Med anledning av motioner om kontant stöd vid arbetslöshet
InU 1975/76:6
Inrikesutskottets betänkande 1975/76:6
med anledning av motioner om kontant stöd vid arbetslöshet
I betänkandet behandlas fem motioner om arbetslöshetsförsäkringen och om kontant arbetsmarknadsstöd. Motionerna väcktes under allmänna motionstiden vid 1975 års riksmöte.
Motionerna
1975:63, yrkandet 2, av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen beslutar att kvalifikationskravet för utbetalandet från erkända arbetslöshetskassan vid arbetslöshet sänks till 16 timmar per vecka.
Yrkandet 1 i motionen behandlas i InU 1975/76:9.
1975:184 av fru Hörnlund m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en skyndsam utredning och förslag om sådana regler när det gäller den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknadsstöd att ingen kan avstängas från ersättning på grund av brist på barntillsyn.
1975:638 av fru Landberg (s) och fru Hörnlund (s), vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn och förslag om ändring av 6 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd innebärande en förmånligare tolkning för arbetstagaren.
Bestämmelser om säsongbegränsning meddelas i 25 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. I motionen 1975:959 av herr Stadling (s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att tillämpningsföreskrifterna avseende åberopade bestämmelser mildras.
1975:1743 av herr Wemer i Malmö m. fl. (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att 1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring genom entydiga tilläggsdirektiv erhåller uppdraget att utreda och föreslå ett inordnande av arbetslöshetsförsäkringen i den allmänna försäkringen i enlighet med vad i motionen förordas.
Pågående utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring
1974 års vårriksdag fattade principbeslut om införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring samt beslöt att hos regeringen begära utredning och förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad inrikesutskottet anfört i betänkandet InU 1974:3. Samtidigt begärde Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
1 Riksdagen 1975/76. 18 sam!. Nr 6
InU1975/76:6
i en gemensam framställning till arbetsmarknadsministern att en utredning skulle tillsättas med uppgift att utvärdera gällande system för kontantstöd vid arbetslöshet och att snarast möjligt lägga fram förslag till utformning av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt de i framställningen angivna riktlinjerna.
Mot denna bakgrund tillkallades 1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring (ALF-utredningen). I utredningens direktiv anges vissa centrala frågor som skall behandlas, såsom en allmän arbetslöshetsförsäkrings organisation och finansiering, hur den personkrets som skall omfattas av försäkringen bör avgränsas och hur kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande skall utformas. Det framhålls samtidigt att direktiven inte ger en uttömmande beskrivning av utredningens uppgifter men att utredningen bör behandla alla de regler som ingår i en arbetslöshetsförsäkring. I det sammanhanget anges som exempel på andra betydelsefulla frågor företagarnas anslutning till försäkringen, karenstiden, de deltidsarbetandes ställning i försäkringen m. m.
Utredningsdirektiven finns intagna i 1975 års kommittéberättelse (s. 546). I vad gäller frågan om organisationsformen återges de i det följande.
Arbetslöshetsförsäkringens framtida organisation
Motionen
Yrkandet i motionen 1743 av herr Werner m. fl. (m) går ut på att pågående utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring får genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda och föreslå inordnande av arbetslöshetsförsäkringen i den allmänna försäkringen. Motionärerna erinrar om att de allmänna försäkringskassorna har alla erforderliga personuppgifter. En gemensam sjukoch arbetslöshetsförsäkring förankrad hos försäkringskassorna kan bidra till att hålla administrationskostnaderna på lägsta möjliga nivå. En så organiserad, obligatorisk försäkring avses ge ett grundskydd vid arbetslöshet. Det tilläggs att nuvarande arbetslöshetskassor bör ges möjlighet att leva kvar som branschbestämda intresse- och hjälpkassor för medlemmar som vill bättra på grundskyddet.
