Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m.m., såvitt propositionen hänvisats till socialutskottet, jämte motioner

Socialutskottets betänkande nr 21 år 1972

SoU 1972:21

Nr 21

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m.m., såvitt propositionen hänvisats till socialutskottet, jämte motioner.

Propositionen

Genom en den 10 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972:67, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2) lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.,

dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande

4) med anledning av vad föredragande statsrådet anfört om verkställighet av ådömd påföljd och om förstärkning av kriminalvårdsstyrelsens resurser,

5) med anledning av vad föredragande statsrådet anfört om förstärkning av socialstyrelsens resurser, om frekvensundersökningar samt om försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare.

Propositionen har hänvisats, såvitt avser hemställan under 1)—4) till justitieutskottet och i övrigt till socialutskottet.

Justitieutskottet behandlar propositionen i de delar som hänvisats till utskottet i betänkandet JuU 1972:14.

I samband med propositionen har socialutskottet behandlat tio motioner.

1 propositionen redovisas dagsläget på narkotikaområdet bl. a. när det gäller vårdfrågorna och det internationella samarbetet.

Samtidigt läggs förslag fram om en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett narkotika från fängelse i sex år till fängelse i tio år samt om fortsatt giltighet till utgången av juni 1973 av 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

I propositionen behandlas också frågor om korttidspermission, placering på öppen anstalt och villkorlig frigivning av både narkotikabrottslingar och andra lagöverträdare som varit inblandade i organiserad brottslighet av särskilt samhällsfarligt slag. Riksdagen bereds tillfälle att yttra sig häröver.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som i propositionen anförs om vissa förstärkta insatser i kampen mot narko -

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 21

SoU 1972:21

tikamissbruket. Socialstyrelsens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård föreslås bli förstärkt och styrelsen föreslås få särskilda medel för information om det lokala samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Kostnaderna härför uppgår till 350 000 kr. Vidare beräknas 300 000 kr. för undersökningar om narkotikamissbrukets omfattning och 300 000 kr. för försöksverksamhet beträffande vård av narkotikamissbrukare.

För en förnyad informationsinsats som avser såväl narkotikamissbruk som missbruket av mellanöl och rusdrycker föreslås i särskild ordning (prop. 1972:61) ett anslag på 5 milj. kr. (se SkU 1972:30).

Motionerna

A. Vid riksdagens början väckta motioner

1) I motionen 1972:190 av herr Wiklund i Stockholm (fp) har hemställts att riksdagen hos regeringen anhåller att samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk (eller annat lämpligt organ) får i uppdrag att ta de initiativ som kan erfordras för belysning av de i motionen berörda sammanhangen rörande narkomanvård inom sjukvården.

2) I motionen 1972:229 av fru Kristensson m. fl. (m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t

a) begär tillsättandet av en parlamentarisk kommitté med uppgift

att skyndsamt lägga fram förslag till

en human och effektiv narkomanvård,

en bättre samverkan mellan polis, tull och vårdinstanser,

inordnande av narkotikamissbruket under nykterhetsvårdslagen,

b) hemställer om

inrättandet av ett centralt dataregister beträffande psykotropa droger, samt

åtgärder för förbättrad information till läkare beträffande vården av narkomaner.

Ett i motionen framställt yrkande om åtgärder för stävjande av det tilltagande thinnermissbruket bland ungdom kommer att behandlas av utskottet vid riksdagens höstsession.

3) I motionen 1972:667 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Majit begär tillsättande av en parlamentarisk utredning med uppgift att sammanställa de erfarenheter av vårdalternativ som gjorts på olika håll i landet, ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén och andra föreslagit samt framlägga en mera detaljerad plan för den svenska narkomanvårdspolitiken.

4) I motionen 1972:1004 av fru Eriksson i Stockholm (s) har hemställts att riksdagen hemställer om en parlamentariskt sammansatt kommitté för att bekämpa narkotikamissbruket med särskild inriktning på att lösa vårdproblemet.

SoU1972:21

5) I motionen 1972:1008 av herr Gernandt m. fl. (c) har hemställts

att riksdagen beslutar att nykterhetsvårdslagen, intill dess att annan

lagstiftning föreligger, tillämpas även för narkotikamissbrukare, samt

att riksdagen uppdrar åt Kungl. Maj.t att undersöka om ändring av barnavårdslagen, eller tillämpningsföreskrifter, bör göras för att möjliggöra att polis- och barnavårdsmyndigheter kan ingripa på ett tidigt stadium för att förebygga en utveckling i asocial riktning.

B. I anledning av propositionen väckta motioner

6) I motionen 1972:1572 av herr Torwald (c) har framställts yrkanden som syftar till att — försöksvis — ökade möjligheter skall skapas att få till stånd tvångsvård av personer som missbrukar narkotika.

I motionen har yrkats

a) att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts samt

b) att riksdagen uppdrar åt vederbörande utskott att föreslå den eventuella lagtext m. m. som ett bifall till motionen kan föranleda.

7) I motionen 1972:1604 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Pettersson i Kvänum (c) har hemställts att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1972:67 hos Kungl. Maj:t anhåller om

a) parlamentarisk utredning med syfte att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet,

b) utarbetande av regler som möjliggör att narkomaner kan omhändertas för vård under en tidrymd av högst en månad.

8) I motionen 1972:1623 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen

a) med instämmande ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförs om narkomanvårdens inriktning,

b) hos Kungl. Maj:t begär ytterligare åtgärder som stimulerar tillkomsten av behandlings- och inackorderingshem för narkotikaskadade,

c) som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att ett belopp av högst 1 milj. kr. bör ställas till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare.

9) I motionen 1972:1624 av fru Kristensson (m) har hemställts

a) att riksdagen hemställer att Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att skyndsamt utfärda råd och anvisningar för narkomanvårdens bedrivande i enlighet med vad som anförts i motionen,

b) att riksdagen hemställer att Kungl. Maj:t undersöker möjligheterna att låta inrätta ett centralt register i enlighet med vad i motionen anförts.

10) 1 motionen 1972:1625 av herr Polstam m. fl. (c) har hemställts att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1972:67 beslutar

a) att hos Kungl. Maj :t anhålla om uppdrag åt socialstyrelsen eller annat centralt organ om utarbetande av informationsmaterial i narkotikafrågan,

b) att hos Kungl. Maj.t anhålla om förslag till ändrade statsbidragsbe -

SoU 1972:21

stämmelser för narkomanvården för den kommande treårsperioden, så att full kostnadstäckning skall utgå för anordnande av vårdplats för ändamålet,

c) att hos Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana statsbidragsbestämmelser att statsbidrag skall utgå med 75 % av vårdkostnaden vid vård av narkomaner i enskilda hem,

d) att 500 000 kronor ställs till socialstyrelsens förfogande för behandlingsforskning inom narkomanvården,

e) att hos Kungl. Majit anhålla att departementsarbetsgruppen för låginkomstfrågor ges i uppdrag att skyndsamt utreda möjligheterna att genom lagstiftning eller på annat sätt underlätta för narkomaner, alkoholister och straffade att i samband med rehabilitering erhålla arbete, utbildning och bostad.

Utskottet

Allmänt

I propositionen tas i huvudsak upp frågor som avser åtgärder mot narkotikamissbruket. Propositionen har hänvisats i vissa delar till justitieutskottet och i övrigt till socialutskottet. I den del av propositionen som hänvisats till socialutskottet bereds riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslag om förstärkning av socialstyrelsens resurser för insatser på narkotikaområdet, om frekvensundersökningar rörande narkotikamissbruket samt om försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare. Utöver denna del av propositionen behandlar socialutskottet i betänkandet även motioner i ämnet som väckts dels i anledning av propositionen, dels vid riksdagens början. Utskottet kommer senare i år att behandla motionsyrkanden, som avser åtgärder mot thinnermissbruk och läkemedelsmissbruk.

