Jaktstadgan m.m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1966:46 Jordbruksdepartementet

SOV Ä

. , C")

V^6& rf

JAKTSTADGAN M.M. BETÄNKANDE AV 1949 ÅRS J A K T U T R E D N I N G

Stockholm 1966

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Kronologisk förteckning

1. S v e n s k e k o n o m i 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. 2. E x p o r t o c h i m p o r t 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. 3. Y r k e s u t b i l d n i n g e n . H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 586 s. E. 4. N y m y n t s e r i e . B e c k m a n . 87 s. Fi. 5. I n t e r n a t i o n e l l t f r e d s f o r s k n i n g s i n s t i t u t i S v e r i g e . N o r s t e d t & S ö n e r . 61 s. U. 6. F ö r e n k l a d s t a t s b i d r a g s g i v n i n g till h ä l s o - o c h s j u k v å r d e n . H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 157 s. S. 7. U t s ö k n i n g s r ä t t IV. Esselte. 147 s. J u . 8. T i l l g å n g e n p å a r b e t s k r a f t 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi. 9. O m s o r g e r o m p s y k i s k t u t v e c k l i n g s h ä m m a d e . F s ^ s l t c 187 s S 10. H a n d e l n s a r b e t s k r a f t s - o c h i n v e s t e r i n g s b e h o v f r a m till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 11. T y g f ö r v a l t n i n g e n s c e n t r a l a o r g a n i s a t i o n . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 164 s. F ö . 12. R e n b e t e s m a r k e r n a . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 273 s. + 1 k a r t b i l a g a . J o . 13. U t v e c k l i n g s t e n d e n s e r i n o m u n d e r v i s n i n g , h ä l s o o c h s j u k v å r d s a m t s o c i a l v å r d 1966—1970. Bilaga 6. Esselte 51 s. Fi. 14. N y h y r e s l a g s t i f t n i n g . N o r s t e d t & S ö n e r . 473 s. J u . 15. U n d e r s ö k n i n g a n g å e n d e h y r e s s p l i t t r i n g e n . A B K o p i a . 205 s. J u . 16. N y f o l k b o k f ö r i n g s f ö r o r d n i n g m . m. Esselte. 241 s. Fi. 17. A r b e t s p r o m e m o r i o r i f ö r f a t t n i n g s f r å g a n . Esselte. 18. S t r a t e g i i v ä s t och öst. Esselte. 173 s. F ö . 19. Statliga b e t ä n k a n d e n 1961—1965. K i h l s t r ö m . 170 s. Fi. 20. D e c e n t r a l i s e r i n g av n a t u r a l i s a t i o n s ä r e n d e n m. m . N o r s t e d t & S ö n e r . 50 s. J u . 21. O l j e b r a n s c h e n . Esselte. 71 s. Fi.

22. L a g s t i f t n i n g m o t r a d i o s t ö r n i n g a r . Esselte. 91 s. H. 23. M a r k f r å g a n I. N o r s t e d t & Söner. 330 s. J u . 24. M a r k f r å g a n II. Bilagor. N o r s t e d t & S ö n e r . 231 s. Ju. 25. S ä l l s k a p s r e s o r . Haeggström. 229 s. H. 26. B o s t a d s a r r e n d e m. m. Esselte. 247 s. J o . 27. S k e p p s h o l m e n s f r a m t i d a a n v ä n d n i n g . K i h l s t r ö m . 114 s. + 1 u t v i k s b l a d . F ö . 28. L ä k e m e d e l s f ö r m å n e n . B e c k m a n . 228 s. S. 29. A t o m a n s v a r i g h e t III. N o r s t e d t & S ö n e r . 391 s. J u . 30. D e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . H å k a n O h l s sons b o k t r y c k e r i , L u n d . 361 s. J o . 31. D e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . B . Esselte. 411 s. J o . 32. K o m m u n e r n a och u n g d o m e n . Esselte. 214 s. S. 33. F r i l u f t s l i v e t i S v e r i g e . Del III. A n l ä g g n i n g a r för det r ö r l i g a friluftslivet m. m . S v e n s k a R e p r o d u k tions A B . 248 s. K. 34. L u f t f a r t s v e r k e t s e k o n o m i o c h o r g a n i s a t i o n . Esselte. 134 s. K. 35. M i l i t ä r s j u k v å r d e n . Esselte. 196 s. F ö . 36. V ä g f r a k t a v t a l e t I. N o r s t e d t & S ö n e r . 197 s. J u . 37. De s t a t l i g a u n d e r v i s n i n g s s j u k h u s e n s o r g a n i s a tion. Esselte. 132 s. S. 38. U t s ö k n i n g s r ä t t V. Esselte. 81 s. J u . 39. L a g s t i f t n i n g o m e l e k t r i s k a a n l ä g g n i n g a r . Esselte. 153 s. H. 40. A r b e t s p s y k o l o g i s k v e r k s a m h e t . H s e g g s t r ö m . 116 s. E. 41. F o r d o n s k o m b i n a t i o n e r . Esselte. 259 s. K. 42. K o n s u m t i o n s k r e d i t e r i Sverige. Esselte. 276 s. Fi. 43. V å r d u t o m skola av u n g d o m s v å r d s s k o l e e l e v e r . K i h l s t r ö m . 85 s. S. 44. B o s t a d s p o l i t i s k t k r e d i t s t ö d . Esselte. 474 s. I. 45. A k t i v å l d r i n g s v å r d o c h h a n d i k a p p v å r d . Esselte. 44 s. S. 46. J a k t s t a d g a n m . m . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 248 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:46 Jordbruksdepartementet

JAKTSTADGAN M. M. BETÄNKANDE AV 1949 ÅRS J A K T U T R E D N I N G

S V E N S K A R E P R O D U K T I O N S AB S T O C K H O L M 1966

Innehåll Skrivelse till Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

7 Kap.

1. Faunans skyddande genom fridlysning A. Fridlysningsbestämmelserna Inledning Gällande ordning Ändringsförslag rörande fridlysningslagstiftningen: 1954 års riksdag Svenska naturskyddsföreningen Nordiska rådet Jakctutredningen

11 12 13 15

B. Särskilda bestämmelser ang. fridlysta djurslag Inledning Gälllande ordning Jalktutredningen

17 18 21

9 9

Kap.

2. Allmän jakträtt för jakt efter vissa djur Gällande ordning Ändringsförslag Jaktutredningen

26 26 27 35

Kap.

3. Skottpengar Gällande ordning Ändringsförslag Jaktutredningen .

42 42 43 44

Kap.

4. Jakt nattetid Gällande ordning Ändringsförslag Jaktutredningen

51 51 52 58

Kap.

5. Skadegörelse av vilt A. Harskadeproblemet Gällande ordning Ändringsförslag Jaktutredningens undersökningar: Inledning Harstammarna i Sverige Fälthararnas skadegörelse i Danmark och Finland . . Hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter Länsjaktvårdsföreningarna Jaktutredningen

65 65 67 69 70 71 74 76 77

B. Åtgärder mot vildminken Förekomst oeh skadegörelse Gällande ordning Tidigare krav på åtgärder Till jaktutredningen överlämnade ärenden: Fjäderfäaveln 1957 års riksdag 1959 års riksdag Svenska jägareförbundets vildminkkampanj Minken i grannländernas lagstiftning Jaktutredning en C. Skadegörelse av villebråd i allmänhet Gällande ordning Spörsmål vid 1955 års riksdag Jaktutredningen p.

6. Hundhållningen m. m A. De s. k. hundförbuden Inledning Gällande ordning Tillämpningen av gällande ordning Jaktutredningen

80 82 83 84 85 85 87 92 93 98 99 102 104 104 104 106 108

B. Krav på tillgång till viltspårhund vid viss jakt Inledning Förslag i ämnet Om viltspårhundar Jaktutredningen

112 113 114 116

C. Rådjurjakten Inledning Jaktutredningen

117 118

1). Svenska brukshundsklubbens verksamhet Frågans tidigare behandling Jaktutredningens undersökningar Jaktutredningen

122 122 124

p.

7. Organisationen Gällande ordning Förslag i ämnet Jaktutredningen

126 126 127 129

p.

8. Licensjakten m. m Inledning Gällande ordning: älgen kronhjorten rådjuret Jaktutredningen: Licensgivningen beträffande älg Lövskogsområde

135 135 135 137 138 138 140

5 Med motortrafiken sammanhängande kollisionsrisker 140 Licensgivning för rådjur jakt 141 Licensjakt efter kronhjort 142 Licensgivande myndighet 143 Kap.

9. Rovviltf rågan 144 Inledning 144 Vissa ändringsförslag: Utvidgad rätt till förf öl jnings jakt 145 Säkrande av visst vetenskapligt material genom ändring i rätten att behålla fällda individ av de fyra stora rovdäggdjuren 146 Jaktutredningen: Principiella utgångspunkter 150 Erästtningen till ägare av tamdjur 151 Behov av fridlysning och kontroll: vargen 152 järven 153 lodjuret 153 björnen 155 Handhavandet av rov viltkontrollen 156 Förföljningsjakten 157 De vetenskapligt arbetande museernas behov av forskningsmaterial 158

Kap. 10. För fattnings förslag Lagen om rätt till jakt Speciell motivering

160 160 165

Kap. 11. För fattnings förslag Jaktstadgan övriga författningar Speciell motivering

168 168 200 204

Kap. 12. Ansvarsbestämmelser Inledning Ändringsförslag

227 227 228

Jaktutredningen: Allmänt 231 Förslag till påföljder som skydd för vissa sällsynta fåglar 232 Slutsatser i fråga om ansvarsbestämmelserna: jaktlagen 234 jaktstadgan 234 »Efterföljande delaktighet» 236 Förverkandepåföljderna 237 BILAGOR

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet

Det betänkande, betitlat »Jaktstadgan m. m.», vilket 1949 års jaktutredning härmed överlämnar till Herr Statsrådet, är avsett att utgöra jaktutredningens slutbetänkande. I några smärre, i slutet av denna skrivelse berörda ärenden av speciell karaktär avger utredningen särskilt utlåtande. Förslagen i betänkandet avse huvudsakligen den del av jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279), som bär rubriken »Jaktutövning och viltskydd» och omfattar 1—27 §§ i gällande stadga. Vidare framläggas av sagda förslag nödvändiggjorda ändringsförslag beträffande icke blott följdförfattningar till jaktstadgan utan även till lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. I jaktstadgan inarbetas vidare KM:ts kungörelse den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av vilt m. m. I ett särskilt kapitel redogöres slutligen för de ändringar i fråga om ansvarsbestämmelserna m. m. i såväl jaktstadgan som jaktlagen, vilka utredningen funnit påkallade. De sålunda framlagda förslagen och motiven för desamma ha biträtts av de särskilt tillkallade sakkunniga. De ha under denna slutfas av utredningens arbete varit småbrukaren Arvid Andersson, godsägaren friherre Otto Bennet, kommunalrådet i Borås Fritiof Boo, hemmansägaren Elias Jönsson, skogsinspektoren Harald Larsson, byråchefen Torsten Wennmark och direktören Carl Wikström. Herrar Wennmark och Wikström ha tillhört utredningen alltifrån dess tillkallande jämlikt Kungl. brev den 14 januari 1949. Herr Andersson har tidigare varit ledamot av riksdagens andra kammare, herrar Jönsson och Larsson äro ledamöter av denna kammare. Mellan de sakkunniga och utredningsmannen har vidare rått enighet därom, att i synnerhet ifrågavarande del av jaktstadgan för såväl den enskilde jägaren och allmänheten som de lokala instanserna utgör den huvudsakliga urkunden beträffande jaktens och viltvårdens bedrivande. I betraktande härav har förslaget till stadga utformats med viss utförlighet i fråga om detaljerna samt i övrigt, i den mån det varit möjligt, så att den bör kunna läsas av en var. Den f. n. gällande ordningen för prövning av jakt- och fridlysningstider med jägareförbundets jakttidsberedning som allsidigt sammansatt sakkunnig

8 instans synes jaktutredningen väl tillgodose olika intressen och synpunkter. Utredningen har därför ansett sig sakna anledning att i vidare mån än som föranledes av dess förslag rörande principiell omläggning av fridlysningsordningen ta ställning till speciella framställningar i fridlysningsfrågor. De inledningsvis berörda ärendena avse just sådana frågor. Med åberopande av vad sålunda anförts får jaktutredningen vördsamt för Herr Statsrådet anmäla, att utredningen anser sig ha fullgjort det densamma anförtrodda uppdraget. Bromma den 17 maj 1966.

För 1949 års jaktutredning Gustaf Adolf

Bouveng Harry

Hamilton

KAPITEL

1 F a u n a n s s k y d d a n d e g e n o m fridlysning A.

Fridlysningsbestämmelserna

Inledning

I detta kapitel framläggas förslag, syftande till en genomgripande ändring i det system genom vilket det allmänna i gällande jaktstadga och dennas föregångare sökt tillgodose det vildas behov av skydd. Det är därvid inte främst fråga om lämpliga fridlysningstider för de enligt hävd i egentlig mening jaktbara djurarterna. Utan förslagen böra ses som ett fullföljande av den i och med tillkomsten av nuvarande jaktlag knäsatta principen, att ingen till däggdjuren och fåglarna hörande djurart kan anses vara helt betydelselös vid en enligt nutida betraktelsesätt bedriven jakt- och annan naturvård. Det lagrum, 1 § jaktlagen, varest nämnda princip fått sitt uttryck, uttalar sig även om ändamålet för jaktvården: bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. I lagrummet anges emellertid tillika, att förverkligandet av detta ändamål måste ske under hänsynstagande till vissa andra intressen, främst jordbrukets och skogsskötselns. Sådan hänsyn kan föranleda modifikationer vid tillämpningen av beslutad fridlysning, och om dessa handlar, bland andra, den avdelning av gällande jaktstadga, som bär rubriken »Särskilda bestämmelser angående fridlysta djurslag». Dylika bestämmelser kunna givetvis inte undvaras vid ett genomförande av det i det följande föreslagna omlagda fridlysningssystemet. Gällande ordning

Efter förslag av jaktutredningen i den första fasen av dess arbete har alltsedan år 1951 fridlysningssystemet författningsmässigt varit utformat så, att vissa normerande regler med rubriken »Om fridlysning» givits i 11, 12 och 14 §§ jaktstadgan. Dessa reglers tillämpning å de särskilda djurarterna ha sedan specificerats i en av KM:t för varje jaktår (tiden fr. o. m. den 1 juli t. o. m. den 30 juni) utfärdad kungörelse om fridlysning av vissa djurarter. I denna upptagas dels arter (däggdjur och fåglar) som äro totalfredade, dels däggdjur och fåglar, vilka få jagas (dödas eller fångas) allenast under en i kungörelsen bestämd allmän jakttid. Vidare uppräknas ett antal fågelarter, beträffande vilka ingen fridlysning gäller. Fåglar av sistnämnda slag samt åtskilliga i kungörelsen ej särskilt nämnda arter av däggdjur få alltså jagas under hela året. För övriga fågelarter gäller slutligen att samtliga äro

10 fridlysta u n d e r en och s a m m a tid a v j a k t å r e t m e n a t t de d ä r u t ö v e r s a k n a s k y d d i v i d a r e m å n , ä n att fångst av d e m icke f å r s k e m e d a n v ä n d n i n g a v b u r eller nät. S k y d d s l a g s t i f t n i n g e n b y g g e r alltså p å en p r i n c i p som k a n u t t r y c k a s så, att vad som inte är fridlyst är tillåtet för jakt. När man i grova drag vill bedöma, hur nu nämnda differentiering praktiskt påverkar olika arters skyddsstatus, synes det lämpligt att ta däggdjuren och fåglarna var för sig. Beträffande däggdjuren gäller följande. D.l) Totalfredade äro enligt gällande fridlysningskungörelse vildren, myskoxe, fjällräv och bäver, enligt 1909 års lag om naturminnesmärkens fredande hasselmusen samt enligt KK nr 568: 1965 vargen under jaktåret 1965/66. D.2) Jakttid är bestämd för följande arter, nämligen älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, björn, lo, mård, utter, ekorre och hare. D.3) Övriga arter sakna fridlysningsskydd. Bland dessa kunna nämnas vildkaninen och minken samt vidare järven, räven, grävlingen och bisamråttan ävensom salarna och valdjuren. Beträffande valarna gäller dock enligt KK den 15 december 1882 (nr 58 s. 1) partiell fridlysning utmed viss del av rikets västra kust. Vidkommande härefter fåglarna kunna de, såsom framgår av det nyss sagda, i fredningshänseendc uppdelas på fyra kategorier. F.l) Årliga fridlysningskungörelsen föreskriver i sin 1 §, att i fråga om där uppräknade djurarter jakt är förbjuden under hela året. Räknar man de sålunda i gällande kungörelse totalfredade fågelarterna blir siffran 59. I realiteten är artantalet betydligt större, enär beträffande örn-, falk- och ugglesläktena i uppräkningen skrives örn, respektive falk och uggla med tillägget (alla slag). Detta är otvivelaktigt riktigt från principiell naturvårdssynpunkt. Även en förut här i riket icke observerad art kommer på så sätt i åtnjutande av totalt skydd. Vid hänsynstagande endast till i Sverige regelbundet häckande arter av de sistnämnda släktena utgör antalet helt fredade arter emellertid 75. Av dessa åtnjuta örnar och storkar samt gladan, bruna gladan, jaktfalken, pilgrimsfalken och berguven det förstärkta skydd som är avsett följa bland annat därav, att dödad eller fångad sådan fågel samt tagna ägg eller bon av densamma skola, jämlikt stadganden i 18 § 1 mom. och 37 § jaktlagen, tillfalla kronan. F.2) Gällande fridlysningskungörelse upptar jakttider beträffande 37 arter. F.3) Enligt samma kungörelse gäller ingen fridlysning för sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink, gråsparv, skarv (ålkråka), havstrut, gråtrut, sillmås, fiskmås och skrattmås. F.4) Beträffande övriga fågelarter stadgas i 3 § nämnda kungörelse samt 12 § jaktstadgan, att jakt efter dem är förbjuden under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 31 augusti. Det ä r alltså det ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t a r t e r s o m å t n j u t a d e n n a generellt g ä l l a n d e , partiella fridlysning. F ö r s t och f r ä m s t b e s t å r g r u p p e n av d e a r t e r , s o m i enlighet m e d 1902 å r s P a r i s k o n v e n t i o n r ö r a n d e f å g e l s k y d d e t v o r o u p p t a g n a i en f r a m till å r 1927 g ä l l a n d e KK a n g å e n d e s k y d d åt för l a n t b r u k e t n y t t i g a fåglar. Men g r u p p e n i n n e s l u t e r ä v e n åtskilliga a r t e r , för vilka tidigare gällde b e s t ä m d j a k t t i d . Så u p p t o g e x e m p e l v i s 1927 å r s J S s a m m a j a k t t i d , som gällde för s i m ä n d e r n a , för b l a n d a n d r a s t o r s p o v e n , s t r a n d s k a t a n , tofsvipan, r ö d b e n a n , l j u n g p i p a r e n , fjällpiparen, s t r a n d p i p a r n a s a m t m ä n g d e n av s n ä p p a r t e r .

11 Av de till gruppen hörande arterna äro de flesta flyttfåglar, och för ett stort antal av dessa falla dessbättre ankomst och avflyttning inom fridlysningstiden. Men för icke så få är förhållandet ett annat. Särskilt gäller detta avflyttningstiderna. Bland dessa sent flyttande arter sakna en del ej heller visst värde som villebråd. Det bör vidare ej förbises att gruppen även omfattar över vintern kvarstannande arter, antingen stationära eller kringstrykande. Som regel besitta de ringa värde som villebråd, men trots detta falla de i viss utsträckning offer för ett inte obetydligt okynnesskytte eller bli de utsatta för annan förföljelse till följd av sin begärlighet som burfåglar. Ändringsförslag rörande fridlysningslagstiftningen

Förslag om principiell omläggning av det här förut beskrivna fridlysningssystemet framlades för offentligheten veterligen första gången år 1954. Det var två förslag med enahanda syftning, och de blevo genom KM:ts beslut den 30 juni samma år överlämnade till jaktutredningen för dess övervägande. Det ena av nämnda förslag innefattades i en vid 1954 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 455, vari såvitt nu är i fråga hemställdes, att riksdagen ville hos KM:t föreslå sådan ändring av gällande fridlysningslagstiftning, att bestämmelserna om fredning, åtminstone vad däggdjur och fåglar beträffar, vilka nu är konstruerade såsom undantag från en underförstådd allmän regel om rätt att döda etc., i stället gåves formen av en allmän skyddsregel, från vilken stadgades undantag för de arter, som må jagas. Motionärernas förslag gick härutöver ut på en väsentlig begränsning av den vissa lärare m. fl. medgivna rätten att utan hinder av gällande fridlysning döda eller för ringmärkning eller eljest fånga djur eller taga fåglars ägg och bon. Till detta spörsmål återkommer jaktutredningen längre fram. Med vissa för åskådlighetens skull gjorda kursiveringar lydde motionen in extenso som följer. Att i landet sällsynt förekommande djur skall skyddas för att säkras åt den svenska faunan är en allmänt antagen princip, som sedan länge kommit till uttryck bl. a. i vår lagstiftnings speciella fridlysningsbestämmelser. Den utformning, principen här erhållit, är emellertid märklig så till vida, som den inte leder till något fredande, då sällsyntheten nått ut över en viss gräns; är med andra ord en art tillräckligt sällsynt, åtnjuter den regelmässigt inte något speciellt fridlysningsskydd. Som exempel härpå kan anföras den för något år sedan plötsligt uppträdande myskoxen — den var helt fredlös och hade av jakträttsinnehavaren utan vidare kunnat dödas. Först sedan en särskild (administrativ) lagstiftningsåtgärd vidtagits blev detta omöjligt. Andra, tyvärr icke ovanliga fall, där denna anordning visar sina brister, gäller fåglarna. Inte sällan ankommer till landet ett eller annat exemplar av en fågelart, som är ny eller nästan ny för vårt fågelliv. I god överensstämmelse med svensk lag mottages en sådan förnäm och ytterst sällsynt gäst på ett sätt, som föga anstår en kulturnation: i bästa fall hamnar hans kvarlevor på ett museum. Medges skall, att den möjligheten icke är utesluten, att fågeln kan vara formellt skyddad. Men då beror detta mera på en slump. Fridlysningsbestämmelserna för flertalet fåglar råkar nämligen, sannolikt av lagstiftningstekniska skäl, vara så konstruerade, att de för viss tid av året verkar fredande för alla fåglar utom vissa upp-

12 räknade arter. Den reella betydelsen av detta skydd förtages emellertid ofta av en vissa lärare m. fl. alltför frikostigt medgiven rätt till jakt av fridlysta djur. Mot ett utsträckande av fridlysningsskyddet även till de mest sällsynta djurarterna kan knappast anföras, att detta icke är något intresse för svensk fauna, eftersom sannolikheten för bosättning och uppkomst av en verklig population här i landet är mycket liten. Det är nämligen ett känt faktum, att en utbredning norrut av mera sydliga arter för närvarande äger rum, och det är uppenbart att denna inte främjas med nuvarande system. Mot det anförda argumentet kan vidare erinras, att det redan i sig självt icke är bärande; bosättning här i landet behöver nämligen inte betraktas såsom enda värdeskapande faktor. Blotta förekomsten av t. ex. en viss sällsynt fågelart — alldeles oavsett sålunda huruvida den häckar eller ej — är i och för sig en tillgång av icke ringa naturvärde; trandansen vid Hornborgasjön skulle exempelvis inte vara en mindre attraktion om tranorna inte häckade i landet och dessutom var sällsyntare. Och att sannolikheten för att fågeln återkommer — eventuellt för bosättning —• är större om den får leva, än om den dödas, det torde vara mer än självklart. S e d a n t r e d j e l a g u t s k o t t e t m o t t a g i t b e g ä r d a y t t r a n d e n , vilka alla gingo i t i l l s t y r k a n d e r i k t n i n g , a n f ö r d e u t s k o t t e t i u t l å t a n d e n r 13, att det f a n n d e n av m o t i o n ä r e r n a föreslagna principiella o m l ä g g n i n g e n av f r i d l y s n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a v ä l g r u n d a d . Särskilt finge u n d e r s t r y k a s d e n a v m o t i o n ä r e r n a p å p e k a d e väsentliga fördelen h ä r m e d , att ett o m e d e l b a r t s k y d d erhölles för de n y a a r t e r av d ä g g d j u r och fåglar, s o m k u n d e i n k o m m a i l a n d e t . S å s o m d o m ä n s t y r e l s e n f r a m h å l l i t syntes emellertid g e n o m f ö r a n d e t av förslaget k r ä v a i n g å e n d e ö v e r v ä g a n d e n . Utskottet a n s å g d ä r f ö r , att f r å g a n b o r d e n ä r m a r e ö v e r v ä g a s , s a m t h e m s t ä l l d e , att r i k s d a g e n m å t t e m e d a n l e d n i n g a v m o t i o n e n i skrivelse till KM:t a n h å l l a o m ö v e r s y n a v f r i d l y s n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a i g ä l l a n d e j a k t l a g s t i f t n i n g . 1 D e t t a blev o c k s å r i k s d a g e n s b e s l u t enligt dess skrivelse d e n 31 m a r s 1954. Det a n d r a förslaget till o m l ä g g n i n g av f r i d l y s n i n g s s y s t e m e t f r a m l a d e s d e n 24 f e b r u a r i 1954 av S v e n s k a n a t u r s k y d d s f ö r e n i n g e n . Förslaget, s o m b r a g t e s u n d e r KM:ts p r ö v n i n g g e n o m u n d e r d å n i g skrivelse d e n 31 m a j s a m m a å r och v a r av e n a h a n d a principiella i n n e b ö r d s o m m o t i o n ä r e r n a s , i n n e f a t t a d e resultatet a v ett flerårigt a r b e t e av en i n o m f ö r e n i n g e n tillsatt k o m m i t t é , a v vilkas m e d l e m m a r flera u t a n t v e k a n k u n d e b e t e c k n a s s å s o m m y c k e t f r a m s t å e n d e r e p r e s e n t a n t e r för l a n d e t s s a k k u n s k a p p å det f a u n i s t i s k a o m r å d e t . F ö r e n i n g e n a n f ö r d e i sin f ö r s t n ä m n d a skrivelse b l a n d a n n a t följande. I likhet med kommittén finner föreningen åtskilliga omständigheter motivera en revision av gällande fridlysningsbestämmelser. Genom forskningen på zoologiens olika områden har uppfattningen av vissa djurarters roll i markerna icke oväsentligt ändrats. Fridlysningsbestämmelsernas utformning måste vidare ske under hänsynstagande till vissa icke renodlat biologiska faktorer, t. ex. markernas kultivering, 1 I utskottsutlåtandet behandlades — med enahanda hemställan — även en annan motion, vilken emellertid avsåg fridlysningstidernas bestämmande. Även den omfattades av riksdagens skrivelse och KM:ts beslut den 30 juni 1954. Därefter timad utveckling på sagda område har medfört, att förslagen i motionen numera förlorat det mesta av sin aktualitet.

13 åker- och skogsbrukets rationalisering, sjöregleringsverksamheten etc. Beträffande faunan kan man således icke bortse ifrån, att genom ändrade miljöförhållanden de för viltet värdefullaste biotoperna i viss utsträckning fördärvats eller försämrats medan jägarnas antal kontinuerligt ökar. Även en annan kategori, nämligen den naturintresserade allmänheten, har berättigade anspråk på att få sina synpunkter beaktade. Intresset för djurlivet i dess olika former har under senare år befunnit sig i stadig tillväxt med åtföljande uppskattning av förekomsten i markerna av ett rikt facetterat djurliv. — Det säges därefter att grundtanken i kommitténs förslag, vilken föreningen framlägger som sin egen, är att alla däggdjur och fåglar i princip skola vara fredade, i varje fall under den tid de ha ungar, att undantag från denna regel i första hand må gälla allenast de i egentlig mening jaktbara arterna, d. v. s. särskilt uppräknade arter, om vilka man kan säga antingen att jakten representerar ett ekonomiskt värde i form av kött, skinn etc. eller att avjagningen medför minskad skadegörelse och att jakten är nödvändig i viltvårdande syfte, att undantag vidare må gälla — i regel dock allenast efter särskild prövning — för flera eller färre individ av djurart, som icke i allmänhet kan betecknas som skadegörande men som lokalt eller under vissa betingelser i övrigt visar sig förorsaka avsevärd skadegörelse, att — beträffande art som tillhör de i egentlig mening jaktbara djuren och vars individantal, lokalt eller i hela riket, närmar sig den lägsta gräns som biologiskt sett kan garantera artens fortbestånd — frågan om upphävande helt eller delvis av jakttiden skall avgöras från naturskyddssynpunkt, samt att det sist sagda skall gälla även i fråga om jaktbar art som, utan att vara sällsynt, utgör ett karakteristiskt och av allmänheten uppskattat inslag i landskapsbilden (exempelvis en hel del småvadare m. fl.). S a m m a n f a t t n i n g s v i s u t t r y c k e r f ö r e n i n g e n d e n s å l u n d a föreslagna p r i n cipiella o m l ä g g n i n g e n av fridlysningsinstitutet m e d f ö l j a n d e : F ö r n ä r v a r a n d e gäller att d ä g g d j u r - eller fågelart, s o m icke ä r u t t r y c k l i g e n fridlyst, m å j a g a s , d ö d a s eller f å n g a s . E n l i g t d e n n y a p r i n c i p e n skulle det i stället bli så, att d j u r a r t av n y s s n ä m n t slag, för vilken j a k t t i d (eventuellt o m f a t t a n d e h e l a året) icke ä r b e s t ä m d , s k a l l v a r a helt fridlyst, givetvis m e d de u n d a n t a g s o m k u n n a f ö r e s k r i v a s i a v s i k t att tillgodose l i k n a n d e syftemål som d e m , vilka a v h a n d l a s i n u v a r a n d e 17 och 19 § § j a k t s t a d g a n . E t t m e d l e m s f ö r s l a g , g å e n d e ut på, b l a n d a n n a t , en principiell o m ä n d r i n g av fridlysningssystemen i de nordiska länderna, behandlades av Nordiska rådet vid d e t t a s 11 :e session i f e b r u a r i 1963. F ö r s l a g e t , s o m väcktes a v h r r H o l g e r E r i k s e n , Victor G r a m och J o n Leirfall s a m t h a d e s a m m a i n n e b ö r d s o m 1954 å r s r i k s d a g s m o t i o n , syftade till ä n d r i n g a r i såväl d j u r s k y d d s - s o m j a k t l a g s t i f t n i n g e n . S e d a n det u n d e r b e h a n d l i n g e n i r å d e t k o n s t a t e r a t s att det s k u l l e v a r a f ö r b u n d e t m e d l a g t e k n i s k a s v å r i g h e t e r att g e n o m f ö r a d e n föres l a g n a p r i n c i p e n i n o m o m r å d e , s o m låg u t a n f ö r j a k t - och fridlysningslagstiftningen, a n t o g r å d e t en a v s a m t l i g a 66 n ä r v a r a n d e delegater (3 voro f r å n v a r a n d e ) b i t r ä d d r e k o m m e n d a t i o n a v följande lydelse. Nordiska rådet hemställer till regeringarna i Danmark, Island, Norge och Sverige att i dessa länder den princip lägges till grund för jakt- och fridlysningslagstift-

14 ningen, att däggdjur och fåglar skola vara totalfridlysta, såframt det i lagstiftningen icke gjorts uttryckligt undantag härifrån. Att F i n l a n d inte o m n ä m n d e s i r e k o m m e n d a t i o n e n b e r o d d e p å a t t p r i n cipen r e d a n ä r g e n o m f ö r d d ä r i och m e d a n t a g a n d e t av 1962 å r s j a k t l a g . De i n o m v e d e r b ö r a n d e l a n d a v g i v n a y t t r a n d e n a över m e d l e m s f ö r s l a g e t voro m e d u n d a n t a g av det e n d a y t t r a n d e t f r å n N o r g e — l a n d b r u k s d e p a r t e m e n t e t s — m a n k a n gott s ä g a u t e s l u t a n d e positiva. I d e n m å n vissa r e s e r v a tioner k u n n a u t l ä s a s , s y n a s dessa k u n n a tillskrivas d e n o m s t ä n d i g h e t e n att, s å s o m n y s s n ä m n d e s , f ö r s l a g s s t ä l l a r n a b l a n d a t in ä v e n d j u r s k y d d s l a g s t i f t ningen. Från Danmark förelågo yttranden från bland andra jaktrådet och naturfredningsrådet, de båda stora jägarföreningarna m. fl. Det framgår av dessa att inom den danska jagtlovskommissionen enighet torde råda därom, att Danmarks blivande jagtlov skall bygga på den rekommenderade principen. I det norska yttrandet framhålles att förslaget berör fundamentala spörsmål av såväl rent facklig som praktisk och lagstiftningsmässig natur samt i fråga om »rettshåndhevelsen m. m.» Saken berör flera fackområden och administrationsgrenar. På den korta tid, som stått till buds, har det inte varit möjligt att inhämta de yttranden, som ansetts nödvändiga för att försvarligt kunna utreda saken och avge yttrande inom utsatt tid. Vad beträffar de svenska yttrandena avgav jaktutredningen sitt den 30 november 1962 samt anförde däri, bland annat, att utredningen för sin del finner det angeläget att för Sveriges vidkommande kunna framlägga ett hållbart förslag med enahanda syftning som det i medlemsförslaget förordade. Svenska jägareförbundet anförde, att riksdagen i skrivelse till KM.-t begärt en ny utformning av fridlysningsbestämmelserna, innebärande att djurart, som icke är uttryckligen medgiven för jakt, skall vara fridlyst. Enligt förbundets mening överensstämmer riksdagens önskemål i denna fråga helt med det inom Nordiska rådet väckta förslaget. Förbundet, som under frågans utskottsbehandling i riksdagen haft ärendet på remiss, anser att den föreslagna ändringen av fridlysningsbestämmelserna bör genomföras. Domänstyrelsen hänvisade i sitt yttrande till riksdagsmotionen nr II: 455/1954 och ämbetsverkets då avgivna utlåtande, varefter det med här gjorda kursiveringar i yttrandet anfördes i huvudsak följande. Vid utskottets behandling av den nyssnämnda motionen samt i remissyttrandena lades särskild vikt vid skyddet av nyinflyttade djurarter. Den i det föreliggande medlemsförslaget särskilt understrukna fördelen ur djurskyddssynpunkt, nämligen att det högre djurlivet i princip blir fredat, kom år 1954 mera i skymundan. Styrelsen är emellertid av den uppfattningen att här ligger förslagets tyngdpunkt och att genomförandet av en sådan princip på lång sikt kan komma att verka starkt befrämjande för allmänhetens och jägarnas inställning till och vördnad för djurlivet. En sådan fredningsprincip utgör också grunden för hithörande lagstiftning i USA, där naturskyddet samordnats med jaktutövningen. Det torde också böra nämnas att den tyska jaktlagen endast avser rätt att döda jaktbart vilt, samt att det enligt dansk jaktlagstiftning är förbjudet att döda fåglar, som icke särskilt omnämnts i jaktlagen, medan i gällande svensk lagstiftning jakträtten generellt avser rätt döda däggdjur och fåglar utan hänsynstagande till om det kan vara berättigat eller icke. Den i medlemsförslaget rekommenderade åtgärden medför emellertid inte enbart

15 uppenbara fördelar. Som nackdel kan bland annat möjligen framhållas den därigenom uppkomna nivelleringen beträffande de olika arternas varierande värde ur naturskyddssynpunkt jämfört med det nuvarande mera nyanserade skyddet för exempelvis fågellivet, där totalskydd utgör högsta skyddsnivån. Man torde likväl kunna räkna med att sådan domstolspraxis utvecklas, att arternas sällsynthet beaktas vid straffmätningen. Ett förverkligande av medlemsförslagets önskan att denna grundprincip skall bli rådande i alla de nordiska länderna anser styrelsen skulle starkt öka möjligheterna att driva en gemensam och såvitt möjligt enhetlig naturskydds- och viltvårdspolitik i Norden till främjande av det nordiska djurlivet och jaktutövningen. Det kan nämnas att den av danska lantbruksministeriet den 13 augusti 1959 tillsatta kommissionen för revision av 1931 års danska jaktlag under år 1965 avgivit sitt betänkande, vari föreslås en helt ny jaktlag. I denna handlar kapitel VI om jakttider och fredningsbestämmelser och inledes med § 26, vars båda första stycken i översättning lyda: Däggdjur och fåglar äro fridlysta under annan tid än den för dessa djur fastställda jakttiden. Däggdjur och fåglar, för vilka det icke är fastställd jakttid, äro fridlysta hela året. Det är förbjudet att jaga eller döda däggdjur och fåglar under fredningstiden. Fridlysningsbestämmelser omfatta, därest intet annat är angivet, tillika de fridlysta djurens ungar samt fåglarnas reden och ägg. Enligt vad jaktutredningen under hand erfarit, synes den ledande norska opinionen vara på väg mot en anslutning till den av Nordiska rådet rekommenderade principiella utformningen av fridlysningslagstiftningen. Jaktutredningen Vid övervägandet av förevarande spörsmål har utredningen blivit alltmer övertygad om det riktiga i att till grund för fridlysningslagstiftningen lägga regeln »vad som icke är tillåtet är förbjudet». Utförligare argumentation för att så bör vara fallet ur specifik naturskyddssynpunkt torde vara överflödig. I sitt nyss återgivna yttrande över det i Nordiska rådet framlagda medlemsförslaget har domänstyrelsen hänvisat till en i förslaget särskilt understruken fördel av en sådan regel, den nämligen att det högre djurlivet blir i princip skyddat. Ämbetsverkets uppfattning är, att häri ligger förslagets tyngdpunkt och att genomförandet av en sådan regel kan komma att verka starkt befrämjande för allmänhetens och jägarnas inställning till och vördnad för djurlivet. Att en sådan inställning skall bli den förhärskande inte bara bland jägarna utan även hos allmänheten finner jaktutredningen vara i hög grad önskvärt jämväl ur jaktvårdssynpunkt. Utredningen kan exempelvis peka på den icke ovanliga förekomsten av främmande bössor i markerna. Det är visserligen en företeelse, som är definitivt lagstridig. Men den är lika svår att komma åt för det. En bidragande orsak härtill kan måhända spåras i det förhållandet att under det halvår, till vilket de flesta jakttiderna äro förlagda, det finns så många ännu här kvarvarande eller stationära fågelarter, för vilka

1(5 den partiella fridlysningen upphört att gälla. Väl »tillhöra» också dessa arter jakträttsinnehavaren. Som regel har han dock i fråga om dem mindre reell möjlighet att freda sina marker än han kanske kan ha när det gäller det jaktbara villebrådet. Med en generellt gällande fridlysning kopplas emellertid det allmännas intresse in och samma sanktionssystem, som enligt jaktstadgan gällt för vår- och sommarhalvåret, förblir i kraft jämväl under höstoch vinterhalvåret. Denna omständighet måste, givetvis på längre sikt, få som följdverkan även ett ökat faktiskt skydd för det jaktbara vilda och dymedelst komma jämväl innehavarna av jakträtt till godo. Ett icke ringa propagandistiskt värde för jakt och jaktvård måste emellertid å andra sidan även tilläggas det förhållandet, att jägarna själva omfatta den inställning till och vördnad för det högre djurlivet, för vilken jaktutredningen i likhet med domänstyrelsen finner den föreslagna regeln vara ett uttryck. Jaktutredningen ser därför principen inte främst som ett medel att få en fullständigare fridlysning av ett antal arter, bland vilka en del ostridigt inte är i behov därav. Vad utredningen reagerar mot är en ordning som lika med den gällande knäsätter såsom självklart, att man har rätt att skjuta till måls på djur, alldeles oavsett att de sakna värde som villebråd eller äro helt indifferenta i fråga om skadegörande egenskaper. Klart är att man inte bör vänta sig omedelbara resultat av det av utredningen sålunda föreslagna reformerade fridlysningssystemet. Man synes emellertid våga utgå ifrån, att — med hjälp av å ena sidan upplysningsverksamhet, som skall börja i skolan, samt å den andra en följdriktig rättstillämpning — den nya inställningen kommer att slå igenom i allt vidare kretsar och även bland dem, mot vilkas beteende reformen i första hand riktar sig. Och som utredningen ser det kommer ett accepterande i fridlysningslagstiftningen av den föreslagna regeln att i sak innebära ett konsekvent framgående enligt den linje, som i jaktlagstiftningen från en trevande början år 1912 sedan dess följts genom de åren 1927, 1938, 1951 och 1963 av statsmakterna fattade besluten. För fullständighetens skull skall till slut redovisas ett av jaktutredningen prövat ytterligare alternativ. En och annan torde nämligen betrakta den nu föreslagna omläggningen av fridlysningssystemet såsom utgörande i första hand ett medel att öka skyddet för de här förut 1 till grupp F.4 förda fågelarterna. Detta mål skulle man beträffande det övervägande antalet till gruppen hörande arter, nämligen de flyttande, lätt kunna nå genom att utsträcka tiden för gruppens partiella fridlysning till att exempelvis omfatta månaderna september och oktober. För en del av dessa arter, särskilt sådana som tidigare hörde hemma i grupp F.2 och nog inte kunna frånkännas visst kulinariskt värde, skulle ett sådant utökande av skyddstiden kanske betyda en del. Vad åter beträffar stannfåglarna har man under senare år på sina håll 1

sid. 10.

17 iakttagit en viss ökning av antalet övervintrande arter. Oavsett om detta är en tillfällig företeelse eller ej, skulle för samtliga kvarstannande fåglar, tillhörande grupp F.4, efter en förlängd fridlysningstids utlöpande återstå fyra, biologiskt sett hårda månaders fredlöshet, till följd av vilken de skulle vara utsatta för bland annat fångst i försäljningssyfte och, än mer, den okynnesjakt med i synnerhet luftvapen, som numera tycks ha blivit sport bland pojkar även i de lägre tonåren. Jaktutredningens uppfattning av vad ett omlagt fridlysningssystem främst bör giva, antingen man ser frågan med jaktvårdarens ögon eller betraktar den som ett naturskyddsproblem, har alltså lett till att utredningen ej funnit nu diskuterade alternativ leda till önskat resultat. B.

Särskilda bestämmelser angående fridlysta djurslag

Inledning

I sitt här förut 1 återgivna yttrande till Nordiska rådet har domänstyrelsen framhållit, att den i 1963 års medlemsförslag rekommenderade principiella omläggningen av fridlysningssystemet icke enbart medför uppenbara fördelar. Som en nackdel kunde möjligen framhållas den därigenom uppkomna nivelleringen beträffande de olika arternas värde ur naturskyddssynpunkt jämfört med det nuvarande, mera nyanserade skyddet för exempelvis fågellivet, där totalskydd utgör högsta skyddsnivån. Enligt jaktutredningens mening har domänstyrelsen här tryckt på ett spörsmål, till vilket stor hänsyn måste tagas vid utformningen av de bestämmelser varom förevarande del av detta kapitel handlar. Det rör sig därvid i huvudsak om fåglarna. Utredningen har tidigare 2 i fridlysningsavseende indelat dem i fyra grupper, F.l—F.4. Grupperna F.2 och F.3 kunna i förevarande sammanhang lämnas åsido. Vad beträffar särskilt grupp F.3, vilken omfattar de arter som få jagas under hela året, torde den på i huvudsak tekniska grunder vara svår att undvara oansett det fridlysningssystem m a n må välja. Det blir sedan en övervägande praktisk-biologisk fråga vilka arter man vill hänföra till de »fredlösas» skara. I fråga åter om grupperna F.l och F.4 torde kunna sägas, att vad man under de förflutna decennierna av detta sekel kommit fram till i fridlysningsväg innebär en i och för sig ganska god gradering av vederbörande arts sällsynthet och behov i övrigt av skydd. Omlägges nu fridlysningssystemet, kommer gruppen F.4 att uppgå i gruppen F.l. Någon uppräkning av de totalfredade arterna i stil med vad som nu sker i 1 § årliga fridlysningskungörelsen erfordras följaktligen inte längre. Men samtidigt förlorar man den nyssnämnda graderingen utom i vad gäller de i 18 § JL särskilt uppräknade arterna. Följande, kanske något extrema exempel torde få anses belysande. 1 2

sid. 14. sid. 10.

18 En sommargylling, vilken art torde här i landet vara företrädd av måhända ett dussin häckande exemplar, blir alltså i skyddsavseende jämställd med staren, koltrasten och domherren. I och för sig är ju ingenting att erinra häremot. Vad man inte får jaga skall vara skyddat, oberoende av massförekomst. Saken spetsar emellertid till sig när man kommer in på de bestämmelser i gällande JS, med vilka man vill tillgodose behovet att kunna ingripa mot skadegörelse av de jämlikt 12 § JS partiellt fridlysta fågelarterna, alltså grupp F.4. Sådant behov kvarstår även vid en ordning, som innebär total fredning av samma arter.

Gällande ordning

U n d e r e n a h a n d a r u b r i k s o m åsatts d e n n a k a p i t e l d e l u p p t a r J S i 17—19 s a m t 21—27 § § (20 § ä r u p p h ä v d ) ett a n t a l b e s t ä m m e l s e r i ä m n e n s o m s a m m a n h ä n g a m e d g ä l l a n d e fridlysningsregler. D i r e k t s a m b a n d m e d o m l ä g g n i n g av fridlysningssystemet h a emellertid e n d a s t vissa av s t a d g a n d e n a i 17, 19 o c h 21 § § s a m t s t a d g a n d e n a i 24 §. F ö r de b e s t ä m m e l s e r i 17 §, v a r o m det n u ä r fråga och som delvis h a avs e e n d e b å d e å d ä g g d j u r och å fåglar, gäller att d e n möjlighet de ö p p n a för i n n e h a v a r e av j a k t r ä t t att i n g r i p a m o t s k a d e g ö r a n d e fridlyst d j u r a r t ä r b e r o e n d e av t i l l s t å n d av m y n d i g h e t . 17 § 1 mom. första stycket handlar om »å någon trakt fridlyst däggdjurart eller fågelart, som där är fridlyst under hela året». Om en sådan art orsakar avsevärd skada eller är i högre grad till hinder för andra djurarters utveckling, prövar KM:t, huruvida och i vilken omfattning undantag må medges från gällande fridlysningsbestämmelser. Andra stycket i samma moment ger länsstyrelsen beslutanderätt i två fall. Det ena består i att i första stycket avsedda skadegörelse är att hänföra till visst djur, d. v. s. viss identifierbar individ. Det andra gäller visst djur, tillhörande fridlyst däggdjurart, som visat sig farligt för människors säkerhet. I båda fallen äger länsstyrelsen meddela tillstånd att även under fridlysningstid döda eller fånga djuret eller själv föranstalta om dess dödande. 17 § 2 mom. behandlar förfarandet när skadegörelse eller hinder, varom sägs i 1 mom., orsakas av fågelart, vilken å trakten i fråga icke är fridlyst under hela året. Efter ansökan kan länsstyrelsen ge vederbörande jakträttsinnehavare tillstånd att under viss begränsad tid, ej överstigande ett år, inom visst område döda fåglar av den skadegörande arten, även då detta eljest är förbjudet. (En specialbestämmelse angående skadegörelse av häger i anläggning för fiskodling kan tills vidare förbigås.) Det är alltså i 17 § 2 mom. fråga om fågelarter, vilka tillhöra inte endast grupp F.4 utan även alla sådana i grupp F.2. Så var det inte enligt den ursprungliga bestämmelsen i 1938 års JS. Då gällde 2 mom. i denna del endast grupp F.4 samt ur grupp F.2 storskrake och småskrake. P å e n k o n s e k v e n s m e d otillfredsställande r e s u l t a t av d e n å r 1951 i u p p givet rationaliseringssyfte v i d t a g n a ä n d r i n g e n h a r d o m ä n s t y r e l s e n fäst j a k t utredningens uppmärksamhet. Det förhöll sig enligt domänstyrelsens skrivelse så att en sökande, som hos domänstyrelsen fått avslag på en ansökan att få fälla tjäder med anledning av påstådd skadegörelse å tallplantering, vände sig till länsstyrelsen och där fick det begärda tillståndet, troligen med stöd av 17 § 2 mom.

19 I 19 § är det fråga om direkt på bestämmelse i JS vilande rättigheter för en jakträttsinnehavare att vidtaga skyddsåtgärder med anledning av skadegörelse eller olägenhet genom fåglar. Det heter således i 19 § 3 mom., att vad i 12 § JS stadgas icke skall utgöra hinder för jakträttsinnehavaren att döda enligt samma paragraf fridlysta fåglar (alltså av arter tillhörande grupp F.4), då sådant erfordras för att förekomma avsevärd (kurs. har) skada i trädgårdar eller å planterade eller sådda fält. Huruvida i det särskilda fallet en skada är avsevärd torde som regel bedömas subjektivt av den som företar den skadeavvärjande åtgärden. För att härvidlag anknyta till det förut använda exemplet1 torde det räcka att påpeka, att sommargyllingen under juli uppgives besöka körsbärsträden. Blir fågeln då dödad båtar det således föga, därest domstol sedermera finner, att tillräckliga skäl för åtgärden inte förelegat. Skadan är redan skedd. Vad slutligen beträffar 19 § 4 mom. medges där visst undantag från varje slag av fridlysning, alltså oberoende av till vilken här använd grupp den fågel tillhör, mot vilken åtgärden är riktad. Det säges i sagda moment, att det utan hinder av stadgad fridlysning är jakträttsinnehavaren tillåtet att avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg. De möjligheter att när det gäller fridlysta fåglar ingripa till skydd mot av dem orsakad skadegörelse m. m., som 19 § JS sålunda inrymmer åt en innehavare av jakträtt, skola emellertid jämlikt 15 § 2 mom. JL tillkomma jämväl vissa jakträtt icke ägande personer, nämligen den som bebor i 1 mom. av sistnämnda paragraf avsedd gård eller innehar däri omförmäld trädgård ävensom dessas folk. Det stadgas därom i 2 mom. följande. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då sådant erfordras till forekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att, oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga om där avsedd gård eller trädgärd. För fullständighetens skull bör påpekas att bestämmelserna i 17 § 1 mom. första stycket och 2 mom. icke gälla för de i 15 § JL avsedda personerna. Viktig i nu behandlat avseende är emellertid en bestämmelse i 21 § 1 mom. JS. Där stadgas nämligen att fåglar, vilka dödats under omständigheter som angivas i bland andra 19 § 3 mom. JS, icke få bortföras till annan ort samt ej heller få utbjudas till salu. Dessa förbud gälla vare sig det är en jakträttsinnehavare eller någon av de andra i 15 § JL omnämnda personerna, som begagnar sig av medgivandet i 19 § 3 mom. JS. Förbuden ha givetvis sin grund i en önskan att förebygga, att sistsagda medgivande skall utnyttjas i oträngt mål eller exempelvis som täckmantel för i 24 § JS avsedd insamlingsverksamhet, till vilken jaktutredningen strax återkommer. Just i 1

sid. 18.

20 sistnämnda avseende finnes emellertid uppenbarligen här en tydligen tidigare ej observerad lucka. Fågelbon och ägg, vilka åtkommas genom åtgärd som medgives i 19 § 4 mom. JS, omfattas icke av transport- och saluförbuden i 21 § 1 mom. Detta är en allvarlig sak redan nu, kanske inte främst när det gäller fågelbona utan fastmer i fråga om äggen. Utredningen har i olika sammanhang fått uppmärksamheten fäst på äggsamlarnas ofta internationellt dirigerade verksamhet, vid vilken inga medel skys och ingen hänsyn t ages till den i »värdlandet» gällande uppfattningen. Hur man än utformar fridlysningssystemet bör därför enligt utredningens mening 21 § 1 mom. JS kompletteras på sätt som här antytts. I första delen av detta kapitel har berörts vad som förekom vid 1954 års riksdag rörande reglerna för tillgodoseende av det vetenskapliga och museala behovet av material även av fridlysta djurslag. 1 I motionen 11:455 behandlades sålunda även detta spörsmål och den utmynnade i hemställan om förslag hos KM:t om väsentlig begränsning av den nu vissa lärare m. 11. medgivna rätten att utan hinder av gällande fridlysningsbestämmelser döda eller för ringmärkning eller eljest fånga djur eller taga fåglars ägg och bon. Tredje lagutskottet, vars förslag även i denna del bifölls av riksdagen, fann att vid den med anledning av motionen i övrigt av utskottet förordade utredningen jämväl bör övervägas motionärernas av remissinstanserna biträdda yrkande om begränsning av den vissa personer enligt 24 § JS tillagda rätten att utan särskilt tillstånd fånga eller döda fridlysta fåglar samt insamla dylika fåglars ägg och bon. Önskemålet om en dylik begränsning har blivit i viss mån tillgodosett genom en i KK den 20 november 1964 (nr 702) beslutad ändring av 24 § 2 mom. JS. Ändringen var i första hand betingad av genomförandet av den allmänna skolreformen. 24 § 1 mom. behandlar undantag för vetenskapligt eller annat nyttigt ändamål från gällande fridlysningsbestämmelser samt från vissa föreskrifter i 21 § JS. Sådant undantag må i särskilt fall medges av domänstyrelsen, vars befogenhet således inbegriper icke blott totalt, respektive partiellt fridlysta djurarter utan även arter, lör vilka särskild jakttid är bestämd av KM:t. Är det emellertid fråga allenast om insamlande för uvelsändamål av ägg av i egentlig mening jaktbara fåglar, ges vederbörande rätt att vända sig även till länsstyrelsen och få tillstånd av denna. Delade meningar ha yppats om vad som kan anses vara inbegripet under orden »annat nyttigt ändamål». En begäran av Svenska jägareförbundet om förtydligande härutinnan har av KM't den 1 februari 1963 förklarats icke för det dåvarande föranleda någon åtgärd. Jaktulredningen återkommer härtill. 2-1 § 2 mom. har avseende endast å de till grupp F.4 hörande fågelarterna samt dessas ägg och bon. Härom gäller efter 1964 års författningsändring att lärare i 1

sid. 11.

biologiska ämnen vid rikets universitet och högskolor samt föreståndare för naturvetenskapliga museer i riket må, utan hinder av bestämmelserna i 12 och 14 §§ JS, fånga eller döda fåglar, som äro fridlysta enligt förstnämnda paragraf, samt insamla dylika fåglars ägg och bon. Verksamheten får dock ej bedrivas i större utsträckning än som erfordras för verksamheten vid vederbörande läroanstalt eller museum, för bedrivande av egna vetenskapliga forskningar eller för fullständigande av de vetenskapliga samlingar som äro under deras vård. Vidare sägs det, att sålunda bestämd rätt kan av länsstyrelsen, när skäl därtill prövas föreligga, medges annan känd vetenskapsman, dock endast för viss tid, högst ett år, samt avseende länet eller del därav. Slutligen ges länsstyrelsen befogenhet att på ansökning av nyssnämnda lärare eller föreståndare även medge, att annan i natur- och jaktvård kunnig person får för lärarens eller föreståndarens räkning bedriva den verksamhet, vartill denne enligt vad nyss sagts är berättigad. Även sådant tillstånd skall avse länet eller del därav samt viss tid, högst ett år. Gemensamt för de av länsstyrelse sålunda utfärdade tillståndsbevisen gäller, att i dessa skola anges den eller de fågelarter samt det antal individ av varje art ävensom det antal ägg eller kullar av ägg samt bon, som får fångas, dödas eller insamlas. Tillståndsbeviset skall därjämte innehålla erforderliga kontrollföreskrifter samt en erinran därom, att tillståndet gäller allenast för mark, vara vederbörande har jakträtt eller eljest förvärvat rätt att bedriva den ifrågavarande verksamheten. Jaktutredningen Vid den i det föregående lämnade redogörelsen har utredningen pekat på ett par ej fullt ändamålsenliga konsekvenser av vissa under årens lopp företagna ändringar i bestämmelserna i förevarande del av JS. Utredningens synpunkter och förslag med anledning härav återfinnas i specialmotiveringen. Vad jaktutredningen här redovisar är resultaten av dess överväganden i frågan, huru ett genomförande av den föreslagna omläggningen av fridlysningssystemet kan förutses påverka de bestämmelser i 17, 19 och 24 §§ JS, för vilkas innehåll utredningen nyss redogjort. Jaktutredningen vill emellertid först tillkännage sin uppfattning beträffande jakttiderna och den av dessas fastställande följande uppdelningen av faunan på fredade och delvis fredade, respektive helt fredlösa däggdjur- och fågelarter. Utredningen finner detta fastställande vara en från jakt- och naturvårdssynpunkt så viktig samt psykologiskt så känslig åtgärd, att densamma liksom hittills bör vara förbehållen KM:t. Det är dock erfarenhetsmässigt ådagalagt, att även under en förhållandevis så kort tidsperiod som ett jaktår behov kunna uppkomma av jämkningar i fråga om såväl fastställda jakttider som gällande fridlysning. Dylika jämkningar böra enligt utredningens uppfattning icke annat än i extrema fall behöva belasta KM:t. Deras övervägande och beslutanderätten böra med fördel kunna överlåtas på tillsynsmyndigheten över jakten och viltvården i riket. Denna är, då detta skrives, domänstyrelsen men fr. o. m. ingången av jaktåret 1966/67 statens naturvårdsnämnd. Utredningens bestämda åsikt är alltså den, att dessa frågor böra i princip handläggas centralt. I varje fall torde det näppeligen kun-

na anses som vare sig i sak eller i form rationellt att i likhet med vad nu gäller jämkningar i jakttiderna generellt beslutas beträffande däggdjuren centralt och vidkommande fåglarna lokalt. Sedan den nya fridlysningsordningen givit tillräckliga erfarenheter och samarbetet mellan naturvårdsnämnden och länsorganen även i dessa frågor vunnit stabilitet, blir det naturvårdsnämndens sak att pröva, huruvida beslutanderätten i vissa grupper av ärenden kan överlåtas på länsstyrelserna. Delegationsrätt för naturvårdsnämnden bör alltså vara a priori medgiven. Utredningens mening är givetvis även, att sådan rätt att träffa in casuavgörande, som exempelvis i 17 § 1 mom. andra stycket JS nu är tillerkänd länsstyrelse, skall kunna vara redan från början given i JS. Jaktutredningen är till sist i denna del angelägen betona, att dess i detta kapitel redovisade överväganden och framlagda förslag som bakgrund ha jämväl vetskapen om att till såväl den centrala statliga myndighetens som länsstyrelsernas förfogande som sakkunnig rådgivare på jaktens område står den av statsmakterna sanktionerade frivilliga jaktvårdsorganisationen: Svenska jägareförbundet med dess länsföreningar, dess jakttidsberedning och dess välutbildade samt praktiskt kunniga jaktvårdskonsulenter och länsjaktvårdare. Vad härefter beträffar innehållet i 17 § JS i här förut återgivna delar är jaktutredningen, i vad angår den vid en omläggning av fridlysningssystemet automatiskt bortfallande graderingen av djurarternas sällsynthet och av denna betingade skyddsbehov, närmast av den meningen, att från såväl jaktvårds- som naturvårdssynpunkt ifrågavarande bestämmelser kunna anses vara förhållandevis riskfria i och för sig. Åtgärd som innefattar avsteg från bestämd jakttid eller undantag från gällande fridlysning får ju vidtas allenast efter erhållet tillstånd. Vid meddelandet av sådan licens bör uppmärksammas, att dispensansökning, vilken avser djurart som är varaktigt totalfredad, icke sällan kräver prövning från delvis andra principiella och sakliga utgångspunkter än dem, vilka bli avgörande vid prövningen av dylik ansökning beträffande djurart med bestämd jakttid. Detta förhållande bör även redaktionellt markeras i författningstexten. Det medgivande att utan hinder av stadgad fridlysning anställa erforderlig skyddsjakt på fåglar, tillhörande grupp F.4, 1 som ges en jakträttsinnehavare genom bestämmelsen i 19 § 3 mom. JS, får vid ett bortfall av graderingen — d. v. s. en sammanslagning av grupp F.4 med grupp F.l — mer vittgående konsekvenser. Vad som manar till uppmärksamhet är icke blott det förut redovisade förhållandet att, jämlikt stadgande i 15 § JL, den i JS sålunda en innehavare av jakträtt medgivna rätten i viss omfattning jämväl tillkommer en jakträtt icke ägande innehavare av gård eller trädgård ävensom dennes folk. Hänsyn måste i lika grad skänkas det accelererade till1

sid. 10.

skapandet av s. k. fritidsfastigheter. Vid denna fastighetsbildning torde, så långt jaktutredningen känner till, förbehåll om jakträtten näppeligen vara regel. Så som förhållandena således förändrats sedan tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse i JS — dess motsvarighet fanns redan i KK angående skydd åt för lantbruket nyttiga fåglar — finner utredningen det angeläget att dess tillämplighet begränsas till att avse sådana nu till grupp F.4 hörande arter, som i allmänhet kunna befaras göra i stadgandet förutsatt avsevärd skada i trädgårdar eller å planterade eller sådda fält. Så förfar man i viss utsträckning redan nu i Danmark. Systemet har vidare utvecklats i det föreliggande jagtlovsförslaget. Därvid är att märka att i detta förslag saknas vår grupp F.3, d. v. s. fåglar som må jagas under hela året. Av de hos oss mera avsevärda skadegörarna i trädgårdar och på åkrar äro kråkorna, kajorna, råkorna, björktrasten, nötskrikan, pilfinken och gråsparven samt trutar och måsar tillåtna för jakt under hela året. Av de fåglar, mot vilka den ifrågavarande rätten med fog kan sägas behöva utövas, återstå stararna och koltrastarna. Jaktutredningen föreslår fördenskull, att medgivandet enligt nuvarande 19 § 3 mom. JS upphäves och ersattes med en rätt att, där annan åtgärd visat sig overksam, döda starar och koltrastar. Gällande medgivande i 19 § 4 mom. JS att vidta åtgärder mot olägenhet eller skada orsakande fågelbon omfattar såsom nämnts bon m. m. av alla slag av fridlysta fåglar, alltså oberoende av vilken fridlysningsgrupp de tillhöra. Omläggningen av fridlysningssystemet påverkar alltså inte i och för sig saken. Medgivandet kan tyvärr inte undvaras. Jaktutredningen finner dock den skärpningen befogad, att rätten icke bör få utövas med mindre olägenheten eller skadan kan betecknas som avsevärd. Den insamlingsverksamhet som för vetenskapligt eller musealt ändamål kunnat bedrivas med stöd av bestämmelserna i 24 § 2 mom. JS delvis utan att kräva särskild tillståndsprövning har sedan länge varit föremål för kritiska omdömen. Trots de inskränkningar i denna rätt som, efter förslag i 1922 och 1936 års betänkanden, 1 vidtogos i 1927 och 1938 års jaktstadgor, vidblevo företrädarna för naturskyddssynpunkterna sin kritik. Denna beaktades i viss mån av jaktutredningen i 1950 års betänkande 2 . Dock motsade utredningen sin egen uppfattning genom att ur författningsrummet utmönstra vissa av de kontrollföreskrifter, varmed detsamma vid nyss nämnda tillfällen bland annat blivit kompletterat. Genom 1964 års tidigare här berörda författningsändring 3 tillgodosågs tvivelsutan åtskilligt av vad som i motionen 11:455/1954 framhållits såsom önskvärt. Den tidigare i detta kapitel föreslagna omläggningen av fridlys1 2 3

Se SOU 1922: 16 sid. 258 och 1936: 38 sid. 186, Se SOU 1950:40 sid. 176. sid. 20.

ningssystemet föranleder emellertid för att den verkligen skall »slå igenom» en principiell omläggning även av den i 24 § 2 mom. stadfästa ordningen. Som förut påpekats har momentet avseende på fåglar som höra till grupp F.4, vilken grupp genom det nya fridlysningssystemet sammanslås med grupp F.l. Utan ändring komme således den i momentet medgivna rätten att inbegripa även de nu totalfredade arterna. Detta innebure uppenbarligen ett baksteg. Jaktutredningen vill icke onödigt begränsa vetenskapsmännens möjligheter att, oberoende av gällande fridlysning, tillgodose de i författningsrummet upptagna verksamhetsgrenarnas behov. Men utredningen är ävenledes av den bestämda uppfattningen, att sagda behov ovillkorligen måste vägas mot de skilda arternas behov av skydd. Detta gäller generellt men i all synnerhet sådan insamlingsverksamhet, som nu må av länsstyrelsen medgivas »annan känd vetenskapsman». Utredningen har här förut vid sitt referat av 21 § 1 mom. JS bragt på tal den internationellt dirigerade olovliga plundringen av speciellt sällsynta rovfåglars bon, vilken lärer bedrivas av en särskild liga. Det kan i anslutning därtill erinras om den strid som för ett tiotal år sedan naturskyddets representanter nödgades föra mot samlarna av fågelägg. Dessa sökte, till en början inte utan viss framgång, kamouflera sin hobby genom att åsätta den beteckningen oologi samt dymedelst ge den sken av vetenskap. Ett ytterligare skäl för att icke tillåta en okontrollerad insamlingsverksamhet är den ovilja som densamma omvittnas väcka i bygder där den bedrives. Ehuru det nog kan antas att denna reaktion ibland bottnar i avundsjuka, åtminstone när verksamheten riktas mot jaktbara arter, bör den ej negligeras. Den utgör tvivelsutan ett incitament till bristande respekt för fridlysningsbestämmelserna. Man kan slutligen se saken så att, när man från allmän naturskyddssynpunkt funnit sig böra pålägga jägarna icke oväsentliga restriktioner, bör hänsynstagande till samma synpunkt vara det i första hand vägledande även när det gäller de f. n. av 24 § 2 mom. reglerade undantagen från en numera främst på naturskyddsskäl grundad fridlysning. Jaktutredningens förslag är alltså det, att ärenden som röra nu ifrågavarande verksamhet skola handläggas centralt. Angående den närmare utformningen av de nödiga bestämmelserna hänvisar utredningen, som under hand samrått med föreståndaren för Naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning, till specialmotiveringen. Den rätt utöver det nu sagda att medge undantag från gällande fridlysning, som f. n. jämlikt 24 § 1 mom. JS är inrymd åt domänstyrelsen och alltså fr. o. m. den 1 juli 1966 skall övertagas av statens naturvårdsnämnd, kan ej heller framdeles undvaras. Ett i författningsväg mera distinkt angivande av vad denna rätt bör anses omfatta har, såsom förut antytts, be-

25 funnits önskvärd. Jämväl i denna del får jaktutredningen hänvisa till specialmotiveringen. Utredningen vill dock här förutskicka, att den funnit anledning icke föreligga att föreslå annat än bibehållande av länsstyrelsens befogenhet att meddela tillstånd till insamlande för avelsändamål av ägg av jaktbara fåglar. Ringmärkning av fåglar är en ur ornitologisk aspekt nödvändig eller eljest värdefull metod vid studiet av, bland annat, arternas flyttningsvägar. Ringmärkning har emellertid liksom fotografering av fåglarna samt deras ungar och bon under reproduktionstiden kommit att bli en hobby. Åtskilliga exempel finnas på följderna av en på okunnighet eller obetänksamhet vilande närgångenhet vid utövandet av sådan verksamhet. Efter dansk förebild ha därför i utredningens förslag intagits vissa föreskrifter, i 12 § angående fotografering m. m. samt i ett särskilt moment i 16 §, som ersätter nuvarande 24 §, vissa regler beträffande rätten att utföra ringmärkning. De sistnämnda ansluta i princip till härom av KM:t godkänd praxis.

KAPITEL 2

Allmän j a k t r ä t t för j a k t efter vissa djur Gällande ordning I och med antagandet av 1938 års jaktlag gavs åt jakträtten ett i vissa avseenden mera preciserat innehåll än tillförene, bland annat sålunda att jakträtten anges omfatta alla vilda däggdjur och fåglar. Samtliga dessa gå alltså lagtekniskt sett in under benämningen villebråd. En alltför rigorös tillämpning av denna utvidgning skulle emellertid kunna medföra vissa icke önskvärda konsekvenser, särskilt i straffrättsligt hänseende. För att undgå dessa intogs samtidigt i lagen ett medgivande för den som av en tillfällighet påträffar djur, tillhörande vissa arter av mindre däggdjur, att döda och jämväl behålla det sålunda påträffade djuret. Stadgande härom gavs i 2 mom. av 14 §, vilket efter en år 1963 vidtagen lagändring upptar följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor, skogsmöss och husmöss. Ett par i nämnda paragraf givna ytterligare undantag från den en innehavare av jakträtt tillkommande uteslutande befogenheten att råda över det på hans mark vistande villebrådet kunna anses utgöra en kvarleva av en tidigare gällande rätt för en var att vid tillfälligt påträffande anställa jakt efter rovdjur, som tillhörde de såsom skadliga uttryckligen betecknade arterna. Till skadliga rovdjur räknade 1864 års jaktstadga bland däggdjuren björn, varg, lo, järv, räv, mård, utter och säl samt bland fåglarna örn, berguv, hök och falk. Även 1912 års jaktlagstiftare laborerade med vissa djurarters presumerade skadlighet och införde begreppet skadliga djur. Från dessa uteslöt man emellertid björnen men utökade kategorien med, bland däggdjuren grävling, iller, hermelin, vessla och vildkanin samt bland fåglarna korp och kråka. Rätten att även på annans mark döda och behålla tillfälligtvis påträffade skadliga djur begränsades dock till att avse varg, järv och sälhund. Samtidigt som man vidare avskaffade den tidigare gällande obegränsade förföljningsrätten samt införde den år 1963 upphävda s. k. 100-metersregeln föreskrev man, att om någon på eget jaktområde eller eljest lovligt drivit vipp varg eller järv skulle han äga rätt att fullfölja jakten inne på annans jaktområde. Först i samband med 1927 års ändringar i jaktlagen gjorde man rent hus med begreppet skadliga djur och kom fram till de såsom nödiga befunna undantagsbestämmelser i avseende å jakträtten beträffande jakten efter vissa djur, vilka med någon ytterligare precisering överflyttades till 1938 års, härutinnan ännu gällande jaktlag. Sålunda stadgar 1 mom. av 14 § att, om varg eller järv bevisligen uppehåller sig i trakten, äger en var företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av nämnda slag han därvid fäller.

27 Vidare stadgas i 2 mom. av 14 § att om någon tillfälligtvis påträffar sal, evar det vara må, då får h a n döda och behålla djuret. Av betydelse i sammanhanget är vidare det stadgande i 1928 års renbeteslag, som reglerar samernas rättighet att jaga, nämligen 55 §. Av denna inhämtas att fjällapp och skogslapp äro berättigade att jaga å utmark dels å områden där sådana lappar — fjällapparna jämlikt 2 § och skogslapparna jämlikt 3 § renbeteslagen — äga med sina renar vistas under varje tid av året, dels även å andra områden inom lappmarkerna under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar. De skola dock vara underkastade de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt som eljest gälla. Generellt gäller att samernas sålunda bestämda rättighet att jaga endast gäller för same som tillhör lappby, att de områden, där samerna ha rätt att med renarna vistas under hela året, utgöras av för båda kategorierna trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län, för fjällapparna renbetesfjällen med utvidgningsområden i Jämtlands län och för skogslapparna, vilka icke förekomma i sistnämnda län, dessutom viss mark nedom odlingsgränsen, att rättigheten till jakt får av båda kategorierna begagnas även å de trakter inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen, varest samerna under månaderna oktober—april äga uppehålla sig med sina renar, samt att rättigheten emellertid icke gäller för de trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen med utvidgningsområden, varest samerna — enligt sedvanerätt — även få under sistnämnda månader vistas med sina renar. Med de sålunda återgivna reglerna bör vidare jämföras bestämmelsen i 17 § 1 mom. tredje stycket JS. Denna avser det fall att tamdjur dödats eller skadats av björn eller lo och skälig anledning finnes att anta, att angreppet skall upprepas. I en dylik situation har den som äger tamdjuret eller eljest har det under sin vård rätt att förfölja och döda det angripande djuret, under förutsättning dock att han äger rätt till jakt å området i fråga. Denna år 1943 införda speciella nödvärnsrätt gäller alltså icke till förmån för samerna, då de med renarna vistas utanför lappmarkerna eller renbetesfjällen med utvidgningsområden. Förslag om ändring i detta förhållande äro emellertid överlämnade till jaktutredningen för övervägande och redovisas senare. Ändringsförslag

Med skrivelse den 23 januari 1962 har Svenska jägareförbundet överlämnat en skrift den 19 oktober 1961 av Norrbottens läns jaktvårdsförening, vari föreslås åtgärder i syfte att 1 mom. i 14 § JL måtte helt utgå. Jägareförbundet har hemställt, att jaktutredningen vid fullgörande av sitt uppdrag ville beakta förslaget. Länsföreningen motiverar sitt förslag rnied att bestämmelsen i fråga måste anses vara en kvarleva från den tid, då jakten på de större rovdjuren var angelägen för att motbygga skadegörelse å tamdjuren. I våra dagar har den icke någon egentlig uppgift att fylla. Däremot utgör den ett problem ur kontrollsynpunkt. Den som anträffas med att jaga på annans mark i trakter, där det finns fast eller tillfällig stam av varg eller järv, har nämligen stora möjligheter att gå fri från ansvar genom att hävda att han är i färd med att jaga något av dessa djur. Föreningen framhåller vidare, att ett slopande av bestämmelsen icke skulle medföra någon förändring

28 i samernas möjligheter att jaga dessa rovdjur, eftersom de ha en ännu mera vidsträckt jakträtt än den som medges i paragrafen. Ej heller kan föreningen dela framförda farhågor att ett slopande av lagrummet skulle kunna medföra visst hinder för de icke renskötande rovdjurjägarnas möjligheter att på kronomarkerna ovan odlingsgränsen hiträda samerna vid jakt på dessa rovdjur. Länsstyrelsen kan ju meddela yrkesjägare m. fl. tillstånd att jaga varg och järv på mycket stora områden. I en den 23 mars 1964 direkt till utredningsmannen riktad skrift har länsföreningen framhållit att aktuella händelser inom Gällivare distrikt bestyrkt det enligt föreningens åsikt orimliga i att bibehålla en gammal lagbestämmelse, som dels för närvarande icke fyller någon egentlig uppgift, dels utgör ett synnerligen stort hinder för tillsynen av jaktlagarnas efterlevnad. Föreningen anför härom: Det tycks enligt vår erfarenhet bli allt vanligare, att bestämmelsen tillämpas av sportjägare dels i avsikt att verkligen jaga varg och järv, men dels och framför allt för att med densamma som förklädnad idka jakt på annans jaktområde. Detta är ett mycket betänkligt förhållande, i all synnerhet som det finns anledning förmoda att ofoget kommer att tillta allt eftersom rovdjurstammen ökar — särskilt synes järven bli allt vanligare vintertid i kust och skärgård — och möjligheterna att i illegalt syfte tillämpa bestämmelsen bli mera kända ute i bygderna. I skrivelse den 15 maj 1962 till domänstyrelsen, länsstyrelserna i de sex nordligaste länen, Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska samernas riksförbund anhöll jaktutredningen, att vederbörande ville till utredningen avge det yttrande, vartill länsföreningens förslag kan befinnas ge anledning. Förslaget tillstyrkes av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och Svenska naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län, i vilket län lappväsendet avstyrker, vill på anförda skäl inte motsätta sig förslaget. Alla nu nämnda länsstyrelser ha hört sin länsjaktvårdsförening, länsstyrelsen i Västerbottens län därjämte landsfiskalen i Sorsele distrikt samt länsstyrelsen i Gävleborgs län även därvarande avdelning av Jägarnas riksförbund, vilka samtliga tillstyrka. Avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län samt Svenska samernas riksförbund. Båda länsstyrelserna ha hört lappväsendet, länsstyrelsen i Norrbottens län därjämte landsfiskalerna i Karesuando och Jokkmokks distrikt, av vilka den senare tillstyrker och den förra närmast avstyrker förslaget. Länsjaktvårdsföreningen i Jämtlands län avstyrker förslaget. I både Västerbottens och Jämtlands län har lappväsendet låtit lappbyarna ta del av förslaget. Dessa gå i sina yttranden på avslagslinjen, dock föreslås av ett par av dem viss modifiering av den gällande bestämmelsen. Ur de olika yttrandena må följande återgivas. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att det visserligen inte kan påstås att i länet den ifrågavarande bestämmelsen i nämnvärd omfattning åberopats, när miss-

29 tanke förelegat om olaga jakt, men å andra sidan kan — såsom landsfiskalen i Sotsele distrikt påpekat — inte förnekas att bestämmelsen försvårar polisens möjligheter till effektiv jaktövervakning. Bestämmelsen bygger på helt andra förutsättningar än de som nu äro rådande. Varken varg eller järv förekommer nu i samma antal som då bestämmelsen infördes, och inget av djuren kan numera anses utgöra samma hot mot tamdjuren som förr. Vargen torde för övrigt nu vara helt utrotad inom länet. Däremot är det ostridigt att järven på sina håll åsamkar skadegörelse främst å samernas renar. Samerna torde dock ha goda möjligheter att med stöd av sina speciella rättigheter kunna jaga och förfölja skadegörande järvar även om den nämnda bestämmelsen upphäves. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att lagrummet i fråga numera saknar berättigande men framhåller att före ett upphävande av detsamma synes böra utredas, huruvida de i jaktlagstiftningen förekommande särbestämmelserna beträffande jakt å björn och lo böra utsträckas till att även avse jakt å järv och varg. Sistnämnda spörsmål hade tagits upp av länets jaktvårdsförening, som i sitt yttrande till länsstyrelsen anför att, om den allmänna rätten att döda järv och varg borttages, ägare eller vårdare av tamdjur synes böra erhålla viss rätt att för skyddande av tamdjur döda järv och varg. Detta synes föreningen lämpligen kunna ske genom att i 17 § 1 mom. tredje stycket JS järv och varg likställas med björn och lo. Samma länsförening anför vidare, att järv förekommer sparsamt i länet och varg inte alls samt att i det enda fall under senare tid, då ett utnyttjande i länet av nämnda bestämmelse resulterat i att järv blivit fälld — det var å r 1960 i Bollnäs socken — hade (markägaren beklagat sig hos jaktvårdskonsulenten över att bestämmelserna voro sådana, att Gästriklands troligen enda järv kunde få fällas trots att markägaren önskade skydda den. Även Dalarnas jaktvårclsförbund understryker att den genom lagrummet i fråga medgivna obegränsade förföljningsrätten beträffande varg och jäi*v flera gånger i länet skapat irritation bland de rättmätiga jakträttsinnehavarna när det gällt förföljelse av järv, som »bevisligen uppehållit sig i trakten». I likhet med norrbottensföreningen kan länsförbundet icke finna, att bestämmelsen h a r någon uppgift att fylla i våra dagar. Ej heller finner länsförbundet, att ett slopande av bestämmelsen skulle innebära förändring i samernas möjligheter att jaga de rovdjur som beröras av lagrummet, för länets del i första hand järven, enär vargen måste anses utgången u r länets fauna. Medan Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inskränker sig till att varmt tillstyrka förslaget, yttrar Svenska naturskyddsföreningen sig något utförligare samt anför att föreningen finner det klart olämpligt, att jaktlagen skall medföra försvårande kontrollmöjligheter. Med tanke på vargstammens för närvarande ringa antal synes det också motiverat att lagen ändras så, att den icke medger möjlighet till vargjakt å annans jaktområde. Föreningen vill därför i princip tillstyrka ett upphävande av 14 § 1 mom. jaktlagen men vill samtidigt framhålla, att resultaten från den pågående rovdjursutredningen kunna vara av värde för ärendets fortsatta handläggning. Av de avstyrkande instanserna har Svenska samernas riksförbund förehaft ärendet vid styrelsesammanträde i månadsskiftet augusti—'september 1962 samt yttrar följande. Bovdjursplågan är mycket besvärande för rennäringen och vållar dens a m m a årligen skada till mycket betydande belopp. Denna näring b ö r resa och reser samma anspråk på skydd för tamdjur mot skadedjur som jordbruket. På den tid, då varg och järv voro fullt aktuella som skadedjur för jordbrukets kreatur, fanns i Sverige ingen tvekan om att dessa djur skulle kraftigt decimeras,

30 så att de sattes ur stånd att göra skada. Inställningen bör icke bli en annan nu, när rennäringen lår bära skadans tyngd i det närmaste ensam. Vid riksförbundets landsmöte i Arvidsjaur i mars 1962 uttalade f. d. byråchefen Carl Oldertz som representant för Svenska naturskyddsföreningen: »Naturskyddsföreningen är inte några rovdjursälskare och rovdjursvänner ii så hög grad. Vi vill helst att rovdjursstammen ska hållas nere. Vi vill ha kvar några enstaka exemplar, men vi vill inte ha någon uppsjö av dem. Låt mig säga, att det finns 5—6—7 vargar i Sverige eller något sådant där.» Det vill synas framgå härav att man även på ansvarskännande naturskyddshåll inser de skador och svårigheter, rovdjuren bereda rennäringen, och att man är beredd att taga konsekvenserna härav. Beträffande det av riksförbundet sålunda citerade uttalandet av byråchefen Oldertz om vargstammen framhåller Svenska naturskyddsföreningen i sitt remissvar till jaktutredningen, att en missuppfattning föreligger. Oldertz' uppgift, 5—7 vargar, gällde icke hela Sverige utan endast ett område, omfattande Padjelanta, Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker. Riksförbundet anför emellertid vidare. Det nämnda lagrummet har en viktig funktion att fylla när det gäller att uppnå önskvärd effekt av rovdjursjakten. Den motivering som anförts för en lagändring synes icke bärande. Det är fortfarande aktuellt att motbygga skada på tamdjur, nämligen främst renar. Måhända bör tilläggas, att vildren icke förekommer i Sverige bortsett från tillfälligtvis inkommen norsk vildren. Värdet å den svenska tamrenstocken är över 25 miljoner kronor. Då samerna enligt 55 § renbeteslagen icke har jakträtt utom lappmarken har nämnda bestämmelse i jaktlagen stor praktisk betydelse för dem, och det synes finnas goda skäl alt överväga att ge motsvarande jakträtt för en var beträffande lo. Vissa yrkesjägare göra samerna stora tjänster genom att avskjuta varg och järv. Samerna anslå betydande belopp årligen som skottpengar bl. a. för att stimulera sådan jakt. För dessa yrkesjägare har det stor betydelse att jakträtten är klar utan att någon ansökan först måste göras och svar å densamma avvaktas. Å enskild mark torde icke myndighet utan stöd av lag kunna upplåta jakträtt. Riksförbundet hemställer förty att lagändring i inskränkande riktning beträffande berörda jakträtt icke måtte förordas av jaiktutredningen. Länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län stödja sig, då de motsätta sig ett genomförande av norrbottensföreningens förslag, främst på vad från lappväsendets sida anförts i saken. Länsstyrelsen i Luleå understryker särskilt att det merarbete, som åsamkas renskötarna genom att vargen skingr a r renhjordarna, är av större ekonomisk betydelse än den skada som uppstår av att ett antal renar rives. E h u r u ett slopande av rätten att jaga varg och järv å annans jaktområde skulle medföra vissa lättnader ur kontrollsynpunkt, anser länsstyrelsen likväl att de redovisade skälen för att bibehålla denna rätt väga tyngre. Länsstyrelsen i Östersund anför att enligt dess förmenande kan vad norrbottensföreningen anfört icke anses utgöra tillräckliga skäl för ett upphävande av bestämmelserna i 14 § 1 mom. JL. Några olägenheter av de nuvarande bestämmelserna ha, såvitt för länsstyrelsen är känt, icke försports inom länet. Renkonsulenterna i Norrbottens, Jämtlands ävensom Västerbottens län samt lappbyarna i sistnämnda båda län åberopa å sin sida i huvudsak

samma skäl och synpunkter som riksförbundet framfört i sitt nyss återgivna yttrande. Vad man över lag särskilt trycker på är det förhållandet, att samerna icke ha rätt till jakt å de områden utanför lappmarkerna, respektive renbetesfjällen med tillagda områden, där de sedvanerättsligt få vintertid uppehålla sig med sina renar. De kunna följaktligen inte då begagna sig av den i 17 § 1 mom. tredje stycket .IS medgivna särskilda nödvärnsrätten för att förebygga vidare skada av angripande varg, järv eller lodjur. Ett upphävande av 14 § 1 mom. JL skulle därför beröva dem varje möjlighet att med nödig snabbhet ingripa mot varg och järv, enär de först måste inhämta vederbörande jakträttsinnehavares medgivande. Ej heller skulle de kunna få den hjälp av yrkesjägare bland den icke renskötande befolkningen, som är en förutsättning för att jakten efter dessa vida omkring strövande djur skall ge resultat. Dessa jägare måste ju ha licens, vilken for övrigt icke utan stöd i lag torde kunna ges beträffande enskild mark och vars erhållande dessutom under alla omständigheter drar sådan tid, att den troligen kommer för sent. Vid sammanträde med samerna i Vilhelmina norra och södra lappbyar beslöts att endast tillstyrka sådan ändring av lagrummet, att samerna även i fortsättningen få rätt att jaga varg och järv, där de vistas med sina renar, samt att ortsbefolkningen även får sådan rätt ovan odlingsgränsen ävensom att annan skall, efter anmälan till lokal myndighet, ha rätt att utan avseende till jakträtt bedriva jakt på dessa djurarter. Fullmäktige i Frostvikens södra lappby äro inne på samma tankegång och hemställa att lagrummet ändras såtillvida, att befolkningen i fjällsocknarna samt i angränsande socknar, där renskötsel bedrives, skall äga rätt att i samma utsträckning som hittills jaga varg och järv, medan däremot personer, bosatta utom nämnda områden, skola kunna söka licens för att bedriva sådan jakt. Angående skadefrekvensen samt rovdjursförekomsten m. fl. därmed sammanhängande frågor lämnas i renkonsulentens yttrande en del uppgifter. Konsulenterna i Norrbottens län framhålla att skadegörelsen på renegendom genom varg och järv tilltagit de senare åren. Sålunda ingavs under åren 1951—1955 i länet ansökningar om ersättning av statsmedel för sammanlagt omkring 120 vargdödade renar, medan motsvarande antal under den därpå följande femårsperioden steg till omkring 190. I överensstämmelse härmed ha också vargens störningar i övrigt ökat avsevärt. Ej sällan ha med stor möda hopsamlade hjordar skingrats, varigenom resultatet av månadslånga ansträngningar från renmanskapets sida gått till spillo. Renar ha hetsats utför stup och genom oländiga blockmarker, varvid många djur omkommit. Lappväsendet finner det angeläget, att rovdjursskadorna begränsas. Någon utrotning av exempelvis vargen avses dock icke, och detta torde vara praktiskt taget otänkbart, ej minst med hänsyn till att invandring av strövvargar tid efter annan sker från finsikt område, där de efterhållas hårdare än i Sverige. Det kan även framhållas att avskjutningssiffrorna för varg i Norrbottens län från den ena till den andra av de nyss nämnda femårsperioderna sjunkit med inemot hälften. Det har från olika håll gjorts gällande att antalet vargar i landet för närvarande icke överstiger några tiotal. Lappväsendet vill icke bestrida dessa uppgifter. En exakt beräkning är tvivelsutan svår att verkställa inom de väldiga vidder varom här är fråga. Det är bland annat av detta skäl önskvärt, att en var skall äga rätt att utan

