Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående fiske
Jordbruksutskottets betänkande nr 34 år 1974
JoU 1974:34
Nr 34
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående fiske. Motionerna
I motionen 1974:331 av herr Wikner m. fl. (s) hemställs att riksdagen anhåller hos Kungl. Majit att motionen överlämnas till den nyligen tillsatta utredningen om fritidsfisket för erforderliga åtgärder.
I motionen 1974:506 av herr Ekström (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna att en framtida översyn av lagen (1928:274) om rätt till jakt och lagen (1960:130) om fiskevårdsområden bl. a. bör syfta till en samordning med grunderna för anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälliglieter samt därigenom också med fastighetsbildningslagstiftningen.
I motionen 1974:818 av herr Lindahl iHamburgsund m. fl. (fp, c, m) föreslås att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer att lämplig utredning ges i uppdrag att föreslå regler för i vilken omfattning andra än yrkesfiskare skall ha möjligheter att bedriva fiske med yrkesmässiga fiskredskap i allmänt vatten.
I motionen 1974:819 av herr Mattsson i Lane-Herrestad m. fl. (c, m, fp) föreslås att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer att fiskerinäringsutredningen ges i uppdrag 1. att verkställa utredning i syfte att använda något av de statliga fiskeriundersökningsfartygen för sillrekognoscering och försöksfiske, 2. att — som alternativ till hemställan under 1 — utreda möjligheterna till inhyming av ett eller flera fiskefartyg för samma ändamål.
I motionen 1974:823 av herrar Nilsson i Trobro (m) och Komstedt (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller att svartlistningen av Pukaviksbukten utanför Blekinge upphävs.
I motionen 1974:826 av herr Nilsson i Trobro (m) och Schött (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad i motionen anförts om intensifierade åtgärder för att motverka vildminkstammens spridning och skadegörelse.
I motionen 1974:1110 av herr Leuchovius m. fl. (m, fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att utredningen för översyn av fiskelagstiftningen får i uppdrag att göra en landsomfattande inventering av våra sjöar och vattendrag från fiskevårdssynpunkt.
I motionen 1974:1479 av herr Schött m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att 100 000 kr. ställs till fiskeristyrelsens förfogande för ålyngelsutsättning utefter ostkusten.
1 Riksdagen 1974. 16 sami. Nr 34
JoU 1974:34
2 Rem issy ttrandena
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:506 från fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska jägareförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fiskevattenägareförbund och Sveriges fritidsfiskares riksförbund och över motionen 1974:826 från fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Svenska jägareförbundet, Sveriges fiskevattenägareförbund och Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Se bilagor 1—2 till detta betänkande.
Utskottet
I föreliggande betänkande behandlar utskottet i ett sammanhang ett antal motioner med förslag till åtgärder i fiskefrämjande syfte m. m. Motionerna innefattar dels yrkanden om ändringar av bestämmelser samt om anslagsanvisningar m. m. i vissa speciella frågor, dels önskemål om utredningar eller undersökningar av olika slag på fiskets område.
Utredningsyrkandena berör i några fall den förra året tillsatta utredningen (Jo 1973:07) rörande fiskelagstiftningen m. m. (1973 års fiskevattenutredning). 1 motionen 1974:331 framhålls betydelsen av att de fiskevårdande insatserna inom ett län eller kommunblock samordnas med sikte på att åstadkomma ett för län eller block gemensamt fiskekort. Försök bör enligt motionärernas mening utföras i något län eller kommunblock. Vidare bör åtgärder vidtas för att öppna sådana fiskeområden som till ansenliga summor arrenderats ut till en begränsad grupp välsituerade fiskeintresserade. Motionärerna hemställer att motionen överlämnas till förenämnda utredning för erforderliga åtgärder. I motionen 1974:818 tar man upp frågan om nödvändigheten att i någon form begränsa rätten för andra än yrkesfiskare att på allmänt vatten bedriva fiske med yrkesmässiga redskap. Bakgrunden till problemet är enligt motionärerna att beståndet av fritidsbåtar ökat i sådan grad under de senaste åren att ett stort antal personer, som inte är yrkesfiskare, gått in för att fiska med yrkesmässiga redskap i en utsträckning som gjort att yrkesfiskarnas möjligheter att kunna bedriva sin verksamhet i många fall starkt beskurits. De redskap som därvid kommer till användning är sillgarn, hummertinor, krabbtinor, ålryssjor, skäddegarn etc. Enligt motionärernas mening bör fiskerinäringsutredningen eller 1973 års fiskevattenutredning besitta erforderlig kompetens att handlägga denna fråga. Motionärerna föreslår att lämplig utredning ges i uppdrag att föreslå erforderliga begränsningsregler.
