Bet. 1972:CU31

Civilutskottets betänkande i anledning av motion om ändring av civiloch militärområdesgränserna för Gävleborgs län och Kalmar län

Typ: Betänkande
Datum: 1972-11-16
Källa: data.riksdagen.se

Civilutskottets betänkande nr 31 år 1972

CU 1972:31

Nr 31

Civilutskottets betänkande i anledning av motion om ändring av civiloch militärområdesgränserna för Gävleborgs län och Kalmar län.

Motionen

I motionen 1972: 1437 av fru Jonäng m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag om sådan ändring av civiloch militärområdesgränserna för Gävleborgs och Kalmar län att överensstämmelse uppnås med länsgränsema.

Nuvarande förhållanden m. m.

I propositionen 1970: 103 om riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen lämnades en översikt av den civila försvarsorganisationen i stort. Översikten återges nedan.

Under Kungl. Maj:t utövas den centrala ledningen av den civila försvarsverksamheten av ett stort antal centrala verk och myndigheter, som leder verksamheten inom sina ansvarsområden både i krig och fred och som skall se till att erforderlig samordning sker mellan olika totalförsvarsgrenar. Civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har till enda eller huvudsaklig uppgift att förbereda delar av totalförsvaret för krig, medan de övriga — arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statens jordbruksnämnd, rikspolisstyrelsen, kommunikationsverken m. fl. — befattar sig med sådana totalförsvarsuppgifter som har direkt samband med deras fredsmässiga verksamhet.

Totalförsvarets regionala ledning bygger med få undantag på befintliga fredsorgan och gällande administrativ indelning. Ledningsorganisationen är uppdelad på två nivåer, den högre regionala, som på civil sida utgörs av civilbefälhavare, chefer för kommunikationsverkens regionala ledningsorgan, m. fl. och på militär sida av militärbefälhavare, samt den lägre regionala, som består av länsstyrelser, distriktschefer för kommunikationsverken, m. fl. samt försvarsområdesbefälhavare. Civilbefälhavare och länsstyrelser lyder direkt under Kungl. Maj:t, medan övriga regionala organ är underställda central myndighet eller motsvarande, respektive närmast högre regional myndighet.

Beredskapsplanläggningen för det civila försvaret har sin tyngdpunkt i länen och är där koncentrerad till länsstyrelserna, som är de ledande länsorganen i krig och vilkas verksamhet i fred omfattar flera av de från försvarssynpunkt viktigaste samhällsfunktionerna. Här föreligger en skillnad i förhållande till den militära sektom, där det regionala försvaret huvudsakligen planläggs inom militärområdena, alltså på den högre regionala nivån.

1 Riksdagen 1972.19 sami. Nr 31

CU 1972:31

2 Åtskilliga frågor inom det civila regionalförsvaret kräver emellertid överblick över större områden än länen. Som exempel kan nämnas frågor om utrymning, dirigering av flyktingströmmar, disposition av arbetskraft, fördelning av livsmedel samt utnyttjande av transportmedel och sjukvårdsresurser. För den samverkan som här erfordras mellan länsstyrelserna, mellan dessa och andra civila regionala myndigheter, mellan civila och militära organ m. m. svarar civilbefälhavarna. Riket är indelat i sex civilområden, som sammanfaller med militärområdena och som vart och ett omfattar två eller flera län. Civilbefälhavare är en av landshövdingarna inom området. Han har till sitt förfogande ett kansli som i krig organiseras i nära överensstämmelse med länsstyrelsernas krigsorganisation. Vid sidan av sin huvuduppgift i fred att verka för att civila försvarsåtgärder inom civilområdet planläggs i tillräcklig omfattning och att planläggningen samordnas mellan de olika myndigheterna leder civilbefälhavaren bl. a. utbildning och övningar inom totalförsvaret.

Planläggningen i fred av den allmänna hälso- och sjukvården åvilar landstingskommunerna. Ledningen av verksamheten i krig utövas emellertid av länsstyrelserna.

Ansvaret för beredskapsplanläggningen i lokal instans faller i första hand på primärkommunema enligt lagen om kommunal beredskap, lagen om krigshjälp, m. fl. författningar. Länsstyrelserna utövar tillsyn över planläggningen.

I propositionen 1964: 109 upptogs frågan om ny organisation av t otalförsvarets regionala ledning.Propositionen byggde i huvudsak på 1960 års försvarsledningsutrednings förslag. Beträffande krigsmaktens indelning och ledning innebär propositionen i korthet följande.

Landet indelas för den högre regionala indelningen i militärområden samt för den lägre regionala indelningen i försvarsområden. Chef för militärområde är militärbefälhavare som under överbefälhavaren utövar operativ ledning inom militärområdet. Direkt underställd militärbefälhavare är bl. a. försvarsområdesbefälhavare. Militärbefälhavare är territoriell chef inom militärområdet och samverkar i denna egenskap bl. a. med civilbefälhavare. Försvarsområdesbefälhavare leder under militärbefälhavare inom försvarsområdet bl. a. territoriell verksamhet.

I propositionen anslöt sig departementschefen till försvarsledningsutredningens nedan redovisade förslag angående samordningen mellan det militära och det civila försvaret i krig och fred.

Enligt den av statsmakterna fastställda allmänna målsättningen för totalförsvaret skall i krig totalförsvarets olika delar samverka med och understödja varandra så, att största försvarseffekt ernås. Härmed, anför utredningen, är även de allmänna riktlinjerna för militär- och civilbefälhavares samverkan givna. De faktiska förutsättningarna för en sådan samverkan betecknas av utredningen som goda, och de anses vid ett genomförande av försvarsledningsutredningens förslag komma att förbättras. Utredningen förutsätter sålunda att nämnda chefer och deras staber (kanslier) jämte sidoordnade civila myndigheter eller samverkans -

CU 1972: 31

organ ur dessa skall grupperas och samverka enligt samma principer som f. n. Utredningens förslag medför, att de geografiska ansvarsområdena för militär- och civilbefälhavare sammanfaller. En krigsinstruktion för civilbefälhavarna enligt de riktlinjer, som utredningen dragit upp i det föregående, kommer också att bidra till att klarlägga hithörande problem.

Försvarsledningsutredningen anser sig sålunda kunna konstatera, att existerande och förslagna riktlinjer och praktiska förutsättningar för samverkan mellan miltiär- och civilbefälhavare bör möjliggöra samordnade insatser av det militära och det civila försvaret. Detta hindrar självfallet icke, att nämnda chefer kan komma till olika mening om vilka åtgärder, som i ett visst läge leder till den största samlade försvarseffekten. Utredningen anför några synpunkter på frågan, i vilken ordning ett avgörande i en sådan situation bör träffas.

Ett genomförande av olika av utredningen i det föregående framlagda förslag anses ytterligare underlätta den fredstida samverkan mellan det militära och det civila försvaret. Som ett betydelsefullt exempel anföres, att enligt utredningens förslag det militära försvaret på högre regional nivå kommer att representeras av endast en chef, militärbefälhavaren. Vikten av att de geografiska ansvarsområdena för militär- och civilbefälhavare kommer att sammanfalla understrykes också.

I 1970 års proposition ansåg departementschefen att det från beredskapssynpunkt förelåg starka skäl för viss organisatorisk samordning av samhällsplanering och försvarsplanering. Bl. a. ansågs beredskapsarbetet kräva ständig anpassning till samhällsutvecklingen på olika områden.

Vid 1970 års riksdag väcktes en motion i vilken — utom annat — hemställdes om åtgärder för att bemästra de problem som uppstår genom att Gävleborgs län delas av gränsen mellan Nedre Norrlands och Östra militär- och civilområdena. Statsutskottet, till vilket motionen hänvisats, anförde (SU 1970:132) att delningen av Gävleborgs län på två civil- och militärområden torde medföra vissa svårigheter. Utskottet förutsatte att svårigheterna även fortsättningsvis kommer att beaktas utan riksdagens åtgärd.

