Socialutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder mot nyetablering av enskilda vårdhem

Socialutskottets betänkande nr 28 år 1974

SoU 1974:28

Nr 28

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder mot nyetablering av enskilda vårdhem.

Motionen

I motionen 1974:441 av herr Signell m. fl. (s) yrkas att riksdagen begär att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder i syfte att hindra fortsatt nyetablering av privata vårdhem.

Motionärerna anför bl. a. att när det gäller vissa vårdområden samhället tycks i alltför hög grad låta privata intressenter ta hand om omvårdnaden. Det påpekas att det år 1963 i hela riket fanns 147 enskilda vårdhem för långvarigt sjuka och 42 privatägda riksanstalter för psykiskt utvecklingsstörda och att antalet dylika institutioner år 1972 uppgick till 215 respektive 44. Det påpekas vidare att den största ökningen av vårdhem skett under den senaste femårsperioden, då inte mindre än 62 nya privata vårdhem för psykiskt sjuka tillkommit.

Motionärerna framhåller att det långsiktiga målet måste vara att samhället helt svarar för vården av medborgarna och att detta är så mycket mer självklart eftersom samhället i regel redan svarar för huvuddelen av kostnaderna även för privatvården. Motionärerna anför mot denna bakgrund dels att det är nödvändigt att samhället i högre grad än vad som nu sker tar över vårdinrättningar som samhället redan så gott som självt driver och att inga nya sådana tillskapas, dels att det är angeläget att en ytterligare utbyggnad av privata vårdhem kan stoppas, vilket bör kunna ske genom att nyetableringar inte kommer att tillåtas.

Bestämmelser om skyldighet att bereda vård på vårdinrättning Sjukvård

Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) åligger det landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun att för dem, vilka är bosatta inom landstingskommunens respektive kommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom.

Omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun skall enligt 2 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) bereda psykiskt utvecklingsstörda som är bosatta inom landstingskommunen respektive kommunen undervis -

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 28

SoU 1974:28

ning, vård och omsorger i övrigt i den mån annan inte drar försorg härom. Omsorgslagen avser enligt 1 § psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas bl. a. vårdhem, specialvårdhem och specialsjukhus.

Barna- och ungdomsvård

Barnavårdsnämnd — eller i förekommande fall social centralnämnd eller social distriktsnämnd — skall enligt 25 § barnavårdslagen (1960:97, efter ändringar omtryckt 1971:308) ingripa då missförhållanden föreligger i underårigs miljö eller beteende. Barnavårdsnämnd skall i första hand tillgripa förebyggande åtgärder, såsom hjälpåtgärder, varning, föreskrifter rörande levnadsförhållanden och övervakning. Hjälpåtgärd kan bl. a. innebära att barnavårdsnämnden tillråder och lämnar erforderligt bistånd — även ekonomiskt bistånd — för barns placering eller kvarblivande för kortare eller längre tid i barnavårdsanstalt.

Om hjälpåtgärder bedöms som gagnlösa eller i det särskilda fallet visat sig ineffektiva, kan barnavårdsnämnd omhänderta den underårige för samhällsvård.

Omhändertagande för samhällsvård kan vidare komma i fråga i följande fall. Om någon som inte fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, kan barnavårdsnämnden, om behovet av vård och fostran inte tillgodoses på annat sätt, omhänderta honom för samhällsvård (31 § första stycket barnavårdslagen). Är någon som inte fyllt aderton år i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller eljest underlåter att tillfredsställande sörja för honom, kan barnavårdsnämnden, om behovet inte tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke omhänderta honom för samhällsvård (31 § andra stycket bamavårdslagen).

Den som omhändertagits för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt, därvid kommunen står för kostnaderna.

Den som omhändertagits på grund av sitt eget beteende kan intas i ungdomsvårdsskola. Ungdomsvårdsskolorna drivs av staten.

Nykterhetsvård

Enligt 14 § 1 mom. lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall nykterhetsnämnd — eller i förekommande fall social centralnämnd eller social distriktsnämnd — under vissa förutsättningar vidta s. k. hjälpåtgärder till stöd för den som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Hjälpåtgärd kan bl. a. avse att söka förmå vederbörande att frivilligt söka lämplig vård.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk får enligt 18 § under vissa

SoU 1974:28

förutsättningar tvångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är enligt 40 § anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för detta ändamål, samt av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av Kungl. Maj:t erkänts såsom allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk får enligt 58 § under vissa förutsättningar även frivilligt ingå på allmän vårdanstalt.

Huvuddelen av kostnaderna för vård av alkoholmissbrukare på icke-statlig vårdanstalt bestrids genom statsbidrag.

Socialhjälp i form av vård på vårdhem

Enligt 14 § fjärde stycket lagen (1956:2) om socialhjälp skall socialnämnd - eller i förekommande fall social centralnämnd eller social distriktsnämnd — om behov av vård föreligger, efter vad med hänsyn till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föranstalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras, att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats bereds honom på sjukvårdsinrättning eller på annan vårdanstalt eller i ålderdomshem. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem får inte ske med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kommer att få en god omvårdnad.

Vård av åldringar m. fl.

Enligt 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte eljest tillgodoses. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelse tills vidare befria kommun från skyldighet att ha sådant hem. Har så skett åligger det likväl kommunen att sörja för att behovet av vård eller tillsyn blir tillgodosett.

Bestämmelser om enskilda vårdinrättningar

Det får inledningsvis påpekas att hotellförordningen (1966:742) inte är tillämplig på rörelse som avser att tillhandahålla bostad såsom led i verksamhet för vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

Stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m.

