Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:72 med förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för boendeservice m. m. jämte motioner
Civilutskottets betänkande nr 28 år 1972
CU 1972: 28
Nr 28
Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 72 med förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för boendeservice m. m. jämte motioner
Propositionen m. m.
Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 72 under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden föreslagit riksdagen att
1. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
2. godkänna i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer för en gemensam ram för bostäder och lokaler som uppförs med statligt stöd,
3. godkänna i statsrådsprotokollet förordad ändring i grunderna för inräknande av lokaler i låneunderlaget och pantvärdet för bostadslån,
4. godkänna i statsrådsprotokollet förordad utvidgning av bostadslångivningen för lokaler till att omfatta även skollokaler i integrerade serviceanläggningar och lokaler i områden där bostäderna inte har finansierats med statliga lån,
5. besluta att den särskilda långivningen till barnstugor skall upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73.
I propositionen sammanfattas dess huvudsakliga innehåll sålunda.
På grundval av förslag från delegationen för bostadsfinansiering föreslås i propositionen ett nytt ramsystem för bostadsbyggandet. Systemet innebär att en gemensam ram för bostäder och servicelokaler införs med verkan fr. o. m. år 1974. Inom denna ram får kommunerna väga bostadsbyggnadsbehov och lokalbyggnadsbehov mot varandra. I anslutning till det nya ramsystemet samt till nyligen företagna ändringar av prioriteringsreglema för vissa krediter till bostadsbyggandet föreslås delvis nya regler om vilka lokaler som får ingå i pantvärdet för bostadslån.
Vidare behandlas i propositionen vissa förslag av servicekommittén. För att underlätta finansieringen av skoldelen i s. k. integrerade serviceanläggningar föreslås att bostadslångivningen för lokaler den 1 juli 1973 vidgas till att omfatta vissa skollokaler som ingår i sådana anläggningar. I syfte att främja en förbättring av servicestandarden i äldre bostadsområden föreslås att vid samma tidpunkt möjligheter öppnas att bevilja bostadslån för lokaler i bostadsområden där husen har finansie 1
Riksdagen 1972.19 sami. Nr 28
CU 1972: 28 2
rats utan stöd av statliga lån. Den särskilda långivningen till barnstugor föreslås upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73. Därefter skall det statliga lånestödet lämnas enbart i form av bostadslån.
Motionerna
I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1972:
1685 av herr Lindkvist (s) vari hemställs att riksdagen uttalar sig för en samordning av reglerna om bostadslån och om lån från stadshypoteksförening,
1688 av herr Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer att boendeutredningen i tilläggsdirektiv ges i uppdrag att närmare belysa formerna för ett samordnat finansieringssystem för bostadsbyggandet, vari även följdinvesteringar inräknas.
Gällande ordning m. m.
Det statliga kreditstödet enligt bostadslånekungörelsen (1967: 552, ändrad senast 1971: 1182) får uttryck dels genom direkta bostadslån med 15—30 % av låneunderlaget, beräknat för vissa byggnadskostnader, dels genom att säkerhet får ställas med förmånsrätt inom 85—100 °/o av ett pantvärde som kan överstiga låneunderlaget. Pantvärdet beräknas genom att till låneunderlaget görs vissa tillägg. Lokaler som ingår i ett byggnadsföretag kan ingå i låneunderlaget om de (19 §) är ”belägna i ett område med bostäder vilka finansierats med statliga lån, under förutsättning att lokalerna är avsedda att tillhandahålla dem som bor i området varor och tjänster av sådan art att behovet därav bör tillgodoses inom området”. Vidare får i låneunderlaget ingå lokal som är ”av ringa omfattning”. Andra lokaler får beaktas i pantvärdet genom att (Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrift till 27 §) tillägg får göras med vissa belopp ”under förutsättning att de ej är förenade med betydande kreditrisk”.
De grundläggande reglerna om låneunderlag och pantvärde har godkänts av riksdagen (prop. 1967: 100, SU 100). I övrigt beräknas låneunderlag och pantvärde enligt grunder som Kungl. Majit fastställer.
Sett från låntagarens synpunkt innebär det förhållandet att vissa utrymmen räknas in i låneunderlaget att han får bostadslån med 15—30 °/o därav och möjlighet att ta upp bottenlån med i princip 70 °/0. Kan ytterligare utrymmen beaktas genom pantvärdestillägg ökar inte det statliga lånet, men utrymmet för bottenlån ökar med motsvarande belopp.
För lokallån tillämpas i princip inte paritetslånereglerna. Detta innebär att första årets kapitalkostnader för lokaler i låneunderlaget, byggda för allmännyttigt företag med nuvarande lånevillkor och 60 års amortering på bottenlånet, kan uppskattas till 8,33 °/o, medan motsva -
CU 1972: 28
rande kapitalkostnad för lokaler endast i pantvärdet motsvarar annuiteten 7,35 °/o.
Möjligheten att få statligt kreditstöd i form av bostadslån begränsas vidare av bl. a. förutsättningen (2 §) att huset skall till minst halva våningsytan innehålla bostäder eller sådana lokaler som kan ingå i låneunderlaget. Som departementschefen erinrar om har svårigheten att definiera begreppet hus lett till att skilda huskroppar förenats till en sammanhängande enhet genom förbindelsegångar m. m. (”lånearkitektur”).
