Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot thinnermissbruket

Socialutskottets betänkande nr 33 år 1972

SoU 1972:33

Nr 33

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot thinnermissbruket.

Motionerna

1) I motionen 1972:229 av fru Kristensson m. fl. (m) yrkas, såvitt här är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder för stävjande av det tilltagande thinnermissbruket bland ungdom.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats av utskottet i betänkande SoU 1972:21.

2) I motionen 1972:999 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson i Örebro (c) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att i giftförordningen och tillämpningsbestämmelserna till densamma ges mera konkreta direktiv beträffande handhavandet och förvaringen av hälsofarliga varor.

I motionsskälen tas upp frågan om förvaringen av thinner och andra lättflyktiga lösningsmedel.

3) I motionen 1972:1013 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och Hamrin (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag till åtgärder för motarbetande av thinnermissbruket föreläggs riksdagen.

Allmänt ang. sniffning och sniffningsmedel

Sniffning innebär ett uppsåtligt missbruk av lättflyktiga lösningsmedel, där syftet är att genom inandning av ångorna åstadkomma en berusningseffekt. Sniffning går ofta till så att sniffaren dränker in en trasselsudd eller tygbit med thinner eller annat sniffningsmedel och sedan håller den mot munnen eller näsan. Efter ett antal, 10 å 20, inandningar — s. k. dragningar — inträder berusningssymtom. Tekniken kan varieras. Det förekommer exempelvis att thinner hälls i en plastpåse, som sedan träds över huvudet.

De lättflyktiga lösningsmedel, som missbrukas vid sniffning, har stor utbredning eftersom de används bl. a. vid industri- och andra arbetsprocesser samt till olika ändamål i hem och skola.

Den s. k. thinnergruppen i Göteborg (se nedan) redovisar som exempel på sniffningsmedel följande produkter, nämligen thinner och förtunningar (innehållande toluol, xylen, etyl- och butylacetat,etyl-ochbutylalkohol), lim av olika slag (toluol, aceton, trikloretylen, bensen, m. m.), nagellack och remover (aceton, alkoholer, acetater, trikloretylen), tändvätska, lösnings- och fläckborttagningsmedel (bensin, trikloretylen, koltetraklorid, bensen, eter), färger, lacker, filtpennor och aerosoler.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 33

SoU1972:33

2 Även om således i princip alla lättflyktiga lösningsmedel används vid sniffning är det framför allt toluolhaltiga medel, främst thinnerpreparat, som hitintills dominerat missbruket i Sverige. I vårt land sniffas dessutom inte sällan trikloretylen, solution (gummiklister) och visst fläckuttagningsmedel. I USA har plastlim (polystyrene glue) varit det vanliga sniffningsmedlet.

Vid sniffning av lösningsmedel övergår det fettlösande ämnet från inandningsluften till blodet och därmed till hjärnan.

De olika medlen har i stort likartad verkan, men trikloretylen, i viss mån också petroleumnafta och bensin, har betydligt mindre marginal mellan initial påverkan och extrem sådan med djup medvetslöshet och ev. andnings- och hjärtstillestånd.

Ruset kan liknas vid alkoholruset, således med eufori, pratsamhet, impulsdrivet och omdömeslöst beteende, sluddrighet, ostadig gång etc. Det skiljer sig från alkoholruset genom ett inslag av hallucinationer och förändrad kroppsupplevelse, som ibland ger ruset en mera hallucinogen karaktär.

Beträffande de medicinska skadeverkningarna av sniffningsmedel skall här återges vissa kortfattade uppgifter, som lämnats av narkomanvårdskommittén (SOU 1969:52, s. 139 f.). Det bör dock anmärkas att thinnergruppens rapport innehåller hänvisningar till undersökningar, som gjorts under de senare åren och som syns ge belägg för att i vissa fall allvarligare skador kan uppstå som en följd av sniffning än vad som tidigare antagits.

Narkomanvårdskommittén framhåller att toluol, som finns framför allt i thinner och plastlim men också i ren form, inte har någon säkert påvisad kvarstående effekt på kroppens organ. Man har däremot iakttagit följande övergående förändringar: leverförstoring och nedsatt leverfunktion, påverkan av blodbildningen i benmärgen med lätta förändringar av blodbilden samt vita blodkroppar i urinen (men inga övriga tecken till njurskada), allt vid mera intensivt missbruk.

Säkra tecken till hjärnskada har rapporterats bara i ett (amerikanskt) fall med enastående intensiv (kontinuerlig) och långvarig (14 år) toluolsniffning. Förmodligen kan blodkoncentrationen av toluol bara vid sådan exeptionellt höggradig toluolförgiftning bli så hög att påvisbar hjärnska da uppstår.

Vid sniffning av bensenpreparat (exempelvis K2R) finns risk för benmärgs- och blodskador.

Trikloretylen är som tidigare nämnts ett farligt medel vid sniffning på grund av den ringa ”narkosbredden” och risken för störning av hjärtrytrnen.

Bensin och närbesläktade produkter är på samma sätt som triloretylen farliga sniffningsmedel och har dessutom andra starkt toxiska (giftiga) effekter.

Beträffande långtidsverkningar och missbruksmönster vid sniffning anför narkomanvårdskommittén (SOU 1969:52 s. 139 f.) följande.

SoU 1972:33

3 Under en intensiv missbruksperiod är sniffaren apatisk, hängig och likgiltig, kan försumma mat, sömn, klädsel, och sakna insikt om eller intresse för sin situation, dvs. förete en för kroniskt missbruk karakteristisk bild av s. k. allmän nivåsänkning. Allmäntillståndet kan vara märkbart påverkat med trötthet, irritabilitet, sömn- och koncentrationssvårigheter, viktminskning m. m.

Den sociala anpassningen försämras ofta starkt i en sådan missbruksperiod med frånvaro från hemmet och ökade konflikter med familjen, skolk, och ökade möjligheter för asocialitet.

Beroendet kan hos kroniska missbrukare bli mycket starkt och för vården vara en lika stor svårighet som narkotikaberoende. Stark aggressivitet kan utlösas av t. ex. anhörigas försök att förhindra sniffandet, och problemen att på t. ex. barnpsykiatrisk klinik eller barnhem förhindra upprepad sniffning kan bli mycket svåra. Nylander anger t. o. m. att barn i nedre tonåren nattetid kan vakna med tvingande behov att sniffa. Oro, ångest, irritabilitet och kroppsliga besvär uppträder inte sällan vid abstinensen, men karaktäristiska fysiska abstinensbesvär saknas, och fysiskt beroende anses ej föreligga. Inte sällan torde symtomen snarare vara reaktioner inför den nya situation som ingripandet och avvänjningen innebär, eller uttryck för den ångest som nödtorftigt dämpas av sniffningen, än för abstinensbesvär i egentlig mening. Också svåra sniffare har utan abstinensbesvär kunnat placeras i t. ex. fosterhem med abrupt avbrytande av sniffningen. Dock har ett fall av delirium tremens efter avbrytande av toluolsniffning beskrivits. Viss tillvänjning anses föreligga.

