Bet. 1974:JoU41

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa frågor rörande lantbruksnämndernas verksamhet, m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1974-11-06
Källa: data.riksdagen.se

Jordbruksutskottets betänkande nr 41 år 1974

JoU 1974:41

Nr 41

Motionerna

I motionen 1974:125 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (punkten 5), att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär 5. att en översyn görs av lantbruksnämndernas verksamhet i syfte att finna former för ett ökat demokratiskt inflytande i nämnderna i enlighet med vad som anges i motionen.

I motionen 1974:813 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c,m) hemställs att riksdagen måtte besluta att nuvarande ordning för utseende av ortsombud skall ändras i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1974:1103 av herr Håkansson i Rönneberga m. fl. (c,m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar sig för åtgärder för att stimulera till ökad egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken.

I motionen 1974:1467 av herr Josefson m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar anhålla hos Kungl. Maj:t om att bidrag till miljövårdande åtgärder inom jordbruket får utgå med upp till 50 procent av investeringskostnaden för den del som understiger 20 000 kronor.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:813 från lantbruksstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och över motionen 1974:1103 från lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, bränslenämnden. Lantbrukarnas riksförbund och överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.

Utskottet

I ett sammanhang behandlar utskottet i detta betänkande några motioner eller motionsyrkanden som rör bl. a. lantbruksnämndernas verksamhet.

Först tar utskottet upp två yrkanden som rör möjligheterna till medinflytande från berörda personer på lantbruksnämndernas beslut. I motionen 1974:125 begärs sålunda en översyn av lantbruksnämndernas verksamhet i syfte att finna former för ett ökat demokratiskt inflytande i nämnderna. Bl. a. föreslås att formerna för samråd mellan nämnderna och berörda en -

1 Riksdagen 1974. 16 sami. Nr 41

JoU 1974:41

skilda personer närmare regleras. Enligt motionen 1974:813 bör nuvarande ordning för att utse lantbruksnämndernas ortsombud ändras. F. n. gäller att lantbruksnämnd utser ortsombud, sedan vederbörande kommunstyrelse avgett förslag om vem som bör utses. Detta system har enligt motionärerna visat sig fungera mindre väl i vissa fall. Därför förordas att lantbruksnämnd i stället skall upprätta förslag, som överlämnas till kommunstyrelsen och även till LRF:s länsorganisation för yttrande, innan nämnden utser ortsombud.

Vad gäller det förstnämnda motionsyrkandet får utskottet erinra om att riksdagen senast föregående år lämnade förslag av motsvarande innebörd utan åtgärd (JoU 1973:16). Jordbruksutskottet framhöll därvid bl. a. att i lantbruksnämnderna ingick lekmannaledamöter och bland dem representanter för lantbrukarna. Vidare konstaterades att nämnderna i förekommande ärenden hörde vederbörande ortsombud och de berörda markägarna. Utskottet fann att de i motionerna nämnda intressenterna väl kunde göra sina synpunkter gällande vid motsvarande handläggningsordning i lantbruksnämnderna.

1 de remissyttranden utskottet inhämtat över motionen 1974:813 förordar lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet att nuvarande system för att utse ortsombud behålls. Lantbruksstyrelsen anser det vara av betydelse att ombuden har viss förankring hos kommunerna. LRF tillstyrker den i motionen föreslagna ändringen och anser att garantier därmed erhålls för att de ortsombud som utses är lämpade för och intresserade av uppdraget.

Utskottet får erinra om att lantbrukets rationalisering bygger på initiativ från berörda företagare. På olika sätt stöder staten genom lantbruksnämnderna denna rationalisering. Det är givetvis väsentligt att en verksamhet av detta slag är grundad på goda kontakter mellan den statliga myndigheten och ifrågavarande yrkesgrupper. Enligt utskottets mening kan jordbrukarna och andra intressenter vid nuvarande ordning väl göra sina synpunkter gällande i lantbruksnämnderna.

I detta sammanhang vill utskottet också erinra om att särskilda utredningar om stödet till jordbrukets rationalisering och om jordförvärfslagstiftningen pågår. Dessa kan leda till ändringar av lantbruksnämndernas uppgifter som kan motivera ändrad organisation. Parallellt med dessa utredningar pågår inom statskontoret en översyn av lantbruksnämndernas organisation. Utskottet finner på grund av det anförda ej skäl föreslå någon ytterligare översyn på området.

Utskottet är inte heller berett föreslå ändrad ordning i fråga om att utse ortsombud. Eventuella brister med nuvarande förfaringssätt bör kunna rättas till genom att lantbruksnämnderna informerar kommunerna om vilka krav som bör ställas på ett ortsombud.

I överensstämmelse med det anförda förordar utskottet att ifrågavarande yrkande i motionen 1974:125 samt motionen 1974:813 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

JoU 1974:41

3 Sedan den 1 juli 1969 utgår enligt av 1969 års riksdag beslutade grunder bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin. Bidraget, som utgår med upp till 25 procent av den godkända investeringskostnaden, är i första hand avsett som stöd till sådana äldre industrier som i samband med tillkomsten av miljöskyddslagstiftningen ställts inför krav på omfattande reningsåtgärder.

