Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av hälsovård och sjukvård, m. m.

Socialutskottets betänkande nr 4 år 1973

SoU 1973:4

Nr 4

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av hälsovård och sjukvård, m. m.

Motionerna

1)1 motionen 1973:166 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka verkningarna av enhetstaxereformen inom sjukvården.

2) I motionen 1973:289 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om översyn och förslag angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning varvid i första hand följande frågor behandlas:

att generella statsbidrag utgår till landstingens sjukvårdskostnader, att all sjukvård får landstingen som huvudman, att all sjukvård görs kostnadsfri,

att landstingen erhåller en i lag föreskriven skyldighet att meddela samtliga invånare en tillfredsställande sjukvård,

att utbyggnaden av den slutna vården framför allt inriktas på att tillgodose långtidssjukas, äldres och ekonomiskt svaga patientgruppers behov,

att en omedelbar satsning görs på självmordsförebyggande verksamhet och på att ersätta fyllerifinkningen med sjukhusvård,

att den öppna vården får en organisation där vaije medborgare har en bestämd läkare att vända sig till och

att sjukvården får en mer förebyggande och offensiv inriktning.

3) I motionen 1973:1180 av herr Hamrin m. fl. (fp) hemställs, såvitt här är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a) att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen tillsättes med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen för denna i enlighet med vad som anges i motionen,

b) att särskilda projektgrupper tillsätts för att utarbeta långsiktiga planer inom den förebyggande hälsovården i enlighet med vad som anförs i motionen,

c) att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet utarbetas.

4) I motionen 1973:1201 av herr Molin (fp) hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj å hemställer att ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården framlägges,

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 4

SoU1973:4

att riksdagen hos Kungl. Majd hemställer om förslag till system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen, samt

att riksdagen beslutar hos Kungl. Maj:t hemställa att motionen överlämnas till utredningen om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.

I motionen 1973:166 erinrar motionären om att han i en motion till 1972 års riksdag framfört ett med yrkandet i motionen 1973:166 likartat yrkande avseende den per den 1 januari 1970 genomförda s. k. sjukronorsreformen. Motionären erinrar vidare om att de skäl som föranledde 1972 års motion var i korthet (1) att efterfrågan på vård ökade kraftigt under enhetstaxereformens första år (ökningen var stor vid landstingssjukhusens öppna mottagningar och ännu större vid provinsialläkarmottagningarna), (2) att väntetiderna för intagning till kroppssjukhus ökade kraftigt, (3) att klagomål från allmänheten hade upprepade gånger förekommit i vad gäller möjligheterna till fritt läkarval och väntetidernas längd, samt (4) att vårdkostnaderna expanderade oavbrutet.

Motionären påpekar att klagomålen från allmänheten även under tiden efter 1972 års motion varit många, kraftiga och välmotiverade. Det anförs att även vårdpersonalen i olika sammanhang uttryckt sitt missnöje samt att med den stegring av patientavgiften till tolv kronor som skett är det sannolikt att även ekonomiska klagomål kommer att foga sig till de vårdtekniska.

Motionären anför vidare att efter det 1972 års motion väckts har nytt material tillförts diskussionen. Han omnämner därvid en vid Växjö centrallasarett gjord utredning samt en av Sveriges läkarförbund gjord utredning. Enligt motionärens referat har den förstnämnda utredningen bl. a. visat att målen för enhetstaxereformen i vad avser t. ex. förskjutning av vårdefterfrågan från sluten vård till öppen vård och ökad kostnadstäckning inte tycks ha uppfyllts. Enligt den sistnämnda utredningen skall (1) väntetiden för icke-akuta öppenvårdsbesök ha fördubblats från år 1968 till år 1971 vid klinikerna och tredubblats under samma tid vid provinsialläkarmottagningarna, (2) en orimligt stor förlängning av samma väntetid särskilt träffat vissa specialiteter, t. ex. gynekologi, öron-, näs- och halssjukdomar samt psykiatri, (3) genomströmningstiden per patient i allt väsentligt ha varit oförändrad vid provinsialläkarmottagningarna men under år 1971 genomsnittligen ha minskat med 5 minuter per patient vid landstingsklinikema, samt (4) antalet röntgen- och laboratorieundersökningar genomsnittligen ha ökat både mellan år 1970 och år 1971 samt mellan år 1969 och år 1970.

Motionären påpekar att den tendens som kan utläsas ur utredningen vid Växjö centrallasarett gör det ytterligare motiverat med en allsidig utredning av reformens verkningar, baserad på ett större material från hela riket och med inbegripande av även annan form av öppen vård. Det

SoU1973:4

framhålls att enhetstaxereformen haft så ingripande effekt på sjukvårdsutvecklingen att riksdagen förr eller senare kommer att tvingas ta ställning i svåra sjukvårdspolitiska avgöranden.

I motionen 1973:289 framhålls som motivering till förslaget att generella statsbidrag skall utgå till landstingens sjukvårdskostnader bl. a. att landstingsskatten drabbar främst lägre inkomsttagare, att geografiska orättvisor uppstår beroende på landstingens olikartade åldersfördelning och skatteunderlag, att de sjukvårdsbehov som skall täckas skiljer sig mellan olika landsting, samt att de bidrag till sina kostnader, som landstingen får genom patientavgifter och genom sjukförsäkringen, förutom att de är av en kvantitativt ganska ringa betydelse i jämförelse med de reella vårdkostnaderna också har en olyckligt styrande effekt på sjukvårdsplaneringen i och med att förebyggande vård inte ersätts och genom att läkarvårdsersättningen premierar korta, snabba läkarbesök i stället för mer noggranna och genomtänkta utredningar.

Som motivering till förslaget att all sjukvård skall få landstingen som huvudman och att all sjukvård skall vara kostnadsfri anförs bl. a. att tolvkronorsavgiften kan förefalla måttlig men kan bli nog så kännbar för den grupp av befolkningen som tvingas söka läkare ofta, att många genom de långa väntetiderna vid sjukhus och distriktsläkarmottagningar tvingats söka privatpraktiker som inte är taxebundna. Det framhålls att fattiga, äldre och arbetslösa får nu liksom tidigare den sämsta servicen.

Motionärerna framhåller att en rimlig organisation av den öppna vården vore att varje medborgare hade sin egen öppenvårdsläkare att vända sig till och att denna i sin tur skulle sköta hänvisning till specialistvård i icke akuta fall samt att genom att flera läkare arbetar på en flerläkarstation som täcker ett geografiskt distrikt bör det finnas möjligheter till ett fritt läkarval men att detta bör ske på ett planerat sätt.

Motionärerna framhåller vidare bl. a. att äldre patienter, långtidssjuka och patienter som har alkoholproblem eller överdoserat tabletter ibland får en sämre behandling på sjukhusen än andra patientgrupper samt att behandlingen av människor med akuta alkoholproblem fortfarande är en skamfläck.

Motionärerna anför att bristerna inom stora delar av dagens sjukvård gör det motiverat att landstingen får en i lag föreskriven skyldighet att meddela en fullvärdig sjukvård åt alla sina invånare.

Med anknytning till förslaget att sjukvården bör få en mer förebyggande och offensiv inriktning anförs bl. a. att med hjälp av riktade hälsokontroller kan sjukdomar upptäckas medan de är möjliga att behandla, att de som arbetar inom sjukvården bör få möjlighet och skyldighet att lämna sjukhus och läkarmottagningar och studera också de miljöer som frambringar nya patienter samt att den mängd värdefull information om missförhållanden i samhällsutvecklingen och den yttre miljön, som samlas inom sjukvården, bör i ökad utsträckning få påverka samhällsplaneringen.

SoU 1973:4

4 Motionen 1973:1180 innehåller i ett första avsnitt en översikt över sjukvårdens utveckling under de senaste årtiondena samt en beskrivning av vissa problem i dagsläget. I detta avsnitt ges motivering till förslaget om att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet skall utarbetas. Det anförs bl. a. att de organisationsförändringar som genomförts, med t. ex. rotationssystem för läkare inom den öppna vården, får i stor utsträckning negativa effekter på kontakten mellan patient och vårdare. Det påpekas att den så viktiga kontinuiteten i vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid varje besök och att någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan inte upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar en helhetssyn på en patients situation. Det är starkt önskvärt, sägs det vidare, att vårdorganisationen kan fungera så att en god patientkontakt befrämjas — resultatet blir annars en svårberäknelig men avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring och kvalitetsförsämring. I detta syfte vore det enligt motionärerna av betydande värde om t. ex. socialstyrelsen kunde utarbeta organisatoriska modeller som medger upprätthållande av kontinuerlig kontakt.

