Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om stärkt skydd mot samhälisfarliga arbetskonflikter inom den offentliga sektorn
Inrikesutskottets betänkande nr 18 år 1972
InU 1972:18
Nr 18
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om stärkt skydd mot samhälisfarliga arbetskonflikter inom den offentliga sektorn.
Motionen
I motionen 1972: 1383 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Boo (c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en parlamentarisk utredning med representation från samtliga arbetsmarknadsparter på det offentliga området med uppgift att förutsättningslöst och parallellt med pågående huvudavtalsförhandlingar pröva nödvändiga åtgärder i syfte att stärka allmänhetens skydd mot samhälisfarliga arbetsmarknadskonflikter inom den offentliga sektom.
Regler om skydd mot samhälisfarliga konflikter
Frågan om möjligheterna att undvika stridsåtgärder av samhällsfarligt slag var ett av de centrala problemen i samband med att de offentliga tjänstemännen år 1965 tillerkändes rätt att tillgripa strejk.
Frågan löstes genom att man i princip godtog samma ordning som råder på den enskilda arbetsmarknaden. Det överlämnades i första hand åt parterna att lösa problemen genom särskilda nämnder, av vilka de viktigaste är statstjänstenämnden på den statliga och centrala nämnden på den kommunala sidan. För den händelse att oacceptabla konflikter trots allt uppstod förutsattes vid lagstiftningens införande att staten skulle kunna ingripa genom särskild för ändamålet stiftad lag.
Reglerna om statstjänstenämnden är intagna i ett huvudavtal, det s. k. Slottsbacksavtalet, som har Saltsjöbadsavtalet från år 1938 såsom mönster. Nämnden består av fyra ledamöter från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. För att vara beslutför skall nämnden vara fulltalig. Nämndens uppgift är att på begäran av part pröva om konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner. Om nämnden finner att så är fallet, skall den hemställa till part att undvika, begränsa eller häva konflikten. Nämndens utslag är en rekommendation som i och för sig inte binder part. I nämnden har varje ledamot en röst. Detta kan leda till att de olika sidorna får lika röstetal, varvid nämnden ej kan avge något utlåtande.
Under tid då nämnden prövar frågan om konflikts samhällsfarlighet får varslade stridsåtgärder ej utlösas. Sedan tre veckor förflutit efter det en fråga hänskjutits till nämnden är part dock inte längre skyldig
1 Riksdagen 1972.18 sami. Nr 18
InU 1972:18
uppskjuta konflikten. Vid sidan om den förlängda varseltiden gäller den ordinarie varseltiden om en vecka som alltid skall föregå arbetsinställelse.
Förarbeten till 1965 års lagstiftning
I den departementspromemoria som ligger till grund för propositionen (1965: 60) om statstjänstemännens förhandlingsrätt föreslogs att frågan om skydd mot samhällsfarliga konflikter skulle lösas genom avtal, varvid förutsattes en lösning efter de riktlinjer som huvudavtalen sedermera kom att innehålla.
Remissinstanserna godtog i allmänhet denna lösning men tveksamhet yppades från en del håll. Riksdagens justitieombudsman betecknade det sålunda som otillfredsställande att statstjänstenämndens utlåtande ej var bindande för parterna. Han framhöll vidare beträffande möjligheten att tillgripa tjänstepliktslagstiftning att om staten skall äga att genom sådan lagstiftning genomdriva fullgörandet av tjänsteuppgifter talar starka skäl för att lönevillkoren fastställs genom obligatoriskt skiljenämndsförfarande. Ett sådant förfarande borde ej begränsas till det fallet att tjänstepliktslagstiftning verkligen kom till stånd utan kunna tillgripas så snart parterna enats om att en viss stridsåtgärd var samhällsfarlig. JO anförde i sammanhanget vidare:
Med ett system av nu skisserad art torde beträffande sådana områden, där konflikter ej kan godtagas, ändå kunna sägas föreligga något av den balans mellan staten och dess tjänstemän som får anses utgöra förutsättning för att ett kollektivavtalssystem skall vara motiverat och kunna fungera på avsett sätt. — På de områden, där stridsåtgärder blir uteslutna, blir det ändå viss jämbördighet, om frågan om anställningsvillkoren vid bristande enighet vid avtalsförhandlingar måste hänskjutas till skiljenämnd. Utan en dylik ordning torde statens övervikt i avseende å maktställning — som ju då skulle avse även ekonomiska förhållanden som typiskt sett utgör det centrala avtalsområdet — vara så accentuerad att man måste fråga sig om kollektivavtalsreglering bör förekomma för tjänstemän på här berörda områden. Under hänvisning till det anförda vill jag ifrågasätta om man icke borde överväga att redan nu införa lagstiftning om obligatoriskt skiljenämndsförfarande i fråga om sådana arbetskonflikter på den offentliga arbetsmarknaden som skulle vara samhällsfarliga. Att i förväg genom lagstiftning precisera vilka arbetskonflikter, som är att hänföra till de samhällsfarliga, lär dock icke låta sig göra, varför på nyss antytt sätt en bedömning från fall till fall torde bli erforderlig.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg att huvudavtalets bestämmelser om skydd mot samhällsfarliga konflikter icke var helt tillfredsställande och anförde härom bl. a.
