Socialutskottets betänkande i anledning av motion om behandlingshem för handikappade
Socialutskottets betänkande nr 19 år 1971 SoU 1971:19
Nr 19
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om behandlings hem för handikappade.
I motionen 1971: 361 av fröken Pehrsson (c) hemställs att riksdagen m åtte i skrivelse till Kungl. M aj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan om byggande av behandlingshem för handikappade.
Motionen
I motionen anförs att från Norrbackainstitutets skolor utskrivs varje å r ett antal elever som har så svåra handikapp, att de inte kan använda sig av invalidlägenheter eller servicebostäder. Dessa ungdomar skulle behöva en speciell bostadsform, behandlingshem. Denna bostadsform skall enligt m otionären tillgodose behovet av vård m. m. hos ungdomar, som är så svårt rörelsehindrade att de behöver personlig hjälp med de flesta av det dagliga livets aktiviteter och dessutom ur hälsosynpunkt (exempelvis hotande hjärt- och lungsvaghet) har behov av relativt kvali ficerad sjukvård. Det framhålls att såväl sjukvårdspersonal som specialpersonal för sysselsättnings- och fritidsverksamhet behövs vid ett sådant hem. Ung dom ar som är aktuella för behandlingshem kan inte tänkas att i annat än mycket begränsad omfattning utföra någon form av arbete — kanske inte ens sysselsätta sig själva. Behandlingshemmet bör utformas så att tillfälle ges till individuell utveckling och det inte får en onödig kollektiv prägel. Ungdomarna måste därför ha möjlighet att upprätt hålla personliga kontakter och deltaga i olika slags aktiviteter, även utanför behandlingshemmet.
Handikapputredningen m. rn.
I uppgifterna för den under åren 1958— 1966 verksamma socialpoli tiska kom m ittén ingick att från olika utgångspunkter granska problem som rör handikappade. I betänkandet »Social omvårdnad av handikap pade» (SOU 1964: 43) redovisade socialpolitiska kommittén en kartlägg ning av vad samhället — staten, landsting och primärkommuner — och enskilda organisationer gjorde i fråga om omvårdnad av handikap pade. Vidare framlade kommittén ett program för ansvarsfördelningen rö-
Riksdagen 1971. 12 sami. N r 19
rande vården av handikappade (s. 117 i betänkandet) innebärande be träffande bostäder m. m. att kommunerna skulle tillse att de handikappa de har goda och ändamålsenliga bostäder och att kommunerna skulle aktivisera de handikappade, så att de i största möjliga utsträckning kla rar sig på egen hand, och medverka till att bostaden med utrustning an passas individuellt för den handikappade. Landstingens uppgift skulle vara bl. a. att bereda sjukvård och hemsjukvård och att anordna bo städer i anslutning till verkstäder för handikappade (inackorderingshem) i den mån sådana inte ordnas på annat sätt; i större kommuner förut sattes det finnas underlag för kommunala anordningar av detta slag. Å r 1965 tillkallades handikapputredningen för att utreda frågan angående omvårdnaden om handikappade. Utredningen skulle i första hand följa upp socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka i vilken omfattning kommuner och landsting genomfört eller avsåg att genomföra de åtgärder som aktualiserades genom socialpolitiska kom mitténs initiativ. I direktiven uttalades att det program för, ansvarsför delningen rörande vården av. handikappade som socialpolitiska kom mittén framlagt skulle vara utgångspunkt för fördelningen av de berörda samhällsuppgifterna på .Stat, landsting och kommuner, I direktiven för handikapputredningen nämndes att vissa frågor angående servicebostäder för bl. a. svårt rörelsehindrade prövades av socialpolitiska kommittén. Kommittén redovisade emellertid inte några överväganden eller förslag i dessa frågor, innan den avslutade sin verk samhet år 1966. I betänkandet »Kommunerna och den sociala omvårdnaden» (SOU 1967: 53) behandlade handikapputredningen den övergripande frågan om samhällets ansvar för den enskildes om vårdnad och redovisade en av utredningen företagen uppföljande undersökning (1966 års handi kappundersökning) av kommuners och landstings åtgärder avseende omvårdnad av handikappade. I fråga om bostäder anförde utredningen att