Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om omprövning av frågan om pension och rätt till studiestöd för elever i särskola

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 34 år 1974

SfU 1974:34

Nr 34

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om omprövning av frågan om pension och rätt till studiestöd för elever i särskola.

Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet

motionen 1974:415 av herr Signell m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning om omprövning av frågan om pensioner till särskolelever, syftande till att pensionerna ersätts av statsbidrag till landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun för kostnader i samband med vården och omsorgerna för eleverna,

motionen 1974:668 av fröken Andersson (c) och fru André (c) vari hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring i gällande bestämmelser att jämväl elever i yrkessärskolan får rätt till statligt studiestöd.

Yttrande över motionen 1974:415 har inhämtats från riksförsäkringsverket, statens handikappråd, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handikappförbundens centralkommitté (HCK). Handikapprådet har i sin tur inhämtat yttrande från Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), medan HCK inhämtat yttrande från Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB). över motionen 1974:668 har yttrande inhämtats från riksförsäkringsverket, centrala studiehjälpsnämnden (CSN) och Landstingsförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) reglerar alla särskilda omsorger som det allmänna skall bereda psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna.

Undervisningen av sådana psykiskt utvecklingsstörda barn, som kan tillgodogöra sig undervisning men icke kan följa undervisning inom det allmänna skolväsendet, sker i särskola, som har bl. a. skola för grundundervisning omfattande 10 årskurser och skola, som avser att ge teoretisk utbildning och yrkesutbildning eller yrkesträning. Särskolbarnen är skolpliktiga så länge de behöver undervisning, dock längst t. o. m. vårterminen det år de fyller 21 år eller i undantagsfall 23 år. Särskoleleverna kan antingen bo i eget hem, vilket f. n. mer än hälften av dem gör, eller på vårdhem, specialsjukhus, inackorderingshem,

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 34

SfU 1974:34

elevhem eller i annat enskilt hem. Elever har rätt till kostnadsfria dagliga resor till och från skolan.

Landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun har huvudmannaskapet för de psykiskt utvecklingsstördas undervisning, vård och andra omsorger enligt omsorgslagen. Såvitt gäller undervisningen utgår statsbidrag dels i form av byggnadsbidrag för anordnande av särskola, dels till vissa lönekostnader.

Enligt lagen om allmän försäkring (AFL) kan försäkrad som fyllt 16 år och ej åtnjuter folkpension i form av ålderspension för tid före den månad då han fyller sextiosju år erhålla folkpension i form av förtidspension, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska och psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Beroende på graden av nedsättningen av arbetsförmågan kan hel, två tredjedels eller halv förtidspension utgå. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid, kan i stället för förtidspension utgå folkpension i form av sjukbidrag begränsat till viss tid.

Vid tillämpning av tidigare gällande regler i folkpensioneringslagen beviljades invalidpension (sjukbidrag) i betydande utsträckning åt elever i särskola. 1958 års socialförsäkringskommitté anslöt sig i sitt betänkande ”Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m.” (SOU 1961:29, s. 211) till en av skolöverstyrelsen framförd uppfattning att förtidspension i regel inte borde utgå för särskolelev under utbildningstiden och den närmaste tiden efter utskrivningen, då han skulle anpassas till arbetslivet. Som skäl härför anfördes att ett mycket stort antal särskolelever var mottagliga för undervisning och utbildning och så småningom blev i stånd att helt eller delvis försörja sig. Det var emellertid ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan och försök gjorts att införa honom i arbetslivet. Under denna tid förelåg, anförde kommittén, i allmänhet inte möjligheter att bedöma vare sig invaliditetens grad eller varaktighet. Något stadgande om undantag från pensionsrätt för särskoleleverna borde emellertid inte införas. Den större restriktivitet som enligt kommitténs mening borde råda när det gällde att bevilja förtidspensioner till dessa elever borde ernås genom ändrad praxis i samband med genomförandet av kommitténs förslag till nytt invaliditetsbegrepp och jämkade grunder för invaliditetsbedömningen.

