Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj ås proposition 1972:104 med förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen, m. m., jämte motioner

Socialutskottets betänkande nr 37 år 1972

Soll 1972:37

Nr 37

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj ås proposition 1972:104 med förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen, m. m., jämte motioner.

Propositionen

Genom en den 7 juni 1972 dagtecknad proposition, 1972:104, har Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),

2. lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket,

3. lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),

4. lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

5. lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

6. lag om ändring i lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor,

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

9. lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

10. lag om ändring i förordningen (1969:653) om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset,

dels hemställt om riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag till

11. kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

dels föreslagit riksdagen att

12. bemyndiga Kungl. Majit att i enlighet med vad föredragande departementschefen anfört vidta de åtgärder som behövs för att slutligt avveckla det statliga provinsialläkarväsendet,

13. godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för statsbidrag till driften av särskolor,

14. till Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda på tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000 kr.,

15. till Bidrag till viss hälso- och sjukvård på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.

I samband med propositionen har socialutskottet behandlat 11 motioner (yrkandena redovisas på s. 28 f).

I ärendet har inkommit skrifter från enskilda organisationer.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 37

SoU 1972:37

2 I propositionen läggs fram förslag om nya behörighetsregler för läkare och ändrade bestämmelser för läkartjänsternas utformning m. m. Allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls enligt förslaget efter avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring i sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Det förutsätts att läkarna därefter fullföljer sin allmänläkar- eller specialistutbildning genom tjänstgöring i den offentliga sjukvården. Under tiden för allmäntjänstgöring samt allmänläkar- eller specialistutbildning sker tjänstgöringen som underläkare. För färdigutbildade läkare skall på sjukhus finnas tjänster för avdelningsläkare, biträdande överläkare och överläkare.

Vidare föreslås i propositionen olika åtgärder för en utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi. Varje sjukvårdsområde, dvs. i regel ett län, skall liksom hittills vara indelat i läkardistrikt för den öppna sjukvården utanför sjukhus. De i propositionen förordade åtgärderna omfattar både en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig även ute i läkardistrikten. Avsikten är att därigenom skapa möjligheter till en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. För färdigutbildade läkare skall i läkardistrikten finnas tjänster för distriktsläkare och biträdande distriktsläkare, avsedda för såväl allmänläkare som specialister.

På grundval av överläggningar med sjukvårdshuvudmännen redovisas i propositionen även förslag beträffande vissa finansieringsfrågor för hälsooch sjukvården, främst avseende den till sjukförsäkringen knutna läkarvårdsersättningen för den offentliga öppna sjukvården.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1973.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

SoU 1972:37

1) Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom förordnas i fråga om sjukvårdslagen (1962:242) dels att 6 § 5 mom. samt 18 och 19 §§ skall upphöra att gälla, dels att 4 §, 6 § 1 och 6 morn., 9 § 3 morn., 12 och 15 §§, 16 § 2 och 3 morn., 17 och 20 §§ samt 34 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 31 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Öppen vård på sjukhus må icke bedrivas på sådant sätt att den inkräktar på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad i läkardistrikt.

6 §

1 morn.1 Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas, lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst 30 vårdplatser; dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga anordnas förlossningshem och sjukhem.

1 m o m. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas, lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst 30 vårdplatser; dock må utan hinder härav vid sjukstuga anordnas vårdplatser för mindre krävande förlossningsvård och för sådan vård som avses i 6

mom. första stycket.

6 m o m. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem Vid sjukhem må anordnas vård må

förlossningshem inrättas. platser för mindre krävande för lossningsvård.

•Senaste lydelse 1968:232.

SoU 1972:37

4 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

3 morn.2 Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse skola kallas sjukvårdsdirektör eller, om sådan icke finnes, landstingsdirektör samt länsläkaren eller förste stadsläkaren. Om landstinget eller kommunfullmäktige bestämma det, skall även annan som har att föredraga sjukvårdsärenden inför landstingskommunens eller kommunens styrelse kallas till sådant sammanträde.

Den som inställer sig vid sammanträde på kallelse enligt första stycket äger deltaga i sjukvårdsstyrelsens överläggningar men icke i besluten samt få sin mening antecknad till protokollet.

Till sammanträde med sjuk- Till sammanträde med sjuk vårdsstyrelse

vid vilket sjukvårds- vårdsstyrelse vid vilket sjukvårds -

ärende av större vikt är avsett att förekomma skall beroende på ärendets art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare inom sjukvårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.

ärende av större vikt är avsett att förekomma skall beroende på ärendets art kallas antingen en överläkare eller en distriktsläkare med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och en distriktsläkare inom sjukvårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.

12 §2

Till sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdirektör eller, om sådan icke finnes, landstingsdirektör samt sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och den som vid sjukhus med styresman leder den ekonomiska förvaltningen kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkom- Enahanda befogenhet tillkom mer

ock överläkare, sjukstugu- mer ock överläkare, sjukstugu -

läkare och sjukhemsläkare ävensom provinsialläkare som lyder direkt under direktion, envar såvitt angår hans verksamhetsområde. Detsamma gäller såvitt angår sjukvårdspersonalen, den som när 2Senaste

lydelse 1970:211.

3Senaste lydelse 1970:211.

läkare och sjukhemsläkare ävensom distriktsläkare som lyder direkt under direktion, envar såvitt angår hans verksamhetsområde. Detsamma gäller såvitt angår sjukvårdspersonalen, den som närmast

SoU 1972:37

5 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mast under sjukhusdirektör eller under sjukhusdirektör eller styresstyresman handlägger frågor rö- man handlägger frågor rörande

rande denna personal. denna personal.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse fullgör åliggande som direktion.

15 §4

I varje läkardistrikt i landstingskommun och i Gotlands kommun skall finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare.

I kommun som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt. Vad som sagts nu gäller dock ej Gotlands kommun.

I varje läkardistrikt skall finnas erforderligt antal distriktsläkare.

Härjämte må för biträde i sjukvården i läkardistrikt anställas biträdande distriktsläkare och extra distriktsläkare.

16 §

2 m o m.5 Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett överläka r

e.

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, om socialstyrelsen efter framställning av sjukvårdsstyrelsen så förordnat överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade bestämmelser stadgas om sjukhemsläkare äga tillämpning å motsvarande läkare vid förlossningshem.

4Senaste lydelse 1970:211.

5Senaste lydelse 1970:211.

2 m o m. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett överläka r

e,

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare.

Socialstyrelsen kan efter framställning av sjukvårdsstyrelsen förordna att läkare som avses i 1 mom. även vid sjukstuga eller sjukhem skall benämnas överläkare.

SoU 1972:37

6 Nuvarande lydelse

3 m o m. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas u n - derläkare och extra läkare.

Föreslagen lydelse

3 m o m. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas avdelningsläkare och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare, dock med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

17 §6

Tjänst för läkare som avses i 15 § må ej inrättas utan att medgivande därtill inhämtats av socialstyrelsen. Sådant medgivande erfordras jämväl för att inrätta tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare eller extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre månader under samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom extra läkare å sjukhus samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra provinsialläkare.

Medgivande att inrätta annan tjänst än såsom provinsialläkare eller överläkare må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta tjänst såsom extra provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast för begränsad tid.

För biträde i öppen och sluten vård må inom varje sjukvårdsområde anställas underläkare.

20 §7

1 mom. Överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

6Senaste lydelse 1968:232.

7Senaste lydelse 1970:211.

1 morn. Distriktsläkare och överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

SoU 1972:37

7 Nuvarande lydelse

När överläkartjänst skall tillsättas efter ansökning, åligger det socialstyrelsen att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena. Kan sökande inom det område som tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande en av de sökande, som uppförts på förslaget till överläkare.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande av direktionen tills vidare eller för viss tid. Förordnande, som meddelats för viss tid, må förlängas.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas efter ansökning, åligger det sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de tre främsta sökandena.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en av de sökande, som uppförts på förslag.

Föreslagen lydelse

När tjänst som distriktsläkare eller överläkare skall tillsättas efter ansökning, åligger det sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena.

Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet meddelas av Konungen.

Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen, i förekommande fall efter direktionens hörande, en av de sökande, som uppförts på förslaget.

2 mom. Biträdande distriktsläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen tills vidare eller för viss tid. Förordnande, som meddelats för viss tid, må förlängas.

När tjänst som avses i föregående stycke skall tillsättas efter ansökning äger 1 mom. motsvarande tillämpning. Därjämte gäller att den distriktsläkare eller överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd skall höras innan förordnande meddelas.

SoU 1972:37

8 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 mom. Sjukstuguläkare och sj ukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare vid sjukhem med flera än 60 vårdplatser förfares, om ej socialstyrelsen medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för högst tre år. Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom underläkare icke ske utan socialstyrelsens medgivande.

Socialstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, som under tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma sjukhus.

5 mom. Extra läkare tillsättes av sjukvårdsstyrelsen eller, när tjänsten ej avser åligganden som ankomma på överläkare, efter styrelsens bemyndigande, av direktionen genom förordnande på viss tid, dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande meddelas av socialstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för viss tid. För tillsättning av sådan tjänst gäller i övrigt de föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

5mom. Extra distriktsläkare och extra läkare tillsättas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen genom förordnande på viss tid, dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande meddelas av socialstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av

SoU 1972:37

9 Nuvarande lydelse sjukvårdsstyrelsen eller direktionen. När sjukvårdsstyrelse eller direktion förordnar extra läkare skall, om ej socialstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som enligt 17 § må meddelas utan socialstyrelsens medgivande, förfaras på sätt är stadgat i 2 mom.

