Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning angående fyra dagars arbetsvecka, m. m.
Socialutskottets betänkande nr 34 år 1971 SoU 1971:34
Nr 34
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning angående fyra dagars arbetsvecka, m. m.
Motionen
I motionen 1971: 754 av fru Jonäng (c) har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. M aj:t hemställer om utredning om 4-dagars arbets vecka och flexibel arbetstid. M otionären anför a tt frågan om fyra dagars arbetsvecka är en fråga på lång sikt men att initiativ till utredning av frågan bör tas redan nu, eftersom frågan fordrar inträngande undersökningar och avvägningar samt speciella åtgärder för de grupper, exempelvis jordbrukarna, som ännu inte har fem dagars arbetsvecka genomförd. M otionären samman fattar fördelarna med fyra dagars arbetsvecka på följande sätt.
1. Avsevärd regionalpolitisk betydelse för att åstadkomma bättre ba lans mellan storstad och glesbygd. 2. Miljöpolitisk betydelse genom att människor i stor utsträckning kom m er att bo på två orter. Kombinerad med flexibel arbetstid torde 4-dagars arbetsvecka med dess tämligen jäm na fördelning mellan arbete och fritid minska stressjukdomar och skapa individuell balans och trygg het. 3. F ö r samma arbetsinsats krävs minskat trafikarbete av den enskilde och därmed sparad tid. 4. En semesterspridning underlättas genom a tt m an inte längre blir beroende av sommarsemester.
M otionären tillägger a tt andra fördelar skulle vara a tt m an fick sön dagen som helgdag för bl. a. vila och gudstjänst medan idrottstävlingar, konferenser och liknande arrangem ang kunde förläggas till fredag och lördag, om fredagen var den tredje lediga dagen i veckan. I motionen framhålls a tt genomförande av förslaget måste bedömas från medicinska utgångspunkter. M otionären utgår dock från a tt frågan torde gå att lösa utan nettoarbetstidsförkortning. Beträffande yrkandet om flexibel arbetstid anför motionären, att större delen av arbetstiden skulle vara fastställd men några timmar morgon och kväll skulle vara flexibla. Härigenom skulle individen få större frihet att kom binera arbets- och fritid, och utrymme skulle läm nas för a tt utnyttja den individuella prestationsförmågan.
1 Riksdagen 1971. 12 sami. N r 34
Gällande bestämmelser m. m.
Allm änna arbetstidslagen m. m. Den 1 januari i år trädde den allmänna arbetstidslagen (1970:103) i kraft. Den ordinarie arbetstiden får enligt lagen uppgå till högst 40 tim m ar i veckan, raster ej inräknade. U nder åren 1971 och 1972 utgör dock arbetstiden 41 tim m ar 15 minuter. Regeln om 40 tim m ars arbetsvecka ä r liksom motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad som en maximiföreskrift. K ortare arbetstid än 40 tim m ar i veckan kan tillämpas utan a tt parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anled ning av lagen. N är det behövs med hänsyn till arbetets n atu r eller arbets förhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 tim m ar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. I lagen finns särskilda reg ler om jourtid och övertid. Arbetsmarknadens parter h ar möjlighet att genom kollektivavtal träffa överenskommelse om avsteg från bl. a. reg lerna om ordinarie arbetstid, jourtid och om uttagande av allmän över tid. Dispensmöjlighet finns också. De tidigare arbetstidslagarna innehöll bestämmelser om begränsning av arbetstiden för dygn. Sålunda fick arbetstiden fö r dygn inte över skrida 9 tim m ar enligt den allmänna arbetstidslagen, 10 timmar enligt lantarbetstidslagen, 10 tim m ar enligt huvudregeln i arbetstidslagen för detaljhandeln och 11 tim m ar enligt arbetstidslagen fö r hotell, restau ranger och kaféer. I den allmänna arbetstidslagen finns inte några regler om högsta tillåtna ordinarie arbetstid per dygn. Bakgrunden härtill är att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarens rä tt till vila h ar an setts ge ett effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. B eträf fande de närm are överväganden, som låg till grund för slopandet av regler om dygnsmaximum, lämnas en utförlig redogörelse i ett särskilt avsnitt nedan. De åsyftade reglerna i arbetarskyddslagen (1949:1) innebär följande. A rbetstagaren skall beredas erforderlig ledighet för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan kl. 24.00 och 05.00. Avvikelser får ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan sär skild omständighet måste fortgå jämväl nattetid. Likaså får nödfallsarbete fortgå på tid mellan kl. 24.00 och 05.00. Bestämmelsen om n a tt vila gäller inte arbetstagare i överordnad ställning. Dispens för n a ttar betsförbud kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Enligt arbetarskydds lagen skall arbetstagare vidare beredas veckovila. F ö r varje period om sju dagar skall arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis på kallar undantag, åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall företrädesvis förläggas till söndag och till samma tider för alla anställda vid ett och samma arbetsställe. Arbetarskydds styrelsen kan meddela dispens även från denna bestämmelse. F ör m in deråriga finns regler i arbetarskyddslagens 4:e kapitel. Dessa regler avser
bl. a. arbetstiden. Av bestämmelserna i detta hänseende m å nämnas att arbetstiden för minderåriga arbetstagare inte får överstiga 10 tim m ar om dygnet och 54 tim m ar i veckan. Dispens kan meddelas från regeln. M in derårig skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den minderårige inte fyllt 16 år, tiden mellan kl. 19.00 och 06.00 samt eljest tiden mellan kl. 22.00 och 05.00. Dispens kan meddelas.
Arbetstidens förläggning Såsom fram går av den ovan lämnade redogörelsen inskränker reglerna i arbetarskyddslagen i viss utsträckning rätten a tt fritt förlägga den med stöd av arbetstidslagen fastställda arbetstiden för viss begränsningsperiod. Beträffande förläggningen av arbetstiden inom ram en för vad arbetar skyddslagen tillåter m å anföras följande. P å den privata sektorn regleras frågor om arbetstidens förläggning genom avtal. I riksavtalen, vilka träffas på SAF:s och LO:s förhandlingsområde, anges ibland ram ar för arbetstidens förläggning; ram be stämmelserna är exempelvis av innehåll a tt den ordinarie arbetstiden vid dagarbete skall förläggas mellan vissa klockslag. I övrigt hänvisas i all m änhet till att arbetstidens förläggning får fastställas i lokala avtal. I vissa avtal ges anvisningar för det fall a tt de lokala parterna inte kan enas. Om inga sådana anvisningar ges, gäller regeln att arbetsgivaren i sista hand bestäm m er h u r arbetstiden skall förläggas. Frågor som upp kom m er i samband med a tt turlistor upprättas avgörs i sista hand alltid av arbetsgivaren, som dock först överlägger med representanter för per sonalen. Även på den offentliga sektorn är allmänna frågor om arbetstidens förläggning num era avtalsbara (se prop. 1970: 164, 2LU 88). Till det avtalsbara om rådet hänförs sådana frågor som arbets- och viloperiods längd, antalet arbetspass under en period samt antalet fridagar per år. D ärem ot anses upprättande av tjänstgöringslistor o. d. utgöra en del av arbetsgivarens arbetsledande funktion och därför falla utanför avtals området. Detsamma gäller arbetstidsfrågor som hänger samman med hur det allm änna skall bedriva sin verksamhet. Avtal får alltså inte träffas så att en myndighet förhindras att bestämma över verksamhetens tidsmässiga förläggning. I detta sammanhang finns skäl hänvisa till att statsrådet Löfberg i svar på en enkel fråga i riksdagen den 25 m ars 1971 anförde att olägen heterna med individuellt flexibel arbetstid var sådana, att han för när varande inte var beredd a tt verka för att ett sådant system infördes på den statliga sektom. I anslutning till svaret diskuterades utförligt för- och nackdelar med en flexibel arbetstid.
