Bet. 1974:SoU32

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bestämmelserna rörande hälsofarliga varor inom måleribranschen

Typ: Betänkande
Datum: 1974-10-16
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 32 år 1974 SoU 1974:32

Nr 32

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bestämmelserna rörande hälsofarliga varor inom måleribranschen.

Motionen

I motionen 1974:438 av herr Marcusson m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär en översyn av de bestämmelser som rör hanteringen av hälsovådliga ämnen av det slag som anges i motionen.

Motionärerna anför att den kemiska forskningen inom färgindustrin i huvudsak synes ha inriktats på att få fram produkter som ur färgsynpunkt är tillfredsställande och att tillbörlig hänsyn inte tagits till dem, som skall arbeta med dessa produkter. Enligt motionärerna leder detta som regel till att man blundar för de eventuella skadeverkningar som på kort eller lång sikt kan uppstå. Motionärerna hänvisar till att exempelvis det för närvarande inte finns bevis för att alkydfärg på sikt inte ger upphov till hjärnskador, nedsatt luktförmåga eller skador på andra organ och påpekar att det torde vara helt klart att den som ständigt arbetar i utrymmen där gaser från lösningsmedel förekommer i relativt höga koncentrationer kan drabbas av inre skador, t. ex. kroniska besvär i luftvägarna. Motionärerna nämner att undersökningar, som gjorts beträffande lösningsmedel, redovisat skador som uppkommit efter relativt kort tidsrymd. Skadeverkningarna på sikt har enligt motionärerna inte närmare undersökts, men allt talar för att dessa kan bli förödande. Samma förhållande, nämligen att de anställda utsätts för faror för skadeverkningar vilka är outredda, synes motionärerna föreligga beträffande uretanfärger, vilka framställs av två komponenter varav den ena, ett isocyanat, i oreagerad form är mycket farlig. Motionärerna efterlyser härvidlag en garanti för att det alltid är en ”ren” produkt.

Om säkrare förhållanden på arbetsplatserna skall kunna skapas är det, anser motionärerna, ett oeftergivligt krav att de produkter som används i färgmaterial liksom de lösningsmedel som kommer till användning är helt ofarliga. Kravet skall gälla såväl kortsiktiga som långsiktiga skadeverkningar.

Allmänt om färgprodukter och hälsorisker

De i motionen omnämnda färgprodukterna används för målning av ytor.

I flertalet ytbehandlingsfärger är pigment och bindemedel på lämpligt sätt lösta eller dispergerade (uppslammade). Efter målningen avdunstar lösnings -

I Riksdagen 1974. 12 sami Nr 32

SoU 1974:32

eller dispergeringsmedlet, varigenom ett färgskikt bildas. Andra färger åter är av s. k. tvåkomponentstyp. Före målningen blandas två komponenter, och när dessa reagerar med varandra börjar en härdningsprocess som resulterar i ett färgskikt. I endera eller båda komponenterna kan ingå pigment, lösnings- och dispergeringsmedel m. m.

Som exempel på färger som kräver lösningsmedel kan nämnas alkydfärger, som används inom byggnadsmåleri, särskilt för målning av väggar och tak. I alkydfärgerna ingår som råvara ett oljebaserat konstharts och som lösningsmedel i allmänhet lacknafta. För särskilda, relativt ovanliga, ändamål finns alkydfärger med kraftigare lösningsmedel. Alkydfärgerna saluförs i färdigblandat skick för hantverksmåleri. Endast för det fall att färgen skall sprutmålas behöver ytterligare lösnings- eller dispergeringsmedel tillföras färgen. Även vattendispergerade alkydfärger finns i marknaden. Som ytterligare exempel på vattenbaserade färger kan nämnas de s. k. latexfärgerna, vilka är avsedda bl. a. för inomhusmålning. Den i motionen omnämnda uretanfärgtypen är baserad på uretanplast, vilken även har mycket stor användning i andra former såsom skumplast, lim och lack. Till såväl uretanplast som uretanfärg används ett isocyanat som råvara. Som lösningsmedel för uretanplasten i enkomponentsfärg används främst lacknafta. I uretanfärg av tvåkomponentstyp är den ena komponenten ett isocyanat. Då komponenterna reagerar med varandra bildas värme, vilket underlättar frigörandet av eventuellt överskott av flyktigt isocyanat. En annan färg av tvåkomponentstyp baseras påepoxiharts. Som härdare används bl. a. aminer. Epoxifärg finns även som enkomponentsfärg och är då antingen vattenbaserad eller lösningsmedelsbaserad. Lösningsmedlen för epoxifärg innehåller i allmänhet toluen, xylen och butanol.

Lacknafta, som även är känd under bl. a. beteckningarna kristallolja, dilutin, varnolen och lackbensin, är ett mycket använt lösningsmedel såväl inom måleribranschen som inom verkstadsindustrin och i hemmen och består av en blandning av aromatiska och alifatiska kolväten. Då lacknafta erhålls genom destination av petroleum kan bensen ingå i mindre mängd. Som lösnings- och utspädningsmedel för lacker, fernissor m. m. används i stor utsträckning thinner. Thinner brukas även för avfettning, som rengöringsmedel för penslar m. m. Thinner är ej något entydigt begrepp utan används som beteckning på förtunningsmedel (på engelska thinner = förtunnare) med varierande kemisk sammansättning. Thinner utgörs i allmänhet av en blandning av toluen, ketoner och estrar (t. ex. etylacetat). Bensen kan ingå som förorening om s. k. teknisk kvalitet av toluen ingår i thinnerpreparatet.

När det gäller hälsorisker vid användning av lösningsmedel inom måleribranschen kan allmänt sägas att inandning av lösningsmedelsångor kan medföra risk för påverkan på det centrala nervsystemet och ge en berusande och sövande effekt. Ju flyktigare lösningsmedlet är, desto större är risken

SoU 1974:32

för påverkan av medlet. Lättflyktiga lösningsmedel och då främst thinnerpreparat missbrukas inte sällan i berusningssyfte, s. k. sniffning. Med hänsyn till den mångskiftande sammansättningen av de preparat som används som lösningsmedel kan av naturliga skäl någon fullständig redogörelse inte lämnas för skadeverkningarna på grund av inandning av lösningsmedelsångor. I det följande lämnas därför endast en redogörelse för verkningarna av vissa ämnen, som ofta förekommer i lösningsmedel.

I ett flertal lösningsmedel, exempelvis lacknafta, ingår naturgas- eller petroleumprodukter, som kan innehålla alifatiska kolväten. Påverkan av sådana kolväten kan, beroende på vilka mängder av lösningsmedlet som finns i inandningsluften och under hur lång tid man utsätts för ångor av medlet, ge sig till känna som symtom av varierande svårighetsgrad. Vid låga halter och kort påverkanstid fås allmänna symtom som huvudvärk och illamående. Vid stigande grad av påverkan - högre halter och längre tid - erhålls i tilltagande grad berusning med balanssvårigheter, synrubbningar och muskelinkoordination. Vid högre halter kan medvetandeförlust inträda efter även kort tids exposition. Effekten på människan av inandning av lacknafta har nyligen undersökts vid arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning. Undersökningen, som ingår som ett led i ett större forskningsprojekt vid avdelningen om effekten på människan av lösningsmedel i inandningsluft, har redovisats i skriftserien Arbete och Hälsa, 1974:1. Undersökningsresultatet ledde bl. a. till slutsatsen att vid en exposition för 2 500 mg lacknafta per m’ luft under fysiskt arbete en klar risk föreligger för uppkomst av subjektiva besvärssymtom och en negativ inverkan på psykomotoriska och intellektuella funktioner hos den exponerade individen.

