Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om ersättning frän sjukförsäkringen för konsultationer hos Doetors of Chiropractic och för psykoterapi
Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 16 år 1974
SfU 1974:16
Nr 16
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om ersättning frän sjukförsäkringen för konsultationer hos Doetors of Chiropractic och för psykoterapi.
Motionerna
I detta betänkande behandlas
motionen 1974:989 Qfr 1974:1003) av herr Bengtsson i Göteborg m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om att ersättning för kostnader vid konsultation hos Doetors of Chiropractic ingår i det allmänna sjukförsäkringssystemet;
motionen 1974:1311 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs, att riksdagen beslutar att kostnader för psykoterapi meddelad av kompetent psykolog skall kunna ersättas över den allmänna försäkringen.
Gällande bestämmelser m. m.
Sjukvårdsersättning från den allmänna försäkringen
Försäkrad enligt lagen om allmän försäkring (AFL) har jämlikt 2 kap.
1 § samma lag rätt till ersättning för utgifter för läkarvård, tandvård och sjukhusvård. Vidare har han rätt till ersättning enligt av Kungl. Maj:t med stöd av 2 kap. 6 § AFL fastställda grunder för utgifter för viss annan vård eller behandling. De av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna finns i kungörelsen (1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Kungörelsen medger under förutsättning att vården eller behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och föreskrivits av läkare rätt till ersättning för konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk behandling samt foniatrisk behandling. Behandling av kiropraktor nämns inte i kungörelsen, ej heller behandling av psykolog eller annan psykoterapeutisk behandling. Dessa behandlingar är alltså inte ersättningsberättigade.
1961 års sjukförsäkringsutredning
1961 års sjukförsäkringsutredning, som haft i uppdrag att göra en översyn av sjukförsäkringen, avgav år 1970 i samband med att utredningen avslutade sin verksamhet betänkandet Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor (SOU 1970:56). 1 betänkandet, som lett till lagreglering endast såvitt avser ersättning vid vissa sjukresor,
1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 16
SfU 1974:16
skisserades bl. a. en mycket genomgripande förändring av det nuvarande ersättningssystemet, som skulle möjliggöra att även andra behandlingsformer än de nuvarande skulle omfattas av den allmänna försäkringen. Som förutsättning för ersättningsrätten borde enligt utredningen — utöver nuvarande regler om att vården eller behandlingen skall vara föranledd av sjukdom och föreskriven av läkare - gälla att behandlingen lämnades av kompetent personal så att vårdens kvalitet kunde garanteras. Vårdgivaren skulle sålunda vara underkastad tillsyn av offentlig sjukvårdsmyndighet, antingen genom att vara anställd hos sjukvårdshuvudman eller genom att tillhöra den s. k. medicinalpersonalen, som enligt en särskild kungörelse står under socialstyrelsens inseende. I fråga om ersättningen förordade utredningen att den dåvarande patientavgiften om sju kronor skulle inkludera samtliga sjukvårdande behandlingar som meddelades genom de offentliga sjukvårdshuvudmännens försorg. Även behandling av vårdgivare med enskild praktik borde enligt utredningen i en framtid kunna omfattas av rätten till ersättning från AFL under förutsättning dels att vårdgivaren var medicinalpersonal enligt socialstyrelsens kungörelse, dels att vederbörande genom anställning, vårdavtal eller annan överenskommelse var knuten till sjukvårdshuvudmannen.
Utövare av sjukvård m. m.
Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelser om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken omfattar dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, tillkom år 1960 (2LU 1960:44).
Till grund för lagstiftningen låg den år 1950 tillsatta kvacksalveriutredningens betänkande SOU 1956:29. I betänkandet diskuterades bl. a. frågan om en auktorisation av den kiropraktiska verksamheten. Denna fråga hade väckts i motion vid 1949 års riksdag och kravet hade såtillvida bemötts positivt av andra lagutskottet som att detta hemställt om en allsidig och förutsättningslös utredning angående verksamheten i fråga. Riksdagen hade dock ej biträtt utskottets hemställan. Kvacksalveriutredningen framhöll att en utövning av läkekonsten av andra än legitimerade läkare eller med dem jämställda alltid måste vara förenad med vissa risker, och samhället borde därför ej medverka till en legalisering av den kiropraktiska verksamheten.
Föredragande departementschefen anförde i prop. 1960:141 s. 34 bl. a. att lagstiftningen borde som dittills omfatta regler för den speciella form av behörighet, som borde tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna, samt, med utgångspunkt i att envar äger frihet att utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, uppta de begränsningar i denna frihet som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Föredragande departementschefen anförde att han härvid ville förorda att de båda ämnesområdena behandlades i var sin lag och tilläde att härigenom skulle markeras också formellt att det i allmänhet
SfU 1974:16
föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas verksamhet, å ena sidan, samt kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade utövares verksamhet, å andra sidan.