bostäder i kombination med mera permanent service, betecknade än som inackorderingshem, än som servicehus eller bostadshus för handikappade, hade under senare år tillkommit i några kommuner. Ytterligare sådana bostäder byggdes och planerades på en del håll bl. a. genom medverkan av Stiftelsen Fokus. Alltjämt bodde ett litet antal yngre handikappade på ålderdoms hem. ö k a d tillgång p å goda bostäder för handikappade — bl. a. i särskilda servicehus — kunde lösa deras problem. Handikapputredningen fann det angeläget att kommunerna inven terade de handikappades bostadsförhållanden och vid behov medverkade till förbättring av dessa. H ärvid erinrades om möjligheterna till förbätt ringslån, invalidbostadsbidräg, social hemhjälp och annan service. Handikapputredningens förslag i nyssnämnda betänkande ledde till att Kungl. M aj:t och riksdagen (prop; 1968:74, 2LU 38) fattade beslut om tillägg den 1 juli 1968 till 1 och 6 §§ lagen (1956: 2) om
socialhjälp av innebörd att kommunerna blev skyldiga att genom aktiv, uppsökande verksamhet underrätta sig om enskildas behov och verka för att dessa tillgodoses. Föredragande departementschefen anförde (prop. 1968:74, s. 15) att genom ändringen i 1 § socialhjälpslagen klarlades kommunernas förstahandsansvar för handikappvården. Detta innebar naturligtvis inte — anförde departementschefen — att kommunerna skulle vara skyl diga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan författning vilar på staten eller landstinget. Kommunerna borde i sådana fall om det behövdes förmedla kontakt mellan de vårdbehövande och det organ som svarar för vården. Vissa frågor angående bostäder för handikappade kommer att behandlas av handikapputredningen. Enligt för närvarande gällande bestämmelser i räntelånekungörelsen (1967: 553) utgår invalidbostadsbidrag för sådan inredning av bostadslägenhet och i vissa fall sådant extra lägenhetsutrymme som rörelsehindrad invalid eller person med starkt nedsatt synförmåga behöver, dock i regel med högst 15 000 kr. för varje lägenhet. Genom beslut i maj 1970 har Kungl. M aj:t upp dragit å t handikapputredningen att i samråd med bostadsstyrelsen utreda och inkomma med förslag i frågan om en utvidgning av tillämp ningsområdet för invalidbostadsbidrag till att om fatta andra handikap pade än som anges i gällande bidragsbestämmelser. I ett hösten 1970 till chefen för socialdepartementet avgivet betänkan de »Bättre socialtjänst för handikappade» (SOU 1970: 64) har handi kapputredningen fram fört förslag om bl. a. bättre samordning i handi kappfrågor. Handikapputredningen anför i betänkandet att den funnit det angeläget att ett samordnings- och kontaktorgan i handikappfrågor skapas i varje kommun bestående av företrädare för kommunala m yn digheter, landstinget, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och handi kapprörelsen. »Kommunens handikappråd» bör medverka till ett ökat samarbete mellan skilda kommunala och andra organ med verksamhet inom handikappvården samt mellan dessa organ och handikapprörelsen. Liksom i kommunerna bör det enligt handikapputredningen på läns-' planet finnas ett samordnings- och kontaktorgan i handikappfrågor. I »länets handikappråd» förutsätts företrädare för landstinget, kommu nerna, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, den allmänna försäk ringskassan och handikapprörelsens länsorgan ingå. Länets handikapp råd bör främst söka medverka till ökad samordning mellan lands tingen, kommunerna och statens regionala myndigheter samt mellan dessa intressenter och handikapprörelsen. r Statens handikappråd, som fungerar som ett samarbets- och kontakt organ mellan myndigheterna och handikapprörelsen och mellan handi kapporganisationerna inbördes, föreslås ombildat så att — förutom handikapprörelsen — socialstyrelsen och andra ämbetsverk vilkas arbete i särskilt hög grad gäller handikappade samt Svenska kommunförbun
det och Svenska landstingsförbundet skall bli representerade i rådet. H är med förbättras kontaktmöjligheterna i handikappfrågor mellan veder börande ansvariga myndigheter m. fl. och handikapprörelsen samt mel lan dessa myndigheter m. fl. inbördes.
