Socialutskottets betänkande i anledning av motion om tillhandahållandet av vissa läkemedel som betalas av staten eller landsting
Socialutskottets betänkande nr 31 år 1972
SoU 1972:31
Nr 31
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om tillhandahållandet av vissa läkemedel som betalas av staten eller landsting.
Motionen
I motionen 1972:481 av herr Wijkman (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär förenkling av administrationen vid tillhandahållandet av skyddsläkemedel, mödra- och barnavårdsrecept, läkemedel för sjukdomar enligt lex veneris och fri medicin enligt smittskyddslagen förslagsvis genom tillämpande av samma rutin som vid utlämnande av den fria kronikermedicinen.
Motionären framhåller att sedan 1968 tillämpas en förenklad administration för utlämnande av den fria kronikermedicinen (kostnadsfria läkemedel enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel) innebärande i korthet att läkaren antingen utfärdar intyg direkt till apoteket eller telefonerar in beställning på den begärda medicinen. Motionären anför att det finns all anledning att förenkla administrationen även för övriga s. k. fria mediciner och att detta främst gäller i fråga om skyddsläkemedel, mödra- och barnavårdsrecept, läkemedel för sjukdomar enligt lex veneris samt fri medicin enligt smittskyddslagen. Det anförs att för erhållande av dessa preparat är i dag bestämmelserna ordentligt tillkrånglade; olika instanser kopplas in utöver läkare och apotek, intyg och beställningsblanketter måste fyllas i etc. — något som förorsakar både praktiska besvär och onödiga kostnader.
Gällande bestämmelser m. m.
Kostnadsfria läkemedel i anknytning till sjukförsäkringen
Läkemedelsförmånen i anknytning till sjukförsäkringen regleras i en särskild förordning vid sidan av den allmänna försäkringen, nämligen i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Enligt denna förordning tillhandahålls läkemedel, varå recept utfärdats av läkare eller tandläkare, kostnadsfritt eller till nedsatt pris på apotek. Med läkemedel förstås i förordningen sådan för människor avsedd vara, på vilken läkemedelsförordningen (1962:701) är tillämplig. Med läkare avses den som äger behörighet att inom riket utöva läkaryrket och med tandläkare den som äger behörighet att inom riket utöva tandläkaryrket.
Kostnadsfria läkemedel skall utlämnas till den som är sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, som Kungl. Maj:t förklarat vara av
1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 31
SoU1972:31
sådan art. Kungl. Maj:t bestämmer vilka läkemedel som vid varje sådan sjukdom får utlämnas kostnadsfritt. Förteckning över sjukdomar, vid vilka läkemedel tillhandahålls kostnadsfritt, samt de kostnadsfria läkemedlen finns i kungörelsen (1954:520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel.
Rätt till prisnedsatta läkemedel tillkommer den som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i riket är i allmän eller enskild tjänst. Vid inköp av läkemedel, som förskrivits av läkare eller tandläkare, sätts det fastställda priset för läkemedlet ned med hälften av det belopp, varmed priset överstiger det s. k. karensbeloppet fem kronor, och hela det belopp, varmed priset överstiger tjugofem kronor. Karensbeloppet är anknutet till varje expeditionstillfälle.
Enligt kungörelsen (1954:735) med tillämpningsföreskrifter till förordningen (1954:519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall förskrivning av kostnadsfritt läkemedel ske på särskild receptblankett (läkemedelskort). På varje läkemedelskort får upptas endast en läkemedelsformel och på kortet skall anges det antal expeditioner av förskrivningen som högst får ske. Läkemedelskortet är giltigt ett år från utfärdandet.
Ett läkemedelskort är avsett för högst tolv expeditioner. Minsta intervall mellan expeditionerna förutsätts vara fjorton dagar.
Vid varje expedition skall läkemedelskortet förses med uppgifter om expeditionen m. m. Samtidigt görs s. k. etikettsavskrift som behålls på apoteket och utgör apotekets verifikation. Vid den sista expeditionen kvarhålls läkemedelskortet på apoteket såsom apotekets verifikation.
Förskrivning av kostnadsfria läkemedel får även ske genom telefonering av förskrivningen till apotek. Förskrivningen införs på apoteket på receptblankett. Förskrivningen får expedieras endast en gång och receptet kvarhålls på apoteket såsom apotekets verifikation.
