Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om återinförande av obligatorisk bostadsanmälan för utländsk medborgare
Inrikesutskottets betänkande nr 27 år 1973
InU 1973:27
Nr 27
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om återinförande av obligatorisk bostadsanmälan för utländsk medborgare.
Motionsyrkandet
I motionen 1973:838 av herr Adolfsson (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att obligatorisk bostadsanmälan för utländska medborgare återinförs.
Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.
Nuvarande ordning
Den kontroll över utlänningar som förutsätts enligt utlänningslagstiftningen sker i form av en yttre och en inre utlänningskontroll.
Den yttre utlänningskontrollens huvudsyfte är att hindra att utlänning reser in i landet om han saknar pass eller i förekommande fall erforderligt visum eller om han inte är önskvärd på grund av sina personliga förhållanden. Den kontrollen utövas vid det gemensamma nordiska passkontrollområdets yttergränser samt vid hamnar och flygplatser som har reguljära förbindelser med utlandet. Det är i huvudsak en polisiär uppgift.
Den inre utlänningskontrollen — som i detta sammanhang närmast är i fråga — har till syfte att övervaka att utlänning inte vistas eller arbetar här i landet utan föreskrivet tillstånd samt att prövning kommer till stånd av fråga om utlänningens avlägsnande ur riket, om sådan åtgärd visar sig aktuell. Denna kontroll utövas centralt av statens invandrarverk och lokalt av polismyndighet.
Hos invandrarverket finns register över samtliga icke-nordbor med tillstånd att vistas i landet. I registret finns s. k. spärrar som i huvudsak är begärda av rikspolisstyrelsen, Interpol och olika sociala myndigheter. Registret innehåller bl. a. därför även uppgifter om personer, som kan antas komma att söka sig hit. I registret spärrade personer omfattar i första hand sådana, mot vilka svensk myndighet meddelat beslut om utvisning eller förvisning eller också förpassning med förbud att inom viss tid återvända hit. Dessutom antecknas motsvarande beslut som i vissa fall meddelats i annat nordiskt land. Nu angivna spärrade personer är upptagna i en särskild förteckning, den s. k. U-boken, som bl. a. tjänar till ledning för polisen vid inresekontrollen. Andra spärrar utgörs av efterlysning från Interpol, t. ex. beträffande misstänkta presumtiva flygplanskapare. Vidare finns säkerhetsspärrar, som begärts av rikspolisstyrelsen, samt spärrar av personer som är efterlysta i Polisunderrättelser. Sociala myndigheters önskemål att av olika skäl komma i kontakt med
1 Riksdagen 1973. 18 sami. Nr 27
InU 1973:27
personer, vilkas uppehållsort är okänd, kan också föranleda spärr i registret.
Icke-nordbor får uppehålla sig i landet i högst tre månader utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd). För anställning krävs dock i regel arbetstillstånd.
I fråga om viseringsskyldiga utlänningar utan uppehållstillstånd gäller att de skall lämna uppgifter om sig på särskilt kontrollkort som används för att övervaka att de inte uppehåller sig här utöver viseringstiden. Det sagda gäller under förutsättning att utlänningen under resan hit inte passerat annat nordiskt land.
För såväl viseringsskyldiga som viseringsfria utlänningar tjänar folkbokföringen som kontrollunderlag. Pastorsämbete eller, i förekommande fall, lokal skattemyndighet skall lämna underrättelse till den lokala polismyndigheten när icke-nordbo som har fyllt 16 år första gången anmäler sig till kyrkobokföring i landet eller skall kyrkobokföras utan egen anmälan. Motsvarande anmälningsskyldighet föreligger för arbetsförmedlingskontor, socialnämnd och barnavårdsnämnd. I cirkulär till samtliga arbetsförmedlingskontor, socialnämnder och barnavårdsnämnder (1971:749) har Kungl. Maj.t understrukit vikten av att denna underrättelseskyldighet noggrant iakttas.
Tar icke-nordbo in på hotell eller pensionat, skall anmälan lämnas till polismyndigheten när utlänningen ankommer till och avflyttar från hotellet eller pensionatet.
Slutligen gäller att arbetsgivare som anställer utlänning (gäller även nordbo) skall anmäla till polismyndighet när utlänningen börjar resp. slutar anställningen.
Tidigare riksdagsbehandling m. m.
Som framgår av motionsyrkandet har ett system med bostadsanmälningar tidigare utgjort underlag för den inre utlänningskontrollen.
Enligt 47 § i 1954 års utlänningskungörelse ålåg det nämligen var och en som mot eller utan vederlag upplät bostad (eller tältplats) åt icke-nordbo att dels avfordra utlänningen en rad uppgifter om sig, dels kontrollera uppgifterna mot utlänningens pass (dock inte vid gratis bostadsupplåtelse), dels före avresan ta reda på vart utlänningen närmast ämnade bege sig. Anmälan om utlänningens ankomst och avresa skulle inom 24 timmar lämnas till polismyndigheten. Ett exemplar av bostadsanmälan skickades av polisen till centrala utlänningsmyndigheten (dåvarande statens utlänningskommission) och samlades där i ett särskilt förfalloregister.