Under budgetåren 1969/70-1973/74 har sammanlagt 250 milj. kr. anvisats för ifrågavarande bidrag. I sysselsättningsstimulerande syfte har de senaste åren under vissa begränsade perioder dessutom anvisats 470 milj. kr. för förhöjda bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin. Det sammanlagda belopp som under den gångna femårsperioden ställts till förfogande uppgår därmed till 720 milj. kr. Högsta bidragsandel vid de sysselsättningsfrämjande insatserna har varierat mellan 75 och 50 procent. Statsbidragen till industrin var ursprungligen avsedda att utgå under tidsperioden 1969/70-1973/74. Enligt beslut av årets riksdag (prop. 1974:1, bilaga 11, p. H 12; JoU 1974:1; rskr 114) har dock femårsprogrammet förlängts med ett år.

Från och med 1972/73 har genom beslut av 1972 års riksdag statsbidrag även kunnat utgå till befintliga jordbruks- och trädgårdsföretag som vidtar miljövårdande åtgärder motsvarande dem för vilka industriföretagen erhåller bidrag. Statsbidraget utgår med högst 25 procent av godkänd kostnad. Som villkor för bidraget gäller att vederbörande myndigheter funnit åtgärden nödvändig från miljövårdssynpunkt samt att stödet inte motverkar rationaliseringsverksamheten inom jordbruket. För ifrågavarande bidragsgivning inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna har bestämts en femårig tidperiod, eller tiden 1972/73-1976/77.

1 motionen 1974:1467 yrkas att bidrag till miljövårdande åtgärder inom jordbruket får utgå med upp till 50 procent av investeringskostnaden för den del som understiger 20 000 kr. Det framhålls att investeringsbehovet i fråga om miljövårdsanläggningar är stort, inte minst inom de medelstora jordbruken. Enligt motionärernas mening skulle en höjning av bidragsandelen utan tvivel i hög grad stimulera till en större intensitet av investeringar i miljövårdsanläggningar inom jordbruket. Motionärerna har också pekat på behovet av åtgärder för att stimulera sysselsättningen och skapa nya arbetstillfällen.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om att de förhöjda bidrag som i sysselsättningsfrämjande syfte utgått till miljövårdande åtgärder inom industrin hittills koncentrerats till investeringar under sådana perioder under de tre senaste vinterhalvåren, då behovet att skapa arbetstillfällen inom byggnads- och anläggningssektorn varit särskilt stort. Den senaste perioden, då förhöjt bidrag utgick inom industrisektorn, upphörde den 31 maj i år.

För egen del anser utskottet att företagen inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna, om läget inom byggnads- och anläggningssektorn återigen blir sådant att särskilda åtgärder i sysselsättningsstimulerande syfte befinns moti -

JoU 1974:41

verade, bör kunna ges samma stimulans att intensifiera investeringsverksamheten i fråga om miljövårdande åtgärder som den som hittills endast kommit industriföretagen till del. Inte minst talar starka miljövårdsskäl härför. Däremot är utskottet inte berett biträda förslaget i motionen 1974:1467 om en mera permanent höjning av maximinivån vid här ifrågavarande bidragsgivning. Den normala bidragsnivån för jordbruks- och trädgårdsföretagen bör alltså liksom för industrin alltjämt utgöra högst 25 procent. Vad utskottet i förevarande ärende anfört torde riksdagen som sin mening böra ge Kungl. Majit till känna.

I motionen 1974:1103 begärs att riksdagen skall uttala sig för åtgärder för att stimulera jordbrukarna till egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken. Enligt motionen är den nuvarande gårds lag ringen genomsnittligt inte tillräcklig för att täcka ett års förbrukning. En ökad sådan lagring, tillräcklig för två års förbrukning, skulle ge den tidsfrist som erfordras för en mera allmän omställning till gengasdrift. Såsom stimulans till ökad egen lagerhållning föreslår motionärerna fri användningsrätt till det egna drivmedelslagret inom jordbruksdriften även i en bristsituation. Vidare föreslås att lantbruksnämnderna skall kunna förmedla förmånliga bidrag och lån för anskaffande av gårdscisterner.

Lagring av drivmedel såsom reserv inför bristande tillförsel sker främst i särskilda beredskapslager, men även lager hos handeln och hos förbrukarna är av betydelse i sammanhanget. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som har till uppgift att svara för landets planering av försörjningsberedskapen beträffande importerade bränslen, anför i remissyttrande över motionen att den allmänna beredskapslagringen av drivmedel skall tillgodose jordbrukets behov med samma försörjningsuthållighet som gäller förandra samhällsviktiga områden. Emellertid finner överstyrelsen det vara av stort värde om ytterligare beredskapslagring, exempelvis i gårdscisterner vid jordbruken, tillkommer på enskilt initiativ. Statens jordbruksnämnd och LRF ställer sig främst av kostnadsskäl tveksamma till en ökad lagring av drivmedel i gårdscisterner. Ingen av de remissinstanser som hörts är beredda tillstyrka en fri dispositionsrätt för jordbrukaren till det egna drivmedelslagret i alla situationer. Lantbruksstyrelsen finner att kostnaden för en eventuell utbyggnad av drivmedelslagringen vid jordbruksföretagen kommer att bli relativt blygsam, varför särskilda bestämmelser om lån och bidrag härför inte anses motiverade.