Den som driver apoteket (vanligen Apoteksbolaget AB) får ersättning av riksförsäkringsverket för kostnader för läkemedel som utlämnats kostnadsfritt och för rabatten på läkemedel som utlämnats till nedsatt pris.
Läkemedelskort, recept och etikettsavskrifter utgör verifikationer på den ersättning som begärs från riksförsäkringsverket. Dessa verifikationer behöver emellertid insändas för granskning endast efter anfordran. Socialstyrelsen granskar stickprovsvis apotekens debitering av utlämnade läkemedel. Riksförsäkringsverket utför stickprovsvis en kameral granskning.
Kostnaden för riksförsäkringsverkets ersättning till apoteken - efter avdrag av ett mindre statsbidrag (1:15 kr. för år och hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad) — slås ut på de allmänna försäkringskassorna i förhållande till antalet inskrivna försäkrade, som är skyldiga erlägga sjukförsäkringsavgift.
SoU1972:31
3 Med anledning av beslut av innevarande års riksdag under vårsessionen (prop. 1972:24, SoU 1972:14) har genomförts vissa ändringar i bestämmelserna angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, m. m., som innebär att jämväl vissa förbrukningsartiklar för handikappade skall (från och med år 1973) kunna erhållas kostnadsfritt på apotek och betalas genom sjukförsäkringen.
I 1 § förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel erinras om att särskilda föreskrifter finns rörande kostnadsfritt tillhandahållande i vissa fall av läkemedel mot könssjukdomar, skyddsläkemedel åt kvinnor och barn samt läkemedel åt kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar, dvs. sådana kostnadsfria läkemedel som avses i motionen 1972:481.
Ansvaret för kostnader för läkemedel vid behandling av allmänfarliga sjukdomar
I smittskyddslagen (1968:231), vilken ersatt 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, 1919 års epidemilag och 1939 års tuberkulosförordning, skils mellan allmänfarliga sjukdomar — som tidigare reglerades i epidemilagen och tuberkulosförordningen — och veneriska sjukdomar.
Beträffande de allmänfarliga sjukdomarna gäller att såväl sjuka som smittbärare är skyldiga att genomgå läkarundersökning och underkasta sig provtagning samt foga sig i isolering eller annan inskränkning i rörelsefriheten. Om behandling med hänsyn till smittfaran inte kan ske i öppen vård föreligger skyldighet för den sjuke eller smittbäraren att låta inta sig på sjukhus. Beslut om intagning på sjukhus av den som inte frivilligt söker sjukhusvård, då sådan är påkallad, får meddelas av tjänsteläkare.
Enligt 6 § smittskyddslagen gäller att läkarundersökning och provtagning skall ske utan kostnad för den enskilde hos tjänsteläkare eller hos annan läkare, till vilken tjänsteläkare hänvisat.
Enligt 23 § skall kostnaderna för sluten vård på sjukhus vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommun eller i förekommande fall kommun som ej tillhör landstingskommun i den mån kostnaderna ej ersätts enligt lagen om allmän försäkring.
Kostnaderna för de läkemedel, som ges vid sluten vård på sjukhus för allmänfarlig sjukdom, ingår i den vårdkostnad som enligt nämnda 23 § skall bestridas av i första hand allmän försäkringskassa och i andra hand vederbörande sjukvårdshuvudman.
1 avsaknad av bestämmelser i smittskyddslagstiftningen om hur kostnader för läkemedel, som erfordras i öppen vård av allmänfarliga sjukdomar, skall bestridas, får patienten själv bekosta sådana i den utsträckning de ej är prisnedsatta eller kostnadsfria enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Här må nämnas att vissa läkemedel mot tuberkulos är kostnadsfria enligt nämnda förordning.
1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 31
SoU 1972:31
4 Kostnadsfria läkemedel vid behandling av venerisk sjukdom
Enligt smittskyddslagen skall den som har anledning anta att han är veneriskt sjuk — liksom den som varit i förbindelse med veneriskt sjuk person på sådant sätt att smitta kunnat överföras — underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon underlåter att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att Jian sprider smitta.
Enligt 18 § första stycket smittskyddslagen skall landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun ombesörja kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av venerisk sjukdom eller misstanke därom. Enligt andra stycket i samma paragraf gäller att läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas utan kostnad för den enskilde.