Det för låneunderlagsberäkningen och därmed ofta för lånemöjligheterna över huvud taget avgörande begreppet bostadsområde har i bostadsstyrelsens anvisningar ställts i motsats till bl. a. begreppet stadsdel. Bedömningarna uppges växla även i länsbostadsnämndernas praxis, vilket torde vara en naturlig följd av lokalt och i tiden växlande stadsplaneprinciper. Härtill anknytande bedömningar berör också bl. a. servicekommitténs, glesbygdsutredningens och samlingslokalutredningens områden och knyter an till vissa överväganden i förslag till ny utformning av skriften God bostad.
Statsmakternas årliga beslut om bostadsbyggnadsplan för beslutsåret, garantiramar för bostadslån under en femårsperiod, projektreserv samt beslutsbemyndiganden i form av medelsram för beslutsåret och anslag för närmaste budgetår styr omfattningen i första hand av det byggande som kan ske med stöd av bostadslån. Omfattningen av byggandet utan statliga lån kan regleras, numera även konjunkturmässigt, enligt lagen (1971: 1204) om byggnadstillstånd m. m. Departementschefen anmälde i statsverkspropositionen att frågan om ett tvåårigt planeringsperspektiv m. m. för det inte statligt belånade byggandet övervägdes inom inrikesdepartementet.
Slutligen får i detta sammanhang noteras den styrning av visst husbyggande som sker genom särskilda investeringsbemyndiganden i fråga om statsmedel och mer eller mindre direkt genom bidragsramar m. m. för vissa områden där staten tagit på sig ett ansvar, som t. ex. i fråga om skolor, barnstugor och allmänna samlingslokaler m. m.
Omfattningen och fördelningen av byggandet med stöd av bostadslån, i de avseenden som närmast är aktuella i detta sammanhang, har redovisats av delegationen för bostadsfinansiering (Ds In 1971: 17). Vissa sålunda lämnade uppgifter återges i tabellerna 1—3.
CU 1972: 28 4
Tabell 1. Pantvärdesbelopp (PV), våningsytor (vy) och biutrymmesytor (biy) vid (preliminära) beslut om bostadslån åren 1968—1970
1970 PV
vy
biy
PV
vy
biy
PV
vy biy
1 000
1 000
1 000
1 000
1 000
1 000 1 000
kr.
m*
m*
kr.
m*
m*
kr.
m* m*
Bostäder
7000 8 451
8 667
7560 8 491
, ,
därav
flerfam.hus
• . •
4 328
småhus
2 823
.
3 246
..
3 232
••
Lokaler
478 239 423
216 344
691 371
därav i
låneunderlag
. • •
• • • •
,,
pantvärdestillägg
. .
• • « •
,,
(478)
(473)
(691)
därav i
bostadshus
349 »137 i362
148 280
477 204
lokalhus
•129 102 61
•103
68 64
•214 167
(478) (239) (423)
(473)
(216) (344)
(691) (371)
(485)
Andel lokaler av summa
lokaler och bostäder, %
6,4 2,7
6,0
2,4
8,4 4,2
Andel lokaler av
bostäder, %
6,8 2,8
6,4
2,5
9,1 4,5
Andel lokaler av bostäder
i flerfamiljshus,
0/
/o
11,4
11,4
16,0
1 Fördelning se tabell 2. * Fördelning se tabell 3.
Tabell 2. Fördelningen av lokalytor i flerfamiljshus år 1968 (exkl. lokalhus), m*
Lokaler klass 1 och 3
Barn-
Snabb- Biblio- Post
Läkar-
Fritids- Lager
Ospec.
Summa
stuga
köp tek
Bank
mott.
lokal Hant-
lokaler
Lek-
Butik Fri-
Försäkr.-
Tandl.-
Studie- verks-
skola
Bageri kyrka
kassa
mott.
lokal lokal
Frisör, $ Förs.-
Arbets-
Barna-
Ung- Industri
Barserv. hem
förmedl.
vårds-
doms- Bensin-
Kondi-
Kontor
central
gård station
tori
Apotek
Personal-
lokal
LU lokaler,
25 035
14 025 126
7 603
7 546 1 505
63 092
PV lokaler,
—
20 849 747
38 427
1 409
7 560 3 490
9 210
81 692
S:a lokaler,
25 035
34 874 873
43 579
9 012
15106 4 995
144 784
Lokaler klass 3
Garage
Lager
Slöjdrum
Industri Vicev. exp.
Ospec.
