Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om återinförande av allmän prisreglering

Näringsutskottets betänkande nr 6 år 1972

NU 1972:6

Nr 6

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om återinförande av allmän prisreglering.

Ärendet

I motionen 1972:96 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen skall hemställa

1. att lagen om allmän prisreglering skyndsamt åter sätts i kraft med priserna av den 31 december 1971 som stoppriser,

2. att ytterst stor restriktivitet visas vid beviljande av dispenser från denna lag,

3. att existerande lagar och institutioner används med full effektivitet mot överpriser och smygprishöjningar bl. a. genom kvalitetsförsämringar, samt

4. att regeringen framlägger förslag om skärpningar av dessa lagar. Motionen

Efter att ha erinrat om prisstegringarna under år 1971 och om de uttalanden om väntade prisstegringar under år 1972 som gjorts från industrins och handelns sida anför motionärerna att de lönarbetandes levnadsstandard hotas under 1972. De tillbakavisar uppfattningen att prisstegringarna har sin orsak i löneökningarna. Produktiviteten ökar enligt motionärerna vanligen snabbare än reallönerna, vilket innebär att vad som betalas ut i löner realt minskar per producerad enhet. Som orsak till prisökningarna anges i första hand att de stora företagen under kapitalismens nuvarande stadium dominerar ekonomin och att till följd härav priskonkurrensen efterträtts av konkurrens genom reklam och förpackningar, vilket fördyrar varorna. Dessutom anförs att statsapparatens ansvällning föranleder en prishöjande indirekt beskattning, som hårdast drabbar de lågavlönade och barnfamiljerna. Utöver de synliga prishöjningarna förekommer, sägs också i motionen, en dold prishöjning genom försämring av kvaliteten på många varor samt genom användning av sämre och billigare råvaror och framställningsprocesser vilka inte motsvaras av prissänkningar.

Prisstoppet hösten 1970 visade sig enligt motionärernas uppfattning vara en tämligen effektiv åtgärd, som dock förlorade verkan genom dispensgivning, genom höjning av mervärdeskatten och genom jordbruksstödets utformning. Sammanfattningsvis uttalar motionärerna att prisökningarna som avgörande orsak har monopolens dominans inom ekonomin och den till storfinansens krav anpassade statliga politiken.

1 Riksdagen 1972. 17sami. Nr 6

Kartong: Rubrik. Står: av återinförande. Rättat till: om återinförande

NU 1972:6

2 Allmänna prisregleringslagen och dess tillämpning åren 1970 och 1971

Allmänna prisregleringslagen (1956:236) är en fullmaktslag som ger Kungl. Maj:t möjlighet att under vissa förutsättningar införa olika former av prisreglering. Förutsättningarna för tillämpning av lagen anges i dess 1 §. Första och andra styckena av denna paragraf avser krig eller krigsfara. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att Kungl. Maj:t äger förordna om tillämpning av lagens bestämmelser om prisreglering även i det fall att av annan orsak än krig eller krigsfara ”uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket”. Sådant förordnande skall gälla för viss tid, högst ett år varje gång. Förordnandet skall underställas riksdagen inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session. Om underställning ej sker eller om riksdagen inte inom två månader från det underställningen skedde gillar förordnandet, är detta förfallet.

Bestämmelser om formerna för prisreglering finns i 2-9 §§ prisregleringslagen. Enligt 2 § kan i fråga om viss förnödenhet eller viss tjänst Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att visst pris skall gälla som högstpris, vilket inte får överskridas utan tillstånd. Enligt 3 § kan förordnas om stoppris, vilket innebär att det pris som tillämpades på en i förordnandet angiven dag inte får överskridas. Kompletterande regler om andra åtgärder i syfte att göra en prisreglering effektiv finns i 4—9 §§. Vidare finns straffbestämmelser m. m.

Genom kungörelse (1970: 5 11) i augusti 1970 förordnade Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen att 2—9 §§ samma lag skulle äga tillämpning till utgången av år 1970. Genom kungörelse (1970:553) i oktober 1970 förlängdes tillämpningstiden till utgången av mars 1971. Dessa förordnanden godkändes av riksdagen i december 1970 (prop. 1970:187, BaU 1970:75).

