Vilt och jakt : huvudbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Betänkande av

A

Jokt- och

viltyördsberedningen]

a:

[Z

I?)

@ Statens offentliga utredningar

%% 1983:21

Jordbruksdepartementet

ViLt och

jakt

Huvudbetänkande av jakt- och viltvårdsberedningen

Stockholm 1983

Omslag Johan Ogden Jernströms Offsettryck AB ISBN 91-38-07557-1 ISSN 0375-25OX mlnab/gonb Stockholm 1983 74577

Till statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet

Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en beredning med uppdrag att se över vissa jakt- och viltvårdsfrâgor. Beredningen antog namnet Jakt- och viltvârdsberedningen. Beredningen har tidigare avgett sex delbetänkanden, nämligen i juni 1977

Vårjakt efter sjöfågel (Ds Jo 1977:4), i mars 1979 Jaktvårdområden (SOU 1979: 19), i augusti 1979 Viltskador (SOU 1979:52), i oktober 1979 Ändringar i jaktlag och jaktstadga (Ds Jo 1979:12), i mars 1980 Vildsvin i Sverige (SOU

1980:11) och i juli 1980 Vilt och trafik (SOU 1980:29). Beredningen har vidare i maj 1981 redovisat undersökningarna Vilt och jakt - Sociala och

ekonomiska värden (Ds Jo 1981:5).

Under arbetet med beredningens huvudbetänkande har beredningens ledamöter varit Sören Ekström, tidigare departementsråd i jordbruksdepartementet numera sakkunnig i civildepartementet, ordförande, riksdagsledamöterna Arne Andersson (m), Elis Andersson (c), Karin Flodström (s), Sven Lindberg (s) och lantbrukaren Elias Jönsson (fp). Ledamoten Sven avled i mars 1982. För tiden därefter har riksdagsledamoten Jan Lindberg Fransson (s) varit ledamot i beredningen. Sakkunnigai beredningen har varit överdirektören domänverket, lantbrukaren Thure W. Stig Johansson, Karlsson, Lantbrukarnas riksförbund, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, byråchefen J .O. Pettersson, statens naturvårdsverk och verkställande direktören Per Sköld, Svenska jägareförbundet. Experter i beredningen har varit professorn Erik Dahl, och civilekonomen Nils Hermansson, rådmannen Gunnar Holmjunkand. gren och avdelningsdirektören Ulf Weinberg. Hovrättsassessorn Hans Petterson har varit sekreterare. Biträdande sekreterare har varit arkitekten Bengt Anefall under tiden fram till den 1 december 1981 och departementssekreteraren Tommy Stagh.

Beredningen får härmed överlämna huvudbetänkandet Vilt och jakt. Till betänkandet har fogats reservation av Arne Andersson och särskilda yttranden av Thure W. Karlsson och Bernt Lindqvist. Stockholm i maj 1983. Sören Ekström Arne Andersson Jan Fransson Elis Andersson Elias Jönsson Karin Flodström /Hans Petterson

Innehåü

13 Sammanfattning

21 Författningsförslag

I Inledande redogörelse

och arbetets bedrivande 33 Utredningsuppdraget 1.1 Direktiven . . 33 1.2 Arbetets bedrivande 34

Viltet 37 37 Ekologi 2.1.1 Inledning 37 2.1.2 Individekologi 37 2.1.3 Populationsekologi 39 2.1.4 Det ekologiska samhället 41 2.2 Viltet och samhällsutvecklingen 42 2.2.1 Allmänt 42 2.2.2 Jordbruk 42 2.2.3 Skogsbruk 2.2.4 . . . 45 Rennäring 2.2.5 Miljögifter och andra naturfrämmande ämnen 45 2.2.6 Bebyggelse och annan exploatering 2.2.7 Friluftsliv, fritidsbebyggelse 47 2.2.8 Landskapsvård 47 2.2.9 Trafik . . . . . 2.3 Faunans invandring och äldre historia 2.3.1 Invandringsskede och äldre stenålder 2.3.2 Viltet och jordbrukskulturen ääáäå 2.3.3 skriftliga urkunder om viltet 51 Tidiga 2.4 De enskilda viltarternas historia fram till nutiden 52 2.4.1 Inledande synpunkter 52 2.4.2 Däggdjur 52 2.4.3 Fåglar

Jaktens och viltvårdens utveckling 67 Vapen och fångstredskap 67

3.1.1 Jaktvapen . . . . . . . . . 67 3.1.2 Fångstanordningar och fångstredskap 70 3.2 Jaktmetoderna . . . . . . . . 73 3.2.1 Jaktens tidigare utveckling i Sverige 73 3.2.2 De nutida jaktformernas framväxt 74 3.3 Jägaren och jaktlagstiftningen 81 3.3.1 Rätten till jaktutövning 81 3.3.2 Rovdjursskallen 83 3.3.3 Straff för överträdelser . . . . . . . . . 84 3.3.4 Skyddsbestämmelser för viltet i äldre och nyare jaktlagstiftning . . . . . . . . 84 3.4 Jakten - från näringsfång till rekreation 86 3.5 Viltvården och dess utveckling . 88 3.5.1 Början till aktiv viltvård . . . . . 88 3.5.2 Från jaktprivilegier till jaktvårdsområden 90

Jakt och viltvård i dag 93 och omfattning 93 Inriktning 4.1.1 Jakten 93 4.1.2 Viltvården 93 4.2 Jägarna 96 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . 96 4.2.2 Jaktens betydelse som fritidsverksamhet 97 4.2.3 Kostnader för jakt 98 4.3 Jakträtt och jakträttsupplåtelser 99

4.4 Älgjakten . . 100

Jaktmarkerna 103 5.1 Markägoförhållanden 103 5.2 Utnyttjandet av jaktmarkerna 103 5.2.1 Allmänt . . 103 5.2.2 Enskilt ägda marker 104

5.2.3 Övriga marker 105

5.2.4 Personaljakt . . . . . . . 106 5.2.5 Långtidsupplåtelse till utomstående 106 5.2.6 Representationsjakt 106 5.2.7 Korttidsupplåtelser 107 5.3 Avgifter för upplåtelse 107 5.4 Jaktarrendatorernas ansvar 109 5.5 Utrymme för ytterligare jakt 110

Människors inställning till vilt och jakt 111 6.1 Inledning 111 6.2 Viltets betydelse . 111 6.3 Inställning till olika viltarter 112 6.4 Inställning till jakt 114

Lagstiftning 115 Bestämmelser av särskild betydelse för viltvården 115

7.1.1 115 Naturvårdslagstiftningen 7.1.2 116 Jaktlagstiftningen 7.1.3 117 Skogsvårdslagstiftningen 7.1.4 m. m. 117 Miljöskyddslagstiftningen 7.2 Bestämmelser 118 om jakten 7.2.1 118 Jaktlagstiftningen 7.2.2 122 Vapenlagstiftningen

Administrationen av jakten och viltvården 123 Centrala och regionala 123 myndigheter 8.1.1 Statens naturvårdsverk 123 8.1.2 124 Länsstyrelserna 8.1.3 126 Polismyndigheterna 8.1.4 Naturhistoriska riksmuseet 127 8.1.5 127 Lantbruksstyrelsen 8.1.6 . . . . . . . . . . . . . . 127 Skogsstyrelsen 8.1.7 Sveriges lantbruksuniversitet och statens veterinärmedicinska anstalt 128 8.2 . 128 Jägarorganisationerna 8.2.1 Svenska jägareförbundet . . . . . 128 - 132 8.2.2 Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare 8.2.3 Samarbete mellan jägarorganisationerna 133 8.3 . . . . . . 134

Övriga organisationer

8.3.1 134 Svenska naturskyddsföreningen 8.3.2 . . . . . . . . 135 Fältbiologerna 8.3.3 förening . . . . . 135 Sveriges Ornitologiska 8.3.4 Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden 135 8.3.5 och andra intresseorganisationer 136 Markägar-

. 137 Forskning

9.1.1 framväxt och inriktning 137 Forskningens 9.1.2 . . . . . 138 Tidigare organisation 9.1.3 förslag 138 MiljÖforskningsutredningens 9.2 och finansiering 139 Organisation 9.2.1 139 Organisation 9.2.2 142 Finansiering 9.3 mål 142 Forskningens

10 och 145

Utbildning information

10.1 Allmän . 145 bakgrund 10.2 med allmän inriktning 145 Utbildning . . . . 146 10.3 Utbildning med specialiserad inriktning 10.4 med särskild inriktning . . . . . . 148 Utbildning jaktlig 10.5 Informationsverksamhet från myndigheter och organisationer 149 10.6 informationsverksamhet 150

Övrig

11 Jaktens och viltvårdens kostnader och finansiering 151 11.1 Allmänt 151

11.2 Centrala, regionala och lokala myndigheter 151 11.3 Jägareorganisationerna . . . . . . 152 11.4 De enskilda jägarna och markägarna m. fl. 153 11.5 Fonder och budgetmedel 154

12 Internationellt samarbete 157 12.1 Internationella organisationer 157

12.1.2 Internationella naturvårdsunionen (International Union

for Conservation of Nature and Natural Resources,

12.1.3 FN:s miljövårdsprogram (United Nations Environmental

Programme, förkortat UNEP) 158

12.1.4 Europarådet (Council of Europe) 158

12.1.5 Nordiska ministerrådet . . . . . . . . 158

12.1.6 Internationella fågelskyddsrådet (The International

Council for Bird Preservation, förkortat ICBP) 159 12.1.7 Internationella sjöfågelforskningsbyrån

(International

Waterfowl Research Bureau, förkortat IWRB) 159

12.1.8 Världsnaturfonden (World Wildlife Fund, förkortat

160 12.1.9 Nordiskt Kollegium för viltforskning (förkortat NKV) 160

12.1.10 Övriga organisationer 160

12.2 Internationella konventioner 160 12.2.1 Konvention om fågelskydd (Pariskonventionen) 160 12.2.2 Konvention om våtmarker av internationell betydelse, särskilt som sjöfågelbiotoper 161

(Ramsarkonventionen)

12.2.3 Konvention om internationell handel med hotade vilda

djur och växter (Washingtonkonventionen) . . . 161

12.2.4 Konvention om skydd för europeiska och växter djur samt naturliga biotoper (Bernkonventionen) . . . 162 12.2.5 Konvention om skydd för flyttande djur (Bonnkonven-

12.2.6 Konvention om skydd av Östersjöns marina miljö (Ös-

tersjökonventionen) . . . . . . . . . . . . 163 12.2.7 Konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (den s. k. begränsningskonventionen) . . 164

12.2.8 EG:s fågeldirektiv (Directive of the Council of the

European Communities on Bird Conservation)

13 Jakt och viltvård i andra länder 165 13.1 Finland 165

Lagstiftning

13.1.1 155 13.1.2 Jakträtt . . . . . . 155 13.1.3 Jakttids- och fredningsprinciper 156 13.1.4 Beskattningsregler 156 13.1.5 Påföljdsbestämmelser m. m. . . . . . 157 13.1.6 Möjligheter för enskilda att jaga . . . 157 13.1.7 Administration och finansiering av viltvårde 157

13.1.8 Andra bestämmelser av intresse 168

. 168 13.2 Danmark 13.2.1 168 Lagstiftning Jakträtt . . . . . . . . 168 13.2.2 169 13.2.3 Jakttids- och fredningsprinciper . . 169 13.2.4 Beskattningsregler 13.2.5 . . . . . . . 170 Påföljdsbestämmelser för enskilda att jaga . . . 170 13.2.6 Möjligheter 13.2.7 Administration och finansiering av viltvårde 170

Andra bestämmelser av intresse 171 132.8 . . . . 171 13.3 Norge 171 13.3.1 Lagstiftning Jakträtt 172 13.3.2 13.3.3 och beskattningsprinciper 172 Jakttids-, fredningsm. m. . 173 13.3.4 Påföljdsbestämmelser 173 13.3.5 Möjligheter för enskilda att jaga av viltvården 174 13.3.6 Administration och finansiering 13.3.7 bestämmelser av intresse 174

Övriga

. . . . 174 13.4 Island 13.4.1 174 Lagstiftning . . . . . . . . 174 13.4.2 Jakträtt 175 13.43 Bestämmelser i övrigt för jakten 175 13.4.4 Möjligheter för enskilda att jaga 13.4.5 Administration . . . . . . 175

bestämmelser av intresse 176 13.4.6 Andra 176 13.5 Västtyskland 176 13.5.1 Lagstiftning Jakträtt . . . . . . . . 176 13.5.2 . 177 13.5.3 Bestämmelser i övrigt för jakten för enskilda att jaga . . . 178 13.5.4 Möjligheter Administration och finansiering av viltvårde 179 13.5.5 13.5.6 Andra bestämmelser av intresse 179

13.6 Östtyskland

13.6.1 179 Lagstiftning . . . . . . . . 179 13.6.2 Jakträtt . 180 13.6.3 Bestämmelser i övrigt för jakten för enskilda . . . 181 13.6.4 Möjligheter att jaga av viltvårde 181 13.6.5 Administration och finansiering . . . . 182 13.7 Polen 13.7.1 182 Lagstiftning 13.7.2 Jakträtt . . . . . . . . 182

183 13.7.3 Bestämmelser i övrigt för jakten 13.7.4 för enskilda att jaga . 184 Möjligheter 13.7.5 Administration och finansiering av viltvården 184

Andra bestämmelser av intresse 184 13.7.6 185 13.8 Sovjetunionen 13.8.1 185 Inledning 185 13.8.2 Lagstiftning 13.8.3 Jakträtt 185

13.8.4 Bestämmelser i övrigt för jakten . . 185 13.8.5 Administration och finansiering av viltvården 186 13.9 Tjeckoslovakien 186 l3.9.1 Lagstiftning 186 13.9.2 Jakträtt . . . . . 186 13.9.3 Bestämmelser i övrigt för jakten 187 13.9.4 för enskilda Möjligheter att jaga . 188 13.9.5 Administration och finansiering av viltvården 188

13.9.6 Övriga bestämmelser av intresse 188

13.10 Storbritannien inkl. Skottland 188 13.l0.1 Lagstiftning 188 13.10,2 Jakträtt . . . . . . 189 13.10.3 Bestämmelser i övrigt för jakten 189 13.104 Möjligheter för enskilda att jaga . 190 13.10.5 Administration och finansiering av viltvården 190

13.106 Övriga bestämmelser av intresse . 190

13.11 Kanada 191 13.11.1 Lagstiftning 191 l3.11.2 Jakträtt . . . . . . 191 13.11.3 Bestämmelser i övrigt för jakten 191 1311.4 för enskilda Möjligheter att jaga . . 192 13.11,5 Administration och finansiering av viltvården 193

13.11,6 Övriga bestämmelser av intresse . 193

13.12 USA 193

14 betänkande Jaktmarksutredningens (SOU 1974:80) Jaktmarker 195 14.1Bakgrund 195 14.2 Jaktmarksutredningens förslag i fråga om jaktarrendatorernas ställning . . . 195 14.2.1 Utredningens allmänna 195 överväganden 14.2.2 Utredningens förslag 196 14.2.3 Remissutfallet . . . . . . . . . . . 197 14.3 Jaktmarksutredningens vid förslag i fråga om korttidsupplåtelser jakt och om viltvårdsområden 201 14.3.1 Utredningens överväganden 201 14.3.2 Utredningens förslag 202 14.3.3 Remissutfallet . . . . . . . . . . . 203 14.4 Jaktmarksutredningens förslag i fråga om administrationen på jaktens område . . . . . 208 14.4.1 Utredningens överväganden 208 14.4.2 Utredningens förslag 209 14.4.3 Remissutfallet 210

II Beredningens överväganden och förslag

15 Principiella utgångspunkter 217 15.1 Inlednin g 217

mål 217 15.2 Viltvårdens 220 15.3 Jaktens mål 221 15.4 Ansvarsfördelning av målen 222 15.5 Sammanfattning

223 16 Viltet 223 16.1 Dagsläge och utvecklingstendenser 223 16.1.1 Inledning 223 16.1.2 Allmänt Jordbruket . . 226 16.1.3 . . . . . . . . . 228 16.1.4 Skogsbruket och trafik 230 16.1.5 Bebyggelse, energiförsörjning 233 16.1.6 Friluftslivet

16.1.7Jakten 237 16.1.8 Utvecklingen i fråga om vissa viltarter . . . . . . 239

16.2 Åtgärder för viltet

Allmänt 239 16.2.1 om åtgärdsbehovet . . . . . . . . . . 239 16.2.2 Viltetiallmänhet av alltför individrika viltstammar 255

162.3 Åtgärder i anledning

för hotade och sårbara arter 257

16.2.4 Åtgärder

Vården 260 162.5 av älgstammen . . . . 269 16.2.6 Vården av kronhjortstammen - 276 16.2.7 De fyra stora rovdjuren björn, varg, järv och lo

283 17.1 Jakträtten och upplåtelse av sådan rätt . . . 283 17.1.1 Inledning 284 17.1.2 Jordägarens jakträtt 292 17.1.3 Upplåtelse av jakträtt 303 17.1.4 Jakten på allmänt vatten 306 17.1.5 Jakten inom renskötselområdena 309 17.2 Jaktens bedrivande . . . . . . . . 309 17.2.1 Inledning för jakt 309 17.2.2 Krav på visst markinnehav 310 17.2.3 Jaktmedlen

och 315

18 Forskning, försök, utbildning information

. . . . . 315 18.1 Forskning . . . . . . 315 18.1.1 Inledning 316 18.1.2 Forskningsfinansierande organ 316 18.1.3 Forskningsutförande organ 317 18.1.4 Beredningens förslag och försöksverksamhet 320 18.2 Utvecklings- 321 18.3 Utbildning 324 18.4 Information

. . . . . . . 327 19 Administrationen av jakten och viltvården Sammanfattande av den nuvarande administratio- 19.1 beskrivning 327 nen

19.2 Beredningens . . förslag 328 19.2.1 Den lokala administrationen 328 19.2.2 Den regionala administrationen 330 19.2.3 Den centrala administrationen 332

20 Finansiering 335 20.1 Inledning 335 20.2 Administrationen . 336 20.2.1 Central förvaltning 336 20.2.2 Regional förvaltning 336 20.2.3 Jägarnas organisationer 337 20.3 Viltforskning och försöksverksamhet 337 20.4 Utbildning och information 338 20.5 Ersättning för viltskador 339 20.6 Praktiskt viltvårdsarbete 340 20.7 Medelsanvisningen 340

21 till

Specialmotivering författningsförslagen 343

21.1 . . . Förslaget till jaktlag 343 21.2 Förslaget till ändring i lagen (1980:894) om jaktvârdsområden 367

III Reservation och särskilda yttranden

1 Reservation av L. Arne Andersson 369

2 Särskilt yttrande av Thure W. Karlsson 371

3 Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist 374

Ordförklaringar 381

Bilaga Sammanställning över djurarter i Sverige 383

Sammanfattning

Jakt- och viltvårdsberedningen har haft i uppgift att lämna förslag till hur viltvården i landet skall bedrivas och administreras och till hur de rekreativa bäst skall tas till vara. I och ekonomiska värden som jakten representerar uppdraget har ingått att göra en allmän översyn av jaktlagstiftningen. Till grund för beredningens förslag ligger de principiella ställningstaganmål för den den som redovisas bl. a. genom att beredningen anger följande framtida jakt- och viltvårdspolitiken, nämligen D att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, D att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen. D att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom

stödja jaktintresset, och viltvården en samverkan över D att i fråga om jakten främja fastighetsgränserna. av viltets sociala och ekonomiska värden, D an främja tillvaratagandet D att bevara folkrörelseengagemanget i viltvården och jakten samt D att tillämpa en enkel administration, i största möjliga utsträckning förlagd till lokal nivå. l de förslag som rör vården av viltet avses med vilt den högre faunan, dvs. viltvården alla vilda däggdjur och fåglar och inte bara det jaktbara viltet. Till och olika former av anläggningar för räknas traditionellt olika stödåtgärder Men att skapa en för viltet gynnsam miljö. Dessa insatser är mycket viktiga. det är genom att ta hänsyn till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre insatserna för viltet kan göras. Viltvärd i miljön som de mest betydelsefulla , den meningen, som ett led i naturvärden i övrigt, regleras främst i annan lagstiftning än jaktlagstiftningen. Bestämmelser om hänsyn till naturvårdsintresset och därmed också till viltet finns bl. a. i lagstiftningen för den fysiska planeringen. Enligt behov av centralt utarbetade regler beredningens mening finns det emellertid för hur viltintresset skall beaktas i planeringsarbetet. Det föreslås därför att naturvårdsstatens planverk skall få i uppdrag att efter samråd med statens verk meddela allmänna råd för kommunernas planering. Beträffande vägplaneringen föreslås att statens vägverk ges motsvarande uppdrag. av mark och vatten för energiutvinning kan ha särskilt stora Exploatering I det sammanhanget framhåller effekter på miljön till förfång för viltet. att vid vattenkraftutbyggnad i större beredningen att det är angeläget än hittills utreda vilken inverkan utbyggnaden får för viltet och utsträckning

14 Sammanfattning

på grundval av sådana undersökningar ålägga företagaren att vidta kompensationsåtgärder. En annan form av energiutvinning som kan komma att i hög grad förhållandena för viltet påverka är energiskogsodling. Det bör föreskrivas att den typen av företag alltid skall anmälas till länsstyrelsen för samråd enligt naturvårdslagen. Våtmarkerna intar en särställning genom deras stora betydelse för många viltarter. Det är skogsbruket som f. n. har de största anspråken på dessa marker. Med hänsyn härtill är det angeläget att resultaten av pågående forskning om våtmarksdikningens effekter snarast omsätts i föreskrifter för hur dikningsföretag skall utföras. Skogsstyrelsens föreskrifter för tillämpningen av skogsvårdslagen bör kompletteras med sådana bestämmelser. Den föreslagna nya vattenlagen ger den formella grunden för att återställa torrläggningsföretag som av olika skäl har förlorat sin betydelse. Det föreslås att naturvårdsverket får i uppdrag att kartlägga förekomsten av sådana företag och undersöka de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för återställningsåtgärder. Beredningen understryker den stora betydelsen av att hänsyn tas till viltet i och jordbruket. Mot bakgrund av att riksdagen har uttalat sig skogsbruket för en lagreglering av naturvårdshänsynen i jordbruket kan det förutsättas att hänsynregler av det slag som redan gäller för skogsbruket kommer att meddelas också för jordbruket. Beredningen förordar att dessa föreskrifter anknyts till lagen om skötsel av jordbruksmark. kommer Därigenom lantbruksnämnderna på samma sätt som skogsvârdsstyrelserna att engageras för frågorna om naturvårdshänsyn. Villkoren för viltet kan förbättras genom att åtgärder vidtas för att öka tillgången på de tre grundförutsättningarna för viltförekomsten. nämligen och skydd. Det kan ske genom biotopförbättringar föda, vatten av mera karaktär varaktig men också genom tillfälliga stödåtgärder för att hjälpa

djuren i en besvärlig situation. Åtgärder av det förstnämnda slaget kan bestå i

att områden som är av marginell betydelse för jordbruket och skogsbruket avsätts för produktion av viltfoder. [nom områden där vattenförsörjningen är otillräcklig kan nya våtmarker skapas genom anläggande av viltvatten. Skyddet för viltet kan ökas exempelvis genom att skogsimpediment sköts så att de blir till nytta för viltet. Enligt beredningens mening bör markinnehavare och jakträttsinnehavare svara för att sådana åtgärder utförs och att det skeri ökad utsträckning. Detta ansvar bör emellertid göras gällande på annat sätt än genom tvingande bestämmelser. De medel beredningen anvisar är främst av administrativ karaktär. Det sker mot bakgrund av att de särskilda åtgärderna för viltet så långt möjligt bör genomföras i samverkan över större markområden. Detta förhållande utgör ett av flera vägande skäl till att jaktvårdsområden bör bildas. Sådana områden har inte på långt när kommit till stånd i den omfattning som är önskvärd. Vid sidan om ökad upplysning och propaganda föreslås att verksamheten för att bilda jaktvårdsområden görs till föremål för en särskild Som närmare beskrivs i det utvärdering. förutsätts vidare att lokala samrådsgrupper inrättas med uppgift att följande bl. a. upprätta viltvårdsprogram och verka för att i programmen angivna åtgärder genomförs. Om det i undantagsfall är nödvändigt för att en angelägen viltvårdsåtgärd skall kunna genomföras, skall länsstyrelsen kunna besluta att en markinnehavare skall vara skyldig att tåla en anläggning för

Sammanfattning 15

viltvården på fastigheten, om det inte medför olägenhet av betydelse. Av grundläggande betydelse för skyddet av viltet är fridlysningsbestämmelserna. Principen att allt vilt är fredat och att rätten att jaga vissa djur innebär ett undantag från den huvudregeln skall gälla även i fortsättningen. är att förhindra att för Ett annat viktigt inslag i vården av viltet i allmänhet vårt faunaområde främmande viltarter etablerar sig här i landet. Beredningen föreslår att det nuvarande förbudet att plantera ut vissa djurarter med bestämmelser om förbud mot att hålla främmande kompletteras i hägn. Undantag från förbudet. som inte skall gälla djurparker och djurarter andra Zoologiska anläggningar, skall kunna meddelas av länsstyrelsen. Vidare föreslås bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att förordna om jakt för att förhindra eller undanröja etablering av en främmande djurart. De ovan redovisade åtgärderna kan förutsättas vara av betydelse för i allt vilt. Därutöver behandlas i betänkandet frågor som rör de princip som representeras av vilt i alltför individrika stammar ytterlighetsgrupper och av de viltarter som är hotade eller sårbara. I fråga om den förstnämnda gruppen föreslås bl. a. vidgade möjligheter för myndigheterna att förordna om avskjutning för att uppnå balans med andra intressen. att När det gäller de hotade och sårbara arterna konstaterar beredningen målet att bevara vårt lands naturligt förekommande viltarter inte kan ses som ett absolut krav. Av både praktiska och ekonomiska skäl måste en prioritering ske. Beredningen ansluter sig till uppfattningen att tillgängliga resurser i första hand bör användas för åtgärder som kan förutsättas bli och som avser arter som i mera betydande utsträckning är framgångsrika beroende av förhållandena här i landet. Beredningen föreslår att naturvårdsverket anvisas medel på ett särskilt viltvårdsanslag för utformande av ett och för en prioritering och samordning av insatserna för de åtgärdsprogram djurarter det är fråga om. Vidare föreslås flera åtgärder för att motverka den handel och övrig hantering som grundar sig på illegal jakt på utrotningshotade och sällsynta djurarter. Dit hör krav på särskilt tillstånd för att få bedriva konservatorsverksamhet. Vidare föreslås ett lagbemyndigande för att meddela skärpta bestämmelser för in- och utförsel av djur. Straffmaximum föreslås också innebär en förlängning av för grova jaktbrott höjt vilket preskriptionstiden. Särskilda avsnitt i betänkandet ägnas åt vården av älgstammen, vården av kronhjortsstammen och de fyra stora rovdjuren, björn, varg, järv och lo. Utöver de mål som allmänt bör gälla för viltvården bör till grund för skötseln av älgstammen läggas hänsynen till betestillgången, de areella och trafiksäkerheten. Det innebär en fortsatt ökad avskjutning näringarna inom många områden i landet. Beredningen föreslår ett nytt system för älgjakten som är avsett att ersätta de tre olika jaktformer som nu tillämpas i landet. I huvudsak innebär förslaget följande. Jaktområden som är så stora skötsel och beskattning av älgstammen får att de medger en planmässig registreras som licensområden och får en årlig tilldelning av minst en vuxen älg. Större, stabila områden - exempelvis jaktvårdsområden - skall, när nått en lämplig nivå, kunna få flerårslicenser, dvs. få en viss älgstammen tilldelning för exempelvis en treårsperiod inom vilken jägarna själva kan fördela avskjutningen.

16 Sammanfattning

Övriga jaktområden, som i dag är många men som i areal endast omfattar

några få procent av all ålgjaktmark, registreras inte. Jakträttsinnehavarna på dessa marker får rätt att under fälla kalvar utan begränsad jakttid antalsbegränsning. Om det finns särskilda skäl skall dock länsstyrelsen för viss tid kunna registrera även mark som inte kraven för uppfyller licensområden. skall då kunna omfatta Tilldelningen vuxet djur för årlig avskjutning eller för avskjutning under en tvåårsperiod. Sådan registrering skall kunna komma i fråga om en jakträttsinnehavare, trots försök därtill, inte lyckats få sin mark ansluten till angränsande jaktområden. Den slopade registreringen av mindre jaktområden kommer i hög grad att minska länsstyrelsernas arbetsbelastning med älgjakten. Avsikten är att förberedelsearbetet för beslut om älgtilldelning i hög grad skall skötas på lokal nivå, bl. a. genom överläggningar mellan jägare, markägare, lokala myndigheter och andra intressenter. Vad beträffar vården av kronhjortsstammen har beredningen bl. a. haft att ta ställning till frågor som sammanhänger med det kronhjortsreservat som finns inrättat i Skåne. Reservatet har tillkommit för att bevara den svenska nominatrasen. De undersökningar låtit utföra beredningen har inte givit något entydigt svar på frågan om kronhjortarna inom reservatet i rashänseende skiljer sig från övriga kronhjortsgrupper i landet. Beredningen har därför utgått från att de skånska hjortarna har ett särskilt skyddsvårde men konstaterar samtidigt att reservatet inte är en ändamålsenlig åtgärd för att på längre sikt skydda rasen mot inblandning. Det föreslås därför att reservatet skall avvecklas. Beredningen har också övervägt hur kronhjortsjakten bör organiseras i landet. Förslaget innebär att jakten bör bedrivas som licensjakt efter mönster

av det system som föreslås för älgjakten..

För kronhjortsjakt lämpliga licensområden bör emellertid vara betydligt större än motsvarande områden för älgjakt. Vad gäller de fyra stora rovdjuren konstaterar beredningen att det. med undantag för lodjuret. är fråga om arter som är att betrakta som hotade eller i varje fall sårbara. Det är emellertid samtidigt fråga om djur som vållar betydande problem, främst för rennäringen. Beredningen har särskilt övervägt frågan om vargens framtid i landet. Enligt beredningens mening kan ett återförande av vargen till den svenska faunan rimligen bara ske genom en spontan invandring. En sådan kan påräknas, i första hand från Finland men också från Norge. En etablering av en fast vargstam som en följd av invandring måste emellertid enligt beredningens bedömning ske i områden utanför renskötselområdena. I viss utsträckning ändrade bestämmelser föreslåsi fråga om avskjutning av rovdjur för att skydda rennäringen och andra intressen. l fråga om rätten till jakt har beredningen inte funnit anledning att frångå principen om jordägarens jakträtt. Liksom hittills skall jakträtt följa med jordbruksarrende om inte annat har avtalats. Jordbruksarrendatorn skall emellertid inte utan markägarens medgivande i sin tur få upplåta jakträtten. Vad beträffar upplåtelse av jakträtt har beredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om jakträttsarrendatoms besittningsskydd och frågan om prissättningen vid sådana upplåtelser.

Sammanfattning 17

Förslaget om besittningsskydd innebär att en jakträttsarrendator skall ges möjlighet att få frågan om förlängning av upplåtelseavtalet prövad av länets arrendenämnd. skall kunna ske om markägaren inte avser att Förlängning utnyttja jaktmarken för egen del eller överlåta jakten till anhörig eller anställda. Beredningen avvisar tanken på någon form av allmän priskontroll i fråga Andra bör väljas för att söka dämpa om jakträttsupplåtelser. vägar prisutvecklingen. En åtgärd som bör prövas är att via jägarorganisationerna söka få till stånd en allmän tillämpning av ett standardiserat prissättningsbör i huvudsak utformas efter modell system. Ett sådant prissättningssystem av det system som används av bl. a. domänverket med arrendeavgiften fördelad på dels en grundavgift för rätten att jaga på marken och som inkluderar småviltjakten, dels en tilläggsavgift för fällt klövvilt. I övrigt bör ansträngningarna inriktas på att öka utbudet av jaktmöjligheter. Beredningett bättre utnyttjande av en anvisar flera olika åtgärder för att åstadkomma landets jaktmarker. Bl. a. bör de tidigare nämnda lokala samrådsgrupperna att verka som förmedlare av och jägarorganisationerna ta sig an uppgiften både och s. k.

jakträttsupplåtelser, i fråga om vanliga jaktarrenden

korttidsupplåtelser. Upplåtelser, främst på den samhällsägda marken, bör i än hittills ske till jaktföreningar för att därigenom få till större utsträckning bör ändras så stånd en mera differentierad jakt. Lagen om jaktvårdsområden att jaktvårdsområdesföreningen får rätt att avtala om upplåtelse av jakt inom

jaktvårdsområdet.

Vad särskilt gäller utnyttjandet av de allmänna vattnen för sjöfågeljakt föreslår beredningen en lagändring som innebär att det blir möjligt att bilda

jaktvårdsområden för sådan jakt. Bildas sådana områden bör det överlåtas åt

områdesföreningen att svara för upplåtelser av jakten. Ett sådant ansvar bör också kunna ges för sjöfågelvården särskilt bildade jaktföreningar. till som beredningen fram innebär en Det förslag ny jaktlag lägger genomgripande modernisering av den nuvarande lagen. Det huvudsakliga ämnesområdet för den gällande lagen, nämligen regleringen av jakträtten, behandlas i den nya lagen i ett av tre huvudavsnitt. I ett första centralt avsnitt om viltvärden mera än vad som är fallet i behandlas frågor utförligt nuvarande upptar, utöver ett antal bemyndilag. Det tredje huvudavsnittet bestämmelser som i dag har sin platsi ganden, vissa för jakten särskilt viktiga jaktstadgan. Utöver bestämmelser som direkt reglerar viltvården, jakträtten om bl. a. utplantering av och jakten innehåller lagen också bestämmelser vilt, handel med vilt, konservatorernas verksamhet, jaktens vilthägn, Vid av administration, kunskapsprov och jakttillsynsmän. utformningen har beredningen förutsatt att kompletterande bestämmelser lagförslaget av regeringen, av skall meddelas av regeringen eller, efter bemyndigande naturvårdsverket. En fortsatt och utvidgad viltforskning är enligt beredningens uppfattning för ett meningsfullt och framgångsrikt viltvårdsarbete. en förutsättning arterna. Viltforskningen skall inte vara begränsad till de jaktbara Enligt behövs en bättre och planering av beredningens mening samordning viltforskningsarbetet i landet. I fortsättningen bör därför forskningsnämnden vid naturvårdsverket ombesörja all medelsanvisning i fråga om den viltforskning som bekostas med medel ur jaktvårds- och viltskadereglerings-

18 Sammanfattning

fonderna. Vidare föreslås att den nuvarande för viltforskprojektgruppen ning ombildas till en viltforskningskommitté med, i förhållande till den nuvarande förstärkt gruppen, sammansättning och vidgade uppgifter. Forskningsverksamheten måste följas upp av ett omfattande försöks- och utredningsarbete. Denna verksamhet bör om möjligt med integreras forskningsprojekten. Ifråga om administrationen av jakten och viltvården anser beredningen att det finns behov av samrådsorgan eller samrådsgrupper för att samordna viltvårdsinsatserna på lokal nivå. Arbetsuppgifterna för sådana grupper, vars verksamhetsområde normalt bör omfatta en kommun, kan vara att D ordna överläggningar med markägare, jägare och andra i naturvårdsfrågor engagerade personer inom verksamhetsområdet (distriktet), D verka för bildande av jaktvårdsområden, bl. a. genom att föreslå indelning i sådana områden inom distriktet, D verka för upprättande av viltvårdsprogram med förslag till långsiktiga och övergripande viltvårdsinsatser inom distriktet, D verka för samordning av viltvårdsinsatser som berör stora delar av eller hela distriktet, D verka för att markanvändning inom distriktet sker med hänsynstagande till viltets behov, D göra framställningar till myndigheter samt vara remissinstans i frågor som rör viltvården och jakten inom distriktet, D verka för bättre utnyttjande av jaktmarker och för att jaktintresserade personer får tillgång till jaktmöjligheter samt medverka till att naturintresserade människor ges möjlighet att komma i kontakt med natur och vilt, D i samverkan med polisen, jägarna och markägarna verka för att minska riskerna för kollisioner mellan motorfordon och vilt samt för begränsning av övriga skador orsakade av vilt. förutsätter Beredningen att lokala samrådsgrupper bildas över hela landet men finner det lämpligast att låta detta samråd växa fram genom lokala initiativ. Med hänsyn till den stora betydelse som det lokala samrådet kan förutsättas få för viltvården, jakten och jägarna utgår beredningen från att jägarorganisationerna i mycket stor utsträckning tar initiativ till bildande av samrådsgrupperna. Självfallet kan också kommunerna komma att antingen initiera bildandet av en samrådsgrupp eller inrätta en kommunal nämnd för viltvårdsfrågor. Självfallet måste jägarorganisationerna och kommunerna anpassa sina åtgärder så att dubbelarbete undviks. På det regionala planet föreslås den förändringen att de nuvarande länsälgnämnderna ersätts av länsviltnämnder med vidgade uppgifter. Länsviltnämnderna skall vara länsstyrelsens rådgivande organ i alla frågor som rör viltvården och jakten. Nämnderna bör därutöver att besluta i ges befogenhet ärenden som rör ramar för älgavskjutningen och tilldelning av djur för licensområdena. Ledamöterna i nämnden bör representera jakt och viltvård, jord- och skogsbruk, naturvårdsintresse och friluftsliv. Nämnderna bör bestå av ordförande och högst sex ledamöter som företräder intresseorganisationer på områdena i fråga. Till nämndernas sammanträden bör kunna adjungeras personer som besitter särskild sakkunskap i de frågor nämnden behandlar.

Sammanfattning 19

[fråga om den centrala administrationen föreslås inte några förändringar. För att markera ansvarsfördelningen finns det emellertid skäl att klargöra att Svenska har ett betydande ansvar för jakten och den Jägareförbundet viltvården i övrigt genom att förbundet organiserar en stor del av praktiska landets jägare men att förbundet däremot inte har någon myndighetsfunktion. Vad slutligen gäller finansieringen är beredningen med hänsyn till sina direktiv förhindrad att föreslå annat än mycket begränsade resursförstärkningar. Länsstyrelserna föreslås få ett självständigt ansvar för finansieringen av de ersättningar som lämnas för skador på gröda av klöwilt. Ersättningarna skall liksom hittills finansieras med avgifter för klövvilt som fälls. bör emellertid i fortsättningen fastställas av länsstyrelsen inom Avgifterna ramar som regeringen bestämmer. Den nuvarande viltskaderegleringsfonden bör awecklas. skall dock även i fortsättningen betala in Länsstyrelserna ett visst belopp av fällavgifterna för att disponeras centralt. Dessa medel bör Vidare föreslås att medel ur jaktvårdsfonden och föras till jaktvårdsfonden. förs till ett viltvårdsanslag som skall av vissa budgetmedel disponeras naturvårdsverket.

Författningsförslag

1 Förslag till Jaktlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l § Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jakten samt frågor som har samband därmed.

2 § Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Med jakt jämställs att göra ingrepp i viltets bon och att tillgodogöra sig eller förstöra fåglars ägg.

3§ Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i fråga om skyddet och vården av viltet.

Viltvården

4 § Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammama. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt.

5 § Var och en skall visa viltet hänsyn. Viltet får inte förföljas eller annars ofredas annat än vid jakt eller när det är att markinnehavaren vidtar åtgärder för att motverka skador av nödvändigt i vilt. Hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Regeringen får för särskilda ändamål meddela föreskrifter om undantag från tredje stycket.

22 Författningsförslag

6§ Om jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom inom jaktområdet anträffar katt som uppenbarligen inte står under någons tillsyn, får han döda katten. Inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten.

7§ Om det uppenbart behövs med hänsyn till viltvården får länsstyrelsen besluta om 1. förbud eller inskränkningar i rätten att jaga på en fastighet, 2. skyldighet för en markinnehavare att tåla att en anläggning för sådant ändamål utförs om det inte medför på fastigheten, olägenhet av betydelse. I beslut som avses i första stycket 1 får länsstyrelsen sätta ut vite.

8§ Om det på grund av något viltbestånds storlek finns påtaglig risk för trafikolyckor eller för omfattande skador av vilt, får länsstyrelsen besluta om jakt för att undanröja eller minska skaderisken. Detsamma gäller om förekomsten av någon viltart innebär betydande skaderisker. skall i beslutet bestämma Länsstyrelsen om jakten efter åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Länsstyrelsen skall också bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Om ett djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret.

Jakträtten m. m.

9 § F astighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av 10 §. I jakträtten ingår också rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid jakt. Vid jordbruksarrende har i fastighetsägarens ställe arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats. Om Samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.

10 § J akträtten på en väg eller järnväg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen eller järnvägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem väg- eller järnvägsmarken har var och en av dem jakträtt på den marken.

ll § Om allmänt vatten gränsar till en fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtt också på det allmänna vattnet intill etthundra meter från strandlinjen. På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte ingår i någon fastighet, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver annat.

l2§ Jakträtt får upplåtas av fastighetsägaren. Jakträtt som har upplåtits får inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke.

sou 1983:21 Författningsförslag 23

eller om tiden för 13§ Om fastighetsägaren säger upp jakträttsupplåtelsen denna annars går ut, får arrendenämnden på framställning av nyttjanderättshavaren besluta att upplåtelsen skall förlängas, om det kan anses oskäligt att denna upphör. av Första stycket gäller även när fastighetsägaren medger förlängning upplåtelsen men ställer villkor som kan anses oskäliga.

skall arrendenämnden fastställa villkoren för 14 § lett beslut om förlängning som upplåtelsen efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor eller förutsebara förändringar samt tidigare har gällt för denna, till inträffade till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. med stöd av 13§ skall ske för en tid som motsvarar den Förlängning tidigare upplåtelsen, om denna inte överstiger fem år och i annat fall för fem ar.

15 § Rätten att jaga och att tillgodogöra sig vilt i de fall som avses i 9 § första stycket är förbehållen jakträttsinnehavaren med de undantag som följer av bestämmelserna om 1. jakt efter beslut av länsstyrelsen (8 §), 2. rätten att döda eller fånga vilt för att avvärja skador (16 §), 3. statens vilt (17 §), 4. skyldigheten att spåra upp och avliva skadat vilt (20 §).

16 § Om det år nödvändigt för att avvärja skador av betydelse på egendom får den som innehar eller utövar eller i näringsverksamhet, egendomen verksamheten Han får fånga eller döda vilt även om han saknar jakträtt. om detta med också tillgodogöra sig det vilt som har dödats eller fångats, hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. meddelar närmare föreskrifter om förutsättningarna för att Regeringen vilt skall få fångas eller dödas och om vem som skall ha rätt att tillgodogöra sig viltet.

17 § Regeringen får föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid tillåten jakt skall tillfalla staten.

18 § Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om 1. vilt som skall tillfalla staten, 2. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfordon.

Jakten

Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och l9§ människor och egendom inte utsätts för fara.

20 § Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren snarast möjligt vidta åtgärder för att spåra upp och avliva det skadade djuret. skall Om klövvilt har skadats vid jakt och går in på ett annat jaktområde,

24 Författningsförslag

jakträttsinnehavaren där eller områdets ägare snarast underrättas genom jägarens försorg. Kan dessa endast nås med svårighet får polismyndigheten i orten underrättas i stället.

21 § Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen. Regeringen får föreskriva att jakt med skjutvapen får ske endast under viss tid av dygnet.

22 § Motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte användas vid jakten, om inte regeringen av särskilda på grund förhållanden föreskriver eller i enskilda fall medger det. Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för att skjutvapen skall få medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.

23§ Hundar får användas vid jakten endast om detta med hänsyn till storlek och beskaffenhet jaktområdets i övrigt samt hundens egenskaper inte medför lidande för viltet eller olägenhet onödigt av betydelse för andra jakträttsinnehavare.

24 § Regeringen meddelar föreskrifter om de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet. Som villkor för jakt får regeringen också föreskriva att jakten endast får bedrivas efter särskilt tillstånd (licens) eller på marker av viss storlek eller beskaffenhet i övrigt. Om det främjar viltvården får en licens utfärdas för flera jakträttsinnehavare gemensamt.

25§ Utfodring eller andra åtgärder som kan locka vilt från någon annans jaktområde får inte vidtas om avsikten är att komma åt vilt.

26§ Utan medgivande av jakträttsinnehavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller skjutvapen ta väg över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs skall den hållas kopplad.

Utplantering av vilt m. m.

27 § Regeringen får meddela bestämmelser om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Handel med vilt m. m.

28§ Om det behövs med hänsyn till viltvården eller för att tillgodose något annat syfte i denna lag får regeringen meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för handel med vilt. Om in- och utförsel av vilt finns särskilda bestämmelser meddelade med

Författningsförslag 25

sou 1983:21

att meddela föreskrifter om instöd av lagen (1975:85) med bemyndigande eller utförsel av varor.

får meddela bestämmelser som innebär att uppstoppning 29§ Regeringen eller annan preparering av vissa slag av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet. av sådana föreskrifter och villkor har den För tillsyn över efterlevnaden bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där myndighet som regeringen uppstoppning eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrymmen som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Länsviltnämnder

30§ Till varje länsstyrelse är knuten en Iänsviltnämnd med uppgift att vara i frågor om viltvården. Det ankommer länsstyrelsens rådgivande organ därutöver att efter regeringens bestämmande pröva på länsviltnämnden frågor om tillstånd till jakt efter vissa slag av vilt. Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Kunskapsprov

31§ Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga kun-

skapsprov som villkor för rätten att jaga och om skyldighet att utge ersättning

för proven. Regeringen får överlämna åt sammanslutningar på jaktens och viltvårdens att anordna sådana samt att ta ut ersättning för område kunskapsprov proven.

Avgifter

32 § För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift). Dessa avgifter bildar som efter regeringens bestämmande får en fond (jaktvårdsfonden) användas för sådana ändamål som nu har nämnts. får också meddela föreskrifter om avgiftsskyldighet för vissa Regeringen slag av vilt som fälls.

J akttillsynsmän

att utöva får förordnas till 33§ Den som kan anses lämplig jakttillsyn jakttillsynsman med den befogenhet som följer av 38 §. förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt En jakttillsynsman hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län eller delar av län och får återkallas när det finns skäl för det.

26 Författningsförslag

sou 1983:21

Ansvar m. m.

34§ Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för jaktbrott den som 1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans mark eller där tillägnar sig vilt eller underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24 § andra stycket, 2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 § första stycket, 22 § första stycket, 23 eller 25 § eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 21 § eller 24 § första eller andra stycket.

35 § Om jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas 1. om brottet avsåg sällsynt eller värdefullt vilt, 2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning, 3. om det har utförts med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel eller motordriven anordning, 4. om jaktledares anvisningar inte har följts.

36§ Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 5 § andra eller tredje stycket, 2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 18 §, om gärningen inte är belagd med straffi lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 3. bryter mot 19 §, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken, 4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 20 §, 5. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 22 § andra stycket, 6. bryter mot 26 § eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 27 §, 28§ första stycket, 29 § första stycket, 31 § första stycket eller 32 §. Den som av oaktsamhet underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24§ andra stycket döms till böter.

37§ Den som för egen eller någon annans räkning tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller kommits över genom jaktbrott eller brott som avses i 36 § andra stycket, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter som anges i 35 § 1 och 2.

38 § Om någon anträffas på bar gärning i färd med att begå jaktbrott eller brott som avses i 36 § andra stycket, får vilt och sådan egendom som avses i 40 § tas i beslag av jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer också sådana jakttillsynsmän som avses i 33 §. Har egendom tagits i beslag, skall anmälan om detta göras till polis- eller åklagarmyndigheten.

Författningsförslag

Om vilt som har tagits i beslag kan förfaras får djuret efter värdering säljas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen.

39 § Om någon har begått jaktbrott eller brott som avses i 36 § andra stycket förverkat, om skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras inte ett förverkande är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde förklaras förverkat. Förverkat vilt tillfaller i de fall detta anges i jakträttsinnehavaren föreskrifter som meddelas av regeringen. i 37 §. Första och andra stycket gäller även vid sådant brott som avses

och andra hjälpmedel som har 40§ Jaktredskap, fortskaffningsmedel använts eller medförts vid jaktbrott eller brott som avses i 36 § andra stycket får förklaras förverkade, om ett förverkande är påkallat för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.

särskilda bestämmelser om 41§ I fråga om förverkad egendom gäller försäljning av sådan egendom i den mån inte annat följer av 39 § andra får meddela föreskrifter om undantag från dessa stycket. Regeringen eller av bestämmelser i fråga om djur som behövs för forskningsändamål någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.

42 § Av de böter som ådöms enligt denna lag tillfaller hälften jaktvårdsfonav förverkat vilt och den. Detsamma gäller i fråga om försäljningssumman det som har förverkats med stöd av 40 §.

43§ Vad i 37-39 §§ sägs om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg och bon.

Bemyndiganden

får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela 44§ Regeringen sådana föreskrifter och beslut som avses i 5§ fjärde stycket, 16§ andra stycket, 17, 18, 21, 22, 24 och 27 §§, 28 § första stycket, 29 § första stycket, 30 § andra stycket, 31 § första stycket, 32 §, 38 § tredje stycket, 39 § andra stycket och 41 §. Ide fall som avsesi 8 § får länsstyrelsen medge de undantag från denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som behövs för att jakten skall kunna bedrivas ändamålsenligt.

Besvär

45§ I fråga om arrendenämndens beslut enligt 13 och 14 §§ gäller bestämmelserna i 8 kap. 31 § första stycket och 32 § första stycket jordabalken. Länsviltnämndens beslut överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.

28 Författningsförslag

Länsstyrelsens beslut enligt 7 och 8 §§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den då lagen (1938:274) om rätt till jakt skall upphöra att gälla. 1. Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller i fråga om avtal om upplåtelse av jakträtt som har ingåtts efter lagens ikraftträdande eller som har förlängts genom avtal som har träffats efter denna tidpunkt. 2. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare, kronohemmans åbor och innehavare av kronotorp, kolonat skogstorp, odlingslägenheter, och fjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot sådana bestämmelser skall fortfarande gälla. 3. Äldre bestämmelser om servitut som innefattar jakträtten på en fastighet skall fortfarande gälla.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §

I syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavamas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och viltvården kan enligt denna lag tvâ eller flera fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvârdsområde och jakträttsinnehavare inom detta bilda en jaktvårdsområdesförening.

Vad i lagen sägs om fastighet gäller också allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som inte ingår i någon fastighet. Med fastighetsägare avses därvid den som för statens räkning företräder det allmänna vattenområdet.

Denna lag träder i kraft

Författningsförslag 29

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1943:459) om tillsyn över hundar dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall föras in två nya paragrafer, 3 a och 3 b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse v Föreslagen lydelse

3a§ Om en hund springer lös i ett

område där det finns vilt, får

jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom ta hand om hunden. När detta har skett skall hundens ägare eller innehavare snarast underrättas. Om dessa inte är kända får i stället polismyndigheten i orten underrättas. Om hunden inte låter sig tas om hand får polismyndigheten låta döda hunden, om detta är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till omständigheterna i övrigt. 3b§ Den som vill återfå en hund som har tagits om hand är skyldig att lösa hunden enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Blir hunden inte löst, får den som har tagit hand om hunden behålla den under de förutsättningar som anges i föreskrifterna. 5§ Den som eller av Den som uppsåtligen eller av uppsåtligen oaktsamhet bryter mot 2 § eller 3 § oaktsamhet bryter mot 2 § eller 3 § andra eller tredje stycket andra punkten eller tredje stycket punkten mot föreskrift som har meddelats mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 § första stycket, dömes med stöd av 3 § första stycket, döms till böter. till böter. Den som försummar att göra anmälan enligt 3 a § första stycket döms till böter, högst ettusen kronor.

*Senaste lydelse Denna lag träder i kraft 1974:348.

30 Författningsförslag

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (l975:85) med att bemyndigande

meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (l975:85) med att bemyndigande meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen får, med den begräns- Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela som av ning följer 2 §, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhälls- till ekonomin eller folkförsörjningen, 1. risk för störning inom samhällsav särskilda handelspolitiska skäl ekonomin eller folkförsörjningen, eller av hänsyn till behov att trygga 2. särskilda handelspolitiska förkvaliteten hos produkter av visst hållanden, till hälsovården, 3. behov slag, miljövården, att trygga kvaliteten hos växtskyddet eller skyddet mot djur- produkter av vissa slag, sjukdomar eller till kontrollen av 4. hälsoskyddet, miljövården, materiel som kan få militär användväxtskyddet, ning. 5. skyddet mot djursjukdomar, viltvården eller annars behov att skydda vissa djurarter, 6. kontrollen av materiel som kan få militär användning. får överlåta Regeringen åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och

hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 1 och 11 §§ lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§ Lagen omtryckt Arrendenämnd som avses i 8 kap. Arrendenämnd som avses i 8 kap. 1980:97. 29§ jordabalken har till uppgift att 29 § jordabalken har till uppgift azt

Författningsförslag 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. medla i arrendetvist, 1. medla i arrendetvist, av 2. pröva tvist om förlängning av 2. pröva tvist om förlängning arrendeavtal vid jordbruksarrende, arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller fiskearrende bostadsarrende eller fiskearrende eller om villkor för sådan förläng- eller av avtal om upplåtelse av jakträtt ning samt tvist i fråga som avses i eller om villkor för sådan förläng- 9kap. l4§ jordabalken eller vars ning samt tvist i fråga som avses i 9kap. l4§ jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 § samma balk ankommer på arrende- prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 § nämnd, samma balk ankommer på arrende- 3. pröva fråga om godkännande av nämnd, förbehåll eller annat avtalsvillkor 3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, jordabalken eller 3-6§ lagen 10 kap. 2-4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § om fiskearrenden, jordabalken eller 3-6 § lagen (1957:390) 4. vara skiljenämnd i arrende- (1957:390) om fiskearrenden, tvist. 4. vara skiljenämnd i arrendetvist.

Ärende inom vars område fastigheten är upptages av den arrendenämnd belägen. 11§ Rör ärende som avskrivits enligt Rör ärende som avskrivits enligt 10§ första första punkten 10§ första stycket första punkten stycket tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap. tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap. 6 a § eller 12 kap. 49 eller 55 §jorda- 6 a § eller 12 kap. 49 eller 55 §jordabalken, 22 eller 24§ hyresförhand- balken, 22 eller 24§ hyresförhand- (1978:304), 5 § lagen lingslagen (1978:304), 5 § lagen lingslagen (1957:390) om fiskearrenden eller (1957:390) om fiskearrenden, 52§ 52§ bostadsrättslagen (1971:479) eller bostadsrättslagen (1971:479), skall nämnden återupptaga ärendet 13 §jaktlagen ( ) skall nämnpå ansökan av sökanden. Ansökan den återupptaga ärendet på ansökan inom tre veckor av sökanden. Ansökan göres skriftligöres skriftligen från den dag beslutet om avskrivning gen inom tre veckor från den dag meddelades. beslutet om avskrivning meddelades. Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

Denna lag träder i kraft

SOL 1983:21

I Inledande redogörelse

1 och arbetets

Utredningsuppdraget

bedrivande

1.1 Direktiven

Direktiven för beredningens arbete redovisas i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 24 mars 1977. I direktiven anför departementschefen mot bakgrund av en redogörelse för jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker och remissutfallet över detta att vissa frågor som behandlats i betänkan bör utredas ytterligare. Dit hör bl. a. frågorna om och organisation och om viltvårdsområdenas konkrejaktens administration ta utformning. Vidare bör enligt departementschefen möjligheterna att få till stånd en samordning av viltforskningen undersökas. tar särskilt upp frågan om jaktlagstiftningen och Departementschefen anför följande. Nuvarande jaktlagstiftning är omfattande, invecklad och svåröverskådlig. En starkt bidragande orsak till detta är att bestämmelserna tillkommit vid skilda tider. I samband med remissbehandlingen av jaktmarksutredningens betänkande har från flera håll föreslagits att lagstiftningen skall ses över. Jag delar uppfattningen att jaktförfattningarna behöver förenklas och göras mera överskådliga. Vidare tas i direktiven därefter har upp ett antal frågor som beredningen behandlat i delbetänkanden. Direktiven i dessa delar har redovisats i resp. betänkande. I direktiven anför departementschefen dessutom bl.a. följande. I syfte att behandla de frågor som här redovisats bör enligt min uppfattning en särskild beredning tillkallas. Beredningens arbete böri huvudsak kunna grundas på bl.a. jaktmarksutredningens betänkande och redan gjorda undersökningar, remissyttranden över detta. Beredningen bör också vid behov verka för en samordning av det arbete som på olika håll bedrivs i jakt- och viltvårdsfrågor. Det bör ankomma på beredningen att ta upp de övriga frågor inom jakt- och viltvårdsområdet som kan bli aktuella.

I enlighet med riksdagens beslut (JoU 1977/78:2, rskr 1977/78:5) har

regeringen för beredningens beaktande överlämnat motionen 1976/77: 119 av herr Lindberg m. fl. om en utredning rörande viltvården. Motionärerna framhåller bl. a. att en för viltvården i vissa avseenden försämrad situation inträtt, att några preciserade krav beträffande viltvården inte åläggs markägarna i lag, samt att det finns risk för att vården beträffande vissa viltstammar blir eftersatt genom att insatserna i första hand inriktas på det från jaktlig sypunkt värdefullaste viltet. Enligt motionärerna bör en särskild utredning tillsättas med uppdrag att utforma riktlinjer för den framtida

34 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

viltvården. I utredningsarbetet bör beaktas dels sambandet mellan viltvård och trafiksäkerhet, dels konflikterna mellan friluftslivet och viltvården. Vidare bör prövas D vilka skyldigheter i fråga om viltvården som bör åvila markägaren-jakträttsinnehavaren, D behovet att införa ett vidgat samhällsansvar för att viltvården skall få en mera framträdande roll i samhällsplaneringen och - om ett sådant vidgat samhällsansvar skall införas - mellan ansvarsfördelningen markägarna och samhället, D inrättande av obligatoriska viltvårdsområden inom kommunerna eventuellt med gränser gemensamma med jaktvårdsområden, D om ökade viltvårdsuppgifter kan anförtros frivilligorganisationerna, D om en samordning kan ske av viltvårdsområden och fiskevårdsområden, D utformningen av den statliga myndighetsutövningen och administrationen samt finansieringen av viltvårdsarbetet. Enligt motionärerna bör utredningen dessutom pröva bl. a. frågorna om en samordning av viltforskningen och viltforskningens uppgifter, kostnaderna för jaktarrenden och tillgången på jakttillfällen för marklösa jägare. Slutligen bör utredningen företa en samlad översyn av gällande jaktlagstiftning.

1.2 Arbetets bedrivande

Beredningen har enligt sina direktiv haft att utreda ett antal delfrågor inom området jakt och viltvård. Dessa frågor har behandlats i sex delbetänkanden.

I juni 1977 avgav beredningen betänkandet (Ds Jo 1977:4) Vårjakt efter

sjöfågel. Betänkandet föranledde regeringen att föreslå riksdagen en försöksvis vårjakt på vissa sjöfågelarter (prop. 1977/78:37, JoU 1977/78:9, rskr 1977/78:63). Riksdagens beslut innebar ett avstyrkande av förslaget. Betänkandet (SOU 1979:19) Jaktvårdsområden avgavs i mars 1979. Regeringens förslag i anledning av betänkandet och riksdagens beslut (prop. 1979/80: 180, JoU 1980/81 :3, rskr 1980/81 :22) innebar att bestämmelserna om jaktvårdsområden i lagen (1938:274) om rätt till jakt ersattes av en ny lag i ämnet. Den nya lagen om jaktvårdsområden trädde i kraft den 1 januari 1981. I betänkandet Viltskador (SOU 1979:52) som avgavs i augusti 1979 föreslog beredningen bl. a. ett nytt ersättningssystem vid skador på gröda förorsakade av älg, kron- och dovhjort. Principerna för viltskadeersättning underställdes riksdagens prövning (prop. 1979/801111, JoU 1979/80:36, rskr 1979/80:302). De nya grunderna för ersättning vid viltskador började tillämpas den 1 juli 1980.

Betänkandet (Ds Jo 1979:12) Ändringar i jaktlag och jaktstadga lämnades

i oktober 1979. I betänkandet föreslogs sådana ändringar i jaktlagstiftningen som bedömdes så angelägna att de inte borde anstå till den mer genomgripande Översynen i beredningens huvudbetänkande. Beredningens förslag föranledde regeringen att vidta vissa ändringar i jaktstadgan (1938:279).

och arbetets bedrivande 35

Utredningsuppdraget

Ändringarna trädde i kraft den 1 augusti 1981.

Beredningens betänkande (SOU 1980:111) Vildsvin i Sverige avgavs i mars 1980. På grundval av betänkandet redovisade regeringen för riksdagen vildsvin i landet vissa åtgärder för att begränsa antalet frilevande (prop. 1980/81:82, JoU 1980/81:16, rskr 1980/81:174). Erforderliga författningskompletteringar trädde i kraft i mars 1981. I juli 1980 avgav beredningen betänkandet (SOU 1980:29) Vilt och trafik. I betänkandet föreslog beredningen åtgärder för att minska viltolyckorna. Förslagen har behandlats i regeringens proposition om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m. m. (prop. 1981/82:81, JoU 1981/82:19 och 26, rskr 1981/82:231) och har lett till vissa författningsändringar. Bl. a. har polismyndigheten getts möjlighet att föranstalta om tillfällig hastighetsträdde i kraft den 1 januari 1983. begränsning. Nyordningen Regeringen har överlämnat ett flertal ärenden som rör jakt och viltvård till beredningen. Dit hör frågan om det framtida älgjaktsystemet och frågorna om vården av kronhjortsstammen och rovdjursstammarna. Andra sådana ärenden rör bl. a. handeln med hotade eller sällsynta djurarter, jakten på allmänt vatten och fonderingen av medel för viltskadeersättningar. till beredningen överlämnat ett antal skrivelser och Vidare har regeringen framställningar i olika jaktliga frågor. Dessa spörsmål behandlas, om de ej tas upp i särskilda avsnitt i betänkandet, i specialmotiveringen till den nya Beredningen har dessutom mottagit framställningar och skrivelser jaktlagen. direkt från olika organisationer. har inför arbetet med bakgrundskapitlen låtit utföra under- Beredningen sökningar om jägarnas och allmänhetens syn på djur, jakt och viltvård.

har redovisats i maj 1981 i en särskild publikation (Ds Jo

Undersökningarna och jakt - Ekonomiska och sociala värden. För arbetet med 1981:5) Vilt har främst svarat docenten Ingemar Norling, fil. kand. dessa undersökningar Christer fil. kand. Bengt Lundahl och fil. dr. Roy Persson. Jägnert, Beredningen har vidare låtit genomföra en genetisk undersökning som syftat till att klarlägga den svenska kronhjortsstammens skyddsvärde. Undersökningen har genomförts av docenten Nils Ryman, fil. kand. Ulf Gyllensten och fil. kand. Christina Reutervall. Betydande delar av bakgrundskapitlen har författats av professorn Erik Ulf Weinberg och sjöfågelkonsulenten Sven Dahl, avdelningsdirektören Fredga. I augusti 1981 sammanträdde beredningen med företrädare för departei Danmark, Vid sammanment och jägarorganisationer Norge och Finland. trädet ledamöter information om förhållandena på delgavs beredningens jaktens och viltvårdens områden i övriga nordiska länder. Under sitt arbete har beredningen haft kontakter med statliga myndigheter, andra kommittéer och företrädare för olika frivilligorganisationer. Beredningen har avgett ett antal remissyttranden över till regeringen ingivna förslag och framställningar i frågor som rör jakt och viltvård.

2 Viltet

2.1 Ekologi

2.1.1 Inledning

Ekologi är vetenskapen om hur naturen är uppbyggd och hur den fungerar. Inom den moderna ekologin söker man bl. a. klarlägga sambanden mellan olika arter. Individer som tillhör samma art bildar bestånd eller populationer. De olika populationerna inom ett område bildar tillsammans ett samhälle. Samhället består av allt levande som finns inom ett ekologiskt natur - växter stycke och djur i t. ex. en sjö, en skog eller inom ett fjällområde. Hur det ekologiska samhället är sammansatt beror i hög grad på vilka berg- och jordarter som finns på platsen och vilket klimat som råder. Det är alltså de icke-levande delarna av miljön som bestämmer om det samhället får lövskogs-, barrskogs- eller en fjällhedskaraktär. Det ekologiska samhället bildar tillsammans med den icke-levande delen av ekologiska miljön ett ekosystem. En skog, ett fält eller en sjö är exempel på olika Man kan sålunda urskilja olika organisationsnivåer i naturen: ekosystem. individen - populationen - samhället - ekosystemet.

2.1.2 Individekologi

Individekologin handlar om hur individer av olika arter förhåller sig till sin omgivning, dvs. till de icke-levande och de levande faktorerna runtomkring. Nedan följer några exempel på icke-levande faktorer och deras betydelse. har betydelse, inte bara som energigivare utan även som Solljuset ”tidgivare”. Dagens längd bestämmer brunstens början hos många djur. Ljuset reglerar också när våra flyttfåglar startar sin vår- och höstflyttning. och snöförhållandenas inverkan på djuren vintertid är av Temperatursärskilt intresse här i Skandinavien. Olika arters förmåga att uthärda köld eller värme studeras också inom individekologin. Vissa fåglar t. ex. har visat sig ha en häpnadsväckande köldhärdighet. En gräsand klarar sålunda en yttertemperatur på -100°C under en timme utan att kroppstemperaturen sänks. En fjällräv tål -80° och en kanin -45° under en timme. Att vissa djur är så köldhärdiga beror till stor del på effektiv isolering genom fett, dun eller hår. Man har i pälsytan hos en älg uppmätt -16° medan temperaturen inne vid huden var +24°, en skillnad på 40°.

38 Viltet

Under stark kyla behöver djuren också energirik näring: Vid -18° dör en sparv efter knappt ett dygn om den inte får mat. En rapphöna klarar sig i ungefär en vecka och en vråk 10-11 dagar. Det är mycket viktigt att djuren vintertid kan söka upp skyddade och därmed lite varmare platser. En skog uppvisar andra temperaturförhållanden än ett öppet fält - en kall vinternatt kan det vara nästan tio grader varmare inne i en tät skog än ute på ett fält. Snön är en mycket viktig ekologisk faktor. Vissa djur kan dra nytta av snöns stora isoleringsförmåga, andra får svårigheter att ta sig fram då snön ligger djup. Temperaturen i det utrymme som bildas mellan snön och marken, där smågnagarna har sina gångar, är avsevärt högre än vid snöytan. Om vi inte hade snö på vintern skulle vi kanske inte ha några smågnagare alls här i Norden. Även skogsharen gynnas i viss utsträckning av snön. Haren når sådana betesnivåer på vegetationen som den annars inte kan utnyttja. är väl

Älgen

rustad att klara vintern. Pälsen isolerar bra och de mer än meterlånga benen gör att den lätt tar sig fram i ganska djup snö. Rådjuren har en benlängd på bara en halv meter. får därför stora svårigheter Rådjuren när snön ligger djup. Alla livsprocesser hos växter och djur kräver vatten. Transport av ämnen i växter och djur sker med hjälp av denna vätska. Två tredjedelar av ett däggdjurs vikt bestär av vatten. Förlorar ett däggdjur 10 procent av kroppsvätskan uppstår svåra störningar, en förlust av 15 procent medför livsfara. Rovdjurens föda består av kött som innehåller rikligt med protein. Växternas äggvitehalt varierar med årstiden och med markens bördighet. Proteinhalten hos växterna är högst på våren, mindre på hösten och lägst på vintern. Fortplantningsförmågan hos djur påverkas av födans kvalitet. Försök med hjortvilt har visat att hindar, som erhållit föda med högre proteinhalt fick dubbelt så många kalvar som hindar utfodrade med proteinfattigt foder. Eftersom olika växtarter också varierar sinsemellan när det gäller näringsinnehållet är det lätt att förstå att växtätare ofta försöker variera sin diet. Skogsharen kan t. ex. under sin betesgång äta av många olika växtsorter på så sätt ökar den möjligheten att få de näringsämnen den

behöver. Älgen utnyttjar mer än fyrtio olika växter. En varierad växtlighet är

sålunda värdefull. Andra växter och djur utgör de levande faktorer som omger och påverkar en organism. Några viktiga former av samspel mellan olika individer eller mellan olika arter i naturen framgår av följande. E Predation: Den som tar byten kallas predator. Ordet har en vidare innebörd än ordet rovdjur. En varg och en duvhök kan man kalla rovdjur, men flugsnapparen som tar en fluga, eller rapphönskycklingen som tar en bladlus är också en predator men brukar inte kallas rovdjur. E1 Parasitism: Den som lever på en annan organism och tar sin näring från denna kallas parasit, t. ex. fästingar som suger blod, inälvsmaskar som tar upp värddjurets näring. Parasitism innebär alltså att parasiten gynnas medan värden missgynnas. EI Symbios: Innebär en samlevnad mellan olika arter, vilken är till fördel för dem båda. Ett intressant exempel är symbiosen mellan hjortdjuren och de

Viltet 39

som lever i den stora av bakterier och encelliga djur utvidgning tarmkanalen som kallas för våmmen. Dessa organismer får sin näring från det foder djuren har svalt, och hjortdjuret kan i sin tur inte tillgodogöra förbehandlat dem. sig sin föda utan att små organismer D Konkurrens: Innebär att två parter försöker tillgodogöra sig en resurs som inte räcker för bådas behov. T. ex. bete eller lämpliga boträd. Revirhävdande är en form av konkurrens inom arten.

2.1.3 Populationsekologi

Med en populations täthet menar man antalet djur (eller växter) per ytenhet, t.ex. 12 älgar per 1 000 ha. Tätheten bestäms bl. a. av miljöns försörjnings- - Att försöka förklara varför populationen minskar förmåga bärförmågan. - inom populationsekologin. Fyra eller ökar är en viktig - och svår uppgift företeelser är bestämmande för populationens täthet: förökning, utvandring, invandring och dödlighet. Många faktorer i miljön kan påverka förökningen. Att tillgången på föda har inverkan är uppenbart. Man har sålunda funnit att älgkor i Gävleborgs sämre läns kustland i genomsnitt har fler kalvar än korna i det näringsmässigt inlandet. Hos rödrävarna i Norrland har man också kunnat påvisa ett samband mellan näringstillgång och förökning. I Jämtland-Härjedalen visade det sig att tillgången på smågnagare, rävens huvudföda, påverkade födande honor födde. Graden av antalet och det antal ungar rävhonorna kan också vara beroende av sociala faktorer t. ex. framgång i förökningen stress i täta populationer. sker ofta en Om det blir för många djur av en art inom ett område Det är speciellt vanligt hos djur med revirbeteende. Revirbeteutvandring. ende innebär att en individ försvarar ett område mot andra medlemmar av samma art. Ett område där en individ uppehåller sig och söker föda men som inte försvaras kallas aktivitetsområde. Ibland sammanfaller revir och aktivitetsområde. Detta gäller bl. a. för räven i mellansvenska skogsmarker. En rävfamilj rör sig inom reviret som i vissa fall visat sig ha en storlek av ca 700 ha. En skogsduva försvarar bara området i boets närhet mot andra duvor men har ett aktivitetsområde som är mycket större än reviret. Råbockarna hävdar revir och unga bockar tvingas ofta att utvandra för att söka ett område där de kan ta egna revir. Vandringar på 12-15 mil är inte Utvandring förekommer emellertid inte bara från rådjursrika ovanliga. Även bland områden, en del ungdjur tycks ha en inneboende vandringslust. andra arter är det som regel unga djur som vandrar. kan i vissa fall ha en fördelaktig inverkan på Dödlighet genom predation bytesdjurens population genom att svaga, sjuka eller övertaliga djur sållas bort. Rovdjurens jakt riktar sig vanligen mot de djur som är lättast att ta. Så t. ex. visar en amerikansk studie att vargar inte tar älgari deras bästa ålder, dvs. årsklasserna 1-7 år. Andelen kalvar i bytet är stor. Rovdjur tar i allmänhet många ungar bland bytesdjuren. Bland de vuxna älgar som har och sjuka. Men predatorer kan även ta tagits var ca 40 procent utmärglade friska djur, t. ex. då snöförhållandena gör att rovdjuren tar sig fram lättare än

bytesdjuren. var att hålla efter Förr ansåg man att en viktig del av viltvårdsarbetet

40 Viltet

rovdjur, eftersom man trodde att rovdjuren minskade kraftigt tillgången på vilt. Senare tiders forskning har visat att rovdjursefterhållning i vissa fall kan ge ökade viltstammar - men långt ifrån alltid. Så t. ex. har forskning i Nordamerika visat att rovfåglar inte har den ringaste inverkan på antalet vaktlar, så länge vaktlarna har tillgång till skydd nära de platser där de söker föda. Man anser t. o. m. att rovfåglarna i detta fall har ett positivt inflytande på vaktelbeståndet, eftersom de tar smågnagare som i sin tur äter vaktelägg. Ännu är emellertid våra kunskaper om predationens inverkan begränsade. Det är i varje fall inte självklart att en predator behöver vara ett hot mot vilttillgången. Människans av naturen kan emellertid omvandling ibland göra att predatorn får en effekt som den annars inte skulle ha haft. Detta framgår av följande exempel. Änder är känsliga för predation under häckningstiden. Där det är gott om häckningsområden och bona kan ligga utspridda har predatorerna svårigheter att hitta dem. Där antalet lämpliga häckningsområden minskat genom människans åtgärder, koncentreras häckningen till mindre ytor. En studie i Nordamerika visade att 89 procent av andbon förstördes av traktens predatorer inom ett sådant område. När man tillgrep predatorkontroll ökade produktionen av ungar med 60 procent. Predation och parasitism liknar varandra från ekologisk synpunkt - den ena organismen lever av den andra. En viktig olikhet är dock att parasiterna (hit hör en rad sjukdomsalstrare) som regel inte dödar sina värddjur. Dessa kan emellertid bli försvagade och lättare duka under vid näringsbrist eller långvarigt dåligt väder. Under vissa omständigheter kan parasiterna ha en avgörande effekt på en population. Låga vintertemperaturer kan ge ökad dödlighet i en population. Klimatet kan också påverka näringstillgången och därigenom indirekt dödligheten. Ett exempel på detta är rapphönsen och deras stora variationer i antal mellan olika år. Varma försomrar för stammens ger goda förutsättningar tillväxt. Kycklingarnas överlevnad förefaller bl. a. vara beroende av antalet soltimmari maj och juni. Här är det inte bara fråga om en direkt temperatureffekt på kycklingarna. Vackert och varmt väder med höga temperaturer gynnar även insektstillgången. Vuxna rapphöns är främst växtätare medan kycklingarna, som skall tillväxa, är mycket beroende av tillgång på äggviterika insekter. Användandet av växtskyddsmedel i jordbruket har medfört minskad tillgång på insekter lämpliga för kycklingarna. Dessa är nu i hög grad beroende av bladlöss. Men bladlössen är små och det går åt mycket tid och energi för kycklingarna att ta tillräckligt många. Härigenom exponeras kycklingarna för vädret samtidigt som deras näringstillstånd inte är det bästa. Under dessa förhållanden tilltar dödligheten bland kycklingarna, särskilt vid ogynnsam väderlek. Ett mycket vanligt förhållande i naturen är att många faktorer samverkar till att en population ökar eller minskar. Det är sålunda helt klart att

älgstammens ökning i Sverige har flera orsaker. Älgen var vid början av

1800-talet nära utrotning. bestämmelser Skärpta för jakten, bl. a. stark begränsning av jakttiden, samt förändringar inom jord- och skogsbruket minskade dödligheten och ledde till en viss uppgång hos stammen. Trycket från de stora rovdjuren upphörde och även detta kan ha bidragit till

Viltet 41

återhämtningen. Fram till början av 1950-talet sparade man kalvarna och sköt bara vuxna djur. Med det gamla systemet blev kalvarna ofta moderlösa och omkom under vintern. Numera har man ökat avskjutningen av kalvar och sparar istället kor - deras medelålder har stigit vilket förbättrat reproduktionen. De kalvar som nu överlever jakten följer sin mor och klarar därigenom vintern bättre. Huvudanledningarna till älgstammens styrka uppgång särskilt från år 1930 och framåt är emellertid förändrade brukningsformer i skogsbruket, främst i norr, samt skogsbetets upphörande, främst i söder. Minskad konkurrens från de tamdjur som förr betade i skogarna har gynnat älgen. I gammelskog eller blädad skog finns inte mycket för en älg att äta, men på hyggen kommer lövuppslag som ger värdefullt foder. Genom hyggesskogsbruket finns idag mer bete för älgen än någonsin förr.

2.1.4 Det ekologiska samhället

Inom ekosamhället kan man urskilja två huvudgrupper bland organismerna: producenter och konsumenter. Producenterna är de gröna växterna - de är självnärande och kan bereda näring åt alla av solljus, vatten, koldioxid och växtnäringsämnen. Konsumenterna lever av andra organismer - växter eller djur. Tillsammans bildar producenter och konsumenter en näringsväv, där växterna bildar basen. Varje art spelar här sin roll, har sitt eget speciella levnadssätt och yrke. Man säger att djuren har olika ekologiska nischer. Mängden levande materia - biomassan - minskar för varje steg uppåt i näringsväven. Den sammanlagda vikten av växterna i naturen är större än vikten av alla växtätarna. Växtätarnas vikt är i sin tur större än rovdjurens. Artrika samhällen är ofta stabila, artfattiga instabila. I artrika samhällen är arterna beroende av varandra i ett invecklat mönster där den ena arten ibland kan ersätta den andra. I ett enkelt. artfattigt ekologiskt samhälle kan en rovdjursart vara helt beroende av enbart ett slags bytesdjur, t. ex. sork. Minskar sorkarna starkt av någon anledning riskerar rovdjuren att dö på grund av näringsbrist. Skulle sedan sorkarna åter öka finns så få rovjdur kvar att de inte har någon dämpande effekt. Hade samhället innehållit fler bytesarter skulle inte rovdjuren ha minskat eftersom de då haft alternativ föda medan sorkarna tillfälligt gick ned. Det är ingen tillfällighet att nordliga områden uppvisar dålig stabilitet. I tundra- och fjällområden är förhållandena sådana att få arter är anpassade till att leva där. Balansen mellan arterna kan därför lättare rubbas - ett exempel är fjällämlarnas massväxlingar. Ekologiska samhällen genomgår ibland stora förändringar. Avverkas en skog kommer snart ny växtlighet på hygget. Hyggesavfallet multnar snabbt genom att marken värms av solen som nu når ned till markytan. Växtnäringsämnen frigörs och gräs, örter, buskar och barrträdsplantor skjuter fart. En ny, färdig skog växer så småningom upp - slutstadiet är nått. Förloppet innebär givetvis förändringar även för djuren -vissa gynnas, andra missgynnas. Arter som drar fördel av hyggets tidiga stadier är älg, rådjur och dalripa som alla får ökad näringstillgång. Vissa fågelarter som lever i öppen

42 Viltet

terräng gynnas också, t. ex. gulsparv och varfågel. Arter som kan missgynnas är hackspettar som behöver grova träd där de kan hacka ut sina bohål och ugglor som behöver hålträd. Havsörn och fiskgjuse kan missgynnas därför att de behöver stora träd med vida kronor där de kan bygga bo. Insektslivet på hygget gynnas av värmen på försommaren och är rikare än i den skuggiga skogen. Skogshönsens kycklingar, som är insektsätare, håller ofta till i hyggets kanter.

2.2 Viltet och

samhällsutvecklingen

2.2.1 Allmänt

Varje djurart har sina specifika krav på miljön som utsätts för påverkan av en lång rad olika faktorer, såsom klimatförändringar och förändringar i Andra faktorer markanvändningen. av betydelse för en art är bl. a. jakt och och konkurrens eller predation förföljelse från andra djurarter. Behovet av och möjligheterna till särskilda åtgärder för att tillgodose viltvårdens intressen beror i hög grad på hur anspråken från andra markanvändningsintressen utvecklas. Idag kan med en viss förenkling sägas att ett rationellt markutnyttjande lämnar plats för framför allt två naturtyper, dels åkermark och kulturvall, dels barrskog med inslag av lövskog. Inom jordbruket har man eftersträvat ett bättre utnyttjande av markresurserna genom bl. a. upplöjning av ängs- och hagmarker till åker, genom invallning eller utdikning av våtmarker samt genom borttagande av olika brukningshinder. Detta tillsammans med användandet av handelsgödsel och bekämpningsmedel liksom ökad bevattning har påverkat naturmiljön på olika sätt och därmed levnadsbetingelserna för viltet. Det moderna skogsbruket innebär bl. a. trakthyggesbruk med markberedning och täta plantskogar, som i senare skeden röjs och gallras till förhållandevis glesa ungskogar. har lett till att Efterfrågan på skogsråvara den helt övervägande delen av skogsmarken sedan länge präglas av ett aktivt skogsbruk. Nya arealer tas i anspråk för skogsbruk genom att myrmarker dikas ut. Av våra sjöar och vattendrag, som har stor betydelse också för landfaunan, är knappast några i dag helt opåverkade av föroreningar eller andra ingrepp. Haven är de slutliga mottagarna av alla de föroreningar som genom utsläpp från industrier och tätorter eller på annat sätt tillförs luften, marken och vattnet. Ökad användning av inhemska energikällor kan komma att ställa stora anspråk på markresurser. Odling av energiskog liksom täkt av torv för energiproduktion kan medföra att stora arealer, främst våtmarker, behöver utnyttjas.

2.2.2 Jordbruk

Jordbrukslandskapet har uppstått genom röjning, bränning, stenrensning, dikning och bete. Därigenom har under lång tid en omvandling skett till olika slag av odlingsmark såsom åker-, ängs- och hagmark.

Viltet 43

Ljunghedar, fälader, ängar och hagmarker, som på 1700-talet och ännu långt in på 1800-talet dominerade odlingslandskapet i södra Sverige, är numera nästan helt försvunna. Orsakerna är bl. a. upphörd betesgång och slåtter, uppodling, utdikning och skogsplantering. för en rationalisering av Teknikens framsteg har skapat förutsättningarna Gårdarna har slagits ihop till större brukningsenheter, som jordbruket. bättre passar den maskinella utrustningen och möjliggör högre effektivitet. Jordbruket har koncentrerats till de bästa jordarna. Betena har i stort sett och de gamla betesmarkerna har ersatts av högproduktiva kulturupphört vallar. De åkrar och betesmarker som inte längre utnyttjas buskar igen eller 17 000 planteras med skog, vanligen gran. Under 1950-talet togs igenomsnitt ha åker per år ur bruk, under 1960-talet 42 000 ha per år, i första hand sämre åkermark i skogsbygderna och i norra Sverige. I södra och mellersta Sveriges slättbygder minskade åkerarealen endast obetydligt. Nedläggningstakten avtog markant i början av 1970-talet och är nu mycket låg. Viss nyodling har skett under de senaste åren. Under de senaste 40 åren har arealen ängs- och naturbetesmark minskat från 1,5 milj. ha till 0,2 milj. ha. Åkerarealen har under samma tid minskat från 3,7 milj. ha till 3 milj. ha. Större sammanhängande fält har erhållits igenfyllnad av vattenhål samt borttagande av rösen, genom täckdikning, häckar, åkerholmar och andra brukningshinder. Hälften av landets åkerareal finns i södra och mellersta Sveriges slättbygder. endast 10 procent i Norrland. Mindre jordbruksområden och åkrar som ligger insprängda i skogsområden utnyttjas i ganska stor utsträckning som betesland av flera skogsviltarter, Höstsädesfält och klövervallar är under såsom älg, rådjur och skogshare. höst, vinter och vår näringsrika och intensivt utnyttjade betesplatser. Nedläggning av sådana mindre jordbruk innebär därför en biotopförsämring för dessa viltarter. Främst har detta varit märkbart för rådjuren. Fältviltarterna, till vilka räknas fältharen, fasanen och rapphönan, är i av hur jordbruket bedrivs. Under vegetationsmycket hög grad beroende är näringsbetingelserna för fältviltet oftast ganska bra. Gödslingen perioden medför att betet på vallar och andra grödor är näringsrikt och begärligt. Genom användningen av växtskyddsmedel minskar dock tillgången på olika År 1938 förbrukades totalt inom jordbruket cirka 300 ton slags örter. kemiska bekämpningsmedel, år 1977 drygt 4 000 ton. På över hälften av landets används kemiska bekämpningsmedel. I vilken brukningsenheter av växtskyddsmedel påverkar fältviltarternas utsträckning användningen livsvillkor är ännu till stora delar okänt. Det ideala bekämpningsmedlet verkar endast på den organism som skall bekämpas. Sådana bekämpningsmedel är emellertid sällsynta. Som regel har medlen verkningar även på andra växter, djur och svampar, som kan vara betydelsefulla som näring åt den högre faunan. De besprutningar som görs för att döda exempelvis rapsbaggen dödar för en tid framåt också vissa andra på fältet förekommande insekter. Den viktigaste vinternäringen för viltet på jordbruksslätterna har varit de gröna vallarna och de höstsådda åkrarna. Många jordbruk har inte längre och köttproduktion. Vallarealen har därför minskat medan arealerna mjölkmed höstraps och höstsäd ökat. Efter det att åkrarna skördats påbörjas

44 Viltet

mekanisk ogräsbekämpning snarast varefter fälten De möjligt plöjs. upplöjda fält som inte höstsås ger viltet ett dåligt skydd och erbjuder näring endast i mycket begränsad utsträckning. På de bördigaste slättbygderna är diken, utfallsgravar och märgelhål igenlagda, stenrösen, stengärdesgårdar och häckar borttagna. Såväl skyddssom näringstillgången för viltet har härigenom försämrats.

2.2.3 Skogsbruk

Under de senaste hundra åren har den största delen av de betade utmarkerna och en betydande del av de marginella odlingsmarkerna tagits i anspråk för renodlad skogsproduktion. Särskilt gäller detta södra Sverige. I Norrlands inland fanns ännu i slutet av 1800-talet en i stort sett sammanhängande urskog, som sedermera kommit att omfattas av det producerande skogsbruket. I landets mellersta delar är skogsbrukstraditionerna i regel äldre och påverkade av bergsbruket. För att öka skogsproduktionen pågår sedan mycket lång tid tillbaka utdikning av våtmarker. Landets omfattar numera

produktiva skogsmark 23 milj. ha, vilket

motsvarar 57 procent av Sveriges landyta. Därav finns 13 milj. ha i Norrland, 5 milj. ha i Svealand och 5 milj. ha i Götaland. Skogsmarkerna utgörs numera till större delen av kulturskogar som präglas av likåldriga bestånd med barrträd som dominerande inslag. Andelen löv- och blandskog har sjunkit till hälften sedan slutet av 1930-talet. Särskilt kraftig var minskningen under 1960-talet. Endast 0,35 procent av den produktiva skogsmarken kan betecknas som naturskog. Söder om Dalälven är motsvarande siffra 0,06 procent. Den tekniskt-ekonomiska utvecklingen har medfört en alltmer genomgripande mekanisering av arbetsprocesserna. Trakthyggesbruk är den skogsbruksform som f. n. dominerar i Sverige. Slutskörden av virke sker därvid genom dvs. alla träd slutavverkning, avverkas inom en viss yta med undantag för eventuella fröträd. Ny skog anläggs genom plantering, sådd eller självföryngring med fröträd. Arealen kalmark och plantskog har inte ändrats nämnvärt de senaste 30 åren. Den uppgår f. n. till 8procent av skogsarealen eller 1,8 milj. ha. Däremot har de enskilda ytornas storlek ökat. Det har inom storskogsbruket i norr förekommit hyggen på betydligt över 100 ha. De senaste åren har dock en återgång till mindre ytor skett. Skogsbrukets kalhyggen och ungskogar har gynnat vissa arter, framför allt älg, åkersork och ett tjugotal fågelarter som är naturligt hemmahörande i öppna marker såsom stränder, myrar och fjällhedar. anses Skogsbruket emellertid fler arter. Arealerna missgynna betydligt av urskogsartade områden, biologiskt mogna ekosystem och andra speciella skogstyper har minskat kraftigt under de senast hundra åren. Av totalt ett 80-tal arter som karaktäriseras som hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande bedöms ett drygt 30-tal vara påverkade genom det moderna skogsbruket! Kalhuggningen gynnar de växtätande markviltarterna, såsom hjortdjuren och hararna. Efter lövröjning blir emellertid födotillgången mycket knapp när djup snö täcker marken. Barrbestånd Enligt Ahlén: Fauna- som är blandade med lövträd såsom björk, asp och al utgör en vård (1977) bättre viltbiotop än de rena barrbestånden. Marken blir bördigare av den

Viltet 45

årliga lövfällningen och får därmed en rik växtlighet och insektsfauna. När ny skog anläggs eftersträvas i modernt skogsbruk 10 till 20 procents lövskogsinblandning. Som nämnts har inslaget av mycket gamla och döda träd minskat kraftigt. Många djurarter har därigenom fått sina levnadsbetingelser försämrade, däribland flera fladdermössarter, hackspettar, ugglor och vissa rovfåglar. Järpens, orrens och tjäderns levnadsbetingelser påverkas också i negativ riktning genom skogsbruket. Järpen kräver tät och omväxlande skog och missgynnas sannolikt av hårda gallringar, glesa monokulturer och dikning av alkärr. Orren har missgynnats genom igenplantering av ljunghedar och och genom att hagmarkernas gamla björkbestånd successivt beteshagar försvinner. Det förefaller emellertid inte sannolikt att skogsbruksåtgärderna skulle ha någon avgörande betydelse för skogshönsstammarnas fluktuationer. Havsörnen missgynnas om de gamla kustskogarna avverkas. En återkolonisation kan försvåras genom att urvalet av ostörda häckningsbiotoper minskas. Även i Lappland har havsörnens biotoper berörts av avverkning. av våtmarker påverkar i hög grad viltets livsbetingelser. Ört- Utdikningen och lövvegetation, särskilt i våtmarkernas kantområden, utgör ett värdefullt viltfoder och insektslivet gagnar många fågelarter. Regleringen av trädslagssammansättningen i ungskogarna, varigenom lövträden missgynnas, minskar näringstillgången för flera viltarter. Skogsgödslingen ökar inte enbart trädens tillväxt. Också buskar och markvegetation får bättre växt och högre proteinhalt. Det har visat sig att älg och rådjur med förkärlek betar den vegetation som gödslats.

2.2.4 Rennäring

Samerna åsamkas förluster i rennäringen genom att renar dödas av varg, björn, lo och järv. Förlusterna ersätts i stor utsträckning av statsmedel, för 1981/82 uppgick de sammanlagda ersättningsbeloppen till budgetåret omkring sex milj. kr. För samerna har det emellertid varit av vitalt intresse att begränsa antalet individer av de nämnda rovdjursarterna. Framför allt vargoch järvstammarna har under tidernas gång kommit att decimeras kraftigt. Detta har inverkat på förhållandena också för annat vilt. Fjällräven som vintertid i stor utsträckning livnär sig på kadaver av rovdjursrivna renar har fått det svårare att överleva. En mera direkt inverkan på förhållandena för viltet har rennäringen renarnas Betningen påverkar näringstillgångarna och genom betning. därmed också villkoren för olika djurarter, exempelvis ripan.

2.2.5 och andra naturfrämmande ämnen

Miljögifter

Användningen av bekämpningsmedel och andra kemikalier i jord- och skogsbruk och inom industrin har påverkat viltet och dess miljö.

Underl95ö-tfalet upptäcktes kvicksilverförgiftning hos flera arter, orsakad

av växtskyddsmedel som användes i jordbruket. Bland de utsatta arterna återfanns bl. a. fasan, rapphöna och ringduva. Rovfåglar och ugglor

46 Viltet

förgiftades via sina bytesdjur. År 1966 förbjöds alkylkvicksilvret som betningsmedel och därefter återhämtade sig flera av de arter som hade drabbats av förgiftningen. Atmosfärisk spridning av kvicksilver och andra kemikalier berör dock fortfarande vårt land och påverkar sannolikt faunan. åtminstone i sjöar och vattendrag.

Östersjön har blivit allvarligt förgiftad av kvicksilver, PCB och DDT,

främst genom direkta industriutsläpp men också via förorenat vatten från floder. Det har starkt inverkat på sälarnas reproduktionsförmåga. Flera fågelarter utsätts för miljögifter eller andra föroreningar, då de flyttar och övervintrar utomlands. Fiskgjusens reproduktion har visat sig vara störd av äggskalsförtunning, sannolikt beroende på att den vintertid fiskat i förorenade vatten. Förgiftningen av pilgrimsfalken härrör troligen från Västeuropas industri- och jordbruksområden. Giftbekämpningen av råttor, framför allt på sopstationer, antas indirekt ha drabbat en del rovdjur, rovfåglar och ugglor. Det gäller framför allt berguv. Utsläpp av olja drabbar varje år ett stort antal fåglar av olika arter. Försurningens inverkan på faunan är inte helt klarlagd. Kraftiga störningar av livet i sjöar och vattendrag har ägt rum, speciellt i Västsverige. Sjöar har blivit fisktomma, vilket i sin tur påverkar botten- och planktonorganismerna. Förutsättningarna för den högre fauna som är knuten till näringskedjorna i sjöar och vattendrag ändras därmed också. Den sura nederbördens inverkan på landmiljöer är fortfarande i huvudsak okänd.

2.2.6 Bebyggelse och annan exploatering

Industrialiseringen och utbyggnaden av tätorterna har inneburit en ökad exploatering av naturresurserna, vilket påverkat levnadsbetingelserna för viltet. För de arter som endast förekommer på några få platser kan en exploatering på just dessa platser bli förödande. Igenfyllning eller tippningi små vatten och andra våtmarker berör starkt vissa fågelarter men också groddjur. Bebyggelse, vägar och hamnanläggningar i vissa områden förstör lövskogsbiotoper av betydelse för hotade hackspettarter. Reglering av sjöar och vattendrag för produktion av vattenkraft har förstört för många djurarter viktiga biotoper vid stränder, forsar, deltaland och strandskogar. Värdefulla häckningsområden för gäss, änder och vadarefåglar har försvunnit liksom beten för älg, skogshare, ripor m. fl. De många kraftledningsgatorna som genomkorsar landet utgör goda näringsbiotoper för viltet. Lågväxande busk- och lövslyvegetation som lämnas kvar är ett värdefullt foder för älgar och rådjur. Också småviltet får här goda skydds- och näringsbetingelser. I tätorternas utkanter finns ofta lockande näringstillgångar för viltet. Villaträdgårdarna och de obrukade åkermarkerna med ogräs och lövsly drar till sig rådjur, harar, fasaner och rapphöns, ofta också älgar. I parkdammarna samlas änder, som lockas dit genom utfodring. Till sopstationer och avskrädeshögar kommer rävar och grävlingar och naturligtvis mås- och kråkfåglar. Flera arter är till och med beroende av de miljöer som skapats genom bebyggelse eller annan exploatering, i några fall på grund av att de naturliga

Viltet 47

biotoperna förstörts. Tornugglan har fått svårt att finna lämpliga häckningsersatts med fläktar. platser genom att ladorna byggts om och ventilationshål De flesta fladdermusarterna har sannolikt drabbats genom ändringar i Äldre med öppna ventilationshål har förbyggnadsbeståndet. byggnader svunnit eller renoverats så att fladdermössen stängts ute. Urbaniseringen har medfört att allt större skogsområden nu ligger obebodda. För skyggare djur och fåglar, exempelvis björn, lo, trana, betyder detta större ro och ostördhet. Det ökade sångsvan och berguv,

friluftslivet medför å andra sidan störningar på djurlivet i vissa typer av

områden (se nedan).

2.2.7 Friluftsliv, fritidsbebyggelse

Friluftsliv och fritidsbebyggelse har ökat i omfattning. Härtill kommer att tidigare outnyttjade områden nu kan nås på ett helt annat sätt än tidigare, av båt-, bil- och skotertrafiken. Möjligheterna att nå olika genom ökningen områden underlättas också det mycket omfattande nätet av genom skogsbilvägar. Vissa former av friluftsliv kan medföra störningar på viltet. Flera är mycket störningskänsliga och försvinner i områden med rovdjursarter intensivt friluftsliv. Arter, som lokalt har drabbats av sådana störningar är bl. a. havsörn, pilgrimsfalk, kungsörn och fiskgjuse. Det rika fågellivet på skär och holmar betingas av rik näringstillgäng och av ostördhet. Rovdjur såsom räv och grävling saknas och det är ofta en för sjöfågellivet och för god häckningsframgång. När båtlivet förutsättning blir intensivt kan fågelfaunan tillfogas skada genom att reproduktionen under vår och försommar spolieras. Också i insjöar kan båtsport och störa häckningen bl. a. för fiskgjuse, storlom och änder. sportfiske Motorfordon i terräng kan under vissa förhållanden verka störande på djurlivet. Snöskotertrafik förekommer numera också i avlägsna fjällområden som tidigare sällan stördes av mänsklig verksamhet. Fritidsbebyggelsen längs kuster och sjöar har i vissa fall stört eller trängt undan skyggare fågelarter såsom havsörn, pilgrimsfalk, fiskgjuse, berguv. grågås och storlom.

2.2.8 Landskapsvård

förbättra utsikten eller Landskapsvården syftar till att öka framkomligheten, på annat sätt tillgodose önskemål om landskapets utseende. Landskapsvården har ofta utförts utan att man tagit hänsyn till viltvårdens intressen. misstag har t. ex. varit att man helt röjt bort buskskiktet, att man Vanliga tagit bort torrträd och stubbar och att man gallrat eller avverkat i alkärr och strandskogar.

2.2.9 Trafik

Under de senaste decennierna har en ökande biltrafik med samtidigt allt större klövviltstammar medfört en kraftig stegring av antalet kollisioner mellan motorfordon och klövvilt. Den som med bil kolliderar med klövvilt är

48 Viltet

skyldig att rapportera detta till polisen. Även om rapporteringen inte är fulltändig anses dock rapporteringsbenägenheten för denna typ av olyckor vara större än för andra trafikolyckor. År 1970 polisrapporterades totalt 1 827 viltolyckor, varav 902 gällde älg och 925 rådjur. 1981 rapporterades totalt 11 581 olyckor, varav 5 827 gällde älg och 5 754 rådjur. Det faktiskt inträffade antalet olyckor ligger dock avsevärt Ett stort antal högre. kollisioner inträffar också årligen mellan tåg och klövvilt. Någon tillförlitlig statistik över dessa olyckor finns inte tillgänglig. Den under 1970-talet mycket snabba ökningen av antalet viltolyckor har under de senaste åren stagnerat. För 1982 rapporteras t. o. m. en minskning av antalet kollisioner mellan motorfordon och älg jämfört med tidigare år. Viltolyckornas antal påverkas. förutom av trafikintensiteten och djurantalet, av bl. a. förändringar vad beträffar betestillgång, vattenförekomst och snödjup. Om snödjupet ett år blir stort söker sig fler djur ut på vägar och järnvägar vilket kraftigt ökar olycksrisken. Vad beträffar med annat vilt än klövvilt olyckor finns ingen statistik som visar den nuvarande situationen eller utvecklingen under senare år. Man vet emellertid att bland småviltet särskilt haren och grävlingen i de syd- och mellansvenska regionerna är utsatta för olyckor. Detsamma gäller beträffande igelkotten. För de flesta arter inverkar trafikdödligheten inte nämnvärt på populationens storlek. Inte ens när det gäller igelkotten förefaller trafiken ha någon avgörande inverkan på artens överlevnad. Så länge man påträffar överkörda djur av en viss art är det i allmänhet ett tecken på att stammen är livskraftig och att överlevnaden inte är hotad.

2.3 Faunans och äldre historia

invandring

2.3.1 Invandringsskede och äldre stenålder

Den senaste av den rad av nedisningar som under en och en halv årmillion berört Skandinavien började släppa greppet om Danmark för ungefär 15 000 år sedan och ungefär samtidigt blev sydligaste Sverige också isfritt. Vid den tiden stod de båda länderna i fast förbindelse med varandra och de mycket köldhärdiga arter som levt intill isranden följde den vikande isen in i Sverige, bland dem mammuten. Däremot har vi inga bevis för att en annan stor djurart av samma kategori, den ullhåriga noshörningen, någonsin nådde svenskt land. Vid denna tid torde i varje fall hela Skåne ha varit isfritt. Klimatet var torrt och kallt och vegetationen var av tundratyp med fjällsippan, Dryas octopetala, som en av karaktärsväxterna. Efter den kallas tidsskedet äldre Dryas-tid. Detta för att skilja skedet från en annan tundraperiod som kom senare och kallas yngre Dryas. Klimatväxlingarna var emellertid i denna fas ganska betydande. Mellan de två Dryas-perioderna inföll för mellan 11 000 och 12 000 år sedan ett betydligt mildare intervall som efter en välutforskad dansk boplats brukar kallas Alleröd-tid. Då fanns i Sydsverige björkskog med al och viden och ett litet inslag av tall. Faunan hade en nordlig prägel. Renen var allmän i Skåne och det finns ett säkert tidsbestämt fynd av isbjörn.

SOL 1983:21 Viltet 49

Skogsharen förekom och ett äggfynd av sångsvan visar att denna då häckade i sydligaste Sverige. Från Alleröd-tid har vi också de enda svenska fynden av den irländska jättehjorten med den enorma hornkronan. Det är däremot tveksamt om vildhästen, som spelade en så stor roll i Mellaneuropas äldre stenålder, lyckades få fast fot i Sverige. Tidigare uppgivna fynd av vildhäst betraktas numera med en viss skepsis. Från detta skede har vi emellertid den första kontakten med svensk jakt, en renjågarbosättning vid Segebro i närheten av Malmö, ungefär 12 000 år gammal. Detta är också det äldsta kända fyndet av människor från Sverige. Men det är långt ifrån omöjligt att landet koloniserats tidigare, under den senaste mellanistiden, då det i Danmark fanns både en rik djurvärld och människor och i Sverige mammut i Jämtland. Våra svenska avlagringar från denna mellanistid har emellertid så grundligt förstörts av den senaste inlandsisen att endast ytterst obetydliga rester har bevarats. Renhjordarna tycks ganska snart och, historiskt sett, ganska snabbt ha dragit norrut. Boplatsen vid Sege är det enda belägg vi har för en renjägarkultur från syn- och mell-ansvensk stenålder och de senste säkert daterade skånska renarna är 10 000 år gamla. Det finns dock en del mera osäkra uppgifter av något yngre datum. Den sannolikaste förklaringen till renarnas snabba försvinnande är väl den att förhållandena för dem blev mindre gynnsamma under den snabba klimatförbättring som följde på Dryas-tiden. Under boreal tid för 8 000 till 10 000 år sedan var klimatet varmare än nu. Landet blev täckt av skogar, främst av björk och tall men med ädla lövträd ända upp i Mellansverige. Detta medan det ännu fanns betydande rester av inlandsis i Övre Norrland. När det gäller faunan är vi ännu till övervägande del hänvisade till skånska fynd. De skånska torvmossarna ligger på en berggrund av kalk och och har bättre bevarat skelettrester än de sura urbergsmossarna längre mot norr. Dessutom har det grävts torv för hand i Skåne i många århundraden och dessa två förhållanden tillsammans har tillfört muséerna stora samlingar, främst av däggdjur. För mellan 9 000 och 10000 år sedan dyker ungefär samtidigt de fyra största klövviltsarterna upp i torvmossefynden, kronhjort, älg, visent och uroxe, medan de första fynden av rådjur är något senare. Visentens förekomst i Sverige blev troligen mycket kortvarig. Alla fynd är koncentrerade till några århundraden och de är få, några stycken från Skåne och ett

från Östergötland. Tydligen var inte förhållandena helt gynnsamma för visenten. Varför är svårt att förstå, då den levde kvar sydost om Östersjön

ända till andra världskrigets slut och nu åter finns där i växande stammar baserade på överlevande djurparksmaterial. Att visenten i Sverige skulle ha utrotats av de vid denna tid ännu ytterst fåtaliga jägarna förefaller mycket osannolikt.

För uroxen gick det bättre. I Sydsverige upp till Östergötland finns det

talrika fynd av den. I materialet från de undersökta boplatserna från boreal tid framstår den som ett viktigt jaktbyte. I ett fall var en fjärdedel av de funna bytesdjuren uroxar. Men när den torra och varma boreala tiden följdes av den fuktigare atlantiska och dess björk-, tall-, och hasselskogar ersattes av skogar där ädla lövträd dominerade, blev förhållandena tydligen sämre för

50 Viltet

uroxen och stenåldersjägarna gick mera över till att jaga andra, rikligare förekommande byten. Hur länge uroxen levde kvar i Sverige är ovisst. Enligt Adam av Bremen som skrev om Norden 1070 skulle då ej blott uroxe utan även visent ha funnits i Sverige, men den uppgiften får nog tas med stor försiktighet. Längst fanns uroxen i Polen där den dog ut först under 1700-talet. Både älg och kronhjort var viktiga byten för stenåldersjägarna i södra Sverige och otvetydiga teckningar från Flatruet och hällristningar från Nämforsen visar att älgen uppenbarligen förekom mer eller mindre rikligt i Norrland. Beträffande kronhjorten vet man att den förekom över hela Sydoch Mellansverige, i varje fall upp till Dalälven. På det hela taget kan man säga, att med klimatförbättringen och skogen kom den fauna vi alltjämt har kvar in i landet. Från boreal eller atlantisk tid har vi nämligen de första fynden av bäver, brunbjörn, rödräv, grävling, mård, utter och många andra. Invandringen gynnades till en början av den fasta landförbindelsen över nuvarande Öresund. När denna bröts ledde detta till att i varje fall en i Mellaneuropa allmän viltart inte kunde av egen kraft ta sig in på Skandinaviska halvön, nämligen fältharen. För ungefär 5 000 år sedan avlöstes den milda och fuktiga atlantiska tiden av en torrare period, fortfarande med varmare somrar än nu men med ganska kontinentalt klimat. Landskapsförändringarna bestod mest däri att boken spred sig alltmera mot norr och att granen, som kommit in från Finland uppe i nordost, trängde fram mot söder. Ungefär 500 år före vår tideräknings början, mot slutet av bronsåldern, inträdde en klar klimatförändring. Det blev svalare och fuktigare och sommarnederbörden ökade. Vi fick alltså ett maritimt klimat som i många stycken erinrade om det vi nu har. Ekblandskogarna krympte, boken pressades österut och granens betydelse växte. Även inom denna allmänna klimatiska ram har det emellertid förekommit ganska stora förändringar. En ganska påtaglig klimtförsämring avlöste omkring år 1300 de ganska gynnsamma förhållanden som rått under vikingatiden. Fram mot 1500-talet skedde endast en mycket långsam förbättring. Långfristiga klimatförändringar av denna typ har säkerligen påverkat de olika viltarternas relativa numerär och kanske gränserna för deras utbredning, i varje fall för känsligare arter. Någon omgestaltning av faunan i stort medförde de ej.

2.3.2 Viltet och jordbrukskulturen

För omkring 5 000 år sedan påbörjades en process som i betydligt högre grad än de här ovan påtalade klimatväxlingarna skulle komma att återverka på vår djurvärld, nämligen bondekulturens erövrande av Skandinavien. Till en början kan inte påverkan av landskapet ha varit särskilt genomgripande. Men efter ett par årtusenden, mot slutet av bronsåldern ungefär 500 år f. Kr., låg boplatserna i vad som numera är de viktigaste sydsvenska jordbruksbygderna så tätt, att dessa måste ha blivit ganska starkt omdanade. Den möjlighet till bättre och tryggare försörjning och därmed till en betydande folkökning, som jordbruket medförde, skapade också en större efterfrågan på vilt och alla slag av viltprodukter. Det är fullt möjligt att utrotandet av de

Viltet 51

stora djur som kan förföljas individuellt, t. ex. uroxen, delvis var en följd av Likaså har tämjandet av uroxe och vildsvin kunnat denna utveckling. samtidigt som det ledde till modifikationer påverka de vilda populationerna av kroppsstorlek och kroppsbyggnad hos de tämjda djuren.

En enastående möjlighet att studera faunan kring ett gammalt jordbru-

karsamhälle ger oss de undersökningar som utförts i Eketorps fornborg på södra Öland. Denna under sen romersk järnålder och borg var bebodd folkvandringstid, alltså från ca 300 till 700 e. Kr., och återigen under sen 1000 till 1300 e. Kr. Sammanlagt har man i vikingatid och tidig medeltid, funnit 21 däggdjursarter och över 100 fågelartcr, det Eketorpsmaterialet långt största fyndet i sitt slag från Sverige. Då liksom nu var Ölands alvar ingen god klöwiltsbiotop även om det kanske var något skogigare än nu. Fåtaliga fynd av såväl kronhjort och rådjur som älg finns dock från bägge perioderna. Sälar och skogshare har varit viktiga jaktbyten och varg och rödräv finns också väl belagda. Sjöfâgel av nästan alla våra arter har ingått i bytet. Rovfåglar av åtskilliga arter har tydligen stått på matsedeln. Bland övriga fåglar noterar man orrar, vadare, och talrika mindre tättingrapphöns, många måsar och kråkfåglar ar. att kritiskt bedöma hur stora våra Vi har givetvis inga möjligheter viltstammar var under forntid och tidig medeltid. Uppenbart är att de var I Norrland, där jordbruket kom sent och väsentliga för försörjningen.

stenålderskulturen höll sig kvar mycket länge, hade den trots allt relativt

talrika nomadiserande befolkniningen huvudsakligen fiske och jakt att utan även försörja sig på. Och det var inte bara maten för dagen det gällde skyddet mot kylan. På norrländska fyndplatser är skrapor för skinnberedning påfallande talrika.

2.3.3 urkunder om viltet

Tidiga skriftliga

om än huvudsakligen indirekta belägg för jaktens betydelse får vi i Skriftliga de medeltida nedtecknade under 12- och 1300-talen, men landskapslagarna, traditioner. Deras ganska omfattande av äldre som muntliga behandling jaktliga frågor understryker viltets betydelse för folkförsörjningen. I Vasakungarnas och korrenspondens under 1500-tal och räkenskaper 1600-tal man få konkreta uppgifter och delvis kvantitativa tidigt börjar sådana om det svenska viltet. Skatt erlades delvis i form av småvilt. Ett kungligt brev av den 24 januari 1584 till fogdarna i Dalarna beordrar dessa att tillse, att bönderna inlevererar sin skatt. Per fyra bönder en hare eller två orrar eller fyra järpar eller ripor. Detta ter sig inte alltför betungande men uppbörden var tydligen inte bekymmerfri, ty i en skrivelse av den 3 december 1584 påtalas att 2 200 fåglar ”som till julen behövdes ännu inte inkommit.

av uppbörden för Finland Åland) för år

En sammanställning (inklusive 1753 upptar7 500 tjädrar och orrar, när 3 500 sjöfåglar och 1 160 harar. Detta är naturligtvis bara en ringa bråkdel av vad befolkningen tillgodogjorde sig för eget bruk. En viss belysning av vilttillgången får man av att K. Majzts ”willskyttar” själva år 1592 till hovet inlevererade 14 älgar, 5 119 tjädrar, orrar 694 duvor, 279 änder och diverse sex och järpar, annat, varibland tranor.

52 Viltet

Det kanske intressantaste i den bakgrund till den senare utvecklingen som vi får här, är faktiska data om pälsdjursfångstens mycket stora omfattning. Folk i 1500-talets Sverige frös säkerligen illa vintertid, inte minst inomhus, och de som hade råd till det använde pälsvaror inte bara i ytterplagg och fällar utan även i underkläder och nattskjortor. Karl IX:s dotter Catharina hade 12 loskinn i sin sammets-nattkjortel. Pälsverk brukades också i stor skala som skänker till utländska sändebud och furstar. En inventering av den kungliga skinnkammaren från år 1554 upptar, bland mycket annat, 11010-, 133 varg-, 100 järv-, 1 320 mård- och 3 080 hermelinskinn. Men den verkligt stora omsättningen av pälsverk skedde i form av kommersiell export. Skinnen var en av Sveriges viktiga exportvaror. Närmare ett tiotal städer från Hudiksvall i norr till Nya Lödöse på Västkusten var utskeppningshamnar för pälsverk och hudar. För Stockholms hamn finns en del siffror publicerade. Därifrån utfördes år 1573 bl. a. 2 444 rödrävsskinn, 1 553 utterskinn, 1 062 bäverskinn, 76 760 ekorrskinn och 715 oberedda älghudar. För år 1574 noteras bl. a. 3 586 rävskinn, 5 372 utterskinn och 3 384 bäverskinn. Detta är alltså exporten från en enda hamn, låt vara kanske den viktigaste. Även om man nog får räkna med att en del av skinnen kom från Finland och inte bara från Sverige, är det knappast något tvivel om att här förekom en rovdrift i fråga om en del mera känsliga arter som mård, lo och kanske alldeles särskilt bäver och utter, vilka senare genom sin bundenhet till vattendragen var mera sårbara. Det förefaller sannolikt, om än svårbevisat, att den stora nedgången för de två sistnämnda arterna började redan vid denna tid.

2.4 De enskilda viltarternas historia fram till nutiden

2.4.1 Inledande synpunkter

Medan avsikten med föregående avsnitt varit att så långt källorna medger presentera en allmän bild av faunautvecklingen från istidens slut och in i historisk tid, redovisas i det följande de enskilda arterna och artgrupperna från forntid till nutid. är källmaterialet även Tyvärr här långt ifrån tillfredsställande och för många arter är större delen av populationsutvecki dunkel. Vissa allmänna slutsatser lingen höljd är dock ofta möjliga och denna genomgång ger en bild av de stora förändringarna i fråga om det jaktbara viltet.

2.4.2 Däggdjur

Hardjur

Skogshare. Trots att skogsharen, liksom alla hardjur, visar starka periodiska beståndsfluktuationer har den alltid utgjort ett väsentligt element i den svenska skogsfaunan och en av grundvalarna för jakten i skogslandskapet. Den finns i jaktbara stammar över hela landet utom i de mer utpräglade slättbygderna, där den under innevarande sekel helt eller delvis ersatts av

Viltet 53

fältharen. För år 1981/82 beräknas avskjutningen till 106 600. Fälthare. Fältharen är inte inhemsk i Sverige. Någon enstaka import förekom redan i slutet av 1500-talet, men arten fick då inte fast fot i landet. En definitiv etablering skedde först på Ven i Öresund år 1858. Där förökade sig fältharen väl och tog sig på isen över till det svenska fastlandet. Under 1880-talet skedde nya framgångsrika inplanteringar i sydvästra Skåne. Från dessa centra har arten sedan spritt sig upp genom landet och dess nordgräns löper från Värmland genom södra Dalarna till södra Norrlands kustland. Omkring år 1950 var stammarna mycket starka i slättbygderna och de brutna bygderna på gränsen mellan slätt och skog. De bästa åren låg avskjutningen kring 150 000 harar. Särskilt i slättbygderna har i Sverige liksom i hela Västeuropa under senare årtionden en tillbakagång skett och för jaktåret 1981/82 redovisas endast 48 300 fältharar. Vildkanin. Denna art har, i likhet med fältharen, aldrig av egen kraft förmått ta sig in i Sverige. I olika omgångar har emellertid smärre inplanterade eller från tamkaniner förvildade stammar förekommit, vilka dock ej lyckats sprida sig och efter kort tid försvunnit. Fast fot i landet fick arten först kring sekelskiftet, då den dels för skinnproduktion, dels för jaktändamål inplanterades på ett par ställen i Skåne. Den förökade sig starkt och har längs kusterna spritt sig till norra Halland och norra Kalmar län. I likhet med fältharen har den införts på Gotland, där dess utveckling blev närmast explosionsartad. En liten stam klarar sig väl i södra Västmanland. Kaninen ligger emellertid i Sydsverige nära sin norra klimatgräns och hårda vintrar kan reducera populationerna till bråkdelar av föregående års nivå. År 1961 introducerades illegalt kaninsjukdomen myxomatos i Skåne och på Gotland och detta har lett till en reducering av kaninbeståndet. Sista jaktåret innan myxomatosen fick full effekt, 1961/62, uppgavs avskjutningen till närmare 300 000 kaniner. Den verkliga siffran var troligen högre. För 1981/82 redovisas drygt 55 000.

Gnagare Ekorre. Ekorrstammen är liksom alla stammar av smärre vilda gnagare underkastad mycket starka periodiska fluktuationer. Perioder med riklig tillgång följs av sådana då ekorren är praktiskt taget försvunnen. Sin stora betydelse har ekorren haft som pälsvilt, särskilt under äldre tider. En ej ringa pälsjakt efter ekorre förekom ända in på 1930-talet och lokalt även senare. Ekorren har även ätits, ehuru detta helt torde tillhöra en förgången tid. Numera är ekorrjakten betydelselös med en årlig avskjutning, som uppges till knappt 2 000 djur. Bäver. Såsom redan (2.3.3) påpekats kom bävern redan tidigt under ett övermäktigt jakttryck, dels för skinnets skull, dels för det tidigare i medicinen mycket använda och väl betalda körtelsekretet bävergäll. utbredd över hela landet var den i Sydsverige i stort sett Ursprungligen utrotad vid början av 1800-talet och från omkring år 1850 fanns endast små restbestånd i Dalarna och Jämtland. De sista exemplaren torde ha dödats i Jämtland i början av 1870-talet och en totalfredning år 1873 var redan meningslös. Senare återinfördes bävern från Norge, där den hållit sig kvar, till många

54 Viltet

platser i landet med början i Bjurälven i Jämtland år 1922. Den har ökat snabbt och spritt sig. År 1974 beräknades populationen till mellan 12 000 och 15 000 djur och ökningen har sedan dess fortsatt. F. n. torde stammen uppgå till över 50 000 djur. En hastigt ökande beskattning sker och för 1981/82 uppges denna till 2 781 bävrar. Bisam. Denna amerikanska art infördes i början av 1900-talet som pälsdjur till Europa och senare bl. a. till norra Finland varifrån den omkring år 1950 spred sig till Norrbotten. Ett försök till illegal inplantering med okänt resultat hade dock skett där redan tidigare. Arten sprider sig långsamt söderut och har nått Västerbotten. Beskattningen är låg och uppges för 1981/82 till 1 290 djur.

Rovdjur

Rödräv. Så länge man kan blicka bakåt har rödräven förekommit i kraftiga populationer över hela landet. Sedan några år är den angripen av rävskabb som fått fäste särskilt i Norrland och sprider sig söderut. Dödligheten i denna sjukdom är hög. För 1981/82 var dock avskjutningen knappt 62 000 rävar, vilket fortfarande får anses normalt. I-jällräv. Fjällräven är för sin vinterförsörjning i ganska hög grad beroende av kadaver av byten, framför allt ren, slagna av större rovdjur. Minskningen av rovdjuren har därför varit negativ för fjällräven, som förekommer endast i smärre restbestånd och är klart hotad till sin existens. En spridning av rävskabb till fjällrävsområdena skulle mycket väl kunna bli katastrofal för denna mycket sociala art. Varg. Vargen var tidigare spridd över hela det svenska fastlandet och ännu så sent som vid 1800-talets början var det bara i de mest utpräglade slättbygderna, t. ex. i södra Skåne, som den började bli sällsynt. Ännu omkring år 1850 fanns vargi praktiskt taget alla svenska landskap. Sedan gick det emellertid raskt utför med den och vid 1860-talets slut var vargen i praktiken utrotad i Götaland. I Svealand hade endast Värmland och Dalarna ännu fasta men snabbt krympande populationer. Till detta snabba nedkämpande av vargen bidrog inte minst användningen av strykninförgiftade beten som visade sig mycket effektiva. År 1900 fanns en vargstam bara i de fyra nordligaste länen och även där hade vargen, trots att den egentligen är ett skogsdjur, trängts undan till fjällkedjan. Där fortskred decimeringen så att vid slutet av 1970-talet, trots totalfridlysning, endast några få spridda individer fanns kvar. Tillfälliga invandringar via norra Finland har på grund av ett hårt illegalt jakttryck inte lett till någon återhämtning. Enstaka vargar förekommer dock numera i Värmland och Dalarna. Brunbjörn. Björnen kom säkert till Sverige söderifrån men var försvunnen från Skåne och Blekinge redan före de skriftliga källornas tid. I stort sett var den utrotadi Sydsverige före 1800-talets början men små restbestånd höll sig

kvar i Småland och södra Östergötland ännu några decennier. Även längre

norrut trängdes björnen undan om än i något långsammare takt. Vid detta århundrades början fanns den kvar bara i en mycket gles population i fjälldalarna och i det övre skogslandet från norra Dalarna till Norrbotten. På senare tid har emellertid lämpliga skyddsåtgärder lett till att björnen

Viltet 55

åter sakta ökat och spritt sig mot söder. En gles fast stam finns nu ner till Värmland, Dalarna och södra Norrlands kustlandskap. Populationen beräknas till mellan 500 och 1 000 djur. Isbjöm förekom i Sverige under och omedelbart efter isens avsmältning. Ett säkert daterat skånskt fynd har en ålder av drygt 12 000 år. Den nordamerikanska tvättbjörnen är den enda av de s. k. Tvärtbjörn. som förekommer i Europa. Där har den förvildats och är rätt halvbjörnarna allmän i vissa områden i Tyskland, från vilka den efterhand sprider sig. Det är inte uteslutet att den också finns i Sverige. Grävling. Man vet mycket litet om grävlingen i Sverige i äldre tider. Klart är dock att den efterhand den i delar av spritt sig mot norr och nu förekommer Norrland saknades. I de södra och mellersta delarna av där den tidigare landet Beskattningen låg i slutet av tycks den ha ökat mycket kraftigt. 1950-talet på omkring 9000 djur per år men har nu ökat till ca 20 000. Emellertid är jakttrycket ganska ringa och populationen är förmodligen betydligt starkare än dessa siffror antyder. Mård. Mården har i alla tider varit ett eftersökt pälsdjur och under förra delen av detta sekel blev mårdstammarna så svaga att de måste ges ett kraftigt av jakttiderna och lokala fridlysningar. Stammarna skydd genom förkortning har successivt kunnat ökas. reagerade positivt på detta och jakttrycket Beskattningen, som vid slutet av 1950-talet låg omkring 1 500 djur har ökat så att den 1981/82 var drygt 6 000. Mink. Minken är en amerikansk art som under 1930-1950-talen rymde från och som trots motåtgärder hastigt spreds och pälsdjursfarmer kraftiga försökade sig. Vissa år under 1960-talet togs över 20 000 minkar men läget nu vara under bättre kontroll och den årliga fångsten, tycks något i fällor, ligger nu mellan 15 000 och 20 000. huvudsakligen Småvessla, hermelin och iller. Dessa arter har idag föga jaktligt intresse och av dessa åtnjuter nu skydd. Med hänsyn till de sparsamma populationerna småmustelider förefaller det förvånande att man tidigare kunde ta ut så stora mängder hermelinskinn för bruk inom landet och för export (se 2.3.3). Utter. Uttern har tydligen varit på tillbakagång under flera århundraden, detta trots att de tidigare mycket eftersökta skinnen blev mindre begärliga. nyttjas stundom, vilket kontrasterar Thunberg säger år 1798 att skinnen mot förhållandena på 1500-talet (se 2.3). Det är uppenbart att jakttrycket mot uttern varit för starkt och att alltför många uttrar omkommit i olika slag av fiskeredskap. Dessutom har arten visat sig ytterst känslig för föroreningar av vattnet. Trots alla skyddsåtgärder är artens existens i landet hotad. Järv. Det fossila materialet ger ingen information om järvens tidiga historia Den ovan citerade och i Sverige. skinnkammarinventeringen exportöversikten från 1500-talet upptar få järvskinn och järven tycks inte ha I den långa konflikten med varit något av de mer eftersökta pälsdjuren.

i

rennäringen har järven dragit det kortaste strået. Åren 1876-85 dödades Sverige i medeltal per år 124 järvar. Under åren 1916-25 hade antalet sjunkit till 64 och under åren 1955-64 till 25 stycken. Vid denna tid var järvens existensi landet uppenbart hotad. Den fridlysning som kort därefter infördes har lett till att järven åter sakta ökat och en viss försiktig och kontrollerad har kunnat ske för att tillmötesgå rennäringens intressen. beskattning Mårdhund. Denna ostasiatiska art har i ganska sen tid införts till de västra

56 Viltet

delarna av Sovjetunionen. Den har därifrån snabbt spritt sig västerut, bl. a. till Finland, och enstaka exemplar har uppträtt i Sverige. Det förefaller ganska sannolikt att den förr eller senare kommer att etablera sig även hos oss. Lo. Lodjurets tidiga historia i Sverige är okänd. Tydligen har lodjuret alltid varit ett eftersökt pälsdjur. Av de fyra stora rovdjuren är det trots detta lon som klarat sig bäst. Den förekommer över hela Norrland och norra Svealand om än mestadels fåtaligt. En svagare sydlig population har sitt centrum på Sydsvenska höglandet och vandrar ut, ibland mot gränserna till slättlandskapen. Avskjutningen uppgår till några tiotal djur per är. Vildkatt. Av denna numera i Sverige helt utrotade art föreligger ett antal benfynd, av vilka ett från Skåne kunnat dateras till yngre stenålder. Sälar. Den arktiska grönlandssälen förekom längs svenska kuster under istidens slutskeden. Ännu från atlantisk tid för ca 6500 år sedan finns från

Östersjöområdet, i det dåvarande Littorina-havet

med högre vattenstånd och salthalt än nu, så många fynd av arten att den får förmodas ha förekommit i fast stam. Ännu märkligare är att det i Eketorpsmaterialet finns så många fynd av grönlandssäl både från folkvandringstid och tidig medeltid.

Det tyder på att arten har besökt Östersjön ganska ofta ännu vid denna sena

tidpunkt. Några svenska fynd från historisk tid finns dock ej. I Sverige förekommer numera tre sälar, gråsäl, knubbsäl och vikare. Gråsälen finns längs hela ostkusten och mindre bestånd längs västkusten. Knubbsälen finns längs västkusten men i

Östersjön bara i de södra delarna upp till Östergötland. Vikaren är en nordlig, huvudsakligen arktisk art, som i

huvudsak förekommer i Bottenviken och Bottenhavet och mera tillfälligt längre söderut. Alla tre arterna har varit föremål för betydande fångst men är

nu fridlysta. Östersjöpopulationerna hotas av förgiftningar genom klorerade

kolväten, vilka nedsatt deras reproduktionsförmåga. Sedan fridlysningen infördes har däremot västkustens sälpopulationer och särskilt knubbsälen på ett glädjande sätt återhämtat sig.

Uddatåiga hovdjur

Vildhäst. Såsom tidigare påpekats (2.3.1) är det tveksamt om de fynd som tidigare hänförts till vildhäst verkligen är riktigt daterade. Under alla förhållanden kan man konstatera att vilda hästar varit aldrig viktiga jaktobjekt i Sverige.

Partåiga hovdjur

Uroxe och visent. Utöver vad som anförts härovan (2.3. 1) skall blott påpekas att rasrena visenter nu förekommer i ett antal svenska vilthägn. Kronhjort. Vid 1600-talets början torde kronhjorten ha funnits över hela södra Sverige med nordgränsen från Bohuslän och Dalsland över Västergötland och

Östergötland, och 1741 talar Linné ännu om kronhjort på Öland.

Men då Sundevall 1834 publicerade en översikt över artens förekomst i Sverige fanns endast ett obetydligt restbestånd i Västergötland, vilket kort därefter utrotades helt, och ett annat pä några sydskånska gods. Detta bestånd anses representera den svenska nominatrasen (Cervus elaphus

Viltet 57

Genom utplanteringar av kronhjort - ofta härstammande från elaphus). andra arter - har under 1900-talet frilevande stammar etablerats på olika platser i södra och mellersta Sverige. Utbredningsområdets nordligaste del omfattar Uppland, Västmanland och Närke. Sporadiskt förekommer kronhjorten också i Värmland och i Jämtland. l slutet av 1970-talet uppskattades antalet frilevande kronhjortar i Sverige till ca 1 500 i vinterstam. Samtidigt med en viss ökning av antalet djur sker en spridning till nya områden. Kronhjorten är ett flocklevande djur. Grundenheten i flocken är den äldre hinden med kalv och fjolåring. Kalvarna följer sin moder ända till sitt tredje levnadsår. En större flock bildas då flera sådana hindgrupper slår sig samman, eventuellt med tillskott av ensamma djur. De små familjerna är stabila enheter medan däremot flockarna kan variera kraftigt i både storlek och sammansättning. I varje flock finns som regel en ranghög ledarhind, som leder flockens rörelser. Under tid då brunsten inte pågår går djuren för sig flockvis eller ensamma. Hindarna kalvar i maj månad, vanligtvis en kalv per hind, tvillingfödslar är sällsynta. Reproduktionen ligger därför lägre än för exempelvis älgstammen. Kronhjortens födoval varierar från plats till plats och från vinter till vinter. De mellansvenska hjortarna föredrar tallbevuxna hållmarker där de under vintrar med normalt snödjup kan sparka fram lavarna. Snörika vintrar, då de inte kommer åt lavarna, betar de på buskskiktet. Sommartid utnyttjar kronhjorten i stor utsträckning odlad mark för sitt födosök. Havre är mest uppskattat av sädesslagen. Höstoljeväxter har stor betydelse på vintern såvida inte snön är för djup. Svåra skador kan orsakas på rotfruktsodlingar. Kronhjorten kan orsaka svåra skador på skog genom barkgnag och barkflängning. Barkgnaget sker under icke-vegetationstid (maj-september). Företrådesvis skalas - enligt en tysk undersökning gran, ask. vide och poppel. Mindre uppskattade är tall, lind, lönn, bok, lärk och ek. Björk och al skalas nästan aldrig. Barkskalning kan väsentligt reducera antalet stammar men kan också leda till minskad volymtillväxt och försämrad kvalitet. I syfte att bevara den skånska kronhjortsrasen (nominatrasen) uppfördes 1953 ett vilthägn på Halle-Hunneberg dit djur från Skåne överfördes. Hägnet har nu rivits och djuren släppts fria. Numera finns på Halle-Hunneberg hjortar av den skånska rasen i hägn bl. a. i Södermanland och på Gotland. Genom beslut av riksdagen inrättades den 1 januari 1971 ett kronhjortsreservat i Skåne omfattande 44 000 ha inom vilket jakten skulle regleras så att antalet i vinterstam till ca 100. Inom reservatet lämnas djur uppgick ersättning för skador som kronhjortarna orsakar på gröda och skog. Hittills utbetalade ersättningar för skogsskador är låga. Utanför reservatet gäller inom ett ganska stort område lång allmän jakttid. I övriga län där jakt är tillåten bedrivs denna som licensjakt. Den totala frigående svenska kronhjortsstammen beräknades år 1979 till ca 1 200 djur och är i ganska snabb tillväxt. Avskjutningen 1981/82 var 365 djur. Dovhjort. Så vitt man vet har dovhjorten aldrig förekommit spontant i Sverige. Det är emellertid inte omöjligt att så varit fallet, eftersom det finns danska fynd från den senaste mellanistiden. Den senaste nedisningen

58 Viltet

pressade emellertid arten tillbaka ända till Främre Asien och därifrån har den aldrig av egen kraft kunnat återkolonisera Europa. Romarna återinförde emellertid arten till Frankrike på 400-talet e.Kr. och kort därefter till Tyskland. Numera finns dovhjort i stort sett över hela det kontinentala Europa ehuru i regel endast i lokala stammar skilda av luckor. Dovhjortar hölls i hägn i Sverige redan under medeltiden och släpptes av Johan III fria på Öland, där de dock senare hägnades in på Ottenby på södra udden. Hjortar har också hållits i hägn på olika håll i södra och mellersta Sverige och har efter hand på ett flertal håll släppts fria. Vi har därför nu åtskilliga lokala, delvis individrika populationer, som på grund av artens stationära vanor endast långsamt sprider sig. Avskjutningen 1981/82 uppges till 2 200 djur och torde kunna förväntas öka. Vitsvanshjort. Den nordamerikanska vitsvansen har införts till Finland. där den blivit ett populärt jaktvilt. Vitsvanshjorten sprider sig ganska hastigt, inte minst norrut. Arten har änu inte etablerat sig i Sverige men enstaka exemplar har av allt att döma förekommit här. Rådjur. Rådjuret kom till Skåne för minst 7500 år sedan och spred sig norrut till Mellansverige. De nordligaste kända fyndorterna från äldre tid är Klarälvdalen i Värmland där Fernow nämner rådjur från 1700-talet och Floda socken i Dalarna där Linné under sin Dalaresa 1734 noterade en mindre stam. Därutöver förekommer uppgifter om åtminstone tillfälliga

förekomster i Hälsingland och eventuellt Ångermanland.

Uppenbarligen var rådjuret under 1500-talet ett viktigt jaktvilt. Den 2 augusti 1544 skriver Gustav Vasa till kommendanten på Stegeborg i

Östergötland att han skall upphöra med sin ständiga rådjursjakt och vänja sig

att äta fläsk och kokött och ej alltid rådjurskött. År 1608 skriver Karl IX till Michil Jägemestere och beställer till julen ett 60-tal rådjur från Jönköping och Västergötland. Ännu under 1700-talet var rådjuren tydligen allmänna i många sydsvenska landskap. Men sedan gick det snabbt bakåt och troligen drabbades rådjuret hårt, då Gustaf III år 1789 upphävde de adliga jaktprivilegierna. Thunberg betecknar det 1798 som sällsynt förekommande här och där i de södra landskapen, och omkring 1830 fanns rådjur endast kvar på några sydskånska gods vilkas ägare genom kraftfulla skyddsåtgärder lyckades rädda artens fortbestånd i landet. Från denna lilla kärna har det nya svenska rådjursbeståndet vuxit upp. År 1890 hade rådjuret återerövrat nästan hela Götaland, 1910 hade det nått södra Dalarna och 30 år senare fanns rådjuret i större delen av Norrland. Nu lever rådjur långt norr om polcirkeln och tränger via Tornedalen in i Finland. Den rapporterade avskjutningen under 1981/82 uppgår till 94 500 djur.

Älg. I det gamla bondesamhället, särskilt i norra Svealand och Norrland,

var älgen ännu under 1500-talet av allt att döma av betydelse för försörjningen och förekom troligen ganska talrikt om än inte i så stort antal som nu. Men redan under Gustav Vasas tid tycks man ha börjat oroa sig för älgens framtid och ampra kungabrev till Dalarna år 1548 och år 1551 anbefaller försiktighet med älgstammen. Sedan gick det tydligen raskt utför. Nästan alltid när denna älgens nedgång diskuteras vill man se orsaken i upphävandet av de jaktliga privilegierna år 1789. Såsom ovan påpekats kan detta ha sin giltighet för rådjuren men för älgens del är påståendet helt felaktigt, ty krisen inträdde långt tidigare.

Viltet 59

Redan i början av 1700-talet var älgen sällsynt på de flesta håll och utrotad i Linné såg under alla sina vidsträckta resor under 1700-talet många landskap. endast hos landshövdingen i en enda älg och den hölls i fångenskap I hela den sex volymer omfattande korrenspondens till och från Vänersborg. Linné, som finns utgiven, nämns älgen ingenstans. I Fernows beskrivning över Värmland år 1773 till 1779 nämns älgen som en stor raritet i tryckt landskapet och i Sven Nilssons fauna från 1820 uppges den sista älgen i södra Sverige ha dödats i Halland omkring år 1770. Vid 1800-talets början fanns älg Dalarna och i mycket glesa stammar endast i Mälarlandskapen, Värmland, Från århundradets mitt började emellertid den möjligen Härjedalen. definitiva återhämtningen, först långsamt, sedan i allt snabbare takt. År 1900 sköts i Sverige 2 400 älgar, år 1930 5 000, år 1960 32 000 och år 1982 drygt 174 000. Mufflonfår. Detta sydeuropas gamla vildfår finns i åtskilliga vilthägn. Enstaka djur förekommer fritt som följd av rymningar från vilthägn. Vildsvin. För 6000 å 7000 år sedan fanns vildsvin i varje fall så långt norrut som till Uppland. Under 1700-talet utrotades vildsvinen och det var först på 1940-talet som vildsvin âterinfördes, då till hägn. Numera finns vildsvin i har emellertid förekommit och svinen har i ganska många hägn. Rymningar omställningen till ett liv utanför hågnen. Den största några fall klarat förekomsten av frilevande vildsvin finns i Tullgarn-Mörköområdet söder om Stockholm. om man skulle tillåta en frilevande vildsvinsstam eller ej Frågan behandlades år 1979-80 av jakt- och viltvårdsberedningen, som i sitt betänkande (SOU 1980:11) Vildsvin i Sverige föreslog att man skulle vildsvinsstam. Stammen borde dock genom ett hårt acceptera en frilevande jakttryck hållas under kontroll, detta främst p. g. a. riskerna för skadegörelse i jordbruket. Efter remissbehandling av betänkandet föreslog regeringatt en begränsad stam av frilevande vildsvin skulle en (prop. 1980/81:82) accepteras endast inom Stockholms län. I övriga län borde länsstyrelserna medverka till att utrota vildsvinen. I propositionen föreslogs vidare att naturvårdsverket tillsammans med länsstyrelsen borde undersöka hur den frilevande stammen i Stockholms län utvecklades. Undersökningen borde pågå under minst tre år och bedrivas i samråd med jägare och LRF.

beslöt i enlighet med propositionen (JoU 1980/8146, rskr

Riksdagen 1980/811174).

Valar

Tumlare. Denna art förekom allmänt både vid västkusten och i tidigare

Östersjön, men har nu blivit mycket sällsynt. Det är den enda val som varit

föremål för jakt i Sverige, dock troligen aldrig i större skala. Den finns i Eketorpsmaterialet men så sparsamt att den troligen fångats bara tillfälligtvis. Den är numera fridlyst.

Elefantdjur

Mammuten var att döma av ganska talrika fynd ej ovanligi Sverige under den senaste nedisningens slutskede. Kort därefter tycks den dock ha dött ut i hela nordvästra Europa.

60 Viltet

2.4.3 Fåglar

Lommar

Storlom och smålom. Båda dessa våra häckande lomarter har tidigare varit föremål för jakt, framför allt sträckskytte vid kusterna. De har också hållits efter vid fiskodlingar och på andra ställen där fisk inplanterats. Tidigare användes skinnen bl. a. till mössor. Alla lommar är numera fridlysta.

Doppingar

Skäggdopping, gråhakedopping, svarthakedopping, svarthalsad dopping och smådopping. Endast skäggdoppingen är tillåten för jakt, alla de andra arterna är totalfredade. Skäggdoppingen är en sydöstlig art, som ganska sent invandrat i landet och som helt saknas i det fossila materialet. Den fanns i Skåne på 1850-talet, men har sedan spritt sig och förekommer i sjöar och skärgårdar upp till

Norrbotten. Årligen skjuts några hundra fåglar, nästan alla i Götalands och

Svealands östliga kustlandskap.

Pelikanfåglar

Storskarv förekommer i Sverige i två raser och är föremål för viss jakt, främst i Bohuslän. Nominatrasen Phalaxrocorax c. carbo, kommer huvudsakligen som vintergäst från sina norska häckplatser. Den andra rasen Ph. c. sinensis, stundom benämnd mellanskarv, som kan förekomma på såväl kust- som häckar numera vid Kalmarsund. Skarvben insjölokaler, finns i Eketorpsmaterialet från både folkvandringstid och vikingatid.

Storkfåglar

Inom gruppen är endast gråhägern av visst intresse i jaktligt sammanhang. I det äldre benmaterialet förekommer den endast från Eketorp i ett fåtal exemplar. Under falkjaktens storhetstid var den ett mycket omtyckt objekt för jakt med de större falkarterna. Sedan har den, på grund av de betydande besvär den kan vålla i fiskodlingar, varit föremål för omfattande förföljelse. Den är numera totalfredad.

Andfåglar

Svanar. Knölsvanen har länge förekommit i Skåne och södra hälften av Öresund har i århundraden varit ruggningsområde för arten. Jakten på de icke flygga ruggande fåglarna var mycket länge ett privilegium för landshövdingen i Malmöhus län. Till andra delar av södra och mellersta Sverige spred sig knölsvanen sent och det är betecknande att ben av arten ej finns med i Eketorpsmaterialet. Den äldsta kända häckplatsen för knölsvan i Mellansverige är Hjälstaviken i Mälaren, som koloniserades år 1780. Sedan dess har svanen varit i spridning och är nu allmän i hela Syd- och Mellansverige. Sângsvanen kom in i Sverige redan under isens avsmältningsskede och har i historisk tid haft sitt håckningsområde i norra Sverige. Fynd från Eketorp

Viltet 61

visar att den jagats under flyttningen. Tidigare har jakt också förekommit i häckningsområdet. Enligt Sven Nilsson bedrevs denna jakt särskilt på våren, där de återvändande svanarna rastade i vakarna. Där jagades de dels genom smygjakt, dels med saxar som sattes ut under vattnet betade med gräsrötter. Samerna uppges ha använt svanskinn till mössor. Nu är sångsvanen stadd i snabb ökning och har som häckfågel spritt sig även till sydligaste Sverige. Mindre sångsvan är en nordöstlig art som i Sverige uppträder endast som genomflyttare och ganska sällsynt. Fynd från olika lageri Eketorp visar dock att även denna art jagats med viss framgång. Alla svanar är fridlysta. Gäss. I Sverige häckar eller rastar ett flertal gåsarter av släktena Anser bläsgås) och Branta (prutgås, Vitkindad gås och (grågås, sädgås, fjällgås, kanadagås). Fyndmaterialet av vilda gäss från äldre tider är mycket knapphändigt utom från Eketorp, där arter av båda släktena är väl företrädda. Av Anser-gässen är grågåsen stadd i snabb ökning i Skåne och längs ostkusten. Sädgåsen häckar sparsamt i Norrland och man gör ansträngningar att genom uppfödning och utsättning öka stammen. Detsamma gäller beträffande fjällgåsen som i Skandinavien nu hör till de hotade arterna. Under vintern gästas Sverige av stora skaror sädgäss som kommer nordostifrån, huvudsakligen från Finland och de europeiska delarna av Sovjetunionen. Bläsgäss från ishavskusten kommer också i betydande antal, ehuru ej lika talrikt som sädgässen. Av Branta-gässen är prutgåsen enbart genomñyttare. Detsamma har tidigare gällt den vitkindade gåsen som emellertid numera, om än i ringa utsträckning, börjat häcka på sina gamla rastplatser på Gotland. Kanadagåsen, som i sen tid inplanterats i sydöstra Sverige, har genom nya utsättningar och spontan spridning nu blivit häckfågel i mycket stora delar av landet. Den är redan mycket talrik och ökar snabbt. Endast grågås, sädgås, bläsgås och kanadagås är tillåtna för jakt, i fråga om alla utom kanadagåsen i begränsad omfattning. År 1982 uppges avskjutningen för de fyra arterna till resp. ca 950, 3 250, 280 och 4 000. Gässen utgör sålunda i dag icke obetydliga jaktobjekt. simänder. Av simänder häckar i Sverige sju arter, gräsand, kricka, årta, bläsand, stjärtand, skedand och snatterand. De sex förstnämnda arterna äri varierande utsträckning föremål för jakt. Den sistnämnda, som förekommer lokalt och sparsamt i landet, är totalfridlyst. Det forntida svenska landskapet med sin stora rikedom på våtmarker var gynnsamt för änderna. Allmänt sett har vi ont om äldre fynd av identifierade fågelben och det är, som härovan framhållits, bara i Eketorpsmaterialet som sådana är talrika. Där framstår simänderna som den viktigaste jaktfågelkategorin tvärs igenom hela tusenåriga historia. Alla arterna, utom den uppenbarligen även boplatsens tidigare sällsynta snatteranden, finns med i materialet med gräsand och kricka eller årta (ej åtskilda) som de vanligaste. De stora utdikningarna, särskilt under 1800-talet och under innevarande sekel, har drabbat änderna hårt. Under de senaste 20 åren har gräsanden sakta gått tillbaka men inte alls lika snabbt och drastiskt som fältviltarterna fälthare och fasan. Den förblir med en avskjutning om drygt 68 000 fåglar under år 1981 en av våra viktigaste jaktfåglar. För krickan låg motsvarande siffra år 1981 på 16 000, mer än de övriga simandarterna sammantagna.

