Betänkande i anledning av propositionen 1972:64 angående statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag jämte motioner

Inrikesutskottets betänkande nr 12 år 1972

InU 1972:12

Nr 12

Betänkande i anledning av propositionen 1972:64 angående statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972:64 (inrikesdepartementet) föreslagit riksdagen att godkänna de i propositionen angivna riktlinjerna för statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag, att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1972/73.

Motioner

1972:1620 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära nya riktlinjer för bemästrande av de problem som föranlett proposition nr 64 samt att dessa nya riktlinjer utformas i överensstämmelse med de i motionen anförda synpunkterna.

1972:1621 av herr Levin (fp), vari hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförts i motionen.

1972:1622 av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till känna vad i motionen anförts.

Beträffande motionernas huvudsakliga innehåll hänvisas till redovisningen i det följande.

Utskottet

En av de viktigaste uppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är att på olika sätt undanröja eller mildra negativa effekter för anställda av företagsnedläggningar. Olika metoder används för detta ändamål. Enligt överenskommelse mellan arbetsmarknadsstyrelsen och de största arbetsmarknads- och näringslivsorganisationerna skall vid företagsnedläggningar eller driftinskränkningar varsel utfärdas. Varseltidens längd varierar i förhållande till antalet anställda. Gäller uppsägningen fler än 50 anställda, skall varseltiden vara minst tre månader. Om driftsenhet med fler än 100 anställda skall läggas ned, skall varslet lämnas minst fyra månader i förväg. Varselsystemets syfte är att skapa rådrum för

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 12

InU 1972:12

arbetsmarknadsåtgärder. För att förlänga detta rådrum kan även andra metoder komma till användning. Statliga eller kommunala beställningar är ett sätt. Andra sätt är anordnande av industriellt beredskapsarbete i anslutning till avvecklingen av företaget eller fortsatt drift i arbetsmarknadsorganens regi genom företagsarrendering.

I propositionen föreslås att ett nytt medel skall prövas som komplettering till de tidigare för att skapa ökat rådrum. Departementschefen föreslår ett statligt stöd i form av bidrag till lönekostnaden för att temporärt hålla i gång driften vid företag som gått i konkurs eller tvingats träda i likvidation enligt aktiebolagslagen. På det sättet skall man vinna tid för att omplacera anställda eller rekonstruera eller försälja företaget. Bidraget skall kunna utgå endast under begränsad tid, i princip sex månader. Det skall utgöra högst en tredjedel eller i speciella fall högst hälften av lönesumman, inkl. sociala kostnader, men med undantag för den del av enskilda löner som överstiger sju och ett halvt basbelopp. Verksamheten föreslås få formen av ett försök för det kommande budgetåret. Departementschefen uppskattar medelsbehovet till 5 milj. kr. Beloppet beräknas motsvara kostnaden för att sysselsätta ca 1 000 personer under sex månader. Finansieringen föreslås ske över det av riksdagen redan anvisade anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder för arbetslösa. Anslaget anses inte behöva räknas om.

I motionen 1972: 1620 av herr Hermansson m. fl. (vpk) tar man avstånd från ett statligt stöd av det slag som föreslås i propositionen. Motionärerna anser att ökat rådrum i nedläggningssituationer bör skapas inte genom att staten betalar ersättning till företag utan genom skärpta bestämmelser för företagen om varsel och redovisningsskyldighet. Företagen bör dessutom åläggas ekonomiska förpliktelser i de fall de inte iakttar bestämmelser om varsel. I motionen yrkas att riksdagen skall begära ett nytt förslag i enlighet med riktlinjer som dras upp i motionen.

Utskottet vill först framhålla att det arbetsmarknadspolitiska medel som introduceras genom propositionen är endast ett komplement till de metoder som redan finns. Stödet är också begränsat i betydelsefulla hänseenden, främst på det sättet att det förutsätts träda i funktion enbart vid konkurs eller tvångslikvidation. Enligt utskottets mening kan det vara värt att på försök pröva ett stöd av det slag som föreslås i propositionen. Med utgångspunkt i de erfarenheter som man kan vinna under det kommande budgetåret får man ta ställning till fortsatt försöksverksamhet.