Summa
Förråd
Hobbyrum
Verkstad Vaktm. exp.
lokaler
Moped-
Uthymings-
Arkiv
rum
lokaler
LU lokaler,
279 925
2 324
13 704
2 698
2 492
305 043
PV lokaler,
19 906
11 979
10 095
49 351
S:a lokaler,
299 831
14 303
23 749
4 978
2 850
8 633
354 394
CU 1972: 28
5 Tabell 3. Pantvärden för lokalhus fördelade efter lokaltyp åren 1968—1970 (1 000-tal kr.)
Lokaltyp
1970 Barnstuga
14 997
13 617
43 109
Centrumanläggning, butikshus
72 098
48 085
136 626
Ungdomsgård, kvartersgård
6 242
—
4149 Garage, P-hus, P-däck
21 392
28 394
20 099
Värmeanläggning
: 11 L. 3 021
Ospecifierade lokaltyper
13 943
13 023
Ö&. 6887
Samtliga lokalhus
129 158
103 494
213 891
Utöver den direkta prioritering av krediter till vissa byggnadsändamål som innefattas i bostadslångivningen främjas likartade syften genom dels särskild kreditgivning för t. ex. barnstugor och allmänna samlingslokaler, dels regler och överenskommelser om prioritering av byggnadskrediter och vissa fastighetskrediter.
Ar 1962 genomfördes en kreditpolitisk lagstiftning, som omfattar tre lagar: likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256), placeringskvotslagen (1962: 257) och ränteregleringslagen (1962: 258). Gemensamt för dessa är att de har karaktären av fullmaktslag, vilket i detta fall innebär, att de kan tillämpas efter förordnande av Kungl. Maj:t sedan fullmäktige i riksbanken gjort framställning därom. Likviditets- och kassakvotslagen gör det möjligt att tillämpa likviditetskvoter för bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och postbanken och att tilllämpa kassakvoter för bankaktiebolagen och postbanken. Placeringskvotslagen omfattar försäkringsbolagen, sparbankerna, postbanken och allmänna pensionsfonden.
Ränteregleringslagen och placeringskvotslagen har hittills inte tilllämpats. Placeringskvotslagen har emellertid utnyttjats som grund för ett rapporteringssystem för sparbankerna från ingången av år 1970. Förordnande med stöd av likviditets- och kassakvotslagen har däremot meddelats vid tre tillfällen.
Även om den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen inte tillämpats för andra kreditinstitut än bankaktiebolagen har den tjänat som bakgrund och mönster för andra kreditpolitiska överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten och rekommendationer från riksbankens sida.
Särskilda sakkunniga har tillkallats (Fi 1972: 51) för att se över den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen.
I fullmäktiges i riksbanken till riksdagen (1972: 6) avgivna förvaltningsberättelse för år 1971 lämnas en redogörelse för bl. a. behandlingen av hithörande frågor och redovisas vissa utan direkt tillämpning av lagstiftningen träffade överenskommelser med bostadsinstituten och försäkringsbolagen. Bostadsinstituten har medgivits att i de 90 °/o av
CU 1972: 28 6
utlåningen som skall avse prioriterade lån inräknas lån till all byggnadsverksamhet med statliga bostadslån. Det innebär att bl. a. statsbelånad ny- och ombyggnad av s. k. lokalhus i fortsättningen får räknas som prioriterad placering. Motsvarande lättnad har medgivits försäkringsbolagen vid beräkning av de prioriterade tillgångarna i deras placeringskvot. Sparbankerna och postbanken, som i ökande omfattning lämnat byggnadskrediter, får övergå från placeringskvoter till likviditetskvoter. De blir därigenom, i likhet med affärsbankerna, inte underkastade särskilda prioriteringsbestämmelser i fråga om denna utlåning utöver vad som följer av överenskommelser mellan kreditinstituten och delegationen för bostadsfinansiering. Samstämmighet föreligger därmed mellan riksbankens prioriteringar och bostadslångivningen.
Redovisningen av den i januari 1972 träffade överenskommelsen mellan delegationen för bostadsfinansiering och riksbanken, å ena sidan, samt affärsbankerna, sparbankerna, postbanken och jordbrukskassorna, å andra sidan, innehåller följande:
Företrädarna för kreditinstituten har gentemot delegationen deklarerat sin vilja att medverka till att byggnadskrediter under år 1972 säkerställs för det garanterade nybyggandet av bostäder som ingår i denna plan samt för statligt belånade ombyggnader av småhus och flerfamiljshus. Företrädarna för kreditinstituten har härutöver förklarat sig villiga att medverka till att byggnadskrediter ställs till förfogande även för det övriga nybyggande som omfattas av planen.
Som fallet varit under senare år kommer bostadsobligationer att tills vidare få säljas kontinuerligt.
Enighet föreligger också om att kredittillförseln till bostadsbyggandet bör ske så att en jämn sysselsättning på byggarbetsmarknaden främjas. Detta innebär en sådan utformning av kreditinstitutens dispositioner att en övervägande del av byggstarterna kan förläggas till andra och tredje kvartalen.
Liksom hittills skall bostadsstyrelsen till ledning för kreditgivarna utarbeta listor över sådana bostadsprojekt, avsedda att finansieras med statliga lån, som skall komma till stånd enligt de kommunala och statliga myndigheternas planering. Den av arbetsmarknadsmyndigheterna beräknade igångsättningstidpunkten anges för varje projekt. Kreditinstituten har å sin sida åtagit sig att fortlöpande lämna bostadslånemyndighetema meddelanden om de byggnadskrediter som har beviljats för nya byggen.
Förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges statshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar begränsar utlåningen till belopp som motsvarar tre fjärdedelar av fastighets uppskattningsvärden.
Enligt kungörelsen (1957: 318, omtryckt 1962: 479, ändrad senast 1971: 1273) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet utgår till kommun bidrag för byggande av grundskolor, gymnasieskolor m. m. som ägs och förvaltas av kommun. Bidragets storlek relateras till bl. a. lokalernas nettogolvyta och kommunens skatte -
CU 1972: 28
underlag. Frågan om ändrade bestämmelser i ämnet bereds f. n. inom utbildningsdepartementet. Kungl. Maj:t har i vissa fall gett dispens från kravet att lokalerna skall ägas och förvaltas av kommun, varigenom statsbidrag kunnat lämnas för skollokaler vilka ägs och förvaltas av allmännyttigt bostadsföretag.
Lån till anordnande av barnstugor utgår enligt kungörelsen (1966: 173) om statsbidrag och lån till barnstugor med högst 4 000 kr. per plats för nybyggnad, om- eller tillbyggnad eller inköp av byggnad för barnstuga. Lån utgår till lokaler som anordnas så att de kan användas för barntillsyn under minst fem timmar per dag, dvs. till daghem, gemensam barnstugeavdelning och fritidshem. Lån utbetalas sedan byggnadsarbetena slutförts. Lån kan inte erhållas om statligt bostadslån beviljas. Av socialstyrelsen beviljat anordningsbidrag skall minska låneunderlaget vid bostadslån.
Utskottet
Allmänna prioriteringsfrågor
I statsverkspropositionen (prop. 1971: 1, bil. 13, s. 223 ff.) redovisades servicekommitténs bedömningar av boendeservice såsom vissa funktionsbegrepp, m. m. Vidare redovisades kommitténs beskrivning av hur den fysiska avgränsningen av boendeservicebegreppet vidgats från 1950-talets kollektivhus till de nuvarande begreppen bostadsområde eller närmiljö. I fråga om prioriteringar i skilda beslutssammanhang gjorde kommittén en indelning av servicefunktionerna i tre ansvarsgrupper. Departementschefen (s. 250 ff.) anförde bl. a. att han, i likhet med remissinstanserna, kunde i det väsentliga godta kommitténs prioritering av samhällets ansvar för olika servicefunktioner. Frågan hur ansvaret skall fördelas mellan samhällets olika organ, byggherre och andra intressenter ansågs emellertid ha ett starkt samband med frågan hur kostnaderna skall fördelas. Underlag för sådana ställningstaganden fanns ännu inte men förväntades från servicekommitténs fortsatta arbete och från boendeutredningen.
I yttrande över servicekommitténs förslag ställde sig riksbanksfullmäktige tveksamma inför den utvidgning av den prioriterade sektorn som skulle kunna bli följden av att bostadskomplement prioriterades på samma sätt som bostäder. Departementschefen anslöt sig till fullmäktiges mening att frågan om vilka former av boendeservice som bör integreras finansiellt med bostadsbyggandet eller stödjas på annat sätt måste övervägas mera ingående. Något förslag förelädes därför inte då riksdagen.
De i propositionen 1972: 72 framförda förslagen syftar till en avgränsning av den prioriterade sektom som koncentrerar prioriteringsbar del av resurserna till förutom bostadsbyggandet den mest angelägna utbyggnaden av närservicen.
CU 1972: 28
8 Kreditstödets avgränsning
Kungl. Maj:ts förslag innebär att pantvärdereglerna — för preliminära lånebeslut fr. o. m. den 1 juli 1972 med vissa övergångsregler — ändras så att lokaler som inte har någon till bostadsområdet begränsad servicefunktion i princip inte skall beaktas vid beräkning av pantvärde. Gränsen mellan låneunderlags- och pantvärdeslokaler dras så att till låneunderlaget hänförs, liksom hittills, lokaler som det finns ett klart behov av inom området. I enbart pantvärdet räknas då in lokaler som kan anses fylla ett normalt servicebehov men som, även om behovet inte anses klart uttalat, dock är till påtaglig nytta för de boende inom samma område. Av ändringen följer att i pantvärdet fortsättningsvis inte kan räknas in lokaler som i första hand utgör arbetsplatser, t. ex. kontorsoch industrilokaler, samt sjukvårdsinrättningar för sluten eller halvöppen vård, vissa kyrkolokaler och större kommersiella anläggningar.
Den nu för bostadslån gällande förutsättningen att huset till minst halva våningsytan skall innehålla bostäder eller låneunderlagslokaler föreslås slopad. Lån kan därmed beviljas om huset till någon del innehåller sådana utrymmen.
Förslaget innebär vidare att kreditstödet fr. o. m. den 1 juli 1973 inte blir beroende av att bostäderna i området finansierats med statliga lån. Därmed öppnas möjlighet att med bostadslån främja tillkomsten av servicelokaler i äldre bostadsområden. Ändringen i denna del anses i viss mån som en försöksverksamhet.
