Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående vidgad rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring för resor och vid frånvaro från arbetet
Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13 år 1974 SfU 1974:13
Nr 13
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående vidgad rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring för resor och vid frånvaro från arbetet.
Motionerna
I detta betänkande behandlas
motionen 1974:282 av fru Skantz m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en allmän översyn av sjukreseförordningen;
motionen 1974:417 av herr Ångström m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändring av 2 kap.
5 § AFL så att ersättning för resor till ortopedisk verkstad, bandagist och för erhållande av hörapparat kan utgå till den försäkrade, när åtgärden står i överensstämmelse med av läkare tidigare utfärdade ordinationer; motionen
1974:679 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag om
1. att ersättning för förlorad arbetsinkomst skall utgå från sjukförsäkringen i samband med erforderlig bortovaro från arbete vid ordination av tekniska hjälpmedel,
2. att reseersättning skall utgå vid besök på ortopedisk klinik även om patienten inte sammanträffar med läkaren vid behandlingen av hans ärende;
motionen 1974:1289 av fröken Andersson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar anhålla hos Kungl. Maj:t om sådan ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, att sjukhuspatient kan erhålla ersättning från allmän försäkring för s. k. permissionsresor från sjukhus i enlighet med vad i motionen anförts.
Gällande bestämmelser m. m.
Försäkrad enligt lagen om allmän försäkring (AFL) har jämlikt 2 kap.
1 § samma lag rätt till ersättning för utgifter för läkarvård, tandvård och sjukhusvård samt för resor företagna i samband med sådan vård. Vidare har han rätt till ersättning enligt av Kungl. Maj:t med stöd av 2 kap. 6 § fastställda grunder för utgifter för viss annan vård eller behandling, ävensom för i samband med sådan vård eller behandling företagna resor. De av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna finns i kungörelsen (1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Kungörelsen medger rätt till ersättning
1 Riksdagen 1974. II sami. Nr 13
SfU 1974:13
vid konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och foniatrisk behandling. Rätten till ersättning för kostnader för resor vid dessa behandlingar infördes genom en lagändring år 1971. Samtidigt infördes även rätt till ersättning för kostnader för resa i samband med vård som vid sjukdom meddelats av distriktssköterska eller distriktsbarnmorska.
Den närmare bestämmelsen om rätt till ersättning för resor finns i 2 kap. 5 § AFL. Enligt detta författningsrum utgår ersättning till försäkrad som åtnjutit läkarvård, tandvård och sjukhusvård för utgifter i anledning av resor till och från läkaren, tandläkaren eller vårdinrättningen, där ej med hänsyn till resans längd samt den försäkrades tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått eller färdats på annat sätt, som inte krävt särskild kostnad. Ytterligare bestämmelser rörande reseersättning meddelas i förordningen (1962:385) angående ersättning för sjukresor enligt AFL (sjukreseförordningen) och kungörelsen (1962:386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen (sjukresekungörelsen). Bestämmelserna kompletteras med föreskrifter som utfärdats av riksförsäkringsverket.
Enligt 2 § sjukresekungörelsen får resekostnadsersättning utges högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt som kunnat användas med hänsyn till den försäkrades tillstånd. Vid resa med privatbil beräknas resekostnaden till 25 öre per kilometer.
Ersättning för förlorad arbetsinkomst utgår endast om de i 3 kap. AFL stadgade förutsättningarna för erhållande av sjukpenning föreligger. Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Såsom sjukdom anses också sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.
