Med anledning av motion om förbud mot nöjesjakt

JoU 1975/76:27

Jordbruksutskottets betänkande 1975/76: 27

med anledning av motion om förbud mot nöjesjakt Motionen

i motionen 1975:59 av herr Sjöholm (fp) föreslås att riksdagen måtte besluta att av regeringen begära utredning om och förslag till sådan organisation av den nödvändiga viltavskjutningen att nöjesjakten kan förhindras.

Enligt motionären kan med fog sättas i fråga om ett kulturellt välutvecklat land skall tillåta nöjesjakt, ett konkret uttryck för lusten att döda. Särskilt klandervärt i fråga om nöjesjaktens bedrivande är enligt motionärens mening det bristande omdöme förenat med otillräcklig skjutskicklighet som många av dessa lustdödare visar prov på. I synnerhet tiden efter den årliga älgjakten påträffas i markerna skadskjutna djur, levande eller döda, som måst utstå de mest fruktansvärda plågor. I motionen anförs att det givetvis är ofrånkomligen nödvändigt att en viss avskjutning av viltet sker. Det borde kunna ske under kulturellt och humanitärt anständigare former än dem under vilka nöjesjakten bedrivs. En utredning bör lämpligen ges i uppdrag att klarlägga hur en ansvarsmedveten avskjutning av viltet bör administreras och praktiskt genomföras.

Gällande bestämmelser

Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. De civilrättsliga delarna av lagstiftningen regleras i lagen (1938:274, ändrad senast 1975:175) om rätt till jakt, medan frågor om fridlysning, jakttider, jaktmedel, skottpengar o. d. ankommer på Kungl. Maj:t och upptas i jaktstadgan (1938:279, omtryckt 1967:769, ändrad senast 1975:177).

Jaktlagen lämnar ingen legaldefinition av begreppet jakt. Med jakt torde i grova drag avses en verksamhet i syfte att uppspåra och döda eller fånga villebråd. Mera precist anges i jaktlagen objektet för jakträtten. Härunder faller vilda däggdjur och fåglar samt de senares bon och ägg (1 S 1 st.).

Vad angår jakträttens subjekt stadgar jaktlagen såsom huvudregel att jakten tillkommer jordägaren (2 S 1 morn.). Någon bestämmelse om minimistorlek på den fastighet, varå jakträtt får utövas, innehåller icke jaktlagen.

Lagen ger dock vissa möjligheter att tvinga in en liten fastighet i ett jaktvårdsområde och därigenom indirekt inskränka möjligheten att bedriva jakt på fastigheten. Särskilda regler ges beträffande jakträtt på häradsallmänningar och på sådana områden, som innehas med begränsad sakrätt av mera varaktig natur (2 och 3 SS, 7 $ 1 st.). Vad angår övriga samfälligheter, t. ex. för en by gemensam skog, får i princip varje delägare jaga för egna behov (4 S).

1 Riksclaucn t(J75/7f>. 16 sami. Nr 27

JoU 1975/76: 27

2 Jordägaren kan upplåta jakträtten till annan. Jordbruksarrende anses in dubio inbegripa jakträtt på den arrenderade marken (7 § 2 st.).

Från ensamrätten till jakt finns åtskilliga undantag. Undantagen avser bl. a. vissa djur, som må fällas av envar, t. ex. tillfälligtvis påträffade mullvadar och råttor, samt vissa djur, som då de inkommit i gård eller trädgård må dödas av den som där bor eller innehar trädgården (15 S). Även enligt allmänna rättsgrundsatser kan dödande av djur på annans område få ske, t. ex. på grund av nödrätt vid anfall från djurets sida eller av djurvänliga skäl beträffande skadat villebråd. I båda fallen måste dock beaktas, att undantagen icke får användas såsom ursäkt för en olovlig jakt.

Vidare må erinras om bestämmelserna i 18 5 jaktlagen om kronans rätt till vissa djur. Bestämmelserna avser i första hand att ge ökat skydd för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter. Därför stadgas i 1 mom. av paragrafen att vissa uppräknade djur, bl. a. björn, varg, järv, lo och bäver, som dödas, fångas eller anträffas som fallvilt skall tillfalla kronan oavsett vem som har jakträtten. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan dock förordna om undantag från regeln.