32 särskilt tillstånd nedlägga en varg, som kommer strövande genom den trakt där vederbörande uppehåller sig. Även järvens skadegörelser äro omfattande, och detta djur har ofta samma eller liknande vandringsvanor som vargen. Icke heller beträffande järv synas skäl föreligga till inskränkning av rätten att fälla detta djur, var det än må uppträda. Vid mera allmän jakt efter varg och järv inom områden, där dessa med tätare mellanrum uppträda, har den ordningen i stor utsträckning gällt, att vederbörande jägare före jakten anmält sina planer för polismyndigheten i orten. Jägarna underkasta sig gärna detta för att ej bli misstänkta för olovlig jakt, om blott tid till sådan anmälan ges. Y t t r a n d e t a v s l u t a s m e d a t t k o n s u l e n t e r n a f r a m f ö r a en, j a k t u t r e d n i n g e n veterligen, helt ny s y n p u n k t beträffande det ifrågavarande spörsmålet. De anföra således: Problemställningen har även en annan sida än den rent ekonomiska med förluster för renägarna och störningar i renskötseln. Vargens och järvens jaktsätt innebär i talrika fall — varom ingångna rapporter bära vittne — ett svårt djurplågeri. Ofta lämnas renar halvdöda ur stånd att kunna freda sig för korp, örn och räv. Djurskyddssynpunkter böra även beträffande renarna tas upp som en viktig faktor då man skall bedöma, huruvida skäl finnas för att införa inskränkningar i den allmänna rätten att fälla varg och järv. Konsulenten i Jämtlands län omförmäler, att varg år 1960 dödade ett hundratal renar inom Kalls kommun. Även på andra håll i länet tillfogades renägarna förluster av varg. Järv finns inom alla lappbyar i länet. Järven förorsakar skador i synnerhet i de lappbyar, som nödgas över vintern kvarlämna renar i fjällen. Beträffande det av Frostvikens södra lappby framförda förslaget säger konsulenten, att det enligt hans uppfattning icke innebär någon förändring i förhållande till vad som nu gäller. Konsulenten i Västerbottens län håller på grund av mångåriga erfarenheter som landsfiskal och lappfogde före, att gällande bestämmelser om rätt att jaga varg och järv ej kunna vara av sådan betydelse u r kontrollsynpunkt, att renägarna inte bara skola fråntas rätten att var som helst skydda sina renar utan även att djurarterna ges sådant skydd att behövlig deoimering av stammen knappast blir möjlig. Inom länet finns numera med säkerhet icke varg och tillgången på järv är knapp. Både i Norge samt i Norrbottens och Jämtlands län har varg senaste åren härjat i renhjordar, varför det är sannolikt att den även k o m m e r till Västerbottens län. L ä n s s t y r e l s e n i Jämtlands läns jaktvårdsföreningen.

län å b e r o p a r sig även p å i n f o r d r a t y t t r a n d e av

Dennas arbetsutskott avstyrker förslaget med hänsyn till att den renskötande befolkningen i regel ej har jakträtt på de privata marker, där renbete får ske enligt sedvanerätt, och att ett upphävande av allmän rätt till jakt efter varg och järv därför skulle komma att menligt inverka på samernas möjlighet att freda sina djur. Utskottet framhåller vidare att det är den jagandes skyldighet att bevisa, att han är på jakt efter varg och järv, varför det är relativt enkelt för den enskilde jakträttsinnehavaren att beivra olovlig jakt på sina marker. Det r e m i s s f ö r f a r a n d e , b e t r ä f f a n d e vilket r e s u l t a t e n r e d o v i s a t s g e n o m de i d e t f ö r e g å e n d e utförligt r e f e r e r a d e y t t r a n d e n a , f ö r e t o g s av j a k t u t r e d n i n g e n m e d s i k t e p å e n a r b e t s p l a n , s o m av s k i l d a o m s t ä n d i g h e t e r sederm e r a v i s a d e sig omöjlig a t t följa. N ä m n d a y t t r a n d e n a v g å v o s u n d e r å r

33 1962. Det torde ha framgått att åtskilligt av vad som uttalas i de mot det remitterade förslaget kritiska yttrandena grundas på relativt sett längre tillbaka i tiden liggande tilldragelser. Måhända kan det även sägas att de i viss mån återge en traditionell äldre uppfattning rörande den roll, som förekomsten av — numera som totalitet betraktade fåtaliga — stammarna av större rovdjur spelar för hus- och tamdjurskötselns ekonomi. Såsom förut nämnts remitterades förslaget även till domänstyrelsen. Eftersom av nyss omnämnda skäl några ytterligare utredningens åtgärder inte syntes vara omedelbart påkallade, överenskoms mellan domänstyrelsen och utredningen att med ämbetsverkets yttrande kunde anstå, till dess den år I960 påbörjade rovdjurundersökningen var genomförd och de därvid vunna resultaten kunde överblickas. Med skrivelse den 21 juli 1965 h a r domänstyrelsen besvarat remissen. Domänstyrelsen har därvid tillika överlämnat yttranden av överjägmästarna i ö v r e Norrbottens, Nedre Norrbottens, Skellefteå, Umeå, Sollefteå, Östersunds och Gävle-Dala distrikt. Dessa ha i sin tur företett yttranden av de av saken berörda revirförvaltarna. Alla sålunda överlämnade yttranden äro avgivna under hösten 1962. Norrbottensföreningens förslag tillstyrkes av överjägmästarna och samtliga revirförvaltare utom två, av vilka en dock säger sig förhindrad att i tjänsten anlägga synpunkter på den av föreningen upptagna problemställningen, enär lagbestämmelsen i fråga f. n. ej äger aktualitet för hans revir. Allmänt vitsordas av revirförvaltarna bärigheten av de motiv, som norrbottensföreningen framfört för lagrummets upphävande, och framhålles angelägenheten av att den möjlighet till kamouflage för olaga och olovlig jakt, som lagrummet erbjudit i vissa trakter, elimineras. I ett yttrande från Norrbottens län åberopas erfarenheter från bland annat de två senaste vintrarna, då ett stort antal jägare med stöd av lagrummet utövat en mycket svårkontrollerad jakt efter järv inom reviret. I ett annat yttrande, likaledes från Norrbottens län, framhålles, att förslagets genomförande innebär en första möjlighet att hindra totalutrotning av de bägge djurarterna samt vidare, att jakten efter järv och varg är så krävande, att yrkesjägare bör anlitas på det att det vilda ej utsattes för onödigt lidande. I ett yttrande — av jägmästaren i Södra Sorsele revir — utvecklas kontrolloch naturvårdssynpunkterna sålunda. Ur kontroilsynpunkt kan man bland annat framhålla den relativt stora risken att björnjaktexpeditioner kunna företas under järvjaktens täckmantel när björnarna på våren lämnat idet. En ytterligare synpunkt utgör särskilt järvstammens möjligheter att överhuvudtaget fortleva. De alltmera förekommande lätta snöfordonen för en eller ett par personer komma att utgöra en väsentlig fara för järvstammens fortbestånd. Med hjälp av dylika fordon är det lätt att vid lämplig spårsnö avpatrullera mycket stora områden och lokalisera järvlyorna. Dylik jakt har redan förekommit och om inte jaktlagen ändras komma t. ex. pimpelfiskarc att i ökande omfattning kunna medföra gevär för den händelse tillfälle till järvjakt 3

34 skulle yppa sig. Så länge inte järvstammen är helt utrotad kan det alltid ledas i bevis, att någon järv strukit igenom fjällområdena så att medförande av vapen kan försvaras. Av de två revirförvaltare inom Östersunds överjägmästaredistrikt som hörts i ärendet tillstyrkes förslaget av jägmästaren i Renbetesfjällens revir, medan jägmästaren i Östersunds revir yttrar: Bestämmelserna i lagrummet torde avse möjlighet att å annans jaktmark jaga varg eller järv för att undvika skador på tamdjur och gäller endast i de fall varg eller järv bevisligen uppehåller sig i trakten. Den jagande bör alltså med hänvisning till spår eller på annat sätt kunna styrka att han jagar ifrågavarande villebråd. Det torde vara ostridigt att i gränstrakterna mot fjällen bestämmelsen kan vara svår att kontrollera, men å andra sidan torde det vara ett samhällsintresse att värna om bebyggelsen i dessa trakter. Man kan inte begära att befolkningen där skall inhämta länsstyrelsens tillstånd för jakten i fråga för varje fall som kan vara aktuellt. Och vad säger att inte eventuellt tillstånd kan bli lika missbrukat i dessa fall. Jag anser att förslaget bör avstyrkas och i stället ett prejudikat sökes, huru bestämmelsen »bevisligen» skall tolkas, innan vidare åtgärder vidtagas. Överjägmästarna vitsorda i sina yttranden allmänt den betydelse ur kontrollsynpunkt som ett upphävande av lagrummet skulle få. Härutöver anför överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, att förekomsten av varg och järv i Norrbottens kust- och inland numera är så ringa, att motiv inte kan anses föreligga för ett bibehållande av lagrummet, samt att för samernas vidkommande jakten regleras enligt renbeteslagen, varför lagrummet för dem saknar betydelse, överjägmästaren i Umeå distrikt framhåller att lagrummet synes i viss utsträckning användas som svepskäl för olaga och olovlig jakt och sätter, i trakter där varg eller järv förekommer, 20 § JL ur funktion. Lagrummet som gör varg och järv »fredlösa» torde ha tillkommit i en tid, då de bägge rovdjuren haft rykte om sig att vara bestialiska lustmördare. Modern forskning om rovdjurens roll i naturen och om deras livsföring ger inte stöd åt den äldre åsikten. Det skulle vara mycket beklagligt om vår fauna skulle mista dessa båda arter som en följd av detta lagrum i kombination med moderna jaktredskap och -metoder. För egen del tillstyrker domänstyrelsen Norrbottens läns jaktvårdsförenings förslag samt åberopar som skäl härför i huvudsak följande. Enligt domänstyrelsens uppfattning befinna sig stammarna av varg och järv i ständig och — vad det gäller vargen — snabb tillbakagång. Frågan om h u r långt utrotningen skall drivas bör inte kontrollöst överlåtas till jägarnas godtycke och bli beroende av att utlasta belöningar eller brist på arbete driver tillfällighetsjägare ut i markerna med fritt verksamhetsfält enbart därför, att varg och järv mer eller mindre tillfälligt vistas i trakten. Styrelsen hänvisar till att överjägmästarna i samtliga berörda distrikt äro eniga om att 14 § 1 mom. JL utgör en föråldrad rest från tidigare rovdjursrikare dagar, som numera saknar berättigande, och att den ibland utnyttjas som täckmantel för illegal jakt. Styrelsen erinrar vidare om att

35 den i underdånigt remissutlåtande den 30 juni 1965 över en av landsfogden Hans Fjelner till KM:t ingiven skrivelse om de stora rovdjuren framhållit, att en allmän bedömning av frågan om dessa djur och möjligheterna för dessa arters fortsatta existens i Sverige snarast bör komma till stånd. Härefter anför styrelsen: Ett upphävande av förföljningsrätten beträffande varg och järv minskar knappast de renägande samernas möjligheter att skydda sina hjordar för angrepp, enär renbeteslagen ger dem jakträtt inom de allra flesta områden, där varg och järv uppehålla sig. I de sällsynta fall då exempelvis järvar följa renhjordarna så långt ner i skogslandet, att enskildas markinnehav komma att förhindra att samerna erhålla önskvärd hjälp från ortsbefolkningens sida vid rovdjurjakt, bör frågan om jakträtt kunna lösas under hand. Om den fria rovdjurjakten på varg och järv upphäves, förhindras å andra sidan den hänsynslösa förföljelse som ibland skett, när långvandrande järvar långt utanför renområdena hetsas från socken till socken och slutligen dödas, en meningslös och grym jaktform som i avsevärd grad upprört allmänheten. Jaktutredningen

I det kapitel som behandlar de stora rovdjuren h a r utredningen föreslagit, att de bestämmelser som i jaktlagen och jaktstadgan reglera jakten och annat beträffande björn och lo — d. v. s. 18 § JL samt 17 § JS — med visst undantag för vargen — ävensom 21, 25, 26 och 27 §§ JS — skola göras tillämpliga även i fråga om varg och järv. Utredningen h a r i berörda sammanhang även redovisat vad ett sålunda infört ökat skydd för sistnämnda två arter kan ha för inverkan, då det gäller de renskötande samernas möjligheter att skydda sina renar mot dessa rovdjur. Som en följd av nämnda förslag h a r utredningen vidare i kapitlet om skottpengar föreslagit borttagande av de statliga skottpengarna för varg och järv. Utredningen h a r därvid framhållit att den funnit det vara med nutida tänkesätt helt oförenligt att staten genom att uppmuntra till förföljelse skulle medverka till att vare sig vargen eller järven, vilka ha lika ursprunglig hemortsrätt i Sverige som björnen, lodjuret och örnen, bleve utplånade ur vår fauna. Av vad domänstyrelsen anför framgår, att den allmänt vitsordade faran för total utrotning av de numera på gränsen av sitt biologiska fortlevnadsminimum stående stammarna av varg och järv väsentligen är att tillskriva belöningssystemet i förening med den i 14 § 1 mom. JL för dessa djur medgivna allmänna jakträtten. Jaktutredningen kan således för sin del helt biträda även vad domänstyrelsen i övrigt anfört och förordat. Särskilt tacknämligt finner utredningen det vara att domänstyrelsen dragit fram och brännmärkt de »allemansjakter» som etableras, så snart misstanke uppkommer att en varg eller järv skulle finnas i trakten. Utredningen vill därutöver jämväl erinra

om det besinningslösa beteende, som lades i dagen vid ryktet om att man på eftervintern 1965 någonstans i Jämtlands län sett en varg. Talrika jägare, även från tätorterna, slängde sig i sina bilar för att deltaga i jakten. Det må vidare erinras om det försök med i fångenskap uppfödda ungjärvar, som på sin tid österrikiske medborgaren Peter Krott med vederbörligt tillstånd sökte starta på kronomark i övre delen av Kopparbergs län. Ortsbefolkningen styrde på sitt eget vis om att försöket gick om intet. Det vill synas att de av domänstyrelsen och här sålunda framdragna episoderna inte göra en fråga oberättigad, den nämligen hos vilken part i sammanhanget rovdjursmentaliteten är mest utpräglad. Till grund för förslaget om upphävande av 14 § 1 mom. JL ligga emellertid även överväganden av principiell natur. Under det arbete på successiv modernisering av den svenska jaktlagstiftningen, som försiggått under detta århundrade, har utvecklingen bestyrkt den betydelse jaktvården äger såväl för den enskilde markinnehavaren som för vilt- och naturvården i stort. Likaledes är det klarlagt att bedrivandet av jaktvård förutsätter ett till viss mark knutet individuellt intresse. Detta kan manifestera sig hos en enskild, en sammanslutning av någorlunda fasthet eller en juridisk person. Det är tillika praktiskt ådagalagt — även när det gäller fisket — att positiva insatser i de avseenden, vilka ingå som moment i denna sektor av naturvården, icke äro att räkna med i de fall, då jakleller fiskerätten tillkommer den obestämda grupp som i författningsspråk brukar betecknas med »en var». Därför har man undan för undan ur jaktlagen utmönstrat det mesta av vad äldre lagstiftning innehöll om allmän jakträtt. I de fall, där sådan jakträtt befunnits ofrånkomlig till följd av viss villebrådsarts egenskaper, h a r man gjort dess begagnande beroende av beslut i administrativ väg, t. ex. i 1963 års lagstiftning rörande bekämpande av vildkaniner. Det är för jaktutredningen känt att exempelvis en sådan massinvasion av främmande jägare, som ägde rum i det nyss relaterade fallet från Jämtlands län, ses med allt annat än blida ögon av de rättmätiga innehavarna av jakträtt. Och här förut är återgiven reaktionen hos den markägare i Gävleborgs län, vilken önskade skydda en järv som uppenbarat sig på hans marker. Jaktutredningens åsikt är således den att det inte bör finnas någon omedelbart på stadgande i civillag grundad rätt att vare sig jaga eller tillägna sig villebråd på område, där annan har jakträtt. Undantag får givetvis göras beträffande de tidigare här omnämnda, såsom villebråd tämligen likgiltiga smärre däggdjurarter, vilka särskilt uppräknas i andra punkten av 14 § 2 mom. JL. Såsom förut påpekats är det för dem inte fråga om jakträtt i egentlig mening, utan avsikten med stadgandet är att undgå vissa icke önskvärda konsekvenser, särskilt i straffrättsligt avse-

;{7

ende, som kanske skulle kunna uppkomma genom den bestämning gällande lag ger begreppet villebråd. Ej heller torde det, bland annat av systematiska skäl, vara lämpligt att i jaktlagen till beslut i administrativ ordning hänvisa vad som i 15 § JL sedan gammalt bestämmes om likställighet i fråga om rätten till viss skyddsjakt mellan jakträttsinnehavaren och inom hans jaktområde bosatta, jakträtt icke ägande gårds- eller trädgårdsinnehavare. Såsom inledningsvis påpekats innehåller emellertid 14 § 2 mom. JL även ett stadgande om allmän jakträtt beträffande sal. Det är svårt att erhålla en tillförlitlig bedömning av vad denna allmänna jakträtt i realiteten kan betyda för det efterhållande av salen, som inom vissa områden av Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken otvivelaktigt får anses påkallat till skydd för fisket. Det är endast denna skyddssynpunkt som härvidlag kominer i betraktande. Salen, som i äldre tider var ett jaktbyte vars åtkomst spelade en icke oväsentlig roll i fiskare- och skärgårdsbefolkningens hushållning, har nämligen numera förlorat del mesta av denna betydelse. Därav följer emellertid inte att yrkesfiskarena — och det är endast till denna kategori utövare av fiske som jaktutredningen finner att i förevarande sammanhang hänsyn bör tagas — vilja mista den i lag givna möjligheten att döda i samband med sin yrkesutövning tillfälligtvis påträffad säl. Som grund för sistnämnda möjlighet torde dock inte behöva ligga ett för en var gällande undantag från den allmänna regeln om vem jakträtten tillkommer. Samma skäl av principiell och praktisk natur som jaktutredningen enligt vad nyss sagts funnit tala för ett upphävande av den allmänna jakträtten enligt 14 § 1 mom. JL finner utredningen kunna åberopas i i råga om första punkten i 2 mom. av samma lagrum. Härom får utredningen anföra: Enligt gällande lag om gräns mot allmänt vattenområde utgöras de riket omgivande vattnen av dels allmänt vatten, dels enskilt vatten, d. v. s. vatten som ingår i fastigheterna. På det allmänna vattnet tillhör, med visst i 2 § JL stadgat undantag, jakträtten kronan. På det enskilda vattnet är jordägaren den primäre jakträttsinnehavaren och som regel är han också fiskerättsinnehavare. Fiskerätten måste han dock, såsom framgår av stadgandena i 6—15 §§ fiskerättslagen, vid stora delar av rikets kuster beträffande vissa former av fiske dela med andra, av vilka endast en del torde vara yrkesfiskare. Sist avsedda stadganden beröra alltså icke jakträtten, och utredningen kan inte finna något lala för att en dylik jakt- och fiskerättsinnehavare skall behöva tolerera, att denna troligen stora grupp icke yrkesfiskare gör intrång på hans jakträtt. Det finns därjämte enskilda vatten, varest berörda fiskerättsliga stadganden icke äga tillämpning. 1 fråga om dem synes det befogade i utredningens nu framförda uppfattning än mera uppenbart. Är rätten att fiska i sådant vatten utarrenderad

38 till yrkesfiskare eller fiskevårdsförening eller ingår vattnet i fiskevårdsområde, torde rätten att där efterhålla salen kunna ordnas under hand. Av stor praktisk betydelse är vidare att den allmänna jakträtten efter säl erfarenhetsmässigt utgör ett avgjort försvårande moment, då i skärgårdar och på öppna vatten kontroll sker av efterlevnaden av de jakträttsliga stadgandena och de till villebrådets skydd givna bestämmelserna. En person som anträffas försedd med jaktvapen på vattenområde, där annan h a r jakträtt, och kanske på tid, då fridlysning gäller för flertalet djurarter, kan alltid och gör det även ofta åberopa, att h a n medför vapnet för den händelse han skulle påträffa säl. Det h a r på senare år framkommit efter vad det vill synas väl motiverade förslag dels att vid rikets västra kust samt i Öresund helt fridlysa salen, dels att i Östersjön inrätta ett eller annat skyddsområde för säl. Väl synes numera den uppfattningen gälla, att en fridlysning eller annan skyddsåtgärd k a n med rättslig verkan beslutas i administrativ ordning, trots förhandenvaron i jaktlagen av ett stadgande sådant som det nu behandlade. Å andra sidan lärer man tryggt kunna utgå ifrån att, om någon underlåter att ställa sig till efterrättelse ett sådant beslut och till sitt fredande åberopar ifrågavarande stadgande, effekten i de flesta fall, i alla händelser första gången, blir att han undgår påföljd. Jaktutredningens bestämda uppfattning är alltså att jämväl 14 § 2 mom. första punkten JL bör av såväl principiella som praktiska skäl upphävas. Emellertid finner utredningen det lika uppenbart att möjlighet måste finnas för de viltvårdande instanserna att vid uppkommande sådana behov att ingripa mot en villebrådsart, vilka inte kunna tillgodoses inom ramen för den normala jakträttsliga ordningen, medge viss jakt utan jakträtt. Det gäller särskilt i sådana fall, då 24 § 1 mom. jaktlagen i dess av lagstiftaren avsedda tillämpning på grund av närmast tekniska skäl inte är användbar. Vad först beträffar de i 14 § 1 mom. JL upptagna arterna, varg och järv, torde läget för dem just nu vara sådant, att det synes mindre antagligt att inom överskådlig tid åtgärden att i lagstiftningen likställa dem med björn och lo inte skall innefatta tillräckligt skydd för samernas näring. Dock, även en ytterligt beträngd djurart kan repa sig oväntat raskt. Detta visar lodjuret. Medan i början av 1950-talet mycket starka skäl talade för en återgång till den före år 1943 gällande totalfredningen av detta djur, har för jaktåret 1965/66 den allmänna jakttiden för lo i ett av länen måst utsträckas från två till tre månader. Därest, såsom jaktutredningen vill föreslå, den i nu behandlade lagrum medgivna allmänna jakträtten beträffande varg, järv och säl ersattes av ett bemyndigande för KM:t eller myndighet som KM:t bestämmer att, då synnerliga skäl för ingripande mot viss djurart föreligga, förordna att djur

39 av sådan art får jagas även å annans jaktområde, synes ett betydligt mer finslipat instrument för nedbringande av en dylik viltstam erhållas än vad den nuvarande allmänna jakträtten innebär. Sålunda kan man lokalt begränsa förordnandets räckvidd till de trakter där verkligt behov föreligger, t. ex. ett län, en viss kuststräcka, och man kan undanta skyddsområden m. m. Individuellt kan man begränsa förordnandets omfattning, exempelvis till att avse samerna och av dem anlitade medhjälpare eller, när det gäller salen, yrkesfiskarena. Slutligen bör man i fråga om varg och järv undslippa de excesser, vilka den nuvarande ordningen rent av inbjudit till, samt beträffande salen få undanröjd grunden för uppfattningen, att skjutandet av detta djur utgör en tillåten fritidssysselsättning. När det gäller yrkesfiskarens behov att genom jakt efter säl å allmänt vatten skydda sin näring finner jaktutredningen att rätt till sådan jakt med fördel kan ges sålunda, att vederbörande lokala yrkesfiskareförening efter samråd med länsjaktvårdsföreningen hos länsstyrelsen ansöker om grupptillstånd (grupplicens), att av fiskareföreningen fördelas bland dem av dess medlemmar som hos föreningen anmält sin önskan att kunna få skjuta säl. Vad jaktutredningen utöver vad som nu framhållits rörande varg, järv och säl vill särskilt uppnå med det föreslagna ändrade innehållet i 14 § jaktlagen är att ett visst hinder vid bekämpandet av vildminken skall bortfalla. Jaktutredningen h a r KM:ts i enlighet med 1957 års riksdags begäran givna uppdrag att verkställa utredning och avge förslag rörande de åtgärder som kunna befinnas vara påkallade till förhindrande av skadegörelse av mink. En sådan utredning h a r sedan dess bedrivits i samarbete med Svenska jägareförbundet. Förbundet har med anlitande av särskilda medel, som KM:t ställt till förfogande för ändamålet, bedrivit en landsomfattande upplysnings- och propagandakampanj, avseende metoder och medel vid minkjakt, samt utprovat och tillhandahållit lämpliga fångstredskap o. s. v. Flera av förbundets länsföreningar ha igångsatt systematiska åtgärder för minkstammens nedbringande och därvid inhämtat värdefulla rön. Att döma av jaktutredningen tillhandakomna klagomål över minkplågan synes dock vad hittills åtgjorts icke haft önskvärd effekt. En orsak härtill är utan tvivel att söka i den påspädning den fritt levande minkslammen kontinuerligt erhåller genom rymningar från vissa, framför allt mindre pälsdjursgårdar. Som korrektiv häremot infördes, efter förslag i ämnet av utredningen, i kungörelsen den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av vilt m. m. ett straffsanktionerat åläggande för innehavare av, bland andra djur, mink att hålla denna instängd på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret icke kan vinna frihet. Vad man hittills vet om stadgandets effekt talar för att denna inte gett åsyftat resultat.

40 En annan omständighet, som medverkat till det flerstädes mindre tillfredsställande resultatet av minkkampanjen, synes emellertid vara av jakträttslig natur. De hittills bedrivna försöken med systematiskt minkbekämpande ha som nyss nämndes givit åtskilliga rön av värde. Ett innebär att punktvis insatta åtgärder visserligen kunna ge temporära resultat på platsen, men att uppnående av en någorlunda stabil effekt förutsätter att kampanjen kan omfatta i varje fall det mesta av ett vattensystem. Detta låter sig genomföra — såsom exempelvis erfarenheterna från Gävleborgs län visa — i trakter där jaktvårdsområdena äro talrika och därför ofta angränsa varandra. Men i andra trakter händer det att enskilda jakträttsinnehavare vägra att ställa sina marker till förfogande för minkbekämpning. Det har sålunda från Svenska naturskyddsföreningen under hand framhållits för utredningsmannen, att i Bohuslän, varest minken är oerhört talrik och hotar att omintetgöra ansträngningarna att vidmakthålla bestånden av dykänder och annan sjöfågel, resultat av igångsatt minkkampanj ofta uteblivit därför, att en eller flera öar till följd av markägarnas likgiltighet kommit att verka som minkreservat. Det h a r samtidigt ifrågasatts, om inte för minken kunde gälla liknande bestämmelser som de, vilka år 1963 beslötos beträffande vildkaninerna. Med en ändring av 14 § JL i enlighet med vad jaktutredningen föreslagit torde förutsättning skapas för att det skall bli möjligt att på ett för samtliga berörda intressen tillfredsställande sätt råda bot på de här behandlade svårigheterna vid planläggning och genomförande av minkkampanjer. Utredningen avser att utförligare behandla ifrågavarande och övriga med minkbekämpandet sammanhängande spörsmål i det kapitel, som har rubriken Skadegörelse av vilt. Även beträffande 14 § 2 mom. andra punkten JL h a r jaktutredningen funnit nödigt föreslå en ändring. Motiven för det där stadgade undantaget från jakträttsinnehavarens exklusiva rätt till det villebråd som uppehåller sig på hans mark har redovisats i början av detta kapitel. Av förarbetena till 1938 års jaktlag framgår, att avsikten varit att erhålla en biologiskt uttömmande uppräkning av de djur som skulle omfattas av undantaget. Därutinnan upptar lagrummet, bland andra, »sorkdjur (sorkar och lämlar)». Detta var i sin ordning vid den tid, då den återgivna ordalydelsen beslöts. Men faunan är nu en gång inte stabil. Sedan dess h a r nämligen ett sorkdjur, bisamråttan, över landgränsen mot Finland spontant inkommit till Norrbottens län och där vunnit en icke obetydlig spridning. Bisamråttan är icke oväsentligt större än de övriga av undantaget omfattade djuren och framförallt är den icke indifferent som villebråd. Den anses tvärtom utgöra ett ganska värdefullt pälsdjur, och denna dess egenskap h a r vid olika tillfällen föranlett överväganden om att slopa det införselförbud beträffande arten, som gällt alltsedan år 1916. För närvarande jagas den

fritt och enligt tidningsnotis h a r polisen i länet till och med fått ingripa mot småpojkar, som jagat den med luftgevär! Det kan nämnas att i Finland gäller en särskild förordning om jakt på bisamråtta. I denna stadgas, bland annat, att det genom beslut av lantbruksministeriet förordnas, under vilken tid och var jakt på bisamråtta är tillåten, samt att jakt med skjutvapen är förbjuden, såvida lantbruksministeriet icke av särskilda skäl annorlunda förordnar. I Sverige h a r frågan om införande av jakttid för bisamråtta varit uppe i jakttidsberedningen men är vilande i avbidan på vidare erfarenheter. Jaktutredningen ä r i likhet med 1935 års jaktlagstiftningssakkunniga — vilka på sin tid föreslogo upphävande av införselförbudet i fråga om viss del av Norrbottens län — av den åsikten att bisamråttan — när den nu inkommit till riket — kan anses innebära ett visst tillskott till den jaktbara faunan i de på småvilt fattiga trakter, där den nu uppehåller sig. Vad sålunda framkommit finner jaktutredningen oförtydbart visa, att bisamråttan utgör en djurart som i varje fall icke hör hemma bland de övriga i lagrummet uppräknade arterna. Såsom innebärande en jakträttens omfattning generellt normerande regel bör vidare ifrågavarande punkt inleda 14 § JL.

KAPITEL

3 Skottpengar Gällande ordning

Utfästande av belöningar — skottpengar — för dödande eller fångst av djur, tillhörande arter med presumerade skadegörande egenskaper, har gammal hävd. 1 Enligt den numera gällande ordningen, varom regler ges i 10 § JS, har man att skilja mellan skottpengar som utgå av statsmedel samt dylika belöningar som utfästs av, bland andra, kommuner och enskilda. Vid sidan av det av JS reglerade skottpenningsystemet utgå emellertid av statsmedel skottpengar jämlikt särskild författning, nämligen KK den 29 april 1965 (nr 117) om belöning för dödande av säl. Om dessa skottpengar är det icke fråga i förevarande kapitel. Vidkommande den förstnämnda kategorien utgå med stöd av uttrycklig bestämmelse i 10 § JS skottpengar, bestridda med medel å riksstaten, sedan mer än femtio år tillbaka allenast för dödad varg och järv. Beloppen utgöra respektive 100 och 20 kronor. För årsunge, dödad före den 1 september, erhålles dock endast hälften av det för vuxet djur bestämda beloppet. Härutöver h a r sedan lång tid tillbaka KM:t genom särskilda, som regel för tre år i sänder meddelade beslut medgivit, att inom Jämtlands län jämte Särna och Idre socknar i Kopparbergs län samt Norrbottens län må utfästas särskilda belöningar för dödande av järv och varg att utbetalas från statens lappfond. Ytterligare ha även olika lappbyar beslutat att ur sin bykassa utbetala belöningar för dödade djur av ifrågavarande två arter. Vad härefter beträffar de av landsting, kommuner, hushållningssällskap, jaktvårdssammanslutningar och enskilda jakträttsinnehavare utfästa skottpengarna innebär den sedan år 1938 jämlikt jaktstadgan gällande ordningen följande. När fråga är om däggdjur- eller fågelart, som å viss ort är fridlyst under någon tid av året, fordras tillstånd av länsstyrelsen för att därstädes »belöning, avseende att uppmuntra till förföljelse» skall få utfästas för, som det beskrives, dödande eller fångande av däggdjur eller fåglar av sådan art eller för tagande eller förstörande av dylik fågels ägg eller bo. Även för en enskild jakträttsinnehavare gäller såvitt rör hans jaktområde denna bestämmelse. Är det åter fråga om däggdjur- eller fågelarter som helt sakna fridlysningstid, d. v. s. få jagas under hela året, t. ex. grävling, rödräv, kråka, trut m. fl., är utfästandet av dylik belöning 1 Om den historiska utvecklingen av skottpenningsystemet samt principerna för gällande ordning, se SOU 1922: 16, sid. 254 ff samt 1936: 38, sid. 156.

43 ej u n d e r k a s t a t n å g o n r e g l e r i n g . B e l ö n i n g k a n således u t b e t a l a s för u n g a r eller ägg, s o m å t k o m m i t s v i d b o f ö r s t ö r i n g , eller, vid å t g ä r d e r m o t g r ä v l i n g eller r ä v , u n g a r s o m t a g i t s av d a g a eller eljest o m k o m m i t vid u t g r ä v n i n g eller s p r ä n g n i n g a v g r y t . R ö r a n d e o m f a t t n i n g e n a v v e r k s a m h e t e n m e d s k o t t p e n g a r k u n n a en d e l d a t a e r h å l l a s u r l ä n s f ö r e n i n g a r n a s r e d o v i s n i n g a r av sin m e d e l s a n v ä n d n i n g . Sålunda ha de bidrag som under budgetåren 1962/63 och 1963/64 vissa länsföreningar (till antalet femton, respektive fjorton) redovisat mottagna annorledes än genom medelsanvisning av KM:t beviljats dem för natur- och viltvårdande åtgärder samt för efterhållande av skadedjur. Endast sju av föreningarna ha använt bidragen till skottpengar. Sådana h a av ytterligare en förening utbetalats av andra till dess förfogande stående medel. Sex av dessa åtta föreningar ha rapporterat de för sistnämnda ändamål utgivna beloppen, för respektive budgetår sammanlagt cirka 32 000 och 38 000 kronor. De djurarter för vilka skottpengar utbetalats varierade något. De utgjordes i allmänhet av räv, vildmink, kråkfåglar och trut, i ett län även av grävling samt i det nyss särskilt omnämnda länet av endast vildkatt. Ändringsförslag

Kritik h a r länge från skilda håll riktats mot metoden att under yngeltiden g r ä v a u t eller s p r ä n g a r ä v g r y t e n , och f r å g a n o m s k o t t p e n g a r för p l u n d r i n g a v f å g l a r s b o n u t g ö r t e m a t i ett j ä m l i k t KM:ts b e s l u t d e n 12 j a n u a r i 1962 till j a k t u t r e d n i n g e n för ö v e r v ä g a n d e ö v e r l ä m n a t ä r e n d e , för vilket r e d o görelse h ä r följer. I en den 27 maj 1961 till jordbruksdepartementet inkommen skrift av polismannen Sture Hazard i Mörlunda, Kalmar län, hemställes om ändring av jaktstadgan i .syfte att det icke längre skall vara möjligt för yngre pojkar att, då det gäller fågelungar av vissa arter, erhålla del av kommunerna anslagna skottpengar för utrotande av skadedjur. Utlåtanden häröver ha avgivits av domänstyrelsen, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska jägareförbundet. Förslagställaren motiverar sin hemställan med att jakten efter de ifrågavarande fåglarna huvudsakligen utövas av yngre pojkar som klättra upp till bona och på ett mer eller mindre grymt sätt slå ihjäl ungarna. Måste en decimering av dessa fåglar företagas, b ö r den icke få ske genom småpojkar. Den nödvändiga avskjutningen kan och bör utföras av ansvarskännande jägare. Det kan inte vara riktigt att kommunala skattemedel anslås för att pojkar i ett tidigt skede av sitt liv skola få tillfälle att mot betalning utveokla tendenser i strid mot den känsla av vördnad för livet, som man eljest är angelägen om att den skall avsätta bestående spår i medvetandet hos unga människor. Domänstyrelsen säger i utlåtandet sig anse, att utbetalande av skottpengar icke sällan är en tvivelaktig åtgärd även u r andra synpunkter än de av förslagställaren anförda. Djurskyddsriksförbundet instämmer häri och påpekar, att Örebro läns landsting numera icke anvisar medel att utbetalas som skottpengar. I stället avses ett motsvarande belopp för positiva naturvårdsfrämjande åtgärder. Den utredning som på sin tid inom landstingets förvaltningsutskott förberedde ärendet om skottpengar hävdade, att dessa, i den form de tidigare utgingo, på det hela taget saknade betydelse för att reglera en djurstams storlek. Riksförbundet som anser, att i de fall där djur förorsaka skador på gröda eller annat i naturen lokala åtgärder

44 möjligen kunna vara befogade, anför vidare att enligt uppgifter från USA man där på senare tid nästan helt frångått systemet med skottpengar, enär dylika visat sig verkningslösa samtidigt som utbetalningen av desamma drar stora summor som i stället kunna användas till positiva åtgärder. Jaktutredningen Betraktad från etisk synpunkt bör otvivelaktigt en ordning, som bygger på att förföljelse av vissa djurarter belönas med penningar, anses vara motbjudande. Det berättigade i detta omdöme framstår särskilt tydligt, då systemet visat sig vara förbundet med företeelser liknande dem som skildrats i den nyss återgivna skriften. Ser man vidare till den praktiska sidan av saken, synas goda skäl föreligga för åsikten att skottpengar allena inte ge tillnärmelsevis samma resultat som en på längre sikt bedriven, konsekvent utövad jaktvård. En sådan kräver dock ofta både samordning och samverkan. Kravet växlar i styrka allteftersom det är fråga om den ena eller andra djurarten. Enligt vad gjorda erfarenheter visa hindras emellertid detsammas uppfyllande icke sällan — kanske främst i trakter, där jaktvårdsområdesidén ännu icke vunnit önskvärd allmän anslutning — av ett mindre framsynt utnyttjande av gällande jakträttsliga ordning. Särskilt när det gäller djurarter, vilka äro fridlysta under viss tid av året, h a r än vidare domänstyrelsen i remissutlåtande i besvärsmål, gällande utfästa skottpengar för lodjur, betecknat metoden närmast förkastlig samt uttalat, att den ej bör tillgripas annat än om utomordentligt starka skäl föreligga för en snabb decimering av en djurart till skydd för skadegörelse. Ehuru beaktningsvärda skäl således få anses tala för att rent hus borde kunna göras med skottpenningsyslemet som sådant, synas dock vissa omständigheter föranleda tvekan, om tiden ännu kan anses mogen fölen sådan åtgärd när det gäller de icke-statliga skottpengarna. De behov att ingripa reglerande i den vilda faunan, som man velat tillgodose genom sistnämnda belöningar, kunna i det övervägande antalet fall härledas från mänskliga åtgöranden eller från människornas uraktlåtenhet att i tid vidta behövliga åtgärder. På grund härav h a r ett antal djurarter med övervägande skadegörande egenskaper kommit att högst avsevärt tillta i antal. Medverkande härtill h a r för vissa arter jämväl varit att deras naturliga fiender försvunnit eller avsevärt decimerats. Jämväl detta kan ofta tillskrivas mänskligt ingripande. Den sålunda inträdda massförökningen inverkar oförmånligt icke endast på livsbetingelserna för den övriga faunan utan även på olika grenar av mänsklig verksamhet och kan till och med utgöra ett faromoment. Det förhåller sig vidare så, att de fågelarter, främst vissa kråkfåglar samt trutar och måsar, mot vilkas massuppträdande åtgärder alltså måste anses nödvändiga av såväl faunistiska som ekonomiska och andra skäl,

45 sakna värde som villebråd. A andra sidan bli bekämpningskostnaderna avsevärda, särskilt vid användning av konventionella jaklmetoder men även i övrigt. Bland däggdjuren ha vildkaninerna visserligen ett visst slaktvärde, men de äro svårjagade. Kostnaderna vid kaninjakt med skjutvapen torde icke sällan för genomsnittsjägaren överstiga vad han kan få in för sålda djur. Vid användning av den mest effektiva bekämpningsmetoden, gasning av gryten, måste anlitas särskilt utbildad personal medan köttet icke får användas till människoföda. Än vidare lärer man inte kunna undgå att ta hänsyn till att även förhållandena på det jaktliga området äro underkastade förändringar. I en del fall ha dessa faunistisk bakgrund, men ytterst bottna de som regel i företeelser inom människans intressesfär. Det troligen mest påtagliga exemplet härpå utgör vildminken, vilken enligt vad all erfarenhet från praktisk naturvård bestyrker blivit ett gissel för jaktvården och, i än högre grad, för fiskevården. Att så blivit fallet kan inte uteslutande skyllas på att det krävs särskilda anordningar och mycken tid för att minkjakten skall ge verksamt resultat. Att arten överhuvudtaget tillförts faunan samt även erhåller kontinuerlig påspädning s. a. s. utifrån är helt att tillskriva mänsklig oaktsamhet och nonchalans. Till den allmänt vitsordade ökningen av stammen av vanlig (röd) räv ha samverkat olika omständigheter. Förr bedrevs sålunda rävjakten huvudsakligen av allmogejägare. Deras intresse var stort, dels för de goda skinnprisens skull, dels för att skydda höns och andra fjäderfjän h e m m a vid gårdarna. Att uppmuntra denna skyddsjakt h a r för övrigt ofta varit drivfjädern, då k o m m u n utfäst skottpengar för räv. En annan typisk allmogejakt, som förr var mycket givande men nu har nästan försvunnit, var vakskyttet. Även de gemensamhetsjakter efter räv, som tidigare omhuldades, synas på sina håll vara på avskrivning. Större förståelse för humanitära synpunkter h a r vidare orsakat, att rensning av gryt med hund på våren numera är en mindre ofta förekommande jaktmetod. Slutligen kan man nog ej helt bortse från att rådjurens spontana spridning till snart sagt alla delar av riket och i samband därmed framkomna humanitära krav medfört, att antalet stövare minskat och ersatts av drever och taxar m. fl. småhundar. Av dessa driva visserligen många räv, men en nedgång i den gamla, förr av de flesta jägare högt skattade spårsnöjakten efter räv med stövare torde dock vara ovedersäglig. Att antalet rävjägare bland allmogen gått tillbaka så som beklagligtvis skett, kan nog främst tillskrivas de till följd av nutida moderiktningar alltför låga rävskinnpriserna. Dessa ligga även i absoluta tal under dem som voro vanliga under seklets tidiga årtionden. Rävjägarna torde nu för tiden övervägande höra hemma i tätorterna. Även för dem spelar naturligtvis skinnpriset roll. Men för jaktvårdsarbete i allmänhet och icke minst för sådant, som åsyftar efterhållande av,

46 bland andra, rävstammen, krävs det även tid. Och det är långt ifrån säkert att varje sådan jägare vill för rävjakten offra tillräckligt med tid, kanske en följd av konkurrens med hans övriga intressen. Men dessutom förutsätter denna jakt för det mesta icke obetydlig ansträngning, som man nog törs säga att majoriteten av jakträttsinnehavarna — de må tillhöra den ena eller andra kategorien — troligen inte vill i detta av bekvämlighetstänkande dominerade tidevarv underkasta sig för ett villebråd som icke är matnyttigt och jämväl i övrigt i sig själv av tämligen ringa ekonomiskt värde. Vad ett bibehållande av systemet med skottpengar i realiteten kan komma att betyda som incitament till lokala eller generella åtgärder mot djurarter, beträffande vilka systematisk bekämpning är nödvändig, är givetvis svårt att yttra sig om. Ett borttagande av skottpengarna h a r jaktutredningen dock funnit icke vara tillrådligt såsom läget nu är. Det bör emellertid framhållas att en ordning som godtar utfästande av skottpengar, avseende att uppmuntra till jakt, icke med nödvändighet betyder, att dylik belöning per nedlagd individ under alla förhållanden skall utbetalas. Om sålunda en kommun anslår medel »till efterhållande av skadedjur» bör hinder inte möta att desamma, i likhet med vad ofta hittills skett, användas exempelvis för att anskaffa och tillhandahålla kråk- och minkfällor, s. k. rävbås m. m. eller till att genomföra trutkampanjer eller liknande. Av vikt är å andra sidan att möjligheten att utfästa skottpengar utnyttjas med tillbörlig restriktivitet. Det har härutinnan förekommit övertramp. Jaktutredningen betraktar för sin del en på enhetliga vilt- och naturvårdsprinciper grundad tillämpning av skottpenningsystemet såsom principiellt lika viktig som utredningen funnit en dylik tillämpning vara beträffande fridlysningsordningen. Med anledning härav bör i princip beslutanderätten utövas centralt av statens naturvårdsnämnd. Liksom hittills bör emellertid rätten att utfästa skottpengar för jakt efter djur (däggdjur eller fågel) av art, vilken får jagas under hela året, som regel vara fri för en var, d. v. s. kommun, sammanslutning eller enskild jakträttsinnehavare. En sålunda genomförd, i och för sig enkel ordning kräver dock för att den skall medföra åsyftat resultat en allsidig prövning vid bestämmandet av de arter, vilka skola vara helt fredlösa. Det kan erinras om att enligt gällande fridlysningslagstiftning såväl varg som järv, vilka arter befinna sig på, respektive nalkas gränsen för utrotning, fram till den 4 december 1965 tillhört de fredlösa arterna. Vargen blev då fridlyst men tills vidare endast temporärt, nämligen under återstoden av jaktåret 1965/66. I 9 kap. föreslår jaktutredningen fridlysning av järven under yngeltiden. Vidare föreslås där att varg och järv skola upptagas bland de rovdjur som jämlikt 18 § 1 mom. JL tillfalla kronan. Utredningen utgår vidare ifrån, att fridlysningen av vargen blir bestående och att dess förslag om viss fridlysning av järven

47 skall bifallas. I betraktande av tidigare erfarenheter av rovdjurfrågornas behandling synes det dock utredningen klokast att i nu förevarande avseende gardera sig mot möjliga omkastningar. Utredningen föreslår därför, att för utfästande av skottpengar för dödat eller fångat djur, som jämlikt nyssnämnda lagrum skall tillfalla kronan, skall, oberoende av artens status i fridlysningsavseende, fordras medgivande av naturvårdsnämnden. Av de fredlösa rovfågelarterna kvarstår numera endast sparvhöken. Denna art synes f. n. stadd i påtaglig minskning, troligen genom biocidpåverkan. Jaktutredningen har övervägt att föreslå totalfredning. Den har dock primärt ansett det lämpligt, att man avvaktar artens utveckling efter det bruket av kvicksilverhaltiga betningsmedel upphört. Det kan emellertid nämnas att enligt det danska jaktlagsförslaget sparvhöken avses bli helt fredad samt att förslaget även innehåller förbud mot utbetalning av »skydepenge» som premie för nedskjutning eller fångst av rovfåglar. Vidare h a r frågan om sparvhökens totalfredande förts upp på det internordiska planet vid en i april 1965 på KM:ts uppdrag av domänstyrelsen anordnad konferens med representanter för de danska, finska och norska lantbruksdepartementen. Man var därvid ense om det berättigade i en sådan fridlysning. Huruvida här i landet utfästande av skottpengar av allmänna medel brukar ske för sparvhök har jaktutredningen icke sig bekant men håller för troligt att så inte ä r förhållandet, i varje fall icke i den omfattning, att sålunda stimulerad jakt innebär fara för artens fortbestånd. En a n n a n sak är att troligen en del sparvhöksfötter uppvisas och godtagas såsom varande duvhöksfötter. I fridlysningsfrågan vill utredningen givetvis icke motsätta sig uniformitet de nordiska länderna emellan. Den håller dock — med hänsyn till den skada på fältviltet som hos oss sparvhöken onekligen gör — för mest ändamålsenligt att man börjar med en fridlysning under yngeltiden. För duvhöken gäller i sådant avseende månaderna april t. o. m. augusti, vilken tid utredningen finner lämplig även för sparvhöken. Enligt vad utredningen inhämtat h a r jämväl Svenska jägareförbundets jakttidsberedning i sitt förslag till jakttider för jaktåret 1966/67 upptagit sagda fridlysningstid för sparvhöken. Blir densamma av KM:t beslutad, är skottpenningfrågan beträffande sparvhöken därmed löst. Jaktutredningen delar den i det tidigare h ä r refererade ärendet framförda åsikten om det olämpliga i att genom skottpengar av allmänna medel animera småpojkar till plundring av fågelbon. Visserligen utgör förstöring av bona med innehåll ett effektivt medel, framför allt då det gäller att bekämpa kråkor och skator. Men därför behöver den inte uppmuntras genom belöning med medel av allmän karaktär. Enahanda principiella betraktelsesätt gäller givetvis även ungar av däggdjur. Utredningen h a r övervägt om ett tillgodoseende av dylika på etisk grund vilande syn-

48 punkter skulle kunna ske genom att i jaktstadgan uttryckligen inskränka möjligheten att utfästa skottpengar till att avse allenast fullvuxna djur. Utredningen h a r dock funnit att en sådan begränsning kan ge upphov till icke oväsentliga svårigheter vid kontrollen av att uppvisade djur eller delar av dessa (beträffande fåglarna vanligen fötterna) äro ersätlningsgilla. Även en annan i och för sig tänkbar utväg att befordra nyssnämnda synpunkter h a r utredningen måst ställa sig tveksam till. Den nämligen att förbjuda utbetalning av skottpengar för djur, som skjutits eller eljest avlivats exempelvis under tiden 1 mars—31 juli. Även härvidlag är det förutsebara kontrollsvårigheter som fått fälla utslaget. Vad utredningen emellertid vill föreslå är att själva utfästelsen skall förses med det inskränkande villkoret, att densamma ej gäller för utbetalning av skottpengar till person som ej uppnått viss ålder. Man kan därvid tänka sig 16 år eller kanske hellre, vilket utredningen alltså vill förorda, den i anvisningarna till vapenförordningen angivna »allmänna vapenmyndighetsåldern», d. v. s. 18 år. Även ett sådant villkor kan givetvis kringgås men torde dock få verkan på längre sikt. Det h a r emellertid varit vanligt i många kommuner och även i enstaka fall hos landsting att man begränsat utfästelsen att betala skottpengar till viss tid av året. Men då h a r skälet varit ett annat än det nyss anförda. Man h a r velat förhindra onödig premiering när det varit fråga om skinnbärande djur, t. ex. mink. Således ha inga skottpengar utgått för minkar, fångade eller skjutna under månaderna november—januari, då skinnen betalas högst. I sådana fall h a r man alltså ansett sig kunna avgöra när djuret varit skjutet. Detta är givetvis en sak som lagstiftaren saknar anledning att lägga sig i. Något annorlunda synes det ligga till n ä r det blir fråga om att förebygga att ett skinn, för vilket m a n uppburit betalning, uppvisas även i en annan k o m m u n och dymedelst inbringar dubbla skottpengar. Ehuruväl man tvivelsutan principiellt bör söka undvika en ordning, vilken inbjuder till kriminell handling, är det inte detta som jaktutredningen närmast har i tankarna. Utan det är angelägenheten av att värna om viltstatistikens tillförlitlighet. För denna är skottpenningstatistiken av icke ringa värde. Den hittills befunna bästa metoden att komma till rätta med ifrågavarande bedrägerier synes vara, att skinnet då det uppvisas åsättes en stämpel på insidan. Icke endast omsorg om viltstatistiken utan fastmer hänsynstagande till allmänna natur- och viltvårdsintressen gör det angeläget, att skottpengar komma att utbetalas allenast för djur av arter, beträffande vilka naturvårdsnämnden medgivit att så må ske. De missförhållanden som tidigare rådde på detta område ha på grundval av verkställd undersökning utförligt beskrivits i motiven till 1922 års, i not. 1 på sid. 42 omnämnda förslag till

49 vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd. De föranledde upptagande i 1927 års jaktstadga, 16 §, av en bestämmelse innefattande förbud mot utbetalning av lovligen utläst belöning, såvida icke dödat djur eller del därav m. m. granskats av särskilt förordnad sakkunnig person och därvid befunnits tillhöra art som avsetts med utfästelsen. Dylikt förordnande skulle i fråga om utfästelse, för vilken tillstånd erfordrades, meddelas av länsstyrelsen i samband med tillståndets utfärdande samt eljest på anmälan av den som avgivit utfästelsen. Bestämmelsen återfinnes numera i 1938 års jaktstadga, 10 § andra stycket, och är avsedd att gälla vare sig det är fråga om art, för vilken erfordras tillstånd att utfästa belöning, eller art, för vilken sådant tillstånd icke kräves. Ehuru det finnes anledning förmoda att ett genomförande av den föreslagna ordningen kominer att resultera i en begränsning av det antal arter, för vilkas dödande skottpengar må utfästas, finner jaktutredningen hittills gjorda erfarenheter bestämt tala för att den i nu snart fyrtio år gällande ordningen för kontroll av skottpenningsystemets praktiska handhavande bibehålies. Bestämmelsen härom synes utredningen vidare vara av den natur, att den alltjämt bör ha sin plats i jaktstadgan. I jaktstadgan bör givetvis även kvarstå den år 1938 införda, med allmän tillfredsställelse hälsade bestämmelsen, att uppburna skottpengar skola återbetalas, därest det sedermera blir uppdagat att de djur, varom fråga varit, åtkommits genom angivna brottsliga handlingar.

I likhet med vad fallet är med den för närvarande jämlikt 14 § 1 mom. jaktlagen en var medgivna rätten att under viss förutsättning anställa jakt efter varg och järv även å annans jaktområde, torde de med statsmedel bestridda skottpengarna för varg och järv utgöra en relikt från tider, då förekomst av större rovdjur och i synnerhet dessa båda arter utgjorde ett faromoment, som medförde ett mycket kännbart avbräck för renskötseln. En bedömning att så fortfarande vore fallet synes vidare ha utgjort grunden till att man år 1946 beträffande rätten att av statsmedel utfå ersättning för tamdjur, som dödats av rovdjur, jämställde varg och järv med björn, lo och örn. Ett dylikt ersättningsåtagande från statsverkets sida hade på sin tid vidkommande björn, lo och örn emellertid väsentligen grundats på den omständigheten att ägarnas av tamdjur möjligheter att genom jakt skydda sig mot dessa rovdjurs skadegörelse borttagits eller väsentligen inskränkts genom total eller partiell fridlysning. Det var klart uttalat att denna syftade till att för framtiden bevara sistnämnda arter åt vår fauna. Även den tanken låg bakom besluten, att statens övertagande av ansvaret för de ekonomiska följderna av rovdjurförekomsten borde kunna bidra till att fridlysningen respekterades. Intet av detta ägde dock tillämplighet i fråga om varg och järv, och det kan därför betraktas såsom mindre följdriktigt 4

50 att man vid ersättningsrättens införande åtminstone inte tog bort skottpengarna. Måhända berodde detta på att man, i avsaknad av objektiva hållpunkter, i viss mån övervärderade de båda arternas talrikhet samt desslikes bibringats en överdriven uppfattning om deras, särskilt järvens, verkliga skadegörelse. Numera vet man emellertid att stammarna av varg och järv så nedgått i antal, att i synnerhet vargen men även järven snabbt n ä r m a r sig gränsen för utrotning. Det är jämväl numera utrönt att järven inte är det övermåttan blodtörstiga djur som den hittills enligt folktraditionen ansetts vara. 1 Om dessa förhållanden får jaktutredningen hänvisa till det kapitel i betänkandet, som behandlar skyddet av de stora rovdjuren. Oavsett vilka åtgärder som kunna bli vidtagna i syfte att bättre tillgodose nämnda skyddsbehov, finner jaktutredningen det vara helt oförenligt med nutida tänkesätt att staten genom att uppmuntra till jakt skall medverka till att vare sig vargen eller järven, vilka ha lika ursprunglig hemortsrätt i riket som björnen, lodjuret och örnen, bli utplånade u r vår fauna. I enlighet härmed föreslår utredningen, att ur jaktstadgan skall utgå vad däri bestämmes rörande statliga skottpengar.

1 Till uppkomsten av tron på järvens omåttliga aptit och svårstillade blodtörst har troligen bidragit den redan av Linné djuret åsatta, ännu i 1808 års jaktstadga använda benämningen filfras. Ordet, som kommer från tyskans Vielfrass (storätare), anses utgöra en tysk ombildning av ett äldre norskt ord: fjelclfross, d. v. s. fjällkatt.

KAPITEL

4 J a k t nattetid Gällande ordning

Ett förbud mot jakt nattetid, d. v. s. jakt under den del av dygnet som börjar vid solens nedgång och upphör i samband med soluppgången eller viss del av denna tid, förekommer i åtskilliga länders lagstiftning. Med vår jaktlagstiftning införlivades ett begränsat förbud år 1938 och fick sin plats i 2 § JS. Åtgärdens syfte var tvåfaldigt. Dels ville man genom att dymedelst söka minska riskerna för skadskjutning tillgodose humanitära synpunkter. Dels borde ett dylikt förbud kunna innebära ett medel att försvåra en alltmer tilltagande, på i synnerhet fasaner inriktad, ofta yrkesmässigt efter mörkrets inbrott bedriven olovlig jakt. I sin ursprungliga lydelse hade stadgandet följande innehåll. Jakt efter älg, hjort eller rådjur må ej idkas under annan tid av dygnet än från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter dess nedgång, såframt ej är fråga om uppspårande och dödande av sårat djur. Vad i första stycket stadgas om jakt efter älg, hjort och rådjur skall beträffande Gotlands, Kristianstads och Malmöhus län gälla jakt jämväl efter annat villebråd, dock vare det även där tillåtet att hava de i 6 § omförmälda fångstmedlen utestående dygnet om. En del ändringar ha därefter vidtagits. Sålunda hänfördes fr. o. m. den 1 juli 1944 Hallands län till de län, varest råder totalt nattjaktförbud och detsamma gäller fr. o. m. den 1 januari 1964 även Skaraborgs och Blekinge län, allt i enlighet med begäran av vederbörande länsjaktvårdsföreningar. I samband med att 19 § 2 mom. omarbetades i syfte att underlätta bekämpandet av i fruktodlingar och plantskolor skadegörande harar 1 vidtogs även en ändring i 2 § andra stycket. Denna innebar att det fr. o. m. den 15 juli 1943 blev tillåtet att i län med totalt natt jaktförbud till förekommande av harskador å träden under vissa förutsättningar fälla hare under hela dygnet, nämligen under den i 19 § 2 mom. första stycket angivna tiden av året (m. a. o. fr. o. m. den 1 januari t. o. m. den 15 april) i anläggning för fruktodling eller plantskola, som i sammanhängande areal omfattar minst ett halvt hektar och två hundra fruktträd, så ock i fruktträdgård, belägen omkring eller eljest i omedelbar anslutning till boningshus och avgränsad från omgivande mark medelst häck, staket eller annat stängsel. Genom denna bestämmelse gavs alltså åt vederbörande jakträttsinnehavare en omedelbar rätt att utan hinder av till äventyrs gällande totalt natt1

sid. 65.

52 jaktförbud ingripa mot förekommande skadeharar. Denna direkt på ifrågavarande bestämmelse vilande rält upphörde emellertid med utgången av år 1963 och ersattes av ett licensförfarande, som även gäller ett par andra djurarter. Genom KK den 6 december 1963 (nr 607) erhöll nämligen förevarande 2 § följande lydelse. Mellan en timme efter solens nedgång och en timme före dess uppgång må ej idkas jakt efter älg, hjort eller rådjur samt i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län ej heller efter annat villebråd. Utan hinder härav må dock sårat djur uppspåras och dödas samt fångstmedel som sägs i 6 § utestå dygnet om. För att tillgodose jaktvården eller motverka viltskador äger länsstyrelsen, efter erforderligt samråd med lämplig jaktvårdssammanslutning för länet, medgiva undantag från förbudet i första stycket, såvitt avser jakt efter räv, mink eller hare. Nämnda kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1964. I övergångsbestämmelserna till densamma föreskrevs emellertid, att vad i 2 § andra stycket i dess äldre lydelse är stadgat om jakt efter hare alltjämt skall gälla intill dess länsstyrelsen förordnar annat. Ändringsförslag

Åtskilliga framställningar med förslag till ändringar i 2 § ha gjorts under årens lopp. Några av dessa ha blivit tillgodosedda i och med den ändring av 2 §, som vidtogs genom KK nr 607/1963 och för vilken här nyss redogjorts. Det äldsta av de övriga ärendena utgöres av en ansökning av en viss Einar-Hygenius Nilsson i Vrå, att länsstyrelsen i Kronobergs län måtte utfärda förbud mot jakt efter älg under skymning. Sedan länsstyrelsen hört länsföreningen, som tillstyrkte en allsidig utredning av ifrågavarande spörsmål, överlämnade länsstyrelsen med tillstyrkande av utredning ansökningen till domänstyrelsen, vilken i sin tur underställde ärendet KM:ts prövning. Styrelsen, som fann att förslaget borde tagas under övervägande, hemställde, att ärendet måtte överlämnas till jaktutredningen. Detta blev också KM:ts beslut den 1 juni 1951. Jaktutredningen, i vilken numera regeringsrådet Olov Hegrelius då var utredningsman, behandlade nattjaktfrågan i en den 30 november 1954 dagtecknad skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet. Skrivelsen, som avlämnades till departementet i november 1956 föranledde inte någon departementets åtgärd. Det i densamma framlagda förslaget benämnes i fortsättningen för tydlighetens skull Hegrelius' förslag. Nilsson i Vrå föreslog förbud mot jakt efter älg efter kl. 16.00 i oktober samt kl. 15.00 i november månad. Hegrelius' förslag innebar även det en skärpning av nattjaktförbudet, nämligen såtillvida att förbudet skulle träda i tillämpning redan vid solens nedgång, medan det fortfarande skulle upphöra att gälla en timme före soluppgången. Den 5 januari 1961 skrev Svenska jägareförbundet till jaktutredningen och hemställde, att utredning måtte verkställas rörande ändring av 2 §.

53 S k r i v e l s e n var f ö r a n l e d d a v från vissa l ä n s f ö r e n i n g a r och a n d r a till f ö r b u n det i n k o m n a förslag. S å l u n d a h a d e å r s m ö t e t 1959 m e d S ö d e r m a n l a n d s läns j a k t v å r d s f ö r e n i n g b e s l u t a t ingå till f ö r b u n d e t med en a n h å l l a n , att f ö r b u n d e t m å t t e s ö k a få till s t å n d en s å d a n ä n d r i n g av 2 §, att n a t t j a k t f ö r b u d e t skulle o m f a t t a — föru t o m j a k t efter älg, h j o r t och r å d j u r — ä v e n j a k t efter hare. Som motiv härför angavs, att många jaktvårdsområden redan hade denna bestämmelse men att det vore önskvärt, att bestämmelsen bleve gällande för hela landet, enär ofoget att »skjuta för hötapp» vore relativt utbrett. V i d a r e h a d e o r d f ö r a n d e n i S k å n s k a j ä g a r s ä l l s k a p e t f r i h e r r e Otto R a m e l för S k å n e s v i d k o m m a n d e anhållit, att 2 § m å t t e givas en s å d a n lydelse att, s å s o m fallet ä r i D a n m a r k , e n d a s t änder skulle få s k j u t a s en t i m m e före solens u p p g å n g och en t i m m e efter dess n e d g å n g . Motivet anfördes vara, att skytte av fasan på nattkvist fått allt större omfattning i Skåne. Detta skytte måste emellertid betraktas som en icke önskvärd form av jakt. Den kunde som regel bedrivas endast efter mörkrets inbrott. Möjligheten att under mörker skilja könen åt vore relativt liten. De personer som bedreve denna sorts jakt vore uteslutande »köttjägare» och torde som regel inte ta hänsyn till att hönor blevo skjutna under tid, då de voro fredade. De n u r e f e r e r a d e f r a m s t ä l l n i n g a r n a j ä m t e a v l ä n s f ö r e n i n g a r n a s å r s m ö t e n 1959 i H a l l a n d s och S k a r a b o r g s l ä n p å g r u n d v a l av m o t i o n e r f a t t a d e beslut tillika m e d ett beslut a v S k a r a b o r g s f ö r e n i n g e n vid dess å r s m ö t e 1960 utgjorde det m a t e r i a l , som låg till g r u n d för j ä g a r e f ö r b u n d e t s h e m s t ä l l a n till jaktutredningen. Vad man åstundade i Hallands län, där totalt natt jaktförbud rått sedan 1944, var möjlighet att få licens för vakskytte å räv. I Skaraborgs län ville man få totalt nattjaktförbud samt licensmöjlighet för vakskytte. Det totala förbudet var dock det viktigaste, licensmöjligheten kunde man till nöds avstå ifrån. E f t e r s o m S k a r a b o r g s l ä n fått sitt f ö r b u d o c h licensmöjligheten ävenledes inskrivits i 2 §, torde h ä r k u n n a förbigås v a d d ä r o m f ö r e k o m i j ä g a r e f ö r b u n d e t s överstyrelse. Beträffande Sörmlandsföreningens och Ramels förslag avstyrkte förbundsstyrelsen båda, Ramels utan i protokollet redovisad motivering. Vidkommande framställningen från Södermanland fann förbundsstyrelsen, att ett bifall till densamma skulle medföra betydande olägenheter, bland annat då det gällde att döda skadegörande harar i fruktodling, plantskola eller annat i 2 § andra stycket och 19 § 2 mom. avsett område. Jägareförbundets överstyrelse å sin sida uppdrog emellertid åt förbundsstyrelsen att verkställa utredning om sådan ändring av 2 §, att licensjakt kunde medgivas. Hallänningarna återkommo dock år 1962, då nämligen deras länskongress upprepade det tre år tidigare fattade beslutet att begära sådan ändring av 2 §, att tillstånd till vakskytte å räv skulle kunna beviljas jaktvårdsområde. Vid s i s t n ä m n d a ä r e n d e s b e h a n d l i n g i j ä g a r e f ö r b u n d e t beslöt dess överstyrelse att d i r e k t hos KM:t a n h å l l a o m s å d a n ä n d r i n g av 2 § att i n o m de län, d ä r n a t t j a k t v a r generellt f ö r b j u d e n , t i l l s t å n d att j a g a r ä v n a t t e t i d skulle av l ä n s s t y r e l s e n k u n n a m e d d e l a s j a k t v å r d s o m r å d e ä v e n s o m i n n e h a v a r e av j a k t r ä t t e n p ä större v i l t v å r d a d e m a r k e r . Vid f ö r b u n d e t s u n d e r d å n i g a s k r i -

54 velse fogades dessutom, bland andra, avskrift av samtliga till jaktutredningen två år tidigare översända handlingar, och i skrivelsen anfördes vidare, att förbundet hade grundad anledning förmoda, att man inom Blekinge län önskade nattjaktförbud med samma innehåll som Skaraborgsföreningen begärt. Sist berörda framställning, vilken icke passerat jaktutredningen, torde ha legat till grund för 1963 års, här tidigare beskrivna ändring av 2 §. Även Jägarnas riksförbund har kommit med förslag rörande nattjakten. I skrift den 5 juni 1964 till KM:t har förbundet nämligen hemställt om förkortning av den tid av dygnet, under vilken jakt efter älg, hjort och rådjur må bedrivas. Förbundet vill ha tiden fr. o. m. solens uppgång till dess nedgång, såframt det ej är fråga om uppspårande och dödande av sårat vilt. I sin motivering uttalar förbundet att det från många håll och främst då från den icke jagande allmänhetens sida riktas en hård kritik mot älgjakten och dess utövare. Därvid använder man förekommande olyckor och skadskjutningar som argument mot den nu bestående jaktformen. Enligt förbundets mening äger argumenteringen ej full relevans, enär olycksfallsfrekvensen under jaktutövning är synnerligen ringa. Detta finner förbundet klart framgå av utredningen om obligatorisk jägarförsäkring. Men, säger förbundet, varje olycka är en för mycket och allt bör göras för att eliminera olycksriskerna. Av denna anledning har förbundet genom granskning av utredningsmaterialet undersökt vid vilka tillfällen olyckor skett och därvid konstaterat, att dessa i de flesta fall har skett under gryningen eller skymningen. Detta förhållande har aktualiserat förbundets förslag om ändring av 2 § första stycket. En sådan ändring anser förbundet vara naturlig, då skytte med kulvapen fordrar god belysning. Dessutom minskas riskerna för vådaskott och skadskjutningar. KM:t har den 4 december 1964 förordnat, att skriften skall överlämnas till jaktutredningen för kännedom. De förslag i fråga om nattjaktförbudet, till vilka jaktutredningen nu haft att ta ställning, avse således alla en skärpning av förbudet. Det kan emellertid vara av visst intresse att jaktutredningen ursprungligen — det var redan under hösten 1951 — synes ha varit inne på tanken att mildra det totala nattjaktförbud, som då gällde i Gotlands län, de båda Skåne-länen och Hallands län. Genom Svenska jägareförbundet lät nämligen Hegrelius till länsföreningarna i dessa jämte Blekinge län ställa den frågan, huruvida det totala förbudet skulle utan men för jaktvården kunna upphävas beträffande småviltet. Ett motiv för en dylik åtgärd angav han vara, att förbudet icke torde respekteras av jägarna, vilket bland annat tagit sig uttryck i sträckskyttet på änder under hösten. Länsföreningen på Gotland var av den meningen, att förbudet utan större men för jaktvården kunde upphävas beträffande småviltet. De övriga föreningarna avstyrkte bestämt. I trots av att KM:t så sent som år 1963 genom de då beslutade ändringarna i 2 § kan tänkas ha tagit ställning i princip till det generella nattjaktförbudet, synes det dock för bedömningen av övriga

55 n u föreliggande p r o b l e m icke s a k n a v ä r d e att k ä n n a de s a k s k ä l , m e d vilka de olika f ö r e n i n g a r n a b e s v a r a d e H e g r e l i u s ' fråga. Sålunda anförde Skånska jägarsällskapet bland annat följande. Det år 1938 för Skånes del genomförda nattjaktförbudet visade sig som väntat medföra en stark ökning icke minst av småviltstammarna. Förbudets upphävande skulle med all säkerhet leda till en avsevärd nedgång av dessa. För fasanstammen skulle inverkan bli förödande, därest mindre nogräknade jägare skulle erhålla laglig möjlighet att idka jakt å fasan på nattkvist. Likaså skulle med all säkerhet jakt å exempelvis hare från bil komma att avsevärt ökas. I detta sammanhang ville sällskapet erinra om svårigheten att effektivt bekämpa tjuvskytte, om varje jägare skulle kunna lagligen vistas i markerna med gevär även efter mörkrets inbrott. Man kunde utan tvekan påstå, att lojala jägare följt de gällande bestämmelserna. Det framförda motivet för förbudets upphävande syntes sällskapet föga bärkraftigt. Det förhållandet, att ett fåtal jägare överträdde dessa bestämmelser, kunde väl knappast vara en godtagbar anledning till att avskaffa desamma. Genom sin jaktpolis hade sällskapet städse beivrat olaga jakt och inte minst förseelser mot nattjaktförbudet. Liknande synpunkter framfördes i länsföreningens i Halland yttrande, i vilket beträffande förhållandena före år 1944 omtalades — förutom mörker jakten å träade fasaner med salongsgevär och ficklampa — hur småställena i närheten av större gårdar läto kål stå ute samt sköto massor av harar på nätterna. Ett delvis upphävande av förbudet skulle vidare omintetgöra den delen av dess verkan, som låg däri, att om det hördes ett skott under natten man visste att det var fråga om otilllåten jakt. Den enda olägenheten man i Halland hade av nattjaktförbudet var, att det även träffade vakskytte mot rävar. Trots detta ansåg man dock fördelarna vara större än nackdelarna. I Blekinge län gällde vid ifrågavarande tid allenast det »normala» natt jaktförbudet. Länsföreningen blev emellertid hörd och meddelade, att visserligen bröts det mot förbudet men knappast i sådan omfattning, att man kunde säga att det icke respekterades. Förbudet verkade säkerligen gott och i Blekinge ansåg man att det skulle vara olyckligt att upphäva detsamma, enär detta skulle resultera i en starkt ökad jakt under kvällstimmarna, och man hade anledning befara, att denna jakt skulle leda till nedskjutning av en massa fågel, som helt enkelt inte skulle återfinnas. Länsföreningen på Gotland, Gotlands skarpskytte- och jägargille, var som redan nämnts av annan mening och yttrade, att fördelen med nattjaktförbudet på Gotland endast torde vara, att det i någon mån begränsade okynnesjakt på änder och sjöfågel under den mörka delen av dygnet. Nackdelarna voro däremot flera, åtminstone för den lojale jägaren, vilken förhindrades att skjuta räv för åtel, skadegörande fälthare och vildkanin under månsken samt att beskatta andstammen genom sträckskytte. Brott mot förbudet voro svåra att bevisa och få lagligen beivrade, varför ett fortsatt vidhållande av detsamma kunde skapa sidvördnad för lagbestämmelsen. Det m a t e r i a l , s o m låg till g r u n d för Hegrelius' förslag, t i l l h a n d a h ö l l s ävenledes a v S v e n s k a j ä g a r e f ö r b u n d e t . J a k t u t r e d n i n g e n h a r funnit d e t s a m m a så u t t ö m m a n d e , att u t r e d n i n g e n — i b e t r a k t a n d e av v a d d e n f r ä m s t h a r att n u m e r a ta ställning till — a n s e t t sig icke b e h ö v a ett n y t t r e m i s s f ö r f a r a n d e . Det förhöll sig så, att Västmanlands läns jaktvårdsförening i f e b r u a r i 1954 skrev till j ä g a r e f ö r b u n d e t och h e m s t ä l l d e , att f ö r b u n d e t m å t t e s ö k a få till

56 s t å n d en s å d a n ä n d r i n g av 2 §, att j a k t efter älg o c h hjort skulle få b e d r i v a s e n d a s t u n d e r tiden f r å n solens u p p g å n g till dess n e d g å n g . Jägareförbundet infordrade yttranden från samtliga länsföreningar utom Gotlands. Remissakten innehåller yttranden från samtliga hörda föreningar u t o m en. 11 f ö r e n i n g a r tillstyrkte V ä s t m a n l a n d s f ö r s l a g e t , 3 tillstyrkte m e d vissa ä n d r i n g a r , m e d a n 8 a v s t y r k t e . Västmanlandsföreningen motiverade sitt förslag sålunda. Under större delen av timmen före solens uppgång liksom timmen efter dess nedgång råda sådana ljusförhållanden, att enligt föreningsstyrelsens mening skott mot högvilt icke bör avgivas. Under älgjakten 1953 kontrollerades de aktuella ljusförhållandena av jaktvårdskonsulenten och därvid framkom, att det först tolv minuter före solens uppgång var tillräckligt ljust för avgivande med någorlunda säkerhet av skott i öppen terräng, däremot icke i skog, samt att det mycket snart efter solens nedgång rådde så svag belysning att skjutning med kula icke borde äga rum. Vid kvällsskytte tillkommer den omständigheten, att en inträffad skadskjutning kanske icke kan redas upp på ett ansvarigt sätt på grund av mörkrets inbrott. Styrelsens initiativ i denna fråga har föranletts av kännedom om många fall av skadskjutning och felbedömning av djur på grund av dåliga ljusförhållanden. Sålunda har förekommit att i gryningen eller mörkningen skott lossats mot hästar och kor och t. o. m. mot en traktor. På flera håll ha skadskjutna älgar påträffats efter skott, avlossade under dylika förhållanden, och det har även inträffat att älg, som fallit på samma åker där den på aftonen påskjutits, icke kunnat återfinnas samma kväll på grund av det inbrytande mörkret samt att köttet därigenom blivit förstört. Styrelsen finner dock att förhållandena gestalta sig olika med avseende å jakt efter älg och hjort, å ena sidan, och jakt efter rådjur, å andra sidan. Rådjur skjutas ju huvudsakligen med hagel och därvid torde ljusförhållandena icke spela samma avgörande roll som vid kulskytte. Av d e 11 t i l l s t y r k a n d e l ä n s f ö r e n i n g a r n a (de i S ö d e r m a n l a n d s , Östergötl a n d s , J ö n k ö p i n g s , K r o n o b e r g s , K a l m a r , H a l l a n d s , Göteborgs och B o h u s , S k a r a b o r g s , K o p p a r b e r g s och V ä s t e r n o r r l a n d s län) h a de flesta inte n ä r m a r e u t v e c k l a t s k ä l e n för sitt s t ä l l n i n g s t a g a n d e . östgötaföreningen sade sig emellertid helt instämma i vad förslagsställaren andragit och hemställde, att förslaget måtte till alla delar av jägareförbundet förordas hos de beslutande myndigheterna. Skaraborgsföreningen ansåg att nuvarande ordning ej var riktig och endast erbjöd nackdelar jämfört med det rejäla och mera lättkontrollerade system, som föreslagits från Västmanlands län. Även Dalaföreningen ansåg den anförda motiveringen för ändring av nuvarande bestämmelser vara riktig och bärande. Det bleve också mycket redigare med en jakttid mellan solens uppgång och nedgång. M a n synes av de a v g i v n a y t t r a n d e n a k u n n a d r a d e n slutsatsen, att fören i n g a r n a i regel och s å s o m vanligt ä r haft e n d a s t ä l g j a k t e n i t a n k a r n a . Att V ä s t m a n l a n d s f ö r s l a g e t ville b i b e h å l l a n u v a r a n d e t i m g r ä n s e r för r å d j u r j a k ten, h a r m a n tydligen funnit v a r a i sin o r d n i n g . E j heller två av de tre fören i n g a r , vilkas t i l l s t y r k a n v a r f ö r e n a d m e d viss ä n d r i n g , n ä m n d e n å g o t o m rådjuren. Västerbottensföreningen tillstyrkte förslaget m e n ville s t r ä c k a sig l ä n g r e o c h föreslog ett tillägg, i n n e b ä r a n d e att j a k t efter älg och h j o r t e n d a s t skall

få bedrivas å tid då det är fullt skjutljust och ej före solens uppgång eller efter dess nedgång. Gävleborgsföreningen tillstyrkte ändring av tiden för jaktens avslutande men fann ej skäl föreligga till ändring i vad avsåg jaktens början. Detta med tanke på att särskilt havreälgarna voro lättast att skjuta vid gryningen, vartill kom att svårigheten att spåra ett djur, som skadskjutits vid gryningen, ej heller var så stor. Stockholmsföreningen slutligen tillstyrkte sådan ändring av förevarande paragraf, att jakt efter älg, hjort eller rådjur ej må idkas under annan tid av dygnet än från och med en timme före solens uppgång intill dess nedgång. Sitt ställningstagande motiverar föreningen med följande synpunkter. Stockholmsavdelningen finner förslagsställarens motivering bärande i fråga om begränsning av kvällsjakten efter högvilt men ej beträffande morgonjakten. Den tidiga morgonpiirschen är en förnämlig jaktform och det är oftast nöjaktigt skjutljust redan en god stund före soluppgången. Om ett under morgonjakten påskjutet högvilt ej skulle bli på platsen, har jägaren hela dagen på sig för eftersök och fullföljande av jakten. En avkortning av aftonjakten är däremot väl motiverad. Det kan nämnas, att uti domänstyrelsens föreskrifter om älgjakt å kronans marker återfinnes en punkt av följande lydelse: »För att skadskjuten älg skall kunna följas vid dagsljus bör den egentliga jakten vara avslutad en timme före den tid då det ej längre är skjutljust.» Avdelningen är icke benägen att i likhet med förslagsställaren begränsa restriktionerna till allenast älg och hjort. Rådjuren böra såsom tidigare även medräknas bland högviltet. Någon anledning att rucka på innebörden av detta gamla vedertagna begrepp kan enligt avdelningens mening ej föreligga. Av de avstyrkande föreningarna funno Uppsala- och VärmlandsfÖTeningarna ävensom Skånska jägarsällskapet något behov inte föreligga av den föreslagna ändringen, därvid Uppsalaföreningen sade sig anse farhågorna för skadskjutning överdrivna. Föreningen i Norra Älvsborg ansåg, att nuvarande bestämmelser voro väl avvägda och att en ändring endast skulle leda till ökat antal lagöverträdelser. Norrbottensföreningens motiv var svårigheten att kunna kontrollera efterlevnaden av en bestämmelse av föreslagen innebörd. Örebroföreningen framhöll, att i andra länder med hög jaktkultur, inte minst beträffande jakten efter hjortdjur, en stor del av skyttet äger rum under svaga ljusförhållanden, samt vidare att jakt å havreälgar torde omöjliggöras, därest förslaget ginge igenom. Något utförligare yttrade sig föreningarna i Södra Älvsborg och Blekinge. Den förstnämnda anförde: Förslaget tar sikte endast på förhållandena vid klar sikt. Vid mulet väder, regn och dimma, något som vanligen råder under älgjakttiden, är sikten lika dålig långt efter det solen enligt almanackan gått upp som en timme före denna tidpunkt. Styrelsen anser, att nuvarande bestämmelser i berörda avseende redan äro väl avvägda. Det är nog otänkbart att en älgjägare en klar morgon under älgjakttiden skulle låta älgar passera utan skott endast av den anledningen, att det föreslagna klockslaget ej är inne. Lagöverträdelser och mycket irritation vore att förvänta, därest den föreslagna ändringen komme till stånd, i all synnerhet som intet för jägarna i gemen påtagligt är att vinna. Blekingeföreningens motiv för avstyrkandet sammanfattas i styrelsens protokoll enligt följande. Tiderna för solens upp- och nedgång

58 variera högst väsentligt i vårt land, men i det stora flertalet fickalmanackor beräknas tiderna efter Stockholms horisont. I de södra delarna av Sverige är det faktiskt normalt skjutljust en god stund före solens uppgång och även efter dess nedgång. Styrelsen anser det inte lämpligt med en snävare tidsbegränsning än den som redan finnes. Det måste anses väsentligt bättre att här gå fram på upplysningens väg. En snävare begränsning i jaktstadgan skulle med säkerhet komina att vålla irritation och trassel, icke minst i samband med förföljande och dödande av skadskjuten älg eller hjort. Efter att h a r e f e r e r a t Nilssons i Vrå och V ä s t m a n l a n d s f ö r e n i n g e n s förslag ä v e n s o m de över d e s a m m a avgivna y t t r a n d e n a s a m t v i d a r e h a u r 1936 å r s b e t ä n k a n d e återgivit d e n d ä r i a n f ö r d a m o t i v e r i n g e n för i n f ö r a n d e a v n a t t jaktförbud anförde Hegrelius: Såsom framgår av det anförda åberopades som skäl för det nuvarande förbudet mot jakt nattetid — d. v. s. under tiden från och med en timme efter solens nedgång till en timme före dess uppgång — dels humanitära synpunkter, dels möjligheten att genom ett dylikt förbud försvåra olovlig jakt. Det nu föreliggande förslaget att ytterligare utvidga förbudet har föranletts närmast av förstnämnda synpunkter. Det är obestridligt, att dåliga ljusförhållanden lätt kunna föranleda misstag och skadskjutning. Den genom jägareförbundets försorg vidtagna undersökningen ger vid handen, att flertalet av landets jaktvårdsföreningar äro av den uppfattningen, att de nu gällande tidpunkterna för början och slut för jakt efter älg, hjort och rådjur icke äro lämpligt avvägda samt att ändring bör ske i sådan riktning, att förbudet mot nattjakt skarpes. Utredningen finner för sin del icke att tillräckliga skäl föreligga för att tillstyrka en ändring av tidpunkten för sådan jakts början. Däremot kan det synas mera påkallat att jakten slutar tidigare än en timme efter solens nedgång, med hänsyn framför allt till att det snart inträdande mörkret försvårar sökandet efter skadskjutet villebråd. Något vägande skäl att därvid undantaga rådjur synes icke föreligga. Utredningen vill därför förorda att 2 § jaktstadgan ändras på så sätt, att tiden för jakt efter älg, hjort eller rådjur bestämmes till från och med en timme före solens uppgång till dess nedgång, såframt ej är fråga om uppspårande och dödande av sårat djur. Liksom för närvarande torde samma bestämmelse böra gälla jämväl för jakt efter annat villebråd i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Jaktutredningen

Vid ö v e r v ä g a n d e av föreslagna ä n d r i n g a r b e t r ä f f a n d e del g ä l l a n d e n a t t j a k t f ö r b u d e t b ö r b e a k t a s , att f ö r b u d e t s r e g i o n a l a u t f o r m n i n g för m e d sig, att m a n i själva verket k a n t a l a o m två förbud. Det e n a gäller i h e l a riket och avser j a k t e n efter h j o r t d j u r e n . Det a n d r a a n s l u t e r visserligen till det förstn ä m n d a såtillvida att det avser j a k t u n d e r e n a h a n d a tid a v d y g n e t s o m detta. F ö r b u d e t gäller å a n d r a s i d a n allenast i sex län, v a r a v ett i S v e a l a n d (Gotlands) och fem i G ö t a l a n d (Blekinge län, de b å d a S k å n e l ä n e n s a m t H a l l a n d s och S k a r a b o r g s län) och det träffar i dessa j ä m v ä l j a k t e n efter a n n a t vilt ä n högviltet. Som inledningsvis f r a m h å l l i t s var ä n d a m å l e t m e d i n f ö r a n d e t av n a t t j a k t f ö r b u d ävenledes tvåfaldigt. Vad m a n s å l u n d a e f t e r s t r ä v a d e h a r emellertid inte förverkligats i den u t s t r ä c k n i n g m a n åsyftade. E r f a r e n h e t e r s o m v u n n i t s

59 under de tjugoåtta år förbudet som längst varit i kraft ge vid handen, att det ena ändamålet — tillgodoseende vid jakten av humanitära synpunkter — aktualiserats främst vid jakten efter älg. Vidkommande det andra syftet — att försvåra olaglig jakt — framgår av här tidigare återgiven utredning att förbudet varit till viss hjälp vid strävandena att komma till rätta med efter mörkrets inbrott bedriven olovlig och olaga jakt efter annat vilt. Att nattjaktförbud med i princip samma syftemål som det nu gällande erfordras även framgent, finner jaktutredningen ställt utom allt tvivel. En viss anpassning till den sedan förbudet infördes timade utvecklingen i fråga om både villebrådet och jaktformerna är emellertid ofrånkomlig. Man riskerar eljest att förbudet kan komma att i vissa fall framstå som meningslöst och därigenom fresta även den eljest lojale till överträdelse. Såsom nyss sagts träffar det för riket i dess helhet gällande förbudet hjortdjuren, d. v. s. älg, kronhjort, dovhjort och rådjur. Rörande dessa har jaktutredningen funnit skedd utveckling framtvinga skilda bestämmelser för å ena sidan älgen samt å den andra de övriga hjortdjuren. Härigenom blir det även möjligt att bedöma de lämpliga tidsangivelserna för älgjaktens påbörjande och avslutning helt oberoende av vad som må finnas ändamålsenligt beträffande rådjur och hjort. För älgjaktens vidkommande är följande att anföra. Då nattjaktförbudet infördes uppgick den legala älgavskjutningen till ungefär 7 000 djur. Numera pendlar avskjutningssiffran kring 30 000-strecket. Hur många jägare som deltogo i 1930-talets älgjakter är svårt att ange. Av jaktkortstatistiken kan man nutilldags sluta, att antalet deltagare i älgjakten uppgår till inemot 200 000. Det är väl känt att av dessa långt ifrån alla besitta det omdöme och den besinning, som bör kunna fordras av den som deltar i jakten på Europas förnämsta villebråd. Vidare vet man, att anhopningen av skyttar på relativt små arealer är betydande. Dessa faktorer ha, enligt vad erfarenheterna gett vid handen, samverkat till att risken för olycksfall genom »vådaskott» blivit avsevärd. Väl vill det dessbättre synas att genom Svenska jägareförbundet, centralt och lokalt, utövad propagandaoch övrig upplysningsverksamhet gett vissa resultat. Man kan förvänta att en övergång till helt reglerad älgavskjutning med jaktledare inom särskilda älgjaktområden skall verksamt bidra till att föra denna utveckling vidare. Ser man så till föremålet för älgjakten är det ostridigt, att skadskjutning fortfarande förekommer i graverande omfattning. En tendens till viss förbättring härutinnan kan spåras efter det att år 1961 i anvisningarna till vapenförordningen införts kravet, att nytillkommande älgvapenägare samt de som låna sådana vapen skola ha avlagt godkänt prov för jägareförbundets älgskyttemärke i brons. Ej heller kan viss verkan frånkännas propagandan för att de, som redan inneha älgvapen, skola skjuta sig till märket eller eljest träningsskjuta. Men det vill synas som om vad vederbörande lärt och övat

60 inte sällan fördunstar, när han tar del i den hektiska köttjakt, som under den allmänna jakttiden mångenstädes äger rum på marker, som ej äro anslutna till jaktvårdsområde eller eljest icke älgvårdade. Risk för skadskjutning föreligger självfallet under hela jaktdagen men ökar naturligt nog med sämre ljusförhållanden. Vad som när det gäller att bestämma tidsgränsen för jakten emellertid måste tillmätas avgörande betydelse är att utsikterna att återfinna och avliva en skadskjuten älg bli mindre ju senare på dagen det olyckliga skottet avlossas. Ett stadgande med samma innehåll som den föreskrift domänstyrelsen meddelar vid upplåtelse av älgjakt å kronomark 1 vore därför enligt jaktutredningens mening den bästa lösningen på förevarande problem. Åtlydnaden av ett sådant stadgande är emellertid i så hög grad beroende av subjektiv bedömning att utredningen finner detsamma icke möjligt att tillämpa, åtminstone inte där jakten utövas under här förut beskrivna former. Utredningen får alltså stanna vid det av utredningen år 1956 framförda förslaget, att jakt efter älg icke får bedrivas efter solens nedgång, såvida det ej är fråga om eftersök av sårat vilt. Beträffande tidsangivelsen för älgjaktens början inhämtas av det redovisade materialet, att bland länsföreningarna och eljest finnes en betydande opinion för att nattjaktförbudet bör omfatta även timmen före soluppgången. Ett i och för sig beaktansvärt skäl mot nämnda skärpning utgör tvivelsutan invändningen, att en sådan åtgärd skulle försvåra efterhållandet av de s. k. havreälgarna. Jakten efter dem ger ju bästa utdelning innan solen gått upp. Denna speciella jakt, som dessutom får utövas endast efter licens jämlikt 16 § första stycket JS, kan vidare som regel inte anses vara förbunden med de riskmoment för jägarna och villebrådet, vilka man velat söka undanröja genom ett skärpt nattjaktförbud. Oavsett att den pågående omvandlingen av jordbruket troligen får till följd, att huvuddelen av de av skogsmark omslutna åkerlyckorna som varit de för älgskadegörelse mest utsatta odlingarna komma att försvinna, finner jaktutredningen behovet att ingripa mot å gröda skadegörande älgar böra kunna tillgodoses genom att man inrymmer befogenhet för länsstyrelse att, då den meddelar älgjaktlicens jämlikt nyssnämnda författningsrum, medge undantag från ett eventuellt även timmen före soluppgången omfattande nattjaktförbud. Det finns emellertid ett annat skäl mot en sådan skärpning av nattjaktförbudet, vilket jaktutredningen funnit mera vägande. Det har framskymtat i ett par yttranden. Det är visserligen sant, att belysningsförhållandena under timmen före soluppgången ofta äro dåliga under tiden för den allmänna jakten i oktober. Men motsatsen kan också vara fallet. Så var det exempelvis under 1965 års allmänna älgjakt i Mellansverige. Det kan, så som utredningen ser saken, inte vara rimligt att den eller de jägare, som en tillräckligt ljus morgon påträffa älg inom gott håll och under lämpliga (ivriga förhållan1

sid. 57.