1* Riksdagen 1971. 12 sami. N r 34
1963 års arbetstidskommitté
Den nya allm änna arbetstidslagen bygger på ett förslag som utarbetats av 1963 års arbetstidskommitté (SOU 1968: 66). I ett kapitel rörande allm änna synpunkter på utformningen av en ny arbetstidslag anförde arbetstidskommittén bl. a., a tt kom m ittén utgick från att regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under vec kan fortfarande skulle ha sin plats i arbetarskyddslagen och att arbets tidslagen liksom tidigare i huvudsak skulle begränsas till frågor angå ende arbetstidens längd. Vidare anförde kom m ittén bl. a., a tt de enskilda lagbuden i den gällande lagstiftningen i många stycken kunde mjukas upp, stelt fixerade dygnsmaxima behövdes inte längre och veckoarbets tiden kunde i ökad om fattning få genomsnittsberäknas på längre tids period än veckan. Härigenom lade man grunden för flexibla arbetstidsuttag och för en ökad anpassning av arbetstidsuttagen till förhållandena på de enskilda arbetsplatserna. Kommittén uttalade vidare bl. a. att den inte funnit något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa principen om veckobegränsad arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen i fråga om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning var dispositiv hade arbetsm arknadens parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma överens om övergång till ett årsarbetstidsbegrepp. Arbetstidens begränsning per dygn Arbetstidskommittén diskuterade utförligt frågan om arbetstidens be gränsning per dygn (betänkandet s. 128— 132). Kommittén konstaterade a tt lagstiftningens regler om dygnsmaximum i huvudsak byggde på skyddsskäl och syftade till att åstadkomma en så jäm n arbetstidsförläggning som möjligt. D et skydd lagstiftningen läm nade varierade dock mellan olika verksamhetsområden och arbetsfor mer. Vid genomgång av arbetstidsbestämmelser inom områden, som låg utanför den gällande lagstiftningen, fann kom m ittén att längre arbetstid per dygn än vad 1930 års allm änna arbetslag maximalt stadgade, eller nio tim m ar per dygn, i betydande utsträckning var medgiven. D etta gällde verksamhet inom bl. a. följande områden, nämligen sjukvården och socialvården, trafikväsendet och åtskillig statlig verksamhet bl. a. för svaret, polisväsendet samt lots- och fyrväsendet. Maximum på upp till 16 tim m ar förekom. Kommittén — som hade överläggningar med företrädare för olika verksamhetsområden med högt dygnsmaximum — ansåg det som en prim är uppgift a tt möjliggöra utvidgning av arbetstidslagstiftningen till så gott som alla form er av arbete. M ot bakgrund av denna målsättning övervägdes olika lösningar till reglering av dygnsarbetstidens längd. I detta hänseende anförde kom m ittén följande.
En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio tim m ar per dygn ligger av många skäl nära till hands och skulle sannolikt utan näm nvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksamhetsom råden. K om m ittén h ar dock funnit sig böra avvisa ett sådant förslag. M aximeras veckoarbetstiden till 40 tim m ar och dygnsarbetstiden till tio timmar, kan detta förhållande enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördelning av arbetstiden med tio t / d fyra dagar i veckan. En utveckling m ot en sådan arbetstidsförläggning fram står som klart olämp lig. Liknande invändningar kan göras m ot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. F ortsatt reglering av dygnsarbets tiden skulle därför behöva bygga på en sådan konstruktion att man i en huvudregel angav gränsen till nio tim m ar såsom nu är fallet och i kom pletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för särskilda verk samhetsområden eller arbetsformer.