Behovet av en inre utlänningskontroll och nyttan av bostadsanmälningarna som underlag för sådan kontroll diskuterades av utlänningsutredningen i betänkandet ”Invandringen. Problematik och handläggning” (SOU 1967:18). Utredningen kom fram till att en inre utlänningskontroll behövs och att en effektivisering av denna kontroll är önskvärd. När det gäller bostadsanmälningarna fann utredningen det uppenbart att systemet
InU 1973:27
i dåvarande utformning var mindre lämpat som grundval för kontrollen. Utredningen pekade bl. a. på att bostadsanmälningsskyldigheten fullgjordes bristfälligt. En bättre ordning i det avseendet skulle kräva ökade personella insatser och därmed väsentligt ökade kostnader för polisen men skulle också leda till ökning av bostadsanmälningarna avseende turister och andra korttidsbesökande, som det inte finns anledning att kontrollera från tillståndssynpunkt. Utredningen ansåg det mer rationellt att grunda kontrollen på uppgifter som samlades in för folkbokföringen. Mot den bakgrunden förordades att registreringen av bostadsanmälningarna hos den centrala utlänningsmyndigheten skulle upphöra. Mot rikspolisstyrelsens bestämda avstyrkande ansåg utredningen att den inte kunde föreslå att bostadsanmälningsskyldigheten skulle upphävas, eftersom polisen ansåg sig behöva uppgifterna i sin brottsförebyggande och brottsuppdagande verksamhet. Om det inte visade sig möjligt att med rimliga personella och ekonomiska insatser åstadkomma ett ändamålsenligt bostadsanmälningssystem, ansåg utredningen dock att systemet borde avskaffas.
I remissyttrandena över utredningens förslag var meningarna delade såväl om möjligheterna att grunda utlänningskontrollen på invandringsuppgifter i folkbokföringen som om lämpligheten av att behålla skyldigheten att lämna bostadsanmälningar till polisen.
Utredningens förslag om bl. a. den yttre och inre utlänningskontrollen redovisades för riksdagen i prop. 1968:142. I denna proposition togs emellertid inte ställning till frågan om bostadsanmälningssystemet med hänvisning till att ytterligare överväganden behövde göras beträffande den inre utlänningskontrollens utformning och underlag. Frågan togs upp på nytt i prop. 1969:53 (s. 23—24). I den propositionen anförde föredragande departementschefen bl. a. att de ytterligare undersökningar som företagits tydde på att uppgifter från folkbokföringen kunde tjäna som kontrollunderlag. Ytterligare underlag behövdes emellertid och borde kunna erhållas från andra myndigheter som i skilda sammanhang får kontakt med utlänningar som vistas i riket. Undersökningarna om hur denna kontroll skulle anordnas var då ännu inte slutförda, men departementschefen ansåg det dock vara klart att bostadsanmälningarna från enskilda bostadsupplåtare kunde undvaras. Slopandet av registreringen av bostadsanmälningarna hos den centrala utlänningsmyndigheten ansågs medföra en avsevärd besparing av biträdespersonal främst för register- och kontrollarbetet.
Vad i propositionen anförts och föreslagits föranledde ingen erinran från riksdagens sida (SU 1969:86, rskr 1969:218).
Ikraftträdandet den 1 juli 1969 av en ny utlänningskungörelse (1969:136) innebar bl. a. att skyldigheten att lämna bostadsanmälningar då upphörde för enskilda bostadsupplåtare. Som nämnts i föregående avsnitt kvarstår skyldigheten för hotell och pensionat.
InU 1973:27
4 Skrivelse av riksdagens revisorer
I skrivelse den 20 september 1973 till Konungen har riksdagens revisorer anmält att en granskning företagits av principerna och formerna för den verksamhet som bedrivs av statens invandrarverk (SIV). Vid granskningen har särskilt uppmärksammats bl. a. den utlänningskontroll som erfordras för utlänningsförfattningarnas tillämpning. I sin sammanfattning anför revisorerna följande:
Revisorerna vill i fråga om utlänningskontrollen till en början erinra om att SIV såsom central utlänningsmyndighet har det yttersta ansvaret på myndighetsnivå för kontrollsystemets uppbyggnad och funktion, även om betydande delar av den praktiska verksamheten uppdragits åt polismyndigheterna. Såsom SIV anfört är det antagligt, att kontrollen kommer att underlättas efter omläggningen av vissa rutiner till automatisk databehandling. Den verkställda granskningen och remissbehandlingen därav har emellertid gett revisorerna intryck av att ytterligare åtgärder är påkallade, om vårt lands generösa hållning i utlänningsfrågor skall kunna behållas utan störningar och skärpningar av bestämmelserna. De exempel på brister i fråga om uppgiftslämnande och på missbruk och olägenheter av olika slag som lämnats i promemorian och remissvaren torde kunna tjäna till ledning vid den ökade aktivitet som revisorerna anser böra komma till stånd, främst genom överväganden och initiativ från invandrarverkets sida.
