Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.

Justitieutskottets betänkande nr 26 år 1971 JulJ 1971: 26

Nr 26

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.

Genom en den 30 april 1971 dagtecknad proposition, 1971: 114, har Kungl. M aj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade förslag till 1) lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, 2) lag om ändring i brottsbalken, dels godkänna den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade europeiska konventionen om straff fö r vägtrafikbrott med förbehåll mot art. 6 och del III samt med förklaring enligt artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands. Den är föranledd av en inom Europarådet u t­ arbetad konvention om straff för vägtrafikbrott. I propositionen för­ ordas även att Sverige tillträder konventionen m ed vissa förbehåll. Lagförslaget innebär att tillämpningsområdet för vissa straffbestäm­ melser i svensk trafikrätt utvidgas att om fatta också förseelser som har begåtts utom Sverige. Sålunda föreslås lagen om straff för vissa trafik­ brott bli generellt tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare skall straffbestämmelserna för överträdelse av föreskrifter i vissa andra trafikförfattningar, bl. a. vägtrafikförordningen, kunna tillämpas också vid överträdelser utomlands av föreskrift som gäller på gärningsorten och har sin motsvarighet i de svenska trafikförfattningarna. Slutligen skall m an i Sverige kunna straffa den som i annat nordiskt land har överträtt vissa där gällande föreskrifter som saknar motsvarighet i svenska trafikförfattningar. Efter överenskommelse med utomnordisk stat skall Kungl. M aj:t kunna förordna att sistnämnda bestämmelser skall gälla även gärning som har begåtts i den staten. En förutsättning för att ansvar skall kunna ådömas enligt den föreslagna lagen är dock att gärningen var straffbar också på gämingsorten. I propositionen föreslås vidare att kravet i brottsbalken på särskild åtalsprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands skall upphöra att gälla gärning som h ar förövats i Norden. Slutligen föreslås att brottsbalkens regler om preskription ändras så att bl. a. preskriptionstiderna för ådöm t straff i vissa fall förkortas. 1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 26

Av propositionen återges i det följande endast lagförslagen och vad föredragande departementschefen anfört i sin allm änna motivering vid lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Härigenom förordnas som följer.

1 § Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som begåtts utomlands.

2 § Bestämmelse om straff för överträdelse av 1. sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å m otorfor­ don som avser förbud m ot brukande av m otorfordon utan föreskriven försäkring, 2. föreskrift i vägtrafikförordningen (1951: 648) eller med stöd av förordningen meddelad föreskrift eller 3. föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utomlands över­ trätt motsvarande föreskrift som gällde på gämingsorten.

3 § Till böter högst fem hundra kronor dömes, om ansvar ej kan föl­ ja enligt 1 eller 2 §, den som i Danm ark, Finland, Island eller Norge överträder där gällande föreskrift angående 1. förbud mot fram förande av m otorfordon utan föreskriven trafik­ försäkring, 2. skyldighet att följa polismans anvisningar i trafiken, 3. fordons hastighet, 4. fordons plats p å vägen under färd, fordons färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning eller passeran­ de av järnvägskorsning, 5. förkörsrätt, 6. skyldighet att bereda fri väg för utryckningsfordon, 7. skyldighet att följa anvisning som ges genom vägmärke, signal el­ ler körbanemarkering, 8. förbud mot parkering eller stannande av fordon, 9. förbud mot användning av fordon eller särskild fordonstyp på vissa vägar, 10. säkerhetsanordningar för fordon eller last, 11. märkning av fordon eller last, 12. fordonsbelysning och dess användning, 13. fordons last eller lastförmåga eller 14. fordons registrering, registreringsskyltar eller nationalitetsbeteckning.

4 § I den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan främ m ande stat än som anges i 3 §, kan Konung­

en förordna att näm nda paragraf skall äga tillämpning i fråga om gär­ ning som begås i den staten. 5 § Till ansvar fö r gärning som avses i denna lag får ej dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gämingsorten.

D enna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken, dels att 35 kap. 5 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 5 § samt 35 kap. 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

2 KAP.

5 §

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luft­ fartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma m ot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, m å ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Å tal för brott, som förövats Åtal för brott, som förövats utom riket, m å väckas allenast ef­ utom riket, må väckas allenast ef­ ter förordnande som i första styc­ ter förordnande som i första styc­ ket sägs. U tan dylikt förordnande ket sägs. U tan dylikt förordnande m å dock åtal väckas, om brottet m å dock åtal väckas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luft­ förövats fartyg eller i tjänsten av befälha­ 1. å svenskt fartyg eller luftfar­ varen eller någon som tillhörde tyg eller i tjänsten av befälhavaren besättningen å sådant fartyg eller eller någon som tillhörde besätt­ av krigsman å område där avdel­ ningen å sådant fartyg, ning av krigsmakten befann sig 2. av krigsman å om råde där eller ock av svensk, dansk, finsk, avdelning av krigsmakten befann isländsk eller norsk medborgare sig, m ot svenskt intresse. 3. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller å fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller 4. av svensk, dansk, finsk, is­ ländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

35 KAP.

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts, 5. trettio år, om fängelse p å livstid ådömts.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 kap. 5 § den dag Konungen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1972.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, stats­ rådet Geijer, bl. a. följande.

7.1 Allmänna överväganden

7.1.1 Tillträde till konventionen Den internationella vägtrafiken har i våra dagar ansenlig omfattning. I allt högre grad utnyttjas vägnätet för godstransporter mellan länderna och i ökande utsträckning används bil för semesterresor utomlands. D en­ na utveckling h ar lett till att en inte obetydlig del av vägtrafikanterna i olika länder utgörs av personer som vistas tillfälligt i landet. D et sti­ gande antalet utländska trafikanter har i åtskilliga stater aktualiserat frågan huruvida de möjligheter som nu finns att ingripa med rättsliga medel, när sådan trafikant gör sig skyldig till trafikförseelse i det land han besöker, är tillräckliga. Även i Sverige har vi ett avsevärt antal trafikanter som är på tillfälligt besök här. Dessa är givetvis till största delen utländska medborgare men det kan också vara fråga om svenska medborgare med hemvist utom ­ lands. F ö r enkelhetens skull benämns i förevarande avsnitt varje sådan vägtrafikant som är på endast tillfälligt besök i Sverige för utländsk trafikant eller utlänning. Om en utländsk trafikant gör sig skyldig till trafikbrott i Sverige, försöker m an i allmänhet lagföra honom medan han finns kvar i lan­ det. F ö r det stora flertalet trafikförseelser är straffet endast böter. I sådana fall använder m an om möjligt strafföreläggande eller föreläggan­ de om ordningsbot (48 kap. RB) eller, vid parkeringsförseelse, anmaning att betala parkeringsbot (lagen (1960: 683) om parkeringsbot). Om dessa summariska förfaranden inte kan användas, försöker m an slutföra brottsutredningen snabbt och delge den misstänkte stämning innan han läm nar landet. Saken kan då i många fall avgöras i rättegång utan hin der av hans frånvaro (46 kap. 15 § RB). Inte sällan är emellertid u t­ redningen i trafikm ål tidskrävande. D et kan då av olika skäl vara svårt för den misstänkte att stanna kvar i landet till dess utredningen är slut­ förd. I vissa fall uppmanas han att ställa ombud för sig, som kan ta emot stämning och svara i saken för hans räkning. En annan möjlighet är att delge stämning i hans hemland. De nu redovisade sätten för lagföring h är i landet förutsätter i stor utsträckning utlänningens frivilliga medverkan. Olika tvångsåtgärder kan också vidtas för att hålla honom kvar i landet för lagföring och straff. En misstänkt person kan i princip häktas för varje slag av brott, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff genom att lämna landet (24 kap. 2 § RB). Vid ringare brott, till vilka den stora mängden trafikförseelser kan räknas, är emellertid häktning en alltför ingripande åtgärd och kommer därför inte i fråga. I sådana fall kan i stället meddelas reseförbud (25

kap. 1 § RB). Reseförbudet kan förenas med föreskrift för utlänningen att läm na u t sitt pass eller med andra föreskrifter som syftar till att hindra honom att lämna landet. Reseförbud tillgrips emellertid inte i alla fall då det formellt skulle vara möjligt. K an brottet inte föranleda svårare straff än böter och skulle det bereda den misstänkte utlänningen allvarlig olägenhet att stanna kvar i landet i avvaktan p å rättegång, brukar reseförbud inte meddelas. Om en utlänning som tillfälligt vistas i Sverige döms till frihetsstraff här i landet, torde han i allmänhet vara häktad eller ha reseförbud och i sådant fall kan straffet verkställas utan praktisk svårighet. I fall då lagföring här i landet resulterar i bötesstraff, som är den vanligaste på­ följden för trafikbrott, är det ofta svårt eller omöjligt att verkställa straffet om böterna inte betalas frivilligt. Om det kan antas att utlän­ ningen kom m er att dömas till böter, kan verkställigheten visserligen i princip säkerställas genom att egendom tas i förvar fö r kvarstad (26 kap. RB). M an tar dock inte i förvar sådan egendom som en utländsk lagöverträdare har svårt att avvara, såsom fordon som han färdas med eller hans reskassa. I första hand anmodas utlänningen att frivilligt de­ ponera pengar till det belopp som kan komma att utdömas. Straffverkställighet kan i allmänhet inte ske i gärningsmannens hem­ land. Inom N orden är det dock möjligt att verkställa dom på fängelse eller böter i annat land än domslandet enligt särskild lagstiftning som är enhetlig för de nordiska länderna (i Sverige lagen (1963: 193) om sam­ arbete med Danm ark, Finland, Island och N orge angående verkställig­ het av straff m. m.). Denna lag medger verkställighet i annat nordiskt land också av godkänt strafföreläggande och föreläggande om ordnings­ bot. I de fall då lagföring inte kan genomföras h är i landet kan svensk åklagare försöka få målet överflyttat till gärningsmannens hemland för åtal där. D etta förfarande är inte reglerat i lag. Möjligheten att på detta sätt få till stånd lagföring i hemlandet utnyttjas ofta inom N orden. De nordiska åklagarmyndigheterna skriftväxlar då direkt med varandra. Överflyttning av åtal till land utanför N orden förekommer men sker inte i någon större utsträckning. Framställning om åtal görs i sådana fall på diplomatisk väg. Möjligheterna att få till stånd lagföring för trafikbrott i annat land än gärningslandet är f. n. starkt begränsade på grund av att trafikstraffrättsliga bestämmelser i allmänhet inte anses tillämpliga på förseelser som har begåtts utanför det egna landets gränser. D et är dessutom en allmänt vedertagen princip i flertalet länders rättssystem att utländsk straffrätt inte tillämpas. Hemlandet — och detta gäller även Sverige —• måste därför i stor utsträckning vägra att överta trafikm ål från gär­ ningslandet. De svårigheter som jag nu h ar pekat på för Sveriges del har sin mot-

