Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om höjning av försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen m. m.
Skatteutskottets betänkande nr 15 år 1972
SkU 1972:15
Nr 15
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om höjning av försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas
motionen 1972: 828 av herrar Annerås (fp) och Levin (fp), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till höjning av försäkringsavdraget;
motionen 1972: 850 av herr Kristiansson i Harplinge m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag beträffande den skattemässiga behandlingen av avgifter till grupplivförsäkringar i enlighet med vad som anförts i motionen;
motionen 1972: 851 av herrar Larsson i Staffanstorp (c) och Pettersson i Kvänum (c), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en utredning angående beskattningen av skadestånd i form av engångsbelopp.
Gällande bestämmelser m. m.
Försäkringsavdraget
Enligt principerna för försäkringsbeskattningen medges avdrag för avgift för sjuk- och olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst, och för pensionsförsäkring med erlagt belopp utan maximering (33 § 1 mom. 2 st. och 46 § 2 mom. 1 st. 2 KL). A andra sidan beskattas utfallande försäkringsbelopp i full utsträckning, med undantag för ersättning för sjukvårds- och läkarkostnader. Avgifter för andra försäkringar — kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och sjuk- eller olycksfallsförsäkring samt avgift till sjukkassa för begravningshjälp — är i princip ej avdragsgilla och utfallande försäkringsbelopp beskattas ej. Från dessa huvudregler förekommer vissa avvikelser, bl. a. i avdragshänseende.
För sådana i princip ej avdragsgilla försäkringsavgifter som nyss nämnts medges enligt 46 § 2 mom. 1 st. 3 och sista stycket KL avdrag med visst maximibelopp, ursprungligen 200 kr. För makar höjdes grän -
Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 15
SkU 1972:15
sen 1951 till 400 kr. Dessa maximibelopp höjdes 1955 till 300 kr. för ensamstående och 600 kr. för makar och för ogift med bam samt 1961 till 400 resp. 800 kr.
År 1963 konstruerades avdraget om. För allmän sjukförsäkringsavgift medgavs avdrag med debiterat belopp utan maximering. Avdragsgränsen för övriga försäkringar av denna kategori bestämdes till 250 kr. för ensamstående och 500 kr. för makar, för att frivilliga avgifter och premier skulle inrymmas i avdraget i samma utsträckning som tidigare. — Reglerna innebar också att avdraget för allmän sjukförsäkringsavgift skulle beräknas till minst 150 kr. för ogift och 300 kr. för makar. Detta schablonavdrag har slopats fr. o. m. 1972 års taxering.
1963 års ändringar ingick som ett led i en samtidigt genomförd enhetlig skattemässig reglering av tjänstegrupplivförsäkringar och liknande förmåner. Reformen innebar att samma bestämmelser som i fråga om vanliga kapitalförsäkringar skulle gälla inte endast för statens grupplivförsäkring samt jämförbara av kommunal eller enskild arbetsgivare tecknade grupplivförsäkringar utan även för motsvarande förmåner från kommun, som icke tecknat försäkring i försäkringsbolag utan stod s. k. självrisk. I förenklingssyfte bestämdes vidare att av arbetsgivare erlagda premier och försäkringsavgifter för tjänstegrupplivförsäkring — i motsats till tidigare — i princip inte skulle utgöra skattepliktig inkomst för arbetstagaren. Fri grupplivförsäkring i enskild tjänst efter väsentligt förmånligare grunder än som gäller för statsanställd skulle emellertid delvis kunna bli föremål för beskattning (31 § 3 mom. KL).