1 motionen 1974:506 erinras om att 1973 års riksdag för sin del antagit förslag till bl. a. anläggningslag och lag om förvaltning av samfälligheter. Ett huvudsyfte var därvid att förenhetliga vissa bestämmelser om samfälligheter och gemensamma anläggningar. En princip i anläggningslagen, som trätt i kraft den 1 juli 1974, är att förrättning lagts till fastighetsbildningsmyndigheten och att överprövning sker hos
JoU 1974:34
fastighetsdomstol. I motionen framhålls att det finns skäl att jakt- och fiskevårdslagstiftningen vid lämplig tidpunkt samordnas med och anknyts till fastighetsbildnings- eller anläggningslagstiftningen. Ett riksdagens uttalande i denna riktning bör enligt motionären vara en värdefull grund för framtida reformöverväganden och han hemställer därför att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att en framtida översyn av lagen (1928:274) om rätt till jakt och lagen (1960:130) om fiskevårdsområden bl. a. bör syfta till en samordning av lagstiftningen av i det föregående angivet slag.
Slutligen berörs fiskevattenutredningen i motionen 1974:1110, vari hemställs att utredningen ges i uppdrag att göra en landsomfattande inventering av våra sjöar och vattendrag, av vilken skulle framgå vattentillstånd från fiskesynpunkt, nuvarande fiskefauna, förutsättningar till förbättringar av insjöarna och olika vattendrags lämplighet för nya värdefulla fiskeslag.
Utskottet finner att samtliga nu berörda spörsmål faller inom ramen för de frågor som 1973 års fiskevattenutredning enligt sina direktiv har att behandla. I vad gäller motionen 1974:331 vill utskottet sålunda erinra om att föregående års riksdag fann en motion med motsvarande yrkanden inte påkalla någon särskild riksdagens åtgärd med hänvisning till den utredning i hithörande frågor som var att vänta.
I fråga om den i motionen 1974:818 upptagna frågan om andra än yrkesfiskares rätt att bedriva fiske med yrkesmässiga redskap kan framhållas att behovet av översyn av gällande fiskerättslagstiftning bl. a. motiverats med det omfattande deltidsfiske som enligt fiskets organisationer förekommer f. n. Motionen berör därför en av de centrala frågeställningarna inom utredningens arbetsområde.
I anledning av det i motionen 1974:506 framförda önskemålet om ett riksdagsuttalande om bl. a. en samordning av lagen om fiskevårdsområden med anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter vill utskottet hänvisa till att i direktiven för nu behandlad utredning uttryckligen angivits att sistnämnda lagstiftningskomplex skall uppmärksammas av de sakkunniga.
När det gäller det i motionen 1974:506 samtidigt upptagna spörsmålet om motsvarande samordning på jaktlagstiftningens område vill utskottet erinra om att jaktmarksutredningen som en av sina huvuduppgifter har att undersöka möjligheterna att underlätta och förenkla bildandet av jaktvårdsområden samt pröva en eventuellt fastare organisation av områdenas ledning och arbetsformer. Som bl. a. framhålls i statens naturvårdsverks yttrande över motionen har utredningen prövat dessa frågor med hänsynstagande till den nya lagstiftningen om anläggningar och om förvaltning av samfälligheter. Enligt vad utskottet erfarit torde jaktmarksutredningens betänkande komma att läggas fram i slutet av detta år.
Till motionen 1974:1110 vill utskottet anföra att utskottet i och för sig finner naturligt att i utredningens arbete måste ingå någon form av
JoU 1974:34
inventering av landets fiskevatten som en grund för utredningens överväganden. Utskottet förutsätter att hithörande spörsmål uppmärksammas av utredningen. Någon anledning för riksdagen att gå närmare in på formerna för utredningens arbete finner utskottet inte föreligga.