En redogörelse lämnas i propositionen för utvecklingen under de senaste åren av situationen då det gäller missbruk av narkotika. Det konstateras att de insatser för att bekämpa missbruket som gjorts lett till vissa framgångar men att läget alltjämt är oroande. Det är uppenbart, anförs det vidare, att fortsatt kamp mot missbruket är nödvändig och att den måste föras på många olika fronter. Utskottet, som tidigare anslutit sig till denna uppfattning, vill ånyo understryka vikten av att effektiva insatser sätts in över hela åtgärdsfältet. Det bör framhållas att missbruk av beroendeframkallande medel kan betraktas som i första hand ett socialt och socialpsykologiskt problem. Därför är naturligtvis samtliga de åtgärder samhället på en rad områden vidtar för att förhindra uppkomsten av socialt otillfredsställande miljöer och av sociala störningar hos den enskilde i förhållande till omvärlden av stor betydelse i det långsiktiga arbetet på att motverka en utbredning av missbruket. Samtidigt kan i kampen mot narkotika inte undvaras de möjligheter till straffrättsliga påföljder som narkotikastrafflagen erbjuder. Påföljderna föreslås i propositionen bli strängare för den farligaste brottsligheten inom den

SoU 1972:21

kategori av förbrytelser som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott. Denna fråga prövas av justitieutskottet. Nämnda utskott behandlar även frågor om korttidspermissioner, placering på öppen anstalt och villkorlig frigivning av bl. a. narkotikabrottslingar som varit inblandade i organiserad brottslighet av särskilt samhällsfarligt slag.

Frekvensundersökningar samt vissa registreringsfrågor

En viktig förutsättning för att insatserna mot narkotikamissbruket skall kunna planeras på ett lämpligt sätt är att man har god kännedom om missbrukets omfattning. Flera myndigheter har utarbetat planer för nya eller fortsatta frekvensundersökningar om narkotikamissbruket, nämligen kriminalvårdsstyrelsen, militärpsykologiska institutet, socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen. Utskottet har inte något att erinra mot vad i propositionen anförs rörande medelsanvisning för dessa frekvensundersökningar.

I motionen 1972:1624 av fru Kristensson framställs ett förslag som syftar till att frekvensundersökningarna skall kompletteras på så sätt att ett centralt register upprättas över narkomaner. Polis och barnavårdsnämnd skulle ha rapporteringsskyldighet till registret.

Utskottet anser med hänsyn till risken för att narkotikamissbrukare inte frivilligt kommer att söka vård om de blir föremål för registrering och till att missbrukarna skulle uppleva en registrering som ett intrång i den personliga integriteten det skulle vara synnerligen olämpligt att inrätta ett centralt register över narkotikamissbrukare. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

I en annan motion, 1972:229 av fru Kristensson m. fl., yrkas att ett centralt dataregister beträffande förskrivning av psykotropa droger — dvs. bl. a. sömnmedel och lugnande medel — skall inrättas. Yrkandet syftar till att förhindra ansvarslös förskrivning av läkemedel.

I propositionen 1970:74 med förslag till organisation av läkemedelsförsörjningen m. m. anförde föredragande departementschefen bl. a. att Apoteksbolaget snarast möjligt borde ta modern datateknik i sin tjänst för att effektivisera verksamheten (s. 93). I sammanhanget erinrade departementschefen om att narkomanvårdskommittén i sitt slutbetänkande SOU 1969:52 upprepat kravet på att en allmän receptregistrering eller i varje fall en registrering av narkotika och s. k. psykotropa medel kom till stånd.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom Apoteksbolaget utvecklingsarbete kring ett datasystem som primärt syftar till en förenklad recepthantering på apotek. Ur den information som därvid lagras i systemet kan bl. a. läkemedelsförskrivningar uppdelade pä preparat eller preparatgrupp och efter förskrivande läkare tas fram. Utskottet har också inhämtat att sedan år 1968 pågår en receptundersökning på stickprovsmaterial i Jämtlands län som har till syfte att ge en säkrare grund för en bedömning av vilka förhållanden som från bl. a. medicinsk synpunkt i främsta rummet förtjänar beaktande. Denna undersökning drivs i samarbete med bl. a. socialstyrelsens läkemedelsavdelning.

1 * Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 21

SoU 1972:21

6 Den lämnade redogörelsen visar att ett utvecklingsarbete pågår på det område som tas upp i motionsyrkandet. Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte är erforderligt att riksdagen vidtar någon åtgärd i anledning av yrkandet. Motionen 1972:229 avstyrks således i denna del.

Internationellt samarbete

Till de åtgärder i kampen mot narkotikamissbruket, som utskottet inte får anledning att gå in på i anledning av förslag i propositionen eller motionerna, hör det internationella samarbetet. Utskottet vill särskilt understryka angelägenheten av ett omfattande sådant samarbete; det är av utomordentlig betydelse då det gäller bekämpande av narkotikabrottsligheten. Det internationella samarbetet behandlas närmare av justitieutskottet. Från svensk synpunkt är inte minst glädjande att det nyligen utarbetats en fristående konvention i FN-regi som vidgarden internationella narkotikakontrollen till att omfatta bl. a. centralstimulerande medel och LSD. Konventionen har hittills undertecknats av närmare 40 stater. Det bör också nämnas att ett omfattande nordiskt samarbete förekommer på narkotikaområdet. Såvitt avser vårdområdet kan särskilt framhållas att det i oktober i år skall hållas ett symposium i Uppsala som skall utvärdera olika former av vård och behandling av narkomaner. Detta symposium kommer att följas av symposier som anordnas i de andra nordiska länderna. Symposiernas syfte är bl. a. att aktivera och samordna narkotikaforskningen i de nordiska länderna.

Vårdfrågor m. m.

Utskottet delar den uppfattning föredragande statsrådet ger uttryck åt i propositionen, nämligen att kampen mot narkotikamissbruket bör föras vidare efter de riktlinjer som drogs upp år 1968 och som riksdagen då enhälligt ställde sig bakom. Detta innebär bl. a. att kampen i fortsättningen i högre grad måste inriktas på att förebygga sådant missbruk och att ge en adekvat vård åt dem som drabbats av missbruket. En sådan inriktning av arbetet behöver inte stå i motsättning till utskottets uttalande ovan om att effektiva insatser måste göras över hela åtgärdsfältet.

Enligt de av statsmakterna antagna riktlinjerna för vården av narkotikamissbrukare skall vården ordnas inom ramen för landstingens sjukvårdande och kommunernas socialvårdande verksamhet. 1 vårdorganisationen skall ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt fortsatt behandling och eftervård. För att underlätta utbyggnaden av vårdinsatserna har särskilda statsbidrag införts.

Det finns vissa legala möjligheter att få till stånd vård av narkotikamissbrukare även mot deras vilja. Om någon som ej fyllt 20 år på grund av missbruk av narkotiska medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida, kan barnavårdsnämnden omhänderta vederbörande för samhällsvård. Placering på bl. a. ungdomsvårdsskola kan då ske. Under vissa förutsättningar kan missbrukare tas om hand på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

SoU 1972:21

fall. År 1969 ändrades lagen i syfte att klargöra att den skall kunna utnyttjas för vård även av narkotikamissbrukare både i ett akut behandlingsskede och för att bereda vederbörande eftervård.