Skattefriheten för premieförmåner medförde givetvis att löntagare med sådan premieförmån fick ett i förhållande till andra kategorier skattskyldiga ökat utrymme för försäkringsavdrag. Den ovan angivna uppdelningen av försäkringsavdraget skall ses mot denna bakgrund och genomfördes för att bereda andra än löntagare möjlighet att med bibehållen avdragsrätt öka sitt försäkringsskydd i en mot de vanliga tjänstegrupplivförsäkringama svarande mån (prop. 1963: 24, Bell 12). Härigenom tillgodosågs företagarna, för vilka avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen i regel var större än för anställda. Bevillningsutskottet tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget till en sådan lösning men ansåg att maximibeloppet för det frivilliga försäkringsavdraget borde bestämmas till 400 resp. 800 kr. Enligt utskottets mening skulle dessa maximibelopp medföra större rättvisa mellan olika kategorier skattskyldiga, stimulera till försäkringssparande och utgöra kompensation för det lägre penningvärdet. En till betänkandet fogad reservation, som godtogs av riksdagen, anslöt sig emellertid helt till propositionen. I reservationen anfördes bl. a. att företagarnas situation enligt förslaget i propositionen skulle förbättras i åtskilliga fall och att det ej heller i övrigt förelåg tillräckliga skäl att uppräkna de i propositionen föreslagna beloppsgränsema. Reservanterna framhöll vidare att utvidgade avdrags -
SkU 1972:15
regler allvarligt skulle försvåra möjligheterna till en lösning av det i olika sammanhang framförda önskemålet om en definitiv källskatt.
I prop. 1972:77, som utskottet behandlar i ett senare betänkande, föreslås ändrade beskattningsregler för vissa gruppsjukförsäkringar (AGS) som skall tecknas enligt kollektivavtal mellan SAF och LO.
Som framgår av vad som anförts ovan jämställs sjukförsäkring som tagits i samband med tjänst i princip med pensionsförsäkring, dvs. avdrag medges för premiema och utfallande belopp beskattas. För att försäkringen skall anses tagen i samband med tjänst fordras att arbetsgivaren är skyldig att ha försäkringen enligt anställningsavtalet eller att han — eventuellt tillsammans med arbetstagaren — erlägger premiema för försäkringen. Beträffande sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall dessutom anmälan om försäkringens karaktär ha lämnats till försäkringsanstalten.
Har anmälan inte lämnats till försäkringsanstalten, skall försäkringen således inte anses tagen i samband med tjänst. Försäkringen följer då de regler som gäller för kapitalförsäkring. Detta innebär att de premier arbetsgivaren erlagt för försäkringen betraktas som en avlöningsförmån för den anställde, och den anställde får — under förutsättning att han äger försäkringen — avdrag för premiema inom ramen för försäkringsavdraget. Utfallande försäkringsbelopp beskattas ej. AGS har anordnats såsom gruppsjukförsäkring av detta slag.
I propositionen föreslås motsvarande förenkling beträffande AGS som för grupplivförsäkring, så att förmånen av fri försäkring inte skall beskattas. Förslaget betecknas som ett provisorium i avvaktan på sjukpenningutredningens (S 1970: 39) förslag. Departementschefen anför bl. a:
Jag är medveten om att en ordning med skattefrihet för AGS-premier innebär att skattskyldiga med sådan försäkringsförmån i själva verket får ett ökat utrymme för försäkringar med avdragsgilla premier i förhållande till andra kategorier skattskyldiga. Dessa senare måste erlägga väsentligt högre premier, om de genom frivillig försäkring vill skaffa sig motsvarande försäkringsskydd. Deras möjlighet till avdrag för premierna beror då på det utrymme som står till buds genom det s. k. sociala försäkringsavdraget. Ett par remissinstanser har med hänsyn till denna effekt av skattefriheten ifrågasatt en höjning av detta avdrag. Med tanke på den omprövning av beskattningssystemet som kan föranledas av sjukpenningutredningens kommande förslag är jag emellertid inte beredd att nu ta upp frågan om försäkrigsavdraget. Man torde kunna utgå från att ett stort antal skattskyldiga inte i full utsträckning utnyttjar möjligheten till detta avdrag enligt gällande bestämmelser och för dem kvarstår utrymme för motsvarande premieavdrag.