svårighet i andra länder. D et har därför visat sig finnas intresse för att genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistel­ se utanför hemlandet. F ör att underlätta sådant samarbete mellan de europeiska länderna har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbrott. Konventionen öppnades för undertecknande den 30 november 1964. I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställig­ het av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen h ar sitt hemvist i annan konventionsstat (hemviststaten) än den stat där brottet har begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av den konventions­ stat där trafikbrottet har begåtts (gärningsstaten) pröva frågan om lag­ föring för brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkställa dom som har meddelats i den staten. Konventionen är tillämplig på ”vägtrafikbrott”. I art. 24 i konventio­ nen definieras vägtrafikbrott som varje brott vilket är upptaget i en sär­ skild förteckning, intagen i bilaga I till konventionen. I punkterna 1—3 i förteckningen upptas brotten vållande till annans död eller till kropps­ skada i samband med vägtrafik, smitning från trafikolycksplats, fram ­ förande av fordon under påverkan av alkohol eller narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar samt fram förande av fordon i svårt trötthetstillstånd. I punkterna 4— 7 uppräknas sådana trafikförseel­ ser som fram förande av m otorfordon utan trafikförsäkring, underlåten­ het att följa polismans anvisningar i trafiken samt överträdelse av be­ stämmelser om fordons hastighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning eller parkering, om fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav. I art. 2 slås fast att framställning om lagföring eller verkställighet av straff för vägtrafikbrott inte får göras med mindre än gärningen är straffbar enligt både gärningsstatens och hemviststatens lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tillämpning. Häri torde ligga också att brottet inte får vara preskriberat enligt någotdera landets lag. I art. 2 föreskrivs vidare att hemviststatens egen lag skall tillämpas, när den staten har övertagit lagföring eller verkställighet. Konventionen förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan tillämpas på brott som begås utom ­ lands. Men konventionen förpliktar därjäm te hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den straffrättsliga bedömningen. Bestämmelsen är i denna del begränsad till vissa av de trafikbrott som finns uppräknade i förteckningen över vägtrafikbrott i bilaga I. Med ”trafikregler” i konventionens mening förstås nämligen enligt art. 24 bestämmelser som reglerar ämne som avses i någon av punkterna 4— 7 i förteckningen. Denna reglering in­

nebär att konventionen gör skillnad mellan två typer av trafikbrott. För de trafikbrott som anges i punkterna 1— 3 i bilaga I skall hemviststa­ ten helt och hållet tillämpa sin egen lagstiftning. F ö r övriga trafikbrott som nämns i bilagan skall hemviststaten använda den objektiva gärningsbeskrivningen i den utländska trafikregeln men i andra avseenden tillämpa sin egen straff- och processlagstiftning, såsom i fråga om sub­ jektiva omständigheter och val av påföljd. Principen att gärningen skall bedömas med utgångspunkt från gämingslandets föreskrifter har sålunda inte upprätthållits för samtliga vägtrafikbrott som omfattas av konventionen. A tt bestämmelserna om straff fö r sådana trafikbrott som anges under punkterna 1— 3 (vållande till annans död i samband med vägtrafik, trafiknykterhetsbrott m. m.) h ar undantagits beror på att de inte ansetts ha samma tekniska karaktär som övriga trafikföre­ skrifter utan vara grundade på principiella kriminalpolitiska värdering­ ar. D et har därför föreskrivits att konventionsstaterna i dessa fall skall tillämpa sin egen straffrätt i full utsträckning. A rt. 3— 7 i konventionen innehåller särskilda bestämmelser om konventionsstaternas förpliktelser vid lagföring i hemviststaten. Hemviststa­ ten förpliktas att ta emot framställning om lagföring och att granska framställningen (art. 3 och 4). Vid granskningen kan helt diskretionärt prövas vilka åtgärder framställningen skall föranleda. Av art. 26 fram ­ går att konventionen inte avser att inskränka den rätt en stat kan ha på grund av sina straffrättsliga jurisdiktionsregler att utan särskild begäran beivra trafikbrott som h ar begåtts utomlands. N är framställning om lagföring har gjorts, får gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. G är­ ningsstaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende, om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar framställningen på vissa grunder (art. 5). Bland bestämmelserna om lagföring i hemviststaten finns också reg­ ler om åtalspreskription (art. 6). Sådan preskription avbryts i gärnings­ staten den dag framställning om lagföring avges. I hemviststaten börjar preskriptionstiden inte löpa förrän framställningen h ar tagits emot. Konventionsstat kan förbehålla sig rätten att inte godta art. 6 eller att godta den endast i viss del (bilaga II punkt 1 b). I art. 8— 13 i konventionen ges bestämmelser om verkställighet i hemviststaten. Konventionen ålägger hemviststaten att på begäran verk­ ställa dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärnings­ staten. I vissa fall är överflyttning av verkställighet utesluten enligt kon­ ventionen, t. ex. om gärningsmannen redan har dömts slutgiltigt i hem­ viststaten för samma gärning. Hemviststaten kan vägra verkställighet i vissa andra fall, bl. a. om hemviststaten beträffande samma gärning re­ dan har beslutat att lagföring inte skall ske eller om gärningen är före­ mål för domstols prövning i den staten (art. 9). N är dom som har med­

delats i annan konventionsstat skall verkställas i hemviststaten, har denna stat i princip rätt att tillämpa sin egen lagstiftning (art. 8). H ar annan påföljd än böter ådömts, kan påföljden bytas ut m ot påföljd som skulle ha ådömts i hemviststaten för motsvarande brott. D en nya påfölj­ den skall dock till sin art motsvara den tidigare ådöm da så nära som möjligt. Konventionen föreskriver också att maximistraffet i hemvist­ landets lag inte får överskridas och att påföljden inte får göras strängare än den som har bestämts i gärningsstaten. Vid verkställighet av böter får hemviststaten inte ta ut högre belopp än som kan ådömas för mot­ svarande brott i den staten (art. 10 och 11). Genom att begära verkstäl­ lighet i hemviststaten förlorar gärningsstaten sin rätt att själv verk­ ställa ifrågavarande dom. Gärningsstaten blir på nytt behörig, när hem­ viststaten meddelar att den vägrar verkställighet eller att den inte kan fullgöra verkställigheten (art. 13). I konventionens bilaga II punkt 1 (a) ges konventionsstat möjlighet att göra reservation m ot den del av konventionen som gäller verkstäl­ lighet i hemviststaten. Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att över huvud taget inte godta innehållet i denna del eller att godta det endast beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder. Konventionen innehåller också föreskrifter av formell art rörande förfarandet vid framställning eller mottagande av begäran om lagföring eller verkställighet, rättshjälp, översättning, rättegångskostnader m.m. (art. 14 — 23). Jag återkom m er längre fram till dessa föreskrifter. De konventionsstater som vanligen baserar sina inbördes förhållan­ den på enhetlig lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avtal har enligt art. 27 i konventionen möjlighet att reglera sina inbördes förbindelser på sådant sätt även i frågor inom konventionens tillämpningsområde. Konventionen tillåter sålunda att dessa stater kommer överens om att inte tillämpa konventionen på förhållandet dem emellan. Europarådets generalsekreterare skall underrättas om sådan överenskommelse. Trafikbrottskonventionen är öppen för undertecknande av Europa­ rådets medlemsstater. Den skall ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre m ånader efter det att den har ratificerats eller godkänts av tre stater. I samband med undertecknande eller ratifikation kan för­ behåll göras i de avseenden som nämnts i redogörelsen för art. 6 om preskription och för art. 8— 13 om verkställighet i hemviststaten. Som jag inledningsvis h ar anfört har konventionen hittills under­ tecknats av 11 medlemsstater, däribland Danm ark. Den har ännu inte ratificerats av andra stater än Cypern och Frankrike. Konventionen h ar således inte trätt i kraft. Inom Norden har m an sedan länge varit angelägen att få till stånd en enhetlig trafiklagstiftning. Den tekniska sidan av lagstiftningen, dvs. trafikregler, regler om vägmärken o. dyl., behandlas i nordiska vägtra­ fikkommittén, i vilken ingår representanter för Danm ark, Finland, N or­ l i Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 26

ge och Sverige. Kom m ittén har under år 1970 avgett betänkandet (NU 1970:10) Vägtrafikregler, reviderat förslag. I förslaget har kommittén bl. a. beaktat innehållet i de internationella konventioner om vägtrafik och om vägmärken och signaler som lades fram för undertecknande i Wien hösten 1968. Kommittén fortsätter sitt arbete. Även frågan om att beivra utomlands begångna trafikbrott har en längre tid diskuterats på nordiskt plan. Överläggningar har förts mel­ lan företrädare för berörda departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige i syfte att harm onisera lagstiftningen på detta om råde med beaktande av de krav som ställs i den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott. Vid överläggningarna ena­ des man om att de nordiska länderna bör tillträda konventionen. M an var också enig om att de nordiska länderna bör reglera sina inbördes förhållanden med stöd av enhetlig lagstiftning och inte på grundval av konventionen. Även möjligheterna att göra förbehåll mot konventio­ nen diskuterades. M an var överens om att de nordiska länderna bör begagna möjligheten att göra förbehåll mot den del av konventionen som gäller verkställighet av dom i hemviststaten samt mot preskrip­ tionsregeln i art. 6. Man har i D anm ark antagit lagstiftning som ansluter till den över­ enskommelse som träffades vid de nordiska överläggningarna och är där beredd att ratificera konventionen. Även i Norge finns lagstiftning som gör en ratifikation av konventionen möjlig. Efter avslutandet av de nordiska överläggningarna upprättades inom justitiedepartementet i november 1970 en prom em oria (Ds Ju 1970: 28) ang. beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m. m. I pro­ memorian förordas att Sverige tillträder trafikbrottskonventionen men därvid gör förbehåll i enlighet med vad de delegerade vid de nordiska överläggningarna förordat. I promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning m ed anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Vid remissbehandlingen av promemorian m ötte förslaget att Sve­ rige skall tillträda konventionen inte någon erinran. Vissa remissin­ stanser fram förde därem ot kritik m ot förslaget i vad avsåg förbehåll beträffande konventionens verkställighetsdel. De fram höll att trafik­ förseelser i första hand bör bestraffas i gärningslandet och om möjligt med användande av ett summariskt förfarande i stil med det svenska ordningsbotssystemet. De ansåg dock, att ett sådant förfarande inte kan bli effektivt, om inte den påföljd som ådöms kan verkställas i hemlan­ det. Dessa remissinstanser fann det därför angeläget att frågan om verkställighet av utländska domar i trafikm ål snarast löses. N ågra av dem förordade därför att Sverige tillträder konventionen även i den del som avser verkställighetsåtgärder. Som jag tidigare har näm nt är trafikstraffrätten i de flesta länder tillämplig endast på brott som begås inom det egna landets gränser.

