Socialutskottets betänkande i anledning av motion angående de ensamståendes problem

Socialutskottets betänkande nr 8 år 1973

SoU 1973:8

Nr 8

Socialutskottets betänkande i anledning av motion angående de ensamståendes problem.

Motionen

I motionen 1973:1 183 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär en allsidig översyn av de särskilda problem som möter de ensamstående samt en plan för att avhjälpa dessa under beaktande av avslutade och pågående utredningar, som berör dessa problem.

I motionen anförs inledningsvis att andelen småhushåll och ensamstående personer ökat i många äldre tätorter och i avfolkningsbygderna samt att de ensamstående är en eftersatt grupp när det gäller bostadsplanering och sociala reformer. Det anförs vidare, att de ensamstående utgörs av många skiftande kategorier — studerande ungdomar och pensionärer, människor i produktionen och utslagna i svåra sociala förhållanden — samt att statistiken visar, att de ensamstående i större utsträckning än andra medborgare bor i omoderna lägenheter, att de har de lägsta inkomsterna, att de drabbas oftare och svårare av arbetslöshet än andra, att de äter den sämsta och ensidigaste kosten och att de tvingas i högre grad än andra att leva på existensminimum med socialhjälp som enda räddningen.

Motionärerna påpekar att den nuvarande bostadsproduktionen tillgodoser i alltför ringa grad de ensamståendes behov av mindre lägenheter och anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Hänsynen till barnfamiljernas särskilda behov har länge inneburit att de ensamstående får stå tillbaka vid fördelningen av det tillgängliga bostadsbeståndet.

I vissa kommuner tillämpar den kommunala bostadsförmedlingen en ytransonering för ensamstående som bör upphävas.

Särskilt problematiskt kan bostadsproblemet bli i samband med skilsmässa, då den av makarna som inte tilldöms vårdnaden av barnen ofta mister rätten till den gemensamma bostaden och därvid ofta tvingas bo inneboende eller hos släktingar och vänner.

Motionärerna anger härefter områden där vissa förbättringar uppnåtts eller föreslagits för de ensamstående men betonar att många problem ännu är olösta. Härvid påpekas bl. a. följande.

Möjligheten för ensamstående med barn till ”skatterabatt” (skattereduktion) om 1 800 kr. kan vid en inkomst som understiger ca 10 000 kr. inte utnyttjas fullt ut. De ensamstående med barn och små inkomster skulle gynnas av att avdraget omformades till ett bidrag. Motionärerna framhåller att de i annat sammanhang föreslagit detta.

1 Riksdagen 1973. 12 sami Nr 8

SoU 1973:8

2 Ett stort problem är den brist på kontaktmöjligheter som drabbar de ensamma när de blir sjuka. Ensamma har påträffats avlidna.

En sjuk ensamstående i aktiv ålder har i praktiken sällan möjlighet att få social hemhjälp.

Under grundutbildningen för värnpliktiga utgår bostadsbidrag till ensamstående värnpliktig endast under vissa förutsättningar och efter medgivande av försvarets civilförvaltning, medan bidrag av denna art till övriga värnpliktiga i princip utgår utan närmare villkor.

Vid arbetsmarknadsutbildning m. m. erhåller familjeförsörjare men ej ensamstående, som yrkesutbildas utom hemorten, resekostnadsersättning för en resa i månaden från utbildningsorten till hemorten. Därjämte föreligger rätt till traktamente.

Motionärerna framhåller avslutningsvis att vissa problem är alltför speciella för att de skall kunna lösas integrerade i likartade problem för andra grupper.

Tidigare riksdagsbehandling av motioner angående de ensamståendes problem

Motioner angående de ensamståendes problem med i huvudsak samma innehåll som i motionen 1973:1 183 har behandlats vid 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1971 och 1972 års riksdagar. Motionerna — som avstyrkts av allmänna beredningsutskottet (ABU 1965:10, 1966:8, 1967:28, 1968:57, 1969:1 och 1970:55) respektive av socialutskottet (SoU 1971:16 och 1972:15) — har inte föranlett någon riksdagens åtgärd.

Allmänna beredningsutskottet har ansett att problemen var väsentliga och att det var angeläget att söka finna lösningar på dem. Med hänvisning till pågående utredningsverksamhet m. m. och de resultat därav som var att förvänta samt till att de upptagna frågorna inte gällde enbart de ensamstående utan alla grupper i samhället och därför borde integreras i större sammanhang har utskottet avstyrkt motionerna.