I socialvårdskommitténs utredning och förslag angående lag om allmän försäkring (SOU 1944:15) togs begreppet sjukdom upp i samband med förslaget om sjukvårdsförsäkringen. Kommittén framhöll att den icke funnit lämpligt eller ens möjligt att i lagtexten ge en definition på detta begrepp utan att man vid bedömande av huruvida sjukdom förelåg eller ej i första hand syntes ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning var att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kroppseller själstillstånd, som inte sammanhängde med den r.ormala livsprocessen. Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar utan samband med sjukliga symptom borde dock icke räknas såsom sjukdom. Å andra sidan borde icke endast själva sjukdomsprocessen såsom sådan utan även en efter sjukdomsprocessen kvarstående nedsättning eller rubbning av det fysiska eller psykiska tillståndet kunna räknas såsom sjukdom. Kommittén framhöll att även om det sagda torde kunna tjäna som ledning vid lagtillämpningen, hade kommittén icke därmed avsett att binda densamma. Det syntes tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter beaktades. Enligt dittills tillämpad praxis ersatte de erkända sjukkassorna
SfU 1974:13
i vissa fall sådan läkar- och sjukhusvård, som föranleddes av medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde höjas, dock icke då fråga var om åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen var betingade av önskan att förbättra utseendet. Kommittén hade utgått ifrån att angivna praxis skulle tillämpas även efter den nya lagstiftningens införande.
Kommittén erinrade slutligen om den inskränkning av sjukdomsbegreppet, som ligger däri att sjukvårdsersättning endast utges då vård lämnats eller vård eller läkemedel föreskrivits av läkare.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag påpekade försäkringsrådet att den föreslagna bestämmelsen att med sjukdom skulle jämställas vissa tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga måste anses innebära att även sådana efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar utan samband med sjukliga symptom, som icke borde räknas såsom sjukdom, omfattades av bestämmelsen. Rådet hade ej något att erinra mot ett dylikt stadgande. Skulle emellertid något annat vara åsyftat, borde bestämmelsen omarbetas. Enligt kommitténs uttalanden rörande sjukdomsbegreppet skulle försäkringen ersätta sådan läkarvård, som föranleddes av medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde höjas, dock icke åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen var betingade av önskan att förbättra utseendet. Då en dylik gränsdragning för vad som borde ersättas och icke ersättas ej låg i sakens natur eller framgick av sjukdomsbegreppet, syntes i detta hänseende uttryckliga bestämmelser i lagtexten erforderliga.
I anledning av vad försäkringsrådet anfört underströk departementschefen (s. 224) att sådan efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga, som föranletts av missbildningar och stympningar, i förevarande hänseende borde jämställas med sjukdomstillstånd. Beträffande vad försäkringsrådet i övrigt anmärkt uttalade departementschefen att praxis på området helt torde överensstämma med kommitténs uttalanden i saken och någon uttrycklig bestämmelse torde därför icke vara påkallad.
1961 års sjukförsäkringsutrednings förslag m. m.
I sitt år 1970 avgivna betänkande Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor (SOU 1970:56) behandlade 1961 års sjukförsäkringsutredning dels frågor om ersättning för försäkrads utgifter för konvalescentvård och viss annan sjukvårdande behandling än läkarvård, dels frågor om ersättning för sjukresor.
I fråga om vårdkostnader föreslog utredningen vidgade möjligheter till ersättning inom nyssnämnda områden. Enligt förslaget kunde rätten till ersättning för vårdkostnader omfatta förutom de fall där vårdkostnaden var ersättningsgill enligt redan gällande bestämmelser - dvs. konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk behandling och foniatrisk behandling - bland annat sådan behandling som gavs av arbetsterapeuter, 1* Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 13
SfU 1974:13
bandagister och hörselvårdsassistenter. Som förutsättning för att ersättning skulle utgå inom ramen för den allmänna försäkringen angavs, att behandlingen skulle ha föranletts av sjukdom och föreskrivits av läkare samt att den som skulle ge behandlingen tillhörde personal som var underkastad tillsyn av offentlig sjukvårdsmyndighet.
När det gällde sjukresor föreslog utredningen att ersättning skulle utges för resekostnader i samband med sådana behandlingar, där rätt till ersättning för vårdkostnaden förelåg enligt gällande bestämmelser. Därutöver föreslog utredningen att rätt till resekostnadsersättning skulle införas vid de andra sjukvårdande behandlingar, i fråga om vilka utredningen föreslagit rätt till ersättning för vårdkostnaden.
