Bet. 1974:NU24

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående krigsmaterielindustrin m.m.

Typ: Betänkande
Datum: 1974-04-16
Källa: data.riksdagen.se

Näringsutskottets betänkande nr 24 år 1974 NU 1974:24

Nr 24

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:177 av herr Berndtson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hemställer hos regeringen att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som kan frigöras genom en nedskärning av krigsmaterielproduktionen,

1974:1533 av fru Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning i syfte att i konkreta former kartlägga återverkningarna på sysselsättning, ekonomi, forskning och utveckling av stegvis överförande från militär till civil produktion och forskning respektive till utvecklingsarbete,

1974:1534 av fru Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen uttalar att samtidigt med försvarsbeställningar, som kan förmodas ge svårigheter vid en eventuell nedrustning, en plan för framtida övergång till civil produktion görs upp.

Svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet har inkommit med en skrivelse i anledning av motionerna 1974:1533 och 1974:1534.

Motionerna

I motionen 1974:177 erinras om att vänsterpartiet kommunisterna vid flera tillfallen tagit upp frågan om möjligheten att skapa sysselsättning genom civil produktion för de anställda i företag med militär produktion. Genom att den militära produktionen är koncentrerad till vissa regioner och företag skulle omfattande driftinskränkningar medföra betydande problem för sysselsättningen bl. a. i Linköpings kommun. Motionärerna nämner att redan den begränsning i tillverkningen av flygplanet Viggen som aktualiserades under år 1973 beräknades medföra att ca 400 anställda vid Saab-Scania i Linköping skulle komma att ställas utan arbete. De anser att då den för militära ändamål betingade produktionen tillkommit genom beslut av stats -

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 24

NU 1974:24

makterna dessa har speciellt ansvar för att produktionsresurserna utnyttjas och för de anställdas trygghet.

I motionen 1974:1533 uttalas att försvarspolitik i traditionell mening endast är ett av säkerhetspolitikens medel. För att minska spänningen i världen krävs en internationell rättsordning som bygger på rättvisa och välstånd för alla. Därför är ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de rika nationernas sida en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd. Motionärerna erinrar om att Förenta Nationernas generalsekreterare inför FN:s andra utvecklingsårtionde tillsatte en expertgrupp med uppgift att belysa sambandet mellan nedrustning å ena sidan och ekonomisk och social utveckling å den andra. Expertgruppen — vars ordförande var Alva Myrdal — avlämnade i december 1972 sin rapport Disarmament and Development (United Nations, New York 1972). I motionen refereras vissa slutsatser som expertgruppen kommit fram till. Gruppen anser att en radikal nedrustning efter en relativt kort period av anpassning inte skulle komma att medföra några negativa konsekvenser i ekonomiskt och socialt avseende. Gruppen anser vidare att en överflyttning av tyngdpunkten från militär till civil produktion erbjuder ganska obetydliga problem, eftersom produktionen inom den tunga rustningsindustrin redan nu i ganska stor utsträckning tekniskt och företagsmässigt sker i kombination med civil produktion. I flera länder finns det dock risk för allvarlig arbetslöshet i vissa regioner, om speciella projekt avsedda för militära ändamål skulle läggas ner. Den inhemska rustningsindustrin är enligt gruppens uppfattning i många fall inte högproduktiv utan upprätthålls därför att man anser det vara politiskt vanskligt att göra sig "beroende” av utlandet. I sådana fall skulle en överföring av resurserna medföra en produktivitetsvinst om resurserna användes i det egna landet och i än högre grad om de ställdes till utvecklingsländernas förfogande.

Gruppen beräknar att det om världens nationer bestämde sig för en femprocentig rustningsbegränsning skulle bli möjligt för de rika länderna att öka sitt offentliga bistånd från 0,35 procent till 0,7 procent av dessa länders samlade bruttonationalprodukt. Den mest omedelbara vinsten av en nedrustning för en snabb stegring av utvecklingstakten i de fattiga länderna skulle dock vara att den intellektuella elit av forskare och tekniker m. fl., som i dag är bunden vid forskning och utveckling inom den militära sektorn, skulle kunna ägna sig åt uppgiften att lösa viktiga strategiska utvecklingsproblem.