Utredningsdirektiven och deras bakgrund
I det av riksdagen bifallna betänkandet InU 1974:3 (s. 18) anförde utskottsmajoriteten: När
det gäller att finna organisatoriska lösningar bör utredningen vara obunden, men en viktig utgångspunkt skall vara att de förvärvsarbetande och deras organisationer även i framtiden skall ha ett stort inflytande över försäkringens handhavande. Man bör ta till vara erfarenheterna av det nuvarande systemet och sträva efter att bevara de fördelar detta inneburit. Den arbetslöse bör ha garantier för att hans fall prövas av personer som väl känner hans yrke och att största möjliga hänsyn tas till hans personliga
InU 1975/76:6
förhållanden. Utredningen bör därför, oavsett vilken organisatorisk lösning man slutligen väljer, pröva på vilket sätt de fackliga organisationerna skall ges möjlighet att utöva inflytande över beslut i enskilda försäkringsfall. En ökad samordning med den allmänna försäkringen bör övervägas. Särskilt gäller detta på utbetalningssidan.
I en till betänkandet fogad reservation (nr 2) förordade utskottets socialdemokratiska ledamöter att arbetslöshetskassorna även i fortsättningen borde i princip administrera försäkringen. I en särskild reservation (nr 3) gav företrädaren för vänsterpartiet kommunisterna uttryck för samma mening.
I LO:s och TCO:s förutnämnda framställning till arbetsmarknadsministern förutsattes att arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen skall skötas av de fackliga organisationerna.
I direktiven till ALF-utredningen anför arbetsmarknadsministern på denna punkt:
En central fråga för utredningen blir att finna organisationsformer för en allmän arbetslöshetsförsäkring som gör det möjligt att ta till vara de kunskaper och erfarenheter om förhållandena på arbetsmarknaden och inom olika yrkesområden som finns inom de fackliga organisationerna och inom de nuvarande arbetslöshetskassorna. I LO-TCO:s skrivelse ställs kravet att prövning av ersättningsrätten i arbetslöshetsförsäkringen och annan administration skall ske genom de erkända arbetslöshetskassorna. Utskottsbetänkande! lämnar denna fråga öppen men framhåller att utredningen oavsett vilken lösning man väljer bör pröva på vilket sätt de fackliga organisationerna skall ges möjlighet att utöva inflytande över beslut i enskilda försäkringsfall.
Utredningen kan komma att ställas inför svåra problem, när det gäller den organisatoriska uppbyggnaden av försäkringen. Det gäller t. ex. frågan om hur de som inte har anknytning till ett yrke skall fogas in i försäkringen. För egen del vill jag understryka vikten av att ett medlemsinflytande liknande det som nu finns i arbetslöshetskassorna bevaras. Detta krav tillgodoses bäst om man kan finna organisatoriska former som nära anknyter till de frivilliga kassorna.
Kassaersättning för deltidsarbetande
Nuvarande ordning
Enligt 22 § lagen om arbetslöshetsförsäkring har försäkrad som söker deltidsarbete rätt till ersättning endast om arbetsutbudet är minst tre timmar varje dag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. En korresponderande regel om medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa meddelas i 50 § samma lag. Från rätt att bli medlem i kassa skall enligt den senare paragrafen undantas bl. a. den som förvärvsarbetar mindre än tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt mindre än 17 timmar per vecka.
InU 1975/76:6
4 Förarbeten
Tidigare fanns inom arbetslöshetsförsäkringen ett krav på minsta arbetsutbud om fyra timmar per dag eller 20 timmar per vecka. En motsvarande regel gällde för det statliga omställningsbidraget, dvs. det kontanta arbetsmarknadsstöd som kunde utgå till äldre arbetslösa.
Nuvarande regler går tillbaka på förslag av KSA-utredningen (SOU 1971:42 s. 216). Utredningen föreslog att för rätt att bli medlem i arbetslöshetskassa borde krävas en minimiarbetstid av tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Arbetsutbud som avser kortare arbetstid kunde enligt utredningen inte anses syfta till sådan fast anknytning till arbetsmarknaden som arbetslöshetsförsäkringen förutsätter, bl. a. genom arbetsvillkoret, för ersättningsrätt. Samma förutsättningar föreslogs gälla för försäkrad deltidsarbetares rätt till ersättning.
Utredningsförslaget vann instämmande av remissinstanserna och förordades i 1973 års proposition med förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring m. m. (nr 56 s. 206).
Utredningens och propositionens sammanstämmande förslag godtogs också av riksdagen. Vid utskottsbehandlingen (InU 1973:23) uttalade dock företrädarna för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet i ett särskilt yttrande att det enligt deras uppfattning är mycket som talar för en sänkning av tidskravet på minst 17 timmars arbete per vecka för rätt till arbetslöshetsersättning. Frågan borde prövas i en av dem förordad utredning om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De ansåg sig därför t. v. kunna acceptera de regler om ersättning för deltidsarbetande som föreslogs i propositionen.
