Bet. 1973:SoU2

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagstiftningen

Typ: Betänkande
Datum: 1973-03-20
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 2 år 1973

SoU 1973:2

Nr 2

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagstiftningen.

Motionsyrkandena

1) I motionen 1973:164 av fru Nordlander m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen för sin del beslutar om omedelbart slopande av kvalifikationskravet på åtta dagar för semester och att anställda berättigas till semester i förhållande till arbetad tid.

2) I motionen 1973:291 av herr Hjorth m. fl. (s) har hemställts att riksdagen i förslag till Kungl. Maj:t hemställer om att semesterutredningen i sitt arbete särskilt beaktar behovet av längre semesterledighet för gruvarbetarna underjord.

3) I motionen 1973:431 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen uttalar sig för en ändring av gällande semesterlagstiftning, innebärande en till 30 dagar förlängd betald semester och hemställer hos regeringen att skyndsamt utarbeta förslag om härav föranledda lagtextändringar.

4) I motionen 1973:900 av herr Bergqvist (s) och fru Gradin (s) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av semesterlagens bestämmelser om kvalificeringstid vid privilegierad frånvaro med sikte på en utökning av antalet dagar som kvalificerar till semester.

5) I motionen 1973:1177 av herrar Hagberg (vpk) och Hallgren (vpk) har hemställts att riksdagen uttalar sig för följande ändringar och tillägg i semesterlagen och hos regeringen hemställer om utarbetandet av erforderlig lagtext:

a) att 10 § semesterlagen ändras så att den föreskriver semester under månaderna juni, juli och augusti och att undantag från denna tid kan göras därest de lokala parterna på arbetsmarknaden så överenskommer,

b) att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomster på sin semesterlön och semesterersättning i enlighet med vad i motionen anförts,

c) att de i skiftschemat ingående fridagarna under semestern för arbetare i kontinuerligt skiftarbete frånräknas som semesterdagar.

Gällande bestämmelser

I vårt land har sedan 1938 funnits lagstadgad semesterrätt för arbetstagare. Förmånerna har efter hand förbättrats. Den nuvarande semesterlagen är från år 1963. Genom lagen genomfördes 4-veckorssemestern.

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 2

SoU 1973:2

2 Lagen är tillämplig på alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst med undantag för familjemedlemmar och sådana som endast uppbär andel i vinst. Semesterlagens regler är i allmänhet tvingande på så sätt, att avtal om för arbetstagare sämre förmåner än lagen föreskriver inte får träffas. I vissa avseenden gäller dock avtalsfrihet. Till en del är avvikelser tillåtna endast i form av kollektivavtal med huvudorganisation på arbetstagarsidan.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs. ledighet med lön, kallad semesterlön, dels särskild semesterlön för okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband med anställnings upphörande.

Semesterns längd

Enligt 7 § semesterlagen utgår semester med två dagar för varje månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i semestern inte inräknas söndagar — i princip fyra veckor.

Som inledningsvis angivits är lagstiftningen en minimilagstiftning. Arbetstagare kan alltså genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen föreskriver. Särskilt i fråga om semesterns längd är sådana avtal inte ovanliga.

I enlighet med det anförda har en del tjänstemannagrupper genom kollektivavtal tillförsäkrats längre semester än fyra veckor. Det gäller främst de statligt och kommunalt anställda. För arbetstagare som inte är tjänstemän har det hitintills varit ovanligt med avtal som ger längre semester än lagens minim iföreskrift.

Statligt anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad i förhållande till lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar årssemestern omfattar framgår av följande uppställning. De inom parentes angivna talen avser månadslön år 1973 i ortsgrupp 4.

Lönegrad

-29 år

Levnadsålder 30-39 år

40 år-

A 1-9

(2 037 kr.) 24

30 A 10-20

(3 278 kr.) 27

33 A 21-

(3 443 kr. eller högre) 33

40 Aspiranter och extra tjänstemän med kortare anställningstid än 6 månader har 24 dagars semester. Om semestern till stor del tas ut under vinterhalvåret ökas antalet semesterdagar med högst tre.

Vid årsskiftet 1971/72 fördes flertalet arbetare i statens tjänst över till tjänstemannaanställning. Enligt kungörelsen (1971:940) om tjänsteman -

SoU 1973:2

naanställning för arbetstagare hos staten skall med vissa undantag arbetstagare hos staten fr. o. m. den 1 januari 1972 anställas som tjänsteman. För vissa tjänstemän, huvudsakligen sådana som tidigare haft arbetaranställning vid de affärsdrivande verken samt myndigheter inom försvaret, karolinska sjukhuset, statens vägverk, sjöfartsverket och arbetsmarknadsstyrelsen, är avlöningsförmånerna bestämda genom avlöningsavtal för statliga tjänstemän med R-tjänster (AST-R). Löneförmånerna enligt AST-R är i huvudsak desamma som enligt AST.

Kommunalt anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett system som påminner om det statliga.

Kommunalanställda arbetstagare som inte är tjänstemän har semesterns längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i motsvarande löneläge.

På den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet är det som Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges arbetsledarförbund (SALF) och Sveriges civilingenjörförbund (CF). Antalet semesterdagar är beroende av tjänstemannens lön men däremot inte av tjänstemannens ålder.

Antalet tjänstemän på den enskilda sektorn som har längre semester än fyra veckor är relativt litet.

Genom en särskild lag likaledes från 1963 har vissa arbetstagare med radiologiskt arbete tillerkänts rätt till längre semester. För sådana arbetstagare utgår semester med tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning i minst femton dagar utfört radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan därav kan befaras.

Arbetarskyddsstyrelsen, som har att på begäran av domstol eller den vars rätt berörs avgöra huruvida visst arbete är sådant som avses i lagen, har funnit att lagen ej är tillämplig på gruvarbete under jord.

Närmare angående intjänandereglerna

I föregående avsnitt har angivits att enligt semesterlagen arbete under 8—14 dagar i en månad ger rätt till en dags semester och arbete under 15 eller fler dagar i en månad berättigar till två dagars semester. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande utan kan utgöra olika perioder under kalendermånaden. Med arbetad dag förstås inte bara full arbetsdag utan även sådan dag, då arbetstagaren endast en del av dagen, exempelvis någon eller några timmar, haft arbete för arbetsgivarens räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad är således berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i en månad.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats genom regler i 7 § som inom angivna gränser jämställer frånvaro av vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 2

SoU 1973:2

frånvaroanledningarna är — förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap, militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring. I fråga om frånvaro på grund av havandeskap innebär reglerna att sådan frånvaro under tillhopa högst 90 dagar jämställes med tid under vilken arbetstagaren utfört arbete. Reglerna om privilegiering av sjukdom har den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår skall berättiga till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

Om semesterberäkning vid söndagsarbete

1 syfte att ge arbetstagarna rätt till minst fyra veckors ledighet har i 8 § semesterlagen föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar, om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är jämlikt 8 § andra stycket tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller under eller omedelbart efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Motsvarande regel gäller för helgdag, som ej skall räknas som semester. Däremot skall vid söndagsarbete sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Om semesterns förläggning

10 § semesterlagen stadgar, att arbetsgivaren äger bestämma när semestern skall utgå men innehåller dessutom en rekommendation, enligt vilken semestern, om arbetstagaren inte begär annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Enligt samma paragraf skall semestern, om ej annat överenskoms, utgå i ett sammanhang. Då semestertiden överstiger 24 dagar får dock semestern även utan arbetstagarens samtycke förläggas till två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 24 dagar.