Föreslagen lydelse sjukvårdsstyrelsen eller direktionen.

Omfattar tjänst som extra läkare åliggande som ankommer på överläkare, får direktionen ej meddelas sådant bemyndigande som avses i första stycket.

31 §*

Tjänst för läkare i hälso- och sjukvårdande verksamhet hos landstingskommun eller annan kommun må i den utsträckning Konungen föreskriver inrättas endast efter medgivande av socialstyrelsen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer må meddela föreskrifter i syfte att anpassa antalet underläkartjänster inom olika verksamhetsområden till behovet av läkare med fullgjord vidareutbildning.

34 §

1 m o m.9 Talan mot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 § 1 mom. föres genom besvär hos socialstyrelsen. Besvärstiden räknas från den dag då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Vid

prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avseende

tjänsten komma under bedömande.

1 mom. Talan mot beslut av sakkunniga om tjänsteförslag enligt 20 § föres hos socialstyrelsen genom besvär. Mot socialstyrelsens beslut med anledning av sådana besvär får talan icke föras.

8Förutvarande 31 § upphävd genom 1970:211. 9Senaste lydelse 1971:667.

1 "Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 37

SoU 1972:37

10 Nuvarande lydelse

Om besvär över annat beslut av

Föreslagen lydelse

Om besvär över beslut av sjuk -

sjukvårdsstyrelse eller direktion vårdsstyrelse eller direktion gäller

gäller vad som stadgas i landstings- vad som stadgas i landstingslagen

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. 1 fråga om den som vid utgången av år 1972 innehar fullmakt som provinsialläkare i landstingskommunal tjänst och som skall kvarstå i tjänst under tid därefter skall fullmakten avse motsvarande tjänst som distriktsläkare. Den som vid samma tid innehar tjänst som stadsdistriktsläkare skall i fortsättningen anses som distriktsläkare.

3. Föreskrift i lag eller annan författning om provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare skall efter utgången av år 1972 avse distriktsläkare.

4. Har socialstyrelsen före utgången av år 1972 upprättat förslag i fråga om tillsättning av provinsialläkartjänst men har ej tjänsten tillsatts före nämnda tidpunkt, förordnar sjukvårdsstyrelsen på grund av förslaget innehavare av motsvarande tjänst som distriktsläkare.

5. Har socialstyrelsen före utgången av år 1972 upprättat förslag i fråga om tillsättning av överläkartjänst, gäller fortfarande äldre bestämmelser i fråga om tillsättningen.

6. Underläkartjänst som vid utgången av år 1972 finns inrättad skall i den mån ej socialstyrelsen förordnar annat anses inrättad för läkare som efter vunnen legitimation fullgör vidareutbildning för kompetens som allmänläkare eller specialist.

7. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före utgången av år 1972. Motsvarande gäller i fråga om beslut som avser tillsättning av biträdande provinsialläkare, biträdande överläkare eller underläkare, om beslutet meddelats efter utgången av år 1972 men förslag av sakkunniga avseende tjänsten lämnats dessförinnan.

lagen eller kommunallagen.

eller kommunallagen.

SoU 1972:37

2) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket

dels att 2 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §‘

Legitimation såsom läkare meddelas av socialstyrelsen.

Den som inom riket avlagt läkarexamen och fullgjort av Konungen föreskriven praktisk utbildning (allmäntjänstgöring), så ock den som utom riket avlagt läkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom läkare, om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och särskild klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom läkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning som avses i andra stycket.

7 a §

Den som inom riket avlagt medicine licentiatexamen, så ock den som utom riket avlagt läkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom läkare, om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs kunna föranleda att legitimation återkallas.

Bestämmelserna i 3 §, 4 § första stycket samt 5 och 7 §§ om legitimation gälla även sådan behörighet som läkare som avses i 1 § b) och c).

9 §2

Begränsad behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

1 Senaste lydelse 1971:621.

2 Senaste lydelse 1971:621.

SoU 1972:37

12 Nuvarande lydelse

För utövning av läkaryrket inom tjänsteläkardistrikt intill riksgränsen må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande läkardistrikt i Finland eller Norge.

Föreslagen lydelse

För utövning av läkaryrket inom läkardistrikt intill riksgränsen må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande svensk distriktsläkarbefattning, i angränsande läkardistrikt i Finland eller Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Den som efter ikraftträdandet inom riket avlägger medicine licentiatexamen erhåller legitimation enligt äldre bestämmelser.

SoU 1972:37

3) Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom förordnas, att 5, 6, 7 och 22 §§ smittskyddslagen (1968:231) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara, att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att, såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröjligen underrätta tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall ombord på fartyget.

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara, att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att, såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröjligen underrätta distriktsläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall ombord på fartyget.

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare låta undersöka sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av tjänsteläkaren och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Undersökning som avses i första enskilde.

§

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av distriktsläkare låta undersöka sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av distriktsläkaren och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav, ycket skall ske utan kostnad för den

SoU 1972:37

14 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han skyldig att efter beslut av distriktsläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han med hänsyn till faran för smittans spridning icke kan behandlas i öppen vård.

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han skyldig att efter beslut av den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han med hänsyn till faran för smittans spridning inte kan behandlas i öppen vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden, om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

22 §'

Beträffande kommun som ej tillhör landstingskommun skall vad i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun gälla kommunen och, utom i fråga om Gotlands kommun, vad som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen kan förordna annan läkare att i distriktsläkares ställe fullgöra de uppgifter som enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter ankommer på distriktsläkare.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna länsläkare att fullgöra dessa.

* Senaste lydelse 1970:48.

SoU 1972:37

15 Nuvarande lydelse

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

Föreslagen lydelse

Distriktsläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

SoU 1972:37

4) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 4 och 8 §§ lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §'

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukhus, som i lagen om allmän försäkring omförmäles, skall ersättningen för inkomstbortfall minskas med fem kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet till den, som stadigvarande sammanbor med eget eller makes barn eller fosterbarn under tio år, skall för tid då han är intagen å sjukhus utgöra åtta kronor för dag.

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukhus, som i lagen om allmän försäkring omförmäles, skall ersättningen för inkomstbortfall minskas med tio kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet till den, som stadigvarande sammanbor med eget eller makes barn eller fosterbarn under tio år, skall för tid då han är intagen å sjukhus utgöra åtta kronor för dag.

8 §2

Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast inom två år från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten till ersättning förloras.

Vid framställningen skall fogas Vid framställningen skall fogas

av myndigheten eller tjänsteläka- av myndigheten eller distriktsläkaren utfärdat bevis om ingripandet. ren utfärdat bevis om ingripandet.

Därest den som gör framställning om ersättning för inkomstbortfall under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning, som i 5 § avses, eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen därjämte innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran angående den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

1 Senaste lydelse 1971:899.

2 Senaste lydelse 1959:588.

SoU 1972:37

5) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 6§ lagen (1954:579) om nykterhetsvård1 skall ha nedan angivna lydelse.-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om i kommunal nykterhetsnämnd icke finnes ledamot, som är läkare, skall vederbörande tjänsteläkare eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare, denne närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna samt att få sin mening antecknad till protokollet.

I kommun med mer än en stadsläkare skall vad sålunda stadgas gälla förste stadsläkaren.

Denna lag träder i kraft den 1 j;

§

Är behovet av medicinsk sakkunskap ej tillgodosett inom kommunal nykterhetsnämnd, bör nämnden anlita biträde av person med sådan sakkunskap.

i 1973.

1 Lagen omtryckt 1971:307.

1** Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 37

SoU 1972:37

6) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor

dels att i 7 och 17 §§ ordet ”medicinalstyrelsens” skall bytas ut mot ”socialstyrelsens”,

dels att 8 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebyggande barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inför läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är ansökan rätteligen gjord, skall nämnden befria barnet från ympnings -

Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid barnavårdscentral eller distriktsläkare i orten utvisande, att skäl som nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inför läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är ansökan rätteligen gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten.

plikten.

Värnpliktig som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock, efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från ympningsplikt enligt 3 §, om det under föreliggande omständigheter finnes kunna medgivas. Vid ansökan skola fogas de handlingar som sjukvårdsstyrelsen föreskriver.

13 §

Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.

SoU 1972:37

19 Nuvarande lydelse

Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.

Intyg som i 8 § sägs skall tillhan

Föreslagen lydelse

Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid barnavårdscentral eller av distriktsläkare eller annan sorn förordnats därtill, så ock besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.

ållas sökanden kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

SoU 1972:37

7) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § och 19 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §'

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör sex kronor för dag. Övriga sjukpenningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår av följande tabell:

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till kr

1 800

2 600

2 600

3 400

3 400

4 200

4 200

5 000

5 000

5 800

5 800

6 800

6 800

8 400

8 400

10 200

10 200

12 000

12 000

14 000

14 000

16 000

16 000

18 000

18 000

21 000

21 000

24 000

24 000

27 000

27 000

30 000

30 000

33 000

33 000

36 000

36 000

39 000

39 000

-

52 Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra sex kronor grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall intill ett belopp av tre kronor

1 Senaste lydelse 1970:141.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas med tio kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall intill ett belopp av tre kronor

SoU 197237

21 Nuvarande lydelse anses belöpa på grundsjukpenning. 1 övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

Föreslagen lydelse anses belöpa på grundsjukpenning. I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

Utan hinder av vad i tredje stycket stadgas utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst sex kronor för försäkrad som stadigvarande sammanbor med barn under tio år till honom eller hans make eller till någon, med vilken han stadigvarande sammanbor och med vilken han varit gift eller har eller har haft barn.