Sjukförsäkringsutredningen diskuterade också frågan om höjning av ersättningen för resa med privatbil. Utredningen erinrade därvid om att kilometerersättningen om 25 öre hade tillkommit efter en avvägning mellan de rörliga kostnaderna för egen bil och utgifterna för dyrare färdmedel och att syftet med denna konstruktion var att förmå de försäkrade att avstå från resa med dyrare färdmedel även i de fall detta var försvarligt. Utredningen föreslog att privatbil generellt skulle godtas som billigaste färdmedel och underströk att det med hänsyn härtill fanns anledning att iaktta viss återhållsamhet vid beräkningen av vad som skulle anses vara faktiska rörliga kostnader vid fastställande av kilometerersättningen. Utredningen stannade för att kilometerersättningen om 25 öre skulle bibehållas oförändrad.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande rätt genomfördes år 1971 sjukförsäkringsutredningens förslag i fråga om reseersättning vid konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, fysikalisk terapi och foniatrisk behandling. I propositionen angående dessa lagändringar (prop. 1971:94) förklarade departementschefen, att det inte var möjligt att ta ställning till utredningens förslag rörande vårdkostnader förrän överläggningar med sjukvårdshuvudmännen slutförts. 1 propositionen behandlades endast frågor om reseersättning. I dessa frågor anslöt sig departementschefen till utredningen. Han underströk att rätten till ersättning för sådana kostnader enligt förslaget i princip förutsatte att utgiften för själva vården var ersättningsgill.
Tidigare riksdagsbehandling
Resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m.
Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen behandlat motioner rörande ersättning för resor i samband med sådan vård eller behandling, som inte är att hänföra till läkarvård, tandvård eller sjukhusvård.
Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med krav på rätt till reseersättning vid inprovning eller utbyte av ortopediska hjälpmedel även i de läll då läkare inte medverkade. Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1962:20 lämpligt att frågan gjordes till föremål för prövning av sjuk -
SfU 1974:13
försäkringsutredningen. Riksdagens skrivelse överlämnades av Kungl. Majit till utredningen.
Under de följande åren väcktes ytterligare motioner ang. reseersättningen vid ortopedisk behandling och motioner som syftade till att ersättning skulle utgå för resekostnader bl. a. i samband med behandling av hörselskador, även i de fall behandlingen utfördes av annan än läkare (2LU 1963:50, 1964:13, 1968:31). Samtliga motioner avslogs med hänvisning till den pågående utredningen.
Vid 1972 års riksdag väcktes återigen motioner med krav på översyn av bestämmelserna om reseersättning vid utprovning av ortopediska hjälpmedel m. m. Socialförsäkringsutskottet som i sitt betänkande 1972:9 erinrade om de år 1971 företagna lagändringarna fann det angeläget, att frågan om sådan reseersättning som avsågs med motionerna så snart som möjligt kunde få en tillfredsställande lösning. Utskottet framhöll vidare bl. a.
Det av sjukförsäkringsutredningen framlagda förslaget i ämnet sammanhänger med frågan om ersättning för kostnaderna för själva behandlingen. Denna fråga är i sin tur beroende av andra frågor rörande sjukförsäkringen. Enligt vad utskottet inhämtat kommer en översyn av hithörande ersättningsfrågor att företas så snart den utredning som behandlar ersättningssystemet vid privatläkarvård framlagt sitt betänkande. I avvaktan på den allmänna översyn av ersättningsfrågorna som sålunda kommer att företas finner utskottet inte skäl att frångå den hittills gällande principen att ersättning för resekostnader utgår endast i samband med ersättningsgill sjukvård.
Utskottet avstyrkte följaktligen motionerna. Riksdagen godtog utskottets förslag.
När motioner i samma ämne återkom vid 1973 års riksdag underströk socialförsäkringsutskottet ånyo (SfU 1973:27) angelägenheten av att frågan snarast möjligt fick en tillfredsställande lösning. Utskottet hemställde att frågan om resekostnadsersättning vid ortopedisk vård skulle utredas vid lämpligt tillfälle sedan utredningsuppdraget angående privatläkarvården avslutats. Riksdagen biföll denna hemställan.
Kostnadsersättning för s. k. permissionsresor
Motioner med yrkande att resekostnadsersättning skulle utgå vid s. k. permissionsresor behandlades vid 1973 års riksdag. Därvid inhämtades yttranden från riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och Landstingsförbundet.