I det följande konstaterade arbetstidskommittén a tt en ordning med ett differentierat regelsystem av angivna slag skulle stå i direkt kontrast till kommitténs allm änna strävan att åstadkomma enhetliga regler. Den skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och utgöra ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som skall vara allmän arbetstid i landet. M ot nu angivna bakgrund ställde sig kom m ittén frågan om ett verk ligt behov alltjäm t förelåg av ett i lagen angivet dygnsmaximum eller om tiden kunde vara mogen a tt slopa begränsningen av arbetstiden per dygn. Frågan borde även ses m ot bakgrund av a tt kom m ittén funnit att skyddsmotiven m inskat i betydelse. Vid de fortsatta övervägandena fann kom m ittén, att arbetarskydds lagens nattvilaregler utgjorde ett effektivt grundskydd m ot alltför långa arbetsdagar. Kom m ittén erinrade vidare om att även andra bestämmel ser reglerade den lagliga arbetstidens längd, nämligen bestämmelser i avtal — kollektivavtal och enskilda tjänsteavtal — samt i reglementen och liknande handlingar. Bestämmelserna angav så gott som undantags löst i form av exakta klockslag tidpunkten för arbetets början och slut på dygn. O fta angavs också klockslag för raster och pauser. I vissa fall föreskrevs dessutom bestämda maxima direkt i tim m ar för den dagliga arbetstidens längd. Någon anledning a tt an ta att dessa bestämmelser skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om arbetstidslagstiftningens dygnsmaximum slopas, förekom enligt kommitténs be dömning inte. Slutligen anförde kom m ittén i detta avsnitt följande.
Vid sammanvägning av de faktorer som i enlighet med det nu anförda påverkar frågan om dygnsmaximum h ar kom m ittén kom m it till den slut satsen a tt en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip all verk samhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lag stiftningen alltjäm t skall innehålla en maximering av arbetstiden per dygn. Eftersom frånvaron av en sådan reglering med hänsyn till inne
hållet i arbetarskyddslagen samt etablerade arbetstidsförhållanden på ar betsmarknaden inte kan befaras leda till en för arbetstagarsidan negativ utveckling m ot en oskälig anhopning av arbetstiden, föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall uppta någon regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn. Kom m ittén vill i anslutning till detta förslag starkt understryka att av saknaden av dygnsmaximum inte får tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som gäller i dag. En viss flexibilitet vid arbetstidens förläggning inom veckoarbets tidens ram är givetvis tänkbar. Kommittén förutsätter dock a tt arbets tiden med undantag för tillfälliga avvikelser fördelas någorlunda jäm nt under veckans arbetsdagar. Frånvaron av dygnsmaximerad arbetstid bör inte heller utnyttjas så att veckoarbetstiden fördelas på mindre än fem arbetsdagar.
U nder remisshandlingen av kommittéförslaget framfördes av de största arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, önskemål om en dygnsbegränsningsregel i lag (prop. 1970: 5 s. 79). LO föreslog att dygnsmaxi mum skulle sättas till nio timmar. Även arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen anmälde viss tvekan i fråga om slopandet av dygnsmaximeringen. I det i prop. 1970: 5 framlagda förslaget till allmän arbetstidslag följde Kungl. M aj:t förslaget av arbetstidskommittén a tt upphäva regler om m aximum för den ordinarie dygnsarbetstiden. Riksdagen biföll proposi tionsförslaget (2LU 1970: 1).
Avbytarsystem inom jordbruket
Den i motionsskälen berörda frågan om ett avbytarsystem, som skulle ge jordbrukare möjlighet till regelbunden ledighet, har behandlats i riks dagen flera gånger. Vid riksdagsbehandlingen under tidigare år h ar framhållits att det givetvis är angeläget att jordbrukarna i likhet med andra yrkesgrupper kan beredas tillfredsställande möjligheter till ledighet från arbetet. Riks dagen h ar emellertid ansett bl. a. det ligga närm are till hands för jord brukets egna organisationer a tt undersöka möjligheterna att lösa denna fråga än att tillsätta en statlig utredning som endast skulle syssla med förhållanden inom jordbruket. Frågan har behandlats även under vår riksdagen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1971: 6 anförde jord bruksutskottet följande.