En del material ur gruppens rapport återges i motionen, bl. a. en sammanställning rörande fredlig användning av militär forskning och utveckling. Motionärerna anser att expertgruppens slutsatser bör kunna tillämpas och överföras på svenska förhållanden. Detta förutsätter kunskaper om hur fem procents nedrustning och en överföring av på så vis frigjorda medel till utvecklingsbistånd skulle påverka den svenska ekonomin. Ytterligare frågor som bör penetreras är hur stor andel av de sysselsatta som arbetar inom försvarsindustrin och bland underleverantörerna, hur överföring från militär

NU 1974:24

till civil produktion återverkar på sysselsättningen bransch för bransch och vilken effekt som en övergång från militär till civil produktion får på råvarusidan. Vidare krävs kunskaper om till vilka sektorer inom det fredliga forsknings- och utvecklingsarbetet resurserna för svensk militär forskning och utveckling kan överföras.

Med hänvisning till ovan refererade motivering i motionen 1974:1533 uttalas i motionen 1974:1534 att det i Sverige skulle vara helt möjligt att följa den rekommendation som FN:s expertgrupp fört fram om krav på en plan för övergång till civil produktion när det gäller försvarsbeställningar som är av sådan art att svårigheter kan förmodas uppstå vid en eventuell nedrustning. Motionärerna anser att det i första hand bör ankomma på industrin att redovisa hur en övergång till civil produktion skall ske när sådana försvarsbeställningar erhålls. För redan inneliggander order bör det ankomma på regeringen att presentera en dylik plan.

Uppgifter i anslutning till motionerna

I det av krigsmaterielexportutredningen avgivna betänkandet (SOU 1970:63) Svensk krigsmaterielexport lämnas vissa uppgifter om storleken av denna export och om dess betydelse från försvarspolitisk och arbetsmarknadspolitisk synpunkt.

Enligt den s. k. tillverkningsförordningen (1935:395, ändrad senast 1964:108) fordras för tillverkning av krigsmateriel tillstånd av Kungl. Maj:t. Med krigsmateriel förstås i förordningen i stort sett samma varor som är underkastade exportförbud enligt den s. k. utförsel kungörelsen (1949:614, ändrad senast 1972:202). Dessa varor har tagits upp i en förteckning som är fogad till utförsel kungörelsen. Utom vapen, ammunition och andra stridsmedel upptar förteckningen — som ändrades år 1972 — bl. a. sprängämnen, fartyg, luftfartyg, fordon, materiel för strålning, fotomateriel och hjälmar, allt under förutsättning att materielen är utformad för militärt bruk, varmed avses att den med hänsyn till sin militära användning skall ha konstruerats, utrustats eller ändrats på sådant sätt att den påtagligt avviker från motsvarande civila materiel.

Antalet företag med tillstånd att tillverka krigsmateriel uppgick år 1970 till omkring 125. Av dessa bedrev år 1968 omkring 80 tillverkning av krigsmateriel.

För att belysa sysselsättningsfrågorna lät krigsmaterielexportutredningen utföra vissa beräkningar. Av de 80 företag som tillverkade krigsmateriel år 1968 undersöktes 65. Antalet anställda vid dessa uppgick totalt till omkring 90 000 personer, av vilka inemot 20 000 beräknades vara direkt sysselsatta med tillverkning av krigsmateriel. Det fakturerade värdet av krigsmaterielproduktionen var drygt 1,5 miljarder kr.

1 slutet av 1972 tillsattes inom försvarets materielverk en arbetsgrupp med uppgift att utreda konsekvenserna för den svenska försvarsindustrin av 1972

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 24

NU 1974:24

års försvarsbeslut, bl. a. risken för friställningar av arbetskraft och avveckling av materiella resurser för framtagning av materiel till försvaret (varmed avses även annan materiel än sådan som anges i den ovannämnda utförselkungörelsen). Denna arbetsgrupp har i januari 1974 redovisat resultatet av sitt utredningsarbete. Av denna redovisning framgår att materielverkets årliga inköp av varor och tjänster uppgår till ett värde av närmare två och en halv miljarder kronor. Inköpen görs till 90 procent hos svensk industri. Cirka en halv miljard kronor av de årliga inköpen går till forskning och utveckling i industrin. Upphandlingen motsvarar 5 —6 procent av saluvärdet av hela verkstadsindustrins produktion. Till de delbranscher där andelen är större hör elektronikindustrin. Försvarets upphandling har haft betydelse för utveckling av civila produkter på åtskilliga områden. Försvarets behov av elektronisk utrustning, som utvecklas och köps för ca en halv miljard kronor per år, har sålunda ofta medverkat till att elektronikindustrin kunnat framställa högt kvalificerade produkter för den civila marknaden och för export. Utredningen framhåller att försvarsbeställningarnas betydelse skiftar från leverantör till leverantör. 1 vissa fall är försvarsbeställningarna en förutsättning för företagets existens, i andra fall är deras bidrag till företagets totala intäkter marginella. Antalet företag där leveranser till försvaret har så stor betydelse att minskade beställningar kan medföra risk för drastiska nedskärningar i fråga om personal har visat sig vara relativt begränsat. Detta begränsade antal företag har emellertid tillsammans en mycket stor andel av samtliga anställda inom den del av industrin som arbetar för försvaret.