61 den, skola vara tvungna att låta den passera vid risk att eljest bli anmälda till åtal. En bestämmelse vnrs följder kunna bli de här angivna kommer utan tvivel att väcka en kraftig irritation, den frestar vem som helst till överträdelse och den innebär ett frö till trakasserier och osämja grannar emellan. Vidare finnes — och detta är det för utredningen slutligt avgörande — vid eventuell skadskjutning på morgonen avsevärt större utsikter att spåra det sårade djuret än vad, såsom nyss framhållits, är fallet vid solnedgången. Jaktutredningen ansluter sig alltså även i denna del till det av utredningen tidigare framförda förslaget, att jakt efter älg må taga sin början en timme före soluppgången. Utredningen vill emellertid därutöver kraftigt framhålla det angelägna i att — vare sig det är fråga om tidpunkten för älgjaktens påbörjande eller rör sig om klockslaget för dess avslutande — en intensiv propaganda insattes mot skottlossning, då väderleken medför att det inte är nöjaktigt skjutljust. Att få bort den nu i bokstavlig mening bedrivna skumraskjakten efter älg vill utredningen beteckna som ett renlighetskrav ur jaktetisk synpunkt. Vad härefter angår de övriga hjortdjuren kan man bortse från den närmast som relikt kvarvarande kronhjortstammen samt från de visserligen ibland lokalt talrika men långt ifrån på alla marker förekommande dovhjortarna. För jakten efter kronhjort och dovhjort finner jaktutredningen kunna i förevarande avseende gälla samma regel som utredningen i det följande föreslår för jakten efter rådjur. Vare sig jakten efter rådjur sker med användning av drivande hund eller i form av smyg- 1 eller annan därmed jämförlig jakt, utövas jakten efter detta villebråd som regel utan det uppbåd av jägare eller den upphetsning, som i det föregående angivits vara bidragande orsaker till under älgjakten timade olycksfall bland de i jakten deltagande eller till skadskjutningar av villebrådet. Att ej så få fall av skadskjutning förekomma även vid rådjurjakt, framför allt då denna sker med drivande hund, är å andra sidan obestridligt. Men de torde sannolikt orsakas mindre av ljusförhållandena än av att det skjutes på för långa håll och icke sällan med olämplig hagelstorlek. Man bör härvidlag dock ej förbise, att benägenheten att skjuta på för långt håll inte är något för hjortdjurjakten speciellt. I likhet med vad som nyss föreslagits beträffande älgjakten förordar utredningen emellertid insättande av en brett upplagd upplysning och propaganda för en av omdöme och hänsyn präglad jakt efter rådjur. Resultat når man även i detta fall efter hand, kanske snabbare än när det gäller älgjakten. Med utgångspunkt från att nattjaktförbudet även beträffande jakten efter rådjur skulle komma att omfatta tiden från solens nedgång till dess uppgång, framhölls i ett av de här förut återgivna yttrandena att »den tidiga morgonpiirschen», som vore en förnämlig jaktform, därigenom skulle omöj1

På tyska purschen, på engelska stalking.

liggöras. Jaktutredningen ansluter sig till nämnda värdering. Denna jaktform, som utövas med kulvapen och från början hörde hemma i de sydligaste landskapen, har efter hand som rådjurstammen tillvuxit i styrka vunnit insteg i sådana delar av landet i övrigt, där terrängförhållandena medge det samt sådan jaktvård bedrives att djuren så litet som möjligt oroas av folk och hundar. När fr. o. m. jaktåret 1958/59 i vissa län som försök infördes rätt att under september månad fälla hornbärande bock, skedde detta för att öppna möjlighet till viss beskattning av stammen genom smygjakt. Förutom att smygjakten, vilken med fördel kan bedrivas även efter solnedgången, måste anses som den mest humana formen av rådjurjakt, erbjuder den en jakträttsinnehavare, som vill vårda sin rådjurstam även avelsmässigt, goda möjligheter att göra önskat urval. Det bör till sist betonas att utnyttjandet av den sålunda medgivna jakttiden i september till att idka jakt med drivande hund efter rådjur är en företeelse, vilken icke kommer smygjakten som sådan vid. Det i hela riket beträffande älgjakten gällande nattjaktförbudet utgör f. n. norm icke endast för jakt efter de övriga hjortdjuren utan även för jakt efter annat villebråd i de län som ha totalt nattjaktförbud. Genomföres utredningens förslag, att jakt efter älg icke må bedrivas efter solnedgången, kan sagda norm icke bibehållas utan väsentliga undantag. Beträffande jakten efter rådjur och hjort har jaktutredningen inledningsvis antytt det påkallade i skilda bestämmelser för å ena sidan älgen samt å den andra de övriga hjortdjuren. Vad rörande jakten efter rådjur påvisats och anförts föranleder utredningen att för rådjur och hjort föreslå ett hela riket omfattande nattjaktförbud, som innesluter tiden från en timme efter solens nedgång till en timme före soluppgången. Ett villebråd, vars skäliga beskattning i län med totalt natt jaktförbud skulle delvis omöjliggöras genom ett jaktförbud, som inträder vid solnedgången, är vidare änderna. Skilda orsaker, bland andra en önskan att minska jakttrycket på andstammarna, ha medverkat till att jakttidens början successivt framflyttats. En följd har blivit att när jakttiden inträder ha änderna börjat en ambulerande tillvaro och det är en allmän iakttagelse, att de mera sällan kunna påträffas i de hemmavatten där de vistats vår och sommar. Emellertid finnes en viss möjlighet att beskatta dem under morgon- och kvällsträcket. Detta skytte som ställer stora krav på utövaren har, i likhet med smygjakten efter rådjur, vunnit betydande användning. Det är främst simänderna som utgöra föremål för denna jakt. Den likaledes under senare år genomförda uniformeringen av tiderna för jaktens begynnelsedagar i fråga om dyk- och simänder synes dock jaktutredningen böra föranleda, att för nattjaktförbudet beträffande änder i allmänhet får gälla samma timgränser, som utredningen föreslagit för jakten efter rådjur och hjort. Gällande danska jagtlov stadgar nattjaktförbud från solens nedgång till

63 dess uppgång med undantag för »svommefugle paa traek», vilka få skjutas IV2 timme före solens uppgång och IV2 timme efter dess nedgång. Det nya danska förslaget innehåller samma allmänna regel men anger undantaget sålunda, att gäss, änder, måsar samt sothöns och skarvar få skjutas på sträck mellan nyss angivna timgränser. Dock får i december månad skytte icke pågå längre än en timme efter solnedgången. Jaktutredningen finner för sin del skäl inte föreligga för att annan tidsbestämning för ett totalt nattjaktförbud skall medges för sträckskytte efter i vedertagen mening jaktbara fåglar i vidare omfattning än vad nyss föreslagits. De genomgående avsiktligt korta jakttider för vissa gåsarter, som i några län med totalt nattjaktförbud gälla med anledning av påstådd skadegörelse å gröda av dylika gäss, få anses fullt tillräckliga för sitt ändamål. Genom KK nr 607/1963 har, såsom tidigare omförmälts, 1 i 2 § JS givits rätt för länsstyrelse att dispensera från totalt nattjaktförbud för jakt efter räv, mink eller hare. För sådan jakt efter vildkanin, som sker jämlikt 24 § 3 mom. JL, är dylik dispensmöjlighet given i 48 § JS. Där rör sig alltså i de olika fallen om jakt till förebyggande av skadegörelse. Jaktutredningen har övervägt de undantag som ytterligare kunna tänkas bli nödvändiga vid ett redan med solnedgången inträdande totalt nattjaktförbud. Utredningen, som nytt behandlat änderna, har funnit krav på undantag sannolika när fråga är om jakt efter grävling, kråka, skata, trut och mås ävensom vildkanin vid annan jakt efter detta djur än den som bedrives i nyssnämnda extra ordinära ordning. Utredningen har emellertid samtidigt blivit övertygad om att beträffande nu uppräknade arter — förutom hare samt räv — något praktiskt påvisbart behov av ytterligare undantag över huvud inte uppkommer, därest de timgränser, som nu äro bestämda för det totala nattjaktförbudets inträdande och upphörande i nämnda län, bli gällande även i fortsättningen. I 5 kap. redovisas de skäl som jaktutredningen — trots den i nyssnämnda kungörelse meddelade övergångsbestämmelsen — funnit böra föranleda, att i JS bibehålles en på bestämmelse i stadgan direkt grundad rätt att till förekommande av harskador å fruktträd fälla hare nattetid. Det vill vidare synas att dispensgivningen beträffande vakskytte efter räv, som utgjorde huvudmotivet för den genom sagda kungörelse företagna ändringen av 2 § JS, inte fungerat på sätt som torde ha varit åsyftat. Jaktutredningens uppfattning är att nattjaktförbuden, både det som gäller i hela riket och det vars räckvidd är begränsad till vissa län, utgöra en mycket betydelsefull del av lagstiftningen rörande jaktens utövande. Möjligast enkla regler och enhetlig tillämpning av dessa utgöra villkor för att förbuden skola anammas av jägarna i gemen. Detta gäller inte minst det totala nattjaktförbudet. Det är jaktutredningens övertygelse att sistnämnda båda vill1

sid. 52.

64 kor bäst tillgodoses, om den rätt att avvika från förbuden, som beträffande några djurarter kan av skilda orsaker vara påkallad, vilar direkt på bestämmelse i författningstexten. Å andra sidan bör antalet sådana avvikelser inskränkas så långt det med hänsyn till jaktvården och viltskadorna låter sig göra. Såsom nyss påvisats uppfylles sistnämnda krav i fullt tillräcklig omfattning, därest man behåller timgränserna för det totala nattjaktförbudet vid vad nu gäller. Det vill m. a. o. säga att man anknyter förbudet till vad som i hela riket gäller för jakt efter rådjur och hjort. Med dessa timgränser behöver man från förbudet ej undanta annat än jakt efter hare och räv.

KAPITEL 5

Skadegörelse a v vilt A.

Harskadeproblemet

Gällande ordning

Rätten att oberoende av gällande fridlysning ingripa till skydd mot den vintertid genom hararnas näringsök orsakade skadegörelsen å fruktträd regleras av olika bestämmelser i JS. Dessa förutsätta att den skadelidande innehar jakträtten å den mark, om vilken det i de enskilda fallen är fråga. Genom stadgande i JL — 15 § 2 mom. andra stycket — är det emellertid sörjt för att samma befogenhet att fälla hare, som JS ger en jakträttsinnehavare, skall tillkomma även en jakträtt icke ägande innehavare av trädgård eller anläggning för fruktodling eller plantskola. Huvudstadgandena återfinnas nu i 19 § 2 mom. JS. En med den i detta författningsrum reglerade rätten till skyddsjakt i viss mån korresponderande rätt infördes ursprungligen genom 1927 års JS, i vilken 9 § 1 mom. lydde som följer. I trädgård, fruktträdsplantering eller plantskola, där färska harskador kunna påvisas å träden, må hare fällas under tiden från och med den 1 januari till och med den 31 mars, även om jakt efter hare då eljest icke är tillåten. I 1938 års JS, där stadgandet fick sin nuvarande placering, gjordes i detsamma ett par ändringar. Kravet att färska harskador skulle kunna påvisas å träden hade visat sig i alltför hög grad kringskära vederbörandes möjlighet att i tid ingripa mot skadegörande individ. Detta krav eftergavs därför och utbyttes mot »till förekommande av harskador å träden». Å andra sidan ersatte man ordet »fruktträdsplantering» med »anläggning för fruktodling». Detta för att förhindra att rätten att fälla hare skall utnyttjas exempelvis av den som planterar fruktträd som alléträd. Fältharestammens tillväxt och erfarenheterna från de snörika och långvariga vintrarna 1940—1942 med de under dessa vargatider för många fruktodlare kännbara harskadorna befunnos emellertid nödvändiggöra en ytterligare uppmjukning av fridlysningsbestämmelserna beträffande hare. Genom KK den 17 juni 1943 (nr 517) blev sålunda den tid, under vilken skyddsjakt är medgiven, utsträckt till att gälla ända t. o. m. den 15 april. Större betydelse för den yrkesmässiga fruktodlingen torde dock ett genom samma KK momentet tillagt andra stycke ha. I detta stadgas följande. Är anläggning för fruktodling eller plantskola verksamt inhägnad medelst i marken nedsänkt ståltrådsnät av minst en och en halv meters höjd och högst två tums maskvidd eller annan hägnad, som i lika mån utestänger hare, må, utan hinder 5

(')(•)

av eljest gällande fridlysningsbestämmelser, jakträttsinnehavaren under hela året där fälla hare. I samband med att 19 § 2 mom. JS sålunda omarbetades i syfte att underlätta bekämpandet av skadegörande harar i fruktodlingar och plantskolor vidtogs i enahanda syfte även en ändring i det författningsrum — 2 § JS — som reglerar rätten att bedriva jakt nattetid, d. v. s. i jaktligt sammanhang den tid av dygnet, som börjar i och med att solen går ned samt slutar vid soluppgången eller, för vissa villebrådsarter, del av denna tid. Det s. k. nattjaktförbudet har behandlats i 4 kap. Här må för sammanhangets skull blott nämnas att dylikt förbud gäller i hela riket beträffande jakt efter älg, hjort och rådjur samt i sex av de sydligare länen även i fråga om jakt efter annat villebråd. Det sistnämnda benämnes i betänkandet totalt nattjaktförbud. Den omförmälda ändringen innebar att det fr. o. m. den 15 juli 1943 i län med totalt nattjaktförbud blev tillåtet att under vissa förutsättningar fälla hare under hela dygnet. Dylik nattjakt efter hare blev således medgiven under tiden fr. o. m. den 1 januari t. o. m. den 15 april inom anläggning för fruktodling eller plantskola, som i sammanhängande areal omfattar minst V» hektar och 200 fruktträd, ävensom i fruktträdgård, belägen omkring eller eljest i omedelbar anslutning till boningshus och avgränsad från omgivande mark medelst häck, staket eller annat stängsel. Genom denna bestämmelse gavs alltså åt vederbörande en omedelbar rätt att utan hinder av till äventyrs gällande totalt nattjaktförbud ingripa mot uppträdande skadeharar. Såsom framgår av 4 kap. ändrades emellertid genom KK nr 607/1963 andra stycket i 2 § JS därhän att det i stället kom att innehålla ett bemyndigande för länsstyrelsen att, för att tillgodose jaktvården eller motverka viltskador och efter erforderligt samråd med länsjaktvårdsföreningen, medge undantag från det totala nattjaktförbudet, såvitt avser jakt efter, bland andra djur, hare. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1964. Emellertid föreskrevs i övergångsbestämmelserna till densamma, att vad i 2 § andra stycket i dess äldre lydelse är stadgat om jakt efter hare alltjämt skall gälla intill dess länsstyrelsen förordnar annat. Jaktutredningen får anledning att längre fram återkomma till nämnda ändring, sedd i belysning av resultatet av de av utredningen företagna undersökningarna rörande harskadeproblemet. Frukt- och plantskoleodlarnas befogenheter att med jakt ingripa förebyggande mot skadeharar äro alltså differentierade med avseende å årstiden, därvid trädgårdens eller anläggningens läge och beskaffenhet tillmätes betydelse. Det finns emellertid anledning understryka att gemensamt för de odlarna sålunda tillerkända rättigheterna gäller, att skjutandet av harar skall ha till ändamål att förekomma harskador på träden och det framgår vidare indirekt, att det skall vara fråga om fruktträd, antingen i trädgård eller annan anläggning för fruktodling eller i plantskola. Om t. ex. i en trädgård fruktträden nått sådan höjd och grovlek, att de äro oåtkomliga för hararna,

67 men där tillika finnas för hararna begärliga prydnadsträd eller buskar, får innehavaren till skydd för de senare icke begagna sig av de i 2 § och 19 § 2 mom. JS medgivna rättigheterna. Än mindre får självfallet en person som i sin trädgård har grönkål stående ute under vintern till skydd för denna skjuta harar. Visserligen förhåller det sig så att, om totalt nattjaktförbud inte gäller för det län där trädgården o. s. v. är belägen, man därinom får till förekommande av skada å fruktträden skjuta hare jämväl under den mörka delen av dygnet. Men det är direkt lagstridigt att i uppgivet preventivt syfte genom utläggning av foder söka locka in harar i en trädgård för att där kunna skjuta dem. Av jaktutredningens undersökningar framgår att dylikt skytte, som ofta innebär olovlig jakt å annans jaktområde, är långt ifrån ovanligt och desslikes mycket svårt att komma till rätta med. Den nyss påpekade differentieringen av fruktodlarnas befogenheter innebär följande. 1. Under tiden 1 januari—15 april kan man även i en icke inhägnad trädgård o. s. v. skjuta hare och, såsom redan sagts, i alla län utom sex göra det jämväl nattetid. 2. I län med totalt nattjaktförbud, varest den äldre lydelsen av 2 § andra stycket JS fortfarande tillämpas, måste man för att under nyssnämnda 3V2 månader av året få skjuta hare annorledes än under den ljusa delen av dygnet inneha trädgård eller anläggning, som uppfyller vissa i sistnämnda författningsrum angivna förutsättningar i fråga om läge, hägnad eller storlek. Har i dylikt län förordnats om upphävande av sagda författningsrum, har man att söka licens hos länsstyrelsen, som uppenbarligen äger föreskriva de villkor den finner fallet kräva. 3. I de i 19 § 2 mom. andra stycket JS avsedda anläggningarna för fruktodling eller plantskola får man skjuta hare under hela året. Enär kraven på dessa anläggningars inhägnad äro betydligt hårdare än de förutsättningar som avses under punkt 2. föreligger otvivelaktigt, så länge de sistnämnda tillämpas inom respektive län med totalt nattjaktförbud, i dylikt län en omedelbar rätt för innehavaren av sålunda hägnadssäker anläggning att därinom även nattetid bedriva den för hela året medgivna jakten efter hare.

Ändringsförslag

Att den år 1943 tillkomna ordningen innebar en rättvis och i fråga om tilllämpningen smidig avvägning mellan viltvårds- och fruktodlingsintressena funno tydligen också odlarna, ty det dröjde hela åtta år innan de ånyo läto höra av sig. Men så kom den mycket snörika vintern 1950/51 med ty åtföljande harskador.

68 Först var del en man i Eggby, Skaraborgs län, som hos länsstyrelsen klagade över att han flera år i rad fått ett mindre antal nysatta fruktträd

rörstörda. Länsstyrelsen hörde länsjaktvårdsföreningen, hushållningssällskapet och statens växtskyddsanstalt samt anförde i underdånigt utlåtande den 1 december 1951, att länsstyrelsen delar den i ärendet framkomna meningen att en utredning rörande omfattningen av fältharens skadegörelse och åtgärder mot densamma skulle vara av värde. Då saken inte endast berör Skaraborgs län utan är av betydelse jämväl för andra delar av landet, synes det lämpligast och riktigast att sådan utredning ledes centralt. Enligt länsstyrelsens åsikt skulle det vara önskvärt att samtliga hushållningssällskap liksom också sammanslutningar för landets fruktodlare och jägare finge framlägga sina synpunkter på frågan. Sedan domänstyrelsen och jägareförbundet blivit hörda och föreslagit ärendets överlämnande till jaklutredningen för att vidta undersökning och avge förslag, beslöt KM:t den 25 januari 1953 att överlämna ärendet till utredningen för övervägande. Aktionen från Skaraborgs län gav eko även i Kalmar län. En kalmarbo, som hade en fruktodling på Öland, samt ägaren av en större gård i trakten av Påskallavik, skrevo till länsstyrelsen, därvid den sistnämnde påyrkade, att utredningen borde omfatta även älg- och rådjursskador på såväl fruktodlingar som lövträdsbestånd. Länsstyrelsen hörde älgskadenämnderna och länsjaktvårdsföreningarna ävensom Föreningen Kalmarbygdens fruktodlare samt Kalmar läns södra fruktodlareförbund. Fruktodlarcföreningen föreslog: Större friheter för avskjutning av harstammen inom egendom, där ekonomisk fruktodling bedrives. Gällande tidsbegränsning borttages, d. v. s. jakt efter hare bör få äga rum under hela året oberoende av om odlingen är inhägnad eller ej. Fruktodlareförbundet sade sig i likhet med Kalmarföreningen anse, att stammen av fälthare bör kraftigt nedbringas eller ur fruktodlingssynpunkt helst utrotas. Om fullständig utrotning är möjlig eller sedd från andra synpunkter önskvärd undandrar sig styrelsens förmåga att bedöma. Hela frågan bör nog behandlas i samförstånd med andra myndigheter och jaktvårdsföreningar. För att föreslagna åtgärder skola leda till resultat synes det styrelsen vara nödvändigt med likformade bestämmelser för landets alla fruktodlingsdistrikt, där fältharen förekommer. Med förmälan att vad i ärendet förekommit syntes länsstyrelsen kunna vara av intresse vid den pågående utredningen angående skadegörelser av fälthare, (iversände länsstyrelsen med skrivelse den 19 februari 1953 handlingarna till jordbruksdepartementet. De torde sedan ha under hand överlämnats till jaktutredningen. Ett tredje ärende, av KM:t den 10 april 1953 överlämnat till jaktutredningen för övervägande, härrörde från Göteborgs och Bohus län. Med anledning av motion av ett hushållningsgille och en inom dettas område verksam fruktodlareförening uppdrog hushållningssällskapets årsmöte 1951 åt förvaltningsutskottet att utreda frågan om och avge förslag rörande åtgärder

69 till motverkande av harens skadegörelser i trädgårdar m. m. Utskottet tillsatte en kommitté, vilken redovisade sitt uppdrag i oktober 1952. Kommittén gjorde ett grundligt arbete och införskaffade bland annat uppgifter enligt utsänt frågeformulär beträffande skadegörelsen under vintern 1950/51 från 50 socknar och 5 städer. (271 vederbörligen ifyllda formulär inkommo.) Den sålunda förebragta skadestatistiken kan här, i varje fall tills vidare, lämnas åsido. Kommitténs förslag innebar i sammanfattning, att länsstyrelsen måtte bemyndigas att lämna jakträttsinnehavare eller trädgårdsägare generell rätt att även efter den 15 februari fälla tysk hare under så lång tid som tysk och svensk hare utan svårighet kunna särskiljas; att innehavare av trädgård borde, även då jakträtten å fastigheten är utarrenderad, äga rätt att till förhindrande av skadegörelser fälla hare i sin trädgård även under tiden 16.9—31.12. (15.2) samt att sålunda fälld hare icke ovillkorligen behövde överlämnas till jakträttsinnehavaren; att förbud måtte utfärdas mot utplantering av tysk hare; att bestämmelserna om rätt att förvärva jaktgevär kompletteras med en bestämmelse om att behov av innehav av hagelgevär skall anses föreligga även för innehavare av fruktträds- och trädgårdsanläggning för fällande av hare; att forsknings- och försöksverksamhet igångsattes rörande besprutning m. m. av fruktträd till förhindrande av harskador; samt att utredning verkställes rörande inrättande av en harskadefond. Hushållningssällskapet beslöt vid sitt ordinarie sammanträde 1952 i enlighet med kommitterades förslag med undantag för i första att-satsen angivet bemyndigande för länsstyrelsen angående utsträckning av jakttiden å tysk hare. Sällskapets underdåniga skrivelse i ämnet ingavs till lantbruksstyrelsen som, efter att ha inhämtat yttranden av riksjaktvårdskonsulenten och statens växtskyddsanstalt, fann det lämpligt, att sällskapets framställning i vad den avser jakträtt, utplantering av hare, rätt att förvärva jaktgevär samt frågan om inrättande av harskadefond överlämnades till jaktutredningen. Undersökningarna rörande lämpliga besprutningsmedel föreslog lantbruksstyrelsen däremot, i likhet med växtskyddsanstalten, skola anförtros skogshögskolans institution för allmän skogszoologi, som under senare år utfört undersökningar i liknande syfte, nämligen rörande bekämpandet av vildkaninen. Jaktutredningens undersökningar

Inledning De nu refererade ärendena utgjorde det material, som utredningsmannen efter sitt tillkallande i februari 1957 fick till sig överlämnat. Uppenbarligen var detsamma alltför ofullständigt för att därur skulle kunna dragas definitiva slutsatser beträffande det berättigade i kravet på en uppluckring till odlarnas förmån av gällande ordning för bekämpande av skadeharar. Från den omständigheten, att de framställda förslagen och yrkandena grundade sig på erfarenheter som lågo cirka sju år tillbaka i tiden, kunde visserligen bortses. Som utslagsgivande för behovet av ytterligare fakta måste däremot betraktas det ostridiga förhållandet att det var skadegörelsen under en enda vinter — vilken därjämte var exceptionellt snörik — som åberopades som skäl för de olika aktionerna. Man bör ju inte spoliera ett i och för sig

väl avvägt jakträttsligt system bara därför att det i extrema undantagsfall visar sig otillräckligt. Det visade sig vara åtskilliga frågor, som behövde ytterligare belysning: Hur är det med stammen av fälthare, ökar den fortfarande? Vilka erfarenheter har man främst i Danmark men även i Finland av hararnas skadegörelse? Hur ser man numera dels på odlarhåll, dels bland viltvårdens företrädare på harskadegörelsen och möjligheten att komma till rätta med den? Veterligen hade det inte förekommit några klagomål efter vintern 1950/51. Undersökningen ägde rum våren 1959 och har alltså även den fått en viss ålderns patina över sig. Jaktutredningens avsikt hade varit att omedelbart efter jaktvårdsområdena och förföljningsrätten ta itu med jaktstadgan, men andra frågor måste ges förtur. Å andra sidan har det inte heller under de nu aktuella 5V2 åren hörts av några klagomål mot hararna. Därför synes man kunna anse den verkställda, i det följande refererade utredningen som representativ. Harstammarna

i Sverige

Fältharen kommer ursprungligen från Asiens stäppområden. Den har över den europeiska kontinenten spontant invandrat till Danmark och Finland, i Sverige är den inplanterad för över hundra år sedan. Inom avsevärda områden av södra och mellersta Sverige dominerar nu fältharen över skogsharen. De avvika starkt från varandra till det yttre och ha skilda levnadsvanor. Fältharen söker sig under betesgång först och främst till fältets örter under det att skogsharen håller sig till den näring som skogsmarkens växtlighet kan ge. Bistra vintrar medföra svåra påfrestningar för fältharen som så länge det är möjligt gräver sig ned genom snön till markens gröda på fälten. Men blir det isbark på de öppna markerna, vilket ju inte är ovanligt, råkar fältharen i hungersnöd och invaderar tillgängliga trädgårdar och plantskolor. Skogsharen däremot reder sig gott under svåra vintrar genom att leva av skogsträdens, framför allt lövträdens, grenar, kvistar och knoppar. Skador av skogshare i fruktträdgårdar äro därför sällsynta. Fältharen sätter tidigare kull än skogsharen. Redan i slutet av februari—mars kunna ungar påträffas. Blir det en svår eftervinter, faller den första kullen offer för hungersnöd. Fältharen har i Sverige en ganska markerad klimatisk nordgräns. Den förekommer sålunda inte i de fyra nordligaste länen och Gävleborgs läns slättland har kallats för fältharens klimatiska existensgräns. I övriga delar av landet förekommer den som regel inom varje större jordbruksområde, där skogshare helt saknas, men också i den av åkerjord brutna skogsbygden. Skogsharen har där fått behålla kärnan av skogspartierna. Allt tyder på att den hundraåriga kampen mellan skogsharen och fältharen nu är slut och att de definitivt intagit sina positioner i det svenska landskapet. Från de svåra vintrarna 1939—42 till och med vintern 1963—64, under vilken tid Svenska jägareförbundet fört viltstatistik, kan följande noteras om tillgång och avskjutning av fälthare. När de svåra vintrarna började

1939—40 var tillgången på fälthare inte särskilt stor. Jaktvården låg då ännu i sin linda, den naturliga spridningen dämpades av rovjakt och inplantering av fälthare i mellersta Sverige, som sedermera under 40- och 50-talen skulle få stor omfattning inom bland annat jaktvårdsområden, hade knappast påbörjats. Tre hårda vintrar i följd tog hårt på fältharens stam och den årliga avskjutningen under dessa år beräknades till endast omkring 50 000 djur. Därefter följde en långsam ökning i tillgång. Hösten och vintern 1947—48 beräknades avskjutningen till omkring 100 000. Jaktåret 1950—51 beräknas omkring 125 000 fältharar ha fällts, men därefter började en period med då och då inträffande hårda eftervintrar — en klimattyp som för övrigt alltjämt tycks bestå. 1955—56 hade avskjutningssiffran sjunkit under 100 000 och därefter har den hållit sig omkring 80 000 till och med 1962—63. Det senare årets svåra eftervinter hade emellertid den konsekvensen, att avskjutningen under jaktåret 1963—64 sjönk till under 60 000, d. v. s. något mer än i början av 1940-talet. Stammen av skogshare, som har sina starkaste fästen i Norrlands och Smålands sammanhängande skogsbygder, har visat betydligt jämnare avskjutningssiffror, helt säkert i första hand beroende på denna hares stora vinterhärdighet. Som jämförelse kan nämnas att omkring 120 000 skogsharar beräknas vara fällda under jaktåret 1963—64. Fältharestammen är alltså för närvarande ganska klen. Fortsätter den nuvarande vinterklimattypen att råda, torde tillgången på fälthare i vårt land komma att förbli vid nuvarande nivå. Sommarklimatet med långa perioder av regn har säkerligen medverkat till att fältharen under en följd av år även varit besvärad av livshotande sjukdomar. Det ser även ut som om det numera i allt högre grad rationaliserade jordbruket med gifter och maskiner skulle bidraga till en decimering av stammen liksom även motortrafiken utefter våra vägar m. m. Jordbruksbygdernas jägare och viltvårdare se med oro på fältharens tillbakagång. Den har varit ett av dessa bygders viktigaste villebråd. Men även naturvännerna i gemen känna saknad vid minskad tillgång på fälthare. Den tillhör de tidiga morgnarnas och de sena kvällarnas betesdjur, som öppet exponera sig för mänskliga ögon och ge liv åt kulturstäppen.

Fälthararnas

skadegörelse

i Danmark

och Finland

Dansk Jagdforening och Finlands Jägarförbund ha besvarat tre frågor av likalydande innehåll beträffande 1) effektiva besprutnings- eller bekämpningsmedel, som skydda fruktträden mot harens angrepp, 2) skyddsbestämmelser inom respektive länders jaktlagstiftning till förmån för fruktodlare, samt 3) ekonomiskt skydd i form av skadeersättning eller försäkringsavtal.

72 Dansk Jagdforenings svar är uttömmande. Man hänvisar till bilagt brev från försöksledaren vid Kalo viltbiologiska station J. Andersen, vilken i sin tur bilagt särtryck ur Dansk Skovforenings tidskrift 1958: »Kemisk beskyttelse af nåletraeds kulturer mod vildtbid»; vidare följer med det danska svaret ett betänkande angående harskador i fruktträdsplanteringar, avgivet 1943 av en av danska lantbruksministeriet utsedd kommitté. Som sammanfattning av innehållet i nämnda handlingar kan följande anföras. Liksom i Sverige blir harskadeproblemet i Danmark aktuellt under svåra vintrar. Under åren 1939—42, då vintrarna även i Danmark voro synnerligen stränga, förorsakade fälthararna stora skador för fruktodlarna. Som en följd härav utsåg lantbruksministeriet nyssnämnda kommitté. Av dess betänkande framgår bland annat att ett par procent av Danmarks samlade fruktträdsbestånd blev totalt ödelagda och att 3—4 procent blevo svårt skadade under vart och ett av åren 1940, 1941 och 1942. Dessa siffror kunna dock inte anses representativa, då en betydande del av de samlade bestånden voro inhägnade och i dem även inräknades stora arealer med gamla fruktträd, som endast i ringa mån äro utsatta för skadegörelse. Harskadorna i Danmark uppträda oberäkneligt. På en plats kan en odling helt förstöras, på en annan sker ingen skada alls. Beträffande besprutning av fruktträd med kemiska vätskor eller dylikt kan man inte anlägga fruktodlingar (utan hägn) i förlitande på dylika bekämpningsmedel. Ett hundraprocentigt sådant medel finns inte. Ett tyskt medel »Spangol 5» har visat sig ge nära hundraprocentigt skydd mot toppskottsbett av rådjur och kronhjort, men det har aldrig prövats på fruktträd. Det skulle för övrigt ställa sig alldeles för dyrt. »Statens plantepattologiska försök» i Lyngby, som sysslat mycket med kemiska skyddsmedel mot harangrepp på fruktträd, säger bland annat i en skrivelse 1942: »Ju mer hararnas näringsbehov — som följd av köldskador och snötäckning av andra fodermedel — måste överflyttas på fruktträd, desto mindre skyddande verka dessa medel, varvid man också måste komma ihåg att en sådan behandling ofta blott medför att hararna söka sig till obehandlade träd i samma odling och förorsaka så mycket större skada på dessa eller att de — om alla träd i odlingen äro behandlade — söka sig till närliggande odlingar, som icke äro behandlade. I båda fallen blir den absoluta skadan inte mindre. Om samtliga träd inom ett större område — eventuellt hela landet — skulle behandlas, visa försöksresultaten att hararna, trots avskräckande verkan, likväl angripa träden i en omfattning, som svarar mot deras näringsbehov för stunden och övriga försörjningsmöjligheter.» Den danska jaktlagen innehåller inte några bestämmelser, som skapa speciellt skydd för fruktodlare mot harar. Under hararnas fredningstid är det inte tillåtet att skjuta harar i fruktträdgårdar, som sakna hägn. Endast om de äro betryggande inhägnade är jakt på hare där tillåten. Lantbruksministeriets ovannämnda kommitté säger bland annat om eventuell skyddsjakt på hare under dess fredningstid, att sådan jakt inte kan bli ett effektivt medel att förebygga harskador på fruktträd, vilket bland annat framgår av erfarenheterna från Sverige. Harens angrepp på fruktträd äga

73 huvudsakligen rum nattetid, då jakt i Danmark är förbjuden. Att tillåta nattjakt på hare skulle få farliga konsekvenser. Rådjur, dovhjortar, kronhjortar och sikahjortar åstadkomma större skador än haren och man skulle då bli tvingad att tillåta nattjakt även på dessa djur, vilket kommittén tror skulle medföra fara för andra djur och för människor. Harsäkert hägn omkring fruktodlingar är det enda säkra skyddet mot harskador, säger kommittén. Ekonomiskt skydd mot harskador i form av skadeersättningar förekommer inte i Danmark, inte heller försäkringsskydd. Däremot ställes årligen 200 000 d. kronor ur jaktfonden till fruktodlarnas disposition på så sätt, att de kunna erhålla lån — räntefria, 10 års amortering och säkerhet i egendomen — för uppsättning av hägn. Ganska få personer i Danmark ha emellertid begagnat sig av denna möjlighet till lån. Slutligen kan nämnas gällande ordning vid inplantering av fälthare i trakter, där det bedrives yrkesmässig fruktodling. Om tillstånd sökes för dylik inplantering — eventuellt med bidrag från jaktfonden — skall yttrande inhämtas från fruktodlarnas, trädgårdsägarnas, lantbrukets och skogsväsendets organisationer. Som regel nekas dylik inplantering. Försöksledare Andersen anser för sin del att en sådan ordning är överflödig, eftersom harbeståndet på en trakt inte ökar genom inplantering. I Sverige kan det givetvis i detta sammanhang uppstå problem om fältharar inplanteras i trakter, där de inte förekommit tidigare. Finlands Jägarförbunds svar på frågorna är mycket kortfattat. Beträffande kemiska bekämpningsmedel mot harskador utdelar lantbruksdepartementet gratis en effektiv besprutningsvätska, som heter »Karko». Försäkringsskydd gentemot harskador finnes inte i Finland. Huruvida skadeersättning kan erhållas på annat sätt framgår inte av svaret och torde ej vara fallet. Slutligen lämnas den upplysningen, att fälthareskadorna på vissa orter varit betydliga men på andra helt obetydliga. Det finska jägareförbundet redogjorde emellertid även för vad landets jaktlagstiftning vid tiden för svarskrivelsens avgivande innehöll i ämnet. Ifrågavarande bestämmelser har numera ersatts av vad därom stadgas i 1962 års finska jaktlag med tillhörande författningar. I likhet med vad som sker hos oss bestämmas jakttiderna för flertalet villebrådsarter årligen. Den senaste här tillgängliga författningen härom är »Förordning om jakt på vissa villebrådsarter», som gällde för jaktåret 1964/65 (nr 408: 1964 i Finlands författningssamling). Enligt denna var jakttiden för såväl skogshare som fälthare som regel fr. o. m. den 1 september t. o. m. den 28 februari. Fälthare fick dock i Åbo, Björneborgs, Nylands, Tavastehus och Kymmene län jagas t. o. m. den 14 april. Samma förordning stadgade emellertid beträffande båda hararterna, att fångst till avsalu och saluföring var förbjuden. Orsaken till detta förbud var, enligt vad som under hand inhämtats, ett behov att minska avskjutningen och det har därvid tillika upplysts, att ett fortsatt upprätthållande av saluförbiidet kan förväntas. I 1962 års jaktlag handlar 2 kap. om »Utrotning av skadedjur». 15 § stadgar därvid följande. »Har hare inkommit i trädgård, vare områdets innehavare för avvärjande av skadegörelse berättigad att där döda haren och behålla densamma.

74 även om den då är fridlyst, och även om annan har jakträtt på området eller om jakt ej må bedrivas där. — — — Sålunda erhållet byte må icke saluhållas.» För dylik jakt behöver man ej ha erlagt jaktvårdsavgift. Det kan ha sitt intresse att veta, att den av Ålands landsting beslutade, den 25 mars 1965 utfärdade landskapslagen om jakt i sin 14 § har enahanda regler för skyddsjakt efter hare som den finska jaktlagen. Ej heller på Åland krävs härför jaktkort. Hushållningssällskapens

trädgärdskonsulenter

Trädgårdskonsulenterna i samtliga län utom Norrlandslänen, där fältharen s a k n a s eller f ö r e k o m m e r s p a r s a m t (Gävleborgs), h a p å tre u n d a n t a g n ä r b e s v a r a t ett a n t a l frågor. När det gäller omfattningen av skador på fruktträd inom respektive län framgår det av svaren, att de förekomma i större eller mindre grad praktiskt taget överallt inom slättbygdsområden, där det finns fälthare. Givetvis finns ett direkt samband mellan skadornas omfattning, å ena, samt vintrarnas beskaffenhet och harstammens storlek å andra sidan. På frågan om skador förekomma på annat än fruktträd svara samtliga konsulenter utom två ja. Prydnadsbuskar och häckväxter äro mest utsatta, men även övervintrande stamdelar av blommor (nejlikor, rosor m. fl.) och trädgårdsväxter (hallon, olika slag av kål m. fl.) äro föremål för harens aptit under vintern. Av svaren synes emellertid framgå att dessa skador äro av mindre betydelse. En viktig fråga är om harskadorna främst drabba yrkesodlare av fruktträd eller om det huvudsakligen är fråga om skador i mindre trädgårdar. Av svaren framgår klart, att yrkesmännen i allmänhet skydda sina fruktodlingar eller plantskolor med inhägnader mot fältharen och därför ej lida skada. Exempel på harskador inom oskyddade yrkesodlingar finnes emellertid. Beträffande mindre, oskyddade odlingar och hemträdgårdar omkring villor och sportstugor sägas dessa i allmänhet vara utsatta för skador. Frågan om vilka belopp per skadelidande skadorna kunna uppgå till, när de varit som störst, ha konsulenterna svårt att besvara, då statistiskt material i allmänhet helt saknas. För några län angivas dock siffror: Jönköpings län (plantskola i Gränna) 10 000 kronor Uppsala län (yrkesfruktodling) 1 400 » Kopparbergs län (Vassbo trädskola) 18 000 » Gotlands län (smärre fruktodlingar) 10 000 » K o n s u l e n t e r n a k ä n n a emellertid inte till fall d å s k a d e l i d a n d e k o m m i t p å direkt obestånd genom harens härjningar. Trädgårdskonsulenten i Kronobergs l ä n n ä m n e r d o c k ett fall, d å h a r a r n a a n g r e p o en j o r d s l a g n i n g s p l a t s för f r u k t t r ä d s p l a n t o r . Ägaren, en g a m m a l sjuk och fattig m a n , s ö k t e och fick bidrag på något tusental kronor. E n fråga s o m k o n s u l e n t e r n a ä v e n a n s å g o svår att b e s v a r a l y d d e : K a n Ni u p p g i v a vilka u n g e f ä r l i g a v ä r d e n h a r s k a d o r n a sammanlagt u p p g å t t till i n o m E d e r t o m r å d e u n d e r en s v å r v i n t e r ? H ä r följa n å g r a s v a r : Västmanlands län Uppsala län Kopparbergs län Örebro län

8 000 kronor 10 000 » 50 000 » 60 000 »

(vintern 1958—59) (minst) (vintern 1947—48, 6 000 fruktträd förstörda)

75 Skaraborgs län 100 000 Göteborgs och Bohus län 175 000 Gotlands län 250 000 Kristianstads län 100 000

»

(gissningsvis)

i » »

(grundat på undersökning 1952) (vintern 1957—58, 10000 fruktträd förstörda)

Vilka åtgärder h a vidtagits a v de s k a d e l i d a n d e för att förebygga ett återu p p r e p a n d e a v s k a d e g ö r e l s e r n a o c h vilka s k y d d s m e d e l h a r m a n i så fall a n v ä n t ? P å d e n n a fråga ä r o s v a r e n g a n s k a e n s a r t a d e . Yrkesodlare sätta upp nätstängsel runt om odlingen. Det påpekas emellertid av konsulenterna, att stängslen bli ineffektiva under mycket snörika vintrar, då hararna kunna ta sig över hindren. Från något håll namnes att älgar trampat ned stängsel, varefter harar tagit sig in genom hålet och frossat på fruktträden. Innehavare av hemträdgårdar anse sig i allmänhet inte ha råd att skydda fruktträden med stort ytterstängsel. Man söker i stället skydda varje enskilt träd med mekaniska eller kemiska medel. Bland de vanligaste mekaniska medlen nämnas burar av metalltrådsnät, tidningspapper eller papperssäckar, tjärpapp eller wellpapp, enris eller enbuskar, granris etc. Beträffande besprutning eller bestrykning med kemiska eller andra flytande medel nämnas preparaten »Arbinol 55», »Nimrod», »Jösse», »Rick», karbonileum och svavelkalk men också spillolja, uppvärmt flott, fårtalg och blodmjöl. Flera konsulenter påpeka, att kemiska preparat kunna skada träden och att upprepade behandlingar erfordras under en svår vinter. »Som skydd för finare kulturer, vilka ej tåla påstrykning av preparatet» — i detta fallet Arbinol 55 — »har metoden med i preparatet doppade tygremsor, hängda på låga käppar, gjort god verkan», säger trädgårdskonsulenten i Blekinge. Som skyddsmedel namnes även utfodring av hararna med hö el. dyl. P å f r å g a n vilken inställning jakträttsinnehavarna i t r a k t e r för s k a d e g ö r e l ser h a till p r o b l e m e t , d e k l a r e r a s vitt s k i l d a m e n i n g a r i svaren. N å g r a e x e m pel m å n ä m n a s . I S k a r a b o r g s l ä n säges j a k t r ä t t s i n n e h a v a r n a v a r a väl införs t å d d a m e d f r u k t t r ä d s ä g a r n a s p r o b l e m u n d e r det att m a n p å G o t l a n d ä r s y n n e r l i g e n liknöjd. I D a l a r n a a n s e r m a n att j a k t n ö j e t i första h a n d b ö r tillgodoses, u n d e r det att j a k t r ä t t s i n n e h a v a r n a i Blekinge n ä s t a n u n d a n t a g s löst ä r o f r u k t t r ä d s - och t r ä d g å r d s ä g a r e , s o m förstå att h å l l a h a r s t a m m e n n e r e . I flertalet l ä n sägas j a k t r ä t t s i n n e h a v a r n a a n s e att det ä r f r u k t t r ä d s ä g a r n a s s a k att s k y d d a sina t r ä d m o t h a r a r n a . D e n sista f r å g a n till t r ä d g å r d s k o n s u l e n t e r n a löd s å l u n d a : Vilka åtgärder vill Ni r e k o m m e n d e r a för n e d b r i n g a n d e a v h a r s k a d o r n a s o m f a t t n i n g ? Flera av de tillfrågade anse att en ökad upplysning bland fruktträdsodlarna om de bästa bekämpningsmedlen är erforderlig. När det gäller fältharestammen önskar man hårdare avskjutning från jakträttsinnehavarnas sida, särskilt omkring tätorterna. Trädgårdskonsulenten på Gotland anser att jakträttsinnehavarna dessutom böra bidraga med utfodring av hararna och med stängsel omkring odlingarna. Flera av konsulenterna föreslå forsknings- och försöksverksamhet rörande olika bekämpningsmedels effekt. Några av de tillfrågade äro böjda för att föreslå olika nyanser av utrotning av fältharen. I Kopparbergs län anser sålunda konsulenten, att den bör utrotas i närheten av tätbebyggda områden och att jaktvårdssammanslutningar icke skola äga rätt att fridlysa fältharen. Uppsala läns trädgårdskonsulent menar att fältharen bör totalutrotas och ersättas med skogshare. Är totalutrotning otänk-

70 bar bör en avgift upptagas för varje skjuten fälthare »och därav bildas en fond i likhet med älgskadefonden, varifrån ersättning kunde lämnas till trädgårdsodlare för harskador». Även konsulenterna i Göteborgs och Bohus samt Södermanlands län äro inne på tanken om upprättande av en harskadefond. Den förre hänvisar till det här tidigare återgivna förslaget av en inom hushållningssällskapet tillsatt kommitté, innebärande bland annat »att länsstyrelsen bemyndigas att lämna jakträttsinnehavare eller trädgårdsinnehavare generell rätt att även efter den 15 februari fälla tysk hare under så lång tid som tysk och svensk hare utan svårighet kunna särskiljas». B e t r ä f f a n d e d e n n a p u n k t h a d e dock, s å s o m f r a m g å r av d e n tidigare r e d o görelsen, h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t icke ansett sig k u n n a b i t r ä d a d e n s a m m a .

Läns jaktvårds

föreningarna

E t t a n t a l frågor h a r ä v e n ställts till l ä n s j a k t v å r d s f ö r e n i n g a r n a . Samtliga u t o m d e fyra n o r d l i g a s t e ä r o tillfrågade och h a ä v e n s v a r a t . F l e r a av frågorn a s a m m a n f a l l a m e d d e m , s o m ställts till h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s t r ä d g å r d s konsulenter. På frågan om skador av fälthare äro vanliga under svåra vintrar bli svaren ja från elva föreningar och nej från tio. De senare — länsföreningarna i Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs norra, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län — svara, att harskador förekomma men i obetydlig omfattning och huvudsakligen i mindre hemträdgårdar. Åtta länsföreningar ha på kartskisser över länet markerat var de allvarligaste harskadorna bruka förekomma. N ä r det gäller f r å g a n o m fördelningen av s k a d o r n a m e l l a n yrkesodlare av f r u k t t r ä d och ä g a r e till mindre trädgårdar, ö v e r e n s s t ä m m a s v a r e n g a n s k a b r a m e d de, s o m avgivits av t r ä d g å r d s k o n s u l e n t e r n a . T r e d j e f r å g a n till l ä n s f ö r e n i n g a r n a ä r u p p d e l a d p å tre p u n k t e r : 1) vilka å t g ä r d e r h a vidtagits a v f r u k t o d l a r n a och t r ä d g å r d s i n n e h a v a r e för att s k y d d a sig? 2) finnes u p p r i k t i g vilja hos f r u k t o d l a r n a att v i d t a g a r i m l i g a å t g ä r d e r s o m s k y d d ? 3) vilka s k y d d s å t g ä r d e r vill Ni själv i första h a n d r e k o m m e n dera? Svaren på punkt nr 1 överensstämma med trädgårdskonsulenternas, varför de här inte behöva närmare beröras. — Sju länsföreningar anse att fruktodlarna visa uppriktig vilja att vidtaga rimliga åtgärder mot harskadorna, elva föreningar svara inte på frågan och övriga lämna svävande svar. — När det gäller förslag från länsföreningarna till lämpliga skyddsåtgärder presenteras inga sensationella nyheter i svaren. I allmänhet upprepar man tidigare redovisade åtgärder, som vidtagits av fruktodlarna. Några annorlunda svar böra emellertid nämnas. Kronobergs läns jaktvårdsförening rekommenderar en ring av kycklingnät omkring varje träd. Nätet upplyftes allt eftersom snötäcket ökar. Länsföreningen på Gotland anser det säkraste sättet vara att uppsätta ett effektivt stängsel runt hela anläggningen (19 § 2 mom. JS), utanför vilket man utfodrar hararna. Skaraborgs läns jaktvårdsförening anser för sin del att besprutning med »Jösse» ger hundraprocentigt skydd. Flera föreningar rekommendera preparatet »Viltex», vilket för övrigt inte nämnts av trädgårdskonsulenterna. (Viltex har med större eller mindre framgång prövats som skyddsmedel mot harar, rådjur, hjortar och älgar, vilka göra skada på plantskog.)

77 Vilken inställning till problemet ha jägarna i de trakter, där skadegörelse är vanlig? var nästa fråga. — Svaren variera med förekomsten av harskador inom respektive länsföreningars verksamhetsområden. Den hårda linjen representeras av de föreningar, som anse att fruktodlare av alla kategorier själva böra ordna med betryggande skydd mot skador och att fältharen är ett förnämligt villebråd, av vilket det bör finnas en livskraftig och lagom stor stam. Representanter för denna mening äro t. ex. föreningarna i Kronobergs, Gotlands, Kristianstads och Malmöhus län. Jägarna i Västmanlands och Örebro län äro irriterade över den olaga nattjakt på hare, som med hjälp av foder praktiseras i många trädgårdar, och Jönköpings läns jaktvårdsförening föreslår natt jaktförbud. Den allmänna meningen bland jägarna är, säger nuvarande jaktvårdskonsulenten i Skåne i ett eget yttrande, att fruktodlarna fått alltför stora friheter enligt nuvarande bestämmelser. De flesta länsföreningarna representera emellertid en mjukare linje: harskadorna vålla inga motsättningar mellan jägare och fruktodlare och det finns i frågan icke några problem. Den sista frågan till länsjaktvårdsföreningarna var av följande lydelse: Anser Ni att nuvarande bestämmelser (15 § JL samt 2 och 19 §§ JS) äro tillräckliga eller önskar Ni tillägg av något slag i författningarna för att ytterligare öka skyddsmöjligheterna i förevarande hänseende? Samtliga föreningar äro ense om att nuvarande bestämmelser äro tillräckliga. Flera önska till och med lättnader. Framför allt anse dessa att den enligt 19 § jaktstadgan medgivna rätten för jakträttsinnehavare att till och med den 15 april skjuta skadegörande hare m. m. är alldeles för välvillig och bör beskäras bland annat av den anledningen, att fältharen då ofta har ungar. Västmanlands läns jaktvårdsförening menar att denna förlängda jakttid är helt betydelselös för förhindrande av skada, enär skyttet i trädgårdarna vid den tiden ofta har andra syften. Jaktutredningen

Det är ett känt förhållande att, i vad angår det mindre villebrådet, de för 1900-talet utmärkande, genom lagstiftning understödda strävandena att upprätthålla och berika villebrådstammarna icke uppvisa samma framgång som när det gäller älg och rådjur. Om orsakerna skall här inte ordas i vidare mån än att de variera något för olika arter, samt att de kunna tillskrivas människans åtgöranden, klimatet eller smittsamma eller parasitära sjukdomar. En däggdjurart, om vilken man haft anledning hoppas att dess införande till riket och vidarespridning skulle innebära ett behövligt och värdefullt tillskott till den jaktbara faunan, är fältharen. Den här förut lämnade redogörelsen för harstammarna i landet visar dock, att denna förhoppning endast temporärt och lokalt infriats. Från ett optimum under jaktåret 1950/ 51 fram till jaktåret 1963/64 har den beräknade sammanlagda avskjutningen successivt gått ner med över 50 procent och den ligger nu på i stort sett samma nivå som för tjugufem år sedan. Undersöker man vidare hur länsjaktvårdsföreningarna under sistsagda jaktår bedömt tillgången på fälthare finner man, att endast en, den på Gotland, anger tillgången över medelgod

78 och lika med närmast föregående jaktår. Sex föreningar rapportera medelgod tillgång, halva antalet dock minskning sedan föregående jaktår. De föreningar, beträffande vilkas verksamhetsområde förekomsten av fälthare icke betecknas som allenast tillfällig, till antalet tolv, ange tillgången under medelgod samt med vikande tendens. Vad man redan nu (i slutet av februari) vet om 1965/66 års vinters följder för villebrådet i allmänhet berättigar till slutsatsen, att den invintrade stammen av även fälthare kommer att bli avsevärt decimerad. Hur det kan komma att ställa sig med reproduktionen är det för tidigt att yttra sig. Läget finner jaktutredningen således vara det att, därest problemet finge skärskådas med anläggande av enbart jaktliga synpunkter, åtminstone en temporär suspendering av vissa av de enligt JS och JL fruktodlare och trädgårdsägare tillkommande befogenheterna till skyddsjakt för att förekomma harskador vore motiverad. Tidigare gjorda erfarenheter ge emellertid anledning befara att det fram på vårsidan, när snötäcket börjar sjunka ihop, skall visa sig att den snörika vintern varit sina föregångare lik och således gett upphov till mer eller mindre väsentliga harskador i de anläggningar, vilkas skyddande mot sådana skador nyss berörda befogenheter avse att möjliggöra. Å andra sidan vill jaktutredningen med bestämdhet framhålla att nämnda befogenheter äro så vidsträckta, att det inte föreligger skäl till ytterligare uppluckring av de till harstammarnas skydd givna bestämmelserna än vad tidigare gällt. Utredningen ansluter sig oförbehållsamt till den danska uppfattningen, att det ankommer på den som i förvärvssyfte bedriver fruktodling m. m. att hålla anläggningen tillfredsställande inhägnad. Vad 19 § 2 mom. andra stycket JS i sådant avseende kräver för att vederbörande skall ha rätt under hela året inom anläggningen fälla hare kan utredningen icke finna överskrida sådan rimlig åtgärd till skadans förebyggande, som omnämnes i 24 § 1 mom. JL. Med anledning av vad Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap anfört vill utredningen vidare erinra om att i de år 1961 utfärdade anvisningarna till vapenförordningen anges just, att ansökan om tillstånd att förvärva skjutvapen i syfte att i större trädgårdar, fruktodlingar och plantskolor hålla efter skadedjur skall kunna bifallas för sådan jakt även inom tätbebyggt samhälle. Slutligen finner utredningen uppenbart att sådan fruktodling, som innehavare av villa, annan egnahemsfastighet eller fritidsställe driver huvudsakligen för eget behov, icke skall kunna tagas till intäkt för krav på ytterligare befogenheter i förevarande avseende än dem, som följa av vad i 19 § 2 mom. första stycket medgives i form av undantag från eljest gällande fridlysning av hararna. Åtskilliga metoder för att skydda de i allmänhet fåtaliga träden ha med framgång praktiserats. De kräva en del arbete, men kostnaderna kunna å andra sidan icke anses betungande.

79 När jaktutredningen i det föregående bedömt såsom tillräckliga de befogenheter att ingripa till förekommande av harskador å träden, varmed lagstiftaren utrustat fruktodlarna, har bedömningen skett med den år 1943 genomförda ordningen som utgångspunkt. Denna innefattade icke endast långtgående undantag från de för hararna eljest gällande fridlysningsbestämmelserna. Hänsyn hade jämväl tagits till att hararnas skadegörelse är koncentrerad främst till den mörka delen av dygnet. För att de faktiska skadegörarna skulle träffas måste följaktligen en förebyggande av skadegörelse åsyftande jakt kunna bedrivas nattetid. Detta hade tidigare icke varit möjligt i län med totalt natt jaktförbud. Samtidigt med att 19 § 2 mom. JS ändrades, fogades därför till 2 § JS det här förut i avseende å innehållet refererade tillägget rörande visst undantag från dylikt nattjaktförbud. Härigenom erhöllo de innehavare av fruktträdgård, annan anläggning för fruktodling eller plantskola för fruktträd, vilkas odlingar uppfyllde de i sagda tillägg angivna fordringarna på storlek, belägenhet eller hägnadsförhållande, en direkt på bestämmelse i allmän författning vilande rätt att inom dylik anläggning jaga hare även nattetid. I själva verket utgjorde en sådan omedelbart till buds stående rättighet att ingripa förutsättning för att de medgivna undantagen från fridlysningen skulle bli av något värde för odlarna. När med verkan fr. o. m. den 1 januari 1964 nämnda rätt upphävdes och ersattes med ett licensförfarande frångicks i princip en ordning, som i sig själv inneburit en god avvägning mellan odlings- och jaktvårdsintressena och som sådan i stort sett fungerat väl. Ehuru den övergångsvisa tillämpningen av den tidigare ordningen icke är knuten till viss tid, har genom den öppnade möjligheten att erhålla licens införts ett moment av ovisshet, som emellertid inte främst berör odlarna utan fastmer jaktvårdsintresset. Mot bakgrund av de här förut redovisade slutsatser som jaktutredningen funnit de verkställda undersökningarna berättiga till, har utredningen således ställt sig frågan vad som skall kunna föranleda någon av de berörda länsstyrelserna att, som det säges i övergångsbestämmelserna, »förordna annat». Utredningen anser för sin del osannolikt, att initiativet härvidlag kommer annorledes än från odlarehåll. De långtgående befogenheter beträffande efterhållandet av skadeharar, som odlarna redan fått sig tillerkända genom 1943 års lagstiftning, peka hän mot att ett dylikt initiativ inte gärna kan avse annat än en generell rätt till nattjakt efter hare. Men enligt utredningens uppfattning bör det vara för en var begripligt, att en generell licensgivning — d. v. s. att hänsyn inte tages till odlingens storlek, hägnadsförhållanden m. m. — icke kan komma i fråga när man har att göra med ett så eftertraktat villebråd som haren. Individuell prövning är nödvändig, bland annat för att förekomma missbruk 1 . 1 Det i 1 kap. å sid. 18 framdragna fallet utgör bara ett av exemplen på den fördomsfrihet som ofta lägges i dagen, när det gäller att dölja åstundan att k o m m a över matnyttigt villebråd genom att hos vederbörande myndighet framföra påstående om skadegörelse.

80 Vidare vill jaktutredningen erinra om vad den i 4 kap. understrukit rörande undantag från totalt nattjaktförbud, nämligen att för samtliga undantag från förbudet böra gälla enkla regler och, icke minst, enhetlig tillämpning av dessa. Detta gäller i särskilt hög grad nattjakten efter hare med dess icke sällan kontroversiella problem. I samma kapitel har utredningen tillika funnit nämnda krav bli bäst tillgodosedda, därest avvikelse från förbuden får vila direkt på bestämmelse i författningstexten. Vad som i sak framkommit genom jaktutredningens undersökningar av harskadeproblemet samt hänsynstagande till sist påvisade allmänna omständigheter vid totalt nattjaktförbud ha föranlett utredningen att föreslå återgång till det före den 1 januari 1964 i avseende å rätten att i län med dylikt förbud jaga hare nattetid gällande innehållet i 2 § JS.

B. Åtgärder mot vildminken Förekomst och skadegörelse

Minken — amerikansk flodiller, Mustela eller Lutreola vison — infördes till Sverige under slutet av 1920-talet som farmdjur för den då begynnande pälsdjuruppfödningen. Med vår vilda fauna, där den alltså är en nykomling, har den emellertid inte införlivats i avsikt att tillföra denna ett värdefullt villebråd. Motsatsen kan snarare sägas vara fallet. Redan vid den tid då de första minkfarmerna anlades hände det nämligen, att enstaka minkar togo sig ut u r avelsburarna och började ett liv i frihet som de snabbt alltför väl anpassade sig till. Den nuvarande stammen av vilda minkar grundlades emellertid vid tiden för andra världskriget, d. v. s. under åren 1939—45. Då många uppfödare hade svårigheter att i samband med de långvariga militärinkallelserna sköta sina farmer, försvunno tusentals minkar under denna tid från burarna. Det lär till och med ha förekommit att uppfödare, som voro inkallade under större delen av året, medvetet gåvo minkarna friheten genom att öppna burarna. Efter världskrigets slut pånyttföddes intresset för minkuppfödning i vårt land och antalet farmer ökade i takt med den stegrade exporten av skinn. Samtidigt fortsatte dessvärre rymningarna, vilket betydde en påspädning av den redan förefintliga, förvildade minkstammen. De flesta rymningarna ägde rum från mindre farmer, vilka saknade rymningssäkra ytterstängsel. Än i dag finns ett stort antal farmer som sakna dylika. De större, rationellt drivna minkfarmerna äro emellertid som regel skyddade av betryggande ytterstängsel. Sedan åtskilliga år tillbaka h a r vildminken varit spridd över södra delen av vårt land och saknas inte inom något län. Tätast torde förekomsten vara i Götaland och Svealand, men tillgången i södra Norrland är även på sina håll oroväckande stor. Vildminken är ett rovdjur med förekomsten

81 koncentrerad till sjöar och vattendrag men också till kusterna, där man under senare år konstaterat en illavarslande ökning i tillgång utefter Östersjöns stränder men också vid västkusten. Vildminkens skadegörelser äro allmänt omvittnade. Den är en farlig fiende för all slags fisk, kanske i första hand de mindre laxarterna. Den tycker mycket om kräftor och på många håll ha tidigare kräftrika sjöar och vattendrag genom minkens framfart helt länsats på detta värdefulla skaldjur. Vid eller i närheten av vatten tar den också livet av såväl fåglar som mindre däggdjur. Vildminkens skicklighet att i vattnet roffa åt sig sjöfågelns ungar är numera allbekant. Då vattnen under vintern isbeläggas kan vildminken göra långa strövtåg på fasta landet för att söka efter föda. Det händer då att den gör inbrott exempelvis i hönsgårdar och liknande anläggningar, där veritabla blodbad anställas. Vildminken har namn om sig att vara ett av de mest rovgiriga och blodtörstiga mårddjuren. När tillfälle därtill gives — inte endast sådant som nyss berörts — uppträder den ofta som massmördare, och eftersom den inte kan tillgodogöra sig alla de slagna djuren, är det inte ovanligt, att den lägger upp förråd i någon håla eller — vintertid — under snön. Redan under 1930-talet började vildminkens skadegörelse att observeras av jägarna och viltvårdarna. Alltsedan den tiden har Svenska jägareförbundet på olika sätt sökt stoppa vildminkens vidare utbredning i landet liksom också verksamt bidragit till utveckling av jakt- och fångstmetoderna. Genom sin tidskrift h a r förbundet under flera decennier utsänt kraftiga varningssignaler i minkfrågan och även låtit publicera ett stort antal artiklar i upplysande syfte. Den första, allvarliga varningen utsände den kände zoologen, professor Einar Lönnberg med en artikel »Minken, Mustela vison, ett föga önskvärt tillägg till vår fauna», publicerad 1936 i jägareförbundets tidskrift. På förbundets anmodan ha de anslutna länsjaktvårdsföreningarna vid flera tillfällen föranstaltat om utredningar över minkförekomst och skadegörelser m. m. vilka publicerats. Nya rön beträffande fångstmetoderna ha fortlöpande delgivits såväl medlemmarna som allmänheten genom publicering i förbundets tidskrift, länsjaktvårdsföreningarnas årsskrifter och de lokala pressorganen. En smalfilm om vildminken, som visats på 100-tals möten, h a r inspelats. Den demonstrerar praktiskt spårningstecken och fångst av mink samt h u r man bäst tillvaratager minkskinnet. Genom sin rikskonsulent har förbundet under en följd av år bedrivit upplysning bland de organiserade pälsdjursuppfödarna genom artiklar i Sveriges Pälsdjursuppfödares riksförbunds tidskrift »Våra pälsdjur». I dessa artiklar har framhållits den skada som de förrymda minkarna och deras avkomma åstadkomma i vatten och på land och vikten av att alla minkuppfödare ha rymningssäkra stängsel omkring sina anläggningar. 6

82 Gällande ordning

Minken ingår bland de djurarter, vilka omfattas av den rätt till skyddsjakt oberoende av jakträtt varom bestämmelser ges i 15 § 1 mom. första stycket JL. Där stadgas nämligen att, om en mink inkommer i gård eller trädgård, har den som bebor gården eller innehar trädgården ävensom dennes folk rätt att döda och behålla djuret, trots att annan person är innehavare av jakträtten där. Enligt vad som framgår av 26 § 2 mom. sista stycket JL fordras ej heller vid sålunda utövad skyddsjakt att man erlagt jaktvårdsavgift. Minkens i det föregående beskrivna egenskaper som skadegörare ha vidare föranlett, att för minkjakt må användas eljest icke tillåtna jaktmedel. Bestämmelserna härom återfinnas i 6 § JS, där 2 mom. medger användning i hela riket av sax för fångst av mink. Dock gäller även beträffande minken de all saxfångst avseende villkoren, att fångst må bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen samt med iakttagande av föreskriften, att gillrad sax skall dagligen vittjas. Vidare får jämlikt 3 mom. tredje stycket för fångst av mink användas fällor, flak eller andra dylika giller, som äro konstruerade med avsikt att det fångade djuret därvid skall dödas. Slutligen kan givetvis även för fångst av mink användas de i fjärde stycket av samma moment omförmälda burar och fällor som äro sä inrättade, att det fångade djuret ej tar skada. Observeras bör emellertid den även för dessa slag av fångstredskap gällande ovillkorliga föreskriften, att redskapet skall dagligen vittjas. Bestämmelser, som avse att förhindra att resultatet av en igångsatt vildminkkampanj äventyras genom att de lokala stammarna nyrekryteras med från minkgårdarna förrymda djur, finnas hos oss inte i annan mån än vad som följer av KK den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av vilt m. m. Nämnda kungörelse stadgar i sin 1 § förbud mot att utplantera eller eljest i frihet utsätta åtskilliga villebrådslag, bland dem mink. Enligt 2 § samma kungörelse åligger det innehavare av djur, som avses i 1 §, att hålla detta instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse, att djuret ej kan vinna frihet. Jaktutredningen hade tillfälle att medverka under förarbetena till nämnda kungörelse och avgav underdånigt utlåtande med förslag rörande innehållet i densamma dels den 17 maj 1960, dels den 10 maj 1962. I det sistnämnda utlåtandet anfördes beträffande det nyss omförmälda åliggandet, att det för utredningen — som hade ett av riksdagen begärt uppdrag att utreda frågan om åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink — vore av vikt att äntligen få prövad verkningsgraden av en bestämmelse, som utredningen hoppades skola medföra en bättre tillsyn framför allt i mindre pälsdjursgårdar. Av vad som anförts i slutet av 2 kap. i detta betänkande framgår emellertid att utredningen nödgats konstatera, att vad m a n hittills vet om stadgandets effekt talar för att sådan beklagligtvis uteblivit.

83 Tidigare krav på åtgärder

Innan jaktutredningen övergår till de minkfrågan berörande ärenden, som i vederbörlig ordning överlämnats till densamma för undersökning och övervägande, vill utredningen göra en tillbakablick på vad i minkfrågan förekommit tidigare. Vad man av denna kan inhämta synes utredningen ge ett gott belägg för den inställning till även blygsamma och i och för sig sakligt väl underbyggda krav, som städse mött jakt- och naturvården, när den kommit i motsatsförhållande till ett påstått ekonomiskt intresse. Redan år 1936 vände Svenska jägareförbundet sig till KM:t och åberopade en av förbundet verkställd undersökning, vars resultat sammanställts i nyssnämnda artikel av professor Lönnberg. Förbundet anhöll att åtgärder måtte vidtagas för att hindra vidare spridning av redan förvildade minkar samt mot att ytterligare exemplar av arten sluppo lösa från uppfödningscentra. Framställningen behandlades av 1935 års jaktlagstiftningssakkunniga i skrivelse den 31 maj 1938, vars innehåll emellertid inte synes ha bragts till sökandens kännedom. Den 13 december 1940 hemställde härefter domänstyrelsen att KM:t ville föreskriva skyldighet för innehavare av minkfarm att ha effektiva instängningsanordningar omkring farmen. I ärendet verkställde Svenska jägareförbundet anbefalld utredning rörande, bland annat, den dåvarande förekomsten av förvildad mink samt de skador å villebråd och eljest, som minken gav upphov till. Sedan så Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund fått yttra sig och därvid ställt sig helt negativt, fann KM:t den 26 februari 1943 domänstyrelsens framställning och vad i övrigt i ärendet förekommit icke föranleda någon vidare åtgärd. Nästa framstöt gjordes år 1948. Då hade Svenska jägareförbundet gjort en ny undersökning av tillgången på förvildad mink i riket. Denna visade att vildmink förekom i alla län utom fyra. Den tätaste förekomsten rapporterades från Göta älvdal, vissa delar av Skaraborgs län, markerna omkring Hjälmaren och Mälaren samt Jämtlands län. Med hänvisning till den stora spridning stammen av vildmink således fått och otillräckligheten av de jaktmedel som då stodo till buds hemställde i underdånig skrivelse den 3 november 1948 Svenska fiskevårdsförbundet och Svenska jägareförbundet — förutom att fångst av mink medelst sax skulle bli tillåten i hela riket — att genom särskild författning innehavare av minkfarm måtte förpliktas att hålla sådant stängsel kring anläggningen eller eljest hålla djuren så instängda, att dessa icke kunna inkomma på mark som ej tillhör anläggningen. I fråga om det senare ledet av förbundens hemställan framhöllo det överväldigande flertalet i ärendet hörda myndigheter och institutioner den stora betydelse, som en författningsenligt grundad skyldighet att uppsätta rymningssäkert ytterstängsel kring farmerna eller eljest hålla djuren

84 på fullt betryggande sätt instängda ovillkorligen måste ha. Även Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund samt de lokala pälsdjursuppfödareföreningarna anslöto sig nu till denna uppfattning. I veterinärstyrelsens remissutlåtande framhölls dessutom, att en på 1 kap. 1 § ägofredslagen grundad författningsenlig skyldighet av angivet slag otvivelaktigt vore ur veterinärmedicinsk synpunkt mycket önskvärd. Det hade nämligen visat sig, att en hos mink förekommande valpsjukeliknande sjukdom spriddes bland annat genom förrymda minkar. Dessutom skulle ett ytterstängsel minska faran för spridande av valpsjuka från hundar till minkar. Denna fara var eljest stor. Innan ärendet slutligt avgjordes överlämnade vidare fiskeristyrelsen med tillstyrkan i skrivelse den 24 mars 1953 en ytterligare framställning från fiskerihåll. Det var Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott som med utgångspunkt från vildminkens skadegörelse å fisket begärde införande av bestämmelse för minkuppfödare att hålla rymningssäkra stängsel omkring minkgård. Genom beslut den 18 december 1953 fann KM:t emellertid ifrågavarande framställningar om utfärdande av bestämmelser rörande stängsel kring minkgård icke föranleda någon åtgärd. Till jaktutredningen överlämnade ärenden

Hittills hade som framgått av det föregående endast en näring, fiskerinäringen, gjort gemensam sak med viltvården i strävandena att få hjälp lagstiftningsvägen i försöken att hindra vildminkstammens s. a. s. artificiella tillväxt. Vid Jämtlands läns fjäderfäavelsförenings årssammanträde år 1956 beslöts emellertid att söka åstadkomma en minskning i den skadegörelse, som åstadkoms av förvildade minkar. Till den ändan skrev föreningen till chefen för jordbruksdepartementet och hemställde att sådana bestämmelser måtte införas, att minkägare bli skyldiga att hålla effektiva ytterstängsel kring sina minkgårdar för att förhindra minkarnas rymning. Föreningen motiverade sin begäran sålunda. Antalet minkgårdar har under senare år ökat betydligt och skadegörelse av mink blir allt vanligare såväl bland tamdjur som vilda djur. Bland annat inträffar det allt oftare, att mink gör svåra härjningar i hönsgårdarna och hönseriägarna tå därvid vidkännas betydande förluster, eftersom det oftast är helt omöjligt att bevisa vem som är ägare till den skadegörande minken. 1 ärendet hördes endast Svenska jägareförbundet och domänstyrelsen, vilka båda, något resignerat, tillstyrkte framställningen. Förbundet hänvisade till dess och Svenska fiskevårdsförbundets framställning år 1948 i enahanda syfte samt domänstyrelsen lill det utlåtande styrelsen år 1959 avgav i sistnämnda ärende. Genom KM:ts beslut den 8 mars 1957 blev härefter föreningens framställning överlämnad i 111 jaklutredningen för alt övervägas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

85 Frågan om åtgärder mot vildminkens skadegörelse togs även upp av 1957 års riksdag. Med anledning av motioner (I: 164 och likalydande II: 199) biföll riksdagen enligt skrivelse den 24 april 1957, nr 199, allmänna beredningsutskottets i utlåtande nr 12 gjorda hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till KM.t anhålla om vidtagande av de åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink, som efter en snabb utredning kunde befinnas vara påkallade. Genom beslut den 10 maj 1957 uppdrog KM:t åt jaktutredningen atl — med beaktande av vad utskottet anfört i omförmälda utlåtande — skyndsamt verkställa den av riksdagen förutsatta utredningen samt att till KM:t inkomma med de förslag vartill denna kan föranleda. Ur utskottets utlåtande må följande återgivas. Inledningsvis konstateras att uppfödningen av mink utgör ett mycket betydande inslag i den svenska pälsdjuraveln. Antalet odlade minkar har beräknats vid tiden för avpälsningen uppgå till omkring 1,2 miljoner, de årligen saluförda skinnen till omkring 800 000 och bruttointäkterna till ungefär 55 miljoner kronor. Det påpekas att, såsom här förut är omnämnt, skadegörelse av minkar, som rymt eller utsläppts från farmerna, kunde konstateras redan kort tid efter det minkodling omkring år 1928 började på allvar bedrivas i riket, att under krigs- och efterkrigsåren antalet vildminkar ökade i oroväckande grad, samt att detta uppgivits sammanhänga med, bland annat, bristfälligheter i hägnader och burar. Vittnesbörden om vildminkens ökade utbredning och skadegörelse äro, yttrade utskottet, i dagens läge så talrika och samstämmiga, att det enligt utskottets mening inte kan råda någon tvekan om att effektiva åtgärder äro påkallade. Spörsmålet har under de senaste årtiondena vid upprepade tillfällen föranlett framställningar med förslag till åtgärder. Efter att ha omnämnt några av de förut här refererade ärendena anförde utskottet, att i övrigt bland annat framförts förslag att statsmakterna skulle ställa medel till länsstyrelsernas, landstingens och kommunernas förfogande för uthetalning av skottpengar på mink samt att jaktlagen skulle ändras så, att en var ägde jaga mink på annans jaktområde och behålla vid sådan jakt nedlagda minkar. Utskottet framhöll i detta sammanhang att på Island, där vildminkens spridning är särskilt stor, lämnas höga skottpengar på mink — 23 kronor för varje djur —• varjämte jägaren får behålla skinnet. Vidare ha de lokala myndigheterna fått rätt att förbjuda minkodling. Sammanfattningsvis sades det i utlåtandet, att i samtliga yttranden över motionerna understrukits vikten av att åtgärder vidtagas för att motverka vildminkens spridning, samt att utskottet ansluter sig till motionärernas och remissmyndigheternas uppfattning i frågan och således vill tillstyrka, att den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd. Utskottet har icke funnit anledning att gå n ä r m a r e in på frågan hur utredningen lämpligen bör läggas upp eller vilka särskilda åtgärder som böra övervägas men finner angeläget, att utredningen med hänsyn till de stora ekonomiska värden som här stå på spel verkställes skyndsamt. Jämväl vid 1959 års riksdag väcktes motioner i minkfrågan. Sålunda hemställdes i motionen II: 433 och med denna likalydande motionen I: 377, atl riksdagen måtte hos KM:t anhålla om utredning och förslag angående

86 r ä t t till f å n g s t av v i l d m i n k u t a n i n n e h a v av j a k t k o r t i e n l i g h e t m e d m o t i o n e n s syfte. I u t l å t a n d e n r 10 h e m s t ä l l d e t r e d j e l a g u t s k o t t e t , att m o t i o n e r n a icke måtte föranleda a n n a n riksdagens åtgärd ä n att riksdagen i skrivelse till KM:t h e m s t ä l l e r , a t t m o t i o n e r n a och u t s k o t t e t s u t l å t a n d e ö v e r l ä m n a s till j a k t u t r e d n i n g e n . Av r i k s d a g e n s s k r i v e l s e d e n 8 a p r i l 1959, n r 143, f r a m g å r , a t t r i k s d a g e n beslöt i e n l i g h e t m e d u t s k o t t e t s h e m s t ä l l a n , v a r e f t e r K M : t d e n 17 i s a m m a m å n a d f ö r o r d n a d e p å sätt r i k s d a g e n a n h å l l i t . I m o t i o n e r n a och u t s k o t t s u t l å t a n d e t a n f ö r d e s i h u v u d s a k f ö l j a n d e . Efter att ha erinrat om jaktvårdsorganisationens strävanden att kraftigt minska beståndet av vildmink uttalade motionärerna, att fångsten av vildmink även i övrigt måste intensifieras, samt yttrade vidare: Den effektivaste fångstmetoden i fråga om vildmink torde vara fångst med fälla. Enligt vår mening bör varje markägare äga rätt att på sådant sätt fånga vildmink, som åstadkommer skada å fisk- och kräftbeståndet på fastighetens områden. Gällande bestämmelser innebära emellertid, att den som vill fånga vildmink måste erlägga jaktvårdsavgift och därmed inneha jaktkort. Sådana som icke bedriva jakt i egentlig mening och därför icke ha jaktkort äga alltså icke tillstånd att fånga vildmink i fälla. I stor utsträckning gäller det småstuge- och villaägare, jordägare med smärre jordlotter samt arrendatorer. Härmed förhindras ofta en tillräckligt effektiv jakt efter vildmink. Enligt vår mening bör vildmink få fångas av en var på egen mark eller på annan mark, om det sker på markägarens uppdrag, utan krav på innehav av jaktkort. Gällande jaktlag b ö r ändras i överensstämmelse härmed. Tredje lagutskottet fann vildminkens skadegörelser vara så betydande att varje befogat förslag till åtgärder som kunna underlätta bekämpandet bör mottagas med tillfredsställelse. För motionärernas förslag att sloipa skyldigheten att lösa jaktkort tala otvivelaktigt goda skäl. Eftersom vildminken allmänt betraktas som ett skadedjur t e r det sig främmande för många, att jaktkort skall krävas för rätt att fånga och döda mink. I några remissyttranden ha emellertid uttalats starka betänkligheter mot förslaget. Delvis synas dessa dock vara mindre vägande. Med anledning av vad i ett yttrande anförts därom, att befrielse i förevarande fall från skyldigheten att lösa jaktkort skulle försvåra kontrollen av annan jakt, må erinras om att motionärerna med sin hemställan endast åsyfta fångst med fälla. Några remissinstanser anföra, att den föreslagna uppmjukningen av bestämmelserna om skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift icke skulle ha större betydelse, eftersom de som äro jaktintresserade säkerligen ändå lösa jaktkort och de som överhuvudtaget ej äro intresserade av jakt sannolikt ej komma att i nämnvärd utsträckning ägna sig åt minkfångst. Ej heller detta argument synes fritt från invändningar. De som kanske framförallt skulle vara betjänta av att kravet på jaktkort slopas äro nämligen sådana personer, som bedriva fiske och kräftfångst. De sakna ofta anledning att eljest förvärva jaktkort. Utskottet vill emellertid inte bestrida att skäl även kunna anföras mot motionärernas förslag. En eftergift av kravet på jaktkort kan komma att medföra, att jakten på vildmink i ökad utsträckning bedrives av personer, som ej ha erfarenhet av jakt och viltvård. Fri jakt på vildmink kan därför komma att gå ut över annat pälsbärande småvilt, som man icke önskar utrota, t. ex. hermelin. Den av motionärerna väckta frågan rymmer inånga olika aspekter och ett bestämt ställningstagande synes icke böra ske utan en närmare utredning.