19 kap. 4 §2

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med tre och en tiondels procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola tio trettioendelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel, som åvila kassorna, anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med tre och två tiondels procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola tolv trettiotvåendelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel, som åvila kassorna, anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller 19 kap. 4 § i sin äldre lydelse.

2 Senaste lydelse 1970:567.

SoU 197237

8) Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1959:555)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelte

Föreslagen lydelse

5 §2

Av avgiften till sjukförsäkringen skola tio trettioendelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning.

Av avgiften till sjukförsäkringen skola tolv trettiotvåendelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

2 Senaste lydelse 1970:568.

SoU 1972:37

9) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §2

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall sjukpenning minskas med fem kronor för dag, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall sjukpenning minskas med tio kronor för dag, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp.

För skadad, som stadigvarande sammanbor med eget eller makes barn eller fosterbarn under tio år, utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst sex kronor för dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

1 Lagen omtryckt 1962:408.

2 Senaste lydelse 1971:882.

SoU 1972:37

10) Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1969:653)

om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset

Härigenom förordnas, att förordningen (1969:653) om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Kungl. Maj:ts förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna för vard vid karolinska sjukhuset.

Kungl. Maj:ts förordning om bidrag frän landstingskommuner och kommuner som ej tillhör landstingskommun till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.

Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län på karolinska sjukhuset för vård, som det enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstingskommun inom vilken den intagne är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till kostnaderna för vården enligt vad nedan sägs.

I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än radiumhemmet föreligger skyldighet att utge vårdbidrag som avses i första stycket endast under förutsättning att den på sjukhuset intagne antingen insjuknat i den sjukdom vården avser under vistelse inom Stockholms län eller fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas på landstingskommunens sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hänvisning meddelas av Konungen.

Vårdbidraget utgår för varje Vårdbidraget utgår för varje

vårddag med det belopp, varmed vårddag med det belopp, varmed

den för patienten tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska sjukhuset överstiger tio kronor.

Vad ovan föreskrives om landstingskommun äger motsvarande tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

den för patienten tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska sjukhuset överstiger femton kronor.

Vad ovan föreskrives om landstingskommun äger motsvarande tillämpning på kommun som ej tillhör landstingskommun.

Utgår vårdbidrag, minskas vårdavgiften med motsvarande belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

SoU 1972:37

11) Förslag till

Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom förordnas, att 9, 10, 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §'

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall tjänsteläkaren eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare eller stadsveterinär skall vad sålunda stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall distriktsläkaren eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveterinären närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet.

I kommun med mer än en stadsläkare eller stadsveterinär skall vad sålunda stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

Finnes i kommun flera distriktsläkare, skall vad som föreskrives om distriktsläkares deltagande i sammanträde med hälsovårdsnämnd avse den som fullgör de uppgifter som enligt smittskyddslagen (1968:231) åligger distriktsläkare. Har socialstyrelsen enligt 22 § andra stycket smittskyddslagen förordnat annan läkare att i distriktsläkares ställe fullgöra de uppgifter som enligt nämnda lag ankommer på distriktsläkaren gäller vad i denna stadga sägs om distriktsläkare den läkaren.

1 Senaste lydelse 1971:512.

SoU 197237

26 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande befattningshavare, även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätt att närvara och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet, nämligen

länsläkaren eller biträdande länsläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med stadsläkare, som är likställd med länsläkare,

länsläkaren eller biträdande länsläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i kommun med stadsläkare, som är likställd med länsläkare,

länshälsovårdskonsulenten, länsveterinären eller biträdande länsveterinären, samt

tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären eller stadsveterinären, om de icke på grund av vad i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger tillkalla nämndens överläggningar.

distriktsläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären eller stadsveterinären, om de icke på grund av vad i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden.

särskild sakkunnig att deltaga i

13 §3

Hälsovårdsnämnd skall årligen upprätta berättelse angående allmänna hälsotillståndet i kommunen under nästföregående år samt angående nämndens verksamhet under samma tid. Berättelsen skall avfattas i överensstämmelse med formulär, som fastställes av socialstyrelsen i

samråd med statens livsmedelsverk.

Avskrift av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar tillställas länsläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser stad med stadsläkare, likställd med länsläkare, och stad med stadsveterinär, likställd med länsveterinär, avskrift av berättelsen skall före juni månads utgång tillställas socialstyrelsen respektive statens livsmedelsverk.

Avskrift av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar tillställas länsläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser kommun med stadsläkare, likställd med länsläkare, avskrift av berättelsen skall före juni månads utgång tillställas socialstyrelsen.

2 Senaste lydelse 1968:407.

3 Senaste lydelse 1971:512.

SoU 1972:37

27 Nuvarande lydelse

På begäran skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären eller stadsveterinären.

Föreslagen lydelse

På begäran skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas distriktsläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären eller stadsveterinären.

14 För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden skall stad med minst 40 000 invånare hava en eller flera stadsläkare. Om så erfordras, bör även i annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare. Sådan läkare antages av hälsovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbehållit sig detta.

För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden skall kommun med minst 40 000 invånare hava en eller flera stadsläkare, såvida ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer medgiver undantag härifrån. Om så erfordras, bör även i annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare. Sådan läkare antages av hälsovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbehållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Om särskilda skäl föreligga får

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag

härifrån.

Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkända vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av socialstyrelsen på grund av annan utbildning eller förvärvad erfarenhet förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1973.

4Scnaste lydelse 1971:512.

SoU 1972:37

28 Motionerna

A. Vid riksdagens början väckt motion

1) I motionen 1972:335 av herrar Karlsson i Huskvarna (s) och Zachrisson (s) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Majit begär en översyn av bestämmelserna för utövande av läkaryrket och att en övre åldersgräns fastställes för detta.

B. I anledning av propositionen väckta motioner

2) I motionen 1972:1724 av fru Marklund m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen avslår förslaget i propositionen 1972:104 om höjning av avdraget på den försäkrades sjukpenning vid sjukhusvård från för närvarande 5 kr. till 10 kr. per vårddag.

3) I motionen 1972:1728 av herr Börjesson i Falköping (c) har hemställts att riksdagen beslutar att länssakkunniga vid tillsättning av läkartjänster skall yttra sig om de sökandes behörighet, varefter sjukvårdsstyrelsen fritt skall utse den av de behöriga som är bäst lämpad att inneha den aktuella befattningen.

4) I motionen 1972:1729 av herr Komstedt (m) har hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972:104 antar förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan med den ändringen att i 10 § ordet länshälsovårdskonsulenten utgår.

5) I motionen 1972:1730 av fru Kristensson m. fl. (m) har hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972:104 som sin mening ger till känna vad i motionen uttalats.

Enligt avtal, som redovisas i propositionen, skall riksförsäkringsverkets bidragsgivning för vård av bl. a. reumatiker vid sommarkurorterna i Sätra, Loka och Varberg i erforderlig utsträckning tas över av sjukvårdshuvudmännen fr. o. m. nästa år. I motionen förordas att staten genom att vid behov tillskjuta medel skall ikläda sig ansvaret för att vården vid kurorterna kan fortgå i oförminskad omfattning.

6) I motionen 1972:1731 av herr Holstam m. fl. (c) har hemställts att riksdagen beslutar a) att tillsättning av AT-förordnanden sker efter i motionen föreslagna riktlinjer, b) att lottning tillämpas vid tillsättningen i de fall flera sökande finns till samma AT-block.

7) I motionen 1972:1732 av herr Ringaby m. fl. (m) har hemställts att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad i motionen uttalats.

I motionen behandlas frågor om tillsättning av läkartjänster för allmäntjänstgöring, om garantier för att samtliga som avlagt läkarexamen får fullgöra allmäntjänstgöring samt om inrättande av tjänster för allmäntjänstgöring hos privatpraktiserande läkare.

SoU 1972:37

8) I motionen 1972:1733 av herr Romanus (fp) har hemställts att riksdagen beslutar om sådan ändring av 20 § sjukvårdslagen, att det nuvarande sakkunnigförfarandet vid tillsättning av överläkartjänster kommer att tillämpas i framtiden vid tillsättning av tjänster som överläkare och biträdande överläkare samt att vederbörande utskott utarbetar förslag till lagtext.

9) I motionen 1972:1734 av herr Takman m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen i anledning av propositionen 1972:104 uttalar att samtliga förordnanden för allmäntjänster söks centralt hos socialstyrelsen samt att om flera söker samma förordnande lottning avgör den inbördes turordningen mellan dem.

10) I motionen 1972:1735 av fru Theorin (s) har hemställts att riksdagen beslutar att i yttrande över förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663) föreslå att tillägget i 10 § om närvarorätt för länshälsovårdskonsulenten utgår.

11)1 motionen 1972:1736 av herr Åkerlind m. fl. (m) har hemställts att riksdagen beslutar att utförsäkrade, som förbrukat sina karensdagar, undantas från den föreslagna höjningen av avgiften för sjukhusvård från tio till femton kronor samt att vederbörande utskott utarbetar erforderliga författningsändringar.

Remissyttranden

Över motionen 1972:335 om en övre åldersgräns för utövande av läkaryrket har utskottet inhämtat yttranden från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Som bakgrund till remissredovisningen må här erinras om att enligt lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket socialstyrelsen äger återkalla läkares legitimation bl. a. om läkaren ådagalagt grov oskicklighet vid utövningen av yrket eller visat sig uppenbart olämplig som läkare i andra fall. Styrelsens prövning har anförtrotts medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Socialstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från ordföranden i medicinalväsendets ansvarsnämnd jämte suppleant för denne, anför följande.

