Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder

Skatteutskottets betänkande nr 13 år 1972 SkU 1972:13

Nr 13

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder.

Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet

motionen 1972:637 av herr Hörberg m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring i beskattningsreglerna att rätt till avdrag för merkostnad för särskilda arbetskläder medges;

motionen 1972:838 av herr Gustafsson i Säffle m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen beslutar, att ett extra avdrag med 200 kr. medges vid taxeringen för personer som i sitt arbete måste använda skyddskläder och själva får bekosta dessa.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 20 § kommunalskattelagen gäller som allmän regel vid inkomstbeskattningen, att vid beräkning av inkomst av särskild förvärvskälla från bruttointäkten skall avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag får enligt nämnda lagrum dock inte ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.

Med hänsyn till sistnämnda stadgande har i rättspraxis avdrag i allmänhet inte medgivits för kostnader för arbetskläder, uniform, överdragskläder o. d. och i allmänhet inte heller för underhåll eller tvätt av kläder, inte ens då såsom intäkt upptagits för sådana kostnader uppburen ersättning. Dylika avdrag har sålunda vägrats svetsare, fyrbiträde, fiskare, landsfiskal, fjärdingsman, polisman, präst, militär, hotellvaktmästare, hovmästare, barmästare m. fl. Skådespelare har dock medgivits avdrag för kläder och viss sjukvårdspersonal avdrag för tvätt av vita rockar. Bevillningsutskottet uttalade i sitt betänkande 1950:19 bl. a. följande:

Enligt av skattedomstolarna tillämpad praxis torde avdrag för förstörda arbetskläder icke medgivas, och detta även i sådana fall då förbrukningen av arbetskläder på grund av arbetets art är onormalt stor. Anledningen till denna praxis torde kunna antagas vara svårigheten att draga en gräns mellan, å ena sidan, normala kostnader för kläder och,

Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 13

SkU 1972:13

å andra sidan, onormalt höga sådana, vilka förorsakats av med tjänsten sammanhängande förhållanden. Vissa skäl kunna visserligen anses tala för en avdragsrätt för kostnader på grund av en av tjänsten föranledd onormal förbrukning av arbetskläder, i den mån dessa kostnader överstiga vad som kan anses motsvara normal förslitning av kläder. Dessa skäl måste givetvis tillmätas ökad vikt, i den mån kostnaden för förstörda arbetskläder uppgår till mera avsevärda belopp. Mot en utvidgad avdragsrätt tala å andra sidan de praktiska svårigheter, som måste antagas uppkomma vid tillämpningen efter en författningsändring i syfte att avdrag skulle kunna medgivas. Dessa praktiska svårigheter äro av den art, att ett ställningstagande till det i motionen framställda yrkandet icke kan ske utan ett närmare övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter.

Riksskattenämnden har i meddelande nr 2/1952 p. 4 uttalat, ”att avdrag för kostnader för arbetskläder icke bör medgivas. Skulle arbetsgivare med hänsyn till visst arbetes speciella natur tillhandahålla anställda särskilda för sådant arbetes utförande avsedda persedlar, vilka kunna anses jämställda med arbetsredskap, exempelvis särskilda arbetshandskar, bör den anställde dock ej därigenom anses åtnjuta skattepliktig intäkt.”

Enligt 32 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen skall förmån av mindre värde, som utgått i annat än pengar, inte upptas som intäkt, om förmånen inte kan antas vara avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört arbete. Riksskattenämnden har med anledning av denna bestämmelse i meddelande nr 7/1967 p. 4 förklarat, att fria överdrags- och skyddskläder samt fri tvätt därav inte skall anses utgöra skattepliktig intäkt. Om arbetsgivaren tillhandahåller annan beklädnad i och föi tjänsten till nedsatt pris, är även denna förmån skattefri, om värdet därav tillsammans med annan liknande förmån inte överstiger 400 kr.

På en enkel fråga i riksdagen av herr Olhede angående avdrag vid beskattningen för onormal förslitning av arbetskläder svarade chefen föi finansdepartementet den 25.11.1971:

Enligt nuvarande regler räknas utgifter för arbetskläder till sådana allmänna levnadskostnader som i princip inte är avdragsgilla vid taxeringen. Det är således inte f. n. möjligt att genom allmänna anvisningar tillskapa en sådan avdragsrätt. Frågor om avdragsrätt av nu förevarande slag kommer att aktualiseras i samband med ställningstagandet till frågan om definitiv källskatt.

Utredningen om definitiv källskatt har i sitt nyligen avlämnade betänkande Förenklad löntagarbeskattning (SOU 1972:11) föreslagit ett system för förenkling av beskattningen av löntagare — FLB-systemet — som bl. a. innebär följande. Alla de avdrag en löntagare är berättigad till skall i princip tillgodoföras honom redan vid källbeskattningen. De skall därvid vara så noggrant beräknade att någon omprövning av avdragen efter inkomstårets utgång normalt inte skall vara erforderlig. För att möjliggöra en sådan ordning ifrågasätts vissa förenklingar och schablonise -

SkU 1972:13

ringar i avseende på avdragens beräkning. Dessa förenklingar gör det i viss utsträckning möjligt att låta arbetsgivaren på löntagarens begäran tillgodoföra denne avdrag utan att skattemyndigheten individuellt bestämt härom. I den mån så inte kan ske får löntagaren vända sig till den lokala skattemyndigheten med begäran om jämkning. De avdrag som arbetsgivaren skulle kunna tillgodoföra utan myndighets beslut är dels avdrag för kostnaden för resor mellan bostad och arbetsplats, dock ej för bilresor, dels s. k. yrkesgruppsavdrag, varmed förstås för olika grupper arbetstagare fastställda schablonavdrag.