Under hänvisning till vad utskottet anfört i det föregående föreslår utskottet att riksdagen lämnar motionerna 1974:331, 1974:506, 1974: 818 och 1974:1110 utan åtgärd.
Ett annat utredningsyrkande framläggs i motionen 1974:819, vari föreslås att fiskerinäringsutredningen ges i uppdrag att verkställa utredning i syfte att använda något av de statliga fiskeriundersökningsfartygen för sillrekognosering och försöksfiske. Som ett alternativ skulle utredningen undersöka möjligheterna till inhyrning av ett eller flera fiskefartyg för samma ändamål. Som bakgrund till yrkandet anges i motionen de ekonomiska svårigheter för många fiskelag att företa fiskeförsök eller sillrekognoseringar i Nordsjön.
Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att de svenska fiskare som bedriver sillfiske på Nordsjön ges så goda arbetsförutsättningar som möjligt. Det förefaller dock utskottet tveksamt om fiskerinäringsutredningen är rätt forum för att pröva den i motionen 1974:819 väckta frågan. Nämnda utredning torde på sitt program ha att överväga mera generella stödformer för fisket, medan sådana mera tekniska frågor, varom här är fråga, närmast torde falla inom ramen för vad fiskeristyrelsen och fiskets organisationer har att bevaka. Utskottet utgår från att bl. a. nyssnämnda myndighet och organisationer har ifrågavarande spörsmål under uppmärksamhet och vidtar eller föreslår de åtgärder som kan befinnas påkallade. 1 vad gäller den i motionen väckta frågan om att använda fiskeriundersökningsfartygen för viss rekognosering m. m., vill utskottet för sin del anföra att ifrågavarande fartyg primärt är avsedda för en mera långsiktig forsknings- och försöksverksamhet än den verksamhet som motionärerna närmast synes ha i åtanke. Detta hindrar givetvis inte att fiskeriundersökningsfartygen på sikt kan bli av betydelse i sammanhanget. Det kan nämnas att fisk eris ty reisen i årets anslagsframställning framhåller att det nyligen levererade undersökningsfartyget ”Argos”, som utrustats med moderna instrument och apparater för att kunna utföra fiskeribiologiska och därtill anslutande hydrografiska undersökningar, ger styrelsen möjlighet att återuppta sedan länge avbrutna undersökningar i Nordsjön.
Förslag till åtgärder av olika slag i fiskefrämjande syfte framläggs i motionerna 1974:823, 1974:826 och 1974:1479, vari hemställs om resp. upphävande av viss s. k. svartlistning av fiske i Pukaviksbukten, åtgärder mot vildminkstammens spridning och skadegörelse samt medelsanvisning för ålyngelutsättning utefter ostkusten. I anledning av dessa motionsyrkanden får utskottet anföra följande.
Statens livsmedelsverk har genom beslut den 20 september 1974 (SLV meddelanden nr M 21/74) beslutat utesluta Pukaviksbukten från verkets förteckning över vattenområden där fisk på grund av för hög halt av
JoU 1974:34
kvicksilver skall anses vara otjänlig till människoföda. Ändringen, som sålunda innebär upphävande av tidigare otjänlighetsförklaring beträffande Pukaviksbukten, gäller fr. o. m. den 1 oktober 1974. Yrkandet i motionen 1974:823 är härigenom tillgodosett.
Hemställan i motionen 1974:826 om intensifierade åtgärder för att motverka vildminkstammens spridning och skadegörelse synes vara för allmänt hållen för att ge tillräckligt underlag för ett riksdagens beslut i ämnet. Någon särskilt åtgärd från riksdagens sida torde emellertid bortsett härifrån inte vara erforderlig, då de uppgifter som lämnats vid remissbehandlingen av motionen klart ger vid handen att problemet med vildminkens skadeverkningar är noga uppmärksammat av vederbörande myndigheter och organisationer samt att åtgärder vidtagits och vidtas i en utsträckning som enligt vad utskottet kan finna får anses väl avpassad i förhållande till föreliggande behov.
I motionen 1974:1479 framfört förslag innebär att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla att 100 000 kr. av vattenavgiftsmedel (s. k. 2:10-medel) eller av andra medel ställs till fiskeristyrelsens förfogande för ålyngelutsättning utefter den svenska ostkusten.