I ett senare avsnitt om sjukvårdens riksplan ges motivering till förslaget om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program. Där anförs att en genomgripande diskussion nu krävs om vårdens framtida utbyggnad. Det framhålls att vi måste få svar på frågan hur stora resurser som under 1970-talet kan anslås till vård och på vilka områden och att svaret ytterst måste ges av riksdagen. Det påpekas att riktlinjerna för prioritering och utbildning liksom försäkringssystemets framtida utformning måste fastställas generellt. Ett program för hälsooch sjukvården bömtarbetas betonas det. För detta krävs, påpekas det, undersökningar om nuvarande bristområden, undersökningar och uppskattningar av det framtida vårdbehovet, vårdbudgeter och kostnadsuppskattningar. Alternativa ambitionsnivåer bör, sägs det, remissbehandlas och därefter ligga till grund för demokratiska beslut. En generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet bör, sägs det vidare, ligga till grund för huvudmännens egna planer. Det framhålls att med en central planering skulle en bättre fördelning av vårdresurserna kunna komma till stånd, flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas och en ökad kontroll skapas för den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Motionärerna anför att programarbetet bör då det gäller de övergripande planerings- och prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté jämte representanter för huvudmännen. Det påpekas att detta är en bättre lösning än den nuvarande där statsmakterna framlägger vissa intentioner för att i någon mån styra utvecklingen. En parlamentarisk beredning av vårdutvecklingen är, framhålls det vidare, att föredra framför en behandling av centrala planeringsfrågor endast inom socialdepartementet, socialstyrelsen och Spri. Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation bör, sägs det, kunna ge ett betydelsefullt underlag för politisk beredning och beslutsfattande på detta område.

I motionen anges härefter sjukvårdspolitiska mål och metoder. I ett

SoU1973:4

därefter kommande avsnitt om sjukvårdsavgifterna anförs bl. a. att man bör undersöka vilken verkan patienternas avgifter har på sjukvårdsefterfrågan. Motionärerna anför att bland frågeställningar av denna typ som diskuterats under senare år vill de erinra om — förutom sjukronorsreformen — femtonkronorsreformen för läkemedel och karensdagarnas slopande i sjukförsäkringen. En sådan undersökning bör enligt motionärerna genomföras av den parlamentariska utredning de föreslår.

I ett avsnitt om förebyggande hälsovård ges motivering till yrkandet om tillsättande av särskilda projektgrupper för att utarbeta långsiktiga planer inom den förebyggande hälsovården. Det anförs bl. a. att projekten skall avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor, förebyggande insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak och att i projektgrupperna bör ingå representanter för regering, riksdag, socialstyrelsen, landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas organisationer samt berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer.

I motionen 1973:1201 påpekas att det föreligger en betydande diskrepans mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården samt att det av flera skäl finns anledning tro att denna diskrepans kommer att bestå. Mot bakgrund av ett uttalande att vi nu är nära den gräns där samhället inte har råd att ställa alla medicinska möjligheter till alla behövandes förfogande framhålls att i det läget måste utnyttjandet av sjukvårdsresurserna styras av bestämda värderingar samt att samhället måste ta ansvar för den samlade sjukvårdssituationen i landet och försäkra sig om att en prioritering kommer till stånd på politiska grunder.

Motionären framhåller olika åtgärder varigenom sjukvårdssituationen kan förbättras såsom t. ex. nivåstrukturering, organiserande av s. k. jourcentraler, inrättande av fler ordinarie läkartjänster, understödjande av läkarhus och flerläkarstationer, samordning av sjukvården och socialvården. Det anförs att även om olika konkreta åtgärder i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen är det ändå osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. Det framhålls att för att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att tillräckliga resurser ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt att staten måste ta sin del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården.

Om huvudmannaskap, kostnadsansvar och planering beträffande hälsovård och sjukvård

Huvudmannaskapet för hälsovård och sjukvård

Hälsovården eller den sjukdomsförebyggande verksamheten omfattar olika åtgärder, som syftar till att för den enskilde lägga en god grund för ett friskare liv, såsom åtgärder beträffande den fysiska miljön (avseende bl. a. vatten, luft och trafik), den sociala miljön och arbetsmiljön

SoU 1973:4

(avseende såväl sociala som fysikaliska faktorer) samt vaccinationer och tillförsel av skyddsläkemedel. Till hälsovården räknas också hälsoupplysning, som syftar till att sprida kunskap och kännedom om faktorer som påverkar hälsotillståndet i positiv eller negativ riktning, samt hälsoundervisning och hälsopropaganda.

Beträffande hälsoundersökningar eller hälsokontroller är syftet främst att tidigt få kunskap om organstörningar och avvikelser i hälsotillståndet så att de kan bli föremål för tidigt insatta behandlingsåtgärder och därigenom ett kvalificerat vårdbehov vid fullt utvecklad sjukdom inte behöver bli aktuellt eller åtminstone efterfrågan på kvalificerad vård uppskjuts. Hälsoundersökningar eller hälsokontroller kan därför hellre klassificeras som uppsökande eller uppspårande sjukvård än som sjukdomsförebyggande verksamhet.

Ansvaret för hälsovården är med den bestämning av begreppet hälsovård som här givits fördelat på en rad samhällsorgan.

På det lokala planet har särskilt de kommunala byggnadsnämnderna och hälsovårdsnämnderna samt barnavårdsnämnderna, nykterhetsnämndema och socialnämnderna (eller de sociala centralnämnderna och de sociala distriktsnämnderna) betydelsefulla uppgifter på hälsovårdsområdet.

Landstingskommunala verksamheter, där det förebyggande syftet antingen helt dominerar eller i varje fall gör sig starkt gällande, utgör framför allt den av distriktssköterskor meddelade distriktsvården, distriktsbarnmorskornas verksamhet, förebyggande mödra- och barnavård, den psykiska barna- och ungdomsvården, familjerådgivningen, abortförebyggande och annan sexualhygienisk verksamhet, vissa delar av vården för veneriska sjukdomar, dispensärvård, allmän skärmbildsverksamhet samt folktandvård. Den förebyggande vården utgör inte en systematiskt utbyggd organisation. Olika grenar har utvecklats var för sig allteftersom behoven uppmärksammats. Utbyggnaden av en vårdform har ofta tillgått så, att — efter en tids försöksverksamhet — särskilda statsbidragsbestämmelser utfärdats i avsikt att stimulera de lokala sjukvårdshuvudmännen (landstingen och kommunerna utanför landsting) att med sin verksamhet införliva vårdformen i fråga.

Tyngdpunkten i hälsoupplysningsarbetet åvilar på riksplanet socialstyrelsen, på länsplanet länsläkarväsendet och sjukvårdshuvudmännen samt på det lokala planet hälsovårdsnämnderna. Det får härjämte framhållas att det ingår som ett naturligt led i all medicinalpersonals verksamhet att medverka i upplysningsarbetet på hälsovårdens område.

Huvudmannaskapet för sjukvården åvilar landstingen samt kommunerna utanför landsting. I det följande förstås med landstingskommun jämväl kommun som inte tillhör landstingskommun. Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) åligger det landstingskommun att för dem, vilka är bosatta inom landstingskommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. Samma skyldighet att ombesörja vård har landstingskommun för dem, som vistas inom

SoU 1973:4

sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar vård föreligger.

Vård som meddelats den som intagits på anstalt (sjukhus) kallas sluten vård. Vård som meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus kallas öppen vård. Den öppna vården kan bedrivas vid sjukhus eller utanför sjukhus. För den öppna vården utanför sjukhus är sjukvårdsområdena indelade i läkardistrikt.

Under de senaste åren har en prioritering skett på hälso- och sjukvårdens område av utbyggnaden av läkarstationer och vårdcentraler för den öppna sjukvården utanför sjukhusen, sjukhem för åldringssjukvården samt psykiatriska kliniker. Planeringen har i allt högre grad tagit sikte på en utbyggnad av den mindre kostnadskrävande decentraliserade sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler utanför sjukhusen. Statsmakterna har hösten 1972 beslutat vissa ändringar i sjukvårdslagen m. fl. författningar som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig även ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården (prop. 1972:104, SoU 1972:37).

Kostnadsansvaret beträffande sjukvården m. m.

Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen att den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i dessa lagar är stadgat.

Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhusvård på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient) utgör 15 kr. per dag, för vilken avgift ersättning utgår från allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig i förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården skattevägen.

För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter) debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga driftkostnaderna. Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting emellan så att patienten inte behöver debiteras högre avgift än 15 kr. per dag, vilken avgift slutligen erläggs av den allmänna försäkringen.