Den totala insatsen av personal för leveranser av materiel till försvaret hos samtliga leverantörer beräknas 1972 ha motsvarat ca 30 000 manår. Därtill kommer personalinsatsen hos underleverantörer av råvaror, halvfabrikat, komponenter etc. till slutleverantörerna. Den har beräknats motsvara 8 000—10 000 manår.

Utredningen definierar företag eller delar av företag där 20 procent eller mer av den totala personalinsatsen gäller leveranser till försvaret som ”sysselsättningskänsliga”. De sysselsättningskänsliga företagen är ett fyrtiotal företag eller företagsenheter i stort sett koncentrerade till cirka 35 orter. Inom denna grupp finns femton industriföretag som tillsammans har en personalinsats för försvaret på ca 20 000 manår. Dessa senare företag utgör enligt utredningens uppfattning den egentliga försvarsindustrin.

Utredningen anför vidare att den reella köpkraftsminskningen hos medel för materielanskaffning som förutses under programplaneperioden 1973/ 74—1977/78 till följd av försvarsbeslutet 1972 torde minska behovet inom industrin av personal engagerad i beställningar för försvaret. Förändringar i storleken av denna personal kan dessutom väntas till följd av andra faktorer — ökad kapitalintensitet, förbättrad teknik, arbetstidsförkortning etc. Utredningen anser sig kunna konstatera att neddragningen av personalinsatser för försvarsbeställningar inte kommer att ske drastiskt i något företag. 1 viss utsträckning väntas personal kunna överföras till civil produktion eller

NU 1974:24

minskas genom naturlig avgång. Utredningen påpekar dock att den framtida utvecklingen inom företagens civila verksamhet och den allmänna konjunkturutvecklingen är av avgörande betydelse.

1969 års försvarsforskningsutredning har i delbetänkandet (SOU 1970:54) Forskning för försvarssektorn bl. a. givit en översiktlig beskrivning av försvarsforskningens roll i den totala forskningsbilden. Utredningen konstaterar att i ett stort antal länder, däribland Sverige, försvaret i dag svarar för mellan en femtedel och hälften av de totala nationella forsknings- och utvecklingsinsatserna. Av den enkät utredningen genomfört beträffande omfattningen av och fmansieringsvägar för totalförsvarsinriktad forskning och utveckling i Sverige budgetåret 1967/68 framgår följande.

Den totala omfattningen av statligt finansierad forsknings- och utvecklingsverksamhet för totalförsvarsändamål uppgick till ca 580 milj. kronor, varav ca 115 milj. kronor avsåg icke objektbunden verksamhet. Av den senare svarade FOA för närmare 70 procent.

Av de totala försvarsforskningsinsatserna utfördes 24 procent av myndigheter och organ inom försvarssektorn, vilket motsvarade 99 procent av dessa myndigheters totala forsknings- och utvecklingsverksamhet. 74 procent av försvarsforskningen utfördes vid industrin, medan universitet och högskolor svarade för ca 1,5 procent. Den totala manårsinsatsen för totalförsvarsinriktad forskning och utveckling vid de statliga myndigheter och organ som omfattats av enkäten var ca 2 200 manår. Forskning för försvarssektorn torde sammanlagt ha svarat för mellan 25 och 30 procent av de totala forsknings- och utvecklingsinsatserna i landet. (Samtliga siffror får, framhåller utredningen, tolkas med stor försiktighet.)