Utskottet

I motionen 1972:637 yrkas sådan ändring av beskattningsreglerna att avdrag för merkostnad för arbetskläder medges vid taxeringen. Yrkandet i motionen 1972:838 innebär att ett schablonavdrag på 200 kr. skall medges skattskyldiga, som själva måste bekosta anskaffningen av skyddskläder.

Som en allmän princip vid inkomstbeskattningen gäller att avdrag inte medges för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. På grund härav har i rättspraxis avdrag i allmänhet inte medgivits för kostnader för arbetskläder, skyddskläder o. d. eller för tvätt av kläder.

Som framhålls i motionerna anses vissa av arbetsgivaren tillhandahållna särskilda arbetskläder utgöra en icke skattepliktig förmån, och värdet av subventionerade arbetskläder av annat slag beskattas i allmänhet inte heller. Det är givetvis otillfredsställande att inte alla arbetstagare åtnjuter samma förmåner från arbetsgivarna, eftersom detta leder till vissa orättvisor vid beskattningen. Sådana inadvertenser måste emellertid accepteras som en naturlig konsekvens av att vissa smärre förmåner inte beskattas. Den restriktiva inställning rättspraxis intagit till frågan om avdrag för arbetskläder får i stället ses mot bakgrunden av svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra vad som utgör onormal förslitning av kläder. Ett bifall till förslaget i motionen 1972:637 om införande av en allmän avdragsrätt för dylika kostnader skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och ojämnheter i beskattningen. För närvarande är utskottet inte heller berett tillstyrka ett schablonavdrag av det slag som förordas i motionen 1972:838 på grund av de praktiska och kontrolltekniska svårigheter en sådan bestämmelse kan antas medföra. Enligt utskottets uppfattning kan frågan under nuvarande förhållanden lämpligast lösas genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Det är emellertid inte uteslutet att man kan finna en tillfredsställande lösning på detta spörsmål i samband med ställningstagandet till det förslag om förenklad löntagarbeskattning, som nyligen framlagts av utredningen om definitiv källskatt. Utredningen föreslår nämligen att alla

SkU 1972:13

de avdrag, sorn en löntagare är berättigad till, i princip skall tillgodoföras honom redan vid källskatteuppbörden. För att möjliggöra detta skall enligt förslaget schablonavdrag för olika yrkesgrupper tillämpas i ökad utsträckning.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1972:637 och 1972: 838.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår

1. motionen 1972:637,

2. motionen 1972:838.

Stockholm den 14 mars 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvararande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), fru Holmqvist* (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp), Söderström* (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Larsson i Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Hörberg (fp) och Söderström (m), vilka ansett

dels att utskottets yttrande fr. o. m. tredje stycket bort ha följande lydelse:

”Sorn framhålls i motionerna anses vissa av arbetsgivaren tillhandahållna särskilda arbetskläder utgöra en icke skattepliktig förmån, och värdet av subventionerade arbetskläder av annat slag beskattas i allmänhet inte heller. Det är givetvis otillfredsställande att inte alla arbetstagare åtnjuter samma förmåner från arbetsgivarna, eftersom detta leder till vissa orättvisor vid beskattningen. Denna fråga kan visserligen lösas genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Utan att den principen frångås, att kostnader för arbetskläder normalt skall anses utgöra del av den skattskyldiges levnadskostnader, bör dock i de fall kostnadsfrågan inte lösts avtalsvägen avdrag kunna medges vid taxeringen då speciella omständigheter föreligger. Sådana omständigheter skall anses föreligga då uppenbart onormalt stora extrakostnader för särskilda arbetskläder uppstått på grund av arbetets art eller annan orsak.

SkU 1972:13

5 Hinder torde inte föreligga för riksskatteverket att inom ramen för gällande lagstiftning meddela anvisningar om avdrag för onormala kostnader av detta slag som den skattskyldige kan styrka.

Enligt utskottets mening bör riksskatteverket således utfärda anvisningar angivande dels schablonregler för vad som är att anse som normala kostnader för arbetskläder och dels exempel på sådana onormalt stora extrakostnader för vilka avdragsrätt helt eller delvis bör medges vid taxeringen.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 1972:637 och 1972:838.”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen

A. med anledning av motionerna 1972:637 och 1972:838 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att riksskatteverket får i uppdrag att överväga nya anvisningar för kostnader för arbetskläder;

B. avslår

1. motionen 1972:637,

2. motionen 1972:838,

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.”

Särskilt yttrande

av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c) och Olof Johansson i Stockholm (c), vilka anfört följande:

”Den i motionerna behandlade frågan bör kunna lösas genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden. I den mån särskilt stora kostnader uppstår för arbetskläder, för vilka den skattskyldige inte erhåller kompensation av arbetsgivaren, bör yrkandena om avdrag vid taxeringen för sådana kostnader bli föremål för en mer generös prövning av beskattningsmyndigheterna än för närvarande. Frågan bör kunna lösas inom ramen för gällande bestämmelser och påkallar därför ingen ändring av lagstiftningen.”

lÄaP