Motionen
I motionen 63 av herr Hermansson m. fl. (vpk) yrkas att kvalifikationstiden för kassaersättning sänks från 17 till 16 timmar per vecka.
Det hävdas i motionen att för de flesta avtalsbundna sociala förmåner har arbetstidsunderlaget numera samordnats till 16 timmar per arbetsvecka. Den för arbetslöshetsförsäkringen gällande minsta arbetstiden om 17 timmar bör anpassas till vad som gäller för övriga förmåner.
Avvisning av arbetserbjudande vid brist på barntillsynsplats
Nuvarande ordning
För att ersättning från arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd skall utgå skall vissa allmänna villkor vara uppfyllda (4 § lagarna om arbetslöshetsförsäkring och om kontant arbetsmarknadsstöd). Ett av dessa villkor är att den arbetslöse är beredd att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtas. I praxis har det ansetts som arbetshinder om en person på grund av vårdnad om barn ej kunnat ta erbjudet arbete.
InU 1975/76:6
5 Motionen
1 motionen 184 av fru Hörnlund m. fl. (s) yrkas på en skyndsam utredning och förslag om sådana regler när det gäller den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknadsstöd att ingen kan avstängas på grund av brist på barntillsyn. I motionen anförs att avsaknad av daghemsplats eller annan form av barntillsyn för den arbetssökandes barn enligt praxis inte räknas som giltigt hinder för att avvisa arbetserbjudande. Den som på grund av arbetslöshet förlorat daghemsplats kan hamna i en ond cirkel innebärande att man ibland har arbetserbjudande men ingen barntillsyn och ibland barntillsyn men inget arbete. Det är, framhåller motionärerna, framför allt den kvinnliga arbetskraften som drabbas av rådande praxis, något som måste anses högst otillfredsställande inte endast från social synpunkt utan också från jämställdhetssynpunkt. De menar att ingen bör avstängas från kassaersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd om brist på barntillsynsplatser är hinder för att anta erbjudet arbete. Det är angeläget att frågan utreds och att förslag i ämnet läggs fram snabbt.
Motionärerna anser också att arbetsförmedlingarna bör ta särskild hänsyn till småbarnsföräldrarnas problem med barntillsyn vid anvisning av arbete.
R emissyttranden
Yttranden över motionen 184 har inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO), LO, Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och TCO.
Motionens yrkande om en särbehandling av den aktualiserade frågan tillstyrks av SACO/SR, medan LO och TCO menar att frågan bör behandlas inom ramen för pågående utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring. AMS, SO och SAF anser att de i motionen påtalade problemen inte hänger samman med ersättningsreglernas konstruktion utan bör lösas genom utbyggnad av barntillsynen.
SACO/SR delar motionärernas uppfattning att det är ett allvarligt problem att avsaknad av ordnad barntillsyn inte godtas som grund för att avvisa arbetserbjudande. Organisationen anser att nuvarande praxis ofta ger upphov till stötande konsekvenser, men vill inte nu ta ställning till om brist på barntillsyn generellt skall utgöra ”giltigt hinder”. Däremot tillstyrks en skyndsam utredning av frågan.
LO anser att de i motionen aktualiserade frågorna måste få en tillfredsställande lösning. Då hela regelsystemet inom arbetslöshetsförsäkringen är föremål för översyn genom ALF-utredningen måste dock anses olämpligt att bryta ut och behandla en detalj i en särskild utredning. Enligt LO:s mening bör därför motionen överlämnas till ALF-utredningen för beaktande i dess utredningsarbete.
Även TCO föreslår att motionen överlämnas till ALF-utredningen. Det är enligt TCO:s mening angeläget att utredningens resultat snart föreligger.
InU 1975/76:6
6 Det synes enligt TCO knappast föreligga behov av ytterligare utredningar på området.
Efter att ha refererat förarbetena till lagarna om arbetslöshetsförsäkring resp. om kontant arbetsmarknadsstöd i aktuell del uttalar AMS följande:
Den som avvisar ett arbetserbjudande därför att barntillsyn saknas är förhindrad att ta arbete. Ersättningssökande kan under sådana förhållanden inte anses arbetslös enligt nämnda lagar och är därmed inte berättigad till arbetslöshetsersättning. Inte heller medger dessa lagar något undantag från kravet på att ersättningssökande skall vara oförhindrad att åtaga sig arbete, oavsett orsaken härtill.
