Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om återinförande av affärstidsreglering, m. m.

Näringsutskottets betänkande nr 27 år 1974

NU 1974:27

Nr 27

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om återinförande av affärstidsreglering, m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas nio motioner med yrkanden angående affärstidsregleringen. Dessa yrkanden gäller bl. a. återinförande av tidigare gällande affärstidslag,

återinförande av affärstidsreglering, innefattande förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar och vissa helgdagsaftnar, utredning syftande till återinförande av affärstidsreglering, utredning om affärstiderna.

Yttranden över motionerna har efter remiss avgivits av affärstidsnämnden (H 1971:03), distributionsutredningen (H 1970:14), Kooperativa förbundet (KF), Sveriges köpmannaförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). LO har bifogat ett yttrande som organisationen inhämtat från Handelsanställdas förbund. Vidare har Sveriges grossistförbund tillställt utskottet ett yttrande i ärendet.

Motionerna

Yrkanden

Motionerna är följande:

1974:49 av herr Henmark (fp), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att affärstidsreglering återinförs,

2. att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag härom,

1974:176 av herrar Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Petersson i Röstånga (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att förutvarande affärstidslag återinförs med den förändringen i dess bestämmelser att den kommunala dispensmöjligheten slopas och att butiker i stället äger rätt till söndagsöppet fyra gånger per år efter anmälan till kommunal myndighet,

1974:179 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen uttalar sig för ett förbud för öppethållande på sön- och helgdagar, inbegripet helgdagsaftnar som infaller dag efter söndag, för butiker och varuhus och hemställer hos regeringen att förslag till författningstext härom utarbetas och framläggs, vari bör ingå möjligheten att efter tillstyrkan från den lokala fackföreningen bevilja dispens från sådant förbud,

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 27

NU 1974:27

1974:337 av herr Jansson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en utredning tillsätts om affärstiderna så snart affärstidsnämnden framlagt erforderligt underlagsmaterial,

1974:537 av herr Fransson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen beslutar om

1. att förbud införs mot att ha butiker öppna helgdagar och helgdagsaftnar då dagen före helgdagsafton är helgdag,

2. att affärstidsregleringen återinförs,

3. att dispensmöjlighet föreskrivs i lagen men att dispenssystemet tillämpas restriktivt och likformigt över hela landet,

4. att de anställda ges medinflytande vid behandlingen av dispens,

1974:547 av fru Olsson i Helsingborg m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen beslutar om återinförande av affärstidslagen,

1974:849 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs att riksdagen beslutar att affärstidsregleringen återinförs,

1974:852 av herr Gustavsson i Ängelholm m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att en utredning syftande till affärstidslagens återinförande tillsätts,

1974:872 av herr Svensson i Kungälv m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om affärstidslagens återinförande snarast möjligt, samt

2. att Kungl. Maj:t utformar de närmare bestämmelser, som bör gälla i samband därmed.

Motivering

I var och en av motionerna anförs flera argument till stöd för de förslag som läggs fram. Konsekvenserna av den fria affärstiden för handelns personal berörs i samtliga motioner. Även om den genomsnittliga tiden för öppethållande endast ökat med någon eller några timmar i veckan innebär detta, enligt motionärerna, övertid och arbete på obekväm arbetstid. De handelsanställda har små möjligheter att vägra arbete på söndagar, anförs i motionerna 1974:179 och 1974:537. För de anställda sägs affärstidslagens slopande ha fört med sig otrygghet i anställningen genom att systemet med deltidsarbete kraftigt ökat. 1 många fall är det skolungdomar och tillfälligt anställd kvinnlig arbetskraft, vilka oftast inte är fackligt organiserade, som arbetar på söndagar, framhålls i flera motioner. I de flesta fall blir för den tillfälligt anställda personalen veckoarbetstiden så kort att sociala förmåner inte kommer att utgå, uttalas i motionen 1974:179. I motionen 1974:49 behandlas dessa frågor med utgångspunkt i den rapport som affärstidsnämnden avgett den 18 november 1973. Motionären anser att rapporten stöder påståendet att den deltidsanställda personalen i stor utsträckning rekryteras av hemmafruar. Däremot bekräftas inte påståendet att personalbehovet vid helgdagsöppet i viss utsträckning tillgodoses med skolungdom som

NU 1974:27

anställs med låg timlön. Bland de handelsanställda finns nu, hävdas i flertalet motioner, en kraftig opinion mot de olägenheter som öppethållande på söndagar fört med sig. 1 motionen 1974:872 erinras om att Handelsanställdas förbund under 1973 års valrörelse krävt begränsning av öppethållandet.

Den fria affärstiden — främst öppethållandet på söndagar — och den inverkan som den haft på strukturförändringar inom handeln tas upp i så gott som samtliga motioner. Så påpekas att det främst är varuhusen, inklusive stormarknaderna, som utnyttjar möjligheterna till öppethållande på lördagseftermiddagar och under sön- och helgdagar. De små butikerna, som ofta är familjeföretag, kan inte konkurrera med varuhusen och stormarknaderna om helgdagskunderna. Denna utveckling bidrar till att många små affärer läggs ner och därmed till en försämrad service. Denna utveckling har särskilt drabbat landsbygdens befolkning men även äldre personer och handikappade som inte är bilburna, uttalas i motionen 1974:852. I motionen 1974:179 anförs att till följd av denna utveckling den hjälp som de gamla, sjuka och handikappade får genom hemtjänsten till största delen går åt till att inhandla nödvändiga förnödenheter. Det blir kommunerna som på det sättet får betala för den försämrade servicen. I några motioner, 1974:179, 1974:852 och 1974:849, påpekas att de stora varuhusen och stormarknaderna för att locka kunder vid söndagsöppet ordnar diverse ”jippon” under medverkan av s. k. kändisar eller har särskilt förmånliga priser på vissa varor.

En följd av att småbutikerna läggs ner är enligt motionerna 1974:179, 1974:337 och 1974:537 att de ökade kostnader som öppethållandet för med sig läggs på konsumenterna, som sålunda får ta på sig högre distributionskostnader.

Ett syfte med införandet av fria affärstider var, sägs i motionen 1974:872, att möjliggöra ökad service åt förvärvsarbetande. Det är dock svårt, anser motionärerna, att tillmäta detta argument någon större tyngd. Förvärvsarbetande med normal arbetstid har möjlighet att göra inköp vardagskvällar och lördagseftermiddagar. Skulle öppethållande vara en nödvändig service borde även banker samt försäkringskassor, socialbyråer och andra offentliga inrättningar vara öppna på lördagar och sönoch helgdagar. I samma motion samt i motionen 1974:537 anförs att det råder mycket stora olikheter mellan olika orter i fråga om öppethållande. Motionärerna hävdar att öppethållandet mera svarar mot ett behov hos affärsinnehavarna än mot krav från allmänheten.

Ytterligare ett argument som anförs i motionerna 1974:49 och 1974:179 för att förbjuda helgöppethållande är den ökade energiåtgången.

I motionen 1974:337 diskuteras frågan hur en eventuell reglering av affärstiderna skulle kunna utformas. Motionärerna avvisar tanken på ett generellt förbud för söndagsöppethållande. Nackdelen med förbud ligger främst i att detta leder till ansökningar om dispens. En möjlighet som enligt motionärerna bör utnyttjas är att införa bestämmelse om att

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 27

NU 1974:27

söndagsöppethållande endast får förekomma efter förhandlingar och överenskommelser med de anställdas organisationer på det lokala planet. Härigenom skulle, anför motionärerna, de handelsanställda tillförsäkras en möjlighet att själva påverka sin situation i arbetslivet. Detta borde ligga helt i linje med den allmänna strävan i vårt samhälle till demokratisering av arbetslivets villkor.

I motionen 1974:849 framläggs ett förslag till affärstidslag som i huvudsak — frånsett tre väsentliga avvikelser — överensstämmer med det förslag som 1962 års affärstidsutredning lade fram och som låg till grund för 1966 års affärstidslag (för vilken redogörs i följande avsnitt). Enligt lagförslaget i motionen skall affärstiden på lördagar och helgdagsaftnar begränsas till tiden mellan kl. 08.00 och kl. 13.00. Affärstidsutredningen föreslog ingen särställning för dessa dagar. Lagförslaget innefattar vidare inte som affärstidsutredningens förslag någon kommunal dispensrätt. Slutligen ingår i motionsförslaget att fängelsestraff skall kunna ifrågakomma vid överträdelse av lagen; utredningens förslag (och sedermera affärstidslagen) upptog endast stadgande om bötesstraff.

Tidigare och nu gällande ordning

1966 års affärstidslag (1966:668) reglerade öppethållandetiden för detaljhandeln. Vanlig affärstid enligt lagen var vardagar mellan kl. 08.00 och kl. 20.00. Kommun kunde dock efter ansökan medge affärstid utöver den vanliga. Lagen — som haft olika föregångare alltsedan 1909 — trädde i kraft den 1 januari 1967 och hade en giltighetstid av fem år. Inför giltighetstidens utgång meddelade chefen för handelsdepartementet att Kungl. Maj:t inte skulle föreslå någon förlängning eller annan motsvarande reglering. Till grund för detta ställningstagande låg betänkandet (SOU 1971:33) Fri affärstid, som avgivits av 1970 års affärstidskommitté, och remissyttrandena däröver. I ett stort antal motioner som väcktes med anledning av meddelandet rörande affärstidslagstiftningen föreslogs en fortsatt reglering. Näringsutskottet (NU 1971:53) fann övervägande skäl tala för att statsmakterna inte skulle förlänga regleringen utan överlämna åt konsumenterna att genom sina köpvanor påverka detaljhandeln att tillämpa de affärstider som vid en samlad bedömning av inköpsmöjligheter och priser tedde sig mest fördelaktiga för konsumenterna. Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.

Genom affärstidsregleringens upphörande kom detaljhandelsföretagen att fritt få bestämma de tider under vilka butikerna kan hållas öppna. Då fria affärstider bedömdes kunna medföra effekter på prisnivån, påverka strukturomvandlingen inom handeln och påverka de anställdas arbetsförhållanden beslöts att en uppföljning skulle göras av utvecklingen i dessa avseenden sedan regleringen upphört. För detta ändamål inrättades ett särskilt organ, affärstidsnämnden (se s. 6).