Den av motionärerna väckta frågan har framförallt betydelse för de c:a 1 100 läkare som enbart utövar privatpraktik och varav mellan 20 och 25 % är 70 år eller äldre. Problemet har tidigare varit uppe till diskussion inom såväl svensk som nordisk sjukvård. Vid det nordiska medicinaldirektörsmötet i Århus 1970 behandlade man bl. a. frågan om inte läkare som nått en viss ålder borde underkastas en förnyad kompetensprövning för rätten att utöva yrket. Enighet rådde därvid om att de risker som är förbundna med äldre läkares rätt att bl. a. föreskriva läkemedel borde uppmärksammas. Saken har även varit föremål för övervägande i läkartjänstutredningens betänkande SOU 1971:68. Utredningen intar en principiell ståndpunkt mot ett införande av en övre åldersgräns för

SoU1972:37

utövande av läkaryrket (sid 91) under hänvisning framförallt till de möjligheter som f n finns att genom medicinalväsendets ansvarsnämnd komma till rätta med missförhållanden av olika slag. Utredningen har f ö föreslagit att legitimationen i dess nuvarande form skall avskaffas.

Det kan emellertid förekomma att läkare i hög ålder utövar yrket trots att han eller hon på grund av åldersförändringar är olämplig härför. Det ligger i sakens natur att läkaren med tilltagande ålder får svårare att vidmakthålla och fördjupa sina kunskaper inom medicinens alltmer komplicerade fält. Faran för brister i omdömet och misstag från läkarens sida ökar och patienterna utsättes för större risker vad gäller möjligheterna att få en adekvat och effektiv behandling.

Trots vad ovan anförts framgår dock inte av tillgänglig statistik att de äldre läkarna som grupp betraktat oftare än läkare i andra åldersgrupper är föremål för disciplinära åtgärder av medicinalväsendets ansvarsnämnd. Inte heller har ansvarsnämnden behövt att i större utsträckning för äldre än för yngre läkare dra in recepträtten. Antalet fall i ansvarsnämnden där åldersförändringar varit den direkta orsaken till det fel eller den försummelse som nämnden haft att ta ställning till är också mycket låg. Det torde därför förhålla sig så att de äldre läkarna som regel inte ger sig in på områden som de inte tillräckligt behärskar. Problemets räckvidd synes således vara av begränsa* betydelse.

Motionärernas fråga bör enifeUertid inte lämnas därhän. Det är enligt styrelsens uppfattning angelS*et att diskutera vilka åtgärder som kan vara nödvändiga för att i möjligaste mån skydda allmänheten. En övre åldersgräns som automatiskt berövar läkaren hans behörighet framstår som ett alltför ”trubbigt vapen” härvidlag. Såväl från principiell synpunkt som med hänsyn till rådande läkarbrist skulle det vara nödvändigt att i samband med en fast övre åldersgräns för behörighet att utöva lärkaryrket införa ett särskilt dispenssystem med möjlighet för socialstyrelsen att på ett eller flera år förlänga behörigheten (eventuellt med nödvändiga inskränkningar) för läkare med kvarstående förmåga att utöva sitt yrke. Den administrativa rutin som då skulle behöva byggas upp ter sig dock avskräckande. Troligtvis skulle systemet också medföra väsentligt ökade kostnader för statsverket.

Enligt socialstyrelsens uppfattning finns det möjligheter att inom I ramen för nuvarande system komma till rätta med det av motionärerna aktualiserade problemet. Av 6 § länsläkarinstruktionen framgår att det åligger länsläkarna att ha tillsyn över att bl a de privatpraktiserande läkarna iakttar vad som åligger dem. I första hand borde därför en av länsläkarna utförd intensifierad kontroll av de äldre läkarna kunna bidraga till att i tid få kännedom om och sätta in åtgärder i sådana fall då äldre sådana läkare inte förmår att på tillfredsställande sätt utöva sitt yrke. Socialstyrelsen är härvidlag, om så befinnes nödvändigt, beredd att gå ut med direktiv till länsläkarna om en utvidgad inspektionsverksamhet. Det bör också tas upp till diskussion vilka åtgärder av positiv natur som kan aktualiseras. Rimligt vore t ex om man från statens sida stödde olika former av rådgivnings- och fortbildningsverksamhet för de äldre läkarna från läkarsällskapets och läkarförbundets sida eller att staten i samarbete med landstingen själv drev sådan verksamhet.

Nu gällande regler ställer rätt höga krav på olämplighet för att en läkare skall kunna fråntas sin legitimation. Om de åtgärder som föreslagits i föregående stycke inte anses tillräckliga skulle därför som ett komplement till dessa kunna övervägas att beträffande läkare över en viss ålder vidga möjligheterna till deslegitimering (i framtiden eventuellt indragning av behörighet), exempelvis till de fall då det med fog kan antas att vederbörande på grund av sin ålder inte förmår utöva yrket på

SoU1972:37

betryggande sätt. Detta kräver emellertid en ändring av lagen om behörighet att utöva läkaryrket och torde inte kunna genomföras utan en mer ingående utredning.

Vad ovan sagts om läkare gäller även tandläkare. En eventuell utredning i enlighet med vad som anförts ovan bör därför omfatta även denna yrkeskategori.

Riksförsäkringsverket anför bl. a. att förtroendeläkarna hos de allmänna försäkringskassorna samt läkarrepresentanterna — liksom övriga ledamöter — i kassornas styrelser och pensionsdelegationer enligt praxis inte brukar få förlängt förordnande efter fyllda 70 år eller efter den mandatperiod under vilken de passerat 7O-årsgränsen.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet hänvisar bl. a. till läkartjänstutredningens överväganden i den här aktuella frågan (se socialstyrelsens yttrande) och tillägger att styrelsen sålunda inte upplevt nuvarande ordning i fråga om behörighetens meddelande respektive möjligheterna att återkalla eller inskränka densamma vara mindre ändamålsenliga. Styrelsen förutsätter att de av motionärerna aktualiserade problemen beaktas bl. a. vid riksdagsbehandlingen av läkartjänstutredningens förslag.

Sveriges läkarförbund menar att den nuvarande lagstiftningen får anses ge ett betryggande skydd för allmänheten mot ett obehörigt utövande av läkaryrket samt anför:

Läkarförbundet vill därjämte eftertryckligen framhålla, att motionärernas förslag om en fixerad övre åldersgräns för läkarlegitimationen är verklighetsfrämmande och saknar biologiskt underlag. Med en sådan bestämmelse skulle man visserligen generellt stoppa de enstaka läkare som av åldersskäl inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande — nota bene om de nått den stipulerade åldersgränsen.

Men man skulle å andra sidan beröva alla de läkare, som trots uppnådd åldersgräns gör en nyttig läkargärning, möjligheten att till samhällets fromma och egen glädje fortsätta därmed.

Utskottet

I propositionen 1972:104 läggs fram förslag i vissa frågor som har samband med den nya läkarutbildningen. Vidare föreslås olika åtgärder för en utbyggnad av den decentraliserade öppna vården i samhällets regi. I propositionen redovisas också förslag beträffande vissa finansieringsfrågor för hälso- och sjukvården.

Behörighetsregler för läkare samt läkartjänsternas utformning och tillsättning inom den slutna vården

Vid 1969 års riksdag beslutades att läkarutbildningen skulle reformeras. Grundutbildningen, som i fortsättningen skall leda fram till läkarexamen, förkortades till fem och ett halvt år. Ur utbildningen utgick bl. a. de s. k. assistenttjänstgöringarna om nio månader. Läkarnas

SoU1972:37

vidareutbildning skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Det har förutsatts att praktiskt taget alla läkare skall gå igenom vidareutbildning. I 1969 års proposition i ämnet uttalade departementschefen att han ansåg att vidareutbildningen bör ske genom tjänstgöring i underordnad ställning inom den offentliga sjukvården och inledas av en allmän utbildningsperiod, kallad allmän tjänstgöring (AT). Denna bör omfatta 21 månader, varav sex månader inom ettvart av områdena medicin, kirurgi och öppenvård utanför sjukhus samt tre månader inom psykiatrisk vård. Vidareutbildningen bör därefter fortsätta fyra till fem år, varunder läkarna också skall följa viss systematisk undervisning. Efter fullgjord vidareutbildning skall bevis om specialistkompetens utfärdas. Som alternativ till specialistutbildningen skall finnas en särskild utbildning för allmänläkare. Denna utbildning bör omfatta tre års tjänstgöring efter genomgången allmän tjänstgöring.

I den nu behandlade propositionen föreslås att allmän behörighet att utöva läkaryrket även i fortsättningen knyts till legitimation och att legitimation skall meddelas sedan allmäntjänstgöringen fullgjorts.

Mot bakgrund av att det förutsätts att läkarna genomgående — efter allmäntjänstgöring inom den offentliga sjukvården — skall slutföra sin påbörjade vidareutbildning till specialist eller allmänläkare biträder utskottet förslaget i denna del.

I detta sammanhang behandlar utskottet den vid riksdagens början väckta motionen 1972:335 av herrar Karlsson i Huskvarna och Zachrisson. Motionen syftar till att en övre åldersgräns för rätten att utöva läkaryrket skall fastställas.