Sökanden behöver självfallet inte ha barntillsynen ordnad genom annan under arbetslösheten. Vad som krävs är att sökanden vidtagit förberedande åtgärder så att vid ett arbetserbjudande tillsynen kan ordnas med en eller ett par dagars varsel.
AMS finner att det i motionen behandlade problemet bör beaktas i samband med de utredningar och överväganden i övrigt som pågår beträffande daghemsverksamhetens utbyggnad.
SO anser att anledning saknas till sådan utredning som motionärerna föreslår. Enligt SO beror den otillfredsställande situationen framför allt för arbetssökande kvinnor med barn inte på felaktiga regler inom arbetslöshetsförsäkringen/det kontanta arbetsmarknadsstödet, utan den skall hänföras till ej tillgodosedda behov av utbyggnad av samhällets barntillsynsresurser. SO tillägger:
Regler som innebär att den som ej har barntillsynsfrågan ordnad och således ej reellt står till arbetsmarknadens förfogande ändå skall äga rätt till ersättning resp. kontant stöd skulle stå i direkt strid mot de grundläggande principer som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Sådana regler för en speciell grupp av arbetssökande skulle också kunna antagas medföra anspråk från andra arbetssökande med andra speciella hinder på undantagsregler för dessa. De skulle dessutom kunna komma att medverka till ett konserverande av nuvarande otillfredsställande situation i fråga om samhällets resurser, när det gäller att medverka till att arbetssökande med barn kan komma ut på arbetsmarknaden.
Motsvarande synpunkter på konsekvenserna av en regeländring framförs också av AMS.
SAF gör liknande principiella invändningar mot motionsförslaget som AMS och SO och tillägger:
Det är alltså mindre lämpligt att införa de föreslagna ändringarna för erhållande av ersättning vid arbetslöshet från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. De regler som rör rätten till arbetslöshetsunderstöd måste vara så konstruerade att de i största utsträckning förhindrar att förmånerna utnyttjas utan att man mera seriöst söker återgå till förvärvsarbete. De av motionärerna föreslagna ändringarna skulle för den ersättningsbeviljande instansen innebära stora svårigheter att avgöra huruvida den arbetssökande verkligen eftersträvade att erhålla arbete.
InU 1975/76:6
7 Att som motionärerna föreslår låta arbetslöshetsersättningen ekonomiskt kompensera arbetstagaren för den bristande utbyggnaden av den samhälleliga barnomsorgen Tinner föreningen i grunden fel. Det är i stället nödvändigt att samhället snabbt bygger ut barntillsynen så att den kan motsvara föreliggande behov. I avvaktan härpå får det av motionärerna behandlade problemet beaktas vid utformningen av reglerna för fördelning av tillgängliga platser. Det förefaller därvid rimligt, att en vårdnadshavare som blir arbetslös får behålla sin daghemsplats i avvaktan på att nytt arbete kan erhållas. Flera kommuner tillämpar redan ett sådant förfaringssätt.
Vad beträffar den i motionen berörda frågan om arbetsförmedlingens medverkan till att ordna barntillsyn för kassamedlemmar och sökande av kontant arbetsmarknadsstöd anförs av AMS:
Arbetsförmedlingen har genom sina kontakter med de kommunala myndigheterna som regel god kännedom om möjligheterna att erhålla barntillsyn och kan lämna råd och anvisningar till arbetssökande vart de skall vända sig för att få barntillsynen ordnad. Länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar har vanligen direktkontakt med ansvariga myndigheter för att stimulera dessa till insatser att öka tillgången på daghemsplatser men också för att lösa enskilda sökandes barntillsynsfrågor. Det samråd som motionärerna efterlyser förekommer således redan i stor utsträckning men kan naturligtvis ytterligare utvecklas.
Arbetsvillkoret för kontant arbetsmarknadsstöd
Nuvarande ordning
Enligt 6 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd föreligger rätt till sådant stöd, om den arbetslöse under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i minst fem månader (arbetsvillkor). Härvid tas hänsyn endast till månad då förvärvsarbete utförts minst tio dagar och minst 70 timmar.