För de enskilda vårdinrättningarna gäller med vissa undantag stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m., vilken utfärdats efter riksdagens hörande (prop. 1970:17, 2LU 1970:9).

Med enskilt vårdhem avses enligt stadgan inrättning, som drivs av annan än staten, kommun eller landstingskommun och som har minst tre vårdplatser för sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn (1 §)•

1 * Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 28

SoU1974:28

4 Från stadgans tillämpningsområde är undantagna vissa inrättningar för vilka särskilda föreskrifter gäller (2 § första stycket). Dessa inrättningar anges i det följande.

För enskilt vårdhem som inrättats med bidrag av statsmedel eller till vars drift statsbidrag utgår tillämpas stadgan endast i den mån den inte strider mot statsbidragsbestämmelserna (2 § andra stycket).

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över de enskilda vårdhemmen. Närmast under socialstyrelsen utövas tillsynen av länsläkaren eller, i kommun som inte tillhör landstingskommun utom Gotlands kommun, förste stadsläkaren i samverkan med statens socialvårdskonsulent. Socialstyrelsen får dock föreskriva att tillsynen skall utövas av annan läkare som socialstyrelsen förordnar. Socialnämnden — eller i förekommande fall den sociala centralnämnden eller social distriktsnämnd — i den kommun där vårdhem är beläget skall utöva löpande tillsyn i socialt hänseende över hemmet. Skolöverstyrelsen har tillsyn över undervisning som bedrivs vid enskilt vårdhem (3 §).

Läkare som utövar tillsyn enligt 3 § (tillsynsläkare) får förordna att person, som inte lämpligen kan vårdas på vårdhemmet eller som väsentligt försvårar vården av andra som vistas på hemmet, skall förflyttas därifrån (4 §).

Enskilt vårdhem skall ha de lokaler, den utrustning och den personal som behövs för att god vård skall kunna meddelas (5 §).

Enskilt vårdhem skall förestås av person som är lämplig för uppgiften och vars kompetens godkänts av socialstyrelsen. Vården vid vårdhemmet skall stå under tillsyn av läkare (vårdhemsläkare), dock att socialstyrelsen får — om särskilda omständigheter påkallar det — medge undantag från skyldigheten att ha sådan läkare (6 §).

Enskilt vårdhem får inte drivas utan tillstånd av socialstyrelsen. Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om (1) den kategori vårdbehövande för vilken vårdhemmet avses, (2) vårdhemmets benämning och belägenhet, (3) antalet vårdplatser, (4) brandskyddsåtgärder och sanitära anordningar, (5) avsedd föreståndare, dennes utbildning och praktiska yrkeserfarenhet, (6) avsedd vårdhemsläkare samt (7) övrig personal och dennas utbildning. Till ansökningshandlingarna skall bl. a. fogas ritningar som visar lokalernas storlek, inredning och användning samt, om byggnadslov meddelats för vårdhemmet, handlingar som visar detta (7 §).

Beviljas tillstånd skall socialstyrelsen utfärda skriftligt bevis (9 §).

Tillstånd att driva enskilt vårdhem meddelas att gälla tills vidare men kan avse begränsad tid, om särskilda skäl föreligger (10 §).

För flyttning eller utvidgning av vårdhem, byte av föreståndare eller ändring eljest av verksamheten eller hemmet krävs tillstånd av socialstyrelsen (11 §).

Ombesörjes inte vården på enskilt vårdhem på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande får socialstyrelsen återkalla tillståndet, om rättelse inte sker (13 §).

I stadgan finns vidare bestämmelser bl. a. om föreståndares och

SoU 1974:28

vårdhemsläkares åligganden, om besvär, om straffpåföljd vid överträdelse av stadgan och om tystnadsplikt.

Vissa av stadgans bestämmelser — bl. a. bestämmelserna om tillsyn och tillstånd - gäller enligt 17 § i tillämpliga delar även för enskild vård utom vårdhem som innebär yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för sjukvård, såvida inte Kungl. Majit förordnat annat eller vården drivs enligt avtal med sjukvårdsstyrelse.

Enligt 2 § första stycket är stadgan inte tillämplig på (1) omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, varom finns särskilda bestämmelser, (2) vård av handikappade, till vilken statsbidrag utgår, (3) kontrollerad familjevård eller därmed jämförlig vård, (4) anstalt, avsedd för riksförsäkringsverkets sjukvårdande verksamhet, (5) barnavårdsanstalt, (6) anstalt eller inackorderingshem (behandlingshem) för missbrukare av alkohol eller narkotika, till vilket statsbidrag för anordnande eller drift utgår, samt (7) annat i 1 § stadgan avsett vårdhem för vilket Kungl. Majit meddelat särskilda föreskrifter. De bestämmelser som gäller för här avsedda inrättningar behandlas i det följande.

Undantagandet från stadgans tillämpningsområde av vård av handikappade, till vilken statsbidrag utgår, avsåg vanföreanstalterna, vilkas verksamhet numera överförts till sjukvårdshuvudmän. Undantagandet av vårdhem, för vilket Kungl. Maj:t meddelat särskilda föreskrifter, avser vissa större enskilda vårdhem av lasarettskaraktär.

Vissa andra bestämmelser om enskilda vårdinrättningar m. m.

Inrättningar för omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Landstingskommun respektive kommun som inte tillhör landstingskommun skall enligt 8 § omsorgslagen upprätta plan för ordnandet av omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda. I planen skall upptas de inrättningar för psykiskt utvecklingsstörda som behövs. Detta innebär att även enskilda inrättningar, vilkas platser disponeras, skall upptas i planen.