I ett flertal motioner tas vårdfrågan upp. I motionen 1972:1572 av herr Torwald, motionen 1972:1008 av herr Gernandt m. fl. och motionen 1972:1604 av herrar Börjesson i Falköping och Pettersson i Kvänum framställs yrkanden som avser att genom lagändringar eller genom ny lagstiftning möjligheterna till tvångsvård av narkotikamissbrukare skall vidgas. Även i andra motioner behandlas frågor som rör möjligheterna till tvångsvård, dock utan att yrkanden om skärpt lagstiftning framställs. Motionen 1972:190 av herr Wiklund i Stockholm syftar till att effekten på vårdtiderna av 1969 års ändring av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall belysas. Motionären vill också att tillämpningen av försöksutskrivningsinstitutet och utformningen av eftervården för narkomaner som omhändertagits för vård med stöd av lagen skall belysas. 1 motionen 1972:1624 av fru Kristensson uttalas att gällande regler om vården av narkomaner, som ej frivilligt efterfrågar vård, inte kan anses bli tillämpade på avsett sätt. Motionären vill att riksdagen skall klart uttala att narkotikaskadade ungdomar under 20 år bör tas om hand för vård genom samhällets försorg. Beträffande lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall anförs att lagens tvångsåtgärder endast sparsamt har tillämpats och att en bidragande orsak härtill torde vara att många läkare är tveksamma till värdet av vård som anordnas mot patientens vilja, en inställning som kan ha samband med att — enligt vad motionärerna hävdar - erfarenheten visar att narkomaner inte kan vårdas på psykiatriska kliniker tillsammans med andra patienter. Motionären yrkar att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att skyndsamt utfärda råd och anvisningar för narkomanvårdens bedrivande. Dessa råd och anvisningar bör inte begränsas till att avse frivillig vård på behandlingshem utan även precisera innehållet i den vård som med stöd av nyssnämnda lag kan beredas tvångsvis. Motionären utvecklar närmare sin syn på eftervårdens bedrivande. 1 en annan motion, 1972:229, som väckts vid riksdagens början av fru Kristensson m. fl., hemställs bl. a. om åtgärder för att få till stånd förbättrad information till läkare beträffande vården av narkomaner.

I motionen 1972:1623 av herr Hamrin m. fl. ger motionärerna i en utförlig framställning sin syn på narkomanvårdens inriktning. De vill att riksdagen med instämmande skall ge Kungl. Maj:t till känna vad som anförs i detta avseende. 1 stark sammanfattning anför motionärerna följande. Narkomanvården bör så långt möjligt bygga på frivillighet. Den får inte ensidigt inriktas på den medicinska delen av problemet utan det krävs att man angriper de bakomliggande sociala faktorerna och att man ger individen den hjälp för psykiska besvär som han kan ha. Den öppna och uppsökande narkomanvården bör prioriteras. Den slutna vården bör ske på särskilda sjukhusavdelningar. Denna vård bör snarast möjligt övergå i öppen eller halvöppen vård. För ungdomar kan placering i fosterhem vara en bra lösning men också vistelse på inackorderingshem

SoU 1972:21

med tillgång till bl. a. kurator och psykolog kan vara lämplig. De experiment som utförts med vård i mindre familjeenheter utanför städerna bör prövas i större utsträckning än vad som varit fallet hitintills. Samhället bör också ta initiativ till liknande försök. I motionen framställs även — mot bakgrund av den syn på narkomanvården som sålunda redovisats — krav på ytterligare åtgärder som stimulerar tillkomsten av behandlings- och inackorderingshem för narkotikaskadade. Vidare yrkas att ett belopp av högst 1 milj. kr. skall ställas till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Även i motionen 1972:1625 av herr Polstam m. fl. framställs yrkanden om ökat statligt stöd till narkomanvården. Sålunda begärs att förslag skall läggas fram som innebär att under den närmaste treårsperioden staten skall betala hela kostnaden för anordnande av vårdplats inom narkomanvården. Motionärerna vill också att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall anhålla om förslag som innebär att statsbidrag skall utgå med 75 % av vårdkostnaden vid vård av narkomaner i enskilda hem.

Utskottet behandlar först frågan huruvida de legala möjligheterna till tvångsvård bör utvidgas och frågan om tillämpningen av de regler därom som finns i nuvarande lagstiftning. Därefter behandlas riktlinjerna i övrigt för narkomanvården, statsbidragsreglerna och, slutligen, frågan om vägledande information från socialstyrelsen beträffande narkomanvården.

Utskottet ansluter sig helt till den grunduppfattning som kommer till uttryck såväl i propositionen som i flertalet av de ovan redovisade motionerna, nämligen att vården av narkotikamissbrukare i första hand bör bygga på frivillighet. Användning av tvång i stor skala är nämligen, som föredragande statsrådet uttalar, knappast någon effektiv metod att lösa vårdproblem med psyko-social bakgrund. Enighet råder å andra sidan om att vi inte kan helt avstå från möjligheterna till tvång inom narkomanvården. Den kontroversiella frågan är, som hävdas i motionen 1972:1624, vad som skall göras beträffande narkomaner som ej frivilligt efterfrågar vård. Det kan härvidlag konstateras att statsmakterna under stor enighet — genom regler i bamavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — skapat en ram inom vilken man kan göra de tvångsingripanden som behövs. Utskottet kan därför inte biträda de nu väckta förslagen om att vidga de legala möjligheterna till tvångsomhändertagande av narkotikamissbrukare. Beträffande de enskilda motionsyrkandena i detta avseende vill utskottet tillägga följande. Att acceptera ett förslag av den karaktär som förslaget i motionen 1972:1572 i realiteten innebär, nämligen att i experimentsyfte för viss del av landet utvidga de legala möjligheterna till tvångsvård av narkotikamissbrukare då ”socialarbetare, läkare och föräldrar eller andra anförvanter” är ense därom, anser utskottet inte kunna komma i fråga. Motionen avstyrks. Det här aktuella yrkandet i motionen 1972:1604 avser en hemställan om utarbetande av regler som möjliggör att narkomaner kan omhändertas för vård under en tidsrymd av högst en månad. Av motiveringen framgår att motionärerna vill att den som omhändertagits med stöd av sådana regler själv

SoU 1972:21

skall få bestämma om vården skall fortsätta eller avbrytas. Däremot kan av motionens motivering inte utläsas vilka kriterier som enligt motionärernas mening skulle vara uppfyllda för tvångsomhändertagande enligt åsyftade regler. Motionen innehåller emellertid en diskussion som gör att utskottet — trots yrkandets utformning — ser motionen närmast som ett uttryck för en önskan hos motionärerna om en tillämpning i ökad utsträckning av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall beträffande narkotikamissbrukare. Den frågan behandlas i följande avsnitt. Motionsyrkandet avstyrks. I motionen 1972:1008 yrkas att nykterhetsvårdslagen, intill dess annan lagstiftning föreliggger, skall tillämpas även på narkotikamissbrukare. Utskottet vill i anledning härav erinra om att nykterhetsvårdslagen är föremål för översyn av socialutredningen och att utredningen senare i år kommer att avge ett principbetänkande, i vilket bl. a. tas upp frågan om avvägning mellan frihet och tvång. I detta läge bör det inte komma i fråga att utvidga nykterhetsvårdslagens tillämpningsområde. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Då det härefter gäller frågan om tillämpningen av de lagregler som ger möjlighet till omhändertagande för vård av en narkotikamissbrukare mot dennes vilja får utskottet anföra följande. Enligt utskottets mening kan ett ingripande på ett förhållandevis tidigt stadium med stöd av barnavårdslagen vara det enda alternativet till ett fortsatt narkotikamissbruk och kriminalitet från den unges sida. För sådana fall kan det vara motiverat att i ökad utsträckning använda de möjligheter att ingripa med tvång mot unga narkotikamissbrukare som barnavårdslagen ger. Detta ställningstagande står i överensstämmelse med det synsätt som kommer till uttryck i propositionen. Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat ett i motionen 1972:1008 framställt yrkande om en undersökning huruvida ändring av barnavårdslagen bör göras eller tillämpningsföreskrifter utfärdas för att möjliggöra att polis- och barnavårdsmyndigheter kan ingripa på ett tidigt stadium för att förebygga en utveckling i asocial riktning. Yrkandet avstyrks således.