Resultatet har i praktiken blivit en slumpartad behandling av de tra­ fiköverträdelser som begås av en trafikant under tillfällig vistelse utan­ för hemlandet. Frågan om bestraffning blir i hög grad beroende av om brottet hinner beivras medan trafikanten är kvar i landet. Det är inte alltid möjligt eller lämpligt att hålla honom kvar i gämingslandet m ot hans vilja. Om en utlänning hålls kvar i avvaktan på rättegång, kan detta vara till stor olägenhet för honom. O fta kan en sådan åtgärd fram stå som alltför ingripande i förhållande till den begångna för­ seelsen. De näm nda förhållandena leder därför till att åtskilliga trafi­ kanter som överträder trafikföreskrifter undgår lagföring och straff. Europarådskonventionen om straff för vägtrafikbrott syftar i första hand till att vidga tillämpningsområdet fö r nationella straffbestämmel­ ser på trafikrättens om råde så att även utomlands begångna trafikbrott kan bestraffas i hemlandet. Jag anser det angeläget att främ ja en så­ dan internationalisering av trafikstraffrätten. M an bör öka möjligheterna att beivra trafikbrott i lagöverträdarens hemland och därigenom minska antalet fall då utländska trafikanter helt undgår bestraffning. Detta skulle utan tvivel vara till fördel för trafiksäkerheten. Samtidigt skulle en sådan reform leda till att m an i färre fall behöver tillgripa drastiska tvångsingripanden m ot trafikanter som under tillfälligt besök i ett land gör sig skyldiga till trafikförseelser. I D anm ark och N orge har redan fattats beslut om tillträde till konventionen och antagits härför nöd­ vändig lagstiftning. Jag vill till en början under hänvisning till det anförda och i likhet med remissinstanserna biträda förslaget i departementspromemorian att Sverige tillträder konventionen såvitt gäller dess bestämmelser om l a g f ö r i n g a v u t l ä n d s k a t r a f i k a n t er. E tt tillträde från svensk sida till konventionen i denna del kräver lagstiftning i vissa av­ seenden. Till denna fråga återkom m er jag i följande avsnitt. E n svensk ratifikation av konventionen aktualiserar frågan om denna bör avse också bestämmelserna om d o m s v e r k s t ä l l i g h e t eller om Sverige bör utnyttja möjligheten att göra förbehåll m ot konven­ tionen i denna del. F ö r egen del vill jag först framhålla, att jag i lik­ het med de remissinstanser som h ar förordat att sådant förbehåll inte görs anser det lämpligt och ändamålsenligt att trafikförseelser i största möjliga utsträckning beivras i gämingslandet. Sålunda bör i varje fall mindre allvarliga överträdelser kunna bestraffas i omedelbar anslut­ ning till överträdelsen. Jag är medveten om den svaghet som ligger i att bötesdomar och förelägganden i allmänhet inte kan verkställas utanför domslandet. Vissa steg i riktning m ot ökade verkställighetsmöjligheter i internationella förhållanden h ar dock tagits. Inom N orden finns sam­ ordnad lagstiftning om straffverkställighet. Om en person med hem­ vist i Sverige har dömts till fängelse eller böter fö r brott — trafik­ brott inbegripna — i annat nordiskt land, kan straffet verkställas här

enligt den tidigare om nämnda nordiska verkställighetslagen. Motsva­ rande lagstiftning finns i de andra nordiska länderna. Vidare bör näm ­ nas att en konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar har utarbetats inom Europarådet och har öppnats för undertecknande den 28 maj 1970. De tre skandinaviska länderna h ar undertecknat konventionen. Danm ark har nyligen också ratificerat den. Konventionen innehåller allmänna regler om verkställighet av utländsk brottmålsdom. Den torde få störst betydelse för mera allvarlig brottslighet, men dess system kommer säkerligen att vara en god lösning även för verkställig­ het av straff fö r trafikbrott. Jag tänker då särskilt på bötesstraff för mindre, erkända förseelser. Jag kan sålunda inte dela vissa remissin­ stansers uppfattning att det system för domsverkställighet som inrättas genom denna konvention är alltför komplicerat och att Sverige av den anledningen i stället bör utnyttja trafikbrottskonventionens verkställighetsregler. F rån svensk sida kommer m an att gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för att 1970 års konvention snarast träder i kraft. Så sker när konventionen h ar ratificerats av tre stater. D et finns an­ ledning räkna med att ratifikation av denna konvention skall kunna ske i de berörda nordiska länderna före utgången av år 1972. Också i flera andra medlemsländer torde m an förbereda ett tillträde till konventionen. Under nu angivna förhållanden och då m an i både Danm ark och Norge torde kom m a att göra förbehåll m ot trafikbrottskonventionens verkställighetsregler anser jag övervägande skäl tala för att ett sådant förbehåll görs även från svensk sida och att frågan om internationell verkställighet av brottm ålsdom ar i allmänhet blir löst i ett större sam­ manhang i samband med att förslag till lagstiftning grundad på 1970 års europeiska konvention i ämnet läggs fram. D et förberedelsearbe­ te i det avseendet som sedan någon tid pågår inom justitiedepartementet är redan långt framskridet, och i Danm ark h ar sådan lagstiftning redan genomförts. Som jag tidigare har näm nt finns i art. 6 i trafikbrottskonventionen regler om b e r ä k n i n g a v p r e s k r i p t i o n s t i d för trafikbrott i fall då lagföring flyttas från en konventionsstat till en annan. Regler­ na innebär att tiden för åtalspreskription förlängs i både gämingsstaten och hemviststaten, när framställning om lagföring görs. Konventions­ stat kan göra förbehåll m ot denna artikel. Enligt min mening bör tiden för åtalspreskription i trafikm ål inte för­ längas enbart därför att lagföringen skall äga rum i hem landet i stället för i gärningslandet. Jag ansluter mig därför i likhet med remissinstan­ serna till den ståndpunkt i denna fråga som intogs av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna och föreslår sålunda att Sverige gör förbehåll mot art. 6. Förslaget i departementspromemorian att konventionen inte skall

vara tillämplig p å t r a f i k b r o t t s o m h a r b e g å t t s i n o m N o r d e n grundar sig på en rekommendation av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna och har inte m ött någon kri­ tik under remissbehandlingen. I den danska och norska lagstiftning som har antagits fö r att möjliggöra Danm arks resp. Norges tillträde till konventionen har undantag gjorts för internordiska förhållanden. Även jag biträder promemorieförslaget i denna del. Jag förordar så­ lunda att Sverige i samband med ratifikation av konventionen avger förklaring enligt art. 27 att konventionen inte skall tillämpas i förhållan­ det mellan Sverige och de övriga nordiska länder som h ar tillträtt eller tillträder konventionen. Art. 19 i konventionen reglerar frågan om ö v e r s ä t t n i n g av framställningar och andra handlingar som rö r konventionens tillämp­ ning. Avsändarstaten kan i princip använda sitt eget språk. Konventionsstat kan dock förbehålla sig rätt att kräva att handlingarna skall åt­ följas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller det av dessa språk som staten anger. E tt sådant förbehåll ger övriga konventionsstater rätt att ställa motsvarande krav. Liknande översättningsregler finns i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. N är Sverige tillträdde rättshjälpskonventionen, gjorde m an från svensk sida det förbehållet att handlingar som skall ligga till grund för bevis­ upptagning vid svensk domstol skall vara översatta till svenska språ­ ket. D et ansågs därem ot inte påkallat att delgivningshandlingar från utlandet skall åtföljas av översättning. Sverige har dock förbehållit sig att inte verkställa delgivning av handling som inte är översatt till svens­ ka språket i andra fall än då m ottagaren frivilligt tar emot handlingen (prop. 1961: 48 s. 14). Vid övervägande hurvida m an från svensk sida bör göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens bestämmelser om översättning av handlingar utgår jag från att Sverige avger förklaring enligt art. 27 att konventio­ nen inte skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. Frågan kan således bedömas utan hänsynstagande till behovet av översättning av handling från annat nordiskt språk. I ett senare avsnitt kommer jag att föreslå att framställning från utomnordisk stat om lagföring bör gå via utrikesdepartementet. F ör utrikesdepartementets handläggning i ärendet torde det i allmänhet inte vara nödvändigt att framställningen och övriga handlingar är översatta till svenska eller till något av Europarådets officiella språk. Om fram ­ ställningen inte genast avvisas, bör ärendet föras vidare till åklagarmyn­ dighet för eventuellt ytterligare utredning samt prövning av åtalsfrågan. F ör ärendets fortsatta behandling inom polis- och åklagarväsendet samt vid domstolarna bör framställning från utom nordisk stat jämte övriga handlingar i sådant ärende åtföljas av översättning. Jag anser det

dock inte nödvändigt att kräva översättning uteslutande till svenska. Be­ rörda svenska myndigheter bör i stor utsträckning kunna handlägga ärendena på grundval av en översättning till engelska språket. De delar av handlingarna som skall delges den misstänkte, användas som bevis­ m aterial o. dyl. får sedan här i landet översättas till svenska språket. Om m an från svensk sida kräver översättning till svenska eller engelska språket, kan m otsvarande krav ställas från konventionsstat till vilken Sverige gör framställning om lagföring. I sådana fall måste översättningskostnaderna beaktas vid övervägande av frågan huruvida fram ­ ställning bör göras. Framställning som medför höga översättningskostnader bör givetvis inte göras i fråga om bagatellförseelser. Jag föreslår sålunda att Sverige i förklaring enligt art. 19.2 förbehål­ ler sig rätt att kräva att framställning från utomnordiskt land om lag­ föring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning till svenska eller engelska språket.