Motionsyrkanden om höjning av försäkringsavdraget framställdes 1968 och 1969 som ett led i yrkanden om en allmän höjning av olika schablonavdrag. Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till att en höjning av schablonavdragen skulle medföra ett ej
SkU 1972:15
oväsentligt skattebortfall, gynna inkomsttagare med större inkomster och försvåra genomförandet av en definitiv källskatt (BeU 1968: 38 och 1969: 57). Även vid 1970 års riksdag väcktes motioner angående vissa schablonavdrag. Motionärerna ansåg att Kungl. Maj:t vid utarbetandet av den planerade skattereformen borde anpassa bl. a. försäkringsavdraget till den penningvärdeförsämring som ägt rum sedan beloppsgränsen fastställdes. Bevillningsutskottet (BeU 1970: 5) ansåg att riksdagen borde ta ställning till skattereformens detaljer först sedan Kungl. Maj:ts förslag förelåg och avstyrkte motionerna. Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.
I sitt betänkande Förenklad löntagarbeskattning — FLB (SOU 1972:11) uttalar utredningen om definitiv källskatt viss kritik mot försäkringsavdraget. Utredningen anför:
Enligt utredningens undersökning kan vid 1972 års taxering ca 2,8 milj. inkomsttagare beräknas åtnjuta avdrag för försäkringspremier med sammanlagt ca 600 milj. kr. För ca 1,5 milj. av dessa torde avdraget understiga 200 kr. och det beräknas i medeltal utgöra ca 215 kr. Maximiavdragen på 250 kr. och 500 kr. förväntas komma att utnyttjas av sammanlagt ca 500 000 skattskyldiga.
Försäkringsavdragets bibehållande har efter hand allt starkare ifrågasatts. Skälet härför är i första hand att premiema i fråga i princip är att hänföra till sådan privat levnadskostnad som eljest inte är avdragsgill vid beskattningen. Det har vidare gjorts gällande, att med utvecklingen det ”socialt” betingade skälet för att med skattelagstiftningens hjälp stimulera ifrågavarande försäkringssparande alltmer mist sin tyngd.
Från de för utredningen aktuella synpunkterna är ett slopande av försäkringsavdraget till betydande fördel. Utredningens målsättning är visserligen att konstruera ett system för löntagares beskattning, som inte kräver ändrade materiella regler för inkomstberäkningen. Med hänsyn till att motiven för avdragsrätten — denna saknar i och för sig nämnvärd betydelse för skattebördans fördelning — numera måste anses svaga, synes dock, då avdragets tillgodoförande samtidigt är ägnat att komplicera löntagarbeskattningen, dess bibehållande med fog kunna ifrågasättas.
Att särskilda svårigheter är förenade med att bibehålla försäkringsavdraget inom FLB-systemet har sin grund i att ett stort antal inkomsttagare skulle äga rätt till avdraget samtidigt som avdragsrätten uppenbarligen inte skulle kunna schablonmässigt medges. Om så skedde skulle ju stimulansen till försäkringssparandet gå förlorad och avdragsrätten bli meningslös.
Ett bibehållande av avdragsrätten för försäkringspremier kräver hänsynstagande till de faktiska utgifterna härför för drygt 2 milj. löntagare som i princip skulle omfattas av FLB-systemet. Att härvid beakta de förväntade utgifterna genom jämkning och därefter de faktiska genom deklarations- eller motsvarande förfarande kan inte gärna förordas. En sådan ordning för att tillgodose avdragsrätten för ifrågavarande småutgifter skulle innebära en orimlig belastning av administrationen och i hög grad reducera de fördelar som FLB-systemet kan antas medföra. Närmast till hands ligger att låta den skattskyldige hemställa om av -
SkU 1972:15
drag för premier i samband med årsutjämningen. Detta betyder emellertid att närmare hälften av löntagarna måste framställa sådant yrkande för att ej gå miste om avdragsmöjlighetema. Att även denna ordning innebär en belastning på FLB-systemet är uppenbart.
Beskattningen av vissa försäkringsersättningar m. m.