Jaktlagen ger icke blott regler om de förutsättningar under vilka villebrådet får dödas. Jakträttsinnehavaren har även ålagts en allmän skyldighet att bedriva jaktvård. Sålunda stadgas i 1 S 2 st. att jakträttsinnehavaren ”bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård)”. Någon direkt sanktion står icke bakom denna skötselföreskrift, liksom för övrigt underlåtenhet att utöva jakt icke medför någon påföljd motsvarande t. ex. jordbrukets vanhävdsregler. Stadgandet får dock stor betydelse redan därigenom, att vid jaktarrende in dubio måste anses avtalat, att jaktarrendatorn skall bedriva sådan jaktvård. Dessutom utgör kravet på god jaktvård själva grunden till de likaledes mycket viktiga reglerna om bildande av jaktvårdsområde.

Ägare av två eller flera angränsande fastigheter må besluta, att deras ägor skall sammanslås till ett jaktvårdsområde för att befrämja jaktvården (10-13 5!;). Jaktvårdsområde bildas för minst 10 och högst 25 år, med möjlighet till förlängning. Delägarna beslutar sedan om ordningen för jaktens bedrivande och viltvårdens handhavande. Särskilt betydelsefullt är att jaktvårdsområde kan tillkomma vid offentlig förrättning genom majoritetsbeslut.

Av stor betydelse för jaktvården är upptagandet av en särskild jaktvårdsavgift från envar, som vill jaga, i samband med utfärdande av jaktkort (26 S). Dessa medel inflyter till jaktvårdsfonden, vilken används för främjande av jaktvården inom riket, bl. a. genom en omfattande konsulentverksamhet.

För intrång i annans jakträtt ges bestämmelser om straff och förverkande i 28-33 SS -

JoU 1975/76: 27

3 I jaktstadgan ges bestämmelser om bl. a. jaktutövning och skydd av de vilda djuren. Stadgan ändrades med verkan från och med den 1 januari 1968 i betydande omfattning. Underlaget till genomförda förändringar var 1949 års jaktutrednings slutbetänkande Jaktstadgan m. m. (SOU 1966:46). Vid utformandet av bestämmelserna togs viss hänsyn till den opinion i viltvårdande och djurvänlig riktning som kunnat avläsas i remissyttrandena över jakturedningens betänkande. Numera är enligt 1 § alla vilda däggdjur och fåglar fridlysta i princip och jakt tillåten endast under bestämda jakttider. 1 3 S stadgas att jakt ej får bedrivas så att villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats, skall den jagande utan dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret. För att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen och jaktmedel som får användas (4-11 SS). Enligt 4 5 får jakt numera i princip endast bedrivas med skjutvapen. Undantag från regeln meddelas i 5 och 6 SS- Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och om jakt från motorfordon. I 28-33 SS finns bestämmelser om straff för den som bryter mot föreskrifter i stadgan.

1 fråga om de vilda djuren gäller att statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden om jakt och viltvård. Enligt instruktionen åligger det verket särskilt att bl. a. främja viltvården och biträda länsstyrelserna i ärenden om jakt och viltvård. Verket utarbetar årligen förslag till förordning om allmänna jakttider.

Tidigare riksdagsbehandling

Den 23 november 1967 besvarade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, i andra kammaren (11:46 s. 4) en fråga av herr Sjöholm huruvida han ansåg att nöjesjakten, dvs. dödandet för nöjes skull, låter sig väl förenas med vårt lands kulturella och humanitära strävanden. Statsrådet anförde att i den nya jaktlagstiftningen som riksdagen beslutat kommer den humanitära synen på jakten till uttryck bl. a. därigenom att alla vilda däggdjur och fåglar i princip är fridlysta och får jagas endast om det uttryckligt medges. Han pekade vidare på att jakt inte heller får bedrivas så att villebrådet tillfogas onödigt lidande. Däremot ansåg statsrådet det inte rimligt att försöka utforma jaktlagstiftningen så, att den utesluter möjligheten för jägaren att finna nöje i sin jakt.