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft. Genom denna infördes ett radikalt förenklat ersättningssystem för den öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens läkarmottagningar, hos provinsialläkare (numera distriktsläkare) m. m. Systemet innebär att varje patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 tolv kr.) för besök hos läkare och 15 kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 20 kr.) för hembesök av läkare. Avgiften

SoU1973:4

tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som också får ersättning från den allmänna försäkringen med 31 kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 48 kr.) per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill patienten kan bli remitterad. Dessa ersättningar täcker i regel inte de faktiska kostnaderna för den öppna vården, vilket innebär att sjukvårdshuvudmännen även härvidlag har att finansiera en del av kostnaderna skattevägen.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av de i taxan angivna beloppen.

Vid antagandet av sjukronorsreformen förutsattes att även privatläkarvården skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter. Detta har emellertid ännu inte skett.

Statsbidrag till sjukvårdshuvudmännens kostnader för deras hälso- och sjukvårdande verksamhet utgår numera i vad avser verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte, försöksvis anordnad familjerådgivning, psykisk barna- och ungdomsvård, folktandvården, den från staten övertagna psykiatriska vården samt anordnande av radioterapevtiska kliniker vid vissa regionsjukhus. Härjämte utgår statsbidrag i vad avser kommunala undervisningssjukhus med anledning av de merkostnader m. m. som utbildningsverksamheten m. m. medför.

Fram till år 1969 utgick särskilda statsbidrag till ett stort antal grenar av hälso- och sjukvården utöver i föregående stycke nämnda. Dessa statsbidrag ersattes fr. o. m. den 1 januari 1967 av statsbidraget till viss hälso- och sjukvård. Ett särskilt statsbidrag till psykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö utgick emellertid fortsättningsvis. Enligt en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen som redovisats i förenämnda prop. 1972:104 skall den särskilda bidragsgivningen som avses med bidraget till viss hälso- och sjukvård samt bidraget till psykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö upphöra fr. o. m. år 1973.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplanering är fördelat mellan socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30, vilket utskottet avgav till 1971 års riksdag och till vilket utskottet härvidlag får hänvisa, har utskottet lämnat en närmare redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser. Utskottet anförde bl. a. att sjukvårdslagstiftningen inte innehåller någon skyldighet för sjukvårds -

SoU 1973:4

huvudmännen att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens granskning men att sjukvårdsstyrelse enligt 4 § andra stycket sjukvårdskungörelsen borde ”efter samråd med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för olika grenar av sjukvården”. Bland ”berörda myndigheter” åsyftas socialstyrelsen, som enligt 3 § första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a. har att följa och stödja den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

I en ny fr. o.m. den 1 januari 1973 gällande sjukvårdskungörelse (1972:676) har den refererade formuleringen ändrats till ”efter samråd med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för sjukvården och olika grenar av denna”.

Utskottet återgav att föredragande departementschefen i prop. 1967:68 angående central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården, m. m., vilken låg till grund för nyorganiserandet av socialstyrelsen per den 1 januari 1968, anfört att målet för planeringen på riksplanet borde vara att vid utbyggnaden av vårdresurserna söka åstadkomma en fördelning som totalt sett och på längre sikt bäst tillgodosåg vårdbehoven. Denna planering borde enligt departementschefen ges en sådan inriktning att den på bästa sätt kunde tjäna huvudmännen som vägledning.

Riksplanering borde — hade departementschefen vidare anfört — under socialdepartementet omhänderhas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation samt av den nya socialstyrelsen på verksplanet.

Sjukvårdsdelegationen borde därvid behålla sin uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för samordning av sjukvårdsplaneringen.

På den nya socialstyrelsen borde — enligt departementschefen — ankomma att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.

Departementschefen hade understrukit, att vad som anförts om riksplaneringen inte innebar någon ändring eller inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens och socialvårdens planering. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården var i första hand kommunala uppgifter, hade departementschefen framhållit, och som konsekvens härav ankom det på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdena.

I fråga om Spri hade departementschefen anfört att institutet skulle få till syfte att främja, samordna och medverka i huvudmännens planeringsoch rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Departementschefen hade framhållit att, medan riksplaneringen skulle åvila de statliga organen och huvudmännens uppgifter i fråga om vårdplanering inom sina områden och i fråga om samplanering mellan flera sådana områden skulle kvarstå, så hade som ett nytt moment

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 4

SoU1973:4

tillkommit att Spri skulle komma att bearbeta såväl enskilda huvudmäns vårdplaneringsproblem i form av konsultuppdrag som mera allmänna spörsmål, vilka hänger samman med denna planering.

Socialutskottet nämnde vidare i förenämnda betänkande att socialstyrelsens vårdplanerande verksamhet bestått i att styrelsen till huvudmännen avgett yttranden över förslag till sjukvårdsplaner samt att styrelsen både på uppdrag av Kungl. Maj:t och genom egna initiativ genomfört utredningar som gett statistiskt underlag för planeringen av hälso- och sjukvården. För att få underlag i fråga om vårdplatser och öppen vård, tillgång och behov på personalsidan, investeringar, kostnadsutveckling osv. hade socialstyrelsen genomfört RUPRO-undersökningar (rullande prognosundersökningar).'

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (SI 966:39) inrättades enligt ett Kungl. Maj:ts beslut år 1965 och har till uppgift att följa uppbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. I delegationen finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi. Sjukvårdsdelegationen ger bl. a. årligen riktlinjer för prioritering av nya byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektorn. Inom ramen för denna prioritering har socialstyrelsen att ta ställning till de enskilda investeringsobjekten.

Utredningar angående huvudmannaskapet för vissa vårdgrenar m. m.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1964 tillsatta länsdemokratiutredningen (Ju 1966:59), vilken år 1970 avslutat sin verksamhet, berörde i sitt år 1968 till chefen för kommunikationsdepartementet avgivna betänkande (SOU 1968:47) Förvaltning och folkstyre frågor om huvudmannaskapet för bl. a. den primärkommunala åldringsvården (s. 245) och den primärkommunala nykterhetsvården (s. 249). Länsdemokratiutredningen betonade nödvändigheten av samordning på åldringsvårdens område innefattande såväl öppen som sluten vård och ansåg att en utredning angående de åldringsvårdande åtgärdernas inbördes sammanhang och dessas handhavande borde företas. Enligt länsdemokratiutredningen borde den medicinska vården av alkoholskadade ombesörjas av en huvudman, och det framstod enligt utredningen som naturligt att den öppna medicinska vården av alkoholskadade samordnades med den landstingskommunala verksamheten på detta område. Länsdemokratiutredningen anförde att den ansåg att förutsättningarna för en samordning och samplanering på detta område borde bli föremål för särskild utredning.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 har tillsatts länsberedningen (C 1970:28) med uppgift att mot bakgrund av bl. a. länsdemokratiutredningens förslag bereda frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation.

Den med stöd av ett Kungl. Maj :ts bemyndigande år 1967 tillsatta socialutredningen (S 1969:29) har i uppgift att bl. a. närmare precisera

SoU1973:4

ansvarsfördelningen mellan landsting och primärkommuner inom åldringsvården och att företa överväganden i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården, dvs. en prövning av huvudmannaskapsfrågan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1963 tillkallade fylleristraffutredningen, vilken år 1968 avslutade sin verksamhet, avgav år 1968 till chefen för justitiedepartementet betänkandet (SOU 1968:55—56) Bot eller böter. I betänkandet föreslogs att systemet med omhändertagande av akut berusade personer i polisarrest skall ersättas med en ordning enligt vilken akut berusade personer av polisen skall föras till särskilda medicinska kliniker, s. k. akutkliniker, där läkare skall pröva om omhändertagandet skall bestå. Om de legala förutsättningarna är uppfyllda och särskilda skäl ej finns för polisen att behålla den omhändertagne — t. ex. därför att han begått något allvarligare brott eller är efterspanad — skall han läggas in på kliniken. Till sin institutionella utformning är akutkliniken tänkt som en avdelning vid ett större sjukhus, närmast administrativt knuten till lasaretts medicinska eller psykiatriska avdelningar respektive lasarett för psykiatrisk vård (SOU 1968:55 s. 284). I prop. 1972:1 bil. 4 s. 2 anmäldes att frågan om avkriminalisering av fylleri bereddes inom justitiedepartementet.

Utredningar berörande kostnadsfrågor inom sjukvården

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 har tillsatts sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32) för att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningarna individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 har tillsatts kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08) för att utreda kommunernas ekonomi. Utredningen avser såväl den primärkommunala som den landstingskommunala verksamheten. Utredningen skall bl. a. göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och sjukvårdens områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster på det kommunala området och de därmed sammanhängande anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida kommunala finansieringssituationen.

