Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagen m. m.
Socialutskottets betänkande nr 19 år 1972
SoU 1972:19
Nr 19
Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagen m. m.
Motionerna
1) I motionen 1972:127 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Alf Pettersson i Malmö (s) hemställs att riksdagen beslutar följande ändring av 8 § lagen om semester:
Nuvarande lydelse
I semestern inräknas icke söndagar. Helgdagar inräknas däri, om semestern utgår med flera dagar i en följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas i semestern.
2) I motionen 1972:668 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar sig för en ändring av semesterlagen till att gälla
lagstadgad rätt till 30 dagars betald semester, samt
att riksdagen hos regeringen hemställer att förslag härom framlägges vid 1973 års vårriksdag.
3) 1 motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar sig för följande ändringar i semesterlagen:
a) att 10 § semesterlagen ändras så att den föreskriver semester under månaderna juni, juli och augusti och att undantag från denna tid kan göras om de lokala parterna på arbetsmarknaden så överenskommer,
b) att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön i enlighet med vad i motionen anförts,
c) att de i skiftschemat ingående fridagarna under semestern för arbetare i kontinuerligt skiftarbete frånräknas som semesterdagar,
d) att deltidsarbetande berättigas till semester i förhållande till arbetad tid.
4) I motionen 1972:1082 av herr Åsling m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en allsidig utredning av frågan hur behovet av rekreation och miljöombyte skall kunna tillgodoses bland låginkomstgrupper i enlighet med vad i motionen anförts.
Inledning
1 vårt land har sedan 1938 funnits lagstadgad semesterrätt för arbetstagare. Förmånerna har efter hand förbättrats. Den nuvarande
Föreslagen lydelse
I semestern inräknas icke söndagar och helgdagar. Sedvanliga fridagar inräknas i semestern.
1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 19
SoU1972:19
lagen på området, lagen (1963:114) om semester, är från år 1963. Genom lagen genomfördes 4-veckorssemestern. Lagen är tillämplig på alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst med undantag för familjemedlemmar och sådana som endast uppbär andel i vinst. Semesterlagens regler är i allmänhet tvingande på så sätt, att avtal om för arbetstagare sämre förmåner än lagen föreskriver inte får träffas. I vissa avseenden gäller dock avtalsfrihet. Till en del är avvikelser tillåtna endast i form av kollektivavtal med huvudorganisation på arbetstagarsidan.
Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs. ledighet med lön, kallad semesterlön, dels särskild semesterlön för s. k. okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband med anställnings upphörande.
Om semesterns längd
Motivering till motionsyrkandet
I motionen 19 72:668 framhålls att utvecklingen inom produktionslivet innebär en allt snabbare press och förslitning av människorna. Motionärerna erinrar om utvecklingen av semestertidens längd och anför att det nu är dags att ta ytterligare ett steg framåt och fatta beslut om 30 dagars lagstadgad semester, dvs. i praktiken en femte semestervecka. Det påpekas att vissa kategorier tjänstemän och arbetare redan fått genomförd en sådan längre semester men att detta är knutet till lönegrader och tjänsteår, vilket inte kan vara ett tillfredsställande system. Motionärerna betonar att rätten till en femte semestervecka bör gälla alla och inte knytas till exempelvis lönesättningen.
Gällande bestämmelser
Enligt 7 § semesterlagen utgår semester med två dagar för varje månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i semestern inte inräknas söndagar — i princip fyra veckor.
Som angivits i det föregående är lagstiftningen en minimilagstiftning. Arbetstagare kan alltså genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen föreskriver. Särskilt i fråga om semesterns längd är sådana avtal inte ovanliga. En grupp arbetstagare har genom en särskild lag, likaledes från år 1963, tillförsäkrats längre semester än andra. Det gäller arbetstagare som utför radiologiskt arbete och utsätts för joniserande strålning.
I enlighet med det anförda har en del tjänstemannagrupper genom kollektivavtal tillförsäkrats längre semester än fyra veckor. Det gäller främst de statligt och kommunalt anställda. Eör arbetstagare som inte är
SoU 1972:19
tjänstemän har det hitintills varit ovanligt med avtal som ger längre semester än lagens minimiföreskrift.
Statligt anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad i förhållande till lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar årssemestern omfattar framgår av följande uppställning. De inom parentes angivna talen avser månadslön i löneklass A 9, A 20 respektive A 21 år 1972 i ortsgrupp 4.
Lönegrad
Levnadsålder
—29 år
30-39 år 40 år—
A 1-9 (1 923 kr.)
27 30
A 10-20 (3 139 kr.)
30 33
A 21— (3 301 kr. eller högre)
36 40
Aspiranter och extra tjänstemän med kortare anställningstid än 6 månader har 24 dagars semester. Om semestern till stor del tas ut under vinterhalvåret ökas antalet semesterdagar med högst tre.
Vid 1971 års avtalsrörelse träffades en överenskommelse mellan statens avtalsverk och Statstjänstemannaförbundet om att all statlig arbetarpersonal fr. o. m. den 1 januari 1972 skulle få tjänstemannaanställning. I den mån kollektivavtal för vederbörande yrkesgrupp och område finns har överföring till extra ordinarie eller extra tjänster — där bl. a. AST (inklusive semesterbestämmelserna däri) är tillämpligt — kunnat ske. I den mån dylikt avtal inte finns får i avbidan på sådant avtal förordnande på arvodestjänst tillämpas.
Kommunalt anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett system som påminner om det statliga.
Kommunalanställda arbetstagare som inte är tjänstemän har semesterns längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i motsvarande löneläge.
På den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet är det som Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges arbetsledareförbund (SALF) och Sveriges civilingenjörsförbund (CF). Antalet semesterdagar är beroende av tjänstemannens lön men däremot inte av tjänstemannens ålder.
Antalet tjänstemän på den enskilda sektorn som har längre semester än fyra veckor är relativt litet.
Historik
Enligt 1938 års semesterlag var årssemestern i princip 12 vardagar.