I prop. 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring m. m. anförde föredragande departementschefen med avseende på särskoleleverna att det knappast syntes lämpligt eller riktigt att på förhand binda utvecklingen av praxis för en viss grupp av handikappade och att han inte var beredd att förorda några från invaliditetsbedömningen i övrigt avvikande grunder för bedömningen i de nu berörda fallen.

Enligt kungörelsen (SFS 1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension äger, i fall där pensionsberättigad

SfU 1974:34

under hel månad bor kostnadsfritt i elevhem, vårdhem, specialsjukhus eller inackorderingshem som avses i omsorgslagen eller där han åtnjuter omsorger enligt lagen och bor i enskilt hem på bekostnad av landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun, den som svarar för kostnaderna för omsorgerna rätt att uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden.

Statligt studiestöd enligt studiestödslagen utgår till elev över 16 år i grundskola i form av förlängt barnbidrag med f. n. 125 kr. i månaden, till elever på gymnasienivå i form av studiehjälp, innefattande studiebidrag med f. n. 125 kr. i månaden jämte vissa tillägg samt återbetalningspliktiga studiemedel samt till elever över 20 år på samma nivå och till elever på postgymnasial nivå i form av studiemedel. Enligt av centrala studiehjälpsnämnden — efter den 1 juli 1974 benämnd centrala studiestödsnämnden

— (CSN) utfärdade anvisningar utgår även till externa särskolelever över 16 år, oavsett vilken form av utbildning de genomgår, studiestöd i form av förlängt barnbidrag under hela den tid eleven är särskolpliktig.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket uttalar i sitt remissyttrande att verket inte har någon invändning mot att man i lämpligt sammanhang utreder möjligheterna att bereda särskolelever och andra handikappade skolungdomar stöd i någon annan form än förtidspension, varvid dock i görlig mån bör undvikas att det uppstår en ekonomisk försämring för den enskilde jämfört med nuvarande förhållanden. Verket påpekar att enligt nu gällande praxis utgår i första hand sjukbidrag till elever i särskolor.

Statens handikappråd framhåller att det skulle vara önskvärt att hitta en stödform som inte ger unga handikappade status som pensionärer, men betonar också att en eventuell förändring inte får innebära någon försämring för eleverna eller deras familjer. Rådet fortsätter:

Utformningen av det statliga ekonomiska stödet till utvecklingsstördas omvårdnad och utbildning bör givetvis ha en utformning som gynnar integrationsprincipen. Likaså bör boende i föräldrahemmet där så är möjligt, och i varje fall täta besök i hemmet i de fall eleverna bor på särskoleinternat, elevhem, inackorderingshem, vårdhem osv. stödjas.

Ur dessa aspekter vore det en fördel om det ekonomiska stödet även efter det eleven fyllt 16 år får samma utformning som vårdbidraget, enligt riksförsäkringsverkets nu föreliggande förslag. Föräldrarna får, enligt detta förslag uppbära vårdbidrag för varje dag eleverna vistas i sina hem. I dag har många särskolelever en dubbel bosättning under terminen

— 5 dagar elevhem, veckohelger i föräldrahemmet — vilket inte berättigar föräldrarna till ekonomiskt stöd, då pensionen inte utgår annat än vid minst 14 dagars sammanhängande vistelse i hemmet. Kanske kan en lösning på ovanstående problem vara att bevilja föräldrar till särskolelever förlängt vårdbidrag under studietiden. Detta kräver dock att vårdbidraget kombineras med möjligheter till kompensation för extra kostnader. Föräldrarna har t. ex. kostnader för bostadsutrymme för elevens besök i hemmet. Genom en ordning som denna skulle bedömningen av elevernas arbetsförmåga och därmed behov av förtidspension

1* Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 34

SfU 1974:34

uppskjutas till en mera realistisk tidpunkt.