När det gäller skadeverkningar av thinner han hänvisas till en redogörelse i socialutskottets betänkande SoU 1972:33 i anledning av motioner om åtgärder mot thinnermissbruk. I redogörelsen refereras vissa uppgifter som lämnats av narkomanvårdskommittén (SOU 1969:52, s. 139 f.). Enligt dessa uppgifter har toluen inte någon säkert påvisad kvarstående effekt på kroppens organ, men vid missbruk har man iakttagit följande övergående förändringar: leverförstoring och nedsatt leverfunktion, påverkan av blodbildningen i benmärgen med lätta förändringar av blodbilden samt vita blodkroppar i urinen. Härutöver kan tilläggas att kronisk exposition för bensen kan ge skador på blodbildande organ och svårartad anemi, att inandning av etylacetat kan ge upphov till hosta, huvudvärk, trötthet och medvetslöshet samt att butanolångor kan föranleda irritation i ögon, näsa och hals samt hosta, huvudvärk och svindel.

Här kan också nämnas att effekten av toluen i inandningsluft studerats vid arbetarskyddsstyrelsen inom ramen för det tidigare omnämnda lösningsmedelsprojektet. Undersökningsresultaten har publicerats i arbetarskyddsstyrelsens skriftserie Arbete och Hälsa, 1972:20. Dessa visade att man kan befara en försämring av vissa psykomotoriska funktioner vid exposition

SoU 1974:32

samtidigt med arbetsbelastning vid halter i närheten av det rekommenderade hygieniska gränsvärdet. Det bör även påpekas att en kraftig lösningsmedelspåverkan, även om den ej förorsakar organskada, kan ge upphov till olycksfall på grund av effekten på nervsystemet (omdömesrubbning, balanssinnesrubbning m. m.)

Hälsorisker vid inandning av ångor från flyktiga isocyanater har påtalats bl. a. i en artikel år 1972 i Läkartidningen (1972:44 s. 5077-5080). Isocyanater kan reagera med vätejoner i exempelvis proteiner och med vatten i biologiskt material och är därigenom fysiologiskt aktiva. Framför allt drabbas luftvägarnas slemhinnor. Vid kraftig exposition uppstår slemhinneirritation med besvär från såväl ögon som luftvägar. Hudförändringar eller tecken på allmän förgiftning är ovanliga. Hos många arbetstagare utvecklas efter exposition för flyktiga isocyanater en ökad känslighet som yttrar sig i andningssvårigheter, trånghetskänsla i bröstet och torrhosta. Plötslig andnöd som liknar ett astmatiskt tillstånd kan också inträda. De akuta besvären avklingar snabbt om expositionen avbryts, men hos enstaka individer går det akuta eller subakuta skedet över i ett kroniskt bronkitliknande tillstånd. Till skillnad från de subjektiva symtomen kvarstår en nedsatt lungfunktion under lång tid. Under denna tid reagerar individen mycket lätt med luftvägsbesvär vid förnyad isocyanatexposition och även för andra luftvägsirriterande ämnen och gaser. Exposition för åtminstone ett isocyanat - toluendiisocyanat

- leder hos många till en ökad känslighet. Kliniska symtom kan sålunda uppstå efter kontakt med ytterst låga koncentrationer av detta flyktiga isocyanat. Symtomen kan komma i direkt anslutning till expositionen men kan även uppträda som astmaliknande andningsbesvär efter några timmars latenstid, och många av dem utvecklas till en bestående försämring av lungfunktionen.

Beträffande epoxiprodukter bör nämnas att vissa sådana kan ge hudskador genom överkänslighetsreaktioner, särskilt hos härför disponerade personer.

Gällande ordning m. m.

Inledningsvis kan här nämnas att betydelsefulla ändringar i arbetarskyddslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1974. Ändringarna innebar i korthet följande.

De anställdas inflytande på de lokala skyddsfrågorna ökades väsentligt genom att bl. a. skyddsombudens lagfästa befogenheter utvidgades. Skyddskommitté skall nu tillsättas i vidgad omfattning varjämte kommittéernas uppgifter breddades. Reglerna om förhandsprövning av nya eller ändrade arbetslokaler m. m. skärptes. Nya lagregler infördes om samordning av och ansvar för skyddsåtgärderna på arbetsställen, som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda. 1 detta hänseende gäller numera enligt 7 a ^ arbetarskyddslagen (1949:1) bl. a. att den som låter uppföra byggnad eller an -

SoU 1974:32

läggning (byggherre) är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet. Byggherren kan överlåta ansvaret för samordningen till arbetsgivare på arbetsstället. Den som har sådant ansvar skall tillse att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och på arbetsstället sysselsatta arbetstagare är skyldiga att följa de anvisningar han i detta syfte lämnar. Reglerna i 7 a 5 äger motsvarande tillämpning på den som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd. Slutligen innebar ändringarna en effektivisering av sanktionsbestämmelserna och en kraftig utbyggnad av utbildningen för bl. a. skyddsombud.

Såväl arbetarskyddslagen som arbetarskyddskungörelsen (1949:208) innehåller åtskilliga bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarna mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Enligt 10 $ arbetarskyddslagen skall tillfredsställande luftväxling vara anordnad i sluten arbetslokal samt på annan plats, där arbete bedrivs, i den mån så är påkallat. Lämpliga anordningar skall såvitt möjligt vidtas för att hindra att bl. a. rök, gas eller ånga sprids i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd. I 11 $ stadgas bl. a. att till förebyggande av att arbetstagare skadas genom giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen sådana åtgärder skall vidtas att fara härför i möjligaste mån undgås. Om annan åtgärd inte kan vidtas eller skäligen påfordras till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa skall enligt 12 5 personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är skyldig att använda utrustningen och väl vårda den.

I arbetarskyddskungörelsen stadgas bl. a. att arbetsgivare skall tillse att hos honom sysselsatta arbetstagare erhåller kännedom om de särskilda risker för ohälsa som är förbundna med arbetet samt, där så erfordras, meddela de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagare skall iaktta för att undgå dessa risker. Vid arbetsplats där bl. a. rök, gas eller ånga sprids i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd skall i den mån det är möjligt arbetsprocessen utföras i sluten apparat eller arbetet förläggas till avskild lokal eller inbyggd plats. Om så ej kan ske, skall tillfredsställande anordningar för uppsamling och bortförande eller oskadliggörande på annat sätt av röken, gasen eller ångan såvitt möjligt anbringas vid den plats där sådan luftförorening uppstår och kan spridas. Vidare stadgas att utsugningsanordning inte får förläggas på sådant sätt att arbetstagare genom förorenad luft därifrån utsätts för påverkan. Finnes visst arbete eller visst slag av arbete medföra särskild fara för ohälsa på grund av förekomsten av rök etc. äger arbetarskyddsstyrelsen som villkor för arbetstagares användande i arbetet föreskriva att undersökning av luftförhållandena skall ske. Styrelsen bestämmer då omfattningen av undersökningen och meddelar även i övrigt erforderliga föreskrifter rörande undersökningens genomförande. Vid arbete, där gift eller annan hälsofarlig vara kommer till användning eller där arbetsförhållandena eljest kan medföra förgiftnings- eller smittofara, skall be -

1* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 32

SoU 1974:32

tryggande skyddsåtgärder vara vidtagna. Gift eller annan hälsofarlig vara skall, i den mån så med hänsyn till förhållandena skäligen kan ske, ersättas med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara. Personlig skyddsutrustning såsom andningsskydd m. m. skall, i den mån arbetarskyddsstyrelsen så föreskriver, vara godkänd av styrelsen. Då så är möjligt skall den tid, varunder arbetstagare används till arbete som medför särskild hälsofara, tillbörligen inskränkas genom att han sätts till annat ej hälsofarligt arbete viss tid varje arbetsdag eller vecka eller under längre perioder.

I kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten stadgas att till arbete som anges i en vid kungörelsen fogad förteckning får arbetstagare under 18 år (minderårig) användas endast i den mån som följer av förteckningen (1 S). Enligt denna förteckning får minderårig användas vid bl. a. arbete vid vilket damm, rök, gas eller ånga med giftig, frätande eller på annat sätt skadlig inverkan uppkommer och sprids i farlig mängd endast om han fyllt 16 år och om yrkesinspektionen godkänt arbetssättet och ventilations- och utsugningsanordningarna samt medgivit att minderårig används till arbetet.

Uppfyller arbetsställe ej de krav som gäller enligt arbetarskyddslagen eller föreskrifter eller anvisningar som meddelats med stöd av lagen får yrkesinspektionen förelägga arbetsgivaren att avhjälpa missförhållandet eller också förbjuda honom använda viss maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta villkor som angivits när förbudet meddelades. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma föreläggande kan yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad. Arbetsgivare är skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen föranstalta om undersökning av ämne eller material som han använder eller framställer i sin verksamhet eller tillhandahålla prov för sådan undersökning. Innebär arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens liv eller hälsa kan skyddsombud under vissa förutsättningar avbryta arbetet.

Tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas centralt av arbetarskyddsstyrelsen som äger meddela råd och anvisningar till ledning vid tillämpning av lagstiftningen samt av yrkesinspektionen ochnär det gäller mindre arbetsplatser - av kommunala tillsyningsman. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen har under senare år tillförts betydande resursförstärkningar för att bl. a. tillgodose arbetslivets ökade krav på arbetarskyddsanvisningar respektive ge ytterligare kapacitet för tillsynen på arbetsplatserna. För innevarande budgetår har sålunda medel anvisats för 40 nya tjänster vid arbetarskyddsstyrelsen och 37 nya tjänster vid yrkesinspektionen (se SoU 1974:3).

Åtgärder mot hälsorisker vid målningsarbete behandlas i några av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade anvisningar. Enligt "Anvisningar om skydd mot yrkesfara vid sprutmålning” (1971:12) skall sprutmålning, som utförs inomhus, ske i sprutrum, sprutbox eller sprutskåp. Under vissa närmare

SoU 1974:32

angivna förutsättningar för dock sprutmålning ske öppet inomhus. I anvisningarna lämnas vissa föreskrifter rörande ventilation, bl. a. vid torkning av sprutmålat föremål, som vid torkning avger hälsofarlig gas eller ånga, om tillredning och förtunning av färg, som vid arbetet avger hälsofarlig gas eller ånga, samt om personlig skyddsutrustning. Målning vid byggnadsarbete regleras i år 1972 utfärdade "Bygganvisningar”, nr 32, som bl. a. innehåller särskilda bestämmelser om invändig målning i cistern, tank eller iiknande och om arbete med vissa träskyddande medel. I anvisningarna lämnas även en redogörelse för det s. k. YSAM-systemet, som utarbetats av en kommitté, representerande dåvarande arbetsmedicinska institutet (numera integrerat i arbetarskyddsstyrelsen), Bygghälsan, Målarmästarnas riksförening, Svenska målareförbundet och Sveriges färgfabrikanters förening, i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. Systemet avser att ge anvisningar om åtgärder till skydd mot hälsorisker vid inandning av lösningsmedelsångor vid användning av färger, lacker, förtunningar m. fl. produkter från färgindustrin samt innebär att produkterna klassificeras och märks på visst sätt med hänsyn till deras hälsofarlighet. YSAM-beteckningen, som inte gäller vid sprutmålning, avser bruksfärdig färg, dvs. inklusive föreskrivna spädningsmedel m. m., och ger upplysning om vilka skyddsåtgärder som bör vidtas. I anslutning härtill kan nämnas att i gällande kollektivavtal mellan Målarmästarnas riksförening och Svenska målareförbundet stadgas dels att arbetsgivare skall tillse att i hans rörelse förekommande färgprodukter är YSAM-märkta, dels att arbetstagare inte är skyldig att arbeta med färgprodukter som saknar YSAM-beteckning.

Arbetarskyddsstyrelsen har i dagarna utfärdat anvisningar angående hygieniska gränsvärden för luftföroreningar från bl. a. lacknafta och ett antal ämnen som ingår i färgprodukter och lösningsmedel. Anvisningarna ersätter den lista över rekommenderade hygieniska gränsvärden som utfardats år 1969 av dåvarande arbetsmedicinska institutet.

Här kan också redovisas att arbetarskyddsstyrelsen i anledning av en till styrelsen från Sveriges färgfabrikanters förening inkommen skrivelse rörande användning av alkydfarger för husbyggnadsmåleriet i skrivelse den 28 april 1971 fäst yrkesinspektionens uppmärksamhet på möjligheten att i ökad utsträckning använda vattenbaserade färger. Arbetarskyddsstyrelsen framhöll därvid att det kunde konstateras att användning av alkydfärger på stora ytor som väggar och tak ställde stora krav på skyddsåtgärder i form av ventilation anpassad till arbetsintensiteten samt att lämpligt andningsskydd skulle tillhandahållas och användas där så erfordrades.

Med hänsyn till att vid målning kan uppkomma samma eller liknande skadeverkningar som vid limningsarbeten bör också nämnas att arbetarskyddsstyrelsen år 1971 utfärdat limningsanvisningar, vari bl. a. ges stränga föreskrifter för lösningsmedelshaltiga lim och särskilda regler beträffande speciallim som epoxilim och polyuretanlim, vilka produkter delvis innehåller

SoU 1974:32

samma råvaror som epoxifärg och uretanfärg. Vidare kan anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 1 mars 1971 meddelat yrkesinspektionen vissa anvisningar rörande isoleringsarbeten med uretancellplast, som bl. a. innehåller isocyanat.

Vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen gäller bestämmelserna i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Under förarbetena till nämnda lag anförde departementschefen följande beträffande lagstiftningens tillämpningsområde (se prop. 1973:17 s. 91).

Jag vill sedan något närmare ta upp frågan hur den nu föreslagna lagstiftningen bör förhålla sig till arbetarskyddslagstiftningen. Med det vidsträckta tillämpningsområde som föreslagits förden nya lagstiftningen kommer detta att i vissa avseenden sammanfalla med tillämpningsområdet för arbetarskyddslagstiftningen. Det gemensamma området blir som tidigare anförts i princip ali yrkesmässig hantering av hälso- och miljöfarliga varor såvitt avser skyddet av arbetstagarnas hälsa.

Jag vill understryka att det givetvis inte är meningen att arbetarskyddslagstiftningen skall sättas ur spel genom den föreslagna lagen. Den nu föreslagna lagen bör gälla vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen. Det innebär bl. a. att sådana allmänna restriktioner av betydelse för användningen av produkter i olika hanteringsled - i eller utanför arbetslivet - som utfärdas med stöd av den nu föreslagna lagen bör av arbetarskyddsmyndigheterna läggas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts att arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter, när så påkallas för att uppfylla arbetarskyddets krav. Dessa föreskrifter skall ”ta över”. De risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med själva tillverkningen av hälso- och miljöfarliga varor och med den yrkesmässiga hanteringen av sådana varor skall alltså liksom f. n. främst mötas med arbetarskyddsåtgärder.