62 Viltet

Dykänder. I Sverige är följande arter av dykänder föremål för jakt, nämligen bergand, vigg, brunand, alfågel, svärta, sjäorre, knipa, småskrak, storskrak och efder. Ejdern med 20 600 fåglar redovisade för år 1981 och knipan med 26 380 är de ur jaktlig synpunkt klart viktigaste arterna. Därefter följer vigg (11 450), alfågel (6 400) och brunand (3 690), den sistnämnda huvudsakligen beskattad i insjöarna. Avskjutningssiffrorna har under de senaste 15 åren förändrats ganska litet. Möjligen märks en viss nedgång för alfågeln som drabbas särskilt hårt av oljeutsläpp ute till havs. Knipan, som på senare år erhållit ett kraftigt stöd genom uppsättande av boholkar, tycks vara i uppgång. Beskattningen av den mycket starka svenska e jderstammen sker endast till en mindre del i Sverige. Den huvudsakliga jakten bedrivs utomlands under vinterhalvåret och då särskilt i Danmark.

Dagrovfåglar

Numera är alla svenska dagrovfåglar fridlysta. I fråga om duvhök medges dock viss skyddsjakt. Även sparvhöken omfattas av vissa bestämmelser om sådan jakt. I tidigare skeden har dock mycket rovfågelsjakt förekommit. Rovfåglar har även ätits. Därpå tyder fynd av en lång rad arter i Eketorpsmaterialet. Och ännu in i sen tid fångades under flyttningen på hösten rovfåglar, särskilt mängder av vråkar, nattetid i tråden på Falsterbonäset för att användas i hushållet. Från 1700-talet och långt in på 1900-talet förföljdes alla rovfåglar hårt eftersom de enligt gängse synsätt konkurrerade med människan om villebrådet. Numera har attityden gentemot rovfåglarna ändrats radikalt. De främsta hoten mot rovfåglarna härrör numera dels från störningar i häckningsterrängen, dels från kemiska bekämpningsmedel, vilka nedsätter fortplantningsförmågan. Hos oss har framför allt pilgrimsfalk och havsörn drabbats hårt.

H önsfâglar

Dalripa och jjällripa torde ha kommit in i Sverige så snart isen vek undan. Detta är för dalripans del bekräftat genom ett fynd från Skåne. Säkerligen har båda arterna, särskilt dalripan, i alla tider varit viktiga för befolkningen längs fjällkedjan och i övre Norrland men man vet föga om detaljerna. Fångsten har ganska säkert till övervägande del skett med hjälp av snaror. Riporna fluktuerar starkt i antal från år till år och de lokala olikheterna i populationernas storlek är ofta påtagliga. Detta sammanhänger med de klimatiska förhållandena och de lokala variationerna när det gäller dessa förhållanden. I stort sett och över en längre tid torde populationerna hålla sig på tämligen oförändrad nivå. Uäder, orre och järpe. Dessa tre arter, den svenska skogsmarkens klassiska fågelvilt, är liksom riporna, om än inte isamma extrema grad som de, beroende av de klimatiska förhållandena under kläckningstiden. Det är

Viltet 63

dock dessa förhållanden som i första hand avgör de enskilda årgångarnas numerär. Men därutöver visar också skogshönsen påtagliga och svårförklaår 1830 berättar den rade långfristiga populationsvariationer. Omkring kände engelske jägaren L. Lloyd om hur de tidigare och återigen några decennier senare mycket skogsfågelrika markerna i mellersta Värmland under år var praktiskt taget tomma på fågel. Under 1940- och några 1950-talen började en ny stark tillbakagång av de tre skogshönsarterna. Den har inte tillfredsställande kunnat förklaras ehuru en viss koppling till det moderna miljöomdanande metodik allmänt förutsatts. På skogsbrukets senare år tycks populationerna ha stabiliserats på en ganska låg nivå och åtminstone lokalt tycker man sig skönja vissa tendenser till återhämtning, särskilt beträffande orren. Avskjutningssiffrorna år 1981 var för de tre arterna tjäder 33 650, orre 47 835 och järpe 44 390. Rapphöna. Rapphönans ursprungliga hemortsrätt i Sverige har varit omstridd. Det har stundom sagts att den skulle ha införts till Sverige först under 1500-talet samtidigt som andra författare menat att den för länge sedan skulle han invandrat Man kan säga att Eketorpsmaterialet sliter sponant. denna tvist. Fynd av tillhopa minst 35 rapphöns föreligger nämligen från båda var bebott och därmed torde ingen de långa skeden under vilka Eketorp längre kunna bestrida rapphönans rätt att bli betraktad som en ursprunglig svensk fågel. Samtidigt är det dock klarlagt att inplanteringar skedde bl. a. på Öland under Vasakungarnas tid och stränga lagbestämmelser till artens skydd kan tyda på att populationerna var svaga. Kanske rapphönsen farit illa under den ogynnsamma medeltida klimatperioden. är dock förvånande vinterhärdig, vilket bevisas av förekom- Rapphönan stammar i finska Österbotten och svenska Tornedalen. sten av livskraftiga Sedan 1950-talet har den svenska rapphönsstammen gått kraftigt tillbaka. I Skåne noterades dock under 1970-talet en påtaglig återhämtning. Före den stränga vintern 1978/79 fanns där åter goda stammar som dock mycket hårt drabbades av svåra snöförhållanden och hård predation av duvhök och vråk. liknande återhämtning har knappast förekommmit annorstädes. Någon Bl. a. är de klassiska rapphönsmarkerna på Öland nu mycket glest besatta. År 1981 var avskjutningen i hela landet 1 020 rapphöns. Fasan. Fasanen infördes till Europa av romarna och spred sig med och utan människans hjälp över kontinenten. I Sverige gjordes ett första icke lyckat under 1700-talet av drottning Lovisa Ulrika som lät inplanteringsförsök Större framgång hade de utsättningar som anlägga ett fasaneri på Ulriksdal. från slutet av 1850-talet gjordes i Skåne och efterhand även på andra håll i södra Sverige och Mälarlandskapen. Från utsättningsområdena spred sig vildfasanstammar och när utbredningsområdet var som störst livskraftiga fanns det fasan upp till södra delarna av Värmland, Dalarna och norrlandskusten. Under toppåren i förra delen av 1950-talet sköts årligen 200 000 - 250 000 fasaner i Sverige, av vilka dock en väsentlig del var kläckta och utsläppta samma år. Sedan den tiden har emellertid skett en obönhörlig tillbakagång föranledd av endast delvis förstådda orsaker. År 1981 var den totala avskjutningen i Sverige 13 570 fasaner, alltså bara fem procent av de vildfasanstammarna återstår idag goda årens. Av de en gång så imponerande

64 Viltet

bara obetydliga spillror. Starkast är vildfasanpopulationerna i de större sydsvenska städernas villaområden, kanske framför allt i Malmö- Limhamn. Vaktel. Vakteln torde aldrig ha varit särskilt allmän i Sverige. I mitten av 1800-talet ansågs den emellertid vara stadd i ökning och var föremål för i varje fall en begränsad jakt i södra Sverige upp till Mälarlandskapen. Numera är den ytterst sällsynt.

Rall- och tranfâglar

Av denna ordning skall här bara fyra arter kort omnämnas, nämligen trana, stortrapp, kornknarr och sothöna. Tranan nämns här enbart av historiska skäl. Enstaka tranor finns i det arkeologiska materialet, som gravgåva i skånsk grav från yngre stålålder, i ett fåtal exemplar från olika skeden i Eketorpsmaterialet och från medeltid i Lund. I ett sammanhang har nämnts leveransen av sex tranor till det svenska hovet år 1592. Sammanlagt antyder detta att tranan visserligen inte varit något viktigt vilt men att den dock under flera tusen år var föremål för viss jakt. stortrapp. Benfynd av stortrapp föreligger inte. Arten förekom tidigare på slätt- och hedmarker i södra Sverige där den ännu på 1850-talet uppträdde sparsamt i Åhustrakten i Skåne. Den är känslig för störning och biotopomvandling och dess europeiska utbredningsområde krymper. Enstaka exemplar ses någon sällsynt gång i Sydsverige. Kornknarr. Denna art var tidigare en karaktärsfågel i det svenska jordbrukslandskapet men har gått tillbaka i sådan grad att den försvunnit från de flesta och bara finns landskap i obetydliga restpopulationer. Orsakerna torde huvudsakligen ligga i förändrade jordbruksmetoder med bl. a. tidigare skörd men även djupare liggande faktorer kan ha medverkat. Kornknarren utsattes tidigare för viss jakt. Sothönan finns i goda populationer, särskilt i södra Sveriges slättsjöar. Den är föremål för viss jakt framför allt i ostkustlandskapen från Uppland till södra Småland. Avskjutningen år 1981 var 2 000 fåglar.

Vadarefåglar

Vadare. Tidigare har många olika arter av vadare varit föremål för jakt i Sverige men numera får endast två arter jagas, nämligen enkelbeckasin och morkulla. Enkelbeckasinen har liksom simänderna drabbats hårt av utdikningen av våtmarkerna men finns dock fortfarande i betydande antal. Jakttrycket är dock ringa. År 1981 fälldes 930 fåglar.

Morkullan är ett rikligt förekommande vilt. Från de flesta län rapporteras

goda, i regel växande stammar. Man jagar hannarna under parningsflykten och vidare jagas de rastande fåglarna under höstflyttningen för stående eller stötande hund. Sträckskyttet skedde tidigare i maj-juni men då detta ansågs störande och olämpligt infördes ett förbud mot denna jakt. Senare har dock en sträckjakt från den 1 juli, efter den egentliga parningstidens slut, visat sig ge gott jaktligt utbyte. Avskjutningen år 1981 uppges till 17 950 morkullor.

Viltet 65

Måsar. Av de sex häckande svenska måsarna är dvärgmåsen sällsynt och fridlyst medan de övriga fem arterna, havsrrut, silltrut, gråtrut, fiskmås och skrattmås, är tillåtna för jakt. Dessa arter är i olika grad kulturgynnade, särskilt de större arterna. Flera av dem skapar allvarliga problem, främst hygieniska men även viltvårdsmässiga. Skrattmåsen är en ganska sen invandrare till Sverige. Om de andra arterna vet man föga från äldre tid. Havstrut, gråtrut och fiskmås förekommer dock alla i ganska många exemplar i Eketorpsmaterialet. Det är svårt att genom jakt hålla måspopulationerna under kontroll men avskjutningen är betydande. För år 1981 var siffrorna för havstrut 7 100, silltrut 1 610, gråtrut 32 250, fiskmås 22 610 och skrattmås 12 780. Alkor. Lunnefågel, tordmule, sillgrzlvsla och tobisgrissla är eller hari sen tid varit häckfåglar i Sverige medan alkekungen är vintergäst. Inga alkor är numera tillåtna för jakt i Sverige men de har tidigare jagats. De lever av fisk och ligger alltså i toppen av näringspyramiderna. Detta gör att de är utsatta för föroreningar, både i form av klorerade kolväten och tungmetaller. Särskilt östersjöpopulationerna är i detta hänseende belastade.

Duvfåglar

Vi har i Sverige tre arter häckande vilda duvor, ringduva, skogsduva och turkduva. Dessutom finns i städer och samhällen stora populationer av förvildade duvor, numera vanligen kallade stadsduvor. Turturduvan, som

häckar på andra sidan Östersjön, uppträder tillfälligtvis i landet.

Ringduvan uppges vid mitten av förra århundradet ha förekommit endast ganska sparsamt i södra och mellersta Sverige upp till södra Norrland. Den tycks vid denna tid ha varit en ganska utpräglad barrskogsfågel. Under det senaste århundradet har den kraftigt utvidgat sitt häckningsområde och finns numera i praktiskt taget hela landet fast den är fåtalig i de nordligare lappmarkerna. Den har också breddat sitt biotopval och starkt ökat i antal så att den nu är ett av våra viktigaste jaktvilt. År 1981 uppgavs avskjutningen till 82 300 ringduvor. Skogsduvan, som häckar i ihåliga träd var för ett drygt århundrade sedan vanligare än ringduvan i södra Sverige upp till Mälarlandskapen. Den har missgynnats av det rationella skogsbruket och förmodligen också av konkurrens om boplatserna med expanderande stammar av kaja och stare. Den är totalfridlyst. Turkduvan har invaderat från sydost och förekommer nu allmänt i många städers och samhällens parker och trädgårdar. Viss skyddsjakt har ibland medgivits. Stadsduvan är i många tätorter en sanitär olägenhet och föremål för “ omfattande skyddsjakt.

Ugglefåglar

Alla ugglor av vilka en del, särskilt berguven, tidigare varit förföljda är numera totalfridlysta.

66 Viltet

Tättingar

De enda tättingar som är av större jaktligt intresse är kråkfåglarna, och av dessa korp, kråka, råka, kaja, skata och nötskrika. Av dessa arter är alla utom nötskrikan i högre eller mindre grad kulturgynnade. Detta gäller även korpen som, tidigare hårt tillbakaträngd, nu har återerövrat hela landet och

befinner sig i stark ökning. Överhuvudtaget är kråkfågelstammarnas tillväxt

under de senare decennierna mycket påtaglig. Råkan, som ihögre grad än de andra arterna är växtätare, drabbades under en följd av år av utsädesbetningen med alkylkvicksilver. Sedan denna upphört har emellertid råkan snabbt återhämtat sig. Råkan är föremål för en speciell form av jakt i det att de nyss utflugna ungarna, som är uppskattade läckerheter, skjuts i boets omedelbara närhet. Flera av kråkfåglarna vållar Sanitära problem och i synnerhet kråkan, skatan och i stigande grad korpen skapar bekymmer i viltvården. Populationskontroll av skadegörande kråkfåglar genom jakt och fällfångst kräver stora ansträngningar för att bli ens någorlunda effektiv och trots höga fångstoch avskjutningssiffror är populationerna fortfarande snarast i tillväxt. Siffrorna för år 1981 var för de olika arterna, korp 3 590, kråka 116 000, råka 3 500, skata 61 000, kaja 33 000 och nötskrika 25 600, sålunda sammanlagt över 243 000 kråkfåglar. Många andra tättingar och kanske först och främst björktrasten har under århundraden och långt in på 1800-talet fångats och ätits som kramsfågel. Fynd av en mångfald mindre tättingar i Eketorpsmaterialet tyder på att seden är gammal.

3 Jaktens och viltvårdens utveckling

3.1 Vapen och fångstredskap

3.1.1 Jaktvapen

De stenåldersjägare som först koloniserade Sverige när den senaste inlandsisen vek undan hade redan en lång vapenteknisk utveckling bakom sig. Söder om isranden på den europeiska kontinenten hade jaktvapen under många årtusenden förbättrats och förfinats. De tidigaste jaktvapnen var klubbor och träspjut. Spjutspetsarna härdades i eld eller försågs med flintor eller benskärvor. Spjut användes i Sverige inte bara under stenåldern utan också vid skidränning efter älg och varg långt in i nyare tid. Längst av alla levde björnspjutet kvar, använt i varje fall av samerna ända in på detta århundrade. Även klubbning av säl har förekommit i Sverige ända in i sen tid. Men bågen, det efterhand alltmera lång- och välskjutande precisionsvapnet, har också mycket gamla anor och starka indirekta bevis tyder på att den uppfunnits redan under äldre stenålder. Vi vet att den kom in i Sverige med de första invandrarna, renjägarna från vår äldsta kända boplats vid ty har efterlämnat pilspetsar. Dessa äldre flintspetsar är Segebro nära Malmö till sin utformning, men talrika pilspetsfynd från senare ganska primitiva stenålderskulturer visar på en fortsatt utveckling mot allt högre effektivitet. för jakt ända in i medeltiden och Bågen förblev det dominerande skjutvapnet levde kvar längre än så. Olaus Magnus har i sin nordiska historia från 1555 bilder av bågbeväpnade jägare. Efterhand kom dock bågen att som jaktvapen ersättas av armborstet, utvecklat av kineserna redan före vår tideräknings början och först omnämnt från Europa under senromersk tid. Här kom det dock i mera allmänt bruk först under korstågen. Armborstets eldhastighet är lägre än bågens men precisionen och anslagskraften större. De tyngre typerna krävde särskilda Det vapen, att spänningsanordningar. ansågs som ett så fruktansvärt Vatikanen på 1100-talet förbjöd dess användning mot andra än otrogna och kättare. Såsom jaktvapen har det i Sverige spelat en stor roll i senare medeltid och för opriviligierade jägare i varje fall in på 1700-talet, då det alltmer började ersättas av eldvapen. Men det levde kvar länge vid sidan av dessa och det finns vittnesbörd om att det åtminstone lokalt använts för ekorrjakt ända in på detta sekel. De äldsta handeldvapnen var otympliga och långsamma i hanteringen med

68 Jaktens och viltvårdens utveckling

opålitliga tändningsanordningar och usel precision. De tidiga luntlåsgevären, som bl. a. krävde att skytten för avfyrningen medförde en brinnande lunta, var redan av den orsaken ganska omöjliga för jaktändamål. Fast de för militära syften användes ända in på 1700-talet sökte sig jägarna till vapen med parallellt utvecklade och mera effektiva mekanismer. Man eftersträvade att konstruera tändningsanordningar som själva skulle kunna producera gnistor tillräckliga för att tända ett fängkrut, vilket i sin tur skulle antända krutladdningen i loppet. Problemet togs upp under 1500-talet och en som tidigt gav sig i kast med det var Leonardo da Vinci. Så småningom utvecklades hjullåset i vilket ett stålhjul bringas att rotera och därvid river mot ett stycke svavelkis så att gnistor uppstår. Hjullåset gav möjlighet till konstruktion av vapen med en helt annan smidighet och effektivitet. Redan från 1500-talets slut blev hjullåsgevären högt skattade och jaktvapen nyttjandes som sådana långt in på 1700-talet. Tillverkningen av ett hjullåsgevär krävde emellertid stor precision och allmän yrkesskicklighet hos vapensmeden och de blev därför dyra. De kunde aldrig bli den enkle jägarens egendom utan blev förbehållna det lilla skikt som hade råd att betala för dem. Att de kom i välbärgade personers händer ledde ofta till att de formades till utsökta konsthantverk med förnämlig utsmyckning. Livrustkammaren har exempel på praktfulla som hjullåsvapen ägts av svenska regenter. Delvis parallellt med hjullåsen utvecklades andra mekanismer, vilkas grundprincip var att en i en rörlig hane fastsatt flinta bringades att slå längs ett stål, så att gnistor föll ned i fängkrutet. En tidig variant av denna låstyp var som konstruerades i Holland snapplåset omkring 1550. Mycket tidigt, troligen redan på 1550-talet, uppmärksammades snapplåset i Sverige och användes i lokal vapenproduktion, även av jaktvapen. Men även snapplåsgevären blev överklassens vapen. Fastän snapplåset i och för sig var en enklare konstruktion än h jullåset var det ändå ganska komplicerat och flintmekanismerna fick sitt stora genombrott först genom uppfinningen av vad vi idag kallar flintlåset, en konstruktion där en vertikalställd hane slår direkt ner mot ett stål vid Denna mekanism tillkom i Frankrike fängpannans Öppning. i början av 1600-talet och hade på mindre än ett århundrade slagit ut äldre konstruktiner av militärvapen. Den enkla konstruktionen medgav massproduktion av jämförelsevis billiga jaktvapen och detta ledde till ett snabbt ökande bruk av jakteldvapen inom de icke priviligierade grupperna. När särskilt 1600-talets jaktlagstiftning strävade mot en allt starkare inskränkning av jaktutövningsrätten är det inte osannolikt att den snabba utvecklingen av effektivare och efterhand också billigare jaktgevär hos de styrande skikten skapat en fruktan för ökad jaktlig konkurrens. Först 1702 medgavs allmogen rätt att bruka jaktgevär, dock endast mot rovdjur (jfr 3.3.1). Det var flintlåsgeväret som under 1700-talet efterhand ersatte armborstet som jaktvapen. Vapenteknikens utveckling fortsatte emellertid i allt raskare takt. Nästa stora genombrott korn under 1800-talets första decennier då man började ersätta fängkrutet med lättantändliga och slagkänsliga metallsalter (t. ex. kaliumklorat och knallkvicksilver) som antändes direkt av slaget från hanen. Fullt effektiv blev denna konstruktion först då tändsatsen insattes i en liten metallkapsel, knallhatten, som applicerades direkt på den kanal som ledde

Jaktens och viltvårdens utveckling 69

ner till krutladdningen. Härmed eliminerade man i allt väsentligt århundradenas värsta eldgivningstekniska problem - det fuktiga fängkrutet som vägrade att brinna. Det lås, som byggde på den härovan nämnda principen, slaglåset eller knallhattslåset, revolutionerade under 1800-talets första hälft hela fabrikationen av jaktgevär. Vi hade i Sverige under denna tid runtom i landet mer eller mindre skickliga vapensmeder som byggde mynningsladdade slaglåsgevär av alla typer. Det kunde gälla grova sälstudsare för kustborna, enkeleller dubbelpipiga hagelgevär för flyktskytte och inte minst lodbössor, skogsbygdernas finkalibriga kulgevär. De sistnämnda var utmärkta vapen för skott mot stillasittande småvilt, i stort sett det enda jaktskytte som av allmogejägare i de skogsrikare delarna av landet. Lodböspraktiserades sans lilla rundkula hade i ett välbyggt vapen en god precision. Detta var orsaken till att lodbössan kunde hålla sig kvar mycket länge vid sidan av de bakladdade gevären, i en del avlägsna bygder och hos samerna ända in på detta århundrade. Knallhatten eller tändhatten banade också vägen för bakladdningsmekanismernas genombrott. Ända sedan 1500-talet hade man experimenterat med anordningar, som gjorde det möjligt att föra in krut och kula i pipans bakre del i stället för att stöta ner laddningen från mynningen med hjälp av en laddstake. De tidiga bakladdningsmekanismerna led av tekniska svagheter, framför allt av tätningssvårigheter som ledde till tryckförluster, och förblev dominerande ända fram mot mitten av 1800mynningsladdningen talet. Vid denna tid experimenterades det emellertid intensivt med bakladdningskonstruktioner. Efterhand också sådana för patroner med inbyggd tändhatt. Till en början placerades tändhatten mellan kulan och krutet så att tändstiftet först måste slå igenom detta för att avfyrning skulle kunna ske. En patron enligt moderna begrepp kom dock fram redan vid 1800-talets mitt. Den första redan 1832 som en s. k. stiftantändarpatron. En tändhatt var inbyggd i patronhylsans sida och förbunden med ett långt stift som stack ut genom ett urtag i bösspipans bakre övre kant. Vid avfyrning slog hanen mot detta stift som i sin tur antände knallhatten. Dessa stiftantändare med sina utstickande stift var naturligtvis allt annat än ofarliga att handskas med men de innebar en stor förenkling av laddningen. De blev därför mycket populära och tillverkades under flera decennier i stor skala. I Sverige var stiftantändare flitigt i bruk och ännu under de tidigare mellankrigsåren såg man en och annan jägare som alltjämt använde dem. Den moderna patronen, med tändhatten insatt centralt i hylsans botten, kan sägas ha blivit färdig i USA år 1866 och har sedan dess inte principiellt förändrats. Den svenska krigsmakten var påpasslig, redan 1867 antogs en enkelladdare av system Remington med 12,7 mm kaliber som svenskt armégevär. Detta kom att få stor betydelse för jakten. Under den svenska vapen älgstammens långsamma men stadiga uppgång under slutet av 1800-talet torde flera älgar i Sverige ha skjutits med Remington modell 67 och dess omedelbara efterföljare med 8 mm kaliber och modellår 1889 än med några andra vapen. Även på hagelpatronsidan kom patroner med centralt placerad tändhatt

70 Jaktens och viltvårdens utveckling

att alltmer och efterhand helt att tränga undan stiftantändningspatronerna. Själva vapnen genomgick också en snabb utveckling under 1800-talet. Man kan säga att det var med knallhattslåsen, slaglåsen, som de dubbelpipiga jaktvapnen på allvar slog igenom. Man hade experimenterat länge med tvåeller flerpipiga vapen. Från 1600-talet har vi exempel på sådana med flera pipor, vridbara så att de kunde ligga laddade och efterhand föras runt till avfyrningsmekanismen, andra försök att förtiga. Men det blev först under förra hälften av 1800-talet som dubbelbössor med de funktionssäkra slaglåsen kom att utvecklas, först till de anspråksfulla jägarnas och så småningom till gemene mans vapen. Tillkomsten först av stiftpatroner och sedan - och framför allt - centralantändningspatroner möjliggjorde ytterligare förbättringar. De senare medgav konstruerandet av gevär med inbyggda hanar, s. k. hammerlessgevär, att konkurrera med och så småningom nästan helt ersätta gevär med yttre hanar. De inbyggda hanarna gjorde det också möjligt att bygga gevär med pipoma över och under varandra, s. k. bockgevär, som under detta århundrade vunnit en allt starkare popularitet. Det har också konstruerats halvautomatiska hagelgevär och hagelrepetergevär med en pumpmekanism under piporna. Dessa vapen kan laddas med flera, vanligen 5 patroner, men i Sverige är sedan länge endast laddning med 2 skott tillåten. Dessa sistnämnda vapentyper dominerar helt det jaktliga tävlingsskyttet. För jaktändamål har de i Sverige och i varje fall norra Europa, i motsats till vad som är fallet i exempelvis USA, aldrig vunnit någon större popularitet. Vid jakten i Sverige dominerar dubbelbössor av traditionell typ eller av bocktyp. Även när det gällde kulskyttet kom dubbelbössan att spela en mycket stor roll under 1800-talets förra hälft och den höll sig kvar vid sidan av Remingtongevär och andra enkelladdare även efter sekelmitten. Från 1850-talet och framåt experimenterades det emellertid alltmera intensivt med repetermekanismer för kulvapen och snart fick man fram en rad olika modeller som befanns ha uppenbara fördelar framför äldre typer. Alltjämt byggs dock dubbelstudsare av hög klass och till högt pris. På kontinenten började man tidigt göra kombinationsvapen med både hagel- och kulpipor. De vanligaste modellerna är drillingen, vanligen utförd med två hagelpipor sida vid sida och en underliggande kulpipa, och büchsflinten med en pipa av vardera slaget. Med växande klövviltstammar har kombinationsvapnen vunnit en starkt ökad popularitet i Sverige. Sammanfattningsvis kan man konstatera att de moderna jaktvapnen var i allt väsentligt färdiga vid 1800-talets slut. Vad som sedan tillkommit är smärre förbättringar ifråga om patron- och kulkonstruktioner och väsentliga sådana i vad avser optiska riktmedel för kulvapen. Men de grundläggande konstruktionerna består i allt väsentligt oförändrade.

3.1.2 och

Fångstanordningar fångstredskap

En mycket stor del av den svenska jakten bedrevs under tidigare århundraden inte med vapen utan med fångstanordningar och fångstredskap av olika slag. Vissa av dessa var av sådan art att de tillfogade det fångade djuret svårt lidande. Allmänt sett har rätten att använda fångstredskp starkt

Jaktens och viltvårdens 71

utveckling

har i dag blott ett historiskt intresse. begränsats och många av metoderna Med hänsyn till fångstens tidigare omfattning är emellertid detta historiska intresse betydande och därför skall här vissa av de viktigare fångstmetoderna Några av dem praktiseras fortfarande. presenteras. Fångstgropar har använts i stor skala, särskilt i Norrland, för fångst av älg och vildren. De grävdes i terräng, där djuren kunde förväntas uppehålla sig eller passera under säsongbundna vandringar, och täcktes över med ett tunt rislager. Stor omfattning hade också bruket av varg- och rävgropar, i princip av motsvarande konstruktion men försedda med anordningar för att förhindra mitt brukade man fångade djur från att klättra ut. Ovanpå den täckta gropens placera en åtel, eventuellt en levande höna eller anka. En annan fångstanordning var varggården, vanligen byggd som en tät och gärdsgård och ofta med en omkrets av flera hundra meter. hög inåtlutande En åtel lockade vargen att hoppa in, vilket var lätt, men stängslets inåtlutning hindrade honom från att åter ta sig ut. Ofta placerades vid gårdens ingång en i vilken fångade djur kunde förväntas falla ned i sina försök att fångstgrop fly. 7 Saxar fungerar så att utspända skalmar vid utlösning slår samman om någon del av djuret, vanligen ett ben. De har avänts dels som trampsaxar, gömda på en växel där bytesdjuret kan förväntas gå fram och utlösa saxen genom att trampa på en gillerplatta, dels som åtlade saxar där djuret utlöser mekanismen vid försök att ta betet. Saxfångsten förorsakar ofta det fångade djuret svårt lidande. Särskilt gällde detta äldre typer med tandade skalmar. Men även saxar med släta skalmar kan orsaka mycket svåra skador vid djurets försök att frigöra sig. Inte sällan händer det att fångade djur, särskilt ofta använd rävar, själva biter av det ben som fastnat i saxen. En i Norrland eftersom den ofta sattes ovanför kallkällor, var dock så sax, kallad källjärn inrättad att den slog ihop om djurets hals och snabbt dödade det. Saxar användes för fångst av rovdjur och i viss utsträckning av rovfågel. Denna fångstmetod är numera helt förbjuden i Sverige. Snaror har använts i många utföranden. Här skall nämnas vippsnaror som fästes vid ett nedspänt träd eller dylikt. Då bytesdjuret försöker ta ett bete trädet eller längs en växel passera genom snaran utlöses fästanordningen, vippar upp och hänger bytet. Vanliga rännsnaror avsedda att strypa eller i varje fall fästa ett byte har använts för fångst av hare, skogsfågel och ripor. Snaror för småviltfångst placeras vanligen i serier i hål i uppbyggda rishäckar. i metalltrådssnaror uppsatta på kända växlar är en icke Rådjursfångst okänd metod för olaga jakt. Ett betydande intresse tilldrar sig idag rävsnaran, som fångar räven levande. Efter särskilt tillstånd används rävsnaran numerai norra Sverige för rävfångst och har därigenom blivit en ersättning för den numera förbjudna saxfångsten. Den betraktas också som ett viktigt potentiellt rävbekämpningsmedel i händelse av rabiesutbrott. Fångstnät av olika slag har utnyttjats i första hand för fågelfångst. De mest påkostade av dessa var sjöfågelnäten, 50 till 150 meter långa, i vissa fall ännu längre, och 8 meter höga. De spändes över vattnet i sund mellan närbelägna holmar vilka var kända passager för sträckande sjöfågel, särskilt dykänder.

72 Jaktens och viltvårdens

utveckling

Dessa nät kunde ge mycket goda fångster. Många andra typer av nät måste här förbigås. Dock skall slagnäter nämnas eftersom det efter särskilt tillstånd får användas för fångst av duvhök vid viltuppfödning. Nätet gillras med ett slaget byte som bete, slår ihop om höken och fångar denne levande och oskadd. Burar för levandefångst av duvhök, kråkor och skator finns i olika utföranden. Viktiga hjälpmedel i viltvården är den stora norska kråkfällan och den mindre danska skatfällan, vilka båda visat sig vara effektiva. Hökburar, där man som bete använder en levande tamduva vilken höken inte kan komma åt, får liksom slagnätet användas efter särskilt tillstånd i viltvårdande syfte. Lådfällor av olika typer används för levandefångst av räv, grävling och mink. Principen är den, att ett djur som kommer in i fällans låda utlöser lämmar som faller ner och stänger dess öppningar. Det fångade djuret skadas ej av fångstanordningen.

Lämmar och flak har till funktion att falla ner och döda eller i varje fall

klämma fast ett djur som försöker ta ett vid en gilleranordning fästat bete. De har använts i olika storlekar och modeller för en lång rad av arter alltifrån björn till hermelin och ekorre. Slagfällor som direkt dödar bytet användes för fångst av mindre däggdjur. Dessa sistnämnda typer av dödande redskap, alltså lämmar, flak och slagfällor får efter tillstånd användas till fångst av mård, mink, iller. frett, hermelin, bisam och andra smärre pälsbärande djur. De måste dock vara så konstruerade och placerade att större djur än mård endast med svårighet kan fångas. För fångst av allehanda småfågel men kanske alldeles särskilt trastar, alla sammanslagna under beteckningen kramsfågel, använde man tidigare limspän vid vilka fåglarna fastnade. Gillrade kast» och skjutvapen har tidigare använts, särskilt för fångst av större djur. Det gillrade spjutet var i Norrland under flera århundraden vid sidan av fångstgropen den viktigaste fângstanordningen för älg och vildren. Spjutet eller spjuten gillrades vid en känd växel och kombinerades ofta med stängselanordningar som säkrare skulle leda bytet till önskade passager. Gillrade armborst eller gevär för självskott har främst använts för fångst av rovdjur, särskilt varg, lo och räv. De användes vanligen i kombination med åtel som var anbringad så att skottet gick i riktning mot djuret då detta försökte dra åteln till sig. Självskott gillrades ocksåi mynningen till gryt där man visste att djur fanns inne. Då djuret försökte undanröja något mindre hinder i grytöppningen, t.ex. en grankvist, small skottet. Redan 1808 års jaktstadga förbjöd bruket att gillra gevär men sådana har förvisso kommit till användning även senare. Gifter. För fångst och bekämpning av rovdjur, särskilt varg och räv, har gifter, framför allt den kraftigt och snabbt verkande alkaloiden stryknin, använtsi ganska stor skala, mest under decennierna kring och efter 1850 men illegalt ännu in på detta århundrade. Det är sannolikt att vargens snabba tillbakagång och försvinnande från Syd- och Mellansverige kring 1800-talets mitt till ej ringa del var ett resultat av strykninanvändning. Inom vida jägarkretsar tog man tidigt avstånd från giftfångsten vilken bl. a. ledde till

sou 1983:21 Jakrens och viltvårdens utveckling 73

många jakthundsolyckor, eftersom betena var förgiftade köttbitar utlagda i terrängen. För bekämpning av kråkfågel användes tidigare ett preparat av gul fosfor som gick under namnet fosformos. Det lades ut i ägg, vilka i första hand togs av kråka och skata, stundom i kött. Efter förtäring ledde det till döden genom sönderfrätning av tarmkanalen och andra inre organ. Risken var betydande att asätande rovfåglar och rävar skulle drabbas av sekundärförgiftningar. Preparatet är numera förbjudet. Som ersättning använder man ett sömngivande medel, kloralos, för bekämpande av kråk- och måsfågel, framför allt på soptippar. Såsom framgår av ovanstående har fångsten, som tidigare särskilt i norra Sverige var ett icke oviktigt näringsfång eller i varje fall en binäring, numera en mycket mindre omfattning. Bortsett från snarfångsten av räv och ripa och viss fällfångst av smärre pälsdjur, alltjämt drivna i ekonomiskt syfte, står fångsten idag i huvudsak i viltvårdens tjänst och är omgärdad av bestämmelser.

3.2 J aktmetoderna

3.2.1 Jaktens tidigare utveckling i Sverige

Från stenåldern och ända långt in i nyare tid var säkerligen smyg- och vaktjakt en viktig, kanske rent av dominerande jaktform. I det skogiga Sverige torde den ha varit den naturliga jaktformen för den som var utrustad med spjut, båge eller armborst. Benfynd från stenåldersboplatser visar också att man hade hundar, förmodligen av någon äldre spetstyp. Man kan ana att dessa, liksom sina sentida ättlingar, har skällt på fågel i träd och förföljt och ställt hjort, älg och björn. Men i avsaknad av egentliga källor är detta närmast gissningar. Från bronsålderstid har vi dock vissa belägg. Vintertid och särskilt på djup snö med skare förföljde man vilt, i första hand älg, på skidor och fällde det med spjut eller pil när det inte längre orkade löpa undan. Hur gammalt detta jaktsätt kan vara är obekant men det omtalas redan i de isländska gudasagorna och man kan därför med säkerhet säga att det var i bruk redan under vikingatid, kanske långt innan. Detta gällde troligen också harjakt med hund. Man vet också att redan under vikingatid, kanske tidigare, den i Europa så populära falkjakten praktiserades även i Norden. Vid falkjakt är det en dresserad rovfågel, i första hand pilgrimsfalk, jaktfalk eller duvhök, som slår uppstött villebråd. Anskaffandet, uppfödandet och hållandet av sådana dresserade jaktfåglar har alltid varit kostsamt och falkjakten var en sport i första hand förbehållen de mäktiga och besuttna. Intresset för falkjakt kulminerade hos oss under medeltiden men kom i Norden aldrig att spela samma stora roll som på kontinenten. Däremot var Norge och Sverige viktiga producentländer för falkar och hökar som exporterades söderut. Denna verksamhet var huvudsakligen i händerna på utländska falkenerare. Större organiserade jakter efter de stora rovdjuren förekom i varje fall från tidig medeltid och framåt. Till en början företogs jakterna i byalagens regi

74 Jaktens och viltvärdens utveckling

men senare under statlig kontroll (se 3.3.2), varvid deltagande var en allmän skyldighet. Men även sedan tvånget upphört förekom sådana skall av ännu större proportioner än tidigare och detta in i jämförelsevis sen tid. Det kunde ta dagar för ett sådant drev att nå fram till skyttekedjan och drevfolkett övernattade vid eldar längs skallfronten. I ett skall av detta slag som anordnadesi Dalarna år 1856 deltog flera tusen man från fyra socknar. Byten av stora rovdjur blev hela 23 björnar, ett par vargar och en lo. Dessutom fälldes 9 älgar och en massa småvilt. Som ett exempel på de ansträngningar som lades i dessa frivilligt organiserade rovjdursjakter kan nämnas, att i Örebro län under vinterjakter år 1802 till 1822 fälldes sammanlagt 29 vargar under insättande av 22 609 dagsverken, alltså 286 dagsverken för varje fälld varg. Framför allt genom de talrika benfynden från Eketorpsboplatsen på Öland vet man att jakt på matnyttig fågel måste ha förekommit i stor skala under det första årtusendet e. Kr. och med all sannolikhet också tidigare. Man vet emellertid ingenting med säkerhet om vilka jaktmetoder som användes.

3.2.2 De nutida jaktformernas framväxt

Småvilt och större vilt

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hade både vapenteknikens utveckling (se 3.3) och lagstiftningen (se 3.1) skapat förutsättningar för en bred folklig jaktutövning och för jaktformer liknande de nutida. Men beträffande viltstammarna och de därmed sammanhängande förutsättningarna för jakten var läget mycket annorlunda än nu. Klövviltet var i ett bottenläge, älgen utrotad i norra och södra Sverige och endast mycket sparsamt förekommande i Mellansverige, rådjuret vid sekelskiftet utrotat utom på några gods i Sydskåne. Av kronhjort fanns endast ett försvinnande restbestånd i Västergötland och en ringa stam i Skåne. Dovhjort fanns endast i några få hägn. Vildsvinet var försvunnet som frilevande vilt, dess ättlingar var tamsvin. Björnen var på hastig tillbakagång överallt utom i det övre skogslandet i norr och nordväst. Bara sälarna, ensamma bland det större viltet, fanns ännu i starka populationer både på 0st- och västkusten. Däremot var småviltstammarna starka om än som alltid underkastade årsvisa eller mer eller mindre kortperiodiska fluktuationer. Det fanns med dessa reservationer gott om ripor, skogshöns, skogshare och rapphöns. Landskapet, mycket mera vattenrikt än nu, gynnade också änder och vadare. Tillgången på dykänder längs kusterna var god. Tre av det öppna landskapets numera viktigaste viltarter hade dock ännu ej införts i landet, nämligen fälthare, vildkanin och fasan. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att vid den moderna jaktepokens början var förutsättningarna ytterst klena för högviltjakt men mycket goda för småviltjakt. Om man undantar kustbornas sälstudsare och skogsbornas lodbösor fanns för den svenske jägaren, oberoende av ekonomi och social ställning, föga bruk för kulvapen men rikliga tillfällen för hagelbössan. Under mer än ett århundrade var den svenske jägaren i allt väsentligt en

Jaktens och viltvârdens utveckling 75

Detta skulle komma att radikalt förändras och de första klara småviltjägare. om att denna förändring skulle ske kom under 1920- och antydningarna 1930-talen. Dä började älgstammen öka i allt snabbare takt och rådjuren återerövrade praktiskt taget hela landet. Samtidigt var emellertid tillgången på småvilt alltjämt god. Det var först Utom de under 1950-talet som nedgången på allvar skulle bli märkbar. inhemska arterna hade de tre nykomlingarna, fälthare, vildkanin och fasan väl etablerat sig, ökat i antal och vidgat sina utbredningsområden. Under 1960- och 1970-talen kom man emellertid att stå inför en nästan total med alla småviltarter utom skogshare, morkulla och omvälvning ringduva mer eller mindre starkt vikande och alla arter av hjortvilt ökande, älg och rådjur till aldrig förut uppnådda nivåer. Detta har lett till en starkt minskad och en starkt ökad kuljakt. Samtidigt har den allmänna hageljakt skjutskickligheten med hagel och ännu mera med kula mycket påtagligt förbättrats. Detta är den bakgrund mot vilken följande korta översikt av utvecklingen av olika jaktmetoder fram till dagsläget måste ses.

Jakten på hårvilt

Såsom framgår av vad är nyss har sagts gav under 1800-talet klövviltstammarna för smyg- och vaktjakt. Men under innevarande föga utrymme århundrade och särskilt de senaste decennierna har den upplevt en stark och snabbt växande intresse. Detta intresse för renässans ett mycket jaktformen har också hastigt spritt sig till delar av landet där den förut knappast förekommit. Engagemanget i pürschjakten, som denna jaktform med en tysk benämning ofta kallas, ligger med säkerhet också däri att den, såsom lugn och inte alls störande, ger sällsynt goda tillfällen till naturupplevelser. Smyg- och vaktjaktens viktigaste villebråd hos oss är rådjuret som genom sin vana att morgon och kväll, ofta också i fullt dagsljus, beta i öppen terräng och ute på odlade fält bjuder goda möjligheter till en spännande jakt. Jakten ställer också betydande krav på sina utövare. I stigande utsträckning pürschas numera också älg och hjort. En av en del Vaktjakt på räv och grävling är också sedan gammalt omtyckt. form av rävjakt är nattlig vinterjakt över åtel. Åteln jägare särskilt omhuldad inom skotthåll från en uthusbyggnad eller liknande som placeras då vanligen ger skytten åtminstone något skydd mot nattkylan. I de delar av landet där vildkanin förekommer är smygjakt med finkalibriga kulvapen en både spännande och givande jaktform. Det är emellertid klart att huvuddelen av all jakt på hårvilt i Sverige utövas med hjälp av hund. Som redan har förlorar tradition bakåt i ett påpekats sig denna förhistoriskt dunkel. Detta hundar som jagar gäller inte minst drivande villebråd med skall, kanske från början särskilt hare och räv, medan växlar. Sådan jakt skymtar i de skyttarna passar vid kända eller sannolika isländska sagorna och var väl etablerad på landskapslagarnas tid, alltså under tidig medeltid. Efterhand som tiden led blev anspråken på dessa drivande hundar allt större. Under 1800-talet kom genom insatser av olika jaktliga föregångsmän sådana högbenta drivande hundar, stövare, att importeras

76 Jaktens och viltvårdens

utveckling

från utlandet eller avlas fram som nya raser med särskilda jaktegenskaper. Överallt i landet höll sig allt flera med sådana stövare eller jägare blandrashundar med stövarblod. Jakten på hare och räv, framför allt skogshare, med drivande hund blev nämligen den viktigaste formen av jakt på fyrfota småvilt särskilt i mellan- och nordsvenska skogsbygder. När rådjursstammarna från 1920-talet snabbt växte i storlek och spred sig också över större delen av Norrland blev det oro bland stövarjägarna. De lättdrivna djuren hetsades, ibland till döds, och drog ofta med sig hundarna miltals, ibland in i farliga situationer, samtidigt som de därigenom också störde jakten.

Återigen var det ett fåtal energiska föregångsmän som gav sig i kast med

detta nya problem. Deras målsättning var att få fram snabba och högbenta stövare utan rådjursintresse för räv- och harjakten och lågbenta, långsamma hundar för rådjursjakten. Det hade nämligen visat sig att ett rådjur som får sådana långsamma hundar efter sig inte sträcker ut, i varje fall inte till en början, utan gärna buktar framför hunden. De lämpligaste småhundarna för rådjur visade tax och drever. Den sistnända sig vara är en ny ras huvudsakligen baserad på den tyska dachsbracken men också med annat blod inkorsat. Efter ett par årtionden man få fram började lämpligt hundmaterial för bägge jaktformerna och sedan 1950-talet är denna på sin tid rätt bekymmersamma fråga i princip löst. En alldeles speciell form av jakt med drivande hund är parforcejakten, jakt till häst med större koppel av snabba hundar. De hundar som används är Vinthundar eller engelska rävhundar som själva dödar hare och räv och ställer hjort så att den kan dödas med blanka vapen. Denna jakt var en utomordentligt populär högreståndsjakt ute på den europeiska kontinenten och i Storbritannien. [Sverige har den aldrig spelat någon större roll och den passar ju ganska dåligt in i det skogiga svenska landskapet. Under medeltiden drevs dock sådan jakt på de öppna skånska fäladsmarkerna och senare höll Karl IX åtskilliga släpp av Vinthundar på Öland. Ännu under 1800-talets senare skede levde parforce-jakt på hare kvar på enstaka egendomar i Skåne. För älgjakten användes hundar av spetstyp. De två dominerande raserna är den ganska småväxta gråhunden och den större och tyngre jämthunden. Jakten bedrevs dels och vanligast med löshund, dels med ledhund. Löshunden skall söka upp älgen och följa den tyst tills den stannar eller börjar gå långsamt. Då skall hunden ge ståndskall så att skytten kan smyga sig fram och skjuta. Ledhunden skall i koppel under gång mot vinden lokalisera älgen och tyst leda skytten i skotthåll. Löshundsjakt har säkert använts sedan urminnes tider. Under 1800-talet var det emellertid ont om goda löshundar vilket knappast är ägnat att förvåna med hänsyn till älgstammens dåliga läge. Under 1860- och 1870-talen och även senare fanns i Norrland yrkesälgjägare som hade acceptabla hundar. Dessa jägare drog från by till by under hela hösten och en stor del av vintern och hjälpte bönderna att skjuta älg. Effektiv löshundsjakt kräver att jägaren har mycket stora arealer till sitt förfogande. Därför bedrivs en stor del, kanske den största delen av all löshundsjakt på älg i dag i samband med tryckjakt. Tryckjakten innebär att en eller ett fåtal drivare genomkorsar ett område

Jaktens och viltvårdens utveckling 77

och försöker trycka fram viltet mot utposterade skyttar. Inte minst vid älgjakt är det vanligt att dessa drivare utgörs av hundförare med löshund. Beträffande ledhund vet man ännu mindre om dess historia än om löshundens. Linné berättar dock från sin Dalaresa år 1734 att man i Särna använde ledhund för jakt på älg, björn och framför allt vildren. Fastän spetsarna, såsom härovan påpekats, har urgamla anor är de två nämnda dominerande raserna i sin definitiva form inte särskilt gamla. Standarden för gråhunden godkändes av kennelklubben först 1937 och den för jämthunden ungefär tio år senare. Spetsar med härför lämpat temperament användes också som björnhundar. Stötande hundar, framför allt spaniels av olika slag, retrievers och jaktterriers, används i samband med tryckjakt på rådjur och hjort. Jakten organiseras i princip som den tryckjakt som ovan beskrivits i fråga om älg men drevens eller såtarnas utsträckning är mycket mindre. Hundarna skall inte förfölja villebrådet någon längre sträcka utan endast se till att viltet blir ordentligt stört och går undan. Vid tryckjakt efter rådjur med hagel eller kombinationsvapen skjuts också räv, hare och kanin. Jakten på de allt större stammarna av klövvilt liksom också det ökade antalet trafikolyckor har hastigt ökat behovet av tillgång till goda blodspårhundar som i koppel följer spåren av sårat eller skadat vilt. Det som fordras av en sådan hund är god näsa, förmåga och vilja att skilja det aktuella spåret från andra korsande spår och förmåga till gott samarbete med föraren. Bland snart sagt alla jakthundsraser kan man därför finna för ändamålet mycket lämpliga individer. De hos oss vanligast använda spårhundsraserna är retrievers, vorsteh, spaniels, tax och spetsar. För jakt på räv som ligger i gryt använder man grythundar som driver ut räven till väntande skyttar. De vanligast använda raserna är taxar och. foxterriers. I samband med de olika formerna av jakt med hund bör man uppmärksamma de viktiga insatser för förbättring av jakthundsbeståndet som gjorts av Svenska Kennelklubben, grundad 1889, och de olika specialhundklubbarna. Vid jakt på vildkanin i gryt använder man sig av tama illrar (frettar) som driver ut kaninen. Även här kan man dock ha stor nytta av en hund som markerar i vilka gryt kaninen ligger inne. Klappjakt kallar man den jaktform i vilken en drevkedja, klapparna, driver fram det vilda mot en skyttekedja. Skillnaden mot tryckjakt, som behandlats härovan, ligger framför allt däri att klappjakten kräver mera drevfolk och en fastare organisation och att man i motsats till vad fallet ofta är vid tryckjakt inte använder lösa hundari drevet. Klappjakten har gamla anor både på kontinenten och i Sverige. De tidigare omtalade rovdjursskallen som går tillbaka ända till tidig medeltid kan sägas vara klappjakter, ofta av en enorm omfattning (jfr 3.3.2). Jaktformen används idag mest vid större älgjakter där den kan medföra en koncentrerad beskattning. Den praktiseras också, vanligen i mindre skala, vid jakt på annat hjortvilt liksom också vid vinterjakt på räv och fälthare. I samband med klappjakt och tryckjakt använder man ej sällan lapptyg, linor med vidhängande tyglappar, som hängs upp i träden i terrängavskärningar där man vill förebygga att viltet bryter ut.

78 Jaktens och viltvårdens utveckling

Fågeljakt

Fågeljakten har i mycket högre grad än jakten på hårvilt förändrats genom skjutteknikens utveckling. För skyttet mot stillastående eller löpande hårvilt har utvecklingen från båge över armborst och mynningsladdare till moderna jaktvapen bestått i en i stort gradvis förbättring av precision, skottvidd, riktmedel och allmän passform hos vapnen. För jakt på fågelvilt kom en veritabel revolution i och med flyktskyttetekniken, en revolution som också ledde till genomgripande förändringar i jaktmetoderna. Men när det gäller att följa de moderna jaktmetodernas framväxt i Sverige måste man ha klart för sig att genomslaget ute i bygderna kom mycket långsammare i fågeljakten än i hårviltjakten. I Sverige slog inte flyktskyttet igenom på allvar förrän i början av 1800-talet, hundra år senare än i England och Frankrike, och först i och med att jaktprivilegierna avskaffades (jfr 3.5.2), öppnades nya jaktmöjligheter för en snabbt växande skarajägare från affärslivet, ämbetsmannakåren och de fria yrkena. Inom dessa kretsar liksom redan tidigare inom den jagande adeln anammades snabbt flyktskyttet och de baserade jaktmetoderna, t. ex. jakten över stående hund (se på detta nedan). Men den svenske allmogejägaren blev inte flyktskytt över en natt. hans jaktliga kunnande var stort men av en annan art och han förblev länge vid sina gamla metoder. Man kan nog konstatera att det tog ett århundrade eller mera innan flyktskyttet blev mera allmänt bland befolkningen ute i bygderna. Och det är inte för mycket sagt att vi än idag har många, särskilt äldre ägare, som sällan eller aldrig lossar skott mot en flygande fågel. I större delen av Sverige har skogshönsen varit ett dominerande fâgelvilt. De jagades på många sätt. Spelskyttet på våren på orre och tjäder, på orre även på hösten, var flitigt i bruk och har bl. a. på 1600-talet förevigats på av David Klöcker-Ehrenstrahl. Även sedan vårspelsskyttet så målningar småningom blivit förbjudet levde det länge kvar som en av de vanligaste formerna av olaga jakt. En annan mycket praktiserad jaktform var lockjakten på tjäder, orre och järpe. Den förfarne lockskytten kunde ofta locka till sig flera eller alla fåglar ur en uppstött kull. Hos tjäder och orre är det ofta den gamla hönan som kommer löpande först, hos järpen tuppen. Eftersom lockskyttet ofta bedrevs också på sommaren, då kycklingarna var små, betydde bortskjutandet av den gamla hönan ofta hela kullens undergång. I det vaknande viltvårdsintressets första decennier skrevs det många bittra 0rd om detta skytte. Själva locktonerna var i fråga om tjäder och orre visslingar formade med läpparna medan man för järpe gjorde visselpipor med hög, fin ton. Orre jagade man också med bulvaner, konstgjorda lockfåglar som under senhöst och vinter sattes upp i björkar för att locka orrflockar som kom för att äta knopp, en viktig vinterföda. Skytten satt gömd i en skjutkoja och hade ofta en medhjälpare som gick runt och stötte upp orrflockarna som kunde förväntas lockas av bulvanerna. Redan under lodbössornas tid, men framför allt efter utvecklandet av kulvapen med längre skottvidd och högre precision, har man bedrivit vintertida toppskytte på orre i björkarna och pa tjäder i tallarna, där de särskilt under vissa väderleksbetingelser slår upp för att äta knopp och barr. l

Jaktens och viltvårdens utveckling 79

norra och mellersta Sverige är detta alltjämt en mycket högt skattad

jaktform. har också i långliga tider jagats med hundar som skällt Skogsfågel ståndskall för trädskällare. Det är på i träd sittande fåglar och därför kallats olika hundar som kan lära sig detta. Vanligast i de svenska många skogsbygderna har nog varit spetsar och blandrashundar av olika typer, inte minst sådana med stövarblod. Det var i gamla tider vanligt med hundar som både skällde vid träd och drev hare. I sen tid har jakten med trädskällande en renässans och blivit särskilt i delar av hund upplevt mycket populär, Norrland. Den hund som framför andra har låtit tala om sig i detta sammanhang är den röda finska spetsen. Stående fågelhundar, som uppsöker den tryckande fågeln och utvisar dess redan i antikens Rom. Senare läge genom att stå fast för den, tycks ha använts då den dresserade rovfågeln sändes användes de i samband med falkjakten, efter det markerade och uppstötta bytet. Man jagade också redan under medeltiden rapphöns för stående hund genom att smyga sig fram och kasta ett nät över de tryckande fåglarna. av jakten med stående hund kom emellertid först i Den stora utvecklingen och med utvecklingen av flyktskyttetekniken. I Sverige kom den först i mera omfattande bruk under förra hälften av 1800-talet. I de rapphöns- och skogsfågelrika markerna och även på and- och beckasinmaderna blev jakten med stående hund en bland ”herremansjägare” vid denna tid mycket under detta sekel fått en vid spridning. De uppskattad sport som särskilt hundar som använts till och alltjämt dominerar denna jakt är setter och och de tyska vorstehundraserna. De pointer, båda ursprugligen engelska, är dalripa, tjäder, orre, fasan, rapphöna, änder, viktigaste objekten morkulla och enkelbeckasin. Riporna kom egentligen in i den aktiva jakten först genom fågelhundarna. Dessförinnan hade de till helt övervägande del fångats med snara. Numera vintertid på snön med hjälp av finkalibriga jagas de också i stor utsträckning kulvapen. Stötande hundar av ovan i annat sammanhang nämnda raser används också vid jakt efter fasan, änder och i viss utsträckning skogsfågel. En förutsättning är att hunden skall vara så väl dresserad att den arbetar i för framgång omedelbar närhet av skytten och under dennes kontroll så att fågeln kan bringas att lyfta inom skotthåll. En viktig uppgift för alla vid fågeljakt använda hundar är apporterandet, uppsökandet och överlämnandet till skytten av död och skadad fågel. Med en ständigt ökande strävan att bespara viltet onödigt lidande har vi ett stort och växande behov av goda apporterande hundar. ständigt Inte minst gäller detta vid klappjakt på fågel. Denna jaktform har främst använts vid jakt på fasan som infördes i Sverige under senare delen av 1800-talet. är i princip detsamma som redan Själva genomförandet omnämnts i samband med hårviltsjakten. Klappjakten är en ur biologisk bra beskattningsform eftersom den ger möjlighet till att vid ett fåtal synpunkt tillfällen genomföra önskad avskjutning medan viltet i övrigt får vara helt ifred. Eftersom en klappjakt är en ganska stor apparat fordrar den dock för att bli meningsfylld en god fågeltillgång. Utom efter fasan används klappjakt också i ökande omfattning vid andjakt

80 Jakten: och viltvårdens utveckling

och, där skogsfågeltillgången är riklig, vintertid efter tuppar av orre och tjäder. Hårovan har jakten på änder nämnts endast i förbigående. Jakten på simänder och då främst gräsänder är numera en sensommar- och höstjakt. Den bedrevs tidigare i ganska stor utsträckning då änderna på våren, återvände från sina vinterkvarter, och särskilt under högsommaren innan andungarna börjat flyga och då de ruggande gräsanddrakarna också saknade flygförmåga och dolde sig i vattenvegetationen. Denna jakt som man ofta finner omnämnd som ”andungsjakten” tillgick vanligen så att man posterade skyttar vid befintliga eller upphuggna gator i vassen. Andra skyttar med hundar gick samtidigt i vattenvegetationen och drev änderna framför sig medan åter andra skyttar i båtar följde med utanför vegetationskanten. Skyttet riktade sig då praktiskt taget helt mot simmande fåglar. Denna jaktform på oflygga andungar ter sig med vårt nuvarande synsätt motbjudande och jakttiderna har skjutits fram så att andungarna vid jaktens början genomgående skall vara flygga. Änder skjuts också i stor utsträckning på sträck, särskilt under kvällssträcket till betesplatserna. Dykänder har sedan mycket länge vid våra kuster skjutits för utlagda konstgjorda lockfåglar, vettar. Traditionellt sköts av vettarna tillockade fåglar sedan de fällt på vattnet. Även denna jaktform kom att modifieras genom flyktskyttetekniken. Numera sker också ett ganska omfattande sträckskytte på flyttande sjöfågel, framför allt ejder, vid våra kuster. Särskilt kända för givande tillfällen till sådant skytte är Kalmarsund och vissa delar av de blekingska och bohuslänska skärgårdarna. Tidigare bedrevs i ganska stor omfattning jakt på dykänder vid ostkusten även under vårsträcket. Denna jakt är numera förbjuden. Jakten på gäss bedrevs förr till icke ringa del under ruggningstiden då de saknar flygförmåga. Gäss av olika arter uppsöker gärna särskilda ruggningsområden. I inre Norrland var det vanligt att man gjorde storslakt på ruggande fjällgäss och sädgäss genom att, sedan man låtit hundar jaga fram gässen ur deras gömslen i myrmarkerna, slå ihjäl fåglarna med käppar. Även grågäss som ruggar ute i havet jagades från båt. Jakt särskilt på flyttande sädgäss bedrevs också vid rastplatserna under höst- och vårsträck då man vaktade på gässen när de kom för att beta. Jakten på de nu talrika populationerna av häckande och genomflyttande gäss, främst sädgås, bläsgås och kanadagås, lokalt även grågås, bedrivs mest som sträckskytte då fåglarna kommer in till betesplatserna. Andra fåglar som i stor utsträckning jagas på sträck är ringduvan och morkullan. En av många uppskattad form av sträckskytte är jakten på flyttande kråkor över uv- eller rovfågelsbulvan som lockar de förbiflygande kråkorna till anfall. För att jakten skall ha utsikt till framgång måste skytten sitta väl dold i en skjutkoja.

Jaktens och viltvårdens 81

utveckling

3.3 Jägaren och jaktlagstiftningen

3.3.1 Rätten till jaktutövning

Den enskilde svenske medborgarens rätt till jaktutövning har under seklernas lopp genomgått stora förändringar. Våra äldsta jakträttsliga urkunder är landskapslagarna, nedtecknade under tolv- och trettonhundratalen men äldre som muntliga traditioner. Landskapslagarnas grundtanke i fråga om jakträtten var dennas knytande till jordäganderätten. De gav alltså i varierande grad och med olika inskränkningar ett skydd för markägarens rätt att själv få disponera jakten på den av honom ägda marken. Graden av det intrång han måste tåla var något olika i de olika landskapen. Det kunde vara så att andra på hans mark kunde fä skjuta de eftersökta ekorrarna, medan lagen förbjöd dem att sätta giller. Rovdjuren, björn, varg, järv, räv, lo, mård och i vissa landskap utter fick man jaga var som helst. Endast Skånelagen ger med visst undantag markägaren ensamrätt till räven. Högvilt, uppstött på egen mark, fick förföljas över grannmarkerna, i regel tills det fällts. Allt detta hindrade dock icke att grundprincipen om markägarens rätt till jakten stod fast. I och med Magnus Erikssons landslag av 1351, en konsekvens av landskapens förening i ett enda rike, började inskränkningar att införas i markägarens jakträtt. Det var en tendens som i det följande skulle accentueras allt starkare. Landslagen undantog för kungen reserverade områden, där endast han hade rätt att jaga, och den föreskrev att högviltet, med uttryckligt inkluderande av rådjuren, skulle vara kungens djur. Ett viktigt undantag gjordes och bekräftades i Kristoffers landslag av 1442 beträffande älgen som allmogen i Dalsland, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland fick fortsätta att fånga i grop eller med gillrade spjut. Sedermera kom denna rätt att utsträckas till övre Norrland och Finland utom Åland. Det var inte bara till högviltet de kungliga privilegiesträvandena sträckte sig. Man försökte så småningom också att lägga under sig den mycket lönande pälshandeln. Både Johan III och Carl IX gjorde försök att kanalisera pälsvaror till den kungliga skinnkammaren. Dessa strävanden visade sig emellertid i praktiken ogenomförbara och pälshandeln förblev fri. Redan i slutet av 1400-talet framträdde utöver kungen och allmogen en tredje parti dragkampen om de jaktliga rättigheterna. Det var ridderskapet som fick behålla rätten att på egen mark fälla högvilt. Vasakungarna på 1500- och 1600-talen tog emellertid hårdare tag när det gällde att hävda de jaktliga privilegierna, inte bara gentemot allmogen utan även mot adeln. Gustav Vasa inskärpte att förbudet att fälla kronhjort och rådjur gällde jämväl adeln och föreskrev att ingen frälseman, präst eller bonde” ägde rätt

att jaga på kronans skogar. Slutskedet av 1500-talet och *hela 1600-talet

präglades också av en tendens att väsentligt utvidga det exklusiva kungliga jaktmarksinnehavet. Likväl kom adeln bättre än bönderna ifrån de kungliga marksträvandena i fråga om jakten. I Gustaf II Adolfs stadga av 1617 tillåts adeln uttryckligen

82 Jaktens och viltvårdens utveckling

att skjuta fågel och högvilt på egen mark och även att jaga på de allmänningar där deras hemman ägde lotter. Den som efterhand fick sitta allt hårdare emellan var den markägande bonden. Medan 1647 års jaktstadga bekräftade de ovannämnda adliga rättigheterna förbjöd den de icke privilegierade stånden, alltså även prästerskapet, att skjuta småvilt. Däremot fick bönderna på sina ägor rätt att snara småvilt och skärgårdsbefolkningen fick alltjämt fånga sjöfågel. För icke markägare existerade nu som förut över huvud taget ingen jakträtt. av 1664 gick ännu ett steg längre och kan sägas beteckna ett Stadgan bottenläge vad gäller den ofrälse markägande svenskens rätt att utöva jakt, ty denna stadga borttog även hans rätt att fånga småvilt med snaror och giller. Kvar blev endast skärgårdsbornas rätt till sjöfågelfångst. Självfallet väckte dessa hårda regler missnöje och från bönderna kom vid 1700-talets början framställningar om lättnader. Med undantag för ett 1702 givet tillstånd att bruka gevär vid rovdjursjakten skulle det dock dröja länge innan någon verklig ändring kom. Vid utarbetandet av 1734 års lag med alla dess genomgripande nyheter förblev förslagen beträffande jaktutövningsrätten i stort sett vid 1664 års bestämmelser. Detta väckte så stark opposition från de ofrälse stånden att hela kapitlet om jakten ströks ur förslaget varigenom 1664 års hårda stadga kom att fortsätta att gälla. Även nya försök att få till en ändrad jaktstadga längre fram under 1700-talet föll på oenighet i riksdagen. Det blev först efter Gustav III:s statskupp 1789 som den nu enväldige situationen genom att utan inskränkningar ge kungen i ett slag förändrade var och en, frälse och ofrälse, rätt till jakt på egen skattejord. Därigenom var markägarens grundläggande rättigheter från medeltiden åter etablerade. År 1808 kom omsider en ny jaktstadga som befäste de i dekretet av 1789 givna bestämmelerna angående jaktutövningsrätten. De adliga jaktprivileavskaffade. Även de kungliga privilegierna blev gierna var därmed definitivt i viss mån uppmjukade i vad gällde omfattningen av jaktmarksinnehavet. Denna stadga återupplivade den redan under medeltiden aktuella frågan om förföljningsrätten som under 150 år framåt skulle bli högst kontroversiell. Stadgan av 1808 förbjöd förföljelse av på den egna marken uppstött osårat vilt in på angränsande marker men den medgav sådan förföljelse i fråga om på den egna marken sårat vilt. Endast i fråga om de stora rovdjuren, björn, varg, lo och järv, kvarstod i 1808 års stadga den redan i landskapslagarna inskrivna rätten att förfölja även ett osårat djur, en rätt som skulle bli bestående i ytterligare ett och ett halvt sekel. Det är självklart att rätten att förfölja sårat vilt in på annans mark ledde till missbruk och osämja men först

1892 beslöt riksdagen att upphäva denna del av förföljningsrätten och ersätta

den med en rättighet att taga och behålla sårat vilt som fallit på annans mark. Även detta förblev ett irritationsmoment och i 1912 års stadga begränsades den till att gälla enbart vilt som fallit inom 100 meter från egen gräns. Denna regel inbjöd fortfarande till gränsskytte men den blev trots detta bestående ända till 1963. Den har ersatts med en skyldighet att till berörd markägare anmäla om sårat vilt gått över en gräns. Rätten för varje jordägare att disponera rätten till jakt gav honom också möjlighet att överlåta denna på andra och detta mångdubblade i ett slag

Jaktens och viltvårdens utveckling 83

antalet potentiella jaktutövare. Detta väckte i jaktvårdsmedvetna kretsar en ej omotiverad oro och ledde till en strävan att införa någon form av kontroll vad gällde jaktutövningen. En 1828 tillsatt kommitté föreslog att var och en som ville utöva jakt vid den årliga mantalsskrivningen skulle anteckna detta och erlägga en årlig avgift. Syftet med detta förslag var givetvis att man på detta sätt skulle skaffa sig en viss möjlighet till överblick över jaktutövningen och motverka den florerande olaga jakten. Förslaget fick inte riksdagens bifall. Det gav emellertid upphov till en debatt som varade i mer än 100 år och ledde till en lång rad av på olika sätt modifierade förslag, av vilka dock inget kunde vinna riksdagens godkännande. Inte förrän 1938 infördes, nu i huvudsak i administrativt och viltvårdande syfte, den obligatoriska jaktvårdsavgift som skall erläggas av varje jaktutövare.

3.3.2 Rovdjursskallen

Fastän de stora rovdjursskallen tillhör det förflutna ger bestämmelserna av det jaktliga samhällsengagemangets och kring dem en så god illustration jaktlagstiftningens utveckling att det har sitt intresse att ge en kort sammanfattning. Särskild uppmärksamhet förtjänar i sammanhanget den enskildes ställning gentemot samhället i dessa frågor. Under medeltiden och ända fram mot mitten av 1800-talet utgjorde de stora rovdjuren, främst björn och varg, en icke försumbar faktor i bondens och särskilt givetvis skogsbondens liv. Den extensiva kreatursdriften bjöd en lättillgänglig näringskälla och det hade varit förvånansvärt om rovdjuren denna ej utnyttjats. Ännu så sent som 1829 rapporterades från 17 undersökta län att sammanlagt 465 hästar, 3 108 nötkreatur, 19 104 får och getter och 2 504 svin slagits av rovdjur. Det är inte underligt att det ännu under lång tid framåt skulle vara svårt att hos gemene man skapa någon som helst förståelse för de stora rovdjurens existensberättigande. Det är också förståeligt att organiserade aktioner till försvar mot rovdjuren kom igång redan mycket tidigt. Flera av landskapslagarna stadgar skyldighet för varje bonde att äga en viss längd vargnät och ger föreskrifter om anläggande av varggårdar. Västgötalagen föreskriver anordnandet av fyra skall på rovdjur om året i anslutning till de stora Bestämmelser om skall finns också i andra lagar. helgerna. Organiserandet av skallen var en byalagets angelägenhet. Men även här grep den centrala förvaltningen in. Ansvaret för skallen av myndigheterna, kraven på den enskilde växte. År 1575 ålades övertogs genom ett kungligt brev envar att förse sig med vargnät och skalltyg och att inställa vid skallgång. Uraktlåtenhet vid påfordran sig för att medverka bestraffades. I samband med inrättandet av en kunglig jaktförvaltning 1638 brister och försumligheter ifråga om rovdjursskallen och både påtalas berörda ämbetsmän och allmänheten får en skarp erinran om skyldigheter och påföljder. Alla på landet boende, endast präst, klockare och enstaka att på olika sätt medverka i skall.

gumma undantagna, ägde skyldighet

Även för byggande av varggårdar fanns fasta regler. Dessa hårda bestämmelser var i varje fall formellt i kraft till 1756 då Sveriges och Finlands allmoge efter underdånig framställan befriades från skyldighet att deltaga i skall. I stället föreskrevs att allmogen själv skulle

84 Jaktens och viltvårdens utveckling

bedöma när behov av skall förelåg. Det skulle då åligga berörd skogs- och jägeripersonal att anordna sådana. Skyldigheten att hålla nät bestod emellertid. l 1808 års stadga gavs detaljerade föreskrifter om längden av nät och linor med målade jaktlappar. Vidare föreskrevs inrättande och underhåll av jaktplatser, alltså markområden omgivna av i skogen upphuggna skallgator. Inom jaktplatsen anordnades luderplatser där självdöda djur utlades. När vargar befanns vara inne anordnades skall. De stora björnskallen i Dalarna och annorstädes har redan berörts i annat sammanhang. Här var det återigen fråga om frivilliga initiativ, beslutade av byalag och organiserade och ledda av skogs- och jägeripersonal. När de stora rovdjuren starkt decimerats och trängts undan vid mitten av 1800-talet upphörde de stora skallen av sig själva. Men vi har en liten kvarlevai de stora senvinterjakter på räv som på åtskilliga håll organiseras av och andra samverkande jaktvårdsområden jakträttsinnehavare och som går över stora markområden och många ägogränser.

3.3.3 Straff för överträdelser

Landskapslagarna stadgade bötesstraff för den som i olika specificerade fall trädde markägarens rätt för när. I vissa fall förekom sådant straff också för olyckor vållade av gillrade spjut och andra fångstanordningar. Men svensk medeltida jaktlagstiftning hade i sina straffsatser intet av hårdheten i det medeltida feodala Europas jaktlagar med deras döds- och stympningsstraff för jaktliga förseelser. Även under den kungliga maktkoncentrationens tid var straffsatserna måttfulla, i varje fall i jämförelse med det kontinentala Europas. Dock inträdde även här så småningom en skärpning. Det gällde åtminstone punktvis och oftast när regentens speciella jaktliga eller viltvårdsmässiga intressen träddes för när. Öland var ett särskilt omhuldat kungligt jaktområde. År 1572 stadgades att vid kränkande av de exklusiva kungliga jaktprivilegierna på ön första och andra förseelsen skulle straffas med böter. Tredje resan ledde emellertid för frälsemannen till förlust av egendom och för den ofrälse till döden. År 1608 utsträckte Carl IX dessa hårda straff att gälla även den som på kronans mark fällde ek, bok eller högvilt. För den tredje ertappade förseelsen gällde det livet, tydligen oberoende av gärningsmannens ställning. Gustaf II Adolf införde dödsstraff för dödande av svan i Stockholm med omgivningar. Han tog också den hårt decimerade åländska älgstammen under sitt beskydd och stadgade dödsstraff för fällande av älg på öarna. Men alla dessa strängare straff var som synes i stort sett punktföreteelser, i övrigt tillämpades alltjämt bötes- eller i vissa fall fängelsestraff. Dödsstraffen bestod ej heller länge utan avskaffades redan före 1600-talets slut.

3.3.4 för viltet i äldre

Skyddsbestämmelser och nyare

jaktlagstiftning

Jaktlagstiftningens utveckling från medeltiden och framåt ger en god bild av statsmakternas efterhand vaknande medvetenhet om behovet av att skydda viltet eller åtminstone vissa viltarter mot överexploatering. Delvis kan man

Jaktens och viltvårdens 85

utveckling

säkerligen här se en strävan att för de privilegierades räkning vidmakthålla en god tillgång på jakttillfällen. Att alltför starkt betona en sådan tolkning vore emellertid säkerligen en orättvisa ty i många sammanhang framgår klart ansvarsmedvetenheten gentemot viltet. Samtidigt är det här viktigt att hålla isär författningsenligt skydd, som kan åstadkmmas genom i praktiken hävdade lagstiftningsåtgärder av typen fredningstider och fridlysningar, och viltvård, som nästan undantagslöst måste utgå från enskilda personer och organisationer, och som därför har en annan historisk bakgrund. Den skall behandlas i ett senare sammanhang. I landskapslagarna skymtar man endast sporadiskt tankar om skydd för det vilda och troligen var behovet av sådant skydd litet i det medeltida Sverige med dess ringa folkmängd och stora ytor av ganska orörd natur. Ekorren är det enda vilt som i flera av lagarna ges en fredningstid, i stort sett under sommarhalvåret. Men det förefaller ganska uppenbart att en sådan skyddsbestämmelse snarare tillkommit för att garantera goda skinnkvaliteter på marknaden än för att gagna ekorren som sådan. Det första lagstadgande som omisskännligt dikterats av en viltskyddssträvan återfinns i Magnus Erikssons landslag. I den lagen fastställdes fredningstid för älg från fastegång i februari till Olofsmäss i slutet av juli. De generella förbud mot jakt på högvilt inom vissa kronan tillhöriga områden som samtidigt infördes hade uppenbarligen andra bevekelsegrunder. Men när Gustav Vasa ansåg sig ha kunnat konstatera att dessa förbud i vad avsåg kronhjort i så ringa mån respekterats att han bedömde arten som hotad föreskrevs ett flerårigt förbud mot jakt på denna art. Carl IX utsträckte 1593 den redan gällande fredningsbestämmelsen för älg till att gälla även kronhjort. Några år senare införde han fridlysningstid för rapphöns och vissa andra fåglar under ”leketiden. Jaktstadgan av 1647 föreskrev för allt högvilt och för flertalet arter av jaktbar fågel den hävdvunna fridlysningstiden från fastegång till Olofsmäss. Med ganska obetydliga justeringar blev dessa fridlysningsbestämmelser bestående ända till 1808. Jaktstadgan av 1808 innehöll många nya grepp. När det gällde ”nyttigt” vilt skiljde den mellan den stora och den lilla jakten. Till den förra, högviltjakten om man så vill, räknades alla hjortdjuren, dvs. älg, kronhjort, dovhjort, rådjur och vildren och bland fåglarna svan, varmed torde förstås både knöl- och sångsvan. Som hörande till den ”lilla” jakten nämndes tjäder, orre, järpe, ripor, rapphöna och gräsand. Alla icke särskilt Omnämnda arter, alltså alla sjöfåglar utom gräsand, alla vadare, skogshare med flera, var lovliga hela året. De till stora och lilla jakten hörande arterna var med några få undantag fredade från den 15 mars till den 1 augusti. Dock fridlystes älg, hjort och rådjur helt för en tioårsperiod utom i vad avsåg hägnade jaktparker. Alla rovdjur, rovfåglar och ugglor betraktades som skadedjur vilka skulle på allt sätt bekämpas och för dem utgick skottpengar, om än skäligen obetydliga. Det var först i 1864 års stadga som fredningstider infördes för skogshare, bäver - i praktiken redan utrotad i Sverige - ejder och beckasiner. 1879 tillfogades morkulla och alla simänder. Stadgan av 1808 började även ingripa i användningen av fällor och andra

86 Jaktens och viltvårdens utveckling

fångstanordningar. Gillrandet av sk jutvapen för självskott förbjöds helt och beträffande användningen av redskap och metoder som bedömdes farliga för människor och husdjur infördes geografiska eller andra restriktioner. Däremot bestod rätten att under lovlig tid fånga matnyttigt småvilt i snaror eller andra lättare giller. Först 1869 inskränktes sistnämnda rätt till att gälla endast Kopparbergs län och Norrland och i 1912 års lag till endast de tre nordligaste länen. Sedermera har användningen av fällor och andra fångstanordningar ytterligare inskränkts (jfr 3.1.2). Under 1900-talet har det lagstiftningsmässiga skyddet för det vilda ytterligare utvidgats och förbättrats. Den mest genomgripande förändringen i hela viltskyddslagstiftningens långa historia kom 1967. Då togs vid omskrivning av jaktstadgan i stor enighet mellan alla berörda parter ett helt nytt grepp. Det innebär att alla däggdjur och fåglar, för vilka ej jattid medgivits, är fridlysta under hela året. Även om detta inte i praktiken innebar någon större ändring av jaktlig praxis gav den nya bestämmelsen uttryck för en modernare syn på hänsynen till det vilda.

3.4 Jakten - från näringsfång till rekreation

Ställer man frågan om den svenska jakten historiskt sett undergått en utveckling, från att ha varit ett näringsfång till att bli en rekreationsform, blir det spontana svaret ja. Men en stunds eftertanke visar att detta ja måste ges med vissa reservationer och framför allt att det inte innebär att utvecklingen varit rak och enkel. Den har som nästan allting som rör jaktens historia i Sverige varit skiktad och skiktningen har betingats av näringsgeografiska, ekonomiska, sociala och - alldeles särskilt i detta fall - psykologiska faktorer. Det finns givetvis en klar huvudtrend. Den äldre stenålderns svenskar var hänvisade till jakt och fiske för sin försörjning medan dagens svenskar jagar praktiskt taget helt för sitt nöje och sin rekreation. Med jordbrukskulturens landvinningar från den yngre stenåldern. och framåt förlorade jakten sin huvudroll i de bättre bygderna men behöll den länge i de magrare, särskilt länge i det inre Norrland som mätt med tidens mått dock hade en icke obetydlig befolkning. Men sin ställning som binäring behöll den länge överallt och det finns i dag stora områden i norra Sverige där älgjakten ger den största delen av markens avkastning. Med den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet växte behovet av lyxbetonade varor. Detta gjorde pälsfångsten, som alltid drivits till husbehov, till en inkomstkälla av icke obetydlig omfattning (jfr 3.3.1). Dess blomstring varade i flera hundra år och ännu idag lever i övre Norrland ett fåtal äldre personer som i varje fall haft sin huvudsakliga bärgning som pälsjägare. Framför allt i skogsbygderna har ända in i detta sekel jakt och fångst av matnyttigt vilt bidragit till köttförsörjningen, i ganska hög grad oberoende av gällande lagar och förordningar. På sina håll, särskilt i Norrland, har jakten bedrivits för livets nödtorft och detta in i allra senaste tid. Men den kritiska frågan är om all denna jakt och fångst för kött och penningar varit blott och bart ett näringsfång. Svaret är ganska säkert nej.

Jaktens och viltvårdens utveckling 87

Den tidiga svenska jaktens psykologiska historia blir aldrig skriven eftersom urkunderna är alltför knappa. Men med allt som sagts av gamla jägare ute i och med allt vi vet om jagande naturfolk på stenåldersnivå är det bygderna uppenbart att jakten även för den mer eller mindre primitive jägaren innehåller lustbetonade moment. Och man har svårt att se hur en nöjes- och

över huvud taget skulle ha kommit till om inte all

rekreationsjakt åtminstone något av detta. Det har i sammanhanget sitt jaktutövning inrymt intresse att många av våra populäraste och mest publikdragande idrottsgrenar innehåller moment som utan större svårighet kan jämföras med jaktliga. Alldeles bortsett från dessa något spekulativa aspekter är det klart att en rent rekreativ jakt utecklades mycket tidigt vid sidan av försörjnings- och förvärvsjakt. Detta speglas i flertusenåriga bilder av egyptiska härskare på och assyriska kungar på lejonjakt. Xenophon skildrar utförligt andjakt 400 f. Kr. utpräglat rekreativa jaktformer i det antika Grekland och omkring med drivande hundar och fångstnät, en uppehåller sig länge vid harjakt jaktform som uppenbarligen beredde honom och hans samtida stort nöje. När ren nöjesjakt började i Sverige vet vi inte men vi kan misstänka att den är lika gammal här som i det antika Hellas. När en hällristning från Kville i Bohuslän visar en ryttare, åtföljd av ett koppel hundar, som höjer sin båge mot ett hjortdjur kan man inte undgå att tänka på en av de former för nöjesjakt som bedrevs av medeltida herremän, parallellerna är alltför avbildar en ren många. Det är i varje fall inte utan vidare klart att ristningen köttjakt. Motiv med bågskyttar och av hundar ställda hjortdjur går för övrigt men här är skyttarna till fots. också igen i flera hällristningar Det har redan i annat sammanhang nämnts att falkjakten enligt de isländska sagorna skulle ha varit etablerad i Norden redan under vikingatid. Här kan tilläggas att den troligen ännu tidigare bildstenen från Lärbro på Gotland visar en man bärande en fågel med ganska typiska rovfågelsdrag. Åtminstone en författare som behandlat falkjaktens historia har velat tolka honom som en falkenerare. Falkjakten har i varje fall överallt i Europa tillhört de mest exklusiva formerna av nöjes- och rekreatiosjakt. Vi har alla skäl att räkna med att vi redan före medeltidens början hade en bedriven av dem vilkas ställning i samhället så medgav. Men nöjesjakt, samtidigt vågar vi nog tro att bland folket ute i bygderna fanns ett underlag för uppkomsten av en rekreativ jakt, för vilken dock psykologiskt de sociala och ekonomiska möjligheterna saknades. I avsnittet om jaktlagstiftningen har redovisats några av de viktigaste hindren för den oprivilegierade svenskens fria jaktutövning under sen medeltid och långt in i nyare tid. Dessa hinder undanröjdes plötsligt av rent politiska skäl geom jaktprivilegiernas avskaffande 1789. Vi fick i ett slag en stor mängd legaliserade och aktiva jägare ur sociala grupper vilkas jakträtt tidigare varit obefintlig eller i varje fall starkt kringskuren. I denna plötsliga förändrings spår följde också icke oväntat en av enstämmiga samtida källor omvittnad och mycket omfattande illegal jakt. Vid denna stora förändring som skedde över en natt fanns helt enkelt ingen beredskap för hur en nyvunnen frihet skulle förvaltas. Det fanns ingen invand för fridlysningstider och kvarstående förordningar i andra respekt

88 Jaktens och viltvårdens utveckling

jaktliga frågor. Många jordägande bönder brydde sig föga om vem som

jagade på deras marker och ännu mindre om hur de jagade. Ömtåligt vilt fick

det besvärligt. Rådjuret blev nästan utrotat och räddades endast i sista stund. Gäss och svanar drabbades hårt. Denna övergångstid mellan jaktlig ofrihet och organiserad jaktlig frihet är en av de dystraste i den svenska j aktens och den svenska faunans historia. Men frigivandet av jakten medförde också positiva effekter. Inte bara för de jagande, vilket var självklart, utan också för jakten och faunan. Nya grupper av jägare på en högre bildningsnivå och med större förståelse för hänsynstagande i jakten och hänsyn till det vilda aktiverades både från landet och i tätorterna. Deras jaktliga närvaro i marken och deras samverkan med jägare inom den lokala befolkningen ledde till ökad förståelse för och därmed bättre efterlevnad av jaktlagarna och inte minst till en växande opinion mot jaktlig laglöshet. Allt flera jägare blev också på detta sätt bekanta med utpräglat rekreativa jaktformer, först bland dem stövarjakten på hare och räv. Denna jaktform anammades tidigt av växande skaror av allmogejägare. En del andra rekreativa jaktformer fick inte samma snabba genomslag men kontakterna med ansvarsfulla och viltvårdsmedvetna jägare från både landsbygd och stad ledde till en allmän höjning av jaktkulturen. Men det som trots allt betydde mest för att hela synen på jakten och formerna för dess utövning kunde förändras var det växande välståndet och den sociala omstruktureringen, inklusive industrialisering och urbanisering. Allt fler fick möjligheter att skaffa sig den utrustning som en meningsfylld rekreationsjakt kräver. Allt flera, och inte minst tätortsjägarna, sökte sig till vissa av de jaktformer som i tidigare generationer hört ”herremannajakten” till, t. ex. jakt med stående hund och annan jakt på flygande fågel. Detta torde ha skett därför att dessa jaktformer tenderar att höja jaktens och att förstärka dess rekreativa spänning värde. Men det framgår av den samtida litteraturen att detta i sin tur också ledde till ett Övertagande av de traditioner ifråga om viltvård osm av uppenbara historiska skäl även de utgick från de större egendomarna. Dessa traditioner fick på detta sätt ett snabbare genomslag ute i landet (jfr 3.5). Man kan med fog säga att det var rekreationsjakten och dess föregångsmän som efterhand kom att vrida den efter 1789 års plötsliga förändring i många häseende oroande utvecklingen rätt. Från ett bottenläge under 1800-talets första decennier byggdes under ett århundrade med en helt upp en situation dominerande rekreationsjakt genomsyrad av respekt för det vilda och med intresse för allmän natur- och faunavård. De bärande och fruktbringande idéerna blev här dels viltvårdstanken, dels strävan efter samarbete emellan. Dessa idéers och jägare utveckling omsättning i praktiken skall diskuteras i följande avsnitt.

3.5 Viltvården och dess

utveckling

3.5.1 Början till aktiv viltvård

När man vill diskutera jaktens och viltvårdens har det, som redan utveckling tidigare sagts, sina fördelar att skilja mellan författingsmässigt viltskydd och

Jaktens och viltvårdens utveckling 89

viltvård eller jaktvârd som termen tidigare något oegentligt löd. Viltvården är den praktiska verksamheten som inriktar sig på att förbättra förhållandena för viltet i den miljö där det lever. Iden svenska jaktens historia har det lagliga viltskyddet mycket äldre anor än viltvården. Som påpekats i avsnittet om den äldre lagstiftningen förekom rent viltskyddsinriktade bestämmelser sporadiskt redan i landskapslagarna och helt målmedvetet i landslagarna från 1300-talets mitt och framåt. Fredningstider och fridlysningar blev det lagbundna viltskyddets främsta instrument. Dessa lagstiftningsåtgärder avsåg alltså att skydda det matnyttiga vilda mot mänsklig överexploatering. Men tidigt vaknade också tanken på att gagna viltet genom predatorsbekämpning. De stora rovdjuren hade länge energiskt förföljts till skydd för tamdjuren. I en förordning från 1741 infördes skottpengar också för alla rovfåglar och ugglor, från havsörn till tornfalk, från berguv till sparvuggla. I sitt syfte att skydda matnyttigt vilt och smärre husdjur mot predation sköt en sådan bestämmelse på grund av bristande kunskap om de enskilda arternas biologi långt förbi målet. Sitt historiska intresse har den trots detta genom sin strävan att aktivt engagera jägarna i målinriktade viltvärdsinsatser.

Man finner också redan i 1700-talets Sverige, i varje fall hos enstaka

föregångsmän, en insikt om behovet av en aktiv viltvård av i princip samma utformning som den nutida. En sådan möter oss i riksrådet Carl Gustaf Tessins jaktliga dagboksanteckningar från Åkerö i Södermanland under åren 1756 till 1769. Han talar där om hur han låter lägga ut saltsleken och plantera ”blåkål” till hararna, hur man försöker åstadkomma noggranna inventerigar av rapphöns, skogshöns och hare, hur han försöker etablera en stam av de i trakten så sällsynta rådjuren, vilket går om intet därför att hans dräktiga rå skjuts, som varg (l), av en soldat. Rapphönsen övervintrade han åtminstone delvis inomhus. Detta sistnämnda finner vi också i ett annat exempel på 1700-talets gryende intresse för aktiv viltvård, nämligen i ett aldrig lagfäst kommittéförslag från 1755 rörande rapphönan, denna i gammal svensk jaktlagstiftning så omhuldade fågel. I förslaget uppmanas ridderskapet och adeln, de enda för vilka rapphönsjakt var tillåten. att driva denna återhållsamt och att på hösten infånga hönsen, övervintra dem och åter släppa ut dem på våren. Lagstadgad eller ej fanns en sådan sedvänja på många syd- och mellansvenska gods och den levde åtminstone i vissa fall kvar ända till senare delen av 1800-talet. Man får naturligtvis ha klart för sig att det var ett litet avancerat fåtal som ville och kunde kosta på sig åtgärder av detta slag. Men det väsentliga är att det fanns personer som redan vid denna tid såg det biologiska sammanhang som är grunden för all viltvård. Det har ofta sagts att tanken på aktiv viltvård (”jaktvård”) i Sverige föddes långt senare och den förknippas ofta med J.W. Lindblad. Han var den förste redaktören för Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift som utgavs från 1863 och nu heter Svensk Jakt. Lindblad var i mycket en pionjär, så även i viltvården, och hans insatser för den var högst förtjänstfulla. Men vi kan inte frånkånna det upplysta och praktiska 1700-talet äran av att, trots en smal biologisk kunskapsbas, agera från en ekologiskt sund grundval, av att ha förstått sambanden mellan vinterklimat, födotillgång och övervintring, mellan vårväder och föryngring. Jägarna som

90 Jaktens och viltvårdens utveckling sou 193321

satt på de stora egendomarna var alla lantbrukare och det låg nära till för dem att omsätta sina lantbrukserfarenheter på viltet.

3.5.2 Från jaktprivilegier till jaktvårdsområden

Den stora laglöshetens tid

Upphävandet år 1789 av de jaktliga privilegierna återställde till markägaren den rätt till fri jaktutövning som han disponerade före 1351 då Magnus Erikssons landslag införde de första restriktionerna. Konsekvenserna av denna plötsligt återvunna frihet har redan delvis berörts. Ur viltvårdens synpunkt var den allvarligaste av dessa konsekvenser en våldsamt tilltagande laglöshet. Det hade länge varit si och så med den jaktliga laglydnaden. Ty även om 1664 års stränga stadga på papperet förbjöd praktiskt taget all jakt för den oprivilegierade framgår det helt klart av äldre källor att den olagliga jakten hade stor omfattning, inte minst under

1700-talet. Älgen var redan före århundradets mitt utrotad i större delen av

landet och mångenstädes, t. ex. ide i och för sig så viltrika mälarlandskapen, var vid samma tid också rådjuret nästan helt borta. Det hörde av allt att döma till sällsyntheterna att jaktliga överträdelser ledde till rättsliga påföljder. Men med privilegiernas upphävande fick den illegala jakten ett närmast explosionsartat uppsving och dess stävjande blev det största problemet för viltvården. Allt tyder på att utgångsläget för smäviltet i och för sig var gott även om dess numerär då som nu var underkastad starka årsvisa och periodiska fluktuationer. Men en ohämmad till stor del under och jakt, parningsfortplantningstid bedriven år efter år, decennium efter decennium, inte bara med bössan utan även med ett storskaligt uppbåd av allsköns snaror och giller, tycks på många håll ha blivit för mycket även för det stryktåliga småviltet. Många källor berättar från de vårliga tjäder- och orrlekarna hur inte bara de polygama tupparna utan även hönorna urskillningslöst blev skjutna, hur hönor av skogshöns och and- och dykandhonor sköts på äggen eller från späda ungar. En författare berättar från västra Värmland år 1864 hur upplagda rishäckar slingrade sig fram över skogsbackarna, ”hundratals alnar” långa och försedda med talrika öppningar, var och en med ett giller. Utan att leta efter dem fann och förstörde han under loppet av en förmiddag 80 sådana fångstanläggningar. Under förra delen av 1800-talet salufördes ogenerat skogsfågel på torgen och vid dörrarna året om och praktiskt taget alltid ostraffat. Den stora viltvärdsfrågan i varje fall under de första två tredjedelarna av 1800-talet blev därför kampen mot den olagliga jakten.

Jägarna börjar organisera sig När Svenska Jägareförbundet bildades i april 1830 definierades dess målsättning som följer:

”Jägare Förbundets syftemål är att upprätthålla jaktyrkets anseende, att befrämja jagtens ändamålsenliga utöfning, att samla sådana rön och facta, som kunna bidraga till den zoologiska wetenskapes framsteg samt att sprida och allmängöra sådane

Jaktens och viltvårdens utveckling 91

till dess uplysningar, som i ett eller annat afseende leda till Jagtwäsendets fördel samt idkares undervisning och nöje.

och Vad som här sägs om jaktens anseende, jaktens ändamålsenliga utövning jaktidkarens undervisning andas en strävan att få bort missbruk, att befrämja och att skapa förståelse för jaktens och viltets villkor. Det är laglydnaden kanske signifikant att ingenting sades om aktiv viltvård. En sådan var föga meningsfylld innan man hade kommit tillrätta med det värsta ofoget. Bland märkliga enskilda insatser i den riktningen skall nämnas den kamp för älgen, som framgångsrikt fördes av hovjägmästaren Herman Falk på Risäter i Värmland, sin samtids namnkunnigaste jägare. Huvudsakligen på hans initiativ genomdrevs upprepade totalfredningar av älgen 1808-1818, 1825-1835 och 1850-1852. På sitt värmländska lokalplan organiserade han också skidlöparpatruller som med framgång bekämpade den olagliga efter älg i mellersta och norra delarna av landskapet. Det har ofta skidjakten sagts, att det var Herman Falk som räddade den svenska älgen från total Detta är nog att ta i, troligen hade älgen trots allt överlevt, men utrotning. helt säkert har hans kraftfulla insatser i hög grad påskyndat älgstammens som först började bli märkbar i Mellansverige under 1840- och återhämtning 1850-talen. förbättades situationen även på andra områden. Härtill bidrog Långsamt med all säkerhet den utveckling mot en både relativt och absolut Ökande rekreationsjakt som något närmare behandlats i avsnitt 3.4. De ansvarsmedvetna jägarna lyckades också förmå myndigheterna att i högre grad genomdriva respekten för lag och förordning. Det började bli allt riskablare att sälja fågel i städerna under förbjuden tid och det är från flera håll omvittnat att detta ledde till att spelskyttet på vårarna från 1850- och 1860-talen och framåt avtog. Allt flera mindre markägare blev också, efterhand som den jaktliga upplysningen fortskred, mindre benägna att tolerera fritt och laglöst jagande på sina ägor. På flertalet större egendomar hade tjuvskyttet aldrig varit populärt och ofta med kraft beivrats. Om den aktiva viltvården hör man under decennierna efter 1850 inte särskilt mycket. Mer eller mindre indirekt framgår att de större markägarna fortsatte att förvalta traditionerna från 1700-talet. De fällde aspar åt hararna, månade om rapphönsen och försökte stödja den åter långsamt växande rådjursstammen. Men i Sverige för 100 till 125 år sedan var biotopinriktade viltvårdsätgärder inte alls så aktuella som nu. Varken jordbruk eller skogsbruk bedrevs på

sådant sätt att någon av de tre grundreglerna omviltets behov av skydd, föda

och vatten på allvar träddes för när annat än i speciella undantagsfall. I en programartikel som Lindblad publicerade i sin tidskrift år 1865 är jaktvård i stort sett liktydig med predatorbekämpning, måttfull jaktutövning alltjämt och tillsyn av lagarnas efterlevnad. I andra upplagan, år 1881, av Th. Hahrs voluminösa Handbok för jägare och jagtvänner” behandlas vinterutfodring och skyddsplanteringar på några få rader.

Viltvårdens samordning

Men Lindblad, långt före sin tid, väckte i artikeln från 1865 en annan stor av jakten på de mindre egendomarna. Han var väl fråga, samordningen

92 Jaktens och viltvårdens

utveckling

medveten om den lille markägarens svårigheter när det gäller uppbyggandet och bevarandet av en viltstam och det nästan totala beroendet av grannarnas goda vilja. Beslut vid 1912 års riksdag underlättade ett samgående mellan markägare i viltvårdssyfte. Det skulle dock dröja nästan 75 år, närmare bestämt till 1938, innan Lindblads vision av organiserad samverkan markägare emellan skulle komma att slutgiltigt realiseras i jaktvårdsområdena. Men sedan dessa väl kom till har de betytt mycket för en sund utveckling både av själva jakten och av den aktiva viltvården. F. n. finns nära 110 000 markägare organiserade i 1 800 jaktvårdsområden om tillhopa 7.5 milj. hektar. Detta innebär att en mycket stor del av de ur viltvårdssynpunkt potentiellt svagaste områdena nu är säkrade.

4 Jakt och viltvård i

dag

4.1 och

Inriktning omfattning

4.1.1 Jakten

På uppdrag av jakt- och viltvårdsberedningen genomfördes hösten 1979 vid Socialhögskolan i Göteborg en undersökning som syftade till att ge upplysningar om utvecklingen av jakten under de senaste åren. Undersökningen gjordes i form av en enkät till ett slumpmässigt urval jaktkortslösare. Antalet lösta jaktkort har under perioden 1970-1982 ökat från ca 260 000 till 300 000. Av undersökningen framgår att omkring två tredjedelar av jägarna ägnar sig åt både älgjakt och jakt efter annat vilt. Motsvarande andel var för tio år sedan drygt hälften. En annan förändring som inträffat under de senaste tio åren är att andelen jaktkortslösare som verkligen jagat under ett jaktår ökat väsentligt- från 82 procent till 95 procent. Förutom att antalet jägare ökat och jaktintresset breddats har antalet jaktdagar ökat kraftigt. Det sistnämnda förhållandet beror framför allt på att varje enskild jägare i dag ägnar mer tid åt jakten än tidigare. Enligt undersökningen skulle antalet jaktdagar ha nästan fördubblats under perioden 1969-1979, från 3,4 milj. till 6,4 milj., de senare fördelade på 1,8 milj. älgjaktdagar och 4,6 milj. dagar i övrig jakt. Det skulle innebära att den genomsnittlige jägaren-använder 23 dagar för jakt, varav sex dagar för älgjakt och 17 dagar för jakt på övrigt vilt.

4.1.2 Viltvården

Genom en enkät till olika markägarkategorier har beredningen inhämtat uppgifter om bl. a. omfattningen och inriktningen av viltvårdsarbetet. Utöver de två jägarorganisationerna, Svenska jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare, och lantbrukets och skogsägarnas organistioner har många företag, främst skogsbolagen, engagerat sig iviltvårdsarbetet. Det är emellertid genom verksamheten i enskilda jaktlag, jaktklubbar och i jaktvårdsområden som större delen av det praktiska viltvårdsarbetet utförs. Olika typer av för viltet negativa biotopförändringar kan motverkas exempelvis genom att man inom jord- och skogsbruket tillämpar sådana brukningsformer och tar sådana hänsyn att viltet ges gynnsammast möjliga

94 Jakt och viltvård i dag sou 1983:21

livsvillkor. Denna typ av viltvård är bl. a. inriktad på att man så långt möjligt avstår från att göra sådana ingrepp, som kan befaras skada viltet. Den är i så motto passiv, men för den skull inte mindre betydelsefull. Det finns inga bestämda uppgifter om i vilken omfattning denna typ av åtgärder utförs, inte heller om vilka kostnader -i form av uteblivna intäkter - som är förknippade

med dem. Åtgärder inom ramen för normalt näringsutövande behöver

emellertid inte alltid stå i konflikt med viltvårdens intressen. Som redan framgått får exempelvis kalawerkingar ofta en positiv inverkan på förekomsten av många viltarter, inte minst älg. En i viss bemärkelse mera direkt typ av viltvårdsåtgärder är exempelvis odling av viltåkrar, anläggning av viltvatten, utfodring av rovfåglar och vinterutfodring. Sådana åtgärder utförs i huvudsak av jägare men insatser görs också av många viltintresserade människor som inte själva jagar. Enklare åtgärder, t. ex. vinterutfodring, bekostas vanligen direkt av enskilda personer. Mera omfattande åtgärder, t. ex. anläggning av viltvatten, bekostas ofta av föreningar eller bolag. Visst samhälleligt stöd ges också till sådan verksamhet. I många fall, då bolag låter utföra mera omfattande viltvårdsåtgärder, tas kostnaderna ut av jägarna via avgifterna för jaktarrende. En annan typ av viltvårdsåtgärd år utplantering av vilt. Det kan vara fråga om antingen inhemska arter eller för vårt land nya arter. Utplantering av främmande arter förekom tidigare men vår nuvarande lagstiftning är mycket restriktiv när det gäller sådana åtgärder. Den typ av utplantering som främst förekommer är stödutsättning av vilt, framför allt småvilt. Sådana åtgärder kan bli framgångsrika om det gäller att återinföra vilt till områden där viltarten har funnits men försvunnit. Det är svårt att skapa en varaktig viltstam genom stödutsättningari områden där en lokalt anpassad population är i vikande. Orsakerna till nedgången måste då i stället angripas. Omfattningen av viltvårdsinsatserna kan illustreras av följande. Enligt den undersökning som beredningen låtit utföra om allmänhetens inställning till vilt och jakt ägnar sig 15 procent av de tillfrågade åtminstone någon gång per år åt aktivt viltvårdsarbete. Det stora flertalet anger ett eller två tillfällen per år. Av den undersökning som beredningen låtit göra bland jaktkortslösare framgår att drygt 200 000 jägare under ett år utfört viltvårdsarbete vid drygt en miljon tillfällen. Det är dock en relativt liten del av jägarkåren - nämligen de som är mycket aktiva jägare - som ägnar mycket tid åt viltvårdsarbete. Av

Tabell 4.1 Antal viltvårdstillfällen bland jaktkortslösare

sou 1983:21 Jakt och viltvård i dag 95

Tabell 4.2 Andel av kommuner och brukare av mark i enskild ägo som utför olika typer av viltvårdsåtgärder

Andel av Andel av Typ av åtgärd kommunerna (%) markägarna (%)

Viltâkrar 24 20 45 48 Utfordring Viltvatten 11 20 Holkar och korgar 22 52

tabell 4.1 framgår att omkring tre fjärdedelar av jägarna utför viltvårdsarbete vid mindre än fem tillfällen per år, en fjärdedel inte alls. De direkta utlåggen för viltvårdsmaterial kan med utgångspunkt från de tillfrågades egna beräknas till 30 milj. kr., i genomsnitt 100 kr. per jägare. Det uppgifter motsvarar fem av den genomsnittlige jägarens totala omkring procent utgifter för jakten. De uppgifter som här redovisats ger en uppfattning av hur omfattande enskildas insatser är men säger däremot inget om inriktningen av viltvårdsinsatserna. Uppgifter i dessa avseenden har beredningen erhållit genom resultaten av två andra undersökningar, en enkät till brukare av jord- och i enskild ägo, en annan riktad till landets kommuner.

_skogsbruksmark

Som av tabell 4.2 är de enklare som

framgår viltvårdsåtgärderna

av holkar och korgar samt utfodring de vanligaste. En stor del av uppsättning såväl kommunerna som brukarna - en fjärdedel- utför emellertid uppemot också så avancerade som att anlägga viltåkrar och viltvatten. Bidrag åtgärder lämnas av 20 procent av kommunerna för åtgärder på till viltvårdsåtgärder den egna marken och av 14 procent för åtgärder på marker som ägs av andra. Jakten är också i viss utsträckning en form av viltvård. Det gäller främst vården vilkas storlek hålls under kontroll av älg- och rådjursstammarna, framför allt genom jakt. Dessa fall är under nuvarande förhållanden speciella beroende på att stammarna i många områden är för stora. Det har gjort att jakten också från viltvårdssynpunkt är en angelägen uppgift. Ytterligare ett led i viltvården är att genom bevakning söka hindra illegal jakt. av predatorer är det numera få Vad gäller frågan om bekämpning mycket arter som behöver bekämpas sett från viltvårdssynpunkt. Tidigare har främst räven behövt hållas under kontroll. De senaste åren har emellertid rävstammen decimerats kraftigt av rävskabben. Andra rovdjur som kan behöva hållas efter är grävling och i vissa områden också mård och mink. Bland är det framför allt kråkan och de större måsfåglarna som fåglarna orsakar bekymmer. Nästan två tredjedelar av kommunerna och mer än en fjärdedel av brukarna ägnar sig åt att hålla efter kråk- och måsfågel. Lokalt orsakar duvhöken betydande uttag ur fasan- och rapphönsstammarna. Skrivna för viltvård förekommer framför .allt hos de stora regler markägarna, t. ex. domänverket och de stora skogsbolagen. domänverkets föreskrifter åligger det jakträttsarrendatorerna att i Enligt viss angiven utsträckning utföra erforderliga viltvårdsåtgärder och att svara för jaktbevakning. Arrendatorn skall utföra viltvårdsåtgärder av underhålls-

96 Jakt och viltvård i dag sou 1983:21

karaktär medan större åtgärder, exempelvis viltvatten och viltåkrar, utförs av domänverket i samråd med arrendatorn. Avkastning på investeringarna tas ut via arrendeavgifterna. På personaljaktsområdena kan åtgärder av investeringskaraktär få utföras av jaktföreningen i samråd med revirförvaltningen och föranleder då inte höjda arrenden. För skogsbolagen finns i regel, men inte alltid, skrivna regler för jakten och viltvården. Förutom hänvisning till gällande jaktförfattingar innehåller reglerna i allmänhet föreskrifter om att rätten till jaktutövning också medför skyldighet att bedriva viltvård, bl. a. utfodring och biotopförbättringar. Större viltvårdsåtgärder såsom att anlägga viltåkrar och viltvatten får inte ske utan det berörda skogsbolagets tillstånd.

4.2 J ägarna

4.2.1 Allmänt

Det totala antalet jaktkortslösare uppgick 1981/82 till 300 000. Det innebär en ökning under de senaste tolv åren med 40 000, dvs. med omkring 15 procent. Knappt hälften av jägarna är direktanslutna till Svenska Jägareförbundet, en mindre andel (ca fem procent) till Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare. Den undersökning som utförts vid Socialhögskolan i Göteborg och som refererats visar att en förhållandevis tidigare stor andel av jägarkåren omkring en tredjedel- är bosatt i norrlandslänen. Det innebär att en avsevärt större andel av befolkningen här ägnar sig åt jakt än vad som är fallet i landet i övrigt. Mycket små förändringar har skett i jägarnas fördelning på olika regioner under perioden 1969-1980 (se vidare karta 4.1). Mera påtagliga är förändringarna om man tittar på bostadsortens storlek. År 1969 bodde mer än två tredjedelar av jägarna på landsbygden eller i orter med mindre än 2 000 invånare. År 1980 hade andelen minskat till hälften av jägarkåren. Flyttningen tycks i huvudsak ha skett till mindre orter (mindre än 15 000 invånare) och bara i liten utsträckning till större orter och storstadsregionerna. År 1980 bodde omkring 80 procent av jägarna på landsbygden eller i orter med mindre än 15 000 invånare. Jakt utövas, mer än vad gäller de flesta andra friluftsaktiviteter, oberoende av ålder. Vissa skillnader finns dock mellan olika åldersgrupper. Omkring 40 procent av jägarna är i åldern 40-59 år och den åldersgruppen är därmed överrepresenterad. Klart underrepresenterad är åldersgruppen 20-29 år vilket kan förefalla anmärkningsvärt, i synnerhet om man beaktar att flertalet jägare börjar jaga redan i tonåren. En mycket liten andel av jägarna är kvinnor. Personer som ägnar sig åt jakt är som redan framgått företrädesvis sysselsatta i jord- och skogsbruket. Det innebär bl. a. att andelen högutbildade är lägre bland jägarna än om man ser till hela befolkningen. Knappt en fjärdedel av jägarna har gymnasieutbildning eller högre utbildning. Motsvarande andel hos totalbefolkningen år 1979 var 40 procent. Detta förhållande återspeglades också vad gäller jägarnas inkomster. Den taxerade familjeinkomsten låg år 1979 under 60 000 kr. för ungefär hälften av jägarna.

sou 1983:21 Jakt och viltvård i dag 97

Karta 4.1 Jägarnas fördelning på olika regioner under perioden 1969-1980.

4.2.2 Jaktens betydelse som fritidsverksamhet

De flesta jägare har ägnat sig åt jakt under många år. Hälften av jägarna har jagat i mer än 20 år, över 80 procent i mer än 5 år. För flertalet jägare (72 procent) är jakten ett av de främsta fritidsintressena, nära en tredjedel anger jakten som det allra främsta fritidsintresset. Omkring fem procent av jaktkortslösarna hade inte jagat alls under det undersökta jaktåret (1978/79). Anledningarna uppgavs vara framför allt hälsoskäl och brist på tid. Mindre än 0,5 procent av jägarna angav avsaknad av jaktmark som skäl till att de inte jagade, vilket är avsevärt mindre än för tio år sedan (ca 2,4 procent).

98 Jakt och viltvård i dag sou 1983:21

Två tredjedelar av jägarna tar ut semester eller tjänstledighet för att jaga, i de flesta fall en vecka. Under jaktåret 1978/79 utnyttjades totalt 1,2 milj. semester- eller tjänstledighetsdagar till jakt. Vissa variationer i jaktintensiteten förekommer beroende på var i landet man bor. Jägarna i södra och mellersta Sverige ägnar sig något mer än norrlandsjägarna åt småviltjakt. Beträffande älgjakt är förhållandet det motsatta.

4.2.3 Kostnader för jakt

Jägarnas jaktutgifter under jaktåret 1978/79 framgår av tabell 4.3. Medelvärdet för jaktutgifterna jaktåret 1978/79 är 2 364 kr. per jägare. Drygt en tredjedel av jägarna redovisar dock totala utgifter som understiger 1 000 kr. (35 procent). Utgifter på över 5 000 kr. redovisas av 10 procent av jägarna och över 10 000 kr. av endast två procent. Totalt innebär detta att den svenska jägarkåren lade ner ca 675 milj. kr. på jakten 1978/79. Det innebär ca 100 kr. per jaktdag. En stor grupp jägare har inte utgifter av alla de slag som ingick i undersökningen (se högra kolumnen i tabell 4.3). I tabell 4.4 redovisas utgiftsbeloppen för de jägare som verkligen har haft de ifrågavarande utgifterna. Tabellen uppvisar helt naturligt betydligt högre genomsnittsvärden jämfört med värdena räknade på hela jägarkåren. Det gäller speciellt värdena för hundar och resor. Eftersom jägarna normalt inte har någon bokföring över sina jaktutgifter är det rimligt att anta att utgifter glömts bort och inte kommit med i

Tabell 4.3 Jägarnas utgifter för jakt och viltvård.

Utgiftsslag inom Medel- Max-värden för följande Andel i % jakten värde i %-andel av jägarna som ej haft kronor e? utgiften 25% 50% 75%

Vapen m tillbehör, ammunition, vapenlicens m m 680 100 200 500 7 Jakthundar (inkl föda o skatt) 376 0 0 500 60 Övr utrustning spec för jakten (t ex jaktkläder, ryggsäck, kikare) 214 0 100 300 42 Jaktkort, arrende- och fällavgifter o dyl 467 100 260 580 3 Viltvård 108 0 30 100 44 Resekostnader (egen bil 6 kr/mil) 369 0 150 470 31 Övrigt. T ex medlemsavg, litteratur, tidskrifter, kurser m m 120 10 100 150 25

Totalt 2 364 750 1 550 3 080

sou 1933:21 Jakt och viltvård i dag 99

Tabell 4.4 Jägarnas utgifter för jakt och viltvård fördelade på de jägare som verkligen haft de ifrågavarande utgifterna.

Utgiftsslag inom Medelvärde i kr bland Aiidel i % av jägarna jakten dem som haft utgiften som haft utgiften

Vapen m tillbehör, ammunition, vapenlicens m m 727 93 Jakthundar (inkl föda 0 skatt) 927 40 Övr utrustning spec för jakten (t ex kläder, ryggsäck, kikare) 371 58 Jaktkort, arrende- och fällav-

Övrigt. T ex medlemsavg, litteratur, tidskrifter, kurser m m 160 75

sammanställningen. Som exempel kan nämnas att de årliga kostnaderna för en medelstor hund av Svenska kennelklubben år 1980 beräknades till ca 1 500 kr. De verkliga kostnaderna torde för de flesta kostnadsslagen avsevärt överskrida de redovisade.

4.3 Jakträtt och jakträttsupplåtelser

Rätten att utöva förutsätter att man äger jaktmark, att man jakt vanligen arrenderar mark, direkt eller via jaktklubb, eller att man jagar som gäst. Vissa jägare har genom sin anställning tillgång till jaktmark eller jagar på s. k. korttidsupplåtelse (kortjakt). Mer än hälften av jägarna har tillgång till jaktmark i mer än en av dessa former. Det vanligaste är att man inom familjen äger jaktmark (55 procent), därnäst att man arrenderar mark, ensam eller tillsammans med andra (49 procent). En stor andel av jägarna jagar på mark som de äger till en del medan resten arrenderas tillsammans med andra. Omkring en tredjedel av jägarna deltar i jakt som gäster men för bara åtta procent är detta den enda jaktmöjligheten. Mindre vanligt är rätt att jaga genom anställning (åtta procent) och kortjakt (fem procent). Rangordningen mellan olika former av tillgång till jaktmark har inte förändrats sedan 1969. Däremot har jaktarealema ökat. Medelvärdet på arealen jaktmark uppgick 1978/79 till omkring 2500 ha. År 1969 hade omkring 30 procent av jägarna mer än 2 000 ha älgmark medan motsvarande andel år 1979 var nära 40 procent. Beträffande övrig jaktmark var ökningen ännu tydligare. År 1969 disponerade 20 procent av jägarna mer än 2 000 ha sådan mark. År 1979 hade andelen ökat till 30 procent. Bildandet av jaktvårdsområden och älgjaktsområden har starkt bidragit till denna utveckling. Omkring en fjärdedel av jägarna arrenderar mark för annan jakt än älgjakt. Skriftliga överenskommelser dominerar och arrendetiden är vanligen antingen obestämd eller också fem år. Drygt hälften av arrendatorerna

100 Jakt och viltvård i dag sou 193121

betalar högst 500 kr. per år, var femte mer än 1 000 kr. Detta innebär en viss höjning av kostnaderna jämfört med förhållandena år 1969. Hälften av jägarna anger belopp under 460 kr. mot två tredjedelar år 1969. Hänsyn har vid denna beräkning tagits till penningvärdesförsämringen under perioden. Andelen jägare som arrenderar kostnadsfritt har minskat medan andelen arrenden över 4 000 kr. ökat markant. Så höga kostnader är dock fortfarande relativt ovanliga. Korttidsupplåtelser utnyttjandes 1979 av omkring fem procent av jägarna. Kortjakten är vanligast i norra Sverige (11 procent) och bland tätortsjägarna (åtta procent). De som har intresse för kortjakt är framför allt etablerade kortjägare och gästjägare. Dessa utgörs till stor del av storstadsbor och höginkomsttagare. De som är intresserade av kortjakt vill jaga i genomsnitt en vecka på korttidsupplâtelse. Bland dem som redan jagar på kort är efterfrågan väsentligt större. Totalt sett har emellertid antalet efterfrågade kort jaktdagar minskat sedan 1969. Minskningen kan beräknas till ca 400 000 jaktdagar, från 1,4 milj. dagar enligt jaktmarksutredningen till 1 milj. dagar.

Älgjakten

Fram till slutet av 1930-talet bedrevs jakten efter älg nästan enbart som allmän jakt, dvs. rätt att under en viss jakttid skjuta obegränsat antal älgar. Regleringen av uttaget ur älgstammen gjordes genom ändringar av jakttiderna. Under detta årtionde började man emellertid jaga älg också på licens, dvs. länsstyrelsen gav tillstånd att under utsträckt tid fälla ett i förväg bestämt antal älgar fördelade på vuxna och kalvar. Licenstilldelningen anpassades till älgstammens storlek samt markens älgproduktionsförmåga. År 1967 påbörjades försöksverksamhet med helt reglerad jakt i Kronobergs och Västmanlands län och år 1971 utökades försöksverksamheten till att omfatta delar av Norrbottens län. All älgjakt inom dessa försökslän sker på licens. Om ett jaktområde inte är tillräckligt stort för att producera en älg för avskjutning varje år kan området få tillstånd att skjuta en älg - kalv eller vuxen - under en flerårsperiod. Riksdagen beslutade år 1975 att genomföra en femårig försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Försöksverksamheten påbörjades 1976 i ett antal län och påföljande åri övriga län. Undantagna från försöksverksamheten var de län som deltog i försöksverksamhet med reglerad älgjakt, renbetesfjällen i Jämtlands län, området ovan odlingsgränsen samt Malå sameby i Västerbottens län och området ovan lappmarksgränsen i Norrbottens län. Den samordnade älgjakten innebär i huvudsak följande. Områden som kan producera minst en vuxen älg för avskjutning varje år registreras som licensområden och erhåller en årlig tilldelning av en eller flera älgar. Om tilldelningen är två älgar eller flera anges hur många djur som får vara vuxna. Områden som är för små för att registreras som licensområden registreras i stället för en generell, årlig tilldelning av ett vuxet djur och kalv. J akttiden för licensområden är enligt riksdagens beslut 20 dagar. Länsstyrelserna kan förlänga eller förkorta jakttiden om omständigheterna så motiverar. F. n. är

sou 1983:21 Jakt och viltvård i 101

dag

den kortaste tillämpade jakttiden 30 dagar och den längsta 120 dagar. Jakttiden för områden med generell tilldelning är 2-5 dagar. Utöver de två försökssystemen gäller för älgjakten att allmän jakt får bedrivas på renbetesfjällen i Jämtlands län, ovan odlingsgränsen samt i Malå sameby i Västerbottens län och ovan lappmarksgränsen i Norrbottens län. Även inom de områden där allmän jakt är tillåten bedrivs huvudparten av jakten som licensjakt. Enligt statens naturvårdsverks sammanställning över älgjakten år 1981 bedrevs jakt på sammanlagt 35 590 000 ha. Fördelningen på de olika jaktformerna framgår av tabell 4.5. På uppdrag av naturvårdsverket har forskare vid Socialhögskolan i Göteborg genom ett antal enkäter kartlagt jägarnas inställning till de olika jaktformerna. Utredningarna har redovisats i fyra rapporter, SNV PM 1039, 1179, stencil SNV 1980 samt 1443. Enkäterna till ett representativt antal slumpmässigt utvalda jägare visar bl. a. att de flesta jägare inte alls anser att försöken med samordnad älgjakt medför någon skillnad i flertalet uppmätta faktorer, atti den mån de anser att någon förändring inträffat har denna för flertalet gått i positiv riktning (åtta faktorer av tio), att de negativa effekterna främst gäller att “älgjakten nu stör småviltjakten mer än tidigare (drygt halva jägarkåren), att andelen jägare som anser att älgjakten är störande för allmänheten är ca 40 procent, att inställningen hos jägarna i regleringslänen i huvudsak överensstämmer med inställningen hos jägarna i samordningslänen. De positiva tendenserna är dock genomgående mer uttalade i regleringslänen. Sammantaget är resultatet för landet som helhet ett ökat nöje i älgjakten på grund av de prövade älgjaktssystemen. Lika klart framgår att ökad erfarenhet av älgjaktssystemet ger fler nöjda älgjägare. För det senare talar också erfarenheterna från den grupp jägare som har gått samman med grannarna som ett resultat av försökssystemen. I denna grupp anser hälften (49 procent) att de har ett ökat nöje av jakten medan var tredje inte har uppfattat någon skillnad. Något minskat nöje i jakten har 15 procent och mycket minskat nöje har tre procent av jägarna i gruppen. Den i licensjakten grundläggande tanken att avskjutningens storlek skall vara produktionsanpassad accepteras av de allra flesta älgjägare, 83 procent i

Tabell 4.5 Fördelning på olika jaktformer år 1981.

102 Jakt och viltvård i dag

hela landet. I Kronobergs och Västmanlands län är motsvarande siffror 92 procent resp. 89 procent. År 1979 jagade 14 procent av hela jägarkåren enbart på områden med generell tilldelning medan 12 procent jagade både på sådana områden och på licensområden. Forskarna har också kartlagt jägarnas uppfattning om olika motiv för jakt på områden med generell tilldelning. (Uppfattningen hos dem som jagar på sådana områden redovisas inom parentes.) D Större frihet att jaga som man själv vill 45 procent (58 procent) D Samarbetsproblem och oenighet med jaktgrannar 40 procent (28 procent) D Man anser jakt på områden med generell tilldelning vara fördelaktigare, t. ex. mer kött för egen del, 30 procent (25 procent) D Man vill behålla möjligheten att ganska fritt ta med sig jaktkamrater 29 procent (41 procent) D Man accepterar inte licensjaktens avskjutningsprinciper 15 procent (18 procent) D Nekas anslutning till licensområde 6 procent (4 procent) Mellan två undersökningstillfällen (1977 resp. 1979) har jägarnas attityd sammantaget förskjutits i riktning mot licensjakt. De som jagar på områden med generell tilldelning har blivit mer positiva till arealsprincipen och samordnad älgjakt. Licensjägarna har blivit mer positiva till arealsprincipen och ren licensjakt, dvs. de accepterar i minskad utsträckning den kompromiss som den samordnade älgjakten innebär. Totalt över hela försöksperiotden kan noteras att ökad erfarenhet av licensjakt också innebär en mer positiv inställning till denna jaktform. Inom län med samordnad älgjakt bedrevs 1981 licensjakt på ca 15 000 jaktområden omfattande ca 95 procent av marken. Resterande fem procent var uppdelade på ca 20 000 jaktområden med generell tilldelning. På licensområdena fälldes drygt 126 000 älgar vilket motsvarade 80 procent av tilldelningen. På områdena med generell tilldelning fälldes drygt 6 000 älgar motsvarande 16 procent av tilldelningen. På knappt vart fjärde område med generell tilldelning torde det ha fällts älg. i De områden som registrerades vid försöksperiodens början skulle - om inte särskilda skäl förelåg - bestå tills försöket avslutades. Naturvårdsverket hari nya föreskrifter angett att fastigheter som tidigare ingått i ett registrerat område fr. o. m. den 1 juli 1982 får registreras som eget jaktområde om jakträttsinnehavaren så önskar. Från länsstyrelserna rapporteras att de nya bestämmelserna föranlett ett ökat antal ansökningar om särregistrering. Antalet älgjaktsområden med generell tilldelning kommer därför troligen att öka.

5 J aktmarkerna

5.1 Markägoförhållanden

Sverige omfattar 41 milj. ha fastmark, varav 23,5 milj. ha är produktiv skogsmark, sex milj. ha myrmark eller berg (impediment) och närmare fem milj. ha inägomark, varav tre milj. ha är åkermark. Det är i huvudsak dessa marker, sammanlagt ca 35 milj. ha, som utgör de svenska jaktmarkerna. Omkring 19 milj. ha, dvs. mer än hälften av jaktmarken, ägs av enskilda och knappt en fjärdedel vardera av det allmänna och av aktiebolag. Det allmänna och bolagens marker har störst omfattning i Norrland, de enskilt ägda i Götaland och Svealand. De marker som ägs av enskilda personer är fördelade på omkring 240 000 olika företag. Nära tre fjärdedelar av företagen har en areal som är mindre än 50 ha, omkring en tiondel har mer än 100 ha. En stor del av de enskilda markinnehaven är för små för en rationell viltvård. Också de kommunala markerna och kyrkans marker är starkt uppsplittrade. Större och mera sammanhängande markinnehav har framför allt domänverket och de större skogsbolagen.

5.2 av

Utnyttjandet jaktmarkerna

5.2.1 Allmänt

J akträtten är knuten till markägandet. Ägaren kan själv utnyttja sin jakträtt

men han har också möjlighet att upplåta jakträtten. Upplåtelser sker vanligen för en längre tid eller för att gälla tills vidare. Långtidsupplåtelser till egen personal är vanlig bland de större markägarna, främst skogsbolagen och domänverket. Med korttidsupplåtelser avses vanligen de fall då markägaren mot avgift upplåter jakträtten till utomstående under en eller ett fåtal dagar. Andra former för att bereda andra personer än markägaren jaktmöjligheter är gästjakt eller representationsjakt. I det fortsatta redovisas utnyttjandet av jaktmarkerna enligt följande. E! Eget bruk (jagar själv) El Långtidsupplåtelse till utomstående (utarrenderat) El Långtidsupplåtelse till personal (personaljakt) D Korttidsupplåtelse D Representation

104 Jaktmarkerna

Som tidigare nämnts består de svenska jaktmarkerna av ett mycket stort antal fastigheter, av vilka de allra flesta är för små för att fungera som självständiga enheter i jaktligt hänseende. En samverkan över större områden är nödvändig och den sker på många håll genom att jaktvårdsområden bildas. Ett jaktvårdsområde är en i särskild ordning bildad jaktlig samfällighet bestående av ett antal fastigheter eller delar av fastigheter. Antalet jaktvårdsområden är f. n. ca 1 800. De omfattar totalt ca 7,5 milj. ha och mer än 110 000 fastigheter. På mark som ingår i jaktvårdsområden och som ägs av det allmänna eller av bolag är jakträtten oftast upplåten till utomstående. Uppgifter som lämnats från skogsbolagen tyder på att omkring en femtedel av deras marker ingår i jaktvårdsområden. För domänverket är motsvarande andel ca 10 procent. Totalt torde drygt två milj. ha av den samhälls- och bolagsägda marken ingå i jaktvårdsområden. Det innebär att huvuddelen, sannolikt omkring två tredjedelar av den areal som ingår i jaktvårdsområden

ägs av enskilda markägare. (Se även avsnitt 5.2.2.)

Huvudparten av de domänmarker som ingår i jaktvårdsområden återfinns i Luleå- och Umeåregionerna (14 resp. 11 procent). I södra Sverige är mycket små andelar - enstaka procent- anslutna till jaktvårdsområden. Motsvarande gäller för de kyrkliga markerna. De bolagsmarker som ingår i jaktvårdsområden är jämnare fördelade över hela landet. Särskilt stor är dock andelen i landets mellersta delar med uppemot en tredjedel. Det bör dock noteras att uppgifterna om uppdelningen av markerna på jaktvårdsområden och utarrendering till utomstående är oklara vad gäller bolagsmarken.

5.2.2 Enskilt ägda marker

Genom en enkät till ett slumpmässigt urval arrendatorer och ägare av enskilda skogs- och jordbruksfastigheter har uppgifter erhållits om utnyttjandet av jaktmarker i enskild ägo. De drygt 500 svarspersonerna förfogar tillsammans över 60 000 ha, motsvarande mindre än en halv procent av de totala enskilt ägda markerna. Användningen av markerna redovisas i tabell 5.1. Av resultaten framgår att regionala skillnader föreligger framför allt vad gäller benägenheten att upplåta jakträtten. I landets södra och mellersta delar är omkring en sjättede1 av arealen upplåten, i landets norra delar mer än en tredjedel.

Tabell 5.1 Användning av enskilt ägda marker. Andelar i procent av de totala enskilt ägda markerna inom resp. område och totalt.

Upplåtet till Eget bruk utomstående

Jaktmarkerna 105

som beredningen låtit utföra skulle närmare 40 Enligt den undersökning Det motsvarar procent av den enskilt ägda arealen ingå i jaktvårdsområden. drggt sju milj. ha, vilket är orimligt med tanke på att jaktvårdsområdena totalt omfattar sju milj. ha. Av undersökningsresultaten framgår vidare att större fastigheter (större än 200 ha) i betydligt större omfattning är anslutna till jaktvårdsområden än mindre fastigheter. En förklaring kan vara att faszigheterna i norra och mellersta Sverige, som ofta är större än fastigheterna längre söderut, i större utsträckning ingår i jaktvårdsområden.

5.2.3 Övriga marker

Uppgifter om upplåtelser av samhälls- och bolagsägd mark i olika delar av landet och totalt redovisas i tabell 5.2.

Tabell 5.2 Användning av samhâlls- och bolagsägd mark. Andelar i procent inom resp. område och totalt. Areal Perso- Utarr. Repre- Korttid Annat naljakt sentation % % % % %

Norra Sverige (Y-BD län samt Idre och Särna)

Bergslagsområdet (S-X län utom Särna och Idre)

Södra och mellersta Sverige (A-R län)

Totalt

I Västerås stift omfattar marker även i Särna-Idre. b Uppsala stift omfattar marker även i de nordligare områdena.

106 Jaktmarkerna

5.2.4 Personaljakt

Omkring en tredjedel av den bolags- och samhällsägda jaktmarken är upplåten för personaljakt. Sådana upplåtelser är vanligare ju längre norrut man kommer och de förekommer framför allt på bolagsägd mark. I norra Sverige är mer än hälften av den bolagsägda marken för utnyttjad personaljakt. Att bereda anställda möjligheter till jakt betraktas av bolagen allmänt som en viktig del av personalvården. I regel tillämpas en låg prissättning då det är fråga om personaljakt. Bland skogsbolagen är prisnedsättningen i allmänhet 25-50 procent under det marknadsmässiga priset. Även domänverket ställer marker till förfogande för sin personal mot reducerade avgifter, förutsatt att de jaktintresserade bildar jaktföreningar. De årsavgifter som anställda vid domänverket betalade år 1978 för rätt till småvilt jakt varierade mellan 40 och 120 kr. De lägsta priserna tillämpades i Umeå- och Luleåregionerna. På personaljaktområdena kan viltvårdsåtgärder av investeringskaraktär utföras av personaljaktföreningen i samråd med revirförvaltningen och leder då inte till höjda arrenden.

5.2.5 Långtidsupplåtelse till utomstående

Sammanlagt mer än hälften av bolagsmarken och marken i allmän ägo upplåts till utomstående. Av kyrkans marker är genomsnittligt 85 procent utarrenderade, av domänverkets marker omkring två tredjedelar. Andelen utarrenderad mark är högst i landets södra och mellersta delar. Bolagen slutligen har omkring hälften av markerna upplåtna till utomstående. Förklaringen till den lägre andelen är att man i större utsträckning än de övriga ägarkategorierna utnyttjar markerna för personaljakt och för representationsjakt. Andelen mark som utarrenderas till utomstående minskar ju längre norrut man kommer. I fråga om personaljakten är förhållandet det motsatta.

5.2.6 Representationsjakt

Mark som reserverats för representationsjakt omfattar omkring fyra procent av den bolags- och samhällsägda marken. Domänverket använder mindre än en procent av sina marker (20 000 ha) för sådana ändamål, huvudsakligen i landets södra delar. Av bolagsmarken används sju procent mark för representationsjakt. Det motsvarar i föreliggande underlagsmaterial knappt 400 000 ha. Ytterligare marker tillkommer i de företag som inte berörts i beredningens enkät. Man kan överslagsmässigt räkna med att områden för representationsjakt omfattar 500 000 ha, dvs. ungefär lika mycket som kyrkans eller kommunernas innehav av jaktmark. De största andelarna mark för dessa ändamål finns i södra Sverige (24 procent). Räknat i areal finns de största områdena i landets mellersta delar, där drygt 10 procent av bolagsmarken avsatts för representationsjakt.

Jaktmarkerna 107

5.3.7 Korttidsupplåtelser

Kcrttidsupplåtelser förekommer framför allt på domänverkets marker samt inom vissa jaktvårdsområden. Det sistnämnda gäller särskilt i Västerbottens lär. där för jaktåret 1980/81 mer än 200 000 ha upplåts för korttidsjakt inom jaktvårdsområden. Korttidsupplåtelser förekommer i liten omfattning på bolagsägd mark och kommunala marker. Domänverket upplåter sammanlagt drygt 160 000 ha till korttidsjakt, varav den helt dominerande andelen i Norrbottens län. Mindre än en tiondel av den totalt upplåtna marken är belägen i Bergslagsområdet och södra Sverige. Särskild försöksverksamhet med korttidsupplåtelser har bedrivits på kronoegendomen Skultuna som omfattar ca 6 000 ha och är belägen en mil norr om Västerås. Utbudet av jakttillfällen har omfattat älg- och rådjursjakt samt jakt på hare, räv och ringduva. Efterfrågan har varit hög och det stora flertalet jägare har uppgett sig vara nöjda. En fast kundkrets utvecklades. Förkalkylen för verksamheten visade på ett årligt underskott på 75 000 kr. Resultaten av de fem första försöksåren gav underskott som varierade mellan 37000 och 65 000 kr. Enligt den rapport som presenterats av domänverket kan under vissa förutsättningar upplåtelse av korttidsjakt ge goda möjligheter till förtjänst. Det gäller markägare som själva bedriver jakt på sin mark och som saluför sitt överskott av jakttillfällen. För att få en rationell skötsel av verksamheten krävs dock relativt stora marker. Enligt domänverket har framför allt markägare som sammanslutit sig i jaktvårdsområden dessa förutsättningar. Korttidsupplåtelser på bolagsmark är av mycket begränsad omfattning. Ett bolag påpekar att utbudet av jakttillfällen i Västerbottens län är avsevärt större än efterfrågan. I ett fall har man angett intresse för att i fortsättningen upplåta mark för korttidsjakt. Det gäller ett område på 37 000 ha i Bergslagsområdet. Ett fåtal kommuner upplåter mark för korttidsjakt. Tillgängliga uppgifter anger omfattningen av sådana marker till 5 000 ha. Siffran baseras på uppgifter från omkring två tredjedelar av landets kommuner. Genom upplåtelse av jakträtt under 1-3 dagar försöker domänverket bereda så många jägare som möjligt tillfälle till jakt. I Norrland finns områden där personalen endast bedriver älgjakt. Dessa områden skulle också vara lämpade för korttidsupplåtelse av småviltjakt till utomstående jägare. I landets södra och mellersta delar finns möjligheter att välja ut lämpliga områden för såväl småvilt- som högviltjakt.

5.3 för upplåtelse Avgifter

Priserna för jaktarrenden varierar starkt beroende på främst markernas belägenhet i landet och viltboniteten. En grov uppfattning om prislägena för småviltjakt ges av sammanställningen i tabell 5.3 (priser i kr/ha exkl. moms, avser 1979). Uppgifterna representerar områden som kan ha starkt varierande jaktligt

108 Jaktmarkerna Tabell 5.3 Avgifter för upplåtelse av småviltjakt (1979 års priser i kr/ha exkl. mervärdesskatt).

värde och avsikten är enbart att illustrera att olika ägarkategorier håller ungefär samma prisnivåer i olika delar av landet. I landets norra delar är priser på upp till ett par kronor per ha normala, i mellersta Sverige drygt 10 kr. I södra Sverige är prisbildningen mer varierande. Det skall betonas att de här redovisade priserna sannolikt gäller för huvuddelen av jaktmarken. Det är väl känt att avsevärt högre arrendepriser förekommer. Det finns många olika system för beräkning av avgifterna för upplåtelser, framför allt när det gäller högviltjakten där arealavgiften ofta kompletteras med fällavgifter av olika storlek. I det följande redovisas huvuddragen i domänverkets system för prissättning av jaktarrenden. Domänverkets jakträttsupplåtelser omfattar följande upplåtelseformer D småvilt och högvilt E1 småvilt samt rådjur och hjort E1 högvilt, endast älg Huvudregeln är att småvilt- och högviltsjakten inom ett område upplåts åt samma arrendator med ensamrätt. Arrendet får inte överlåtas. Avgiften skall vara anpassad till marknadsläget, vilket framgår av efterfrågan och jämförelser med andra markägares prissättning. Till ledning vid arrendeprissättningen fastställs vissa rampriser. l dessa ingår inte fällavgifter för rådjur och hjort. Vid värdering av en jaktmark görs jämförelser med mark som kan betecknas som normal för enheten i fråga. De faktorer man granskar är i första hand D arrondering (regelbundenhet, storlek)

Tabell 5.4 För jakträttsupplåtelser för småviltjakt under 1982/83 av domänverket tillämpade rampriser (exkl. mervärdesskatt).

Mellansvenska ostkustlandskapen samt mellan-

Jaktmarkerna 109

Tabell 5.5 Av domänverket under jaktåret 1981/82 tillämpade avgifter för älgjakt (exkl. mervärdesskatt).

Grundavgift Fällavgift Totalt kr kr kr

Kalv 422 0 422 Vuxet djur (dock ej stora tjurar) 422 l 053 l 475 Tjurar, 12 taggar eller mera 422 l 933 2 355

E1 belägenhet (närhet till tätort) EI störningar (vägar, flygbuller, inskränkningar i jakträtten) El viltbonitet (områdets förmåga att producera och vidmakthålla viltstammen) D viltimpediment, (kalberg, färska hyggen, grustag etc.) E1 extrema förhållanden. Den sistnämnda faktorn används om något av de övriga förhållandena awiker mycket kraftigt från vad som kan betecknas som normalt. Normalvärden för de olika faktorerna korrigeras uppåt eller nedåt (med upp till 25 procent) beroende på om förhållandena är bättre eller sämre än normalt. Därigenom får man fram ett riktpris för småviltjakten. Jakt på rådjur och hjort upplåts alltid tillsammans med småvilt och en särskild avgift tas då ut med, för rådjur 156 kr., för dovhjort 261 kr. och för kronhjort 526 kr. Uppgifterna gäller för jaktåret 1981/82 och exkl. mervärdesskatt. Avgiften för högviltjakt beräknas utifrån enhetspriset på det viltslag som upplåtelsen avser. En arrendator betalar för älgjakt dels en grundavgift i förskott för varje medgivet djur, dels en jaktavgift för varje fällt vuxet djur. I vissa fall inkluderas avgiften för högvilt i ett totalbelopp för all jakt.

5.4 J aktarrendatorernas ansvar

I det följande redovisas jaktarrendatorernas ansvar dels på domänverkets och dels på de bolagsägda markerna. _ Enligt domänverkets allmänna jaktvillkor svarar arrendatorn för att erforderliga viltvårdsåtgärder av underhållskaraktär utförs. Viltvårdsåtgärder av investeringskaraktär, exempelvis viltvatten och viltåkrar, skall i princip utföras av domänverket i samråd med arrendatorn. Enligt domänverkets föreskrifter åligger det jakträttsarrendatorn attiaktta gällande jaktförfattningar, domänverkets allmänna och särskilda jaktvillkor samt god jägarsed, att tillse att i jakten deltagande jägare innehar gällande statligt jaktkort och författningsenliga tilltåndshandlingar för medförda vapen, att till revirförvaltningen inlämna en förteckning över de personer som

110 Jaktmarkerna

ingår i jaktlaget jakträttsinnehavaren skall fortlöpande skriftligen meddela revirförvaltningen om jaktlagets sammansättning ändras, att till såväl jaktlagsmedlem som jaktgäst utfärda skriftligt tillståndsbevis, att årligen lämna uppgift om fällt villebråd, att utföra erforderliga viltvårdsåtgärder inplantering av vilt får dock inte ske utan revirförvaltningens medgivande, atti görligaste mån ha tillsyn över jaktområdet så att olovlig eller olaga jakt inte förekommer - skall olovlig eller olaga jakt eller misstanke därom omedelbart anmälas till polisen och revirförvaltningen, att mot skälig nedsättning av arrendeavgiften tåla inskränkning i jakträtten till följd av fastighetens försäljning - helt eller delvis - eller dess användning för kronans räkning till annat ändamål än jord- och skogsbruk, att om viss i jakträtten inbegripen djurart åstadkommer skada vidta de åtgärder som revirförvaltningen bestämmer, att om nyssnämnda åläggande inte visar sig vara tillfyllest tåla det intrång i jakträtten som revirförvaltningen anser vara påkallat, att till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) sända in vilt som förmodas vara angripet av sjukdom. När det gäller skogsbolagen är bestämmelserna om arrendatorns ansvar något varierande. Anvisningarna i fråga om småvilt innebär i allmänhet vissa skyldigheter att bedriva viltvård, bl. a. D att förstärka tillgången på föda, D att förbättra miljöerna för det vilda, D att skapa nya och produktiva biotoper där så är möjligt och D att anpassa avskjutningen till stammarnas storlek. Viltvårdsåtgärder av större omfattning får inte ske utan resp. företags tillstånd. Anvisningarna beträffande jakt efter älg och hjort omfattar i allmänhet sedvanliga regler som bl. a. innebär D att tjur med skovelhorn inte får skjutas (södra och mellersta Sverige) D att moderdjuret inte får skjutas förrän kalven/kalvarna fällts D att ansvarig jaktledare skall finnas och D att bevis om godkänt skjutprov skall kunna uppvisas.

5.5 för

Utrymme ytterligare jakt

De uppgifter som erhållits om utrymmet för ytterligare jakttillfällen är knapphändiga och ofullständiga. Som framgått tidigare finns möjligheter till småviltjakt på de av domänverkets marker som av personalen utnyttjas enbart för älgjakt. Sådana förhållanden råder framför allt i landets norra delar. I landets södra och mellersta delar finns på domänverkets marker ytterligare utrymme för såväl småvilt- som högviltjakt. Skogsbolagens uppfattning är att det på deras marker inte finns något ytterligare utrymme för småviltjakt. I fråga om älgjakt anges att det finns utrymme för fler jakttillfällen på omkring 400 000 ha i Bergslagsområdet. På de kyrkliga markerna anses, med ett undantag, jaktmöjligheterna vara fullt utnyttjade. Inom Karlstads stift anges att det finns något ytterligare utrymme för jakt.

6 Människors till vilt och

inställning jakt

6.1 Inledning

En undersökning av den svenska allmänhetens attityder till vilt och viltfrågor genomfördes våren 1980 vid Socialhögskolan i Göteborg på uppdrag av jaktoch viltvärdsberedningen. Undersökningen gjordes i form av postenkät till 3 006 personer i åldrarna 16-65 år. Svarsfrekvensen blev 65 procent. Jämfört med ett riksgenomsnitt är lågutbildade och naturintresserade något överrepresenterade.