Från den angivna huvudregeln om vad som kan ingå i låneunderlag och pantvärde föreslås två undantag.
Det första avser skollokaler, främst för låg- och mellanstadieskolan, vilka i princip utgör låneunderlagslokaler. Sådana skollokaler skall, i avvaktan på fortsatt utredning inom utbildningsdepartementet, t. v. inte ingå i låneunderlag eller pantvärde. För det fall emellertid att i huvudsak grundskolelokaler utgör en integrerad del av en anläggning vars våningsyta till övervägande del består av lokaler som fyller annan servicefunktion för de boende, skall dock — efter beslut t. v. av Kungl. Maj:t — skollokalerna fr. o. m. den 1 juli 1973 få ingå i låneunderlaget.
Det andra undantaget innebär att lokaler som enligt huvudregeln inte ingår i pantvärdet får räknas in däri om de är av ringa omfattning eller om det eljest finns särskilda skäl därför.
Kungl. Majit har enligt nu tillämpad beslutsordning att fastställa närmare grunder för beräkning av låneunderlag och pantvärde. Förslaget utgår från att Kungl. Majit har att besluta om de ytterligare undantag från den nämnda huvudregeln som kan visa sig behövliga.
Slutligen föreslås att den särskilda långivningen till barnstugor skall upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73 och att detta kreditbehov helt skall tillgodoses genom bostadslån.
CU 1972: 28
9 Saneringsutredningen har föreslagit särskilda åtgärder för att främja ombyggnad m. m. och därvid bl. a. förordat att anknytningen till statsbelånade bostäder försöksvis slopas. Bostadsstyreisen har tidigare och samlingslokalutredningen därefter förordat att denna anknytning upphör.
Förslaget till kreditstödets avgränsning avser bl. a. att prioritera byggandet av vissa servicelokaler. Det avgörande kriteriet skall vara om avsedd service bedöms böra tillhandahållas inom bostadsområdet, dvs. avser att betjäna i allt väsentligt endast bostäder inom normalt gångavstånd därifrån. Förslaget utgår självfallet inte från bedömningar av den fysiska belägenhetens lämplighet som sådan utan torde avse att innefatta en bedömning av servicens angelägenhetsgrad, mätt i utnyttjandefrekvens och därmed överförd till behovet av närhet till nyttjarna. Dessa utgångspunkter, som ansluter till servicekommitténs funktionsbegrepp, bör enligt utskottets mening beaktas vid utformning av konkreta regler och vid kommande tillämpning. Därvid bör också kunna övervägas möjligheterna att, med oförändrad målsättning att undanta vissa centrumlokaler m. m., utforma regler som inte primärt anknyter till gångavstånd i en utvecklad stadsmiljö utan i stället utgår från grannskapsenheter i allmänhet.
Det förhållandet att statsmakterna genom en med pantvärdebedömningen sammanfallande ytram får möjlighet att anpassa kreditvolymen efter allmänna kreditpolitiska överväganden gör det mindre angeläget än tidigare att uttömmande reglera låneområdet. Det avgörande måste vara att den prioriterade kreditvolymen verkligen förbehålls och främjar de på sikt ur allmän samhällssynpunkt och för de boende mest angelägna servicebehoven, då i regel sådana som motverkar skillnader i de boendes förutsättningar och därav följande segregationstendenser.
Utskottet har ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag i övrigt i denna del och har utgått från att Kungl. Maj:ts bemyndigande att fastställa närmare grunder för beräkningen därav kvarstår. Avgränsningsfrågorna faller därmed fortfarande under riksdagens prövning.
Prioritering av kreditiv och bottenlån m. m.
Som ovan (s. 6) och i propositionen redovisats föreligger numera i väsentliga delar samstämmighet mellan riksbankens prioriteringar, överenskommelserna mellan kreditinstituten och delegationen för bostadsfinansiering samt reglerna för bostadslångivningen. Detta innebär bl. a. att de servicelokaler för bostadsområdet som kan få kreditstöd genom att räknas in i pantvärde eller låneunderlag också kan säkrare påräkna att få kreditiv och avlyft därav. Dock gäller det sagda inte utlåning genom stadshypoteksinstitutionen, vilken fortfarande begränsas av den författningsmässigt inskrivna föreskriften att belånad egendom skall vara bebyggd för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärs -
CU 1972: 28
lokaler. Det nu framlagda förslaget till lagändring undanröjer denna brist på samordning.
Anpassningen av riksbankens prioriteringar genom överenskommelser kan göras utan riksdagens vidare hörande. Utskottet har utgått från att avgränsningsövervägandena beaktas även i pågående utredning om den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen.
Utskottet tillstyrker att riksdagen antar det i propositionen framlagda lagförslaget.