87 När jaktutredningen, som under första hälften av år 1957 rekonstruerats genom tillkallande av ny utredningsman och delvis nya sakkunniga, i maj månad samma år erhöll KM:ts uppdrag att skyndsamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen i vildminkfrågan, var det redan från början klart för utredningen, att den stod inför en komplicerad uppgift. Om vildminkens aktivitet som skadegörare och om de intressen, mot vilka denna riktade sig, förelåg ett omfattande material. Beträffande åter den mest givande och, som det kom att visa sig, ofta lokalt varierande metodiken för bekämpningen av detta vaksamma och förslagna lilla rovdjur hade man då ingen uttömmande kännedom. Ungefär vid samma tid blev emellertid Svenska jägareförbundets dåvarande riksjaktvårdskonsulent utsedd att vara jaktlig sekreterare hos utredningen. Han var samtidigt ledare för den av jägareförbundet kontinuerligt bedrivna undersökningen om sätten att effektivt bekämpa vildminken. Eftersom avsikten var att denna undersökning nu skulle aktiveras genom en landsomfattande upplysningsoch propagandakampanj i kombination med lokala bekämpningsaktioner, överenskoms om samarbete mellan jägareförbundet och jaktutredningen. Härigenom ändrades visserligen tidsmässigt fullgörandet av det utredningen givna uppdraget. Av KM:ts h ä r längre fram omförmälda brev den 28 februari 1958 angående viss medelsanvisning framgår att detta icke föranledde erinran från KM:ts sida. Fördröjningen i och för sig kan vidare inte heller sägas ha fått negativa följder. Utredningen övergår nu till att redovisa de praktiska resultaten av sitt samarbete med jägareförbundet. Svenska jägareförbundets vildminkkampanj

Jägareförbundets och dess länsjaktvårdsföreningars kampanj mot vildminken kulminerade under slutet av 1950- och början av 1960-talet. I underdånig framställning den 20 september 1957 hemställde förbundet om 50 000 kronor i anslag, varav hälften ur vardera jaktvårdsfonden och de av fiskeristyrelsen förvaltade vattenavgifterna, de s. k. 2: 10-medlen, till kostnaderna för ett enligt närmare angivna riktlinjer planmässigt bekämpande av vildminken. I utlåtande den 20 december 1957 tillstyrkte jaktutredningen framställningen och framhöll därvid betydelsen för utredningens möjligheter att fullfölja sitt givna utredningsuppdrag i minkfrågan att de av jägareförbundet planerade åtgärderna bleve genomförda. I nådigt brev den 28 februari 1958 tilldelades jägareförbundet begärda 50 000 kronor att utgå med hälften u r vardera jaktvårdsfonden och nämnda, av fiskeristyrelsen förvaltade vattenavgifter. — I en till KM:t ställd skrift den 12 januari 1960 anhöll förbundet att ytterligare bidrag med 20 000 kronor måtte anvisas för fortsatt bekämpande av vildminken. Jaktutredningen tillstyrkte förbundets nya framställning under åberopande, bland annat, att åtskilliga spörsmål såväl på det biologiska som på det praktiska planet ännu icke uttömmande klarlagts samt att upplysnings- och propaganda-

88 kampanjen icke hunnit genomföras i önskvärd omfattning. I nådigt brev av den 5 maj 1960 tilldelades jägareförbundet ytterligare 15 000 kronor ur jaktvårdsfonden till minkkampanjen. Som tidigare sagts har jaktutredningen fortlöpande följt den av jägareförbundet med hjälp av statsmedel bedrivna minkkampanjen under åren 1958—62, för vars förlopp och medelsanvändning härmed i korthet skall redogöras. När det gäller allmän upplysning om vildminken och dess rätta eft erhållande h a r förbundet låtit utarbeta och trycka en sextonsidig skrift »Vildminken», vilken i en upplaga på 75 000 exemplar spritts genom länsföreningarna till intresserade jägare och fiskare över hela landet. Denna skrift har i hög grad bidragit till ökad kännedom om vildminkens spår och spårtecken och därmed också om dess förekomst i marker, som tidigare ansetts minktomma. Några år efter utgivandet av »Vildminken», vilken gratis överlämnats till intresserade, var jägareförbundet färdig med en ny kompletterande skrift, »Allt om minkjakt», vilken till självkostnadspris sålts i en stor upplaga. Denna rikt illustrerade broschyr vill främst lära ut de bästa sätten att fånga och jaga vildmink. Förbundet h a r även bedrivit en annan form av upplysning, som syftat till att utbilda rutinerade fångstmän och instruktörer. Genom annonsering i lokala pressorgan ha intresserade inbjudits till instruktionsdagar på platser, belägna i sådana delar av landet där minkförekomsten har varit påtaglig. Vid dessa instruktionsdagar har bjudits på korta, upplysande föredrag av länets jaktvårds- och fiskeri tjänstemän, varefter följt praktiska demonstrationer ute i terrängen om bästa fångstmetoderna av en i Kanada tidigare verksam trapper som även demonstrerat hur man enligt konstens alla regler pälsar av en avlivad mink. Som regel h a r dessa instruktionsdagar, vilka anordnats på omkring 100 platser och besökts av cirka 3 500 personer, tilldragit sig mycket stort intresse. Förutom de av förbundet anordnade instruktionsdagarna har ett stort antal dylika sammankomster ordnats i länsföreningarnas regi. I början av kampanjen försiggick i de flesta län en inventering eller kartläggning av vildminkförekomsten, avsedd att klarlägga var de större anhopningarna av vildmink fanns och följaktligen i första hand bekämpningsåtgärderna borde sättas in. Inom lokaler med god förekomst av vildmink ha jaktvårdskonsulenterna sökt uppamma intresset för en aktion mot rovdjuret. Kontakter ha därvid tagits med fiskerikonsulenterna för samarbete, vilket i många fall även åstadkommits. I stort sett har man dock från jaktvårdshåll efterlyst ett större intresse från de fiskevårdande myndigheternas sida. Självfallet har man under kampanjen fäst stor vikt vid att förse för fångst intresserade personer med så effektiva fångstmedel som möjligt.

89 Avtal h a r träffats med hantverkare för tillverkning av burfällor, i vilka minken fångas levande. Från dessa tillverkningsceniraler ha därefter på rekvisition från länsföreningarna utsänts fångstburar, vilka tillhandahållits fångstmännen för halva självkostnadspriset eller lägre. Antalet fångstburar av detta slag torde röra sig omkring 4 000. Därtill har ett stort antal burar gratis utlämnats som lån för kopiering hos mottagaren. En överslagsberäkning, verkställd vid nyår 1959, visade att vid denna tid omkring 14 000 fångstburar voro i verksamhet inom olika delar av landet. Förbundet har på olika sätt bedrivit försöksverksamhet i avsikt att förbättra fångstmetoderna. Därvidlag har man förutom burfångst sysslat med saxfångst — till vilken erfordras länsstyrelsens tillstånd — samt olika slag av giller. Försöken ha krönts med viss framgång, men man anser att mycket ännu kan förbättras när det gäller fångstmetoderna. Vildminken uppträder ofta olika på skilda lokaler och för varje lokaltyp har man sökt finna de bästa metoderna. Det kan gälla olika slag av fångstburar, deras placering i terrängen och rätta utrustning med betes- och lockmedel eller användning av sax i olika utförande. Saxen h a r visat sig riskabel för småvilt i landets sydligare delar med större vilttillgång. Samma risk föreligger som regel inte i Norrland, där saxen, som dödar minken omedelbart, fått god användning i ödebygderna. I sådana trakter bör man av humanitära skäl inte använda fångstburar, som fånga vildminken levande och följaktligen dagligen måste vittjas. I samband med jägareförbundets kampanj insändes en del minkkroppar för vetenskaplig undersökning av den förvildade minkens näringsvanor. Undersökningen lämnade tyvärr inte några resultat av värde. Anledningen härtill var att över hälften av insända 254 djur h a d e tom mage och av de övriga voro många fångade i burar, försedda med beten. Jägareförbundets minkkampanj — för vilken nu redogjorts i korthet — har utan tvekan varit synnerligen värdefull. Jägare, fiskare och folk i allmänhet ha fått ögonen öppna för vildminken, dess uppträdande, förekomst och härjningar. Fångstredskap och jaktmedel ha utprovats, vilka visat sig effektiva i den praktiska tillämpningen under olika lokala förhållanden. Men resultatet i form av minskning av minkstammen har endast kunnat konstateras temporärt på platser med planmässigt bedriven fångst. Inställes fångsten i en av mink infekterad terräng, där man lyckats nedbringa stammen till ett minimum, dröjer det inte länge förrän det i samma lokal åter vimlar av de små rovdjuren. Minken är ett vandrande djur — från det ena vattensystemet till det andra — och ständigt på jakt efter rov. Det är jägareförbundets och dess anslutna länsjaktvårdsföreningars förtjänst att en helhjärtad kampanj mot vildminken startats och alltjämt pågår i mån av tillgång på resurser. Men den frivilliga, oavlönade arbets-

90 insatsen h a r visat sig för svag och sporadisk. Få vilja offra så mycket av sin lediga tid att det räcker till en verkligt effektiv insats. Vidare har priset på vildminkskinn sjunkit och är dessutom beroende av vilken tid på året, som minken fångats. Skottpengar, då sådana utgått, h a varit knappt tilltagna. Den enskilde fångstmannen får till synes ringa belöning för sin arbetsinsats, som dock sker även för det allmännas bästa. I flera län ha under de senaste åren gjorts lovvärda ansträngningar för att komma vildminken till livs. Som exempel skola h ä r nämnas de av två länsföreningar, Gävleborgs läns jaktvårdsförening och Värmlands läns jaktvårdsförbund ledda kampanjerna. Gävleborgs läns jaktvårdsförening har i första hand arbetat efter två försökslinjer — fångstmännens kvalifikationer och aktionsområdenas storlek. Beträffande fångstmännen har man sökt klarlägga om det vore rationellt att arbeta med ett fåtal, synnerligen väl utbildade fångstmän eller med ett så stort antal fångstmän som möjligt med i genomsnitt medelmåttiga kvalifikationer. Snart nog fann man att allt talade för det första alternativet. Inom ett stort uppbåd av relativt okvalificerade fångstmän missköttes ofta fällorna med resultat att fångade minkar togo sig ur desamma och därefter blevo misstänksamma och mycket svårfångade. När det gäller aktionsområdenas storlek har man konstaterat att vattensystemet i första hand avgör den frågan. En samordnad minkbekämpning utefter så långa sträckor som möjligt av dessa system bör eftersträvas. H u r effektiv samordningen blir beror mycket på h u r ägoinnehavet av markerna ä r fördelat inom aktionsområdet. Ju större arealer som disponeras av jaktvårdsområden, bolag eller större enskilda marker med ordnad jaktvård, desto större utsikter till effektiv samordning för rationell minkbekämpning, anser jaktvårdskonsulenten Bagge, som är ledare för minkbekämpningen inom länet. Inom dylika områden hade det varit omöjligt att utverka någon allmän rätt att jaga mink, däremot h a r det visat sig genomförbart med jakttillstånd för ett fåtal personer med kvalificerande utbildning som fångstmän. De talrika och välorganiserade jaktvårdsområdena inom Gävleborgs län ha visat sig spela en mycket stor roll när det gäller att med gemensamma ansträngningar bekämpa vildminken. Tät förekomst av jaktvårdsområden längs ett vattensystem innebär enligt erfarenheterna från Gävleborgs län stora möjligheter till framgång. Länsföreningen h a r slutligen prövat burfällan contra saxen som effektivt fångstmedel. Ett litet antal synnerligen kvalificerade personer ha utrustats med lika antal av vardera bur och sax och försöken utföllo deciderat till saxens förmån. Saxarna ha varit numrerade och deras användning har stått under jaktvårdskonsulentens kontroll. Värmlands läns jaktvårdsförbunds kampanj ligger ännu i sin linda. Då emellertid dess organisation är av stort intresse, förtjänar den att omnämnas.

91 Man arbetar efter principen: ett fåtal väl utbildade och skäligt avlönade fångstmän arbeta inom fem stora fångstområden inom länet, vilka äro särskilt utsatta för vildminkens härjningar. Försökstiden är två år. Gränserna för varje område äro bestämda med hänsyn tagen till olika vattensystems beskaffenhet och i samråd med de lokala jakt- och fiskevårdsorganisationerna. För varje område utses en eller flera fångstmän. Utrustning med burfällor etc. tillhandahålles fångstmännen i tillräcklig mängd. Fångsten skall i första hand bedrivas under de tider av året, då minken ä r lättast att komma åt. Om erfarenheterna från försöksverksamheten bli positiva skall verksamheten utvidgas att omfatta hela länet. Verksamheten står under jaktvårdsförbundets ledning men som arbetsutskott verkar en »minkfångstkommitté» med representanter från såväl jakt- som fiskevårdsförbunden inom länet. För att möjliggöra avlöning till fångstmän m. m. har en stor kampanj för insamling av medel varit i gång sedan maj månad 1965, vilket hittills (februari 1966) resulterat i 40 000 kronor. Bidrag ha därvid lämnats av ett stort antal organisationer på olika områden inom länet men också från några riksorganisationer. Från länets lokala jaktoch fiskevårdsorganisationer uttages en »minkkrona» på så vis, att priset på varje fiskekort, respektive jakträttsbevis utökas med en särskild minkavgift om en krona. Som opartiskt organ att handha influtna penningmedel fungerar länets hushållningssällskap. I augusti månad 1966 ämnar man starta det första försöksåret sedan varje försöksområde under försommaren detaljrekognoserats, markägarnas tillstånd inhämtats, vissa förarbeten med ledhinder och tunnlar för burfällorna utförts o. s. v. För grovplaneringen av arbetet användes de nya ekonomiska kartorna i skala 1: 10 000. Ser man på de siffror över sammanlagda antalet fångade vildminkar, som jägareförbundet varje år presenterar i sin vildnadsberättelse, k a n det konstateras att fångstresultatet visserligen ökat under åren för jägareförbundets kampanj men därefter något minskat för att under de två sista rapportåren åter markant stiga: 1955--56 1956--57 1957--58 1958--59 1959--60 1960--61 1961--62 1962--63 1963—64 1964--65

8 300 10 000 11 500 14 000 18 000 16 200 15 600 16 000 19 600 21 400

92 Ehuruväl fångstresultaten, vilka grunda sig på länsföreningarnas beräkningar, av naturliga skäl inte ge de exakta siffrorna, visa de dock tendensen. De under de sista åren stigande fångstresultaten kunna knappast tillskrivas intensifiering av bekämpandet. Tillräckliga resurser härför ha saknats på de flesta ställen. Snarare är det därför fråga om ökad tillgång på vildmink, vilket onekligen är oroande. Den av länsföreningarna uppskattade tillgången på vildmink under det sista rapportåret, 1964/65, talar även sitt tydliga språk: ökning i sex län, minskad tillgång endast i ett län (Gävleborgs) samt oförändrat läge i övrigt. 1 stort sett meddela föreningarna, att förekomsten kan betecknas som »medelgod». Minken i grannländernas lagstiftning

Enligt i Danmark gällande lag om mark- och vägfred anses ett i fångenskap uppfött pälsdjur, som kommer löst och inte infångas inom två månader, utgöra villebråd. Avkomma, som åtföljer moderdjuret, är underkastad de för detta gällande bestämmelserna. Regler om hållande av vissa pälsdjur, bland andra mink, och om införsel av sådana djur ha utfärdats av landbrngsministeriet (kungörelse nr 172 den 10 maj 1944 och cirkulär nr 174 den 20 september 1963). De innehålla följande. Införsel av pälsdjur är tillåten endast efter tillåtelse av landbrngsministeriet. En var som innehar pälsdjur skall vidare anmäla detta till vederbörande polismästare. Denne skall godkänna de gårdar och burar, vari djuren förvaras. Gårdarna skola vara omgivna av betryggande hägn bestående av ett för vidkommande djurart ogenomträngligt material samt med hänsyn till höjd och utförande vara i stånd att hindra att djuren rymma. Även burarna skola vara förfärdigade av ett för arten ogenomträngligt material. Det nyssnämnda cirkuläret innehåller närmare regler om hur det skall förhållas om burarna icke äro uppställda i en låsbar lokal, varifrån djuren inte kunna komma ut. I Finland gäller enligt 16 § 3 mom. i 1962 års jaktlag att den som i farm uppföder päls- eller andra djur, vilka kunna förorsaka skada om de rymma, är skyldig att iakttaga de bestämmelser, som av lantbruksministeriet utfärdas till förhindrande av djurs rymning. Vidare stadgas i 54 § 3 mom. samma lag att för den lokala tillsynen över jakten och jaktvården tillsättes i varje län inom jaktvårdsföreningarna edsvurna jaktövervakare enligt vad därom genom förordning närmare stadgas. Med stöd av förstnämnda lagrum har lantbruksministeriet den 2 januari 1963 (nr 8 i Finlands författningssamling) beslutat om åtgärder för förhindrande av farmminkars rymning. Beslutet trädde i kraft den 15 i samma månad. Då verksam eller under byggnad varande gård skulle före den 1 september 1963 försättas i det i beslutet avsedda skicket. Beträffande detta och om tillsynen heter det i beslutet: Pälsdjursgård, där minkuppfödning bedrives, skall för förhindrande av minkars rymning omgärdas med ett av järntrådsnät, plåt, bräder eller annat för ändamålet lämpat material uppfört stängsel. Stängslet skall tätas i marken, så att minken

93 icke kan gräva sig ut under stängslet, och upptill förses med en 25 cm hög plåtremsa, som hindrar minken att klättra över stängslet. Stängslet skall vara så högt, att det om vintern alltid på varje punkt når minst 0,5 meter över snötäcket. Kan gården icke omgärdas på i 1 mom. föreskrivet sätt, skola husen, i vilka minkarna hållas, isoleras genom nät, bräder eller på annat säkert sätt, så att en mink. som kommit lös i huset, icke kan komma ut ur detta. Burarna skola alltid hållas i sådant skick, att minken inte kan rymma från dem. I gården skall finnas nödiga redskap, med vilka minkar som kommit lös, kunna fasttagas. Angående tillsynen över att detta beslut iakttages gäller vad i 54 § 3 mom. jaktlagen är stadgat. Övervakare är berättigad att på sitt verksamhetsomi-åde granska i detta beslut avsedda anläggningar, anordningar och redskap, likväl icke under tiden mellan den 1 april och den 30 juni. I Norge får man jaga förrymd mink men man saknar helt bestämmelser, som avse att förhindra rymning. Jaktutredningen Utredningen måste för sin del beteckna tanken att man i Sverige skulle kunna totalt utrota vildminken som en utopi. Målet bör i stället vara decimering av stammen i sådan grad att skador, som vildminken åstadkommer, nedbringas till ett minimum. Med andra ord är det fråga om samma problem som gäller för vildkaninerna och deras skadegörelser. Liksom vid bekämpandet av vildkaninerna hjälper det föga att endast punktvis bekämpa vildminkarna. Det måste skapas en samordnad bekämpning inom ett helt vattensystem, där vildminken håller till, så att åtgärder kunna sättas in överallt, där det visar sig nödvändigt. Ledningen av en samordnad bekämpning av minken bör enligt utredningens mening åvila länsjaktvårdsförening under ledning av jaktvårdskonsulent och i samarbete med de fiskevårdande organen inom länet. Skulle den av Värmlands läns jaktvårdsförbund igångsatta försökskampanjen med utvalda och avlönade fångstmän visa otvetydigt goda resultat, anser utredningen att en liknande ordning, i varje fall försöksvis, bör införas även inom andra län. Då man ej i längden torde kunna räkna med frivilliga ekonomiska insatser, som nu skett i Värmland, bör enligt utredningens mening statsmedel kunna utanordnas för varje länsvis välorganiserad minkkampanj, med lika belopp från vardera jaktvårdsfonden och de förut nämnda vattenavgifterna. Att de s. k. 2: 1 O-avgifterna kunna användas för att bestrida kostnader för bekämpande av vildminken lärer vara klarlagt genom statskontorets utlåtande i det av KM:t den 28 februari 1958 avgjorda ärendet angående medelsanvisning till jägareförbundets minkkampanj. Som jaktutredningen framhållit i motiven till förslaget i 2 kap. om ändring av 14 § JL har det emellertid inträffat, att enskilda jakträttsinnehavare vägrat att ställa sina m a r k e r till förfogande för organiserad minkbekämpning. Detta hinder för ett systematiskt bekämpande av vildminken

94 skulle elimineras med den lagändring utredningen föreslår, innebärande att KM:t eller myndighet som KM:t bestämmer skall kunna förordna, att skadegörande djurart må jagas å annans jaktområde ävensom behållas av den jagande. Utredningen finner det emellertid nödvändigt att, n ä r det gäller vildmink, sålunda medgiven jakt som regel begränsas till fångst utan användning av skjutvapen. Detta för att förebygga att jakt efter mink användes som kamouflage för jakt efter annat villebråd. Jämlikt 15 § äger gårds- eller trädgårdsinnehavare eller deras folk rätt att döda och behålla mink samt andra uppräknade skadedjur, vilka inkomma på området ändock att jakträtten där tillkommer annan. För utövande av dylik jakt inom gård eller trädgård erfordras emellertid icke innehav av jaktkort. I de förut refererade motionerna till riksdagen har föreslagits rätt till fångst av vildmink med fälla på egen mark eller på annans mark, om det sker på markägarens uppdrag, utan krav på innehav av jaktkort. En sådan ändring i gällande bestämmelser skulle bidraga, anse motionärerna, till att effektivera jakten efter vildmink. Jaktutredningen kan av flera skäl inte biträda den meningen. Befrielsen från att erlägga jaktvårdsavgift skulle visserligen kunna medföra att personer utanför de egentliga jägarnas krets även skulle bli fångstmän, men deras antal och insatser skulle med visshet bli av ringa betydelse för fångstresultaten. Jägarnas intresse för fångst stimuleras framför allt av att vildminken är ett rovdjur, som gör skada på småviltbeståndet. Ett motsvarande intresse hos icke-jägare torde bli svårt att uppbringa. Sant är att många fiskerättsinnehavare, vilka icke äro jägare och därför icke anse sig i behov av jaktkort, lida skada genom vildminkens framfart i deras vatten. Svårighet torde emellertid knappast föreligga för dylika fiskerättsinnehavare att överenskomma med angränsande markägare eller jakträttsinnehavare om att dessa skola bedriva minkfångst i berörda vatten. Den allvarligaste anmärkningen mot ett slopande av kravet på jaktkortsinnehav vid minkfångst är emellertid av principiell natur. Ett avsteg i detta fall från den av JL fastställda principen att var och en, som bedriver jakt eller fångst, skall erlägga jaktvårdsavgift, k a n i framtiden medföra ytterligare undantag från huvudregeln, som då alltmer uppluckras. Alla avsteg från huvudregeln i det ena eller andra fallet komma att medföra försvårade möjligheter till kontroll av annan jakt än den som gäller för undantagen. Jaktutredningen vill med vad som nu anförts hävda, att vinsten med förslaget att slopa jaktkortet i samband med minkfångst skulle bli minimal men olägenheterna avsevärda. Som tidigare anförts och som framgått av jägareförbundets verksamhet kan minkstammen inte hållas nere genom punktvisa aktioner av enskilda personer eller grupper av sådana. Det erfordras en systematisk samordning av åtgärderna inom större områden om goda resultat skola uppnås. Det är vidare ostridigt att minkfångst är

95 en jakt, som kräver kunnighet, omdöme och noggrannhet av sin utövare. Brister i fråga om dessa egenskaper, inte minst när det gäller noggrannheten, medföra erfarenhetsmässigt att en sådan fångstman kan göra mer skada än nytta. Sett även ur dessa synpunkter är ett slopande av kravet på innehav av jaktkort vid minkfångst i bästa fall betydelselöst och bör enligt utredningens bestämda övertygelse icke genomföras. Det bör räcka med det jämlikt 15 § JL medgivna undantaget för fångst inom gård eller trädgård. En mycket viktig förutsättning, ja ett villkor för att man skall lyckas att kraftigt decimera vildminkstammen är, att rymningarna från minkfarmerna upphöra. En aldrig så effektiv och välorganiserad minkkampanj på fältet blir mer eller mindre ett slag i luften så länge påspädning äger rum genom rymningar av djur från farmerna. Trots den kännbara förlust, som varje förrymd avelsmink utgör för uppfödaren, saknas ännu rymningssäkra ytterstängsel omkring många minkfarmer. Framställningar om att i lagstiftningen måtte införas föreskrift om skyldighet för minkägare att hålla effektiva stängsel kring sina minkgårdar för att förhindra minkarnas rymning ha, såsom framgår av det tidigare sagda, icke saknats, men först i mars 1957 befanns frågan härom förtjänt av utredning. I det föregående h a r i korthet berörts det den 1 januari 1964 ikraftträdda förbudet mot att utplantera eller eljest utsätta i frihet bland andra djur mink. Innehavare av sådana djur åligger även att hålla dem instängda på ett betryggande sätt eller annorledes tillse, att de inte kunna komma ut i frihet. Stadgandet, vilket tillkommit efter förslag av jaktutredningen med anledning av underdånig framställning i saken av jägareförbundet, innebär ett straffsanktionerat åläggande för innehavare av mink att hålla denna instängd på ett sätt, som omöjliggör rymning. Med andra ord, en minkuppfödare som inte har betryggande stängsel kring sina uppfödningsburar eller på annat sätt förebyggt rymning, exempelvis genom burarnas placering i rymningssäkra hus, kan ådömas ansvar. Detsamma torde vara fallet om ytterstängsel eller annan anordning uppförts men är av så dålig beskaffenhet, att mink som rymt ur avelsburen även skulle kunna ta sig ut genom ytterstängslet. Enligt vad utredningen tidigare framhållit har detta åläggande för minkuppfödare icke haft den av utredningen åsyftade effekten. I 1957 års allmänna beredningsutskotts utlåtande omnämndes jägareförbundets pågående utredning om vildminkens utbredning och bekämpande samt även att Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund sagt sig ämna undersöka, i vilken utsträckning rymningssäkra stängsel användes av riksförbundets medlemmar. Utskottet fann det önskvärt att dessa utredningar fullföljdes, enär ett värdefullt underlag för de vidare övervägandena härigenom torde erhållas.

96 En åren 1947—48 verkställd undersökning visade, att omkring hälften eller minst 400 av rikets till pälsdjursriksförbundet anslutna minkfarmer saknade rymningssäkra ytterstängsel. Jaktutredningen har nu hos riksförbundet inhämtat att den år 1957 aviserade undersökningen gav till resultat, att av de cirka 1 200 farmer, vilkas ägare vid tiden för undersökningen voro anslutna till riksförbundet, 75 procent hade rymningssäkra stängsel. Antalet farmer som saknade dylika stängsel skulle alltså varit så pass högt som 300. Riksförbundet uppger emellertid att sedan dess åtskilliga skaffat sådana och att saken avancerar. Vidare uppges att antalet av de utanför organisationen stående stadigt viker. Numera gäller för inträde i riksförbundet att man skall ha minst 15 avelsminkar. 1947—48 beräknades antalet icke organiserade minkuppfödare utgöra cirka 25 procent av de organiserade eller omkring 200, av vilka de flesta icke hade stängselfrågan ordnad. För dagen skulle enligt riksförbundet av omkring 1 500 minkägare cirka 95 procent tillhöra riksförbundet. Antalet utanför detta stående skulle alltså utgöra omkring 75. Förhållandena ha således förbättrats men ge fortfarande anledning till oro. För att fullständiga bilden bör det dock påpekas, att alla tillskotten till vår svenska vildminkstam antagligen inte kunna skyllas på från inhemska minkfarmer förrymda djur och deras avel. I de Norge angränsande landskapen härrör troligtvis en del av desamma från detta land. Så var det under ockupationsåren, då de norska minkodlarna hade långt större svårigheter att behålla sina farmers integritet än dem, vilka — såsom inledningsvis berättats — i vårt land mötte uppfödarna. Det förhållandet att även för dagen i synnerhet Värmland och Jämtland lida svårt under minkplågan bör till en del kunna tillskrivas det faktum, att ej heller i Norge gäller skyldighet att hålla minkfarmerna rymningssäkra. Det gjorda påpekandet förringar emellertid inte angelägenheten av att vi i möjlig mån söka se om vårt eget hus. Så länge den inhemska påspädningen i markerna av mink fortsätter förefalla aldrig så väl organiserade minkkampanjer hopplösa, och det kan till och med ifrågasättas om det är ekonomiskt försvarbart att med allmänna bidrag stödja dessa kampanjer. Ett ytterligare skäl finnes för att i författningsväg slå fast skyldigheten att hålla minkfarmerna rymningssäkra. Därest framdeles i Sverige en friare etableringsrätt skulle bli tillåten, torde man ha viss anledning befara, att avsaknad h ä r av sådan skyldighet k a n komina att stimulera personer i länder, där dylik skyldighet är föreskriven, att överflytta sin uppfödning hit. Det vill dessbättre synas att företrädarna för vår pälsdjursavel numera frångått sin tidigare negativa inställning i stängselfrågan. Bidragande härtill torde vara att vunna erfarenheter visat det befogade i det här förut återgivna yttrandet av veterinärstyrelsen, att det ur veterinärmedicinsk

synpunkt ä r synnerligen önskvärt med lagstadgad skyldighet att hålla rymningssäkra ytterstängsel. Det hade nämligen visat sig alt en hos mink förekommande valpsjukeliknande sjukdom spriddes genom förrymda minkar. Vidare skulle ett sådant ytterstängsel minska faran för spridande av valpsjuka från h u n d a r till minkar, vilken fara eljest vore stor. Vidare torde de för pälsdjursaveln alltmer stegrade omkostnaderna, bland andra utgifterna för minkfoder, ha medfört att förlust genom rymning av avelsminkar fått en annan och större ekonomisk betydelse än tidigare. Sammanfattningsvis kan således anföras att jaktutredningen finner en föreskrift i lagstiftningen om skyldighet för innehavare av minkfarm att hålla rymningssäkra stängselanordningar vara en primär förutsättning för att försöken att nedbringa vildminkstammen skola ha utsikt lyckas. Beträffande nämnda försök finner jaktutredningen organiserade kampanjer i stil med de av Svenska jägareförbundet och vissa länsjaktvårdsföreningar uppbyggda vara bäst ägnade att ge bestående resultat. Av vikt är därvid att kampanjerna omfattas med intresse av fiskevårdande myndigheter och sammanslutningar. Samarbete synes även böra sökas med pälsdjursavelns företrädare i ändamål, bland annat, att levande fångade minkar och minkkullar skola kunna mot skälig ersättning övertagas av pälsdjuruppfödare i orten. (Vid avsedda tid av året är minken lättast att fånga men samtidigt skinnpriset lägst.) För kampanjerna i övrigt erforderliga medel böra efter ansökan ställas till jägareförbundets förfogande att till lika delar utgå av jaktvårdsfonden och fiskeavgifterna. Upplysning och propaganda bland enskilda jakträttsinnehavare bor givetvis fortgå och kommunerna böra stimuleras att genom skottpengar uppmuntra till minkfångst. Befrielse från att erlägga jaktvårdsavgift bör dock icke förekomma i vidare mån än vad redan gäller. Inom ett av organiserad minkkampanj omfattat område — men tills vidare endast där — bör av därtill behörig myndighet kunna utfärdas av jaktutredningen beträffande 14 § JL föreslaget förordnande om rätt att å annans jaktområde fånga mink samt, där så låter sig förena med kampanjens uppläggning, även behålla den. Föreskriften om skärpt stängselskyldighet finner jaktutredningen med fördel kunna infogas i utplanteringskungörelsen (SFS n r 608: 1063) och ges det innehåll, att den som i farm eller annan anläggning uppföder päls- eller andra djur, vilka, om de rymma, kunna förorsaka skada, skall vara skyldig att iakttaga de bestämmelser som statens naturvårdsnämnd utfärdar till förhindrande av djurs rymning. Därest, såsom utredningen föreslår i annan del av betänkandet, nämnda kungörelse inarbetas i JS, kommer vad dess föreskrifter åsyfta att på ett helt annat sätt än vad erfarenhetsmässigt nu varit fallet framstå som en del av viltvården. I förevarande sammanhang riktar skyldigheten sig primärt mot minken men den 7

08 kan med föreslagen avfattning även tillämpas på andra djurarter, vilket befunnits vara behövligt. C. Skadegörelse av villebråd i allmänhet I gällande, år 1938 antagna JL har åt jaktvården givits en annan ställning än den som dylik verksamhet hade i den äldre jaktlagstiftningen. Att bedriva jaktvård är numera icke blott en rättighet utan även en skyldighet. Vad som i lagstiftningsväg kan göras för att befordra fullgörandet av denna skyldighet utgjorde, bland andra, ett av de spörsmål som jaktutredningen behandlat i två tidigare avgivna betänkanden, SOU 1951: 40 och 1961: 67. Vad i förevarande kapiteldel avhandlas hör samman med den avvägning mellan jaktvården å ena sidan samt olika näringsintressen å den andra, som föranlett viss begränsning i rätten att utöva jaktvård. Avvägningen har fått sitt uttryck i stadgandet i 1 § tredje stycket JL, där det sägs att jaktvården städse skall bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen. Jaktutredningens i det följande redovisade överväganden och förslag gälla uteslutande ett spörsmål som uppkommit vid tillämpningen av den särskilda ordning för det allmännas ingripande, varmed lagstiftaren velat förhindra, att den genom nyssnämnda avvägning eftersträvade intressebalansen i otillbörlig omfattning rubbas genom en eller flera jakträttsinnehavares åtgöranden eller underlåtenhet att vidta åtgärder. Gällande ordning

Reglerna för det allmännas nyssnämnda ingripande äro givna i 24 § JL med tillämpningsföreskrifter i den avdelning av JS, som bär rubriken »Om åtgärder mot viltskador» och omfattar 45—48 §§. Sistnämnda paragraf har sin gällande lydelse enligt KK nr 607/1063. 1 mom. av 24 § behandlar ordningen för ingripande mot skadegörande villebråd i allmänhet. 2 och 3 mom. ge regler för ingripande mot vildkaniner. Med visst undantag kunna dessa regler här förbigås. Förutsättningen för ett ingripande jämlikt 1 mom. är att till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas å gröda, skog eller plantering, exempelvis trädgårdsodling. Om nu någon anser sig vara utsatt för dylik skadegörelse och med anledning därav vill påkalla det allmännas ingripande, har han enligt 45 § JS att göra anmälan till länsstyrelsen. Denna förordnar ojävig och lämplig person att efter företagen utredning avge utlåtande. Finner han anmälan befogad, skall hans utlåtande innefatta fullständigt förslag till åtgärder i syfte att förhindra ytterligare skadegörelse. Länsstyrelsen kan sedan förelägga den eller de jakträttsinnehavare som utlåtandet avser att vidta de åtgärder som länsstyrelsen med anledning av detsamma finner erforderliga till skadas förebyggande. Går utlåtandet ut på att villebrådsstammen måste nedbringas, skola dock vidkommande jakträttsinnehavare få tillfälle att yttra sig i saken. Vilja de eller någon av dem hellre vidta annan åtgärd, som länsstyrelsen kan finna tillfyllest, må detta ej förvägras och länsstyrelsens beslut såvitt rör sist

99 avsedda jakträttsinnehavare skall då innefatta föreläggande om sådan åtgärds vidtagande. Underlåter vederbörande att ställa sig föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen att förordna, att jakt å området skall genom därtill särskilt utsedda jägare äga rum i ändamål att åvägabringa erforderlig minskning av den skadegörande villebrådsstammen. Från möjligheten att ingripa i nämnda ordning stadgas två undantag. Det ena utesluter ingripande, därest skadan kan förebyggas genom rimliga åtgärder från den skadelidandes — i lagen benämnd markinnehavaren — sida. Det andra rör det fall att anledning föreligger till antagande, att skadan varder sådan markinnehavare i huvudsak gottgjord. Den sålunda tillkomna ordningen för ingripande i skadeförebyggande syfte avser villebråd av vad slag det vara må. 1938 års lagstiftare ansågo emellertid det ej vara tillräckligt, att man för att hålla nere en villebrådsart med vildkaninens egenskaper skulle, när det gällde personer som saknade jakträtt, vara uteslutande hänvisad till sagda ordning. Därför infördes som ett 2 mom. till 24 § bestämmelsen att, om vildkaniner orsakade avsevärd skada å gröda, fick den som innehade den ifrågavarande marken, oavsett jakträtten där tillkom annan, och hans folk på sagda mark bedriva fångst av vildkanin samt tillgodogöra sig fångade kaniner. Vid dylik fångst fick inte medföras skjutvapen eller hund. Genom lag den 6 december 1963 (nr 306) frikopplades den nämnda befogenheten att fånga vildkaniner från skadevillkoret och ersattes med en generell rätt för markinnehavare att, oberoende av att han saknar jakträtt å marken, där låta med i övrigt förut gällande begränsning anställa fångst av vildkanin och behålla fångade kaniner. Det bör till sist omnämnas att alltsedan ikraftträdandet av 1912 års JL vildkaninen hör till de djur, vilka omfattas av den rätt till skyddsjakt varom nu stadgas i 15 § 1 mom. första stycket JL. Såsom framgår av vad redan är sagt under B. i detta kapitel innebär denna rätt att, därest en vildkanin inkommer i gård eller trädgård, får den som bebor gården eller innehar trädgården ävensom dennes folk döda och behålla djuret oaktat att jakträtten där tillkommer annan. Spörsmål vid 1955 års riksdag

Vid sagda riksdag väcktes ett antal motioner i jaktfrågor. Till en del rörde de i motionerna framställda yrkandena älgjakten samt rätten till ersättning ur älgskadefond och kunna i dessa delar här förbigås. I övrigt utmynnade motionerna i hemställan om riksdagens beslut att i skrivelse till KM:t anhålla motionen 1:60, att KM:t i enlighet med motionens syfte måtte ta under övervägande åtgärder till undvikande av skada å gröda genom utplantering av jaktbara djur, samt de likalydande motionerna 1:174 och 11:207, att KM:t efter översyn av JL måtte framlägga förslag till sådan ändring av lagen, att skyddet mot skadegörelser genom villebråd å gröda m. m. starkes, samt vidta övriga åtgärder som kunna främja motionens syfte. I motionen 1:60 anfördes följande. I vissa delar av landet har utplantering av andra hjortdjur än älg åstadkommit skadeproblem av svårartat slag även om dessa äro mera lokalt förekommande. Dessa hjortdjur åstadkomma ofta svåra skador å grödor i de trakter, i vilka de uppträda. Att genom stängsel hålla dem borta från

100 grödorna ställer sig mycket kostsamt. Någon skyldighet att hålla vård om dessa djur i likhet med vad som enligt lagen om ägofred gäller beträffande hemdjur synes icke förefinnas. Det måste anses rimligt att den som utplanterar sådana jaktbara djur också ålägges skyldighet att vidta de åtgärder som äro erforderliga för undvikande att skadegörelser genom djuren åstadkommas å grödor, tillhörande andra jordbruksfastigheter. I motionerna I: 174 och 11:207 anfördes att under de senare åren viltbeståndet i vissa delar av landet ökat i betydande omfattning, i följd varav ofta svåra skador anställts på grödor. Motionärerna ansågo att anledningen till viltbeståndets ökning stundom varit, att jakträtten innehafts av personer som saknat intresse för att anpassa viltstammarnas storlek med hänsyn till jordbrukets berättigade krav. Stadgandena i 1 och 24 §§ JL kunde synas ge möjligheter till erforderlig minskning av villebrådsstammarna men de allt oftare förekommande skadegörelserna genom villebråd utvisade, att lagtillämpningen icke vore tillfredsställande. De bedömningsfrågor som uppkomme vid bestämmelsernas tillämpning vore också, förklarade motionärerna, svåra. Den i lagtexten angivna förutsättningen för åtgärder enligt 24 § JL att skadan skall vara avsevärd syntes också ofta tolkas på det sätt, att det krävdes att skadegörelsen vore av betydande omfattning, vilket medförde att man icke kommc till rätta med skador som genom att de anställdes vid upprepade tillfällen betecknades såsom avsevärda. För att möjliggöra effektivare åtgärder mot viltskador löreslogo motionärerna, att JL:s regler i ämnet skulle ges sådant innehåll, att länsstyrelsen när den finner erforderligt må förelägga jakträttsinnehavaren att vidta åtgärder för att anpassa viltbeståndets storlek med hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen att undgå skadegörelse, som medför betydande ekonomisk förlust. Av de av u t s k o t t e t h ö r d a m y n d i g h e t e r n a och s a m m a n s l u t n i n g a r n a var det e n d a s t RLF, som f a n n att de g ä l l a n d e m ö j l i g h e t e r n a att n e d b r i n g a en för högt u p p d r i v e n v i l l e b r å d s s t a m i p r a k t i k e n visat sig alltför o m s t ä n d l i g a och s v å r a att g e n o m f ö r a . Länsstyrelsen i Älvsborgs län v i t s o r d a d e f ö r e k o m s t e n av s k a d o r till följd av u t p l a n t e r i n g av dovhjort, r e d o g j o r d e för ett fall, d å l ä n s s t y r e l s e n m e d a n l e d n i n g av d y l i k a s k a d o r förelagt ä g a r e n av ett gods att g e n o m a v s k j u t n i n g av 100 d j u r m i n s k a s k a d e v e r k n i n g a r n a , s a m t tog i (ivrigt u p p till d i s k u s s i o n d e n enligt l ä n s s t y r e l s e n s f ö r m e n a n d e föreliggande b r i s t e n i g ä l l a n d e j a k t l a g s t i f t n i n g att m a r k ä g a r e och a r r e n d a t o r e r , vilka u t a n eget f ö r v å l l a n d e å s a m k a s förluster av d e n o m f a t t n i n g v a r o m h ä r k a n bli fråga, icke skola h å l l a s skadeslösa. Av övriga av u t s k o t t e t h ö r d a länsstyrelser yttrade länsstyrelsen i Uppsala län att till dess kännedom icke hade kommit några klagomål som gingo ut på att bestämmelserna i 1 och 24 §§ JL skulle vara för restriktivt avfattade. Enligt länsstyrelsens åsikt förelåg vidare inte anledning att i begreppet »avsevärd skada» inlägga den begränsningen att skadan skall vara förorsakad vid visst tillfälle eller under viss kortare tidrymd. Jämväl årligen uppkommande mindre skador torde sålunda falla under lagrummet under förutsättning att de tillsammantagna kunna betecknas såsom avsevärda. Någon anledning att överarbeta ifrågavarande bestämmelser i det av motionärerna angivna syftet torde därför inte föreligga. Endast om de tillämpande myndigheterna mera allmänt skulle ansluta sig till en annan tolkning än den i yttrandet hävdade syntes ett förtydligande av bestämmelsernas innebörd vara påkallat. Länsstyrelsen i Östergötlands län fann att önskemålet om skydd mot skador ä

101 gröda genom utplantering av jaktbara djur kan tillgodoses genom gällande lagstiftning. Enligt inhämtad upplysning syntes skadegörelsen av hjortar inom länet vara av ringa betydelse. Även länsstyrelsen i Malmöhus län a n s å g att för det d å v a r a n d e skäl icke förelåg att vidta å t g ä r d e r m e d a n l e d n i n g av m o t i o n e r n a I: 174 o c h I I : 207 och a n f ö r d e till stöd för sin u p p f a t t n i n g följande. Avvägningen mellan olika berörda intressen har i JL skett på det sätt att jakträttsinnehavaren ålagts att vid bedrivande av jaktvård ta hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns samt andra näringars intressen. Därest han icke tar anbefalld hänsyn, äger länsstyrelsen förordna om vissa åtgärder. Visserligen kräves att skadan skall kunna betecknas som avsevärd, men länsstyrelsen har icke funnit att begränsningen haft någon större betydelse. Enligt förarbetena bör skadan anses avsevärd om den på ett mera påtagligt sätt menligt inverkat på resultatet av odlarens arbete. Hänsyn måste således tagas till varje skadelidande för sig. En skada som å ett stort lantbruk betraktas som obetydlig bör när det gäller ett småbruk kunna räknas som avsevärd. Under de senare åren ha åtskilliga anmälningar om skador, förorsakade av viltet, inkommit till länsstyrelsen. Anmälningarna ha avsett dels vildkaniner, dels hjortar och fasaner. I fråga om vildkaniner synas alla vara överens om att de böra utrotas. När det däremot gäller hjortarna synes ett starkt naturskyddsintresse vilja hävda, att jordbruk och andra näringar måste tåla visst intrång, och tydligen kunna därför konfliktsituationer uppstå. 1 Det har uppgivits för länsstyrelsen att i de kontrakt, som de närmast berörda storgodsen upprättat med sina markarrendatorer, intagits en bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att tåla skador från viltet. I dessa fall rör det sig således närmast om rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator. Det blir jordägarens sak att avväga om inkomsterna av jaktarrenden och djurförsäljning uppväger en eventuellt lägre inkomst å markarrenden. Vad angår skador å andra jordbruk än som utarrenderas av storgodsen synes den utredning som verkställts i hittills hos länsstyrelsen anmälda fall icke utvisa att särskilda åtgärder kräves. Länsstyrelsen har hittills icke meddelat något förordnande jämlikt 24 § JL, enär jakträttsinnehavarna efter kommunicering av gjorda anmälningar vidtagit erforderliga åtgärder. De övriga r e m i s s i n s t a n s e r n a — domänstyrelsen, Svenska jägare förbundet, Svenska naturskyddsföreningen ä v e n s o m Jägarnas riksförbund — voro s a m t liga a v d e n m e n i n g e n , att b e s t ä m m e l s e r n a i 24 § J L ä r o tillfyllest för alt f ö r h i n d r a s å d a n s k a d e g ö r e l s e som m o t i o n ä r e r n a a v s å g o . Det f r a m h ö l l s i ett av y t t r a n d e n a , att f r å g a n o m å t g ä r d e r till u n d v i k a n d e av s k a d a å g r ö d a g e n o m u t p l a n t e r i n g av j a k t b a r a d j u r vore en a n g e l ä g e n h e t a v den art, att det l ä m p l i g a s t k u n d e a n f ö r t r o s åt de l o k a l a m y n d i g h e t e r n a att t i l l s a m m a n s m e d d e lokala j a k t v å r d s o r g a n e n träffa s å d a n a a n s t a l t e r att dylik s k a d e g ö r e l s e kunde undvikas. Tredje lagutskottet y t t r a d e i u t l å t a n d e n r 17 den 14 a p r i l 1955. Vad angår de i motionerna I: 174 och II: 207 behandlade spörsmålen om beredande av ökat skydd mot viltskador i allmänhet och den i nära samband därmed stående, i motionen 1:60 berörda frågan om åtgärder mot skador, förorsakade av 1 Berörda intresse är, såsom framgår av Svenska naturskyddsföreningens yttrande till utskottet, helt koncentrerat till den kvarlevande fåtaliga kronhjortstammen.

102 utplanterat villebråd, vill utskottet hänvisa till att remissinstanserna på något undantag när funnit 24 § JL och därtill anslutande bestämmelser i JS erbjuda tillräckliga medel till verksamt ingripande mot skador av ifrågavarande slag. Utskottet ansluter sig till den uppfattning, för vilken sålunda givits uttryck. Det är dock enligt utskottets uppfattning angeläget, att de maktmedel som härvidlag stå länsstyrelserna till buds i förekommande fall utnyttjas. Utskottet förutsätter därför att länsstyrelserna uppmärksamt följa utvecklingen av viltskadorna inom länen och vidta de åtgärder som må finnas påkallade. På grund av vad nu anförts finner utskottet ej skäl föreslå någon åtgärd i anledning av motionerna. Jaktutredningen Inledningsvis har antytts att jaktutredningen på förekommen anledning nödgas ta upp till övervägande ett rörande tillämpningen av 24 § 1 mom. JL uppkommet spörsmål. Det avser frågan huruvida det genom lagrummet möjliggjorda tvångsförfarandet kan tillgripas även då skadegörelse av villebråd å gröda m. m. tillfogas en markinnehavare — ägare eller nyttjanderättshavare — som tillika har jakträtt å den av skadegörelsen drabbade brukningsdelen. Att så skulle kunna ske var otvivelaktigt, för att citera den tolfte domareregeln, »hans uppsåt som lagen gjorde». 1 Även innehållet i motionerna vid 1955 års riksdag liksom i yttrandena av de båda länsstyrelser, vilka hade speciell erfarenhet beträffande tillämpningen av nämnda lagrum, ger klart vid handen, att såväl motionärerna som länsstyrelserna uppenbarligen hyste samma uppfattning. Utredningen finner vidare antagligt att tredje lagutskottets utlåtande bör ha fått ett delvis annat innehåll, därest utskottet beträffande ifrågavarande spörsmål hyst en från remissinstanserna avvikande mening. Nu har emellertid som motiv för ett mera vittgående ingripande i gällande jakträttsliga förhållanden i ändamål att intensifiera bekämpningen av vildkaniner framlagts en ny tolkning av 24 § 1 mom. JL. Den nämligen att de där givna bestämmelserna endast reglera förhållandet mellan innehavare av mark och innehavare av rätten till jakt å samma område. 2 Den nya tolkningen har därefter tillämpats i besvärsmål, där vederbörande länsstyrelse förordnat enligt den ursprungliga tolkningen. Det praktiska resultatet blev, kort sagt, diametralt motsatt den uppfattning om värdet som korrektiv mot överdriven jaktvård av bestämmelserna i lagrummet i fråga, vilken 1955 års tredje lagutskott funnit sig kunna ge sin anslutning till. Vid nu upptagna förhållanden finner jaktutredningen sig böra föreslå vissa i förtydligande syfte vidtagna jämkningar i den ifrågavarande lagtexten på sätt närmare framgår av utredningens förslag till lag om ändring av JL. 1

Det kan måhända förtjäna att i sammanhanget erinras om att den nuvarande utredningsmannen i 1949 års jaktutredning icke endast hade motsvarande uppdrag i 1935 års jaktlagstiftningssakkunniga utan att honom även åvilade såväl arbetet med den departementala beredningen av deras förslag som föredragningen i vederbörande riksdagsutskott av2 1938 års jaktlagsproposition. Se KM:ts prop, nr 136/1963, sid. 52.

103 Den år 1938 tillkomna ordningen för ingripande i ändamål att förebygga ytterligare skadegörelse av villebråd å gröda m. m. — vartill motsvarighet finnes såväl i gällande danska lagstiftning som i det f. n. av danska riksdagen prövade förslaget till ny jaktlov — är nämligen, såsom inledningsvis framhållits, nödvändig för att garantera jaktlagstiftningens avvägning mellan närings- och jaktvårdsintressena. Men sagda ordning måste då även kunna fungera på sätt och i omfattning som lagstiftaren åsyftat och erfarenheten bestyrkt.

KAPITEL 6 Hundhållningen m. m. A. De s. fe. hundförbuden Inledning

Nederbörds- och temperaturförhållanden under vintern 1965/66 ha medfört utomordentliga påfrestningar för villebrådsstammarna och särskilt för rådjuren. De av 9 § JS reglerade s. k. hundförbuden, vilkas ändamål är att bereda främst rådjuren ökat skydd, ha måst tillgripas så tidigt samt i en sådan regional omfattning, som näppeligen tillförene torde ha varit påkallat. Tyvärr har det emellertid visat sig att hundägaredisciplinen — det må ha gällt ägare av jakthundar eller av sällskapshundar — icke allestädes varit sådan, att hundförbuden medfört åsyftad skyddsverkan. Den åtstramning i fråga om hundhållningen, som kunde iakttagas efter en genom KK den 16 augusti 1957 (nr 502) på förslag av jaktutredningen företagen skärpning av föreskrifterna i 9 § JS, synes inom flera områden av riket ha betänkligt uppluckrats. Detta förhållande har föranlett utredningen att till övervägande ta upp vissa spörsmål om fullständigande och ytterligare skärpning av jaktlagstiftningens regler om hållande av hund. Till en del rör det sig härvid även om frågor, vilka utredningen vid avgivande den 13 augusti 1957 av nyss berörda förslag sade sig komma att framdeles behandla. Gällande ordning

Om man bortser från de lagstadganden, som åsyfta att bereda samernas renar skydd mot att ofredas av lösa hundar, synas övriga i lag och allmän författning rörande hundhållning givna huvudregler och dessas tillämplighet under skilda tider av året kunna åskådliggöras genom följande uppställning. A. Bestämmelser med giltighet under hela året a) Hund, som löper lös i mark där villebråd finnes, får jakträttsinnehavaren eller hans folk ta upp (22 § första stycket JL). b) Om löslöpande hund som avses under a) jagar eller ofredar villebråd, blir hundens ägare eller innehavare skadeståndsskyldig gentemot jakträttsinnehavaren ( 22 § andra stycket JL). I intetdera av nu nämnda fall förutsattes det att någon skuld ligger hundens ägare eller innehavare till last. c) Hund får inte användas vid sådan jakt efter hare som jämlikt 19 § 2 mom. JS oberoende av, bland annat, gällande fridlysning, är tillåten för att förekomma harskador å fruktträd i trädgårdar och vissa andra anläggningar (9 § sista stycket JS).

105 d) I vissa i lagen den 30 juni 1943 (nr 459) om tillsyn över hundar angivna fall kan polischef ingripa mot hundägare, som eftersätter tillsynen över sin hund, t. ex. genom att bestämma att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Är det fråga om hund, som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur eller att driva får, äger polischefen vidare att, där så finnes nödigt, låta döda hunden. Anträffas sådan hund lös å område, varöver dess ägare eller innehavare ej förfogar, får den av en var dödas (3 § nämnda lag). De befogenheter som härflyta ur bestämmelserna i berörda paragraf kunna dock inte omedelbart utövas beträffande hund, som förgriper sig på villebråd. 1943 års lag har tillkommit i uteslutande syfte att till skydd för människor och tamdjur ingripa mot skadegörande eller störande hundar. Helt betydelselös i förevarande sammanhang är emellertid icke 1943 års lag; det förekommer att hundar av vissa raser äro både får- och villebrådsrivare. B. Bestämmelser som gälla angiven tid av året a) Under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti skall hund hållas under sådan vård, att den förhindras löpa lös i mark där villebråd finnes (9 § första stycket första punkten JS). b) under sistnämnda tid äger jakträttsinnehavaren eller hans folk döda löslöpande hund, som jagar eller ofredar villebråd samt inte låter sig upptagas, under förutsättning att av omständigheterna uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet (22 § tredje stycket JL). C. Bestämmelser för tiden 21 augusti—sista februari a) Under den i rubriken angivna tiden skall hund, därest den icke begagnas till jakt, hållas under sådan tillsyn som erfordras för att förebygga att den jagar villebråd (9 § första stycket andra punkten JS). b) Då särskilda skäl föreligga kan länsstyrelsen efter hörande av läns jakt vårdsföreningen förordna om hundförbud, d. v. s. att hund skall hållas under sådan vård som här är angiven under B. a). Därvid får undantag medges för jakt med hundar, vilka äro ofarliga för det villebråd, som avses skola skyddas genom förordnandet (9 § andra stycket JS). De mot 9 § korresponderande straffbestämmelserna återfinnas i 29 § 5 mom. JS, som för de fall att hund löper lös i strid mot bestämmelse i 9 § första stycket, d. v. s. bestämmelse som här förut redovisats under B.a) eller C a ) , eller mot förordnande varom sägs i andra stycket, d. v. s. under C.b) omförmält hundförbud, stadgar bötesstraff för hundens ägare eller innehavare. Böterna utgöra lägst 30 och högst 300 kronor, dock att om det sker oftare böterna för varje gång ej få sättas lägre än femtio kronor. 9 § J S m e d g e r emellertid ä v e n vissa a n d r a u n d a n t a g ä n det förut omförm ä l d a från s t a d g a n d e n a i p a r a g r a f e n . Sålunda möter inte hinder för en jakträttsinnehavare och hans folk, vari inbegripes den som eljest har hans uppdrag, att dels för jaktvårdsändamål bruka hund, som är under förarens kontroll, dels under vissa, för skilda delar av landet angivna tider bedriva dressyr av stående fågelhund och apporterande hund. Vidare får hund även under tid, som angives under B.a) eller avses i förordnande, som omförmäles under C.b), begagnas till jakt dels efter varg och järv, därest något av dessa djur bevisligen uppehåller sig i trakten, dels vid lya eller gryt för utdrivande av däri befintlig varg, järv, räv, mink, grävling eller vildkanin, dels vid stränder av sjö eller vattendrag och å kärrmark när enligt gällande bestämmelser jakt efter gräsand är tillåten å ifrågavarande ort.

106 Slutligen bör här omnämnas ett i författningsväg icke reglerat undantag från stadgandena rörande hundhållningen i såväl 22 § JL som 9 § JS. I KM:ts proposition nr 46 till 1938 års riksdag med förslag till lag om rätt till jakt m. m. omnämndes vid förslaget till 22 § JL, att från militärt håll framhållits behov av undantagsbestämmelser rörande statliga myndigheter eller institutioner tillhöriga eller av dem disponerade hundar som i och för sin tjänst — utbildning eller övning — måste, med eller utan förare, färdas fram genom eller uppehålla sig i sådan mark varom sägs i nyssnämnda lagrum. Med anledning härav yttrade i propositionen chefen för jordbruksdepartementet följande. Att de stadganden i JL och JS, vilkas syfte är att i jaktvårdens intresse bereda skydd mot löslöpande hundar, icke böra innebära hinder mot användande av hund i och för tjänsten vid försvars- eller polisväsendet, vari även torde få inbegripas utbildning och träning av hunden, synes mig så uppenbart, att särskild bestämmelse härom icke torde vara erforderlig. Jaktutredningen återkommer senare i detta kapitel till ifrågavarande undantag. Tillämpningen av gällande ordning

De förslag, vilka såsom anmärkts i inledningen, jaktutredningen lade fram år 1957 innefattade övervägande — anbefallt genom nådig remiss den 3 maj samma år — av ett mycket omfattande material. Till detta hörde, bland annat, två departementspromemorior i den s. k. rådjurfrågan, av vilken den senare, dagtecknad den 8 november 1956, såväl i utredningens den 13 augusti 1957 avgivna remissutlåtande med förslag till ändring av 9 § JS, m. m. som i förevarande kapitel benämnes »PM II». Utredningens av KM:t godtagna förslag byggde på vunnen övertygelse, att vad man för att bereda rådjuren ökat skydd primärt hade att söka komma till rätta med var i främsta rummet inte rådjurjakten som sådan utan konstaterade brister i hundägarnas tillsyn över sina djurs förehavanden. En ansvarsmedveten hundhållning var och utgör självfallet fortfarande en grundbetingelse för att inte bara rådjurstammen utan helt allmänt den vilda faunan, av vilken rådjuret otvivelaktigt utgör en del, skall besparas onödiga störningar och lidanden. Liksom fallet var under början och mitten av 1950-talet har emellertid under den gångna vintern det allmänna intresset — kanske även nu med en viss känslomättad överbetoning — varit koncentrerat på rådjurstammen. Nu anförda förhållanden göra det angeläget att konstatera, hur hundhållningen utvecklats under tiden efter år 1957. I. samband med utfärdandet av förut omnämnda KK nr 502/1957 uppdrog KM:t åt Svenska jägareförbundet att genom länsjaktvårdsföreningarna insamla uppgifter rörande framdeles timande, av hundar orsakade rådjursrivningar samt att, efter bearbetning och sammanställning, jaktårsvis överlämna uppgifterna till jordbruksdepartementet. Förbundet har alltsedan dess tillställt även jaktutredningen sagda uppgifter. En bearbetning av desamma i ändamål att få klar-

107 lagda vissa data av betydelse för utredningens överväganden i fråga om hundhållningen redovisas i tabellen å sid. 109. Om tabellen som sådan torde böra nämnas att de till grund för densamma liggande sammanställningarna uppta de som säkra rapporterade fallen av rivningar. Liksom fallet är med viltstatistiken över huvud får man inte kräva absolut exakthet hos det förebragta materialet. Det kan ha förekommit ett eller annat ytterligare fall, särskilt i begynnelsen. Å andra sidan torde allmänhetens intresse av rådjurfrågan ha medfört, att fall av rivningar väckt mera uppmärksamhet än vad tillförene var fallet, och det är utredningens övertygelse att felkällorna inte äro större än vad man alltid måste räkna med vid en enligt samma metod åstadkommen statistik. Rapporterna uppta vidare rivningarna månad för månad. Utfärdade hundförbud ha däremot ofta, beroende på snöförhållanden m. m., kommit att sättas i kraft å viss dag, exempelvis under januari. Därför ha för en del år siffrorna för rivningar under tid för hundförbud måst beräknas ungefärligt. Rivningsstatistik för jaktåret 1965/66 har inte varit för jaktutredningen tillgänglig. Men utredningen har därför inte saknat uppgifter om företeelser på skilda håll i landet, som utgöra belägg för utredningens konstaterande i inledningen. Det är beträffande hundförbuden i två avseenden som utredningen genom personliga hänvändelser utifrån landet gjorts uppmärksam på vissa angelägna önskemål i fråga om gällande lagstiftning rörande sagda förbud. Behov har sålunda yppats av närmare precisering av bestämmelsen i 9 § JS andra stycket, att länsstyrelse må vid förordnande av hundförbud medge undantag för jakt med hundar, vilka äro ofarliga för det villebråd som avses skola skyddas genom förordnandet. För det första visade det sig att, då i slutet av år 1965 i skilda län förordnades om hundförbud, denna allmänt hållna bestämmelse föranledde icke alldeles oväsentliga olikheter län emellan när det gällde att ange de egenskaper, som en hund måste besitta för att trots förbudet få användas till jakt. Vidare vill det synas att i de län, där man angett sagda undantag med författningstextens ordval, alla inte haft klart för sig vad som borde förstås med ofarlig. En orsak härtill berör utredningen i det följande. E n ytterligare och i sak mera allvarlig brist i gällande lagstiftning utgöres av att det visat sig, att reell möjlighet oftast saknas att med omedelbar verk a n ingripa i de fall, då en hundägare saboterar ett hundförbud, exempelvis genom att han själv jagar med drivande icke rådjursren hund eller genom sådant eftersättande av honom åliggande vårdnadsplikt, att hunden får löpa lös och jaga på egen hand. Polisanmälan med åtal som följd står givetvis till buds. Som regel dröjer det dock, innan saken kommer inför domstol, och rätt att vidta omedelbar åtgärd tillkommer inte ens polisen. Härom är denna kategori »jägare» eller hundägare fullt medveten. I ett av vederbörande jaktvårdskonsulent direkt till utredningsmannen inberättat fall befanns på en gård i Götaland inte mindre än elva hundar springa lösa. Försök att tala hundägaren till rätta hade inte haft någon som helst verkan.

108 Jaktutredningen

Det synes utan överdrift kunna sägas att de förhållanden, varunder villebrådsstammen fått kämpa sig igenom vintern 1965/66, ha åtminstone i landets sydliga hälft varit extrema. 1 och för sig skulle man därför kunna tveka om det lämpliga i att ta dem till intäkt för ändringar i den speciella skyddslagstiftning som, utom annat, behandlas i detta kapitel. Det här förut redovisade samt genom press och massmedia framkomna materialet visar emellertid, att just genom de extrema förhållandena uppenbarats vissa brister i den ordning, varmed man år 1957 sökte befordra en bättre hundhållning. Tabellen å sid. 109 visar otvivelaktigt att, i den mån nämnda brister fått till följd att rådjur rivits av hundar, detta glädjande nog endast i ett fåtal, successivt minskande antal fall skett i samband med jakt. Däremot synes av såväl nämnda tabell som än mer av den å sid. 110 återgivna 1 framgå, att det även bland jägarna syndas alltför mycket mot bestämmelserna i både första och andra styckena av 9 § JS med resultat, att deras hundar få tillfälle att smita ut i markerna, ta upp och, om det vill sig illa, riva rådjur. Man har anledning misstänka att det är många jägare som i likhet med ägarna av sällskapshundar förbise, att undantag från ett hundförbud — vilket ju innebär att hund skall hållas under sådan vård, att den förhindras löpa lös i mark där villebråd finnes — allenast kan medges för jakt, samt att villkoret om hundens ofarlighet för det villebråd, som man vill skydda genom hundförbudet, är knutet uteslutande till hans eventuella användning vid jakt. Utredningen finner därför sig böra föreslå sådant förtydligande av det ifrågavarande undantaget i 9 § andra stycket JS, att dylikt undantag får medgivas för jakt med hund, vilken icke driver eller eljest jagar det villebråd som förordnandet avser att skydda. Det skall alltså vara fråga om rådjursren hund, oberoende av dess ras eller mankhöjd. Det kan nämligen inte anses uteslutet att den onyanserade propagandan för användning vid jakt efter rådjur av hundar av vissa raser och viss storlek såtillvida förvillat begreppen, att dylika hundar ansetts fylla jämväl det krav på ofarlighet, som skulle göra dem användbara för jakt även under tid för hundförbud. Bedömandet i det särskilda fallet av huruvida en jakthund är ofarlig för rådjur, d. v. s. rådjursren, skall liksom hittills åvila jägaren på dennes egen risk. Att utredningen här icke använder sig av JL:s ordval: »jagar eller ofredar» beror av enahanda skäl, som ligga till grund för det här förut under Ca) återgivna stadgandet i 9 § första stycket andra punkten JS. De utvecklades närmare i utredningens tidigare här berörda utlåtande den 13 augusti 1957. i vilket utredningen beträffande sagda andra punkt anförde i huvudsak följande. 1 Denna iabell är h ä m t a d ur 1964 års riksdags tredje lagutskotts utlåtandt nr 28 med anledning av väckta motioner ang. jakten på rådjur. Den bygger p å samma p r m ä r m a t e r i a l som den förstnämnda tabellen.

109 —

c

b

^ c a 3 J3 H

"#

*•i f

t^ OS

ao

r-

CO

l>»

CN

•>*

o

1 1

CO

||

•<*

(M

**

y—t

CI

oo

CO

C/D

a

a

, rt "0 C5

ec

«s <e 05

c3

*«« '~

OS

>> C fe 3

i-i

|1

1 A H

C C

£•8

s g g

1 C5 53 (-. T 3

CJ

-^

.5 R

IS ca O

o

CN

C5

~H

Cl PO

©5

CN CN

C5 O!

i

C

© CO

c-

C5

>A

O

-

CN 1-H

£2

o

«

•*

c

».

O I>

SB -r

00 »Ol

CO

O

ec

Tf<

c

i-i

^ 3

'C ed

o

c

CN

OJ

r

1—1

CC

• *

lO

-<

£

0)

T3

*•* R

1—1

0 T3

S c c 2 w

4) ^3

!-

^

05 »N

00 OJ

X

CI

Ol

>*

CO

CO

IQ

T -

•

^

^

W)

is til

CN

0, a, H

•-

C3 CD

<r.

4)

£ 1 « 'I 2

C

"S

CN

•-* 3 : 3

oc

CN

*—"

•*

• < *

CM "•

•*-*

"—' O

V

£ 2 - Q ?!

<

£:0<~

i—t

1 c

CN

1 1

••—»

C

*

j

3 O

E

V

h

5 O »O

^

oo

•H

CN

iO

©

O

V}

o> i5J

5 V la

s

•—•>

T3

C

S

G

•a

s c

Ä MS :0

53 « S c s « X

•*—1

«

a

•

a C

•-, Q •

^

E

a <s ^ £

u Jj es •-a

m t> vO C5

c

o

T —

(M

co

CO

CC

zc iC

05 iO

c CC

CC

o

cr

cS

»c

~

co CO

co

•*

iC CD

oi

CO CO C5

T?

CO 05

CO C5

110 RIVNINGSFALL, FÖRDELADE PÅ HUNDRASER rivning i samband med jakt betecknas med (I) och utan sådant samband Hundras Stövare Drever Reagle Tax Schäfer Gråhund Olika spetsraser Jämthund Finsk spets Västgötaspets Lapphund Collie Terrier Roxer Pudel Rlandras Okänd

....

1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 I U I U I U I U I U I 12,1 34,3 8,2 15,3 6,9 15,2 — 3 6 , 5 12,2 11,0 0,7 5,0 2,0 12,3 3,5 6,0 — — 1,6 4,9 — — — — — — — 3,1 — — — 1,4 — — — — — — 2,4 — — 7,9 — — — 6,9 — — — 5,7 — 4,3 — 10,9 — 8,9 — 29,2 — 13,4 — — — 5,4 — — — — — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1,2 — — — — — — — — — -— — — — — — — — — — 0,8 — — — — — — — — — 2,4 — 1,4 — — — — — — — — — 1,4 — — — 3,5 — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — 2,4 — 2,1 — 9,2 — 5,1 6,2 6,2 3,3 16,7 — 29,3 — 36,7 — 44,0 — 18,8 — 22,0

med

(U)

1962/63 U 3,0 16,0 1,0 3,0 — — — 3,7 — 4,6 — 7,0 — — — 2,0 — 1,0 — 1,7 — — — 2,0 — — — 2,0 — — —11,0 — 42,0

I PM II r e k o m m e n d e r a s en n y a n d r a p u n k t av följande l y d e l s e : »Under a n n a n tid a v å r e t s k a l l h u n d , d ä r d e n icke b e g a g n a s till j a k t , h å l l a s u n d e r s å d a n tillsyn, s o m e r f o r d r a s för att förebygga att d e n jagar eller ofredar (kurs. här) villebråd.» U t r e d n i n g e n a n s e r en föreskrift m e d s å d a n t syfte u t g ö r a en m e d h ä n s y n särskilt till o v a n å t e r g i v n a e r f a r e n h e t e r n ö d v ä n d i g k o m p l e t t e r i n g av b e s t ä m m e l s e r n a i 9 §. D ä r i g e n o m i n s k ä r p e s h u n d ä g a r n a s a n s v a r för sina d j u r s föreh a v a n d e ä v e n u n d e r a n n a n ticl a v å r e t ä n d e n s o m första p u n k t e n avser. Att h u n d s b e g a g n a n d e till j a k t även i n k l u d e r a r dess t r ä n i n g för j a k t t o r d e u t a n särskilt s t a d g a n d e v a r a k l a r t . I likhet m e d d o m ä n s t y r e l s e n m å s t e d o c k u t r e d n i n g e n f i n n a att m e d o v a n n ä m n d a a v f a t t n i n g föreskriften k a n få obilliga k o n s e k v e n s e r . I P M I I h a r p a r e n t e t i s k t a n m ä r k t s att o r d e n »jagar eller ofredar» ä r o d e s a m m a , s o m a n v ä n d a s i 22 § J L . U t r e d n i n g e n vill e r i n r a o m att u n d e r d e n tid a v året, v a r o m n u ä r fråga, d. v. s. tiden d e n 21 a u g u s t i intill u t g å n g e n av f e b r u a r i , infalla j a k t t i d e r n a för de flesta j a k t b a r a djurslag. I avseende å det vildas b e h o v av s k y d d m o t att störas föreligger det alltså en avgjord s k i l l n a d m o t v a d s o m gäller för tiden d e n 1 m a r s — d e n 20 augusti, r e p r o d u k t i o n s t i d e n . Att s å d a n tillsyn ä r erforderlig, att h u n d a r n a f ö r h i n d r a s jaga p å egen h a n d visas a v u n d e r s ö k n i n g a r n a r ö r a n d e r å d j u r s r i v n i n g a r n a . D ä r e m o t finner j a k t u t r e d n i n g e n det k n a p p a s t p å k a l l a t , att k r i m i n a l i s e r a j ä m v ä l ofredande. Med att ofreda villebråd b ö r n ä r m a s t förstås s t ö r a eller o r o a d e t s a m m a . F r å n en j a k t r ä t t s i n n e h a v a r e s s y n p u n k t k a n väl ett f ö r b u d j ä m v ä l m o t dylikt o f r e d a n d e v a r a t a c k n ä m l i g t . Det ä r d o c k inte h a n s rätt,

Ill som genom föreskriften i fråga primärt skall tillvaratagas. Det sker genom stadgandena i 22 § första och andra styckena JL. Man lär emellertid inte kunna undgå att taga viss hänsyn till ägarens av en icke jakthund behov att en del av året kunna med något större frihet ha hunden med sig även i mark, där villebråd finnes. Det kan han näppeligen göra om därvid hans tillsyn av hunden även skall gå ut på att villebråd ej stores eller oroas. I betraktande av vad sålunda anförts finner utredningen att ur författningstexten böra utgå orden »eller ofredar». Utredningen anser, att med en sådan ändring det primära syftet med denna föreskrift, att inskärpa hundägarnas ansvar och därigenom bereda rådjuren ökat skydd, även blir kraftigare accentuerat. Beträffande den föreslagna författningstexten i övrigt vill jaktutredningen om orden »driver eller eljest jagar» anföra, att rådjursrivningar visserligen som regel ske efter drev. Det kan emellertid inträffa att en icke rådjursren hund under sök efter exempelvis hare stöter på ett vilande rådjur och kastar sig över detsamma. Han har då icke drivit djuret, men hans beteende är att hänföra till jakt. Det är vidare med speciellt syfte som texten talar om »hund». Ett av utredningen längre fram i detta kapitel rekommenderat medel att humanisera rådjurjakten med drivande hund är att använda endast en hund. Det har därför synts utredningen mindre följdriktigt att såsom i gällande text tala om »hundar». Vad beträffar den andra påtalade bristen i gällande ordning finner jaktutredningen det vara synnerligen angeläget att möjlighet skapas för ett omedelbart ingripande i situationer sådana som de till utredningen inrapporterade. Må vara att de kunna betecknas som undantag. De ha dock varit tillräckligt många för att inge oro kanske mest därför, att de vittna om likgiltighet för humanitära krav. För att förebygga en fortsatt sådan utveckling krävs tillgång till en allvarligare och tillika snabbt genomförbar reaktion än den som ett i sinom tid ådömt bötesstraff må innefatta. Utredningen finner för sin del det ur djurskyddssynpunkt inte vara någon större skillnad mellan en hund som driver får och en hund, vilken driver rådjur under de förhållanden som ligga bakom ett förordnande om hundförbud. Redan nu öppnas i tredje stycket av 22 § JL viss möjlighet att döda löslöpande hund, som under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti jagar eller ofredar villebråd. Utredningen föreslår således, att motsvarande möjlighet skall i samma lagrum inrymmas beträffande hund, vilken under tid som omfattas av förordnande om hundförbud samt under omständigheter som anges i sagda lagrum driver eller eljest jagar villebråd till vars skydd förordnandet meddelats. När det emellertid gäller frågan om den personkrets som skall äga begagna en sålunda medgiven rätt anser utredningen sig inte kunna föreslå att densamma bestämmes så lösligt som skett i 1943 års hundtillsynslag. Inte ens en begränsning av nämnda befogenhet så att den, såsom är stadgat i nyssnämnda lagrum, förbehålles jakträttsinnehavaren och hans folk finner utredningen tillfyllest för att förebygga dess utnyttjande i oträngt mål. Såsom

112 utredningen framhållit i sitt nyss återgivna tidigare utlåtande är det en avgjord skillnad mellan tiden mars—augusti och den del av jaktåret, då hundförbud kunna bli aktuella. Bland annat har i utlåtandet erinrats därom, att att jakttiderna för de flesta djurarter infalla under sist avsedda tid. Även en rådjursren hund kommer vid drev efter hare eller räv lätt in på grannens mark. Pågår då där ett drev efter rådjur, kan det trots allt hända att hunden kopplar på detta. Men inte ens det behöver vara fallet. Det finns fanatiker eller det kan vara så, att grannsämjan inte är den bästa. Resultatet kan i vilket fall som helst bli, att en olyckshändelse som rimligen inte är att tillskriva hundens ägare såsom vårdslöshet leder till att hunden — i förstnämnda fall fel hund — blir skjuten. Utredningen föreslår därför, att beslutanderätten att hund, vilken under tid för hundförbud driver eller eljest jagar sådant villebråd som förbudet avser att skydda — i praktiken rådjur — får skjutas, skall tillkomma polismyndigheten. På så sätt får man objektivt klargjort, om hundens löslöpande är att tillskriva vårdslöshet hos hundens ägare eller innehavare. Det blir sedermera givetvis polisens sak att avgöra vem som skall utföra exekutionen.

JB. Krav på tillgång till viltspårhund vid viss jakt Inledning

Även detta spörsmål övervägdes i samband med 1957 års ändringar i 9 § JS men vann icke slutgiltig behandling. Det må först erinras om de all jakt normerande föreskrifterna i 1 § JS, nämligen stadgandet i första stycket att jakt ej må bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande, samt förpliktelsen enligt andra stycket för den som sårat villebråd att vidta erforderliga åtgärder för dess uppspårande och dödande. Vid nämnda tid innehöll vidare andra stycket även en hänvisning till vad då i 16 § 2 mom. JL stadgades om skyldighet för den som vid lovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur, vilka tagit sin tillflykt till annans jaktområde, att skyndsamt därom underrätta, bland andra, jakträttsinnehavaren å den marken. I PM II hade förordats att i 1 § andra stycket JS måtte intagas en bestämmelse därom, att vid jakt av älg, hjort eller rådjur spårhund skall hållas tillgänglig. Hemställan i ämnet hade gjorts av representanter för djurskyddet och det anfördes i PM II, att en bestämmelse av det innehåll som hemställan avsåge i stort sett skulle innefatta ett anvisande för vissa fall av vilken åtgärd, som borde vidtagas vid efterkommande av förpliktelsen för den som sårat villebråd att vidta erforderliga åtgärder för dess uppspårande och dödande. Skyldighet att medföra spårhund avsåge bestämmelsen icke att införa; det skulle vara tillfyllest att i förväg försäkra sig om att man inom rimlig tid kunde anskaffa en spårhund. En sådan försiktighetsåtgärd vore ägnad att bidra till humanisering av jakten och den torde inte bli betungande för jägarna.

113 I yttrandena saknades ej kritik mot det förordade stadgandet. Det ifrågasattes om tiden ännu vore mogen för en ändring av JS i denna riktning. Begreppet »spårhund» löste inte hastigt alla problem. För att en hund skulle kunna användas som spårhund fordrades ingående träning av hunden och det måste fastslås, att förarenhunden nästan alltid bildade en enhet. Det vore därför ganska svårt att låna bort en sådan hund till än den ene än den andre. Följden bleve den, att så gott som alla jägare som jagade älg, hjort eller rådjur bleve tvungna att hålla sig med en speciellt för ändamålet avsedd hund. Jaktutredningen anförde för egen del i utlåtandet den 13 augusti 1957 att ett realiserande av den i och för sig goda tanken att söka förkorta sårade djurs lidanden icke syntes möjlig genom det förordade stadgandet, vars åsidosättande medförde straff enligt 29 § 1 mom. JS, förrän en undersökning utförts rörande tillgången på spårhundar och, vad som torde vara lika viktigt, personer som vore skickade att föra dem. Förslag i ämnet

Djurskyddet återkom emellertid i frågan redan år 1959. I en till KM:t ställd skrift den 22 juni samma år hemställde sålunda Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund att, i syfte att jakten efter hjortdjuren skulle humaniseras, bland annat bestämmelser måtte utfärdas om skyldighet för jägare att vid sådan jakt ha tillgång till viltspårhund för eftersök av skadskjutet vilt. Innan KM:t den 29 oktober 1959 förordnade, att nämnda skrift, såvitt densamma avsåg utfärdande av bestämmelser om skyldighet att hålla viltspårhund, skulle överlämnas till jaktutredningen för att vara tillgänglig vid dess arbete, hade utlåtande infordrats från domänstyrelsen efter hörande av Svenska jägareförbundet. Riksförbundets framställning i övrigt — som gällde en utredning om lämpligaste formen för kuljakt på rådjur i vad avsåg val av kaliber och ammunition, skjutavstånd samt siktens och belysningens inverkan på träffsannolikheten — föranledde icke någon KM:ts vidare åtgärd. Riksförbundet anger följande motiv för sin framställning i spårhundfrågan. Om en älg, en hjort eller ett rådjur blir påskjutet och icke faller för skottet, är det skyttens oavvisliga skyldighet att noggrant genomleta terrängen för att finna djuret. Många jägare använda sig i sådana fall av en särskilt övad hund för att i lina spåra upp det skadade villebrådet. Intresset för träning av dylika viltspårhundar — låga hundar med gott spårsinne såsom tax och drever — har under de senaste åren väsentligt ökat i vårt land. I jämförelse med den omfattande jakten särskilt efter älg och rådjur i landet föreligger dock ännu ej tillräcklig säkerhet för att en sådan humanitär förberedelse i erforderlig omfattning vidtages för att undvika djurplågeri i samband med jakten. Denna skyldighet att uppspåra skadskjutet vilt aktualiseras för närvarande särskilt genom den medgivna jakten efter hornbärande råbock. Lämpliga hundar för att i lina uppspåra skadat vilt äro av betydelse icke endast i samband med jaktutövning utan jämväl då det gäller uppspårandet av större djur såsom älgar och rådjur, vilka påkörts och skadats av motorfordon. 8

114 Svenska jägareförbundet h ä n v i s a r i sitt r e m i s s u t l å t a n d e till det u l l å t a n d e som f ö r b u n d e t d e n 30 n o v e m b e r 1956 avgav m e d a n l e d n i n g av det nyss h ä r r e f e r e r a d e förslaget i P M II. I s a g d a u t l å t a n d e anfördes följande. »Förbundet delar promemorieförfattarens mening, att en sådan bestämmelse är ägnad att bidraga till humanisering av jakten. Däremot hyser förbundet i motsats till denne den uppfattningen, att bestämmelsen torde bli nrycket betungande för jägarna. Dels torde nämligen antalet över huvud tillgängliga och för ändamålet dresserade hundar vara alldeles otillräckligt. Dels torde det vid ett studium av belägenheten, fördelningen, storleken och arronderingen av rikets olika jaktmarker lätteligen kunna konstateras, att den föreslagna bestämmelsen skulle göra det praktiskt omöjligt för ett betydande antal av landets jägare att över huvud bedriva jakt efter älg, hjort eller rådjur. Dels saknas utredning som visar, huru stort behovet av bestämmelsen är ur rent humanitära synpunkter. Förbundet finner sålunda, att förslaget icke för närvarande bör föranleda författningsändring. Förbundet är emellertid villigt att, förslagsvis i samarbete med kennelklubben, verkställa utredning rörande möjligheterna att av humanitära skäl införa den ifrågasatta bestämmelsen. Förbundet är vidare berett att uppmana jägarna att såvitt möjligt tillse, att spårhund finnes tillgänglig då jakt efter älg, därvid behovet torde vara störst, hjort eller rådjur äger rum på större marker.» F ö r b u n d e t a n f ö r v i d a r e att efter d e n 30 n o v e m b e r 1956 intet inträffat som f ö r a n l e d e r ä n d r i n g i dess d å v a r a n d e s t ä l l n i n g s t a g a n d e . J ä m v ä l domänstyrelsen h ä n v i s a r till sitt r e m i s s u t l å t a n d e m e d a n l e d n i n g av förslaget i P M II, i vilket u t l å t a n d e som avgavs den 7 j a n u a r i 1957 styrelsen a n f ö r d e . »Till förslaget om tillägg till 1 § jaktstadgan får styrelsen ansluta sig men ifrågasätter, med hänsyn till den ringa tillgången på fullgoda spårhundar, om icke bestämmelsen lämpligen bör utformas så, att vid jakt efter älg, hjort och rådjur hund skall hållas tillgänglig, som nöjaktigt kan spåra påskjutet vilt.» Beträffande nu förevarande ärende anför domänstyrelsen att styrelsen alltjämt är av den uppfattningen, att en dylik bestämmelse skulle bidraga till humaniseringen av högviltjakten i landet. I detta sammanhang får styrelsen meddela att styrelsen såsom villkor vid upplåtelse av rätt till älgjakt på kronans mark föreskriver, alt jaktarrendatorn vid jakten skall medföra hund som nöjaktigt kan spåra skadskjuten älg. Styrelsen vidhåller sitt uttalande den 7 januari 1957. Om viltspårhundar

Begreppet » v i l t s p å r h u n d » h a r i n t r o d u c e r a t s av S v e n s k a k e n n e l k l u b b e n . Det i n n e b ä r att en h u n d av p r a k t i s k t vilken r a s s o m helst t r ä n a t s för eller undergått p r o v p å f ä r d i g h e t att följa s p å r efter ett s k a d a t villebråd (däggdjur). I n o m d e n s v e n s k a k e n n e l a s s o c i a t i o n e n h a hittills a n o r d n a t s viltspårprov av tre s p e c i a l k l u b b a r : S v e n s k a t a x k l u b b e n , S v e n s k a d r e v e r k l u b b e n s a m t S v e n s k a spaniel- och r e t r i e v e r k l u b b e n . E t t villkor för att a v l ä g g a prov ä r att d e n d e l t a g a n d e h u n d e n ä r i n r e g i s t r e r a d h o s S v e n s k a k e n n e l k l u b b e i och alltså r a s r e n . I p r i n c i p ä r o v i l t s p å r p r o v e n ö p p n a för h u n d a r av alla iiindraser. P r o v e t tillgår i k o r t h e t så att en h u n d , för att bli godkänd, måste lunna

115 i förarens koppel följa ett 400 meter långt spår i terräng. Spåret, som skall läggas i minst två räta vinklar och dragas helst kvällen innan provet skall äga rum, utföres så, att man släpar bakskanken på ett rådjur samt droppar en tredjedels liter oxblod i släpspåret. Att i dag fixera antalet utbildade viltspårhundar i Sverige är svårt. Det är först under senare år som de s. k. viltspårproven fått större anslutning, dock torde det årliga antalet deltagande h u n d a r f. n. inte överstiga 300. Av dessa får man räkna med att omkring 80 procent blivit godkända. Bland landets på viltspårprov godkända hundar dominera tax- och dreverraserna, därnäst torde komma spaniel och retriever. I bruksproven för vorstehhundar ingår som ett viktigt led även spårprov efter skadat villebråd. Denna förhållandevis högvuxna fågelhundras, som tyvärr är till antalet dåligt representerad i vårt land, räknas till de bästa bland viltspårhundarna. Synnerligen goda ämnen till viltspårhundar finnas även bland de speciellt i Norrland ganska talrika, ej heller till »låga hundar» hörande spetshundarna (jämthund, gråhund). En på älg- eller rådjurjakt durkdriven hund är icke alltid en god viltspårhund. En sådan måste ha undergått systematisk träning på blodspår. Det är just den skott- eller trafikskadade älgens eller rådjurets vittring, som viltspårhunden skall kunna följa även i det fall, att friska älgars eller rådjurs spår korsar det skadade djurets. Ett exempel. En jämthund, injagad för älgjakt, föres kopplad på en skadad älgs spår. Snart nog korsas detta spår av ett dylikt efter en frisk och oskadad älg, som passerat strax innan. Hunden går över på den friska älgens spår och är olyckan framme, blir den oskadade älgen skjuten. Så hade jämthunden inte agerat, om den varit tränad på blodspår. Som tidigare nämnts äro viltspårproven öppna för alla hundraser. Även representanter för sällskapshundarna kunna med ihärdig träning bli viltspårhundar. Önskvärt är emellertid att dessa spårhundar i första hand rekryteras bland jakthundraserna och innehavas av aktiva, skogsvana jägare. Som regel fungerar en viltspårhund väl, endast om den föres av sin tränare och innehavare. Att låna ut en viltspårhund är därför inte att rekommendera. Att föraren av hunden är jägare blir vidare ofta en garanti för att inte fel djur skjutes — antingen man trots allt kommit in på fel spår eller det skadade djuret är i sällskap med andra, friska djur. Finns nu i Sverige utbildade viltspårhundar tillgängliga för all jakt efter »älg, hjort och rådjur»? Hur många viltspårhundar skulle erfordras t. ex. under älgjakten då omkring 200 000 jägare äro i farten? Ponera att antalet deltagare per älgjaktlag håller sig till i medeltal 10. I sådant fall skulle erfordras 20 000 viltspårhundar, vilket är en orimlighet. Högt beräknat kanske det finns några tusen viltspårhundar, av vilka långt ifrån alla äro godkända på viltspårprov.

