Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion angående nya grundlagsbestämmelser i stället för § 90 regeringsformen
Konstitutionsutskottets betänkande nr 51 år 1971 KU 1971:51
Nr 51
Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion angående nya grundlagsbestämmelser i stället för § 90 regeringsformen.
I detta betänkande behandlas motionen 1971: 86 av herr Helén m. fl. (fp) i den del som avses med hemställan punkt 4.
Hemställan i aktuell del avser: »att grundlagberedningen får i upp drag att vid utarbetandet av grundlagsbestämmelser som skall ersätta nu varande § 90 regeringsformen söka vidga och precisera diskussionsrätten i den svenska riksdagen».
RF § 90
Enligt § 90 regeringsformen må under riksdagens eller dess utskotts överläggningar och prövning inte uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriver, komma frågor om äm bets- och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och domarem ak ternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korpo rationers förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning.
Frågans tidigare behandling
Efter år 1809 har § 90 regeringsformen inte undergått någon saklig ändring. Vid några tillfällen har emellertid inom riksdagen ifrågasatts ändringar i paragrafens materiella innehåll.
I m otioner vid 1917 och 1920 års riksdagar föreslogs sålunda, att i § 90 skulle uttryckligen utsägas, att det endast var förbjudet att göra de i paragrafen nämnda frågorna till föremål för beslut av riksdagen. Konstitutionsutskottet (KU 1917: 32 resp. KU 1920: 29) avstyrkte vid båda tillfällena motionerna, vilka också avslogs av riksdagen.
Vid riksdagen 1944 framlades motioner med hemställan om sådan ändring av § 90 regeringsformen, att paragrafen bringades i bättre överensstämmelse med parlamentarisk sed och med rimliga krav på överläggningsfrihet. 1 utlåtande (KU 1944: 15) i anledning av motionerna anförde konstitutionsutskottet, att m otionärerna inte påvisat något prak tiskt behov av en ändring av § 90. Med den tillämpning paragrafen i praxis fått utgjorde den enligt utskottets uppfattning ej heller något hinder för en inom tillbörliga gränser hållen överläggningsfrihet inom
Riksdagen 1971. 4 sami. N r 51
riksdagen. Utskottet hemställde därför, att motionerna inte skulle för anleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1956 års riksdag väcktes flera motioner som berörde ifrågavaran de grundlagsstadgande. I motionerna 1:52 och 11:81 begärdes sådan ändring att riksdagen bereddes möjlighet att fritt överlägga om rege ringsmaktens avgöranden och åtgöranden samt om lagars och författ ningars tillämpning. I motionen II: 215 hemställdes att § 90 skulle ute slutas ur regeringsformen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (KU 1956: 3) över motionerna framhöll konstitutionsutskottet att bedömningen, i vad mån förevarande grundlagsbestämmelse inskränkte överläggningsfriheten inom riksdagen, var avhängig av hur stadgandet tolkades. Rörande tolkningen rådde inom doktrinen delade meningar. Enligt en strängare uppfattning skulle det i paragrafen meddelade förbudet gälla inte bara beslut i kam rar och utskott utan även ren diskussion om det konkreta fallet. F rån andra håll hade hävdats, att uttrycket »överläggningar och prövning» i § 90 borde tolkas odelat, varför paragrafen skulle förbjuda endast beslut och diskussion i och för beslut; en överläggning, som inte avsåg att leda till beslut, skulle alltså enligt denna uppfattning vara tillåten. I praxis syntes m an inte ha helt accepterat någon av dessa tolkningar utan ha intagit en förmedlande ståndpunkt. I motionerna hade emellertid anförts exempel på att § 90 under senare tid hindrat en sådan kritik av rege ringens åtgärder som i ett parlamentariskt statsskick borde vara tillåten. Även utskottet fann en revision av paragrafen vara påkallad. Stadgan det hade emellertid så nära samband med ämnen som skulle behandlas av författningsutredningen — särskilt med frågorna om det parlam enta riska styrelseskickets inskrivande i vår författning, statsrådens ansva righet och införande av ett dagordningsinstitut — att utredningen knap past kunde undgå att till behandling upptaga frågan om en revision av § 90. Enligt vad utskottet inhämtat hade författningsutredningen också beslutat att behandla denna fråga. Vid sådant förhållande ansåg sig utskottet inte böra föreslå någon grundlagsändring.
I sitt år 1963 avgivna slutbetänkande »Sveriges statsskick» anförde författningsutredningen till en början vissa synpunkter på tolkningen av § 90 regeringsformen (SOU 1963: 17 s. 461 f.). Den uttalade att para grafen i praxis inte tillämpades efter sin ordalydelse. Allmänt syntes det kunna sägas att stadgandet upprätthölls, så snart exempelvis ett konkret regeringsbeslut togs upp till debatt som självständig fråga, medan däremot en riksdagsman ansågs oförhindrad att använda ett konkret beslut som belysande exempel, t. ex. på så sätt att han kritise rade ett visst beslut i motiven till en motion eller till en framställd interpellation eller vid remissdebatten. — Utredningen som behandlade hithörande problem i samband med sin diskussion av frågan om rätt för riksdagsledamot att framställa interpellation eller »spörsmål» (en mot-
svårighet till enkla frågor), hade inte intagit någon motsvarighet till § 90 i sitt förslag till ny regeringsform. Den ansåg det vara tillräckligt med ett i förslaget till riksdagsordning (1 kap. 17 §) intaget stadgande, enligt vilket ingen skulle vid sammanträde få uttala sig otillbörligt om annan eller tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller eljest i ord eller handling uppträda på sätt som stred mot god ordning. Utöver den begränsning, som innefattades i detta stadgande, hade utredningen även funnit det erforderligt att avgränsa de ämnen som fick behandlas i interpellation eller spörsmål. Dessa institut skulle enligt förslaget inte få begagnas i riksstyrelseärenden som »omedelbart gäller enskild person eller enskild sammanslutning» (9 kap. 5 § i förslaget). Enligt utredningen avsågs härmed konkreta beslut i exempelvis besvärs-, utnämnings-, dis pens- och nådeärenden. D et var fråga om sådana ärenden i vilka avgö randet tillkom regeringen ensam och där någon inblandning i konkreta fall från riksdagens sida inte borde få förekomma i annan ordning än i samband med konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänste utövning. Vidare borde enskilda personers och sammanslutningars för hållanden i princip inte få göras till föremål för någon debatt i riksda gen. D ärem ot borde, liksom hittills, riksdagsledamot vara oförhindrad att t. ex. interpellera om regeringens allmänna praxis i ärenden av nyss angiven art. Utredningen tilläde, att interpellation eller spörsmål ej borde få avse konkreta domstolsavgöranden liksom ej heller konkreta beslut av förvaltningsmyndighet. D ärem ot borde riksdagsledamot liksom för närvarande vara oförhindrad att, med konkreta fall som exempel eller under hänvisning till viss praxis, interpellera rörande den lämpliga utformningen av viss lag eller annan författning.