Landstingskommun respektive kommun svarar enligt 9 § omsorgslagen för kostnaderna för enskild inrättning, som upptagits i plan.

Enligt 10 § första stycket omsorgslagen får annan än staten driva inrättning för psykiskt utvecklingsstörda endast om den är godkänd i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Utan sådant godkännande får annan än staten eller landstingskommun inte heller i övrigt driva verksamhet, som innefattar mottagande av psykiskt utvecklingsstörda för yrkesmässigt bedriven undervisning eller vård som inte meddelas enligt avtal med landstingskommun. Drives godkänd inrättning inte på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande och sker inte rättelse kan enligt 10 § andra stycket godkännandet återkallas.

För bl. a. vårdhem skall finnas föreståndare samt en läkare som är ansvarig för den medicinska vården (11 § omsorgslagen).

Den som driver enskild inrättning utan godkännande kan enligt 57 §

SoU 1974:28

första stycket omsorgslagen ådömas straff.

Enligt 10 § i den till omsorgslagen knutna stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omtryckt 1972:456) har landstingskommunens respektive kommunens styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda tillsyn över enskild inrättning. Högsta tillsynen har enligt 8 § omsorgsstadgan socialstyrelsen eller om fråga är om inackorderingshem för särskolelever m. fl. inrättningar skolöverstyrelsen.

Huvudtillsynsmyndigheten beslutar om godkännande av enskild inrättning. Är socialstyrelsen huvudtillsynsmyndighet skall yttrande inhämtas från skolöverstyrelsen och är skolöverstyrelsen huvud tillsynsmyndighet skall yttrande inhämtas från socialstyrelsen. Inrättning får godkännas endast om den är lämplig för sitt ändamål med hänsyn till belägenhet, utformning, utrustning och övriga förhållanden. Vid godkännandet fastställes antalet platser vid inrättningen. Mera betydande ändring av inrättning eller tillhörande markområde får inte göras utan huvudtillsynsmyndighetens tillstånd (13 § omsorgsstadgan).

Vid enskild inrättning skall, förutom föreståndare, finnas personal i den omfattning som verksamheten kräver (14 § andra stycket omsorgsstadgan).

Socialstyrelsen meddelar bestämmelser om behörighet för föreståndare för vårdhem och med visst undantag för inackorderingshem. Beslut om utseende av föreståndare skall anmälas till socialstyrelsen (102 § omsorgsstadgan).

Enligt kungörelsen (1968:350) angående statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda kan, om särskilda skäl föreligger, byggnadsbidrag utgå till enskild, förening eller stiftelse för vårdhem eller specialsjukhus. Byggnadsbidrag beviljas och betalas ut av huvudtillsynsmyndigheten, dvs. socialstyrelsen.

Inrättningar för kontrollerad familjevård eller därmed jämförlig vård

Enligt 30 § sjukvårdslagen (1962:242) får i anslutning till sjukhus, där sluten psykiatrisk vård meddelas, för patienterna anordnas vård i enskilt hem (kontrollerad familjevård).

Den kontrollerade familjevården innebär att patient i familjevård i rättslig bemärkelse fortfarande är intagen på vederbörande sjukhus och under vården i det enskilda hemmet står under särskild uppsikt av läkare vid sjukhuset. Patienten är skyldig att i vanlig ordning erlägga vårdavgift till sjukhuset, medan detta betrider ersättning till det enskilda hemmet.

Vid landstingens lasarett för psykiatrisk vård vårdades i slutet av år

1969 sammanlagt ca 910 patienter i kontrollerad familjevård.

SoU 1974:28

7 Anstalter för riksförsäkringsverkets sjukvårdande verksamhet

Folkpensioneringsfonden äger och AB Kurortsverksamhet driver tre sjukhus för långvårdsmedicin, nämligen ett i Nynäshamn med ca 245 vårdplatser, ett i Tranås med ca 195 vårdplatser och ett i Åre med ca 147 vårdplatser.

Enskilda b a r n a v å r d s a n s t a 1 t e r

Bestämmelser om bamavårdsanstalter, bland vilka barnhem av olika slag - såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem — utgör en kategori, finns i 8 kap. barnavårdslagen (1960:97) och stadgan (1960:595) för bamavårdsanstalter. Bestämmelserna avser såväl av kommun och landstingskommun drivna bamavårdsanstalter som av enskilda drivna sådana anstalter, och innefattar bl. a. föreskrifter om tillsyn, anstalts beskaffenhet, föreståndare, personal, vård och fostran samt läkarvård.

Anstalter eller inackorderingshem (behandlingshem) för missbrukare av alkohol eller narkotika Enligt

kungörelsen (1957:144) om statsbidrag till anordnande av vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. kan bl. a. förening eller stiftelse erhålla statsbidrag för anordnande av erkänd vårdanstalt för alkoholmissbrukare, av enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller av inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

Enligt kungörelsen (1955:426) om statsbidrag till driftkostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. kan erkänd vårdanstalt för alkoholmissbrukare, enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare och inackorderingshem för alkoholmissbrukare erhålla statsbidrag till driftkostnaderna.

Enligt bestämmelser meddelade av Kungl. Maj:t i regleringsbrev för de under femte huvudtiteln uppförda anslagen till bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. och till bidrag till driftkostnader vid erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. kan bl. a. förening eller stiftelse erhålla statsbidrag till anordnande av behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare respektive kan statsbidrag utgå till driften av behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare.

Bestämmelser om erkännande av enskild vårdanstalt såsom allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt om tillsyn och behandlingen av de intagna m. m. på erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare finns i lagen (1954:579) om nykterhetsvård, kungörelsen (1955:529) om erkännande av anstalt eller avdelning därav såsom allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt stadgan (1956:551) för allmänna vårdanstalter

SoU 1974:28

för alkoholmissbrukare.