År 1945 antogs en ny semesterlag, som i flera avseenden innebar förbättringar för arbetstagarna. I fråga om semesterns längd kvarstod dock den tidigare regeln om 12 vardagar. Redan 1946 ändrades emellertid reglerna om semesterns längd. Arbetstagare som inte uppnått
SoU 1972: 19
18 år fick rätt till tre veckors semester. Genom en särskild lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete utsträcktes semestern till tre veckor även för gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt arbete bestämdes semestertiden till sex veckor. Som skäl för differentieringen av semestertiden anfördes arbetarskyddssynpunkter.
Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till tre veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid 1951 års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda förmånerna för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare försvann därmed.
År 1960 tillsattes en kommitté (1960 års semesterkommitté) som år 1962 i betänkandet ”Ny semesterlag” (SoU 1962:44) lade fram det förslag som ligger till grund för vår nuvarande semesterlagstiftning. Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1963, innebar bl. a. att semestern utökades till fyra veckor.
Om semesterförmåner för deltidsarbetande
Motivering till motionsyrkandet
I motionen 1972:1010 framhålls att deltidsarbete tenderar att bli allt vanligare och öka i omfattning. Motionärerna påpekar att med den utveckling vi nu är inne i, inte minst efter slopandet av affärstid slagen, kan man förmoda att många kommer att arbeta på gränsen till åtta dagar per månad. Det är därför enligt motionärerna berättigat att semester erhålls i förhållande till arbetsinsats, dvs. till den tid man arbetar under en månad.
Gällande bestämmelser
1 ett föregående avsnitt har angivits att enligt semesterlagen arbete under 8-14 dagar i en månad ger rätt till en dags semester och arbete under 15 eller fler dagar i en månad berättigar till två dagars semester. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande utan kan utgöra olika perioder under kalendermånaden. Med arbetad dag förstås inte bara full arbetsdag utan även sådan dag, då arbetstagaren endast en del av dagen, exempelvis någon eller några timmar, haft arbete för arbetsgivarens räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad är således berättigad till semester men däremot inte den som arbetat sju hela dagar i en månad.
Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats genom regler i 7 § som inom angivna gränser jämställer frånvaro av vissa anledningar med utfört arbete. De priviligierade frånvaroanledningarna är - förutom semester - yrkesskada, sjukdom, havandeskap, militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring.
SoU1972:19
5 Tidigare riksdagsbehandling
I motion till 1971 års riksdag framställdes ett yrkande som syftade till sådan ändring av semesterlagen att rätten till semester inte skulle bli beroende av när arbetstiden varit förlagd under månaden utan endast av hur lång arbetstiden varit. Socialutskottet anförde i sitt betänkande SoU 1971:26 följande:
Riksdagen har såväl år 1969 som 1970 behandlat motioner med samma syfte som den nu aktuella motionen. Vid den tidigare riksdagsbehandlingen har andra lagutskottet framhållit bl. a., att semesterlagstiftningens syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet till vila och rekreation och att man mot denna bakgrund skall se lagens konstruktion, att vissa dagars arbete medför rätt till vissa dagars betald ledighet. Enligt socialutskottets mening måste de anförda synpunkterna tillmätas väsentlig betydelse även vid prövning av motionen 1971:1188. Utskottet vill dock inte bestrida att det åtminstone för vissa deltids- och korttidsanställda arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner än semesterlagen nu föreskriver. Såsom också framhållits under tidigare år kan de anställda genom avtal skaffa sig semesterförmåner utöver lagens minimiregler eller kompensation i form av förhöjd lön. Det kan emellertid enligt socialutskottets mening vara motiverat att frågan närmare övervägs på vad sätt förbättringar i de nämnda arbetatagargruppernas semesterförmåner bör komma till stånd lagstiftningsvägen. Dessa överväganden torde kunna ske i samband med den prövning av olika semesterlagsfrågor som aktualiseras i anslutning till slutrapporten från den tidigare nämnda nordiska ämbetsmannakommittén.
Utskottet hemställde att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda, vilket blev riksdagens beslut.
Om inräknande av helgdagar i semestern
Motivering till motionsyrkandet
I motionen 19 72:127 påpekas att helgdag inte i vedertagen mening är arbetsdag och därför ej heller bör räknas som semesterdag samt att arbetsgivarna vid förhandlingar räknar helgdagarna som ekonomisk minuspost.
Gällande bestämmelser
Enligt 7 § semesterlagen utgår i princip semester med två dagar för vaije kalendermånad av kvalifikationsåret. I syfte att bereda arbetstagarna rätt till minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar, om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern.
1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 19
SoU 1972:19
6 Tidigare riksdagsbehandling
I anslutning till att förslag (prop. 1963:68) år 1963 framlades för riksdagen om antagande av den nuvarande semesterlagen, vilket förslag innehöll ovannämnda bestämmelse om inräknande av helgdagar i semestern, yrkades i ett motionspar att i lagen i stället skulle föreskrivas att helgdagar och sedvanliga fridagar inte skulle inräknas i semestern. Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande (2LU 1963:40) föreslog avslag på yrkandet, anförde följande:
Semesterkommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett semesterns längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring i nu gällande ordning, som innebär att helgdagar inräknas, om semestern utgår med flera dagar i en följd än fem. Ett skäl för en reform skulle vara att en regel om inräknande av helgdagar i semestern kan innebära en frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern till en period med flera helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria dagar under året. Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande av helgdagarna i praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera dagar längre än fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde semesterveckan är en genomgripande reform har kommittén inte ansett sig kunna medverka till ytterligare utökning av fritiden.
Departementschefen har följt kommitténs förslag, dock med den ändringen att — såsom nämnts — det antal dagar som semestern skall utgöra för att helgdagar skall inräknas i semestern bestämts till sex.
Utskottet vill för sin del ansluta sig till kommitténs uttalande att den fjärde semesterveckan är en så genomgripande reform att det i dagens läge icke är möjligt att föreslå någon ytterligare förlängning av semestern. På grund härav kan utskottet icke tillmötesgå motionärernas önskemål.
Om semesterberäkning vid söndagsarbete
Motivering till motionsyrkande t
I motionen 1972:1010 anförs att arbete i kontinuerlig skiftgång innebär att arbetet pågår såväl vardag som sön- och helgdag efter en härför komponerad skiftcykel, vilket innebär en mycket lång årsarbetstid. Det anförs vidare att arbete i kontinuerlig skiftgång i regel betyder ett tungt och slitsamt arbete med hälsan som insats. Motionärerna framhåller att ifrågavarande arbetare behöver alla semesterdagar de kan få för vila och rekreation och att ett rimligt krav därför är att semesterlagen omarbetas så att fridagarna för de kontinuerligt skiftgående arbetarna frånräknas under semestern, vilket innebär att endast arbetsdagar skall räknas som semesterdagar.