Sniffning är ofta en tydlig reaktion på påfrestningar, t. ex. familjekonflikter eller misslyckande i skolan, och är ofta ett uttryck för sådana svårigheter (och otillräckliga resurser att möta dem) snarare än orsak till dem.

Ett par svenska och ett antal amerikanska undersökningar av kroniska sniffare visar att dessa uppvisar andra samtidiga psykiska och/eller sociala störningar, ofta svåra och djupgående, och ofta en massivt ogynnsam familjesituation. Det bör här återigen påpekas att sporadisk sniffning, ”okynnessniffning”, inte behöver ha denna bakgrund.

Skolk och andra tecken på dålig skolanpassning är ett särskilt vanligt symtom före eller samtidigt med sniffningen, liksom utespring och ibland asocialitet. I amerikanska undersökningar betonas en bristfällig och defekt familjesituation, svårare än i jämförda material av jämnåriga asociala, och särskilt en svag eller negativ fadersfigur.

I båda svenska och amerikanska undersökningar framstår som väntat också sociala svårigheter (bostad, ekonomi) och brist på attraktiv fritidsaktivitet som starkt bidragande faktorer förutom de mera psykiatriskt betonade familje- och personlighetsfaktorerna. Det är rimligt att anta, och stämmer med gängse erfarenhet, att kroniska sniffare är disponerade för senare missbruk av alkohol eller narkotika.

Gällande bestämmelser

Giftlagstiftningen

Syftet med giftlagstiftningen är att se till att en giftig eller eljest hälsofarlig vara tillverkas, säljs, märks och hanteras på sådant sätt att den inte av våda förorsakar skador. Lagstiftningen år således inte avsedd att hindra ett avsiktligt missbruk av vissa medel. Lagstiftningen är också

1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 33

SoU 1972:33

uppbyggd i huvudsak så, att den innebär restriktioner i fråga om tillverkning, import och handel och i viss mån beträffande användningen av de från hanteringssynpunkt farligaste ämnena och nöjer sig med, då det gäller mindre giftiga ämnen, att i huvudsak föreskriva regler om märkning. De grundläggande bestämmelserna finns i giftförordningen (1962:702). Tillämpningsföreskrifter finns i kungörelsen (1963:441) i ämnet. Högsta kontrollmyndighet är giftnämnden.

Med hälsofarlig vara förstås i giftförordningen varje ämne eller beredning, som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan befaras förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor. De hälsofarliga varorna delas in i gifter och vådliga ämnen. Till gifter hänförs dels varje ämne, som endast eller huvudsakligen används vid framställning av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat skall betraktas som gift, dels varje annat hälsofarligt ämne, vars hantering är förenad med synnerligen stor hälsorisk. Till vådliga ämnen hänförs övriga hälsofarliga varor.

Till ledning för gränsdragningen mellan de varugrupper som skall falla inom resp. utom giftlagstiftningens tillämpningsområde skall giftnämnden låta upprätta och kungöra vägledande förteckningar över ämnen, som är att hänföra till gifter och till vådliga ämnen (2 §). Föreskriften motiveras främst av att toxikologiska data ofta har ganska stor variationsbredd och att giftigheten för människor i regel inte kan uttryckas med någon större noggrannhet. Den allmänna beskrivningen i lagtexten är därför inte tillfyllest.

Den allmänna definitionen för hälsofarlig vara avser även beredningar. En beredning innehållande gift eller vådligt ämne kommer emellertid att omfattas av giftförordningen endast om beredningen som sådan är hälsofarlig. En beredning vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen är betingade av gift resp. det vådliga ämnet är underkastad giftförordningens bestämmelser om gift resp. vådligt ämne (3 §). Giftnämnden är emellertid berättigad att medge undantag och därvid meddela erforderliga föreskrifter.

Ämnen, som klassificeras som gift, får i princip användas endast i yrkesutövning och får inte säljas i allmänna handeln. För vådliga ämnen och andra varor som är att behandlas som vådliga ämnen gäller inga särskilda försäljningsrestriktioner. Ett huvudkrav är här att varan skall vara märkt så, att konsumenten får klart för sig risken med densamma och uppgift om vilka beståndsdelar som förlänar varan dess hälsofarliga egenskaper.

Med hänsyn till yrkandet i motionen 1972:999, i vilken ifrågasätts om inte 18 § giftförordningen är alltför vagt formulerad, finns anledning att redovisa följande uppgifter rörande hanteringen av hälsofarliga varor. I nämnda paragraf stadgas att hälsofarlig vara skall handhavas och förvaras så att de med varan förenade riskerna i möjligaste mån begränsas. I 16 § tillämpningskungörelsen till giftförordningen stadgas bl. a. att hälsofarlig vara, som lagerhålles för yrkesmässig användning eller överlåtelse, skall vara försedd med uppgift om varans benämning, att gift skall förvaras

SoU 1972:33

avskilt från andra varor och under lås samt att vådligt ämne skall förvaras avskilt från varor avsedda till förtäring. Vissa undantag från nämnda bestämmelser finns i 17 §. I 18 § meddelas regler om handhavandet av vara, som tagits i bruk för yrkesmässig användning (märkning, förbud mot brukande av vissa kärl). I 19 § tillämpningskungörelsen stadgas att i andra fall än som avses i 16—18 §§ skall vid förvaring och annan hantering av hälsofarlig vara särskilt iakttagas,

a) att varan förvaras på sådant sätt, att den icke kan åtkommas av barn;

b) att varan hålles väl avskild från varor avsedda till förtäring;

c) att varan sedan förpackning brutits om möjligt förvaras i det ursprungliga emballaget och i varje fall icke i kärl, som på grund av sin sedvanliga användning kan giva anledning till förväxling;

d) att å förpackning anbringad märkning ej skadas eller utplånas; samt

e) att meddelade varningsföreskrifter efterföljas.

Som anges i giftnämndens remissyttrande torde endast få presumtiva sniffningsmedel definitionsmässigt kunna hänföras till gruppen gift. Sedan motionerna väcktes har emellertid giftnämnden den 21 mars 1972 beslutat att i sin vägledande förteckning över gifter och vådliga ämnen vidtaga den ändringen att från den 1 juli i år bl. a. följande ämnen, nämligen bensen (bensol) och koltetraklorid, skall hänföras till gruppen gift i stället för till gruppen vådliga ämnen. Ämnena försvinner härigenom från den allmänna handeln. Flertalet andra sniffningsmedel faller inom gruppen vådliga ämnen. Detta gäller således bl. a. toluol och xylen — även det sistnämnda ämnet kan ingå i thinner —, trikloretylen och flera andra klorkolväten.

Thinnerkungörelsen

Enligt kungörelsen (1960:625) om försäljning av thinner får sådant lösningsmedel, vanligen kallat thinner eller förtunning, som förutom andra beståndsdelar innehåller bensin, toluol eller xylol inte säljas till den som ej fyllt 18 år. Kärl, i vilket thinner utlämnas från försäljningsställe för minuthandel, skall vara försett med uppgift om försäljarens namn och varans art samt med påskriften ”Farligt att förtära eller inandas. Förvaras oåtkomligt för barn”. Brott mot bestämmelserna i kungörelsen straffas med dagsböter. De restriktioner, som författningen innehåller, infördes i syfte att motverka missbruk av thinner genom sniffning.