6.2 Viltets betydelse

Drygt 90 procent av de personer som svarat uppger sig vara mycket (40 procent) eller ganska (52 procent) intresserade av att vistas i naturen och för flertalet av dem är intresset i mycket hög grad (36 procent) eller ganska hög grad (48 procent) beroende på att det finns vilt, dvs. vilda djur och fåglar. För att mer konkret belysa viltintressets betydelse ombads de tillfrågade att ange hur ofta de ägnar sig åt olika verksamheter som har anknytning till natur och vilt. Det visade sig att nio av tio - de flesta regelbundet- strövar i skog och mark och följer program i massmedia kring djur och natur. Mer än varannan deltar också i mer specialiserade verksamheter som t. ex. motion i naturen, fiske och fotvandring. En tredjedel ägnar sig åtminstone någon gång per år åt djuroch naturstudier i fält. Mer än varannan brukar utfodra småfåglar och 15 procent bedriver annan form av aktiv viltvård. Ungefär lika många uppger att de jagar. Ca 10 procent av de tillfrågade ägnar sig årligen genom föreningsarbete åt vilt- och naturanknuten verksamhet, lika många genom kurser och studiecirklar. Några av de uppgifter som här presenterats, bl. a. den relativt höga andelen jägare, tyder på en viss överrepresentation av naturintresserade personer. Trots detta torde det av resultaten stå klart att det totala antalet rekreationsdagar som ägnas åt djur och natur är mycket stort. Hur stor andel av denna rekreation som kan tillskrivas existensen av just vilt kan naturligtvis aldrig fastställas. Mer än två tredjedelar av de personer som besvarat enkäten känner ett

112 Människors inställning till vilt och jakt

Tabell 6.1 Viltart Andel i % Mycket Ganska Inte Ointresintresserad intresserad speciellt serad intresserad

Skogsfågel (tjäder, orre m m) 29 43 23 5 Fältfågel (fasan, rapphöna m m) 21 40 31 8 Sjöfågel (änder, vadare m m) 22 43 28 7 Rovfågel (hök, falk m m) 29 40 24 7 Kråkfågel (kråka, skata

mer eller mindre starkt behov av att ägna sig mer än man nu gör åt naturanknutna verksamheter. Vanligast är en önskan att rent allmänt vistas mer i naturen (58 procent). Jämförelsevis få tycks dock ha en önskan att tillgodose sitt viltintresse genom att ägna sig åt föreningsarbete, jakt eller aktivt viltvårdsarbete.

6.3 till olika viltarter

Inställning

Intresset för olika viltarter framgår av tabell 6.1. Rent allmänt kan konstateras att människor är mycket allmänintresserade av vilt. Den största attraktionskraften har rådjur och småfâgel. Ointresse för enstaka viltslag har endast 3-12 procent markerat utom när det gäller kråkfågel och vildsvin för vilka var fjärde eller fler är ointresserade. g _ Drygt hälften angav att de ansåg att det fanns för mycket eller för litet av någon viltart. Att det finns för mycket av älg ansåg 14 procent och av kråkfågel åtta procent. Andra arter som nämndes, men av relativt få, var hare, sjöfågel och räv. Att just älgen oftast nämns som alltför talrik kan delvis bottna i personliga upplevelser men torde också vara ett resultat av reportage i press och radio/T V om dess rikliga förekomst och inblandning i trafikolyckor. För litet ansåg man det finns av framför allt skogsfågel och rådjur (åtta respektive fem procent), därnäst fältfågel, rovfågel, igelkott, de stora rovdjuren samt småfâgel. De som upplever brist på vilt nämner alltså i hög grad fågel av olika slag. De allra flesta känner ingen påtagligare oro inför möjligheten att möta vilt i

Människors inställning till vilt och jakt 113

skog och mark. En av tio tvekar dock åtminstone ibland att gå uti naturen av rädsla för viltet. Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i denna grupp. Var fjärde person har angett någon negativ upplevelse i samband med vilt och då framför allt i trafiken (13 procent) eller genom skadegörelse på växtlighet (nio procent). En mindre andel (två procent) anger att man blivit skrämd. I en annan undersökning har markägares och jordbruksarrendatorers till skador av olika viltarter studerats. Av resultaten framgår att inställning det bara är ett fåtal arter som i någon större omfattning bedöms ge upphov till svåra skador. Omkring tio procent anger att älg, grävling samt kråk- och måsfågel ger upphov till svåra skador. l undersökningen om allmänhetens inställning till viltet har närmare studerats vilken inställning människor har till de stora rovdjuren. Mycket få (två procent) anser att vi inte alls bör ha björn, varg, lo och järv i landet. Förvånansvärt många (ca 60 procent) tycker tvärtom att dessa rovdjur bör ha möjlighet att leva var helst de trivs. Att vi bör ha de fyra stora rovdjuren kvar i landet är den helt dominerande åsikten i alla befolkningsgrupper. Uppfattningen om stammarnas storlek och utbredning varierar däremot en del. Personer i glesbygd, i högre åldrar och i skoglig yrkesverksamhet förespråkar relativt ofta en begränsning av arternas numerär och utbredning (ca 45-50 procent). En liberalare linje företräds av framför allt ungdomar, högutbildade och medlemmar av naturskyddsorganisationer. För att få en uppfattning om vilka typer av åtgärder som människor anser vara viktigast formulerades fyra olika mål och svarspersonerna fick de olika målen. Resultatet redovisas i tabell 6.2. angelägenhetsgradera Människor ger sitt starkaste stöd åt skyddet av de utrotningshotade viltarterna. Tre av fyra anser den typen av insatser vara mycket angelägna.

Åtgärder för de vanligaste arterna i närmiljön och för det ekonomiskt mest

Tabell 6.2

Åtgärd Mycket Ganska Inte spec Inte alls

angeläget angeläget angläget angeläget (%) (%) (%) (%)

Att skydda och stödja utrotningshotade arter, tex varg, havsörn 72 20 6 2 Att stödja de viltarter i närmiljön som allmänheten oftast kommer i kontakt med, tex älg, rådjur, hare, fasan 44 42 13 1 Att stödja de ur ekonomisk synvinkel mest betydelsefulla viltarterna, t ex älg, rådjur, fältfågel 30 36 25 9 Att hålla nere vissa rovdjursarter och deras skadeverkningar på vilt 18 41 29 12

114 Människors inställning till vilt och jakt sou 1983:21

betydelsefulla viltet har färre förespråkare. Lägst prioritet ges åt kontroll av rovdjursbestånden. Detta svarsmönster är giltigt i de flesta befolkningsgrupper även om betoningarna givetvis är något skiftande. Natur- och djurintresserade personer tenderar exempelvis mer än andra att betona vikten av flera olika åtgärder. Viss extra tonvikt läggs dock i dessa grupper, liksom f. ö. generellt sett av yngre, tätortsbor och högutbildade, vid skyddet av hotade arter. Människor har enligt undersökningen observerat olika viltarter under ett givet år (1980) enligt följande: fyra av fem uppger sig ha sett älg och rådjur, nio av tio säger sig ha sett räv och två av tre rovfågel. Som väntat har personer som är intresserade av vilt sett vilt oftare än andra, likaså personer som idag bor i glesbygd eller mindre orter.

6.4 Inställning till jakt

Flertalet är positiva till jakt eller accepterar att den förekommer. Ungefär var fjärde person hyser emellertid betänkligheter i någon form mot jakt. Bland dessa personer är kvinnor, särskilt kvinnor boende i storstadsregionerna samt medlemmar i djurskyddsföreningar överrepresenterade. Bland markägare och arrendatorer är det bara en procent som är så negativa till jakt att

de att den borde tycker förbjudas.

De flesta har aldrig upplevt att jakt hindrat dem från att ge sig ut i skog och mark. Den tredjedel som har hindrats av pågående jakt betecknar i allmänhet störningarna som enstaka. Iden senare gruppen finns en stor andel personer som vuxit upp på landet och idag bor i småorter nära jaktmarker.

Tabell 6.3

sou 1983:21 115

7 Lagstiftning

7.1 Bestämmelser av särskild för viltvården

betydelse

7.1.1 Naturvårdslagstiftningen

Den nuvarande - och nturvårdslagstiftningen naturvårdslagen (1964:822) naturvårdsförordningen (1976:484) har ersatt naturskyddslagen från år 1952 och en kungörelse från samma år med tillämpningsföreskrifter till lagen. föregicks av lagar från år 1909 om nationalparker och om Naturskyddslagen bevarande av naturminnesmärken. Bestämmelserna i naturvårdslagen gör det bl. a. möjligt att bevara och skydda vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och begränsa den skadliga inverkan olika verksamheter har på naturmiljön. För att säkerställa ursprungliga eller relativt orörda landskapstyper med dess växt- och djurvärld inom ett större sammanhängande område finns bestämmelser om att kronomark kan avsättas till nationalpark. Sådana områden får därigenom ett särskilt kvalificerat skydd. När i andra fall ett område behöver särskilt skyddas eller vårdas med hänsyn till dess naturvärden kan detta åstadkommas med stöd av bestämmelserna om bildande av naturreservat. En reservatsbildning kan vara motiverad därför att området har ett särskilt vetenskapligt och kulturellt värde. Vid bedömningen av dessa värden bör enligt naturvårdsverkets hänsyn bl. a. tas till områdets betydelse som tillflyktsort för anvisningar för en viss djurgrupp. Naturreservat kan hotade arter_ eller dess funktion emellertid också bildas för att säkerställa ett friluftsområde. Sådana områden kan kräva en omsorgsfull skötsel bl. a. för att slå vakt om en värdefull fauna. Avsikten är att naturreservat skall komma till användning för särskilt skyddsvärda områden, där det krävs intensiva vårdåtgärder och betydande ingrepp i pågående markanvändning. När det är möjligt att tillgodose skyddsbehovet genom sådana vård- och kontrollåtgärder som vanligen kan förenas med ett normalt jord- och skogsbruk kan i stället bestämmelserna om naturvårdsområde tillämpas. Ett område får inte avsättas till naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde. Inom ett naturvårdsområde kan ett natur- och kulturlandskap bevaras genom föreskrifter om vissa begränsningü ar i markutnyttjandet och om aktiva vårdåtgärder.

Orm skyddsbehovet bara gäller djurlivet kan förordnande om naturvårds-

116 Lagstiftning

område vara en onödigt långtgående åtgärd. Med stöd av en bestämmelse i naturvårdslagen, som särskilt tar sikte på skyddet för vissa djurarter, kan för ett visst område meddelas föreskrifter som går längre än jaktlagstiftningens fridlysningsbestämmelser. Om det behövs ett särskilt skydd för en viss djurart kan man i sådana föreskrifter inskränka rätten att jaga och allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området. Olika arbetsföretag kan komma att inverka på naturmiljön och därmed också påverka förhållandena för viltet. För täktverksamhet i andra fall än när den sker för husbehov gäller enligt naturvårdslagen ett generellt tillståndstvång. Beträffande andra företag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön föreligger en skyldighet för markägaren eller företagaren att samråda med länsstyrelsen innan företaget utförs. Vidare kan det förordnas att vissa slag av arbetsföretag alltid skall anmälas för sådant samråd. Enligt naturvårdsförordningen föreligger en sådan anmälningsskyldighet beträffande bl. a. våtmarksdikning för virkesproduktion och markberedning genom hyggesplöjning. Av naturvårdslagens bestämmelser i övrigt bör nämnas lagens inledande_ regel om att var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Bestämmelsen har dock en begränsad rättslig betydelse eftersom brott mot regeln inte är belagt med straff. Enligt naturvårdslagens inledningsparagraf gäller vidare att om det inte kan undvikas att ett arbetsföretag eller annan verksamhet medför skada på naturen så skall åtgärder vidtas för att begränsa eller motverka skadan. Inte heller den bestämmelsen är straffsanktionerad. Markägare och andra som bedriver någon verksamhet kan emellertid med tillämpning av andra bestämmelser i lagen åläggas att fullgöra den skyldighet som följer av bestämmelsen. Regeln gäller för all verksamhet som avser ett utnyttjande av naturresurserna, däribland även vissa former av friluftsliv. Emellertid är en särskild lagreglering att vänta när det gäller natuvårdshänsynen i jordbruket motsvarande den som redan gäller för skogsbruket (se nedan). Av begränsad betydelse är också den bestämmelse i naturvårdslagen som gör det möjligt att genom fridlysning skydda hotade djurarter. Den är bara tillämplig på djurarter som inte omfattas av jakt- och fiskelagstiftningens bestämmelser och gäller därför i huvudsak endast kräldjur och groddjur, insekter och andra ryggradslösa djur och sådana djurs ägg, rom eller bon. I naturvårdslagstiftningen finns också bestämmelser om utplantering av vilt. Enligt naturvårdsförordningen är det förbjudet att plantera ut björn, lo. varg, järv, bäver, vildsvin, kronhjort, dovhjort, vildkanin, mink och bisamråtta eller sådana slag av däggdjur eller fåglar som inte bevisligen tillhörde landets viltbestånd vid utgången av år 1963. Naturvårdsverket kan medge undantag från förbudet. Den som innehar djur som omfattas av utplanteringsförbudet är skyldig att hålla det instängt på ett betryggande sätt eller på annat sätt se till att djuret inte kommer löst.

7.1.2 J aktlagstiftningen

Beträffande tidigare jaktlagstiftning hänvisas till kapitel3 och till det efterföljande avsnittet om jaktbestämmelserna. Av stor betydelse för viltvården ärsjälvfallet jaktlagstiftningens fridlysningsbestämmelser. Enligt

Lagstiftning 117

jaktstadgan (1938:279) i dess nuvarande lydelse är vilda däggdjur och fåglar fridlysta när inte allmän jakttid gäller för arten i fråga. De allmänna jakttiderna finns i en särskild författning, jakttidsförordningen (1976:432). Som närmare utvecklas i avsnittet nedan om jakten kan emellertid jakt vara tillåten också under annan tid än den allmänna jakttiden. Enligt lagen (1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen) är den som har jakträtt på ett område skyldig att där utöva jaktvård. Med jaktvård avses en efter viltförhållandena anpassad jakt och åtgärder för att skydda viltet och främja dess tillväxt. Jaktvården skall bedrivas med hänsyn tagen till jordbrukets, skogsskötselns och andra näringars intressen. I bestämmelsen används uttrycket villebråd och därmed avses alla vilda däggdjur och fåglar. Bestämmelsens betydelse för viltvården begränsas av att någon direkt sanktion inte drabbar den som underlåter att på föreskrivet sätt anpassa jakten eller vidta åtgärder för vård av viltet.

7.1.3 Skogsvårdslagstiftningen

Med stöd av en särskild bestämmelse i skogsvårdslagen (1979:429) om hänsyn till naturvårdens intressen vid skötseln av skog har Skogsstyrelsen meddelat detaljerade föreskrifter och rekommendationer om bl. a. åtgärder till skydd för viltet. Exempel på sådana föreskrifter är att impediment och smärre produktiva områden av liten ekonomisk betydelse skall undantas vid slutawerkning och att stormfasta skogsbryn, trädridåer, grupper av träd, buskar och enstaka träd skall sparas i lämplig utsträckning. Likaså skall hotade eller sällsynta arters boträd och andra träd eller annan vegetation som skyddar deras boplatser sparas. Detsamma gäller träd och buskar som har särskild betydelse för viltets tillgång på föda. Beståndsanläggning och bestândsvård skall på marker av liten betydelse för virkesproduktionen utföras så att åtgärderna inte blir till väsentligt men för viltet. Bränning och annan markbehandling skall undvikas på särskilt skyddsvärda fågellokaler under häckningstiden. Awerkning och transportarbeten skall undvikas i närheten av lokaler för hotade och sällsynta fåglar under häckningstiden. Vid skogsvägbyggnad skall man eftersträva att lokaler för skyddsvärda djurarter inte förstörs eller utsätts för onödiga störningar. En underlåtenhet att iaktta föreskrifterna medför inte utan vidare straff eller annan påföljd. Skogsvårdsstyrelsen kan emellertid ge förelägganden i det enskilda fallet om vilka åtgärder som skall vidtas för att uppfylla föreskrifterna. Överträdelser av ett sådant föreläggande kan medföra bötesstraff eller också kan föreläggandet förenas med vite.

7.1.4 Miljöskyddslagstiftningen m. m.

En rad olika lagar och författningar syftar till att skydda den yttre miljön från störningar av olika slag. Först och främst bör nämnas miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskyddsförordningen (1981:574) som reglerar miljöfarlig verksamhet, dvs. verksamhet som innebär att man använder fast egendom på ett sätt som ger upphov till förorening eller störning av något slag. Det kan vara fråga om exempelvis förorenande utsläpp i vatten eller luft. Av lagens bestämmelser

118 Lagstiftning

följer bl. a. skyldighet att lokalisera verksamheten så att skadorna på miljön blir så små som möjligt och att vidta olika slag av skyddsåtgärder och försiktighetsmått. I allmänhet krävs koncessionsnämndens eller länsstyrelsens tillstånd för verksamhet som omfattas av lagen. Den luftförorening som f. n. utgör det största hotet mot miljön är spridningen av svavel- och kväveoxider som leder till försurning av mark och vatten. För att begränsa sådan spridning från källor inom landet gäller vid sidan av miljöskyddslagen en särskild lagstiftning om användningen av svavelhaltigt bränsle. Spridning av olika kemiska preparat kan i stor utsträckning inverka på förhållandena för viltet. Det gäller inte minst bekämpningsmedel av olika slag. Hanteringen av sådana ämnen regleras i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. När det gäller ianspråktagande av mark för bebyggelse och trafikanläggningar är det angeläget att hänsyn tas till naturvårdsintresset och därmed viltintresset redan i planeringsskedet. Bestämmelser för den kommunala planeringen finns i byggnadslagen (1947:385) och byggnadsstadgan (1959:612) medan vägplaneringen regleras i väglagen (1971:948). Som redan nämnts finns bestämmelser både i naturvårdslagen och miljöskyddslagen som innebär att vissa företag får utföras först efter särskilt tillstånd. Bestämmelser om tillståndsplikt finns också i vattenlagen (1918:523). Ett företag som innebär utbyggnad av vattenkraft skall tillåtlighetsprövas av vattendomstol, varvid hänsyn bl. a. skall tas till företagets inverkan från naturvårdssynpunkt. Meddelas tillstånd till utbyggnaden kan företagaren åläggas att utföra åtgärder för att förebygga eller kompensera skador av utbyggnaden.

7.2 Bestämmelser om jakten

7.2.1 J aktlagstiftningen

Jaktlagstiftningen i äldre tid har redovisats i kapitel 3. De under 1800-talet gällande jaktstadgorna, den senaste från år 1864, ersattes år 1912 av dels en lag med de civilrättsliga bestämmelserna om rätten till jakt, dels en jaktstadga som har karaktär av administrativ författning. Den systematiken har sedan behålllits i den nuvarande lagstiftningen. Utöver bestämmelser om jordägarens jakträtt upptogs i jaktlagen bl. a regler om sammanslutning av fastigheter till jaktliga enheter genom servitutsavtal, om skyddsjakt och om utlännings skyldighet att lösa jaktpass. J aktstadgan innehöll i huvudsak regler om jakttider och vissa bestämmelser om fångstredskap och jaktvapen. År 1927 utfärdades en omarbetad jaktstadga och år 1931 infördes genom en särskild förordning möjligheten till licensjakt efter älg. De båda nu gällande huvudförfattningarna på jaktens område är lagen (1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen) och jaktstadgan (1938:279). Från tillkomsten år 1938 har författningarna ändrats i olika hänseenden. De mest genomgripande förändringarna har gällt jaktstadgan som var föremål för en grundlig översyn år 1967. Jaktlagen inleds med en beskrivning av jakträttens innehåll. Av beskriv-

Lagstiftning 119

ningen framgår att den som har jakträtt har befogenhet att utöva jakt på det område jakträtten omfattar med de inskränkningar och undantag som följer av jaktlagstiftningens bestämmelser. Med jakträtten följer, som nämnts i föregående avsnitt, också en skyldighet att utöva jaktvård. Som huvudregel gäller att jakträtten tillkommer jordägaren på det markområde som tillhör honom. Jaktlagen innehåller emellertid flera undantag från den regeln. Bestämmelserna om jakträtt på allmänt vatten och på väg innebär att jakträtten kan omfatta större områden än den egna fastigheten. När en ö utgör fastighet eller del av fastighet och dess strandlinje gränsar mot allmänt vatten har strandägaren jakträtt också på det allmänna vattnet intill 100 meter från strandlinjen. Reglerna om jakträtt på väg innebär både en vidgning och en inskränkningi förhållande till huvudregeln om jordägarens jakträtt. Den som äger mark som gränsar till en väg har jakträtt också på vägen även om han inte äger vägmärken. Å andra sidan har den som äger vägen inte jakträtt på den, om han inte också äger den mark som gränsar till vägen. Allmänt gäller att jordägaren kan upplåta jakträtten helt eller delvis antingen genom upplåtelseavtal som bara avser jakträtten eller i samband med att han arrenderar ut jordbruksmark. Beträffande jordbruksarrendatorernas rätt till jakt hänvisas i jordabalken till en bestämmelse i jaktlagen som innebär att ett jordbruksarrende omfattar också jakträtten om inte annat har avtalats. Den till vilken jakträtten har upplåtits får inte överlåta rätten till någon annan utan markägarens samtycke. Den inskränkningen gäller inte när jakten har upplåtits i samband med utarrendering av jordbruksmark. I den mån jaktlagen inte innehåller några särskilda bestämmelser för jakträttsupplåtelser gäller jordabalkens allmänna bestämmelser om nyttjanderätt till fast egendom. Från regeln att rätten att jaga är förbehållen markägaren eller den som kan stödja sig på en upplåtelse från honom görs undantag enligt vissa bestämmelser i jaktlagen men också genom bestämmelserna i rennäringslagen (1971:437) om samernas jakt. Till jaktlagens bestämmelser i det här hänseendet hör reglerna om skyddsjakt. Dessa regler innebär bl. a. att en gårds- eller trädgårdsinnehavare, även om han inte har jakträtt, får döda vissa i lagen angivna djur som kan förväntas orsaka skada. En mera vidsträckt rätt för annan än jakträttsinnehavaren att bedriva jakt gäller i fråga om vildkanin, vildmink och vildsvin och, efter särskilt tillstånd, vad beträffar björn, varg, järv eller lo. För yrkesfiskare gäller en särskild regel som ger dem rätt att under vissa förutsättningar döda och behålla tillfälligt påträffade sälar. Rätten för vem som helst att döda råttor och möss och andra smågnagare är också begränsad till att gälla djur som påträffas tillfälligtvis. Tidigare har nämnts att en strandägare kan ha jakträtt på allmänt vatten. För jakt i övrigt på sådant vatten och på holmar och skär som inte hör till någon fastighet krävs länsstyrelsens tillstånd. Sådana tillstånd meddelas enligt särskilt utfärdade anvisningar som i huvudsak innebär att tillstånden skall förbehållas den bofasta skärgårdsbefolkningen. Enligt rennäringslagen har samerna rätt att jaga inom de delar av samebyarnas betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna.

Lagstiftning

Rätten gäller bara under den tid då renskötseln får bedrivas och bara för den som är medlem i sameby. För jakträttsinnehavaren, oavsett om han är markägare eller grundar sin rätt på en upplåtelse, gäller enligt jaktlagen vissa begränsningar i rätten att bedriva jakt. För att förhindra en störande jakt och till skydd för växande gröda gäller att jakträttsinnehavaren inte får jaga i gård eller trädgård eller under viss angiven tid på besådda fält utan tillstånd av den som innehar marken. Vidare finns vissa bestämmelser för att förhindra illojala förfaranden gentemot andra jakträttsinnehavare. Sålunda är det förbjudet att skrämma eller mota eller genom utfodringsanordningar locka vilt från annans jaktområde. Undantag görs för det fall en markinnehavare finner det nödvändigt att skrämma bort vilt för att förhindra skador eller andra olägenheter. Utan lov får inte bulvan för fågelskytte eller fångstredskap sättas upp närmare annans jaktområde än 200 meter. Jakt med drivande hund får inte ske om drevet huvudsakligen kommer att gå fram på annans jaktmark och det framgår av omständigheterna att syftet är att komma åt vilt från den marken. [fråga om vissa trafikanläggningar, järnvägar, spårvägar och kanalverk, är rätten att jaga begränsad av trafiksäkerhetsskäl och av hänsyn till viltet. På sådana områden får inte bedrivas annan jakt än den som behövs för att skydda anläggningarna mot skada av vilt, om inte jakten på området har upplåtits till den som har jakträtten på angränsande mark. Enligt jaktlagen skall vissa dödade, fångade eller som fallvilt påträffade djur tillfalla kronan. Bestämmelserna har tillkommit för att skydda vissa sällsynta och värdefulla djurarter och för att tillgodose vetenskapliga intressen. Oberoende av vem som har jakträtten skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter och fåglar av vissa uppräknade arter, exempelvis fiskgjuse och trana, samt djur som tillhör någon av vissa angivna grupper, bl. a. valar, storkar och örnar, tillfalla staten om inte regeringen eller av regeringen utsedd myndighet förordnar annat. För älg, hjort och rådjur finns en motsvarande bestämmelse med den begränsningen att djuren skall tillfalla staten bara när de dödas eller påträffas döda under fridlysningstid. Från dessa bestämmelser har regeringen och naturvårdsverket meddelat föreskrifter om undantag. Föreskrifterna innebär i huvudsak att bl. a. björn eller lo som fällts under jakt regelmässigt tillfaller jakträttsinnehavaren. I allmänhet får jakträttsinnehavaren också klövvilt som har dött eller avlivats av annan orsak än att det har påskjutits. Som tidigare nämnts föreskrivs i jaktlagen att jakträttsinnehavaren bör bedriva jaktvård och att jaktvården alltid skall utövas med hänsynstagande till jordbruket, skogsskötseln och andra näringar. Någon direkt påföljd för den som underlåter att iaktta dessa bestämmelser föreskrivs inte. Bristande hänsyn till andra intressen kan emellertid föranleda förordnande om tvångsjakt. En av förutsättningarna för sådant förordnande är att en djurart har utvecklats så att avsevärd skada orsakas på gröda, skog eller planteringar. Jakt genom det allmännas försorg kan också komma i fråga för att undanröja faran för sammanstötningar mellan motorfordon och älg. Ett viktigt bidrag till jaktvården är den i lagen föreskrivna skyldigheten för jägarna att erlägga jaktvårdsavgift. Inbetalda avgifter bildar en särskild fond, jaktvårdsfonden. Fondmedlen används för att främja jaktvården i landet.

Lagstiftning 121

Jaktlagen innehåller bara i begränsad utsträckning bestämmelser för hur Genom en särskild lagbestämmelse har det överlämjakten skall bedrivas. nats åt i första hand regeringen att ge föreskrifter om fridlysningstider, jakttider och jaktmedel och de övriga föreskrifter som behövs för att jakten och viltvården skall kunna utövas på ett sätt som tillgodoser både allmänna och enskilda intressen. Jaktstadgan inleds med den tidigare nämnda bestämmelsen att vilda däggdjur och fåglar är fridlysta när inte allmän jakttid gäller för arten i fråga. Som framgår av avsnittet om viltvården återfinns de allmänna jakttiderna inte i jaktstadgan utan i jakttidsförordningen. Jakt kan emellertid efter särskilt tillstånd, licens, vara tillåten även under annan tid än allmän jakttid. J aktstadgan innehåller en rad bestämmelser om sådan jakt. Som framgår av beskrivningen i avsnitt 4.4 bedrivs den allra mest betydelsefulla jakten, älgjakten, väsentligen som licensjakt. Vilka bestämmelser som gäller för älgjakten har redovisats i det nyssnämnda avsnittet. I en grundläggande regel slås i jaktstadgan fast att jakt inte får bedrivas så att villebrådet tillfogas onödigt lidande. Den jagande åläggs också en skyldighet att utan dröjsmål vidta de åtgärder som behövs för att spåra upp och avliva ett sårat eller skadat villebråd. Jaktstadgan innehåller därutöver detaljerade bestämmelser om vilka vapen och fångstredskap som får användas vid jakt. Bestämmelserna

syftar främst till att förhindra att jakt sker med ineffektiva jaktmedel som kan orsaka djuren lidande. Huvudregeln är att jakt bara får bedrivas med skjutvapen. För jakt efter vissa djurslag får dock bur eller nät eller annan fångstanordning användas. Sådana fångstredskap skall vara av godkänd typ. I vissa fall krävs särskilt tillstånd för användningen. För användande av gifter och andra bekämpningsmedel gäller särskilda, restriktiva regler. Jaktstadgans bestämmelser om jaktvapen och andra jaktmedel kompletteras med föreskrifter som naturvårdsverket utfärdar. Vad beträffar jaktens bedrivande innehåller jaktstadgan bestämmelser om under vilka tider på dygnet jakt får ske med skjutvapen. Från dessa bestämmelser kan naturvårdsverket medge undantag. Vidare är jakt från motordrivna fortskaffningsmedel förbjuden. Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte heller utnyttjas för att avleda djurens uppmärksamhet från den jagande. Bestämmelser ges också för i vilken utsträckning och på vilket sätt jaktvapen får medföras i motorfordon. Regler för hundhållningen finns på flera ställen i lagstiftningen. I jaktstadgan finns bestämmelser om hundförbud. Sådant förbud gäller dels generellt under tiden den lmars-den 20 augusti i marker där det finns villebråd, dels under annan tid som länsstyrelsen bestämmer om det behövs för att skydda viss djurart. Hundförbudet innebär i huvudsak att alla slags hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att löpa lösa i de marker som omfattas av förbudet. Vidare föreskrivs att hundar, när hundförbud inte råder och när hunden inte används för jakt, skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja villebråd. Från de nyssnämnda bestämmelserna görs i stadgan undantag för viss jaktträning och hunddressyr. I jaktlagen finns bestämmelser om jakträttsinnehavarens rätt att ta hand

122 Lagstiftning

om löslöpande hundar. Både i den lagen och i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar finns bestämmelser om hundägares ersättningsansvar för hundar som orsakar skada. Flertalet bestämmelser i jaktlagen och jaktstadgan är straffsanktionerade. Den som bryter mot jaktlagens regler och utan lov jagar på annans mark kan dömas för olovlig jakt. Brott mot jaktstadgans bestämmelser om fridlysning kallas olaga jakt. Tidigare fanns både i jaktlagen och jaktstadgan bestämmelser om jaktvårdsområden. Dessa bestämmelser har numera ersatts av lagen (1980:894) om jaktvårdsområden och en förordning med vissa tillämpningsföreskrifter. Genom att sammanföra ett antal fastigheter eller delar av fastigheter till ett jaktvårdsområde blir det möjligt att samordna jakten och viltvården över ägogränserna. Fastighetsägarna inom området bildar en jaktvårdsområdesförening för förvaltningen av områdets angelägenheter. Jakträttsarrendatorer och jordbruksarrendatorer med jakträtt kan, om arrendetiden är minst ett jaktår, bli medlemmar i föreningen. De fär då möjlighet att delta i vissa beslut som gäller verksamheten inom området. Beslut om bildande av ett jaktvårdsområde meddelas av länsstyrelsen. I samband med bildandebeslutet fastställer länsstyrelsen stadgar för jaktvårds-

områdesföreningen till den del dessa innehåller bestämmeler för hur jakten

och viltvården skall bedrivas inom området. Som villkor för länsstyrelsens beslut gäller att en majoritet av fastighetsägarna medger att området bildas. Majoriteten skall utgöras av minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och dessa fastighetsägare skall äga minst hälften av den mark det är fråga om. Vidare skall området och stadgebestämmelserna för verksamheten vara lämpliga för sitt ändamål. J aktvårdsområdesföreningen och därmed jaktvårdsområdet kan upplösas efter beslut av länsstyrelsen. Ett sådant beslut får dock inte meddelas förrän tio år har förflutit från tidpunkten för bildandet.

7.2.2 Vapenlagstiftningen

Som framgått av redogörelsen i föregående avsnitt skall jakt i huvudsak bedrivas med skjutvapen. Bestämmelser om innehav, förvaring och utlåning av skjutvapen finns i vapenlagen (1973:1176) och vapenkungörelsen (1974:123). För rätt att inneha vapen krävs tillstånd av polismyndigheten. För sådant tillstånd fordras i allmänhet dels att vederbörande har behov av vapnet, dels att han visat sig kunna handha vapnet. Genom den nya vapenlagen infördes strängare bestämmelser för förvaring av skjutvapen. Bestämmelserna innebär att antingen hela vapnet eller en för vapnets funktion vital del skall förvaras under lås. Även ammunition skall förvaras inlåst. Under vissa villkor får skjutvapen lånas ut även till den som inte själv har tillstånd att inneha vapen.

8 Administrationen av och

jakten

viltvården

8.1 Centrala och

regionala myndigheter

8.1.1 Statens naturvårdsverk

Tidigare åvilade den centrala tillsynen av jakten och viltvården domänstyrelsen som till sitt förfogande hade en omfattande regional organisation. I betänkandet (1962:36) Naturen och samhället diskuterade 1960 års naturvårdsutredning bl. a. frågan om befrielse för domänstyrelsen från befattningen med dessa frågor. Till grund för utredningens överväganden fanns en promemoria från domänstyrelsen med förslag om en administrativ samordning av jakten och viltvården med övriga naturvårdsfrågor. Enligt ett av statsmakterna år 1965 fattat principbeslut överfördes därefter den centrala tillsynen fr. 0. m. den 1 juli 1966 till dåvarande statens naturvårdsnämnd, numera statens naturvårdsverk. Den regionala tillsynen kom att åvila länsstyrelserna. Statens naturvårdsverk är således numera central förvaltningsmyndighet för bl. a. jakt och viltvård i landet. I naturvårdsverket finns bl. a. inom naturresursavdelningens fritidsbyrå en sektion för faunavård och jakt. Sektionens uppgift är enligt verkets arbetsordning att D svara för frågor om planering för och vård av faunan D handlägga ärenden enligt jaktlagstiftningen och - vad avser sektionens arbetsområde naturvårdslagstiftningen D svara för arbetet med kompetensprov för jägare D svara för frågor om olje- och kemikalieutsläpps påverkan på faunan i samråd med kommunbyrån D följa utvecklingen inom sektionens arbetsområde, upprätta lägesrapporter samt utarbeta förslag till föreskrifter och allmänna råd m. m. D ta initiativ till och genomföra undersöknings-, utrednings- och utvecklingsarbete inom sektionens arbetsområde D ta initiativ till och följa forskningsarbetet på området. En stor del av sektionens arbete omfattar tillämpning av bestämmelser i jaktlagstiftningen. Egna ärenden, ofta av juridisk natur, kan gälla dispenser, t. ex. olika licensärenden, undantag från nattjaktsförbudet, användning av vapen, vissa fångstredskap och bekämpningsmedel, disposition av fallvilt, vissa ersättningsfall för skador förorsakade av vilt m. fl. ärenden. Vidare är naturvårdsverket besvärsinstans i ett flertal ärenden enligt bestämmelser i jaktstadgan. Den mest arbetskrävande delen för sektionen i det avseendet är

124 Administrationen av jakten och viltvården

ärenden rörande registrering av älgjaktsområden och tilldelning av djur inom sådana områden inom ramen för försöksverksamheten med den samordnade älgjakten. Remisshanteringen i jaktliga frågor i ärenden från regering, domstolar och andra statliga myndigheter är omfattande. Sektionen utformar i allmänhet naturvårdsverkets svar på sådana remisser. Naturvårdsverkets ansvar avser faunan i sin helhet. En - av personalresurserna i och för sig begränsad - del av verksamheten inriktas därför mot vård av icke jaktbart vilt, främst de hotade arterna. Detta sker huvudsakligen genom inventeringar samt medverkan i olika frågor avseende markanvändning och markdispositioner för naturvårdsändamål. Frågor om naturvårdsforskning, däri inbegripet viltforskning, handläggs som redovisas i kap. 9 inom verkets forskningsnämnd men i nära samarbete med sektionen för faunavård och jakt. Enligt naturvårdsverkets instruktion åligger det verket att bl. a. biträda länsstyrelserna inom jakt- och viltvårdsområdet. Förutom direktkontakter med länsstyrelser och andra myndigheter i jaktliga spörsmål utfärdar naturvårdsverket anvisningar och föreskrifter för länsstyrelsernas tillämpning av jaktbestämmelserna. I stor utsträckning förekommer också kontakter med allmänheten och ideella organisationer i frågor om jakt och viltvård. Naturvårdsverket har alltmer omfattande internationella kontakter och medverkar regelbundet i det internationella samarbetet på faunavårdens område. Isin egenskap av central förvaltningsmyndighet över jakten och viltvården erhåller naturvårdsverket allmänna budgetmedel för den verksamhet, som bedrivs inom verkets sektion för faunavård och jakt. För budgetåret 1982/83 anvisades omkring en milj. kr. för sektionens verksamhet. För att kunna fullgöra vissa speciella uppdrag har vid olika tillfällen även medel ur jaktvårdsfonden tagits i anspråk.

8.1.2 Länsstyrelserna

Som redan nämnts handhar länsstyrelserna den regionala tillsynen över jakten och viltvården. Länsstyrelserna är beslutande i många typer av ärenden rörande jakt och viltvård. Det gäller t. ex. tillstånd till jakt på allmänt vatten, viss skyddsjakt och tvångsjakt, älgjakt och ärenden som gäller jaktvårdsområden och ersättning för skador förorsakade av älg, kronoch dovhjort på gröda. För att få en bild av länsstyrelsernas närmare handläggning av jakt- och viltvårdsärenden har beredningen genomfört en enkät till ett urval länsstyrelser. Svar på enkäten har lämnats av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län. Av länsstyrelsernas redovisning framgår att jakt- och viltvårdsfrågor i huvudsak handläggs vid de juridiska enheterna på myndigheterna. En länsstyrelse, länsstyrelsen i Skaraborgs län, uppger att jakt- och viltvårdsarbetet främst handhas av personal vid naturvärdsenheten. Vid denna länsstyrelse råder dock den ordningen att personal vid plankansliet medverkar vid besvarandet av vissa remisser och personal vid den juridiska

SOJ 1983:21 Administrationen av jakten och viltvården 125

enheten för bedömningar av juridisk karaktär. Vid övriga länsstyrelser kan den juridiska enheten betraktas som huvudman och tillika beslutande i jakt- och viltvårdsfrågor. Flera länsstyrelseruppger dock att naturvårdsenheten hörs eller medverkar i ärenden som är av principiell vikt eller där det annars kan anses lämpligt att naturvårdsenheiens synpunkter inhämtas. Som exempel på sådana ärenden uppges från några håll beslut rörande avskjutning av älg och tillståndsärenden i övrigt enligt jaktlagstiftningen samt vissa besvärsärenden. Detta tyder på att naiurvårdsenheterna medverkar i besluten i betydande utsträckning. En länsstyrelse uppger att naturvårdsenheten självständigt handhar alla ansökningar om rivning av bäverdammar. Uppgifter och ärenden av klart faunavårdande natur tycks i huvudsak handläggas på länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Det gäller sådana frågor som avsättande av naturreservat eller naturvårdsområden och upprättande av skötselplaner för dessa, inrättande av fågel- eller sälskyddsområden och faunavårdande åtgärder i samband med landskapsvård. De mest betungande och tidskrävande arbetsuppgifterna avseende jakt och viltvård framhålls vara administrationen av den samordnade älgjakten (licenstilldelning och registrering av älgjaktsområden), ärenden rörande viltskadeersättningar, jaktvårdsområdesfrågor och olika typer av tillstånd enligt jaktlagstiftningen (licensjakt på olika klövvilt och fasan, jakt med vissa fällor m. m.). Även servicearbete gentemot allmänheten i form av telefonupplysningar och besök rörande jakt och viltvård framhålls särskilt av länsstyrelsen i Värmlands län som tidskrävande. Beträffande den personal som arbetar med jakt och viltvårdsfrågor kan sammantaget grovt beräknas, på grundval av länsstyrelsernas uppgifter, att minst en handläggande tjänsteman åtgår för det löpande arbetet med jakt och viltvård. Vidare engageras skrivpersonal och en beslutande tjänsteman, vanligen chefen för den juridiska enheten. Handläggningen av ärenden rörande den samordnade älgjakten kräver ofta extra personal under den tid arbetsanhopningen är som störst. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uppgivit att en extra tjänsteman är anställd 4-5 månader för sådana arbetsuppgifter. Till detta kommer att länsjaktvårdsföreningarna många gånger gör betydande insatser, vilket påverkar länsstyrelsernas behov av extra personal. Samarbetet med de ideella organisationerna, i första hand länsjaktvårdsföreningarna, uppfattas geomgående som positivt. Av länsstyrelsernas yttranden framgår att de ideella organisationerna, främst länsjaktvårdsföreningarna, medverkar i stor utsträckning i jakt och viltvårdsarbetet och att denna medverkan enligt länsstyrelsernas uppfattning fungerar på ett bra sätt. Flera länsstyrelser framhåller den stora betydelse underhandskontakter och remissförfarande har för ärendenas handläggning. Enligt länsstyrelserna svarar länsjaktvårdsföreningarna i stor utsträckning för underlaget för tilldelning av älg på licensområden, ”älgsammanträdenw” i varje distrikt samt yttranden och jaktliga bedömningar i de flesta ärenden avseende jakt och viltvård. Några länsstyrelser uppger att även Jägarnas riksförbund- Landsbygdens jägare hörs i vissa ärenden, främst i frågor rörande älgjakten. Enligt en länsstyrelse innebär uppdelningen av jägarna i två organisationer ett problem genom att det nära samarbetet mellan länsstyrelse och länsjaktvårdsförening ibland kan uppfattas som utmanande. Även andra

126 Administrationen av jakten och viltvården

ideella organisationer representerande ornitologer och andra naturintresserade hörs i vissa ärenden som rör deras intresseomräde. Förändringar i den nuvarande ordningen föreslås av flera länsstyrelser när det gäller den samordnade älgjakten med hänvisning till att administrationen kräver alltför stor arbetsinsats. Även arbetsinsatsen när det gäller licensjakt på rådjur framhålls av länsstyrelsen i Jönköpings län som betungande. Länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län anser att viltvården bör inordnas i naturvårdsarbetet som helhet och inte bara inriktas på det jaktbara viltet. Naturvården bör vidare ges en större omfattning och tyngd än vad som nu är fallet. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att en ökad decentralisering av beslut enligt jaktlagstiftningen bör eftersträvas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att problemet med motsättningar mellan utnyttjandet av allemansrätten och jaktutövningen bör ägnas större uppmärksamhet. Även länsstyrelserna erhåller allmänna budgetmedel för att bestrida kostnaderna för den jaktliga administrationen. Härutöver täcks kostnader som föranleds av länsstyrelsernas handläggning av ärenden rörande jaktvårdsområden med medel ur jaktvårdsfonden. Länsstyrelsernas administrationskostnader för försöksverksamheten med reglerad och samordnad älgjakt bestrids med medel ur viltskaderegleringsfonden. Även länsälgnämndernas verksamhet bekostas med medel ur samma fond.

8.1.3 Polismyndigheterna

Det åligger polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att särskilt förebygga och uppdaga brott som hör under allmänt åtal. Dessa arbetsuppgifter gäller självfallet även inom jaktens och viltvårdens område. Polisen är dessutom direkt ålagd ett flertal särskilda arbetsuppgifter enligt gällande jaktlagstiftning. Exempelvis skall den som dödat eller som fallvilt påträffat kronans villebråd anmäla detta till polismyndighet. Detsamma gäller den som vid trafikolycka skadat eller dödat klövvilt. Det finns särskilda bestämmelser om vad som åvilar polismyndigheterna i samband med sådana anmälningar. Polismyndigheten har vidare tillagts befogenheter att ingripa när hundägare brister i tillsyn över sina hundar och när vilda djur måste avlivas av djurskyddsskäl eller för att förhindra angrepp på människor eller annan avsevärd skada. Polisen kan vidare hos länsstyrelsen begära särskilt förordnande om jakt efter älg för att undanröja risken för trafikolyckor. Kontroll av djurkonservatorers verksamhet och kontroll av inbetald jaktvårdsavgift utförs av polisman. Tillstånd till skjutning inom stadsplanelagt område meddelas av polismyndigheten liksom tillstånd att döda katt inom tättbebyggt område. En av polisens mera omfattande arbetsuppgifter inom jakten och viltvården är att meddela tillstånd för innehav av vapen och ammunition. Närmare bestämmelser om detta återfinns i vapenlagen (1973:1176) och i vapenkungörelsen (1974: 123). Polismyndigheterna för register över samtliga meddelade licenser i landet. Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av vapenlagstiftningen har utfärdats av rikspolisstyrelsen.

Administrationen av jakten och viltvården 127

8.1.4 Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseet har bl. a. till uppgift att främja intresset för, kunskapen om samt forskningen rörande växt- och djurvärlden, jordens uppbyggnad och historia samt människans biologi och naturmiljö. Inom museet finns två avdelningar, en museiavdelning och en forskningsavdelning. Museets sakkunskap, särskilt beträffande exotiska djur, gör museet till en ofta anlitad remissinstans när det gäller ärenden om införsel av djur till landet men även i övrigt i jakt- och naturvårdsfrågor. Som museum är institutionen en allmän källa till kunskap och information om landets djur och deras förekomster m. m. På utställningssidan har museet medvetet anknutit till forskningsavdelningens viltintresse genom att producera viltinformationsutstäl[ningar.

8.1.5 Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen åligger enligt sin instruktion bl. a. att leda och övervaka bekämpningen av växtskadegörare och samhällets verksamhet för att förebygga att växtskadegörare införs och sprids i landet, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annan myndighet, att ha tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar och verksamheten för att förebygga att sådana sjukdomar införs och sprids i landet samt att ha tillsyn över djurskyddet. Lantbruksstyrelsen är beslutande myndighet i vissa ärenden enligt de veterinära införsel- och utförselkungörelserna (19582551, 552) samt administrativ myndighet enligt förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Washingtonkonventionen). Styrelsen utövar vidare den centrala tillsynen över efterlevnaden av epizootilagen (1980:369). Lantbruksstyrelsen mottar i denna egenskap anmälningar från främst statens veterinärmedicinska anstalt om förekommande zoonoser (sjukdomar som kan överföras från djur till människa) på vilda djur. Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter har, som framgått ovan, i flera avseenden beröringspunkter med viltvården i landet. Kontakter med naturvårdsverket är därför regelbundet förekommande. Som exempel på detta kan nämnas remisseri ärenden rörande införsel till respektive utförsel från landet av vilda djur och samrådsförfarande vid bestämmande av ersättningsbelopp för rovdjursdödade tamdjur. De två myndigheterna samråder dessutom både i enskilda ärenden ochi principiella frågor om bl. a. djurskydd och smittskydd.

8.1.6 Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om skogsbruket och utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av skogsvårdslagen (1979:429) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Den närmare tillsynen inom länet utövas av skogsvårdsstyrelsen. Enligt skogsvårdsförord-

128 Administrationen av jakten och viltvården

ningen (1979:791) meddelar Skogsstyrelsen föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid skötseln av skog. Skogsstyrelsen har således möjligheter att i sina föreskrifter beakta bl. a. förekomsten av hotade eller skyddsvärda djurarter. Vid meddelandet av sådana föreskrifter skall styrelsen enligt 21 § skogsvårdsförordningen bl. a. samråda med statens naturvårdsverk.

8.1.7 Sveriges lantbruksuniversitet och statens

veterinärmedicinska anstalt

Institutionen för viltekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet arbetar med fauna och djurliv i samband med utnyttjandet av skog och mark. Arbetet är främst inriktat på att ta fram kunskaper om djurarters levnadssätt och miljökrav och då särskilt samband mellan fauna och markanvändning såsom skogsbruk, jordbruk, friluftsliv och urbanisering. Institutionen har en särskilt väl dokumenterad sakkunskap när det gäller hotade och hänsynskrävande viltarter i landet. Statens veterinärmedicinska anstalt, som också lyder under styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, utför praktiskt vetenskapliga undersökningar, vetenskaplig forskning och andra därmed sammanhängande arbeten inom bl. a. veterinärmedicinens område. Den vid anstalten bedrivna viltpatologiverksamheten har till uppgift att utreda sjukdomar och miljöhygieniska problem inom den svenska viltvården och bedrivs väsentligen som ett forsknings- och utvecklingsarbete med stark förankring i en hela landet täckande rutindiagnostisk verksamhet. Stark tonvikt läggs vid de veterinärmedicinska resultatens tillämpning i ekologiska sammanhang. Den patologisk-anatomiska avdelningen utför huvuddelen av de patologiska undersökningarna i landet på vilda djur. Det samlade materialet uppgår f. n. till inemot 50 000 djur med praktiskt taget hela den svenska däggdjurs- och fågelfaunan representerad. Jaktbara viltarter utgör huvuddelen av materialet.

Jägarorganisationerna

8.2.1 Svenska jägareförbundet

Svenska jägareförbundet bildades år 1830 i Stockholm. I början av 1830-talet fanns endast ett mindre antal jägarsammanslutningar i landet, i huvudsak koncentererade till Mellansverige. Antalet medlemmar uppgick till drygt ett tusental. Förbundets verksamhet fram till 1850 var av ringa omfattning. År 1859 fick förbundet sin karaktär av riksorganisation även om Stockholmsinflytandet fortsatte att dominera. Kontakten med de olika jägareorganisationerna ute i landet var alltjämt dålig. På 1880-talet förbättrades dessa kontakter och år 1900 blev förbundet en riksorganisation i egentlig mening. Antalet anslutna regionala organisationer var då 28. År 1930 hade medlemsantalet stigit till mer än 10 000 och år 1988 var medlemsantalet omkring 25 500. År 1982 är antalet direkt anslutna medlemmar uppe i drygt 140 000. Av de direkt anslutna medlemmarna

Administrationen av jakten och viltvården 129

utgörs drygt 3 000 av olika lokala jaktvårdssammanslutningar, jaktvårdsområden, jaktskytteklubbar m. fl. De lokala jaktvårdssammanslutningarna har drygt 170 000 medlemmar, s. k. indirekt anslutna medlemmar. Samma person kan vara både direkt och indirekt ansluten medlem. Jägareförbundet betroddes på försök ledningen av jakten och viltvårdsarbetet i landet genom 1938 års lagstiftning. Så gott som samtliga jaktvårdsmedel - utom vad som gick åt till att bestrida kostnader för uppbörd och utfärdande av jaktkort och utgifter för att bilda jaktvårdsområden tilldelades därefter jägareförbundet och dess lokalavdelningar. Kontrollen över användningen av jaktvårdsmedlen utövades av ett Kungl. Maj :ts ombud hos förbundet. Som en följd av de genom 1938 års lagstiftnig förbättrade ekonomiska - tillkomst - kunde förbundet och förutsättningarna jaktvårdsfondens länsjaktvårdsföreningarna anställa jaktvårdskonsulenter. Under jaktåret 1938/39 inrättades dels befattningen som riksjaktvårdskonsulent och dels successivt en befattning som jaktvårdskonsulent inom varje länsjaktvårdsförenings verksamhetsområde. En följd av 1951 års jaktlagstiftning blev att jaktvårdskonsulenterna och länsjaktvårdarna fördes över i förbundets tjänst med stationering ute hos de olika länsföreningarna. F. n. finns en riksjaktvårdskonsulent, en biträdande riksjaktvårdskonsulent, 17 jaktvårdskonsulenter, varav tre på deltid, och 40 lånsjaktvårdare anställda hos förbundet. Jägareförbundet har genom riksdagsbesluten 1938 och 1951 anförtrotts ledningen av jakten och viltvårdsarbetet i landet. Till förbundets uppgifter hör bl. a. att följa jaktvårdens och viltstammarnas utveckling i landet samt sprida kännedom om detta genom upplysningsverksamhet, information och propaganda. Förbundet skall med råd och upplysning tillhandagå jägarna, den vilt- och naturvårdsintresserade allmänheten och andra i jakt- och viltvårdsfrågor. Förbundets sakkunskap i hithörande frågor skall även kunna utnyttjas av myndigheterna. Med det jaktvårdsarbete som skall ledas av jägareförbundet avses närmast den jaktvård som det enligt jaktlagen åligger varje jakträttsinnehavare att bedriva. I betänkandet J aktstadgan m. m. (SOU 1966:46) används uttrycket ”ledningen av det frivilliga jaktvårdsarbetet” vid angivande av förbundets uppgifter. Det kan förmodas att 1936 års utredningsförslag, som ligger till grund för den nuvarande jaktlagstiftningen, syftade till att ålägga jägareförbundet och dess jaktvårdsföreningar myndighetsuppgifter i en utsträckning som inte kom att förverkligas. Utredningsmannen hänvisade till att han i mångt och mycket haft bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsstyrelsernas centralförbund som förebild (SOU 1936:38 s. 90). Enligt ett av utredningsmannen framlagt förslag till jaktstadga skulle styrelsen för förbundets jaktvårdsföreningar bl. a. c) öva tillsyn över att jakten utövas och jaktvården bedrives enligt de riktlinjer som angivas i lagen om rätt till jakt samt under iakttagande av nämnda lag, denna stadga eller annan författning meddelade föreskrifter till villebrådets skydd och förkovran ävensom till hindrande av intrång i andra näringars intressenfoch f) i övrigt tillhandagå jakträttsinnehavare med råd och anvisningar rörande jaktens utövande samt därigenom ävensom genom beviljande av medel till skyddsanordningar, utfordring, inplantering av vilt och dylikt direkt bidraga till främjandet av en allmännare rationell jaktvårdf”

130 Administrationen av jakten och viltvården

Regeringen utser ordförande i jägareförbundets överstyrelse. Denne är även ordförande i förbundets styrelse (arbetsutskott). Ordföranden förordnas på tre år, dvs. under tiden mellan två kongresser. Genom beslut år 1970 skall den ledamot jämte suppleant i Överstyrelsen, vilka tidigare utsågs av Kungl. Maj zt, numera utses av statens naturvårdsverk. Verket skall även utse den revisor och suppleant, vilka tidigare utsågs av Kungl. Majzt, för granskning av förbundets räkenskaper och förvaltning. Kongressen är förbundets högsta beslutande instans. Kongressen som består av överstyrelsens 43 ledamöter och 100 ombud valda av jägarna själva sammanträder vanligen vart tredje år.

Överstyrelsen som vanligen sammanträder varje år är förbundets högsta

beslutande organ under de år kongressen inte är samlad. Sju ledamöter i Överstyrelsen utses av kongressen. I Överstyrelsen ingår därjämte representanter för varje länsjaktvårdsförening, naturvårdsverket, Svenska naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas riksförbund och förbundets personal. Förbundsstyrelsen har funktion som arbetsutskott åt Överstyrelsen. Förbundsstyrelsen består av ordföranden i Överstyrelsen samt sex ledamöter. som väljs av kongressen. Inom jägareförbundet finns ett organ benämnt jakttidsberedningen med en bred representation av företrädare både för jägarkåren, naturvetenskapliga institutioner och ideella naturskyddsorganisationer. Beredningen som består av 17 ledamöter har att under hänsynstagande till skogsbrukets, lantbrukets, naturskyddets och jaktens intressen, behandla frågor om fridlysnings- och jakttider. Jägareförbundets förslag till jakttider, som överlämnas till naturvårdsverket, grundar sig på jakttidsberedningens arbete. Efter remissbehandling inges naturvårdsverkets förslag till nya jakttider till regeringen. Under förbundskansliet sorterari vissa administrativa hänseenden Öster- Malma jaktvårdsgård- och skola samt den forskning som bedrivs i förbundets egen regi. Till förbundet är stiftelsen Sveriges Vildnad knuten. Stiftelsen är en helt ideell sammanslutning för viltvårdsfrågor i vilken även personer som inte är medlemmar i jägareförbundet kan vinna inträde. Jägareförbundets medlemsavgift uppgår till mellan 90 och 100 kr. beroende på vilken länsjaktvårdsförening medlemmen tillhör. Medlemsavgifterna uppgår sammanlagt till drygt 13 milj. kr. Förbundets förlagsverksamhet inbringar också väsentliga belopp. Förbundet erhåller vidare medel till sin verksamhet ur jaktvårdsfonden, viltskaderegleringsfonden och länens viltskadefonder. För budgetåret 1982/83 uppgår dessa anvisade medel till drygt 24 milj. kr. Ute i landet finns 25 länsjaktvårdsföreningar. Deras verksamhet omfattar

vardera ett län, utom vad beträffar Kalmar och Älvsborgs län där det finns

två föreningar i vart och ett av länen samt i Skåne där Kristianstads och Malmöhus län har en gemensam förening. Enligt kongressbeslut 1982 skall samtliga länsföreningar senast 1985 ha organiserats enligt den s. k. enhetss Idgan. I denna föreskrivs bl. a. att samtliga län skall indelas i jaktvårdskretsar, var och en med egen styrelse. Avsikten är att förbundet mera påtagligt skall bli en rikstäckande organisation. För att få en bild av länsjaktvårdsföreningarnas arbete med olika slag av jakt- och viltvårdsfrågor har beredningen genomfört en enkät till ett urval av

Administrationen av jakten och viltvården 131

länsjaktvårdsföreningarna. Svar på enkäten lämnades av länsjaktvårdsföreningen i Jönköpings län, Skånska jägaresällskapet, länsjaktvårdsföreningarnai Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län. l enkäten tillfrågades länsjaktvårdsföreningarna bl. a. om fördelningen av föreningens arbetsinsatser på dels de arbetsuppgifter som utförs på uppdrag eller begäran av statlig myndighet (arbetsuppgifter A), dels de arbetsuppgifter som utförs av föreningarna men som väsentligen kan betraktas som det allmännas ansvarsområde (arbetsuppgifter B) samt slutligen de arbetsuppgifter som är av klart föreningsanknuten karaktär (arbetsuppgifter C). Det är givet att en klassificering av det slag som efterfrågats måste grunda sig på subjektiva bedömningar som åtminstone i vissa fall måste bli högst osäkra. Det gäller särskilt frågan om vad som bör hänföras till ”arbetsuppgifter B. Det bör nämnas att föreningarna genomgående har hänfört information, utställningar, rådgivning till allmänhet och jägare, viss utbildnings- och studieverksamhet samt kontroll och tillsyn av jaktskyttebanor till arbetsuppgifter B. Även om den fördelning som gjorts måste bedömas med försiktighet ger den dock en fingervisning om föreningarnas arbetsinriktning. För flertalet av föreningarna går det att göra en ungefärlig procentuell fördelning av arbetsuppgifterna enligt A, B och C. För flera av föreningarna är den föreningsanknutna, ideella delen av påfallande liten omfattning i förhållande till andra verksamheter. För Jönköpings länsjaktvårdsförening har arbetsuppgifterna A och B redovisats i ett sammanhang varför någon uppdelning dem emellan inte kan göras. För Skaraborgs läns jaktvårdsförening har beräkningsbara uppgifter endast lämnats för länsjaktvårdskonsulenten. Västernorrlands läns jaktvårdsförening har redovisat arbetsuppgifterna på sådant sätt att någon procentuell uppdelning mellan arbetsuppgifterna enligt A, B och C inte har kunnat göras. Den ungefärliga uppdelningen av länsjaktvårdsföreningarnas

Tabell 8.1

(jämte Hallands, Göteborgs och Bohus läns konsulentexpedition och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförenings expedition, jaktåret 1980/81) Skaraborgs läns jaktvårdsförening 26 47 27 (uppgifterna avser endast länsjaktvârdskonsulentens verksamhet jaktåret 1978/79) Värmlands läns jaktvårdsförening 25 56 19 Västmanlands läns jaktvårdsförening 17 37 46

132 Administrationen av jakten och viltvården

resursinsatser redovisas i tabell 8.1. Uppdelningen grundas på uppgifter för jaktåret 1979/80 där ej annat angivits. Flera av länsjaktvårdsföreningarna framhåller att deras ställning som ideell organisation har skapat goda möjligheter att lösa arbetsuppgifter som skulle kompliceras och bli mer arbets- och kostnadskrävande om de skulle handhas av en statlig myndighet. De största fördelarna med det nuvarande systemet anses vara möjligheterna att tillvarata frivilliga insatser och att föreningarnas personal ofta kan lösa problem genom direktkontakt med de berörda. Vidare framhålls att genom personalens kunskap om och kontakt med jaktutövningen i länet har berörda myndigheter möjligheter att snabbt få information om jakten, viltstammarnas utveckling och viltvården. Några länsjaktvårdsföreningar tror att allmänheten finner det lättare att kontakta personal hos föreningen än att ta kontakt med en tjänsteman på en berörd 4

myndighet.

Länsjaktvårdsföreningarna anser att samarbetet med myndigheterna överlag fungerar bra. Några föreningar noterar dock att arbetsuppgifterna har ökat och att det föreligger svårigheter att bl. a. klara remisstider. Något som också uppfattas som mycket negativt är att den höga arbetsbördan lett till att fältverksamheten blivit eftersatt. Från något håll påpekas att gränsdragningen mellan naturvårdsverkets ansvarsområde som tillsynsmyndighet och jägarförbundets uppdrag bör göras något klarare.

8.2.2 Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

Jämsides med Svenska jägareförbundet finns ytterligare en riksomfattande jägarorganisation, nämligen Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Jägarnas riksförbund bildades 1938. Genom sammanslagning år 1968 med det 1956 bildade förbundet landsbygdens jägare fick förbundet det namn och den utformning det nu har. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare hade 1982 omkring 15 000 medlemmar. Förbundet samarbetar med olika riksorganisationer och institutioner inom jaktvårdens och miljövårdens område och är också representerat i statliga utredningar och nämnder för jaktfrågor. Av förbundets verksamhet framgår att förbundet anser det viktigt att jakträtten skall vara förenad med äganderätten och nyttjanderätten av jord. Förbundet anser att många nya jakttillfällen kan skapas genom ett bättre utnyttjande av den samhällsägda marken, tillika de bolagsägda markerna, än vad som nu sker. Förbundet framhåller att ifrågavarande markinnehav omfattar hälften av landets markareal samt att ett ökat utbud av jakttillfällen på dessa marker genom arrenden eller annan upplåtelse till marklösa jägare bör medverka till förbättrade jaktförhållanden och på sikt lägre jaktarrendekostnader. Vidare anger förbundet att jakttillfällen för fler jägare kan åstadkommas, främst i fråga om älgjakt, om licensjakttiden begränsas. Förbundet förordar ökat lokalt inflytande i jakt- och miljöskyddsfrågor för att därmed stärka det lokala och enskilda ansvaret för faunan och livsmiljön, I verksamhetsprogrammet framhålls vidare vikten av en noggrann uppföljning av miljögifternas inverkan på den vilda faunan och restriktivitet vid tillståndsgivning för användning av giftiga och miljöfarliga ämnen. Förbundet anser att en långsiktig ekologisk samhällsplanering är nödvändig.

Administrationen av jakten och viltvården 133

Förbundet hävdar att all jaktvårdspersonal skall vara avlönad med jaktvårdsmedel samt stå alla landets jägare och allmänheten till tjänst med rådgivning och hjälp i jakt- och faunavårdsfrågor. Förbundets högsta beslutande instans är förbundskongressen som sammanträder vartannat år. Förbundskongressen utgörs av etthundrafemtio ombud som utses proportionellt av förbundets distriktsorganisationer. Förbundets stadgar anger att förbundsstyrelsen skall bestå av förste och andre förbundsordförande jämte minst nio ordinarie ledamöter och lika antal suppleanter. Förbundsstyrelsen sammanträder normalt fyra gånger per år. Förbundsstyrelsens arbetsutskott består av förbundsordförandena jämte fyra av förbundsstyrelsen utsedda ledamöter. Arbetsutskottet handlägger bl. a. alla personalärenden utöver förbundets löpande administration. Förbundet är indelat i distriktsorganisationer vars verksamhetsområden i huvudsak sammanfaller med resp. län. Distrikten är indelade i lokalavdelningar som bl. a. utför större delen av förbundets studieverksamhet samt skytteverksamheten och kompetensprovtagningen. Antalet lokalavdelningar är 210. Distriktsorganisationerna är representerade med en ordinarie ledamot och en suppleant i resp. länsälgnämnd. Medlemsavgiften i Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare är f. n. 95 kr. Medlemsavgifterna uppgår sammanlagt till drygt 1,3 milj. kr. Vidare erhåller förbundet medel till sin verksamhet ur jaktvårdsfonden. För år 1982 uppgick dessa anvisade medel till 290 000 kr.

8.2.3 Samarbete mellan jägarorganisationerna

Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har bildat en samarbetskommitté bestående av högst fem medlemmar för vardera organisationen. Samarbetsnämnden sammanträder minst två gånger om året för att Överlägga om frågor som rör jakt och viltvård. Samarbetsnämnden söker finna förslag till samlande lösningar som underställs huvudmännen. Man har också beslutat om ett samarbete mellan de båda organisationerna på regional och lokal nivå. Samarbetet har lett fram till gemensamma ställningstaganden i flera jaktliga frågor. Vidare har samarbetet bl. a. resulterat i att D Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare utnyttjar jägareförbundets material för avläggande av teoretiskt prov för älgskyttemärket, E! organisationerna gjort ett gemensamt uttalande avseende vissa priciper vad beträffar intressekollisionen orientering kontra viltvård, ü haft en gemensam arbetsgrupp för organisation och administration av jägarexamen. Det regionala och lokala samarbetet mellan de båda organisationerna har hitintills inte kommit att fungera så väl som det centrala. Under arbetet i samarbetsorganet har enighet uppnåtts om att verka för att de praktiska jakt- och viltforskningsfrågorna även framgent skall åvila jägarna och deras organisationer, att jaktvårdspersonalen även framgent skall vara direkt underställd jägarna och deras organisationer samt

134 Administrationen av jakten och viltvården

att de medel som uttas av landets jägare oavkortat skall återgå till verksamhet som har direkt betydelse för jakt och viltvård och administreras av jägarorganisationerna. samarbetskommittén skall, om så bedöms erforderligt, ta egna initiativ i övergripande jakt- och viltvårdsfrägor och förbereda och samordna frågor av centralt intresse. Målsättningen skall härvidlag vara att Sveriges jägare så långt möjligt uppträder enade gentemot motstående och sidoordnade intressen. Samarbetskommitténs förslag behandlas inom resp. förbunds styrelser och gemensamma yttranden undertecknas av ordförandena i de båda organisationerna. I frågor där full enighet inte kan uppnås skall gemensamt yttrande likväl inges, vari dock skiljaktigheternai uppfattning redovisas. Från centralt håll inom de båda organisationerna har lagts ett starkt tryck på nödvändigheten av lokal samverkan och presenterats arbetsordningar för hur denna samverkan skall drivas.

Övriga organisationer

8.3.1 Svenska naturskyddsföreningen

Svenska naturskyddsföreningen har enligt sina stadgar till uppgift att främja naturens skydd och vård samt verka för att hos människorna väcka och underhålla känslan för naturen, förståelse för dess värden och insikt om nödvändigheten av att det mänskliga samhället inrättas efter naturens förutsättningar. Föreningen som bildades år 1909 har f. n. nästan 70000 medlemmar. Medlemsavgiften är f. n. 55 kr. per år. Föreningen är uppdelad på 208 kretsar över hela landet och har dessutom 24 länsförbund som samordnar kretsarnas aktiviteter och informerar föreningens styrelse och kansli om regionala naturvårdsfrågor. Verksamheten består i att bevaka natur- och miljövårdsfrågor, bedriva upplysningsverksamhet, väcka opinion i väsentliga frågor, påverka myndigheter och politiker till effektiva insatser, bedriva aktiv föreningsverksamhet på regional och lokal nivå samt att främja saklig undervisning i natur- och miljövård både vid skolor och i den fria bildningsverksamheten. Föreningen är anlitad som remissinstans av statliga myndigheter i naturvårdsfrågor m. m. Föreningen bedriver samarbete med andra naturvårdsorganisationer såsom Sveriges ornitologisika förening och är representerad både i Svenska stiftelsen av Världsnaturfonden och i Svenska jägareförbundets Överstyrelse samt i jakttidsberedningen. Föreningen är även medlem i ett flertal internationella naturvårdsorgan. Medlemmarnas praktiska arbete rymmer det mesta från holkbyggen, fågelmatning och röjning av lövsly till stora faunaprojekt för att rädda hotade djurarter, t. ex. projekten Havsörn och Pilgrimsfalk. I syfte att bevara värdefull natur för framtiden har föreningen inköpt eller fått som gåva 19 områden med en sammanlagd areal av omkring 5 000 ha, bl. a. Lilla Karlsö utanför Gotland. Föreningen är vidare huvudman för Sveriges naturvårdsfond som är en stiftelse med uppgift att förvärva värdefulla naturområden. Fonden finansieras genom gåvor och donationer.

Administrationen av jakten och viltvården 135

Även fonden äger naturområden. Kostnaderna för Svenska naturskyddsföreningens verksamhet täcks till största delen av medlemsavgifterna. Dessutom erhåller föreningen frivilliga bidrag, donationer och försäljningsintäkter. Ur jaktvårdsfonden erhåller föreningen årligen bidrag till sin verksamhet. För år 1982 uppgår bidraget till 315 000 kr. Av statens naturvårdsverk erhåller föreningen vidare bidrag för naturvårdsupplysning. För budgetåret 1982/83 uppgår detta bidrag till 800 000 kr.

8.3.2 Fältbiologerna

Svenska naturskyddsföreningen har en ungdomsorganisation, Fältbiologerna (Sveriges fältbiologiska ungdomsförening) som i flera avseenden intar en fristående ställning till sin moderorganisation. Fältbiologerna har drygt 14 000 medlemmar i omkring 280 lokalklubbar i landet. Någon fast åldersgräns för medlemsskap finns inte men de flesta medlemmar är mellan 12 och 25 år. Verksamheten är främst inriktad på utflykter och exkursioner för att skapa ökad kunskap om växter, djur och deras samspel i naturen. Fältbiologerna är genom kampanjer och studier starkt engagerade i miljöfrågor.

8.3.3 Sveriges Ornitologiska förening

Sveriges Ornitologiska förening är en ideell sammanslutning som verkar för att skydda och utforska vårt lands fågelfauna, att sprida kännedom om fåglar och att på olika sätt stimulera fågelintresset hos allmänheten. Föreningen bildades år 1945 och har idag omkring 8 000 medlemmar med regionavdelningar på ett 30-tal platser över hela landet. - - där Föreningen innehar en fågelstation Ottenby på Ölands södra udde flyttfågelforskning bedrivs. Bidrag till fågelskyddsprojekt, bl. a. projekt

Ängshök på Öland och projekt Glada i Skåne samt andra fågelundersök-

utdelas ur av föreningen förvaltade fonder. Föreningen är ofta ningar, remissinstans i natur- och fågelskyddsfrågor och har en representant i jakttidsberedningen. Viss kursverksamhet bedrivs. Av statens naturvårdsverk uppbär föreningen ett mindre bidrag till förvaltningen av Ottenby fågelstation.

8.3.4 Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden

Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden (WWF) är ett organ som har till ändamål att efter avtal med huvudorganisationen i Schweiz genom finansiellt stöd medverka i angelägna och brådskande naturvårdsobjekt. WWF samlar in pengar till projekten och samarbetar med intresserade myndigheter, organisationer och personer. Två tredjedelar av inkomna medel avsätts för internationell naturvårdsverksamhet och ställs till World Wildlife Fund Internationals och Internationella naturvårdsunionens (IUCN) förfogande. I Sverige har WWF satsat pengar i flera natur- och faunaprojekt. Av de senaste kan noteras projekt för att bevara mellanspetten i landet och en nyss försöksverksamhet med uppfödning av gråsäl i anslutning till påbörjad

136 Administrationen av jakten och viltvården

Forsmarks kraftverksanläggning. WWF har en stödorganisation, WWF:s vänner, med drygt 3 300 personer anslutna. Utöver avgifter och bidrag från allmänheten erhåller WWF intäkter i form av royalties vid användandet av stiftelsens symboler och vid försäljning av konstalster med naturvårdsobjekt.

8.3.5 Markägar- och andra intresseorganisationer

Utöver de tidigare nämnda ideella organisationerna finns ett flertal organ och organisationer som företräder markägare och andra intressenter inom framför allt jord- och skogsbruk. Många av dessa deltar i den regelbundet debatten och är anlitade som remissinstanser jaktpolitiska i jaktliga frågor. Det gäller framför allt Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som inom sig har tillsatt en jakt- och viltpolitisk som utarbetat grupp ett handlingsprogram för förbundet i jakt- och viltvårdsfrågor. Bland övriga organisationer kan nämnas Trädgårdsnäringens riksförbund, Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer, Sveriges jordägarförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

9 Forskning

9.1 Historik

9.1.1 Forskningens framväxt och inriktning

Redan under första hälften av 1800-talet gjordes de första ansträngningarna att vetenskapligt samla kunskaper om faunan. Svenska jägareförbundet angav vid bildandet 1830 som sitt syfte att bl. a. ”samla sådana rön och fakta, som kunna bidraga till den Zoologiska vetenskapens framsteg”. Det var emellertid först på 1940-talet som de första organiserade ansträngningarna gjordes att med vetenskapens hjälp ta fram kunskaper som kunde användas inom viltvården. Man studerade bl. a. nedgången i småviltstammarna och älgens reproduktionsförhåIlanden. Det var vid denna tidpunkt naturligt att man i första hand misstänkte att det var sjukdomar som orsakade förändringar i viltstammarnas numerär. Den veterinärmedicinska delen av viltforskningen dominerade under flera år. Dessa undersökningar överfördes 1945 till den då nystartade statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), dit sedan dess forskning och bevakning inom viltpatologin varit förlagd. År 1945 inrättades också den första viltbiologiska tjänsten - en laborator, sedermera professor, vid dåvarande skogshögskolan. Under 1950- och 1960-talen vidgades viltforskningens arbetsfält och ett stort antal undersökningar påbörjades och genomfördes förutom inom jägarförbundet och vid skogshögskolan främst vid de Zoologiska institutionerna vid universiteten i Stockholm och Lund. Flertalet undersökningar

arbetade med att klarlägga enskilda viltarters biologi och ekologi. Älgforsk-

ning bedrevs under hela 1960-talet och intensifierades i och med att man 1967 införde försöksverksamheten med samordnad älgjakt. Jägareförbundet fick 1956 sitt första fasta försöksområde, nämligen Boda viltforskningsstation norr om Söderhamn. I början av 1960-talet påbörjades verksamhet vid Stockholms universitet i samarbete med jägareförbundet på Öster-Malma. År 1969 startade universitetet en fältstation vid Tovetorp, Öster-Malma. Under ungefär samma period påbörjades och utvecklades verksamhet vid Stensoffa ekologiska station som tillhör Lunds universitet. Naturvårdsverkets forskningsstation Grimsö med forskningsområde tillkom 1974. Under 1970-talet blev forskningsprojekten allt mer integrerade och omfattade mera komplexa problemställningar med samspel mellan olika

138 Forskning

viltarter och deras miljö som ett väsentligt innehåll. Faunavårdsforskning startades vid dåvarande skogshögskolan. numera Sveriges lantbruksuniversitet. Utvecklingen under de senaste tio åren har bl. a. inneburit att utrymmet för grundforskning minskat. Den tillämpade forskningen har alltmer kommit att dominera. Större delen av tillgängliga medel används för tillämpad forskning kring jaktbara viltarter. Antalet forskare som f. n. (1982/83) arbetar med viltforskning uppgår till ett femtiotal. Flertalet finns vid universiteten där många av dem bedriver viltforskning som ett led i sin utbildning. Ett tiotal arbetar vid lantbruksuniversitetet, dock inte enbart med faunavärdsforskning. Ett tiotal forskare är fördelade på Svenska jägareförbundet, naturvårdsverket och riksmuseet. Några forskare arbetar på statens veterinärmedicinska anstalt. Forskarnas totala arbetsinsatser motsvarar ca fyrtio heltidstjänster, övrig personal ca 25 heltidstjänster.

9.1.2 Tidigare organisation

Inom jägareförbundet upprättades år 1940 en särskild viltforskningskommitté. Som en efterträdare till denna inrättades 1953 ett fristående viltforskningsråd som hade till uppgift att samordna och främja viltforskning. Ledamöterna i rådet representerade bl. a. jordbruk. skogsbruk, naturvård. jakt och veterinärmedicin. På förslag av regeringen beslöts år 1968 att viltforskningsrädets uppgifter skulle överföras till en särskild forskningsnämnd knuten till naturvårdsverket. För att bereda frågor angående viltforskning inrättades en kommitté för viltbiologi. Kommittén handlade planerings- och beredningsuppgifter för den av naturvårdsverket stödda viltforskningen fram till år 1977. Naturvårdsverket och jägareförbundet utsåg vardera hälften av ledamöterna. Kommittén ombildades sedermera till projektgruppen för viltforskning med motsvarande representation.

9.1.3 MiljÖforskningsutredningens förslag

Miljöforskningsutredningen föreslog i sitt betänkande (Ds Jo 1974:8) Samordnad miljövårdsforskning bl. a. att naturvårdsverket skulle ansvara för planering och anslagsfördelning vad gäller den viltforskning som finansieras med medel från jaktvårdsfonden och älgskadereglerigsfonden. Utredningens förslag innebar att naturvårdsverket skulle utarbeta forskningsprogram och anslagsframställan inom området. Jägareförbundets anslagsframställan skulle lämnas till naturvårdsverket i stället för till regeringen. Medel till jägareförbundets forskning skulle anvisas av naturvårdsverket inom ramen för det totala anslaget för viltforskning. Vid remissbehandlingen ställde sig bl. a. naturvårdsverket, naturhistoriska riksmuséet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning samt Kungl. Vetenskapsakademien positiva till förslaget. Negativa var bl. a. Zoologiska institutionen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet, statskontoret samt Svenska jägareförbundet. Jägareförbundet framhöll bl. a. att en stor del av den forskning som bedrivs i förbundets regi har direkt anknytning till den viltvårdande

Forskning 139

verksamhet som förbundet ansvarar för enligt riksdagens uppdrag. förslag medförde inga åtgärder vad avser Miljöforskningsutredningens viltforskningens administration.

9.2 och

Organisation finansiering

De organisatoriska förhållandena och finansieringsformerna för viltforskningen är f. n. tämligen svåröverskådliga. I det följande redovisas vissa huvuddrag som är tillämpliga främst när det gäller forskning om jaktligt intressanta viltarter.

9.2.1 Organisation

Nuvarande förhållanden beträffande viltforskningens organisation kan besrivas med utgångspunkt från tre nivåer, D departementet, D anslagsbeviljande organ, samt CI forskningsutförande organ. Forskningens organisation beskrivs schematiskt i figur 9.1. Som framgår av figuren fördelas ibland medel direkt från departement till forskningsutförande organ utan att gå via särskilt anslagsbeviljande organ. Dessutom erhåller viltforskningen, liksom annan forskning, pengar från utbildningsdepartementet. Från Jordbruksdepartementet går anslag direkt till Sveriges lantbruksuniversitet och statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). De medel som anvisas från utbildningsdepartementet liks0m.medel till lantbruksuniversitetet och SVA används i betydande utsträckning till forskarinriktad utbildning.

Figur 9.1 Forskningens orgaisation och medelsfördelningen

Anslagsgivare Jordbruksdepartementet Övriga departement

..._2111__.__:__.L_.._.1:____:;q_:__._ j*

Anslagsfördelare Statens natur- Forskningsråd vårdsverk NFR, SJFR (forskningsnämnden)

l Forskningsut- Svenska jägare- Projekt- Universitet och förande organ förbundet grupper högskolor

140 Forskning

Departementsni vån

Frågor om viltforsking sorterar huvudsakligen under jordbruksdepartementet. Regeringen fördelar medel till viltforskning främst genom anslag ur jaktvårdsfonden. viltskaderegleringsfonden och till viss del från anslagen Miljövårdsforskning, Särskilda undersökningar inom miljövårdstamradet m. m. och Ersättning för vissa skador förorsakade av vilt. m. m. Fördelningen av medel ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden görs efter särskilda anslagsframställningar från naturvårdsverket och jägareförbundet var för sig. Av övriga departement berörs främst utbildningsdepartementet. vars medel fördelas till dels universiteten via universitets- och högskoleämbetet. dels forskningsrådsorganisationen.

Anslagsbeviljande organ

Viltforskningsrådets uppgifter överfördes som nämnts år 1968 till naturvårdsverket och dess forskningsnämnd. Forskingsnämnden består av tio ledamöter varav fem är fasta och företräder avnämarsidan medan de övriga företräder olika vetenskapliga kompetensområden och utses av regeringen för en period av tre år. Nämndens sekretariat (sektionen för forskningsplanering) består av drygt 15 anställda och sysslar inte bara med beredning av anhängiggjorda forskningsprojekt utan även med planering och utvärdering av projekten. Nämnden avger förslag till anslagsframställing för anslaget miljövårdsforskning samt det särskilda anslaget ur jaktvärdsfonden för viltforskning. Forskningsnämnden har till sig knutit vetenskapliga kommittéer och projektgrupper som var och en ansvarar för ett särskilt projektornråde inom miljövårdsforskningen. De vetenskapliga kommittéernas uppgift är bl. a. att vetenskapligt granska de projekt för vilka forskningsmedel söks. Planering av forskningsverksamheten och beredning av medelstilldelning (ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden) handhas av projektgruppen för viltforskning med representanter för forskningen, naturvårdsverket och jägareförbundet. Till projektgruppens uppgifter hör också utvärdering av forskningsverksamheten. I viss omfattning har naturvetenskapliga forskningsrådet och statens råd för skogs- och jordbruksforskning fördelat anslag till viltforskning.

Forskningsutförande organ och forskningens inriktning

Naturvårdsverket har som myndighet ett huvudansvar för landets fauna. En del av personalen på verkets sektion för faunavård och jakt är sysselsatt med forskning och undersökning av olika djurarter, bl. a. flera icke jaktbara arter och främst de hotade djurarterna. Verkets fältforskning bedrivs främst vid forskningsstationen Grimsö av externa forskare från universiteten. Där insamlas uppgifter om olika jaktliga förhållanden, jaktmetoder, djurbeståndens antalsvariationer mellan olika år och andra förhållanden som är av betydelse som bakgrund för olika forskningsprojekt eller för ställningstagande i olika jaktliga frågor. De viktigaste forskningsprojekten berör vilt och skogsbruk. Verksamheten finansieras med allmänna medel och medel från

Forskning 141

jaktvârdsfonden och viltskaderegleringsfonden via naturvårdsverkets forskningsnämnd. Svenska jägareförbundets viltforskning bedrivs huvudsakligen genom fast anställd personal knuten till en forskningsavdelning. Huvuddelen av forskningen har nu samlats i lokaler i anslutning till den viltekologiska institutionen vid Bäcklösa i anslutning till Sveriges lantbruksuniversitet. Jägareförbundets forskning som rubriceras viltvårdsforskning är direkt inriktad på att ta fram nya kunskaper som kan förbättra viltvården och som kan tillämpas av förbundets fälttjänstemän, medlemmar, markägare och andra intresserade. Huvudvikten ligger f. n. på forskning om älgen men skogsfâgel och fältvilt är högaktuella för intensivåtgärder. En del av dessa åtgärder kommer att finansieras genom extra medlemsavgifter. I övrigt spänner förbundets forskning över stora delar av den jaktligt intressanta faunan, såsom klövvilt, mård, bäver, andfâgel, skogshöns, morkulla och speciella frågeställningar förknippade med vården av dessa arter. Vissa forskningsprojekt drivs i samarbete med WWF, exempelvis utter-. sädgåsoch fjällgåsprojekten. På Öster-Malma drivs försöks- och utvecklingsverksamhet inom viltvårdsområdet. Viltforskningen vid universiteten sker f. n. vid de Zoologiska institutionerna i Lund, Stockholm och Uppsala som en del av forskarutbildningen samt vid Sveriges lantbruksuniversitet (Uppsala och Umeå). Den viltvårdsinriktade forskningen bekostas framför allt med medel från naturvårdsverket. Begränsad viltvårdsinriktad forskning bedrivs vid universiteten i Umeå och Göteborg. Universiteten har i allmänhet tillgång till fältstationer där utbildning och praktisk viltforskning bedrivs. Forskningen i Lund bedrivs till betydande del vid Stensoffa ekologiska station. Verksamheten under senare år har gällt relationer mellan rovdjur och bytesdjur samt studier av fältviltet och dess begränsande faktorer. Vid Stockholms universitet bedrivs bl. a. studier av genetiska konsekvenser av beskattning av en viltpopulation. Vid Sveriges lantbruksuniversitet bedrivs forskning som till stor del är knuten till frågor som rör viltet och de arreella näringarna. Forskningen vid institutionen för viltekologi är i huvudsak lokaliserad till Bäcklösa och Ultuna. Den kan sägas vara fördelad på faunavård. viltproduktion och viltskador. Institutionen har i övrigt kvalificerad kunskap när det gäller hotade och hänsynskrävande viltarter. Viltforskning bedrivs även vid naturhistoriska riksmuseet. Till muséets forskningsavdelning hör ringmärkningscentralen, gruppen för ekologisk miljögiftsforskning och sälgruppen. Vid muséet har bl. a. bedrivits en mycket omfattande undersökning av rödrävens fortplantning, dödlighet och vandringar. Vidare tar man emot en stor del av kronans villebråd. Materialet utnyttjas för bl. a. åldersbestämningar och provtagning avseende miljögifter. Också genom Svenska naturskyddsföreningens (SNF) och Sveriges Ornitologiska förenings (SOF) försorg bedrivs forsknings- och försöksverksamhet. SNF:s verksamhet är inriktad på att bevara hotade djurarter som örn, falk och varg. SOF arbetar med ett antal fågelstationer, bl. a. Ottenby fågelstation på Ölands södra udde. Statens veterinärmedicinska anstalt, lokaliserad till Ultuna, utför huvud-

142 Forskning

delen av de patologiska undersökningarna på vilda djur. Verksamheten har tre huvudinriktningar. Zoonoser sjukdomar som är ömsesidigt överförbara mellan människa och djur - har ägnats särskild uppmärksamhet. Forskning om förgiftningar inom viltfaunan är en annan huvuduppgift. Den tredje är problem av specifik viltkaraktär, exempelvis sjukdomar hos olika viltarter. Viss försöksverksamhet bedrivs av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, av domänverket samt vissa andra skogsbolag.

9.2.2 Finansiering

Följande finansieringskällor finns för viltforskningen E! jaktvårdsfonden Cl viltskaderegleringsfonden Ei miljövårdsforskningsanslaget m. fl. anslag vid naturvårdsverket D forskningsrådsanslag, övriga medelskällor. Den på de jaktligt intressanta viltarterna inriktade forskningen finansieras huvudsakligen med pengar som jägarna betalt i jaktvårdsavgift eller för fällt klövvilt. Inbetalda jaktvårdsavgifter samlas i jaktvårdsfonden. Till fonden inbetalas också vissa bötesmedel. Fondens medel skall användas för främjande av viltvården i landet efter regeringens bestämmande. Till viltskadefonderna inbetalas avgifter för fällt klövvilt. Viss del av influtna avgifter, f. n. 40 procent, överförs till centrala viltskaderegleringsfonden. Om utbetalning ur denna fond beslutar regeringen. Anslaget ur jaktvårdsoch viltskaderegleringsfonderna till naturvårdsverket för budgetåret 1982/83 var 3,8 milj. kr. Motsvarande anslag till jägareförbundet uppgick till omkring 3,1 milj. kr. Till viss del finansieras viltforskning med medel ur anslagen Miljövårdsforskning och Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet vid naturvårdsverket. forskningsrådet och skogs- och jordbrukets forsk- Naturvetenskapliga ningsråd har i viss omfattning beviljats forskningsanslag till grundforskningsinriktad resp. skogs- och jordbruksinriktad viltforskning. Utöver medel via olika myndighetsanslag lämnas också bidrag från privata fonder och stiftelser samt olika organisationer. Bland sådana anslagsgivare “ kan nämnas World Wildlife Fund. resurser ställs dessutom till viltforskningens förfogande i form Betydande av tjänster, lokaler och utrustning som finns vid de forskningsutförande univeriteten och som utan att särredovisas utnyttjas i viltforskningsarbetet. I stor utsträckning samlar jägareförbundets fältpersonal och enskilda personer in material för forskningen. Fältpersonalen är inte avlönad med forskningsmedel utan utför materialinsamling som en del i sina ordinarie arbetsuppgifter eller under sin fritid.

9.3 mål

Forskningens

Målen för svensk viltforskning har formulerats av projektgruppen för viltforskning och av Svenska jägareförbundet.

Forskning 143

I projektgruppens forskningsprogram har målen formulerats på följande sätt.

”Viltforskningen skall producera de kunskaper som behövs för skötseln och nyttjandet av landets viltbestånd. Inom forskningsområde! faller alla de förhållanden och åtgärder som påverkar viltbestånden, deras numerär och utbredning antingen direkt - (t. ex. via biotoplörändrande åtgärder positiva eller negativa - direkt inriktade på vilt, jakt) eller indirekt (t. ex. markanvändningen vid jordbruk. skogsbruk, markexploatering, fritidsaktiviteter, industriell verksamhet). Forskningen skall inriktas mot att klargöra de förhållanden som kan ge en både art- och individrik viltfauna. Genom denna forskning skall grunden läggas för ett varaktigt nyttjande av viltbestånden till nytta och nöje för människan. Möjligheter till och omfattningen av nyttjandet skall belysas liksom viltbeståndens avkastning under olika förutsättningar. t. ex. i form av byte vid jakt. naturupplevelser vid friluftsliv. Viltbeståndens negativa effekteri form av skadegörelse och andra produktionskostnader skall klarläggas.

har för sin verksamhet uppställt följande mål: Jägareförbundet

Vilforskningen skall producera sådana kunskaper. som direkt eller indirekt. på kort eller lång sikt, har betydelse för viltvården. Med viltvård menas här verksamhet. som inom ramen för samhällsplanering, vid bedrivande av jordbruk och skogsbruk samt biotopvård och jakt etc. syftar till att främja faunan. Jägareförbundets viltvårdsforskning bör omfatta:

D biologisk forskning avseende vilda däggdjur och fåglar.

D forskning över markanvändningens betydelse för viltfaunan.

D försöksverksamhet baserad på forskningsresultat.

D uppföljning av praktiska viltvårdsålgärders effekter på viltfaunan.

EI social och ekonomisk forskning angående viltvård och jakt.

För älgforskningen har följande mål angetts.

Älgforskningens inriktning skall vara att undersöka de förhållanden och redovisa de kunskaper, som behövs inom älgvården. Målsättningen för forskningen blir då att öka kunskapen om älgen och dess relationer till miljön så att generella och säkra principer kan ligga till grund för riktiga beslut i akuta situationer eller vara utgångsläge för särskilda målinriktade undersökningar och att snabbt ta fram de kunskaper som behövs för att lösa aktuella problem inom älgvården.

som har ansvar för forskningsplaneringen, har strukturerat Projektgruppen, forskningsinsatserna på sju delområden. A. Skogsbrukets markanvändning. Lantbruksuniversitetet, naturvårdsverket och jägareförbundet. B. Jordbrukets markanvändning. Lunds universitet.

C. Förutsättningar för och effekter av rabiesbekämpning i viltpopulationer.

F. n. ingen forskningsverksamhet. D. Skötsel av simandpopulatiorzer och deras biotoper. Lantbruksuniversitetet och jägareförbundet.

144 Forskning

E. Viltet i tätortsnära miljöer. F. n. ingen forskning. F. Viltets socio-ekonotniska betydelse. Viss uppdragsforskning bedrivs vid Socialhögskolan i Göteborg. G. Den övriga verksamheten omfattar resurser till baskostnader för Grimsö forskningsstation samt medel till Nordiskt kollegium för viltforskning.

I uppräkningen ovan ingår två s. k. storprojekt - fältvilt (B) och andfâgel

(D). Ett tredje är storprojekt Älg, det enda som är av en storleksordning som

motsvarar termen storprojekt. För dessa projekt, liksom för de övriga som här nämnts, att de drivs och finansieras av flera gäller gemensamt parter främst naturvårdsverket och jägareförbundet. Forskningen utförs av jägareförbundets forskare och av forskare vid universitet och högskolor.

F. n. bedrivs älgforskning inom projektet Älgens populationsekologi, vari

ingår delprojekten Populationsanalys, Vandringar, Näring och näringsfysiologi samt Relationer till skogsbruket. Vidare bedrivs forskning om älgens reproduktionsbeteenden och utvecklingsarbete för en reglering av älgstammens numerär och sammansättning. All viltforskning är emellertid inte samplanerad. Såväl jägareförbundet, naturvårdsverket som vissa universitet och högskolor initierar och driver egna projekt.

10 och information

Utbildning

10.1 Allmän bakgrund

I det gamla bondesamhället fick människorna goda kunskaper om miljö och fauna - och även om jakt - genom att de levde i nära kontakt med naturen. För den stora befolkningsgrupp som idag lever i tätorter är möjligheterna att följa skeendet i naturen begränsade. Detta har medfört behov av en medveten satsning för att skapa kunskap om och förståelse för miljö och fauna. Av olika skäl har intresset för miljö- och faunafrågor kraftigt ökat under de senaste decennierna. Särskilt informationsflödet via böcker, tidskrifter, filmer och utställningar har ökat mycket kraftigt. På utbildningssidan är bilden mer splittrad. Särskilda utbildningslinjer med miljö- och faunainriktning har inrättats. Också den utbildning som bedrivs inom föreningar och via studiecirklar har ökat. I det obligatoriska skolväsendet är konkurrensen mellan olika ämnesområden om tillgängliga undervisningstimmar och övriga resurser så hård att det inte funnits utrymme för ökad undervisning i dessa ämnen. På vissa undervisningslinjer och för vissa studier torde utrymmet tvärtom ha minskat.

10.2 med allmän

Utbildning inriktning

Undervisningen i frågor som kan beröra miljö och fauna sker i grundskolan dels inom orienteringsämnena naturvetenskap och biologi, dels - om tillräckligt elevunderlag finns - under s. k. fria aktiviteter. Enligt anvisningarna bör undervisningen i naturkunskap bl. a.

”ge eleverna en elementär biologisk orientering, inriktad på att hos dem väcka respekt för allt levande och ansvarskänsla för naturen, stimulera lusten till naturstudier, hjälpa dem att uppleva naturens skönhet samt klargöra de levande varelsernas beroende av varandra och av naturen.

I läroplanen för grundskolan finns inte naturkunskap upptaget som undervisningsämne på lågstadiet. I vissa timplaner för mellanstadiet har naturkunskap inom ämnesorienteringsgruppen tilldelats 75 lektioner per läsår. För undervisningen på högstadiet tilldelas naturorienterade ämnen tillsammans 13 veckotimmar. Därav faller fem veckotimmar på biologi.

146 Utbildning och information

Inom ramen för naturkunskap, som totalt omfattar ett mycket stort kunskapsmaterial, finns relativt stora möjligheter att lokalt bestämma undervisningens innehåll. Lärarnas intresseinriktning och kunskaper, tillgången på kurslitteratur, möjligheterna att få tag på åskådningsmaterial och förutsättningarna för att ordna exkursioner påverkar i hög grad den slutliga utformningen av undervisningens innehåll. Skolöverstyrelsen överlämnade i april 1978 till regeringen bl. a. Förslag till förändring av grundskolans läroplan. Riksdagen har sedermera antagit regeringens proposition 1978/791180 om läroplan för grundskolan m. m. Enligt förordningen (1980:64) om mål och riktlinjer i 1980 års läroplan för grundskolan gäller en ny läroplan för grundskolan fr. o. m. läsåret 1982/83. I läroplanen ingår kursplaner för olika ämnen. Iden av regeringen föreskrivna kursplanen anges som mål för de naturorienterade ämnena bl. a. att

Eleverna skall lära känna vanliga växter och djur och få perspektiv på hur olika former av liv har utvecklats på jorden. Vidare skall eleverna få kunskap om hur naturen fungerar, vanliga naturtypers uppbyggnad samt hur människan tidigare och i dag påverkar naturmiljön. Undervisningen skall visa hur kunskap om naturmiljön kan användas i samhällsarbetet, göra eleverna medvetna om människans ansvar för sin och kommande generationers livsmiljö och väcka deras respekt för allt levande.

Som huvudmoment bland de naturorienterande ämnena ingår Naturen och människan. Genom tillval och fria aktiviteter skall eleverna kunna skaffa sig Ökad kunskap och erfarenhet i avsnitt de är särskilt intresserade av. På högstadiet skall eleverna dessutom, genom temastudier, kunna skaffa sig fördjupade kunskaper. Undervisning med anknytning till miljö och fauna meddelas i gymnasiet främst inom ämnet biologi på den treåriga naturvetenskapliga linjen och i undervisningen i naturkunskap på övriga treåriga teoretiska linjer. Eleverna ges undervisning exempelvis i områden som rör jämvikten i naturen, evolutionen, genetikens grunder och praktiska tillämpningar, livsprocesserna och de fysiologiska sammanhangen samt någon färdighet i biologiska arbetsmetoder. Inom utbildningsdepartementet pågår f. n. ett långsiktigt arbete för en översyn av utbildningen på gymnasienivå. Studiecirklar och annan kursverksamhet kring temat natur, djur och miljö har vuxit fram i takt med det ökade miljö- och naturintresset. Denna utbildning drivs främst av de ideella organisationerna inom miljö- och faunavårdsområdet.

10.3 Utbildning med specialiserad inriktning

Det finns knappt 40 specialskolor på gymnasienivå för utbildning inom jordbruk och trädgårdsnäring samt knappt 30 skolor för skogsbruksutbildning. Landstingen är huvudmän för dessa skolor. Dessutom finns tre skolori landet för skogsteknikerutbildning. Två av dessa (Bispgården och Värnamo) har organisatoriskt knutits till Sveriges lantbruksuniversitet medan den tredje (Gammmelkroppa) är privat. I jordbruks- och trädgårdsutbildningen behandlas inte viltvårdsfrågor

Utbildning och information 147

direkt. Vissa viltvårdsfrågor kan dock beröras i undervisningen i växtodling och miljövård. I kurs i driftledning för lantbruksföretag ingår viss utbildning i jaki- och fiskevård. Iskogbruksutbildningen ingår viltvård som ett moment i ämnet naturvård vid såväl skogsbrukslinjen som vid skogsinstitutens skogsteknikerkurser. I ämnet viltvård behandlas de vanligaste däggdjurs- och fågelarterna, biotopvård, utfodring, viltbalans och viltinventeirng samt viltvårdsplaner och jakt. Vidare behandlas viltvårdsfrågor även i ämnena skogsproduktion och drivning (skogsteknik). På skogsmästarkursen vid skogsmästarskolan i Skinnskatteberg undervisas om jakt- och viltvård huvudsakligen i ämnet skogsekologi med naturvård. Ämnet behandlas dessutom vid undervisningen i planläggningsteknik. Vanligtvis behandlas också jaktens och fiskets sociala betydelse. Skogsmästarskolan lyder under Sveriges lantbruksuniversitet. Någon undervisning i jakt- och viltvård finns inte medtagen i kursplanen för agronomutbildning vid Sveriges lantbruksuniversitet. Inom institutionen för husdjursförädling inom den lantbruksvetenskapliga fakulteten bedrivs dock viss forskning med anknytning till vilt, bl. a. om älgen som köttproducent. Studenter vid lantbruksuniversitetet som fortsätter sina studier efter grundexamen har inom den viltbiologiska institutionen vissa möjligheter att välja arbetsuppgifter som rör jakt- och viltvård. Ämnet jakt- och viltvård ingår i jägmästarutbildningen vid lantbruksuniversitetet och utbildningen är förlagd till institutionen för viltekologi. I kursplanen indelas undervisningen i fyra olika avsnitt. Grundkursen skall lära de studerande jaktens och viltvårdens grunder samt något om de viktigaste arternas ekologi. Huvudkursen i viltekologi skall bibringa de studerande kännedom om våra viktigaste högre djurarters ekologi, utseende och utbredning, hur olika markanvändningsalternativ påverkar faunan och vilka betingelser för viltproduktion som skapas genom olika åtgärder. Fältkursen i viltekologi avser att ge de studerande ökad kännedom om viltbiotoperna i det svenska kulturlandskapet och de mest aktuella fauna-, viltvårds- och viltskadeproblemen samt en inblick i pågående viltforskning. Seminarieövningar och litteraturkurs i viltekologi syftar till att ge eleverna färdighet i att sammanställa aktuella, vetenskapliga uppsatser och redogöra för de väsentliga resultaten samt att kritiskt diskutera och värdera dem. Kursen skall även ge de studerande möjlighet att diskutera speciella ämnen inom viltekologin. Inom de naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten finns ett relativt rikt utbud av kurser inom miljö- och faunavårdsområdet. Den utbildning som leder fram till akademisk grundexamen kan fördjupas inom de olika ämnesavsnitten för avläggande av doktorsgrad eller i samband med fortsatt forskning. Ett ökande antal studenter har också utnyttjat möjligheterna till fortsatta studier och forskning bl. a. om viltvården och det jaktbara viltet. Till universiteten har också knutits fältstationer där studenterna bereds tillfälle att studera och bedriva forskning om viltet. Bland sådana kan nämnas

Stensoffa (Lunds universitet), Tovetorp och Öster-Malma (Stockholms

universitet) samt Bäcklösa (lantbruksuniversitetet). Några folkhögskolor, bl. a. Klarälvdalens folkhögskola, har anordnat

148 och sou 1983:21

Utbildning information

kurser med speciell inriktning på miljö- och viltvård. Utbildningen skall ge eleverna kunskap om miljöfrågor och om hur samhället genom lagar och och praktiska åtgärder söker bemästra miljöproblemen. Den författningar skall också ge praktiska kunskaper för arbete inom miljövård, främst viltvård men också friluftsliv och turism.

10.4 med särskild jaktlig inriktning Utbildning

Vid Svenska jägareförbundets jakt- och viltvårdsskola Öster-Malma anordnas en tiomånaderskurs för personer som söker anställning inom jakt- och viltvårdsområdet. Kursen genomförs med beaktande av efterfrågan på arbetsmarknaden. Kurser har anordnats sedan 1957, numera i regel vart tredje år. Den senaste genomfördes under 1982 och nästa är planerad till 1985. Hittills har man till varje kurs bara tagit emot 12-14 elever. Antalet sökande är i regel 50-60 vid varje kurstillfälle. skall de kunskaper och färdigheter inom Utbildningen ge eleverna naturvård, jakt och angränsande ämnesområden som krävs för viltbiologi, att kunna fullgöra viltvårdsinriktat arbete inom miljövârden. Efter genomerhålla anställning bl. a. som fälttjänstemän hos gången kurs kan eleverna jägareförbundet, som viltvårdare och yrkesjägare i privata företag eller som fältassistenter och motsvarande inom viltforskningen. Under de år skolan inte är upptagen av huvudkurs anordnas i mån av tid och behov kortare kurser, t. ex. fortbildningskurser för jägareförbundets fältpersonal och yrkesjägare, allmänna jakt- och viltvårdskurser, specialkurser för skogstjänstemän, jaktvapenförsäljare m. fl. och utbildning av viltspårhundar. Under 1983 har skolan fått undervisnings-, utspisnings- och förläggningslokaler som avsevärt Ökat utbildningskapaciteten. Riksdagen beslöt 1978 att ett obligatoriskt kompetensprov för jägare skall införas. Bevis om genomgånget prov kommer att krävas vid köp av Den som redan före obligatoriets införande har tillståndsbevis för jaktvapen. jaktvapen skall dock inte behöva avlägga prov för nyförvärv av vapen av samma kategori. Även de som inte har för avsikt att förvärva nya vapen skall kunna få genomgå provet. Provet skall bestå av en praktisk och en teoretisk del. Naturvårdsverket skall som tillsynsmyndighet ha ansvar för provets utformning och innehåll. J ägareorganisationerna skall svara för provets praktiska genomförande och myndigheterna skall utse de personer som lokalt kontrollerar och godkänner proven. Den praktiska undervisning, som kommer att fordras för att klara provet, skall lämnas genom jägarorganisationernas försorg. Teoriundervisningen kommer huvudsakligen att meddelas via studiecirklar. Den som så vill skall dock på egen hand kunna läsa in erforderligt kursmaterial. Det skall inte krävas att den som vill avlägga prov har deltagit i kurser eller annan utbildning. När verksamheten är helt utbyggd beräknas varje år mellan 20 000 och 30000 personer komma att avlägga provet. Kostnaderna för undervisning och prov skall i huvudsak täckas genom avgifter som de som vill genomgå provet själva betalar.

och 149

Utbildning information

Genom beslut den 20 april 1979 uppdrog regeringen åt naturvårdsverket att efter samråd med jägarorganisationerna upprätta förslag om provens innehåll m. m. Försöksverksamhet med kompetensprov för jägare (jägarexamen) påbörjades med ca 500 deltagare i tre län, Halland, Uppsala och Västerbotten, under 1981. Fr. 0. m. 1982 har frivilliga prov för jägarexamen kunnat avläggas i hela landet. Praktiska och teoretiska prov har kunnat avläggas för såväl grundprovet som påbyggnadsprovet för kulvapen. Vid årsskiftet 1982-83 lämnade jägareorganisationerna en redovisning till regeringen över erfarenheterna av provverksamheten. Inom jordbruksdepartementet övervägs f. n. frågan om provets utformning och från vilken tidpunkt bevis om avlagt prov skall krävas för rätt att förvärva vapen. Studiecirkelverksamhet i jakt och viltvård har bedrivits sedan 1960-talet, främst av Svenska jägareförbundet och Studiefrämjandet men även av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare tillsammans med Vuxenskolan. Också andra ideella organisatioer har ibland anordnat sådana studiecirklar.

10.5 Informationsverksamhet från och

myndigheter organisatioer

Naturvårdsverket har i egen regi eller i samarbete med andra myndigheter publicerat böcker och broschyrer som rör ämnen inom naturvårdsverkets tillsynsområdet. Verket har också informationscentraler på olika håll i landet och har dessutom startat en naturskola. Naturvårdsverket ger ut tidskriften Miljöaktuellt som behandlar olika miljö- och faunafrâgor samt skriften Viltnytt i vilken resultat från olika viltforskningsprojekt kortfattat redovisas. Universiteten och statens veterinärmedicinska anstalt informerar om sin viltforsking främst i jakttidskrifterna men också i naturvårdsverkets skrift Viltnytt och jägareförbundets skrift Viltrevy. Naturhistoriska riksmuseet producerar i samarbete med bl. a. jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen utställningar, särskilt vandringsutställningar, med viltinformation. Utställningarna, sammanlagt omkring tio sedan 1970, har visats på många platser i Sverige och även utomlands. Museets forskningsresultat publiceras, förutom i dess egen tidskrift Fauna och Flora, i andra vetenskapliga tidskrifter och jaktpressen. Rikspolisstyrelsen informerar bl. a. jägarna om frågor som rör vapenlagstiftnigen. Tillsammans med andra myndigheter medverkar styrelsen i den information som ges om vilt och trafik. Trafiksäkerhetsverket bedriver genom sin informationsavdelning en omfattande upplysningsverksamhet till trafikanterna. Verket informerar genom annonser i press och genom s. k. TV-spots om riskerna för viltolyckor. På regional och lokal nivå medverkar även länsstyrelser, kommuner, polismyndigheter, vägförvaltningar och trafiksäkerhetsverkets regionala distrik med information om vilt. Svenska jägareförbundet bedriver informationsverksamhet genom sin tidskrift Svensk jakt (upplaga omkring 145 000 exemplar), kursböcker,

och sou 1983:21

150 Utbildning information

småskrifter, filmer, bildserier och utställningar. Förbundets länsjaktvårdsoch de lokala jaktvårdssammanslutningarna har också en stor föreningar informationsverksamhet kurser och föredrag. Via genom medlemsskrifter, lämnas information och upplysningar till enskilda länsjaktvårdspersonalen jägare och allmänhet i jakt- och viltvårdsfrågor. jägare bedriver, inom ramen för sina Jägarnas riksförbund-Landsbygdens mer begränsade resurser, informationsverksamhet av samma karaktär som Svenska ger ut tidskriften Jakt och jägareförbundet. Organisationen Jägare/Kring lägerelden (upplaga omkring 15 000 exemplar). Svenska naturskyddsföreningen ger ut tidskriften Sveriges natur samt en temaårsbok och Sveriges fältbiologers ungdomsförening ger ut tidskriften Föreningarna producerar omfattande informationsmaterial Fältbiologen. inom hela natur- och miljövårdsfältet och arrangerar vidare kurser och studiecirklar både centralt och regionalt. Sveriges Ornitologiska förening och dess regionavdelningar på ett 30-tal i landet artiklar om fågelskydd, fâgelforskning och platser publicerar faunistiska rapporter m. m. både i vetenskapliga tidskrifter och i sin egen tidskrift Vår fågelvärld. Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden publicerar artiklar, program, pressreleaser och intervjuer i press, radio och TV.

10.6 Övrig informationsverksamhet

Förutom tidsskrifter tre de båda jägarorganisationernas utges ytterligare Jaktmarker och fiskevattidskrifter om jakt som inte är föreningsanknutna. ten utges med 11 nummer per år. Upplagan är omkring 70 000 exemplar. tar upp jaktpolitiska och jaktfackliga frågor. Dessutom lämnas Tidningen utrymme för populärt hållna jaktskildringar. Jaktjournalen utges med 11 nummer per år och upplagan är omkring 60000 exemplar. Tidningens innehåll ägnas i stor utsträckning åt artiklar om praktisk jakt och viltvård samt jaktskildringar. Vi jägare och fiskare utkom med sitt första nummer i december 1980. Fr. o. m. 1983 utkommer den med sex nummer per år. Upplagan är ca 45 000 exemplar. för skogs- och jordbruksnäringarna behandlar Vissa facktidningar regelbundet miljö-, jakt- och viltvård i nyhets- och debattartiklar. Här kan bl. a. nämnas Lantbrukarnas riksförbunds tidning Land (upplaga omkring 390 000 Sveriges skogsvårdsförbunds tidskrift Skogen (upplaga omkring exemplar), 15 000 och Trädgårdsnärigens riksförbunds tidning Viola/ exemplar) (upplaga omkring 9 000 exemplar). Andra periodiska Trädgårdsvärlden tidskrifter informerar mer sporadiskt i dessa ämnen. Hur ofta det blir är liksom när det gäller de flesta av dagstidnigarna - beroende av speciella, aktuella frågor. Den allmänna dags- och veckopressen, liksom radio och TV, behandlar regelbundet miljö- och faunafrågor. De regionala och lokala på landsbygden, hari dagstidningarna, speciellt de som har sitt läsarunderlag regel god bevakning av dessa frågor. Bland tidningar med rikstäckning har några till sig knutit journalister som specialiserat sig på frågor om jakt och viltvård. Program i radio och TV om djur och natur, inklusive jakt, röner enligt redovisade mätningar stort intresse.

11 J aktens och viltvårdens kostnader och

finansiering

11.1 Allmänt

Viltvården och jakten är en viktig del av naturvärden och olika naturvårdsåtgärder med mera allmän inriktning kommer därför också viltet till godo. Omvänt är många åtgärder som görs för viltet till nytta för naturen i övrigt och i vissa fall också för exempelvis jord- och skogsbruket. En riktigt bedriven viltvård och jakt bör leda till goda viltstammar i balans med andra intressen. Vad nu sagts är en av anledningarna till att det inte är möjligt att med några som helst krav på exakthet ange hur stora resurser som tillförs viltvården. Direkt viltvårdsarbete bedrivs av många olika intressenter och i många varierande former. Mera sällan redovisas emellertid de särskilda kostnaderna för detta arbete. Många människor, framför allt jägare, ser också viltvården som en angelägen fritidsverksamhet för vilken någon sammanställning av kostnaderna inte görs, varken i fråga om nedlagd tid eller direkta utgifter. En rad statliga myndigheter och institutioner handlägger jakt- och viltvårdsfrågor i någon form. De tjänstemän som handlägger sådana frågor har i allmänhet även andra arbetsuppgifter. I många fall är det därför inte meningsfullt att med utgångspunkt från tilldelade budgetmedel bedöma hur stora kostnader administrationen av jakten och viltvården föranleder. Mot den angivna bakgrunden är den följande redovisningen ofullständig och behäftad med en betydande osäkerhet.

11.2 Centrala, och lokala

regionala myndigheter

Jakt- och viltvårdsfrågor handläggs av regeringen främst inom jordbruksdepartementet som för dessa arbetsuppgifter har en särskild handläggartjänst inrättad. Statens naturvårdsverk är central myndighet för jakt- och faunavårdsfrågor. Kostnaderna för faunavårdssektionen som helt arbetar med dessa frågor uppgår f. n. till ca 1 milj. kr. per år. Naturvårdsverket handlägger också frågor om viltforskning. Arbetet planläggs inom verkets forskningsnämnd men i samarbete med sektionen för faunavård och jakt. För budgetåret 1982/83 uppgår de för viltforskning anvisade medlen till 3,8 milj. kr. varav 1,1 milj. kr. avser älgforskning. Medlen anvisas ur jaktvårdsfonden och

152 Jaktens och viltvårdens kostnader och finansiering

viltskaderegleringsfonden. Vidare lämnas anslag till verksamheten vid forskningsstationen Grimsö som i huvudsak arbetar med faunafrågor. Härutöver förvaltar verket vissa fonder, bl. a. Alvins fond, som används i projekt rörande fågellivet. Arbetsmarknadsstyrelsen lämnar via länsarbetsnämnderna bidrag till beredskapsarbeten inom viltvårdsområdet. F. n. sysselsätter jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar ungefär 20 personer på heltid. Inom övriga viltforskningsprojekt sysselsätts ca tio personer. Bland övriga centrala myndigheter som har kostnader för arbete med jaktoch viltvårdsfrågor kan nämnas rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, vägverket och trafiksäkerhetsverket. Arbetsinsatsernas omfattning och därav föranledda kostnader är svåra att precisera. Vid länsstyrelserna handläggs jakt- och viltvårdsfrågor inom en eller flera av följande enheter, naturvårdsenheten, juridiska enheten eller planeringsenheten. Administrationen bekostas inte enbart med allmänna budgetmedel. För handläggningen av ärenden rörande jaktvårdsområden utgår medel ur jaktvårdsfonden. Länsstyrelsernas informations- och administrationskostnader för försöksverksamheten med reglerad och samordnad älgjakt bestrids med medel ur viltskaderegleringsfonden. Länsstyrelserna har för denna försöksverksamhet år 1982 erhållit medel uppgående till knappt 2 milj. kr. Även länsälgnämndernas verksamhet bekostas med medel ur samma fond. Bland övriga regionala myndigheter som har kostnader för arbete med jakt- och viltvårdsfrågor kan nämnas lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen. _ . Bland lokala är det främst polisen som belastas med myndigheter kostnader och då bl. a. i samband med vilttrafikolyckor och utredningar av brott mot jaktlagstiftningen. Polisens kostnader för handläggningen av ärenden om vapenlicenser torde täckas av de avgifter som tas ut för varje meddelat tillstånd. och andra institutioner bedrivs - Vid universitet, högskolor, fackskolor forskning, försöksverksamhet och undervisning med anknytning till viltvården. Som regel redovisas inga särkostnader för denna verksamhet utan de räknas in i anslaget för naturvetenskaplig verksamhet eller allmän undervisning.

11.3 J ägareorganisationerna

Svenska jägareförbundet har ca 140 000 direkt anslutna medlemmar och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har ca 15 000 medlemmar. l medlemsavgifter till respektive förbund och länsorganisationer betalar medlemmarna ca 12 milj. kr. Därutöver har organisationerna vissa inkomster från bl. a. förlagsverksamhet och filmproduktion, annonsförsäljning och försäljning av material till medlemmarna. De influtna medlen används till viltvårdsinriktat föreningsarbete på olika nivåer. En mycket stor del av medlen används för att trycka och distribuera de båda organisationernas medlemstidningar. Bland andra ändamål för vilka organisationernas medel används kan nämnas information, utbildning, forskning och praktiskt viltvårdsarbete.

Jaktens och viltvårdens kostnader och finansiering 153

Ur jaktvårdsfonden, viltskaderegleringsfonden och viltskadefonderna enåller Svenska jägareförbundet bidrag till kostnaderna för den del av förbundets verksamhet som hänför sig till uppgiften att leda jakt- och viltvårdsarbetet i landet. För budgetåret 1982/83 uppgick de anvisade medlen för till knappt 25 milj. kr. De kostnader som avses är främst lönekostnader dels förbundets centrala kanslipersonal, dels konsulentdistriktens och länsjaktvårdsföreningarnas personal. I det anvisade beloppet ingår även medel till förbundets viltforskning (drygt 3,1 milj. kr.). Vidare täcks en stor del av förbundets allmänna kostnader både centralt och i konsulentdistrikten och länsjaktvårdsföreningarna. I bidraget ingår även medel för de kostnader som följer av att förbundet handhar jaktkortsregistret och viss del av kostnaderna för upplysnings- och informationsverksamheten. Vidare erhålle: förbundet bidrag till driften av Öster-Malma jaktvårdsgård och -skola, riksförbund-Landsbygdens jägare fick år 1977 bidrag med Jägarnas 1(0 000 kr. ur älgskaderegleringsfonden för förbundets insatser i samband ed försöksverksamheten med samordnad älgjakt. Under senare år har förbundet fått bidrag till sin verksamhet. För år 1982 uppgick bidraget till 290 000 kr. Svenska jägareförbundet har ca 3 000 lokala jaktvårdssammanslutningar med ungefär 170000 indirekt anslutna medlemmar. Drygt 1800 av dessa lokala sammanslutnigar är jaktvårdsområden och ett stort antal av de övriga är jaktskytteklubbar och lokala jaktvårdsföreningar. Medlemsavgifterna är ax varierande storlek. Någon uppgift om det sammanlagda beloppet finns inte. Flera av de lokala jaktvårdssammanslutningarna som har skjutbanor bedriver en omfattande skytteverksamhet. De lokala sammanslutningarna sysslar också med praktiskt viltvårdsarbete, viltuppfödning, kursverksamhet m.m. Någon samlad redovisning av föreningarnas ekonomiska omslutning finns inte.

11.4 De enskilda och m. fl.

jägarna markägarna

Enligt den i avsnitt 4.2.3 redovisade enkäten till jägarna var den genomsnittliga utgiften för jakt och viltvård 2364 kr. per jägare under jaktåret 1978/79. Ett till 1982/83 års priser uppräknat genomsnittsbelopp multiplicerat med antalet jaktkortslösare, som ökat till 300 000, ger till resultat att jägarnas kostnader för jakt och viltvård nu skulle uppgå till drygt 1 miljard kr. Eftersom beräkningarna bygger på jägarnas ganska grova skattningar rymmer uppgifterna en betydande osäkerhet. Sannolikt är redovisade siffror lägre än de kostnader som jägarna faktiskt har haft. Jägarnas intäkter av jakten är framför allt köttvärdet av fällda djur. Den totala köttavkastningen från jakten 1982/83 uppgår till knappt 25 milj. kg. Markågarna har både direkta och indirekta kostnader som en följd av att vilda djur och fåglar finns på deras marker. Bland de direkta kostnaderna märks främst skada på gröda och skog. I fråga om kostnaderna för djurens betning finns endast uppgifter om kostnaderna för den del av klövviltets betning på jordbruksgrödor för vilken ersättning betalas ur viltskadefonderna. För 1981/82 uppgår de utbetalade ersättningsbeloppen till drygt 7 milj.

154 Jaktens och viltvärdens kostnader och finansiering

kr. Detta belopp torde dock bara motsvara en mycket begränsad del av den faktiska kostnaden för alla vilda djurs och fåglars betning. För de betydande skador som orsakas på skog och skogsplanteringar finns inga tillgängliga uppgifter om kostnaderna. Ersättning för sådana skador utbetalas endast i undantagsfall. Bland de indirekta kostnader markägarna har för viltet finns bl. a. de merkostnader eller det intäktsbortfall som föranleds av hänsyn eller begränsningar som görs i de areella näringarna och som motiveras av förekomsten av vilt. Några försök har inte gjorts att räkna fram vilka kostnadsbelopp det kan vara fråga om. Många markägare har också kostnader för olika viltvårdsåtgärder, exempelvis för anläggande av viltvatten, skyddsplanteringar och viltåkrar. Utfodring av änder och småfåglar sker årligen i ganska stor omfattning och till relativt höga kostnader. Merparten av kostnaderna för foder åt småfåglar betalas av enskilda personer som varken är markägare eller jägare.

11.5 Fonder och

budgetmedel

Jaktvårdsfonden

Intäkterna består dels av de jaktvårdsavgifter, som var och en som bedriver jakt är skyldig att betala, dels av bötesmedel. Jaktvårdsavgiften 1982/83 var 95 kr. och betalades av ca 300 000 personer vilket inbringade omkring 28,5 milj. kr. till jaktvårdsfonden. Bötesbelopp utdömda för brott mot jaktlagstiftningen uppgår årligen till mellan 300 000 och 700 000 kr. och fördelas vanligen med hälften till staten och hälften till jaktvårdsfonden. Över jaktvårdsfondens medel bestämmer regeringen. Bland de ändamål till vilka fondens medel används märks främst bidrag till jakt- och faunavårdsorganisationer (drygt 21 milj. kr.), naturvårdsverkets viltforskning och viltverksamheten vid statens veterinärmedicinska anstalt (3,5 milj. kr.) och vissa kostnader för länsstyrelsernas arbete med jaktvårdsområdesbildning (0,5 milj. kr.). Ur fonden utgår också ersättning för viltskadori särskilda fall efter beslut av naturvårdsverket och medel för distribution av jaktkort (ca 0,5 milj. kr.).

Viltskadefonderna

För älg, kronhjort och dovhjort som fälls skall jakträttsinnehavaren betala en särskild avgift som tillförs den viltskadefond som finns i alla län utom Gotlands. Avgifterna för de djur som fälldes under jakten 1982/83 beräknas uppgå till ca 25 milj. kr. inkl. särskilt debiterade avgifter för flyginventeringar. Av de influtna medlen, exkl. avgifter för flyginventeringar, skall f. n. 40 procent inlevereras till en central regleringsfond. På grund av medelsbrist har några län i mellansverige inte alltid kunnat fullgöra denna skyldighet. Ur viltskadefonderna lämnas ersättning för skador som älg, kronhjort eller dovhjort orsakat på gröda eller trädgårdsodling, bidrag till förebyggande av sådana skador och bidrag till jaktvård, information och utbildning i jaktliga frågor.

Jaktens och viltvårdens kostnader och finansiering 155

En stor utgiftspost för viltskadefonderna är ersättningen för viltskador på gröda. För detta ändamål användes 1981/82 omkring 30 procent av fondernas medel. medel används främst för att ge tillskott till de Viltskaderegleringsfondens viltskadefonder som visar underskott, för att finansiera viss älgforskning samt för finansiering av kostnaderna i samband med försöksverksamheten med den samordnade och reglerade älgjakten. för vissa skador förorsakade av Över anslaget i statsbudgeten ”Ersättning vilt, m. m.” lämnas ersättning för skador av rovdjur på tamboskap. Dessutom används anslaget för att ersätta vissa skador av kronhjort inom reservatet i Skåne och för vissa skador förorsakade av utrotningshotade eller icke jaktbara viltarter. Vissa medel utgår också för åtgärder för att förebygga av statens naturvårdsverk och vissa skador av rovdjur. Anslaget disponeras länsstyrelser. För budgetåret 1982/83 har anvisats 5,3 milj. kr. Dessutom används vissa delar av anslagen Miljövårdsinformatiow” och ”Vård av naturreservat m. m.” för verksamhet som har anknytning till viltvård. kanaliseras också till faunainriktad utbildning via Budgetmedel studiecirklar. Studiesäsongen 1981/82 genomfördes ca 2 500 studiecirklar med ca 90 000 studietimmar inom detta område. Bidrag från stat, landsting och kommun lämnas i genomsnitt med 95 kr. per studietimme varför kostnaden totalt bör uppgå till drygt åtta milj. kr.

sou 1933:21 157

12 Internationellt samarbete

12.1 Internationella organisationer

12.1.1 Inledning

I detta kapitel beskrivs de internationella naturvårdsorganisationer och konventioner som har särskilt intresse när det gäller allmän naturvård, inkl. faunavård och jakt. Flera av de nämnda organisationerna och konventionerna har funnits länge och aktivt bidragit till en allt mer förbättrad naturvård. Likafullt kan det med fog påstås att FNzs miljövårdskonferens i Stockholm år 1972 medförde en kraftig förstärkning av det internationella naturvårdssamarbetet. Konferensen ledde också till flera konkreta resultat. Här kan nämnas Washingtonkonventionen om handel med utrotningshotade hade visserligen förarbetats under djur och växter (se nedan). Konventionen flera år av Internationella naturvårdsunionen men Stockholmskonferensen kom att spela stor roll för dess tillkomst. Här kan också nämnas FN:s

miljövårdsprogram (United Nations Environment Programme, förkortat

UNEP).

12.1.2 Internationella naturvårdsunionen (International

Union for Conservation of Nature and Natural Resources, förkortat IUCN)

IUCN är en sammanslutning av stater, statliga myndigheter samt ideella Unionen grundades den 5 oktober 1948 efter initiativ från organisationer. FNzs underorgan UNESCO och franska staten. IUCN har som medlemmar mer än 40 stater, 110 statliga myndigheter, 240 nationella ideella organisationer och 20 internationella sådana organisationer. Unionen är representerad i mer än 100 länder, varav de flesta är utvecklingsländer. Organisationen har sitt högkvarter i Schweiz. Dess arbete spänner över hela naturvårdsområdet. Bl. a. fungerar unionen som sekretariat för Washingtonkonventionen. IUCN fungerar bl. a. som rådgivare åt stater i olika naturvårdsfrågor, den Red Data Book) och biotoper som är mest i anger vidare de arter (IUCN:s behov av skydd, den bedriver olika utvecklingsprojekt inom naturvårdens område och den bidrar verksamt till att utveckla den internationella och nationella naturvårdslagstiftningen. För det sistnämnda ändamålet har unionen ett särskilt lagstiftningscentrum i Bonn.

158 Internationellt samarbete

IUCN har också sex särskilda kommissioner bestående av vetenskapsmän och andra specialister. Den mest omtalade av dessa kommissioner är IUCN:s Survival Service Commission som speciellt ägnar sig åt arter hotade av utrotning. De övriga kommissionerna ansvarar för frågor om skyddade områden, ekologi, miljövårdsplanering, utbildning samt miljövårdspolitik, lagstiftning och administration.

12.1.3 FN:s Nations

miljövårdsprogram (United

Environmental Programme, förkortat UNEP)

UNEP tillkom som ett resultat av miljövårdskonferensen i Stockholm 1972. UNEP administrerar FN:s miljövårdscentrum i Nairobi och bistår andra organ inom FN med experthjälp. Vidare administrerar man ett naturvårdsprogram som tar upp olika frågor som naturskydd, giftproblem och energiproblem. UNEP har också spelat en viss roll vid tillkomsten av Washingtonkonventionen (se nedan) genom att under dess igångsättningsskede bekosta sekretariatsfunktionerna.

12.1.4 of

Europarådet (Council Europe)

Europarådet skapades 1949 och har nu 21 medlemsstater. Rådet har en särskild naturvårdskommitté, som började sitt arbete 1962/63. Kommittén behandlar vanligen inte frågor om vatten- och luftföroreningar för att undvika dubbelarbete med vissa andra internationella organ. Den koncentrerar sig i stället på frågor om allmän naturvård och naturresursnyttjande. Kommittén har bl. a. tre underkommittéer, en som sysslar med planering och vård av naturlig miljö, en som ägnar sig åt frågor om skydd för vilda djur och växter samt naturliga biotoper och en som svarar för frågor om miljövårdsutbildning. Europarådet har aktivt verkat för att öka medvetenheten hos politiker och allmänhet om naturvårdsproblem. Detta har bl. a. skett genom särskilda kampanjer om vissa frågor, t. ex. om problem knutna till vården av växt- och djurarter. Från 1973 ordnas vart tredje år särskilda miljöministerkonferenser. Ett konkret resultat av dessa är t. ex. den s. k. Bernkonventionen (se nedan) om skydd för europeiska djur och växter samt deras naturliga miljö. F. n. arbetar naturvårdskommittén med skydd och vård av olika europeiska naturtyper där man till att börja med koncentrerar arbetet till våtmarker och hedlandskap.

12.1.5 Nordiska ministerrådet

Bland de arbetsuppgifter som Nordiska ministerrådet ägnar sig åt ingår samordning av vissa naturvårdsinsatser i de fem nordiska länderna.åbBl. a. har genomförts ett omfattande arbete om indelning av Norden (utom Island) i naturgeografiska regioner, baserad på bl. a. vegetationstyper, klimat och geologiska förhållanden. Avsikten är att klassificera olika naturtyper och med klassificeringen som grund utarbeta en översikt över skyddsvärda

sou 1983:21 Internationellt samarbete 159

representativa naturområden , inbegripet också biotoper för hotade växt- och djurarter. Vidare har utarbetats en rapport över hotade vilda djur och växter i Norden, varvid en omfattande dokumentation tagits fram om situationen för de olika nordiska djurarterna. Arbetet har resulterat i vissa rekommendationer från rådet till medlemsländerna. En fortlöpande uppföljning görs av resultatet av dessa rekommendationer.

12.1.6 Internationella fågelskyddsrådet (The International

Council for Bird Preservation, förkortat ICBP)

ICBP är världens äldsta internationella naturvårdsorganisation. Den grundades 1922 av ett antal av världens mest kända ornitologer. Organisationen har sitt kansli i England. Den arbetar primärt genom sina 65 nationella sektioner, som var och en består av myndigheter och organisationer verksamma nationellt inom fågelskyddets område. Som exempel kan nämnas att i den svenska sektionen är bl. a. naturvårdsverket, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbundet medlemmar. De nationella sektionerna agerar både som informationskanaler i fågelskyddsfrågor och som samordnare av nationella fågelskyddsaktiviteter. Sektionerna samarbetar också inom ICBP:s ram vad beträffar det internationella fågelskyddet. En väsentlig del av detta är påverkan på olika länders regeringar i syfte att få till stånd bl. a. ett bättre skydd för värdefulla fågellokaler. Organisationen arrangerar ofta konferenser om viktiga fågelskyddsfrågor och har ungefär vart fjärde år särskilda samordningskonferenser såväl på global som på kontinental nivå. Den bedriver också publikationsverksamhet i syfte att beskriva olika former av teknik inom det praktiska fågelskyddet. Vidare fungerar ICBP ofta i samarbete med Internationella naturvårdsunionen eller Internationella sjöfågelforskningsbyrån.

12.1.7 Internationella sjöfågelforskningsbyrån (International

Waterfowl Research Bureau, förkortat IWRB)

Organisationen har ursprungligen bildats genom en utbrytning ur Internationella fågelskyddsrådet. Som namnet anger är IWRB specialiserad på forskning syftande till en förbättrad vård av sjöfågel. Den har liksom ICBP sitt centrum i England (Slimbridge) där den bedriver olika sjöfågelprojekt av forskningskaraktär. IWRB har en styrelse bestående av ett par representanter från varje deltagarland. Utöver denna styrelse finns ett betydande antal arbetsgrupper med representanter från flera länder och med en särskild sammanhållande, pådrivande och rapporterande kraft, en koordinator. Bland dessa arbetsgrupper kan nämnas en som arbetar med frågor om vård av änder och gäss, en annan som ägnar sig åt olika möjligheter att förbättra sjöfågelbiotoper och ytterligare en som arbetar med att samordna det jaktliga uttaget av sjöfågel.

160 Internationellt samarbete

12.1.8 Världsnaturfonden (World Wildlife Fund, förkortat

WWF) Redan tidigt stod det klart att framför allt den internationella naturvården krävde en organisation, lämpad för penninginsamling. Många internationella naturvårdsprojekt var svåra eller omöjliga att genomföra därför att värdlandet saknade de nödvändiga ekonomiska resurserna. Av denna anledning kom Världsnaturfonden till. Den är uppbyggd av olika nationella enheter som bedriver penninginsamling. I toppen finns WWF International som ansvarar för projektverksamhefen på internationell nivå. Denna verksamhet erhåller pengar genom de nationella enheternas penninginsamling. En del av de pengar som samlas in får dock användas för projekt inom det egna landet. För svensk del kan här nämnas projekt Fjällräv, projekt Utter m. fl. Svenska WWF har endast funnits ett fåtal år. Organisatoriskt har man valt att arbeta genom de andra naturvårdsorganisationerna - WWF skaffar fram pengarna till projekt som andra organisationer driver. Exempel på detta är pågående projekt om pilgrimsfalk och havsörn som drivs av Svenska naturskyddsföreningen och där WWF bidragit till finansieringen.

12.1.9 Nordiskt Kollegium för viltforskning (förkortat NKV)

NKV bildades 1971. Dess syfte är att främja samnordiska forskningsprojekt inom ämnet viltforskning. Vidare skall kollegiet försöka koordinera nationella viltforskningsprojekt inom Norden. NKV ger också resebidrag till forskare i annat nordiskt land samt arrangerar symposier, kurser och arbetsgrupper. Kollegiet är sammansatt av en representant från Danmark, en från Norge, en från Finland samt två från Sverige. Kollegiet har en särskild sekreterare. NKV finaniseras genom nationella bidrag. För svensk del kommer dessa bidrag från jaktvårdsfonden.

12.1.10 Övriga organisationer

Utöver hittills redovisade organisationer kan också nämnas Internationella

jaktrådet (Conseil International de la Chasse et la Conservation de Gibier,

förkortat CIC), Nordisk Jaegersamvirke samt Internationella viltbiolog-

kongressen (Intemational Congress of Game Biologists, förkortat ICGP).

De har till syfte att ge fältpersonal respektive forskare möjlighet att vid vissa tillfällen såväl dryfta gemensamma problem som sprida kunskaper om pågående verksamhet i skilda länder.

12.2 Internationella konventioner

12.2.1 Konvention om fågeskydd (Pariskonventionen)

Konventionen kom till år 1950 och trädde i kraft 1963. För detta erfordrades anslutning av sex stater. Sverige var bland de första stater som ratificerade

sou 1983:21 Internationellt samarbete 161

överenskommelsen. Dess ändamål är att för alla i vilt tillstånd levande fåglar skapa ett bättre skydd, framför allt under fortplantningstiden, samt vad beträffar flyttfåglarna även under den tid då de vänder åter till sina boplatser. För arter som hotas av utrotning eller som erbjuder vetenskapligt intresse bör skyddet omfatta hela året. Konventionen innehåller mycket preciserade bestämmelser om fridlysning av fåglar, om handel med sådana djur som berörs av överenskommelsen även handel mellan stater - om förbud mot användning av vissa jaktmetoder eller fångstredskap vid fågeljakt och om belöningar för fångst eller förstörelse av fåglar. Sådana skottpengar skall enligt konventionen inte vara tillåtna. Ännu i dag är det endast nio stater som har anslutit sig till konventionen. Numera har dock Pariskonventionen för vissa stater inte längre något intresse p. g. a. att deras nationella lagstiftning inom fågelskyddets område är mer avancerad än vad konventionen kräver.

12.2.2 Konvention om våtmarker av internationell betydelse, särskilt som sjöfågelbiotoper (Ramsarkonventionen)

Den s. k. våtmarkskonventionen kom - efter ett stort förarbete av Internationella sjöfågelforskningsbyrån (IWRB) - till stånd år 1971 och trädde i kraft 1975. Sverige ratificerade konventionen år 1974. Konventionen har nu 23 stater anslutna. Konventionens syfte är att skydda våtmarker, värdefulla för fågellivet från internationell synpunkt. Grundtanken bakom konventionen är att den skall utgöra ett viktigt instrument när det gäller att skapa en kedja av rast- och för de fåglar som behöver tillgång till våtmarker under sin uppehållsplatser reproduktions- eler flyttningsperiod. Enligt konventionen skall de stater som anslutit sig utarbeta en förteckning över särskilt värdefulla våtmarker i det egna landet. Även om det inte sägs rent ut är syftet att den aktuella staten skall känna en moralisk förpliktelse att vårda och bevara dessa utpekade områden. Sverige har i sin förteckning angivit 20 våtmarker. Bland de mer namnkunniga kan här nämnas Hornborgasjön, Tåkern och Hjälstaviken. Våtmarkskonventionen är mera lösligt utformad än exempelvis Washingtonkonventionen (se nedan). Den har inget sekretariat, inte heller någon parternas konferens. Detta har lett till att dess tillämpning är tämligen heterogen. För detta söker man nu råda bot. Nyligen har man vid en teknisk konferens diskuterat olika lösningar för att göra konventionen mera stringent. Sannolikt kommer dessa olika lösningar att också snart tas upp till behandling vid en diplomatisk konferens i avsikt att genomföra förändringar av konventionen.

12.2.3 Konvention om internationell handel med hotade

vilda djur och växter (Washingtonkonventionen)

Efter många års förarbete av framför allt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) samt efter rekommendation av FNzs miljövårdskonferens år 1972 i Stockholm tillkom år 1973 en internationell konvention till skydd för djur och

162 Internationellt samarbete

växter särskilt hotade av handel. Konventionen utarbetades i Washington efter initiativ av USA. Den trädde i kraft den 1 juli 1975. Sverige var en av de första stater som ratificerade konventionen. Antalet stater som nu är konventionsparter uppgår till nästan 80. Konventionen omfattar såväl vilda djur som växter. Dessutom gäller den i stor utsträckning även produkter och delar av sådana djur och växter. Konventionen omfattar i första hand sådana djur- och växtarter som är hotade av utrotning och där handeln är eller kan förväntas bli en väsentlig orsak till detta utrotningshot. Dessa arter anges i särskild bilaga till konventionen. För handel med djur eller växter hörande till dessa arter skall enligt konventionen gälla mycket stränga regler. Sådan handel får förekomma endast i undantagsfall. Konventionen innefattar också sådana arter som inte hotas av utrotning men som kan hamna i den situationen om handeln med dem inte regleras. Även dessa arter anges i en särskild bilaga. Principen är att handel med dessa djur eller växter skall kunna äga rum men ske under kontroll. Dessutom gäller att varje stat som har särskilt intresse av att skydda vissa inhemska arter kan föra in dessa i ett särskilt bihang till konventionen. Även dessa arter kommer då att omfattas av strikta bestämmelser i handelshänseende. Konventionens tillämpning kräver kontinuerlig uppmärksamhet. Därför finns ett särskilt sekretariat. I varje konventionsland finns också utsedd en särskild tillståndsgivande myndighet (”Management Authority”) och en

vetenskaplig rådgivande myndighet (Scientific Auth0rity”). I Sverige är det

lantbruksstyrelsen respektive naturvårdsverket som svarar för dessa funktioner. Ungefär vartannat år anordnas också en konferens med konventionsstaterna. Till detta möte har också vissa observatörer tillträde.

12.2.4 Konvention om skydd för europeiska. djur och växter

samt naturliga biotoper (Bernkonventionen)

Konventionen har skapats av Europarådet helt nyligen. Den var färdig för undertecknande år 1979. Den trädde i kraft den 1 juli 1982. För detta erfordrades ratifikation av fem stater. Konventionen är allmänt hållen och medvetet konstruerad på sådant sätt att så många stater som möjligt skall kunna ratificera den. I likhet med Washingtonkonventionen har den ett antal bilagor omfattande växtrespektive djurarter som skall vara föremål för särskilt skydd samt sådana som förutsätts kunna exploateras enligt vissa regler. Till konventionen finns också knuten en förteckning över sådana medel och metoder för fångst m. m. av djur som skall vara förbjudna inom konventionsstaterna. Konventionen omfattar också skydd för biotoper. Detta skydd är dock mycket allmänt utformat. Om Sverige ratificerar konventionen kommer detta endast att leda till smärre förändringar på faunasidan. Svensk jaktlagstiftning ligger redan nu väl i linje med de bestämmelser som konventionen innehåller.

Internationellt samarbete 163

12.2.5 Konvention om skydd för flyttande djur

(Bonnkonventionen)

Det har sedan länge stått klart för många stater att ett internationellt samarbete är nödvändigt när det gäller vården av flyttande djur. Bonnkonventionen utgör ett led i detta samarbete. Tanken är att denna konvention skall utgöra en paraplykonvention - en internationell överenskommelse inom vars ram andra såväl bilaterala som multilaterala överenskommelser om vård av flyttande djur skall kunna träffas. Bonnkonventionen var klar för underskrift år 1979. Den har ännu inte trätt i kraft. För detta erfordras ratifikation av 15 stater. Konventionen har två bilagor omfattande dels flyttande, akut hotade arter, dels andra sådana arter för vilkas vård det av annan anledning behövs samarbete länder emellan. De stater som därvid blir aktuella är s. k. Range States, dvs. stater som utövar jurisdiktion över de områden som den eller de berörda djurarterna nyttjar under sin flyttning eller reproduktionsperiod. I likhet med vad som gäller för Washingtonkonventionen är det tänkt att de fördragsslutande parterna skall ordna konferenser ungefär vartannat år, varvid konventionens tillämpning skall ses över och nödvändiga beslut fattas för att anpassa denna tillämpning till utvecklingen. Utöver denna parternas konferens skall det också finnas ett sekretariat och ett vetenskapligt råd. Funktionerna för detta råd anges av konferensen. I huvudsak blir det fråga om att ge råd till konventionsstaterna, t. ex. om vilda arter som bör ingå i de båda bilagorna.

Konvention om skydd av Östersjöns marina miljö

122.6 (Ostersjökonventionen)

Arbetet med Östersjökonventionen slutfördes år 1974. Den trädde i kraft år

1980. Sverige ratificerade konventionen år 1976. Konventionen har nu sju

stater anslutna, dvs. samtliga Östersjöstater. Konventionen omfattar hela Östersjön med inlopp och havet utanför till i

höjd med Skagen. Den gäller också kuststaternas territorialhav inom -

Östersjöområdet. Konventionens syfte är att förhindra och minska förorening av Östersjö-

om rådet, vare sig föroreningen kommer från land, fartyg eller annan föroreningskälla. Enligt konventionens principer skall de fördragsslutande parterna var för sig eller gemensamt genomföra de lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att skydda och förbättra den marina miljön i området. Utsläpp av PCB och DDT skall på alla sätt motverkas, bl. a. genom kontroll av användningen. Vidare skall åtgärder vidtas för att kontrollera och minska förorening av bl. a. kvicksilver, kadmium, arsenik och krom. Dessa ämnen får inte släppas ut i mängder av någon betydelse utan särskilt nationellt tillstånd.

Östersjökonventionen omfattar också skydd mot utsläpp av olja. Den lag om vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet som Sverige fick år

1977 är i allt väsentligt grundad på denna konvention. Konventionen har ett eget sekretariat, placerat i Helsingfors. Den har

164 Internationellt samarbete

också en särskild kommission som arbetar med tillämpningen. Denna kommission samlas en gång om året.

Östersjökonventionen har givetvis stort intresse från faunasynpunkt,

eftersom föroreningar av olika slag utgör ett synnerligen allvarligt hot mot ett flertal av våra djurarter. Redan nu kan det också sägas att konventionen

börjar ge eftersträvad effekt. Halten av DDT i Östersjön har minskat. De

första antydningarna om en liknande utveckling vad avser PCB har just kommit. Någon ljusning vad beträffar oljeutsläppen finns dock ännu inte. Arbetet måste därför intensifieras inom detta område.