Det är naturligtvis angeläget att åstadkomma samordning mellan produktkontrollorganets generella föreskrifter rörande en viss vara och sådana anvisningar eller föreskrifter som arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagen meddelar om användningen av samma vara på arbetsplatser. Den samordning som behövs för detta ändamål avses komma till stånd på följande sätt. Som senare skall framgå närmare avser jag att produktkontrollorganet skall få en sammansättning som garanterar att arbetarskyddssynpunkter beaktas. Vidare skall tillsynen över efterlevnaden på arbetsplatserna av den nya lagstiftningen åvila arbetarskyddsmyndigheterna. Vid den revision av arbetarskyddslagen som väntas ske om några år får man som nämnts ta upp frågan om det behövs någon ändring när det gäller tillämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor syftar till att förhindra eller förebygga skador och medger en långtgående produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt kan Kungl. Maj:t föreskriva att lagen även skall tillämpas på annan vara. Lagen innehåller

SoU 1974:32

grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor samt bemyndigar Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer att ingripa mot olika kemiska varor bl. a. genom föreskrift att viss vara får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. Även totalförbud mot viss vara kan meddelas.

En grundregel i lagen är att den som hanterar hälso- och miljöfarliga varor skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Härvid skall särskilt den som tillverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall anges på varan. En grundsats är att redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om risk som inte är praktiskt verifierad skall utgöra tillräckligt underlag för åtgärder. För att underlätta myndigheternas arbete har införts en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.

För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor enligt lagen finns en särskild produktkontrollnämnd, som är självständigt beslutande men som i administrativt hänseende är anknuten till naturvårdsverket. Den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen när det gäller hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor i verksamhet varöver arbetarskyddsstyrelsen utövar tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen. I övrigt åvilar tillsynen naturvårdsverket. På regional nivå är yrkesinpektionen och länsstyrelsen tillsynsmyndigheter. Den lokala tillsynen slutligen ankommer på hälsovårdsnämnderna. Tillsynsmyndighet äger rätt att på begäran fö upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen samt att meddela föreläggande eller förbud som behövs för lagstiftningens efterlevnad.

Tillämpningsföreskrifter till lagen om hälso- och miljöfarliga varor har meddelats i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt kungörelsen indelas ämnen som kan befaras orsaka skada på människor i gifter och vådliga ämnen. Till gift hänförs dels ämne som huvudsakligen används vid framställning av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat vara gift, dels annat ämne vars hantering är förenad med mycket stor hälsorisk. Övriga ämnen hänförs till vådliga ämnen. I kungörelsen ges vissa föreskrifter om ykresmässig användning av gift. Vidare stadgas att förpackning till gift eller vådligt ämne som överlåts skall vara tydligt och otvetydigt märkt på svenska med bl. a. varans namn och uppgift om dess karaktär av gift eller hälsovådligt ämne, varningstext med upplysning om risker som är förbundna med varan samt de anvisningar i övrigt om lämplig hantering av varan som kan behövas till skydd mot skada samt uppgifter om vilket eller vilka ämnen som ger varan dess hälsofarliga egenskaper. Det åligger produktkontrollnämnden att

SoU 1974:32

utge vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen.

I detta sammanhang bör också nämnas att årets riksdag godkänt vissa riktlinjer för utveckling av ett informationsystem för miljövården (se prop. 1974:46, Joli 1974:20). Syftet med systemet är att med hjälp av bl. a. ADBteknik ge myndigheter, organisationer och enskilda tillgång till för reformarbetet på miljöområdet erforderliga data. I miljövårdens informationssystem skall bl. a. ingå information om hälso- och miljöfarliga varor samt information av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Systemet skall utvecklas successivt under anpassning till aktuella krav. Ansvaret för utvecklingsarbetet ankommer på en särskild miljödatanämnd, som bl. a. har till uppgift att lämna förslag till det närmare innehållet i informationssystemet.

Utredningar m. m.

År 1970 tillsattes en utredning (S 1970:35) för att verkställa en översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt direktiven till arbetsmiljöutredningen, vilka är mycket vittgående, skall lagstiftningen allmänt sett ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke skall vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. I direktiven framhålls vidare att den nya lagstiftningen skall ge ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Insatserna mot olycksfall och yrkessjukdomar behöver intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna att genom skärpt eller annan ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift för utredningen är att uppmärksamma yrkesfaror - ofta av helt ny typ - som hänger samman med den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror nämns bl. a. förgiftningsrisker på grund av olika slags luftföroreningar. Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med de problem som här möter. Det framhålls att grunden för de vidgade skyddsinsatserna skall läggas i lagstiftningen.

Utredningen bör undersöka om lagstiftningens materiella regler bör omgestaltas för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. I direktiven anges vissa frågor som kan förtjäna uppmärksamhet i detta sammanhang. Bl. a. framhålls att en del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar, inte kan definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade och i samband härmed även ta upp frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena.

SoU 1974:32

11 I utredningsuppdraget ingick också en översyn av den offentliga tillsynsorganisationen, en utbyggnad av den lokala skyddsverksamheten under särskilt beaktande av skyddsombudens ställning och handlingsmöjligheter ävensom en prövning av bestämmelserna om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende. Utredningen avgav år 1972 ett delbetänkande (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö, vari framlades förslag om bl. a. samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende, det lokala skyddsarbetet, förhandsprövning av arbetslokaler m. m. och det offentliga arbetarskyddets organisation.

Betänkandet bildade utgångspunkt för statsmakternas beslut år 1973 angående dels omorganisation av tillsynsmyndigheterna (se prop. 1973:1 bil. 7, SoU 1973:5), dels ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö (se prop. 1973:130, SoU 1973:25). För en fullständigare redovisning av arbetsmiljöutredningens direktiv och de av riksdagen godkända reformerna hänvisas till utskottets betänkande SoU 1974:4 s. 3-5.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (JU 1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. 1 direktiven anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i denna mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande på marknaden, framstår det från både sociala, psykologiska och samhällsekonomiska synpunkter som angeläget att bereda ett bättre ekonomiskt skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt direktiven är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller detaljhandelsledet.

År 1973 tillkallades efter Kungl. Maj:ts bemyndigande särskilda sakkunniga för att utreda hur en samordning organisatoriskt kan ske av laboratorieresurser för arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket. De sakkunniga redovisade helt nyligen sitt uppdrag i betänkandet (Stencil Ds A 1974:3) Institut för miljömedicin. I betänkandet föreslås att den till naturvårdsverket provisoriskt anknutna omgivningshygieniska avdelningen, som har till upp -

SoU 1974:32

gift att studera effekter på människan av skilda omgivningshygieniska omständigheter, bör skiljas från verket och bilda bas för ett statens institut för miljömedicin. Institutet föreslås få till uppgift att bedriva utredningsoch forskningsverksamhet inom miljömedicin och allmän hälsovård och skall i första hand biträda bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och produktkontrollnämnden. Betänkandet har remissbehandlats och är f. n. föremål för överväganden inom arbetsmarknadsdepartementet.