Socialstyrelsen framhåller i yttrande över motionen, att det ligger i sakens natur att läkaren med tilltagande ålder får svårare att vidmakthålla och fördjupa sina kunskaper inom medicinens alltmer komplicerade fält. Faran för brister i omdömet och misstag från läkarens sida ökar och patienterna utsätts för större risker i vad gäller möjligheterna att få en adekvat och effektiv behandling. Styrelsen framhåller emellertid också, mot bakgrund av erfarenheterna från medicinalväsendets ansvarsnämnd, att det torde förhålla sig så att de äldre läkarna som regel inte ger sig in på områden som de inte tillräckligt behärskar. Problemets räckvidd synes således vara av begränsad betydelse, anför styrelsen. Beträffande möjligheterna att komma till rätta med eventuella missförhållanden erinrar socialstyrelsen dels om att en läkare kan berövas sin behörighet eller få den inskränkt genom beslut i administrativ ordning, dels om att enligt 6 § länsläkarinstruktionen länsläkarna har tillsyn över bl. a. de privatpraktiserande läkarnas verksamhet. Socialstyrelsen är också beredd att gå ut med direktiv till länsläkarna om en utvidgad inspektionsverksamhet.

Socialutskottet ansluter sig till den uppfattning som såväl socialstyrelsen som föredragande departementschefen givit uttryck åt, nämligen att man i första hand bör sträva efter att inom ramen för gällande lagstiftning söka förbättra förutsättningarna att i tid få kännedom om behovet av åtgärder i sådana fall då äldre läkare, som fortsätter sin yrkesverksamhet, inte längre förmår att på ett tillfredsställande sätt utöva

SoU1972:37

sitt yrke. Den av socialstyrelsens anvisade vägen att genom utvidgad inspektionsverksamhet nå detta syfte synes lämpligen bör prövas innan mera ingripande åtgärder tas upp till övervägande. I sammanhanget finns dock skäl erinra om att länsläkarnas praktiska möjligheter att utöva sin inspektionsrätt är begränsad med hänsyn till länsläkarnas arbetsbörda. Utskottet förutsätter därför att socialstyrelsen ägnar den här aktuella frågan särskild uppmärksamhet. Utskottet anser att motionen 1972:335 genom det anförda bör anses besvarad.

Vid sjukhus skall enligt förslag i propositionen finnas underläkare, avdelningsläkare, biträdande överläkare och överläkare. Läkare som genomgår vidareutbildningen — allmän tjänstgöringen och den fortsatta vidareutbildningen — fullgör tjänstgöringen som underläkare. Övriga tjänster är avsedda för färdigutbildade läkare.

Utskottet biträder förslaget i denna del.

I det förslag till ändring i sjukvårdslagen, som läggs fram i propositionen, föreslås en bestämmelse i 20 § 4 mom. av innehåll att underläkare skall förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för viss tid. För tillsättning av sådan tjänst skall i övrigt gälla de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Avsikten är att underläkartjänsterna för såväl AT-läkarna som för läkare som skall genomgå fortsatt vidareutbildning skall tillsättas efter arbetsmarknadsmässiga principer. Skyldighet för tillsättningsorganet att tillämpa ett formaliserat sakkunnigförfarande föreslås inte beträffande dessa tjänster.

I tre motioner, nämligen motionen 1972:1731 av herr Polstam m. fl., motionen 1972:1732 av herr Ringaby m„ fl. och motionen 1972:1734 av herr Takman m. fl., riktas erinringar mot reglerna och principerna för tillsättningen av AT-läkare. Motionerna syftar till att AT-tjänsterna skall tillsättas av socialstyrelsen eller annat centralt organ och att, då flera läkare söker samma AT-förordnande, lottning skall avgöra den inbördes turordningen mellan sökandena.

I motionerna 1972:1731 och 1972:1732 framhålls att ett lokalt tillsättningsförfarande efter arbetsmarknadsmässiga principer kan leda till att de läkare som tillgodogjort sig den teoretiska utbildningen sämst och därför har de lägsta betygen hamnar på de i alla avseenden för dem olämpligaste tjänsterna, där varken arbetsuppgifter eller handledning kan kompensera läkarnas sämre teoretiska kunskaper. På de resursstarka klinikerna kommer däremot de läkare att få anställning som redan vid examenstillfället kan visa upp hög teoretisk standard. Konsekvenserna av det i propositionen förordade tillsättningsförfarandet kan bli en försämrad sjukvård. I motionen 1972:1734 förs ett likartat resonemang. I denna motion framhålls särskilt att det finns risker för att vid en lokal tillsättning av AT-tjänster, som grundas på arbetsmarknadsmässiga principer, det blir små möjligheter att ta hänsyn till praktiska sjukvårdserfarenheter och förmåga hos läkaren till patientkontakt. I de båda förstnämnda motionerna hävdas också att man skulle kunna undvika ett administrativt omständligt förfarande genom att låta sökandena till

SoU 1972:37

34 AT-tjänster inge ansökan till ett centralt organ.

Utskottet vill erinra om att det i samband med beslutet om utbildningsreformen förutsattes att vidareutbildningstjänsterna, till vilka AT-tjänsterna hör, skall fylla ett sjukvårdsbehov. Vidare bör påpekas att läkarna under AT-tjänstgöringen skall arbeta under yrkesmässigt ansvar. Mot denna bakgrund kan utskottet, trots att det ingår ett betydande utbildningsmoment i AT-tjänstgöringen, inte biträda motionsförslagen, som innebär att man skulle ta ifrån de enskilda sjukvårdshuvudmännen rätten att avgöra vilka AT-läkare som skulle vara anställda hos dem. Läkarna bör i stället, som föreslås i propositionen, tillsättas efter vanliga arbetsmarknadsmässiga grunder. Självfallet ligger det i huvudmännens eget intresse att göra en så allsidig bedömning av de sökande som möjligt och bl. a. beakta de särskilda meriter, som en sökande med tidigare arbetserfarenhet har. Att huvudmännen också bör kunna ta hänsyn till att en sökande av vägande sociala skäl kan ha behov av att få en tjänst på viss ort eller inom visst område står inte i strid mot nämnda tillsättningsgrunder. Då det gäller frågan om det administrativa förfarandet vid tillsättningen av tjänsterna får utskottet påpeka att samordningsproblemet uppmärksammats av en samrådsgrupp för AT-frågan bestående av representanter för Svenska landstingsförbundet, de enskilda landstingen samt läkarorganisationerna. Utskottet anser sig kunna utgå från att erfarenheterna från de första tillsättningsomgångarna kommer att läggas till grund för fortsatta överväganden om förbättring av det här aktuella samordningsförfarandet. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1972:1731 och 1972:1734 samt motionen 1972:1732, såvitt här är i fråga. Propositionen tillstyrks i motsvarande del. Utskottet tillstyrker likaledes förslaget i propositionen om tillsättning av underläkartjänster för läkare under fortsatt vidareutbildning.

I ett följande avsnitt om inrättande av läkartjänster kommer utskottet att behandla ett motionsyrkande rörande AT-tjänstgöringen.

Beträffande tillsättningen av avdelningsläkare, biträdande överläkare och överläkare föreslås i propositionen att de s. k. länssakkunniga — i regel tre överläkare — skall sätta upp de fyra mest meriterade sökandena på förslag och att sjukvårdsstyrelsen skall fatta beslut om tillsättningen. I fråga om tjänster för avdelningsläkare och biträdande överläkare skall också den överläkare, som innehavaren av tjänsten skall vara underställd, höras. Tjänster tillhörande dessa båda grupper får efter bemyndigande tillsättas av direktionen. Det föreslås beträffande tjänst tillhörande någon av de tre kategorierna att endast den som uppförts på de länssakkunnigas förslag skall kunna utses till innehavare av tjänsten i fråga.

Besvärsrätten föreslås bli reglerad på följande sätt. Förvaltningsbesvär skall få förås hos socialstyrelsen över länssakkunnigas förslag. Vidare skall samtliga tillsättningsbeslut kunna överklagas genom kommunalbesvär.

I motionen 1972:1728 av herr Börjesson i Falköping och motionen 1972:1733 av herr Romanus riktas erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag.

Yrkandet i motionen 1972:1733 går ut på att det sakkunnigförfarande inom socialstyrelsen som för närvarande tillämpas vid tillsättning av

SoU1972:37

överläkartjänster skall bibehållas för nämnda tjänster samt därjämte utvidgas till att avse även tjänster för biträdande överläkare. Motionären menar att anlitande av de sakkunniga i de olika medicinska specialiteterna, som socialstyrelsen har tillgång till, skulle vara ägnat att ge en önskvärd konsekvent och enhetlig bedömning av de olika sökandenas fackmeriter.

I enlighet med vad som ovan redovisats innebär förslaget i propositionen att sakkunnigförfarandet vid tillsättning av överläkartjänster decentraliseras. Beträffande biträdande överläkartjänster bibehålls ett decentraliserat förfarande. Utskottet anser det vara av värde om socialstyrelsen och dess sakkunniga kan avlastas även den arbetsuppgift som upprättande av förslag till överläkartjänster utgör. Som departementschefen framhåller kan den meritvärdering som sker vid upprättandet av förslag inte anses så krävande att den nödvändigtvis måste handhas av den centrala medicinalmyndigheten. I sammanhanget bör också beaktas att förslagen till överläkartjänster förenklats genom att någon inbördes värdering av meriterna för de sökande som förs upp på förslag inte skall ske. Då till det sagda kommer att det enligt Kungl. Maj:ts förslag skall bli möjligt att anföra förvaltningsbesvär hos socialstyrelsen över länssakkunnigas förslag — varigenom en sådan prövning, som motionären förordar, kommer till stånd i det särskilda tillsättningsärendet — avstyrker utskottet motionsförslaget och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

I motionen 1972:1728 framställs ett yrkande som innebär att länssakkunniga skulle yttra sig endast om de sökandes behörighet och att huvudmannen därefter skulle äga att bland dem som förklarats behöriga utse den till innehavare av tjänsten som huvudmannen anser vara bäst lämpad därtill.