I 15 § smittskyddskungörelsen (1968:234) är föreskrivet att ersättning för läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom i andra fall än då behandlingen meddelats enligt 18 § första stycket smittskyddslagen utbetalas av socialstyrelsen samt att i sådana fall skall läkare förse receptet med anteckning om att kostnaden bestrids av statsmedel.
Nu nämnda bestämmelser innebär att läkemedel som förskrivs vid öppen vård som ombesörjs av landstingskommun eller i förekommande fall av primärkommun skall bekostas av landstingskommunen respektive primärkommunen medan läkemedel som förskrivs vid annan öppen vård — t. ex. privatpraktiserande läkare — skall bekostas av socialstyrelsen.
Sedan smittskyddslagen trädde i kraft år 1969 har från det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till Bidrag till viss hälsooch sjukvård utgått statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen med ett belopp om 8 miljoner kronor utgörande kompensation för att de genom smittskyddslagen ålagts att ombesörja kostnadsfri undersökning och behandling i öppen vård av venerisk sjukdom. För de läkemedel som huvudmännen bekostar har de således fått kompensation av staten.
I föregående avsnitt har nämnts att enligt 23 § smittskyddslagen skall kostnaderna för sluten vård på sjukhus vid venerisk sjukdom bestridas av sjukvårdshuvudman i den mån kostnaderna ej ersätts enligt lagen om allmän försäkring. Dessa kostnader innesluter kostnader för läkemedel vid sluten sjukhusvård.
Kostnadsfria skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn
Enligt kungörelsen (1939:461) angående kostnadsfritt tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn kan havande och ammande kvinnor samt barn i anslutning till mödra- och barnhälsovård samt skolhälsovård kostnadsfritt erhålla skyddsläkemedel m. m. (huvudsakligen järn och vitaminer). Socialstyrelsen bestämmer vilka skyddsläkemedel som skall avses.
Anvisning på skyddsläkemedel utfärdas av läkare vid mödra- och
SoU1972:31
barnhälsovården och av skolläkare eller — om någon dylik läkare ej finns — av tjänsteläkaren i orten (3 och 4 §§).
Om uppsökandet av nu nämnda läkare skulle medföra betydande olägenhet får jämväl vederbörande distriktsbarnmorska eller distriktssköterska utfärda anvisning på skyddsläkemedel; dock ej beträffande immunoch gammaglobulin. Innan så sker skall vederbörande läkare rådfrågas. Om anvisning inte kan uppskjutas utan men, får barnmorska eller sköterska utfärda anvisning, fastän läkare ej rådfrågats. I dylikt fall skall emellertid meddelande om anvisningen snarast lämnas läkaren (5 §).
Den som verkställer anvisning på skyddsläkemedel skall på anvisningen anteckna att kostnaden för läkemedlet bestrids av statsmedel (6 §).
Apotek skall till socialstyrelsen insända räkning på det som utlämnats efter anvisning omfattande minst en kalendermånad och högst ett kalenderår. Har anvisning utfärdats av barnmorska eller sjuksköterska skall räkningen före översändandet ha attesterats av vederbörande läkare (7 §).
Kostnaderna för skyddsläkemedlen bestrids från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Läkemedel åt vissa kvinnor och barn.
Kostnadsfria läkemedel åt kvinnor lidande av havandeskapssjukdomar
Enligt kungörelsen (1944:297) angående kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar, m. m. kan kvinna, som för sjukdom åtnjuter avgiftsfri behandling inom ramen för mödra- och barnavården, kostnadsfritt erhålla även i anledning av sjukdomen erforderliga läkemedel. Socialstyrelsen utfärdar närmare bestämmelser angående de läkemedel som får komma till användning.
Anvisning på erforderliga läkemedel får endast utfärdas av läkare som är anställd inom den förebyggande mödravården (2 §).
På anvisning skall läkaren göra anteckning om att kostnaden för läkemedel bestrids av statsmedel. Mot företeende av dylik anvisning skall apotek utlämna till patienten i anvisningen angivet läkemedel (3 §).
Apotek skall till socialstyrelsen insända räkning på läkemedel som utlämnats efter anvisning omfattande minst en kalendermånad och högst ett kalenderår (4 §).
Kostnaderna för läkemedel bestrids från förenämnda förslagsanslag till Läkemedel åt vissa kvinnor och barn.