I kungörelsen (1955:528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen (1954:579) om nykterhetsvård finns bestämmelser om bl. a. tillsyn av enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare och av inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

Landstingskommunernas och kommunernas insyn i de enskilda vårdhemmens verksamhet, m. m.

Landstingsförbundet har med De enskilda anstalternas förbund för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker (DEAF) och med Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård (Reså) träffat överenskommelser rörande normer för budgetgranskning avseende enskilda anstalter anslutna, till förbunden och rekommenderat Landstingsförbundets medlemmar att anta normerna för tillämpning.

Svenska kommunförbundet har träffat en motsvarande överenskommelse med Reså och rekommenderat medlemskommunerna att anta de överenskomna normerna.

1 benämningen på enskilda vårdhem kan ingå ord som närmare preciserar verksamheten, t. ex. sjukhus, sjukhem, ålderdomshem eller konvalescenthem.

Totalantalet vårdplatser vid enskilda inrättningar för sjukvård och åldringsvård m. m. beräknas uppgå till ca 9 000 och vid enskilda inrättningar för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker till ca 2 500.

Tidigare riksdagsbehandling

1967års riksdag

I prop. 1967:142 framlades för riksdagen förslag till omsorgslagen m. m. Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande (s. 110-111).

F. n. finns det åtskilliga enskilda institutioner för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. De kan vara upptagna i en landstingskommuns plan för sådana omsorger (enskilda plananstalter) eller ha fått statligt godkännande utan att ha tagits upp i fastställd plan (riksanstalter). Det finns emellertid också enskilda inrättningar som drivs helt vid sidan om 1954 års lag och som alltså varken är plananstalter eller riksanstalter.

Enligt utredningens bedömande kommer enskilda inrättningars platser att behövas under en lång följd av år, även om man på längre sikt bör räkna med att samhället har hand om alla omsorger om de psykiskt utvecklingsstörda. I fråga om de enskilda inrättningarnas betydelse för landstingskommunerna föreslår utredningen inte någon ändring i vad som gäller nu. Landstingskommunerna skall alltså fortfarande vid sin planläggning få utgå från de enskilda institutionernas resurser men det yttersta ansvaret för tillräckliga omsorger skall alltid åvila landstingskommunerna. Utredningens förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

För egen del kan jag instämma i vad utredningen sålunda anför om de enskilda inrättningarna för psykiskt utvecklingsstörda.

SoU 1974:28

9 Andra lagutskottet, som i ärendet avgav utlåtandet 2LU 1967:67, hade inte något att erinra mot vad föredragande departementschefen sålunda anfört.

1968 års riksdag

I två likalydande motioner till 1968 års riksdag begärdes översyn av de bestämmelser som gällde beträffande möjligheten att starta och driva privata sjuk- och vårdhem.

Andra lagutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända utlåtande 2LU 1968:51 avslag på motionerna. Utskottet — som ansåg det angeläget att möjligheter skapades till utsträckt och effektiviserad kontroll över olika enskilda inrättningar där stadigvarande vård och omsorger erbjuds sjuka, gamla eller handikappade — hänvisade till att socialstyrelsen i februari 1968 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag till bestämmelser om tillsyn över enskilda ålderdomshem m. m.

1970 års riksdag

I prop. 1970:17 begärdes riksdagens yttrande över ett förslag till den senare samma år antagna, nu gällande stadgan om enskilda vårdhem m. m. Förslaget byggde på en framställning av socialstyrelsen.

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande (s. 21).

De enskilda institutioner som meddelar sjukvård har länge varit underkastade kontroll från samhällets sida. Nu gällande bestämmelser finns i sjukhemsstadgan. För enskilda institutioner som meddelar annan vård än sjukvård finns däremot inga motsvarande bestämmelser om tillsyn och kontroll.

Socialstyrelsen har föreslagit att alla enskilda institutioner, som meddelar sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn, i princip skall underkastas enhetliga bestämmelser om tillsyn och kontroll. Socialstyrelsens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna.

För egen del vill jag understryka att ansvaret för de vårduppgifter som det här är fråga om naturligen vilar på samhället. Samhällets resurser för långtidssjukvård och åldringsvård byggs också ut kraftigt. Inom långtidssjukvården kommer under år 1970 att finnas drygt 40 000 platser och vid ålderdomshemmen beräknas platsantalet vid samma tid uppgå till omkring 60 000. Sammanlagt innebär detta en ökning av vårdplatserna på sjukhem och ålderdomshem under 1960-talet från omkring 65 000 till omkring 100 000. Även den öppna vård som bedrivs av samhället i form av hemsjukvård och social hemhjälp förstärks kraftigt. Utbyggnaden av den sociala hemhjälpen till åldringar och handikappade har medfört att antalet hjälpta personer ökat från omkring 80 000 år 1960 till omkring 240 000 år 1969. Behovet av omsorger av olika slag ökar emellertid samtidigt, inte minst på grund av att antalet åldringar stiger. Trots den omfattande utbyggnaden kommer det därför under avsevärd tid framåt att finnas ett behov av enskild vårdverksamhet.

Det är därför viktigt med en effektiv tillsyn över denna verksamhet. Jag finner det angeläget att bestämmelser meddelas om tillsyn och kontroll även över de enskilda institutioner på vilka den nuvarande sjukhemsstadgan inte är tillämplig, så att standarden på dessa institu -

SoU 1974:28

tioner kan hållas i nivå med standarden på motsvarande samhälleliga institutioner. Socialstyrelsens förslag synes väl awägt och jag förordar att en stadga angående de enskilda vårdhemmen meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Under riksdagsbehandlingen (2LU 1970:9) framfördes inte någon erinran mot vad föredragande departementschefen sålunda anfört.