I första hand kan erinran göras mot avfattningen av den fråga som statstjänstenämnden skall ha att besvara; denna är alltför vagt angiven och ej helt adekvat. Den i avtalet använda formuleringen att konflikt är
InU 1972:18
ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner synes icke tillräckligt klart precisera vilka områden som måste betraktas som otillåtna för stridsåtgärder. Vissa samhällsfunktioner, t. ex. transportväsendet, är, ehuru de måste anses viktiga, icke i detta hänseende av annat slag än enskilt bedriven industriell verksamhet; deras lamslående har främst en ekonomisk innebörd. Annan statlig eller kommunal verksamhet kan, trots att den samhälleliga funktionen icke är framträdande utan verksamheten snarare är servicebetonad, vara sådan att arbetsinställelse ur humanitära synpunkter är helt otänkbar; hit hör framför allt en rad medicinska vårdområden och grenar av socialvården. Såsom slående exempel kan nämnas omhändertagande av trafikskadade, förlossningsvård, mentalsjukvård och åldringsvård. Vissa samhällsfunktioner, t. ex. brandberedskap och epidemisjukvård, är sådana att arbetsinställelse kan leda till mycket betydande skador utöver den närmast aktuella situationen.
Avslutningsvis framhöll hovrätten i denna del, att frågan om stridsåtgärds samhällsfarlighet var av så stor betydelse, att de i huvudavtalet upptagna bestämmelserna om statstjänstenämnden i nu angivna hänsesende måste anses otillräckliga. Hovrätten föreslog, att huvudavtalet i dessa delar icke skulle godkännas och att det i stället genom lag skulle uppdras åt arbetsdomstolen att på parts yrkande pröva om användande av stridsåtgärd måste anses otillåtligt.
I den lagrådsremiss som föregick propositionen om statstjänstemännens förhandlingsrätt anförde föredragande departementschefen bl. a.:
På den privata arbetsmarknaden erkännes lockout och strejk som legitima medel att öva påtryckning i fackligt syfte. Även inom den offentliga sektorn är arbetsinställelse tillåten som fackligt stridsmedel i intressetvist såvitt gäller kollektivavtalsanställda arbetstagare. Som exempel på offentliga arbetsområden med övervägande kollektivavtalsanställd personal må nämnas försvarets och televerkets verkstäder samt kommunala gas- och elverk, renhållningsverk och kommunikationsinrättningar. Det skall ej fördöljas att det offentliga tjänstemannaområdet är speciellt ömtåligt för sådana stridsåtgärder som lockout och strejk. Dels är den offentliga tjänsteverksamheten till sin natur sådan att arbetskonflikter inom densamma i särskilt hög grad drabbar utomstående. Dels kan fackliga aktioner riktade mot ett fåtal nyckelposter inom den offentliga tjänsten mer eller mindre lamslå hela verksamhetsfält; risken för sådana aktioner, vilka ej behöver medföra stora ekonomiska påfrestningar för organisationerna, kan vara större än risken för arbetsinställelse som omfattar ett stort antal arbetstagare. Frågan vilka begränsningar i rätten att vidtaga stridsåtgärder som med hänsyn till de nu anförda omständigheterna kan böra övervägas utgör en del av det problemkomplex som brukar sammanfattas i spörsmålet om skydd mot s. k. samhällsfarliga konflikter.
