Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar

Näringsutskottets betänkande nr 10 år 1974

NU 1974:10

Nr 10

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:538 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av konkurrenslagstiftningen, särskilt vad gäller möjligheterna till offentlig insyn och kontroll beträffande sammanslagningar av större företag, i enlighet med vad som anförts i motionen 1974:267,

1974:855 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en utredning tillsätts för att framlägga förslag om skärpt konkurrenslagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen,

1974:874 av fru af Ugglas m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om att en utredning tillsätts med uppgift att överse konkurrenslagstiftningen,

1974:1128 av herr Lindahl i Lidingö m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller

1. att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå en modernisering och skärpning av konkurrenslagstiftningen och i anslutning härtill sådana organisatoriska åtgärder som kan främja en effektiv bevakning av koncentrationstendenser inom näringslivet,

2. att den vid punkt 1 nämnda utredningen anmodas att i en första etapp utarbeta vissa delförslag som kan genomföras utan att reformen i dess helhet behöver avvaktas.

Motionen 1974:267, som innehåller motiveringen till yrkandet i motionen 1974:538, avser en översyn av bestämmelserna rörande realisationsvinstbeskattningen vid aktieöverlåtelser och har hänvisats till skatteutskottet.

Motionerna

1 motionen 1974:267, som innehåller motiveringen till yrkandet i motionen 1974:538, framhålls att näringslivsutvecklingen under senare decennier i alla industriländer har präglats av stark koncentration. Drivkrafterna bakom denna utveckling diskuteras. Motionärerna anför att näringspolitiken ibland - inte minst i Sverige sedan början av 1960-talet — medvetet inriktats på att främja en koncentrationsutveckling. En sådan

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 10

NU 1974:10

har emellertid också, betonas det, negativa verkningar - maktanhopning, svårigheter att upprätthålla ett differentierat näringsliv i olika delar av landet, ofördelaktiga sociala konsekvenser och försämrad ekonomisk beredskap. Som ett exempel åberopas utvecklingen inom cementbranschen. Vidare hänvisas till statens pris- och kartellnämnds (SPK:s) senaste undersökning av koncentrationsutvecklingen inom det svenska näringslivet. Monopoliseringstendenserna i produktionsledet förstärks, anförs det, genom koncentrationen inom handeln. En ökad horisontell integration sägs vidare göra sig gällande. Samhällets möjligheter att ingripa mot en fortsatt utveckling i den angivna riktningen betecknas som begränsade. Lagstiftningen måste, hävdar motionärerna, vara utformad så att fusionerna kan bedömas från mer allmän synpunkt. Det borde åvila de fusionerande företagen att bevisa att fusionen inte medför skadlig verkan. Vissa exempel på hur utländsk lagstiftning är utformad nämns.

I motionen 1974:855 hänvisas till koncentrationstendenser inom bl. a. kvarnindustrin, glasstillverkningen och bryggeribranschen. De påtagliga nackdelarna av koncentrationsutvecklingen får bäras av konsumenterna, understryker motionärerna. Som möjligheter att upprätthålla konkurrens nämns konkurrens- och prisövervakning, vidmakthållandet av en stark och livskraftig sektor av mindre och medelstora företag samt import. Det viktigaste medlet i kampen mot monopoltendenserna anges vara en effektiv lagstiftning. Den svenska konkurrenslagstiftningen framstår i jämförelse med sina motsvarigheter i många andra länder som mild, säger motionärerna. De hänvisar till att de amerikanska konkurrensbegränsningsreglerna liksom motsvarande regler i Romfördraget bygger på förbudsprincipen och att den engelska konkurrensbegränsningslagen föreskriver s. k. omvänd bevisbörda. Utgångspunkten för en revision av den svenska lagstiftningen anses böra vara att staten behöver effektiva instrument för att kunna ingripa. Det bör finnas möjlighet att förbjuda konkurrensbegränsande avtal, möjlighet att förhindra fusioner som leder till monopol eller stark fåtalsdominans och möjlighet att bryta upp existerande monopol. En ny lag bör också, betonas det, utformas med hänsyn till de multinationella företagen.