Bostäder för handikappade i samband med utbildning
Enligt lagen (1965: 136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m. fl. skall landstingskommun sörja för att rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn, som till följd av sitt handikapp eller av andra skäl ä r i behov av inackordering för att kunna delta i undervisning i grundskola, erhåller inackordering i särskilt elevhem. Landstingskom mun skall även sörja för att barn med dylika handikapp före skol åldern erhåller inackordering i elevhem, om så erfordras för att be reda barnen den vård och förskoleundervisning som påkallas av handi kappet. Kungl. M aj:t har genom beslut i maj 1968 fastställt plan över de elevhem som skall finnas enligt elevhemslagen. Planen innebar att behovet av elevhem fö r rörelsehindrade barn i förskol- och grundskolåldem tillgodoses i varje landstingskommun. Gymnasial utbildning för handikappade förutsätts skola i största möj liga utsträckning ges i den vanliga gymnasiala skolan. I den mån de handikappade eleverna behöver bostad, vårdartjänst och medicinsk vård förutsätts det att vederbörande lokala skolmyndigheter och sociala myn digheter m. fl. ser till att dessa tjänster ställs till förfogande. På olika håll finns skol- eller elevhem för eiever i gymnasial utbildning som har sitt hem på längre avstånd från skolorten. I sådana hem förutsätts handikappade elever få bo. Den sociala hemhjälpen förutsätts ombesörja den vårdartjänst som kan behövas. N är det gäller svårt handikappade, som inte kan få gymnasial u t bildning på annat håll, föreslog handikapputredningen i betänkandet »Bättre utbildning för handikappade» (SOU 1969: 35) att den till Norrbackainstitutet i Solna anknutna fackskole-, gymnasie- och yrkesskoleverksamheten skulle kompletteras med yrkesskola och bli en fullständig mellanskola med ca 130 elevplatser för svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade från hela riket och att staten skulle bli ekonomiskt ansvarig för verksamheten. Bl. a. på grund av att lokalerna vid insti tutet skulle komma att behövas för karolinska sjukhusets utbyggnad och därför en flyttning i sinom tid skulle bli nödvändig föreslogs det att verksamheten skulle tills vidare bedrivas som försöksverksamhet. Stats makterna fattade år 1970 beslut om anordnande av en mellanskola för svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade i enlighet med detta förslag (prop. 1970: 1, bil. 7, s. 193— 197, SU 5, s. 25). Samtidigt beslöt statsmakterna att permanenta och till annan eftergym nasial utbildning och utbildning vid folkhögskolor utsträcka en verksam het med vårdartjänst, som försöksvis fr. o. m. läsåret 1967/68 bedrivits
genom Norrbackainstitutet åt studerande som efter avslutad utbildning vid institutets gymnasium fortsatt sina studier vid Stockholms univer sitet. Omkring 50 elever som bedriver eftergymnasiala studier och 50 ele ver vid folkhögskolor har beräknats komma att behöva vårdartjänst. Vårdartjänsten som skall betalas av statsmedel har förutsatts om fatta hjälp med alla de funktioner som hör till den dagliga livsföringen och som den handikappade inte klarar själv. Till vårdartjänsten skall inte räknas färdtjänst och assistans för studiernas genomförande. De mest fram trädande inslagen i vårdartjänsten har förutsatts gälla av- och påklädning, personlig hygien och hjälp att klara matfrågan. Vårdartjänsten skall i första hand ses som en social angelägenhet, inte som en fråga om hälsovård och sjukvård. Föredragande departementschefen fann skäl anta att utbyggnaden av den sociala hemhjälpen i allt högre grad skulle komma att tillgodose alla handikappades behov av vårdartjänst. I av vaktan på att sådana mera generella resurser kommer till ville departe mentschefen förorda anordnandet av den särskilda vårdartjänsten för studerande.
Skrivelse från De handikappades riksförbund
Med anledning av motionen 1971: 361 har från De handikappades riksförbund (DHR) inkommit en skrivelse vari förbundet anför att något behov av särskilda behandlingshem inte föreligger. D H R fram håller att i den utveckling av boendet fö r handikappade som fortgått un der senare år har man alltmera uppmärksammat behovet av olika former av boendeservice och strävat efter att i servicen bygga in även sådan per sonlig hjälp som avses i motionen. Dessutom har man strävat efter att ge de serviceberoende handikappade en boendeform som så litet som möjligt skiljer sig från boendeformerna i övrigt — bl. a. med tanke på de allvarliga sociala och individuella skador som åstadkommits därige nom att handikappade tidigare var hänvisade till miljöer med institutio nella dr^g. Inom sjukvården vill man i fortsättningen ge hemsjukvård och öppen vjird stort utrymme. Handikappade med det sjukvårdsbehov som avses i motionen kan i betydligt större utsträckning än hittills lösgöra sig från institutionella miljöer och övergå till integrerat boende med tillgång till personlig hjälp. Tillgång dygnet runt till kontakt med per sonal i en serviceenhet gör att akuta hälsosvårigheter (exempelvis hjärtsvikt, behov av andningshjälp) lätt uppmärksammas, varvid den handi kappade snabbt kan nå den medicinska vård inom hemsjukvårdens och den öppna vårdens ram som i varje enskilt fall ä r nödvändig. På samma sätt kan mer kontinuerlig medicinsk hjälp (t. ex. för skötsel av trycksår) lätt arrangeras. I den m ån vissa handikappade har behov av sådan kontinuerlig kon takt med den medicinska vården som inte kan beredas inom hemsjuk vårdens och den öppna vårdens ram vill D H R rekommendera en boen
deform sorn finns för handikappade Vid Valla sjukhus i Linköping — nämligen bostäder i anslutning till ett sjukhus för långtidsvård.