Bestämmelser om semesterlön m. m.

Enligt 3 § semesterlagen skall arbetstagaren under semestern åtnjuta lön (semesterlön). I 12 § är föreskrivet att för den som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen lika med den vanliga lönen. För övriga anställda, exempelvis sådana som avlönas genom timlön, ackord eller provision, är semesterlönen nio procent av arbetsta -

SoU1973:2

garens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Regeln innebär i vissa situationer att i inkomstunderlaget för beräknande av semesterlön kommer att ingå dagar vilka ej medför rätt till semesterledighet. En timavlönad som arbetar 25 mars—7 maj har kvalificerat sig till två semesterdagar (för april) men får semesterlön beräknad för hela anställningstiden. Enligt 14 § skall semsterlön utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte överenskommelse om annat träffas i kollektivavtal.

En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera sig genom att arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest utan arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har inte någon i lagen inskriven rätt till semesterledighet. Däremot skall de erhålla särskild semesterlön (4 §). Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat någon lön har han därmed också intjänat rätt till 9 procent i procentuellt tillägg, den särskilda semesterlönen (16 §). Särskild semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst efter kvalifikationsåret eller, om kvalifikationsåret utlöper efter den 30 april, senast två månader efter kvalifikationsårets utgång (16 §).

Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den semester han har tjänat in, har enligt 5 § semesterlagen rätt till semesterersättning. Semesterersättningen är en kontant ersättning motsvarande semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder som denna (18 §). Semesterrätt för korttidsanställda kommer i praktiken att innebära enbart rätt till semesterersättning. Genom denna kontanta ersättning får de möjligheter att utan förlust bereda sig ledighet. Semeserersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det kalenderkvartal, varunder anställningen upphört eller, om anställningen varat minst tre månader, inom en vecka från det anställningen upphörde (19 §).

Motionerna

Motionen 1973:164

I motionen framhålls att deltidsarbete tenderar att bli allt vanligare och öka i omfattning särskilt bland kvinnor. Motionärerna påpekar att den nuvarande utvecklingen kan förmodas medföra att allt fler anställda kommer att arbeta på gränsen till åtta dagar per månad och därigenom gå miste om sina sociala förmåner. Motionärerna anser det berättigat att deltidsarbetande i fråga om bl. a. semester jämställs med heltidsarbetande.

Motionen 1973:291

Motionärerna framhåller att gruvarbete under jord är av sådan art att dess utövare i större utsträckning än andra arbetstagare utsätts för

SoU 1973:2

hälsorisker. Enligt motionärerna kan en längre tids vila från sådant arbete ur medicinsk synpunkt vara ett utmärkt sätt att reparera de skador som orsakas genom inandning av olika sorts gaser och i övrigt osunda arbetsförhållanden. Motionärerna anser sex veckors semester lika berättigad för gruvarbete underjord som för radiologiskt arbete.

Motionen 1973:431

I motionen anförs att utvecklingen inom produktionslivet innebär en allt snabbare press och förslitning av människorna samt att åldersgränsen för utslagning från arbetslivet flyttas stadigt nedåt. Enligt motionärerna skulle en förlängd semester göra det lättare för arbetstagarna att uthärda förhållandena på arbetsplatsen samt tillsammans med förbättringar av arbetsmiljön och arbetsförhållandena bilda ett verksamt medel för beredande av drägligare arbetsvillkor.

Motionen 1973:900

I motionen framhålls att den som varit sjuk under en längre tid under kvalifikationsåret som regel har minst lika stort semesterbehov som sina friska arbetskamrater. Motionärerna anser att samma behov föreligger för den som varit havandeskapsledig. Motionärerna påpekar vidare att det är otillfredsställande att ordningsföljden mellan yrkesskador och annan sjukdom skall ha betydelse vid semesterberäkningen. Motionärerna framhåller att en ökning av antalet privilegierade frånvarodagar till 180 skulle innebära en betydelsefull förbättring och samtidigt minska samordningsproblemen mellan yrkesskada och annan sjukdom.

Motionen 1973:1177

Motionärerna anser att arbetsgivarens rätt att bestämma om förläggningen av semestern strider mot den ökande demokratiseringen av arbetslivet. En lagstadgad rätt till semester under juni - augusti månader skulle enligt motionärerna stärka arbetstagarnas ställning. I motionen framhålls vidare att det är oskäligt att arbetsgivarna skall få tillgodogöra sig räntan på de semesterersättningar som intjänats under kvalifikationsåret. Enligt motionärerna bör räntan i stället tillgodoföras arbetstagarna. Slutligen påpekar motionärerna att semesterlagen ej bör vara så utformad att arbetstagarna under semestern går miste om de förmåner i form av fridagar, som tillerkänts dem som kompensation för skiftarbete.

Historik

Semesterns längd

Enligt 1938 års semesterlag var årssemestem i princip 12 vardagar.

SoU 1973:2

7 År 1945 antogs en ny semesterlag, som i flera avseenden innebar förbättringar för arbetstagarna. I fråga om semesterns längd kvarstod dock den tidigare regeln om 12 vardagar. Redan 1946 ändrades emellertid reglerna om semesterns längd. Arbetstagare som inte uppnått 18 år fick rätt till tre veckors semester. Genom en särskild lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete utsträcktes semestern till tre veckor även för gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt arbete bestämdes semestertiden till sex veckor. Som skäl för differentieringen av semestertiden anfördes arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till tre veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid 1951 års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda förmånerna för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare försvann därmed. Som grund härför åberopades att den tidigare differentieringen av semestertiden varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna treveckorssemesterns genomförande, varför skäl inte ansågs föreligga för en ökning av semestertiden för de arbetstagare som redan åtnjöt tre veckors semester.

År 1960 tillsattes en kommitté (1960 års semesterkommitté) som år 1962 i betänkandet ”Ny semesterlag” (SoU 1962:44) lade fram det förslag som ligger till grund för vår nuvarande semesterlagstiftning. Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1963, innebar bl. a. att semestern utökades till fyra veckor.

I motion till 1972 års riksdag framställdes enahanda yrkande om förlängning av semestern som i den nu aktuella motionen 1973:431. Socialutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1972:19) avstyrkte motionen, anförde bl. a. följande:

Frågan om en ytterligare förlängning av den lagstadgade semestern är - liksom då det gäller en fortsatt förkortning av arbetstiden - inte i första hand att se som en arbetarskyddsfråga utan främst en fråga om samhällsekonomisk prioritering. Utskottet kan inte biträda förslaget i motionen om att lagstiftningsvägen införa ytterligare en semestervecka och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar för arbetstagarna.