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden med samma innebörd som yrkandet i motionen 1974:177 har tidigare behandlats av 1972 och 1973 års riksdagar (NU 1972:43, 1973:11). Näringsutskottets skäl år 1973 för att avstyrka detta yrkande och två andra som syftade till statligt stöd för att underlätta för företag som producerar krigsmateriel att ställa om till civil produktion var följande. Utskottet ansåg att det primära ansvaret för företagens produktionsinriktning måste åvila företagen själva. Från samhällets sida kan det dock vara motiverat att delta i en planering och eventuellt att i speciella fall bidra till att underlätta övergången till civil produktion. Utskottet hänvisade till att industridepartementet och övriga departement ingående följer den allmänna utvecklingen inom de aktuella industrigrenarna och överväger vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för att underlätta omställningsprocessen. Vänsterpartiet kommunisternas representant reserverade sig till förmån för en utredning rörande :ivilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin. Riksdagen avslog motionerna.

NU 1974:24

6 Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner som från skilda utgångspunkter tar upp frågan om vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för en omställning från militär till civil produktion inom försvarsindustrin. I motionen 1974:177 föreslås att en utredning skall tillsättas för att utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som frigörs vid en nedskärning av krigsmaterielproduktionen. 1 motionen 1974:1534 yrkas att i samband med försvarsbeställningar, som kan förmodas ge svårigheter vid en eventuell nedrustning, en plan för framtida övergång till civil produktion skall göras upp. I motionen 1974:1533 önskas att en utredning skall tillsättas med uppgift att i konkreta former kartlägga återverkningarna på sysselsättning,ekonomi, forskning och utveckling av stegvis överförande från militär till civil produktion av de resurser som kan frigöras genom en nedskärning av krigsmaterielproduktionen.

Otvivelaktigt är det en synnerligen väsentlig fråga som aktualiseras i motionerna. 1972 års riksdagsbeslut angående försvarets fortsatta inriktning har för vissa företag inom försvarsindustrin inneburit minskade beställningar. Försvarets materielverk har, som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, låtit utreda konsekvenserna härav. Vidare följer, enligt vad utskottet inhämtat, industridepartementet tillsammans med övriga berörda departement den allmänna utvecklingen inom försvarsindustrin och överväger vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för att underlätta en övergång från militär till civil produktion.

Motionen 1974:177 tar i första hand upp effekterna på sysselsättningen vid en eventuell nedrustning. Motionärerna påpekar att den militära produktionen i hög grad är koncentrerad till vissa företag och regioner; som exempel nämns Linköping. Dessa skulle komma att bli särskilt hårt drabbade vid driftsinskränkning till följd av minskade försvarsbeställningar. Liksom vid behandlingen av frågan förra året vill utskottet framhålla att det primära ansvaret för företagens produktionsinriktning måste åvila företagen själva. Från samhällets sida kan det dock vara motiverat att delta i en planering och eventuellt i vissa fall bidra till att underlätta övergången till civil produktion. Som framgår av vad ovan anförts pågår inom berörda departement en planerings- och utredningsverksamhet på detta område. Motionärernas förslag om en särskild utredning finner utskottet därför inte skäl att tillstyrka.

Förslagen i motionerna 1974:1533 och 1974:1534 bygger i allt väsentligt på den studie om nedrustning och utveckling (Disarmament and Development. Report of the group of experts on the economic and social consequences of disarmament. United Nations, New York 1972) som utarbetats av en av Förenta nationernas generalsekreterare tillsatt expertgrupp. Studiens slutsatser innebär bl. a. följande. I händelse av nedrustning måste hög prioritet ges åt utvecklingshjälp, och vid allmän nedrustning måste biståndet ökas om inte inkomstklyftan mellan rika och fattiga länder skall vidgas

NU 1974:24

ytterligare. Planer måste också göras upp för hur resurser som nu används för militära ändamål skall kunna brukas för fredliga syften, särskilt utvecklingshjälp. Expertgruppen konstaterar dock att de båda målen utveckling och nedrustning i grunden är åtskilda och att utvecklingssträvandena inte bör få hejdas av brist på framgång i nedrustningsförhandlingarna.

Motionärerna uttalar att försvarspolitik i traditionell mening endast är ett av säkerhetspolitikens medel. Ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de rika nationernas sida skulle enligt motionärerna bidra till att minska spänningen i världen och därmed utgöra en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd. I motionen 1974:1533 påpekas att FN:s expertgrupp hävdaratt radikal nedrustning efter en relativt kort period av anpassning inte skulle medföra några negativa ekonomiska eller sociala konsekvenser. Enligt motionärerna skulle fem procents nedrustning kunna ge ett industriland möjlighet att fördubbla sitt utvecklingsbistånd.