Under år 1971 har 1964 års civilbefälhavarutredn i n g överlämnat slutbetänkandet Länsstyrelsens krigsorganisation (Ds C 1971: 5). I betänkandet, som är hemligt, läggs fram förslag till ny krigsinstruktion för länsstyrelse och förslag till nya föreskrifter om länsstyrelsens krigsorganisation. Utgångspunkten för utredningen har varit 1964 års riksdags beslut om totalförsvarets regionala ledning. Uttalandet i beslutet om att länsstyrelsen måste vara högsta civila totalförsvarsmyndighet äger enligt civilbefälhavarutredningens mening alltjämt giltighet. Genom 1970 års beslut om den partiella omorganisationen av den statliga länsförvaltningen har — enligt civilbefälhavarutredningen — uttalandets giltighet förstärkts. Enligt länsstyrelsens nuvarande krigsorganisation är styrelsen organiserad på facksektioner som svarar för ett tämligen väl avgränsat arbetsområde. Häri föreslås ingen ändring. För

CU 1972: 31

att länsledningen skall få den nödvändiga överblicken över händelser i länet föreslår utredningen att krigsorganisationen tillförs en centralsektion. Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsen i krig så långt möjligt skall ha kontakt och rådslag med ledamöterna i lekmannastyrelsen.

Länsberedningen tillkallades i mars år 1970. Beredningen skall enligt sina direktiv bl.a. sammanfatta och komplettera de förslag som i slutet av 1960-talet avgavs av länsförvaltnings-, landskontors-, länsindelningsoch länsdemokratiutredningarna. I de avsnitt direktiven berör den nu behandlade frågan anförs följande.

När det gäller uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala statliga organ bör övervägandena innefatta principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom den statliga förvaltningen och de regionala organens ställning i förhållande till regeringen och centrala förvaltningsmyndigheter. Även i detta avseende bör behovet av samordning såväl inom varje verksamhetsgren som mellan olika verksamhetsgrenar särskilt beaktas.

Som ett resultat av dessa överväganden bör beredningen lägga fram förslag till organisation för samhällsverksamheten på regional nivå, dvs. en överarbetning av länsförvaltningsutredningens, landskontorsutredningens och länsdemokratiutredningens förslag. I anslutning till detta bör beredningen ta upp frågan om lämpliga geografiska arbetsområden för såväl den sekundärkommunala verksamheten som den decentraliserade statliga förvaltningen. Det är visserligen från samordningssynpunkt önskvärt att dessa arbetsområden i största möjliga utsträckning sammanfaller. Med hänsyn till samhällsuppgifternas olika natur kan det emellertid finnas anledning att söka sig fram till ett differentierat regionalt mönster med samordning på olika nivåer, t. ex. i län och i länsblock eller planeringsregioner.

I krigsinstruktion för länsstyrelserna (1962:4, ändrad 1967: 815) förordnas om länsstyrelsernas uppgifter om riket kommer i krig. Länsstyrelsen skall som högsta civil myndighet inom länet tillse att åtgärder ägnade att främja totalförsvaret vidtas. Styrelsen skall härvid samverka med myndigheter och organisationer inom totalförsvaret. Utöver inriktning på vissa bestämda uppgifter, bland vilka märks styrelsens åliggande att leda civilförsvaret, skall styrelsen söka upprätthålla förbindelse med riksstyrelsen, civilbefälhavaren, länsstyrelserna i angränsande län och samverkande militära myndigheter. Beträffande befattningshavarnas åligganden anförs att militärassistenten bl. a. skall hålla sig noga underrättad om viktigare militär planläggning och verksamhet samt närvara vid viktigare överläggningar mellan länsstyrelsen och militär myndighet.

I kungörelsen 1970: 936 förordnas om rikets indelning i c i v i 1 f ö rsvarsområden. För nu aktuella områden innebär indelningen att Västerviks civilförsvarsområde utgörs av Västerviks kommun medan Hudiksvalls civilförsvarsområde utgörs av Hudiksvalls kommun och Bergsjö kommunblock samt Ljusdals civilförsvarsområde av Ljusdals kommun.

CU 1972: 31

5 I Kungl. Maj:ts instruktion för civilbefälhavare (1970: 363) indelas Sverige i sex civilområden. Västerviks civilförsvarsområde ingår i Östra civilområdet medan återstoden av Kalmar län ingår i Södra civilområdet. För Gävleborgs län gäller att Hudiksvalls och Ljusdals civilförsvarsområden ingår i Nedre Norrlands civilområde medan resten av länet ingår i östra civilområdet. I inga andra fall än de ovan nämnda förekommer uppdelning av län på olika civilområden.

I Kungl. Maj:ts kungörelse om krigsmaktens indelning i fred och Sveriges militärterritoriella indelning (1966: 483, ändrad senast 1972: 349) görs en indelning av landet i bl. a. militärområden och försvarsområden. Indelningen i militärområden överensstämmer med indelningen i civilområden. Västerviks civilförsvarsområde ingår i Linköpings försvarsområde som i sin tur i sin helhet ingår i Östra civilområdet. Hudiksvalls och Ljusdals civilförsvarsområden ingår i Gävle försvarsområde. Hudiksvalls och Ljusdals civilförsvarsområden ingår i Nedre Norrlands civilområde medan resten av Gävle försvarsområde ingår i Östra civilområdet. Försvarsområdet är alltså delat på två civilområden.

Bristande överensstämmelse mellan läns- och försvarsområdesindelningen föreligger även i Kungsbacka-, Norrtälje- och Älvkarlebyområdena.

Yttranden

Över motionen har yttrande avgivits av riksdagens försvarsutskott efter hörande av överbefälhavaren, överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt civilbefälhavarna i Södra, östra och Nedre Norrlands civilområden. Vidare har yttranden inhämtats från länsstyrelserna i Kalmar län och Gävleborgs län. Yttrandena samt en karta utvisande civil-/militärområden samt försvarsområden har fogats till detta betänkande.

Utskottet

I motionen 1972: 1437 hemställs om förslag till ändring av civiloch militärområdesgränserna för Gävleborgs län och Kalmar län så att överensstämmelse uppnås med länsgränsema. Ovan har redovisats bl. a. rikets indelning i civil- och militärområden. Av redovisningen framgår att uppdelning av ett län på två civil- och militärområden endast förekommer beträffande Gävleborgs län och Kalmar län. En grundtanke vid indelningen av riket i civil- och militärområden var att totalförsvarets ledning i krig på högre regional nivå — såvitt möjligt — skulle utövas inom för krigsmakten och det civila försvaret sammanfallande geografiska områden. Denna grundtanke fullföljdes utom i de ovannämnda länen där operativa skäl ansågs böra medföra en uppdelning av länen på två civil- och militärområden. Det bör erinras även om den bris lf

Riksdagen 1972.19 sami. Nr 31

CU 1972: 31

tande överensstämmelse mellan läns- och försvarsområdesindelningen som föreligger t. ex. i Kungsbacka-, Norrtälje- och Älvkarlebyområdena.

Länsstyrelserna i Kalmar län och Gävleborgs län tillstyrker båda bifall till motionen, liksom civilbefälhavarna i Södra och Nedre Norrlands civilområden, medan överbefälhavaren och civilbefälhavaren i Östra civilområdet finner det olämpligt att nu ändra gränsdragningen. Överbefälhavaren anser dessutom att länsberedningens arbete bör avvaktas. Riksdagens försvarsutskott som instämmer med överbefälhavaren anser dessutom att det erfordras särskilda föreskrifter beträffande försvarsplanläggningen inom de länsdelar som i krig skall avskiljas från moderlänet.