År 1969 framlade riksförsäkringsverket ett stencilerat betänkande (Ds S 1969:6) Ersättning vid privatläkarvård, vari föreslogs att sjukvårdshuvudmännen skulle sluta s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande läkarna. Avtalen skulle innehålla grunderna för ekonomisk ersättning till privatläkarna och dessa skulle förbinda sig att i fråga om ersättningsberättigad vård tillämpa en viss maximerad avgift för sina patienter. Under remissbehandlingen av betänkandet framkom önskemål

SoU1973:4

om fortsatt utredning av de i betänkandet behandlade frågorna. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut i april 1970 åt riksförsäkringsverket och socialstyrelsen att på grundval av betänkandet och däröver avgivna remissyttranden gemensamt verkställa utredning av hithörande frågor. Vid utredningen, som angavs skola ske i samråd med Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund, skulle enligt direktiven särskilt uppmärksamhet ägnas frågor om vård meddelad av läkare i gruppmottagningar. Resultatet av utredningsarbetet beräknas komma att framläggas under våren 1973.

År 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en utredning angående hälsoundersökningar och annan förebyggande vård, om vilken utredning ytterligare uppgifter kommer att lämnas i ett följande avsnitt. Det uppdrogs åt socialstyrelsen att i samband med denna utredning i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder som ersätts från den allmänna försäkringen.

Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso- och sjukvården

År 1971 beslutade socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsätta en arbetsgrupp med direktiv att på grundval av en analys rörande de faktorer som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen har utsetts företrädare för sjukvårdshuvudmännen, Spri, socialstyrelsen och berörda departement. Arbetsgruppen, som antagit namnet Ag S-plan, skall främst dels föreslå hjälpmedel och underlag till sjukvårdshuvudmännen för att dessa skall kunna förbättra sin planering och bygga upp den så att jämförelser mellan olika sjukvårdsområden och regioner möjliggörs, dels ge förslaget till sjukvårdsplaneringssystem en sådan utformning att en kontinuerlig återföring av information sker till centrala organ.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen sommaren 1972 till sjukvårdshuvudmännen översänt en förberedande studie i en promemoria Information om pågående utredningsarbete för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Däri redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Bl. a. utgör en av Spri år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering underlag.

Nämnda Spri rapport utgör även underlag för ett utredningsarbete inom socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården omfattande bl. a. överväganden om hur de resurser som finns tillgängliga inom sjukvården bäst skall kunna utnyttjas så att starkt specialiserade tekniska och personella resurser i första hand ställs till förfogande för de patienter som har behov därav, medan sjukdomsfall av mindre svårighetsgrad behandlas på en därför avpassad nivå. Detta arbete framhålls vara av stor betydelse för att få till stånd en effektivare vårdplanering med kortare

SoU 1973:4

väntetider.

Inom Svenska landstingsförbundet har år 1972 fattats beslut om att ett utredningsprojekt SPUP 72 — sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram — skall inledas. Inom projektet skall behandlas övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor. Vidare skall bl. a. den ekonomiska långtidsplaneringen utvecklas. Utredningsarbetet avses komplettera landstingens sjukvårdsplanering därigenom att resultaten av utredningsarbetet avses skola ge landstingen stöd och vägledning samt bidra till utvecklingen av sjukvårdsplaneringen och planeringsinstrumenten.

I betänkandet SoU 1971:30, till vilket utskottet får hänvisa, har lämnats kortfattade uppgifter om inom socialstyrelsen verkställda utredningar om olika vårdområden. För närvarande arbetar arbetsgrupper och specialister knutna till socialstyrelsen med översyn av följande områden, nämligen (1) den slutna somatiska korttidssjukvården, (2) förlossningsvården, (3) den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, (4) långtidssjukvårdens organisation samt (5) resurser för rehabiliteringsåtgärder.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkanden om ett program för utbyggnad av hälsovård och sjukvård m. m.

Motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program med i huvudsak likartad motivering som i motionen 1973:1180 väcktes även vid 1971 och 1972 års riksdagar. Yrkandena avsåg även program för utbyggnaden av närliggande uppgifter inom socialvården. I 1971 års motion framställdes även yrkande om att — i avsikt att skapa underlag för programarbetet — sjukvårdskostnadsutredningens direktiv skulle vidgas till att utöver erforderliga kostnadsundersökningar omfatta utarbetandet av alternativa förslag till fördelning av kostnaderna mellan stat och kommun samt att utredningen därvid skulle ges parlamentarisk förankring. Ett sådant motionsyrkande framställdes även vid 1970 års riksdag. Vid 1969 och 1970 års riksdagar framställdes vidare motionsyrkanden om ett program för samhällets vårdsektor. Riksdagen har emellertid avslagit yrkandena. Närmare uppgifter om den tidigare riksdagsbehandlingen finns i socialutskottets betänkanden SoU 1971:30 och 1972:12.

Utskottet anförde i betänkandet till 1972 års riksdag följande.

Utskottet, som även förra året hade att ta ställning till frågan om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program, vill liksom i fjol framhålla att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp har i uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. I både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för sjukvårdshuvudmännen. Arbetsgruppen kommer inom kort att för sjukvårdsdelegationen framlägga en principplan om hur sjukvårdsplaneringen bör kunna läggas upp. Utskottet vill vidare framhålla att inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården. Detta arbete avser bl. a. överväganden om hur sjukvårdens resurser bäst

SoU 1973:4

skall kunna utnyttjas. Det finns också anledning peka på att Svenska landstingsförbundet i januari i år beslutat att arbetet inom den av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatta arbetsgruppen för sjukvårdsplaner skall kompletteras med insatser från Landstingsförbundets sida i syfte bl. a. att bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som sålunda pågår anser utskottet inte att det är motiverat med en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:334 i denna del.

Beträffande tilläggsdirektiv till sjukvårdskostnadsutredningen anförde utskottet i betänkandet till 1971 års riksdag följande.

Även vid 1970 års riksdag framfördes ett motionsyrkande om att sjukvårdskostnadsutredningen skulle få i uppdrag att lämna förslag till olika alternativ för den framtida vårdfinansieringen och att utredningen därvid skulle ges en parlamentarisk förankring. På hemställan av statsutskottet avslogs yrkandet. Utskottet uttalade därvid att formerna för den fortsatta beredningen av sjukvårdskostnadsfrågorna borde avgöras sedan den tillsatta utredningen slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial för bedömningarna. Socialutskottet kan inte finna att någon omständighet inträffat sedan föregående år som utgör skäl till ett annat ställningstagande. Utskottet får i detta sammanhang erinra om att riksdagen tidigare i år hemställt om en skyndsam parlamentarisk utredning rörande kommunernas ekonomiska situation, varvid kostnadsfördelningen mellan stat och kommun skall beaktas. 1 enlighet med det anförda avstyrker socialutskottet motionsyrkandet beträffande sjukvårdskostnadsutredningen .

Om utveckling av hälsovården eller den sjukdomsförebyggande verksamheten Vid

1972 års riksdag hade utskottet att behandla motionsyrkanden om dels en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar, dels tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården. Sistnämnda yrkande och motiveringen för detsamma överensstämmer med motsvarande yrkande i motionen 1973:1 180 och motiveringen för detta. Utskottet behandlade yrkandena i betänkandet SoU 1972:12, vari utskottet föreslog avslag på desamma, vilket blev riksdagens beslut.

I betänkandet lämnades en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling och pågående utredningsarbete av frågor som hade anknytning till yrkandena.

I frågan om en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar anförde utskottet att ett utredningsarbete som griper över hela hälsovårdsområdet satts i gång. Utskottet anförde att år 1969 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande verksamhet samt att därvid undersöka hur denna verksamhet kunde samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. Vidare anförde utskottet

SoU 1973:4

bl. a. att Kungl. Maj:t år 1970 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en av riksdagen begärd utredning angående den psykiska hälsovården.

I frågan om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården anförde utskottet att ovannämnt utredningsarbete tillgodosåg motionsyrkandet såvitt avsåg behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område. När det gällde pågående verksamhet på området framhöll utskottet att organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete innefattade anordningar av det slag som begärdes i vederbörande motion. Utskottet hänvisade härvid till sammansättningen och uppgifterna för socialstyrelsens hälsoupplysningspanel och socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD). Vidare nämndes att HVUD bildat olika arbetsgrupper, att på HVUD:s initiativ särskilda länskommittéer börjat bildas för regional hälsoupplysning med representation för landstinget och primärkommunerna, att HVUD strävade efter att även i primärkommunerna kommittéer skulle bildas för hälsoupplysning samt att HVUD:s hälsoupplysningsverksamhet omfattade bl. a. olycksfallsförebyggande åtgärder, kost och motion samt upplysning om beroendeframkallande medel.