Statens handikappråd är inte berett förorda en utredning med den begränsade inriktning som föreslås i motionen 1974:415. Däremot anser rådet att man bör granska formerna för statens stöd till särskolelevernas utbildning och socialförsäkringens roll i sammanhanget samt möjligheterna att lösa problem som sammanhänger med den dubbla bosättningen och med att undanröja den stämpel av bestående arbetsoförmåga som förtidspensionen alltför tidigt ger yngre handikappade.

I en till statens handikappråds remissyttrande fogad skrivelse från RBU avstyrker förbundet bifall till motionen 1974:415.

Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet förordar i sina remissyttranden i första hand en kartläggning av tillämpningen av nuvarande bestämmelser för handikappade skolungdomar. Landstingsförbundet anför:

Förbundsstyrelsen delar uppfattningen att den praxis som utvecklats kan ifrågasättas. Linder skoltiden kan det vara svårt att ta ställning till den framtida arbetsförmågan efter avslutad skolutbildning. Det är vidare rimligt att frågan om förtidspension för elever sorn fyllt 16 år bedöms lika oberoende av handikappets art.

I sammanhanget bör uppmärksammas att studiestöd i form av förlängt barnbidrag utgår till externa elever vid särskola under hela den tid eleven är skolpliktig, oberoende av om han är förtidspensionerad eller ej. Om pensionsrätten slopas kan därför en utvidgad rätt till studiestöd ej ses som en ersättning. För de särskolelever sorn bor hemma är det förståeligt om vårdnadshavaren skulle uppleva mera restriktiva pensionsregler som en minskning av samhällets stöd. Att ersätta pensionen med statsbidrag till huvudmannen kan däremot te sig som en lämplig lösning för de elever, som bor på internat.

En omprövning av pensionsrätten bör vidare beakta situationen för samtliga handikappgrupper med olika behov av omhändertagande och stödåtgärder.

HCK instämmer i ett av riksförbundet FUB bilagt yttrande vari förbundet avstyrker motionen 1974:415. Förbundet erinrar därvid om att man vanligen begagnar möjligheten att bevilja sjukbidrag i stället för pension i de fall då osäkerhet råder om de framtida möjligheterna för eleven att försörja sig genom eget arbete. Förbundet anför:

Vi kan inte föreställa oss att motionärerna verkligen menat att förekommande brister och ojämnheter i tilldelningen av kontant hjälp ur socialförsäkringen till familjer som själva har hand om intellektuellt handikappade ungdomar skulle kunna botas genom att utgående förtidspensioner eller sjukbidrag helt enkelt dras in och ersätts av bidrag till landstingen. Vi måste i varje fall bestämt avstyrka en sådan förändring, som på ett betänkligt sätt skulle öka efterfrågetrycket på institutionsvård och dessutom framstå som ytterligt orättvis. Det är att märka att den grupp som här avses blir allt större. Omsorgslagen ger i § 5 företräde åt boende ”i eget hem” och härmed avses, när det gäller barn och ungdomar, i första hand föräldrahem. Genom hemvårdsbidrag från landsting, statliga vårdbidrag, förtidspensioner och sjukbidrag från socialförsäkringen och praktiskt stöd i olika former har man också börjat

SfU 1974:34

stimulera föräldrarna att själva ta hand om sina utvecklingsstörda barn i skolåldern, låt vara att det borde göras ännu mycket mer - och sålunda inte mindre — i den vägen, bl. a. vad gäller utvecklingen av den hemmavård varom omsorgslagen talar. I samma riktning verkar att yrkessärskolorna ökat i antal och även antalet integrerade klasser, vilket tjänat till att minska avstånden mellan skola och hem. I maj 1972 bodde nära 40 procent eller mer än 700 (av totalt över 1 800) av yrkessärskolans elever i sina föräldrahem, vartill kom 37 som bodde i annat enskilt hem och 27 som hade egen lägenhet. Motsvarande tal för maj 1970 var knappt en tredjedel eller ca 400 (av totalt över 1 200) i föräldrahem samt 18 i annat eget hem och inga i egna bostäder. Denna utveckling kommer säkerligen att fortsätta.