Socialutskottet anförde i betänkandet SoU 1972:15 följande.

Motioner med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella motionen har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare. 1 samtliga fall har motionerna avslagits. Som riksdagen tidigare framhållit är de problem som uppstår för ensamstående i många fall av samma karaktär som för andra grupper. Då så inte är fallet ägnas vid det omfattande utredningsarbete som pågår på olika områden i regel särskild uppmärksamhet åt situationen för de ensamstående på motsvarande sätt som för andra grupper för vilka kan finnas särskilda problem. Den i föregående avsnitt lämnade redovisningen ger belägg för detta. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening inte motiverat att tillsätta en sådan utredning som begärs av motionärerna. Utskottet avstyrker därför motionen.

SoU 1973:8

3 Tidigare riksdagsbehandling och utredningar m. m. beträffande olika frågor som tas upp i motionen 1973:1183

I socialutskottets förutnämnda betänkande SoU 1972:15 har lämnats redogörelse för behandlingen i riksdagen och i utredningssammanhang för olika frågor som även tas upp i årets motion angående de ensamståendes problem.

Sålunda har i bostadsfrågan omnämnts bl. a. boendeutredningens (In 1970:36) uppgifter.

Beträffande frågan om skattereduktion har redovisats, att motionsyrkanden om att skattereduktion (”hemmamakeavdrag”) skulle ersättas med hemmamakebidrag om 1 800 kr. eller motsvarande bidrag till ensamstående med hemmavarande barn avslagits av 1970 och 1971 års riksdagar.

Vidare har redovisats ett av socialministern i riksdagen den 17 februari 1972 avgivet svar på en enkel fråga om åtgärder för att hindra att människor avlider i isolering.

Härjämte har redovisats föreskrifterna om social hemhjälp, enligt vilka även ensamstående, också i yngre åldrar, som på grund av tillfällig sjukdom inte kan sköta sitt husliga arbete skall kunna få viss hjälp, om arbetskraftstillgången medger det.

Till komplettering av de sålunda i fjol lämnade uppgifterna får lämnas följande redogörelse.

Bostadsfrågan

Vid 1972 års rikdag väcktes motionsyrkanden om att vid igångsättande av utvecklingsprojekt med boendeservice de ensamstående särskilt skulle uppmärksammas och om att kommunerna skulle stimuleras att i bostadsförsörjningen särskilt uppmärksamma enpersonshushållens boendefrågor.

Motionsyrkandena behandlades av civilutskottet i betänkandet CU 1972:9 (s. 12). Utskottet anförde att 1971 års riksdag (CU 1971:12 s. 23—24) godkänt i anledning av ungdomsbostadsutredningens betänkande (SOU 1970:43) framförda riktlinjer för främjande av bostadsförsörjningen för ungdomar och andra personer som har behov av bostad av genomgångskaraktär. Utskottet anförde vidare att vissa frågor av långsiktig art rörande bostadsförsörjningen för ungdomar m. fl. avsågs prövas ytterligare i ett större sammanhang och att däribland torde ingå även boendeutredningens uppdrag att bl. a. uppmärksamma frågan om fördelning på lägenhetsstorlekar. Utskottet anförde att det anslöt sig till motionärernas mening i fråga om vikten av en snar förbättring av bostadsstandarden för småhushållen. Det påpekades att detta faller i allt väsentligt på kommunernas ansvar men bör uppmärksammas även i övrigt — bl. a. inom utvecklingsprojekt med boendeservice. Civilutskottet hemställde att riksdagen skulle godkänna vad utskottet sålunda anfört, vilket blev riksdagens beslut.

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 8

SoU 1973:8

4 Kontaktverksamhet

1 en interpellation (nr 125) framställd den 21 april 1972 (prot. § 7) ställdes till socialministern frågan om han var beredd att medverka till att kommunerna i sina omsorger om invånarna uppmärksammar möjligheterna att med olika medel engagera enskilda människor för den nödvändiga kontaktverksamhet som kan förebygga onödiga lidanden för ensamstående åldringar och sjuka.

Interpellationen besvarades av socialministern den 8 maj 1972 ( prot. § 9). Svaret överensstämde i sak med ett av socialministern tidigare under år 1972 avgivet svar på en enkel fråga om åtgärder för att hindra att människor avlider i isolering, vilket svar i huvudsak återgivits i socialutskottets förutnämnda betänkande SoU 1972:15.