Utskottet får i anslutning härtill framhålla att det i princip ankommer på fiskeristyrelsen att besluta om användningen av bl. a. avgifter enligt 2 kap. 10 § vattenlagen. I vad gäller själva sakfrågan vill utskottet erinra om att riksdagen även föregående år hade att behandla en motion med förslag till åtgärder för att främja ålfisket i bl. a. Östersjön. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1973:40) anförde utskottet därvid att det syntes värdefullt om försök med utsättning av ål i östersjön, som dittills gjorts på ett par platser efter Norrlandskusten, kunde ske även vid andra delar av den svenska Östersjökusten. Med hänsyn till att det av remissyttranden över motionen framgick, att fiskeristyrelsen redan hade frågan om ålfiskets utveckling under särskild prövning befanns emellertid inte nödvändigt att från riksdagens sida påkalla någon åtgärd i anledning av motionen. Enligt vad utskottet erfarit pågår fiskeristyrelsens ålundersökningar, bl. a. innefattande utsättning av ål i Östersjön, även under innevarande år. Någon särskild framställning i ämnet från riksdagens sida synes därför inte erforderlig.
Åberopande det anförda hemställer utskottet
att riksdagen lämnar motionerna
1. 1974:331,
2. 1974:506,
3. 1974:818,
4. 1974:819,
5. 1974:823,
6. 1974:826,
7. 1974:1110 och
8. 1974:1479 utan åtgärd.
JoU 1974:34
6 Stockholm den 22 oktober 1974
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i Tanum (s)*, fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, fru Anér (fp), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c) och herr Leuchovius (m)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
JoU 1974:34
7 Bilaga 1
Yttranden över motionen 1974:506
Fiskeristyrelsen (1974-02-28)
Fiskeristyrelsen begränsar sitt yttrande till förrättningar av den art motionären avser på fiskets område samt anför därutinnan följande.
Motionären hemställer, såvitt nu är i fråga, att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att en framtida översyn av lagen (1960:130) om fiskevårdsområden bl. a. bör syfta till en samordning med grunderna för anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter samt därigenom också med fastighetsbildningslagstiftningen.
Vid tillkomsten av lagen om fiskevårdsområden stannade lagstiftaren i valet mellan olika myndigheter för länsstyrelsen som den lämpligaste. Här må erinras om att samtidigt med tillkomsten av sagda lag den ändringen gjordes i 24 § första stycket lagen' om rätt till fiske att domstols dittillsvarande befattning med ärenden enligt nämnda lagrum överflyttades till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen står enligt gällande rätt i centrum som beslutsfattare på de flesta fiskerättsliga områdena. Det torde vara tillfyllest att hänvisa till 16 och 22 §§ lagen om rätt till fiske och till 14—22 §§ fiskeristadgan (1973:150).
1 vattenlagsutredningens betänkande del 3 ”Vattenförbund” (SOU 1973:31) diskuterar utredningen (s. 70—71) vilket organ som bör pröva frågorna om vattenförbundsbildning och yttrar därom följande.
”Enligt utredningens mening ligger det närmast till hands att låta länsstyrelsen svara för prövning av frågorna om förbundsbildning. Denna prövning bör uppenbarligen ske i administrativ ordning och länsstyrelserna har genom naturvårdsenheterna god överblick över vattenförhållandena i länet.”
Mot denna bakgrund kan fiskeristyrelsen inte finna de skäl motionären anfört till stöd för en annan ordning än den gällande bärande, varför styrelsen avstyrker den remitterade motionen.
Först sedan den nya lagen om förvaltning av samfälligheter varit i kraft under en väl tilltagen prövotid och därunder vunnits erfarenheter som talar mot den beprövade ordningen med förrättningsman och länsstyrelse som utredare, resp. beslutsfattare i fråga om fiskevårdsområden kan det bli tal om någon ändring av nu gällande bestämmelser och system på förevarande område.
Statens naturvårdsverk (1974-04-03)
Statens naturvårdsverk vill med anledning av motion 1974:506 erinra om pågående utredningar på de områden motionen avser.