För att undersöka behovet av forskning och utvecklingsarbete beträffande kemiska hälsorisker i arbetsmiljön tillsatte arbetarskyddsfonden år 1972 en arbetsgrupp. Resultatet av gruppens undersökningar framlades i mars 1973 i en rapport (Arbetarskyddsfonden Rapport 1973:3). Arbetsgruppen har haft som målsättning bl. a. att överblicka den pågående forskningen, kartlägga och prioritera problem samt att framlägga förslag om lämpliga konkreta åtgärder. Arbetsgruppen anser att de mest påträngande behoven av forskning finns inom bl. a. områdena gaser eller ångor, plaster och ämnen i plastindustrin, ämnen med skadlig effekt på hud samt eliminationsteknik i allmänhet. På längre sikt anser gruppen att arbetarskyddsfonden dessutom bör ha uppmärksamheten riktad mot bl. a. allergena ämnen. Som konkreta åtgärder föreslår arbetsgruppen bl. a. att en utredning initieras om förekomsten av kemiska ämnen och arbetshygieniska problem i plastindustrin och att anslag utlyses till ansökan för forskning rörande de skadliga effekterna av lösningsmedel och möjligheterna till deras elimination. I rapporten framhålls att det med tanke på den omfattning i vilken lösningsmedel används i arbetslivet måste betraktas som angeläget att effekten av olika lösningsmedel under fysiskt arbete studeras för att få till stånd bl. a. mer korrekta gränsvärden. Även effekterna på lång sikt bör härvidlag studeras. Vidare bör det vara angeläget att ur teknisk synvinkel utvärdera behovet av olika lösningsmedel så att det blir möjligt att välja ut de lösningsmedel som är minst toxikologiskt aktiva men samtidigt har fullgoda tekniska egenskaper. Enligt rapporten torde det även finnas anledning att utvärdera när behov av lösningsmedelsbaserade processer verkligen behövs, t. ex. inom måleribranschen. Beträffande kemiska ämnen i plastindustrin syns det angeläget att fullständigt kartlägga vilka ämnen som används och vilka mellanoch biprodukter som bildas under framställningsprocessen samt vilka arbetshygieniska och yrkesmedicinska problem som finns vid framställning och användning av t. ex. epoxiplaster. Därefter, framhålls det vidare i rapporten, får närmare kartläggas behovet av toxikologiska, bl. a. allergologiska, undersökningar av dessa ämnen alternativt vissa speciella toxikologiska ämnen ersättas, t. ex. isocyanater.

F. n. pågår flera forskningsprojekt som berör eller har anknytning till det i motionen upptagna spörsmålet. Förutom den under avsnittet Allmänt om färgprodukter och hälsorisker (s. 1^) redovisade undersökningen av effekten

SoU 1974:32

på människa av lösningsmedel i inandningsluft pågår vid arbetarskyddsstyrelsen flera undersökningar angående skadeverkningar av lösningsmedel. Vid regionsjukhuset i Örebro sker en kontinuerlig registrering av isocyanatkoncentration i uretanplastindustri. Avsikten med undersökningen är att erhålla en uppfattning om hur den hygieniska situationen från isocyanatsynpunkt ter sig under en längre tidsrymd i ett företag. Vid samma sjukhus har nyligen slutförts en undersökning som avsett att belysa huruvida yrkesmålare inom byggnadsbranschen genom målarfärgers inverkan drabbas av kroniska hjärnskador. Vid undersökningen jämfördes ett antal målare med en grupp industriarbetare med motsvarande åldersfördelning. Undersökningsresultaten visade sammanfattningsvis att grupperna var jämställda i relevanta bakgrundsvariabler och att man i den medicinska hälsokontrollen inte kunde finna några korrelat till rapporterade subjektiva besvär. Man fann emellertid skillnader mellan målare och kontrollpersonerna i psykometriska test som mäter logisk förmåga och finmotorik, medan något samband mellan testresultat och de i undersökningen använda expositionsmåtten inte kunde påvisas.

Vidare har anslag från arbetarskyddsfonden beviljats till en undersökning av yrkesrisker vid billackeringsverkstäder, som skall utföras vid Motorhälsan, en företagshälsovårdscentral driven av bilbranschen i Stockholm. Avsikten med projektet är att undersöka effekten på sprutmålare av lösningsmedel, bl. a. thinnerprodukter, och vissa färgprodukter, bl. a. tvåkomponentsfärger med isocyanat. Vid Bygghälsan har nyligen påbörjats en undersökning av arbetshygieniska problem vid måleriarbete. Vid undersökningen skall bl. a. skadeverkningarna av ett antal färgprodukter studeras, bl. a. epoxifärg.

Som ett led i sitt anvisningsarbete höll arbetarskyddsstyrelsen den 24 april i år en konferens om epoxiprodukter. Arbetarskyddsstyrelsen är även representerad i en arbetsgrupp, som tillsatts av Sveriges plastförbund för att studera hälsoriskerna vid användning av olika byggplaster, främst epoxiprodukter.

Avslutningsvis kan under detta avsnitt också anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen i sina nyligen avgivna anslagsäskanden för budgetåret 1975/76 bl. a. framhållit att produktkontrollen beräknas bli en av de tyngre arbetsuppgifterna i fortsättningen för den ena av styrelsens kemisektioner, samt att utarbetande och revidering av hanteringsföreskrifter, skyddsblad och meddelanden och anvisningar i anslutning härtill ävensom uppföljning av utfärdade anvisningar är andra och påträngande arbetsuppgifter. För dessa åligganden och för forskningsuppgifter beträffande lösningsmedel begär arbetarskyddsstyrelsen vissa personalförstärkningar.

SoU 1974:32

14 Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från statens naturvårdsverk, som yttrat sig genom produktkontrollnämnden, arbetarskyddsstyrelsen. Sveriges industriförbund. Sveriges färgfabrikanters förening, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska målareförbundet. Sveriges industriförbund har angett att yttrandet avgivits efter samråd med Sveriges kemiska industrikontor och Svenska arbetsgivareföreningen.

Svenska målareförbundet tillstyrker bifall till motionen medan övriga remissinstanser avstyrker bifall till densamma.

Produktkontrollnämnden anför att lagen om hälso- och miljöfarliga varor tar sikte på att motverka skador såväl på kort som på lång sikt samt att härvidlag inte något behov finns av en särskild översyn av bestämmelserna. Enligt nämnden har lagen såtillvida sin begränsning i tillämpningen att större krav på undersökningsskyldighet rörande en varas hälso- och miljöfarlighet än den aktuella vetenskapliga kunskapsnivån medger inte rimligen kan uppställas. Beslut och åtgärder hos producenter och hos ansvariga myndigheter måste grundas på vad som är bedömningsbart i ett visst ögonblick. Detta innebär samtidigt, anförs det vidare, att kontrollen över en vara ständigt måste fortgå. Successivt framkommande nya riskaspekter måste följas upp, äldre undersökningar måste göras om med moderna metoder etc. Ingen kan, enligt nämnden, någonsin garantera att en viss vara för all framtid och i alla lägen är ”ofarlig”.

Beträffande lösningsmedel och isocyanat framhåller nämnden att det i flertalet fall rör sig om klart hälsofarliga varor. I den mån dessa inte kan undvaras på arbetsplatserna anser nämnden att riskerna skall mötas med lämplig instruktion och skyddsåtgärder, så att människor inte utsätts för farliga mängder av ämnet. Produktkontrollnämnden har här möjlighet bl. a. att genom särskilda anvisningar och föreskrifter beträffande märkningen av hälsofarliga varor fä till stånd en bättre information till brukaren. Sådana arbeten pågår. Lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor öppnar, påpekas det vidare, ytterligare möjlighet för kontroll, t. ex. i tillsynen vad gäller produkternas renhet, dvs. frihet från oreagerat isocyanat. Nämnden anser att omfattningen av kontrollen här liksom i många andra sammanhang blir en resursfråga och att därvid frågan om laboratoriemässiga resurser inte är minst viktig.

Avslutningsvis anför nämnden följande.