NU 1974:27

5 Riksdagsbehandling av ämnet år 1973

Vid 1973 års riksdag behandlade näringsutskottet (NU 1973:15) fyra motioner med förslag om att affärstiderna åter skulle regleras i lag. Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning bl. a. till att det — såsom affärstidsnämnden uttalat — krävdes längre tids erfarenheter innan en tillräckligt allsidig överblick erhållits över vad affärstidslagens avskaffande betytt och innan några slutsatser kunde dras. I utskottet reserverade sig centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas företrädare samt en av folkpartiets företrädare till förmån för en hemställan till Kungl. Majit om att förslag till ny affärstidslag skulle framläggas. Riksdagen avslog motionerna.

Senare under år 1973 har frågan om följderna av affärstidslagens upphörande aktualiserats genom fyra enkla frågor och en interpellation, samtliga besvarade av chefen för handelsdepartementet statsrådet Feldt.

Ett gemensamt svar på två frågor lämnades den 15 november 1974 (RD 1973:134 s. 19). Herr Lundberg (s) hade ställt frågan (1973:290) om statsrådet hade uppmärksammat butikernas utvidgade öppethållande på sön- och helgdagar samt julafton och dess konsekvenser för affärsanställda och deras familjer och om det i så fall kunde förväntas att regeringen komme att ingripa för en rättelse och att ett förslag till en ny och effektiv butiksstängningslag komme att föreläggas riksdagen. Fru Nordlander (vpk) hade ställt frågan (1973:294) om statsrådet ansåg att nuvarande möjligheter till söndagsöppethållande borde påkalla något initiativ i syfte att tillmötesgå de anställdas intressen av sammanhängande ledighetsdagar. Statsrådet hänvisade till att affärstidsnämnden i sin rapport den 18 oktober 1973 konstaterat att det från affärstidslagens upphörande t. o. m. augusti 1973 i handeln som helhet skett små förändringar i det kontinuerliga öppethållandet på söndagar. Innan en samlad bedömning kunde göras ansåg statsrådet att nämndens fortsatta rapporter och undersökningar borde avvaktas. Till dess sade han sig inte vara beredd att dra några slutsatser om verkningarna av fria affärstider.

I huvudsak samma svar gavs den 29 november 1973 (RD 1973:142 s. 72) på fråga (1973:298) av herr Alf Pettersson i Malmö, vilken önskat att statsrådet skulle inför kammaren redovisa sin uppfattning om de erfarenheter som snart två år utan affärstidslag hade givit.

En interpellation (1973:152) av herr Jadestig (s) besvarades den 10 december 1973 (RD 1973; 151 s. 154). Den gällde dels huruvida affärstidsnämnden med stöd av sin instruktion funnit anledning att till Kungl. Majit inkomma med några synpunkter som visade att affärstidslagens slopande varit negativt från ”allmän synpunkt”, dels vilka erfarenheter statsrådet under den tid som gått sedan lagen slopades hade gjort med hänsyn till prisnivåns utveckling, handelns strukturomvandling och de anställdas anställningsförhållanden. Statsrådet erinrade ånyo om affärstidsnämndens undersökningar. Av dessa hade framgått att det totalt sett var för varuhusen som förändringarna var mera påtagliga. Andelen varuhus med söndagsöppet minskade dock; för augusti 1973 hade

NU 1974:27

noterats den lägsta nivån sedan affärstidslagen slopades. Vad gäller de handelsanställdas arbetsförhållanden hade konstaterats att arbetstiden — särskilt under årets fyra första månader — minskat för den fast heltidsanställda personalen vid varuhusen men ökat för den fast deltidsanställda personalen. Någon anmälan från nämndens sida hade inte gjorts. Statsrådet framhöll att de rapporter som affärstidsnämnden dittills avgivit omfattade förändringar som inträffat under en 20-månadersperiod. Denna period bedömde han vara för kort för att utvisa mera bestående förändringar i utvecklingen. Nämndens fortsatta undersökningar måste därför avvaktas innan någon samlad bedömning kunde göras.

Slutligen besvarades den 13 december 1973 (RD 1973:157 s. 194) en fråga (1973:348) av herr Henmark (fp) huruvida statsrådet var beredd att som åtgärd i energibesparande syfte omedelbart inskränka på helgdagsöppethållandet i butiker och varuhus. Statsrådet redogjorde för de förberedelser som gjorts för en elransonering och ville inte utesluta att elransoneringsnämnden kunde komma att fatta beslut som påverkade öppethållandet i butiker och varuhus.

Undersökningar utförda av affärstidsnämnden

Affärstidsnämndens arbetsuppgifter, m. m.

Affärstidsnämnden (H 1971:03) har i uppdrag att följa utvecklingen av affärstiderna och undersöka verkningarna för konsumenterna och för de handelsanställda av det friare öppethållande i detaljhandeln som affärstidsregleringens slopande innebär. Nämnden består av en opartisk ordförande (generaldirektör Åke Englund) samt företrädare för de anställda och för konsumenterna. Den skall enligt sina direktiv arbeta under en tid av tre år. Frågan om nämnden därefter skall fortsätta sin verksamhet skall prövas mot bakgrund av bl. a. de erfarenheter som kommer fram i arbetet.

Fyra frågekomplex skall ägnas särskild uppmärksamhet av affärstidsnämnden. Det gäller förändringar i för det första affärernas öppethållande, för det andra arbetstider och andra anställningsförhållanden för personalen, för det tredje prisnivån och för det fjärde handelns struktur. Om nämnden finner att utvecklingen i något avseende går i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning åligger det nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Majit.

Affärstidsnämnden inleder sitt remissyttrande över motionerna med en redogörelse för tidigare förhållanden och erinrar särskilt om möjligheten enligt affärstidslagen att få dispens. Det framhålls att från affärstidslagens ikraftträdande den 1 januari 1967 till och med 1970 i kommunerna behandlades drygt 14 000 dispensansökningar av vilka drygt 12 000 beviljades. Av totala antalet beviljade dispenser gällde ca 1 600 för längre tid än en vecka, medan ca 10 400 var korttidsdispenser. Under hösten 1970 hade närmare 400 företag varaktig dispens från

NU 1974:27

affärstidsregleringen. Merparten av dessa företag var belägna utanför de tre storstadsområdena och var verksamma inom livsmedelsdetaljhandeln. Under tiden från årsskiftet 1966-1967 till utgången av 1970 handlade Kungl. Maj:t 133 besvärsnämnden. Prövningen av dispensärendena förorsakade ett betydande arbete för de kommunala myndigheterna. Svårigheter förelåg även för kommunerna att göra en rättvis bedömning av dessa ärenden. Dessa svårigheter accentuerades av vissa gränsdragningsproblem genom att i lagen uppräknades vissa varor eller varuslag — det s. k. kiosksortimentet — som utan särskild dispens fick säljas under förlängt öppethållande.

En ingående redogörelse för affärstidsnämndens arbete lämnas vidare i remissyttrandet. Nämnden har dels gjort elva undersökningar som ett led i en fortlöpande uppföljning av förändringar av affärstiderna och av de handelsanställdas anställningsförhållanden, dels inlett en undersökningsserie som syftar till att analysera avvikelser i öppethållandet på lokala marknader och eventuella strukturella skillnader i utvecklingen av butiksbeståndet på dessa marknader, dels undersökt kostnaderna och lönsamheten i söndagsöppna butiker i syfte att klarlägga en eventuell påverkan på prisnivån av fria affärstider. Nämnden har härutöver undersökt förekomsten av s. k. jippon i söndagshandeln samt utbredningen av ambulerande handel i syfte att kartlägga dels påverkan på konsumenternas inköpsvanor till förmån för söndagshandel, dels påverkan på den stationära handelns öppethållandetider av ambulerande försäljning på söndagar.

Affärernas öppethållande

Affärstidsnämndens löpande undersökningar av förändringarna i affärstiderna och de handelsanställdas anställningsförhållanden speglar det kontinuerliga öppethållandet och bygger på material från ett representativt urval av 1 600 butiker — inklusive varuhus — inom branscherna livsmedel, möbler, järn, herr- och damkonfektion, blommor och tobak. Parallellt härmed genomförs affärstidsundersökningar av Handelsanställdas förbund. Materialet till dessa undersökningar insamlas genom förbundets lokalavdelningar eller till dessa knutna affärstidskommittéer.

Affärstidsnämnden anför att dess undersökningar — liksom de undersökningar som genomförs av Handelsanställdas förbund — visar att för handeln som helhet små förändringar inträffat i det kontinuerliga öppethållandet sedan årsskiftet 1971-1972. Utvecklingen är dock inte enhetlig, och för varuhusens del är förändringarna av påtaglig karaktär. På lokala marknader förekommer dessutom påtagliga avvikelser från vad som totalt sett gäller. Nämnden har därför som nämnts inlett en särskild undersökningsserie, som syftar till att kartlägga omfattningen och frekvensen av dessa lokala avvikelser. Den första undersökningen i denna serie presenterades vid årsskiftet 1973-1974 och avsåg frekvensen söndagsöppethållande på 22 orter i oktober 1973. En ny undersökning

1 • * Riksdagen 1974. 17sami. Nr 27

NU 1974:27

gjordes i januari 1974 på samma 22 orter.

Utvecklingen av andelen varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande i landet som helhet under perioden november 1971—december 1973 framgår av nedanstående tablå.

År och månad

1972 Andelen varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande, %

november

januari

maj

juni

juli

augusti

september

oktober

november

december

januari

februari

mars

april

maj

juni

juli

augusti

september

oktober

november

december

januari

1974 Som framgår av tablån låg det kontinuerliga öppethållandet på söndagar i varuhusen under 1973 på en lägre nivå än under motsvarande månader 1972 med undantag av januari och december. I november 1973 uppgick andelen varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande till 21 % mot 30 % motsvarande månad 1972. Under december 1973 höll dock betydligt fler varuhus kontinuerligt öppet på söndagar än vad som var fallet i december 1972. Vid bedömning av skillnaden i frekvensen söndagsöppethållande i december 1973 respektive 1972 måste emellertid beaktas att julafton — och därmed även nyårsafton — inföll på en vardag 1973 medan julafton 1972 var en söndag. Då flera företag 1972 valde att ha stängt på julafton eftersom denna inföll på en söndag, minskade jämfört med 1973 antalet möjligheter att uppnå det antal öppethållandetillfällen, dvs. tre per månad, som krävs för kriteriet kontinuerligt öppethållande.