Utskottet får i anledning av motionen hänvisa till vad överstyrelsen för ekonomiskt försvar i sitt remissyttrande anfört om den allmänna beredskapslagringens uppgift att förse bl. a. jordbruket med drivmedel i krissituationer. Denna lagring sker i enlighet med de oljelagringsprogram som riksdagen godkänner. Utskottet anser att det ur beredskapssynpunkt i och för sig är fördelaktigt om ytterligare lagring kan ske i enskild regi. Frågan om samhället bör vidta några särskilda åtgärder för att stimulera till sådan ökad lagring synes emellertid få övervägas i ett vidare sammanhang, där

JoU 1974:41

frågan om hela drivmedelslagringen behandlas.

Med anledning av de synpunkter, som i motionen anförs om erfarenheten från oljekrisen kring årsskiftet 1973-1974, får utskottet i detta sammanhang även nämna att Kungl. Maj:t gett vederbörande myndigheter i uppdrag att utvärdera det ransoneringssystem som tillämpades vid nämnda tillfälle. Vidare har statsrådet och chefen för handelsdepartementet tillkallat sakkunniga med uppgift att utreda vissa beredskapsfrågor inom energiområdet. Utredningen skall bl. a. överväga ett integrerat system för ransonering på hela energiområdet som beaktar önskemålen att i en fredskris värna om produktion och sysselsättning och slå vakt om viktiga samhällsfunktioner.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet att riksdagen

1. lämnar motionerna 1974:125, yrkande 5, och 1974:813 utan åtgärd,

2. i anledning av motionen 1974:1467 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om tillfälligt förhöjda bidrag till miljövårdande åtgärder inom jordbruks- och trädgårdsföretag,

3. lämnar motionen 1974:1103 utan åtgärd.

Stockholm den 6 november 1974

På jordbruksutskottets vägnar UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s), fru Theorin (s)*, herrar Jonasson (c), Lindberg (s)*, fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården (c)*, Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m) och Enlund (fp)*, dock att vid behandlingen av motionen 1974:1103 fru Fredrikson (c) deltagit i stället för herr Jonasson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Larsson i Borrby (c). Jonasson (c), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Johansson i Holmgården (c), Andersson i Ljung (m) och Enlund (fp) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande på s.2 som börjar med ”Vad gäller” och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:

JoU 1974:41

6 Utskottet instämmer i vad som i nyssnämnda båda motioner anförts om vikten av förbättrade kontaktvägar mellan lantbruksnämnderna och den berörda jordbruksbefolkningen samt av ökat lokalt inflytande över nämndernas verksamhet. Förhållandena i dessa avseenden bör kunna förbättras utan att länsdemokratifrågans lösning avvaktas. De beslut lantbruksnämnderna fattar blir ofta av avgörande betydelse inte bara för sökanden utan även för den berörda bygden. Det är därför i hög grad angeläget att de lokala intressena verkligen kommer fram och beaktas vid nämndernas ställningstaganden.

Det finns olika vägar att åstadkomma ett ökat lokalt inflytande i lantbruksnämndernas verksamhet. En viktig funktion i detta sammanhang har lantbruksnämndernas ortsombud. 1 de av utskottet inhämtade remissyttrandena över motionen 1974:813 har framkommit delade meningar om det lämpliga sättet att utse ortsombud. Ett antal lantbruksnämnder har i likhet med LRF tillstyrkt ändringsförslaget i nämnda motion. Lantbruksstyrelsen, flertalet lantbruksnämnder och Svenska kommunförbundet förordar att nuvarande system att utse ortsombud behålls. Utskottet finner att vad som anförts i motionerna och i remissyttrandena däröver ger anledning till en översyn av sättet att utse ortsombud. Det finns också anledning att överväga hur dessa ombud på ett bättre sätt skall kunna medverka vid ärendenas handläggning i lantbruksnämnderna.

