Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa socialhjälpsfrägor, m. m.

Socialutskottets betänkande nr 44 år 1972

SoU 1972:44

Nr 44

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa socialhjälpsfrägor, m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:337 av herr Ringaby (m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag syftande till att skapa klarare regler i enlighet med motionens innebörd vid den kommunala handläggningen av socialhjälp till utlänningar som vistas i riket på turistpass.

2) I motionen 1972:464 av herr Bohman m. fl. (m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag

a) om samordning av olika sociala hjälpformer i syfte att dels uppnå enhetlig bedömning av likartade hjälpbehov oavsett vilket samhällsorgan som handlägger ärendet, dels undvika dubblering av hjälpinsatser,

b) om en begränsning av de belopp som i form av socialhjälp kan utgå till en mottagare.

Motionsskälen finns i motionen 1972:294.

Socialhjälp

Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp (ändrad senast 1971:898) skall varje kommun tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad, som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp (1 §). Bistånd till hjälpbehövande skall således lämnas även utländska medborgare.

Socialhjälpen handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd (2 §) eller i förekommande fall av en social centralnämnd eller sociala distriktsnämnder inrättade med stöd av lagen (1970:296) om social centralnämnd m, m. (ändrad 1971:669).

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk socialhjälp (12 §) är sådan hjälp som den enskilde har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 §) utges av kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att den hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbö -

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 44

SoU1972:44

rande saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen är avsedd att täcka, dels att hans behov inte avhjälps på annat sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle och till behövlig vård. I fråga om minderårig skall socialhjälpen också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas hjälpbehov är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har oinskränkt rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser lämpligt. I 13 § föreskrivs sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt grunder, som kommunfullmäktige bestämmer, eller efter vad socialnämnden anser behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — vare sig den är obligatorisk eller frivillig — skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att försöija sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen har med andra ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel utgå med kontant belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall användas dels då hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns anledning anta att kontant understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan socialnämnden teckna borgen på lån för honom. Kommunfullmäktige avgör om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om hjälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att dra försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. Det förutsätts att vården skall kunna lämnas antingen i den vårdbehövandes hem — t. ex. genom att nämnden betalar kostnaderna för en hemvårdarinna - eller i annat enskilt hem eller på vårdhem eller sjukvårdsinrättning eller annan vårdanstalt eller i ålderdomshem. Vilken vårdform som bör väljas skall avgöras efter vad som med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest lämpligt.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör länsstyrelserna och statens socialvårdskonsulenter. Länsstyrelserna skall noga följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest yppas missförhållande, skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs för dess avhjälpande (52 §). Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna skall de lämna socialnämnderna upplysningar och råd i frågor som berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är socialstyrelsen. Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt (53 §).

1 vissa fall är annan kommun, staten eller enskild person skyldig ersätta socialhjälp som kommun utgivit. Det som därvid skall ersättas är för de flesta fallen begränsat till hjälp enligt 12 § socialhjälpslagen (obligatorisk hjälp).

SoU 1972:44

3 Sålunda har kommun rätt till ersättning av staten för obligatorisk socialhjälp åt hjälpmottagare som inte är svensk medborgare (23 §). För frivillig socialhjälp till sådan hjälpmottagare får kommunen svara. För bl. a. flyktingar gäller dock vissa särskilda bestämmelser. För frivillig socialhjälp som lämnats åt någon efter det han fyllt 16 år, är dock hjälptagaren ersättningsskyldig (34 §),. Ersättning för obligatorisk socialhjälp skall enligt 24 och 38 §§ utgå med det belopp, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen kan uppskattas. Ansökning om ersättning från staten prövas av länsstyrelse (31—32 §§).

Vissa frågor rörande underrättelseskyldighet m. m. då utländsk medborgare erhåller socialhjälp behandlas i ett följande avsnitt.

Omfattningen av obligatorisk respektive frivillig socialhjälp

Socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen, obligatorisk socialhjälp, skall utgå till ”livsuppehälle och till den vård som finnes erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran”.

I propositionen 1955:177 med förslag till lag om socialhjälp, m. m. uttalade föredragande departementschefen härom bl. a. följande.

Enligt kommitténs förslag (socialvårdskommitte'ns förslag i betänkandet nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m., SOU 1950:11) skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a. vad som erfordras för. livsuppehället. Därmed torde åsyftas detsamma, som i Fvl (1918 års fattigvårdslag) uttryckes genom orden det underhåll, som är erforderligt. Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i allmänhet å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att vederbörande skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omständigheter kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligarotiska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erforderlig vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i förhållande till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala, att även specialvård - tandvård häri inbegripen — bör omfattas av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld torde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer, som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen ständigt gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen, Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att samhällets skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheter -

SoU 1972:44

na i allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjukförsäkringen i detta avseende innebär en betydande avlastning av socialhjälpen.

Andra lagutskottet (2LU 1955:39) hade inte något att erinra mot detta uttalande.

I lagen om socialhjälp anges ej under vilka förhållanden och i vilken omfattning frivillig socialhjälp får meddelas. Socialstyrelsen har i ett i mars 1970 utgivet häfte nr 10 om socialhjälpslagen i serien ”Råd och anvisningar” härom bl. a. angivit följande.