Enligt preliminära uppgifter, insamlade från ett antal statistiskt utvalda varuhus, har det kontinuerliga söndagsöppethållandet vid varu -

NU 1974:27

husen åter minskat i januari i år och ligger denna månad på en lägre nivå än vad som var fallet ett år tidigare, 14 % i januari i år — dvs. samma nivå som 1972 — mot 17 % i januari 1973.

De varuhus, som kontinuerligt håller öppet på söndagar är i många fall de omsättningsmässigt största enheterna inom respektive företag, varför deras andel av varuhusens totala årsförsäljning är större än den andel de utgör av totala antalet befintliga varuhus. Mot en andel på 15—20% räknat på antalet varuhusenheter svarar en andel räknat på omsättningen av ca 27 %.

Antalet varuhus och stormarknader med sporadiskt öppethållande på söndagar uppgick under de fyra första månaderna 1973 till ca 45. Under perioden september—oktober 1973 var antalet något större och uppgick till ca 55 (varav 12 stormarknader). I samband med julhandeln under november—december ökade antalet ytterligare och uppgick under denna period till ca 260 (varav 18 stormarknader). Inför julhandeln 1972 hade ca 220 av de totalt ca 375 varuhusen och stormarknaderna sporadiskt öppet på söndagar.

Inom andra butiksformer än varuhus har sedan årsskiftet 1971-1972 små förändringar inträffat i det kontinuerliga öppethållandet på söndagar. Genomgående visar dessa andra butiksformer inom olika branscher — med undantag för blommor — en låg frekvens söndagsöppna butiker. I de fall ett ökat kontinuerligt söndagsöppethållande kunnat konstateras — huvudsakligen beträffande livsmedelsbutiker — rör sig förändringen om någon enstaka procentenhet.

Affärstidsnämndens lokala undersökningar, som genomförs på 22 orter, omfattar varuhus (inkl. stormarknader), livsmedels- och textilhandel samt ytterligare sju fackhandelsbranscher inom vilka man har anledning anta att söndagsöppethållande kan förekomma. Den första undersökningen avseende lokala förhållanden som presenterats av nämnden avser läget i oktober 1973. Denna undersökning visar att frekvensen söndagsöppethållande varierar kraftigt såväl mellan olika orter som inom orterna mellan olika branscher.

I relation till antalet möjliga tillfällen till söndagsöppethållande under oktober månad 1973 uppvisar Kalmar det högsta antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen beträffande varuhusen och uppnådde relationstalet 100%, vilket betyder att alla varuhus i Kalmar hade öppet samtliga söndagar under perioden. (I Kalmar bedrevs under oktober 1973 tillfälligt särskilda aktiviteter i detaljhandeln, vilket gör att för Kalmar redovisade uppgifter knappast kan anses som representativa för orten.) För Stockholm, Norrköping, Eskilstuna, Borås, Västerås och Halmstad varierade motsvarande relationstal för varuhusen mellan 42 och 56 %, medan varuhusen i Trollhättan, Höganäs, Skellefteå, Umeå och Haparanda var stängda samtliga söndagar under månaden. I Göteborg och Helsingborg hade ca 1/3 av söndagsöppettillfällena utnyttjats, i Malmö, Jönköping, Sundsvall och Växjö ca 1/4, i Gävle och Örebro ca 1/5, medan varuhusen i Linköping och Uppsala utnyttjat 4—5 % av dessa tillfällen.

NU 1974:27

10 Vad gäller livsmedelsbutikerna var söndagsöppethållandefrekvensen för de flesta orterna lägre än motsvarande frekvens för varuhusen. Helsingborg, Kalmar och Växjö uppvisade den högsta söndagsöppetbållandefrekvensen. I Helsingborg var sålunda antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen i relation till totala antalet sådana tillfällen under månaden bland livsmedelsbutikerna 29 %, i Kalmar 23 % och Växjö 15 %. I sex orter (Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Uppsala och Örebro) varierade för livsmedelsbutikerna andelen utnyttjade söndagsöppettillfällen under månaden mellan 9 och 14% och i sju orter (Göteborg, Malmö, Norrköping, Borås, Linköping, Västerås och Trollhättan) mellan 1 och 6 %. I Stockholm var motsvarande andel ca 8 %, medan livsmedelsbutikerna i Halmstad, Höganäs, Skellefteå, Umeå och Haparanda hade stängt samtliga söndagar under månaden.

Inom fackhandeln hade Kalmar, Eskilstuna och Växjö i oktober 1973 en högre söndagsöppethållandefrekvens än övriga orter. I Kalmar hade fackhandelsbutikerna utnyttjat 13 % av månadens samtliga tillfällen till söndagsöppethållande, i Eskilstuna 9 % och i Växjö 5 %. För övriga orter utom Örebro och Haparanda, där inga söndagsöppna fackhandelsbutiker förekom under oktober månad, varierade andelen utnyttjade söndagsöppettillfällen i stort sett mellan 1 och 2 %. Av de totalt 72 fackhandelsbutikerna som i Kalmar, Eskilstuna och Växjö haft öppet minst en söndag under månaden var ca 60 % konfektions- och ekiperingsbutiker.

Ställs antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen under månaden för samtliga branscher (varuhus, livsmedels- och fackhandelsbutiker) i relation till befolkningsunderlaget uppvisar Kalmar och Helsingborg den högsta frekvensen söndagsöppettillfällen. I Kalmar var antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen per 100 000 invånare ca 180 och i Helsingborg ca 130. För övriga orter utom Haparanda, där inga söndagsöppna butiker förekom under månaden, var antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen per 100 000 invånare under 5 för två orter (Skellefteå och Umeå), mellan 18 och 33 för sju orter (Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Trollhättan och Höganäs), mellan 35 och 50 för fem orter (Norrköping, Gävle, Jönköping, Linköping och Halmstad) samt mellan 55 och 83 för fem orter (Stockholm, Eskilstuna, Borås, Sundsvall och Växjö).

Mot bakgrund av de betydande skillnader som förekommer mellan olika orter i frekvensen söndagsöppethållande har affärstidsnämnden för avsikt att intensifiera sina lokala analyser främst med avseende på butikernas etableringsår, omsättningsförhållanden och geografiska läge. Genom de fortsatta analyserna av skillnaderna i det lokala öppethållandet hoppas nämnden få ett tillräckligt sakunderlag för bedömning av bl. a. huruvida konstaterade olikheter i öppethållandet enbart kan sättas i samband med konsumenternas lokalt betingade olika behov av att kunna handla på söndagar eller om några andra motiv kan anges för olikheterna och i så fall vilka.

NU 1974:27

11 De handelsanställdas anställningsförhållanden

Affärstidsnämndens senaste undersökning av de handelsanställdas anställningsförhållanden avser förhållandena fram till årsskiftet 1973-1974. Av denna undersökning framgår bl. a. att vid varuhusen andelen fast heltidsanställd personal av all butikspersonal ökat från 27 % i december 1971 till 29 % i december 1973. Även andelen fast deltidsanställd personal har ökat vid varuhusen, från 34 % i december 1971 till 37 % i december 1973. Den extra och tillfälligt anställda personalen vid varuhusen med mer än 18 timmars arbetsvecka har samtidigt minskat från 18 % till 13 %. Andelen tillfälligt anställda med mindre än 18 timmars arbetsvecka har varit i stort sett oförändrad under hela den tid som gått sedan affärstidslagen slopades.

I fråga om den arbetade tiden vid varuhusen visar undersökningen att den fast heltidsanställda personalens arbetstid av all butikstid, främst till följd av den under 1972 genomförda arbetstidsförkortningen, minskat från 51 % i december 1971 till 40% i december 1973. För den fast deltidsanställda personalen har andelen arbetstid av all butikstid ökat med 5 procentenheter under samma jämförelseperiod. Även förskjutningen i arbetstiden för den fast deltidsanställda personalen kan huvudsakligen förklaras utifrån effekterna av den genomförda arbetstidsförkortningen. Andelen arbetstid för den extra och tillfälligt anställda personalen har ökat och uppgår i december 1973 till 23 % mot 17 % i december 1971. Ökningen faller praktiskt taget helt på extra och tillfälligt anställd personal med mindre än 18 timmars arbetsvecka.

Andelen arbetstid på övertid och obekväm tid har sedan affärstidslagen slopades sjunkit för den fast heltidsanställda personalen vid varuhusen. I december 1973 var andelen arbetstid på obekväm tid och övertid för denna personalkategori 15 %, mot 17 % i december 1971 och 16 % i december 1972. Inom den arbetstid som för den fast heltidsanställda personalen klassificeras som övertid och obekväm tid respektive decembermånader har dock en viss omfördelning ägt rum. Den övertid m. m. som berättigar till 100% lönetillägg har — främst beroende på konstruktionen av det särskilda löneavtal som tecknades i samband med att affärstidslagen slopades — för den fast heltidsanställda personalen ökat från 6 % i december 1971 till 10 % i december 1973. Under samma tid har den övertid m. m. som berättigar till 50 respektive 70 % lönetillägg minskat från 11 till 5 %. Sker jämförelse med november månader respektive år har den fast heltidsanställda personalens sammanlagda arbetstid på obekväm tid och övertid minskat från 8 % i november 1971 till 6 % i november 1972 och 1973. För dessa månader föreligger inom det antal arbetstimmar som faller på övertid och obekväm tid inga förskjutningar i kvalificeringsgrad, och den nedgång som har kunnat konstateras är helt hänförlig till den övertid m. m. som berättigar till 50 respektive 70 % lönetillägg.

För övrig butikspersonal vid varuhusen uppgick i december 1973 andelen obekväm tid och övertid till 24 % av all butikstid. Jämfört med

NU 1974:27

december 1971 innebär detta en ökning med 11 procentenheter men jämfört med december 1972 en minskning med 8 procentenheter. Av den ökning jämfört med december 1971 som kunnat konstateras för denna personalkategori faller huvuddelen på sådan övertid som berättigar till 100 % lönetillägg.