Med hänvisning till det anförda ansluter sig utskottet till principerna i propositionen och avstyrker följaktligen motionen 1972: 1620. I anslutning till motionärernas krav på effektivare varselbestämmelser må erinras om att en arbetsgrupp med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Lands -

InU 1972: 12

organisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation tillsatts med uppgift att ställa samman erfarenheterna av gällande överenskommelse om varsel vid driftinskränkningar och överväga behovet av ändringar.

Efter detta allmänna ställningstagande övergår utskottet till att behandla vissa riktlinjer mera i detalj. Dessa har till en del tagits upp även i motionen 1972: 1622 av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m). Motionärerna ansluter sig i princip till propositionen men har invändningar på vissa punkter.

Propositionens förslag förutsätter samförstånd om verksamhetens bedrivande mellan konkursförvaltningen (likvidatorerna) och arbetsmarknadsmyndigheterna. Förhandskalkyler bör göras upp för en relativt kort period. Arbetsmarknadsmyndigheterna måste därför skaffa sig fullständig insyn i driften. Expertis inom företagareföreningarna förutsätts bli anlitad. Samråd skall ske med länsstyrelser och fackliga organisationer.

Bidraget skall avvägas så att det å ena sidan inte ökar konkursboets tillgångar och å andra sidan inte försämrar fordringsägarnas ställning. Återbetalningsskyldighet skall därför föreligga beträffande bidragsandel som medför överskott. Vid icke kalkylerad förlust skall bidraget kunna höjas i efterhand, dock inte utöver maximibeloppet halva lönesumman. Det ankommer på konkursförvaltaren att tillse att verksamheten bedrivs på ett sätt som inte strider mot konkurslagstiftningen.

I den nämnda motionen 1972: 1622 uttalas att ett grundläggande krav bör vara att det nedläggningshotade företagets fordringsägare inte får sin ställning försämrad genom den fortsatta driften.

Som framhållits ovan skall strävan vara att borgenärernas ställning inte skall förändras genom den fortsatta driften. I efterhand skall det därför vara möjligt att justera bidraget nedåt eller uppåt inom viss given maximigräns. Detta system får sägas tillfredsställa rimliga krav när det gäller riskerna för fordringsägarna. Skulle verksamhetens resultat framstå som oacceptabelt för konkursborgenärerna får det ankomma på konkursförvaltningen, som skall företräda fordringsägarnas intressen, att se till att verksamheten avvecklas. Att staten skulle ta på sig varje risk vid fortsatt drift kan heller inte vara rimligt från den synpunkten att det kan ligga i fordringsägarnas intresse att temporärt driva verksamheten med sikte på försäljning eller rekonstruktion av företaget för att därigenom undgå omfattande värdeförstörelse, som ofta följer med annan konkursavveckling. Med hänvisning till det anförda och då det är fråga om en försöksverksamhet på t. v. ett år avstyrker utskottet motionen i förevarande del.

I motionen framhålls vidare vikten av att det föreslagna stödet inte får rubba konkurrensförhållandena inom den aktuella branschen. Denna risk ökar enligt motionärerna vid längre stödperioder, och de vill där -

InU 1972:12

för maximera bidragstiden till sex månader.

Propositionens förslag innebär att bidraget skall utgå i högst sex månader med möjlighet till förlängning upp till tolv månader efter prövning av Kungl. Maj:t. Departementschefen framhåller att riskerna för ”otillbörlig” konkurrens bör särskilt uppmärksammas vid prövning av förlängd bidragstid. Dessutom förutsätts att genom föreskrifter och på annat sätt skall tillses att bidragsgivningen inte otillbörligt påverkar prissättningen på produkter som tillverkas vid stödföretagen.

Utskottet vill understryka vikten av att myndigheterna uppmärksamt bevakar att inte snedvridande effekter av bidragsgivnnigen uppstår från konkurrenssynpunkt. Med hänsyn till vad departementschefen anfört anser sig utskottet kunna godta propositionen även i denna fråga. Utskottet avstyrker alltså motionen i den mån den innebär att stödet aldrig skall kunna ges längre än sex månader.