Men motionärerna har som sagt i första hand tänkt på de elever som bor på särskoleinternat (som minskar i betydelse), på elevhem eller inackorderingshem (som onekligen blir allt fler men också allt oftare får karaktär av 5-dagarshem), vartill kommer de som bor på vårdinstitutioner. Tillsammantaget är denna grupp av elever otvivelaktigt stor även om den undergått en relativ minskning. Den kan för övrigt bli ännu större om de ungdomar som nu inte får komma till yrkessärskolan i stället får en systematisk verksamhetsträning enligt planer som nu håller på att utarbetas inom SÖ, och som är väl motiverade med hänsyn till den rätt till träning som enligt omsorgslagen föreligger för alla utvecklingsstörda ungdomar.

Förbundet anser emellertid att en utredning bör komma till stånd som bör avse såväl anpassning av pensioner och liknande förmåner till behoven vid dubbel bosättning som möjligheterna att för åtskilliga utvecklingsstörda ersätta förtidspensioner med andra former av inkomstgarantier. Förbundet anför i anslutning härtill att vid bestämmande av rätten till pension och kommunalt bostadstillägg för liten hänsyn tas till förekomsten av dubbel bosättning för särskoleleverna. Förbundet fortsätter: När

det gäller vårdbidragen har riksförsäkringsverket nu föreslagit en reform som någorlunda löser detta problem, nämligen genom att vårdbidrag skall utgå för alla dagar under året som barnet vistas i föräldrahemmet. Minst samma reform bör också genomföras i fråga om förtidspensioner, sjukbidrag, kommunalt bostadstillägg och invaliditetsersättning. Härvid måste hänsyn tagas till att ett bostadsutrymme i föräldrahemmet som måste reserveras för den utvecklingsstörde drar kostnader även när han inte är hemma.

I motionen åberopas att det skulle innebära en administrativ förenkling om huvudmännen som nu uppbär pensioner för utvecklingsstörda elever i stället kunde erhålla ett stöd i form av statsbidrag, som täcker motsvarande försörjningskostnader. När det gäller utvecklingsstörda som ständigt vistas på t. ex. vårdhem, är det teoretiskt tänkbart att en sådan ändring kunde leda till en viss kameral rationalisering genom att ifrågavarande statsbidrag finge utgå i form av schematiskt beräknade klumpbidrag. Med hänsyn till de möjligheter som datatekniken skapat vill vi dock starkt ifrågasätta om en sådan rationalisering verkligen ger något ens teoretiskt. Det kan i alla händelser inte komma i fråga att genomföra den enbart för särskolelever som allt oftare bor på 5-dagarshem. Dessutom uppstår gränsdragningsproblem som vållar nytt administrativt krångel. I praktiken skulle det sålunda möta stor svårighet att särskilja de fall där det verkligen är fråga om ett permanent boende i samhällelig regi

SfU 1974:34

från de fall där utvecklingsstörda människor bor ömsom i föräldrahemmet och ömsom på institution eller internat. Dessa fall blir allt fler och de borde bli ännu mycket fler. Även utvecklingsstörda på vårdhem får inte sällan komma hem på besök till sina föräldrar. Omvänt föreligger stort behov av att utvecklingsstörda som vistas hos föräldrar får bli omhändertaga i samhällelig korttidsvård, t. ex. vid sjukdomsfall i familjen eller när familjen har behov av en andhämtningspaus. 1 alla sådana fall är det värdefullt att det finns ett statsbidrag, benämnt pension, som är direkt knutet till den enskilde individen och som kan följa denna från den ena boendeformen till den andra. Att denna förutsättning nu inte utnyttjas så fullständigt som den borde är inget skäl att genom en nyordning skapa nya hinder i den vägen och därmed ytterligare äventyra möjligheterna för föräldrar att ta hem sina barn på hembesök respektive försvåra det för omsorgsstyrelser som i regel behöver bygga ut sina resurser för korttidsvård, inte minst i form av sommarhem, där verksamheten just nu minskar i omfattning (bortsett från de sommarhem som drivs i FUB-regi), medan den tvärtom borde öka.