Det lokala inflytandet bör vidare främjas genom att frågor av betydelse för utvecklingen inom ett område på lämpligt sätt tas upp direkt med dem som berörs, så att bygdens folk får medverka i planeringen för sin framtid. Utskottet förordar således en översyn av lantbruksnämndernas handläggningsordning i syfte att förstärka det lokala inflytandet. Vid översynen bör beaktas vad utskottet i det föregående anfört

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna 1974:125, yrkande 5, och 1974:813,

JoU 1974:41

7 Bilaga 1

Yttranden över motionen 1974:813 Lantbruksstyrelsen (1974-04-29)

Ortsombud har varit knutna till lantbruksnämnderna alltsedan nämnderna inrättades den 1 juli 1948. Deras nuvarande uppgifter har angivits i 26 § instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (SFS 1967:425, omtryck 1971:809). Ortsombud åligger enligt instruktionen att hjälpa allmänheten med råd och upplysningarom nämndens verksamhet, tillhandahålla formulär och blanketter samt biträda vid upprättande av ansökningar och andra handlingar i ärenden som hör till nämndens verksamhet,

mottaga, granska och vid behov ge anvisning om komplettering av ansökningar till nämnden, i den mån annat ej följer av 26 § andra stycket, skyndsamt till nämnden insända mottagna ansökningshandlingar, efter beslut av nämnden lämna upplysningar, avge yttranden eller göra utredningar eller besiktningar, till nämnden anmäla förhållande som kan föranleda uppsägning av lån eller återkrävande av bidrag,

uppmärksamt följa utvecklingen på fastighetsmarknaden inom området, till nämnden anmäla förhållande inom nämndens verksamhetsområde som kan vara av betydelse för nämnden.

I 59 . instruktionen har meddelats följande bestämmelser om hur ortsombud skall utses. Ortsombud utses av lantbruksnämnd för en tid av tre år. Avgår ombud förordnas ersättare för återstoden av tiden. Innan ombud eller ersättare utses skall kommunens styrelse beredas tillfälle att avge förslag. Sistnämnda bestämmelse, som gällt sedan den 1 juli 1967, har sin grund i 1967 års riksdagsbeslut angående lantbruksnämndernas organisation och uppgifter. Om grunden till denna bestämmelse må vidare erinras om följande.

Då riksdagen 1965 fattade principbeslut om ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden uppdrogs åt en särskild utredningsman att lägga fram förslag angående den närmare utformningen av lantbruksnämndernas organisation och uppgifter. 1965 års lantbruksorganisationsutredning. 1 det betänkande, som utredningen avgav 1966, behandlades även frågan hur lantbruksnämndernas ortsombud borde utses. Enligt utredningen borde någon formell ordning inte föreskrivas utan det skulle fä ankomma på lantbruksnämnden att ta erforderliga kontakter innan nämnden utsåg ombud. Därvid borde enligt utredningen kunna förutsättas att nämnden rådgjorde med bl. a. kommunalnämnden. (SOU 1966:49 s. 177 - 178.) I den proposition angående de nya lantbruksnämndernas organisation m. m. som förelädes 1967 års riksdag erinrade departementschefen om att 1965 års riksdagsbeslut innebar att ortsombuden skulle utses av lantbruksnämnd sedan vederbörande kommunalnämnd bereus tillfälle att avge förslag. Han fann att det inte framkommit skäl som borde leda till att detta beslut frångicks. Detta departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. (Prop. 1967:74, JoU 18, rskr 214.)

JoU 1974:41

8 Med anledning av motionärernas påstående att det nuvarande systemet med att låta kommunstyrelserna föreslå ortsombud fungerat mindre väl i vissa fall, har styrelsen inhämtat lantbruksnämndernas erfarenheter. Av från nämnderna inkomna skriftliga yttranden, vilka i avskrift bifogas,1 framgår bl. a. följande.

Två tredjedelar av nämnderna anser att det nuvarande systemet har fungerat bra. Några av dessa har i det sammanhanget framhållit att de inför förestående val av ombud informerat kommunerna om vilka uppgifter ortsombuden har och vilka kvalifikationer de enligt nämndens mening bör äga för att kunna fylla sin uppgift. Av de nämnder, som anser att systemet fungerat mindre bra, ansluter sig flera till motionärernas förslag. Att nämnden själv bör välja de personer, som skall vara ortsombud, har de funnit naturligt eftersom de bäst känner till vilka krav som bör ställas på ombuden. Av yttrandena framgår att det i några fall har inträffat att kommunstyrelse till ombud föreslagit person som nämnden ansett vara mindre väl lämpad för sin uppgift vilket föranlett nämnden att begära nytt förslag av kommunen. Yttrandena ger inte stöd förden uppfattningen att nämnderna skulle känna sig bundna av kommunstyrelsernas förslag.

Det är viktigt att de personer som utses till ortsombud äger allmänhetens förtroende. Styrelsen anser det i det avseendet vara av betydelse att ombuden har viss förankring hos kommunerna. Även med hänsyn till de frågor på det lokala planet, vilka är gemensamma för lantbruksnämnd och kommun, synes en sådan förankring kunna motiveras. Styrelsen anser därför att bestämmelsen att kommunstyrelserna bör beredas tillfälle avge förslag bör behållas.

I nämndernas yttranden har allmänt framhållits betydelsen av att de som utses till ortsombud verkligen äger de härför erforderliga kvalifikationerna. Detta vill styrelsen särskilt understryka. Som framgått av den föregående redogörelsen förekommer det att nämnder, i samband med att ombud skall utses för ny period, informerar kommunerna om de krav som nämnden anser böra ställas på ombuden. Styrelsen anser det riktigt att nämnderna lämnar kommunstyrelserna sådan information.