Gemensam ram för bostäder och vissa servicelokaler
De nämnda förslagen till kreditstödets avgränsning beträffande lokaler har bl. a. inneburit en avgränsning av prioriterade servicelokaler från övriga lokaler. Hittillsvarande ramsystem för bostadslångivningen innebär en uttrycklig investeringsstyrning endast för bostädernas våningsyta. Investeringar för bostädernas biutrymmesytor, lokalytor och bilplatser påverkas endast indirekt genom maximibelopp vid beräkning av låneunderlag och pantvärde, kreditriskbedömningar samt, formellt, anslag och beslutsramar för lån. Det i propositionen framlagda förslaget till ett nytt ramsystem syftar till att föra in även de genom bostadslångivningen stödda och i fråga om övriga krediter prioriterade servicelokalerna under den investeringsbedömning som avser att avgränsa det prioriterade området i statsbudgetens avvägningar. Förslaget att lägga ut detta kreditområde som en för bostäder och servicelokaler gemensam ram överflyttar vidare investeringsavvägningarna mellan bostäder och servicelokaler till kommunernas reella avgörande. Anslutning vinns därmed till den kommunala beslutskompetensen i fråga om bl. a. stadsplaner och utvecklingen av kommunala investeringar.
Avgränsningen av den gemensamma ramen innebär att till nuvarande bostadsram skall läggas integrerade skollokaler, som enligt Kungl. Maj ris beslut kan få ingå i låneunderlaget, vissa barnstugor och de servicelokaler i övrigt för statligt belånat eller annat bostadsområde vilka ingår i låneunderlag eller pantvärde, allt i vad dessa utrymmen upptar våningsyta. Biutrymmesyta och bilplatser faller sålunda fortfarande utanför ramen.
Riktlinjerna för avvägningen av ramens storlek har i propositionen angetts sålunda. Lokalbyggnadsvolymen bör i ett inledningsskede bestämmas i huvudsak med utgångspunkt i tidigare lokalbyggande. Så snart vidgade kommunala bostadsbyggnadsprogram enligt vad utskottet nedan anför gör det möjligt, bör utgångspunkt kunna tas i sålunda angivet faktiskt bostads- resp. lokalbyggnadsbehov. Avvägningen får slutligen som alltid ske mot de centrala allmänna konjunktur- och kreditpolitiska bedömningarna.
Bl. a. Svenska kommunförbundet har som en fördel sett den ökade frihet och flexibilitet som systemet ger kommunerna i fråga om avväg -
CU 1972: 28
ningen mellan bostads- och lokalbyggandet. Departementschefen har förutsatt att barnstugornas behandling i ramsystemet ägnas särskild uppmärksamhet. Sådana behov bör täckas i första hand vid fördelning på kommuner. Departementschefen har vidare förutsatt att kommunerna vid sin bedömning av rambehovet och vid fördelningen av dem tilldelade ramar ger barnstugebyggandet den prioriterade ställning som motsvarar syftena med riktlinjer för avvägningar av ramens storlek.
Utskottet ansluter sig till de i statsrådsprotokollet redovisade övervägandena i fråga om en gemensam ram för bostäder och vissa servicelokaler med vad detta innebär för planeringen. Ett beslut i denna del får dock självfallet inte anses binda pågående och aviserat utredningsarbete.
Avgöranden om den gemensamma ramens storlek får fattas vid senare riksdagar på grundval av aktuella bedömningar och konkreta förslag. Utskottet kan dock nu ansluta sig till vad departementschefen anfört om att lokalbyggnadsvolymen i dessa sammanhang från början bestäms i huvudsak med utgångspunkt i tidigare lokalbyggande, vilket enligt riksbankens prioriteringsbeslut ansetts ge en tolerabel omfattning av det prioriterade byggandet. Utgångspunkten skulle därmed bli att till tidigare våningsyta för bostäder skulle läggas dels hittillsvarande våningsyta för lokaler, för år 1970 ca 4,5 % av bostädernas våningsyta, dels beräknad våningsyta för vissa skollokaler och för den övervägande andel av barnstugebyggandet som nu finansieras med särskilda lån. Som anförts får dessa utgångspunkter slutligen vägas mot aktuella konjunktur- och kreditmarknadsbedömningar.
Utskottet har i fråga om finansiering av barnstugor under hand samrått med socialutskottet.
övriga frågor
Vissa farhågor har yppats för att en utsträckt och mer enhetlig lokalbelåning kan medföra höjning av bostadshyrorna. Departementschefen har funnit att dessa farhågor inte är befogade.
Avtalsfrihet råder i princip beträffande hyressättningen. De i 12 kap. jordabalken (hyreslagen) intagna hyresprövningsreglerna innebär en jämförelseprövning där bostadshyrorna relateras till lägenheter med motsvarande bruksvärde, i bristorter inom och i relation till den ram som förstagångshyroma innebär. Vid den tidpunkt då de här föreslagna lokalbelåningsreglerna får praktisk effekt torde jämförelsenivåerna ha mer stabilt utvecklats i hyresprövningen, och eventuella tendenser i befarad riktning neutraliseras därmed. Bostads- och lokalhyrorna representerar vidare två skilda marknader med olika efterfrågekrets. Sambandet mellan dessa hyresnivåer torde därför i praktiken komma att manifesteras mer i allmänna lägesbedömningar än genom förekomsten
CU 1972: 28
av viss lokal service i bostadsområden. Utskottet ansluter sig därför till departementschefens bedömning.