Statens och kommunernas verksamhet kan uppenbarligen ej tillåtas bli försatt ur spel. Samhället måste äga medel att värja sig mot konflikter, som skulle kunna äventyra rikets säkerhet eller medborgarnas trygghet till liv och egendom, vården av sjuka, omhändertagna och andra behövande eller medföra allvarliga rubbningar i samhällsekonomien eller folkförsörjningen. Men konflikter med sådana verkningar kan förekomma även på den enskilda arbetsmarknaden. I och för sig torde en strejk inom den av stat eller kommun bedrivna verksamheten ej behöva medföra
lf Riksdagen 1972.18 sami Nr 18
InU 1972: 18
större faror för det allmänna än en omfattande arbetskonflikt vid exempelvis enskilda företag för produktion eller distribution av livsmedel, bränsle och andra livsförnödenheter eller en arbetsinställelse av ett fåtal tjänstemän i nyckelpositioner vid sådana företag. Skillnaden mellan offentlig och enskild verksamhet i fråga om sårbarhet vid arbetskonflikter synes vara mera en gradskillnad än en artskillnad. Vid en bedömning av spörsmålet med vilka medel samhället bör skydda sig mot samhällsfarliga konflikter bör därför, såsom förhandlingsrättsutredningen anmärkt, principiell skillnad ej göras mellan allmän och enskild verksamhet.
Jag vill i detta sammanhang erinra om de försök som gjordes på 1930- talet att genom i förväg stiftad lag förhindra samhällsfarliga konflikter. Som bekant skrinlädes dessa försök, sedan den privata arbetsmarknadens huvudorganisationer — Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen — genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet 1938 överenskommit om åtgärder till förebyggande av sådana konflikter. Till grund för detta avtal låg en av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt hävdad uppfattning att — så länge deras organisationer var beredda att beakta jämväl de allmänt samhälleliga intressen som var förknippade med deras verksamhet — de åtgärder, som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, naturligast och lämpligast borde vidtagas av organisationerna själva. Det gjordes vidare gällande att behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt beror av omständigheterna i det särskilda fallet och att någon annan utväg därför ej synes finnas än att låta avvägningen av de intressen som här står mot varandra äga rum i varje konfliktsituation för sig. Från bl. a. dessa utgångspunkter inrättades arbetsmarknadsnämnden såsom ett arbetsmarknadsparternas eget organ för prövning från fall till fall av fråga om undvikande, begränsande eller hävande av arbetskonflikt, som inverkar störande på samhällsviktiga funktioner. Det lär väl numera allmänt anses, att Saltsjöbadsavtalet innebar en även för samhället i vidaste mening tillfredsställande lösning. Erfarenheterna från de arbetsområden där lockout och strejk är tillåtna har givit belägg för den ansvarsmedvetenhet varmed de stora organisationerna utnyttjar sina maktresurser. Det finnes ej anledning antaga annat än att denna ansvarskänsla präglar även de offentliga tjänstemännens organisationer. Härom vittnar för övrigt de preliminära huvudavtal som staten och kommunförbunden — efter mönster av Saltsjöbadsavtalet — träffat med dessa tjänstemäns huvudorganisationer och som är avsedda att träda i kraft samtidigt med en ny förhandlingsrätt.