Det får dessutom ihågkommas att en del av pensionen skall direkt utgå till den utvecklingsstörde i form av fickpengar (eller ersättas av extra förmåner in natura för dem som inte kan använda pengar). Ibland föreligger visserligen problem med dessa fickpengar, t. ex. genom att huvudmännen — och ibland förmyndare — låter dem samlas på hög för sådana som inte själva kan använda dem, i stället för att kontinuerligt utnyttja dem för de utvecklingsstördas bästa. Men det är inget skäl att försvaga huvudmännens intresse att betala ut fickpengar genom att dra in pensioner och ersätta dem med klumpbidrag som inte är hänförliga till den enskilde individen. Ty det är dock väsentligt ur normaliseringssynpunkt att det finns fickpengar och att utvecklingsstörda blir tränade till att räkna pengar, använda pengar och hushålla med pengar.

Som framgått av det föregående erfordras att pensioner, sjukbidrag, kommunala bostadstillägg och invaliditetsersättning (enligt det begrepp som avses i riksförsäkringsverkets nya förslag härom) får utgå till familjen för minst alla de dagar under året som de utvecklingsstörda vistas i föräldrahemmet och sålunda anpassas till den allt viktigare företeelse som den dubbla bosättningen innebär.

Förbundet går härefter in på de psykologiska problem som är förknippade med förtidspensionering och anför härvid:

Många utvecklingsstörda som är mera medvetna och kommit åtminstone en bit på vägen mot en integrering uppfattar det som nedsättande att vara förtidspensionärer. Det kan gå så långt att de vägrar att köpa sig pensionärskort för användning i kollektiv trafik därför att de inte vill utsätta sig för besvärande frågor från trafikpersonal som drar deras rätt till sådana pensionärskort i tvivelsmål. Hellre än pension vill de ha arbete och tillräcklig lön för arbete som de utför respektive studiebidrag om de går i utbildning.

Detta problem rör sålunda inte endast särskolelever utan en stor del av alla utvecklingsstörda i åldern 16-64 år. Det skulle inte behöva kosta samhället någonting ytterligare om många av dem i stället för pension kunde få en inkomstgaranti med annan benämning. Det skulle exempelvis gälla mera allmänt än nu om sådana som arbetar i skyddat eller halvskyddat arbete, liksom även om flera av dem som arbetar på dagcenter. Det måste givetvis förutsättas att huvudmännen finge ekonomisk kompensation så att förändringen inte skulle medföra någon ökad

SfU 1974:34

finansiell belastning på dem. Vi är övertygade om att en sådan förändring skulle verka rehabiliteringsfrämjande.

CSN har i sitt remissyttrande över motionen 1974:668 framhållit att enligt nämndens anvisningar förlängt barnbidrag kan utgå till externa särskolelever över 16 år. CSN erinrar i sammanhanget om att de problem som föreligger i fråga om ekonomiskt stöd till handikappade studerande aktualiserats i skilda sammanhang under senare år men att någon tillfredsställande lösning hittills inte åstadkommits. Nämnden erinrar också om att i handikapputredningens betänkande ”Bättre utbildning för handikappade” (SOU 1969:35) betonats vikten av en samordning mellan det studiesociala systemet, förmånerna i AFL och utbildningsbidrag från arbetsmarknadsverket. CSN hänvisar vidare till nämndens promemoria den 5 maj 1972 med en kartläggning av de olika former av ekonomiskt stöd som utgår till handikappade studerande, vilken promemoria överlämnats till den inom socialdepartementet år 1972 tillsatta socialpolitiska bidragsutredningen.

CSN anför sammanfattningsvis att nämnden anser nuvarande förhållanden beträffande ekonomiskt stöd till handikappade studerande vara mycket otillfredsställande och att det är synnerligen angeläget att frågan får en snar lösning. CSN understryker vikten av en samlad lösning för såväl psykiskt som fysiskt handikappade studerande, varvid ett generellt regelsystem bör eftersträvas. Mot bakgrund härav anser CSN att det inte finns anledning att i särskild ordning besluta om ändringar i gällande bestämmelser avseende särskolelever.