Vissa riksdagsärenden

196 7 års riksdag

Frågan om förvaring av gifter togs upp i motioner vid 1967 års riksdag. Det föreslogs i dessa, att utredning skulle göras i frågan huruvida ej i giftförordningen borde införas en särbestämmelse att gift skulle förvaras avskilt från andra varor och under lås. Andra lagutskottet

SoU1972:33

erinrade i sitt utlåtande (1967:61) om att, då giftförordningen år 1962 antogs, statsmakterna var ense om att förordningen endast skulle innehålla vissa allmänt hållna ramföreskrifter syftande till att riskerna vid förvaring skulle begränsas. Kompletterande föreskrifter skulle tas upp i tillämpningsförfattningar och i interna ordningsregler på arbetsplatser, i skolor och liknande. Avsikten med denna ordning var att undvika den stelhet som kännetecknat tidigare lagstiftning och möjliggöra en reglering som kunde vara ändamålsenlig i varje enskilt fall. Det var upplysning och undervisning som behövdes för att komma till rätta med de säkerhetsproblem som sammanhängde med gifter. På hemställan av andra lagutskottet föranledde motionerna inte någon riksdagens åtgärd.

1971 års riksdag

Socialutskottet behandlade i betänkande 1971:33 i anledning av en motion frågan om försäljning av lim innehållande brand- eller hälsofarliga ämnen. På hemställan av utskottet gav riksdagen Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i frågan. Motionen avsåg främst de s. k. kontaktlimmen. Utskottet anförde bl. a. att utskottet var medvetet om att de lösningsmedel som användes i kontaktlimmen hade stor användning även i industriprodukter och i andra sammanhang. Svårigheter torde därför möta att utfärda totalförbud mot försäljning av kontaktlim. Man behövde dock inte tveka att vidta åtgärder för att även utanför den yrkesmässiga hanteringen av kontaktlim skära ner förbrukningen.

Även om man lyckades uppnå en väsentligt effektivare märkning av kontaktlimmen kunde man inte härigenom helt undanröja riskerna för olycksfall. Riskerna var framför allt stora i fråga om sådana produkter som vanligen användes av barn och ungdom i samband med lek- och hobbyverksamhet. I viss utsträckning torde riskerna kunna nedbringas genom upplysningsverksamhet. Därutöver kunde det vara skäl överväga en skärpning av reglerna i giftförordningen om att barnleksaker inte fick saluhållas eller överlåtas om de innehöll eller hade behandlats med gift eller vådligt ämne och därigenom kunde medföra hälsofara.

Kungl. Maj:t överlämnade i december 1971 utskottsbetänkandet till miljökontrollutredningen för beaktande.

1972 års riksdag

Riksdagen har våren 1972 anslagit 5 milj. kr. för en upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m. under en tid av två år (prop. 1972:61, SkU 1972:30). Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande.

I informationsfrågan vill jag först framhålla, att bruket av mellanöl och rusdrycker bland ungdomarna är ett av flera missförhållanden som inger bekymmer. Det finns andra som är minst lika allvarliga. I första hand tänker jag på bruket av narkotika, men framhållas kan också det s. k. sniffandet av thinner och liknande preparat. Jag finner det därför

SoU 1972:33

både riktigt och naturligt att den aktuella informationsverksamheten inte begränsas till mellanölet utan får omfatta även rusdryckerna, narkotika och andra beroendeframkallande medel som fått utbredning bland ungdomarna. Därigenom möjliggörs en mera verklighetsanknuten helhetssyn på den sociala problematik som alkohol- och narkotikafrågorna är uttryck för.

Upplysningen bör syfta till att dels sätta in alkohol- och narkotikaproblemen i deras sociala sammanhang, dels vidga medvetenheten om att människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till solidariska insatser, dels medverka till en sådan förändring i synen på de alkohol- och narkotikaskadade att deras delaktighet i den samhälleliga gemenskapen tryggas. Användningen av medlen bör följa en sådan vidsträckt social målsättning.

1 prop. 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m. m. (SoU 1972:21, JuU 1972:14) hänvisas, såvitt avser informationsfrågan, till prop. 1972:61.

I svar den 25 maj 1972 på en enkel fråga ang. strängare restriktioner vid försäljning och förvaring av medel som kan användas till sniffning anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, följande.

En rad åtgärder har vidtagits för att stävja missbruket av dessa medel. Sålunda gäller förbud att sälja thinner eller annan förtunning som innehåller vissa angivna beståndsdelar till den som inte fyllt 18 år. Vidare har socialstyrelsen i olika sammanhang fäst bl. a. barnavårdsnämndernas uppmärksamhet på betydelsen av att föräldrar, lärare och ungdomsledare klart inser farorna med sniffning. Det kan här också nämnas, att Sveriges färghandlares riksförbund har uppmanat sina medlemmar att iaktta största möjliga försiktighet vid försäljning av trikloretylen. Jag vill också erinra om de olika åtgärder med syfte att begränsa missbruket av olika beroendeframkallande medel, däribland thinner och liknande preparat, som föreslagits i propositionerna 61 och 67 år 1972.

Det kan dock visa sig nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder. För att få underlag för detta håller giftnämnden för närvarande på med en kartläggning av förekomsten av thinner i olika varugrupper.

Som framgår av vad jag nu anfört är de problem som berörts i frågan i hög grad föremål för uppmärksamhet, och jag kommer även i fortsättningen att noga följa utvecklingen på detta område.

Miljökontrollutredningen

Miljökontrollutredningen har i april 1972 genom betänkandet ”Lagom hälso- och miljöfarliga varor” (SOU 1972:31) redovisat sitt uppdrag, såvitt avser frågan om kontrollen av miljöfarliga varor m. m. Den föreslagna lagen är avsedd att ge regler för bl. a. ämnen som nu faller in under giftförordningen. I betänkandet har även redovisats ett förslag till tillämpningskungörelse till lagen.

Thinnergruppen i Göteborg

Inom ramen för det informationsarbete, som sjukvårdsförvaltningen i Göteborg — i samarbete med bl. a. förste statsläkaren, socialförvalt -

SoU 1972:33

ningen, skolstyrelsen och polisen — bedriver i narkotikafrågan tillsattes förra året en arbetsgrupp, thinnergruppen, med uppgift att analysera thinnerfi ågan och utarbeta förslag till begränsning av sniffningsbegärliga lösningsmedel (bl. a. thinner). I slutet av 1971 framlade gruppen sin första rapport för sjukvårdsstyrelsen. Under rubriken Förslag till åtgärder anförs i rapporten följande.

De preparat som utnyttjas för sniffning är av mycket skiftande slag och förekommer i så många sammanhang att det krävs en fortsatt analys för att kunna katalogisera och föreslå åtgärder. Vad som framkommit under arbetet med denna rapport är bl. a. att de färger och limmer som är baserade på diverse organiska lösningsämnen lätt kan ersättas med vattenbaserade färger och limmer.