Antalet ”varor” i det moderna samhället är mycket stort. Omkring år 1960 uppskattade giftstadgeutredningen enbart de i marknaden varande kemisk-tekniska preparaten till lågt räknat 20 000. Miljökontrollutredningen anför(SOU 1972:31) att antalet säkerligen inte är mindre nu. Härtill kommer enligt utredningen den tilltagande användningen av syntetiska föremål och materiel av olika slag. Det är sålunda utomordentligt omfattande uppgifter

SoU 1974:32

som möter de produktkontrollerande organen. Det är inte heller enbart de områden och produkter som motionärerna tar upp, där det ter sig angeläget med en fördjupad kontroll. Prioriteringar måste därför kontinuerligt göras såväl i fråga om riskmoment som produktgrupper i kontrollen. Även om åtskillig kunskap från tillämpningen av tidigare produktkontrollbestämmelser kan nyttiggöras, är erfarenheterna av den nya, utvidgade lagstiftningen på området ännu så länge begränsade. Någon anledning att nu göra en översyn över lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan inte föreligga. Tiden får utvisa vilka ytterligare tillämpningsföreskrifter som kan bli nödvändiga. Detsamma gäller frågor om myndigheternas befogenheter att agera med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och om fördelningen av ansvaret mellan de olika organen. Här kan också hänvisas till den sittande arbetsmiljöutredningen.

Arbetarskyddsstyreisen, som uppfattat motionen som främst gällande problem i arbetsmiljön, framhåller att alla organiska lösningsmedel medför risk för påverkan främst på det centrala nervsystemet, varför man aldrig kan uppnå att helt ofarliga lösningsmedel kan användas, men påpekar samtidigt att skillnaderna mellan olika lösningsmedel från risksynpunkt kan vara stora. Enligt styrelsen torde de farligaste ämnena bland lösningsmedlen ha utgått ur det svenska färgsortimentet samt kan i många fall, särskilt inom byggnadsindustrin, vattenbaserade färger utan organiska lösningsmedel eller med lösningsmedel i ringa mängd användas med gott resultat. Alla vattenbaserade färger är dock - fortsätter styrelsen - inte invändningsfria. Så kan t. ex. vissa vattenbaserade epoxifärger medföra allergirisk. Styrelsen tillägger i detta sammanhang att vattenbaserade färger ställer stora krav på bindemedlets natur och att kraftig teknisk utveckling på området f. n. pågår.

En annan möjlighet att undvika lösningsmedel är enligt styrelsen att använda lösningsmedelsfria färger. En återgång till oljefärg torde emellertid få bedömas som orealistisk och andra s. k. lösningsmedelsfria färger, t. ex. av epoxityp, kan f. n. ej användas för flertalet ändamål inom byggnadsindustrin. Till dessa färger anser styrelsen även kunna räknas pulver av olika slag som anbringas med s. k. pulversprutning och sedan sintras till ett homogent skikt vid förhöjd temperatur. Pulversprutning förekommer i stor skala vid produktmålning inom främst verkstadsindustrin.

Fortsättningsvis nämner styrelsen att den sedan många år stått i kontakt med Sveriges färgfabrikanters förening och andra branschorgan m. m. på brukarsidan och på olika sätt sökt verka för en produktutveckling mot mindre farliga produkter. Många av dagens färgprodukter vållar enligt styrelsen otvivelaktigt problem och ställer höga krav på skyddsåtgärder. En aktiv och säkerhetsinriktad produktutveckling anser styrelsen nödvändig för att eliminera problemen. I fråga om uretanfärger påpekar styrelsen att isocyanat kan ge astma eller astmaliknande reaktioner och att det är viktigt att färgernas isocyanathalt är utomordentligt låg, varför en fortlöpande tillverkningskontroll är väsentlig.

SoU 1974:32

16 Styrelsen anför vidare att limningsanvisningarna i praktiken lett till en produktkontroll av sådana lim, ett slags typgodkännande, baserat på produktens riskegenskaper i praktisk användning. Anvisningarna har medfört en betydande reducering av såväl antalet farliga limtyper som deras användning. Styrelsen har för avsikt att utfärda anvisningar - arbete pågår

- om epoxiprodukter och uretanprodukter, som även kommer att omfatta färger av sådant slag. Dessa anvisningar avses komma att präglas av samma synsätt som limningsanvisningarna. Detsamma gäller planerade allmänna målningsanvisningar. Vidare har förarbete gjorts till anvisningarom tekniska lösningsmedel. Styrelsen anser sig dock sakna resurser att utarbeta anvisningar i den takt som bl. a. utvecklingen på det kemiska området kräver. De allmänna målningsanvisningarna har bedömts som en omfattande uppgift. Det utgör enligt styrelsen också f. n. ett osäkerhetsmoment i arbetet att den i limningsanvisningarna använda tekniken möjligen i nuläget kan anses ligga inom produktkontrollnämndens ansvarsområde. Underlag för anvisningsarbetet erhålls delvis från styrelsens eget forskningsprojekt lösningsmedel, vilket redan givit värdefulla rön. Genom egen forskning, erfarenheter från fältet och kontakt med utomstående forskare t. ex. vid de yrkesmedicinska klinikerna följer styrelsen utvecklingen t. ex. beträffande synen på de av motionärerna nämnda problemen.

Avslutningsvis framhåller arbetarskyddsstyrelsen att resultatet av arbetsmiljöutredningens arbete bör avvaktas innan annan åtgärd övervägs.

Sveriges industriförbund framhåller inledningsvis att inom färgindustrin sedan flera decennier arbete fortgår med att minimera - och i bästa fall eliminera - riskerna vid framställning och användning av produkterna men anser det i dag vara en orimlighet att begära att alla färger skall vara helt ofarliga i alla sammanhang. Industriförbundet pekar på att hanteringen av kemiska produkter ej sällan innebär en viss risk, vilken kan bli särskilt påtaglig om givna hanteringsanvisningar ej följs. Man kan således, anförs det vidare, inte bara se till produktens sammansättning utan måste även ta hänsyn till dess avsedda hantering och därmed på vilka sätt man kan komma att exponeras för produkten. Som exempel på förbättringssträvanden inom färgindustrin nämns att man i betydande utsträckning ersatt organiska lösningsmedel med vatten, vilket möjliggjorts genom ett intensivt forskningsarbete, samt att man i stor utsträckning arbetat på att eliminera hälsofarliga pigment.

Beträffande alkydbaserade färger, som varit i praktisk användning sedan mer än 30 år, framhåller Industriförbundet att dessa volymmässigt intar en betydande plats inom ytbehandlingsområdet och används dels för industriell applicering dels om än numera i mindre utsträckning för hantverksmåleri. I det förra fallet finns enligt Industriförbundet goda möjligheter

SoU 1974:32

att genom lämpliga tekniska anordningar förhindra exponering för ångor från lösningsmedel. I det senare fallet ställer sig detta av naturliga skäl svårare varför kraven på individens uppmärksamhet, när det gäller skyddsåtgärder, exempelvis ventilation, blir större. Samtidigt bör det dock beaktas, anförs det, att lösningsmedel i alkydfärger för hantverksmåleri i stor utsträckning utgörs av alifatiska och mindre hälsovårdliga kolväten. Industriförbundet anser det osannolikt att man för hela varuområdet kan komma fram till helt ofarliga produkter med hänsyn till att vissa material inte är lämpliga att målas med vattenbaserad färg utan kräver att organiska lösningsmedel ingår och att i andra sammanhang en viss bekämpningseffekt eftersträvas t. ex. i skeppsbottenfärger.

Vad angår hälsorisker på grund av isocyanat framhåller Industriförbundet att dessa blir särskilt påtagliga om ett lättflyktigt isocyanat används. För att minska riskerna används numera kemiskt modifierade isocyanater med betydligt lägre flyktighet än som tidigare varit fallet.