Ett ombud behöver ha lång tid på sig för att kunna sätta sig in i sina olika arbetsuppgifter och lära känna lantbruksnämndens verksamhet. Täta ombyten av ombud utgör därför en stor olägenhet och bör i görligaste mån undvikas. Det är önskvärt att detta i högre grad än hittills beaktas av kommunerna.

Svenska kommunförbundet (1974-03-22)

Enligt nu gällande bestämmelser förordnas ortsombud av lantbruksnämnden. Innan ortsombud utses skall kommunens styrelse beredas tillfälle att avge förslag. Motionärerna föreslår sådan ändring att lantbruksnämnden själv skall upprätta förslag över vilket kommunens styrelse skall beredas tillfälle avge yttrande.

Lantbruksnämnderna är samhällets regionala organ för behandling av bl. a. struktur- och rationaliseringsfrågor inom jordbruksnäringen. Dessa frågor är av stor betydelse för många kommuner. Av denna anledning torde det inte finnas skäl att försvaga det organisatoriska samband mellan lantbruksnämnder och kommuner som det nuvarande systemet för utseendet av ortsombud innebär.

1 Ej bifogade betänkandet.

JoU 1974:41

9 Behov av samråd mellan kommuner och organ som företräder jordbruksnäringen föreligger även inom den fysiska planeringen. De av riksdagen beslutade riktlinjerna för hushållningen med landets tillgångar av mark och vatten skall förverkligas genom en kommunal planering i vilken stor hänsyn skall tas till de areella näringarnas markanspråk. I skrivelse från Lantbruksstyrelsen till länens lantbruksnämnder anges att dessa bör aktivt verka för lantbrukets intressen i dessa frågor genom att lämna kommunerna erforderlig service och information om lanlbruksforhållanden och markanspråk från lantbrukets sida. Lantbruksnämndernas ortsombud bör kunna fungera som kontaktmän mellan kommun och lantbruksnämnd i det fortsatta planeringsarbetet. En sådan funktion för ortsombuden torde underlättas av att kommunerna har ett avgörande inflytande på valet av ortsombud.

Motionärerna hävdar att i något fall kommun till ortsombud föreslagit person som visat sig mindre lämplig för uppgiften. Om så varit fallet torde det kunnat bero på att kommunen varit otillräckligt informerad om vilka uppgifter ett ortsombud har och vilka kvalifikationer som är önskvärda för att uppfylla dessa uppgifter.

Om ovanstående yttrande förenade sig styrelsens majoritet.

I reservation anförde G. Larsson, Boo, Nilsson, Thomasson och Wiklund (samtliga c) att i yttrandet enligt deras mening borde ha uttalats att det är lämpligt att kommunen före valet kontaktar jordbrukets fackliga organ.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1974-03-28)

Som framgår av motionen har lantbruksnämndernas ortsombud många viktiga uppgifter, som kräver goda kunskaper om jord- och skogsbruk och om de förhållanden som råder inom dessa näringar. Ortsombudet skall bl. a. verka för att goda kontakter upprätthålls mellan lantbruksnämnden och lantbrukarna i orten samt yttra sig i frågor som rör förvärvstillstånd och garantilångivning. Detta kräver gott omdöme och stort förtroende bland lantbrukarna. Med hänsyn till arbetsuppgifterna bör enligt LRF:s mening till ortsombud endast kunna utses personer med direkt anknytning till lantbruksnäringarna, i första hand aktiva lantbrukare.

I regel har också som ortsombud utsetts personer med goda kvalifikationer för uppgiften. Undantag finns dock, vilket bl. a. framkommit i skrivelser och motioner från LRF:s lokalavdelningar och länsförbund. I dessa har begärts ändring i nuvarande ordning så att garantier ges för att lämpliga personer tillsätts. Nuvarande system, enligt vilket ortsombuden utses på förslag av resp. kommunstyrelse, kan dessutom på sikt leda till att allt fler kommer att väljas till ortsombud på andra meriter än som med hänsyn till arbetsuppgifterna är relevanta. Kommunsammanslagningarna ökar riskerna härför. Detta kan i hög grad försvåra lantbruksnämndernas verksamhet, som är starkt beroende av att goda kontakter kan upprätthållas med näringsutövama.

LRF finner det således angeläget att en ändring sker i nuvarande ordning för utseendet av ortsombud. I likhet med motionärerna anser LRF att resp. läns- eller provinsförbund av LRF bör beredas tillfälle att framföra synpunkter på valet av ortsombud. Även kommunens styrelse bör ges möjlighet att yttra sig. Som framhålls i motionen föreslog lantbruksorganisationsutredningen att någon formell ordning för utseendet av ortsombud inte skulle

JoU 1974:41

föreskrivas utan att det fick ankomma på lantbruksnämnden att ta erforderliga kontakter innan valet förrättades. Den i motionen föreslagna ordningen ansluter till denna tankegång och bör ge garantier för att de som väljs är lämpade och intresserade för uppdraget som ortsombud. LRF tillstyrker därför att en ändring av gällande ordning för utseendet av ortsombud sker i enlighet med vad som föreslås i motionen.