Livränta anses i princip alltid som skattepliktig inkomst av tjänst. Detta gäller även om livräntan utgår på grund av försäkring och premiema för försäkringen inte är avdragsgilla (19 § och 31 § 2 st. KL). Enligt 32 § 2 mom. KL beskattas emellertid livränta som utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring endast till den del den kan anses avse ränta, och räntedelen beräknas efter schablon med hänsyn till livräntetagarens ålder. Det sagda gäller under förutsättning att försäkringen inte tagits i samband med tjänst. Försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring anses inte tagen i samband med tjänst (anv. till 31 § KL p. 1 st. 14). Livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring beskattas således i sin helhet, enligt huvudregeln, och detsamma gäller för livränta på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarsförsäkring.
Försäkringsersättningar m. m. som utgår i annan form än livränta är enligt 19 § i stor utsträckning undantagna från skatteplikt. Hit hör ersättning på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring som inte tagits i samband med tjänst — bl. a. allmän sjukförsäkring och försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring — liksom ersättning enligt lag eller särskild författning vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring. Ersättning på grand av trafikförsäkring eller annan ansvarsförsäkring beskattas dock om den avser förlorad inkomst av skattepliktig natur.
Ersättning på grund av vissa tidigare försäkringar kan följa särskilda regler.
Även skadestånd som utgår i form av livränta eller periodiskt understöd direkt från den skadeståndsskyldige utgör skattepliktig inkomst. För skadestånd i annan form saknas bestämmelser i skatteförfattningarna, men samma principer tillämpas som för ansvarsförsäkring, dvs. skadeståndet beskattas om det utgör ersättning t. ex. för mistad arbetsinkomst, medan däremot annan ersättning för lyte och men samt för läkarkostnader m. m. utgör icke skattepliktig inkomst. Till ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan hänföras exempelvis ersättning för livsvarig nedsättning av arbetsförmågan (RN I nr 6/1968 p. 1).
Av det anförda framgår att ersättning, som i form av engångsbelopp är skattefri, alltid skall beskattas — helt eller delvis — om den i stället utgår i form av livränta.
Utbyts livränta mot engångsbelopp finns dessutom en specialregel (anv. till 19 § 2 st. KL) enligt vilken engångsbeloppet beskattas helt om
SkU 1972:15
livräntan i sin helhet varit skattepliktig. Engångsersättning för annan livränta (32 § 2 mom.) skall däremot inte anses som skattepliktig intäkt.
Dessa bestämmelser tillkom 1955 i samband med en omläggning av beskattningen av livräntor som utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL), militärersättningsförordningen och vissa andra författningar. Omläggningen innebar att sådana livräntor i sin helhet skulle betraktas såsom skattepliktig intäkt och således inte — som alltjämt gäller om ersättningsfrågan prövats före den 1 januari 1955 — beskattas endast till reducerat belopp. Dessa livräntor ansågs närmast kunna jämställas med ersättning på grund av försäkring, tagen i samband med tjänst, eller för förlorad arbetsförtjänst och borde därför beskattas i sin helhet. Eftersom livräntan skulle beskattas helt, borde enligt departementschefens i prop. 1955:166 uttalade uppfattning också engångsbelopp som utgår i stället för livsvarig livränta eller livränta för viss tid beskattas. Departementschefen uttalade också att de särskilda bestämmelserna om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst torde vara tillämpliga på sådan inkomst.
Bestämmelserna om beskattning av engångsbelopp tillämpas på grund av sin allmänna utformning generellt och alltså även för engångsersättning för annan livränta än som avsetts med förslaget i propositionen (RA 1970: 1275).
Pågående utredningsarbete
Sjukpenningutredningen (S 1970: 39) har i uppdrag att utreda frågan om beskattning av sjukpenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring och vissa andra författningar. Även dagpenning på grund av arbetslöshetsförsäkring omfattas av utredningsuppdraget. Som framgår av prop. 1972:77 berörs frågan om försäkringsavdraget av den omprövning av beskattningssystemet som kan föranledas av utredningens kommande förslag. Utredningens förslag väntas hösten 1972.