Det är uppenbart att svårigheter skapas där de civiladministrativa och militärterritoriella gränserna inte sammanfaller. Enligt vad som erfarits kommer emellertid länsberedningen att under våren 1974 avge principbetänkande i vissa indelningsfrågor. Mot bakgrund härav och med hänvisning till att riksdagen tidigare inte ansett sig böra föregripa beredningens arbete avstyrker civilutskottet bifall till motionen.

Från skilda håll har påvisats de svårigheter som uppstått vid försvarsplanläggning för de delar av de båda länen som tillhör andra civiloch militärområden än huvuddelen av länen. Också enligt civilutskottets mening bör lämpliga åtgärder vidtas beträffande försvarsplanläggningen i de områden som i krig skall avskiljas från moderlänen. Detta torde vara nödvändigt inte minst med tanke på att eventuella indelningsändringar till följd av länsberedningens arbete förmodligen inte kommer att tas upp till slutligt avgörande av statsmakterna inom de närmaste åren. Vad utskottet anfört om försvarsplanläggningen bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer att riksdagen

1. beträffande civil- och militärområdesgränsema för Gävleborgs län och Kalmar län avslår motionen 1972: 1437,

2. beträffande försvarsplanläggningen inom berörda län som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 16 november 1972

På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Högström (s), Claeson (vpk), Franzén (s), Strömberg (fp) och Adolfsson (m).

CU 1972: 31

7 Bilaga

Yttranden över motionen 1972:1437 FÖRSVARSUTSKOTTET

Till civilutskottet

Genom beslut den 1 februari 1972 har civilutskottet hemställt att försvarsutskottet avger yttrande över motionen 1972: 1437 om ändring av civil- och militärområdesgränserna för Gävleborgs och Kalmar län.

Med anledning härav får försvarsutskottet anföra följande.

I motionen erinras om att man, när principerna för totalförsvarets regionala ledning fastställdes år 1964, hade som utgångspunkt att åstadkomma överensstämmelse mellan läns- och försvarsområdesindelning. Man genomförde också indelningen enligt denna princip utom när det gäller Gävleborgs och Kalmar län, som är delade på två försvarsområden. Motionärerna påtalar de nackdelar som från totalförsvarssynpunkt är förenade med bristande överensstämmelse mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning och hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag om sådan ändring av civil- och militärområdesgränserna för Gävleborgs och Kalmar län att överensstämmelse uppnås med länsgränserna.

Yttranden har efter remiss från försvarsutskottet avgetts av överbefälhavaren, överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt civilbefälhavarna i Södra, Östra och Nedre Norrlands civilområden. Till remissvaren är i förekommande fall fogade yttranden från berörda organ. Innehållet i remissvaren redovisas i en bilaga till detta yttrande.

Frågans tidigare behandling m. m.

Sedan slutet av 1950-talet har länsorganisationen varit föremål för ett omfattande utredningsarbete. Länsförvaltningen har granskats från delvis skilda utgångspunkter av bl. a. länsförvaltnings-, landskontorsoch länsindelningsutredningarna samt länsdemokratiutredningen. Länsberedningen, som tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970, har att göra en samlad bedömning av de olika förslagen innan de slutligen prövas av statsmakterna.

Gällande organisation av totalförsvarets regionala ledning grundar sig på ett beslut av 1964 års riksdag (prop. 1964: 109, SU 1964: 189, rskr 1964: 362). En grundtanke i organisationen, som började genomföras den 1 oktober 1966, är att totalförsvarets ledning i krig i den högre regionala instansen skall kunna utövas enhetligt inom geografiska ansvarsområden, vilkas gränser är gemensamma för krigsmakten och

CU 1972: 31

det civila försvaret. Inom varje sådant område skall krigsmaktens verksamhet ledas av en militär chef (militärbefälhavare) och den civila försvarsverksamheten inriktas och samordnas av en civil chef (civilbefälhavare).

Till grund för propositionen om totalförsvarets regionala ledning låg ett förslag av 1960 års försvarsledningsutredning. Som framgår av propositionen (s. 73 och 137) var man 1964 i stort sett enig om att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt överensstämmande ansvarsområden och att dessa — så långt möjligt — bör bygga på den civiladministrativa indelningen. De avsteg härifrån som berörs i motionen motiverades av operativa skäl. Departementschefen anförde (s. 138) härom bl. a. följande.

Ehuru det — liksom hittills — med all kraft bör eftersträvas att iaktta grundsatsen om överensstämmelse mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning, skulle det vara orealistiskt att förutsätta att dessa båda indelningar, för vilka delvis olikartade faktorer ligger till grund, i alla områden skulle kunna bringas att överensstämma. Även om det vid den militärterritoriella indelningen göres eftergifter i förhållande till vad som från operativa synpunkter kunde vara önskvärt, nödgas man dock konstatera att det kan finnas fall då det — exempelvis på grund av militärgeografiska förhållanden — inte skulle vara försvarbart att driva sammanjämkningen hur långt som helst.

Med anledning av att vissa remissinstanser så bestämt hävdat, att varje ändring av den fredsadministrativa indelningen i krig medför betydande nackdelar, vill jag tillägga följande. Under ett krig kan det på grund av fiendens åtgärder bli nödvändigt att ändra gränserna för de militära chefernas ansvarsområden. Om totalförsvaret i en sådan situation skall kunna samverka till ernående av största försvarseffekt, måste så långt möjligt en anpassning ske till dessa ändringar även inom det civila försvaret. Denna anpassning måste bli lättare att genomföra om man redan i fredstid kunnat planlägga för den. I de fall som nu är aktuella talar operativa bedömningar för att de fredsadministrativa gränserna inte kan bibehållas i krig, och det synes mig viktigt att redan i fred förbereda sig härför.

Departementschefen förordade i enlighet härmed att delar av Kalmar och Gävleborgs län skulle hänföras till Östra militär- och civilområdena. Han åberopade därvid att länsindelningsutredningen — med hänsyn till de militära skäl som anförts — förklarat sig inte ha något att erinra mot försvarsledningsutredningens förslag i detta avseende.

Bland dem som från början var emot en länsdelning var civilbefälhavaren i dåvarande andra civilområdet. Sedan försvarsledningsutredningen i oktober 1963 lagt fram förslag i sådan riktning, uppdrog civilbefälhavaren i samråd med länsstyrelsen i Gävleborgs län åt en särskild arbetsgrupp att mot bakgrund av utredningens förslag närmare utreda förslagets återverkningar i fråga om civil beredskapsplanläggning och ledning inom Gävleborgs län. Syftet var att söka klarlägga de

CU 1972: 31

samverkans- och ledningsproblem som en civil- och militärområdesgräns tvärs genom Gävleborgs län kunde medföra. Resultatet av arbetsgruppens undersökningar redovisades i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1967, vilken utmynnade i ett förslag att Kungl. Maj:t — med verkan fr. o. m. den 1 januari 1968 — skulle på visst sätt besluta angående ledningen och ansvaret för den civila försvarsverksamheten i Hudiksvalls och Ljusdals civilförsvarsområden.

Skrivelsen den 22 maj 1967 överlämnades sedermera av Kungl. Maj:t till 1964 års civilbefälhavarutredning, som tagit upp frågan dels i skrivelse den 11 mars 1971, dels i ett betänkande om länsstyrelsens krigsorganisation (Ds C 1971:5). Utredningen som ingående behandlar gränsindelningsfrågorna i Gävleborgs och Kalmar län anser att en omprövning av de högre regionala chefernas ansvarsområden måste omfatta även militärområdena. Förutsättningarna för en fullständig militärterritoriell anpassning till länen har enligt utredningen ökat sedan indelningen fastställdes år 1964. De operativa skäl som då tillmättes en avgörande betydelse anses inte längre väga lika tungt.

I en skrivelse den 19 november 1969, ställd till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, har länsstyrelsen i Kalmar län redovisat sina erfarenheter av länsdelningen. Länsstyrelsen anför bl. a.