Enligt dessa avtal må icke i något fall arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtagas på arbetstagarsidan utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande huvudorganisation. Om part förmenar, att en konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner, äger han påkalla förhandling med motparten i syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Avsikten med sådan förhandling är att parterna skall i första hand själva söka komma överens om vilka arbetsuppgifter som med hänsyn till utomstående måste utföras och svara för att sådant arbete blir utfört. Kan enighet ej uppnås, äger part hänskjuta till en särskild nämnd — statstjänstenämnden på det statliga området och den centrala nämnden på det kommunala — att pröva om konflikten är samhällsfarlig. Finner nämnden detta vara fallet, skall den hemställa till parterna att undvika, begränsa eller häva konflikten. Fredsplikt råder under två veckor från
InU 1972:18
det frågan hänskjutits till nämnden, och nämnden kan, om den behöver rådrum, förordna om ytterligare en veckas uppskov. Visserligen finns det inga formella garantier för att nämnden skall kunna fatta beslut; den är nämligen paritetiskt sammansatt och varje ledamot har en röst. Ej heller är partema rättsligt förpliktade att följa nämndens rekommendationer. Men enligt min mening innebär dessa avtal, som vilar på förtroende för organisationernas vilja och förmåga att under ansvar utöva sin maktställning, ändock avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom det offentliga tjänstemannaområdet. Särskilt vill jag framhålla betydelsen av den utsträckta fredsplikt efter förhandlingssammanbrott, som parterna underkastat sig och som möjliggör ingående överväganden om verkningarna av en förestående konflikt. Det hade enligt min mening icke varit lämpligt att låta nämnden med för parterna bindande verkan avgöra, huruvida en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen kan tillåtas eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet bör det vara statsmakterna förbehållet att bestämma därom. Ingen ifrågasätter Kungl. Maj:ts och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen.
Vid granskningen av förslagen till tjänstemannalagar betecknade lagrådet det som en brist att förutsättningarna för tillgripande av en tjänstepliktslagstiftning inte blivit närmare reglerade. En beredskapslag, som angav formerna och de allmänna principerna för sådana tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet som i undantagsfall kunde bli nödvändiga, skulle enligt lagrådet utgöra ett värdefullt komplement till de föreslagna tjänstemannalagarna.
I propositionen vidhöll departementschefen sitt tidigare ställningstagande. Han framhöll, att en beredskapslag skulle kunna försvaga organisationernas vilja och förmåga att när de utnyttjde sina maktresurser ta hänsyn till andra intressen än medlemmarnas och att en sådan lag därför skulle komma att motverka sitt syfte.
I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i två likalydande motioner (I: 719 och II: 840) att de föreslagna tjänstemannalagarna skulle kompletteras med en beredskapslag som angav formerna och de allmänna principerna för tvångsingripanden i fall av samhällsfarliga konflikter.
I sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets utlåtande (1965: 1) yttrades bl. a., att den utsträckta fredsplikt som gäller sedan fråga om stridsåtgärd hänskjutits till nämnden är värdefull. Att personalorganisationerna ingått dessa huvudavtal synes enligt utskottets mening vara ett bevis för deras vilja att handlägga frågan om stridsåtgärder under ansvar. Med hänsyn till erfarenheterna av dessa avtal på den enskilda arbetsmarknaden bedömer utskottet inte riskerna för samhällsfarliga konflikter på det offentliga området vara så uppenbara, att behov av en beredskapslag föreligger. Enligt utskottets mening kan en beredskapslagstiftning vara till nackdel från vissa synpunkter. Det är således inte otänkbart att en sådan lagstiftning skulle kunna motverka det syfte man eftersträ -
IuU 1972:18
var, nämligen att underlätta ett ställningstagande till planerade stridsåtgärder och att förhindra uppkomsten av samhällsfarliga konflikter. Det är inte heller tilltalande att skapa en beredskapslagstiftning enbart för det offentliga området. En lagstiftning som täcker även den privata arbetsmarknaden skulle å andra sidan säkerligen stöta på betydande svårigheter. Därtill kommer att huvudavtalen synbarligen ingåtts i syfte att eliminera behovet av beredskapslagstiftning, ty Saltsjöbadsavtalets tillkomst har denna bakgrund. Ett bifall tili motionärernas förslag skulle därför enligt utskottets mening rubba grunden för huvudavtalen, som är så betydelsefulla för arbetsfreden. Utskottet avstyrkte därför förslaget om beredskapslagstiftning.
Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag (rskr 1965: 267).
Utvecklingen efter år 1965
Lagstiftningen om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt trädde i kraft den 1 januari 1966. På hösten samma år utbröt en konflikt i samband med de lärarlöneförhandlingar som då pågick. Konflikten berörde särskilt elever och föräldrar i hög grad. Den kom att fästa uppmärksamheten på en del speciella problem som är förknippade med omfattande konflikter inom den offentliga sektorn. De frågor om konfliktåtgärders samhällsfarlighet som uppstod löstes utan att statstjänstenämnden eller den centrala nämnden kopplades in. Parterna löste uppkomna frågor genom att de efter förhandlingar kom överens om dispenser från strejkerna och en avgränsning av lockouterna.
