betalar en avgift till en gemensam fiskevårdskassa.

27 §. Denna paragraf motsvarar 33 § i det remitterade förslaget. Vid första stycket har lagrådet bl. a. anmärkt, att det ej syntes påkallat att däri upptaga någon bestämmelse om tillträde till annans strand och vattenområde. Enligt min mening kan det emellertid vara av visst värde att uttryckliga regler finnas om rätt att i samband med fiske uppehålla sig på annans strand och färdas över annans vattenområde. Jag har därför ej ansett mig böra efterkomma lagrådets hemställan att stadgandet måtte helt utgå. För att förebygga misstolkning i den riktningen att fiskande skulle ha vidsträcktare befogenhet än andra att taga väg till stränderna ha föreskrifterna i ämnet erhållit något ändrad avfattning. Lagrådets övriga erinringar beträffande första stycket ha beaktats. Med avseende å andra stycket har lagrådet ansett det kunna ifråga­ sättas, huruvida uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt angåve att endast sådant fiske åsyftades, som enligt förslaget skall få bedrivas ända in till stranden. Lagrådet har därför förordat att »vid» skulle utbytas mot exempelvis »intill». Ej heller ordet intill är dock fullt entydigt till sin innebörd, och jag har därför funnit övervägande skäl tala för bibehållande av det remitterade förslagets formulering, vilken överensstämmer med ly­ delsen av motsvarande stadgande i nu gällande lag om rätt till fiske. De jämkningar i förtydligande syfte, om vilka lagrådet eljest hemställt vid detta stycke ha vidtagits. Däremot har jag av hänsyn till yrkesfisket ansett mig icke böra biträda

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 229

de förslag till utvidgning av skyddet för tomt och plantering som framställts av lagrådets ledamöter. Jag vill erinra att den nuvarande fiskerättslagens stadgande i förevarande ämne överhuvud ej gör något undantag för sådan mark. Redan i det remitterade förslaget har alltså hemfridsintresset beak­ tats i högre grad än enligt gällande rätt. Emellertid har en ledamot av lag­ rådet anmärkt, att det med den föreslagna avfattningen av skyddsbestämmel­ sen kunde förefalla som om därmed åsyftades icke en skärpning av utan en eftergift å kravet att intrånget skall vara erforderligt för fiskets utövan­ de. På grund därav har i det överarbetade förslaget stadgandet erhållit den ändrade lydelsen att tomt eller plantering må tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga. Bestämmelserna om skiljemannaförfarande i tredje stycket i det remit­ terade förslaget ha av lagrådets samtliga ledamöter ansetts överflödiga och ägnade att framkalla osäkerhet. Med hänsyn härtill och då frågan om det lämpligaste sättet för slitande av ersättningstvister utan olägenhet tor­ de kunna överlämnas till parternas avgörande, ha dessa bestämmelser fått utgå. 28 och 29 §§. Beträffande dessa paragrafer, som motsvara 34 och 35 §§ i det remitterade förslaget, har från lagrådets sida framställts den principiella anmärkning­ en att frågan om skyldighet att hålla leder öppna för vandringsfisken borde uttömmande regleras i fiskerättslagen och att administrativa föreskrifter i sådant hänseende följaktligen icke borde få meddelas i vidare mån än medgivande därtill lämnats i lagen. För närvarande anses fiskerättslagens stadganden i förevarande ämne allenast innefatta minimifordringar, och länsstyrelserna ha ej sällan med­ delat längre gående förbud mot att använda stängande fiskeredskap i eller i närheten av vattendrag eller sund. Detta har skett med stöd av 9 § fiskeristadgan, enligt vilken länsstyrelse äger att, där så erfordras, för viss ort meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. Att helt upphäva denna befogenhet lär icke vara möjligt och har ej heller inom lagrådet ifrågasatts. Lagrådets ståndpunkt synes i stället vara den, att befogenheten skulle begränsas, så att därunder ej inbegrepes sådana åtgärder som till sin sakliga innebörd vore att jämställa med bestämmel­ ser angående fiskådra. Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt att i detta avseende uppdraga någon klar gräns mellan olika slags före­ skrifter. Som exempel må nämnas att ett förbud mot användande av vissa redskap i en älv eller en å stundom torde kunna få samma faktiska verkan som om länsstyrelsen förklarat att fiskådran i vattendraget skulle sträcka sig över vattendragets hela bredd. Jag vill i detta sammanhang också er­ inra, att de bestämmelser som Kungl. Maj :t efter överenskommelser med Norge och Finland i administrativ väg utfärdat angående fisket i gräns­ trakterna bl. a. innefatta begränsningar i rätten att utsätta fiskeredskap utanför visst avstånd från land.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligast att fiskerättslagens bestämmelser om fiskadra fa bibehålla karaktären av minimifordringar, som alltid skola iakttagas, vid påföljd av ansvar för olovligt fiske. Med denna ståndpunkt är det enligt min uppfattning önskvärt att det di­ rekt av lagen kan utläsas, vilken bredd och längd fiskådran skall ha i varje särskilt fall. Någon rätt för länsstyrelserna att besluta om breddning eller förlängning av fiskådra torde sålunda icke böra medgivas. Deras befo­ genhet bör - - frånsett vad som upptagits i det remitterade förslaget —— alltjämt vara begränsad till att i den omfattning som kan anses tillåten enligt fiskeristadgan meddela särskilda skyddsbestämmelser, förenade med det lindrigare ansvar som finnes utsatt i nämnda stadga. I överensstämmelse med det sagda skall även enligt det överarbetade förslaget länsstyrelses rätt att förordna om avvikelse från bestämmelserna om fiskådra endast avse flyttning av ådran samt medgivande för särskilda fall att i ådran utsätta stängande redskap. På sätt förordats från lagrådets sida ha emellertid villkoren för flyttning uppmjukats därhän, att sådan åtgärd skall kunna vidtagas jämväl om förfång uppkommer, dock endast såvitt förfånget ej kan anses märkligt. Samtidigt har uttrycklig föreskrift upptagits, att tillstånd till stängning må lämnas endast under motsvarande förutsättning. De önskemål, som från lagrådets sida framställts i fråga om fiskådras utsträckning vid ändpunkterna av sund samt beträffande avfattningen av förbudet mot anbringande av skrämselanordningar, ha beaktats.