Vissa utredningsförslag

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 tillkallade arbetsgruppen (S 1970:42) för översyn av reglerna om statsbidrag till särskolverksamheten avgav i december 1973 till chefen för socialdepartementet diskussionspromemorian (Ds S 1973:7) Vissa frågor om byggnadsbidrag enligt kungörelsen (1968:350) angående statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda i samband varmed arbetsgruppen slutförde sitt uppdrag.

I diskussionspromemorian belyses vissa problem i statsbidragshänseende som uppkommer bl. a. om vårdhem och elevhem förläggs till mindre enheter med hemliknande atmosfär av typen elevhushåll.

Diskussionspromemorian är för närvarande föremål för beredning inom Kungl. Maj:ts kansli.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillkallade fosterbarnsutredningen (S 1970:30) — vilken haft i uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner — har i början av år 1974 till slutförande av sitt uppdrag till chefen för socialdepartementet avgivit betänkandet (SOU 1974:7) Barn-och ungdomsvård.

Fosterbarnsutredningen anför i betänkandet (s. 35—36) bl. a. att en ökad förebyggande vård och tillkomsten av nya vårdformer gör det möjligt att i framtiden minska omfattningen av vård i institution och att denna vårdform bör väljas endast när behovet är sådant att en mera öppen vårdform inte kan erbjuda de speciella behandlingsresurser som behövs. Fosterbarnsutredningen föreslår att de institutioner som används för vård av barn och ungdom i framtiden kallas barn- och ungdomshem, vilken benämning skall ersätta det nuvarande utrycket barnavårdsanstalt. Varje primärkommun bör enligt fosterbarnsutredningen ensam eller i förening med andra kommuner sörja för att behovet av platser i barnoch ungdomshem blir tillgodosett, vilket innebär att landstingens och privata organisationers huvudmannaskap över barnhemsvården skall upphöra. Det föreslås att primärkommunernas övertagande av huvudmannaskapet för barn- och ungdomshemmen skall ske successivt under perioden 1975 — 1979.

Betänkandet är efter remissbehandling för närvarande föremål för beredning inom Kungl. Maj:ts kansli.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1967 tillkallade socialutredningen (S 1969:29) — vilken har i uppdrag att göra en allmän

SoU 1974:28

översyn av den sociala vårdlagstiftningen och vilken enligt sina direktiv bl. a. skall ägna uppmärksamhet åt registrering, tillsyn m. m. av enskilda vårdhem samt vård och behandling vid dessa — har i juni 1974 till chefen för socialdepartementet avgivit betänkandet (SOU 1974:39) Socialvården, mål och medel jämte en sammanfattning av betänkandet (SOU 1974:40).

I betänkandet, som är ett s. k. principbetänkande, anförs (s. 438) bl. a. att enskilda organisationer bör på socialvårdsområdet i allmänhet inte driva institutionell vård som det normalt ankommer på samhället att ombesörja. Särskilda skäl bör, anförs det, föreligga för avsteg härifrån, sådana skäl kan vara att verksamheten är av försökskaraktär eller att den kompletterar samhällets insatser på ett område där dessa inte är fastlagda eller klart otillräckliga. Det framhålls att i förekommande fall samråd bör ske med samhällets organ och de ekonomiska förutsättningarna måste vara klarlagda samt att samhället har att utöva tillsyn över verksamheten på samma sätt som beträffande samhälleliga institutioner.

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:441 från socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, De enskilda anstalternas förbund för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker (DEAF) samt Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård (Reså).

Till Svenska kommunförbundets yttrande, som avgivits av Kommunförbundets styrelse, har fogats dels ett särskilt yttrande av två ledamöter av styrelsen, dels en reservation av tre ledamöter av styrelsen.

Till Landstingsförbundets yttrande, som också avgivits av förbundets styrelse, har fogats ett särskilt yttrande av två ledamöter i styrelsen.

Ställningstaganden till motionsyrkandet

Socialstyrelsen avstyrker motionen.

Det anförs att bristen på vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården är fortfarande besvärande i hela landet och att för lättskötta psykiskt sjuka, dvs. den kategori inom den psykiatriska långtidssjukvården som är aktuell beträffande enskilda vårdhem, råder brist på vårdplatser framför allt inom Stockholms- och Göteborgsregionerna. Dessa båda vårdområden är, påpekas det, visserligen prioriterade, och sjukvårdshuvudmännen stimuleras till en snabb utbyggnad men för att täcka det ökande behovet av vårdplatser bör ändå en viss enskild vårdverksamhet accepteras för närvarande.

Vidare anförs att när det gäller vården av psykiskt utvecklingsstörda, som regleras av bestämmelserna i omsorgslagen, utvecklingen har lett till att behov av ytterligare vårdhem endast föreligger inom eller i närheten av Stockholms- och Göteborgsområdena och att utanför dessa områden numera endast ombyggnad och ersättningsplatser tillåts. Det påpekas att det inte behövs något förbud, då nyetableringen inom omsorgsvården

SoU 1974:28

minskar automatiskt i och med att samhället erbjuder tillräckligt med resurser.

Svenska kommunförbundet anför bl. a. följande.