12.2.7 Konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (den s. k. begränsningskonventionen)

Sverige har stora problem med försurning av sjöar, skogsmark m. m. som en följd av luftburna svavelföroreningar. För att minska de luftburna utsläppen har skapats en konvention till skydd mot dylika luftföroreningar. Konventionen undertecknades vid ett miljöministermöte år 1979. Antalet undertecknade stater var 33, däribland Sverige.

Konventionen har tillkommit inom ramen för ECE (Economic Commission

for Europe) - ett FN-organ som innefattar även öststaterna och som i hög grad ägnar sig också åt naturvårdsfrågor, framför allt luft- och vattenföroreningar. Konventionen, som ännu inte trätt i kraft, berör tre samarbetsområden.

Åtgärder för att minska utsläpp av svavelföroreningar och andra viktigare

luftföroreningar, undersökningar av spridningen av luftföroreningar över långa avstånd samt studier av effekter av dessa luftföroreningar på hälsa och miljö.

12.2.8 EG:s fågeldirektiv (Directive of the Council of the

European Communities on Bird Conservation)

Den europeiska gemenskapen (EG) har sedan flera år ägnat sig åt naturvårdsfrågor, varvid intresset koncentrerats särskilt på fågelskyddet. Man har bl. a. funnit det nödvändigt att söka koordinera bestämmelserna för jakt på fågel inom deltagarländerna. Resultatet av detta arbete är bl. a. EG:s fågeldirektiv. Detta är ett dokument som tagits fram parallellt med det på andra håll pågående arbetet med Bern- respektive Bonnkonventionen. Dessa tre olika internationella överenskommelser företer också stora likheter. De är alla särskilt koncentrerade på det artvisa skyddet. Såväl Bernkonventionen som fågeldirektiven anger också ett antal jakt- och fångstmetoder som skall vara förbjudna inom deltagarländerna. Den stora skillnaden mellan konventionerna och fågeldirektiven är att de sistnämnda är absolut bindande för medlemmarna i EG. För att slutföra arbetet med direktiven har man dock tvingats till kompromisser. Som exempel på detta kan nämnas att jakt på sånglärka alltjämt kommer att vara tillåten i vissa deltagarländer. Direktiven innehåller också bl. a. restriktioner för handel med fågel inom deltagarländerna.

sou 1983:21 165

13 Jakt och viltvård i andra länder

13.1 Finland

13.1.1 Lagstiftning

Den finska jaktlagstiftningen uppvisar bl. a. av historiska skäl betydande likheter med den svenska. Huvuddelen av de för jakten väsentliga bestämmelserna återfinns i den finska jaktlagen (13.4.1962-290 jämte ändringar) och i jaktförordningen (27.7.1962-406 jämte ändringar). Förordningen motsvarar i stort sett den svenska jaktstadgan. Grundläggande bestämmelser finns även i lag om naturskydd (13.4.1962-292). Påföljdsbestämmelser finns dels i jaktlagen, dels i strafflagen (olovlig jakt på annans område under gällande jakttid). Vissa bestämmelser i djurskyddslagen med förordning berör även jaktutövningen. En särskild lag om hundskatt finns.

För Åland, som utgör en autonom enhet inom riket, gäller en särskild

jaktlag.

13.1.2 Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren. På statens marker kan jakträtten upplåtas enligt särskilda bestämmelser eller utarrenderas. På öppna havet samt på staten tillhöriga havsstränder, holmar och skär, dvs. i praktiken de yttre skärgårdsområdena, äger med vissa inskränkningar alla finska medborgare jakträtt. Envar äger, med vissa inskränkningar, jaga björn, varg, järv och säl även på område där jakträtt i övrigt inte tillkommer honom eller där jakt annars inte får bedrivas. Villebråd som inte är fridlyst någon tid av året samt vissa andra arter (hare, ekorre, hermelin, iller, grävling och ”fridlyst vattenfågel”) får enligt närmare bestämmelser dödas och behållas av innehavaren till vissa angivna områden (gårdsplan, trädgård, sädesåker, fiskodling m. fl.). J aktarrendeavtal skall vara skriftligt och ingås på viss tid, minst fem och högst 25 år. Den som vill utöva jakt måste erlägga viltvårdsavgift genom att lösa jaktkort. Jaktkortsavier sänds ut till alla som tidigare innehaft jaktkort genom postbankens försorg. I samband med betalning skall jägaren även lämna uppgift om det antal djur som fällts föregående år. Den som inte tidigare haft jaktkort kan hos jaktvårdsförening erhålla ett ifyllt inbetalnings-

166 Jakt och viltvård i andra länder

kort. Inbetalningskort lämnas inte ut med mindre sökanden företer intyg över jägarexamen avlagd enligt jord- och skogsbruksministeriets anvisningar.

13.1.3 Jakttids- och fredningsprinciper

De frilevande däggdjurs- och fågelarterna hänförs till villebråd eller icke villebråd. Villebrådsarterna tilldelas jakttider som anges i jaktlagen. Alla fåglar som inte räknas till villebråd är med vissa undantag (kråk- och måsfåglar t. ex.) fridlysta. De däggdjursarter som inte räknas till villebråd och som är ständigt fridlysta anges i lagen om naturskydd. Särskilda bestämmelser om s. k. skadedjur finns. Jaktlagen innehåller regler om decimering av skadedjur, bl. a. varg, björn, järv och säl.

13.1.4 Beskattningsregler

För villebråd tillhörande småviltarterna gäller allmän jakttid med undantag för bäver. Tiderna anges i huvudsak i en årligen utkommande jakttidsförordning där den aktuella viltsituationen beaktats. Dessutom kan den lokala jaktvårdsföreningen inom sitt verksamhetsområde besluta om särskilt förbud mot jakt om det föreligger särskilda skäl. Ett sådant beslut kan överklagas hos jord- och skogsbruksministeriet. Beskattningen av bäver och hjortviltarter (huvudsakligen älg och vitsvanshjort) regleras i särskilda förordningar. Tillstånd till jakt på älg och vitsvanshjort meddelas efter ansökan av länsstyrelsen eller för område som förvaltas av Forststyrelsen

(Statens marker) av denna. Ansökan sänds till jaktvårdsförening vilken med

yttrande via jaktvårdsdistriktet sänder ansökan till länsstyrelsen. Jaktområdets storlek skall vara minst 1 000 ha vid älgjakt och minst 500 ha vid jakt på vitsvanshjort. För de djur ansökan avser skall vissa avgifter betalas. Inbetald avgift återfås efter ansökan om djuret inte fällts. Jakt på andra h jortviltarter får ske endast efter tillstånd av jord- och skogsbruksministeriet. Vid jakt förbjudna vapen är hagelgevär som kan laddas med fler hagelpatroner än två, pistol, luftgevär samt miniatyrgevär för jakt efter annat villebråd än ekorre, snöripa och kråkfåglar (med miniatyrgevär avses vapen i kaliber 5,6 x 15R och 22. Magnum). Kulor för hagelgevär, s. k. brenneckekulor, får användas endast för jakt på björn, varg. järv och säl. Vid älgjakt får endast räfflade vapen samt fabriksladdad ammunition vars kulvikt är minst 10 gr samt har en anslagsenergi 25 m från mynningen om lägst 3 000 joule användas. Helmantlade kulor är förbjudna vid sådan jakt. Vid jakt på vitsvanshjort skall kulvikten vara minst 8 gr samt kulan ha en anslagsenergi 25 m från mynningen om lägst 2 500 joule. Fällor, saxar och snaror får med vissa angivna begränsningar användas. Vid saxfångst får i allmänhet endast sådana saxar användas som omedelbart dödar djuret. Gift får endast användas efter särskilt tillstånd och enbart mot skadedjur. Att jaga, spåra eller förfölja vilt med motorfordon (t. ex. med snöskoter) är förbjudet. Jaktvapen skall vid färd med motordrivet fortskaffningsmedel förvaras oladdat i fodral. Jakt med hjälp av belysningsanordning är förbjuden utom vid grytjakt efter räv och grävling.

Jakt och viltvård i andra länder 167

Vid älgjakt där mer än två personer deltar skall ansvarig jaktledare vara utsedd. Anmälan om tillståndsbeslut, jaktledare, deltagande hundförare och jägare samt uppgift om deras vapen skall senast tre dagar före jakten på fastställd blankett göras till chefen för vederbörande polisdistrikt. Denne kan förbjuda en eller flera av de angivna personerna att delta i jakten. Endast jägare som avlagt prov för älgskyttemärke enligt Jord- och skogsbruksministeriets anvisningar får delta i älgjakt. Det åligger jaktledaren att planera på ett ändamålsenligt sätt. Jaktdeltagare skall bära röd eller jakten ormgeröd huvudbonad samt ett yttre klädesplagg i lätt observerbar färg.

13.1.5 Påföljdsbestämmelser m. m.

Straffbestämmelser, som f. n. är föremål för omarbetning, finns i jaktlagen och strafflagen. Böter och fängelsestraff kan utmätas. Vidare kan den dömde förklaras förlustig sin jaktutövningsrätt för viss tid. Tiden som i allmänhet är minst ett år är beroende på grad och art av förseelse (i praktiken innebär detta att jaktkort inte utfärdas).

13.1.6 Möjligheter för enskilda att jaga

I de södra delarna av landet överensstämmer möjligheterna att jaga med de som existerar i Sverige, dvs. man måste arrendera eller få tillåtelse av markägaren att jaga såvida man inte själv äger mark. I Lapplands län samt vissa kommuneri Luleåborgs län har varje på orten bosatt person rätt att jaga på statens marker såvida inte särskilda inskränkningar råder. På dessa marker kan även icke ortsbor beviljas jakträtt. På övriga statens marker kan enskild beviljas jakträtt, företräde ges till ortsbefolkning som inte har tillgång till andra jaktmöjligheter.

13.1.7 Administration och finansiering av viltvården

Högsta jaktliga myndighet är jord- och skogsbruksministeriet där en jaktinspektör tjänstgör. I länen utövas myndigheten av länsstyrelsen med bistånd av polismyndigheten. För den lokala övervakningen tillsätts särskilda jaktpoliser och jaktövervakare. Upplysnings- och rådgivningsverksamhet bedrivs av Jägarnas Centralorganisation som organisatoriskt är uppbyggd av jaktvårdsdistrikt vilka i sin tur indelas i jaktvårdsföreningar. Jaktvårdsföreningen består av de personer som inom kommunen innehar jakträtt och erlagt jaktvårdsavgift. J aktvårdsdistriktet utser jaktchef för distriktet samt antar jaktvårdsinstruktörer m. m. I statsbudgeten upptas varje år för främjande av jaktvården ett anslag som är minst lika stort som det som beräknas inflyta i jaktvårdsavgifter. Av detta anslag bestrids Jägarnas Centralorganisations personal- och administrationskostnader, jakt- och viltvårdsåtgärder samt viss försöksverksamhet. De till staten influtna medlen från älglicenserna används till ersättning för skador av älg, till skadeförebyggande åtgärder samt till forskning om hjortdjuren.

168 Jakt och viltvård i andra länder sou 1983:21

13.1.8 Andra bestämmelser av intresse

Bestämmelserna angående tillsyn över hundar överensstämmer i stort med de svenska. Jakträttsinnehavaren har dock en mera vidsträckt rätt att döda hund, bl. a. om den påträffas driva hjortdjur. Om ägaren till en omhändertagen hund vill återfå den, har han att inom sju dagar lösa den med 20 mark.

13.2 Danmark

13.2.1 Lagstiftning

Bestämmelser förjakten och viltvården finns i en lag från år 1967 som nyligen har omarbetats grundligt. Syftet med revisionen har främst varit att anpassa bestämmelserna till EG:s direktiv för skydd av vilda fåglar (jfr. avsnitt 12.3.8). Den omarbetade lagen är utformad som en ramlag som i större utsträckning än tidigare innehåller bestämmelser som bemyndigar lantbruksministeriet att meddela föreskrifter i olika hänseenden. Det gäller bl. a. föreskrifter om jakttider, om begränsningar i rätten att jaga med kulvapen, om jakten från motorbåt på fisketerritoriet, om handel med vilt och om auktorisation av konservatorer. Lagen i dess nya lydelse trädde i kraft den 1 januari 1983.

13.2.2 Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren och kan inte frånskiljas markägandet t. ex. genom avtal eller expropriation. Skulle jakträtten genom hävd tillkomma annan än markägaren kan denne enligt lagen kräva att få lösa in jakträtten. Markägaren är dock oförhindrad att utarrendera sin jakträtt för högst tio år i taget. För upplåtelse av viss fågeljakt gäller att upplåtelsen skall avse en tid av minst en månad. Vid överlåtelse av brukningsrätt till fastighet, exempelvis jordbruksarrende, innefattas jakträtten om inte annat avtalats. Sårat vilt som vid jakt faller på annan markägares mark tillfaller denne. I sötvatten som inte ligger under särskild ägare har markägaren jakträtt på den del av vattnet som ligger närmare hans mark än någon annans. På öppna havet har varje dansk medborgare jakträtt med för bl. a. undantag vattenområden i närheten av tätbebyggda landområden. Den som vill utöva jakt måste lösa jaktkort (jagttegn). Detta skall alltid medföras vid jakt. J aktkortsavier sänds ut till dem som tidigare har jaktkort och som har framställt önskemål om detta i samband med insändande av svarskort rörande jaktutbytet föregående år. J akttegnskontoret, som ingår i lantbruksministeriets förvaltning, handhar uppbörden av avgifterna. Avgiften kan endast betalas in genom den särskilt utsända avin. Jaktkortets giltighetstid är den 1 april ena året till den 30 april påföljande år. Innan kan lösas första jaktkort gången måste jägaren genomgå ett jägarprov (jagtpröve) enligt bestämmelser som fastställs av lantbruksministeriet. Till jaktkortet är knuten en ansvarsförsäkring i ett särskilt Dansk bolag, jagtforsäkring AS.

SOJ 1983:21 Jakt och viltvård i andra länder 169

13 2.3 Jakttids- och fredningsprinciper

Däggdjur och fåglar för vilka det inte har bestämts någon jakttid är fredade hela året. De arter för vilka jakttid har bestämts är fredade under annan tid än jakttiden. Jakttid får bara bestämmas för de arter som är angivna i en bilaga till lagen. Lantbruksministeriet, som fastställer jakttiderna, har möjlighet att differentiera dessa tider genom att de kan ges giltighet för exempelvis delar av fisketerritoriet, kommuner eller välarronderade lokala områden. Jaktlagen föreskriver också att fotografering, bandinspelning, registreringar och iakttagelser vid bon eller häckningsplatser skall ske på sådant sätt att djuren och deras ungar inte störs. Ringmärkning får ske endast av person eller institution som fått tillstånd från lantbruksministeriet.

132.4 Beskattningsregler

Som huvudregel gäller som nämnts att bara vissa uppräknade arter får jagas under den för respektive art bestämda jakttiden. Lantbruksministeriet kan emellertid i föreskrifter om jakt på vilt som orsakar skada medge att också andra arter får jagas och att jakt får bedrivas under annan tid än den allmänna jakttiden. Är det fråga om särskilt omfattande skadegörelse kan ministeriet också ge tillstånd till en organiserad bekämpning av den skadevållande viltarten. Jakt får bara utövas under tiden från soluppgång till Solnedgång men vissa undantagsbestämmelser finns. På havet inkl. vid ebb torrlagda strandområden samt i sötvatten får inte kron-, dov-, sikahjort, rådjur, mufflonfår och harar jagas. I likhet med den svenska naturvårdslagstiftningen finns möjligheter att skydda djurarter genom inrättande av reservat. Det är förbjudet att vid jakt använda hel- eller halvautomatiska vapen som kan laddas med mer än två patroner. Inte heller får hagelgevär med större kaliber än 12 användas. Förbjudna är också vapen som inte är i tillfredsställande skick, vapen med ljuddämpare, luftgevär och pilbåge. Vidare är det förbjudet att använda salongsgevär vid jakt på gäss, fasan och hare eller däggdjur som är större än hare. Vid jakt får inte användas hagel som är större än 3,5 mm. Det är också förbjudet att använda s. k. brenneckekulor och motsvarande. Vid jakt på större viltarter, kron-, dov- och sikahjort, mufflonfår och vildsvin, får man inte använda helmantlade kulor. Vid sådan jakt skall ammunitionen ha en kulvikt av minst 8 gr och en anslagsenergi av minst 1 962 joule. Inte heller vid rådjursjakt får helmantlad kulammunition användas. Ammunitionen måste ha en kulvikt av minst 3 gr och en anslagsenergi av minst 981 joule. Det är förbjudet att jaga med skjutvapen på sådant sätt att hagel faller ner på annans bostadshus, trädgård eller gårdsplats. Gift får inte användas vid jakt (vissa undantag för mullvad, råttor, sorkar och möss). Inte heller får belysningsanordningar, vissa optiska eller elektroniska hjälpmedel, sprängämnen eller anordningar som dödar eller bedövar med elektricitet användas vid jakt. Nät, garn och ryssjor får inte användas för att fånga vilt. Förbjudna som jaktredskap är vidare bl. a. krokar, saxar, limpinnar och snaror. Jakt på fasan och däggdjur får i allmänhet inte ske från hus, hydda, jordkoja eller liknande byggnad. Utfodring av vilt med avsikt att skjuta det i anslutning till foderplatsen är

170 Jakt och viltvård i andra länder sou 19g3;21

förbjuden. Vidare är det förbjudet att skjuta vilt på marken eller på vattnet i omedelbar närhet av foderplats. Falkar och andra rovfåglar får inte användas vid jakt. Jakt från luftfarkost och motorfordon är förbjuden. Jakt från motorbåt får bara ske på havet och då med båtar som inte kan gå fortare än 9,7 knop (18 km/tim.). Vid själva jakten får båten inte köras fortare än 2,7 knop (5 km/tim.).

13.2.5 Påföljdsbestämmelser

Straffbestämmelser finns i jaktlagen. Normalstraffet är böter. Vid försvårande omständigheter kan dock fängelse upp till två år utdömas. Strafflagens allmänna bestämmelser, bl. a. angående förverkande, tillämpas vid överträdelse av jaktlagen. Såväl jaktbyte som jaktredskap och använda motorfordon kan förklaras förverkade. Den som döms för brott mot jaktförfattningarna kan fråntas sin jaktutövningsrätt genom att möjligheterna att inneha eller förvärva jaktkort dras in. Detta sker tidsbestämt på ett till fem år eller tills vidare.

13.2.6 Möjligheter för enskilda att jaga

Den som inte själv är markägare är hänvisad att själv eller tillsammans med andra arrendera jaktrâtt. Detta sker i stor utsträckning och förekomsten av s. k. jaktkonsortier ökar. Dessa består ofta av många medlemmar vilka tillsammans arrenderar en jaktmark där sedan jakten utövas enligt regler som konsortiet utarbetat inom ramarna för de krav ägaren eventuellt har satt. Enskilda personer kan också delta som betalande gäster vid vissa endagsjakter, framför allt vid klappjakt på fälthöns eller vid andjakt. Möjligheter finns också att skaffa sig en kortare upplåtelse för att nedlägga ett eller flera trofébärande djur. Som tidigare nämnts har alla danska medborgare rätt att jaga på havet.

13.2.7 Administration och finansiering av viltvården

Högsta myndighet är lantbruksministeriet. Intäkterna från jaktvårdsavgifterna samlas över lantbruksministeriets budget i _iaktfonden. Medlen användes till viltbiologisk forskning, jaktkonsulenternas verksamhet, inrättande och skötsel av viltreservat samt övrig till viltförvaltningen hörande verksamhet. De landsomfattande jägarorganisationerna erhåller årliga bidrag för verksamheten ur jaktfonden. Hela det arbetsfält som behandlar viltvård och jakt är samlat under lantbruksministeriets viltförvaltning och beläget på Kalö gods. Viltförvaltningens administrativa sektion administrerar den Viltbiologiska stationen, Kalö jägarskola, jaktkonsulentväsendet samt godsets allmänna drift. På den administrativa sektionen finns jakttegnskontoret, viltreservatskontoret, jaktrådets, viltnämndens och viltförvaltningsrådets kanslier. Som rådgivande organ till lantbruksministern och ministeriet finns enligt gällande jaktlag

E! Viltförvaltningsrådet som _är ett forum för principiella diskussioner

angående faunan och dess vård. Rådet får sig förelagt frågeställningar

Jakt och viltvård i andra länder 171

från ministeriet eller tar på eget initiativ upp frågor. I rådet finns bl. a. representanter för viltforskningen, jaktkonsulenterna samt de ideella naturskydds- och Ornitologiska föreningarna. EJ Jaktrådet som behandlar jakttekniska frågor. Rådet har tre medlemmar. En ordförande utsedd av lantbruksministern samt två ledamöter nominerade av de två stora jägarorganisationerna.

132.8 Andra bestämmelser av intresse

Jaktlagen innehåller bestämmelser om förbud mot att bl. a. sälja eller köpa däggdjur eller fåglar som har nedlagts eller fångats i strid mot vad som föreskrivs i lagen. Den som yrkesmässigt handlar med vilt är skyldig att för de senaste två åren kunna redovisa vilket vilt han har mottagit, när detta har skett och från vem viltet har mottagits. Lantbruksministeriet kan föreskriva att djur av vissa arter som påträffas som fallvilt skall överlämnas till offentliga Zoologiska muséer.

13.3 Norge

13.3.1 Lagstiftning

Bestämmelserna om jakt återfinns i huvudsak i en den 29 maj 1981 utfärdad lag om viltet. Lagen omfattar alla viltlevande landdäggdjur, fåglar, amfibier och kräldjur. Sälar och valar regleras i särskild lagstiftning.- Regeringen bestämmer vilka arter som får jagas, ramar för jakttider och var man får jaga samt regler för jägare- och skytteprov, jaktkortsavgift, jägarförsäkring, fällavgifter för storvilt och auktorisation av konservatorer. Regeringen utfärdar bestämmelser om avlivning under icke jakttid av fågelarter som gör skada, jaktvapen och ammunition samt dess förvaring under jakt, fångst i näringssyfte, undantag från förbud att använda gift, skottpengar och skyldighet för jägare m. fl. att lämna underlag för jaktstatistik. Viltdirektoratet bestämmer om jakttider för enskilda arter, undantag från fredning beträffande utsatt vilt och sjöfågel, var jakt efter klövvilt och bäver får bedrivas och minimiareal för tillstånd att fälla djur (licens) samt tid under vilken jakt med hund är tillåten. Kommunal viltnämnd får besluta om tillstånd att riva bäverdammar och fälla skadegörande hjortvilt och bäver samt tillstånd att jaga dessa arter under jakttid. Lagen behandlar även förföljningsrätt, bildande av jaktområde (ungefär motsvarande det svenska jaktvårdsområdet), hundhållning samt påföljdsbestämmelser.

172 Jakt och viltvård i andra länder

13.32 Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren. I havet samt på holmar och skär som inte tillhör viss fastighet har varje norsk medborgare jakträtt. Markägare kan utarrendera sin jakträtt, clock inte för längre tid än tio år i taget. Tidsbegränsningen gäller inte när det är fråga om jordbruksarrende. Avtal om enbart jakträtt skall vara skriftligt och skall anmälas till viltnämnden i kommunen om upplåtelserna omfattar mer än fem år. Den som upplåter jakträtt är skyldig att förvissa sig om och är ansvarig för att den till vilken upplåtelse sker har betalt jägaravgift, dvs. har löst jaktkort. För att bilda lämpliga viltvårdsenheter kan olika fastigheter frivilligt eller enligt särskilda bestämmelser genom tvång sammanslås. På statens marker som inte regleras av den s. k. fjällagen är jakt och fångst, utom avseende hjortvilt och bäver, mot avgift tillåten för varje norsk medborgare samt även för utländsk medborgare som varit bosatt i Norge under det senaste året och alltjämt är det. Den som på den egna jaktmarken sårar hjortvilt har rätt att förfölja och tillägna sig djuret även på mark där jakträtten tillkommer annan. Rätten upphör med utgången av den dag djuret inkom på främmande mark. Bevisbördan ligger helt på jägaren och förhållandet skall snarast anmälas till markägaren samt till viltnämnden i kommunen. Jakträttsinnehavaren på en mark dit det sårade djuret tagit sin tillflykt får inte döda och tillägna sig djuret men får av djurskyddskäl döda det för förföljarens räkning. Den som utövar jakt skall erlägga jägaravgift. Avgiften betalas för tiden från den l april ett år till den 31 mars påföljande år. För att få utöva jakt på älg, vildren och kronhjort skall jägare årligen avlägga godkänt skytteprov med de vapen han avser att jaga med. Lagstiftningen ger möjlighet för regeringen att utfärda regler om jägarprov för att få jaga. Några sådana regler har dock ännu inte utfärdats.

13.3.3 Jakttids-, frednings- och beskattningsprinciper

Den nya lagen har anslutit sig till nordiska rådets rekommendation att alla djur och fågelarter i princip skall vara fredade och jakt endast skall vara tillåten på vissa arter under vissa förutsättningar. Detta är en nyordning för den norska jaktlagstiftningen. De jaktbara småviltarterna utom bäver har allmän jakttid som inom av storting och regering angivna ramar fastställs av direktoratet. Beträffande hjortviltarter (inkl. rådjur) och bäver gäller att direktoratet anger inom vilka administrativa områden (Fylke eller kommun) jakt efter dessa arter får bedrivas samt minimiarealer för tillstånd till jakt. Hänsyn skall tas till stammens storlek, artens levnadsvillkor och eventuell skadegörelse. Kommunviltnämnden meddelar jakttillstånd i vilket kan föreskrivas djurens kön och ålder. För fälld vildren, älg eller hort skall betalas s. k. fällningsavgift. Brunbjörn och varg är fredade hela året. Lo är tillåten för jakt hela året. Järv är fredad i Sydnorge men tillåten för jakt viss tid i Nordnorge. Säljakten regleras i en särskild lag under fiskeridepartementet och sälen är fredad i Sydnorge men tillåten viss tid i norra Norge. Valjakten följer internationella överenskommelser.

Jakt och viltvård i andra länder 173

Hagelgevär som kan laddas med mer än två patroner är liksom hel- och halvautomatiska vapen förbjudna. Miljövärnsdepartementet utfärdar närmare bestämmelser om vapen och ammunition för jaktändamål. F. n. gäller att vid jakt efter vildren eller hjort får endast ammunition med halvmantlad kula och som har en anslagsenergi om minst 200 kilopondmeter 300 mm från mjnningen användas. Vid jakt efter vildren gäller att vapnet före jakten skall plomberas så att det inte medger laddning med mer än ett skott. Plomberingen utförs av länsman inom jaktområdet och vapnet skall inom tre veckor efter jakten åter uppvisas för samme person. Fällor och andra fångstredskap får endast användas enligt departementets bestämmelser. F. n. gäller att flera redskap är förbjudna, bl. a. alla fångstinrättningar för björn och hjortvilt och nät, tanor, limpinnar och saxar som inte ögonblickligen dödar viltet. Gift får inte användas. I särskilda fall kan regeringen medge undantag. Det är förbjudet att jaga från eller förfölja vilt eller avleda dess uppmärksamhet med motordrivet fortskaffningsmedel och luftfarkost. Motorbåt får inte användas vid jakt närmare land inkl. holmar och skär än två km. Departementet kan meddela bestämmelser angående högsta hastighet för fartyg vid denna jakt. F. n. gäller ingen hastighetsbegränsning vid den jakt som är tillåten på öppna havet. Med undantag för sårat djur får simmande hjortvilt inte jagas eller avlivas. Det är förbjudet att avlossa skott från eller över allmän väg och järnväg. Jakt med drivande hund får endast bedrivas efter hare, räv och lo samt efter tillstånd av direktoratet efter rådjur inom visst angivet område. Tider för och i förekommande fall även minimiarealer för jakt med drivande hund anges av direktoratet.

13.3.4 Påföljdsbestämmelser m. m.

Brott mot lagen om vilt straffas med böter eller fängelse i högst ett år om brottet inte medför strängare straff enligt annan lag.

133.5 Möjligheter för enskilda att jaga

Varje norsk medborgare samt den som varit bosatt i Norge under ett år och fortfarande är det har jakträtt på havet, holmar och skär som inte tillhör viss fastighet samt på vissa statsägda marker (jfr. punkt 3.2). I fråga om allmänhetens möjligheter till jakt gäller enligt lagen bl. a. att länsviltnämnden (fylkesviltnämnda) inom ramen för god viltvård skall medverka till att skapa möjligheter för allmänheten att jaga småvilt, att kommunviltnämnden inom större område där allmänheten saknar möjlighet till småviltjakt skall söka komma till överenskommelser med markägarna om rimliga småviltjaktmöjligheter (försäljning av jaktkort), att departementet, om överenskommelse mellan markägare och kommunviltnämnd ej kommer till stånd, kan ålägga markägare att sälja småviltjaktkort till allmänheten och för femårsperioden föreskriva antalet, priset på och fördelningen av jaktkort samt vem som skall administrera detta. Intäkterna från jaktkort skall tillfalla markägare och fördelas proportionellt bland dem om de är flera.

174 Jakt och viltvård i andra länder sou 1983:21

13.3.6 Administration och finansiering av viltvården

Högsta myndighet under stortinget är regeringen och miljövärnsdepartementet. I övrigt finns följande organ för administrationen. Ett direktorat med distriktstjänster (viltvårdskonsulenter). Direktoratets huvudadministration är placerat i Trondheim. Direktoratets styrelse består av sju medlemmar med representanter för bl. a. jägare och andra naturvårdsintressenter. Direktoratets huvudmålsättning är att värna om bl. a. viltbestånden och att säkerställa artrikedomen i landet. Utöver direktoratet finns en viltnämnd i varje län (Fylke) och en viltnämnd i varje kommun. Landstinget (Fylkestinget) och kommunstyrelsen väljer på fyra år ordförande och fyra ledamöter i respektive nämnd. Viltnämnderna har som nämnts tillagts vissa beslutsbefogenheter och skall vidare ge myndigheter, organisationer och enskilda råd och vägledning i viltvårdsfrågor. Regeringen reglerar närmare viltnämndernas verksamhet och organisation. Utgifterna för viltorganen bestrids av staten. Intäkterna från jägaravgifter och fällningsavgifter samlas i en särskild viltfond vars ändamål är att främja viltförvaltningen.

13.3.7 Övriga bestämmelser av intresse

Hund skall hållas kopplad under tiden den 1 april till den 20 augusti. I övrigt är bestämmelserna angående hundhållning i nära samklang med de svenska.

13.4 Island

13.4.1 Lagstiftning

Den huvudsakliga jakten på Island avser fågel och regleras i lag om fågelskydd och fågeljakt av den 26 april 1966. Lagen omfattar även rätten till ägg och duntäkt, vilken fortfarande har ekonomisk betydelse. Vissa av de få landlevande däggdjursarterna, t. ex. räv och mink, omnämns även i lagen. Jakten efter ren regleras i särskild ordning av utbildningsministeriet. Jakt efter säl och val reglerasi särskilda förordningar. Påföljdsbestämmelser finns i lagen om fågeljakt och fågelskydd.

13.4.2 Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren. Gränsar ägorna mot havet har markägaren jakträtt inom ett avstånd av 115 m från stranden. På mark som inte tillhör särskild fastighet liksom på öppna havet har varje isländsk medborgare jakträtt. Jaktråtten kan inte skiljas från jordäganderätten men kan utarrenderas, dock inte för längre tid än tio år i taget. Jaktkort (jaktvårdsavgifter e. d.) förekommer inte. För innehav av vapen fordras vapentillstånd. Då ett sådant utfärdas prövas även frågan om rätten till jakt.

Jakt och viltvård i andra länder 175

13.4.3 Bestämmelser i övrigt för jakten

Alla fågelarter är med vissa undantag fredade. Havstruten anses som särskilt skadlig och behandlas i en särskild förordning. Räv och mink betraktas som skadedjur och får jagas hela året. Undantag från fridlysning kan om särskilda skäl föreligger (skadegörelse, vetenskapligt ändamål etc.) meddelas av undervisningsministeriet efter förslag av en fågelskyddsnämnd. Säl får jagas hela året. Beträffande jakt på val följs internationella överenskommelser. De jaktbara fågelarterna och deras jakttider fastställs i lagen. Även samlande av ägg och duntäkt är reglerad till metod, tid och rum. Havstrutförfattningen innehåller bestämmelser om avlönade jägare och om skottpengar. Den s. k. sysslomannen upprättar förslag till regler om hur och var beskattning av fågelstammarna inom hans administrativa område (härad eller motsvarande) får ske. Vid allmänt möte beslutar därefter jakträttsinnehavarna med minst två tredjedels majoritet om dessa regler vilka sedan fastställs av utbildningsministeriet. Endast vapen som är avsedda för att avfyras med stöd av axeln får användas. Hagelgevär får inte ha större kaliber än 12. Båt får inte användas vid fågeljakt i sötvatten. Visst undantag gäller dock efter fågelskyddsnämndens medgivande vid jakt på skadegörande grågäss. Snaror, krokar, giller, pilbåge och liknande får inte användas. Inte heller nät vid fågeljakt, vare sig på land eller i vatten. Undantaget är nät vid jakt efter lunnefågel. Näten skall då placeras framför lunnens bogångar och måste vittjas minst två gånger per dygn. Fågel som fastnar i fisknät måste frisläppas om den lever och är den död får den inte tas till vara. Det är förbjudet att använda anordning som alstrar skrämmande ljud vid fågelberg. Gift är i princip förbjudet men får efter särskilt tillstånd användas för att bekämpa havstrut och korp. Motordrivna fordon och flygplan får inte användas vid jakt. På öppna havet får motorbåt som inte går fortare än nio knop användas vid jakt efter fågel. Brott mot lagen om fågeljakt och fågelskydd straffas med böter, vars belopp finns angivna i lagen. Dagsböter eller fängelse utdöms inte. Böterna tillfaller bykassan inom det administrativa område där brottet begicks.

13.4.4 Möjligheter för enskilda att jaga

Varje isländsk medborgare har rätt att jaga på mark som inte tillhör viss fastighet och på öppna havet.

13.4.5 Administration

Högsta myndighet är undervisningsministeriet. Som rådgivande organ till detta finns en fågelskyddsnämnd med fem ledamöter som utses för fyra år i taget. Två medlemmar utses av ministeriet, en vardera av djurskydds- resp. naturvårdsorganisationen. Naturvetenskapsinstitutet utser en ledamot vilken tillika är ordförande. Inom sitt administrativa område har sysslomannen särskilda uppgifter när det gäller jaktutövningen, exempelvis i fråga om lokala fredningar.

176 Jakt och viltvård i andra länder

13.4.6 Andra bestämmelser av intresse

Lagen om fågelskydd och fågeljakt behandlar vidare import. export samt köp och försäljning av fåglar. I princip är alla transaktioner med fridlysta fåglar, deras ägg och bon förbjudna. Undantag kan meddelas av ministeriet. Även handeln med fåglar för vilka jakttid gäller är reglerad. I den särskilda havstrutförordningen finns bestämmelser om de av statsmedel avlönade jägarna och deras befogenheter samt skottpengar. Bl. a. regleras vilka delar av fågeln som skall uppvisas, vem som skall utbetala skottpengarna samt hur det skall förfaras med fågeldelar för vilka skottpengar utbetalats. Hundhållningen är restriktiv och bl. a. är det förbjudet att i Reykjavik hålla hund.

Västtyskland

13.5.1 Lagstiftning

Den nu gällande förbundsjaktlagen trädde i kraft den 1 april 1977. Den är en ramlag inom vilken de i förbundsrepubliken ingående förbundsstaterna enligt bestämmelser i lagen fastställer sina egna jaktbestämmelser med möjlighet att bl. a. inskränka eller utvidga jakttiderna. Djurskyddslagen av år 1972 samt naturvårds- och landskapsvårdslagen innehåller också bestämmelser som påverkar jaktutövningen. Påföljdsbestämmelserna finns i jaktlagen.

13.52 Jakträtt

J akträtten tillkommer markägaren och är oupplösligt bunden till markägandet. På områden som inte tillhör någon särskild ägare tillkommer jakträtten respektive förbundsstat. Skadskjutet vilt som går in på annans jaktområde får inte förföljas om inte en skriftlig överenskommelse om förföljningsrätt föreligger. Förbundsstaterna kan utfärda bestämmelser om att avtal om förföljningsrätt skall upprättas jaktgrannar emellan. Jakten får endast utövas inom i lagen angivna jaktområden (J agdbezirke). Den som har rätt att jaga är skyldig att utöva viltvård.

Egenjaktområde

Enskilt markinnheav med en sammanhängande areal av minst 75 ha bildar vad som kallas egenjaktområde. Större areal kan erfordras i högläntare områden (Hochgebirge). Inom egenjaktområde har markägaren jaktutövningsrätt.

Gemensamt jaktområde

Alla ägor inom en kommun (Gemeinde) som inte tillhör något egenjaktområde kan, om deras sammanlagda areal uppgår till minst 150 ha, bilda ett gemensamt jaktområde. Efter framställning kan områden som är belägna inom olika kommuner med som är geografiskt sammanhängande slås ihop till

Jakt och viltvård i andra länder 177

ett jaktområde. Stora områden kan uppdelas i mindre men varje de] måste vara minst 250 ha. Inom gemensamt jaktområde utövas jakträtten av en jaktsammanslutning (Jagdgenossenschaft). Denna bildas av markägarna inom kommunen och företräds av en vald styrelse. Beslut inom en sådan jaktsammanslutning fordrar majoritet både vad avser antalet markägare och företrädd areal. Jakträtten utarrenderas i regel av sammanslutningen antingen till markägare inom denna eller till utomstående. Anbudsförfarande tillämpas ofta. Intäkterna fördelas i allmänhet mellan sammanslutningens medlemmar efter arealinnehav. Enligt regler utarbetade av respektive förbundsstat kan eller skall intill varandra liggande jaktområden sammanslås till viltvårdsdistrikt.

Jaktarrendefrågor m. m.

Markägare eller jaktsammanslutning kan utarrendera jakträtten. För jaktområde är minimiarealen för utarrendering 250 ha och för gemensamt egenjaktområde den i lagen föreskrivna minimiarealen. Jaktområde får delas upp på flera arrendatorer om varje del uppfyller angivna arealkrav. Mindre områden kan utarrenderas till jakträttsinnehavare på angränsande jaktområde. Ingen får arrendera jakträtt så att han förfogar över mer än 1 000 ha jaktmark. Arrendetiden skall vara minst nio år och vid högviltjakt ofta minst 12 år. Avtalet skall vara skriftligt och anmälas till jaktmyndigheten. För att få arrendera jakt måste arrendatorn ha innehaft gällande årsjaktkort i minst tre år. Om jaktkortet dras in upphör arrendet automatiskt (ang. indragningar av jaktkort se nedan).

13.5 .3 Bestämmelser i övrigt för jakten

Den som vill jaga måste ha gällande jaktkort. För falkenerarjakt finns särskilt jaktkort. Ungdom mellan 16 och 18 år erhåller endast ungdomsjaktkort. Innehavare av sådant jaktkort måste jaga i sällskap med en ansvarig vuxen person och får inte delta i s. k. sällskapsjakter. Jaktkort erhålls sedan särskilt jägarprov resp. falkenerarprov avlagts. Vilda däggdjur och fåglar som anses jaktbara (vilt) är uppräknade i jaktlagen och i fråga om dem kan det bestämmas jakttider. Kråkor, skator och kajor anses inte som vilt men får jagas hela året. Föräldradjur får under yngeltid och tills ungarna är självständiga inte dödas. Denna princip gäller alla djur och fågelarter. Arter som inte är uppräknade som vilt faller under naturvårds- och landskapsvårdslagen och är fredade hela året. Skottpengar får inte utbetalas för fåglar. Jakt skall alltid utövas så att viltet inte onödigtvis tillfogas lidande. Det är förbjudet att genom fotografering, ljudupptagning eller på annat sätt störa djur och fåglar vid deras boplatser. Förbundsministern beslutar om jakttider för viltarterna. Förbundsstaterna kan i vissa fall avkorta eller upphäva jakttiderna eller vid extraordinära tillfällen som exempelvis vid viltepizootier förordna om utökad jakt. Vid beskattnignen skall hänsyn alltid tas till jordbrukets, skogsbrukets, fiskevårdens och naturvårdens berättigade intressen. Klöwilt utom vildsvin, sälar

178 Jakt och viltvård i andra länder

samt tjäder och orre får jagas endast enligt fastställda avskjutningsplaner. Jakträttsinnehavarna eller deras företrädare gör upp förslag till sådana planer. Dessa fastställs av jaktmyndigheten och efter samråd med jaktrådet. Det i avskjutningsplanen fastställda antalet djur fördelat på kön och ålder måste fällas. Uppfött vilt får inte sättas ut senare än fyra veckor före början av jakttiden för vederbörande viltart. Det är förbjudet att skjuta klövvilt och säl med hagel, att skjuta rådjur och sälar med patroner vars anslagsenergi 100 m från mynningen är mindre än 1 000 joule och att skjuta övrigt klövvilt med patroner vars kaliber understiger 6,5 mm eller vars anslagsenergi 100 rn från mynningen är mindre än 2 000 joule. Det är inte heller tillåtet att jaga med vapen av automatisk eller halvautomatisk typ och vars magasin rymmer mer än tvâ patroner och att jaga med pistol (enhandsvapen) med undantag för avlivning av vilt i fällor. Det är förbjudet att använda gift, lim, snaror och sådana fällor som inte omedelbart dödar viltet eller som inte fångar viltet oskadat. Beträffande gift äger myndigheterna göra undantag vid utbrott av epizootier av typ rabies. Det är vidare förbjudet att jaga från flygplan, motordrivet fordon eller motorbåt. Undantag kan göras för rörelsehindrade personer. Fåglar och klövvilt utom vildsvin får inte jagas nattetid. Belysningsanordning får inte användas vid jakt. Inte heller får skjutvapen med elektroniskt nattriktmedel eller motsvarande användas. Det är förbjudet att jaga med drivande hund på områden som är mindre än 1 000 ha. Straffbestämmelser finns i jaktlagen. Olaga jakt bestraffas med fängelse upp till fem år. Ordningsförseelser, t. ex. jakt utan jaktkort, bestraffas med böter intill 1000 mark. Vapen och annan jaktutrustning liksom fortskaffningsmedel m. m. som används vid olaga jakt kan förklaras förverkade. Indragning av jaktkort kan ske både vid brott mot strafflagen och vid brott mot jaktlagen. Indragning av jaktkort förekommer i två former. Antingen spärras jaktkortet för en bestämd tid mellan ett och flera år (vid grövre brott för alltid) eller drabbas den dömde av jaktutövningsförbud under en till sex månader under vilken tid vederbörandes jaktkort förvaras hos myndighet.

13.5.4 Möjligheter för enskilda att jaga

Möjligheterna för den enskilde att jaga är begränsade. Bestämmelserna om minimiareal för arrenderat jaktområde begränsar antalet jaktarrendatorer. Föreskriften om högsta tillåtna arrenderad areal är dock ett försök från myndigheternas sida att fördela den tillgängliga arealen och öka antalet jaktupplåtelser. Den enskilde kan förutom att bli inbjuden som tillfällig jaktgäst mot betalning köpa rätten att fälla t. ex. en eller flera råbockar av en jakträttsinnehavare. Handeln med sådana avskjutningstillfällen är omfattande. Ibland förekommer upplåtelser avseende jakt på skadevilt kombinerat med visst viltvårdsarbete.

Jakt och viltvård i andra länder 179

13.5.5 Administration och finansiering av viltvården

På förbundsnivå är jord- och skogsministeriet högsta förvaltningsorgan för jakten. Inom förbundsstaterna finns tre olika instanser av jaktmyndigheten Den högsta jaktmyndigheten är statens jord- och skogsministerium. Dessutom finns det regionala och lokala jaktliga myndigheter. Ivarje delstat finns ett jaktråd. I rådet ingår representanter för jord- och skogsbruket, jaktsammanslutningarna, jägarna och naturskyddet. Den regionala jaktbeslutar om jakttider i enlighet med bestämmelserna i myndigheten samt utfärdar instruktioner med riktlinjer för och förbundsjaktlagen övervakar den lokala jaktmyndighetens arbete. Den lokala jaktmyndigheten fastställer för jaktområden, utfärdar jaktkort, kontrolleavskjutningsplaner rar jaktarrenden och behandlar viltskadeersättningsfrågor m. m. Ca 80 procent av jaktkortslösarna i Västtyskland är medlemmar i de frivilliga jägarorganisationerna. Föreningarna bedriver med statligt stöd upplysningsverksamhet och viltvårdsforskning. Av de medel som inflyter genom av jaktkort används hälften till att bekosta administrationen i försäljningen de olika jaktmyndigheterna och återstoden till bidrag till jägarorganisationernas verksamhet.

13.5.6 Andra bestämmelser av intresse

Skador förorsakade av klöwilt, vildkanin eller fasan skall ersättas. Inom gemensamt jaktområde svarar jaktsammanslutningen och inom egenjaktområde markägaren för ersättningar. Vid utarrendering av jakt är det regel att jakträttsarrendatorn svarar för viltskadekostnaderna. Dessa uppgår många gånger till betydligt högre belopp än själva jaktarrendet. För värdering av skadorna utses gode män.

13.6 Östtyskland

13.6.1 Lagstiftning

Den gällande lagen om reglering av jaktväsendet är från år 1953 och behandlar bl. a. jakträtten, viltvården, inskränkningar i jaktutövningen, jaktmyndigheter, jaktförsäkring och straffbestämmelser. Tillämpningsbestämmelserna till lagen från år 1962 är utfärdade av jord- och skogsministeriet i samförstånd med inrikesministeriet. Bestämmelserna behandlar bl. a. i jaktområden, jaktens organisation, förordnande av jaktledare indelningen samt dennes arbetsuppgifter m. m.

13.6.2 Jakträtt

De jaktbara viltarterna är folkets egendom och deras förvaltning åvilar staten. Jakträtten tillkommer staten och jaktutövningens mål skall vara att rovvilt samt sådana arter som är skadliga för lantbruket. Landet är bekämpa och skogsdepartementets riktlinjer indelat i jaktrevir som enligt jordomfattar områden på minst 1 000 och högst 4 000 ha. Högsta jaktmyndig-

180 Jakt och viltvård i andra länder

heten (ang. jaktmyndigheter se nedan) beslutar om jaktrevirens indelning i statsjaktrevir, diplomatjaktrevir samt viltskydds- och forskningsrevir. Indelningen i vanliga jaktrevir görs av länsstyrelsens (motsvarande) skogsbruksavdelning. Inom varje revir tillsätter den högre jaktmyndigheten efter förslag av den lägre jaktmyndigheten och i samarbete med vederbörande statliga skogsförvaltning och folkpolisorgan en reviransvarig jaktledare och ställföreträdare för denne. För jakten inrättas jaktsällskap (Jagdgesellschaften). Dessa är underställda den lägre jaktmyndigheten. Varje jaktsällskap betros förvaltningen av jakt och viltvården i minst tre och högst fem jaktrevir. I princip får det vara en jägare per 200 ha skogsmark eller 300 ha åkermark. Det tillåtna antalet jägare inom ett revir får efter den lägre jaktmyndighetens tillstånd överskridas med upp till 20 procent. Enskild som vill jaga skall avlägga jägarprov. Ansökan åtföljt av läkarintyg samt intyg om praktisk verksamhet inom ett jaktsällskap ställs till den lägre jaktmyndigheten. Prov enligt regler som är fastställda av högsta jaktmyndigheten äger årligen rum under tiden den 1 februari till den 15 mars. Avlagt jaktprov ger inte utan vidare rätt att erhålla jakttillstånd. För att få jaga måste man tillhöra ett jaktsällskap. Jakträtten utövas av a) jaktberättigade med statligt uppdrag, b) jaktberättigade med särskilt jakttillstånd och c) jaktdeltagare med jaktdeltagarkort (förekommer endast vid s. k. kollektiv jakt). I samförstånd med inrikesministeriet fastställer den högsta jaktmyndigheten den personkrets som kan tilldelas jakttillstånd. Jakttillstånd utfärdas efter ansökan av den lokala folkpolismyndigheten. Jaktberättigad enligt a) och b) ovan erhåller mot avgift ett jaktkort försett med innehavarens fotografi genom jaktmyndigheten. Jaktkort är giltigt ett år (l april-31 mars påföljande år) och endast tillsammans med vapenlicens. .laktdeltagarkort utfärdas av den lägre jaktmyndigheten och skall även undertecknas av chefen för folkpolisen inom området. Kortet är endast giltigt inom den utfärdande jaktmyndighetens förvaltningsområde. Jaktkort utfärdas endast om vederbörande visar att han är ansvarighetsförsäkrad. Den som är jaktberättigad får endast jaga inom anvisade revir. Jakt i annat revir kräver särskilt tillstånd av högre jaktmyndighet. Endast s. k. kollektiv jakt får utövas och då enligt organisationsplan utarbetad av inrikesministeriet. I undantagsfall kan dock chefen för folkpolisen tillåta jägare att jaga ensam.

13.6.3 Bestämmelser i övrigt för jakten

Djur och fågelarter indelas i jaktbara och icke jaktbara. För jaktbara arter fastställer den högsta jaktmyndigheten jakttider som anges i tillämpningsbestämmelserna. Arter för vilka det inte har bestämts någon jakttid är fredade. För vissa skadegörande arter är hela året jakttid. För varje revir finns en jaktbruksplan fastställd av jord- och skogsbruksministeriet. Den tillämpliga vilttätheten för ett revir fastställs med hänsyn tagen till biotopförhållanden och till jord- och skogsbrukets intressen av en särskild boniteringskommission, varefter jaktbruksplanen fastställs av den högre jaktmyndigheten. Kron- och dovhjort, rådjur, mufflonfår, hare, fasan, rapphöns, änder (med vissa undantag) och gäss får endast fällas i enlighet med den uppgjorda planen. Däremot är det i planen angivna antalet vildsvin,

SCU 1983:21 Jakt och viltvård i andra länder 181

vilikanin, rovvilt samt vissa andra skadedjur att anse som minimital. Till vaâje jaktbruksplan är knuten en viltleveransplan. Fällt vilt inkl. hudar och skmn (utom morkulla, beckasin, ringduva, kramsfågel och sothöna) liksom hittade fällhorn skall levereras till skogsförvaltningarna på särskilda viltavlänningsplatser. Från dessa levereras viltet till handelns uppsamlingsplatser. Jaiçtsällskapet tillgodoräknas andelen av vilt som fällts inom deras revir. Viltleveransplanen måste uppfyllas och om detta misslyckas kan jaktsällska- Den enskilde jägaren erhåller eventuell trofé samt pe: dömas till böter. inálvor av djur som han fällt. Det åligger vidare jaktsällskapen att hålla en jaktmeriterad hund för varje 500-tal ha jaktmark under deras förvaltning. Klövvilt får inte skjutas med hagel och inte heller närmare utfodringsplats än 200 m. Jakt med skjutvapen får inte heller utövas närmare bebodda hus än 20) m. Jakt på fågel nattetid är förbjuden, undantag görs dock för vissa arter som gäss. änder, orre, tjäder m. fl. Fällor, snaror, fallgropar m. m. får inte användas utan särskilt tillstånd. Gift får inte användas. Inom varje revir åligger jakt- och viltvården jaktledaren eller dennes ställföreträdare (se 13.6.2). J aktledarens arbetsuppgifter omfattar bl. a. att till jaktbruksplan (avskjutnings-, leverans-, finans- och göra upp förslag materialplaner), att kontrollera att avskjutningen utförs i enlighet med planen samt att viltet omhändertas på rätt sätt, att personligen leda tryck- och klappjakter samt att föra jaktjournal där fällt vilt antecknas. Den som jagar på olagligt sätt, t. ex. använder snaror eller skjuter klövvilt med hagel eller missbrukar jaktvapen, kan dömas till fängelse i högst ett år eller böter upp till 1 000 mark , om inte gärningen förskyller högre straff enligt andra lagar. J aktredskap och hundar kan vid en sådan olaga jakt förklaras förverkade. Lindrigare brott och förseelser straffas med böter upp till 150 mark eller med häkte i högst sex veckor. Som exempel på lindrigare förseelser kan nämnas jakt inom annat jaktrevir än anvisat utan tillstånd, jakt utan jaktkort, underlåtenhet att vidta eftersök av skadskjutet vilt, överskridande av avskjutningsbestämmelse och underlåtenhet att föra jaktbok.

13.6.4 Möjligheter för enskilda att jaga

Det totala antalet jägare begränsas av bestämmelserna om viss areal per Jaktmöjligheterna för den enskilde är dessutom avhängiga en rad jägare. andra faktorer. J akttillstånd kan meddelas person som fyllt 18 år och som på ett föredömligt sätt deltagit i uppbyggnaden av socialismen i tyska demokratiska republiken samt avlagt jägarprov.

13.65 Administration och finansiering av viltvården

Jord- och skogsbruksministeriet utgör den högsta jaktmyndigheten i landet.

Länsstyrelsen (Rat des Bezirkes) är s. k. högre jaktmyndighet. Kretsstyrelsen (Rat des Kreises) är s. k. lägre jaktmyndighet.

Varje lägre jaktmyndighet har till sig knutet ett jaktråd som består av representanter för jord- och skogsbruket, folkpolisen och en eller flera jaktberättigade. Chefen för respektive jaktmyndighet är ordförande i jaktrådet och utnämner ledamöterna. Utnämningen fastställs av närmast

182 Jakt och viltvård i andra länder

högre jaktmyndighet. Jaktrådets uppgift är att ge respektive myndighet råd och anvisningar om kontroll av jaktförfattningarnas efterlevnad, avskjutningsplaner, organisationen av kollektivjakter samt utfärdande av jaktkort. Jaktledare för ett revir kan endast den bli som förutom nödvändiga fackkunskaper är så tillförlitlig att han kan anförtros förvaringen av vapen och ammunition. Förutom vad ovan sagts har jaktledaren att ansvara för att den av högsta jaktmyndigheten fastställda vilttätheten för reviret upprätthålls och att viltutfodring utförs. Han skall förvara jaktvapen och ammunition samt lämna ut materialet före jakt och åter samla in det efter jakt. Vidare skall han undervisa jaktdeltagare i hur man hanterar jaktvapen och på så sätt se till att säkerhetskraven uppfylls. Reglerna för tillstånd att inneha och bruka jaktvapen och ammunition är rigorösa.

13.7 Polen

13.7.1 Lagstiftning

Lagen om viltets skydd och förkovran daterar sig från den 17 juli 1959 och ersätter en tidigare lag från år 1952. Sistnämnda år överfördes jakträtten till staten från att sedan år 1420 ha varit knuten till jordägarerâtten. Allt frilevande vilt är statens egendom. Jakten och utnyttjandet av viltresurserna ingår i planhushållningen under iakttagande av skogs- och jordbrukets intressen.

13.72 Jakträtt

Jakträtten tillkommer staten. Jakt får bara utövas inom etablerade revir. De arealer inom landet som är av jaktlig betydelse (ca 25,6 milj. ha) är indelade i jaktrevir som endast i undantagsfall omfattar mindre än 3 000 ha. År 1979 fanns 4749 jaktrevir. Uppdelningen sker på länsnivå ochman skiljer på allmänna och statliga jaktrevir. I de sistnämnda måste staten äga minst 60 procent av den ingående arealen. Jakträtten inom ett eller flera jaktrevir upplåts via polska jägareförbundet för fastställt pris till en jaktförening för en tid av minst tio år. År 1979 fanns det 2 334 jaktföreningar som tillsammans

disponerade jakten på 90 procent av jaktarealen. Övriga 10 procent utgörs av

statsrevir, forskningsområden m. m. Fällt villebråd tillfaller jaktreviret och de jaktberättigade (medlemmarna i jaktföreningen) är skyldiga att avleverera viss procent av olika arter till en statlig viltupphandlingsorganisation. Av älg och dovhjort levereras 100 procent, av kronhjort och rådjur 80 procent och av hare 60 procent. Vilt av arter som inte omfattas av leveransplikten och djur som inte ingår i den fastställda leveranskvoten kan säljas till medlemmar eller utomstående till priser som bestäms av jaktföreningen. Handel med vilt får inte äga rum senare än 14 dagar efter det arten i fråga är fridlyst enligt jakttidsbestämmelserna.

Jakt och viltvård i andra länder 183

13.73 Bestämmelser i övrigt för jakten

Inom respektive jaktrevir utövas jakträtten av medlemmarna i jaktföreningen. Polska jägareförbundet utfärdar jaktutövningsföreskrifter vilka har rättslig status och som den jagande är skyldig att känna till. Skogsvårdspersonal med jakttillstånd samt statligt anställda inom jord- och skogsbruk är skyldiga att hålla efter löslöpande hundar och katter inom det jaktrevir där de arbetar. Den som har jaktkort är vidare skyldig att omedelbart anmäla om viltepizootier uppträder. Frilevande däggdjur och fåglar är i princip fredade och de arter som får jagas (jaktbara arter) anges särskilt i lagen om viltets skydd och förkovran. För de jaktbara arterna fastställer skogsbruksministeriet jakttider. Dessa kan avkortas eller upphävas av regional myndighet (motsvarande länsstyrelsen) om särskilda skäl föreligger. För varje jaktrevir fastställs i en viltvårdsplan hur många djur av respektive art som skall fällas. Planen skall godkännas av det organ som upplåter reviret för jakt. Jakt får endast utövas med jaktvapen. Pistoler, militärgevär, luft- och fjädervapen, bedövningsvapen samt vissa vapen med kantantänd ammunition är förbjudna. Klövvilt får endast skjutas med kulvapen. För älgjakt måste kalibern vara minst 7 mm samt för Övrigt klövvilt minst 6,5 mm. Orre och tjäder får endast skjutas med hagelvapen. Det är förbjudet att använda halv- eller helautomatiska kulvapen som kan laddas med mer än tre patroner. Det är förbjudet att vid kollektiv jakt använda hagelgevär som kan laddas med mer än två patroner. Enligt jägareförbundets jaktutövningsföreskrifter är det inte tillåtet att skjuta med kulvapen på längre håll än 100 m och med hagelgevär på längre håll än 50 m. Det är förbjudet att använda gift liksom att använda limpinnar, snaror, fallgropar, ledhinder och hägnader, nät, slaggiller och självskott. Andra fångstredskap, t. ex. fällor, får användas enligt särskilda bestämmelser. Motorbåt får inte användas vid jakt efter sjöfågel. Motorfordon samt annat fordon i rörelse får inte heller användas vid jakt. Polska jägareförbundets jaktutövningsföreskrifter reglerar bl. a. s. k. kollektiv och enskild jakt. Kollektiv jakt avser jakt i sällskap. Vid enskild jakt är jägaren ensam. Vid kollektiv jakt får vissa jaktformer inte användas, t. ex. klapp- och tryckjakt på kronhjort, och vid enskild jakt får t. ex. inte hare skjutas. Enligt jägareförbundets föreskrifter är det vidare förbjudet att skjuta flyttande fåglar närmare kustlinjen än 3 000 m utåt havet och 5 000 m inåt land, att skjuta orre och tjäder vid klappjakt eller för stående hund eller att skjuta vilt vid utfodringsplats eller vid anlagd viltåker. Det är också förbjudet att skjuta ledarhinden i en flock kronhjortar, att skjuta hare för hund eller när den sitter stilla på åker, att med undantag för vissa arter (orre, tjäder, gäss m. fl.) skjuta mot fågel som inte flyger och att vid fågeljakt och vildsvinsjakt använda annan hund än jakthund. Man får inte jaga med vinthund eller vinthundskorsning eller med lös hund under tiden den lmars-den 30 september. Det är inte tillåtet att jaga på natten (mellan 1 timme efter solnedgång och 1 timme före soluppgång) med undantag för vissa arter (räv, grävling, tjäder, gäss, änder och vildsvin). Det är vidare förbjudet att jaga närmare bebodd byggnad än 100 m och närmare avtalad

184 Jakt och viltvård i andra länder

samlingsplats vid jakt än 500 m. Allt vilt är statens egendom och olaga jakt enligt jaktlagen betraktas som stöld eller försök till stöld av statlig egendom och kan medföra straff enligt strafflagen. Förseelser mot jaktutövningsföreskrifterna handläggs vid jägareförbundets särskilda domstol för jaktförseelser.

13.7.4 Möjligheter för enskilda att jaga

I princip har varje polsk medborgare som fyllt 18 år rätt att jaga. Vederbörande måste ha vapenlicens utfärdad av polismyndigheten samt vara medlem av polska jägareförbundet. År 1978 hade förbundet 66 000 medlemmar. För att utöva jakt måste man vidare vara medlem i en lokal jaktförening.

13.7.5 Administration och finansiering av viltvården

Staten är ansvarig för viltvården men har i huvudsak överfört sina rättigheter på polska jägareförbundet. Detta är i princip uppbyggt enligt följande. Högsta instans är kongressen som består av representanter från hela landet och som sammanträder vart femte år. Kongressen analyserar hur uppställda planer har genomförts, man föreslår och genomför ändringari jaktutövningsföreskrifterna och man fastställer medlemsavgifter m. m. Under tiden mellan kongresserna är jaktrådet ansvarig instans. Jaktrådet inrättar den särskilda jaktdomstolen och förordnar försvarare m. m. J aktrådets verkstäl-

lande organ är förbundsstyrelsen. Inom länen bildar jaktföreningarna ett

jaktförbund vilket på länskongress utser en styrelse vars uppgift är att utöva tillsyn över jaktföreningarna samt stödja dem i deras verksamhet. J aktförbundet får efter registrering hos länsstyrelsen viss rättslig status. Jaktföreningarna består av enskilda medlemmar i polska jägareförbundet och har som sin främsta uppgift att ansvara för att jakten och viltvården inom anförtrott (arrenderat) revir bedrivs i enlighet med de statliga intentionerna och uppgjorda planer. Viltvården finansieras genom statliga medel samt jägareförbundets och jaktföreningarnas intäkter via medlemsavgifter och försålt vilt.

13.7.6 Andra bestämmelser av intresse

Skador förorsakade av älg, kronhjort, dovhjort och vildsvin på enskild ägd gröda ersätts till 25 procent av jaktföreningen om skogsarealen inom anförtrott revir överstiger 200 ha. Resterande 75 procent ersätts av staten. Skador på grödor på statligt bedrivna jordbruk ersätts ej. Viltskadorna uppgår f. n. till ungefär 70 milj. zloty per år och ökar i takt med stigande priser på jordbruksprodukter.

Jakt och viltvård i andra länder 185

Sovjetunionen

13.8.1 Inledning

Inom ett så vidsträckt territorium som Sovjetunionen representerar och som dessutom är uppdelat i delrepubliker är med nödvändighet bestämmelserna angående jakt- och viltvård mångskiftande. Vad i det följande anförs är således att anse som exempel på bestämmelser av vilka många inte har giltighet inom hela Sovjetunionen.

13.82 Lagstiftning

Ministerrådets resolution av den 11 maj 1959 för förbättring av

”Åtgärder

jakthushållningen är den lag som reglerar jaktförhållandena på federal nivå. För de flesta delrepublikerna gäller även jakträttsregler som har utarbetats av delrepublikens regering (ministerrådet). Dessa författningar, som kompletterar varandra, reglerar jaktutövningen. Ytterligare delstatliga förordningar finns. Jaktutövningen påverkas även av högsta sovjets resolution den 20 september 1972 Författning om naturskydd och rationellt utnyttjande av naturresurserna”.

13.83 Jakträtt

Mark och fauna ägs av staten. Vården och beskattningen av viltarterna är en statlig angelägenhet. Enligt beslut av ministerråden uppdelas de för jakt tillgängliga land- och vattenarealerna inom respektive delrepublik i jaktområden, reservat samt s. k. gröna bälten. Jakträtten inom jaktområdena utövas av jaktföreningar vilka träffar avtal härom med vederbörande jordoch skogsbruksministerium. Avtalstiden är tio år. Inom reservat gäller särskilda bestämmelser. Inom de s. k. gröna bältena, främst områden omkring de större städerna, är jakt i princip förbjuden. Jaktutövningsrätten tillkommer medlemmarna i de olika jaktföreningarna och enskild person som önskar jaga måste vara medlem i jaktföreningen som förvaltar visst jaktområde. Enskild får jaga inom annan jaktförenings område endast efter tillstånd av vederbörande styrelse. Jakt med vapen är endast tillåten för medlem som avlagt jägarprov och erlagt jaktavgift.

13.8.4 Bestämmelser i övrigt för jakten

Staten har till uppgift att skydda och bevara viltarterna och tillse att den biologiska balansen upprätthålls. Hur detta skall göras fastställs i statliga hushållningsplaner under hänsynstagande till samhällets utveckling i övrigt. Skadedjursbegreppet existerar och det finns föreskrifter om hur skadevållande arter skall hållas efter. Många viltarter har högt värde för den yrkesmässiga jakten och sedan 1917 har med än 500 000 djur av 42 olika arter utplanterats.

Jakttider och normer för avskjutningen utfärdasårligen av delstatsrepub-

likernas skogsministerium. För många arter (älg, visent, saigaantilop m. fl.) är avskjutningen antalsreglerad. Alla flyttfåglar, huvudsakligen sjöfågel. är

186 Jakt och viltvård i andra länder sou 1983:21

fredade under tiden den 15 november-den l mars på sina övervintringslokaler. överträdelser av jaktförfattningarna, t. ex. jakt utan jaktkort. överstridande av avskjutningslicenser. jakt inom fridlyst område. jakt efter fridlyst vilt eller med otillåtna vapen kan straffas med disciplinära åtgärder, t. ex. förlust av jakträtt (indragande av jaktkort), böter eller fängelse. Vapen och jaktredskap kan förklaras förverkade. Har vilt olagligt fällts kan skadestånd enligt fastställd taxa utdömas, t. ex. älg 500 rubel, visent 2 000 rubel, hare och fasan 30 rubel och änder 25 rubel. Som brott mot jakt- och viltförfattningarna räknas även äggtäkt, förstörande av bon samt ödeläggelse av goda viltbiotoper. Lagen kan tillämpas på både enskilda och juridiska personer. Jaktförening som inte fullgör eller som bryter mot sitt avtal kan förbjudas jakt på alla eller vissa viltarter under en tid varierande från en månad till fem år. Avtalet kan även sägas upp.

13.8.5 Administration och finansiering av viltvården

På federal nivå är jordbruksministeriet högsta instans. Detta har som expertorgan en styrelse för naturskydd, naturreservat och skogs- och jakthushållning. Delrepublikernas skogs- och jordbruksministerier svarar för den regionala myndighetsutövningen. En federal organisation med 3,8 milj. medlemmar, SOJUZ, förenar jägare och fiskare. Den har underavdelningar i delrepubliker, län (motsvarande) och andra administrativa enheter. Organisationens uppgift är att verka för ett rationellt utnyttjande av naturresurserna bl. a. genom att sprida upplysning om vilt, fiske och natuvårdsbegreppen. Till SOJUZ är knutna mer än 5000 jaktområden omfattande ca 173 milj. ha. SOJUZ, som är underställt kommunistiska driver även fabriker för tillverkning av bl. a. fiskeredskap och partiet, souvenirer. Överskottet används till vilt- och fiskevårdande åtgärder. Viltvården för övrigt finansieras över statsbudgeten i enlighet med uppställda hushållningsplaner.

Tjeckoslovakien

13.9.1 Lagstiftning

Åren 1947-1948 vidtogs avsevärda förändringar i jaktlagen. Lagen gjordes enhetlig för hela republiken samtidigt som man stadfäste principen att möjligheten till jakt är tillgänglig för alla samhällsgrupper. Den jaktlag som tillkom år 1962 gäller med smärre ändringar fortfarande. Uppdelningen 1970 i två republiker under federalt styre har inte ändrat jaktlagens principer.

13.9.2 Jakträtt

Jakträtten tillkommer staten. All mark lämplig för jakt är indelad i jaktomräden med en minsta areal av 500 ha. Jakträtten på privata tomter tillkommer angränsande jaktrevir. Rätten att utöva jakt inom fasttällda revir tillkommer på 80 procent av

Jakt och viltvård i andra länder 187

arealen särskilt bildade jaktföreningar. På resterande jaktlig areal utövas jakträtten av staten (representationsjakter och jakt för forskningsändamål). Enskild person som önskar jaga måste vara medlem i en jaktförening. Medlemskap inom mer än en jaktförening är förbjuden. Jägare måste ha avlagt jägarprov, ha ansvarighetsförsäkring samt vara medlem i någon av de två jägarorganisationerna (den tjeckiska eller Slovakiska) innan jaktkort utfärdas. Jägarens rättigheter och skyldigheter fastställs i de av respektive länsstyrelse (motsvarande) godkända jaktföreningsstadgarna. Antalet medlemmar inom ett jaktrevir bestäms med hänsyn till revirets viltgodhetsklass.

13.93 Bestämmelser i övrigt för jakten

Jakttider fastställs för olika viltarter. Skadedjur får jagas hela året. Vissa arter, t. ex. rovfåglar, är helt fredade. Viltvården är produktionsinriktad och beskattningen sker enligt uppgjorda avskjutningsplaner. Varje revir tilldelas en viltgodhetsklass som avser viltets optimala förhållanden med hänsyn bl. a. till miljön (geologi, klimat och flora), ev. uppfödningar av vilt och skadegörelse på skog och gröda. Vårstammarna anges för småvilt i antal individer per 100 ha och klövviltarterna i antal per 1 000 ha. På grund av viltgodhetsklass och aktuella inventeringar fastställs årets avskjutningsplan för reviret av länsstyrelsen. Planen som även innehåller föreskrifter för jaktens genomförande i tid och rum offentliggörs 30 dagar före jakttidens början. Jakten efter klövvilt är antalsreglerad. Könsfördelningen skall vara balanserad och goda troféer (handjurens horn) eftersträvas. Småvilt beskattas enligt uppgjorda avskjutningsplaner och jakten inom respektive revir är noga reglerad. T. ex. skall varje år en femtedel av arealen vara undantagen från jakt. Inom fältrevir får hare bara jagas en gång per år men inom revir med en skogsareal överstigande 200 ha två gånger per år. Motsvarande bestämmelser finns även för andra viltarter. Jakt efter småvilt utövas med några undantag endast kollektivt varvid minst tre jägare samt drevfolk och hundar skall delta. Bisam får endast fångas i fälla. Klövvilt får jagas endast med kulvapen, dock får vildsvin skjutas med s. k. Brenneckekulor i hagelgevär. Saxat, snaror och limpinnar är förbjudna. Fällor som fångar djur får användas. Gift får enligt särskilda föreskrifter användas mot kråkor, skator och räv. Jakt får inte ske från motorfordon eller med hjälp av belysningsanordning. Jakt nattetid är förbjuden. Vissa undantag i gryning och skymning förekommer för jakt efter vildsvin, orre och tjäder. Jakt får inte bedrivas närmare viltfoderplats, saltsleke och liknande än 200m. Inte heller får vaktjakt bedrivas närmare gränsen till ett annat jaktrevir än 100 m. Vid jakt med drivande hund får endast lågbenta hundar användas. Jakt med falk är tillåten. Det åligger jaktförening att hålla dugliga jakthundar i lämpligt antal. Inom varje jaktförenings revir finns en ansvarig jaktledare. Denne utnämns efter särskild prövning inför en nämnd och skall upprätta viltvårdsoch finansplan och tillse att denna följs. Han skall vidare föra jaktjournal och lämna viltstatistikuppgifter samt leda praktisk jakt och viltvård.

188 Jakt och viltvård i andra länder

13.9.4 Möjligheter för enskilda att jaga

Enligt lagen har varje medborgare möjlighet att jaga. Men i praktiken begränsas antalet jägare genom bestämmelsen om högsta antal jägare per jaktrevir. Vidare måste den presumtive jägaren genomgå jägarprov. Grundprovet (för deltagande i jakt i allmänhet) består av en 66 timmars obligatorisk teoretisk kurs som anordnas av jägareförbundet på länsnivå. Parallellt med grundprovet genomgås en ettårig praktisk jaktförberedelse. Vederbörande deltar då i organiserade kollektiva jakter och utövar viltvård under överinseende av en jaktledare. Påbyggnadsprov finns för att t. ex. erhålla kompetens som jaktledare eller som sakkunnig inom olika jaktvårdsorgan.

13.9.5 Administration och finansiering av viltvården

Jaktfrågor handhas av jord- och skogsbruksministeriet. På länsnivå utövas tillsynen av länsstyrelsen. De två jägarorganisationerna (Tjeckiska resp. Slovakiska) har stor betydelse. De bildar på federal nivå en styrelse. Regionalt är de uppdelade i kretsorganisationer. Jägarorganisationerna administrerar bl. a. jägarproven. Även falkenerarjakt och jakthundsverksamheten sorterar under dessa förbund. Jakt- och viltvård finansieras över statsbudgeten enligt uppgjorda planer. De enskilda jaktföreningarnas verksamhet bekostas vidare av bl. a. medlemsavgifter och inkomster från försäljningen av vilt. Jaktföreningarnas eventuella överskott fördelas enligt särskilda regler mellan medlemmarna.

13.9.6 Övriga bestämmelser av intresse

Jaktföreningarna skall ersätta viltskador på skog och gröda. Brukaren av marken är emellertid skyldig att vidta nödiga åtgärder för förhindrande av viltskador. För t. ex. skador på oskyddade vinodlingar och trädgårdar utan stängsel utgår ingen ersättning och inte heller för grödor som inte skördats i normal tid. En jordbrukare är skyldig att vid slåtter använda anordningar som skrämmer viltet samt att informera jaktvårdsföreningen om tidpunkten för biocidanvändning, höskörd och plöjning.

13.10 Storbritannien inkl. Skottland

13.10.1 Lagstiftning

Den brittiska lagstiftningen finns inte i någon samlad utgåva. Delar av lagstiftningen är ålderdomlig. Ett exempel är Game Skottland Act 1772. Varje författning innehåller förutom reglerna för aktuell art eller artgrupp även påföljdsbestämmelser. En särskild lag finns om tjuvjakt på natten. Vissa lagar omfattar hela Storbritannien medan andra inte gör det.

Jakt och viltvård i andra länder 189

13.102 Jakträtt

J akträtten tillkommer markägaren. På öppna havet och på havsstränder som överskjöljs vid högvatten ärjakten i princip fri. Den som har nyttjanderätt till mark för jordbruk, bete eller liknande har inte rätt till jakt med mindre det är särskilt avtalat. Vissa undantag finns dock om kontraktstiden överstiger 21 år. I princip gäller ett allmänt förbud att beträda annans mark. Tillträdesförbudet är ett instrument att hindra olaga jakt eftersom jakträttsinnehavren eller hans folk har rätt att avhysa den som bryter mot förbudet. Vissa undantag från förbudet gäller vid jakt med hundar efter hare, räv och hjort.

13.10.3 Bestämmelser i övrigt för jakten

För att jaga erfordras jaktkort. Vissa jaktformer är undantagna från detta krav, t. ex. jakt med drivande hund efter hare och hjort. Personliga undantag finns också (kungliga familjen). Jaktkortet gäller i hela Storbritannien. Några krav på avlagd jägarexamen finns inte. Jakt på söndagar och på juldagen är förbjuden. I författningshänseende grupperas den frilevande faunan bl. a. i: a) vilda fåglar, hit hänförs arter som inte av hävd räknas till vilt (game), b) vilt, hit hänförs fasan, rapphöns (två arter), ripa, orre och hare, c) markvilt (ground game), en särskild lag som behandlar hare och kanin, d) hjortvilt, e) grävling och f) vilda varelser (vissa uppräknade helt fredade arter). Arter och artgrupper behandlas i en eller flera lagar. Regler för jakten efter hare t. ex. återfinns i minst nio olika lagar. Vissa arter som är helt fredade omfattas av en egen lag medan andra arter inte alls omnämns. I fågelskyddslagen listas arter i sådana som är 1) fridlysta hela året, 2) tillåtna hela året, 3) tillåtna under jakttid och 4) sådana som inte får säljas levande utan att vara födda i fångenskap. Allmänna jakttider, som för vissa arter omfattar hela året, finns angivna i lagen för respektive artgrupp. Särskilda tilstând kan ges till fångst eller jakt

för vetenskapliga eller liknande ändamål. Ägg av vissa måsarter får plockas och säljas för konsumtion. Ägg av änder, svanar och gäss får insamlas för

kläckning. Jakt efter hjortvilt nattetid - mellan en timme efter solnedgången till en timme före - är förbjuden. Vid soluppgången exceptionella väderleksbetingelser (kyla och isläggning) kan jakten efter drabbade fågelarter förbjudas i hela eller delar av landet. Sådan fridlysningsperiod får inte omfatta mer än 14 dagar i taget. Hagelvapen med större mynningsdiameter än 3/4 tum (kaliber 10) får inte användas vid fågeljakt. Vid jakt efter hjortvilt får hagelvapen användas förutsatt att kalibern inte är mindre än 12 och att patronerna är laddade med hagel som inte har mindre diameter än 0,269 tum (ca 6,8 mm). Kulvapen skall vara av minst kaliber 240 (6 mm) och ammunitionens mynningsenergi skall uppgå till 1 700 foot pounds. Kulan skall ha blyspets eller hålspets. Luftvapen, pilar (pil och båge) och spjut får inte användas. Vid jakt efter fågel får bl. a. snaror, krokar, limpinnar och nät inte användas. Undantag kan medges för t. ex. ringmärkning. Belysningsanordning får inte användas med undantag för jakt på arter som är tillåtna hela

190 Jakt och viltvård i andra länder

året. Hjortvilt får inte jagas med snaror och fällor. Gifter och bedövningsmedel, t. ex. injektionsvapen, får inte användas utan särskilt tillstånd. Jakt med falk kan utövas efter tillstånd. Hjortvilt får inte jagas från eller drivas med hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel. Motorbåt får inte användas vid jakt efter fågel (undantag för jakt efter klippduva i Skottland). Påföljderna för brott mot bestämmelserna finns angivna i respektive lagar och består av böter. fängelse eller straffarbete. Jaktvapen, jaktbyte, fångstredskap och fortskaffningsmedel kan förklaras förverkade.

13.104 Möjligheter för enskilda att jaga

Den enskildes möjligheter att jaga är begränsade. För jakt efter fasan. rapphöns och moripa bildas ofta jaktsyndikat som arrenderar jakträtten inom ett visst område och där har en anställd jägare som sköter tillsynen. Priset på sådan jakt är mycket högt. Möjligheterna att jaga änder, gäss och vadare längs kusterna är större för den enskilde där särskilda jaktföreningar finns. Jakt efter rådjur och kronhjort erbjuds allt oftare enligt ett s. k. paying-guest-system.

13.10.5 Administration och finansiering av viltvården

Inrikesministern (Secretary of state) har det högsta ansvaret under parla› mentet. Han har möjlighet att enligt föreskrifter i respektive lag t. ex. ge licenser för olika annars förbjudna jaktsätt. avlysa jakten vid besvärliga väderleksförhållanden, tillägga eller utesluta fågelarter från de olika listorna i fågelskyddslagen och ändra bestämmelerna om tillåtna vapen och ammunition. I fågelskyddsfrågor har han att samråda med en särskilt tillsatt fâgelrådskommitté (Advisory Committee on the Protection of Birds). En särskild sådan finns för England och Wales och en för Skottland. Kommitténs medlemmar utses av inrikesministern. I den skotska hjortviltlagen finns bestämmelser om en kronhjortskommission som skall biträda inrikesministern. Kommissionen består av medlemmar utsedda av naturvårdsrådet. naturvårdsforskningsrådet, hjortjägarna, lantbrukarna och fårfarmarna. Kommittén. som skall avlämna en årlig rapport till inrikesministern, har till uppgift att ge markägarna råd i kronhjortsfrågor och samla in avskjutningsstatistik. Gör kronhjortar skada på gröda kan kommissionen förordna om tvångsavskjutning. Kommissionen skall upprätta planer för att hålla skadegörelsen inom rimliga gränser. Kommissionens verksamhet bekostas med medel som anvisas av parlamentet. Det finns flera ideella organisationer med anknytning till jakt, såsom sjöfågeljaktföreningar och hjortägarföreningar, med relativt stort inflytande som opinionsbildare.

13.10,6 Övriga bestämmelser av intresse

Handeln med vilt, speciellt fåglar, är reglerad och i princip är det förbjudet för personer som inte har särskilt tillstånd att idka handel med vilt.

Jakt och viltvård i andra länder 191

13.11 Kanada

13.11,1 Lagstiftning

Varje provins har sina egna lagar för jakt och viltvård. Lagarna överensstämmer i sina grunddrag men skiljer sig i detaljer. Gemensamt för alla

provinserna är flyttfågelkonventionslagen (The Migratory Birds Convention

Act) och ett till denna lag knutet flyttfågelreglemente (Migratory Birds Regulations). Inom dessa gemensamma ramar finns dock ytterligare provinsiella restriktioner. Flyttfågelkonventionen träffades år 1916 mellan USA och Kanada och avser i princip alla fåglar med årstidsbundna flyttningar. Till konventionen har även Mexico senare anslutit sig. Den följande redogörelsen för jaktbestämmelser i Kanada baserar sig främst pä förhållandena i provinsen Saskatchewan men även vissa föreskrifter som gäller i andra provinser har tagits med i redogörelsen. Inom Saskatchewan regleras jaktutövningen av viltlagen 1967 (The Game Act 1967) som också innehåller påföljdsbestämmelser. Bestämmelser för jaktutövningen finns

också i pälslagen (The Fur Act).

13.11 .2 Jakträtt

Jakträtten är inte en enskild rätt knuten till markägandet. Enskild medborgares rätt att jaga regleras i viltlagen. Indianer har en särskild i lagen inskriven rätt till jakt för husbehov hela året (Indian Hunting for food). Jakt får i princip utövas på allmän och enskild mark av var och en med de

restriktioner som finns i form av vilt- och fågelreservat. Ägare av enskild

mark som vill förhindra att allmänheten jagar på hans marker måste hägna in marken och sätta upp skyltar med text Jakt förbjuden eller motsvarande. För att få jaga måste man inneha jaktlicens. Vill man jaga flyttfåglar erfordras särskild jaktlicens (duck stamp). Vissa arter. kråkor, skator och landviltfåglar (upland game birds) får jagas på egen mark utan jaktlicens. Bestämmelser om skyddsjakt finns. Jakt på söndagar är förbjuden.

13.113 Bestämmelser i övrigt för jakten

Faunan uppdelas i a) storvilt (Big Game), t. ex. hjortviltarterna, björn och bison, b) flyttande viltfågel (Migratory Game Bird), hit räknas t. ex. alla änder, gäss och svanar, c) landviltfågel (Upland Game Bird), t. ex. järpe, ripa, fasan, rapphöns och kalkoner, d) vilda djur och fåglar, arter som inte hänförs till vilt enligt a)-c) t. ex. pälsdjur som mård och bäver. J akttider, ofta lokalt eller regionalt begränsade, fastställs. Särskild jaktsäsong för jakt med pil och båge kan föreskrivas. Denna är då tidsmässigt skild från jaktsäsong då skjutvapen får användas. Storvilt jagas efter principen att varje jägare tillåts fälla ett djur av varje art per år. Av arter som är vanligt förekommande kan jägarens tillstånd omfatta flera djur än ett. Avskjutning av sparsamt förekommande arter är antalsreglerad och tillstånd att fälla djur utfärdas efter lottning eller liknande bland jägare som anmält sitt intresse. Avskjutningen av annat vilt. kråkor eller liknande, är reglerad till ett visst antal individer av samma art eller

192 Jakt och viltvård i andra länder

artgrupp för varje jägare per dag eller annan period (The Bag limit system). En jägare får t. ex. skjuta högst fyra järpar per dag. Det är förbjudet att lämna kvar ätbara delar av allt fällt vilt utom björn i markerna. Storvilt får inte jagas med studsare som har mindre kaliber än 0,23 tum (5,7 mm). Helmantlade kulor, spårljusammunition och helautomatiska vapen får inte heller användas. Jakt med pil och båge är tillåten men då får förgiftade eller explosiva pilspetsar, eller sådana med en bredd understigande 1 tum (ca 25 mm) inte användas. Pilar måste vara varaktigt märkta med ägarens namn och adress. Föreskrifter om minsta dragkraft hos bågarna finns. Flyttande vildfågel eller annan vildfågel på eller över vatten och våtmarker får inte skjutas med kulvapen. Vid jakt efter flyttande vildfâgel får jägaren i sin skåre inte ha mer än en hagelbössa tillgänglig. Fällor, nät, snaror eller gift får inte användas för att fånga eller döda vilt. För övriga arter, t. ex. pälsdjur, får fällor, saxar och gift användas enligt särskilda regler. Jakt från fortskaffningsmedel. inkl. motorbåt, och från hästryggen är i princip förbjuden liksom att förfölja och störa eller driva djur och fågel med hjälp därav. Undantag kan meddelas. Båt som inte drivs av segel eller motor får användas vid jakt. Det är förbjudet att från flygplan i luften spana efter vilt och genom signalering via radio eller på annat sätt leda person på marken till djuret. Jakt med drivande hund är förbjuden och hund som påträffas drivande storvilt får dödas av var och en. Stående fågelhund får dock användas vid jakt efter ripor, fasaner och liknande. Jakt under natten är förbjuden liksom jakt med strålkastare eller annan belysningsanordning. Vid jakt efter storvilt är det obligatoriskt att bära ytterkläder och mössa i bjärt röd, gul eller orange färg. Detta gäller såväl jägare som eventuella följeslagare. Undantag kan medges vid jakt efter hjort med pil och båge under den speciella säsongen för sådan jakt då kamouflagekläder får användas. Böter och fängelse är de gängse påföljderna för brott mot jaktförfattningarna. Vapen, jaktredskap och fordon som används vid olaga jakt kan förklaras förverkade. Rätten att lösa jaktlicens kan också förklaras förverkad för längre eller kortare tid. Om någon, även av våda, skadar annan person genom skottlossning eller med pil från båge har vederbörande förlorat rätten att lösa jaktlicens under fem år och eventuellt gällande licens ogiltigförklaras. Vid misstanke om brott mot vilvårdslagarna har viltvårdspolisen och ridande polisen stora befogenheter att undersöka packningar, campingplatser, bilar och liknande. Husundersökning i egentlig bemärkelse får dock endast ske efter tillstånd av domare.

13.11,4 Möjligheter för enskilda att jaga

Den enskilde har i stort sett obegränsade möjligheter till jakt i de stora privata eller statsägda skogarna och på annan ej odlad mark. I närheten av tätorter och i intensivt odlade bygder är dock den tillgängliga arealen för jakt genom avlysning begränsad för allmänheten. Prov för erhållande av är inte obligatoriskt men delvis bedrivs intensiv kursverksamhet i jaktlicens jakt och jaktsäkerhet. Person under 12 år kan inte erhålla jaktlicens. För den

sou 1983:21 Jakt och viltvård i andra länder 193

som är mellan 12 och 16 år erfordras målsmans skriftliga tillstånd. Avgifterna för jaktlicenser är ofta olika beroende på om vederbörande är bosatt inom eller utom provinsen.

13.11.5 Administration och finansiering av viltvården

Viltvården är en statlig angelägenhet och sorterar under respektive provinsdepartement med anknytning till de areella näringarna eller turism (olika i olika provinser). Guvernören (Lieutenant Governor in Council) har enligt Saskatchewanlagen specificerade och vittgående befogenheter att utfärda föreskrifter rörande jaktutövningen. Inom den till departementet

knutna enheten för viltvård (Wildlife Division, Fish and Wildlife Branch eller

motsvarande) finns tjänstemän och viltforskare på olika nivåer anställda. Det finns även en organisation, Canadian Wildlife Service, som med fem regionala kontor har samordnande funktioner inom administration och forskning med anknytning till viltvården. Viltvården och tillsynen av jaktförfattningarnas efterlevnad finansieras över stadsbudgeten där avgifterna för jaktlicenserna ingår. Guvernören har möjlighet att öronmärka vissa medel för viltskadeersättningsförsäkringar och en viltutvecklingsfond.

13.11.6 Övriga bestämmelser av intresse

J aktlicens för storvilt är försedd med särskilda märken (seals, tags) för varje tillåten art. Dessa skall omedelbart efter det djuret fällts varaktigt fästas vid djurets skinn eller horn. Datum för jakten antecknas på märket och licensinnehavaren skall underteckna detta. Om djuret flås skall kropp och skinn förvaras tillsammans tills djuret styckas (vid hemkomsten). Sekundära könskaraktärer får inte förstöras på fällt djur förrän vid hemkomsten såvida inte båda könen av vederbörande art är tillåtna för jakt samtidigt. Det är vanligt att kontrollstationer upprättas av jaktvårdspolisen vid vägar som leder från populära jaktområden. Systemet med personligt antalsreglerad avskjutning erfordrar en stor kader av jaktvårdspoliser och även den ridande polisen är aktivt engagerad i tillsynen av jaktlagarnas efterlevnad. Jägare kan anmodas avlämna rapport över fällt vilt eller lämna in vissa delar, t. ex. andvingar, för vetenskapligt ändamål. Det är förbjudet att utbjuda till försäljning, sälja, köpa, byta eller på restaurang servera vilt med undantag för i fångenskap på kommersiell basis uppfött vilt. Transport, förvaring samt uppstoppning och uppfödning av vilt är särskilt reglerad. I lagen finns uttryckliga förbud mot att förstöra eller ändra enskilda eller statliga skyltar (motsvarande) som lämnar upplysningar om jakträttsliga förhållanden.

13.12 USA

Inom USA finns det mer än hundra konventioner, lagar och författningar som på federal nivå reglerar utnyttjande, skötsel och bevarande av den vilda faunan och flora. Därtill kommer en mängd delstatliga bestämmelser. I jämförelse med Kanada har de federala bestämmelserna stor betydelse. De principiella grunderna för jakten och viltvården överensstämmer i huvudsak med vad som gäller för Kanada (se föregående avsnitt).

14 betänkande

aktmarksutredningens

J

Jaktmarker

(SOU 1974:80)

14.1 Bakgrund

Jaktmarksutredningen som tillsattes 1967 hade enligt sina direktiv att lägga fram förslag inom följande delar av jaktens område: E1 jaktvärdsomrâden, bildande och verksamhet G jaktarrendators rättsliga ställning EJ korttidsupplåtelser av jakt EJ viltvårdsområden för korttidsupplåtelser EI jaktens administration. l betänkandet (SOU 1974:81) Jaktmarker redovisades utredningens i dessa ämnen samt i frågan om kompetensprov för jägare. förslag Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling. Utredningens förslag till kompetensprov för jägare föranledde regeringen att ge ett uppdrag till statens naturvårdsverk i frågan. Sedan regeringen under våren 1978 avlämnat proposition i ämnet beslutade riksdagen samma år att obligatoriskt för jägare skall införas (prop. 1977/ kompetensprov 782141, JoU 28, rskr 323). På grundval av jaktmarksutredningens förslag och remissyttrandena över detta avlämnade jakt- och viltvårdsberedningen i mars 1979 delbetänkandet Betänkandet ledde till proposition med (SOU 1979:19) Jaktvårdsområden. förslag till lag om jaktvårdsområden m. m.. vilken antogs av riksdagen (prop. l979/80:180, JoU 1980/81:3, rskr 1980/81:22). Lagen (1980:894) om jaktvårdsområden trädde i kraft den 1 januari 1981. I det följande lämnas en kortfattad redovisning av jaktmarksutredningens förslag i de frågor där ställning ännu ej tagits.

14.2 i om

Jaktmarksutredningens förslag fråga

jaktarrendatorernas ställning

14..2.1 Utredningens allmänna överväganden

hade enligt direktiven i uppdrag att undersöka Jalctmarksutredningen jaktarrendatorernas ställning såväl inom jaktmarksområden som i övrigt. Särskilt skulle prövas om förutsättningar fanns för bestämmelser om rätt till av arrendetiden för arrendatorer, när starka viltvårdsskäl talade förllängning för detta.

196 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

Utgångspunkten för en rättslig reglering av jaktupplåtelsernas innehåll och form borde enligt utredningen vara att främja tillkomsten av upplåtelser som är förenade med sådan trygghet att de avtalsslutande parterna på ett resultatgivande sätt kan fördela viltvårdsarbetet mellan sig. Principen borde vara, enligt utredningen, att upplätaren åtar sig mer omfattande nyanläggningar som på lång sikt har inverkan på vilttillgången. Kostnaderna för sådana åtgärder skulle upplåtaren täcka genom arrendeavgifterna. Jaktarrendatorn borde å sin sida svara för viltvårdsarbete som är av underhållskaraktär och för sådana åtgärder som har mera direkt verkan på viltbeståndet. Upplåtelsen skulle för arrendatorns del ha sådant innehåll att han fann det förenligt med sina intressen att vidta lämpliga och erforderliga åtgärder i viltvårdande syfte. Enligt utredningen skulle den rättsliga regleringen inte göras så omfattande eller utformas på sådant sätt att fastighetsägarna i större utsträckning avstår från att upplåta mark för jakt. Vidare ansåg utredningen att det var av väsentlig betydelse för viltvården att avtal om upplåtelse av jakträtt innehöll bestämmelser om avtalsperiodens längd. Skulle man kunna väcka och bibehålla ett intresse hos jaktarrendatorn för aktiva viltvårdsåtgärder som visar effekt först efter avsevärd tid borde, enligt utredningens mening, arrendeperioden inte vara alltför kort.

14.2.2 Utredningens förslag

Utredningen föreslog mot bakgrund av sina överväganden en kortaste avtalstid om fem år och rätt för jaktarrendatorn till förlängning av arrendet vid arrendetidens utgång. Beträffande mark som upplåtits av kommun föreslogs en lägst ettårig avtalstid. Förlängning skulle - med undantag för mark som upplåtits av kommun w ske för fem år om inte arrendenämnd godkände eller fastställde annan tidsperiod. Jaktmarksutredningen lade fram ett förslag till en särskild lag om upplåtelse av jakt, som skulle omfatta avtal varigenom någon mot ersättning upplåter rätt till jakt åt annan. För s. k. korttidsupplåtelser föreslogs särskilda undantag. Förslaget anslöt i övrigt till bestämmelserna om jordbruksarrende i jordabalken med de avvikelser som, enligt utredningen, föranleddes bl. a. av att jaktarrende nästan undantagslöst saknar de sociala aspekter som motiverar ett starkt skydd för jordbruksarrendatorerna. Tvist om rätt till förlängning och om avtalsvillkor skulle enligt utredningens förslag kunna hänskjutas till avgörande inför arrendenämnd. De grundläggande reglerna i lagen föreslogs bli tvingande med möjligheter att efter arrendenämnds godkännande träffa avtal som innehöll villkor som awek från den föreslagna lagens bestämmelser. Vid förlängning av avtal skulle arrendeavgift enligt utredningens förslag utgå med skäligt belopp. Om överenskommelse inte kunde träffas mellan parterna, skulle frågan kunna hänskjutas till arrendenämnd som vid sin bedömning i första hand hade att beakta ortens pris med de avvikelser som den ifrågavarande markens större eller mindre jaktliga värde kunde motivera. Om inte jämförliga arrendeförhållanden kunde anses föreligga skulle nämnden avgöra frågan med ledning av vad jaktarrendatorer i allmänhet kunde antas vara beredda att betala. Utredningen föreslog således inte någon priskontroll utan endast skydd mot oskäliga prishöjningar.

Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 197

142.3 Remissutfallet

En majoritet av remissinstanserna, däribland länsstyrelserna, redovisade en klart positiv inställning till huvuddelen av jaktmarksutredningens förslag beträffande jaktarrendatorernas ställning. Flertalet remissinstanser delade utredningens uppfattning att en förstärkning av jaktarrendatorernas rättsliga ställning skulle komma att öka deras intresse för viltvårdsarbete. I många yttranden framfördes emellertid samtidigt uppfattningen att avtal om upplåtelse av jakträtt alltid borde kräva skriftlig form. Några remissinstanser hade annan uppfattning än utredningen när det gällde frågan om upplåtelsetidens längd. Även i fråga om särbestämmelsen beträffande upplåtelsetiden för kommun redovisade några remissinstanser en annan uppfattning än utredningen. I några yttranden uttalades att utredningens förslag till lag om upplåtelse av jakt skulle kunna leda till en minskad benägenhet till sådana upplåtelser och en risk för prisstegringar på jaktarrenden. Några remissinstanser hade bl. a. mot denna bakgrund en helt negativ inställning till utredningens förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län anförde att en negativ effekt av den föreslagna lagstiftningen visserligen kan bli att utbudet av jaktarrenden minskar med en därav följande prishöjning. Eftersom arrendetidens längd är av stor betydelse för jaktarrendatorers intresse för långsiktig planering av viltvårdsarbetet överväger emellertid de positiva effekterna av förslaget. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget. Vad gäller mark som utarrenderas av kommun utgår länsstyrelsen från att kommunerna, såvida inte speciella förhållanden föreligger häremot, kommer att tillämpa avtalstider om minst fem år. Även länsstyrelsen i Uppsala län har uppfattningen att det är sannolikt att jaktarrendatorernas intresse för viltvårdsarbetet kommer att öka om deras rättsliga ställning stärks i enlighet med utredningsförslaget. Den omständigheten att några sociala skäl inte kan åberopas för införande av optionsrätt vid jaktarrende bör vid sådant förhållande inte få spela någon avgörande roll. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte - i likhet med jaktarrende jordbruksarrende -för sin giltighet bör kräva skriftlig form. Detta kan vara befogat med hänsyn till att frågan om arrendets förlängning m. m. kan komma att bli föremål för arrendenämndens prövning. Utredningens förslag i syfte att stärka jaktarrendatorernas rättsliga ställning tillstyrks i huvudsak även av länsstyrelsen i Jönköpings län. Enligt länsstyrelsens mening har utredningen lyckats väl avväga jaktarrendatorernas intresse av tillbörlig trygghet mot det allmänna önskemålet att markägarna inte onödigtvis avhålls från att upplåta sin mark till jakt av rädsla för att arrendeförhållandet inte skall kunna upplösas när markägaren har rimliga skäl för detta. Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker också utredningens förslag. Avtal om jaktupplåtelse, som avses i lagförslaget, bör emellertid enligt länsstyrelsen upprättas skriftligt för att lagen skall vara tillämplig. Ainknytningen till vad som gäller för jordbruksarrenden är enligt Lantbrukarnas riksförbunds (LRF) uppfattning förnuftig. Även jordbruksarrendator bör dock ingå i den personkrets som kan rätten till bryta förlängning av ett jaktarrende. Med hänsyn till att förlängning m. m. kan bli

198 betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

Jaktmarksutredningens

föremål för arrendenämnds prövning bör enligt LRF:s mening gälla att avtal om jaktupplåtelse skall vara skriftligt. Av lagen om upplåtelse av jakt bör därför framgå att lagen inte är tillämplig på muntliga avtal. Enligt direktiven skulle utredningen överväga förslag som motverkar en okontrollerad Arrendenämndernas prövning av arrenstegring av jaktarrendeavgifterna. kan tänkas ha en något återhållande verkan. Å andra sidan vill deavgifterna LRF fästa på att det lagda förslaget beträffande uppmärksamheten besittningsskydd i ett begynnelseskede kan leda till en stegring av avgifterna och således motverka utredningens målsättning enligt direktiven. Svenska jägareförbundet anser, att de av utredningen framlagda förslagen att stärka rättsliga ställning är väl motiverade. En jakträttsarrendators jakträttsarrendator bör ha en viss garanti för att de - ofta mycket tids- och kostnadskråvande -insatser han gör för att förstärka ett villebrådsbestånd på disponerad mark också kommer honom själv till godo genom att han under en relativt lång period blir tillförsäkrad rätten att jaga på samma mark. Förbundet kan dock inte finna nâgra skäl till att kommunerna skall undantas från bestämmelsen om att arrendetiden skall omfatta fem år. Det enda undantaget från regeln bör gälla sådana marker som inom femårsperioden kan komma att exploateras för bostads- eller industriändamål eller i annat för samhället väsentligt syfte. Vidare anser jägareförbundet att frågan om arrendeupplåtelse inom områden som berörs av rennäringslagen bör göras till föremål för en särskild utredning. Det skulle vara otillfredsställande om kronomarken ovanför odlingsgränsen undantas från regler som avser att förstärka jakträttsarrendators rättsliga ställning. Inom vissa jaktvårdsområden samt större skogsförvaltningar förekommer jakträttsbevis för en hel jaktsäsong. Försäljningen av antalet jakträttsbevis i vilttillgången. Här kan det alltså vara anpassas ofta till variationerna önskvärt att med hänsyn till viltbestånden göra justeringar från år till år. Jägareförbundet föreslår därför att jakträttsbevis för en period av upp till ett jaktår inte skall jämföras med arrendeavtal. Även lantbruksstyrelsen går in på frågan om lagens tillämpningsområde. som av Styrelsen anser det angeläget att undantag görs för sådana fastigheter lantbruksnämnd förvärvas i rationaliseringssyfte. Dessa fastigheter innehas som regel endast under kortare tid av nämnden. Utan ett sådant undantag kan lantbruksnämnden inte utarrendera jakten på sina fastigheter vilket kan leda till en ”vild jakt”. Även lantbruksstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget att upplåtelser som avses i 32 § rennäringslagen skall undantas från lagstiftnignen. Huvudskälet för undantaget synes vara att upplåtelsetiden skall utgöra minst fem år. Även till detta förslag ställer sig lantbruksstyrelsen tveksam. Om staten som upplåtare jämställs med kommun behöver man inte göra undantag för upplåtelser enligt 32§ rennäringslagen. Då skulle inte heller undantag behöva göras för sådana fastigheter som av lantbruksnämnd förvärvas i rationaliseringssyfte. I sammanhanget vill lantbruksstyrelsen framhålla att stora områden mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen är avsatta för renskötseländamål året runt (3 § 1 rennäringslagen). Även om upplåtelse av statens fastigheter inom dessa områden handläggs av annan myndighet än lantbruksnämnden är det angeläget att likartade bestämmelser gäller inom hela

SCU 1983:21 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 199

renskötselområdet. Frågan bör bli föremål för ytterligare utredning innan jaktmarksutredningens förslag slutligt prövas. Lantbruksstyrelsen påpekar att utredningen haft till uppgift att söka finna vägar för att bereda jägare som saknar egen jaktmark fler jakttillfällen. Styrelsen ifrågasätter om förslaget till optionsrätt medverkar härtill. Snarare torde förslaget- enligt styrelsens mening - motverka detta syfte. Även om en intensifierad viltvård och en bättre organiserad jaktutövning kan åstadkommas kommer utrymmet för jakt alltid att vara begränsat. Om nyttjanderättshavare medges rätt till förlängning av avtal om jaktupplåtelse kan utvecklingen bli den att man får en grupp med ett praktiskt taget stående avtal om jakträtt. Lantbruksstyrelsen avstyrker därför förslaget om rätt till förlängning av jaktavtal. Enligt statens naturvårdsverk kan det från faunavårdande synpunkt vara en fördel att jakträttsinnehavaren har ett besittningsskydd. Sannolikt gör det honom mera benägen att satsa på långsiktiga viltvårdsåtgärder. En markägare måste emellertid ha möjlighet att säga upp en jaktarrendator som missbrukar sin rätt, exempelvis genom för hård jaktutövning - ett missbruk som i allmänhet är mycket svårt att bevisa. Vidare anser naturvårdsverket att skälen för att undanta kommun från minsta tillåtna upplåtelsetid - fem år - är något svaga. Det får antas att kommunerna i flertalet fall kan överblicka i varje fall den närmaste femårsperioden så väl att det kan avgöras om utarrendering av jakten bör ske eller ej. Att upplåta jakten på kommunägd mark under en tidsperiod som i varje fall inte understiger fem år till en noggrant utvald person och enligt ett detaljerat avtal, är erfarenhetsmässigt många gånger ett förfarande som kan leda till bättre resultat än om kommunen själv svarar för viltvården. Enligt verket måste det klarläggas att lösen av jakträttsbevis inom ett jaktvårdsområde inte anses som avtal enligt föreliggande förslag. Med vissa kompletteringar enligt ovan bör den föreslagna lagen vara värd att pröva, trots sin vaga utformning. Naturvårdsverket vill emellertid påvisa två tänkbara olägenheter med lagen. Den ena är att besittningsskyddet för jakträttsinnehavaren - om än i realiteten ganska skenbart på grund av lagens vaga utformning - kan medföra att markägare tvekar inför en utarrendering av sin mark. Den andra är att besittningsskyddet kan driva upp de redan nu höga priserna för jaktarrenden. I båda fallen motverkas lagens syfte. Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att den av utredningen föreslagna optionsrätten skulle gälla huvuddelen av alla varaktigare jakträttsupplåtelser. Det skäl som utredningen framfört till stöd för en optionsrätt för jaktarrendatorerna kan emellertid inte anses motivera en optionsrätt med så generell räckvidd. Optionsrätten bör bara kunna åberopas av jakträttsarrendator som kan visa att han vidtagit sådana åtgärder som är ägnade att på längre sikt förbättra viltstammen inom det område som omfattas av jakträttsupplåtelsen. En regel av nu angivet slag skulle i hög grad vara ägnad att främja viltvården. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara tveksamt om den föreslagna lagens bestämmelser kommer att få den effekt som varit åsyftad. Lagen kan i stället komma att leda till en minskad benägenhet att upplåta jakt genom jaktarrende eller till att avtal sluts för så kort tid att lagen inte blir tillämplig på avtalet.

200 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

Länsstyrelsen tillstyrker dock att regler införs som stärker jaktarrendators rättsliga ställning. Länsstyrelsen motsätter sig däremot bestämt att kronomarken ovanför odlingsgränsen undantas från dessa regler. Jakten i synnerhet inom denna del av länet bedrivs nästan uteslutande, med undantag av samernas jakt, av jägare som är beroende av jaktupplåtelse för att få bedriva jakt. Avvägningar av viltvårdshänsyn med möjligheter till justeringar kan skrivas in i de avtal om upplåtelse av jakt som lantbruksnämnden tecknar med jaktutövarna. Kronomarken ovanför odlingsgränsen kan inte sägas vara så särartad från viltvårdssynpunkt, jämfört med övriga delar av Norrbottens län, att det är försvarligt att undanta markerna i en lag om upplåtelse av jakt. Skogsindustriernas samarbetsutskott (SIS U) ifrågasätter om det f. n. föreligger tillräckliga skäl att införa en särskild lag om upplåtelse av jakt. Så långt relationerna mellan upplåtare och jaktarrendatorer kan överblickas är förhållandena tillfredsställande. Att meningarna stundom är delade beträffande skäligheten i arrendebeloppen motsäger inte detta påstående. Den föreslagna lagen torde enligt SISU:s uppfattning ej påtagligt ändra förutsättningarna att nå det avsedda målet - en godtagbar avvägning mellan markägarens och jaktarrendatorns intressen. Det kan däremot föreligga risk för att lagen med den föreslagna utformningen på något håll avskräcker från upplåtelser - i varje fall till dess erfarenheter vunnits i fråga om lagens tillämpning. Skulle lagen ändock komma till stånd bör, enligt SISU:s uppfattning, vissa ändringar och kompletteringr ske av utredningens förslag. Upplåtelsetiden bör inte sättas längre än ”minst tre år. Någon särställning för kommun behövs inte med den prövningsordning som föreslås hos arrendenämnden. Personaljakten på bolagsinnehaven är av mycket stor betydelse för företaget och de anställda. Det måste i en eventuell lag klart framgå att en markägare har rätt att säga upp ett arrende eller att motsätta sig en förlängning om han vill upplåta jakten till anställd inom skogs- eller jordbruksnäringen. Även kammarkollegiet ifrågasätter om det finns bärande skäl för de föreslagna tvingande bestämmelserna som gör det svårare att träffa avtal om upplåtelse av jakt för kortare tid än fem år eller med andra villkor än vad som förutsattsi förslaget. Andra upplåtelseformer kan ofta te sig fullt berättigade utan att därför någon arbetskrävande prövning inför arrendenämnd skall behövas. Upplåtelserna kan t. ex. ha sin grund i anställningsförhållanden och därvid antingen utgöra ett led i den anställdes tjänsteutövning eller ha tillkommit för att bereda anställd personal ökad trivsel i sina arbetsförhållanden. I sådana fall - och även annars när kortvariga eller obestämda upplåtelseformer väljs - är det naturligt att upplåtaren svarar för den huvudsakliga kostnaden för och arbetet med viltvården. Det mä i sammanhanget noteras att det av bestämmelsen i 23§ i 1971 års förordning om förvaltning av kyrklig jord synes följa att jaktutövningen på mark som tillhör ecklesiastika boställen inte alltför oföränderligt bör bindas av långvariga upplåtelseavtal. Mot den här bakgrunden avstyrker kammarkollegiet det framlagda förslaget till lag om upplåtelse av jakt. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare framhåller att i förutsättningarna för utredningens arbete åsyftades större rättsskydd för jakträttsarrendator, mera arrendeledig jaktmark och mera vilt och tillika lägre kostnader

SCU 1983:21 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 201

om skäliga jaktarrenden. Det förslag som utredningen lagt fram kommer dock enligt förbundet att i den praktiska tillämpningen få helt motsatt vekan. l fråga om den påtalade rättstryggheten är det i lagförslaget intaget vissa tvingande regler om skiljeförfarande. Detta medför att parternas möjligheter att hävda och skydda sin rätt inskränks. Genom skiljeförfarande hindras parterna från sin eljest lagliga rätt att få uppkomna tvistemål och rättsfrågor prjvade av allmän domstol. Att detta ur rättssäkerhetssynpunkt är en klar försämring är uppenbart. Det är visserligen önskvärt med fastare regler för upplåtelse av jakträtt och rätt till förlängning av sådana upplåtelser. Jaçtmarksutredningens förslag innebär emellertid inte någon tillfredsställande lösning. Om markägarna även fortsättningsvis skall vara villiga att utarrendera sin jakträtt till utomstående jägare måste rätt till omfattande avialsfrihet föreligga. Detta gäller både upplåtelsetid och förlängning av avtalet.

14.3 J i fråga om aktmarksutredningens förslag

vid och om viltvårdsområden

korttidsupplåtelser jakt

14.3.1 Utredningens överväganden

Jaktmarksutredningen hade enligt direktiven i uppdrag att bl. a. överväga nya former för att ge ökade jaktmöjligheter åt jägare som inte har tillgång till jaktmark. Enligt direktiven skulle de former av korttidsupplåtelser som praktiserats av domänverket och vissa skogsbolag studeras närmare liksom frågan om jaktvårdsområden och större markkomplex i enskild ägo eventuellt kunde inrymma mer jakt i form av korttidsupplåtelser. Utredningen skulle enligt direktiven vidare undersöka möjligheterna att för korttidsupplåtelser bilda särskilda områden enligt ett förfarande liknande det som används för att bilda naturreservat. För sitt arbete med frågan kartlade utredningen utbudet av korttidsupplåtelser och uppmärksammade särskilt resultaten av några skogsbolags korttidsupplåtelser. I en enkät tillfrågades ett urval skogsbolag om inställningen till sådana upplåtelser. Utredningen lät även en expertgrupp utföra vissa grundläggande studier avseende korttidsupplåtelser och därmed sammanhängande frågor. Genom utredningens försorg startades inom kronoegendomen Skultuna försök för att utröna de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för att driva ett viltvårdsområde. Jaktmarksutredningen konstaterade att korttidsupplåtelser hittills inte kunnat hävda sig ekonomiskt vid en jämförelse med jaktarrende och att efterfrågan inte varit så stor att det förelegat skäl för markägare att tillgodose önskemål om sådana jakttillfällen. Enligt utredningen härrörde det utbud som fanns till stor del från överskott av jakttillfällen inom vissa jaktvårdsområden och efterfrågan var även där ganska liten. Vidare hade de tillfrågade skogsbolagen i allmänhet ställt sig tvekande till upplåtelseformen. Ekonomiska resultat av upplåtelse på domänverkets marker i Norrbotten och i Orrefors hade visat att intäkterna överstigit domänverkets riktpriser för

202 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

jaktarrenden men att administrationen dragit avsevärt större kostnader. Drygt hälften av landets jägare hade i utredningens jaktundersökning uppgett att de kunde tänka sig att utnyttja korttidsupplåtelser någon gång. Enligt utredningens grundsyn på jakten skulle förvaltningen av en fastighets jakträtt ingå som ett led i markförvaltningen. Enligt utredningen måste upplåtelser av jakt - om inte särskilda skäl föranleder annat- lämna ett från ekonomiska synpunkter tillfredsställande resultat. Beträffande viltvårdsområden konstaterade utredningen att ett särskilt avsatt område för korttidsupplåteler endast i ringa utsträckning kunde påräkna intresse från andra än - sätt som jägare. Enligt utredningens mening skulle inlösen på motsvarande enligt naturvårdslagen - av jakträtten på de relativt stora områden det skulle bli fråga om medföra oskäligt höga avgifter för jakten även med måttliga krav på avkastning. Utredningen utgick därför vid sina överväganden från att ökade möjligheter till jakt borde åstadkommas genom markägares egna initiativ. Utredningens förslag byggde på att markägaren frivilligt skulle ansluta sin mark till en särskild reervatsform som skulle kallas viltvårdsområde. Sådan anslutning kunde emellertid bara komma till stånd inom sådana områden där det från ekonomisk synpunkt framstod som fördelaktigt.

14.3.2 Utredningens förslag

Jaktmarksutredningen rekommenderade fortsatta försök med korttidsupplåtelser i syfte att vidareutveckla metoderna och ytterligare pröva de ekonomiska förutsättningarna. Frågan om den framtida utvecklingen av korttidsupplåtelser var enligt utredningens mening beroende av om försöksverksamheten skulle visa tillfredsställande resultat från såväl viltvårdssynpunkter som ekonomiska synpunkter. Utredningen framhöll samtidigt att dess förslag beträffande jaktvårdsområden kunde antas medföra ett ökat utbud av korttidsupplåtelser genom att förslagen syftade till att förenkla bildandet av jaktvårdsområden och att skapa förutsättningar för en ekonomisk reglering mellan delägarna som skulle underlätta korttidsupplåtclser. Den fortgående urbaniseringen borde enligt utredningen samtidigt medföra en Ökad efterfrågan på sådana upplåtelser och därmed förbättrat ekonomiskt utfall för sådana jaktvårdsområden som väljer denna upplåtelseform. Utredningen ansåg vidare att möjligheterna att få till stånd viltvårdsområden genom markägares frivilliga initiativ torde vara begränsade, om inte särskilda stimulansåtgärder sattes in. Den ekonomiska satsning som erfordras måste stödjas och underlättas. Utredningen föreslog därför visst statligt stöd till markägare för kostnader med planläggning och grundförbättringar vid anläggande av viltvårdsområde. Sådant stöd skulle kunna förenas med krav på att fastighetsägaren presenterar en plan för områdets framtida skötsel och utnyttjande. Enligt jaktmarksutredningen borde någon rättslig reglering av viltvårdsområden ännu inte ske och utredningen lade därför endast fram förslag till riktlinjer för statsbidrag till viltvårdsområde. Länsstyrelsen föreslogs bli handläggande myndighet i fråga om sådana statsbidrag.

Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 203

143.3 Remissutfallet

Remissutfallet i de nu berörda frågorna var splittrat. Många remissinstanser förklarade till förslagen och tillstyrkte en fortsatt försökssig vara positiva verksamhet i fråga om korttidsupplåtelser och viltvårdsområden. Samtidigt innehöll dock flera av dessa remissyttranden synpunkter som tydde på viss tveksamhet. l många yttranden betonades risken av att jägarna vid korttidsupplåtelser inte skulle komma att känna något ansvar för viltvården utan endast sträva efter att uppnå ett tillfredssställande jaktresultat. En sådan jakt skulle enligt flera remissinstanser stå i strid mot utredningens redovisade grundsyn på jakten i samhället. Några remissinstanser ansåg att viltvårdsområde var en olämplig benämning med hänsyn till områdets Flera länsstyrelser påpekade i sina remissyttranden att föreslagna utyttjande. skulle komma att krävas om länsstyrelserna blev ytterligare personalresurser handläggande myndigheter i frågor om viltvårdsområden. Några remissinstanser var helt negativa till utredningens förslag. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att visst behov av korttidsupplåtelser tillstyrker därför fortsatta försök med föreligger. Länsstyrelsen korttidsupplåtelser för att belysa konsekvenserna ur viltvårds- och ekonomisk synpunkt. anser även att fortsatta försök med viltvårdsområden bör Länsstyrelsen länsstyrelsen bör möjlighet till statsbidrag vid sådana genomföras. Enligt försök finnas och frågan om statsbidrag till dessa bör lämpligen handläggas av statens naturvårdsverk. Att korttidsupplåtelser skulle ge ett betydligt större antal jägare jakttillsätt fällen på en och samma areal än när marken utarrenderas på vanligt framhålls av naturhistoriska riksmuseet. Systemet med korttidsupplåtelse kräver emellertid en mer omfattande administration än vanlig utarrendering. För markägaren uppstår också problem att bedöma huruvida en person uppfyller de krav som bör ställas på en jägare. Detta system kräver enligt museet en noggrann övervakning av jaktutövningen på de disponerade markerna och likaså en effektiv viltvård. Museet framhåller att korttidsupplåtelser innebär en ökad risk för hårdexploatering av vilttillgången på en mark och att det också kan innebära en lockelse att skärpa vakthällningen rovvilt av olika slagi den mån dessa uppfattas som konkurrenter till gentemot jägarna. Svenska jägareförbundet har inget att erinra mot vad utredningen beträffande korttidsupplåtelser och tillstyrker att försöksverksamföreslagit heten fortsätter och utvidgas. Förbundet tillstyrker även att verksamheten med viltvårdområden fortsätter och utvecklas. Utredningens grundsyn på jakten citeras av fiskerisryrelsen: “Upplåtelser av jakt måste - om inte särskilda skäl föranleder annat - lämna ett från ekonomiska tillfredsställande resultat. Korttidsupplåtelser har synpunkter enligt utredningen hittills inte kunnat hävda sig ekonomiskt vid en jämförelse med jaktarrende. Som jämförelse framhåller styrelsen att undersökningar rörande lönsamheten i kortfiskeområden har visat att man sällan kan uppvisa något ekonomiskt överskott. Inkomsterna täcker som regel endast utgifterna för fiskevårdande åtgärder. anser det osäkert om de av utredningen föreslagna åtgärderna i Styrelsen

204 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1 974180) Jaktmarker

någon större omfattning kan bereda jägare som saknar egen jaktmark fler jakttillfâllen. Efterfrågan på rekreationstillfällen i framtiden kommer sannolikt att öka. Enligt styrelsens mening bör det närmare utredas huruvida statlig och kommunal mark kunde användas för korttidsupplåtelser i ökad omfattning. Vid markanvändningsplaneringen torde därvid jaktvårdsåtgärder av olika slag ges stor betydelse. Produktionen av jakttillfällen skulle ges viss prioritet framför annan, konventionell produktion från markområdet (t. ex. virkesproduktion). I många fall torde inom samma markområde fiskeupplåtelse kunna kombineras med jaktupplåtelse. Domänverket uppger i sitt yttrande att verket alltsedan år 1967 avdelat relativt stora arealer, ca 100 000 ha företrädesvis i Norrland, för korttidsupplåtelser. Senare har tillkommit försöksområden i Skåne, Småland och Bergslagen. Verkets tidigare erfarenheter av verksamheten har varit att dessa områden utnyttjats av ett större antal jägare (huvudsakligen orts- eller länsbundna) än om dessa arealer disponerats för ensamrättsupplåtelser. Som utredningen anfört har det ekonomiska utfallet blivit sämre beroende på att dessa områden jämfört med vanliga arrenden - förorsakat avsevärt högre kostnader för administration samt kostnader för jaktbevakning och viltvård. Emellertid är erfarenheterna från de senaste åren ekonomiskt mer positiva. Verket vill i sammanhagnet peka på möjigheten att i större omfattning än f. n. utnyttja kronans mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen för korttidsjakt, kanske med samer som jaktledare. Domänverket biträder förslaget om viltvårdsområden men förutsätter samtidigt att föreslaget statligt stöd även kommer att gälla för verkets marker och för jaktvårdsområden. i Stockholms Länsstyrelsen län ställer sig positiv till utredningens förslag om att fortsatt försöksverksamhet bör äga rum innan slutlig ställning tas. Härvid finner dock länsstyrelsen det angeläget att följande synpunkter beaktas. Genom får de jagande jakttillfällen korttidsupplåtelser men inget direkt ansvar för viltvården. Det finns även risk för att markägaren eller jägaren i syfte att få ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av upplåtelsen inte tillräckligt beaktar att jakten skall formas så att den blir ett medel i vården av viltstammarna. Visserligen bör utredningens förslag om att statligt stöd skall kunna utgå till markägare vara ägnade att leda till en förbättring av viltstammarna. Dessa förbättringar kan emellertid ge vissa markägare anledning att upplåta ifrågavarande områden för korttidsjakt i en inte önskvärd omfattning. Enligt länsstyrelsens mening finns det därför skäl att befara att de viltvårdande åtgärder som det statliga stödet ger möjligheter till kommer att motverkas då viltvårdsområdena av kortsiktiga ekonomiska hänsyn kommer att utnyttjas för korttidsupplåtelser till men för viltvården. Det ligger i sakens natur att jakten såsom en integrerad del i viltvården och markförvaltningen inte kan utövas av ett obegränsat antal personer. Det är däremot möjligt att behov finns att i utbildningssyfte tillhandahålla områden där oerfarna jägare bereds tillfälle att delta i väl organiserade jakter och viltvårdsarbeten. En tveksam inställning till att inrätta särskilda viltvårdsområden framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen anför bl. a. att till

Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 205

skillnad mot vad som normalt gäller för jaktarrenden, skiljs inom viltvårdsområde själva jaktutbudet från viltvårdsinsaterna. De korttidsjagande får jakttillfällen men inte något ansvar för viltvården. Det kan enligt länsstyrelsen föreligga vissa risker att man härigenom skapar en grupp jägare som mer kommer att ta fasta på antalet skottillfällen och mindre på jakten som en del ax viltvården. Länsstyrelsen ifrågasätter om en sådan utveckling är i överensstämmelse med den av utredningen uttalade grundsynen att jakten så långt som möjligt skall formas till ett verksamt medel i vården av viitstammarna och inordnas i den allmänna naturvärden. Länsstyrelsen iKalmar län tillstyrker utredningens förslag om försöksverksamhet med korttidsupplåtelser. Genom korttidsupplåtelse skapas ökade möjligheter till jakt för det allt större antal människor som saknar egen jaktmark. Det är emellertid av vikt att man slår vakt om berättigade krav på skäliga villkor för sådana upplåtelser. Även möjligheterna att tillgodose viitvårdssynpunkter och de allmänna säkerhetskraven vid jaktutövningen måste beaktas vid den fortsatta försöksverksamheten framhåller länsstyrelsen. Genom tillkomsten av viltvårdsområden skulle enligt utredningens förslag erhållas möjligheter att hålla väl vårdade viltstammar till glädje för såväl jägarna som det allmänna friluftslivet samt även ökade möjligheter till jaktutövning genom korttidsupplåtelser för jägare som annars har bristande tillgång på jakttillfâllen. Länsstyrelsen anser att denna möjlighet bör försöksvis prövas enligt föreslagna riktlinjer. Förslaget förutsätter att statsbidragsärendena skall handläggas av länsstyrelserna, som bl. a. får till uppgift att biträda med råd och anvisningar vid planläggningen, fastställa en plan för området, utfärda eventuella fredningsbestämmelser samt utöva tillsyn över verksamheten. Länsstyrelsen, som i princip inte har något att erinra mot förslaget i denna del. vill emellertid starkt framhålla att en förutsättning är att länsstyrelserna erhåller personella resurer för att fullgöra såväl dessa uppgifter som de arbetsuppgifter som enligt utredningens övriga förslag skall ankomma på länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Malmöhus [än betonar att tillgången på jaktmark är begränsad, i synnerhet kring de större tätorterna. Den kraftiga prisstegringen av jaktarrendena är främst resultat av en allt hårdare konkurrens om tillgängliga arrendemarker. Systemet med korttidsupplåtelser kan därför enligt länstyrelsen vara en utväg att ge fler jägare tillfällen till jakt. När det gäller s. k. viltvårdsområden så är namnet enligt länsstyrelsen olämpligt och bör utbytas mot kortjaktsområde. som bättre speglar områdets utnyttjande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med länets jaktvårdsförening det angeläget med en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet när det gäller korttidsupplåtelser. Länsstyrelsen framhåller att den för sin del finner det mest intressant att pröva möjligheten att inom jaktvårdsomräden i Syd- och Mellansverige skapa förutsättningar för korttidsjakt. Enligt länsstyrelsens mening talar starka viltvårdsskäl för att jaktutövning i mesta möjliga mån sammankopplas med ett ansvar för praktiskt viltvårdsarbete. Inom ett jaktvårdsområde torde förutsättningarna vara större för jaktutövaren att etablera en bestående samhörighet med enbart korttidsjakt. Det bör även finnas möjlighet för utövaren att ta aktiv del i viltvårdsarbetet

206 betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

Jaktmarksutredningens

inom jaktvårdsområdet. Värdet av sådana arbetsinsatser kan utgöra en del av avgiften för jaktutövningen. Länsstyrelsen ifrågasätter, med hänsyn till nuvarande möjligheter att med behovet av ett nytt instrument vid stöd av jaktlagen bilda jaktvårdsområden, sidan av naturvårdslagen. Mot bakgrund av att viltvårdsområden förutsätts bildas genom frivilliga överenskommelser torde betydelsen av institutet för att öka antalet jakttillfällen i framtiden vara ytterst osäker. Åtminstone bör erfarenheter genom pågående försöksverksamhet vinnas innan ytterligare slutlig ställning tas till förslaget om viltvårdsområden. Enligt länsstyrelsens är det mera rationellt att samhällets tillgängliga resurser i detta mening sammanhang koncentreras till bildande av jaktvårdsområden och främjande av korttidsjakt inom dessa. På sikt skapas därigenom också bättre att inordna jakten i den allmänna naturvärden. möjligheter Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att den enskilde jaktutövaren

bör ha del i ansvaret för viltvården på det jaktoniråde där han utövar jakt. En

viltvård är en förutsättning för en meningsfylld jakt. Jakten och förnuftig viltvården bör således gå hand i hand och ansvaret för viltvården också åvila jaktutövarna på området för att motivera till en efter tillgången på villebråd anpassad jakt och till att vidta viltvårdsåtgärder. Utredningens förslag till försöksverksamhet med viltvårdsområden för korttidsjakt bör dock följas upp med ytterligare försöksverksamhet. Försöken bör förläggas i så nära anslutning som möjligt till större tätorter. Viltvårdsområden i Norrbottens län vore önskvärda i första hand i länets kusttrakter. Statligt stöd för verksamheten bör kunna utgå. För de växande skaror av framför allt jaktintresserade tätortsbor som mera sällan har tillgång till egna jaktmarker kan korttidsupplåtelser av jakt vara en välkommen tillgång. Fortsatt försöksverksamhet med sådana jaktupplåtelser verkar därför väl motiverade. Föreenligt Svenska naturskyddsföreningen ningen ställer sig däremot mera tveksam till att särskilda viltvårdsområden inrättas. Oavsett om korttidsupplåtelse av jakt förekommer eller inte bör viltvård bedrivas på det sätt som motiveras av biologiska förhållanden. Att ta ut och prioritera vissa områden och ge dem särskilda fördelar förefaller föreningen mindre lämpligt. I princip är det också rimligt att den som utövar jakt betalar de kostnader som är förenade med jakten. En subventionering med statsmedel av en viss jaktupplåtelseform bryter denna princip. Något starkare motiv för att inrätta viltvårdsområden kan föreningen sålunda inte finna. Det lovvärda stöd till vården av hotade eller av andra orsaker inte arter som bidraget till viltvårdsområdena i vissa fall skulle kunna bli jaktbara kan redan nu med lika gott eller ännu bättre resultat kanaliseras via bl. a. de skyddsinstitut naturvårdslagen erbjuder. Att så inte redan sker i önskvärd omfattning är mera beroende på otillräckliga resurser än på brister i skyddsformerna. samarbetsutskott (SISU) har ingen erinran mot utred- Skogsindustriernas ningens rekommendation om fortsatta försök med korttidsupplåtelser i syfte att vidareutveckla metoderna och ytterligare pröva de ekonomiska förutsätt- SISU har inte heller några principiella invändningar mot att ningarna. förslaget om viltvårdsområden prövas men tror däremot inte på att idén f. n. förmår väcka något större intresse hos markägarna. Lantbruksstyrelsen har en markant negativ inställning till förslaget om

Jaktmarksztrredningerzs betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 207

viltvårdområden. Styrelsen hänvisar bl. a. till de olika markdispositioner som kan göras med stöd av naturvårdslagstiftningen och avstyrker förslaget om bildande av viltvårdsområden med statligt stöd. Att den jägare som själv disponerar sin mark ofta blir mycket intresserad av viltvård och får en känsla för viltet som otvivelaktigt kan komma att påverka hans jaktutövning framhålls av statens naturvårdsverk. Jakten blir mer urvalsinriktad och kanske också mera noggrann. Motsvarande förhållande uppträder sannolikt inte om jägaren huvudsakligen bedriver jakt genom att utnyttja korttidsupplåtelser. Troligen utecklas inte hans viltvårdsintresse på samma sätt vilket måste betraktas som en förlust från allmän naturvårdssynpunt. Enligt verket kräver ett system med korttidsupplåtelser en noggrann viltvård från markägarens sida. Ett system som enbart eller till stor del bygger på en ren exploatering av ett områdes vilttillgång kan aldrig accepteras från naturvårdssynpunkt. Naturvårdsverket anser att systemet med korttidsupplåtelser utgör ett värdefullt komplement till jaktupplåtelser av mer konventionell natur. Med hänsyn till sin redovisade inställning och till vad som i övrigt finns angivet i utredningens betänkande om korttidsupplåtelsernas negativa sidor, anser verket dock att systemet med korttidsupplåtelser inte fâr bli den förhärskande jaktupplåtelseformen i landet. Det är sannolikt inte ens önskvärt att den får svara för en mera väsentlig del av upplåtelserna. Förslaget om att inrätta viltvårdsområden kan vara värt att pröva även om sådana områden enligt verkets uppfattning sannolikt inte kommer att inrättas i någon större omfattning. Andra upplåtelseformer torde vara mera lockande ekonomiskt sett och dessutom mindre betungande från administrativ synpunkt. Den förslagna reservatsformen torde säkerställa en aktiv vård av de för jakt tillåtna faunatillgångarna inom området. Det är emellertid väsentligt att den lockelse som ett sådant område kan utgöra för rovdjur och rovfåglar av olika slag inte leder till en hårdare förföljelse mot sådana arter, trots att de kan uppfattas som konkurrenter till jägarna. Om institutet viltvårdsområde kommer till stånd är det emellertid också väsentligt att förhållandet regleras närmare mellan dem som utnyttjar området som jägare och dem som representerar övriga former av friluftsliv. I annat fall föreligger viss risk för konflikter. Länsstyrelsen i Hallands [än ansluter sig till utredningens rekommendationer om fortsatta försök i fråga om korttidsupplâtelser i avsikt att vidareutveckla metodiken och ytterligare pröva de ekonomiska förutsättningarna. Behovet av att skapa ytterligare ett markanvändningsreglerande institut vid sidan av naturreservat, naturvårdsområde och fågelskyddsområde är inte övertygande dokumenterat av utredningen enligt länsstyrelsen. Goda möjligheter att med stöd av naturvårdslagen skapa även för viltvård och jakt lämpliga områden föreligger redan f. n. Länsstyrelsen ställer sig med hänsyn härtill tveksam till huruvida särskilda viltvårdsområden bör inrättas. Att strävan alltid skall vara att de marklösa jägare som bereds tillfälle till jakt även skall vara med och dela ansvar och omsorg för viltvården inom jaktområdet betonas av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Detta är endast möjligt om upplåtelsen är av varaktig karaktär som exempelvis

208 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

jaktarrende. Vid korttidsupplåtelse är jägaren hänvisad till att under en mycket kort tid och på okänt område söka tillfredsställa sin jaktlust genom att försöka skjuta första bästa villebråd som händelsevis råkar komma i hans väg. Sådana förhållanden bör endast accepteras som en nödlösning när inga andra alternativ är realiserbara. Enligt förbundets uppfattning vore det mycket olyckligt om en ny författning tillkom som driver fram en förskjutning av jaktättsupplåtelser, från arrenden till korttidsupplåtelser. Dock bör korttidsupplåtelser kunna användas som ett alternativt komplement till övriga former av jakträttsupplåtelser. SACO/SR instämmer i utredningens grundsyn på jaktens ställning i samhället. ”Jakten skall så långt möjligt formas till ett verksamt medel i vården av viltstammarna och inordnas i den allmänna naturvärden -- -”. Utredningen föreslår att viltvårdsområde bildas för att möjliggöra korttidsupplåtelser för jakt till jaktintresserade utan tillgång på egen eller arrenderad jaktmark. Detta innebär enligt SACO/SR att de korttidsjagande således får jakttillfällen utan ansvar för viltvården. SACO/SR ifrågasätter om sådan ””put-and-take-verksamhet år i överensstämmelse med den av utredningen uttalade grundsynen.

14.4 J i fråga om aktmarksutredningens förslag administrationen på jaktens område

14.4.1 Utredningens överväganden

Jaktmarksutredningen hade enligt direktiven i uppdrag att bl. a. framlägga förslag i fråga om administrationen på jaktens område om utredningen fann att dess förslag i övrigt motiverade detta eller om den eljest fann det ändamålsenligt. l sina inledande överväganden anförde utredningen att en prövning av frågan om de grundläggande formerna för jaktens administration skulle kunna innefatta övervägande om något ämbetsverk bör tas i anspråk för ett samlat myndighetsutövande på jaktens och viltvårdens område. Vid ett sådant övervägande borde man enligt utredningens mening beakta att medel till jaktvården i allt väsentligt avser stöd åt frivillig verksamhet och att medlen till allt övervägande delen utgörs av den jaktvårdsavgift som jaktutövarna själva erlägger. Statsintresset borde därför vara inriktat på att göra den frivilliga verksamhet som jägarnas ideella organisation administrerar så stark som möjligt, särskilt som vården av landets viltstammar i hög grad sker med frivilliga insatser. Administration från ett ämbetsverk skulle sannolikt inte i detta avseende kunna stimulera till sådana insatser i samma grad. Vidare skulle jaktutövarnas eget etablerade inflytande flyttas tillbaka och deras styrande roll i utvecklingen och inriktningen av viltvården och jakten löpa risk att bli alltmer underordnad staten. Då således verksamheten inom jaktvården till stor del grundar sig på frivilliga och ideella arbetsinsatser synes det vara av stor vikt att beslut som är avgörande för verksamheten sker i god kontakt med det praktiska fältarbetet. En sådan kontakt finns genom Svenska jägareförbundet i den utbyggda organisation som förbundet har.

Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 209

Här finns bl. a. i stadgarna angivna former för medlemsinflytande och för annan medborgares inflytande på frågor om viltvård och jakt vilka handläggs av förbundet. Jaktmarksutredningen fann därför inte anledning att föreslå förändringar i de grundläggande organisatoriska förhållandena inom jaktens område. Den för svensk administration relativt ovanliga fördelningen av arbetsuppgifter mellan statliga organ och en frivilligorganisation borde således enligt utredningens mening alltjämt bibehållas. I utredningens förslag beaktades att vården av landets viltstammar i hög grad främjas genom frivilliga insatser. De förslag som lades fram syftade därför i första hand till att förbättra samordningen mellan statens och frivilligorganisationernas administrativa organ samt att ge de sistnämnda bättre förutsättningar att hävda viltvårdens intressen i det samlade naturvårdsarbetet i landet. Jaktmarksutredningen uppdrogi detta avsnitt åt en expertgrupp att lämna en redogörelse för nuvarande organisation vad avser administrationen av jakten inom landet och att framlägga eventuella förslag till ändringar. Det förutsattes då expertgruppen utsågs att gruppen i sina ändringsförslag skulle beakta vad jaktmarksutredningen föreslagit inom andra delar av jaktens område och att någon ändring av grunderna för organisationen inte skulle ske. Förslagen skulle därjämte inrymmas inom oförändrade kostnadsramar. Utredningens förslag kom i huvudsak att följa expertgruppens förslag.

14.4.2 Utredningens förslag

Utredningen föreslog en befattning som riksintendent för viltvård vilken skulle ersätta nuvarande riksjaktvårdskonsulenten. Riksintendenten, som skulle vara anställd hos Svenska jägareförbundet och underställd dess förbundsstyrelse, föreslogs erhålla rätt att närvara och avge förslag vid naturvârdsverkets naturvårdsråds sammanträden i ärenden som angick jaktoch viltvård. Utredningen föreslog vidare ett instruktionsbundet samråd mellan riksintendenten och chefen för sektionen för jakt- och viltvård i naturvårdsverket. Utredningen rekommenderade att riksintendenten skulle svara för den närmare samordningen av jägareförbundets regionala befattningshavares verksamhet. Enligt utredningen intar Svenska jägareförbundets länsjaktvårdskonsulenter en nyckelställning vad gäller arbetet med frågor som rör jaktvårdsområdena och deras förvaltning. Jaktmarksutredningens förslag rörande jaktvårdsområdena borde, för att få avsedd effekt, följas av åtgärder inom administrationen vilka syftar till att stärka de regionala befattningshavarnas ställning. Jaktmarksutredningen föreslog därför att åtta befattningar som viltvårdsintendent skulle inrättas och att med befattningen skulle följa skyldighet att vara föredragande i länsstyrelsen i följande grupper av ämnen. 1 Ärenden enligt den av utredningen föreslagna lagen om jaktvårdsområden 2 Ärenden rörande utredningens förslag om bildande och skötsel av viltvårdsområden 3 Principbeslut beträffande tillstånd avseende jaktutövning, jaktvapen och jaktammunition.

210 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

Frågor om älgjakt på särskild tid och reglerad älgjakt var enligt utredningen att hänföra under punkten 3. skulle viltvårdsintendent ha rätt att inom sitt Enligt utredningens förslag distrikt närvara och avge förslag vid länsstyrelsernas naturvårdsråds sammanträden vad avser frågor om viltfaunan och jakten. Viltvårdsintendenten skulle genom att förordnas som föredragande i länsstyrelse bli underkastad det då gällande ämbetsansvaret för sina åtgärder i denna funktion. av ärenden som rör kompetensprov för Handläggningen tillstånd att inneha jaktvapen skulle likaledes ske under ämbetsansvar. Ett s. k. intendentråd för ledning av viltvårdsintendentens arbete från länsjaktvårdsföreningarnas sida föreslogs vidare inrättat inom varje intendents distrikt. Intendent skulle enligt förslaget biträdas av viltvårdsassistent. Jaktmarksutredningen övervägde även olika former för representation från Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare i ledningen för det regionala och lokala jaktvårdsarbetet. Utredningen ansåg att till länsjaktvårdsföreeller länsjaktvårdsförening- om kretsindelning saknas nings jaktvårdskrets skulle kunna anslutas lokala avdelningar av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, därvid dessa avdelningar dock skulle bibehålla sin tillhörighet till huvudorganisationen. Inom varje viltvårdsintendents distrikt, där sådan anslutning skedde av samtliga lokalavdelningar av Jägarnas riksförbundborde detta förbund ha rätt att få utse egen ledamot i Landsbygdens jägare, intendentrådet.

14.4.3 Remissutfallet

Remissinstansernas inställning till jaktmarksutredningens förslag var i många fall kritisk i väsentliga avsnitt. Flera andra remissinstanser uttalade stor tveksamhet till delar av förslaget. Flera remissinstanser avstod från att lämna synpunkter på utredningens förslag i fråga om jaktens administration. Till dessa hörde bl. a. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, Centralnämnden för kammarkollegiet, hovrätten för övre Norrland, Svenska fastighetsdata, kommunförbundet, 1973 års fiskevattenutredning, Svenska djurskyddsföre- Svenska kennelklubben. Svenska samernas riksförbund och ningen, TCO. om inrättande av en befattning som riksintendent för Utredningens förslag viltvård kommenterades av ett fåtal remissinstanser. Statens naturvårdsverk konstaterar i sitt yttrande att utredningen bl. a. har ett vidgat och instruktionsbundet samråd mellan naturvårdsverket föreslagit och länsstyrelserna å ena sidan samt Svenska jägareförbundet med dess länsjaktvårdsföreningar å den andra. Enligt verkets mening förekommer redan nu omfattande kontakter mellan den statliga administrationen och företrädd av dess ideella organisationer. Verket framhåller att jägarkåren jägarorganisationerna inte är de enda där kontakter förekommer i jakt och Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna har samråd faunavårdsfrågor. även med organisationer för naturvård i mera allmän bemärkelse - Svenska m. fl. - liksom med naturskyddsföreningen sammanslutningar av typen

Svenska orienteringsförbundet. Dessutom har verket, som ju numera har ett

mycket omfattande verksamhetsområde, kontakt även med åtskilliga

betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 211 Jaktmarksutredningens

också utanför den del av verksamheten som naturresursfråorganisationer gorna utgör. Ett instruktionsbundet samråd med en av dessa organisationer skulle leda till en märklig situation vad gäller förhållandet till övriga - även med beaktande av att Svenska jägareförbundet intar organisationer en viss särställning sin ”statliga anknytning. Naturvårdsverket genom därför det föreslagna instruktionsbundna samrådet. Samtidigt avstyrker anför verket att det emellertid är berett att också i fortsättningen ha omfattande kontakter med såväl Svenska jägareförbundet som andra ideella organisationer inom faunavårdens och jaktens område. Enligt fiskeristyrelsen har det visat sig svårt att i naturvårdsverket få gehör för önskvärda kontrollåtgärder. där jakt ofta inte är en möjlig utväg. att knyta jägareförbundet och naturvårdsverkets administration Förslaget närmare samman bör ses mot denna bakgrund. Genom att utredningen gör den nuvarande till riksintendent och låter honom riksjaktvårdskonsulenten närvara i naturvårdsrådets sammanträden får de fåtaliga jaktsakkunniga tjänstemännen i naturvårdsverket en välbehövlig förstärkning i sin argumen-

tation. En negativ inställning till förslaget redovisas av Sveriges Ornitologiska förening. Enligt föreningen synes utredningen inte ha förebringat sakskäl för om ett formellt samråds- och samverkansförfarande mellan förslaget riksintendenten för viltvård eller för naturvårdsverket och den föreslagna motsvarande arrangemang mellan länsstyrelse och de föreslagna viltvårdsintendenterna. Föreningen avstyrker därför bestämt dessa förlag. anför att Svenska jägareförbundet i princip är en ideell Föreningen organisation som i första hand företräder de jaktliga intressena. Förbundet har således att ta initiativ till och fatta ståndpunkt i en rad frågor i vilka direkta intressekollisioner uppstår gentemot andra intressenter. naturligen Förbundet bör därför liksom hittills jämställas med övriga ideella organisatill statliga myndigheter. Ett samrådsförfarantioner i fråga om förhållandet behöver de kan i fortsättningen äga rum på samma sätt som nu utan att detta inskrivas i instruktion e. dyl. Skilda uppfattningar i den principiella frågan om Svenska jägareförbundets ställning redovisades av de två jägarorganisationerna. Svenska jägareförbundet anser för sin del det vara naturligt att ledningen av den praktiska jakt- och viltvården även framdeles skall åvila jägareförbundet Ett överförande av förbundets ansvar och och dess länsjaktvårdsföreningar. till en eller regional myndighet skulle medföra arbetsuppgifter statlig risk att den nuvarande mellan beslutande och betydande goda kontakten verkställande och en enskilde skulle försämras. Vidare organ jägaren riskerar man att administrationen del av det fördyras genom att en betydande skulle läggas på tjänstemän och att frivilliga arbete som i dag förekommer minskar, eftersom de själva jägarnas intresse för att följa givna föreskrifter inte varit medansvariga i besluten.