Synpunkter av 1961 års sjukförsäkringsutredning
År 1966 avgav 1961 års sjukförsäkringsutredning — som hade i uppdrag att göra en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen och som år 1970 avslutade sin verksamhet — ett betänkande ”Läkemedelsförmånen” (SOU 1966:28). Detta betänkande låg till grund för beslut av statsmakterna år 1967 (prop. 1967:135, 2LU 1967:58) om förbättrade läkemedelsförmåner inom sjukförsäkringen.
SoU 1972: 31
6 Vid tiden för 1961 års sjukförsäkringsutrednings arbete med nämnda betänkande var lagstiftningen beträffande smittsamma sjukdomar föremål för översyn av särskild sakkunnig (smittlagstiftningsutredningen), vilken år 1966 framlade betänkandet ”Smittskyddslagstiftning” (SOU 1966:50). Detta betänkande låg till grund för statsmakternas beslut år 1968 (prop. 1968:36, 2LU 1968:24) om antagande av den i det föregående nämnda smittskyddslagen.
I betänkandet ”Läkemedelsförmånen” (SOU 1966:28 s. 109) anförde 1961 års sjukförsäkringsutredning, som samrått med smittlagstiftningsutredningen, bl. a. följande om läkemedel vid veneriska sjukdomar m. m.
Läkemedel vid könssjukdomar avses skola tillhandahållas kostnadsfritt i samma ordning som nu, nämligen genom förskrivning av tjänsteläkare och läkare vid könspoliklinik.
Av de i förslaget till smittskyddslag angivna smittsamma sjukdomarna är det endast tuberkulos, som finns upptagen i förteckningen över kostnadsfria läkemedel. De ifrågavarande sjukdomarna är i regel av akut natur, och i den mån läkemedelsterapi ingår som ett led i behandlingen, rör det sig främst om sådana medel som har allmän användning vid infektionstillstånd. Enligt de principer som nu tillämpas i fråga om tillhandahållande av kostnadsfria läkemedel inom läkemedelsförmånen saknas därför förutsättningar för upptagande av ifrågavarande sjukdomar i förteckningen över de kostnadsfria läkemedlen. Sjukförsäkringsutredningen har likväl övervägt om tvånget att söka vård skulle kunna vara ett skäl för att införa särskilda bestämmelser angående tillhandahållande av läkemedel vid smittsamma sjukdomar inom läkemedelsförmånens ram. När det gäller de smittsamma sjukdomarna begränsas emellertid såsom ovan sagts tvångsreglerna vid andra sjukdomar än könssjukdomar till att avse sökande av vård på sjukhus och under sådan vård behöver den sjuke inte vidkännas några läkemedelskostnader. Enligt smittlagstiftningsutredningen bör dock öppen vård kunna medges, om betryggande isolering kan ordnas eller eljest fara för smittas spridning ej föreligger. I sådana fall kan den sjukes situation inte anses skilja sig från den som i allmänhet råder vid vård för sjukdom i hemmet. Några särbestämmelser för dessa fall synes därför inte påkallade.
I fråga om könssjukdomarna där tvånget i första hand gäller behandling i öppen vård, är det nödvändigt att läkemedel även i fortsättningen tillhandahålls kostnadsfritt. Det speciella samhällsintresset som föranlett tvångsreglerna och det sätt på vilket vården tillhandahålls talar emellertid för att den nuvarande ordningen för kostnadsfriheten bibehålls. Utredningen vill därför inte förorda att läkemedel vid könssjukdomar lämnas kostnadsfritt inom läkemedelsförmånens ram.
I fråga om skyddsläkemedel till kvinnor och barn samt läkemedel vid havandeskapssjukdomar anförde 1961 års sjukförsäkringsutredning (s. 110-111) bl. a. följande.
Medicinalstyrelsen verkställde år 1961 en undersökning av tillhandahållande av läkemedel till barn och kvinnor. Därvid konstaterades att läkemedel vid havandeskapssjukdomar, med undantag för järnpreparat, endast förskrevs i obetydlig omfattning. Med anledning härav föreslog styrelsen, att kostnadsfriheten för läkemedel vid havandeskapssjukdomar, utom för järnpreparaten, skulle slopas. Däremot fann medicinalstyrelsen, att det kostnadsfria tillhandahållandet av skyddsläkemedel alltjämt fyllde
SoU 1972: 31
ett påtagligt behov. Chefen för inrikesdepartementet anförde i statsverkspropositionen 1962 (bil. XIII s. 370) beträffande läkemedel vid havandeskapssjukdomar, att han icke var beredd att i sammanhanget ta ställning till styrelsens förslag.