Som tidigare nämnts innehåller stadgan regler om tillsyn och kontroll över enskilda vårdhem m. m. Reglerna har således i stort begränsats till att gälla frågor om vårdkvaliteten. Enligt styrelsens mening finns även ett behov av att huvudmännen får insyn och inflytande över frågor som rör nyetablering och lokalisering av institutioner. Eftersom kostnaderna för verksamheten i stor utsträckning bestrids av landsting och primärkommuner är det angeläget att kontakter tas och erforderligt samråd äger rum mellan dessa huvudmän, socialstyrelsen samt dem som ämnar starta privata vårdhem, innan nya sådana institutioner etableras. Sjukvårdshuvudmännen och huvudmännen för åldringsvården harju även var inom sitt område den bästa kännedomen om behovet av platser och var lokalisering bör ske. Om ovannämnda samråd sker kan en styrning av etableringen komma till stånd utan att lagstiftning i syfte att hindra fortsatt nyetablering av privata vårdhem behöver tillgripas.

Landstingsförbundet anser inte att ett etableringsstopp behöver aktualiseras.

Landstingsförbundet anför att det av motionärerna önskade etableringsstoppet för enskilda vårdhem ter sig närmast som en väg att förmå sjukvårdshuvudmännen att snabbt närma sig målet att vårdhemsverksamheten skall bedrivas helt integrerad med samhällets vård men att det emellertid inte finns anledning att betvivla huvudmännens vilja och ambition i detta avseende.

Det påpekas vidare att samhällets övertagande av enskilda vårdhem kan i många fall vara mindre lämpligt, därför att när ett övertagande aktualiseras en bedömning måste ske av anläggningens standard och vårdens kvalitet och huvudmannen måste pröva, om anläggningen med hänsyn till sitt geografiska läge och omständigheterna i övrigt inryms i planerna för den offentliga vårdens fortsatta utbyggnad. Härefter anför Landstingsförbundet bl. a. följande.

Etableringsstopp jämte övertagande av befintliga vårdhem ter sig av angivna skäl inte som någon god lösning av problemen. Den skulle dessutom innebära en kraftig prioritering inom det vårdområde, för vars helhet sjukvårdshuvudmännen nu och framdeles bär ansvaret.

Styrelsen har redan tidigare givit uttryck åt uppfattningen, att enskilda vårdhem utgör ett komplement i dagens vårdorganisation. En realistisk bedömning ger vid handen att de även under överskådlig framtid kommer att fylla en funktion, men att huvudmännen successivt kommer att ta det fulla ansvaret för vården genom egna anläggningar. Med en sådan utveckling uppnås så småningom ett läge, där bidragsgivning för vistelse på enskilt vårdhem inte längre kommer i fråga.

DE AF hemställer att motionen avslås.

DEAF framhåller sammanfattningsvis att den enskilda vårdverksamheten för psykiskt utvecklingsstörda etableras och bedrivs under reell kontroll av statliga och landstingskommunala organ, att den ger ett vårdinnehåll som fullt ut svarar mot det vid landstingens egna institutioner och att den gör detta till en kostnad som avsevärt understiger landstingsinstitutio -

SoU 1974:28

nernas. Det framhålls vidare att det viktigaste är inte vem som driver en institution — landstinget eller den enskilde — utan att den enskilda människans vårdbehov blir tillgodosett samt att de enskilda institutionerna fyller väl sin plats inom omsorgsverksamheten. Motionärerna har, sägs det till sist, inte anfört ett enda bärande motiv för sin motion.

Reså anhåller att motionen inte skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reså understryker sammanfattningsvis att de enskilda institutionerna försvarar väl sin plats genom den genomgående goda standard som de har, genom att kostnaderna vid desamma är lägre än vid motsvarande offentliga institutioner samt genom att de ger medborgarna valmöjligheter. Det påpekas beträffande äldre personer att de kan på deras ålderdom önska få vistas på hem, som motsvarar deras livsinställning under deras verksamma liv och beträffande psykiskt sjuka eller handikappade att det visat sig att den mindre institutionen oftast ger större möjligheter till rehabilitering och anpassning till samhället och dessutom kan ge en känsla av trygghet och trivsel.

Vårdskyldigheten

Socialstyrelsen framhåller att det i princip är samhällets skyldighet att svara för den institutionella vården av medborgarna.

Svenska kommunförbundet anser att det långsiktiga målet måste vara att samhället tillgodoser erforderliga vårdbehov och aktivt arbetar härför. Det framhålls att institutionsvården i offentlig regi främjar likheter i vårdkvalitet och garanterar enskilda personers rätt till vård under likvärdiga förutsättningar.

Landstingsförbundet anser att det långsiktiga målet i fråga om den i ärendet aktuella slutna vårdverksamheten bör vara, att den skall bedrivas helt integrerad med samhällets vård. Det påpekas att med hänsyn till den i lag fastslagna vårdskyldigheten totalansvaret för planering, drift och finansiering bör i princip samlas hos en huvudman, för att samhället skall kunna upprätthålla en väl fungerande vårdorganisation med rätt för alla till vård på samma villkor, varigenom också den personal som utbildas inom den offentliga vården kan komma till bästa gagn.

Omfattningen av den enskilda vårdhemsverksamheten

Landstingsförbundet anför att trots de snabbt växande resurserna inom den offentliga sektorn för vård av långtidssjuka och psykiskt utvecklingsstörda har tillväxten i fråga om enskilda vårdhem varit stark. Det påpekas att det faktum att sjukvårdshuvudmännen i de flesta fall täcker hela eller delar av kostnaderna för sådana hem visar att de för närvarande fullgör en viss kompletterande uppgift i vårdorganisationen.