Är 1967 tillkallade chefen för dåvarande civildepartementet särskilda sakkunniga, den s. k. förhandlingsutredningen (riksdagsber. 1968: C 16), med uppgift att undersöka bl. a. hur förhandlingsrättssystemets olika delar fungerar i praktiken och att lägga fram de förslag till ändring i systemet som undersökningen kunde ge anledning till.
Med anledning av 1966 års konflikt fick JO ett stort antal anmälningar angående olika tillämpnings- och tolkningsfrågor som rörde förhandlingsordningen på det offentliga tjänstemannaområdet. I en PM den 25 september 1967 till Kungl. Maj:t ifrågasätter JO om det inte är befogat med en översyn av förhandlingsordningen i vissa avseenden. Han anser det sålunda angeläget att bestämmelserna om neutralitet och skyddsarbete förtydligas. Enligt JO kan det också ifrågasättas om det inte fordras en beredskapslagstiftning som i förväg reglerar myndigheternas verksamhet under av svår arbetskonflikt föranledda utomordentliga förhållanden. Han framhåller också att en sådan lag kan behövas av den orsaken att det är mindre tillfredsställande att skydd för vitala samhällsintressen skall behöva skapas genom en mer eller mindre improviserad lagstiftning. Kungl. Maj:t har överlämnat JO:s promemoria till förhandlingsutredningen.
InlTl972:18
e.
7 Den 28 december 1970 strandade förhandlingarna om 1971 års löner mellan statens avtalsverk och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S) varvid varslades om strejk för cirka 13 000 medlemmar fr. o. m. den 11 januari 1971. I detta sammanhang hade statstjänstenämnden sitt första sammanträde som gällde TCO-S:s varsel beträffande bl. a. postgiropersonal. Nämnden förklarade sig inte kunna avge något utlåtande i saken, eftersom majoritet för en ståndpunkt i saken inte hade kunnat nås bland nämndens ledamöter. Inom den kommunala sektom utlöste Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) strejk den 1 februari 1971. På den statliga sidan utlöstes strejk den 5 februari 1971 av SACO och Statstjänstemännens riksförbund (SR). Statens avtalsverk, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet svarade med lockout. Konflikterna utvidgades sedan alltmer på både den statliga och den kommunala sektorn. Till statstjänstenämnden och den centrala nämnden hänsköts en rad frågor huruvida olika konfliktåtgärder var ägnade att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner. I de fall nämnderna kommit fram till att en åtgärd var att anse som samhällsfarlig respekterades dess utlåtande av parterna.
I prop. 1971: 50 föreslog chefen för inrikesdepartementet riksdagen att anta en lag enligt vilken Kungl. Maj:t bemyndigades att för en tid av högst sex veckor förordna att kollektivavtal, som senast ägde tilllämpning mellan parterna i en arbetskonflikt, på nytt skulle äga giltighet som sådant avtal. En förutsättning för ingripande skulle vara att det vidtagits stridsåtgärd som hotade väsentliga medborgarintressen.
I propositionen anförde föredragande departementschefen bl. a.:
Beträffande de nu pågående konflikterna på den offentliga sektorn är det uppenbart att mycket allvarliga verkningar redan kan skönjas. Sysselsättningen inom industrin hotas på olika sätt, bl. a. genom inskränkningarna i godstrafiken på järnvägarna och genom utebliven handläggning av olika ärenden som rör industriföretag hos statliga och kommunala myndigheter. Bostadsproduktionen försenas och fördyras av att plan- och byggnadsärenden inte kan prövas och avgöras hos kommuner och länsstyrelser. Arbetsnedläggelser bland offentligt anställda ingenjörer och arkitekter kan komma att försena och fördyra kraftverksbyggen och andra stora byggnadsprojekt med ofrånkomliga följder för sysselsättningen. Ett betydande antal arbetstagare har redan friställts på grund av konflikterna och det är risk för att tusentals arbetstagare inom olika näringsgrenar kommer att bli permitterade inom kort.