Den medicinska utvecklingen och nya utbildningsvägar på sjukvårdssidan har bl. a. lett till att vård och behandling inom den offentliga sjukvården i allt större utsträckning meddelas av annan sjukvårdspersonal än läkare. Denna del av sjukvården omfattar inte bara sådana åtgärder för vilka ersättning utgår från sjukförsäkringen enligt den ovannämnda kungörelsen utan även vissa icke ersättningsbara behandlingsformer. Hit hör behandling av psykolog, arbetsterapeut, hörselvårdsassistent och vissa andra vårdgivare. Sjukvårdshuvudmännen har också under senare år i ökad omfattning anställt sjukvårdspersonal tillhörande sistnämnda yrkesgrupper. För sådana sjukvårdande behandlingar som inte berättigar till ersättning enligt AFL tar sjukvårdshuvudmännen i regel inte ut någon avgift av de försäkrade.
Kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende innehåller en uppräkning av de yrkesgrupper som är att hänföra till medicinalpersonal. Den som tillhör medicinalpersonalen är bl. a. skyldig att följa de instruktioner och föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar, och vederbörande kan — om han i sin yrkesutövning handlar i strid mot vad socialstyrelsen föreskrivit enligt gällande författningar — dömas till dagsböter. Kungörelsen tillkom efter förslag i december 1963 av dåvarande medicinalstyrelsen. I förslaget behandlades även vissa yrkesgrupper som av sakliga skäl borde räknas till medicinalpersonalen men som av andra skäl lämnades utanför. Till dessa grupper hörde bl. a. psykologerna. Frågan om deras upptagande bland medicinalpersonalen borde enligt styrelsen anstå i avvaktan på utredning rörande psykologernas legitimation.
I anledning av framställningar från skilda håll har inom socialstyrelsen därefter behandlats frågan om upptagande av ytterligare grupper bland medicinalpersonalen. Övervägandena i denna fråga har redovisats i en inom styrelsen under år 1970 upprättad promemoria.
Kungl. Maj:t har genom beslut den 6 maj 1970 uppdragit åt universitetskanslersämbetet att i samråd med vissa andra myndigheter, bl. a. socialstyrelsen, utreda frågan om utbildning i psykoterapi för olika personalkategorier inom hälso- och sjukvården. I en vid beslutet fogad promemoria uttalades, att utredningen borde omfatta dels en redovisning av den nuvarande utbildningen i psykoterapi, dels en kartläggning av vilka personalgrupper som har särskilt behov av utbildning i psykoterapi, dels överväganden om behovet av ytterligare utbildning. Som exempel på sådana personalgrupper nämndes bl. a. psykologer. Enligt promemorian borde under utredningsarbetet ett nära samarbete etableras med socialstyrelsens utredning angående den psykiska hälsovården. I promemorian framhölls vidare att utredningen borde klarlägga ansvarsförhållanden och kompetensområden för personal på olika utbildningsnivåer.
1* Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 16
SfU 1974:16
4 Vidare har Kungl. Maj:t den 18 januari i år tillkallat sakkunniga med uppdrag att företa en utredning rörande vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården. Enligt direktiven har de sakkunniga att företa en allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården och därvid överväga i vilken utsträckning sådan personal i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Därtill bör de sakkunniga beakta det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer till inom vårdverksamheten liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav samt ansvarsfrågan. Vidare bör de uppmärksamma den utveckling som sker mot ett samarbete i vården mellan olika personalkategorier.
Tidigare riksdagsbehandling m. m.
Frågan om ersättning från allmänna försäkringen för kiropraktisk behandling har under senare år uppmärksammats i riksdagen.
1 ett den 6 maj 1971 avgivet svar på interpellation härom nämnde socialministern bl. a. att 1961 års sjukförsäkringsutredning i sitt tidigare nämnda betänkande (SOU 1970:56) föreslagit en omläggning av ersättningssystemet för de s. k. sjukvårdande behandlingarna. Socialministern anförde därefter bl. a. följande.