1 motionen 1974:874 uttalas att såväl effektivitetsskäl som överväganden om maktbalans och demokrati talar för att näringslivet även i framtiden bör bygga på enskilt ägande, fri prisbildning och konkurrens. Marknadshushållningen är, anförs det, det enda ekonomiska system som möjliggör en omfattande decentralisering av beslutsfattandet i en komplex ekonomi. För att marknadsekonomin skall fungera väl krävs emellertid konkurrens. Den svenska konkurrenslagstiftningen fyller enligt motionärernas mening inte de krav som kan ställas på en modern konsumentvänlig lagstiftning. Den borde anpassas efter de riktlinjer som ligger bakom motsvarande lagstiftning inom EG. Särskild uppmärksamhet borde ägnas de risker för den fria konkurrensen som statens växande engagemang i näringslivet medför, säger motionärerna också.

NU 1974:10

3 Sedan riksdagen senast diskuterade frågor rörande den tilltagande koncentrationen inom svenskt näringsliv och samhällets möjligheter att med konkurrenspolitiska åtgärder motverka koncentrationens negativa verkningar har framkommit ytterligare material som understryker att det är angeläget att lagstiftningen på området moderniseras, anförs det i motionen 1974:1128. Även i denna motion hänvisas till de uppgifter som SPK har publicerat. Motionärerna angriper särskilt koncentrationstendenser hos de till Lantbrukarnas riksförbund hörande organisationerna och företagen. Minskningen av antalet beslutsenheter inom parti- och detaljhandel, framväxten av s. k. konglomerat samt de multinationella företagens ökande inflytande påtalas. En utveckling som inte i och för sig behöver betecknas som negativ kan medföra risker från allmän samhällssynpunkt och särskilt från konsumentsynpunkt, säger motionärerna. En utvidgad anmälningsplikt i fråga om kartellsamarbete och registrering hos offentligt organ av aktieförvärv av viss omfattning nämns som önskvärda reformer. Motionärerna menar att skadlighetskriterierna i den nuvarande konkurrensbegränsningslagen kan behöva kompletteras och att frågan om s. k. omvänd bevisbörda kan böra övervägas. De framför tanken på ökad användning av direkta förbud i stället för förhandlingar. Införande av möjligheter till interimistiska åtgärder i avvaktan på det slutliga ställningstagandet rekommenderas. Det föreslagna utredningsarbetet bör enligt motionärerna bedrivas i etapper och lagskärpningar genomföras i vissa avseenden utan att den totala genomgången inväntas.

Lagstiftning mot konkurrensbegränsningar

Utskottet lämnade i sitt betänkande NU 1973:41 en tämligen utförlig redogörelse för svensk och utländsk lagstiftning mot konkurrensbegränsningar. En sammanfattning av denna redogörelse lämnas här.

Konkurrensbegränsningar uppkommer dels genom själva marknadens struktur — med faktiskt monopol, ett marknadsdominerande företag och oligopol (fåtalskonkurrens) som olika varianter — dels genom avtal och andra överenskommelser mellan företag. Avtalen kan vara horisontella, dvs. gälla företag i samma led av produktions- och distributionskedjan, och vertikala. Horisontella avtal kan avse formell eller faktisk företagssammanslagning, prissamverkan, marknadsdelning, överenskommelse att inte driva konkurrerande verksamhet, m. m. En mera omfattande och varaktig samverkan, ofta i föreningsform, mellan flera företag brukar kallas kartell. Vertikala konkurrensbegränsningar kan få formen av säljvägran, tillämpning av diskriminerande säljvillkor, vertikal prisbindning, exklusivavtal mellan leverantör och återförsäljare, m. m.