7.1.2 Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands Som jag tidigare har näm nt krävs lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda trafikbrottskonventionen. E tt tillträde till konventionen — med de förbehåll som jag h ar angett i avsnitt 7.1.1 — kommer att medföra förpliktelse för Sverige att ta emot framställning från utomnordisk konventionsstat om lagföring i Sverige av person med hem­ vist här i landet för trafikbrott som han har begått i den staten. Kon­ ventionen ger samtidigt möjlighet för vederbörande svenska myndighe­ ter att till utomnordisk konventionsstat göra framställning om lagföring i den staten av person med hemvist där för trafikbrott som han har begått här i landet. Såvitt gäller framställningar av sist angivet slag krävs inte någon svensk lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda kon­ ventionen. De föreskrifter om förfarandet vid sådana framställningar som kan behövas torde kunna meddelas i administrativ ordning. D äre­ mot föranleder konventionen vissa lagstiftningsåtgärder till uppfyllande av Sveriges förpliktelse att ta emot utländska framställningar. Konventionens bestämmelser i denna del förutsätter att varje konventionsstats strafflagstiftning h ar sådant innehåll att lagföring för de trafikbrott som omfattas av konventionen kan ske i den stat där gär­ ningsmannen har sitt hemvist. Svensk domstols behörighet i straffrätts­ ligt hänseende regleras i 2 kap. BrB. Enligt detta kapitel gäller som hu­ vudregel att svensk medborgare eller utlänning m ed hemvist här i lan­ det kan dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för brott som har begåtts utom Sverige. Även brott begånget utomlands av utlänning som inte har hemvist i Sverige faller i vissa fall under svensk jurisdik­ tion. Konventionens bestämmelser avser emellertid endast brott begånget av den som har hemvist i den anmodade staten. De svenska behörighets­ reglerna är alltså vidsträcktare än konventionen kräver. Jag förutsätter

härvid att begreppet hemvist i konventionen kan anses ha samma inne­ börd som i 2 kap. BrB. D et finns ingenting i konventionens föreskrifter som talar m ot ett sådant antagande. E tt utomlands begånget trafikbrott av det slag som omfattas av kon­ ventionen kan emellertid bestraffas i Sverige av behörig svensk domstol endast under förutsättning att gärningen är straffbar enligt svensk lag. D et är därför nödvändigt att undersöka i vilken utsträckning bestämmel­ ser i svensk lag om straff för sådana gärningar som anges i bilaga I till konventionen är tillämpliga på gärningar begångna utomlands. Vissa av de gärningar som anges i bilaga I utgör förfaranden som en­ ligt svensk lag är att hänföra till brottsbalksbrott, nämligen vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB) och vållande till kroppsskada eller sjuk­ dom (3 kap. 8 § BrB). Ifrågavarande straffbestämmelser i svensk lag torde i enlighet med allmänna grundsatser om allmän svensk strafflag­ stiftnings tillämplighet i rum m et utan vidare vara tillämpliga på gär­ ningar som har begåtts utomlands. Beträffande vissa brott i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafik­ brott (TL) har rättsläget klarlagts genom några av högsta domstolen (HD) under senare år meddelade domar. Sålunda har HD ansett be­ stämmelserna om vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning (1 §, 4 § 1 mom. och 5 § TL) vara tillämpliga också på brott som har begåtts utom ­ lands (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Rattonykterhetsbestämmelsen i 4 § 2 mom. T L har H D däremot ansett vara avsedd att gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige (NJA 1967 s. 409). I övrigt saknas prejudicerande avgöranden i fråga om trafikförfattningamas tillämpning utomlands. M an torde dock närm ast böra utgå från att svenska straffbestämmelser för trafikbrott i princip endast gäl­ ler brott som har förövats i Sverige. D et betyder, att det stora flertalet av de trafikförseelser som räknas upp i konventionens förteckning i bi­ laga I och som i allmänhet har sin motsvarighet i bestämmelser i TL, vägtrafikförordningen (1951: 649; VTF) eller av Kungl. M aj:t eller av annan myndighet m ed stöd av V T F meddelade föreskrifter, förord­ ningen (1960: 134) om mopeder samt lagen (1929: 77) om trafikför­ säkring å m otorfordon inte f. n. kan bli föremål för lagföring i Sverige. Såvitt gäller trafikförseelser av detta slag krävs således vid ett svenskt tillträde till konventionen att tillämpningsområdet för den svenska lag­ stiftningen utvidgas. I departementspromemorian har i enlighet härm ed lagts fram förslag till ”Lag om straff för trafikbrott som h ar begåtts utom riket”. Vid u t­ formningen av lagförslaget har utgångspunkten varit att samtliga de trafikbrott som anges i förteckningen i bilaga I till konventionen skall kunna bestraffas här i landet, även n ä r de har begåtts utomlands. De gärningar som närm ast är att anse som vållande till annans död eller fållande till kroppsskada eller sjukdom och som redan nu kan bestraf­

fas i Sverige även när det har begåtts utomlands om fattas emellertid inte av lagförslaget. Enligt promemorieförslaget skall tillämpningsområdet för T L i dess helhet utvidgas till att om fatta även gärning som har begåtts utom ri­ ket (1 §). Vidare föreslås, att bestämmelse om straff för överträdelse av föreskrift i V TF eller föreskrift som meddelats med stöd av denna för­ ordning eller överträdelse av föreskrift i mopedförordningen skall tilllämpas också i fråga om gärning varigenom någon utom riket h ar åsi­ dosatt motsvarande föreskrift i gärningslandet (2 §). Beträffande tra­ fikförsäkringslagen, som berörs av konventionen endast i vad avser be­ stämmelser om fram förande av m otorfordon för vilket inte finns tra­ fikförsäkring, föreslås att endast sådan föreskrift i lagen som avser för­ bud mot brukande av m otorfordon utan föreskriven försäkring får sitt tillämpningsområde utvidgat på detta sätt (2 §). Förslaget innebär så­ lunda att nu angivna föreskrifter i svensk lag blir tillämpliga också på förseelser som begås utomlands, under förutsättning att gärningsman­ nen genom förseelsen har åsidosatt en på gämingsorten gällande trafik­ regel som är identisk med eller kan sägas utgöra en motsvarighet till den aktuella svenska trafikföreskriften. Genom en sådan konstruk­ tion kommer enligt promemorian Sverige att uppfylla kravet i art. 2.2 i konventionen att vid lagföring i hemvistlandet endast de trafikregler får beaktas som gällde på gämingsorten. Promemorieförslaget i denna del om fattar således i och för sig fler trafikförseelser än som anges i konventionens bilaga I. Å andra sidan kan det tänkas förekomma föreskrifter i utländsk trafikrätt av sådant slag som anges i bilaga I till konventionen men som inte har någon motsvarighet i de författningar som enligt 2 § promemorieförslaget skall gälla också utomlands begångna förseelser. Av konventionen föl­ jer att även överträdelser av sådana föreskrifter skall i vissa fall kunna beivras i Sverige. Vid de nordiska överläggningarna förutsattes att i ettvart av de nordiska länderna skulle införas bestämmelse av inne­ börd, att den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt inhemsk straff­ bestämmelse, i annat nordiskt land överträder en där gällande föreskrift av sådant slag som anges i punkterna 4— 7 i bilaga I till konventionen skall dömas till ansvar, och att denna bestämmelse skulle göras till­ lämplig också i fråga om förseelse begången i annan konventionsstat. I enlighet härmed upptar promemorieförslaget dels i 3 § föreskrift att den som i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällan­ de föreskrift av nyss angivet slag — i lagrummet uppräknas uttöm m an­ de de förseelser det är fråga om — utan att kunna ådömas ansvar en­ ligt 1 eller 2 § skall dömas till böter, högst 500 kr, dels i 4 § bestäm­ melse att Kungl. M ajit efter överenskommelse med annan främmande stat än Danmark, Finland, Island eller Norge kan förordna att 3 § skall äga motsvarande tillämpning i fråga om gärning som begås i den

staten. Förslaget förutsätter att Kungl. M ajit i samband med Sveriges ratifikation av trafikbrottskonventionen m eddelar förordnande enligt 4 § med avseende på utomnordiska konventionsstater. Vid remissbehandlingen av prom em orian har så gott som samtliga remissinstanser godtagit den lagtekniska lösning som föreslås i prom e­ morian. Kritik h ar dock riktats m ot enskildheter i förslaget. Sålunda har de flesta remissinstanser m otsatt sig en ordning som innebär att en person kan lagforas här i Sverige för förseelse som var straffri enligt den lag som gällde på gärningsorten. I övrigt har vissa remissinstanser avstyrkt en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för andra trafikförfattningar än TL. Bland andra trafikmålskommittén anser, att utomlands begångna trafikbrott inte bör kriminaliseras i stör­ re utsträckning än som behövs fö r tillträde till konventionen, och var­ nar för en inflation i sträffstadganden. N ågra remissinstanser ifrågasät­ ter om inte Sverige bör med stöd av art. 25 i konventionen förklara att konventionen för svensk del inte är tillämplig på sådana trafikbrott som kan bedömas som rena bagatellförseelser. E tt p ar remissinstanser anser, att 2 § TL, som innehåller bestämmelser om straff för vägtrafikant som hindrar eller stör trafiken, inte bör göras generellt tillämplig utomlands. I ett remissyttrande hävdas, att den föreslagna påföljden fö r överträ­ delse av 3 § lagförslaget, böter högst 500 kronor, är ett för lindrigt straff fö r vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar. I likhet med majoriteten av remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian att av konventionen föranledda bestämmelser tas upp i en särskild lag om straff för trafikbrott som h ar begåtts utomlands. Som förut nämnts måste efter Sveriges tillträde till konventionen vis­ sa bestämmelser i svenska trafikförfattningar kunna tillämpas också på brott begångna i övriga konventionsstater. I första hand är detta fallet m ed reglerna i T L om vårdslöshet i trafik (1 §), olovlig körning (3 §), rattfylleri och rattonykterhet (4 §) samt s. k. smitning från olycksplats (5 §). I rättspraxis har dessa bestämmelser m ed undantag av bestäm­ melsen i 4 § 2 mom. om rattonykterhet ansetts gälla även i fråga om utomlands begångna gärningar. En föreskrift om att sistnämnda be­ stämmelse äger tillämpning också på förseelser begångna i övriga kon­ ventionsstater är således nödvändig. Det synes dock lämpligt att en så­ dan föreskrift får omfatta samtliga nyss angivna brott. Den bör emel­ lertid då i enlighet med vad som föreslagits i promemorian och i prin­ cip godtagits av remissinstanserna få generell giltighet och avse alla utomlands begångna gärningar. Enligt promemorieförslaget skall den aktuella bestämmelsen avse TL i dess helhet och således om fatta också föreskriften om hinder i trafik i 2 § TL, trots att detta inte påkallas av hänsyn till konventionen. Detta har kritiserats under remissbehandlingen. F ö r egen del kan jag visser­ ligen medge att bestämmelsen närm ast har karaktären av ren ordnings­