Utredningen föreslår ett utbyggt samarbete mellan centrala och regionala

instanser på jaktens område. Förbundet finner för sin del detta vara en riktig och är fullt berett att medverka i en sådan verksamhet. utveckling Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare understryker i sitt yttrande att inom den totala naturvärden är då jakt och viltvård ingår som en verksamhet det nödvändigt att administrationen och tillsynen av denna Verksamhetsgren

212 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

är underställd statsfunktionerna. Naturvårdsverket bör enligt förbundet som hitintills handha och administrera jakt och viltvårdsfrågor av generell och allmängiltig natur och lämna anvisningar och utöva tillsyn inom ämnesområdet. Den korta tid naturvårdsverket funnits till visar uppenbara förbättringar i fråga om samordning och uppföljning av beslut och åtgärder till jaktens, viltvårdens och naturskyddets ändamålsenliga tillgodoseende. Enligt förbundets uppfattning leder jaktmarksutredningens administrationsförslag till att naturvårdsverkets och länsstyrelsernas inflytande och

insyn på jaktens och viltvårdens område avsevärt minskas. I myndigheternas

funktion vill utredningen placera Svenska jägareförbundet - vilket som fristående intresseorganisation representerar mindre än hälften av landets

jägare. Övriga berörda näringar och folkgrupper, t. ex. jord- och skogsbru-

ket likaväl som fritidsintressena, utelämnas helt av utredningen. Utredningens förslag som splittrar jaktens och viltvårdens administration medför att nu pågående samordning och resultatförbättring under berörda myndigheters direkta påverkan och tillsyn allvarligt undergrävs och försämras. Enligt förbundet är utredningens förslag till ny administration till alla delar klart olämpligt och helt oacceptabelt.

Förslaget om inrättande av åtta befattningar som viltvårdsintendenter ägnades stor uppmärksamhet av remissinstanserna. En majoritet av dessa var negativa till förslaget. Vissa remissinstanser ansåg förslaget som sådant omotiverat medan flertalet fann att ett inrättande av viltvårdsintendenter borde ske inom en statlig, regional organisation, fristående från jägarorganisationerna, dvs. hos länsstyrelserna. Flera remissinstanser framhåller det olämpliga i att flertalet av de föreslagna viltvårdsintendenterna skulle få ett arbetsfält som omfattar mer än ett län. I flera yttranden påpekas den dubbelroll som den föreslagna viltvårdsintendentens arbete skulle föra med sig. Arbetet skulle innebära lojalitetsband både med Svenska jägareförbundet och länsstyrelserna och skulle kunna försätta viltvårdsintendenterna i svåra konfliktsituationer. Enligt naturhistoriska riksmuseet är utredningens förslag att betrakta som en nödlösning. Med hänsyn till den arbetssituation som råderi länsjaktvårdsföreningarna och inte minst för de nuvarande länsjaktkonsulenterna och länsjaktvårdarna synes det föreliggande förslaget ha förestavats främst av ekonomiska skäl. I vissa hänseenden torde viltvårdsintendenten kunna komma i en egendomlig dubbelställning, dels som rådgivare inom länsjaktvårdsföreningarna och dels som föredragande i samma ärende vid länsstyrelsen. Iden senare egenskapen kommer vederbörande att sakna den dagliga kontakt med länsstyrelsens verksamhet som torde vara av betydelse för att de ärenden som skall avgöras kan infogas i ett mer generellt mönster. Otvivelaktigt leder utvecklingen fram till att särskilda tjänstemän bör finnas tillgängliga på länsstyrelsen för att handha de ärenden som utredningen nämner. Att utredningens förslag att minska nuvarande fjorton konsulentdistrikt till åtta intendentdistrikt skulle medföra mycket stora geografiska arbetsområden för intendenterna framhålls av Skogsstyrelsen. Östra distriktet skulle t. ex. omfatta fem län. Dessutom föreslås intendenterna bli föredragande i vissa frågor i länsstyrelserna, vilket tillsammans med övriga tjänsteuppdrag

Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker 213

(SOU 1974:80)

måste innebära en hård arbetsbelastning. föreslås inrättande av Visserligen en tjänst som viltvårdsassistent på varje distrikt men förhållandena förbättras inte tillräckligt därmed. En minskning av nuvarande fjorton distrikt kan inte anses motiverad. En utökning av antalet distrikt torde enligt styrelsen var mera motiverad och stå i bättre överensstämmelse med utredningens i övrigt höga ambition att söka utvägar för förbättrad jaktvård. Statens naturvårdsverk avstyrker bestämt att de s. k. viltvårdsintendenterna skall förordnas som föredragande i länsstyrelserna för vissa grupper av ärenden. saknar Visserligen flera länsstyrelser sakkunskap inom jaktens område, vilket naturligtvis är synnerligen med tanke betänkligt på att är beslutsinstans länsstyrelsen i många jaktfrågor. Det är emellertid uppenbart att en förstärkning med viltvårdsintendenten för vissa typer av ärenden långt ifrån är tillräcklig. Faunavården har numera anknytning till så många typer av ärenden - inte minst planeringsfrågor - att det, som naturvårdsverket ser det, är helt otillräckligt med en komplettering av endast sakkunskapen för ett fåtal frågor. närmast av rent jaktlig natur. Naturvårdsverket pekar vidare på de svårigheter som måste föreligga för en enskild tjänsteman att i samma typer av ärenden företräda såväl de enskilda jägarnas intressen som det allmännas. Det måste också bli en närmast orimlig arbetsbelastning för viltvårdsintendenterna att enligt förslaget svara för ärenden inom flera olika länsstyrelser. Naturvårdsverket framhåller de värdefulla arbetsinsatser som utförs av Svenska jägareförbundets fältpersonal. Denna personal bistår jägarna i såväl praktiska som teoretiska frågor och utgör en viktig kommunikationslänk mellan länsstyrelserna och bl. a. jägarna. Enligt verkets mening måste denna verksamhet kvarstå. För att faunans intressen skall kunna i tillgodoses samma utsträckning som andra naturvårdsintressen anser naturvårdsverket att det bör finnas tillgång på sakkunig, heltidsanställd personal på regional nivå inom den statliga administrationen. Bl. a. med hänsyn härtill anser verket att utredningens förslag om jaktens administration inte är tillräckligt grundläggande och inte heller är anpassade till den utveckling som skett under senare år. Naturvårdsverket avstyrker därför helt jaktmarksutredningens förslag i detta hänseende och anser att frågan måste övervägas Verket vill i detta ytterligare. sammanhang även ifrågasätta om inte jaktvårdens organisation i sin helhet bör bli föremål för utredning. Domänverket delar utredningens uppfattning att de nuvarande länsjaktvårdskonsulenternas ställning bör stärkas, särskilt om utredningens olika förslag kommer att genomföras. Det föreslagna antalet viltvårdsintendenter och viltvårdsassistenter synes vara för litet. I något fall föreslås att en viltvårdsintendent skall vara föredragande i fem länsstyrelser. Kontakten med jägarna, hans huvudsakliga uppgift, synes bli lidande av en sådan arbetsbörda. I sitt arbete kan han dessutom hamna i solidaritetskonflikter genom att han å ena sidan skall företräda jägarnas intressen och å andra sidan samhällets. Utöver en ökning av antalet viltvårdsintendenter vill verket därför även föreslå en behövlig förstärkning av naturvårdsenheterna på länsstyrelserna med viltekologisk expertis. Då arbetsvolymen skiftar från län till län kan deltidstjänster i vissa fall vara en lämplig lösning. Länsstyrelserna.: organisarionsnämnd (LON) konstaterar i sitt yttrande bl. a. att länsstyrelsens prövning av jakt- och viltvårdsärenden enligt gällande

214 betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

Jaktmarksutredningens

lagstiftning i huvudsak är av juridisk art. l de fall speciella facksynpunkter erfordras för ärendes avgörande inhämtar länsstyrelsen vanligtvis yttrande är av traditionell från länsjaktvårdsföreningen. Handläggningsförfarandet typ och är i huvudsak rationellt och ändamålsenligt. Utredningens förslag innebär att nya och vidgade uppgifter läggs på länsstyrelserna. Dessa uppgifter är inte enbart av juridisk karaktär utan har även visst viltvårds- och jaktpolitiskt innehåll. Konsekvensen härav blir behov av sakkunskap kommer att naturligen att länsstyrelsernas på området finner LON inte de nya uppgifterna vara av öka. I likhet med utredningen sådan art och omfattning att de kräver specialister inom länsstyrelsens Behovet av sakkunskap kan tillgodoses genom en närmare organisation. Däremot anser inte samverkan med de regionala jaktvårdsorganisationerna. LON för viltvårdsintendenterna i att en generell föredragningsskyldighet Emot den kan anföras såväl personal- och vissa ärenden är lämplig. arbetsorganisatoriska som principiella synpunkter. och föredragning av Enligt LON:s mening bör hela ansvaret för beredning ärendena Genom lämpliga handläggningsrutiner kan ligga på länsstyrelsen. man åstadkomma såväl en fördjupad samverkan med jaktvårdsorganisatio- Det kan härvid även nerna i länet som en smidig handläggningsordning. finnas anledning att föreskriva skyldighet för viltvårdsintendenterna att på biträda och delta i handläggning av ärenden inom begäran av länsstyrelsen jakt- och viltvårdsområdet. Den förestående reformen bör enligt Svenska naturskyddsföreningen syfta till att vidga och förenkla samarbetet mellan jakt- och viltvårdsadministrationen å den ena sidan och naturvårdsadministrationen å den andra. Föreningen instämmer emellertid inte i utredningens förslag om hur detta skall gå till. Enligt föreningens mening är i stället det bästa sättet att etablera ett konstruktivt samarbete att knyta jakt- och viltvårdsadministrationen natuvårdsenhet. Naturvårdsenheten skulle därmed direkt till länsstyrelsens få en samlad överblick över och ett samlat myndighetsansvar för allt naturvårdsarbete inom länet på ungefär samma sätt som naturvårdsverket på central nivå har samlad överblick och samlat ansvar. En reform av skisserat slag förutsätter att naturvårdsenheternas resurser för och kompetens i jaktoch viltvårdsfrågor ökas, vilket skulle kunna ske genom att de föreslagna viltvårdsintendenterna och viltvårdsassistenterna blir anställda vid enheten som eller knyts dit på annat sätt. Om så sker skulle Svenska jägareförbundet, för viltvårdsintendenterna och av utredningen föreslås bli arbetsgivare -assistenterna, åtminstone formellt berövas resurser för sin verksamhet. mening borde jägareförbundet kunna kompenseras Enligt föreningens härför. I likhet med bl. a. Svenska naturskyddsföreningen får jägareförbundet då en mera renodlat självständig ställning i förhållande till myndighe- Som ersättning för det inflytande som terna på jakt- och naturvårdsområdet. den direkta medför får jägareförbundet därmed ärendehandläggningen vidgade möjligheter att genom initiativ, yttranden, andra sakkunniginsatser m. m. verka för och stärka jakt- och viltvårdens syfte och ställning. Lantbrukarnas (LRF) är det ett samhällsintresse att Enligt riksförbund den nuvarande serviceorganisationen för viltvård och jakt bibehålls på en Det är därför inte rimligt att sammanföra flera län till hög effektivitetsnivå. ett och samma intendentdistrikt. I konsekvens med sin syn på konsulent-

Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker 215

uppgifterna såsom servicearbete åt markägarna och jägarna befarar LRF att förslaget minskar konsulenternas möjlighet att rent kvantitativt fullgöra de av utredningen föreslagna tillkommande uppgifterna. LRF pekar vidare på att det inom jaktens område råder en olycklig och principiellt mycket betänklig sammanblandning av ideella organisationer och statlig verksamhet. En av orsakerna till att det råder splittring mellan två konkurrerande jägarorganisationer torde kunna sökas i denna sammanblandning. För framtida jaktsamarbete synes en av förutsättningarna vara att parterna träffas på lokal nivå i jaktkretsar och där i demokratisk ordning väljer sina ombud till länsjaktstämman. Enligt LRF:s uppfattning får därigenom alla parter inflytande över serviceorganisationens verksamhet.

En markant negativ inställning till förslaget om inrättande av åtta befattningar som viltvårdsintendenter framfördes av landets länsstyrelser. Den hittillsvarande och även kommande utvecklingen talar enligt länsstyrelsen i Stockholms Iän för att naturvårdsverket och länsstyrelserna bör erhålla personal med särskild kompetens att handlägga viltvårdsfrågor och därmed sammanhängande frågor. Utredningens förslag i organisationsfrågan kan länsstyrelsen inte tillstyrka då det i huvudsak bibehåller nuvarande administrationsformer och inte skapar några nya resurser för de uppgifter som åvilar naturvårdsverket och länsstyrelserna. Det ringa antalet viltvårdsintendenter gör också att varje intendent måste tjänstgöra vid flera länsstyrelser vilket, särskilt vid ärendeanhopning, kan leda till svårigheter. Enligt länsstyrelsens mening bör förslaget om jaktens administration utvecklas vidare. Därvid bör i högre grad beaktas att viltvården är en integrerad del av naturvärden. Förslaget, som bl. a. innebär att en viltvårdsintendent skulle tjänstgöra i

ända upp till fem olika länsstyrelser, anser länsstyrelsen i Östergötlands län

som orealistiskt. Jaktvårdskonsulenterna torde även med nuvarande områdesindelning ha en betungande arbetsbörda. Utredningens förslag skulle bl. a. förmodligen medföra att konsulentens möjligheter till kontakt med medlemmarna - - starkt försämrades och att konsulenten skulle jägarna komma att få spela en mer markerad dubbelroll dels som företrädare för staten, dels för jägarna. Länsstyrelsen avstyrker därför bestämt utredningens förslag om förändringar av jaktens administration. Nuvarande ordning, där jaktvårdsförening och jaktvårdskonsulent på ett förtjänstfullt sätt biträder länsstyrelsen i de administrativa uppgifterna är i så fall att föredra. En lösning av personalfrågan bör i första hand åstadkommas genom att länsstyrelsernas naturvårdsenheter tillförs en befattningshavare med erforderlig sakkunskap. Frågan om jaktens administration i stort synes böra utredas vidare bl. a. med avseende på möjligheterna att skapa en principiellt riktigare uppdelning mellan de statliga och ideella organens uppgifter. Jakten och viltvården utgör en del av den allmännanaturvården och det är därför angeläget att jakt- och viltvården allt mer beaktas i den allmänna naturvårdsverksamheten framhåller länsstyrelsen i Kopparbergs län. Förord-

216 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

nande av viltvårdsintendenterna till föredragande i de aktuella jaktvårdsärendena skulle inte underlätta denna integrering. En ytterligare sakkunskap i jaktliga frågor, som kan visa sig erforderlig, får i stället tillföras länsstyrelsen i annan ordning. Länsstyrelsen avstyrker sålunda att de föreslagna viltvårdsintendenterna förordnas att vara föredragande i länsstyrelsen: Enligt länsstyrelsen skulle en sådan lösning för övrigt fungera mindre väl vid ett genomförande av den föreslagna distriktsindelningen. Även i framtiden torde man ha att räkna med nödvändigheten av en samverkan mellan statliga och ideella instanser framhåller länsstyrelsen i Gävleborgs län. Svenska jägareförbundet, som är den ojämförligt största jägarorganisationen, kommer att spela en stor roll och dess insatser på det jaktliga området, bl. a. i frågor rörande jaktvårdsområden, kommer inte att kunna undvaras. Å andra sidan är inte alla jägare organiserade i detta förbund och ej heller sådana av jaktliga frågor berörda fastighetsägare som inte är aktiva jägare. Enligt länsstyrelsen kräver förtroendet för statlig myndighets utövning att de som berörs därav kan förutsätta att den utövas på ett opartiskt sätt. Inom den jaktliga administrationen krävs därför en klar gränsdragnig mellan statliga och frivilliga funktioner. Statliga funktioner bör handhas av statliga myndigheter. Som en följd härav är det nödvändigt att de statliga myndigheterna har tillgång till jaktlig expertis. I åtskilliga fall föreligger vidare behov av information till och från jägare och berörda fastighetsägare. Det måste därför anses väsentligt att informationsvägar finns som berör alla intressenter oavsett föreningstillhörighet. Länsstyrelsens uppfattning är att utredningsförslaget inte kan anses i tillfredsställande grad beakta dessa synpunkter. Jaktliga frågor visar på många sätt anknytning till olika former av naturvård och till fysisk planering. F. n. tas i sådana frågori mycket liten grad hänsyn till jaktliga intressen och synpunkter. En bättre samordning är önskvärd. Utredningsförslaget erbjuder inte några ökade möjligheter till en sådan samordning. Länsstyrelsen anser därför att utredningsförslaget rörande jaktens administration bör omarbetas.

II och

Beredningens överväganden förslag

15 Principiella utgångspunkter

Inledning

I beredningens uppdrag ingår att lämna förslag till hur Viltvården i landet skall bedrivas och administreras. Enligt beredningens mening bör begreppet viltvård ges en tämligen vidsträckt innebörd. Med vilt bör avses den högre faunan, dvs. alla vilda däggdjur och fåglar och inte bara det jaktbara viltet. Till vård av viltet räknas traditionellt dels olika stödåtgärder såsom utfodring och utplantering, dels anläggningsarbeten och andra åtgärder för att skapa en för viltet gynnsam miljö. Dessa insatser är utomordentligt viktiga. Samtidigt bör emellertid framhållas att det är genom att ta hänsyn till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre miljön som de mest betydelsefulla insatserna för viltet kan göras. Till begreppet viltvård bör följaktligen hänföras också olika hänsynstaganden vid markanvändningen, t. ex. i skogsoch jordbruket och vid utnyttjandet av mark för bebyggelse och energiutvinning. Jakten är också ett medel i viltvården. Så är fallet när jakten bedrivs planmässigt i syfte att bygga upp eller bevara livskraftiga viltstammar. Det är vidare nödvändigt att genom jakt motverka den obalans som det innebär att vissa arter förekommer i alltför individrika stammar. Jakten innebär också en beskattning av en naturresurs och har som sådan ekonomisk betydelse. Det utbredda intresse som finns för jakt har emellertid främst sin grundi att det är fråga om en engagerande och spännande fritidssysselsättning som ger sina utövare avkoppling och rekreation. Jakten utgör således både ett ekonomiskt betydelsefullt tillvaratagande av viltproduktionens avkastning och en uppskattad fritidsverksamhet. Till beredningens utredningsuppdrag hör också att undersöka hur de rekreationsvärden och de ekonomiska värden som jakten representerar bäst skall tas till vara.

15.2 Viltvårdens mål

Viltvården utgör en del av faunavården som i sin tur utgör en del av den allmänna naturvärden. Beredningens förslag beträffande Viltvården bör följaktligen inriktas mot att uppfylla de mål som ställts upp för den allmänna naturvården. De nu gällande riktlinjerna för naturvårdspolitiken grundar sig på det principprogram som föreslogs av 1960 års naturvårdsutredning i betänkandet

Principiella utgångspunkter

(SOU 1962:36) Naturen och samhället. Riktlinjerna, som antogs av statsmakterna år 1963 (prop. 1963:71, JoU 11, rskr 139), innebär bl. a. att naturvårdspolitiken skall syfta till att bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Naturvårdslagstiftningen har därefter vid olika tillfällen kompletterats och anpassats till utvecklingen. Bl. a. har genom väsentliga ändringar år 1974 samhällets inflytande över utnyttjandet av naturresurserna stärkts (prop. 1974:166, JoU 52, rskr 405). De för naturvärden antagna riktlinjerna grundas på insikten att det krävs aktiva åtgärder från samhällets sida för att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena. Genom sådana åtgärder kan naturens bevaras åt kommande generationer. Målet att bevara vårt lands tillgångar naturvärden innebär i fråga om faunan att naturvärden och därmed också viltvården bör syfta till att bevara en artrikedom bland viltet. Viltarternas bevarande kräver i sin tur en individrikedom som tillåter en naturlig variation inom respektive art. En sådan variation är nödvändig för att viltstammarna skall vara livskraftiga. En artrikedom bland viltet och livskraftiga viltstammar har en mycket stor betydelse för allmänhetens intresse av att vistas ute i skog och mark. Det angivna målet utesluter inte att viltet också betraktas som en naturresurs som kan beskattas genom en lämpligt avpassad jakt. Inom vissa viltarter finns geografiska variationer som brukar karakteriseras som underarter. Vad i fortsättningen sägs om arter gäller i princip även underarterna. Målet bör vara att bevara vårt lands naturligt förekommande viltarter. Att bevara de arter som f. n. finns i landet i etablerade frilevande stammar kan emellertid bara utgöra en riktpunkt för de ansträngningar som görs i viltbevarande syfte. Den nuvarande artsammansättningen är betingad av en rad faktorer som under tidernas lopp har ändrats och oundvikligen kommer att förändras även i framtiden. Det förhållandet att i ett långsiktigt perspektiv arter försvinner och nya arter invandrar är ett led i en ständigt pågående process. Av stor betydelse i sammanhanget är de förändringar som från tid till annan sker i fråga om markanvändningen. Över längre tidsperioder påverkas artsammansättningen också av klimatförändringar. Även om man håller sig till de faktorer som kan påverkas är det inte realistiskt att tro att det finns utrymme för åtgärder som innebär att varje djurart som nu finnsi landet kan behållas här för all framtid. Särskilt när det gäller åtgärder för att behålla vissa miljöer oförändrade i den omfattning som krävs för att bevara en kan det förutsättas att prioriteringar måste göras. Avgörande för djurart, vilka åtgärder som skall vidtas bör i första hand vara dels utsikterna till framgång, dels den betydelse förhållandena i vårt land har för arten i fråga. En sådan prioritering kan leda till att vissa arter som har sitt huvudsakliga utbredningsområde inom andra länder försvinner ifrån landet. När det gäller de flyttande djurarterna bör viltvården inte bara inriktas mot förhållandena här i landet. Beträffande dessa arter kan ett betydelsefullt arbete bedrivas inom ramen för internationella överenskommelser. Exempel på sådana överenskommelser är de i kap. 12 redovisade Washington-, Ramsar-, Bern- och Bonnkonventionerna. Ett viktigt inslag i viltvården och naturvärden över huvud taget är att så långt möjligt förhindra att viltarter som är främmande för vårt faunaområde

Principiella utgångspunkter 219

förs in i landet. Sverige tillhör djurgeografiskt den palearktiska regionen som orrfattar Nordafrika norr om Sahara och de utomtropiska delarna Europa, kan delas upp i två faunaområden, ett av Asien. Den palearktiska regionen västpalearktiskt och ett ostpalearktiskt med gränsen ungefär vid Ural. En av för vårt faunaområde främmande arter bör inte utan vidare inplantering tillåtas. Den alltid känsliga biologiska balans som har byggts upp av arterna inom det egna faunaområdet kan nämligen genom en sådan åtgärd komma att rubbas. De främmande arterna kan också föra med sig sjukdomar och att leva i balans med, men mot vilka parasiter som de själva har förmågan arterna i vårt faunaområde är värnlösa. Den redovisade restriktiva inställningen till inplantering av främmande om invandringen är ett arter bör gälla även i fråga om invandrande djur, resultat av en inplantering som skett i andra länder. Till följd av människans kan redan i en nära framtid för vårt faunaområde främmande ingripanden bl. a. vitsvanshjorten och mårdhunden, komma att invandra däggdjursarter, i landet. Den leder till att denna invandring borde angivna principen förhindras. Risken för att detta skall visa sig ogenomförbart av både skäl är emellertid betydande. De båda arterna kan praktiska och ekonomiska att detta från viltvårdssynpunkt, komma att således, trots är olämpligt etablera sig i vårt land. För att förhindra att främmande arter etablerar sig här, böri fortsättningen till dagsläget skärpt- restriktivitet visas när en mycket stor- och i förhållande av sådana arter i hägn. Erfarenheterna visar att det i det gäller hållande längden inte är möjligt att förhindra hägnade djur från ett liv i frihet om de för att etablera stammar. har förutsättningar sig i frilevande Enbart tillhörigheten till faunaområdet kan emellertid inte få bli avgörande för om nya arter skall tillåtas i landet. Hänsyn måste också tas till andra intressen. Särskilt bör beaktas skyddet för djur- och växtvärlden och risken för skador bl. a. ide areella näringarna. Härvidlag finns det anledning att visa större tolerans hör till vår del av det när det gäller arter som naturligt västpalearktiska faunaområdet. Även när det gäller sådana arter kan emellertid skaderisken utgöra skäl för en restriktiv inställning. Detta gäller i nya områden av arter som redan finns här i också vid inplantering landet. Ett andra mål i överensstämmelse med naturvårdens målsättning är att utvecklingen av livskraftiga viltstammar. Som en nedre gräns för främja där en art ambitionen härvidlag bör gälla att det inom varje område förekommer skall finnas ett så stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. I övrigt är det inte möjligt att generellt ange hur stora viltstammar som bör eftersträvas. Viltvården bör emellertid syfta till att uppnå en balans mellan olika intressen. Av de undersökningar beredningen att allmänheten har ett mycket stort intresse för viltet. gjort framgår Självfallet har också jägarna ett starkt intresse av väl utvecklade viltstammar. Dessa intressen måste emellertid vägas mot de risker ett stort individantal skador i jord- och skogsbruket eller i medför när det gäller exempelvis trafiken.

220 Principiella utgångspunkter

15.3 Jaktens mål

För tillvaratagande av jaktens sociala och ekonomiska värden bör följande allmänna riktlinjer gälla. Enligt beredningens mening bör jakten även i fortsättningen i allmänhet vara ett delutnyttjande av marker som samtidigt används för areella näringar. Bara i undantagsfall torde det vara ekonomiskt motiverat att inom en hel brukningsenhet ändra markanvändningen från ett rationellt jord- och skogsbruk till ett utnyttjande enbart för jakt. Gällande skötsellagar kan självfallet också utgöra ett hinder mot ett sådant utnyttjande. Det finns emellertid även andra skäl som talar emot en sådan utveckling. l det föregående har framhållits att viltvården och ingår som ett led i naturvärden bidrar till att förverkliga naturvårdens mål. Det gäller emellertid bara om viltvården ges en bred inriktning och inte ensidigt inriktas på att utveckla det jaktbara viltet. bedömer emellertid att merparten Beredningen av de för viltproduktion lämpliga markerna, dvs. jord- och skogsbruksmarken, fjållomrädena, marker som från jord- och skogsbrukssynpunkt betraktas som impediment samt vissa vattenområden, kan utnyttjas för en differentierad jakt i större utsträckning än vad som sker f. n. Det kan ske utan att någon konflikt behöver uppstå med de för viltvården angivna målen. Möjlighet till ett sådant ökat utnyttjande finns påmarker där jakten i dag är ensidigt inriktad mot vissa viltslag. Många marker utnyttjas exempelvis enbart för älgjakt. En vidgning av jakten till att omfatta djurarter som f. n. jagas i liten utsträckning kan också skapa nya jakttillfällen. Det gäller exempelvis sådana arter som bäver, grävling, duva och kråk- och måsfågel. Som framgår av exemplen är det i flera fall fråga om jakt som inte ger avkastning i form av kött eller pälsverk. Istället är det fråga om jakt som kan bidra till en bättre balans när det gäller alltför individrika arter och som därför är ett led i viltvården. Jakt på dessa arter ökar också antalet jakttillfällen och därmed rekreationsmöjligheterna. Rådjur jagas visserligen i stor utsträckning men trots detta underbeskattas bestånden. Detsamma gäller jakten efter hare och räv. Även valet av jaktform inverkar på möjligheterna att på bästa sätt utnyttja jaktmarkerna. Exempelvis kan smygjakt och pyrschjakt i stället för jakt med drivande hund innebära ett ökat antal jakttillfällen. F. n. finns det också i många fall utrymme för att låta flera jägare delta i älgjakten. Sammantaget borde det vara möjligt att i betydande öka utbudet av utsträckning jaktmöjligheter. Redan i dag har jakten en avsevärd ekonomisk betydelse. Det gäller i första hand älgjakten. Köttutbytet av den jakten beräknas för det senaste året till drygt 22 milj. kg. Detta utbyte innebär ett inte oväsentligt tillskott till folkhushållet och kan också komma i fråga för export. Betydelsefullt är också att jakten ger ett bidrag till många privata hushåll framför allt i glesbygdsregionerna där jakten har en särskilt stark förankring. Det bör betraktas som ett allmänt samhällsekonomiskt intresse att utnyttja den naturresurs som viltet utgör. Inom vissa områden bör det vara möjligt att bättre än f. n. ta till vara det ekonomiska värde som en viltproduktion ger. Det är också angeläget att tillgodose det fritidsintresse som jakten utgör. Jakten har under 1970-talet markant ökat i omfattning. Antalet jaktkortslö-

SOLJ 1983:21 Principiella utgångspunkter 221

sara har visserligen ökat relativt måttligt, med drygt tio procent, och uppgår nu till 300 000, men som framgår av redovisningen i kap. 4 har det skett en betydande ökning när det gäller antalet jaktdagar. Många jägare ägnar alltså betydligt fler dagar till jakt nu än vad de gjorde för tio år sedan. Det är till stor del älgjakten som har fått en avsevärt större omfattning men också den övriga jakten ägnas alltmer tid. Nära tre fjärdedelar av jägarna ser jakten som en av de viktigaste fritidssysselsättningarna, för en tredjedel är den t. o. m. den allra viktigaste. I likhet med vad som gälleri fråga om andra fritidsaktiviteter bör samhället uppmärksamma och främja jakten. Enligt beredningens mening bör samhället medverka till att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset. Det är en självklarhet att jakt inte skall få bedrivas om den är oförenlig med strävandena att nå de mål som bör gälla för vården av landets viltstammar. Lika självklart är emellertid att jakten, i den utsträckning det är möjligt, bör användas som ett medel i viltvården. I inledningen till det här kapitlet har det påpekats att en planmässigt bedriven jakt kan vara ett medel att bevara eller bygga upp en livskraftig viltstam. I vissa fall kan det vara nödvändigt att genom jakt nedbringa alltför individrika viltstammar.

Överhuvudtaget bör som förutsättning för jakten gälla att viltvård bedrivs på den mark som utnyttjas för jakt. Vad som bör läggas in i begreppet viltvård

har berörts i inledningsavsnittet. Den som jagar måste dessutom uppfylla de villkor och underkasta sig de restriktioner som betingas av att djuren inte får utsättas för onödigt lidande. Inte heller får allmänhetens och andra jägares säkerhet äventyras och tillbörlig hänsyn måste också tas till annan fritidsverksamhet i skog och mark. Samhället har följaktligen anledning att ställa en rad villkor för jakten och ange inom vilka ramar jakt får bedrivas. Det är emellertid väsentligt att regleringen av jakten inte blir mer ingripande än vad som behövs för att tillgodose de intressen som angetts i föregående stycke. Jakt är en verksamhet som främst syftar till att bereda sina utövare nöje och avkoppling. Inom så vida ramar som möjligt bör utövarna själva få avgöra hur jakten skall bedrivas.

Ansvarsfördelning

Som berörts inledningsvis inrymmer viltvården en rad åtgärder som huvudsakligen måste inriktas på att bevara och förbättra viltets levnadsbetingelser. Beredningen kommer i det följande att behandla frågan om vilka konkreta åtgärder som bör vidtas. I samband därmed kommer också frågan om ansvaret för åtgärderna att behandlas. Beredningens förslag utgår i huvudsak från följande principer. I likhet med vad som gälleri fråga om naturvärden i övrigt bör staten bära ansvaret för de mest långtgående skyddsåtgärderna som innebär att vissa områden undantas från en normal markanvändning. Enligt bl. a. naturvårdslagstiftningen gäller vidare att det är markinnehavaren eller företagaren som bär ansvaret för att hänsyn tas till viltet när mark utnyttjas för de areella näringarna eller för annan verksamhet. Beredningen anser emellertid att markinnehavarens ansvar bör kunna sträcka sig längre. Sedan lång tid tillbaka gäller att skötsel

Principiella utgångspunkter

och utnyttjande av marken som produktionsfaktor inte betraktas som markinnehavarens ensak. statsmakterna ställer i vissa hänseenden precisei rade krav på den som innehar mark för att få till stånd ett resursutnyttjande samhällets intresse. Dessa krav kommer till uttryck i bl. a. skötsellagar för och jordbruket. Även fiskelagstiftningen innehåller bestämmelskogsbruket en vanskötsel av den naturtillgång som fisket ser som syftar till att förhindra På liknande sätt bör det kunna krävas av markinnehavarna att de utgör. genom olika åtgärder tar till vara de möjligheter till viltproduktion som deras marker ger. Effektiva sådana åtgärder kräver vanligen en samverkan mellan flera markinnehavare. Ett betydande antal jägare är organiserade i jägarorganisationerna. Framför allt Svenska jägareförbundet, har under lång tid haft en framträ- Insatserna vad gäller bl. a. utbildning och dande position i viltvårdsarbetet. information har haft stor Detta folkrörelseengagemang är betydelse. och värt att bevara, samtidigt som en klar gränsdragning mellan väsentligt myndighetsuppgifter och organisationsarbete är viktig.

15.5 av målen

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan de av beredningen föreslagna målen för samhällets jakt- och viltvårdspolitik anges vara D att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, D att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen, D att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset, en samverkan över D att i fråga om jakten och viltvården främja fastighetsgränserna, D att främja tillvaratagandet av viltets sociala och ekonomiska värden, D att bevara folkrörelseengagemanget i viltvården och jakten samt D att tillämpa en enkel administration, i största möjliga utsträckning förlagd till lokal nivå.

16 Viltet

16.1 och

Dagsläge utvecklingstendenser

16.1.1 Inledning

Beredningen har i föregående kapitel redovisat sin uppfattning i fråga om de allmänna riktlinjerna för viltvården. Som framgår av den redovisningen bör som huvudsakliga mål för viltvården gälla dels att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, dels att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen. Möjligheterna att uppfylla de angivna målen är i första hand beroende av vad som sker med den miljö som viltet har anpassat sig till. Det är för viltet av avgörande betydelse i vilken utsträckning och på vilket sätt mark och vatten utnyttjas i olika verksamhetsformer. I det följande beskrivs de nuvarande förhållandena och bedöms utvecklingen för viltet mot bakgrund av vad som sker och kan förväntas ske i fråga om utnyttjandet av mark och vatten. Beskrivningen och bedömningen omfattar också effekterna av den direkta skötseln av viltstammarna genom jakt och olika stödåtgärder. lett slutavsnitt redovisas utvecklingen beträffande vissa arter som förekommer i alltför starka stammar.

16.1.2 Allmänt

Nedsmutsningen av luft, mark och vatten innebär miljöförändringar som i olika hänseenden påverkar viltets levnadsförhållanden. Effekterna av industriutsläpp och andra former av nedsmutsning upptäcks ofta först efter lång tid och inte sällan långt ifrån den plats där utsläppet har skett. Det är därför många gånger svårt att fastställa sambandet mellan orsak och verkan. Problemen vad gäller användningen och spridningen av olika kemiska ämnen uppmärksammades i vårt land först under 1950-talet. Då observerades hos ett stort antal arter svåra metylkvicksilverförgiftningar orsakade av växtskyddsmedel. Mycket utsatta var fasan, rapphöna, ringduva, skogsduva, råka och gulsparv. Indirekt förgiftades en rad rovfåglar och ugglor genom de gifter de fick i sig via sina bytesdjur. Främst gäller detta havsörn, sparvhök, duvhök, stenfalk, tornfalk, ormvråk, berguv och kattuggla. Bestånden av dessa fåglar minskade kraftigt. Numera har kontrollen över kemiska

224 Viltet

bekämpningsmedel skärpts. För att sådana medel skall få användas krävs att de har registrerats av produktkontrollnämnden. Medlen gör det dock möjligt att bekämpa ogräs och insekter i en omfattning som allvarligt påverkar näringsutbudet för viltet. Ett exempel är rapphönan. Den insektsfauna som är ett nödvändigt näringsunderlag för kycklingarna under deras första levnadsperiod utarmas och åtskilliga av de vintergröna ogräs och de fröväxter som utgör viktig vinternäring försvinner. Hanteringen av olika kemiska produkter, vars antal ökar snabbt, kan innebära betydande risker för både människor och djur, om hanteringen inte sker med försiktighet och under kontroll. Registreringsskyldigheten som gäller i fråga om bekämpningsmedel gör det möjligt att kontrollera användningen av dessa medel. Någon motsvarande skyldighet gäller inte beträffande andra produkter. Regeringen har nyligen tillsatt en kommission med uppgift att bl. a. lägga fram förslag till insatser för en effektivare och samordnad samhällskontroll av kemikalieanvändingen. Under senare år har tungmetallförekomster observerats hos olika djurarter. Bl. a. har höga halter av kadmium återfunnits i njure och lever hos älg. De skadliga effekterna av föroreningar och användningen av kemiska medel har ofta först observerats genom undersökningar av fallvilt. Viltforskningen bidrar därför i stor utsträckning till att rikta uppmärksamheten på olika miljöfaror. Ett exempel på mycket allvarliga effekter av industriutsläpp är påverkan av

kvicksilver, PCB och DDT som tillförts Östersjön. Gifterna har starkt

påverkat reproduktionen hos gråsäl, vikare och knubbsäl. I centrala

Östersjön kan endast ca 20 procent av gråsälhonorna och i Bottenviken ca 27

procent av vikarehonorna reproducera sig, främst på grund av påverkan av PCB. När det gäller tillståndet för gråsälen har dock en viss förbättring kunnat iakttas under senare tid. Havsörnens reproduktion har också blivit kraftigt försämrad av gifterna. Som framgår av redovisningen i kap. 12 skall

enligt Östersjökonventionen utsläpp av PCB och DDT på alla sätt

motverkas. Vidare skall åtgärder vidtas för att kontrollera och minska förorening genom bl. a. kvicksilver, kadmium, arsenik och krom. Åtminstone alla mera betydande utsläpp av föroreningar i luft eller vatten från bebyggelse, industrier, kraftverk och anläggningar för uppvärmning är underkastade tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen. Allt strängare krav har ställts på rening av utsläppen. De skärpta kraven när det gäller utsläpp av avloppsvatten har lett till att den tidigare tillförseln av framför allt fosfor i huvudsak har upphört. Genom urlakning tillförs dock kust- och insjövatten betydande mängder kväve från jordbruket. Det f. n. största miljöproblemet orsakas av luftburna föroreningar av svavel- och kväveoxider som leder till försurning av mark och vatten. Försurningen har redan medfört starkt negativa effekter i sjöar och vattendrag och hotar dessutom att påverka grundvatten och mark. Försurningens effekter på den högre faunan är ännu inte klarlagda. I försurade vatten minskar tillgången på lägre organismer och fisk och dessa kan vid stark försurning nästan helt dö ut. Vissa fåglar och däggdjur som är beroende av dessa insekter och fisk drabbas därför indirekt av försurningen. Detta gäller bl. a. lom, knipa, gjuse och utter. En del arter gynnas genom att

Viltet 225

minskande fiskbestånd ökar tillgången på sådana vattenorganismer som inte är känsliga för försurningen. Att försurningen sammantaget har allvarliga effekter på faunan är dock uppenbart. För att begränsa svavelutsläppen inom landet har flera olika åtgärder vidtagits. Med stöd av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle har bestämmelser meddelats om högsta tillåtna svavelutsläpp vid förbränning av bl. a. olja och kol. Utsläppen kan begränsas ytterligare genom föreskrifter som meddelas vid tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen. För utsläppen av kväveoxider finns föreskrifter om vissa begränsningar i

bilavgaskungörel-

sen (1979:596). Dessa bestämmelser i kombination med energihushållning och en minskning av industrins utsläpp har lett till att de svenska svavelutsläppen har halverats sedan början av 1970-talet. De svenska beräknas numera utsläppen vara upphov till mellan 20 och 25 procent av svavelnedfallet över Sverige. Under en femårig försöksperiod har statsbidrag lämnats till kalkning av sjöar och vattendrag. Verksamheten har gett goda resultat enligt en utvärdering som gjorts av fiskeristyrelsen och naturvårdsverket. Som nämnts har huvuddelen av den försurning som drabbar Sverige sin orsak i utsläpp som sker i andra länder. Under de senaste åren har förhandlingar om en minskning av förorenande luftutsläpp förts inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) och 1979 undertecknades en alieuropeisk konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Riksdagen har nyligen beslutat om ytterligare insatser mot försurningenÅ Beslutet innebär att ökade arbetsinsatser skall göras på det internationella planet, bl. a. inom ramen för den ovannämnda konventionen. Dessutom skall kalkning av sjöar och vattendrag ske i ökad och en omfattning försöksverksamhet med kalkning av mark och grundvatten genomföras. Ytterligare en miljöförändring som påkallar särskild uppmärksamhet är av Våtmarkerna. Med våtmarker utnyttjandet avses i det här sammanhanget våtängar, översilningsmarker, sumpskogar, myrar, kärr och grunda vatten. I takt med att nya forskningsresultat redovisas framstår våtmarkernas ekologiska betydelse allt tydligare: D Vissa våtmarker (t. ex. strandängar och grunda vatten) har den kanske högsta produktionsförmågan av alla ekosystem. De ger näringsunderlag för ett stort antal däggdjur och fåglar. D En rad växt- och djurarter är beroende av våtmarkerna. Ett ekologiskt samspel mellan våtmarker och angränsande natur- t. ex. skog eller öppen mark - är nödvändigt för många arter. D Våtmarkerna är livsviktiga som häcknings- och rastplatser för vissa fåglar. Till arter som kan påverkas negativt av förändringar i våtmarksmiljön hör simänderna, bl. a. gräsand, kricka och årta, beckasiner, kärrsnäppa, brushane, svarttärna, doppingar, skogssnäppa, myrspov, rödspov, vattenrall, småfläckig sumphöna, sävsparv, rörsångare, sävsångare, skärñäcka, trana, häger och brun kärrhök. Naturvårdsverket har gjort en anspråkskartering över Sveriges våtmarker. lProp. 1981/82:151, JoU Av den framgår sammanfattningsvis att skogsbruket i dag har de största 35, rskr 351.

226 Viltet

De skogliga våtmarkerna beräknas omfatta anspråken på våtmarkerna. sammanlagt 6,7 milj.ha. Av den arealen finns 4,5 milj. ha i Norrland, 1,2 milj. ha i Svealand och 1,0 milj. ha i Götaland. Skogsvårdsorganisationens program för skogsdikningen innebär att ca 1,5 milj.ha, dvs. ca 20 procent av de skogliga våtmarkerna, bör dikas ut under en 40-årsperiod. Ungefär hälften av den arealen finns i norrlandslänen. Reduktionen av totalarealen till 1,5 milj. ha har gjorts efter ekonomiska, biologiska och naturvårdsmässiga bedömningar. Dikningsprogrammet motsvarar en årlig dikningsareal av ca 50 000 ha. Skogsdikningen stöds med statsbidrag. De bidragsmedel som anvisas f. n. räcker till en årlig dikning av ca 30 000 ha. Enligt naturvårdsskall all våtmarksdikning för virkesproduktion anmälas till förordningen som med eget yttrande skall vidarebefordra anmälan till skogsvårdsstyrelsen länsstyrelsen för samråd enligt 20§ naturvårdslagen. I jordbruksområdena är de flesta större våtmarker redan torrlagda och av områden som kan vara odlingsbara återstår endast smärre kärr, översvämningsmarker och åmader. Dessa ligger oftast insprängda i odlingslandskapet och utnyttjas inte sällan som betesmark. För växt- och djurlivet är våtmarkerna i odlingslandskapet oftast mycket värdefulla. För en del av faunan utgör de en sista tillflykt för reproduktion, näringssök och skydd. Effekterna vid dräneringar även av små arealer kan därför bli stora. Den föreslagna nya vattenlagen (prop. 1981/82:130) innebär ett förstärkt skydd för våtmarkerna genom att markavvattningsföretagen underordnas samma regler som för vattenföretag i allmänhet. Det innebär bl. a. att ett dikningsföretag inte får utföras om det skulle innebära några mera betydande olägenheter från naturvårdssynpunkt.

16.1.3 Jordbruket

hittills inom jordbruket har översiktligt redovisats i avsnitt 2.2 Utvecklingen Viltet och samhällsutvecklingen. Som framgår av den redovisningen är det främst följande förändringar av jordbrukets struktur och inriktning som inverkat på villkoren för viltet. Jordbruket har i stor utsträckning koncentrerats till de bästa jordarna där fastigheter har slagits samman till större brukningsenheter. Arealen ängsoch betesmark har minskat. Produktionen har inriktats mot odling av ensartade grödor på stora arealer. Stora sammanhängande fält för en sådan odling har skapats genom att åkerholmar, stengärdsgårdar, diken och andra brukningshinder har tagits bort. Tidigare outnyttj ade kantzoner mellan skog och åker har i många fall gjorts till en del av åkern. Sanka betesmarker, t. ex. längs sjöar och vattendrag, har i betydande utsträckning invallats och odlats upp. Vilken betydelse förändringen av jordbrukslandskapet har haft för de enskilda viltarterna är endast delvis klarlagt. Att utdikningen av våtmarker har försämrat livsvillkoren för många arter framgår av redovisningen i föregående avsnitt. Det förhållandet att jordbruksmark i stor utsträckning har tagits ur bruk, framför allt i skogsområdena, har minskat tillgången på bete för viltet. Från 1950-talet till slutet av 1970-talet har jordbruksmarken minskat med ca 800 000 ha. De marker som tagits ur bruk var av marginell betydelse för jordbruksproduktionen men däremot av väsentlig betydelse för

Viltet 227

flera viltarter. Åkrarna var i regel små och låg insprängda i eller i anslutning till skogsmark. Deras i förhållande till ytan långa kantzoner erbjöd skydd och näring för viltet. Konsekvenserna för viltet av att jordbruket har lagts ned på ett stort antal smågårdar har emellertid inte alltid varit negativa. I vissa fall har förhållandena tvärtom förbättrats, exempelvis när åkerjorden används som betesmark. Den genom riksdagens beslut år 1977 fastlagda jordbrukspolitiken innebär, såvitt avser åkerarealen, att den brukningsvärda åkerjorden_bör utnyttjas för jordbruksproduktion. Detta innebäri sin tur ett bibehållande av ungefär nuvarande åkerareal. Ofrånkomligen kommer en viss mindre del av den nuvarande åkerarealen att tasi anspråk för andra ändamål än jordbruk. Å andra sidan kan viss tidigare nedlagd åker komma att på nytt utnyttjas för jordbruksproduktion. Riktlinjerna för den framtida livsmedelspolitiken övervägs f. n. av en nyligen tillsatt utredning. Enligt direktiven skall utredningen pröva om de bedömningar som gjordes i fråga om produktionsmålet i samband med 1977 års beslut alltjämt kan utgöra grund för produktionsmålets utformning eller om utvecklingen sedan år 1977 kräver förändringar av inriktningen av produktionsmålet. Utredningen bör enligt direktiven bl. a. belysa förutsättningarna att använda åkermark för ökad produktion av proteinfoder som kan ersätta import och för produktion av energigrödor. Den försämring av livsbetingelserna för viltet som nedläggningen av jordbruksmark inneburit har i någon utsträckning kompenserats genom att en mindre del av denna mark utnyttjats för att anlägga viltåkrar eller viltvatten. Utrymmet för ytterligare sådana och andra för viltet lämpliga åtgärder är emellertid betydande. Enligt en av Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket gjord beräkning skulle vid 1980-talets början finnas 180 000 ha nedlagd jordbruksmark disponibel för olika ändamål. Det kommer att vara av stor betydelse för viltet hur den marken utnyttjas. Det sätt på vilket jordbruksmarken utnyttjas rymmer, som nämnts, inslag som har försämrat livsvillkoren för många viltarter. Av betydelse i det sammanhanget är övergången till jordbruk utan betesdjur. Tidigare såddes betydande arealer vall i stråsäd. När säden bärgats fick vallen ligga under 2-3 år och betades då av flera viltarter under hela året när inte snödjupet utgjorde hinder. Numera höstbrukas större delen av åkerarealen och den på hösten i vissa fall tidigt plöjda marken erbjuder varken föda eller skydd. Minskningen av vallarealen och den tidigarelagda höstplö j ningen har missgynnat fälthare, rådjur, rapphöna, vaktel och fasan. Höstsås åkrarna, vilket sker i betydande utsträckning, ökar dock näringsutbudet under hösten. Fälthare, rådjur och gäss har gynnats av den ökade tillgången på höstsäd och höstoljeväxter. Delvis som en följd av den minskade kreatursdriften har valet av grödor blivit mera ensidigt vilket försämrar villkoren för viltet. Utbudet av föda har också påverkats negativt av en ökad användning av kemiska bekämpningsmedel mot ogräs och insekter, medan ökad användning av handelsgödsel delvis har verkat i motsatt riktning. Även om kunskaperna på området är ofullständiga kan det allmänt konstateras att det moderna jordbruket, både när det gäller driftsformerna och markutnyttjandet i övrigt, i vissa avseenden har en negativ inverkan på viltförekomsten. I jordbruket skall liksom i all annan verksamhet hänsyn tas

228 Viltet

till naturvårdens intressen. Till skillnad från vad som gäller för skogsbruket har det emellertid för jordbrukets del inte uppställts några konkreta krav på hänsynstagande till viltet. Vissa inslag i det moderna jordbruket motverkar således en art- och individrikedom bland viltet. Samtidigt har vissa arter utvecklats så att de kommit att medföra problem för jordbruksnäringen. Det gäller bl. a. klöwiltet som inom vissa områden orsakar betydande betesskador på olika jordbruksgrödor.

16.1.4 Skogsbruket

Även när det gäller skogsbruket kan beträffande den hittillsvarande utvecklingen hänvisas till beskrivningen i avsnitt 2.2. Sedan mitten av 1950-talet har skogsmarksarealen ökat med ca 700 000 ha.

Ökningen har skett genom skogsodling av åker- och betesmark. Dagens

skogsbruk präglas av trakthyggesbruket och produktionen är liksom tidigare inriktad på barrträdsvirke. Det innebär kalavverkning av relativt stora ytor som återplanteras eller självföryngras med tall eller gran. Genom röjning regleras trädslagssammansättningen. Det resultat som eftersträvas är likåldriga barrträdsbestånd med en begränsad lövskogsinblandning. Men även en jämn åldersfördelning av skogen eftersträvas. Målet är att det på i princip varje brukningsenhet skall finnas bestånd av alla åldersklasser. Den tillämpade skogsbruksformen har lett till att mer eller mindre orörda och av ålder självgallrande skogsbestånd har minskat. Riksdagen beslutade år 1979 om riktlinjer för skogspolitiken och antog i samband därmed en ny skogsvårdslag (1979:429). Enligt beslutet skall en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning eftersträvas. Vid skötseln av skogsmarken med dess skog skall emellertid hänsyn tas också till naturvårdens intressen. Den nya lagen innebär en vidgad skyldighet att ersätta glesa och dåliga bestånd med ny skog. Skogsvårdsstyrelsen kan också under vissa förutsättningar kräva att överårig skog föryngras. För att förhindra insektshärjning gäller bl. a. att stormfälld eller på annat sätt skadad skog inom viss tid skall upparbetas och forslas ut ur skogen. Av lagens avverkningsbestämmelser följer bl. a. att slutawerkning skall ske på ett sätt som är ändamålsenligt för anläggning av ny skog. Det innebär i normalfallet trakthuggning med eller utan kvarställande av fröträd. För skogar i särskilt utsatta lägen, bl. a. de fjällnära skogarna, där en olämplig avverkning kan göra det omöjligt eller svårt att åstadkomma en återväxt gäller särskilda regler. Slutavverkning i skogar som har avsatts som svårföryngrade kräver tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. När det gäller fjällskogsområdena har det förutsätts att andra former av slutawerkning än trakthuggning kan komma i fråga. Bestämmelserna för de svårföryngrade skogarna gäller också för skyddsskogarna, dvs. skogar som behövs för att hindra sand- eller jordflykt. Särskilda skyddsbestämmelser finns också för bokskogarna i södra Sverige. Tillstånd krävs för avverkning och som princip gäller att avverkad bokskog skall föryngras med bok. Reglerna finns i en särskild lag, lagen (1974:434) om bevarande av bokskog. Naturvårdsverket har föreslagit att den lagen skall utvidgas till att gälla också andra ädla lövträd.

Viltet 229

Mot bakgrund av 1979 års skogspolitiska beslut kan det förutsättas att skogsbruket under de närmaste decennnierna kommer att bedrivas i den form och med den inriktning som beskrivits inledningsvis. Skogsbrukets inverkan på viltet skulle då inte komma att skilja sig från vad som hittills har observerats på annat sätt än att efffekterna för vissa viltarter kan komma att ytterligare förstärkas. Arter som är beroende av gammal skog, exempelvis tjäder och kungsörn, och av boträd, dvs. nästan alla hålbyggare, kommer att ha en fortsatt besvärlig situation. Detsamma gäller arter som är beroende av en speciell skogsbiotop. Som exempel kan nämnas blåkråka och härfägel som hör hemma i den biotop som utgörs av gamla hagmarker och betesskogar med gamla träd. Ett stort antal arter är beroende av lövskogsbiotoper. Dit hör bl. a. vissa hackspettar, halsbandsflugsnappare och stenknäcken. Arter som är beroende av den biotoptyp som kalhyggena utgör kommer att gynnas även i fortsättningen. Det gäller främst älg och rådjur men även orre. Av stor betydelse för klövviltet är dock omfattningen av och métoderna för lövslybekämpning på hyggena och i ungskogsbestånd. Utdikning och gödsling av sumpskogar och myrar kan medföra ökad sly- och

örtproduktion och således ett ökat utbud av näring och skydd vilket gynnar

flera djurarter. Samtidigt är tillgången på våtmarker inom många skogsområden i landets mellersta och södra delar redan mycket begränsad och de våtmarker som finns kvar har stor betydelse för djurlivet även på angränsande områden. Om dessa återstående våtmarker dikas ut kan det därför få allvarliga konsekvenser. Skogsbrukets inverkan på viltet bör bedömas mot bakgrund av den uppmärksamhet som under de senaste åren har riktats mot naturvårdshänsynen vid skötseln av skogen. Med stöd av bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen om hänsyn till naturvärden i skogsbruket har Skogsstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket meddelat föreskrifter för det praktiska arbetet i skogen. Till de föreskrifter som särskilt tar sikte på att skydda och bevara viltet hör bestämmelerna om att impediment i regel skall undantas från avverkning och att stormfasta skogsbryn, trädridåer, grupper av träd, buskar och enstaka träd skall sparas i lämplig omfattning. Vidare skall hotade eller sällsynta arters boträd och övrig vegetation som skyddar deras boplatser sparas. Detsamma gäller levande eller döda träd och buskar som har särskild betydelse för faunans tillgång på föda. Bränning och annan markbehandling liksom avverkning och transportarbeten skall undvikas i närheten av särskilt skyddsvärda fågellokaler under häckningstiden. Brott mot naturvårdsföreskrifterna medför inte utan vidare straffansvar eller annan påföljd. Skogsvårdsstyrelsen har emellertid möjlighet att genom ett föreläggande i det enskilda fallet ange vilka hänsyn som skall tas och en försummelse kan då medföra bötes- eller vitesansvar. Regeringen har i en proposition om vissa skogspolitiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:145) föreslagit att en ny bestämmelse tas in i skogsvårdslagen som innebär att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter. För mindre brukningsenheter skall det dock räcka med en enklare åtgärdsförteckning. I propositionen anförs att de restriktioner som från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt kan gälla för brukningsenheten bör framgå av planen. Ökade och mer kostnadskrävande insatser för att förbättra återväxterna

230 Viltet

för viltskador. Den stora kan komma att öka skogsbrukets känslighet har blivit ett betydande för älgstammen i många områden problem skogsnäringen. Inom vissa områden orsakas stora skador på tallplanteringar. som genom barkgnag och barkflängning orsakar svåra skador i Kronhjorten, granplanteringar, kan förväntas bli ett stort problem i framtiden.

16.1.5 och trafik

Bebyggelse, energiförsörjning

Miljöförändringar av betydelse för viltet har skett och sker alltjämt genom av exempelvis kommunikationsanläggningar, bostadsområden, utbyggnad industrier för energiproduktion. I det följande beskrivs och anläggningar några typer av verksamheter som har eller kan väntas få större inverkan på viltets livsvillkor. Inverkan av olika verksamheter genom förorening av luft, mark och vatten har dock behandlats i ett föregående avsnitt. Utvecklingen under de senaste decennierna har inneburit en mycket stark tillväxt av tätorterna varigenom stora arealer tagits i anspråk för bebyggelse. Denna går nu långsammare och stora förändringar under den utveckling närmaste tiden verkar mindre sannolika. Ianspråktagande av mark för kan i vissa fall innebära att för bebyggelse, vägar och andra anläggningar viltet värdefulla områden förstörs eller avgränsas på ett olämpligt sätt. Vissa ger särskilt stora effekter på miljön genom att stora typer av exploatering eller Det framför allt arealer vissa speciella biotoper påverkas. gäller utbyggnad av vattenkraft, torvbrytning och odling av energiskog.

Vattenkraften har i större skala utnytt j ats för energiproduktion sedan lång

tid tillbaka men en mera omfattande diskussion om utbyggnadens effekter på inverkar på miljön tog fart först på 1960-talet. Vattenkraftutbyggnaderna viltet genom överdämning av våtmarker och förändring av hydrologin. Båda dessa effekter medför minskad tillgång på bete och förluster av värdefulla för bl. a. fågellivet. Effekter av större betydelse för viltet uppstår biotoper framför allt större regleringsmagasin som förutom vidsträckta genom ofta medför avsevärda förändringar av vattenstånd och överdämningar i hela älvsträckan nedströms. Sådana ingrepp är från naturvattenföring i landets norra delar där älvdalarna oftast vårdssynpunkt särskilt allvarliga utgör gynnsamma viltbiotoper i en i övrigt näringsfattig miljö. En positiv är det mycket omfattande nät effekt av i första hand vattenkraftutbyggnaden av kraftledningar som byggts ut över hela landet. I kraftledningsgatorna måste man hålla en lågväxande slyvegetation. De ger därför mycket stora arealer värdefullt bete för viltet. En stor andel av de större vattendragen har redan tagits i anspråk för energiproduktion. Av de mindre vattendragen finns däremot ett mycket stort antal som fortfarande är opåverkade av vattenkraftutbyggnad. Besluten under 1960-talet om utbyggnad av kärnkraften, de låga oljepriserna och den växande mot en fortsatt av älvarna medförde en oppositionen utbyggnad av vattenkraftutbyggnaden och f. n. är endast ett fåtal kraftig minskning

under Åtskilliga av de större outbyggda älvarna och

projekt byggnad. älvsträckorna är numera skyddade genom riksdagsbeslut. Den utbyggda vattenkraften ger tillsammans med redan belutad utbyggnad en energiproduktion av 62 - 63 TWh (miljarder kilowattimmar). Fram till år 1990 zProp. 1980/81: 90, NU 60, rskr 274. beräknas enligt nu gällande riksdagsbeslutz en ytterligare utbyggnad av nya

Viltet 231

kraftstationer svara för ett produktionstillskott av två till tre TWh. Tillstånd till vattenkraftutbyggnad prövas av vattendomstol. Är det fråga om ett större vattenföretag krävs förberedande åtgärder som bl. a. ger naturvårdsverket möjlighet att förordna om utredning av företagets effekter från allmän naturvårdssynpunkt. I ansökan om tillstånd skall företagets inverkan på miljön redovisas. Enligt den föreslagna nya vattenlagen gäller som huvudregel att ett vattenföretag inte får utföras om det medför skada eller olägenhet av större betydelse för allmänna intressen. I motiven till lagen anges som exempel på sådana intressen speciella naturvårds- och kulturminnesvårdssynpunkter. Meddelas tillstånd till en utbyggnad kan företagaren åläggas att vidta åtgärder för att förebygga eller minska skadorna av företaget. Torv representerar en stor energireserv som emellertid f. n. utvinns huvudsakligen för användning som jordförbättringsmedel. Alla torvmossar, som tillsammans utgör mellan 10 och 15 procent av landets yta (5 milj. ha), kan självfallet inte exploateras. För att frästorvtekniken, som är väl beprövad, skall vara lämplig att använda måste mossen omfatta en mycket stor, sammanhängande areal. Transportkostnaderna medför vidare att många avlägset belägna mossar är olämpliga att utnyttja. Från ekonomisk synpunkt kan torv konkurrera med framför allt tjock eldningsolja. Bedömningar av det framtida utnyttjandet av torv pekar på en relativt snabb utveckling fr. o. m. senare delen av 1980-talet. Torveldningen beräknas3 år 1990 kunna ge 6-11 TWh. En sådan utveckling innebär att man under de närmaste tio åren skulle ta i anspråk endast en liten andel av den totala arealen torvmossar. Utnyttjandet av torvmossar för torvbrytning medför att den växt- och djurvärld som är beroende av denna biotop försvinner. Eftersom brytningen kommer att pågå under lång tid kan störningarna för viltet bli omfattande. Att efter slutad brytning återställa den ursprungliga biotoptypen torde inte vara möjligt. Men med lämpliga åtgärder bör de utbrutna mossarna kunna omvandlas till grunda våtmarker som erbjuder lämpliga livsmiljöer för andra viltarter än de som ursprungligen fanns inom området. Energiutvinning ur torvmossar ger således negativa effekter på den ursprungliga faunan men bör på sikt och med lämpliga åtgärder kunna bli positiv för andra arter. För torvutvinning krävs koncession enligt lagen om vissa mineralfyndigheter. Koncessionskravet gäller emellertid inte bearbetning som utförs av fastighetsägaren själv eller med dennes medgivande, om inte länsstyrelsen för visst fall har beslutat att koncession skall krävas. För all torvbrytning, utom den som sker för husbehov, krävs vidare länsstyrelsens tillstånd enligt naturvårdslagen. Av den som söker täkttillstånd kan krävas att han lägger fram en utredning om behovet av täkten. Länsstyrelsen kan som villkor för täkttillstånd föreskriva att åtgärder skall vidtas för att begränsa eller motverka företagets inverkan på naturmiljön. För fullgörande av sådana åtgärder kan länsstyrelsen kräva att företagaren ställer säkerhet. I samband med tillståndsprövningen kan företagaren också åläggas att bekosta en särskild undersökning av det berörda området. Odling av energiskog är en annan form av tänkbar energiproduktion som skulle komma att påverka viltets livsvillkor. Energiskog är benämningen på 3Pr0p. 1980/8190, NU ett skogsbruk byggt på rotskott, framför allt av sälg och poppel. Skörden sker 60, rskr 274.

232 Viltet SOU l983z2l

med några års intervall i bestånd med upp till 30 års livslängd. Tekniken för odling av energiskog är f. n. under utveckling. Energiskogsodling påverkar viltet å ena sidan positivt därigenom att tillgången på bete och skydd ökar, å andra sidan negativt genom exploatering av värdefulla viltbiotoper. De negativa effekterna blir i stor utsträckning beroende av på vilken mark energiskogar anläggs. Enligt de bedömningar som gjorts i regeringens förslag till riksdagen om riktlinjer för energipolitiken* kan energiskog år 1990 förväntas bli odlad på några tusental hektar. Om försöksodlingarna visar sig framgångsrika kan odling i större skala inledas. Vid riksdagsbehandlingen uttalades att odling av energiskog bör bedrivas med stor försiktighet i avvaktan på forskning och resultat av pågående försöksverksamhet. Några mera betydande effekter på viltet kommer energiskogsodlingen således inte att ge under de närmaste

årtiondena. Inverkan på viltet avvstorskalig odling är f. n. i huvudsak okänd.

Klart är emellertid att effekterna kommer att variera beroende på vilken typ av biotop som tas i anspråk. Energiskogar får, som nämnts, den positiva effekten, att tillgången på bete för viltet ökar. Det innebär emellertid också att det finns anledning att räkna med konflikter mellan produktionsintresset och viltintresset. Med stöd av naturvårdslagens bestämmelse om samråd kan länsstyrelsen förelägga en odlare av energiskog att vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. En förutsättning för ett samrådsförfarande är att en anmälan görs till länsstyrelsen. Alla företag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön skall anmälas. Dessutom har regeringen eller länsstyrelsen möjlighet att föreskriva anmälningsskyldighet beträffande särskilda slag av arbetsföretag. En besvärlig konfliktsituation föreligger mellan vägtrafiken och viltvårdsintressena. Beredningen har i betänkandet (SOU 1980: 29) Vilt och trafik redovisat problemet med viltolyckor i trafiken samt föreslagit vissa åtgärder för att minska antalet olyckor. Förslagen har föranlett ändringar i jaktstadgan i fråga om länsälgnämndernas sammansättning och tilldelningen av djur inom licensområden. I regeringens proposition (1981/82: 81) om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m. m. redovisas även vissa andra åtgärder, bl. a. en ändring av vägtrafikkungörelsen som ger väghållare och polis befogenhet att snabbt besluta om hastighetsbegränsning i kombination med varningsskyltning. Antalet polisrapporterade kollisioner mellan motorfordon och älg uppgick år 1970 till knappt 1000. De har numera ökat till drygt 5 000 per år och antalet rapporterade kollisioner där rådjur är inblandade är ungefär lika stort. För år 1982 rapporterar trafiksäkerhetsverket en minskning med ca 10 procent i förhållande till föregående år av antalet polisrapporterade fordonskollisioner med älg och rådjur. Minskningen kan bero på skillnader i fråga om exempelvis snödjup eller näringstillgångarna de båda åren emellan. Den kan emellertid också vara en följd av förändringar i viltstammarna eller i trafiken. Som framkommit genom den s. k. Viol-gruppens5 arbete och som ^Prop. 1980/81: 90. även har redovisats i beredningens ovannämnda betänkande kan antalet 5 för kollisioner mellan inte alltid direkt relateras till Projektgruppen älg och motorfordon viltolycksforskning. älgstammens täthet. De enskilda djuren i täta och stationära stammar rör sig i

Viltet 233

allmänhet över begränsade arealer och detta leder till att antalet vägpassager begränsas. Är älgstammarna glesa rör sig djuren däremot normalt över större områden. En ökning av en gles älgstam i ett område kan därför vara allvarligare från trafiksäkerhetssynpunkt än en ökning av en tät älgstam i ett annat område. Säsongsvandringar leder däremot i allmänhet till ett ökat antal passager och därmed ökar olycksrisken. På nyanlagda vägar och på vägar i älvdalarna är olycksrisken oftast stor även vid mindre älgtäthet. Likaså ökar risken för viltolyckor i trafiken vid stort snödjup. Även om älgtätheten inte är det bästa och enda måttet på olycksrisken kan det emellertid konstateras att risken generellt sett ökar i ett och samma område när antalet älgar ökar. Omfattningen av trafikolyckor med älg är särskilt oroväckande i de län där älgstammen är särskilt stor eller där betydande säsongsvandringar av älg förekommer. Kusttrakterna i samtliga norrlandslän är särskilt utsatta liksom delar av Värmlands län. Dessutom finns i många andra län ofta särskilt älgtäta områden med stor frekvens av älgolyckor. Hur mycket övrigt vilt (rävar, grävlingar, harar, igelkottar m. fl. arter och olika fåglar) som dödas i trafiken är okänt men antalet är med säkerhet mycket högt. I vägtäta områden med omfattande trafik torde exempelvis antalet harar som dödas i trafiken överstiga det antal som skjuts under jakten. När det gäller sjötrafiken innebär transporterna av olja och kemikalier allvarliga risker för djurlivet. Stora oljeutsläpp på grund av olyckor har orsakat omfattande fågeldöd och påverkat strandzonen till men för viltet. De flesta oljeutsläppen sker dock medvetet och då i strid mot svensk lagstiftning eller internationella överenskommelser. Det finns anledning att befara bestående skador på ekosystemen av dessa utsläpp. Effekterna är emellertid ofullständigt utredda. Riksdagen har antagit ett handlingsprogram för miljösäkrare sjötransporterÖ. Programmet omfattar såväl åtgärder för att förhindra utsläpp från fartyg som åtgärder för att minska skadeverkningarna när ett utsläpp har inträffat. Till de förstnämnda åtgärderna hör bl. a. införandet av ett avgiftssystem för att stimulera till användande av miljösäkrare fartyg.

16.1.6 Friluftslivet

Under de senaste decennierna har allt större områden tagits i anspråk för fritidsbebyggelse. De tidigast uppförda fritidshusen placerades gärna invid sjöar, vattendrag eller på andra platser med stora naturvärden. I skärgården och vid insjöar kunde detta leda till att sjöfågelns häckningsmöjligheter försämrades. Bebyggelse på öar och holmar har sannolikt lett till att vissa rovfåglar, t. ex. fiskgjuse och havsörn, störts och fått ett mindre antal lämpliga häckningslokaler att välja bland. Planering för nya fritidshus sker däremot i nära kontakt med myndigheterna som med gällande lagstiftning har goda förutsättningar att styra bebyggelsen bort från känsliga områden. Det i vissa områden mycket intensiva friluftslivet har, särskilt under °Prop. 1980/81: 119, JoU djurens känsliga yngelperiod, lett till olägenheter för djurlivet. Det gäller 33, CU 38, TU 31, rskr inte minst det motoriserade friluftslivet som har en betydande omfattning. 375, 376 och 422.

234 Viltet

Med motordrivna båtar och med skotrar kan man på relativt kort tid nå avlägsna och annars väl skyddade områden. Motorbåtar kan orsaka skador på sjöfågelbestånden. Bon i strandregionen kan dränkas av vågsvall, ungflockar kan splittras och ruvande fåglar kan skrämmas från äggen så att dessa blir åtkomliga för predatorer, exempelvis kråka och trut. Problemen bör emellertid inte överbetonas. En klar uppgång i de flesta svenska sjöfågelbestånd under efterkrigstiden talar för att fåglarna har en betydande anpassningsförmåga. En annan form av båtsport som kan innebära störningar är kanotsporten. Med kanot är det möjligt att besöka platser som annars är mycket svårtillgängliga och skyddade. Den biotoptyp som dessa platser representerar är av betydelse för många fågelarter. Störningarna kan minskas genom beslut om restriktioner i form av förbudsområden och fartbegränsningar. När det gäller skotertrafiken kan den regleras med stöd av terrängkörningslagstiftningen. Även med stöd av naturvårdslagen och naturvårdsförordningen kan föreskrifter meddelas om förbud och andra inskränkningar i fråga om trafiken med motorbåtar och skotrar. Länsstyrelsen kan också, efter samråd med Sjöfartsverket och naturvårdsverket, med stöd av sjötrafikförordningen meddela föreskrifter om fartbegränsning eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområden för båtsport och liknande. Djurlivet störs också genom att många människor, i strid mot jaktstadgans bestämmelser om hundförbud, låter hundar springa lösa i markerna utan att ha dem under kontroll. Detta leder, främst under vår och försommar, till störningar och skador för bl. a. markhäckande fåglar, harungar och rådjurskid. Problem av det här slaget finns framför allti närheten av de större tätorterna och i skärgårdsområdena, där hundar från fritidsbåtar släpps lösa. _ Orienteringssporten har vid flera tillfällen de senaste åren råkat i konflikt med markägare- och jägareintressen. På grundval av överenskommelser med bl. a. Svenska jägareförbundet, domänverket och Lantbrukarnas riksförbund har Svenska orienteringsförbundet gett ut anvisningar för anordnande av tävlingar. Av stor betydelse är också de rekommendationer som naturvårdsverket har utfärdat i en promemoria om orientering och annan friluftsverksamhet. För att förbättra kontakterna mellan jägare och orienterare har det inrättats samrådsgrupper i de flesta län. I grupperna diskuteras frågan om lämpliga områden för orientering och åtgärder för att minska störningarna. Vid mycket stora tävlingar genomförs numera regelmässigt avdrivning av området före tävling. Vidare markeras på orienteringskartorna särskilda viltzoner som löparna inte får gå in i. Erfarenheterna av dessa åtgärder är i huvudsak positiva. I enlighet med naturvårdsverkets rekommendationer anordnas inte några tävlingar i södra och mellersta Sverige under djurens känsliga yngelperiod på våren. Orienteringstävlingarna innebär, om de bedrivs på ett riktigt sätt, relativt små störningar på djurlivet. Det går emellertid inte att bortse från risken att djur blir hetsade. Det gäller närmast rådjur och älg men också andra djurarter kan störas, t. ex. vissa markhäckande fåglar. Även om viss negativ inverkan på viltet kan konstateras finns det anledning att understryka att friluftslivet, i jämförelse med många andra verksamheter, bara i begränsad utsträckning leder till konflikter med viltvårdsintresset.

Viltet 235

16.1.7 Jakten

är ett trettiotal däggdjursarter och ett Enligt gällande jakttidsbestämmelser femtiotal fågelarter tillåtna för jakt under hela eller viss del av året. Vidare får jakt bedrivas under särskild jakttid med stöd av meddelade licenser. Dit hör bl. a. älgjakten. Härtill kommer att viss s. k. skyddsjakt får bedrivas utan inskränkning till viss jakttid. vad beträffar antalet i den Jaktens omfattning djur som fälls redovisas årliga jaktstatistiken. Uppgifter om antalet fällda älgar publiceras i Sveriges officiella statistik och dessutom publicerar Svenska jägareförbundet årligen för de flesta viltarter. Statistiken baseras dels på avskjutningsstatistik som lämnas till länsstyrelserna och sammanställs av naturvårdsrapporter verket, dels på uppgifter som rapporteras till länsjaktvårdsföreningarna av lokala jaktvårdssammanslutningar eller uppgiftslämnare. Med undantag för uppgifterna om älg, kronhjort och dovhjort, björn och lodjur är uppgifterna osäkra och ligger med stor sannolikhet under det verkliga antalet fällda djur. Jaktens betydelse som beståndsreglerande faktor är olika för de olika viltarterna. [fråga om älg, kronhjort och dovhjort styrs djurantalet numera i första hand genom avskjutningen under jakten. Även när det gäller de större rovviltarterna kan individantalet regleras genom ändringar i jakttrycket. För de flesta småviltarter som förekommer i livskraftiga stammar är betydelse för artens numerär. I första uttaget genom jakt av underordnad hand andra faktorter, såsom näringstillgång, predation, sjukdomar och klimatförhållanden, reglerar individantalet. J akttrycket är också i regel som finns av den aktuella arten. Om avhängigt av hur många individer individantalet är högt blir normalt jakten omfattande, är individantalet lågt minskari regel jakttrycket. Uttaget genom jakt skulle för många småviltarter kunna vara avsevärt högre utan att antalet individer på sikt nämnvärt påverkades. En art som rådjuret intar en mellanställning. Rådjursantalet kan regleras genom jakt dels genom det antal djur som skjuts, dels genom urvalet av djur vid avskjutningen. Även jaktformen påverkar lokalt djurantalet. Ofta återkommande jakt med snabba och ihärdiga hundar leder till att rådjursantalet i ett område minskar även om antalet djur som fälls under jakten är litet. Sådan jakt kan nämligen leda till en utvandring från området eller till en konditionsnedsättning hos rådjuren som påverkar individantalet. Jägareförbundets statistik redovisar nära 90 000 fällda djur per år. Hur många djur som finns och hur stor den årliga reproduktionen är saknas det uppgift om. torde dock inte motsvara reproduktionen. Andra antalsbe- Avskjutningen faktorer tillkommer. Antalet kid som dör under de första gränsande levnadsmånaderna kan vara ganska stort. Om getterna är i dålig kondition kan fostren återbildas eller kiden dö av näringsbrist efter födelsen. Dödligheten ligger troligen också högt_bland de ungdjur som utvandrar för att söka egna revir.

Utöver de djur som tas tillvara genom jakt omkommer djur som en följd av

att de skadskjutits och inte återfunnits vid eftersök. Olika jakt genom undersökningar redovisar att andelen skadskjutna djur bland vissa arter ligger oacceptabelt högt. En undersökning på gäss visar att antalet levande

236 Viltet

gäss med hagelskador kan uppgå till 30 procent bland ungfåglar och ända upp till 60 procent bland äldre fåglar. En del av dessa skadskjutningar torde dock ha inträffat när fåglarna har flyttat genom andra länder. Skadskjutningsfrekvensen kan vara hög också bland andra andfågelarter som jagas på sträck under grynings- och skymningstimman. Även en undersökning som gjorts på räv tyder på att många djur skadskjuts under jakt. Orsaken härtill är ofta att skott lossas på för långa håll eller i felaktiga skjutvinklar. I områden med omfattande jakt med hagelvapen kan änderna vid betning plocka i sig hagel i en utsträckning som leder till blyförgiftning. Jakt med drivande hund, främst efter rådjur och hare, har under senare år tilldragit sig ökat intresse i jaktdebatten. Snabba och ihärdiga hundar som jagar ett djur under lång tid kan förorsaka att det jagade djuret senare dör på grund av nedsatt kondition. De flesta vilda djur är inte anpassade för att klara långa hetsjakter. Sker jakten sent på hösten förbrukar djuren också en betydande del av den näringsreserv som de byggt upp för att klara sig igenom vintern. Eftersom tillgången på föda under senhösten och vintern är knapp har djuren svårt att ersätta den förlorade reserven. Även om lämpliga hundar används kan rådjur som ofta utsätts för jakt få nedsatt kondition eller lämna området. Om olämpliga hundar används vid jakten så att djuren tillfogas onödigt lidande kan detta straffas med böter eller fängelse. Specialklubbarna för drivande jakthundar har under senare år i syfte att motverka jakt med olämpliga hundar genomfört eller föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna för jaktprov, bl. a. avkortning av drevtidens längd. Jägarna själva har också blivit mer medvetna om de negativa effekterna av att använda olämpliga drivande hundar vid jakt, särskilt efter rådjur. I vissa andra länder är bestämmelserna om rätt att använda drivande hundar vid jakt mycket restriktiva. Vid en bedömning av jaktens inverkan på viltstammarna finns det all anledning att uppmärksamma också den olagliga jakten. Denna jakt kan lokalt och när det gäller vissa viltarter förutsättas vara av tämligen stor omfattning. Främst riktar sig denna jakt mot klövvilt och hotade arter men också mot rovdjur och skogsfågel. Den illegala jakten bedrivs ofta med olämpliga vapen och vid olämpliga tidpunkter på dygnet och året vilket leder till många skadskjutningar, i synnerhet då tjuvskytten för att undvika upptäckt i allmänhet bara avlossar ett skott. Eftersök företas normalt inte. Den illegala jakten leder följaktligen i många fall också till djurplågeri. Att illegal jakt och äggsamling ofta riktar sig mot hotade djurarter beror på att vissa samlare är beredda att betala höga priser för bytet. Ju sällsyntare en djurart är desto högre blir priserna. En del av denna verksamhet har internationell anknytning. Brotten är svåra att upptäcka och polisen har ofta för knappa resurser till sitt förfogande för att kunna stoppa verksamheten. Lyckas de skyldiga föra ut djuren eller äggen ur landet är risken att drabbas av straff liten. Även den på vissa håll kvarlevande överdrivna inställningen till rovdjur som skadedjur leder till illegal jakt och boplundring. Värst utsatta är de fyra stora rovdjuren, björn, varg, järv och lo, samt de större rovfåglarna. Inställningen till rovdjuren har dock under de senaste decennierna blivit mer positiv. De åtgärder för viltet som jägarna svarar för är sammantaget av en

Viltet 237

betydande omfattning. En mycket omfattande viltvårdsåtgärd är också den utfodring, främst för småfåglar, som förekommer i anslutning till bostäder och i tätorternas parker. Även om den verkliga effekten av olika åtgärder för viltet är dåligt kartlagd har insatserna stor betydelse för att främja artrika och livskraftiga viltstammar. Tillfälliga insatser som stödutfodring vintertid kan ge goda resultat under extrema vinterförhållanden och för vissa viltarter. Under normala vinterförhållanden är effekterna tveksamma. Predatorbekämpning, dvs. efterhållande av vissa rovviltarter, har varit en omstridd viltvårdsåtgärd som omvärderats. När viltvårdstanken först växte fram var predatorbekämpning en av de mest förordade åtgärderna. Från 1940-talet och framåt blev man mer och mer tveksam till åtgärdens positiva värde. Numera är uppfattningen den att åtminstone vissa predatorer som förekommer i stort antal måste hållas efter för att förhindra alltför omfattande angrepp på mindre däggdjur och markhäckande fåglar. Viltutplanteringar ger som regel mycket kortvariga effekter på viltbestånden om det inte gäller försvunna viltarter och man samtidigt ändrar de faktorer som orsakade

artens försvinnande. Åtgärder som ger viltet en bättre livsmiljö har i regel

både positiva och långsiktiga effekter på många arter. Om sådana åtgärder skall bli verkligt effektiva kan investeringskostnaderna bli så höga att enskilda personer har svårt att genomföra dem. Även jakten är en viktig del av viltvården. Det gäller främst arter som kontrolleras genom avskjutningen. Att fälla rätt antal och de rätta djuren är en grundförutsättning för en riktig skötsel av exempelvis den svenska älgstammen. En med hänsyn till vilttillgången väl anpassad jakt och en effektiv viltvård i övrigt kräver i regel att verksamheten samordnas över större områden. När det gäller jakten är en sådan samordning särskilt angelägen i fråga om klöwiltet som normalt rör sig och söker sin föda över relativt stora markområden. En utgångspunkt för skötseln av klövviltstammarna bör vara att avskjutningen anpassas till markernas produktion av vilt. Endast undantagsvis är de enskilda fastigheterna så stora att de ger underlag för en produktionsanpassad avskjutning. Särskilt när ägosplittringen är stor är inte heller fastighetsindelningen lämpad att ligga till grund för en rättvis fördelning av den avskjutningskvot som har bestämts med hänsyn till viltproduktionen inom ett större område. Även vissa jaktformer förutsätter en samordning. För jakt med drivande hund krävs sålunda större jaktområden än vad de enskilda fastigheterna normalt erbjuder. En samverkan mellan flera jakträttsinnehavare är också, som nämnts, ofta nödvändig för att vissa viltvårdsåtgärder skall bli effektiva. Redan nu förekommer en betydande samverkan över fastighetsgränserna i jakt- och viltvårdshänseende. Ungefär 111 000 fastighetsägare som äger drygt sju milj. hektar mark har gått samman i jaktvårdsområden.

16-1.8 Utvecklingen i fråga om vissa viltarter

I de föregående avsnitten har främst redovisats förändringar på olika områden som missgynnat viltet. Exempel på motsatsen har emellertid också lämnats. Sålunda har de skogsbruksmetoder som tillämpas i hög grad gynnat älgstammens tillväxt. Härtill kommer att det under de senaste decennierna

238 Viltet

gjorts ansträngningar för att öka antalet älgar och förbättra stammens kvalitet. Ansträngningarna inriktades på att spara hondjur i produktiv ålder samt höja älgstammens medelålder för att därigenom öka reproduktionen. Arbetet har varit mer framgångsrikt än beräknat. Utvecklingen har lett till

att älgen i stor utsträckning orsakar skada i form av betesskador på skog och

gröda och viltolyckor i trafiken. En annan däggdjursart som har ökat kraftigt är bävern. Den utrotades i slutet av 1800-talet och började äterinplanteras under 1920-talet. Under 1970-talet har stammen ökat från ca 12 000 till mellan 40 000 och 50 000 djur. Bävern lever av primärproduktion högt uppe i vattensystemen och drabbas därför inte så hårt av miljögifter eller nedsmutsning. Bävern har dessutom förmåga att genom dämning av vattendrag själv skapa lämpliga miljöer. Bävern orsakar skador och problem främst genom dämningarnas inverkan på i första hand skogsmark men också på åkermark. Den har inga naturliga fiender kvar och är ganska svårjagad varför den kan förväntas fortsätta att öka och sprida sig till nya lokaler. Minken har tillförts den svenska faunan under 1900-talet efter rymningar från pälsfarmer. Genom god anpassningsförmåga och avsaknad av predatorer har den spritt sig och är nu allmänt förekommande över hela landet. Den trivs särskilt bra vid näringsrika sjöar och vattendrag. Den har en relativt hög reproduktionsförmåga men är också en revirhävdare och revirhållande individer motar bort övertaliga djur. Efter etablering på en lokal tenderar därför stammen att stabilisera sig på en ganska hög nivå. Minken kan utöva ett starkt predationstryck på bl. a. markhäckande fåglar. Kråk- och måsfåglar har gynnats bl. a. genom att äggplockning från måsoch trutbon har minskat eller upphört men framför allt genom att näringsutbudet för dessa fåglar har ökat högst väsentligt bl. a. på stora och för fåglarna lättillgängliga soptippar. Även vissa industrier har skapat goda födobetingelser för dessa fågelarter. Även minskat tryck från vissa predatorer och ändrade bestämmelser för rått att använda exempelvis gift i bekämpningssyfte har bidragit till en antalsökning. Mås- och kråkfågel orsakar sanitära olägenheter men kan även vålla skador på fisket och jordbruket. De vållar skada också på andra viltarter genom boplundring och predation på fågel- och däggdjursungar. Bland andra arter som allmänt eller lokalt förekommer i så stort antal att de vållar betydande olägenheter märks grävling, stadsduva och kanin. Kaninerna var tidigare den art som vållade de största problemen. Myxomatos, en virussjukdom som infördes till Sverige år 1938, har en mycket starkt begränsande effekt på kaninbeständen. Även hårda vintrar slår ut betydande delar av bestånden. Antalet kaniner kan fortfarande vissa år och på vissa lokaler bli mycket stort men ligger numera i allmänhet lägre än under exempelvis 1950- och 60-talen. Grävlingstammen har ökat under de senaste decennierna. Även grävlingen är revirhävdare och medverkar därigenom själv till att hålla individantalet under kontroll. Antalet djur stabiliserar sig på en hög nivå. För de flesta syd- och mellansvenska marker torde denna nivå ha uppnåtts. Grävlingen är allätare och kan troligen utöva ett besvärande predationstryck på bl. a. harungar.

Viltet 239

16.2 Åtgärder för viltet

16.2.1 Allmänt om åtgärdsbehovet

I Sverige förekommer f. n. omkring 70 däggdjursarter och drygt 300 fågelarter. Av fåglarna häckar ca 250 arter regelmässigt i landet. Bland dessa arter kan två ytterlighetsgrupper urskiljas. Den ena gruppen består av arter som fått sina livsbetingelser så allvarligt påverkade att de betraktas som hotade eller sårbara. Den andra ytterlighetsgruppen utgörs av arter som gynnats i en utsträckning som lett till alltför individrika viltstammar. Någon skarp gräns kan inte dras mellan dessa ytterlighetsgrupper och den stora mellanliggande grupp av vilt för vilken problemen är mindre uttalade eller inte alls förekommer. Härtill kommer att ändrade förhållanden och ökade kunskaper ger anledning till en fortgående omprövning av gränsdragningen. Att arterna inom grupperna växlar från tid till annan ändrar dock inte på det förhållandet att de båda ytterlighetsgrupperna kräver särskilda åtgärder för att de för viltvården uppsatta målen skall nås. Iden fortsatta framställningen behandlas därför först vissa åtgärder som är av betydelse för i princip allt vilt och därefter, i särskilda avsnitt, åtgärder som föranleds av att vissa viltstammar är alltför talrika och åtgärder för hotade och sårbara arter. I tre avslutande avsnitt behandlas vissa frågor som rör vården av älgstammen, kronhjorten och de fyra stora rovdjuren, alltså björn, varg, järv och lo. Av redogörelsen i det föregående kapitlet framgår att viltets framtida villkor i hög grad bestäms av i vilken utsträckning det går att komma till rätta med de problem som orsakas av kemikalieanvändningen och spridningen av svavel- och kväveoxider. I huvudsak faller dessa frågor, liksom andra mera allmänna naturvårds- och miljöskyddsfrågor, utanför beredningens utredningsuppdrag. Det finns emellertid skäl att betona att de miljöproblem som utvecklingen för vissa av de svenska viltstammarna vittnar om är betydande. De skador som giftutsläpp, försurning och direkta ingrepp i naturen förorsakar på viltet är starka motiv för ett fortsatt intensivt miljöskyddsarbete. Ett väsentligt led i arbetet med att minska spridningen av främmande ämnen i miljön är att kartlägga vilka effekter olika sådana ämnen har. Här bör viltforskningen även i framtiden kunna bidra till ett bättre kunskapsunderlag. Beredningen återkommer till den frågan i kapitlet om forskningen.

16.2.2 Viltet i allmänhet

Inledning

Huvudparten av landets viltarter kräver inte några viltvårdsinsatser i form av särskilda stödåtgärder eller antalsmässig kontroll av stammarna. För dessa arter gäller att de förekommer i livskraftiga bestånd med ett individantal som inte leder till skador eller andra olägenheter. Det finns också anledning att framhålla den positiva utvecklingen vad beträffar antalet arter i landet. Under det här seklet har ett fyrtiotal nya däggdjurs- och fågelarter etablerat sig här. För att bibehålla den relativt gynnsamma situationen för viltet

240 Viltet

fordras emellertid att arternas livsmiljöer i så liten utsträckning som möjligt utsätts för ingrepp av olika slag och att viltet skyddas från störningar under föryngringstiden. Behovet av hänsynstaganden och skydd är självfallet särskilt stort när det gäller arter som förekommer i svaga stammar och som kan sägas befinna sig i gränsområdet mot de sårbara och hotade arterna. För dessa arter kan också mera långtgående åtgärder vara påkallade. Det kan vara fråga om att återställa eller förbättra vissa biotoper eller företa utplantering av djur. Även i fråga om viltarter som förekommer i livskraftiga stammar kan det vara befogat att vidta biotopförbättrande åtgärder och därigenom förstärka vilttillgången. Genom sådana åtgärder, inriktade mot jaktbara arter, kan jaktmöjligheterna ökas. Insatser av det slaget innebär i regel att förhållandena förbättras också för annat vilt. Vidare kan det vara motiverat att genom tillfälliga stödåtgärder förbättra villkoren för vissa arter under exempelvis extrema vinterförhållanden. De åtgärder som beredningen föreslår i det följande syftar till att tillgodose de för viltet grundläggande behoven, nämligen tillgång till näring, vatten och skydd. Av problembeskrivningen i avsnitt 16.1 framgår att en rad olika åtgärder och förhållanden påverkar möjligheterna att uppfylla dessa behov. När det gäller näringstillgången kan det hänvisas till den konkurrenssituation som råder beträffande den föda som de växtätande arterna är beroende av. Vissa av dessa växter är av ekonomisk betydelse för människan, vilket leder

till konflikter mellan å ena sidan viltvårds- och å andra sidan jord- och

skogsbruksintressena. Andra växter bekämpas därför att de negativt påverkar de åkergrödor eller den virkesproduktion som eftersträvas. Ett annat exempel på åtgärder som påverkar tillgången på föda är den insektsbekämpning som sker inom jord- och skogsbruket. Vad beträffar vattentillgången har denna minskat drastiskt genom en omfattande våtmarksdikning. Ytterligare torrläggning pågår eller är planerad. Torrläggningen av våtmarker minskar också viltets tillgång till skydd. Detsamma gäller produktionen av likartade trädslag och jordbruksgrödor över stora arealer. Den mest angelägna men samtidigt svåraste uppgiften är dock enligt beredningens mening att komma tillrätta med de problem som på såväl kort som lång sikt orsakas av kemikalieanvändningen och spridningen av ämnen som leder till försurning. En lösning av dessa problem kräver ökad forskning om de olika preparatens och försurningens effekter. Det krävs också ett fortsatt internationellt samarbete för att minska spridningen av miljöskadliga amnen.

Viltet i den fysiska planeringen

Beredningen har i det föregående konstaterat att förhållandena för viltet i första hand är beroende av i vilken omfattning och på vilket sätt mark och vatten tas i anspråk för olika verksamheter. Mot den bakgrunden är det av stor betydelse i vilken utsträckning hänsyn tas till viltet i den fysiska planeringen. Den kommunala planeringen regleras i byggnadslagen (1947: 385) och byggnadsstadgan (1959: 612). För planläggningen gäller att såväl enskilda

Viltet 241

som allmänna intressen skall beaktasi tillbörlig omfattning. I den föreslagna nya plan- och bygglagen kommer det, tydligare än i byggnadslagen, att markeras att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen vid planeringen. För planläggning av de allmänna vägarna finns bestämmelser i väglagen (1971: 948). Av betydelse i sammanhanget är bl. a. enallmän bestämmelse om hänsyn till naturvärden vid vägbyggnad och kravet att syftet med fastställda kommunala planer och meddelade naturvårdsföreskrifter inte får motverkas. För enskilda vägar som betjänar flera fastigheter gäller anläggningslagen (1973: 1149) med en bestämmelse som innebär att en vägbyggnad inte är tillåten om den medför olägenhet av någon betydelse för naturvårdsintresset. Enligt riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen gäller bl. a. att vissa kustområden skall undantas från industrilokalisering, att de s. k. obrutna fjällområdena inte skall bebyggas eller exploateras på annat sätt och att vissa älvar och älvsträckor inte skall tas i anspråk för vattenkraftutbyggnad. Riktlinjerna har inte några omedelbara rättsverkningar men de skall vara vägledande för de statliga och kommunala myndigheternas beslut. Några väsentliga avsteg från riktlinjerna förutsätts inte ske utan riksdagens hörande. Enligt föreliggande förslag skall riktlinjerna förstärkas och preciseras genom att tas in i den nya plan- och bygglagen. Behovet av hänsyn till viltet vid planering och andra myndighetsbeslut om markanvändningen har följaktligen uppmärksammats i lagstiftningen. De med nödvändighet allmänt formulerade reglerna om hänsyn till naturvårdsintresset för stora variationer ger emellertid utrymme i tillämpningen. Osäkerheten om vilka konsekvenser reglerna bör leda till är betydande. Bevarandet av vissa områden för viltet måste dessutom vägas mot andra krav. Det är därför väsentligt att centralt utarbetade regler meddelas för hur planeringsarbetet skall bedrivas. Naturvårdsverket har redan tidigare uttalat att råd och riktlinjer bör ges för hur faunafrågorna skall kunna beaktas i den kommunala planeringen. Enligt beredningens mening bör statens planverk ges uppdraget att efter samråd med naturvårdsverket meddela anvisningar eller allmänna råd för kommunernas planeringsarbete. Vad beträffar vägplaneringen bör motsvarande uppdrag ges åt statens vägverk också efter samråd med naturvårdsverket. Av flera skäl, som närmare utvecklas i det följande, anser beredningen att det finns behov av ett samråd på lokal nivå för skötseln av viltstammarna. En samverkan mellan markägare, jägare, naturvårdsorganisationer och kommuner bör kunna vara fruktbar. En sådan samverkan ger bl. a. kommunerna möjlighet till ett ökat engagemang i viltvårdsfrågorna. Det lokala samrådsorganet kan med en sådan sammansättning bli ett forum för utbyte av information i frågor som rör planeringen av användningen av mark och vatten inom kommunen.

Viltet och trafiken

Problemen med viltolyckor i trafiken har som nämnts behandlats i beredningens betänkande SOU 1980:29 Vilt och trafik och i propositionen 1981/82: 81 om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet, m. m. Flera av de framlagda förslagen har omsatts i praktiska åtgärder. Så t. ex. har

242 Viltet

avskjutningen av älg ökat kraftigt. Antalet älgar som fälldes under 1982 års

jakt bör tillsammans med bortfallet på grund av andra dödsorsaker med god ha överskridit antalet födda kalvar under våren samma år. marginal Hastighetsbegränsning och varningsskyltning tillämpas i ökad utsträckning i Viltstängsel längs hårt trafikerade vägar i vilttäta områden älgtäta områden. byggs också ut samtidigt som siktröjning sker längs icke stängselskyddade vägar. I det här sammanhanget bör betonas vikten av att man vid planeringen med beaktande av av nya vägar så långt möjligt bestämmer vägdragningen risken för viltkollisioner. Även andra bör emellertid vidtas. Det finns anledning att åtgärder än vad som hittills har skett understryka den enskilde bilförarens tydligare ansvar, dvs. skyldigheten att anpassa körningen med hänsyn till risken för Att bilföraren har ett sådant ansvar följer visserligen av viltolyckor. allmänna aktsamhetsregler. Ansvaret bör emellertid vägttrafikkungörelsens understrykas ytterligare, lämpligen genom ett tillägg i 61 § vägtrafikkungörelsen. Det bör i den bestämmelsen anges att skyldigheten att hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet också gäller inom områden där det finns risk för kollision med vilt. Det är också nödvändigt att eleverna i landets bilskolor får bättre information om risken för viltolyckor och hur dessa skall kunna undvikas. En fortsatt bred och saklig information till allmänheten om detta problem är också angelägen. Ett intressant initiativ har under den senaste vintern tagits i bl. a. Jämtlands och län genom att man där har genomfört Kopparbergs flygspaning efter älg. På platser där man vid spaningen har upptäckt älgkoncentrationer nåra vägen har skyltar satts upp för att varna bilisterna. Om försöken ger positivt resultat bör verksamheten utvidgas till att omfatta också andra områden som är olycksbelastade vintertid. Under mitten av 1970-talet genomfördes en omfattande informationskamriktad till allmänheten. Verksamheten upphörde på panj om vilt och trafik av brist på medel. Någon utvärdering av informationsresultatet grund intresse för problemen med viltolyckor ökade dock gjordes inte. Massmedias vilket också bör ha lett till ökad medvetenhet hos allmänheten. påtagligt mening bör en särskild arbetsgrupp tillsättas för att följa Enligt beredningens till utvecklingen av viltolyckorna och ges resurser för att sprida information allmänheten. I gruppen bör ingå företrädare för trafiksäkerhetsverket, vägverket, polisen, naturvårdsverket, jägarna och motororganisationerna. Huvudansvaret för verksamheten bör läggas på trafiksäkerhetsverket.

att eller skador viltet

Åtgärder för förebygga kompensera på

vid mark- och vattenexploatering

har i avsnitt 16.1.5 framhållit att exploatering av mark och

Beredningen vatten för energiutvinning kan ha särskilt stora effekter på miljön till förfång för viltet. Med stöd av lagstiftningen som reglerar vattenkraftsutbyggnad kan, som nämnts, att vidta åtgärder för att förebygga eller företagaren åläggas de skador utbyggnaden orsakar. Företagaren har också en kompensera vidsträckt skyldighet att utföra eller bekosta undersökningar för att utreda av företaget som hur dessa verkningar skall kunna såväl verkningarna

Viltet 243

mildras. Den som får tillstånd till vattenreglering åläggs vidare att betala en särskild används till en del för att kompensera den avgift. Avgiftsmedlen bygd inom vilken utbyggnaden sker. Det torde inte finnas några principiella hinder mot att använda sådana medel för viltvårdande åtgärder. När regeringen ger tillstånd till större vattenutbyggnader kan företagaren åläggas att betala särskilda s. k. villkorsmedel eller att utföra åtgärder för att allmänna intressen. I vattenmål bevakas naturvårdsintresset av tillgodose kammarkollegiet som utför sin talan i nära samarbete med naturvårdsverket. Det finns följaktligen vidsträckta formella och ekonomiska möjligheter att tillgodose viltintresset vid vattenkraftutbyggnad. De praktiska möjligheterna att genom skydds- eller kompensationsåtgärder bevara eller återskapa för viltet värdefulla biotoper kan däremot vara begränsade. Bättre kunskaper om utbyggnadens effekter för viltet och hur dessa effekter skall motverkas skulle öka möjligheterna att med framgång genomföra sådana åtgärder. Det är enligt beredningens mening väsentligt att det inför framtida utbyggnader grundligt undersöks vilken inverkan företaget har på viltet och hur denna inverkan skall kunna motverkas eller kompenseras. Kan inte effekterna förutses bör sådana undersökningar genomföras under en prövotid. I första hand bör som villkor för tillstånd till utbyggnad föreskrivas att företagaren skall utföra åtgärder som kompenserar intrånget för viltet. I vissa fall kan det finnas anledning att bestämma att villkorsmedel skall användas för sådana

Överhuvudtaget finns det anledning att i större utsträckning än

åtgärder. hittills uppmärksamma effekterna på viltet av vattenkraftutbyggnaderna. Den särskilda typ av vattenföretag som utdikning av våtmarker utgör behandlas nedan i samband med skogsbruket. Beredningen vill emellertid i det här sammanhanget ta upp en särskild fråga som rör dikningsföretag och andra torrläggningsföretag. Det förekommer att företag av det här slaget har förlorat sin betydelse. I vissa fall är det fråga om utdikad jordbruksmark som har tagits ur produktion. Det kan också vara fråga om sjösänkningsföretag som inte gett det resultat man räknat med. Det vore i åtskilliga fall önskvärt att de ursprungliga förhållandena helt eller delvis återställdes genom lämpliga åtgärder. Därigenom skulle värdefulla viltbiotoper kunna återskafinnas både rättsliga och ekonomiska hinder för pas. Det kan emellertid sådana åtgärder. Till grund för företagen finns vanligen ett tillstånd enligt I den gällande lagen finns inte några bestämmelser för vattenlagen. avveckling av sådana tillstånd. Är företaget helt övergivet anses det dock att tillståndet har förfallit. I den föreslagna nya vattenlagen införs en möjlighet för kammarkollegiet att hos vattendomstol föra talan om förverkande av meddelade tillstånd. Sådant förverkande skall kunna ske bl. a. om underhållet av en anläggning har försummats allvarligt eller om tillståndet inte har under en längre tid och inte heller kan antas komma att utnyttjas. I utnyttjats samband med förverkandet kan staten eller en kommun ges rätt att vidta till skydd för allmänna intressen. Bestämmelsen att återställningsåtgärder återställningsåtgärderna då skall ske på bekostnad av den som är skyldig att i

svara för underhållet av företaget torde komma att sakna praktisk Báäaâiáêi

de fall som nu diskuteras. Beredningen återkommer till finansieringsfrågan i ett senare avsnitt. En första åtgärd bör enligt beredningens mening vara att, åtminstone översiktligt, kartlägga förekomsten av torrläggningsföretag som

244 Viltet

skulle kunna vara aktuella att återställa. Beträffande något eller några av dessa företag bör dessutom de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för ett återställande undersökas. Den föreslagna kartläggningen och undersökningen bör lämpligen utföras av naturvårdsverket med hjälp av länsstyrelserna. Beredningen har i avsnitt 16.1.5 anfört att, utöver vattenkraftutbygnaderna, kan torvbrytning och energiskogsodling komma att påverka förhållandena för viltet. Vad beträffar torvbrytningen innebär, som nämnts, naturvårdslagens bestämmelser om täktverksamhet att exploatören kan åläggas att vidta de åtgärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets inverkan på naturmiljön. Länsstyrelsen, som är tillståndsmyndighet, kan som underlag för sin bedömning kräva en täktplan där det redovisas hur företagaren avser att tillgodose naturvårdsintresset. I tillståndet kan det föreskrivas att verksamheten skall begränsas så att för viltet särskilt värdefulla områden undantas. Vidare kan det krävas att täkten efter avslutad brytning iordningställs på ett sådant sätt att området inte går förlorat som viltbiotop. När det gäller energiskogsodling har länsstyrelsen möjlighet att föreskriva villkor för verksamheten om företaget anmäls till länsstyrelsen för samråd enligt 20§ naturvårdslagen. I anledning av en sådan anmälan kan länsstyrelsen föreskriva att företagets omfattning skall begränsas om det är påkallat med hänsyn till viltet. Bestämmelsen bör också kunna ge utrymme för att förelägga företagaren att vidta åtgärderi anslutning till odlingen för att kompensera den biotopförlust som odlingen innebär. Enligt beredningens mening bör det införas en generell skyldighet att anmäla energiskogsodling för samråd enligt naturvårdslagen. En bestämmelse om detta bör tas in i naturvårdsförordningen. Risken för att energiskogsodlingar kommer att utsättas för viltskador är betydande. Beredningen har i annat sammanhang7 framhållit att sådana risker i större utsträckning än vad som hittills varit vanligt bör beaktas vid planeringen av olika verksamheter. Vid bedömningen av den planerade verksamhetens ekonomiska resultat bör kostnaden för produktionsbortfall eller för skadeförebyggande åtgärder vägas in. Enligt beredningens mening är det angeläget att detta sker när det gäller energiskogsodling. Det bör inte komma i fråga att ta t. ex. viltskadefonderna i anspråk för att ersätta skador på denna typ av företag, beträffande vilka man redan på förhand är medveten om skaderiskernas storlek. När det är fråga om att ta mark i anspråk för andra företag än sådana som rör energiutvinning, t. ex. för byggnader, vägar och andra trafikanläggningar, är företagets inverkan på förhållandena för viltet främst en fråga som bör aktualiseras i den kommunala planeringen och i vägplaneringen. När företaget genomförs är exploatören enligt naturvårdslagens allmänna aktsamhetsregler skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att motverka skador på miljön. Med stöd av lagens betämmelse om samråd, som dock inte gäller bebyggelse inom planlagt område, kan länsstyrelsen ge företagaren anvisningar och också utfärda förelägganden om sådana åtgärder. Vid större anläggningsarbeten är det exempelvis angeläget att förhindra att schaktningar och tippningar sker på ett sätt som fördärvar miljöer som är värdefulla för 7Viltskador viltet. För att få möjlighet att utöva kontroll över genomförandet av (sou 1979:52.) arbetsföretag som är mindre ingripande kan länsstyrelsen föreskriva att

Viltet 245

anmälan för samråd alltid skall ske inom vissa områden och då bl. a. områden som är av stor betydelse för djurlivet. Enligt beredningens mening bör det vid olika anläggningsarbeten vara möjligt att med stöd av naturvårdslagstiftningens bestämmelser i tillräcklig viltintresset. utsträckning tillgodose

Hänsynstagande till viltet i skogsbruket och jordbruket

Av redovisningen i avsnitt 16.1.4 framgår att skogsstyrelsen med stöd av skogsvårdslagen och skogsvårdsförordningen har meddelat detaljerade föreskrifter om hänsynstagande till viltet i skogsbruket. över att Tillsynen bestämmelserna följs utövas av skogsvårdsstyrelserna. Denna ordning synes vara betryggande för att skälig hänsyn tas till viltet i skogsbruket. Beredningen vill särskilt ta upp två frågor som hänger samman med tillämpningen av skogsvårdslagen och föreskrifterna till denna. I avsnitt 16.1.3 har anmärkts att det finns betydande arealer nedlagd jordbruksmark som ännu inte har tagits i anspråk för skogsproduktion eller för andra ändamål. Så länge marken ligger outnyttjad är den i regel att betrakta som skogsmark och ägaren är då skyldig att anlägga skog på marken. Utnyttjas marken däremot för särskilda för viltet anläggningar kommer den att falla utanför I vissa fall kan det skogsmarksbegreppet. emellertid vara motiverat att avsätta vissa områden för viltet utan att fördenskull vidta några särskilda åtgärder i form av plantering, anläggande av viltvatten eller liknande. Det är i skogsvårdslagen förutsatt att vissa marker skall kunna undantas från skogsproduktion. I skogsstyrelsens anvisningar till lagen ges också en rad exempel på när detta kan vara motiverat. tar emellertid Exempelsamlingen bara upp marker som är av alldeles särskild betydelse för viltet. Enligt bör det i beredningens mening något vidare utsträckning än vad som framgår av de nuvarande anvisningarna tillåtas att mark undantas från skogsodling. Under förutsättning att det är fråga om smärre områden som utan tvekan har betydelse för viltproduktionen bör en sådan tillämpning utan vidare kunna accepteras från skogsproduktionssynpunkt. Den verksamhet inom som kan orsaka skogsbruket de allvarligaste problemen från viltvårdssynpunkt är utdikningen. Enligt naturvårdsförordningen skall all våtmarksdikning för virkesproduktion anmälas till skogsvårdsstyrelsen som med eget yttrande skall vidarebefordra anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20§ naturvårdslagen. Det är enligt beredningens mening viktigt att även mycket begränsade utdikningar uppmärksammas i det sammanhanget. Även om de enskilda dikningarna skulle vara relativt obetydliga kan ett antal smärre åtgärder få betydande effekter. För att få en uppfattning om våtmarksdikningens effekter krävs försök och forskning. Ett forskningsprojekt med denna inriktning pågår f. n. inom naturvårdsverket. Rapporter med delresultat publiceras fortlöpande. Enligt beredningens mening är det angeläget att forskningsresultaten omsätts i föreskrifter för hur dikningsföretag skall utföras. Skogsstyrelsens tillämpningsföreskrifter till skogsvårdslagen bör kompletteras med sådana bestämmelser. När det gäller jordbruket och viltet framgår det av redogörelsen i avsnitt 16.13 att driftsformerna och övrigt i det moderna markutnyttjande

246 Viltet

har utvecklats i en riktning som försämrat villkoren för många jordbruket av viltarter. Allmänt kan det påstås att det har skett och sker en omvandling jordbrukslandskapet som innebär en minskande tillgång på skydd, föda och vatten. att åtminstone i viss utsträckning motverka Det bör vara möjligt till viltet. denna utveckling genom ett ökat hänsynstagande att visa sådan hänsyn diskuterades ingående i Frågan om skyldigheten samband med tillkomsten av lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Det slogs då fast att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett hänsynstagande till bl. a. natur- och miljövårdsintressena måste ingå som ett led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresurser. nödvändigt Detta framhöll man, självfallet även i fråga om ingrepp inom gällde, jordbmksområden liksom inom andra områden som påtagligt fått sin prägel av människans åtgärder. Naturvårdsintressena inom jordbruket borde dock liksom dittills även i fortsättningen tillvaratas inom ramen för naturvårdslamotsvarande skogsvårdslagens bestämmelser om gen. Några hänsynsregler, naturvårdshänsyn, infördes därför inte i skötsellagen.

Lantbruksstiyrelsen och vissa andra berörda myndigheter har på uppdrag

av regeringen utarbetat ett förslag till hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna i naturvårdsfrågor skall kunna effektiviseras. och länsstyrelserna Förslaget innebär skyldighet för lantbruksnämnden och länsstyrelsen att samråda vid nedläggning av jordbruk i känsliga miljöer. Samråd skall också ske i vissa fall vid omläggning av betes- och hagmark till åker och vid Kraven hänsynstagande avses bli närmare markavvattning. på jordbrukets i särskilda råd till näringsutövarna. De berörda centrala klargjorda myndigheterna föreslås ta ställning till formerna för detta. Riksdagens jordbruksutskott har i ett betänkande (J oU 1982/83: 4) uttalat att det för jordbruket - liksom för andra näringar som uttnyttjar naturresurser - bör gälla att verksamheten bedrivs utifrån en ekologisk grundsyn. Utskottet hänvisar vidare till skogsvårdslagens bestämmelser om naturvårdsskogsstyrelsen har meddelat med stöd av den hänsyn och de föreskrifter bestämmelsen. Enligt utskottsmajoritetens mening finns det inte anledning att längre dröja med att införa en motsvarande reglering när det gäller de hänsyn som bör tas till naturvårdens intressen i samband med jordbrukets bedrivande. Föreliggande utredningsmaterial bör utgöra tillräckligt underlag i ämnet från regeringens sida. Riksdagen har för ett förslag till lagstiftning beslutat till känna vad utskottet har anfört. att ge regeringen bör en särskild lagreglering av naturvårds- Enligt beredningens mening kunna få stor betydelse för viltvården. Erfarenheterna hänsyneni jordbruket att från skogsbruket tyder på detta. Det har i och för sig sedan länge varit känt det är av stor betydelse för viltet hur olika åtgärder i skogsbruket genomförs. Dessa kunskaper har funnits omsatta i bl. a. domänverkets och skogsbola- Införandet av en särskild bestämmelse i gens anvisningar för skogsskötseln. skogsvårdslagen om skyldigheten att vid skogens skötsel ta hänsyn till naturvårdens intressen har emellertid initierat ytterligare forskning och kunskapsinsamling till grund för förbättrade hänsynsföreskrifter. Lagbestämmelsen har vidare inneburit att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän engagerats och utbildats för att tillvarata naturvårdsintressena i skogsbruket. Olika inverkan från viltvårdssynpunkt har säkert även tidigare åtgärders uppmärksammats av många av skogsvårdsorganisationens tjänstemän.

Viltet 247

Lagregleringen har emellertid fört med sig att sådana frågor ingår som en integrerad del i rådgivning som rör skogsskötseln. Lagstiftningen och skogsvårdsorganisationens rådgivnings- och informationsinsatser har lett till att Skogsägarna i ökad utsträckning blivit medvetna om den betydelse olika åtgärder i skogsbruket har för viltvården och naturvärden överhuvudtaget. När denna medvetenhet omsätts i ett ökat hänsynstagande får det effekter även för viltet på angränsande marker. Det viktigaste för viltbeståndet är därför inte vad som görs på varje enskilt skogsskifte utan att det inom ett område finns ett tillräckligt stort antal fastighetsägare som följer hänsynsföreskrifterna. En motsvarande utveckling bör enligt beredningens mening kunna åstadkommas för jordbrukets del. Den av riksdagen förordade lagregleringen kan lämpligen ske genom att ett bemyndigande att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn tas in i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. En sådan lagändring ger anledning till att på grundval av de forskningsresultat som finns och med ledning av övrigt kunskapsunderlag precisera vilka krav som bör ställas på jordbrukarna. Arbetet med utformande av hänsynsföreskrifter kan också initiera ytterligare forskning och kunskapsinsamling. Det bör vara till fördel för alla berörda intressen att det genom föreskrifter klargörs vilka naturvårdshänsyn som skall tas i jordbruket. Innehållet i föreskrifterna måste självfallet anpassas till de skilda förhållanden som råder inom olika delar av landet. Allmänt bör gälla att hänsynskraven inriktas på att i jordbrukslandskapet bevara områden och vegetation som ger viltet, och då inte bara det jaktbara viltet, skydd och näring. Först med sådana hänsyn i jordbruket får hänsynstagandena i skogsbruket full effekt för de viltarter som är beroende av såväl förhållandena i skogsbrukslandskapet som i jordbrukslandskapet. Genom att föreskrifterna anknyts till lagen om skötsel av jordbruksmark kommer lantbruksnämnderna på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna att engageras för frågorna om naturvårdshänsynen. Det kommer att innebära att det ställs ökade kunskapskrav på lantbrukskonsulenter och andra tjänstemän inom lantbruksverket. Med den utbildning och information som blir nödvändig kommer naturvårdsfrågorna i jordbruket att tillmätas större betydelse än hittills och tilldra sig ett ökat intresse.

Viltet och friluftslivet

Av redogörelsen och bedömningen i avsnitt 16.1.6 framgår, att de problem friluftslivet kan orsaka på djurlivet, förutom störningar i känsliga områden under föryngringstid, främst hänger samman med skoter-och motorbåtstrafik. I viss utsträckning kan också kanotsporten innebära störningar. Det finns, som nämnts, möjlighet att inskränka och på annat sätt reglera den här typen av trafik med stöd av naturvårdslagen och annan lagstiftning. När det gäller skoterkörningen har det emellertid ifrågasätts om den speciella lagstiftningen för sådan körning, terrängkörningslagen (1975:1313) och terrängkörningsförordningen (1978:594) är tillräckligt ingripande för att tillgodose bl. a. skyddet för växt- och djurlivet. I ett av riksdagen godkänt betänkande har jordbruksutskottet (JoU 1981/82: 15) i anledning av två

248 Viltet

motioneri frågan anfört att det framstår som motiverat att göra en samlad översyn av erfarenheterna under de nära sex år som terrängkörningslagen

varit i kraft. Översynen bör bl. a. innefatta en undersökning av behovet av

ytterligare begränsningar av snöskotertrafiken till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen. Utskottet hänvisar i betänkandet bl. a. till den stora ökningen av antalet registrerade skotrar och till rapporter som enligt uppgift inkommit till flera länsstyrelser om markskador och andra störningar främst till följd av nöjeskörning med snöskoter. I anledning av riksdagsbeslutet har regeringen uppdragit åt naturvärdsverket att verkställa den begärda översynen. Det är önskvärt att resultatet av naturvärdsverkets arbete föreligger i sådan tid att frågan kan behandlas i samband med att berednignens förslag övervägs. Ett annat för viltet störande inslag i friluftslivet är den i många fall dåliga kontrollen över hundar. För hundhållningen finns bestämmelser till skydd för viltet. Enligt beredningens mening bör dessa bestämmelser i någon mån skärpas och ges ett tydligare innehåll. Som närmare redovisas i specialmotiveringen till 5 § förslaget till jaktlag bör det nuvarande tidsbestämda hundförbudet ersättas med en regel att hundar som inte används för jakt eller jaktträning alltid skall hållas under tillsyn i marker där det finns vilt. Det är dessutom nödvändigt att hundägarna, i än större utsträckning än hittills, informeras både om vilka bestämmelser som gäller och om betydelsen av att bestämmelserna efterlevs. Jägar- och hundägarorganisationerna har i det sammanhanget en viktig uppgift. Den undersökning riktad till allmänheten som beredningen låtit genomföra visar att det finns ett betydande intresse för friluftsliv. Över 90 procent av den tillfrågade är ganska eller mycket intresserade av att vistas gruppen ute i skog och mark. Intresset är också i mycket hög grad betingat av förekomsten av vilda djur och fåglar. Ökad fritid och förbättrade transportmöjligheter har bidragit till att intresset för friluftsliv har kunnat tillgodoses i allt större utsträckning. Allmänhetens tillgång till skog och mark bygger på den befogenhet var och en har i vårt land att i viss utsträckning nyttja annan fastighet utan stöd av någon särskild upplåtelse eller annat medgivande från fastighetsägaren, allemansrätten. Det finns i det här sammanhanget anledning att understryka betydelsen av att allemansrätten utövas med tillbörlig hänsyn tagen till såväl markägarens intresse som naturvärdsintresset. Allmänt gäller att nyttjandet inom ramen för allemansrätten inte får gå så långt att den som äger eller har nyttjanderätt till marken tillfogas nämnvärd skada eller olägenhet. Vidare är den som vistas ute i markerna skyldig att iaktta ett sådant uppträdande att han inte stör djurlivet eller andras naturupplevelser. Den sistnämnda skyldigheten följer av den allmänna

hänsynsregeln i 1 § andra stycket naturvårdslagen, enligt vilken var och en

skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. En bestämmelse av det här slaget måste med nödvändighet ges ett så allmänt innehåll att det inte är lämpligt att föreskriva någon form av påföljd för den som bryter mot bestämmelsen. Även om bestämmelsen därför i rättsligt hänseende får en begränsad betydelse kan det vara av stor betydelse att vid information och upplysning i naturvårdsfrågor kunna hänvisa till en lagregel. Mot den bakgrunden är det motiverat att också i den nya jaktlagen erinra om allmänhetens skyldighet att vid vistelse i skog och mark visa hänsyn till viltet.

Viltet 249

I den nya jaktlagen bör det också föras in en bestämmelse som innebär ett allmänt förbud mot att förfölja eller på annat sätt ofreda vilt annat än vid jakt eller när det är nödvändigt att markinnehavaren vidtar åtgärder för att motverka skador av vilt. I vissa fall är det nödvändigt att inskränka allmänhetens rörelsefrihet och avskärma känsliga områden från allt friluftsliv. Med stöd av 14 § naturvårdslagen och 15 § naturvårdsförordningen har länsstyrelsen möjlighet att meddela föreskrifter som bl. a. kan innebära förbud mot att färdas eller uppehålla sig inom visst område. Beredningen har övervägt att föra över naturvårdslagens bemyndigande för sådana föreskrifter till jaktlagen. Av två skäl har beredningen avstått från att föreslå en sådan lagändring. Den nuvarande innebär att bestämmelserna ordningen om områdesskydd av olika slag är samlade i naturvårdslagen. Att bryta den systematiken framstår som mindre lämpligt. Dessutom har bemyndigandet ett vidare tillämpningsområde på sin plats i naturvårdslagen än det skulle få i den nya jaktlagen. Bestämmelsen reglerar nämligen föreskrifter till skydd för alla slags djur inte bara för vilda däggdjur och fåglar. Att reglera skyddet genom bestämmelser i båda lagarna förefaller vara en mindre lämplig lösning.

Fridlysning av viltet

En viktig princip som kommer till uttryck i den gällande jaktlagstiftningen är att vilda däggdjur och fåglar är fridlysta om inte fridlysningen har upphävts genom bestämmelser om allmän jakttid för vissa arter. I viss utsträckning är dock jakt tillåten även under fridlysningstid. Det gäller dels jakt som bedrivs efter särskilt tillstånd (licensjakt), dels jakt för att förhindra skadegörelse (skyddsjakt). De allmänna jakttiderna fastställs av regeringen för treårsperioder och meddelas i en särskild författning, jakttidsförordningen. För vissa arter har föreskrivits att den allmänna jakttiden skall omfatta hela jaktåret (den ljuli-den 30 juni). Det gäller dels arter som bedöms som skadegörare. exempelvis råttor, möss och kråkfåglar, dels arter som inte är önskvärda i landet, exempelvis mårdhund och vitsvanshjort. För övriga arter som bör få jagas fastställs allmänna jakttider som omfattar del av jaktåret. Jakttiderna beslutas efter förslag av naturvårdsverket. Till grund för naturvårdsverkets förslag ligger de förslag till jakttider som läggs fram av jakttidsberedningen. Jalkttidsberedningen är ett beredningsorgan inom Svenska jägareförbundet. Den består av företrädare för jägarorganisationerna, instivetenskapliga tuttioner, stiftelser, skogs- och jordbruksnäringen och ideella naturskyddsorgamisationer. Med stöd av jaktlagstiftningens fridlysningsbestämmelser kan jakten begränsas till att endast gälla arter som förekommer i så starka stammar att de tål en beskattning. Vidare kan viltet skyddas under föryngringstiden men oclkså under vissa andra tider av året då jakten skulle innebära ett onödigt lidande för djuren. Enligt beredningens mening bör det i en ny jaktlagstiftning ingå ett regelsystem för fridlysningen som i sina huvuddrag överensstämmer med det nu gällande. Som huvudregel bör följaktligen gälla att alla viltarter är fredade. Endast i de fall och i den utsträckning jakt framstår som försvarlig

250 Viltet

från olika synpunkter bör en djurart undantas från fredningen. Tillämpningen av bestämmelserna, dvs. fastställande av jakttider för olika djurarter. blir liksom hittills väsentligen en fråga om att åstadkomma en rimlig avvägning mellan olika intressen. Jakttider skall självfallet inte heller i fortsättningen komma i fråga för andra arter än sådana som bedöms tåla den beskattning jakten innebär. Undantag bör göras endast beträffande vissa arter som är främmande för vårt faunaområde. Liksom nu måste strävan vara att förhindra att jakten påverkar eller stör viltets föryngring. Det är nödvändigt om jakten skall vara förenlig med målen för viltvården. Förutom att jakt under föryngringstiden kan vara förödande för åtminstone vissa arter är det ett djurskyddsintresse att förhindra att moderdjuret skjuts bort under den tid ungarna är beroende av omvårdnad. Det här innebär att jakt i princip inte skall få bedrivas under fåglarnas häckningstid och under däggdjurens föryngringstider och inte heller så länge avkomman saknar förmåga att klara sig på egen hand. Detta principiella ställningstagande innebär dock inte hinder mot jakt efter handjur som inte deltar i yngelvården. De angivna principerna har föranlett en fortlöpande omprövning av jakttiderna grundad på allt bättre kunskaper. Kompromisser har emellertid varit och kommer även i fortsättningen att bli nödvändiga eftersom en rad andra hänsyn måste tas vid bestämmande av jakttiderna. När det gäller vissa arter har, som nämnts, intresset av att skydda bl. a. de areella näringarna och det inhemska viltet lett till att jakt tillåts under hela året. En del av dessa arter bereds ändå skydd under föryngringstiden eftersom det inte anses förenligt med god jaktetik att jaga dem under den tiden. I fråga om en av arterna. vildsvinet, finns numera en uttrycklig regel som skyddar sugga med smågrisar. Enligt beredningens mening finns det anledning att vid utformningen av kommande jakttidsbestämmelser överväga liknande skyddsregler också för andra arter. Det är i huvudsak endast i två fall som det finns skäl att låta djurskyddsintresset vika. Vissa arter, exempelvis råttor och möss, kan av praktiska skäl inte beredas något skydd under föryngringstiden. Ett andra fall kan vara när så väsentliga värden riskeras att skyddsjakten med nödvändighet måste bedrivas som en utrotningsjakt. De principer som varit styrande vid bestämmande av jakttiderna har lett till att jakt i vårt land väsentligen bedrivs under höst- och vintermånaderna. Frågan om införande av vårjakt har aktualiserats i olika sammanhang. Bl. a. har det framförts önskemål om vårjakt efter råbock, en jakt som förekommer i exempelvis Danmark och Tyskland. Såvitt beredningen kan finna är en sådan jakt den enda av de mera omdiskuterade formerna av ytterligare jakt under våren som skulle kunna komma i fråga. Rådjur förekommer allmänt i så starka stammar att det är befogat att öka jaktmöjligheterna genom att vidga de nuvarande jakttiderna. Den ändring av jakttiderna som i första hand bör komma i fråga är en utvidgad höstjakt. Om en vårjakt efter råbock blir aktuell i framtiden bör införandet av en sådan jakt enligt beredningens mening kunna prövas förutsättningslöst som varje annan jakttidsfråga. Kan man tillgodose viltvårds- och jaktintresset när det gäller rådjur genom en utökad höstjakt finns det emellertid inte någon anledning att f. n. diskutera en jakt som åtminstone av vissa jägare uppfattas som etiskt betänklig. När det gäller sjöfågeljakten kan det hänvisas till att en riksdagsmajoritet under

Viltet 251

riksmötet 1980-81 uttalat sig mot införandet av en sådan jakt under våren. Beredningen finner inte anledning att föreslå någon ändring av beslutsordningen för fastställande av de allmänna jakttiderna. Med den nuvarande ordningen, där regeringen bestämmer jakttiderna för hela landet, har det visat sig möjligt att i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till de regionala och lokala förhållandena. Ett centralt fattat beslut har också den fördelen att vid ett och samma tillfälle får kännedom om vilka djurarter som jägarkåren får jagas, var de får jagas och under vilka tider detta får ske. Som ett till jakttidsbestämmelerna gäller att länsstyrelsen med stöd av komplement 14 § naturvårdslagen och 15 § naturvårdsförordningen kan inskränka jakten inom vissa områden.

Särskilda viltet m. m.

åtgärder för

Villkoren för viltet kan förbättras genom att åtgärder Viltvårdsâtgärder. vidtas för att öka tillgången på de tre grundförutsättningarna för viltförekomsten, nämligen föda, vatten och skydd. Det kan ske genom biotopförbättrande åtgärder av mera varaktig karaktär men också genom tillfälliga stödåtgärder för att hjälpa djuren i en besvärlig situation. Allmänt kan påstås att mera långsiktiga förändringar av biotopen kan minska behovet av tillfälliga stödåtgärder. En biotopförändring som ökar tillgången på föda är att avsätta områden som är av marginell betydelse för skogs- och jordbruksproduktionen för produktion av viltfoder. Beredningen har i ett föregående avsnitt pekat på för sådana ändamål. Det möjligheterna att utnyttja nedlagd jordbruksmark kan också röra sig om exempelvis bergsmarker som år svåra att avverka, svårbrukade eller lågavkastande åkermarker och strandbrinkar. Inom områden där vattenförsörjningen för viltet är otillräcklig kan nya våtmarker anläggande av viltvatten. Skyddet för viltet kan ökas skapas genom exempelvis genom viltremiser i anslutning till åkermark och genom att skogsimpediment sköts så att de blir till nytta för viltet. Enligt beredningens mening bör åtgärder av det slag som här getts exempel i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. på genomföras bör så långt möjligt utföras planmässigt och i samverkan inom

Åtgärderna

större områden. En samverkan över fastighetsgränserna kan bl. a. åstadkommas genom att jaktvårdsområden bildas. Med den ägosplittring som råder är det vanligen först när ett jaktvårdsområde har bildats som det skapas förutsättningar för en väl anpassad jakt och effektiva åtgärder för viltet. Genom den särskilda lag om jaktvårdsområden som trädde i kraft den 1 januari 1981 har bildandet av sådana områden underlättats. Om de möjligheter den nya lagen ger skall tas till vara i önskvärd utsträckning krävs det emellertid ett förberedelsearbete, inte minst i form av upplysning och propaganda, i en helt annan omfattning än vad som hittills har bedrivits. Det är en uppgift föri första hand jägarorganisationerna. Särskilt viktiga är sådana insatser på lokalplanet. Beredningen återkommer i det följande till den frågan. Vid sidan av bildandet av jaktvårdsområden bör förutsättningar för en samverkan i fråga om viltvårdsåtgärder åstadkommas genom inrättande av

252 Viltet

lokala samrådsgrupper. Dessa samrådsgrupper bör, som närmare beskrivs i kapitlet om administration, främja en samverkan när det gäller viltvården inom ett viltskötseldistrikt som kan omfatta en kommun eller en del av kommun. En av uppgifterna för den lokala samrådsgruppen bör vara att upprätta ett viltvårdsprogram med förslag till åtgärder för viltet inom distriktet. En annan viktig uppgift för samrådsgrupperna är att verka för att jaktvårdsområden bildas. Redan vid upprättandet av viltvårdsprogrammen bör man överväga vilka möjligheter som finns till jaktlig samverkan, bl. a. genom överläggningar med berörda markägare. Beredningen har i avsnitt 15.4 om ansvarsfördelningen uttalat att markinnehavarna bör kunna åläggas ett ansvar för viltvården som innebär att de genom olika åtgärder tar till vara de möjligheter till viltproduktion som deras marker ger. Till stor del kommer detta ansvar till uttryck i annan lagstiftning än jaktlagstiftningen. Markanvändningens stora betydelse för viltet innebär att hänsynstagandena i skogsbruket och jordbruket utgör väsentliga inslag i viltvården. En viktig del av den viltvård som markinnehavaren skall svara för är därför redan reglerad i skogsvårdslagstiftningen eller kommer att regleras i lagstiftningen på jordbrukets område i anledning av riksdagens beslut om hänsynsregler för jordbruket. Markinnehavarna bör emellertid dessutom ytterst svara för de direkta viltvårdsåtgärderna i form av biotopförbättringar och olika stödinsatser. Upplåter markinnehavaren jakträtten kan han ha anledning att åtminstone delvis överlåta ansvaret för sådana åtgärder på jakträttsinnehavaren. I allt väsentligt måste markinnehavarnas och jakträttsinnehavarnas ansvar för den här typen av åtgärder göras gällande på annat sätt än genom tvingande föreskrifter eller andra tvångsmedel. Som redan nämnts bör det vara en viktig uppgift för de lokala samrådsgrupperna att arbeta för att åtgärder av det här slaget utförs. Grupperna bör genom årliga eller tätare överläggningar med jägare, markägare och andra berörda skaffa sig underlag för sina viltvårdsprogram och, när programmen är utarbetade, informera om vilka åtgärder som bör utföras. Att överföra programmen till praktiska resultat blir däremot i huvudsak en uppgift för de organisationer som är representerade i samrådsgrupperna och ytterst för de enskilda och markägarna jakträttsinnehavarna. I kapitlet om finansiering föreslår beredningen att ett särskilt viltvårdsanslag inrättas att disponeras av naturvårdsverket. Detta anslag bör kunna utnyttjas för att stödja särskilt angelägna och kostnadskrävande viltvårdsprojekt. Det kan förutsättas att organisationernas arbete, med samrådsgrupperna som samordningsorgan, i allmänhet leder till att markinnehavare och jakträttsinnehavare lever upp till sitt ansvar för de åtgärder som krävs för viltvården. I undantagsfall kan det emellertid finnas ett behov av bestämmelser av mera tvingande karaktär. Biotopförbättringari form av exempelvis viltvatten och andra anläggningar för viltet kräver tillgång till mark. Det kan inträffa att en sådan anläggning inte lämpligen kan utföras utan att den berör en fastighet vars innehavare motsätter sig åtgärden, trots att den inte innebär någon olägenhet av betydelse för honom. I sådana fall, när en anläggning för viltvården inte inkräktar på fastighetens normala användning, bör länssstyrelsen ges möjlighet att besluta att markägaren skall vara skyldig att tåla åtgärden. En

Viltet 253

bestämmelse om länsstyrelsens beslutanderätt i det angivna fallet bör tas in i den nya jaktlagen. Markinnehavarna och jakträttsinnehavarna bör också åläggas ett ansvar för att jakten bedrivs på ett sätt som främjar målen för viltvården. Det innebär att jakten inte får utövas i en sådan omfattning och med sådan intensitet att viltförekomsten äventyras. När det råder ett uppenbart missförhållande i det hänseendet bör länsstyrelsen ha möjlighet att ingripa. I den nya jaktlagen bör det därför finnas en bestämmelse att länsstyrelsen kan meddela förbud mot jakt på en fastighet. Det bör finnas en möjlighet att genom ett jaktförbud helt eller delvis inskränka jagandet i sådana ytterlighetsfall då jakten alldeles klart överexploateras. Det kan exempelvis vara fråga om upplåtelse av jakt i en sådan omfattning och på sådana villkor att viltbestånden utsätts för ett orimligt jakttryck. Särskilt kan så tänkas vara fallet om jakten sker alltför ofta med drivande hundar. Främmande viltarter. Beredningen har i föregående kapitel konstaterat att ett annat viktigt inslag i viltvården och naturvärden överhuvudtaget är att så långt möjligt förhindra att för vårt faunaområde främmande viltarter etablerar sig i frihet här i landet. En sådan icke önskad etablering kan ske genom att vilt planteras ut eller på annat sätt sätts ut i frihet. För att förhindra att så sker finns i dag en bestämmelse i naturvårdsförordningen som förbjuder utplantering av vissa djurarter, om inte naturvårdsverket lämnar särskilt tillstånd till åtgärden. Förbudet omfattar arter som bevisligen inte tillhörde landets viltbestånd vid utgången av år 1963. Förbudet gäller emellertid också flera inhemska arter, nämligen björn, lo. varg, järv, bäver, vildsvin, kronhjort, dovhjort, vildkanin, mink och bisamråtta. Det finns goda skäl för att behålla utplanteringsförbudet för flertalet av dessa arter, inte minst intresset av att skydda andra viltarter. I fråga om vissa arter som redan finns i fasta stammar inom sina möjliga etableringsområden i hela landet bör förbudet dock kunna hävas. Beredningen har i det föregående pekat på det förhållandet att det i längden inte är möjligt att hindra att djur som hållsi hägn kommer ut och att sådana rymningar kan resultera i att djuren etablerar sig i frilevande stammar. Det är därför enligt beredningen påkallat att komplettera utplanteringsbestämmelserna med förbud att hålla främmande djurarter i hägn. Undantag från förbudet, som inte bör gälla djurparker och andra zoologiska anläggningar, bör kunna medges av länsstyrelsen. Vidare bör dispens kunna ges under en övergångstid i fråga om hållande av djur i redan befintliga hägn. Naturvårdsverket har föreslagit ett allmänt tillståndstvång för uppförande av vilthägn. Vidare har verket förordat föreskrifter som medger en kontroll över förflyttningar av djur mellan olika hägn. I anledning av naturvårdsverkets förslag har det genom en ändring av naturvårdslagen införts ett tillståndstvång för vilthägn i syfte att bevara allmänhetens möjligheter att färdas fritt i naturen och att skydda naturmiljön. I regeringsförslaget som ligger till grund för lagändringen har det förutsatts att restriktioner för att skydda de inhemska djurarterna kommer att föreslås av beredningen. Det förbud mot hållande av främmande arter i hägn som beredningen förordar torde helt tillgodose syftet med naturvårdsverkets förslag. I den

254 Viltet

mån länsstyrelsen medger undantag från förbudet kan villkor ställas upp vad beträffar hägnens utformning. Förbudet gör det också möjligt att kontrollera förflyttningar av djur mellan olika hägn. Beredningen föreslår att föreskrifterna om såväl utplantering av vilt som hållande av vilt i hägn samlas i den nya jaktlagstiftningen. I den nya jaktlagen bör det tas in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela bestämmelser i de angivna frågorna. Om införsel till riket av bl. a. levande djur finns bestämmelser i veterinära införselkungörelsen (1958: 551). Bestämmelserna i kungörelsen syftar till att hindra spridning av djursjukdomar men också till att hindra en inplantering av utländska till skada för vår fauna. Enligt kungörelsen kan djurarter föreskriva krav på tillstånd för införseln. Enligt beredlantbruksstyrelsen information till allmänheningens mening finns det ett behov av effektivare ten om vilka regler som gäller för införandet av djur, inte minst mot bakgrund av det intresse som finns att föra in sällskapsdjur av olika slag. Det bör ankomma och naturvårdsverket att svara för en sådan på lantbruksstyrelsen information. av främmande arter har När det gäller etablering genom invandring beredningen intagit den principiella ståndpunkten att en sådan bör förhindras om invandringen är ett resultat av en inplantering som skett i andra länder. Av de djurarter som kan komma att invandra i landet är närliggande mårdhunden och tvättbjörnen exempel på arter som i vitsvanshjorten, med den angivna principen bör förhindras att etablera sig här. enlighet Beredningen föreslår en bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna att, i likhet med vad som gäller i fråga om vildkanin, mink och vildsvin, förordna eller undanröja en etablering. Det bör om jakt för att förhindra därvid också kunna ges tillstånd att jaga med utnyttjande av exempelvis motorfordon och belysning. För vitsvanshjorten, mårdhunden och tvättbjörnen gäller allmän jakttid under hela året. Beredningen har i ett tidigare avsnitt om det av djurskyddshänsyn inte finns anledning att ifrågasatt modifiera den jakttidsbestämmelsen så att moderdjur skyddas under den tid ungarna är beroende av moderns omvårdnad. I enlighet med vad som har anförts i det föregående bör undantag från den skyddsprincipen komma i fråga om det bedöms nödvändigt att bedriva en utrotningsjakt. Den beredskap för beslut om jakt som den föreslagna bestämmelsen en innebär bör åtföljas av åtgärder som gör jägarna beredda att genomföra sådan jakt. När det gäller mårdhunden och tvättbjörnen saknas i Sverige i allmänhet kunskap om hur dessa djur skall jagas. De är dessutom genom sitt levnadssätt och en etablering torde ha hunnit ganska svåra att upptäcka man i vidare kretsar blir medveten om att djuren ganska långt innan förekommer i landet. Ökad information om djurens utseende, spårtecken och levnadsvanor bör lämnas till jägarna så att eventuella förekomster snabbt rapporteras och åtgärder för att skjuta bort djuren snabbt kan sättas in. Även information om jaktmetoder måste spridas till jägarna. Det är närmast en för jägarorganisationerna att svara för information av det här uppgift slaget.

Viltet 255

16.2.3 individrika

Åtgärder i anledning av alltför viltstammar

Beredningen har i det föregående angivit att ett av målen för viltvården bör vara att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen. En balans skall följaktligen eftersträvas mellan å ena sidan intresset av att ha starka viltstammar och å andra sidan främst närings- och trafikintressena. Av redovisningen i avsnitt l6.1.8 framgår att det i fråga om vissa arter är nödvändigt att vidta åtgärder för att uppnå en sådan balans och därmed nå det uppsatta målet. De arter som angivits förekomma i alltför individrika stammar, områdesvis eller över hela landet, är bl. a. älgen. bävern, minken samt kråk- och måsfågel. Den åtgärd som står till buds för att nedbringa stammarna är jakten. Den inriktning som bör gällai fråga om den reguljära älgjakten behandlas särskilt i avsnitt 16.2.5. Såväl i fråga om älgen som andra djurarter finns det emellertid i vissa fall anledning att utöver den normala jakten tillgripa avskjutning som en skadeförebyggande åtgärd. Det är följaktligen ett viktigt led i viltvården att genom jakt antalsmässigt reglera vissa viltstammar. Från samhällets sida har man anledning att räkna med att jakträttsinnehavarna i stor utsträckning liksom hittills tar ansvar för att en tillräcklig avskjutning kommer till stånd. Det ligger i jakträttsinnehavarnas eget intresse att skydda det jaktbara viltet. Jakträttens anknytning till markägandet medför att den som har jakträtt i de flesta fall också är intresserad av att hålla nere djurantalet för att minska risken för skador av olika slag. Det är däremot knappast möjligt att genom generella föreskrifter eller genom förelägganden i enskilda fall ställa krav på den enskilde att han skall utföra en viss bestämd avskjutning. I den nuvarande jaktlagen finns visserligen en bestämmelse som ger länsstyrelsen möjlighet att förelägga en jakträttsinnehavare att vidta åtgärder för att förebygga skador av alltför talrika viltstammar. Bestämmelsen, som för övrigt knappast har tillämpats, innebär emellertid inte att jakträttsinnehavaren kan tvingas att själv genomföra en avskjutning. Om föreläggandet inte följs återstår för länsstyrelsen att förordna om att jakt skall utföras av särskilt utsedda jägare. I en ny jaktlag bör en bestämmelse om tvångsvis avskjutning bygga på förutsättningen att en sådan avskjutning vanligen bör genomföras samordnat inom större områden och att man inte kan räkna med att alla jakträttsinnehavare inom området kan medverka vid en sådan jakt. Vidare bör möjligheterna till myndighetsingripande vidgas. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs för ingripande i anledning av skada på skog och gröda att avsevärda sådana skador har konstaterats. Beredningen föreslår därför en bestämmelse som innebär att länsstyrelsen skall kunna besluta om jakt för att minska ett viltbestånd. Den beslutade jakten skall, i den mån jakträttsinnehavaren inte åtar sig att bedriva den, genomföras av särskilt utsedda jägare. Redan risken för omfattande skada av alltför individrika viltstammar bör vara tillräcklig grund för länsstyrelsens ingripande. En bestämmelse om myndighetsingripande för att få till stånd en avskjutning kan emellertid endast i begränsad utsträckning bidra till att lösa problemen med de övertaliga arterna. När det gäller bävern är en decimering svär att genomföra därför att

256 Viltet

ungarna är beroende av moderdjuren under lång tid. I en normal jaktsituation är det också omöjligt att avgöra om det observerade djuret är ett han- eller hondjur. Av hänsyn till ungarna är därför den svenska jakten efter bäver förlagd till tiden oktober-maj. Större delen av denna tid är bävern oåtkomlig i sin hydda eller under isen. Den effektiva jakttiden med kul- eller hagelvapen är begränsad till april-början av maj. Bävern är företrädesvis ett nattdjur, dessutom mycket försiktig och hårdskjuten och därför svårjagad. Bäverstammen i Sverige uppgår till omkring 50 000 djur och avskjutningen ligger mellan 2 000 och 3 000 djur. Avskjutningen är betydligt lägre än reproduktionen. Bävern har heller inga predatorer av betydelse i den svenska faunan. Stammen kan därför komma att öka mycket snabbt. För att stoppa denna utveckling krävs ett hårdare jakttryck. Fortfarande saknar de svenska jägarna i gemen kunskap om denna jaktform varför propaganda och utbildningsinsatser behövs. På platser där bäverskadorna är svära kan det komma i fråga att riva bävrarnas dammar och boplatser och samtidigt döda bävrarna. För att minska minkens predation på andra viltarter, främst markhäckande fåglar, har jägarna genomfört omfattande decimeringskampanjer med fällfångst. En förutsättning för att sådana insatser skall vara framgångsrika är att de täcker stora eller väl avgränsade och för mink utifrån svårtillgängliga områden. Fällfångsterna måste dessutom drivas kontinuerligt. Minken är numera etablerad i landet och går inte att utrota ur den svenska faunan. Även aktioner i syfte att minska antalet minkar är diskutabla. De revirhävdande minkarna håller nere antalet individer på ett effektivare sätt än vad som kan ske genom jakt. Om revirhållaren dödas ökar ofta antalet minkar inom reviret intill dess en ny revirhävdare etablerat sig. I vissa känsliga miljöer kan dock decimeringsåtgärder vara befogade. Det gäller bl. a. öar och andra områden med gott om markhäckande fåglar samt vattendrag med värdefulla fisk- och kräftbestånd. Rätt genomförda och kontinuerligt bedrivna fällfångster kan på sådana platser vara motiverade. Om en decimeringsaktion skall bli framgångsrik är det angeläget att den omfattar samtliga viktigare reproduktionsplatser inom kampanjområdet. Även områden där man i vanliga fall inte bedriver jakt, exempelvis sommarstugeområden, bör därför ingå. Som framhållits i avsnitt 16.1.8 är de stora kråk- och måsfågelstammarna ett resultat av de rådande goda näringsbetingelserna för dessa fågelarter. De olika kampanjer som har genomförts för att minska stammarna har därför inte lett till något bestående resultat. För att åstadkomma en varaktig minskning av dessa fågelstammar krävs att åtgärder vidtas för att undanröja de primära orsakerna till antalsökningen. En avskjutning av revirhållande kråkor och under vintern kvarstannande kråkor kan dock på kort sikt ge en positiv effekt. Större effekt kan nås genom att försämra häckningsresultatet genom exempelvis äggprickning, vilket är möjligti fråga om markhäckande fåglar men svärgenomförbart när det gäller många av de trädhäckande arterna. F ällfångst kan ge mycket goda resultat och är i dag en ganska vanlig metod för att decimera kråkbeståndet. Bekämpning med olika giftmedel har använts med viss framgång. På grund av risken för sekundärförgiftningar är giftbekämpning numera förbjuden. Bekämpning av kråk- och måsfåglar har dock genomförts även under senare år med vissa sömnmedelspreparat. En

Viltet 257

sådan bekämpning kan enligt beredningens mening även i framtiden behöva komma i fråga i sådana fall då kråk- och måsfågelstammarnas storlek vållar betydande sanitära problem eller är till avsevärt men för viltvården. De individrika kråk-och måsfågelstammarna ger emellertid goda tillfällen till jakt, en jaktmöjlighet som i dag inte utnyttjas i rimlig omfattning. Kampanjer för att exempelvis minska tillgången på mink samt kråk- och måsfågel bör också inriktas på att öka intresset för och kunskapen om jakt på dessa arter. Därigenom skapas också ytterligare jakttillfällen för intresserade personer. Det bör ankomma på naturvårdsverket att ta initiativ som leder till en ökad jakt och andra åtgärder för att nedbringa övertaliga viltstammar. Det kan ske genom direktiv och anvisningar till länsstyrelserna och genom information via jägarorganisationerna.