För utformning av lagstiftning mot konkurrensbegränsningar finns två huvudprinciper, förbudsprincipen och missbruksprincipen. Förbudsprincipen innebär att man förbjuder vissa konkurrensbegränsande handlingssätt, i regel vid straffansvar, och bedömer överträdelser i judiciell ordning. En lagstiftning byggd på missbruksprincipen öppnar möjlighet för administrativa organ att ingripa mot enskilda fall av skadlig verkan av

I* Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 10

NU 1974:10

konkurrensbegränsning utan att stadga generella förbud. Som komplement gäller då vanligen skyldighet att registrera konkurrensbegränsande åtgärder. Vid den praktiska tillämpningen är skillnaden mellan de båda principerna inte alltid så stor. Förbudsprincipen kan mildras genom legala undantag eller frikostig dispensgivning. Missbruksprincipen kan skärpas genom regler om att vissa konkurrensbegränsningar förutsätts vara skadliga tills motsatsen bevisats, dvs. genom tillämpning av omvänd bevisbörda.

Vid sidan av de bestämmelser som riktar sig mot konkurrensbegränsningar finns i Sverige liksom i åtskilliga andra länder ett system av regler mot otillbörliga konkurrensmetoder. Dessa regler har från början närmast uppfattats som ett skydd för näringsidkare mot åtgärder från konkurrenters sida. På senare år har deras betydelse som skydd för konsumenterna kommit att betonas.

Konkurrensbegränsningsrätten har sitt ursprung i Förenta staterna. Lagstiftningen bygger här i första hand på förbudsprincipen. I rättspraxis finns dock möjlighet till skälighetsprövning i fråga om många konkurrensbegränsningstyper.

Fram till 1950-talet var den amerikanska antitrustpolitiken i första hand inriktad på att motverka olika slags lösa bindningar mellan företag. År 1950 företogs en lagändring med syfte att införa ett effektivt förbud mot alla från konkurrenssynpunkt olämpliga företagssammanslagningar. Sistnämnda begrepp ges en vidsträckt innebörd. En fortsatt oligopolisering skall stävjas. Grundläggande vid bedömningen av företagssammanslagningar är de berörda företagens marknadsandelar. Sammanfattningsvis kan om amerikansk rättspraxis sägas att det under 1960-talet utbildats en fast regel om förbud mot omfattande horisontella och vertikala sammanslagningar. De verkligt stora amerikanska företagen torde numera inte tillåtas göra några nyförvärv av betydelse av företag i samma eller närliggande branscher. En huvudfråga i USA är i vad mån även branschblandade sammanslagningar bör förbjudas.

I Västeuropa har särskild lagstiftning mot konkurrensbegränsning i allmänhet införts först under 1950- och 1960-talen. Konkurrensbegränsningslagarnas utformning och räckvidd varierar avsevärt staterna emellan. I flertalet länder överväger missbruksprincipen; många lagar framträder dock som kompromisser mellan den och förbudsprincipen. Normsystemet är mest utbyggt i de stora länderna, såsom Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Grundsynen på ingripande konkurrensbegränsningar är inte lika negativ i Västeuropa som i Förenta staterna. Konkurrensbegränsningar anses i vissa fall kunna bidra till att förbättra näringslivets produktions- och distributionsförhållanden eller främja tekniskt och ekonomiskt framåtskridande. Prövningen av konkurrensbegränsningars tillåtlighet får därigenom ofta en omedelbar inriktning på samhällsekonomiska lämplighetsbedömningar. En karakteristisk skillnad mellan flertalet västeuropeiska konkurrensbegränsningslagar och den amerikanska antitrustlagstiftningen är att de förra innehåller bestämmelser om registrering som saknar motsvarighet i den senare.

NU 1974:10

5 I Förbundsrepubliken Tyskland tillämpas i princip kartellförbud. Det tyska kartellförbudet är dock snävare än det amerikanska och omfattar bl. a. inte företagssammanslagning. Konkurrensbegränsande avtal av ringa omfattning faller i allmänhet utanför förbudet. Koncentrationsgraden på den västtyska marknaden är betydande men genomsnittligt väsentligt lägre än i Sverige.