Gällande bestämmelser
Enligt 7 § semesterlagen utgår i princip semester med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret. 1 syfte att ge arbetstagarna rätt till minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar,
SoU 1972:19
om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är jämlikt 8 § andra stycket tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller under eller omedelbart efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Motsvarande regel gäller för helgdag, som ej skall räknas som semester. Däremot skall vid söndagsarbete sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.
Historik
Den princip som ännu gäller om beräkning av semester vid söndagsarbete tillkom i 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs av 1942 års semesterkommitté, blev under remissbehandlingen av kommitténs betänkande (SOU 1944:59) föremål för viss kritik.
Arbetsdomstolens ordförande anförde bl. a. följande:
Det är mycket vanligt, att arbetstagare på grund av arbetets natur (kontinuerlig drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, varvid det är vanligt, att ledighetsdagen icke alltid infaller på samma veckodag utan växlar. Med stöd av motiven till gällande semesterlag har man antagit, att i dylikt fall fridag, som infaller under semesterledigheten, skall i lagens mening anses såsom söndag, medan motsvarande söndag skall behandlas såsom arbetsdag.
Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod, som innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som vanligen arbetar på söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle vara skyldig att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan däremot söndagarna fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas antal. Detta vållar viss betänklighet i följande fall. Jag antar att en arbetstagare — såsom torde vara vanligt exempelvis i droskförarfacket — i en vecka har ledighetsdag på onsdag, i nästa vecka på tisdag och i den därpå följande veckan på måndag. Jag antar vidare, att semestern börjar med tisdagen i första veckan. Med den ordning, som tänkts skola tillämpas enligt den nuvarande lagen, skulle semesterledigheten räcka till och med tisdagen i tredje veckan, dvs. arbetstagaren får en sammanlagd ledighet av 15 dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar och 3 dagar som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs förslag däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen i tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro endast 11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett i viss mån liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.
Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något yrkande.
Föredragande departementschefen anförde i prop. 1945:273 till 1945 års riksdag bl. a.:
Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock lagen till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En ledighet av dylik längd erhålles även för det stora antalet arbetstagare genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i
SoU 1972: 19
semestern. Innebörden därav är, att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagarens semester en måndag, slutar semestern med lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit ledigt från arbetet söndagen före, söndagen under och söndagen omedelbart efter semestern; han har sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa 15 dagar. Om åter semestern begynner å annan veckodag än måndag, kommer den sammanlagda ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som utföra sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på någon annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och fridagarna som söndagar.
Inom olika yrkesområden finns emellertid arbetstagare, som äro skyldiga att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast någon eller några fridagar i månaden. För dylika fall verkar ifrågavarande lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att en ändring härutinnan bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag. Förslaget innebär, att söndagarna anses falla utom semesterdagarna och att arbetstagaren genom lagen tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller under eller näst efter semestern. Däremot skola sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.
Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt, att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet genom att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen för det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men blott två söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning av fridagarna i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att förslaget icke skulle få den försämrade verkan som berörts i yttrandet; och det synes icke berättigat att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas förläggning alltför stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som icke har skyldighet till söndagsarbete, ej pä semesterlagen grunda rätt att få börja sin semester å en måndag; arbetstagaren, som begynner semestern å annan veckodag, erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från arbetet. I det anförda exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på annan veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommitté förslaget anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att örn arbetstagare som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som infaller omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag mer än övriga arbetstagare.
SoU 1972:19
9 Tidigare riksdagsbehandling
I ett motionspar till 1965 års riksdag yrkades utredning med syfte bl. a. att för arbetstagare med söndagsarbete sådana fridagar som infaller vid början eller slutet av semestern inte skall inräknas i denna.
Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1965:19) föreslog avslag på motionerna, anförde bl. a. följande:
På grund av regeln om beräkning av semester vid söndagsarbete kan det stundom inträffa, att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar. För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid den bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. På grund härav och då problemet med hänsyn till de variationer som finns inom olika arbetsområden bäst lämpar sig för reglering avtalsvägen anser utskottet att ändring i lagstiftningen ej är påkallad.
Vid 1966 års riksdag upprepades ifrågavarande motionsyrkande. Andra lagutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1966:5) avslag på yrkandet. Utskottet hänvisade till sitt ställningstagande år 1965 och påpekade att det enligt utskottets mening ej förelåg skäl för ändrat ställningstagande.
Om semesterns förläggning
Motivering till motionsyrkandet
I motionen 1972:1010 anförs att det har blivit allt vanligare att en anställd tvingas förlägga del av semestern till vinterhalvåret. Motionärerna framhåller att de anställda måste få ett avgörande inflytande på huruvida de vill förlägga semestern eller del av semestern utanför de egentliga sommarmånaderna juni, juli och augusti och att en ändring av semesterlagens bestämmelser som tillförsäkrar lönearbetaren rätten att utta hela sin semester under nämnda månader framstår som ytterst angelägen. Motionärerna anför vidare att om omständigheterna skulle göra det mindre lämpligt att utta semestern under dessa månader, får företagsledningen uppta förhandlingar med de lokala parterna på arbetsmarknaden för överenskommelse om en annan semesterförläggning.
Gällande bestämmelser
Enligt 7 § semesterlagen utgår i princip semester med två dagar för vaije kalendermånad av kvalifikationsåret. I syfte att ge arbetstagarna minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas i semestern. 10 § stadgar, att arbetsgivaren äger bestämma när semestern skall utgå men innehåller dessutom en rekommendation, enligt vilken semestern, om arbetstagaren inte begär annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Enligt samma paragraf skall semestern, om ej annat överenskoms, utgå i ett sammanhang. Då
SoU 1972: 19
semestertiden överstiger 24 dagar får dock semestern även utan arbetstagarens samtycke förläggas till två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 24 dagar.