Sedan ärendet senast behandlades av riksdagen har hithörande pro blem upptagits till närm are överväganden på olika håll. Sålunda har, såsom även framhålls i m otionerna, inom Lantbrukarnas riksförbund sedan något år pågått visst utredningsarbete i ämnet. P å grundval härav föreligger planer på att, under förutsättning a tt finansieringsfrågan kan lösas, igångsätta viss försöksverksamhet på området. Vidare h ar frågan om avbytare för jordbrukare vid ledighet berörts vid en inom statens
jordbruksnäm nd företagen översyn av jordbrukets blockorganisation. Några definitiva förslag till lösning av de i förevarande m otioner aktua liserade problemen h ar dock ännu inte ansetts kunna presenteras. U t skottet vill i detta sammanhang erinra om a tt möjligheterna till viss samverkan mellan jordbrukare i olika avseenden övervägs inom sambruksutredningen. Utredningen har visserligen närm ast att utreda frågor rörande sambruksföreningar. E tt viktigt motiv för tillskapandet av så dana föreningar h a r emellertid varit strävan a tt tillgodose såväl det sociala önskemålet a tt behålla självständiga näringsutövare i jordbruket som det samhällsekonomiska kravet på högsta möjliga effektivitet i pro duktionen. M ot bakgrund härav och med beaktande av vad i det före gående redovisats synes skäl tala för att spörsmålet om jordbrukarnas ledighetsförhållanden ägnas belysning även inom ram en för sambruksutredningens arbete.
Utskottet
I motionen yrkas a tt riksdagen skall begära en utredning om fyra dagars arbetsvecka och flexibel arbetstid. M otionären m enar a tt fyra dagars arbetsvecka skulle underlätta för m änniskorna att bo på två orter, de skulle behöva anslå mindre tid för resor till och från arbetet och se mesterspridningen skulle underlättas på grund av minskat behov av sommarsemester. Genom individuellt flexibel arbetstid — dvs. ett system där större delen av arbetstiden är förlagd mellan bestämda klockslag, men några timmars arbetstid före och efter dessa klockslag får förläggas fritt av den enskilde — skulle denne få större frihet att kombinera arbets tid och fritid, och utrymme skulle lämnas för att utnyttja den individuella prestationsförmågan. M otionären utgår från att ett genomförande av fyra dagars arbets vecka skall ske utan förkortning av nettoarbetstiden. D etta innebär att den begärda utredningen skall avse införande av en arbetsvecka av fyra dagar med en daglig arbetstid av tio timmar. I den allm änna arbetstidslagen, som trädde i k raft vid årsskiftet, har inte upptagits någon motsvarighet till de regler som tidigare fanns i olika arbetstidslagar om begränsning av arbetstiden per dygn. Visserligen finns i arbetarskyddslagen bestämmelser om nattvila, men dessa får be tydelse som regler för dygnsmaximum endast om mycket långa arbets dagar kom m er i fråga. Innebörden av gällande lagstiftning är således att det inte finns något hinder för a tt fördela arbetstiden på fyra dagar, vare sig arbetstiden om fattar 40 tim m ar eller mer. Den omständigheten a tt lagstiftningen tillåter en sådan arbetstidsförläggning får emellertid inte tolkas på det sättet att statsm akterna ställt sig bakom en sådan u t veckling som m otionen syftar till. I detta avseende får utskottet anföra följande. De regler som tidigare fanns i arbetstidslagstiftningen om dygns maximum — i 1930 års allmänna arbetstidslag var maximum nio tim m ar