16.2.4 för hotade och sårbara

Åtgärder arter

I förevarande avsnitt tar beredningen upp vissa frågor av betydelse för alla hotade och sårbara arter. Andra frågor som särskilt rör de stora rovdjuren behandlas i avsnitt 16.2.7. Enligt den senaste bedömningen” (1980) anses nio däggdjursarter och 15 fågelarter akut hotade eller sårbara. Hoten mot dessa arter har främst sin grund i antingen miljögifter eller exploatering av för arten nödvändiga biotoper eller en kombination av dessa orsaker. Utsläppen av PCB i

Östersjön har starkt påverkat reproduktionen hos gråsäl och vikare.

Möjligen har miljögifter påverkat också utterns fortplantningsförmåga. Av fågelarterna har havsörn, pilgrimsfalk, berguv och kornsparv drabbats av gifter, främst kvicksilver och DDT. Enligt de senaste rapporterna har dock koncentrationen av DDT och kvicksilver minskat hos vissa djurarter som

lever i Östersjön. Som exempel på hot i form av biotopförändringar kan

nämnas skogsbrukets inverkan på häckningsplatserna för bl. a. havsörn, vitryggig hackspett, kungsörn, berguv och gråspett och den torrläggning av våtmarker, här i landet eller utomlands, som drabbat fjällgåsen, ängshöken, kärrsnäppan och svarttärnan. Av hoten i övrigt kan nämnas bristen på lämpliga boplatser, i vissa fall i kombination med störningar av olika slag. Det gäller för ett par fladdermusarter och tornugglan. För en av arterna, järven, är den illegala jakten det främsta hotet. Samtidigt som det konstateras att vissa arter är hotade eller sårbara finns det anledning att framhålla att förhållandena i landet allmänt sett är goda för viltet. Det kan bl. a. hänvisas till att antalet arter som har tillkommit är större än antalet arter som har försvunnit. De djurarter som anses hotade eller sårbara befinner sig i en så utsatt situation att det - i den utsträckning det överhuvudtaget är möjligt - krävs speciella åtgärder för att bevara dem i landet. Av hotbeskrivningen framgår att förutsättningarna för att lyckas med åtgärder inriktade mot de enskilda arterna till stor del är beroende av i vad mån de allmänna miljöproblemen kan lösas. En del av de artinriktade åtgärder som kan komma i fråga kan beskrivas som räddningsaktioneri avvaktan på att man kommer till rätta med förgiftningsproblemen. Sådana åtgärder kan vara uppfödning, utplantering “Ingemar Ahlén: Faunaoch avsättande av skyddsområden. I de fall hoten i första hand har sin grund i vård.

258 Viltet

biotopförändringar kan det bli fråga om inrättande av naturreservat, närmast

för att skydda häckningsområden. Åtgärdsbehovet är följaktligen sådant att

det i första hand måste vara staten som tar ansvaret för att åtgärderna genomförs. Beredningen har angivit ett av viltvårdens mål vara att bevara vårt lands förekommande viltarter. Det har emellertid också konstaterats att naturligt endast kan utgöra en riktpunkt för viltvårdsarbetet. Att en sådan målsättning av uppfatta målet som ett absolut krav skulle tvinga fram inte bara en låsning inom de areella näringarna till de förhållanden som råderi dag utvecklingen utan också i vissa hänseenden en återgång till för länge sedan övergivna brukningsformer i dessa näringar. Att driva ett sådant krav är knappast realistiskt. Härtill kommer att förändringar sker i artsammansättningen som ett led i en ständigt pågående process som i mycket begränsad utsträckning kan påverkas. föreligger varken de praktiska eller ekonomiska förutsätt- Följaktligen är ningarna för att bevara alla de arter som f. n. finns i landet. En prioritering därför Beredningen har anslutit sig till uppfattningen att nödvändig. tillgängliga resurser i första hand bör användas för åtgärder som kan förutsättas bli framgångsrika och som avser arter som i mera betydande är beroende av förhållandena här i landet. utsträckning Den föreslagna inriktningen av viltvårdsinsatserna kan leda till att de naturvårdande myndigheterna har anledning att avstå från åtgärder för vissa arter. Det kan bl. a. gälla flyttande fågelarter där hotet mot arten i första hand orsakas av förhållanden på övervintringsplatsen. Exempel på sådana arter kan vara stork, pilgrimsfalk och fjällgås. I sådana fall bör Sverige i det internationella samarbetet verka för förbättringar på övervintringslokalerna. Under vissa förutsättningar kan speciella räddningsåtgärder vara befogade. Om den eller de faktorer som innebär ett hot mot artens fortlevnad kan komma att undanröjas mot miljöförstöring eller minskad genom åtgärder kan det finnas starka motiv för att i avvaktan på en sådan förgiftning förändring se till att arten bevaras genom uppfödning i fångenskap. Flera frivilligorganisationer har i stor utsträckning engagerat sig för de hotade och sårbara arterna. F. n. är mer än ett tiotal hotade viltarter föremål för artinriktade insatser organisationernas försorg. Bland dessa arter genom finns de tidigare nämnda pilgrimsfalken och fjällgåsen men också bl. a. berguven och uttern. Statsmakterna bör genom olika åtgärder stödja och underlätta den verksamheten. Naturvårdsverket har under de senaste åren framhållit behovet av att medel ställs till verkets förfogande för att avseende ökade insatser för de hotade djurarterna. faunavårdsprogram Naturvårdsverket har hänvisat till att vården av hotade och sällsynta djurarter är en viktig internationell fråga, vilket framgår av de internationella konventioner i olika faunavårdsfrågor som kommit till stånd under senare år. Det gäller t. ex. Europarådskonventionen om skydd för utrotningshotade

djurarter och deras biotoper och Bonnkonventionen om skydd för flyttande

djurarter. Nordiska ämbetsmannakommittén för miljövård har 1978 presen-

terat en rapport om hotade djur och växter i Norden. I rapportens rekommendationer förordas bl. a. uppföljning av det i varje land framtagna faktamaterialet, utvärdering av vidtagna åtgärder för att skydda hotade arter och utökad information till framför allt de areella näringarnas utövare om

Viltet 259

angelägenheten att skydda hotade arter. Enligt naturvårdsverket kräver arbetet med artbevarande och vård av utrotningshotade och sällsynta djurarter en insats av större omfattning än vad som är möjligt inom ramen för de begränsade resurser som i dag finns tillgängliga. De ideella artbevarande projekt som pågåri landet behöver för att bli effektiva en större samordning. Utarmningen av vissa miljöer och hotet mot vissa djurarter gör en resurssatsning på detta område motiverad. Under de senaste åren har omfattande kunskaper tagits fram om olika hotade och sällsynta djurarter. Likaså har de hot som finns mot dessa arter till viss del kartlagts. Vad som behövs är ytterligare forskning men också att ett åtgärdsprogram utformas för varje art i avsikt att vända utvecklingen. Dessutom bör det bedömas var resurserna bäst bör nyttjas och hur de bör samordnas. Beredningen föreslår att naturvårdsverket på ett särskilt viltvårdsanslag anvisas medel för utformande av åtgärdsprogram för de hotade arterna och för den angivna prioriteringen och samordningen. För en närmare beskrivning av anslaget hänvisas till kapitlet om finansieringen. Iavsnittet 16.1.7 har påpekats att den illegala jakten och äggsamlingen ofta riktar sig mot hotade djurarter. Det har i olika sammanhang förts fram önskemål om åtgärder för att öka möjligheterna att beivra sådan verksamhet. Sveriges Ornitologiska förening har i skrivelser till regeringen och tillsammans med jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen direkt till beredningen anfört att en alltmer ökande handel med djur av sällsynta arter bedöms som ett mycket allvarligt hot mot den svenska faunan. Beredningen delar organisationernas uppfattning att en åtgärd bör vara att förbättra samhällets möjligheter att utöva kontroll över konservatorernas verksamhet. I det förslag till ny jaktlag som beredningen lägger fram finns en bestämmelse som gör det möjligt att kräva särskilt tillstånd för sådan verksamhet. För konservatorerna skall liksom hittills kunna föreskrivas skyldighet att föra förteckning över mottagna djur av särskilt skyddsvärda arter. Det är vidare angeläget att polisen ges rätt att kontrollera dessa förteckningar och vilka djur som finns hos konservatorerna. En bestämmelse om sådan befogenhet bör tas in i den nya jaktlagen. Även handeln i övrigt med djur av hotade arter behöver kunna kontrolleras bättre än f. n. Naturvårdsverket har i en till beredningen överlämnad framställning föreslagit skärpta bestämmelser för in- och utförsel av djur. Beredningen föreslår att tillämpningsområdet för lagen ( 1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor vidgas till att gälla sådana föreskrifter som naturvårdsverket efterlyser. Ett viktigt skydd för hotade och andra sällsynta arter är den nuvarande jaktlagstiftningens bestämmelser om kronans villebråd. Bestämmelserna innebär i huvudsak att djur av ett antal uppräknade arter tillfaller staten om de dödas eller fångas eller påträffas som fallvilt. Motsvarande bestämmelser bör finnas också i den nya jaktlagstiftningen. Till skillnad från vad som f. n. gäller bör det överlåtas åt regeringen eller naturvårdsverket att

bestämma

vilka arter som skall omfattas av defsäTslölcå skyddet. En sådan ordning gör

det lättare att från tid till annan anpassa bestämmelserna till det aktuella

260 Viltet

skyddsbehovet. Det finns bl. a. anledning att överväga att som statens vilt betrakta också myskoxen och alla rovfåglar även om de inte är fredade hela året. Slutligen har också straffsatserna för olovlig och olaga jakt stor betydelse för skyddet av de hotade arterna. Efter den straffskärpning som skedde år 1967 gäller att normalstraffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader och straffet för grovt brott fängelse i högst ett år. De senaste årens erfarenheter gör att det finns starka skäl att ifrågasätta om de påföljder som tillämpas vid grova fall av illegal jakt och annan hantering med hotade djur står i överensstämmelse med allmänhetens uppfattning om det straffvärda i det här slaget av verksamhet. Vidare har den nuvarande korta preskriptionstiden, två år, i betydande utsträckning utgjort ett hinder mot att jaktbrott beivras. Mot den här bakgrunden föreslår beredningen att straffmaximum för grova brott höjs till två år. Det innebär samtidigt en förlängning av preskriptionstiden till fem år.

16.2.5 Vården av älgstammen

Älgjakten i landet bedrivs f. n. enligt tre skilda system. Inom Kronobergs och

Västmanlands län pågår sedan år 1967 och inom delar av Norrbottens län sedan år 1971 en försöksverksamhet med licensjakt enligt en modell som benämns reglerad älgjakt. I fråga om detaljutformningen av försöksverksamheten finns vissa skillnader de tre länen emellan. Huvudprincipen för den reglerade jakten är emellertid att länsstyrelsen efter ansökan av jaktmarksinnehavaren beslutar om en älgtilldelning för markområdet i fråga, alltså en helt licensierad jakt. Tilldelningen kan avse vuxna djur och kalv, enbart vuxet djur eller enbart kalv. För mindre jaktområden kan tilldelningen avse en avskjutning av en älg under en treårsperiod och för sådana områden kan också en förkortad jakttid bestämmas. För renskötselområdena gäller att älgjakten bedrivs som allmän jakt, dvs. en vad beträffar antalet djur obegränsad avskjutning får ske under en bestämd tid. Även inom dessa områden pågår emellertid också licensjakt enligt äldre bestämmelser i jaktstadgan som övergångsvis tillämpas inom områdena. Inom övriga delar av landet tillämpas sedan år 1976 en annan försöksform för licensierad jakt, samordnad älgjakt. Den samordnade älgjakten skiljer sig från den reglerade jakten främst i två hänseenden. Alla jaktområden där älgjakt skall bedrivas registreras. Jaktområden som är tillräckligt stora för att tillåta en årlig avskjutning av minst ett vuxet djur registreras som liccnsområde. För sådana områden beslutar länsstyrelsen om älgtilldelning på samma sätt som inom systemet för reglerad jakt. Alla övriga registrerade älgjaktsområden ges däremot en generell tilldelning omfattande ett vuxet djur och årskalv. På grundval av de erfarenheter som vunnits under försöksperioderna har naturvårdsverket lagt fram förslag, ett ursprungligt förslag som senare ersatts av ett modifierat, till hur den framtida älgjakten skall organiseras. Förslagen, såväl det ursprungliga som det modifierade, syftar till att uppnå bästa möjliga älgvård, en produktionsanpassad avskjutning, enklast möjliga administration och bästa möjliga samverkan och stabilitet inom de jaktområden där älgjakt bedrivs. Beredningen delar naturvårdsverkets uppfattning att bästa möjliga

Viltet 261

älgvård bör eftersträvas i den meningen att älgstammen bör hållas på en sådan nivå att balans uppnås mellan å ena sidan naturvårds- och jaktintresset och å andra sidan intresset av att begränsa trafikskadorna och skadorna på skog och gröda. Uppbyggnaden av den svenska älgstammen innebär i internationellt

perspektiv en unik utveckling av en viltstam. Älgstammens kraftiga tillväxt

kan i huvudsak tillskrivas goda kunskaper hos jägarna grundade på resultat från älgforskningen, en jakt som har bedrivits enligt jaktsystem som varit från biologisk synpunkt lämpliga och goda biotopförhållanden. Det finns anledning att framhålla det stora värde som den nuvarande älgstammen representerar från social och ekonomisk synpunkt. F. n. deltar mellan 250 000 och 300000 jägare årligen i älgjakten. Uppskattningsvis svarar älgjakten för omkring två milj. jaktdagar per år. Köttfångsten från älgjakten uppgår f. n. till över 20 milj. kg per år. Från näringssynpunkt är

älgköttet normalt av hög kvalitet. Älgstammen har dessutom ett rekreations-

värde från den synpunkten att förekomsten av älg bidrar till att berika den icke jagande allmänhetens upplevelser av naturen. Den stora älgstam som de senaste åren vuxit fram i landet har emellertid också förorsakat betydande problem. Framför allt har skadorna på skog och viltolyckorna visat en markant ökning. Man bör dock notera att det finns stora skillnader mellan olika platser i landet när det gäller skadornas frekvens och omfattning. På vissa håll har kontrollen av älgstammen fungerat tillfredsställande. Områdesvis har en Ökad avskjutning resulterat i en balanserad älgstam. På andra håll har emellertid älgstammen vuxit sig så talrik att skadorna har blivit oroväckande stora. Vidare har tillgängligt vinterbete för älgarna utnyttjats så hårt att älgstammen områdesvis närmat sig gränsen för vintersvält. Detta har förvärrat skadorna. Länsstyrelserna har av naturvårdsverket uppmanats till skärpt vaksamhet med avseende på älgstammens tillväxt. Avskjutningen har trots detta inom vissa områden under flera års tid legat på en för låg nivå. En otillräcklig kunskap om älgstammens storlek och reproduktion har varit en av orsakerna till den alltför låga avskjutningen. Beredningen har i avsnitt 16.l.5 redovisat utvecklingen vad beträffar viltolyckorna i trafiken. Av redogörelsen där framgår att delar av samtliga norrlandslän och delar av Värmlands län tillhör de områden som i särskilt hög grad är drabbade av älgolyckor. Därtill kommer älgtäta områden inom många andra län med en stor frekvens av sådana olyckor. Det förhållandet att trafiken har ökat och att nya vägar har anlagts inom viltrika områden har bidragit till den tidigare kraftiga ökningen av antalet kollisioner mellan älg och motorfordon. Utvecklingen mot ett för varje år ökat antal viltolyckor synes emellertid nu ha brutits och under 1982 rapporteras ett minskande antal kollisioner mellan älg och motorfordon. När det gäller skador på gröda och skog påverkas skadebilden, förutom av älgstammens storlek, av markens arrondering och av vilka växter och trädslag som finns inom området. Utbetalad ersättning för skada på gröda av bl. a. älg har de senaste åren ökat och uppgick år 1981 till drygt sju milj. kr. Att ersättningsbeloppen har ökat under senare år beror dock till stor del på att normskördevärdena har ändrats. Hur stora betningsskadorna på gröda blir är i stor utsträckning

262 Viltet

beroende av den aktuella skördesituationen. Vid sen skörd ökar risken för avsevärt. Det är framför allt inom vissa delar av Mellan- och skador som skadorna på jordbruksgrödor är omfattande. Sydsverige om skador skadeökning de Uppgifterna på skog tyder på en markant senaste åren. Otvivelaktigt beror en stor del av dessa skador på områdesvis Även säsongsvandringar dock skadesituaalltför täta älgstammar. påverkar tionen. Tillgången på lämplig näring för älgarna börjar bli dålig inom stora för vandringsälgar i områden. Särskilt gäller detta inom vinterbetesområden Norrland. En älgstam som håller tillbaka tillväxten av lövsly är till fördel för genom att röjningsbehovet minskar och tillväxten av gagnvirke skogsbruket Inom vissa områden orsakar emellertid älgen mycket omfattande främjas. betningsskador på ungskog av tall, en utveckling som inger stor oro. Särskilt drabbade är delar av norrlandslänen och Kopparbergs län. Även andra län kan områdesvis vara utsatta för betydande skador på skog av älg. Det är emellertid inte bara skadeutvecklingen som inger oro. Inom vissa områden att åstadkomma en är det också från viltvårdssynpunkt nödvändigt bättre balans mellan älgantalet och betestillgången. Det är inte heller något jägarintresse att få en alltför stor älgstam. En sådan älgstam kräver en mycket insats av tid och andra resurser för att hållas under kontroll. De omfattande återverkar också på de avgifter som tas ut för fällda stora älgskadorna

djur. av djur vid licensjakt skall betämmas Redan i dag gäller att tilldelningen och risken för med hänsyn till bl. a. tillgången på älgbete, älgskador Hittills vunna erfarenheter visar dock att detta inte har trafikolyckor. i den utsträckning som varit önskvärd. Genom de sedan flera år tillämpats tillbaka bör länsstyrelserna i framtiden få en pågående flyginventeringarna bättre om älgstammens storlek och lämplig avskjutning. uppfattning har under senare år också inriktats på att ta fram metoder för Forskningen registrering av betestillgång och betesutnyttjande. Vidare har Skogsstyrelsen erhållit medel ur viltskaderegleringsfonden för en undersökning av betestill- Resultaten av undersökningen skall bl. a. kunna gång och betesskador. läggas till grund för en bedömning av om älgstammen inom ett område håller därför är nödvändig. på att växa sig för stor och en avskjutning Beredningen vill understryka nödvändigheten av att hänsynen till betesoch trafiksäkerheten tillsammans med de tillgången, de areella näringarna mål som bör gälla för viltvården läggs till grund för den framtida älgpolitiken. För att komma till råtta med skadorna måste älgstammens storlek genom och regionala förhållanden både när det avskjutning anpassas till lokala trafiksituationen och risken för betesskador på skog och gröda. gäller

Älgstammen måste antalsmässigt anpassas till markens förmåga att föda en

Inom vissa delar av landet har som nämnts den överstora älgstam. älgstammen kraftigt överutnyttjat betestillgångarna. Där måste antalet älgar minskas under den nivå som markerna normalt kan föda för att näringstillär normalt. När så har skett kan en gången på nytt skall öka till vad som försiktig ökning av älgstammen tillåtas. Det innebär en väsentlig minskning av älgstammen i många landsdelar. Redan genom den kraftiga avskjutningen

under åren 1980-1982 torde man dock på flera håll vara på god väg mot det eftersträvade målet. Beredningen inser de svårigheter som många gånger uppstår när det gäller

Viltet 263

att minska en älgstam som under en stor del av året uppehåller sig i markområden där den inte gör skada, men som under andra delar av året- - finns i helt andra områden och där orsakar avsevärda några vintermånader skador. En områdesvis ökad avskjutning bör enligt beredningens mening åstadkommas genom bättre anpassade tilldelningsbeslut grundade på ett tillförlitligt faktaunderlag. En sådan avskjutning förutsätter också ett fortsatt arbete inom jägarorganisationerna för att öka förståelsen för att älgstammen måste minskas och ett ökat engagemang på lokal nivå i beslutsprocessen. Organisationerna bör också verka för en större öppenhet i fråga om att ta in nya medlemmar i jaktlag som bedriver älgjakt. Den områdesvis otillräckliga kontrollen av älgstammens storlek beror inte på brister i de två system för licensjakt som försöksvis tillämpats i landet. - med Både den reglerade älgjakten och den samordnade utgör system som tillräckliga kunskaper om älgstammen och dess miljö - ger möjlighet till en älgvård med den inriktning som förordats i det föregående. Emellertid bör, som nämnts, ytterligare ett antal krav ställas på utformningen av den framtida älgjakten, nämligen en produktionsanpassad avskjutning, enkel administration och stabila jaktområdesbildningar. Det är också väsentligt att bestämmelserna för älgjakten av jägarna uppfattas som rättvisa och ger dem möjlghet att bedriva en meningsfull älgjakt. En produktionsanpassad avskjutning förutsätter att älgjakten helt eller till väsentlig del bedrivs som licensjakt inom för sådan jakt lämpliga områden. Det förutsätter i sin tur med nuvarande fastighetsstruktur att jakten i mycket stor utsträckning samordnas i stabila former även över ägogränserna. I den proposition som ligger till grund för försöksverksamheten med samordnad 1975:25) framhölls att flertalet älgjägare kan antas vara älgjakt (prop. positivt inställda till en sådan licensjakt. Det ansågs emellertid inte rimligt att införa ett älgjaktsystem med så stort inslag av tvång till samverkan som en fullständigt licensierad älgjakt skulle innebära. I stället valde man ett system som bygger på frivillig samverkan. Under försöksperioden har det tvånget dock funnits att man från myndigheternas sida sökt upprätthålla ett krav på att en etablerad samverkan inte får lösas upp under perioden. Naturvårdsverkets rapport över erfarenheterna av försöksverksamheten och de ytterligare erfarenheter som vunnits sedan rapporten lämnades visar emellertid att systemet med samordnad älgjakt inte har fungerat på det sätt som varit avsett. Den samordnade älgjakten hari sin nuvarande utformning inte medfört den samverkan inom stabila jaktområdesbildningar som systemet syftade till. På sina håll har systemet i stället kommit att bidra till en uppsplittring av tidigare etablerad jaktlig samverkan. Verksamheten har dessutom inneburit en omfattande och kostnadskrävande administration. Till grund för det förslag beredningen lägger fram ligger följande allmänna överväganden. Den samordning av jakten inom stabila älgjaktsområden som eftersträvas bör åstadkommas genom att älgjaktsystemet utformas så att en samverkan på ett så verkningsfullt sätt som möjligt stimuleras. En samverkan mellan jakträttsinnehavare i fråga om älgjakten ger positiva effekter i flera hänseenden. Enligt de undersökningar som gjorts bland älgjägarna under försöksperioden har den ökade samordningen inneburit en ökad trivsel under jakten. Dessutom skapas förutsättningar även för en samverkan under

264 Viltet

småviltjakten. Av särskilt stor betydelse för de svenska viltstammarnas framtid är det samarbete inom hela viltvården som kan utvecklas på grundval av samgåendet inom större älgjaktsområden. Samordningen bör åstadkommas på frivillig väg. Systemet bör dock konstrueras så att det framstår som gynnsamt för jägarna att samverka med andra i en planerad älgjakt. Ett nytt älgjaktsystem bör främja såväl bildandet av nya licensområden som en anslutning av mindre marker till befintliga sådana områden. I systemet bör emellertid också finnas inslag som gör även jakträttsinnehavarna inom etablerade licensområden intresserade av en samverkan med jägare på mindre marker. Beredningen förutsätter dessutom ett aktivt arbete på lokalplanet för att åstadkomma ett samgående mellan jakträttsinnehavare. Det finns anledning att utgå ifrån att de jaktvårdskretsar som jägareförbundet beslutat inrätta över hela landet och de i kap. 19 föreslagna lokala samrådsorganen får stor betydelse för detta arbete. Förhållandena kan emellertid vara sådana att en tillämpning i enligt systemets huvudprinciper enskilda fall ger otillfredsställande resultat. För sådana fall bör det finnas möjlighet till särskilda lösningar. Beredningen anser det vara ett eftersträvansvärt mål att älgjakten i så stor utsträckning som möjligt bedrivs samordnat i stabila former inom större markområden. De områden som avses är jaktvårdsområden och motsvarande jaktliga sammanslutningar- lokala jaktklubbar och liknande - som bildats på helt frivillig väg. Dit hör också sådana marker som avses i 9 § andra stycket lagen (1980:894) om jaktvårdsområden, dvs. mark som med hänsyn till läge och storlek, viltstammarna och andra förhållanden inte behöver anslutas till jaktvårdsområde utan kan bestå som en jaktlig enhet för sig. En sådan

strävan ligger i linje med beredningens allmänna syn på viltvården. Älgjakt i

samverkan över större områden skapar också för en förutsättningar produktionsanpassad avskjutning. Inom dessa områden finns det också i

många fall förutsättningar för att bereda flera jägare tillfälle att delta i jakten:

Det är fråga om förhållandevis stabila jaktområden vilket bidrar till en enkel administration som dessutom kan förenklas ytterligare genom att jakträttsinnehavarna inom området kan ges relativt stor frihet att själva besluta om frågor som rör älgvården. Områden av det här slaget, som alltså i stor utsträckning kommer att utgöras av små markinnehav i samverkan, bör ges en särställning i älgjaktsystemet. Hur detta bör ske utvecklas närmare nedan

under rubriken ”1. Älgjakt inom licensområde”.

När ett nytt älgjaktsystem utformas finns det också all anledning att uppmärksamma de förändringar som i framtiden kan förväntas i fråga om älgstammens storlek. Under de närmaste åren kommer vi fortfarande att områdesvis få stora förändringar vad beträffar antalet Inom vissa älgar. områden bör antalet ökas för att man skall få en optimal älgstam medan man inom andra områden har att se fram mot en kraftig minskning av älgantalet. Det är därför angeläget att finna ett älgjaktsystem som kan fungera väl även med en antalsmässigt förändrad älgstam. Detta bör få återverkningar vad beträffar kraven på de områden där licensjakt skall få bedrivas. Mot bakgrund av det anförda föreslår beredningen att älgjakten organiseras enligt en modell som i huvudsak består av tre beståndsdelar:

1. Älgjakt inom licensområde. Som licensområden

bör godtas, förutom jaktvårdsområden och motsvarande enheter, välarronderade marker som är

Viltet 265

lämpliga för älgjakt. Vid prövningen av huruvida ett jaktområde skall accepteras som licensområde bör hänsyn tas till den förväntade utvecklingen vad gäller älgstammens storlek, Enligt beredningens mening bör areal- och arronderingskraven på minsta licensområde skärpas under en övergångsperiod av längst tre år. Målet skall vara att det vid övergångstidens slut krävs att ett licensområde medger avskjutning av minst ett djur per år vid en balanserad älgstam. Där det i dag finns en överstor älgstam kommer de under övergångstiden ökade kraven att leda till att licensområden som tidigare registrerats för årlig avskjutning av ett djur inte längre kan godtas som licensområde. Sker anpassningen av licensområdenas storlek i en snabbare takt än vad som svarar mot minskningen av älgstammen kan älgtilldelningen göras större än vad som långsiktigt är motiverat. I sådana fall kan alltså de minsta licensområdena under något eller några år tilldelas mer än ett djur årligen. När den eftersträvade balansen vad gäller älgstammens storlek har uppnåtts kan det förutsättas att de minsta licensområdena tilldelas ett vuxet djur för avskjutning varje år. Det innebär egentligen en övertilldelning. Närmast större licensområde med i regel dubbelt så stor produktionskapacitet, tilldelas nämligen normalt ett vuxet djur och en årskalv i enlighet med vad som anses vara en biologiskt riktig avskjutningsprincip. Beredningen anser emellertid den nämnda övertilldelningen vara försvarbar om det ökade arealkravet på de minsta licensområdena uppnås. Om älgstammens utveckling talar för det, kan det dock bli befogat att byta ut det vuxna djuret mot en kalv vartannat år. Beredningen finner det angeläget att understryka att de minsta licensområdena närmast bör betraktas som ett steg på vägen mot den samordning som eftersträvas. Den årliga älgtilldelningen för licensområdena skall avse det totala antalet djur med angivande av hur många av djuren som får vara vuxna. För att stimulera till samgående för jakt inom större områden bör flerårstillstånd meddelas för jaktvårdsområden och motsvarande. om vilka Uppgifter områden som bör ges denna särställning bör kunna fås från det lokala samrådsorganet. Jaktområden, som har sådan storlek att det är möjligt att inom området styra älgstammens utveckling, bör alltså kunna meddelas tillstånd att under ett visst antal år skjuta ett givet antal djur. Jakträttsinnehavarna får då själva bestämma hur stor del av den totala tilldelningen de vill fälla under respektive års jakt. Målsättningen bör dock vara att man varje år fäller en proportionell andel av tilldelningen. En ordning som ger denna ökade frihet begränsar risken för överträdelser i form av överskjutning. En förutsättning för att ett flerårstillstånd skall gälla för hela tilldelningsperioden är att områdets omfattning inte ändras under i sådan perioden omfattning att det har betydelse för tilldelningen. En omprövning bör också kunna ske om förutsättningarna i övrigt för tillståndet ändras. Även vid bestämmande av jakttiden bör de större jaktområdena kunna gynnas. De bör kunna ges längre jakttid, i en eller flera perioder, än de övriga licensområdena om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna. Det kan exempelvis vara fråga om att anställa särskild jakt för att komma till rätta med skador. Om det inom området öppnas möjligheter för marklösa jägare att jaga älg, exempelvis genom korttidsupplåtelser, kan det också vara ett motiv för längre jakttid. Dessutom bör de större områdena med flerårstillstånd ges möjlighet att förlägga jakten till annan tid än den ordinarie för att

266 Viltet

skjuta bort särskilda älgar som orsakar skador. En sådan möjlighet kan vara av särskilt värde inom vissa områden i Norrland där älgar som vållar skador inte kommer ner från höglandsområdena förrän efter den ordinarie jakttidens slut. Möjligheten kan emellertid också få betydelse i vissa jordbruksbygder där älgar orsakar skador på gröda i augusti-september innan jakten har börjat. Skulle det visa sig att årets avskjutning varit otillräcklig och ytterligare tilldelning därför bör komma i fråga bör sådan tilldelning ges till de större jaktområdena. Det bör ankomma på länsstyrelsen att, enligt den praxis som har utvecklats under de senaste åren, bestämma jakttiden efter samråd med jägarna och andra berörda intressen. Liksom hittills bör dock regeringen fastställa tidpunkten för älgjaktens början. För att kunna hinna med nödvändig beskattning av stammen och undvika besvärliga jaktförhållanden bör jakten starta så tidigt som hänsynen till andra intressen medger. Därigenom kan också skadorna på skog och åkergröda minskas. Licensområdena bör registreras hos länsstyrelserna på enklast möjliga sätt. Beredningen återkommer nedan till frågan om registrering och vissa andra administrativa frågor.

2. Älgjakt på marker som inte ingår i licensområden. Inom marker som inte

godtas som licensområden får endast årskalvar fällas. Markområdena registreras inte och jakträttsinnehavarna får rätt att under en begränsad jakttid fälla obegränsat antal älgkalvar. Det kan, bl. a. från säkerhetssynpunkt, vara olämpligt att älgjakt bedrivs på vissa marker. Beredningen har övervägt möjligheten att ställa upp vissa generella areal- och arronderingskrav för den mark som skall utnyttjas för jakt efter älg. Det är emellertid svårt att finna någon allmängiltig princip som gör en gränsdragning mera försvarlig än en annan. Kontrollmöjligheterna blir också begränsade med hänsyn till att sådana älgmarker inte registreras. Med hänvisning även till vad som anförs i avsnitt 17.2.2 avstår beredningen från att föreslå några särskilda minimikrav för den mark som skall utnyttjas för älgjakt. Jakttiden bör fastställas av vederbörande länsstyrelse.

3. Älgjakt inom särskilda licensområden. Länsstyrelserna bör ges möjlig-

het att för viss älgtilldelning registrera även mark som inte uppfyller kraven för de vanliga licensområdena, om det finns särskilda skål för en sådan registrering. Tilldelningen skall kunna omfatta vuxet djur för årlig avskjutning eller för avskjutning under en tvåårsperiod. Registreringen bör ske för en begränsad tid, antingen för tilldelningsperioden, dvs. ett eller två år, eller för annan bestämd tid. En förutsättning för att det skall anses föreligga särskilda skäl för en sådan registrering bör vara att den jakträttsinnehavare som söker registreringen gjort försök att komma överens om en samverkan med jakträttsinnehavarna på angränsande marker. Vad beredningen har föreslagit under punkterna 1 och 2 innebär att den som inte själv förfogar över en jaktmark som fyller kraven för licensområde har att försöka få sin mark ansluten till ett sådant område eller gå samman med andra jakträttsinnehavare för att bilda ett licensområde, om han inte enbart vill jaga kalv. En sådan jakträttsinnehavare bör kunna påräkna biträde av länets jaktvårdspersonal, av jaktvårdskretsarna och av det lokala samrådsorganet för att få en anslutning eller ett

Viltet 267

samgående till stånd. Den jakträttsinnehavare som genom intyg eller på annat sätt kan visa att ansträngningarna att nå en samverkan inte givit något resultat bör kunna få sin mark registrerad som särskilt licensområde. För att prövningen av sådana registreringsfrågor skall kunna genomföras smidigt och enhetligt över hela landet, är det emellertid viktigt att klargöra vilka principer som bör vara vägledande vid prövningen. Dessa principer bör bl. a. vara följande. Det ligger i sakens natur att vissa krav måste ställas på markens storlek. Alltför obetydliga markområden bör inte komma i fråga för en registrering. Beredningen är inte beredd att förorda något absolut minimikrav när det gäller områdets storlek. En registrering bör emellertid inte ske om den innebär att marken får en tilldelning som framstår som en oskälig avkastning. Det innebär att storlekskravet bör kunna sättas lägre om det är fråga om mark av särskilt hög kvalitet i jaktligt hänseende. Till grund för prövningen bör läggas de kunskaper om älgmarken som finns på lokalplanet. En andra förutsättning för en registrering bör vara att jakträttsinnehavaren på marken i fråga inte redan har möjlighet att jaga inom ett licensområde. Att i övrigt ange några mera bestämda riktlinjer för prövningen är inte möjligt. När de nyss nämnda förutsättningarna är uppfyllda bör dock i allmänhet en mark registreras som särskilt licensområde om jakträttsinnehavaren utan godtagbara skäl vägrats att ansluta marken till angränsande licensområde. Det bör emellertid inte finnas något absolut hinder mot att medge registrering även om jakträttsinnehavarna inom det angränsande licensområdet har fog för sin vägran att ansluta marken. Det kan exempelvis på den mindre marken finnas ett antal jakträttsinnehavare som rimligen inte kan beredas plats i jaktlaget på licensområdet. Om jägarna på den mindre marken bedriver en sedan flera år tillbaka etablerad samjakt bör en registrering av deras mark kunna komma i fråga i avvaktan på att deras möjligheter till älgjakt får en mera långsiktig lösning. I första hand bör alla möjligheter prövas att trots allt åstadkomma en anslutning av marken till angränsande jaktmark. De bör emellertid också själva och med biträde av jaktvårdskretsen och det lokala samrådsorganet undersöka om de inte kan få tillgång till älgjakt inom något annat jaktområde i orten. En grundläggande förutsättning för en registrering av ett särskilt licensområde bör som nämnts vara att jakträttsinnehavaren på området har visat att han är villig att samordna sin jakt med jakträttsinnehavarna på angränsande marker. Detta krav kommer i allmänhet att innebära att en jakträttsinnehavare på en mindre mark som har etablerat en samverkan med jakträttsinnehavare på andra marker inte har några utsikter att få sin mark registrerad som särskilt licensområde om han bryter sig ur denna samverkan. Det är som nämnts nödvändigt att intressera alla parter för en ökad samverkan. För jakträttsinnehavarna inom de vanliga licensområdena i regionen kanen utebliven anslutning och därav föranledd registrering av ett särskilt licensområde få konsekvenser vad gäller älgtilldelningen. Den tilldelning som det särskilda licensområdet får. bör tas ut inom ramen för den avskjutning som bestämts för den större region till vilken området hör i älgvårdshänseende. Detta kan då komma att påverka tilldelningen för andra jakträttsinnehavare inom regionen.

268 Viltet

Det är väsentligt att registreringen av särskilda licensområden sker för en begränsad tid. Därigenom blir anslutningsfrågan föremål för en fortlöpande uppmärksamhet. Den administrativa belastning som möjligheten till registrering av särskilda licensområden innebär kan enligt beredningens mening försvaras om registreringen sker som ett provisorium i avvaktan på att en samordning uppnås. Beslut i ärenden om registrering av särskilda licensområden måste i stor utsträckning avgöras efter subjektiva bedömningar. Vid prövningen torde myndigheterna i allt väsentligt få stödja sig på vad som förevarit på lokalplanet för att uppnå en samverkan. Den föreslagna ordningen kommer att ställa stora krav på länets jaktvårdspersonal och de lokala organ som skall biträda med råd och förslag till hur samordningsproblemen skall lösas. För att underlätta arbetet på lokalplanet bör länsstyrelsen när det bedöms nödvändigt tillhandahålla en kartläggning av jakträttsförhållandena. Beredningen tar härefter upp vissa frågor som rör administrationen av det nya älgjaktsystemet. Liksom hittills varit fallet inom samordningslänen bör det ankomma på länsstyrelserna att sköta registreringen av licensområdena. Kostnaderna för administrationen av älgjakten har under försöksverksamheten med samordnad älgjakt till viss del betalats genom de avgifter jägarna erlägger för fällda älgar. Det förslag till framtida älgjakt som beredningen lägger fram kommer att minska det administrativa arbetet och därmed leda till sänkta kostnader för detta arbete. Ändrade rutiner för registrering av licensområden och meddelande av tilldelningsbeslut kan också förutsättas leda till sänkta kostnader. Administrationen av älgjakten kommer dock även i fortsättningen att föranleda särskilda kostnader som bör bäras av älgjägarna. Beredningen återkommer till frågan i kap. 20 om finansieringen. Hur licensområdesregistreringen i detalj skall utformas och vilka rutiner som skall tillämpas i ärenden om älgtilldelningen bör bli föremål för ytterligare överväganden. De register som skall användas bör som nämnts vara så enkla som möjligt. För sin handläggning av älgjaktsfrågorna bör länsstyrelsen ha uppgifter om områdets areal, vilka fastigheter som ingår i området samt vem som företräder det. Av vikt är också att känna till föregående års tilldelning och avskjutning. De kartor som upprättats i samband med den samordnade älgjakten har av många länsstyrelser och lånsjaktvårdsföreningar ansetts ha ett stort värde. Beredningen ifrågasätter emellertid av ekonomiska skäl om kartregistreringen fortsättningsvis behöver ha samma omfattning. Ett uppdrag att utarbeta förslag till lämpligt system för registrering bör ges åt naturvårdsverket, Statskontoret och länsstyrelsernas organisationsnämnd i samarbete med jägarorganisationerna. Statskontoret har redan i viss utsträckning undersökt möjligheterna till rationalisering. Förutsättningar för en sådan förenkling anses föreligga. Som närmare utvecklas i kapitlet om administrationen föreslår beredningen att de nuvarande länsälgnämnderna skall ersättas av länsviltnämnder som, förutom att handlägga frågor om älgstammens skötsel. även skall fungera som länsstyrelsernas rådgivande organ i andra viltvårdsfrågor. Beredningen föreslår vidare inrättandet av frivilliga lokala samrådsgrupper. Innan beslut om registrering av licensområden och om avskjutning av älg fattas bör länsstyrelsen resp. länsviltnämnden bereda de lokala samrådsgrupperna

Viltet 269

tillfälle att yttra sig. Det älgjaktsystem beredningen nu föreslår avses ersätta de båda försökssystemen, samordnad älgjakt och reglerad älgjakt. För länen med reglerad älgjakt innebär det nya systemet att möjligheter att ge licens för enbart kalvjakt försvinner. Omställningsproblemen bör emellertid bli måttliga. Enligt det nya systemet förkortas jakttiden inom de tidigare kalvjaktsområdena men å andra sidan medges en vad beträffar antalet djur obegränsad kalvjakt på de mindre jaktområdena. Enligt beredningens mening bör det nya älgjaktsystemet införas också inom renskötselområdena. Frågan behandlas närmare i avsnitt 17.15. Det av beredningen föreslagna systemet och de föreslagna organisatoriska innebär minskat administrativt arbete och därmed också förändringarna minskade kostnader. Organisationsförändringen kan också förväntas leda till en avskjutning som är bättre anpassad till de lokala förhållandena.

16.2.6 Vården av kronhjortstammen

Det svenska kronhjortsbeståndets ursprung och utveckling har redovisats i kap. 2. Kronhjorten invandrade till Sverige vid den senaste istidens slut. Den spred sig över Sydsverige och hade troligen sin nordgräns genom Dalsland,

Västergötland och Östergötland. Genom jakt och ändrad markanvändning

trängdes kronhjorten tillbaka. Med undantag för en mindre stam i Skåne dog den frilevande kronhjorten ut i Sverige under 1800-talet. Genom utvandring från den skånska kronhjortsgruppen samt- och kanske främst genom inplanteringar har kronhjorten sedan spritt sig till nya områden och ökat i antal. Spridningen och ökningen pågår fortfarande och vi kommer förmodligen att inom överskådlig framtid ha mer eller mindre

sammanhängande populationer i hela Syd- och Mellansverige. Ökningstak-

ten begränsas dock av att hinden normalt bara föder en kalv om året, tvillingfödslar är sällsynta. Hindar, kalvar och smaldjur håller ihop i mindre flockar. Vinter, vår och försommar tillbringar handjuren ensamma eller i smågrupper. I samband med brunsten i september söker de kontakt med hondjuren. Varje hjort söker då samla en egen flock av hindar som han försvarar mot andra handjur. Hondjuren med sina flockar är relativt ortsbundna men utvandrar om individtätheten i kärnområdet blir för stor, om olika störningar blir besvärande eller om näringsbrist uppstår. Handjuren rör sig över större kärnområden och kan också företa långa vandringar. Kronhjortens födoval uppvisar stora variationer. Det kan vara fråga om ljung, lavar, gräs, örter, slyvegetation, åkergrödor, bark och kvistar av barrträd m. m. Någon större näringskonkurrens synes inte föreligga mellan kronhjort och älg. Kronhjortens betning kan orsaka ekonomiska skador i jord- och skogsbruket. Havre är det mest uppskattade sädesslaget. Höstoljeväxter har stor betydelse på vintern såvida inte snön är för djup. Svåra skador kan orsakas i granskogar genom att hjortarna gnager och i savtiden flänger av barken på yngre och medelålders träd. Barkgnagda granar angrips ofta av röta som tvingar fram en för tidig avverkning eller orsakar försämring av kvaliteten. n; Kronhjorten är ett dagdjur men mycket känslig för störningar, varför den

270 Viltet sou 1983:21

huvudsakligen år i rörelse nattetid. Den är ett mycket skyggt djur med utmärkt hörsel och ett fint luktsinne. Dessa förhållanden gör kronhjorten till ett mycket svårjagat villebråd. Hela den svenska kronhjortsstammen uppskattades i slutet av 1970-talet till ca 1 500 djur, varav knappt 500 av den svenska rasen. Jakten efter kronhjort bedrivs efter särskilda tillstånd (licens) utom inom en zon som omgärdar det skånska reservatet där allmän jakt är tillåten. F. n. skjuts mellan 300 och 400 djur varje år vilket sannolikt understiger reproduktionen. I Sverige saknar jägarna i allmänhet erfarenhet av hur jakt efter kronhjort skall bedrivas. Detta försämrar möjligheten att få till stånd en tillräcklig beskattning. Rasfrågan har stått i centrum för kronhjortsdebatten. De hjortar som finns inom kronhjortsreservatet i Skåne och på Halle» och Hunneberg anses representera den svenska nominatrasen. Med några undantag är övriga frilevande som förekommer i Syd- och Mellansverige av blandat grupper eller okänt ursprung. På flera olika håll i landet hålls kronhjortar i hägn och då i några fall hjortar av den svenska rasen. Det skånska kronhjortsreservatet inrättades efter beslut av riksdagen år 1970 (prop. 1970:165 bil. 8, JoU 53, rskr. 413). Syftet med reservatet var att trots omfattande skador på gröda och skog göra det möjligt att behålla den skånska kronhjortstammen. Reservatet, som är ett s. k. frireservat, omfattar 44 000 ha och är avsett att rymma ca 100 djur i vinterstam. Stammen inom reservatet regleras genom licens jakt. Som redan nämnts gäller allmän jakttid för kronhjort inom en zon som omger reservatet. Zonen omfattar övriga delar av Skåne och täcker också delar av Kronobergs, Blekinge och Hallands län. Den allmänna jakten syftar till att begränsa skadegörelsen utanför reservatet och förhindra invandring av kronhjortar från andra delar av landet. För skador av kronhjort inom reservatet lämnas ersättning. De ursprungliga ersättningsbestämmelserna för reservatet har numera ersatts av de bestämmelser som i allmänhet gäller för skada på gröda av älg, kronhjort och dovhjort enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m. m. I ett hänseende intar reservatet emellertid fortfarande en särställning. Alltjämt gäller nämligen särskilda bestämmelser för skador på skog inom reservatet. Av beslutet att inrätta reservatet framgår att reservatsbildningen betraktades som ett försöksprogram i syfte att för den närmaste framtiden lösa problemet med att bevara kronhjortarna i Skåne på ett sådant sätt att såväl enskilda som allmänna intressen tillgodosågs. Bl. a. borde enligt beslutet av ersättningsbestämmelserna noga följas. Det framhölls att tillämpningen det kunde bli nödvändigt att vidta justeringar på grundval av de erfarenheter som vanns. Exempelvis borde reservatets närmare storlek och lokalisering kunna omprövas, om det visade sig nödvändigt. Det borde ankomma på regeringen att besluta i dessa frågor. I 1975 års budgetproposition behandlades ett förslag från naturvårdsverket om utvidgning av kronhjortsreservatet. Departementschefen förklarade att han i avvaktan på ytterligare erfarenheter av verksamheten inte var beredd att biträda förslaget. Kronhjortsreservatet förvaltas av en särskild nämnd, kronhjortsnämnden, med representanter för länsstyrelse, skogsvårdsstyrelse. lantbruksnämnd, naturvårds- och jaktintressena samt markägarna.

Viltet 271

De årliga kostnaderna för kronhjortsnämndens arbete, administration, kunskapsinsamling om kronhjorten, skadeförebyggande åtgärder m. m., uppgår f. n. till drygt 200 000 kr. Från det att reservatet inrättades fram t.o.m. budgetåret 1980-81 har i skadeersättningar utbetalats sammanlagt nära 600 000 kr. Till beredningen har under de senaste åren överlämnats ett flertal framställningar som berör den svenska kronhjortstammen och frireservatet i Skåne. Lantbrukarnas länsförbund i Södermanland har i skrivelse krävt ökad avskjutning av kronhjort för att minska de skador hjortarna orsakar. I skrivelse från skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har framhållits att det är olämpligt från skogsvårdssynpunkt att låta kronhjorten etablera sig i länet. Till beredningen har vidare överlämnats riksdagsmotionen 1978/79:1451 vari hemställs att frågan om ett s. k. frireservat för kronhjort på Halle- och Hunneberg med dess närmaste omgivning närmare utreds. Enligt motionärerna skulle kronhjorten på Hunneberg fungera som ”genbank för den svenska kronhjortstammen. Stammen är numera frilevande och skapar icke obetydliga problem i form av skador på skog och gröda. Motionärerna anser att kronhjorten utgör en stor tillgång för bergen och representerar ett värde från såväl vetenskaplig som allmän naturvårdssynpunkt och förordar ett reservat med ledning av de erfarenheter som man har av det skånska reservatet. I motionen 1978/7921975, som också har överlämnats till beredningen, hemställer motionärerna om att frireservatet i Skåne utvidgas till att även omfatta det s. k. Häckebergaområdet. Enligt motionärerna är gränsdragningen för reservatet felaktigt av flera skäl. Dels sker 65 procent av avskjutningen utanför reservatet medan endast 35 procent skjuts innanför. Kronhjortens skadegörelse är enligt motionärerna stor inom Häckebergsområdet och talrika flockar strövar ofta genom fälten med förödande konsekvenser för grödorna. Flera andra motioner om kronhjorten och reservatet har de senaste åren behandlats av jordbruksutskottet. Motionerna har i huvudsak behandlat frågorna om en utvidgning av reservatet, en ändring av ersättningsbestämmelserna för skador av kronhjort och en allmän översyn av kronhjortsreservatets bestämmelser. I utskottets utlåtanden över dessa motioner har utskottet antingen erinrat om att motioner i detta ämne redan överlämnats till jakt- och viltvårdsberedningen eller upplyst om att beredningen f. n. arbetar med frågorna om den svenska kronhjortstammen och reservatet samt att ett betänkande i ämnet väntas. Utskottet har därför föreslagit att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. I en skrivelse direkt till beredningen har länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län framfört vissa synpunkter rörande den skånska kronhjortens bevarande. Länsstyrelserna framhåller bl. a. att reservatets omfattning redan från början utsattes för kritik. Avskjutningssiffrorna visade att kronhjortarna i stor utsträckning uppehöll sig utanför reservatet, särskilt vintertid. Senare har det också visat sig att särskilt äldre handjur under vintern i allt större utsträckning vistats utanför reservatet på Linderödsåsen även långt in i Kristianstads län. Kronhjortar från frireservatet har med

272 Viltet

säkerhet etablerat fasta bestånd utanför reservatet, t. ex. i Christinehof- Brösarpsområdet. Framför allt de fullvuxna handjurens vandringar från reservatet har gjort att man vid licensgivning och fastställande av jakttider utanför reservatet tagit hänsyn till reservatpopulationen. Detta åstadkommer svåra konflikter med de areella näringarna. En huvudorsak till frireservatets tillkomst var att man inte på annat sätt kunde lösa frågan om skadorna på skog och gröda med ett fortsatt bevarande av kronhjorten. De nya ersättningsreglerna för skador av klöwilt löser inte detta problem. Enligt länsstyrelserna har en invandring av kronhjort från Blekinge redan skett, sannolikt ända till Linderödsåsen. Det föreligger också risk för rymning från vilthägn där det bevisligen finns kronhjort av annan härstamning. Redan när frireservatet bildades påpekades risken för uppblandning med hjortarna från Eriksberg i Blekinge. Det som f. n. synes pågå är att de skånska hjortarna och Eriksbergshjortarna närmar sig varandra. Därmed skulle det viktigaste målet för frireservatet vara spolierat. Detta problem kan inte längre lämnas olöst. Länsstyrelserna anser att reservatet bör utökas avsevärt. Inom reservatet bör en återgång ske till de regler som tidigare gällde för ersättning av skada på gröda, dock med en förhöjd självrisk. Utanför det utökade reservatet bör - omfattande resten av Skåne - med läggas en bred skyddszon förslagsvis allmän jakt efter kronhjort under tiden 1 oktober - 31 januari. I hägn inom reservatet och skyddszonen bör endast få hållas hjortar från reservatspopulationen eller hjortar som inte kan korsa sig med kronhjort. Det bör krävas tillstånd för att få införa hjortar till reservatet och skyddszonen. Hjortar av arter som kan eller befaras kunna korsa sig med kronhjort, t. ex. sikahjort och wapiti, bör få jagas fritt hela året inom reservatet och zonen. Det kan slutligen nämnas att Lantbrukarnas riksförbund i en framställning till regeringen hemställt om en utvidgning av det nuvarande reservatet och ändrade ersättningsregler för kronhjortskador inom detta. I en skrivelse till beredningen har Skånes Naturvårdsförbund framhållit vikten av att den skånska kronhjortsrasen hålls i ett reservat och att detta utvidgas till att omfatta också Häckebergaområdet. I avsikt att klarlägga nominatrasernas skyddsvärde har beredningen uppdragit åt genetiska institutionen i Stockholms universitet att göra en kartläggning av genetiska skillnader mellan och inom kronhjortraser. Rapport över undersökningen avlämnades den 15 juni 1981. I rapporten konstateras att det finns markant avvikande genetisk

sammansättning mellan nominatrasen (Cervus Elaphus elaphus) och den

norska atlanticus-rasen och skotska scoticus-rasen. Mellan nominatrasen och den tyska germanicusrasen är skillnaderna betydligt mindre. Den genomsnittliga genetiska likheten mellan de ”rena” elaphuspopulationerna och de förmodade ”blandpopulationerna” i Sverige anges i rapporten vara mycket stor; lika stor som den mellan olika scoticuspopulationer eller mellan lokala älgpopulationer i Skandinavien. De skillnader som observeras mellan rena populationer och blandpopulationer kan troligen till stor del förklaras av att man vid uppbyggnaden av de senare utgått från ett fåtal djur och alltså haft en mycket smal genetisk bas. Från genresurssynpunkt torde det därför enligt rapporten inte vara befogat att artificiellt förhindra genflöde mellan dessa populationer.

Viltet 273

Synpunkter på de slutsatser som redovisats i rapporten har inhämtats från kronhjortsnämnden i Skåne, professor Marianne Rasmusson, Umeå universitet, professor Ingemar Ahlén och docent Martin Vilhelmsson, Sveriges lantbruksuniversitet samt jaktkonsulent Karl-Henry Lundin, Kolmården. Rasmusson, Vilhelmsson och Lundin biträder rapportens slutsats att det från genresurssynpunkt inte torde vara befogat att artificiellt förhindra genflöde mellan de olika hjortpopulationerna i Sverige. Kronhjortsnämnden och Ingemar Ahlén - som åberopar sakkunnigutlåtanden från genetiker och zoologer vid universiteten i Uppsala, Lund och Umeå - är kritiska mot den genomförda undersökningen och den slutsats denna lett till. Man anför att undersökningen omfattat högst några promille av den möjliga genetiska variationen och att ”allelfrekvenserna för de svenska populationerna enligt uträknade konfidensintervall icke möjliggör ett särskiljande av de svenska lokalerna. I Ahléns och nämndens yttranden pekas också på de morfologiska skillnader som föreligger mellan den skånska populationen och nyetablerade grupper norr om Skåne. Ahlén anför vidare bl. a. att så länge inget annat är känt får man utgå ifrån att den skånska kronhjortspopulationen är en intakt och i stora drag oförändrad rest av nominatrasen. Enligt Ahlén bör en av djur från nordligare landskap motverkas inom ramen för invandring rimliga åtgärder och med en jaktpolitik som tjänar detta syfte. Möjligheten att enstaka troligen inte så stor risk för att djur ändå når Skåne innebär främmande egenskaper skall slå igenom på det sätt som anses kunna ske inom små hägnade områden. Även med denna risk för enstaka tillskott bedömer Ahlén att populationen kan bevaras mer intakt i sitt ursprungliga område i frihet än om man försökte bevara den inom hägn för att skydda den från invandrande hjortar. Inom hägn skulle djurens sociala struktur och beteenden i övrigt kunna leda till ett helt annat selektionstryck och därför snabbare leda till förändringar än om dagens situation får råda. Enligt Ahlén torde det inte heller vara något alternativ att hänvisa till de mellansvenska kronhjortarna när det gäller Sveriges internationella ansvar att bevara en rest av nominatrasen. Kronhjortsnämnden anser att undersökningen inte kan läggas till grund för ett ställningstagande om skyddsvärdet hos den skånska kronhjorten. Kronhjortsreservatet bör enligt nämndens uppfattning nu permanentas i skydd för nominatrasen i Skåne. syfte att skapa ett långsiktigt Ahlén anför att den skånska kronhjortspopulationen utan tvekan är skyddsvärd och att Sverige har ett internationellt ansvar för att den bevaras så intakt som möjligt. Populationen bör därför få fortleva i frihet inom sitt nuvarande utbredningsområde, dvs. det enda område i Sverige där den ursprungliga populationen överlevde för ett par hundra år sedan. Beredningen behandlari det följande först frågan om kronhjortsreservatet i Skåne och ev. ytterligare reservatsbidlningar och därefter de principer som allmänt bör gälla för vården av den svenska kronhjortstammen. Beredningen kan på grundval av de genomförda undersökningarna och den kritik undersökningsresultatet utsatts för endast konstatera att det råder delade meningar om huruvida de skånska kronhjortarna intar en särställning i rashänseende. Det saknas anledning att förmoda att ytterligare undersökningar skulle ge till resultat ett mera entydigt besked. Frågan om

274 Viltet

kronhjortsreservatets framtid bör därför prövas med utgångspunkt från att det inte kan uteslutas att det finns en rasskillnad mellan de skånska hjortarna och hjortbestånden i övrigt i landet. Det förhållandet att skillnaden - om den finns - är liten har dock sin betydelse när det gäller att avgöra om och med vilka medel skånehjortarna bör skyddas från inblandning av andra hjortar. För många människor måste det te sig främmande att hålla vissa djur åtskilda när skillnaderna djuren emellan är svåra att bestämma. Å andra sidan måste stor vikt fästas vid värdet av att bevara ursprungliga svenska raser för framtiden. Utgångspunkten för beredningens bedömning av reservatsfrågan är därför att den skånska kronhjorten har ett särskilt skyddsvärde. Däremot är det enligt beredningens mening i högsta grad tveksamt om det på ett rimligt sätt och med framgång går att skydda hjortarna från den icke önskade inblandningen. Av framställningarna och redogörelserna i reservatsfrågan framgår att kronhjortsreservatet i sin nuvarande utformning inte kan anses utgöra ett tillräckligt skydd för de skånska hjortarna. Den nuvarande skyddszonen med dess bestämmelser för kronhjortsjakten ger ett ofullständigt skydd mot invandring av främmande hjortar. Skall reservatet vara meningsfullt fordras en mera effektiv isolering av reservatshjortarna. Det har anförts att mycket talar för att en invandring till reservatet av enstaka djur inte skulle medföra någon betydelsefull förändring av den skånska kronhjortsgruppen. Även om en invandring, betraktad som en enskild företeelse, är av liten betydelse måste på sikt upprepade tillskott rimligen leda till att värdet av reservatet sätts i fråga. Möjligheterna att i efterhand kontrollera vilken invandring som har skett och vilken betydelse den har haft måste betraktas som i det närmaste obefintliga. Dessa konstateranden leder fram till slutsatsen att det är försvarbart att behålla reservatet bara under den förutsättningen att sådana skyddsåtgärder vidtas att det närmast kan garanteras att någon beblandning med främmande hjortar inte sker. Skapas inte sådana garantier har man att förutse en i framtiden ständigt återkommande diskussion om i vad mån reservatet fyller sitt syfte. Det kan emellertid inte anses vara praktiskt möjligt att för en längre tid upprätthålla en fullständig isolering av reservatet. Det måste ifrågasättas om ens en helt fri avskjutning inom en bred zon runt reservatet kan betraktas som en tillförlitlig skyddsåtgärd. Hänsyn måste också tas till det förhållandet att åtgärder som vidtas blir effektiva endast om de uppfattas som rimliga och försvarliga. Beredningen gör den bedömningen att det inte är möjligt att utforma och få gehör för skyddsbestämmelser som är så omfattande att man kan förhindra att ändamålet med reservatet äventyras. Med hänsyn härtill kan beredningen inte finna annat än att reservatet bör avvecklas. Beredningen har med sin uppfattningi fråga om det skånska reservatet inte anledning att närmare gå in på frågan om inrättande av ett kronhjortsreservat på Halle- och Hunneberg. Beredningens bedömning innebär att ett reservat kan bli meningsfullt bara om det inrättas på en ö eller inom något annat område med effektiva naturliga hinder mot omvärlden. Redan de praktiska svårigheterna att till ett sådant område överföra ett tillräckligt antal hjortar talar emellertid mot en sådan lösning. Härtill kommer att den speciella miljö ett sådant område erbjuder kan äventyra syftet med reservatet. Den åtgärd i genbevarande syfte som enligt beredningens mening kan komma i fråga är att

Viltet 275

samhället tar det ekonomiska ansvaret för att hålla ett antal djur i hägn. För att förhindra en genetiskt felaktig utveckling måste ett sådant hägn rymma ett stort antal djur. Förmodligen krävs också flera hägn för att möjliggöra ett utbyte av djur i syfte att motverka inavel. En avveckling av kronhjortsreservatet i Skåne kräver ett ställningstagande i frågan om vad som i framtiden skall gälla beträffande ersättning för skada på reservatet. F. n. tillämpas följande principer vid skog inom det nuvarande skaderegleringen. Ersättning betalas bara för kronhjortsskador som uppstått efter den 1 januari 1971. För skador på skogsbestånd äldre än 40 år utgår inte någon ersättning. Skaderegleringen sker följaktligen vid gallringsuttag i yngre skog och omfattar då också framtida förluster på grund av skador i det kvarstående beståndet. Från ersättningsbeloppen avräknas värdet av de som skjutits sedan föregående ersättningsbetalning. Hittills har kronhjortar mycket små belopp utbetalats för skogsskador inom reservatet. Skadorna på träden har ännu inte gett upphov till rötbildning och andra virkesskador i någon större omfattning. Som närmare utvecklas i det följande bör det förutvarande reservatet och dess omgivningar i jaktligt hänseende inordnas under samma regler som landet i övrigt. Under sådana förhållanden finns det inte någon anledning att behålla de särskilda ersättningsbestämmelserna för skogsskador inom det område som har utgjort reservat. Under en övergångsperiod efter det att bestämmelserna har hävts finns det emellertid anledning att lämna ersättning för vissa skogsskador för att åstadkomma en rättvis behandling av likartade skador. Det kan lösas genom att nuvarande ersättningsbestämmelser får efter det att reservatet har avvecklats. En annan gälla under en övergångstid möjlighet är att skaderegleringen sker med stöd av viltskadeförordningens bestämmelse om ersättning i sådana fall då det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som föranleds av skadan. Beträffande den framtida jakten efter kronhjort bör följande gälla. Kronhjorten har genomsnittligt en lägre reproduktion än älgen. Den har också andra krav på lämpliga biotoper och är i större utsträckning flockbildande. Även om kronhjorten inte under överskådlig tid kan uppnå den numerär som älgtammen nu har eller bli så allmänt förekommande, kan den på grund av flockbildning och de speciella skador den orsakar bli mycket besvärande för skogs- och jordbruksnäringen. De skador som kronhjorten orsakar på skog varierar vad beträffar omfattning och typ mellan olika landsdelar. Så är exempelvis barkgnag och flängning på gran mycket besvärande områdesvis i Skåne och på vissa platser i Mälardalen men obetydliga i Kolmården. Orsakerna till kronhjortens olika betespreferens är inte kända. Olika biotoper visar betydande skillnader i skadekänslighet. Grankulturer på bördig mark i ett brutet jordbrukslandskap är exempelvis betydligt känsligare än tallskogar på karga marker. I Tyskland har omfattande studier genomförts för att utröna populationstäthetens betydelse för betningsskadornas omfattning. Tio djur per 1 000 ha skogsmark med insprängd åkermark synes inte medföra några svåra problem. Även en täthet på 20 djur per 1 000 ha kan accepteras. När tätheten stiger till 30 djur per 1 000 ha uppkommer i regel svåra skador. Kronhjorten har en benägenhet att flocka sig och till skillnad från vad som gäller för exempelvis älgen får man därför en sämre spridning av betestrycket.

276 Viltet

Man har i Tyskland etablerat ett åttiotal särskilda områden inom vilka avskjutningen av kronhjort är mycket strikt reglerad både vad gäller kön och åldersklasser. Inom dessa områden accepteras en viss skadefrekvens för vilken kostnaderna bärs av markägare och jägare gemensamt. Utanför dessa områden är avskjutningsreglerna liberala, dock med ett omfattande skydd för kapitala hjortar. Jakttiden är lång med start redan i juli månad. I Sverige har vi begränsad kunskap om vilka biotoper som är skadekänsliga och vilken populationstäthet som kan accepteras. För att inte drabbas av en överraskande hjortexplosion liknande älgstammens utveckling under 1970-talet måste hjortstammens utveckling hållas under strikt kontroll. För att uppfylla detta mål bör all jakt efter kronhjort ske på licens. Licensgivningen bör knytas till licensområden. För att beskatta en kronhjortstam på ett riktigt sätt måste jakten samordnas över relativt stora områden. Erfarenheter från Västtyskland och från den relativt begränsade licensjakt som har bedrivits i Sverige ger vid handen att ett för kronhjortsjakt lämpligt licensområde bör omfatta minst omkring 3 000 ha. Det bör på samma sätt som i fråga om älgjakten ankomma på länsstyrelsen att fastställa minimikraven för licensområdena. Bestämmelserna och rutinerna för registrering av sådana områden bör utformas efter mönster av vad som föreslås gälla i fråga om älgjakten. Fördelningen av djur mellan de olika licensområdena i en region där det finns en fast kronhjortstam bör fastställas av länsviltnämnden efter den lokala samrådsgruppens hörande. J akttiden bör vara lång och skall, i fråga om jakt efter kalvar, spetshjortar och smaldjur, kunna påbörjas den 1 juli. För övriga djur bör jakten börja efter brunstens slut och pågå till och med januari månads utgång. Jakt med drivande hund bör endast få ske under tiden oktober-december.

16.2.7 De stora - och lo

fyra rovdjuren björn, varg, järv

De fyra stora rovdjuren intar i flera avseenden en särställning i den svenska faunan. De gemensamma betingelser som gäller för dessa djurarter gör det naturligt för jakt- och viltvårdsberedningen att behandla dem i ett och samma sammanhang. Den traditionella synen på rovdjuren som skadegörare kommer till uttryck i flera bestämmelser om skyddsjakt i jaktlagstiftningen. Enligt jaktlagen får efter särskilt tillstånd jakt bedrivas på annans jaktområde om björn, varg, järv eller lo bevisligen uppehåller sig i trakten. Vidare gäller att även den som saknar jakträtt får bekämpa björn, varg, järv eller lo om sådant djur kommer in i gård eller trädgård. Enligt jaktstadgan har länsstyrelsen rätt att tillåta jakt på dessa djur utan hinder av fridlysning. Under vissa förutsättningar får vidare varg, björn, järv eller lo utan hinder av fridlysning och utan särskilt tillstånd förföljas och dödas om rovdjuret angripit och skadat eller dödat tamdjur. Dessa bestämmelser står i viss utsträckning i motsatsställning till det förhållandet att alla de fyra djurarterna är att betrakta som särskilt skyddsvärda. Arterna är naturligt förekommande i landet och är att anse som sårbara eller hotade med undantag för lodjuret som i dag finns i bestånd i så gott som hela landet. Den svenska björnstammen kan i dag beräknas uppgå till mer än 600 djur.

Viltet 277

Relativt starka bestånd finns på vissa håll, t. ex. i delar av Jämtland och Norrbottens inland. En långsam spridning av björnen österut i norrlandslänen och söderut i landet har kunnat förmärkas de senaste åren. Björnstammen är f. n. inte hotad i landet. Vad beträffar vargen fanns enligt uppgift mellan tre och fem vargar i landet under vintern 1981-82. I varje fall två uppehöll sig i Värmlands län och närliggande områden. Järvstammen kan beräknas omfatta mellan 100 och 150 djur. Tidigare visade stammen en någorlunda stabil uppgång som emellertid de senaste åren stagnerat. Stammen är huvudsakligen lokaliserad till norrlandslänen. J ärven räknas till de sårbara arterna. Uppgifterna om lostammens storlek är behäftade med stor osäkerhet. Enligt naturvårdsverkets beräkningar uppgår den till mellan 600 och 800 djur. Betydande skillnader i stammens täthet finns i landet. Lodjuret kan dock sägas förekomma i hela Sverige. Vid några tillfällen har påvisats att lodjuret kan smittas av rävskabb. Om denna sjukdom får en större spridning bland lodjuren kan detta leda till en minskning av stammen. För jakten efter lo, björn, järv och varg gäller bl. a. följande. Endast för lodjuret finns allmän jakttid bestämd. J akttiden börjar den 16 februari och pågårt. o. m. april månadiVästernorrlands och Jämtlands län, t. o. m. mars månad i Västerbottens och Norrbottens län ovan lappmarksgränsen och t. o. m. den 15 mars i övriga delar av landet. I fråga om björnen tillämpas sedan år 1981 en särskild form av licensjakt. Syftet med licensjakten är att begränsa avskjutningen till just de områden där stammen kan tåla jakten. Tillstånd till jakt meddelas av naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen. En förutsättning för att tillstånd skall ges är att jakt är lämplig med hänsyn till björnstammens storlek och sammansättning i länet. Jakttillstånd meddelas genom kungörelser i tidningar i länet och får dessutom ofta spridning till allmänheten genom lokalradion. Tillstånden omfattar ett högsta antal djur som under viss tid får fällas inom vissa bestämda områden, i allmänhet kommuner, i länen. Inom dessa områden får alla som innehar jakträtt jaga björn med skyldighet att omgående rapportera skjutna djur. När kvoten tillåtna björnar är uppnådd avlyses jakten på samma sätt som tillståndet kungjorts. Under år 1982 meddelades licens på sammanlagt 40 björnar i landet, alla i de tre nordligaste länen. Enligt inrapporterade uppgifter fälldes drygt hälften av den fastställda kvoten. Utöver allmän jakt på lo och licensjakt på björn får som nämnts skyddsjakt bedrivas enligt bestämmelseri jaktlagstiftningen. All jakt efter järv och varg sker med stöd

av dessa bestämmelser. Årligen meddelas tilltånd till jakt på ett fåtal järvar

främst av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Vid ett tillfälle har tillstånd meddelats för jakt på varg. De problem som är förknippade med det inledningsvis berörda förhållandet att de fyra arterna kan behöva bekämpas som skadevållare men samtidigt i hög grad har anspråk på skydd och vård belyses i förslag och framställningar som har överlämnats till beredningen. De skador rovdjuren orsakar drabbar främst rennäringen. Djurens angrepp på renarna kan i många fall orsaka stort ekonomiskt avbräck för den enskilde renägaren trots de ersättningar som utgår enligt förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur. Anledningen är dels att inte alla rovdjursdödade renar återfinns, vilket är ett krav för att ersättning

278 Viltet

skall utgå, dels att ersättningen inte täcker förlusten när speciellt värdefulla dödas. Dessutom drabbas renägaren oftast av ett betydande avelsdjur merarbete vid rovdjursangrepp då renhjordarna ofta splittras. Av rovdjuren orsakar järven de största skadorna för rennäringen. Ersättning för rovdjursdödade tamdjur har utgått med omkring 5 milj. kr. för vart och ett av de senaste tre budgetåren. Rennäringskommittén (Jo 1979:08) har i en framställning till regeringen framhållit att den forskning som bedrivits i fråga om rovdjursskadorna tyder har en dominerande roll i förlusterna som drabbar på att rovdjuren Kommittén har i sin framställning framhållit att ett för renägaren. lantbruksuniversitetet, naturvårdsverket och statens veterinärmedicinska anstalt gemensamt forskningsprojekt för underlag till ett nytt ersättningssystem snarast bör komma till utförande. Det är dock angeläget att det redan nu sker av ersättningarna. Kommittén har vidare en kraftig uppräkning framhållit att jakten är ett effektivt sätt att minska rovdjursskadorna. Svårigheten är att finna en nivå på rovdjursstammen som kan accepteras av alla intressen. I avvaktan på beredningens fortsatta arbete med rovdjursfråföreslagit att länsvisa arbetsgrupper snarast tillsätts goma har kommittén med representanter från berörda samebyar, naturvårdsverket, länsstyrelserna och lantbruksnämnderna. Grupperna bör få till uppgift att söka nå fram för att minska rovdjurens skadeverktill ett gemensamt handlingsprogram Enligt kommittén bör samhället ta ansvaret för den ningar på renskötseln. decimering av rovdjursstammen som dessa arbetsgrupper kan finna lämplig. Kommittén föreslår utreder för att beredningen skyndsamt ansvarsfrågan jakt på rovdjur såväl inom nationalparkerna som inom övriga renbetesmarker. har i ett beslut i december 1981 anfört att den finner det Regeringen att de av kommittén föreslagna arbetsgrupperna inrättas på angeläget initiativ. Kommitténs förslag i övrigt har överlämnats till länstyrelsernas beredningen. Regeringen har vidare i tre olika ärenden avslagit besvär av tre samebyar dels i fråga om decimering av varg och järv inom samebyarnas områden, dels eller annan i fråga om avlägsnande av dessa djur genom naturvårdsverkets myndighets försorg inom nationalparker. I ett av besluten anför regeringen, av lantbruksstyrelsens remissvar, att den finner det med återgivande otillfredsställande att uppfattningarna mellan å ena sidan_ naturvårdsintresset och å andra sidan rennäringsintresset fortfarande går så starkt isär i fråga om rovdjursskadornas storlek och vad som kan anses vara rovdjursfaunans rimliga omfattning. Med hänvisning till att beredningen i sitt huvudbetänkande kommer att behandla dessa frågor har regeringen överlämnat handlingarna i besvärsärendena till beredningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en framställning till regeringen föreslagit att det uppdras åt naturvårdsverket att kartlägga och undersöka lämpliga områden där en svensk vargstam kan få fortleva och utvecklas. Det har i framtällningen förutsatts att varg skulle kunna flyttas till sådana områden från områden där det bedrivs renskötsel. Länsstyrelsen har hänvisat till de stora problem som vargen orsakar för rennäringen. Naturvårdsverket har i yttrande avstyrkt förslaget om utredning. Enligt i a verket torde det få betraktas som utsiktslöst att finna ett område där en z ä l

Viltet 279

utplantering skulle kunna ske utan invändningar från lokalbefolkningen. Vidare är det ovisst om en utplantering skulle ge avsett resultat. Alla av verket kända försök på andra håll i världen har misslyckats. Svenska naturskyddsföreningen har hos regeringen begärt att resurser ställs till förfogande för restaurering av den svenska vargstammen. Enligt en av föreningen utgiven rapport kan vargen återinföras i landet genom att utplantering sker av i hägn uppfödda vargar. Naturvårdsverket har sett sig nödsakat att avstyrka naturskyddsföreningens förslag. Verket har hänvisat till vargens förhållandevis goda situation globalt sett, till de stora resurser som skulle krävas för att förverkliga föreningens förslag och till de i dagens läge mycket osäkra utfallet av de förslag som förordas. Regeringen har överlämnat handlingarna i båda ärendena till beredningen. Beredningens ställningstagande i den fortsatta framställningen utgår från det förhållandet att vi i vårt land har ett ansvar, både internationellt och inför kommande generationer, att i landet bevara de naturligt förekommande djurarterna samtidigt som samhället har ett ansvar för att rennäringen inte åsamkas oskäliga förluster till följd av rovdjursförekomsten. Strävan bör följaktligen vara att tillåta att stammarna utvecklas till sådan storlek att arterna inte hotas men med en spridning av djuren som innebär minsta möjliga intrång för andra intressen. Vad beträffar vargen är det i enlighet med vad som nyss sagts från naturvårdssynpunkt i hög grad önskvärt att den återförs till den svenska faunan. Hänsynen till andra intressen, främst rennäringen, gör emellertid frågan i hög grad kontroversiell. Vad gäller en inplantering av varg i Sverige vill beredningen hänvisa till vad som i avsnitt 16.2.4 anförts om prioritering av åtgärder för hotade och sårbara arter. Det är här fråga om en åtgärd som har små utsikter att lyckas och som rör en art som med hänsyn till förekomsten i andra länder inte är något hotat djur. Beredningen finner därför att det saknas anledning att närmare överväga en sådan åtgärd. Det kan emellertid påräknas en spontan invandring av varg, i första hand från Finland men också från Norge. Invandringen skulle kunna leda till etablering av en fast stam. När man bedömer möjligheterna till en sådan etablering finns det all anledning att ta hänsyn till vilka konsekvenser förekomsten av en vargstam får för renskötseln. Det är omvittnat att inte något annat djur tillnärmelsevis orsakar sådana problem för rennäringen som vargen. Enligt beredningens mening tvingas man konstatera att en fast vargstam inte utan mycket svåra konflikter kan förenas med renskötsel i samma område. Skall vi återfå vargen i Sverige måste en etablering därför ske i områden utanför renskötselområdena. Som nämnts har det redan skett en invandring till Värmland, dock hittills i mycket begränsad omfattning. En ytterligare invandring i dessa omåden bör kunna skapa förutsättningar för en fast stam, vars utveckling självfallet bör följas noggrant och om nödvändigt också kontrolleras genom avskjutning. Vargen bör även i fortsättningen vara fridlyst också inom renskötselområdena. Avskjutningstillstånd bör dock kunna ges. Beredningens uppfattning i frågan om varg inom renskötselområdena leder till att det finns anledning att förorda en mindre restriktiv bedömning än hittills när det gäller att avgöra om varg skall få skjutas inom

280 Viltet

dessa områden. Järvstammens situation har något förbättrats under 1970-talet. Enligt från natuvårdsverket har stammens ökning stagnerat de senaste uppgifter från samehåll talar däremot om en markant de åren. Uppgifter ökning senaste åren. Under alla förhållanden är antalet järvar inte flera än att stammen i landet får betraktas som sårbar. Rapporter om alltjämt utanför renskötselområdena förekommer och en etablejärvobservationer ring av fasta stammar utanför fjällområdena är möjlig. Det är emellertid osannolikt att en etablering sker utanför norrlandslänen. För en utveckling av järvstammen i landet torde den väsentligaste åtgärden vara att införa ett bättre ersättningssystem för rovdjursdödade tamdjur. Sker det en tillväxt av järvstammen med en spridning av järven till skogslandet kan det vara motiverat att i något större utsträckning än hittills tillåta avskjutning inom fjällområdena. För både björn och lo är situationen långt mera gynnsam än för järven. Någon förändring av jaktsystemen är åtminstone inte f. n. påkallad. I de till beredningen överlämnade ärendena har aktualiserats två för rovdjursarterna gemensamma frågor, nämligen jakten inom nationalparkerna och ansvarsfördelningen mellan samhället och den enskilde när det gäller jakten på rovdjur. Rennäringskommittén har redovisat ett förslag som innebär att beslut som rör inom nationalparksområdet decentraliseras till en rovdjursfaunan särskild styrelse med representanter för naturvårdsverket, länsstyrelser och berörda samebyar. Beredningen kan inte biträda ett sådant förslag. När det inom nationalparkerna bör gäller jakt eller andra frågor som rör rovdjuren det liksom hittills ankomma på naturvårdsverket att medge undantag från nationalparksbestämmelerna. Beträffande flera av nationalparkerna gäller att dessa har avsatts just för att bevara djurlivet. Skötseln av nationalparkerna, inklusive skyddet av de stora rovdjuren, är att se som ett viktigt riksintresse. Det skulle därför vara främmande att införa några nya regler som ger större jaktmöjligheter inom nationalparkerna än vad som gäller i dag. Det bör ankomma på naturvårdsverket att från fall till fall pröva ansökningar om jakt inom dessa områden. Vad beträffar ansvaret för en nödvändig avskjutning för att skydda och andra intressen anser beredningen att den i avsnitt 16.2.3 rennäringen föreslagna bestämmelsen om jakt som länsstyrelsen skall kunna besluta om också bör gälla rovdjuren. Som närmare utvecklas i avsnittet innebär detta att särskilda jägare utses om inte jakträttsinnehavaren åtar sig att genomföra De bestämmelser som föreslås innebär också att länsstyrelsen får jakten. möjlighet att tillåta användningen av exempelvis motorfordon eller helikopter vid jakten. Beträffande samtliga de fyra stora rovdjuren är det angeläget, både från viltvårdssynpunkt och med hänsyn till rennäringen, att finna ett bättre system för ersättning av rovdjursskadorna. Inom naturvårdsverket pågår f. n. ett forskningsprojekt för att närmare undersöka möjligheterna att skapa nya regler för ersättning för rovdjursdödade renar. I stället för att som nu ge ersättning efter prövning av varje enskilt skadefall skulle, enligt den ordning vars storlek blir beroende av som övervägs, renägarna tilldelas ett riskbidrag Ett sådant ersättningssystem har förutsätts kunna leda rovdjursförekomsten.

Viltet 281

till en ökad rovdjurstolerans hos rennäringen och också ökade insatser för att förebygga skador. I en grupp som arbetar med projektet ingår företrädare för naturvårdsverket, lantbruksuniversitetet och veterinärmedicinska anstalten. Härutöver har gruppen erforderliga kontakter med lantbruksstyrelsen och företrädare för rennäringen. Den praktiska fältverksamheten bedrivs numera inom Jåkkåkaska samebys marker och syftar bl. a. till att få fram sambandet mellan kalvdödlighet och rovdjursförekomst. Projektet bekostas i huvudsak över naturvårdsverkets anslag för särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet m. m. Rennäringskommittén har som nämnts, anfört att det i avvaktan på ett underlag för ett nytt ersättningssystem bör ske en kraftig uppräkning av de nuvarande ersättningarna. Resultatet av aktuella forskningsprojekt visar att rovdjurens andel i förlusterna är av sådan omfattning att de utgör en belastning på lönsamheten i renskötseln i dag. Resultaten visar också att rovdjurens val av bytesdjur är mera slumpmässigt betingat än man tidigare trott och att det inte är de svagaste djuren som i första hand utgör rovdjurens föda. Rovdjuren är således ett hinder för en stabil och lönsam utveckling för många samebyar. För den enskilde renägaren innebär förekomsten av rovdjur förutom en sämre lönsamhet en viss risk i näringsutövandet som försvårar en rationell och målinriktad planering. Ersättningens storlek för rovdjursskadorna har därför stor betydelse. Enligt naturvårdsverkets beslut utgår fr. o. m. den 1 juli 1981 ersättning för rovdjursdödade renar med 1 025 kr. för hanren, med 1 265 kr. för honren och med 590 kr. för årskalv. Ersättning till samebyn utgår med 840 kr. för varje rovdjursdödad ren. Det bör anmärkas att sedan 1979 omfattar ersättningsbeloppen även s. k. livvärde på renarna. I jämförelse med de belopp som gällde per den 1 juli 1970 innebär den nuvarande taxan en uppräkning med omkring 300 procent. Rovdjurstaxan har följaktligen undergått en ökning som överstiger den övriga kostnadsutvecklingen i samhället. Mot den bakgrunden ifrågasätter beredningen om det är befogat att i särskild ordning göra en uppräkning av rovdjurstaxan. I avvaktan på ett nytt ersättningssystem bör det som hittills åligga naturvårdsverket att årligen bestämma de belopp som skall utgå. Beredningen vill beträffande ersättningssystemet slutligen framhålla att för andra tamdjur än ren bör ersättningen även i framtiden alltid utgå med fasta belopp. Det tamdjur som här i första hand kommer i fråga är får. När det gäller de stora rovdjuren är det också angeläget att vidta åtgärder för att minska den illegala jakten. När det gäller den frågan hänvisas till beredningens förslag i avsnittet 16.2.4.

sou 1983:21 283

17 Jakten

17.1 Jakträtten och upplåtelse av sådan rätt

17.1.1 Inledning

Beredningen har i inledningskapitlet till sina överväganden och förslag angivit att samhället bör medverka till att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset. En sådan medverkan är enligt beredningens mening motiverad med hänsyn till det stora rekreationsvärde och den ekonomiska betydelse jakten har. Ett avgörande villkor för all jakt av någon betydelse är att det finns vilt i så starka stammar att en beskattning genom jakt kan anses försvarlig. Förbättrade förutsättningar för jakten i det hänseendet har behandlats i föregående kapitel. De frågor som tas upp till diskussion i de följande avsnitten avser däremot i vad mån och på vilket sätt de jaktliga förutsättningarna kan förbättras när det gäller utnyttjandet av jaktmöjligheterna. Dit hör bl. a. den under senare år debatterade frågan om avgifter och andra villkor vid jakträttsupplåtelser. Den fråga som först bör tas upp i sammanhanget är emellertid om det finns anledning att överväga en fördelning av jaktmöjligheterna enligt någon annan princip än den som innebär att jakträtten är knuten till jordäganderätten. Som bakgrund till den fortsatta framställningen finns det anledning att något närmare belysa vad som avses med jakträtt och vilka olika slags regler som kan påverka jakträttens innehåll. Den som har jakträtt har först och främst rätt att utöva jakt, dvs. rätt att spåra upp, förfölja och döda eller fånga vilt. Till jakt räknas också att tillgodogöra sig fågelägg och att göra ingrepp i bon eller boplatser. Ett annat viktigt inslag i jakträtten är rätten att ta tillvara fallvilt, dvs. djur som påträffas dött. Bestämmelser om vem som skall tillerkännas jakträtt tillhör privaträttens område. Sådana betämmelser skall enligt regeringsformen meddelas genom lag. Det innebär bl. a. att om man väljer att även i fortsättningen knyta jakträtten till markägandet men vill göra undantag för vissa marker, måste sådana undantagsbestämmelser meddelas i lagform. Till privaträtten hör bestämmelser som reglerar enskildas inbördes förhållanden. Det innebär att bestämmelser för jakten som reglerar förhållandet mellan jakträttsinnehavare eller mellan jakträttsinnehavare och andra personer också skall ges i form av lagbestämmelser.

284 Jakten

Jakträttens innehåll bestäms emellertid också av regler som syftar till att tillgodose olika allmänna intressen. Sådana regler är offentligrättsliga bestämmelser som enligt regeringsformen kan meddelas av regeringen efter bemyndigande av riksdagen. Regeringen kan ges rätt att överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelserna. Sådana bestämmeler kan exempelvis innebära att jaktutövningen av hänsyn till viltvården helt eller delvis inskränks på vissa marker. Ett annat exempel är att jakträttsinnehavaren undandras rätten till fallvilt för att vissa arter skall ges ett förstärkt skydd och för att vetenskapliga intressen skall tillgodoses.

17.1.2 J

ordägarens jakträtt

Jakträttens anknytning till markägandet

Enligt 1938 års jaktlag gäller som huvudregel att rätten att jaga är knuten till äganderätten av mark. Jordägaren har jaktrått på det markområde som tillhör honom. J akträtten är inte beroende av markens storlek eller inskränkt till att gälla mark som används på visst sätt. Principen om jordägarens jakträtt kan, som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.3.1, föras tillbaka till landskapslagarnas tid. En svaghet med den nuvarande ordningen är att varje enskilt markinnehav långt ifrån alltid representerar ett för jakt och viltvård lämpligt område. Den olägenheten undanröjs i den mån jakträttsinnehavarna sluter sig samman inom jaktvårdsområden eller i andra samarbetsformer. Utan att rubba principen om jordägarens jakträtt kan man vidare genom olika restriktioner förhindra en jakt som är olämplig med hänsyn till viltet och säkerheten eller som inkräktar på jaktgrannarnas intressen. Möjligheterna att organisera jakten så att den bedrivs inom lämpligt avgränsade områden skulle visserligen i hög grad kunna vidgas om man frikopplade jakträtten från markägandet. Marker som i liten utsträckning eller inte alls används för jakt skulle då också kunna ställas till jägarnas förfogande. En så genomgripande förändring av jakträtten skulle emellertid rubba principer med fast förankring i vår rättsordning och dessutom få vittgående konsekvenser för viltvården. Av beredningens ställningstaganden i föregående kapitel följer att viltvården bör utgöra en integrerad del av markanvändningen. Det innebär att huvudansvaret för viltvården kommer att åvila markinnehavarna. Med en sådan ansvarsfördelning är någon annan ordning knappast tänkbar än att den som innehar marken också skall förfoga över jakten. Beredningen föreslår följaktligen inte några ändringar vad beträffar principen om jakträttens anknytning till jordäganderätten. Liksom hittills är det emellertid påkallat att i vissa fall göra avsteg från huvudregeln om markägarens jakträtt. Det bör understrykas att beredningen i det här avsnittet endast behandlar de civilrättsliga reglerna för jakten, dvs. främst frågan om vem av flera tänkbara rättsinnehavare som skall ha befogenhet att jaga. Dit hör också vissa bestämmelser för jakten som är till för att reglera förhållandet mellan olika jakträttsinnehavare. De offentligrättsliga reglerna däremot, dvs. bestämmelser som på olika sätt styr jaktutövningen och avgränsar jakträttens innehåll för att tillgodose viltvårds-, djurskydds-,

Jakten 285

säkerhets- och ordningsintressena behandlas nedan i avsnittet 17.2 Jaktens bedrivande. Med utgångspunkt från vad som f. n. gäller i fråga om avsteg från huvudregeln om markägarens jakträtt behandlas i det följande jakten på samfälld mark, vägar och andra trafikanläggningar, vissa nyttjanderättshavares jakträtt, inskränkningar av hänsyn till jaktgrannarna och skyddsjakten. Jakten på allmänt vatten och inom renskötselområdena behandlas i särskilda avsnitt.

Samfälligheter

Markägarens jakträtt på samfälligheter, dvs. mark som har avsatts som samfälld för flera fastigheter, är enligt en bestämmelse i den gällande jaktlagen begränsad till jakt för eget behov, om inte delägarna i samfälligheten har enats om något annat. Begränsningen innebär att en delägare inte får jaga för avsalu och inte heller får upplåta den jakträtt som följer med andelen i samfälligheten. Bestämmelsen gäller emellertid bara under förutsättning att samfälligheten inte är underställd särskild förvaltning och man med stöd av bestämmelserna för denna förvaltning beslutat om hur jakträtten skall utnyttjas. En bestämmelse i jaktlagen erinrar om detta. Samfällighetsförvaltning kan anordnas på olika sätt. En möjlighet är att föranstalta om delägarförvaltning eller föreningsförvaltning enligt lagen (1973:1150) om av förvaltning samfälligheter. Vidare är det i vissa fall möjligt att ta in en samfällighet i ett jaktvårdsområde (jfr prop. 1979/80:180 s. 28). För häradsallmänningarna och deras motsvarigheter i landets norra delar, allmänningsskogarna, finns bestämmelser om förvaltningen i särskilda lagar. Både i lagen (1952:166) om häradsallmänningar och lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna finns en bestämmelse att delägarnas rätt till allmänningen skall tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning. Undantag görs dock för vad som kan ha föreskrivits i annan lag. För allmänningsskogarnas del har den undantagsbestämmelsen, tillsammans med den nyssnämnda regeln i jaktlagen om samfällighetsdelägares jakt för eget behov, tolkats så att delägarna har en individuell rätt att jaga på allmänningsskogen. Beredningen har från allmänningsutredningen (Jo 1979:04) inhämtat att den individuella jakträtt som tillämpas i fråga om allmänningsskogarna innebär stora olägenheter. En uppdelning av delägarfastigheter och försäljning av andelar i sådana fastigheter har under senare år lett till en betydande ökning av antalet delägare i allmänningsskogarna. Intresset för sådant delägarskap är i stor utsträckning betingat av den möjlighet till jakt som delägarskapet ger. Det stora antalet delägare försvårar emellertid en organiserad jakt och leder i vissa fall till ett oacceptabelt hårt jakttryck. Dessutom är det stora delägarantalet ett problem i sig. Det leder till att administrationen av allmänningsskogarna blir arbetskrävande och dyrbar. Enligt vad beredningen har erfarit kommer allmänningsutredningen att utforma en lagstiftning för allmänningsskogarna som innebär att jakten i likhet med andra rättigheter till allmänningen skall tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

Jakten 286

Bestämmelsen i jaktlagen att en delägare i en samfällighet bara får utnyttja jakten på samfälligheten för eget behov har alltså tillagts en alldeles särskild när det För övriga betydelse gäller jakten på allmänningsskogarna. innebär bestämmelsen, som nämnts, endast att delägaren är samfälligheter förbjuden att upplåta jakträtt på samfälligheten och att jaga för avsalu. Bestämmelsen är straffsanktionerad. Mot bakgrund av allmänningsutredoch bestämmelsens innebörd i övrigt kan det ningens ställningstagande om inte bestämmelsen bör slopas i en ny jaktlag. Det är ifrågasättas självfallet inte lämpligt att varje enskild delägare i en samfällighet ges rätt att Behovet av en straffbeavtala om upplåtelse av jakträtt på samfälligheten. stämmelse för att förhindra upplåtelse av den jakträtt som hör till en andel i samfälld mark torde emellertid vara begränsat med hänsyn till att sådana är ogiltiga 7 kap. 9 § jordabalken. Även den del av upplåtelser enligt bestämmelsen som avser förbud mot en alltför omfattande jakt torde kunna undvaras. En från viltvårdssynpunkt lämpligt anpassad jakt bör bedrivas på alla marker. beredningens mening bör detta åstadkommas genom Enligt fridlysningsbestämmelserna och genom särskilda regler för jakten efter vissa viltarter. Skulle en överjagning inom en samfällighet leda till förfång för att med stöd av lagen om förvaltning av övriga delägare finns möjligheter ordna upp de jaktliga förhållandena. samfälligheter Med hänsyn till det anförda anser berednngen att någon särbestämmelse för samfälligheter inte bör tas upp i den nya jaktlagen.

Vägar och andra trafikanläggningar

Den nuvarande bestämmelser om jakträtt på väg reglerar det jaktlagens förhållandet mark. I att någon äger en väg utan att samtidigt äga intilliggande ett sådant fall har ägaren av vägen inte någon jakträtt på denna. I stället tillkommer marken. jakträtten ägaren eller ägarna av den angränsande De bestämmelserna om jakträtten på väg har ifrågasätts i en

nuvarande

som har överlämnats till beredningen. Motionärerna har riksdagsmotion hänvisat till att de nuvarande bestämmelserna infördes i jaktlagstiftningen redan år 1912, dvs. i en tid då trafiken var av helt annan karaktär och av är det synnerligen väl betydligt lägre intensitet än i dag. Enligt motionärerna motiverat att beredningen vid sina överväganden även behandlar frågan om som - från såväl trafikjakträtten på allmän väg så att vi får en jaktlagstiftning som jaktvårdssynpunkter - är anpassad till den situation som råder i dag. Beredningen har här att ta ställning till två skilda frågor. Den ena är om det av hänsyn till enskilda intressen finns anledning att som nu ha särskilda regler för jakträtten i de fall vägen och intilliggande mark har olika ägare. Den att av viltvårds- eller säkerhetsskäl andra frågan är om det finns anledning inskränka jakten på alla eller vissa vägar. Vid prövningen av båda frågorna att ta ställning till vilka bestämmelser som i har beredningen samtidigt fortsättningen bör gälla i fråga om jakten på områden som hör till järnvägar, och kanalverk. den nuvarande jaktlagen gäller som spårvägar Enligt att jakt inte får bedrivas på sådana anläggningar. Till skillnad huvudregel från vad som gäller i fråga om en separatägd väg har emellertid ägaren till området Han får bedriva och han kan för anläggningen jakträtt. skyddsjakt upplåta området för vanlig jakt till innehavaren av angränsande mark. Han

Jakten 287

har också rätt till fallvilt inom området. Det kan förutsättas att motivet till att den som äger en väg utan att samtidigt äga angränsande mark inte tillerkänts jakträtt är att man velat förhindra att vägen utnyttjas för jakt till förfång för ägarna av grannmarken. Utan tvekan sådana bakom förbudet ligger överväganden att jaga på områden för järnväg och spårväg. Av förarbetena till gällande jaktlag framgår att en betydande Småviltsjakt längs järnvägslinjerna föranlett klagomål från jakträttsinnehavarna på kringliggande marker. När det gäller vägarna är det inte vanligt att vägmarken är föremål för särskild äganderätt. Mark för vägar upplåts vanligen med s. k. vågrätt, ett slags nyttjanderätt, eller med servitut. Har exempelvis staten eller en vägsamfâllighet löst in mark för vägen uppstår emellertid den situation som regleras i den nuvarande jaktlagen. Beträffande järnvägar är förhållandet det motsatta. Det normala är där att områdena för järnvägar utgör särskilda fastigheter. Enligt beredningens mening saknas det anledning att ändra de nuvarande bestämmelserna om jakträtt på väg. I fråga om järnvägarna har det förhållandet att jakträttsinnehavarna på angränsande marker inte har jakträtt på järnvägen betydelse för eftersök och tillvaratagande av viltet vid viltolyckori järnvägstrafiken. I ett stort antal fall har statens järnvägar träffat avtal med jakträttsinnehavarna på marker intill järnvägen om att dessa jakträttsinnehavare skall svara för eventuella eftersök och ta hand om de vid olyckor påkörda djuren. Enligt beredningens mening är det lämpligt att tillämpa samma ordning vad beträffar eftersök och tillvaratagande av vilt vid tågpåkörningar som vid viltolyckor i vägtrafiken. Det kan åstadkommas genom att låta samma regler gälla för jakträtten på järnväg som för jakträtten på väg. När det gäller andra trafikanläggningar, exemeplvis kanaler, finns det däremot inte något skäl för särbestämmelser. Där bör följaktligen huvudregeln gälla, nämligen att markägaren har jakträtten. Den andra frågan är, som nämnts, om det finns anledning att av hänsyn till allmänna intressen inskränka jakten på vägar och liknande områden. Det kan naturligtvis uppfattas som från säkerhetssynpunkt betänkligt att jakt i princip är tillåten på alla vägar. Även om de hittillsvarande erfarenheterna inte visar på några problem finns det anledning att undersöka alla möjigheter att minimera riskerna med jakten. Vid införandet av den nuvarande jaktlagen diskuterades också frågan om förbud mot skottlossning på och invid allmänna vägar. Det konstaterades emellertid att det för att undanröja alla risker skulle krävas så stora förbudsområden att jakt blev omöjlig i vissa trakter. Det torde inte finnas någon anledning att av säkerhetsskäl undandra ägarna av vägar och andra motsvarande områden deras jakträtt. Däremot skulle det kunna komma i fråga att förbjuda jakt med skjutvapen inom och i anslutning till sådana områden. Enligt allmänna ordningsstadgan råder sådant förbud inom stadsplanelagt område. Som konstateras i motiven till den nuvarande är det emellertid jaktlagen svårt att finna någon rimlig avgränsning för ett motsvarande förbud gällande vägar och andra trafikanläggningar. Någon annan lösning förefaller inte möjlig än att liksom hittills lita till att jägarna i tillbörlig omfattning beaktar säkerhetsfrågorna med hänsyn till de förhållanden som råder inom respektive jaktområde. Frågans

288 Jakten

vikt bör emellertid markeras genom en allmän aktsamhetsregel i den nya

jaktlagen.

Jakträtt för Jordbruksarrendatorer

Iden gällande jaktlagen görs i fråga om jordbruksarrendatorer undantag från När mark upplåts för jordbruk tillförsäkprincipen om jordägarnas jakträtt. marken, om ras nämligen nyttjanderättshavaren jakträtten på den upplåtna vissa inte parterna träffar avtal om att något annat skall gälla. Beträffande speciella nyttjanderättshavare gäller att de tillagts en jakträtt som i princip inte skall kunna avtalas bort. Sålunda tillförsäkras genom en tvingande bestämmelse bl. a. boställshavare och vissaåbor jakträtten på den mark omfattar. Några nya upplåtelser i de former som anges i nyttjanderätten bestämmelsen sker emellertid inte längre och bestämmelsen torde numera ha begränsad betydelse. Frågan om jakträtten för dessa överhuvudtaget speciella nyttjanderättshavare bör därför lämpligen regleras i Övergångsbestämmelerna till den nya jaktlagen. till viltet i jordbruket år enligt beredningens mening ett Hänsynen Det innebär att den som arrenderar mark för väsentligt inslag i viltvården. jordbruk får ett ansvar för viltvården som han delar med den som äger marken och den som innehar jakträtten på brukningsenheten. Det är givetvis mindre i vissa fall delas från många synpunkter lyckat att viltvårdsansvaret upp mellan flera personer. J ordbruksarrendatorer som samtidigt har kan också i många fall förutsättas ha större intresse och förståelse jakträtten för viltvårdens krav. En jordbruksarrendator helt i avsaknad av jakträtt blir också beroende av jakträttsinnehavarens åtgärder när det gäller att hålla nere viltstammar som kan orsaka skador i jordbruket. Mot den här finner beredningen att den nuvarande bestämmelsen, att en bakgrunden är tillförsäkrad jakträtten på den arrenderade marken, jordbruksarrendator om inte annat har avtalats, bör behållas oförändrad i en ny jaktlag. Jordbruksarrendatorn bör däremot inte utan markägarens medgivande i till någon annan. Vill jordbruksarrendatorn inte sin tur få upplåta jakträtten utnyttja den rätt han fått, genom att frågan om jakträtten lämnats oreglerad i bör ha möjlighet att samlat förfoga över arrendeavtalet, markägaren jakträtten på både åkermarken och brukningsenhetens övriga marker.

Inskränkningar i jakträtten av hänsyn till andra jakträttsinnehavare

I den nuvarande jaktlagen finns flera bestämmelser som syftar till att förhindra sin jakträtt att att någon utnyttjar på ett sätt som innebär

vederbörande tillägnar sigvilt från annans jaktmarker.

Enligt en bestämmelse är det förbjudet att genom anstalter för utfodring” från annans jaktområde. Straffet för den eller på annat sätt locka villebråd förbudet I anledning av en framställning till som överträder är penningböter. har beredningen i betänkandet regeringen från Svenska jägareförbundet och jaktstadga i

Ds Jo 1979:12 Ändringar i jaktlag föreslagit ändringar

bestämmelsen. förslaget bör bestämmelsen ersättas med dels ett Enligt allmänt formulerat förbud mot att locka villebråd från annans jaktområde, som innebär att jaktgrannens skall dels en ordningsföreskrift medgivande

Jakten 289

krävas för utfodringsanläggningar närmare jaktmarksgränsen än tvåhundra meter. Brott mot det förstnämnda förbudet skall betraktas som olovlig jakt. Förslaget har remissbehandlats. Remissyttrandena ger inte beredningen anledning att frångå uppfattningen att jaktlagen bör innehålla ett förbud mot att locka vilt från annans jaktområde. Som framhållits i det nyssnämnda betänkandet bör vid bedömningen av om brott föreligger mot ett sådant förbud hänsyn i första hand tas till de vidtagna åtgärdernas natur och avskjutningens storlek. För att undanröja varje tvivel om förbudets innebörd bör, som en remissinstans föreslagit, anges att det avser åtgärder som sker i avsikt att tillägna sig vilt. Beredningen föreslår följaktligen att det i jaktlagen tas in en bestämmelse av innehåll att utfodring eller andra åtgärder som kan locka vilt från någon annans jaktområde inte får vidtas, om avsikten är att komma åt vilt. Den tidigare föreslagna föreskriften om krav på medgivande för vissa utfodringsanläggningar har ifrågasatts av flera remissinstanser. Med hänsyn till remisskritiken avstår beredningen från att föreslå någon sådan bestämmelse. Beredningen föreslår inte heller några bestämmelser motsvarande de nuvarande förbuden mot uppsättande av bulvaner och fällor i närheten av jaktmarksgränsen. Gällande jaktlag innehåller också en bestämmelse som innebär att jakt med drivande hund kan komma att betraktas som olovlig jakt om jakten bedrivs på ett sådant område att drevet måste antas komma att huvudsakligen gå fram över annans jaktområde. Jakten skall betraktas som olovlig om det av omständigheterna uppenbarligen framgår att syftet är att komma åt vilt från grannmarkerna. Beredningen hari det tidigare nämnda betänkandet framhållit att jakt med drivande hund kan innebära ett allvarligt intrång i annans jakträtt även om jakten inte sker med avsikt att komma åt vilt från grannmarkerna. Ofta återkommande störningar orsakade av hundar leder till att de jagade djuren försvinner från området eller genom ofta återkommande och långvariga drev får en så försämrad kondition att de senare dör. Det finns följaktligen anledning att skärpa den nuvarande bestämmelsen. Vid utformningen av en bestämmelse för hundjakten bör också djurskyddsintresset beaktas. Enligt beredningens mening bör hundar inte få användas vid jakt, om det kan medföra onödigt lidande för viltet eller olägenhet av betydelse för andra jakträttsinnehavare. Vid bedömningen bör hänsyn tas till jaktområdets läge och storlek och till hundens egenskaper. Hänsyn bör också tas till i vilken omfattning jakten förekommer. I verkställighetsföreskrifter till en sådan bestämmelse bör det preciseras i vilka fall användning av hund inte skall anses tillåten. När det gäller hänsynen till jaktgrannarna bör liksom hittills förbudet avse det fall att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktmark.

Skyddsjakt

Under vissa förutsättningar får enligt nuvarande jaktlagstiftning annan person än jakträttsinnehavaren bedriva jakt. Med undantag för en bestämmelse som ger var och en rätt att döda tillfälligtvis påträffade råttor och andra

290 Jakten

smågnagare är det i samtliga fall fråga om jakt som bedöms nödvändig för att

awärja skada av något slag.

De nuvarande bestämmelserna om skyddsjakt innebär i huvudsak följande. A. Om räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, fladdermus, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink eller gråsparv kommer in i gård eller trädgård får den som bor på gården eller innehar trädgården döda och behålla ett sådant djur även om han inte har någon jakträtt. Han har också rätt att döda björn, varg, järv eller lo som kommer in i gården eller trädgården men får då inte behålla djuret. Dessutom får gårdsboende och trädgårdsinnehavare avlägsna fågelbon och ägg om det är nödvändigt för att hindra avsevärd skada eller olägenhet. B. Den som innehar trädgård, annan anläggning för fruktodling eller plantskola och som saknar jakträtt har samma rätt som jakträttsinnehavaren att fälla hare under fridlysningstid för att förhindra skador på odlingen. C. Efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen får jakt efter björn, varg, järv eller lo bedrivas inom annans jaktområde, om sådana djur bevisligen uppehåller sig i trakten. D. Om inte regeringen eller naturvårdsverket förordnar annat får den som tillfälligtvis påträffar säl vid yrkesfiske, även om han saknar jakträtt, döda och behålla djuret. E. En markinnehavare som saknar jakträtt får föranstalta om fångst av vildkanin och behålla de fångade djuren. F. Orsakar vildkanin avsevärd skada inom något bestämt område kan regeringen förordna att det skall stå var och en fritt att fånga vildkanin inom området och också behålla fångade djur. Enligt beredningens mening bör de nuvarande bestämmelserna ersättas av en lagbestämmelse som allmänt beskriver under vilka förutsättningar skyddsjakt får bedrivas. I bestämmelsen bör föreskrivas att den som innehar egendom eller driver näringsverksamhet får fånga eller döda vilt även om han saknar jakträtt om jakten är nödvändig för att awärja skador av betydelse på egendomen elleri näringsverksamheten. I den mån det kan anses skäligt bör han också få behålla det fångade eller dödade djuret. En sådan bestämmelse i den nya lagen, som anger de huvudsakliga förutsättningarna för rätten för annan än jakträttsinnehavaren att bedriva skyddsjakt, bör kompletteras med verkställighetsföreskrifter om vilka viltarter som får jagas och om villkoren i övrigt för jakten. En hänvisning till sådana föreskrifter meddelade av regeringen eller naturvårdsverket bör tas in i lagen. Vid utformningen av verkställighetsföreskrifterna bör det övervägas om det finns skäl att begränsa de nuvarande möjligheterna till skyddsjakt. Som nämnts får den som bedriver yrkesfiske döda och behålla säl som tillfälligtvis påträffas vid fisket. Regeringen eller naturvårdsverket kan besluta om inskränkningari den rätten. Några sådana beslut har inte fattats. Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig inom de särskilt avsatta sälskyddsområdena. Naturhistoriska riksmuseet har vänt sig till regeringen och begärt ändring av bestämmelsen. Enligt riksmuseet bör det även i fortsättningen generellt vara tillåtet att döda sälar som fastnat i fångstred-

Jakten 291

skapen. För att i andra fall få döda säl i samband med yrkesfiske bör det i fortsättningen krävas särskilt tillstånd. Sådana tillstånd bör endast ges beträffande sälar som specialiserat sig på att vittja fiskeredskap. Sälar som dödas vid yrkesfiske bör tillfalla staten för att tillgodose forskningens behov av undersökningsmaterial. Riksmuseet har som motiv för sitt förslag hänvisat till att den nuvarande bestämmelsen utgör en belastning i det internationella arbetet med att skydda sälstammarna. Vidare finns det enligt riksmuseet anledning att befara att bestämmelsen kommer att utnyttjas mera i framtiden eftersom den nya förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m. m. förutsätter att skadeförebyggande åtgärder vidtas. Riksmuseet har också pekat på att sälskyddsområdena ger ett ofullständigt skydd eftersom snabba förändringar kan ske vad beträffar sälarnas uppehållsområden. Naturvårdsverket, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbundet har yttrat sig över framställningen. Regeringen har därefter överlämnat handlingarna i ärendet till beredningen. Av remissinstanserna har endast naturskyddsföreningen tillstyrkt riksmuseets förslag. Den främsta invändningen mot förslaget är att detta kan leda till ett betungande administrativt arbete. Det har framhållits att en yrkesfiskare har små möjligheter att på förhand avgöra om han behöver ett tillstånd att döda säl. Ett stort antal sådana tillstånd kan därför komma att sökas ”för säkerhets skull, vilket skulle ställa tillståndsmyndigheterna inför svåra avgöranden. Enligt vad såväl riksmuseet som remissinstanserna har omvittnat utnyttjas den nuvarande rätten att döda säl i mycket liten utsträckning. Det är inte heller i första hand en minskning av den nuvarande jakten som eftersträvas med den föreslagna bestämelsen. Mot den bakgrunden är det tveksamt om det är motiverat att införa ett tillståndskrav som kommer att bli administrativt betungande. Enligt beredningens mening underskattar riksmuseet behovet av prövningsunderlag om tillstånden skall kunna begränsas till att gälla sälar som specialiserat sig på att vittja fiskeredskap. Däremot är det lämpligt att ytterligare markera den nuvarande bestämmelsens karaktär av undantagsstadgande och öka möjligheterna att kontrollera dess tillämpning. En sådan åtgärd är att föreskriva att säl som dödas skall tillfalla staten. I verkställighetsföreskrifterna till den av beredningen föreslagna bestämmelsen om skyddsjakt bör närmare anges i vilka situationer och inom vilka områden sådan jakt är tillåten och vilka djurarter som får fångas eller dödas. För vissa fall kan det finnas anledning att föreskriva särskilt tillstånd för jakten. Under vilka tider jakt får bedrivas bör däremot regleras i en för all skyddsjakt gemensam bestämmelse. I det hänseendet finns det inte någon anledning att göra åtskillnad mellan skyddsjakt som bedrivs utan stöd av jakträtt och sådan som bedrivs av jakträttsinnehavaren. Det kan nämnas att naturvårdsverket har ifrågasatt om inte skyddsjakten efter säl bör begränsas till vissa tider under året. Vidare har Sveriges Ornitologiska förening framhållit att gårds- och trädgårdsinnehavares nuvarande rätt till skyddsjakt är alltför vidsträckt. Föreningen har bl. a. anfört att det inte borde vara tillåtet att döda fåglar under deras häckningstid. Beredningen anser att tiderna för skyddsjakt bör övervägas och beslutas i samma ordning som tiderna för den reguljära jakten. De frågor som aktualiserats av naturvårds-

292 Jakten

verket och Ornitologiska föreningen bör därför i första hand övervägas i samband med den ordinarie prövningen av alla jakttider. Även tvångsjakt, dvs. jakt enligt beslut av myndighet för att hindra skador eller andra olägenheter, kan innebära avsteg från jakträttsinnehavarens ensamrätt att bedriva jakt. Beträffande beredningens förslag rörande bestämmelserna för sådan jakt hänvisas till avsnitt 16.2.3. Den nuvarande jaktlagen innehåller en bestämmelse som ger en jakträttsinnehavare rätt att saklöst döda katt som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. För att det skall få ske inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten. Ett antal organisationer har i skrivelser till regeringen och till beredningen begärt att bestämmelsen skall tas bort. Det organisationerna främst vänder sig mot är att katter kan dödas med stöd av bestämmelsen även om de bara tillfälligt kommit utanför det område där de hör hemma. Katterna fyller en viktig social funktion som sällskapsdjur och representerar dessutom inte sällan betydande ekonomiska värden. Katter som lämnas utan tillsyn kan i en besvärande utsträckning komma att angripa småvilt och därmed vara till men i viltvården. Förvildade katter har också stora svårigheter att skaffa sig föda vintertid och många svälter troligen ihjäl. Det förekommer ganska ofta att s. k. sommarkatter på hösten lämnas att klara sig själva. Enligt en undersökning som har utförts vid Stensoffa forskningsstationi Skåne förvildas i inte obetydlig utsträckning katter som är vana att röra sig i frihet. Det gäller särskilt hankatter som har uppnått några års ålder och som vistas på platser där det finns andra revirhävdande hankatter. Enligt beredningens mening bör det också i en nya jaktlagen finnas en bestämmelse om rätt att döda katt. Rätten bör emellertid inskränkas till att endast gälla katter som uppehåller sig inom jakträttsinnehavarens jaktområde och som uppenbarligen inte står under någons tillsyn. Inom tätbebyggt område bör liksom hittills krävas tillstånd av polismyndigheten.

17.13 Upplåtelse av jakträtt

Omfattningen av och villkoren för de nuvarande upplåtelserna

Den mark som i enlighet med huvudregeln omfattas av markägarens jakträtt kan bli tillgänglig för andra genom att jakträtten upplåts helt eller delvis. För sådana upplåtelser finns vissa bestämmelser i jaktlagstiftningen, bl. a. gäller att andrahandsupplåtelser inte får ske utan markägarens medgivande. Därutöver gäller jordabalkens allmänna bestämmelser om nyttjanderätt till fast egendom. Det innebär att en upplåtelse inte gäller för längre tid än femtio år eller för nyttjanderättshavarens livstid. Ett avtal om upplåtelse behöver inte vara skriftligt för att vara giltigt. För upplåtelse av jakträtt i samband med jordbruksarrende gäller, som nämnts i det föregående, särskilda bestämmelser. Enligt jaktlagen omfattar ett sådant arrende också rätten att jaga om inte annat har avtalats. Förbudet mot andrahandsupplåtelser gäller inte för jordbruksarrendatorer. Beredningen har genom enkäter till olika markägarkategorier tagit reda på i vilken utsträckning markerna används för eget bruk, utarrenderas eller

Jakten 293

utnyttjas på annat sätt. Av domänverkets ca 5,8 milj. ha används ca 1,23 milj. ha för personaljakt, ca 2,9 milj. ha utarrenderas till utomstående och ca 0,5 milj. ha ingår i jaktvårdsområden. Ca 20 000 ha eller 0,3 procent av totalarealen används för eget bruk och 165 000 ha utnyttjas för korttidsjakt. Av bolagens markinnehav på knappt 5 milj. ha används ca 45 procent för personaljakt. Ca 47 procent utarrenderas till enskilda personer, jaktlag eller jaktvårdsområden och ca 7 procent används för eget bruk. Kommunerna som äger ca 500000 ha arrenderar ut ca 85 procent av marken till enskilda jägare, till jaktvårdsområden eller till andra lokala jaktorganisationer. För personal jakt används ca 3 procent av marken medan 12 procent utnyttjas för upplåtelse i andra former. Vissa kommuner utarrenderar på gynnsamma villkor sina marker till lokala jaktvårdsföreningar mot att dessa gör vissa motprestationer. Föreningarna hari vissa fall omorganiserats för att bättre motsvara kommunernas krav på insyn och verksamhet. Medlemskap i föreningarna är ofta förbehållet jägarna i den markupplåtande kommunen. Ett exempel är Malmö kommun som sedan år 1977 upplåtit huvuddelen av sina marker till Malmö viltvårdsförening. Upplåtelsen omfattar nära 2 000 ha. Ändamålet med upplåtelsen är att bereda föreningen ökade praktiska möjligheter att utbilda jaktintresserade personer i viltvård och därtill hörande frågor. Särskild vikt läggs vid att lära jägarna att under jaktutövningen visa hänsyn till viltet och att öka säkerheten under jakten. Kommunen fastställer riktlinjer för viltvården, vilka djurarter som får jagas och hur många jaktdagar som får utnyttjas. Material för fasta anläggningar i viltvårdsarbetet bekostas av kommunen. Föreningen svarar för och bekostar all verksamhet med utbildning och fortbildning av jägarna. Föreningen svarar också för allt erforderligt fältarbete med viltvården. Häri ingår fortlöpande underhåll, vård och skötsel av viltvårdsanläggningar, såsom viltåkrar med tillhörande anordningar, viltvatten, planteringar, stödutfodringsplatser m. m. Vidare ingår skyldighet att svara för erforderlig stödutfodring, skyddsjakt, bevakning av upplåtna egendomar samt jaktledning och därtill hörande administration och ansvar. För att fullgöra de olika uppgifterna skall föreningen utse funktionärer till det antal kommunen bestämmer. Kommunen skall också godkänna funktionärerna. Föreningens medlemmar får lösa jaktdagkort till priser som varierar mellan 25 och 100 kr. Avgiftens storlek bestäms med hänsyn till viltart och jaktområde. Avgifterna skall inkasseras och redovisas av föreningen till kommunen. Andra kommuner har infört eller planerar att införa upplåtelser liknande Malmömodellen. Kyrkan äger ungefär lika stora markarealer som kommunerna, dvs. ca 500 000 ha. Ca 10 procent av marken är upplâten till jordbruksarrendatorer eller utnyttjas för personaljakt. Merparten av marken utarrenderas. Vid utarrendering tillämpar flera stift en turordning som innebär att upplåtelse i första hand sker till jaktvårdsområden, rågrannar eller andra ortsboende. Ungefär hälften av den jaktbara arealen i Sverige är i enskild ägo. Vid den undersökning som beredningen gjort om de jaktliga förhållandena på den enskilt ägda marken, varvid fastigheter under 10 ha undantogs, uppgav 46 procent av brukarna att de själva jagade på fastigheten medan 25 procent

294 Jakten

uppgav att jakträtten var utarrenderad. Ungefär 20 procent av brukarna

uppgav att ingen jakt förekommit på fastigheten under jaktåret 1979-80.

Eftersom riktats till brukare av fastigheterna har svar lämnats av ett förfrågan stort antal jordbruksarrendatorer som i många fall kan antas ha begränsad

kännedom om hur jakten på brukningsenheten utnyttjas. visar att ungefär tre fjärdedelar av alla Beredningens undersökningar i någon utsträckning jagar på arrenderad jaktmark. Det är jägare åtminstone emellertid en fjärdedel av jägarkåren som arrenderar sin bara ungefär

viktigaste jaktmark. Vad beträffar de villkor som tillämpas vid jakträttsupplåtelser har särskilt

frågan om arrendeavgifternas storlek varit föremål för en livlig debatt under

de senaste åren. Den redovisning som lämnats i kap. 5 (avsnitt 5.3) ger en

allmän bild av prisnivån i fråga om jaktarrenden. har i en enkät riktad till samtliga kommuner efterhört vilka Beredningen beträffande den kommunägda marken. I arrendeavgifter som tillämpas under 1979 i ett antal tätortskommuner. I tabell 17.1 redovisas prissättningen beredningens undersökning finns arrendepriser rapporterade som överstiger

de priser som tillämpas av de förtecknade kommunerna.

Domänverkets arrendeprissättning torde i allmähet tjäna som norm även

vid andra jakträttsupplåtelser inom resp. region. Det är markägares emellertid känt att det förekommer upplåtelser som innebär uppseende-

väckande avvikelser från den allmänna prisnivån. I vissa fall har prishöj-

ningar lett till att jaktarrendatorer inte har kunnat förnya sina arrenden. Det

förekommer att markägare genom att lämna ut sin jaktmark på öppet anbud

Tabell 17.1 Avgifter för jaktarrende på kommunal mark år 1979

Kommun Jakt- Kontrakt/ Pris i kr/ha areal/ha antal Små- Älg All jakt vilt

1 700 24 - - 10 Mölndal 12 - - 5- 9 Örebro 1 500 7 000 29 - - 2- 6 Västerås 1 400 1 _ - 0,5 Täby 1 500 15 - - 15-20 Kristianstad 6 370 22 - - 16 Södertälje 4 580 2 7 - 10 Norrköping 1 437 21 - - 8 Norrtälje 5 500 6 - - 5 Sala 1 180 15 - - 1,5 Borlänge Gävle 4 500 20 - - 7 4 200 36 - - 1-3 Sundsvall 29 - - 8 Uppsala 2 800 11 000 57 - - 20 Göteborg 4 700 18 5 - Karlstad 40 000 73 - - 1346 Stockholm 3 000 1 - - 10 Huddinge

Lund “ Endast jordbruksarrendatorer.

Jakten 295

kommer i kontakt med arrendatorer som är villiga att betala mycket höga arrendepriser. Vad beträffar villkoren i övrigt vid jakträttsupplåtelser framgår det av beredningens undersökningsmaterial att nära hälften av alla upplåtelser gäller för obestämd tid. Den vanligaste arrendetiden är annars fem år. Ungefär en tredjedel av alla upplåtelser gäller för den tiden. Uppgift om vilken avtalsform som tillämpas finns endast tillgänglig beträffande den grupp jägare som arrenderar sin viktigaste jaktmark. Inom den gruppen har närmare 80 procent av jägarna skriftliga arrendeavtal. Förslag har väckts, bl. a. av jaktmarksutredningen, att jakträttsarrendatorerna i likhet med jordbruksarrendatorer skulle tillförsäkras visst besittningsskydd genom optionsrätt när arrendetiden löper ut. Som motiv har anförts att detta skulle öka jakträttsarrendatorernas intresse för att göra långsiktiga och kostnadskrävande viltvårdsinsatser. Om en jakträttsarrendator genom olika insatser lyckats öka markens viltproduktionsförmåga kan markägaren använda detta som grund för en arrendeprishöjning. Om arrendatorn inte är villig att betala det högre priset är det relativt lätt att finna en ny villig arrendator till en viltrik mark. Hur ofta arrenden upphör av detta skäl har beredningen ingen uppgift om. En särskild form av jakträttsupplåtelser är de s. k. korttidsupplåtelsema. Karakteristiskt för upplåtelseformen är, förutom den korta upplåtelsetiden omfattande en eller några dagar, att upplåtaren ensam svarar för viltvården och också organiserar jakten. Utbudet av korttidsjakt är störst i norra Sverige. Sådana upplåtelser förekommer där främst på marker som förvaltas av domänverket och på marker inom jaktvårdsområden. Jaktmarksutredningen hade enligt sina direktiv i uppdrag att undersöka möjligheterna att för korttidsupplåtelser av jakt bilda särskilda områden enligt ett förfarande liknande det som används för att avsätta naturreservat. Syftet sådana med viltvårdsområden borde i första hand vara att underlätta för markägare att hålla väl vårdade viltstammar samt att anordna därtill väl anpassad och väl organiserad jakt som skulle kunna erbjudas jaktkunniga personer genom korttidsupplåtelser. I början av 1970-talet förvärvade domänverket Skultuna bruks skogar omfattande ca 6 000 ha och belägna ca 10 km norr om Västerås. Våren 1972 utarbetade domänverket efter anvisningar från jaktmarksutredningen en översiktlig projektplan. Avsikten med projektet var att klarlägga biologiska, tekniska och ekonomiska förhållanden inom ett område där markägaren har huvudansvaret för viltvården och tillhandahåller jakttillfällen genom korttidsupplåtelser. En förutsättning för projektet var att jakten skulle samordnas med övrig ekonomisk förvaltning av marken. De huvudsakliga jaktformer som ingick i projektet var älgjakt, rådjursjakt (pürsch samt med drivande hund) harjakt och rävjakt samt jakt efter ringduva. Priset för älgjakt var till en början 200 kr. per dag och höjdes senare till 300 kr. per dag för svenska jägare. I den mån utländska jägare kunde beredas plats i älgjaktslagen fick de betala 1 000 kr. per dag. Pürschjakt på bock debiterades med 250 kr. per djur under en period av högst fem dagar. Vid jakt med drivande hund för jaktlag om minst tre deltagare fick varje jägare betala 100 kr. per dag. Jakt efter hare, räv och ringduva har betalats med 50 kr. per dag.

296 Jakten Tabell 17.2 Antalet jaktdagar i Skultunaprojektet

Tabell 17.3 Det ekonomiska utfallet av Skultunaprojektet

Antalet jaktdagar inom ramen för projektet framgår av tabell 17.2 och det ekonomiska utfallet redovisas i tabell 17.3. De två största utgiftsposterna har varit personalkostnader och arrendeavgifter.

En undersökning bland de personer som jagade inom området visar en

mycket positiv inställning till verksamheten. I allmänhet bedrevs jakten inom området som ett komplement till annan jakt på egen eller arrenderad mark. Försöksverksamheten vid Skultuna upphörde den 30 juni 1980. Beredningens undersökningar visar att av landets jaktkortslösare bedrev fem procent (14 000 personer) korttidsjakt under år 1979. Mindre än en procent av jaktkortslösarna jagade älg eller småvilt endast i form av korttidsjakt. Dessa värden är något lägre än de som redovisades av jaktmarksutredningen. Såväl utbudet av som intresset för korttidsjakter är större i landets norra än i dess södra delar. Utnyttjandet av korttidsjakt är något större bland jägare i större tätorter än bland glesbygdsboende jägare. [beredningens undersökning år 1979 har 36 procent markerat intresse för korttidsjakt jämfört med 57 procent år 1969. Intresset för korttidsjakt är störst bland redan etablerade korttidsjägare som bori tätorter i norra Sverige och som har relativt höga inkomster. Antalet efterfrågade korttidsjaktdagar är alltjämt betydande och kan uppskattas till ca 1 miljon per år.

Efterfrågan på jaktmark

Med ökad fritid och förbättrade ekonomiska möjligheter har ett starkt intresse för jakt som rekreation vuxit fram. I takt med urbaniseringen har det också skett en markant ökning av andelen jägare bland tätortsbefolkningen. För den skull torde inte andelen jägare bland de glesbygdsboende ha minskat.

Jakten 297

De första någorlunda säkra uppgifterna om antalet jägare erhölls när skyldigheten att betala jaktvårdsavgift (lösa jaktkort) infördes. J aktkort som gällde för hela riket infördes under 1950-talet och antalet jaktkortslösare var då drygt 200 000. Antalet var år 1960 drygt 260 000, år 1970 oförändrat men år 1982 hade antalet ökat till 300 000. En del av den redovisade ökningen torde bero på förbättrad kontroll och ökad medvetenhet om skyldigheten att lösa jaktkort. I huvudsak beror ökningen emellertid på en faktisk ökning av antalet jägare. En stor del av jägarna- omkring en tredjedel- bor i norrlandslänen. Det är ungefär samma andel som för tio år sedan. Över huvud taget har endast små förskjutningar ägt rum mellan olika regioner i landet. Däremot är det en betydligt mindre andel av jägarna som nu bor på landsbygden eller i orter med mindre än 2 000 invånare. För tio år sedan var det två tredjedelar, nu omkring hälften. Flyttningen tycks i huvudsak ha skett från glesbygden till mindre tätorter. J ägarkåren består f. n. till 80 procent av människor som bor på landsbygden eller i orter med mindre än 15 000 invånare. Andelen jägare av totalbefolkningen är störst i norr medan jägartätheten (jägare per ytenhet) är störst i Syd- och Mellansverige. Skillnaderna mellan olika regioner liksom jaktens starka förankring på landsbygden och i mindre orter kommer sannolikt att i huvudsak bestå under lång tid. De förändringar som inträffar kommer sannolikt att innebära viss ytterligare urbanisering av jägarkåren, genom flyttningar från landsbygden och mindre orter till större orter, i första hand inom regionen. Beredningen har i en enkät till allmänheten sökt utröna hur många ytterligare personer som skulle vilja börja jaga. Beredningen har också frågat personer som redan är jägare om deras efterfrågan på jakt motsvaras av den jakt de nu har tillgång till. Svaren från båda kategorierna är svårtolkade bl. a. därför att villkoren för att få möjlighet att börja jaga eller att öka jaktutövningen inte har preciserats. Det är dock fullt klart dels att relativt många personer som i dag inte jagar är intresserade av att börja, dels att många av dem som jagar skulle vilja jaga mera. Avgörande för en persons jaktintresse och jaktutövning är hur lättillgängliga jaktmöjligheterna är i introduktionsskedet. Ungdomar som växer upp på lantgårdar och i glesbygder har betydligt större möjligheter än tätortsungdomar att få kontakt med jakten. Detta avspeglar sig också i den, i förhållande till andra yrkes- och befolkningsgrupper, mycket stora andelen jägare bland lantbrukare och övriga glesbygdsboende Skillnaderna i jaktutövning bör givetvis även ses som en effekt av tillgång till alternativa fritidssysselsättningar. Även i fortsättningen kommer emellertid efterfrågan på jakttillfällen att vara större än utbudet. Den som vill börja jaga men inte själv äger jaktmark eller kan få tillgång till jaktmark genom släktingar eller bekanta kommer att ha svårigheter att få tillfälle till jakt inom rimliga avstånd och på i övrigt rimliga villkor. Sådana svårigheter kommer att finnas i särskilt hög grad för dem som bor i större tätorter. Givetvis kan inte alla önskemål om jaktmöjligheter tillgodoses. Det är en självklar följd av att tillgången på jaktmark och vilt är begränsad. Hur kravet kommer på obligatorisk jägarexamen att påverka antalet jägare är oklart. Personer som endast har ett perifert jaktintresse kan Roy Persson: Jakt och uppfatta kravet på jägarexamen som svåröverstigligt och därför avstå från att jägare

298 Jakten

försöka bli jägare. De som avlägger examen kan förutsättas ha en hög motivtion för jakt och kommer genom sina förbättrade kunskaper förmodligen att finna ökade värden även i praktisk jakt- och viltvård. Det är därför troligt att det genomsnittliga årliga antalet jaktdagar per jägare på sikt kommer att öka. Gruppen jägare som bara jagar en å två dagar per år kan däremot antas komma att minska.

Beredningens förslag till åtgärder

Den stora efterfrågan på jaktmark i närheten av de större tätorterna har lett till stigande arrendeavgifter och i vissa fall till avgifter som markant avviker från den normala prisnivån. Med hänsyn till den ökning av efterfrågan och därav föranledd prisstegring som kan förväntas är utvecklingen oroande. Det har också i olika sammanhang ifrågasätts om inte ett prisstopp eller annan form av prisövervakning borde införas i fråga om jaktarrendeavgifterna. Redan de praktiska hindren för en sådan övervakning är emellertid avsevärda. Den första svårighet som möter är att finna en bedömningsnorm för att fastställa en skälig arrendeavgift. Av stor betydelse för arrendepriset är självfallet markens jaktliga värde. Grundläggande för det jaktliga värdet är markens viltbonitet och därmed dess möjliga avkastning i form av jaktbyte. Viltboniteten varierar kraftigt mellan olika områden. Det är främst tillgången på föda, vatten och skydd mot störningar som bestämmer vilttätheten. Även varandra närliggande marker kan i dessa hänseenden uppvisa stora skillnader. Någon säker metod att bedöma ett markområdes i form av möjligt finns inte. Även andra avkastningsvärde jaktbyte omständigheter påverkar det jaktliga värdet. Vissa störningar påverkar inte bara viltet utan även trivseln i jakten. Om vägar eller järnväg går genom marken innebär detta stora risker för att drivande hundar skall komma till skada eller att jakten på annat sätt försvåras. Är trafikstörningarna omfattande minskar markens attraktivitet. Frånvaron av trafikerade vägar i markerna kan å andra sidan medföra att marken vintertid blir mycket svårtillgänglig om inte jakträttsinnehavaren själv bekostar Snöröjning. Jaktmarkens belägenhet är också en betydelsefull faktor vid bestämmandet av en skälig prisnivå. Stigande resekostnader medför att en avlägset belägen jaktmark framstår som mindre attraktiv. Närheten till jaktmarken påverkar också andra kostnader för utnyttjandet. Vid längre avstånd krävs exempelvis tillgång till övernattningsmöjligheter. Tidsåtgången för långa resor minskar dessutom möjligheterna att utnyttja jaktmarken. En viktig förutsättning för en lyckad jakt är att vädret och spårningsförhållandena är gynnsamma. Under den tid på året då den viktigaste jakten bedrivs skiftar vädret ganska snabbt. Ligger marken nära kan man bättre utnyttja hastigt uppkomna goda jaktförutsättningar. Vid prövningen av huruvida en arrendeavgift är rimlig eller inte måste hänsyn också tas till de övriga villkoren för arrendet. Av betydelse är bl. a. eventuella restriktioner för jakten, krav på viltvårdsåtgärder från markägarens sida och upplåtelsens omfattning vad avser antalet jägare. Även ägostrukturen och markarronderingen är av betydelse för det jaktliga värdet. År ägosplittringen stor och de enskilda markinnehaven

Jakten 299

dessutom dåligt arrenderade krävs en samverkan över ägogränserna för att en meningsfull viltvård och jakt skall kunna bedrivas. Ett andra hinder är svårigheterna att göra en prisövervakning effektiv. Dessa svårigheter är uppenbara med hänsyn till att de förekommande överpriserna på jaktarrenden är en effekt av att det finns jägare som ansett priserna vara godtagbara. Enligt beredningens mening bör man på andra vägar än genom en allmän priskontroll försöka dämpa prisutvecklingen när det gäller jaktarrenden. En åtgärd som kan få betydelse för prissättningen är att mera allmänt försöka få gehör för en standardiserad beräkningsgrund vid bestämmande av arrendeavgiften. Domänverket och vissa bolag tillämpar ett prissättningssystem som innebär att arrendeavgiften för annan jakt än älgjakt består av dels en arealavgift som inkluderar småviltjakten, dels tilläggsavgifter för rådjur, dovhjort och kronhjort som fälls. Arrendeavgiften för älgjakt består av dels en grundavgift som betalas i förskott för varje tilldelat djur oavsett om djuret fälls eller inte, dels en avgift för varje djur som fälls under jakten. Det förekommer att man genom olika stora avgifter för olika kategorier av djur försöker styra avskjutningen, exempelvis för att uppnå en ökad avskjutning av ungdjur. Förskottsavgifterna vid älgjakt, som bl. a. domänverket tillämpar, syftar till att stimulera till en avskjutning i nivå med tilldelningen. För att nå samma resultat tillämpar vissa större bolag i stället en prissättning som innebär att lägre avgifter tas ut för de sist skjutna av de tilldelade djuren. Enligt beredningens mening bör en enhetlighet eftersträvas i fråga om sättet att bestämma avgiften för en jakträttsupplåtelse. Normerande bör vara ett prissättningssystem som bygger på att en arealavgift betalas för småviltjakten och att därutöver olika tilläggsavgifter betalas för jakten efter klövvilt. Tilläggsavgifterna bör inte tas ut i form av förskottsavgifter. Vill man använda prissättningssystemet för en ökad avskjutning bör i stället exempelvis den ovan beskrivna prissättningen med en fallande avgiftsnivå tillämpas. Det bör i första hand vara en uppgift för jägarorganisationerna att verka för att ett sådant prissättningssystem blir det system som allmänt tillämpas. En viktig funktion i det sammanhanget får de kontraktsformulär som jägar- och markägarorganisationerna tillhandahåller. Organisationerna har också möjlighet att påverka prisbildningen genom att tillhandahålla sammanställningar äv rampriser avseende arealavgifter inkluderande småviltjakt och tilläggsavgifter för klövvilt. Rampriserna till den del de avser arealavgift kan räknas fram för olika biotoper och områden i landet. När det däremot gäller priser avseende tilläggsavgifterna för klövvilt bör dessa kunna anges som i princip giltiga för hela landet. Ansträngningar bör också göras för att öka möjligheterna för den som saknar jaktmark att få tillgång till sådan. Det torde finnas fog för påståendet att stora delar av de svenska jaktmarkerna i dag är jaktligt underutnyttjade. Relativt stora markarealer utnyttjas inte för jakti någon form. På många håll utnyttjas jaktmarkerna av ett betydligt lägre antal jägare än vad som är motiverat med hänsyn till viltet och de jagandes egna behov av jaktmöjligheter. Ofta används jaktmarkerna också ensidigt. Det tydligaste exemplet på detta är att stora arealer inte utnyttjas för annan jakt än älgjakt. Vidare beskattas ett stort antal djurarter i långt mindre utsträckning än vad som

300 Jakten

motsvarar deras antal och reproduktionsförmåga. Det bör vara en viktig uppgift för de av beredningen föreslagna lokala samrådsgrupperna att arbeta för ett bättre utnyttjande av jaktmarkerna. De bör genom sitt nära samarbete med kommunerna och vid sina kontakter med markägarna kunna verka för att utbudet av jaktmöjligheter ökar. Dessutom bör samrådsgrupperna, åtminstone i viss utsträckning, kunna fungera som förmedlingsorgan när det gäller jakträttsupplåtelser. Jägarorganisationerna och de lokala samrådsgrupperna bör också verka för att jakttillfällen ställs till förfogande för dem som söker korttidsjakter. Det bör i många fall finnas goda förutsättningar för jaktvårdsföreningar och jaktklubbar att skapa utrymme för korttidsjägare. Härigenom skulle dessa sammanslutningar bättre ta till vara de outnyttjade resurser som ofta finns på jaktmarken samtidigt som intäkter tillförs föreningen eller klubben. Det är relativt vanligt att jaktlag är beredda att ta emot ytterligare jägare för att fylla upp mer eller mindre tillfälliga vakanser eller för att klara älgavskjutningen. Särskilt eftersökta i sådana sammanhang är duktiga jägare med goda hundar för olika jaktformer. Det svåraste hindret mot att bereda ytterligare jägare möjlighet att jaga är ofta att det saknas kontaktkanaler mellan de berörda personerna. Det är också betydelsefullt att tillkommande jägare utan egen jaktmark får möjlighet att delta i jakt och viltvårdsarbete och att detta sker i ordnade former under erfarna jägares ledning. En sådan verksamhet kan ske i former liknande dem som tillämpas exempelvis i Tyskland. Blivande jägare får där som praktikanter följa mer erfarna jägare under ett par års tid. Förutom att ett sådant system på sikt ger fler kunniga jägare öppnar det också möjligheter för nytillkomna, marklösa jägare att delta i jakt. Det kan också vara en väg för rekrytering av nya medlemmar till etablerade jaktlag när tidigare medlemmar av olika skäl lämnar laget. Även i det här sammanhanget har jägarorganisationerna en viktig uppgift. De regionala och lokala organisationerna bör kunna ta upp sådan jaktförmedling och praktikantutbildning på sina program. Vad beträffar den samhällsägda marken har enligt beredningens mening både de lokala samrådsgrupperna och jägarorganisationerna anledning att verka för att upplåtelse sker i former liknande dem som valts i Malmö och vissa andra kommuner. Den beskrivna upplåtelseformen innebär fördelar också för kommunerna. Det för alla markägare ökade ansvaret för viltvården som förutsätts i beredningens förslag kan avlastas kommunerna på ett från

både ekonomisk och praktisk synpunkt fördelaktigt sätt. Överhuvudtaget

finns det fördelar att vinna om jaktföreningar i större utsträckning än hittills arrenderar jaktmark. Ges jägare med skilda intressen medlemskap i föreningen kommer jaktmarken att utnyttjas för jakt efter olika slags vilt och jakten att bedrivas i flera olika former. Domänverket bör vid upplåtelse av jakträtt på statens marker i ökad utsträckning ge företräde åt sådana föreningar. Även bolagen, kyrkan och andra större markägare borde i större omfattning än hittills upplåta sina jaktmarker till jaktlag som är mera fast organiserade som föreningar. Det bör ligga i jägarorganisationernas intresse och inom deras ansvarsområde att verka för att jaktlagen organiseras som föreningar. En sådan föreningsbildning kan underlättas om organisationerna tillhandahåller förslag till föreningsstadgar.