I samma motion uttalas farhågor för att det föreslagna bidragssystemet kan leda till att företagare underlåter att iaktta avtalad varseltid, om de kan räkna med statsbidrag för att kunna avveckla sina skyldigheter mot de anställda.

Motionärernas farhågor får anses överdrivna. För det första utgår utskottet från att företagare generellt sett lojalt rättar sig efter ingångna överenskommelser om varsel. För det andra skall enligt propositionens förslag driftbidrag i princip inte utgå under överenskommen varseltid. Endast i undantagsfall — på grund av att konflikt kan råda mellan konkurslagens bestämmelser och en varselöverenskommelse — skall det finnas möjlighet att utge bidrag under varseltid, dock inte retroaktivt. Bidrag som utgår under varseltid skall dessutom alltid förenas med återbetalningsskyldighet, dvs. oavsett om verksamheten under bidragstiden lämnat överskott. Med hänvisning till det anförda och de tidigare redovisade överläggningarna om effektivisering av varselsystemet avstyrker utskottet motionen i förevarande del. Utskottet godtar propositionen i motsvarande avsnitt.

Det föreslagna stödet bör enligt propositionen vara inriktat på företag av en viss storlek. Departementschefen förordar som gräns företag som har lägst 50 anställda, inkl. företagsledning. Därjämte skall det vara möjligt att i undantagsfall lämna bidrag till företag med färre anställda.

I den aktuella motionen yrkas att begränsningen beträffande antalet anställda skall tas bort så att det blir möjligt att lämna bidrag till företag oavsett storlek. Motionärerna anför att anställda i små företag drabbas minst lika hårt vid omställningar som anställda i stora företag och att det därför inte kan accepteras att skillnad görs mellan de olika fallen.

Såsom tidigare framhållits är det föreslagna bidragssystemet ett arbetsmarknadspolitisk! instrument vars ändamålsenlighet skall bedömas

InU 1972:12

i förhållande till andra metoder när det gäller att i det enskilda fallet skapa rådrum i nedläggningssituationer. Bidraget skall vara ett komplement när hittillsvarande medel inte är tillräckliga. Praktiska skäl bör med hänsyn till det anförda vara utslagsgivande vid utformning av reglerna. Såsom framhålls i propositionen är behovet av det föreslagna stödet generellt sett mindre vid nedläggning av företag med ett ringa antal anställda. I allmänhet torde arbetsförmedlingen ha resurser att med kort rådrum klara sådana situationer. Enligt utskottets mening kan det med hänsyn härtill vara ändamålsenligt att sätta en gräns vid 50 anställda. Detta hindrar inte att — som propositionen också förutsätter — undantag bör kunna göras från huvudregeln. Detta har giltighet särskilt för orter där alternativ sysselsättning är svår att uppbringa. Det kan gälla mindre orter och orter med ensidigt näringsliv. Konjunkturläget bör också vägas in vid bedömningen. Utskottet förutsätter med hänvisning till det anförda att möjligheterna till en elastisk tillämpning av regeln om 50 anställda kommer att tillvaratas. Utskottet biträder alltså propositionens förslag i den förevarande frågan, och motionen i motsvarande del bör således inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

1 propositionen behandlas också systemet med att arbetsmarknadsstyrelsen arrenderar en industriell anläggning, som hotas av nedläggning, för att ge arbetsmarknadsorganen tillfälle att medverka till en långsiktig lösning av de anställdas sysselsättningsfrågor. Företagsarrende av det slaget medför problem av bl. a. arbetsrättslig art. Departementschefen anser att med hänsyn bl. a. därtill bör den metoden tillgripas endast i rena undantagsfall, då det föreligger synnerliga skäl att välja den formen för att åstadkomma ökat rådrum. Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot de i propositionen framlagda riktlinjerna.