JoU 1974:41

11 B ilaga 2

Yttranden över motionen 1974:1103 Lantbruksstyrelsen (1974-03-18)

I samband med den korta drivmedelsransoneringen under januari månad 1974 hade lantbruksstyrelsen anledning att diskutera en del av här aktuella frågor med bl. a. representanter för Statens Jordbruksnämnd.

Tillstånd att utnyttja företagets drivmedels/onåd

Vid ovan nämnda ransonering hann de lokala myndigheterna i många fall ej lämna tillstånd att utnyttja det egna drivmedelsförrådet. Jordbruksföretagens egna lager användes ändå för normala körningar med traktorer m. m. eftersom det bedömdes sannolikt att tillstånd skulle komma att meddelas.

Bedömning av de egna lagren av drivmedel

På genomsnittsjordbruket saknas i de flesta fall hjälpmedel att göra en exakt bedömning av den egna lagerhållningen av drivmedel.

Storlek på tilldelning

Vid ovan nämnda överläggningar med representanter för jordbruksnämnden visade det sig svårt att göra exakta bedömningar av olika jordbruksföretags drivmedelsbehov under korta ransoneringsperioder. Svårigheterna med dylika bedömningar beror bl. a. på varierande årsmån, varierande växtodling och varierande djurhållning. Potatisodling kräver exempelvis 4- 5 gånger mer drivmedel per arealenhet än spannmålsodling. En stor del av potatisodlingens drivmedelsbehov återfinns under sommarperioden medan spannmålsodlingen kräver mest drivmedel i samband med jordbearbetning vår och höst samt vid skörd.

Många spannmålsodlare behöver ansenliga mängder flytande drivmedel för spannmålstorkning. Vidare finns behov av drivmedel för diverse utrustning inom jordbruksföretaget t. ex. bevattningspumpar och motorsågar.

Omställning till gengasdrift

En omställning till gengasdrift av jordbrukets traktorer m. m. kräver en avsevärd tid. I sammanhanget bör framhållas att en dieselmotor vid enklaste ombyggnad till gengasdrift fortfarande förbrukar en del dieselbränsle för tändfunktionen i motorcylindrarna. Uppskattningsvis 10 - 20 % av normal bränsleförbrukning behövs för denna tändfunktion.

En ombyggnad av en dieselmotor till elektrisk tändning m. m. är betydligt mer komplicerad och därmed mera tidskrävande och kostsam.

Möjligheter till samverkan

Vid en längre avspärrningssituation gällande motordrivmedel blir det särskilt angeläget med samverkan beträffande maskintjänster inom jordbruket bl. a. beroende på den långa omställningstiden till gengasdrift. Detta förhållande bör beaktas vid utformning av regler för utnyttjande av egna drivmedelsförråd.

JoU 1974:41

12 Möjligheter lill statligt stöd

Även vid en omfattande utbyggnad av jordbruksföretagens lagerhållning av drivmedel kommer kostnaden för densamma att vara relativt blygsam i förhållande lill jordbruksföretagens totala mekaniseringskostnader. Lantbruksstyrelsen finner därför att något behov av bidrag ej torde föreligga.

Enligt nu gällande bestämmelser för statligt stöd kan garanti för driftslån beviljas bl. a. i samband med tillträde av jordbruksfastighet. I dylikt lån får inräknas kostnad för inköp av lagerbehållare för drivmedel. Med hänsyn till den relativt låga kostnad det här är fråga om anser lantbruksstyrelsen det ej motiverat med några särbestämmelser för lån till anskaffning av lagerbehållare för drivmedel.

Förslag till riva regler för drivmedelstilldelning till jordbruket

Vid ovan nämnda överläggningar med jordbruksnämnden diskuterades bl. a. ett nytt system för drivmedelstilldelningen till jordbruket. Det nuvarande systemet visade sig under ransoneringsperioden i många detaljer vara föråldrat och alltför komplicerat.

Ett förslag från lantbruksstyrelsen till nya regler skulle i korthet innebära:

1) att drivmedelsbehovet för olika typer av odling m. m. framräknas.

2) att lantbruksstyrelsens och Statistiska Centralbyråns företagsregister utnyttjas för bedömningen av de olika företagens drivmedelsbehov och då i kombination med i punkt ett nämnd mall.

3) att standardtilldelningen från datacentral direkt kan distribueras till företagen.

4) att besvär över standardtilldelningen kan sändas till lantbruksnämnden för bedömning för att därefter vidare förmedlas till länsstyrelsen e. d. för beslut.

5) att standardtilldelningen vid liknande förutsättningar som vid avspärrningstillfallet 1973-74 bör göras så stor att de flesta jordbruksföretag normalt bör klara sin maskindrift med denna tilldelning.

Statens jordbruksnämnd (1974-03-14)

Samhällets behov av drivmedel och bränsle under krisförhållanden tillgodoses bl. a. genom en författningsmässigt reglerad beredskapslagring. Lagringen är avsedd alt trygga försörjningen inom samtliga samhällssektorer tills omställning till användning av inhemska resurser kunnat äga rum. Genom denna lagring tillgodoses sålunda även jordbrukets behov.