Vissa krav måste emellertid uppfyllas för att socialnämnd lagligen skall kunna bevilja sådant bistånd. Den frivilliga hjälpen skall avse behov, som det icke åvilar annan myndighet att avhjälpa.

Möjligheterna till hjälp enligt 12 § skall vara uttömda. Behovsprövning skall alltid äga rum. All socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den hjälpbehövande om möjligt blir för framtiden i stånd att försörja sig och sin familj genom arbete.

Under förutsättning att ovan angivna betingelser är för handen, har socialnämnd full frihet att bevilja socialhjälp för de behov och i den omfattning nämnden prövar erforderligt. Riktlinjer för denna frivilliga socialhjälp kan uppdras av kommunen. Skulle kommunen — vilket ofta torde vara fallet — ej ha meddelat föreskrifter för användningen av denna hjälpform, äger nämnden fritt pröva behovet.

Frivillig socialhjälp är till skillnad från obligatorisk alltid förenad med återbetalningsskyldighet för mottagare, som fyllt 16 år, då hjälpen utbetalas. Socialnämnd ensam är berättigad medgiva eftergift från denna skyldighet.

Frivillig socialhjälp tillgripes när andra hjälpkällor uttömts. Detta slag av bistånd kan betraktas som ett komplement till övriga sociala hjälpformer inklusive obligatorisk socialhjälp.

Frivillig socialhjälp kan ges för situationer, som överhuvud icke täcks av beskrivningen i 12 § socialhjälpslagen. Hjälpen enligt 13 § kan då sägas ha en supplerande karaktär. Exempel på sådana situationer i renodlad form är trafikolyckor, eldsvådor och liknande som inte rimligen kunnat förutses.

Frivillig hjälp kan också ges som komplettering till obligatorisk socialhjälp. Här anges bland exemplen rekreationsresa, vars absoluta nödvändighet icke kan styrkas av läkarintyg, ävensom resa till nära anhörig, som är allvarligt sjuk eller intagits på anstalt.

Frivillig socialhjälp utges ofta i förebyggande syfte. Den kan avse hjälp med betalning av försäkringsavgifter, avbetalningar, bostadsanskaffning m. m. Härtill kommer frivillig socialhjälp i och för rehabilitering. Till denna grupp hör enligt socialstyrelsens åsikt under vissa förhållanden utgifter för telefon till exempel för ensamma åldringar. Dessutom kan genom frivillig socialhjälp viss skolgång bekostas.

Ehuru återbetalningsskyldighet i allmänhet föreligger beträffande frivillig socialhjälp och socialnämnden kan lämna hjälpen genom att teckna borgen, får kommunens hjälp ej betecknas som lån i förhållande till den hjälpte. En annan sak är, att socialnämndens borgensteckningsrätt måste inrymmas under kommunens underställningsfria rätt att uppta lån.

SoU 1972:44

5 Socialhjälpsstandarden

En omfattande kartläggning och analys av socialhjälpen har gjorts avseende år 1967 inom socialdepartementet och publicerats i betänkandet ”Socialhjälpen i län och kommuner 1967” (Ds S 1969:9).

I ett av socialutskottet år 1971 avgivet betänkande (SoU 1971:24) i anledning av motion om viss begränsning av den frivilliga kommunala socialhjälpen har återgivits uppgifter från undersökningen om socialhjälpsnormerna m. m. i kommunerna år 1967, till vilka uppgifter utskottet får hänvisa.

Svenska kommunförbundet har genomfört en undersökning som berör vissa förhållanden inom socialvården och som avslutats innevarande år. Inom ramen för denna undersökning har 447 kommuner besvarat en enkät om bl. a. socialhjälpsnormer. Enkätsvaren har avsett per den 1 december 1971 gällande normer eller i förekommande fall från och med den 1 januari 1972 gällande normer.

Av de svarande kommunerna har 293 uppgett att normer antagits som riktlinjer vid bedömning av socialhjälpsbeloppets storlek i det enskilda hjälpfallet medan 154 kommuner uppgett att de inte antagit normer. Av de 293 kommuner, som antagit normer, har 177 kommuner fastställt dessa genom att ange viss procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som normbelopp medan 116 kommuner fastställt normer med fasta månadsbelopp i kronor. Basbeloppet uppgår för närvarande till 7 300.

Av de 177 kommuner, som har ”basbeloppsrelaterade” socialhjälpsnormer, hade 62 kommuner angivit att det ”basbeloppsrelaterade” beloppet innefattar hjälp till samtliga levnadsomkostnader utom boendekostnader. Dessa 62 kommuner kan efter de procenttal av basbeloppet, som tillämpas, indelas i sju grupper enligt följande.

Gruppindelning med hänsyn till socialhjälpsnormens procenttal av basbeloppet -

Grupp Ensam- stående

Makar

Barn

Tilläggsbelopp

0-9 år

10-15 år

16- år

boendekostnad

135-140 30

35-40

45-55

»»

130-135 20-30

30-40

35-55

1 :a barnet :

2:a ” :

3:e ” :

4:e ” :

25 Majoriteten, dvs. 115 kommuner, av de 177 kommuner, som hade ”basbeloppsrelaterade” socialhjälpsnormer, hade angivit att till ett ”basbeloppsrelaterat” hjälpbelopp lades belopp för bostad, el-ström, läkarvård, medicin, telefon- och TV-avgifter samt försäkringar. Även

SoU 1972:44

dessa 115 kommuner kan efter de procenttal av basbeloppet som tillämpas indelas i sju grupper enligt följande.