116 J akt ut redningen

Vid ställningstagandet till förevarande förslag har utredningen övervägt detsamma icke endast med dess praktiska genomförbarhet för ögonen. Utredningen har jämväl beaktat vad dess genomförande principiellt kan betyda. I sistnämnda avseende kommer i betraktande relationen mellan förslaget och 1 § JS. För innehållet i detta författningsrum, vilket utredningen betraktar som en jägarnas »Codex ethicus», har redogjorts i inledningen till denna kapiteldel. Här är det främst fråga om förpliktelsen för en jagande som sårat villebråd att vidta erforderliga åtgärder för dess uppspårande och dödande. Jaktlagstiftningen har för visso kringgärdat en jagande med ett rikhaltigt register av genom straff eller andra korrektiv sanktionerade statuter i det ena eller andra avseendet. De syfta till en avvägning mellan hans egna och olika motstående intressen, t. ex. markägarnas, andra jakträttsinnehavares, viltvårdens, den allmänna naturvårdens, djurskyddets etc. Här är det åter fråga om uppfyllande av en i positiv form stadgad, likaledes straffsanktionerad eftersöksplikt, som f. ö. numera gäller utan avseende å det slag av villebråd som sårats. Plikten som sådan är klart angiven, och det bör observeras att hållandet av viltspårhund härvid utgör endast ett moment i den serie av åtgärder, som ingå i uppfyllandet av sagda plikt. Utredningen kan för sin del icke finna det vare sig principiellt berättigat eller av behovet påkallat, att lagstiftaren skall börja förse en jagande med föreskrifter — till råga på allt straffsanktionerade — på vilket sätt han skall fullgöra en honom ålagd förpliktelse. Det är angelägenheter som det tills vidare får ankomma på jägarnas egen organisation att upplysa och propagera för. Vad så beträffar den praktiska sidan av saken finner jaktutredningen, att införlivandet med 1 § JS av en dylik bestämmelse skulle — såsom ock Svenska jägareförbundet framhållit — innebära, att åtskilliga tusental ägare av eller andra innehavare av jakträtt å smärre marker berövas möjligheten att där jaga hjortdjur. Det är emellertid tänkbart att man vid genomförandet av totalt reglerad älgavskjutning inom försökslän skulle kunna kräva, att det inom varje licensjaktområde fanns tillgänglig minst en viltspårhund. Den här förut redovisade utredningen visar uppenbarligen, att det f. n. inte är praktiskt genomförbart med en lagstadgad skyldighet att vid jakt efter hjortdjur hålla viltspårhund. Goda krafter för att föra själva saken framåt äro emellertid redan i rörelse från såväl jaktvårds- som kennelhåll. Efter samråd mellan jägareförbundet och kennelklubben torde inom en snar framtid ett stort antal instruktionsdagar med träning av blivande viltspårhundar komma att hållas inom olika delar av landet. Till sist må nämnas att jägareförbundet med anledning av det väiande antalet offer för landsvägs- och järnvägstrafiken bland älgarna och rådjuren tillsatt en kommitté för att undersöka möjligheterna att snabbt få trafikska-

117 dade djur uppspårade och avlivade. I kommittén som ledes av jaktutredningens sekreterare ingår även en representant för rikspolisstyrelsen. Som en förberedande åtgärd äro länsjaktvårdsföreningarna f. n. sysselsatta med att upprätta förteckning över inom länen tillgängliga viltspårhundar, som under förares ledning kunna stå till polisens förfogande. Hur relationen mellan trafikskadade och skadskjutna hjortdjur kan ställa sig kan icke sägas; man vet dock att många påkörda djur försvinna i skogen. De sålunda förtecknade hundarna med förare böra självfallet, var å sin ort, kunna tjänstgöra under vanlig jakt.

C.

Rådjurjakten

Inledning

Jämväl andra spörsmål rörande jakten efter rådjur med drivande hund behandlas i jaktutredningens utlåtande den 13 augusti 1957. I det till utredningens prövning överlämnade materialet intogs en framskjuten plats av ett av representanter för djurskyddet lanserat begrepp, »hetsjakt efter rådjur». Med hetsjakt avsåg man därvid jakt med snabba hundar, som med synens hjälp förföljde och eventuellt infångade vilt. Det hävdades att man med stöd av föreskriften i 1 § JS, att jakt ej får bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande, borde kunna beivra hetsjakt samt att man därför också syntes kunna räkna med att rådjursrivningar vid jakt skulle kunna beivras. I nämnda utlåtande kunde jaktutredningen konstatera att berörda definition, antingen det var fråga om jakt med drivande hund sådan denna utföres här i landet, eller det gällde hundars opererande på egen hand, var såväl språkligt som i sak felaktig. Det språkliga kan här förbigås. I sakfrågan intar utredningen samma ståndpunkt nu som då. Det hette sålunda i utlåtandet. Felaktigheten i sak består i talet om att hundarna med synens hjälp förfölja villebrådet. Frånsett vissa moment av jakten, bl. a. då hunden är i färd att upphinna villebrådet och alltså har det i ögonsikte, följer en drivande hund med luktsinnet vittringen av det jagade djuret och detta vare sig det gäller uppspårandet eller den fortsatta jakten. Det sätt varpå en drivande hund jagar utgör resultatet av ett samspel mellan tre faktorer, nämligen hundens naturliga eller genom dressyr bibragta egenskaper, det ifrågavarande villebrådets metod att undandraga sig en förföljare samt terräng- och övriga naturförhållanden. Jaktutredningen kan förty icke godkänna, att begreppet hetsjakt upptages som en särskild kvalifikationsgrund beträffande en jägares eventuella fällande till ansvar för brott mot 1 § JS. Med nu gjorda påpekande har utredningen självfallet ej velat hävda, att man icke skulle kunna med stöd av 1 § JS beivra rådjursrivningar vid jakt. Det kan man förvisso, men icke varje rådjursrivning. Även ett annat av djurskyddsorganisationer framfört krav, nämligen förbud mot användande vid jakt av hundar med högre mankhöjd än 40 cm,

118 avvisades i jaktutredningens omförmälda utlåtande. Ett liknande förslag behandlades emellertid vid 1964 års riksdag. I två likalydande och till lagutskott hänvisade motioner — 1:228 och 11:274 — hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till KM:t anhålla om sådan ändring i JS att dels jakt efter rådjur med drivande hund ej må ske med mindre denna är av långsamt drivande typ med en boghöjd av högst 38 cm, dels hund av annan typ och med en boghöjd överstigande 38 cm som vanemässigt driver rådjur icke må begagnas till jakt inom trakt där rådjur uppehålla sig. Tredje lagutskottet — som mottagit begärda yttranden från domänstyrelsen ävensom ett antal jägare-, kennel- och djurskyddsorganisationer, av vilka endast de av djurskyddet och Svenska dreverklubben avgivna gingo i tillstyrkande riktning — fann att det förelåg anledning till antagande att hundägare och jägare efter hand bibringas ökad förståelse för en noggrannare övervakning och dressyr av sina hundar och för en drevjakt med lämpliga hundtyper. Då en sådan utveckling i allt väsentligt tillgodoser motionärernas syfte, anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ej erfordras. Härmed borde enligt jaktutredningens mening förespråkare för de lågbenta hundarna kunnat åtnöjas. Det är emellertid bekant för utredningen, att en framställning med principiellt samma syfte som de nyssnämnda motionernas ingivits till jordbruksdepartementet. Den har inte officiellt delgivits utredningen och utredningen skulle därför över huvud inte ha tagit upp den under förestående rubrik behandlade frågan, om ej krav därpå framkommit i olika sammanhang. Jaktutredningen

Under de mark- och väderleksförhållanden, som äro rådande ännu under slutet av sommarhalvåret, har rådjuret med sin lätta men ändock muskulösa kropp samt sin förmåga att förvilla sina förföljare de största utsikterna att hålla undan för även snabba och uthålliga sådana. Vanligtvis gäller detta även under de första höstmånaderna så länge barmark råder. Ett friskt rådjur kan då som regel klara sig även för en snabb högbent hund. Vid stark kyla efter en regnig höst kan emellertid barmarken bli hal. Situationen ändras då avsevärt till rådjurens nackdel. Sjöar och vattendrag liksom mossar, kärr och mindre vattensamlingar belägges med blank is, vilken alltid utgör en fara för rådjur drivna av hundar, enär de under flykten lätt halka omkull. Denna fara får nog sägas föreligga oberoende av det slag av hundar, som delta i drevet, och kan alltså tillskrivas drevjakten som sådan. Den mest riskabla tiden för rådjuren inträffar emellertid under vintermånader med mycket snö, som nedsätter deras framkomlighet, samt skare, som därutöver bidrar till att försvåra deras foderupptagande och således försämrar deras kondition. För dylika förhållanden har emellertid viltvården fått ett effektivt vapen till rådjurens skydd i de av länsstyrelsen förordnade

119 hundförbuden. Jaktutredningen anser det vara av stor vikt att, så snart för rådjurens rörlighet riskabla snöförhållanden uppstå inom ett län eller del därav, länsjaktvårdsföreningen snabbt utverkar förbud mot att vid jakt använda hund som driver eller eljest jagar rådjur. Under de senaste årtiondena ha jägarna i ganska stor utsträckning börjat övergå till att vid rådjurjakt använda långsamt och spårnoga drivande hundar u t a n hetsigt skall. Genom fortsatt propaganda och upplysning bör en dylik form av rådjurjakt med drivande hund kunna så småningom bli den dominerande jaktformen. Detta är enligt utredningens samstämmiga mening det mål som viltvården bör inrikta sig på att uppnå. Hur ställer sig då läget för dagen till nämnda framtidsmål? Är det överhuvudtaget tänkbart att man, exempelvis genom en mot vissa hundraser riktad förbudslagstiftning, skall kunna på en genväg nå fram till sagda mål? Det första man har att undersöka är dagens situation för status beträffande olika ifrågakommande hundraser. År 1953 verkställde Svenska jägareförbundet genom sin rikskonsulent en på kommunernas hundskatteregister för samma år grundad räkning av alla svenska hundar, fördelade på hundraser. Det fanns då av stövare 41 761

drever 12 080

tax 23 327

Av taxarna kan en övervägande majoritet bedömas ha utgjorts av sällskaps- och grythundar. Antalet av den då ganska nya rasen beagle framgick inte av materialet; i jaktutredningens utlåtande år 1957 uppgavs emellertid att antalet under åren 1949— 1956 hos kennelklubben inregistrerade (alltså rasrena) beagle uppgick till 337. Säkert är att antalet nu levande drever är betydligt större, kanske inemot det dubbla, än det var år 1953. Å andra sidan torde antalet stövare nu inte vara så mycket mindre än det var sistnämnda år, om man nämligen nu liksom då räknar med de icke rasrena. För de fem åren 1961—65 visa kennelklubbens inregistreringssiffror för följande raser dessa tal. stövare 14 079

drever 10 869

beagle 1749

Om dessa siffror, som således hänföra sig till rasrena djur, kan följande sägas. Stövaren — åtta raser — visar för de största raserna en utpräglad tendens till stegring i antalet för varje år inregistrerade hundar. Beagle visar också stegring, medan drevern kan betecknas som, måhända tillfälligt, närmast stillastående, vilket synes framgå av följande årssiffror: 2 013—2 123— 2 374—2 174—2 185. Taxen har inte medtagits i statistiken, enär den kynologiskt sett ej räknas till de drivande hundarna; den registreras rätt och slätt som »tax». Som bekant driver ett stort antal taxar, men hur många de äro vet man icke, kanske 15—20 procent. Resten utgöres av grythundar eller ligger i knät hos matte eller husse. Taxarna äro emellertid många. Enbart under år 1965 inregistrerades 6 333 taxar och siffrorna visa ständig stegring.

120 I sitt nyssnämnda utlåtande beräknade jaktutredningen, att relationen mellan stövarna (rasrena och icke rasrena) samt de kortbenta drivande hundraserna förhöll sig som 3 : 1 . Om man med utgångspunkt från de anförda inregistreringssiffrorna samt med antagande av en beräknad livslängd per hund av 10 år, en 20-procentig användning av taxstammen för drevjakt och ett knappt 30-procentigt bestånd av icke rasrena stövare kommer m a n fram till i runt tal 37 000 hundar av vardera kategorien, m. a. o. ett relationstal av ungefär 1:1. Med kännedom om att i synnerhet ett betydande antal ägare av rasrena stövare dra sig för de ganska dryga inregistreringskostnaderna betraktar utredningen icke detta relationstal som helt realistiskt. Det framkomna talet kan dock anses innebära en siffermässigt tillfredsställande belysning av de av utredningen uppställda frågorna. Jaktutredningen vill emellertid även påvisa vissa för viltvården och hundhållningen praktiska följder av ett nu infört förbud mot jakt med stövare i trakter, där det finns rådjur. 1. Vad innebär ett »35 cm-förbud» för stövarjägarna? a) Såsom torde kunna utläsas av det föregående finns det skäl antaga, att den största gruppen av vårt lands drivande hundar fortfarande utgöres av stövare, rasrena och icke rasrena. En minoritet av stövarna är rådjursren, men de flesta äro alltjämt intresserade av rådjur. Det gäller framför allt de hundar som tillhöra oorganiserade jägare i skogslänen, vilka jaga på mindre marker. Trots allt går det emellertid framåt med arbetet att göra stövarna helt rådjursrena tack vare Svenska stövarklubbens energiska arbete och ett mycket stort antal enskilda jägares föredömliga exempel. Även jaktvårdsområdena dra här och där sina strån till stacken. Om det ifrågasatta förbudet kommer till stånd, blir ett stort antal stövarjägare, som envist dresserar sina hundar till rådjursrenhet och inte skjuter rådjur för dem, lagbrytare. De bli också lagbrytare vid tillfällen då deras »rådjursljumma» stövare, drivande hare, under jakten luras av grannens rådjursdrivande hund, som kommit in med drev i marken och drar med den »rådjursljumme». b) Det finns likaledes en minoritet stövare som äro idealiska rådjurhundar, d. v. s. driva lugnt och långsamt, så att rådjuren bukta som för en drivande tax. I en del fall äro sådana stövare födda med dylika egenskaper (långsamma, spårnoga och med lugnt icke hetsande skall) men mestadels är det fråga om äldre, litet till åren komna hundar, vilka lugnat ner sig och inte ha så bråttom. Vad skulle nu alla ägare till dylika stövare — vilka med dessa hundar på ett humant sätt jaga både hare och räv — säga om det ifrågasatta förbudet bleve hux flux genomfört? 2. Är 38-cm-gränsen rättvis? Förvisso inte. Det är inte centimetrarna som gör en hund lämplig eller olämplig som rådjurshund. Det är den drivande hundens mentalitet och sätt

121 att agera i markerna som är utslagsgivande. De olämpligaste rådjur drivande hundarna återfinnas bland sådana individer, som äro hetsiga till sinnelaget och äro utrustade med ett hetsigt, för rådjuret högst irriterande skall. Dylika hundar bruka som regel ta genvägar under drevet; de driva i vind och inte i markspår. De skrämma rådjuren i synnerhet som deras skall ofta avges med mer eller mindre långa mellanrum. Rådjuren bli vettskrämda, hinna inte se sig för, ge sig ut på isar eller springa rakt på motorfordon utefter trafiklederna o. s. v. Dessa egenskaper hos drivande hundar förekomma såväl hos stövare som hos drever och taxar. Faktum är alltså att även många drever och till och med taxar äro olämpliga som rådjurshundar. 3. Hur skall 38-cm-regeln

kunna

kontrolleras?

Det vore givetvis orimligt om jaktvårdare och poliser skulle behöva springa omkring med en tumstock i skogen och försöka infånga den drivande hunden för att kontrollera mankhöjden. Det går emellertid inte att lagstifta om hundar i centimeter. Härom bära skiftande måttuppskattningar vid hundutställningar nogsamt vittne. Det finns vidare många hundar som växa. Som unghund driver den rådjur vid 37 cm mankhöjd — med några år till på nacken har den ätit upp sig till 38,5 cm och då skulle den vara olaglig, trots att den då kanske fått bättre egenskaper som rådjurshund än tidigare. 4. Vad är då att göra? Det synes jaktutredningen finnas skäl erinra därom, att all viltvård kräver tid och arbete för att ge resultat. Utredningen anser sig ha ådagalagt att en förbudslagstiftning, avseende jakten i allmänhet med drivande hund, är lika omöjlig och obillig att genomföra nu som den var år 1957. Hundförbuden under speciella väderleksförhållanden ha behandlats särskilt i avd. A i detta kapitel. Som en upplysning vill utredningen vidare anföra, att förutsättningarna för den norska lagstiftningen i ämnet varit helt olika de hos oss föreliggande. I Norge har gällt förbud att jaga rådjur med drivande hund. Även där har emellertid en från början obetydlig rådjurstam växt till. När man så fann, att man med dåvarande jaktmetod icke kunde beskatta stammen i önskvärd omfattning och därför fick medge jakt med drivande hund, hade man s. a. s. fritt fält att bestämma vad slag av hundar som skulle få användas vid denna jakt. Hur förhållandena komma att utveckla sig hos oss saknar jaktutredningen möjlighet att säga något bestämt om. Utredningen håller dock inte för otroligt att en förbudslagstiftning skall komma att visa sig onödig, därest — såsom utredningen alltså vill föreslå — den sedan länge pågående upplysningsoch propagandaverksamheten ytterligare aktiveras i syfte att, bland annat, a) skapa »rådjursrenhet» hos alla jägare så att de undvika att skjuta rådjur för hund, som inte besitter för rådjurjakt lämpliga egenskaper, samt göra sig av med rådjursgalen hund, om intet annat hjälper;

122 b) skapa rådjursrenhet hos alla drivande hundar av vad ras de vara må, vilka icke ha de för rådjurjakt lämpliga egenskaperna; c) förmå jägarna att idka jakt efter rådjur med endast en hund i taget — flera hundar tillsammans hetsa upp varandra; d) bilda flera jaktvårdsområden — den inom dessa rådande intressegemenskapen utgör en kontrollerande faktor av stort värde.

D. Svenska brukshundsklubbens verksamhet Frågans tidigare behandling

I inledningen till avd. A i detta kapitel har omnämnts ett, dock inte i författningsväg reglerat, undantag från stadgandena rörande hundhållningen i såväl 22 § JL som 9 § JS. Undantaget avser statliga myndigheter eller institutioner tillhöriga eller av dem disponerade hundar som i och för sin tjänst — utbildning eller övning — måste, med eller utan förare, färdas fram genom eller uppehålla sig i sådan mark som avses i nämnda stadganden. I jaktutredningens utlåtande den 13 augusti 1957 sades det i denna fråga bland annat följande. Mot bakgrunden av det återgivna departementschefsuttalandet samt att i ärendet upplysts, dels att något åtal för förseelse mot 9 § JS såvitt känt är inte förekommit, dels att markägarens tillstånd alltid inhämtas i förväg, synes något behov av en särskild undantagsbestämmelse inte föreligga såvitt avser försvarsmaktens och polisväsendets tjänstehundar. Emellertid framgår av vad Svenska kennelklubben och chefen för arméhundväsendet i frågan anfört, att syftet med framställningen vore att en undantagsbestämmelse även skulle tillgodose vissa »auktoriserade bevakningsorganisationer», varmed åsyftades enskilda företag, som avsåges i K K den 28 september 1951 (nr 640) om auktorisation av enskilda bevakningsföretag, ävensom civilförsvaret och Svenska brukshundsklubben. Ehuru utredningen icke hyser tvekan om det principiellt berättigade i att den sålunda jämväl av enskilda bedrivna utbildnings- och träningsverksamheten kan fortgå utan hinder av bestämmelserna i JS, anser utredningen främst av det skälet, att bland de hundraser som rekrytera ifrågavarande vakthundar finnas även som rådjursrivande dokumenterade, t. ex. schäfer och rottweiler, att gränsen för de undantagsberättigade måste kunna dragas objektivt och otvetydigt. En sådan gränsdragning förutsätter närmare undersökningar. Sådana kommer utredningen att upptaga under sitt fortsatta arbete. Jaktutredningens undersökningar

Svenska Brukshundsklubben (SBK) är enligt sina av KM:t den 21 april 1961 fastställda grundstadgar ansluten till Centralförbundet för befälsutbildning såsom specialklubb (SBK-förbundet) och associerad med Svenska kennelklubben såsom specialklubb. SBK har till ändamål att inom hela riket medverka till fyllandet av totalförsvarets behov av utbildade hundförare och specialutbildade hundar liksom behovet i övrigt av samhällsnyttiga bruks-

123 h u n d a r . F ö r fullföljande av sitt ä n d a m å l h a r SBK, b l a n d a n n a t , att u t b i l d a h u n d a r a v för SBK:s v e r k s a m h e t if r å g a k o m m a n d e r a s e r för nyss n ä m n d a ä n d a m å l , att o m b e s ö r j a u t b i l d n i n g av h u n d f ö r a r e och i n s t r u k t ö r e r i h u n d tjänst, att a n o r d n a u t b i l d n i n g s k u r s e r , att a n o r d n a b r u k s p r o v och utställn i n g a r , s a m t att p å u p p d r a g a v h u n d u t t a g n i n g s m y n d i g h e t e n enligt v a d d ä r o m ä r s t a d g a t p r ö v a h u n d a r s l ä m p l i g h e t för tillgodoseende av totalförsvarets b e h o v . SBK h a r v i d a r e att fullgöra sina uppgifter i s a m f ö r s t å n d m e d v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t e r o c h u n d e r s a m v e r k a n m e d övriga frivilliga förs v a r s o r g a n i s a t i o n e r l i k s o m m e d ideella o r g a n i s a t i o n e r i övrigt, vilkas a r b e t s p r o g r a m l å t e r ett s a m a r b e t e f r a m s t å s å s o m n a t u r l i g t . SBK är verksam dels såsom en riksorganisation som företräder brukshundsrörelsen inom hela riket, dels genom lokalavdelningar för skilda orter eller områden inom riket. Lokalavdelning utgör lokal sammanslutning av medlemmar av klubben inom viss ort eller visst område. För lokalavdelnings bildande krävs bifall av centralstyrelsen, som är riksorganisationens verkställande och förvaltande organ och vari överbefälhavaren förordnar en ledamot jämte personlig suppleant för denne. Lokalavdelningens verksamhetsområde, som fastställes av centralstyrelsen, bör vara i största möjliga överensstämmelse med kommunindelningen och inom sålunda fastställt verksamhetsområde får endast finnas en lokalavdelning. SBK hade under 1964 omkring 100 anslutna lokalavdelningar med sammanlagt omkring 8 500 medlemmar. Av dessa beräknas två tredjedelar vara hundägare. Det sammanlagda antalet brukshundar i medlemmarnas ägo torde dock ha uppgått till 2 500. Under sistnämnda år avhölls 124 officiella bruksprov med omkring 1 000 deltagande hundar. (Antalet inregistrerade starter var 3 258.) Därtill kom ett stort antal lokala, icke officiella tävlingar, vilka inte redovisas centralt (distriktsmästerskaps-, klubb- och lagtävlingar). E n l i g t g j o r d a b e r ä k n i n g a r s k u l l e det föreligga ett årligt b e h o v av 1 000 u t b i l d a d e b r u k s h u n d a r till försvarets, rikspolisens o c h e n s k i l d a b e v a k n i n g s företags f ö r f o g a n d e . De s e n a r e s a n t a l g å r ej att överblicka, m e n allt fler i n d u s t r i f ö r e t a g m . fl. skaffa sig s k y d d s h u n d a r . D e n ö v e r v ä g a n d e delen av l a n d e t s b r u k s h u n d a r u t b i l d a s g e n o m SBK. D ä r j ä m t e u t b i l d a s vid a r m é n s h u n d s k o l a å r l i g e n ett m i n d r e a n t a l såväl h u n d f ö r a r e s o m b r u k s h u n d a r . Särskilda av SBK fastställda regler gälla för officiella bruksprov och tävlingar. Bruksproven äga rum grupp- eller klassvis i överensstämmelse med respektive provregler. Grupperna äro 6: appellklass; lukt-, hörsel- och karaktärsprov; skyddshundgrupp; spårhundgrupp; rapporthundgrupp; sökhundgrupp. Vid proven äro hundarna i allmänhet kopplade vid förarna. Bapport- och sökhundar gå dock lösa utan koppel. För rapporthundar kan den sammanlagda sträckan uppgå till 6 100 meter men är då uppdelad på fyra delsträckor, av vilka den längsta är 2 000 meter. Provet, som har två kontrollanter, kan alltså försiggå inom ett arronderat område, vars diameter inte behöver överstiga omkring 2 000 meter. Vid rapport- och sökproven delta endast hundar, vilka som regel äro hårt lydnadsdresserade och alltså lätt kunna kallas in till föraren, om de skulle avvika från de utlagda spåren. B r u k s p r o v e n a n o r d n a s av l o k a l a v d e l n i n g a r n a p å u p p d r a g av SBK:s centralstyrelse o c h a r r a n g ö r av p r o v ä r s k y l d i g i n h ä m t a m a r k ä g a r e s tillstånd

124 för provets avhållande. När det gäller enskilda medlemmars träning av brukshundar försiggår denna som regel på marker, som disponeras av deras lokalavdelning. Ett sådant område, där även prov och tävlingar gå av stapeln, har i allmänhet permanent karaktär. Det är vanligt att avdelningen där uppfört stuga eller klubbhus till medlemmarnas disposition. Såväl träning som prov med brukshundar börjar redan i mars månad, uppehåll sker därefter från mitten av juni till slutet av augusti, varefter verksamheten som regel fortgår t. o. m. november månads utgång. Jaktutredningen

Det synes utredningen att SBK, vars verksamhet är under ständig utveckling, löst sina riksviktiga uppgifter på från utredningens synpunkt bästa möjliga sätt. Av allt att döma ha några intressekonflikter inte förekommit mellan viltvården och det av SBK ledda brukshundarbetet. På förfrågan har sålunda SBK:s ledning meddelat, att de år 1957 införda stadgandena i 9 § JS icke förorsakat besvär för klubbens arbete. Det hade ej heller kommit till klubbens kännedom något fall av åtal för brott mot de nya bestämmelserna. Efter samråd mellan dåvarande ordföranden i SBK och utredningsmannen utfärdade SBK den 26 april 1958 cirkulär till samtliga lokalavdelningar med kommenterande anvisningar rörande sagda bestämmelser. I detta uttalades, bland annat, att bruksproven med lösgående hund alltjämt borde kunna försiggå under följande förutsättningar, nämligen dels att i förväg inhämtats vederbörande markägares tillstånd att anordna planerade bruksprov, dels att anmälan om provs anordnande göres till vederbörande polismyndighet, dels att såväl under träning som under bruksprov (tävling) hund vid framförande inom område, där villebråd kan tänkas finnas och göras till föremål för jakt, ovillkorligen är försedd med å sedvanlig gördel anbragt tjänstetecken. Skyldighet att vid prov och tävling med rapport- och sökhund under fältarbete (rapportföring, respektive söktjänst) låta hunden bära tjänstetecken är numera föreskriven i punkt 24 av kapitel II i SBK:s förut omförmälda, fr. o. m. den 1 januari 1964 tillämpade regler för officiella bruksprov och tävlingar. Detta krav har emellertid, enligt vad SBK:s ledning medgett, inte alltid efterlevts. Då SBK tillhör de frivilliga försvarsorganisationerna med uppgift att tillgodose vissa av totalförsvarets behov, synes det jaktutredningen, att SBK:s utbildnings- och tränings verksamhets fortsatta bedrivande utan hinder av föreskrifter i 9 § JS bör kunna tillgodoses genom motsvarande auktoritativt uttalande som det, vilket i 1938 års jaktlagsproposition gjordes beträffande försvarsväsendets och polisens hundar. Härigenom skulle i realiteten inte kvarstå något behov av en undantagsbestämmelse i JS. För den specialträning av andra för bevakningsändamål avsedda hundar än de av SBK och arméns hundskola utbildade, som till äventyrs kan vara påkallad, torde icke behöva anlitas mark där villebråd finnes.

125 Jaktutredningen vill emellertid förorda, att SBK kompletterar föreskriften i det nämnda cirkuläret om inhämtande av vederbörande markägares tillstånd med att även jakträttsinnehavarens, om denne är en annan än markägaren, medgivande skall föreligga, att såväl dessa villkor som föreskriften om skyldighet att anmäla anordnandet av prov till polismyndigheten intagas i de nyss här omförmälda reglerna, samt att SBK erinrar lokalavdelningarna om vikten av att bestämmelsen i sagda regler om vissa hundars bärande av tjänstetecken iakttages. Till sist får jaktutredningen på förekommen anledning uttala, att den som helt privat bedriver träning eller motionering av brukshund givetvis är underkastad bestämmelserna i första och andra styckena av 9 § JS, samt att han eller hon i eget intresse bör kunna uppvisa legitimation, som styrker uppgivet ledamotskap i SBK.

KAPITEL

7 Organisation en Gällande ordning

Den centrala tillsynen av jakten och viltvården i riket åvilar f. n. domänstyrelsen. Enligt ett av statsmakterna år 1965 fattat principbeslut skall nämnda tillsyn fr. o. m. den 1 juli 1966 överföras till statens naturvårdsnämnd. Handläggningen av ärendena rörande jakten och viltvården torde k o m m a att inom nämnden ombesörjas av en nämndens chef direkt underställd avdelning. Beträffande det frivilliga jaktvårdsarbetet må erinras om alt, efter förslag i 1936 års betänkande, i JL blev inskrivet krav på innehavare av jakträtt att vid sin utövning härav även bedriva jaktvård. Samtidigt tillfördes JL de i fråga om sina huvudprinciper alltjämt gällande reglerna om jaktvårdsområden. Ett av syftena med dessa kan uttryckas så, att jaktvårdsområdesinstitutet möjliggör även för ägare av mindre marker att uppfylla nämnda krav och sålunda få större utbyte av sin jakträtt. I nämnda betänkande framhölls vidkommande organisationen av jaktvårdsarbetet, att snart sagt allt vad landet ägde av erfarenhet och insikter i fråga om jaktvårdsarbetets bedrivande vore samlat inom de frivilliga jaktvårdsorganisationerna, nämligen jaktvårdsföreningarna i länen och deras centrala sammanslutning, Svenska jägareförbundet. I anslutning härtill förordades i betänkandet, att ledningen av jaktvårdsarbetet skulle anförtros denna organisation. Offentlig myndighet borde dock erhålla ett visst inflytande på sammansättningen av organisationens verkställande organ. I principiell överensstämmelse med nämnda förslag har efter ikraftträdandet av 1938 års jaktlagstiftning jaktvårdsarbetets ledning omhänderhafts av Svenska jägareförbundet. Tiden fr. o. m. den 1 juli 1938 fram till den 1 juli 1951 kan därvid i viss mån betraktas som en försöksperiod. För att citera departementschefens uttalande i KM:ts proposition nr 46 till 1938 års riksdag ville man nämligen »vinna någon erfarenhet i vad mån den befintliga frivilliga organisationen visat sig vara i stånd att tillgodose de ökade anspråk på sakkunnig och opartisk ledning av jaktvårdsarbetet, som den nya lagstiftningen kan komma att kräva». I 1950 års betänkande redovisade jaktutredningen en ingående undersökning av den av Svenska jägareförbundet dittills bedrivna verksamheten. Utredningen redogjorde därvid för timad utveckling av medlemsanslutningen

fill förbundet. 1 Det framhölls i betänkandet att förbundet följt 1938 års jordbruksutskotts anvisningar och lagt sin verksamhet på bred bas. Härefter anförde utredningen. 1 samtliga länsjaktvårdsföreningars styrelser äro hushållningssällskapen representerade. Därjämte finnas representanter för landstingen i så gott som alla länsjaktvårdsföreningars styrelser. Förbundet synes ha bedrivit jaktvårdsarbetet på ett sakligt och samtidigt smidigt sätt under hänsynstagande till de olika intressen, som göra sig gällande på jaktens område. Enligt utredningens mening har den nuvarande frivilliga organisationen av jaktvårdsarbetet visat sig vara i stort sett ändamålsenlig och väl ägnad att tillgodose de krav som av departementschefen uppställdes i 1938 års proposition. Genom denna organisation har också möjliggjorts att jaktvårdsmedlen kommit jaktvården till godo utan större administrationskostnader. Utredningen förordar därför att ledningen av jaktvårdsarbetet även i fortsättningen helt anförtros åt Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar. I KM:ts med anledning av förslagen i 1950 års betänkande till 1951 års riksdag avlåtna proposition nr 189 anförde departementschefen i förevara nde fråga. I likhet med utredningen anser jag önskvärt att det allmänna erhåller större inflytande än nu över ledningen av jaktvårdsarbetet. Detta önskemål synes mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett om Svenska jägareförbundet omorganiseras i enlighet med föreliggande stadgeförslag. Under denna förutsättning bör därför enligt min mening ledningen av jaktvårdsarbetet alltjämt anförtros åt Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar. Som hittills torde det få ankomma på KM:t att pröva, huruvida i visst fall anslag från jaktvårdsfonden kan beviljas även åt annan organisation. Mot vad departementschefen sålunda anfört hade riksdagen intet att erinra. Till det allmännas inflytande över den centrala ledningen av jaktvårdsarbetet återkommer jaktutredningen längre fram i detta kapitel. Det synes emellertid lämpligt att redan här ange yrkestillhörigheten, räknad i procent, inom den personkrets som — de av landsting och hushållningssällskap utsedda ledamöterna inräknade — bildas av de tjugufem länsjaktvåids föreningarnas styrelser. Enligt »Matrikel för Svenska jägareförbundet 1964/67» kunna utskiljas följande tre huvudgrupper. Grupp 1: Ägare eller arrendatorer av skogs- eller lantbruk . . Grupp 2: Tjänstemän vid skogs- eller lantbruk Grupp 3: övriga yrken

45 procent 20 » 35 »

Töö

*

Av de av landstingen utsedda styrelseledamöterna tillhöra 60 procent grupp 1 och 40 procent grupp 3. Förslag i ämnet Vid 1954 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 467, om inrättande av ett jaktråd. Efter en redogörelse för vad som förekommit vid 1

Se vidare härom sid. 132.

1938 och 1951 års riksdagar rörande ledningen av jaktvårdsa-betet anförde motionärerna. Den erfarenhet man sedan dess fått av Svenska jägareförbundets haidhavande av jaktvårdsarbetet inom landet visar, att statens ökade inflytande på detta område varit nyttigt och berättigat. Emellertid synes man i vissa kretsar irom jägareförbundet betrakta den auktorisation, som förbundet erhöll i och mel 1951 års beslut, såsom icke önskvärd och utgörande en belastning på förbundet; verksamhet. I sådant läge torde det vara berättigat att göra den frågeställningei, om statsmakterna icke borde vidtaga sådana åtgärder, att jägareförbundet befiades från ansvaret att handhava jaktvårdsarbetet och låta ifrågavarande förbind bli en organisation som får den frihet man på många håll synes önska. För at realisera denna tanke behövs emellertid ett annat organ, som får handhava frigör angående jaktvårdsmedlens användning. I Danmark, där man också har jaktvårdsavgifter som i vårt land, finnes ett jaktråd som handlägger dessa angdägenheter. Vi ifrågasätta därför, om det icke vore önskvärt att få en utredning till stånd, huruvida inte ett liknande organ även borde skapas för vårt land. En sidan utredning anse vi så mycket mer berättigad som detta spörsmål icke i någct avseende synes ha varit föremål för utredning. Med åberopande av vad de sålunda anfört hemställde motionirerna, att riksdagen ville hos KM:t hemställa om uppdrag åt 1949 års jak utredning eller det organ, som KM:t kan finna lämpligt, att företaga utrednhg i anfört avseende. Sedan riksdagen i överensstämmelse med tredje lagutskottets hemställan i utlåtande nr 21 i skrivelse den 14 april 1954, nr 171, anhållit om motionens överlämnande till jaktutredningen, förordnade KM:t härom den 23 i samma månad. Av de av tredje lagutskottet över motionen hörda instanserna — dominstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet och Jägarnas -iksförbund — instämde det sistnämnda förbundet till alla delar i motionärernas yrkanden. Såväl domänstyrelsen som naturskyddsföreningen avstyrkte motionen. Domänstyrelsen upplyste därvid, att KM:t i beslut den 5 mars 1954 funnit en framställning av Jägarnas riksförbund om utredning rörande tillsättande av ett jatlråd m. m. icke böra föranleda någon KM:ts åtgärd. Jägareförbundet ville inte notsätta sig den i motionen föreslagna utredningen, ehuru det vore förbundets förvissnirg att en sådan utredning icke kunde komma till annat resultat än att skäl saknades till ändring i 1951 års jaktlagstiftning, i vad avsåge ledningen av jaktvårdsarbetet inom riket. I ytterligare två jaktutredningen tillhandakomna ärenden ha berörts frågor, som äga samband med de i detta kapitel behandlade. Genom remiss den 20 oktober 1959 infordrade sålunda KM:t jaktutredningens utlåtande med anledning av en den 5 i samma månad dagtecinad skrift av RLF, vari berördes olika jaktliga spörsmål samt jaktutredniigens arbete. Huvudparten av skriften rörde sig om då gällande ordning fcr ersättning för älgskador och härom framfördes formlig hemställan. I samband därmed påpekades, att frågor rörande ersättning för skador av mnat villebråd än älg voro oreglerade i gällande jaktlagstiftning. Älgskadee-sättningarna ha behandlats i utredningens betänkande »Älgfrågan» (SOU 1964:

11). Rörande lagstiftningens inställning beträffande gottgörelse för skador av annat vilt än älg hänvisar utredningen till vad därom sägs vid 24 § JL. Såvitt nu är i fråga anföres i RLF:s skrift. Vid upprepade tillfällen ha å förbundets stämmor förevarit motioner rörande jaktfrågor. Dessa frågor ha avspeglat den oro, som förefinnes bland såväl markägare som jägare beträffande jaktlagstiftningen, jaktens utövande och jaktvårdsarbetet. Det har ifrågasatts huruvida nu gällande jaktvårdsorganisation är ändamålsenlig genom att den handhaves uteslutande av Svenska jägareförbundet. Möjligheter för andra jaktvårdsorganisationer att av jaktfondens medel erhålla bidrag till sin verksamhet anses vara minimala. Lämpligheten av att jaktvårdskonsulenter och jaktvårdare äro anställda av Svenska jägareförbundet och icke såsom beträffande fiskerikonsulenterna sortera under hushållningssällskapet har starkt ifrågasatts. RLF anser därför att utredningen bör med det snaraste slutföra sitt arbete så att statsmakterna härigenom kunna framlägga konkreta förslag till jaktproblemens lösning. Vidare h a r Jägarnas riksförbund i skrift den 5 juni 1964 hemställt, bland annat, att KM:t måtte bemyndiga länsstyrelserna att tillsätta särskilda jaktråd i länen, vilka skulle ha till uppgift att avge yttranden och förslag i olika jaktfrågor samt att föreslå fördelning av jaktvårdsmedlen ävensom älgskadefondernas medel. I infordrat underdånigt utlåtande yttrade länsstyrelsen i Gävleborgs län att, förutom besvarande av remisser, skulle på de tilltänkta jaktråden ankomma att avgiva förslag rörande fördelning av älgskadefondernas medel och övriga jaktvårdsmedel. Som emellertid förbundet icke anfört någon saklig kritik mot vare sig den medelsdisposition, som hittills tillämpats, eller de förslag, som därutinnan lämnats av länens jaktvårdsföreningar, finner länsstyrelsen framställningen i denna del icke motivera annat yttrande än att en bestående ordning givetvis icke bör ändras utan fullgoda skäl. Länsstyrelsen vill som sin mening uttala, att den remitterade framställningen synes så svagt underbyggd, att densamma icke bör föranleda någon åtgärd. KM:t fann enligt beslut den 4 december 1964 skriften icke föranleda annan vidare åtgärd än att KM:t förordnade, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till utredningen för kännedom. Jaktutredningen Under den långa tid — helt föranledd av successiv utvidgning av det ursprungliga uppdraget — som jaktutredningen, för utredningsmannens vidkommande från februari 1957, arbetat med jakt- och viltvårdsfrågorna, har utredningen ständigt haft sin uppmärksamhet riktad på de genom ifrågavarande motion och övriga h ä r förut refererade framställningar aktualiserade spörsmålen rörande organisationen av det frivilliga jaktvårdsarbetet. 1 1 För egen del finner utredningsmannen det vidare icke obefogat erinra därom, dels att han under åtta och ett halvt år från år 1939 närmast under departementschefen haft ansvaret för jaktärendenas beredning inom jordbruksdepartementet, dels att han under tjugufyra år från 1938 som ledamot av Svenska naturskyddsföreningens styrelse haft jaktärendena ur naturskyddssynpunkt ävensom samarbetet med Svenska jägareförbundet till sin speciella uppgift.

130 Genom statsmakternas beslut att överföra den centrala tillsynen av jakten och viltvården i riket, d. v. s. med JL:s terminologi jaktvården, till statens naturvårdsnämnd har uppfattningen, att jaktvården utgör en del av den allmänna naturvården fått ett otvetydigt uttryck. Även den av jakträtt omfattade vilda däggdjur- och fågelfaunan utgör således en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas. Härför tillämpas dock jaktlagstiftningens stadganden och övriga föreskrifter. Av de förslag som framläggas i detta betänkande torde det ur såväl speciell jaktvårds- som allmän naturskyddssynpunkt mest genomgripande vara förslaget i 1 kap. rörande en principiell omläggning av fridlysningssystemet med de följdförslag, som en sådan omläggning medför beträffande olika av jaktlagstiftningen reglerade förhållanden. Utredningen vill i förevarande sammanhang erinra om sitt i sagda kapitel gjorda uttalande, att de i kapitlet redovisade övervägandena och framlagda förslagen som bakgrund ha jämväl vetskapen om att till såväl den centrala statliga myndighetens som länsstyrelsernas förfogande som sakkunnig rådgivare på jaktens område står den av statsmakterna sanktionerade frivilliga jaktvårdsorganisationen: Svenska jägareförbundet med dess länsföreningar, dess jakttidsberedning och dess välutbildade samt praktiskt kunniga jaktvårdskonsulenter och länsjaktvårdare. Jägareförbundets fält personal, som alltså består av nämnda konsulenter och länsjaktvårdare, tillkom som en följd av 1938 års riksdagsbeslut. Organisationen utbyggdes vidare efter 1951 års beslut. Personalen tillsättes sedan ett par år in på 1950-talet av förbundet. Ett visst missnöje bland länsföreningarna och personalen orsakade nog till en början denna av skilda orsaker påkallade centralisering. Numera torde både föreningarna och personalen anse, att följderna av åtgärden varit gynnsamma. Till det som nyss sagts om fältpersonalens kvalifikationer vill utredningen tillägga följande. Vad denna personal kommit att betyda för gjorda framsteg i arbetet att i bygderna sprida jaktvårdsmedvetande är utan tvekan att tillskriva jämväl det förhållandet, att personalen ingår i jägarnas egen organisation. Konsulenter och länsjaktvårdare betraktas därför inte som tillsynsmän eller kontrollanter ulan såsom rådgivare och hjälpare i strävanden, som mången gång ställa jaktvårdsområden och enskilda inför långt ifrån lättlösta spörsmål. De bedriva ofta även en uppskattad upplysningsverksamhet bland allmänhet och press och samarbeta med naturskyddet till båtnad för hela den vilda faunan. Jaklutredningen vill emellertid erinra om att bakom 1938 och 1951 års riksdagars beslut i organisationsfrågan lågo uttalanden av i viss mån programmatisk innebörd. Vid 1938 års riksdag gjordes uttalandet av jordbruksutskottet, vars utlåtande i denna del godkändes av riksdagen. Uttalandet

131 år 1951 — nyss här återgivet — gjordes i propositionen och lämnades, som redan är sagt, utan erinran av riksdagen. Med anledning härav synes det jaktutredningen befogat att något beröra utvecklingen inom den frivilliga jaktvårdsorganisationen under de femton år, som förflutit sedan utredningen i 1950 års betänkande redovisade sin undersökning av organisationens vid denna tid dittills bedrivna verksamhet. Vad först beträffar det allmännas inflytande över jaktvårdsarbetet är detta centralt tillgodosett sålunda, att KM:t utser Svenska jägareförbundets ordförande för varje kongressperiod, omfattande tre år. Denne är tillika självskriven ordförande i förbundets överstyrelse och förbundsstyrelse. Den sistnämnda motsvarar i huvudsak ett arbetsutskott. Vidare utser KM:t en ledamot av överstyrelsen jämte suppleant för denne och en revisor i förbundet samt godkänner tjänstereglemente — innefattande, bland annat, lönegradsplaceringarna — för förbundets personal, både den centralt verksamma och fältpersonalen. Slutligen bestämmer KM:t, som jämlikt 26 § 3 mom. JL helt dirigerar användningen av jaktvårdsfonden, för varje jaktår med vilka belopp ur fonden förbundet får bestrida kostnader av olika förekommande slag. Bland de organ, som bilda Svenska jägareförbundets stadgeenliga uppbyggnad, föreligga skäl att särskilt framhålla förbundets jakttidsberedning. Beredningens uppgift är att från biologisk synpunkt — med hänsynstagande till skogsbrukets, lantbrukets, naturskyddets och jaktens intressen — noggrant pröva föreliggande ärenden, bland andra, att avge yttranden i de ärenden beträffande jakttider, som förbundsstyrelsen remitterat till beredningen, ävensom att på eget initiativ föreslå jakttider. Det säges vidare i stadgarna, att förbundets förslag i fråga om jakt- och fridlysningstider slutligt utformas av förbundets överstyrelse, samt att, därest jakt- eller fridlysningstid föreslagits av enhällig jakttidsberedning och tillstyrkts av förbundsstyrelsen, för beslut om annat förslag erfordras två tredjedelars majoritet bland överstyrelsens i omröstningen deltagande ledamöter. Jakttidsberedningen utses årligen av överstyrelsen och består av fjorton ledamöter, överstyrelsen väljer nio ledamöter jämte personliga suppleanter. Tre ledamöter skola representera jägarna, två Vetenskapsakademien, två Skogs- och Lantbruksakademien, en Statens veterinärmedicinska anstalt och en Svenska naturskyddsföreningen. Vidare utser Viltforskningsrådet en ledamot med personlig suppleant. Självskrivna som experter äro härutöver riks jakt vårdskonsulenten, förbundets vetenskaplige konsulent, dess laborator och dess viltforskningskonsulent. Det allmännas representation på länsplanet överensstämmer helt med vad 1938 års jordbruksutskott fann önskvärt eller att läns jakt vårdsföreningarna borde i sina beslutande organ kunna bereda plats för en representant för hushållningssällskap och landsting i enlighet med de riktlinjer, som upp-

132 dragits i 1936 års betänkande. Det förhåller sig nämligen så, att varje hushållningssällskap och varje landsting (utom landstinget i Kopparbergs län) utser vardera en ledamot jämte suppleant i styrelsen för länets till jägareförbundet anslutna jaktvårdsförening. 1 Kopparbergs län är emellertid landshövdingen av hävd ordförande i detta läns jaktvårdsförening: Dalarnas jaktvårdsförbund. Sagda jordbruksutskott fann vidare intet annat att erinra mot att ansvaret för jaktvårdsarbetet komme att främst åvila jägareförbundet och dess underavdelningar i länen än att det för jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande bleve av betydelse, att förbundet vidgade sin bas och sålunda sökte draga till sig — även i form av kollektiv anslutning — de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna och icke minst de som bildades med stöd av de föreslagna bestämmelserna om jaktvårdsområden. Jägareförbundets medlemsutveckling under tiden fr. o. ra. den 1 juli 1938 t. o. m. den 31 mars 1966 åskådliggöres genom följande sammanställning. Medlemsantal: personligen anslutna indirekt »

31.3.191)6

25 500 funnos ej

42 300 62 200

69 649 91 381

74 115 Antalet ännu ej känt

Som indirekt anslutna medlemmar betecknas här dels delägarna i de till jägareförbundet anslutna jaktvårdsområdena, dels medlemmarna i likaledes till förbundet anslutna lokala jaktvårdssammanslutningar. Det är ostridigt att vissa medlemmar i jaktvårdsområdena utgöras av juridiska personer samt att ett antal delägare i områdena och medlemmar i lokala sammanslutningar samtidigt är personligen anslutna medlemmar av förbundet. En av detta förhållande påkallad, av jägareförbundet med ledning av företagna analyser företagen reduktion av antalet indirekt anslutna medlemmar ligger därför till grund för uppgifterna i sammanställningen. Vid de i denna angivna tidpunkterna utgjorde sagda antal siffermässigt 82 900 och 121 200. Jaktutredningen bedömer sålunda verkställd procentuell reduktion vara helt betryggande. Såsom framgår av sammanställningen kan således det objektivt riktiga antalet medlemmar i jägareförbundet under den avsedda femtonårsperioden beräknas ha stigit från 104 500 till 161 000. Dessa tal utgöra 48,3, respektive 59,4 procent av de under jaktåren 1949/50 och 1964/65 lösta jaktkorten. Särskilt värd att observera torde vidare vara ökningen under de tre första kvartalen under nu löpande jaktår i antalet personligen anslutna medlemmar. Den är nära 2 Vi gång större än årsmedeltalet för denna medlemskategoris tillväxt under femtonsårsperioden. Sammanlagda antalet jaktvårdsområden och lokala jaktvårdssammanslutningar utgjorde 30.6.1950 7(i7

_|_ 7 5 7 = 1 524

30.6.19(55

1 309 + 1 066 - 2 375

133 Av de vid utgången av jaktåret 1964/65 befintliga 1 311 jaktvårdsområdena är numera allenast ett icke anslutet till jägareförbundet. Vad beträffar jaktvårdsområdena är betydelsen av deras insatser i jaktvårdsarbetet allmänt omvittnad samt senast år 1963 av statsmakterna uttryckligen erkänd. 1 Rörande områdenas ställning inom den frivilliga jaktvårdsorganisationen synes man emellertid på vissa håll ha dragit oriktiga slutsatser. Som nyss är sagt äro samtliga jaktvårdsområden utom ett anslutna till jägareförbundet. Anslutning vinnes genom områdenas medlemskap i vederbörande länsjaktvårdsförening. Delta innebär att områdena — i likhet med övriga till jägareförbundet anslutna lokala jaktvårdssammanslutningar — utgöra direkt anslutna medlemmar i föreningen med de skyldigheter och rättigheter, som enligt stadgarna åvilar, respektive tillkommer en var sådan medlem. 2 För jaktvårdsområdenas del måste ävenledes beaktas en ytterligare omständighet: de äro för sina egna göranden och låtanden bundna av bestämmelser i lag, nämligen stadgandena i 10—13 §§ JL. Områdenas ställning inom jaktvårdsorganisationen kan alltså kort uttryckas så, att i viltvårdsfrågor samarbete äger rum med länsföreningarna men att de i angelägenheter, som påverkas av sagda lagstiftning, äro suveräna i förhållande till länsföreningen och därmed även till jägareförbundet. Om denna sin särställning äro delägarna i jaktvårdsområdena, d. v. s. ägarna av i områdena ingående mark, väl medvetna, varom tillslulningen vid områdenas enligt sedvanliga föreningsmässiga normer verksamma jaktstämmor nogsamt bära vittne. Då även länsföreningarna åtnjuta stor handlingsfrihet i förhållande till det organ, jägareförbundet, vars medlemsstock de utgöra, kan det ifrågasättas om här i riket finns något annat riksomfattande förbund, där decentraliseringen går så långt som inom den nuvarande frivilliga jaktvårdsorganisationen. Rörande den i förutnämnda motion framförda tanken att man — med befriande av jägareförbundet från ansvaret för ledningen av jaktvårdsarbetet — borde här liksom i Danmark inrätta ett jaktråd, som finge handha frågor angående jaktvårdsmedlens användning, får jaktutredningen anföra följande. 1931 års danska jaktlagstiftning innehöll åtskilliga nyheter, bland andra tillkomsten av en jaktfond, vartill medel erhållas genom den danska motsvarigheten till våra jaktvårdsavgifter. 1 Danmark har man ministerstyre och då där saknas centrala ämbetsverk i svensk mening, bestämdes i lagen att det skulle inrättas ett »raadgivende Udvalg» för att bistå lantbruksmi1 Det kan härutinnan hänvisas till 1950 och 1960 års betänkanden, 1951 och 1963 års Kungl. propositioner samt tredje lagutskottets med anledning av propositionerna avgivna utlåtanden nr 14, resp. nr 39. 2 Vid länsjaktvårdsföreningens årsmöte har varje ansluten lokal jaktvårdssammanslutning emellertid icke endast en röst som direkt ansluten medlem; den äger därutöver ett röstetal, som enligt givna bestämmelser grundar sig på det sammanlagda medlemsantalet inom sammanslutningen och avgiftsbetalningen till länsjaktvårdsföreningen.

134 nistern vid administrationen av jaktfonden. Detta jaktråd, som består av tre personer, utnämnes av lantbruksministern. Hos oss ha vi länge, i varje fall sedan 1859, haft ett centralt ämbetsverk med omfattande lokalförvaltning — från år 1883 domänstyrelsen — till vars uppgifter bland annat hör »att i allmänhet verka för en ändamålsenlig jaktvård i riket». Domänstyrelsen är därför förslagsställare beträffande jakt- och fridlysningstider samt i andra jakten och viltvården berörande ärenden ävensom remissinstans i ärenden av dylikt slag, som prövas och avgöras av KM:t, bland andra de som gälla bidrag ur jaktvårdsfonden. Från början av 1950-talet är beslutanderätten i åtskilliga grupper jaktärenden, dock ej nämnda bidragsärenden, av KM:t delegerad till domänstyrelsen. Det är emellertid inte endast i förvaltningshänseende som det föreligger avsevärd skillnad i jaktliga förhållanden mellan Danmark och Sverige. Sålunda erinras i ett av de över motionen avgivna yttrandena om att inom vårt land, som sträcker sig från 55 till 69 breddgraden, naturbeskaffenheten och därmed de jaktliga förhållandena starkt växla från ort till annan. En organisation som skall företräda jakten måste förty vara uppbyggd så, att densamma kan anses vara representativ för dessa i jaktligt avseende artskilda områden. I Danmark1 däremot äro de jaktliga förhållandena i stort sett ensarlade inom hela landet. Ett svenskt jaktråd, vilket skulle ha till uppgift att i stället för jägareförbundet handha jaktvårdsarbetet, måste bli en betydligt större och följaktligen mera svåradministrerad och kostsam organisation än dess danska motsvarighet. Det är jaktutredningens uppfattning, att den sålunda under mer än ett sekel gällande principiella ordningen för jaktvårdsfrågornas centrala handläggning på det statliga planet fungerat väl. Det har tidigare här framhållits att statens naturvårdsnämnds övertagande av domänstyrelsens befattning med sagda frågor vidare innebär, att jakten och viltvården även förvaltningsmässigt kommer att ingå som en del av den allmänna naturvården. Då den statliga centrala handläggningen av jaktvårdsfrågorna dessutom kommer att åvila en myndighet, som är oberoende av egna markägareintressen, måste jaktutredningen konstatera, att frågan om inrättande av ett jaktråd icke längre är aktuell. Ej heller föranleder utredningens förnyade, här förut i huvudsak redovisade undersökning av den frivilliga jaktvårdsorganisationens uppbyggnad ävensom av dess utveckling och verksamhet efter statsmakternas senaste beslut i ämnet annat utredningens förslag än att ledningen av det frivilliga jaktvårdsarbetet alltjämt bör vara anförtrott Svenska jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar med enahanda ställning som nu i förhållande till det allmänna.

1 Danmarks geografiska utsträckning från söder till norr omfattar ungefär 3 breddgrader.

KAPITEL

8 Licensjakten m. m. Inledning

I den del av jaktutredningens den 22 februari 1964 avgivna betänkande med titeln »Älgfrågan» (SOU 1964: 11), som behandlar jakten efter älg, sammanfattades utredningens överväganden sålunda, att någon form av helt reglerad avskjutning är den ordning för älgjaktens bedrivande, genom vilken man skall kunna tillfredsställande lösa de problem som älgfrågan innesluter. Förty är det synnerligen angeläget att en försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning får det allmännas stöd. I anslutning härtill hemställdes, bland annat, att KM:t ville anmoda länsstyrelserna att — i avbidan på att försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning kommer till stånd — verka för att möjligheten att erhålla tillstånd till den punktvis reglerade avskjutning, som licensjakten innebär, än mera utnyttjas, därvid kraven på licensområdenas storlek m. m. böra kunna något modifieras. Även i KM:ts proposition nr 19 till 1965 års riksdag angående vissa frågor rörande älgjakt m. m. framhölls, att berörda försöksverksamhet inte helt löser frågan att i erforderlig omfattning minska älgstammen. I viss anslutning till utredningens förslag synes det lämpligaste sättet att nå en sådan minskning vara att utvidga den licensreglerade jakten. Särskilt inom områden, där älgskador på grödor eller kollisioner mellan motorfordon och älg äro ofta förekommande, böra därför nuvarande bestämmelser i fråga om licensgivning uppmjukas. Sålunda böra kraven på licensområdes storlek och beskaffenhet mildras. Jakträttsinnehavare, som var för sig inte disponera tillräcklig areal, böra ha möjlighet att få licens om de gå samman för att gemensamt bedriva älgjakt inom lämpligt område. Sedan erfarenheter vunnits av såväl försöken med helt reglerad älgjakt som den liberalare licensgivningen bör hela frågan om älgjaktens organisation prövas på nytt. Gällande ordning

Älg får jagas dels under allmän jakttid, dels under särskild jakttid. Den allmänna jakttidens längd, som varierar för olika områden inom landet, bestämmes i den i betänkandet tidigare omnämnda, av KM:t för varje jaktår utfärdade kungörelsen om fridlysning av vissa djurarter. Bestämmelserna om jakt efter älg under särskild jakttid, licens jakt, äro givna i 15 och 16 §§ JS. Licens meddelas såvitt rör kronans marker av domänstyrelsen samt beträffande all annan mark av länsstyrelsen. Med vad man brukar kalla den normala licensjakten menas den jakt under särskild jakttid, som bedrives

136 på hösten i anslutning till den allmänna jakten och även omfattar tiden för denna och som regleras av föreskrifterna i 15 §. Förutsättning för normal licensjakt är att vederbörande förfogar över mark av den storlek och beskaffenhet, att densamma efter förhållandena i orten kan anses medge tillfredsställande vård av älgbeståndet. Antalet licensälgar bestämmes med hänsyn till stammens storlek och omständigheterna i övrigt. Till grund för den normala licensjakten ligga alltså främst jaktvårdsskäl. I betraktande av älgstammens numerärt sett påtagliga svaghet vid den tid, då bestämmelserna utformades, var detta också naturligt. Man bör emellertid inte glömma att 1 § JL i begreppet jaktvård inlägger även en skyldighet att ta hänsyn till vissa näringars intressen. Därför inrymdes redan då — genom orden »omständigheterna i övrigt» — möjlighet att vid bestämmandet av det för jakt medgivna antalet älgar beakta förekomsten av älgskador. Vid sagda tid voro endast skador å gröda aktuella. Älgstammens tillväxt har därefter föranlett, att sagda möjlighet att vid licensgivningen ta hänsyn till dylik älgskadegörelse blivit allt mer utnyttjad. Genom förändrade skogsbruksmetoder i förening med fortsatt tillväxt av älgstammen började älgarnas bete på den växande plant- och ungskogen få ekonomiskt ogynnsamma verkningar. Därför föreskrevs år 1947 att i fall av mera omfattande älgskador å växande skog det antal älgar, som få fällas under normal licensjakt, skall bestämmas med hänsyn till behovet ur skogsvårdsynpunkt att nedbringa älgstammen. Genom en med anledning av nämnda proposition nr 19/1965 utfärdad kungörelse gick man ett steg längre samt införde i 15 § JS den ytterligare bestämmelsen att tillstånd till särskild jakttid skall kunna meddelas även beträffande mark, vilken icke är av storlek och beskaffenhet som utgör förutsättning för normal licensjakt, i de fall att älg i större omfattning skadar — förutom skog — gröda eller att påtaglig fara föreligger för sammanstötning mellan motorfordon och älg eller att annat särskilt skäl finnes att minska älgstammen. Därvid skall det antal älgar som må fällas bestämmas med hänsyn till behovet att minska älgstammen. 16 § JS ger föreskrifter rörande licensgivning i sådana fall att av älg förorsakad skada nödvändiggör, att jakt efter älg anställes å annan tid av året än som kan ske med stöd av 15 §. Från början avsåg denna licensjakt endast s. k. havreälgar, d. v. s. djur som före den allmänna jaktens början betade av den mognande vårsädsgrödan, framför allt på skogsmarken angränsande eller i denna insprängda åkrar. Det stadgas därför, att sådan jakt ej får anställas annorstädes än å eller i omedelbar närhet av åker. Den jagande har dock rätt att vid behov fullfölja sålunda påbörjad jakt även å större avstånd från åkern. År 1947 utvidgades möjligheten att erhålla älglicens under nyss avsedd tid av året till att gälla även det fall, att älg orsakar avsevärd skada å växan-

137 de skog och ytterligare skadegörelse inte kan förebyggas utan minskning av älgstammen. Sådan jakt har därefter huvudsakligen skett vintertid för att minska älgarnas skadegörelse på föryngringsytorna. I samband därmed bestämdes vidare, att älg får fällas under hela året inom område som av länsstyrelsen förordnats vara lövskogsområde. Slutligen inrangerades genom 1965 års kungörelse även föreliggande påtaglig fara för sammanstötning mellan älg och motorfordon bland de omständigheter som skola kunna föranleda licensgivning jämväl enligt 16 § JS. Vad beträffar de övriga hjortdjuren — rådjur, kronhjort och dovhjort — förekommer licensjakt huvudsakligen beträffande såväl rådjur som kronhjort. Licensgivningen för jakt efter rådjur under särskild jakttid omhänderhas numera, efter delegering från KM:t, centralt av domänstyrelsen. För kronhjorten är, jämlikt 15 och 16 §§ JS, länsstyrelsen licensmyndighet utom när fråga är om kronans marker, där befogenheten tillkommer domänstyrelsen. Licens jakt efter kronhjort infördes i och med tillkomsten av 1938 års JS. Där sägs det i 15 § 1 mom. andra stycket att vad i första stycket av samma moment stadgas i fråga om normal licensjakt efter älg skall i tillämpliga delar gälla beträffande jakt efter kronhjort, då fast stam av denna art finns å den aktuella marken. Sådan särskild jakttid för licensjakt efter kronhjort får ej meddelas för längre tid än två månader och den skall omfatta den tid, under vilken i allmänhet jakt efter kronhjort är tillåten i orten. Allmän jakttid efter detta djur har i varje fall efter 1938 förekommit allenast i de båda Skånelänen. Den allmänna jakttiden var t. o. m. jaktåret 1961/62 bestämd till ett mycket begränsat antal dagar, för sagda jaktår två dagar i november. Under påföljande tre jaktår gällde en kombination mellan allmän och särskild jakttid. Sålunda var den i årliga fridlysningskungörelsen angivna jakttiden bestämd till högst en månad fr. o. m. den 5 november, dock endast efter särskilt tillstånd, som emellertid fick avse även m a r k av annan storlek och beskaffenhet än den som då generellt gällde enligt 15 § JS, och det sades vidare att i övrigt bestämmelserna i nämnda paragraf skulle äga motsvarande tillämpning. Den år 1965 i visst syfte vidtagna nedprutningen av kravet på licensområdenas storlek och beskaffenhet vid licens jakt efter älg jämlikt 15 § JS gjordes samtidigt tillämplig å licensjakten efter kronhjort i de fall, att kronhjort skadar gröda i större omfattning. Är detta förhållandet, kan vidare licens jämlikt 16 § meddelas även för jakt efter kronhjort. I fridlysningskungörelsen för jaktåret 1965/66 bestämdes i anslutning härtill, att i Kristianstads och Malmöhus län på mark där fast stam av kronhjort finnes detta djur fick jagas under den tid av högst en månad fr. o. m. den 5 november och beträffande det antal djur, som angavs i särskilt tillstånd.

138 Beträffande rådjuret kan erinras om att i den i 1936 års betänkande föreslagna jaktstadgan var inrymd möjlighet att erhålla licens för jakt efter rådjur under särskild jakttid. Motivet till att denna möjlighet inte togs upp i 1938 års JS var, att vid sagda tid fast stam av rådjur av någon betydenhet endast fanns på en del gods och andra större markkomplex, samt att det därför ansågs att den tid, som i allmänhet var medgiven för jakt efter rådjur, borde vara tillfyllest för dem som hade jakträtten på dylika marker att i tillräcklig omfattning och med önskad selektion beskatta den där befintliga stammen. Förhållandena ändrades emellertid. Rådjurstammen tillväxte snabbt och redan på 1940-talet började KM:t medge licensjakt efter rådjur, först i Skåne samt sedermera i Kronobergs län. I detta län utfärdades emellertid licenserna såsom grupplicens att av länsjaktvårdsföreningen i fråga om antalet till fällande medgivna djur fördelas mellan de jaktvårdsområden som ansökt om licens. Som förut är nämnt är domänstyrelsen sedan åtskilliga år tillbaka licensgivande myndighet beträffande jakten efter rådjur under särskild jakttid. Jaktutredningen

Vid övervägandet av de med licensjakten sammanhängande frågorna har utredningen funnit att det egentligen är allenast beträffande älgjakten, där man möter spörsmål av mera svårbemästrad art. Licensjakten efter kronhjort, som numera är den enda formen för tillåten jakt efter denna hjortart, får nämligen betraktas som ett försök att åt faunan bevara detta ursvenska villebråd med en kvalitativt högtstående stam. Vad angår licensjakten efter rådjur syftar den till att möjliggöra för dem, vilkas marker hysa en antalsmässigt tillfredsställande fast rådjurstam, att vårda denna på ett sätt som tillgodoser såväl biologiska som humanitära krav. En ytterligare omständighet som lagstiftaren har att beakta är skillnaden i livsvanor de tre arterna emellan. De ha exempelvis olika krav på biotop och på dennas omfattning. Det är därför nödvändigt att i författningsväg ta hänsyn till sådana faktorer och således jämväl i fråga om licensjakten behandla arterna var för sig. När det gäller jakten efter älg under särskild jakttid äro problemen många och skiftande. Detta torde framgå av innehållet i 1964 års betänkande »Älgfrågan». Vad beträffar de villkor som lagstiftaren funnit böra vara uppfyllda för att licens må beviljas får man även se saken historiskt. Det är nödvändigt att komma ihåg att vid den tid, då dessa villkor utformades, älgen var ett i stora delar av riket förhållandevis sällsynt villebråd. Sålunda avkastade den legala älgjakten under de tre åren närmast före utfärdandet av 1938 års JS i avrundade tal respektive 6 000, 7 200 och 7 600 djur. Man hade vidare inte bara färsk erfarenhet av hur första världskrigets livsmedelskris påverkade

139 älgbeståndet. Även minnet av det öde, vilket som en följd av upphävandet av regal- och frälsemannarätterna i fråga om jakten efter älg övergick stammen ända inemot 1800-talets senare decennier, stod levande för dem som inriktade sig på en vidare utveckling av vårt förnämsta högvilt. Ej heller bör man bortse ifrån, att den frivilliga jaktvårdsorganisationen då ännu befann sig i begynnelsestadiet av sin uppbyggnad. Det är därför förklarligt att man i 15 § 1 mom. JS så starkt framhävde vården av älgstammen och nödvändigheten att inte äventyra stammens fortbestånd. Dagens bild är en annan. Älgstammens numerär är hög. Under »rekordåren» 1959—1961 översteg årsmedeltalet lagligen fällda älgar 32 400 djur. Sedan dess har den årliga avskjutningen gått ned med omkring 3 000 djur, men vi kunna antagligen även för framtiden räkna med en kvantitativt stark älgstam. Frekvensen av älgskador å gröda är fortfarande också hög. Såsom påvisats i »Älgfrågan» är den emellertid inte enbart att tillskriva älgstammens tillväxt. De senare årens genomgående dåliga bärgningsförhållanden ha medverkat i viss grad. Det synes vidare troligt att jordbrukets pågående strukturförändring skall få till följd, att betydande arealer av den m a r k som f. n. är särskilt utsatt för älgskador komma att omvandlas till skogseller betesmark samt, såvitt angår skogsmarken, utnyttjas för produktion av för älg mindre begärligt trädslag. Vidkommande älgskadegörelsen på plant- och ungskogarna av tall synes man å krono- och bolagsmarkerna, m. a. o. inom storskogsbruket, numera genom licensjakten kunna bedriva älgvården enligt riktlinjer, som äro ägnade att balansera skadorna. Även inom de flesta större jaktvårdsområden torde man söka bedriva en dylik älgpolitik. Denna innebär när det gäller älgen och skogen kort sagt inte ett antingen — eller utan ett både — och. Att skapa möjlighet för att å alla marker skall kunna föras en sådan älgpolitik är syftet med den föreslagna helt reglerade avskjutningen. Innan en sådan ordning blir genomförd finns det endast ett medel att komma i närhet av den nyssnämnda balansen: övergång i största möjliga omfattning till licensjakt. Att verka för nämnd övergång, helst med men till nöds även utan samtidigt bildande av jaktvårdsområde, utgör f. n. den numera utbyggda frivilliga jaktvårdsorganisationens kanske viktigaste arbetsfält. För framgång i dessa strävanden krävs emellertid en generell liberalisering av de villkor som böra vara uppfyllda för att älgjaktlicens skall kunna meddelas. Det kan emellertid inte nog betonas, att licensjakten är en form av jaktvård. Därav följer att den skall medverka till bevarandet av ett livskraftigt älgbestånd. Men jaktutredningen vill samtidigt upprepa vad här tidigare sagts eller att jaktvård även innefattar en laglikmätig skyldighet att ta hänsyn till vissa intressen, i förevarande fall skogsskötselns och jordbrukets. Enligt utredningens erfarenhet synes ock vid licensansökningarnas prövning och beviljande ett sådant hänsynstagande ha varit vägledande. I överensstämmelse

140 med nu angivna principiella och sakliga överväganden har utredningen utformat sitt förslag till bestämmelser rörande licensjakten efter älg, avsedda att träda i stället för de f. n. enligt 15 och 16 §§ JS gällande. Därvid har utredningen jämväl eftersträvat att, såsom fallet var i 1938 års författningstext, i systematiskt avseende behandla den normala licensjakten i en paragraf (23 §) samt övrig licensjakt tillika med andra extra ordinarie åtgärder till älgskadegörelsens nedbringande i en paragraf (24 §). I jaktutredningens förslag återfinnes icke det nuvarande begreppet lövskogsområde. Inrättandet av dylika har i ett par av de få fallen visat sig mindre lyckat och det är utredningen känt, att man på skilda håll helst ser att ordningen med dessa upphäves. Utredningen har funnit sig böra såtillvida beakta detta önskemål, att den utbytt vad som nu föreskrives om lövskogsområde mot en bestämmelse, som ger möjlighet att till skydd för lövskogsbruk av större betydelse meddela licens för jakt efter älg under hela året. Då i varje fall ett av de förklarade lövskogsområdena fyller sin uppgift, synes det vidare utredningen lämpligt att genom en övergångsbestämmelse låta befintliga lövskogsområden bestå, till dess vederbörande länsstyrelse återkallar sin förklaring. Ej heller innehåller jaktutredningens förslag till regler för licensjakten efter älg vad nu i 15 och 16 §§ JS föreskrives om meddelande av licens för nedbringande av älgstammen i det fall, att påtaglig fara föreligger för sammanstötning mellan motorfordon och älg. Detta innebär ej att utredningen vill förneka att behov kan föreligga att genom viss ökad avskjutning söka minska ifrågavarande trafikfara. Men utredningens överväganden ge klart besked om att licensjakt icke utgör ett vare sig verksamt eller i övrigt lämpligt medel att förebygga dylik punktvis uppträdande fara. I nämnda avseende må blott erinras om att för att en licenserad avskjutning skall få avsedd verkan måste man med någorlunda säkerhet kunna avgöra å vilken mark den älgstam, som utgör faromoment, har sitt huvudsakliga tillhåll. Det är jakträttsinnehavarna å den marken som skola erhålla licens. Man måste vidare ha någorlunda kännedom om denna stams storlek och vandringsvanor. Ett av kännetecknen för licens är ju att den anger det antal djur med fördelning på vuxna och årskalvar, som får fällas. Ytterligare synes exempelvis den blotta omständigheten, att en älgväxel korsar en till allmänt begagnande upplåten väg, rimligtvis inte kunna tagas till intäkt för en minskning av en eljest normal älgstam i trakten. Där skola skyltar och s. k. viltspeglar varna trafikanterna. Slutligen innebär erhållande av licens intet tvång för innehavaren att skjuta mer än han enligt sedvanliga grunder, stammens storlek samt skadegörelse å skog och gröda, må finna påkallat. Vad därefter angår licenserna enligt 16 § JS, vilka kunna meddelas för vilken tid av året som helst, vill jaktutredningen erinra om vad följden kan

141 bli om älgkor skjutas under den tid, då de ha sina späda kalvar gömda i skogen. Dessa äro inte lätta att påträffa. Och om vid eftersök i en trakt med livskraftig älgstam hittas en älgkalv, hur skall man kunna veta, att just denna är den skjutna kons kalv? Skulle detta inte vara fallet, blir följden densamma som då sökandet misslyckats: det eller de små liven — tvillingfödsel är numera vanlig — få svälta ihjäl. I det sålunda uppkomna läget föreslår jaktutredningen att frågan om nedbringande av den trafikrisk, som faran för kollision mellan motorfordon och älg lokalt må anses förorsaka, löses enligt samma regler som gälla vid skadegörelse av vilt. Det förhåller sig därutinnan för det första så, att vissa älgar ha individuell benägenhet att uppehålla sig invid och på den till vägen hörande marken. Utredningen har den 29 januari 1959 yttrat sig till domänstyrelsen i just ett sådant fall. Utredningen fann därvid en viss anpassning av det i 17 § 1 mom. andra stycket JS förekommande begreppet »farligt för människors säkerhet» till den pågående utvecklingen försvarbar. Detta skulle alltså innebära att, om en viss älg beter sig på sätt nyss sagts och därigenom anses farlig för människors säkerhet, länsstyrelsen äger meddela tillstånd att även under fridlysningstid döda djuret eller ock själv föranstalta om dess dödande. För övriga fall föreslår utredningen, att stadgandena i 24 § 1 mom. JL om ingripande mot skadegörande villebråd göras tillämpliga då å någon trakt påtaglig fara föreligger för sammanstötning mellan motorfordon och älg. Förslaget bygger i denna del på det förslag till undanröjande av detta lagrum f. n. vidlådande otydlighet, som utredningen framlagt under C. i 5 kap. av betänkandet. Genom den utredning som utgör en grundläggande del av den i lagrummet föreskrivna proceduren torde det bli möjligt att få tillfredsställande besked rörande de olika faktorer, vilka utredningen funnit böra vara klarlagda innan beslut träffas om nedskärning av en älgstam. Förslagsställare hos länsstyrelsen synes böra vara polismyndighet eller vägförvaltning. Medverkan av länsjaktvårdsorganisationen är emellertid obetingat nödvändig såväl när det gäller ärendets handläggning hos länsstyrelsen som, icke minst, vid exekutionens utförande. Beträffande den licensjakt efter rådjur, som tack vare årliga beslut kunnat bedrivas i Skåne och i Kronobergs län, föreligga under tjugu år vunna erfarenheter. Dessa visa att genom sådan licensgivning för marker, vilka äro av beskaffenhet att medge vård av där förekommande fast rådjurstam, möjliggöres att beskatta denna efter rationella riktlinjer. Jaktutredningen finner det förty angeläget att sådan möjlighet öppnas även i andra delar av riket än de nyss nämnda. Ett speciellt skäl för att så bör ske finner utredningen ligga i följande. Genom att låta licenstiden omfatta september månad eller del av denna bör man kunna åvägabringa, att en till denna månad för-

142 lagd rätt att skjuta hornbärande bock utnyttjas på sätt som varit avsett, nämligen till att bedriva s. k. piirsch- eller smygjakt med kulgevär och utan användning av drivande hund. 1 Såsom redan är nämnt infördes licensjakt efter rådjur genom särskilda beslut av KM:t. Beslutanderätten delegerades tämligen snart till domänstyrelsen. Vid fortsatt centraliserad handläggning av dessa ärenden blir alltså statens naturvårdsnämnd beslutande myndighet. Jaktutredningen måste emellertid ifrågasätta det berättigade i att denna licensgivning, vid vilken annat hänsynstagande än till viltvården som regel inte torde vara påkallat, skall i fortsättningen handläggas centralt. Praxis i fråga om tillgodoseendet av viltvårdssynpunkterna är fast och kan av jägareförbundet delges övriga läns jakt vårdsföreningar. Den av KM:t på sin tid beträffande Kronobergs län beslutade ordningen med länsföreningen som sökande av grupplicens — en ordning varigenom undvikes att onödigt betunga länsstyrelserna — har fungerat bra och missljud över denna länsförenings handhavande av licenserna har, utredningen veterligt, icke försports. Nödvändigt är emellertid att stadga viss sista dag för ingivande av ansökning om grupplicens. I övrigt får det anses ankomma på länsföreningen att internt besluta om och på lämpligt sätt kungöra den tid inom vilken önskan om att erhålla licens skall ha framställts till föreningen. I enlighet med dessa synpunkter har utredningen utformat sitt författningsförslag rörande licens för jakt efter rådjur under särskild jakttid. Vidkommande slutligen licensjakten efter kronhjort vill jaktutredningen erinra om att KM:t i brev den 9 april 1965 givit domänstyrelsen och statens naturvårdsnämnd uppdrag att i samråd med Viltforskningsrådet fortsätta igångsatta undersökningar rörande kronhjortstammens bevarande samt att till KM:t redovisa resultatet av undersökningarna. Med anledning härav synes det utredningen angeläget att bestämmelserna om jakt efter kronhjort icke inrymma alltför vida befogenheter till beskattning av stammen. Det kan eljest inte anses uteslutet att, när nämnda redovisning föreligger, angelägna skyddsåtgärder skola visa sig ha blivit mer eller mindre verkningslösa till följd av stammens kvantitativa nedgång och kvalitativa urvattning. Det torde vidare böra erinras därom, att den nuvarande, till senhösten förlagda licensjakten efter kronhjort tillskapades närmast som ett slags kompensation åt dem, vilka å sina marker tolerera fast stam av kronhjort trots artens betydande skadegörelse å skogen. Ungefär vid samma tid av året infaller emellertid kronhjortarnas ekonomiskt mest kännbara skadegörelse å jordbruksgrödorna. Den okontrollerade avskjutning som bedrevs under tidigare gällande, ävenledes till hösten förlagda allmänna jakttid för kronhjort ansågs med rätta medföra risker för stammen. Det var därför naturligt att man ersatte den allmänna jakttiden med en bestämmelse i årliga fridlysningsSe härom vidare 4 kap.

143 kungörelsen, som öppnade möjlighet för skadelidande jordbrukare, vilkas marker icke hyste fast stam av kronhjort, att erhålla kronhjortlicens. Denna jaktmöjlighet finner utredningen böra bestå i avbidan på resultatet av nyss omförmälda undersökningar. Men den bör fortfarande betraktas som ett provisorium och alltså inte regleras i JS. Erforderlig bestämmelse kan med fördel ges plats i den årliga jakttidskungörelse som — vid genomförande av i 1 kap. föreslagen omläggning av fridlysningsordningen — torde böra efterträda den nuvarande fridlysningskungörelsen. Kronhjortarna åstadkomma vidare viss skadegörelse å gröda under våren och försommaren. Det har upplysts att det för det mesta rör sig om tramp- eller liggskador. Erfarenheter beträffande älgen ge vid handen att skadeverkan av tramp eller legor sällan låter sig bedöma förrän ganska långt fram under vegetationsperioden, samt att det inte är särskilt vanligt att dylik åverkan ger upphov till skada i större omfattning, d. v. s. enligt i JL fastlagda normer avsevärd skada. Utredningen finner sålunda påvisade omständigheter bestämt tala emot såväl behovet som lämpligheten av att man å kronhjorten tillämpar vad 16 § JS nu innehåller om »havreälglicens». Jaktutredningen får beträffande licensgivningen till slut anföra följande. Sedan domänstyrelsen icke längre har åliggande att i allmänhet verka fölen ändamålsenlig jaktvård i riket synes det utredningen, att anledning ej heller föreligger att i fråga om jakten och viltvården tillägga domänstyrelsen annan ställning än den som härutinnan intages av dem, vilka företräda andra större markägare i landet. Det må erinras om att många jaktvårdsområden, vari ingår kronomark, därutöver kunna bestå av allmännings- samt bolagsoch annan enskild mark. Icke sällan bildas också jaktarrenden av både krono- och annan mark. Även licensgivningen beträffande rena kronomarker bör ske med beaktande av vildnadsförhållandena i omgivande trakt. I sitt licensgivningen berörande författningsförslag har utredningen följaktligen lagt densamma helt i länsstyrelsernas händer. Så länge gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äga tillämpning synes dock domänstyrelsen böra ha möjlighet att framföra av detta förhållande föranledda synpunkter, då ett licensområde helt består av eller i detsamma ingår mark under domänstyrelsens förvaltning. Utredningen föreslår därför att i dylika fall — dock ej i fråga om havreälg- och kronhjortlicenser — länsstyrelsen skall ha att samråda med domänstyrelsen eller den befattningshavare vid domänverket, som domänstyrelsen må ha bemyndigat därtill.