Det stigande antalet yrkesskador till följd av farliga lösningsmedel i färger och limmer har f. ö. redan tvingat fram en utveckling i den riktningen.

1 gruppens förslag ingår uppföljning av frågan och i det sammanhanget får också ev. nya missbrukspreparat tas upp. För att begränsa åtkomligheten av i första hand thinner och därmed minska sniffningen anser gruppen att åtgärder omgående måste vidtas. Gruppen har preciserat sina förslag till åtgärder enligt följande:

1. Framföra krav på skärpta bestämmelser för förvaring och hantering av lösningsmedel som kan sniffas.

2. Framföra krav på att sniffningsbegärliga produkter görs mer svårtillgängliga genom recept- eller licensförfarande.

3. Framföra krav på att produkter som saluföres i öppen handel skall vara denaturerade med lukt- eller retmedel, som gör produkten olämplig för sniffning.

4. Framföra krav på ökad information om fördelarna med vattenbaserade färger och limmer (det minskar direkt hushållens och skolornas behov av thinner för t. ex. penselrengöring).

5. Initiera fortsatta undersökningar som kan klarlägga skadeverkningarna av thinnermissbruk (samla rapporter från andra håll i riket).

6. Polisen bör ges ökade möjligheter att ingripa på platser där thinnermissbruk etableras eller utvecklas.

7. Att lokalt i Göteborg i samråd med skolstyrelsen, socialförvaltningen, polisen, sjukvårdsförvaltningen och frivilliga utarbeta ett informationsprogram som riktas till lärare, föräldrar etc.

8. Att i avvaktan på centrala åtgärder vidareutveckla och fördjupa samrådet med färg- och thinnertillverkare och -hanterare.

9. Att utöka en samordning, stadsdelsvis, mellan skolan, socialförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen och polisen.

10. Att föreslå att resurser ställs till förfogande för att skapa en jourgrupp som snabbt kan rycka ut och utarbeta handlingsprogram där missbruk ser ut att sprida sig.

I sin sammanfattning av rapporten anför gruppen att det insamlade materialet är så entydigt att det inte råder någon tvekan om att det är utomordentligt stora risker förenade med sniffning. Vidare anför gruppen att den är mycket väl medveten om att t. ex. brister i stadsdelarnas uppbyggnad och utformning, samhällets service av fritidsaktiviteter till ungdom, skolans utformning, hemförhållanden, de värderingar som styr umgänget etc. har stor betydelse men att det är ogörligt att i ett sammanhang lösa alla dessa frågor och att gruppen därför koncentrerat

SoU 1972:33

sitt intresse till de medel som sniffas. För att fästa olika myndigheters uppmärksamhet på problemet har gruppen — innan rapporten avgavs — bl. a. gjort framställningar i thinnerfrågan till skolöverstyrelsen och giftnämnden, initierat ett TV-program, utarbetat en folder om thinner främst avsedd för skolungdom.

Thinnergruppen fortsätter sitt arbete. Sjukvårdsstyrelsen har den 18 april 1972 till kommunstyrelsen översänt en PM med rapport om thinnergruppens arbete, i vilken rapport framhålls bl. a. följande. Gruppen har under hela utredningstiden haft kontakt med nästan samtliga färg-, lim- och thinnertillverkare, och detta samarbete har lett till att sniffningsbenägna preparat har rensats ur produkter — i en del fall har olika tillsatser som gör dem sniffningsobenägna tillförts. Samarbetet har fått en sådan omfattning att hemställan gjorts hos socialstyrelsen om att styrelsen skall överta detta samarbete med industrin. Thinnerrapporten har bl. a. distribuerats till skolförvaltningen i ett stort antal exemplar för att i första hand tjäna som information till biologilärarna. Faktafoldern har distribuerats till samtliga elever i skolans mellanstadier och har i ett stort antal ex. sålts till Stockholms kommuns skoldirektion.

Göteborgs kommunfullmäktige har behandlat thinnergruppens rapport i samband med frågan om yttrande till socialutskottet i detta ärende.

Remissyttranden

Yttranden över motionen 1972:229 i här aktuell del samt över motionen 1972:1013 har avgetts av giftnämnden, socialstyrelsen och Göteborgs kommunfullmäktige.

Giftnämnden

Giftnämnden anför, att frågan om vilket sniffningsmedel som kommer till användning torde sammanhänga med hur lättillgängliga respektive varor är, de olika ungdomsgängens preferenser och varierande kunskap om skilda varor m. m. Det kan också tänkas att erfarenheter från olika varor t. ex. negativa sådana såsom subjektivt motbjudande lukt (smak), det flyktiga ämnets förmåga att snabbt framkalla illamående, kort doseringsavstånd mellan berusningseffekt och medvetslöshet etc. påverkar valet av berusningsmedel. Tillräckliga undersökningar torde inte ha gjorts i dessa hänseenden för en bedömning av risken för missbruk av nya produkter för den händelse t. ex. åtkomsten av vissa lösningsmedel av thinnertyp skulle avsevärt försvåras. Frågan om åtgärder mot thinnermissbruket är också en fråga om orsakerna till detsamma och i vilken utsträckning dessa kan undanröjas.

1 sitt yttrande lämnar giftnämnden även vissa uppgifter, som redovisats under rubriken giftlagstiftningen. Beträffande denna lagstiftning framhåller giftnämnden vidare bl. a., att det inte är möjligt för giftnämnden att med stöd av giftförordningen utfärda förbud mot enskilda produkter eller grupper av produkter varom här är fråga, ej

SoU 1972:33

heller t. ex. utfärda föreskrifter om försäljningsrestriktioner eller om särskilda denature ringsmedel i vissa varor i syfte att minska risken för s. k. lösningsmedelsmissbruk.

Giftnämnden understryker vidare att giftlagstiftningen över huvud taget inte är uppbyggd för att tjäna som särskilt instrument då det gäller att försvåra ett avsiktligt missbruk av olika varor. Däremot kan vissa beslut enligt giftförordningen, framför allt sådana där ämnen hänförs till gruppen gift, få praktiska konsekvenser för möjligheten till ett, i vart fall mera omfattande, missbruk. Även om sålunda inte missbruksaspekten kan vara avgörande för klassificeringen enligt giftförordningen av hithörande varor kan den enligt giftnämndens uppfattning öka de allmänna kraven på aktsamhet vid förvaring och handhavande av varorna samt vara en faktisk realitet att beakta t. ex. vid utformning av varornas märkning. Avslutningsvis anför giftnämnden — efter en erinran om thinnerkungörelsen — att frågan huruvida man med ytterligare speciallagstiftning på produktområdet kan uppnå en minskning eller ändrad inriktning av det s. k. lösningsmedelsmissbruket med mindre skador som följd är sannolikt en komplicerad social och socialmedicinsk fråga som faller utanför nämndens kompetensområde att söka närmare bedöma.