Resultatet av socialstyrelsens utredningsuppdrag angående hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, vid vars fullgörande samråd skall äga rum med Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, beräknas föreligga under innevarande år.

Sedan socialstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda den psykiska hälsovården beslöt styrelsen att i första hand söka kartlägga och sammanfatta den debatt som förts på området. Uppdraget att göra denna kartläggning gavs åt med. lic. och fil. kand. Hans Lohman. I skriften Psykisk hälsa och mänsklig miljö, vilken år 1972 utgavs som nr 30 i skriftserien Socialstyrelsen redovisar, har resultatet av denna kartläggning redovisats. I denna skrift behandlas i skilda avsnitt begreppet psykisk hälsa, indikatorer på problematisk psykisk hälsa, forskning angående orsaker till sjukdom och hälsa samt psykisk miljövård — möjligheter och omöjligheter. Skriften Psykisk hälsa och mänsklig miljö samt den debatt den föranleder avses skola ligga till grund för det fortsatta utredningsarbetet.

Socialstyrelsen har hösten 1972 till Kungl. Maj:t redovisat en utredning om hälsoupplysningens organisation och verksamhetsinriktning. Inriktningen av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet föreslås förändras från att i huvudsak ha varit inriktad på planering, produktion och genomförande av egna aktiviteter till att i huvudsak inrikta sig på stimulerande, initierande, samordnande och konsultativ verksamhet. En av de viktigaste huvuduppgifterna föreslås bli att stimulera och aktivera regional och lokal hälsoupplysningsverksamhet. Socialstyrelsens hälsoupplysningspanel, socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation och delegationens arbetsutskott föreslås skola ersättas med en socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning med elva ledamöter

SoU 1973:4

jämte personliga suppleanter. I nämnden föreslås ingå, förutom representanter för socialstyrelsen, personer med anknytning till landstingen, kommunerna, skolväsendet, den högre utbildningen, den medicinska vetenskapen, beteendevetenskaperna, de ideella organisationerna, näringslivet samt till fältarbetet. Upplysningsverksamheten skall avse bl. a. olycksförebyggande verksamhet, kost och motion, mentalhygien och beroendeframkallande medel (tobak, alkohol, narkotika). Organisationsförslaget som inte är av den art att riksdagens godkännande erfordras, bereds för närvarande inom Kungl. Maj:ts kansli.

Om väntetider, läkarval och vårdkontinuitet i den öppna sjukvården m. m.

År 1972 behandlade socialutskottet motionsyrkanden om en utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen samt om utarbetande av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet. Yrkandena och motiveringarna var i huvudsak likartade med motsvarande yrkanden och motiveringar i motionerna 1973:166 och 1973:1180.

I utskottets betänkande SoU 1972:12 lämnades en redogörelse för en i november 1971 i riksdagen väckt interpellation om åtgärder för att minska väntetiderna inom öppenvården, m. m. samt för ett av socialministern den 25 november 1971 (prot. § 14) avgivet svar.

Utskottet föreslog avslag på motionsyrkandena, vilket blev riksdagens beslut. Utskottet anförde följande.

Då det gäller de i motionerna upptagna frågorna om vissa förhållanden inom den öppna vården vill utskottet framhålla följande. Den öppna vården har de senaste åren tillförts mer än 400 läkartjänster samtidigt som vakanserna på läkartjänsterna kunnat nedbringas. Den öppna vården prioriteras vid fördelningen av de ökade läkarresurser som tillförs samhället genom utbyggnaden av läkarutbildningen. Under år 1971 har avgivits utredningsförslag som syftar till en fortsatt förbättring av förhållandena inom den öppna vården. Sålunda har utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. föreslagit åtgärder, vilka syftar till att ge sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att välja sådana lösningar av den öppna sjukvårdens organisation som passar skiftande lokala förhållanden och till att underlätta en samordning av den öppna sjukvården utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen. Vidare har socialstyrelsen avlämnat ett betänkande om läkartjänsternas utformning. En proposition med förslag till ändring av sjukvårdslagen grundade på dessa betänkanden kommer att prövas av riksdagen senare i år. Det bör också nämnas att det i det föregående nämnda utredningsarbetet inom socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården beräknas bli av stor betydelse för att få till stånd en effektivare vårdplanering med mindre väntetider.

Socialministern har i ett interpellationssvar i november 1971 understrukit att den s. k. sjukronorsreformen var av väsentlig betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna mera resurskrävande vården till den öppna mindre resurskrävande vården och att det därför var en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning skulle söka sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Socialministern framhöll att

SoU 1973:4

reformen inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna utan i stället hade antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Vidare framhöll han att resultaten i olika avseenden av reformen fortlöpande följs inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet och att det därför inte finns anledning att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att utvärdera den s. k. sjukronorsreformen. Utskottet ansluter sig till socialministerns bedömningar i denna fråga. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som ovan anförts om vårdplaneringen avstyrker utskottet förslaget i motionen 1972:1032 att en utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen skall tillsättas.

Frågan om byten av läkare för patient har, som socialministern framhöll i det tidigare nämnda interpellationssvaret, samband med frågorna om organisation, samordning och samverkan inom sjukvården. Det finns anledning räkna med att de förslag till ändringar i sjukvårdslagen, som riksdagen i enlighet med det ovan anförda senare i år skall ta ställning till, gör det möjligt att förbättra förhållandena på detta område. Förslagen bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför att riksdagen i anledning av motionen 1972:334 tar initiativ i fråga om utarbetande av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Statsmakterna prövade senare under år 1972 förslag grundade på de i utskottets betänkande angivna förslagen av utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. och socialstyrelsens betänkande om läkartjänsternas utformning (prop. 1972:104, SoU 1972:37). Statsmakternas beslut avsåg, som angivits i ett föregående avsnitt, vissa ändringar i sjukvårdslagen m. fl. författningar som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården.

I en enkel fråga framställd till socialministern den 11 januari 1973 (prot. § 17 nr 7) har socialministern tillfrågats om han anser att det under våren 1971 och 1972 inträffat sådana förändringar i fråga om väntetiderna inom sjukvården att särskilda åtgärder från samhällets sida är motiverade.

Frågan besvarades av socialministern den 18 januari 1973 (prot. § 10). Socialministern anförde att socialstyrelsen har i hög grad sin uppmärksamhet riktad på frågan hur man skall kunna minska väntetiderna inom sjukvården och att — som ett led i detta arbete — socialstyrelsen infordrar fortlöpande vårdplaneringslistor från sjukhusen. Det framgick därav, anfördes det, att någon ökning av antalet personer som väntar på att bli intagna på sjukhus inte skett under år 1972. Socialministern framhöll att den slutna sjukvårdens platser utnyttjats på ett effektivare sätt och att ett större antal intagningar kunnat noteras. Tillgängliga uppgifter visade också, anförde socialministern, att en kontinuerlig ökning av antalet besök i öppen vård hos läkare ägt rum under senare år.

Socialministern framhöll vidare att en råd åtgärder vidtagits för att få ytterligare förbättringar till stånd och nämnde därvid den ökande läkarutbildningen, prioritering av bl. a. den öppna sjukvården och åldringsvården vid fördelning av de nya läkartjänsterna, olika åtgärder för

SoU1973:4

en utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi som redovisats i prop. 1972:104 samt socialstyrelsens utredningsarbete beträffande nivåstruktureringen inom sjukvården, vilket arbete kunde väntas leda till bl. a. en effektivare vårdplanering med kortare väntetider. Vidare nämnde socialministern att socialdepartementets sjukvårdsdelegation ägnat särskilt strukturfrågorna inom sjukvården mycket stor uppmärksamhet och att det därvid inte minst gällde att kunna nedbringa väntetiderna samt att Kungl. Maj:t medgivit vissa möjligheter att utbyta allmäntjänstgöring för läkare inom allmän kirurgi och allmän medicin m. m. mot tjänstgöring inom andra specialiteter.

Det har beträffande väntetider inom vissa områden inhämtats att en viss minskning skett i väntetiderna för intagning vid bl. a. allmänna kirurgiska och medicinska kliniker samt kvinnokliniker medan en ökning skett vid öronkliniker. Det framhålls att väntelistorna inte ger en helt rättvisande bild av situationen inom sjukvården. Över 90 procent av patienterna på väntelista har av läkarna bedömts utan olägenhet kunna vänta längre eller kortare tid med sin vård eller behandling. Det framhålls vidare att även om huvuddelen av patienterna vill bli intagna på sjukhus så snart som möjligt återspeglar inte väntelistorna alltid en aktuell efterfrågan på sjukhusvård, då en del patienter med icke akuta sjukdomstillstånd av personliga skäl själva önskar skjuta på intagningen och då patienter ofta väljer att inte lägga in sig på sjukhus, t. ex. före helger och semestrar, även om vård då skulle kunna beredas dem. Vidare påpekas att väntelistorna omfattar också patienter som skall få seriebehandlingar av olika slag, vilka ofta skall ske med vissa bestämda intervaller och för vilka tid för närmast följande behandling i regel sätts ut långt i förväg.