Sjukförsäkringsutredningen anser att den särskilda förmånen vid havandeskapssjukdomar kan slopas i den omfattning medicinalstyrelsen föreslagit i varje fall i samband med att förbättringar av läkemedelsförmånen genomförs i enlighet med vad utredningen tidigare förordat.
Förmånen av kostnadsfria skyddsläkemedel åt kvinnor och barn har ökat i betydelse genom att den utnyttjats i stigande omfattning. Om den nu skulle beskäras eller avskaffas skulle det innebära, att värdet av den förebyggande mödra- och barnavården minskades. Utredningen är därför inte beredd att föreslå att principerna för tillhandahållandet av kostnadsfria skyddsläkemedel åt kvinnor och barn ändras.
Yttranden
Yttranden över motionen har inhämtats från riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, Apoteksbolaget AB samt Apotekarsocieteten.
Kostnadsfria läkemedel enligt smittskyddslagen
Socialstyrelsen erinrar om att vid veneriska sjukdomar betalas läkemedel på recept av tjänsteläkare och motsvarande läkare av sjukvårdshuvudman samt läkemedel på recept av annan läkare av socialstyrelsen men att patienten får läkemedlen kostnadsfritt på apotek. Socialstyrelsen anför att för patienten innebär detta system inga olägenheter, då han kan vända sig till vilken läkare som helst och denne kan välja mellan på marknaden förekommande läkemedel.
Socialstyrelsen framhåller, att för apoteken och för socialstyrelsen (sannolikt även för landstingen) har det däremot uppstått praktiska svårigheter, då det gäller att finna till vilken kategori läkaren hör, då korta vikariatsbesättningar ofta förekommer.
Socialstyrelsen anför vidare att läkemedel vid övriga smittsamma sjukdomar ersätts uteslutande av landstingen och att olika regler tillämpas av skilda landsting. Det framhålls att socialstyrelsen inte har kännedom om reglerna i detalj och att socialstyrelsen därför inte kan yttra sig om i vad mån de är till besvär för patienten.
Apotekarsocieteten anför att vid venerisk sjukdom föreligger skyldighet att söka läkare och eventuella läkemedel rekvireras i vanlig ordning via recept.
Apotekarsocieteten anför vidare att vid allmänfarlig sjukdom föreligger också skyldighet till kontakt med viss tjänsteläkare och eventuella läkemedel rekvireras å recept. Det påpekas att den profylaktiska och kurativa behandlingen med läkemedel borde vara kostnadsfri och att ersättningen nu varierar från landsting till landsting.
SoU 1972: 31
8 Kostnadsfria skyddsläkemedel åt kvinnor och barn
Socialstyrelsen anför att den inom den förebyggande vården verksamma personalen har uppfattat möjligheten för sjuksköterska att utfärda anvisning som den normala vägen och att apoteken därför ofta har ett betungande arbete med att spåra den för förskrivningen ansvarige läkaren som måste attestera, innan anvisningen enligt kungörelsen är korrekt som underlag för räkning.
Socialstyrelsen framhåller att problemet för patienten här är att endast läkare knutna till den av samhället särskilt organiserade vården av barn och havande/ammande kvinnor har rätt att skriva anvisningar på skyddsläkemedel, och att läkemedlen måste finnas upptagna på en av socialstyrelsen fastställd förteckning. Det påpekas att på förteckningen är i allmänhet endast ett urval av de på marknaden förekommande läkemedlen av denna typ medtagna.
Det påpekas vidare, att för apoteken medför möjligheten för annan personal än läkare att utfärda anvisningar, som måste attesteras av läkare, ett betydande merarbete.
Socialstyrelsen anför att den överväger att förbereda en revision av de av socialstyrelsen fastställda förteckningarna samt att studera om vissa förenklade, administrativa rutiner är möjliga samt att styrelsen i så fall kommer att till Kungl. Maj:t inge förslag om ändringar i dessa hänseenden.