Socialstyrelsen

I sitt yttrande lämnar socialstyrelsen inledningsvis en redogörelse för sniffning och sniffningsmedel, som i allt väsentligt överensstämmer med den ovan lämnade redovisningen. Socialstyrelsen anför härefter följande.

Missbruk av lösningsmedel är vanligast bland yngre barn (i regel 12—15 år) samt inom slutna institutioner, där man använder lösningsmedel som ersättning för andra berusningssätt. Enligt tidigare gjorda beräkningar håller sig antalet nya fall i Sverige relativt konstant — 100—150 per år. Rapporter under det senaste året tyder på en ökning av antalet missbrukare. Huruvida denna ökning beror på en tillfällig epidemi eller är tecken på en ökande tendens är ännu för tidigt att uttala sig om. Missbruket har sedan det först uppmärksammades i slutet på 1940-talet uppträtt periodiskt så att man i vissa fall talat om ”Sniffningsepidemier”. Då en sådan ”sniffningsepidemi” uppträtt har det varit fråga om en utpräglad gängföreteelse lokalt begränsat ofta förstärkt av en eller två missbrukare i gängets kärna. Ett mer långvarigt missbruk torde vara tecken på en allvarligare störning hos individen, särskilt om missbruket sker i ensamhet. Gängmissbruket kan vara av mer oskyldig karaktär och relativt snabbt övergående. Man kan liksom vid missbruk av narkotiska medel observera att ”missbruksdisponerade” stannar kvar i sniffandet eller övergår till annat berusningsmedel, medan andra som på grund av nyfikenhet och inflytande från jämnåriga prövat på efter en tid frivilligt avstår.

Missbruk av lösningsmedel är en del av den allmänna missbruksbilden i vårt land. Det är väsentligast att i görligaste mån förhindra sådant missbruk. Detta kan ske dels genom att försvåra åtkomligheten av preparaten eller göra dem omöjliga att använda för inandning, dels genom allmänna sociala åtgärder.

När det gäller åtkomligheten av preparaten ter det sig ganska svårt att

SoU 1972:33

entydigt hindra denna. De preparat som används har ju — till skillnad från narkotiska preparat — en allmän användning inom många områden av samhällslivet och måste därför finnas tillgängliga för allmänheten. Att få fram ersättningsmedel utan ingående vådliga ämnen är en viktig uppgift för forskningen på detta område. När det gäller åtkomligheten i affärer och på allmänna platser torde samarbete kunna etableras med olika branschorganisationer, av vilka Sveriges färgfabrikanters förening redan förklarat sig villig att medverka såväl när det gäller den tekniska problemställningen som rent allmänt till att begränsa skadeverkningar av lösningspreparat.

Liksom när det gäller narkotikamissbruket är det de sociala åtgärderna som är av avgörande betydelse. Den förebyggande verksamheten är väsentlig och sammanfaller med den allmänna förebyggande barna- och ungdomsvården. Det är av vikt att barnavårdande myndigheter ägnar den största uppmärksamhet åt de förebyggande åtgärderna och därvid bör betonas vikten av att sniffargäng observeras och snabbt åtgärdas av de lokala barnavårdsmyndigheterna. Vidare är det väsentligt att i den allmänna upplysning rörande missbruk som sker över hela landet även ges utrymme för upplysning om thinnermissbruk och dess verkningar. Däremot är det tveksamt om en särskild kampanj mot thinnermissbruk skulle vara lämplig. Vi har hittills i Sverige knappast något missbruk av bensin och likartade ämnen. Det finns en viss risk att sådant missbruk kan breda ut sig om allmänhetens intresse alltför starkt riktas mot missbruk av lösningsmedel. En särskild kampanj skulle också kunna medföra icke önskade reaktioner i form av en ytterligare uppgång av ”nyfikenhetssniffningen”, medan man erfarenhetsmässigt har mycket små utsikter att nå och påverka dem som är ”missbruksdisponerade” och löper fara att hamna i farligare missbruk.

När det gäller vården av redan befintliga missbrukare av lösningsmedel, så gäller här samma principer som vid annat missbruk. Kvalificerad undersökning och vård är nödvändig — oftast i form av institutionsplacering av ett eller annat slag, varefter en längre tids social rehabilitering behövs. Det är därför av vikt att den nu pågående utbyggnaden av vårdmöjligheter för missbruksklientelet inte enbart inriktar sig på narkotikamissbrukare utan också utnyttjas för de fall av kvalificerat thinnermissbruk som finns.

Utskottet har inhämtat att överläggningar i thinnerfrägan mellan företrädare för socialstyrelsen och för Sveriges färgfabrikanters förening kommer att äga rum i slutet av innevarande månad.

Göteborgs kommunfullmäktige

Göteborgs kommunfullmäktige förordar — efter yttrande av sjukvårdsstyrelsen, allmänna skolstyrelsen, hälsovårdsnämnden, Göteborgs stads arbetsgrupp för narkotikafrågor, sociala centralnämnden och kommunstyrelsen — att utskottet skall föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om snara åtgärder ägnade att försvåra användning av thinner och andra lösningsmedel som berusningsmedel.

Kommunfullmäktiges beslut innebär bifall till förslag av kommunstyrelsen, som i ett gemensamt yttrande behandlat riksdagsmotionerna, en motion i kommunfullmäktige angående åtgärder för att förhindra

SoU 1972:33

thinnersniffningen m.m. bland ungdom samt den ovan redovisade rapporten om thinnergruppens arbete. Kommunfullmäktige beslöt i ärendet även att uppdra åt kommunstyrelsen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snara åtgärder ägnade att försvåra användningen av thinner och andra lösningsmedel som berusningsmedel. Genom skrivelse den 7 juni 1972 har kommunstyrelsen verkställt detta uppdrag.

I kommunstyrelsens yttrande redovisas ett tjänsteutlåtande av stadskontoret, som innehåller bl. a. följande sammanfattning av de yttranden som olika kommunala organ avgivit.

Samtliga yttranden vittnar om full enighet med motionärerna såväl i fråga om förekomst och faror av thinnermissbruk i form av sniffning som i fråga om behovet av både snara och effektiva motåtgärder. Det framgår att thinnersniffning är en företeelse med utpräglad förekomst främst hos barn och ungdom. Den bedöms vara ett allvarligt samhällsproblem, som både centrala och lokala myndigheter anses böra känna ansvar inför.