Semsterförmåner för deltidsarbetande

Riksdagen har ettvart av åren 1969-1972 behandlat motioner med samma syfte som den nu aktuella motionen 1973:164. Vid 1971 års riksdag hemställde socialutskottet i sitt betänknade SoU 1971:26 att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda, vilket blev riksdagens beslut. Vid 1972 års riksdag avstyrkte utskottet i betänkandet SoU 1972:19 bifall till den då föreliggande motionen under hänvisning till att socialministern förutskickat att en prövning av frågan skulle komma till stånd.

1** Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 2

SoU1973:2

Privilegierad frånvaro

Enligt 1938 års semesterlag jämställdes i kvalifikationshänseende med arbetad dag bl. a. sådan dag då arbetstagaren varit oförmögen till arbete på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom, som avsågs i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. 1945 års semesterlag innebar inte någon förändring härutinnan. Däremot upptog 1945 års lag att jämväl frånvaro under sammanlagt högst tolv veckor på grund av havandeskap skulle anses som privilegierad tid. I prop. 1945:273 med förslag till lagen uttalade föredragande departementschefen, att vissa skäl kunde anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid. Man kunde å andra sidan inte bortse från uppfattningen att semestern är att anse såsom en genom arbete intjänad förmån samt att en sådan utsträckt privilegiering skulle medföra ökad ekonomisk belastning för arbetsgivarna och därigenom större risk för uppsägning från dessas sida.

Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet framfördes vid upprepade tillfällen i riksdagen kravet att vanlig sjukdomstid skulle i någon utsträckning kvalificera till semester (se SOU 1962:44 s. 83). Frågan fick förnyad aktualitet sedan 1953 års riksdag fattat beslut om samordning av lagen om allmän sjukförsäkring och en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Samordningen innebar, att personer, som var både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada skulle äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, samordningstid, gått till ända. Under denna tid skulle sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden till och med nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall, och eljest efter den dag skadan yppades. Samordningen innebar att praktiskt taget alla yrkesskador av kortare varaktighet än 90 dagar — över 90 procent av alla yrkesskador — helt utmönstrades från yrkesskadeförsäkringen och överfördes till sjukförsäkringen, med följd att man i dessa fall som regel inte behövde pröva om skadan härrörde från den skadades arbete eller ej. Av dessa samordningsregler följde att semesterlagen i det här aktuella hänseendet inte i samma utsträckning som ditintills kunde bygga på yrkesskadeförsäkringen. För det alldeles övervägande flertalet fall skulle detta innebära att frågan om sambandet mellan sjukdom och arbete måste utredas och avgöras i semesterärendet. Detta skulle, som anförts i en år 1953 inom socialdepartementet utarbetad promemoria, komma att medföra stora besvärligheter, som emellertid skulle försvinna om alla sjukdomar i semesterlagen behandlades lika under samordningstiden. Sedan i promemorian utförligt diskuterats huruvida och i vilken omfattning en privilegiering av även vanlig sjukdomstid borde ske anfördes i promemorian följande.

Det förefaller därför som om den bästa lösningen av förevarande problem vore att — efter danskt och norskt mönster — i semesterhänseende privilegiera frånvarotid som hänför sig till vanlig sjukdom upp till

SoU 1973:2

högst sammanlagt 90 dagar under varje kvalifikationsår. Den omständigheten, att privilegieringen utsträckes att avse även vanlig sjukdom, synes ej få föranleda att frånvaro på grund av sjukdom, som föranletts av yrkesskada, behandlas ofördelaktigare än för närvarande. Beträffande sådan frånvarotid bör alltså även i fortsättningen gälla att privilegieringen icke är tidsbegränsad.

Vad senast anförts leder emellertid till att man i enstaka fall i ett semesterärende kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan sjukdom, dvs. avgöra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom yrkessjukdom i yrkesskadeförsäkringslagens mening. Så måste nämligen ske om en arbetstagare under kvalifikationsåret på grund av sjukdom redan varit frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året drabbas av en ny sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare sjukdomen utan är medicinskt sett fristående från denna. Från dessa undantagsfall torde man emellertid kunna bortse.

I prop. 1954:46 om bl. a. ändring av semesterlagen, som bifölls av riksdagen, föreslogs i enlighet med departementspromemorian att all sjukdomstid upp till sammanlagt högst 90 dagar under varje kvalifikationsår skulle få räknas som semesterkvalificerande samt att sjukdomstid som inföll efter dessa 90 dagar skulle vara semesterkvalificerande — i likhet med vad tidigare gällt — endast om sjukdomen föranletts av yrkesskada. De nya bestämmelserna trädde i kraft samtidigt med samordningsreglerna.

I en motion till 1961 års riksdag anfördes samma synpunkter, som i den i detta betänkande behandlade motionen 1973:900, nämligen att det saknas skäl att semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan sjukdom och olycksfall.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1961:14 över 1961 års motion anförde andra lagutskottet att några bärande skäl för en sådan ordning som gällde i detta hänseende, sett från de synpunkter semesterlagstiftningen hade att tillgodose, knappast torde kunna anföras. Utskottet fann det därför lämpligt, att ifrågavarande bestämmelse gjordes till föremål för översyn av 1960 års semesterkommitté.

1 sitt betänkande Ny semesterlag (SoU 1962:44) diskuterade 1960 års semesterkommitté mycket utförligt frågan om den semesterkvalificerande sjukdomstiden. I prop. 1963:68 med förslag till lag om semester, m. m. lämnas följande sammanfattning av kommitténs överväganden.

De nuvarande reglerna om privilegiering av sjukdomstid har, erinrar kommittén, den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer, påpekar kommittén vidare, att den arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den

SoU1973:2

förstnämnda sjukdomsperioden.

I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan om det låter sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars frånvaro om året på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt oavsett när under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren samma år varit sjuk även på grund av yrkesskada.

Den ifrågavarande 90-dagars bestäm melsén i semesterlagen måste, säger kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att hjälpen från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till ända. Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakade av yrkesskada, inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med mindre sjukdomen varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarsbestämmelse infördes åberopades såsom ett av skälen härför att man ville undvika att sjukdomsorsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn till den sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga semesterrätten för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Från riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst betydande arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan också för arbetsgivarna. I praxis förfar arbetsgivarna — på verkets tillskyndan — på det viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller vederbörande socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som kan misstänkas vara en yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid inte av någon närmare undersökning. Varken verket eller arbetsgivaren gör någon undersökning av sjukdomsorsaken förrän samordningstiden utlöpt.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att den eftersträvade större rättvisan inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande praktiska fördelar som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes nämligen vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse att i görlig mån ”spara” det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens framtid f. n. är oviss har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för semester.

Departementschefen var inte beredd frångå kommitténs ståndpunktstagande. Även riksdagen anslöt sig till kommitténs förslag; i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1963:40) avstyrktes motioner om att kvalifikationsreglerna skulle ändras på så sätt att sjukdom under 90 dagar om året blev semesterkvalificerande oavsett om sjukdomen inträffade före eller efter en frånvaro på grund av yrkesskada under samma år.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro på grund av havandeskap infördes genom 1963 års semesterlag den förändringen att frånvarotiden

SoU 1973:2

bestämdes till 90 dagar i stället för som tidigare tolv veckor. Syftet härmed var att ernå en likartad behandling i semesterhänseende av sjukdom och havandeskap.