Länsstyrelserna har så många och viktiga uppgifter i krig att länsindelningen bör ligga till grund för territoriella indelningar i beredskapshänseende. överförande i krig av område från ett län till ett annat skapar så stora och besvärliga problem att det vore oklokt att därigenom ytterligare öka belastningen på länsstyrelserna, vilka i första hand bör ägna all kraft åt lösande av aktuella krigsuppgifter. Effekten av ett överförande utvinnes inte förrän efter så lång tid att motiven därför sannolikt blivit inaktuella. Byte av länstillhörighet i krigstid skapar lätt misstro och oro hos befolkningen inom området samt öppnar inkörsportar för motståndarens psykologiska krigföring.

Länsstyrelsen hemställer att indelningen i civil- och militärområden ändras så att hela Kalmar län kommer att tillhöra södra civil- och militärområdena.

Överbefälhavaren, som har ett samordnande ansvar för pågående och planerade utredningar rörande krigsmaktens organisation m. m. i lägre regional instans, har i skrivelse den 17 december 1971 bl. a. föreslagit principer för inriktningen av det fortsatta arbetet. Enligt överbefälhavaren bör försvarsområde och län i princip alltid ha sammanfallande gränser. Härigenom elimineras många lednings- och samverkansfrågor. Där det nu föreligger skiljaktigheter är det enligt överbefälhavaren önskvärt att länsgränserna successivt anpassas till de militära gränserna.

I samma skrivelse föreslår överbefälhavaren att Kungl. Maj:t skall uppdra åt länsberedningen att vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag avseende vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltning -

CU 1972:^31

ens uppgifter och organisation undersöka möjligheterna att dels skapa större civila förvaltningsområden i regional instans, dels uppnå fullständig geografisk överensstämmelse mellan civil och militär indelning på regional nivå.

Civilbefälhavarutredningens förenämnda skrivelse har den 30 juni 1971 överlämnats till överbefälhavaren och länsberedningen för att av dem beaktas vid deras fortsatta utredningsarbete. De båda skrivelserna från länsstyrelsen i Kalmar län och från överbefälhavaren har den 9 oktober 1972 överlämnats till länsberedningen för att till den del de kan beröra beredningens arbetsområde beaktas vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.

Utskottet

För den högre regionala ledningen av totalförsvaret är vårt land sedan den 1 oktober 1966 indelat i dels sex militärområden för det militära försvaret, dels sex civilområden för det civila försvaret. Till det civila försvaret hänförs civilförsvaret, det psykologiska försvaret och det ekonomiska försvaret samt sjukvården och polisväsendet m. m. Ledningen för vart och ett av militär- och civilområdena utövas av en militärbefälhavare resp. en civilbefälhavare.

På lägre regional nivå finns för det militära försvaret en indelning i försvarsområden. Inom det civila försvaret motsvaras dessa av länsorganisationen.

Vid utformningen av ledningsorganisationen på regional nivå har man strävat efter att åstadkomma en sådan indelning av riket att samverkande militära och civila chefer har geografiskt överensstämmande ansvarsområden och att dessa — så långt möjligt — bygger på den civiladministrativa indelningen. Militärområden och civilområden har också helt sammanfallande gränser. På den lägre regionala nivån finns däremot vissa avvikelser från den angivna principen och ett par av dessa har tagits upp i motionen 1972: 1437.

Gränsen mellan å ena sidan Nedre Norrlands militär- och civilområden och å andra sidan Östra militär- och civilområdena är dragen på så sätt att Gävleborgs län och Gävle försvarsområde delas ungefär mitt itu. Länsstyrelsen och försvarsområdesbefälhavaren sorterar därmed under två olika chefer på högre regional nivå. Länsstyrelsen tvingas att för vissa ledningsuppgifter planera för organiserande av ett särskilt ”krigslän” i den ena hälften av Gävleborgs län.

Mellan Södra och Östra militär- resp. civilområdena är gränsen dragen på så sätt att norra delen av Kalmar län tillhör Östra militäroch civilområdena. Den större delen av länet faller inom Södra militär- och civilområdena. Indelningen i försvarsområden ansluter dock i detta fall till den högre regionala indelningen.

CU 1972: 31

11 Vid bestämmandet av gränserna för militärområden och civilområden ansåg man sig av operativa skäl nödsakad att i några fall låta civilområdenas gränser avvika från länsgränserna. Man var — som redogörelsen i det föregående visar — redan från början medveten om de svårigheter som detta skulle leda till för berörda länsstyrelser i Gävleborgs och Kalmar län. Under den tid som gått sedan den regionala indelningen fastställdes har konsekvenserna på länsplanet ytterligare markerats och ett par berörda instanser har genom framställningar till Kungl. Maj:t riktat uppmärksamheten på de problem som hänsynen till de operativa kraven medför för den civila sidan.

Den bristande överensstämmelsen mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning medför enligt vad utskottet kunnat finna vissa nackdelar från totalförsvarssynpunkt. Länsstyrelserna i de delade länen har att samarbeta med två civilbefälhavare vardera och krigsorganisationen innebär för deras del en regional splittring av verksamheten. Motionen 1972: 1437 tar upp de praktiska svårigheterna för berörda länsstyrelser och hänvisar i detta sammanhang till 1964 års civilbefälhavarutredning, vilken undersökt konsekvenserna av en länsdelning i krig och som för sin del anser överförandet av ett område från ett län till ett annat som orealistiskt.

Av remissvaren får man en entydig bild av motsatsförhållandet mellan å ena sidan kraven på den militärterritoriella indelningen och å andra sidan de praktiska konsekvenserna av bristande överensstämmelse mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning. Från civilt håll betonas önskvärdheten av att Gävleborgs och Kalmar län odelade var för sig tilldelas samma militär- och civilområden. Enligt överbefälhavarens uppfattning vore det oklokt att nu vidta sådana ändringar i den militärterritoriella indelningen som medför påtagliga operativa nackdelar.

Den operativa målsättningen och behovet att redan i fred bedöma sannolikheten av olika anfallsområden ifrågasätts inte av någon. Från flera håll påpekas dock att man i fredstid inte med säkerhet kan fastställa några operativa gränser, eftersom man vet mycket litet om eventuella anfallsplaner mot vårt land och om hur de vid ett anfall skulle komma att utvecklas. Utskottet vill för sin del understryka nödvändigheten av att i fred inrikta planläggningen på hur bästa försvarseffekt skall kunna uppnås i de mest troliga anfallsriktningarna. Det måste bli en avvägningsfråga, vilken betydelse de operativa kraven därvid skall tillmätas i förhållande till fredsplaneringen.

Erfarenheten visar emellertid att hänsynen till de operativa kraven har fått negativa återverkningar för den civila administrationen och därmed för totalförsvaret som helhet. En delning av ett län på olika civil- och militärområden medför svårigheter för berörda länsstyrelser att på ett tillfredsställande sätt planlägga för sin verksamhet i krig.

CU 1972: 31

12 Det är också ett mycket komplicerat förfarande att av länsdelarna bilda s. k. krigslän. Enligt överbefälhavaren är nackdelarna inte så stora att de inte i enstaka undantagsfall kan godtas. Liksom civilbefälhavaren i Östra civilområdet anser utskottet det inte vara möjligt att helt gardera sig för alla de problem som ett framtida krig skulle kunna skapa för såväl myndigheter som enskilda individer.

Utskottet vill i likhet med överbefälhavaren erinra om den osäkerhet som alltjämt föreligger om den framtida länsindelningen. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen har indelningen i län och länsförvaltningen sedan slutet av 1950-talet varit föremål för ett omfattande utredningsarbete och det ankommer nu på länsberedningen att göra en samlad bedömning av hela problemkomplexet innan de framlagda förslagen tas upp till slutlig prövning av statsmakterna. Länsberedningen har därvid också att beakta de förslag rörande totalförsvarets regionala indelning som redovisats i det föregående och som överlämnats till länsberedningen. Enligt vad utskottet under hand har inhämtat räknar beredningen med att kunna lägga fram ett principbetänkande tidigast våren 1974.