I fråga om lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall kan enligt utskottets mening inte förnekas att lagen av olika läkare torde tillämpas i växlande utsträckning beträffande narkotikamissbrukare. Detta torde inte minst ha blivit förhållandet efter 1969 års lagändring, som klarlade möjligheterna att — utöver en avgiftningsperiod — hålla kvar missbrukaren för vård en relativt lång tid och använda utskrivning på försök under rehabiliteringsperioden. Naturligtvis är det av värde att, som förordas i motionen 1972:190, få belyst de här aktuella frågorna rörande tillämpningen av lagen. Någon riksdagens åtgärd behövs emellertid inte för att få till stånd en sådan kartläggning, eftersom socialstyrelsen i slutet av förra året tillsatt en arbetsgrupp för översyn av lagen, och det kan förutsättas att arbetsgruppen i sitt arbete kommer att undersöka hur lagen i praktiken tillämpas i olika avseenden. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:190. En kartläggning i enlighet med det sagda blir - liksom socialutredningens väntade principbetänkande — av betydelse för den fortsatta diskussionen rörande tillämpningen av tvångsåtgärder mot

SoU 1972:21

narkotikamissbrukare. Man måste dock vara medveten om att frågan om i vilken utsträckning lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall kommer att användas för att mot patientens vilja bereda tvångsåtgärd alltid blir beroende av läkarens bedömning. Även om man minst av allt kan bortse från att denna bedömning i sin tur hänger samman med hans syn på de olika vårdideologier som gör sig gällande på narkotikaområdet, är det självklart att det är av väsentlig betydelse för läkarens ställningstagande att han har tillgång till ett material som på grundval av gjorda utvärderingar av lämpligheten och effektiviteten hos olika behandlingsmetoder kan utgöra en vägledande information i behandlingsarbetet. I sammanhanget vill utskottet betona att det självfallet inte finns något hinder för socialstyrelsen att utfärda sådan information eftersom det inte är fråga om att ge anvisningar om tillämpning av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall; lagen reglerar ju endast förutsättningarna för att vård skall få ges mot vederbörandes vilja, inte innehållet i vården.

I det föregående har utskottet behandlat olika spörsmål om frivillighet och tvång inom narkomanvården och har därvid i enlighet med tidigare ställningstaganden av statsmakterna förordat att vården i främsta rummet bör bygga på frivillighet. Inte heller då det gäller principerna i övrigt för narkomanvården anser utskottet att det är motiverat att frångå de år 1968 antagna riktlinjerna, vilka kortfattat redovisas i propositionen och i inledningen till detta avsnitt (se vidare bl. a. SoU 1971:39). Utskottet anser det emellertid angeläget att — i avvaktan på förslag av socialutredningen — möjligheterna till försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare vidgas. Som framhålls i propositionen har både av kommuner och av olika ideella organisationer tagits en rad initiativ för att bereda bl. a. narkotikamissbrukare vård under former som delvis skiljer sig från den traditionella institutionsvården. 1971 års riksdag har på hemställan av socialutskottet (SoU 1971:5) uttalat sig för att olika frivilliga insatser på bl. a. narkotikaområdet bör kunna komma i fråga för samhällets stöd inte minst då de tar sig uttryck i experiment med nya behandlingsformer. Mot bakgrund härav har i propositionen förordats att ett belopp av högst 300 000 kr. fran femte huvudtitelns reservationsanslag Försöksverksamhet m. m. ställs till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya värd- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare. fctt av de i motionen 1972:1623 framställda yrkandena innefattar en begäran om att nämnda belopp skall bestämmas till högst 1 milj. kr. Utskottet har även i ar uttalat sig för att samhället bör stödja frivilliga insatser pä bl. a. narkotikaomrädet och har i samband därmed också förordat att utöver det stöd som utgår från det s. k. Länkanslaget till bl. a. Riksförbundet för hjälp ät läkemedelsmissbrukare — förslag framläggs snarast möjligt och senast till nästa ars riksdag otti ett anslag avseende bidrag till organisationer sorn sysslar med rehabilitering av bl. a. narkotikaskadade personel (SoU 1972:5). Riksdagen har bifallit utskottets hemställan. Utskottet ser med tillfredsställelse att i avvaktan på det av riksdagen begärda särskilda anslaget redan nu visst belopp kan ställas lill förfogande toi den här aktuella försöksverksamheten. Med

SoU 1972:21

beaktande av att medel för ändamålet bör rymmas inom ramen för av riksdagen anvisade medel till reservationsanslaget Försöksverksamhet m. m. biträder utskottet Kungl. Maj:ts förslag beträffande beloppets storlek. Detta innebär att motionen 1972:1623 avstyrks i denna del. Utskottet har inte något att erinra mot att socialstyrelsen som ett inslag i försöksverksamheten ges tillfälle att efter samråd med socialutredningen på försök använda tillgängliga utrymmen på ungdomsvårdsskolorna för frivillig vård av i första hand narkotikamissbrukande ungdomar.

Vid prövningen av yrkandet i nyssnämnda motion, 1972:1623, om inriktningen av narkomanvården har utskottet inte kunnat finna annat än att de i motionen framförda synpunkterna i allt väsentligt överensstämmer med de riktlinjer som dragits upp för samhällets narkomanvård. Utskottet anser det därför inte motiverat att riksdagen vidtar någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet.

För att underlätta utbyggnaden av behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare lämnar staten anordnings- och driftbidrag enligt i stort sett samma regler som gäller för motsvarande institutioner inom nykterhetsvården. För anordnande av sådant hem utgår statsbidrag med högst 18 000 kr. för vårdplats. Bidrag får som regel inte överstiga vad som tillskjuts från annat håll. Driftbidrag utgår med belopp som motsvarar högst 75 % av de styrkta nettokostnaderna för hemmets drift. Bidrag får dock inte överstiga 20 000 kr. per plats och år. Statsbidrag utgår även till driften av vårdcentraler för narkotikamissbrukare.

Det har visat sig att, trots de betydande statsbidrag som sålunda utgår till huvudmännen, utbyggnaden av vårdplatser för narkotikamissbrukare inte skett i så snabb takt som varit önskvärd. Utskottet, som för kort tid sedan enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen, såvitt avser bidrag till behandlings- och inackorderingshem för narkotikamissbrukare, kan dock inte biträda förslagen i motionerna 1972:1623 och 1972:1625 om ytterligare ekonomiska stimulansåtgärder för att påverka huvudmännen att snabbare bygga ut antalet vårdplatser. Motionsyrkandena avstyrks. Utskottet får härvid erinra att utskottets tidigare ställningstagande bl. a. innebar en uppräkning av driftbidraget till hemmen. Utskottet vill inte hålla för uteslutet att den överdrivna vårdpessimism som inte sällan kommer till uttryck i uttalanden rörande narkomanvården i förening med avsaknaden av närmare anvisningar rörande uppläggningen av vården kan ha påverkat huvudmännen vid den prioriteringsbedömning som måste ske inom landstingen och kommunerna. Det finns därför anledning att även i detta sammanhang understryka betydelsen av att en utvärdering av hittills vunna erfarenheter av narkomanvården i värt land snarast kommer till ständ och att denna utvärdering resulterar i att socialstyrelsen ger en samlad framställning av sin syn pä hur narkomanvården konkret bör utformas.