Apotekarsocieteten anför att när det gäller läkemedel vid mödra- och barnavård är det apotekarsocietetens uppfattning att nuvarande system fungerar smidigt och bra. Det påpekas att omkring 90 procent av alla havande kvinnor torde ha kontakt med mödra- och barnavårdsorganisationen och att varje ändring, som skulle medföra att kvinnan ej toge kontakt med organisationen, skulle vara en försämring. Det framhålls att det personliga besöket är viktigt och att det ej kan ersättas med exempelvis en telefonordination. Apotekarsocieteten anför att läkemedelsrekvisitionen sker genom två typer av blanketter och ej torde innebära någon nämnvärd belastning vare sig för patient, läkare eller apotek.
Apotekarsocieteten framhåller, att när det gäller skydd mot röda hund (immun- och gammaglobulin) måste en personlig kontakt ske med läkare samt att rekvisitionen även här sker genom blankett.
Kostnadsfria läkemedel åt kvinnor lidande av havandeskapssjukdomar
Socialstyrelsen erinrar om att redan 1961 års sjukförsäkringsutredning föreslog i sitt betänkande om läkemedelsförmånen (SOU 1966:28) att denna särskilda förmån skulle upphöra. Socialstyrelsen anför att eftersom det här inte är fråga om profylax utan om sjukdomsbehandling, kommer den vanliga 15-kronorsregeln att bli tillämpbar samt att det — enligt yttrande av en av medlemmarna av socialstyrelsens vetenskapliga råd professorn H. Johansson — det sannolikt också ofta är så, att patienten behandlas med andra läkemedel, vilket gör ett borttagande av denna
SoU 1972: 31
särskilda förmån än mindre betungande för den enskilde. Socialstyrelsen anför att den därför kommer att föreslå Kungl. Maj:t, att kungörelsen angående kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar, m. m. upphäves.
Apotekarsocieteten har även berört denna förmån. Yttrandet i denna del har redovisats i föregående avsnitt.
Sammanfattande uttalanden
Riksförsäkringsverket anför att verket har från dess synpunkter ingen erinran mot att den av motionären önskade förenklingen av administrationen vid tillhandahållandet av här ifrågavarande mediciner utreds.
Socialstyrelsen anför att även om det ur patientens synpunkt är bekvämt att alla kostnadsfria läkemedel i enlighet med motionärens förslag förskrivs efter samma regler torde detta ;nte vara möjligt att genomföra så länge läkemedlen utgör delar av skilda förmånssystem. Socialstyrelsen anför avslutningsvis att den överväger att — som framgått av vad socialstyrelsen i övrigt anfört — utreda möjligheterna till förenkling i vissa fall.
Apoteksbolaget AB anför bl. a. följande
För apotekens del innebär de olika systemen att man får extra arbete med att skaffa fram kompletterande uppgifter om receptet eftersom behörighetsreglerna är svårtolkade. Emedan kostnaderna ibland bestrides av statsmedel, ibland av landstingsmedel, händer det lätt att apoteksräkningarna skickas till fel myndighet med extra besvär som följd för berörda parter.
Finansieringen föreslås ske genom sjukförsäkringens läkemedelsersättning på samma sätt som är fallet för de kostnadsfria läkemedlen, vilket också står i överensstämmelse med motsvarande förslag beträffande finansiering av bandagematerial m. m. för colostomi och ileostomipatienter (se prop. 1972:24). Detta innebär säkert en förenkling av administrativa rutiner.
Vi delar alltså motionärens uppfattning om värdet av förenklingen av administrationen. Det skulle underlätta arbetet vid förskrivning, expediering, fakturering samt betalning och skulle troligen möjliggöra vissa rationaliseringar och därmed minska hanteringskostnaderna.
Apotekarsocieteten påpekar att en förenkling i det administrativa förfarandet som skulle vara värdefull för apoteken vore att samtliga hit hänförliga räkningar betalades centralt och ej som nu fördelades mellan statliga och andra myndigheter.
Apotekarsocieteten anför sammanfattningsvis att apotekarsocieteten ej ser att någon nämnvärd förenkling av det administrativa förfarandet vid de i motionen omnämnda skyddsläkemedlens distribution kan åstadkommas.
SoU 1972:31
10 Utskottet
1 detta betänkande behandlas frågan om förenklad administration vid tillhandahållande av vissa läkemedel.
S. k. kronikermediciner tillhandahålles patienten kostnadsfritt i anknytning till den allmänna sjukförsäkringen efter förskrivning av läkare på särskild receptblankett. Apoteken får ersättning av riksförsäkringsverket för kostnaden. Riksförsäkringsverkets kostnader slås ut på de allmänna försäkringskassorna i förhållande till antalet inskrivna försäkrade.