Det kan konstateras att berörda instanser — liksom civilbefälhavarutredningen — ansluter sig till målsättningen för den regionala indelning som fastställdes år 1964, nämligen att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt överensstämmande ansvarsområden och att dessa så långt möjligt bör bygga på den civiladministrativa indelningen. Vid den framtida avvägningen mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning kan man emellertid enligt utskottets mening inte bortse från det utredningsarbete som pågår på länsområdet. Utskottet vill erinra om att riksdagen tidigare i olika sammanhang inte ansett sig böra föregripa länsberedningens arbete. Det har gällt frågor om vidgad länsdemokrati (jfr KU 1972: 8, rskr 1972: 24) och om den regionala polisorganisationen (prop. 1971: 173, JU 1972: 1, rskr 1972: 19). Med hänvisning till länsberedningens arbete avstyrker utskottet alltså för sin del bifall till yrkandet i motionen 1972: 1437.

Det finns ytterligare skäl att avvakta en allsidig utredning om länsgränserna. Som överbefälhavaren påpekar föreligger det bristande överensstämmelse mellan läns- och försvarsområdesindelningen även inom andra områden än dem som nämns i motionen, exempelvis i Kungsbacka-, Norrtälje- och Älvkarlebyområdena. Överbefälhavaren har också i den skrivelse, som överlämnats till länsberedningen, föreslagit att beredningen bl. a. skall undersöka möjligheterna att uppnå fullständig geografisk överensstämmelse i totalförsvarshänseende mellan civil och militär indelning på regional nivå. Det ankommer således på länsberedningen att pröva, om och i vad mån det militära försvarets krav bör få påverka den civiladministrativa indelningen.

Av remissvaren framgår att det föreligger behov av särskilda an -

CU 1972: 31

visningar för försvarsplanläggningen, om län i krig skall delas på sätt varom här är fråga. Särskilda föreskrifter erfordras också när det gäller administration och ledning av verksamheten inom de länsdelar som i krig skall avskiljas från moderlänet. Eftersom det torde dröja innan den regionala indelningen kan tas upp till slutlig behandling av statsmakterna, förutsätter utskottet att närmare direktiv och anvisningar under tiden utfärdas till ledning för arbetet på regional nivå.

Stockholm den 31 oktober 1972

På försvarsutskottets vägnar PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s), Gustafsson i Stenkyrka (c), Enskog (fp), Gustavsson i Ängelholm (s), Häll (s), Brännström (s), Pettersson i Lund (s), Gustavsson i Nässjö (s), Gernandt (c), Karl Bengtsson i Varberg (fp), Åkerfeldt (c) och Björck i Nässjö (m).

Bilaga till försvarsutskottets yttrande

Remissinstanserna anknyter i några fall till förslag som tidigare har lagts fram av civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde i skrivelse den 22 maj 1967, av länsstyrelsen i Kalmar län i skrivelse den 19 november 1969 och av 1964 års civilbefälhavarutredning i skrivelse den 11 mars 1971. Länsberedningen, som tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970, och dess arbete med länsindelningsfrågan uppmärksammas också.

Det förhållandet att länsindelningsfrågan hänskjutits till länsberedningen talar enligt överbefälhavaren för att osäkerhet alltjämt föreligger om den framtida länsindelningen. Han anser det oklart huruvida tyngdpunkten i det civila försvarets regionala verksamhet även i framtiden kommer att ligga på den lägre regionala nivån. Med hänsyn härtill vore det enligt överbefälhavarens uppfattning oklokt att nu vidta sådana ändringar i den militärterritoriella indelningen, som medför påtagliga operativa nackdelar.

CU 1972: 31

14 De betänkligheter som civilbefälhavarutredningen anför mot att i krig föra över del av län till ett angränsande län anser överbefälhavaren sig inte kunna bedöma. Han anför härom vidare.

Jag har för min del intet att erinra mot att statsmakternas beslut 1964 omprövas på denna punkt. Om så bedöms lämpligt anser jag emellertid att övriga av civilbefälhavarutredningen diskuterade alternativ skall tas upp till förnyad prövning i de fall den militärterritoriella indelningen av operativa skäl icke kan bringas i överensstämmelse med den civiladministrativa indelningen. De betänkligheter som civilbefälhavarutredningen anför mot att länsstyrelse skall kunna lyda under två civilbefälhavare beträffande olika delar av länet (eller vara underställd en civilbefälhavare och lyda i vissa avseenden under en annan) synes mig icke så allvarliga att de icke kan bemästras. Jag kan därför icke dela utredningens slutsatser på denna punkt. I konsekvens härmed anser jag också att nackdelarna med bristande överensstämmelse mellan civilområdes- och militärområdesindelningen icke är så stora att de icke i enstaka undantagsfall kan godtas.

Den indelning i sex militär- och civilområden som genomfördes år 1966 bör alltjämt gälla, anser överbefälhavaren. De motiv som på sin tid anfördes av 1960 års försvarsledningsutredning för nuvarande milo/ civogränser mellan dels Nedre Norrlands militärområde och Östra militärområdet, dels Östra och Södra militärområdena äger alltjämt giltighet. Den av motionärerna påtalade bristande överensstämmelsen mellan läns- och försvarsområdesindelningen föreligger — framhåller överbefälhavaren — även inom andra områden än de i motionen påtalade, t. ex. i Kungsbacka-, Norrtälje- och Älvkarlebyområdena.

Överbefälhavaren biträder för sin del statsmakternas ställningstagande år 1964 och delar den av civilbefälhavarutredningen uttalade uppfattningen att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt överenstämmande ansvarsområden och att dessa så långt möjligt bör bygga på den civiladministrativa indelningen. Det bör emellertid ske genom en successiv anpassning av militärterritoriella och civiladministrativa gränser till varandra i samband med den översyn av länsindelningen som nu pågår genom länsberedningens försorg. I skrivelse den 17 december 1971 har överbefälhavaren hemställt att Kungl. Maj:t skall vidta åtgärder i detta syfte.

Det har inom överstyrelsens för ekonomiskt försvar ansvarsområde kunnat konstateras, att överflyttning av länsdelar i en krissituation skapar så stora svårigheter för både avlämnande och mottagande län samt för myndigheter och boende i berörda länsdelar att överstyrelsen finner det osannolikt att fördelarna för den militära planeringen kan uppväga de mycket påtagliga nackdelarna för den civila sidan. Överstyrelsen ställer sig därför positiv till motionen men föreslår att beslut i frågan fattas först sedan en översyn av den militärterritoriella och civiladministrativa indelningen genomförts med beaktande av de syn -

CU 1972: 31

punkter som 1964 års civilbefälhavarutredning anfört i sitt betänkande om krigsorganisation för länsstyrelserna.

Civilbefälhavaren i Södra civilområdet (CB S) ansluter sig till de förslag som förts fram av länsstyrelsen i Kalmar län och 1964 års civilbefälhavarutredning och som går ut på en anpassning av de militära fredsgränserna till nu gällande civiladministrativa sådana, så att full överensstämmelse uppnås mellan försvarsområde och län resp. militär- och civilområde. CB S vill särskilt understryka följande två faktorer.

— Det är ett mycket komplicerat förfarande att bilda s. k. ”krigslän”. De civila myndigheternas möjligheter att understödja krigsmakten i ett allvarligt läge — vilket måste vara det primära — försvåras avsevärt. Det sämsta sättet att försöka lösa lednings- och samverkansproblemen är att organisera ”krigslän” — i alla händelser då det gäller överförandet av delar av län till ett annat.