30—32 §§. Vad angår dessa paragrafer, vilka svara mot förutvarande 36—39 §§, har lagrådet i första hand hemställt att bestämmelserna om ingripanden mot underlåtenhet att utnyttja fiske måtte utgå. Jag har emellertid ej ansett mig böra tillmötesgå denna hemställan. Det saknas icke exempel på fall, då goda skäl skulle förelegat för ett dylikt ingripande. Så som förutsättning­ arna för användande av tvångsförfarande angivits i förslaget torde det också kunna förutsättas att inskridande av myndighet ej kommer att ske annat än då behovet därav är uppenbart. I andra hand har lagrådet hemställt om införande av en föreskrift att skyldighet att fiska ej skall få åläggas, om det med hänsyn till omständig­ heterna skulle vara obilligt. Något uttryckligt stadgande därom torde dock icke vara erforderligt. Däremot har, i enlighet med vad lagrådet förordat, till förebyggande av tvekan i förslaget intagits en bestämmelse att länsstyrelsen må underlåta att utdöma förelagt vite, om det finnes obilligt. Jämväl vad lagrådet i övrigt hemställt har iakttagits.

33 §. Förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i det remitterade för­ slaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 231

34 och 35 §§. Dessa paragrafer, som motsvara förutvarande 40—42 §§, innehålla be­ stämmelser om straff för överträdelse av lagens bestämmelser. På denna punkt har jag ansett mig böra till alla delar biträda lagrådets förslag. 36 §. I fråga om denna paragraf, som motsvarar 43 § i det remitterade försla­ get, har från lagrådets sida framförts det önskemålet, att såsom villkor för förverkande av fiskeredskap skulle uppställas, att påföljden vore påkallad till förebyggande av olovligt fiske eller eljest betingad av särskilda skäl. Som motivering härför har anförts att överensstämmelse därigenom skulle vinnas med stadgandena i 2 kap. 17 § strafflagen. Genom en sådan änd­ ring skulle emellertid den effekt, som åsyftats med förverkanderegeln i fråga, i icke ringa mån gå förlorad. Inom specialstraffrätten finnas också åtskilliga exempel på förverkandebestämmelser av samma innebörd som det remitterade förslagets. Jag har därför icke funnit skäl att i denna del frångå den ståndpunkt jag förut intagit. Tre av lagrådets ledamöter ha vidare hemställt om föreskrift att förverkandeförklaring må kunna begränsas till att avse allenast en del av red­ skapen eller deras värde. Denna begäran har jag ansett mig böra tillmötes­ gå. Dessutom har, såsom lagrådet förordat, bestämmelsen om skydd för godtrosförvärv utvidgats till att gälla även beträffande fångst. Därest fråga om förverkande angår annan än den tilltalade, skall enligt allmänna processuella regler talan föras även mot honom. Om ej annat särskilt angivits, kan alltså en förverkandeförklaring ej upphäva beståen­ de panträtt eller annan särskild rättighet till det föremål, varom är fråga, med mindre rättighetens innehavare varit instämd som svarande i målet. I sistnämnda fall ligger det i sakens natur att domstolen måste göra ett be­ stämt uttalande, huruvida rättigheten skall gå förlorad eller lämnas orub­ bad. Bestämmelsen i det remitterade förslaget, att uttryckligt förbehåll skall göras, därest rättighet av nu åsyftat slag finnes böra bestå, har därför an­ setts kunna utgå. Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts ha redaktionella jämk­ ningar vidtagits i paragrafen i enlighet med vad flertalet lagrådsledamöter förordat. 37—39 §§. Förevarande paragrafer motsvara 44—46 §§ i det remitterade förslaget. Beträffande de i 37 och 38 §§ behandlade frågorna om rätt för fisketill­ synsman eller enskild rättsägare att taga egendom i beslag, angående för­ farandet, då sådant beslag skett, samt rörande dispositionsrätten till för­ verkad egendom eller medel som influtit i stället för sådan egendom ha lag­ rådets ledamöter uttalat skilda meningar. För egen del har jag ansett över­ vägande skäl tala för att det remitterade förslagets ståndpunkt i dessa de­ lar i allt väsentligt bibehålies. Rätten till beslag torde emellertid, liksom en­ ligt rättegångsbalken, böra uttryckligen begränsas till att omfatta endast