Statsrådet berörde vidare frågan hur man skall kunna definiera vad som är jakt för nöjes skull och vad som inte är det. Vi är ju komna dithän i dag att inga människor lider direkt nöd, framhöll statsrådet. Mycket få måste alltså utöva jakt för sin utkomst. "Om man har denna utgångspunkt blir det mycket svårt att definiera vad som är nöjesjakt och vad som för herr Sjöholm är legitim jakt", avslutade statsrådet.

Herr Sjöholm anförde att det naturligtvis nu inte finns människor som

JoU 1975/76: 27

jagar för sitt uppehälles skull, men att det finns markägare som jagar för att skydda sin gröda och sin skog. Den jakten ansåg herr Sjöholm fullt legitim, ty den behövs. Han förklarade att det i synnerhet var arrendejakten, som han vände sig mot. Det förekommer ju, anförde han, att människor arrenderar jakt för nöjet att få döda djur. Herr Sjöholm anförde vidare att man givetvis inte kan förhindra att en markägare arrenderar ut sin jaktmark, om han inte själv kan jaga. I sådana fall borde emellertid någon sakkunnig instans få utse den som skulle utöva jakten med kunskap, skicklighet och ansvar.

I motioner vid 1969 års riksdag hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära utredning för tillskapandet av ett bättre djurskydd. I motionerna framhölls bl. a. att samhället nu borde ha nått ett kulturstadium då nöjesjakten, dödandet för nöjes skull, ställs under omprövning. Motionärerna ställde frågan om denna "primitiva relikt” är förenlig med ett kultursamhälles ambitioner och principer.

1 sitt av riksdagen godkända utlåtande (1969:17) avstyrkte tredje lagutskottet yrkandet om utredning. I sin motivering erinrade utskottet bl. a. om de ändringar i jaktlagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1968 och som bl. a. syftat till att åstadkomma ett tillfredsställande skydd av de vilda djuren. Innan tillräckliga erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningens verkan borde någon ny utredning inte tillsättas, framhöll utskottet.

Vid 1970 års riksdag väcktes en motion med yrkande om förslag till viltvårdens framtida organisation och handhavande, innebärande yrkesmässig avskjutning i samhällets regi. Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades, lät inhämta yttranden från skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, Svenska jägareförbundet och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Samtliga remissinstanser avstyrkte bifall till motionen.

Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (1970:32) att det fann starka skäl kunna anföras mot en övergång från nuvarande på frivillighetens grund vilande ordning för viltvårdens och jaktens handhavande till ett system med en i samhällets regi yrkesmässigt bedriven verksamhet på förevarande område. Utskottet anförde vidare att det inte torde kunna göras gällande, att nuvarande jaktutövningsrätt och jaktordning medför ett överdimensionerat tryck på viltstammarna. Ej heller kunde enligt utskottets mening gällande ordning antas i nämnvärd grad predistinera en lägre jaktmoral än om jakten bedrevs endast genom offentlig, yrkesmässig avskjutning. En omläggning av viltvården i av motionärerna antydd riktning skulle medföra betydande kostnadsökningar för det allmänna och också med all sannolikhet medföra administrativa problem av svårlöst natur, framhöll utskottet och åberopade härvidlag uttalanden av remissinstanserna.

Under hänvisning till det anförda och till att pågående jaktmarksutredning jämväl torde ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor hemställde utskottet att motionen skulle lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

JoL 1975/76: 27

5 I en särskild motion yrkade samma motionärer att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit begära förslag till lag om förbud för nöjesjakt. Denna motion behandlades av tredje lagutskottet (3LU 1970:67), som lät inhämta yttranden över motionen från statens naturvårdsverk, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens Jägare samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Samtliga remissorgan avstyrkte motionen.

I sitt utlåtande anförde lagutskottet bl. a. följande.