Utredningen av vissa jaktfrågor (jaktmarksutredningen, Jo:31) har enligt sina direktiv (riksdagsberättelsen 1968) som en av sina huvuduppgifter att undersöka möjligheterna att underlätta och förenkla bildandet av jaktvårdsområden samt pröva en eventuell fastare organisation av områdenas ledning och arbetsformer. Underhandskontakter med utredningen har gett vid handen att dessa frågor prövas med hänsynstagande till den nya lagstiftningen om anläggningar (Anläggningslag SFS 1973:1149) och förvaltning av samfälligheter (lag om förvaltning av samfälligheter SFS 1973:1 150). Utredningen beräknar lägga fram sitt betänkande under våren 1974.
Nyligen har även tillsatts en utredning rörande fiskelagstiftningen
JoU 1974:34
m. m. (Jo 1973:07). I utredningens direktiv behandlas möjligheterna att stimulera bildandet av fiskevård sområden. Därvid hänvisas till den proposition (1973:160) som sedermera lett till den nämnda lagen om förvaltning av samfälligheter.
Naturvårdsverket drar av dessa förhållanden slutsatsen att de nya bestämmelserna om samfälligheter m. m. beaktas i den översyn över lagstiftningen på jaktens och fiskets områden som f. n. pågår.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1974-03-14)
Även om, såvitt känt, några olägenheter hittills inte visat sig föreligga vid förfaranden om bildandet av jakt- respektive fiskevårdsområden, kan det vara värdefullt att lagstiftning inom närliggande rättsområden görs så enhetlig som möjligt. På grund härav får förbundet tillstyrka motionen.
Svenska jägareförbundet (1974-03-28)
Motionären anför, att samma skäl som utgjort grund för att sammanföra och förenhetliga anläggningslagstiftningen får anses utgöra skäl för att jakt- och fiskevårdslagstiftningen vid lämplig tidpunkt samordnas med och anknyts till fastighetsbildnings- och anläggningslagstiftningen.
Motionären anför vidare, att bestämmelser saknas om den närmare förvaltningen av jaktvårdsområde.
Bestämmelserna om jaktvårdsområde återfinnes i 10—13 §§ jaktlagen.
Jaktvårdsområden bildas på frivillighetens grund. Dock kan jaktvårdsområde bildas genom förrättning, om icke samtliga fastighetsägare enas om ingående i jaktvårdsområde.
Vid sådan förrättning kan jaktvårdsområde bildas, om de som biträder beslutet utgör minst 3/4 av antalet fastighetsägare och tillika äger minst 3/4 av den mark, som skall ingå i jaktvårdsområdet. Mark, som med avseende på läge, form och övrig beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, må icke mot ägarens bestridande anslutas till jaktvårdsområde.
Enär jaktvårdsområde bildas på frivillighetens grund och kan ha olika målsättning, beroende på de förhållanden, under vilka jaktvårdsområdet skall verka, äger delägarna själva att inom vissa ramar fastställa stadgar för jaktvårdsområdet.
För att underlätta arbetet med jaktvårdsområdets bildande har Svenska jägareförbundet utarbetat riksnormalstadgar för jaktvårdsområde.
Jaktvårdsområdets förslag till stadgar underställes länsstyrelsen för prövning vid beslut om jaktvårdsområdets bildande. Länsstyrelsen har därvid även att taga ställning till, huruvida stadgarna överensstämmer med gällande lagföreskrifter.
Den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. jaktmarksutredningen har under sitt arbete studerat frågorna om jaktvårdsområdes bildande, förlängning och övriga verksamhet. Jaktmarksutredningen beräknar att lägga sitt betänkande under maj—juni 1974. I detta betänkande kommer således att återfinnas förslag till vissa ändringar i ovan nämnda frågor.
Svenska jägareförbundet anser det angeläget, att jaktmarksutredningens förslag tages i beaktande, innan något beslut fattas om samordning av lagen om rätt till jakt med övriga i motionen nämnda lagar.
Svenska jägareförbundet hemställer därför, att motion nr 1974:506 i avvaktan på jaktmarksutredningens betänkande icke för närvarande föranleder någon riksdagens åtgärd.
