Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om arbetstidsfrägor

Socialutskottets betänkande nr 14 är 1973

SoU 1973:14

Nr 14

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om arbetstidsfrägor. Motionerna

1) I motionen 1973:290 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs

A. att riksdagen uttalar sig för en fortsatt sänkning av arbetstiden och hos regeringen hemställer om utredning och förslag om att arbetstiden sänks till 35 timmar per arbetsvecka,

B. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om omedelbar sänkning av arbetstiden för

a) kontinuerligt skiftarbete till 33,6 timmar per arbetsvecka samt att de som arbetar i storhelgsdrift för varje arbetad storhelgsdag erhåller en ledig dag jämställd med semester,

b) övriga skiftarbetare, som tillerkänns en till 35 timmar i veckan sänkt arbetstid,

c) underjordsarbetare, som erhåller en arbetstidsförkortning till 35 timmar per arbetsvecka,

d) arbetare inom transport- och servicenäringarna med oregelbundet arbete, som skall jämställas med skiftarbetare och erhålla en till 35 timmar sänkt arbetsvecka.

2) I motionen 1973:661 av herr Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om förkortning av arbetstiden till 36 timmar per vecka för dem som är sysselsatta i kontinuerlig drift.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt allmänna arbetstidslagen får fr. o. m. år 1973 den ordinarie arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. Regeln om 40-timmarsarbetsveckan är liksom motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal, andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m. Sedan lång tid tillbaka har för olika avtalsområden eller arbetstagargrupper avtal träffats om kortare ordinarie arbetstid än som maximalt medges. I detta sammanhang finns skäl att särskilt nämna att i början av 1950-talet — då maximiarbetstiden var 48 timmar i veckan — skiftarbetare i kontinuerlig drift tillerkändes 42 timmars arbetsvecka.

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 14

SoU 1973:14

2 Arbetstidslagstiftningen medger i och för sig att arbetsgivaren tar ut 40 timmar per vecka av sina anställda året om. Den omständigheten att en helgdag infaller under veckan föranleder inte något undantag från denna regel. Skulle en helgdag inträffa på en veckodag, som normalt utgör arbetsdag, har arbetsgivaren enligt gällande bestämmelser möjlighet att — för det fall inte arbete pågår på helgdagen — kompensera sig för arbetstidsbortfallet genom att förlänga arbetstiden de övriga arbetsdagarna i veckan. Denna ordning för uttag av arbetstid brukar man sammanfatta under begreppet hård arbetsvecka. Av avtal eller sedvänja följer emellertid ofta att helgdagar liksom söndagar i princip skall vara arbetsfria utan att arbetstiden övriga dagar i veckan förlängs, mjuk arbetsvecka.

Hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare. Den mjuka arbetsveckan är helt dominerande och förekommer även till övervägande del i arbete som pågår kontinuerligt (utan söndagsuppehåll). Arbetstagare tillerkänns i senare fall kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat.

De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på en vardag anses motsvara i stort sett 1 timme 30 minuter per vecka i genomsnitt under ett år.

Historik

En mera generell lagstiftning om arbetstidens begränsning har funnits i vårt land sedan år 1919. I den då antagna lagen i ämnet fastslogs principen att arbetstiden skulle utgöra högst 48 timmar i veckan. Lagstiftningens tillämpningsområde var emellertid begränsat till i huvudsak kroppsarbete inom industrin och närstående verksamhetsområden. Lagen var till en början tidsbegränsad men fick år 1930 permanent karaktär. Inom de verksamhetsområden som lämnats utanför den generella lagstiftningen skedde under åren en utveckling mot 48 timmars arbetsvecka. År 1957 beslöt statsmakterna att förkorta den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 48 till 45 timmar i veckan. Därvid anlades en delvis ny syn på arbetstiden. Med hänsyn till utvecklingen mot förbättrade förhållanden inom arbetslivet kunde såsom tidigare skett en allmän förkortning av arbetstiden inte enbart betraktas som en från arbetarskyddssynpunkt motiverad åtgärd. Förkortningen sågs i stället främst som en samhällsekonomisk avvägningsfråga, där det gällde att på den enskildes vägnar träffa ett val mellan ökad fritid och andra former för levnadsstandardförbättring. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan under vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Genom beslut av statsmakterna år 1966 fastställdes den lagstadgade ordinarie arbetstiden till 42,5 timmar i veckan. Förkortningen genomfördes med 50 minuter i veckan ettvart av åren 1967, 1968 och 1969.