Av direktiven för den nyligen tillkallade utredningen om en översyn av beskattningen av livförsäkringstagare m. m. framgår att utredningens uppdrag närmast är att ompröva vissa regler, som ansetts medföra opåkallade fördelar vid beskattningen. Denna omprövning skall även innefatta en bedömning av försäkringssparandets omfattning och betydelse för det enskilda hushållssparande!. Hos livförsäkringsanstalterna samlas årligen omkring två miljarder kr. Vid jämförelse med det totala hushållssparande!, omkring tre miljarder kr., utgör försäkringssparande! en inte obetydlig faktor i samhällsekonomin inte minst genom dess långtidsbundna karaktär. Utan att söka värdera för- eller nackdelar av försäkringssparande! skall utredningen belysa återverkningarna av ändrade beskattningsregler. På liknande sätt bör en bedömning i sammanhanget
SkU 1972:15
göras av den inverkan en ändring på beskattningsområdet enligt här givna riktlinjer kan tänkas få på försäkringsgivarnas verksamhet. — Det står de sakkunniga fritt att utreda och lägga fram de förslag i särskilda skattefrågor inom ramen för det aktuella beskattningsområdet som utredningsarbetet kan föranleda.
Reglerna om beskattning av engångsersättning för livränta tillämpas även på sådana livräntor som skatteutredningen (Fi 1970: 61) om periodiskt understöd har att behandla. Utredningen väntas slutföra sitt arbete innevarande år.
Utskottet
Yrkandet i motionen 1972:828 om en höjning av beloppsgränsen — 250 kr. för ensamstående och 500 kr. för makar — för det s. k. försäkringsavdraget för premier för vissa liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar m. fl. kapitalförsäkringar syftar till att anpassa avdraget till den penningvärdeförändring som ägt rum sedan de nuvarande beloppsgränsema fastställdes år 1963 och till att stimulera försäkringssparandet. Även i motionen 1972:850 yrkas en höjning av försäkringsavdraget. Detta yrkande begränsar sig emellertid till skattskyldiga, som inte på grund av anställningsavtal åtnjuter skattefri förmån av kollektiv gruppförsäkring, och motiveras av rättviseskäl.
Eftersom försäkringsbelopp som utfaller på grund av kapitalförsäkring inte utgör skattepliktig inkomst, anses erlagda premier för försäkringar som en i princip icke avdragsgill utgift. Ett visst begränsat avdrag har emellertid av sociala skäl ansetts motiverat för att uppmuntra till tecknandet av försäkringar av detta slag.
Motioner som innehållit yrkanden om höjning av angivna beloppsgränser och som grundat sig på liknande skäl som de nu förevarande motionerna har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen men alltid avslagits. Därvid har i huvudsak åberopats att en uppräkning av avdraget skulle medföra ett ej oväsentligt skattebortfall och i första hand gynna inkomsttagare med större inkomster. Mot en höjning har också anförts att genomförandet av en definitiv källskatt skulle försvåras. Denna synpunkt bekräftas också i det av utredningen om definitiv källskatt numera framlagda betänkandet Förenklad löntagarbeskattning(SOU 1972:11). Utredningsmannen anför bl. a. att motiven för försäkringsavdraget, som i och för sig saknar nämnvärd betydelse för skattebördans fördelning, numera måste anses svaga och ifrågasätter om inte avdraget bör slopas vid en förenklad löntagarbeskattning.