Den sjunkande andelen arbetstid på obekväm tid och övertid för den fast heltidsanställda personalen sammanhänger i viss utsträckning med att varuhuskedjorna och de stora livsmedelskedjorna anställt särskild personal för att arbeta på söndagar eller under förlängt öppethållande på vardagar. I absoluta tal kan de speciella söndagsstyrkorna för närvarande beräknas till 700—800 personer. Totalt arbetar - vid den omfattning som det kontinuerliga öppethållandet på söndagar för närvarande har — varje söndag ca 4 000 handelsanställda, eller ca 2 % av totala antalet handelsanställda, i söndagsöppna butiker. All personal som arbetar på söndagar är enligt företagen frivillig arbetskraft, och något tvång att arbeta en helgdag föreligger inte. Enligt företagen skall vidare varje beslut om utvidgning eller påbörjande av öppethållande på söndagar föregås av samråd i den lokala företagsnämnden, en avsikt som emellertid enligt de anställdas uppfattning inte alltid fullföljs.

Den utveckling beträffande de handelsanställdas arbetsförhållanden som kunnat konstateras sedan affärstidslagen slopades vid årsskiftet 1971-1972 ger inget stöd för påståenden om att de handelsanställdas arbetsförhållanden — i de avseenden som de undersökts av nämnden — skulle ha försämrats under denna tidsperiod. För exempelvis den fast heltidsanställda personalen har som nämnts andelen arbetstid på obekväm tid och övertid minskat sedan lagen slopades.

De särskilda problem som sammanhänger med vissa former av deltidsarbete har berörts i den centrala uppgörelsen mellan LO och SAF den 25 januari 1974. Arbetsmarknadens huvudorganisationer har där enats om en rekommendation till förbunden att se till att en deltidsanställds arbetstid och arbetsförtjänst blir så jämn som möjligt samt att arbetstidsschema för deltidsarbete upprättas om inte arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet gör detta omöjligt. Arbetstiden för en deltidsanställd skall också — om det är praktiskt möjligt — bestämmas så att arbetstagaren kan få sociala förmåner såsom avgångsbidrag, full grupplivförsäkring och rätt till permitteringslön. Deltidsanställda skall vidare enligt rekommendationen genom tjänstledighet beredas möjlighet till lika lång ledighet som de heltidsanställda har vid semester. Då avtalen inom handelns område börjat löpa den 1 mars har några praktiska resultat av rekommendationen ännu inte kunnat avläsas.

Representanterna för Handelsanställdas förbund har i affärstidsnämnden — bl. a. med avseende på de speciella söndagsstyrkorna — framhållit att ökningen inom handeln under senare år av antalet extra och tillfälligt anställda negativt påverkat sysselsättningen i branschen. Enligt förbundets representanter skulle den rådande arbetslösheten inom handelns område kunna minskas väsentligt om den arbetstid som för närvarande disponeras av tillfälligt och extra anställd personal i stället

NU 1974:27

omsattes i fasta hel- och deltidstjänster. Representanterna har vidare framhållit att den förskjutning mot senareläggning av butikernas öppningstider som konstaterats i affärstidsnämndens undersökningar i många fall lett till ett sämre utnyttjande av fritiden för de handelsanställda, då motsvarande timmar i stället förlagts till kvällstid. Den konstaterade förskjutningen i butikernas öppnings- och stängningstider har enligt Handelsanställdas förbunds representanter i vissa fall även lett till att butikerna haft svårigheter med att lägga ut femdagarsvecka.

Mot bakgrund av de synpunkter som framförts av de handelsanställda i nämnden har affärstidsnämnden för avsikt att påbörja en arbetskraftsundersökning inom handelns område, inom ramen för vilken bl. a. de speciella söndagsstyrkornas sammansättning och utnyttjande närmare skall studeras. Undersökningen planeras vidare omfatta analyser av utvecklingen av arbetstidsscheman för ett antal handelsanställda liksom effekterna för den fast hel- och deltidsanställda personalen av tillfälliga större ökningar i öppethållandet på söndagar.

Påverkan på prisutvecklingen

Affärstidsnämnden har även undersökt de fria affärstidernas påverkan på prisutvecklingen. Denna fråga har studerats i samband med nämndens undersökningar av söndagshandelns effekter på företagens omsättning, kostnader och vinst. Sådana undersökningar har genomförts med avseende på förhållandena 1971 och 1972. En motsvarande undersökning avseende 1973 planeras.

Undersökningarna 1971 och 1972 omfattar samtliga de varuhus, stormarknader och dagligvarubutiker som respektive år bedrivit söndagshandel. Undersökningarna visar bl. a. att söndagsförsäljningen nästan fördubblades mellan 1971 och 1972 och att den för de undersökta butikskategorierna år 1972 uppgick till drygt 200 milj. kr. Ställt i relation till företagens totala årsomsättning är dock söndagshandeln relativt begränsad. År 1971 utgjorde söndagsförsäljningen i genomsnitt 0,5 % av företagens totala årsomsättning, med variation för olika företag mellan 0,1 och 2,5 % 1972 utgjorde söndagshandeln i genomsnitt 1,8 % av företagens totala omsättning med variationer mellan 0,8 och 4,6 % för olika företag.

Av den totala söndagsförsäljningen 1972 föll ca 65 % på försäljning av dagligvaror — förutom livsmedel även tobak, kemikalier, tekniska varor, mjukpapper etc. — medan resterande del, ca 35 %, föll på försäljning av övriga varor. Den totala söndagsförsäljningen av dagligvaror 1972 — ca 135 milj. kr. — utgjorde ca 0,4% av den totala omsättningen i detaljhandeln samma år för berörda varugrupper.

För att en uppfattning om söndagshandelns lönsamhet i förhållande till handeln på vardagar skulle erhållas har bl. a. lönekostnadernas andel av försäljningen exkl. moms — löneandelarna — under 1972 undersökts. Löneandelarna 1972 var lägre i söndagshandeln än i handeln på vardagar. Särskilt med hänsyn till att företagen via s. k. OB-tillägg har att betala

NU 1974:27

dubbelt så höga arbetslöner i söndagshandeln som i vardagshandeln skulle detta tyda på att söndagshandeln är mera effektiv än handel på vardagar. Någon påverkan på prisutvecklingen i en för konsumenterna ogynnsam riktning skulle härigenom inte heller kunna härledas från söndagsöppethållandet. Vid en bedömning av söndagshandelns effektivitet måste emellertid hänsyn tas till att vissa prestationer kan överföras från söndagar till andra dagar i veckan, bl. a. lagerfunktioner, kontorsarbete och påfyllning av varor i diskar, samt till att ca 30 % av de söndagsarbetande är särskilt anställda för att arbeta på söndagar och annan obekväm arbetstid och därför kan vara inplacerade i den lägsta lönetariffen i det kollektiva lönesystemet.

Slutsatsen att de fria affärstiderna inte påverkat prisutvecklingen i en för konsumenterna ogynnsam riktning bekräftas av den undersökning angående marginalutvecklingen i dagligvaruhandeln under de elva första månaderna 1973 som presenterades av statens pris- och kartellnämnd (SPK) i februari 1974. Enligt denna undersökning kan den för den undersökta perioden konstaterade marginalförstärkningen i handeln om ca 4,5 % helt tillskrivas effekterna av bakifrån kommande prisstegringar av samma storleksordning samt det förhållandet att handeln på dessa prisstegringar tillämpat fasta påläggssatser, s. k. omräkningstal.

Påverkan på handelns struktur

Vad beträffar affärstidernas påverkan på handelns struktur erinrar affärstidsnämnden om att inom dagligvaruhandeln sedan 1960 närmare 13 000 butiker har lagts ned och samtidigt omkring 1 300 moderna självbetjäningsenheter nyetablerats. Det största antalet nedläggningar förekom år 1963, då 1 200 dagligvarubutiker upphörde. Under de närmast följande åren var nedläggningarna något färre för att år 1970 åter uppgå till över 1 000. Sedan 1971 har antalet butiksnedläggningar åter minskat. Inom ICA-organisationen, som genom utvecklingen kommit att bli den företagssammanslutning som har flest butiker inom de s. k. stödområdena, uppgick antalet butiksnedläggningar under 1973 till ca 290 mot ca 350 under 1972 och ca 400 under 1971.

Strukturomvandlingen i dagligvaruhandeln initierades i mitten av 1950-talet genom övergången från personligt betjänade butiker till självbetjäningsbutiker. Härefter har utvecklingen och lokaliseringen av butiksbeståndet påverkats av ett flertal faktorer. Bland de faktorer som var och en för sig eller i förening med andra faktorer haft en avgörande inverkan på butiksutvecklingen kan nämnas (1) urbaniseringsprocessen, dvs. inflyttningen från landsbygden till tätorterna samt uppkomsten av förortscentra i tätorterna, (2) en i samband med befolkningsomflyttningen allmän omläggning av såväl det statliga som det kommunala och det enskilda kommunikationssystemet, (3) ökat bilinnehav och högre boendestandard (ökade kyl- och frysmöjligheter m. m.) samt (4) en förändrad konkurrenssituation inom dagligvaruhandeln genom uppkomsten av stora integrerade detaljhandelsblock.

NU 1974:27

15 Att objektivt belysa söndagshandelns eventuella inverkan på handelns strukturomvandling stöter på betydande svårigheter bl. a. av den orsaken att den effekt som eventuellt skulle kunna tillskrivas ett förlängt öppethållande knappast kan isoleras från övriga faktorer. Genom sina olika strukturstudier försöker affärstidsnämnden emellertid kartlägga eventuella förskjutningar i omsättningsutveckling mellan butiker med olika öppethållande. Dessa undersökningar är ännu inte slutförda. Visst material som behandlats inom affärstidsnämnden under hösten 1973 visar emellertid att de förskjutningar i omsättningen sorn kunnat konstateras mellan butiker med olika öppethållande dels är mycket små, dels inte alltid är till fördel för de enheter som bedriver kontinuerligt öppethållande på söndagar.

Mot bakgrund av de stora lokala avvikelserna i öppethållandet har affärstidsnämnden låtit undersöka butiksstrukturen åren 1970—1972 på de 22 orter som omfattas av nämndens lokala studier. Allmänt visar strukturutvecklingen på dessa orter samma tendens som gäller för landet som helhet, dvs. att antalet butiksnedläggelser har minskat under senare år. Mellan de undersökta orterna föreligger inga större skillnader med avseende på strukturutvecklingen. Man kan således inte på grundval av befintligt material hävda att de fria affärstiderna negativt skulle ha påverkat strukturutvecklingen.

Konsumenternas behov av söndagsöppethållande

Affärstidsnämnden erinrar om att näringsutskottet i sitt betänkande 1971:53 angående affärstidsregleringens upphörande fann övervägande skäl tala för att statsmakterna överlät åt konsumenterna att genom sina köpvanor påverka detaljhandeln att tillämpa de affärstider som vid en samlad bedömning av inköpsmöjligheter och priser ter sig mest fördelaktiga för konsumenterna. De förändringar i butikernas öppethållande som konstaterats under den tid butikerna haft full frihet att bestämma sina affärstider kan ses som ett konkret uttryck för en sådan påverkan, menar nämnden.

I syfte att även från andra utgångspunkter försöka klarlägga söndagsöppethållandets betydelse från konsumentsynpunkt påbörjade affärstidsnämnden i oktober 1973 en undersökning av kundstrukturen i söndagsöppna butiker. Undersökningen omfattar ca 4 000 intervjuer med kunder i livsmedelsbutiker, varuhus och stormarknader med kontinuerligt öppethållande på söndagar. I undersökningen kombineras data rörande intervjupersonernas bakgrundsförhållanden — familjestruktur, tillgång till bil, förvärvsarbete, avstånd till butik m. m. — med faktiska uppgifter beträffande deras varuinköp, såsom utgiftssumma och typ av vara. Analysen av primärmaterialet till undersökningen har påbörjats.

Vid jämförelse med det material som distributionsutredningen tagit fram genom sin kundundersökning i Örebro visar undersökningen bl. a. att kunder som handlar i söndagsöppna butiker har en högre förvärvsarbetsintensitet än kunder som förlägger inköpen på vardagar. I varuhus

NU 1974:27

och livsmedelsbutiker är storleken på dagligvaruinköpen på söndagar ungefär lika. 50 % av kunderna handlar således dagligvaror för 13—14 kr. Medianinköpet beträffande dagligvaror i stormarknader uppgår till ca 24 kr. En fjärdedel av stormarknadernas kunder på söndagar handlar dock dagligvaror för 50 kr. eller mer. Vad gäller storleken på hushållskapitalvaruinköpen uppgår medianvärdet för varuhusens del till ca 15 kr. 1 stormarknaderna uppgår medianvärdet till nära 50 kr. I stormarknaderna gör dock var femte kund ett hushållskapitalvaruinköp som ligger på 100 kr. eller däröver.

Ungefär hälften av alla söndagskunder har enligt egen uppgift i förväg bestämt sig för inköp av dagligvaror. Stormarknadskunderna synes dock i större utsträckning ha gjort inköpen av tillfällighet. I synnerhet gäller detta stormarknadskunder som har lång resväg mellan bostad och försäljningsställe. Av de stormarknadskunder som har högst 3 km till försäljningsstället hade sålunda ingen handlat dagligvaror av tillfällighet, medan 3/4 av de kunder som har en resväg på över 5 km mellan bostad och försäljningsställe uppgivit att inköpen skett av tillfällighet.

De vanligaste orsakerna till att inköpen har förlagts till söndagar är enligt enkäten att kunden har saknat någon vara eller har haft ont om tid på vardagar för att göra sina inköp. Ungefär 15% av kunderna i stormarknader och varuhus har som främsta orsak till att de köpt hushållskapitalvaror uppgivit att de vill göra dessa inköp tillsammans med övriga familjemedlemmar.

Undersökningsresultaten tyder vidare på att merparten av de tillfrågade söndagskunderna hade kunnat förlägga inköpen en vardag senare i veckan. Drygt 3/4 av livsmedels- och varuhuskunderna hade sålunda kunnat göra ett vardagsinköp i stället för söndagsinköpet, medan motsvarande andel var nära 90 % beträffande kunderna i stormarknader. Andelen varierar mellan de undersökta orterna.

Med hänsyn till materialets omfattning och karaktär måste det bli föremål för ytterligare analyser innan ett slutligt omdöme kan ges om den betydelse som söndagsöppethållandet enligt denna undersökning har ur konsumentsynpunkt. Undersökningen kan heller inte betraktas som till fyllest för en total bedömning av konsumenternas behov av flexibla affärstider, bl. a. öppethållande på söndagar. För en sådan helhetsbedömning krävs ytterligare undersökningar, säger affärstidsnämnden.

Undersökningar utförda av distributionsutredningen

Distributionsutredningen (H 1970:14; ordförande: riksdagsman Anna Lisa Lewén-Eliasson) har till uppgift att bedöma pågående utveckling inom distributionen i förhållande till olika konsumentgruppers situation och bl. a. överväga behovet av och formerna för samhälleliga åtgärder för att tillgodose rimliga krav på närhetsservice. Försäljningsställenas öppethållande är en faktor i en sådan bedömning. Vad som från konsumentsynpunkt framstår som önskvärt måste vägas mot företagens, de anställdas och det allmännas intressen. Utredningens materialinsamling är

NU 1974:27

i huvudsak genomförd. I sitt remissyttrande över motionerna presenterar utredningen vissa fakta av intresse för affärstidsfrågans bedömning.

Utredningen har i Örebro utfört en undersökning av hushållens köpvanor. Denna undersökning planerades och genomfördes strax innan af färstidsfrågan kom upp till en mera allmän debatt på senhösten 1971. Den visar, liksom tidigare liknande undersökningar, att hushållen i allmänhet köper dagligvaror varje dag om butikerna är relativt närbelägna. Fördelas Örebrohushållens veckoinköpssummor på olika dagar föll 26 % på fredagar, 18 % på lördagar och söndagar samt 14 % i genomsnitt på övriga dagar. Det bör anmärkas att endast ett par butiker i Örebro hade söndagsöppet vid undersökningstillfället. Undersökningen visar också att inköp på kvällstid efter kl. 18.00 svarade för en mycket obetydlig del av veckoinköpen men att de genomsnittligt sett var på större belopp än inköp under dagtid.

Det konstaterade inköpsmönstret tyder på att hushållen, när de yttre omständigheterna så medger, i allmänhet handlar ofta för att därmed undvika bl. a. de hemtransportbesvär och lagringsproblem som få och stora inköp medför. När avstånden till butikerna växer kommer bilen alltmer till användning vid inköpen. Bilen är ofta inte disponibel för inköp på vardagar, varför stora inköp tenderar att i växande omfattning förläggas till veckoslutet. Detta kan dock inte sägas tyda på att det finns ett behov att handla även på söndagar, men föreligger möjligheten så utnyttjar konsumenterna den också i viss utsträckning.

Utredningen redovisar vidare en särskild enkät som utredningen gjort bland ca 750 anställda i olika butiker i Örebro och Växjö för att söka fånga upp inställningen till arbetet, till arbetstiderna, i trivselfrågor m. m. Undersökningen syftar i första hand till att klarlägga skillnaden i fråga om arbetsförhållandena i olika butikstyper. Preliminära resultat visar bl. a. att en helt övervägande del av de intervjuade var nöjda med såväl antalet arbetstimmar som arbetstidsschemat. Flertalet anställda hade fått samråda med butiksledningen om arbetstidsfördelningen. I butiker som tillämpat söndagsöppet intervjuades ca 480 anställda. Av dessa hade 21 % ej arbetat någon söndag. Av återstående ca 380 anställda tyckte 62 % illa om att arbeta på söndagar, 16 % hade inte någon bestämd uppfattning och resterande 22 % tyckte bra om att arbeta på söndagar. De positiva fanns i större utsträckning i livsmedelsbutiker än i andra undersökta butikstyper (varuhus, stormarknader och beklädnadsbutiker). Vidare bearbetningar av materialet kommer bl. a. att visa vilka personalkategorier som var nöjda resp. missnöjda med söndagsarbete.

Remissyttranden

Av remissinstanserna ställer sig Sveriges köpmannaförbund, KF - med visst förbehåll — och TCO positiva till förslag om en utredning. Handelsanställdas förbund uttalar sig i sitt yttrande till LO för en snabbutredning av affärstidsfrågan. LO anser att affärstidsnämnden bör få i uppdrag att utreda möjligheterna att införa någon form av

NU 1974:27

affärstidsreglering. Distributionsutredningen — utom två reservanter — menar att affärstidsnämnden själv bör utvärdera sitt material och föreslå lämpliga åtgärder samt att det inte finns skäl för att f. n. återinföra en reglering. Den hittillsvarande utvecklingen har enligt nämndens mening inte påkallat något sådant initiativ. Ytterligare undersökningar anses erforderliga för en helhetsbedömning. En av nämndens ledamöter har reserverat sig till förmån för återinförande av en affärstidsreglering. Affärstidsnämnden erinrar om att nämnden enligt sina direktiv skall anmäla till Kungl. Maj:t om utvecklingen i fråga om de fria affärstiderna i något avseende går i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning och att nämnden vidare om så är påkallat kan utreda och eventuellt ange olika möjliga åtgärder.

Affärstidsnämnden har, som framgår av det föregående, lämnat en utförlig redogörelse för de undersökningar nämnden utfört. Sammanfattningsvis är nämndens slutsatser följande.

Sedan affärstidslagen slopades vid årsskiftet 1971-1972 kan för handeln som helhet små förändringar konstateras i det kontinuerliga öppethållandet på söndagar. Utvecklingen är emellertid inte enhetlig, och relativt stora skillnader föreligger mellan olika lokala marknader. De handelsanställdas arbetssituation har med avseende på de förhållanden som löpande undersöks av nämnden - anställningsform, arbetstidens omfattning och förläggning m. m. — totalt sett inte försämrats under den tid butikerna haft full frihet att bestämma sitt öppethållande. De fria affärstiderna har inte heller påverkat prisnivån i butikerna i en för konsumenterna ogynnsam riktning. De små förskjutningar som kunnat konstateras mellan butiker med olika öppethållande kan enligt nämnden sannolikt tillskrivas faktorer som butikernas ålder och läge snarare än olikheter i öppethållandet. De förändringar i butikernas öppethållande som inträffat sedan affärstidslagen slopades kan, anser nämnden, i viss utsträckning ses som ett uttryck för konsumenternas påverkan på detaljhandeln att tillämpa de affärstider som ter sig mest lämpliga för konsumenterna. Slutligen anförs att en närmare analys av utvecklingen, bl. a. av de lokala olikheterna, kan ge nämnden anledning att — förutom att anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t — utreda och eventuellt ange olika möjliga åtgärder.

I en reservation till nämndens yttrande anför ledamoten riksdagsman Fritz Börjesson att nämnden borde ha uttalat sig för att förbud införs mot att ha butiker söndagsöppna, att affärstidsregleringen återinförs, att dispensmöjlighet föreskrivs i lagen men att dispenssystemet tillämpas restriktivt och likformigt över hela landet samt att de anställda ges medinflytande vid behandling av dispensärenden. I ett särskilt yttrande förklarar tre ledamöter av nämnden att de är eniga i de slutsatser som dras i nämndens yttrande beträffande beskrivningen av de sakliga förhållandena och utvecklingen och beträffande inriktningen av nämndens fortsatta arbete. För närmare motivering och bakgrund till sitt ställningstagande hänvisar de därutöver till Handelsanställdas förbunds yttrande till LO.

NU 1974:27

19 Distributionsutredningen anser att den grundläggande frågan måste vara konsumenternas intresse. Utredningen erinrar om sitt yttrande över betänkandet (SOU 1971:33) Fri affärstid, där utredningen bl. a. anförde att det för grupper av konsumenter, t. ex. i hushåll utan hemarbetande vuxen, är angeläget att kunna handla på andra tider än de som affärstidslagen gav möjlighet till och att detta gäller inte enbart för livsmedelsinköp i storstadsområden utan även för andra varuområden och orter.

Distributionsutredningen uttalar nu att den vidhåller sin tidigare uppfattning och påpekar att det ligger inom affärstidsnämndens uppdrag att ta fram underlag för frågans bedömning. Möjligheten till flexibilitet i öppethållandet kan även vara värdefull, säger utredningen, exempelvis på semesterorter med campingplatser och under andra speciella förhållanden.

Beträffande frågan om öppethållande på helgdagsaftnar som infaller efter söndag hänvisar utredningen till att den ovan nämnda undersökningen i Örebro visar att ungefär hälften av hushållen hade förvaringsutrymmen som inte var tillräckliga för en halv veckas behov. Dylika förhållanden synes motionärerna helt bortse från, säger utredningen.

I fråga om effekterna av fria affärstider på prisnivån inom handeln anser distributionsutredningen att det under rådande pris- och konkurrensförhållanden inte är troligt att butikerna skulle fortsätta att ha söndagsöppet om det skulle verka starkt kostnadsuppdrivande. 1 vissa försäljningsställen torde man, säger utredningen, ha nått ett bättre kapacitetsutnyttjande genom att förskjuta öppethållandetiderna under dagen och veckan, vilket är väsentligt från kostnadssynpunkt och särskilt kommer att uppmärksammas av utredningen. Det anses svårt att utan närmare undersökningar avgöra vilka faktorer som motiverat de marginalökningar i kronor som ägt rum i dagligvaruhandeln under år 1973. Dock synes det enligt utredningen klart att det är kostnadsökningar i fråga om avtalsenliga grundlöner, åtgärder för att tillgodose av den nya livsmedelslagstiftningen betingade ökade hygienkrav m. m. och inte öppethållandet på söndagar som haft avgörande betydelse när cirkapriserna i detaljhandeln fastställts. Söndagsöppethållande skulle med andra ord tillämpas så länge det är lönsamt vid en given prisnivå.

Distributionsutredningen tar vidare upp frågan om de fria affärstidernas inverkan på strukturförhållandena. Utredningen anför följande:

Butiksnedläggningarna särskilt i dagligvaruhandeln är en process som startat och haft stor omfattning långt före upphörandet av affärstidsregleringen. Det finns en råd förhållanden som tillsammans orsakat denna utveckling. De förändringar av pris- och konkurrenspolitiken som statsmakterna genomförde kring mitten av 1950-talet får sägas vara en grundförutsättning för utvecklingen. Stora enheter har av olika skäl visat sig ha högre produktivitet och lönsamhet och har därmed kunnat konkurrera ut mindre enheter. De små enheterna har också i många fall svårt att hålla ett attraktivt sortiment och ligger ofta i äldre och mindre ändamålsenliga lokaler, och sådana enheters kundunderlag minskar genom befolkningsavtappning i glesbygder och innerstäder. Genom

NU 1974:27

bilismens utveckling har också konsumenternas köpvanor förändrats. I jämförelse med faktorer av detta slag torde ökningen av söndagsöppethållandet i stora butiksenheter vara av underordnad betydelse för den pågående strukturomvandlingen.

Frågan om söndagsöppethållande kan inte heller, säger utredningen, enbart ses som ett intresse för stora butiksenheter. I de olika blocken inom dagligvaruhandeln pågår nämligen experiment med nya typer av bostadsorienterade närhetsbutiker, för vilka öppethållandetiderna är ett viktigt konkurrensmedel. Ett förbud mot söndagsöppethållande skulle kunna försvåra uppkomsten av sådana enheter, samtidigt som kioskhandeln med ett starkt begränsat sortiment skulle gynnas.

Beträffande de fria affärstidernas inverkan på de anställdas arbetsförhållanden uttalar utredningen att den finner det naturligt att handelsanställda — även om de får kompensation i tid och pengar — är negativa till arbete på söndagar och reagerar mot en utveckling som skulle innebära ökat arbete på andra tider än vanlig arbetstid. Detta kan också gälla om några negativa konsekvenser i andra avseenden inte visats. Denna fråga är emellertid aktuell även i andra serviceyrken och faller utanför distributionsutredningens uppgifter.

Sammanfattningsvis anför distributionsutredningen följande. Det är svårt att utskilja de effekter ökat öppethållande kan ha på prisnivån och strukturutvecklingen. Utifrån det faktamaterial som distributionsutredningen har tillgång till och med tanke på det intresse som finns för flexibelt öppethållande anser distributionsutredningen att det f. n. inte föreligger något behov att återinföra affärstidsreglering. Det är emellertid angeläget att affärstidsnämnden fortsätter sitt uppföljningsarbete och så långt det är möjligt söker belysa olika verkningar. Det är naturligt att affärstidsnämnden själv utvärderar sitt material. Det synes inte heller föreligga några hinder för att nämnden mot slutet av sin mandatperiod lägger fram förslag som nämnden finner motiverade. Eventuellt kunde till nämnden knytas expertis bl. a. från handeln; detta torde vara möjligt även inom ramen för nuvarande uppdrag. Eftersom distributionsutredningens betänkande planeras föreligga ungefär samtidigt som försöksperioden med fria affärstider utgår skulle en samlad bedömning av utvecklingen i förhållande till konsumenternas intresse av service kunna göras.

I en reservation till distributionsutredningens yttrande föreslår ledamoten direktör K. E. Gillberg att en särskild utredning skall tillsättas för att behandla affärstidsfrågan med särskilt beaktande av söndagsöppethållande och med sikte på att hänsyn skall kunna tagas till utredningens förslag vid utgången av den treåriga prövotid som förutsattes vid tillsättandet av affärstidsnämnden. Ledamoten ombudsman Bengt Lloyd reserverar sig också och hänvisar till det yttrande som Handelsanställdas förbund avgivit till LO.

KF erinrar om att förbundet i sitt remissyttrande över betänkandet ”Fri affärstid” anslöt sig till uppfattningen att affärstidsregleringen borde

NU 1974:27

upphöra. Den hittillsvarande utvecklingen efter affärstidslagens slopande har ännu inte givit KF anledning att frångå denna uppfattning, anförs det nu.

KF:s egen erfarenhet och affärstidsnämndens hittills redovisade material har inte uppenbarat förhållanden som entydigt talar för ett återinförande av en affärstidsreglering. Det har visserligen förekommit lokala variationer i företagens agerande. Det måste emellertid enligt KF:s mening betraktas som naturligt att man efter en lång period med restriktioner får varierande rörelser innan situationen normaliseras efter de nya förutsättningarna. Det allmänt pressade kostnadsläget inom detaljhandeln och de kraftiga lönetilläggen under s. k. obekväm arbetstid bidrar till att företagen måste vara återhållsamma vad gäller öppethållandet, hävdar KF.

KF anför vidare att det i konsumentföreningarnas parlamentariska organ pågår en ständig diskussion och prövning av verksamheten i de konsumentkooperativa butikerna och varuhusen, varvid även frågan om öppethållandetiderna är föremål för uppmärksamhet. Häri anses ligga en garanti för att de kooperativa försäljningsenheterna får ett öppethållande som svarar mot en rimlig avvägning mellan konsumenternas krav på service och deras krav på låga kostnader.

KF finner det angeläget att en samlad utvärdering kommer till stånd sedan affärstidsnämnden år 1975 slutredovisat resultaten av sin granskning och att samtidigt behovet av någon form av affärstidsreglering prövas. Redan nu vill KF dock slå fast att en återgång till det tidigare systemet, där en lagfäst reglering av affärstiderna var kombinerad med ett kommunalt dispensförfarande, bestämt måste avvisas. Utvärderingen och prövningen bör enligt KF:s uppfattning göras av ett organ som har en bredare sammansättning än vad affärstidsnämnden har. KF föreslår därför att en särskild kommitté tillsätts och att denna får representanter för konsumenterna, de anställda, företagen och samhället.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att förbundets representant i 1970 års affärstidskommitté reserverade sig mot kommitténs förslag att affärstidslagen skulle upphöra. I reservationen anfördes att konsumenterna i och för sig kan önska liberalare öppethållandetider men inte är beredda att betala för denna extra service i form av t. ex. höjda varupriser eller andra olägenheter. Det framhölls också att en öppethållandekonkurrens framför allt skulle komma att utnyttjas av vissa företag — främst de större försäljningsenheterna — och att detta skulle kunna innebära skärpta strukturförändringar med sämre närhetsservice som en av följderna. Efter drygt två års erfarenhet av helt fria affärstider kan man ur affärstidsnämndens material utläsa att det främst varit de större försäljningsenheterna som har utnyttjat söndagshandeln som konkurrensmedel, säger Köpmannaförbundet nu.

I reservationen anfördes vidare att det måste vara rimligt att ta hänsyn till arbetsförhållandena för såväl de anställda inom detaljhandeln som köpmännen själva och deras i butikerna arbetande familjemedlemmar. En

NU 1974:27

affärstidsreglering i form av en ramlagstiftning skulle därvid utgöra en viss garanti för att de anställda skulle få en rimlig förläggning av sina arbetstider. Det anfördes också att det redan vid utredningstillfället hade redovisats erfarenheter — såväl i skolorna vid yrkesvägledning som inom detaljhandelsföretagen — som visade att det blivit allt svårare att rekrytera personal till detaljhandeln med hänsyn till de arbetstider som detaljhandeln såsom servicenäring måste tillämpa. Att detaljhandeln under senare år inte haft några större svårigheter att rekrytera den erforderliga personalen för ett ökat öppethållande kan, säger Köpmannaförbundet, sammanhänga med den påtagligt förändrade arbetsmarknadssituationen.

Som ett väsentligt skäl till reservationen anfördes att det inom den dåvarande kommitténs uppdrag inte hade varit möjligt att få en total belysning av de olika delproblem som var aktuella — strukturomvandling, prispåverkan, familjeföretagens situation och de anställdas arbetstidsförhållande. Det förelåg inte tillräckligt faktaunderlag för beslut om en för hela detaljhandeln så genomgripande förändring. Enligt Köpmannaförbundets uppfattning har de senaste årens utveckling och erfarenheter givit vid handen att den uppfattning som redovisades under utredningsarbetet och som också utvecklades i förbundets yttrande 1971 i flertalet avseenden fortfarande har aktualitet. De motioner som föreslår utredning stöder sig på registrerade effekter i ett antal handelsorter och synes vara väl motiverade, säger förbundet och hemställer att en utredningskommitté med representation även för den enskilda detaljhandelns utövare skyndsamt tillsätts. Affärstidsnämnden har enligt förbundet inte en sådan allsidig sammansättning att den kan anses vara representativ för detaljhandelns totala verksamhet.

LO erinrar om att organisationen i sitt yttrande över betänkandet Fri affärstid tillstyrkte förslaget om att affärstidsregleringen skulle upphöra. Organisationen framhöll dock att den väntade sig att utvecklingen skulle komma att innebära ett öppethållande som inte var särskilt mycket större än det dittillsvarande. LO räknade också med att prisnivån sannolikt inte skulle höjas som en följd av att regleringen upphörde. LO pekade dock på att samhället noga måste följa prisutvecklingen efter ett slopande av lagen och att om en ogynnsam prisutveckling blev följden nödvändiga åtgärder måste vidtagas för att stoppa denna. LO underströk också det väsentliga i de anställdas krav på skydd.

LO uttalar nu att affärstidsnämndens undersökningar, liksom de undersökningar som presenteras av Handelsanställdas förbund, visar att för handeln som helhet har inträffat relativt små förändringar i det kontinuerliga öppethållandet sedan årsskiftet 1971-1972. Vad gäller det ”tillfälliga” eller ”sporadiska” söndagsöppethållandet har dock betydande förändringar ägt rum. LO delar Handelsanställdas förbunds oro för denna utveckling, särskilt mot bakgrund av den kraftiga ökning av söndagsöppethållandet som skedde i december 1973. Uppenbar risk föreligger enligt LO att, som Handelsanställdas förbund uttrycker det, ”december -

NU 1974:27

öppethållandet 1973 sprider sig till fler perioder under året och att det sprider sig till fler branscher, orter och regioner”.

Söndagsöppethållandet har, anför LO, blivit ett konkurrensmedel som i första hand kan utnyttjas av de större enheterna. Det är knappast konsumenternas krav och önskemål som avgör om affärerna skall hålla öppet på söndagar eller ej, utan detaljhandelns konkurrens om kunderna. Bestämmer sig ett varuhus på en ort för att ha söndagsöppet, tvingas andra säljenheter, av rädsla för att annars tappa kunder och marknadsandelar, att agera på samma sätt. De stora lokala skillnaderna i söndagsöppethållandet stöder denna uppfattning. De visar enligt LO:s uppfattning också att något markant konsumentbehov av söndagsöppethållande inte föreligger. Ett annat förhållande som stöder denna uppfattning är att de inköp som görs på söndagar i kronor räknat är mycket små. En mycket stor del av inköpen kommer inte upp till 10 kronor.

Vad gäller de handelsanställdas syn på att arbeta på söndagar hänvisar LO till Handelsanställdas förbunds yttrande.

Sammanfattningsvis anser LO att betydande tveksamhet kan uttalas mot ett helt oreglerat butiksöppethållande. Enligt LO:s mening är det därför rimligt att affärstidsnämnden redan nu genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att närmare utreda och lämna förslag om olika vägar att återinföra någon form av affärstidsreglering. Nämnden bör därvid kompletteras med representanter för detaljhandeln, vilka gentemot såväl konsumenter som anställda får motivera och ta ansvar för sina önskemål i fråga om söndagsöppethållandet. Detta arbete kan ske samtidigt med att affärstidsnämnden fullgör redan påbörjade arbetsuppgifter, exempelvis de viktiga undersökningarna om de fria affärstidernas pris- och struktureffekter.

Handelsanställdas förbund anför i sitt yttrande till LO bl. a. att förbundet avstår från att ge några synpunkter på strukturomvandlingen och söndagsöppethållandets konsekvenser för närhetsservicen och i stället vill understryka olägenheterna av söndagsöppethållandet för de affärsanställda. Det behöver inte närmare kommenteras, menar förbundet, att affärsanställda liksom andra grupper i vårt samhälle ogärna arbetar på söndagar och helgdagar och på annan obekväm arbetstid. Om de anställda drabbas av sådan arbetstid eller riskerar att hamna i en sådan situation, resulterar detta omedelbart i en bestämd reaktion. Irritationer och missnöje uppstår. Opinioner skapas för åtgärder i olika riktningar.

Förbundet anser att utvecklingen av söndagsöppethållandet efter det att affärstidslagen upphörde vid årsskiftet 1971-1972 har inneburit påtagbara förändringar som motiverar en ny affärstidslag. De skäl som anförs är bl. a. följande.

Söndagsöppethållandet har ökat mer än som väntats och stabiliserats på en betydligt högre nivå än som beräknades då affärstidslagen upphörde. Söndagsöppethållandet har fått stor omfattning i varuhus och stormarknader. Det har fått stor spridning på orter och regioner utanför storstadsområdena.

NU 1974:27

24 Förbundet påpekar att söndagsöppethållandet fick en anmärkningsvärt stor omfattning under december månad 1973. Det finns enligt förbundet stor risk för att december-öppethållandet 1973 sprider sig till fler perioder under året och att det sprider sig till fler branscher, orter och regioner.

Ett allmänt affärsöppethållande på söndagar kan, framhåller förbundet, få följder för andra yrkesgrupper. Krav kan komma att ställas på service från det s. k. ”bakre ledet”. Lagercentraler, bagerier, charkuterianläggningar och mejerier kan komma att få stå till tjänst på lördagar och söndagar. Detta innebär inte bara sämre arbetstidsförläggning för dessa grupper utan också kostnadsstegringar i det bakre ledet.

Söndagsöppethållandet i affärerna kan leda till krav på service på fler områden under sön- och helgdagar, exempelvis när det gäller barntillsyn, försäkringskassa, post och banker. Är detta en önskvärd utveckling, frågar förbundet, och har samhället råd med denna service?

Den omfattning som söndagsöppethållandet har fått har förorsakat stora irritationer bland förbundets medlemmar, uppges det. Affärstidsfrågan har av medlemmarna upplevts som ett mycket stort problem. Detta har framkommit i olika opinionsyttringar. Förbundets motparter på arbetsgivarsidan har kategoriskt motsatt sig att avtalsvägen lösa arbetstidens förläggning för de affärsanställda. Vid de senaste förhandlingarna med Handelns arbetsgivareorganisation (HAO) och Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO) ställde förbundet krav på förändringar av arbetstidsbestämmelserna. Båda HAO och KFO motsatte sig bestämt att i avtal införa bestämmelser om affärernas öppethållningstider. I stället hänvisade de förbundet att gå lagstiftningsvägen för att lösa arbetstidsfrågan för detaljhandeln.

Av attitydundersökningar som gjorts bl. a. av 1970 års affärstidsutredning har klart framgått, menar förbundet, att något utpräglat konsumentbehov av söndagsöppethållande inte föreligger. Av de konsumenter som nu handlar på söndagar uppger mellan 75 och 85 % att de kan handla på vardagar. Ett annat förhållande som stöder uppfattningen att det inte föreligger något sådant konsumentbehov anser förbundet vara att de inköp som görs på söndagar i kronor räknat är mycket små. I livsmedelshandeln och i varuhusen utgör inköp över 50 kronor endast mellan 5 och 10 % av alla inköp. En mycket stor del av inköpen kommer inte upp till 10 kronor.

Efter det att 1970 års affärstidskommittés betänkande lades fram i april månad 1971 har många arbetstagargrupper erhållit en arbetstidsförkortning från 42,5 timmar till 40 timmar per vecka, framhålls det vidare. Det stora flertalet har erhållit femdagarsvecka. Denna utveckling — arbetstidsförkortningen och femdagarsveckan - måste betydligt underlätta möjligheterna att handla på veckans vardagar. Behovet av att affärerna skall hålla öppet på söndagar har alltså minskat kraftigt. På samma sätt kommer framtida arbetstidsförkortningar att ge arbetstagarna bättre möjligheter att handla på vad som kan kallas ”normal affärstid”.

Förbundet föreslår med hänvisning till de angivna skälen en snabbut -

NU 1974:27

redning av affärstidsfrågan med sikte på att affärstidslagen skall återinföras.

TCO framhåller att organisationen tidigare i olika sammanhang har påtalat de nackdelar som öppethållandet på sön- och helgdagar innebär för de anställda. De obekväma arbetstiderna begränsar möjligheterna till familjeliv, förenings- och andra fritidsaktiviteter. Den ökade omfattningen av deltidsarbete försvårar genomförandet av ordnade anställningsförhållanden. Anställningstryggheten kan äventyras för personalen i de företag som av bl. a. kostnadsskäl ej kan utnyttja den fria affärstiden som konkurrensmedel. Affärstidsnämndens undersökningsresultat ger, anför TCO, inte underlag för några säkra slutsatser om affärstidernas inverkan på prisutvecklingen. Eftersom konsumentprisindex visar på en markant prisstegring under senare år och särskilt stora ökningar har noterats för vissa mat- och dagligvaror bör frågan om de fria affärstidernas inverkan på prisstrukturen enligt TCO:s mening bli föremål för ytterligare utredning.

Arbetstidsförkortningen och införandet av femdagarsvecka har ökat konsumenternas möjligheter att göra sina inköp på vardagarna, säger TCO vidare. Utvecklingen mot kortare arbetstid bedöms komma att fortsätta och därmed ytterligare minska behoven av söndagsöppethållande. TCO tillstyrker därför motionsyrkandena om en snabb utredning av affärernas öppethållande.

Sveriges grossistförbund anser att grunden för varje bedömning av affärstidsfrågan bör vara konsumenternas intresse av att kunna göra sina inköp på de tider som bäst passar dem. Beträffande konsumenternas inköpssituation anför förbundet att många hushåll på grund av förvärvsarbete och andra faktorer har svårigheter att klara alla sina inköp under arbetsdagarna och därför tvingas förlägga inköpen till veckoslutet. Uppenbarligen anser många hushåll det vara en fördel att därvid kunna välja mellan att göra inköp på lördag och på söndag, säger förbundet. Från denna utgångspunkt — och i ett läge då en ökad förvärvsverksamhet bland gifta kvinnor är att vänta — är det enligt förbundet ”föga realistiskt att såsom motionärerna vill ta ett steg tillbaka och till konsumenternas nackdel begränsa öppethållandet”.

Beträffande affärstidernas inverkan på strukturutvecklingen inom handeln uttalar förbundet att utvecklingen mot större enheter inom detaljhandeln har pågått under lång tid och inte har något samband med affärstidslagens upphörande för drygt två år sedan. Orsakerna till koncentrationsprocessen sägs vara flera och ligga på såväl det socio-ekonomiska som det företagsekonomiska planet. Ett återinförande av affärstidsregleringen skulle inte påverka denna utveckling, menar förbundet.

Förlängt öppethållande bör enligt förbundet inte kopplas endast till varuhus och andra stora enheter. Man kan, framhålls det, mycket väl tänka sig att de nya typer av närhetsbutiker, som numera etableras, kommer att hålla öppet på söndagar för att därmed förstärka sin profil

NU 1974:27

som servicebutik; detta sker redan nu i viss utsträckning.

Beträffande de handelsanställdas situation understryker Grossistförbundet att det för företag som har öppet på ”obekväm tid” inte föreligger några svårigheter att rekrytera personal. Behovet av personal kan därvid, anförs det, i icke oväsentlig grad täckas genom deltidsanställda, som därigenom erhåller en värdefull arbetsmöjlighet. Arbete på obekväm arbetstid kan därför inte ses enbart ur en negativ synvinkel utan har också positiva sidor.

Avslutningsvis påpekar förbundet att de butiker som har söndagsöppet har mindre än 10% av omsättningen i handeln. Sedan november 1971 har ökningen varit endast ett par procentenheter. Med hänvisning till affärstidsnämndens undersökningsresultat och ställningstagande hävdar förbundet att det för närvarande inte föreligger några skäl att återinföra någon form av affärstidsreglering eller att utreda frågan.

Utskottet

Affärstidsregleringen avskaffades vid utgången av år 1971. Regeringens beslut att inte föreslå en förlängning av regleringen föranledde livlig debatt i riksdagen. Frågan har fortsatt att tilldra sig intresse. År 1973 väcktes flera motioner om återinförande av affärstidsregleringen. Sedan riksdagen avslagit dem togs saken senare under året upp i några enkla frågor och en interpellation. Där uttrycktes oro för de fria affärstidernas — speciellt söndagsöppethållandets — konsekvenser bl. a. för strukturutvecklingen inom handeln och för de handelsanställdas arbetsvillkor. De kritiska synpunkterna har genomgående bemötts med en hänvisning till affärstidsnämndens uppdrag att följa utvecklingen av öppethållandet i detaljhandeln och anmäla till Kungl. Maj:t om utvecklingen i något avseende går i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning.

I de motioner som nu föreligger framförs skilda förslag som i allmänhet går ut på att en affärstidsreglering skall återinföras. 1 motionen 1974:547 begärs uttryckligen att den tidigare affärstidslagen skall bli gällande på nytt. En mer eller mindre vittgående skärpning av de gamla bestämmelserna åsyftas i motionerna 1974:176 och 1974:849 — enligt vilka möjligheten till kommunal dispens skulle slopas — samt 1974:852 och 1974:872. Motionerna 1974:179 och 174:537 är riktade mot öppethållandet på sön- och helgdagar och vissa helgdagsaftnar. Detta tycks närmast vara fallet också med motionen 1974:49. 1 motionen 1974:337 slutligen yrkas att en utredning om affärstiderna skall tillsättas så snart affärstidsnämnden har lagt fram erforderligt underlagsmaterial.

I samtliga motioner anförs att utvecklingen inte har gått i den riktning som förväntades då regleringen av affärstiderna upphörde. Motionärerna understryker de negativa konsekvenser för de handelsanställda som de fria affärstiderna har fört med sig. Framför allt vänder sig motionärerna emot öppethållande på sön- och helgdagar. De framhåller att det främst är varuhusen och stormarknaderna som utnyttjar möjligheterna till söndagsöppethållande. Detta påskyndar strukturomvandlingen inom han -

NU 1974:27

deln och leder i många fall till försämrad närservice för stora konsumentgrupper.

Förslaget om en utredning stöds av KF, LO, TCO och Sveriges köpmannaförbund. Enligt KF bör en utvärdering och prövning komma till stånd efter det att affärstidsnämnden slutredovisat resultatet av sin treåriga granskning. Denna utvärdering bör göras av ett organ med bredare sammansättning än vad affärstidsnämnden nu har. LO föreslår att affärstidsnämnden, kompletterad med representanter för detaljhandeln, genom tilläggsdirektiv skall få i uppdrag att närmare utreda och lämna förslag om olika vägar att återinföra någon form av affärstidsreglering. KF och Köpmannaförbundet är båda tveksamma inför ett även fortsättningsvis oreglerat butiksöppethållande. Affärstidsnämnden, distributionsutredningen och Sveriges grossistförbund uttalar sig bestämt emot att en reglering av affärstiderna återinförs. De båda förstnämnda anser att affärstidsnämnden själv bör utvärdera sitt material och föreslå lämpliga åtgärder. Enligt Grossistförbundet saknas anledning att utreda frågan.

De skäl som anförs i motionerna för en utredning av de fria affärstidernas effekter är enligt utskottets mening vägande. Flertalet remissinstanser stödjer också förslagen om en utredning. Faktaunderlag för en sådan utredning kommer att föreligga då affärstidsnämndens treåriga mandatperiod löper ut vid innevarande års utgång. Affärstidsnämnden kommer alltså att under år 1975 redovisa de fria affärstidernas verkningar på öppethållandefrekvensen, de anställdas arbetsförhållanden och prisutvecklingen. Utskottet anser att denna redovisning och de förslag som nämnden kan komma att lägga fram bör avvaktas. Därefter bör nämndens utredningsmaterial snarast bli föremål för analys av en utredning som även bör anvisa erforderliga åtgärder.

Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande till Kungl. Maj:t förordar en sådan ordning för affärstidsfrågans vidare handläggning.

Utskottet hemställer att riksdagen

1. i anledning av motionerna 1974:337, 1974:852 och

1974:872 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om en utredning om affärstiderna,

2. avslår motionerna 1974:49, 1974:176, 1974:179, 1974:537, 1974:547 och 1974:849.

Stockholm den 3 maj 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors (s), Rask (s), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Wååg (s), Svensson i Malmö (vpk), Petersson i Ronneby (c), Nyquist (fp) och fru Oskarsson (c).

NU 1974:27

28 Reservation

av herrar Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c), Svensson i Malmö (vpk), Petersson i Ronneby (c) och fru Oskarsson (c) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Affärstidsregleringen avskaffades vid (= utskottet) att

utreda frågan.

Av remissyttrandena framgår att de fria affärstiderna har haft negativa följder för handelns personal och påverkat handelns struktur ogynnsamt. Detta gäller framför allt öppethållandet på sön- och helgdagar. I första hand är det varuhus och stormarknader som har utnyttjat möjligheten härtill. Söndagsöppethållandet har otvivelaktigt, som påpekas av flera remissinstanser, blivit ett konkurrensmedel som utnyttjas av de större enheterna. Det är knappast konsumenternas krav och önskemål som avgör om affärerna skall hålla öppet på söndagar eller ej, utan detaljhandelns konkurrens om kunderna. För detta talar den omständigheten att inköp på söndagar i regel görs blott för små belopp. Följden av denna konkurrens blir bl. a. en försämrad närservice för stora konsumentgrupper.

Affärstidsnämndens undersökning visar att andelen arbetstid på övertid och andelen obekväm arbetstid har sjunkit för den fast anställda personalen vid varuhusen. Detta beror till viss del på att varuhuskedjorna och de stora livsmedelskedjorna har anställt särskild personal för att arbeta på söndagar och under förlängt öppethållande på vardagar. Denna utveckling är enligt utskottets mening olycklig, inte minst mot bakgrunden av att de deltidsanställda ofta har otillfredsställande sociala förmåner och ringa anställningstrygghet.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motionerna att en reglering av affärstiderna bör återinföras. Vanlig affärstid bör vara kl. 8.00-20.00 på vardagar. En dispensmöjlighet bör inskrivas i lagen, men dispenssystemet måste tillämpas restriktivt och likformigt över hela landet. Vid prövning av dispensärenden bör de anställda ha medinflytande.

Utskottet hemställer att riksdagen

1. avslår motionerna 1974:337, 1974:852 och 1974:872,

2. i anledning av motionerna 1974:49, 1974:176, 1974:179, 1974:537, 1974:547 och 1974:849 hos Kungl. Maj:t hemställer att förslag till ny affärstidslag med den inriktning som utskottet angett föreläggs årets riksdag.

GOTAB 74 7511 S Stockholm 1974