Genom proposition 1970:5 framlades förslag till den nu gällande allmänna arbetstidslagen. Till grund för propositionen låg ett betänkande avgivet av 1963 års arbetstidskommitté (SOU 1968:66). I betänkandet

SoU 1973:14

framhöll kommittén att arbetstidsförkortningen måste ses som en ekonomisk avvägningsfråga och att andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området alltså kommer in i bilden. Kommittén faste också uppmärksamheten på att en arbetstidsförkortning genom sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möjligheterna att genomföra andra reformer.

Departementschefen framhöll att tidsschemat för en förkortning av arbetstiden inte kunde fastläggas annat än efter vissa grundläggande bedömningar av samhällsekonomisk art, därvid huvudintresset av naturliga skäl måste koncentreras till spörsmål om den förväntade produktionsutvecklingen i landet. Departementschefen ansåg att de problem som förelåg härvidlag talade för att arbetstidsförkortningen genomfördes med försiktighet och föreslog därför att arbetstidens längd successivt skulle sänkas till 40 timmar i veckan i två etapper om vardera en timme 15 minuter i veckan, den första etappen år 1971 och den andra år 1973.

Propositionen med förslag till allmän arbetstidslag, m. m. behandlades av andra lagutskottet i utlåtande 1970:1. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Andra lagutskottet anförde i ett avsnitt betecknat Allmänna synpunkter på en ny allmän arbetstidslag bl. a. följande.

Det förslag till allmän arbetstidslag som läggs fram i propositionen innebär en radikal omgestaltning av lagstiftningen. Därvid har man sökt att så långt möjligt anpassa densamma till det moderna arbetslivets krav. Den nya arbetstidslagen ges tillämpning på i princip alla arbetstagare i landet. Speciallagstiftning skall i fortsättningen förekomma endast för skeppstjänst. För husligt anställda skall slutlig ställning till frågan om särskild lagstiftning tas senare i år. För att möjliggöra en utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde till bl. a. statligt arbete och arbete inom sjukvård och socialvård har de materiella reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning per dygn och vecka fått mjukas upp. En samordning av bestämmelserna i de nu gällande arbetstidslagarna har också blivit nödvändig. Den föreslagna liberaliseringen av regelsystemet har kunnat ske på grund av den förskjutning i motivkretsen bakom lagstiftningen som successivt ägt rum. Från början var skyddssynpunkter utslagsgivande när det gällde utformningen av lagstiftningens materiella innehåll. Ekonomiska, tekniska och sociala framsteg har lett till en avsevärd förbättring av de förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Inte minst har genomförda arbetstidsförkortningar och semesterreformer haft betydelse härvidlag. Arbetstagarna har också i ökad omfattning kunnat hävda sina intressen mot arbetsgivarna med stöd av starka fackliga organisationer. Dessa omständigheter har medverkat till att arbetstidslagstiftningen numera inte i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Sådana får i stället tillgodoses genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Den grundläggande uppgiften för arbetstidslagen blir i stället att ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare får användas till arbete.

Utskottet har inte något att erinra mot de allmänna synpunkter som departementschefen enligt det anförda tagit fasta på vid utformandet av den nya arbetstidslagen. Utskottet noterar därvid att departementschefen i sammanhanget uttalat att den översyn av arbetarskyddslagen som är

1 * Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 14

SoU 1973:14

nära förestående kommer att omfatta de särskilda bestämmelserna i arbetarskyddslagen om arbetstiden och dess förläggning och att skyddssynpunkter därvid bör ägnas stor uppmärksamhet.