Beträffande de rättvisesynpunkter som åberopas i motionen 1972:850 vill utskottet framhålla att vissa ojämnheter vid beskattningen måste accepteras, om man i förenklingssyfte vill undanta vissa löneförmåner av speciell karaktär och utan alltför stort värde från beskattning. Bety -
SkU 1972:15
delsen av att förmån av fria premier för vissa grupplivförsäkringar (ca 100 kr.) och — enligt förslag i prop. 1972:77 — gruppsjukförsäkringar, AGS, (100—400 kr.) undantas från beskattning bör inte heller överdrivas i detta sammanhang. Det kan framhållas att förslaget i fråga om AGS utgör ett provisorium i avvaktan på sjukpenningutredningens förslag och att det nuvarande försäkringsavdraget i allmänhet är tillräckligt för de försäkringsutgifter som förekommer i praktiken.
Skatteutskottet finner de skäl som tidigare åberopats mot en höjning av försäkringsavdraget alltjämt bärande, och några nya omständigheter som bör föranleda ändrat ställningstagande till frågan har inte framkommit i motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1972:828 och 1972:850.
Utredningsyrkandet i motionen 1972:851 avser en helt annan fråga, nämligen beskattningen av skadestånd på grund av kroppsskada som medfört invaliditet. Motionärerna anför att engångsersättning som den skadade lyckas utverka i stället för livränta utgör skattepliktig inkomst, vilket motverkar överenskommelser om engångsersättning. Motionärerna anser detta otillfredsställande, eftersom det särskilt vid mindre invaliditet från många synpunkter skulle vara till fördel om skadestånd kan utgå på en gång.
Av den tidigare redogörelsen för gällande regler framgår att skadestånd i princip beskattas endast om ersättningen avser förlorad arbetsförtjänst eller utgår i form av livränta men att engångsbelopp behandlas olika beroende på om ersättning utgår direkt från den skadeståndsskyldige eller från försäkringsbolag och beroende på försäkringens art.
Utskottet vill dock inte bestrida att det kan finnas visst fog för yrkandet i motionen. Frågan om beskattningen av vissa livräntor m. m. utanför försäkringsområdet ingår emellertid i skatteutredningens om periodiskt understöd utredningsuppdrag, och den nyligen tillsatta utredningen angående beskattningen av livförsäkringstagare m. m. är oförhindrad att överväga de ändringar i denna fråga som utredningen kan anse lämpliga inom försäkringsområdet. Någon åtgärd från riksdagens sida med anlednjing av motionen kan således f. n. inte anses påkallad. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet även motionen 1972:851.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1. motionen 1972:828
2. motionen 1972:850
3. motionen 1972:851.
Stockholm den 6 april 1972
På skatteutskottet vägnar ERIK BRANDT
SkU 1972:15
9 Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg* (fp), Söderström (m) och fru Normark (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp) och Söderström (m), som ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som på s. 7 börjar med ”Beträffande de” och på s. 8 slutar med ”och 1972:850”, bort ha följande lydelse:
”Det förhållandet att vissa grupper nu åtnjuter kostnadsfri grupplivförsäkring utan att förmånen beskattas, medan andra grupper tillerkänns avdragsrätt för egenpremie enbart inom en för alla gällande ram, innebär, som framhålls i motionen 1972:850, en betydande orättvisa. Denna orättvisa kommer att förstärkas, när samma regler införs för gruppsjukförsäkringar.
Det är därför angeläget från rättvisesynpunkt att person, som inte åtnjuter fri gruppliv- och gruppsjukförsäkring, får möjlighet att alltid dra av sådan premie i deklarationen vare sig den ryms inom det för alla medgivna avdragsbeloppet eller inte. Några större svårigheter att kontrollera ett sådant avdrag föreligger inte, om t. ex. avdraget för grupplivförsäkring maximeras i nivå med den till AFA utgående premien. Risken för dubbelkompensation, om en person är ansluten till flera olika försäkringssystem, kan undvikas genom t. ex. en enkel kryssmarkering på deklarationsblanketten. Med det anförda tillstyrker utskottet motionen 1972:850. Utskottet avstyrker motionen 1972:828.” dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa
”2. att riksdagen med bifall till motionen 1972:850 hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag beträffande den skattemässiga behandlingen av avgifter till gruppliv- och gruppsjukförsäkringar i enlighet med vad utskottet anfört.”