Konkurrensbegränsningslagstiftningen i Frankrike har ett nära samband med det franska planeringssystemet. 1 fråga om horisontella avtal och marknadsdominerande företag utgår man från förbudsprincipen. Denna utgör emellertid i realiteten endast den legala utgångspunkten med hänsyn till att vittgående undantag förekommer. Förbuden gäller inte för avtal och förfaranden som följer vissa författningsbestämmelser eller som kan visas medföra ekonomiskt framåtskridande, särskilt genom ökad produktivitet. Någon formell registrering av konkurrensbegränsande avtal eller dominerande företag förekommer inte. Undantagen är tillämpliga utan dispensgivning i det enskilda fallet. Vertikala konkurrensbegränsningar bedöms strängt i Frankrike.

I Storbritannien har under 1950- och 1960-talen steg för steg byggts upp ett omfattande normsystem, vilket bedömt som helhet framstår som mera ingripande än det tyska. Enligt den centrala lagen skall konkurrensbegränsande avtal registreras och sedan prövas i judiciell ordning med tillämpning av omvänd bevisbörda, vilket innebär att de företag som ingått avtalet måste bevisa att överenskommelsen medför en mer nyttig än skadlig verkan sett från allmän synpunkt. Lagen räknar härvidlag upp olika kriterier som företagen kan åberopa. I fråga om resultatet bedöms det inte föreligga någon större skillnad mellan det brittiska systemet med omvänd bevisbörda och ett rent förbud i förening med en återhållsamt tillämpad möjlighet att bevilja dispens. Särskilda regler har införts om motverkan av företagssammanslagningar. När en sammanslagning är under utredning kan tidsbegränsat förbud mot fullföljande av den utfärdas. Regeringen har fått vissa befogenheter att uppställa villkor för sammanslagningar och föreskriva upplösning av marknadsdominerande företag och sammanslagningar.

EG:s konkurrensbegränsningsregler har till huvudsyfte att säkerställa att effekten av tullavvecklingen och andra reformer i avsikt att få till stånd en fri rörlighet för varor och tjänster inte äventyras genom konkurrensbegränsande förfaranden i näringslivet. Huvudreglerna återfinns i artiklarna 85 och 86 i Romfördraget. Överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som är ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna och har till syfte eller följd att konkurrensen inom marknaden inskränks eller förvanskas är i princip förbjudna. Dispens kan emellertid meddelas enligt vissa normer. Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning inom EG eller inom en väsentlig del därav är förbjudet, dock endast i den mån missbruket är ägnat att påverka handeln mellan medlemsstaterna. Vid normsystemets tillblivelse har den amerikanska antitrustlagstiftningen utgjort en inspirationskälla och även i viss ut -

NU 1974:10

sträckning tjänat som rättsteknisk förebild. Reglerna i Romfördraget är dock inte lika stränga. Bestämmelser om företagssammanslagningar finns i CECA-fördraget men saknas i Romfördraget.

1 Sverige har ingreppen från lagstiftarnas sida mot konkurrensbegränsande åtgärder skett stegvis och till en början med ytterst försiktiga medel. År 1925 antogs en lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Denna lag fick knappast någon betydelse. År 1946 tillkom en lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. En monopolutredningsbyrå inrättades inom kommerskollegium, och ett särskilt kartellregister infördes. Byrån hade ingen befogenhet att ingripa med tvångsåtgärder. Övervakningslagen bibehölls när lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) infördes. Denna lag upptog i sin ursprungliga lydelse dels straffsanktionerade förbud mot vertikal prisbindning (bruttopriser) och mot anbudskarteller, dels en föreskrift om ingripande med förhandling till undanröjande av skadlig konkurrensbegränsning i två särskilt angivna situationer. En betydelsefull revision av lagen genomfördes 1956. Då upphävdes inskränkningen i fråga om förhandlingsingripanden. Sådana kan numera i kraft av en generalklausul ske beträffande all skadlig konkurrensbegränsning. Förbudsfallen bibehölls i sin förutvarande utformning. Lagen skärptes år 1966 genom införande av vitessanktion vid leveransvägran och vissa andra former av diskriminering. 1946 års övervakningslag har ersatts av lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (uppgiftsskyldighetslagen), som ger vitessanktionerad möjlighet att inhämta uppgifter och som innehåller regler om kartellregistrering.