Social hemhjälp

1 ett särskilt motionsyrkande till innevarande års riksdag har frågan om social hemhjälp till ensamstående tagits upp. Motionären har anfört att ensamstående i aktiv ålder, som drabbas av sjukdom eller tillfälligt handikapp, i praktiken är utestängda från möjligheten att få social hemhjälp. Motionären hävdar att en person, som bor ensam, vid sjukdom är mer hjälplös och utlämnad än en familjemedlem och att det därför vore sakligt sett berättigat med en prioritering till förmån för ensamstående. Mot denna bakgrund har motionären yrkat att riksdagen skall anhålla om en översyn av bestämmelserna och anvisningarna för social hemhjälp.

Socialutskottet, som behandlat yrkandet i betänkandet SoU 1973:5 under punkten 10, har föreslagit avslag på detsamma. Utskottet har anfört följande.

Utskottet kan helt ställa sig bakom åsikten att vid sjukdom en person, som bor ensam, ofta har betydligt större behov av hjälp i hemmet än den, som bor tillsammans med annan vuxen person. Då motionsyrkandet skall bedömas måste emellertid beaktas att den sociala hemhjälp som kommunerna bedriver fortfarande befinner sig under utbyggnad och att en prioritering av de ensamstående därför skulle gå ut över barnfamiljer, åldringar eller handikappade. Med hänsyn härtill kan utskottet inte biträda motionsyrkandet. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att de svårigheter som uppstår för ensamstående att sköta hemmet även vid kortvarig sjukdom beaktas av kommunerna. Även en till omfattningen mycket begränsad hjälp — exempelvis med inköp — kan vara av största betydelse för den ensamstående. Då sådan hjälp ofta torde kunna ges utan att andra angelägna hjälpinsatser behöver nämnvärt eftersättas, framstår det som befogat att kommunerna noga överväger möjligheten att lämna hjälpen.

Bostadsbidrag till värnpliktiga

Värnpliktsförmånerna regleras i huvudsak av två författningar, nämligen värnpliktsavlöningskungörelsen (1970:676) och familjebidragsför -

SoU 1973:8

ordningen (1946:99). Till den senare ansluter sig familjebidragskungörelsen (1946:101). Värnpliktsavlöningskungörelsen tar upp förmåner åt den värnpliktige personligen, medan familjebidragsförordningen avhandlar understöd i huvudsak åt den värnpliktiges familj.

Familjebidrag utgår kontant såsom familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Sammanbor den värnpliktige med familjemedlem utgår bostadsbidrag för bestridande av kostnaderna för den värnpliktiges och familjemedlemmens bostad. Om den värnpliktige vid tjänstgöringens början inte sammanbodde med familjemedlemmen får bostadsbidrag utgå endast om synnerliga skäl är för handen.

I andra fall, dvs. då den värnpliktige inte sammanbor med familjemedlem i familjebidragsförordningens mening, får bostadsbidrag beviljas endast i den mån den värnpliktige eljest skulle nödgas avstå från bostad och avståendet för honom skulle medföra betydande ekonomisk olägenhet eller han vid utryckningen inte skulle ha tillgång till lämplig bostad och avsaknaden härav för honom skulle medföra avsevärda svårigheter. Sådant bostadsbidrag får inte utan medgivande av försvarets civilförvaltning utgå till värnpliktig som fullgör grundutbildning.

Bostadsbidrag för ensamstående värnpliktigs bostad kan i enlighet härmed utgå i två olikartade fall.

I det första fallet är det fråga om bostad, som den värnpliktige innehar vid tjänstgöringens böljan och som han med betydande ekonomisk olägenhet skulle nödgas avstå, om han inte erhölle bostadsbidrag. Ett exempel härpå är, när bostaden är inrymd i av den värnpliktige ägd fastighet, ett annat att den värnpliktige efter föräldrarnas död har bibehållit föräldrahemmet, vilket han utan bostadsbidrag skulle tvingas upplösa. I här angivna och angränsande fall kan bostadsbidrag i princip beviljas för hela tjänstgöringstiden.

Det andra fallet avser bostadsbidrag för att trygga den värnpliktiges tillgång till bostad vid utryckningen. Vid repetitionsutbildning erhåller den värnpliktige som regel dylikt bidrag för hela tjänstgöringstiden.