Beträffande yrkandet i motionen 1972:1625 oni statsbidrag till värdkostnaden vid värd av narkomaner i enskilda hem fat utskottet framhålla att missbruk av narkotika ofta torde utgöra endast en av de

SoU 1972:21

faktorer som barnavårdsnämnden beaktar vid en fosterbarnsplacering och att det knappast kan komma i fråga att i alla dessa fall låta staten överta en stor del av kommunernas kostnad för vården. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Utskottet har i det föregående i flera sammanhang framhållit betydelsen av att en vägledande information för huvudmännen beträffande narkomanvården utges. Sedan en tid pågår inom socialstyrelsen arbete på utformningen av en sådan information. Denna är avsedd att utifrån de av riksdagen antagna riktlinjerna för vården och behandlingen av narkotikamissbrukare och på grundval av en utvärdering av de vunna erfarenheterna av hittillsvarande insatser på området innehålla en samlad framställning av socialstyrelsens grundläggande ställningstaganden. Mot bakgrund av det tidigare anförda utgår utskottet från att socialstyrelsens Råd och anvisningar i ämnet inte kommer att begränsas till att avse den frivilliga vården utan även kommer att behandla den vård av narkotikamissbrukare som kommer till stånd med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Inte minst den samordning som är erforderlig för en smidig och snabb övergång från vård på sjukhusenhet till vård på behandlingshem eller i annan form behöver belysas. Även den i motionen 1972:1624 närmare diskuterade frågan om tillsynsverksamheten efter försöksutskrivning från sjukhus är självfallet av den karaktär att den bör behandlas i informationsskriften. Utskottet förutsätter att denna färdigställs med skyndsamhet.

Utskottet räknar inte med att socialstyrelsens planerade information kommer att leda till en lösning av narkotikaproblemen. Utskottet anser emellertid att man inte skall förringa betydelsen av att de för narkomanvården ansvariga huvudmännen får belägg för att praktiska resultat kan nås på området och kännedom om att de vårdinsatser som erfordras, sedan narkotikamissbrukaren passerat avgiftningsskedet, ofta inte i något väsentligt avseende skiljer sig från de insatser som krävs vid vård av människor som företer andra symtom men som har problem med likartad grund som narkotikamissbrukaren.

Den väntade informationsskriften bör kunna bli av betydelse även som information till läkare rörande narkomanvården. Då det gäller rent medicinska frågor ankommer det på socialstyrelsen att gå ut med specialinriktad information till läkarna. Utskottet kan här nämna att styrelsen f. n. håller på att utarbeta riktlinjer beträffande behandlingen av opiatmissbrukare.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna 1972:1624 och 1972:229 i här aktuell del. Motionsyrkandena avstyrks.

Frågan om parlamentarisk utredning i narkotikafrågan, m. m.

I fyra motioner framställs yrkanden om tillsättandet av en parlamentarisk utredning, som skulle få i uppgift att framlägga förslag rörande

SoU 1972:21

åtgärder mot narkotikamissbruket. Enligt motionärerna skulle en sådan kommitté få följande uppgifter, nämligen enligt motionen 1972:229 av fru Kristensson m. fl. att skyndsamt lägga fram förslag om en human och effektiv narkomanvård, en bättre samverkan mellan polis, tull och vårdinstanser, inordnande av narkotikamissbruket under nykterhetsvårdslagen, enligt motionen 1972:667 av herr Hamrin m. fl. att sammanställa de erfarenheter av vårdalternativ som gjorts på olika håll i landet, ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén och andra föreslagit samt framlägga en mera detaljerad plan för den svenska narkomanvårdspolitiken, enligt motionen 1972:1004 av fru Eriksson i Stockholm att bekämpa narkotikamissbruket med särskild inriktning på att lösa vårdproblemet samt enligt motionen 1972:1604 av herrar Börjesson i Falköping och Pettersson i Kvänum att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet.

År 1968, då statsmakterna antog riktlinjer för vården av narkotikamissbrukare, inrättades ett särskilt samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN). Detta organ har som sin viktigaste uppgift att samordna myndigheternas åtgärder i kampen mot narkotikamissbruket. Den närmare utformningen av åtgärderna vilar dock främst på de myndigheter som är representerade i SBN, nämligen riksåklagaren, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen, universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen. I SBN sitter dessutom representanter för Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, som i sin tur företräder kommunerna och landstingen, vilka har huvudansvaret för vården av missbrukarna. En särskilt betydelsefull roll spelar i detta sammanhang socialstyrelsen. Narkomanvårdskommittén ansåg det sålunda naturligt att socialstyrelsen inom landet får utöva den centrala ledningen i arbetet mot missbruk av narkotika och andra droger i fråga om bl. a. planering av vården, insamlande och bearbetning av fakta om missbrukets utbredning, behandlingsformer och vårdresultat samt information.

Riksdagen avslog på hemställan av utskottet så sent som i november förra året förslag om en parlamentarisk utredning med i huvudsak de uppgifter som nu anges i motionen 1972:667. Utskottet hänvisade i sitt betänkande i ämnet (SoU 197 1:39) i huvudsak till SBN :s verksamhet och till den roll de myndigheter som är företrädda i SBN spelar i sammanhanget och då framför allt socialstyrelsen, till vilken knutits en expertgrupp på nio personer som rådgivande organ i narkotikafrågor. Utskottet vidhåller sitt ställningstagande till frågan om en parlamentarisk utredning pä narkotikaområdet. Utöver de tidigare åberopade skälen vill utskottet — under hänvisning till den redogörelse som lämnas i propositionen och under erinran om att i samtliga motioner huvudvikten läggs vid åtgärder inom vårdsektorn - framhålla att narkotikamissbruket både som socialt problem och som individuellt behandlingsproblem uppvisar betydande likheter och samband med andra problem såsom alkoholmissbruk, kriminalitet och psyko-sociala störningar. Bakgrund

SoU 1972:21

och brister i den sociala miljön är mestadels desamma för grupper som uppvisar olika symtom på sociala störningar. Vid en analys av problemens orsaker, förlopp och yttringar synes det därför vara föga meningsfullt att särbehandla olika symtom. Motsvarande gäller också beträffande delfrågan om avvägningar mellan frivillighet och tvång i behandlingsarbetet. Såsom delvis framgår av utskottets yttrande i det föregående pågår f. n. inom socialutredningen ett brett upplagt utredningsarbete i dessa frågor. I det principbetänkande från utredningen som är att vänta senare i år kommer en rad komplicerade frågor som även rör behandlingen av narkotikamissbruket att övervägas. Att mot nu angivna bakgrund tillsätta även en särskild narkomanvårdsutredning framstår inte som rationellt. 1 stället bör de ytterligare insatser som kan erfordras i fråga om planering av narkomanvården i främsta rummet göras genom att socialstyrelsen får ökade resurser, och då det gäller övriga frågor som tas upp i motionerna bör dessa främst prövas inom SBN och de organ som ingår däri. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1972:667 och 1972:1004 samt motionerna 1972:229 och 1972:1604 i här aktuell del.

Utskottet tar här också upp ett i motionen 1972:1625 av herr Polstam m. fl. framställt yrkande om att den inom Kungl. Maj:ts kansli tillsatta arbetsgruppen för låginkomstfrågor skall få i uppdrag att skyndsamt utreda möjligheterna att genom lagstiftning eller på annat sätt underlätta för narkomaner, alkoholister och straffade att i samband med rehabilitering erhålla arbete, utbildning och bostad.

Utskottet, som kan odelat instämma i motionens syfte, vill framhålla att främst inom arbetsmarknadsverket, kriminalvårdsverket och den kommunala nykterhets- och socialvården bedrivs ett omfattande kontinuerligt arbete i fråga om bl. a. sådana rehabiliteringsåtgärder som motionärerna nämner. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening inte erforderligt med ett sådant utredningsarbete som motionärerna förordar. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Fråga om förstärkning av socialstyrelsens resurser m. m.

Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter som ankommer på socialstyrelsen i arbetet mot missbruk av narkotika är det av största vikt att den sektion för narkotikafrågor som ingår i myndighetens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård har tillräckliga resurser. Utskottet vill särskilt peka på vikten av att den vägledande information till sjukvårdshuvudmännen som nu håller på att utarbetas inte blir fördröjd på grund av personalbrist. Det sagda innebär att utskottet inte har något att erinra mot att, som förordas i propositionen, socialstyrelsens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård förstärks med två handläggande tjänstemän samt viss biträdespersonal m. m.

Utskottet biträder även förslaget att socialstyrelsen tillfälligt får möjligheter att intensifiera den samordnande information som från centralt håll behövs för att aktivera det lokala samarbetet mellan barnavårds -

SoU 1972:21

nämnd, skola och polis. De i propositionen lämnade uppgifterna innebär att det i endast en tredjedel av landets kommuner finns sådant samarbetsorgan mellan myndigheterna på dessa områden som rekommenderas i Kungl. Maj:ts cirkulär (1970:513) i ämnet. Även om man kan förutsätta att de största kommunerna och de flesta andra kommuner som haft problem med narkotika nu har sådana samarbetsorgan kan, som anförs i propositionen, förhållandena inte anses tillfredsställande. Den ökade informationen bör kunna medverka till att samarbetsorgan bildas i väsentligt fler kommuner i landet. Utskottet vill framhålla att samarbetsorganen bör kunna bli av väsentlig betydelse på förevarande område inte minst genom att de bör kunna skapa möjlighet till en vidgad inbördes förståelse för de svårigheter och problem, som uppstår för de enskilda organen i arbetet på att bekämpa narkotikamissbruket. Därigenom bör en samordning av resurserna bättre kunna komma till stånd, något som kan ge bättre underlag för fullgoda resultat än fristående insatser från barnavårdsnämnd, skola och polis. Utskottet vill också framhålla att den utvärdering av erfarenheterna av de regionala konferenser som socialstyrelsen avser att hålla bör kunna bli av värde även för de kommuner där samarbetsorgan redan har bildats.

I motionen 1972:1625 av herr Polstam m. fl. vill motionärerna bl. a. att riksdagen skall anhålla att socialstyrelsen eller annat centralt organ skall utarbeta informationsmaterial i narkotikafrågan. Yrkandet framställs under hänvisning till att Kungl. Maj:t i propositionen 1972:61 föreslagit att 5 milj. kr. anslås för en upplysningsverksamhet rörande bl. a. narkotikaproblemet.

Inom socialstyrelsen svarar hälsovårdsupplysningsdelegationen (HVUD) för informationsverksamheten om narkotika och andra beroendeframkallande medel. För nästa budgetår har styrelsen för hälsovårdsupplysning fått ett med 800 000 kr. ökat anslag bl. a. för att styrelsen skall beredas utrymme för ökad upplysningsverksamhet i narkotikafrågan. HVUD:s verksamhet spänner över ett brett register. Bl. a. svarar HVUD för framställning av ett omfattande informationsmaterial. HVUD samarbetar såväl med myndigheter som enskilda organisationer. Socialstyrelsen har således ett organ som är väl ägnat att ställa faktamaterial på narkotikaområdet till förfogande även vid informationsverksamhet som bedrivs av annan huvudman än styrelsen. Frågan i vad mån HVUD bör anlitas vid den informationskampanj som föreslås i propositionen 1972:61 får med utgångspunkt i riksdagens ställningstagande i ärendet prövas av det organ som anförtros huvudmannaskapet för kampanjen. Med det sagda anser sig utskottet ha besvarat motionsyrkandet. Detta bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972:1625 av herr Polstam m. fl. yrkas också att 500 000 kr. skall ställas till socialstyrelsens förfogande för behandlingsforskmng inom narkomanvården.

Behovet av en intensifierad forskning på narkomanvårdsomrädet har klart dokumenterats i narkomanvårdskommitténs slutbetänkande. Viss forskning pågår bl. a. med understöd från de medicinska och samhälls -

SoU 1972:21

vetenskapliga forskningsråden. Enligt vad utskottet inhämtat har socialstyrelsen börjat en kartläggning av den forskning på området som bedrivs i landet. Utskottet vill understryka angelägenheten av att socialstyrelsen, sedan kartläggningen slutförts, snarast tar ställning till vilka ytterligare forskningsuppgifter, som främst ter sig angelägna med utgångspunkt i socialstyrelsens uppgift att ge råd och information beträffande narkomanvården; det finns anledning räkna med att i främsta rummet uppföljnings- och åtgärdsstudier kan behöva initieras från styrelsens sida. Det bör ankomma på socialstyrelsen att i petita eller i särskild framställning till Kungl. Maj :t redovisa de forskningsbehov som sålunda kan föreligga och därvid göra den framställning om medelsanvisning som erfordras för forskningen. Mot nu angivna bakgrund är det inte erforderligt med något riksdagens initiativ i forskningsfrågan. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

A. beträffande förstärkning av socialstyrelsens resurser att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen 1972:67 anförs i denna del,

B. beträffande frekvensundersökningar att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen 1972:67 anförs i denna del,

C. beträffande försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare att riksdagen med avslag på motionen 1972:1623 i motsvarande del lämnar utan erinran vad i propositionen 1972:67 anförs i denna del,

D. beträffande ny eller ändrad lagstiftning om tvångsvård m. m. av narkotikamissbrukare att riksdagen avslår motionen 1972:1572, motionen 1972:1008 samt motionen 1972:1604 i motsvarande del,

E. beträffande frågan om tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall att riksdagen avslår motionen 1972:190,

E. beträffande riktlinjerna för narkomanvården att riksdagen avslår motionen 1972:1623 i motsvarande del,

G. beträffande statsbidragsbestämmelserna för narkomanvård som ej sker i enskilda hem att riksdagen avslår motionen 1972:1623 och motionen 1972:1625, båda motionerna i motsvarande del,

H. beträffande statsbidragsbestämmelserna för narkomanvård som sker i enskilda hem att riksdagen avslår motionen 1972:1625 i motsvarande del,

I. beträffande råd och anvisningar frän socialstyrelsen rörande narkomanvården att riksdagen avslår motionen 1972:1624 i motsvarande del,

J. beträffande förbättrad information till läkare rörande narkomanvården att riksdagen avslår motionen 1972:229 i motsvarande del,

SoU 1972:21

17 K. beträffande ett centralt register över narkotikamissbrukare att riksdagen avslår motionen 1972:1624 i motsvarande del, L. beträffande ett centralt dataregister över förskrivningen av psykotropa droger att riksdagen avslår motionen 1972:229 i motsvarande del,

M. beträffande utarbetande av informationsmaterial i narkotikafrågan att riksdagen avslår motionen 1972:1625 i motsvarande del,

N. beträffande narkomanvårdsforskning att riksdagen avslår motionen 1972:1625 i motsvarande del,

O. beträffande en parlamentarisk utredning rörande bekämpning av narkotikamissbruket att riksdagen avslår motionen 1972:667, motionen 1972:1004, motionen 1972:229 och motionen 1972:1604, de båda sistnämnda motionerna i motsvarande del,

P. beträffande visst uppdrag till den s. k. låginkomstgruppen att riksdagen avslår motionen 1972:1625 i motsvarande del.

Stockholm den 10 maj 1972

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s), herrar Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Olsson i Timrå (s), fröken Andersson i Stockholm (c) och herr Nilsson i Växjö (s).