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

egendom som kan antagas komma att bli förverkad eller äga betydelse för utredning om brottet. Vidare synes det lämpligt att enskild rättsägare får beslagsfogenhet jämväl i allmänt vatten, därest olovligt fiske i sådant vatten kränker hans enskilda fiskerätt. Så torde i regel få anses vara fallet, om det olovliga fisket sker med åsidosättande av skyddsföreskrifter för fast fiske som utövas med stöd av den enskilda fiskerätten. Däremot torde den om­ ständigheten, att innehavare av enskild fiskerätt äger viss befogenhet att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, icke i och för sig böra föranleda att hans fiskerätt anses kränkt, om exem­ pelvis någon annan utan vederbörligt tillstånd av myndighet utsätter fast redskap i det vatten som omfattas av utsträckningsrätten. Jag har också ansett mig böra godtaga det av lagrådets samtliga ledamö­ ter framställda förslaget att, då enskild fiskerätt kränkts, fångsten alltid skall tillfalla fiskerättshavaren. Har han i dylikt fall själv tagit fångsten i beslag, bör han, såsom förutsatts i det remitterade förslaget, äga att ome­ delbart tillgodogöra sig densamma. Tillräcklig anledning synes icke förelig­ ga att, i enlighet med vad som påyrkats av justitierådet Geijer, ålägga ho­ nom skyldighet att anmäla beslaget hos polisen. Då fångst tagits i beslag av fisketillsynsman eller da sådan tillsynsman eller enskild rättsägare be­ slagtagit annat än fångst, bör däremot, likaledes i överensstämmelse med det remitterade förslaget, närmaste polisman underrättas. Föreskriften att den beslagtagna egendomen skall överlämnas till polismannen torde emel­ lertid lämpligen böra ersättas med ett stadgande att polismannen skall för­ fara som om han själv gjort beslaget. Beträffande den närmare innebörden härav torde jag få hänvisa till rättegångsbalken. Ingen meningsskiljaktighet råder om att förverkat redskap eller dess värde skall tillfalla kronan. Lagrådets samtliga ledamöter ha emellertid ansett att när enskild fiskerätt kränkts, innehavaren av fiskerätten bör för honom tillkommande skadestånd äga företräde framför kronan till betalning ur egendomen. För min del har jag dock ej funnit tillräcklig anledning före­ ligga för att målsägande skulle erhålla bättre säkerhet för skadeståndsfordringar vid olovligt fiske än vid brott i allmänhet. En föreskrift av nyss an­ given innebörd skulle för övrigt sannolikt få ringa praktisk betydelse ef­ tersom någon skada utöver förlusten av det fångade mera sällan torde upp­ komma vid olovligt fiske och fiskeredskapens värde i allmänhet lär vara obetydligt. Det överarbetade förslaget har utformats i enlighet med vad sålunda an­ förts. Därvid har hänsyn tagits till de redaktionella önskemål som fram­ ställts från lagrådets sida. Även den jämkning, varom lagrådet hemställt vid 46 § i det remitterade förslaget (nya 39 §), har vidtagits.

40 §. I förevarande paragraf, motsvarande 47 § i det remitterade förslaget, ha bestämmelserna om kungörande av länsstyrelses beslut med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 233

lagrådets erinringar ändrats till närmare överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i detta ämne. Även vad lagrådet eljest anmärkt vid para­ grafen har iakttagits.