Skolstyrelsen har som svar på remisserna översänt en av skoldirektören upprättad promemoria. Styrelsen har däijämte beslutat anteckna till protokollet att den ansåg det viktigt att understryka och kraftigt poängtera skolans ansvar för att genom konkreta åtgärder bl. a. olika slag av fritidssysselsättning minska riskerna för thinnersniffning, som kan vara inledning till annat allvarligare missbruk. I skoldirektörens promemoria framhålls att skolan måste anses ha en anmärkningsvärt viktig roll att spela i strävandena att komma till rätta med thinnermissbruket. Som ett medel nämns saklig information i förebyggande syfte riktad till såväl elever som föräldrar. Information av detta slag förekommer redan i skolorna men effekterna sägs motverkas av att thinner är alltför lättåtkomligt. Det förhållandet försvårar förståelsen för vådorna av sniffning. För att förstärka effekten av skolans information föreslås att fortbildningen i thinnerfrågorna skall ökas för skolans personal och då inte enbart lärarpersonalen. Den vanemässiga sniffningen anses ofta vara ett symptom på bakomliggande sociala problem och ansträngningar måste därför göras att komma åt och angripa dessa genom bland annat förbättrad familjeupplysning, större insatser för ett riktigt omhändertagande av barn redan före skolåldern och ökade möjligheter för skolan att skapa lust hos eleverna att ge sin fritid ett värdefullt innehåll. Skolstyrelsen stöder de av motionärerna framförda kraven på snabba åtgärder i fråga om ersättande av de farliga lösningsmedlen med mindre farliga eller ofarliga (i den mån detta är möjligt) samt begränsning av möjligheterna att komma åt berusningsframkallande lösningsmedel.

Hälsovårdsnämnden har som eget yttrande antagit ett utlåtande av förste stadsläkaren. I detta föreslås som omedelbara åtgärder påtryckningar i avsikt att erhålla skärpta bestämmelser för förvaring av thinner och liknande medel såväl genom berörda branschorganisationer som genom lagstiftning. Vidare föreslås ett kontrollsystem liknande det som redan finns inom apoteksrörelsen vid köp av vissa gifter. Det skulle för de aktuella lösningsmedlen fungera på så sätt, att kunden efter legitimation finge anteckna förutom sitt namn etc. också det inköpta ämnets art och mängd samt avsett användningsändamål i en på försäljningsstället förvarad och för kontrollmyndighet tillgänglig liggare. Kommunfullmäktigemotionäremas förslag att kommunstyrelsen hos Kungl. Majit skall hemställa om åtgärder tillstyrks.

Sjukvårdsstyrelsen hänvisar till tre inom sjukvårdsförvaltningen upprättade promemorior med yttranden över riksdags- resp. kommunfull -

SoU 1972:33

mäktigemotionerna samt ang. ”thinnergruppens” rapport. Av yttrandena framgår att sjukvårdsförvaltningen sedan 1969 i samarbete med socialförvaltningen m. fl. ansvarar för informationsverksamheten inom kommunen i thinner- och narkotikafrågor. Det är som ett led i denna informationsverksamhet den tidigare nämnda rapporten om missbruk av thinner och andra lösningsmedel tillkommit. Sjukvårdsstyrelsen framhåller att sådana informationer numera framkommit, att man ej längre kan beteckna sniffningen enbart som ett storstadsproblem. Det framstår därför som än mer nödvändigt att förslag till åtgärder för motarbetande av thinnermissbruket utarbetas centralt för hela landet. Sjukvårdsstyrelsen finner det angeläget att åtgärder vidtages innebärande att thinner och andra sniffbegärliga preparat om möjligt kunde tagas ur marknaden. I den mån detta ej är möjligt föreslås att man försöker arbeta fram tillsatsmedel som gör lösningsmedlen oanvändbara som sniffningsmedel. Styrelsen förordar också skärpta bestämmelser för förvaring, hantering och försäljning av thinner etc. och intensifierad information till allmänheten. Sjukvårdsstyrelsen anser i avvaktan på de båda riksdagsmotionernas vidare handläggning inte att det föreligger någon anledning för kommunstyrelsen att nu tillskriva regeringen i thinnerfrågan.

Sociala centralnämnden har som egna yttranden i ärendena till kommunstyrelsen överlämnat två tjänsteutlåtanden från socialförvaltningen, vartill nämnden dock tillagt att den speciellt ville understryka de krav som framförts i ”thinnergruppens” rapport med förslag, punkterna 1—3.1 tjänsteutlåtandena fastslås att thinnersniffningen, trots viss tvekan om missbrukets verkliga omfattning, ändå är ett allvarligt ungdomsproblem, som kan vara ett av de första tecknen på en ogynnsam social utveckling för den berörda individen. Liksom allmänna skolstyrelsen hävdar sociala centralnämnden, att thinnermissbruket bör ses främst som ett symptom på ett flertal grundläggande sociala och miljömässiga missförhållanden. Samhällsplaneringen i stort anses vara av avgörande betydelse för omfattningen av sådana sociala problem. I den långsiktiga samhällsplaneringen bör därför också dessa frågor belysas och diskuteras samt resultatet av sådana överväganden tagas med som viktiga delar i planeringsarbetet. Detta slag av planeringsarbete får emellertid ej ställa åt sidan bearbetningen av de akuta problemen. Nämnden anför att skärpta restriktioner och liknande åtgärder visserligen kan vara nödvändiga för omedelbar begränsning av tillgången på begärliga lösningsmedel, men att man ej kommer åt nuproblemens grundläggande orsaker på så vis. Åtgärderna bör kombineras med analys av och försök till förbättring av de sociala och miljömässiga förhållandena i områden, där missbruk av lösningsmedlen förekommer. Man pekar på några risker vid begränsningar av åtkomligheten av thinner etc. Troligt är att många missbrukare i den situationen övergår till ännu farligare medel, exempelvis solution, eller till alkohol och narkotika. Trots dessa risker anser sociala centralnämnden det likväl vara betydelsefullt, att restriktioner av olika slag prövas. I riksdagsmotionen 1972:1013 refereras till ett förslag om skapandet av en viss typ av jourgrupper, hämtat ur den tidigare nämnda thinnerrapporten. Sociala centralnämnden konstaterar att ett sådant arrangemang generellt sett ej står i överensstämmelse med de synsätt, som i dag präglar socialvården och den till densamma kopplade speciella helhetssynen. Sådana grupper kan dock i vissa bestämda situationer vara motiverade. Insättandet av dem bör emellertid vägas mot förstärkningar av andra socialvårdens befintliga resurser, vilka därefter skulle kunna ge samma effekter. Det anförs att i landets större kommuner (tidigare större städer) finns uppsökande kurativ verksamhet, som delvis redan fungerar som de föreslagna jourgrupperna. En förstärkning av sådan fältverksamhet skulle

SoU 1972:33

kunna utgöra en av de åtgärder, med vilka missförhållandena skulle kunna angripas. Sociala centralnämnden ställer sig bakom förslagen till åtgärder, vilka sjukvårdsförvaltningens thinnergrupp lämnat i sin rapport och anser att om kommunfullmäktigemotionärernas yrkan att tillskriva regeringen kan leda till förverkligandet av rapportens förslag, då bör den åtgärden vidtagas.

Arbetsgruppen för narkotikafrågor konstaterar riktigheten i uppfattningen att missbruket av lösningsmedel ökat under senare år och säger, att det inte längre rör sig enbart om kortvariga sniffningsepidemier bland tonåringar. Lösningsmedlen förekommer nu också i mera avancerade och omfattande biandmissbruk, där alla slag av narkotiskt verkande preparat ingår. Arbetsgruppen bedömer motionärernas krav på åtgärder mot thinnermissbruket som väl befogade.