Utskottet

I motionerna behandlas frågor om samhällets ekonomiska stöd till psykiskt utvecklingsstörda särskolelever över 16 år.

Enligt omsorgslagen (SFS 1967:940) ankommer det på landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun, att i den mån annan inte drar försorg därom, bereda psykiskt utvecklingsstörda undervisning, vård eller andra omsorger. Avgift för omsorgerna skall i princip inte utgå. Undervisningen sker i särskola som efter en 10-årig grundundervisning ger eleverna vidare teoretisk utbildning och yrkesutbildning eller yrkesträning i yrkessärskola. Skolplikten för eleverna kan sträcka sig upp till 21 års ålder eller i särskilda fall till 23 års ålder. Mer än hälften av särskoleleverna bor f. n. i eget hem, medan återstoden genom huvudmannens försorg bereds plats i annat enskilt hem, på vårdhem, specialsjukhus, inackorderingshem eller elevhem.

Flertalet av särskoleleverna över 16 år erhåller folkpension från den allmänna försäkringen i form av antingen förtidspension eller sjukbidrag. I de fall eleverna inte bor i eget hem utan genom huvudmannens försorg erhåller omsorger annorstädes har huvudmannen rätt att uppbära pensionen. Eleven är därvid tillförsäkrad fickpengar och bidrag till kläder.

SfU 1974:34

8 Enligt CSN:s anvisningar utgår samma statliga studiestöd som tillkommer elever över 16 år i grundskola, dvs. förlängt barnbidrag, till externa elever i särskolor så länge eleverna är skolpliktiga. Någon annan form av studiestöd till särskolelever utgår inte. Förlängt barnbidrag utgår f. n. med 125 kr. i månaden eller med samma belopp som studiebidraget inom studiehjälpen på gymnasial undervisningsnivå.

Motionärerna i motionen 1974:415 aktualiserar en fråga som bl. a. debatterades vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring, nämligen lämpligheten av att samhällets ekonomiska stöd till särskolelever ges i form av pension. Motionärerna anser att det från psykologisk-pedagogisk synpunkt är otillfredsställande att så unga människor blir bedömda som icke självförsörjande redan innan tillräcklig grund för ett sådant bedömande kan anses föreligga och framhåller att nuvarande ordning kan medföra att vårdnadshavarna blir angelägna om att få hem sina barn när de erhåller pension och att anpassningen till samhällslivet efter utbildningens slut kan bli svår genom att pensionen kan dras in om eleven får egen arbetsinkomst. Motionärerna framhåller också att pensionsansökningsförfarandet är en för särskolorna betungande och besvärlig administrativ ordning. De anser därför att pensionen bör ersättas med ett statsbidrag till huvudmannen motsvarande pensionsbeloppet.

Som inledningsvis redovisats har flera remissinstanser ifrågasatt om pensionen är den lämpligaste ekonomiska stödformen för särskolelever och i princip inte haft något att erinra mot att den i motionen aktualiserade frågan blir föremål för prövning. Förslaget om en utredning med det bestämda syfte motionärerna avser, nämligen att ersätta pensionsförmånerna för särskolelever med ett statsbidrag till huvudmännen för omsorgskostnader, har emellertid inte biträtts av någon av remissinstanserna. Dessa har i stället betonat angelägenheten av att den enskildes ekonomiska förhållanden inte försämras. Det statliga stödet bör — menar de — ha en utformning som uppmuntrar och gör det möjligt för föräldrarna att vårda barnen i hemmet, och det bör också kunna följa individen oberoende av var han bor. Riksförbundet FUB har särskilt pekat på att den föreslagna bidragsformen skulle kunna öka efterfrågetrycket på institutionsvård.