Sjukförsäkringsutredningens förslag innebär att man efter mönster av den s. k. sjukronorsreformen på läkarvårdsersättningens område skall gå ifrån den nuvarande metoden att lämna försäkrad återbäring för behandlingskostnaden och i stället införa ett system med direktdebitering av försäkringskassan. Någon särskild patientavgift föreslås inte utan avsikten är att den nuvarande sjukronorsavgiften för läkarvård skall berättiga till remiss för kostnadsfri sjukvårdande behandling. Däremot anser utredningen att sjukförsäkringen skall bidra med en särskild försäkringsandel i kostnaden för sådan sjukvårdande behandling. Denna försäkringsandel avses bli fastställd efter överläggningar mellan staten och de kommunala sjukvårdshuvudmännen.
Frågan om utvidgning av sjukförsäkringens ersättningsåtagande till nya behandlingsformer kommer med det föreslagna systemet i ett nytt läge. Utredningen framhåller att sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att erforderlig personal finns anställd eller på annat sätt är knuten till vårdorganisationen för att god sjukvård skall kunna meddelas. Prövningen av frågan om viss grupp av vårdgivare — utredningen nämner här som exempel chiropraktorer - skall knytas till huvudmannens vårdorganisation bör enligt vad utredningen också framhåller ske i samråd med socialstyrelsen.
Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter bl. a. överläggningar med sjukvårdshuvudmännen. Det har inte varit möjligt att ännu ta ställning till förslaget.
I en enkel fråga (nr 206) år 1972 ställdes till socialministern frågan om han var beredd att överväga åtgärder för att ge människor som är i behov härav vidgade möjligheter till en lämplig kiropraktisk behandling som komplement till övrig vård, t. ex. genom att införa kiropraktik som en del i läkarutbildningen, införa en särskild licensgivning för fritt verkande
SfU1974:16
kiropraktiker och vidga rätten till ekonomisk ersättning vid besök hos seriöst arbetande kiropraktiker.
I ett den 18 maj 1972 avgivet svar anförde socialministern följande.
Det vårdområde som berörs i frågan gäller främst lederna och rörelseorganen samt deras sjukdomar. Denna sjukdomsgrupp omfattar både enklare besvär och svårare invalidiserande sjukdomar. Orsakerna kan variera mycket. I vissa fall är sjukdomen begränsad till lokala förändringar i leder och rörelseorgan och i andra fall utgör besvären endast symtom på mera allmänna sjukdomstillstånd, t. ex. infektioner, reumatiska och neurologiska sjukdomar samt tumörsjukdomar. Med hänsyn härtill har det ansetts nödvändigt att diagnostik och behandling sker under ledning av läkare med bred medicinsk sakkunskap.
Patienter med här aktuella sjukdomar tas i huvudsak om hand av allmänläkare i öppen vård. För de svåraste sjukdomarna i led- och rörelseorganen finns särskilda ortopediska kliniker och rehabiliteringsavdelningar med specialutbildad personal samt kvalificerad utrustning. Till specialutbildad personal räknas därvid inte bara läkare utan även sjukgymnaster, arbetsterapeuter m. fl. Den under senare år väsentligt utökade utbildningen bl. a. av läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter väntas komma att skapa successivt förbättrade vårdmöjligheter även inom detta område.
1 läkarnas grundutbildning ingår undervisning i ledernas och rörelseorganens sjukdomar. Undervisningen omfattar därvid vad som vid varje tidpunkt kan anses svara mot vetenskap och beprövad erfarenhet; specialistutbildningen i kirurgi, neurologi och invärtes medicin samt framför allt i ortopedi och medicinsk rehabilitering ger fördjupade kunskaper på detta område.
Vad beträffar frågan om utnyttjande av kiropraktiker inom sjukvården vill jag erinra om att socialstyrelsen fortlöpande har sin uppmärksamhet riktad på möjligheten och lämpligheten av att ta i anspråk nya personalkategorier i vårdarbetet. Styrelsen har därvid hittills inte bedömt det som motiverat att foga in den kiropraktiska verksamheten i hälsooch sjukvårdsorganisationen och de därtill knutna ersättningsbestämmelserna i den allmänna försäkringen. I samband med handläggningen av sjukförsäkringsutredningens betänkande om vissa sjukvårdande behandlingar kan det bli anledning att vidare pröva hithörande frågor.
I samband med att 1973 års riksdag behandlade en motion om ökad användning av natursubstanser och naturläkemetoder inom sjukvården m. m., varmed avsågs bl. a. kiropraktisk behandling, fann socialutskottet i sitt betänkande SoU 1973:27 någon riksdagens åtgärd i angivna avseenden inte erforderlig. Utskottet yttrade att avgörande för frågan om användningen av en viss läkemetod skulle främjas måste vara dess egna bevisade fördelar och framhöll betydelsen av att de myndigheter och organ, som ansvarade för läkarutbildningen, noggrant följde den medicinska forskningen såväl i Sverige som i utlandet och, då det ansågs befogat, tog upp till närmare övervägande frågor om grundutbildning och vidareutbildning av läkare. Det var vidare enligt utskottet av betydelse att socialstyrelsen vid sina internationella kontakter fortlöpande uppmärksammade den medicinska utvecklingen i andra länder och tog de initiativ som de där vunna erfarenheterna kunde motivera.