Motionärerna har inte närmare angivit vad de avser med uttrycket nöjesjakt. I motionen säger de sig dock vara medvetna om att det erfordras en viss avskjutning för att hålla viltstammarna av skilda slag inom numerärt rimliga gränser. Enligt motionärernas mening bör emellertid denna nödvändiga jakt utföras yrkesmässigt under samhällets ledning. Det anförda ger enligt utskottets uppfattning vid handen att motionärerna med sin begäran om förbud mot nöjesjakt avser den jaktutövningsrätt som enligt gällande lagstiftning tillkommer markägare och olika arrendatorer.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att bevarandet av ett artrikt och livskraftigt bestånd av vilda djur utgör ett naturvårdsintresse av största betydelse. För att detta intresse skall kunna tillgodoses erfordras en omfattande viltvård. Som ett led i viltvården ingår, såsom ock motionärerna medger, att viltstammarna genom avskjutning hålls inom rimliga gränser. Förutom att vårt lands jägare bedriver den jakt som sålunda är nödvändig, sörjer de till allra största delen också för det betydande viltvårdsarbete, vilket nedlägges i form av biotopvård, vinterutfodring m. m.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalade sig jordbruksutskottet under vårsessionen över en begäran av samma motionärer om förslag till viltvårdens framtida organisation, innebärande övergång från nuvarande, på frivillighetens grund vilande ordning till ett system med en i samhällets regi bedriven verksamhet. 1 sitt av riksdagen godkända utlåtande fann jordbruksutskottet att starka skäl kunde anföras mot en sådan övergång. Enligt utskottet torde det inte kunna göras gällande, att nuvarande jaktutövningsrätt och jaktordning medför ett överdimensionerat tryck på viltstammarna. Ej heller kunde gällande ordning antas i nämnvärd grad predestinera till en lägre jaktmoral än om jakten bedrevs endast genom offentlig, yrkesmässig avskjutning. En omläggning av viltvården i den av motionärerna antydda riktningen skulle, framhöll utskottet, medföra betydande kostnadsökningar för det allmänna och därjämte med all sannolikhet föranleda administrativa problem av svårlöst natur.

Utskottet ansluter sig till jordbruksutskottets sålunda gjorda uttalanden. I likhet med samtliga remissinstanser, vilka avstyrkt bifall till motionen, anser utskottet följaktligen att det inte bör komma i fråga att förbjuda att jakt såsom hittills får utövas av markägare eller arrendatorer. Motionen bör därför avslås.

Utskottet vill i sammanhanget understryka vikten av att all jakt bedrivs på sådant sätt att djuren i största möjliga utsträckning skonas från onödigt lidande. I lagstiftningen har kravet på en djurvänlig jaktutövning under senare tid kommit till uttryck i de omfattande ändringar i jaktstadgan som trädde i kraft den 1 januari 1968. Lagstiftningens verkningar följs av naturvårdsverket, och det kan enligt utskottets mening förutsättas att verket genom sina möjligheter att utfärda föreskrifter och anvisningar anpassar jaktutövningen så att den stämmer överens med de allmänna kraven i ett kultursamhälle. Avslutningsvis må framhållas att det sedan länge föreliggan -

JoU 1975/76: 27

de önskemålet om kompetenskrav för jägare kan förväntas bli prövat inom en nära framtid i och med att jaktmarksutredningen tagit upp frågan till behandling.

På grund av det anförda hemställde utskottet att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan om kompetensprov för jägare har med anledning av motion i ämnet år 1971 prövats av riksdagen utan att föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida (JoU 1971:30).

Jaktmarksutredningen

Jaktmarksutredningen avlämnade i december 1974 sina betänkanden (SOU 1974:80-81) Jaktmarker med förslag angående åtgärder inom viltvården och jakten.

Utredningen behandlar i ett särskilt avsnitt frågan om jägarkompetensen och anför därvid sammanfattningsvis följande.