Förarbeten
Den aktuella regeln om arbetsvillkor föreslogs av KSA-utredningen i det tidigare nämnda betänkandet (s. 229-230). I propositionen 1973:56 anförde departementschefen (s. 207):
En grundläggande förutsättning för alla former av kontant stöd vid arbetslöshet bör vara att de som skall ersättas har en viss anknytning till arbetsmarknaden. Som utredningen föreslår med instämmande av remissinstanserna bör därför även i fråga om det kontanta arbetsmarknadsstödet i princip krävas att sökanden före arbetslöshetens början har haft förvärvsarbete av viss omfattning. Liksom i arbetslöshetsförsäkringen bör för rätt till ersättning uppställas ett arbetsvillkor, som i huvudsak utformas i överensstämmelse med motsvarande villkor i försäkringen.
För att rätt till kontant arbetsmarknadsstöd skall föreligga förordar jag, i likhet med utredningen, att det i allmänhet bör krävas att sökanden har
InU 1975/76:6
utfört förvärvsarbete under minst fem månader av de tolv månaderna närmast före arbetslöshetens början. Vid prövningen av huruvida arbetsvillkoret är uppfyllt tas hänsyn endast till månad då sökanden utfört förvärvsarbete minst tio dagar och minst 70 timmar. Detta motsvarar vad som i arbetslöshetsförsäkringen föreslås gälla som riktpunkt.
Vad departementschefen anfört godtogs av riksdagen (InU 1973:23). Motionen
I motionen 638 av fru Landberg (s) och fru Hörnlund (s) yrkas översyn och förslag om ändring av 6 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd innebärande en förmånligare tolkning för arbetstagaren.
Motionärerna har ingen erinran mot femmånaders- och tiodagarsvillkoren. Men, fortsätter de, för vissa enskilda - främst något äldre kvinnor - som inte kan få annat än säsongarbete i t. ex. turistnäringen, djurparker m. m. är arbetsvillkoret för snävt. Många deltidsarbetande kan nämligen inte uppfylla 70-timmarsvillkoret även om de arbetar 350 timmar under femmånaders perioden.
Kontant arbetsmarknadsstöd vid säsongarbetslöshet
Nuvarande ordning
Lagen om kontant arbetsmarknadsstöd förutsätter att rätten till sådant stöd skall kunna begränsas i vissa fall av säsongarbetslöshet. 125 § föreskrivs följande:
I fråga om arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, får arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, begränsa rätten till kontant arbetsmarknadsstöd.
I huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen för motsvarande grupper arbetstagare har AMS den 2 april 1974 föreskrivit följande:
Skolpersonal, skolmåltidspersonal och personal vid liknande arbetsplats, t. ex. skolhem, där verksamheten årligen inställs vissa perioder, har inte rätt till KAS1 vid kortare uppehåll såsom jullov, påsklov och sportlov. Vid längre uppehåll såsom sommarlov, då verksamheten på arbetsplatsen normalt är inställd, skall KAS ej utgå till den som mer än ett år har haft ifrågavarande säsongarbete.
Förarbeten
Bestämmelser om säsongbegränsning gäller förutom beträffande kontant arbetsmarknadsstöd även beträffande arbetslöshetsförsäkringen (28 $ lagen
1 KAS = kontant arbetsmarknadsstöd.
InU 1975/76:6
om arbetslöshetsförsäkring). Möjligheten för arbetslöshetskassa och arbetsmarknadsstyrelsen att begränsa rätten till ersättning vid säsongarbetslöshet överensstämmer med vad som tidigare gällt inom försäkringen.
Vid behandlingen av proposition 1973:56 om arbetslöshetsförsäkring m. m. yrkade vänsterpartiet kommunisterna i en partimotion att säsongbegränsningsregeln skulle utgå såvitt gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. Yrkandet avstyrktes av inrikesutskottet (InU 1973:23) under betonande av att den aktuella begränsningen i ersättningsrätten får användas endast om det finns särskilda skäl. Vänsterpartiet kommunisternas företrädare i utskottet reserverade sig för att begränsningsregeln skulle slopas både inom arbetslöshetsförsäkringen och när det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. Riksdagen följde utskottsmajoritetens förslag.