SfU 1974:16
6 Frågan om legitimation av psykologer och ersättning från den allmänna försäkringen vid psykoterapeutisk behandling har varit uppmärksammad under en följd av år. Socialförsäkringsutskottet har senast föregående år i sitt betänkande SfU 1973:25 behandlat en motion om rätt till ersättning enligt AFL för psykoterapi. I inledningen till betänkandet har lämnats en utförlig redogörelse av bl. a. tidigare behandling och åtgärder beträffande frågor om legitimation av psykologer och ersättning enligt AFL för psykoterapeutisk behandling. — Utskottet framhöll i betänkandet behovet av en utbyggd psykoterapeutisk verksamhet och angelägenheten av att gällande bestämmelser för psykoterapeutisk behandling ändrades så, att de medgav rätt till ersättning även i sådana fall då psykoterapeutisk behandling utförts av annan än läkare. Som underlag för frågans lösning kunde enligt utskottet ligga 1961 års sjukförsäkringsutrednings riktlinjer. En förutsättning för ersättningsrätten borde således vara att behandling lämnades av kompetent personal så att vårdens kvalitet garanterades, vilket i sin tur förutsatte att vårdgivaren var underkastad någon form av tillsyn av offentlig myndighet antingen genom att vara anställd hos sjukvårdshuvudman eller genom att tillhöra den s. k. medicinalpersonalen. Utskottet hänvisade i detta sammanhang till att frågorna om utbildning och legitimation av psykologer och om ansvarsförhållanden för sådan personal var föremål för överväganden i skilda sammanhang. Ett slutligt ställningstagande till frågan borde därför enligt utskottet anstå i avvaktan på resultatet av pågående eller redan slutfört utredningsarbete.
I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.
Utskottet
Ersättning från sjukförsäkringen utgår för kostnader för läkarvård, tandvård och sjukhusvård. Dessutom utgår ersättning för viss annan vård och behandling, som inte kan hänföras till någon av de angivna vårdformerna men som föreskrivits av läkare. Behandling av kiropraktor eller psykolog ingår inte bland dessa ersättningsgilla behandlingar.
Motionärerna i motionen 1974:989 anser att ersättning enligt AFL bör utgå vid konsultationer hos Doetors of Chiropractic och åberopar därvid uppgifter, som lämnats i den till socialutskottet hänvisade motionen 1974:1003 om dessa kiropraktorers utbildning, yrkesutövning och ställning i vissa andra länder. Av sistnämnda motion framgår att det i Sverige i dag finns ett tjugotal verksamma Doetors of Chiropractic, vilka under 4—5 års heltidsstudier genomgått en utbildning som i stora delar är gemensam med den utbildning medicinstuderandena erhåller. Motionärerna understryker att denna grupp av kiropraktorer, som får sin utbildning i USA, Kanada och England, ej får förväxlas med sådana utövare som också kallar sig kiropraktorer eller naprapather och som i bästa fall deltagit i en ettårig kurs i privat regi i Stockholm. Man pekar i motionen på att Doetors of Chiropractic har legitimation i USA och även i vissa andra länder och att kostnader för kiropraktisk behandling i USA och
SfU 1974:16
7 Kanada ersätts på samma sätt som läkarvård. Motionärerna framhåller också att det under det senaste decenniet blivit allt vanligare att svenska läkare hänvisar patienter till kiropraktorer för behandling av vissa smärttillstånd.
Motionen 1974:1311 tar upp frågan om ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapi. Yrkande härom har senast behandlats vid 1973 års riksdags höstsession. Med hänvisning till socialförsäkringsutskottets betänkande 1973:25 framhåller motionären att hinder för ersättning för psykoterapi meddelad av annan än läkare inte längre torde föreligga, enär utredningsarbete om utbildning i psykoterapi, medicinalpersonalbegreppet m. m. torde leda till resultat under år 1974.