Reservationer

1. beträffande försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare av herrar Hamrin (fp) och Romanus (fp), vilka anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 10 med ”1 det” och slutar på s. 11 med ”narkotikamissbrukande ungdomar” bort ha följande lydelse:

”1 det (= utskottet) aktuella försöksverksamheten. De

300 000 kr. som enligt Kungl. Maj:t bör ställas till förfogande för försöksverksamheten är dock enligt utskottets mening klart otillräckliga. Utskottet anser därför att ett belopp av högst 1 milj. kr. bör ställas till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Utskottet tillstyrker således

motionen 1972:1623 i denna del. Utskottet har (= utskottet)

narkotikamissbrukande ungdomar.”

dels att utskottet under C bort hemställa

SoU1972:21

”C. beträffande försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1972:1623 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

2. beträffande statsbidragsbestämmelserna för narkomanvård som ej sker i enskilda hem av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp) samt fröken Andersson i Stockholm (c), vilka anser

dels att det avsnitt på s. 11 i utskottets betänkande som börjar med ”Det har” och slutar med ”bör utformas” bort ha följande lydelse:

”Utbyggnaden av vårdplatser för narkotikamissbrukare har dock inte skett i så snabb takt som varit önskvärd. Av propositionen framgår, att det i dag finns högst ett hundratal platser på behandlings- och inackorderingshem. Utan en väsentlig utökning av antalet sådana platser torde det inte bli möjligt att göra några mera betydande framsteg i fråga om vårdresultaten. För att få till stånd en sådan utökning av antalet vårdplatser krävs dels en ökad ekonomisk satsning från statens sida, dels ett undanröjande av de svårigheter som f. n. finns för utnyttjande av tillgängliga anslag. Utskottet delar mot denna bakgrund den uppfattning som framförs i motionen 1972:1625 att statsbidragen under en treårig aktiveringsperiod bör utformas så att de ger full täckning för finansiering av såväl konventionella behandlingsinitiativ som mer smidiga och i speciella situationer insatta behandlingskollektiv, lägervistelser, intensivplatser etc. Huvudansvaret för projektplaneringen bör dock även då full kostnadstäckning utgår åvila respektive huvudman. Kungl. Maj:t bör förelägga riksdagen förslag i enlighet med vad utskottet sålunda förordat. Utskottets ställningstagande i denna del innebär också att yrkandet i motionen 1972:1623 om åtgärder som stimulerar tillkomsten av behandlings- och inackorderingshem för narkotikaskadade tillgodoses.” dels att utskottet under G bort hemställa

”G. beträffande statsbidragsbestämmelserna för narkomanvård som ej sker i enskilda hem att riksdagen med bifall till motionen 1972:1623 och motionen 1972:1625, båda motionerna i motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

3. beträffande statsbidragsbestämmelserna för narkomanvård som sker i enskilda hem av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Bengtsson i Göteborg (c) och fröken Andersson i Stockholm (c), vilka anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som böljar på s. 11 med ”Beträffande yrkandet” och slutar på s. 12 med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

”Även om narkomanvården i stor utsträckning måste ske på sjukhus samt på behandlings- och inackorderingshem bör samhället ta till vara de möjligheter som finns att — sedan narkotikamissbrukaren avgiftats — få

SoU1972:21

till stånd lämplig eftervård i enskilda hem av framför allt unga personer. Då en fosterhemsplacering sker på grund av narkotikamissbruk bör därför som föreslås i motionen 1972:1625 statsbidrag kunna utgå med 75 % av kostnaden för vården. Eftersom sådant missbruk ofta uppträder samtidigt med annan social missanpassning bör statsbidrag utgå endast i de fall då det genom läkarintyg eller på annat sätt klart framgår att fosterhemsplaceringen har sin huvudsakliga grund i missbruket. Kungl. Maj:t bör förelägga riksdagen förslag om statsbidrag i enlighet med vad utskottet anfört.”

dels att utskottet under H bort hemställa

”H. beträffande statsbidragsbestämmelserna för narkomanvård som sker i enskilda hem att riksdagen i anledning av

motionen 1972:1625 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till

känna vad utskottet anfört,”

4. beträffande råd och anvisningar från socialstyrelsen rörande narkomanvården samt förbättrad information till läkare rörande narkomanvården av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m), vilka anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 4 med

”En redogörelse” och slutar på s. 5 med ”samhällsfarligt slag” bort ha

följande lydelse:

”En redogörelse (= utskottet) hela åtgärdsfältet. Det bör

framhållas att missbruk av beroendeframkallande medel inte kan betraktas som ett socialt och socialpsykologiskt problem bland andra. Det är uppenbart att sociala problem och psykiska störningar ökar risken för att kontakten med narkotika utvecklas till beroende och missbruk, men det är också känt att beroendet kan utvecklas även hos den som inte lever under socialt otillfredsställande förhållanden eller företer särskilda störningar. Narkomani är inte bara ett symtom på sociala problem utan också ett epidemiologiskt problem i sig själv. Alla åtgärder för att hindra uppkomsten av socialt otillfredsställande miljöer och av sociala störningar hos den enskilde är av betydelse i det långsiktiga arbetet på att motverka en utbredning av missbruket, men det är också nödvändigt att med ökad

kraft angripa narkomanin i sig själv. Samtidigt kan (= utskottet)

samhällsfarligt slag.”

dels att det avsnitt på s. 12 i utskottets betänkande som börjar med ”Utskottet har” och slutar med ”Motionsyrkandena avstyrks” bort ha följande lydelse:

”Utskottet har i det föregående i flera sammanhang framhållit betydelsen av att en vägledande information för huvudmännen beträffande narkomanvården utges. Sedan någon tid pågår inom socialstyrelsen arbete på utformningen av en sådan information. Denna är avsedd att utifrån de av riksdagen antagna riktlinjerna för vården och behandlingen av narkotikamissbrukare och på grundval av en utvärdering av de vunna erfarenheterna av hittillsvarande insatser på området innehålla en samlad framställning av socialstyrelsens grundläggande ställningstaganden. Mot bakgrunden av det tidigare anförda utgår utskottet frän att socialstyrel -

SoU1972:21

sens Råd och anvisningar inte kommer att begränsas till att avse den frivilliga vården utan även kommer att behandla den utvärdering som hittills kunnat ske av den vård av narkotikamissbrukare som kommit till stånd med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Inte minst viktig är en belysning av de problem som sammanhänger med övergång från vård på sjukhusenhet till vård på behandlingshem eller i annan form. Även den i motionen 1972:1624 närmare diskuterade frågan om tillsynsverksamheten efter försöksutskrivning från sjukhus är självfallet av den karaktären att den bör behandlas i Råd och anvisningar.

Särskilt viktigt är att de för narkomanvården ansvariga huvudmännen göres uppmärksamma på att narkomanen, även efter avgiftningsskedet, företer alldeles särskilda problem som normalt inte är att räkna med i andra vårdsammanhang. Den utomordentligt stora risken för återfall, som kan utlösas även av en tillfällig och flyktig kontakt med missbrukare i aktivt skede, kräver ständig uppmärksamhet och särskilda åtgärder för att förhindra sådana kontakter.