Tidigare riksdagsbehandling
I en motionspar till 1970 års riksdag begärdes utredning om ändring av semesterlagen i syfte att arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens samtycke bestämma tiden för semesterns förläggning skulle begränsas till perioden den 1 maj-den 30 september.
Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1970:12) föreslog avslag på motionerna, anförde bl. a. följande.
Vid tillkomsten såväl av 1938 års som 1945 års semesterlagstiftning behandlades frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid. Tanken avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för skilda verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra. Som exempel härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom jordbruket och sjöfarten — som säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.
De skäl, som sålunda anförts mot en lagreglering av nu åsyftad innebörd, är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det synes knappast vara något att vinna med en regel, som för att kunna fungera ändamålsenligt uppenbarligen kräver åtskilliga undantag i olika hänseenden, undantag som dessutom måste ge upphov till komplicerade gränsdragningsproblem. Arbetsgivarens befogenhet att bestämma tidpunkten för semestern måste också ses i samband med arbetstagarens rätt att få ut hela semesterledigheten på en gång. Reglerna härom har möjliggjort att befogade önskemål om semesterns förläggning från såväl arbetsgivare som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig omfattning. Det stora flertalet arbetstagare har också sina semestrar förlagda till den av motionärerna angivna tidsperioden. Enligt utskottets mening föreligger inte någon anledning för statsmakterna att ingripa med lagstiftning i enlighet med motionerna.
Om semesterlön, utbetalningstid för semesterlön och stöd till semestervistelse Motivering
till motionsyrkandena
I motionen 1972:101 0 anförs att många arbetare anser det vara felaktigt att semesterlönen skall vara innestående hos företaget fram till dess att semestern uttas. Det påpekas att semesterlagen tillerkänner lönearbetarna en semesterersättning för varje kalendermånad, att dessa medel anses vara den anställdes egen kapitalsamling under kvalifikationstiden och att det borde betraktas som naturligt att ränteinkomster på de månatligt på bank insatta semesterpengarna rätteligen borde tillfalla lönearbetaren själv. Motionärerna framhåller att semesterpengar borde månatligt insättas på ”låsta konton” i bank med möjlighet för arbetaren att själv kontrollera sitt tillgodohavande och att uttag borde medges endast i likhet med vad som är gällande i andra semesterkassor.
SoU 1972:19
I motionen 1972:1082 framhålls inledningsvis att en rad skäl gör det angeläget att turistnäringens position i samhället blir föremål för en omvärdering — såsom sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska skäl samt hänsyn till ett år efter år växande underskott i turistbalansen. Härefter anförs att till dessa skäl för en omvärdering av turistnäringen måste nu läggas det snabbt växande behovet av miljöbyte och rekreation för allt större befolkningsgrupper därvid man måste särskilt uppmärksamma att de befolkningsgrupper och yrkeskategorier som har de största behoven av miljöbyte och rekreation ofta har särskilda svårigheter att erhålla denna socialt sett angelägna rekreation. Det framhålls att självfallet kan redan genom att befintliga turistanläggningar utnyttjas och genom nya investeringar i stugbyar prismässigt relativt konkurrenskraftiga alternativ skaps. Men om en tillräcklig bredd skall kunna skapas — anför motionärerna — måste sannolikt ett system med rekreationsstipendier eller semesterbidrag införas. Motionärerna anför att ett dylikt system skulle knytas till personalkategorier och sålunda bli en förmån knuten till bestämda arbetsuppgifter, i synnerhet då i låglöneyrken och i yrken med särskilt pressande arbetsförhållanden, där rekreation förknippad med miljöombyte framstår som särskilt angelägen.
Bestämmelser om semesterlön m. m.
Enligt 3 § semesterlagen skall arbetstagaren under semestern åtnjuta lön (semesterlön). I 12 § är föreskrivet att för den som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen lika med den vanliga lönen. För övriga anställda exempelvis sådana som avlönas genom timlön, ackord eller provision är semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Regeln innebär i vissa situationer att i inkomstunderlaget för beräknande av semesterlön kommer att ingå dagar vilka ej medför rätt till semesterledighet. En timavlönad som arbetar 25 mars—7 maj har kvalificerat sig till två semesterdagar (för april) men får semesterlön beräknad för hela anställningstiden. Enligt 14 § skall semesterlön utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte överenskommelse om annat träffas i kollektivavtal.
En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera sig genom att arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest utan arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har inte någon i lagen inskriven rätt till semesterledighet. Däremot skall de erhålla särskild semesterlön (4 §). Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat någon lön har han därmed också intjänat rätt till 9 procent i procentuellt tillägg, den särskilda semesterlönen (16 §). Särskild semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst efter kvalifikationsåret eller, om kvalifikationsåret utlöper efter den 30 april, senast två månader efter kvalifikationsårets utgång (16 §).
Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den
SoU 1972:19
semester han har tjänat in, har enligt 5 § semesterlagen rätt till semesterersättning. Semesterersättningen är en kontant ersättning motsvarande semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder som denna (18 §). Semesterrätt för korttidsanställda kommer i praktiken att innebära enbart rätt till semesterersättning. Genom denna kontanta ersättning får de möjligheter att utan förlust bereda sig ledighet. Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det kalenderkvartal, varunder anställningen upphört eller, om anställningen varat minst tre månader, inom en vecka från det anställningen upphörde (19 §).
Historik om semesterlön m. m.
Den kommitté, vars arbete kom att ligga till grund för 1945 års semesterlag — 1942 års semesterkommitté — ifrågasatte vid behandlingen av frågan om semester för korttidsanställda arbetstagare om det inte i och för sig vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem som, så långt tekniskt var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester tillgodoräkna all arbetad tid. Ett sådant system skulle vara semesterkassan, som innebär att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete inlevererar ett belopp. Vederbörande arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta det belopp som motsvarar vad han har inarbetat. Semesterkassor hade upprättats av olika förbund inom byggnadsfacket. Kommittén erinrade om att tanken på ett hela arbetsmarknaden omfattande semesterkassesystem avvisats vid tillkomsten av 1938 års semesterlag bl. a. på grund av den stora och svårskötta tekniska apparat, som systemets införande skulle medföra. Kommittén förkastade tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra för de korttidsanställda ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.