Vid sidan av reglerna rörande kronikermedicin finns särskilda bestämmelser för tillhandahållande av kostnadsfria läkemedel i vissa fall. Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen utgår inte i dessa fall. Administrationen vid tillhandahållande av dessa läkemedel är reglerad särskilt för varje område och skiljer sig i väsentliga avseenden från vad som gäller beträffande tillhandahållande av kronikermedicin.
Smittskyddslagen och den därtill anknutna smittskyddskungörelsen innehåller bestämmelser om kostnadsansvaret för vård och läkemedel vid veneriska sjukdomar och s. k. allmänfarliga sjukdomar. Kostnaderna för läkemedel vid öppen vård av venerisk sjukdom bestrids på olika sätt beroende på om läkemedlet förskrivits vid vård som ombesörjts av landstingskommun eller om läkemedlet förskrivits av privatpraktiserande läkare. I förstnämnda fallet bekostas utlämnade läkemedel av landstingskommunen. Statsbidrag utgår till landstingskommun som kompensation för dess kostnader. När läkemedlet förskrivits av privatpraktiserande läkare antecknar denne på receptet att kostnaden skall bestridas av statsmedel, varefter apoteket får ersättning för kostnaden av socialstyrelsen. För övrig vård enligt smittskyddslagen gäller inga särskilda bestämmelser.
I anslutning till mödra- och barnhälsovård samt skolhälsovård kan havande och ammande kvinnor samt barn kostnadsfritt tillhandahållas järn och vitaminer samt vissa andra s. k. skyddsläkemedel. Anvisning på skyddsläkemedel kan utfärdas endast av läkare knutna till nyss nämnda former av hälsovård samt i vissa fall av distriktsbarnmorska eller distriktssköterska i samråd med behörig läkare. Läkemedlet utlämnas kostnadsfritt till patienter på apotek. Kostnaden bestrids av statsmedel. Apoteken sänder räkning på utlämnade läkemedel till socialstyrelsen. När anvisning utfärdats av barnmorska eller distriktssköterska skall räkningen genom apotekens försorg attesteras av vederbörande läkare.
Kvinna, som lider av havandeskapssjukdomar m. m., kan inom ramen för mödra- och barnavården kostnadsfritt få behövliga läkemedel. Anvisning får utfärdas endast av läkare som är anställd inom den förebyggande mödravården. På anvisningen skall antecknas att kostnaden bestrids av statsmedel. Ersättning till apoteken utgår i samma ordning som gäller för skyddsläkemedel.
1 motionen 1972:481 hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj-.t skall begära en förenkling av administrationen vid tillhandahållande av
SoU 1972:31
läkemedel vid könssjukdomar och allmänfarliga sjukdomar, skyddsläkemedel samt läkemedel vid havandeskapssjukdomar m. m.
Över motionen har yttranden inhämtats från riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, Apoteksbolaget AB samt Apotekarsocieteten.
Flertalet remissinstanser har vitsordat uppgifterna att det administrativa förfarandet i samband med tillhandahållandet av de i motionen åsyftade läkemedlen är omständligt och förorsakar praktiska besvär för främst apotekspersonalen. Enligt utskottets mening är det angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla administrationen på detta område tillvaratas. Socialstyrelsen förbereder en revision av de av styrelsen fastställda förteckningarna över skyddsläkemedel samt avser att studera om det är möjligt att förenkla vissa administrativa rutiner vid tillhandahållandet av skyddsläkemedel. Enligt styrelsens petitaframställning för nästa budgetår kommer en särskild arbetsgrupp att tillsättas för ändamålet. Utskottet förutsätter att i sammanhanget även kommer att övervägas möjligheterna att förenkla motsvarande rutiner beträffande läkemedel som utlämnas för sjukdomar som avses i smittskyddslagen. Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att socialstyrelsen i petitaframställningen hemställt om upphävande av den kungörelse som reglerar rätten till kostnadsfria läkemedel vid havandeskapssjukdomar m. m. — varigenom de allmänna reglerna om prisnedsättning på läkemedel blir tillämpliga även för dessa läkemedel — är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte erforderlig. Utskottet avstyrker därför motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1972:481.
Stockholm den 18 oktober 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Nisser (m).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1552 S Stockholm 1972