Med stöd av prisregleringslagen utfärdade Kungl. Maj:t dels i augusti

1970 kungörelse (1970: 512) om prisstopp på viktigare livsmedel, dels i oktober 1970 kungörelse (1970: 552) om allmänt prisstopp (ändrad 1970:562). Genom kungörelse (1971: 18) i februari 1971 begränsades prisstoppet till att gälla vissa angivna varor och tjänster, i första hand sådana av direkt betydelse för de enskilda konsumenterna. Samtidigt meddelade Kungl. Maj:t nya riktlinjer för prisstoppets tillämpning. I mars

1971 utfärdades kungörelse (1971:58) om fortsatt tillämpning av allmänna prisregleringslagen till utgången av år 1971. Detta nya förordnande godkändes av riksdagen i maj 1971 (prop. 1971:108, FiU 1971:26). Prisstoppets giltighetstid förlängdes i två etapper (1971:59, 1971:554) till 1971 års utgång. Ytterligare inskränkningar i prisstoppets omfattning gjordes dock flera gånger (1971:187, 1971:682, 1971:757).

Närmare redogörelser för allmänna prisregleringslagen och dess tillämpning lämnas i propositionerna 1970: 187 och 1971: 108.

INU 1972:6

3 Prisutvecklingen under år 1971 och prisutsikter för 1972

En redogörelse för prisutvecklingen under år 1971 lämnas i den preliminära nationalbudgeten för år 1972 (prop. 1972: 1 bilaga 1 finansplanen, bilaga 1 s. 144). Konsumentprisnivån beräknas ha gått upp från november 1970 till november 1971 med 6,8% och mellan genomsnittslägena för kalenderåren 1970 och 1971 med 7,4 %. Prishöjningarna fördelar sig ojämnt mellan olika delar av konsumtionen. Den största uppgången redovisas för livsmedelspriserna, vilka under den angivna perioden steg med 11,7%. Höjd mervärdeskatt medförde en uppgång av dessa priser i januari 1971 med närmare 6 %. I juli och augusti steg livsmedelspriserna på grund av jordbruksöverenskommelsen och de lättnader som samtidigt skedde i prisregleringen för distribution och förädling. Uppgången för tjänster, 8,4 %, förklarades främst av taxehöjningar inom post och tele samt i fråga om resor och transporter. För grupperna kläder och skor (9,5 %), inventarier och husgeråd (7,9 %) samt diverse varor (6,4 %) har priserna stigit huvudsakligen till följd av beviljade dispenser från prisstoppet. Prisstegringen för bränslen och drivmedel har inskränkt sig till 2,5 %, och för bostäder redovisas till följd av diskontosänkningarna under 1971 en prisnedgång med 4,8 %.

Enligt en prognos i den preliminära nationalbudgeten kan från december 1971 till december 1972 väntas ske en prisstegring med 4,1 %. Bland faktorer som medverkar härtill är lönekostnadsstegringarnas sannolika genomslag inom de från internationell konkurrens skyddade näringsområdena, speciella prisförändringar i anslutning till särskilda regler och beslut, avseende bl. a. bostäder och jordbruksprodukter, samt direkta återverkningar av den internationella prisutvecklingen.

Interpellationssvar rörande prisregleringen

I svar på en interpellation (1971:179) av herr Lorentzon (vpk) meddelade chefen för handelsdepartementet statsrådet Feldt den 10 december 1971 (prot. 1971: 145 s. 113) att regeringen inte avsåg att föreslå förlängning av tillämpningstiden för prisregleringslagen, som utgick den 31 december 1971. Som huvudmotiv för denna ståndpunkt angavs att regeringen inte ansåg en permanent prisreglering vara en effektiv metod att åstadkomma stabilitet och balans i samhällsekonomin. En långvarig prisreglering kunde medföra snedvridningar av produktion och distribution, samtidigt som det vore svårt att undvika prisstegringar i ett samhälle som eftersträvar full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. Dessutom erinrades om vårt lands starka beroende av konjunkturerna i omvärlden. Prisreglering bör, uttalade statsrådet, tillgripas bara temporärt i speciella situationer och får ses som ett komplement till finans- och penningpolitiska åtgärder. Erfarenheterna under den gångna tiden sades visa att ett relativt kortvarigt prisstopp kan ha gynnsamma effekter. Med hänvisning till det starka trycket från den internationella prisstegringen och kostnadsutvecklingen i det svenska näringslivet betecknades det som