Slutbestämmelserna. I slutbestämmelserna har dagen för den föreslagna lagens ikraftträdande angivits till den 1 januari 1951 i stället för den 1 januari 1950. Dessutom har erinran gjorts att ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya lagen må utgå enligt vad därom är särskilt stadgat. Med denna hänvisning åsyftas det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. som Kungl. Maj :t förut i dag på föredragning av chefen för justitie­ departementet beslutat förelägga riksdagen. Nämnda förslag överensstäm­ mer, såvitt nu är i fråga, i sak med det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt som samtidigt med förslaget till lag om rätt till fiske re­ mitterades till lagrådet men beträffande vilket beslutet att inhämta lagrådets utlåtande sedermera återkallades.

Övriga lagförslag.

Vad angår dessa förslag har jag — utöver framflyttning av dagen för ikraftträdandet och ändring av paragrafnumret i en hänvisning till fiske­ rättslagen — ansett mig böra förorda allenast den ändringen att, såsom fö­ reslagits av en ledamot av lagrådet, expropriation för tillgodoseende av yr­ kesfiskets behov av mark för bryggor och bodar m. m. skall avse äganderätt i stället för nyttjanderätt, om ägaren begär det. Något behov av att, såsom lagrådet ifrågasatt, på vissa punkter förtydliga förslaget om ändring av 19 kap. 12 § jorddelningslagen har icke synts mig föreligga.

Såsom jag framhållit vid remissen till lagrådet synes någon medelsan­ visning till ersättningar för mistad fiskerätt eller till kostnader för de organ som avses skola pröva ansökningar om dylik ersättning icke vara erfor­ derlig förrän för budgetåret efter det, då den nya lagstiftningen träder i kraft. Därest fråga om utbetalning skulle uppkomma redan tidigare, torde för ändamålet få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna för­ slagsanslaget till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksda­ gen dels att jämlikt § 87 regeringsformen antaga de i enlighet med det an­ förda jämkade, härovan under 1—4 upptagna lagförslagen, dels ock att — efter ändring beträffande dagen för ikraftträdandet —

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

enligt § 77 regeringsformen godkänna det vid statsrådsprotokollet i detta ärende för den 25 februari 1949 fogade förslaget till förordning om fiske­ rätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas propo­ sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gösta Kahm.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 235

Jämförelsetablå.

Rätt till fiske: översikt över äidre lagrums motsvarigheter i fiskerättskommitténs betänkande, i iagrådsremissen och i propositionen.

1896 års lag Fiskerättskommittén Lagrådsremissen Propositionen

1 § 1, 6 §§ samt förordn.1 1, 2, 9—11 §§ samt för­ 1—3 §§ samt gränslagen ordn.1 och förordn.1

2 § 2, 6, 8 §§ 1, 3-6, 9-11, 13 §§ 1—3, 5 §§ samt gränslagen — 5 § 8 § 33 § — 7 § 12 § 4 §

3 § 1 st. 9 § 14 §, jfr 27 § 1 st. 6 §, jfr 22 § 1 st.

3 § 2 st. 9-11 §§ 14-17 §§, jfr 27 § 1 st. 6-11 §§, jfr 22 § 1 st.

3 § 3 st. — — —

3 § 4 st. 14 § 19 § 13 §

3 § 5 st. 12, 13 §§ 18 § 12 §

3 § 6 st. 16 § 21 § 15 §

3 § 7 st. 21 § 33 § 1, 2 st. 27 §

3 § 8 st. — — —

4 § 15 § 20 § 14 §

5 § 3, 4, 8, 17-20 §§ 1, 7, 13, 22-25 §§ 5, 16—20 §§ samt gräns­ lagen

6 § 3, 6 §§ 1, 2, 7, 9, 10 §§ 1, 2 §§ samt gränslagen — — 26 § 21 § — 22 § 27 § 2 st. 22 § 2 st. 7, 8 §§ 23 §, adm. förvaltnings­ adm.förvaltningsföreskrif- adm.förvaltningsföreskrifföreskrifter, jfr 27 § ter, jfr 31 § ter, jfr 5 §

9 § 24 § 28 § 23 §

10 § 25 § 29 § 24 §

11 § 26 § 1 st. 30 § 25 § — 26 § 2 st. — —

12 § 27 § 31 § 5 §

13 § 28 § 32 § 26 § 14-16 §§ 29, 30 §§ 34, 35 §§ 28, 29 §§ — 49-52 §§ 36-39 §§ 30-32 §§

17 § 53 § 46 § 39 §

17 a § 1 st. 54, 55 §§ 40-42 §§ 34, 35 §§

17 a § 2 st. 59 § — —

18 § 56 § 43, 45 §§ 36, 38 §§

19 § 57 § 44 § 37 §

20 § 21 § 2 st. sista punkten 33 § 3 st. —

21 § 1 st. förordn.1 förordn.1 förordn.1

21 § 2 st. — — — — 60 § 47 § 40 §

1 Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 237

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet lör den 13 januari 1950 ang. lag om rätt

Jämförelsetablå (äldre rätt — fiskerättskommittén — lagrådsremiss^! — pro­

1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.