Hitintills har det inte ansetts kunna komma i fråga att föreskriva olika behörighetskrav för olika läkartjänster för var och en av de fyra vårdnivåer — primärvård i öppen vård samt vård vid normallasarett, centrallasarett och regionsjukvård — på vilka sjukvården bedrivs. Den meritbedömning som de länssakkunniga har att göra beträffande sökandena till varje enskild tjänst får därför en särskild betydelse. Som departementschefen anför kan och skall hänsyn tas till de särskilda krav som den aktuella tjänsten ställer. Förslagen utgör sålunda en viktig komplettering till behörighetskraven. Utskottet kan med hänsyn härtill inte biträda förslaget i motionen, såvitt avser tjänsterna vid sjukhus.

På grund av det ovan anförda och då utskottet inte heller i övrigt har något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag beträffande utformningen och tillsättningen av tjänster på sjukhus för färdigutbildade läkare biträder utskottet förslaget till ändring av sjukvårdslagen i motsvarande delar.

Den decentraliserade öppna sjukvården - allmänläkare och specialister

Som inledningsvis angivits föreslår Kungl. Maj:t olika åtgärder för ett utbyggande av den decentraliserade öppna vården i samhällets regi. Varje

SoU 1972:37

sjukvårdsområde — i regel ett län - skall liksom hitintills vara indelat i läkardistrikt för den öppna sjukvården utanför sjukhus. De åtgärder som Kungl. Maj:t förordar omfattar både en förstärkning av den allmänna läkarvården och en decentralisering av specialistvården så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig även ute i läkardistrikten. Därigenom skall skapas möjligheter till en bättre närhetsservice inom den öppna hälsooch sjukvården. För färdigutbildade läkare skall i läkardistrikten finnas tjänster för distriktsläkare och biträdande distriktsläkare, avsedda för såväl allmänläkare som specialister.

Mot propositionens förslag i denna del har rests invändningar endast såvitt avser tillsättningen av de nämnda läkartjänsterna. Yrkandet i den i det föregående i viss del behandlade motionen 1972:1728 av herr Börjesson i Falköping innefattar krav på att huvudmännen även vid tillsättning av tjänster för distriktsläkare eller biträdande distriktsläkare borde ha fri valrätt mellan sökande som är behöriga till tjänsten oavsett om dessa kommit på förslag eller ej.

Utskottet delar den uppfattning, som föredragande departementschefen gett uttryck åt i propositionen, nämligen att tillräckliga skäl inte föreligger att för tjänsterna i den öppna vården i detta hänseende ha andra bestämmelser än för tjänsterna inom den slutna vården. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:1728 även i denna del och tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet biträder även de övriga förslag som Kungl. Majit lagt fram i detta avsnitt.

Tjänsteläkarbegreppet, m. m.

Utskottet har inte något att erinra mot att, som föreslås, tjänsteläkarbegreppet avskaffas. Beträffande de olika författningsändringar som härigenom aktualiseras tar utskottet upp till närmare behandling endast ett förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663), som redovisas i propositionen och som Kungl. Maj:t hemställt att riksdagen skall yttra sig över.

I motionen 1972:1729 av herr Komstedt och motionen 1972:1735 av fru Theorin framställs yrkanden som innebär att riksdagen skall förorda att den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen av 10 § i kungörelsen skall ändras på så sätt att länshälsovårdskonsulenten inte skall ha obligatorisk närvarorätt vid hälsovårdsnämnds sammanträden.

Med hänsyn till den bestämmelse som finns i samma paragraf i hälsovårdsstadgan om att hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i nämndens överläggningar biträder utskottet förslaget i motionerna. I övrigt har utskottet inte något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan.

De statliga provinsialläkarna

Det finns nu inte mer än fem statliga provinsialläkardistrikt. Utskottet biträder förslaget i propositionen att Kungl. Maj:t skall bemyndigas att i

SoU1972:37

enlighet med vad som anförs i propositionen vidta de åtgärder som behövs för att slutligt avveckla det statliga provinsialläkarväsendet.

Inrättande av läkartjänster

I sjukvårdslagen finns bestämmelser om att socialstyrelsen skall lämna sitt tillstånd till inrättande av vissa uppräknade tjänster. Utskottet ansluter sig till förslag i propositionen att en motsvarighet till dessa bestämmelser skall finnas även i fortsättningen. Bestämmelserna bör i princip gälla alla läkartjänster inom den kommunala hälso- och sjukvården och sålunda ges en mera allmän avfattning än vad nu är fallet. Lagstiftningen bör utformas som ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser som behövs. Utskottet noterar att Kungl. Maj:t avser att vid utnyttjandet av bemyndigandet undanta tjänster som genomsnittligt endast kräver en mycket begränsad arbetstid. Utskottet konstaterar också att det förfarande beträffande tilldelning av AT-tjänster och andra vidareutbildningstjänster, som är avsett att tillämpas och som redovisas i propositionen (s. 83—84), synes kunna leda till ett smidigt samarbete mellan socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen.

I detta sammanhang tar utskottet upp en fråga som aktualiserats genom motionen 1972:1732 av herr Ringaby m. fl. I motionen anförs att, om fler läkare skulle utexamineras än vad som motsvaras av efterfrågan på AT-läkare, det bör ankomma på staten att ansvara för att läkarna placeras på lämpligt sätt. Kostnaden härför bör tas ut över statsbudgeten. 1 motionen förs också ett resonemang som syftar till att AT-tjänster skall kunna inrättas även hos privatpraktiserande läkare.

Som föredragande departementschefen utvecklar i propositionen (s. 84) ligger det i sakens natur att det är ett samhällsintresse att tjänster står till förfogande i erforderlig omfattning för såväl allmäntjänstgöringen som den fortsatta vidareutbildningen. Landstingsförbundet har också framhållit att det står i överensstämmelse med sjukvårdshuvudmännens egna intressen att medverka vid vidareutbildningens genomförande på det sätt som reformen förutsätter. Utskottet finner ej anledning sätta i fråga att sjukvårdshuvudmännen kommer att handla i enlighet med detta uttalande men vill understryka angelägenheten av att tillräckligt antal underläkartjänster inrättas. Det är enligt utskottets mening inte motiverat att vidta någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet.

Utskottet kan inte förorda att avsteg görs från huvudprincipen att AT-tjänstgöringen skall fullgöras inom den offentliga sjukvården. Detta ställningstagande bör dock inte hindra att — liksom i några få fall skett inom ramen för den nuvarande allmäntjänstgöringen — i enstaka undantagsfall en läkare efter noggrann prövning skall kunna få tillstånd att tillgodoräkna sig i vart fall viss tids tjänstgöring i annan öppen vård än sådan som drivs i samhällets regi. Med hänsyn till vad som anförs i motionen rörande finansieringsfrågan i sådana fall får utskottet tillägga att det självfallet ankommer på arbetsgivaren att svara för lönen och andra kostnader för AT-läkare. Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1732 även i denna del.

SoU 1972: 37

38 Vissa finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m.

Vid överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen har träffats överenskommelse om vissa finansieringsfrågor för hälso- och sjukvården. Resultatet av överläggningarna redovisas i propositionen.

En av de väsentligaste frågorna som behandlats vid överläggningarna gäller en höjning av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för öppen läkarvård från 31 kr. till 48 kr. för varje läkarbesök fr. o. m. den 1 januari 1973. Från samma tidpunkt får patientavgiften höjas från högst 7 kr. till högst 12 kr. per läkarbesök. Huvudmannen skall således i fortsättningen få uppbära 60 kr. mot f. n. 38 kr. per läkarbesök.

För sjukhusvård som bereds sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring på hemortssjukhus utgår ersättning från sjukförsäkringen med belopp som motsvarar den vid sjukhuset tillämpade avgiften på allmän sal. Denna avgift är f. n. i regel 10 kr. per vårddag.

Vid ovannämnda överläggningar nåddes enighet om en höjning fr. o. m. den 1 januari 1973 av den sjukhusavgift som betalas från sjukförsäkringen till 15 kr. per vårddag.

I motionen 1972:1736 av herr Åkerlind m. fl. framställs ett yrkande om att vårdavgiften inte skall höjas för personer som är utförsäkrade från sjukförsäkringen. Av motionens motivering framgår att syftet med motionen är att huvudmännen skulle erhålla kompensation från sjukförsäkringen för den uteblivna avgiftshöjningen. Även i motionen 1972:1724 av fru Marklund m. fl. anförs synpunkter som innefattar kritik mot att sjukvårdsavgiften för utförsäkrade höjs. Något yrkande framställs dock inte i detta avseende.

Utskottet vill påpeka att förslaget i motionen 1972:1736 i realiteten syftar till en ur principiell synpunkt väsentlig ändring i lagen om allmän försäkring, nämligen den ändringen att en person aldrig skulle kunna bli helt utförsäkrad från sjukförsäkringen. Det finns inte anledning att i detta sammanhang ta upp denna fråga till närmare prövning. Under hänvisning härtill och under erinran om att för patienter som är utförsäkrade från sjukförsäkringen vårdavgiften regleras av sjukvårdshuvudmännen själva och att det förutsätts att dessa vid behov medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse avstyrker utskottet motionen 1972:1736.

Då sjukförsäkrad är intagen på sjukhus skall avdrag göras på den sjukpenning den försäkrade är berättigad till med 5 kr. per dag, dock högst med hälften av sjukpenningens belopp. Med bibehållande av begränsningsregeln föreslås en höjning av avdraget till 10 kr. I motionen 1972:1724 av fru Marklund m„ fl. yrkas avslag på förslaget.

Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård har varit oförändrat sedan 1963. Med hänsyn till de kostnader om vid sjukhusvård övertas av sjukhuset anser utskottet den i propositionen föreslagna höjningen av avdraget från 5 kr. till 10 kr. motiverad. Motionen avstyrks således.

SoU1972:37

39 Riksförsäkringsverket understödjer f. n. viss vård åt person som lider av bl. a. reumatiska sjukdomar och astma. Verksamheten bedrivs dels vid sjukhus i Nynäshamn, Åre och Tranås, dels vid vissa lasarettsavdelningar. Verket lämnar även bidrag för bl. a. vård vid sommarkurorterna i Sätra, Loka och Varberg. Verksamheten bekostas från femte huvudtitelns förslagsanslag Invaliditetsförebyggande åtgärder m„ m.

Enligt överenskommelsen mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen skall kostnaderna för vård på nämnda sjukhus i princip täckas genom i sedvanlig ordning godkänd avgift, som erläggs av den sjukvårdshuvudman genom vars försorg patienterna remitteras till sjukhuset. Samtidigt har gällande avtal beträffande lasarettsavdelningarna uppsagts. Slutligen upphör fr. o. m. nästa år bidragsgivningen för bl. a. vården vid sommarkurtorterna och övertas i erforderlig utsträckning av sjukvårdshuvudmännen.

I motionen 1972:1730 av fru Kristensson m, fl. framställs ett yrkande om att staten skall ikläda sig ansvaret för att vården vid kurorterna i Sätra, Loka och Varberg kan fortgå i oförminskad omfattning genom att vid behov tillskjuta medel. Motionärerna framhåller att reumatikervården vid kurorterna är mycket betydelsefull och att stor fara föreligger för att huvudmännen blir tvingade att på grund av begränsade ekonomiska resurser avsevärt inskränka reumatikervården.

Utskottet anser sig kunna utgå från att huvudmännen kommer att beakta intresset att reumatikervården tillförs tillräckliga resurser. Mot denna bakgrund och då överflyttningen av ansvaret för vården vid kurorterna ingår som ett led i en omfattande överenskommelse är det inte motiverat att staten skulle kvarstå som garant för driften av verksamheten vid kurorterna. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:1730.

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner av föredragande departementschefen förordade ändrade grunder för statsbidrag till driften av särskolor. Vidare tillstyrker utskottet att på tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår anvisas dels ett reservationsanslag av 3 000 000 kr. till Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda, dels ett reservationsanslag av 6 000 000 kr. till Bidrag till viss hälso- och sjukvård.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. beträffande frågan om återkallande av legitimation för äldre läkare att riksdagen avslår motionen 1972:335,

B. beträffande upprättandet av förslag till tjänster för överläkare och biträdande överläkare m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1972:1728 och motionen 1972:1733 antager 20 §

SoU 1972:37

1 och 2 mom. i det vid propositionen 1972:104 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),

C. beträffande tillsättningen av AT-läkare att riksdagen med avslag på motionen 1972:1731, motionen 1972:1732 i motsvarande del och motionen 1972:1734 antager 20 § 4 mom. i lagförslaget under B,

D. att riksdagen antager lagförslaget under B i den mån förslaget inte behandlats under nämnda punkt eller under C,

E. att riksdagen antager följande vid propositionen fogade lagförslag, nämligen förslag till

1) lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket,

2) lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),

3) lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

4) lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor,

6) lag om ändring i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

7) lag om ändring i förordningen (1969:653) om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna förvård vid karolinska sjukhuset,

F. beträffande storleken av sjukpenningavdraget att riksdagen med avslag på motionen 1972:1724 antager det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt däri föreslås ändring i 3 kap. 4 §,

G. att riksdagen antager lagförslaget under F i den mån lagförslaget inte behandlats under nämnda punkt,

H. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

I. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1735 och i anledning av motionen 1972:1729 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

J. att riksdagen bemyndigar Kungl. Majä att i enlighet med vad föredragande departementschefen anfört vidta de åtgärder som behövs för att slutligt avveckla det statliga provinsialläkarväsendet,

K. att riksdagen godkänner av departementschefen förordade ändrade grunder för statsbidrag till driften av särskolor,

L. att riksdagen till Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 3 000 000 kronor.,

SoU 1972:37

41 M.att riksdagen till Bidrag till viss hälso- och sjukvård på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.,

N. beträffande statliga garantier för att ett tillräckligt antal AT-tjänster inrättas samt beträffande AT-tjänster hos privatpraktiserande läkare att riksdagen avslår motionen 1972:1732 i motsvarande delar,

O. beträffande statliga garantier för viss kurortsverksamhet att riksdagen avslår motionen 1972:1730,

P. beträffande vårdavgiften för utförsäkrade från sjukförsäkringen att riksdagen avslår motionen 1972:1736.

Stockholm den 21 november 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s), herrar Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Frankel (fp), herrar Romanus (fp), Olsson i Timrå (s)*, fröken Andersson i Stockholm (c), herrar Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande frågan om återkallande av legitimation för äldre läkare av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 32 med ”Socialutskottet ansluter” och slutar på s. 33 med ”anses besvarad” bort ha följande lydelse:

Socialutskottet ansluter (=utskottet) sitt yrke. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen ägnar frågan uppmärksamhet och om så befinnes nödvändigt genom sin inspektionsverksamhet söker komma till rätta med eventuella missförhållanden. Motionen 1972:335 bör enligt utskottets mening inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

2. beträffande upprättandet av förslag till tjänster för överläkare och biträdande överläkare m. m. av fru Frankel (fp) och herr Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”1 enlighet” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

SoU 1972:37

42 Vid tillsättning av överläkartjänst tillämpas f. n. det förfarandet att socialstyrelsen på förslag uppför de fyra sökande som är främst med avseende på förtjänst och skicklighet och att sjukvårdsstyrelsen utser innehavare av tjänsten bland dem som uppförts på förslag. Styrelsen grundar förslaget på yttranden från särskilda vetenskapliga råd som utsetts för varje specialitet. Härigenom får man en konsekvent och enhetlig bedömning för alla överläkartjänster i hela landet. Det kan befaras att vid ett bifall till propositionen i här aktuell del svårigheter kan komma att uppstå att inom samtliga specialiteter få en sakkunnig prövning till stånd av de sökandes meriter. Utskottet anser på grund av det anförda att det nuvarande tillsättningsförfarandet bör bibehållas. I lämpligt sammanhang kan det dock finnas skäl överväga att avlasta socialstyrelsen det arbete som det innebär att ta ställning till de sakkunnigas yttranden. Man kan därvid tänka sig att dessa yttranden utan ställningstagande från socialstyrelsens sida översänds till sjukvårdshuvudmannen för att tjäna som ledning vid tillsättningsbeslutet. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla betydelsen av att huvudmannen bibehålls vid sin rätt att på grundval av föreliggande förslag eller sakkunnigyttranden besluta om vem som skall utses till innehavare av viss överläkartjänst.

Eftersom även biträdande överläkartjänst i regel är sluttjänst och med hänsyn till den självständiga ställning innehavare av sådan tjänst intar inom sjukvården är det enligt utskottets mening av betydelse att lika höga krav ställs på sakkunnigförfarandet vid tillsättning av sådana tjänster. Utskottet anser därför att samma förfarande bör tillämpas i dessa fall som vid tillsättning av överläkartjänster.

1 enlighet med det anförda tillstyrker utskottet motionen 1972:1733 och avstyrker propositionen i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. beträffande upprättandet av förslag till tjänster för överläkare och biträdande överläkare m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1733 och i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag på motionen 1972:1728 för sin del antager 20 § 1 och 2 mom. i det vid propositionen 1972:104 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) med den ändringen att lagrummen erhåller följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse.

SoU 1972:37

43 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 §

1 mom. Distriktsläkare och överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

När tjänst som distriktsläkare eller överläkare skall tillsättas efter ansökning, åligger det sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena.

Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet meddelas av Konungen.

Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen, i förekommande fall efter direktionens hörande, en av de sökande, som uppförts på förslaget.

2 mom. Biträdande distriktsläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen tills vidare eller för viss tid. Förordnande, som meddelats för viss tid må förlängas.

1 mom. Distriktsläkare och överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

Biträdande dist riktsläkare,

biträdande överläkare och a v - delningsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen tills vidare eller för viss tid. Förordnande, som meddelats för viss tid, må förlängas.

När tjänst som överläkare eller biträdande överläkare skall tillsättas efter ansökning, åligger det socialstyrelsen att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena.

Vad i föregående stycke sägs äger motsvarande tillämpning när tjänst som distriktsläkare, biträdande distriktsläkare eller avdelningsläkare skall tillsättas efter ansökning, dock att det åligger sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att upprätta förslag. Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet meddelas av Konungen.

2 mom. Sedan förslag enligt 1 mom. upprättats, förordnas en av de sökande, som uppförts på förslaget.

Innan förordnande meddelas skall sjukvårdsstyrelsen i förekommande fall höra direktionen. Därjämte gäller att, innan förordnande meddelas för biträdande distriktsläkare, biträdande över -

SoU 1972:37

44 Kungl. Maj:ts förslag

När tjänst som avses i föregående stycke skall tillsättas efter ansökning äger 1 mom. motsvarande tillämpning. Därjämte gäller att den distriktsläkare eller överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd skall höras innan förordnande meddelas.

3. beträffande tillsättningen av AT-läkare av herrar Carlshamre (m), Åkerlind (m) och Hagberg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”fortsatt vidareutbildning” bort ha följande lydelse:

Då man skall bedöma den i motionerna behandlade frågan om tillsättning av AT-tjänster måste man framför allt beakta att de läkare, som skall inneha tjänsterna, fortfarande befinner sig under utbildning; inte förrän efter AT-tjänstgöringens slut skall de få allmän läkarlegitimation. Trots att läkarna under tjänstgöringen skall arbeta under yrkesmässigt ansvar och tjänsterna skall fylla ett sjukvårdsbehov överväger utbildningsaspekterna i sådan grad att utskottet vill förorda att tjänsterna tillsätts genom en central fördelning och med bortseende från regler som i allmänhet tillämpas på arbetsmarknaden. Härigenom kan man uppnå flera fördelar. Man kan, i enlighet med vad som utvecklas i motionerna, undvika, att läkare som under den teoretiska utbildningen lyckats hävda sig mindre väl därvid automatiskt hamnar på de ur utbildningssynpunkt sämsta AT-tjänsterna. Tillsättningsförfarandet får fördenskull inte utformas så att den som avlagt läkarexamen med goda betyg därmed skall uteslutas från möjligheterna att få de mest attraktiva AT-tjänsterna. Med hänsyn till det anförda bör man, i de fall då mer än en sökande finns till samma AT-tjänst eller AT-block, acceptera ett lottningsförfarande mellan de sökande.

Utskottet vill starkt understryka, att genom en central antagning, som lämpligen kan anförtros socialstyrelsen, det administrativa förfarandet vid tillsättningen av tjänsterna bör kunna avsevärt förenklas. Det är nämligen enligt utskottets mening uppenbart att det tillsättningsförfarande, som föreslås i propositionen och som innebär att tjänsterna skulle tillsättas av de enskilda sjukvårdshuvudmännen, skulle bli omständligt, tidsödande och, framför allt, medföra svåra samordningsproblem om man fullt ut vill leva upp till strävan att den läkare, som enligt vanlig arbetsmarknadsmässig bedömning är mer meriterad än en annan, alltid skall få förtur vid tillsättning av viss tjänst.

Av det anförda framgår att utskottet i allt väsentligt biträder förslagen i motionerna 1972:1731, 1972:1732 i här aktuell del och 1972:1734.

Utskottets förslag

läkare eller avdelningsläkare, den distriktsläkare eller överläkare skall höras som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd.

SoU 1972:37

45 Lagtexten bör jämkas så att ett tillsättningsförfarande av det slag som utskottet förordar blir möjligt. Beträffande tillsättningen av underläkartjänster för läkare under fortsatt vidareutbildning — således läkare som

har legitimation — ansluter sig utskottet till förslaget i propositionen. dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. beträffande tillsättningen av AT-läkare att riksdagen i anledning av motionen 1972:1731, motionen 1972:1732 i motsvarande del och motionen 1972:1734 samt i anledning av

Kungl. Maj:ts förslag för sin del antager 20 § 4 mom. i det vid

propositionen fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 §

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för viss tid. För tillsättning av sådan tjänst gäller i övrigt de föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

4 mom. Tjänst som underläkare för allmäntjänstgöring tillsättes av socialstyrelsen för viss tid.

Annan tjänst som underläkare än som avses i första stycket tillsättes av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för viss tid.

För tillsättning av tjänst som underläkare gäller i övrigt de föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

4. beträffande storleken av sjukpenningavdraget av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Sjukpenningavdraget vid” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Den höjda vårdavgiften inom den slutna sjukvården är som redan nämnts resultatet av överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen. Effekten härav såväl som av höjningen av avdraget från 5 kr. till 10 kr. på sjukpenningen har — som påvisas i motionen 1972:1724 — en synnerligen kännbar effekt för folkpensionärer. I sammanhanget kan också nämnas begränsningen av sjukhjälpstiden till 365 dagar. Vare sig åt denna begränsning eller den höjda vårdavgiften kan emellertid någonting åtgöras i det nu föreliggande

SoU 1972:37

sammanhanget. Utskottet delar den mening som anförts i motion 1972:1724 att höjningen av avdraget på sjukpenningen bör avslås av riksdagen. Det innebär en viss lättnad för pensionärerna och tillgodoser samtidigt intresset att bromsa tendenserna till ökad avgiftsbelastning för medborgarna över huvud taget. Som påpekas i motionen har redan nu den en gång intagna positionen om fri sjukhusvård frånträtts och linjen beträtts att i ökad grad lägga sjukvårdskostnaderna på den sjuke. Utskottet tillstyrker sålunda bifall till det i motion 1972:1724 framställda yrkandet.

dels att utskottets hemställan under F bort ha följande lydelse:

F. beträffande storleken av sjukpenningavdraget att riksdagen med bifall till motionen 1972:1724 avslår det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt däri föreslås ändring i 3 kap. 4 §.

5. beträffande statliga garantier för att ett tillräckligt antal AT-tjänster inrättas samt beträffande AT-tjänster hos privatpraktiserande läkare av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) vilka anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse: Som föredragande departementschefen utvecklar i propositionen (s. 84) ligger det i sakens natur att det är ett samhällsintresse att tjänster står till förfogande i erforderlig omfattning för såväl allmäntjänstgöringen som den fortsatta vidareutbildningen. Landstingsförbundet har också framhållit att det står i överensstämmelse med sjukvårdshuvudmännens egna intressen att medverka vid vidareutbildningens genomförande på det sätt reformen förutsätter. Utskottet tvivlar inte på sjukvårdshuvudmännens goda vilja — som kommer till uttryck i Landstingsförbundets yttrande — att tillgodose behovet av tjänster för allmäntjänstgöring och vidareutbildning. Utskottet anser sig emellertid ändå inte kunna bortse från risken att — vid den relativt goda tillgång på läkare som kan förutses föreligga inom de närmaste åren och i ett för huvudmännen kärvt budgetläge — antalet sådana tjänster kan komma att bestämmas huvudsakligen med hänsyn till huvudmännens personalbehov och mindre med tanke på behovet av utbildningsplatser. Det måste anses självklart att varje läkare bör få tillfälle att fullfölja sin utbildning. Det bör därför, som framhålles i motionen 1972:1732, ankomma på staten som huvudman för utbildningen att ansvara för att överblivna AT-aspiranter placeras på lämpligt sätt och finansieras via statsbudgeten.

Både med tanke på att det, som utskottet ovan framhållit, kan komma att uppstå brist på AT-tjänster och med hänsyn till att privatpraktiserande läkare bör ses som ett reellt, viktigt och välkommet komplement till den offentliga vården, anser utskottet vidare, i likhet med motionärerna i motionen 1972:1732, att privatpraktiker bör få möjlighet att knyta AT-tjänster till sina praktiker, t. ex. vid läkarhus. Tjänstgöring hos välmeriterad privatpraktiker bör tillmätas samma meritvärde som tjänstgöring i öppen vård.

SoU 1972:37

dels att utskottets hemställan under N bort ha följande lydelse:

N. beträffande statliga garantier för att ett tillräckligt antal AT-tjänster inrättas samt beträffande AT-tjänster hos privatpraktiserande läkare att riksdagen i anledning av motionen 1972:1732 i motsvarande delar som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

6. beträffande statliga garantier för viss kurortsverksamhet av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) vilka anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”motionen 1972:1730” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas farhågor för att den viktiga reumatikervården vid sommarkurorterna Sätra, Loka och Varberg kan komma att inskränkas på grund av att de nya huvudmännen har begränsade ekonomiska resurser. Att huvudmannaskapet för vården vid kurorterna, som ett led i en omfattande överenskommelse, övergår till landstingen utgör, enligt utskottets mening, inget hinder för att staten kvarstår som ekonomisk garant och vid behov tillskjuter medel för att reumatikervården skall kunna upprätthållas i oförminskad omfattning.

dels att utskottets hemställan under O bort ha följande lydelse:

O. beträffande statliga garantier för viss kurortsverksamhet att riksdagen med bifall till motionen 1972:1730 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

7. beträffande vårdavgiften för utförsäkrade från sjukförsäkringen av herr Åkerlind (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”motionen 1972:1736” bort ha följande lydelse:

Med de nuvarande bestämmelserna i lagen om allmän försäkring drabbar en höjning av vårdavgiften på sjukhus en grupp som till stor del omfattar personer som har det ekonomiskt dåligt ställt, dvs. pensionärer som är långtidssjuka och som inte har ATP eller endast låg sådan. Som framgår av de i motionen lämnade uppgifterna innebär en höjning av vårdavgiften till 15 kr. per dag att — med oförändrat basbelopp - långtidssjuka som är utförsäkrade och som endast är berättigade till folkpension jämte pensionstillskott, inte får behålla så stor del av pensionen som motsvarar garantibeloppet enligt bestämmelserna inom åldringsvården. Utskottet anser denna konsekvens ytterst otillfredsställande. Det är emellertid förståeligt att sjukvårdshuvudmännen har behov av att höja avgifterna även för sjukhusvård. Enligt utskottet mening bör det i motionen upptagna problemet lösas genom den allmänna försäkringen. Utskottet är medvetet om att betänkligheter kan resas mot att helt slopa reglerna om utförsäkring från sjukförsäkringen. Det bör emellertid övervägas att i väsentlig mån liberalisera dessa regler i enlighet med motionens syfte. Kungl. Maj:t bör snarast förelägga riksdagen förslag

SoU 1972:37

i ämnet. Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1972:1736 bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under P bort ha följande lydelse:

P. beträffande vårdavgiften för utförsäkrade från sjukförsäkringen att riksdagen i anledning av motionen 1972:1736 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1862 S Stockholm 1972