Konfliktåtgärderna på det sociala området innebär, även om man beaktar hittills medgivna dispenser, att många kommuner kommer att få svårt att klara handläggningen av socialvårdsärenden. Härtill kommer att permitteringar på grund av övriga konfliktåtgärder kan komma att ställa ökade krav på socialvården. För enskilda människor som är beroende av t. ex. barnavårdens, nykterhetsvårdens och socialhjälpens insatser förvärras situationen snabbt ju längre konflikten drar ut på tiden.
Inom utbildningsväsendet berörs omkring 700 000 elever av konflik -
InU 1972: 18
ten. Under en utdragen konflikt minskar effektiviteten i de självstudier, som hittills kunnat bedrivas, med allvarliga rubbningar i studieprogrammen som följd. Särskilt utsatta är de vuxenstuderande, inte minst genom att förseningar i studierna kan få ekonomiska konsekvenser. Jag vill framhålla att den strejk inom den medicinska utbildningssektorn som SACO och Sveriges läkarförbund utlöst, om den får fortsätta, kan leda till en kännbar begränsning av sjukvårdsresurserna.
Under strejken vid statens jordbruksnämnd har de överläggningar som påbörjats mellan nämnden, konsumentdelegationen och jordbrukets förhandlingsdelegation legat nere eftersom kalkyler och annat underlag för överläggningar inte kunnat presteras. Den nu gällande prisregleringen på jordbruksprodukter avser innevarande budgetår. För tiden därefter måste vårriksdagen således fastställa nya grunder för bestämmelser för prisregleringen.
Jag skall inte fullfölja denna genomgång. Vad jag sagt i saken måste ses mot bakgrunden av att konflikterna på den offentliga sektorn kan väntas dra ut åtskilligt på tiden om statsmakterna inte ingriper. Om konflikten fortsätter ytterligare i flera veckor, kommer svårigheterna för enskilda människor som inte är indragna i konfikten att snabbt förvärras. Jag vill också erinra om att de verkningar av konflikterna som drabbar tredje man med särskild kraft träffar dem som även i andra sammanhang är mest utsatta. Den minskade sysselsättningen inom industri- och bostadsproduktionen går i första hand ut över dem som har den sämsta anställningstryggheten. Den inställda persontrafiken på järnvägarna skapar störst svårigheter för familjer med låga inkomster och utan tillgång till bil. Störningar i samhällets sociala service upplevs starkast av låginkomsttagare och andra som i särskilt hög grad är beroende av denna service. Skolkonfliktens verkningar är mest kännbara för familjer där föräldrarna har minst möjligheter att själva ta sig an barnen och ordna för dem.
Det framgår av min skildring av läget att statsmakterna inte längre kan stå overksamma. Tidpunkten har kommit då regering och riksdag måste ingripa med lagstiftningsåtgärder för att hindra ytterligare skadeverkningar för tredje man. Därvid är att märka att de nu pågående konflikterna äger rum i ett skede då förhandlingarna på arbetsmarknaden är långt ifrån avslutade. Det kan beräknas dröja minst en månad innan parterna är framme i slutskedet.
Med stöd av den sålunda antagna lagen (1971: 43) om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal meddelade Kungl. Maj:t genom kungörelsen (1971: 44) om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal förordnande enligt lagen med giltighet t. o. m. den 23 april 1971.
I maj och juni 1971 träffades uppgörelse för en treårsperiod på den offentliga sektorn. SR och SACO deltog dock inte i uppgörelsen inom det statliga området.
I juni 1971 sade SACO upp Slottsbacksavtalet och påkallade förhandlingar om ett nytt avtal. Till följd av konstruktionen på avtalet gäller uppsägningen för samtliga avtalsslutande parter. Avtalets giltighetstid har därefter förlängts till utgången av år 1972. Förhandlingar om ett nytt huvudavtal pågår mellan parterna.