KAPITEL 9

Rovviltfrågan Inledning

Vad man gemenligen betecknar med rovviltfrågan innefattar i huvudsak två spörsmål. Det ena avser frågan huruvida de fyra stora rovdäggdjuren tillika med örnarna fortfarande skola anses utgöra skyddsvärda delar av vår fauna. Det andra spörsmålet innesluter problem av ekonomisk natur, vilkas upphov är att hänföra till de metoder varmed dessa djurarter söka tillgodose sitt näringsbehov. I dagens situation kan sambandet mellan de båda spörsmålen kort uttryckas så, att ett positivt svar beträffande det förstnämnda spörsmålet inte gärna kan ges med mindre man funnit en godtagbar lösning av sistnämnda problem. Därvid kan man emellertid bortse från örnarna. I fråga om dem kunna de ekonomiska problemen betecknas som både absolut och relativt av mindre betydelse. Vidare h a r redan 1938 års riksdag — alltså på en tid då de här häckande örnarna voro talrikare än nu — uttalat sig för att de böra skyddas. Av de inte mindre än 23 framställningar rörande nyssnämnda problem, delvis kontroversiella rörande både fakta och syfte, som efter h a n d överlämnats till jaktutredningen för övervägande och utlåtande härrör flertalet från tidpunkter, som ligga åtskilliga år före den under första halvåret 1957 vidtagna rekonstruktionen av utredningen. Dessa ärenden bygga merendels på värderingar och fakta, som med tiden förlorat sin aktualitet. Utredningens möjlighet att taga slutlig ställning till övriga frågor som beröra de stora rovdäggdjuren har vidare påverkats av två omständigheter. Utredningen måste ha kommit fram till ett resultat beträffande den omläggning av fridlysningssystemet, som begärts av riksdagen och Svenska naturskyddsföreningen. Vidare skulle resultaten av den av avdelningsdirektören i domänstyrelsen Bertil Haglund sedan år 1960 bedrivna undersökningen beträffande de nämnda rovdjuren vara tillgängliga. Med de i 2 och 3 kap. framlagda förslagen och den för dem förebragta motiveringen torde jaktutredningen i själva verket ha markerat sin ställning till det första h ä r förut omförmälda spörsmålet såvitt vargen och järven angår. Utredningens sålunda omfattade principiella uppfattning rörande icke blott dessa båda arters, utan jämväl björnens och lodjurets hemortsrätt i den svenska faunan samt om vad som i lagstiftningsväg behöver göras för att denna rätt ej skall gå förlorad beträffande de först nämnda h a r utredningen redovisat i två den 22 november 1965 till KM:t avgivna remissutlåtanden. Det ena av dessa rörde av landsfogden i Norr-

145 bottens län Hans Fjelner i underdånig skrivelse den 23 december 1964 framförda förslag, syftande till en lösning av frågan om de stora rovdjuren i dess helhet. Det andra utlåtandet avsåg en den 5 november 1965 dagtecknad, inom jordbruksdepartementet upprättad PM ang. kontroll av vargstammen med därvid fogat utkast till kungörelse om fridlysning av varg under jaktåret 1965/66. I de båda nämnda utlåtandena underströk jaktutredningen, utan att framlägga konkret förslag i ämnet, vikten av att ett infört eller bibehållet skydd för »de fyra stora» åtföljes av beslut som medger, att ersättning för genom dessa rovdjur rennäringen och husdjurskötseln åsamkade skador kunna beviljas med större generositet än vad f. n. är fallet. Med hänsyn till den betydelse utredningen tillmäter denna sak finner utredningen sig böra först i detta kapitel behandla ersättningsbestämmelserna. Dessförinnan bör dock omnämnas ett p a r frågor, av vilka den ena omedelbart och den andra indirekt berör skyddslagstiftningen. Vissa ändringsförslag

Den förstnämnda frågan avser den i form av rätt till viss förf öl jnings jakt utvidgade nödvärnsrätt, som enligt 17 § 1 mom. tredje stycket JS är tillerkänd ägare av tamdjur vid befarat upprepat angrepp å dessa av björn eller lo. Denna rätt tillkommer vederbörande endast under förutsättning, att han äger rätt att jaga å den m a r k varom fråga är. Det är mot denna begränsning som samerna reagera. Om vad renbeteslagstiftningen innehåller beträffande samernas jakträttigheter samt om hur de och, bland andra, renkonsulenterna ställa sig till sagda inskränkning får jaktutredningen hänvisa till redogörelsen i 2 kap. Yrkanden i samma syfte riktade på sin tid lappfogdarna Hilding Johansson och Åke W i k m a n direkt till dåvarande utredningsmannen. Det må erinras om att bestämmelsen om den utvidgade nödvärnsrätten tillkom år 1943 i anslutning till att KM:t, efter förslag av 1942 års björnutredning, beslutade införa allmän jakttid för jakt efter björn och lo. I slutet av år 1944 skrev emellertid sagda björnutredning till KM:t och anhöll, att nödvärnsrätten måtte för samernas del utsträckas att gälla jämväl beträffande område, där de icke ägde jakträtt. Framställningen, som på bland annat principiella skäl mötte starkt motstånd i remissutlåtandena, föranledde enligt beslut den 21 juni 1946 icke någon KM:ts åtgärd. Jaktutredningen har för sin del genom Svenska jägareförbundets förmedling från länsjaktvårdsföreningarna i de fyra nordligaste länen erhållit uppgifter, verifierade å kartor, rörande dels i vilken utsträckning samerna uppehålla sig med sina renar på marker nedom lappmarksgränsen (respektive renbetesfjällen), dels i vilken omfattning det förekommer jakt10

146 vårdssammanslutningar inom de områden som samerna sålunda nyttja på grund av sedvanerätt. Denna undersökning har gjorts mot bakgrund av utredningens kännedom om den frivilliga jaktvårdsorganisationens starka ställning i Norrland. Avsikten har varit att utröna, om icke behovet att ingripa mot rendödande rovdjur — det gäller endast lodjur och järv — skulle kunna tillgodoses genom samarbete mellan jaktvårdsorganisationen och samerna. Utredningen återkommer till resultatet av undersökningen. Den andra frågan rör rätten till vid jakt dödade individ av »de fyra stora». Framställning i ämnet h a r gjorts av nuvarande prefekten för Naturhistoriska riksmuseets forskningsavdelning, professor Alf G. Johnels. Ärendet har, sedan jägareförbundet, naturskyddsföreningen och domänstyrelsen blivit hörda, överlämnats till jaktutredningen genom KM:ts beslut den 13 augusti 1959. Johnels avser med sitt förslag att säkra de vetenskapligt arbetande museernas behov av forskningsmaterial, och han hemställer i detta syfte att sådana åtgärder vidtagas att alla vid jakt dödade exemplar av björn, varg, järv eller lo skola i ostympat skick tillfalla k r o n a n och överlämnas för tillvaratagande och förvaring till något av de zoologiska museerna vid universiteten i Lund och Uppsala eller riksmuseet i Stockholm, samt att motsvarande föreskrift skall gälla beträffande djur av sagda slag, vilka påträffas som fallvilt. Framställningen ingavs till Vetenskapsakademien och överlämnades av denna till KM:t, därvid akademien — under åberopande av ett i ärendet avgivet utlåtande av dess sakkunniga ledamöter, professorerna Sven Ekman och Sven Hörstadius — tillstyrkte Johnels framställning. Som motiv för framställningen anför professor Johnels i huvudsak följande. På mycket goda grunder torde det kunna anses, att de stora rovdjuren i vårt land inom en icke alltför avlägsen framtid hotas av total förintelse. I främsta rummet torde detta bero på exploateringen av vattenkraften och mineraltillgångarna inom våra vildmarksområden. Denna har bland annat haft som följd en avsevärd förbättring av kommunikationerna. Härigenom har inte bara de kvarvarande vildmarksområdena kluvits upp i smärre enheter, vilket medfört en okad irritation för dessa utrymmeskrävande rovdjur. Det har dessutom blivit betydligt lättare att nå dessa djur vid jakt. De djur, vilkas existens sålunda är hotad, äro björn, varg, järv och lo. Johnels anför härefter, att en taxonomisk bearbetning1 av ett däggdjursmaterial, som skall motsvara nutida krav på tillförlitlighet, fordrar ett betydande materialunderlag. Det kan utan minsta överdrift sägas, att mindre än ett hundra fullvuxna exemplar av ett vart av nyssnämnda större rovdjur icke kan ge detta ur vetenskaplig synpunkt nödvändiga underlag. Enligt inhämtade uppgifter är det samlade materialet vid de zoologiska universitetsmuseerna i Lund och Uppsala, Natur1 Taxonomisk undersökning innebär artbestämning av ett individ, speciellt i förhållande till andra typer av samma släkte.

147 historiska museet i Göteborg och Naturhistoriska riksmuseet följande. Av förstklassigt material, d. v. s. skinn tillsammans med åtminstone kranium av skelett, finnas tillhopa 34 exemplar av björn, 17 av varg, 21 av järv och 33 av lo. Dessutom finnas skinn utan medföljande skelett till ett sammanlagt antal av ungefär 50 för alla fyra djurarterna samt ett antal i regel ofullständiga skelett. Av skinnen äro många blekta och bland skeletten och skelettdelarna äro defekter vanliga. Materialet omfattar olika åldersgrupper och består i stor utsträckning av juvenila exemplar av mindre värde. Johnels understryker vidare, att mot bakgrund av vad nyss angivits vara u r vetenskaplig synpunkt nödvändigt underlag kan det sålunda redovisade materialet vid våra större museer betecknas som <i hög grad otillfredsställande. Man bör, säger han, i detta sammanhang betänka, att det här rör sig om de av Linné beskrivna formerna av björn, järv och lo. Från fackzoologisk synpunkt innebär detta bland annat, att varhelst i världen någon zoolog önskar studera eller nybeskriva andra raser eller arter av dessa djur, är han för sitt arbete beroende av att kunna disponera svenskt jämförelsematerial. Det skulle göra ett ogynnsamt intryck inom och utom landet om i en framtid, när våra sista exemplar av nämnda djur försvunnit, det måste konstateras att allt icke gjorts för att fackmäs&igt tillvarata det nu tillgängliga materialet för vetenskapen och skydda det från förintelse. Ett fullgott skydd kan erbjudas endast vid de större vetenskapligt arbetande museerna. För att ge framtida forskning ett så gott material som möjligt borde alltså alla exemplar, som framdeles fällas av de ifrågavarande fyra arterna, utan undantag komma de vetenskapliga museerna tillhanda och där tagas till vara. Brådskande åtgärder synas oundvikliga för att nå detta mål. I det av V e t e n s k a p s a k a d e m i e n å b e r o p a d e u t l å t a n d e t a v zoologiprofessorerna Ekman o c h Hörstadius i n s t ä m m a de m e d J o h n e l s d ä r i , att d e f y r a n ä m n d a r o v d j u r s a r t e r n a stå i n o m r i s k z o n e n för u t r o t n i n g i Sverige, att de s v e n s k a zoologiska m u s e e r n a ä g a ett otillräckligt m a t e r i a l av dessa a r t e r , och att det alltså ä r av största vikt att å t g ä r d e r ofördröjligen v i d t a g a s för a t t t i l l f ö r s ä k r a v å r a v e t e n s k a p l i g a m u s e e r ett för f r a m t i d a f o r s k n i n g fullgott m a t e r i a l av dessa djur. F u l l t ut lika viktigt a n s e d e det emellertid v a r a , a t t d e n h o t a n d e u t r o t n i n g e n av dessa r o v d j u r f ö r h i n d r a s , o c h d å u t r o t n i n g s r i s k e n till stor del h a r s a m m a o r s a k e r och t o r d e k u n n a förebyggas m e d s a m m a medel s o m r i s k e n i n ä m n d a m u s e a l a h ä n s e e n d e , u p p t a de till g e m e n s a m b e l y s n i n g b å d a dessa frågor. I utlåtandet framhålla Ekman och Hörstadius vidare, att de lagstiftande myndigheternas inställning till rovdjursfrågan framgår bland annat av JL och JS samt de senare författningar, som blivit en följd av jaktutredningens arbete. Den är ett uttryck för den principiella inställning till den mera allmänna naturskyddsfrågan, som kan formuleras ungefär så, att den natur vi skola lämna i arv till våra efterkommande, bör av oss omhänderhavas icke uteslutande med hänsyn till nutidens ekonomiska behov och önskningar utan även med hänsyn tagen till kommande generationers berättigade krav på möjligheter till hälsofrämjande och estetisk naturupplevelse samt naturforskning inom ett måttligt antal områden, där naturen tillåtits att utan för starkt intrång sköta sig själv. I tillämpningen av denna grundsats ingår, bland annat, att vi såvitt möjligt böra förhindra, att någon av våra däggdjurs- och fågelarter fullständigt utrotas u r landet. Ekman och Hörstadius erinra vidare om att författningarna innehålla — förutom

148 vissa normer för jaktens utövning samt om fridlysningstider för de mest hotade däggdjuren och fåglarna — även stadganden om ersättning till tamdjursägare, som lidit förluster genom rovdjurs härjningar. De vilja särskilt påpeka, att sådan ersättningsrätt infördes såsom en gottgörelse till ägarna av tamboskap, dit också lapparnas renar räknas, för att dessa genom lagstiftningen hindrades i sina försök att fullständigt utrota de större rovdjuren. Ersättningsrätten var alltså ursprungligen bunden vid en viss inskränkning i jakträtten. I utlåtandet beskrives härefter hur de av lappfonden och lappby kassorna utbetalade mycket höga skottpengarna samt den främst på järvlyornas honor och ungar inriktade jakten påverkar inte blott stammen i fråga om antal kvarvarande djur utan även könsfördelningen bland dessa — stammen tenderar att bestå till betydande del av handjur. Det anföres att dessa överdrivet höga skottpengar utgöra för järven ett farligare hot än vad något annat av våra rovdjur, frånsett vargen, är utsatt för. Åtgärder måste med det snaraste vidtagas för att neutralisera detta hot. Ett stadgande att bytet skall överlämnas till kronan skulle visserligen vara välkommet från museisynpunkt men högst obetydligt skydda järven, ity att endast skinnvärdet skulle minska jägarnas penningförtjänst. (Som exempel på denna omtalas två jägare i Sorsele socken, vilka genom avjagning av två lyor, vardera med hona och två ungar, förtjänade 2 280 kronor i skottpengar och dessutom pälsvärdet.) I och med en fridlysning — vilken borde omfatta månaderna mars, april och maj — skulle däremot läget förbättras. Enligt 10 § JS får nämligen ej utan tillstånd av länsstyrelsen belöning, avseende att uppmuntra till förföljelse, utföstas beträffande djurart, som är fridlyst under någon tid av året. De renägande lapparna skulle inte vederfaras någon orättvisa genom att de höga järvpremierna bleve avskaffade, enär de ju av staten erhålla full ersättning för av rovdjuren förorsakade skador. Avslutningsvis anföra Ekman och Hörstadius att, för det fall att enligt gällande bestämmelser jaktbyte eller fallvilt skall tillfalla kronan, Johnels förslag icke vållar några svårigheter, att det synes dem lämpligare att infångade oskadade ungar av ifrågavarande fyra arter tillvaratas levande för eventuell överföring till någon djurgård eller dylikt än att de avlivas, varför vederbörande myndighet bör erhålla rätt att utbetala lämplig ersättning till jägare, som erbjuder sådant jaktbyte, samt att de i full anslutning till Johnels syfte •— föreslå följande åtgärder: Alla m e d j a k t v a p e n eller f å n g s t r e d s k a p d ö d a d e eller f å n g a d e e x e m p l a r av b j ö r n , varg, j ä r v och l o s k o l a i o s t y m p a t s k i c k tillfalla k r o n a n o c h ö v e r l ä m n a s för t i l l v a r a t a g a n d e vid N a t u r h i s t o r i s k a r i k s m u s e e t i Stockh o l m — e v e n t u e l l t ä v e n vid n å g o t av de z o o l o g i s k a m u s e e r n a i U p p s a l a och L u n d . M o t s v a r a n d e föreskrift skall gälla b e t r ä f f a n d e d j u r av s a g d a a r t e r , vilka p å t r ä f f a s s o m fallvilt. L e v a n d e i n f å n g a d e o s k a d a d e u n g a r av s a m m a a r t e r b ö r a m o t l ä m p l i g e x t r a avgift i n l ö s a s av s t a t e n . J ä r v e n fridlyses u n d e r t i d e n 1 m a r s — 3 1 m a j . Vad angår remissutlåtandena utmynna samtliga i förslag att ärendet överlämnas till jaktutredningen. Det kan framhållas, att naturskyddsföreningens utlåtande icke synes ha varit tillgängligt för vare sig jägareförbundet eller domänstyrelsen då de behandlade ärendet. Naturskyddsföreningen vitsordar, att s t a m m a r n a av b j ö r n , varg, j ä r v o c h lo ä r o h o t a d e , s a m t e r i n r a r o m att detta d o k u m e n t e r a t s i en av f ö r e n i n g e n avlåten u n d e r d å n i g skrivelse d e n 20 a u g u s t i 1958. 1 d e n n a h a r f ö r e n i n g e n

149 b l a n d a n n a t hemställt, att de statliga s k o t t p e n g a r n a för j ä r v m å t t e avskaffas. F ö r e n i n g e n t i l l s t y r k e r livligt V e t e n s k a p s a k a d e m i e n s förslag o m partiell f r i d l y s n i n g av j ä r v e n u n d e r m å n a d e r n a m a r s , april och m a j s a m t anför i övrigt. Ur vetenskaplig synpunkt är det uppenbart av största intresse, att dödade exemplar av sällsynta djurarter överlämnas till vetenskaplig institution för konservering och bevarande. Ett genomförande av Vetenskapsakademiens förslag, att fångade exemplar av björn, varg, lo och järv med lämplig avgift skola inlösas av staten, kan emellertid medföra vissa komplikationer iir naturskyddssynpunkt. Om de statliga skottpengarna och de belöningar, som laippkassorna nu utbetala, avskaffas genom att djurarterna fridlysas under viss del av året, men belöningar fortfarande utgå för fångade levande individ, kan detta innebära en frestelse att för vinnings skull infånga ungar; för att ungar skola kunna infångas förutsattes också normalt att modern dödats. Det kan även ifrågasättas huruvida — om skottpengarna försvinna — verkligen något större antal dödade djur skulle komma att insändas. Även om jägaren får ersättning för sina omkostnader och därutöver en viss premie, bör den sammanlagda ersättningen ej lämpligen få överstiga marknadsvärdet för djuret. Med hänsyn härtill kan det befaras, att skinnen olagligt överföras till Norge eller Finland, varest högre ersättning torde kunna erhållas i form av skottpengar m. m. Bevarandet av den nuvarande faunan måste, fortsätter föreningen, anses som ett utomordentligt naturskyddsintresse. Om Lappland skulle förlora de stora rovdjuren, innebure detta en oförlåtlig utarmning. Ur de synpunkter föreningen har att företräda måste det anses viktigast att arternas fortbestånd säkras. De vetenskapliga skälen för tillvaratagande av ett vetenskapligt material böra vägas mot de olägenheter, som ur naturskyddssynpunkt kunna uppstå genom utbetalning av förenämnda ersättningar. Föreningen anser, att Johnels förslag liksom Vetenskapsakademiens kompletterande förslag om inköp av ungdjur bör genomföras om så kan ske utan risk för stammarna av björn, järv, varg och lo. Föreningen är dock oviss i fråga om den verkan som kan inträda i detta hänseende. Jägareförbundet, som a n s e r sig inte b ö r a i f ö r e v a r a n d e s a m m a n h a n g ta s t ä l l n i n g till förslaget o m fridlysning av j ä r v e n u n d e r yngelperioden, i n d e l a r de fyra r o v d j u r s a r t e r n a i tre g r u p p e r s å l u n d a : 1) Varg och järv, vilka äro tillåtna att jaga hela året och för vilka skottpengar utgå med betydande belopp; 2) Björn och lo, som fällas under tillåten jakttid och jämlikt KK den 1 juni 1951 (nr 296) om rätt i vissa fall att behålla dödad eller fångad björn eller lo tillfalla den jagande; samt 3) Björn eller lo, som tillfaller kronan jämlikt 18 § 1 mom. JL, jämfört med 25 § och 26 § 1 mom. JS samt KK den 3 juni 1938 (nr 281). I anslutning härtill anför förbundet, att vid ett bifall till förslaget om viss fridlysning av jlärven därav föranledda författningsändringar torde bland annat få utformas så, att järven kommer att hänföras till grupperna 2) och 3). Med hänsyn till de betydande belöningar, som utgå för dödande av varg och järv — förutom de i 10 § 2 mom. JS bestämda skottpengarna särskilda belöningar ur lappfonden samt skottpengar ur lappbykassorna — tillstyrker förbundet att sådana föreskrifter utfärdas, att dödad varg eller järv eller fallvilt av sådant djur tillfaller kronan för att överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet eller de zoologiska museerna vid rikets universitet och högskolor. Enligt förbundets förmenande böra motsvarande föreskrifter utfärdas beträffan-

150 de björn och lo, som enligt gällande författningar tillfalla kronan (grupp 3). Detta förutsätter sådan ändring i 2 § KK den 3 juni 1938 (nr 281), att det alltid skall åligga domänstyrelsen att i första hand erbjuda något av nyssnämnda museer att mottaga det dödade eller fångade djuret. Den rätt, som KK den 1 juni 1951 (nr 296) tillerkänner den jagande att i vissa fall behålla dödad eller fångad björn eller lo (grupp 2) bör enligt jägareförbundets mening bestå. Det är ofta förenat med betydande kostnader att jaga djur av dessa arter. Mången gång fälles en björn eller lo miltals från allmänna vägar, vilket medför besvärliga och dyrbara transporter, ö n s k a r någon av de ifrågavarande institutionerna förvärva björn eller lo, som författningsenligt tillfaller den jagande, torde det få ankomma på institutionen att köpa det fällda djuret. Motsvarande gäller fångade djur av dessa arter. Jägareförbundet erinrar till sist om att skottpengar för varg eller järv som regel utbetalas mot det att man uppvisar huden av djuret (10 § 2 mom. tredje och fjärde styckena JS). Följaktligen torde det inte kunna krävas, att den jagande skall på egen bekostnad ombesörja transporten till vederbörande museum av varg och järv, än mindre av björn eller lo, för vilka skottpengar icke må utfästas. I stället torde det få ankomma på museet att stå för kostnaden för transporten till museet från den plats, där djuret fångats, fällts eller påträffats som fallvilt. Kravet på att djurkropp skall levereras ostympad torde vanligen komma att medföra ökade kostnader. Domänstyrelsen erinrar om att under det senaste decenniet från naturvårdshåll inkommit olika förslag om åtgärder till skydd för de stora rovdjuren. Å andra sidan har från den befolkning, i huvudsak samer, som i de inre norra delarna av riket bedriver boskaps- och renskötsel och besväras av rovdjurens angrepp, föreslagits bättre skydd mot skadegörelse på deras djur. Styrelsen framhåller, att det givetvis är svårt att tillgodose dessa motsatta intressen. Berättigade krav från samernas sida kunna icke förbises, men enligt styrelsens mening böra åtgärder för att efterhålla rovdjuren vidtas på sådant sätt, att de kunna behållas i landets fauna. Styrelsen ansluter sig till syftet i Johnels förslag men kan dock ej helt ansluta sig till det av Vetenskapsakademien framlagda förslaget till bestämmelser. Styrelsen anser frågan böra göras till föremål för närmare undersökning och utredning. Styrelsen anser det även lämpligt, att man, innan mera omfattande åtgärder vidtas i det föreslagna syftet, avvaktar resultatet av den förut omnämnda undersökning, som igångsatts av avdelningsdirektören Bertil Haglund. Jaktutredningen

Vid sitt övervägande av rovviltfrågan har utredningen utgått ifrån, att även i vårt land skall tillämpas den för nutida naturvård gällande grundsatsen, att ingen i ett land ursprunglig djurart får utrotas om inte tvingande skäl föranleda därtill. Utredningen är även enig därom, att tillvaron i riket av stammar av de stora rovdäggdjuren utgör en nationell tillgång, samt att det därför är en plikt att — genom lagstiftning och andra åtgärder — sörja för att dessa stammar bibehållas vid reproduktionsduglig storlek.

151 Flera av de i föregående kapitel framlagda förslagen — exempelvis upphävandet av rätten att å annans jaktområde jaga varg och järv samt borttagande av såväl de statliga skottpengarna för dessa arter som rätten att i annan ordning utfästa belöningar för desammas dödande — syfta till att förstärka skyddet av dessa två arter, vilka äro de av de fyra som f. n. tangera eller eljest ligga nära den biologiska gränsen för utrotning. Lika obestridligt finner jaktutredningen det vara att de tamdjur ägande inbyggarna i trakter, där dessa rovdjur ha sitt huvudsakliga tillhåll, icke ensamma skola behöva bära den ekonomiska skada som rovdjuren tillfoga dem. Denna skadegörelse är kanske i första hand en följd av att naturen själv icke ger tillräckligt för att fylla rovdjurens näringsbehov. Men den är såtillvida jämväl ett resultat av rovdjurslagstiftningen, att denna för det mesta hindrar de av skadegörelse hotade att genom jakt i tid ingripa i skadeförebyggande syfte. Detta h a r ock beaktats av statsmakterna genom att ägare av tamdjur tillerkänts ersättning för skada å dessa, som förorsakas av rovdjur. Sådan ersättning h a r sedan länge utgått för skada av björn eller lo ävensom av örn. F r å n år 1946 utgår ersättning även för dylik skada, förorsakad av varg eller järv. Enligt gällande ordning utgår emellertid ersättning endast för tamdjur som dödligt skadats. Därvid torde i allmänhet krävas att rester av djuret återfunnits. Så är dock långt ifrån alltid fallet. Härtill k o m m e r indirekt skada. Sådan utgöres bland annat av det merarbete som är förknippat med återsamlandet av en hjord, vilken sprängts av rovdjur. Det rör sig här främst om vargen, men även vid angrepp av järv kan någon gång en hjord bli skingrad. Vidare synes man icke kunna helt bortse från vissa till kostnaden svårbedömda åtgärder, t. ex. utvidgad bevakning och liknande, som kunna bli en följd av befarade rovdjursangrepp. Ett förstärkt skydd för rovdjuren måste enligt jaktutredningens åsikt motsvaras av ett förstärkt skydd för tamdjurens ägare i form av ekonomisk kompensation för timad skadegörelse i nyss berörda och jämförbara situationer. I det övervägande antalet fall är det i de nordliga länen fråga om de ursprungliga inbyggarna där, samerna, och om skydd för deras likaledes ursprungliga näring, renskötseln. Men det sagda gäller även den tamdjur ägande övriga befolkningen såväl i nämnda län som i andra delar av riket, där angrepp av rovdjur kunna förekomma. Jaktutredningens nu framlagda principiella syn på rovdjurspolitiken måste, för att ge praktiska resultat, leda till att ersättningsärendena skola kunna behandlas generöst. Till ersättningsfrågornas lösning syfta även två förslag, av vilka utredningen under hand erhållit del. Det ena av nämnda förslag härrör från domänstyrelsen och är framlagt i en av ämbetsverket den 6 maj 1966 till KM:t riktad framställning, vilken i transumt här återgives såsom Bilaga A.

152 Det andra förslaget innefattas i en framställning 21 mars 1966 av Svenska samernas riksförbund till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län rörande erforderliga ändringar i taxan för ersättning för av rovdjur dödade tamdjur m. m. Transumt av framställningen är h ä r intagen såsom Bilaga B. Jaktutredningen har vid sin granskning av de båda förslagen funnit, att de i mångt och mycket äro samstämmiga. Utredningen, som inhämtat att de tillkommit helt oberoende av varandra, finner denna samstämmighet glädjande vittna om att det, trots allt, bör finnas möjlighet att i samförstånd lösa ersättningsbestämmelserna. Utredningen ansluter sig obetingat till den dubbla ersättningsprincip, som är gemensam. Denna synes utredningen vara ett medel, ägnat att möjliggöra ersättningsärendenas behandling med önskad generositet. Utredningen biträder vidare domänstyrelsens förslag att det till respektive lappbykassor utgående procentuella »påslaget» till vad som inom lappbyn utbetalats i godkända skadeersättningar skall fördelas mellan renägarna i byn enligt reninnehav. Enligt vad utredningen inhämtat fotas SSR:s förslag i denna del främst på en önskan att rycka undan grunden för påståenden om att renägarna söka bluffa till sig skadeersättningar. En sådan önskan k a n väl vara förståelig i och för sig, men utredningen finner dess realiserande äventyra vad man genom den dubbla ersättningsprincipen främst vill söka uppnå: en så långt det överhuvudtaget är möjligt full kompensation åt den enskilde för rovdjursskadorna. I övriga detaljer finner jaktutredningen — som anser domänstyrelsens förslag beträffande ersättningen till fårägare väl avvägt — sig sakna anledning att komma med konkreta förslag. Detaljfrågorna torde kunna lösas genom förhandlingar mellan domänstyrelsen (statens naturvårdsnämnd) och SSR. Utredningen vill dock omförmäla, att den funnit dels av SSR ersättningsgill ren åsätt medelvärde icke vara oskäligt, dels att länsstyrelse bör ha möjlighet att i de fall att även järv orsakar allvarliga störningar i arbetet med renskötseln utbetala viss ersättning. Vad härefter beträffar de särskilda arternas behov av fridlysning får jaktutredningen framföra följande synpunkter. Utredningen förutsätter, att för vargen skall tills vidare gälla total fridlysning, men att vargstammen skall hållas under sådan kontroll, som möjliggöres genom bestämmelserna i 17 § 1 mom. JS och avses i förut nämnda departementspromemoria. Detta torde jämväl innebära att fridlysningen får omprövas vid fastställandet av de jakttider som skola gälla för varje jaktår, samt att skottpengar inte få utfästas så länge fridlysningen består. Utredningen föreslår därjämte att vargen skall upptagas bland de arter, som jämlikt 18 § 1 mom. JL tillfalla kronan, samt att märkningstvång skall gälla även för vargskinn.

153 Vad angår järven kunde de till omkring ett hundratal djur uppskattade resterna av järvstammen kanske siffermässigt inte synas särskilt alarmerande, i synnerhet om man jämför dem med vargstammen. En sådan jämförelse haltar dock redan av den anledningen, att järven i motsats till vargen inte lever i flock och att de av de befintliga djuren till äventyrs bildade familjerna befolka ett oerhört stort område. Det är emellertid inte blott stammens ringa storlek som gör att faran för utrotning är en närliggande realitet utan — såsom Vetenskapsakademien framhållit — könsfördelningen inom densamma. Till följd av en intensiv på järvlyorna inriktad jakt, som på senaste tid ytterligare underlättats genom utnyttjande av s. k. snöscooters, är det i första hand, förutom ungarna, honorna som fallit offer för jägarna. Järvpopulationerna tendera alltså mot en snedvridning i form av ett betydande överskott av hanar. Om jägarna kan det sägas att det nog så ofta inte är för att hjälpa samerna som de jaga utan för att komma i åtnjutande av de av staten, lappfonden och lappbyarna utfästa, sammanlagt grova skottpengarna. Det av Vetenskapsakademien framlagda fallet torde vara ganska belysande. Även »skinnvärdet» ökar ju avsevärt genom den möjlighet som lärer förefinnas att till djurparker avyttra de järvungar, vilka vid ifrågavarande — näppeligen med naturvårdsprinciper förenliga — jakt ha fångats levande. Jaktutredningen har vid flera tillfällen diskuterat nödvändigheten att bereda järven visst skydd. En åtgärd i bland annat sådant syfte utgör förslaget i 3 kap. till ny ordning för skottpengars utfästande. Vetenskapsakademien har föreslagit fridlysning under månaderna mars, april och maj, d. v. s. under den mest kritiska delen av yngeltiden. En dylik fridlysning skulle även med gällande skottpenninglagstiftning kunna tänkas bidra till att skottpenningsystemet icke såsom nu direkt motverkar naturvårdssynpunkterna. Jaktutredningen föreslår alltså att jakttiden för järv bestämmes till 1 juni —utgången av februari, att även järvstammen blir föremål för enahanda kontroll som vargstammen, att järven upptages i 18 § 1 mom. JL, att också vid järvangrepp å tamdjur får begagnas den i 17 § JS medgivna förföljningsrätten, samt att märkningstvång införes jämväl beträffande järvskinn. Vetenskapsakademiens förslag att levande fångade järvungar skola för inlösen erbjudas djurpark kan utredningen emellertid inte biträda. Ett obligatoriskt åliggande av sådant innehåll synes, såsom naturskyddsföreningen framhållit, kunna få följder som motverka den föreslagna fridlysningen. Lodjuret synes f. n. kunna anses utgöra problemdjuret bland de fyra stora. Det må erinras om att arten genom 1927 års JS blev totalfredad å kronans mark samt att genom de årliga fridlysningskungörelserna denna fredning utsträcktes till att gälla även å annan mark. Såsom förut är nämnt infördes år 1943 allmän jakttid för lo. Det dröjde dock inte länge innan den sålunda medgivna jakten gett till resultat en så betydande försvagning av lostammen, att röster höjdes för en återgång till den tidigare tillämpade totalfredningen.

154 Ett av de till jaktutredningen i början av 1950-talet överlämnade ärendena rör just denna fråga. Förhållandena äro nu delvis annorlunda, varom upprepade klagomål från samerna, till och med krav på skottpengar för lo, ge en antydan. De Haglundska undersökningarna samt skadefallens lokalisering visa följande beståndsbild. Inom betydande delar av Norrland har lobeståndet tillväxt relativt snabbt samt kommit i konflikt med framför allt rennäringens intressen men även, i enstaka fall, med fårskötselns. Ersättningsärendena rörande av lodjur dödade renar äro nu inom många renskötselområden de dominerande trots att det lär förhålla sig så, att återfyndsprocenten för av lodjur dödade djur är lägre än för djur som fallit offer för någon av de andra större rovdjurarterna. Tillväxten och spridningen av lostammen är främst koncentrerad till renskötselområdena, m. a. o. till lappmarkerna och Jämtlands län. I Norrbottens och Västerbottens kustland, i Västernorrlands län, med undantag möjligen för de väster om stambanan belägna delarna, samt i Gävleborgs län är beståndet glest med en låg reproduktion. Ett annat lodjurcentrum, där kärnan utgöres av Hälleforsstammen i Örebro län, når in i östra Värmland och i Tiveden. Ett mindre antal lodjur strövar i östra och södra Sverige, främst i Småland där de vanligast uppträda i de östra delarna. Här synes reproduktionen vara närmast obefintlig. Skadegörelse på tamdjur har hittills varit utomordentligt sällsynt. Med hänsyn till lodjurens stora jaktrevir med därav följande spridning av skadan å viltstammarna, kan denna anses oväsentlig. Det förslag till jakttider för jaktåret 1966/67, som f. n. prövas av KM:t, delar i jakttidshänseende upp landet i två delar och bygger därvid på såväl den dokumenterade skadegörelsen för rennäringen som den geografiska fördelningen av lodjurstammarna. Sålunda anges det område, inom vilket lodjurstammen nu synes böra decimeras till landskapet Lappland, nyssnämnda delar av Västernorrlands län samt Jämtlands län. I övriga delar av landet synes stammen ingenstädes vara större än att lodjuret måste anses som ett naturvårdsobjekt av relativt hög dignitet. En förlängning av jakttiden i de förstnämnda områdena och en förkortning i övriga områden anges därför som en naturlig åtgärd. Någon tveksamhet yppas dock beträffande vissa delar av Västerbotten och Jämtland, där stammarna äro förhållandevis svaga och en något mer nyanserad uppdelning kunde vara ett tänkbart alternativ. Jaktutredningen kan ansluta sig till nämnda uppdelning. Utredningen, som förutsätter att även lodjurstammen skall hållas under kontroll, vill emellertid kraftigt betona, att kontrollen av en sällsynt djurart icke får vara ensidigt inriktad på dennas eventuella skadegörelse. Den skall också avse artens status, vilken som regel kan utläsas av fluktuationer i skadefrekvensen. Visar det sig att jakttrycket blivit för stort, skall jakttiden även k u n n a minskas.

155 Utredningen vill vidare uttala sin tillfredsställelse över att i fråga om jakttidens början i de söder om Jämtlands län belägna delarna av landet hänsyn tagits till följande två omständigheter. Sålunda har beaktats att december månad i södra och mellersta Sverige är en mycket intensiv jaktmånad med ett stort antal jägare i markerna samt att det icke kan anses vara rationellt att låta beskattningen av en sällsynt djurart vara avhängig av att jägare, som äro ute i helt andra syften, av en slump möta djur av denna art. Vidare har även ett speciellt djurskyddsskäl fått göra sig gällande. Det är ett biologiskt faktum att lodjurets ungar utvecklas långsamt i jämförelse med ungarna av andra i storlek jämförbara rovdjur. De följa modern ända till brunsttiden i början eller mitten av mars månad, och åtskilliga kända fall av ihjälsvultna loungar få anses utgöra bevis för djurens bristande förmåga att, om de förlora sin moder, själva klara försörjningen. Vidkommande slutligen björnen konstaterar jaktutredningen med tillfredsställelse, att vid bifall till domänstyrelsens och jaktvårdsorganisationens i fråga om Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samstämmiga förslag för jaktåret 1966/67 ett gammalt önskemål blir tillgodosett. Björnen totalfredas i dessa län. Härigenom kunna de där befintliga björnarna få leva ostörda i sin naturliga biotop, de stora skogarna, vilket såsom torde vara känt icke är fallet med den nordliga björnstammen, ett förhållande som sannolikt medverkat till dennas skadegörelse å renar och andra tamdjur. Behovet av ett sådant beslut har måhända tidigare, tack vare de sanna jägarnas återhållsamhet, icke framstått tillräckligt klart. Björnjakterna hösten 1965 i förstnämnda båda län torde emellertid ha visat, att sådan av respekt för djurlivet präglad ansvarskänsla icke finns hos alla, vilka betrotts med rätten att inneha för jakt av björn lämpliga vapen. Inom jaktutredningen har ingående övervägts frågan, huruvida icke landskapet Härjedalen bör hänföras till det totalfredade området. Jakt efter björn har hittills där varit tillåten hela året, varvid fälld björn jämlikt 18 § 1 mom. JL tillfallit kronan. Inom Sonfjällets nationalpark, vilken avsatts för att tjäna som skyddsområde för den där sedan gammalt befintliga björnstammen, har dock gällt totalförbud. I övrigt har björnen åtnjutit skydd å krono- och bolagsmark samt inom flertalet jaktvårdsområden. Det är denna björnstam som rekryterar populationerna i de förut nämnda tre länen, och den är lika fredlig i Härjedalen som i dessa. Mycket talar därför för att även Härjedalsbjörnarna, ursprunget till den sydliga björnstammen, inordnas under totalfredningen. Utredningen finner dock att vad den vill kalla länspsykologiska skäl inte kunna lämnas obeaktade. I de trakter av Jämtlands län, som utgöra tillhåll för den nordliga björnstammen — landskapet Jämtland i huvudsak norr om tvärbanan Ange—Östersund—Storlien — är björnjakt tillåten under två månader. En plötslig övergång i länets södra

156 landskap från en hela året omfattande rätt att i varje fall skjuta björn till totalförbud befarar utredningen kunna uppväcka en irritation, som till och med skulle kunna få till följd att hittillsvarande ambition att skydda björnen på sina håll blir avtrubbad. Av domänstyrelsens förslag i denna del finner utredningen sig kunna utläsa en liknande tankegång. Jaktutredningen förutsätter att även björnstammens utveckling skall stå under kontroll i sådant dubbelt syfte, som angivits i anslutning till utredningens övervägande av frågorna rörande lodjuret. Med hänsyn härtill finner utredningen att hittillsvarande jakttid inom det norra björnområdet bör, utan men för björnstammens fortbestånd, kunna tills vidare där bibehållas. Utredningen vill i detta sammanhang i fråga om kontrollen över alla de fyra rovdjuren uttala sin bestämda mening, att åtgärd jämlikt 17 § första stycket JS primärt skall ges formen av licens, samt att djur av dessa arter som fälles vid sådan jakt ävensom vid jakt som avses i andra stycket skall följa huvudregeln i 18 § JL och alltså tillfalla kronan. Rörande handhavandet av kontrollen över stammarna av de fyra stora rovdjuren får jaktutredningen anföra. I den förut i detta kapitel omnämnda framställningen av landsfogden Hans Fjelner angavs följande enligt hans mening tänkbara riktlinjer för kontroll och reglering av rovdjurjakten. I varje berört län inrättas en rovviltnämnd med uppgift att följa rovviltstammarnas utveckling och andra i sammanhanget aktuella förhållanden. I nämnden böra ingå företrädare för bland andra länsstyrelsen, domänverket, lappväsendet samt renskötande och bofast befolkning. Nämnden bör svara för önskvärd beskattning av rovviltstammarna och för avlivande av sådana enskilda individ, vilka bedömas som särskilt skadliga. Sådana åtgärder, som böra få vidtas utan hinder av gällande jaktlagstiftning, skulle ej anses som jakt. Det anses önskvärt att nödigt avlivande av djur ombesörjes av personal från exempelvis domänverket eller polisen, då därigenom varje privat intresse i samband med avlivandet skulle försvinna. De djurarter som omfattas av rovviltnämndernas verksamhet böra helt fridlysas. Självfallet bör rätt kvarstå till självskydd mot rovdjur i sådana situationer, då mera betydande intresse hotas. Därvid fällda djur liksom fallvilt böra tillfalla kronan för att motverka missbruk av självskyddsrätten. Jaktutredningen har redan i sitt remissutlåtande till KM:t rörande Fjelners framställning framfört åsikten, att tillskapandet av särskilda rovviltnämnder med föreslagen sammansättning innebär en både onödig och direkt tyngande åtgärd. Utredningen vidhåller detta omdöme och finner så mycket större skäl härtill som den under hand inhämtat, att samernas företrädare helst vilja tänka sig en för de fyra nordligaste länen gemensam rovviltnämnd. Inrättandet av en sådan finner utredningen ägnad att än mer byråkratisera en angelägenhet, för vars handhavande erforderlig sakkunskap redan står till

157 länsstyrelsernas förfogande genom den av statsmakterna sanktionerade frivilliga lokala jaktvårdsorganisationen — länsjaktvårdsföreningarna — vilken utredningen behandlat i 7 kap. I samband härmed måste utredningen även korrigera Fjelner på en punkt: Reglering av en djurstam genom avskjutning (eller fångst) innebär såväl rättsligt som praktiskt jakt, även då den sker på myndighets uppdrag och eventuellt genom särskilt utsedda personer. Länsföreningarna kännetecknas i så gott som hela Norrland samt i Dalarna och Värmland av en mycket stor anslutning bland jägarna, och deras styrelser besitta en god kännedom om vildnadsförhållandena i länets olika delar. Detsamma är förhållandet med Svenska jägareförbundets hos länsföreningarna verksamma fältpersonal: jaktvårdskonsulenter och länsjaktvårdare. Styrelserna och nämnda befattningshavare äro redan nu av länsstyrelserna nyttjade sakkunniga organ i jakt- och viltvårdsfrågor. Intet torde hindra länsstyrelserna att när det gäller de stora rovdjuren anmoda styrelserna eller dessas arbetsutskott att med sig adjungera samer eller andra djurägare från den del av länet saken gäller. Ett så sammansatt sakkunnigorgan synes med erforderlig snabbhet kunna utforma och delge länsstyrelsen de förslag till åtgärder som kunna befinnas nödiga. Utredningen har i annat sammanhang framhållit nyttan av, för båda sidor, samarbete mellan samer och bofasta i vissa jaktliga frågor. Rovviltfrågan är ytterligare en sådan, beträffande vilken utredningen är viss om att samarbete mellan de två befolkningsgrupperna skall bli till bådas båtnad. Genom samarbete mellan den frivilliga jaktvårdsorganisationen och de olika lappbyarna bör även kunna tillgodoses uppkommande behov att ingripa i de synbarligen icke särskilt talrika fall, då rovdjur anfalla renar under den tid samerna med sina renar enligt sedvanerätt uppehålla sig å mark där de icke ha rättighet att jaga. I sak torde det röra sig om angrepp av lodjur samt en eller annan kringströvande hanjärv. Jaktutredningen erinrar om att av den tid av året det här gäller tre månader utgöra allmän jakttid för jakt efter lo, samt att lodjuret till följd av de höga priserna på loskinn utgör ett värdefullt villebråd även för dem som i berörda trakter ha jakträtt. Utredningen finner det inte vara försvarligt att förorda ett så vittgående ingrepp i den bofasta befolkningens jämlikt 2 § JL på äganderätt till marken grundade jakträtt som ifrågasatt utsträckning av samernas rättighet att jaga skulle innebära. Nu visar emellertid den tidigare i kapitlet omnämnda undersökningen, att jakten i de trakter saken gäller är i mycket stor utsträckning, i varje fall i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, organiserad i jaktvårdsområden och andra lokala jaktvårdssammanslutningar. Det bör enligt utredningens åsikt inte möta svårighet att genom medverkan av länsjaktvårdsföreningarna få till stånd ett samgående mellan medlemmarna i jaktvårdsområdena och övriga sammanslutningar, å ena sidan, samt lappbyarna, å den

158 andra. Detta samgående skulle ha till syfte att i de fall, då så är påkallat, innehavarna av jakträtt äro samerna behjälpliga vid avvärjande av fara för upprepat angrepp av lo eller järv. Uppkommer sådan fara under fridlysnings tid, ingår erforderlig åtgärd som ett moment i den kontroll av rovviltstammarna, om vilken utredningen i det föregående framlagt förslag.

Återstår så frågan om att söka tillgodose de vetenskapligt arbetande museernas behov av forskningsmaterial, härrörande från de av jaktutredningen här förut behandlade rovviltarterna. Utredningen behjärtar angelägenheten av detta behov men finner samtidigt möjligheterna att i författningsväg tillgodose detsamma vara mycket begränsade. Av det föregående framgår att utredningen finner den beskattning av stammarna av järv, lo och björn, som i vissa trakter är nödvändig för att hålla dessa stammar på lämpligt avvägd nivå, kräva att tills vidare därstädes jakt efter dem får utövas jämväl under allmän jakttid. Vid sådant förhållande synes det utredningen inte gärna möjligt att generellt föreskriva, att den som sålunda fäller djur av sagd art skall utan vidare avstå detsamma för forskningsändamål, d. v. s. till kronan. En dylik föreskrift skulle inte endast strida mot jakträttens innehåll utan även betyda en överbetoning av det sportsliga momentet i jaktutövningen, som icke synes jaktutredningen tilltalande. Härtill komma ekonomiska och praktiska problem. Även då en jakträttsinnehavare eller person som begagnar sig av den i 17 § JS medgivna extraordinära förföljningsrätten icke själv får tillgodogöra sig värdet av exempelvis en fälld björn, måste han ersättas för kostnaderna för dess omhändertagande och transport. Det vetenskapliga intressets tillgodoseende kräver vidare, att fällda djur avlämnas till vederbörande museum — i praktiken riksmuseet — i ostympat skick. Under jaktåret 1963/64 fälldes enbart i Norrbottens län 16 björnar, 14 järvar och 12 lodjur (de sammanlagda avskjutningssiffrorna för Norrland utgjorde 27, 19 och 30). Om man håller sig till björnarna är det troligt att flertalet fälldes i trakter, där transportmöjlighet av ostympade djur är närmast obefintlig. I varje fall blir kostnaden avsevärd och utredningen vet, att riksmuseets anslag inte äro överdimensionerade, en omständighet som f. ö. torde ha hindrat museet att s. a. s. konkurrera på den fria marknaden. Att jaktvårdsfonden skulle träda emellan finner utredningen uteslutet. Nu antydda ekonomiska och praktiska svårigheter kvarstå givetvis, därest man, vilket kunde vara en tänkbar kompromiss, föreskriver att under allmän jakttid eller vid laglig förföljningsjakt fälld björn, lo eller järv skall hembjudas kronan till inlösen. För att en sådan ordning skall fungera någorlunda friktionsfritt måste det emellertid finnas en taxa för lösenbeloppen. I fråga om dessa har dock naturskyddsföreningen framfört påpekanden, som utredningen finner icke kunna lämnas obeaktade.

159 Jaktutredningen har emellertid beträffande kontrollen över alla de fyra stora rovdjuren — med tanke bland annat på museernas behov — uttalat, att åtgärder som vidtagas jämlikt 17 § JS i första hand skola ges formen av jaktlicens samt att djur av dessa arter som fällas vid sådan licensjakt ävensom vid jakt, varom länsstyrelsen själv föranstaltar, skola tillfalla kronan. Härigenom yppas möjlighet för riksmuseet att i större utsträckning än nu få tillgång till åstundat material. Även i dessa fall måste man räkna med transportsvårigheter och därav föranledda kostnader. Men i absoluta tal bli de inte så svårbemästrade som i de nyss behandlade fallen. Tillämpningen av huvudregeln i 18 § JL torde även i fortsättningen beräknas ge visst material. Så länge allmän jakttid prövas nödvändig beträffande vissa av ifrågavarande arter finner utredningen sig icke vara i stånd att i vidare mån än som skett föreslå åtgärd i det nu behandlade ämnet.

KAPITEL

10 Författningsförslag L A GEN O M RÄTT

Gällande

T I L I, J A K T

Föreslagen

lydelse

14 1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, äge en var företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av nämnda slag han därvid fäller. 2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han döda och behålla djuret. Enahanda rätt have ock den som påträffar djur, tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor, skogsmöss och husmöss.

lydelse

Utan hinder av vad i 1 § första stycket stadgas äger innehavare av gård eller trädgård att, oberoende av jakträtt, därinom döda och behålla djur av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkdjur (lämlar samt sorkar med undantag av bisamråtta), råttor, skogsmöss och husmöss. Enahanda rätt tillkommer en var, som utanför gård eller trädgård av en tillfällighet påträffar djur som nu sagts. Föreligga synnerliga skäl för ingripande mot annan djurart än sådan som avses i första stycket eller i 24 § 2 och 3 mom. äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna, att djur av dylik art må jagas å annans jaktområde ävensom, där ej annat sägs i denna lag, behållas av den jagande.

18 §. 1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, stork, örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv eller anträffar man sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret

1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, varg, järv, val, stork, örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv eller anträffar man sådant djur såsom fallvilt, tillfälle

161 Gällande lydelse kronan, oberoende av vem jakträtten tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar. 2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än i 1 mom. sägs gälle följande: Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan. I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

Föreslagen lydelse djuret kronan, oberoende av vem jakträtten tillkommer. 2 mom. Beträffande rätten fallvilt jakträttsinnehavaren.

3 mom. Om undantag från stadgandena i 1 och 2 mom. samt om rätt till älg, hjort eller rådjur, som i andra fall än i 24 § 1 mom. avses lovligt fälles eller eljest dödas under fridlysningstid, förordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

22 §• Löper hund lös i mark där villebråd finnes, äge jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upptagit hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra det i tidning inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor, jämte för varje gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om uppta-

1 mom. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes, må jakträttsinnehavaren eller hans folk upptaga hunden. Den som sålunda upptagit hund har att ofördröjligen därom underrätta hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten i orten. Den som vill återfå upptagen hund, har att lösa den, om hunden upptagits under tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti, med femtio kronor samt, om upptagandet skett under annan tid av året, med tjugufem kronor. Därjämte har han att gälda ersättning för hundens föda och övriga kostnader som åsamkats upptagaren.

162 Gällande lydelse gandet eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lösen, vare hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut angivna grunder, därest talan därom instämmes inom trettio dagar från det hunden varit att anse såsom förverkad. Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under liden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen göra anmälan till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till sitt fredande åberopa förhållande som nyss sagts.

Föreslagen lydelse Har hunden ej blivit löst i fall, då ägaren eller innehavaren erhållit kännedom om upptagandet, inom en vecka efter underrättelsen därom samt i annat fall inom en månad från det polismyndigheten underrättats, är hunden förverkad till jakträttsinnehavaren.

2 mom. Jagar eller ofredar hund som löper lös villebråd, är hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren den skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. 3 mom. Låter hund döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall ofördröjligen därom göra anmälan till polismyndigheten i orten vid äventyr att eljest inte äga till sitt fredande åberopa förhållande, som nyss sagts. i mom. Har länsstyrelse till skydd av visst villebråd för annan tid av året än i 3 mom. sägs förordnat, att hund skall förhindras löpa lös i mark där villebråd finnes, och driver eller eljest jagar löslöpande hund dylikt villebråd, tillkommer det polismyndigheten att, därest omständigheterna äro sådana som angivas i samma moment, låta döda hunden.

24 §• / mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen

1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke förebyggas genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida, har länsstyrelsen att

163 Gällande lydelse jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga i sådant avseende. Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.

Föreslagen lydelse förelägga den eller de personer, inom vilkas jaktområde villebrådet i fråga kan anses hava sitt huvudsakliga tillhåll, att vidtaga de åtgärder som länsstyrelsen må finna erforderliga i skadeförebyggande syfte. Föreläggande må dock ej meddelas, därest anledning föreligger till antagande att den skadelidande varder i huvudsak gottgjord för skadan. Underlåter jakträttsinnehavare att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, h a r länsstyrelsen att förordna om jakt å hans jaktområde genom särskilt utsedda jägare för att åstadkomma erforderlig minskning av den skadegörande villebrådsstammen.

Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostnader. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande, som avses i första stycket.

Villebråd som efter föreläggande enligt första stycket fälles eller fångas genom där avsedd jakträttsinnehavares försorg tillfaller denne. Villebråd, vilket fälles eller fångas jämlikt i samma stycke omförmält förordnande samt å tid då i allmänhet jakt är tillåten efter dylik art, tillfaller även nämnd jakträttsinnehavare, därest han gäldar av saken föranledda kostnader. Vill han det ej eller har jakten skett under gällande fridlysningstid, skall med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämmer ock om ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande som avses i detta moment. Vad i första och andra styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla för det fall, att påtaglig fara befunnits å någon trakt föreligga för sammanstötning mellan motorfordon och älg samt faran icke är att tillskriva

164 Gällande lydelse

Föreslagen lydelse visst djur. Behörig att påkalla föreläggande jämlikt första stycket är polismyndighet eller vägförvaltning. Meddelar länsstyrelsen förordnande som avses i samma stycke, skall angående sålunda beslutad jakt gälla vad Konungen förordnar.

165 S P E CI E LL M O T I VE R ING

14 §. Beträffande förslagen i denna paragraf hänvisas till vad 2 kap. innehåller därom. Utredningen har övervägt att i paragrafen inarbeta vad 24 § 2 mom. andra stycket och 3 mom. innehålla beträffande ingripande mot vildkaninen. Utredningen har emellertid funnit en sådan åtgärd mindre lämplig. Nämnda båda lagrum och de till desamma anslutna bestämmelserna i 48 § JS kunna nämligen betraktas som en speciallagstiftning, nödvändiggjord av de särskilda förhållanden som råda i fråga om denna djurart. 18 §. Införlivandet i 1 mom. av varg och järv med de arter som i princip tillfalla kronan utgör ett fullföljande av de synpunkter rörande skyddet av de fyra stora rovdjuren, vilka utredningen framlagt i 9 kap. Därest såsom utredningen föreslår i samma kapitel viss jakttid blir bestämd för jakt efter järv, bör i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län sålunda lagligt fällt eller fångat djur tillfalla jägaren. Härav föranledes ändring i KK den 1 juni 1951 (nr 296) om rätt i vissa fall att behålla dödad eller fångad björn eller lo. Att jämväl val upptages i förevarande lagrum sammanhänger med de skäl som föranlett att för dessa djur föreslås totalfredning. Utredningen hänvisar härutinnan till vad som anföres under 11 § JS. 3 mom. I slutfasen av utredningens arbete aktualiserades spörsmålet om rätten till i trafiken dödat vilt. Med hänvisning till den åderlåtning som älgoch rådjurstammarna i vissa trakter tillfogas genom kollisioner med tåg och bilar ha röster höjts för att sålunda under fridlysningstid dödat — eller till följd av ådragna skador avlivat — hjortvilt bör tillkomma vederbörande jakträttsinnehavare. Det har bland utredningens sakkunniga även framdragits exempel på hur trafikdöden bland en älgstam kan visa sig kullkasta de beräkningar, på vilka det i en älgjaktlicens till fällande medgivna antalet djur grundats. En utredning i saken skulle dock ytterligare försena detta betänkande. Utredningen har även försport att Svenska jägareförbundet kommer att ta upp och utreda hela frågekomplexet. Utredningen har därför avstått från att söka få fram ett eget förslag. Utredningen har emellertid velat förbereda frågans legislativa behandling såtillvida, att utredningen i förevarande moment inrymt ett bemyndigande för KM:t eller myndighet som KM:t bestämmer att fatta erforderliga beslut även i denna sak. Med orden »lovligt fälles» avser utredningen att inbegripa, bland andra, de fall som regleras i 17 § 1 mom. andra stycket gällande JS.

166 22 §. 1 mom. innehåller utredningens förslag med anledning av en av Svenska jägareförbundet den 14 oktober 1955 i samband med förbundets övriga förslag i rådjurfrågan gjord framställning om ändringar i förevarande paragraf. Med förslaget vill utredningen anpassa upptagandet av hund till utvecklingen, förenkla procedurreglerna samt i någon mån närma de år 1927 fastställda lösenbeloppen till deras dåvarande realvärde. I sistnämnda avseende finner utredningen vidare föreslagen differentiering av lösenbeloppen i förhållande till de tider av året, då upptagande skett, bättre svara mot nutida viltvårdsprinciper än gällande förhöjning av lösenbeloppet vid upprepad uraktlåtenhet att hålla hund under behörig tillsyn. Beträffande 4 mom., vars innehåll är nytt, hänvisas till vad i 6 kap. sägs beträffande hundförbuden. 24 §. I vad avser förslagen till ändrad lydelse av samt tillägg till 1 mom. hänvisas till 5 kap. »C. Skadegörelse av villebråd i allmänhet» ävensom till 8 kap. »Licens jakten». I ett par av utredningen prövade ärenden har påpekats, att frågor rörande ersättning för skador av annat villebråd än älg äro oreglerade i gällande jaktlagstiftning. Härom får utredningen anföra. Enligt svensk rätt kan den regeln anses gälla att en markägare får finna sig i att villebråd, till vilket han icke har jakträtt, orsakar skadegörelse å odlingar och skog. Skadegörelsen får dock ej överstiga måttliga gränser. Före tillkomsten av 1938 års JL lämnade lagstiftningen ej något besked om hur förfaras skulle, därest nämnda gränser överskredos, utom i två fall. Det ena gällde skada av älg, det andra skada av vildkanin. Härvid framgick man efter skilda linjer. Skada av älg å gröda ersattes inom vissa gränser genom det allmänna med anlitande av medel ur älgskadefonden. Vid dylik skada, orsakad av vildkaniner, trädde 1935 års lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin i funktion. Erfarenheterna av kaninplågan föranledde 1938 års lagstiftare att söka utvägar för att komma till rätta med en eller flera jakträttsinnehavare som icke ingripa mot en på grund av dess talrikhet skadegörande villebrådsstam. Tre utvägar stodo till buds: vitesföreläggande, skadestånd eller tvångsavjagning. Man valde den sistnämnda och bestämmelserna härom återfinnas i förevarande lagrum. Beträffande älgen ersättas de som regel av vad som gäller om licens jakt enligt 15 och 16 §§ JS, och beträffande vildkaninerna finns numera en speciallagstiftning i 2 och 3 mom. av nu diskuterade paragraf. En lokalt utpekad skadegörare är dovhjorten och för detta djur, som icke är allmänt förekommande, har man satt en osedvanligt lång allmän jakttid.

167 Även andra djurarter än de nu nämnda kunna uppträda som skadegörare både på gröda och skog. Skadan måste emellertid i de flesta fall betecknas som ringa. Ett utsträckande av ersättningsrätten till att inbegripa av vilt vållad skada över huvud skulle otvivelaktigt medföra svårbedömda konsekvenser av finansiell och organisatorisk art. Näppeligen skulle man från ersättningsrätt kunna utesluta skador, orsakade av vildkaniner. Vidare bör man ej förbise att så som objektet för den svenska jakträtten är bestämt, d. v. s. att denna omfattar alla däggdjur och fåglar, den skadegörelse som, bland andra, olika slag av kråkfåglar orsaka å fält och i trädgårdar skulle, i brist på särskilt stadgande av motsatt innehåll, grunda ersättningsrätt. Icke endast i sist nämnda båda fall av skadegörelse komma svårigheterna att erhålla godtagbara skadeuppskattningar att bli avsevärda. Jaktutredningen finner för sin del ingen anledning föreligga att vare sig frångå den år 1938 införda generella ordningen för viltskadors förebyggande eller att utbygga densamma med en ersättningsprocedur, vars konsekvenser äro utomordentligt svåra att överblicka. Dock bör utredningens förslag till jämkningar och förtydliganden i gällande lagtext genomföras i syfte att detta lagrum i alla instanser blir så tillämpat som var avsett vid dess tillkomst.

K A P I T E L 11

Författningsförslag JAKTSTADGAN

Gällande

lydelse

Föreslagen

lydelse

2§Mellan en timme efter solens nedgång och en timme före dess uppgång må ej idkas jakt efter älg, hjort eller rådjur samt i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län ej heller efter annat villebråd. Utan hinder härav må dock sårat djur uppspåras och dödas samt fångstmedel som sägs i 6 § utestå dygnet om. För att tillgodose jaktvården eller motverka viltskador äger länsstyrelsen, efter erforderligt samråd med lämplig jaktvårdssammanslutning för länet, medgiva undantag från förbudet i första stycket, såvitt avser jakt efter räv, mink eller hare.

2 §• För jakt efter älg, rådjur och hjort gäller i hela riket att den må påbörjas en timme före solens uppgång och skall vara avslutad, beträffande älg vid solens nedgång samt i fråga om rådjur och hjort en timme efter solnedgången, såvida det ej gäller att uppspåra och döda sårat vilt. Vad sålunda stadgas om jakt efter rådjur och hjort skall i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län gälla jakt efter annat villebråd med undantag av räv; dock må även där dels under den i 15 § 2 mom. första stycket angivna tiden till förekommande av harskador å träden i anläggning för fruktodling eller plantskola, som i sammanhängande areal omfattar minst ett halvt hektar och tvåhundra fruktträd, ävensom i fruktträdgård, belägen omkring eller i omedelbar anslutning till boningshus och avgränsad från omgivande mark medelst häck, staket eller annat stängsel, hare fällas under hela dygnet, dels fångstmedel varom sägs i 5 eller 6 § stå ute dygnet om.

3 §• Jakt må icke utövas med gift, spjut, pil eller anordning för dödande eller

3 §• Jakt med användande av grop, krok, limspö, pil, spjut, stock eller

169 Gällande lydelse bedövande medelst elektrisk ström, ej heller med grop, stock, sax, snara, limspö, flak, fälla, giller eller annat fångstredskap, varmed djur kunna dödas eller lemlästas, såframt ej annat framgår av bestämmelserna i 6 § eller fråga är om jakt efter varg eller järv medelst förföljande, i vilket fall spjut må användas. Bur eller nät må ej användas till fångande av enligt 12 § fridlysta fåglar. Fångst av sjöfågel må ej ske med användande av nät eller så kallade andkojor. Med gift förstås sådant gift eller vådligt ämne, som avses i giftförordningen.

Föreslagen lydelse anordning för dödande eller bedövande medelst elektrisk ström är förbjuden. Enahanda förbud gäller för jakt med gift samt med flak, fälla, giller, sax, snara eller annat fångstredskap, varmed djur kunna dödas eller lemlästas, med de undantag som äro medgivna i 5, 6 och 48 §§. Bur eller fälla samt fångst- eller fisknät må ej användas för att fånga fåglar, som äro fridlysta jämlikt 11 § 2 mom. Ej heller må fångst- eller fisknät, andra fiskredskap eller så kallade andkojor användas för fångst av sjöfågel. Med gift avses endast sådant gift eller vådligt ämne, vilket i form av bekämpningsmedel får saluhållas och användas enligt vad därom är särskilt stadgat.

4 §• 2 mom. Vid jakt må icke användas mynningsladdare; skjutvapen med ljuddämpare; kulvapen av automat- eller pumptyp vilket medger laddning med mer än två patroner; hagelgevär som har större kaliber än tolv eller medger laddning med flera hagelpatroner än två; kolsyrevapen, luftvapen eller fjädervapen, dock att sådant vapen må brukas inom gård eller trädgård för att döda björktrast (snöskata), gråsparv och pilfink samt sorkar, råttor och möss. 3 mom. Skjutvapen av modell, avsedd för krigsbruk, må icke användas vid jakt med mindre vapen i avseende å siktmedel och i övrigt

4§. 2 mom. Vid jakt må icke användas mynningsladdare än två; gevär som är så utrustat, att det vid skjutning icke behöver läggas an mot axeln; kolsyrevapen, luftvapen eller fjädervapen; dock må inom gård eller trädgård brukas sådant vapen för att döda björktrast (snöskata), koltrast, gråsparv och pilfink samt sorkar, råttor och möss.

3 mom. Skjutvapen av modell, avsedd för krigsbruk, må icke användas vid jakt med mindre vapnet i avseende å siktmedlen och i övrigt så

170 Gällande lydelse ä n d r a t s så, a t t dess s k j u t e g e n s k a p e r få a n s e s j ä m f ö r l i g a m e d skjutegens k a p e r n a h o s ett för j a k t avsett vapen. Dock m å militärgevär användas p å ö p p n a h a v e t vid j a k t efter säl ä v e n s o m , efter tillstånd av v e d e r b ö r a n d e p o l i s m y n d i g h e t , p å kalfjällen ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt gränsen för s v å r f ö r y n g r a d skog i J ä m t l a n d s l ä n vid j a k t efter varg, d å s å d a n t d j u r bevisligen u p p e h å l l e r sig i t r a k t e n . 5 §• 1 mom. Fångstmedel, varom förmäles i 6 § och vilket är farligt för människor eller husdjur, må icke utsättas närmare farväg eller annans boningshus än två hundra meter och ej heller av någon begagnas utan tillstånd av markens innehavare samt den vilken jakträtten där eljest må tillkomma. 2 mom. Å samfälld mark eller å mark som, utan att vara samfälld, är till gemensamt mulbete upplåten må under tiden från och med den 1 juni till och med den 30 september sådant fångstmedel, som avses i 1 mom., icke vitsättas eller, om det dessförinnan blivit utsatt, kvarlämnas, med mindre alla delägarna eller alla som där bruka mulbete givit lov därtill samt fångstmedlet är så omgärdat med fällda träd eller annat stängsel, att kreatur avhållas därifrån; och må å samfälld mark förgiftat lockbete ej heller under annan tid av året begagnas såsom fångstmedel utan samtycke av alla delägarna. 3 mom. Fångst med sax av annat djur än säl må företagas endast av den som erhållit särskilt tillstånd därtill. Sådant tillstånd meddelas, efter prövning av förekommande omständigheter, av länsstyrelsen tills vidare för viss tid, ej överstigande ett år. I resolution om meddelat tillstånd skall intagas erinran om de enligt denna stadga gällande bestämmelserna för fångstmedlets använ-

Föreslagen lydelse ä n d r a t s , att dess s k j u t e g e n s k a p e r få anses j ä m f ö r l i g a m e d s k j u t e g e n s k a p e r n a hos ett för j a k t avsett v a p e n . Dock m å m i l i t ä r g e v ä r a n v ä n d a s p å ö p p n a h a v e t vid j a k t efter säl.

171 Gällande lydelse dande, varjämte skola angivas den eller de djurarter, för vilka saxen är avsedd, och den plats, där saxen må utsättas; ägande länsstyrelsen, där så finnes erforderligt, föreskriva särskilda villkor för tillståndets tillgodonjutande. Om meddelat tillstånd och villkoren därför skall länsstyrelsen underrätta polischefen i orten. Den som vill begagna sig av erhållet lillståud att med sax fånga varg eller järv vare skyldig att låta kungörelse därom med uppgift å platsen, där det skall ske, införas i tidning inom orten. Nyttjas sax längre tid fortfarande å samma ställe, skall kungörandet förnyas en gång var tredje månad. k mom. Den som för dödande av djur vill bruka gift som avses i 3 § har att utöver bestämmelserna i denna stadga iakttaga jämväl vad som gäller enligt giflförordningen och bekämpningsmedelsförordningen. I 3 mom. 3 stycket stadgad kungörelseskyldighet skall ock åvila den som utanför hus eller gård vill utlägga förgiftat lockbete; och åligge det honom att, innan sådant lockbete utlägges, anmäla förhållandet hos polischefen i orten och därvid styrka, att kungörelse i föreskriven ordning ägt rum. 5 mom. De i 6 § omförmälda fångstmedlen skola inlagas eller oskadliggöras, då den jakt är avslutad, för vilken de varit använda. 6 §• / mom. Gift som avses i 3 § må användas i avsikt att döda kråka och skata ävensom råttor, sorkar och möss.

Föreslagen

lydelse

5§. / mom. Gift som avses i 3 § m å efter erhållet tillstånd användas som jaktmedel för att bekämpa — förutom vildkaniner, varom stadgas i 48 §, samt råttor, möss och sorkar med undantag av bisamråtta — fåglar av art, vilken till följd av sin talrikhet å vissa lokaler där orsakar sanitär eller därmed jämförlig olägenhet eller är till mera betydande men för jakt- eller naturvården samt icke kan tillfredsställande nedbringas i antal medelst annan jaktmetod.

172 Föreslagen lydelse Utläggning av förgiftade lockbeten i ändamål att döda fåglar må endast företagas å tid av året, då faran för att flyttande fåglar skola komma till skada kan anses vara ringa; och må sådan utläggning å land icke någonstädes äga rum från och med den 1 maj till och med den 30 september. Tillstånd att bruka gift för att döda fåglar meddelas av länsstyrelsen efter hörande av länsveterinären. Tillstånd må givas hälsovårdsnämnd och försvarets sjukvårdsstyrelse samt, i form av grupplicens, länsjaktvårdsföreningen. Tillståndsbeviset skall angiva det slag av gift, den eller de fågelarter samt den eller de kommuner (församlingar), för vilka tillståndet gäller. Därjämte skall intagas de enligt denna paragraf gällande bestämmelserna för användning av gift som jaktmedel samt de föreskrifter som giftnämnden må ha utfärdat för ändamålet. Tillstånd som nyss är sagt må icke av enskild person eller sammanslutning begagnas utan medgivande av markens innehavare eller den vilken jakträtten där eljest må tillkomma. Avser tillståndshavare att utlägga förgiftade lockbeten närmare väg som är upplåten till allmänt begagnande eller annans boningshus än 200 meter, vare han skyldig att före utläggandet medelst anslag eller eljest på lämpligt sätt fästa allmänhetens uppmärksamhet på bekämpandet och faran av att barn, hundar, katter eller fjäderfä komma i beröring med lockbetena samt de giftpåverkade eller döda fåglarna. Tillståndshavare åligger jämväl att tillse att giftpåver-

173 Gällande

lydelse

2 mom. Sax må användas för langande av dels varg, järv, mink och säl samt, vid vatten där fiskodling bedrives, utter, dels ock räv samt hermelin och andra smärre pälsbärande djur inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Sax med tandade skälmar må brukas allenast för fångande av varg, järv eller säl. Vid sälfångst med sax skall denna vara gillrad under vattenytan på betryggande djup. Sax för fångande av hermelin och ovannämnda smärre djur skall utsättas så, att det i görligaste mån undvikes att andra djur fångas i saxen. Gillrad sax skall dagligen vittjas.

Föreslagen lydelse kade eller döda fåglar samt överblivna lockbeten i möjligaste mån tillvaratagas och oskadliggöras. 2 mom. Användning av sax med tandade skälmar som jaktredskap är förbjuden. Annan sax må av den som erhållit särskilt tillstånd därtill användas vid jakt efter följande djurslag, nämligen dels räv inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län under den tid marken där är snötäckt, dels mink inom sagda fyra län samt Gävleborgs län, dels utter vid vatten, varest bedrives odling av fisk för utsättning, dels vildkanin inom Gotlands län. Gillrad sax skall vittjas minst en gång om dygnet. Vid fångst av räv skall saxen vara förbunden med lämpligt släpankare av trä. Tillstånd till saxfångst meddelas, efter prövning av förekommande omständigheter, av länsstyrelsen för viss tid, ej överstigande ett år. Tillståndsbeviset skall angiva den eller de djurarter samt typer av sax ävensom den eller de kommuner (församlingar), för vilka tillståndet gäller. Vidare skola intagas de enligt denna paragraf gällande bestämmelserna för användning av sax. Beträffande sax, som bedömes kunna medföra fara för människor eller husdjur, skall därjämte angivas det minsta avstånd från väg som är upplåten till allmänt begagnande eller från annans boningshus, inom vilket sådan sax får utsättas. Länsstyrelsen äger därjämte föreskriva de ytterligare villkor för tillståndets utnyttjande som den efter

174 Gällande lydelse

3 mom. Snaror för fångande av smärre vilt må användas i Norrbottens och Västerbottens län ovan härefter angivna gräns (snarningsgränsen) under tiden från och med den 16 november till utgången av februari månad samt i Jämtlands län ovan gränsen för svårföryngrad skog under januari och februari månader. Snarningsgränsen skall hava följande sträckning

Föreslagen lydelse samråd med länsjaktvårdsföreningen finner påkallade. 3 mom. Vid jakt efter ripor må, dock endast efter erhållet tillstånd, användas snaror dels under tiden från och med den 16 november till utgången av februari månad i Norrbottens och Västerbottens län ovanför härefter avgivna snarningsgräns, dels under januari och februari månader i Jämtlands län ovanför gränsen för svårföryngrad skog. Utsatta snaror skola dagligen tillses. Snarningsgränsen har följande sträckning.

Norrbottens län: Från finska gränsen Karesuando sockens östra och södra rågångar till vintervägen från Saivomuotka mot Soppero, denna vinterväg västerut till Lannavaara, landsvägen västerut till Nedre Soppero, vintervägen mot Jukkasjärvi till Vittangi älv, denna älv uppöver till Sevojokis inflöde, Sevojoki till Yli Sevojärvi, denna sjö till kronoparken Sevojokis norra rågång, denna rågång söderut och en linje söderut över småsjöarna Harrijärvi och Kallojärvi samt efter Harrijoki över Oinakkajärvi till kronoparken Kirunas norra spets vid Oinakkajärvi, därifrån denna kronoparks norra, västra och södra rågångar fram till järnvägen cirka 2 kilometer norr om Kalixfors station, sedan järnvägen söderut till den punkt cirka 2 kilometer norr om Linaälvs station, där landsvägen till Kuosakåbbo korsas, landsvägen till Kuosakåbbo och vidare inlandsbanan söderut till Luspebryggan, sedan Lule älv ned till Pakkobäckens inflöde, Pakkobäcken och dess södra källarm samt Keptibäcken till Nautijaure, därefter kronoöverloppsmarkens rågång ned till Skalka nordväst om Björkholmen, Skalka västerut till västra rågången av byn Granudden, Granuddens västra rågång och Jokkmokks sockenallmännings västra rågång ned till sjön Karats, Karatssjön söderut ned till Jarrejokks inflöde i denna sjö, Jarrejokk och Tårrejokk söderut till sockengränsen Jokkmokk—Arjeplog, sockengränsen åt sydost till kronoparken Luttonlandet, dess rågång åt sydväst till Arvlidens hemman, hemmanets västra rågång ned till Volvojaure, Piteälvens vattendrag västerut till Rappenströmmen, denna ström upp till sjön Rappen, sjöarna Rappen och Labbas, bäcken Labbas—Kåltåtes, sjön Kåltåtes, bäcken Kåltåtes—Ardnesjaur, Muodkajaur, bäcken därifrån till Rébnisjaure, Rebnisströmmen, Hornavan till Höghedens norra rågång, denna till Norra Esmejaure, Södra Es-

175 Gällande lydelse Föreslagen lydelse mejaure, Jutisälven till Västra Jutisjaure, längs färdleden över Krutajaure till Hallbäcken, Storlaisan söderut till norra rågången av Laisvallsby på västra sidan av Laisälven, efter denna rågång till hörnet vid väständan av Kramaviken, därifrån i rak linje till den punkt på länsgränsen, där denna kröker på toppen av Jårbovare. Västerbottens län: En rak linje från Jårbovare till Guobme lappläger, därifrån lappväsendets rösade stig över Kraddsele—Nasatjåkko—Valle—Guvertfjälls kapell—Åkernäs och vidare stigen Åkernäs—Kopparberg till bäcken från Nainanjounje till Laksjaur, denna bäck uppöver till dess källa, därifrån till gränsröset mellan Sorsele, Stensele och Tärna socknar, sockengränsen mellan Stensele och Tärna socknar till Gardsjön, därifrån följande Umeälven nedströms till landsvägsbron vid Umnässjöns utlopp, därifrån längs landsvägen Slussfors—Dikanäs, telefonlinjen Dikanäs—Sunnansjö—Västansjö—Mörrösjöliden—Blaikliden—Grytsjö, landsvägen Grytsjö—Kultsjöluspen—Saxnäs, stigen Saxnäs—Satsfjäll—Genjenjetjen—Avasjö, landsvägen Avasjö—Borga och därifrån rakt västerut till länsgränsen i Borgasjön.

Tillstånd till ripjakt med snara meddelas av länsstyrelsen tills vidare för högst fem snarningsperioder i sänder. I tillståndsbeviset skall angivas trakten, där jakten må bedrivas; ägande länsstyrelsen föreskriva de ytterligare villkor för tillståndets utnyttjande, som den finner påkallade av omständigheterna. 4 mom. De i denna paragraf omförmälda redskapen skola intagas eller oskadliggöras då den jakt är avslutad, för vilken de varit använda. 6 §• 3 mom. Snaror för följande sträckning. Fällor, flak eller andra dylika giller, vari djur kunna dödas eller lemlästas, må, utom i hus eller gård, användas till fångst av mink samt av hermelin och andra smärre pälsbärande djur.

6§. 1 mom. Fällor, flak eller andra dylika giller, vari djur kunna dödas eller lemlästas, må — förutom i hus eller gård — användas vid jakt efter mink ävensom efter iller (frett), hermelin och andra smärre pälsbärande djur.

176 Gällande

lydelse

För fångande av levande djur må med det i 3 § andra stycket stadgade undantaget användas burar och fällor så inrättade, att det fångade djuret ej tager skada. Dylikt fångstredskap skall dagligen vittjas.

7 §• Jakt vid bloss eller annat lyse vare förbjuden. Skytte för levande uv eller annan rovfågel eller för rovfågelbulvan må bedrivas allenast för dödande av duvhök, sparvhök, kråka, skata, kaja, havstrut, gråtrut, sillmås, fiskmås och skrattmås.

Föreslagen lydelse 1 första stycket avsett redskap, vilket är farligt för människor eller husdjur, må icke utsättas närmare väg som är upplåten till allmänt begagnande eller annans boningshus än 200 meter om ej länsstyrelsen efter ansökning sådant medgiver. 2 mom. För fångst av levande djur må med det i 3 § tredje stycket stadgade undantaget användas burar och fällor, som äro så inrättade att det fångade djuret ej tager skada. Nyttjas i sådant redskap levande djur som lockmedel, åligger det den jagande att vidtaga de anordningar för djurets skydd mot väder och vind samt för dess tillgång till foder och vatten, som krävas för att det skall i möjligaste mån besparas lidande. Redskap varom är fråga i detta moment skall vittjas eller eljest tillses minst en gång om dygnet. Befinnes därvid att fridlyst djur fångats, skall det omedelbart återgivas friheten. Redskapet må icke stå ute gillrat, då det ej användes för jakt. 7 §• Jakt med utnyttjande av icke naturlig belysning är förbjuden. Skytte för levande uv eller annan rovfågel är förbjudet, och må skytte för rovfågelbulvan bedrivas allenast i syfte att döda duvhök, sparvhök, kråka, kaja, skata, havstrut, gråtrut, silltrut, fiskmås och skrattmås. Utan tillstånd av statens naturvårdsnämnd må icke till riket införas levande rovfågel, som kan användas för tillverkning av rovfågelbulvan.

177 Gällande

lydelse

8 §• 1 mom. Jakt från motordrivet fordon vare förbjuden och må ej heller eljest vid jakt dylikt fordon användas så, att genom detsamma villebrådets uppmärksamhet avledes från den jagande. 2 mom. Från motorbåt, vare sig med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat maskindrivet fartyg ävensom från bogserad farkost vare all annan jakt än jakt efter säl förbjuden.

3 mom. Luftfarkost må icke användas vid jakt.

9 §• Hund skall från och med den 1 mars till och med den 20 augusti hållas under sådan vård, att den förhindras löpa lös i mark, där villebråd finnes. Under annan tid av året skall hund, där den icke begagnas till jakt, hållas under sådan tillsyn, som erfordras för att förebygga att den jagar villebråd. Då särskilda skäl därtill äro, må länsstyrelsen efter hörande av vederbörande länsjaktvårdsförening förordna, att vad i första stycket första punkten sägs skall gälla jämväl under annan tid än där nämnts. Därvid må undantag medgivas för jakt med hundar, vilka äro ofarliga för det villebråd, som avses skola skyddas genom förordnandet. 12

Föreslagen 8 §• 1 mom. Jakt från gande.

lydelse den ja-

2 mom. Från motorbåt, vare sig med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat maskindrivet fartyg ävensom från bogserad farkost är all annan jakt än efter säl förbjuden, såvitt det ej av omständigheterna framgår att det skett i avsikt att upphinna vid lovlig jakt skadskjutet vilt. 3 mom. Luftfarkost må vid jakt. A mom. Där i särskilda fall jaktvårdsskäl så påkalla kan statens naturvårdsnämnd medgiva undantag från förbuden i 2 och 3 mom. 9 §• Hund skall

jagar villebråd.

Då särskilda skäl därtill äro, må länsstyrelsen efter hörande av länsjaktvårdsföreningen förordna, att vad i första stycket första punkten sägs skall gälla jämväl under annan tid av året än där nämnts. Därvid må undantag medgivas för jakt med hund, vilken icke driver eller eljest jagar det villebråd, vars skyddande avses med förordnandet.

178 Gällande lydelse Utan hinder av vad sålunda stadgats må jakträttsinnehavaren och hans folk dels för jaktvårdsändamål bruka hund, som är under förares kontroll, dels bedriva dressyr av stående fågelhund och apporterande hund inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län samt Transtrands, Sä m a och Idre socknar av Kopparbergs län under tiden från och med den 1 april till och med den 15 maj samt i övriga delar av riket under tiden från och med den 1 mars till och med den 15 april.

Föreslagen Utan hinder

lydelse 15 april.

Dessutom må hund även under tid, som omförmäles i första stycket första punkten eller avses i förordnande jämlikt andra stycket, begagnas till jakt dels efter varg eller järv, där något av dessa djur bevisligen uppehåller sig i trakten, dels vid lya eller gryt för utdrivande av däri befintlig varg, järv, räv, mink, grävling eller vildkanin, dels vid stränder av sjö eller vattendrag och å kärrmark när enligt gällande bestämmelser jakt efter gräsand är tillåten å ifrågavarande ort.

Dessutom må hund även under tid, som omförmäles i första stycket första punkten eller avses i förordnande jämlikt andra stycket, begagnas till jakt dels vid lya eller gryt för utdrivande av däri befintlig räv, mink, grävling eller vildkanin, dels vid stränder av sjö eller vattendrag och å kärrmark när enligt gällande bestämmelser jakt efter gräsand är tilllåten i orten.

För jakt varom förmäles i 19 § 2 mom. må icke brukas hund.

För jakt efter hare varom förmäles i 15 § 2 mom. må icke brukas hund.

10 §. 7 mom. Är enligt denna stadga eller annan författning å viss ort jakt efter däggdjurs- eller fågelart under någon tid förbjuden, må belöning, avseende att uppmuntra till förföljelse, icke där utfästas för dödande eller fångande av däggdjur eller fåglar, tillhö-

10 §. 1 mom. Skottpengar för att uppmuntra jakt efter viss djurart må ej av någon utfästas för dödat eller fångat djur, som jämlikt lagen om rätt till jakt tillfaller kronan, ej heller för djur av annan art än sådan, vilken får jagas under varje tid av året,

179 Gällande lydelse rande samma art, eller för tagande eller förstörande av dylik fågels ägg eller bon, med mindre länsstyrelsen lämnat tillstånd därtill. Belöning som nyss sagts och lovligen utfästs må ej utbetalas, såvida icke dödat djur eller del därav eller ägg eller bo granskats av särskilt förordnad sakkunnig person samt djur, ägg eller bo därvid befunnits tillhöra art som avses med utfästelsen. Dylikt förordnande meddelas av länsstyrelsen.

2 mom. Den som dödar djur av ne(lannämnda slag erhåller av allmänna medel i belöning: för varg 100 kronor » järv 20 » För årsunge av dessa djur, som dödats före den 1 september, erhålles hälften av det för fullvuxet djur av samma slag bestämda beloppet. Sådan belöning erhålles hos länsstyrelsen. Därvid skall företes intyg av polismyndigheten eller ordförande i kommunalnämnd att djuret dödats inom riket, att djurets hud uppvisats för intygsgivaren och att djurets öron i dennes närvaro försetts med hål av minst 5 millimeters genomskärning. I avseende på utbetalning av sådan belöning äger intyg som av föreståndaren för naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning eller föreståndare för zoologiskt museum vid rikets universitet eller högskolor meddelas därom, att till museets samlingar i ostympat skick avlämnats varg eller järv, enahanda kraft och verkan, som enligt nästföregående stycke tillkommer där omförmälda intyg om

Föreslagen lydelse med mindre statens naturvårdsnämnd lämnat tillstånd därtill. Om belöningar för dödande av säl gäller vad särskilt stadgas. I utfästelse jämlikt första stycket av skottpengar, som bestrides av allmänna medel, skall angivas att sådana utbetalas allenast till person som fyllt aderton år. För utbetalningen skall vidare gälla dels att särskild av länsstyrelsen förordnad sakkunnig person funnit dödat djur eller del därav tillhöra art som avses med utfästelsen, dels att det göres antagligt att det eller de djur varom är fråga åtkommits genom lovlig jakt medelst tillåtet jaktmedel. Till bevis om skedd utbetalning skall uppvisat skinn på insidan förses med lämpligt märke.

180 Gällande lydelse att sådant djurs öron blivit i vederbörandes närvaro märkta. Beträffande belöning åt den som dödar säl gäller vad i sådant avseende särskilt föreskrives. 3 mom. Belöning som avses i 1 mom. må ej utbetalas, ej heller intyg varom förmäles i 2 mom. utfärdas, med mindre det göres antagligt, att det eller de djur varom fråga är lovligen åtkommits medelst tillåtet jaktmedel. Har någon för av honom dödat eller fångat djur eller taget eller förstört ägg eller bo utfått belöning, varom sägs i denna paragraf, och fälles han sedermera till ansvar för att vid den jakt hava överträtt bestämmelse i lagen om rätt till jakt, denna stadga eller författning till naturens skyddande, skall han jämväl förpliktas återgälda vad han sålunda uppburit. Om f r i d l y s t a

djurslag

11 §• Konungen meddelar för varje jaktår bestämmelser angående fridlysning av vissa djurarter. Fridlysning utgör ej hinder för utövande av rätt varom stadgas i 15 § 1 mom. lagen om rätt till jakt. Om fridlysning av val och om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet är särskilt stadgat. 12 §. Fåglar, som icke särskilt uppräknats i de i 11 § första stycket avsedda bestämmelserna, må, såvida ej Konungen i samma bestämmelser annat föreskriver, under tiden från och med

Föreslagen

lydelse

2 mom. Uppdagas sedermera att den som uppburit skottpengar varom sägs i 1 mom. tredje stycket vid ifrågavarande jakt har åsidosatt bestämmelse i lagen om rätt till jakt, denna stadga eller lokal bestämmelse till skydd för djurlivet, skall han förpliktas återgälda vad han sålunda uppburit.

Om

fridlysning

11 §• / mom. Kungl. Maj:t bestämmer angående de tider av året då jakt efter vissa djurarter må idkas. Om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet gäller vad särskilt stadgas. 2 mom. Djur av annan art än sådan, för vilken gäller de i 1 mom. första stycket avsedda bestämmelserna, må icke under någon tid av året jagas, dödas eller fångas, såvida ej annat framgår av vad i denna stadga är för där avsedda fall föreskrivet. 3 mom. Fridlysning utgör ej hinder för utövning av rätt varom stadgas i 15 § 1 mom. lagen om rätt till jakt.

181 Gällande lydelse den 1 mars till och med den 31 augusti icke någonstädes jagas, dödas eller fångas. 14 §. Under tid, då jakt efter fågel av viss art är förbjuden, vare det jämväl förbjudet att taga eller förstöra sådan fågels ägg eller bo.

Föreslagen

lydelse

!2.§Under tid, då jämlikt de i 11 § 1 mom. första stycket avsedda bestämmelserna jakt efter fågel av viss art icke är tillåten, är det jämväl förbjudet att taga eller förstöra sådan fågels ägg och bo. Enahanda förbud gäller beträffande ägg och bon av de fåglar, för vilka gäller stadgandet i 2 mom. samma paragraf. Fotografering samt film- och ljudupptagning vid bon och yngelplatser skall ske så att djuren och deras ungar icke ofredas. Angående ringmärkning eller annan märkning av fåglar eller däggdjur stadgas i 16 §.

Sär skild a b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e

fridlysta

djurslag

18 §. 1 hägnad jaktpark eller djurgård må den som där äger jakträtt alla tider av året jaga villebråd som genom hägnaden hålles instängt.

13 §. 1 hägnad jaktpark eller djurgård må den som där äger jakträtt utan hinder av vad i 11 § stadgas alla tider av året jaga djur, som hålles instängt genom hägnaden.

17 §• / mom. Därest å någon trakt fridlyst däggdjursart eller fågelart, som där är fridlyst under hela året, orsakar avsevärd skada eller är i högre grad till hinder för andra djurarters utveckling eller stammen av björn eller lo nått sådan utveckling att befolkningen därav eljest lider synnerligt obehag, prövar Konungen huru-

14 §. / mom. Därest djurart, för vilken jakttid är bestämd på sätt sägs i 11 § 1 mom. första stycket, å någon trakt orsakar avsevärd skada eller eljest synnerligt obehag för befolkningen eller i högre grad är till hinder för andra djurarters utveckling, äger statens naturvårdsnämnd meddela licens för jakt efter sådan art eller

182 Gällande lydelse vida och i vilken omfattning undantag må medgivas från gällande fridlysningsbestämmelser. Är skadegörelse varom i första stycket sägs att hänföra till visst djur eller visar sig visst djur, tillhörande fridlyst däggdjursart, farligt för människors säkerhet, må länsstyrelsen meddela tillstånd att även under fridlysningstid döda eller fånga djuret eller ock själv föranstalta om dess dödande. Har genom angrepp av björn eller lo tamdjur dödats eller skadats och finnes skälig anledning antaga, att angreppet skall upprepas, må utan hinder av gällande fridlysningsbestämmelser den, som äger tamdjuret eller eljest har det under sin vård, förfölja och döda det angripande djuret under förutsättning att han äger rätt till jakt å området i fråga. Bestämmelserna i detta stycke gälla ej nationalpark. 2 mom. Orsakas skadegörelse eller hinder, varom i 1 mom. sägs, av fågelart som å trakten i fråga ej är fridlyst under hela året, må länsstyrelsen medgiva tillstånd att inom visst område döda fåglar av den arten även då sådant eljest är förbjudet. Orsakas skadegörelsen av häger i anläggning för fiskodling, må tillstånd meddelas för en tid av högst fem år att gälla inom ett avstånd av högst 200 meter från anläggningen. I övriga fall skall tillstånd avse viss begränsad tid ej överstigande ett år. 3 mom. I fråga om jakt, som enligt vad i 24 § lagen om rätt till jakt är stadgat äger rum efter föreläggande eller förordnande i ändamål att å

Föreslagen lydelse medgiva skälig utsträckning av jakttiden eller att denna förlägges till annan tid av året. Är skadegörelse, obehag eller hinder, varom sägs i första stycket, att tillskriva djurart som jämlikt 11 § 2 mom. är helt fridlyst, må erforderligt undantag från fridlysningen medgivas av naturvårdsnämnden. Orsakas nu avsedd skadegörelse av häger eller fiskgjuse i dammar inne i landet, vilka äro särskilt byggda för fiskodling och kunna helt torrläggas må tillstånd att döda skadegörande individ meddelas även av länsstyrelsen för en tid av högst tre år att gälla inom ett avstånd av längst 200 meter från dammarna. Länsstyrelsen må ock, då skadegörelse varom i detta moment är fråga orsakas av visst djur eller visst djur visar sig farligt för människors säkerhet, föranstalta om dess dödande.

2 mom. I fråga om jakt som enligt vad i 24 § lagen om rätt till j a k t är stadgat äger rum efter föreläggande eller förordnande i ändamål att å

183 Gällande lydelse visst område åstadkomma minskning av villebrådsstammen, må länsstyrelsen medgiva undantag från stadgade fridlysningstider.

Föreslagen lydelse visst område nedbringa stammen av skadegörande djurart, må länsstyrelsen medgiva undantag från gällande fridlysning. Beträffande djurart som är helt fridlyst bör samråd ske med naturvårdsnämnden. Om jakt till bekämpning av vildkanin stadgas i 48 §.

19 §. 1 mom. Den som på område därå han äger jakträtt utsätter holk eller vidtager annan anordning för beredande av boplats åt storskrake eller småskrake må för eget behov skatta holken eller boplatsen på därstädes av sådan fågel lagda ägg.

15 §. / mom. Har genom angrepp av björn, lo eller järv tamdjur dödats eller skadats och har ägaren av tamdjuret eller den som eljest har det under sin vård skälig anledning befara förnyat angrepp, må han utan hinder av gällande fridlysning förfölja och döda det angripande djuret under förutsättning att han äger rätt att jaga å området i fråga. Bestämmelserna i detta moment gälla ej nationalpark med mindre Kungl. Maj:t annorlunda förordnat. 2 mom. I trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola må jakträttsinnehavaren under tiden från och med den 1 januari till och med den 15 april till förekommande av harskador å träden fälla hare, även om jakt efter hare då eljest icke är tillåten. Är anläggning för fruktodling eller plantskola verksamt inhägnad medelst i marken nedsänkt ståltrådsnät av minst en och en halv meters höjd och högst två tums maskvidd eller annan hägnad som i lika mån utestänger hare, må jakträttsinnehavaren under hela året där fälla hare.

2 mom. I trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola må, till förekommande av harskador å träden, under tiden från och med den 1 januari till och med den 15 april jakträttsinnehavaren fälla hare, även om jakt efter hare då eljest icke är tillåten. Är anläggning för fruktodling eller plantskola verksamt inhägnad medelst i marken nedsänkt ståltrådsnät av minst en och en halv meters höjd och högst två tums maskvidd eller annan hägnad, som i lika mån utestänger hare, må, utan hinder av eljest gällande fridlysningsbestämmelser, jakträttsinnehavaren under hela året där fälla hare. 3 mom. Vad i 12 § stadgas skall

3 mom. I ändamål att förekomma avsevärd skada av koltrastar eller

184 Gällande lydelse icke utgöra hinder för jakträttsinnehavaren att döda enligt samma paragraf fridlysta fåglar, då sådant erfordras för att förekomma avsevärd skada i trädgårdar eller å planterade eller sådda fält. 4 mom. Utan hinder av stadgad fridlysning vare det jakträttsinnehavaren tillåtet att avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg.

Föreslagen lydelse starar i trädgårdar eller å planterade eller besådda fält må jakträttsinnehavaren, om annan åtgärd visat sig overksam, där döda dessa fåglar. Han må ock avlägsna eller förstöra i 12 § avsedda fåglars bon, som blivit byggda i eller på hus eller i gård och därigenom orsaka olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg-

24 §.

16 §.

1 mom. För vetenskapligt eller annat nyttigt ändamål må domänstyrelsen i särskilt fall medgiva undantag från gällande fridlysningsbestämmelser samt från föreskrifterna i 21 § 1 och 2 mom. Är fråga allenast om insamlande av ägg för avelsändamål, må sådant undantag medgivas även av länsstyrelsen. 1 beslut om medgivande som nu sagts må intagas de kontrollföreskrifter som finnas erforderliga. 2 mom. Lärare i biologiska ämnen vid rikets universitet och högskolor samt föreståndare för naturvetenskapliga museer i riket må, utan hinder av bestämmelserna i 12 och 14 §§, fånga eller döda fåglar, som äro fridlysta enligt förstnämnda paragraf, samt insamla dylika fåglars ägg och bon, dock ej i större utsträckning än som erfordras för verksamheten vid vederbörande läroanstalt eller museum för bedrivande av egna vetenskapliga forskningar eller för full-

1 mom. Lärare i biologiska ämnen vid rikets universitet och högskolor samt föreståndare för naturvetenskapliga museer i riket må av statens naturvårdsnämnd medgivas rätt att, utan hinder av gällande fridlysning eller transportförbud, själva eller på deras uppdrag och ansvar genom andra i natur- och jaktvård kunniga personer, som naturvårdsnämnden godkänner, fånga eller döda fåglar, samt insamla dessas ägg och bon i den utsträckning som erfordras för verksamheten vid vederbörande läroanstalt eller museum, för att bedriva egen vetenskaplig forskning eller för att fullständiga de vetenskapliga samlingar som äro under deras vård. Rätt som nu är sagd må av naturvårdsnämnden, när skäl därtill prövas föreligga, kunna medgivas även annan känd vetenskapsman. Tillstånd som lämnas med stöd av första stycket må avse hela riket och gälla tills vidare. Annat tillstånd skall

185 Gällande lydelse ständigande av de vetenskapliga samlingar som äro under deras vård. Rätt som nu är sagd må av länsstyrelsen, när skäl därtill prövas föreligga, kunna medgivas annan känd vetenskapsman. På framställning av lärare eller föreståndare som avses i första stycket må länsstyrelsen även medgiva, att annan i natur- och jaktvård kunnig person må för lärarens eller föreståndarens räkning fånga eller döda i samma stycke angivna fåglar samt insamla sådana fåglars ägg och bon. Tillstånd, som lämnas med stöd av andra eller tredje stycket, skall avse länet eller del därav samt viss tid, högst ett år. I tillståndsbevis skola angivas den eller de fågelarter samt det antal individer av varje art ävensom det antal ägg eller kullar av ägg samt bon som må fångas, dödas eller insamlas. Tillståndsbeviset skall därjämte innehålla de kontrollföreskrifter som finnas erforderliga samt erinran, att tillståndet avser allenast mark vara vederbörande innehar jakträtt eller eljest förvärvat rätt att fånga eller döda fåglar eller insamla ägg eller bon av ifrågavarande slag.

Föreslagen lydelse avse visst län eller del därav samt begränsad tid, högst ett år. 1 tillståndsbevis skall intagas erinran, att tillståndet avser allenast mark vara vederbörande innehar jakträtt eller eljest förvärvat rätt att fånga eller döda fåglar eller insamla ägg eller bon av ifrågavarande slag. Tillståndsbevis, som lämnas med stöd av andra stycket, skall därjämte angiva den eller de fågelarter samt det individantal av varje art ävensom antalet ägg eller kullar av ägg samt bon, som må fångas, dödas eller insamlas, jämte de kontrollföreskrifter som finnas erforderliga. En var innehavare av tillstånd åligger att tillställa naturvårdsnämnden förteckning över fåglar, ägg och bon, vilka han åtkommit med stöd av tillståndet, tillståndshavare enligt första stycket årligen samt tillståndshavare enligt andra stycket så snart ske kan och sist före utgången av det år, under vilket tillståndet varit gällande. 2 mom. Ringmärkning eller annan märkning av fåglar eller däggdjur må, då sådan verksamhet ej innefattas i tillstånd som avses i 1 mom., företas endast efter medgivande av naturvårdsnämnden eller sammanslutning, som erhållit nämndens bemyndigande härtill. Märkningsringar eller andra märken för verksamhet som avses i första stycket må ej utlämnas till eller innehavas av person, som saknar där omförmält medgivande. 3 mom. För annat nyttigt ändamål än sådant varom fråga är i 1 eller 2 mom. eller i 14 § 1 mom. eller för att i särskilda fall tillgodose jakt- eller

186 Gällande

lydelse

Föreslagen lydelse naturvården äger naturvårdsr.ämnden att för begränsad tid, högst ett år, medgiva undantag från bestämmelserna i 11 och 12 §§ samt 18 § 2 mom. Är fråga allenast om insamlande av ägg för avelsändamål av i 11 § 1 mom. första stycket avsedda fåglar eller leverans från fjäderfäkontrollslakteri av där uppslaktat fågelvilt, må undantag som nyss sagts medgivas även av länsstyrelsen. Vid meddelande av i detta moment avsedda tillstånd skola i erforderliga delar iakttagas föreskrifterna i 1 mom. fjärde och femte styckena.

22 §. En var näringsidkare, som i sin rörelse mottager matnyttigt villebråd, skinnbärande inhemska djur, skinn av dylika djur eller uppstoppade eller för uppstoppning avsedda djur eller bon eller ägg, vare skyldig att föra särskild förteckning över vad sålunda av honom mottagits. I sådan förteckning skola antecknas dagen för inköpet eller mottagandet, antalet djur, skinn, bon eller ägg av varje slag samt säljarens eller avlämnarens namn och hemvist. Avyttras djur, skinn, bo eller ägg till återförsäljare, skola jämväl dennes namn och hemvist antecknas.

Skyldighet att föra särskild förteckning föreligger ej, om de uppgifter som angivas i första stycket klart och tydligt framgå av andra handlingar, såsom beredningsjournaler eller handelsböcker.

17 §• En var som i andra fall än dem varom fråga är i 16 § yrkesmässigt utför eller låter utföra preparering eller liknande åtgärd beträffande inhemska djur eller skinn eller andra delar av dessa eller bon eller ägg av inhemska fågelarter är skyldig att föra särskild förteckning över vad han för ändamålet mottagit. Sådan förteckning skall angiva dagen för mottagandet, antalet djur, skinn, andra djurdelar, bon och ägg av varje slag samt inlämnarens eller, i förekommande fall, säljarens namn och hemvist. Avyttras eller överlämnas eljest vara som nyss sagts till annan, skola även dennes namn och adress införas i förteckningen. Skyldighet att föra i första stycket föreskriven förteckning åvilar j ä m väl en var näringsidkare, vilken i och för sin rörelse köper eller eljest mottager matnyttigt villebråd, skinnbärande inhemska djur, skinn av dylika

187 Gällande

lydelse

Förteckning eller handlingar, som omförmälas i andra stycket, skola för granskning hållas polisman tillhanda.

21 §. 1 mom. Sjöfågel som fastnat och dödats i nät må icke utbjudas till salu, säljas, köpas eller från ort till annan forslas; ej heller må hare som fällts på grund av medgivandet i 19 § 2 mom. eller fåglar som dödats under omständigheter som angivas i 17 § 2 mom. eller 19 § 3 mom. bortföras till annan ort eller utbjudas till salu.

2 mom. Matnyttigt fågelvilt må icke under någon tid av året i plockat skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas, med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande fjäderbeklädnad sitta fast vid kroppen.

3 mom. Skinn av björn, lo, bäver, mård eller utter som dödats eller an-

Föreslagen lydelse djur eller uppstoppade inhemska djur, dock ej i de fall då de ifrågavarande uppgifterna kunna utan omgång samt klart och tydligt inhämtas av andra handlingar, såsom beredningsjournaler eller handelsböcker. Förteckning eller handlingar, som omförmälas i denna paragraf, skola för granskning hållas polisman och befattningshavare hos länsjaktvårdsföreningen tillhanda. 18 §. / mom. Sjöfågel, som fastnat i nät, ryssja eller liknande fiskredskap eller å krok, må icke från ort till annan forslas ej heller utbjudas till salu, säljas eller köpas. Utan tillstånd av statens naturvårdsnämnd eller myndighet som naturvårdsnämnden därtill bemyndigar är det förbjudet alt från ort till annan forsla eller utbjuda till salu, sälja eller köpa hare, som fällts med stöd av bestämmelserna i 15 § 2 mom., så ock djur, som dödats i enlighet med vad i 14 § 1 mom. andra stycket är stadgat, ävensom fåglar, fågelbon och ägg, vilka åtkommits genom åtgärder varom sägs i 15 § 3 mom. 2 mom. Annat matnyttigt fågelvilt än sådant som avses i 16 § 3 mom. andra stycket, må icke under någon tid av året i plockat skick från ort till annan forslas, ej heller utbjudas till salu, säljas, köpas eller emottagas med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande fjäderbeklädnad sitta fast vid kroppen. 3 mom. Skinn av björn, lo, varg, järv, bäver, vit fjällräv och utter,

188 Gällande lydelse träffats som fallvilt inom riket skall förses med märke, varom i 23 § förmäles. Sådant märke skall ock anbringas å skinn av nyss angivet slag som införes till riket. Utan att skinn som avses i första stycket är försett med föreskrivet märke må det icke inom riket beredas eller i annat än färdigt skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas.

Föreslagen lydelse som dödats eller anträffats som fallvilt inom riket, skall förses med märke varom i 19 § förmäles. Sådant märke skall ock anbringas å skinn av nyss angivet slag som införes till riket. Utan att skinn som avses i första stycket är försett med föreskrivet märke, må det icke inom riket beredas eller i annat än färdigt skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas, utföras ur riket eller eljest från ort till annan forslas.

23 §. / mom. Märke, varom förmäles i 21 § och som har till ändamål att utvisa att skinn införts från utlandet, skall innehålla avbildning av en krona med ett i densamma infällt liggande I. Annat i nämnda paragraf avsett märke skall innehålla avbildning av en krona. Märkena, vilka utföras enligt nedanstående mönster, skola anbringas på sådant sätt, att deras olika delar tydligt framträda.

19 §. / mom. Märke, varom förmäles i 18 § och som avser att utgöra bevis för att skinn införts från utrikes ort, skall innehålla avbildning av en krona med ett infällt liggande I. Annat där omnämnt märke skall innehålla avbildning av en krona. Märkena utföras enligt härefter angivet mönster och skola anbringas så, att deras olika delar tydligt framträda.

fÉigtg Vid märkning av skinn skall märket med därför avsedd tång intryckas i en med metalltråd genomdragen blyplomb, vilken anbringas i en av framtassarna. Skinn av mård eller utter må dock till önskat antal sammanföras under en plomb. 2 mom. Skinn av villebråd som dödats här i riket skall, om ej särskilda omständigheter föranleda annat, märkas av närmaste förrätt-

Märket skall med därför avsedd tång intryckas i en med metalltråd genomdragen blyplomb, vilken anbringas i en av framtassarna.

2 mom. Skinn av damålet. Vid införsel

för än-

vid tullverket.

189 Gällande

lydelse

ningsman som polismyndigheten förordnat för ändamålet. Vid införsel av skinn från utrikes ort åsättes märket före utlämnandet till godsemottagaren av befattningshavare vid tullverket. 3 mom. Märkning skall ske utan kostnad för sökanden. Det åligger länsstyrelsen, som äger hos domänstyrelsen rekvirera erforderliga sigilltänger och plomber, att mot kvitto tillhandahålla förrättningsman dessa redskap.

Föreslagen

lydelse

et' mom. Märkning skall ske utan kostnad för sökanden. Det åligger länsstyrelsen, som äger hos statens naturvårdsnämnd rekvirera erforderliga sigilltänger och plomber, att mot kvitto tillhandahålla förrättningsman dessa redskap.

25 §. Anträffas under tid, då jakt efter älg, hjort, rådjur eller bäver är förbjuden, sådant villebråd så illa sårat eller eljest skadat, att det befinnes nödigt döda detsamma, tillfälle villebrådet kronan. Annat djur, med undantag av björn, lo eller örn om vilka stadgas i lagen om rätt till jakt, som under för detsamma ej lovlig jakttid anträffas under omständigheter som nyss nämnts, tillkomme jakträttsinnehavaren.

20 §. Beträffande djur, som under tid då jakt efter arten är förbjuden anträffas så illa sårat eller eljest skadat, att det befinnes nödigt döda detsamma, gäller följande: Älg, hjort, rådjur och bäver tillfalla kronan. Årslamm av rådjur, som sålunda skadats vid slätter, må dock behållas av jakträttsinnehavaren; och må denne även behålla dylikt årslamm som eljest dödats vid slåtter. Djur av annan art — med undantag av björn, lo, varg, järv, val, stork, örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk och berguv om vilka stadgas i lagen om rätt till jakt — tillkommer jakträttsinnehavaren.

26 §. / mom. Den som dödat eller fångat björn, lo eller örn vare pliktig att därom skyndsamt göra anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare vid domänverket. Jordägare samt arrendator ävensom jakträttsinnehavare, som icke äger eller arrenderar den mark jäkt-

21 §. / mom. En var som dödat eller fångat björn, lo, varg, järv, stork, örn eller annan i 20 § omförmäld rovfågel eller funnit fallvilt av dylikt djur åligger att skyndsamt därom göra anmälan till närmaste polismyndighet.

190 Gällande lydelse rätten omfattar, vare ock skyldiga göra anmälan som i första stycket sägs, därest de erhållit kännedom om att björn, lo eller örn påträffats död å mark eller jaktområde, som av dem äges eller nyttjas, eller de själva där funnit dylikt fallvilt. Vad sålunda stadgats gälle ock i fråga om fallvilt av älg, hjort, rådjur eller bäver, som anträffats under tid, då jakt efter sådant djur är förbjuden. Anmälningsplikt, varom ovan stadgas, föreligger även för det fall, att under tid, då jakt efter älg, hjort, rådjur eller bäver är förbjuden, sådant djur anträffats så illa sårat eller eljest skadat, att det befunnits nödigt döda detsamma.

Föreslagen lydelse Anmälningsplikt som nyss sagts föreligger även för det fall att djur, som jämlikt 20 § icke tillkommer eller eljest må behållas av jakträttsinnehavaren, anträffas å tid och under omständigheter som sägs i första stycket av sistnämnda paragraf. Jordägare, arrendator ävensom jakträttsinnehavare, vilken icke äger eller arrenderar den mark jakträtten omfattar, vare därjämte skyldig att göra anmälan som ovan sägs, därest de erhållit kännedom om att fallvilt av i första stycket avsett djur påträffats å mark eller jaktområde, som äges eller nyttjas av dem, eller att därstädes anträffats fallvilt av älg eller hjort eller annat fallvilt av rådjur än årslamm som dödats under slätter.

Anträffar jordägare, arrendator eller jakträttsinnehavare, varom sägs i andra stycket, älg, hjort, rådjur eller bäver så illa sårad eller eljest skadad, som nyss är sagt, och kan han ej själv föranstalta om djurets dödande, vare han pliktig att om förhållandet skyndsamt underrätta polisman i orten eller närmaste befattningshavare vid domänverket. 2 mom. Vid anmälan enligt denna paragraf utgår ersättning av jaktvårdsfondens medel för utgift som anmälaren haft att gälda för telegram, telefonsamtal och brev med allmänna posten samt för budsändning, där annat sätt för anmälans vidarebefordran icke kunnat användas. Rörande omhändertagande för kronans räkning av villebråd som avses i denna paragraf gäller vad därom särskilt stadgas.

2 mom. Har till följd av sammanstötning med motorfordon älg, hjort, rådjur eller björn dödats eller skadats, åligger det person som färdas med fordonet att ofördröjligen underrätta närmaste polismyndighet om händelsen. Anträffar i 1 mom. sista stycket omförmäld jordägare, arrendator eller jakträttsinnehavare under fridlysningstid å mark, som avses i siagda stycke, älg, hjort, rådjur, björm, lo, varg, järv eller örn eller a n n a n i 20 § omförmäld fågel så illa sårad eller skadad att djuret måste dödas och kan han ej själv föranstalta dä:rom, har han att om förhållandet skyndsamt underrätta närmaste poLisnnyndighet eller befattningshavare hos läns jaktvårdsföreningen. 3 mom. Den som anträffar sttrandad val vare pliktig att skymdisamt

191 Gällande

lydelse

27 §. / mom. Varder i följd av angrepp av björn någon dödad eller sårad, skall ersättning utgivas av statsverket, där ej den som skadan led genom sitt åtgörande framkallat angreppet. 2 mom. Förorsakas av björn, lo eller örn skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma. (Enligt KK den 12 april 1946 [nr 146] om ersättning för skada av varg och järv gäller att vad i 2 mom. finnes stadgat om ersättning för skada av björn, lo eller örn skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för skada av varg eller järv.)

Föreslagen lydelse härom underrätta närmaste polismyndighet. 4 mom. Vid anmälan eller annan underrättelse enligt denna paragraf utgår av jaktvårdsfondens medel ersättning för utgift som anmälaren haft för telegram, telefonsamtal eller brev samt för budsändning, där sådant sätt för underrättelsens överbringande varit påkallat. Rörande omhändertagande — särskilt stadgas. 22 §. 1 mom. Varder i följd — — — framkallat angreppet.

2 mom. Förlust av tamdjur, som orsakats av björn, lo, varg, järv eller örn, eller annan skada som skäligen kan hänföras till uppträdande i trakten av varg eller järv skall ersättas av statsverket enligt grunder som Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämmer. Ersättning utgår dock ej om förlusten eller skadan är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid tamdjurens bevakning eller dessa utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma.

S ä r s k i l d j a k t t i d för j a k t efter h j o r t d j u r 15 §. / mom. Förfogar jakträttsinnehavare över mark av den storlek och beskaffenhet, att densamma efter förhållandena i orten kan anses medgiva tillfredsställande vård av älgbestån-

23 §. / mom. Förfogar innehavare av jakträtt över mark av storlek och beskaffenhet, som efter förhållandena i orten kan anses lämplig för att där bedrives älgjakt, eller utgöras fastig-

192 det, eller utgöres jaktvårdsområde, varom stadgas i 10 § lagen om rätt till jakt, av mark som nu är sagd, må tillstånd kunna meddelas de å den mark jaktberättigade att under särskild jakttid där fälla det antal älgar, som med hänsyn till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Ej må det förhållandet, att å ifrågavarande ort älg är i allmänhet helt fridlyst, utgöra hinder för meddelande av tillstånd varom nyss sagts. Därest å mark, som avses i första stycket, finnes fast stam av kronhjort, skall vad i samma stycke stadgas i fråga om älg i tillämpliga delar gälla beträffande jakt efter kronhjort. Skadar älg i större omfattning skog eller gröda eller föreligger påtaglig fara för sammanstötning mellan motorfordon och älg eller finnes annat särskilt skäl att minska älgstammen, må tillstånd till jakt efter älg under särskild jakttid meddelas även om marken icke är av storlek och beskaffenhet som avses i första stycket. Därvid skall det antal älgar som må fällas bestämmas med hänsyn till behovet att minska älgstammen. Skadar kronhjort i större omfattning gröda, äger detta stycke motsvarande tilllämpning i fråga om kronhjort. Om tillstånd till jakt efter älg under särskild jakttid avser såväl årskalv som äldre djur, skall bestämmas det högsta antal som må utgöras av äldre djur. Tillstånd enligt första eller andra stycket må meddelas för högst en månad i fråga om älg och högst två månader i fråga om kronhjort. I särskild jakttid skall ingå tid under vilken i allmänhet jakt efter

heter, vilka ingå i jaktvårdsomrtde, av dylik mark, må de å marken eller området jaktberättigade meddelas tillstånd (licens) att under sårskild jakttid fälla det antal älgar som n e d hänsyn till skogsvårdens och lantlrukets intressen samt omständigheterna i övrigt prövas kunna ske utan att älgstammens fortbestånd i oiten äventyras. I licensen skall, i syfte att befordra en ur biologisk synpunkt önskvärd sammansättning av stammen, även bestämmas det högsta antal älgar, som må utgöras av äldre djur än årskalv. Ej må det förhållandet att allmän jakttid för älg icke är medgiven å ifrågavarande ort utgöra hinder mot att licens meddelas. Där ej särskilda skäl föranleda till annat må licens enligt första stycket ej meddelas för längre tid än trettio dagar, vilken tid som må fördelas på perioder skall omfatta tiden för den allmänna jakten efter älg i orten samt taga sin början tidigast å första dagen för sistnämnda jakttid. Ändock att innehavare av jakträtt, vilkas marker angränsa varandra, var för sig icke förfoga över mark som motsvarar vad enligt första stycket krävs för älgjaktlicens, må sådan licens kunna meddelas dem beträffande deras sammanlagda marker under förutsättning, att dessa befinnas i huvudsak uppfylla nämnda fordringar i avseende å förekomst av älg och övrig beskaffenhet, att de träffat överenskommelse om att markerna skola utgöra ett älgjaktområde för gemensamt utövad älgjakt samt om vilken av dem som i första hand skall hava ansvaret för jaktens bedrivande.

193 Gällande lydelse djurslaget i fråga är tillåten i orten. Särskild jakttid beträffande älg må ej utan särskilda skäl börja tidigare än sådan allmän jakttid. 2 mom. Tillstånd som avses i 1 mom. meddelas, utom i fall varom nedan i andra stycket sägs, av länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav är belägen. Ansökan om tillstånd till jakt efter älg skall, om ej länsstyrelsen medgiver annat, göras före utgången av mars månad. Ansökan om särskild jakttid för jakt efter kronhjort bör göras senast två månader före den dag då enligt ansökningen jakten ä r avsedd att börja. Vid ansökningen skall fogas beskrivning över marken jämte tillförlitlig utredning rörande den ungefärliga tillgången därstädes å ifrågavarande djur. Då anledning därtill förekommer, bör länsstyrelsen inhämta yttrande i ärendet av myndighet i orten eller av lämplig jaktvårdssammanslutning för länet. I avseende å mark vara gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äga tillämpning meddelas tillstånd till särskild jakttid enligt denna paragraf av domänstyrelsen i samband med att upplåtelse sker av rätt till jakt efter djur av nu avsedd art å den mark varom fråga är. Åsyftar jakträttsinnehavare att genom minskning av älgstammen förebygga ytterligare skadegörelse å växande skog, skall vid ansökningen fogas utlåtande av den i 4 mom. omförmälda nämnden eller ock intyg av sakkunnig person angivande omfattningen av redan inträffad skada samt 13

Föreslagen

lydelse

2 mom. Licens som avses i 1 mom. meddelas av länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav är belägen. Licensansökan skall, om länsstyrelsen ej medgiver annat, göras före utgången av mars månad. Vid ansökningen skall fogas beskrivning över marken jämte karta samt uppgift om antalet under närmast föregående två jaktår där fällda äldre djur och årskalvar. Avser licenssökanden att genom kraftigare avskjutning än eljest är övlig för mark av ifrågavarande beskaffenhet nedbringa älgstammen, skall ansökningen jämväl vara åtföljd av dels utredning rörande omfattningen av den skadegörelse å skog och odlad mark, som där må hava orsakats av älg, dels uppgift huruvida skogsmarken är betesfredad. Vid prövning av ärendet skall länsstyrelsen samråda med den i 4 mom. omförmälda älgskadenämnden och länsjaktvårdsföreningen. Består i ansökningen avsedd mark helt eller delvis av sådan, beträffande vilken gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äga tillämpning, skall samråd även ske med domänstyrelsen eller den befattningshavare vid domänverket som styrelsen må hava därtill bemyndigat.

194 Gällande lydelse huruvida skogsmarken är betesfredad. 3 mom. Om skyldighet att utgiva älgavgift är särskilt stadgat. 4 mom. Inom landstingsområde där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning skall länsstyrelsen, efter hörande av skogsvårdsstyrelsen, hushållningssällskapet och lämplig jaktvårdssammanslutning för länet, utse en nämnd (älgskadenämnd), bestående av tre personer, med uppgift att noggrant följa förekomsten av dylik skadegörelse, framlägga förslag till åtgärder till förebyggande av sådan skadegörelse samt i övrigt tillhandagå länsstyrelsen med erforderlig sakkunskap i hithörande frågor. Område, där lövskogsbruk av större betydenhet drives, må efter förslag från älgskadenämnden av länsstyrelsen förklaras för lövskogsområde, och skall om jakt efter älg å sådant område gälla vad i 16 § tredje stycket sägs. Fordras i fråga om visst område särskilda åtgärder för att hålla älgstammen nere, må länsstyrelsen efter hörande av älgskadenämnden utsträcka den allmänna jakttiden för jakt efter älg inom området med högst fjorton dagar samt medgiva att årskalv må fällas där under allmän jakttid. Innan länsstyrelse fattar beslut som avses i andra eller tredje stycket, skall domänstyrelsen höras, om mark som avses i 2 mom. andra stycket ingår i området.

Föreslagen

lydelse

3 mom. Om skyldighet — särskilt stadgat. 4 mom. För varje landstingsområde, inom vilket älg förekommer, skall länsstyrelsen, efter hörande av skogsvårdsstyrelsen, hushållningssällskapet och länsjaktvårdsföreningen, utse en älgskadenämnd med uppgift att noggrant följa förekomsten av skadegörelse av älg, föreslå åtgärder för att förebygga sådan skadegörelse samt i övrigt tillhandagå länsstyrelsen med erforderlig sakkunskap i hithörande frågor. Älgskadenämnd skall bestå av tre ledamöter, förordnade för viss tid, av vilka en utses att vara nämndens ordförande.

5 mom. I fråga om mark, somi hyser fast stam av kronhjort, m;å den där jaktberättigade erhålla liceins för jakt under särskild jakttid efher så-

195 Gällande

lydelse

Föreslagen lydelse dant djur under högst sextio dagar i en följd. Licens meddelas av länsstyrelsen i det län, där marken eller större delen därav är belägen, efter samråd med länsjaktvårdsföreningen. Ansökan om licens skall göras före augusti månads utgång. 6 mom. Efter ansökning av länsjaktvårdsföreningen må länsstyrelsen meddela licens för jakt efter rådjur under särskild jakttid å marker av beskaffenhet att medgiva vård av där förekommande fast rådjurstam. Sådan särskild jakttid skall innefatta den allmänna jakttiden efter rådjur i länet och må avse fällande av sammanlagt det antal djur som i betraktande av rådjurstammens storlek och tillstånd inom länet prövas skäligt. Det ankommer på länsföreningen att bestämma, hur det sålunda medgivna antalet djur skall fördelas på jaktvårdsområden och andra, vilka hos föreningen må ha anmält önskan om särskild jakttid. Föreningen har därvid att taga hänsyn till storleken av å varje sådan mark förekommande fast stam av rådjur. Ansökan om licens skall göras före maj månads utgång.

16 §. Förekomma någonstädes skador av älg å odlad mark i sådan omfattning, att därav nödvändiggöres att jakt efter älg anställes under annan tid av året än som kan ske på grund av bestämmelserna i 15 §, äger beträffande mark, som avses i 15 § 2 mom. andra stycket, domänstyrelsen samt i fråga om annan mark länsstyrelsen meddela tillstånd därtill. I tillståndet

24 §. 1 mom. Därest någonstädes förekommer skadegörelse av älg å odlad mark i sådan omfattning, att den nödvändiggör jakt efter älg under annan tid av året än som kan ske med stöd av bestämmelserna i 23 § 1 mom., må licens meddelas för sådan jakt. Licensen skall angiva den eller de tider, under vilka jakten må företagas, samt det antal älgar (äldre

196 Gällande lydelse skall angivas den eller de tider, under vilka jakten må företagas, så ock det antal älgar, däri inbegripet årskalvar, som högst må nedläggas. Sådan jakt må ej äga rum annorstädes än å eller i omedelbar närhet av åker, dock med rätt för den jagande att vid behov fullfölja sålunda påbörjad jakt även å större avstånd från åkern. Skadar älg i större omfattning skog eller föreligger påtaglig fara för sammanstötning mellan motorfordon och älg, äga första och andra punkterna i första stycket motsvarande tillämpning. Skadar kronhjort i större omfattning odlad mark, äger första stycket motsvarande tillämpning i fråga om kronhjort. Inom område, som i enlighet med bestämmelserna i 15 § 4 mom. förklarats vara lövskogsområde, äger den å området jaktberättigade fälla älg under hela året. Om någon under tiden från och med den 15 april till och med den 31 augusti vid jakt som avses i denna paragraf fäller hondjur som åtföljes av årskalv, skall han tillse att även kalven fälles.

Föreslagen lydelse djur och årskalvar) som högst må fällas. 1 licens enligt första stycket skall vidare erinras därom, att jakten ej må bedrivas annorstädes än å eller i omedelbar närhet av åker, dir ej fråga är om uppspårande och dödande av sårat djur. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då älg orsakar avsevärd skada å växande skog och ytterligare skadegörelse befunnits icke kunna förebyggas med mindre älgstammen minskas. Sker skadegörelse inom område, varest lövskogsbruk av större betydelse bedrives, må licens meddelas för jakt under hela året. 2 mom. Licens som avses i 1 mom. meddelas av länsstyrelsen i det lan där marken eller större delen därav är belägen. 3 mom. Hava beträffande visst område ytterligare åtgärder till älgstammens efterhållande befunnits nödvändiga än de som kunna vidtagas med stöd av 23 § 1 mom. eller 1 mom. i denna paragraf, äger länsstyrelsen, på förslag av älgskadenämnden eller länsjaktvårdsföreningen eller efter dessas hörande, för sådant område utsträcka den allmänna älgjakttiden med högst fjorton dagar samt medgiva, att årskalv efter älg där m å fällas under allmän jakttid. Ingår i område beträffande vilket förestagits åtgärd jämlikt 1 mom. tredje stycket mark, vara gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äga tillämpning, skall länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta vttrande även av domän-

197 Gällande

lydelse

Föreslagen lydelse styrelsen eller den befattningshavare vid domänverket som styrelsen må hava därtill bemyndigat. i mom. Nedlägges under tiden från och med den 15 april till och med den 31 augusti vid jakt varom i denna paragraf är fråga älgko, som åtföljes av årskalv, åligger det den jagande att fälla jämväl kalven. 5 mom. Råder å allmän väg sådan trafiktäthet, att där viss eller all jakt är uppenbart olämplig, äger länsstyrelsen efter samråd med länsjaktvårdsföreningen förbjuda, att vägen och till densamma hörande områden därinvid begagnas för dylik jakt. Länsstyrelsen må i samband därmed även meddela råd och anvisningar rörande skottlossning i vägens närhet, som den kan finna ägnade att förebygga olycksfall genom älgjakt bland de vägfarande.

Om

u tp 1 a n t e r in g a v vill

1 §• Ej må någon utplantera eller eljest i frihet utsätta björn, lo, varg, järv, bäver, vildsvin, kronhjort, dovhjort, vildkanin, mink eller bisamråtta och ej heller däggdjur eller fågel av viltslag (art eller ras) som icke bevisligen tillhörde rikets viltbestånd vid utgången av år 1963. 2 §• Det åligger innehavare av djur som avses i 1 § att hålla detta instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret icke kan vinna frihet. 1

Ej må

m. m.' 25 §. — år 1963.

26 §. Det åligger vinna frihet. Den som i farm eller liknande anläggning uppföder mink eller andra djur vilka, om de rymma, kunna för-

De som gällande lydelse angivna 1—3 §§ äro överförda från K K nr 608/1963.

198 Gällande

lydelse

3 §• Domänstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna i 1 och 2 §§• Tillstånd att utsätta djur, som fötts i eller längre tid hållits i fångenskap, må ej beviljas utan föregående samråd med veterinärstyrelsen.

Om

åtgärder

45 §. Förmenar någon till länsstyrelsen. Har sådan denna nämnd. Finnes för nyssnämnda ändamål nödigt, att villebrådsstammen nedbringas, förelägge länsstyrelsen jakträttsinnehavaren att företaga härav påkallad åtgärd. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, med mindre jakträttsinnehavaren erhållit tillfälle yttra sig i saken. Vill jakträttsinnehavaren hellre vidtaga annan åtgärd som länsstyrelsen kan finna tillfyllest, må detta ej förvägras honom, och skall i ty fall länsstyrelsens beslut innefatta föreläggande om sådan åtgärds vidtagande. Länsstyrelsen äge ock uppdraga åt lämplig

Föreslagen lydelse orsaka skada är skyldig iakttaga le bestämmelser som statens ratvrvårdsnämnd utfärdar till förhinlrande av djurs rymning. 27 §. Statens naturvårdsnämnd äger medgiva undantag från bestämmelserna i 25 § och 26 § första stycket samt bestämma angående erforderlig kontroll över efterlevnaden av de av nämnden med stöd av 26 § tndra stycket utfärdade bestämmelserna. Tillstånd att utsätta djur av annat slag än som avses i 26 § andra stycket, vilket fötts i eller längre tid hållits i fångenskap, må ej beviljas utan föregående samråd med veterinärstyrelsen.

mot

viltskador

45 §. Förmenar någon till länsstyrelsen. Har sådan denna nämnd. Finnes för nyss omförmälda ändamål nödigt att villebrådsstam nedbringas, har länsstyrelsen att förelägga den eller de jakträttsinnehavare som avses i det i första stycket omförmälda lagrummet att vidtaga härav påkallad åtgärd. Föreläggande må dock ej meddelas med mindre tillfälle beretts dem att yttra sig i saken. Vilja de eller någon av dem hellre vidtaga annan åtgärd som länsstyrelsen kan finna tillfyllest, må detta ej förvägras, och skall i fråga om sådan jakträttsinnehavare länsstyrelsens beslut innefatta föreläggande därom.

199 Gällande lydelse person att öva tillsyn över, att jakträttsinnehavaren fullgör vad honom sålunda blivit förelagt.

Föreslagen lydelse Länsstyrelsen äger ock uppdraga åt lämplig person att öva tillsyn över att jakträttsinnehavare fullgör vad honom sålunda blivit förelagt.

46 §. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, förordne länsstyrelsen en eller flera lämpliga personer att å ifrågavarande område anställa jakt i ändamål att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen. Förordnandet bör — — — övrigt förekommit. Villebråd som — — — sätt försäljas. Vad i denna styrelse.

46 §. Underlåter jakträttsinnehavare att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, har länsstyrelsen att förordna en eller flera lämpliga personer att å ifrågavarande jaktområde anställa jakt i ändamål att i erforderlig omfattning nedbringa stammen av skadegörande villebråd. Förordnandet bör övrigt förekommit. Villebråd som — — — sätt försäljas. Vad i denna styrelse. Har länsstyrelse i fall varom sägs i 24 § 1 mom. tredje stycket lagen om rätt till jakt meddelat där avsett förordnande, skall sålunda beslutad jakt ske efter samråd med länsjaktvårdsföreningen.

200 ÖVRIGA

Gällande

FÖRFATTNINGAR

lydelse

Föreslagen

lydelse

KM:ts kungörelse om rätt i vissa fall att behålla dödad eller fångad björn eller lo; den 1 juni 1951 (nr 296)

KM.ts kungörelse om rätt att behålla vissa kronan tillkommande djur.

Har någon under tillåten jakttid eller vid sådan jakt som avses i 17 § 1 mom. tredje stycket jaktstadgan fällt eller fångat björn inom Norrbottens eller Västerbottens län, landskapet Jämtland eller Västernorrlands län eller har någon under tilllåten jakttid eller vid sådan jakt som nyss nämnts fällt eller fångat lo, äger han behålla och tillgodogöra sig villebrådet. I sådant fall skola följaktligen bestämmelserna i 1 och 2 §§ kungörelsen den 3 juni 1938 angående omhändertagande för kronans räkning av vissa dödade eller fångade djur m. m. icke äga tillämpning.

Har någon under tillåten jakttid eller vid sådan jakt som avses i 15 § 1 mom. jaktstadgan inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län fällt eller fångat björn eller järv, äger han behålla och tillgodogöra sig djuret. Enahanda rätt tillkommer även den som under tillåten jakttid eller vid nyssnämnd jakt fäller eller fångar lo. I dessa fall skola därför icke tilllämpas bestämmelserna i kungörelsen den angående omhändertagande för kronans räkning av vissa djur m. m.

201 Gällande lydelse KM.ts kungörelse angående omhändertagande för kronans räkning av vissa dödade eller fångade djur m. m.; den 3 juni 1938 (nr 281).

Föreslagen lydelse KM.ts kungörelse angående omhändertagande för kronans räkning av vissa djur m. in.

1 §• Björn, lo och örn, som dödats eller fångats, samt fallvilt av dylikt djur ävensom älg, hjort, rådjur och bäver, som under tid då jakt efter sådant villebråd är förbjuden anträffats såsom fallvilt eller så illa sårat eller eljest skadat, att det befunnits nödigt att döda detsamma, skola, där ej vad angår björn, lo eller örn annorledes av Kungl. Maj:t förordnats, för kronans räkning omhändertagas genom den polismans eller befattningshavares vid domänverket försorg, som har att mottaga sådan anmälan angående djuret, varom förmäles i 26 § jaktstadgan. Om sådant omhändertagande skall underrättelse ofördröjligen lämnas polischefen i orten eller vederbörande revirförvaltare.

1 §• Björn, varg, lo, järv och val ävensom stork, örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk och berguv som dödats eller anträffats såsom fallvilt skola, därest ej Kungl. Maj:t beträffande björn, lo, järv eller val annat förordnat, för kronans räkning omhändertagas av den polismyndighet som angående djuret mottagit anmälan enligt 21 § jaktstadgan. Om sådant omhändertagande skall polischefen i orten ofördröjligen underrättas. Vad i första stycket föreskrives skall ock gälla i de fall att älg, hjort, rådjur med undantag av årslamm av detta djur, som dödats eller eljest skadats vid slätter, samt bäver under tid, då jakt efter sådant djur är förbjuden, anträffats såsom fallvilt eller så illa sårat eller eljest skadat att det måsl dödas; och skola i dessa fall även närmaste befattningshavare vid länsjaktvårdsföreningen samt jakträttsinnehavaren, om denne är känd, underrättas.

2 §• Polischef eller revirförvaltare, som mottagit underrättelse att björn, lo eller örn eller fallvilt av sådant djur omhändertagits jämlikt 1 §, skall skyndsammast genom telegram eller annorledes underrätta domänstyrelsen därom. Domänstyrelsen äger för-

2 §• Polischef, som mottagit underrättelse att björn, varg, lo, järv, val, stork, örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv eller fallvilt av sådant djur omhändertagits jämlikt 1 § första stycket, skall skyndsammast genom telegram eller

202 Gällande lydelse ordna, att djuret eller del därav skall överlämnas till naturhistoriska riksmuseet, universitet, högskola eller annan undervisningsanstalt, inrättning eller sammanslutning, som behöver djuret eller djurdelen för forskningseller undervisningsändamål eller annat nyttigt ändamål. Meddelas ej dylikt förordnande, skall djuret eller kvarvarande delar, i den mån de ej böra oskadliggöras på grund av förskämning eller av annat sanitärt skäl, genom polischefens eller revirförvaltarens försorg på lämpligt sätt säljas för kronans räkning. Har älg, hjort, rådjur eller bäver eller fallvilt av sådant djur omhändertagits jämlikt 1 §, skall djuret, till de delar detsamma ej bör på grund av inträffad förskämning eller av annat sanitärt skäl oskadliggöras, försäljas i den ordning nyss sagts.

Föreslagen lydelse annorledes underrätta statens naturvårdsnämnd därom. Nämnden äger förordna, att djuret eller del därav skall överlämnas till naturhistoriska riksmuseet. Meddelas ej dylikt förordnande, skall djuret eller kvarvarande delar, i den mån de ej böra oskadliggöras av sanitära skäl, genom polischefens försorg på lämpligt sätt säljas för kronans räkning. Älg, hjort, rådjur eller bäver eller fallvilt av sådant djur, som omhändertagits jämlikt 1 § andra stycket, skall i den mån sanitära skäl icke föranleda dess oskadliggörande försäljas i den ordning nyss sagts.

3§Ersättning för anmälan, varom förmäles i 26 § jaktstadgan, samt kostnader för omhändertagande av djur och försäljning därav, på sätt avses i denna kungörelse, skola, i den mån de icke täckas av medel som inflyta genom försäljningen, bestridas av jaktvårdsfondens medel och av länsstyrelsen på framställning utbetalas till vederbörande polischef eller revirförvaltare, som ombesörjer, att ersättningen tillställes anmälaren. Kostnaderna för överlämnande av björn, lo eller örn eller del av sådant djur till institution som sägs i 2 § skola bestridas av institutionen. För försäljning av djur, som avses i denna kungörelse, skall redovisning

3§Ersättning för anmälan enligt 21 § jaktstadgan samt kostnader för omhändertagande och försäljning av djur enligt denna kungörelse skola, till den del de icke täckas av medel som inflyta genom försäljningen, bestridas av jaktvårdsfondens medel och av länsstyrelsen utbetalas till vederbörande polischef, vilken ombesörjer att ersättningen tillställes anmälaren. Kostnaderna för överlämnande enligt 2 § av djur eller del däraiv till naturhistoriska riksmuseet skola bestridas av detta. För i denna kungörelse avsedd försäljning sker redovisning till länsstyrelsen, överskjuta genom försäljjnimg-

203 Gällande lydelse avgivas till länsstyrelsen, överskjuta genom försäljningen influtna medel kostnaderna för anmälan, djurets omhändertagande och försäljningen, skall överskottet tillföras jaktvårdsfonden. Polisman eller befattningshavare vid domänverket, vilken till följd av underrättelse, varom förmäles i 26 § 1 mom. fjärde stycket jaktstadgan, vidtagit åtgärder för efterspanande och dödande av sårat eller eljest skadat djur, som avses i sagda stycke, äger att för därav föranledda resekostnader erhålla ersättning av jaktvårdsfondens medel enligt de grunder som gälla för resa, som dylik tjänsteman företager i tjänsten.

Föreslagen lydelse en influtna medel kostnaderna för anmälan samt djurs omhändertagande och försäljning, skall överskottet tillföras jaktvårdsfonden. Polisman, som till följd av underrättelse varom sägs i 21 § 2 mom. andra stycket jaktstadgan vidtagit åtgärder för att efterspana och döda i sagda stycke avsett sårat eller eljest skadat djur, äger att för därav föranledd resekostnad erhålla ersättning av jaktvårdsfondens medel såsom för resa i tjänsten. Har i dylikt fall annan enskild person än vederbörande jakträttsinnehavare biträtt polismannen, äger även han uppbära reseersättning enligt samma grunder samt därutöver skälig gottgörelse för sina övriga i saken havda kostnader.

204 SPECIELL

MOTIVERING

Jaktstadgan 1 §• E n av de frågor s o m falla u n d e r p a r a g r a f e n s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e , nämligen o m s k y l d i g h e t att vid viss j a k t h a v i l t s p å r h u n d tillgänglig, h a r b e h a n d l a t s i 6 k a p . u n d e r B. E t t p a r a n d r a s p ö r s m å l , likaledes b e r ö r d a i framställninga r n a av Sveriges d j u r s k y d d s f ö r e n i n g a r s r i k s f ö r b u n d , avse j a k t m e t o d e r varo m s ä r s k i l d a regler ges i 5 och 6 § § . I en vid 1957 å r s r i k s d a g v ä c k t motion, 11:292, h a r b e g ä r t s utredning a n g å e n d e å t g ä r d e r m o t s p r i t m i s s b r u k vid j a k t . Motionärerna anförde att ett stort antal olyckshändelser, icke sällan med dödlig utgång, årligen inträffa till följd av spritförtäring vid jakt. Dessutom innebär en onykter jägare en påtaglig fara ur djurskyddssynpnnkt. Samhället, som genom bestämmelser i övrigt reglerar jakten och skriver dess lagar, måste också i detta avseende se till att risken för onödiga lidanden i möjligaste mån elimineras. Allvarligast är dock risken för att en jägare, som genom spritförtäring fått sin omdömesförmåga avtrubbad, kan komma att förväxla villebrådet och jaktkamraterna. Tyvärr finner man alltjämt reminiscenser av den gamla seden att en jägare måste medföra fickflaska och jaktsup. Här torde det verksammaste medlet vara upplysning jämte ett gott föredöme av alla erfarna och ansvarskännande jägare. Måhända behöver denna pedagogiskt inriktade verksamhet underbyggas genom någon form av lagstiftning. Efter att ha angivit några exempel på i sådant avseende tänkbara åtgärder anförde motionärerna att det synes dem angeläget, att saken göres till föremål för utredning. Allmänna beredningsutskottet anförde i utlåtande nr 16, att i det övervägande flertalet yttranden över motionen tillstyrkts utredning, och att utskottet fö: egen del fann vådorna av spritmissbruk vid jakt så allvarliga, att spörsmålet bör .uppmärksammas. Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till KM:t anhålla, att motionen måtte överlämnas till jaktutredningen. Detta blev ock enligt iiksdagens skrivelse den 2 maj 1957, nr 205, dess beslut, varefter KM:t den 10 i samna månad förordnade i enlighet med riksdagens anhållan. Jaktutredningen. Det i m o t i o n e n b e r ö r d a s p ö r s m å l e t h a r efter t i l k o m s t e n av f ö r e v a r a n d e p a r a g r a f r e d a n tidigt u p p m ä r k s a m m a t s av j a k t v å r d s o r g a n i s a t i o n e n och övriga j ä g a r s a m m a n s l u t n i n g a r . U t r e d n i n g e n h a r i n h ä m t a t , att f ö r h å l l a n d e n a successivt f ö r b ä t t r a s . Missförhållanden, f r ä m s t vid älgj a k t e n , f ö r e k o m m a d o c k ä n n u , v a r f ö r u t r e d n i n g e n r e k o m m e n d e r a r en ytterligare a k t i v e r a d u p p l y s n i n g s - och p r o p a g a n d a v e r k s a m h e t . E n övergång b e t r ä f f a n d e ä l g j a k t e n s b e d r i v a n d e till helt reglerad a v s k j u t n i n g i n o m särskilda ä l g j a k t o m r å d e n m e d j a k t l e d a r e k a n ä v e n i f ö r e v a r a n d e avseende förutses k o m m a att leda till en ä n s n a b b a r e f ö r b ä t t r i n g . I de m ö j l i g h e t e r som 13 och 14 § § v a p e n f ö r o r d n i n g e n ö p p n a att d r a in a l k o h o l m i s s b r u k a r e s vapenlicens h a r m a n v i d a r e r e d a n n u ett m e d e l a t t förebygga skadefall. Att r m n d ä r u t över skulle i lagstiftningsväg k u n n a v i n n a y t t e r l i g a r e resultat finnar u t r e d n i n g e n inte s a n n o l i k t .

205 2 §• Angående nattjakten hänvisas till 4 kap. 3 §• Genom att på sätt som föreslås i ett stycke sammanföra de indispensabla förbuden och i ett annat de, i fråga om vilka JS medger att de få användas för viss jakt, avser utredningen att vinna en enligt vad erfarenheten visar angelägen överskådlighet samt därjämte större eftertryck. Förbuden i tredje stycket vila på dels en den 9 oktober 1931 med Danmark träffad överenskommelse om vissa bestämmelser till skydd för flyttande jaktbara fåglar, dels 1950 års, av KM:t den 15 mars 1963 ratificerade fågelskyddskonvention. Sistnämnda konvention upptar bland förbjudna redskap inte endast nät för andjakt och fisknät utan även nät i allmänhet. Därmed har m a n sökt att ytterligare befordra det skydd för i främsta rummet småfåglarna, som skapades genom 1902 års Pariskonvention angående skydd åt för lantbruket nyttiga fåglar. På sistnämnda konvention vilar förbudet i gällande 3 § mot att använda bur eller nät för fångst av enligt gällande 12 § fridlysta fåglar. Lägges nu fridlysningssystemet om såsom utredningen föreslår, kan man ju i likhet med vad som skedde i 1950 års betänkande resonera som så, att det är överflödigt att förbjuda användandet av vissa fångstmedel i fråga om fåglar, som över huvud inte få fångas. I och för sig är väl detta otvivelaktigt riktigt. Utredningen vill emellertid erinra om den föreslagna, direkt på 15 § 3 mom. JS vilande rätten att till förekommande av avsevärd skada i trädgård eller å planterat eller besått fält döda jämlikt 11 § 2 mom. fridlysta fåglar samt om den mot denna rätt i viss omfattning korresponderande rätt, varom 15 § 2 mom. JL stadgar. Att den svårkontrollerade utövningen av dessa rättigheter kan komma att merkantilt utnyttjas ha de senaste årens erfarenheter till fullo bestyrkt. Det föreslagna förbudet kan därför icke såsom varande överflödigt utmönstras ur 3 §. Bland de indispensabla jakt- och fångstmedlen har utredningen upptagit krok, Ordet för väl tanken närmast på ett fiskredskap. Det finns emellertid ett rättsfall angående en upprörande grävlingjakt, vid vilken man använde sig av ett med hullingar försett redskap för att dra det levande djuret ur grytet. Det innebär alltså ingen dubblering om man, såsom här skett, sätter in krok i första stycket och andra fiskredskap i det tredje. Definitionen på gift i sista stycket har tillkommit efter förslag av Giftnämnden. 4 §• 2 mom. Förbudet att använda gevär, så utrustat att det vid skjutning icke behöver läggas an mot axeln är en följd av ratificeringen av 1950 års konvention, som innehåller ett förbud mot sådant vapen. Vidare tenderar koltrasten att bli en så stor skadegörare för trädgårds-

odlingen, att man när det gäller användandet av luft- m. fl. vapen nödgas likställa den med snöskatan. 3 mom. Något behov att använda oändrade militärvapen för vargjakt torde icke längre förefinnas. Enligt vad utredningen inhämtat av Ostkustfiskarenas centralförbund får dock ett sådant behov alltjämt anses föreligga vid jakt efter säl å öppna havet. 4 mom. föreskriver att kulvapen icke får användas vid jakt efter andra slag av villebråd än sådana, för vilka vapnet är tillåtet enligt bestämmelser som domänstyrelsen utfärdar. 5 mom. bestämmer att vid jakt efter björn, älg och hjort icke får användas ammunition, vars kulvikt är mindre än tio gram och vars anslagsenergi på ett avstånd av 100 meter från vapnets mynning understiger tvåhundra kilogrammeter. Dessa bestämmelser tillkommo genom KK den 26 maj 1961 (nr 305). I skrivelse till utredningen den 13 april 1965 har Svenska jägareförbundet anfört att efter införandet av nämnda bestämmelser har utvecklingen i vad avser ammunitionstillverkningen gjort ytterligare framsteg. I vissa kalibrar förekommer i dag ammunitionstyper, vars kulvikt ligger omedelbart under 10 gram (t. ex. den amerikanska standardvikten 150 grains = 9,7 gram) men vars anslagsenergi 100 meter från vapnets mynning ligger avsevärt över tvåhundra kilogrammeter och även överstiger den anslagsenergi som anges för vissa typer av laga ammunition enligt klass 1 i domänstyrelsens bestämmelser. De lätta kulornas höga anslagsenergi är en följd av den höga utgångshastigheten. Denna medför en flack kulbana, vilket är en av orsakerna till att många jägare önska använda sådan ammunition. Det förekommer således i marknaden ett begränsat antal ammunitionstyper som genom sin, i jaktstadgans mening, något för lätta kula icke är tillåten för jakt efter älg, trots att ammunitionens prestanda väl räcker för ändamålet och avsevärt överstiger prestanda hos vissa andra för älgjakt genom höga kulvikter tillåtna typer. Förbundet hemställer om sådan ändring av 5 mom. att — med tio-gramsregeln fortfarande såsom huvudregel — domänstyrelsen medgives rätt att utfärda sådana undantagsbestämmelser, att ammunitionstyper med kulvikt något understigande 10 gram men som i övrigt prövas lämpliga få användas vid jakt efter älg. Jaktutredningen som på sin tid avgav utlåtande över de av jägareförbundet föreslagna bestämmelserna i JS:s vapenparagraf, vilket förslag utgjorde resultatet av en av jägareförbundet verkställd ingående utredning, kan inte undgå att fästa visst avseende vid att bestämmelserna om kulvikt och anslagsenergi tillkommo för endast fem år sedan. Enligt gällande, av domänstyrelsen utfärdade bestämmelser (SFS nr 412/1963) finns det vidare för snart sagt varje här i landet förekommande kaliber flera ammunitionstyper med föreskrivna prestanda. Något behov av den ifrågasatta uppmjukningen av tio-gramsregeln kan därför näppeligen anses föreligga. Å andra sidan bör självfallet utvecklingen inom ammunitionstillverkningen inte lämnas obeaktad. Emellertid bör en dylik uppmjukning kunna grundas på mer ingående undersökningar än dem som nu föreligga. Utredningen finner så mycket större skäl för sådana som det inom densamma upp-

207 lysts, att det med åtminstone en av de av förbundet omnämnda ammunitionstyperna som en följd av den höga kulhastigheten hänt, att projektilen passerat älgkroppen utan att expandera. Det har endast blivit en fin sårkanal. En sådan kanske orsakar älgen en långsam död, i varje fall går den vidare efter skottet. 5 och 6 §§. Inledningsvis vill jaktutredningen kommentera den författningsmässiga utformningen av de resultat, vilka framkommit vid utredningens överväganden beträffande de jakt- och fångstmedel som enligt dess förslag till 3 § skola få användas under vissa förutsättningar. Sedan gammalt har gällt den ordningen att en person, som exempelvis velat bedriva saxfångst, har fått gå till en paragraf för att få reda på inom vilka delar av riket och för vilka djurslag sax får användas, hur saxen vid fångst av visst djurslag får vara beskaffad och hur den skall utsättas. För att vinna kunskap om när han har skyldighet att söka tillstånd till saxfångst och om vad han vid erhållet tillstånd har att iakttaga m. fl. frågor har han nödgats studera en annan paragraf. Inte endast bland allmänheten har denna bristande överskådlighet väckt missnöje. I det här efterföljande författningsförslaget har därför varje jakt- och fångstmedel behandlats för sig i ett särskilt moment, i vilket även upptagits förekommande ansökningsprocedur samt vad en tillståndshavare har att iakttaga i övrigt vid jakteller fångstmedlets användning etc. Det synes utredningen att den större överskådlighet och bättre tillgänglighet, som den sålunda föreslagna utformningen kan antagas innebära såväl för den enskilde som för de tillståndsgivande och övervakande instanserna, mer än väl uppväger olägenheten att vissa upprepningar blivit ofrånkomliga. Utredningen vill vidare deklarera sin principiella inställning till användningen av ifrågavarande jakt- och fångstmedel. Utredningen tar därvid som utgångspunkt det mest omstridda fångstmedlet, saxen. Vad som sägs om saxfångsten kan i princip anses gälla även beträffande de övriga. Stadgandena i författningsförslaget utgöra således resultatet av en avvägning. Å ena sidan har sådan användning av sax som fångstmedel, för vars fortsatta tillåtlighet inte kunnat anföras objektiva skäl, utmönstrats ur jaktstadgan. Å andra sidan har konstaterats behov för vissa näringar och jaktvården att till skydd för vitala intressen ha tillgång till en de konventionella jaktmedlen kompletterande jaktmetod. Detta har fått till följd, att en starkt begränsad möjlighet att erhålla tillstånd till saxfångst måst förbehållas här avsedda näringar samt dem, för vilka gäller anvisningen i 1 § JL att sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. Jaktvården har såsom tidigare sagts sin Codex ethicus inskriven i 1 § JS. Men jaktvården har tillika att ställa sig till efterrättelse en i 1 § JL uttalad förpliktelse att taga hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars — i förevarande fall fiskerinäringens — intressen. Därför måste det bli på jaktvården som bedömningen vilar, huruvida en speciell

208 jaktmetod innebär, att villebrådet genom denna tillfogas onödigt lidande. Med kännedom om den utpräglade känsla av ansvar även för naturvård och djurskydd, som utmärker jaktvårdstjänstemännen icke minst i de av förslaget beträffande saxfångsten berörda länen, är utredningen förvissad om att de sistnämnda icke skola i oträngt mål hos länsstyrelserna förorda bifall till ansökningar om saxfångst. Utredningens sålunda redovisade inställning innebär inte att den önskar för all framtid konservera saxfångsten. Avvägningen — den gäller framför allt beträffande de fem nordliga länen — grundar sig på förhållandena sådana de nu äro och under ett antal år kunna förutses fortfarande komina att gestalta sig. När det visar sig att man även där med andra medel kan hålla stammarna av räv och mink i schack, bör saxen försvinna som lagligt fångstmedel i fråga om dessa båda djur. Men dit ha vi som sagt ännu inte hunnit. 5 § 1 mom. Rörande användningen av gift som jaktmedel har till utredningen överlämnats två ärenden. Det ena, överlämnat den 8 mars 1957, innefattar en framställning av Svenska jägareförbundet om ändring av 5 § 1 mom. gällande JS sålunda, att förbudet att utlägga gift närmare »farväg» än 200 meter modifieras. Förbudet har nämligen visat sig hindra utläggningen av förgiftade lockbeten å soptippar o. dyl. i ändamål att reducera stammarna av kråkor och skator. Av KM:t infordrade utlåtanden ha avgivits av domänstyrelsen, veterinärstyrelsen samt medicinalstyrelsen som hört statens institut för folkhälsan. Det andra ärendet, överlämnat den 5 april 1957, utgöres av en skrift av Hälsingborgs djurskyddsförening om åtgärder för att förhindra att gifter användas för decimering av kråkfåglar. Av vad som säges i skriften framgår klart, att det är mot användningen av fosforpreparat som föreningen vänder sig. Sedan Giftnämnden avslagit begäran om registrering som bekämpningsmedel av fosforpreparat, torde föreningen ha vunnit vad den åsyftade. Även beträffande jägareförbundets framställning synes genom nämndens beslut och tillämpad praxis för användningen av kloralos som bekämpningsmedel i fråga om, bland andra, kråkor och skator, läget ha förändrats. För j aktutredning en ha övertygande vittnesbörd framlagts om behovet att — förutom beträffande råttor, möss och sorkar — ha tillgång till ett bekämpningsmedel, som möjliggör massbekämpning av vissa fågelarter. Dessa utgöras med vissa undantag av samma arter som utredningen berört i 3 kap. om skottpengar. Deras massförekomst å vissa lokaler orsakar ofta sanitära eller därmed jämförliga olägenheter. Åtskilliga av arterna äro därjämte till betydande men för jakt- eller naturvården. Det är vidare som regel inte möjligt att medelst konventionell jaktmetod tillfredsställande nedbringa dem i antal. Ett bekämpningsmedel, som vid mångårig, under veterinärmedicinsk kontroll stående försöksverksamhet visat sig besitta erforderlig effektivitet samt dessutom egenskapen att icke medföra något av det lidande för de förgiftade

fåglarna, som tidigare var huvudargumentet mot fosforpreparaten, är kloralos. Det förslag till nödiga föreskrifter, utfärdade av KM:t, rörande användningen av gift som jaktmedel, vilket utredningen framlägger i detta moment, bygger på användningen av kloralos och har tillkommit i samarbete med ordföranden i Giftnämnden samt lämnats utan erinran av nämnden. Utredningen hänvisar beträffande detaljerna till författningsförslaget och vill blott tillägga följande. Utredningen har icke kunnat finna något skäl som skulle föranleda att beslutanderätten rörande ansökningar att få använda gift som jaktmedel inte skulle, såsom hittills varit fallet enligt gällande JS, kunna utövas av länsstyrelserna. Genom att länsveterinären höres bli såväl toxikologiska hänsyn som djurskyddssynpunkter beaktade. Meddelandet av grupplicens för länsjaktvårdsföreningen medför — förutom lättnad för länsstyrelsen — att giftbekämpning av jaktvårdsskäl ej kommer att ske i andra fall än då sådana påkalla det. Föreskrifter för länsföreningarnas fullgörande av sin uppgift torde böra utfärdas av Giftnämnden. Förslag i ämnet har utredningen överlämnat till nämndens ordförande. Vidkommande till sist föreslaget undantag för bisamråttan får utredningen hänvisa till vad om denna djurart anföres i 2 kap.

5 § 2 mom. Frågan om saxfångstens vara eller icke vara som tillåten jaktmetod har aktualiserats av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Redan i slutet av år 1955 hade riksförbundet gjort framställning rörande förbud mot användning av sax som jaktmedel. Sedan domänstyrelsen och jägareförbundet blivit hörda i ärendet, fann KM:t den 21 november 1956 »framställningen för närvarande icke föranleda någon KM:ts åtgärd». I en den 26 november 1962 dagtecknad framställning återkom så riksförbundet med hemställan, att KM:t i anslutning till en omarbetning av gällande jaktlagstiftning måtte taga under förnyad omprövning ett upphävande av 6 § 2 mom. beträffande medgivandet att använda sax för fångst av varg, järv, säl samt utter ävensom räv, hermelin och andra smärre pälsbärande djur. Remissförfarandet kan uppdelas på tre avsnitt. Först hördes domänstyrelsen och jägareförbundet. Därefter gick akten till veterinärstyrelsen, som hade att höra statens veterinärmedicinska anstalt. Sedan veterinärstyrelsen inkommit med och till stöd för sin egen ståndpunkt åberopat de slutsatser som SVA ansett sig kunna dra av en därstädes utförd undersökning, hördes slutligen länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen samt Svenska samernas riksförbund. Alla länsstyrelserna hörde länsjaktvårdsföreningarna, länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten därjämte lappväsendet. Efter det ärendet hösten 1964 under hand överlämnats till jaktutredningen, begärde utredningen yttrande av fiskeristyrelsen beträffande behovet att använda sax för att efterhålla säl och utter. Vidare har utredningen genom direkta kontakter förskaffat sig kännedom om de villkor, bland annat i fråga om fångstmännens kva14

210 lifikationer, som gälla i de lan där fångst med sax är mest vanlig, samt om de åtgärder man där vidtagit för att så långt det går minska de fångade djurens lidande, det gäller räven. A n g å e n d e o m f a t t n i n g e n av s a x f å n g s t e n l ä m n a s i l ä n s s t y r e l s e r n a s y t t r a n d e n vissa uppgifter. I Norrbotten u t g j o r d e de u n d e r respektive k a l e n d e r å r e n 1963 o c h 1964 m e d d e l a d e tillstånden för r ä v 114 och 113, för m i n k 2 och 4, för v a r g 2 och 0 s a m t för j ä r v 1 och 1. Uppgift o m antalet f å n g a d e r ä v a r föreligger ej. I Västerbotten anges a n t a l e t för j a k t å r e t 1963/64 m e d d e l a d e tillstånd h a varit 129, i n n e f a t t a n d e r ä t t till fångst av såväl r ä v s o m m i n k . E n l i g t till länsföreningen i n k o m n a uppgifter o m f å n g s t r e s u l t a t f å n g a s å r l i g e n m e l l a n 600 och 700 r ä v a r i sax. I Jämtlands län l ä m n a s n u m e r a tillstånd till saxfångst e n d a s t b e t r ä f f a n d e räv, m i n k och h e r m e l i n . U n d e r å r 1963 l ä m n a d e s 440 p e r s o n e r s å d a n t tills t å n d . A n s ö k n i n g a r o m tillstånd att m e d sax fånga v a r g och j ä r v h a u n d e r s e n a r e å r inte i n k o m m i t till länsstyrelsen. F ö r Västernorrlands län a n f ö r j a k t v å r d s f ö r e n i n g e n att d e n i y t t r a n d e över d j u r s k y d d s r i k s f ö r b u n d e t s tidigare f r a m s t ä l l n i n g påvisat, att u n d e r de d å sist förflutna tio å r e n 60—120 p e r s o n e r å r l i g e n haft l ä n s s t y r e l s e n s tillstånd att fånga r ä v och m i n k m e d sax, s a m t att å r l i g e n m e l l a n 200 och 400 r ä v a r fångats m e d s å d a n t r e d s k a p . E h u r u a n t a l e t fällor för r ä v och m i n k avsevärt ö k a t s s e d a n 1956, a n s e r föreningen de f ö r h å l l a n d e n som f r a m g å av n ä m n d a siffror f o r t f a r a n d e r å d a i n o m länet. Innehållet i remissyttrandena kan sammanfattas sålunda. Enligt domänstyrelsen utgör en av nyckelfrågorna vid bedömningen av saxfångsten ur djurskyddssynpunkt den, i vilken utsträckning det fångade djuret biter sönder käftar och tänder på fångstjärnet. Om och i vilken utsträckning sådant sker vid modern saxfångst råder delade meningar. Enligt styrelsen bör frågan om saxfångsten och dess bedrivande samt om vilka djurarter, som böra vara tillåtna att fånga i sax, bli föremål för översyn, vilken bör föregås av en opartisk undersökning och utredning, förslagsvis av en vertebratzoolog och en veterinär. Veterinärmedicinska anstalten tillstyrker att användning av sax vid fångst av varg, järv och räv inte längre får förekomma samt förklarar sig samtidigt beredd medverka vid det förarbete, som är nödvändigt före ett ställningstagande till frågan om saxfångst av övriga djurarter, som fortfarande under vissa omständigheter är tillåten. Veterinärstyrelsen lägger till dessa arter även säl, men finner ytterligare utredning nödvändig beträffande mink och utter. Svenska samernas riksförbund tillstyrker helt kort framställningen såvitt angår varg, järv, räv och säl. Jägareförbundet finner att sedan KM:ts beslut den 21 december 1956 inga sådana nya omständigheter framkommit, som motivera upphävande av rätten till saxfångst. Av instanserna i de fyra länen förorda i Norrbotten länsstyrelsen och renkonsulenterna samt i Västernorrland länsveterinären, att rätten att använda sax upphäves helt, medan länsstyrelserna i Västerbotten och Västernorrland ävensom länsföreningens i Norrbotten arbetsutskott, det sistnämnda dock ej enhälligt, gå på förbud beträffande varg, järv, räv och säl samt utredning rörande övriga djurslag.

211 Renkonsulenten samt länsföreningen i Västerbotten avstyrka framställningen i vad densamma avser räv och mink. Detsamma är fallet med länsföreningarna i Jämtland och Västernorrland. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller det angelägna i att räven och vildminken effektivt efterhållas. Länsstyrelsen hänvisar till vad länsföreningen anfört därom, att de vid SVA utförda försöken icke ge tillräckligt underlag för bedömande av frågan om en rätt utförd saxfångst ger anledning till invändningar ur humanitär synpunkt. Länsstyrelsen finner det angeläget att denna fråga klarlägges innan slutlig ställning tages till djurskyddsriksförbundets framställning. Beträffande remissinstansernas inställning till problemet kan alltså konstateras, att även de som bestämt motsätta sig förbud mot saxfångst av räv och mink tillstyrka att rätten att använda sax med tandade skälmar, vilket redskap nu får användas för fångst av varg, järv och säl, skall upphävas. Då fiskeristyrelsens yttrande till utredningen ger vid handen, att fångst av säl med sax numera kommit ur bruk — i ingen under de senaste decennierna gjord ansökning om att utfå skottpengar för säl synes ha uppgivits att djuret fångats med sax — kan saxfrågan anses vara begränsad till att avse bibehållande av rätten att fånga räv och utter med sax. Minken omfattas ju inte av djurskyddsriksförbundets framställning, och vad i 5 kap. under B. framkommit torde till fullo visa saxens nödvändighet vid bekämpning av detta rovdjur. Vidare har utredningen funnit, att sax vid fångst av hermelin m. fl. smärre djur kan ersättas av fällor. För fullständighetens skull bör slutligen erinras om att KM:t under en följd av år medgivit, att på Gotland sax får under länsstyrelsens överinseende användas i vildkaninbekämpandet. Saxfångsten har lokalt visat sig ge resultat, från vilka man i det läge bekämpandet därstädes nu befinner sig icke torde böra avstå. I andra av vildkaninen besvärade trakter av landet användes däremot nästan aldrig sax. S o m ett b e l ä g g för h u r m a n p å a n s v a r i g t j a k t v å r d s h å l l i N o r r l a n d ser p å o c h följer de m e d s a x f å n g s t e n a v r ä v f ö r b u n d n a p r o b l e m e n å t e r g e r u t r e d n i n g e n h ä r det h u v u d s a k l i g a i Västerbottens läns jaktvårdsförenings remissy t t r a n d e till l ä n s s t y r e l s e n . D e n n a säger i sitt u t l å t a n d e , att åtskilliga av de a v f ö r e n i n g e n f r a m f ö r d a s y n p u n k t e r n a t a l a för att d e t t a f å n g s t m e d e l alltj ä m t b o r d e få a n v ä n d a s i n o m l ä n e t . Även renkonsulenten i länet ger i sitt y t t r a n d e till l ä n s s t y r e l s e n u t t r y c k å t en m e d f ö r e n i n g e n s a m s t ä m m i g vippfattning. Föreningen framhåller sålunda att rödrävstammen är inom Västerbottens län sedan flera år under stark tillväxt. Den måste numera ur viltvårdsynpunkt betraktas som alltför stor, eftersom den inom större delen av länet utövar ett onormalt tryck på redan av andra begränsningsmetoder starkt decimerade stammar av jaktbart småvilt. Möjligheter till effektiv kontroll — decimering — betraktar föreningen därför som en förutsättning för småviltvård överhuvudtaget, eftersom rävens naturliga fiender numera nästan helt försvunnit ur faunan. Förutsättningar att med vedertagna jaktmetoder åstadkomma erforderlig decimering av rävstammen saknas tyvärr inom betydande delar av länet. Sålunda är cirka 1/4 av länets areal belägen ovan odlingsgränsen, där jakträttsliga förhållanden och renskötseln i huvudsak omöjliggör rävjakt med drivande hund. Dessa områden ha därigenom alltmer fått karaktär av rävreservat. Följderna därav ha blivit att räven numera vållar bland annat rip jägarna betydande förluster genom att »stjäla» snarfångade ripor på fångstplatserna, enligt uppgift ända till 1/3 av jaktbytet. Även rennäringen tillfogas skador genom rävangrepp på späda renkalvar.