Utgångspunkten för avvägningar av den gemensamma ramens storlek avses på sikt vara de faktiska bostads- och lokalbyggnadsbehoven som de kommer till uttryck i vidgade kommunala bostadsbyggnadsprogram. Denna vidgning av programmen att avse även servicelokaler i bostadsområden kan ske fr. o. m. de program som lämnas före den 1 februari 1973 för perioden 1973—1977. Planeringsperspektivet får i början för lokalernas del blir tvåårigt för att senare vidgas till femårigt.
Samlingslokalutredningen, vars betänkande nu remissbehandlas, har föreslagit att till de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen i vart fall försöksvis knyts uppgifter för de föreningslivs- eller kommunalägda samlingslokaler, till vilka ett särskilt statsstöd i någon form påräknas.
Inom försöksverksamheten med kommunal ekonomisk långtidsplanering (KELP) bearbetas nu en kartläggning av långtidsplanerna för perioden 1972—1976 (KELP 72—76). Verksamheten omfattar sådant lokalbyggande som avser traditionellt kommunala uppgifter eller som sker genom kommunala företag.
Förordad vidgning av bostadsbyggnadsprogrammen torde enligt utskottets mening med hänsyn till 3 § lagen (1947: 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande helt ligga inom Kungl. Maj:ts befogenhet.
Utskottet har emellertid funnit det önskvärt att Kungl. Maj:t redan i samband med i propositionen angivna ändringar av kraven på uppgifter i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen prövar möjligheterna att samtidigt föra in uppgifter om de allmänna samlingslokalerna. Detta kan ske utan att prövningen i övrigt av deras finansiering föregrips och skulle snabbare ge ett bättre planeringsunderlag vid fördelning även av statliga låneramar av nuvarande typ. Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Förslaget i motionen 1972: 1688 angående utredning om ett samordnat finansieringssystem torde ta sikte på att föra in även följdinvesteringar i form av vägar och gator, reningsverk m. m. i den prioriterade kreditsektom.
Riksbanksfullmäktige ställde sig i sitt ovan berörda yttrande över servicekommitténs förslag tveksamma inför den utvidgning av den prioriterade sektom som skulle kunna bli följden av ett genomförande av kommitténs långsiktiga mål att bostadskomplement skulle ha samma betydelse som bostäderna. Motiv skulle kunna finnas för att låta inte bara boendeservice utan ytterligare en rad, huvudsakligen kommunala, samhällsfunktioner ingå i prioriteringen. Detta skulle enligt fullmäktige kunna innebära att möjligheterna att föra en konjunkturstabiliserande kreditpolitik begränsas.
I finansplanen har förordats ett vidgat kreditutrymme för industrins
CU 1972: 28
investeringar. I reservation till finansutskottets betänkande FiU 1972:1, vari detta godtogs, har ledamöter i finansutskottet från centern, folkpartiet och moderata samlingspartiet förordat en investeringsfrämjande politik som bl. a. innebär ökad tillgång på varor.
Inrikesministern har i statsverkspropositionen (bil. 13 s. 251) i anslutning till likartade förslag i remissyttranden bl. a. hänvisat till pågående utredning angående kollektivtrafiken i tätorter. Utredningen torde komma att behandla också sådana aspekter på kommunikationsfrågorna som har betydelse för boendeservicen.
Enligt utskottets mening föreligger inte skäl att särskilt utreda frågan om ytterligare kreditprioriteringar. Erforderligt underlag för av motionärerna föreslagna bedömningar torde, i den mån det inte finns tillgängligt, utan något riksdagens initiativ komma att framläggas av pågående utredningar. De närmare formerna därför får prövas i den mån ett principbeslut kan fattas. Motionen avstyrks därför.
I bostadslånekungörelsen (25 och 26 §§) ingår regler om fördjupning av bostadslån att täcka även en del av det säkerhetsläge som normalt skall täckas med bottenlån. Förutsättning för fördjupning är bl. a. att sökanden inte i öppna marknaden kan täcka det behov av bottenkrediter som belöper på låneunderlaget. Fördjupningen får vid nybyggnad av flerfamiljshus ske med högst 10 °/o av låneunderlaget.
Förslaget i motionen 1972: 1685 syftar till att undvika att det kreditbehov som faller mellan stadshypoteksinstitutionens lånetak och bostadslånet skall kunna täckas inom endera av dessa låneformer — för vilka staten har ett direkt ansvar — utan att en tredje kreditgivare anlitas. Motsvarande förhållande gäller f. ö. även för kreditaktiebolagen.
Det nya pantvärdebegreppet för lokaler torde allmänt sett begränsa skillnader mellan låneunderlag och pantvärde. Å andra sidan innebär 50-procentregelns avskaffande att i ett enskilt projekt låneunderlaget och därmed i motsvarande mån bostadslånet kan utgöra endast en ringa del av det samlade pantvärdet.