Den i semesterkommitténs betänkande åsyftade utredningen angående yrkesskadeförsäkringen, yrkesskadeutredningen, avgav sitt betänkande 1966 (SOU 1966:54). Utredningen föreslog att samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna skulle utsträckas till att omfatta hela sjukdomstiden. Förslaget ledde inte till lagstiftning i denna del (jfr prop. 1966:147).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 tillkallade chefen för socialdepartementet sakkunniga som skall göra en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m.

1 en motion till 1971 års riksdag anfördes samma synpunkter som i den nu aktuella motionen 1973:900, nämligen att det saknas skäl att semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan sjukdom och yrkesskada.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1971:26) avstyrkte socialutskottet motionen. Utskottet anförde härvid följande:

Socialutskottet kan helt ansluta sig till den bedömning som ligger bakom motionskravet, nämligen att det hade varit önskvärt att man genom ändring i semesterlagen kunde få en regel så att åtminstone i viss utsträckning sjukdom alltid skulle grunda semesterrätt oavsett om sjukdomen inträffade före eller efter en yrkesskada. Man skulle härigenom undanröja en regel som för arbetstagarna i gemen måste framstå som orättvis. Den utförliga redovisning som lämnats i det föregående visar emellertid att en lösning av frågan för närvarande inte torde kunna nås utan att man skapar betydande nackdelar i andra avseenden. Utskottet vill dock erinra om att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tidigare i år en ny utredning rörande yrkesskadeförsäkringen tillkallats. Denna utredning torde vara oförhindrad att ta upp motionsfrågan till närmare prövning. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Semesterberäkning vid söndagsarbete

Den princip som ännu gäller i fråga om beräkning av semester vid söndagsarbete tillkom genom 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs av 1942 års semesterkommitté, blev under remissbehandlingen av kommitténs betänkande (SOU 1944:59) föremål för viss kritik. Föredragande departementschefen ansåg emellertid i prop. 1945:273 att kommittéförslaget måste anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt problem.

Vid såväl 1965 sorn 1966 års riksdag förelåg motioner med yrkande att fridagar som infaller under semestern inte skall inräknas i denna.

Andra lagutskottet föreslog i sina av riksdagen godkända betänkanden (2LU 1965:19 och 1966:5) avslag å motionerna.

Vid 1972 års riksdag upprepades ifrågavarande motionsyrkande. Socialutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande (SoU 1972:19) motionen samt anförde därvid bl. a. följande:

SoU1973:2

12 Reglerna om beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete skall liksom huvudregeln om beräknande av semester ge fyra veckors ledighet. Det kan för de kontinuerligt skiftarbetande ibland inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar, vilket upplevs som en förlust av ledighetsdagar. För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid — som framhållits då riksdagen flera gånger tidigare prövat den fråga som här är aktuell — den bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. Problemet med sådana variationer synes enligt utskottets mening bäst lämpade för en reglering avtalsvägen. Utskottet anser därför att det inte finns skäl att inta annan ståndpunkt i denna fråga än vad riksdagen gjort tidigare, nämligen att en ändring i lagstiftningen inte är påkallad för att lösa frågan.

Semesterns förläggning

I ett motionspar till 1970 års riksdag begärdes utredning om ändring av semesterlagen i syfte att arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens samtycke bestämma tiden för semesterns förläggning skulle begränsas till perioden den 1 maj—den 30 september.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1970:12) motionerna.

Motionsyrkandet upprepades vid 1972 års riksdag. Socialutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1972:19) avstyrkte bifall till motionsyrkandet, anförde bl. a. följande:

Vid tillkomsten av såväl 1938 som 1945 års semesterlagstiftning behandlades frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid. Tanken avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för skilda verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra. Som exempel härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom jordbruket och sjöfarten — som säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Vad sålunda anförts är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det bör tilläggas att åtskilliga arbetstagare som nu sprider ut sin semester under året skulle förlora möjligheten härtill, om semestern måste tas ut under sommarmånaderna. De nuvarande bestämmelserna har möjliggjort att befogade önskemål om semesterns förläggning från såväl arbetsgivare som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig omfattning genom att bestämmelserna skapar en förhandlingssituation, där arbetstagaren har rätt att kräva odelad semester men arbetsgivaren har rätt att bestämma tiden för semestern. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att ta upp frågan huruvida semesterlagens regler i dessa avseenden kan behöva modifieras. Den nordiska ämbetsmannakommittén har föreslagit att ett medinflytande i fråga om bestämmandet av tidpunkten för semestern bör garanteras arbetstagarna på det sättet att föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före semesterns förläggning intas i lagstiftningen. Socialministern har förutskickat en prövning av ämbetsmannautskottets olika förslag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen i denna del.

SoU 1973:2

13 Semesterlön

Den kommitté, vars arbete kom att ligga till grund för 1945 års semesterlag — 1942 års semesterkommitté — ifrågasatte vid behandlingen av frågan om semester för korttidsanställda arbetstagare om det inte i och för sig vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem sorn, så långt tekniskt var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester tillgodoräkna all arbetad tid. Ett sådant system skulle vara semesterkassan, som innebär att arbetsgivaren för vaije tidsenhet utfört arbete inlevererar ett belopp. Vederbörande arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta det belopp som motsvarar vad han har inarbetat. Semesterkassor hade upprättats av olika förbund inom byggnadsfacket. Kommittén erinrade om att tanken på ett hela arbetsmarknaden omfattande semesterkassesystem avvisats vid tillkomsten av 1938 års semesterlag bl. a. på grund av den stora och svårskötta tekniska apparat, som systemets införande skulle medföra. Kommittén förkastade tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra för de korttidsanställda ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.

Vid sin behandling av frågan om utformningen av regler om lön under semester anförde 1960 års semesterkommitté bl. a. att rätten till semester innebar enligt vedertagen uppfattning rätt för arbetstagaren till viss tids årlig ledighet från arbetet med bibehållna löneförmåner, dvs. med väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som om han varit i arbete under semestertiden. Lagstiftaren hade, anförde kommittén vidare, vid upprepade tillfällen slagit vakt om denna grundsats i fråga om semesterlönens bestämmande och ställt sig avvisande till tanken att lönen under semestern genom lagstiftningen generellt skulle bestämmas till högre belopp än som kunde utgöra arbetslön för motsvarande tid. Kommittén framhöll att frågan om en eventuell sådan höjning av semesterlönen hade bedömts som en angelägenhet av löneteknisk art, vilken lämpligen borde anförtros arbetsmarknadens parter.

I prop. 1963:68, vari förslag om den nuvarande semesterlagen framlades, anförde föredragande departementschefen på s. 60 bl. a. följande om utbetalningstid för semesterlön.

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten under semestertiden genom en regel om utbetalningstid för semesterlön.

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje semesterperiod skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen. Uttrycket ”i samband med” får inte tolkas så snävt att det i något fall skulle förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma ordning som den vanliga lönen och på

SoU 1973:2

vanliga utbetalningsdagar.

I en vid 1972 års riksdag väckt motion framställdes enahanda yrkande som i den nu aktuella motionen 1973: 1177, nämligen att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön.

Socialutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1972: 19) avstyrkte bifall till motionsyrkandet, anförde bl. a. följande:

Ett tillgodoseende av förevarande motionsyrkande torde kräva inrättande av ett semesterkassesystem och således helt bryta mot den ordning som hittills varit rådande, nämligen att semesterlönen utgår i samband med semestern. Någon omständighet som nu skulle göra ett semesterkassesystem lämpligare än då frågan tidigare prövats kan utskottet inte finna.

Ett semesterkassesystem skulle inrymma den möjligheten att semestergottgörelsen alltid skulle vara tillgänglig före semestern. En sådan möjlighet bör lika väl kunna inrymmas i det nuvarande systemet. Det nordiska ämbetsmannautskottet har uppmärksammat frågan och har föreslagit att i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en regel om betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats. En fortsatt prövning av ämbetsmannautskottets förslag kommer att äga rum. Mot bakgrund av vad sålunda anförts bör motionen inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Internationellt samarbete m. m.

Vid Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) allmänna konferens år 1970 antogs en konvention (nr 132) om semester, vilken konvention utgör en revision av 1936 års konvention (nr 52) i samma ämne.

I yttrande påpekade ILO-kommittén att åtminstone på en punkt torde konventionen innehålla ett klart ratifikationshinder, nämligen ett krav att semesterlön skall utbetalas före semesterledigheten såvitt annat ej överenskommits. En sådan bestämmelse var enligt ILO-kommittén mer vittgående än vad som föreskrivs i den svenska lagstiftningen. Svenska arbetsgivareföreningen anförde i yttrande bl. a. att i svensk lag fanns ingen motsvarighet till en bestämmelse att arbetstagaren eller representant för denne skall höras innan tidpunkten för semestern fastställs samt att föreningen ifrågasatte om Sverige kan uppfylla ett krav i konventionen på en minimisemester av tre arbetsveckor med hänsyn till en därtill anknuten helgdagsregel. Allmänna helgdagar och sedvanliga fridagar skall inte — vare sig de infaller under semestern eller ej — inräknas i minimisemestern.

ILO-kommittén framhöll att frågan om i vilka avseenden den svenska lagstiftningen innefattade ratifikationshinder kunde lämpligen övervägas i anslutning till ett utredningsarbete om harmonisering av de nordiska ländernas semesterlagstiftning, som pågick i ett nordiskt ämbetsmannautskott.

I prop. 1971: 5 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut vid nämnda konferens anförde föredragande departementschefen att han delade ILO-kommitténs uppfattning att frågan om i vilka

SoU1973:2

avseenden den svenska semesterlagen innefattar ratificeringshinder lämpligen kunde övervägas i anslutning till ett utredningsarbete som bedrevs av ett nordiskt ämbetsmannautskott beträffande spörsmålet om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning. När resultatet av övervägandena förelåg fick frågan tas upp om de lagändringar som behövdes för att möjliggöra en ratifikation.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971: 2 fann socialutskottet ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen yttrat om bl. a. semesterkonventionen.

Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år 1965 antog rådet på förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 20/1965) angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade regeringarna att vidtaga åtgärder för att så långt som möjligt samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Socialpolitiska utskottet uttalade i sitt betänkande i ämnet bl. a. att särskilt beträffande reglerna om lagens tillämpningsområde, semesterns förläggning och i viss mån angående semestergottgörelsen enhetlighet torde kunna uppnås. Frågor om exempelvis semesterns längd och semestergottgörelsens storlek var däremot enligt utskottets uppfattning närmast av allmän politisk innebörd. Deras lösande sammanhängde i huvudsak med vilka ekonomiska resurser som stod till buds i landet. Sådana spörsmål borde därför få upptagas av varje land för sig.

Nordiska socialpolitiska kommittén beslöt år 1965 tillsätta ett underutskott (ämbetsmannautskott) med uppgift att utreda möjligheterna till en sådan samordning av semesterlagstiftningen som avses i rekommendationen. Vid sammanträde i slutet av år 1970 beslöts att varje land skulle göra upp en rapport över situationen enligt nuvarande lagstiftning samt att utbyte av detta material skulle ske.

I en därefter utarbetad och till Nordiska socialpolitiska kommittén avgiven rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning (nordisk utredningsserie 15/71) har underutskottet anfört att det funnit lämpligt att ändringar i lagstiftningen tas under övervägande i första hand på bl. a. följande punkter, nämligen

1. varje anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk gottgörelse

2. vid beräkning av semesterns längd bör helgdagar inte i något fall anses ingå i semstern

3. föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före beslut om semesterns förläggning bör ingå i lagstiftningen

4. i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en regel om betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats.

Nordiska socialpolitiska kommittén har därefter tillstyrkt rapportens förslag till punkter, där en harmonisering av de nordiska ländernas semesterlagstiftning bör kunna ske. Avsikten är att harmoniseringsarbetet skall föras vidare genom lagstiftningsåtgärder i varje land för sig.

SoU1973:2

16 Översyn av semesterlagstiftningen

Den 8 december 1972 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att företa en översyn av lagstiftningen om semester. I direktiven till utredningsmannen anförde föredragande departementschefen bl. a. följande.

De bestämmelser i den svenska lagstiftningen som främst berörs av den nordiska rapporten är reglerna om rätt till semester för korttids- och deltidsanställda. I detta avseende ifrågasätts i rapporten om inte varje anställning i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning bör kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk gottgörelse. När det gäller beräkningen av semesterns längd föreslås att, till skillnad mot vad som nu gäller, helgdagar inte i något fall skall ingå i semestern. Vidare framförs ett förslag att föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före beslut om förläggningen av semestern skall tas in i lagstiftningen. Även vissa frågor om semesterlagens tillämpningsområde och tiden för utbetalning av semestergottgörelse tas upp i rapporten. Utredningsmannen bör på grundval av den genomgång som skett i rapporten överväga lämpligheten av lagändringar.

Enligt departementschefen borde vidare den sakkunnige undersöka i vilken utsträckning den svenska semesterlagstiftningen innefattade hinder mot en ratifikation av semesterkonventionen och klarlägga vilka ändringar som erfordras för en ratifikation. Departementschefen ansåg vidare, att i anslutning till den översyn av semesterlagstiftningen som förordats det är naturligt att en översyn kommer till stånd även med hänsyn till de erfarenheter som tillämpningen av lagstiftningen i övrigt givit upphov till under den tid som gått sedan dess ikraftträdande år 1963. Enligt departementschefen hade frågor härom aktualiserats i framställningar från bl. a. TCO, vilka borde överlämnas till den sakkunnige för att beaktas i utredningsarbetet. Departementschefen betonade att vissa frågor, som berörs i framställningarna, såsom om förlängning av semestern för äldre arbetstagare och om lagstadgad minimisemester oavsett omfattningen av det arbete som utförts under kvalifikationsåret, är av vidare innebörd och främst att se som frågor om samhällsekonomisk prioritering och därför inte lämpliga att tas upp i detta sammanhang.