InU 1972:18
9 Utskottet
I samband med att stats- och kommunaltjänstemännen år 1965 tillerkändes strejkrätt infördes efter mönster från den allmänna arbetsmarknaden ett system som innebär att parterna på arbetsmarknaden i första hand själva har ansvaret för att inte samhällsfarliga arbetskonflikter uppstår. I huvudavtal föreskrevs bl. a. att särskilda nämnder bestående av representanter till lika antal för arbetsgivar- och arbetstagarsidan skulle inrättas. De viktigaste nämnderna är statstjänstenämnden för det statliga och centrala nämnden för det kommunala området. Nämndernas uppgift är att avge utlåtande huruvida stridsåtgärd otillbörligt stör viktiga samhällsfunktioner. En nämnd kan rekommendera part att undvika, begränsa eller häva konflikt. Under tid då fråga är föremål för nämndens prövning — intill en tidrymd av tre veckor — får den aktuella stridsåtgärden inte utlösas.
Mot bakgrund av 1970 års konflikt på den offentliga arbetsmarknaden med åtföljande lagstiftning mot pågående stridsåtgärder hävdar motionärerna att det år 1965 skapade systemet inte håller måttet. De anser att det bör finnas ett gemensamt intresse bland parterna på arbetsmarknaden och statsmakterna att undersöka vilka förutsättningar det finns att förbättra det nuvarande systemet så att samhällsfarliga konflikter så långt möjligt undviks i framtiden. Med hänsyftning på de förhandlingar som pågår om ett nytt huvudavtal uttalar motionärerna att frågan inte är ett spörsmål för enbart arbetsmarknadens parter. Dessa kan sålunda inte förutsättningslöst pröva olika lösningar i och med att lagändringar ligger utanför deras kompetens. Motionärerna yrkar därför att en parlamentarisk utredning med representation för berörda arbetsmarknadsparter skall tillsättas för att parallellt med pågående huvudavtalsförhandlingar pröva nödvändiga åtgärder i syfte att stärka allmänhetens skydd mot samhällsfarliga arbetsmarknadskonflikter inom den offentliga sektorn.
Utskottet kan i allt väsentligt instämma i det bakomliggande resonemanget i motionen. Även om det gällande huvudavtalet på det statliga området på det sättet fungerat enligt intentionerna från år 1965 att statstjänstenämndens utslag respekterats av parterna, visade sig under 1970 års avtalsrörelse nämndens existens och sätt att verka inte vara en tillräcklig garanti mot ur samhällets synpunkt oacceptabla arbetskonflikter. Genomförandet av lagstiftning som temporärt förbjöd stridsåtgärder bekräftar på sitt sätt detta förhållande. Såsom motionärerna anför torde det inte minst ligga i löntagarorganisationernas intresse att få införd en ordning som förhindrar att samhället återkommande tvingas tillgripa lagstiftning för att stoppa stridsåtgärder.
Som tidigare nämnts förhandlar sedan en tid avtalsverket med huvud -
InU 1972:18
organisationerna på den statliga sektorn om ett nytt huvudavtal. Enligt utskottets mening är det i nuvarande läge mindre lämpligt att, som motionärerna yrkar, tillsätta en offentlig utredning som parallellt med parternas förhandling skall utreda frågorna. I stället bör statsmakterna avvakta resultatet av förhandlingarna innan ställning tas till vilka åtgärder som bör vidtas. Mot bakgrund av vad som passerat under de år konflikträtt funnits på den offentliga arbetsmarknaden finns det anledning räkna med att parterna känner ett stort ansvar för att ett för samhället acceptabelt resultat uppnås. Även om ändringar i lagstiftningen faller utanför parternas kompetens föreligger inte något hinder mot att de anmäler behov av sådana förändringar, därest det enligt deras mening skulle underlätta en lösning av problemen.
Mot bakgrund av det anförda är utskottet i nuvarande läge inte berett att förorda en offentlig utredning av det slag motionärerna begär.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1972: 1383.
Stockholm den 24 oktober 1972
På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Fransson (c) och Ekinge (fp).
Reservation
beträffande motiveringen av herr Lorentzon (vpk) som anser att utskottets yttrande fr. o. m. den del som börjar på s. 9 med ”Utskottet kan” och slutar på följande sida med ”motionärerna begär” bort ha följande lydelse:
Utskottet är principiell motståndare mot lagstiftning som begränsar arbetstagares rätt att använda stridsmedel i arbetskonflikt. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet den av motionärerna begärda utredningen.
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 972 720058