föreskrift, men jag anser det likväl inte finnas tillräcklig anledning att i detta sammanhang göra undantag för denna bestämmelse i T L och bi­ träder sålunda promemorieförslaget i denna del. — Som har föreslagits i prom em orian bör bestämmelsen om TL:s tillämplighet i fråga om utomlands begångna gärningar tas upp i 1 § i den nya lagen. Vid sidan av de trafikförseelser som i svensk rätt bestraffas med stöd av T L nämns i bilaga I till konventionen vissa förseelser som i Sverige är straffbelagda i V TF, mopedförordningen eller trafikförsäkringslagen. Vad angår brott mot trafikförsäkringslagstiftningen föreslås i prom e­ morian att den svenska lagens tillämpningsområde utvidgas endast så­ vitt avser bestämmelsen om förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring. En sådan utvidgning av lagens tillämpningsom­ råde är påkallad av konventionens föreskrifter. I övrigt saknas det en­ ligt min mening anledning att göra trafikförsäkringslagens straffbestäm­ melser tillämpliga på utomlands begångna förseelser. I likhet med re­ missinstanserna godtar jag därför promemorieförslaget i denna del. I fråga om övriga nyss näm nda trafikförfattningar föreslås i prom e­ morian, att samtliga straffbestämmelser i dessa författningar och såle­ des inte bara sådana som avser i konventionsbilagan angivna trafikför­ seelser blir tillämpliga på utomlands begångna gärningar utan att det sker någon begränsning till gärningar i konventionsstaterna. Vissa re­ missinstanser har invänt, att en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för berörda trafikförfattningar kan befaras leda till att Sverige får mottaga en mängd framställningar om lagföring för trafiköverträdelser av bagatellartad karaktär. Förslaget har också an­ setts innebära en alltför långtgående kriminalisering av trafikförseelser. Dagens livliga internationella samfärdsel kräver en ökad harmonisering av de olika staternas trafikregler. Arbete med sådant syfte pågår också på både nordiskt och ett bredare internationellt plan. På grund av utvecklingen mot en allt livligare landsvägstrafik över gränserna bör trafikbrott inte längre behandlas som förseelser enbart mot nationella ordningsregler. Visserligen bestäms innehållet i trafikregler i stor u t­ sträckning efter förhållandena på den plats där de skall gälla, men regleringen i olika länder har å andra sidan många gemensamma drag. Med hänsyn till den ökade internationella vägtrafiken är det angeläget att de straffbestämmelser som finns i staternas inhemska trafiklagstift­ ning i större utsträckning än som f. n. är fallet görs tillämpliga också på utomlands begångna handlingar. En sådan åtgärd är ett viktigt led i arbetet på att göra trafiklagstiftningen effektiv. Det förslag som har lagts fram i promemorian syftar till att åstadkomma ökad effektivitet i detta hänseende. Genom att nu förevarande författningars straffbestäm­ melser görs generellt tillämpliga på utomlands begångna trafikförseel­ ser vinner m an också att det inte behöver uppstå någon osäkerhet om vilka bestämmelser i författningarna som har sådan räckvidd. Jag vill

vidare nämna, att den nyligen antagna danska lagstiftning som m öj­ liggör Danmarks tillträde till trafikbrottskonventionen i detta avseende har fått den utformning som för svensk del föreslås i promemorian. Straffbestämmelserna i den danska faerdselsloven har sålunda på m ot­ svarande sätt gjorts generellt tillämpliga på handlingar som begås i u t­ landet. I Norge torde en motsvarande reglering blir genomförd i en nära framtid. M ed anledning av vissa remissinstansers farhågor fö r att promemorieförslaget skall leda till en mängd framställningar till Sverige om lagföring för bagatellförseelser vill jag framhålla, att sådana fram ställ­ ningar i praktiken inte torde komma att belasta det svenska rättsväsen­ det i någon högre grad, eftersom gärningsstatens kostnader för över­ sättning m. m. i flertalet sådana fall torde komma att bli orimligt höga i förhållande till gärningsstatens intresse av att trafikanten blir lagförd. De beräknade kostnaderna för ett måls överflyttande till hemvistlandet för lagföring torde sålunda kom m a att tjäna som en naturlig regulator av strömmen av framställningar om åtal för bagatellförseelser. Vidare bör erinras om den möjlighet Kungl. M aj:t och — efter Kungl. M aj:ts bemyndigande — RA har att med stöd av 2 kap. 5 § BrB underlåta att meddela åtalsförordnande fö r utom riket begånget brott, när brot­ tets bagatellartade karaktär gör att åtal inte kan anses påkallat. Allmän åklagare kan också utnyttja reglerna om åtalsunderlåtelse och därige­ nom medverka till att lagföring här i landet av trafikanter som utom ­ lands gjort sig skyldiga till endast bagatellartade trafikförseelser inte sker i onödigt stor omfattning och fram för allt inte kom m er till stånd n är lagföring skulle medföra orimliga utredningskostnader. Jag kan inte heller dela trafikmålskommitténs uppfattning att promemorieförslaget i denna del innebär en onödig kriminalisering av tra­ fikförseelser. En förutsättning för lagföring för de utomlands begångna förseelser som avses här är att den trafikregel som överträtts har en motsvarighet i svensk trafikstraffrätt. Förslaget innebär således i princip inte att m an i svensk rätt utvidgar det straffbara området. Å andra sidan kommer en ändring i svensk lag som innebär en avkriminalisering automatiskt att slå igenom också inom den nya lagens område. Jag föreslår i enlighet med det anförda, att bestämmelserna om straff för överträdelse av trafikföreskrift i de i det föregående näm nda författningarna — jämte nyss angivna straffbestämmelse i trafikför­ säkringslagen — i princip görs tillämpliga även i fråga om gärning som h ar begåtts utomlands utan att det sker någon begränsning till gär­ ningar i konventionsstat. En bestämmelse i ämnet bör såsom har före­ slagits i prom em orian tas upp i 2 § i den nya lagen. Som jag tidigare har näm nt kräver trafikbrottskonventionen, att kon­ ventionsstat vid lagföring fö r sådan förseelse som nämns i punkterna 4 — 7 i bilaga I till konventionen skall beakta de materiella trafikregler

som gäller på gärningsorten. D et är också tydligt att när det gäller tra­ fikförseelser av detta slag liksom över huvud taget förseelser mot be­ stämmelserna i nyss angivna svenska trafikförfattningar det inte kan kom m a i fråga att bestraffa en utomlands begången förseelse annat än i fall då denna innefattar överträdelse av en motsvarande föreskrift i lagen på gämingsorten. I 2 § promemorieförslaget har i enlighet härmed angetts att de ifrågavarande svenska straffbestämmelserna skall tillämpas endast i fråga om sådan utomlands begången gärning varigenom en motsvarande trafikföreskrift i gärningslandet har åsidosatts. Förslaget h ar i denna del inte rönt några erinringar under remissbehandlingen och även jag biträder förslaget. I specialmotiveringen återkom m er jag till frågan om den närm are innebörden av uttrycket ”motsvarande föreskrift”. Jag h ar tidigare nämnt att det i promemorieförslaget finns särskilda straffbestämmelser för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, som inte har någon motsvarighet i svensk lag. De föreslagna bestämmelserna är föranledda dels av önskemålet att få till stånd gemensam nordisk lag­ stiftning om lagföring av trafikförseelser inom Norden, dels av konven­ tionens krav att överträdelse av föreskrift angående sådana förhållanden som anges i punkterna 4 — 7 i konventionens bilaga 1 skall kunna be­ straffas i hemviststaten även om det i denna stats lag inte finns någon motsvarande föreskrift. Förslaget i denna del har inte m ött andra invändningar under re­ missbehandlingen än att det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, av en remissinstans har ansetts vara för lågt i fråga om vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar. Bestämmelsen i 2 § promemorieförslaget kommer att gälla endast fall då den utländska trafikregel som har överträtts har sin motsvarig­ het i en svensk trafikföreskrift. Europarådets medlemsstater har visser­ ligen i stor utsträckning samma eller likartade trafikregler, m en inom de om råden som berörs i punkterna 4 — 7 i konventionens bilaga I finns bestämmelser i andra medlemsstaters trafiklagstiftning som inte har någon motsvarighet i svensk rätt. F ö r att Sverige skall kunna uppfylla konventionens krav att hemviststaten skall ha möjlighet att lagföra en trafikant också när denne i annan konventionsstat har överträtt en trafikregel som inte har någon motsvarighet i hemviststaten bör 2 § promemorieförslaget, som också har föreslagits i promemorian, kom­ pletteras med föreskrifter om straff i viss fall för överträdelse av så­ dan utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet bland de svenska trafikreglerna. Som framhållits i promemorian behöver dessa straffbestämmelser inte om fatta körning utan giltigt körkort (punkten 7 i konventionsbilagan), eftersom 3 § TL, som innehåller straffbestämmelsen om olovlig körning, enligt 1 § i den nya lagen kommer att bli generellt tillämplig