Gruppindelning med hänsyn till socialhjälpsnormen för vuxna — procenttal av basbeloppet

Grupp

Ensamstående

Makar

Tilläggsbelopp för

105-110

105-110

boendekostnad, el, läkarvård

115-125

och medicin, kläder, TV- och

110-115

teleavgifter, försäkringar

120-130

115-120

Kommunernas kostnader för socialhjälp till utländska medborgare

Några samlade uppgifter om storleken av kommunernas kostnader för socialhjälp åt den kategori utlänningar som avses i motionen 1972:337 (turister) torde inte finnas. Uppgifter om kostnader för socialhjälp för alla kategorier utlänningar finns emellertid för ett urval kommuner i redovisningen för en enkät till 35 slumpmässigt utvalda kommuner, som Svenska kommunförbundet år 1970 gjorde rörande dessa kommuners ersättning av statsmedel för socialhjälp till utländska medborgare under år 1968.

Av en redogörelse i maj månad 1971 för denna undersökning framgår följande uppgifter för de tre storstadskommunerna i landet.

Kommun

Värdet i kr. av socialhjälpen till svenska medborga- re, totalt, brutto

Värdet i kr. av socialhjälpen till utländska medborgare,

totalt, brutto

totalt, exkl. statsbidrag

Stockholm

45 278 736

4 039 348

2 744 902

Göteborg

20 888 432

1 590 241

1 037 423

Malmö

11 140 572

1 366 858

ca 760 0001

1 Ett antal ansökningar om statsbidrag var vid tidpunkten för enkäten ännu inte prövade. I den mån dessa ansökningar ej bifallits har detta lett till en höjning av beloppet 760 000 kr.

1 en framställning till Kungl. Maj:t den 28 maj 1971 har Svenska kommunförbundet - med åberopande bl. a. av ovannämnda redogörelse för enkäten till 35 kommuner - hemställt att staten påtar sig ett större kostnadsansvar för åtgärder för invandrarnas anpassning under tiden närmast efter ankomsten till Sverige, att statsbidrag utgår för hela kostnaden för av kommun utgiven socialhjälp jämlikt 12 och 13 §§ socialhjälpslagen till utländsk medborgare eller i vart fall att ersättningen till kommunerna väsentligt förbättras och utgår enligt schabloniserade regler samt att åtgärder snarast måtte vidtas för att förenklingar skall komma till stånd i återsökningsförfarandet vid ansökan om ersättning av statsmedel för socialhjälp till utländska medborgare. Beredning av detta ärende pågår inom Kungl. Maj:ts kansli.

SoU 1972:44

7 Utlänningslagstiftningen m. m.

Som rikspolisstyrelsen anför i yttrande över motionen 1972:337 torde de i motionen aktualiserade problemen avse kostnaderna för socialhjälp inte bara till utlänningar med s. k. turistpass, som i förekommande fall utfärdats för medborgare i vissa stater, utan till generellt sett alla utlänningar som tillfälligt kommer till Sverige som turister eller eljest som korttidsbesökare och som under sin tillståndsfria vistelsetid här — för icke-nordiska medborgare upp till tre månader — söker och får socialhjälp eller hjälp till hemresan på det allmännas bekostnad.

De bestämmelser i utlänningslagstiftningen som främst aktualiseras då en utlänning får socialhjälp är reglerna om avvisning. Enligt 19 § första stycket 1) utlänningslagen (1954:193) får utlänning avvisas om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket ävensom för sin hemresa. Bestämmelserna gäller alla utlänningar, således även medborgare i de övriga nordiska länderna.

Avvisning skall i princip ske vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Avvisning med stöd av 19 § utlänningslagen får dock ske intill tre månader efter ankomsten. Detta innebär således att även utlänning som kommit in i landet och uppehållit sig här någon tid och som inom tre månader efter ankomsten befinns sakna medel för sin vistelse här och för sin hemresa kan avvisas. Frågan om avvisning skall avgöras med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för prövningen.

Polismyndighet är skyldig att då anledning därtill förekommer ta upp och pröva frågan om utlännings avvisning från landet. Med hänsyn till de besvärsmöjligheter som finns och till att i vissa fall polismyndighets beslut om avvisning skall underställas statens invandrarverk förekommer ofta förhållandevis långa handläggningstider innan ett avvisningsärende slutligt kan avgöras.

För att awisningsfrågan skall kunna tas upp och prövas i sådana fall som är aktuella i förevarande ärende är det av vikt att polismyndigheten får kännedom om ärendet så snabbt som möjligt. I fråga om utlänning, som fyllt 16 år och inte är medborgare i något av de övriga nordiska länderna eller har uppehålls- eller bosättningstillstånd i Sverige eller visar att han sökt uppehållstillstånd här, föreskrivs i 59 § första stycket utlänningskungörelsen (1969:136) skyldighet för vissa myndigheter att underrätta polismyndigheten, när de första gången kommer i kontakt med utlänningen. Sådan underrättelseskyldighet åligger bl. a. socialnämnd, där nämnden första gången vidtar åtgärd i socialhjälpsärenden som angår utlänningen. Kungl. Maj:t har i cirkulär den 30 juni 1971 (SFS 1971:749) till bl. a. samtliga socialnämnder understrukit vikten av att den här angivna underrättelseskyldigheten noggrant iakttas.