— Att de militära myndigheterna redan i fred bedömer sannolikheten av olika anfallsområden är givetvis riktigt. Planläggningen i fred kan då inriktas på hur bästa effekt skall kunna uppnås i de mest troliga anfallsriktningarna. I ett krigsläge måste dock rimligtvis de ”operativa gränserna” grundas på hur fiendens anfall utvecklas. Om fiendens anfallsplan torde vi veta mycket litet i fredstid.

Enligt CB S torde den totala effekten bli störst om den för de direkta militära operationerna inom ett område ansvarige chefen — och där områdets gränser alltså måste rättas efter den aktuella stridssituationen — kan bistås av redan i fred organiserade totalförsvarsmyndigheter, som planlagt för olika situationer inom ett gemensamt ansvarsområde och där befattningshavarna genom planläggningen, övningar och annat har god kännedom om den gemensamma problematiken. Han anför vidare.

Civilbefälhavaren delar överbefälhavarens uppfattning att gränserna bör sammanfalla. Nuvarande länsgränser kommer emellertid troligen att bestå under lång tid (bortsett från smärre justeringar). ”Operativa gränser” kan inte fastställas med säkerhet i fredstid. Det kan däremot fredsgränserna. Ledningsproblemen på civil sida torde vara betydligt mera besvärliga än för militära myndigheter, inte minst med tanke på gällande administrativa lagstiftning. Civilbefälhavaren hävdar därför bestämt att ”operativa skäl” inte får föranleda avsteg från principen med i fred sammanfallande gränser mellan försvarsområde — län och militärområde — civilområde. Av här direkt eller indirekt anförda skäl bör de fredstida militära gränserna anpassas till de civiladministrativa och inte tvärtom.

Den bristande samstämmigheten i gränsdragningen för olika myndigheters geografiska verksamhetsområden är till klar nackdel för totalförsvarets verksamhet, hävdar civilbefälhavaren i Östra civilområdet (CB Ö). Mest framträder olägenheterna härav i händelse av krig men även det fredsmässiga krigsplanläggningsarbetet försvåras. Principiellt

CU 1972: 31

bör länsindelningen enligt CB Ö så långt möjligt ligga till grund för all territoriell indelning. Civil- och militärområdesgränser bör alltid vara sammanfallande.

Den tid som förflutit sedan gällande civil- och militärområdesindelning fastställdes har gett vissa erfarenheter. CB Ö anför härom följande.

Det har visat sig att en delning av ett län på två civil- och militärområden medför svårigheter för berörda länsstyrelser att på ett tillfredsställande sätt planlägga för sin verksamhet i krig. En starkt bidragande orsak härtill är att föreskrifter inte utfärdats i fråga om administration och ledning av verksamheten inom de länsdelar, som i krig skall avskiljas från ”moderlänet”. Det har i olika sammanhang uttalats att de avskilda delarna skulle överföras till angränsande län och att särskilda ”krigslän” skulle bildas. Beträffande Västerviks civilförsvarsområde skulle det då kunna bli fråga om en överföring till östergötlands län. Vad gäller norra delen av Gävleborgs län skulle dock två län finnas att välja, nämligen Västernorrlands län resp. Jämtlands län.

I den situation som nu råder måste länsstyrelserna i Kalmar län och Gävleborgs län föra en dubblerad försvarsplanläggning, som särskilt i det senare fallet måste bygga på alltför många hypotetiska förutsättningar. Även för de eventuellt mottagande länens del föreligger många oklarheter.

Förutom den dubbla försvarsplanläggningen måste länsstyrelserna i Kalmar län och Gävleborgs län i planerna för sin krigsorganisation räkna med att ställa ett visst antal tjänstemän till förfogande för tjänstgöring hos den länsstyrelse, som kan komma att övertaga ledningen av verksamheten inom eventuellt överförda länsdelar. Även detta är en mycket besvärande faktor eftersom det här blir fråga om kvalificerade tjänstemän och personalresurserna är begränsade.

Det torde enligt CB Ö vara fullständigt ogörligt att helt gardera sig för alla de problem, som ett framtida krig skulle kunna skapa för såväl myndigheter som enskilda individer. I ett krig måste man underkasta sig de förändringar i samhällslivet, som framtvingas av fiendens handlande och av de motåtgärder som måste vidtas i försvarssyfte. CB Ö är därför inte beredd att helt ansluta sig till motionärernas yrkande. Han anför.

Från civil synpunkt vore att föredraga att Gävleborgs län liksom Kalmar län odelade var för sig tillhörde samma militär- och civilområden. Därmed skulle de olägenheter, som tidigare berörts beträffande länsstyrelsernas beredskapsplanläggning helt eliminerats. Med hänsyn till min tidigare uttalade uppfattning att civil- och militärområdesgränser alltid bör sammanfalla måste jag emellertid samtidigt betona att en ändring av endast civil- eller militärområdesgräns inte bör ske. Avgörande för gränsdragningen måste enligt min mening bli de bedömningar som gjorts eller kan komma att göras i fråga om den militärt operativa verksamheten i krig inom respektive militärområden. Så länge tidigare bedömningar i detta hänseende kvarstår oförändrade, anser jag det olämpligt att ändra gränsdragningen.

CU 1972: 31

17 Det är — framhåller CB Ö — ytterst nödvändigt att de särskilda anvisningar, som till följd av delade län erfordras för berörda länsstyrelsers försvarsplanläggning, snarast möjligt utfärdas.

Civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde (CB NN) delar helt motionärernas synpunkter och erinrar om vad hans företrädare i ämbetet på sin tid anförde vid remissbehandlingen av 1960 års försvarsledningsutrednings betänkande rörande totalförsvarets regionala ledning. Det ansågs från början att utredningen starkt förenklat de problem som avskiljandet av en länsdel medför. Kritiken baserades inte enbart på det — enligt företrädarens mening — principiellt olämpliga i att dela ett län utan även på de svårigheter i allehanda avseenden som länet och där verksamma myndigheter, främst länsstyrelsen, skulle ställas inför. Företrädaren var inte heller övertygad om att de fördelar, som eventuellt kunde vinnas genom att av militärt operativa skäl dela ett län, uppvägde de stora nackdelar som uppenbarligen blev följden för den civila ledningen av totalförsvarsverksamheten.

CB NN ansluter sig helt till de av företrädaren vid detta tillfälle och sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1967 gjorda uttalandena. De smärre förändringar som därefter skett i fråga om planläggningsunderlag eller i samband med revidering av beredskapsplaner påverkar enligt CB NN på intet sätt själva sakfrågan. Han anför härom ytterligare.

Fastmera har de gångna åren bekräftat de svårigheter och omställningsproblem som en länsstyrelse ställs inför i händelse den i ett beredskaps- eller krigsläge skall överlåta ledningsansvaret av en länsdel till någon angränsande länsstyrelse. Vad som sålunda under den dåvarande remissbehandlingen i viss mån intuitivt framfördes som kritik mot den numera genomförda gränsdragningen kan nu erfarenhetsmässigt verifieras. Den åstundade effekten i handlingskraft hos det civila försvaret har inte uppnåtts. Snarare tvärtom. En i vissa stycken påtaglig tveksamhet och känsla av osäkerhet präglar planläggningsarbetet i fråga om samordningen och ledningen av försvarsverksamheten.

Angivna förhållanden beror — framhåller CB NN — inte bara på att Kungl. Maj:t vid fastställandet av civil- och militärområdesgränsen genom Gävleborgs län inte också samtidigt gav anvisning om hur lednings- och samordningsansvaret för den norra länsdelen skulle ordnas. Med den mängd komponenter ur det civila samhället, som planeras ingå i vårt totalförsvar, uppkommer ständigt allehanda spörsmål — större som mindre — om inte länsstyrelsen är bevarad vid sitt ansvar för hela sitt län under såväl fred som beredskap och krig. CB NN anser det ej heller vara möjligt för en länsstyrelse att utan Kungl. Majits medgivande frånhända sig detta ansvar.