1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 6

NU 1972:6

i hög grad troligt att reallöneökningen under år 1971 skulle ha blivit mindre om inte prisstoppet förelegat. Statsrådet fann det klart att kostnadsstegringar som inte kan kompenseras med produktivitetsförbättringar förr eller senare måste täckas genom prishöjningar. Ett ovillkorligt prisstopp skulle innebära att bl. a. de som sysselsätts inom handeln och jordbruket inte skulle kunna räkna med ökade inkomster. Det ekonomiska läget bedömdes i svaret som avsevärt mindre inflationistiskt än läget hösten 1970. Mot bakgrund av det senaste årets erfarenheter ansågs det dock finnas skäl att noga följa utvecklingen på olika områden och att vidmakthålla en hög handlingsberedskap för att möjliggöra ett snabbt ingripande om tendenser till en inflationistisk utveckling på nytt skulle uppstå. Det meddelades att regeringen ämnade ge statens pris- och kartellnämnd i uppdrag att med särskild uppmärksamhet övervaka utvecklingen av priser och marginaler inom produktion och handel, vilket redan skedde på områden som tidigare undantagits från prisstoppet. Det skulle åligga nämnden att hålla såväl regeringen som allmänheten underrättad om utvecklingen i dessa avseenden och att om behov uppstod föreslå lämpliga åtgärder. Statsrådet anmälde också sin avsikt att låta verkställa en översyn av prisregleringslagstiftningen. Det kan t. ex., framhölls det, finnas behov av att sätta lagen i tillämpning och införa prisreglerande åtgärder på ett begränsat varu- eller tjänsteområde utan att, såsom lagen nu uttrycker det, betydande fara föreligger för allvarlig stegring av det allmänna prisläget i riket.

Den 4 februari 1972 besvarade statsrådet Feldt åter en interpellation (1972:8) av herr Lorentzon angående åtgärder mot prisstegringar. I interpellationen frågades om statsrådet var beredd att ”med anledning av den skrämmande prisutvecklingen föreslå regeringen omedelbart införande av allmänt prisstopp”, vilka medel statsrådet om så inte var fallet avsåg att vidta för att hejda de starka prisstegringarna och om statsrådet var beredd att låta den aviserade utredningen om prisregleringslagen även överväga formerna för ingripanden i syfte att uppnå prissänkningar i fall då konstaterade överpriser tillämpats.

I svaret anfördes att det kunnat förutses att vissa prisstegringar skulle inträffa omedelbart efter prisstoppets upphörande. Dessa prisstegringar förklarades till största delen av de från den 1 januari 1972 höjda jordbrukspriserna, vilka beräknades slå igenom på konsumentprisindex med ca 0,4 %. Även om prisstopp fortfarande förelegat hade, anfördes vidare i svaret, förädlings- och distributionsleden behövt få kompensation för prishöjningar av detta slag, valjämte solidariteten med de lågavlönade krävde att man finge acceptera vissa prishöjningar som ett resultat av avtalsuppgörelserna. Statsrådet hänvisade till att statens pris- och kartellnämnd fått i uppdrag att upprätthålla en utvidgad och intensifierad prisövervakning och erinrade om att näringslivets huvudorganisationer liksom Kooperativa förbundet utfäst sig att verka för att medlemmarna

NU 1972:6

iakttar största möjliga återhållsamhet vid prissättningen. Mot bakgrund härav ansågs för närvarande inte föreligga skäl för att på nytt införa allmänt prisstopp. Vad angår den sista punkten i interpellationen framhölls att prisregleringslagen redan i sin nuvarande utformning ger möjlighet att framtvinga prissänkningar. Utredningen — som beräknades bli klar under år 1972 — skulle därför inte gälla metoderna för prisreglering utan förutsättningarna för att sätta lagen i kraft.

Nuvarande prisövervakning

När Kungl. Maj:t i samband med begränsningen av prisstoppet i februari 1971 föreskrev att statens pris- och kartellnämnd (SPK) skulle övervaka priser och marginaler för sådana varor och tjänster som inte föll under prisstoppet införde SPK ett anmälningsförfarande som berörde de producenter, grossister, importörer och detaljister som fick särskild anmaning från SPK. Förfarandet begränsades till att omfatta huvudsakligen konsumentvaror. Systemet baserades i hög grad på uppgifter från organisationer, föreningar och leverantörer som utger cirkapriser, kalkylerings- eller prisrekommendationer. Dessa hade att anmäla alla förändringar med pris- och marginalhöjande effekt.