Vid sin behandling av frågan om utformningen av regler om lön under semester anförde 1960 års semesterkommitté bl. a. att rätten till semester innebar enligt vedertagen uppfattning rätt för arbetstagaren till viss tids årlig ledighet från arbetet med bibehållna löneförmåner, dvs. med väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som om han varit i arbete under semestertiden. Lagstiftaren hade, anförde kommittén vidare, vid upprepade tillfällen slagit vakt om denna grundsats i fråga om semesterlönens bestämmande och ställt sig avvisande till tanken att lönen under semestern genom lagstiftningen generellt skulle bestämmas till högre belopp än som kunde utgöra arbetslön för motsvarande tid. Kommittén framhöll att frågan om en eventuell sådan höjning av semesterlönen hade bedömts som en angelägenhet av löneteknisk art, vilken lämpligen borde anförtros arbetsmarknadens parter.
1 prop. 1963:68, vari förslag om den nuvarande semesterlagen framlades, anförde föredragande departementschefen på s. 60 bl. a. följande om utbetalningstid för semesterlön.
SoU 1972: 19
13 På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten under semestertiden genom en regel om utbetalningstid för semesterlön.
Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje semesterperiod skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen. Uttrycket ”i samband med” får inte tolkas så snävt att det i något fall skulle förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma ordning som den vanliga lönen och på vanliga utbetalningsdagar.
Bestämmelser om stöd till semestervistelse
Enligt kungörelsen (1967:472) om statsbidrag till driften av semesterhem utgår statsbidrag till semesterhemsanordnare med 4 kr. per dag och plats som utnyttjas av ”husmor eller annan som med hänsyn till sina sociala och ekonomiska förhållanden behöver hjälp till vila och rekreation”. Statsbidrag betalas ut av socialstyrelsen. Som villkor för bidraget gäller, att bidrag samtidigt utgår från landstingskommun, kommun som ej tillhör sådan kommun eller annan kommun med minst 1 kr. 50 öre per dag och plats. Föreligger särskilda skäl, varmed närmast avsetts att semesterhemmet är avsett för gäster från större delen av landet, kan statsbidrag utgå även om kommunalt bidrag inte lämnas. Statsbidrag utgår även för resor till semesterhem eller resor i samband med annan form av semestervistelse. Socialstyrelsen fördelar därvid för detta ändamål avsedda medel mellan semesterhemsnämnderna i landstingsområdena, varefter det ankommer på dessa nämnder att bevilja och betala ut resebidragen.
1 Råd och anvisningar nr 203 som socialstyrelsen i december 1967 utfärdat angående här ifrågavarande bidragsverksamhet har bl. a. angivits att avsikten är att statsbidraget till driften till semesterhem i huvudsak skall utgå för platser, som utnyttjas av husmödrar men att bestämmelserna dock är utformade så, att de inte hindrar att bidrag utgår exempelvis till platser som utnyttjas av makar, som med hänsyn till sina ekonomiska och sociala förhållanden behöver hjälp för vila och rekreation. Resebidragen bör utgå till personer med låg familjeinkomst och särskild hänsyn bör tas till sjukdom eller arbetslöshet inom familjen, stor arbetsbörda genom skötsel av flera barn eller skötsel av handikappat barn, kroniskt sjuk eller åldrad familjemedlem.
Internationellt samarbete m. m.
Vid Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) allmänna konferens år 1970 antogs en konvention (nr 132) om semester, vilken konvention
SoU 1972:19
utgör en revision av 1 936 års konvention (nr 52) i samma ämne.
I yttrande påpekade ILO-kommittén att åtminstone på en punkt torde konventionen innehålla ett klart ratifikationshinder, nämligen ett krav att semesterlön skall utbetalas före semesterledigheten såvitt annat ej överenskommits. En sådan bestämmelse var enligt ILO-kommittén mer vittgående än vad som föreskrivs i den svenska lagstiftningen. Svenska arbetsgivareföreningen anförde i yttrande bl. a. att i svensk lag fanns ingen motsvarighet till en bestämmelse att arbetstagaren eller representant för denne skall höras innan tidpunkten för semestern fastställs samt att föreningen ifrågasatte om Sverige kan uppfylla ett krav i konventionen på en minimisemester av tre arbetsveckor med hänsyn till en därtill anknuten helgdagsregel. Allmänna helgdagar och sedvanliga fridagar skall inte — vare sig de infaller under semestern eller ej - inräknas i minimisemestern.
ILO-kommittén framhöll att frågan om i vilka avseenden den svenska lagstiftningen innefattade ratifikationshinder kunde lämpligen övervägas i anslutning till ett utredningsarbete om harmonisering av de nordiska ländernas semesterlagstiftning, som pågick i ett nordiskt ämbetsmannautskott.
1 prop. 1971:5 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut vid nämnda konferens anförde föredragande departementschefen att han delade ILO-kommitténs uppfattning att frågan om i vilka avseenden den svenska semesterlagen innefattar ratificeringshinder lämpligen kunde övervägas i anslutning till ett utredningsarbete som bedrevs av ett nordiskt ämbetsmannautskott beträffande spörsmålet om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning. När resultatet av övervägandena förelåg fick frågan tas upp om de lagändringar som behövdes för att möjliggöra en ratifikation.
I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971:2 fann socialutskottet ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen yttrat om bl. a. semesterkonventionen.
Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år 1965 antog rådet på förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 2011965) angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade regeringarna att vidtaga åtgärder för att så långt som möjligt samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Socialpolitiska utskottet uttalade i sitt betänkande i ämnet bl. a. att särskilt beträffande reglerna om lagens tillämpningsområde, semesterns förläggning och i viss mån angående semestergottgörelsen enhetlighet torde kunna uppnås. Frågor om exempelvis semesterns längd och semestergottgörelsens storlek var däremot enligt utskottets uppfattning närmast av allmän politisk innebörd. Deras lösande sammanhängde i huvudsak med vilka ekonomiska resurser som stod till buds i landet. Sådana spörsmål borde därför få upptagas av varje land för sig.
Nordiska socialpolitiska kommittén beslöt år 1965 tillsätta ett underutskott (ämbetsmannautskott) med uppgift att utreda möjligheterna till en sådan samordning av semesterlagstiftningen som avses i
SoU 1972:19
rekommendationen. Vid sammanträde i slutet av år 1970 beslöts att varje land skulle göra upp en rapport över situationen enligt nuvarande lagstiftning samt att utbyte av detta material skulle ske.