Stadskontoret anförde härefter följande.

De ovan redovisade remissvaren liksom innehållet i den s. k. ”thinnergruppens” rapport ger klart belägg för att thinnermissbruket i Göteborg är omfattande, i synnerhet bland barn och ungdom i skolåldern. Av samma material torde även få anses klarlagt att thinnersniffningen är förenat med utomordentligt stora såväl medicinska som sociala risker. Det är därför angeläget att som motionärerna och ”thinnergruppen” framhållit snara åtgärder vidtages för att åstadkomma en minskning av thinnermissbruket.

Remissinstanserna har liksom ”thinnergruppen” bl. a. framfört förslag till olika former av restriktioner och kontroller som skulle göra det svårare att få tillgång till thinner och andra liknande preparat. Sjukvårdsstyrelsen har därvid gått så långt att man helst vill taga dessa s. k. lösningsmedel ur marknaden. Sociala centralnämnden visar å andra sidan på de risker som är förenade med en begränsning av åtkomligheten av thinner och dylikt. En övergång till de betydligt farligare berusningsmedlen solution, alkohol och narkotika kan i så fall befaras. Den i Göteborg verksamma arbetsgruppen i narkotikafrågor har också påtalat det ökande s. k. biandmissbruket i vilket även thinner och liknande förtunningsmedel användes. Såväl skolstyrelsen som sociala centralnämnden understryker att thinnermissbruk i nästan alla fall är symptom på bakomliggande sociala missförhållanden. En vidgad information och en ökad fortbildning bland de personer som undervisar och har hand om barn och ungdom är förslag som de flesta remissinstanser anser ha en viktig förebyggande effekt. Stadskontoret instämmer till fullo i detta förslag.

Stadskontoret anser i likhet med sociala centralnämnden att utformningen av samhällsplaneringen i stort är av avgörande betydelse för uppkomsten av problem sådana som thinnersniffning. Att nå resultat genom att i högre grad beakta dessa problem vid planeringen är ett mål som det dock torde ta åtskillig tid att uppnå. Enligt stadskontorets uppfattning kräves i detta fall omedelbara åtgärder. Dessa bör enligt stadskontorets uppfattning gå ut på en intensifiering av socialvårdens fältverksamhet inom detta område. Denna verksamhet bör ha stora möjligheter att genom individuella insatser bl. a. öka insikten om thinnermissbrukets skadeverkningar och förhindra ytterligare spridning av sniffningen bland ungdom. En aktiverad insats genom fältverksamheten anser således stadskontoret vara att föredraga framför den i ”thinnerrapporten” föreslagna jourgruppen. Vad gäller övriga förslag till åtgärder som lagts fram av remissinstanserna och ”thinnergruppen” anser stadskontoret att dessa i flertalet fall är värda att pröva i kombination med ovan förordade åtgärder. Det bör särskilt framhållas att ”thinnergruppens” hittills redovisade kartläggning av thinnermissbruket är synner -

SoU 1972:33

ligen värdefull och att den bör fortsätta efter de riktlinjer som gruppen själv föreslagit i rapporten.

Stadskontoret har uppfattat problemen med thinnersniffning som allvarliga och svårbemästrade. Det är därför angeläget att Kungl. Maj:t göres uppmärksam på problemen och att de här föreslagna åtgärderna blir föremål för överväganden på centralt håll. Det får därför anses lämpligt att kommunstyrelsen som motionärerna i kommunfullmäktige föreslagit tillskriver regeringen och påtalar nämnda förhållanden och hemställer att regeringen genom att vidtaga åtgärder av de slag som här förordats medverkar till att förebygga användningen av thinner och andra lösningsmedel i berusningsframkallande syfte.

Kommunfullmäktiges inledningsvis redovisade beslut fattades på hemställan av kommunstyrelsen som anslöt sig till stadskontorets och vederbörande kommunalråds förslag i ärendet.

Utskottet

Sniffning kan definieras som ett uppsåtligt missbruk av lättflyktiga lösningsmedel, där syftet är att genom inandning av ångorna åstadkomma en berusningseffekt. Alla lättflyktiga lösningsmedel kan användas vid sniffning, men det är framför allt toluolhaltiga medel, och bland dessa främst thinnerpreparat, som hitintills dominerat missbruket i vårt land. När man talar om thinnermissbruk torde man i regel inbegripa även missbruk av andra lösningsmedel än thinner. De olika medlen har i stort samma verkan. Det finns dock en grupp medel som är speciellt farlig genom att initial påverkan mycket snabbt kan övergå i extrem sådan med djup medvetslöshet och eventuellt andnings- och hjärtstillestånd. Missbruket av sådana medel har hitintills inte haft någon större utbredning i Sverige. Vissa lösningsmedel har en kvarstående skadlig medicinsk effekt. Frågan om de medicinska skadeverkningarna av olika sniffningsmedel är dock endast ofullständigt utredd.

I samtliga motionsyrkanden, som behandlas i detta betänkande, påkallas åtgärder för att motverka thinnermissbruket. I motionen 1972:229 av fru Kristensson m. fl. yrkas att åtgärder för stävjande av det tilltagande thinnermissbruket bland ungdom skall vidtas. I motionen 1972:1013 av herrar Jonsson i Alingsås och Hamrin framställs ett liknande yrkande, nämligen att förslag till åtgärder för motarbetande av thinnermissbruket skall föreläggas riksdagen. I den tredje motionen, 1972:999 av herrar Bengtsson i Göteborg och Pettersson i Örebro, hemställs att i giftförordningen och tillämpningsbestämmelserna till densamma skall ges mera konkreta direktiv beträffande handhavandet och förvarandet av hälsofarliga varor. I motiveringen till sistnämnda motion uppehåller sig motionärerna uteslutande vid frågan om förvaring av thinner och andra lättflyktiga lösningsmedel, som används vid sniffning.

Frågor om alkohol- och narkotikamissbruket har under lång tid dominerat debatten i vårt land när det gäller åtgärder mot missbruk av olika medel. På senare tid har emellertid uppmärksamheten även i hög grad kommit att riktas mot den tilltagande sniffningen, framför allt bland

SoU 1972:33

ungdom. Även om de larmrapporter från olika håll som då och då lämnas inte i och för sig ger belägg för att missbruket av sniffningsmedel kontinuerligt ökar, föreligger tillräckliga bevis för att sniffningen nått en sådan utbredning, framför allt bland de yngsta tonåringarna, att särskilda åtgärder är påkallade för att stävja detta missbruk. Effektiva åtgärder erfordras såväl med hänsyn till de medicinska skador och de psykiska och sociala störningar som sniffningen ofta medför som på grund av faran för att sniffaren utvecklas till narkotika- eller alkoholmissbrukare.