I direktiven till grundlagberedningen har frågan om behovet av reg ler motsvarande nuvarande regeringsform § 90 inte närm are berörts. Det ingår emellertid i beredningens uppdrag att på grundval av författningsutredningens betänkande och övrigt material överväga frågan om riksdagens arbetsformer.
Vid 1968 års riksdag begärdes i motionerna I: 210 av fru Segerstedt Wiberg (fp) och II: 380 av herr Ham rin i lönköping (fp) en översyn av § 90 regeringsformen i syfte att åstadkomma regler som klarare angav vilka gränser som borde dras för debatterna av hänsyn till den enskilde medborgarens integritet. Konstitutionsutskottet (1968:25) instämde i uttalande av m otionärerna att det nuvarande grundlagsstadgandet inte reglerade överläggningsrätten i riksdagen på ett för moderna förhållan den tillfredsställande sätt. Det var enligt utskottet otvivelaktigt av vikt att frågan blev föremål för en allsidig prövning och att en ändam åls enlig reglering kom till stånd. Utskottet kunde emellertid inte biträda m otionärernas mening att m an borde söka lösa detta spörsmål fristående från den pågående allmänna författningsrevisionen. D et borde ankom ma på grundlagberedningen att utreda frågan under sitt fortsatta arbete,
sorn bl. a. avsåg riksdagens arbetsformer. Utskottet hemställde med hänsyn härtill om avslag på motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Motionen
M otionärerna erinrar om att § 90 regeringsformen är ett uttryck för den gamla ambitionen att skilja den lagstiftande maktens verksamhets område från den styrande maktens och domstolarnas. I praxis upprätt hålls stadgandet om någon försöker ta upp ett konkret regeringsbeslut till debatt som självständig fråga. En riksdagsledamot är däremot oför hindrad att använda det beslut som han vill kritisera som ett belysande exempel. Den oklarhet som likväl råder om vilka ärenden som kan diskuteras i riksdagen leder ibland till en onödig begränsning av debat ten. Regeringsbeslut av stor politisk betydelse kan vara svåra att disku tera fritt och konkret, om riksdagsledamoten känner osäkerhet om hur § 90 skall tolkas i det enskilda fallet. D et kan lätt inträffa att problem, som diskuterats med stor intensitet i den allmänna debatten — t. ex. statliga myndigheters agerande i olika fall — måste behandlas med onödig försiktighet t. ex. i en interpellationsdebatt. M otionärerna medger att det kan finnas skäl att förhindra riksdagsdebatter, som direkt inriktas på att diskutera enskilda regerings- eller förvaltningsärenden av visst slag, t. ex. utnämningsbeslut. De anser dock att det är viktigt att vidga ram arna för diskussionsrätten i riksdagen och att denna preciseras tyd ligare än vad som nu är fallet. En klar avgränsning måste enligt m o tionärerna ske mot ärenden som bör ligga under JO:s och JK:s pröv ning. M otionärerna bedömer det som angeläget att grundlagbered ningen får i uppgift att vid omarbetning av § 90 vidga och precisera diskussionsrätten i riksdagen.
Utskottet
I förevarande motionsyrkande hemställs om uppdrag åt grundlagbe redningen att vid utarbetande av nya grundlagsbestämmelser som skall ersätta nuvarande § 90 regeringsformen söka vidga och precisera dis kussionsrätten i riksdagen. Utskottet har inhäm tat a tt grundlagbered ningen inte avser att föreslå någon direkt motsvarighet till det nuvarande förbudet i § 90 regeringsformen att i riksdagen diskutera de i stadgan det särskilt angivna frågorna. Vissa begränsningar av diskussionsrätten avses dock fortfarande skola gälla. Grundlagberedningens arbete har sålunda redan en inriktning som överensstämmer med motionärernas önskemål i denna del. I detta läge anser utskottet anledning saknas till något riksdagens initiativ med anledning av förevarande motionsyr kande.
Utskottet hemställer
att riksdagen förklarar motionen 1971:86 såvitt avser hemställan
punkt 4 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 2 november 1971 På konstitutionsutskottets vägnar G EO RG PETTERSSON
Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson* (s), Nelander (fp), Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Mossberg (s), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Molin (fp), Olsson i Sundsvall (c) och Wictorsson* (s). * Ej närvarande vid justeringen.
K l Backmans TrycksrierAB-Stockholm 010620»
I
ii
-