Riksförsäkringsverket framhöll att verket i samråd med Landstingsförbundet meddelat försäkringskassorna, att permissionsresor i samband med sjukhusvård inte skulle ersättas av kassorna i de fall då någon förändring av vårdbehovet inte förelåg. Verket påpekade vidare att Landstingsförbundet meddelat landstingens förvaltningsutskott vissa riktlinjer i fråga om ersättning för resor av detta slag, innebärande bl. a. att, när permission lämnades under sjukhusets direkta medverkan, sjukvårdshuvudmannen borde fatta
Sfi! 1974:13
beslut om och i vad mån permissionsresorna skulle ersättas. Enligt verkets uppfattning borde det även framgent ankomma på sjukvårdshuvudmännen att lösa reseersättningsfrågan. - Försäkringskasseförbundet gav i sitt remissyttrande uttryck åt samma uppfattning.
Landstingsförbundet påpekade bl. a. att vissa huvudmän uttalat skepsis mot det medicinska värdet av permissionsresor och att huvudmännen ifrågasatt om det var möjligt att vid individuell prövning åstadkomma några kostnadsbesparande effekter. Förbundet fann motionärernas förslag värda beaktande med hänsyn till att försäkringskassorna - i motsats till huvudmännen - förfogade över en väl utvecklad ersättningsadministration med lång praktisk erfarenhet.
Socialförsäkringsutskottet framhöll (SfU 1973:27) att de s. k. permissionsresorna kunde ha en positiv inverkan på den sjukes fortsatta rehabilitering och att permissionerna kunde medföra personal- och kostnadsbesparingar för sjukhusen. Genom Landstingsförbundets rekommendationer till huvudmännen ansåg emellertid utskottet det av motionärerna framställda yrkandet redan vara i viss utsträckning tillgodosett. Särskilt mot bakgrunden av att kostnadsbesparingarna till följd av permissionerna kom huvudmännen till del borde det liksom dittills ankomma på sjukhushuvudmännen att lösa frågan om kostnaderna vid permissionsresorna. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen. Riksdagen följde utskottets förslag.
Kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil
Vid såväl 1972 som 1973 års riksdag begärdes i motioner översyn av reglerna angående kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil. Socialförsäkringsutskottet påpekade 1972 (SfU 1972:9) att den gällande ersättningen om 25 öre/km varit oförändrad sedan 1960 och att de beräknade kostnaderna för bilresor räknats upp i andra sammanhang, t. ex. när det gällde ersättning till statstjänstemän för bilresor i tjänsten och de vid inkomsttaxeringen avdragsgilla kostnaderna för resor till och från arbetsplatsen. Utskottet ansåg det emellertid inte utan vidare givet att en höjning var motiverad. Det kunde nämligen göras gällande att den medgivna ersättningen från början varit väl högt tilltagen. Vid en jämförelse mellan å ena sidan den kilometerersättning som utgick vid sjukresor med privatbil och å andra sidan de avdrag som medgavs vid inkomsttaxeringen samt bilersättningen till statstjänstemän vid tjänsteresor fann utskottet inte den ersättning som utgick vid sjukresor anmärkningsvärt låg. Utskottet avstyrkte därför motionen.
När frågan på nytt återkom vid 1973 års riksdag intog socialförsäkringsutskottet samma ståndpunkt.
Enligt riksskatteverkets anvisningar för 1974 års taxering (Meddelanden från riksskatteverket 1973 serie 1 nr 27) bör, i de fall förutsättningar föreligger för avdrag för bilkostnader vid användning av egen bil för resor till och
SfU 1974:13
frän arbetsplatsen, sådant avdrag medges med 35 öre/km vid körsträckor t. o. m. 1 000 mil/år och med 22 öre vid körsträckor däröver.
Enligt de för statstjänstemän gällande bestämmelserna om ersättning för resa med egen bil uppgår ersättningen per kilometer - bortsett från de nordligaste länen - till 54 öre vid en körlängd t. o. m. 700 mil/år, till 38 öre vid körlängder däröver t. o. m. 1 500 mil/år och till 32 öre vid längre körsträckor.