Utskottet har förståelse för motionärernas synpunkter och vill framhålla att ett aktivt deltagande i nedrustningsförhandlingar såväl inom Förenta nationerna som inom FN:s nedrustningskommitté i Genéve är ett viktigt led i svensk utrikespolitik. I dessa sammanhang har Sverige både stött andras och tagit egna initiativ syftande till att klarlägga militärutgifternas negativa effekt på social och ekonomisk utveckling. Utvecklingsbistånd är en central del av den svenska utrikespolitiken. Det är dock - som expertgruppen framhållit-olämpligt om utvecklingsbistånd blir beroende av nedrustning. Strävandena att åstadkomma nedrustning och ökad utvecklingshjälp bör inriktas på att fullfölja dessa mål vart för sig. Med hänvisning till vad som anförts i det föregående anser sig utskottet kunna konstatera att de synpunkter som förs fram i motionen fortlöpande bevakas.

Vad beträffar yrkandet i motionen 1974:1533 vill utskottet framhålla att ökningar och minskningar i försvarsutgifterna ytterst bestäms av säkerhetspolitiska bedömningar. Nedskärningar vilkas omfattning bestäms av andra faktorer än säkerhetspolitiska kan — om inte hänsyn tas härtill — komma att strida mot de ställningstaganden genom vilka statsmakterna lagt fast den svenska utrikes- och försvarspolitiken. Utskottet anser sig därför inte böra föreslå riksdagen att göra den i motionen 1974:1533 önskade framställningen till Kungl. Maj:t.

Motionen 1974:1534 tar upp ett förslag som FN:s expertgrupp lagt fram, nämligen att regeringarna vid beställningar av krigsmateriel, som kan komma att medföra arbetslöshet vid en eventuell nedrustning, även bör planera för alternativt civilt utnyttjande av arbetskraft och tekniska resurser. Utskottet vill ånyo uttala att ansvaret för planering av produktionsinriktningen i första hand åvilar företagen. En statlig planering för alternativt utnyttjande av resurser är dock påkallad och förekommer också, som framgår av den redogörelse som har lämnats ovan. Denna planeringsverksamhet synes dock i första hand inriktad på att undersöka och lösa problemen på kort sikt. Utskottet vill understryka vikten av ökade insatser för en mer långsiktig

NU 1974:24

och samordnad planering. Därvid bör även den i motionen aktualiserade frågan om alternativt utnyttjande av resurser som kan komma att frigöras vid minskade försvarsbeställningar beaktas. Med hänsyn till vad här sagts anser utskottet inte att ett särskilt uttalande från riksdagens sida i denna fråga är påkallat.

Med åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1974:177,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1533,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1534.

Stockholm den 16 april 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s). Haglund (s), Andersson i Storfors (s). Rask (s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Wååg(s), Svensson i Malmö (vpk), Petersson i Ronneby (c). Sivert Andersson i Stockholm (s), fru Oskarsson (c) och herr Wirtén (fp).

Reservation

av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke på s. 6 i utskottets yttrande som börjar med ”Motionen 1974:177” och slutar med "att tillstyrka” bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

Det förhållandet att produktionen av krigsmateriel är koncentrerad till lätal företag och regioner kan, såsom framhålls i motionen 1974:177, komma att leda till svåra sysselsättningsproblem vid minskade försvarsbeställningar. Då detta problem i första hand bör lösas genom sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska åtgärder är det främst staten och inte de enskilda företagen som har ansvaret för att en översiktlig planering kommer till stånd. Den planering som enligt den ovan lämnade redogörelsen äger rum inom olika myndigheter är splittrad och kortsiktig och bygger inte på någon genomtänkt och översiktlig prioritering av olika alternativa produktslag.

Utskottet finnér det nödvändigt att ett program för övergång från militär till civil produktion utarbetas på statsmakternas initiativ. En utredning med uppgift att utarbeta ett sådant program bör snarast komma till stånd. I utredningens uppdrag bör även ingå att undersöka vilka åtgärder som är nödvändiga för en framtida omstrukturering av försvarsindustrin. Utskottet tillstyrker alltså motionen 1974:177.

NU 1974:24

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med bifall till motionen 1974:177 hos Kungl. Majit hemställer om utredning rörande civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrins resurser i enlighet med vad utskottet anfört.