I motionen berörda förhållanden illustrerar svårigheten att förena generella krav från obligationsupplåningens säkerhetssynpunkter med krav på att begränsa det låneutrymme som belastar stadsbudgeten. Den bakom propositionen liggande avsikten att bl. a. samordna prioriteringsreglerna och bidra till en friktionsfri finansiering inom den prioriterade sektorn talar dock för att svårigheter även i denna del undanröjs så långt som möjligt. Med hänsyn till de totalt sett relativt begränsade belopp som kan bli aktuella torde det också vara möjligt att överbrygga dessa svårigheter i den mån kompletterande långivning i enskilda fall skulle ur administrativ eller annan synpunkt inte anses önskvärd. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen bifaller motionen genom att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
CU 1972: 28
14 Utskottet hemställer
1. att riksdagen
a. godkänner i statsrådsprotokollet förordad ändring i grunderna för inräknande av lokaler i låneunderlaget och pantvärdet för bostadslån samt som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört därom,
b. godkänner i statsrådsprotokollet förordad utvidgning av bostadslångivningen för lokaler till att omfatta även skollokaler i integrerade serviceanläggningar och lokaler i områden där bostäderna inte har finansierats med statliga lån,
c. beslutar att den särskilda långivningen till barnstugor skall upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73,
2. att riksdagen antager vid propositionen och detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
3. att riksdagen godkänner i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer för en gemensam ram för bostäder och lokaler som uppförs med statligt stöd,
4. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om en vidgning av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen,
5. att riksdagen avslår motionen 1972: 1688,
6. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1685 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 maj 1972
På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK
Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Wennerfors (m), Jadestig (s), Åkerfeldt (c), Persson i Karlstad (s) och Werner i Tyresö (vpk).
Reservation
beträffande utredning om ett samordnat finansieringssystem av herrar Tobé (fp) och Ullsten (fp) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Riksbanksfullmäktige ställde” och på s. 13 slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:
CU 1972: 28
”De samordningsfrågor som tas upp i motionen är enligt utskottets mening av central betydelse för samhällsbyggandet. De aktualiserar överväganden om dels metoderna för en förbättrad samordning av investeringsplaneringen på alla nivåer, dels metoderna för budgetbehandling och administrativ verkställighet i fråga om statligt finansierat stöd samt kreditramar i övrigt. Frågorna anknyter vidare till överväganden av den typ som tagits upp i de till finansutskottet hänvisade motionerna 1972: 399, 401, 812 och 813.
Kommunernas uppgift att bringa samhällsplaneringen till verkställighet är i och för sig komplicerad. Ett villkor för att dessa åtgärder skall ge största möjliga effekt till minsta möjliga kostnad är att kommunen vid sin beslutsplanering kan utgå från någorluda preciserade utfästelser i fråga om statens medverkan. Den statliga sektorsplaneringen har visserligen börjat få ett något längre tidsperspektiv men någon egentlig administrativ projektsamordning föreligger inte mellan olika statliga myndigheter. En första uppgift borde därmed vara att kartlägga beslutsmönstren i fråga om de olika förutsättningar som bestämmer samhällsbyggandets innehåll och takt. Därvid bör man söka anvisa administrativa medel för samordning av de statsbudgetmässigt och med hänsyn till departements- och myndighetsindelning skilda beslut som rör i vart fall finansieringsfrågor. Ett andra led skulle vara att med hänsyn till sålunda inom även vid konjunkturförändringar tolerabla basramar kunna anknyta kommunernas ambitioner i fråga om långtidsplanering även till den fysiska planeringen och ytterst till de inom länsplaneringen uppsatta målen. Utöver sådana basramar, inom en prioriteringsnivå som även tillgodoser det obestridda behovet av utrymmen för kreditpolitiska åtgärder, bör en vidgad och konkretiserad beredskapsplanering kunna undersökas i syfte att bibehålla samordningen även vid ökande tillgång på krediter eller anslag på tilläggsstat m. m. Det grundläggande för en utredning i ämnet är självfallet att samordna de investeringar som mäts ut genom riksdagsbeslut och sålunda redan därmed blir prioriterade och skilda från kreditmarknaden i övrigt. Samordningsåtgärder av denna art torde vidare kräva inte blott central utan även regional medverkan.
Enligt utskottets mening bör i anledning av förslaget i motionen en särskild parlamentarisk utredning tillkallas och få uppgifter i huvudsak enligt det anförda.”
dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
”5. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 1688 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande utredning om ett samordnat finansieringssystem,”
CU 1972: 28
16 Bilaga
Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, att 20 § förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §i
Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.
Konungen bestämmer förenings verksamhetsområde. Inom detta får förening i område där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort gäller utöva låneverksamhet avseende fast egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler. Verksamhet får utövas även i annat tätare bebyggt område i den mån Konungen bestämmer.
Konungen bestämmer förenings verksamhetsområde. Inom detta får förening i område där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort gäller utöva låneverksamhet avseende fast egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler. Långivningen får avse även annan bebyggelse, om den finansieras med stöd av statligt bostadslån.
Verksamhet får utövas även i annat tätare bebyggt område i den mån Konungen bestämmer.
Förening får ej börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig vilja erhålla lån till ett minimibelopp som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
1 Senaste lydelse 1970: 66.
MA&CUS BOKTR. STHLM 1971 71005*