I samband med propositionen behandlade andra lagutskottet ett flertal motioner rörande längden av den ordinarie arbetstiden. I några motioner yrkades sålunda att i lagen skulle skrivas in en kortare arbetstid för vissa arbetstagargrupper, nämligen gruvarbetare och andra arbetare under jord samt skiftarbetare i kontinuerlig drift. En motion syftade till en specialbestämmelse i arbetstidslagen av innebörd att skiftarbetare i kontinuerlig drift skulle tillerkännas ledighet för helgdagar eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar, s. k. mjuk arbetsvecka. Till stöd för motionsyrkandena åberopas i främsta rummet skyddsskäl. Den fysiska och psykiska press som angivna arbetstagargrupper utsätts för, anfördes det, medför en hastigare förslitning och motiverar ett ökat utrymme för vila och rekreation. Andra lagutskottet avstyrkte motionerna med i huvudsak följande motivering.

Frågan om en förmånligare reglering av den ordinarie arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete har behandlats såväl i arbetstidskommitténs betänkande som i propositionen. Både kommittén och departementschefen avvisar tanken på en specialreglering. Kommittén anför att det skulle te sig motsägelsefullt att i den normlag, som nu föreslås och som inte längre är av direkt skyddskaraktär, ta med speciella skyddsregler som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre, klart socialt inriktade arbetstidslagstiftningen. Den anför vidare att undantagsregler för smärre grupper arbetstagare står i strid mot principen att utforma den nya lagen så enhetligt som möjligt. Man ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av den differentierade regleringen. Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt som underjordsarbete eller skiftarbete.

Enligt utskottets mening kan de skäl som kommittén, i allt väsentligt med instämmande av departementschefen, anfört mot en specialreglering för vissa grupper av den ordinarie arbetstiden inte frånkännas betydelse. Utskottet har i det föregående anslutit sig till en principiell inriktning av arbetstidslagen, som innebär att man åstadkommer en maximireglering av arbetstiden tillämplig på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler. Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att man alltjämt — av skäl som inte i främsta rummet bör vara avgörande för lagens utformning — bibehåller en kategoriklyvning av olika personalgrupper för vilka olika regler skall gälla. En sådan ordning låter sig inte väl förena med nämnda inriktning av den nya lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.

Å andra sidan är det uppenbart att olika arbeten är olika krävande och detta förhållande måste återspegla sig i differentierade förmåner i form av lön, särskilda ersättningar och fritid. Åtskilliga avtal har ingåtts om kortare arbetstid och förmånligare ekonomiska villkor för arbetstagare med påfrestande eller hälsofarligt arbete. Överenskommelser om sådan särskild kompensation har hittills träffats av partema själva. Enligt utskottets mening kan en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan knappast åberopas som skäl för att frångå denna princip.

SoU1973:14

5 Däremot kan en sådan reform aktualisera behovet av nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter för en omprövning av de kompensationsförmåner som utgår för närvarande.

I direktiven till den år 1970 tillsatta arbetsmiljöutredningen som skall företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen uttalar departementschefen bl. a. att spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar en grundlig genomgång och att skyddsaspekter bör ägnas stor uppmärksamhet vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser (Riksdagsberättelsen 1971 S:29).

Arbetsmiljöutredningen framlade i december 1972 ett delbetänkande, Bättre arbetsmiljö (SOU 1972:86). I betänkandet föreslås bl. a. väsentliga förändringar av skyddsombudens verksamhet och förstärkning av deras ställning på arbetsplatserna. Vidare framläggs förslag om utbyggnad och förstärkning av den offentliga tillsynsorganisationen inom arbetarskyddets område.

I en motion till 1971 års riksdag framställdes yrkanden, som nära överensstämmer med vissa av yrkandena i de i detta betänkande behandlade motionerna.

I 1971 års motion ville motionärerna att den maximala arbetstiden skulle sänkas till 36 timmar i veckan för arbetstagare i kontinuerlig skiftgång samt i därmed jämförbara arbetstidsformer inom servicenäringarna. För personer i kontinuerlig drift som arbetar under storhelger ville motionärerna att den maximala arbetstiden skulle sänkas med ytterligare två timmar eller således till 34 timmar i veckan.