på gärning som begåtts utomlands. 3 § T L i sin tur hänvisar indirekt till andra rättsregler beträffande frågan vilka fordon som är körkortspliktiga och vilka personer som är behöriga att fram föra sådana fordon. 1 § nya lagen innebär följaktligen att det för straffbarhet i fråga om utomlands begången olovlig körning inte krävs annat än att gär­ ningen står i strid med de körkortsregler som gällde p å gärningsorten. Härigenom får konventionens krav på att hemviststaten även vid lagföring för olovlig körning skall beakta ”trafikreglerna” på gärningsorten anses uppfyllda. Jag godtar promemorieförslaget att nu berörda straffbestämmelser skall vara omedelbart tillämpliga på gärningar som begås i annat nor­ diskt land och att det i övrigt skall ankomma på Kungl. M aj:t att i en­ lighet med avtal med främ m ande stat förordna att bestämmelsen skall tillämpas också i förhållande till den staten. En grundläggande bestäm­ melse för intem ordiska förhållanden bör tas upp i en särskild paragraf (3 §) och en fullmaktsbestämmelse av angivet slag i en efterföljande paragraf (4 §). Av den föreslagna lagens konstruktion följer, att den nu berörda bestämmelsen i 3 § blir subsidiär i förhållande till 1 och 2 §§. Tilllämpningsområdet för 3 § torde därför bli begränsat till specialregler för m era bagatellartade förseelser. U nder dessa förhållanden kan jag inte dela uppfattningen att det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, är för lågt. M ed en sådan straffskala torde m an å andra sidan inte behöva befara att i något fall strängare straff kommer att utdömas än som skolat följa på gärningen, om lagföring hade skett i gärningslandet eller om ansvar hade ådömts enligt 2 § i den nya lagen. Också i fråga om straffskalan biträder jag därför promemorieförslaget. Svensk rätt intar den principiella ståndpunkten att svenska straffbe­ stämmelser skall tillämpas i fråga om utomlands begången gärning obe­ roende av om denna var straffbar enligt den lag som gällde på gärnings­ orten. D et uppställs m. a. o. inte något allmänt krav på s. k. dubbel straffbarhet. Trafikbrottskonventionen innehåller visserligen en be­ stämmelse om dubbel straffbarhet (art. 2.1), men denna innebär en­ dast att konventionsstat inte får göra framställning om lagföring med stöd av konventionen i fall då gärningen inte är straffbar både i det egna landet och i hemviststaten. Bestämmelsen utgör sålunda inte nå­ got hinder för domstol i konventionsstat att döma till ansvar för utom ­ lands begånget trafikbrott, n är dubbel straffbarhet inte föreligger. 1 prom em orian h ar övervägts, om det för utomlands begångna tra­ fikbrott bör i den svenska lagen föreskrivas att ansvar får ådömas här i landet endast om gärningen var straffbar också enligt lag som gällde på gämingsorten. Därvid har anförts, att en bestämmelse av sådant slag skulle utgöra en nyhet i svensk rätt och skulle innebära ett principiellt ställningstagande på ett snävt avgränsat område till ett problem som

har betydligt större räckvidd. Stötande konsekvenser av att krav på dubbel straffbarhet inte uppställs i fråga om trafiklagstiftningen skulle enligt prom em orian kunna förhindras genom den särskilda åtalsprövning som i regel skall ske enligt 2 kap. 5 § BrB vid utomlands begångna brott, övervägandena utm ynnar i uppfattningen att man inte nu bör göra en särreglering på trafikstraffrättens område av frågan om dubbel straffbarhet. Promemorieförslaget innebär i enlighet härmed, att svensk m edborgare eller utlänning med hemvist i Sverige kan dömas till an­ svar för utomlands begången överträdelse av sådan trafikföreskrift som anges i lagförslaget, även när överträdelsen inte var straffbelagd enligt lagen i gärningslandet. Förslaget får betydelse i fråga om sådana av den nya lagen om fattade brott som enligt hittills gällande grundsatser inte ansetts över huvud taget vara omfattade av svensk strafflagstift­ ning när de begås utomlands. Av särskild betydelse är frågan om dubbel straffbarhet vid rattonykterhet, eftersom motsvarighet till detta brott saknas i åtskilliga främ m ande länder. Förslaget i prom em orian att i viss del utvidga den svenska trafikstraffrätten att gälla även brott som begås utomlands utan att samtidigt ställa upp krav på dubbel straffbarhet har starkt kritiserats av de flesta remissinstanserna. D et h ar därvid framhållits bl. a. att allmänheten skulle få särskilt svårt att förstå att de svenska reglerna om rattonyk­ terhet skulle gälla även i fall då förfarandet var straffritt på gärnings­ orten. M an har inte ansett, att särskild åtalsprövning enligt 2 kap. 5 § BrB kan ersätta en regel om krav på dubbel straffbarhet. Ett par re­ missinstanser anser att en regel om dubbel straffbarhet är särskilt ange­ lägen även när det gäller smitning från trafikolycksplats. F ör egen del anser jag i och för sig att starka skäl talar för att frågan om dubbel straffbarhet i dess helhet tas upp till en förutsättningslös prövning med sikte p å en reglering av spörsmålet inte bara för trafik­ straffrättens del utan inom straffrätten över huvud taget. Så kan emel­ lertid av naturliga skäl inte ske i detta sammanhang. Frågan kan där­ emot kom m a att aktualiseras i samband med övervägandena rörande Sveriges tillträde till 1970 års konvention om brottmålsdoms internatio­ nella rättsverkningar. E tt ställningstagande till problemet i hela dess vidd förutsätter ett föregående utredningsarbete. Resultatet av ett sådant arbe­ te bör inte onödigtvis föregripas, och från den synpunkten kan man hysa tvekan om lämpligheten av att nu genomföra en specialreglering på det begränsade område som trafikstraffrätten utgör. F rån sakliga synpunkter måste dock den kritik som har fram förts mot promemorians förslag i denna del anses tungt vägande. Förslaget kan få ogynnsamma konsekvenser i vissa fall. Särskilt när det gäller rattonykterhetsbrottet inger det betänkligheter att undantagslöst tilläm­ pa TL:s straffbestämmelser också i fall då lagen på gämingsorten över huvud taget inte straffbelägger detta slags förseelser. I denna del inne­

bär förslaget dessutom en avvikelse från H D:s ståndpunkt i det tidigare anm ärkta rättsfallet N JA 1967 s. 409. Trafikbrotten h ar över huvud ta­ get en speciell karaktär och har typiskt sett särskilt stark anknytning till den ort där de begås. Jag kan under dessa förhållanden inte finna att det m öter några större betänkligheter eller innebär något äventyr­ ligt föregripande av fram tida ställningstaganden att i förevarande lag införa en generell bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet n är det gäller lagföring här i landet för sådana gärningar som omfattas av la­ gen. Jag förordar därför att en sådan bestämmelse tas upp i en särskild paragraf i den nya lagen (5 §).

7.1.3 övriga lagstiftningsfrågor m ed anledning av trafikbrottskonventionen D en med anledning av ett svenskt tillträde till konventionen h är fö­ reslagna nya lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands aktualiserar frågan om behovet av f ö l j d ä n d r i n g a r i a n n a n l a g s t i f t n i n g . I 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) finns föreskrifter om skyldighet för bl. a. domstol att sända underrättelse till körkortsregistret, när körkortsinnehavare fällts till ansvar för vissa förseelser. I pro­ memorian föreslås att dom, varigenom trafikant enligt 3 § den före­ slagna lagen h ar dömts för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, vilken saknar motsvarighet här i landet, inte skall rapporteras till körkortsregistret men att uppgift till registret skall lämnas i vanlig ordning om dom, varigenom någon med stöd av 1 eller 2 § i den föreslagna la­ gen h ar bestraffats h är i landet för trafikbrott utomlands. En remissin­ stans anser att underrättelseplikt bör föreligga också n är körkortsinne­ havare h ar dömts enligt 3 § i den föreslagna lagen. F ör egen del ansluter jag mig till promemorians förslag att skyldig­ heten att sända underrättelse till körkortsregister inte skall föreligga i fråga om ådömt straff fö r brott m ot 3 § den nya lagen. N u angivna begränsning i underrättelseskyldigheten föranleder ändring i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen. Frågan om denna ändring torde senare komma att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet. U t­ över vad nu sagts synes den nya lagen inte föranleda några följdänd­ ringar i annan lagstiftning. E tt svenskt tillträde till trafikbrottskonventionen ger emellertid anled­ ning att undersöka behovet av ä n d r i n g a r i p r o c e s s l a g s t i f t ­ n i n g e n . Konventionen m edför förpliktelse för hemviststaten att ta emot och granska varje framställning om lagföring. D ärefter står emellertid hem­ viststaten fri att vidta de åtgärder som föreskrivs i den inhemska lag­ stiftningen (art. 4). Framställning om lagföring behöver således inte nödvändigtvis leda till åtal, utan hemviststatens myndigheter kan t. ex.

lägga ner förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konven­ tionen föranleder följaktligen i denna del inte några lagändringar. Konventionen drar upp vissa gränser för gärningsstatens befogenhe­ ter, när framställning om lagföring har skett. Gärningsstaten får då inte längre vidta åtgärder för lagföring av gärningsmannen. Denna rätt åter­ fås, om hemviststaten meddelar att den inte har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen. Gärningsstaten får också tillbaka rä t­ ten, om framställningen återkallas på grund av senare inträffade om­ ständigheter och återkallelsen sker innan förhandling i målet h ar inletts i första instans i hemviststaten (art. 5). Enligt 20 kap. 6 § RB är åklagare i princip skyldig att åtala för brott, som hör under allmänt åtal. Fastän frågan inte h ar reglerats i lag före­ kommer det emellertid redan nu att åtal för brott som har begåtts i Sverige och h ar föranlett förundersökning h är ”överförs” till och väcks i främmande stat där gärningsmannen har sitt hemvist. I fall då så sker, torde få anses att åtalsplikten enligt svensk rätt är uppfylld. I 45 kap. 1 § tredje stycket RB föreskrivs, att nytt åtal inte får väc­ kas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal. Bestämmelsen är formellt tillämplig endast då åtal h ar väckts vid svensk domstol. I departementspromemorian uttalas, att svenska åklagare i enlighet med grunderna för denna bestämmelse i praktiken torde an­ se sig förhindrade att väcka åtal här i landet, när åtal för samma gär­ ning har väckts i annat land efter svensk åklagares begäran om lag­ föring där. Enligt promemorian torde det därför inte krävas någon lag­ stiftningsåtgärd med anledning av innehållet i art. 5 i konventionen. Några remissinstanser anser dock, att åklagarens befogenheter att väcka åtal i sådant fall bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse i RB. Enligt min mening saknas det anledning att lagstifta i denna fråga. Den praxis som har utbildats på grundval av våra nuvarande regler är väl förenlig med konventionsförpliktelserna enligt art. 5. RA har tidiga­ re meddelat särskilda anvisningar för förfarandet vid begäran om lag­ föring i annat land (cirkulär C 34). Dessa blir tillämpliga också på fram ­ ställningar som grundas på förevarande konvention. I den m ån det be­ hövs ytterligare bestämmelser eller anvisningar kan dessa meddelas i samma ordning. D et kan tilläggas att frågan om åklagares åtalsplikt u t­ reds av åtalsrättskommittén (Ju 1971: 55), som enligt sina direktiv också har att uppm ärksam m a att åtal i viss utsträckning bör kunna underlåtas på grund av internationella överenskommelser. I art. 7 föreskrivs att handlingar, som h ar upprättats i gämingsstaten resp. hemviststaten, skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av den statens myndigheter. Med handling avses förundersökningsprotokoll och liknande. Artikeln synes inte böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd från svensk sida.