Avslutningsvis anförde departementschefen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i en framställning föreslagit att det skall tas upp till övervägande om lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete bör utsträckas att gälla även arbete i gruvor där joniserande strålning förekommer i riskabel omfattning. Svenska gruvindustriarbetareförbundet har under åberopande av faran för joniserande strålning i gruvorna gjort en framställning om förlängd semester för den som sysselsätts i gruvarbete under jord.

Enligt min uppfattning bör de problem som föreligger för personal som i sitt arbete utsätts för strålningsrisker i första hand mötas med åtgärder inom arbetarskyddet. Den sakkunnige bör mot bakgrunden härav förutsättningslöst pröva motiven för en särlagstiftning för dem som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning och lägga fram de förslag som föranleds härav. Resultaten av det utredningsarbete som pågår inom strålskyddsinstitutet på detta område, innefattande bl. a. undersökningar

SoU 1973:2

av frågan om sambandet mellan strålning och blodförändringar hos personer som varit sysselsatta i olika typer av arbete, bör därvid beaktas.

I den av departementschefen nämnda framställningen anförde TCO beträffande privilegierad frånvaro följande.

När det gäller semesterlagens regler om privilegierad frånvaro kan till en början konstateras att lagens regler om att sjukdom endast är kvalificerande under 90 dagar ej är tillfredsställande (7 §). Det är ej heller rimligt att ordningsföljden mellan yrkesskada och annan sjukdom skall vara av betydelse vid beräkningen. 1 synnerhet som gränsen mellan yrkessjukdom och annan sjukdom är svår att dra. Generellt kan dessutom med fog göras gällande att all frånvaro på grund av sjukdom och som fortgått oavbrutet under två kvalifikationsår skall vara semesterkvalificerande. Enligt TCO:s mening bör vidare all lagstadgad rätt till tjänstledighet vara semesterkvalificerande. Havandeskapsledighet bör således kvalificera till semster under sex månader. TCO vill även ifrågasätta om icke tjänstledighet i samband med adoption bör kvalificera till semester. I likhet med civilförsvarstjänstgöring bör även sådan tjänstgöring vara semesterkvalificerande, som medför befrielse från tjänstgöringsplikt inom civilförsvaret.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden om ändring i semesterlagstiftningen. Yrkandena avser frågor om längre semester, om semester för deltidsarbetande, om privilegierad frånvaro, om frånräknande av fridagar vid beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete, om semesterns förläggning samt om ränta på semesterlön och semesterersättning.

Som bakgrund till övervägandena rörande flera av motionsyrkandena må anföras följande. På uppdrag av nordiska socialpolitiska kommittén har ett nordiskt ämbetsmannautskott i en år 1971 framlagd rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning föreslagit vissa ändringar i lagstiftningen, som bl. a. rör rätten till semester för deltidsoch korttidsarbetande, semesterns förläggning och tiden för utbetalning av semestergottgörelse. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t har chefen för socialdepartementet år 1972 tillkallat en sakkunnig för att på grundval av förslagen i rapporten överväga lämpligheten av ändringar i semesterlagstiftningen. Enligt direktiven skall utredningsmannen även göra en översyn av vissa andra frågor som semesterlagstiftningens tillämpning givit upphov till.

Semesterns längd. Enligt 1963 års semesterlag har en arbetstagare rätt till semester med två dagar för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete hos arbetsgivaren i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som arbetat hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller, eftersom i semestern inte inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Då semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning, kan arbetstagaren

SoU 1973:2

genom avtal tillförsäkras bättre förmåner än vad lagen föreskriver. Framför allt inom den offentliga sektorn finns avtal som tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än fyra veckor.

I motionen 1973:431 av herr Hermansson m. fl. yrkas att en lagstadgad rätt till 30 dagars semester skall införas samt att riksdagen skall begära att härav föranledda lagändringar skyndsamt utarbetas. Motionärerna anför att utvecklingen inom produktionslivet innebär en allt snabbare press och förslitning av människorna samt att åldersgränsen för utslagning från arbetslivet flyttas stadigt nedåt. Enligt motionärerna skulle en förlängd semester göra det lättare för arbetstagarna att uthärda förhållandena på arbetsplatsen samt tillsammans med förbättringar av arbetsmiljön och arbetsförhållandena bilda ett verksamt medel för beredande av drägligare arbetsvillkor.

Vid behandlingen av ett likartat motionsyrkande vid 1972 års riksdag anförde socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet att frågan om en förlängning av den lagstadgade semestern är — liksom då det gäller en fortsatt förkortning av arbetstiden — inte i första hand att se som en arbetarskyddsfråga utan främst som en fråga om samhällsekonomisk prioritering. Utskottet kunde därför inte biträda förslaget i den då aktuella motionen om att lagstiftningsvägen införa ytterligare en semestervecka och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar för arbetstagarna.

Vad utskottet sålunda anförde vid föregående års riksdag är fortfarande bärande. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:431.

Semesterns längd för gruvarbetare. Arbetstagare med radiologiskt arbete, vari han utsätts för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan därav kan befaras, har enligt en särskild lag rätt till förlängd semester, nämligen med tre dagar för varje kalendermånad under vilken han i minst 15 dagar utfört arbete av angivet slag. Lagen är ej tillämplig på gruvarbetare.

I motionen 1973:291 av herr Hjorth m. fl. yrkas att den tillsatta semesterutredningen i sitt arbete särskilt skall beakta behovet av längre semester för gruvarbetare under jord. Motionärerna framhåller att gruvarbete under jord är av sådan art att dess utövare i större utsträckning än andra arbetstagare utsätts för hälsorisker. Enligt motionärerna kan en längre tids vila från sådant arbete vara ett sätt att reparera de skador som orsakas genom inandning av gaser och i övrigt osunda arbetsförhållanden. Motionärerna anser därför att sex veckors semester är lika berättigat för gruvarbete som för radiologiskt arbete.

Arbetarskyddsstyrelsen och Svenska gruvindustriarbetareförbundet har i framställningar till socialdepartementet föreslagit förlängd semester för gruvarbetare som utsätts för faran av joniserande strålning. 1 direktiven till utredningsmannen för en översyn av semesterlagstiftningen har socialministern uttalat att de problem, som föreligger för personal som i sitt arbete utsätts för strålningsrisker, i första hand bör mötas med åtgärder inom arbetarskyddet. Enligt direktiven åligger det den sakkun -

SoU1973:2

nige att mot bakgrunden härav förutsättningslöst pröva frågan om en särlagstiftning för dem som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning och lägga fram de förslag som föranleds härav.

Med hänsyn till vad utredningsdirektiven sålunda innehåller är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1973:291 inte erforderlig. Motionen avstyrks därför.

Semesterförmåner för deltidsarbetande. Arbetstagare som arbetat minst åtta dagar i en kalendermånad hos en och samma arbetsgivare har, som framgått av det föregående, rätt till en semesterdag. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande, och den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse för frågan om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär således att den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad är berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. Under semesterdagarna skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare, exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens lön i anställningen under kvalifikationsåret.

1 motionen 1973:164 av fru Nordlander m. fl. yrkas att kvalifikationskravet på åtta dagars arbete för semester omedelbart slopas samt att anställda berättigas till semester i förhållande till arbetad tid.