Myndigheter på pris- och konkurrensområdet är marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO) och statens pris- och kartellnämnd (SPK). Marknadsdomstolen avgör i första och sista instans ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen och dessutom enligt lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. NO kan betraktas som ett slags åklagare i konkurrensbegränsningsärenden. Han skall särskilt ta upp sådana konkurrensbegränsningar som är av betydelse för större konsumentintressen eller påverkar konkurrensförhållandena inom en hel näringsgren. En ytterligare uppgift för NO är att ge förhandsbesked i frågor huruvida en viss åtgärd kan komma att bedömas medföra skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens mening. För frågor om otillbörlig marknadsföring och om otillbörliga marknadsvillkor fyller KO motsvarande funktioner. SPK fungerar som utredande organ på pris- och konkurrensområdet. Om skadlig verkan av konkurrensbegränsning består däri att ett pris uppenbarligen är alltför högt och saken har allmän betydelse kan Kungl. Maj:t - sedan förhandling inför marknadsdomstolen har avslutats utan att rättelse har åstadkommits — på hemställan av marknadsdomstolen förordna om visst högsta pris, som inte får överskridas utan domstolens samtycke. I fråga om kartellregistrering gäller att SPK skall registrera skriftlig eller muntlig överenskommelse

NU 1974:10

som är konkurrensbegränsande, så snart uppgift om överenskommelsen har lämnats eller SPK eljest har fått kännedom om den. Registreringen bygger på SPK:s initiativ, varför anmälningsplikt föreligger först efter anmodan. SPK går systematiskt igenom olika branscher och anmodar företagen att anmäla sina avtal. En stor del av SPK:s undersökningar äger rum på uppdrag av NO.

Övriga ingripanden enligt konkurrensbegränsningslagen sker på grundval av generalklausulen med ett förhandlingsförfarande som syftar till att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsningen. Härtill kommer en vitessanktion i vissa fall när rättelse inte har kunnat vinnas genom förhandling. Förutsättning för att förhandling skall upptas rörande konkurrensbegränsning är att den anses på visst sätt ha skadlig verkan. Så kan vara fallet om konkurrensbegränsningen påverkar prisbildningen, dvs. verkar prisförhöjande, om den hämmar verkningsförmågan inom näringslivet, dvs. verkar effektivitetsnedsättande, och om den försvårar eller hindrar annans näringsutövning. För att skadlig verkan skall anses föreligga måste de nämnda effekterna inträda på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt. Hänsyn tas alltså till samtliga förhållanden av samhällelig art som kan inverka motiverande eller ursäktande. Den som påstår skadlig verkan har bevisbördan för sitt påstående. Flertalet fall kommer inte under marknadsdomstolens bedömning utan stannar hos NO, som fattar motiverade beslut.

Det kan noteras att det i Sverige inte anses vara en uppgift för konkurrensbegränsningslagstiftningen att motverka företagssammanslagningar och uppkomsten av marknadsdominerande företag. Det uttalas i förarbetena (prop. 1956:148 s. 41) att förhandling i monopol- och oligopolfallen inte skall gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur och sålunda exempelvis inte får föras om uppdelning av ett företag i flera. Ingripanden enligt konkurrensbegränsningslagen mot företagna eller planerade sammanslagningsåtgärder har följaktligen inte förekommit. Särskild uppmärksamhet ägnas dock i den undersökande och övervakande verksamheten åt de dominerande företagen. Mot missbruk av dominerande ställning kan ingripande ske med stöd av lagens allmänna bestämmelse.