A rt. 14 i konventionen innehåller bestämmelser om vilka handlingar som bör vara fogade vid framställning om lagföring och verkställighet. Sålunda skall vid framställning om lagföring fogas bl. a. förhörsproto­ koll, utdrag av brottsregister, skisser och fotografier samt avskrift av de lagbestämmelser som är tillämpliga på fallet i gärningslandet jämte tillämpliga preskriptionsbestämmelser. Hemviststaten kan begära kom­ pletterande upplysningar (art. 16). Förfarandet fö r överförande av trafikmål från ett nordiskt land till ett annat är reglerat i det samarbetsavtal om lagföring i annat nordiskt land som har ingåtts mellan de högsta åklagarmyndigheterna i de nor­ diska länderna (RÅ:s cirkulär C 65). Avtalets bestämmelser gäller alla slags brott och blir sålunda automatiskt tillämpliga på sådant överfö­ rande av trafikmål som grundas på den enhetliga nordiska lagstiftning­ en. Bestämmelser i sådana frågor som nämns i art. 14 och 16 torde för övriga trafikmål kunna meddelas i administrativ ordning. Framställning om lagföring eller verkställighet skall enligt art. 15 sändas resp. mottagas av konventionsstaternas justitiedepartement. Öv­ riga meddelanden skall utväxlas på samma sätt eller direkt mellan ve­ derbörande myndigheter i konventionsstaterna. D et är tillåtet för konventionsstat att avvika från dessa regler. Avvikelse skall anmälas till ge­ neralsekreteraren. Skriftväxling mellan myndigheter i de nordiska länderna bör liksom tidigare ske direkt mellan myndigheterna. Fram ställningar till eller från utomnordiska stater bör för svensk del i enlighet med tidigare praxis förmedlas på diplomatisk väg. D enna avvikelse från huvudregeln i art. 15 bör anmälas till Europarådets generalsekreterare enligt art. 15.4. Den fortsatta skriftväxlingen m ed utomnordiska länder bör ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter. D etta gäller även underrät­ telse från hemviststaten om åtgärder som har vidtagits m ed anledning av framställning (art. 18). Inte heller art. 17, som reglerar rättshjälp i samband med trafikbrottskonventionens tillämpning, föranleder någon lagstiftning. Konventionen innehåller också särskilda bestämmelser om rätte­ gångskostnader (art. 22 och 23). Dessa bestämmelser bygger på prin­ cipen att varje konventionsstat skall ta ut kostnaden för förfarandet i sin stat enligt egna regler. Rättegångskostnaden skall sedan stanna på den stat i vilken den h ar uppkommit. Dessa regler stämmer överens med gällande svensk rätt och påkallar alltså inte några lagstiftningsåt­ gärder.

7.1.4 Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands Atal för brott som har förövats utom Sverige får i princip väckas endast efter förordnande av Kungl. M ajit eller den Kungl. M ajit har bemyndigat att meddela sådant förordnande. I vissa fall fordras dock

inte åtalsförordnande. D et gäller i fråga om brott som har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg, vidare brott som har be­ gåtts av krigsman på om råde där avdelning av krigsmakten befann sig och brott som h ar förövats av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare m ot svenskt intresse (2 kap. 5 § andra stycket BrB). Med stöd av 2 kap. 5 § BrB h ar RÅ genom brev den 18 december 1964 bemyndigats bl. a. att förordna om åtal för brott som h ar förövats i D anmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. I skrivelse den 29 oktober 1968 har RÅ hos Kungl. M aj:t hemställt om sådan lagändring att åtal för brott som h ar förövats i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan nordiska länder får väckas utan särskilt förordnande. Förslaget avser brott över huvud taget och är inte begränsat att gälla endast trafik­ brott. RÅ:s framställning h ar behandlats i den förut näm nda departe­ mentspromemorian. I denna läggs fram förslag till lag om ändring av 2 kap. 5 § BrB, grundat på RÅ:s framställning. Promemorieförslaget h ar i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna, i vissa fall dock under förutsättning att krav på dubbel straffbarhet in­ förs. En av remissinstanserna anser att sådant krav i varje fall bör in­ föras beträffande trafikbrott. Av RÅ:s skrivelse fram går, att framställningar om åtalsförordnande för brott som har begåtts i annat nordiskt land regelmässigt bifalls av honom. Åtalsprövningen torde i förevarande fall i praktiken inte fylla något ändamål, givetvis beroende på att strafflagstiftning och rättstilllämpning i så stor utsträckning är enhetliga inom N orden. Vissa olik­ heter finns dock fortfarande, bl. a. inom trafikstraffrätten. I det före­ gående har jag föreslagit en regel om krav p å dubbel straffbarhet för beivrande här i landet av trafikbrott som h ar begåtts utomlands. G e­ nom en sådan regel minskas behovet av särskild åtalsprövning ytterligare, samtidigt som de önskemål som vissa remissinstanser har fram fört om generellt krav p å dubbel straffbarhet blir tillgodosedda p å ett i sam­ manhanget mycket betydelsefullt område. Jag vill också erinra om vad jag i det föregående (avsnitt 7.1.2) h ar uttalat om behovet att i en nära fram tid göra en översyn av bestämmelserna om svensk domstols behörighet i brottm ål med avseende på frågan i vad mån krav på dub­ bel straffbarhet bör uppställas. Med hänsyn till nu anförda förhållanden föreslår jag, att från kravet på särskild åtalsprövning för brott som h ar begåtts utomlands görs undantag för brott som h ar förövats i nordiskt land och i viss om fatt­ ning brott som har förövats ombord på transportmedel i trafik mellan nordiska länder. I promemorieförslaget h a r undantagsregeln angetts om fatta brott

som har förövats i Danm ark, Finland, Island eller Norge eller på far­ tyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. Som hovrätten för Västra Sverige har fram hållit bör bestämmelsen avse även brott som har förövats på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sve­ rige och något av de andra nordiska länderna eller i sådan trafik mel lan delar av en och samma nordiska stat, även när brottet förövats undei det fartyget eller luftfartyget befann sig på internationellt område Undantagsregeln bör införas i 2 kap. 5 § andra stycket BrB, som i sam­ band därmed bör undergå en redaktionell omarbetning.

7.1.5 Preskription Regler om preskription av åtal och av ådöm d påföljd finns i 35 kap. BrB. Reglerna, som har i huvudsak samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 1864 års strafflag, bygger på principen att samhället inte bör ingripa mot brott eller låta verkställa påföljd lång tid efter det att brottet begicks eller lagföring skedde. Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av straff har aktua­ liserat frågan om enhetliga straffrättsliga preskriptionsregler i de nor­ diska länderna. Nordiska straffrättskom m ittén tog upp frågan till be­ handling år 1964 och lade i ett betänkande av år 1966 (NU 1967: 15) fram resultatet av sina överväganden rörande möjligheterna att nå stör­ re nordisk rättslikhet på området. Kommittén behandlade frågor om pre­ skriptionstider vid åtalspreskription, preskription vid flerfaldig brotts­ lighet, preskriptionstidens början, preskriptionsavbrott, preskription av enskilt åtal samt preskription av ådöm t straff och vid konfiskation. M an har inom kommittén enats om att föreslå i allt väsentligt likfor­ miga regler. Beträffande den närm are innebörden av kommitténs för­ slag hänvisar jag till redogörelsen i avsnitt 4.2. Kommittéförslaget har redan lett till ändrade preskriptionsregler i Danmark. D en nya danska lagstiftningen, som genomfördes år 1967, stämmer i huvudsak överens med vad kommittén har föreslagit. I Fin­ land och Norge har förslag till ändrad lagstiftning på detta område u t­ arbetats. Dessa förslag ansluter sig helt till kommitténs rekommenda­ tioner. Nordiska straffrättskommitténs betänkande om preskription h ar i Sverige behandlats i den förut näm nda departementspromemorian. I promemorian föreslås, att regeln i 35 kap. 5 § BrB om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet upphävs. V idare föreslås att de i 35 kap. 8 § BrB föreskrivna pre­ skriptionstiderna för ådöm t fängelsestraff förkortas. De straffrättsliga preskriptionsreglerna h ar hos oss behandlats även i annat sammanhang. I trafikmålskommitténs betänkande ”Förunder­ sökning” (SOU 1967: 59), som främ st behandlade reglerna om för­ undersökning i brottmål, lade kommittén också fram förslag till ändrade

bestämmelser om absolut preskriptionstid vid bötesbrott. Förslaget in­ nebär i huvudsak att den absoluta preskriptionstiden vid sådana brott genom ändring i 35 kap. 6 § BrB förkortas från 15 till 5 år. D en särskilda regeln i 35 kap. 5 § BrB om f ö r l ä n g n i n g a v p r e s k r i p t i o n s t i d e n v i d g r ö v r e b r o t t s l i g h e t är till­ lämplig, när någon h a r begått brott varpå kan följa fängelse i mer än två år. Begår gärningsmannen nytt sådant brott inom preskriptionstiden för det första brottet, räknas preskriptionstiden för det gamla brottet från tidpunkten fö r det senare brottet. Samma regel tillämpas om den brottslige begår ytterligare brott varpå fängelse över två år kan följa. På detta sätt kan tiden för åtalspreskription förlängas intill den absoluta preskriptionstiden, som för brott av här förevarande slag är trettio år, räknat från den dag brottet begicks. I departementspromemorian föreslås som nämnts att bestämmelsen i 35 kap. 5 § BrB upphävs. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget. De få remissinstanser som h ar ställt sig tveksamma till eller avstyrkt förslaget åberopar att bestämmelsen i några fall har visat sig ha praktisk betydelse. Vid brottsbalkens tillkomst överfördes de preskriptionsregler som fanns i strafflagen i stort sett oförändrade till brottsbalken. M an gjor­ de endast sådana ändringar som var nödvändiga till följd av att en­ hetligt frihetsstraff infördes. D et övervägdes dock under förarbetena till balken huruvida bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen (numera 35 kap. 5 § BrB) om förlängning av preskriptionstiden vid återfall borde ändras. Min företrädare uttalade därvid (prop. 1962: 10 C s. 418), att det visserligen inte fanns något m era fram trädande behov av en sådan be­ stämmelse men att det dock inte fanns tillräckliga skäl att låta bestäm­ melsen utgå. F ö r egen del anser jag i likhet med nordiska straffrättskommittén och majoriteten av remissinstanserna att tiden nu är mogen att upp­ häva 35 kap. 5 § BrB. Bestämmelsen kan knappast anses h a någon betydelse för brottsbekämpningen annat än i mycket speciella fall. En motsvarande regel saknas i övriga nordiska länders lagstiftning. In­ tresset av att få enhetliga preskriptionsregler i Norden talar sålunda för att bestämmelsen utgår u r brottsbalken. Jag föreslår i enlighet här­ m ed att 35 kap. 5 § BrB upphävs. Bestämmelsen om a b s o l u t p r e s k r i p t i o n s t i d i 35 kap. 6 § BrB anger de yttersta gränserna för domstols möjligheter att ådöma påföljd. Om det inte kan följa fängelse över två år på brottet, får på­ följd inte ådömas efter det att fem ton år har förflutit från brottet. I övriga fall, alltså vid grövre brott, är motsvarande tidrymd trettio år. F ö r klarhetens skull bör erinras om att domstol inte får ådöm a på­ följd för brott, om den misstänkte inte har häktats eller delgivits stäm­ ning för brottet inom tid som anges i 35 kap. 1 § BrB. H ar preskrip­