I en därefter utarbetad och till Nordiska socialpolitiska kommittén avgiven rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning (nordisk utredningsserie 15/71) har underutskottet anfört att det funnit lämpligt att ändringar i lagstiftningen tas under övervägande i första hand på bl. a. följande punkter, nämligen
1. varje anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk gottgöreise
2. vid beräkning av semesterns längd bör helgdagar inte i något fall anses ingå i semestern
3. föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före beslut om semesterns förläggning bör ingå i lagstiftningen
4. i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en regel om betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats.
Den 18 november 1971 besvarade socialministern, statsrådet Aspling, i riksdagen (prot. § 1 1) en enkel fråga ang. semesterersättningen vid byte av arbetsgivare. Socialministern anförde bl. a. att 1971 års riksdag begärt en översyn av reglerna om semesterrätt för deltids- och korttidsanställda och att denna översyn torde kunna ske i samband med den prövning av olika semesterlagsfrågor, som aktualiseras i samband med att det i det föregående nämnda nordiska ämbetsmannautskottet skulle komma att framlägga sin rapport.
Utskottet
I betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden om ändring i semesterlagen. Yrkandena avser frågor om längre semester, om semester för deltidsarbetande, om frånräknande av helgdagar vid beräknande av semester, om frånräknande av fridagar vid beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete, om semesterns förläggning samt om ränta på semesterlön. Vidare behandlas en motion om införande av ett system med rekreationsstipendier eller semesterbidrag, varigenom behovet av rekreation och miljöombyte skulle tillgodoses bland låginkomstgrupper.
Semesterns längd
En arbetstagare har rätt till semester med två dagar för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete hos arbetsgivaren i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som arbetat hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller, eftersom i semestern inte inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Då semesterlagstiftningen är en
SoU 1972:19
minimilagstiftning, kan arbetstagaren genom avtal tillförsäkras bättre förmåner än vad lagen föreskriver. Framför allt inom den offentliga sektorn finns avtal som tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än fyra veckor.
I motionen 1972:668 av herr Hermansson m. fl. yrkas att en lagstadgad rätt till 30 dagars betald semester skall införas och att riksdagen skall begära förslag härom till 1973 års vårriksdag. Motionärerna framhåller att utvecklingen inom produktionslivet innebär en allt snabbare press och förslitning av människorna, att vissa kategorier tjänstemän och arbetare redan har 30 dagars semester och att rätten till en femte semestervecka bör gälla alla och inte knytas till exempelvis lönesättningen.
Frågan om en ytterligare förlängning av den lagstadgade semestern är — liksom då det gäller en fortsatt förkortning av arbetstiden — inte i första hand att se som en arbetarskyddsfråga utan främst en fråga om samhällsekonomisk prioritering. Utskottet kan inte biträda förslaget i motionen om att lagstiftningsvägen införa ytterligare en semestervecka och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar för arbetstagarna. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:668.
Frånräknande av helgdagar vid beräknande av semester
Som angivits i det föregående utgår enligt semesterlagen semester med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att bereda arbetstagarna minst fyra veckors ledighet har stadgats att söndagar inte skall inräknas i semestern. Däremot skall helgdagar inräknas, om semestern utgår med flera dagar i en följd än sex.
I motionen 1972:127 av herrar Jönsson i Arlöv och Alf Pettersson i Malmö yrkas att helgdagar inte skall inräknas i semestern. Motionärerna framhåller bl. a. att helgdag inte i vedertagen mening är arbetsdag och därför ej heller bör räknas som semester.
Regeln om inräknande av helgdagar i semestern (helgdagsregeln) har sin grund i att man ansett det oriktigt att den totala längden av den anställdes ledighet skall påverkas av att det under semestern infaller någon helgdag. De flesta arbetstagare får emellertid huvuddelen eller hela semestern under sommaren efter midsommar, då inga helgdagar infaller. Helgdagsregeln synes därför ha ett begränsat tillämpningsområde. Man kan räkna med att frågan om att ta bort regeln inom en nära framtid kommer att närmare prövas. Sedan Nordiska rådet rekommenderat regeringarna att så långt som möjligt samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester, har nämligen ett nordiskt ämbetsmannautskott i ett för några månader sedan avgivet betänkande om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning föreslagit att helgdagsregeln i den svenska lagstiftningen skall överges. Socialministern har förutskickat en prövning av detta och andra förslag av ämbetsmannautskottet. Mot denna bakgrund är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1972:127 inte erforderlig.
SoU 1972:19
17 Semesterns förläggning
Enligt semesterlagen har arbetstagare ovillkorlig rätt att få ut fyra veckors semester i ett sammanhang. För den händelse parterna inte kan komma överens om tidpunkten för semestern äger arbetsgivaren bestämma denna. Semesterlagen innehåller dock en rekommendation att semestern, om arbetstagaren ej begär annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns böljan underrätta arbetstagaren om semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns början och inte i något fall senare än fjorton dagar dessförinnan.
I motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att i semesterlagen skall föreskrivas att semester skall utgå under månaderna juni, juli och augusti och att undantag från denna tid kan göras om de lokala parterna på arbetsmarknaden så överenskommer.
Vid tillkomsten av såväl 1938 som 1945 års semesterlagstiftning behandlades frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid. Tanken avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för skilda verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra. Som exempel härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom jordbruket och sjöfarten — som säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.
Vad sålunda anförts är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det bör tilläggas att åtskilliga arbetstagare som nu sprider ut sin semester under året skulle förlora möjligheten härtill, om semestern måste tas ut under sommarmånaderna. De nuvarande bestämmelserna har möjliggjort att befogade önskemål om semesterns förläggning från såväl arbetsgivare som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig omfattning genom att bestämmelserna skapar en förhandlingssituation, där arbetstagaren har rätt att kräva odelad semester men arbetsgivaren har rätt att bestämma tiden för semestern. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att ta upp frågan huruvida semesterlagens regler i dessa avseenden kan behöva modifieras. Den tidigare nämnda nordiska ämbetsmannakommittén har föreslagit att ett medinflytande i fråga om bestämmandet av tidpunkten för semestern bör garanteras arbetstagarna på det sättet att föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före semesterns förläggning intas i lagstiftningen. Som angivits i det föregående har socialministern förutskickat en prövning av ämbetsmannautskottets olika förslag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1010 i denna del.