Konkurrensbegränsningslagarna i Danmark, Finland och Norge bygger alla liksom den svenska primärt på missbruksprincipen. Storföretagen är i dessa länder föremål för en övervakning som i första hand är knuten till ett speciellt registreringsförfarande. I Norge råder lagstadgad anmälningsskyldighet för företagen, medan registrering i Danmark och Finland sker först efter föregående anmaning från registreringsmyndigheten. I praktiken har registrering skett i stor utsträckning i Danmark och Norge men bara i några få fall i Finland. Registren är offentliga.

På det internationella planet finns ingen allmän konventionsreglering på konkurrensbegränsningsområdet. Behandlingen av konkurrensbegränsningsfrågor med generell räckvidd är väsentligen koncentrerad till OECD, som har en särskild, aktivt arbetande expertkommitté för restriktiva

NU 1974:10

affärsmetoder. Inom ramen för dennas arbete pågår en omfattande internationell studie- och rapporteringsverksamhet.

Vissa uppgifter om fusioner m. m.

Köp och försäljning av företag eller delar av företag inom det svenska näringslivet analyseras sedan 1969 fortlöpande av statens pris- och kartellnämnd (SPK). Syftet är att ge information om ändrade koncernförhållanden bland större företag och kännedom om koncentrationsutvecklingen inom olika varu- och tjänsteområden. En redogörelse för en tidigare undersökning av liknande slag, avseende koncentrationsutvecklingen inom svensk industri 1963-1977, refererades i näringsutskottets betänkande 1973:41.

SPK har hösten 1973 givit ut sitt utredningsmaterial för tiden 1969—1972 i en serie med benämningen Marknad och fusioner. Sammanställningen har kompletterats med en översikt över fusioner och konkurrensbegränsande avtal i svenskt näringsliv 1972.

De företagsenheter som SPK registrerar är i huvudsak dels fristående juridiska enheter, dels koncerner i aktiebolagslagens mening (dvs. företagsgrupper baserade på innehav av mer än 50 procent av aktiekapitalet eller röstvärdet). Förvärv inom samma koncern har ej medtagits. Såväl fullständiga som partiella förvärv beaktas. Företagen uppdelas på 20 näringsgrenar enligt standard för svensk näringsgrensindelning.

Totala antalet registrerade förvärv uppgick under åren 1969—1972 till respektive 309, 328, 269 och 369. Inräknas även de 35 förvärv vilka inträffat inom bank- och försäkringsrörelse — som tidigare ej medtagits — uppgick det totala antalet fusioner år 1972 till 404. Antalet anställda i uppköpta företag var 1972 ca 46 500 eller 2,3 procent av de anställda inom ifrågavarande delar av näringslivet. Under perioden 1969—1972 berördes sammanlagt 7,9 procent av totala antalet anställda år 1971 av företagsförvärv, vilka i fyra fall av fem var fullständiga.

Tidigare behandling av frågan

Näringsutskottet behandlade förra året (NU 1973:41) två motioner om skärpt lagstiftning mot konkurrensbegränsningar. I sitt betänkande lämnade utskottet en redogörelse för lagstiftning mot konkurrensbegränsningar som i sammandrag återges ovan. Vidare redogjordes för de betänkanden som framlagts av koncentrationsutredningen (Fi 1962:37) och utredningens planerade återstående arbete samt för resultat av en av SPK utförd undersökning av koncentrationsutvecklingen inom svensk industri 1963-1967.

I anslutning till motionerna diskuterade utskottet den nu gällande konkurrensbegränsningslagens innebörd. Utskottet erinrade om att lagen bygger på missbruksprincipen och att konkurrensbegränsningar sålunda godtas, förutsatt att de inte bedöms ha skadlig verkan. En inskränkning i aktionsutrymmet för de myndigheter som har till uppgift att tillämpa