Motionärerna åberopade i främsta rummet skyddsskäl till stöd för motionsyrkandena.

I sitt betänkande i ämnet (SoU 1971:18) redogjorde socialutskottet för riksdagens ställningstagande vid arbetstidslagens tillkomst till frågan om kortare arbetstid för vissa arbetstagargrupper (se redogörelse ovan för 2LU 1970:1). Utskottet anförde därefter följande.

Socialutskottet delar uppfattningen att i arbetstidslagen, som innefattar en maximireglering av arbetstiden för alla arbetstagare och som inte i främsta rummet är avsedd att tillgodose skyddssynpunkter, undantagsregler inte bör införas i sådant syfte. De skyddsaspekter som finns på arbetstidsområdet bör i enlighet med det ställningstagande statsmakterna intog vid arbetstidslagens tillkomst förra året beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Denna lagstiftning är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen. Utskott avstyrker i enlighet med det anförda motionen.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

I två motioner till 1972 års riksdag togs åter upp frågor angående förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagare. I den ena motionen ville motionärerna dels att arbetsmiljöufredningen skulle erhålla tilläggsdirektiv att utarbeta förslag om förkortning av arbetstiden i skiftgång med storhelgsdrift till 34 timmar i veckan och i skiftgång med nattarbete till 36 timmar i veckan samt om kortare arbetstid för övriga skiftarbetare än vad som nu gäller, dels att förslag till förkortning av arbetstiden för

SoU1973:14

arbete under jord till 35 timmar i veckan skulle utarbetas. I den andra motionen hemställdes om en successiv förkortning av arbetstiden till 36 timmar i veckan för dem som har treskiftsarbete utan söndagsuppehåll.

Socialutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1972:34) följande.

Enligt socialutskottets mening bör de differentierade anställningsförmåner, som kan vara motiverade med hänsyn till att olika arbeten är olika krävande, liksom hitintills lösas i första hand genom överenskommelser på arbetsmarknaden. Socialutskottet vidhåller vidare den uppfattning, som utskottet förra året hävdade under hänvisning till statsmakternas ställningstagande vid arbetstidslagens tillkomst, nämligen att i arbetstidslagen undantagsregler inte bör införas för tillgodoseende av skyddssynpunkter. De skyddsaspekter som finns på arbetstidsområdet bör i stället beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Eftersom nämnda lagstiftning är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen och det kan förutsättas att utredningen kommer att beakta de särskilda problem som uppkommer vid skift- och underjordsarbete bör enligt utskottets mening yrkandet om tilläggsdirektiv till utredningen inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets ställningstagande innebär även att utskottet avstyrker de motionsyrkanden som syftar till direkta förslag om arbetstidsförkortning för vissa grupper.

Utskottet

I detta betänkande behandlas motioner som syftar till dels en generell förkortning av arbetstiden, dels en förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper.

I motionen 1973:290 föreslås att riksdagen uttalar sig för en fortsatt sänkning av arbetstiden och hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning om att arbetstiden skall sänkas till 35 timmar per vecka. Motionärerna framhåller att en ytterligare arbetstidsförkortning skulle förhindra utslagningar i arbetslivet, minska förekomsten av fysiska och psykiska sjukdomar och ge arbetstagaren möjlighet att bättre orka med sitt arbete.

Den arbetstidsförkortning, som beslöts av riksdagen år 1970 genom antagandet av allmänna arbetstidslagen, innebar att arbetstiden under åren 1971 och 1972 fick uppgå till högst 41 timmar 15 minuter i veckan och att arbetstiden fr. o. m. 1973 års ingång är högst 40 timmar i veckan. 1963 års arbetstidskommitté framhöll under förarbetena till lagen att arbetstidsförkortningen måste ses som en ekonomisk avvägningsfråga och att andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området kommer in i bilden samt att den genom sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möjligheterna att genomföra andra reformer. Vad kommittén sålunda anförde är alltjämt bärande. Liksom då det gäller frågan om en förlängning av semestern är frågan om en förkortning av arbetstiden således i första hand att se som en fråga om samhällsekonomisk prioritering. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att riksdagen för kort tid sedan uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern. Utskottet kan på grund av det anförda inte förorda en

SoU 1973:14

förkortning av den ordinarie arbetstiden enligt allmänna arbetstidslagen och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar för arbetstagarna. Utskottet avstyrker således motionen 1973:290 i denna del.