JoU 1974:34
9 Sveriges fiskares riksförbund (1974-03-29)
Förrättningar för bildande av fiskevårdsområden ställer stora krav på insikt i lagstiftningen på fastighetsrättens område. Förrättningen bör därför läggas till fastighetsbildningsmyndigheten med möjlighet att i händelse av missnöje med förrättningen få denna prövad av fastighetsdomstol. Lagen om bildande av fiskevårdsområde bör för övrigt så nära som möjligt anknyta till gällande lagstiftning för fastighetsbildning och anläggningar.
Riksförbundet vill med hänsyn till ovanstående tillstyrka vad som i motionen föreslagits.
Sveriges fiskevattenägareförbund (1974-04-11)
De fyra fritidsfiskekonsulenterna samt fiskerikonsulenter vid lantbruksnämnderna och i enskild tjänst har haft många förordnanden som förrättningsmän vid bildandet av fiskevårdsområden. Dessa uppgifter har av dem utförts på ett i allo fullgott sätt. Om motionärens hemställan om att fiskevårdsområden bildas genom förrättning hos fastighetsbildningsmyndigheter bifalles, riskerar man att gå förlustig den sakkunskap, som nämnda kader av förrättningsmän besitter, samtidigt som de redan nu många gånger dryga förrättningskostnaderna ytterligare ökar. Risk finns även för att det föreslagna förfaringssättet kan komma att medföra förseningar i handläggningen, som redan nu på grund av komplicerade utredningar kan taga betydande tid. Detta skulle vara en allvarlig brist, inte minst med hänsyn till den tidsfrist (utgången av år 1978), som stipulerats genom den ändring av 24 § i lagen om rätt till fiske, som skett till följd av tillkomsten av den nya av riksdagen antagna lagen om förvaltning av samfälligheter, som träder i kraft den 1 juli 1974. Förbundet har full förståelse för att man om möjligt skall försöka samordna förfarandena enligt de olika lagarna på fastighetsrättens område, men detta får enligt förbundets mening icke ske på bekostnad av effektiviteten eller till dyrbara kostnader. Dessa frågor måste först grundligt utredas, innan några ändringar i nu gällande lagstiftning vidtages.
Förbundet får mot bakgrund av vad ovan sagts föreslå, att motionen måtte överlämnas till 1973 års fiskevattenutredning för närmare överväganden.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund (ink. 1974-04-09)
Förbundet vill erinra om att Kungl. Maj:t den 9 nov. 1973 tillsätten utredning rörande fiskelagstiftning m.m. I direktiven för denna utredning heter det bl. a. ”En annan fråga som särskilt bör uppmärksammas är möjligheterna att stimulera bildande av fiskevårdsområden. I detta sammanhang bör uppmärksammas att i prop. 1973:160 lagts fram förslag till lag om förvaltning av samfälligheter vilken avses gälla bl. a. i frågor om tillgodogörandet av fiske som är samfällt för flera fastigheter. 1 den mån de sakkunniga finner lämpligt bör även andra former sökas för samverkan mellan olika fastighetsägare och fiskeutövare än inom fiskevårdsområden såsom dessa nu är reglerade och i nyssnämnda proposition föreslagna samfälligheter. Härvid bör övervägas att ge primärkommunala och landstingskommunala organ ökade möjligheter att tillgodose efterfrågan på fiskevatten från fritidsfiskare utan eget fiskevatten”. Den tillsatta utredningen kommer således att få ägna fiskeupplåtelseproblematiken stor uppmärksamhet. Det synes därför förbundet olämpligt att besluta
JoU 1974:34 10
om några förändringar ang. fiskelagstiftningen innan utredningen lagt sitt förslag.
JoU 1974:34
11 Bilaga 2
Yttranden över motionen 1974:826
Fiskeristyrelsen (1974-03-15)
Minken är varaktigt införlivad med den svenska faunan. Det är fullständigt riktigt som motionärerna framhåller, att minkutrotningskampanjer har pågått på olika håll i landet och att resultatet visserligen blivit en lokal nedgång men en högst tillfällig sådan. Minken är nämligen en djurart med hög produktivitet. Så snart predationstrycket upphör inom ett kampanjområde byggs minkstammen snabbt åter upp till en viss storlek och täthet, som är beroende av hur mycket föda och passande tillhåll det finns inom området. Det bör också observeras, att en minkstam som inte utsätts för intensiv beskattning, stabiliseras vid en lägre nivå än det maximum som uppnås under åren omedelbart efter etablerandet.