Med anledning av ett likartat motionsyrkande hemställde riksdagen år 1971 på förslag av socialutskottet hos Kungl. Maj:t om översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda.

Det i det föregående nämnda nordiska ämbetsmannautskottet har föreslagit att vaije anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk gottgörelse. I direktiven för den tillkallade semesterutredningen anförs att de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som främst berörs av förslaget är reglerna om semester för korttids- och deltidsanställda. Den i motionen 1973:164 upptagna frågan kommer således att prövas av utredningen. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen är därför inte påkallad.

Privilegierad frånvaro. I ett tidigare avsnitt har angivits att rätt till semester grundas på arbete under minst åtta dagar i månaden eller för att maximal semester skall utgå minst 15 dagar i månaden. Principen att semesterrätten grundas på arbete har i 7 § semesterlagen mjukats upp genom regler som innebär att frånvaro på grund av bl. a. havandeskap samt yrkesskada och sjukdom jämställs med utfört arbete. I fråga om frånvaro på grund av havandeskap innebär reglerna att sådan frånvaro under högst 90 dagar berättigar till semester. Reglerna om privilegiering av sjukdom har den innebörden att frånvaro p. g. a. sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada.

SoU 1973:2

20 Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader under ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, får tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden. I motionen 1973:900 av herr Bergqvist och fru Gradin vänder sig motionärerna mot denna konsekvens av lagstiftningen. De vill att ordningsföljden mellan yrkesskada och annan sjukdom inte skall ha betydelse vid beräkning av semester. De vill också att tiden för semesterkvalificerande frånvaro på grund av sjukdom eller havandeskap skall ökas till 180 dagar.

Socialutskottet kan helt ansluta sig till tankegången i motionen 1973:900 att det vore önskvärt om man genom en ändring i semesterlagen kunde få en regel så att åtminstone i viss utsträckning sjukdom alltid skulle grunda semesterrätt oavsett om sjukdomen inträffade före eller efter en yrkesskada. Man skulle härigenom undanröja en regel som för arbetstagaren i gemen måste framstå som orättvis. Som framgår av den utförliga redovisningen på s. 8—11 är semesterlagens regler i detta hänseende en följd av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

TCO har i en framställning till chefen för socialdepartementet förra året tagit upp vissa frågor rörande privilegierad frånvaro. I detta hänseende anförs i huvudsak att det inte är tillfredsställande att sjukdom endast är semesterkvalificerande under 90 dagar, att det inte är rimligt att ordningsföljden mellan yrkesskada och annan sjukdom skall vara av betydelse vid beräkningen och att all lagstadgad rätt till tjänstledighet bör vara semesterkvalificerande, något som bl. a. innebär att havandeskapsledighet upp till sex månader bör kvalificera till semester. Framställningen har överlämnats till den nyligen tillsatta semesterutredningen för beaktande. Det ingår således uttryckligen i uppgifterna för semesterutredningen att pröva de i motionen behandlade frågorna. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1973:900 är därför enligt utskottets mening inte erforderlig.

Semesterberäkning vid söndagsarbete. För att bereda arbetstagarna fyra veckors ledighet skall söndagar inte inräknas i semestern. För sådana arbetstagare som på grund av arbetets natur (kontinuerlig drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, som kan växla, gäller att söndagarna inte skall inräknas i semestern men att de äger rätt att vara lediga på söndag, som infaller under eller näst efter semestern. Däremot skall sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

I motionen 1973:1177 yrkas att de i skiftschemat ingående fridagarna under semestern för arbetare i kontinuerligt skiftarbete inte skall räknas som semesterdagar.

SoU 1973:2

21 Reglerna om beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete skall liksom huvudregeln om beräknande av semester ge fyra veckors ledighet. Det kan för de kontinuerligt skiftarbetande ibland inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar, vilket upplevs som en förlust av ledighetsdagar. För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid — som framhållits då riksdagen flera gånger tidigare prövat den fråga som här är aktuell — den bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. Problemet med sådana variationer synes enligt utskottets mening bäst lämpade för en reglering avtalsvägen. Utskottet anser därför att det inte finns skäl att inta annan ståndpunkt i denna fråga än vad riksdagen gjort tidigare och senast förra året, nämligen att en ändring i lagstiftningen inte är påkallad för att lösa frågan. Utskottet avstyrker således motionen 1973:1177 i här behandlad del.

Semesterns förläggning. Arbetstagare har enligt semesterlagen ovillkorlig rätt att få ut fyra veckors semester i ett sammanhang. Om parterna inte kan komma överens om tidpunkten för semestern äger arbetsgivaren bestämma denna. Semesterlagen innehåller dock en rekommendation att semestern, om arbetstagaren ej begär annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början underrätta arbetstagaren om semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns böljan och inte i något fall senare än fjorton dagar dessförinnan.

1 motionen 1973:1177 av herrar Hagberg och Hallgren yrkas att i semesterlagen skall föreskrivas att semester skall utgå under månaderna juni, juli och augusti och att undantag från denna tid kan göras om de lokala parterna på arbetsmarknaden kommer överens om detta.

SoU 1973:2

föreslagit att ett medinflytande i fråga om bestämmandet av tidpunkten för semestern bör garanteras arbetstagarna på det sättet att föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före semesterns förläggning intas i lagstiftningen. Som angivits i det föregående har socialministern tillkallat en sakkunnig för översyn av semesterlagstiftningen på grundval av kommitténs förslag. Den i motionsyrkandet behandlade frågan är således föremål för utredning. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:1177 i denna del.

Ränta på semesterlön och semesterersättning. I semesterlagen föreskrivs att arbetstagaren under semestern skall åtnjuta semesterlön. Semesterlönen är lika med den vanliga lönen för den som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet. För övriga anställda, exempelvis sådana som avlönas genom timlön, ackord eller provision, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte överenskommelse om annat träffas i kollektivavtal. Den som slutar sin anställning utan att ha fått ut intjänad semester har rätt till semesterersättning. Denna motsvarar semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder som denna. Semesterersättningen skall för den som varit anställd sedan minst tre månader utbetalas inom en vecka från det anställningen upphörde.

I motionen 1973:1177 av herrar Hagberg och Hallgren yrkas att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön och semesterersättning.

Frågan om ett semesterkassesystem har i samband med frågan om semester för korttidsanställda behandlats av bl. a. 1942 års semesterkommitté, vars förslag låg till grund för 1945 års semesterlagstiftning. Ett semesterkassesystem skulle innebära att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete skulle inleverera ett belopp. Arbetstagaren skulle sedan i samband med ledighet få lyfta det belopp som motsvarade vad han inarbetat. Kommittén förkastade emellertid tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.

Som socialutskottet uttalade förra året i anledning av ett motionsyrkande med i princip samma innehåll som det nu aktuella yrkandet torde motionsyrkandet kräva att ett semesterkassesystem inrättas, något som helt skulle bryta mot den ordning som hittills varit rådande. Utskottet kan inte finna att någon omständighet nu föreligger som skulle göra ett semesterkassesystem lämpligare än då frågan tidigare prövats.