I motionen 1973:290 föreslås också att riksdagen skall begära förslag om att arbetstiden omedelbart skall sänkas för skiftarbetare i kontinuerlig drift till 33,6 timmar per arbetsvecka och att den som arbetar i storhelgsdrift skall erhålla en ledig dag jämställd med semester för varje arbetad storhelgsdag. Motionärerna vill vidare att riksdagen skall begära förslag om omedelbar sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan för övriga skiftarbetare, underjordsarbetare samt arbetare inom transportoch servicenäringar med oregelbunden arbetstid. I motionen 1973:661 yrkas att riksdagen skall begära förslag om förkortning av arbetstiden till 36 timmar i veckan för dem som är sysselsatta i kontinuerlig drift.

I båda motionerna åberopas i främsta rummet skyddsskäl till stöd för motionsyrkandena. Det framhålls att den fysiska och psykiska press som arbetstagarna utsätts för medför en hastigare förslitning och motiverar ett ökat utrymme för vila och rekreation.

Vid allmänna arbetstidslagens tillkomst år 1970 framhölls att skyddssynpunkter från början varit utslagsgivande när det gällde utformningen av arbetstidslagstiftningens materiella innehåll men att olika omständigheter, bl. a. genomförda arbetstidsförkortningar, medverkat till att lagstiftningen numera inte i främsta rummet behövde utformas utifrån skyddsaspekter. 1 sammanhanget pekades också bl. a. på att arbetstagarna i ökad omfattning hade kunnat hävda sina intressen mot arbetsgivarna med stöd av starka fackliga organisationer.

Andra lagutskottet behandlade i anslutning till propositionen med förslag till arbetstidslagen motionsyrkanden som gick ut på att arbetstiden för alla arbetstagare sysselsatta under jord skulle maximeras till 35 timmar i veckan och att den ordinarie arbetstiden för skiftarbetare i kontinuerlig drift skulle begränsas till 36 timmar i veckan. En motion syftade till att skiftarbetare i kontinuerlig drift skulle tillerkännas ledighet för helgdagar eller kompensation för arbetade helgdagar i form av fritid. Utskottet erinrade bl. a. om att både arbetstidskommittén och departementschefen avvisat tanken på en specialreglering. Det skulle enligt kommittén te sig motsägelsefullt att en normlag, som inte längre var av direkt skyddskaraktär, ta med speciella skyddsregler som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i en äldre klart socialt inriktad arbetstidslagstiftning. Undantagsregler för smärre grupper arbetstagare skulle stå i strid mot principen att utforma lagen så enhetligt som möjligt. Andra lagutskottet avstyrkte motionsyrkandena och anförde därvid att utskottet anslutit sig till en principiell inriktning av arbetstidslagen, som innebar att man åstadkom en maximireglering av arbetstiden, tillämplig på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler. Utskottet framhöll vidare att ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att man alltjämt bibehöll en kategoriklyvning av olika personalgrupper för vilka olika regler skulle gälla och att en sådan ordning inte lät sig väl förena

SoU1973:14

med nämnda inriktning av den nya lagen. Riksdagen biföll utskottsförslaget.

Som socialutskottet framhöll förra året bör de differentierade anställningsförmåner, som kan vara motiverade med hänsyn till att olika arbeten är olika krävande, liksom hitintills lösas i första hand genom överenskommelser på arbetsmarknaden (SoU 1972:34). Vid 1972 års LO-kongress framfördes motionsvägen önskemål om arbetstidsförkortning för vissa arbetstagargrupper. Med anledning härav har inom LO gjorts en utredning angående arbetstidsfrågorna. Utredningen är för närvarande föremål för LO-sekretariatets prövning.