Beträffande frågan om de kostnader för uppehälle m. m. åt utlänning under tid då avvisningsärende handläggs må anföras följande. I begränsad utsträckning svarar polisverket för kostnaden. Kungl. Maj :t har nämligen den 4 juni 1971 föreskrivit att från anslaget Polisverket: Diverse utgifter rikspolisen får ta i anspråk medel för bl. a. kostnader i samband med av

SoU 1972:44

polismyndighet föranstaltad inkvartering m. m. av utlänning som anträffats vid ankomsten till Sverige eller omedelbart därefter och beträffande vilken prövning pågår i fråga om tillstånd för honom att kvarstanna i riket. Rikspolisstyrelsen har utfärdat särskilda anvisningar i denna fråga (Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet: 970—2). Enligt anvisningarna skall från anslaget som regel endast bestridas kostnader för utlännings uppehåll när utlänningen vid anträffandet uppehållit sig i landet högst 7 dagar från och med ankomstdagen. I andra fall får - såvida utlänningen inte hålls i förvar med stöd av utlänningslagstiftningen - kostnaderna för utlänningens uppehälle i allmänhet erläggas av socialnämnden med stöd av socialhjälpslagen.

Utlänning som avvisas är skyldig att gälda kostnaden för sin befordran till den ort utomlands dit han sänds genom myndighets försorg. Som rikspolistyrelsen framhåller i sitt remissyttrande kan emellertid erfarenhetsmässigt utlänningen endast i undantagsfall bestrida sådan kostnad och självfallet aldrig när grunden för avvisningen är medellöshet. Kostnaden för verkställighet av beslutet om avvisning stannar sålunda som regel på polisverket.

Vid sidan av reglerna om avvisning finns i utlänningslagen vissa andra bestämmelser som är av betydelse i förevarande sammanhang. Enligt 71 § utlänningslagen äger Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp. Bestämmelser om hemsändande har meddelats i kungörelsen (1956:492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. Enligt denna kungörelse skall kommun, som utger socialhjälp till icke svensk medborgare och som finner att behovet av hjälp är varaktigt, inom fjorton dagar från det socialhjälpen började utgå till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Länsstyrelsen avgör därefter, om framställning skall göras till Kungl. Maj:t om utlänningens hemsändande. Har anmälan inte gjorts av den anledningen att behovet av socialhjälpen ansetts vara tillfälligt, skall kommunen, om behovet skulle visa sig bli varaktigt, ofördröjligen till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom.

Slutligen bör här nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen — eller efter styrelsens bestämmande länsarbetsnämnd — äger utge bidrag för återresa till hemlandet till utomnordiska medborgare som anländer till Sverige eller som under kortare tid vistas i landet. Bidraget får dock inte utges till utlänning som avvisats med stöd av utlänningslagen. Innan bidrag beviljats bör samråd ske med vederbörande polismyndighet och kommunala organ. Bidrag utgår under förutsättning att utlänningen saknar medel för sitt uppehälle, att han enligt den offentliga arbetsförmedlingens bedömande inte kan beredas sysselsättning på den svenska arbetsmarknaden eller enligt 46 § andra stycket utlänningskungörelsen inte får beviljas arbetstillstånd samt att han förklarat sig ämna frivilligt återvända till hemlandet. Under tiden den 1 juli 1971—29 februari 1972 beviljades enligt bestämmelserna 62 personer bidrag till hemresa till en sammanlagd kostnad av 23 300 kr.

SoU 1972:44

9 Utredning rörande vissa samordningsfrågor inom socialpolitiken m. m.

Med anledning av en framställning från arbetsgruppen för låginkomstfrågor den 8 juni 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 i samma månad chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister med avseende på samordningen av olika bidragsformer.

I arbetsgruppens framställning anfördes bl. a. att gruppen initierat vissa åtgärder i syfte att få till stånd uppsökande verksamhet i fråga om personer som synes leva under otillfredsställande förhållanden. Arbetsgruppen preciserade närmare vilka grupper som man syftade på i detta avseende samt anförde att förbättringar för dessa grupper förutsattes kunna genomföras i stort sett inom ramen för den gällande lagstiftningen. Arbetsgruppen anförde vidare följande.

Det socialpolitiska reformarbetet har syftat till och även fått till följd att allt flera behovsområden har kommit att täckas av socialpolitiska trygghetsanordningar genom ett efterhand alltmera utbyggt system. Det rikt differentierade systemet av regler för olika socialpolitiska bidrag gör det emellertid svårt att i vissa avseenden överblicka systemets konsekvenser beträffande rätten till bidrag för medborgare i olika situationer. Den ovannämnda uppsökande verksamheten kan här väntas ge vissa praktiska erfarenheter av brister i det nuvarande bidragssystemet. Det är samtidigt angeläget att en inventering företas, som har till direkt syfte att utröna de brister som kan finnas bl. a. i avseende på hur de skilda delformerna i systemet passar samman.

Remissyttranden över motion 1972:337

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1972:337 från arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens invandrarverk och Svenska kommunförbundet.

Socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet motsätter sig en ändring i socialhjälpslagen som inskränker kommunernas skyldighet att lämna socialhjälp åt utlänningar. De tre nämnda remissinstanserna är emellertid samtidigt eniga om att åtgärder bör vidtas för att minska kommunernas kostnader för de i motionen påtalade fallen. I första hand föreslås att staten helt eller delvis skall ersätta kommunerna för kostnaderna. Invandrarverket anser däremot att socialhjälp inte bör utgå i de i motionen behandlade fallen. Enligt verkets mening bör kostnaden för utlänningars uppehälle betalas av polisverket. Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att vissa bestämmelser synes oklara och anser att en utredning är påkallad.

Statens invandrarverk förklarar att det blir allt vanligare att viseringsfria utlänningar anträffas i Sverige utan att ha tillräckliga medel för sin försörjning eller för hemresa. Enligt verket beror det på att hela Norden är ett gemensamt passkontrollområde med passkontroll endast vid områdets yttergränser. Efter en redogörelse för innehållet i 59 §

SoU 1972:44

utlänningskungörelsen samt det tidigare omnämnda cirkuläret den 30 juni 1971 (197 1:749), Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 197 1 (se s. 7) och rikspolisstyrelsens anvisningar i FAP 970—2, anför verket följande:

Vid det samråd med invandrarverket som föregick utfärdandet av rikspolisstyrelsens nu gällande anvisningar uttalade verket att polisverket borde svara för kostnaderna inte bara när fråga var om avvisning utan även när fråga uppkommer om förpassning av utlänning som rest in i landet utan giltig passhandling eller visering. Verket uttalade vidare att polisverkets ansvar för kostnaderna borde gälla även utlänning som anträffas inom tre månader från inresan i Sverige. Verket föreslog samtidigt rikspolisstyrelsen att överväga om inte åtgärder borde vidtas för att få till stånd en ändring av förenämnda stadgande.

Enligt verkets mening bör en utlänning som vistas här under viseringsfri tid inte komma i åtnjutande av socialhjälp. Detsamma bör gälla utlänning som rest in i Sverige utan godtagbar legitimationshandling eller erforderlig visering. Om han inte — i likhet med vad som gäller för svensk medborgare vid besök utomlands — kan få ekonomisk hjälp av sitt hemlands konsulat bör hans uppehälle bekostas av polisverket till dess frågan om hans vistelse i Sverige blivit avgjord. Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut bör därför enligt verkets mening utsträckas till att gälla viseringsfri utlänning som anträffas inom tre månader efter ankomsten till Sverige och annan utlänning som i anslutning till inresan anträffas utan pass eller erforderlig visering så länge prövning av frågan om tillstånd för utlänningen att kvarstanna i riket pågår.

En bidragande orsak till att statsverkets kostnad för försörjningen av här ifrågavarande kategorier utlänningar blir relativt hög är att handläggningstiden för ett avvisningsärende eller ett förpassningsärende ofta blir lång. Detta sammanhänger bl. a. med att utlänningslagstiftningen ger utlänningen möjligheter att få sitt fall prövat flera gånger exempelvis hos invandrarverket som uppehållstillståndsärende och förpassningsärende samt hos Kungl. Maj:t som besvärsärende och nådeärende. Vidare medför otillräckliga personella resurser hos de handläggande myndigheterna långa behandlingstider.

Uppenbarligen skulle besparingar kunna göras om handläggningstiderna kunde nedbringas. Detta måste emellertid ske på sådant sätt att berättigade krav på rättssäkerheten inte eftersätts. Invandrarverket har sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och försöker kontinuerligt skapa en ordning som kan leda till snabbare slutligt beslut i hithörande slag av ärenden. Avslutningsvis vill verket med ett räkneexempel belysa frågans räckvidd kostnadsmässigt sett. Om under ett år behandlingstiden för 1 000 ärenden där socialhjälp utgår till sökanden kan nedbringas med exempelvis 1 månad per ärende och försörjningskostnaden uppgår till 1 000 kr. per individ och månad uppnås en besparing på 1 000 000 kr.

Angelägenheten av en snabb handläggning av avvisningsfrågor framhålls också av Svenska kommunförbundet. Enligt Kommunförbundet har det visat sig att den ovissa väntan och sysslolösheten kommit att bli en fara särskilt för de unga människorna. I motsats till invandrarverket anser emellertid förbundet det inte vara en framkomlig väg att genom ändrade regler hindra kommunerna att betala ut kontinuerlig socialhjälp till de utlänningar som avses i motionen. Enligt förbundets mening bör behovet av socialhjälp även när det gäller dessa utländska medborgare avgöras från fall till fall utifrån de förhandenvarande omständigheterna och efter

SoU 1972:44

samma regler som gäller för svenska medborgare. Kommunförbundet erinrar dock samtidigt om att, framför allt i större kommuner och kommuner som ligger nära rikets gränser, den ökade invandringen har aktualiserat frågan om ansvaret för den betydande kostnad som uppkommit för kommunerna. Förbundet har tagit upp frågan i en framställning till Kungl. Maj:t den 28 maj 197 1 (se s. 6).