NU 1974:10

lagen är, påpekade utskottet, att förhandlingar enligt lagen inte får syfta till en uppdelning av företag och företagsgrupper. Utskottet fann inte skäl att förorda en utvidgning av möjligheterna att ingripa enligt konkurrensbegränsningslagen till att gälla marknadsstrukturen som sådan. En primär grund för utskottets ställningstagande angavs vara att koncentrationsutredningens slutbetänkande ännu inte förelåg. I fråga om den företagskoncentration som kommer till stånd genom att svenska företag köps av utländska företag framhöll utskottet att den kan angripas med andra medel än konkurrensbegränsningslagen. Allmänt underströk utskottet att koncentrationsutvecklingen måste bedömas på annat sätt i ett land som Sverige med liten hemmamarknad och omfattande utrikeshandel än i de stora länder som erbjuder exempel på möjligheter för samhället att ingripa i företagsstrukturen med tvångsåtgärder. Eftersom inga förhandlingar enligt konkurrensbegränsningslagen sedan år 1966 blivit resultatlösa fanns det enligt utskottets mening inte grund för att hävda att lagen behövde utformas annorlunda för att dess syften skulle kunna uppnås. Utskottet pekade på möjligheten av anmälan till Kungl. Maj:t om förhandlingar inför marknadsdomstolen inte ledde till resultat och av att behöriga myndigheter själva föreslog lagändringar om de fann sådana vara erforderliga.

Utskottet avstyrkte motionerna, och dessa avslogs av riksdagen. Från folkpartiets företrädare i utskottet förelåg en reservation till förmån för en hemställan till Kungl. Majit om översyn av konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Interpellationssvar

Chefen för handelsdepartementet statsrådet Feldt besvarade den 10 december 1973 (RD 1973:151 s. 145) interpellationer av herr Wirtén (fp) och fröken Eliasson (c) om åtgärder mot koncentrationsutvecklingen inom näringslivet. I svaret berördes de grundläggande principerna för den svenska konkurrensbegränsningslagen. Det framhölls att kravet på ökad effektivitet i många fall leder till en utveckling mot stordrift och större företagsenheter men att samhällets näringspolitik samtidigt under senare år fått inriktas på att med en rad olika medel motverka tendenserna till företagskoncentration. Intentionerna bakom lagstiftningen på konkurrensområdet bör vara desamma som målen för näringspolitiken i stort, sade statsrådet. Han meddelade att sedan någon tid inom handelsdepartementet övervägdes en översyn av gällande konkurrensbegränsningslagstiftning, vilken inte blivit översedd på flera år.

Utskottet

En översyn av den gällande lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar begärs i de fyra motioner som behandlas här. Yrkandena är likartade, men de grundas på resonemang som antyder inte obetydliga skillnader i uppfattning om vilka företeelser som i första hand påkallar

NU 1974:10

ingripanden i konkurrensbefrämjande syfte. I motionen 1974:267 — som innehåller motiveringen till yrkandet i motionen 1974:538 — nämns utvecklingen i cementbranschen som ett särskilt oroande utslag av koncentration inom näringslivet. Flera andra industribranscher berörs också, dock inte livsmedelsbranschen, mot vilken motionerna 1974:855 och 1974:1128 riktar uppmärksamheten. Statens växande engagemang i näringslivet medför enligt motionen 1974:874 risker för den fria konkurrensen som bör beaktas vid en revision av konkurrenslagstiftningen. Denna tanke återfinns också i motionen 1974:855, som varnar för statlig medverkan i monopol och karteller.

I fråga om riktlinjer för den begärda översynen hänvisas i motionen 1974:874 mera allmänt till de förebilder som EG och Förenta staterna tillhandahåller. Genom klara regler för hur konkurrensbegränsningar skall kunna motverkas vill motionärerna att stöd skall ges åt marknadshushållningen, det ekonomiska system som de pläderar för. Yrkandena i motionerna 1974:538, 1974:855 och 1974:1128 föregås av en liknande internationell utblick. En sådan utformning av lagstiftningen att fusioner kan bedömas från mer allmän synpuunkt — med hänsyn till sysselsättningsutveckling, beredskapskrav osv. — föreslås i motionen 1974:538 och dessutom förbättrad information till samhället om fusioner och ett förstärkt sanktionssystem. Bevisbördan när det gäller om en fusion är skadlig eller inte anses böra åvila de fusionerande företagen. Tanken på en sådan omkastning av bevisbördan framförs också i motionerna 1974:855 och 1974:1128. 1 den förra av dessa ställs sammanfattningsvis krav på effektiva instrument som ger staten möjligheter att i vidare mån än nu ingripa mot olika slags konkurrensbegränsningar. I den senare förordas särskilt att en skärpning av konkurrenslagstiftningen skall åtföljas av organisatoriska åtgärder som kan bidra till att den åsyftade effekten uppnås. En vidgad offentlig registrering av aktieköp rekommenderas för att de konkurrensvårdande myndigheterna skall förses med förbättrat beslutsunderlag.