Sedan Kungl. Majit uppdragit åt SPK att efter prisstoppets upphörande vid årsskiftet 1971 — 1972 upprätthålla en utvidgad och intensifierad prisövervakning tillämpar SPK det tidigare använda förfarandet för i princip samtliga varuområden.

I anslutning till Kungl. Maj:ts beslut att helt avveckla prisstoppet har Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukarnas riksförbund i ett gemensamt uttalande uppmanat sina medlemmar och medlemsorganisationer att medverka till att den övervakning av priser och marginaler som genomförs av SPK underlättas och att iaktta största möjliga återhållsamhet vid kalkylering och prissättning på varor och tjänster. Samma uppmaning har Kooperativa förbundet tillställt sina medlemsorganisationer.

Prisutvecklingen under januari 1972

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har den 16 februari 1972 framlagt en rapport om prisutvecklingen under januari 1972. I rapporten påpekas inledningsvis att det förutsetts att konsumentpriserna skulle kunna stiga i januari på grund av

dels gällande jordbruksavtal, enligt vilket jordbrukspriserna vid varje halvårsskifte uppjusteras med en procentsats motsvarande uppgången i konsumentprisindex rensad från påverkan från indirekta skatter, bostadskostnader och reglerade livsmedel,

dels fabrikantprishöjningar inom livsmedelsindustrin föranledda av jordbruksavtalet,

dels lönekostnadsökningar föranledda av bl. a. den del av arbetstids -

NU 1972:6

förkortningen som förlagts till 1972 och höjningen av vissa tjänstemannalöner den 1 januari 1972.

SPK framhåller att det stora antalet för konsumenterna väsentliga varor och tjänster, skillnader i varornas kvalitet och andra skäl gör det svårt att ge en rättvisande bild av prisutvecklingen. Prisändringar i januari redovisas genom dels en samlad bild av de områden där prishöjningar varit särskilt påtagliga, dels prisändringarnas genomslag i konsumentprisindex, dels sammanfattningar av utvecklingen på de centrala livsmedelsområdena och vissa andra för konsumenterna väsentliga områden. Det konstateras att de prishöjningar som inträffat under januari i hög grad varit koncentrerade till livsmedelsområdet. Den genomsnittliga höjningen av livsmedelspriserna (färsk fisk, frukt och grönsaker undantagna) uppgår till ca 2,5 %, varav ca 1,6 % kan hänföras till effekter av jordbruksavtalet, medan resterande 0,9 % till största delen härrör från övriga leverantörsprishöjningar och till en mindre del från höjda handelsmarginaler. Detta innebär bl. a. att handeln förstärkt sina öresmarginaler i viss utsträckning men samtidigt inte alltid tagit ut oförändrade procentuella marginaler. På övriga varuområden har prishöjningar genomförts för bl. a. toalettartiklar, tvätt-, disk- och rengöringsmedel, glas- och porslinsvaror, hushållsredskap, verktyg och andra järnhandelsvaror samt för tidningsabonnemang och elström. Orsakerna har här angivits vara producentprishöjningar föranledda av främst ökade lönekostnader och vissa råvaruprisstegringar. På tjänsteområdet har prishöjningar inträffat för bl. a. restaurangmåltider och hotellrum. Dessa prishöjningar beror i första hand på ökade lönekostnader och när det gäller restauranger även på höjda råvarukostnader föranledda av höjda livsmedelspriser.

De ökade lönekostnader som åberopats på olika varu- och tjänsteområden hänför sig i viss utsträckning till kommande löneökningar i februari och mars, vilka företagen alltså i förväg kompenserat sig för.

Även vissa prissänkningar har förekommit under januari, och priserna på stora områden, t. ex. matfett och kaffe, har varit oförändrade.

Sammantaget beräknas prisändringarna i januari på livsmedel, övriga varor och tjänster medföra en uppgång av den genomsnittliga prisnivån för den totala privata konsumtionen med ca 1 %. Denna höjning fördelar sig på ca 0,6 % för livsmedel, ca 0,2 % för övriga varor och ca 0,2 % för tjänster.