Utskottet finner de vid remissbehandlingen framförda invändningarna vägande. Även om det skulle kunna innebära en viss förenkling för huvudmännen om pensionerna ersattes med statsbidrag för omsorgerna om eleverna kan det inte uteslutas att ett bifall till motionärernas förslag skulle kunna medföra administrativa problem av annan art. Det är därför osäkert om förslaget innebär någon större vinst härvidlag. Den väsentligaste invändningen mot motionärernas förslag är emellertid att de i AFL angivna förutsättningarna för förtidspension eller sjukbidrag inte gärna kan utformas annorlunda för en speciell grupp handikappade än för andra grupper försäkrade. Enhetliga regler bör rimligen gälla för alla medborgare när det gäller deras möjligheter att få den grundtrygghet som förtidspension eller sjukbidrag från folkpensioneringen jämte tillläggsförmåner innebär. Om lagens krav för erhållande av dessa förmåner

SfU 1974:34

utformas strängare kommer detta att drabba även andra grupper av handikappade ungdomar med pension, och svårigheter kan uppkomma att finna annan lämplig stödform. Med anledning av motionärernas påstående att det från psykologisk-pedagogisk synpunkt är otillfredsställande att en ung människa blir bedömd som icke självförsörjande innan tillräcklig grund för ett sådant bedömande kan anses föreligga vill utskottet erinra om att pension i form av sjukbidrag utgår till de allra flesta särskolelever. Eftersom rätten till sjukbidrag är begränsad för viss tid omprövas förutsättningarna för rätten till bidrag fortlöpande. Förtidspension utgår i de fall nedsättningen av arbetsförmågan kan bedömas som varaktig. Även förutsättningarna för förtidspension kan emellertid omprövas om anledning därtill uppkommer. Om stimulans är nödvändig för att införa den utvecklingsstörde i arbetslivet kan sådan ges genom olika rehabiliteringsåtgärder. Vid en rätt genomförd rehabilitering finner utskottet farhågorna för att särskolelevens vilja att i görligaste mån klara sig själv skulle motverkas av att pensionsförmåner utgått under tiden för yrkesutbildningen överdrivna. Utskottet kan på grund av det anförda inte biträda yrkandet i motionen 1974:415.

I motionen 1974:668 tar motionärerna upp frågan om rätt till studiestöd för elever i särskola. Som framgår av CSN:s inledningsvis redovisade remissyttrande har nämnden i anvisningar meddelat att studiestöd i form av förlängt barnbidrag utgår till externa elever över 16 år i särskolor så länge skolplikt föreligger. Eleverna erhåller därigenom beloppsmässigt samma grundläggande stöd som enligt studiestödslagen tillkommer såväl elever över 16 år i grundskolan som gymnasieskolans elever under 20 år. Däremot är särskoleleverna uteslutna från möjligheten att erhålla återbetalningspliktiga studiemedel. I de fall sjukbidrag eller förtidspension utgår är denna stödform från den enskildes synpunkt ekonomiskt vida fördelaktigare än studiemedel. De elever däremot som inte har pensionsförmåner - dvs. de inte så svårt handikappade, vilka har de största förutsättningarna att bo i det egna hemmet och att kunna genomföra en yrkesutbildning — kan antas uppleva det som orättvist att de har sämre möjligheter till statligt ekonomiskt stöd än sina jämnåriga studiekamrater i gymnasieskolans yrkesskolor. Utskottet, som finner det angeläget att särskolans elever blir särskilt uppmärksammade när det gäller utformningen av det ekonomiska stödet till handikappade studerande ungdomar, har erfarit att den nu berörda frågan kommer att tas upp till behandling av den inom departementet tillsatta socialpolitiska bidragsutredningen. Utskottet har också inhämtat att den inom utbildningsdepartementet tillsatta utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) kommer att ta upp frågor som rör särskolan. Resultatet av dessa utredningar bör avvaktas innan man vidtar någon ändring i gällande regler för studiestöd. Utskottet avstyrker därför bifall även till yrkandet i motionen 1974:668.

SfU 1974:34

10 Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1974:415,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:668.

Stockholm den 21 november 1974 På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström* (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro* (c), Olsson i Stockholm (vpk), Nilsson i Norrköping (s), Andersson i Edsbro (c) och fröken Engman* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.