DEAF och Reså lämnar vissa uppgifter om antalet institutioner och vårdplatser, som de representerar. DEAF påpekar att vårdplatsantalet hos dess medlemsinstitutioner var högst år 1961, då det uppgick till 3 232 vårdplatser, och att det därefter sjunkit så att det år 1973 fanns 2 507 vårdplatser.

SoU 1974:28

14 Standarden hos de enskilda vårdinrättningarna och kraven härvidlag

Socialstyrelsen framhåller att vårdhemsstadgans krav är stora när det gäller nyetablering och att en noggrann prövning sker av personal, lokaler m. m. innan tillstånd meddelas, vilket bidrar till att vårdstandarden på de hem sorn startas i dag kan hållas på en högre nivå.

Landstingsförbundet framhåller att Landstingsförbundet aktivt arbetat för att samverkansformerna mellan landsting och av dem anlitade enskilda vårdhem skall bli så enhetliga som möjligt genom centrala rekommendationer om vårdavgifter samt generella normer för budgetering och budgetgranskning. Landstingsförbundet anför vidare bl. a. följande.

Vid många vårdhem bereds patienterna omvårdnad i en lämplig miljö. Det vinstintresse, vilket kan utgöra en bevekelsegrund för drivande av enskilt vårdhem, måste dock sägas innefatta enviss risk för konsekvenser som inte är önskvärda från vårdmässiga utgångspunkter.

Vårdhemsstadgan från år 1970 kom att medge ett bättre grepp från samhällets sida över tillkomsten av och verksamheten vid enskilda hem för långtids- och åldringsvård. En kontinuerlig insyn torde emellertid i praktiken inte vara möjlig att uppnå för vare sig socialstyrelsen eller sjukvårdshuvudmännen. Därmed kan patienterna svårligen garanteras rätt till vård på samma villkor som andra.

DEAF hävdar att vården vid de enskilda institutionerna generellt är av mycket hög klass och att såväl socialstyrelsens inspektionsrapporter som tillsynsmännens journaler vittnar om detta. Det påpekas att det är landstingets vård chef som placerar den utvecklingsstörde på en institution och att den enskilda inrättningen är helt beroende av att hålla sådan vårdstandard att institutionen blir attraktiv. DEAF anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Vissa fördelar ur vårdsynpunkt är förknippade med enskild institutionvård. Institutionerna är genomsnittligt betydligt mindre än landstingsinstitutionerna. Verksamheten inom institutionen får därigenom en intimare karaktär, föreståndaren känner vårdtagaren och har möjlighet att ägna var och en ett mera personligt intresse. I flera fall har innehavarna aktivt medverkat till en smidig utslussning av vårdtagare från institutionen genom att dels anordna inackorderingshem dels ta emot externa elever i terapi- och dagcenterverksamhet. Att landstingens kostnader för vården på enskilda institutioner generellt blir betydligt mindre än på landstingens egna är ett faktum, vars betydelse inte bör underskattas; detta gäller såväl kapital- som egentliga drifts- och investeringskostnader.

Resa anför att i en undersökning som gjorts av socialstyrelsen och framlagts i november 1973 hade starkt framhållits att standarden vid de enskilda vårdhemmen genomgående var högre än vid de offentliga varvid naturligtvis undantag fanns. Reså framhåller att antalet vårdplatser på de enskilda hemmen är i regel mindre än på de offentliga och att aktivering och rehabilitering blir ofta mera intensiv samt att de mindre hemmen ger också en mera personlig och hemlik karaktär.

Reså framhåller vidare de föreskrifter och den tillsyn de enskilda

SoU 1974:28

vårdhemmen är underkastade och den insyn landstingen och kommunerna har genom överenskomna normer om budget och årsredovisning m. m.

Etableringskontroll

DEAF framhåller att genom att socialstyrelsen skall pröva frågor om godkännande av inrättningar och om byggnadsbidrag socialstyrelsen har erhållit i det närmaste fullständig etableringskontroll över enskilda inrättningar för vård av psykiskt utvecklingsstörda. DEAF framhåller vidare att genom överenskommelsen om normer för budgetgranskning har även landstingen i praktiken erhållit etableringskontroll. Det påpekas mot denna bakgrund att utan nära samarbete med både socialstyrelsen och landstinget kan i praktiken ingen nyetablering komma till stånd.

Resä understryker att riksförbundet ställer sig positivt till att samråd med vederbörande landsting bör äga rum när det gäller att förhindra icke önskvärd nyetablering av enskilda vårdhem i landet.

Kommunernas och landstingens övertagande av enskilda vårdhem

Svenska kommunförbundet anför att det ställer sig tveksamt till motionärernas krav att samhället i högre grad än vad som nu sker tar över privata vårdinrättningar. Det framhålls att huvudmännen själva måste avgöra i vilka fall och i vilken omfattning ett övertagande av privata vårdinrättningar bör ske.

Landstingsförbundet anför vissa synpunkter på frågan om övertagande av enskilda vårdhem, vilka återgivits i det föregående under rubriken Ställningstaganden till motionsyrkandet.

Utskottet

I motionen 1974:441 av herr Signell m. fl. (s) påpekas att det under den senaste 1 O-årsperioden skett en ökning av antalet enskilda vårdhem för vård av långvarigt sjuka, psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Motionärerna, som anser att det långsiktiga målet måste vara att samhället helt svarar för den här aktuella vården, begär att åtgärder skall vidtas för att hindra en fortsatt nyetablering av enskilda vårdhem.