Med den allmänna utbredningen minken har i landet och de stora kostnader, som är förenade med en effektiv beskattning av beståndet, torde man fa acceptera att bekämpningsåtgärderna koncentreras till speciellt värdefulla områden t. ex. bäckar med god tillgång på kräftor och/eller laxartad fisk.
Statens naturvårdsverk (1974-04-03)
Statens naturvårdsverk känner väl till de problem, som vildminken anses kunna ge upphov till. Åtskilliga åtgärder har också vidtagits under årens lopp för att minska sådana olägenheter. Som exempel kan nämnas att vildminken är en av de få djurarter, för vilka allmän jakttid gäller hela året. Vidare får skottpengar utbetalas för dödade minkar, vilket är en åtgärd som berör ytterligt få arter. Särskilda minkfångstaktioner har, som också framgår av motionen, genomförts med växlande resultat. Verket har även utfärdat särskilda anvisningar till jaktstadgan om utformningen av stängsel kring minkgårdar för att hindra rymning från dessa med åtföljande tillskott till stammen av vildmink.
Viltforskningen har emellertid numera visat att minken kanske inte bör betraktas som den stora skadegörare den hittills ansetts vara. Det har också visats att minkens egna populationsreglerande mekanismer är mycket effektiva. En intensiv jakt leder lätt till ett ökat utrymme för tillväxt av den återstående stammen, och tillväxten sker mycket snabbt. Därför får jakten, om den inte bedrivs intensivt och kontinuerligt endast en mycket kortvarig effekt.
Enligt naturvårdsverkets mening måste en förutsättning för intensifierade — och därmed kostnadskrävande - åtgärder från samhällets sida för att motverka vildminkstammens spridning vara att det klarlagts att åtgärderna på längre sikt verkligen kan få avsedd effekt. Verket finner med hänvisning till refererade forskningsrön detta osäkert.
Jaktens ekonomiska och rekreativa värde ökar för närvarande starkt. Vid bedömning av de föreslagna åtgärderna bör därför observeras att minken redan är av intresse som jaktobjekt.
Verket finner inte skäl att tillstyrka motionens förslag.
Svenska jägareförbundet (1974-03-28)
Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning är minken numera att anse som ett i den svenska faunan väl etablerat djur. Dess närvaro i landet kan dock inte anses önskvärd och minken har förorsakat avsevärda
JoU 1974:34
skador såväl på vissa fisk- och kräftbestånd som på bestånden av vissa fågelarter. De omfattande försök som bedrivits bl. a. i Värmlands län att samordna minkfångsten över en stor areal i avsikt att söka pressa beståndsnivån till ett idealt bottenläge visar bl. a. att en sådan aktion kan lyckas, om den bedrives långsiktigt, uthålligt och med intensiva arbetsinsatser, att sådana aktioner regelmässigt drar avsevärda kostnader samt att en utrotning av minken ej är genomförbar även om en hela riket omfattande kampanj av motsvarande slag genomfördes.
Värmlandskampanjen och den på minken bedrivna forskningen har emellertid även anvisat när och hur fångsten skall bedrivas för att ge så stor reduktion av minkstammarna som möjligt. Vidare har erfarenheter vunnits om hur man bör gå till väga för att skydda extremt minkkänsliga områden. Såväl fälterfarenheterna som forskningen visar också att minkstammarna i landet numera stabiliserats vid en lägre nivå än de intog under det första expanderingsskedet. I detta sammanhang bör även observeras att minken, som till övervägande del utnyttjar vattenlevande bytesdjur, i likhet med uttern, synes vara svårt biocidkontaminerad, vilket områdesvis i stor utsträckning torde påverka beståndsstorlek och reproduktion. Slutligen synes vissa erfarenheter ge vid handen att effekten av minktns predation på vissa and- och sjöfågelarter har minskat sedan minken numera blivit en integrerad del av ekosystemet.