CB NN erinrar också om att frågan om en ändrad länsindelning f. n. ställts på framtiden, en omständighet som ytterligare accentuerar det olämpliga i den nuvarande gränsdragningen för Nedre Norrlands ci -

CU 1972: 31

vil- och militärområden. Eftersom Kungl. Maj:ts ställningstagande i gränsindelningsfrågan byggde på förutsättningen att länsstyrelserna under överskådlig framtid måste bibehålla sin ledningsfunktion inom det civila försvaret, får länsstyrelsens ledningsansvar numera anses vara än mera markerat genom den partiella omorganisationen av länsförvaltningen sedan den 1 juli 1971. Denna omorganisation stärker enligt CB NN mer än tidigare länsstyrelsens ledande ställning i länet.

Vid ett eventuellt bifall till motionen uppkommer en omedelbar följdfråga som motionärerna inte berört, nämligen till vilket civil/militärområde länet som helhet då skall föras. CB NN anser sig inte i detta sammanhang böra gå närmare in härpå men finner övervägande skäl tala för att Gävleborgs län/fo 49 bör tillhöra Nedre Norrlands civilområde/militärområde.

LÄNSSTYRELSEN I KALMAR LÄN

Länen har så viktiga uppgifter inom totalförsvaret att en delning av ett län under beredskapsförhållanden icke bör komma till stånd. Länsstyrelsen har av den anledningen i skrivelse till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet 19.11.1969 hemställt om ändring av indelningen i civil- och militärområden. Avskrift av länsstyrelsens skrivelse bifogas. Med åberopande av i skrivelsen anförda skäl för framställningen vill länsstyrelsen framhålla följande.

Kalmar län har i militärt hänseende varit delat på två försvarsområden alltsedan dessa tillkom i början av 1940-talet. Då indelningen gjordes var det uppenbarligen uteslutande militära synpunkter som dikterade gränsdragningen. Det civila försvaret utgjorde då en relativt blygsam del av rikets försvar och ansågs icke ha sådan betydelse att det kunde påverka de militära skälen för en delning av länet. Den militärtekniska utvecklingen har emellertid med allt större tyngd pekat på nödvändigheten av att försvarsåtgärderna ges erforderlig bredd och att de speciella förutsättningarna hos olika totalförsvarsgrenar beaktas för att maximal försvarseffekt skall kunna uppnås. Det civila samhället har uppenbarligen stor betydelse för totalförsvaret, där bland annat länens, kommunernas och landstingens krigsförberedelser är viktiga komponenter i vårt försvarssystem. Länen och kommunerna bör utgöra den grund varpå beredskapsorganisationerna byggs upp och territoriella gränsdragningar för beredskapsorganisationer bör anpassas till dessa.

Länets uppdelning på två försvarsområden och som en följd därav på två militärområden har under det senaste decenniet varit föremål för många utredningar och överväganden. Då indelningen i civilområden infördes i vårt land år 1951 hänfördes hela Kalmar län till dåvarande I. civilområdet. Genom att norra länsdelen (Västerviksområdet) tillhörde IV. militärområdet uppkom en divergens mellan militär- och civilområden. För att i möjligaste mån eliminera olägenheterna därav tillskapades av länsstyrelsen en särskild ledningsorganisation, benämnd Ledningsgrupp W, som skulle träda i verksamhet då förhållandena så krävde och som innebar att en personellt stark ledningsgrupp utgick från länsstyrelsen i Kalmar län till fo 41.

CU 1972: 31

19 Då indelningen i civil- och militärområden fastställdes 1966 innebar det för länets del att Västerviksområdet överfördes från södra till östra civilområdet. Civil- och militärområdena fick därigenom sammanfallande gränser medan Kalmar län delades på två civil- och militärområden. Delningen innebar en avvikelse från den uttalade principen att det skulle råda överensstämmelse mellan indelningarna i län och försvarsområden.

Sedan indelningen fastställdes har det på civil sida skett en utveckling som på ett markant sätt förstärkt olägenheterna av länets delning på två civilområden. Kalmar län var tidigare delat på två landstingskommuner och norra länsdelen var i många avseenden ett område utan de starka band med södra länsdelen som den gemensamma länstillhörigheten bort föranleda. Numera är hela länet ett landstingsområde och norra länsdelens samhörighet med länet har förstärkts. Detta har bland annat kommit till uttryck i de administrativa indelningar som ägt rum de senaste åren. Så omfattar t. ex. norra hälso- och sjukvårdsdistriktet förutom Västerviks kommun även Vimmerby, Hultsfreds och Oskarshamns kommuner. Västerviks domsaga omfattar Västerviks och Vimmerby kommuner. Västerviks åklagardistrikt och Västerviks kronofogdedistrikt omfattar förutom Västervik även Vimmerby och Hultsfreds kommuner. Föreslagen ändring av indelningen i polisdistrikt innebär en utökning av Västerviks polisdistrikt att omfatta även Vimmerby kommun alternativt både Vimmerby och Hultsfreds kommuner.

Kalmar län är ett utpräglat inkvarteringslän som skall ta emot ett stort antal utrymmande, bland annat från Stockholmsområdet och Skåne. Denna viktiga beredskapsuppgift torde i allra högsta grad komma att prägla kommunernas verksamhet under beredskap och krig och nödvändiggöra intimt samarbete med länsstyrelsen, länsskolnämnden, landstinget m. fl. Länet har en riksviktig betydelse i försörjningshänseende och är mottagarlän för planlagd undanförsel av krigsviktiga förnödenheter från utsatta områden. Det är därför av största vikt att den civila verksamheten kan fortgå utan avbrott.

Ett överförande av Västerviksområdet till östergötlands län under beredskapsförhållanden skulle medföra allvarliga störningar av den civila verksamheten. Det skulle verka förlamande på handlingskraften genom att organisatoriska och personella resurser finge sättas in för att klara de administrativa, formella och praktiska detaljerna med överförandet, som skulle ta så lång tid att motiven för överföringen sannolikt bleve inaktuella. Totalförsvarets effektivitet skulle nedgå just under det skede då optimala insatser krävs. De fördelar som från militär synpunkt eventuellt kunde vinnas, skulle troligen gå förlorade genom förlusterna på civil sida.

Då det gäller att väga fördelar och nackdelar med en total eller partiell överföring av Västerviksområdet till östergötlands län mot ett bibehållande av ett odelat Kalmar län, bör det uppmärksammas att det på civil sida inte finns några beredskapsmässiga fördelar att vinna, utöver fördelarna med att den civila verksamheten i regional instans leds av en med försvarsområdesbefälhavaren samgrupperad länsstyrelse.

Nackdelarna på civil sida är, förutom de ovan angivna svårigheterna med att genomföra en länsändring, att länsstyrelsen i östergötlands län inte lett det fredsmässiga planläggningsarbetet inom Västerviksområdet och inte heller har den lokalkännedom och de personkontakter som länsstyrelsen i Kalmar län har.

CU 1972: 31

20 Fördelarna på militär sida har angetts vara att man säkerställer en snabb och effektiv samordning av den militära och civila verksamheten inom Västerviksområdet.

Vid militära operationer av större omfattning inom Västerviksområdet torde den militära verksamheten komma att ledas av en rörlig militär stab. Det synes knappast troligt att denna stab grupperas i närheten av länsstyrelsens i östergötlands län grupperingsplats. Den genom överföringen eftersträvade samgrupperingen och de därmed vunna fördelarna har då förlorats. Det är ej heller troligt att operationsområdet kommer att sammanfalla med gränserna för östergötlands län och Västerviksområdet. Operationsområdets utsträckning bestäms nämligen av angriparen.