tionstiden avbrutits genom häktning eller delgivning av stämning, får reglerna i 35 kap. 6 § BrB betydelse. Reglerna kan bli tillämpliga också när tiden fö r åtalspreskription har förlängts enligt 35 kap. 5 § BrB. I den danska lagstiftningen finns f. n. inte någon motsvarighet till be­ stämmelsen i 35 kap. 6 § BrB. Inte heller finns något sådant stadgande i nu föreliggande förslag till ändring av de norska preskriptionsregler­ na. Anledningen härtill är att preskriptionstiden enligt den danska lagen och det norska förslaget börjar löpa på nytt vid uppehåll i rättegången. I det förslag till ändrade preskriptionsregler som h ar utarbetats i Fin­ land finns därem ot en regel som motsvarar vår nuvarande bestämmelse. Trafikmålskommittén föreslår, att en kortare absolut preskriptionstid införs fö r brott varpå inte kan följa svårare straff än böter. U ndantag görs dock för brott fö r vilka påföljden är norm erade böter. Enligt kom ­ mittén bör den absoluta preskriptionstiden för övriga bötesbrott vara fem år. Förslaget h ar mottagits positivt av remissinstanserna. Rikspo­ lisstyrelsen och domareföreningen går längre än kommittén och för­ ordar att den absoluta preskriptionstiden för bötesbrott bestäms till tre år. Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att den nu gällande femtonåriga preskriptionstiden är väl lång för bötesbrott. D et ligger knappast i samhällets intresse att kunna beivra bagatellartade brott under så lång tid. Den nuvarande regeln torde inte ha någon be­ tydelse som brottsavhållande faktor. D en skapar därem ot vissa prak­ tiska problem för domstolarna. Om den tilltalade efter delgivning av stämning inte kan anträffas, kan domstolen visserligen i hithörande fall enligt 46 kap. 15 § RB under vissa omständigheter avgöra m ålet i den tilltalades utevaro. Om emellertid den tilltalades närvaro bedöms som nödvändig, förblir m ålet anhängigt vid domstolen utan att kunna av­ göras, så länge den tilltalade inte kan anträffas för delgivning av kal­ lelse. Domstolen kan inte slutbehandla målet, förrän den absoluta pre­ skriptionstiden har löpt ut. D et kan sålunda bli nödvändigt att under åt­ skilliga år vid upprepade tillfällen vidta åtgärder fö r att få till stånd för­ handling i målet. Även om antalet bötesmål som blir liggande på detta sätt inte torde vara stort, bör en sådan ordning undvikas. I frågan hur lång den absoluta preskriptionstiden bör vara vid bötesbrott finner jag kommitténs förslag om en femårig preskriptions­ tid vara väl avvägt, och jag biträder därför förslaget. Kom m ittén har undantagit brott fö r vilka påföljden är s. k. norm era­ de böter från sitt ändringsförslag. Sådana böter förekommer f. n. huvud­ sakligen som påföljd vid brott mot skattestrafflagen (1943: 313). K om ­ mittén h ar inte ansett det lämpligt att förkorta den absoluta preskrip­ tionstiden för sådana brott. Sedan kommittén avlämnade sitt förslag, har riksdagen bifallit ett

av Kungl. M aj:t fram lagt förslag till en reform rörande påföljdssystemet i fråga om överträdelse av skatte- och avgiftsförfattningar (prop. 1971: 10, SkU 1971: 16, rskr 1971: 72). Reformen innebär bl. a. att den nuvarande skattestrafflagen ersätts av en skattebrottslag. F ör brott som avses i den nya lagen skall böter ådömas i form av dagsböter och inte som f. n. i form av normerade böter. I skattebrottslagen finns en särskild regel om åtalspreskription. Regeln innebär — i överensstämmelse med vad som gäller enligt skattestrafflagen — att åtalspreskription vid brott enligt skattebrottslagen inte i något fall inträder tidigare än fem år efter det brottet begicks. Skattebrottslagen skall träda i kraft den 1 januari 1972. M ed hänsyn till vad sålunda gäller och framdeles kom m er att gälla om åtalspreskription vid brott som avses i skattestrafflagen resp. skat­ tebrottslagen är det uppenbart att en förkortning av den absoluta preskriptionstiden i bötesmål till fem år inte kan avse sådana brott. För dessa brott bör sålunda de nuvarande absoluta preskriptionstiderna gälla även i fortsättningen. F rån en bestämmelse om en absolut tid för åtalspreskription om fem år bör också undantas de s. k. själv­ ständiga ämbetsbrotten i 20 kap. 1— 4 §§ BrB. Också för dessa brott gäller nämligen att minsta tid för åtalspreskription är fem år (35 kap. 2 § BrB). Jag föreslår i enlighet med det anförda att den absoluta preskrip­ tionstiden för brott varpå inte kan följa svårare straff än böter bestäms till fem år. Som villkor för att denna kortare preskriptionstid skall vara tillämplig bör gälla att åtal för brottet preskriberas enligt huvudregeln i 35 kap. 1 § 1 BrB, dvs. efter två år från det brottet begicks. Härigenom kommer de tidigare näm nda brotten m ot skatte- och avgiftsförfatt­ ningar samt de självständiga ämbetsbrotten att läm nas utanför den nya preskriptionsbestämmelsens tillämpningsområde. 35 kap. 6 § BrB bör ändras i enlighet med vad jag nu h ar föreslagit. M ed bötesstraff likställs i detta sammanhang disciplinstraff, vilket dock inte behöver anges i lag­ texten. 35 kap. 8 § BrB innehåller regler om p r e s k r i p t i o n s t i d f ö r å d ö m t f ä n g e l s e . Preskriptionstiden är fem år, om fängelse på kortare tid än sex m ånader har ådömts, och tio år, om fängelse i sex m ånader eller längre tid men inte över två år har ådömts. H ar fängelse på längre tid än två år m en inte över åtta år ådömts, preskri­ beras straffet efter fem ton år. Om domen innefattar fängelse på viss tid över åtta år, är preskriptionstiden tjugo år. Livstidsstraff slutligen preskriberas efter trettio år. Preskriptionstiden räknas i samtliga fall från den dag domen vann laga kraft. Preskriptionstiden bryts genom att straffet börjar verkställas. I enlighet med nordiska straffrättskommitténs rekommendationer föreslås i departementspromemorian, att bestämmelsen om preskription

av ådöm t fängelsestraff ändras så, att femårsregeln kommer att gälla när fängelse högst ett år har ådömts, tioårsregeln när straffet är längre än ett år m en inte över fyra år och femtonårsregeln när fängelse på längre tid än fyra år men inte över åtta år h ar ådömts. Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Kriminalvårdssty­ relsen bekräftar i sitt yttrande, att det num era sällan förekommer att ådöm t fängelsestraff preskriberas, och fram håller att tillkomsten av nordiska verkställighetslagen h ar bidragit till denna utveckling. Sty­ relsens uttalande bestyrks av det vid styrelsens yttrande fogade statis­ tiska material som jag har redogjort för i avsnitt 6.3. Reglerna om preskription av ådöm t fängelsestraff har uppenbarligen ingen näm nvärd praktisk betydelse. D et synes emellertid lämpligt att dessa regler i möjligaste m ån är enhetliga i Norden. Jag föreslår där­ för, att bestämmelserna i 35 kap. 8 § BrB ändras på det sätt som har föreslagits i departementspromemorian. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har några re­ missinstanser ansett det vara angeläget, att de nordiska länderna när­ m ar sig varandra ytterligare när det gäller straffrättsliga preskriptions­ regler. Remissinstanserna har därvid bl. a. pekat på reglerna om preskriptionsavbrott och om tidsfrister för enskilt åtal. Nordiska straffrättskommitténs överväganden angående den nor­ diska lagstiftningen om preskription om fattade också andra frågor än dem som h ar behandlats i det föregående. Bl. a. diskuterades de regler som har berörts av de nyssnämnda remissinstanserna. Någon enighet kunde emellertid inte nås i dessa frågor. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag till ändrad lagstiftning i dessa hänseenden men avser att i annat sammanhang undersöka förutsättningarna fö r att uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa frågor.

7.1.6 Ikraftträdande D en nya lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands bör med hänsyn särskilt till innehållet i 3 § i princip träda i kraft samti­ digt som motsvarande lagstiftning träder i kraft i de övriga nordiska länderna. I Danm ark, Norge och Sverige torde ikraftträdandet kunna ske under senare hälften av innevarande år, m en den närm are tid­ punkten kan bestämmas först efter överläggningar med företrädare för dessa länder. Som förut nämnts är det f. n. i viss m ån ovisst om och när motsvarande reglering genomförs i Finland och Island. D et torde dock inte möta hinder att den nya lagen träder i kraft i sin helhet även i förhållande till dessa länder redan vid den tidpunkt, då den sätts i tillämpning i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intres­ set av att lagstiftningen genomförs samtidigt i Danmark, Norge och Sverige bör det överlämnas åt Kungl. M aj:t att förordna om lagens

ikraftträdande. Detsamma gäller av motsvarande skäl i fråga om den föreslagna ändringen i 2 kap. 5 § BrB. De föreslagna ändringarna i 35 kap. BrB hör inte samman med fö r­ slaget till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Dessa ändringar bör träda i kraft den 1 januari 1972.

Lagrådet

Lagrådet läm nade lagförslagen utan erinran.

Utskottet

Utskottet h ar icke funnit anledning till erinran m ot Kungl. M aj:ts förslag och får därför hemställa att riksdagen A. antager de vid propositionen fogade förslagen till 1) lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, 2) lag om ändring i brottsbalken; B. godkänner den i Strasbourg den 30 november 1964 avsluta­ de europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott m ed förbehåll m ot art. 6 och del III samt med förklaring enligt artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.

Stockholm den 30 november 1971

På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken M attson (s), herrar E rnulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-W allén (s), herr Polstam (c), fru N ordlander (vpk), herrar Alf Pettersson i Malmö (s) och Stjernström (c).