Utskottet behandlade förra året två motioner av i huvudsak samma innebörd som motionen 1974:855. Inledningsvis slogs därvid fast att näringslivet i Sverige — liksom i andra industriländer — kännetecknas av en koncentrationsutveckling som bl. a. leder till att produktionen inom många varugrupper kommer att domineras av ett eller ett fåtal företag. Senare publicerade undersökningsresultat bestyrker ytterligare denna tendens. Utskottet avstyrkte att möjligheterna till ingripande enligt konkurrensbegränsningslagen skulle utvidgas till att gälla marknadsstrukturen som sådan och inte blott fall då företag missbrukar sin ställning på marknaden. Som en primär grund för detta ställningstagande angav utskottet att koncentrationsutredningens (Fi 1962:37) slutbetänkande med en sammanfattande bedömning av koncentrationsutvecklingens verkningar borde avvaktas. Dessutom berörde utskottet bl. a. importens roll för att begränsa verkningarna av företagskoncentrationen i Sverige och vissa omständigheter som kan vara att beakta vid val mellan

NU 1974:10

förbudsprincipen och missbruksprincipen som grund för lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar.

När frågan om en översyn av denna lagstiftning nu väcks på nytt har den ändringen inträffat att planerna på ett sammanfattande slutbetänkande från koncentrationsutredningen har fått avskrivas. Sedan riksdagen senast behandlade frågan har också, såsom särskilt framhålls i motionen 1974:1128, kommit fram material som kan anses tala för att konkurrenslagstiftningen görs effektivare. Chefen för handelsdepartementet meddelade, som ovan redovisats, i ett interpellationssvar i december 1973 att en översyn av konkurrenslagstiftningen övervägdes inom departementet. Utskottet har inhämtat att dessa överväganden fortskrider och räknar således med att en utredning i ämnet kommer till stånd med det snaraste. Under sådana omständigheter kan utskottet avstå från att närmare kommentera de synpunkter och uppslag som förs fram i motionerna. Det får förutsättas att de i vederbörlig mån beaktas vid utformningen av utredningsdirektiven och i det arbete som grundas på dessa. En värdering av de resultat som uppnåtts med tillämpning av den nuvarande konkurrensbegränsningslagen och en prövning av om ytterligare former av konkurrensbegränsning bör omfattas av lagstiftningen är självklara inslag i ett sådant utredningsarbete. Av stort intresse är i vilken utsträckning utländska normsystem förtjänar att bli mönsterbildande vid en revision av den svenska lagstiftningen. Det är — som utskottet framhöll förra året — naturligt att frågan om konkurrenslagstiftningens utformning ses i samband med frågan om kontroll över de multinationella företagen, en fråga som utskottet i ett senare betänkande återkommer till. Eftersom ett utredningsarbete av här skisserad innebörd kan bli tidskrävande bör — som betonas i motionen 1974:1128 — interimistiska åtgärder och partiella reformer kunna bli aktuella.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1974:538, 1974:855, 1974:874 och 1974:1128 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om en översyn av lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar.

Stockholm den 19 mars 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Sjönell (c), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Wååg (s), fru Hambraeus (c), herrar Svensson i Malmö (vpk) och Sivert Andersson i Stockholm (s),

GOTAB 74 7237 S Stockholm 1974