Socialstyrelsens väntade Råd och anvisningar bör kunna bli av betydelse även som information till läkare rörande narkomanvården. Då, som framhålls i motion 1972:229, erfarenheten visar att många läkare har bristfälliga kunskaper om vården av narkomaner, är det emellertid också angeläget att dessa anvisningar kompletteras med en specialinriktad information just till läkare samt att en vidgad undervisning om narkomanin kommer till stånd inom läkarutbildning.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1972:229 och 1972:1624 i här aktuell del bör ges Kungl. Maj:t till känna.” dels att utskottet under I och J bort hemställa

”1. beträffande råd och anvisningar från socialstyrelsen rörande narkomanvården att riksdagen i anledning av motionen 1972:1624 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

J. beträffande förbättrad information till läkare rörande narkomanvården att riksdagen i anledning av motionen 1972:229 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

5. beträffande ett centralt dataregister över förskrivningen av psykotropa droger av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m), vilka anser

dels att det avsnitt på s. 6 i utskottets betänkande som börjar med ”Den lämnade” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse: ”Den lämnade redogörelsen visar visserligen att ett utvecklingsarbete pågår på det område som tas upp i motionsyrkandet. Detta utvecklingsarbete syftar emellertid inte primärt till att snabbt få till stånd ett centralt dataregister över förskrivningen av psykotropa droger. Då utskottet anser det angeläget att förskrivningen av sådana droger begränsas så långt möjligt finner utskottet det angeläget att utvecklingsarbetet kring apotekens recepthantering inriktas på att snabbast möjligt

SoU 1972:21

etablera ett centralt register över förskrivningen av psykotropa droger.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen 1972:229 i denna del bör ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att utskottet under L bort hemställa

”L. beträffande ett centralt dataregister över förskrivningen av psykotropa droger att riksdagen i anledning av motionen 1972:229 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

6. beträffande en parlamentarisk utredning rörande bekämpning av narkotikamissbruket av herrar Hamrin (fp), Carlshamre (m), Åkerlind (m) och Romanus (fp), vilka anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som böijar på s. 13 med ”År 1968” och slutar på s. 14 med ”aktuell del” bort ha följande lydelse: ”Narkomanvårdskommittén, som avgav sitt huvudbetänkande år 1969, har gjort en omfattande kartläggning av narkotikaproblemet. Huvudbetänkandet innehåller en rad förslag, som bl. a. syftar till en utbyggd och bättre fungerande narkomanvård. Betänkandet har remissbehandlats, men riksdagen har inte fått tillfälle att ta ställning till kommitténs rekommendationer och förslag. Vid sidan av sam arbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruket (SBN), som främst har en samordnande funktion, har huvudansvaret för bekämpandet av narkotikamissbruket lagts på socialstyrelsen.

Enligt utskottets mening har utvecklingen på narkotikaområdet under den tid som gått, sedan narkomanvårdskommitténs slutbetänkande framlades, visat att de åtgärder som från samhällets sida vidtagits och vidtas i kampen mot narkotikamissbruket inte är tillräckliga. Det framstår nu som helt nödvändigt att en utredning eller snarare en kommission tillsätts som består av företrädare för de politiska partierna och som får i uppgift att på grundval av i främsta rummet det material som narkomanvårdskommittén framlagt och remissyttrandena över detta föreslå åtgärder för att få till stånd en effektivare och bättre utbyggd narkomanvård. Kommissionen bör i sitt arbete följa upp de initiativ som både kommuner och enskilda organisationer tagit för att finna nya vägar inom narkomanvården. Betydande uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om kostnadsansvaret för vården. Med hänsyn till att — enligt vad som upplysts i propositionen — socialutredningen håller på med ett utredningsarbete rörande bl. a. avvägningen mellan frivillighet och tvång i behandlingsarbetet inom socialvården bör kommissionen samråda med denna utredning. Även om kommissionen bör lägga huvudvikten av sitt arbete på vårdsektorn bör också andra väsentliga frågor tas upp. Riktlinjer för samordningen mellan polis, tull och vårdinstanser måste bl. a. fastställas. Sammanfattningsvis bör kommissionen - i anledning av motionerna 1972:229, 1972:667, 1972:1004 och 1972:1604 - bedöma och konkretisera de åtgärder som föreslagits av narkomanvårdskommittén samt framlägga en mer detaljerad plan för den svenska narkomanvårdspolitiken.”

SoU 1972:21

dels att utskottet under O bort hemställa

”0. beträffande en parlamentarisk utredning rörande bekämpning av narkotikamissbruket att riksdagen i anledning av motionen 1972:667, motionen 1972:1004, motionen 1972:229 och motionen 1972:1604, de båda sistnämnda motionerna i motsvarande del, hos Kungl. Maj:t hemställer att en kommission tillsätts i enlighet med vad utskottet förordat.

Särskilt yttrande

av fru Marklund (vpk) som anfört:

Jag är ense med utskottsmajoriteten i fråga om den principiella inställningen, nämligen att vården av narkotikamissbrukare i första hand bör bygga på frivillighet. För narkotikamissbrukare under 20 år ger barnavårdslagen och för narkotikamissbrukare som fyllt 20 år ger lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall de formella möjligheter som krävs för tvångsvård, när sådan är motiverad och nödvändig. Utskottets mening att det är motiverat att i ökad utsträckning använda de möjligheter att ingripa med tvång mot unga narkotikamissbrukare som barnavårdslagen ger kan dock ifrågasättas. Erfarenheter från detta och andra psykosociala vårdområden tyder på att behovet av tvång minskar när tillgången till effektiva frivilliga metoder ökar. Vid en flitig tillämpning av tvångsmetoder brukar det för övrigt vara svårt att mobilisera intresse och resurser för att bygga ut den del av vårdorganisationen som baseras på frivillighet hos klientelet.

Jag är medveten om att narkotikaklientelet ingalunda är homogent. Det kan delas upp i ett mycket stort antal grupper utifrån svårighetsgrad, typ av missbruk, social situation, personlighetstyp etc. Att olika vårdideologier gör sig gällande kan i någon mån bero på vilka klientelgrupper som vederbörande ideologer har erfarenhet av. Utskottets träffande formulering om ”den överdrivna vårdpessimism som inte sällan kommer till uttryck i uttalanden rörande uppläggningen av vården” har möjligen denna bakgrund, åtminstone i något fall.

Ett gravt missförhållande är självfallet bristen på forskningsresultat, speciellt utvärdering av olika behandlingsmetoders effektivitet. Trots att narkotikamissbruket varit mycket utbrett i Sverige, särskilt i storstäderna, sedan ett dussintal år, är det vetenskapliga materialet alltför fragmentariskt för att man skall kunna utarbeta ett rationellt praktiskt handlingsprogram.

Behandlingen är inte bara en fråga om medicinsk vård. Denna borde ofta vara en del av ett behandlingspaket som innefattar även bostadsanskaffning, omskolning och utbildning, lämpligt arbete etc. I många fall saknas en eller flera av dessa viktiga förutsättningar för rehabilitering av narkotikamissbrukare.

Att angripa narkotikaproblemet enbart från vårdsidan, även om denna skulle vara hundraprocentigt tillgodosedd med resurser, kan dock inte

SoU 1972:21

leda till en fullständig sanering av situationen. Det krävs också effektiva förebyggande åtgärder. Jag är inte övertygad om att propagandakampanjer med broschyrer o. d. ger resultat som motsvarar kostnaderna. Att koncentrera den personliga bearbetningen till nyckelpersoner, sådana personer som har en naturlig prestige och ledarförmåga inom sina skolklasser, stadsdelsgäng etc., har i andra sammanhang visat sig ge väsentligt bättre resultat än en diffust spridd opersonlig propaganda.

Slutligen vill jag här — trots att förslaget i propositionen om en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett narkotika inte behandlas av socialutskottet — ansluta mig till följande uttalande, som gjorts av Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Regeringens senaste utspel lider av samma grundläggande svaghet som dess tidigare — bristen på en verklig ekonomisk satsning. Även en hygglig principiell linje blir komprometterad om den inte leder till reella vårdåtgärder m. m. När linjen väl är försvagad kommer man på defensiven och tvingas till sådana meningslösa eller skadliga symbolhandlingar som den nu föreslagna straffskärpningen.

Straffskärpningen är en negativ åtgärd därför att den ännu en gång definierar problemet som ett kriminalpolitiskt problem, därför att den trots alla fromma besked hotar att dra upp straffmätningen till en högre nivå och därför att den drar uppmärksamheten bort från de positiva åtgärderna.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1376 S Stockholm 1972