Det betonas att när det gäller akut sjuka patienter tas dessa omedelbart in vid sjukhusen.

Utskottet

I de fyra motioner som behandlas i detta betänkande tas i huvudsak upp ett antal övergripande frågor rörande hälso- och sjukvården. Utskottet redovisar inledningsvis de utförliga yrkandena och behandlar därefter i skilda avsnitt frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård och sjukvård, frågan om vårdfinansieringen, frågan om projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården, frågan om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen, frågan om utarbetande av organisatoriska modeller för vårdkontinuitet samt frågan om översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning.

I motionen 1973:166 av herr Werner i Malmö (m) hävdas att enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården i samhällets regi lett till ökad efterfrågan på vård och detta i sin tur till att väntetiderna för behandling förlängs och till att behovet av fritt läkarval och vårdkonti -

SoU1973:4

nuitet inte tillgodoses. Vidare framhålls i motionen att enhetstaxereformen inte lett till ökad kostnadstäckning utan att vårdkostnaderna expanderar oavbrutet. Motionären begär mot denna bakgrund att en parlamentarisk kommitté skyndsamt tillsätts med uppgift att undersöka verkningarna av enhetstaxereformen.

I motionen 1973:289 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning, varvid i första hand följande frågor skall behandlas, nämligen (1) att generella statsbidrag utgår till landstingens sjukvårdskostnader, (2) att all sjukvård får landstingen som huvudman, (3) att all sjukvård görs kostnadsfri, (4) att landstingen erhåller en i lag föreskriven skyldighet att meddela samtliga invånare en tillfredsställande sjukvård, (5) att utbyggnaden av den slutna vården framför allt inriktas på att tillgodose långtidssjukas, äldres och ekonomiskt svaga patientgruppers behov, (6) att en omedelbar satsning görs på självmordsförebyggande verksamhet och på att ersätta fyllerifinkningen med sjukhusvård, (7) att den öppna vården får en organisation där varje medborgare har en bestämd läkare att vända sig till och (8) att sjukvården får en mer förebyggande och offensiv inriktning.

I motionen 1973:1180 av herr Hamrin m. fl. (fp) framhålls att en genomgripande diskussion krävs om hälso- och sjukvårdens framtida utbyggnad och yrkas att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen tillsätts och får till uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen för denna. Därvid bör den parlamentariska utredningen enligt motionärerna bl. a. undersöka vilken verkan patienternas avgifter har på sjukvårdsefterfrågan. Motionärerna framför även yrkanden om vissa andra åtgärder inom vårdområdet. Sålunda yrkas i fråga om den förebyggande hälsovården att särskilda projektgrupper skall tillsättas för att utarbeta långsiktiga planer inom området. I dessa projektgrupper skall ingå representanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna, de anställdas organisationer samt ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor och förebyggande insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak. I fråga om den öppna vården begärs att organisatoriska modeller utarbetas som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet. Sistnämnda önskemål motiveras med att organisationsförändringar i samband med arbetstidsförkortningen och införandet av enhetstaxan medfört att någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare inte kan upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar en helhetssyn på en patients situation.

I motionen 1973:1201 av herr Molin (fp) anförs att det föreligger en betydande skillnad mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården och att det av flera skäl finns anledning tro att denna skillnad kommer att bestå. Motionären påpekar att även om olika konkreta åtgärder, såsom nivåstrukturering, i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen det ändå är osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. För

SoU 1973:4

att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste enligt motionären riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att rillräckliga resurser ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt staten tar sin del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården. Motionären begär mot denna bakgrund ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården och förslag till system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Vidare vill motionären att motionen skall överlämnas till utredningen om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård och sjukvård har utskottet behandlat även vid 1971 och 1972 års riksdagar med anledning av motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning om ett sådant program. Utskottet har därvid framhållit att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp har i uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner samt att i både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för huvudmännen. Sjukvårdsdelegationen har som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen år 1972 till sjukvårdshuvudmännen översänt en förberedande studie i form av en promemoria, vari redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. En av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) framlagd utredning om riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering utgör bl. a. underlag för promemorian. Sjukvårdshuvudmännens synpunkter i anledning av denna promemoria skall utgöra underlag för det fortsatta utredningsarbetet. Utskottet framhöll i fjol att inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården, vilket bl. a. avser överväganden om hur sjukvårdens resurser bäst skall utnyttjas. Vidare pekade utskottet på att Svenska landstingsförbundet beslutat om insatser från förbundets sida i syfte att bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Vissa närmare uppgifter om socialstyrelsens utredningsarbete med nivåstrukturering och Landstingsförbundets utredningsprojekt, sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram, SPUP 72, har lämnats i ett föregående avsnitt i detta betänkande (s. 12).

Beträffande frågan om vårdfinansieringen får utskottet erinra om att utskottet år 1971 uttalade att frågan om formerna för beredningen av sjukvårdskostnadsfrågorna bör avgöras sedan sjukvårdskostnadsutredningen slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial för bedömningarna. Samma år tillsattes den kommunalekonomiska utredningen. Denna skall göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och sjukvårdens områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet åt hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster på det kommunala området och de därmed sammanhängande anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida kommunala finansieringssituationen.

SoU1973:4

21 Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som sålunda pågår beträffande sjukvårdsplaneringen samt beträffande sjukvårdskostnaderna och finansieringen av dessa anser utskottet att det inte är motiverat att en parlamentarisk utredning med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen för denna tillsätts. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:1180 i denna del.

Den ovan redovisade utredningsverksamheten tillgodoser vidare syftet med ett av yrkandena i motionen 1973:1201, nämligen att ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården skall framläggas. Utskottet avstyrker därför yrkandet.

Under hänvisning till sjukvårdskostnadsutredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete avstyrker utskottet motionen 1973:1201, såvitt däri tas upp frågan om ett system med statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen.

Anledning till överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen, vilket också yrkas i denna motion, föreligger inte.

Vid prövningen av yrkandet i motionen 1973:1180 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården måste beaktas att ett utredningsarbete som griper över hela hälsovårdsområdet pågår. Kungl. Maj:t har uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande verksamhet samt att därvid undersöka hur denna verksamhet kan samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. Resultatet av detta utredningsarbete beräknas föreligga under innevarande år. Vidare har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en av riksdagen begärd utredning angående den psykiska hälsovården. En rapport med en kartläggning och sammanfattning av den debatt som förts på området presenterades förra året. Denna rapport och den debatt den föranleder skall ligga till grund för det fortsatta utredningsarbetet. Nu nämnd utredningsverksamhet tillgodoser enligt utskottets mening behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt beträffande planeringen inom den förebyggande hälsovården.

Här bör ytterligare nämnas följande. Inom ramen för socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete bedrivs redan nu omfattande verksamhet av den karaktär som tas upp i motionen. I socialstyrelsens hälsoupplysningspanel och socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD) är sådana intressen företrädda, som skulle ingå i de föreslagna projektgrupperna. I den socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, som enligt ett hösten 1972 till Kungl. Maj:t ingivet förslag föreslagits skola ersätta hälsoupplysningspanelen och HVUD, skall ingå som ledamöter — förutom representanter för socialstyrelsen — personer med anknytning till landstingen, kommunerna, skolväsendet, den högre utbildningen, den medicinska vetenskapen, beteendevetenskaperna, de ideella organisationerna, närings -

SoU1973:4

livet och fältarbetet. Upplysningsarbetet skall liksom för närvarande avse bl. a. olycksförebyggande verksamhet, kost och motion, mentalhygien och beroendeframkallande medel. På HVUD:s initiativ har särskilda länskommittéer börjat bildas för regional hälsoupplysning med representation för landstingen och primärkommunerna. HVUD strävar efter att även i primärkommunerna kommittéer skall bildas för hälsoupplysning.

Utskottet avstyrker under hänvisning till det anförda yrkandet i motionen 1973:1180 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården.