Jakten 301

Beredningen anser vidare att möjligheterna att upplåta jakt inom jaktvårdsområden bör vidgas. Till skillnad från vad som gäller inom fiskevårdsområden beträffande fisket har en jaktvårdsområdesförening inte tillagts någon rätt att besluta om upplåtelse av jakt inom jaktvårdsområdet. En sådan rätt skulle ge föreningen möjlighet att ekonomiskt ta till vara de jaktmöjligheter som inte utnyttjas av medlemmarna själva. Det kan vara fråga om småviltjakt eller jakt efter viltarter som annars inte alls skulle jagas inom området. Det kan emellertid också bli fråga om att tillfälligt eller mera permanent förstärka jaktlaget eller jaktlagen inom jaktvårdsomrädet med ytterligare någon eller några medlemmar. Den nya bestämmelsen bör utformas så att jaktvårdsområdesföreningen får besluta om upplåtelse av jakt inom jaktvårdsområdet under förutsättning att det finns föreskrifter om sådana upplåtelser i stadgarna. Både i bestående och nybildade jaktvårdsområden skall det alltså krävas en kvalificerad majoritet för att områdesföreningen skall ges rätt att avtala om upplåtelser. I stadgeföreskrifterna bör det preciseras i vilken omfattning och i vilka former upplåtelse skall få ske. För jaktvårdsområden enligt äldre lag får bestämmelsen betydelse först på längre sikt eftersom ändring av stadgarna i det här avseendet i sådana områden i regel endast kan ske vid förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområdet. Att jaktvårdsområdesföreningen ges rätt att avtala om upplåtelser behöver inte få till följd att man tar ifrån den enskilde delägaren rätten att upplåta sin mark. När det i stadgarna för ett jaktvårdsområde har föreskrivits att jakten inom området skall utnyttjas gemensamt av delägarna brukar det också finnas stadgebestämmelser som begränsar delägarnas rätt att upplåta sin jakträtt inom området. En upplåtelse innebär nämligen att jakträttsarrendatorn inträder i markägarens rätt att jaga över hela området. Detta leder i sin tur att även mycket måttliga fastigheter inom ett jaktvårdsområde får ett högt jaktligt värde. För att förhindra ett stort antal upplåtelser som leder till ett jakttryck som inte var förutsatt när området bildades brukar det i stadgarna ställas krav på att en upplåtelse för att godkännas skall omfatta en viss minsta areal. En sådan stadgebestämmelse har också den betydelsen att den motverkar en spekulation i det ökade jaktliga värde en fastighet fått genom att den tagits in i ett jaktvårdsområde. Möjligheten att göra gällande dessa sedan länge tillämpade stadgebestämmelser har emellertid kommit att sättas i fråga genom ett antal domar meddelade av regeringsrätten under år 1982. Med anledning av regeringsrättens ställningstagande har Svenska jägareförbundet tillsammans med några av sina länsföreningar i en framställning till regeringen begärt en ändring av den bestämmelse i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden som reglerar upplåtelse av jakträtt inom sådana områden. Förslag om en sådan lagändring har också förts fram i en riksdagsmotion. Behovet av att genom stadgebestämmelser begränsa de enskilda delägarnas möjlighet att upplåta jakträtt minskar om man inom jaktvårdsområdena bestämmer sig för en ekonomisk reglering i enlighet med vad jaktmarksutredningen förordade i betänkandet (SOU 1974:81) Jaktmarker. Allmänt inom jaktvårdsområdena tillämpas ett systern som innebär att det för rätten att utöva jakt inom området krävs innehav av jakträttsbevis. Jaktmarksutredningens system innebär att avgifterna för jakträttsbevisen bestäms med

302 Jakten

hänsyn till att markägarna skall få en skälig ersättning för den jakträtt som tas i anspråk inom området. Avgifterna tillförs en fond och från denna fond delas det ut ersättning till varje markägare med visst belopp per hektar. Enligt åtminstone övervägas vid beredningens mening bör detta förvaltningsystem eller förlängning av ett jaktvårdsområde. Möjligen kan varje nybildning systemet ifrågasättas från den synpunkten att det kan innebära en ekonomisk påfrestning för ägare av små marker som vill jaga inom området. De betalar visserligen inte mer än ett skäligt pris för jakten men de kan samtidigt känna jaktmöjligheter i en omfattning som inte svarar mot deras sig påtvingade behov och ekonomiska resurser. Den nackdelen med systemet kan undanröjas om man bestämmer att ägarna av små marker för betala ett lägre pris för jakträttsbevisen så länge de själva utnyttjar jakten. vill också i det här sammanhanget framhålla den stora Beredningen och jakten att jaktvårdsområden bildas. Det betydelse det har för viltvården är inte någon tvekan om att antalet jaktvårdsområdesbildningar är starkt beroende av intresset och kunnandet hos jägareförbundets fältpersonal. Följaktligen är det önskvärt att förbundet genom utbildning och på annat sätt jaktvårdskonsulenter och länsjaktvårdare för ökade insatser vad engagerar gäller att få till stånd jaktvårdsområden. Självfallet måste också länsstyrelserna och länsviltnämnderna ta på sig ett betydande ansvar för att bildas. Vidare bör det uppdras åt naturvårdsverket att jaktvårdsområden under närmare och studera verksamheten med en femårsperiod följa bildandet av jaktvårdsområden. På grundval av en sådan studie bör verket vilka faktorer som påverkar jaktvårdsområdesbildningen och analysera redovisa vilka hinder som eventuellt måste undanröjas eller vilka åtgärder som måste vidtas för att få till stånd en ökad områdesbildning. Vad villkoren för jakträttsupplåtelse i allmänhet har slutligen gäller framför allt avtalstiden stor betydelse för jaktarrendatorns intresse av ett mera långsiktigt viltvårdsarbete. Från viltvårdssynpunkt är det följaktligen en fördel om arrendatorn redan från början är tillförsäkrad en relativt lång avtalsperiod eller kan påräkna förlängning av avtalet. delar i och för sig jaktmarksutredningens uppfattning att Beredningen avtal om jaktarrende normalt bör träffas för en minsta tid av fem år. En bestämmelse om en sådan minsta avtalstid skulle emellertid utan tvingande tvekan komma att inverka negativt på utbudet av jaktmark. I stället för att man lagreglerar frågan bör det vara en uppgift för jägar- och markägarorganisationerna att genom information och rådgivning verka för att avtal sluts på rimliga villkor. Det kan bl. a. ske genom tillhandahållande av kontraktsformulär. Bl. a. av det skälet bör upplåtelse av jakträtt normalt ske genom avtal, om det inte är fråga om en upplåtelse endast för en kortare skriftligt tid. bestämmelse om rätt till av ett avtal om En generell förlängning jaktarrende kan få samma negativa konsekvenser när det gäller markägarnas att arrendera ut mark som en bestämmelse om minsta arrendetid. villighet inta Det kan också ifrågasättas om det är rimligt att låta jaktarrendatorerna en särställning bland nyttjanderättshavarna och jämställa dem med jordbruksarrendatorer. Samtidigt framstår det som berättigat att en jakträttsarsätt skött jakten och viltvården och rendator, som på ett fullt godtagbart övriga åligganden enligt arrendeavtalet och som är villig att betala en skälig

Jakten 303

arrendeavgift, får behålla sitt arrende om han så önskar. En tryggad ställning för jakträttsarrendatorn är i regel till gagn för viltet och viltvården och därmed också till fördel för markägaren. Någon förlängningsrätt bör emellertid inte finnas om markägaren själv vill utnyttja jakten för egen del. Jaktarrendatorns anspråk på fortsatt arrende bör också få stå tillbaka om markägaren vill låta någon i familjen eller någon anställd i det jord- eller skogsbruksföretag han driver överta jakten. Beredningen föreslår därför att det i den nya jaktlagen tas in en bestämmelse som innebär att arrendenämnden i länet, efter framställning från jakträttsarrendatorn, kan besluta om förlängning av ett arrendeavtal om det kan anses oskäligt att upplåtelsen upphör. Förlängningen bör ske för en tid som motsvarar arrendetiden om den inte är längre än fem år. I annat fall bör förlängning ske för en tid av fem år. Arrendenämnden skall i beslutet om förlängning fastställa arrendevillkoren. Det bör ske med ledning av dels vad som kan anses skäligt med hänsyn till de tidigare villkoren, dels förändringar som inträffat eller kan förväntas och dels vad som är vanligt vid jämförbara förhållanden. Sjävfallet kommer arrendenämndernas arbete att underlättas om det utvecklas ett ramprissystem i enlighet med vad beredningen anfört i det föregående.

17.1.4 Jakten på allmänt vatten

Allmänt vatten finns i havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde gäller som huvudregel att gränsen mellan enskilt och allmänt vatten går 300 meter ut från strandlinjen eller, om kurvan för tre meters djup går längre ut, längs den kurvan. Vid bestämmande av strandlinjen räknas emellertid inte mindre öar och dessa kan därför vara omgivna av allmänt vatten. För rätten att jaga på allmänt vatten gäller enligt den nuvarande jaktlagstiftningen särbestämmelser som innebär undantag från principen om jakträttens till anknytning jordäganderätten. Det allmänna vattnet disponeras av staten. I viss utsträckning har emellertid fastighetsägare tillagts jakträtt på sådant vatten. Det gäller i fråga om de nyssnämnda smärre öarna. I den mån sådana öar utgör fastighet eller del av fastighet har ägaren jakträtt intill 100 meter från stranden. Med det nämnda undantaget gäller för jakten på allmänt vatten att det krävs länsstyrelsens tillstånd för jakt på sådana vatten och på holmar och skär som inte hör till någon fastighet. För länsstyrelsens tillståndsprövning gäller föreskrifter som har meddelats i kungliga brev från den 8 juni 1951 och den 8 december 1967. Föreskrifterna innebär bl. a. följande. Som allmän regel gäller att jakten bör förbehållas den bofasta kustbefolkningen i egentlig mening och att denna befolknings jaktmöjligheter inte bör begränsas mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till det vilt jakten kan avse. Det bör inte krävas att sökanden skall vara beroende av jakten för sin försörjning. Tillstånd lämnas för viss tid, högst tre är, och kan begränsas till att gälla visst område eller viss djurart. I första hand skall tillstånd ges till personer som är fast bosatta i Skärgårdsoch kusttrakterna och som dessutom för sin försörjning är beroende av de för kusttrakterna typiska inkomstkällorna. den Tillståndsberättigade enligt regeln bör vara dels fiskarbefolkningen, dels sådana kust- och skärgårdsbor

304 Jakten

som vid sidan av annan verksamhet hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, dels i allmänhet också personalen vid lots- och fyrplatserna och tullverkets bevakningspersonal. I övrigt får, om det är önskvärt med hänsyn till de lokala förhållandena, tillstånd som ges till personer som lever under i stort sett samma betingelser fiskarbefolkningen utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild anknytning till kust- och skärgårdsförhållandena. Även personer som inte lever under fiskarbefolkningens betingelser kan få tillstånd om de genom långvarig bosättning och yrkesutövning på platsen har fått särskild anknytning till och kunskap om kust- och skärgårdsförhållandena. Om hela befolkningen på en ö eller om alla personer i en viss grupp de angivna kraven för tillstånd kan länsstyrelsen lämna ett s. k. uppfyller grupptillstånd. att lämna grupptillstånd för jakt på allmänt vatten har Möjligheten utnyttjats inom bl. a. Stockholms och Göteborgs och Bohus län. Tillstånden där innebär att samtliga personer som är mantalsskrivna på öar och holmar i skärgården utan fast broförbindelse med fastlandet ges rätt till jakt utan särskild ansökan. Undantag har dock gjorts för vissa större öar i anslutning till tätorter, t. ex. för vissa öar utanför Vaxholm i Stockholms skärgård. Vad beträffar i övrigt av föreskrifterna för tillståndsgivningen kan tillämpingen det konstateras att samhällsutvecklingen lett till att föreskrifterna i vissa hänseenden framstår som föråldrade. Av regeringens praxis i besvärsärenden framgår att föreskrifternas krav på bosättning i skärgården upprätthålls. Den ändrade yrkesinriktningen och ändrade förhållanden i övrigt har däremot lett till avsteg från föreskrifternas krav på viss yrkesverksamhet eller vissa levnadsbetingelser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i en skrivelse till regeringen begärt en översyn av bestämmelserna om jakt på allmänt vatten. Länsstyrelsen anser att anvisningarna är föråldrade och svåra att tillämpa efter Det är inte möjligt att göra en rättvis fördelning mellan dagens förhållanden. skärgårdsbor som främst hämtar sin försörjning ur havet och andra som är bosatta vid kusten men arbetar på olika håll i landet. Länsstyrelsen betonar för skärgårdsbor inom att denna jakt innebär så gott som enda möjligheten länet att utöva jakt varför det är ett väsentligt intresse att göra en så rättvis tillståndsgivning som möjligt. En sådan översyn har också begärts av Gryts sjöjaktvårdsförening. Föreningen har närmast pekat på de problem som kan uppstå om den som har jakträtt inom 100-metersgränsen utanför småöar vägras tillstånd att jaga utanför denna gräns. Enligt föreningen kan nedlagt vilt inte bärgas inom den nämnda gränsen och det tillfaller då staten. De båda framställningarna har efter remissbehandling överlämnats till beredningen. Skall man behålla den nuvarande ordningen för upplåtelse av jakt på allmänt vatten delar beredningen uppfattningen att upplåtelsebestämmelserna bör ses över. Som framgår av regeringens praxis och som också anförts i yttranden i de överlämnade ärendena finns det inte längre skäl att i samma utsträckning som tidigare vid tillståndsprövningen fästa vikt vid sökandens yrkesutövning. Vid den framtida tillståndsgivningen bör i stället företräde ges åt personer som är bosatta i skärgården och som har erfarenheter av jakt

Jakten 305

och goda kunskaper om skärgårdens djurliv och naturförhållanden. Den föreslagna ändringen av bestämelserna för upplåtelser bör kunna underlätta en rimlig fördelning av jakttillstånden. Det är emellertid också angeläget att skapa förutsättningar för ett ökat utnyttjande av jaktmöjligheterna på de allmänna vattenområdena. En utökad sjöfågeljakt som ger flera personer tillfälle till jakt förutsätter en lokal administration för olika former av jaktupplåtelser. Det kan vara fråga om upplåtelser för kortare tid och upplåtelser begränsade till viss eller vissa arter.

I bl. a. Blekinge och Östergötlands skärgårdar finns särskilda sjöfågeljakt-

föreningar. Blekinge sjöfågeljaktförening är en sammanslutning för jägare som jagar på allmänt vatten i länet. Föreningen är en underavdelning till länsjaktvårdsföreningen och har 300-400 medlemmar. Den fungerar som remissinstans till länsstyrelsen i frågor som rör sjöfågeljakten på allmänt vatten. Länsstyrelsen begär bl. a. föreningens yttrande över ansökningar om jakttillstånd. Föreningens arbete berör inte enskilt vatten i skärgården.

Övriga sjöfågeljaktföreningar arbetar enligt ungefär samma mönster. Sjöfågeljaktföreningarna i Östergötland upprättar dock själva förslag till

innehavare av jakttillstånd på allmänt vatten. Dessa listor ligger sedan som underlag för länsstyrelsens beslut. Tillkomsten av sjöfågeljaktföreningar har avsevärt förbättrat möjligheterna att bedriva jakt och viltvård på det allmänna vattnet samt de holmar och skär som finns där. Även den tidigare omfattande olagliga jakten har kunnat begränsas. Mot bakgrund av de vunna erfarenheterna förordar beredningen att länsstyrelserna skall ges rätt att åt sjöfågeljaktföreningen överlåta skötseln av jakten och viltvården på de allmänna vattnen med tillhörande holmar och skär inom länet. Föreningarna skulle följaktligen få sköta också upplåtelserna av jakt. Ett villkor bör vara att medel som inllyter för försålda jakträttstillstånd skall användas för viltvårdsbefrämjande åtgärder inom området. Enligt beredningens uppfattning bör man också skapa förutsättningar för bildande av sjöfågeljaktvårdsområden som omfattar enskilt och allmänt vatten längs rikets kuster. J aktvårdsområdena bör omfatta såväl det allmänna vattnet med tillhörande kobbar och skär som fastigheter och vatten i enskild eller allmän ägo som berörs av sjöfågeljakten. För att en sådan områdesbildning skall bli möjlig fordras en ändring av lagen (1980:894) om jaktvårdsområden. Enligt lageni dess nuvarande lydelse kan nämligen endast fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde. Verksamheten inom området kan lämpligen omfatta all jakt inom den del som hör till allmänt vatten samt de holmar och skär som inte hör till något visst hemman men böri övrigt endast omfatta sjöfågeljakten. Dessutom bör verksamheten kunna avse gemensamma åtgärder, exempelvis decimering av mink samt kråk- och vitfågelstammar i syfte att skydda vissa andra djurarter. Som beredningen har föreslagit beträffande alla jaktvårdsområden bör områdesföreningen i ett jaktvårdsområde för sjöfågeljakt kunna avtala om upplåtelse av jakt inom området. Det bör i föreningsstadgarna noga preciseras i vilken omfattning sådana upplåtelser skall få ske. Reglerna i stadgarna för upplåtelser måste också utformas så att de som redan har

306 Jakten

tillstånd att jaga på allmänt vatten tillförsäkras den rätten även i fortsättningen. Beredningen utgår ifrån att initiativ till bildande av sjöfågeljaktvårdsområden främst kommer att tas av de personer som äger fastighet som kommer att ingå i området. Med de regler som gäller för bildande av jaktvårdsomsom blir avgörande för om råden är det skärgårdsbornas egen uppfattning områden av detta slag kommer till stånd. För råd och bistånd till de berörda markägarna kan länsviltnämnderna spela en viktig roll. Bildande av jaktvårdsområde för sjöfågeljakt skulle innebära fördelar inte bara från allmän synpunkt genom förbättrade förutsättningar för viltvård och till ytterligare jakttillfällen. En sådan områdesbildning skulle möjligheter i områdesföreningen. Inkomsterna också gynna de enskilda medlemmarna för från upplåtelserna bör utnyttjas för att skapa ekonomiska förutsättningar en aktiv viltvård inom området. En annan effekt av områdesbildningen skulle vara att de problem Gryts sjöjaktvårdsförening pekat på undanröjs. Med beredningens förslag skulle olika alternativ finnas för utnyttjandet av det allmänna vattnet för jakt D länsstyrelsen ger liksom hittills men enligt ändrade regler individuella tillstånd eller grupptillstånd till jakt, EI det allmänna vattnet får disponeras av en sjöfågeljaktförening som eventuellt också förfogar över enskilt vatten, både allmänt och D jaktvårdsområde för sjöfågeljakt bildas, omfattande enskilt vatten, med rätt att upplåta jakt till utomstående.

17.1.5 Jakten inom renskötselområdena

För renskötselområdena gäller bestämmelser som innebär avsteg från om jordägarens ensamrätt till jakten. Enligt rennäringslagen har principen medlem i sameby rätt att jaga inom de delar av samebyns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Beträffande de marker som i första hand är avsedda för de renskötande samerna, dvs. statens marker ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen, gäller särskilda regler för upplåtelse av jakt. Inom dessa områden får jakt bara om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. upplåtas Dessutom krävs att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård och kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt. Den avgift som bestäms vid upplåtelsen tillfaller till hälften samefonden och till hälften samebyn. Det är lantbruksnämnden som prövar upplåtelsefrågan efter samråd med domänverket och, i fråga om renbetesfjällen, kammarkollegiet. En sådan ordning har ansetts bäst tillgodose både samernas och andra befolkningsgruppers intressen. Samebyn får inte upplåta jakträtt i andra fall än när det är fråga om avgiftsfri upplåtelse till tidigare bymedlem. om vilka som bör vara Som bakgrund till en diskussion principer vägledande vid utformningen av den framtida jakten inom renskötselområdena kan det vara lämpligt att i grova drag beskriva de nuvarande förhållandena inom ett av dessa områden, nämligen Västerbottens län. Inom länet bedrivs bestämmelserna för

Älgjakten. älgjakten enligt

försöksverksamheten med samordnad älgjakt utom inom området ovanför

Jakten 307

odlingsgränsen och inom Malå skogssameby. Inom de undantagna områdena gäller de äldre bestämmelserna vilket innebär att älgjakten antingen kan bedrivas som allmän jakt, dvs. obegränsat antal djur under en kort jakttid, eller som licensjakt, dvs. jakt under en utsträckt tid då ett av länsstyelsen bestämt antal djur får fällas. Förutsättningarna för tillämpningen av bestämmelserna är, vad beträffar området ovanför odlingsgränsen, följande. Området är uppdelat mellan sex samebyar. En knapp tredjedel av området, företrädesvis mark i dalgångarna, är i privat ägo. Av kronomarken har genom beslut av lantbruksnämnden relativt stora områden upplåtits för älgjakt till i första hand ortsbor fast bosatta ovan odlingsgränsen. Upplåtelserna gäller för ett år i taget. Samerna har med stöd av rennäringslagen rätt att jaga inom hela området under hela året. Emellertid utnyttjas den rätten inte alls på privatägd mark och i blygsam omfattning på den mark som har upplåtits. På kronomarken ovanför odlingsgränsen bedrivs älgjakt i form av licensjakt enligt följande modell. I årliga beslut har länsstyrelsen, under förutsättning av resp. samebys godkännande, fastställt jakttid och tilldelning av djur för varje tilldelningsområde. I beslutet har länsstyrelsen uppdragit åt lantbruksnämnden att inom varje tilldelningsområde slutligt fördela tilldelningen mellan samebyarna och de jaktlag till vilka mark upplåtits för älgjakt. Inom tilldelningsområdena har sådana jaktlag anvisats jaktområden i samband med upplåtelsen och fördelningen av älgarna sker med ledning av den jaktområdesindelningen. Inom renskötselområdet nedanför odlingsgränsen har medlemmarna i fjällsamebyarna rätt att jaga under tiden den 1 oktober-den 30 april. Däremot har medlemmarnai länets enda skogssameby, Malå, rätt att jaga under hela året. Inom den samebyn finns såväl kronomark som privatägd mark. Kronomarken förvaltas av domänverket. På ett område inom byn jagar samerna älg i form av allmän jakt och på ett annat jagar de på licens. Licensjakten administreras på det sättet att länsstyrelsen på ansökan av domänverket beslutar om den totala älgtilldelningen för kronomarken inom Malå sameby. I beslutet har angivits det antal älgar som bör tilldelas samebyn. Den övriga jakten. Av störst intresse i det här sammanhanget är ripjakten i fjällområdet. Lantbruksnämndens upplåtelser av ripjakt på kronomarken ovanför odlingsgränsen tillgodoser inte den efterfrågan som finns på sådan jakt. Den begränsande faktorn när det gäller upplåtelserna är inte vilttillgången utan de störningar för renskötseln som småviltjakten kan innebära. Beredningens bedömning. Vad beträffar älgjakten har beredningen i avsnitt 16.2.5 förordat att det föreslagna nya älgjaktsystemet skall tillämpas också inom renskötselområdena. De restriktioner som ställs upp för jakten för att tillgodose viltvården och andra allmänna intressen gäller självfallet också för samernas jakt. Till sådana föreskrifter hör det föreslagna nya älgjaktsystemet som innebär att den allmänna jakten efter älg upphör. Emellertid får systemet alldeles speciella konsekvenser för samerna. Den föreslagna ordningen med registrering av licensområden och en bestämd älgtilldelning för varje område förutsätter att älgjakt inom licensområdet inte bedrivs av någon annan än den som fått den bestämda tilldelningen. Den rätt

308 Jakten

att jaga som tillkommer samerna innebär att de bara inom vissa markområden kan uppfylla villkoren för en helt egen älgjakt. Medlemmarna i fjällsamebyarna skulle kunna påräkna egna licensområden endast på kronomarken ovanför odlingsgränsen. Deras möjligheter att jaga älg på privat mark skulle däremot i fortsättningen bli beroende av medlemskap i jaktlag som disponerar älgtilldelningen på sådana marker. De två stora problemen är emellertid upplåtelserna av älgjakten på kronomarken ovanför odlingsgränsen och skogssamebyarnas älgjakt. Vad beträffar upplåtelserna kan det ifrågasättas om inte rennäringslagen innebär ett hinder mot att upplåta jaktmark som registreras som älgjaktsområde helt förbehållet andra än medlemmar i samebyn. I det betänkande, Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16), som ligger till grund för rennäringslagen föreslogs att en upplåtelse, om det fanns särskilda skäl, skulle kunna omfatta all rätt till jakt inom ett visst område. I propositionen (prop. 1971:51) med förslag till rennäringslag m. m. förklarade föredraganden emellertid att han ansåg att förslaget gick alltför långt. Han erinrade om att samerna jagar inte bara för eget behov utan även till avsalu. Enligt föredraganden kunde en upplåtelse med ensamrätt till en utomstående lätt uppfattas som ett betydande ingrepp i samernas rättigheter. Trots att bestämmelsen, att en jakträttsupplåtelse inte får innebära besvärande intrång i samernas rätt till jakt, följaktligen inte försågs med någon undantagsregel om upplåtelse av all rätt till jakt, behöver den inte tolkas som ett hinder mot upplåtelse vid införandet av ett nytt älgjaktssystem. Syftet med bestämmelsen bör kunna tillgodoses även om de till vilka älgjakt upplåts anvisas vissa områden med ensamrätt till sådan jakt. Det förhållandet att älgjakten organiseras på ett bättre sätt än tidigare skall självfallet inte behöva leda till att upplåtelserna innebär något ökat intrång på samernas jaktmöjligheter. Ordningen för licensområdesindelning, älgtilldelning och fördelning av jaktmöjligheterna mellan samer och utomstående bör närmare övervägas av naturvårdsverket. Inom skogssamebyarna har medlemmarna, som nämnts, en formell rätt att jaga på såväl kronomark som enskild mark under hela året. I praktiken utnyttjas dock den rätten i allt väsentligt bara på kronomarken. Den marken förvaltas av domänverket och i domänverkets jaktarrendeupplåtelser finns det särskilt angivet att samerna har rätt att jaga på ifrågavarande mark. Införandet av ett nytt älgjaktsystem inom skogssamebyarna bör enligt beredningens mening ses som en organisatorisk fråga som inte drabbar samernas grundläggande rätt till jakt inom samebyn. För att inte samernas jaktmöjligheter skall försämras måste emellertid mark ställas till deras förfogande för registrering som älgjaktsområde. En möjlighet är att domänverket, men även andra markägare, begränsar sina upplåtelser så att en sådan disponering av marken blir möjlig. Även den här frågan bör bli föremål för ytterligare överväganden av naturvårdsverket. Vad slutligen gäller småviltjakten och då närmast ripjakten inom fjällområdena är det enligt beredningens mening angeläget att finna vägar för ett bättre utnyttjande av möjligheterna till sådan jakt. En förutsättning är emellertid att ytterligare upplåtelser för ripjakt samordnas med renskötseln för att undvika att jakten medför störningar för rennäringen. Enligt uppgift övervägs inom rekreationsberedningen möjligheterna att upplåta småvilt-

Jakten 309

jakt som organiseras och leds av samer. En fördel med ett sådant arrangemang skulle vara att jakten med kort varsel kan kanaliseras till områden där den inte leder till några störningar. För att stimulera upplåtelser av jakt inom samebyarna bör en ändring göras av föreskrifterna om hur inkomsterna av upplåtelerna skall fördelas mellan samebyarna och samefonden. Merparten av inkomsterna bör i fortsättningen tillfalla byarna.

Åtgärder bör vidare vidtas för att förbättra samernas möjligheter att

genom upplåtelser av jakt öka sina övriga inkomster av turismen.

17.2 J aktens bedrivande

17.2.1 Inledning

Iviss utsträckning finns det anledning att ställa upp regler för hur jakten skall bedrivas för att förhindra att olika jakträttsinnehavare inkräktar på varandras intressen. Exempel på en sådan reglering av förhållandet mellan enskilda är de i föregående kapitelavsnitt behandlade frågorna om hundanvändning vid jakt och oliká åtgärder som utförs i syfte att komma åt villebråd från annans jaktområde. Det stora flertalet av de bestämmelser som sedan länge kringgärdar jaktutövningen har emellertid till syfte att tillgodose olika allmänna intressen. Den med hänsyn till viltvården nödvändiga regleringen av jakten har i huvudsak behandlats i kap. 16. I det närmast följande avsnittet diskuteras behovet av att, med hänsyn till viltvården och säkerheten vid jakten, generellt kräva mark av viss storlek för att jakt skall få bedrivas. Vid sidan av viltvårds- och säkerhetsintressena är det ett allmänt intresse att förhindra att djuren utsätts för onödigt lidande vid jakt. I det avslutande delavsnittet behandlas vissa sådana djurskyddsfrågor.

17.2.2 Krav på visst markinnehav för jakt

Det har i olika sammanhangifrågasatts om det inte borde införas en generellt verkande regel som inskränker rätten att jaga på små och för jakt olämpliga områden. l sitt betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961:67) anförde 1949 års jaktutredning att den pågående fastighetsbildningen för bostads-, fritids- och industriändamål var ägnad att, åtminstone lokalt, rubba grundvalarna för jaktvårdsområdesinstitutet. Fastigheter som bildas för de uppräknade ändamålen kan enligt utredningen betraktas som impediment i jaktvårdshänseende. Ett stort antal sådana fastigheter inom ett jaktvårdsområde kan påverka majoritetsförhållandena inom området till förfång för övriga fastighetsägare. Om fastigheterna inte tas med i jaktvårdsområdet kan de komma att utnyttjas för en ohämmad jakt på bekostnad av viltbestånden inom området. Problem av det slaget kunde uppstå oavsett om den omgivande marken ingick i jaktvårdsområde eller inte. Utredningen föreslog att enbart skyddsjakt skulle få bedrivas på marker som taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet, om inte annat särskilt förordnades beträffande visst slag av mark eller visst villebråd. Inskränkningen skulle inte gälla om marken ägdes av innehavaren till

310 Jakten

angränsande jordbruksmark. I en proposition om ändringar i jaktlagen (prop. 1963:136) anförde föredraganden att förslaget knappast kunde anses tillräckligt underbyggt. Det saknades enligt hans mening godtagbara hållpunkter för bedömande av reformens verkningar i olika hänseenden. De påtalade olägenheterna borde kunna lösas genom att länsstyrelserna gavs möjlighet att ur jaktvårdsområdena utesluta fastigheter som saknade betydelse för jaktvården. Förslaget att inskränka jakträtten på vissa fastigheter har tagits upp på nytt av lantmäteriverket i verkets yttrande över jaktmarksutredningens betänkande. Enligt lantmäteriverket kan beskattningsnaturen, som numera fått en klarare definition, användas för att ange vilka fastigheter som bör omfattas av begränsningen. Det skulle i och för sig vara möjligt att med utgångspunkt från fastigheternas beskattningsnatur begränsa rätten att bedriva jakt på vissa fastigheter till att gälla endast skyddsjakt. Huvudregeln skulle i så fall vara att normal jakt bara får bedrivas på fastigheter som taxerats som jordbruksfastighet. Det skulle innebära att marker som i taxeringssammanhang klassas som tomtmark, exploateringsmark och täktmark undantas från sådan jakt. Det kan emellertid ifrågasättas om det är lämpligt att låta innehållet i en skatteförfattning bli avgörande för i vilken utsträckning jakt skall få bedrivas på en fastighet. En inskränkning av rätten att bedriva jakt borde i stället grundas på en lämplighetsbedömning med hänsyn tagen till viltvårdens krav, säkerheten och i vad mån jakten kan bedrivas utan förfång för innehavarna av angränsande marker. Den viktigaste frågan är emellertid om det finns något egentligt behov av en regel av det här slaget. Från viltvårdssynpunkt skulle den ifrågasätta begränsningsregeln endast ha en indirekt betydelse genom att den möjligen skulle underlätta bildandet och förvaltningen av jaktvårdsområden. Åtminstone en del av de problem som 1949 års jaktutredning hänvisade till torde emellertid ha undanröjts genom den nya lagen om jaktvårdsområden som anvisar ett förenklat förfarande att utesluta fastigheter som saknar jaktlig betydelse. Inte heller torde det vara motiverat att, i vidare mån än vad som följer av allmänna ordningsstadgans bestämmelse, av säkerhetsskäl inskränka jakten på vissa fastigheter. Som tidigare nämnts råder enligt allmänna ordningsstadgan förbud mot skjutning med eldvapen inom stadsplanelagt område. En bestämmelse som bara tar sikte på att begränsa jakten på andra fastigheter än jordbruksfastigheter torde inte heller i någon mera betydande utsträckning underlätta fastighetsrationaliseringen. Mot bakgrund av det anförda avstår beredningen från att föreslå några särskilda krav på visst markinnehav för bedrivande av jakt i andra hänseenden än vad som följer av de föreslagna reglerna för älgjakten och kronhjortsjakten.

17.2.3 J aktmedlen

När det gäller djurskyddsintresset finns i den nuvarande jaktlagstiftningen en allmänt formulerad regel som förbjuder jakt på sådant sätt att djuren tillfogas lidande i onödan. Om ett djur såras eller skadas vid jakt är den som jagar skyldig att utan dröjsmål föranstalta om eftersök. Därutöver finns detaljerade regler som syftar till att minska riskerna för skadskjutning och förhindra att olämpliga vapen, fångstredskap eller andra hjälpmedel kommer till

Jakten 311

användning vid jakten. Hur jakten bör regleras med hänsyn till djurskyddet diskuteras närmare längre fram i betänkandet i specialmotiveringen till den nya lagstiftningen. I det här sammanhanget behandlas endast frågan om användning av andra jaktmedel än skjutvapen. Av redogörelsen i kap. 3 om jaktens och viltvårdens utveckling framgår att äldre tiders jakt i stor utsträckning bedrevs med hjälp av fångstanordningar av olika slag. Jakt med fångstredskap har minskat i betydelse i takt med att skjutvapnen förbättrats. Av betydelse är också det förhållandet att det inte längre i någon större omfattning bedrivs yrkesmässig jakt efter pälsbärande djur. Användningen av fångstredskap har dessutom av djurskyddsskäl kringgärdats med allt strängare restriktioner och i vissa fall helt förbjudits. F. n. gäller att däggdjur och sådana fåglar som får jagas hela året får fångas i fällor som inte skadar eller dödar det fångade djuret. En förutsättning är att fällan är av en typ som godkänts av naturvårdsverket. Under en övergångsperiod får dock äldre, icke godkända redskap användas. För användning av fällor som dödar djuret krävs, med undantag för råttoch musfällor, särskilt tillstånd av länsstyrelsen eller i vissa fall av naturvårdsverket. Detsamma gäller snara som efter sådant tillstånd får användas vid jakt efter räv och ripa. Även de nu nämnda redskapen skall vara typgodkända. Snaror och sådana fällor som dödar bytesdjuret används företrädesvis i norra Sverige medan andra typer av fångstredskap är vanligare i landets södra delar. De skilda jakttraditionerna återspeglas i den debatt som under senare år förts om huruvida det är etiskt riktigt att använda olika fångstredskap. Exempelvis är inställningen till snarning betydligt mera negativ i södra Sverige än i norra. Enligt beredningens mening finns det inte någon anledning att göra någon principiell åtskillnad mellan olika jaktmedel och generellt betrakta fångstanordningarna som mindre lämpliga jaktmedel än sk jutvapen. Det krav som bör vara uppfyllt är att vapen och fångstanordningar är så beskaffade att de medger en effektiv jakt som innebär minsta möjliga lidande för djuren. I fråga om skjutvapen har detaljerade krav med det syftet gällt sedan länge. På samma sätt kommer djurskyddsintresset att tillgodoses när det gäller fångstanordningarna genom det nyligen införda kravet på typgodkännande. Som en ytterligare kontroll för att förhindra olämplig jakt bör det liksom hittills fordras särskilt tillstånd för jakt med användande av snaror och vissa fällor. Jakt med fångstanordningar ställer utan tvivel krav på särskilda färdigheter hos den jagande. Att utöver fordringarna på godkänd utrustning och i vissa fall särskilt tillstånd ställa krav på avlagda kunskapsprov på samma sätt som kommer att gälla för innehav av jaktvapen torde inte vara befogat. Däremot är det önskvärt att jägarorganisationerna genom kursverksamhet eller på annat sätt förmedlar kunskaper om hur jakt med fångstanordningar lämpligen bör bedrivas. En jakt som i särskilt hög grad har ifrågasatts är ripj akten med användande av snara. Undersökningsresultat som visar att jakten innebär lidande för djuren har ifrågasatts och det är en omtvistad fråga om snaran är ett från djurskyddssynpunkt godtagbart jaktmedel. Huruvida snaran är lämplig som fångstmedel är en fråga som det tillkommer naturvårdsverket att pröva. När

312 Jakten

det gäller jaktformen som sådan kan det konstateras att det är en jakt med mycket starka traditioner. Mot den bakgrunden kan det starkt ifrågasättas om det finns förutsättningar för att genomföra och upprätthålla ett förbud mot all snarjakt efter ripa. Som nämnts får efter särskilt tillstånd även räv jagas med snara. Genom ett beslut år 1979 uppdrog regeringen åt naturvårdsverket att meddela vissa tillstånd för fångst av rödräv med fotsnara. Tillståndsgivningen skulle avse inte bara fångst vid vissa viltforskningsprojekt och runt de områden i landet där fjällräv förekommer utan också runt områden med lokala rävskabbutbrott i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Fångst skulle även få ske mera allmänt i dessa län inom vissa av naturvårdsverket utvalda jaktvårdsområden där sedvanlig jakt med skjutvapen ter sig särskilt svår att bedriva med hänsyn till snö- och klimatförhållanden m. m. Vid tillståndsgivningen borde naturvårdsverket samråda med lantbruksstyrelsen och berörda länsstyrelser. Erfarenheterna av tillståndsgivningen skulle redovisas senast den 1 maj 1981. I beslutet anförde regeringen att det fick anses lämpligt att jakt- och viltvårdsberedningen i sitt huvudbetänkande ägnade frågan om fotsnarans tillåtande vid rävjakt samt de andra frågor som aktualiserats i samband därmed särskild uppmärksamhet. Naturvårdsverket har i en skrivelse till regeringen den 28 april 1981 redovisat sina erfarenheter av försöksverksamheten med fotsnaran. Av redovisningen framgår bl. a. följande. Fångsten har i realiteten skett under endast en fångstsäsong. Sammanlagt har 1 135 tillstånd meddelats. Vid tidpunkten för verkets redovisning hade rapporter om resultat av fångsten inkommit från 272 tillståndshavare. Av dessa hade 112 inte fångat något djur, delvis beroende på att tillstånden inte utnyttjats i avsedd omfattning av olika skäl. Av de 160 personer som fångat räv hade 18 fångat fler rävar än 10. Sammanlagt hade 735 rävar fångats varav 162 rävar var skabbangripna. Förutom en hund har inga andra djur än räv rapporterats fångade i fotsnaran. Vid kontakter med berörda länsstyrelser framkom att intresset att använda fångstredskapet visat sig vara mindre än väntat. Naturvårdsverket konstaterar i sin redovisning att erfarenheterna talar för en fortsatt användning av fotsnaran som fångstredskap vid jakt efter rödräv. Enligt verket kan dock ytterligare modifiering av redskapet möjligen vara motiverad med tanke på förfrysningsrisken. Verket framhåller i sin redovisning slutledningsvis att tillståndsgivningen i fortsättningen bör handhas av länsstyrelserna och att någon begränsning till vissa jaktvårdsområden eller områden med utbrott av rävskabb knappast är befogad. På grundval av naturvårdsverkets redovisning infördes år 1981 en bestämmelse i jaktstadgan om rävjakt med snara. Tillståndsgivningen handhas av länsstyrelserna och tillstånd får meddelas i den omfattning och på de närmare villkor som naturvårdsverket föreskriver med hänsyn till intresset att möjliggöra viss jakt, tillgodose jaktvården eller motverka viltskador. Genom den genomförda ändringen i jaktstadgan har regeringen tagit ställning för en mer allmän användning av fotsnaran i enlighet med naturvårdsverkets förslag. Som nämnts ankommer det på naturvårdsverket att pröva frågan om godkännande av fångstredskapet och att utfärda

Jakten 313

föreskrifter för dess användning. Naturvårdsverket har följaktligen befogenheter att ingripa om nya erfarenheter av fotsnarans användning skulle tyda på negativa effekter från djurskyddsspunkt. I detta sammanhang bör frågan om jägarnas skjutskicklighet något beröras. Inom en snar framtid kommer regeringen att ta ställning till frågan om införande av en skyldighet för den som vill förvärva jaktvapen att avlägga ett särskilt prov (jägarexamen). I jägarexamen ingår skjutprov vilket innebär att skjutskickligheten hos nytillkommande jägare och andra jägare som skaffar sig vapen av en typ de inte tidigare har tillstånd till kommer att bli föremål för en obligatorisk kontroll. Redan nu gäller att det för förvärv av kulvapen klass I krävs intyg om avlagt skjutprov och intyget får inte vara äldre än två år. Dessutom kräver många jakträttsupplåtare och många jaktlag att jägarna för att få delta i jakt med klass 1-vapen skall visa intyg om godkänt skjutprov. Ofta ställs det kravet att intygen inte får vara äldre än ett ar. Enligt beredningens mening finns det anledning att införa ett regelbundet återkommande skjutprov som villkor för rätt att delta i jakt med klass 1-vapen. Kravet på skjutförmågan bör inte ställas alltför högt men utformas så att det ger en kontroll av jägarens förmåga att avge välriktade skott mot stillastående mål. Skjutningen bör genomföras med det vapen som jägaren avser att använda under jakten. Eftersom provet kommer att avläggas av mellan 250 000-300 000 jägare kan inte alla dessa utan rimliga väntetider beredas utrymme på de s. k. kompetensbanor som finns i landet. Skjutningen bör därför få genomföras på valfri och för ändamålet lämplig plats. Det bör kunna uppdras åt jägarorganisationerna att organisera och genomföra provtagningen. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att tillsammans med jägarorganisationerna utforma förslag till vilka krav som bör gälla för godkänt prov.

sou 1983:21 315

18 försök, och

Forskning, utbildning

information

18.1 Forskning

18.1.1 Inledning

Beredningen hari olika sammanhang i betänkandet använt begreppet vilt med en innebörd som leder till att med viltforskning bör avses forskning över vilda däggdjur och fåglar. En sådan definition överensstämmer också med den gängse. Det kan vara fråga om såväl grundforskning som tillämpad forskning. I viltforskning ingår forskning om viltets ekologi och den omgivande miljön. Vissa forskningsprojekt om viltets ekonomiska och sociala värden har också genomförts inom viltforskningens ram. Beredningen har anledning att främst uppmärksamma frågor som rör forskning på däggdjur och fåglar med beaktande av de övergripande mål som redovisats i avsnitt 15.5. Viltforskningen har i sina tidiga skeden i ganska stor utsträckning varit registrerande. Man har genom direkta iakttagelser och insamling av olika typer av data sökt nå en inblick i viltarternas allmänna biologi, beteenden och förhållanden till omvärlden. På detta sätt har man försökt skaffa sig ett kunskapsunderlag för praktiska viltvårdsåtgärder. Den moderna viltforskningen utvecklar sig i allt snabbare takt mot att studera orsakssammanhang i naturen. I och med detta har viltforskningen allt mer gått över till att bli en experimentell vetenskap. Om viltforskningen skall fylla sin uppgift måste kravet på förmåga till problembeskrivning och frågeformulering, när det gäller tillämpad forskning och försöksverksamhet, ställas mycket högt. Likaså krävs av den moderna viltforskningen, om den skall ge en i sammanhanget väsentlig information, en förmåga att renodla faktorer och bygga upp kontrollmekanismer. Den svenska viltforskningen bedriver i dag samarbete främst med de övriga nordiska länderna. Det är för framtiden väsentligt att den övriga internationella utvecklingen uppmärksammas i högre grad och att internationellt samarbete etableras och utökas, där så befinns möjligt och lämpligt. Ett ökat utbyte och tillvaratagande av internatinella forskningsrön bör eftersträvas. Viltforskningen och den därmed förknippade tillämpningen spelar en framträdande roll i viltvården och den måste därför planeras och ledas av väl kvalificerad personal. Även på regional och lokal nivå bör skolad personal anlitas för att samla in baskunskaper och information.

och sou 193331

316 Forskning, försök, utbildning information

18.1.2 Forskningsfinansierande organ

Beredningen har i kap. 9 redovisat de forskningsinsatser som görs från samhällets och andra intressenters sida. Som framgår där är de organisatoriska förhållandena och finansieringsformerna för viltforskningen tämligen

svåröverskådliga. när det gäller viltforskning är Det viktigaste beviljande statliga organet vid statens naturvårdsverk. Nämnden sysslar dock främst forskningsnämnden För budgetåret 1982/83 disponeras för med forskning på miljövårdsområdet. forskningsnämndens verksamhet på detta område sammanlagt drygt 40 milj. kr. över Miljövårdsforskning. Huvuddelen av medlen går till anslaget inom området miljöskydd och produktkontroll. En forskningsprojekt mindre 20 procent av medlen, fördelas till projekt inom del, omkring området naturvård och naturresursfrågor. Inom detta område finns projekt som berör viltforskningen. Även över anslaget Särskilda undersökningar inom verket betydande belopp för att miljövårdsområdet disponerar bekosta utredningar och undersökningar inom miljövårdsområet. Anslaget 1982/83 uppgår till drygt 7 milj. kr. används bl. a. till som för budgetåret utredningar rörande naturvård och våtmarksinventeringar. När det gäller

finansiering av direkta viltforskningsprojekt disponerar forskningsnämnden och jaktvårdsfonderna. Medel ur viltskaderegmedel ur viltskaderegleringsleringsfonden används i huvudsak till forskning om älgen medan medel ur används till övrig viltforskning. Forskningsnämnden erhöll jaktvårdsfonden kr. ur viltskadereglerings- och för budgetåret 1982/83 sammanlagt 3,8 milj. till viltforskning. Innan beslut fattas har projekten jaktvårdsfonderna en vetenskaplig granskning och därefter förelagts projektgruppen genomgått består av fem ledamöter varav två utses av för viltforskning. Projektgruppen naturvårdsverket och två av Svenska jägareförbundet. Projektgruppen för överlämnar ansökningarna om medel till olika viltforskningsviltforskning projekt till forskningsnämnden med förslag till beslut. forskningsrådet (NFR), beviljar i viss begränsad Naturvetenskapliga medel till på viltområdet. Bland andra friståutsträckning grundforskning ende bidragsgivare som lämnar bidrag till viltforskning eller närliggande problemområden kan nämnas skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJ FR ), World enskilda och olika ideella fonder. Att på ett

Wildlife Fund, skogsbolag

tillförlitligt sätt fastställa storleken på de insatser som här görs är vanskligt. om storleken är inte alltid tillgängliga och Uppgifterna på forskningsbidragen dessutom i många fall på betydande, ideella baseras forskningen (försöken) insatser.

18.1.3 Forskningsutförande organ

Viltinriktad bedrivs vid statens naturvårdsverk och vid verkets forskning Grimsö. Även naturvårdsverkets fältpersonal, främst i forskningsstation Norrland, bedriver ofta undersökningar som kommer forskningen till nytta. Naturvårdsverket erhåller medel över statsbudgeten till de fasta resurerna. Av verkets ur jaktvårdsfonden går årligen vissa medel viltforskningsmedel till basresursema på Grimsö. Vid landets universitet bedrivs, i varierande omfattning, både grundforsk-

och

Forskning, försök, utbildning information 317

ning och målinriktad viltforskning. Forskningen är mångfacetterad och i vissa fall inriktad på jaktbart vilt. Verksamheten vid universiteten finansieras i huvudsak med allmänna medel över statsbudgeten och med fondmedel över naturvårdsverkets forskningsnämnd. Sveriges lantbruksuniversitet (SL U) och dess institution för viltekologi bedriver forskning som till stor del är knuten till de areella näringarnas och då särskilt till sambandet mellan fauna och markanvändning. SLU:s institutionsbundna forskning finansieras över samma medelskällor som viltforskningen vid övriga universitet. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), som också lyder under styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, bedriver undersökningar och forskning främst inom veterinärmedicinens område. Inom vid viltpatologiverksamheten anstalten studeras sjukdomar och miljöhygieniska problem inom viltvården. Huvuddelen av de viltpatologiska undersökningarna i landet utförs vid anstalten. SVA:s verksamhet bekostas med allmänna medel över statsbudgeten. En tjänst i viltpatologi vid anstalten bekostas dock med medel ur jaktvårdsfonden. Naturhistoriska riksmuseet har en forskningsavdelning till vilken bl. a. hör ringmärkningscentralen, gruppen för ekologisk miljöforskning och sälgruppen. Som huvudmottagare av kronans villebråd utför museet bl. a. åldersbestämningar och provtagningar med avseende på miljögifter hos djuren. Verksamheten finansieras med allmänna medel över statsbudgeten. Svenska jägareförbundet bedriver viltforskning vid sitt forskningscentrum Bäcklösa i Uppsala men även vid förbundets fältstationer, bl. a. Boda. Visst internationellt forskningssamarbete pågår också. I likhet med naturvårdsverket medverkar jägareförbundets fältpersonal ofta i undersökningar som är av värde för viltforskningen. För sin viltforskning erhåller jägareförbundet över sin budget medel ur både viltskadereglerings- och jaktvårdsfonden. Dessutom bidrar jägareförbundets medlemmar fr. o. m. den 1 juli 1983 över sina medlemsavgifter med betydande belopp till viltforskningen. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare liksom domänverket och vissa andra skogsbolag bedriver viss försöks- och forskningsverksamhet i egen regi. Denna verksamhet bekostas med egna medel. Även vissa andra ideella föreningar, främst Svenska naturskyddsföreningen (SNF) och Sveriges Ornitologiska förening (SOF), bedriver viss forskning eller försöksverksamhet. SNF:s verksamhet är främst inriktad på projekt för att rädda hotade djurarter medan SOF bedriver allt forskning på framför flyttfåglar vid Ottenby fågelstation på Öland. SNF erhåller vissa bidrag både av budgetmedel och ur jaktvårdsfonden till sin allmänna verksamhet. Bägge organisationerna disponerar vidare donationsmedel.

18.1.4 Beredningens förslag

I kap. 9 återges de mål för viltforskningen som formulerats av naturvårdsverkets och jägareförbundets gemensamma för viltforskprojektgrupp ning. Beredningen kan för sin del ansluta sig till denna målformulering. Den viltforskning som berörs av beredningens förslag är främst men tillämpad rymmer också inslag av grundforskningskaraktär. Problemen aktualiseras i många fall genom behov av viltvårdsinsatser och jägarna spelar en viktig roll

318 och information

Forskning, försök, utbildning

vid materialinsamling och rapportering. J ägarna är dessutom en av de viktigaste avnämargrupperna. Det är därför naturligt att viltforskningen haft mot de jaktligt intressanta arterna. av de en viss förskjutning Många som erhålls är dock giltiga och tillämpliga även för generella forskningsrön icke jaktbara viltarter. Förutom den artinriktade forskningen krävs betydande insatser för att den av miljön som sker i ett industrisamhälle och som följa förändring påverkar viltets livsbetingelser. Sådana forskningsinsatser är nödvändiga bl. a. med hänsyn till vårt internationella ansvar för vården av viltstammarna arterna. Sambanden mellan och då inte minst skyddet av de utrotningshotade orsak och verkan är många gånger mycket komplicerad. För att spåra och som uppstår krävs samverkan mellan och lösa de problem viltforskning annan forskning, främst miljöforskning. Observationer av förändringar i viltstammarna och en kartläggning av orsakerna på olika skadliga ämnens effekter ger ofta de första indikationerna imiljön. Viltforskningen kan göra det möjligt att på ett relativt tidigt stadium och vidta åtgärder för att begränsa miljöskadevållande uppmärksamma faktorer innan också människan drabbas. som visar att De sociologiska undersökningar beredningen genomfört allmänheten har ett mycket starkt intresse för viltet och att viltet har ett stort socialt värde. Men viltet representerar också ett betydande ekonomiskt värde. I de avvägningar som måste göras mellan viltintresset och andra intressen att bättre känna av viltets är det av stor betydelse omfattningen sociala och ekonomiska värden. Enligt beredningens bedömning är en fortsatt och utvidgad viltforskning en förutsättning för ett meningsfullt och framgångsrikt viltvårdsarbete. bör dels bedrivas inom de traditionella områdena och med Viltforskning nu tillämpade metoder. Därutöver bör i vidgad omfattning forskning bedrivas beträffande miljöförändringarnas inverkan på viltet. I det sammanhanget bör förutsättningarna för en ökad samverkan med miljöforskningssidan beaktas. Genom olika forskningsinsatser bör också viltets sociala och ekonomiska värden bättre klarläggas. Det har från berörda organisationers och enskilda forskares myndigheters, sida framhållits att nuvarande organisatoriska förhållanden måste betraktas som otillfredsställande. Det har från dessa håll hävdats att en mer samlad skulle leda till en effektivare viltforskning med bättre möjligorganisation heter att föra fram åsikter om forskningsbehov och om hur forskningen bör finaniseras. Genom en omorganisation skulle också möjligheterna att föra ut forskningsresultaten förbättras. Dessutom kan risken för ”dubbelforskning” minskas. Med den nuvarande, organisationen har det inträffat att splittrade anvisats till viltforskningsprojekt utan att andra medelsanvisare anslag erhållit kännedom om detta förrän efter avsevärd tid. Systemet med flera medelsanvisare kan också i vissa fall leda till att olika forskningsprojekt överlappar varandra. En och prioritering bör därför ske av all övergripande planering viltforskning, framför allt mellan de organ som fördelar medel till forskningen. Samråd bör ske beträffande den viltforskning som och samplanering bedrivs vid universiteten, andra myndigheter och organisationer. bör samordnas så att befintliga anläggningar och Forskningsarbetet

Forskning, försök, utbildning och information 319

tillgängliga resurser utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt. Viltforskningen bör vara målinriktad och styras av de informationsbehov som finns hos jägar- och naturvårdsorganisationerna, skogs- och jordbruket och de faunavårdande myndigheterna. Prioriteringen av viltforskningsprojekten bör ske utifrån dels en ändamålsenlig och dels en vetenskaplig granskning av projekten. Viltforskning är ofta långsiktig. Forskningsverksamheten bör dock bedrivas på sådant sätt att resultaten eller delresultaten av de olika projekten så snabbt som möjligt kan ställas till avnämarnas, dvs. myndigheternas, organisationernas och allmänhetens förfogande. Forskningsinformationen bör anpassas så att den kan utnyttjas i praktisk tillämpning. Beredningen är emellertid inte beredd att förorda en total samordning av viltforskningen. Däremot är det enligt beredningens mening fullt möjligt att åstadkomma en bättre samordning än i dag och därmed också en koncentration av viltforskningsinsatserna till områden där de är mest angelägna. Detta kan ske genom att i fortsättningen låta forskningsnämnden vid naturvårdsverket ombesörja all medelsanvisning i fråga om den Viltforskning som bekostas med medel ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna. Även den forskning som bedrivs av jägareförbundet med utnyttjande av medel ur de båda fonderna bör alltså inordnas under forskningsnämndens medelsanvisning. Genom en sådan ordning skulle man uppnå en snabbare beslutsprocess och en bättre överblick över det totala forsknings- och medelsbehovet samtidigt som riskerna för att olika projekt kolliderar med varandra elimineras.Inom naturvårdsverkets forskningsnämnd handhas, som redan nämnts, viltforskningsfrågor av en projektgrupp för Viltforskning. Enligt beredningens uppfattning talar övervägande skäl för att ombilda projektgruppen till en viltforskningskommitté som bör ges en i förhållande till projektgruppen starkare ställning. Viltforskningskommittén bör ges samma ställning i förhållande till forskningsnämnden som den till nämnden knutna kommittén för naturvårdsforskning har. Även när det gäller viltforskningskommitténs uppgifter och sammansättning bör naturvårdsforskningskommittén tjäna som mönster. Det innebär att det skall ankomma på viltforskningskommittén att, till ledning för forskningsnämndens beslut, från olika synpunkter granska och värdera de viltforskningsprojekt som kan komma i fråga för medelsanvisning. Kommittén skall även svara för den vetenskapliga granskningen av projekten. Bedömningen bör emellertid också avse bl. a. det praktiska värdet av de resultat som kan vinnas och möjligheterna att genomföra projektet med hänsyn till tillgängliga basresurser. Vad beträffar sammansättningen bör, på samma sätt som i kommittén för naturvårdsforskning, i viltforskningskommittén ingå den expertis som behövs för den vetenskapliga granskningen och företrädare för avnämarsidan. Ordföranden i Viltforskningskommittén bör tillika vara ledamot i forskningsnämnden. Den nödvändiga samordningen med andra medelsbeviljande organ för ett effektivt utnyttjande av resurserna bör åstadkommas genom att kontakter upprätthålls mellan forsningsnämndens sekretariat och sekretariaten vid de olika forskningsråden. Beredningen har inför en eventuell omorganisation av viltforskningen övervägt en total samordning av basresurserna och forskningsverksamheten under en huvudman och till en plats i landet. Av flera skäl har beredningen dock funnit en sådan lösning mindre ändamålsenlig. Bl. a. måste hänsyn tas

320 och information

Forskning, försök, utbildning

till de mycket varierande naturförhållandena i landet. Basresurserna i form av bl. a. forskarstationer är i dag uppdelade på många olika myndigheter och organisationer av vilka vissa erhåller medel över statsbudgeten och vissa andra erhåller medel ur viltskadereglerings- och jaktvårdsfonden eller disponerar egna medel. Universiteten har väl fungerande institutioner med till dessa knutna forskarstationer. Naturvårdsverkets forskningsstation Grimsö har en stor betydelse för universitetens viltforskare m. fl. Svenska jägareförbundet har sin viltforskning koncentrerad till Bäcklösa i Uppsala med fältstationer vid Boda, Sunnäs m. fl. platser. Enligt beredningens uppfattning bör frågan om de administrativa och organisatoriska fördelar som kan uppnås genom att koncentrera viltforskningen till en eller några av de nu befintliga anläggningarna granskas av viltforskningskommittén. Beredningen anser det mycket angeläget att viltforskningen på sikt främst utnyttjar de anläggningar som erbjuder de bästa förutsättningarna för en meningsfull forskning. Beredningen har således funnit det angeläget att den svenska viltforskningen ges en viss fristående och självständig roll inom ramen för de resurser som är tillgängliga. Det bör ankomma på viltforskningskommittén att med ledning av de mål och de riktlinjer som tidigare angivits prioritera viltforskningsprojekten. Den forskning som stöds av forskningsnämnden vid naturvårdsverket bör om möjligt vara organiserad i tidsmässigt avgränsade projekt. För Svenska jägareförbundets del blir konsekvenserna av beredningens förslag följande. Med medel ur jaktvårdsfonden kommer en begränsad stab för kvalificerad forskningsadministration att finansieras. Vidare kommer förbundet att erhålla sådana medel för kostnader som hänför sig till i Bäcklösa och till de fältstationer som i framtiden visar viltforskningscentret sig nödvändiga. Till den verksamhet som förbundet vill bedriva med utnyttjande av dessa fasta resurser får förbundet ansöka om medel hos forskningsnämnden vid naturvårdsverket. Denna verksamhet bör i enlighet med de generella riktlinjer som angetts organiseras i projekt och vara tidsmässigt avgränsade.

18.2 och försöksverksamhet

Utvecklings-

Genom viltforskningen erhålls resultat av mer eller mindre principiell karaktär. De erhållna resultaten, främst de som är inriktade mot olika viltvårdsåtgärder, måste dock prövas i praktisk tillämpning och även utvecklas för att kunna utnyttjas i olika situationer och med rimliga insatser av resurser. Behov kan föreligga att genomföra utvecklings- och försöksverksamhet samtidigt på många olika platser för att testa forskningsresultaten under skiftande förutsättningar och med olika genomförandemetoder. En produktiv viltforskning kräver därför för att ge ett fullgott resultat en väl utbyggd utvecklings- och försöksverksamhet. En stor del av de arbetsuppgifter detta medför kommer att vara av relativt enkel karaktär. Det kan vara fråga om att kontrollera och registrera samt att handha den praktiska skötseln av en viltvårdsanläggning. Andra arbetsuppgifter kommer att vara betydligt mer

Forskning, försök, utbildning och information 321

komplicerade. Framför allt bör själva planeringen och ledningen av denna verksamhet skötas av för uppgiften kvalificerade personer. Dessa personer bör också ha god kunskap om den forskning som initierat utvecklings- och försöksverksamheten. Det kan många gånger vara lämpligt att ansvaret åvilar den ansvarige för forskningsprojektet. Men för att genomföra försöksoch utvcklingsverksamhet med rimliga krav på de erhållna resultatens tillförlitlighet bör det på regional och ofta också på lokal nivå finnas tillgång till personer som kan medverka i kvalificerade projekt. Personalen vid länsjaktvårdsföreningarna får en viktig uppgift i detta arbete. En medverkan i uppgifter som har en vetenskaplig inriktning ställer ökade och även nya krav på personalens kunskaper och förmåga. Detta bör beaktas vid planeringen av den befintliga fältpersonalens vidareutbildning men även vid nyanställning av personal. Länsstyrelsernas personal är många gånger också lämpade för att delta i utvecklings- och försöksverksamheten. Som redan sagts kan för ändamålet krävas engagemang från ett stort antal personer. Behovet av försöksområden kan också bli betydande. Däremot kommer troligen arbetsinsatsen från den enskilde medarbetaren i regel att bli begränsad liksom intrånget på försöksområdena. Verksamheten måste i huvudsak bygga på ideella insatser och några ersättningar för utfört arbete kan i regel inte komma i fråga. Medel kan dock behövas för att täcka de direkta utlägg som de medverkande har för försöksoch utvecklingsarbetets genomförande. Jägarorganisationerna synes vara mest lämpade för att ansvara för en verksamhet av detta slag. Som redan sagts kräver verksamheten tillgång till intresserade, ideella medarbetare och lämpliga försöksområden. Sådana resurser bör kunna anskaffas via de regionala och lokala jägarorganisationerna. Arbetena är långsiktiga och ansvaret för att de fullbordas, även om de direkt engagerade personerna av något skäl blir förhindrade att fullfölja projekten, bör kunna åvila jägareförbundets jaktvårdskretsar, jaktvårdsområden eller liknande. Jägareförbundet har också fast anställda forskare som kan fungera som ledare för de olika projekten. Beredningen förordar således att forskningsverksamheten samordnas med en utvidgad försöks- och utvecklingsverksamhet. Ansvaret för denna verksamhet bör i första hand kunna bäras av jägarorganisationerna. Beredningen förutsätter att verksamheten huvudsakligen genomförs genom frivilliga, ideella insatser men att medel ur jaktvårds- och viltskadefonderna ställs till förfogande för att bekosta vissa direkta utlägg som är förknippade med verksamheten. Medel ur viltskadefonderna bör också kunna användas för att utbilda personal inom jägarorganisationerna och vid länsstyrelserna för viss forsknings- och försöksverksamhet i jaktliga frågor på regional och lokal nivå.

Utbildning

Beredningen har tidigare konstaterat att kunskaperna om vilka effekter olika mil jöförändringar har på viltet är bristfälliga. Ökade satsningar på försök och forskning har därför förordats. Men för att rönen från forsknings- och försöksverksamheten skall komma

322 utbildning och information

Forskning, försök,

till nytta behövs också en utökad och förbättrad utbildning och information. En stor del av de kunskaper som redan i dag finns tillgängliga når endast i begränsad omfattning ut till de aktuella avnämargrupperna. Det finns ett stort antal personer som äger betydande kunskaper om fauna och flora. Men samtidigt är kunskapen hos majoriteten av befolkningen i dessa frågor begränsade. Merparten av dagens svenska befolkning föds, växer upp och bor i tätorter med begränsad kontakt med skeendet i naturen under årets olika delar. Den kontinuerliga och i regel omedvetna kunskapsöverföring om naturen som förr ägde rum från äldre till yngre och som förstärktes av nära kontakt med naturen har numera i stor utsträckning försvunnit. Samtidigt var kunskapsunderlaget om naturen förr mycket begränsat om det jämförs med vad man i dag vet. Tidigare åtgärder baserade på bristfälliga kunskaper har i viss mån bidragit till att skapa de problem vi i dag har med bl. a. hotade djurarter. För att förmedla nödvändig kunskap om naturen, om betydelsen av ekologisk balans och om hur lätt mänskliga åtgärder rubbar denna behövs en medveten satsning på utbildning för olika kategorier. De första informationerna om djur och natur erhåller barnen i regel på ett mycket tidigt stadium och dessa kunskaper bestämmer ofta under en relativt lång tid deras naturuppfattning. som producerar och distribuerar böcker, filmer, leksaker och Företag annat material som har natur- och djurinriktning bör göras uppmärksamma på sitt ansvar för materialets vederhâftighet. En svårighet i detta sammandel av det material som används för förströelse eller hang är att en betydande av barn produceras i andra länder. Dessa producenter torde undervisning inte i någon särskilt hög grad påverkas av svenska önskemål om materialets utformning. I sådana fall bör det dock vara möjligt att få distributörerna, framför allt TV och andra massmedia, att vara mer kritiska vid sitt val av material. I läroplan 1980 för grundskolan finns ett begränsat utrymme för utbildning i naturkunskap. Även i gymnasiets läroplan finns undervisning med till miljö och fauna upptagen. De formella förutsättningarna för anknytning att eleverna skall kunna få undervisning inom detta område föreligger således. Den kritik som främst kan riktas mot nu gällande studieplaner är att den tid som står till buds för undervisning inom naturorienterande ämnen är mycket begränsad. Men samma kritik kan anföras även när det gäller andra väsentliga ämnesområden. Inom varje skolenhet finns betydande frihet att välja inriktning på den naturorienterande Hur många timmar i undervisningen som undervisningen. faunistisk beror lärares har ekologisk eller inriktning på vederbörande intresseinriktning men även på tillgången på lämpligt undervisningsmaterial och möjligheten att ordna praktiska demonstrationer. Inom ramen för fritt valt arbete kan varje skola - om det finns tillräckligt många intresserade elever, lämpliga lärare, undervisningsmaterial och övningsområden - bedriva undervisning med inriktning på viltvård. Antalet grupper i fritt valt arbete med denna inriktning är begränsat. En starkt begränsande faktor är tillgång på lämpliga viltvårds- och försöksområden inom rimligt avstånd från skolan.

Forskning, försök, utbildning och information 323

Beredningen anser att berörda myndigheter tillsammans med jägarorganisationerna bör undersöka vilket material som lämpligen bör produceras för att underlätta undervisning om viltvård i grundskolan och gymnasieskolan samt vidta de åtgärder som behövs för att få fram behövligt material. Likaså bör de undersöka och lämna förslag till hur man på lämpligt sätt rekryterar erforderliga lärarkrafter och får tillgång till övnings- och försöksområden. För de specialskolor på gymnasienivå som bedriver utbildning inom skogsbruk har skolöverstyrelsen i samråd med jägareförbundet utfärdat anvisningar för undervisning även om viltvård. Ett antal skogsbruksbetonade gymnasieskolor har också undervisning i detta ämne. Utbildningens inriktning och omfattning kan variera, delvis som en naturlig följd av skolans lokalisering. Tillgången till kunniga och intresserade personer som kan utnyttjas som lärare i jakt- och viltvård är relativt god, likaså tillgång till övningsmarker. Som läromedel för denna kategori används jägareförbundets kursböcker, filmer och bildserier. Vad som kan bli aktuellt är att skolöverstyrelsen tillsammans med företrädare för naturvårdsverket, jägarorganisationerna och skogsbruket gör en översyn av undervisningen och föreslår de ändringar som anses erforderliga. Undervisningen i viltvård vid de jordbruksbetonade gymnasieskolorna är mycket begränsad. Med hänsyn till den stora betydelse som jordbruket har för livsbetingelserna för det vilt som är beroende av eller lever i jordbrukslandskapet är detta beklagligt. Ökade kunskaper om de olika djurarternas miljökrav skulle säkert skapa bättre förutsättningar att tillgodose dessa krav vid bedrivande av jordbruk. Betydande förbättringar av viltets villkor i jordbrukslandskapet bör kunna åstadkommas utan att detta negativt påverkar avkastningen av jordbruksgrödor. Jägareförbundet har i samråd med Lantbrukarnas riksförbund under år 1982 publicerat en skrift om praktiska åtgärder i jordbrukslandskapet för att förbättra fältviltets miljö. Riksdagen har nyligen fattat beslut om att hänsynen till naturvårdens intresseni jordbruket bör lagregleras. Detta kommer att ställa ökade krav på kunskap om viltskötsel hos lantbrukarna. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att tillsammans med företrädare för jordbruket och viltvården utarbeta förslag till undervisning i viltvård i den jordbruksbetonade gymnasieskolan. Inom den högre skogliga utbildningen på lantbruksuniversitetet meddelas undervisning om vilt och viltvård i skogsbrukslandskapet. Undervisningen är obligatorisk och omfattar även jakt. F. n. torde inga ytterligare anvisningar för denna undervisning vara erforderliga. Kursplanerna för den högre undervisningen inom jordbrukets område upptar inte någon undervisning om vilt och viltvård. Beredningen anser att det är angeläget att eleverna inom den högre lantbruksutbildningen får en viltvårdsundervisning som är likvärdig med den som meddelas i den högre skogliga utbildningen. Särskilt angeläget är det att de personer som framdeles kommer att arbeta vid myndigheter som sysslar med jordbruksfrågor, som lärare på lantbruksskolor eller direkt i jordbruksdriften har fått grundläggande utbildning om viltet i jordbrukslandskapet. Den till omfattningen största utbildningen i jakt och viltvård är i dag den som riktar sig direkt till jägarna. Den drivs av jägareorganisationerna i samverkan med olika studieförbund, främst jägareförbundet och studiefräm-

324 Forskning, försök, utbildning och information

jandet. Verksamhetens inriktning och volym är i betydande utsträckning beroende av den takt i vilken lämpligt kursmaterial tas fram. För kursmaterialproduktion svarar främst jägareförbundet. Några åtgärder från samhällets sida för att påverka kursmaterialframtagningen synes inte erforderliga. Huvuddelen av jägarutbildningen sker i studiecirklar. Frivillig provverksamhet med jägareexamen pågår f. n. Regeringen kommer senare att besluta fr. 0. m. vilken tidpunkt bevis om genomgången jägarexamen kommer att krävas vid köp av vapen. Avsikten är att kravet endast skall omfatta förstagångsköpare av vapen samt jägare som avser att köpa vapen av en typ de inte tidigare har tillstånd att inneha. Vid Öster-Malma jaktvårdsgård och -skola bedrivs undervisning särskilt anpassad för personer som redan arbetar inom jakt- och viltvård eller framdeles avser att söka tjänster inom detta område. Dessutom anordnas kurser för funktionärer i jägareorganisationer, enskilda jägare, m. fl. Antalet exkursioner och studiebesök av olika grupper, exempelvis anställda vid myndigheter, studiecirklar, föreningar och studerande, är omfattande. Intresset för att få delta i kurser på skolan eller göra studiebesök har hittills överstigit tillgängliga resurser. Under år 1982 har en utbyggnad skett av skolans undervisnings- och förläggningslokaler. Skolan bör även i övrigt ges sådana resurser att en större del av den efterfrågade utbildningen kan tillfredsställas. Det gäller förutom lokaler även demonstrationsanläggningar och undervisningsutrustning men även personal som kan medverka i undervisning och information. Det synes också angeläget att skolan utnyttjar de tillkommande resurserna för att lämna undervisning till nya avnämargrupper. Behov föreligger av vidareutbildning av olika lärarkategorier inom naturorienterande ämnen, beslutsfattare inom centrala, regionala och kommunala myndigheter, personer som brukar eller förvaltar jord- och skogsfastigheter, m. fl. Jägarnas riksförbunds kursgård i Österfärnebo är under utbyggnad och kommer att användas för olika kurser i jakt och viltvård. Beredningen har i annat sammanhang diskuterat frågan om jägarnas skjutförmåga. För att minska riskerna för skadskjutningar av vilt bör en kontroll av skjutförmågan genomföras. Beredningen har i avsnitt 17.2.3 föreslagit att den som önskar jaga med kulvapen klass 1 skall vara skyldig att avlägga ett enkelt. periodiskt återkommande prov där förmågan att avge väl riktade skott med jägarens eget vapen kontrolleras.

18.4 Information

Den huvudsakliga informationen till jägarna om olika viltvårds- och jaktfrågor sprids i dag genom bl. a. föredrag, filmer, utställningar och kurser. En betydande roll i informationsspridningen spelar de olika organisationernas medlemstidskrifter samt de fristående facktidskrifter som redovisats i kap. 10. Ett stort antal böcker och skrifter om viltvård och jakt finns tillgängliga för de som ytterligare önskar fördjupa sitt vetande. Den skriftliga information som står till förfogande för personer som är intresserade av viltvård och jakt är rikhaltig. Även personer utanför den krets som mer aktivt arbetar med viltvård och jakt har tillgång till en omfattande skriftlig

och

Forskning, försök, utbildning information 325

dokumentation. Även dagstidningar, radio och TV lämnar en fyllig information i viltvårdsoch jaktfrågor. Information om djur kan i vissa sammanhang få en starkt spektakulär utformning. Händelser där enskilda djur är involverade ägnas understundom en uppmärksamhet i pressen som inte står i proportion till händelsens verkliga betydelse. Detta kan påverka opinioner och styra resursutnyttjandet pâ ett sätt som kan vara negativt för andra viltvårdsinsatser. Det kan också dra bort intresset från men mindre allvarligare, iögonfallande problem som rör viltet. Planmässig utbildning och information till personer som arbetar inom massmedia kan vara en möjlighet att få en sakligare redovisning av dessa frågor. Det är framför allt myndigheter och organisationer som arbetar med viltvårds- och jaktfrågor som nu producerar informationsmaterial. Några ytterligare insatser från samhällets sida för att stimulera denna produktion synes icke erforderliga. Produktion av informationsmaterial om djur och natur avsett för barndaghem, förskolor och lekskolor bör dock på lämpligt sätt initieras och uppmuntras. Vandringsleder och andra arrangemang för att öka allmänhetens möjligheter att komma ut i skog och mark har blivit och mycket uppskattade utnyttjas av många personer. I anslutning till dessa leder borde möjligheterna att lämna information om viltet bättre utnyttjas. av Framställning lämpligt informationsmaterial bör kunna göras till en relativt låg kostnad. Visst material, exempelvis planscher, kan produceras centralt, annat material, exempelvis boträd, spårtecken m. m., finns längs vandringsleden. I anslutning till naturskyddsområden och nationalparker bör också förutsättningarna beaktas att i större utsträckning än vad som i dag är fallet informera om naturen och viltet. En av uppgifterna för de av beredningen förordade lokala samrådsgrupbör vara att på lämpligt sätt engagera sig i arbetet perna med att genom naturstigar, viltinformationsplatser, m. m. öka allmänhetens kunskaper om viltet. Utökad och förbättrad information och utbildning är en snabb och effektiv metod att via olika kanaler och på skilda områden skapa gynnsammare förutsättningar för artrika och livskraftiga viltstammar. Det föreligger behov av att kontinuerligt följa utvecklingen när det gäller viltet och ta del av de nya rön som erhålls inom forsknings- och försöksverksamhet. Ansvaret för och verkställandet av åtgärder inom forsknings-, försöks-, och utbildningsundervisningsverksamhet är i dag uppdelat på olika myndigheter och organisationer. Fördelning av ansvar och arbetsuppgifter på olika intressenter skapar förutsättning för en mångsidig belysning av de olika problemen samt utrymme för olika metoder att genomföra arbetsuppgifterna. Någon samordning av arbetet under en huvudman synes därför varken önskvärt eller möjligt. Men ett utökat samråd mellan de berörda parterna för att ge möjlighet att utbyta informationer, samordna arbetet och bättre utnyttja tillgängliga resurser är enligt beredningens mening angeläget. I syfte att klarlägga behov av och förutsättningar för ett utökat samarbete inom detta område förordar beredningen att naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra överläggningar med företrädare för berörda parter.

sou 1983:21 327

19 Administrationen av och

jakten

viltvården

19.1 Sammanfattande av den nuvarande

beskrivning

administrationen

Administrationen av viltvården och jakten innebär i betydande utsträckning att enligt den på området gällande lagstiftningen besluta i ärenden som rör förmåner och skyldigheter för enskilda och organisationer. Administrativa uppgifter av det slaget brukar karakteriseras som myndighetsutövning. Under riksdag och regering har naturvårdsverket det centrala och länsstyrelserna det regionala ansvaret för den delen av viltvårds- och jaktadministrationen. Naturvårdsverket handlägger emellertid inte bara enskilda ärenden utan har också en vidsträckt befogenhet att meddela generella föreskrifter om viltvård och jakt till ledning bl. a. för länsstyrelsernas beslut. Vidare har naturvårdsverket myndighetsansvaret för bl. a. planering av viltvården, forskning och undersökning som rör viltet, genomförandet av kompetensprov för jägare, utredningsarbete avseende jakt och viltvård, internationellt samarbete samt rådgivning och information i jakt- och viltvårdsfrågor. Myndigheterna, i första hand polismyndigheterna, länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelsema, svarar också för tillsynen över att meddelade bestämmelser och beslut följs. Till administrationen av jakten och viltvården hör emellertid vidare organiserandet av praktiskt viltvårdsarbete. Administrationen i den delen handhas väsentligen av ideella organisationer och då i första hand av de båda jägarorganisationerna, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund- Landsbygdens jägare. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening är också engagerade i dessa arbetsuppgifter. De ideella organisationerna medverkar vidare i betydande utsträckning i arbetet med att informera om innehållet i meddelade bestämmelser och beslut. Svenska jägareförbundet biträder centralt och. genom sina länsjaktvårdsföreningar, regionalt myndigheterna med sakkunnigutlåtanden och sammanställningar av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut. Bakgrunden till jägareförbundets särställning i det hänseendet är att förbundet genom riksdagsbeslut år 1938 och år 1951 anförtrotts ledningen av det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör bl. a. att följa viltvårdens och viltstammarnas utveckling i landet och sprida kännedom om denna utveckling genom upplysning, information och propaganda. Förbundet skall tillhandagå jägarna. den vilt- och naturvårds-

328 Administrationen av jakten och viltvården

intresserade allmänheten och andra intresserade med råd och upplysningar i jakt- och viltvårdsfrågor. Ordföranden i jägareförbundets överstyrelse utses av regeringen. Naturvårdsverket utser en ledamot och suppleant i förbundets överstyrelse liksom revisor och en revisorsuppleant. Förbundet är indelat i 25 länsjaktvårdsföreningar. Enligt beslut av jägareförbundets kongress år 1982 skall varje länsjaktvårdsförening indelas i kretsar. Kretsindelningen kommeri huvudsak att följa kommungränserna. Inom kretsarna organiseras dels lokala jaktvårdssammanslutningar, f. n. ca 3 000 med ungefär 170 000 medlemmar, dels enskilda direkt anslutna medlemmar, f. n. ca 140 000. För en närmare beskrivning av viltvårds- och jaktadministrationen hänvisas till kap. 8.

19.2 Beredningens förslag

19.2.1 Den lokala administrationen

Den nuvarande arbets- och ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter och organisationer har vuxit fram under en relativt lång tid och har i huvudsak sin grund i den nu gällande jaktlagstiftningen, med en jaktlag från år 1938, och de båda nämnda riksdagsbesluten. Under de senaste årtiondena har betydande förändringar inträffat vad avser förhållanena för viltet och också i fråga om insikten om människans ansvar för viltet och möjligheterna att genom olika åtgärder påverka utvecklingen. De stora förändringar som skett under tiden efter andra världskriget inom jord- och skogsbruket och genom exploatering av mark för industriella ändamål, bebyggelse och vägar har i stor utsträckning förändrat betingelserna för viltet. Härtill kommer den inverkan olika kemiska produkter haft på miljön och djurlivet. Artrika och livskraftiga viltstammar förutsätter att hänsyn tas till viltet vid utnyttjandet av mark och vatten. Därutöver krävs i vissa fall särskilt skydd för vissa viltbiotoper eller att förstörda biotoper återställs där detta är möjligt. Vidare är det nödvändigt att noggrannt följa förändringar i viltstammarna och deras livsmiljö. En mycket stor del av dessa arbetsuppgifter kommer att vara knutna direkt till djurens livsmiljö och ske i form av praktiska arbetsinsatser. Ansvaret för att följa förändringar i viltstammarna och deras livsmiljöer och för att åtgärder vidtas som motverkar en icke önskad utveckling måste i stor utsträckning läggas på markägarna, jägarna och övriga i naturvårdsarbetet verksamma personer. Det är emellertid önskvärt att också kommunerna tar på sig en del av detta ansvar. Kommunerna har ett primärt ansvar för viltvården på de egna markerna. Kommunala beslut kan emellertid i hög grad påverka förhållandena för viltbestånden överhuvudtaget inom kommunen. Vidare har förekomsten av vilt stor betydelse för allmänhetens intresse att vistas i skog och mark. Kommunerna har följaktligen av flera skäl anledning att engagera sig i viltvårdsarbetet. Genom samråd i någon form mellan kommunerna och bl. a. markägare och jägare skulle parternafå möjlighet till ökat inflytande till förmån för viltet.

sou 1983:21 Administrationen av jakten och viltvården 329

Stora insatser för att förbättra förhållandena för djurlivet görs redan i dag, huvudsakligen av ideellt verksamma organisationer och personer. Dessa insatser skulle bli effektivare om de i större utsträckning än vad som nu sker samordnades. kunna Nya resurser skulle också med en sådan samordning tillföras verksamheten. Med hänsyn till det anförda anser beredningen att det finns ett behov av ett samrådsorgan med uppgift att samordna viltvårdsinsatserna på lokal nivå. Samrådsorganets verksamhet bör geografiskt normalt omfatta en kommun. Det bör emellertid också kunna avgränsas till att omfatta delar av en eller flera kommuner eller vidgas till att omfatta flera kommuner. Arbetsuppgifter som kan utföras inom ramen för ett lokalt samråd är bl. a. D ordna överläggningar med markägare, jägare och andra i naturvårdsfrågor engagerade personer inom verksamhetsområdet (distriktet), D verka för bildande av jaktvårdsområden, bl. a. genom att föreslå indelning i sådana områden inom distriktet, D verka för upprättande av viltvårdsprogram med förslag till långsiktiga och övergripande viltvårdsinsatser inom distriktet, D verka för samordning av viltvårdsinsatser som berör stora delar av eller hela distriktet, D verka för att markanvändning inom distriktet sker med hänsynstagande till viltets behov, D göra framställningar till myndigheter samt vara remissinstans i frågor som rör viltvården och jakten inom distriktet, D verka för bättre utnyttjande av jaktmarker och för att jaktintresserade personer får tillgång till jaktmöjligheter samt medverka till att naturintresserade människor ges möjlighet att komma i kontakt med natur och vilt, D i samverkan med polisen, jägarna och markägarna verka för att minska riskerna för kollisioner mellan motorfordon och vilt samt för begränsning av övriga skador orsakade av vilt. De lokala samrådsorganen måste ha betydande frihet att utforma sin egen verksamhet efter de förutsättningar och behov som föreligger på resp. ort. Som exempel kan nämnas upprättande av viltvårdsprogram. Ett sådant kan omfatta en inventering av vilttillgångarna och en bedömning av vilka åtgärder som krävs för att förbättra förhållandena för viltet. Det kan vara fråga om ett ökat hänsynstagande, särskilda eller biotopförbättringar överenskommelser om hur jakten skall bedrivas. Sådana kan program komma att visa stora variationer från ort till ort. Med hänsyn till arbetsuppgifterna bör i det lokala samrådsorganet ingå företrädare för jägarna, skogs- och jordbruksnäringarna, lokala organisationer för naturskydd och friluftsliv och kommunen. Beredningen förutsätter att lokala samrådsorgan bildas över hela landet men finner det lämpligast att låta detta samråd växa fram genom lokala initiativ. Med hänsyn till den stora betydelse som det lokala samrådet kan förutsättas få för viltvården, jakten och jägarna utgår beredningen från att jägarorganisationerna i mycket stor utsträckning tar initiativ till bildande av samrådsorganen. Det är i första hand jägareförbundets jaktvårdskretsar som

Administrationen och viltvården 330 av jakten

kan förutsättas se tillatt samrådsorgan inrättas. Som redan redovisats har beslutat bygga ut systemet med jaktvårdskretsar så att dessa jägareförbundet kommer att täcka hela landet. Omorganisationen skall vara genomförd till 1985. I den mån kretsarna tar ansvar för det lokala samrådsorganet kan det förutsättas att de lokala organisationerna inom Jägarnas riksförbund medverkar i detta arbete. Det har redan nämnts vilken representation som bör finnas i samrådsorganet eller samrådsgruppen. Hur samrådsgruppen i detalj skall arbeta bör de själva få avgöra. Samrådsgruppen bör givetvis vara ett i förhållande till kretsstyrelsen eller annan lokalstyrelse fristående organ. Kretsarna bör dock svara för vissa administrativa kostnader för samrådsor- Det kan gälla porto och telefon, vissa utskrifter m. m. Dessa ganen. kostnader blir begränsade och bör kunna täckas genom anslag av jaktvårdsmedel. Självfallet kan också kommunerna, som redan skett på vissa håll, komma att antingen ta initiativ till bildande av ett lokalt samrådsorgan eller inrätta en kommunal nämnd för viltvårdsfrågor. Kommunernas ansvar Ökar självfallet där inga initiativ i denna riktning tas av jägarorgansiationerna. Givetvis måste jägarorganisationerna och kommunerna anpassa sina åtgärder så att dubbelarbete undviks.

19.2.2 Den regionala administrationen

På länsplanet bör liksom hittills uppgifter som innebär myndighetsutövning inom arbetsområdet viltvård och jakt handhas av länsstyrelserna. I ett hänseende finns det dock beredningens mening skäl att göra en enligt organisatorisk förändring. Den förändring som föreslås gäller länsälgnämnderna. Beredningen föreslår att dessa nämnder ges vidgade uppgifter och befogenheter och i fortsättningen kallas länsviltnämnder. Länsviltnämnderna bör vara länsstyrelsernas rådgivande organ i alla frågor som rör viltvården och jakten. Nämnderna bör därutöver ges befogenhet att besluta i ärenden som rör ramar för älgavskjutningen och tilldelning av djur för licensområdena. Genom att flytta besluten i sådana frågor till länsviltnämnderna och göra länsstyrelsen till besvärsinstans blir det möjligt att med bibehållen klagorätt avlasta naturvårdsverket ett stort antal ärenden. Innan länsviltnämnden fattar beslut bör den ge den lokala samrådsgruppen tillfälle att yttra sig. Som framgår av avsnitt l6.2.6 bör länsviltnämnderna tilläggas motsvarande uppgifter när det gäller kronhjortsjakten. Länsviltnämnderna bör ges en i förhållande till de nuvarande länsälgnämnderna ändrad sammansättning. Ledamöterna bör representera jakt- och viltvård, jord- och skogsbruk, naturvårdsintresse och friluftsliv. Nämnden bör bestå av ordförande och högst sex ledamöter som företräder intresseorganisationer på områdena i fråga. Ordförande och ledamöter bör utses av Till nämndens sammanträden bör adjungeras personer som länsstyrelsen. besitter särskild sakkunskap i de frågor som nämnden behandlar. Det kan från skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller vara fråga om tjänstemän de regionala myndigheterna på trafiksäkerhetsområdet eller andra personer Vid behandlingen av jaktfrågor inom med fackkunskaper på skilda områden.

Administrationen av jakten och viltvården 331

renskötselområdet bör dessutom företrädare för samernas organisationer kallas. Länsstyrelsen bör svara för att Iänsviltnämnden får tillgång till de kanslifunktioner som behövs för nämndens arbete. Länsviltnämnden bör vara knuten till länsstyrelsens naturvårdsenhet. En tjänsteman på den enheten bör vara sekreterare i nämnden. En sådan anknytning motiveras av att viltvården är en del av naturvården. Självfallet bör frågor av rent rättslig karaktär även i fortsättningen prövas av länsstyrelsens juridiska enhet. Som framgår av det följande förutsätter beredningen att en betydande del av det förberedelsearbete som behövs för länsviltnämndens beslut kommer att utföras inom länsjaktvårdsföreningarnas kanslier. Det är mot den bakgrunden naturligt att länsjaktvårdskonsulenten eller en länsjaktvårdare ofta deltar i nämndens sammanträden som sakkunnig. Den avgränsning som föreslås i det följande beträffande jägareförbundets arbetsuppgifter innebär för länsjaktvårdsföreningarnas del att några uppgifter som har karaktär av myndighetsutövning inte heller i framtiden läggs på föreningarna. Den föreslagna ansvars- och arbetsfördelningen skall emellertid inte utgöra något hinder mot att länsjaktvårdsföreningarna i vissa fall sammanställer och tillhandahåller uppgifter som kan ligga till grund för länsstyrelsernas och länsviltnämndernas beslut. Det är framför allt i fråga om älgjaktsadministrationen och i ärenden om jaktvårdsområden som föreningarna i betydande utsträckning kan medverka i förberedelsearbetet. I motiven till lagen om jaktvårdsområden (prop. 1979/80:180) har det förutsatts att länens jaktvårdspersonal biträder vid det tämligen omfattande förberedelsearbete som krävs vid bildande av ett jaktvårdsområde. Vid angivande av jägareförbundets arbetsuppgifter bör det komma till uttryck att förbundet bör verka för att länsjaktvårdsföreningarna, på det sätt som redan sker i de flesta län, åtar sig att sammanställa underlag för länsstyrelsernas och länsviltnämndens beslut. Det bör också understrykas vikten av att föreningarna genom information och propaganda aktivt verkar för att jaktvårdsområden bildas. Det är angeläget att jägareförbundets fältpersonal får den utbildning som behövs för att på ett effektivt sätt kunna medverka vid bildande av jaktvårdsområden. Även detta bör framhållas när förbundets arbetsuppgifter anges. Beredningen anser att bildandet av jaktvårdsområden är en mycket viktig åtgärd för att få till stånd erforderlig samverkan i fråga om jakt och viltvård över fastighetsgränserna. Arbetet med att sammanställa viltstatistik är i dag uppdelat mellan länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna. Uppgifterna om avskjutningen av älg. kronhjort, dovhjort, björn, lo och järv samlas in och sammanställs av länsstyrelsen, i vissa fall med biträde av länsjaktvårdsföreningen och polisen. I fråga om övrigt vilt sammanställer länsjaktvårdsföreningarna uppgifter från lokala rapportörer om avskjutning och vilttillgång. Uppgifterna är behäftade med betydande osäkerhet men visar tendenser beträffande ändringar i vilttillgång och jakttryck. En större tillförlitlighet i fråga om uppgifterna om småvilttillgång och avskjutning kan vara av stort värde för belut om olika viltvårdsåtgärder. Det kan därför finnas anledning att organisera ett rapporteringssystem som ger säkrare uppgifter än de som kan erhållas i dag. Ett arbete med detta syfte pågår inom naturvårdsverket i samarbete med jägareförbundet.

332 Administrationen av jakten och viltvården

I vissa län är länsjaktvårdsföreningarnas personalresurser inte tillräckliga för att föreningarna skall kunna fullgöra arbetsuppgifter i den omfattning som beredningen förutsätter. En viss personalförstärkning kan därför bli nödvändig. Bl. a. är det önskvärt att det i flertalet län finns en länsjaktvårdskonsulent. F. n. finns fjorton sådana tjänster. En utökning kan i viss utsträckning åstadkommas genom att tjänster som läns jaktvårdare omvandlas till konsulenttjänster. Det kan också bli aktuellt och vara möjligt att göra en omprioritering av andra kostnadskrävande arbetsuppgifter. Förstärkningen bör kunna genomföras successivt under en tioårsperiod. allt eftersom medel för ändamålet kan ställas till förfogande ur jaktvårdsfonden.

19.2.3 Den centrala administrationen

Beredningen föreslår inte några organisatoriska förändringar i fråga om det centrala myndighetsansvaret för viltvården och jakten. När det gäller naturvårdsverkets arbetsuppgifter bör verkets ansvar i så måtto vidgas att naturvårdsverket i stället för regeringen normalt bör vara slutinstans i enskilda ärenden om viltvård och jakt. Beredningen har övervägt om det finns skäl att knyta jakttidsberedningen till naturvårdsverket i stället för till jägareförbundet. Det nuvarande systemet anses emellertid fungera smidigt och ger möjligheter att på ett tidigt stadium beakta och sammanjämka olika synpunkter. Naturvårdsverket får följaktligen ett förslag om vilket de flesta berörda parter i huvudsak är eniga. Beredningen finner därför inte skäl att föreslå någon ändring i nu rådande förhållanden. Beredningen anser att de ideella organisationerna, i första hand de båda jägareorganisationerna, även i fortsättningen bör svara för administrationen av det praktiska viltvårdsarbetet. Successivt har en anpassning av ansvarsområden och arbetsuppgifter skett mellan naturvårdsverket på myndighetssidan och olika organisationer, främst Svenska jägareförbundet, på den ideella sidan. Det nuvarande systemet bedöms av berörda myndigheter och organisationer fungera bra. Från olika håll har dock anförts att jägareförbundets ställning och arbetsuppgifter kan ge intryck av att organisationen har en myndighetsfunktion. Beredningen anser därför att det finns skäl att precisera jägareförbundets roll. Det bör klargöras att jägareförbundet har ett betydande ansvar för jakten och den praktiska viltvården i övrigt genom att förbundet organiserar en stor del av landets jägare. Genom den personal som inom jägareförbundet anställts med utnyttjande av medel ur jaktvårds- och viltskadefonderna skall jägareförbundet därutöver lämna råd och upplysningar om viltskötsel och jakt till myndigheter, företag, organisationer och enskilda. Sådan rådgivning skall lämnas utan hänsyn till eventuell organisationstillhörighet. Av den föregående framställningen framgår att det dessutom bör förutsättas att förbundet åtar sig vissa bestämda uppgifter. Vissa arbetsuppgifter bör, som redan nu sker, fullgöras av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Med hänsyn till den viktiga roll jägareförbundet spelar i skötseln av de svenska viltstammarna samt att förbundets verksamhet i betydande utsträckning finansieras med medel ur jaktvårds- och viltskadefonderna, anser beredningen det önskvärt att samhället har god insyn i förbundets

Administrationen av jakten och viltvården 333

verksamhet. Detta bör dock inte ske genom att regeringen utser ordförande i förbundets överstyrelse. Beredningen anser att posten som ordförande i jägareförbundets överstyrelse, i likhet med vad som sker i andra organisationer, skall tillsättas genom demokratiska val inom organisationen. Samhällets insyn i förbundets verksamhet bör i stället garanteras att genom regeringen utser tvâ ledamöter och suppleanter för dessa i förbundets överstyrelse samt en revisor och en suppleant för denne. Denna är i ordning huvudsak densamma som den som gäller för riksidrottsförbundet.

sou 1983:21 335

20 Finansiering

Inledning

I det följande behandlas finansieringsfrågorna i fem avsnitt med utgångspunkt från att jakten och viltvården föranleder kostnader som kan hänföras till administrationen av jakten och viltvården, och försöksverkviltforskning samhet, utbildning och information, ersättning för viltskador samt praktiskt viltvårdsarbete. I ett sjätte avslutande avsnitt behandlas vissa frågor som rör medelsanvisningen. Beredningen vill inledningsvis erinra om vilka medelskällor som står till buds för att täcka jaktens och viltvårdens kostnader. Vid sidan av statsmedel över budgeten finns medel tillgängliga i jaktvårdsfonden, Viltskadefonderna och viltskaderegleringsfonden. Huvuddelen av den praktiska viltvården finansieras emellertid direkt av jägare, markägare och organisationer. Det gäller också delar av viltforskningen. Jaktvårdsfonden bildas av de jaktvårdsavgifter jägarna är skyldiga att betala samt vissa bötesmedel. Under budgetåret 1982/83 till fonden influtna medel beräknas uppgå till 28 milj. kr. Fonden förvaltas av omkring kammarkollegiet. För varje län finns en viltskadefond. Fonden bildas av de avgifter för fällt klövvilt som skall betalas enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m. m. Avgifternas storlek fastställs årligen av naturvårdsverket inom en av regeringen bestämd ram. Viltskadefonderna tillförs f. n. tillsammantaget avgifter till ett belopp av ca 25 milj. kr. årligen. Fonderna förvaltas av resp. länsstyrelse. Ur Viltskadefonderna för skador orsakade utgår ersättning av älg, kronhjort och dovhjort, bidrag till förebyggande av dylika skador samt bidrag till jaktvård, information och utbildning i jaktliga frågor. För länen finns en gemensam regleringsfond. Regleringsfonden tillförs

medel från viltskadefonderna. Överföringen beslutas

av regeringen och uppgår f. n. till ca 8 milj. kr. per år. förvaltas av Regleringsfonden kammarkollegiet. Regeringens direktiv 1980-03-13 till samtliga kommittéer angående finansieringen av reformer innebär att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser för det område förslagen avser. De av beredningens förslag som kan beräknas medföra ökade kostnader måste -trots de betydande behov av resursförstärkningar som kan

336 Finansiering

konstateras - finansieras följaktligen huvudsakligen genom omprioriteringar. Dessa redovisas i de följande avsnitten. De resursförstärkningar som föreslås inom vissa områden är också - med hänsyn till direktiven och till det förhållandet att avgiftsuttagen från jägarna knappast kan höjas i någon mer betydande omfattning - av relativt begränsad art. Det bör emellertid framhållas att det finns ett stort behov av förstärkningar, särskilt vad beträffar viltforskningen, åtgärder för att bevara hotade djurarter och för information och utbildning i frågor som rör sköteln av viltet. F. n. är det i mycket stor utsträckning jägarna som får bära kostnadsansvaret för åtgärder på de nämnda områdena.

20.2 Administrationen

20.2.1 Central förvaltning

För den centrala förvaltningsmyndigheten, naturvårdsverket, kan berednågra stora förändringar av ningens förslag totalt sett inte beräknas innebära arbetsbelastningen. Under ett inledningsskede åläggs naturvårdsverket arbetsuppgifter i samband med införandet av en ny jaktlag. Genom den nya lagstiftningen uppstår ett stort informationsbehov som måste tillgodoses. Det kan vidare förutsättas att regeringen. liksom fallet varit med den nuvarande lagen, delvis kommer att överlåta åt verket att meddela föreskrifter med stöd av bemyndigandena i lagen och föreskrifter i övrigt som behövs för lagens Beredningen har också förutsatt att verkställighet. naturvårdsverket får ett antal uppdrag, bl. a. att meddela allmänna råd för den fysiska planeringen, att undersöka möjligheterna att återställa ävergivna markavvattningsföretag och att följa bildandet av jaktvårdsområden. Beredningens förslag innebär emellertid också åtminstone i ett hänseende en lättnad i arbetsbördan för naturvårdsverket. En stor andel av betydande ärendena hos verket rör tilldelningen av älg vid licensjakt. Det av föreslagna älgjaktsystemet innebär att sådana ärenden i beredningen fortsättningen skall prövas slutligt av länsstyrelserna.

20.2.2 Regional förvaltning

När det gäller den regionala statliga administrationen innebär beredningens organisationsförslag att det till varje länsstyrelse knyts en länsviltnämnd. Nämnderna får i förhållande till de nuvarande länsälgnämnderna vidgade uppgifter. I viss utsträckning leder detta till ett ökat resursbehov både vad beträffar kostnader för nämndens sammanträden och den kansli- och sekreterarfunktion länsstyrelsen skall svara för. Den mest arbetskrävande uppgiften för länsstyrelserna har varit administrationen av älgjakten. Av två skäl finns det anledning att med beredningens förslag räkna med en minskad arbetsbörda i det hänseendet för länsstyrelserna. För det första innebär det föreslagna älgjaktsystemet en förenklad administration, särskilt vad beträffar den hittillsvarande registreringen av älgjaktsområden. Enbart licensområden skall registreras medan den nuvarande registreringen av de s. k. generella områdena upphör. Antalet

Finansiering 337

registrerade områden i samordningslänen kommer därigenom sannolikt att minska till mindre än hälften av det nuvarande antalet. Beredningen har också föreslagit att den administrativa hanteringen görs till föremål för en särskild undersökning i syfte att uppnå förenklingar. För det andra har beredningen förutsatt att länsjaktvårdsföreningarna i större utsträckning än hittills medverkar i förberedelsearbetet när det gäller den mest resurskrävande delen av administrationen, genom att göra sammanställningar som behövs som underlag för beslut om älgtilldelningen. Länsstyrelserna har tidigare varit skyldiga att ordna överläggningar med jägarna inom älgvårdsdistrikten. Några sådana överläggningar är inte förutsätta i det nya systemet vilket bör innebära minskat arbete för länsstyrelserna. Förändringarna vad beträffar administrationen av älgjakten bör följaktligen innebära en minskad arbetsbelastning på länsstyrelserna. Länsstyrelsernas egna kostnader för administrationen av älgjakten bör bestridas med budgetmedel. Kostnaderna för länsviltnämndens arvoden, resor och traktamenten bör dock bekostas av medel som betalas av jägarna för fällt klövvilt. Länsviltnämnderna skall också fungera som länsstyrelsernas rådgivande organ i frågor som rör viltet i allmänhet. Att nämndens verksamhet finansieras via klövviltjakten torde emellertid inte komma att möta några invändningar. Eftersom det inte finns någon viltskadefond för Gotlands län bör ovan angivna kostnader för länsviltnämnden betalas över anslaget till länsstyrelsen därstädes.

20.2.3 Jägarnas organisationer

Beredningen har i kapitel 19 förutsatt att länsjaktvårdsföreningarna åtar sig arbetsuppgifter i viss ökad utsträckning. Vad beträffar den lokala administrationen har beredningen i samma kapitel förutsatt att lokala samrådsorgan inrättas och att detta i allmänhet kommer att ske på initiativ av jägareförbundets jaktvårdskretsar. Vissa mindre kostnader för samrådsorganens verksamhet kan följaktligen komma att belasta jägareförbundets budget. Beredningen hari kap. 19 också anfört att en viss förstärkning är önskvärd i fråga om förbundets fältpersonal genom inrättande av fler konsulenttjänster. Den nyssnämnda personalförstärkningen och de arbetsinsatser som förväntas av jägareförbundet med medverkan av jägarnas riksförbund vad beträffar den regionala och lokala administrationen kan, i den mån finansieringen inte kan ske genom omprioriteringar, innebära en ökad belastning på jaktvårdsfonden. Hänsyn till detta bör tas vid bestämmande av jaktvårdsavgiften. Som framgår av beredningens förslag i det följande skall jaktvårdsfonden också tillföras medel genom att ett visst belopp av avgiterna för fällt klövvilt skall betalas in till fonden.

20.3 och försöksverksamhet

Viltforskning

Av redovisningen i kapitel 18 framgår att den Viltforskning som bedrivs vid naturvårdsverket, universiteten och andra statliga institutioner i allt väsent-

338 Finansiering

ligt finansieras med budgetmedel såvitt gäller de för forskningen nödvändiga basresurserna. Däremot bekostas en betydande del av forskningsverksamheten med medel ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden. Vad beträffar den viltforskning som bedrivs av jägareförbundet bekostas både basresurserna och verksamheten med medel ur de nämnda fonderna. Med hänsyn till den restriktivitet beredningen enligt direktiven har att iaktta i fråga om kostnadskrävande förslag är det inte möjligt för beredningen att föreslå att forskningsnämnden vid naturvårdsverket skall tillföras ytterligare allmänna budgetmedel för att användas till viltforskning. Det innebär att de viltforskningsprojekt, till vilka forskningsnämnden anvisar medel, även i fortsättningen i första hand får bekostas med de medel som i dag utgår till viltforskning ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna. Som framgår av avsnitt 18. l .2 disponerar forskningsnämnden medel för forskning inom områdena naturvård, naturresursfrågor och miljövård över anslagen Miljövårdsforskning och Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet”. I den mån viltforskningsprojekt till någon del är att hänföra till sådan forskning förutsätter beredningen att en samfinansiering sker, dvs. att projekten anvisas medel också från de nämnda anslagen eller något av dem. En viktig princip är, som framgår av kap. 18, att budget- och fondmedel i första hand används för att främja tidsmässigt avgränsade projekt. De medel som går till basresurserna, inkl. fasta forskartjänster, bör som en följd härav bli föremål för en kontinuerlig granskning av den föreslagna viltforskningskommittén. En sådan granskning kan komma att medföra konsekvenser för såväl naturvårdsverket som Svenska jägareförbundet. I de fall jägareförbundet inte erhåller medel till sina projekt från forskningsnämnden vid naturvårdsverket har förbundet att ta ställning till om det vill finansiera projekten med egna medel. Av stor betydelse blir därvid det tillskott som jägareförbundets medlemmar kommer att lämna förbundets viltforskning genom den s. k. forskartian. Det innebär en förstärkning på närmare 4,5 milj. kr. under den närmaste treårsperioden.

20.4 Utbildning och information

Beredningen har i kapitel 18 framhållit det angelägna i att samhällets utbildningsresurseri större utsträckning än hittills används för undervisning i frågor som rör viltet och dess skötsel. Det gäller framför allt utbildningen för dem som skall vara yrkesverksamma iom jordbruk och skogsbruk. Beredningen har särskilt pekat på behoven av undervisning i viltvård för dem som genomgår den gymnasiala och den högre utbildningen inom jordbrukets område. Detta undervisningsbehov torde få tillgodoses genom omprioriteringar av utbildningsresurserna. Riksdagen har uttalat sig för en särskild lagreglering av hänsynstagande till viltet i jordbrukslandskapet. Det torde närmast ankomma på lantbruksstyrelsen att utforma de föreskrifter som kan förutsättas bli en följd av riksdagens beslut. Det kan förutsättas att den informationsverksamhet och den praktiska rådgivning till lantbrukarna i viltskötselfrågor som sådana föreskrifter föranleder i betydande utsträckning kommer att förmedlas av

Finansiering 339

den personal som finns vid lantbruksnämnderna. Beredningen förutsätter att lantbruksnämndernas kostnad för denna verksamhet kan rymmas inom ramen för deras anslag.

20.5 för viltskador

Ersättning

I de nuvarande bestämmelserna om ersättning för viltskador görs åtskillnad mellan fyra olika typer av skadefall. För skada av älg, kronhjort och dovhjort på gröda eller trädgårdsodling lämnas ersättning med medel ur viltskadefonderna. Det är länsstyrelsen som beslutar om ersättningen. Skulle viltskadefondens medel inte räcka till för att täcka alla skador kan medel tillföras från andra viltskadefonder via den centrala regleringsfonden. För skador av kronhjort på skog inom kronhjortsreservatet i Skåne lämnas ersättning av statsmedel. Även i det fallet är det länsstyrelsen som beslutar om ersättningen. Skador på tamdjur orsakade av rovdjur ersätts också med statsmedel. Frågor om ersättning prövas av resp. länsstyrelse inom de fyra nordligaste länen och i övriga delar av landet av naturvårdsverket. I fråga om skador av annat vilt eller skador av annat slag än de nu nämnda kan under vissa förutsättningar ersättning lämnas antingen av statsmedel eller av medel ur jaktvårdsfonden. Sådana ersättningsfrågor prövas fr. o. m. den 1 januari 1983 av naturvårdsverket. Viltskadefondernas medel får användas även för vissa andra ändamål än skadeersättning. Bidrag kan lämnas dels till förebyggande av skador på gröda och trädgårdsodling, dels till viltvård, information och utbildning i jaktliga frågor. Beslut om sådana bidrag meddelas av länsstyrelsen. Också viltskaderegleringsfondens pengar används till andra ändamål än tillskott till vissa av viltskadefonderna. Regeringen kan bestämma att medel ur fonden skall avändas till att förebygga skador av älg, kronhjort eller dovhjort eller till liknande ändamål. Det nuvarande systemet med länsvisa viltskadefonder och en central regleringsfond har utsatts för kritik. Länsjaktvårdsföreningarna i Västerbottens och Västernorrlands län har i skrivelser till beredningen påpekat att en allt större andel av de till viltskadefonderna influtna medlen överförs till regleringsfonden. Detta har lett till att länsfonderna nu saknar medel för angelägna åtgärder i älgvårdens intresse. Föreningarna vänder sig mot det förhållandet att medel slussas från de norrländska viltskadefonderna till de syd- och mellansvenska. Enligt länsföreningen i Västernorrland borde procentsatsen för den andel som skall överföras till regleringsfonden minskas. Någon ändring av procentsatsen bör inte göras utan remissförfarande. Vidare bör älgavgiften i de nordligaste länen hållas oförändrad medan maximal avgift bör tas ut i län med underskott i fonderna. Dessutom bör tillfälligt förhöjd avgift tas ut i län som saknar medel till riksinventeringen av älg. Föreningen ställer sig avvisande till eventuella förslag att ersätta länsfonderna med en gemensam riksfond. De överföringar av medel som länsföreningarna kritiserar har tidigare varit nödvändiga med hänsyn till de inom vissa län mycket omfattande älgskadorna på gröda och de därav föranledda stora ersättningskraven. Beredningen har i avsnitt 16.2.5 framhållit att bl. a. grödskadorna gör det

340 Finansiering

nödvändigt att inom vissa områden väsentligt minska älgstammen. Ansvaret för att älgstammen anpassas till lokala och regionala förhållanden kommer att ligga på länsviltnämnderna och länsstyrelerna. Mot den bakgrunden bör enligt beredningens mening också det ekonomiska ansvaret för älgskadorna på gröda knytas till länsstyrelserna. Inom en inte alltför lång tid bör en sådan anpassning av älgstammens storlek ha skett att balans uppnås inom varje län mellan inflytande fällavgifter och den skadeersättning som betalas ut. En sådan anpassning har för övrigt redan förmärkts under senare år. Under 1982 har t. ex. endast ett par län inte klarat av att betala ersättningar för älgskador av det egna länets viltskademedel. Beredningen föreslår därför att regleringsfonden avvecklas efter en lämplig övergångstid. De länsvisa fonderna bör däremot behållas. Det bör i fortsättningen ankomma på länsstyrelserna att bestämma fällavgifternas storlek. Liksom hittills bör regeringen besluta vilka avgifter som högst får tas ut. Det bör ankomma på länsstyrelsen att med medel ur länets viltskadefond finansiera ersättningen för klövviltskador på gröda eller trädgårdsodling och vissa kostnader för länsviltnämnderna. Liksom hittills skall länsstyrelserna ur fonderna kunna lämna bidrag till förebyggande av skador av det slag som nyss nämnts samt bidrag till viltvård. information och utbildning i jaktliga frågor. Huvuddelen av de fällavgifter som betalas in kommer att användas för att täcka kostnader för klövviltskador och viltvård inom länet. Avgifterna bör emellertid bestämmas så att ett visst bestämt belopp av varje inbetald avgift kan användas för att bestrida kostnader av gemensam karaktär för viltvården i landet. Dessa belopp bör tillföras jaktvårdsfonden.

20.6 Praktiskt viltvårdsarbete

Av beredningens principiella ställningstaganden beträffande fördelningen av ansvaret för viltvården (avsnitt 15.4) följer att statens finansiella ansvar liksom hittills bör avse mera ingripande åtgärder som företas främst med stöd av naturvårdslagstiftningen. Sådana åtgärder är och kan bli aktuella bl. a. för att bevara och skydda hotade eller sårbara viltarter. Som nämnts i kapitel 16 har naturvårdsverket under en lång följd av år begärt medel för olika faunavårdande åtgärder. Det gäller bl. a. program för vård av utrotningshotade djurarter, viltinventeringar och stödåtgärder för faunan. Enligt beredningens mening är det angeläget att naturvårdsveket tillförs medel för den angivna verksamheten. När det gäller viltvårdsarbete i form av biotopförbättringar och olika stödåtgärder innebär beredningens förslag att ansvaret för detta arbete läggs och jakträttsinnehavare. För att stimulera detta arbete på markinnehavare bör det emellertid finnas en möjlighet för länsstyrelserna via länsviltnämnderna eller länsjaktvårdsföreningarna att med vissa bidrag stödja verksamheten.

20.7 Medelsanvisningen

Av beredningens förslag i det föregående framgår att naturvårdsverket bör anvisas medel för att användas för

Finansiering 341

D viltforskning, försöks- och utvecklingsverksamhet, D utformande av åtgärdsprogram för de hotade arterna och för prioritering och samordning av insatserna för sådana arter, D vissa viltinventeringar. D bidrag avsedda att stödja vissa viltvårdsåtgärder, D vissa undersökningar och försök vad beträffar återställande av markavvattningsföretag (jfr. avsnitt 16.22). D ersättning för vissa skador av vilt samt åtgärder för att förebygga sådana skador. Medel för dessa ändamål bör anvisas över ett nytt särskilt viltvårdsanslag. I det nya anslaget bör det nuvarande anslaget Ersättning för vissa skador förorsakade av vilt, m. m.” integreras. Det nya anslaget bör benämnas Viltvård. Till anslaget bör således föras dels allmänna budgetmedel, dels medel ur jaktvårdsfonden. Genom att viltvårdsanslaget helt ersätter det nuvarande anslaget ”Ersättning för vissa skador förorsakade av vilt, m. m.” bör det nya anslaget tillföras allmänna budgetmedel med ett belopp i storleksordningen 6 milj. kr. i 1983/84 år penningvärde. Härtill kommer vissa begränsade budgetmedel för olika faunavårdsåtgärder. Av jaktvårdsfondens medel används årligen f. n. ca 5,8 milj. kr. till viltforskning. Hela detta belopp bör emellertid inte tillföras viltvårdsanslaget. En viss del av beloppet används nämligen för att täcka kostnaderna för Svenska jägareförbundets forskningsanläggningar samt avlöning av jägareförbundets fast anställda forskningspersonal. Medel för dessa ändamål bör tills vidare. liksom hittills. anvisas av regeringen över jägareförbundets stat. Som beredningen har anfört i avsnitt 20.3 bör en fortlöpande granskning ske av behovet och nyttan av basresurserna vid naturvårdsverket och jägareförbundet. De för varje fällavgift bestämda beloppen som länsstyrelserna enligt beredningens förslag skall betala in till jaktvårdsfonden kan uppskattas leda till en förstärkning av fonden med 4-5 milj. kr. årligen. Hur stor del av detta belopp som bör tillföras viltvårdsanslaget blir beroende av på vilket sätt man väljer att förstärka jägarorganisationernas resurser. Ur jaktvårdsfonden utgår medel till jägareförbundet både till löpande verksamhet och forskning, för budgetåret 1982/83 drygt 20 milj. kr. totalt. Härtill kommer att förbundet även erhåller medel ur viltskaderegleringsfonden och länens viltskadefonder samt under en treårsperiod fr. o. m. år 1982 får disponera drygt 6 milj. kr. ur jaktvårdsfonden för nybyggnaden på Öster-Malma. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare erhåller årligen ett bidrag till sin verksamhet ur fonden. För år 1982 uppgick beloppet till 290 000 kr. Även Svenska naturskyddsföreningen erhåller årligen bidrag ur fonden. För år 1982 uppgick bidraget till 315 000 kr. Länsstyrelserna disponerar i allmänhet inga medel ur jaktvårdsfonden. Ett par undantag finns dock. För vård och förvaltning av kronhjortsreservatet i Skåne erhåller länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län årligen medel. För år 1982/83 uppgår dessa medel till 250 000 kr. Vidare erhåller länsstyrelserna medel ur jaktvårdsfonden för kostnader i samband med * bildande av jaktvärdsområden.

342 Finansiering

Ur jaktvårdsfonden utgår också medel till viltverksamheten vid statens veterinärmedicinska anstalt. För budgetåret 1982/83 disponerades för denna verksamhet högst 630 000 kr. och ordningen för fördelningen av Uppdelningen på olika medelskällor medel gör finansieringssystemet tungrott och svåröverskådligt. Ansökningar om medel ställs direkt till regeringen från flera myndigheter och organisationer och föregås var och en för sig av ett remissförfarande. Betydande arbetsinsatser sätts in vid dessa tillfällen från myndigheternas sida. Länsstyrelserna, naturvårdsverket, kammarkollegiet, m. fl. myndigheter och de ideella organisationerna av betungas ofta flera gånger per år med problem En betydande rationalisering skulle kunna åstadkommas budgetkaraktär. genom att låta behandligen av olika budgetfrågor inom jakten och viltvården ske så samlat som möjligt vid ett och samma tillfälle. Det nuvarande förfarandet med medelsanvisningar både av budgetmedel och ur fonder är dessutom unikt i budgetsammanhang. En mer samlad prövning av medel till och viltvården skulle också leda till en mer enhetlig praxis vid jakten bedömningen av medelsbehoven. uppfattning bör det uppdras åt naturvårdsverket att i Enligt beredningens samråd med berörda organisationer, främst Svenska jägareförbundet, utarbeta och medelsanvisning som förslag till ett system för medelsäskande ökar överskådligheten och samtidigt förenklar det administrativa arbetet. Beträffande det bidrag som Svenska naturskyddsföreningen sedan många år erhållit ur jaktvårdsfonden för sin allmännyttiga verksamhet bör detta beredningens uppfattning i fortsättningen anvisas över anslaget enligt Miljövårdsinformation. Förbundet är en viktig opinionsbildare med verksamhet inom miljövårdsområdet. Det är därför enligt beredningen naturligare att en ideell naturvårdsorganisation med denna typ av verksamhet får statligt stöd av miljövårdsmedel.

sou 1983:21 343

21 till

Specialmotivering författningsförslagen

21.1 till

Förslaget jaktlag

I beredningens uppdrag ingår att göra en översyn av jaktlagstiftningen i syfte att åstadkomma en förenkling och en ökad överskådlighet. Beredningen har funnit att den nuvarande lagen (1938:274) om rätt till jakt är i behov av en så genomgripande modernisering att det är befogat att ersätta den med en helt ny lag. Den nya lagen bör enligt beredningens mening kallas jaktlag. Den föreslagna nya lagen har karaktär av ramlag, dvs. den innehåller dels grundläggande materiella bestämmelser som i flera fall kräver ytterligare precisering genom verkställighetsföreskrifter, dels bemyndiganden för regeringen att reglera en rad frågor genom att meddela detaljföreskrifter. Det är vidare förutsatt att regeringen liksom hittills kommer att överlåta åt naturvårdsverket att meddela vissa föreskrifter. Den kritik som har riktats mot den nuvarande jaktlagstiftningen för bristande överskådlighet gör det naturligt att ifrågasätta om inte den nuvarande jaktlagen i stället bort byggas ut till att omfatta alla väsentliga bestämmelser för jakten och viltvården. En sådan uppläggning av lagstiftningen, som alltså skulle innebära att riksdagen lagstiftade i frågor som f.n. regleras i föreskrifter meddelade av regeringen, skulle emellertid i avsevärd mån försvåra en nödvändig fortlöpande anpassning av bestämmelserna till förändrade förhållanden. Ökad överskådlighet bör i stället kunna åstadkommas genom att bestämmelserna samlas i så få författningar som möjligt. I en förordning. dvs. en av regeringen beslutad författning, till den nya lagen bör kunna samlas föreskrifter som nu återfinns i jaktstadgan (1938:279), jakttidsförordningen (1976:432), viltskadeförordningen (1980:400), m.fl. författningar. Minst lika viktigt för en ökad överskådlighet är emellertid att i största möjliga utsträckning minska antalet föreskrifter och detaljeringsgraden i de enskilda bestämmelerna. Jakten och viltvården bedrivs under så mångskiftande förhållanden att en ambition att lösa varje uppkommande fråga genom generella föreskrifter med nödvändighet leder till ett komplicerat och svårgenomträngligt regelsystem. När det är möjligt att i mera generellt utformade bestämmelser tydligt ange vilka principer och värderingar som skall vara vägledande för den enskildes handlande bör i många fall detaljföreskrifter kunna undvaras. I motiven till vissa av lagbestämmelserna redovisar beredningen sin uppfattning om huvuddragen i de tillämpningsföreskrifter som behövs.

344 Specialmotivering till författningsförslagen

Inledande bestämmelser

1§

Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jakten samt frågor som har samband därmed.

Det huvudsakliga ämnesområdet för den nuvarande lagen, nämligen regleringen av jakträtten, behandlas i den nya lagen i ett av de tre huvudavsnitten. I ett första centralt avsnitt behandlas frågor om viltvården mera utförligt än vad som är fallet i den gällande lagen. Det tredje huvudavsnittet upptar, utöver ett antal bemyndiganden, vissa för jakten särskilt viktiga bestämmelser som i dag har sin plats i jaktstadgan. Utöver bestämmelser som direkt reglerar viltvården, jakträtten och jakten innehåller lagen också bestämmelser om bl.a. utplantering av vilt, vilthägn, handel med vilt, konservatorernas verksamhet, jaktens administration, kunskapsprov och jakttillsynsmän.

2§ Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Med jakt jämställs att göra ingrepp i viltets bon och att tillgodogöra sig eller förstöra fåglars ägg.

vilt I paragrafen definieras de i lagen på olika håll förekommande uttrycken och jakt. Vilt har samma innebörd som ”villebråd” i den nuvarande Båda uttrycken avser djur som inte är någons egendom. Den jaktlagen. hittills tillämpade gränsdragningen mellan vilda djur och tamdjur bör gälla även i fortsättningen. Det innebär bl.a. att djur som hålls i vilthägn är att betrakta som vilt i jaktlagstiftningens mening medan motsatsen gäller för djur som hålls i anläggningar för uppfödning och ännu inte släppts i frihet. Det har inte ansetts nödvändigt att särskilt ange att med vilt avses både vuxna paragrafen med vad som djur och deras ungar. Även i övrigt överensstämmer anses följa av 1938 års jaktlag. Som jakt skall därför anses alla sådana förfaranden som åtminstone innebär försök att fånga eller döda vilda däggdjur och fåglar. Att göra ingrepp i viltets bon och att tillgodogöra sig vilda fåglars ägg anses i dag också vara en form av jakt. Som framgår av har emellertid beredningen funnit det riktigare att paragrafens lydelse betrakta detta som ett med jakt jämställt förfarande. Det är givet att uttrycket bon” inte får tolkas alltför snävt. Dit hör exempelvis inte bara bävrarnas hyddor utan också deras dammbyggnader. är det mest förenligt med lagstiftningen att Enligt beredningens mening betrakta fångst av vilt för ringmärkning eller för andra liknande ändamål som en form av jakt, trots att besittningstagandet i dessa fall är endast av kortvarig art. En konsekvens av detta blir att sådan verksamhet förutsätter jakträttsinnehavarens medgivande och dessutom tillstånd från vederbörande myndighet, om verksamheten avser fredat vilt.

3§ Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Specialmotivering till författningsförslagen 345

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i fråga om skyddet och vården av viltet.

Enligt den nuvarande jaktlagstiftningen gäller som huvudregel att viltet är fridlyst. Det följer av den inledande bestämmelsen i jaktstadgan. Denna för viltvården viktiga princip har ansetts böra komma till uttryck i en bestämmelse i lagen. Enligt paragrafens första stycke är viltet fredat mot jakt och får jagas endast i den mån detta kan anses medgivet i lagen eller någon författning som har utfärdats med stöd av denna. Beredningen har inte funnit skäl att behålla det nuvarande synsättet att fredningen upphör endast under allmän jakttid men består under s.k. licensjakt eller skyddsjakt. Som följer av denna paragraf upphör alltid fredningen när jakt efter viltarten i fråga är tillåten. Det partiella undantag från fredningen som en meddelad licens innebär sträcker sig givetvis inte längre än vad som följer av licensen med dess föreskrifter om bl. a. jakttid och djurantal. Beredningen har i avsnitt l6.2.2 utgått från att den nuvarande beslutsordningen vid fastställandet av allmänna jakttider behålls. Paragrafens andra stycke innehåller en erinran om att frågor om skydd och vård av viltet också kan finnas reglerade i annan lagstiftning. Som beredningen har konstaterat i den allmänna motiveringen utgör viltvården en del av naturvården. Detta innebär att frågor som rör viltvården i mycket stor utsträckning regleras i annan lagstiftning än jaktlagstiftningen. De bestämmelser som avses är främst naturvårdslagen (1964:822) och de med stöd av denna lag meddelade föreskrifterna. Beredningen har i allmänmotiveringen understrukit den stora betydelse hänsynstaganden i skogsbruket och jordbruket har för viltet. För skogsbruket regleras den delen av viltvården i föreskrifter till skogsvårdslagen (1979:429). Motsvarande reglering är att vänta för jordbrukets del (jfr. avsnitt 16.2.2).

Viltvården

4 §

Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt.

Paragrafen motsvaras närmast av l § andra och tredje styckena i den nuvarande jaktlagen. Paragrafens första stycke ger uttryck för de mål som bör gälla för viltvården. Beredningens överväganden i det hänseendet har redovisats i den allmänna motiveringen. Som målbeskrivning har bestämmelsen främst sin betydelse genom att den tjänar till ledning vid tolkningen av lagens övriga bestämmelser och av sådana föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Bestämmelsen är emellertid också en allmänt formulerad handlingsregel som när det gäller de åtgärder som nämns i paragrafens andra stycke närmast riktar sig till markinnehavare och jakträttsinnehavare. Av vad som anförts i anslutning till föregående paragraf framgår att mycket väsentliga delar av viltvården regleras i annan lagstiftning. I

346 till

Specialmotivering författningsförslagen

andra stycke anges de åtgärder som det finns anledning att paragrafens reglera i den nu föreslagna lagen. Dit hör, förutom jakten. bl. a. olika stödåtgärder såsom utfodring, utplantering, anläggningsarbeten och andra biotopförbättrande åtgärder.

5§

Var och en skall visa viltet hänsyn. Viltet får inte förföljas eller annars ofredas annat än vid jakt eller när det är nödvändigt att markinnehavaren vidtar åtgärder för att motverka skador av vilt. Hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Regeringen får för särskilda ändamål meddela föreskrifter om undantag från tredje stycket.

Första stycket innehåller en erinran om att alla är skyldiga att visa hänsyn till viltet. En sådan skyldighet finns redan föreskriven genom bestämmelsen om naturvårdshänsyn i 1 § första stycket naturvårdslagen (1964:822). Det har emellertid ansetts angeläget att i det här sammanhanget särskilt understryka betydelsen av hänsyn till viltet. På samma sätt som naturvårdslagens hänsynsregel bör den nu föreslagna bestämmelsen gälla utan straffsanktion. Bestämmelsen riktar sig inte bara till dem som vistas ute i skog och mark. Ett bidrag till ett minskat antal viltolyckor i trafiken är ett mycket väsentligt större hänsynstagande till viltet från trafikanternas sida. Förbudet i andra stycket mot att ofreda vilt avser mera grova, medvetna störningar. Avsikten är följaktligen inte att förbudet skall lägga hinder i vägen för olika verksamheter ute i naturen även om dessa har till oundviklig bieffekt att viltet störs. Bestämmelsen motsvarar 11 § 2 mom. jaktstadgan i den del som innebär förbud mot att använda motorfordon för att förfölja eller på annat sätt ofreda vilt. Användningen av motorfordon vid jakt regleras i förslaget i 22 §. Den som bryter mot förbudet i andra stycket kan enligt 36§ 1 ådömas böter. Undantaget från förbudet vid jakt innebär självfallet inte någon befrielse från skyldigheten att visa viltet all den hänsyn som är möjlig vid en ansvarsmedveten jakt. Det andra undantaget. som främst syftar på olika åtgärder för att hålla vilt borta från särskilt skadekänsliga markområden. skall endast kunna åberopas av markinnehavaren. Undantaget begränsas ytterligare av att det skall vara fråga om åtgärder som framstår som nödvändiga för att motverka viltskador. Bestämmelser om användningen av hundar finns i dag intagna i 12 § 1-4 mom. jaktstadgan. De nuvarande föreskrifterna innebär ett generellt hundförbud under tiden den 1 mars-den 20 augusti i marker där det finns vilt. Med hundförbud avses att hunden skall hållas under sådan tillsyn att den hindras från att löpa lös. Länsstyrelsen har möjlighet att meddela föreskrifter om hundförbud också under annan tid. Även under sådan tid då hundförbud inte råder skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt när hundarna inte används vid jakt. Till dessa föreskrifter har fogats ett flertal undantagsbestämmelser. främst för att göra det möjligt att träna hundar under tid då hundförbud råder och att under sådan förbudstid använda hund vid jakt och träning med avseende på vissa viltarter.

Specialmotivering till författningsförslagen 347

Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen har beredningen ansett att de nuvarande bestämmelserna bör skärpas i viss mån och framför allt ges en klarare utformning. Beredningen har inte funnit något rationellt skäl för att göra åtskillnad mellan olika årstider när det gäller hundhållningen i allmänhet. Istället föreslås som huvudregel, med giltighet för hela året, att hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Det innebär att en hund i sådana marker skall hållas kopplad om inte hundhållaren på annat sätt har uppsikt över och kan styra vad hunden företar sig. Hundägare i allmänhet får därigenom en enda bestämmelse att hålla sig till och någon oklarhet om vad som gäller behöver inte råda. Med stöd av bemyndigandet i paragrafens fjärde stycke får regeringen meddela föreskrifter om vad som skall gälla för hundhållningen vid vanlig jakt, vid jakttråning och vid träning och tävling med brukshundar. Bestämmelser som bl. a. innebär att en jakträttsinnehavare har rätt att ta om hand löslöpande hund finns i 22 § nuvarande jaktlag. Någon ändring i sak av dessa bestämmelser föreslås inte. Däremot har det ansetts lämpligt att av systematiska skäl föra över bestämmelserna till lagen (1943:459) om tillsyn över hundar.

6§

Om jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom inom jaktområdet anträffar katt som uppenbarligen inte står under någons tillsyn, får han döda katten. Inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten.

Beträffande motiven till förevarande paragraf, som ersätter 23 § nuvarande lag, hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 17.l.2). För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs att det av omständigheterna framgår att det är fråga om en övergiven katt eller i varje fall en katt som inte bara tillfälligtvis lämnats utan uppsikt. Bestämmelsen gäller endast om en katt anträffas inom någons jaktområde. Med den begränsningen blir bestämmelsen barai undantagsfall tillämplig inom tätbebyggt område. Den nuvarande bestämmelsen om krav på tillstånd av polismyndigheten bör dock behållas oförändrad.

7§

Om det uppenbart behövs med hänsyn till viltvården får länsstyrelsen besluta om 1. förbud eller inskränkningar i rätten att jaga på en fastighet, 2. skyldighet för en markinnehavare att tåla att en anläggning för sådant ändamål utförs på fastigheten, om det inte medför olägenhet av betydelse. l beslut som avses i första stycket l får länsstyrelsen sätta ut vite.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 16.2.2) förutsätts markinnehavare och jakträttsinnehavare svara för den del av viltvården som omfattar olika former av biotopförbättringar och stödinsatser och en till förhållandena väl anpassad jakt. och syfte

Åtgärdernas inriktning

framgår av målbeskrivningen i 4 §. I vilka fall länsstyrelsen kan ha anledning att ingripa med tvingande beslut har berörts i den allmänna motiveringen. Som framgår av paragrafens lydelse är det en förutsättning för besluten att de

348 Specialmotivering till författningsförslagen

uppenbart behövs med hänsyn till viltvården. Härigenom begränsas paragrafens räckvidd till helt klara fall. Ett beslut som innebär att jakten på en fastighet förbjuds eller inskränks kan förenas med vite. I händelse av att beslutet inte följs kan vitet utdömas av allmän domstol.

8§

Om det på grund av något viltbestånds storlek finns påtaglig risk för trafikolyckor eller för omfattande skador av vilt, får länsstyrelsen besluta om jakt för att undanröja eller minska skaderisken. Detsamma gäller om förekomsten av någon viltart innebär betydande skaderisker. Länsstyrelsen skall i beslutet bestämma om jakten efter åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Länsstyrelsen skall också bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Om ett djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet. får polismyndigheten låta avliva djuret.

Paragrafen ger länsstyrelsen möjlighet att besluta om tvångsvis avskjutning för att undanröja eller minska risken för trafikolyckor och för skador som uppkommer på grund av ett viltbestånds storlek. Viss motsvarighet till bestämmelsen finns i 24§ 1 mom. i den nuvarande jaktlagen. Detta lagrum ger emellertid inte länsstyrelsen möjlighet att ingripa redan vid risk för skador. Den föreslagna bestämmelsen gör det vidare möjligt att besluta om avskjutningi de fall när förekomsten av någon viltart innebär allvarlig risk för skada. Sådana beslut kan bli aktuella om någon för vårt faunaområde främmande art innebär ett hot mot det inhemska viltet. Bestämmelsen kan också tillämpas för avskjutning av rovdjur inom renskötselområdena. Beslut enligt paragrafen måste självfallet alltid föregås av en prövning där skaderiskerna vägs mot viltvårdsintresset. Enligt paragrafens andra stycke har länsstyrelsen möjlighet att välja mellan att låta jakträttsinnehavaren eller särskilt utsedda jägare bedriva jakten. I första hand bör den förstnämnda ordningen övervägas. I avsnitt l6.2.3 har beredningen förutsatt att avskjutning med stöd av paragrafen vanligtvis bör genomföras samordnat inom större områden. Länsstyrelsen skall också i sitt beslut bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Om jakträttsinnehavaren bedriver jakten torde det i allmänhet ligga närmast till hands att med stöd av bestämmelsen låta honom behålla jaktbytet. För att jakten skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt kan det bli nödvändigt att exempelvis medge att särskilda jaktredskap eller motorfordon får användas vid jakten. En bestämmelse om sådana medgivanden har tagits in i 44§ andra stycket. Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke motsvarar 19§ andra stycket jaktstadgan. Det torde med tillräcklig tydlighet framgå av sammanhanget att bestämmelsen gäller vilda djur. Av allmänna rättsgrundsatser följer att djur utan hinder av jaktlagstiftningens bestämmelser får dödas i nödsituationer av olika slag. Det kan vara fråga om att avvärja ett överhängande angrepp från djurets sida eller att förkorta lidandet för ett svårt skadat djur.

till

Specialmotivering författningsförslagen 349

Jakträtten m. m.

9 §

Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av 10 §. l jakträtten ingår också rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas. påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid jakt. Vid jordbruksarrende har i fastighetsägarens ställe arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats. Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.

I paragrafens första stycke slås fast att fastighetsägaren har jakträtt på den mark, varmed också avses vatten, som hör till fastigheten. Med det valda uttryckssättet markeras att jakträtten kan omfatta mer än den mark som utgör registerfastigheten, nämligen också mark som är samfälld för flera fastigheter. I stycket erinras om det undantag från huvudregeln som följer av att den som äger en väg eller järnväg inte har jakträtt om han inte äger till vägen eller järnvägen angränsande mark. Jakträtten innebär först och främst en befogenhet att bedriva jakt och att vidta med jakt. En jakträttsinnehavare åtgärder jämställda får följaktligen fånga eller döda vilt och i sådan avsikt söka efter. spåra eller förfölja vilt. Han får vidare tillgodogöra sig fågelägg och göra i viltets bon. Till ingrepp jakträttsinnehavarens befogenheter hör emellertid också rätten att tillgodogöra sig vilt i andra sammanhang än vid jakt. Det kan vara fråga om fallvilt, dvs. vilt som påträffas dött, eller om vilt som av olika skäl måste tas om hand eller som skadats så svårt att det av djurskyddsskäl måste avlivas. Att ingendera av dessa rättigheter gäller oinskränkt följer av lagens övriga bestämmelser. Paragrafens första stycke innebär i dessa hänseenden ingen förändring i förhållande till vad som anses gälla enligt den nuvarande lagstiftningen. Paragrafens andra stycke reglerar jordbruksarrendators jakträtt. I ett jordbruksarrende ingår således också jakträtten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen ges arrendatorn emellertid en i det hänseendet begränsad rätt. att han inte tillåts utan upplåta jakträtten fastighetsägarens medgivande. Den begränsningen följer av bestämmelsen i 12 §. Den nuvarande innehåller vissa särbestämmelser jaktlagen om markägarens jakträtt på samfälligheter. Beredningen har, som redovisats i avsnitt 17.1.2, mot bakgrund av allmänningsutredningens (Jo 1979:04) ställningstagande och de nuvarande bestämmelsernas innebörd, funnit att dessa särbestämmeler kan undvaras i den nya lagen. Paragrafens tredje stycke innehåller en erinran om de särskilda bestämmelser som gäller för samernas rätt att jaga. Härmed avses bestämmelser i rennäringslagen (1971:437) och naturvårdslagen (1964:822).

10§

Jakträtten på en väg eller järnväg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen eller järnvägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem väg- eller järnvägsmarken har var och en av dem jakträtt på den marken.

350 till sou 198321

Specialmotivering författningsförslagen

har närmare behandlats i den Frågan om jakträtten på väg och järnväg allmänna paragrafen innebär motiveringen (avsnitt 17.1.2). Den föreslagna att det i fortsättningen i fråga om jakträtten kommer att gälla samma regler för järnväg som för väg. Reglerna överensstämmer i sak med vad som enligt den nuvarande på väg. Enligt paragrafens första jaktlagen gäller för jakträtt mening har den som inom sina marker har en väg eller järnväg jakträtt på oavsett om han äger väg- eller järnvägsmarken eller vägen eller järnvägen

inte. Den andra meningen innebär följande. Äger ingen av ägarna till

angränsande mark väg- eller järnvägsmarken har enligt den föreslagna Deras bestämmelsen var och en av dem jakträtt på vägen eller järnvägen.

omfattar i dess fulla bredd. Äger en av

jakträtt då vägen eller järnvägen ägarna till angränsande mark också väg- eller järnvägsmarken har han enligt

huvudregeln i 9§ ensam jakträtt på vägen eller järnvägen. Ägs väg- eller

järnvägsmarken av ägarna till marken på ömse sidor har var och en enligt samma regel jakträtt på den del de äger av vägen eller järnvägen.

11§

Om allmänt vatten gränsar till en fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtt också På annat allmänt på det allmänna vattnet intill etthundra meter från strandlinjen. vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte ingår i någon fastighet, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver annat.

Bestämmelserna i förevarande i sak med bestämparagraf överensstämmer melserna i 2§ 2och 3 mom. i den nu gällande lagen. Enligt paragrafens andra mening förutsätts att regeringen kan komma att meddela föreskrifter som innebär att rätten att jaga på allmänt vatten inte skall vara beroende av tillstånd. Föreskrifterna kan komma att innebära att särskilda länsstyrelsens får svara för upplåtelserna. Den jaktvårdsområden eller jaktföreningar har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt frågan 17.4).

12§

Jaktrått får upplåtas av fastighetsägaren. Jakträtt som har upplåtits får inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke.

Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 9§ gällande lag. De föreslagna bestämmelserna innebär emellertid, till skillnad från de nu gällande, att inte heller en jordbruksarrendator har rätt att utan fastighetsägarens samtycke honom. Det förekommer att upplåta den jakträtt som kan tillkomma jordbruksfastigheter upplåts till ett bolag som svarar för driften av jord- och kan i sådana fall med giltig verkan avtala om skogsbruket. Bolaget jakträttsupplåtelser om den befogenheten följer av avtalet mellan markägare sitt medgivande till och bolag eller om markägaren på annat sätt lämnar jakträttsupplåtelserna. av mark för brukande och andra mark- Jakträttsupplåtelser, upplåtelser upplåtelser kan leda till att jakträtten innehas av en person och marken innehas av en annan. I den nuvarande jaktlagen finns vissa bestämmelser som reglerar förhållandet mellan markinnehavare och jakträttsinnehavare.

Specialmotivering till författningsförslagen 351

En straffsanktionerad bestämmelse förbjuder jakträttsinnehavaren att utan särskilt medgivande jaga i gård eller trädgård eller, under viss tid av året, på besådda åkrar. Vidare finns en bestämmelse som ålägger jakträttsinnehavaren ett strikt ansvar för skador på markinnehavarens egendom. Ansvaret omfattar även skador som orsakas av jaktgäster, medhjälpare vid jakten och i jakten deltagande hundar. Några motsvarande bestämmelser har inte tagits in i den nya lagen. I den mån det finns ett behov av att ålägga en jakträttsinnehavare restriktioner och skadeståndsansvar som går längre än vad som redan följer av allmänna bestämmelser, bör detta kunna regleras i upplåtelseavtalet.

13§

Om fastighetsägaren säger upp jakträttsupplåtelsen eller om tiden för denna annars går ut. får arrendenämnden på framställning av nyttjanderättshavaren besluta att upplåtelsen skall förlängas. om det kan anses oskäligt att denna upphör. Första stycket gäller även när fastighetsägaren medger förlängning av upplåtelsen men ställer villkor som kan anses oskäliga.

14§

I ett beslut om förlängning skall arrendenämnden fastställa villkoren för upplåtelsen efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har gällt för denna, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. Förlängning med stöd av 13§ skall ske för en tid som motsvarar den tidigare upplåtelsen, om denna inte överstiger fem år och i annat fall för fem år.

Paragraferna, som saknar motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen, innebär att en arrendenämnd kan besluta om förlängning av en jakträttsupplåtelse som har sagts upp eller för vilken tiden har gått ut. Som förutsättning för en sådan förlängning gäller enligt 13 § första stycket att det kan anses oskäligt att upplåtelsen upphör. Som framgår av den allmänna motiveringen bör en jakträttsarrendator kunna påräkna en förlängning av upplåtelseavtalet om han skött sina åligganden enligt detta och markägaren inte kan åberopa någon omständighet som gör att avtalet bör upphöra. Till sådana omständigheter bör, som nämnts, räknas att markägaren avser att själv jaga på marken i fråga eller låta någon familjemedlem eller någon i jord-

eller skogsbruket anställd överta jakten. Ägs fastigheten av ett dödsbo bör

vad nu sagts om ägaren gälla delägarna i dödsboet. Motsvarande bör gälla också i fråga om andra juridiska personer med ett fåtal delägare eller med delägare som har en särskild anknytning till fastigheten. Andra fall kan vara att markägaren avser att använda marken för något ändamål som leder till att marken inte längre kan utnyttjas för jakt. Det kan också vara fråga om att marken skall överlåtas till en förvärvare som själv vill förfoga över jakträtten. Bestämmelserna omfattar formellt även lantbruksnämndernas upplåtelser enligt 32§ rennäringslagen (1971:437). Det ligger dock i sakens natur att någon förlängning inte bör komma i fråga om lantbruksnämnden funnit att upplåtelsen inte bör förlängas. Bestämmelserna i 14§ har delvis utformats efter mönster av 9 kap. 9 §

352 till författningsförslagen Specialmotivering

Till de villkor som skall fastställas av arrendenämnden vid jordabalken. beslut om förlängning hör arrendeavgiften. Avgiften skall följaktligen bestämmas till vad som kan anses skäligt. I avbidan på att det eventuellt utvecklas ett ramprissystem av det slag som har berörts i den allmänna motiveringen, är arrendenämnden hänvisad till de allmänna prövningsgrunder som anges i paragrafen. har inte föreslagit någon särskild regel för det förhållandet att Beredningen arrendenämnden inte har hunnit avgöra frågan om förlängning vid upplåtelsetidens utgång. Jakträttsarrendatorn ges alltså inte någon särskild rätt att i sådana fall fortsätta att jaga på fastigheten. Markägaren torde emellertid i att motsätta sig att avtalet tillämpas intill dess regel inte ha anledning arrendenämndens beslut föreligger. Möjligheterna att dessförinnan upplåta - om jakträtten till någon annan begränsas av att en sådan upplåtelse markägaren vill skydda sig från skadeståndsanspråk - bör göras villkorad av utgången i arrendenämnden. De i förevarande föreslagna bestämmelserna föranleder ett par paragrafer mindre följdändringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder. Några särskilda regler för arrendenämndens sammansättning föreslås inte. Det kan förutsättas att nämnden, när det behövs. tillför utredningen särskilda kunskaper och erfarenheter, exempelvis genom att inhämta yttrande från sakkunnigt håll. I fråga om överklagande av arrendenämndens beslut hänvisas i 45 § första Part stycket till 8 kap. 31 § första stycket och 32 § första stycket jordabalken. som inte godtar arrendenämndens beslut får således klandra detta genom att inom två månader väcka talan vid fastighetsdomstolen. Behörig fastighetsdomstol är den inom vars område fastigheten är belägen. Av skäl som redovisas nedan i anslutning till de föreslagna Övergångsbestämmelserna bör reglerna om rätt att få ett upplåtelseavtal förlängt gälla endast i fråga om upplåtelseavtal som antingen har ingåtts eller genom att avtal förlängts efter den nya lagens ikraftträdande.