Utskottet
Reskostnadsersältning vid ortopedisk värd m. m.
Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring har försäkrad som åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband med vården. Efter en lagändring 1971 utgår dessutom i vissa fall ersättning för resor i samband med annan vård eller behandling i anledning av sjukdom. Det gäller dels sådana fall, där själva vården är ersättningsgill enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, nämligen konvalescent vård, sjukgymnastisk behandling och vissa andra s. k. sjukvårdande behandlingar, dels vård hos distriktssköterska och distriktsbarnmorska.
I motionerna 1974:282, 1974:417 och 1974:679 väcks förslag som syftar till att rätten till reseersättning utvidgas till att omfatta vissa fall, där ersättning för själva behandlingen nu inte utgår inom ramen för den allmänna försäkringen.
I motionen 1974:282 framhålls sålunda att om försäkrad för behandling vid sjukdom eller skada av läkare hänvisas till vårdgivare av typen bandagist, oftalmologassistent eller liknande ingen reseersättning utgår om vården ej kombineras med läkarvård. Motionärerna finner därför en översyn av bestämmelserna om rätt till reseersättning påkallad. Motionärerna i motionen 1974:417 yrkar på samma grunder, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till ändring av 2 kap. 5 § AFL, så att ersättning för resor till ortopedisk verkstad, bandagist och för erhållande av hörapparat kan utgå till den försäkrade, när åtgärden står i överensstämmelse med av läkare tidigare utfärdad ordination.
I motionen 1974:679 framhålls att, när det gäller reseersättningar vid besök på ortopedisk klinik vid sjukhus, finns begränsningar som inte gäller förandra patienter genom att ersättning endast utgår när patienten träffar ortopedläkaren. Eftersom läkaren förlitar sig på bandagemästarens yrkesskicklighet är det vanligt, att han icke är med vid måttagning, utprovning och avlämnande av hjälpmedlet. Förhållandena gäller i viss utsträckning även vid utprovning av hörapparater och synhjälpmedel. Motionärerna hemställer därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om att reseersättning skall utgå vid besök på ortopedisk klinik även om patienten inte sammanträffar med läkaren vid behandlingen av hans ärende.
SfU 1974:13
8 Frågan om ersättning för resor i samband med s. k. sjukvårdande behandlingar togs upp av 1961 års sjukförsäkringsutredning i dess slutbetänkande (SOU 1970:56). Utredningen, som föreslog att ersättning skulle utgå för ortopedisk behandling och behandling utförd av arbetsterapeuter, bandagister, hörselvårdsassistenter m. fl., föreslog också att resor i samband med sådan behandling skulle bli ersättningsgilla. Rätt till ersättning för resekostnader förutsatte enligt utredningens förslag i princip att själva behandlingen var ersättningsgill.
I den proposition (prop. 1971:94) som byggde på utredningens betänkande behandlades endast frågor om reseersättning. Departementschefen anslöt sig därvid till den av utredningen fastlagda principen att rätten till sådan ersättning bör förutsätta att utgiften för vården är ersättningsgill. Departementschefen menade att en sådan begränsning var motiverad med hänsyn till behovet av att hålla reseförmånerna inom sjukförsäkringens allmänna ram. Mot bakgrund härav framlades förslag om utvidgning av reglerna om resekostnader endast i fråga om sådan vård och behandling, som var ersättningsgill enligt gällande bestämmelser.
Socialförsäkringsutskottet behandlade vid förra årets riksdag motioner om resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m. Utskottet fann därvid i likhet med vad utskottet tidigare uttalat det angeläget, att frågan om reseersättning i samband med sådana behandlingar som åsyftades i motionerna snarast möjligt fick en tillfredsställande lösning. På utskottets tillstyrkan hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t att frågan om resekostnadsersättning vid ortopedisk vård utreds vid lämpligt tillfälle sedan utredningsuppdraget angående privatläkarvården avslutats.