per dygn — byggde i huvudsak på skyddsskäl och syftade till en så jämn arbetstidsförläggning under veckan som möjligt. 1963 års arbetstidskommitté, vars förslag låg till grund för beslutet om den gällande arbets tidslagen, övervägde mycket noggrant frågan huruvida en regel om dygnsmaximum skulle finnas eller ej. Som grund för kommitténs förslag att inte bibehålla en regel om dygnsmaximum anfördes i främ sta rum m et a tt ett slopande av regler om dygnsmaximum fram stod som nödvändigt om den nya lagstiftningen skulle kunna om fatta huvudparten av arbets tagarna. I sammanhanget anfördes a tt skyddsmotivet i viss m ån hade m inskat i betydelse samt a tt frånvaron av en regel om dygnsmaximum med hänsyn till innehållet i arbetarskyddslagen samt etablerade arbetstidsförhållanden på arbetsm arknaden inte kunde befaras leda till en för arbetstagarsidan negativ utveckling m ot en oskälig anhopning av arbetstiden. Kommittén underströk starkt att avsaknaden av dygns maximum inte fick tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som då gällde. Kom m ittén an såg a tt en utveckling m ot en arbetstidsförläggning med tio tim m ar om dagen under fyra dagar i veckan fram stod som klart olämplig. Förslaget om slopande av dygnsmaximum vann, som fram går av det föregående, gehör under det fortsatta lagstiftningsarbetet. U nder remissbehandlingen anmäldes dock viss tvekan i denna fråga. Socialutskottet vill helt ansluta sig till de synpunkter arbetstidskomm ittén — med utgångspunkt i en 40-timmars arbetsvecka — anförde m ot a tt fördela arbetstiden på endast fyra dagar i veckan. Även om det för vissa arbetstagargrupper med ett intressant och stimulerande arbete skulle vara möjligt a tt göra en sådan arbetstidsfördelning utan några egentliga nackdelar, måste en sådan utveckling som motionen syftar till anses stå i strid m ot de strävanden som finns då det gäller arbetstidens förläggning för de stora arbetstagargrupper som h ar ett både fysiskt krä vande och stressande arbete. D et finns också skäl fram hålla a tt en u t veckling m ot en fyra dagars arbetsvecka inom ram en för samma totala arbetstidsuttag som nu sker otvivelaktigt skulle öka svårigheterna för de äldre på arbetsmarknaden. I detta sammanhang vill utskottet även erinra om att låginkomstutredningen för k o rt tid sedan fram lagt en rapport, av vilken det framgår att många arbetstagare, fram för allt i storstadsområ dena, redan med nuvarande arbetstidsförhållanden — då arbetstiden nor m alt ä r fördelad på fem dagar i veckan — har m ycket lång frånvarotid från hemmet. D etta upplever arbetstagarna som ytterst pressande. Av det n u anförda följer a tt utskottet anser det omotiverat a tt en utredning tillsätts som syftar till a tt klarlägga problem som behöver lösas i sam band med införande av fyra dagars arbetsvecka. M ed hänsyn härtill och då frågan om införande av flexibel arbetstid är av den karaktär, som det bör ankomma på arbetsmarknadens parter a tt ta ställning till, avstyrker utskottet motionen.
U tskottet hemställer a tt riksdagen avslår motionen 1971: 754.
Stockholm den 2 november 1971
På socialutskottets vägnar
G Ö R A N KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*, fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c), Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Å ker lind (m)*, Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), fru M arklund (vpk), herrar Nisser (m), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s). * Ej närvarande vid betänkandets justering.
Särskilt yttrande
av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anfört: Enligt vår uppfattning finns starka skäl för staten att som arbetsgivare ställa sig positiv till önskemål från de anställda om försök med flexibel arbetstid. D å denna fråga tidigare aktualiserats från folkpartihåll i riks dagen har regeringen, som nämns i utskottets betänkande, ställt sig mycket negativ till försök med flexibel arbetstid inom statsförvalt ningen. Vi beklagar regeringens bristande intresse för denna viktiga ar betsmiljöfråga och anser att staten här som på andra områden bör gå före och pröva nya vägar, som kan underlätta en anpassning av arbets villkoren till den enskilde anställdes behov och önskemål, samtidigt som arbetsuppgifterna kan utföras på ett effektivare sätt.