Ett semesterkassesystem skulle inrymma den möjligheten att semestergottgörelsen alltid skulle vara tillgänglig före semestern. En sådan möjlighet bör, som utskottet också anförde förra året, lika väl kunna inrymmas i det nuvarande systemet. Det nordiska ämbetsmannautskottet har föreslagit att i fråga om utbetalning av semestergottgörelse en regel bör gälla om betalning före semestern såvida inte annat avtalats. Som

SoU1973:2

ovan redovisats skall den nyligen påbörjade översynen av den svenska semesterlagstiftningen ske på grundval av kommitténs förslag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1973:1177 även i denna del.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande semesterns längd avslår motionen 1973:431,

B. att riksdagen beträffande semesterns längd för gruvarbetare avslår motionen 1973:291,

C. att riksdagen beträffande semesterförmåner för deltidsarbetande avslår motionen 1973:164,

D. att riksdagen beträffande privilegierad frånvaro avslår motionen 1973:900,

E. att riksdagen beträffande semesterberäkning vid söndagsarbete, semesterns förläggning samt ränta på semesterlön och semesterersättning avslår motionen 1973:1177.

Stockholm den 20 mars 1973

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande semesterns längd av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med ”Vid behandlingen” och slutar med ”motionen 1973:431” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser kravet i motionen 1973:431 om lagstadgad rätt till en längre betald semester som ett led i strävandena att förbättra förhållandena för lönearbetarna. Det måste anses som synnerligen viktigt att, när arbetstakten blir hårdare samt rationaliseringar och automatiseringar gör det svårare för arbetarna att hävda sig, samhället griper in och fullföljer semesterlagens syfte att vara en skyddslagstiftning och ge ett skydd mot överansträngning och förtida förslitning.

Frågan om en längre tids semester är en fråga om arbetarens hälsa och välbefinnande. Därför är en längre semester en skyddsfråga där de

SoU1973:2

mänskliga aspekterna måste få vara avgörande. Utskottet anser att denna fråga inte lämpar sig för en samhällsekonomisk prioritering. Utskottet förordar i enlighet med det anförda att antalet semesterdagar utökas till 30. Kungl. Maj:t bör skyndsamt utarbeta förslag härom. Utskottet tillstyrker således motionen 1973:431.

dels att utskottet under A bort hemställa

A. att riksdagen beträffande semesterns längd med bifall till motionen 1973:431 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande semesterns längd för gruvarbetare av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 19 i utskottets betänkande som börjar med ”Med hänsyn” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den särskilda lagen om längre semester för vissa arbetstagare omfatta såväl arbetare med radiologiskt arbete som gruvarbetare under jord. Gruvarbetet är nämligen av sådan art att dess utövare i större utsträckning än andra utsätts för hälsorisker. En längre tids vila från detta arbete kan från medicinsk synpunkt vara ett utmärkt sätt att reparera de skador som inandning av olika sorters gaser och i övrigt osunda arbetsförhållanden orsakar arbetaren. Sex veckors semester är därför ett krav som har ett stort berättigande för denna arbetsgrupp.

Utskottet vill trots att en utredning har tillsatts instämma i motionen 1973:291 om att denna fråga särskilt beaktas i semesterutredningen.

dels att utskottet under B bort hemställa

B. att riksdagen beträffande semesterns längd för gruvarbetare med bifall till motionen 1973:291 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande semesterförmåner för deltidsarbetande av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att sista meningen i det avsnitt på s. 19 i utskottets betänkande som börjar med ”Det i” och slutar med ”inte påkallad” bort ersättas med text av följande lydelse:

Frågan om deltidsarbetandes semesterförmåner utgör visserligen ett av de problem som den nyligen tillsatta semesterutredningen har att pröva. Med hänsyn till den snabba utvecklingen i fråga om förekomsten av deltidsarbete — något som belyses i motionen 1973:164 — anser emellertid utskottet att de deltidsarbetande utan dröjsmål bör få rättvisare semesterförmåner. Utskottet biträder därför förslaget i motionen om slopande av kvalifikationskravet på åtta dagar och om införande av bestämmelser som innebär att semester utgår i förhållande till arbetad tid. Kungl. Maj:t bör därför omedelbart utarbeta förslag till erforderliga lagändringar och förelägga dessa riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

SoU1973:2

dels att utskottet under C bort hemställa

C. att riksdagen beträffande semesterförmåner för deltidsarbetande i anledning av motionen 1973:164 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande semesterberäkning vid söndagsarbete, semesterns förläggning samt ränta på semesterlön och semesterersättning av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 21 i utskottets betänkande som börjar med ”Reglerna om” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Att arbeta i kontinuerlig skiftgång innebär att arbetet pågår såväl vardagar som sön- och helgdagar, vilket innebär en mycket lång årsarbetstid. De som har denna form av skiftgång blir otvivelaktigt missgynnade när det gäller att ta ut sin semester. I semesterlagen sägs att sedvanliga fridagar under semestern skall inräknas i densamma. Detta förhållande anser utskottet vara fel.

Arbete i nämnda skiftgång betyder i regel tungt och slitsamt arbete med hälsan som insats. Dessa arbetare behöver alla de semesterdagar de kan få för vila och rekreation. Utskottet anser därför att semesterlagen bör omarbetas så att fridagarna för de kontinuerligt skiftgående arbetarna frånräknas som semesterdagar. Utskottet tillstyrker därför motionen 1973:1177 i här aktuell del.

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 21 med ”Vad sålunda” och slutar på s. 22 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det nödvändigt att överföra bestämmanderätten i frågan om semesterns förläggning till lönearbetarna, trots de besvärligheter detta kan medföra inom vissa branscher. Den nuvarande effektiviseringen i framför allt industrin gör att om semestern skall få något värde för den enskilde arbetaren måste, som föreslås i motionen, en ändring av semesterlagens bestämmelser ske som tillförsäkrar lönearbetaren rätt att ta ut hela sin semester i ett sammanhang under tiden juni, juli och augusti. Utskottet finner att den olägenhet detta kan medföra i vissa branscher kan lösas på det sätt som föreslås i motionen, nämligen genom att lokala förhandlingar sker mellan parterna i denna fråga. Utskottet tillstyrker således motionen 1973:1177 i denna del.

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 22 med ”Sorn socialutskottet” och slutar på s. 23 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det fel att semesterlönen skall vara innestående hos företaget till dess semestern tas ut. Semesterlagen tillerkänner ju lönearbetarna en semesterersättning som dessa har att fordra för varje månad. Utskottet anser det därför naturligt och rättvist att lönearbetarna också får del av ränteinkomsterna. Semesterpengarna bör därför insättas på ”låsta konton” i bank och uttag endast medgivas i likhet med vad som

SoU 1973:2

gäller i andra semesterkassor. Inbetalningen av semesterpengarna skall ske av arbetsköparna månatligt på bank, och det skall finnas möjlighet för lönearbetarna att själva kontrollera sitt tillgodohavande. Utskottet tillstyrker i enlighet med det anförda motionen 1973:1177 i denna del.

dels att utskottet under E bort hemställa

E. att riksdagen beträffande semesterberäkning vid söndagsarbete, semesterns förläggning samt ränta på semesterlön och semesterersättning med bifall till motionen 1973:1177 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.