Enligt Industriförbundet beror problem med färg på arbetsplatserna ofta på en felhantering av något slag. Man har inte följt eller inte kunnat följa hanteringsanvisningarna. Dessa förhållanden understryker, anser Industriförbundet, vikten av god information och praktiska instruktioner i samband med målning.

Avslutningsvis anförs det i yttrandet att det ej synes motiverat att nu

- ett år efter produktkontrollnämndens tillkomst - införa några ändringar i nämndens befogenhet.

Sveriges .färgfabrikanters förening framhåller att färger och lacker används till många olika ändamål och av många olika kategorier av förbrukare samt att i många fall applicerings- och torkmetoderna samt kraven på utseende, hållbarhet m. fl. egenskaper är skiftande. Allt detta kan enligt föreningen inte åstadkommas med helt ofarliga ämnen. Vid den synnerligen mångsidiga produktutvecklingen arbetar färgindustrins tekniker inte endast på att finna i tekniskt avseende tillfredsställande produkter utan också på att uppnå detta resultat med hjälp av material som medför så små hälsorisker som möjligt. Vidare påpekas att inom branschföreningen finns en särskild teknisk kommitté som sysslar med att begränsa användningen av hälsofarliga beståndsdelar i produkterna och att - i den mån sådana förekommer - utarbeta anvisningar för hur produkten skall användas med minsta möjliga risk för hälsan. Föreningen hänvisar även till att föreningen tillskapat en yrkeshygienisk varuinformation, som är avsedd att vägleda skyddstjänstemän, arbetsledning och skyddsombud vid deras planläggning och övervakning av arbete med färgindustrins produkter och som tjänar ett syfte liknande det med YSAM-systemet.

Sammanfattningsvis anför föreningen bl. a. att den kan instämma i att den problematik som motionärerna tagit upp är viktig och värd allvarligt beaktande men att den inte kan godkänna motionärernas negativa fram -

SoU 1974:32

ställning av förhållandena.

Svenska byggnadsarbetareförbundet instämmer inledningsvis i motionärernas synpunkter att det är mycket angeläget att åtgärder vidtas på området för att bättre bevakning skall komma till stånd som garanterar riskfrihet och hälsa. Det gäller här insatser inom ett vitt spektrum av åtgärder där det i första hand krävs lagstiftning men framför allt resurskrävande insatser av såväl forskningsmässig som administrativ art. Lösningen måste komma till stånd genom en kombination av åtgärder i samspel mellan myndigheter, arbetsmarknadsparter och den lokala arbetarskyddsverksamheten.

Förbundet anser att de problem som gäller bevakningen av risker i samband med hälsofarliga varor måste ses i vidaste perspektiv och inte begränsade till ett snävt varusortiment som i detta fallet produkter som används i färgmaterial samt framhåller vikten av att dessa problem tas upp i ett sammanhang över hela fältet av riskproblematik som hänger samman med hälsofarliga kemiska produkter i arbetslivet.

Förbundet hänvisar till pågående utredningsarbeten och nämner härvid bl. a. att inom produktkontrollnämnden planering f. n. pågår vad gäller sådana frågor som tillståndsgivning, produktkontroll och märkningsfrågor. Även frågorna om samordning mellan produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen i ansvarshänseende är under diskussion mellan dessa två myndigheter. Mot denna bakgrund synes det förbundet orationellt att nu tillsätta en ny arbetsgrupp med uppgifter som konkurrerar med pågående redan tidigare igångsatta initiativ. Risken för dubbelarbete och oklarhet i ansvarshänseende måste vara överhängande.

Svenska målareförbundet framför inledningsvis samma synpunkter som byggnadsarbetareförbundet och framhåller härefter att utvecklingen på färgämnesområdet går snabbt. Trots skyddsmärkning, förbättrad lagstiftning och inrättandet av ett särskilt övervakningsorgan, anförs det vidare, upplever yrkesutövande målare alltjämt att prövningen av en ny produkts eventuella hälsovådlighet i vissa fall sker först sedan larm slagits från en arbetsplats eller av den fackliga organisationen. Utöver fysiska olägenheter som illamående, yrsel o. d., som ostridigt förorsakas av färgämneskomponenter, finns det i dag enligt förbundet bland målarna en oro för att arbetet med vissa färgprodukter också kan vålla bestående inre skador.

Förbundet anser att den av motionärerna begärda översynen bör kunna göras inom ramen för arbetsmiljöutredningens uppdrag. Det syns enklast kunna ske genom att utredningen, som arbetar flexibelt med hjälp av arbetsgrupper, via en sådan grupp kartlägger produktutvecklingen på färgämnesområdet under 1970-talet. Förbundet anser kartläggningen kunna bli en värdefull del av faktaunderlaget för bestämmandet av hygieniska gränsvärden o. d. i den nya arbetarskyddslagstiftningen. Samtidigt skulle man enligt förbundet få klarlagt i vad mån det är angeläget att, i avvaktan på den nya lagstiftningen, redan nu ge arbetarskyddsstyrelsen och produkt -

SoU 1974:32

kontrollnämnden ökade befogenheter respektive resurser att prioritera kontroll, märkning och tillståndsgivning för importerade eller inom landet tillverkade färgämnen och färger.

Utskottet

1 detta betänkande behandlar utskottet en motion om hälsofarliga varor inom måleribranschen. Motionärerna framhåller att skadeverkningarna på dem som arbetar med produkter från färgindustrin i regel förbises. Enligt motionärerna gäller detta i synnerhet produkternas skadliga inverkan på längre sikt. De nämner härvidlag särskilt s. k. alkydfärger, uretanfärger och lösningsmedel. Om säkrare förhållanden på arbetsplatserna skall kunna skapas, är det ett oeftergivligt krav, anser motionärerna, att de produkter som ingår i färgmaterial liksom de lösningsmedel som kommer till användning är helt ofarliga på både kort och lång sikt. Yrkandet går ut på en översyn av de bestämmelser som gäller hanteringen av hälsovådliga ämnen av det slag som ovan angetts.

I flertalet ytbehandlingsfärger är färgpigment och bindemedel lösta eller dispergerade (uppslammade). Det skyddande färgskiktet bildas då lösningseller dispergeringsmedlet avdunstar. Det finns också färger av s. k. tvåkomponentstyp. Före målningen med sådan färg måste komponenterna blandas. När komponenterna reagerar med varandra börjar en härdningsprocess som resulterar i ett hårt färgskikt.

Alkydfärg, som ofta används inom byggnadsmåleri ,är baserad på lösningsmedel, i allmänhet lacknafta, eller på vatten. Även uretanfärg kan vara lösningsmedelsbaserad. 1 färgen ingår som råvara ett isocyanat och som lösningsmedel i regel lacknafta. Uretanfärg förekommer också som tvåkomponentsfärg. I sådan färg utgör ett isocyanat den ena komponenten. Enligt vad utskottet inhämtat används uretanfärg av sistnämnda typ endast för speciella ändamål där särskilda krav ställs på färgskiktets kvalitet. En annan färg som i likhet med uretanfärg kan vara lösningsmedelsbaserad eller av tvåkomponentstyp är epoxifärg. Även vattenbaserad epoxifärg finns på marknaden.