Minken är tillåten för jakt under hela året. Vid jakt efter mink får, enligt 6 § 2 mom. jaktstadgan, förutom sådan fälla, som fångar djuret levande, efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen, användas såväl sådant redskap som dödar minken vid fångsten som ”sax utan tandade skalmar”, varmed förstås trampsax. Såvitt Svenska jägareförbundet har sig bekant förekommer emellertid knappast fångst av mink med trampsax. Däremot meddelas ett tämligen stort antal tillstånd att använda fällor som ingår i den förstnämnda gruppen tillståndsbelagda fångstredskap. Vidare är det enligt statens naturvårdsverks föreskrifter och anvisningar till jaktstadgan, meddelade i skrivelse till samtliga länsstyrelser den 12 juni 1970, tillåtet att under hela året använda grythund vid jakt efter mink. Möjligheterna att intensivt efterhålla minken på lokaler där så erfordras av fiske- eller viltvårdsskäl är således för närvarande goda. Det är emellertid angeläget att några inskränkningar härvidlag ej sker, vad avser trampsax torde dock detta redskap utan olägenhet kunna förbjudas.
Vad avser ökad propaganda för fångst av mink torde frågan numera vara så välkänd av såväl fiske- som viltvårdens företrädare att Svenska jägareförbundet ställer sig tveksam inför nyttan av en särskild propagandakampanj. Det kan förtjäna påpekas att genom länsjaktvårdsföreningarnas försorg organiseras fortlöpande begränsade decimeringsaktioner och vidtages andra åtgärder för att där så erfordras begränsa minkförekomsten.
Mot bakgrund av det anförda samt vissa sakförhållanden som tidigare redovisats i skrivelse den 8 mars 1972 till fiskeristyrelsen angående minkproblematiken finner Svenska jägareförbundet för sin del ytterligare åtgärder för att begränsa minkstammen knappast meningsfulla.
Sveriges fiskevattenägareförbund (1974-03-26)
Vildminken förökar sig snabbt därför att den är en främling i vår fauna och saknar naturliga fiender. Vildminkens stora skadegörelse på fisk- och kräftbestånd är allmänt bekant. Den måste därför i detta sammanhang betraktas som ett svårt skadedjur. Den stora skadegörelsen
JoU 1974:34
är motivet till de minkutrotningskampanjer, som pågått och pågår på olika håll i landet. Bl. a. av organisatoriska skäl har dessa kampanjer endast haft lokal omfattning, vilket på sikt gör att effekten inte blir den eftersträvade. Återinvandring av mink från angränsande områden, där minkfångst ej bedrivits, reducerar effekten. En intensifierad, riksomfattande verksamhet på området är därför nödvändig, om inte stora investeringar i kräft- och fiskbestånd skall spolieras.
Värmlands läns jaktvårdsförbund har under fem år intensivt arbetat på en decimering av vildminkbeståndet i länet. För ändamålet har man utvecklat en organisation och en metod för vildminkfångst, som kan tjäna som mönster för andra delar av landet. Metoden finns här färdig och beprövad. Antalet fångad mink fr. o. m. 1969 framgår av följande tablå:
Då antalet fällor varit detsamma under hela tiden, torde fångstsiffrorna samtidigt ge en uppfattning om reduktionen av minkstammen, dvs. till hälften å en tredjedel. Resultatet har bl. a. resulterat i ett ökat kräftbestånd i vattendrag, där detta ej påverkats av andra faktorer.
Som framgår av ovanstående vill Sveriges fiskevattenägareförbund härmed ge sitt fulla stöd åt rubricerade motion om intensifierade åtgärder för att motverka vildminkstammens spridning och skadegörelse.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund (ink. 1974-04-09)
Förbundet vill understryka att vildminken utgör en viss fara för fiskbestånden i de svenska vattendragen och kanske framförallt för de värdefulla laxfiskarna. Många fiskevattensföreningar och fritidsfiskesammanslutningar ägnar därför stor uppmärksamhet åt att fånga mink och avsätter ofta av egna medel belöningar för minkfångst.
Mot den bakgrunden anser förbundet det angeläget att motverka vildminkens spridning och skadegörelse.
Ar 1969/70
1 150 st. 900 ” 625 ” 450 ” 500 ”
1970/71
1971/72
1972/73
Hösten 1973
GOT AB 74 7800 S Stockholm 1974