Bostadsbidrag utgår i princip med belopp, som svarar mot de faktiska bostadskostnaderna, dvs. den hyra, som den värnpliktige har att erlägga och som belöper på tjänstgöringstiden — oavsett tidpunkten för hyresuppbörden — respektive de kostnader för egen fastighet eller lägenhet, som den värnpliktige har att bestrida.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 har tillkallats utredningen (Fö 1970:23) rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. Utredningen som arbetat under den förkortade benämnden UFV har år 1972 till chefen för försvarsdepartementet i form av betänkandet (SOU 1972:68) Värnpliktsförmåner redovisat en första etapp i utredningsarbetet. Betänkandet innehåller i huvudsak principförslag beträffande förmåner åt värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och inskrivningsskyldiga. UFV anför att UFV kommit till den uppfattningen att det som

SoU1973:8

i allmänhet upplevs som mest angeläget är bl. a. bostadsbidrag åt ensamstående värnpliktiga. UFV diskuterar i betänkandet alternativa grundprinciper för ett nytt förmånssystem och finner att ett system enligt principen studiesocial ersättning är att föredra såvitt gäller värnpliktiga under grundutbildning. Det framhålls emellertid att familjesocialt stöd liksom en rad särskilda förmåner, som betingas av militärtjänstgöringens speciella art, måste finnas vid sidan av en generell dagspenning, beräknad med utgångspunkt i studiemedlens maximibelopp. För värnpliktiga under repetitionsutbildning förordar UFV ett förmånssystem, som innefattar kontant dagsersättning, bestämd efter befattningen i krigsorganisationen och i förekommande fall kompletterad med familjesocialt stöd m. m.

_UFV föreslår att dagspenning under grundutbildning utgår till alla värnpliktiga med ett grundbelopp, som beräknas med utgångspunkt i studiemedlens enligt studiemedelsförordningen (1964:401) maximibelopp. Avdrag från sistnämnda belopp föreslås ske för värnpliktiga tillkommande naturaförmåner m. m. Avdrag föreslås dock inte ske för den i studiemedlen beräknade bostadskostnaden. Med de studiemedel, som utgick under läsåret 1971/72, skulle enligt UFV dagspenningens grundbelopp utgöra 14:50 kr. Härav har 7:50 kr. eller 225 kr. för månad beräknats för den värnpliktiges kostnad för civil bostad. Han förutsätts dock ha full frihet i fråga om dispositionen av hela dagspenningen. Genom att viss bostadskostnad täcks av den generella dagspenningen når man enligt UFV en lösning av frågan om bostadsbidrag åt ensamstående. Särskilt bostadsbidrag skall därmed, såvitt gäller värnpliktiga under grundutbildning, endast tillkomma familjeförsörjarna.

Familjesocialt stöd föreslås utgå efter behovsprövning under såväl grundutbildning som repetitionsutbildning, och familjebidragsformerna föreslås utgöra familjepenning, bostadsbidrag och näringsbidrag. Bostadsbidrag föreslås utgå till värnpliktiga familjeförsörjare under grundutbildning samt till såväl familjeförsörjare som ensamstående under repetitionsutbildning. Bidraget föreslås skola i princip täcka den faktiska bostadskostnaden.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Viss resekostnadsersättning vid arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningen omspänner en rad utbildningsåtgärder till stöd för dem som saknar efterfrågade yrkeskunskaper och som är utan arbete eller löper risk att bli ställda utan arbete. Också utan att arbetslöshet eller risk för arbetslöshet föreligger kan utbildning ske inom arbetsmarknadsutbildningens ram om kurserna avser vissa yrken med utpräglad brist på arbetskraft. Denna s. k. bristyrkesutbildning bedrivs som försöksverksamhet. Arbetsmarknadsutbildningen har stor omfattning. Under budgetåret 1971/72 påbörjade ca 96 000 personer sådan utbildning.

SoU 1973:8

7 Utbildningen sker dels vid kurser i skolöverstyrelsens regi förlagda till särskilda kurscentra (omskolningskurser, fortbildningskurser, nybörjarkurser, anpassningskurser) eller vid kurser inom det reguljära utbildningsväsendet, dels inom företagen i form av provanställning eller enskild utbildning för äldre samt utbildning av handikappade.