Socialutskottet vidhåller vidare den uppfattning, som utskottet förra året hävdade under hänvisning till statsmakternas ställningstagande vid arbetstidslagens tillkomst, nämligen att i arbetstidslagen undantagsregler inte bör införas för tillgodoseende av skyddssynpunkter. De skyddsaspekter som finns på arbetstidsområdet bör i stället beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Nämnda lagstiftning är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen, och det kan förutsättas att utredningen kommer att beakta de särskilda problem som uppkommer vid skift- och underjordsarbete samt annat därmed jämförbart arbete.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet de i motionen 1973:290 och 1973 :661 framställda yrkandena om förslag om arbetstidsförkortning för vissa arbetstagargrupper.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande en generell sänkning av arbetstiden avslår motionen 1973:290 i motsvarande del,

B. att riksdagen beträffande förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper avslår motionen 1973:290 i motsvarande del och motionen 1973:661.

Stockholm den 25 april 1973

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1973:14

9 Reservationer

1. beträffande en generell sänkning av arbetstiden av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 6 med ”Den arbetstidsförkortning” och slutar på s. 7 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Den tekniska utvecklingen styrs av kapitalets profitjakt. Arbetsköparna vill ha ut så mycket som möjligt av vaije arbetare. Hetsen på arbetsplatserna drivs upp. Utvecklingen får arbetarna betala med trasiga nerver, magsår och sömnbesvär. Allt fler blir utslagna ur arbetslivet. Allt fler upplever sina arbetsplatser som ett hot mot sin hälsa. Allt fler vantrivs i den ökande jäkten och stressen.

Utskottet anser att dessa arbetsförhållanden måste förändras. Flera åtgärder är nödvändiga att vidta. En arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan tillsammans med att arbetarna får bestämma över sina arbetsvillkor, välja löneform, få en längre semester samt en lägre pensionsålder skulle verksamt bidraga till att förbättra arbetsförhållandena.

En generell arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan är en prioriteringsfråga där man ställer arbetarnas hälsa och välbefinnande före kapitalets profitjakt. Utskottet finner därför mot bakgrund av den snabbt stigande arbetsintensiteten att fortsatt sänkning av arbetstiden är erforderlig samt att en snabbutredning om en generell arbetstidsförkortning till 35 timmar genast måste tillsättas. Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1973:290 i denna del.

dels att utskottet under A bort hemställa

A. att riksdagen beträffande en generell sänkning av arbetstiden med bifall till motionen 1973:290 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 8 som börjar med ”Sorn socialutskottet” och slutar med ”vissa arbetstagargrupper” bort ha följande lydelse:

Det finns starka skäl som talar för en omedelbar sänkning av arbetstiden för grupper med särskilt tungt och hälsofarligt arbete. Dit kan räknas skiftarbetare och då i första hand de kontinuerligt skiftgående, arbetarna inom transport- och servicenäringarna som har oregelbundna arbetstider som kan jämställas med skiftarbete samt underjordsarbetarna. På flera fackliga förbundskongresser och även LO-kongresser har i motioner krav rests på en lagstiftning om en kortare arbetstid för dessa grupper.

Socialutskottet anser för sin del att dessa arbetstagargrupper inte får utlämnas till arbetsmarknadens parter för köpslagan. Den förhandlingsordning som råder på arbetsmarknaden med ett stort övertag för ägarna

SoU 1973:14

till produktionsmedlen som i första hand ser till profiten gör att utskottet anser en lagstiftning nödvändig på området.

Mot bakgrund av det anförda bör i enlighet med yrkandena i motionen 1973:290 Kungl. Maj:t utarbeta förslag om (1) att arbetstiden omedelbart sänks för skiftarbetare i kontinuerlig drift till 33,6 timmar per arbetsvecka och att den som arbetar i storhelgsdrift erhåller en ledig dag jämställd med semester för varje arbetad storhelgsdag. Förslaget bör även omfatta en omedelbar sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan för (2) övriga skiftarbetare, (3) underjordsarbetare och (4) arbetare inom transport- och servicenäringar med oregelbunden arbetstid.

dels att utskottet under B bort hemställa

B. att riksdagen beträffande förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper med bifall till motionen 1973:290 i motsvarande del och i anledning av motionen 1973:661 ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört.