Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om ändringar i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen

Näringsutskottets betänkande nr 42 år 1974

NU 1974:42

Nr 42

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om ändringar i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:1509 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och Nyquist (fp), såvitt gäller hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär (3) att förslag om vidgade möjligheter för konsumentombudsmannen att skydda konsumenterna mot vilseledande marknadsföring m. m. samt otillbörliga avtalsvillkor föreläggs riksdagen,

1974:1535 av fru af Ugglas (m) och herr Träff (m), vari hemställs att riksdagen beslutar ändra 4 § marknadsföringslagen så att tilläggserbjudanden förbjuds även om endast ett av de två i paragrafen angivna kriterierna är uppfyllt.

Motionen 1974:1509 har i övriga delar behandlats i utskottets betänkande 1974:6 (punkten 23).

Allmänt om marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen

Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagen) har till syfte att, framför allt i konsumenternas intresse, förhindra att reklam och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga metoder. Lagens centrala bestämmelse är en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbud skall i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen finns särskilda straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels s. k. rabattmärken och vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden.

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen) har till syfte att tillgodose konsumentintresset vid utformningen av kontraktsformulär som används vid försäljning av varor och tjänster. Även denna lag har som central bestämmelse en generalklausul; denna ger möjlighet att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Förbud skall i regel förenas med vite.

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 42

NU 1974:42

2 För tillämpningen av de båda lagarna svarar konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. KO (instruktion 1970:587, ändrad 1971:115, 1972:737, 1973:881) skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna - om vars sammansättning m. m. stadgas i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. - avgör som slutinstans ärenden om förbud enligt generalklausulerna. 1 fall som ej är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande. De särskilda straffbestämmelserna i marknadsföringslagen tillämpas av allmän domstol, som också handlägger frågor om utdömande av vite.

Motionerna

I motionen 1974:1509 hävdas att det skydd som konsumentombudsmannen (KO) kan ge konsumenterna är onödigt begränsat. Marknadsföringslagen omfattar inte marknadsföring av andra än näringsidkare, framhålls det, och ger inte heller skydd mot vilseledande marknadsföring avseende köp. KO borde, anför motionärerna, ha möjlighet att ingripa när det gäller information eller marknadsföring från myndigheter liksom också när det gäller avtalsvillkor som tillämpas av myndigheter. I de fall då företagare helt vägrar att samarbeta med KO borde denne ha tillgång till tvångsmedel och bistånd från polismyndighet.

I motionen 1974:1535 sägs att det uppstått oklarhet i fråga om tillämpningen av bestämmelsen om tilläggserbjudanden i 4 § marknadsföringslagen. Erbjudanden av detta slag, vilka kritiserats från detaljhandelns sida, underlättar inte konsumentens bedömning av olika varors värde och begränsar möjligheterna till ett sakligt motiverat, fritt konsumtionsval, uttalar motionärerna.

Frågan om ändrade bestämmelser om tilläggserbjudanden

Gällande räll

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan - med visst undantag - näringsidkare dömas till böter eller fängelse i högst ett år om han erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar. I 4 § stadgas att näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år om två förutsättningar är uppfyllda. Dessa är dels att varorna uppenbart saknar naturligt samband, dels att förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Det sagda gäller även tjänst.

NU 1974:42

3 Kombinerade utbud av här avsett slag förekommer i olika former, framhöll chefen för justitiedepartementet vid lagens tillkomst (prop. 1970:57 s. 79). Det kan vara fråga om två eller flera ungefär likvärdiga varor. En annan karaktär har vad man brukar kalla tilläggserbjudanden. Dessa kännetecknas av att en vara framstår som huvudvara och som det väsentliga föremålet för köpet, medan den andra mera är ett tillägg till denna. Tilläggsvaran kan utgöras av ett tillbehör till huvudvaran, exempelvis bilradio vid köp av bil eller stöldförsäkring vid köp av klocka. Den kan också helt sakna funktionellt samband med huvudvaran, exempelvis plastleksaker vid köp av majsflingor. Tillägget kan även utgöras av en rabattförmån, som får utnyttjas vid köp av annan vara.

De kombinerade utbud som faller under straffstadgandena anses också otillbörliga i generalklausulens mening. Alternativt kan de därför bli föremål för ingripande enligt denna. Vissa kombinerade utbud, främst sådana som avser varor och tjänster med naturligt samband, faller enbart under generalklausulen.

Framställning frän konsumentombudsmannen

KO har i skrivelse till handelsdepartementet den 25 januari 1974 föreslagit vissa ändringar i marknadsföringslagen och lagen om marknadsdomstol. En punkt i framställningen går ut på att 4 § marknadsföringslagen skall ändras så att en strängare bedömning av tilläggs- och kombinationserbjudanden möjliggörs. 1 övrigt föreslås att upplysningsplikten enligt marknadsföringslagen skall vidgas, att det skall bli möjligt att ålägga näringsidkare att rätta vilseledande uppgifter i reklam och att det skall bli möjligt att i marknadsdomstolen höra vittnen under ed eller försäkran.

Beträffande tilläggserbjudanden lämnar KO först med stöd av förarbetena (prop. 1970:57 s. 80 f.) en redogörelse för de aktuella bestämmelsernas innebörd. Genom 3 och 4 §§ får lagstiftaren anses ha åsyftat en så långt gående sanering av kombinationsutbud att endast sådana erbjudanden som är till klar fördel för konsumenten skulle vara tillåtna, framhålls det. Chefen för justitiedepartementet uttalade i propositionen att från etisk synpunkt flera anmärkningar kunde riktas mot metoden med kombinerade utbud. Förfarandet varenligt departementschefen typiskt sett ägnat att försvåra för konsumenterna att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra. Vidare anfördes att svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär skapade stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattades. Konsumenterna kunde lätt förledas att tro att de fick en extra förmån utan något vederlag. Detta talade i första hand för att stränga krav på vederhäftighet måste ställas på presentation av erbjudandet. Risken för förledande kunde emellertid enligt departementschefen också anföras som ett skäl mot marknadsföringsmetoden som sådan. En annan kritik som enligt departementschefen kunde riktas mot tilläggserbjudanden och liknande förmåner varatt de varägnadeatt

1* Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 42

NU 1974:42

avleda intresset från sådant sorn i princip borde vara avgörande för konsumtionsvalet, nämligen huvudvarans pris, kvalitet och användbarhet för konsumenten, till något som sakligt sett inte hade med huvudvaran att göra. Förmåner av det slag det här var fråga om kunde alltså på olika sätt leda till att konsumentens handlande kom att styras av irrationella faktorer. Metoden med tilläggserbjudanden och liknande byggde typiskt sett på att konsumenten skulle reagera irrationellt och lockas att köpa en vara av intresse för en helt annan vara. En sträng bedömning a v metoden var därför påkallad, i synnerhet när tilläggsförmånen saknade samband med huvudvaran.

Under sin hittillsvarande verksamhet har KO inte anmält förfaranden som faller under 3 eller 4 §§ marknadsföringslagen till åtal, meddelas det i skrivelsen. Däremot har KO i syfte att genomföra lagstiftarens intentioner i stor utsträckning haft paragraferna som underlag för förhandlingar med näringsidkare. Dessutom har KO i vissa fall med stöd av 1 § fört förbudstalan i marknadsdomstolen mot näringsidkare som i sin marknadsföring använt tilläggs- och kombinationsutbud.

Enligt KO:s erfarenhet har 3 § marknadsföringslagen visat sig i stort sett ändamålsenlig. Däremot kan enligt KO:s mening 4 § inte anses ha lett till den sanering av tilläggs- och kombinationserbjudanden som är önskvärd från allmän synpunkt. Paragrafen har också visat sig medföra betydande tolkningssvårigheteroch gränsdragningsproblem; detta gäller bl. a. rekvisitet "varorna uppenbart saknar naturligt samband”. Tämligen fruktlösa diskussioner har, säger KO, i anslutning till skilda kombinations- och tilläggserbjudanden fått ägnas åt frågan huruvida den ena eller andra varan uppenbart saknar naturligt samband med vissa andra varor. Genom rekvisitet ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” avsåg man enligt förarbetena att från paragrafenstillämpningsområdeutesluta rent bagatellartade fall som tedde sig harmlösa från konsumentsynpunkt. Rekvisitet har emellertid i praktiken kommit att få betydelse långt härutöver. På näringslivshåll har hävdats att rekvisitet inte är uppfyllt och att ansvar enligt paragrafen inte kan ifrågakomma så snart tydliga priser anges i reklamen för både huvudoch tilläggsvara.

Hur 4 § kommit att verka i praktiken vill KO belysa genom referat av ett par ärenden i marknadsdomstolen.

I ett ärende angående kombinerat utbud av bensin och s. k. smyckestenar (KO ./. Mobil Oil AB; beslut 15/1972) gjorde KO gällande att förfarandet var otillbörligt enligt 1 § marknadsföringslagen trots att tilläggsförmånen var av ringa värde (en smyckesten, som erhölls vid köp av 15 liter bensin, var värd ca 50 öre). Enligt KO var kombinationserbjudandet ägnat att verka förvirrande för konsumenten och avleda intresset från huvudvarans, bensinens, pris till ett ”jippobetonat” erbjudande som inte hade samband med huvudvaran. Marknadsdomstolens majoritet - bestående av fem ledamöter - ansåg att kombinationserbjudandet i någon mån avledde konsumentens uppmärksamhet från priset på huvudvaran, men att när det gällde priset

NU 1974:42

på bensin konsumenterna måste antas vara väl medvetna om prisläget och följaktligen uppmärksamma på även små förändringar i detta. Enligt majoriteten kunde det knappast göras gällande att metoden på annat sätt försvårade för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Sammanfattningsvis fann majoriteten att förfarandet inte låg så nära det straffbara området att det kunde anses otillbörligt enligt 1 § marknadsföringslagen. Minoriteten i domstolen - bestående av den särskilda ledamoten för marknadsföringsärenden och de tre företrädarna för konsument- och löntagarintressen - ansåg det vara klart att erbjudandet avledde konsumentens uppmärksamhet från priset och kvalitén på huvudvaran, de två faktorer som borde vara avgörande vid konsumtionsvalet. Kombinationserbjudandet måste därför, enligt minoritetens uppfattning, utan tvivel anses ligga så nära det straffbara området att förfarandet var att anse som otillbörligt i lagens mening.

Ett annat ärende (KO ./. Nordiska Kompaniet; beslut 26/1973) gällde ett erbjudande som innebar att den som under en begränsad tidsperiod köpte kosmetika av ett visst fabrikat för 30 kr. fick en förpackning med tre preparat av samma fabrikat. Värdet av dessa senare preparat var angivet till 46 kronor. KO riktade anmärkningar mot presentationen av erbjudandet. På denna punkt biföll marknadsdomstolen KO:s talan. Därutöver gjorde KO gällande att tilläggserbjudanden vari tilläggsvaran hade ett högre värde än huvudvaran över huvud var ägnade att verka förvirrande för konsumenten och även måste antas medföra risk för att erbjudandets förmånlighet överskattades. Marknadsdomstolens majoritet - fyra ledamöter - ansåg inte enbart det förhållandet att tilläggsvarans värde var högre än huvudvarans i sig ägnat att vilseleda eller förvirra konsumenterna. Majoriteten ogillade därför KO:s talan på denna punkt. Domstolens minoritet - bestående av de två närvarande företrädarna för konsument- och löntagarintressen - ansåg att risken för att erbjudandets förmånlighet överskattades av konsumenten ökade ju högre värde tilläggsvaran hade i förhållande till huvudvaran. Det förhållandet att tilläggsvaran i det aktuella fallet hade ett högre värde än huvudvaran måste enligt minoritetens mening verka så förvirrande för konsumenten och så försvårande för bedömningen av erbjudandets förmånlighet att erbjudandet redan på denna grund framstod som otillbörligt i marknadsföringslagens mening.

De refererade fallen visar, hävdar KO, att den långt gående sanering av kombinationsutbud som lagstiftaren åsyftat inte har kunnat åstadkommas med nuvarande lagstiftning. KO anser att 4 § i sin nuvarande utformning inte har medfört en strängare otillbörlighetsbedömning utan snarare har kommit att verka som ett hinder mot genomförandet av lagstiftarens intentioner. Han betecknar det som från allmän synpunkt angeläget att en effektivare sanering än hittills av tilläggs- och kombinationsutbuden kommer till stånd. Eftersom marknadsföringsaktiviteter inte sällan sker på ett internordiskt plan skulle detta även i viss mån kunna vara ett näringsidkarintresse. En sådan effektivisering kräver enligt KO:s mening en om -

NU 1974:42

arbetning av 4 §. Uttrycket ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” föreslås utgå som särskilt rekvisit. Syftet med uttrycket, som enligt motiven är att rent bagatellartade förseelser skall undantas från det straffbara området, tillgodoses enligt KO:s mening tillräckligt genom bestämmelsen i 5 § andra stycket marknadsföringslagen, att det i ringa fall ej skall dömas till ansvar. Kravet att de erbjudna varorna/tjänsterna skall ha naturligt samband bör vidare skärpas, anser KO. Detta skulle kunna ske genom att ordet ”uppenbart” stryks ur paragrafen och att det i motivuttalanden i samband med ändringen görs klart att kombinerade utbud bör tillåtas bara om det mellan varorna/tjänsterna finns ett brukssamband som är funktionellt betingat på så sätt att man normalt behöver varorna/tjänsterna samtidigt och det är praktiskt att köpa dem tillsammans.

Remissyttranden över konsumentombudsmannens framställning

Handelsdepartementet har remissbehandlat KO:s skrivelse. Yttranden har avgivits av justitiekanslern, hovrätten för Västra Sverige, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Kooperativa förbundet (KF), Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Svenska annonsörers förening.

KO:s förslag till ändring i 4 § marknadsföringslagen tillstyrks av LO och TCO. Övriga remissinstanser, som tar ställning i denna fråga, är f. n. negativa till en ändring av bestämmelsen (marknadsdomstolen, NO, konsumentverket, Advokatsamfundet och Svenska annonsörers förening) eller förordaren översyn utifrån en annan argumentering än den som KO fört (KF och Köpmannaförbundet). Ett flertal remissinstanser anför därvid att KO i sin skrivelse inte ger en rättvisande bild av marknadsdomstolens praxis i ifrågavarande ärenden eller har missuppfattat lagmotiven i detta avseende.

Förslag rörande informationen till konsumenterna har också framlagts av varudeklarationsutredningen i betänkandet (SOU 1973:20) ”Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken” och av reklamutredningen i betänkandet (SOU 1974:23) ”Reklam V. Information i reklamen”. Dessa förslag kommer, enligt vad som meddelades vid en av regeringen anordnad presskonferens den 26 april 1974, att efter remissbehandling gemensamt beredas inom handelsdepartementet. Industriförbundet, Grossistförbundet och SHIO uttalar i sina yttranden över KO:s förslag att de önskar återkomma till spörsmålet i samband med remissbehandlingen av reklamutredningens betänkande om information i reklamen.

NU 1974:42

7 Frågan om marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens tillämpningsområde Gällande

rätt m. m.

Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen äger tillämpning på näringsidkares marknadsföring av vara eller tjänst respektive näringsidkares erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk.

Om begreppet näringsidkare anfördes i specialmotivering (prop. 1970:57 s. 90) till 1§ marknadsföringslagen följande:

Termen näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop. 1960:167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta innebär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträttslig form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika håll inom lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, är emellertid att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite. Något hinder mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger däremot inte.

Samma innebörd har begreppet näringsidkare i avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s. 85).

I ett beslut år 1973 (se Pris- och kartellfrågor 1973:2-3 s. 123) slog marknadsdomstolen fast att en kommunal bostadsstiftelse mot sitt bestridande var att anse som näringsidkare i marknadsföringslagens mening. Till de näringsidkare med vilka KO fört överläggningar med utgångspunkt i avtalsvillkorslagen hör televerket (se tidskriften KO 1973:6 s. 30). Uppgörelse har därvid träffats om bl. a. en omarbetning av de allmänna villkoren för telefonabonnemang.

I begreppet marknadsföring får, enligt vad chefen för justitiedepartementet uttalade i propositionen rörande marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 64), anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. I detta sammanhang anförde departementschefen:

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att generalklausulen inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer. På denna punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utredningens. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam m. m. är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällande lag, tilllämplig även på framställningar som används vid inköpsverksamhet eller liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen anför som motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i inköpsverksamhet och att det allmänna intresset av att framställningar är vederhäftiga gäller också där. Jag har full förståelse för dessa synpunkter. Det är emellertid svårt att med den principiella uppläggning av lagen som jag har valt finna

NU 1974:42

en formulering som tillgodoser dem. Utredningen har inte dokumenterat att det föreligger något praktiskt behov av att kunna inskrida med rättsliga åtgärder mot framställningar som används i inköpsverksamhet. Avvikelsen från utredningsförslaget på denna punkt, vilken synes sakna betydelse från konsumentsynpunkt, torde därför inte föranleda några egentliga olägenheter.

Frågan om avtalsvillkorslagens tillämpningsområde behandlades utförligt i propositionen rörande lagen (prop. 1971:15 s. 67). Föredragande statsrådet uttalade att det i första hand var behovet av ett förstärkt rättsskydd för konsumenterna som motiverade en lagstiftning av den art som det gällde. Sociala skyddssynpunkter skulle främst tillgodoses. I ämnet anfördes följande: Ett

skyddsbehov av social karaktär föreligger framför allt på de områden där formulärrätten vunnit stor utbredning och där den ena parten i kraft av sin ekonomiska överlägsenhet kunnat genomdriva för honom särskilt förmånliga villkor på den andra partens bekostnad med påföljd att den balans mellan parterna som närings- och avtalsfriheten förutsätter har rubbats. En lagstiftning som syftar till inskränkningar i denna frihet bör inte sträcka sig längre än som är nödvändigt för att den rubbade balansen skall återställas.

Efter att närmare ha utvecklat detta tema uttalade föredragande statsrådet avslutningsvis att han inte ville utesluta att det kunde bli anledning ta upp frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet till förnyad prövning, sedan den nya lagen varit i kraft någon tid och en bedömning av frågan kunde göras i belysning av vunna erfarenheter.

De ovan återgivna motivuttalandena lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen av förslaget till marknadsföringslag (3LU 1970:45) och förslaget till avtalsvillkorslag (NU 1971:7).

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om konsumentskydd i samband med offentliga myndigheters verksamhet

I en motion vid 1973 års riksdag påyrkades att marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen skulle ändras så att de blev tillämpliga även för offentliga myndigheters verksamhet (NU 1973:50). En utgångspunkt för motionen var att KO funnit sig icke vara behörig att pröva en anmälan från Fria moderata studentförbundet mot viss information som lämnats i en skrift från centrala studiehjälpsnämnden.

Näringsutskottet påpekade (s. 19) att anledningen till KO:s ställningstagande var att centrala studiehjälpsnämnden i det aktuella fallet inte kunde betecknas som näringsidkare och-att studiestödet, som den kritiserade informationen handlade om, inte faller under begreppet vara eller tjänst i marknadsföringslagens mening. Utskottet underströk samtidigt att det av förarbetena klart framgår att denna lag liksom också avtalsvillkorslagen är tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring. Utskottet avstyrkte motionen med följande uttalande:

NU 1974:42

9 Att myndigheternas icke-kommersiella verksamhet faller utanför konsumentombudsmannens tillsynsområde är en avgränsning som riksdagen enhälligt lämnade utan erinran när förslagen till marknadsföringslag och till avtalsvillkorslag antogs. Den innebär dock ingalunda att sådan verksamhet är undantagen från samhällelig kontroll. Anmärkningsvärda åtgärder från myndigheters sida kan givetvis i vanlig ordning påtalas hos justitieombudsmannen och justitiekanslern och i många fall också hos myndigheter i överordnad ställning. Att myndigheternas allmänna informationsverksamhet, varom här närmast tycks vara fråga, generellt skulle ställas under konsumentombudsmannens tillsyn finner utskottet inte rationellt. Det skulle betyda en dubblering av kontrollfunktionen och en icke önskvärd merbelastning på konsumentombudsmannen. Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet motionen.

Moderata samlingspartiets representanter i utskottet reserverade sig till förmån för motionen. Denna avslogs av riksdagen.

Frågan om KO:s tillgång till tvångsmedel m. m.

Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen gav i sina ursprungliga versioner inte KO tillgång till tvångsmedel gentemot näringsidkare som undandrog sig förhandlingar med KO. Denne var i sådant fall hänvisad till att hänskjuta saken till (nuvarande) marknadsdomstolen, som vid vite kan förelägga bl. a. part att inställa sig personligen inför domstolen. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1973 (6 a § marknadsföringslagen, 3 a § avtalsvillkorslagen) har KO fått rätt att vid vite av högst 5 000 kronor förelägga näringsidkare att inkomma med yttrande eller upplysning i ärenden enligt de båda lagarna.

Lagändringarna var föranledda av en framställning från KO. I denna - som avgavs i december 1971 - föreslogs också att KO skulle få rätt till biträde av polismyndighet för utredning om ifrågasatt överträdelse av 1 § marknadsföringslagen. KO beräknade att sådan rätt skulle behöva utnyttjas i 20 å 30 fall om året, delvis av enkel beskaffenhet. I denna del tillstyrktes framställningen av olika företrädare för konsumentintresset, medan den avstyrktes av ett flertal andra remissinstanser, bl. a. rikspolisstyrelsen, kommerskollegium, Sveriges advokatsamfund och åtskilliga organisationer inom näringslivet. Medverkan av polismyndighet skulle, menade de avstyrkande instanserna, strida mot den icke-straffrättsliga karaktären hos marknadsföringslagens generalklausul. Rikspolisstyrelsen hänvisade till sin strävan att befria polisen från arbetsuppgifter som inte utgör egentlig polisverksamhet. Från justitiedepartementets sida framfördes vid ärendets beredning uppfattningen att de uppgifter som KO angivit inte kunde påläggas polisen. KO:s framställning i denna del togs inte upp i den proposition (1972:131) som innehöll förslag om de av KO förordade lagändringarna rörande vitesföreläggande.

NU 1974:42

10 Utskottet

Syftet med de föreliggande motionsyrkandena är att åstadkomma vissa förbättringar i den näringsrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna som har kommit till stånd under senare år och som tillämpas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. Motionen 1974:1535 tar sikte på en speciell bestämmelse i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring. De ändringar som förordas i den här aktuella delen av motionen 1974:1509 avseräven lagen(1971:112)om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

1 4 § marknadsföringslagen finns en straffbestämmelse riktad mot vissa slag av tilläggserbjudanden och andra kombinationserbjudanden. Denna bestämmelse har hittills inte utnyttjats som grund för åtal. Förbud mot sådana åtgärder som den avser har emellertid i ett flertal fall på grundval av lagens generalklausul utfärdats av marknadsdomstolen och - genom förbudsföreläggande - av KO. I ett par ärenden har KO:s talan rörande kombinationserbjudanden helt eller delvis ogillats av marknadsdomstolen. Dessa fall, som torde åsyftas i motionen 1974:1535, har föranlett KO att i en skrivelse till handelsdepartementet föreslå att 4 § marknadsföringslagen skall ändras så att en strängare bedömning av tilläggs- och kombinationserbjudanden möjliggörs.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att effektiva ingripanden kan göras mot otillbörliga kombinationserbjudanden. Enligt utskottets mening bör riksdagen emellertid inte nu ta ställning till om och i så fall hur den berörda paragrafen bör ändras. Utskottet noterar att KO:s framställning har remissbehandlats och att det finns skäl för att den åtminstone delvis tas upp tillsammans med de förslag rörande informationen till konsumenterna som nyligen har lagts fram av varudeklarationsutredningen (SOU 1973:20) och reklamutredningen (SOU 1974:23). Med det sagda avstyrker utskottet motionen 1974:1535.

I motionen 1974:1509 föreslås två principiellt betydelsefulla utvidgningar av marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Lagarna bör inte som nu avse blott näringsidkare, menar motionärerna, utan de bör också ge möjlighet till ingripanden föranledda av icke-kommersiell information från myndigheters sida. Ett förslag av samma innebörd avslogs av riksdagen förra året. Med hänvisning till vad utskottet då anförde (se ovan s. 8) avstyrker utskottet det aktuella yrkandet i motionen 1974:1509 såvitt nu är i fråga. Vidare bör de båda lagarna enligt motionärernas mening inte som nu avse blott åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster utan också göras tillämpliga på åtgärder avseende köp. Frågan om hur de båda lagarnas tillämpningsområde skulle avgränsas i detta hänseende blev, såsom framgår av den redogörelse som lämnats ovan (s. 7), ingående behandlad när lagarna tillkom. Utskottet anser att de motiv som vid dessa tillfällen låg till grund för riksdagens beslut alltjämt är giltiga och avstyrker motionsyrkandet även i denna del.

NU 1974:42

11 Enligt det berörda yrkandet i motionen 1974:1509 bör vidare KO fl tillgång till tvångsmedel och bistånd från polismyndighet att utnyttjas gentemot företagare som helt vägrar att samarbeta med KO. Såvitt gäller tvångsmedel är motionärernas önskemål, såsom framgår av redogörelsen ovan (s. 9), redan tillgodosett genom att KO från 1973 års början fått rätt att vid vite förelägga näringsidkare att inkomma med yttranden och upplysningar. Frågan om KO skulle få rätt till polismedverkan har, som redogörelsen också visar, år 1972 prövats av Kungl. Maj:t, som inte funnit det lämpligt att föreslå föreskrifter om sådan rätt. Utskottet finner inte skäl att nu förorda en ändrad bedömning av frågan om utnyttjande av polisen för sådana utredningar i näringsrättsligt sammanhang som det här gäller.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet att riksdagen avslår

1. motionen 1974:1509 punkten 3,

2. motionen 1974:1535.

Stockholm den 29 oktober 1974

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c). Bengtsson i Landskrona (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors (s). Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Wååg (s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s) och herr Petersson i Ronneby (c).

GOTAB 74 8122 S Stockholm 1974