I motionen 1972: 1621 av herr Levin (fp) tas upp ett förslag som faller utanför de av departementschefen uppdragna riktlinjerna för stöd till nedläggningshotade företag. Motionären vänder sig mot att propositionen tar sikte på endast företag som gått i konkurs eller tvingats till likvidation. Läget för anställda kan bli lika besvärligt i fall då ett företag läggs ned efter att ha bytt ägare och då köparens verkliga motiv för förvärvet är att bli av med en konkurrent. För att förebygga sådana situationer föreslår motionären att samhället får befogenheter och resurser att träda i köparens ställe. Motionären vill att riksdagen skall uttala sig för ”någon form av hembudsskyldighet resp. samhällelig interventionsrätt” i det aktuella fallet.

Det av motionären framlagda förslaget som innebär statlig förköps -

InU 1972:12

rätt vid vissa företagsöverlåtelser går långt utöver propositionens förslag. Åtskilliga invändningar kan enligt utskottets mening resas mot motionärens förslag som inte är närmare utvecklat. Det torde sålunda vara mindre vanligt, och än sällsyntare torde det bli om motionärens förslag genomförs, att det i samband med en företagsöverlåtelse är öppet deklarerat eller i övrigt klarlagt att avsikten är att lägga ned det överlåtna företaget. Utskottet vill inte utesluta att det i framtiden kan bli aktuellt att samhället går in med nya typer av åtgärder i situationer av det slag som åsyftas i motionen. Utskottet är emellertid inte berett att i förevarande sammanhang förorda en utredning, som i så fall blir nödvändig. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen. Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:1620,

2. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1622 bifaller proposition 1972: 64,

3. att riksdagen avslår motionen 1972: 1621.

Stockholm den 16 maj 1972

På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Fridolfsson (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Fransson (c), Nygren (s) och Ekinge (fp).

Reservation

av herr Lorentzon (vpk) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”Propositionen är belysande för svagheten i vårt ekonomiska system. Det går aldrig att undvika att arbetstagarna kommer i kläm med den ryckighet och brist på planering som kännetecknar den s. k. biandekonomin. Men även om man godtar detta system framstår propositionens förslag med direktsubventioner till företagen som orimligt. Syftet med propositionen är att skapa rådrum vid företagsnedläggningar. Staten skall därför enligt förslaget ge ekonomiska bidrag till fortsatt drift till nedläggningshotade företag.

Det naturliga sättet att vinna tid i de aktuella situationerna är enligt utskottets mening ett effektivt varselsystem. Det minsta man kan be -

InU 1972:12

gära är att företag som ämnar lägga ned eller inskränka driften åläggs skyldighet att förvarna i så god tid att samhället får möjlighet att vidta åtgärder för att effektivt hjälpa den arbetskraft som ställs utan arbete. Mot denna bakgrund och då statssubventioner av det slag som förordas måste anses principiellt förkastliga avstyrker utskottet propositionen. Vid detta ställningstagande saknas anledning att gå in på yrkandena i motionerna 1972: 1621 och 1972: 1622. Dessa avstyrks således.

Utskottet vill för sin del föreslå att regeringen snarast lägger fram förslag om ett effektivare varselsystem. Det bör övervägas om ett sådant system skall kombineras med lagstadgad uppsägningstid gentemot anställda. Företagen skall bli skyldiga att även om de lägger ned verksamheten betala lön till anställda under viss tid — som riktpunkt bör gälla sex månader — så att det blir möjligt att finna alternativa sysselsättningar. I den mån varsel eller uppsägning inte fullgörs enligt gällande bestämmelser bör sanktioner riktas mot den felande företagaren. Skulle ekonomiska tillgångar saknas för utbetalning av löner bör företagen såsom kollektiv få svara för kostnaderna. Ett avgiftssystem liknande det som finns för finansiering av den statliga lönegarantin vid konkurs bör prövas.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1620 dels avslår propositionen 1972: 64 samt motionerna 1972: 1621 och 1972:1622,

dels begär att Kungl. Maj:t i enlighet med vad utskottet anfört snarast lägger fram förslag till åtgärder för att skapa ökat rådrum vid företagsnedläggningar.”

MARCUS BOKTR. STHLM t »72 7100SB