Socialstyrelsen är överens med Kommunförbundet så till vida som styrelsen anser att en ändring i socialhjälpslagen som förhindrar kommunerna att hjälpa nödlidande inte är rätta vägen att lösa det i motionen aktualiserade problemet. Styrelsen anser att ett sådant ingripande vore ett grovt avsteg från en humanitär människosyn. Styrelsen erinrar om att en kommun inte — såsom motionären påstår — har en skyldighet att hjälpa alla som av olika anledningar kommit i trångmål och som vistas inom kommunen. Förutsättningen för att få socialhjälp är den hjälpsökande — vare sig han är svensk medborgare eller ej — på grund av vissa angivna orsaker saknar förmågan att helt eller delvis försörja sig. Socialstyrelsen erinrar om att Sverige i konventioner med en rad olika länder förbundit sig att lämna hjälp till andra länders medborgare, som råkar i nödsituationer under sin vistelse här.

Socialstyrelsen förklarar med hänvisning till bestämmelsen i 59 § utlänningskungörelsen att styrelsen är medveten om att man i många kommuner är mindre väl informerad om gällande bestämmelser. Socialstyrelsen anför härom:

I de fall den utländske medborgaren inte samtycker till avvisningsbeslut har kommunen att ta ställning till om den skall bidraga till hans försörjning under tiden för utredningen hos invandrarverket. Om vederbörande ej erhåller flyktingstatus har kommunen ingen möjlighet att erhålla ersättning från staten, eftersom hjälpen i fråga betraktas som frivillig från kommunens sida. Endast om den utländske medborgaren ansökt om politisk asyl inom sju dagar efter ankomsten till Sverige svarar rikspolisstyrelsen för kostnaderna för inkvartering. Att kommunerna skall tvingas svara för kostnaderna för utländska medborgares upphälle på grund av den långa utredningstiden hos en statlig myndighet måste anses som i hög grad otillfredsställande. En översyn av bestämmelserna om ersättning från staten till kommunerna för utgiven socialhjälp till utländska medborgare med syfte att avlasta kommunerna dessa utgifter synes därför vara önskvärd.

Sammanfattningsvis förklarar socialstyrelsen:

Socialstyrelsen kan inte ställa sig bakom motionärens förslag om en utredning med syfte att ändra socialhjälpslagen så att kommunerna hindras betala ut socialhjälp till utländska medborgare. Det torde vara tillräckligt att Kungl. Maj:t uppdrar åt styrelsen att på lämpligt sätt göra kommunerna uppmärksamma på de rådande bestämmelserna i avvaktan på den av kommunförbundet begärda utredningen om ökat ansvarstagande från statens sida beträffande socialhjälp till utländska medborgare och större enhetlighet beträffande ersättningsbestämmelserna.

Rikspolisstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att polisverket inte har till sitt förfogande medel som får användas till socialhjälp eller till

SoU 1972:44

ekonomiskt bistånd för återresa till hemlandet av härvarande utlänning. Däremot finns medel anslagna för vissa i samband med avvisning uppkommande kostnader. Styrelsen anför:

De betydande kostnader som för närvarande åsamkas det allmänna — speciellt kommuner — i form av socialhjälp m. m. åt hitkomna utländska turister och andra korttidsbesökare torde inte obetydligt kunna nedbringas a)

om vederbörlig polismyndighet inte bara i fråga om icke-nordiska medborgare enligt 59 § utlänningskungörelsen utan konsekvent underrättas så snart dylikt socialhjälpsärende blir aktuellt, vilket i många fall kan leda till att utlänningen avlägsnas från landet genom avvisning.

b) om möjligheten i vissa fall att utverka bidrag till återresa till hemlandet av arbetsmarknadsmyndigheter tillvaratas och

c) om utlänning varom här är fråga och som i en nödsituation önskar återvända till sitt hemland får större möjligheter än för närvarande att erhålla ekonomiskt bistånd därtill genom hänvändelse till hemlandets härvarande beskickning och/eller konsulat.

De utländska turister och andra utlänningar som tillfälligt besöker vårt land tillhör inte kategorien invandrare. Sådan korttidsbesökare blir inte folkbokförd här och torde i allmänhet inte ha annan anknytning till viss kommun än att han mer eller mindre av en tillfällighet råkar uppehålla sig inom dess område. Det åvilar inte desto mindre denna kommun att hjälpa utlänningen om han — vare sig självförvållat eller oförskyllt — råkar i en nödställd situation. Vederbörlig socialnämnds kostnader härvidlag uppgår inte sällan till betydande belopp men nämnden saknar i allmänhet reella möjligheter att återkräva beloppet vare sig från utlänningen själv, från hans hemlands beskickning eller konsulat eller från svensk statlig myndighet — bortsett från de begränsade fall som avses i FAP 970-2. Att dessa kostnader sålunda oftast kommer att stanna på kommunen ter sig uppenbart obilligt men det förhållandet får enligt rikspolisstyrelsens mening inte leda till att lagen om socialhjälp ändras så att kommunerna hindras att betala ut socialhjälp till utlänning varom här är fråga. Styrelsen förordar att kommunernas socialhjälpsskyldighet härvidlag bibehålls och att de i stället tillförsäkras ersättning för kostnaderna genom att i sista hand kunna hänvända sig till viss statlig myndighet. Det synes dessutom angeläget att man från svensk sida söker åstadkomma att främmande länders beskickningar och konsulat i Sverige i betydligt större utsträckning än som nu är fallet lämnar sina härvarande nödställda landsmän av ifrågavarande kategori (korttidsbesökare) ekonomiskt bistånd för återresa till hemlandet. Med hänvisning till gällande instruktioner för den svenska utrikesförvaltningen i motsvarande avseende torde reciprocitetsprincipen kunna åberopas vid sådana aktioner.