Prishöjningarna i vad gäller ”övriga varor” och ”tjänster” ryms enligt SPK inom ramen för den ovan nämnda prognos över prisutvecklingen som lämnats i den preliminära nationalbudgeten för år 1972. Detsamma är fallet för ”livsmedel” i vad gäller höjningen av livsmedelsindustrins och handelns marginaler. Effekten på livsmedelspriserna av enbart jordbruksavtalet beräknas utslaget på den totala privata konsumtionen höja den genomsnittliga prisnivån med 0,4 % under januari månad. Enligt gällande jordbruksavtal skall prishöjningar genomföras även den 1 juli 1972. Dessa beräknas bli så stora att de inte kan rymmas inom den ram av 0,5 % för hela år 1972 som i prognosen angivits för jordbruksprisernas inverkan på den genomsnittliga prisnivån.

NU 1972:6

7 Utskottet

Trots att prisstopp tillämpades för viktiga varugrupper ägde betydande höjningar av konsumentpriserna rum under år 1971. Särskilt steg priserna på livsmedel. Av statens pris- och kartellnämnds rapport om prisutvecklingen under januari 1972 framgår att priserna fortsatt att stiga efter årsskiftet, då prisstoppet upphörde. Att så skulle bli fallet har förutsagts i den prognos rörande konsumentprisnivån som finns i den preliminära nationalbudgeten för år 1972; den totala procentuella uppgången under året beräknas där till 4,1 %. En av de omständigheter som bidrar till att prisnivån stiger är jordbruksavtalets inverkan på livsmedelspriserna. Denna inverkan, som förutom vid årets början kommer att göra sig gällande vid halvårsskiftet 1972, bedöms medföra prishöjningar av sådan storlek att de inte ryms inom prognosens ram.

1 motionen, som väcktes innan prishöjningarna i januari hunnit konstateras, ställs med hänvisning till den för konsumenterna negativa prisutvecklingen krav på förnyat prisstopp och åtgärder i anslutning därtill för att komma till rätta med såväl öppna som dolda prishöjningar.

Chefen för handelsdepartementet har i ett par interpellationssvar under de senaste månaderna angivit de motiv som varit vägledande för regeringens beslut att inte föreslå fortsatt tillämpning av prisregleringslagen efter årsskiftet 1971-1972. Huvudmotivet har varit att en permanent prisreglering inte betraktats som en effektiv metod att åstadkomma stabilitet i samhällsekonomin. Det har påtalats att en långvarig prisreglering riskerar att verka snedvridande på produktion och distribution. Bland skäl för att en viss prisuppgång måste godtagas har särskilt — så också i årets finansplan — nämnts att den till en del förorsakas av löneökningar som vid förra årets avtalsuppgörelse i enlighet med en solidarisk lönepolitik tillerkändes lågavlönade grupper inom industri och handel.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i vad som från regeringens sida anförts såsom motiv för prisstoppets upphörande. Utskottet noterar att även motionärerna tycks medge att prisökningar till följd av jordbruksavtalet och mervärdeskattens höjning varit svårfrånkomliga. Ett erkännande av att vissa lönehöjningar måste tillåtas slå igenom i prisbildningen innebär givetvis inte något uppgivande av kravet att produktivitetsförbättringars kostnadssänkande verkningar bör komma konsumenterna till godo. De direktiv om skärpt prisövervakning som getts åt pris- och kartellnämnden i samband med prisstoppets upphörande är ett uttryck för statsmakternas avsikt att hålla prisutvecklingen under kontroll. Prisoch kartellnämndens nu framlagda rapport bestyrker att nämnden bevakar de förändringar som sker i fråga om priserna på viktiga varor och tjänster. Från regeringens sida har deklarerats att en hög handlingsberedskap skall vidmakthållas, som möjliggör ett snabbt ingripande mot tendenser till en inflationistisk utveckling. 1 detta sammanhang har också aviserats att allmänna prisregleringslagen skall överses i syfte att staten skall få möjlighet att tillräckligt effektivt och skyndsamt ingripa mot

NU 1972:6

prisstegringar. Utskottet avstyrker förslaget att riksdagen i nuvarande läge skall begära återinförande av prisstopp och andra speciella regleringsåtgärder på prisbildningens område.

Åberopande vad nu anförts hemställer utskottet att riksdagen avslår motionen 1972:96.