Servicehus m. m. f
Under senare år har tillkommit s. k. servicehus främst för handi kappade yngre personer innehållande bostadslägenheter med specialin redning av olika slag samt s. k. allmänna utrymmen såsom matsal och lokaler för arbetsterapi, hobbyverksamhet, sjukgymnastik m .m . I dessa servicehus har de handikappade tillgång till social hemhjälp eller motsvarande för hjälp med det som ingår i den dagliga livsföringen (hjälp med uppstigning, påklädning, personlig hygien, städning, m atlag ning, vändning på natten m. m.) och jourpersonal finns till hands dyg net runt. Läkar- eller sjuksköterskepersonal finns inte regelbundet till hands utan tillkallas vid behov. Servicehus av här angivet slag finns i Jönköping (Husaren) med Jönköpings läns landsting som huvudman, i Stockholm (Svedmyra) med Stockholms kommuns socialnämnd som huvudman och i Växjö med en lokal Fokus-stiftelse som huvudman. I Jönköping är servicehuset sammanbyggt med landstingets arbetsträningsinstitut. I Växjö finns ett av Kronobergs läns landsting drivet han dikappcentrum i anslutning till servicehuset. I detta handikappcentrum bedrivs bl. a. sjukgymnastik och arbetsterapi med rörelseträning. I anslutning till långvårdssjukhuset Valla sjukhus i Linköping har östergötlands läns landsting uppfört en radhusanläggning innehållande åtta bostadslägenheter med olika slag av specialinredning för handi kappade. Hyresgästerna vistas under dagtid i sjukhuset där de deltar i arbetsterapi och sjukgymnastik samt erhåller erforderlig läkarvård. Stiftelsen Fokus har genom att tillhandahålla anvisningar m. m. m ed verkat till att ca 170 bostadslägenheter på åtta orter byggts och in rättats fö r handikappade. Byggherrar har vanligtvis varit kommunala bostadsföretag. Lägenheterna har integrerats i vanliga bostadshus. Stif telsen bidrar till bostadskostnaderna för de handikappade och vid behov till kostnader för service- och jourpersonal, vare sig sådan personal är särskilt anställd eller man replierar på den kommunala sociala hem hjälpen eller hemsjukvårdsorganisationen. Sjukvårdsverksamhet ingår inte. F ö r handikappade som behöver regelbunden sjukvård bedrivs den sjukvårdande verksamheten vanligtvis inom ramen för landstingens verksamhet för långtidssjukvård. Genom beslut år 1970 har social styrelsen tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att utreda långtidssjuk vårdens organisation. I direktiven fö r denna utredning sägs att m ålsätt ningen måste vara att förebygga och minska behovet av sluten lång tidssjukvård. Ingen skall behöva lämna sin boendemiljö, förrän alla rimliga möjligheter prövats att där ge den sjukvård, aktivering och öv rig omvårdnad som kan behövas. Först när tillgängliga stödåtgärder
inte ger den trygghet och möjlighet till adekvat vård som är nödvändig bör sluten vård övervägas. N är det gäller patienter inom långtidssjukvården i arbetsför ålder sägs i direktiven att en del av dessa patienter ä r ungdomar med med födda eller förvärvade skador och sjukdomar. Av hela gruppen torde en stor del vara rörelsehindrade medan andra främst är i behov av en kvalificerad medicinsk omvårdnad. En inventering bör ske av dessa olika grupper. F ör de rörelsehindrade skall man i första hand söka lösa boendefrågan på annat sätt än genom vistelse på institution. För gruppen i övrigt ä r det önskvärt att undersöka möjligheterna och läm p ligheten att inom långtidssjukvårdens ram bilda särskilda mindre vård enheter. Man bör vidare undersöka förutsättningarna att bereda de handikappade som har ofullständig skolgång tillfälle till undervisning samt i övrigt söka skapa arbetstillfällen för dem. Detta bör ske bl. a. genom samarbete med den medicinska rehabiliteringsorganisationen.