Den kiropraktiska verksamheten, som i vårt land haft svårt att vinna erkännande, har av den medicinska sakkunskapen betecknats som kvasivetenskap och kvacksalveri. Visst fog härför har otvivelaktigt funnits genom att verksamheten fritt kunnat utövas av personer utan någon medicinsk utbildning. Den kritik som riktats mot verksamheten har huvudsakligen haft sin grund i de risker som är förenade med att patienter med allvarliga sjukdomar inte kommer under läkarbehandling utan i stället anförtror sig åt personer, som saknar de nödvändiga förutsättningarna att ställa diagnos på sjukdomen. Samtidigt har man inte velat helt förneka att kiropraktisk behandling, rätt utförd, i vissa fall kan vara ett komplement till annan medicinsk behandling på samma sätt som t. ex. sjukgymnastik. Utvecklingen i flera andra länder syns också ha gått mot ett ökat erkännande av värdet av kiropraktisk behandling, vilket får antas främst ha sin grund i den relativt omfattande medicinska utbildning som Doetors of Chiropractic erhåller.
Utskottet kan ansluta sig till syftet med motionen. Det finns enligt utskottets mening skäl som talar för att man även i Sverige ger ökat erkännande åt den av motionärerna åsyftade gruppen kiropraktorer.
Vad särskilt angår psykologernas verksamhet har utskottet tidigare (jfr SfU 1973:25) understrukit angelägenheten av en sådan ändring av gällande ersättningsregler, att ersättning kan utgå även i sådana fall då psykoterapeutisk behandling utförts av annan än läkare.
En utvidgning av rätten till ersättning för vård eller behandling från sjukförsäkringen förutsätter emellertid att ansvarsförhållandena inom den verksamhet som avses och möjligheterna till offentlig kontroll av densamma är tillfredsställande klarlagda. Detta är ännu inte fallet vare sig beträffande kiropraktorernas eller psykologernas verksamhet. De i motionerna aktualiserade frågorna, som har nära samband med ersättningssystemet inom privatläkarvården i dess helhet, är eller kommer att bli föremål för överväganden i skilda sammanhang. Sålunda kommer frågan om legitimation av kiropraktorer att behandlas av riksdagen under höstsessionen i år. Frågan om utbildning i psykoterapi för olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården utreds f. n. inom universitetskanslersämbetet. Härtill kommer att chefen för socialdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande nyligen tillsatt en utredning med uppgift att överse tillsyns- och ansvarsfrågor inom hälso- och
SfU 1974:16
sjukvården.
Med hänsyn till pågående utredningsarbete och i avvaktan på riksdagens ställningstagande i fråga om legitimation av kiropraktorer bör enligt utskottets mening ett slutligt ställningstagande till de förevarande motionsyrkandena tills vidare anstå. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1974:989 och 1974:1311.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår
1. motionen 1974:989,
2. motionen 1974:131 1.
Stockholm den 3 april 1974
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Hyltander (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Fridolfsson (m), Andersson i Nybro* (c), Andersson i Edsbro* (c), fröken Engman* (s), herrar Nisser* (m), Larsson i Vänersborg* (s), Gösta Gustafsson i Göteborg* (s) och Hagberg i Borlänge (vpk).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Hyltander (fp) fröken Pehrsson (c), herrar Andersson i Nybro (c) och Andersson i Edsbro (c), vilka ansett
dels att utskottet beträffande Doetors of Chiropractic bort anföra följande:
Utredningsarbete beträffande frågan om legitimation av kiropraktorer har ännu inte påbörjats. Författningsreglering i detta avseende kan därför bedömas dröja avsevärd tid. Samma kan antagas bli förhållandet beträffande tillsyns- och ansvarsfrågorna inom hälso- och sjukvården. Utskottet finner emellertid en ändring av ersättningsreglerna i AFL när det gäller behandlingar av Doetors of Chiropractic så angelägen, att resultaten av nämnda utredningsarbete inte bör avvaktas.
Den grundliga medicinska utbildning dessa Doetors of Chiropractic genomgått och det anseende de åtnjuter utomlands ger enligt utskottets mening betryggande garantier för kvalitén på deras yrkesutövning i Sverige. Under samma förutsättningar, som gäller enligt kungörelsen (1962:387) ang. ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom, nämligen att vården eller behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och föreskrivits av läkare, bör därför ersättningsrätt föreligga från sjukförsäk -
SfU 1974:16
ringen vid behandling som ges av dessa Doetors of Chiropractic för lindrande av smärttillstånd föranledda av funktionella störningar i kroppens leder.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen 1974:989.
dels att utskottet under 1 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1974:989 hos Kungl. Maj:t begär förslag till innevarande års riksdag om sådan ändring av lagen om allmän försäkring att ersättning vid konsultation och behandling hos Doetors of Chiropractic kan ersättas enligt denna lag.
GOTAB 74 7333 S Stockholm 1974