Utskottet vill till en början framhålla, att missbruk av sniffningsmedel på samma sätt som missbruk av narkotika och andra beroendeframkallande medel i många fall utgör symtom på att missbrukaren befinner sig i en otillfredsställande familjesituation eller eljest i en situation som är en följd av bristande social anpassning. För att komma till rätta med ett pågående missbruk är det därför av största betydelse att sniffarens personliga situation klarläggs och att åtgärder vidtas som är ägnade att för honom skapa gynnsamma sociala betingelser. Som socialstyrelsen framhåller i remissyttrande i ärendet är det också för att förhindra uppkomsten av missbruk av lösningsmedel av vikt att man ägnar stor uppmärksamhet åt förebyggande åtgärder. Ansvaret för att nödvändiga åtgärder sätts in åvilar i främsta rummet olika kommunala organ. Lokalt har barnavårdsnämnderna ett särskilt ansvar för de unga missbrukarna. På det centrala planet åligger det främst socialstyrelsen att vidta åtgärder.

Då det gäller förebyggande åtgärder vill utskottet peka på betydelsen av att utrymme ges för upplysning om thinner och dess verkningar såväl vid centrala och lokala upplysningskampanjer som vid annan information till allmänheten eller till speciella grupper om missbruk av beroendeframkallande medel. Som socialstyrelsen närmare utvecklar i sitt remissyttrande är det däremot tveksamt om en särskild kampanj mot thinnermissbruk skulle vara lämplig med hänsyn till den risk för övergång till farligare sniffningsmedel och för en ökad nyfikenhetssniffning som skulle vara förbunden med en sådan kampanj. Rörande frågan om resurser på informationssidan får utskottet erinra om att riksdagen tidigare i år anslagit 5 milj. kr. för upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m. och att därvid framhållits att de anslagna medlen skall användas även till upplysningi thinnerfrågan.

Enligt utskottets mening är det liksom då det gäller bekämpning av narkotikamissbruket nödvändigt att även sätta in resurser på att försvåra åtkomligheten av de medel som missbrukas. Utskottet vill härvidlag framhålla, att utskottet med bestämdhet tar avstånd från den ibland framförda uppfattningen att man inte skall försvåra åtkomsten av vissa frekventa, relativt sett mindre farliga, sniffningsmedel, på grund av att sådana åtgärder kan föranleda att missbrukarna går över till ännu farligare medel. Enligt utskottets mening måste man i stället — med insikt om svårigheterna att hindra allmänheten att få tillgång till vissa lättflyktiga lösningsmedel — sträva efter att begränsa möjligheterna att komma över sådana medel för obehöriga ändamål eller att genom tillsatsämnen göra medlen oanvändbara eller olämpliga till sniffning. För att kunna ta bort en

SoU 1972:33

produkt från marknaden torde det många gånger vara nödvändigt att tillfredsställande ersättningsmedel står till förfogande för allmänheten. Vilka konkreta åtgärder som kan vidtas i nu angivna avseenden, bör snarast övervägas. Härvid måste beaktas att en sådan prövning förutsätter god teknisk kännedom bl. a. om produkter och produkttyper som finns på marknaden samt om existerande ersättningsmedel och tillsatsmedel. Övervägandena måste också ske med utgångspunkt i det faktum att vissa lösningsmedel i stor utsträckning används i industriell och annan yrkesmässig verksamhet. I anslutning härtill bör framhållas att socialstyrelsens remissyttrande och uppgifter som senare inhämtats från styrelsen ger belägg för att det bör vara möjligt att i de frågor, som aktualiseras i detta sammanhang, få till stånd ett gott samarbete med berörda branschorganisationer. I sammanhanget måste hänsyn också tas till svårigheter som ligger däri att borttagandet av ett lösningsmedel från marknaden kan medföra att i stället en från arbetarskyddssynpunkt farligare produkt måste användas. Beaktas bör också att en tillsats som gör ett lösningsmedel otjänligt för sniffning kan medföra olägenheter vid yrkesmässig användning av medlet.

Enligt utskottets mening hör således thinnerfrågan nära samman med narkotikafrågan. Det torde därför vara lämpligt att regeringens samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) får göra de övergripande bedömningarna även i thinnerfrågan. Emellertid kan även synpunkter från andra organ — främst arbetarskyddsstyrelsen och giftnämnden — än de som är företrädda i SBN behöva beaktas vid den slutliga bedömningen. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj d att avgöra hur frågan i fortsättningen skall handläggas.

I anledning av yrkandet i motionen 1972:999 om handhavandet och förvaringen av hälsofarliga varor får utskottet erinra om att miljökontrollutredningen under våren 1972 lagt fram ett förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen är avsedd att ge regler för bl. a. ämnen som nu faller in under giftförordningen. Eftersom lösningsmedel i regel omfattas av giftförordningen — ämnen är ofta att hänföra till vådliga ämnen men klassificeras i vissa fall som gifter — kommer den i motionen upptagna frågan att aktualiseras vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Utskottet vill framhålla betydelsen av att de i motionen anförda synpunkterna därvid övervägs.

Vad utskottet anfört i anledning av motionerna borges Kungl. Maj:t till känna. 1 övrigt bör motionsyrkandena inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

SoU 1972:33

18 Utskottet hemställer

1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:229, såvitt nu är i fråga, samt motionerna 1972:999 och 1972:1013 ger Kungl. Maj * till känna vad utskottet anfört i thinnerfrågan,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:229, såvitt nu är ifråga, samt motionerna 1972999 och 1972:1013 i den mån motionerna inte tillgodosetts genom utskottets hemställan under 1.

Stockholm den 18 oktober 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s)*, Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Åkerlind (m) och Nisser (m), vilka anfört:

Vi delar i stort de bedömningar som utskottet gjort. Dock anser vi att det är vissa synpunkter som saknas eller borde formulerats på annat sätt i utskottsutlåtandet.

Utskottet lägger enligt vår mening alltför stor vikt vid sniffarnas sociala bakgrund. Bristande social anpassning kan naturligtvis ofta vara en orsak till thinnermissbruk, men många gånger torde missbruket bero på enbart nyfikenhet. Då missbruket har denna grund behöver inte alltid missbrukaren vara socialt missanpassad. Inte heller vid gängmissbruk, där ingen vill eller vågar bryta mot gängets vanor, behöver sociala anpassningssvårigheter vara orsak till missbruket.

I socialstyrelsens remissyttrande sägs att missbruket av lösningsmedel är vanligast bland yngre barn (i regel 12 — 15 år) samt inom slutna institutioner. Vi ser allvarligt på att missbruket är så vanligt inom slutna institutioner och beklagar att utskottet inte yttrat sig över detta. Enligt vår mening är detta missbruk en företeelse, mot vilken ansvariga myndigheter måste vidta kraftåtgärder. Ansvariga tillsynsmyndigheter — i främsta rummet socialstyrelsen — bör se till att inga möjligheter härvidlag lämnas oprövade.

SoU 1972: 33

19 Vi anser det riktigt att utrymme ges för upplysning även om thinner och andra lösningsmedel vid information till allmänheten eller speciella grupper om missbruk av beroendeframkallande medel. Det är viktigt att sådan information blir saklig och så enhetlig som möjligt. Ansvaret för att informationen blir korrekt bör enligt vår mening åvila socialstyrelsen även om andra instanser ges i uppdrag att föra ut informationen.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1581 S Stockholm 1972