Givetvis är det från beredskapssynpunkt av stort värde att en ytterligare beredskapslagring tillkommer på enskilt initiativ, exempelvis genom ökad lagring av drivmedel i gårdscistemer på jordbruken. Om en sådan ökning bör åvägabringas med hjälp av statliga medel till "förmånliga lån och bidrag" beror på avvägning mellan kostnaderna härför och för en ökad lagring i statlig regi, exempelvis i bergrum, liksom mellan de beredskapsmässiga fördelarna i det ena och andra fallet. En sådan avvägning kräver närmare utredningar. Härvid måste även beaktas att också andra näringar av vital betydelse från beredskapssynpunkt kan böra tas med i beräkningen, om man vill med statliga medel underlätta en privat drivmedelslagring hos de enskilda företagen.

Jordbruksnämnden kan inte tillstyrka motionsförslaget om fri dispositionsrätt över drivmedel i jordbrukarnas egna gårdstankar. En sådan rätt skulle säkerligen utlösa motsvarande krav från andra näringsområden. Där -

JoU 1974:41

emot bör givetvis licenssystemet såvitt möjligt för framtiden anordnas så, att det inte motverkar intresset för enskild lagerhållning och så att inte de enskilda företagarna av praktiska skäl (t. ex. nödvändiga fodertransporter) nödgas föregripa ett förbrukningstillstånd.

Bräaslenämnden (1974-03-21)

Den nyligen avslutade ransoneringen av drivmedel och bränslen visar, att det är synnerligen angeläget att företag med samhällsviktig verksamhet har välfyllda lager av drivmedel och bränslen vid eventuella avbrott i leveranserna. Ur försörjningssynpunkt är det således värdefullt att beredskapslagring tillkommer på enskilt initiativ.

Bränslenämnden kan emellertid inte tillstyrka motionärernas önskemål om fri dispositionsrätt av drivmedelslager i jordbruket i händelse av en försörjningskris dels beroende på att det rör sig om betydande kvantiteter, dels att en sådan rätt för jordbruket skulle kunna medföra motsvarande krav från andra grupper av förbrukare med egna lager.

För övrigt får bränslenämnden hänvisa till det remissvar som avges av överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1974-03-26)

Vad gäller det av motionärerna uttalade ändamålet med motionen, nämligen att vid avspärrning eller eljest vid avbrott i tillförseln av petroleumprodukter säkerställa produktionen av livsmedel i den mån denna är beroende av tillgång till drivmedel, kan riksförbundet ansluta sig till detta. Prioritering av denna produktion i ett läge då ransonering av petroleumprodukter befunnits påkallad anser riksförbundet vara erforderlig för att samhället i övrigt skall kunna fungera, likaså vad gäller den med produktionen sammanhängande industriella bearbetningen och distributionen.

På samma sätt finner riksförbundet det ändamålsenligt att de enskilda lantbrukarna som nu i allmänhet sker svarar för viss lagerhållning på gårdarna.

Däremot ställer sig riksförbundet tveksamt till förslaget i motionen att lantbrukarna mera systematiskt skulle medverka vid landets beredskapslagring av petroleumprodukter genom egen lagerhållning motsvarande två års förbrukning. Även om riksförbundet kan inse värdet i och för sig av en mera spridd lokalisering av landets beredskapslagring skulle dock en på föreslaget sätt genomförd lagerhållning medföra en betydande ökning av kostnaderna för lagringen. Främst av kostnadsskäl torde därför beredskapen inom oljeområdet också fortsättningsvis böra genomföras på sätt nu sker. Det måste härvid betecknas som angeläget, att statsmakterna medverkar till en sådan dimensionering och lokalisering av beredskapslagren, att vid avbrott i tillförseln jordbrukets liksom andra livsviktiga näringsgrenars behov av drivmedel kan tillgodoses. Av lika stor betydelse torde det vara, att distribution och erforderliga ransoneringsåtgärder planläggs så att onödiga avbrott i tillförseln undvikes.

I likhet med motionärerna tror riksförbundet ej att landets lantbrukare skulle missbruka förtroendet att i en bristsituation erhålla egen dispositionsrätt över sina lager. Det torde dock knappast vara möjligt att generellt avgöra, huruvida sådan dispositionsrätt bör förekomma eller ej. Detta synes närmast böra avgöras mot bakgrund av bristsituationens styrka och mot vilket tidsperspektiv ransoneringarna måste planeras.

JoU 1974:41

14 Under hänvisning till det ovan anförda finner riksförbundet för sin del inte den i motionen föreslagna ordningen ändamålsenlig.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (1974-03-29)

Överstyrelsen vill inledningsvis beröra tidigare vidtagna åtgärder till stöd för frivillig beredskapslagring av traktorbränslen inom jordbruket. Åren 1939 och 1940 beslöt statsmakterna att ekonomiskt stöd skulle utgå till sådan lagring men detta ledde inte till några nämnvärda resultat beroende på inskränkningen i importmöjligheterna under andra världskriget och den närmaste tiden därefter.