Med hänsyn till att yrkandena i motionerna sålunda redan är tillgodosedda bör dessa enligt utskottets mening inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet, som förutsätter att en utredning snarast kommer till stånd, avstyrker följaktligen bifall till motionsyrkandena.
Kostnadsersättning för s. k. permissionsresor
Som tidigare nämnts har försäkrad som åtnjutit sjukhusvård rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor till och från vårdinrättningen. Vid tillämpning av bestämmelserna utges ersättning endast för intagningsresa till och för återresa från sjukhuset i anledning av ett och samma fortlöpande vårdbehov.
I motionen 1974:1289 yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring i AFL, att sjukhuspatient kan erhålla ersättning för s. k. permissionsresor från sjukhus. Motionärerna understryker det positiva i att patienter inlagda på sjukhus för relativt långvariga sjukdomar kan erhålla ”permission” över lördag och söndag men framhåller att kostnaderna för resor vid långa avstånd kan medföra att patienten måste avstå från resan. Om kostnaderna ersattes från den allmänna försäkringen skulle det innebära en angelägen
SfU 1974:13
utjämning av kostnaderna mellan sådana försäkrade som har långt till sjukhuset och sådana som bor nära detta.
Socialförsäkringsutskottet (SfU 1973:27) uttalade i anledning av en motion i samma fråga vid förra årets riksdag att de s. k. permissionsresorna kunde ha en positiv inverkan på den sjukes fortsatta rehabilitering och att permissionen kunde medföra personal- och kostnadsbesparingar för sjukhusen. Genom av Landstingsförbundet till huvudmännen utfärdade rekommendationer, innebärande bl. a. att när permissionen lämnades under sjukhusets direkta medverkan sjukvårdshuvudmannen borde fatta beslut om och i vad mån permissionsresorna skulle ersättas, fann utskottet det av motionärerna framställda yrkandet redan vara i viss utsträckning tillgodosett. Särskilt mot bakgrunden av att kostnadsbesparingarna till följd av permissionen kom huvudmännen till del fick det därför liksom hittills ankomma på dessa att lösa den fråga som aktualiserats i motionen.
Utskottet finner på samma skäl som utskottet åberopat föregående år, att en tillfredsställande lösning av frågorna kring de s. k. permissionsresorna bör kunna ges av sjukvårdshuvudmännen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Kilometerersättningen vid sjukresor med privatbil
1 den ovan i samband med ersättning för resekostnader vid ortopedisk behandling m. m. behandlade motionen 1974:282, vari yrkas en allmän översyn av sjukreseförordningen, tar motionärerna - förutom frågan om rätt till reseersättning vid ortopedisk behandling m. m. - även upp frågan om en höjning av ersättningen vid resor med egen bil. Motionärerna framhåller att kostnaderna förden enskilde bilägaren ökat genom den markanta höjning av bensin- och oljepriser som skett under de senaste tre åren men också genom den allmänna kostnadsstegring som ägt rum under denna tid. Nuvarande ersättningsbelopp, 25 öre per km, motsvarar därför enligt motionärernas mening inte längre den verkliga rörliga kostnaden för bilägaren.
Riksdagen avvisade på förslag av socialförsäkringsutskottet såväl 1972 som 1973 motionsyrkanden om höjning av ersättningen vid sjukresor med privatbil. Utskottet framhöll år 1972 (SfU 1972:9) att den gällande ersättningen om 25 öre per km vid sjukresor med privatbil varit oförändrad sedan 1960, medan i andra sammanhang de beräknade kostnaderna för bilresor räknats upp, t. ex. i fråga om ersättning till statstjänstemän för bilresor i tjänsten och i fråga om de vid inkomsttaxeringen medgivna avdragen för resor till och från arbetsplatsen. Trots detta ansåg utskottet sig inte böra medverka till en uppräkning av ersättningen, eftersom det enligt utskottets mening kunde göras gällande att denna från början varit väl högt tilltagen. Utskottet ansåg vid en jämförelse med de avdrag som medgavs vid inkomsttaxeringen och bilersättningen till statstjänstemän vid tjänsteresor inte att den ersättning som utgick vid sjukresor var anmärkningsvärt låg.