Då det gäller förslaget i motionen 1973:166 om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen vill utskottet först framhålla följande. Under de senaste åren har den sjukvårdspolitiska målsättningen alltmera inriktats på att få till stånd en omstrukturering av sjukvården. Den mindre kostnadskrävande sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler har därvid ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare. Olika åtgärder har vidtagits för att i första hand ställa nya sjukvårdsresurser till förfogande för den decentraliserade öppna sjukvården. Sålunda prioriteras bl. a. den öppna sjukvården vid fördelningen av de ökade läkarresurser som tillförs samhället genom utbyggnaden av läkarutbildningen, vilken väntas leda till en ökning av antalet läkare från ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975. En prioritering till förmån för den öppna sjukvården sker även då det gäller investeringarna på sjukvårdsområdet, där bl. a. nya läkarstationer och vårdcentraler ges förtur. Den 1 januari i år genomfördes vissa ändringar i sjukvårdslagstiftningen som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården.

Motionären menar att väntetiderna — såväl inom den öppna som inom den slutna vården — har ökat som en följd av enhetstaxereformen. De vårdplaneringslistor, som socialstyrelsen fortlöpande infordrar från sjukhusen, visar emellertid att någon ökning av antalet personer som väntar på att bli intagna på sjukhus inte skett under 1972. Socialministern har också för kort tid sedan i riksdagen framhållit att den slutna sjukvårdens platser utnyttjats på ett effektivare sätt än tidigare och att ett större antal intagningar kunnat noteras samt att en kontinuerlig ökning av antalet besök i öppen vård hos läkare ägt rum under senare år.

I fråga om väntetider inom sjukvården får utskottet vidare framhålla att socialdepartementets sjukvårdsdelegation ägnat särskilt strukturfrågorna inom sjukvården mycket stor uppmärksamhet. Som utskottet angivit i det föregående har år 1972 redovisats grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner som stöd för huvudmännens planering av sjukvårdsorganisationen. Vad det härvidlag gäller är inte minst att kunna nedbringa väntetiderna. Socialstyrelsens pågående utredningsarbete beträffande nivåstrukturering inom sjukvården, vilket också omnämnts i det föregående, kan väntas leda till en effektivare vårdplanering med kortare väntetider. När det gäller väntetider inom

SoU 1973:4

sjukvården bör även framhållas att väntelistorna för sjukhusvård inte ger en helt rättvisande bild av situationen. Väntelistorna återspeglar inte alltid en aktuell efterfrågan på sjukhusvård, då en del patienter med icke akuta sjukdomstillstånd av personliga skäl själva önskar skjuta på intagningen, då patienter ofta väljer att inte lägga in sig på sjukhus t. ex. före helger och semestrar även om vård då skulle kunna beredas dem och då väntelistorna omfattar även patienter som skall få seriebehandlingar av olika slag, vilka ofta skall ske med vissa bestämda intervaller och för vilka tid för närmast följande behandling i regel sätts ut långt i förväg.

Utskottet hänvisade förra året i anledning av en motion, i vilken också togs upp enhetstaxereformens verkningar, till att reformen är av väsentlig betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna, mera resurskrävande vården till den öppna, mindre resurskrävande vården och att det därför är en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning söker sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Reformen har inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna, utan i stället har antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Resultaten i olika avseenden av reformen följs fortlöpande inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet. Det finns därför inte anledning att tillsätta en särskild utredning för att utvärdera reformen.

Någon omständighet som motiverar ett ändrat ställningstagande till frågan om en sådan utvärdering föreligger inte. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:166.

Beträffande yrkandet i motionen 1973:1180 om utarbetande av organisatoriska modeller för vårdkontinuitet vill utskottet understryka att frågan om byten av läkare för patient har samband med frågorna om organisation, samordning och samverkan inom sjukvården. De åtgärder och det utredningsarbete som utskottet angivit i det föregående vid behandlingen av motionsyrkandet om en utredning om verkningarna av enhetstaxereformen är även ägnade att förbättra förutsättningarna för upprätthållande av vårdkontinuitet. Utskottet vill särskilt peka på utökningen av läkarresurserna och på strävandena mot en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet att riksdagen i anledning av motionen 1973:1180 tar initiativ i fråga om utarbetande av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Utskottet tar slutligen här upp motionen 1973:289, i vilken yrkas översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning. Vid prövningen av detta yrkande bör beaktas följande. Planeringsarbete beträffande sjukvården pågår under socialdepartementet hos socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, de kommunala huvudmännen och Spri. I det föregående har redogjorts för utredningsarbete beträffande sjukvårdsplaner och nivåstrukturering inom sjukvården, i vilket dessa organ är engagerade. Frågor om sjukvårdskostnaderna och dessas finansiering behandlas som också tidigare angivits av sjukvårds -

SoU 1973:4

kostnadsutredningen och kommunalekonomiska utredningen. Frågor om hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård samt om den psykiska hälsovården utreds på Kungl. Maj:ts uppdrag av socialstyrelsen. Länsberedningen och socialutredningen skall behandla frågor om huvudmannaskap beträffande åldringsvård och nykterhetsvård. Utskottet har i det föregående redogjort för åtgärder och utredningsarbete som går ut på en förstärkning av den öppna sjukvården. I detta sammanhang bör nämnas att även åldringsvården prioriteras vid fördelningen av de ökade läkarresurserna och vid byggnadsinvesteringar. Vidare får utskottet framhålla att förslag föreligger av fylleristraffutredningen om ersättande av systemet med omhändertagande av akut berusade personer i polisarrest med intagning på särskilda medicinska kliniker.

Enligt utskottets mening visar den lämnade redovisningen att någon sådan utredning som föreslås i motionen 1973:289 inte är erforderlig. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen avslår motionen 1973: 166,

B. att riksdagen beträffande översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning avslår motionen 1973:289,

C. att riksdagen beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård och sjukvård avslår motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga, och motionen 1973:1201, såvitt nu är i fråga,

D. att riksdagen beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården avslår motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga,

E. att riksdagen beträffande organisatoriska modeller för vårdkontinuitet avslår motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga,

F. att riksdagen beträffande statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen avslår motionen 1973:1201, såvitt nu är i fråga,

G. att riksdagen beträffande överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen avslår motionen, såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 27 mars 1973

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s)* Carlshamre (m)*, Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c) , Romanus (fp), Olsson i Timrå (s) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1973:4

25 Reservationer

1. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet hänvisade” och slutar med ”motionen 1973:166” bort ha följande lydelse:

Utskottet hänvisade (= utskottet) sjukhusens vårdplatser. Samtidigt förefaller det dock som om enhetstaxereformen medverkat till att bl. a. ytterligare öka väntetiderna och försämra vårdkontinuiteten. Det är därför enligt utskottets mening motiverat att, liksom borde ske på andra områden där betydelsefulla reformer genomförs, utvärdera vilka verkningar enhetstaxereformen har fått och vad som kan göras för att motverka ev. negativa verkningar i olika avseenden. Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1973:166.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen med bifall till motionen 1973:166 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en sådan utredning,

2. beträffande översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning av fru Marklund (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Utskottet tar” och slutar på s. 24 med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet tar slutligen här upp motionen 1973:289, i vilken yrkas översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning. Utskottet delar motionärernas uppfattning om att sjukvårdskostnaderna innebär en tung och ensidig belastning för landstingen. De orättvisor som uppstår till följd av landstingens olikartade åldersfördelning och skatteunderlag måste rättas till. De bidrag som nu utgår är av en kvantitativt ringa betydelse och står inte på långt när i rimlig proportion till de reella sjukvårdskostnaderna.

Ett system med generella statsbidrag framstår som ett bättre alternativ. Det skulle möjliggöra en effektivare planering av den förebyggande vården och ersätta de korta snabba läkarbesöken med mer noggranna och genomtänkta utredningar.

Väsentligt är också införandet av en helt kostnadsfri sjukvård. Tolvkronan kan tyckas måttlig, men kan ha en menlig verkan för stora grupper av människor som ofta tvingas uppsöka läkare. Bl. a. tvingas de ofta uppsöka privatpraktiker som inte är taxebundna. Låginkomstutredningen påvisade sambandet fattigdom — sjuklighet, vilket måste brytas. En naturligt lösning vore att införa kostnadsfri sjukvård med samhället som huvudman. Då skapas möjligheter för en planmässig användning av

SoU 1973:4

resurserna med sikte på en likvärdig sjukvård för samtliga medborgare. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är en dålig resursanvändning att upprätta en omfattande administration och bokföring för att driva in 12 kr. per läkarbesök.

Med en samhällskontrollerad sjukvård kan den öppna vården byggas ut på ett planmässigt sätt. Varje medborgare bör få sin egen öppenvårdsläkare att vända sig till. Dessa skall sedan hänvisa patienterna till specialistvård. Genom en sådan organisation slipper vi ett system med täta läkarbyten och ett felaktigt utnyttjande av specialisterna. En sådan organisation borde också möjliggöra en effektivare läkartäthet, så att icke akuta fall kan tas emot med tidsbeställning inom en vecka.