Frågan togs ånyo upp under 1950-talet och resulterade i bemyndigande för dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att disponera ett belopp av 10 milj. kronor för utlämning via hushållningssällskapen av lån till jordbrukare för anskaffning av gårdscisterner och drivmedel för lagring i dessa. Lånen, som uppgick till I 000 kronor per traktor och för vilka säkerhet krävdes, var räntefria och skulle amorteras under fem år. Låntagaren skulle förbinda sig att ständigt under återbetalningstiden hålla ett beredskapslager av minst 4,5 m\ Lagret var avsett att tillgodose behovet per traktor under omkring 1 L'2 år och kunde endast om rikets intressen så oundgängligen krävde tas i anspråk för annat ändamål. Lånemöjligheten utnyttjades emellertid endast i begränsad omfattning, vilket från jordbrukarhåll ansågs bero på att räntefriheten var en alltför liten förmån för att stimulera till lagring. Man pekade också på kravet på säkerhet och ovissheten om dispositionsrätten till lagren under en bristsituation. På grund härav begärde såväl riksnämnden som företrädare för jordbruket hos Kungl. Maj:t en ökning av det statliga stödet. Den av Kungl. Majit därefter tillkallade traktorbränsleutredningen, som hade i uppdrag att utreda dessa frågor, kom fram till att staten inte borde främja en lagring i gårdscisterner utan att erforderlig lagring för jordbruket av ekonomiska skäl borde ske genom lagring i större enheter. Utredningen föreslog därför att stödet med räntefria lån borde avvecklas, vilket också skedde genom beslut av Kungl. Majit den 31 januari 1958.

Enligt sina direktiv hade 1961 års oljelagringskommitté att till behandling ta upp frågan om beredskapslagring av drivmedel för jordbrukets traktorer. I sitt betänkande "Beredskapslagring av olja 1963-1969” (SOU 1962:40, kapitel X) föreslog kommittén att jordbrukets behov av drivmedel borde tillgodoses inom ramen för den författningsmässigt reglerade beredskapslagringen av olja. Även om en lagring i gårdscisterner ur ren beredskapssynpunkt vore fördelaktig, ansåg sig kommittén inte böra förorda ett återinförande av stödåtgärder för ökad anskaffning av sådana cisterner. I proposition 1962:194 angående förslag rörande beredskapslagring 1963-1969 uttalade föredragande departementschefen att drivmedelslagringen för jordbrukets traktorer borde inordnas i den allmänna beredskapslagringen.

Genom den allmänna beredskapslagringen tillgodoses jordbrukets behov med samma försörjningsuthållighet som gäller för andra samhällsviktiga områden. Det är emellertid ur beredskapssynpunkt givetvis av stort värde att ytterligare beredskapslagring tillkommer på enskilt initiativ, exempelvis genom en ökad lagring av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken. En lagring av detta slag innebär vidare en önskvärd spridning av landets lagertillgångar med lokalisering till förbrukaren.

Under försörjningskriser med bristande tillgång på drivmedel och bränslen

JoU 1974:41

måste konsumtionsregleringar införas. Härvid måste tilldelningarna till olika förbrukningsändamål avvägas med beaktande av dessas betydelse ur samhällssynpunkt utan hänsynstagande till eventuella lager hos olika förbrukare. Även om jordbruket är ett av de viktigaste områdena och drivmedelsbehovet för traktorerna därför måste tillgodoses med hög prioritet, torde det dock från statsmakternas sida liksom vid långivningen under 1950-talet inte vara möjligt att tillförsäkra jordbruket en helt fri dispositionsrätt till egna lager av drivmedel. Enligt överstyrelsens mening bör emellertid en inskränkning i dispositionsrätten, som av bl. a. praktiska skäl endast torde komma i fråga då rikets intressen så oundgängligen kräver, inte medföra en sådan nackdel för jordbrukarna att den överväger fördelen av den försörjningstrygghet, som en egen lagerhållning innebär under krissituationer. Ur beredskapssynpunkt är en lagring av drivmedel i jordbrukets gårdscisterner eftersträvansvärd och överstyrelsen tillstyrker därför att åtgärder av det slag, som motionärerna anfört, övervägs för att stimulera till ökad egen lagerhållning.

I motionen har tagits upp vissa ransoneringstekniska problem, som förelegat under vinterns ransonering av drivmedel. Man har bl. a. pekat på tidsåtgången för behandlingen av licensansökningar, vilket medfört att traktorerna måst användas olovligen innan licenserna erhållits. Frågan om möjligheterna att åstadkomma ett snabbare förfarande vid licensgivningen liksom andra spörsmål i samband med drivmedelsransoneringen torde komma att övervägas i samband med utvärderingen av resultaten från den nu avvecklade drivmedelsransoneringen och erforderliga ändringar vidtas i ransoneringssystemet.

GOTAB 74 8074 S Stockholm 1974