Fråga i riksdagen
Den 22 maj 1975 besvarade arbetsmarknadsministern en fråga (nr 202) av herr Magnusson i Kristinehamn (vpk) om slopande av säsongbegränsningsregeln inom arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsmarknadsministern svarade då att den fråga som tagits upp kommer att behandlas av 1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring och att han i avvaktan på utredningens förslag inte var beredd att förorda någon ändring av ifrågavarande bestämmelse. I den följande debatten tilläde arbetsmarknadsministern att problemet var mycket större tidigare då praktiskt taget samtliga kassor hade begränsning vid säsongarbetslöshet. Numera är det endast nio kassor som har sådan begränsning. Arbetsmarknadsministern anförde avslutningsvis att han delade uppfattningen att bestämmelsen bör tas bort men att problemet enligt hans mening inte har så stor betydelse att det fordrade specialförslag ”då det finns så många andra bestämmelser som vi måste ändra på när vi så småningom tar itu med hela arbetslöshetsförsäkringen”.
Motionen
I motionen 959 av herr Stadling (s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att tillämpningsföreskrifterna mildras.
Motionären hävdar att de särskilda skäl, som nämns i det aktuella lagrummet, i praktiken har blivit en anpassning till arbetslöshetskassorna. Inom de avtalsområden där arbetslöshetskassorna har säsongbegränsningar har 25 § åberopats vid begränsning av rätten till kontant arbetsmarknadsstöd. Avslag har förekommit, sägs det i motionen, vilka är betydligt hårdare än de regler som arbetslöshetskassorna tillämpar. I orter med ensidigt näringsliv, fortsätter motionären, drabbar bestämmelserna i första hand kvinnorna, som inte har samma chans som männen att få beredskapsarbeten som sätts in för att utjämna säsongvariationer.
InU 1975/76:6
10 Utskottet
Det kontanta stödet vid arbetslöshet reformerades genom beslut vid 1973 års riksdag. Arbetslöshetsförsäkringen förbättrades i olika avseenden, och kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) infördes som en ny form av kontantstöd för icke försäkrade.
Efter beslut av 1974 års riksdag med anledning av motioner och i enlighet med önskemål som framställts av LO och TCO har tillsatts en ny utredning om kontantstödet vid arbetslöshet med inriktning på en allmän arbetslöshetsförsäkring. Arbetet utförs av ALF-utredningen (1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring). Utredningen har ett omfattande uppdrag. Den skall enligt sina direktiv behandla alla de regler som ingår i en arbetslöshetsförsäk ring.
En av uppgifterna för utredningen är att finna lämplig organisationsform för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Den delen av utredningsuppdraget behandlas i motionen 1743 av herr Werner i Malmö m. fl. (m). Motionärerna vill att arbetslöshetsförsäkringen skall inordnas i den allmänna försäkringen och administreras av försäkringskassorna.
Organisationsformen är självfallet en kärnfråga i utredningsarbetet, och den är, som framgår av direktiven, av komplicerad natur. Man kan vänta sig att utredningen kommer att överväga bl. a. lösningar av den typ motionärerna förordar. Det finns inte skäl att föregripa utredningsarbetet på det sätt motionärerna tänkt sig, utan på vanligt sätt bör utredningen få presentera underlag för frågans bedömning innan man tar ställning. Motionen avstyrks sålunda.
Arbetslös som inte kan ta erbjudet arbete på grund av svårigheter att ordna barntillsyn får räkna med att gå miste om kassaersättning resp. kontant arbetsmarknadsstöd. Denna tillämpning av avstängningsreglerna kritiseras i motionen 184 av fru Hörnlund m. fl.(s). Motionärerna föreslåren skyndsam utredning i särskild ordning så att det snabbt kan läggas fram förslag av innebörd att ingen arbetslös skall avstängas från ersättning på grund av brist på barntillsynsplatser.
Som AMS och Arbetslöshetskassornas samorganisation utvecklat i sina remissyttranden över motionen kan undantag inte medges från kravet att ersättningssökande skall vara oförhindrad att åta sig ett arbete. Den som på grund av svårigheter med barntillsyn inte kan ta ett erbjudet arbete kan därför enligt gällande lagstiftning inte anses som arbetslös och blir därmed inte berättigad till arbetslöshetsersättning.