Ränta på semesterlön
I semesterlagen är föreskrivet att arbetstagaren under semestern skall åtnjuta semesterlön. Semesterlönen är lika med den vanliga lönen för den som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet. För övriga anställda, exempelvis sådana som avlönas genom timlön, ackord eller
SoU 1972:19
provision, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte överenskommelse om annat träffas i kollektivavtal. Den som slutar sin anställning utan att ha fått ut intjänad semester har rätt till semesterersättning. Denna motsvarar semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder som denna. Semesterersättningen skall för den som varit anställd sedan minst tre månader utbetalas inom en vecka från det anställningen upphörde.
1 motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön. Motionärerna framhåller att semesterlagen tillerkänner arbetstagarna en semesterersättning för varje kalendermånad och att dessa semesterpengar borde månatligt insättas på ”låsta konton” i bank med möjlighet för arbetstagaren att själv kontrollera sitt tillgodohavande samt att uttag borde medges endast i likhet med vad som är gällande i andra semesterkassor.
Bland andra har 1942 års semesterkommitté — vars förslag låg till grund för 1945 års semesterlagstiftning — tagit upp frågan om ett system med semesterkassor, nämligen i samband med behandlingen av frågan om semester för korttidsanställda. Ett semesterkassesystem skulle innebära att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete skulle inleverera ett belopp. Arbetstagaren skulle sedan i samband med ledighet få lyfta det belopp som motsvarade vad han inarbetat. Kommittén förkastade emellertid tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.
Ett tillgodoseende av förevarande motionsyrkande torde kräva inrättande av ett semesterkassesystem och således helt bryta mot den ordning som hittills varit rådande, nämligen att semesterlönen utgår i samband med semestern. Någon omständighet som nu skulle göra ett semesterkassesystem lämpligare än då frågan tidigare prövats kan utskottet inte finna.
Ett semesterkassesystem skulle inrymma den möjligheten att semestergottgörelsen alltid skulle vara tillgänglig före semestern. En sådan möjlighet bör lika väl kunna inrymmas i det nuvarande systemet. Det nordiska ämbetsmannautskottet har uppmärksammat frågan och har föreslagit att i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en regel om betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats. En fortsatt prövning av ämbetsmannautskottets förslag kommer som angivits i det föregående att äga rum. Mot bakgrund av vad sålunda anförts bör motionen 1972:1010 i denna del inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
SoU 1972:19
19 Frånräknande av fridagar vid beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete
Enligt semesterlagen utgår — som angivits i det föregående — semester med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att bereda arbetstagarna minst fyra veckors ledighet har stadgats att söndagar inte skall inräknas i semestern.
För sådana arbetstagare som på grund av arbetets natur (kontinuerlig drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, som kan växla, gäller att söndagarna inte skall inräknas i semestern men att de äger rätt att vara lediga på söndag, som infaller under eller näst efter semestern. Däremot skall sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.
I motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att de i skiftschemat ingående fridagarna under semestern för arbetare i kontinuerligt skiftarbete inte skall räknas som semesterdagar. Motionärerna framhåller att arbete i kontinuerlig skiftgång i regel betyder ett tungt slitsamt arbete och att de kontinuerligt skiftarbetande behöver alla semesterdagar de kan få för vila och rekreation. Endast arbetsdagar skall enligt motionärerna räknas som semesterdagar.
Reglerna om beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete skall liksom huvudregeln om beräknande av semester ge fyra veckors ledighet. Det kan för de kontinuerligt skiftarbetande ibland inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar, vilket upplevs som en förlust av ledighetsdagar. För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid — som framhållits då riksdagen flera gånger tidigare prövat den fråga som här är aktuell - den bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. Problemet med sådana variationer synes enligt utskottets mening bäst lämpade för en reglering avtalsvägen. Utskottet anser därför att det inte finns skäl att inta annan ståndpunkt i denna fråga än vad riksdagen gjort tidigare, nämligen att en ändring i lagstiftningen inte är påkallad för att lösa frågan. Utskottet avstyrker således motionen 1972:1010 i här behandlad del.
Semester för deltidsarbetande
Om en arbetstagare arbetat minst åtta dagar i en kalendermånad hos en och samma arbetsgivare har han, som framgått av det föregående, rätt till en semesterdag. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande, och den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse för frågan om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär således att den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad är berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. Under semesterdagarna skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga
SoU 1972:19
lönen för arbetstagare som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare, exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens lön i anställningen under kvalifikationsåret.
1 motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att deltidsarbetande skall få rätt till semester i förhållande till arbetad tid.
Med anledning av ett likartat motionsyrkande hemställde riksdagen i fjol på förslag av socialutskottet hos Kungl. Maj:t om översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda. Det i det föregående nämnda nordiska ämbetsmannautskottet har föreslagit att varje anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk gottgörelse.
Socialministern har förutskickat att en prövning skall komma till stånd med anledning av riksdagens begäran och ämbetsmannautskottets förslag. Motionen 1972:1010 bör därför inte föranleda någon åtgärd i denna del.
Rekreationsstipendier eller semesterbidrag
I fråga om semesterlön gäller att arbetstagare som har tidlön utgående per vecka eller längre tid skall ha denna lön också under semestern. För andra arbetstagare — exempelvis sådana som avlönas genom timlön, ackord eller provision — är semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.
Husmödrar eller andra personer — t. ex. makar — som med hänsyn till sina ekonomiska och sociala förhållanden behöver hjälp för vila och rekreation har viss möjlighet att få semesterhemvistelse till vilken statligt stöd utgår. Statligt bidrag till kostnader för resor till semesterhem eller resor i samband med annan form av semestervistelse kan utgå till personer med låg familjeinkomst.
I motionen 1972:1082 av herr Åsling m. fl. begärs en utredning av frågan hur behovet av rekreation och miljöombyte skall kunna tillgodoses bland låginkomstgrupper. Motionärerna anför, att för att behovet av rekreation och miljöombyte bland dessa grupper skall tillgodoses måste sannolikt införas ett system med rekreationsstipendier eller semesterbidrag, vilka skulle bli förmåner i låglöneyrken och i yrken med särskilt pressande arbetsförhållanden, där rekreation förknippad med miljöombyte framstår som särskilt angelägen.