Stockholm den 22 februari 1972 På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Rask (s), Blomkvist (s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Svensson i Malmö (vpk), Möller i Göteborg (fp), fru Hambraeus (c) och fru Hansson (s).

Reservation

av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”De senaste åren har ett dubbelt ekonomiskt tryck riktats mot de lönarbetande i samhället. Å ena sidan har arbetslöshet och undersysselsättning i allt allvarligare utsträckning brett ut sig och blivit en stående faktor i ekonomin, å den andra har de allmänna levnadskostnaderna trots detta ökat avsevärt. Att dessa båda skenbart motsägande tendenser uppträder samtidigt har en rad orsaker.

Till dessa orsaker hör att den rena priskonkurrensen gradvis dött bort och ersatts med monopolistisk eller oligopolistisk prissättning, kvoteringar, marknadsuppdelningar etc. Dit hör den höga räntenivå, som länge fått utgöra en finanskapitalets privatbeskattning av folkflertalet. Dit hör den i det ekonomiska systemet inbyggda spekulationseffekten, framdriven bl. a. av den geografiska koncentrationen av näringsliv och bebyggelse, vilken leder till en konstlad överefterfrågan på t. ex. markresurser. Dit hör den överflödskonsumtion i de högre inkomstskikten som gått parallellt med försämrade förhållanden för det stora flertalet lönarbetande. Dit hör stegringarna i varubeskattningen, vars inkomstpolitiska verkan är rent regressiv. Dit hör slutligen att den växande monopolismen möjliggjort för kapitalet att via prishöjningar tillskansa sig en stark överkompensation i förhållande till de faktiska lönehöjningarna. Av uppgifter i 1972 års finansplan framgår att den totala stegringen av lönesumman under år 1971 uppgått till knappt 9%. Härav motsvarar 4,8 % produktivitetsförbättring, dvs. utgör ersättning för ökad prestation. Endast den återstående stegringen - som med hänsyn till lönernas andel av bruttonationalprodukten torde uppgå till knappt 2 % av företagens kostnader - utgör motiv för priskompensation. De verkliga prisstegringarna har emellertid varit avsevärt högre, oavsett om man räknar i konsument eller i producentpriser och oavsett effekterna av den höjda mervärdeskatten.

NU 1972:6

9 Alla företag har givetvis inte fått del av denna överkompensation. Den ekonomiska processen har innefattat tillbakagång för vissa branscher och vissa företags utträngande eller uppslukande av andra. Detta gör att överprofiterna fördelats ojämnt. Störst torde de ha varit i branscher med låg lönekostnadsandel liksom också för det rena finans- och bankkapitalet.

Den verkliga överkompensationen torde också vara högre än vad nu tillämpad pris- och lönestatistik ger vid handen. Lönestatistiken visar endast förändringar i faktiska förtjänster per tidsenhet och bortser från den ökade pressen på de arbetande. Prisindex mäter inte kvalitetssänkningar på varor och underskattar dessutom stegringarna på vissa områden av levnadskostnadsschemat, däribland bostadskostnaderna.

Den här påtalade överkompensationen visar att prishöjningarna inte kan enkelt föras tillbaka på lönehöjningarna. På samma sätt faller tesen att prishöjningarna skulle vara en oundviklig följd av att låglönegruppernas relativa läge har förbättrats.

Det växande pristrycket i en situation av arbetslöshet liksom hela prisbildningsmekanismens förändrade karaktär motiverar allsidigare motåtgärder från de lönarbetandes sida än som kan uppnås enbart med den rena lönekampen. Kravet på generell priskontroll är därvid högaktuellt.

Tekniskt och administrativt utgör den generella priskontrollen knappast något problem. Den information rörande priser och kostnader som redan nu kontinuerligt insamlas av vederbörande myndigheter utgör ett i huvudsak tillfredsställande underlag, som också lätt låter sig kompletteras.

Mot bakgrund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1972:96 hos Kungl. Maj:t hemställer

1. att allmänna prisregleringslagen skyndsamt åter sätts i kraft med priserna den 31 december 1971 som stoppriser,

2. att ytterst stor restriktivitet visas i fråga om dispenser från denna lag,

3. att existerande lagar och institutioner används med full effektivitet mot överpriser och smygprishöjningar bl. a. genom kvalitetsförsämringar, samt

4. att Kungl. Maj:t framlägger förslag om skärpningar av dessa lagar.”