Ett ökat antal jakttillfällen i landet bl. a. i form av korttidsupplåtelser samt den fortgående urbaniseringen bör enligt jaktmarksutredningens mening medföra ökade och nya krav på jaktligt kunnande hos landets jägare. Utredningen anser att den som vill utöva jakt bör genomgå prov som visar att han besitter sådana teoretiska och praktiska kunskaper att han kan bedriva väl anpassad och säker jakt samt ett meningsfullt viltvårdsarbete.

Jaktmarksutredningen har låtit en expertgrupp närmare granska de frågor, som har samband med ett särskilt kompetensprov för jägare.

Ett kompetensprov för jägare bör enligt utredningens mening i första hand syfta till att främja en god jaktkultur samt öka jägarnas kunskaper om och intresse för viltvård och jaktteknik. Provet bör därjämte förhindra att för jakt klart olämpliga eller undermåligt utbildade personer får tillfälle att utöva jakt.

Praktiska och ekonomiska förutsättningar saknas enligt utredningens mening för att införa ett allmänt kompetensprov för samtliga jägare i landet. Krav på genomgånget kompetensprov måste därför begränsas till de nytillkommande jägarna, vilkas jaktliga kunnande det får anses särskilt angeläget att kontrollera. Provet bör enligt utredningen knytas till förvärvet av skjutvapen. Jaktmarksutredningen föreslår att varje jägare som önskar erhålla tillstånd att inneha skjutvapen för jaktändamål skall vara skyldig att förete bevis om genomgånget kompetensprov för det slag av skjutvapen ansökan avser.

Den som utbjuder korttidsupplåtelser saknar av naturliga skäl ofta närmare kännedom om de jägare han tar emot. Jaktmarksutredningen finner det därför ändamålsenligt att sådana jägare inför upplåtaren kan förete ett bevis om genomgånget allmänt jaktligt kompetensprov. De jägare, som frivilligt önskar genomgå prov, bör därför ha möjlighet därtill.

Jaktmarksutredningen föreslår ett med hänsyn till olika vapentyper differentierat kompetensprov. Provet föreslås dock i samtliga fall omfatta såväl en teoretisk som en praktisk del och utredningen understryker att stor vikt bör fästas vid den teoretiska delen.

Jaktmarksutredningen är f. n. föremål för remissbehandling.

JoU 1975/76: 27

7 Utskottet

I föreliggande motion föreslås att riksdagen av regeringen begär utredning om och förslag till en sådan organisation av den nödvändiga viltavskjutningen att nöjesjakten kan förhindras.

Riksdagen har tidigare, senast år 1970 (3LU 1970:67), behandlat motionsyrkanden av motsvarande karaktär, syftande till ingripande eller förbud mot nöjesjakt. Motionerna har inte föranlett någon särskild åtgärd från riksdagens sida. I det föregående har motiveringen för riksdagens beslut i nu berörda hänseenden utförligt redovisats och utskottet tillåter sig hänvisa till vad därvid anförts.

Vid den tidigare riksdagsbehandlingen har i förevarande sammanhang bl. a. hänvisats till att önskemål som framställts om kompetenskrav för jägare kunde förväntas bli prövat i och med att jaktmarksutredningen tagit upp frågan till behandling. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen avlämnade nyssnämnda utredning i december förra året betänkandena (SOU 1974:80-81) Jaktmarker med förslag angående åtgärder inom viltvården och jakten. I ett särskilt avsnitt behandlade utredningen frågan om jägarkompetensen och föreslog där bl. a. införandet av ett med hänsyn till olika vapentyper differentierat kompetensprov för jägare, vilket skulle omfatta såväl en teoretisk som en praktisk del. Jaktmarksutredningens förslag remissbehandlas f. n. och remisstiden utgår enligt vad utskottet erfarit vid instundande årsskifte.

Utskottet finner den nu behandlade motionen inte föranleda någon annan bedömning från riksdagens sida än de tidigare motionerna i hithörande ämne.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen lämnar motionen 1975:59 utan åtgärd.

Stockholm den 4 december 1975

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s). Magnusson i Tanum (s), Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, Pettersson i Lund (s), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m). Norrby i Åkersberga (fp) och Bengtsson i Sölvesborg (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 10431 S Stockholm 1975