Därest socialutredningens uppdrag utesluter behandling av de problem, som berörts i motionen, finner rikspolisstyrelsen motionärens hemställan till riksdagen välgrundad och tillstyrker bifall.

Utskottet

I betänkandet behandlas frågan om socialhjälp till utlänningar som vistas i landet som turister eller eljest under kortare tid, frågan om en begränsning av belopp som med stöd av socialhjälpslagen kan utgå till en mottagare samt frågan om en samordning av olika sociala hjälpformer.

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp kan socialhjälp vara obligatorisk (12 §) eller frivillig (13 §). Den utges av kommunerna. 1 vissa fall lämnar

SoU 1972:44

staten ersättning för utgiven socialhjälp. Den sorn på grund av bl. a. sjukdom inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete har rätt till obligatorisk socialhjälp om han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Denna hjälp är enligt socialhjälpslagen begränsad till den hjälpsökandes livsuppehälle och till hans vård. Det har överlämnats åt kommunerna att utöver obligatorisk hjälp tillgodose hjälpbehov genom frivillig socialhjälp. Kommunerna fastställer självständigt de grunder efter vilka denna hjälp skall utgå. Även för att frivillig socialhjälp skall få utgå krävs att behovet är föranlett av en nödsituation. Den frivilliga socialhjälpen kan i förhållande till den obligatoriska socialhjälpen ses som en förebyggande eller kompletterande hjälpform.

1 motionen 1972:337 av herr Ringaby yrkas att riksdagen skall anhålla om en utredning som syftar till att skapa klarare regler vid den kommunala handläggningen av socialhjälp till utlänningar som vistas i riket på turistpass. Motionären framhåller att handläggningen av socialhjälpsärenden varierar mycket starkt mellan kommunerna; i vissa fall återsänds den hjälpsökande efter kontakt med polisen till sitt hemland, i andra fall får han hjälp från sitt hemlands konsulat och i andra fall åter erhåller han kontinuerlig socialhjälp. Motionären menar att socialhjälpslagen skall ändras så att kontinuerlig socialhjälp inte skall få utges till utländska medborgare som vistas i riket på turistpass och som inte sökt politisk asyl.

Innan utskottet går närmare in på motionsyrkandet bör här nämnas följande. Bistånd enligt socialhjälpslagen skall lämnas såväl svenska som utländska medborgare, som vistas i kommunen och som är i behov av hjälp och uppfyller övriga villkor för socialhjälp. Kommun har rätt till ersättning av staten för obligatorisk socialhjälp åt mottagare som inte är svensk medborgare. Kostnaden för frivillig socialhjälp till sådan hjälpmottagare stannar på kommunen om kostnaden inte kan återkrävas från hjälpmottagaren. Då socialnämnd första gången vidtar åtgärd i socialhjälpsärende som angår utomnordisk medborgare som inte har uppehållseller bosättningstillstånd eller visar att han sökt uppehållstillstånd här, skall polismyndigheten underrättas. Därigenom blir det möjligt för denna myndighet att, bl. a., ta upp och pröva frågan om skäl till avvisning av utlänningen föreligger. Utlänning kan avvisas bl. a. om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse i Sverige ävensom för sin hemresa. Med hänsyn till de besvärsmöjligheter som finns och till att i vissa fall polismyndighets beslut om avvisning skall underställas statens invandrarverk förekommer ofta förhållandevis långa handläggningstider innan ett avvisningsärende slutligt kan avgöras och, vid beslut om avvisning, beslutet kan verkställas.

I likhet med vad socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet uttalat i yttranden över motionen kan utskottet inte biträda förslaget i motionen i den mån det syftar till en inskränkning i kommunernas möjligheter att bistå utländska medborgare, som vistas här i landet och befinner sig i en nödsituation.

SoU 1972:44

14 Den remissbehandling, som motionen undergått, visar emellertid att' genom motionen aktualiserats en fråga som också rymmer problem sorn är i behov av ytterligare överväganden. Detta gäller inte minst spörsmålet om kommunernas rätt till ersättning för utgiven socialhjälp. Denna fråga har emellertid aktualiserats hos Kungl. Maj:t genom en framställning i maj 1971 från Svenska kommunförbundet. I denna framställning hemställer förbundet, att statsbidrag med hela kostnaden skall utgå för både obligatorisk och frivillig socialhjälp som utgått till utländska medborgare eller i vart fall att ersättningen till kommunerna skall väsentligt förbättras och utgå enligt schabloniserade regler. Vidare hemställs bl. a. om en förenkling av återsökningsförfarandet. Utskottet har inhämtat att framställningen från Kommunförbundet lett till att inom Kungl. Maj:ts kansli viss kartläggning som bygger på förfrågan hos länsstyrelserna gjorts och att det insamlade materialet för närvarande bearbetas. Utskottet anser sig kunna utgå från att även de synpunkter som under remissbehandlingen kommit fram i anledning av motionen kommer att tas upp till övervägande inom Kungl. Maj:ts kansli i samband med den fortsatta prövningen av Kommunförbundets framställning. Då det gäller den av flera remissinstanser framförda uppfattningen att det är angeläget att förkorta handläggningstiden av ärenden enligt utlänningslagen vill utskottet upplysa om att invandrarverket genom skrivelse i slutet av förra månaden aktualiserat frågan hos Kungl. Majit. Invandrarverket har i skrivelsen — i syfte att handläggningstiden skall kunna nedbringas — hemställt dels om viss ändring i utlänningslagen dels om medel till viss personalförstärkning.