Med utgångspunkt från allmänläkarorganisationen skapas vidare gynnsamma förutsättningar för organiserandet av hälsokontroller, samverkan mellan sjukvård samt för förebyggande insatser i bostadsområdena.

Utskottet tillstyrker motionen 1973:289. Riksdagen bör således hos regeringen hemställa om översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning, varvid i första hand följande frågor bör behandlas, nämligen att generella statsbidrag utgår till landstingens sjukvårdskostnader, att all sjukvård får landstingen som huvudman, att all sjukvård görs kostnadsfri, att landstingen erhåller en i lag föreskriven skyldighet att meddela samtliga invånare en tillfredsställande sjukvård, att utbygnaden av den slutna vården framför allt inriktas på att tillgodose långtidssjukas, äldres och ekonomiskt svaga patientgruppers behov, att en omedelbar satsning görs på självmordsförebyggande verksamhet och på att ersätta fyllerifinkningen med sjukhusvård, att den öppna vården får en organisation där varje medborgare har en bestämd läkare att vända sig till och att sjukvården får en mer förebyggande och offensiv inriktning.

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning med bifall till motionen 1973:289 hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn i enlighet med vad utskottet anfört,

3. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård och sjukvård av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Frågan om” och slutar på s. 21 med ”därför yrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna 1973:1180 och 1973:1201 framförda uppfattningen, att stora krav ställs på politisk prioritering och samlad långtidsplanering inom vårdsektorn. Behoven av och de tekniska möjligheterna till offentliga insatser på vårdområdet är närmast obegränsade, medan samhällets resurser är starkt begränsade. Det förhållandet att bristen på läkare inte kommer att vara lika besvärande framöver gör samtidigt, att det finns särskilt stora möjligheter att bygga ut de sektorer

SoU 1973:4

man finner vara mest angeläget att bygga ut. Detta bör utnyttjas för att bl. a. åstadkomma en omprioritering mellan sluten vård och olika former av förebyggande vård samt öppen vård.

En genomgripande diskussion krävs mot denna bakgrund om vårdens framtida utbyggnad. Utskottet delar härvid den i motionerna 1973:1180 och 1973:1201 redovisade uppfattningen att det ytterst är riksdagen som bör ta ansvaret för de prioriteringar som måste göras. Riksdagen bör få tillfälle att besluta om ett program för hälso- och sjukvården. Alternativa ambitionsnivåer bör presenteras, remissbehandlas och därefter ligga till grund för demokratiska beslut. En sådan generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet bör ligga till grund för huvudmännens egna planer. Med en central ramplanering skulle en bättre fördelning av vårdresurserna kunna komma till stånd. Flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas. En ökad kontroll skulle skapas över den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Programarbetet bör då det gäller de övergripande planerings- och prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté med representation även för huvudmännen.

Denna kommitté bör även undersöka vilken verkan patienternas avgifter har på sjukvårdsefterfrågan och i dessa undersökningar innefatta effekterna av femtonkronorsreformen för läkemedel och karensdagarnas slopande i sjukförsäkringen. I kommittén bör vidare frågor om fördelningen av sjukvårdskostnaderna tas upp.

Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation och sjukvårdskostnadsutredningen bör kunna ge ett betydelsefullt underlag för politisk beredning och beslutsfattande på ovannämnda områden. Det kan dock enligt utskottets mening inte ersätta den politiska bedömningen.

Utskottet tillstyrker således motionen 1973:1180 i denna del. Därmed tillgodoses även yrkandet i motionen 1973:1201 om ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården.

dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. att riksdagen beträffande ett program för den fortsatta

utbyggnaden av hälsovård och sjukvård med bifall till

motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga, och i anledning av motionen 1973:1201, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning tillsätts i enlighet med vad utskottet anfört,

4. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering

inom den förebyggande hälsovården av herrar Hyltander (fp) och

Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Vid prövningen” och slutar på s. 22 med ”förebyggande hälsovården” bort ha följande lydelse:

För att det framtida vårdbehovet skall kunna nedbringas är en målmedveten satsning på förebyggande vård nödvändig. Vårdbehov

SoU 1973:4

betingade av brister i miljö och felaktigt levnadssätt måste i görligaste mån undanröjas. Det i det föregående nämnda utredningsarbetet på hälsovårdsområdet synes i viss mån kunna tillgodose yrkandet i motionen 1973:1180 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården, såvitt avser behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område. När det gäller den nuvarande verksamheten på området kan man också konstatera att organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation innefattar vissa anordningar av det slag som begärs i motionen. Detta gäller även vid genomförandet av föreslagen omorganisation.

Utskottet delar dock den i motionen 1973:1180 framförda uppfattningen att satsningen på den förebyggande hälsovården är så angelägen och bör vara av sådan omfattning att särskilda åtgärder utöver det fortlöpande arbete som bedrivs är motiverade. Utskottet tillstyrker därför motionens förslag att särskilda projektgrupper bör tillsättas för att utarbeta långsiktiga planer för att nå de stora både samhällsekonomiska och mänskliga vinster som står att nå genom en bättre förebyggande hälsovård. I dessa projektgrupper bör enligt motionens förslag ingå respresentanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas organisationer samt berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor samt förebyggande insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak. Projektgrupperna bör snabbt arbeta med att få fram konkreta förslag. Utskottet vill understryka att det särskilda värdet med de föreslagna projektgrupperna i hög grad ligger i att dessa får en bred förankring och att de kampanjer som utarbetas förmår engagera inte minst skilda delar av organisations-Sverige. Utskottet tillstyrker således motionen 1973:1180 i denna del.

dels att utskottets hemställan under D bort ha följande lydelse:

D. att riksdagen beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården med bifall till motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av sådana projektgrupper i enlighet med vad utskottet anfört,

5. beträffande organisatoriska modeller för vårdkontinuitet av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Beträffande yrkandet” och slutar med ”bättre vårdkontinuitet” bort ha följande lydelse:

I anslutning till det ökade tryck på sjukvården som arbetstidsförkortningen och enhetstaxereformen bidragit till har organisationsförändringar genomförts i avsikt att öka sjukvårdens mottagningskapacitet. Dessa organisationsförändringar får i stor utsträckning negativa effekter på

SoU 1973:4

kontakten mellan patient och vårdare. Den så viktiga kontinuiteten i vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid vaije besök. Någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan under sådana omständigheter inte upprättas, vilket bl. a. försvårar en helhetssyn på en patients situation. Det är, som framhålls i motionen 1973:1180, starkt önskvärt, att vårdorganisationen kan fungera så att en god patientkontakt befrämjas. Resutatet blir annars en svårberäknelig men avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring och kvalitetsförsämring. Utskottet tillstyrker därför det i motionen 1973:1180 framförda yrkandet att riksdagen skall begära utarbetande av organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet.

dels att utskottets hemställan under E bort ha följande lydelse:

E. att riksdagen beträffande organisatoriska modeller för vårdkontinuitet med bifall till motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller att sådana modeller utarbetas,

6. beträffande överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Anledning till” och slutar med ”föreligger inte” bort ha följande lydelse:

Beträffande frågan om överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen får utskottet framhålla följande.

Även om olika konkreta åtgärder såsom t. ex. nivåstrukturering, organiserandet av s. k. jourcentraler, inrättande av fler ordinarie läkartjänster, understödjande av bl. a. flerläkarstationer, samordning av sjukvården och socialvården i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen, är det ändå osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. De totala sjuk- och hälsovårdsinsatserna uppgår för närvarande till knappt åtta procent av bruttonationalprodukten. För närvarande läggs en stor del av de nya resurserna på den öppna vården för att därigenom avlasta den slutna vården. Med hänsyn till de nya vårdmöjligheter som åstadkoms genom de ökade medicinska kunskaperna är det emellertid också väsentligt, att ökade resurser ges till den slutna sjukvården för att alla svårt sjuka skall få bästa möjliga vård och största möjliga personliga integritet. Det är i längden oförsvarligt, att allvarligt sjuka människor icke kan få adekvat vård eller får vänta under lång tid på att få det. För att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste staten ta sin del av kostnaderna för sjukvården. Detta bör beaktas av kommunalekonomiska utredningen. Motionen 1973:1201 bör därför överlämnas till denna utredning för beaktande i denna del vid det fortsatta utredningsarbetet.

SoU 1973:4

dels att utskottets hemställan under G bort ha följande lydelse:

G. att riksdagen beträffande överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

'

GOTAB 73 3443 S Stockholm 1973