Vid omfattande operationer synes det sannolikt att samverkansbehovet är större för militärbefälhavare-civilbefälhavare än för försvarsområdesbefälhavare-länsstyrelse. Ett överförande av ett helt län från ett civilområde till ett annat kan då bli aktuellt. Länsstyrelsen har den uppfattningen att ett sådant överförande är mindre komplicerat än en länsdelning. Detta talar för att om en överföring blir nödvändig så skall denna avse hela länet och ej enbart Västerviksområdet.

Det bör framhållas att det i beredskapsplaneringen vidtagits åtgärder för att säkerställa ett intimt samarbete på lokal nivå mellan civila och militära organ under beredskap och krig. Så har t. ex. plats reserverats för en militär samverkansman i civilförsvarets huvudcentral inom Västerviksområdet. Det synes troligt att många samordningsfrågor av brådskande natur kommer att lösas på lokal nivå.

Inom ett stridsområde är det självklart att de militära försvarsåtgärderna prioriteras och att den civila verksamheten inriktas på att stödja krigsmakten. För att säkerställa detta har för övrigt krigsmakten medgivits direktivrätt gentemot civila myndigheter.

Länsstyrelsen har den uppfattningen att den nödvändiga samordningen mellan civil och militär verksamhet inom Västerviksområdet bättre kan åstadkommas av länsstyrelsen i Kalmar län än av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Skälen mot en delning av länet är så starka att även om nuvarande indelningar i försvars- och militärområden bibehålls så är det en fördel om indelningen i civilområden ändras så att hela Kalmar län hänförs till södra civilområdet. För att då säkerställa nödvändig samordning bör en militär kontaktgrupp från fo 41 placeras vid länsstyrelsen i Kalmar län. Den civila verksamheten spänner nämligen över så stora områden och har sådan bredd att en samverkansgrupp från länsstyrelsen måste bli personellt omfattande för att täcka hela ansvarsområdet medan den från militär sida kan begränsas till 1—3 man.

Länsstyrelsen vill också framhålla att den nuvarande uppdelningen av Kalmar län medför ett betydande merarbete för länsstyrelsen, vilket givetvis är kostnadskrävande. För att i någon mån underlätta ett överförande till Östergötlands län upprättas nämligen särskilda beredskapsverk för Västerviksområdet varjämte personal från länsstyrelsen deltar i konferenser och övningar inom såväl östra som södra civilområdet.

Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen understryka vikten av att den nuvarande delningen av Kalmar län upphör och tillstyrker motionärernas hemställan om sådan ändring av civil- och militärområdesgränsema för Kalmar län att överensstämmelse uppnås med länsgränsema.

(Bilagor till yttrandet här ej medtagna.)

CU 1972: 31

21 LÄNSSTYRELSEN I GÄVLEBORGS LÄN

Länsstyrelsen delar helt de av motionärerna framförda synpunkterna.

I sitt yttrande över 1960 års försvarsledningsutrednings betänkande bedömde länsstyrelsen att delningen av länet på två militär- och civilområden skulle medföra en ökad arbetsbörda för fredslänsstyrelsen. Dessa farhågor har i hög grad besannats. Länsstyrelsen vill speciellt framhålla det mycket betungande merarbete som deltagandet i av MB och CB anordnade konferenser, övningar o. d. innebär för de kvalificerade befattningshavarna. Under flera år har länsstyrelsen framhållit detta i samband med petitaframställningarna och också äskat medel för erforderlig arbetskraftsförstärkning. Äskandena har dock hittills icke föranlett någon åtgärd.

I sitt ovannämnda yttrande framhöll länsstyrelsen följande: ”Effektiviteten i totalförsvarets ansträngningar är i hög grad beroende på de olika ledningsorganens möjligheter att under krig snabbt anpassa sina personella och materiella resurser etc. till det aktuella lägets krav. Detta i sin tur kräver att ledningen redan under fred har en ingående kunskap om alla de faktorer, som kunna påverka handlandet. Kännedomen om underlydande personals förutsättningar och förmåga att lösa sina uppgifter, de materiella resursernas storlek samt det egna geografiska ansvarsområdets karaktär och särdrag utgör sålunda en betydelsefull förutsättning för såväl planlagt handlande som improviserade åtgärder.

På den militära sidan får ledningspersonalen under fred genom utbildning, krigsförbandsvisa övningar, terrängstudier, stabsövningar och på många andra sätt kunskap om alla ovan antydda faktorer. Den är dessutom icke bunden av civiladministrativa gränser för sina krigsförberedelser.

På den civila sidan har däremot den personal, som skall leda den civila sektorn av totalförsvaret, åtminstone vad gäller länsstyrelsernas ansvarsområde icke samma möjligheter att i fred ständigt utbilda och öva sig för sin krigsuppgift. Framförallt har den inga eller mycket små möjligheter att skaffa sig kännedom om förhållanden utanför den egna länsgränsen.

Att därför, såsom utredningen föreslår, bilda särskilda 'krigslän’ är en ur totalförsvarets effektivitetssynpunkt synnerligen stor nackdel, som i vissa lägen kan allvarligt försvåra icke endast försvarsmöjlighetema på den civila sidan utan kanske i samma utsträckning det militära handlandet. ”

Erfarenheterna från spel och övningar har visat att denna bedömning var riktig.

Ett mobiliseringsskede utsätter både de civila och militära samhällsfunktionerna för större påfrestningar än någon tänkbar fredssituation. De enskilda människorna rycks brutalt bort från den trygghet, som fredssamhället har kunnat skänka dem. Trots ett långtgående planläggningsarbete i fred kommer många friktioner att uppstå. Det är orealistiskt att räkna med att i en sådan situation överföra ett område av ett län till ett annat. En sådan åtgärd måste innebära stora och svåra friktionsanledningar och ett fördjupande av de enskilda människomas känsla av otrygghet. Än svårare blir förhållandena om det samtidigt med mobiliseringen anbefalls utrymningar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning skall man inte medvetet skapa såda -

CU 1972: 31

na friktionsanledningar utan i stället göra allt för att underlätta övergången till krigssamhället för både myndigheter och enskilda.

Länsstyrelsen, som nu liksom tidigare i och för sig har förståelse för de militära synpunkterna och kraven, vill starkt ifrågasätta om inte de betydande svårigheterna för den civila totalförsvarssektom måste tillmätas en mer avgörande betydelse än de militära fördelar, som en delning kan medföra.

Försvarsledningsutredningen förutsatte att fredsplanläggningen skulle ske i intim samverkan med mottagande län. Detta ansågs vara ett villkor för att en delning skulle vara möjlig. Länsstyrelsen vill erinra om att ifråga om aktuell del av Gävleborgs län något mottagande län ännu inte fastställts och följaktligen icke något län förberetts för denna uppgift. Detta ovissa förhållande präglar den fredsmässiga planläggningen inom flera områden. För sambandsplanläggningen t. ex. vilken är av grundläggande betydelse för all ledningsverksamhet måste man veta med vilka civilförsvarschefer en länsstyrelse måste ha samband. Från länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke radiosamband nås med vare sig civilförsvarschefen i Hudiksvall eller Ljusdal utan att en eller två relästationer anordnas. En har redan byggts och den andra planeras, men mer kan icke göras utan risk för felinvesteringar. I dagens läge når ingen av länsstyrelserna i Gävleborgs län, Västernorrlands eller Jämtlands län radiosamband med dessa civilförsvarschefer, ett förhållande som givetvis är helt otillfredsställande och kan göra, om trådsamband icke kan upprätthållas, att heller ingen av dessa länsstyrelser kan utöva någon ledning av de civila totalförsvarsfunktionerna inom dessa civilförsvarsområden. Även andra delar av den civila försvarsplanläggningen präglas av dessa ovissa förhållanden.

CU 1972:31

23 Sveriges militärterritoriella indelning (SFS 1966:483,1970:937)

De grövre linjerna utgör gränser för civil-/militärområden medan de tunnare utgör gränser för försvarsområden. De streckade ytorna visar de områden där överensstämmelse mellan civil-/militärområden och länen ej föreligger.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 710059