Den vanligaste formen för stöd till den som deltar i arbetsmarknadsutbildning är utbildningsbidrag. Det utgår i regel endast till den som fyllt

20 år och utgörs av grundbidrag (för närvarande 625 kr. per månad för gift och 575 kr. per månad för ogift elev), hyresbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag. Huvudbestämmelserna om utbildningsbidrag finns i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1972:300).

När utbildningen äger rum vid företag utgår i allmänhet inte utbildningsbidrag. I stället får den som utbildas avtalsenlig lön, medan staten lämnar bidrag till företaget för dess utbildningskostnader, i regel i form av bidrag per timme.

Enligt arbetsmarknadskungörelsen 21 § andra stycket utgår vid yrkesutbildning särskilt bidrag i form av dels resekostnadsersättning och traktamente vid resor mellan hemorten och utbildningsorten samt sådana studieresor inom landet som ingår i utbildningen, dels bidrag till dagliga resor i utbildningsorten mellan bostaden och utbildningsplatsen, dels bidrag till kursavgifter och undervisningsmateriel.

Till familjeförsörjare som yrkesutbildas utom hemorten utgår enligt

21 § tredje stycket resekostnadsersättning för en resa i månaden från utbildningsorten till hemorten och åter eller för en familjemedlem från hemorten till utbildningsorten och åter.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1972 har tillkallats kommittén (In 1972:04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén skall göra en analys av arbetsmarknadsutbildningens hittillsvarande resultat, se över de former för utbildningen som har utvecklats samt fastställa mål och medel för den fortsatta verksamheten. I kommitténs uppgifter ingår bl. a. frågor om bidragssystemets utformning.

Utskottet

I motionen 1973:1183 anges en rad problem som enligt motionärernas mening ofta uppstår för ensamstående. Motionärerna nämner bl. a. svårigheter för de ensamstående vid anskaffande av bostad och då det gäller behov av hjälp vid sjukdom. Det framhålls också att ensamstående med barn och med små inkomster är missgynnade i skattehänseende. Motionärerna begär en allsidig översyn av de särskilda problem som möter de ensamstående och en plan för att avhjälpa dessa problem. Härvid bör pågående utredningar beaktas.

Motioner med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella motionen har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare och senast förra året (SoU 1972:15). I samtliga fall har motionerna avslagits. Som

SoU 1973:8

riksdagen tidigare framhållit är de problem som uppstår för ensamstående i många fall av samma karaktär som för andra grupper. Då så inte är fallet ägnas vid det omfattande utredningsarbete som pågår på olika områden i regel särskild uppmärksamhet åt situationen för de ensamstående på motsvarande sätt som för andra grupper för vilka kan finnas särskilda problem. Den i föregående avsnitt lämnade redovisningen ger belägg för detta. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening inte motiverat att tillsätta en sådan utredning som begärs av motionärerna. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1183.

Stockholm den 3 april 1973

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m)*, fru Skantz (s), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk)*, herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Motioner med” och slutar på s. 8 med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för motionen, nämligen att många grupper av ensamstående för närvarande missgynnas då det gäller samhällelig service och andra förmåner som lämnas av det allmänna. Den svåra bostadssituationen i landet drabbar främst de ensamstående. Dessa har fått stå tillbaka vid fördelningen av det tillgängliga bostadsbeståndet, vilket lett till att ensamstående förvärvsarbetande under lång tid måste vara inneboende. Ensamma åldringar har svårt att få vård. De ensamstående är missgynnade beträffande bostadsbidrag för värnpliktiga och resekostnadsersättning vid arbetsmarknadsutbildning. Det finns således en rad frågor som måste lösas för att inte de ensamstående skall behöva inta en särställning i samhället, vilket de nu med rätta ofta anser vara fallet.

Man kan inte bortse ifrån att vissa problem för de ensamstående aldrig kan lösas integrerade i likartade problem för andra grupper. Det fordras därför i många fall en särbehandling av de ensamståendes problem för att dessa skall uppmärksammas, beaktas och lösas, så att de ensamstående får

SoU 1973:8

samma möjligheter som andra samhällsmedborgare. Utskottet tillstyrker således motionen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1183 hos Kungl. Maj:t begär en allsidig översyn av de särskilda problem som möter de ensamstående samt en plan för att avhjälpa dessa under beaktande av avslutade och pågående utredningar, som berör dessa problem.

)

\

I