SfU 1974:13
10 Den avsevärda höjning av de rörliga bilkostnaderna som blivit följden av ökningen av bensin- och oljepriserna under den senaste tiden föranleder utskottet att nu frångå den inställning utskottet tidigare haft. Det är angeläget att syftet med att medge ersättning för egen bil inte så motverkas genom ett för snävt tilltaget ersättningsbelopp, att följden blir att den sjuke av kostnadsskäl föredrar att anlita ett för det allmänna dyrare färdsätt. Utskottet anser sig därför böra biträda motionärernas yrkande i denna del och förordar att bestämmelserna om ersättning vid sjukresa med privatbil blir föremål för översyn.
Ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid ordination av tekniska hjälpmedel
Motionärerna i motionen 1974:679 framhåller att samhället genom socialförsäkringssystemet söker bereda medborgare trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet, frånvaro från arbete i samband med barns sjukdom, barnsbörd m. m. men att för dem som har bestående handikapp och använder medicinskt betingade hjälpmedel (framför allt ortopediska hjälpmedel samt syn- och hörselhjälpmedel) motsvarande ersättning inte utgår vid inkomstbortfall. Sådant inkomstbortfall kan - framhåller motionärerna - uppkomma för handikappade vid bortovaro från arbetet för att erhålla och utprova eller reparera ortopediska hjälpmedel. Om en icke handikappad skulle få motsvarande begränsning av sin rörelseförmåga i armar eller ben skulle en sjukskrivning vara nödvändig, men när en genom protes kompenserad funktion minskar eller upphör, anses detta inte vara grund för sjukskrivning. 1 motionen yrkas därför förslag till lagstiftning av innebörd att ersättning för förlorad arbetsinkomst skall utgå från sjukförsäkringen i samband med erforderlig bortovaro från arbete vid ordination av tekniska hjälpmedel.
Motionärerna synes i sin motion inte endast åsyfta de situationer som behandlats i samband med frågan om rätt till reseersättning vid ortopedisk vård utan handikappades ställning över huvud när det gäller rätt till sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan på grund av handikappet.
Enligt 3 kap. 7 § AFL utgår sjukpenning vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.
Av den i inledningen till detta betänkande lämnade redogörelsen för förarbetena till gällande rätt framgår, att man överlämnat till rättstillämpningen att närmare utforma sjukdomsbegreppet. Någon vägledande praxis för bedömningen härav i de situationer motionärerna åsyftar synes inte finnas och bestämmelserna torde, enligt vad utskottet erfarit, inte tillämpas enhetligt av försäkringskassorna. Med den utformning som bestämmelserna erhållit och mot bakgrund av de uttalanden under förarbetena till lagstiftningen
SfU 1974:13
som redovisats i det föregående synes det enligt utskottets mening inte föreligga hinder att utge sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan i sådana situationer som motionärerna åsyftar. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att ett auktoritativt avgörande i den aktuella frågan kan ges så snart som möjligt av högre instans. Ett sådant avgörande kan erhållas genom att riksförsäkringsverket utnyttjar sin möjlighet att pröva frågan. Riksförsäkringsverket har också befogenhet att underställa försäkringsdomstolen sitt beslut.
Med det anförda anser utskottet - i avvaktan på att frågan avgörs i praxis - motionen 1974:679 i förevarande del besvarad.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen
1. beträffande resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m. avslår motionerna 1974:417,1974:282 och 1974:679, sistnämnda två motioner i motsvarande del,
2. beträffande kostnadsersättning /or s. k. permissionsresor avslår motionen 1974:1289,
3. beträffande ersättningen vid sjukresa med privatbil
med anledning av motionen 1974:282, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att bestämmelserna om sådan ersättning blir föremål för översyn,
4. beträffande ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid ordination av tekniska hjälpmedel
anser motionen 1974:679 i motsvarande del besvarad genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 19 mars 1974
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Augustsson (s), Ringaby* (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm* (c), fru Håvik (s), herrar Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s). Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm* (vpk), Andersson i Edsbro (c) och Wachtmeister i Staffanstorp* (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 74 7211 S Stockholm 1974