När det gäller reglerna om förmåner från anställningen under semester har lagstiftningen hittills utgått från grundsatsen att arbetstagaren under semestertiden skall åtnjuta väsentligen samma inkomst som han skulle ha haft om han varit i arbete under nämnda tid. Tanken att semesterlönen genom lagstiftningen skulle bestämmas till högre belopp än arbetslönen har således avvisats. Frågan om ett eventuellt lönetillägg för semesterperioden har betraktats som en löneteknisk angelägenhet som arbets -
SoU 1972:19
marknadsparterna själva bör få ta ställning till. Socialutskottet anser inte att anledning nu finns att bryta mot de principer som hitintills varit rådande i fråga om semesterförmåner som regleras i lagstiftningen. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:1082.
Utskottet hemställer
A. beträffande frånräknande av helgdagar vid beräknande av semester att riksdagen avslår motionen 1972:127,
B. beträffande semesterns längd att riksdagen avslår motionen 1972:668,
C. beträffande semesterns förläggning, ränta på semesterlön, frånräknande av fridagar vid beräknande av semester och semester för deltidsarbetande att riksdagen avslår motionen 1972:1010,
D. beträffande rekreation och miljöombyte bland låginkomstgrupper att riksdagen avslår motionen 1972:1082.
Stockholm den 18 maj 1972
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), Wemer i Malmö (m), fru Ludvigsson (s)*, herrar Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservationer
1. beträffande semesterns längd av herr Hagberg (vpk) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som börjar med ”Frågan om” och slutar med ”motionen 1972:668” bort ha följande lydelse:
”Utskottet vill betona att semestern skall vara till för vila och rekreation och i ett alltmer hastigt stegrande arbetstempo framstår detta som mycket nödvändigt. Frågan om förlängd semester vill även utskottet se som en rättvisefråga. När flera grupper har kunnat pressa till sig bättre semesterförmåner än vad semesterlagen innehåller och samtidigt de lönearbetare som har det tyngsta och slitsammaste arbetet inte har lyckats med detta måste lagstiftningsvägen användas. Utskottet vill därför bifalla yrkandet i motionen 1972:668 om en ändring i semesterlagen så att den medger rätt till 30 dagars betald semester, samt att förslag härom bör framläggas till 1973 års vårriksdag.”
SoU1972:19
dels att utskottet under B bort hemställa
”B. beträffande semesterns längd att riksdagen med bifall till motionen 1972:668 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”
2. beträffande semesterns förläggning, ränta på semesterlön, frånräknande av fridagar vid beräknande av semester och semester för deltidsarbetande av herr Hagberg (vpk) som anser
dels att det avsnitt på s. 17 i utskottets betänkande som börjar med ”Vad sålunda” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
”Utskottet anser det nödvändigt att överföra bestämmanderätten i frågan om semesterns förläggning till lönearbetarna, trots de besvärligheter detta kan medföra inom vissa branscher. Den nuvarande effektiviseringen i framför allt industrin gör att om semestern skall få något värde för den enskilde arbetaren måste, som föreslås i motionen 1972:1010, en ändring av semesterlagens bestämmelser ske som tillförsäkrar lönearbetaren rätt att ta ut hela sin semester i ett sammanhang under tiden juni, juli och augusti. Utskottet finner att den olägenhet detta kan medföra i vissa branscher kan lösas på det sätt som föreslås i motionen, nämligen genom att lokala förhandlingar sker mellan parterna i denna fråga. Utskottet tillstyrker således motionen 1972:1010 i denna del.”
dels att det avsnitt på s. 18 i utskottets betänkande som börjar med ”Ett tillgodoseende” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
”Utskottet anser det fel att semesterlönen skall vara innestående hos företaget till dess semestern tas ut. Semesterlagen tillerkänner ju lönearbetarna en semesterersättning som dessa har att fordra för varje månad. Utskottet anser det därför naturligt och rättvist att lönearbetarna också får del av ränteinkomsterna. Semesterpengarna bör därför insättas på ”låsta konton” i bank och uttag endast medgivas i likhet med vad som gäller i andra semesterkassor. Inbetalningen av semesterpengarna skall ske av arbetsköparna månatligt på bank, och det skall finnas möjlighet för lönearbetarna att själva kontrollera sitt tillgodohavande. Utskottet tillstyrker i enlighet med det anförda motionen 1972:1010 i denna del.”
dels att det avsnitt på s. 19 i utskottets betänkande som börjar med ”Reglerna om” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:
”Att arbeta i kontinuerlig skiftgång innebär att arbetet pågår såväl vardagar som sön- och helgdagar, vilket innebär en mycket lång årsarbetstid. De som har denna form av skiftgång blir otvivelaktigt missgynnade när det gäller att ta ut sin semester. I semesterlagen sägs att sedvanliga fridagar under semestern skall inräknas i densamma. Detta förhållande anser utskottet vara fel.
Arbete i nämnda skiftgång betyder i regel tungt och slitsamt arbete med hälsan som insats. Dessa arbetare behöver alla de semesterdagar de kan få för vila och rekreation. Utskottet anser därför att semesterlagen
SoU1972:19
bör omarbetas så att fridagarna för de kontinuerligt skiftgående arbetarna frånräknas som semesterdagar. Utskottet tillstyrker därför motionen 1972:1010 i här aktuell del.”
dels att det avsnitt på s. 20 i utskottets betänkande som börjar med ”Med anledning” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
”Utskottet vill understryka att i utvecklingen mot allt fler deltidsarbetande måste frågan om rättighet för dessa grupper att erhålla semester betecknas som synnerligen viktig och brådskande. Motionen 1972:1010 ställer kravet på att deltidsarbetande skall få semester efter den tid de arbetat. Utskottet biträder motionsyrkandet. Frågan bör lösas snabbt.”
dels att utskottet under C bort hemställa
”C. beträffande semesterns förläggning, ränta på semesterlön, frånräknande av fridagar vid beräknande av semester och semester för deltidsarbetande att riksdagen med bifall till motionen 1972:1010 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1337 S Stockholm 1972