Såsom framgår av det ovan anförda är de flesta av de förslag och synpunkter som förts fram i förevarande skrivelse av den karaktär att de förutsätter prövning av Kungl. Maj:t, eventuellt i samband med frågor som utretts i kommittésammanhang. Några förslag — exempelvis rörande prioritering av ärenden och utlänningskontrollen - torde kunna prövas av SIV och föranleda åtgärder från ämbetsverkets sida. Revisorerna hemställer att närmare anvisningar för SIV :s handlande i berörda hänseende lämnas av Kungl. Maj:t.
Motionsskälen
Motionären konstaterar att sedan bostadsanmälningsskyldigheten avskaffats antalet utlänningar som uppehåller sig illegalt i riket har ökat oroväckande. En direkt följd av att bostadsanmälan upphört är att många bank- och postrån ej kan klaras upp även där gärningsmännen är kända, då adresser ej finns registrerade. Eftersom den tidigare skyldigheten att göra bostadsanmälan ålåg bostadsupplåtaren, gjordes anmälan oberoende av om utlänningen ville det eller ej. Därigenom hade polisen enligt motionären en godtagbar kontroll.
Utskottet
Utlänningslagstiftningen förutsätter att utlänning som stadigvarande vistas här i landet har vederbörligt tillstånd. Detta övervakas genom den inre utlänningskontrollen. Den utövas lokalt av polisen och centralt av statens invandrarverk. Hos invandrarverket finns register över alla utlänningar (icke nordbor) med tillstånd att visats här i landet.
InU1973:27
5 Tidigare användes bostadsanmälningar som ett led i den inre utlänningskontrollen. Systemet innebar att förutom hotell- och pensionatsinnehavare även enskilda personer som upplät bostad år utlänning omedelbart skulle anmäla detta till polismyndigheten på orten och därvid lämna uppgifter som avfordrats utlänningen. Anmälningsskyldighet förelåg även om bostad uppläts gratis, t. ex. åt gästande utländsk släkting.
Skyldighet för enskilda personer att anmäla bostadsupplåtelse avskaffades år 1969. I stället skall uppgifter från folkbokföringen utgöra kontrollunderlag. Befinns vid anmälan till kyrkobokföring att utlänning som fyllt 16 år saknar eller inte sökt uppehålls- eller bosättningstillstånd, skall kyrkobokföringsmyndigheten anmäla detta till vederbörande polismyndighet. Motsvarande underrättelseskyldighet åligger vissa myndigheter som ofta kommer i kontakt med utlänningar, nämligen arbetsförmedlingskontor, socialnämnder och barnavårdsnämnder.
I den föreliggande motionen hävdas att det nya systemet inte haft avsedd effekt. Motionären framhåller särskilt att avskaffandet av bostadsanmälningarna minskat polisens möjligheter att gripa utlänningar som gjort sig skyldiga till grova brott. Motionären hemställer att riksdagen hos Kungl. Majit gör framställning av innebörd att skyldigheten för enskilda personer att göra bostadsanmälan återinförs.
Det tidigare bostadsanmälningssystemet fungerade ineffektivt, och utskottet är för sin del inte berett att förorda att ett system av det slaget återinförs. Det torde f. ö. med fog kunna sättas i fråga om ett bostadsanmälningssystem skulle ha någon effekt när det gäller kontrollen av den grupp utlänningar motionären särskilt åsyftar, nämligen personer som kommer hit i avsikt att begå grova brott.
Det sagda utesluter inte att utlänningskontrollen kan behöva förbättras. Åtgärder i den riktningen har redan vidtagits eller aktualiserats i annat sammanhang. Här kan erinras om den av vårriksdagen antagna temporära lagstiftningen om åtgärder mot vissa våldsbrott med internationell bakgrund. Pågående övergång till automatisk databehandling av de hos invandrarverket förda registren kan antas komma att ge förbättrade kontrollmöjligheter. Som tidigare redovisats i betänkandet har dessutom riksdagens revisorer nyligen i skrivelse till Konungen uttalat sig för att en ökad aktivitet bör komma till stånd när det gäller utlänningskontrollen. Revisorerna har hemställt att Kungl. Majit lämnar närmare anvisningar för invandrarverkets handlande i bl.a. berörda hänseende.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen och hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:838.
Stockholm den 23 oktober 1973
På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
InU 1973:27
6 Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Peterson i Linköping (fp), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson i Halmstad (m), Lorentzon (vpk), Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Gustafsson i Säffle (c) och Olsson i Asarum (s).
GOTAB 73 5253 S Stockho!™ J973