Med hänsyn till det anförda och då det finns skäl räkna med att även socialutredningen får anledning att ta upp frågor rörande socialhjälp till utländska medborgare anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1972:337 inte är erforderlig.

I motionen 1972:464 av herr Bohman m. fl. yrkas att riksdagen skall begära en utredning om en samordning av olika sociala hjälpformer i syfte att dels uppnå enhetlig bedömning av likartade hjälpbehov oavsett vilket samhällsorgan som handlägger ärendet, dels undvika dubbleringar av hjälpinsatser.

Sedan motionen väcktes har, med anledning av en framställning från arbetsgruppen för låginkomstfrågor, chefen för socialdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat en sakkunnig med uppdrag att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer. Med hänsyn till den utredning, som sålunda tillsatts, avstyrker utskottet motionen 1972:464 i här aktuell del.

I motionen 1972:464 framställs också ett yrkande om en utredning om begränsning av de belopp som i form av socialhjälp kan utgå till en mottagare.

Genom den obligatoriska socialhjälpen tillförsäkras medborgare som av olika anledning inte kan försörja sig en minimistandard. Den möjlighet som härutöver finns för kommunerna att utge frivillig socialhjälp är —

SoU 1972:44

som utskottet framhöll i yttrande över. motionsförslag till 1971. års riksdag om begränsning av den frivilliga socialhjälpen (SoU 1971:24) — utomordentligt värdefull framför allt genom att hjälpen kan sättas in på ett så tidigt stadium att den kan förhindra att ett permanent hjälpbehov uppkommer. Även i situationer där obligatorisk socialhjälp redan utgår kan det vara av betydelse att ha möjlighet till komplettering med frivillig socialhjälp.

Möjligheten att använda den frivilliga hjälpformen i bl. a. förebyggande syfte kräver, som utskottet också framhöll i nyssnämnda yttrande vid förra årets riksdag, att kommunerna har frihet att anpassa hjälpens storlek till vad som är lämpligt i de enskilda fallen. En sådan begränsning av rätten att utge socialhjälp, som föreslås i motionen, skulle binda kommunernas handlande och därigenom göra att angelägna hjälpåtgärder inte kunde vidtas. Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets mening motionen 1972:464 avslås även i denna del.

Utskottet hemställer

A„ beträffande socialhjälp till vissa utländska medborgare att riksdagen avslår motionen 1972:337,

B. beträffande samordning av olika sociala hjälpformer att riksdagen avslår motionen 1972:464 i motsvarande del,

C. beträffande begränsning av socialhjälpen att riksdagen avslår motionen 1972:464 i motsvarande del.

Stockholm den 6 december 1972

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*, Hamrin (fp), Dahlberg (s)*, Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk) och fröken Andersson i Stockholm (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande begränsning av socialhjälpen av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Möjligheten att” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Möjligheten att använda den frivilliga hjälpformen i bl. a. förebyggande syfte begränsas inte om en övre gräns sätts för löpande socialhjälp på det sätt som föreslås i motionen 1972:464. Familjer som i dag uppbär

SoU 1972:44

socialhjälp t. ex. i form av s. k. sociallön är inte därmed utestängda från möjligheten att erhålla frivillig socialhjälp för särskilda ändamål. I motionen föreslås ingen inskränkning i kommunernas rätt att utge sådan frivillig socialhjälp. Däremot innebär motionärernas förslag att bidrag som motiveras av familjestorlek och hög bostadskostnad skulle ges familjer med socialhjälp i samma former och med samma belopp som utgår till andra barnfamiljer med lägre inkomster, dvs. i form av statliga och kommunala bostadstillägg till barnfamiljer. Socialhjälpen skulle bli en ersättning för saknad eller otillräcklig egen inkomst upp till den gräns där bostadstilläggen börjar reduceras. Därutöver skulle komma att utgå oreducerade bostadstillägg, varjämte familjen har kvar möjligheten att, som ovan fram hålles, erhålla frivillig socialhjälp för särskilda ändamål som inte täcks av den för ”normala” levnadskostnader avsedda löpande socialhjälpen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att en sådan ordning är både rättvisare och från samordningssynpunkt mer rationell än nu gällande regler. Utskottet föreslår därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag till de ändringar i socialhjälpslagen som erfordras för en sådan begränsning av socialhjälpen och samordning av denna hjälpform med bostadstilläggen för barnfamiljer som förordas i motionen 1972:464.

dels att utskottets hemställan under punkten C bort ha följande lydelse: C.

beträffande begränsning av socialhjälpen att riksdagen i anledning av motionen 1972:464 i motsvarande del hos Kungl. Maj.t hemställer om utredning och förslag enligt de riktlinjer utskottet angivit.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1980 S Stockholm 1972