Det totala antalet vårdplatser vid enskilda inrättningar för sjukvård och åldringsvård m. m. beräknas för närvarande uppgå till ca 9 000 och vid enskilda inrättningar för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker till ca 2 500. Även inom andra sektorer lämnas vård vid enskilda inrättningar. Detta är fallet inom bl. a. barnavården och nykterhetsvården. De enskilda vårdinrättningarna drivs i många fall av bolag, föreningar och stiftelser men också av enskilda personer.

För enskilda inrättningar för sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn gäller, i den mån inte särskilda föreskrifter meddelats, stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. (vårdhemsstadgan). I denna finns bl. a. bestämmelser om tillsyn av enskilt vårdhem, om tillstånd att driva

SoU 1974:28

sådant vårdhem samt om föreståndare och vårdhemsläkare. I ett tidigare avsnitt i betänkandet (s. 3-8) har lämnats en närmare redogörelse för bestämmelserna i vårdhemsstadgan samt för bestämmelser i övrigt om enskilda vårdinrättningar.

Socialutskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, De enskilda anstalternas förbund för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker (DEAF) samt Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård (Reså).

Remissinstanserna avstyrker eller uttalar sig eljest mot ett bifall till motionen.

Socialstyrelsen anför bl. a. att bristen på vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården fortfarande är besvärande och att det råder brist på vårdplatser för lättskötta psykiskt sjuka inom vissa regioner. För att täcka det ökande behovet av vårdplatser på dessa vårdområden bör enligt socialstyrelsen en viss enskild vårdverksamhet accepteras för närvarande. När det gäller vården av psykiskt utvecklingsstörda behövs enligt socialstyrelsen inte något förbud mot nyetablering, då nyetableringen inom detta vårdområde minskar automatiskt i och med att samhället erbjuder tillräckligt med resurser.

Landstingsförbundet, som anser att ett etableringsstopp inte behöver aktualiseras, påpekar att de enskilda vårdhemmen utgör ett komplement i dagens vårdorganisation och att en realistisk bedömning ger vid handen att de även under överskådlig framtid kommer att fylla en funktion men att huvudmännen successivt kommer att ta det fulla ansvaret för vården genom egna anläggningar.

Svenska kommunförbundet anser att det finns ett behov av att huvudmännen får insyn och inflytande över frågor om nyetablering och lokalisering av enskilda institutioner. Svenska kommunförbundet betonar angelägenheten av kontakter och samråd mellan landsting, kommuner, socialstyrelsen och dem som ämnar starta enskilda vårdhem innan sådana etableras och påpekar att genom sådant samråd en styrning av etableringen kan komma till stånd utan att lagstiftning i syfte att hindra fortsatt etablering av privata vårdhem behöver tillgripas.

DEAF påpekar att vårdverksamheten vid enskilda vårdhem etableras och bedrivs under kontroll av statliga och landstingskommunala organ. DEAF framhåller bl. a. att den enskilda vårdverksamheten ger ett vårdinnehåll som fullt ut svarar mot vårdinnehållet vid landstingens egna institutioner och att detta sker till kostnader som avsevärt understiger landstingsinstitutionernas. Reså framhåller bl. a. att de enskilda vårdhemmen har en god standard och att kostnaderna vid dem är lägre än vid de offentliga institutionerna.

Utskottet vill framhålla att det långsiktiga målet bör vara att samhället helt kan tillgodose det i motionen omnämnda vårdbehovet. Som redovisningen av remissyttrandena visar kan man räkna med att utbyggnaden kommer att fortsätta och att vården därför så småningom helt kommer att kunna lämnas på institutioner som drivs av samhället. Med

SoU 1974:28

hänsyn till att det kan ta förhållandevis lång tid innan samhällets vårdresurser är helt utbyggda, vill utskottet understryka betydelsen av att det fortlöpande sker en effektiv tillsyn av de enskilda vårdhemmen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något initiativ från riksdagen nu ej är aktuellt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:441.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*, Svensson i Kungälv (s)*, Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s)*, Andreasson i Östra Ljungby (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herr Signell (s), fru Lagergren (s), herr Bengtsson i Göteborg (c)* och fru Troedsson (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Åkerlind (m) och fru Troedsson (m) som anser att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med ”Utskottet vill” och slutar på s. 17 med ”är aktuellt” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att det sedan länge sker en kraftig satsning på utbyggnaden av landstingens och kommunernas resurser för de här aktuella vårduppgifterna. Behovet av omsorger av olika slag ökar emellertid samtidigt, inte minst på grund av att antalet åldringar stiger. Enskilda personers och stiftelsers insatser på vårdområdet har därvid inneburit och innebär ett värdefullt och nödvändigt komplement till samhällets. Kvalitativt och kvantitativt har dessa insatser betytt mycket för vårdpolitikens utformning och volym.

Utskottet vill också erinra om att noggrann prövning redan nu sker från socialstyrelsens sida av personal, lokaler m. m. innan etableringstillstånd medges för de enskilda vårdhemmen. Även för flyttning eller utvidgning av vårdhem, byte av föreståndare eller annan ändring av verksamheten eller hemmet krävs tillstånd av socialstyrelsen. Utskottet vill också understryka betydelsen av den effektiva tillsyn av vårdhemmen som fortlöpande skall ske.

Utskottet anser att de enskilda vårdhemmen fyller en viktig funktion i dagens vårdorganisation samt att de under överskådlig framtid kommer att vara av betydelse för vården. Även i framtiden bör följaktligen

SoU 1974:28

enskilda vårdhem utnyttjas som ett komplement till samhällsägda institutioner. Härigenom förbättras patienternas valfrihet samtidigt som samtliga vårdresurser tas i anspråk på ett meningsfyllt sätt. Motionen avstyrks därför.

GOTAB 74 7895 S Stockholm 1974