Den nu behandlade tillämpningen av lagstiftningen är baserad på principen att rätt till arbetslöshetsersättning förutsätter att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande. Hur de praktiska reglerna skall utformas i anslutning till denna princip utreds f. n. inom ALF-utredningen. Den av motionärerna väckta frågan bör därför, som LO och TCO hävdar i sina remissyttranden, inte brytas ut ur sitt större sammanhang och prövas i en
InU 1975/76:6
separat utredning. Därtill kommer att lösningen av det aktuella problemet ytterst har samband med den takt i vilken barntillsynen byggs ut. I sammanhanget kan erinras om att regeringen i dagarna har aviserat förslag om väsentligt förstärkta anordningsbidrag för daghem och fritidshem, något som avses göra det möjligt för kommunerna att fördubbla utbyggnaden så att minst 24 000 nya platser tillkommer under år 1976.
1 motionen 63 av herr Hermansson m. fl. (vpk) yrkas på förbättrade möjligheter till kassaersättning för deltidsarbetande genom att kravet på ett arbetsutbud om minst 17 timmar sänks till 16 timmar. En annan förbättring för deltidsarbetande föreslås i motionen 638 av fru Landberg (s) och fru Hörnlund (s). Det gäller definitionen av arbetsvillkoret för kontant arbetsmarknadsstöd. För att få sådant stöd måste den ersättningssökande under en ramtid av tolv månader före arbetslösheten ha arbetat under minst fem månader. Under var och en av dessa fem månader skall sökanden ha arbetat minst tio dagar och minst 70 timmar. Motionärerna anser att timberäkningen bör göras mer flexibel, så att man även kan ta hänsyn till det totala timantalet under femmånadersperioden.
Vid utformningen av arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet har eftersträvats att så långt möjligt uppnå likformighet de båda stödformerna emellan. I båda fallen förutsätts för att ersättning skall utgå att den arbetslöse är beredd att ta ett arbete om i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. När det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet korresponderar ett arbetsutbud av minst denna omfattning med det i arbetsvillkoret ingående kravet att den arbetslöse tidigare skall ha arbetet minst 70 timmar under en månad för att månaden skall kvalificera för stöd. Denna regel om 70 timmar motsvarar vad som skall tillämpas som riktpunkt inom arbetslöshetsförsäkringen. Det kan slutligen tilläggas att en arbetsvecka om minst 17 timmar också är förutsättning för att vinna medlemskap i arbetslöshetskassa.
Eftersom de behandlade reglerna griper in i varandra är det inte lämpligt att göra punktjusteringar av det slag som begärs i de båda aktuella motionerna. De deltidsarbetandes ställning i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen skall prövas av ALF-utredningen. Frågorna kommer i det sammanhanget att få prövas från nya utgångspunkter.
Ett samband med arbetslöshetsförsäkringen finns också när det gäller den i motionen 959 av herr Stadling (s) behandlade säsongsbegränsningsregeln för kontant arbetsmarknadsstöd. Även inom arbetslöshetsförsäkringen finns nämligen möjlighet att begränsa rätten till ersättning för säsongarbetslösa. Säsongbegränsning av kontant arbetsmarknadsstöd tillämpas f. n. på personal på skolområdet.
Inom arbetslöshetsförsäkringen var säsongbegränsning förr en vanlig företeelse, men den finns numera kvar endast i ett fåtal kassor. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att säsongbegränsningen avvecklas helt. För arbetslöshetskassorna har sådana regler i varje fall tidigare varit betingade
InU 1975/76:6
av ekonomiska skäl. Vid utformningen av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen kan man räkna med att frågan kommer att allsidigt prövas.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att de i motionerna aktualiserade problemen samtliga kommer att tas upp av den pågående utredningen om allmän arbetslöshetsförsäkring. Det är förutsatt att utredningsarbetet skall bedrivas så skyndsamt som möjligt. På grund härav och med hänvisning till vad ovan anförts vill utskottet inte föreslå riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionerna.
Utskottet hemställer
att motionerna 1975:63, yrkandet 2, 1975:184, 1975:638, 1975:959 och 1975:1743 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 oktober 1975
På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), fru Ludvigsson (s), herr Oskarson (m), fru Berglund (s), herrar Ekinge (fp), Andréasson i Falkenberg (s), Ulander (s), fru af Ugglas (m), fru EkholmFrank (s), herrar Rämgård (c) och Hallgren (vpk).
GOTAB 75 10111 S Stockholm 1975