212 Inom större delen av länet kan ofta rävjakt med drivande hund omöjliggöras på grund av snö redan under november månad. Därtill kominer att god arbetstillgåug och låga skinnpriser i hög grad bidragit till avpopularisering av framför allt rävjakt med drivande hund. Antalet dugliga rävhundar har därigenom under senare tid starkt minskat och intresset för injagning på räv befinner sig på tillbakagång. Genomsnittsåldern bland de inom länet verksamma 200 saxfångarna är jämförelsevis hög. För de flesta av dem utgör möjligheten att fånga räv med sax också den enda möjligheten att över huvud kunna jaga räv. Och man kan därför trots allt inte helt bortse från att ett förbud mot saxfångst även skulle fä direkt ekonomiska följder. F ö r e n i n g e n r e d o v i s a r v i d a r e resultatet av en b l a n d a n s l u t n a l o k a l a j a k t v å r d s o r g a n i s a t i o n e r a n o r d n a d e n k ä t , i vilken efterlysts dessas i n s t ä l l n i n g till f r å g a n o m f ö r b u d m o t saxfångst av räv, d e r a s iakttagelser b e t r ä f f a n d e tand-, k ä k - och b e n s k a d o r p å s a x f å n g a d r ä v j ä m t e d e r a s övriga i a k t t a g e l s e r s o m k u n d e v a r a a v betydelse i b e d ö m a n d e i s a k f r å g a n : 156 lokalorganisationer — jaktvårdsområden etc. — ha inkommit med skriftliga svar. Av dessa ha 135 yttrat sig mot förslaget om förbud mot saxfångst av räv. 10 ha yttrat sig för förslaget och 11 ha inte intagit någon bestämd ståndpunkt. En stor majoritet har svarat »inga» eller »inga större» »nej» etc. på frågan, huruvida de på saxfångad räv iakttagit synliga skador efter sax eller skador i bett och käftar efter försök att komma loss. Enligt till föreningen inkomna uppgifter om fångstresultat inom länet fångas årligen där mellan 600 och 700 rävar i sax. Ett betydande antal saxfångade rävar ha bevisligen uppvisat skador efter annan jakt och sannolikt av den anledningen uppsökt ätlar och bränngropar för att kunna livnära sig. Saxfångstmetoden har således i extrema fall t. o. m. fyllt en humanitär funktion. Föreningen är väl medveten om det berättigade i att ur djurskyddssynpunkt hysa betänkligheter mot användandet av sax som fängstmedel. Det förefaller emellertid vara i hög grad vanskligt att söka gradera de olika jakt- och fångstmetoderna i detta avseende. Vad vet man sålunda om den grad av lidande till exempel en räv tillfogas under ett långt stövardrev, vid en grytsprängning med hjälp av grythund med flera allmänt vedertagna och — tills vidare icke angripna — jaktmetoder i jämförelse med en saxfångad rävs? I syfte att i möjligaste män förebygga djurplågeri vid användandet av sax för fångst av bland annat räv har föreningen under senare är bedrivit en omfattande kursverksamhet. Sakkunniga pälsjägare ha därvid anlitats som instruktörer och särskild vikt har lagts vid användandet av lagenliga saxtyper och noggrann tillsyn över utlagda saxar. Praktiskt taget samtliga nu verksamma saxfängare torde därför ha genomgått en eller flera sådana kurser. Dessutom utövar såväl föreningen som respektive polismyndigheter en fortlöpande tillsyn och kontroll över saxfångsten. Även jaktvårdskonsulenten i Jämtlands län, som l i k a l e d e s ä g n a r s a x f å n g s t e n a v r ä v i n g å e n d e s t u d i u m och f o r t l ö p a n d e u p p m ä r k s a m h e t , u n d e r s t r y k e r , att p å olika sätt s k a d a d e r ä v a r — k u l s k a d o r , h a g e l s k a d o r , t r a f i k s k a d o r , diverse b i l s k a d o r etc. — ä r o de första djur, som söka sig till s a x f å n g s t m ä n n e n s u t l a g d a å t l a r och således m e d saxens h j ä l p r e n s a s b o r t u r m a r k e r n a . R ä v e n ä r ett h å r d s k j u t e t och p å g r u n d av sin s n a b b h e t s v å r j a g a t vilt. S k a d a d r ä v är m y c k e t svår att få t a g i p å g r u n d av att d e n oftast g å r i gryt eller b e r g . U n d e r tidigare år, d å m a n mest sökte hålla efter r ä v e n m e d b ö s s a n s h j ä l p , h ä n d e det att t. ex. 7 av 9 p å en och s a m m a ort f å n g a d e r ä v a r

213 voro svårt skottskadade. Går en räv i rätt utlagd sax, vet man däremot hundraprocentigt att jakten fått ett riktigt slut. Konsulenten sammanfattar sina erfarenheter så, att vid en jämförelse mellan olika nu förekommande metoder att decimera en alltför talrik rävstam, synes honom saxfångsten — rätt utförd — vara en av de mest humana. Jaktntredningen har redan i sin principdeklaration beträffande i 5 och 6 §§ av förslaget berörda jakt- och fångstmedel antytt, att den helst ser, att fångst med sax icke skulle behöva vara legaliserad även i fortsättningen. Från bland annat jaktvårdens sida förebragta, i det föregående återgivna fakta och synpunkter ha emellertid ytterligare bestyrkt vad utredningen redan förut visste, nämligen att i vissa delar av Norrland saxen är ett nödvändigt komplement till s. k. konventionella jaktredskap då det gäller att skydda det i berörda trakter som regel sparsamt förekommande småviltet mot rävens och minkens skadegörelser. Även för fjäderfä- och fiskerinäringarna samt i viss mån för renskötseln föreligger ett dylikt behov, för fiskerinäringen jämväl när det gäller uttern och då även annorstädes i riket. Också rådjuren i Norrland äro f. ö. utsatta för rävarnas angrepp. Det synes vidare utredningen inte vara ur vägen att skänka beaktande åt följande omständighet. Genom det successivt utökade skyddet för rovfåglarna, av vilka en del arter göra skada på det jaktbara småviltet, ha möjligheterna att genom jakt å dessa nedbringa sådan skadegörelse väsentligen begränsats. Man bör då inte beröva inbyggarna där det jaktmedel, varmed de ha den största möjligheten att ingripa reglerande på förekomsten av de däggdjur, som äro de största skadegörarna på detta småvilt. Vad sedan beträffar frågan om det mått av lidande, som tillfogas ett i sax fångat djur, vill utredningen med anledning av domänstyrelsens utlåtande påpeka, att gällande bestämmelser om saxfångst bygga just på medverkan av två vertebratzoologer. I fråga om speciellt räven kan utredningen vidare icke tillerkänna de vid veterinärmedicinska anstalten utförda försöken bevisvärde som indikator på lidande när det rör den moderna, av utbildade fångstmän och med utprovade saxtyper bedrivna samt under effektiv kontroll stående saxfångsten. Att i avlägset belägna bygder kan förekomma olaga saxfångst med ur humanitär synpunkt betänkliga följder för villebrådet är väl troligt. Det rör sig med visshet om undantagsfall, och de tillstånd innehavande fångstmännen torde som regel vaka över att inget obehörigt intrång göres i deras näringsfång. Utredningen finner skäl för det något tillspetsade uttalandet, att ett saxförbud nu skulle kunna få till följd just de vådor för de fångade djuren, som man från djurskyddshåll vänder sig emot. Saxar finns det i varje by, och möjligheterna att komma olaga saxfångst på spåren äro i dessa vidsträckta områden i varje fall inte större än när det gäller annan olaga jakt. Vidkommande den författningstekniska sidan ha länsföreningarna och

214 jaktvårdstjänstemännen yppat önskemål, att villkoren för rätt att idka fångst av räv med sax måtte i detalj intagas i JS. Detta för att få en enhetlig, över länsgränserna gällande ordning. Utredningen kan inte finna detta vare sig lämpligt eller nödvändigt utom beträffande en detalj. Med det goda samarbete, som även i Norrland råder olika länsföreningar och hos dem stationerad fältpersonal emellan samt mellan länsstyrelserna och jaktvårdsorganisationen, bör det inte vara svårt att åstadkomma dylik enhetlighet. Det av utredningen åsyftade undantaget hänför sig till ett speciellt villkor, nämligen att sax för fångst av räv skall vara förbunden med släpankare av trä. Det är sålunda utrett att, där sådant träankare finnes, räven icke biter i saxen utan i ankaret. Detta utgör m. a. o. ett nödvändigt attribut för att undgå att räven genom att angripa saxen ådrar sig de plågsamma tand- och käkskador, vilka framför allt motiverat aktionerna från djurskyddshåll. Utredningen finner att en dylik principal djurskyddsbestämmelse bör ha sin plats i JS. Vad så beträffar uttern medger gällande JS, att sax får användas för fångst av detta djur »vid vatten där fiskodling bedrives». Enligt årliga fridlysningskungörelsen får utter dödas under hela året »vid dammar inne i landet, vilka äro särskilt byggda för fiskodling och kunna helt torrläggas». Utredningen hade tänkt sig en uniformering av dessa villkor så, att rätten att använda sax skulle begränsas till nyssnämnda dammar. Fiskeristyrelsen har emellertid avstyrkt denna ändring. Styrelsen framhåller att fritidsfiskets utveckling medfört behov av sättfisk av sådan storlek, att den är direkt fångstbar. På grund härav förberedes intensiv uppfödning i stor omfattning av dylik fisk i dammar och i nätkassar, utsatta i fria vatten. Sistnämnda odlingsförfarande har f. n. särskild aktualitet vid östersjökusten. Med hänsyn till denna odlingsverksamhet är det önskvärt, att fångstmetoden med sax bibehålles. Möjlighet bör då också finnas att, om så är erforderligt, använda sax vid fiskodlingar i kustvatten. Styrelsen avstyrker på denna grund ändring av 6 § 2 mom. JS såvitt gäller utterfångst. Styrelsen, som anser saxen vara ett fångstmedel som endast bör användas i de fall då det visat sig icke möjligt att på annat sätt kunna eliminera ett skadedjur, förutsätter att länsstyrelserna behandla ansökningar om tillstånd att använda uttersax med stor restriktivitet. Utredningen finner för egen del de av fiskeristyrelsen framförda synpunkterna och förslagen beaktansvärda och har utformat sitt förslag i anslutning till desamma. Utredningen är emellertid fortfarande av den meningen, att sakskäl tala för lika bestämmelser i JS och årliga kungörelsen. I förevarande ärende har Norrbottens läns hushållningssällskap direkt påyrkat, att årliga kungörelsen i denna del ändras till överensstämmelse med JS. Denna frågas avgörande faller emellertid utanför utredningens kompetens.

215 5 § 3 mom. Under senare delen av 1930-talet utgjorde inkomsterna av snarfångsten en betydelsefull faktor i fjällsocknarnas inbyggares ekonomi. Det var framför allt ripfångsten som gav kontanter. Men även hare och skogshöns (»gråfågel») snarades, till och med i så betydande mängd att åtgärder blevo nödvändiga i syfte att söka förebygga ett förödande av de redan av andra orsaker decimerade stammarna av tjäder och orre. Detta skedde år 1948, då man genom att införa den ännu gällande snarningsgränsen väsentligt beskar det tidigare ända ned till odlingsgränsen sig sträckande, för snarfångst tillåtna området. Utvecklingen sedan dess har gått i riktning mot ett, då man ser förhållandena i stort, alltmer minskat omfång av jakten med snara. Åtskilliga omständigheter ha medverkat härtill. Bland dessa torde betydande nedgång i stammarna av såväl ripa som gråfågel ha spelat stor roll. Utbytet av fågeljakten, särskilt med snara, vilket tidigare utgjorde vad som kunde förvandlas i kontanter, kan numera anses vara av mindre betydelse för fjällbefolkningen. Exempelvis uppgick under jaktåret 1962/63 sammanlagda antalet i de tre nordligaste länen skjutna eller snarade ripor till omkring något över 55 000, medan under 1930-talet en enda fjällsocken kunde uppvisa ett ungefär lika stort antal genom sådan jakt åtkomna fåglar. Emellertid existerar det alltjämt ett antal personer, för vilka inkomsten av ripfångsten visst icke är betydelselös. Det rör sig om kanske några hundratal, huvudsakligen äldre personer. Denna kategori kan av naturliga skäl bedömas med tiden försvinna. Om man därför behövt ta hänsyn endast till densamma, hade vad i det nuvarande 3 mom. av 6 § föreskrives rörande fångst med snara kunnat bibehållas i sak oförändrat. Nu förhåller det sig emellertid så, att snarfångst börjat idkas även av barn och andra ungdomar. Det är en företeelse, som man bör söka motverka så långt det går. Snara är ett fångstredskap, som från humanitär synpunkt inger vissa betänkligheter. En utan vidare tillåten sådan fångstmetod måste befaras komina att hos de ungdomar, som begagnat den, alstra likgiltighet för djurens lidande. Enklast synes man för att söka råda bot häremot kunna förfara så som framgår av författningsförslaget, nämligen att man lägger även snarfångsten under tillståndstvång. Härigenom blir den lagliga snarfångsten förbehållen den kategori fjällbor, för vilkas försörjning den har ekonomisk betydelse. I samband därmed synes det lämpligt att man inskränker rätten att använda snara till endast ripor i stället för som nu »smärre vilt». 6 § 1 mom. Första stycket motsvarar till sin sakliga innebörd 6 § 3 mom. tredje stycket i gällande JS, sådant detta lyder enligt KK nr 263/1960. Denna kungörelse kom till därför, att tvekan uppstått huruvida mink fick fångas med ifrågavarande slag av fällor, giller etc. I 2 mom. av gällande 6 §, om fångst med

216 sax, äro nämligen både mink samt hermelin m. fl. uttryckligen nämnla. Tveksamheten kan alltså anses ha varit befogad. Svårt att förstå är däremot att man i Norrland ansett sig kunna till kategorien hermelin (kroppstorlek 27 cm + 8—11 cm svans) och »andra smä-re pälsbärande djur» föra mården (kroppstorlek 47—55 + 21—26 cm svans) och i konsekvens därmed gett tillstånd att fånga mård med sax. Nu föreslår utredningen visserligen att rätten att fånga hermelin m. fl. n ed sax skall såsom saknande ekonomisk betydelse försvinna. Enär utredningen inte kan veta, hur det går i den frågan, har utredningen funnit angeläget med ett förtydligande som klarare än nu visar, att medgivandet att använda fällor etc. samt — eventuellt — meddela tillstånd att använda sax avser främst arter av släktet Mustela, till vilket höra — förutom minken — illern, fretten, hermelinen och vesslorna, samt därutöver givetvis pälsbärande djur, som äro mindre än dessa, t. ex. sorkar och mullvadar. Fretten är egentligen ett tamdjur, men eftersom den är lätt att korsa med illern har den tagits med inom parentes. (Kroppstorleken på illern anges till 40—45 cm + 17 cm svans.) Föreskrifterna i andra stycket rörande visst avstånd från väg och boningshus, vilka motsvara nu gällande 1 mom. i 5 §, äro strängt taget kanske mindre nödvändiga. Av smärre husdjur är det väl jämte fretten endast katter, kaniner och fjäderfä, som kunna råka i olycka genom de ifrågavarande redskapen. Det kan emellertid vara skäl att ta det säkra före det osäkra, dock med möjlighet till dispens. Även avståndet 200 meter kan nog numera anses vara tilltaget i överkant. Det infördes i 1912 års JS, d. v. s. vid den tid då de tillåtna allmänfarliga jakt- och fångstmedlen i gemen och i synnerhet gifterna voro av en helt annan kaliber än nutilldags. Tvåhundrametersavståndet har sedan dess gällt för samtliga medel och redskap, vilka äro farliga för människor eller husdjur. 6 § 2 mom. Användningen av i författningsrummet omförmälda burar och fällor regleras f. n. av sista stycket i 6 § 3 mom. JS och i förhållande till detta innebär första meningen i förslagets första stycke inte något nytt. Vad som i andra meningen föreslås beträffande levande lockmedel är föranlett av två till utredningen överlämnade ärenden. Andra stycket innefattar en viss skärpning av gällande bestämmelse i ämnet. Härjämte har efter dansk förebild införts skyldighet att återge fångat fridlyst djur friheten. Det ena av de nyssnämnda ärendena utgöres av en hemställan av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund att KM:t ville taga under omprövning införande av en föreskrift i JS, att levande djur som lockbete vid fångst av andra ur jaktvårdssynpunkt mindre önskvärda djur icke få användas annat än efter ett i varje särskilt fall hos länsstyrelsen inhämtat tillstånd. Användningen av levande lockdjur i olika slag av fällor borde också regleras på det att djurskyddslagens föreskrifter om behandlingen av djur icke heller komma att åsidosättas.

217 Framställningen grundade sig på ett till riksförbundet inrapporterat fall från Norrland. Domänstyrelsen och jägareförbundet, vilket senare fann rapporten visa, att vederbörande jakträttsinnehavare underlåtit att placera fällan på lämpligt sätt, föreslogo, att ärendet skulle överlämnas till jaktutredningen, ehuru de ansågo att man inte kunde av en enstaka händelse dra så vittgående slutsatser som riksförbundet gjort. KM:t beslöt den 1 februari 1963 i enlighet med förslaget. Det andra ärendet utgöres av en tjänsteskrivelse till veterinärstyrelsen från länsveterinären i Stockholms län, som av styrelsen jämte åtskilliga handlingar med skrivelse den 17 mars 1961 överlämnats till jaktutredningen för de åtgärder utredningen kan finna befogade. Efter att ha omnämnt att han vid en tjänsteresa konstaterat att på en gård räv fångas i fälla med levande lockbete, vilket förfaringssätts lämplighet ur djurskyddssynpunkt enligt hans mening kan ifrågasättas, anför länsveterinären, att metoden med fälla och levande lockbete synes ha vunnit hävd och rekommenderas av bland andra jägareförbundet. Detta bör icke utgöra hinder för en objektiv bedömning av metoden ur djurskyddssynpunkt. Frågor om fällors nödvändighet liksom användandet av levande lockbete bör upptagas till diskussion. Frågeställningen bör icke avse endast lockfågeln utan även bytet och formerna för dettas dödande m. m. Jaktutredningen har mycket ingående övervägt behovet av den kritiserade jaktmetoden. Vad beträffar rävstammen, vars talrikhet ju som de flesta veta orsakar inte bara ett kännbart avbräck i fråga om småviltet utan även har mycket lidande för rådjuren på sitt skuldkonto, har man inget annat extraordinärt medel. Det går faktiskt inte att endast med hjälp av bössan hålla rävstammen på tolerabel nivå och saxen är ju ett i kulturlandskapet otänkbart fångstmedel. Duvhökstammen är väl just nu i likhet med övriga rovfågelstammar starkt påverkad av biocider men utgör fortfarande lokalt en svår press på främst fältviltet. Utredningen kan icke ansluta sig till tanken på ett licenssystem. Av jägareförbundet utgivna anvisningar för inrättande av fällor och skötsel av lockbetet i dessa utgöra — då de följas — ett tillfredsställande tillgodoseende av djurskyddssynpunkterna. Utredningen har emellertid utformat sitt författningsförslag med syfte att det skall komma att medverka till bättre följdsamhet av dessa anvisningar än vad på ett eller annat håll hittills varit fallet. 7 §• Om första stycket är att nämna att det i Danmark är förbjudet att till jakt använda »kunstigt lys». Finska jaktlagen förbjuder jakt vid bloss eller annat lyse förutom vid grytjakt på räv och grävling. Utredningens förslag är utformat med tanke på det numera vanliga med elektrisk vägbelysning i byar o. dyl. Med utredningens formulering torde även vara undanröjd risk för att den egendomliga tolkning av gällande förbud, som kom till synes i ett hovrättsutslag i början av 1950-talet, skall vinna burskap. Vidkommande andra stycket finner utredningen tiden nu vara inne att avskaffa bruket av levande rovfågel som lockmedel vid jakt. Det finns nu-

218 mera som bulvaner välgjorda attrapper med nära nog lika god dragningskraft som levande fåglar. I samband härmed har utredningen haft att överväga en framställning av Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening om förbud mot att för annat ändamål än utplantering införa här i riket fridlysta fåglar. Syftet är i första hand att bereda skydd för berguven. Utredningen finner framställningen kunna såtillvida bifallas, att förbud utfärdas mot införsel till riket av rovfågel, som kan användas för tillverkning av rovfågelbulvan. I praktiken torde detta bli alla rovfåglar och ugglor. 8§1 mom. En i augusti 1960 av privatperson i Linköping gjord, av Östergötlands läns jaktvårdsförening tillstyrkt ansökning, innefattande begäran om allsidig utredning av begreppet »jakt från motorfordon», har av Svenska jägareförbundet med tillstyrkan överlämnats till jaktutredningen. Vad »motordrivet fordon» — sådana indelas i motorfordon, traktorer och motorredskap — innebär synes utredningen icke kräva mer ingående utredning. Viss tvekan om moped är ett motorfordon kan möjligen föreligga. Då mopederna emellertid samt och synnerligen lära »utan svårighet kunna ändras till en hastighet överstigande 30 kilometer i timmen» torde man i förevarande avseende kunna räkna dem som motorfordon. Vidare har i två artiklar i jägareförbundets tidskrift »Svensk jakt» — nr 11: 1965 och nr 3: 1966 — förbundets juridiske rådgivare, hovrättsrådet Sven Nordeli uttömmande och klargörande kommenterat förbuden i förevarande moment samt även redovisat rättspraxis tolkning av desamma. Utöver innehållet i Nordeils artikel och vad utredningen i övrigt här anfört har utredningen icke något att tillägga beträffande spörsmålet i fråga. Utredningen kan dock inte hålla tillbaka en önskan att artiklarna måtte ges ut i särtryck på det att deras för en var jägare så värdefulla innehåll måtte komma en än större läsekrets än Svensk jakts till godo. 2 mom. Det av utredningen föreslagna tillägget har sin upprinnelse i en framställning från Södermanlands läns jaktvärdsförening, som av jägareförbundet i februari 1965 överlämnats till utredningen under framhållande av de problem, som äro förknippade med hittillsvarande tolkning av begreppet »jakt från motorbåt». Ett tillmötesgående av länsföreningens förslag, att det skulle bli tillåtet att i motorbåt med stannad motor från land ro efter skjuten sjöfågel, komme att innebära en avsevärd skärpning i de betydande svårigheter, som möta kontrollen av sjöfågeljakten. Med hänsyn härtill kan utredningen inte förorda längre gående uppmjukning av gällande förbud än som synes nödigt för att en jagande skall kunna uppfylla sin förpliktelse jämlikt 1 § JS beträffande sårat vilt.

219 9 §• Beträffande första och andra styckena hänvisas till vad i 6 kap. sägs om hundförbuden. Jaktutredningen anser sig genom sålunda framlagda förslag och motiven till dessa ha besvarat KM:ts remiss den 1 februari 1961 av ärende rörande utfärdande av cirkulär till länsstyrelserna med anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna om hundförbud. Förslagsställare i ämnet var jägareförbundet i skrivelse den 19 juli 1960 och utlåtande hade den 25 januari 1961 avgivits av domänstyrelsen efter hörande av samtliga länsstyrelser. Ändringen i fjärde stycket sammanhänger med förslagen i 9 kap. 11 och 12 §§. Den av utredningen här föreslagna utformningen av fridlysningsbestämmelserna ansluter sig i princip till det danska förslaget med den tidigare påpekade skillnaden, att detta saknar gruppen djur, som få jagas under hela året. Vidare undvikes ett par i 1 kap. berörda inkonsekvenser i gällande ordning* t. ex. att ett avslag hos central myndighet kan kringgås genom hänvändelse till regional sådan. Det gäller emellertid att även för däggdjuren bestämma de arter som skola vara fredlösa, d. v. s. få jagas under hela året. I sådant avseende föreslår utredningen tills vidare följande arter: vildsvin, vanlig räv, grävling, mink, iller, hermelin, småvessla, dvärgvessla, vildkanin, gråsäl, vikare, mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, bisamråtta, övriga sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor, skogsmöss och husmöss. Igelkotten är numera ett av motorismen så hårt drabbat djur, att arten bör totalfredas. Djuret omfattas emellertid av den i 15 § JL medgivna rätten. För det fall att igelkottar skulle göra större skada i jordgubbsodlingar, bör den som driver och tillika har jakträtt inom sådana kunna erhålla dispens. Ett speciellt problem vållar fretten. Som tidigare nämnts korsar den sig lätt med illern. Utredningen föreslår att fretten i de län, där vildkaninen förekommer — Gotlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län — genom årliga jakttidkungörelsen totalfredas men för övrigt får jagas under hela året. Till grund för förslaget att helt fridlysa valdjuren samt att ta upp dem bland de arter som jämlikt 18 § JL tillfalla kronan ligger en av överdirektören Jöran Hult verkställd utredning, som åberopas av Svenska naturskyddsföreningen i dess i 1 kap. omförmälda skrivelse till KM:t den 31 maj 1954. Förslaget åsyftar främst att göra slut på de av överdirektör Hult som djurplågningsskandaler betecknade händelser med valar som förekommit, då sådana djur anträffats utanför det jämlikt KK den 15 december 1882 (nr 58 s. 1) gällande fridlysningsområdet. Vid bifall till utredningens förslag torde såväl nämnda kungörelse som KK den 29 september 1916 (nr 407)

angående förbud mot avspäckning m. m. av vissa valdjur kunna upphävas. Emellertid händer det vissa år att småvalar, i synnerhet tumlare, icke sällan fastna i fiskarenas redskap. I årliga jakttidkungörelsen bör därför intagas en bestämmelse som ger en fiskande rätt att döda och tillvarata tumlare och andra småvalar, vilka sålunda fångats i fiskredskap. Beträffande fåglarna finner utredningen att de arter — med undantag av sparvhöken, för vilken bör gälla tidsbestämd jakttid — som f. n. icke omfattas av någon fridlysning fortfarande böra få jagas eller fångas under hela året. De utgöras av kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink, gråsparv, skarv (ålkråka), havstrut, gråtrut, silltrut. fiskmås och skrattmås. Rörande förbuden i 12 § första stycket förutsätter utredningen, att det utan särskilt stadgande skall vara medgivet för jordägaren eller jakträttsinnehavaren att för kläckning använda äggen i vid slåtter undanskaffade fasan- eller rapphönsreden. I fråga om andra stycket hänvisas till slutet av 1 kap. 13 §.

Det föreslagna förtydligandet beträffande omfattningen av en innehavares av hägnad jaktpark rätt att där idka jakt torde vara en nödvändig följd av den föreslagna författningsmässiga utformningen av fridlysningsordningen. I samband härmed har jaktutredningen övervägt en den 28 oktober 1953 av jägareförbundet gjord framställning därom, att i JS måtte införas bestämmelser, vilka öppna möjlighet att erhålla licens för rätt att under hela året inom inhägnade skogsföryngringsområden idka jakt efter djur som tagit sig genom hägnaden och orsaka skada å planteringarna. Ärendet i vilket domänstyrelsen den 15 januari 1954 avgivit tillstyrkande utlåtande har av KM:t den 8 mars 1957 överlämnats till utredningen. Utredningen som finner ifrågavarande skogsodlingsverksamhet icke ha sådan omfattning, att den bör föranleda särskild bestämmelse, får hänvisa till det av utredningen föreslagna 3 mom. till 16 § JS. Dettas innehåll synes inrymma möjlighet till licensgivning i angelägna fall. 14 och 15 §§. Dessa paragrafer, vilkas föreslagna innehåll är avsett att träda i stället för bestämmelserna i 17 och 19 §§ gällande JS ha ingående behandlats i 1 kap. under rubriken »Särskilda bestämmelser angående fridlysta djurslag». Även i 2, 8 och 9 kap. beröras vissa av dessa stadganden. Härutöver torde följande böra framhållas. I systematiskt avseende har utredningen till 14 § hänfört de undantag från stadgad fridlysning, vilkas undfående kräver beslut av myndighet. 15 § behandlar de direkt på stadgan vilande dylika undantagen.

221 Förslaget om tillstånd att till skydd mot fiskodling ingripa mot icke endast häger utan även där skada görande fiskgjuse har stöd i naturskyddsföreningens förslag i nyss omnämnda skrivelse den 31 maj 1954. Sådant tillstånd bör dock icke få meddelas annat än till skydd för tappningsbara dammar inne i landet. I gällande 19 § upptar 1 mom. rätt att skatta skrakholkar o. dyl. på där lagda ägg. För skrakarterna gäller tidsbestämd jakttid. Utredningen föreslår att en föreskrift om sagda rätt, som väl numera torde ha förlorat en del av sin betydelse, införes i den årliga jakttidkungörelsen. 16 §. Utöver utredningens i 1 kap. redovisade principiella synpunkter på den av 1 mom. reglerade verksamheten och dess handhavande får utredningen anföra, att från museihåll påpekats, att i varje fall när det gäller museerna dessas föreståndare sällan ha tid över för dem medgiven insamlingsverksamhet. För att få nödiga medhjälpare auktoriserade ha föreståndarna måst vända sig till länsstyrelserna. Utredningen har genom att lägga hela tillståndsproceduren till naturvårdsnämnden velat undanröja dylik omgång. Vidare har utredningen i fråga om de avsedda statliga institutionerna ansett sig kunna förutsätta, att verksamheten bedrives med sådan urskillning att specifikation av objekten för densamma som regel icke skall vara erforderlig. Intet hindrar emellertid att naturvårdsnämnden begär sådan. En viktig bestämmelse som i gällande text kommit något i skymundan är slutligen vad som i förslaget upptages i första meningen i fjärde stycket. Beträffande ringmärkningen upptas i 2 mom. av förslaget i princip ehuru med någon skärpning den ordning som f. n. tillämpas enligt av KM:t den 28 juli 1960 godkänd praxis. Emellertid har det visat sig att person, som fått sitt godkännande som ringmärkare återkallat, har kunnat fortsätta verksamheten som ren hobby endast genom att hos ett museum rekvirera märkningsringar. En dylik slentrian finner utredningen förkastlig ur naturvårdssynpunkt och föreslår därför en uttrycklig föreskrift, att märkningsringar icke få utlämnas till annan än den som innehar tillstånd att utföra ringmärkning. 17 §• Utredningen finner det såväl i sak som redaktionellt befogat att åtskilja villkoren för konservatorernas verksamhet från de föreskrifter, som ha avseende å vilt- och skinnhandeln. I motiven till det danska förslaget framhålles att enligt inhämtade upplysningar företag, huvudsakligen inom vapen- och sportredskapsbranscherna, mottaga djur för uppstoppning, som de själva inte utföra men lämna till konservatorer. Förslaget stadgar anmälningsplikt till polismyndigheten inte endast för konservatorerna utan även för dessa företag.

222 Utredningen finner bärande skäl föreligga att beakta nämnda upplysning och har därför föreslagit en något annorlunda beskrivning på den verksamhet som regleras av det föreslagna första stycket än den som gällande 22 § JS innehåller. Utredningen kan vidare inte finna något som talar för att i fråga om sagda verksamhet icke skall föreligga ovillkorlig plikt att föra särskild förteckning. Utredningen vill vidare omförmäla, att den mottagit förslag om återinförande av de transport- och märkningsföreskrifter, som gällde i JS:s ursprungliga lydelse. Det är visserligen utredningens bestämda uppfattning att det var ett misstag med för kontrollen över förekomsten av olovlig och olaga jakt menliga följder, då man så gott som helt slopade ett system, som ägde hävd ända sedan 1864 års JS och som dessutom inte bara grannländerna utan många andra länder ansett sig kunna utan merkantila olägenheter bibehålla. Utredningen har dock funnit det utsiktslöst att i någon som helst form få igenom ett förslag till återgång. 18 §. / mom. Första stycket har berörts vid 3 §. Att även här krok uttryckligen namnes beror på att i en utredningen från naturskyddshåll i Skåne tillställd tidningsartikel påpekas ännu en lucka i gällande 21 §. Enligt denna får sjöfågel, som fastnat och dödats i nät, icke säljas etc. eller forslas från ort till annan. Emellertid förekommer det i icke obetydlig omfattning att sjöfågel, bland annat alfågel, dyker efter och fastnar på utlagda torskkrokar, samt att sålunda dödade fåglar sedan säljas. Utredningen får med anledning härav uttala, att det avgörande för saluetc. förbudet icke bör vara i vilket fiskredskap en fågel blivit dödad, samt att den av utredningen föreslagna avfattningen torde täcka alla nu överblickbara fall. Andra stycket är behandlat i 1 kap. Den föreslagna lydelsen torde försvåra möjligheten för äggsamlarna att utan direkt lagbrott åtkomma ägg av fridlysta fåglar. 2 mom. Det föreslagna undantaget beträffande fjäderfäkontrollslakterierna avser att möjliggöra för jakträttsinnehavare, vilkas marker avkasta större mängder fågelvilt, att på bästa sätt ur såväl deras egen som konsumenternas synpunkt nyttiggöra detta vilt. 3 mom. Förutom att märkningstvång föreslås även beträffande skinn av varg och järv har till momentet fogats ett förbud att ur riket utföra omärkta skinn. Ett dylikt förbud bör kunna medföra en viss avhållande inverkan på den olaga jakten. Vidare har utredningen haft att ta i betraktande en av KM:t den 21 januari 1965 överlämnad framställning av Svenska jägareförbundet med anledning av förslag av Norrbottens läns jaktvårdsförening om upphävande av märkningstvånget beträffande skinn av mård, införande av dylikt tvång för

223 skinn av fjällräv samt bestämmande av viss tid, inom vilken märkning skall ske. Utlåtanden i ärendet ha avgivits av Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen och domänstyrelsen. Efter vad domänstyrelsen meddelar vill pälsdjursförbundet, som icke går med på märkningstvång för både blå och vita fjällrävskinn, inte motsätta sig sådant i fråga om de vita. Utredningen, som vet att risk f. n. inte torde föreligga för mårdstammens fortbestånd, finner sig kunna biträda förslaget, att mårdskinnen undantas från märkningstvånget. I fråga om fjällräven torde möjligen läget vara ett annat, beroende på såväl olaga jakt som konkurrens från rödräven. Utredningen föreslår därför, att även skinn av vit fjällräv skola märkas. Frågan om behovet och värdet av att viss respittid bestämmes för märkning av skinn samt om lämplig längd för sådan tid har aktualiserats även genom en skrivelse av jägareförbundet direkt till utredningen. För egen del har utredningen inte kommit till bestämd uppfattning i denna fråga, som torde kräva ytterligare överväganden, och framlägger därför intet förslag i vare sig ena eller andra riktningen. 20 §. De skäl som föranlett utredningen att från kronans rätt till svårt sårade eller eljest skadade hjortdjur eller till fallvilt av sådana djur undanta årslamm av rådjur finner utredningen böra vara så uppenbara, att vidare utveckling av desamma inte synes erforderlig. 21 §. Domänstyrelsens frånträdande av hittillsvarande ställning som tillsynsmyndighet över jakten och viltvården i riket aktualiserar frågan om bibehållandet av domänpersonalens skyldigheter enligt 26 § i gällande JS. Enligt ett av domänstyrelsen och statens naturvårdsnämnd den 1 mars 1966 avgivet gemensamt förslag i ämnet böra sagda skyldigheter kvarstå i fråga om björn, lo och örn men upphöra beträffande övriga i paragrafen omförmälda djur, d. v. s. älg, hjort, rådjur och bäver. Utredningen kan för sin del inte finna annat än att en dylik uppdelning av gällande åligganden för domänpersonalen är ägnad att skapa ytterligare ovisshet för dem vilka äro underkastade här avsedd anmälningsplikt. Vad staten i egenskap av markägare till äventyrs kan vilja att i förevarande fall ålägga den med förvaltningen av kronans mark sysselsatta personalen — exempelvis att vara behjälplig i de av paragrafen reglerade situationerna — torde kunna givas i form av instruktion. Utredningen föreslår följaktligen polismyndighet som generell mottagare av i paragrafen föreskrivna anmälningar. Anmälningsplikten har därvid utvidgats till att omfatta djur och fallvilt av samtliga de arter, som enligt för-

slaget till 18 § JL skola tillfalla kronan. Då omedelbar medverkan av jaktsakkunnig i vissa fall kan befinnas nödig eller önskvärd, föreslås vidare att anmälan skall kunna göras även till inom läns jakt vårdsföreningens verksamhetsområde placerad jaktvårdskonsulent eller länsjaktvårdare. 22 §. Ersättningsprinciperna enligt 2 mom. ha närmare utvecklats i 9 kap. 23 och 24 §§. I fråga om jakten efter älg, rådjur och kronhjort under särskild jakttid samt därmed sammanhängande frågor hänvisas till vad 8 kap. därom innehåller. I skrift den 5 juni 1964 har Jägarnas riksförbund anfört, bland annat, att när det gäller 5 § JL har det förhållandet, att jakt å allmän väg är tillåten uppammat seden att välja älgpass efter dessa, vilket enligt vår mening är mycket farligt och det kan anses som ett under att ej svårare olyckor skett. Paragrafen bör enligt vår mening ges ett tredje moment med följande lydelse: »Jakt med kulvapen å allmän väg må ej idkas utan tillstånd av länsstyrelsen, såframt icke är fråga om dödande av sårat djur.» KM:t har den 4 december 1964 funnit skriften icke föranleda annan åtgärd än att KM:t förordnat, att den skall överlämnas till jaktutredningen för kännedom. Vidare har utredningen fått sig tillställt häfte 5 av tidskriften »Svensk polis» för år 1966, som innehåller en uppsats med titeln »Kan trafikfarlig älgjakt förbjudas?», författad av ut redningsdirektören juris doktor Erik Sjöholm. I uppsatsen beröras trafikriskerna genom älgjakt med hänsyftning särskilt på förhållandena under den allmänna älgjakten samt vissa lokala polisinstansers åtgöranden för att under tiden för 1965 års allmänna älgjakt minska sagda risker. Avslutningsvis säger författaren sig för egen del anse, att enstaka lokala förbuds föreskrifter inte framstå som det mest verksamma och lämpliga sättet att lösa den uppställda frågan att skydda vägtrafikanter mot skaderisker från jaktutövning under de allmänna älgjaktdagarna. Frågan synes böra hänskjutas till KM:t att regleras lagstiftningsvägen. Därigenom blir det också möjligt att tillgodose det grundläggande rättssäkerhetskravet om en likformig behandling av medborgarna. Jaktutredningen ansluter sig för sin del till grundtanken i vad sålunda förekommit. Utredningen vill emellertid framhålla, att problemet inte är av jakträttslig art, det berör inte jakträtten som sådan utan utövningen av densamma, varför eventuella bestämmelser inte höra hemma i JL. Vidare är det långt ifrån beträffande alla allmänna vägar som de omförmälda trafikriskerna äro så påtagliga, att särskilda åtgärder böra vara motiverade. Å andra sidan finns det i de flesta län vägsträckor med sådan trafikintensitet, att användande där av jaktvapen av vad slag det vara må får anses uppenbart olämpligt. Det bör förty ankomma på länsstyrelsen att efter samråd med länsjaktvårdsföreningen verkställa erforderlig gradering av trafikfaran

225 till följd av jakt på länets vägar samt låta resultatet av densamma bli avgörande även för omfattningen av eventuella jaktförbud. Utredningen anser sig kunna förutsätta, att länsstyrelsen därvid gör erforderligt undantag för dödande av skadskjutet vilt som påträffas inom det till vägen hörande området. Kulvapen kunna vidare medföra skadefall bland vägfarande även då de användas i vägens närhet. Från jakten på rådjur kan dock härvidlag bortses. Vad angår älgjakten torde det ligga i sakens natur, att förbud mot skottlossning inom visst avstånd från en väg inte gärna kan komma i fråga. I stort sett måste man lita till jägarnas eget omdöme. Utredningen finner det dock kunna bli av värde, därest länsstyrelsen till stöd för säkerhetspropagandan i samband med ett jaktförbud utfärdar råd och anvisningar för användande av kulvapen i sådan vägs närhet, t. ex. att tänka på skottriktningen, om nödvändigheten att beakta rikoschetter etc. Resultatet av sina överväganden i denna sak har utredningen utformat som ett 5 mom. till sitt förslag till 24 § JS. 2 5 - 2 7 §§. Till dessa paragrafer ha, såsom förutskickats i den del av 5 kap., som bär rubriken »B. Åtgärder mot vildminken», överflyttats de materiella stadgandena i KK den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av vilt m. m. I 26 §, vars första stycke motsvarar 2 § i samma kungörelse, har som ett andra stycke intagits det i nämnda kapiteldel närmare motiverade stadgande, vilket avser att grunda skyldighet för innehavare av skada görande pälsdjur att hålla rymningssäkra stängsel. Tillkomsten av detta stycke har vidare föranlett, att 27 § fått givas ett i förhållande till 3 § sagda kungörelse delvis ändrat innehåll. 45 och 46 §§. Ändringarna äro helt föranledda av utredningens förslag till ändring av och tillägg till 24 § JL. Härom hänvisas till 5 kap. under C. samt 8 kap. Omhändertagandekungörelsen Utredningen finner mest ändamålsenligt att naturhistoriska riksmuseet är den centrala institution, till vilket i 2 § kungörelsen avsett villebråd eller delar därav skall överlämnas. Det får sedan ankomma på detta museum att med övriga vetenskapligt arbetande museer överenskomma om fördelningen av sålunda mottaget material. Utredningen får härutinnan hänvisa till vad 9 kap. innehåller om tillgodoseende av sådana museers behov av material av de ifrågavarande djurarterna. I den del av 6 kap. som handlar om viltspårhundar har berörts angelägenheten av att ägare-förare av dylika hundar stå till förfogande för eftersök av sårat eller eljest skadat högvilt. En dylik person liksom en var som icke 15

226 är jakträttsinnehavare men av polismyndigheten anmodas att delta i eftersök av sårat eller skadat sådant vilt bör enligt utredningens åsikt kunna påräkna skälig ersättning för kostnader och tidsspillan. Bestämmelser härom saknas f. n., vilket befunnits innebära en påtaglig brist. Ehuru vissa med dylika skadefall sammanhängande spörsmål torde komma att av jägareförbundet upptagas till särskild utredning, finner jaktutredningen det av djurskyddsskäl angeläget, att ersättningsfrågan blir så snart som möjligt åtminstone tillfälligt ordnad, samt föreslår därför i 3 § av kungörelsen en bestämmelse härom.

KAPITEL

12 Ansvarsbestämmelser Inledning

Ikraftträdandet av 1938 års jaktlagstiftning medförde i förhållande till vad tidigare gällt en viss skärpning av det sanktionssystem, i kraft av vilket det allmänna söker dels mot obehörigt intrång skydda den av den enskilde jakträttsinnehavaren utövade jaktvården, dels förebygga överträdelser av de till skydd och förkovran av den vilda faunan givna bestämmelserna. Denna skärpning får anses ha varit en ofrånkomlig följd av den betydelse lagstiftarna samtidigt uttryckligen tillmätte jaktvården som medel att åt naturen bevara ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. Därest syftena med nämnda skärpning blivit fullt ut beaktade i rättstillämpningen samt jaktkriminaliteten fortsatt att vara av samma art och omfattning som vid tiden för den nya lagstiftningens tillkomst, skulle skärpningen antagligen ha väsentligt medverkat till att skapa ökad respekt för jaktförfattningarnas innehåll. Det är emellertid omvittnat att det brustit en del i fråga om den första av dessa förutsättningar. Jaktens och viltvårdens, d. v. s. jaktvårdens beslutade inordnande i den allmänna naturvården bör härvidlag kunna förväntas medföra ändring. Dock krävs en ytterligare skärpning i sanktionssystemet, som tydligt markerar, att lagstiftaren betraktar olovlig och olaga jakt utgöra, icke förseelser utan allvarliga brott. Den vilda faunan ingår ostridigt som en del av naturen, om vilken det i gällande naturvårdslag heter, att den utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Vad åter beträffar den mot jaktvården riktade kriminaliteten är det inte lätt att utan vidlyftiga undersökningar definitivt avgöra, om den ökat i omfattning sedan år 1938. Det är inte heller nödvändigt, det räcker mer än väl med dess i väsentliga avseenden förändrade art. Det är numera inte främst försörjningsbekymmer o. dyl. som ligga bakom olovlig, ofta tillika olaga jakt. Denna domineras i stället av personer eller ligor som — utrustade med sinnrika vapen och med motorns hjälp samt vanligen nattetid — härja på de viltvårdade markerna, ibland i rent asocialt skadesyfte, inte sällan yrkesmässigt samt i båda fallen utan någon som helst hänsyn till djurskyddssynpunkter. Även andra former av olovlig och olaga jakt förekomma givetvis. Mera svåråtkomliga sådana utgöra skjutandet med salongsgevär från både last- och personbilar av skogsfågel på vägrenar och grusvägar, nedstickandet med spjut och hjälp av ficklampa av träade fasaner, luftgevärsskytte på

228 småfågel, u t ö v a t av u n g d o m a r vilkas f ö r ä l d r a r s y n b a r l i g e n inte h a en aning o m b e s t ä m m e l s e n i 33 § J S , s a m t sist m e n icke m i n s t p l u n d r i n g e n eller förs t ö r a n d e l av sällsynta fåglars b o n .

Ändringsförslag

I skrivelse d e n 30 j a n u a r i 1957, vilken j ä m l i k t KM:ts beslut den 8 m a r s s. å. ö v e r l ä m n a t s till j a k t u t r e d n i n g e n , h a r Svenska jägareförbundet — med a n l e d n i n g av en f r å n l a n d s f o g d e n i N o r r b o t t e n s län i n k o m m e n f r a m s t ä l l n i n g o m i n f ö r a n d e av s t r a f f b e s t ä m m e l s e för d e n som k ö p e r kött av olagligen s k j u t e n älg m. m. — e r i n r a t o m följande. Före den ändring av JS, som trädde i kraft den 1 juli 1951, innehöll 20 § ett förbud mot utbjudande till salu, köp, emottagande och forslande av villebråd under tid då detta var fridlyst, såvida inte matnyttigt villebråd samt vissa skinn blivit försedda med märke, utvisande, bland annat, att djuret fällts eller fångats under tillåten tid. Överträdelse av förbudet straffades enligt 28 § 2 mom. JS såsom olaga jakt. Med stöd av dessa bestämmelser kunde före den 1 juli 1951 åtal väckas mot personer som, sedan villebråd fällts på förbjuden tid, under sådan tid hjälpt till med bortforslande av detsamma eller erhållit del av bytet. När vid berörda ändringar av JS märkningstvånget slopades utom beträffande skinn av ett fåtal djur — 21 § 3 mom. gällande JS — torde man inte ha gjort klart för sig alla de konsekvenser denna åtgärd medförde. Ehuru förbudet i 20 § JS egentligen inte avsåg att förhindra s. k. efterföljande delaktighet, är nu den faktiska situationen den, att dylik delaktighet inte längre är straffbar enligt JS. Då JL icke innehåller något straffstadgande för delaktighet av ifrågavarande slag vad beträffar olovlig jakt å annans jaktområde, är läget följaktligen f. n. det, att man utan att riskera påföljd enligt jaktförfattningarna kan hjälpa till med att slakta upp och bortforsla en olovligen på annans mark eller under förbjuden tid fälld älg eller annat villebråd och likaledes kan mottaga kött av detta. I vissa fall kan emellertid vad som förekommit bedömas som olovlig befattning med egendom, som frånhänts annan genom brott, och straffbestämmelsen för häleri följaktligen bli tilllämplig. Häleristraff kan dock endast ådömas när förbrottet utgjort olovlig jakt på annans jaktområde. För jägarna liksom för den allmänna opinionen i övrigt framstår det som egendomligt, att den som hjälpt till med att omhänderta ett på olovlig mark fällt villebråd skall straffas och därtill straffas för ett förmögenhetsbrott, medan den som tillhandagått en jägare, vilken jagat på förbjuden tid eller begagnat otillåtet jaktsätt eller jaktmedel, och den som mottagit kött av villebråd som fällts vid dylik jakt skola gå fria från ansvar. Det ena förfarandet bör anses lika förkastligt som det andra. Ur jaktvårdssynpunkt kan det till och med hävdas, att det är en svårare förseelse att hjälpa den som icke respekterar JS:s föreskrifter än den som kränker annans jakträtt. Med f r a m h å l l a n d e av att j a k t r ä t t e n icke i n n e b ä r ä g a n d e r ä t t till det vilda p å det egna j a k t o m r å d e t och det d ä r f ö r oegentliga i att p å det j a k t s r ä t t l i g a området tillämpa förmögenhetsrättsliga stadganden hemställer jägareförbundet, att i J L och J S införas b e s t ä m m e l s e r o m straff för d e n som, e h u r u h a n insett eller haft skälig a n l e d n i n g a n t a g a att villebråd blivit fällt eller f å n g a t i si rid mot j a k t f ö r f a t t n i n g a r n a , b i t r ä d e r m e d u p p s l a k t n i n g eller o m h ä n d e r -

tagande av detta eller emottager, till salu utbjuder, säljer eller köper kött av detsamma eller annan del därav. Följderna av upphävandet av 20 § JS ha vidare behandlats dels i en tjänsteskrivelse till domänstyrelsen av jägmästaren i Piteå revir, vilken skrivelse styrelsen under hand överlämnat till jaktutredningen, dels — med redogörelse för ett fall av olaga älgjakt på mark, där vederbörande hade jakträtt — av f. /. landsfiskalen i Piteå distrikt direkt till utredningsmannen. Båda betona starkt de olägenheter för jaktbevakningen som det skulle innebära, därest den av dem påvisade luckan i lagen skulle bli mera allmänt känd i bygden. Vidare har Skånska jagar sällskapet i skrivelse den 3 februari 1958 till jägareförbundet — med anhållan att förbundet ville med instämmande i de i skrivelsen framförda synpunkterna överlämna densamma till jaktutredningen — anfört i huvudsak följande. Under senare år har i varje fall i Skåne antalet brott mot vad jaktförfattningarna stadga om olaga eller olovlig jakt visat en klar tendens till ökning. I all synnerhet gäller detta de mera kvalificerade brotten mot dessa stadganden. Sålunda användas motorfordon i samband med sådana jakter i en icke tidigare känd omfattning, icke minst för jakt nattetid med strålkastare på rådjur eller annat högvilt. Men även nattjakt å det småvilda sker i större utsträckning än tidigare. Speciellt ägna sig tjuvjägare åt jakt på fasan å nattkvist med salongsgevär och strålkastare av ett eller annat slag. Svårigheten att ertappa dessa nattliga tjuvjägare är uppenbar. En av de väsentligaste anledningarna till ökningen av dessa kvalificerade brott mot jaktförfattningarna torde ligga i det förhållandet, att domstolarna i allmänhet utmäta alltför låga straff. De utmätta dagsbotstraffen synas knappast vara anpassade efter nuvarande penningvärde. Ett faktum är i varje fall — vilket ofta kommit till synes i samband med utredningar om olaga eller olovlig jakt —• att den för sådan jakt ertappade icke räknar med straffet såsom en för honom kännbar påföljd, ägnad att för framtiden avhålla honom från fortsatt brottslig verksamhet. Vid behandlingen i jägareförbundets förbundsstyrelse av framställningen antecknades, att förbundsstyrelsen i april 1955 hade behandlat en liknande framställning från Skaraborgs läns jaktvårdsförening, som vädjade till förbundet att pä lämpligt sätt söka verka för att straffsatserna måtte höjas vid brott mot jaktförfattningarna. Med anledning därav hade förbundsstyrelsen på förslag av förbundets juridiska rådgivare, hovrättsrådet Sven Nordeli avlåtit skrivelser till rikets hovrätter, samtliga häradshövdingar och riksåklagarämbetet, i vilka förbundet — under hänvisning till i skrivelsen lämnad redogörelse för jaktvårdens utveckling samt den mot sålunda uppnådda resultat inriktade kriminaliteten samt under framhållande av att på grund av utredningssvårigheter endast ett mindre antal av de jaktförseelser, som begås, torde föranleda åtal — vördsamt framhållit angelägenheten av att straffmätningen vid förseelser mot jaktförfattningarna blir sådan, att straffbestämmelsernas allmänpreventiva syfte uppfylles. Då denna skrivelse icke syntes ha föranlett någon åtgärd, beslöt förbundsstyrelsen att överlämna jägarsällskapets framställning till jaktutredningen.

230 Ett ytterligare till utredningen överlämnat ärende, som berör straffsatserna, utgör en till KM:t ställd skrift den 25 mars 1963 av Skånes ornitologiska förening, vari hemställes att ansvarsbestämmelsen i 28 § 1 mom. andra stycket första punkten JS, vilken som förstahandstraff stadgar fängelse, måtte utvidgas till att avse även olaga jakt efter örn. Sedan tillstyrkande utlåtanden avgivits av Svenska naturskyddsföreningen och av domänstyrelsen efter hörande av jägareförbundet, överlämnades ärendet jämlikt KM:ts beslut den 29 augusti 1963. Till den materiella bakgrunden för hemställan återkommer utredningen längre fram. Två utredningen tillhandakomna ärenden innehålla förslag, som direkt åsyfta ökade möjligheter att komma till rätta med den bilburna jaktkriminaliteten. Det ena utgöres av en tjänsteskrivelse till domänstyrelsen av jägmästaren i Anundsjö revir i Västernorrlands län, vari det säges bland annat följande. Under det senaste decenniet ha drygt 10 mil vägar byggts på reviret. Genom dessa ökade väglängder ha dock följt vissa olägenheter, av allt att döma inte bara för detta revir, i form av olaga skogsfågeljakt med bil. Enligt förslag angående allmänhetens rätt att trafikera domänverkets bilvägar skulle allmänheten få vidgad rätt att trafikera dessa vägar, varför man även kan vänta sig mer eller mindre ökande olaga jakt från bil. För att komma till rätta med dessa saker bör polisman och person med polismans befogenhet få rättighet att visitera bilar, då det finns skäl misstänka att olaga jakt bedrivits med bilen. Härför bör, vad jag tror, en lagändring komma till stånd. Skrivelsen, som utmynnar i en anhållan att domänstyrelsen söker vidta åtgärder, så att nämnda missförhållanden kunna stävjas, har av styrelsen, sedan domänfiskalen avgivit yttrande över densamma, överlämnats till jaktutredningen tillika med yttrande av hovrättsrådet Sven Nordeli för den åtgärd vartill ärendet kan föranleda. Det andra ärendet utgöres av en skrivelse direkt till utredningen från Norra Kalmar läns jaktvårdsförening, som efter att med beklagande h a konstaterat att den olaga jakten från motorfordon ökat oroväckande anför i huvudsak följande. Nämnda förhållande torde väl få tillskrivas en hel del samverkande faktorer såsom ökat fordonsantal, flera skogsbilvägar, större vilttäthet, speciellt av rådjur m. m. Särskilt beklämmande är den form av skytte från bil i strålkastarsken vilken ofta bedrives i förvärvssyfte. Att här närmare beröra det upprörande djurplågeri, vilket ofta äger rum i anslutning till dylik jakt, torde vara obehövligt. Föreningen finner det särskilt beklagligt att det florerande tjuvskyttet företrädesvis bedrives inom områden, där jakträttsinnehavarna efter åratal av föredömlig viltvård, inkluderande hänsynsfull jaktutövning, efterhållande av skadedjur, planmässig utfodring, uppfödningar m. m. lyckats skapa goda och livskraftiga villebrådsbestånd, till glädje icke enbart för dem själva utan även för en stor del av den omkringliggande bygden. Föreningen hävdar att orsakerna till denna form av tjuvskytte bland annat är att söka i det förhållandet, att straffet för dylika brott icke är tillräckligt avskräckande, samt vidare i de stora chanserna för en brottsling att undgå att ertappas.

231 Ett transportmedel, vilket begagnas t. ex. vid smuggling, kan ju förklaras förverkat även då värdet av det som den olaga in- eller utförseln avser är jämförelsevis obetydligt. Föreningen vill som sin mening framhålla, att en jämförelse mellan brott och straff vid tjuvskytte från bil kontra smuggling avgjort utfaller så, att påföljden för förstnämnda brott är att betrakta som ringa. Ett obligatoriskt förverkande avfordonet som påföljd, förutom stadgat straff, för den avancerade form av tjuvskytte från bil, som här åsyftas, anser föreningen av, bland andra, psykologiska orsaker, vara ett gott preventiv mot djdikt brott. Med hänvisning till det anförda föreslår föreningen, att jaktutredningen tar ställning till frågan om ändring av påföljderna enligt 28 § andra stycket JL samt 29 § 4 mom. andra stycket JS så att dessa även skola innefatta förverkande av fordonet. I ytterligare ett ärende behandlas förverkandebestämmelserna. Det är i en framställning till KM:t den 4 oktober 1956 av Svenska jägareförbundet, rörande vilken framställning som tillstyrkts av domänstyrelsen KM:t den 8 mars 1957 förordnat om dess överlämnande till jaktutredningen. Efter sistnämnda dag ha en del ändringar beslutats i fråga om förverkandebestämmelserna såväl i JS som JL. Så har beträffande JL skett genom lagar den 6 december 1963 och den 20 mars 1964 samt vidkommande JS genom KK:a den 6 december 1963 och den 20 november 1964. Genom sistsagda kungörelse ha av jägareförbundet framlagda förslag blivit i viss mån tillgodosedda. Såvitt utredningen kan finna kvarstår av samma förslag följande. Vid jakt begagnade eller eljest medförda tillåtna jakt- eller fångstredskap samt hundar skola, därest jakten befinnes ha utgjort olovlig jakt å annans jaktområde eller olaga jakt (eller med dessa i straffavseende likställda förfaranden), dömas förbrutna eller förverkade redan vid förstagångsförbrytelse. Förbundet framhåller särskilt det oegentliga i att den som blir övertygad om något av dessa brott får behålla sitt jaktvapen, även då brottet är grovt. Vid ringa brott bör dock påföljden icke vara obligatorisk. Vid bifall till detta förslag finner förbundet, att nuvarande bestämmelser i 31 § 1 mom. tredje stycket JL och 31 § andra stycket JS om förverkande av jaktmedel och hundar vid inom viss tid ånyo begånget dylikt brott kunna utgå. Förbundet anför därom, att sistnämnda bestämmelser icke ha någon större praktisk betydelse och att orsaken härtill framför allt torde vara bevisningsvårigheter. Jaktutredningen

Vad som påvisas och anföres i de i det föregående redovisade ärendena finner utredningen innefatta en övertygande dokumentation av hållbarheten i de inledningsvis framlagda synpunkterna beträffande det nödvändiga i att jaktlagstiftningens sanktionssystem anpassas till den nutida jaktkriminaliteten. Vid dessa synpunkters omsättande i formliga förslag har utredningen funnit sig i likhet med jägareförbundet kunna utgå ifrån, att det ur jaktvårds-

synpunkt ofta kan vara ett svårare brott alt ej respektera föreskrifterna i jaktstadgan än att blott och bart kränka annans jakträtt. Ett handlande i enlighet med denna uppfattning blir av särskild betydelse, därest fridlysningssystemet omlägges på sätt utredningen föreslår. Om den nya principen skall bli något mer än en reform på papperet, måste samhällets reaktion mot tänkbara lagbrytare redan från början ha sådant innehåll, att den ger möjligast kraftiga allmänpreventiva effekt. Utredningens förslag avgives — med hänsyn till föreliggande behov av att samordna bestämmelserna inom specialstraffrätten — som regel utan särskild författningstext. Först redogöres för föreslagna ändringar i fråga om brottskategorier och straffsatser. Därefter följer det förslag, varmed utredningen vill fylla den lucka i lagstiftningen som blivit en följd av upphävandet av 20 § JS. Slutligen behandlas förverkandebestämmelserna. Innan dess vill utredningen emellertid något utförligare beröra den av Skånes ornitologiska förening väckta frågan om straffskärpning som ökat skydd för örnen. Härom är att säga. Utredningen vitsordar för sin del att läget för de båda örnstammarna måste anses i hög grad oroande. Deras beträngda läge har under senare år ytterligare accentuerats genom biociderna. Även Skåne-föreningens uppgift om förekomsten av personer, som icke respektera den sedan fyrtio år tillbaka gällande totalfredningen, är riktig. Ett talande bevis härför levererades redan året efter föreningens framstöt, då en av de återstående i Stockholms norra skärgård häckande örnfamiljerna blev angripen. Angreppet mot själva familjen — två skott avlossades — synes ha misslyckats, möjligen blev ungen lätt sårad. Men ogärningsmannen, som icke kunnat identifieras, sågade ner boträdet! Utredningen finner emellertid flera skäl tala emot, att angrepp mot örn skall bestraffas enligt andra stycket av 28 § 1 mom. JS. Ett av dessa är att genom beslut av 1963 års riksdag även vissa andra sällsynta och totalfredade fågelarter jämställts med örnarna genom att även de upptagits i 18 § 1 mom. JL. Det gäller de båda storkarterna samt gladan, bruna gladan, pilgrimsfalken, jaktfalken och berguven. Skola örnarna ges ett speciellt skydd i straffrättsligt hänseende, synes man inte kunna underlåta att bereda även de omförmälda arterna enahanda skydd. Deras läge är nämligen i stort sett jämförbart med örnarnas. Utredningen finner dock skäl tala häremot. Utredningen finner emellertid även att ett genomförande av dess förslag, att som påföljd för den olaga jakt i allmänhet, om vilken stadgas i 28 § 1 mom. första stycket JS, jämväl skall kunna ådömas fängelse bör — under förutsättning av en följdriktig rättstillämpning — vara ägnat att tillgodose naturvårdens önskemål om ökat straffrättsligt skydd för icke endast örnarna utan även de övriga här förut omförmälda arterna. Vad utredningen däremot inte tvekar att föreslå är, att tagande eller förstörande av ägg eller bo av icke endast de förutnämnda nio arterna utan av

alla fridlysta rovfåglar hänföras under straffbudet i 28 § andra stycket första punkten JS. Utredningen har tidigare i betänkandet berört den organiserade boplundringen. Det har vidare länge förekommit uppgifter om att fanatiska brevduveägare icke dra sig för att leja andra att förstöra pilgrimsfalkens bon.

234 Slutsatser

i fråga om

ansvarsbestämmelserna

JAKTLAGEN

28 § första stycket

28 § andra stycket

31 § andra stycket 32 § andra stycket 33 § andra stycket 33 § tredje stycket första punkten

dagsböter ändras till dagsböter eller fängelse i högst sex månader dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader ändras till fängelse i högst sex månader eller, om brottet är ringa, dagsböter, lägst tjugu, bland djurarterna upptagas även varg och järv, bland transportmedlen även luftfarkost, varjämte motorfordon ändras till motordrivet fordon lappfogde utbytes mot renkonsulent bötesminimum fem kronor ändras till tjugu kronor bötesminimum fem kronor ändras till tio kronor bötesminimum tio kronor ändras till tjugu kronor

JAKTSTADGAN

28 § 1 mom. första stycket

1 mom. andra stycket

dagsböter ändras till dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst ett år fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, dagsböter, ej under tjugu, ändras till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, dagsböter, lägst tjugu, bland djurarterna upptagas även varg och järv samt bland straffbelagda förfaranden, att ägg eller bo av stork eller fridlyst rovfågel tagits eller förstörts

235 28 § 1 mom. tredje och fjärde styckena 28 § 2, 3 och 4 mom. 29 § 1 mom.

29 § 4 mom. första stycket 29 § 4 mom. andra stycket

29 § 5 mom. första stycket första punkten 29 § 5 mom. första stycket andra punkten 29 § 6 mom. (nytt)

31 § (nytt)

32 §

34 § (nytt)

25 § motsvaras av 20 § samt 15 eller 16 § av 23 eller 24 § i förslaget till JS 21 § motsvaras av 18 § och 22 § av 17 § i förslaget till JS dagsböter ändras till dagsböter eller fängelse i högst sex månader; erinran om brottsbalken kvarstår dagsböter, dock ej under tio, ändras till dagsböter, lägst tjugu, fängelse i högst ett år eller dagsböter, dock ej under tjugu, ändras till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, dagsböter, lägst tjugu, bötesminimum trettio kronor ändras till femtio kronor bötesminimum femtio kronor ändras till etthundra kronor Brott mot 25 eller 26 § eller underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse med stöd av 26 § utfärdade föreskrifter förskyller dagsböter, lägst tio, Fråntagningsrätt jämlikt första stycket tillkommer jakträttsinnehavaren och hans folk samt polisman och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning i det fall att å mark inom jaktområde, där användning vid jakt av kolsyre-, luftoch fjädervapen icke är tillåten, anträffas någon som i strid mot 20 § lagen om rätt till jakt medför dylikt vapen bötesminimum fem kronor ändras till tio kronor 24 § motsvaras av 16 § och 26 § av 21 § i förslaget till JS. Åtal för brott mot 25 eller 26 § eller bestämmelse, som utfärdats med stöd av 26 §, må åtalas endast efter medgivande av statens naturvårdsnämnd

236 Med de sålunda för olovlig jakt å annans jaktområde samt olaga jakt föreslagna straff skalorna synes möjligheten att i behörig ordning anställa husrannsakan även vara tryggad. Då av auktoritativ uttolkare av rättegångsbalken utsagts, att som slutet förvaringsrum enligt 28 kap. 1 § samma balk kan betraktas stängd bil — varunder väl bör få inrymmas låst baklucka — torde det inte heller vara omöjligt att bättre än nu öva kontroll över den olagliga jakten utefter skogsbilvägarna. Utredningen har i specialmotiveringen till 17 § JS framhållit det enligt dess uppfattning utsiktslösa i att söka återinföra det för femton år sedan avskaffade märkningstvång m. m., varom 20 § JS innehöll föreskrifter. Av vad som påvisas i en del i de i förevarande kapitel omförmälda ärendena framgår emellertid, att upphävandet av sistnämnda paragraf i förening med sedermera tillkommen lagstiftning inom den allmänna straffrätten skapat icke bara en betänklig lucka i jaktlagstiftningen utan även en ordning, som innebär påtaglig olikhet inför lagen. Utredningen ansluter sig till vad jägareförbundet i skrivelsen den 30 januari 1957 anfört om det i princip olämpliga i att på det jakträttsliga området tillämpa förmögenhetsrättsliga stadganden. Det må dock framhållas att, i betraktande av jaktkriminalitetens utveckling till att ofta omfatta yrkesmässig utplundring av jaktvårdade marker, utredningen i olikhet mot förbundet inte kan finna något direkt stötande i att en avnämare av sålunda åtkommet vilt straffas enligt ett strängare lagrum än de som utfört själva jakten. Bristen i gällande ordning är, att den ej är tillämplig då förbrottet utgör olaga jakt. Utredningen finner emellertid sig kunna i princip biträda det förslag, varmed förbundet vill fylla nämnda lucka samt undanröja påtalad olikhet vid bedömandet av ifrågavarande brottslighet. Även utredningen vill betona att denna brottslighet, såväl när den kränker annans jakträtt som då den innefattar åsidosättande av stadgad fridlysning, uppbäres av enahanda subjektiva och objektiva rekvisit. Vidkommande utformningen av det för vinnande av nämnda ändamål nödiga stadgandet i jaktlagen anser utredningen det icke lämpligt att detsamma inbegriper de i 29 § 2 mom. JL avsedda interna förhållandena inom jaktvårdsområden eller i 4 § JL omförmälda allmänningar och samfälligheter. Under förutsättning av bifall till utredningens förslag rörande straffskalorna i 28 § JL torde ifrågavarande »efterföljande delaktighet» böra föranleda, att vederbörande dömes såsom för olovlig jakt enligt vad i första stycket av sistnämnda lagrum sägs. Utredningen föreslår alltså, att till 29 § 1 mom. JL fogas ett tredje stycke av följande innehåll. Såsom för olovlig jakt enligt vad i första stycket av 28 § sägs dömes jämväl den som, oaktat han insett eller skäligen bort antaga att villebråd åtkommits genom handling varom förmäles i sagda paragraf eller i första eller andra stycket av detta moment, biträtt vid uppslaktning, bortforslande eller annat omhändertagande av

villebrådet eller emottagit, till salu utbjudit, köpt eller sålt kött eller annan del därav. Härav påkallas en ändring i 31 § 1 mom. fjärde stycket JL. När del så gäller motsvarande bestämmelse i jaktstadgan finner utredningen det ligga i sakens natur, att undantag inte kan göras beträffande jaktvårdsområdena och de nyssnämnda allmänningarna m. m. Väl är det obestridligt att nu avsedd »efterföljande delaktighet» förekommer vid de i 29 § 2—4 mom. JS behandlade brottsliga förfarandena. Vad utredningen med sitt förslag vill vinna är emellertid att s. a. s. restaurera sanktionssystemet så, att det ger enahanda möjlighet att ingripa mot medhjälpare vid bland annat avyttrande av genom olaga jakt åtkommet villebråd som fanns då 20 § JS gällde. Utredningen inskränker därför sitt förslag till att avse misstanke m. m. om sådan brottslighet om vars påföljder stadgas i 28 § 1 mom. JS. Stadgandet härom synes utredningen lämpligen kunna införas som ett sista stycke i nämnda moment av följande innehåll. Ilar någon, oaktat han insett eller skäligen bort antaga att villebråd åtkommits genom handling varom förmäles i denna paragraf, biträtt vid uppslaktning, bortforslande eller annat omhändertagande av villebrådet eller har han emottagit, till salu utbjudit, köpt eller sålt annan del därav, dömes för olaga jakt efter ty för ovan avsedda fall är stadgat. Vidkommande så förverkandepdföljderna och först jägareförbundets förslag den 4 oktober 1956 får utredningen anföra. Det har förut anmärkts att genom KK nr 703: 1964 förbundets förslag synas ha blivit i viss mån tillgodosedda. I 30 § JS infördes nämligen då den föreskriften att om någon finnes skyldig till brott som avses i 29 § 2—4 mom. JS skola — förutom djur, bo eller ägg, som den skyldige åtkommit eller innehaft — vapen, ammunition samt andra jakt- och fångstredskap, som nyttjats eller medförts vid jakten, vara förverkade, om det ej är uppenbart obilligt. Ser man så efter vilka brott som avhandlas i nämnda tre moment, rör det sig om icke tillåten nattjakt enligt 2 §, nyttjande av i 3 § förbjudna jakt- och fångstredskap, åsidosättande av i 5 eller 6 § givna föreskrifter för användning i vissa fall av dylika redskap, brott mot 7 § i vad rör jakt vid lyse eller skytte för levande rovfågel m. m., nyttjande av enligt 4 § förbjudna skjutvapen eller ammunition m. m. samt bruk i strid mot 8 § av däri omförmälda transportmedel. Förverkandepåföljd beträffande vapen m. m. är alltså inte stadgad i fråga om den, man kan säga, renodlade olovliga eller olaga jakten. Så var det redan enligt 1864 års JS, och utredningen veterligt har fråga om ändring inte varit uppe tidigare. En orsak härtill kan ha varit, att den av 31 § i både JL och JS reglerade rätten att till vedermäle och pant frånta på bar gärning anträffad tjuvskytt bland annat hans skjutvapen och hundar ansetts — väl icke formellt men reellt — göra en särskild förverkandeklausul överflödig.

238 I varje fall torde fråntagningsrätten ha ansetts vara av större betydelse för en jakträttsinnehavare i strävandena att hålla markerna rena från tjuvskyttar än ett i sinom tid ådömt förverkande. Utredningen är medveten om att gällande ordning bygger på äldre förhållanden och håller inte för otroligt att den bilburna jaktkriminaliteten kan ha minskat värdet av fråntagningsrätten i och för sig. Denna brottslighet omsluter emellertid de flesta nyss angivna brotten mot JS, varför, om vederbörande kan lagforas, hans medförda vapen lära kunna förutsättas bli förverkade jämlikt stadgandet i 30 § JS. E n ytterligare förverkandeklausul enligt förbundets förslag torde därför inte få sådan betydelse, som förutsattes då förslaget utarbetades. Dessutom kan vid olaga jakt, då fråntagningsrätt tillkommer en var, en dylik klausul ge upphov till komplikationer. Utredningen avstår därför från eget förslag i ämnet. Utredningen har slutligen till behandling förehaft den av Norra Kalmar läns jaktvårdsförening ånyo aktualiserade frågan om förverkande av vid lagstridig jakt nyttjade transportmedel. Denna fråga har under utredningens arbete ofta bragts på tal av många företrädare för jaktvården. Dess lösning i positiv riktning ha de betecknat som synnerligen angelägen. Man har även gjort en jämförelse med Danmark, vars gällande lov om jagten stadgar dylik påföljd i 36 §. Att nämnda stadgande även tillämpas har utredningen inhämtat av tillgängligt referat av Viborgs landsrets dom den 28 mars 1963. En person som saknade jagttegn (jaktkort) hade sålunda tillsammans med en eller två andra, som också saknade jaktkort, vid fyra tillfällen, varav ett på en söndag, bedrivit olaglig jakt från bil på marker, där de inte hade jakträtt. Under dessa jakter skötos tre harar, samtliga under förbjuden tid av dygnet och med användande av »kunstigt lys». Dryga böter jämte förvandlingsstraff utdömdes. Med hänsyn till den olagliga jaktens grova karaktär konfiskerades vidare jaktgeväret och den till jakten använda bilen. I det f. n. av danska riksdagen prövade jaktlagsförslaget har — med hänsyn till att den allmänna strafflagen numera ger regler om konfiskation — icke upptagits särskilt stadgande därom. Förslaget förutsätter emellertid att i cirkulär till åklagarmyndigheterna skall angivas i vilka fall av brott mot jaktlagen yrkande om konfiskation skall framställas. Beträffande här förevarande spörsmål sägs det i förslaget, att i fråga om ofta upprepade eller särskilt grova jaktförbrytelser bör alltid ställas yrkande om konfiskation av jaktredskap och de till jakten eventuellt använda motordrivna fordon och farkoster. Beträffande förhållandena i Sverige har här framhållits som otänkbart att införa förverkande av motor- och maskindrivna transportmedel vid brott mot jaktförfattningarna, enär dylika transportmedel användas vid så mycken annan kriminalitet utan att förverkandepåföljd inträder. Utredningen har för sin del att hålla sig till jaktvården och jaktförfattningarna. I de styckena vet utredningen att den motorburna kriminaliteten utgör ett allvarligt hot

239 mot jaktvården och den allmänna naturvården. 1 Jaktlagstiftningen innehåller redan nu ett rikhaltigt register av förverkandepåföljder. Om dessa vet utredningen att de även ha allmänpreventiv effekt. De tillgodose sitt syfte: att visa att brott ej lönar sig. Utredningen vill vidare betona, att jaktlagstiftningen utgör en speciallagstiftning som reglerar förhållanden, vilka i mångt och mycket avvika från andra objekt för lagstiftningsåtgärder. Utmärkande för densamma är en blandning av juridik och praktik. Utredningen kan därav inte sluta annat än att det praktiskt ådagalagda behovet av att kunna ytterligare förebygga en asocial verksamhet med för såväl naturvård som djurskydd ödesdigra följder bör kunna ta över möjlig juridisk tveksamhet. Av det sist sagda torde även framgå, att utredningen begränsar sitt förslag till att avse brott mot jaktstadgan. I sådant avseende föreslår utredningen vidare att förverkande av i 8 § JS omförmälda transportmedel endast skall förekomma, då de i strid mot vad i sagda paragraf sägs brukas vid sådan brottslighet, som enligt utredningens förslag bestraffas jämlikt 28 § 1 mom. andra stycket JS, och då sådant förverkande inte är uppenbart obilligt. Bestämmelsen härom torde höra hemma i 30 §.

1 Utöver de förut framdragna beläggen härför kan följande förtjäna omnämnas. Två personer i huvudstadens närhet företogo för inte länge sedan en »utflykt» per bil till norra Dalarna och fällde där fyrtio tjädrar. Det var inte jakttid och inte heller hade de jakträtt.

BILAGOR

243 Bilaga A.

T r a n s u m t a v D o m ä n s t y r e l s e n s u n d e r d å n i g a skrivelse d e n 6 m a j 1966 a n g . e r s ä t t n i n g för r o v d j u r s s k a d o r å t a m d j u r

Sedan år 1938 betalar staten ersättning för skada å tamdjur, som förorsakats av björn, lo och örn (27 §, 2 mom. JS). År 1946 utsträcktes denna ersättningsrätt att omfatta även tamdjur dödade av varg och järv. (KK 12 april 1946, nr 146). Under rovdjursdebattens ofta heta och kontroversiella meningsutbyten hävdas emellertid ej sällan att utbetalade ersättningar endast motsvarar en ringa del av förlusterna, enär huvudparten av de dödade djuren ej återfinnes och att rovdjuren dessutom vållar djurägarna betydande merarbete genom sprängning av hjordarna. Från naturskyddshåll har vidare framhållits att dödade djur bör ersättas med »generositet». Från andra håll kräver man att endast »djur som bevisligen dödats» skall vara ersättningsgilla. Slutligen hävdas att rovdjurens jakt huvudsakligen berör svaga och nedsatta djur, varför den verkliga skadegörelsen borde vara långt mindre än vad som uppges. Domänstyrelsen anser att en rimlig avvägning av ersättningsnormerna är en grundförutsättning för att en slutlig lösning av rovdjursfrågorna skall kunna nås. Styrelsen har vid flera tillfällen, senast i underdånig skrivelse den 30 juni 1965, framhållit att nuvarande regler icke ger möjlighet till skäliga ersättningsbelopp. Följande synpunkter rörande de stora rovdjurens förhållanden ur skadesynpunkt synes böra framhållas: /. Skador

genom

björn

De allvarligaste klagomålen gäller björnens påstådda ingrepp på kalvningslanden. Styrelsen anser problemet icke vara av större omfattning men dock lokalt besvärande. Skadorna kan i allmänhet icke ersättas den renägare som gör förlusterna eftersom renkalvarna då ännu äro omärkta. Vanligen återfinnas ej heller resterna efter de små renkalvarna. Ett ersättningsbelopp till lappbykassan är ur den enskildes synpunkt icke tillfredsställande, övrig skadegörelse genom björn brukar inträffa omedelbart sedan de lämnat idet samt på förhösten, främst i samband med renbrunsten. Svårigheterna att lokalisera dessa fall på barmark är betydande. Detsamma gäller skadegörelser i fritt gående fårflockar. 2. Skador genom

varg

Med största sannolikhet är dessa de lättaste att konstatera under förutsättning att angreppen sker på hjordar eller rengrupper under någorlunda kon-

244 tinuerlig bevakning. Den påtalade störningen och merarbetet för renskötarna anser styrelsen blir allvarlig främst när stora hjordar är samlade. I mindre grupper visar renarna däremot ofta en förvånande trygghet även efter ett rovdjursangrepp. 3. Skador genom

järv

Dessa är sannolikt överskattade åtminstone i områden där det är gott om lodjur. Järven är nämligen en snyltare och kadaverätare, som behöver gynnsamma snöförhållanden för att jaga. Han går därför gärna på kroppar efter andra rovdjurs jakter. Då järven regelmässigt styckar, bär bort och gräver ned delar av renkroppar och sedan återkommer till samma slaktplatser många gånger för att hämta kött, är dessa i regel lätta att lokalisera. Vid järvens egna jakter slås ofta flera renar, vilket också gör det lättare att återfinna platserna. i . Skador genom

lodjur

Med säkerhet är dessa de svåraste att återfinna och redovisa enär jakterna som regel sker i skogig terräng och de slagna djuren ofta ligger spridda och enstaka. Styrelsen anser att de återfunna lodjursdödade renarna utgör endast en begränsad del av det totala antalet. De verkliga relationerna är emellertid svåra att fastslå. I de fall lodjur sommartid vistas i områden där fritt gående hemdjur förekommer, bör man också räkna med viss skadegörelse, som även den är svår att lokalisera. Detta gäller främst inom skogslappbyar samt de områden där fritt gående får uppehåller sig.

Ovan framhållna svårigheter att återfinna rovdjursdödade hemdjur gäller främst under normala renbetesförhållanden, där en viss grad av tillsyn sker och möjligheter föreligger att någorlunda snabbt återfinna dödade djur. I den nuvarande extensiva renskötseln förekommer många moment när renarna knappast kontrolleras eller i varje fall utan att vaktas får göra långa förflyttningar under vilka rovdjursangrepp sker utan att bli observerade. Vidare blir årligen ett betydande antal strörenar kvar i fjällen under förflyttningarna, utlämnade till en osäker tillvaro och i viss mån även till rovdjuren. Med något fog kan sägas att dessa efterlämnade renar åtminstone vissa år i betydande omfattning kommer att gå under. Resultatet av den av föredraganden utförda rovdjursundersökningen tyder emellertid på att man inte skall överbetona tron att på huvudsakligen »dåliga», svältande djur faller offer för rovdjuren. I varje fall kan skadegörelsen bland efterlämnade strörenar icke negligeras. Kontroll över rovdjurens verksamhet bland kvarblivna rengrupper sker emellertid sällan, varför den relativa förekomsten av icke ersatta skadefall här måste vara stor.

245 Av vad ovan anförts framgår att möjligheterna till en korrekt ersättning för lidna förluster enbart efter återfunna dödade tamdjur måste betraktas som utopiska. Alla rovdjursdödade hemdjur kan aldrig bli återfunna. En ersättningsform som skall kunna kallas skälig, måste därför arbeta med närmevärden. Enligt styrelsens mening är icke en hundraprocentig ersättning absolut befogad. Näringar som befriar sig från tidigare självfallna arbetsmoment för tillsyn och kostnaderna för dessa moment så som den extensiva renskötseln, respektive fårnäringen har gjort med fritt gående djur, betande utan kontroll i fjällmarker och skogar, måste räkna med viss avgång genom naturliga kalamiteter till vilka också hör förekomsten av större rovdjur. Sålänge samhället skyddar dessa rovdjur torde det emellertid böra åligga samhället tillse att besvären genom rovdjuren icke blir allvarligt ekonomiskt betungande för näringarna. I skrivelse den 15 november 1965 i samband med länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande rörande förslaget till fridlysning av vargen har konsulenterna i lappväsendet i Luleå E. Hedbäck och B. Lithander framhållit att högst hälften av skadefallen kommer till ersättning. Vid årets landsmöte inom samernas riksförbund, vilket avhölls i början av mars i Lycksele, framhöll en talare att han ansåg att när det gällde varg ersattes hälften av skadefallen medan för övriga rovdjur högst en tredjedel blev ersättningsgilla. Liknande bedömningar har gjorts i andra sammanhang. Vid jämförelse mellan rovdjursundersökningens erfarenheter och ovan framförda bedömning kan styrelsen icke finna annat än att dessa bedömningar kan accepteras som närmevärden, vilka icke kunna kallas oskäliga. Visserligen ingår som nämnt bland de rovdjursdödade djuren ett icke ringa antal som även eljest skulle gått under och som därför icke borde vara ersättningsgilla. Detta uppväges emellertid sannolikt av det förhållandet att ersättningarna i mycket liten utsträckning svarar för den förlust, som ägarna förorsakas på omärkta kalvar och djur som rivas under sommartid, då särskilda svårigheter föreligga att återfinna dödade djur. Under åberopande av vad ovan anförts får domänstyrelsen hemställa att Kungl Maj :t måtte taga under övervägande införande av ett ersättningssystem beträffande ren som bygger på en dubbel form av ersättning. I första hand bör utgå full betalning till ägarna av dödade djur enligt samma normer som nu tillämpas beträffande bevisskyldighet m. m. Därutöver bör till varje lappby utgå ett belopp lika stort som det som under senaste året utbetalats i godkända skadeersättningar inom lappbyn. Detta belopp fördelas till renägarna enligt reninnehav. Inom län där nämnvärd vargstam förekommer bör till länsstyrelsens förfogande ställas ytterligare ett belopp — förslagsvis motsvarande omkring 20 °/o av inom länet utbetalade ersättningar för där vargdödade renar — varav länsstyrelsen må utbetala ersättning vid särskilt allvarliga fall av störningar inom arbetet med renskötseln. Ägare av betesberättigade får, vilka kan styrka fårhjordens antal och

sammansättning bör, om ersättning för rivna djur utbetalas, även kunna erhålla bidrag för icke tillrättakomna djur, dock högst med halva beloppet av fårens värde. Beträffande ersättning för skadegörelse av örn är styrelsen tveksam. Då emellertid skadeståndsbeloppen hitintills varit små, torde motsvarande regler som för övriga rovdjur — vargen undantagen — kunna gälla även för dessa skadefall.

247 Bilaga B.

Transumt av S v e n s k a s a m e r n a s riksförbunds framställning den 21 mars 1 9 6 6 till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län

Enligt gällande bestämmelser har länsstyrelserna att årligen i april månad till jordbruksdepartementet inkomma med utlåtande, huruvida ändringar i taxan för ersättning för av rovdjur dödade tamdjur m. m. anses erforderliga. För beaktande i detta sammanhang får Svenska Samernas Riksförbund Med anledning av utvecklingen i rovdjursfrågan måste länsstyrelsernas årliga underdåniga framställningar i detta ämne ha fått ökad vikt. Riksförbundet vill med anledning härav ytterligare framföra följande. Utöver det rena köttvärdet måste givetvis i fråga om rovdjursdödade renar beaktas, att »uttaget» av ren från rovdjurens sida sker slumpmässigt, vilket i hög grad skadar renägaren. En renägare söker att genom bl. a. metodiskt utslående av svaga och gamla djur bygga upp en riktig sammansättning på hjorden. Nettostocken, bestående av vajor och ett mindre antal avelstjurar, skall hållas låg. Härigenom hålles belastningen på vinterbetet, som är minimifaktorn i årsbetescykeln, så låg som möjligt. Slakten skall uttagas i form av unga djur. Då tillväxten är störst under det första levnadsåret, kan renägaren på detta sätt optimalt tillgodogöra sig naturens alstringskraft. Vid rovdjurshärjningar sättes denna planering helt ur funktion. De bästa moderdjuren, renägarens förnämsta tillgång, är t. ex. ingalunda skyddade mot rovdjuren. De »uttag», som görs av rovdjur, förrycker på detta sätt totalt en riktig uppläggning av avelsarbetet och arbetet på uppbyggande av en rätt sammansatt renhjord. Då svårigheten att åstadkomma en dylik sammansättning på hjorden redan förut är mycket stor för renägarna på grund av renarnas spridning inom flera samebyar, vilken spridning i sin tur är i det närmaste omöjlig att helt undvika vid en rationaliserad renskötsel med lägre insats av arbetskraft, inses lätt att en ersättning för rovdjursrivna renar till renägaren med endast fulla köttvärdet ingalunda innebär full ersättning. Rovdjursskadorna består till stor del i det avsevärda arbetsintrång, som rovdjuren förorsakar. Om inom en sameby exempelvis hopsamlats en renhjord å 1 000 djur, kan i detta samlingsarbete ligga investerat 100 dagsverken a 60 kronor. En enda uppdykande varg kan, utan att vid detta tillfälle riva en enda ren, åstadkomma skingring av flocken och därmed spoliering av det investerade arbetet. Det synes skäligt, att den av statsmakten erkända ersättningsprincipen får täcka även dylika skadefall.

248 Inom riksförbundet har diskuterats, hur dessa ersättningsfrågor bör lösas. När det gäller arbetsintrånget, är givetvis en schablonisering av ersättningarna i högsta grad önskvärd. Man kan knappast tänka sig, att varje skingring av hopsamlade renhjordar genom rovdjur skall utredas i fältet. Då spåren i snön ofta snabbt utplånas genom snödrev eller töväder och med hänsyn till sakens beskaffenhet, kommer utredningar i fältet ofta icke att lämna entydiga resultat. En schablonisering av ersättningen med ett visst fixt årsbelopp till varje drabbad sameby eller sameby, som hyser rovdjur inom sina gränser, kommer att uppfattas som orättvis, därest viss by visst år blir särskilt hårt utsatt för rovdjurshärjningar. Däremot synes rovdjurshärjningarna generellt sett i varje by tämligen väl avspegla sig i antalet inom byn påträffade rovdjursrivna renar. Ersättning för riven ren, köttvärde och avelsvärde, skall tillfalla renägaren eller beträffande omärkt ren byakassan. Riksförbundet föreslår, att ett enhetsbelopp för alla renar fastställes till 300 kronor inkluderande avelsvärdet. Beträffande ersättningen för arbetsintrång föreslår riksförbundet, att respektive byakassa får uppbära ersättning med 200 °/o av ersättningen till den enskilde ägaren. Ersättning för allmänt intrång genom rovdjur yrkas alltså utgå till respektive byakassa med 600 kronor för varje inom byns område påträffad rovdjursriven ren, för vilken ersättning utgår till ägaren. På detta sätt kommer en administrativt enkel metod att kunna tillämpas för reglering av rovdjursskadorna.

--

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966 1. La Cooperation internordique.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Lagberedningen. 1. Utsökningsrätt IV. [7] 2. Utsökningsrätt V. [38] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstiftning. [14] 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Arbetspromemorier i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. [20] 1963 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I [23] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarighat III. [29] Vägfraktavtalet I. [36] Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5]

Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmens framtida användning. [27] Militärsjukvården. [35]

Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32] De statliga undervisningssjukhusens organisation. [37] Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv åldringsvård och handikappvård. [45] Kommunikationsdepartementet Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34] Fordonskombinationer. [41]

Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21] Konsumtionskrediter i Sverige. [42]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3] Arbetspsykologisk verksamhet. [40]

Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jordbrukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbrukspolitiken. B. [31] Jaktstadgan m. m. [46]

Handelsdepartementet Ellagstiftningsutredningen. 1. Lagstiftning mot radiostörningar. [22] 2. Lagstiftning om elektriska anläggningar. [39] Sällskapsresor. [25]

Inrikesdepartementet Bostadspolitiskt kreditstöd. [44]

SVENSKA REPRODUKTIONS AB STOCKHOLM 1966