-.i/gnu
Utskottet
I motionen 1971: 361 framhålls att det för ungdomar som har så svåra handikapp att de inte kan bo i invalidlägenheter eiler service bostäder finns behov av särskilda behandlingshem. Tillkomsten av såda na skulle innebära att ungdomarna fick en boendeform, där såväl be hov av personlig hjälp med de flesta av det dagliga livets aktiviteter som behov av relativt kvalificerad sjukvård kunde tillgodoses. Vid be handlingshem skulle finnas såväl sjukvårdspersonal som specialpersonal för sysselsättnings- och fritidsverksamhet. Motionsyrkandet utmynnar i en begäran om skyndsam utredning av frågan om byggande av be handlingshem. Från De handikappades riksförbund har inkommit en skrivelse vari förbundet anför att något behov av särskilda behandlingshem inte före ligger. De handikappades bostadssituation uppmärksammas alltmer. K om m u ner, landsting och andra är i ökande grad engagerade för att bereda handikappade bra bostäder med behövlig service. Utvecklingen på om rådet har lett till att bl. a. servicehus tillkommit för främst yngre han dikappade. Vidare har genom samarbete mellan Stiftelsen Fokus och kommunala organ kunnat på olika håll i landet tillskapas för handikap pade inrättade lägenheter i vanliga bostadsområden. Samhället tillhandahåller ett flexibelt system av stödåtgärder på bo stadsområdet, som anlitas för att tillgodose individuella behov av aftpassning och service i bostadssituationen. I detta arbete strävar man efter att normalisera de handikappades boende. Syftet är att handikappade skall bo i vanliga bostadsområden men vara tillförsäkrade sådan an passning och service i sina bostäder att de kan bo i dem under säkra
och trygga förhållanden. Utskottet vill i anslutning härtill bestämt framhålla att boendemiljöer av institutionskaraktär bör undvikas. De i motionen förordade behandlingshemmen skulle såsom ovan an förts vara avsedda för handikappade ungdomar med ett relativt kvalifi cerat sjukvårdsbehov. A tt ett sådant föreligger behöver emellertid inte betyda att m an är hänvisad till institutionellt boende. Med stöd av hem sjukvården och den öppna vården bör man i det längsta söka upprätt hålla ett »integrerat serviceboende». I den mån en del handikappade har behov av tillgång till kvalificerade behandlingsresurser, bör bostäderna byggas på orter där sådana resurser står till förfogande. Tillkomsten av sådana bostäder står enligt utskottets mening helt i överensstämmelse med vad som uttalas i direktiven till en förra året tillsatt arbetsgrupp inom socialstyrelsen som skall utreda långtidssjukvårdens organisation. Enligt dessa direktiv skall man söka lösa boendefrågan för rörelsehind rade ungdomar i första hand på annat sätt än genom intagning på in stitution. F ö r sådana ungdomar som främst är i behov av kvalificerad medicinsk om vårdnad är det nödvändigt att undersöka möjligheterna och lämpligheten att inom långtidssjukvårdens ram bilda särskilda mindre vårdenheter. Utskottet vill i sammanhanget tillägga att i fråga om boendet för handikappade ungdomar de i handikapputredningens senaste betänkande föreslagna handikappråden på kommun- och länsplan bör kunna bli av väsentlig betydelse för att få till stånd ett önskvärt samarbete mellan de handikappade, landstingen såsom huvudmän för sjukvården och kommunerna såsom främst ansvariga för social omvårdnad och service. Av det ovan anförda fram går att utskottet i princip ställer sig av visande till tanken att inrätta en ny form av institutioner för vissa handikappade ungdomar. Med hänsyn härtill och med beaktande av att frågan om långtidsvården av bl. a. handikappade ungdomar som har ett kvalificerat sjukvårdsbehov ä r föremål för utredning avstyrker utskottet motionen. Utskottet hemställer att motionen 1971: 361 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1971 På socialutskottets vägnar
R U N E GUSTAVSSON
Närvarande: herrar Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*, Ham rin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Akerlind (m). Johnsson i Blentarp (s)*, fru M ark lund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Wijkman (m), Nilsson i Växjö (s) och fröken Andersson i Stockholm (c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
K L B e c k m in s T r y c k e r lw A B * S to c k h o lm