Lacknafta är ett mycket vanligt lösningsmedel, som bl. a. innehåller alifatiska kolväten. Som lösnings- eller utspädningsmedel för lacker, fernissor m. m. används i stor utsträckning thinner. Thinnerärej ett entydigt begrepp utan används som beteckning på ett flertal förtunningsmedel med varierande kemisk sammansättning. Inandning av ångor från lösningsmedel kan medföra risk för påverkan på det centrala nervsystemet. Påverkan av alifatiska kolväten, som ingår i lacknafta, kan yttra sig som huvudvärk och illamående eller - vid högre halter och längre påverkanstid - som berusning, synrubbningar, muskelinkoordination och medvetslöshet. Vissa beståndsdelar i thinner kan, som närmare utvecklas i ett föregående avsnitt i betänkandet

SoU 1974:32

(s. 3-4), bl. a. ge upphov till övergående förändringar i levern och i blodet samt till skador på blodgivande organ. Vid användning av uretanfärg föreligger hälsorisker främst på grund av inandning av flyktiga isocyanater som kan finnas i lösningsmedelsbaserad färg eller frigöras vid blandning av tvåkomponentsfärg. Främst drabbas luftvägarnas slemhinnor. I många fall uppstår en nedsatt lungfunktion under längre tid med ökad känslighet för luftvägsirriterande ämnen och gaser. I enstaka fall kan ett kroniskt bronkitliknande tillstånd uppkomma. Epoxiprodukter kan ge hudskador genom överkänslighetsreaktioner.

Vid prövningen av motionsyrkandet måste bl. a. beaktas innehållet i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen syftar till att förhindra eller förebygga skador och medger en långtgående produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skador på människor och i miljön. Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor och ger möjlighet till ingrepp mot olika kemiska varor. En grundregel är att den som hanterar sådan vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att minska eller motverka skador på människor och i miljön. Den som tillverkar eller importerar hälso- eller miljöfarlig vara skall noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall anges på varan. Redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om risk utgör tillräckligt underlag för åtgärder, även om risken inte är praktiskt verifierad. För att underlätta myndigheternas arbete har införts en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.

Lagen tar inte särskilt sikte på de risker för arbetstagares hälsa som är förenade med den yrkesmässiga hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor. De allmänna restriktioner som utfärdas med stöd av lagen skall betraktas som minimikrav som under alla omständigheter skall uppfyllas i arbetslivet. För att tillgodose arbetarskyddets krav kan arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagen och annan arbetarskyddslagstiftning meddela andra eller strängare föreskrifter.

I arbetarskyddslagstiftningen finns bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarna mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Riskerna i samband med vissa måleriarbeten har särskilt uppmärksammats i bestämmelser som utfärdats på området. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda meddelat anvisningar om skydd mot yrkesfara vid sprutmålning. Måleriarbete på byggplatser berörs i av styrelsen utfärdade bygganvisningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk, som yttrat sig genom produktkontrollnämnden, samt från arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges industriförbund. Sveriges färgfabrikanters förening, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska målareförbundet.

SoU 1974:32

21 Flertalet remissinstanser framhåller att det är angeläget att komma till rätta med hälsoriskerna vid hantering av färgprodukter och lösningsmedel. Svenska målareförbundet anser att den av motionärerna begärda översynen bör kunna göras inom ramen för arbetsmiljöutredningens uppdrag i form av en kartläggning av produktutvecklingen på färgämnesområdet. En sådan kartläggning skulle kunna utgöra ett värdefullt underlag för bestämmandet av hygieniska gränsvärden i den nya lagstiftningen. Vid Målareförbundets nyligen avhållna kongress behandlades de speciella hälsoriskerna inom måleribranschen varvid behovet av snara åtgärder påtalades. Övriga remissinstanser intar en mera avvaktande hållning. Sålunda anser produktkontrollnämnden och Industriförbundet att ytterligare erfarenheter från tillämpningen av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor bör avvaktas innan lagstiftningen ses över samt att hälsoriskerna främst skall mötas med arbetarskyddsåtgärder. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att resultatet av arbetsmiljöutredningens uppdrag bör avvaktas innan någon åtgärd vidtas. Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller att åtgärder mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön inte bör begränsas till ett snävt varusortiment utan måste ses i ett vidare perspektiv och tas upp i ett sammanhang. Mot bakgrund av pågående utredningsarbeten anser förbundet det orationellt att nu tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgifter som konkurrerar med dessa.

Såväl remissyttrandena som föreliggande vetenskapliga undersökningar visar enligt utskottets mening att åtskilliga hälsorisker - en del av mycket allvarlig art-är förknippade med hanteringen av färger och lösningsmedel inom måleribranschen. I många avseenden är emellertid, som motionärerna framhåller, våra kunskaper om dessa produkters inverkan på människan begränsade. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är i hög grad angeläget att åtgärder vidtas för att eliminera hälsoriskerna för yrkesmålare. Det måste här bli fråga om insatser på ett vitt fält i samspel mellan olika myndigheter och organ där det inte bara gäller att åstadkomma en effektiv lagstiftning utan även krävs forskning och en kontinuerlig övervakning av produktutvecklingen. Enligt utskottets mening bör liksom hittills de risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med hanteringen av hälsofarliga varor främst mötas genom arbetarskyddsåtgärder.

I likhet med Svenska byggnadsarbetareförbundet anser utskottet att åtgärder mot kemiska hälsorisker inte lämpligen bör begränsas till ett snävt varusortiment eller en viss bransch utan bör tas upp i ett vidare perspektiv med sikte på att åstadkomma enhetliga och effektiva insatser över hela riskområdet. Åtgärder mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön är f. n. föremål för överväganden inom arbetsmiljöutredningen, som har att verkställa en översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt utredningsdirektiven, som är mycket vittgående, skall lagstiftningen allmänt sett ge

SoU 1974:32

ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga miljöer. Utredningen skall pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift för utredningen anges vara att uppmärksamma yrkesfaror - ofta av en helt ny typ - som hänger samman med den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror nämns förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar. Det påpekas att en del yrkesrisker - inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar

- inte kan definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen skall pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade och ta upp frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena. I samband med tillkomsten av lagen om hälso- och miljöfarliga varor har uttalats att arbetsmiljöutredningen också bör överväga samordningen mellan denna lag och arbetarskyddslagstiftningen.

Med hänsyn till att det i enlighet med det anförda faller inom ramen för arbetsmiljöutredningens uppdrag att verkställa en sådan översyn som begärs av motionärerna anser utskottet att det skulle vara mindre rationellt att nu tillsätta en särskild utredning för ändamålet.

Arbetarskyddsstyrelsen har i dagarna utfärdat anvisningar angående hygieniska gränsvärden för luftföroreningar från bl. a. lacknafta och ett antal ämnen som ingår i färgprodukter och lösningsmedel. Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att - i avvaktan på resultatet av arbetsmiljöutredningens arbete - även andra åtgärder, som är ägnade att skydda arbetstagarna inom måleribranschen mot hälsorisker, vidtas inom ramen för gällande lagstiftning. Som framgår av arbetarskyddsstyrelsens remissvar utarbetas f. n. inom styrelsen anvisningar om epoxi- och uretanprodukter, som även kommer att omfatta färger. Förarbete har också gjorts till anvisningar om tekniska lösningsmedel. Vidare planerar styrelsen att utfärda allmänna målningsanvisningar. Inom styrelsen pågår också flera forskningsprojekt avseende hälsorisker på grund av lösningsmedel. Utskottet vill understryka vikten av att de sålunda pågående och planerade arbetena fullföljs så snabbt som möjligt samt att arbetarskyddsmyndigheterna med uppmärksamhet följer utvecklingen inom måleribranschen, såvitt avser behovet av arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte erfordras.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:438.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

SoU 1974:32

23 Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fru Marklund (vpk), herr Signell (s)*, fru Wigenfeldt (c), fru Lagergren (s), herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Alftin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7936 S Stockholm 1974