15§

Rätten att jaga och att tillgodogöra sig vilt i de fall som avses i 9 § första stycket är förbehållen jakträttsinnehavaren med de undantag som följer av bestämmelserna om 1. jakt efter beslut av länsstyrelsen (8 §), 2. rätten att döda eller fånga vilt för att avvärja skador (16 §). 3. statens vilt (17 §), 4. skyldigheten att spåra upp och avliva skadat vilt (20 §).

I paragrafen erinras om vissa undantag från jakträttsinnehavarens ensamrätt att jaga och att tillgodogöra sig vilt. Bestämmelserna i 8 och 16 §§ kan innebära att någon annan än jakträttsinnehavaren både får bedriva jakt och behålla jaktbytet. Skyldigheten enligt 20 § att spåra upp och avliva djur som skadats vid jakt innebär att jakten både får och skall fullföljas på annans men den jagande har i sådana fall inte någon rätt till jaktområde, bytesdjuret.

Specialmotivering till författningsförslagen 353

l6§

Om det är nödvändigt för att avvärja skador av betydelse på egendom eller i näringsverksamhet, får den som innehar egendomen eller utövar verksamheten fånga eller döda vilt även om han saknar jakträtt. Han får också tillgodogöra sig det vilt som har dödats eller fångats. om detta med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om förutsättningarna för att vilt skall få fångas eller dödas och om vem som skall ha rätt att tillgodogöra sig viltet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om s. k. skyddsjakt, dvs. en jakt som får bedrivas utan jakträtt för att motverka skador på egendom. Iden nu gällande jaktlagen finns bestämmelser i ämnet i flera olika paragrafer, nämligen 14 och 15 §§ samt 24 § 2 mom. Beredningen har funnit lämpligast att ange de allmänna förutsättningarna för sådan jakt i en enda paragraf. I enlighet härmed föreskrivs i paragrafen att skyddsjakt får bedrivas om detta är nödvändigt för att avvärja skador av betydelse på egendom eller i en näringsverksamhet. Det har ansetts tillräckligt att i lagen ange de allmänna förutsättningarna för att skyddsjakt skall få bedrivas. Det förutsätts att regeringen eller statens naturvårdsverk i verkställighetsföreskrifter närmare skall ange i vilka olika situationer sådan jakt är tillåten och vilka djurarter som får fångas eller dödas. I sådana föreskrifter bör också anges hur det skall förfaras med vilt som fångas eller dödas vid jakten. I andra stycket har det tagits in en erinran om att sådana verkställighetsföreskrifter skall finnas. I avsnitt 17.l.2 har beredningen framhållit att det vid meddelandet av sådana föreskrifter bör övervägas, om det inte finns skäl att begränsa de nuvarande möjligheterna till skyddsjakt. En sådan begränsning bör övervägas framför allt i fråga om de fyra stora rovdjuren, björn, varg, järv och lo. Under alla omständigheter torde en skyddsjakt efter dessa djur knappast vara motiverad annat än inom renskötselområdena, varvid det nuvarande tillståndskravet givetvis bör behållas. Även i andra fall kan krav på särskilt tillstånd övervägas. I avsnitt 17.l.2 har beredningen förordat att det meddelas föreskrifter om att säl som dödas vid skyddsjakt skall tillfalla staten. Härigenom sker en markering av denna jakts karaktär av undantag samtidigt som möjligheterna till kontroll ökar. I avsnitt 17.l.2 har beredningen vidare förordat att tiderna för skyddsjakt övervägs och beslutas i samma ordning som tiderna för den reguljära jakten.

17§

Regeringen får föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid tillåten jakt skall tillfalla staten.

Paragrafen, som ersätter 18§ i den nuvarande jaktlagen, innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att vilt i vissa fall skall tillfalla staten. På samma sätt som den nuvarande bestämmelsen om kronans villebråd syftar paragrafen till att bereda vissa viltarter ett särskilt

354 till författningsförslagen Specialmotivering

och dessutom tillförsäkra forskningen fallvilt av sådana arter. skydd eller, efter regeringens bestämmande, statens naturvårdsverk Regeringen kan med stöd av bemyndigandet meddela föreskrifter som anger vilka arter som skall omfattas av detta särskilda skydd. En sådan ordning gör det lättare än f.n. att anpassa bestämmelserna till det aktuella skyddsbehovet. Beredningen har i avsnitt 16.2.4 framhållit att det bör övervägas att utsträcka även om de inte skyddet till att omfatta också myskoxe och samtliga rovfåglar är fredade hela året. Vilt som dödas vid tillåten jakt kan tillfalla staten i enlighet med länsstyrelsens bestämmande enligt 8 § andra stycket eller enligt föreskrifter som avses i 16 § andra stycket.

18§

Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om 1. vilt som skall tillfalla staten, 2. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfordon.

F. n. finns bestämmelser i 24 §jaktstadgan om skyldighet för den som dödar, påträffar vilt som utgör kronans villebråd att anmäla fångar eller som fallvilt händelsen I samma paragraf föreskrivs att till polismyndigheten. skyldighet underrätta polismyndigheten om dovhjort, kronhjort, rådjur eller älg har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfordon. Anmälningsskyldigheten åligger fordonsföraren. Det i förevarande paragraf föreslagna befogenhet att meddela föreskrifter av bemyndigandet ger regeringen motsvarande innehåll.

Jakten

19 §

Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och människor och egendom inte utsätts för fara.

I paragrafen åläggs jägarna skyldighet att iaktta aktsamhet och försiktighet vid jakten, så att inte viltet utsätts för onödigt lidande eller människor och egendom för fara. Till den del paragrafen syftar till att tillgodose djurskyddsintresset har den sin motsvarighet i 3 § första meningen jaktstadgan. Regeln är grundläggande för jakten och har så stor betydelse att den enligt beredningens mening har sin rätta plats i jaktlagen. Den del av bestämmelsen som ålägger jägarna att iaktta aktsamhet och försiktighet så att människor och egendom inte kommer till skada har inte någon direkt motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen. Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitten 17.1.2 och 17.22) har beredningen avstått från att föreslå några bestämmelser som innebär att vissa slags marker undantas från jakt av säkerhetsskäl. Beredningen har i stället att valt att genom en allmän aktsamhetsregel understryka jägarnas skyldighet beakta säkerhetsfrågorna.

Specialmotivering till födattningsförslagen 355

20§

Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren snarast möjligt vidta åtgärder för att spåra upp och avliva det skadade djuret. Om klövvilt har skadats vid jakt och går in på ett annat jaktområde, skall jakträttsinnehavaren där eller områdets ägare snarast underrättas genom jägarens försorg. Kan dessa endast nås med svårighet får polismyndigheten i orten underrättas i stället.

I paragrafens första stycke åläggs jägarna skyldighet att snarast möjligt vidta åtgärder för att uppspåra och avliva vilt som har skadats vid jakt. Motsvarande skyldighet, som enbart tillgodoser d jurskyddsintresset, gäller f. n. enligt 3 § andra meningen jaktstadgan. Bestämmelsen har på grund av sin stora principiella betydelse för jaktutövningen ansetts böra tas in i jaktlagen. Det bör understrykas att denna skyldighet kvarstår även om djuret går in på någon annans jaktområde. Djuret tillfalleri sådana fall jakträttsinnehavaren på den mark där det fälls. Andra stycket ersätter 16§ i nuvarande jaktlag. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall jakträttsinnehavaren på ett främmande jaktområde eller dess ägare snarast underrättas genom jägarens försorg, om klövvilt som har skadats vid jakten går in på ett sådant område. I vissa fall kan underrättelse i stället lämnas till polisen. Så är fallet om jakträttsinnehavaren eller ägaren endast kan nås med svårighet. I likhet med nuvarande bestämmelser har underrättelseskyldigheten till enda syfte att ge jakträttsinnehavaren möjlighet att ta till vara det fällda viltet. Med klövvilt avses älg, hjort, rådjur och vildsvin. Av uttrycket jägarens försorg” framgår att den som är underrättelseskyldig kan fullgöra sin skyldighet genom att uppdra åt någon annan att underrätta områdets jakträttsinnehavare eller ägare eller, i sista hand polismyndigheten. Att underrättelsen skall ske snarast bör ges den innebörden att detta skall ske så snart det är möjligt utan att skyldigheten enligt första stycket att spåra och avliva djuret eftersätts. Detta innebär att det i vissa fall är tillräckligt att underrättelse sker när eftersöket är avslutat. Den föreskrivna skyldigheten innebär att underrättelse skall lämnas till den som äger eller har jakträtten på den mark där djuret befinner sig eller antas uppehålla sig. Med hänsyn till den på många håll stora ägosplittringen har det inte ansetts rimligt att införa en underrättelseplikt som sträcker sig längre. Det får emellertid anses höra till god ordning att om möjligt underrätta också markinnehavare som endast berörs på det sättet att eftersöket går fram över deras marker.

21§

Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen. Regeringen får föreskriva att jakt med skjutvapen får ske endast under viss tid av dygnet.

I paragrafens första stycke förbjuds användandet av andra vapen eller fångstanordningar än som tillåts i föreskrifter som regeringen meddelar. F. n. finns detaljerade regler om de vapen och fångstredskap som får användas vid jakt både i jaktstadgan och i föreskrifter meddelade av

356 Specialmotivering till författningsförslagen

naturvårdsverket. Beredningen har inte förutsatt några betydande sakliga förändringar i bestämmelsernas innehåll. Vad beträffar fångstredskapen kan härvidlag hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 172.3. Däremot bör föreskrifterna åtminstone i någon utsträckning kunna förenklas och göras mera överskådliga. Vad beträffar vapnen bör det exempelvis vara tillräckligt att i en förordning till lagen föreskriva att endast handeldvapen får användas och vilka allmänna krav som bör vara uppfyllda i fråga om dessa vapen vid jakt efter olika djurslag. De mera speciella föreskrifterna, som rör tillåtna vapentyper och tillåten ammunition, bör däremot samlas i föreskrifter som naturvårdsverket meddelar. När det gäller fångstredskapen bör kravet på typgodkännande innebära att behovet av detaljföreskrifter minskar. I förordningen finns det närmast anledning att reglera det förhållandet att vissa fångstredskap får användas först efter särskilt tillstånd. Enligt paragrafens andra stycke får föreskrifter meddelas som förbjuder under vissa tider av dygnet. De tidigare omfattande och jakt med skjutvapen svåröverskådliga reglerna i det här hänseendet har vid den senaste revisionen av jaktstadgan förenklats och sammanförts i en enda paragraf (4 a §) stadgan. De bestämmelser som gäller f. n. innebär i huvudsak och sammanfattningsvis följande. Skjutvapen får användas vid jakt under tiden från en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Vissa arter får dock jagas med skjutvapen under hela dygnet och i fråga om några arter får sådan jakt pågå längst till solens nedgång. Motiven till bestämmelserna är djurskyddsskäl och säkerhetsskäl. Bestämmelserna är diskutabla från den synpunkten att de ger intryck av att vissa bestämda klockslag alltid kan läggas till grund för att avgöra när jakten bör påbörjas eller avslutas. Anser man att bestämmelserna bör behållas för att ange den yttersta tidsramen för en försvarlig jakt bör det övervägas att sammanföra dem med bestämmelserna om jakttider under året.

22§

Motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte användas vid jakten, om inte regeringen på grund av särskilda förhållanden föreskriver eller i enskilda fall medger det. Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för att skjutvapen skall få medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.

Paragrafen motsvarar delvis 11 § 1 och 2 mom. jaktstadgan. De nuvarande bestämmelserna innebär att det är förbjudet att D jaga med skjutvapen från luftfarkost, motordrivet fordon. båt försedd med inbyggd eller löstagbar motor, eller från annat motordrivet fortskaffningsmedel, E1 använda motordrivet fortskaffningsmedel för att söka efter vilt eller för att spåra, förfölja, genskjuta eller hinna upp villebråd eller på annat sätt hindra det att undkomma eller för att i övrigt störa vilt, vare sig det sker vid jakt eller i annat syfte, E1 utnyttja motordrivna fortskaffningsmedel, luftfarkost, motorsåg eller annan motordriven anordning vid jakt för att avleda villebrådets uppmärksamhet från den jagande. Förbudet gäller inte färd inom det egna jaktområdet före eller efter jakten

Specialmotivering till 357

författningsförslagen

eller vid avbrott i jakten. Naturvårdsverket kan besluta om undantag från förbuden och vidare gäller generellt undantag för skyddsjakt på säl. Ett stort antal rättsfall ger belägg för att de nuvarande bestämmelserna är svårtolkade. Det torde vara utsiktslöst att försöka klarlägga gränsen mellan tillåtet och otillåtet genom ytterligare preciseringar i författningstexten. Beredningen har valt den motsatta vägen och ansett det tillräckligt att i en bestämmelse slå fast att motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar inte får användas vid jakten. Avsikten är att den praxis som har utvecklats vid tillämpningen av de gällande reglerna skall vara vägledande också vid tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen. De handlingar som förbjuds är sådant brukande av fortskaffningsmedel eller anordningar som kan inverka på resultatet av jakten. Att förbudet gäller användning vid jakten innebär att det är tillåtet att använda exempelvis motorfordon intill dess sökandet efter. spårandet eller förföljandet av vilt påbörjas och efter det att villebrådet har fällts eller sökandet, spärandet eller förföljandet har avslutats. Uttrycket “motordrivna fortskaffningsmedel avser såväl motordrivna fordon som andra farkoster som drivs med motor. Uttrycket avses även omfatta släpfordon som är kopplat till ett motordrivet Det dragfordon. föreslagna förbudet täcker inte helt motsvarande förbud i jaktstadgan. Beredningen har ansett sig kunna lämna luftfarkoster som inte är motordrivna utanför förbudet. De nuvarande bestämmelserna förbjuder också användningen av motordrivna fortskaffningsmedel vid annat sökande efter och förföljandc av vilt än vid jakt. Syftet kan exempelvis vara att fotografera vilt. Förfaranden i det hänseendet som bör förbjudas omfattas av det i 5 § andra stycket föreslagna förbudet att förfölja eller på annat sätt ofreda vilt. I andra stycket har tagits in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter i fråga om rätten att medföra skjutvapen vid färd med olika slag av motordrivna fortskaffningsmedel. Med stöd av detta bemyndigande kan motsvarande föreskrifter som i dag finns i 11 § 3 mom. jaktstadgan meddelas.

23§

Hundar får användas vid jakten endast om detta med hänsyn till jaktområdets storlek och beskaffenhet i övrigt samt hundens egenskaper inte medför onödigt lidande för viltet eller olägenhet av betydelse för andra jakträttsinnehavare.

Enligt 19 § tredje stycket jaktlagen är jakt med drivande hund att anse som olovlig jakt om jakten bedrivs på ett område av sådan beskaffenhet att drevet måste antas komma att huvudsakligen gå fram över annans jaktområde och syftet uppenbarligen är att komma åt vilt från detta område. Den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen skärper förbudet till att gälla också andra fall av hundanvändning vid jakt. Bestämmelsen syftar till att tillgodose både djurskyddsintresset och en jakträttsinnehavares intresse av att främmande hundar inte driver vilt på hans mark. Enligt paragrafen får hundar bara användas vid jakt om detta kan ske utan onödigt lidande för viltet eller utan olägenhet av betydelse för andra jakträttsinnehavare.

358 till författningsförslagen sou 193321 Specialmotivering

I det förra fallet är hundens egenskaper avgörande. Att vid jakt efter använda snabba, uthålliga hundar, exempelvis stövare eller andra rådjur hundar, faller i allmänhet under paragrafen och blir därför högbenta förbjudet. I det senare fallet är jaktområdets storlek och beskaffenhet i övrigt för bedömningen. Paragrafen bör ges den innebörden att hund avgörande inte får användas på en liten eller dåligt arronderad mark om det på förhand kan förutses att drevet i betydande omfattning kommer att gå fram över främmande jaktmark. Paragrafen avser däremot inte sådana fall där drevet i huvudsak går på egen mark och endast mera tillfälligtvis tar vägen över någon annansjaktmark. I detta fall kan nämligen inte någon olägenhet av betydelse anses uppkomma för jakträttsinnehavaren på grannmarken.

24§

Regeringen meddelar föreskrifter om de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet. Som villkor för jakt får regeringen också föreskriva att jakten endast får bedrivas efter särskilt tillstånd (licens) eller på marker av viss storlek eller beskaffenhet i övrigt. Om det främjar viltvården får en licens utfärdas för flera jakträttsinnehavare gemensamt. Första stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser om jakttider. I dessa bestämmelser får också anges under vilka förutsättningar jakt undantagsvis skall kunna komma i fråga under annan tid än den allmänt föreskrivna. Som anförts i det föregående har beredningen beslutsordningen vid fastställandet av allmänna utgått från att den nuvarande behålls och att bestämmelserna tas in i en av regeringen utfärdad jakttider författning. Bemyndigandena i andra och tredje styckena ger bl. a. stöd för de bestämmelser beredningen föreslår skall gälla för älgjakten och kronhjortsjakten (jfr. avsnitten 16.2.5 och 16.2.6).

25§

Utfodring eller andra åtgärder som kan locka vilt från någon annans jaktområde får inte vidtas om avsikten är att komma åt vilt.

ersätter 19 § första och andra stycket i nuvarande jaktlag. Vid Paragrafen bedömningen av om en åtgärd skall anses tillåten eller inte bör, som framhållits i den allmänna motiveringen, hänsyn i första hand tas till åtgärdernas natur och avskjutningens storlek. I det förstnämnda hänseendet är det av betydelse om särskilda anordningar för att underlätta jakt har utförts i anslutning till exempelvis en viltåker. Det kan vara fråga om och liknande. I praxis har i vissa fall den uthuggningar, skjuttorn omständigheten tillmätts betydelse att en anläggning för utfodring iordningställts i närheten av jaktmarksgränsen. Liksom hittills avser emellertid förbudet även lockande av vilt från andra jaktområden än direkt angränsande områden. Förbudet gäller också vilt som mera tillfälligt uppehåller sig inom annans jaktområde (jfr NJA 1978 s. 171). Vad beträffar avskjutningens

Specialmotivering till 359 författningsförslagen

storlek får en bedömning göras i vad mån det är fråga om en jaktlig avkastning som kan betraktas som oskälig.

26§

Utan medgivande av jakträttsinnehavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller skjutvapen ta väg över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs skall den hållas kopplad.

Paragrafen, som har motsvarighet i 20 § i den nuvarande jaktlagen, utgör en reservbestämmelse till straffbestämmelsen om jaktbrott i 34 §. Enligt paragrafen är det förbjudet att utan medgivande av jakträttsinnehavaren ta väg över annans jaktområde om fångstredskap eller skjutvapen medförs. Uttrycket ta väg avser såväl att gå till fots som att färdas med något fordon eller på annat sätt. Om detta sker på väg som är upplåten för allmänheten eller annars i lovliga ärenden blir dock jakträttsinnehavarens medgivande obehövligt. Att företa eftersök efter skadat vilt som gått in på ett främmande jaktområde är, som framgår av vad som anförts under 20 §, att anse som lovligt ärende. När man söker efter en bortsprungen hund är det inte nödvändigt att medföra fångstredskap eller skjutvapen. Sker detta ändå på annans jaktområde, krävs liksom enligt gällande rätt, medgivande av jakträttsinnehavaren.

Utplantering av vilt m. m.

27 §

Regeringen får meddela bestämmelser om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser om utplantering av vilt och om vilthägn. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 16.2.2.

Handel med vilt m. m.

28 §

Om det behövs med hänsyn till viltvården eller för att tillgodose något annat syfte i denna lag får regeringen meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för handel med vilt. Om in- och utförsel av vilt finns särskilda bestämmelser meddelade med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

29§

Regeringen får meddela bestämmelser som innebär att uppstoppning eller annan preparering av vissa slag av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

360 Specialmotivering till författningsförslagen

För tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och villkor har den myndighet som regeringen bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där uppstoppning eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrymmen som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Paragraferna ger regeringen möjlighet att meddela bestämmelser som rör handeln med vilt och om konservatorernas verksamhet. Bestämmelserna avses tillgodose önskemålet om att förbättra samhällets möjligheter att kontrollera sådan verksamhet för att därigenom göra illegal jakt och äggsamling mindre lockande. Bemyndigandet i 28 § första stycket gör det möjligt att bl. a. föreskriva förbud mot handel med djur av sällsynta och särskilt skyddsvärda arter. Som ett led i bekämpningen av den illegala jakten och handeln med sällsynta eller hotade arter har beredningen förordar skärpta bestämmelser för in- och utförsel av vilt. I 28 § andra stycket är förutsatt att regeringen med stöd av den angivna lagen skall meddela sådana föreskrifter. I avsnitt 16.2.2 har beredningen förutsatt att det kan bli aktuellt att kräva auktorisation för den som vill ägna sig åt konservatorsverksamhet. Bemyndigandet i 29 § ger möjlighet att uppställa sådant krav även om verksamheten inte bedrivs yrkesmässigt.

Länsviltnämnder

30 §

Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården. Det ankommer därutöver på länsviltnämnden att efter regeringens bestämmande pröva frågor om tillstånd till jakt efter vissa slag av vilt. Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Paragrafen innehåller bestämmeler om länsviltnämnder. Frågan har behandlats i kap. 19 om administrationen. Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen har beredningen förutsatt att länsviltnämnderna skall meddela beslut i fråga om tilldelning av älg och kronhjort inom licensområden. Det kan emellertid i en framtid bli aktuellt att överlämna också andra till länsviltnämnderna. Detta förhållande har beaktats vid tillståndsfrågor utformningen av andra meningen i paragrafens första stycke.

Kunskapsprov

31 §

Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga kunskapsprov som villkor för rätten att jaga och om skyldighet att utge ersättning för proven. Regeringen får överlämna åt sammanslutningar på jaktens och viltvårdens omrâde att anordna sådana kunskapsprov samt att ta ut ersättning för proven.

första stycke innehåller bemyndigande för regeringen att Paragrafens meddela bestämmelser som innebär krav på att vissa kunskapsprov skall

Specialmotivering till författningsförslagen 361

avläggas som villkor för rätten att jaga. I sådana bestämmelser får också föreskrivas skyldighet att betala ersättning för proven. Bestämmelsen utgör ett komplement till och går längre än 48§ vapenlagen (1973:1176) som endast gör det möjligt att ställa motsvarande krav som villkor för vapenlicens i samband med vapenförvärv. Beredningen har i avsnitt 17.2.3 föreslagit att den som vill jaga med klass l-vapen i fortsättningen skall vara skyldig att genomgå ett regelbundet återkommande skjutprov. Med stöd av bemyndigandet i andra stycket kan regeringen överlämna åt jägarorganisationerna att anordna sådana prov och att ta ut ersättning för dessa.

A vgifter

32 §

För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift). Dessa avgifter bildar en fond (jaktvårdsfonden) som efter regeringens bestämmande får användas för sådana ändamål som nu har nämnts. Regeringen får också meddela föreskrifter om avgiftsskyldighet för vissa slag av vilt som fälls.

Paragrafen, som ersätter 26 och 26a §§ nuvarande jaktlag, bemyndigar regeringen att föreskriva skyldighet att betala jaktvårdsavgiften och de nuvarande fällavgifterna.

Jakttillsynsmän

33 §

Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får förordnas till jakttillsynsman med den befogenhet som följer av 38 §. En jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län eller delar av län och får återkallas när det finns skäl för det.

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i allt väsentligt 39§ i nuvarande lag.

Ansvar m. m.

34 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för jaktbrott den som 1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans mark eller där tillägnar sig vilt eller underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24 § andra stycket, 2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 § första stycket, 22 § första stycket, 23 eller 25 § eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 21 § eller 24 § första eller andra stycket.

362 till författningsförslagen Specialmotivering

F. nv. finns straffbestämmelser både i jaktlagen och jaktstadgan. Beredningen har, för att nå en ökad överskådlighet, valt att samla alla påföljdsbestämmelser i jaktlagen. Förevarande och efterföljande paragraf ersätter de nuvarande bestämmelserna i lagen och stadgan om straff för olovlig resp. olaga jakt. [betänkandet Ds Jo (1979:12) har beredningen föreslagit att straffbestämmelsen för olovlig jakt vidgas till att avse även överträdelser som sker av grov oaktsamhet. Remissutfallet ger inte beredningen anledning att nu frångå den bedömningen. I enlighet härmed anges i punkt l som subjektivt rekvisit att någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans mark. Punkt 1 omfattar också det fallet att någon olovligen tillägnar sig vilt på annans jaktmark. Det kan vara fråga om vilt som påträffas dött eller som dödas eller omhändertas under sådana omständigheter att det inte kan betraktas som jakt. Vidare skall enligt punkt l uppsätliga och grovt oaktsamma överträdelser vid licensjakt straffas som jaktbrott. Det kan vara fråga om brott mot meddelade avskjutningsföreskrifter eller s. k. överskjutning, dvs. fällande av djur utöver vad som har medgivits i licensen. Är oaktsamheten inte att anse som grov straffas sådana överträdelser enligt 36 § andra stycket. Enligt punkt 2 skall otillåten användning av motorfordon eller andra motordrivna anordningar vid jakt betraktas som jaktbrott. Detsamma gäller otillåten hundanvändning. Som framgår av vad som sagts i anslutning till 23 § har det straffbara området vidgats till att gälla även fall när det inte är visat att avsikten är att komma åt vilt från grannmarken. Föreligger sådant uppsåt bör det anses som om olovlig jakt på annans mark har bedrivits, ett förhållande som bör beaktas vid straffmätningen. Punkt 2 omfattar också lockande av vilt från annans jaktområde om avsikten är att komma åt viltet. Vidare skall som jaktbrott anses jakt med otillåtna vapen eller med andra otillåtna jaktmedel, jakt under förbjuden tid, vare sig det är fråga om tid på dygnet eller tid under året, och jakt utan licens när sådan krävs eller jakt på mark som inte uppfyller föreskrivna krav. Enligt punkten 2 är det för straffbarhet tillräckligt att vederbörande handlat oaktsamt. När det gäller lockande av vilt krävs dock som nämnts uppsåt att komma åt vilt från annans mark.

35§

Om jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas 1. om brottet avsåg sällsynt eller värdefullt vilt. 2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning, 3. om det har utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffningsmedel eller motordriven anordning, 4. om jaktledares anvisningar inte har följts.

Paragrafen har sin motsvarighet i andra och tredje styckena i 28§ i den nuvarande lagen. Straffsatsen för olovlig och olaga jakt är vid grovt brott f.n. fängelse i högst ett år. Som beredningen har anfört under avsnitt 16.2.4 bör emellertid straffmaximum för grovt brott höjas till fängelse i högst två år. Detta medför

Specialmotivering till 363 författningsförslagen

också. som påpekats i avsnittet, att preskriptionstiden förlängs till fem år. I domstolspraxis åläggs jaktledare ett långtgående ansvar för att jakten organiseras på sådant sätt att överträdelser av olika föreskrifter för jaktens bedrivande, framför allt jaktstadgans, i största möjliga utsträckning förhindras. Jaktledarnas befogenheter är emellertid inte författningsmässigt reglerade och beredningen har mot bakgrund härav övervägt att föreslå införandet av sådana bestämmelser i den nya lagen. Beredningen har emellertid slutligen funnit att detta skulle föra för långt och onödigt formalisera jaktutövningen. Syftet med en sådan reglering, som är att underlätta jaktledarens verksamhet under jakten. kan också uppnås om man i stället inför en särskild straffskärpningsgrund för det fall att jaktledarens anvisningar inte har följts. Vad nu sagts har kommit till uttryck i punkt 4 i förevarande paragraf. Punkterna 1-3 överensstämmer med de i gällande lag angivna straffskärpningsgrunderna.

36§

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 5 § andra eller tredje stycket, 2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 18 §, om gärningen inte är belagd med straffi lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 3. bryter mot l9 §, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken, 4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 20 §, 5. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 22 § andra stycket, 6. bryter mot 26§ eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 27 §, 28§ första stycket, 29 § första stycket, 31 § första stycket eller 32 §. Den som av oaktsamhet underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24 § andra stycket döms till böter.

I paragrafen straffbeläggs gärningar som av olika skäl inte lämpligen bör rubriceras som jaktbrott och för vilka böter ansetts vara tillräcklig påföljd. Punktenl avser brott mot förbudet att i andra sammanhang än vid jakt förfölja eller ofreda vilt och försummelser i fråga om hundtillsynen. I punkt 2 straffbeläggs underlåtenhet att göra föreskriven anmälan i fråga om statens vilt och i anledning av fordonskollisioner med klövvilt. Brott mot bestämmelsen i 19§ om skyldigheten att vid jakt se till att viltet inte utsätts för onödigt lidande och att säkerheten för människor och egendom inte äventyras kan vara att bedöma som djurplågeri resp. allmänfarlig vårdslöshet eller framkallande av fara för annan. Om så inte är fallet kan ansvar inträda enligt punkt3. Punkten 4 avser underlåtenhet att föranstalta om eftersök eller underlåtenhet att lämna underrättelse när skadskjutet klövvilt går in på annans jaktmark. Punkt 5 gäller brott mot föreskrifter om medförande av skjutvapen vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel. Punkt 6, slutligen. avser brott mot förbudet att med jaktredskap ta väg över annans jaktmark och brott mot föreskrifter som med stöd av bestämmelser i lagen meddelas om utsättande av vilt. hållande av vilt i hägn, handel med vilt, konservatorsverksamhet. kunskapsprov och olika avgifter. Paragrafens andra stycke har kommenterats i anslutning till 34 §. Paragrafen innebär i viss utsträckning en skärpning av de nuvarande straffbestämmelserna. För vissa av de brott paragrafen omfattar föreskrivs

364 till författningsförslagen Specialmotivering

nämligen i gällande lagstiftning som påföljd penningböter, högst ettusen kronor.

37§

Den som för egen eller någon annans räkning tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller kommits över genom jaktbrott eller brott som avses i 36 § andra stycket, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är att anse som grovt. döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter som anges i 35 § 1 och 2.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 28 § 3 mom. andra stycket jaktstadgan (1938:279) innehåller straffbestämmelser för s.k. jakthäleri. Motsvarande förfarande kan enligt gällande rätt bestraffas antingen som häleri enligt brottsbalkens bestämmelser (9 kap. 6§) eller med stöd av det angivna lagrummet i jaktstadgan. Enligt vad beredningen har erfarit under hand kommer förmögenhets- (Ju 1976:04) att föreslå att brottsbalkens bestämmelser brottsutredningen om häleri ges sådan utformning att jaktbrott inte längre kan vara förbrott till häleri. har mot bakgrund härav funnit lämpligast att bestäm- Beredningen melser härom tas in i den nya jaktlagen. Av 43 § följer att bestämmelserna inte bara avser vilt utan också skinn. ägg och bon.

38§

Om någon anträffas på bar gärning i färd med att begå jaktbrott eller brott som avses i 36§ andra stycket, får vilt och sådan egendom som avses i 40§ tas i beslag av jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer också sådana jakttillsynsmän som avses i 33 §. Har egendom tagits i beslag, skall anmälan om detta göras till polis- eller åklagarmyndigheten. Om vilt som har tagits i beslag kan förfaras får djuret efter värdering säljas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 31 § första stycket i den nuvarande lagen. Allmänna bestämmelser om beslag finns i rättegångsbalken. Enligt dessa bestämmelser har var och en som påträffar någon som är i färd med att begå brott. rätt att gripa brottslingen och fär då på vilket det kan följa fängelse, också beslagta påträffade föremål. Bestämmelsen i förevarande paragraf går i det avseendet längre, att rätten att ta egendom i beslag inte har gjorts beroende av att den skyldige grips. Av 43 § följer att beslagsrätten omfattar, förutom vilt och egendom som avses i 40 §, skinn, ägg och bon. Enligt den gällande jaktlagen har särskilt angivits att rätt att ta egendom i beslag också tillkommer bl. a. personal vid domänverket, vid tullverkets kustbevakning och vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning. l den mån sådana befattningshavare inte har beslagsrätt i sin egenskap av företrädare kan de ges sådan rätt i verkställighetsföreskrifter till förjakträttsinnehavaren lagen.

till

Specialmotivering författningsförslagen 365

39§

Om någon har begått jaktbrott eller brott som avses i 36 § andra stycket skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras förverkat, om inte ett förverkande är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde förklaras förverkat. Förverkat vilt tillfaller jakträttsinnehavaren i de fall detta anges i föreskrifter som meddelas av regeringen. Första och andra stycket gäller även vid sådant brott som avses i 37 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 30 §. med undantag för de två sista styckena, och 30 a § första och tredje stycket gällande lag. Som framgår av 43 § kan förverkandet också avse skinn. ägg eller bon. I bestämmelser meddelade med stöd av paragrafens andra stycke bör föreskrivas att förverkat vilt skall tillfalla jakträttsinnehavaren under förutsättning att det är fråga om fallvilt eller vilt som har fällts vid jakt med tillåtna medel och under tillåten tid. En ytterligare förutsättning skall vara att det inte är fråga om vilt som skall tillfalla staten.

40§

Jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott eller brott som avses i 36§ andra stycket får förklaras förverkade. om ett förverkande är påkallat för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 30 § femte och sjätte styckena och 30 a § andra och tredje styckena i den nuvarande jaktlagen. Det bör framhållas att det kan komma i fråga att förverka motorfordon eller del av dess värde även om fordonet inte har använts vid jakten på det sätt som är otillåtet enligt 22 § första stycket. Som framgår av förarbetena till de gällande bestämmelserna (prop. 1973:68 s. 15) kan det för förverkande vara tillräckligt att fordonet används som transportmedel till och från brottsplatsen eller för att föra bort jaktbytet. Som allmän förutsättning för förverkande enligt paragrafen gäller att det skall vara påkallat för att förebygga brott eller att det annars föreligger särskilda skäl.

41§

I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om försäljning av sådan egendom i den mån inte annat följer av 39 § andra stycket. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser i fråga om djur som behövs för forskningsändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.

42§

Av de böter som ådöms enligt denna lag tillfaller hälften jaktvårdsfonden. Detsamma gäller i fråga om försåljningssumman av förverkat vilt och det som har förverkats med stöd av 40 §. Paragrafen motsvarar 36§ l mom. gällande lag.

366 till författningsförslagen Specialmotivering

43 §

Vad i 37-39 §§ sägs om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg och bon.

Paragrafen motsvarar 30 a § i nuvarande lag.

Bemyndiganden

44 §

Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter och beslut som avsesi 5 § fjärde stycket, 16 § andra stycket, 17, 18, 21, 22. 24 och 27 §§, 28 § första stycket, 29 § första stycket, 30 § andra stycket, 31 § första stycket, 32 §, 38 § tredje stycket, 39 § andra stycket och 41 §. I de fall som avses i 8 § får länsstyrelsen medge de undantag från denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som behövs för att jakten skall kunna bedrivas ändamålsenligt.

Med stöd av paragrafens andra stycke kan det komma i fråga att medge jakt med användande av exempelvis motorfordon, belysningsanordningar och andra annars otillåtna hjälpmedel.

Besvär

45 §

I fråga om arrendenämndens beslut enligt 13 och 14 §§ gäller bestämmelserna i 8 kap. 31 § första stycket och 32 § första stycket jordabalken. Länsviltnämndens beslut överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas. Länsstyrelsens beslut enligt 7 och 8 §§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Första stycket har berörts under 10 och 11 §§. De beslut av länsviltnämnden som avses i andra stycket är beslut om licenstilldelning vid jakt i första hand efter älg och kronhjort. Som följer av tredje stycket får vissa beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten. Det gäller beslut om inskränkningar i rätten att jaga på en fastighet, beslut om skyldighet för en fastighetsägare att tåla anläggning som behövs för viltvården och beslut om jakt för att undanröja eller minska risken för skador av vilt.

Denna lag träder i kraft den då lagen (1938:274) om rätt till jakt skall upphöra att gälla. 1. Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller i fråga om avtal om upplåtelse av jakträtt som har ingåtts efter lagens ikraftträdande eller som har förlängts genom avtal som har träffats efter denna tidpunkt. 2. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare, kronohemmans âbor och innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och fjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot sådana bestämmelser skall fortfarande gälla.

till 367

Specialmotivering författningsförslagen

3. Äldre bestämmelser om servitut som innefattar jakträtten på en fastighet skall

fortfarande gälla. Att göra de i 13 och 14 §§ föreslagna bestämmelserna om rätt att få ett upplåtelseavtal förlängt generellt tillämpliga på redan ingångna avtal skulle strida mot principen att materiella regler inte bör ges retroaktiv verkan. De avtal som nu löper har ingåtts under förutsättning att de utan vidare skall kunna bringas att upphöra efter viss tid eller efter uppsägning. Den angivna principen har inte ansetts utgöra hinder mot att i lagstiftningen om jordbruksoch fiskearrenden låta nya bestämmelser gälla också löpande upplåtelser om arrendatorn innehaft sitt arrende under lång tid -tio år eller mer. Frånsett att det saknas motsvarande sociala skäl för en liknande i det här reglering sammanhanget torde en förlängningsrätt för jakträttsupplåtelser av den varaktigheten vara av begränsat intresse. Att föreskriva att de nya reglerna skall gälla för äldre avtal från den tidpunkt, till vilken markägaren tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning som sker efter ikraftträdandet, kan inte heller anses lämpligt med hänsyn till syftet med den föreslagna nya regleringen. En sådan bestämmelse skulle nämligen kunna tänkas leda till att jakträttsupplåtelser som annars skulle komma att bestå sägs upp på grund av de nya reglerna. De nya bestämmelserna föreslås därför gälla endast upplåtelseavtal som har ingåtts efter ikraftträdandet av den nya lagen eller som har förlängts genom avtal som träffats efter denna tidpunkt. Bestämmelserna bör däremot inte gälla redan ingångna som upplåtelseavtal innehåller bestämmelser om automatisk förlängning. Andra punkten avser sådana upplåtelser som regleras i 7 § första stycket nuvarande lag. De upplåtelseformer som avses i Iagrummet kommer att upphöra på sikt. Bestämmelserna har därför förts över till lagens övergångsbestämmeler. Tredje punkten avser bestämmelserna i 8 § andra stycket i den i nuvarande lagen och som gäller jaktservitut.

21.2 till i

Förslaget ändring lagen (1980:894) om jaktvårdsomrâden

1§

I syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och viltvården kan enligt denna lag två eller flera fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jaktråttsinnehavare inom detta bilda en jaktvårdsområdesförening. Vad i lagen sägs om fastighet gäller också allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som inte ingår i någon fastighet. Med fastighetsägare avses därvid den som för statens räkning företräder det allmänna vattenområdet.

Till paragrafen har fogats ett nytt andra stycke för att göra det möjligt att låta allmänt vatten med holmar, klippor och skär som inte hör till någon fastighet ingå i jaktvårdsområde. Motiven till ändringen har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.1.4). Vad som avses med allmänt vatten framgår av lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Enligt sin instruktion företräder kammarkollegiet allmänt vattenområde, om annat inte har föreskrivits.

368 till författningsförslagen Specialmotivering

Beredningen har i avsnitt 17.1.3 förordat att lagen om jaktvårdsområden ändras så att det blir möjligt för en jaktvårdsområdesförening att upplåta jakträtt inom jaktvårdsområdet. En sådan ändring kan ske genom att till 10 § att en jaktvårdsområdesförening får lagen foga ett andra stycke av innehåll inom jaktvårdsområdet, om det finns föreskrifter om sådan upplåta jakträtt upplåtelse i stadgarna. En sådan ändring bör lämpligen övervägas i samband med att frågan om en ändring av paragrafen i övrigt (jfr. avsnitt 17.1.3) behandlas.

sou 1983:21 369

HI Reservation och särskilda

yttranden

1. Reservation

av L. Arne Andersson

Enighet har uppnåtts beträffande principiella ställningstaganden kring så viktiga frågor som jaktens framtida organisation, synen på viltets ställning såväl i odlingslandskapet som inom skogsbruket. Bred enighet har kunnat uppnås kring en så kontroversiell fråga som den framtida älgjakten. Utredningens strävanden att framlägga ett administrativt enklare och därmed billigare förslag har kunnat uppnås. De jaktliga enheter som nu inte registreras omfattar en liten del av den totala jaktmarken men ett betydande antal fastigheter. Med hänsyn till enigheten som uppnåtts omkring de största frågorna kommer de fortsättningsvis framförda att vara av invändningarna mindre betydelse men inte principiellt ointressanta.

Jaktvârdsområden

Jaktvårdsområden utgör en viktig samarbetsform för mera planmässigt bedrivet viltvårdsarbete. Från den utgångspunkten är jaktvårdsområdesbildningen angelägen. Denna syn har länge präglat det allmänna samhällets syn på jakt- och viltvårdsfrågorna. Angelägenheten har bedömts som så viktig att vissa tvingande regler har funnits i lagen om jaktvårdsområden. Således kan under vissa förutsättningar en markägare tvingas in i en jaktvårdsområdes- Beträffande förening. denna tvingande bestämmelse så skall den naturligtvis ses dels från utgångspunkten att en markägare inte utan starka skäl skall ställa sig utanför ett viltvårdande arbete om hans mark är så belägen, att om den undantas från områdesbildandet detta på ett avgörande sätt försvårar fastigheteternas gemensamma viltvårdande arbete. Mot detta skall då vägas de ingrepp i den enskildes integritet som anslutningen av hans mark till ett jaktvårdsområde mot hans vilja utgör. Mot denna bakgrund skall jakt- och viltvårdsberedningens nu framlagda förslag om rätt för jaktvårdsområden att till annan än delägare upplåta jakträtt på området ses. Enligt min mening är denna gradvisa stegring av i den enskilda intrånget äganderätten här på väg att anta oacceptabla former. Den tidigare gällande regeln att någon kan tvingas in i ett jaktvårdsområde för att han annars försvårar ett jaktvårdande arbete i området har hitintills kunnat Att däremot accepteras. som nu föreslås någons mark mot ägarens

370 Reservation av L. Arne Andersson

vilja inte bara tvingas att ingå i ett jaktvårdsområde utan också om en majoritet så bestämmer skall stå till förfogande för jakt för andra än jaktvårdsområdets medlemmar kan jag icke acceptera. Av vad jag nyss sagt angående upplåtelse av jakträtt följer att jag heller inte delar utredningens förslag beträffande jaktvårdsområdesbildning i kustbandet. Sådan jaktvårdsområdesbildning förutsätter område vari ingår såväl enskilt som allmänt vatten. Då ett bärande motiv för detta förslag från utredningen har varit att främja jaktmöjligheterna för korttidsjakt och dylikt de invändningar jag ovan gjort beträffande jaktupplåtelse inom synes jaktvårdsområde i allmänhet vara så avgörande att bildande av jaktvårdsområde i yttersta kustbandet utan denna möjlighet knappast kan komma i fråga.

Arrendefrågor

Utredningen slår fast att jakträtten skall vara knuten till ägandet. En jordarrendator skall dock om inget undantag görs äga rätten till jakt på det arrenderade området. Beträffande dessa ståndpunkter råder enighet i utredningen. Utredningens majoritet har emellertid beträffande jakträttsarrendator enligt mitt förmenande gått väl långt då det gällt jakträttsarrendators besittningsskydd. Det förutsättes att en markägare vid avtalstidens utgång kan återta ett jaktarrende om han vill utnyttja jakten för egen del eller om och skogsbruksföretaget vill någon i familjen eller anställda i jordbedriva Här föreslår utredningen en ny bestämmelse som innebär att jakten. en jakträttsarrendator skall kunna gå till arrendenämnden i lånet för att få prövat huruvida markägarens skäl för återtag av jakten vilar på skälig grund. Arrendenämnden har då att pröva utöver skäligheten också andra arrendevillkor. En jaktarrendators rätt till skäligt besittningsskydd torde vara i det närmaste en Det kan dock starkt ifrågasättas om inte självklarhet. av den karaktär som här föreslås rent av besittningsskydd långtgående motverkar sitt syfte. Besittningsskyddet kan utan tvekan göras så starkt att jordägares benägenhet att arrendera ut jakt på ett avgörande sätt minskar. Förlorande part i en sådan skälighetskonflikt är utan tvekan den som söker Beträffande ett arrende med så hobbybetonad inriktning och jaktarrende. där det rekreativa inslaget är så avgörande synes konflikter om ett avtals innehåll och skälig kostnad med fördel avgöras på annat sätt än inför arrendenämnd.

Naturvårdslagens bestämmelser

I samband med antagandet av ny skogsvårdslag infördes i densamma en paragraf om skogsbrukets bedrivande med utgångspunkt från naturvårdens intresseområde. Därför har förslag om liknande paragraf på jordbrukets område diskuterats i riksdagen. En majoritet i jordbruksutskottet har ansett att en paragraf med sådant innehåll skulle tillföras skötsellagen. Med hänsyn till den betydelse som jord- och skogsbruket har för viltets förutsättningar uttalar jakt- ch viltvårdsberedningen sitt gillande och ansluter som jordbruksutskottet och riksdagen för ett år sedan sig till det uttalande gjorde i denna fråga.

Särskilt yttrande av Thure W. Karlsson 371

Det råder inga delade meningar mellan vare sig riksdagens eller jakt-och viltvårdsberedningens syn beträffande god miljös betydelse för viltet. Däremot har Moderata samlingspartiet, då beslutet togs i riksdagen, motsatt sig ett sådant uttalande som föreslogs av jordbruksutskottet. Enligt vår mening är det fullt tillräckligt med de stadganden beträffande jordbrukets hänsyn till en god miljö som framgår av naturvårdslagen. För den skull har vi inte ansett det nödvändigt med sådan komplettering av skötsellagarna som nu jakt- och viltvårdsberedningen ställer sig bakom.

2. Särskilt

yttrande

av Thure W. Karlsson

Till huvudsaklig del är jag enig med och instämmer i beredningens överväganden och förslag. I de delar som anges nedan har jag emellertid inte funnit det möjligt att instämma i vad beredningen förordar.

Ändring i skötsellagen

Beredningen föreslår införande av en särskild lagreglering av naturvårdshänsynen i jordbruket samt att denna reglering intas i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Vid nyssnämnda lags tillkomst var frågan föremål för ingående överväganden, varvid konstaterades dels att det inte råder någon tvekan om att ett hänsynstagande till naturvårdsintresset ingår som ett led i varje verksamhet som avser utnyttjandet av naturresurserna, således också jordbruket, dels ock att detta intresse tillvaratas med stöd av naturvårdslagen. Mot den bakgrunden bedömdes en särskild reglering av frågan i skötsellagen som ej nödvändig. Jag kan inte firma och beredningen har inte heller anfört några omständigheter eller konkreta skäl som nu skulle ge anledning till den ändring som föreslås.

Skyldighet att tåla viltvårdsanläggning

Beredningen föreslår att länsstyrelsen ges möjlighet besluta att markägare skall vara skyldig att tåla att anläggning som behövs för viltvården får utföras på hans fastighet. Bestämmelsen innebär att fastighet eller del därav undandras från fastighetsägarens disposition. Ett sådant beslut kan innebära att fastighetens värde förändras på sätt att förmögenhetsförlust uppstår för ägaren och brukningshinder för näringsutövaren. Enligt min uppfattning ges hithörande frågor en tillfredsställande reglering i den allmänna bestämmelsen om viltvård i 4 § föreslagen jaktlag. Inom jaktvårdsområden löses dessa frågor inom ramen för etablerat och stadgebundet samarbete. I exempel på arbetsuppgifter för jaktvårdskretsar och för samrådsgrupper anges information och rådgivning som en väsentlig del i viltvårdsarbetet. Rätt utförd leder detta till att markägare och jakträttsinnehavare i samförstånd lever upp till sitt ansvar för de åtgärder som krävs för viltvården. Om uppförande av en mera varaktig anläggning blir aktuell kommer denna

372 Särskilt yttrande av Thure W. Karlsson

fråga att på ett naturligt sätt beaktasi samband med att avtal om upplåtelse av jakträtt upprättas.

Jordbruksarrendators jakträtt

I 9 § andra stycket föreslås en bestämmelse, som liksom vad nu gäller, anger att vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den mark som omfattas av arrendet, om inte annat avtalats. En bestämmelse med denna innebörd är enligt min uppfattning väl motiverad, men hör inte hemma i jaktlagen. Den rätt till jakt som tillförsäkras jordbruksarrendatorn härrör ur arrendeavtalet med jordägaren och skall mot den bakgrunden ingå och regleras av arrendelagstiftningen.

Förlängningsrätt

I 13-14 §§ föreslås nya bestämmelser som saknar motsvarighet i nuvarande jaktlagstiftning. Efter mönster från hyres- och arrendelagstiftningen som med utgångspunkt från sociala överväganden och hänsyn innehåller bestämmelser om besittningsskydd och villkorsprövning, föreslås nu sådant skydd och sådan prövning även för jakträttsupplåtelse. De primära syftena för nyttjanderättsinnehavaren är att få tillfälle till jakt och viltvård som fritidssysselsättning och rekreation. Att tillfällen för sådan verksamhet skapas är angeläget men kan på intet sätt motivera den inskränkning i fastighetsägarens dispositionsrätt till sin fastighet som förslaget innebär. Det är enligt min uppfattning helt korrekt att en jordbruksarrendator skall ha rätt till trygghet i bosättning och näringsutövning. Det skydd som arrendelagen ger jordbruksarrendatorn med betydande investeringar i byggnadsinventarier, djur och maskiner, oftast överstigande miljonen, kan inte överföras på en fritidssysselsättning - en hobby - på sätt beredningen föreslår. Själva förefintligheten av de föreslagna bestämmelserna och deras utformning kommer att leda till försök till kringgående och till tvister som enligt min bestämda mening kommer att störa den samverkan jaktutövare och markägare emellan som är nödvändig för att en fungerande viltvård skall kunna erhållas. Traditionellt har upplåtelse av jakträtt betraktats som en personlig uppgörelse mellan markägaren och jägaren. Stort utrymme har getts till upplåtelseavtal anpassade till parternas intressen och förmåga. Att mot bl. a. den bakgrunden införa en obligatorisk förlängningsrätt och en formaliserad villkorsprövning är ägnat att skada förtroendet parterna emellan, ett förhållande som leder till minskade jakttillfällen och minskad samverkan kring jakt och viltvård. Beredningen har inte angivit vilka kriterier som skall föreligga för att förlângningsrätt skall gälla. Ej heller efter vilka metoder - marknadsvärde, avkastningsvärde eller annan - villkorsprövning skall ske. Trots avsaknaden härav förutsätter beredningen att arrendenämnderna - och vid besvär arrendedomstolarnas högre instanser - har möjligheter och kompetens att avgöra jakträttsupplåtelseärenden. Såvitt jag kan finna har beredningen inte undersökt hithörande spörsmål eller närmare övervägt konsekvenserna av sitt förslag i denna del.

Särskilt yttrande av Thure W. Karlsson 373

Utplantering av vilt och vilthägn

Beredningen föreslår att lagregler för utplantering av vilt och hållande av vilt i hägn samlas i den nya jaktlagstiftningen, och att regeringen bemyndigas att utfärda närmare bestämmelser. Jag har inget att erinra mot detta, men förutsätter också att regeringen i samband härmed föreskriver hur ev. uppkomna skador till följd av hägnet, eller rymningar därifrån, skall regleras.

Älgjakt inom särskilda Iicensområden

Utöver de skäl som beredningen anger för registrering av särskilt licensområde förutsätter jag viss generositet under en övergångsperiod. Äldre markägare och jakträttsinnehavare med mindre arealer, som inte tidigare deltagit i jaktlig samverkan, bör under sitt återstående innehav eller sin återstående avtalsbundna nyttjanderätt registreras som särskilt licensområde. Tilldelningen bör ske i form av långtidslicens. Om arealen exempelvis är 1/5 av vad som normalt erfordras för licens på ett vuxet djur inom länet eller del därav, bör under övergångstiden tilldelningen bli ett vuxet djur under en femårsperiod. De år vuxet djur ej skjutes - eller ej får skjutas -tillämpas fri kalvavskjutning enligt beredningens förslag. När fastigheten överlåtes eller tiden för gällande nyttjanderättskontrakt utgår, upphör Övergångsbestämmelsen.

Jakten på allmänt vatten

Beredningen föreslår ändrade regler för jakten på allmänt vatten. Konsek- venserna av beredningens förslag ändring av upplåtelsebestämmelserna till enskilda, överlåtelse av jakten till sjöfågeljaktföreningar och bildandet av sjöfågeljaktvårdsområden - är svåra att överblicka. Utgångspunkten för min syn på dessa frågor är att den bofasta skärgårdsbefolkningens möjligheter till meningsfull jakt inte får försämras. Den uppmjukning av reglerna för upplåtelse av jakt vad gäller kretsen av jaktberättigade som föreslås av beredningen biträder jag. Innebär bildandet av sjöfågeljaktvårdsområden att skärgårdsbefolkningens möjligheter till jakt försämras eller försvåras är detta en ordning som inte kan accepteras.

Jakt- och viltvårdens finansiering, viltskador m. m.

framhåller att i väsentliga delar Inledningsvis jag är jag enig med beredningen. Detta gäller också finansieringen av jakt- och viltvården. Beträffande viltskador framhålles dock: Beredningen har redan 1979 avgivit delbetänkande ang. viltskador, och har av den anledningen inte tagit upp därmed sammanhängande frågor i slutbetänkandet. De areella näringarna jordbruket, bondeskogsbruket och storskogsbruket delar beredningens uppfattning att det viktigaste styrmedlet för undvikande av oacceptabla skador är en balanserad Även avskjutning. om detta kommer till stånd, kan inom vissa områden och vissa företag och enheter skadefrekvensen och skadeomfattningen bli helt oacceptabel. Nuvarande bestämmelser - trots förändringar - ger inte den skadelidande en ersättning som ur olika synpunkter kan sägas vara skälig. Därför förutsättes att i samband med ändring av reglerna för jaktvårds- och viltskadefonden, en

374 Särskilt av Bernt sou 1983:21

yttrande Lindqvist

omprövning av viltskadeersättningssystemet inom jord- och skogsbruket kommer till stånd.

3. Särskilt

yttrande

av Bernt Lindqvist

Beredningens bakgrundskapitel och åtgärdsprogram för viltvård och allmän faunavård finner jag väl motiverade. Miljövårdsaspekterna bör därvid ges särskilt stark betoning. Beträffande frågorna rörande upplåtelse av jakträtt och åtgärder som syftar till framskapandet av fler jakttillfällen, delar jag beredningens uppfattning om behovet av förbättrat rättsskydd för jakträttsarrendatorerna.

överväganden, om ytterligare åtgärder för tillgodoseende av de marklösa

jägarnas intressen och behov av jakttillfällen på rimliga villkor, är angelägna och nödvändiga. I betänkandet berör beredningen ömsom det påtagliga behovet att framskapa fler och nya jakttillfällen för marklösa jägare, ömsom och förslag som syftar till begränsningar av jakttrycket”, med synpunkter andra 0rd ytterligare begränsning och minskning av nu befintliga jakttillfällen. Sammantaget medför beredningens förslag att antalet jakttillfällen avsevärt minskar. Särskilt utslagsgivande blir denna negativa effekt av antal jakttillfällen och förslaget till ny älgjaktsordning. Med minskande därmed ökande antal marklösa jägare, kommer ofrånkomligt efterfrågan och därmed prisnivån på jaktmark att ytterligare drivas i höjden. Det med dessa försämringar är att det ensidigt och genomgående är allvarligaste de redan sämst ställda jägarna som drabbas. Således mindre markägare och alla de marklösa jägare som inte har ekonomiska möjligheter att köpa eller upparrendera stora jaktområden. Samarbete och samverkan mellan jägarna har aldrig varit större än nu. Som exempel kan nämnas att den samordnade älgjakten medfört att ca 9 500 000 hektar mark överförts, från tidigare allmän älgjakt, till licensjakt. konstaterar att intresset för att bilda jaktvårdsområden är Beredningen andra former för samverkan och samarbete. tämligen lågt. Jägarna väljer Fakta visar att jägarna och markägarna i stor utsträckning finner regler och författning för jaktvårdsområden otillfredsställande. Mot denna bakgrund bör det vara angeläget att ändra lagen så att den passar för folket. Att med tvång försöka ändra folket, så att de passar för lagen, är inte vare sig ändamålsenligt eller demokratiskt. måste undanröjas i fråga om jaktvårdsområden, är Något som omgående den nuvarande tvångsanslutningen av markägare och jägare till Svenska att i samband med laga förrättning och jägareförbundet. Förfaringssättet fastställelse av länsstyrelsen, tvångsvis och mot enskilda personers bestridande ansluta dessa till en uppgiven ideell sammanslutning, står klart i strid mot stadganden om svensk medborgares åsiktsfrihet och grundlagens föreningsfrihet. Konstitutionsutskottets granskning av förhållandet bör påkallas. Förslaget till ny jaktlag är utformad som en s. k. ramlag. Detta medför behov av omfattande följdförfattningar. Härigenom blir lagstiftning och

sou 1983:21 Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist 375

tillämpningsregler svåröverskådliga för alla som berörs därav. En klarare precisering i jaktlagen är önskvärd. Beredningen föreslår att inga krav på minimiareal skall uppställas för rätt att utöva jakt. Som hittills skall dock villkor om viss storlek på markområde kunna föreskrivas vid jakt efter särskilt tillstånd (licensjakt). Det är därför nödvändigt att 24§ andra stycket omskrives, så att det klart framgår att lydelsen däri endast omfattar jakt som bedrives efter särskilt tillstånd (licens).

Älgjakten

Beredningens förslag till ny utformning av älgjakten finner jag sakna saklig grund. Vad jag finner särskilt anmärkningsvärt är förhållandet att ingen samlad och överskådlig faktasammanställning av försöksverksamheten med samordnad älgjakt kommit till utförande. Härigenom har bedömningsunderlaget varit bristfälligt. Vid noggran granskning av resultatsutfallet av den samordnade älgjakten framgår det klart att försöket utfallit över all förväntan. Det torde vara unikt att i allt träffa så rätt i en försöksverksamhet såsom skett i detta fall.

Älgstammens tillväxt har slagit alla tidigare rekord. Avskjutningens storlek,

liksom urvalet av djur har kunnat styras helt i önskad riktning. En mycket kraftig övergång till licensjakt har uppnåtts. Samarbetet över fastighetsgränserna har ökat över all förväntan. Dock har skadorna på gröda och skog, ävensom älgolyckorna i trafiken ökat till oacceptabel nivå. Skadesituationen är likvärdig i samtliga län, således även i de tre helt reglerade länen. Skadeökningen beror inte på brister i systemet med samordnad älgjakt. Orsaken är betydande felbedömningar i den länsvisa administrationen av älgjakten. Detta har sin direkta grund i det mycket otillfredsställande förhållandet att länsstyrelserna saknar egen sakkunnig personal för fortlöpande handläggning och uppföljning av jakt- och faunavårdsfrågor. Denna allvarliga brist måste snarast avhjälpas. Den rådgivning länsstyrelserna kan erhålla utifrån kan aldrig ersätta detta angelägna behov. Ang. skade- och olycksfallssituationen kan det konstateras, att inte i något län har hela den generella jaktens kapacitet utnyttjats i skadeförebyggande syfte. Påståendet att den samordnade älgjakten inte är produktionsanpassad saknar grund. Det är i alla sammanhang vedertagen praxis att redovisa beskattningen av viltstammarna som årlig avskjutning per 1 000 ha. Därmed erhålles en klar och jämförande bild av den faktiska beskattningen av det lokala områdets viltstammar, samtidigt som rättvisande underlag erhålles för sammanställningar länsvis samt totalt för hela landet. Under de första åren med samordnad älgjakt var avskjutningen något högre på generella jakten än licensjakten. 1979 var avskjutningen helt utjämnad lika 4,1 älg/l 000 ha. De senaste åren har avskjutningen på licens varit högre, 5,4 på licens, mot 5,1 älg/1000 ha på generell jakt. Denna styrning mot ökad avskjutning på licensjakten har varit medveten och planerad. Resultaten visar att den samordnade älgjakten innehåller alla erforderliga styrmedel för att fördela avskjutningen rättvist bland jägarna, samt att sammantaget kunna uppnå önskad avskjutning och urval totalt. Delvis olika regler har tillämpats inom den samordnade älgjaktens flexibla

376 Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist

ram. Därvid har man både lokalt, länsvis och för landet totalt kunnat styra älgavskjutningen direkt i önskad riktning. Ett utomordentligt bra resultat som visar fördelarna med den samordnade älgjaktens både flexibla och exakta styrmedel för god älgvård och rättvis jakt. Beträffande det faktiska resultatsutfallet av den samordnade älgjakten, samt jämförelser mellan licensjakt och generell jakt, framgår detta av nedanstående statistiska redovisning.

Tabell l Årlig avskjutning och fördelning av antal fällda älgar på olika jaktformer

År Total av- Licensjakt Generell jakt Allmän jakt skjutning Antal Antal Proc Antal Proc Antal Proc 1975 51 596 33 819 65,5 - 17 777 34,5 1976 57 252 47 160 82,4 2 977“ 5,2 7 115 12,4

1982 ca 174 000 Sammanställning ej redovisad, men kraftig ökning av licensjakten

12 län. b 20 län. Som framgår av tabellen har avskjutningen på licens ökat stadigt år från år. Den generella avskjutningen har i motsvarande grad minskat i andel.

Tabell 2 Antal fällda älgar per l 000 ha

1982 Sammanställning ej redovisade men kraftig ökning på licensjakten I Proc kor av vuxna djur. b Proc av totalt fällda djur.

sou 1983:21 Särskilt av Bernt 377

yttrande Lindqvist

Tabell 3 Antal ha med registrerad samordnad älgjakt 1977 1978 1979 1980 1981 Licensjakt 22 718 000 22 896 000 23 250 000 23 405 000 23 511 000 Generell jakt 1 730 000 1 524 000 l 391 0()0 l 283 000 1 220 000 Totalt 24 448 000 24 420 000 24 641 000 24 688 000 24 731 000 Den totala arealen registrerad älgmark har ökat med +280 000 ha. Licensarealen har ökat med +793 0()0 ha. Generellarealen har minskat med -510 000 ha (1975 bedrevs allmän älgjakt på 11 009 000 ha).

Tabell 4 Antal registrerade älgjaktsområden

Totala antalet registrerade älgjaktsområden har ökat med +2 831. Licensområdenas antal har ökat med +2 804 (21,1 %). Generellområdenas antal har ökat med +27 (0,1 %). Medelareal för de nyregistrerade områdena är 98 ha. Medelarealen för samtliga generell områden 1981 var 63 ha. Medelareal för licensområdena 1981 var 1 464 ha.

Nedanstående tabell är ett utdrag ur Naturvårdsverkets yttrande 1982-01-14 till Regeringen och visar de administrativa kostnaderna i kr per älgjaktsområde/år

Tabell 5 Administrationskostnader

Kronoberg 71:- Västmanland 35:- Medeltal 64:- Medeltal för samtliga län Norrbotten 87:- med samordnad jakt 44:-

Älvsborgs län har med dataregistrering (ADB) följande kostnader: registrering 4:80, administration 5:-. Totalt under 10:-. Denna låga registerkostnad går att uppnå i samtliga län.

Tabell 6 Fördelning av positiva och negativa synpunkter på den samordnade jaktformen. (Utdrag ur Socialhögsko- Ians riksundersökning 1979)

Mycket Ganska Total Ganska Mycket Total positiv positiv positiva negativ negativ negativa Proc Proc Proc Proc Proc Proc

Jägare från län med samordnad älgjakt 23 47 70 19 11 30 Regleringslänens jägare om den samordnade jaktformen 25 45 70 20 10 30 Jägare som provat både licens och generell jakt 31 47 78 14 8 22

I sin utvärdering av den samordnade älgjakten skriver Socialhögskolan sid 8 SNV PM 1443 Trenden är ganska klar. Ytterligare erfarenhet av samordnad älgjakt har medfört att en allt större andel älgjägare nu finner försökssystemet positivt ur flertalet synvinklar.

378 Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist

Sammanfattning av fakta

1 Avskjutningen 1975=51 596 djur, 1982 ca 174 000 djur. Ökning drygt

122 000 djur. Ett enastående bra resultat. 2 Antal fällda 1 000 ha licens - Den älgar per likvärdigt generell. samordnade älgjakten är mycket väl produktionsanpassad. 3 Urvalet av djur har varit något bättre under generell jakt (30 % kor), än

under licensjakt (36 % kor). Åldersfördelningen har varit likvärdig (39 %

årskalv). 4 1975 fälldes 33 819 älgar på licens (65,5 % av fällda djur). 1981 fälldes 144 940 älgar på licens (95,4 % av fällda djur). 5 1975 fälldes 17 777 älgar under allmän jakt (34.5 %). 1981 fälldes 6 202 älgar under generell jakt (4,1 %). 6 1975 bedrevs allmän älgjakt på 11009000 ha. 1981 bedrevs generell älgjakt på 1 220 000 ha. 7 Mellan 1977 och 1981 har licensarealen ökat med 793 000 ha. Under samma tid har den generella arealen minskat med 510 000 ha. 280 000 ha har nyregistrerats under samma tid. 8 Administrationskostnaderna är inte högre i län med samordnad älgjakt, än i län med helt reglerad jakt. Registreringen är helt igenomförd och drar fortsättningsvis endast låga kostnader. Det befintliga registret över samtliga jaktområden i hela landet är ovärderligt ur många synpunkter. Vid övergången till databehandling blir registrerings- och registerhållningskostnaderna försumbara. De generella jaktområdena drar mycket ringa administrationskostnader jämfört med licensområdena. 9 Landets jägare vill ha samordnad älgjakt (70 % mot 30 %). Beredningens förslag går klart mot en bred folkvilja. Förslaget kommer att medföra stora motsättningar och stridigheter inom jägarkåren. Både jägarna, viltvården och de allmänna intressena kommer att åsamkas stora och bestående skador därav. 10 Under perioden 1977 till 1981 har antalet generellområden varit oförändrat (ökning 27 st.=0,1 %). Under samma period har antalet licensområden ökat mycket kraftigt (ökning 2 804 st.=21,1 %). En tillfällig ökning av förändringar och omregistreringar av älgjaktsområden, både licensområden och generellområden kommer att ske under innevarande år. Orsaken härtill är att statens naturvårdsverk under de gångna försöksåren med samordnad älgjakt tillämpat visst tvång i registreringsförfarandet. Under 1982 släppte naturvårdsverket plötsligt helt dessa tidigare restriktioner. Genom att först under flera år dämma upp ett påtagligt behov av registreringsförändringar, och därefter som skett meddela att nu är det fritt fram för ändringar och omregistreringar, har det på konstlad väg tillskapats en onormal registreringssituation under detta år. Från naturvårdsverkets sida har det medgetts att det därmed tillskapas en påvisbar anledning att påyrka avskaffande av den samordnade älgjakten. Motiven och tillvägagångssättet torde sakna motstycke i svensk statsförvaltning. Det är dock helt klart att den ökning av omregistreringar som förekommer under 1982 endast är tillfällig. I län som tidigare inte tillämpat något tvång är förhållandet 1982 i stort oförändrat stabilt i likhet med tidigare år.

Särskilt yttrande av Bernt 379

Lindqvist

Den samordnade älgjakten har nu med stor framgång prövats under sex år. Den har av det stora flertalet jägare accepterats som en bra och rättvis utformning av älgjakten. Det råder ingen tvekan om att landets jägare vill behålla den nuvarande i alla avseenden väl fungerande samordnade älgjakten. Beredningens älgjaktsförslag raserar den nuvarande allmänt accepterade och omtyckta utformningen av älgjakten. Detta kommer att få mycket djupgående och negativa följdverkningar. Tvärt emot vad beredningen anför, kommer dess älgjaktsförslag att för överskådlig tid skapa stora motsättningar och stridigheter inom den nu lugna och samarbetsvilliga jägarkåren. Det föreligger därtill överhängande risk att årtiondens mödosamt arbete för att ena landets båda riksomfattande jägarorganisationer slås sönder till obotlig skada för jakten och viltvården. Beredningen synes inte ha insett konsekvenserna av sitt ogrundade förslag. Jag yrkar på det bestämdaste att den samordnade älgjakten fastställes att i nuvarande utformning gälla för hela riket.

Administration och finansiering

Som jag tidigare framhållit är det synnerligen angeläget att samtliga länsstyrelser får erforderlig resursförstärkning för samordning och handläggning av jakt- och faunavårdsfrågor. I första hand bör varje länsstyrelse få förstärkning med en ny heltidstjänst för dessa arbetsuppgifter. Den nya tjänsten kan lämpligen benämnas viltvårdskonsulent. Redan i nuläget förekommer kritik mot länsstyrelserna för bristande vid sakkunskap handläggning av jaktfrågor. Med utökat och vidgat ansvarsområde för länsstyrelserna i jakt- och faunavårdsfrågor, blir behovet av egen sakkunnig personal ännu större. Med beaktande av fondutredningens betänkande (SOU om 1982:62) avveckling av vissa statliga fonder, bl. a. jaktvårdsfonden, kommer med jaktvårdsmedlens överförande till statsbudgeten så stora besparingar och effektiviseringsvinster att uppnås att det mer än väl räcker till ifrågavarande personalförstärkning vid länsstyrelserna. Med fondutredningens förslag kommer således länsstyrelserna att kunna erhålla denna viktiga personalförstärkning, därtill utan någon ökad belastning av den ordinarie statsbudgeten. Därmed blir jaktens, faunavårdens och samhällets intressen i alla avseenden bäst tillgodosedda.

Ordförklaringar

aktivitetsområde ett område där en individ uppehåller sig och söker föda men inte försvarar arrondering fastighets storlek och form och olika ägors belägenhet i förhållande till varandra barkflângning skada av kronvilt på granskog biocider bekämpningsmedel som dödar insekter, ogräs m.m. biomassa mängden av levande materia biotop område med enhetligt djur- och växtliv blädning uttag av enskilda träd eller mindre skogsbestånd bonitet markens producerande förmåga brunst parningsdrift hos däggdjur bulvan lockfågel bäiförmåga ett områdes försörjningsförmåga för växter eller djur drev jakt med drevkarlar (drevkedja) eller drevhundar som driver villebrådet mot jägaren ekologi läran om hur naturen är uppbyggd och hur den fungerar ekologiskt samhälle består av allt levande som finns inom ett stycke natur ekosystem består av alla levande och icke levande delar i ett stycke natur, ex.vis en sjö, en äng, skogsdunge

fallvilt djur som påträffas dött i markerna faunan omfattar insekter, fiskar, groddjur, kräldjur, fåglar, däggdjur

flygga just flygfärdiga ungfåglar fälad betesmark, utmark, byallmänning hålbyggare fågelarter som häckar i hål i trädstammar, murar m.fl. platser högvilt dit räknas normalt klövviltet (se dzo) utom rådjur, samt dessutom varg, brunbjörn och säl impediment mark som inte ger någon avkastning inäga odlad mark, tomt, trädgård joule måttenhet för energi kaliber vapenpipans inre diameter klövvilt omfattar hjortdjur (älg, kronhjort, dovhjort, vitsvanshjort) slidhornsdjur (myskoxe, mufflon) och svindjur (vildsvin) kulturskog skog som påverkats genom mänskliga åtgärder limspö tidigare använt för fångst av småfågel (kramsfågel) mader sanka ängsmarker maritimt klimat havsklimat monokultur ensidig odling

382 Ordförklaringar

morfologi läran om organismernas form och uppbyggnad märgelhål plats där man tagit kalkhaltig lera för jordförbättring nominatras den underart inom en djurart som först beskrivits i vetenskapligt sammanhang optimal gynnsammast möjliga optionsrätt företrädesrätt parasit organism som helt eller delvis lever på och av annan organism patologi läran om sjukliga förändringar i en organism population alla de individer av en art som lever inom ett område och har möjlighet att fortplanta sig med varandra predation jakt efter och tagande av byte protein äggviteämne pürschjakt smygjakt reproduktion fortplantning revir område som djur försvarar mot inkräktare av samma art ragga byta fjädrar symbios samliv till inbördes nytta mellan två organismer av olika arter såt avgränsat område för jakt tundra arktisk hed urbanisering uppkomst av tätorter viltväxel plats som vilda djur ofta passerar våtmarker översilningsmarker, sumpskog, myrar, kärr, fuktängar, mader, vattendrag, mindre vattensamlingar m.m. åtel lockbete i form av dött djur eller djurtester

sou 1983:21 383

över

Bilaga Sammanställning djurarter

i

Sverige

I Sverige finns mer än 400 vilda däggdjur och fåglar. I följande sammanställning har medtagits sådana arter som har beröring med jakt- och viltvårdsberedningens betänkande om den framtida viltvården och jakten i Sverige. Alla jaktbara arter finns medtagna liksom arter som tidigare har varit av betydelse för jakt eller för vilka jakttid kan bli aktuell inom överskådlig framtid. Dessutom har i förteckningen medtagits arter som är föremål för viltvårdsåtgärder, arter vars fortlevnad i landet anses hotad, arter som genom predation påverkar förekomsten av annat vilt, arter som utgör viktigt näringsunderlag för annat vilt samt arter vilkas förekomst skapar konflikter med andra intressen. Flertalet småfågelarter liksom ett antal fågelarter som endast sporadiskt förekommer i Sverige har utelämnats. Uppgifterna har hämtats ur olika uppslagsverk om däggdjur och fåglar, vetenskapliga rapporter samt genom uppgifter från olika forskare och andra inom ämnesområdet kunniga personer. Sammanställningen har gjorts av Nils Hermansson, jordbruksdepartementet. Uppgifterna om årsmedeltalen för jaktresultaten under 5-årsperioder tiden 1961-1979 har sammanställts av professor Erik Dahl, Uppsala. Granskning har gjorts av och många värdefulla synpunkter har erhållits från Åke Andersson, Uppsala, Per Angelstam, Grimsö, Anders Bjärvall, Stockholm, Göran Cederlund, Grimsö, Sam Erlinge, Lund, Lambart von

Essen, Öster-Malma, Sven Fredga, Gamleby, Görgen Göransson, Lund,

Lennart Hannson, Uppsala, Björn Helander, Stockholm, Sten Lavsund, Uppsala, PA Lemnell, Grimsö, Peter Lindberg, Göteborg, Bengt Lindlöf, Grimsö, Erik Sundström, Grimsö, Gunnar Markgren, Grimsö, Olof Pehrsson, Göteborg, Börje Pettersson, Uppsala, Lennart Risberg, Hofors,

Finn Stålfelt, Stockholm, Per Widén, Grimsö, Bertil Österberg, Öster-

Malma.

sou 1983:21 385

Bilaga

Notförklaring

1, 2, 3. Avskjutningsstatistik för 1981/82 med nedanstående regionindelning. 1) AB, C, D, E, F, G, H, I, K, L, M, N, O, P och R län. 2) S, T, U, W och X län. 3) Y, Z, AC och BD län. 4. I en artikel av Staffan Ulfstrand & Göran Högstedt i Anser nr 1: 1976 redovisas en skattning av antalet häckande par av olika fågelarteri Sverige enligt nedanstående klassning. Uppgiften återger inte om stora ändringar inträffat efter 1976. 0 Sporadisk häckning med enstaka par 1 Årsvis häckning med 100 par 2 100-999 par 3 1000-9.999 par 4 10.000-99.999 par 5. 100.000-999.999 par 6 1.000.000-9.999.999 par 7 10.000.000 I kolumnen 7Populationsförändringar” anges skattat antal häckande par vid 1970-talets mitt. I vissa fall är uppgifterna av senare datum i vilket fall årtalet anges inom parentes. 5. Anger fåglarnas längd från näbbspetsen till stjärtspetsen.

Litteraturförteckning

Ahlén, Ingemar: Faunavård Lundevall, Carl-Fredrik: Våra fåglar Rosenberg, Erik: Fåglar i Sverige Siivonen, Lauri: Nordeuropas däggdjur SOF: Sveriges fåglar SNV PM 1431: Hotade och sällsynta ryggradsdjur (exkl. fiskar) i Sverige 1980 Svenska jägareförbundet: Jägarskolan Svenska jägareförbundet: Avskjutningsstatistik

W a w m % .J M

3 % .Wo

0:00

6.5._ .E2

0000:0

man: 000._ 60.:

_

.000_2.=0__c=o0_

mt:

._o_00.m$_=.=_0.o._

0._

ma:

_02000520

1x)

000::

05.0:

mczccsmøâ.

0000000200000:

0:00.

.E00 000020

00:_ ._00 memo

.E.E 00:0 00:0

00a02mc0_m0_=0n

._00

.00==m0.:0_0n ...000020205

o:

003m

2033:0 0m-._0.=_> 0w_:0›$m

&

.öukmwum

088... 8007 0807 080m.. 088.1 000801 088m: .§00 .E00

.. :c

å

000 00m omm

206%

ä vw

00_

0020.2:

om -

0020.2:

Z |

2020_

| | u

mwäwø_

00m 000

en

0202:5 0200500 0200ä0n 0200.32_

E w_ v

08m

mss=v§

000 000 80

§2.: m Nm E322 ._80 m.. 0:03 .90 ä »E25 00292:

-0 0._

,S020

...ä

00.:

0EE00

0.0.0000:

._0055

.§0 .MSE 4:a ,så

.000

..0câ›wu.=mw

8000»

5252:_ 00.00.0000 0322:0.

000.000 .002052

:000

000m_ ._0000 .20000 J13 _ Eom 0005 :c 00200 .§0

00:e_

0000:0033_

\._0__=0_ tån: 20:3_ 20mm: :än:

min ...w si_ __90_ I cm nu_ __50_ 00m 5.0 9+ _E0_

_

-E0

-äE

_

20308 AE:

05:_ .wwoxw -000

-..B

00282:

:m: 00.:

:E0000 00.000_

0000220_

._0:o_00=c_=:

-Eåwsü

E

:E000

.mammans

._0000

0=._0=o_.0_=^_oa

00000000:

00.55.»

002.»

000002_

-00_m0=0_m0_=h_00o._

000m

.EEG m0m få 00 =0E

áøuovwznzmü

_ ö...

05:5

.§3

00000:

00m 00.:

30m

-maozsømom 02.5.0050 m=00s§=__.

:c

000020_ E0005_ 000_...5n 20208 §53 0000.55 02.022 8.080 ._0700 00:00» 020000

:0 00a_ 000:. _ 2000 _ 0:00 _ .om 0000 00m_ m0 00_ N :000

.I z

-mmoxw ._0025

0=0_00m

:E0000 002.50

2200:20

.C

-§20

.o

.000

0_0._

_ 00 0:3

0:060

.E

._00

-åaâaå 0000502050

_

5802009_ =0=m=m=x

0w2

00:02.05

v_

=0E= ...ovän 0003020 .__m._.__00_ 409.0_ 0029?: 55:0. 00:20

005 0:08 ._00 . .CwE J_ +

cc. Pâñmoxw 0:20.00 5:00.25

Bilaga 387

at.: -en

...v5 65._ .mbâ

mmso

a?

Ewe

_E_

...se å

ma.:

.EEEEm

._00 mm

avec

Eozom

l)

5_

._53

_u_§.o_.

då_

0:00 .nåon

.mwoxw .Ensam

:a

âumoan

_ovmxw

EE

mzom

mwåmb_

8:e :atom :En

m

:än:

.a

.xäEmxEn

.T

.s

wcEEmu

.oooomn oocopl

.m_s= 2.530 :SEB :§04 _êncm _umcww 953:: _mäøwå _å_ .om

o: m: omm

_ N _

.äümå

-i

omm omm

.Emuäxmn oncmmmäm

com _oh_

.uucmxo

_ _

unna.:

mbEsz

_P_

E8925..

n I §2_ I

.BE

“new .så

_väga_

ot så _å_

uzuvâon

så

ozouäun 0228:2_

.mmcxam

I

0228:09 _Prada_

5._ ...ä _o_ u:

2:9

:§0

ommobc_ .oviss anna: säg?

måga

§22 §59_

8_

:BS ams: §25. 8% se

_ _ I

utan

-_o

coE ._00

sin

.oiomE

;oo

...v.23

.ummaocxEnzm

.uns

:oo

A523 0.658

.._o§w=u=m> Juzxm=ozn>

:Sö:

.ma

UMEÅ:

.Srumuwu

.E

:o: dEmå ,.25 _Såå_ Sami: näsa se .som :Pøw Ewa

E0_ .mmm .E m

-..man

:m

tama: -..så 22:5_ tums: .§29

_mccåm

m

EEE_ :i

:zzhmwc:

;W212 .En

mnm ;w 3,. _ vs_ __15_ m: mo: nån.. ...m ...m m4 _Sv_ olv _

ooo

-cm

.cam -on _oE ._00

_amon_

.v5

micutam

-oss

-..må

So m

.utom

av

minä_

a

mxmñocom

o_

mmimäøm_ 35:52._

:amcom

352:: _E285_

:uran

_män_ ...oo 2%:

:aren

aocozwøtiz_ nmzmåmmD

.Ö

._00

masse:

.m

83m :o: ;BS din 522 .SF me.. Emmmcmq hä? .E42 .v8 :ma _UENEE

S? EE :oo

:Eb

L? _ _ .m0

.so

..._53

-EEE

._00

så Läs_

_ucsboz

-øtwâvêz

z :n .xo Dm_

.övas Bao

_

nximcozñomüg

EEE_

.omcøå

._00

.Evêmümmm mizutmm .__a.Eam._amm ubwgnøcm_

U _

Ewa? _ones_ mass. :ouzzm waåco. nxåmcm .cmE .uoxuaE _isâm

...m8 2 :EE me: .§07 ._00 _En_ .öv ._00 asus_

0:95 .oâwaaåzm :Ess

.oåm E35 ?S

Bilaga

.E2 :mi:

.:_

L205

-OI

.§05

.E0732

L293

.:_:0m

.Szmiüzaâx

Em

mnämäo:

i

ma:

_mzuuoeäm

.á :oo

äiuoüavoä .Hämäontow

wa

m=:mm0g .0mv0E

.Es .02

.uEzw

:uu

man.:

E?

anmält

.EE

.uuocoaewm

.EZMEw

så mm :0 :m:

.EEE

:ax

.äzzâbxmn 36:03:82.3

0:020

kd :n

Snumwzm a:0::a=m:

m

...m...0E::

mm

808.1 :wnbwm :anåm

ko.: vid :E8 .E va_ :az :o: E00

S

cow

:Sch

s

omm :0E

wzäwüno

40:a

öxuaE

Z 2 E

nME..

| 20: | |

mwäwo_ 30 in..

2252_

E

020290: 0030.60: 022190:

o

:E

m====2m›

En

§25. §22. ._03 .måutm :SSF: §22. .mbvcm §22 00:85

m mm

.ax .E .E

.mEm ,.25

...0§0m:_

.E

3:3

._0553 032.8_

.soc :0E

.Ewa

.mmm :Så

.E

...Sia dEmâ

uauøzomma .obwmgmmEm .üwmncmwEm

:ma: ...zwåtx 582W ;små 0:03:70. .B53 :uiøc öbam= 9.03.00

auch 5:a: .Båt ...in .mmm ...mn

å _

.FE

.032 :unc:

mEmw:D

:ozxsvoäüm

...amg -0_._0a

_

:E5

-måwiuovcw

.små .amg

age_

QS

=z: 0:5? 00:00.00 :nä: :Fräs

H min :oo :0 min En.. wno må t§ .um

m

-§2 -§00 -En

.Eox

...a

.Ewa bar» ;Sw

.00=:0:

ma 0.0

.cow

:0

-_0528

.anmält -MEGmEm

§8 89m .M52

.øuovom

:oo

23.05.:

.mn_._00=vo._m0:

_ :oo _ :oo

:RED .Små

.EEESm 59:00::

0050:53

855m

0:

:mama:

mess

:Eoåmm

:§2

-Eozmimom .osâmâssm

wm

0:53 Ewa

å

.umêuñüâ _Ewiåmmuäm 50:50:55

:a :m

mESEm: ?_5352 55:50._ _§38_ ?EEE »E553

:m

aux.: :m5 :nME: 0._ 0:a.. :Siw .Scam Eo _u0E vuE sån. E0 Ewan BE 3:20: me: 005 Emm

_ :m v0:

üEoxuuou

:wii

.0wi0m L280

03:53:_

22_ .BE :now -..mc

.mmâäozêø

m:0um:Eomwoxm

.mwzm _

:0:o_m0:_m.a

.UEEEW

0ucmEEox

_

3:80.89_ 03:29:00 m:0um._Eo

:z

.umeå .Eøåmw åeaz ümEå:

:bo:

00:5: 595:. v80_ 6:2 38m :00»_

E. _ ME: :oo

UESJUuwE ::©_n:=._m

t 2.2.0: w:=w._m

Bilaga 389

:S:

.Stå

:E:

.mocka -..mä

.on

.88

-xowzfmå

5x:

.II/x

:oo mh??

m:

:§20

in.. _år_ .m

mzääon

m:

028 .B

:M20

mibmcco:

:av: 3:..

muåmm

zämEm

.Rauman

:u

8:»

_oäoxmmmmxm

:n :å:

_3583_

.oo m:

.MEEE

:maa: :aomnuwm

:mm 808.. 08m? :må 0:5

ö. _o_

omm s:

H

å

.Eu

åa3=

-EE

EoE

Em

onäåowmwso

oo:

:Ewe

.å

:åxå .måne

onåowwmâ

w

En

3:0 :mi:

22_ | u mama.. :m: | -

E

in.. :mm owe :EEE:

uåmäo:

:ämm: mwEmE

0223:02 02252_

om

oom

.m:_:mwm_:m

022290: uzuubog

m

.Bo

v2:

;Bmzioomm

EE_ v05

.Bwzmöomm .s_.w.wvvö.m

...Hamas

omm

§22 §22 .wiââ mi... §22. än.: :me:

omm :DE 5=» Z :uE

:w

-Sw

.m :m .E

.än .vc -E .E :u:

05553_

.än

.m::_omwo

.E

.âuami

.uxmêoE

.E

:uEomE

;ammo

2zm___§_=

.mmm .mmm .mmm

oumwåwwEm .xnmuämnmääa ..oü_om:_:ozm

qovoü

.En

oäwwcwwEw

.E

.oummêmmEm

amxmoaEm. Umvøomua .uvøäommm

.E

:S2:

3.2.2..:

:nå Jag: ;såå ;en ;amg Jag: .Siam ...mümo

å: .ä

.E :B do_ ä: _ JE”.

_

m; LE

-oE L032

:nwz: E53_ :§5 ...små

nu

:E502 .m:=:_oo:: _::._-.FE _::.T._m:.

:oro: :S: ...w v.55 m4. m-: ...w mtv =:v_ cum

.E0

_

-::._m 3.5:

-v5 -§5

:xavio -mâwêm

:ax m :oE ma:

?minä

.gmwEm

3:5

-mo::_s_m._

:odrmämåmo

.omånmä

.mo:ou:vo._ao.

:E053

:näocaämoa

373::

:oo

._:m:ww=:.=wmm:mm.:m

:ME :m5

3:92_

:Exwá

:mama: 3:20.

S_

oc.: to.:

...wäiuiwöo .comâmåcau

;§23

:agruêüøo :omåmitmm

83 nu.:

mig??

:oo

:uwzoww :uwzoww

m:

_a._o_._u :Emomm ou:§= :omzoww

:u

Ena me.. :oem: 0:53_ 813:: 2:5

E0

§8 2.:: ...se

:o Zv om ä: m:

_

:U0 ;mm

.Ebrño

än :§2 :RE: :now m5.:

:_3200

xxx...

mm:v:u:w

.SF

.UGMZOÖ

å:

36:a_

Sigma

SUS:

JDUEN_

.iuimuöz

zu.:

vcâEåxr

E

3.:.

80.2: 383m omtoxøm 2:025 :xtmmi:

_v.25_ s. :_01 E9: :EI E9: :ou :0:m =ms= so: :Em :oo

Epsâäe Anpsâ 532.50: 98.0: âmmoåEw :_52

Bilaga 391

_z_

;oo :E: :av Ena :n

.Ewmha -vegas

:Bov

4073.30_

E9_

.=F_w=

;D Om

§20

miåobn

.mu_=.5_:o._

-E.:_m

.wctmccøu

mmzmim_

.m=_._m=mv._mmvm:

anv_

_xmucoiwc

nu

v??? 85m

ä_

uuåäuFc

.månne

uocuamxompn_

ä;

0:33

m

:må

505m

.o__â=_c_

xv._o.w._o_ ganxcm. Emir,

m mm

.män .så

.E

U0.: _wcå

:Sim

E

_oäøøoxopø_

owman

_mäütou_

_

...oxmEcmê

Bun:

.mm__mcmv_mw:_=.6_m

E.

_.89_

:oo

.uåEE

:m2

_oaeomo_

:o

ovcmmmxâoå .omoöñhuzs

3:0

omñuomuumxw

.E2

8=_

mzmmokmwn

_

.ones

mccuämw_ _mås .EEG :wäxu .Bäccom .sååå 53a .v95

me..

:sz 2:: _oc_ me.. COME: ä :m En_ Bm_ _ nu.: 3=:

ä

.BE

.wEm

Emm_ :on

__ .ss

.awct v2:

.cmsmsmauwå

EO E3_

1 _22_ |

mwmsw

Sømna

mmöxzxo

än_

022x902 0228502

m_

uavoc

5_

.Husman nxwzam

.magi mixa_ ovzåø 5:2.: :ärm Maxa.. .aEESm ?sei

| 22_ §5

.S39 .härom

-Em

nöta_

.svars

.mEm :SEN

.m

.av

-xåbou

...anamma .ou_m=__oE m_›.m__=a_=.

.umeå Jåww..

J=mEw

.min

.znmvcmsgüvam huiowaio...?

.m _omm_ Sw.. ,Ewa

cinema_ .väl .mean .oumwucm _nam_ uu.=2m__ áo=o ;oxowå .uoâvmx ...020 _mami_

år_ ...ou E8 ._00 å ...B du_ .mmm

_ m å

.E

.ou -mc

.Son

nu

0.25,

_å_

.Ewas -..mig

E3_

_ananas_

ämm:

Eom

amma:

-aEEoEQ

w

.v95

uvcoouon wcumwizøv_

...ä

:om==w ._==._.._aE .__=._.m._mE .mo_._o>© ovøooön

um

EovoE EouoE _Emwci

25_

:owcmw

:m

nu_ man_ _ow co.. mi_ _ §4 ,.82 .§5 m.. H 5=» ä: »v5

.mc

-§3

-==

mess.

.umgås

A555 LSE -E980

-..EE .M52

:wmnzrø

mEÃmEE

Ewa

ES? Sv_

DDNGm

mâmmxmâ.:

.EF

-oBEo

E

_mEmä

:E

.mäEE

Gmm:_._u=w5_

_ _

.owigm

wicuram ovcaâzun_

.saa

m

öxob:

8?

...E929

:ma _P5_

?_55

.maiuucømmia

Emmwcm_

.owxöu

_

umuucmunaO

couaåütn_

32x3..

_xzozamm ,ws:.uao_ :WEESm wEEmwEäw ovmuvzmâ_

._00 :o ä

»_26 wmxnüo _o_ säten_ mEm .o ._00 _E3_ E du_ mova. å. :o ?_55 mm: :m: ._20 _m_ .nån Emm

Z

.E _ .em _

main_

.omtoxøm

_

..m _

:§00:

Lmøu_ måom

-coâuå

“.65

AE:

“Emm

-GNFEUUOW

-se

_unaåmoø_

se

massiva

GDF_

.EEESw

_

:ocosmämom

m_

Exmuutwi

mmm?

.uEEov_o._o_

_ å

._00

50.325_

.E

.våzzmm owtow

_

8% :c _ovan_ Emm: _0312_ ,Swan mm ._00 :nä S? 0.653_ _ ._00 musa_ ...få §88_ .Sov 25m

§5 :_mU=> 0.534

Mä. ü una.: a w U m1, ü m

:0:

2G.

-E20

.så ._00

68730.

00:03.

-§8

.0._Em8_0›.

-moxm .mmoä

...00_m_.:0_=..:o0_

:m

mtmzmt§ot$

mt..

_mzäöêâm

_

.moxm

08:03

8:80

m

\|I[o

...ä m:

...§0 wa

xw_.s_cm.._.

ma_

._8_o_

:0_0

..:.E

52.2.5200 :0.0._m__._.:m_

0:22.20

...åxå

03.995.. .0_=:._u.o._

:ouuxmmmiåum :onmxmmwEE0m

.E

00:0

mo._0n

,.8_=m0:.0_m.. ...Eoimtoi

o: ...ä

Scan

å ._00 ._0o år.: ...WE :m: .:o mmm;

m3 mom :om

N

280:.

ä

:mi:

-Em :8_

20._

30:83._

o:

.w:_:.=.7_m

_

Z | 1 m

=::w

...ou

:05880

...E

50::

| | 1 I

06:a...?

S_

Näää_ §0.. o: E?

3:010..

._00

02023._

m:

020.502 0220.32_ 003.050.. 0223.8:

S_ wo ä

.0:mw__..0:›

...a :m m

_

m:_:.=._0_m

._90

:m0 å:

0:22 E2010.. 0:35 0:52 wzian :§28

om_

m _ SN :0E :SEP: ;Bm 0:a_ S 8a.. :0

:m3 ;B ...§0

..._83

:m

gasa_ -o_

.var .0:m._ 0:200_

:_0323:

._00

68m 6.5.. 53m_ §0:

.zoxw

._00

§0_ ._00

...020 .F53

.o:m8_=..__,:o._ -..0.w00_.:nu..o._

:§2

...ouoüâzrñ

.055

.._.w._mm:_..m:

.©_ m:

.m5_m..mo:

8___o

.0.=..vw. 5252:_ ...mätas xäpiüm

.E

:möh .SEO 0.0.0 Sen_ ;en .M55 :wc ...020 §53_ w 60.3 .E ,..0...O .mc .E05 :m: öm: sötma» :ena: .aEmä 2.8_

_o_ .oE -:0m

.uaEwE

UU_

5.0._

:n_8_ §28_

:ocanvâmom

:0__0

?_0005

:m›_8_

m E.

._:=.7.3E

...m A3

:0_mv_ 0.0.0.0... ;E038 .m:__v_00 :0.m...0._

_m_

En.. AN_

8.05_

F.:

H _ :å _ F.: h... mi_ nu. _ m1_ 09.0 E0..

.87

Jam?

UN

.uppnå

ö...

io..

-E50

»E5250

._00 :m og

Eawmâ_

m0 5:0

.måga ?E250

:0v

._00 .85

oomzooo

-..oi 0.5.0

.m:_:0_©

omm.

-âotmämem .mmcnucmå :0_8_=m0...0_w..

ooomuoom_

:m

Eamwåu_ 2820:.. 025.0

:m

._00 MEEE .m:_: EO SEES_ :0m 0.. .=»o: nâêm 50._ 286_ 45:0: som .SE

05m

...E

-_..0m -_.0m 00:20 -boz

.E

20._

.m:_.._0::

-v.02

_ .:_ _

...Emqo

._00

0080:0 ...spamm

E0.:

_

0:25

_ _

:NFEOZ

_

2 S_ :NM

0n:a0_0_uoa

.mEoxBom 5:26.30 6501:02 .8__..0En ua..0.:a_._ :w.:__

00500_ 005m_ ...F arsa... 6:a_ 80:5. 8.050_ UCNZOÖ :BEG 00:a_ xuon

m .00 m 00 :m

.__»oO .__:o:v_ .m:mm._> :ana:

U4. :PE

Bilaga

at?

5108. .ovaxm

msgvwmmvv

815m

_B59_

wêcwävo:

Sö_

at:

.xånmmoxm

Små Eom

5.

.E8

05mm

En

mn=m .S238

ärm amg?

:ococâzmom

:oo

:maa

mämovmmEO

mvEO

.gmåase

65..

EEESm

§8.: ma m .uxuåz S_ §0

mä

v2

En

:ammo: .så

muxuzE

Se: mm=xmm|

|

=uw:_E=.U_mm

.mm

Ja..

0209902 umñuåon

mm

.E

momv

:N

.amma §22. §2.: §22

m.. .Em

a

45_

.moE

:S

måmocm .uucøâ

So_

umni

u8E

.zñ :än

-=o:m›

:oo

masäno..

ES_ :oo .E

wcivøtnuüm

EE.:

å

Jims

.mczâsa

.E

.mnmmm .EES “HMEEOM ._25 goda? ,väns §5: _såå_ :oxm Umbâ: ...näsa ,mmm .§53

i an_ .om

å

-i so: vin.

cozmv_ ;_85

-o_

.öEw Emma:

m

mcwoEmccv_ -eogmsås

-FE

miocom

00:00.35

m

EuvoE Summum: 55...;

nu

.Ei mmmaâ .S53 oum

m; .:w E m5 E_ :i

_ m ma_ ...ä

-cm -E0 60.:

-Em .mbm

E05

St_

.måna

m ma

umäåEmm

-avi

-å

:uxm

m

:Eon

zu

-xsnoumum

mami.: .o:m:m

nu.:

93:5 gonna_ mnåå.

332%?

_

mmm? tm

huva:

_

Ezmncmtuoz

ovnxammo

uvcoomon

_

fåm ...nME

C3oUoE

.miss :OUWEEO »E55

mmtovcnmmciw:

?_55

m m :m nu

mococmtm

E0.:

mozâöøo_ wEEEEE mucozmvzâ

.nu :oo

_Daimc_ mE§oo wE5=§m =oEE§m mmEEv_ 83330

.E

common

:M

fem :z uøåm :oo Eom wav EN :auf §55 mmm? xoou mamma. o.. mo: :o: .E .oc

_

65..

.Emozm

än:

numzoo

.äs

_

_ovan_ Evan_ UGNZOÖ 89.2

nxcmcosmxumnå

oummxm

.to

mosâmmxås

...oo

205 E9: E0.: .mmåzuu _mvmmw

._00 .J05 201 man? :ox

.m

.B

xuommovâ. fomcuzm

m2 ;Sten

394 Bilaga

-00

.000

.E0732

._.

00:0m00_0___0

00000005.:

.000_0_000__c:00_

.E

_00:0m00_0:>0:m0_

_00_000E00m

00_

.00000000

.E

0000 000 00__0

.EE

:00_00__m:

E00

0:050_

0000030000000.:

00:95.00

0003000003 .0000005001 0000000=._0o0 00:00000

_

000 m_00__ 000 0w_00__ :000 0 0000_

0_00o._.

Z .000m 0000.0 0000.0

000000 00:0_00 005000

0500:2030 0083:0.

90x0.. m 500.050. 00:02 00:02 00.205_ 500:? 90x00.

.00

_wåw :S20

.000_00E 0_0__0E_:0 0_0__0E_:0

._00 ._00

0_0__0E_:0 ._0.0E::0n_0

.§0

u0000m__ 0_0___n000w0 .0000_00:_ 000x005 0000_00:_

.E

000m E00 0000_ .000 .000000 .E :0::0 0000 00:00 0000

-man

:0_00_:000A_0M

-_05

.ä

00000000_ 0502000_

.00000

E00

0000.5 _0005_

.0000:o_00_=0

_ å

000:. 0040000 E0000_ 0200:00? 05005:

00: 05,00 ..._00 000 mlm 01m __50_ m1_ __05_

000_

.0 .E .00

-02 00

:mi:

_

-E0000

.000

.00_00:0

.0

:omm:

000_

0.00.0020 00_00:

00E

:0000

0000:008

0 00.0_

.B

00:.

0000050000000 00:0_00:00_=_.._

0.0._

20:00:00.0 0000055050

E00

0000000: 00:00.00 00:0_0000 000000000 :0w:_:00w0 00000: 0.000.005 :00:m00

00_000m 00m E0005_ 0000:00 0:02: 0000:0 000000

.EE å..

.0:0 .0000 -000Z

:00 0

0_0000:_ 0:00:00

d_

000:0_ 000:0_

.:0:0_m00__m._m 0000000000000

.0 00m m:

:0w

00:0EE00_

00Eo0_000n_ 05000000

0=

0_00

000:: 0m_0E 000 0=: 0_0_._ ___0 .0:0_ _ 20m E00:

.00

._00

_0EEm__w._.._ 000500000 0000000000.: ?E0002

00003_ 0000: 0:005 0=E0=I 000.000

00 3 02

Bilaga 395

u

.von

L050

-mvvaxswm uønuâiwm

.wciåmkow

_

umxmEE

mcimäEmvuc

uunåwâw

m

vacåzhå

.öaozxm cowöäO

...å :oo

680:

oucmmmxmz:

.onåmå mEcäEm :uvmuêo 38.:... uaxwczz

so:

so? 22mm _ om

.§2

-såå

42m .Sw

mmcxnm

.czxåáxw

s.

22. u

E2

ömtxmwtm

å.

växmamoxu»

in..

022x902

.E :S :så

.omsubos

mmm

Hvâwnuâa

ha

:uåêh §25. ,magi .âacm .graf _även_

in.. 0.5... m:

xåmEEm

-_83

:oo

:omzxmmvsåi :umzxamuêâz

:oo

.så

._0285 :musa .ae Huiomc_ Jia .mami âuawc_

.EF gå

5:0

å. -å

mvâ -om

:B29

_

så

-waE

ams_ unc:

:§03

m.. _ m..

v.22

_

_iamaumi

:mm .mm

ewa:

_o=:a

G 5

_ _ä_ Ja_ an: _ ma. å _ mvâ :am .m3 vin

m av

mm? -2 m

-uEzz

.on .B

micxmEE

-om

;#5 :oo

Eom

.wcmmwuc

onmxnfo

mcwmnø: mcwwuu:

:Z mm_

.zooov

.mEmc

Bmmcum

.mêaâmcozxzvoua

.oss

_3822_

mm

:nivån

HDD

:§05:

naäxuowo .acaoäzuo .oåmoazê ...ozñxoäx :ozxzvoha

mmm?

:uwzouh mamman: mami

.m

å. MEEM .övas 533_ 3:5: .E :mm mattv_ oñmøum N52: E0: ,mom S

NH :oo

2:5 så.,

-EoZ

cowöäO

...030 L030

»minä

-ömöämxø :E352

.mwEESEnoc

409.2 ._33 :Bai

m

:oo

mxwEzom

:c

Snow å: :oo EE_ 205 §50 mäom :oo En: »Emm so? so?

mwoEuovnmrm

omge: häva. _W325_ 0.8.5 .§20

Bilaga 397

m*

...match

.Con

uucwanxmguzw

.mizmäEmnoc

_oxmcmogua

:c

:Bmxoümicxumc

.E ...å .Stam

cozubcoucox

.E

åt_

...oanzânmmicxomn

uoE

:oo

.mwEEQm

_oäxoümicxums

207.230..

m

.w=_:=å=ow_ micnowuoâv

3:0?

oumözomm

mcøtzxcov_ mEöE Eocow

ä.. m BE

ä:

o;

mmm:

-xmmvzån

S

| fauna

0228302 ...Såsom

u

_

_mbvtm

8a ?§2 :om: .EEE

-må .§2 -å

655m Smb_

.N98

.massa -mamma

qoiowcêozm

5% an?

.onani

.âuäz

:oo m

;maps

gå :mm .äta §50 hä_ Eo år.. S_ å..

_oååuuoå

_22_ -E -E v

éoäm

Sen_

.ä H

aus

q .E

.sauna

.:o_:3omu

,mmm

.öaåg

._22

umzvaoz

q

www .män

mo

_axåz

.Emm

_

mchawcb

fw..

§5? §96?

cum :man

Hacäw_ uncmE

_ å.. p?

:om mm :B ?m 2:3 ä Eco

_Små_

.RM

:äs

_ ...å s :E

...§2

m

mmmoäm

.ä

:a ä: m..

.saw

m:

micxom:

:ä

:ocoumämom

cow 83

ma

masnzu

:a

com

vczwäâ

8a

NU

:må

.ö

com

A :oo 8

comzxmwnêá:

m _

_ O

:mama

»E23

U4. .m E

.§2

umbiâgO

.E2 »hä

23.0_

.EEESEE

mznzw

mcmäzcom

_

umbcoäoâ

.EES

_ _

:§2

:iom:

.=2m=ämn

namn_ wa

am

.mamma

S3

uowcoå

.mogna .mEEwn uwcom aucåtoz 225214.

mxwcoxá

om

.mama :omzob

nzaümE uuwwumxm

_

...Såå

.aäåm 225%;

6:a_

.:0:w .Sam .nxuwl Eäåw

.to :oo :o: :w m

m.: sö. .to _

.mmm

=onm._EommE:EEoO

S?

EQ Eu

mEmaonmEm

E0 Eu Eu

ummäctmä

Eu

.gouwøâss

-ogåüu

-oxwctmå

usage..

om

usage..

ñmxäoä

mm om

ñmxwmmøh

mcñaou :gaia

om

:stava

m»

.WU N .Ö H m0 m .Ö

m m0

.Ö a

398 Bilaga

:m: -SG -..Jm

.§02

_ .E0 ._00

._00

.angina

mmzaEm_

_

on UUE 3=»

-måmczmcms

aoxabvzccov_

332m §35

5a

_mzuuoEmkm

mEåmm_ .EEmw

mmämucs

ä.

mmoäm_

25a

:diam

.uââmvnn

:små

_Emäongvww

Eom E3_

_

:uåwn

ä?

comoE

.En

uttas..

:ME Eom Ja_

.E.E

_ouocoaswm

.uucmâwuxwcäcmi _oao.o_nmw:_=v_um:

_ein_

ma_

.m=m

uouumEmmuw

mmuotoaaau

_m.__:_._u>©

...ukzxmtoi

Smz

qazømmrzxa..

miafoiøm

_.89_

ma

:onümw:

nuummä

omcow

2202_ 555m

.uEmwå ...äng

.on

_OUEJ

d:

5_ .m3 _m_

m5

:Sch

e

.xwä

:m

n

.ensam

Z

| uäcom

mwzmø_ .SES En_

oxovbon

mmm

0202:5

S_

_o_

_En_

m=_E=2m

§22 ._0225

_mbuiu_

m3.

:bara

,ovan

mi.:

m

m

._o

.mwoE

-muowg

.xm=o:m>

:Evo

-mcåomma

5:a.

x§xm=m>

.uovvma ...ououw

acw_

,._u$_uw:_:o:m

status?

...ovopm 36202_ :Stam räncm .vvopnmuuwm _03230_

_år_ aim

.mmoE Jin_

du_

much_ Jin_ ...m

LE

va:

Bao

.en

.von

mä mm -OM

.E ...mo

.oco .m5

:EEE haga?

_

.mus .Sao

:EEE

mm

-OUHxFø J95? Bao?

:ozgsuazaum

Bao

...mzzotzxm

å?

nu q .mmm

.Sñmouwma

.uo=›._aa__u_

ma_

,www

acäwcb

i mm

.oäawmm

._9_uo

.mxomI

...msec

N

måne_ ...mä :üaä mwmb_ wno

nä: Son

mun

mg.: ...mä 5:0 §3 2:a min

om_

om ._00 å_ 9:a .non mnm w ?m :ä

ma

_mb_

...atom

Sve:

ensam

:un=§=r.

:oo

ä

ovmä=m=r§

.mango

umuowåxnø_

.mcoznämom .mmênâtøa

4072.80_

ooo

#22:;

._o_m_-omo_ ovEEO

wEEE

om_

N

.A. m:

m0 .xo

-Em _an_

avsw

Lwmumxw

:Emm: .oas

E059»

..=w_wå.._ .usövom onani.: cos?

-E9550

.ubiñoäu

.E05 LSE?

3:23_ -ångan

:c

.§5

.§52

wmmåuâmwcz.

:å

.maåcoupmxø .E._m.=o>_m

._05 850

_wioxouou_

:z å:

._00 Sam_

50:8,

måämm

mmm? ,äâm

_mEwc m__=m

v00 :mc

:EES

då_ 22_

.CBNU

.av

_WEB_

E_ ;o _

_ vu: .E hä_

Eu Eu Eu

:angav:

mmwmoacuv_

o_

oc_

Eoåöm

mn

;vänt

.Ö N :å: m0 m 35 Tow

:

Bilaga 399

000100_

00000000000050000_ .00050000000000000000

_

0025M30 000025000

m0_ 0.0

ma_

0000005 ...a 0o_000_m 0000:000 200

000...

00.00 _0000

00000._

-0000003

00000000_

.Em000200_0._

:E00

000000000_00_:0_om

|

|

0200000002 0200000002

n

w00_000000_002

0200:0003_

000000000 000000000 00000000 00_0._ 00_ 0000 00000000 000000 .00 000_0E

-02 .E0

.000

00.0.0002 0000:0

00m 0_00_

-_2000w0

.0:._n0w0000 00=000002 00.0.0000..

0000000000000;

.00000000500 0020900008

_

0003_ 0200:000 00000500 0.30.0000: 0000m 00000_

0_0__ .000 0% :oo .002 .§0 :E

000 00000

0_00000

.00 0:0

.0oZ

-o0_ _ 0.000 200 00 000.20 __00_

.000020030 .000000200

-00000

0:0_

mum 0000 00:0

00000.

0020 0000_ 0.8

00 m0_ .§0 _0000_ ma_ 00.000_ .0000 00x0 000_ ___0 000 00

0.00_ .00

-05 000m_

0000000000_

-0_000_000

E00

000_

003000_

000_

0000000000009:

0005 00005

0000000 9000005

.0000o_00:00_:a

00.322 .0005

000_

00_0000 .00000_0o0 00000000 0000000_ 0000005000.: 000000008

00mm 002 0000 000m_ 000_ 00__0 000000 0_000m

0.0 _

-0m .0oZ

_

-00O

-000 00_

60005 00002

-000

-00020

_

000000 000000:

.0

00:0_

.0000›00O

_

00_o0:m

000.0 .08

ma_

.000000000002

E

-000000000-00000_

.000000__00

0.0 2000

.0500500

._2

000000_›00O .000m002000mw

200 200

0900_

m

0002020_ 000050000: 0.000000: 0000000000 .00000100000 00000000_ 000050000 .0005000000 0000000200

_

0:0_ u: 0000000 _0000_ 000.0 000305 00 .00_ 000000? 200 00082._ 0020:0_ 6000_ 000

0000 0000 40000 05

.00000

v00000_0_0_ 0000050000_

mo om 000

0.00 00 000020 00 mi. .0_00..0000 0000000 00

400 Bilaga

.E at?

.mâTsâ onmözoam

2:35

w=c2=29=

mcuâtuo_ .E533

.hoxwcczocox

.Euczøuøouummmnv

.E

_mzovuEâm

ma:

Euvzznuâeummmn

55% _mo_

atom

.Fd :oo

:ä: _

.E.E

.uueaaewm

.mccouøöoaoxxm .cuumuEommaExumg

nanm

\

nu??

,uüooxmouoI

.amma

_

.äzswozzma punumwom ,ummciuoä mecuos.: msauøoaa: wcmcvøomab

.T

.E33

08m..

ä .man :oo ma:

omm

:Sch omm m

.EA

_

Z a om coE

mms: S:

| an_ | cm_

mmzwo_

m

E

:oo

umâåun 0233:03 0225:5

E a |

v_ :oo

D

wE=§§m

å _

_mbucm

omm

§22 w omm G21: wzim.. m §22 .sov =om

-Emm

-xm=u>

.E

...D ;oo SEO

;_53

-uounwovmm

-xomz

285m ;§03

.E

wEEäz

uucmmmuo>O

m

www dam.

.muâuxm 320m svaga? Eomin .ötcütwê J25? mzmaoa

much SEO .av :uâ B95 .mwum _usa_ §2 .än

_

öv_ 04

...mä :nam

_ :E: .E

amma.

_ m

om

:än

.Ewävmå

:otxsvogaom

_anvisa_

nå..

§2:

mä mao www

ucuamcb

_ mm

.måga

.u

.En

mount_

MEEEEE

:oo

.özmmtâ

.E

v80:

.mcocâzmom .mwêuscoo wEzxmii _uccuäâw vuuvcfooO

mäåm E8 Ex oäwâh :mwöå

_ m

.cm

:oo _

-vtoE

-mä

.anwa

;E252

3:9.: -Em

-E

:Emma .aim

maopzoummxø

.åomPø

_

-Eoüucå

052m

Haâzaa

xumbm

.oüoöuä

:om

vøñmzou .wcâmmxm

i _

v.55.

-m3_mm:m_

uä.::_._o>O -Exwâxzovoå .m.==_.5>O

:oo

äEoxuuom mnamvzoz

_ _

.m.::_._o>m..u amoSSmO

_

:Naomi .ucmzoü maoäuämxø .ucnzmmaw “Emäaam saraaa: cuvmuEo

...a .a

E0 Eu E0

mamman

oo

mmmumm

mn m»

t mwmiwqm

.Ö .Ö H m0

SOU 1983 :21

Bilaga 401

:väntans:

ååswpmuê:

wa

...EE

:oo

_mbvim gun: .måtta iår.:

:näsa

mm ...us

-_2355

.23

åuwsm

;oxowå

å; .nu

J0:xw:u=:>

:owzxumväâi

åeox_

N n

.:2xm:u::›

:mtñuwuxø

;oimåoa qoamøêmim

.E :o

.Ewaüw .xåmEm små...?

_ou

:use:

:osm: .Esa 255m ...så

.E

:o å: Jo

..

N om m: _ :o Ao å -a

:Stå:

-mm :oxo 01m wlv -aim .men ...mä :oao

:S22

?m

:E3

en 8

5:0 :m5 :um: :så

:og:

mm en Lä?

mg.:

E3_

Ȥ02

.mg

N

uEmmEu

ä:

.âmmuümm

:mä

JoEEE. a::mw:D

.Em _ wm

:E555

v

team :nå: ...mä amma:

.:o=m

.maa

:Em 0.0.0._ _aus_ små:

.mä

:u: .oem :E9 3.0: .m5

E? mmm www .man

å?

8 ö_ :o mm om .:o :maa :L: m5, :f:

.85

.om

-v5

m

»E55

.ä

:atom

:oEE

So

mås:

o_

omäüö

A25

MEEÖ

:av me.. 8

:oo

-amma

:axuwI

-så -fu -§3

sin?

_ :oo

:omm:

-o

:Job:

:oo

uvEcm

_ _

-Wim

.wuEoäE

.Emma

:§9: :P55:

E m mm

:oñzäwo

:oo

»minä

mm

:S20

.men

Ȥ52

:Eagümmbwxw

_

.E8

»minä

mvEwEoZ

:oo

35:0:

E.

.Euâmmm

_

6:230

.m=:m

:mxomi :Naomi

:näs: :axumi

m

wowi mmå_ wuåä

:ocg :Saw: 6:a_ Ȋn H85:

_ :oo

:o: 2 :ä: å., :oo å:

:s Eu :ö Eu

Cñxøwäwiv_

om_

:näwåm guvemâxb

o: om_

:wåwåm .E5239

:E890

No

§52

.Ö m m0 N m0 m0

v

402 .å .M % U .oh ü :21

Mo

man» ...Bm .mån

å

.xm:om_

auuc

.mETEQ

NEENM

.om

ovzmmazâå

.bxmiszccox

mt:

-åêacgoms

all)

.su

_mzonoEäw .oocåsøom

møäwäåmvu:

_mtäåxgwø

R

.omouoñ 45150._

etc...

55%

.m=_=mmm_:o.

5:0

.E.E

.ouocoaama

8:a

25m .85

wåmäw_ vcwmmü

._23

.äzzmuzxmn ,hüoimwuoi Uusimaa. qoxäEuwx, ovamåfâ örâuzmêm

§8:

namngav?

808.:

.önzmmam :än: .made 0881 089:

å me: m om

om_ oc_

:Sch

wo 8

emo

u_

_ oem | U

.oxäE

Z E m

.E

.85

mcäzrimåw

| z J

mwzmm_

.I

cow _ omv

0209902 ozuväon 0.042.303

E m

._03

:E

?Emm

E:

mc===:m›

s_ Om

com 000

§22 w vv måga.. ...Sw .to S ?§2 Saab: :oo

nuo

å

å.:

.Züwv

.av .E §3

LE .ä

.uoiowi

.E

EE

.Scam

.E

.ö_xw=u=«> .o§m:o:m>

.E

:oo :aa

.äEEom uBxomEøou .åuawä

:oo

mus... um .Sao .unnar =o=o :nå äüim

h: :oo

_

mm

31m :acw

-E ;o

-Emm

...mEE

:o s v

-95 ...mä ammä

å.:

02:33

.oxm

“nya

.cmbmmynm

ucuz_

:osxznoamom

_ wa

så §0: oTw

.Song

mmm wEm mg:

_ 8 8

mao

_

:ou ma_

.wEEmu wEmwcD

.coiai v.55_ dos? ...mä min .Bao Eau? »NAN hmcim. Joop .§03

_m ä: :E: 5:0 .ou nå_ GS ma., 80m å. :o: ...E _u_ ...ou 0:5 .cow »ä :än

.ä LE :a

ou=mw=

cec oss

aina

.mnozåøaom .å=cusuo. .amacucw

om» omm

mimm mm.:

m0 m0

sms kan?

_

-23

:Ncbh Stun

S_

...main -asså .mâmzâm

ucwEoz

-§3 .EWF-:N -..222

.poånøckwx

:on

85a

.mbEEoÅu

:oo

.uwtøå

.övas

:oo

aouaêEomnom

.mmobüñwxø

.omge

?ä

uran;

_ _

:s

.viinaa

m

äêoñüom

_ E»

_

mzcaöå

E.

.visum

_

.mxowm .owtoå .så amoäo 20: .mxumm møxuo ?En comw: owioâ

_ En: am ä.. :2 än: 2.» :oo :oo .NC _

Eu E0

.Guzmåmw

mm

...895

mm

c .Ö w nxocM m0 m

Bilaga

at? m5: mt; mt.:

ll

028 .E8

.§5 8:e

:Eümum

o: OI

ml om 80m:

nu :oo

...säs

å u_

:s

.gås

s

:ME: .mm _

8a

mommm:

I a

52.8_

wiåøimå

022220: 022.50..

wêxmtom

:ow:_:u=2m

:å:

:2

?§2 .82 :ma: §2.: :Ecum 2 .EEE

.moi

:ocg :Sö:

m :oo e_

ämmoe_

-mmsi 055% Jam.:

.._uuxw:ouum>

...oiomi :2mEm

;8xm:o=u>

:osm

:m5 :oo

.§25 ånga; 5025:5 ..._2953 coca.. ,...322 ...028 _omcäouw :Sisi

:vi :oo Jo_ ...mm 02m N wEm

_

-_33 §4. .mmuw mTw

.§0 :oda :oda

:mo: 5202, :ammo .o2oo ._0203

mm .mä

mg.: maa:

_ _m

Sw:

ämå ...mä ...mä

:Emmie wåtäwum mEmm:D :Eaäb

m o

:Emma ;...523

n

.vom voE :oi: man amma: 80m Em: .:o:m www nä: som :ou mTw mmwä

mm 8 8 å nu nu

Eoåsz

:m

MEEE

.eniga

SE.:

:a :a

08 80 0:88

0:525 vsuvcgå .öäaöøwñ ovâuäom

H

_Emmmå_

m

m0 :U 5:5_

_

Om .m

LoO

_

-252 .Emx

_

.Em

20:02 :iom: -._oO

-..m

imo:

-å

208m

:bmw “Emm

:§53 .mama

Z :oo

-gramo

-ämm .Om

.Euwämm

m _

:_05:

:womøxmauu :wåâwøx

E _ _

:nå 5.:.

:oo

:NbEPnSO

35e.

uouâøzomo.

| :oo

vawmawxw

UCEG

:oo

:§22:

:oo

6:233_

33:2

.wmoäm .Eamámm .Euxwh 6:280

a_

:suomi .Emm 55:? .S32 32...: 2:0: :EES

w

_ ömt m2 _ H22. o: 6:2 E :oo U nå.. :o: mm :mo: S_

å su Eu

3953:5

o..

uaâumm

mm

23.1% .Ö m o?? m .Ö N

404 Bilaga

ma! m5: m5:

55732 Juxmioøzøäox

att.

_azuuuäwuw

nu? mQS.

I) (I

058 .E8 atom

.unocoøema

.E.E

3:a 8:a 3:e

Jmzsmobxmn ...oöoxøtom

.Y on

ä _ovåmom ooomu 80m! :Sun

omm

:Sek

omv ooo

m m m

.Em

.Z m2

å_

ooo

J

.wzzmE

._00

mxwcam

oos

?äs

am

Z _ SN

.m5 w

_ _

u | u ._00

wwäwø_

cm_

m:_:o=.7_mm m:_=.=.:_mm

oo_

0202:5 022.52_

oo_ oi

oâvuäos

S_

020332 J

Om .I

ms==_v_§

._00 .m

omm omo

§22 än.: _Emzw

omm

mixa..

.89

»såna

.Q

m m U N cm_ w _

-u

saa 850

.E

-E -ä ._00

.29

.§5

L?

.ämnena

-cozaâoø

_mw

-wEm .oss

u

EB .mmum Qom?

52:3 :mc

.ExwmE

uuâmmavxo cuaxmzotm>

._00

gåssu. .uogñüêou .._o_mm=E ,uuiowi .maaocx 4353:0_ .o§um=_=o. :cissi

.E

atom :uämz 235m Läs_ 65.8_ .N32 ...view ,Zogu .E :oâ du_ .aoznm

.E :u

-mä än

-E

m!?

mwumm

Bao

nu

,små

mm

-was

.uwzng

ann.: -§8

-m0

:EEE så: _acêm_

:oi

;§25

-mas

22%_

:oaxsvoumom

:uucmbm

.Shu

:u

www xubm mmm

mm nu _ _

Sve:

al. _m_

Sao

Sv?? ..9_uo

_ _ mm

.nom _såå_ v53 :oo oñln ma ;ammo min .ocg .can 50min mm n som goa 58_ m? §25 835m _Sa_ 8.:: ...man mEm _con_ .än .zowci §25 o om _u_ N70 ma mukaan:

-äng

-så

a.. hä.: com.: ›m

.ovøcxä

.ä

.å

ooo ooo

-mconaämom .amauuøwso uaâöeâm .ua.u=m:.uo

oooo

uaåaåê_ qäuoöow_ mseswxv_

om om

.omwz vs m0 m0 .Om-UU m0

m

_ wa

.80

_ _

:u

oEOH

owiow

.§07

.måna

mmoäm

.BÃvEoZ

_E5_

-mc

283_

-Miami ananas_

_

._00

EmE=m

-nâmâwåovøå

:oo

.Ebzmcvzwi

23m

âêzoz

.måoxøuøm ...E5330 _muaiñgo .maoänzmmxø

:u

.âaâzez

.xuaEmmm_ .Simmat

:Joni _ ._00 .ägna mäwm .aämm :om vzaö 6:a_ 5.2._ _En_ nagon cmE= 5.:_ =om

se Eu Eu

usâwam xmwâåü

m.. mm

vcumâm _E295_

av

: Ö v .Ö v .Ö m

Bilaga 405

022 0:2 0:2.

0335.0..

mi: :om mi:

(l

ma:

1)

_

0260 _0w0u

:omååüm:

atom .E8 _

00:0 .om

00:0

m=_=åa:§_o:

...020 m:

80m:

.§91

08m? 0891 :omoxxn

.

00.0%...

omv own

Z

om

I

i

.m

_ omm

So

.mEåE

o_

En_

:oz :om

| u 1

omm :NE-az

0200090: 020.52. 0209909

så

umEwÖ

M

oom

§22 0:52

omo

:E:

o_ ._00 mmm m

;EEE -E059 -_0300

å.,

-mEm 850

._00

...206

L?

...235

300:

.uåvcwi

-55

.E2005

:oägamnøâ:

_

00:05:52..:

ÄmENEEm J0§0m:_:0_

mm?

:gm

:0:xw:0:a>

å

.xwumEm :E002: 50:50.00 :uuxwâo: :o: 850 008m.: .E3005 JE: a: v58 Janus.: ...F6 åxå än.

Sw:

-E

...mä

-E

00:0 .Bao -mm _

-§95 0.3.5._

.Bao

000.03 E:

000.00.:

ES_

.som 0.5

:EEE

mmm

.50_00

å.. om

m: SA cum än 5:0

när.

G050: :man

vw

507.0.: aEmwE_

0 m0

;m5

när_ wmxoo

år: 00.05% :ox00 .nånn Nämn_

w

min 000m N70 mm m0 som _ ...om .mmm u: 3:0 5:0 m. mTw m9» ...mä :En 009_ :0 000.6 m0

.m

.E5 .05 :NM

00:2

-E02

.MEEE

å

0:0:

uoänzzxm..

aöEs:

:ueimE

:m:

:E3

ä: .ä

JOÃHAVOOH 022-3

0000M50.,

?E05

:oäsxmnExäoz

:0E0ä0

ooo 08 ooo

2:028

ovåzâEo .maEzwâ:ø

:0: w

0050:5

m: m.

Emwmåm_

oo_

...så BvEE

:bam :m: :0: nu Ö me.. ._0050 50:: 0.8.» :om m0

S_

._05 -E2

Sto:

_

:mE=m

E

-oäm

:Pio:

-..mä

._«.::_._0>O

m..

-m0

-..mmm

:B03

:m:

:0:u

-aa

;E530

._2002

.§2

in_

:oss:

-o:=0_mm

4:02 “Emm

momt0w

-EwEävom

.E0330

.E

amoåm ._0305

_

:_02

_

:oo

m:..0_0:.m._mm:

m

.E075

...Emm

:mc ._00

ä=EE0O

_

:a.::_:0>O

_ 20: :0w E ._00

:Sesame

_

.CDSODEOZ

_ :00 m

:uwzäm:

sws= ._0200 mâww: 35:0_ mmoäm .män ...E2050 EmE= 0070:96

.E07 6:2 mwcm. .E07 :E2 .Emm

.öv 00:a .03 .Emm .Emm

b: m:

E _ :z ._00 ._00 :m: _Em_ m:

E0 E0 E0

S

0.580:

m.. S

mm; .Ö v m0 v .KEM m0 m

Bilaga

0:0.. -_0 :mm

nå: 595m

402.730_

ut:

...022505202

055.02 måmwca

_

mmzmåw_

20›.:w:0:mu0._a

_mzunuiøzm

0::

.amciuoum

G28 w 0:8 å:

.E.E 000::

_

3250:33

:0m80_nmm:_:20w:

00:0

..._0525

:E

00:0

åszwnmus:

:w:

...00030301

xEE

50:30:20.,

0050:053_

n

405.9,

08m:

0020:0..

§9!

:onuwwum

20:2 088: 08m.: 20m 200

å _

ä

8.. emo

:see

0 om

E .msämo ...ucuz

:§92:

Z | |

.âmmñom

...a ma_

.03

:E |

| ._00

såå_ 0055

v_

.E

0200.20:

:00 _

u

0200502 E | .0

:wüssom

Cmwivzwv

I .u

_ §0..

m.._._s.a_:

_ å..

om.

9:23. :B22 §03 mms: E322.

S...

m 0 om 08m :u: _ow

m: 200

80:0

L?

-..I

...av

:m_0§xm mEwm:D

å:

E8

...0:..w.:m0.$

:oo

.E6005

;m3

._0ww=mw._m:0:a

225m: 38m:

s

:uâ

uuFäEEow

:omzxamvg :oawuåumä

.Bioâiä .åcami

cognac_

6302:5

:0_mm=E .xmwä semi :Emma: 2.2 3532::

so.: ...FE 000m

aven_

:s Es_ ...o

-_0

...m0 -Bm

-Emm

.200 ...mä 00200.»

00:0 00:0

00:0:

:0

.made 000::

N

olv EMS.

:ozxsvøumum

.äxuoa

Sum 2.5.:

m:

2:5..

._00 E.

å? mm

...än

mEamE..

v?

cum

o_

schema: ways min

000m En: å: mmm ä små: 8 .0 30m 22m må. :0 00_ :Sw »mm 80: v08 :m2 :E: u. år_ m0

.az :§0

vunna.: 50:: mâwoam

23:8

.ä

.:0ä:=m0.=2m_

än_

ooo

:wzwaumm

:0005020

.å

?E20

0:00

-âonånmom .ämiääwuâ

com

.miåmâi

:0w=0..,_.

N

.micxo

_

._0003 303m

u :om m0 .EI :0E .F m0

_ m

-..E2

-::E0.O

-mås

5:0!

-wO

.övcmia

-man

ams.: mxmcmn

.v.28 L051

89m

5.000.500: -mv:2.:0Z

:c

52.204.

-..mmm

m

:saa

:0ü=ämm :E2230

:00

:_0000

4000:0:

._022mmw:__.:mm

09.005_

mä:

uääEamuaam

ma_ _

:v

050% 00min

_ a.

0.202»

äioxouom 02:20:

_omaäå :E2052

:z m :c

.âxomi .EOUEND :E28

.w

:mxowl E.: :m: :n .v.35 b: .B :oo En? .äxuoa :m: E :oo å.. E :B03 m: _ ._00 :Stå :00 5:9»

su

so

mm

30.01...

C4. .må m .åm Ö m

SOU 1983 :21 Bilaga 407

m5: m5: :§0 at? mt: mt:

:måo:

nå:

:omñåxucwmicxow:

\II|||o

å

028 stop 020m

3:a 3:a 8:a

wiczmmamb

_omB

._87 Son: _

owm

m så om..

m m

I

E :oo :oo

.mzämE

8_ o: om: O

mama.. ._03 ,D

:E

äEEM

| I I _

v_

:oo

022320.: 02252. 0203902

| | om

nå?

323.25:

:E

I

_ _

omsäñ

omm

§22. 55m.: så.: :B22 §32.

så om.

m m v :Sw å_

.E2 :Emm

-53 .mmsE .åxå Lät_

;_85 Loui.

-55 J83:

JEwEm

»mä

:ovouw

NUOUKW Going_

o.=2:::w:o:m

wEm

.små

:nå

0.652 :oümziün 53.35 :umeå 353.09: dazwwi êesnä 359m w=xu§m

v5? ;B un? m5_ :oE .58 :oo

nu

:ww mmm

d?

_

.man

-:=

:SES

m:

m:

mm

Em: ...oda 6:0..

:oxumä

Sw:

:m

-w:=

éomiåumc_

68.:

_

07m m9.: s: maa:

.:§_v:m.=m

...mä

m: _

...mä

uEuäD

:E25:

:Eng: xabm :ovåäm 82: ...mä ...§3 .Nämn Nämn_ ...aåon Jo...?

.mom .F2 mmm ä _ å? uno .oem I §0: :co :ö: ä. .än www u.,

.

-Sw

-..ä å

:Tom

ä? -..E

-mEE _uäføo :Emm

å

ma:

:mvom

.ä :a

.owzöc

35 ...se :m:

:mzmmåm

Bmw_

5:5_

So

.aaemc

So

acc

:uänasøxwn ...wmiääm

en:

.wåwvå

om

.oämmå

w om

_m=2o_:

m:

0:8_ ä. .K .oäm :U .S95 .B Ö :m5 Ö

mm 8: _ :o

:m2

.Eox

:B

-§2

:u _ _

-såå

-han

.mc :z

.mma :oxom :Sw

.EEE

-..E

-uonEoumom umbEEPøO

-om

êoemzämo

:oo

:vag

:E2502

_

wmå_ :oE

.m

.:o:n._m_v_

_ ;oo 20:

so:

-...:Eomm=_=mm=.

:omwm :ewa: .mEwc ...minä

:Eng:

E.

.Eäoñoxzwñu

ams.

:Emoämoxw

.B

:oâåamwi:

ämm_ :när:

...o.aEoz .ävumwuwgm :mbEEoÅu

:oo

.mån

_

muåtöz :onEgo: :amiga: .utnämna

_

:Emämmm :oasämo

_

32:a

_

.mämm :o:o_w :så :En: :En 88:3 .Nämn :mxumi .now mmoäm

Ewa_ :z :oo :S 20: :E m: :o: :oo E :o: _ .ou m:

Eu .s Eu

oxmHxEoä

m.. om wo

0:005 atww êxuba.

:U m Ö v .Ö v

,

4 000 m a

.Wo

E

.auxâmm

mama..

ännu??

.mSTGoH

man..

doxwtaäacox

.mmoäm

.mmumam :§3:

_azouoiøå

mt: _an_

.uucü©_=E

E085

m .á

.E8

_

E85:

.E.E

.övotoamävm

mmwcmw

miaxuoåwmmoxm

vmbon

.Fd

00:0

.uuzzmobxan ...ougxwtom msêmmaa:

moxw

övummum

.T

ha Scan saab uo=o §8_ av

:Sch

a:

m

.ouEÅmEE

cm_

I

_ I

Nwäwma

wEE=2m«

0223:2. 022x302

S_ o..

mEE=§m

måga.. §22. _mätta_

o.:

w m §05

...ovän

-E

.mwøEmEm

_ov

.v.85 -dig

.ä

xmumEm

:u

W300 xmaE

sven_ ,xwäem Joanna.. .äxâE .82 coE .auiom ...så :inga avstå?

.Gu Jo_

nu -E

Son -§5 En: uno .Ex

Eco

nu ao

-WE nä: -Em E8_

-95

.E552 -xomi umzw.: .uoxog

:oaxøvøumoz

Emm:

am

:Jag ..9_uo›

mmm äbm 32:

mEEoxBâ

_ :oo

G983

.E135

.oubümmm

hä» hä...

nu _ :oo am mi. _ m? um v mm

.Ein

å: :E .ä mm

...uterum

.mumuoäoamau

...faxas

.En .å

muunöiommau

.Emcâzxzmom

wctoznäa_

umâåm wiaxo

...mio

:ä

uvcoouon

00a

oncnxomn

.m=_=:maaa=o=

...mio

qoxmmo

ooo

.mcosaiaom kamøiuiüâ gåeas=wm

so: mm?

.axmEE mEEoo mncêmum

öv §20 av: m0 .Sam 053 m» :w :nanm .u wc: .ammavm

m _

-..Sw

_

...v53

:oo 2

.E3

_

.csâomøm

namn_

-..ägna

...ärm

E8

45.8:

wicxumn

-câcwuucz

Läs_

.zwaåø

_

.mcuoumøx

:oo

äEoxoucm .mâzmwa .nab=_u0>© :E2030 :E2302 _ommioms mmouzm

:owzob

o:

35%..” ...oo .nämt .§25 .omr :nu 22m .uEux aEuv

E on :z

Eu Eu

eaimwam ?W533 oxåxwäm

mm

t m0 v 34m H

Bilaga

-..än

.Små

:oo

505m

.uuåwzm

...§02

.a

w:_:xm:0m_

faEmxskääo_

...som

m:_:..:m..o_ a..Emm..o_

w:_:0_..0›awmo0_m

.Eam

:omñm

Eo:0m

:awiåznä

a

...a

usntâmmc_:m_.mv:au_

:ax :m:

.00_=..nmmo0_m

:mig:

...0.__w...0.:_2 :E0203: :aåzwmüå

24:9.

.EwEFFäm

E a

.0__:mn .EowEm ma:

_ . ›a ._00

§22... :bar: ia.:

.a0_

:aM

-..c

69m

.E0755 ...o_E=._ .aämEm

.Eam

232mm

.cum

54:35_

.mwmu

,avwmw

.E

588:_ .Enea

:omm:

._00

:owzxamugsi

a:_u:a ;sms

...cin .Eam

a. .E

...0.a_w=__

._._ .En

.mEmi .awâom ..a0_waE ..aw:=_0m .mEwi

U2_ .tcE .E mama ...0..a_ a mmxoo ...ou Eau ...FG _man_ :0 0.555 ...iv ..0a_.

a w

...nu

ä.. o

wmimm 35m_

mia

-maD

.03

.a::a.m

A: ._

:aäaü

.made

osm: :o: -mcb

al...

au _

a.._..:a

a0

man

2.8 maå:

0:52.22.: ..0v:w:

a...

conmo.

m..a_m..a_o.

nu... ...mä

a

§33:

_02_

..o0_00 a_Eam .._§w_0_

...än

..o0_u0 ..a:Em_

:Em _ .Uwä .__a. ma=.. :ma: aEa _ 0%.: acc min ma ...mä a:._a _ om maa a om ..0._0 :ana:

.:

-E5

...usa ..0::=

u.

2.3.1.2.

.am

.0::=

a..

.:0:o_.a:wa.m

mcExmEE

.mcwwaxanzc 422-05_

_Eaä

acc S..

aoâowám mâwaxanäb .coaeoâm

.så

ovcaxo

.: o_ a.

mm; En;

_0_ .0 m aU :o: Ö .ö :ä:

_ _

avEzm

E. ma S_ :s

-80

-mmoxw -..Pam

.sm

..0EEo0_

-E50

-aqaE ._.a_0.. ...0O

.:a_xmEo

E.

-Eo0_0.5_

;E330

a:mn._.©

-=a

.E07

-.:_..0>0

-...52

_W502i_

-_22

-=

0..©

0.maw=:a n:a_.:oZ

._00 ä: .:0m ._00

axmñob

_ .a å..

a0=.._

_ _

.:0:o._:..oZ üaEEaâamm

E. m

U0.: :z _

.Eaäamw

E.

:0E

:0m__Em. axtxma 20:52:_

_ _

0::aE ._ua_.a›o. .hzfaE

E0 E0 E0 E0 om mm

_auxüxük omaüxam

ma

timma ...så oønøm 0555.0 0:a! a:o_._

aU m v

410 Bilaga

.van

...a E_

L8E

.55

;Egon

.á

-åbmoa

N

-en

.covzmää

;uxwcszacox

vmxmäo .amma

_mzovoEäm

wcixwâi

a

mEuxmâo mattor:

.Båworzn m5=no.aa=

Eoauw

.m:c2=m:m=mwm

nnzxw

.u

.wicncmämxumi

.wcmwmxmøåc

UDE

.E

.E.E

Hxurzauoñ

.uuocoaewø uwmmzunx

...oo

.E E.,

_mtnovød

.Ezømubxmm ;Bosüaøsom mcmmmxmnzü. .wccvots .uszccoz

.E .uuåwå m 8.3: va. ,Hminâmzw .âmEc :m 20:a ...om HmEma .sååå mccsaaa.

:så

Eos

an??

-..nu

Z

5:0

micwmåcm

5.5..:

sm:

§52

E

Emwwco:

com

0202.2_

.Vännäs MEEEW_

:E:

m.__._s.2:

wav.: .EEE arsa .många

m :S uu=o va.:

:u

-mwE

Hm :oo

:En:

52mm.:

.aäuma

.wmâ w§=

Qoånmv_ govoum

2=:

Jaa :Sum:

.mu.=.wm_=w_ âumwmø qåwwummuu_

ä

aven_ oEwEw .EG nov §8_ =â Såå.: E. :owcmw :Emma 355030 :oo

_ .um

www?

.F5 _oos

mv

...man

.E

-Ewa

-a

_mmcO

...oc .was

o?? “nya

.vana

2..

:osxøuoumum

_

on En:

wmaøm

q 8

.nu mmm

on än om :oo o??

mcäwa:

.E

.§25 ...EEE

...mä .awmn

mvmm :Bm §5? Eco

.om 6.5._ com .E dm.: TN m? .ån =w›u un: :ma: :m ma vtm ma 2:a

m

:Bm

.E523

:m:

ant_

.P55 om...?

.avcøoñ

:ä:

.B95

üEmc

så.

.Sim

om .å :a

.ä

E9:

cm a

.mxmcmE

ä. Eom m

:muâm mess

-mcozmämom .amcivcwkâ

:atom

nu

mammvoz

.§meSw_

:u:

.ozwå masa :äs vmxaäo Joåm :SE:

§2 a: un ä: z: :c gu_ 8

xuon

.nn

-ow

_ :w

.E0 -§5

EES

-m5

-..må

.Ucâwim

.E 22_

E

mccåm Emmzu:

-ämm

.Eccåm

kom:

again:

.aaihuvow

.mmoxm ägo

.uoufEommic

.män :amma

_ _

592m

ucazownuamO

.omioå

:om

.å _

mik...? 23:5

_ :oo :oo

umEozuzom :omzxmmnêø

:oo m

umbs$hoc

»minä

m

.s :ax

vasa umgomi .Stam 025%

22:a 52a: 422::

,cuumu .Emma 22mm. .made charm .§5

Z

.Emm

m

:cha .v52 mom: ma:

mao.

mo: :oo H _ :z

ä_ ä_ _

Eu Eu Eu E0 mm wo

§20 ucuz .så mao: Så. vsêsa 053 .EoI

C4. m

Bilaga 411

.oc .zE -En

Ewe.: :§0

nä.

.OES

.oE :oo

.xomI

.åwoxwuumn

mmmov

.mseszaon wizvâmmåmw

wEE:

å

.måhxmoñxu

cocozmszmorzk.

Eocow

.omâoñmwicxumz

ä.:

.xzozcåm

ö:

.åmczzc

_

.unten

_uåccox

wccvcåaon

:rzbmmaâ

o.. :u

ovzooöm

:nä: å

:oo

vncäxtøw

åamczüw

:oo å

nåfoâmm

809: min..

.cmwmEhâmcozxzu

å

:m: .§2

:oisuavzwom :vvmzzomwi:

å

.oE

ozorâuøw wE§ö» .coufêo wctmcco.. a§mo..__2 .mwEEcü

:ax

Szmw _våg_ :§04 avboka wants 80x92: 3:95 “Emm _små_ wctdmn

mc

å_ §2

._83 saa

_Evan_ .§25 EGE _även_

å

-uEV

.EE

.wwwu

-E

så...? En...?

AU_

...una

vEuES

.www -5

-oE

ousåäuuaD

.wwmv

_uwwwmwoxm

ma

:än .SES

_wEEEw_

580 wcmw .övas -v85

_0203_ 20.385

:uwzxmmuäâ:

:oå

.ägna

.oåwucwwEm .ouåwacwwEm

W830

oncåwwioxøo

:oo .man

.Emm

:oo

otmEm

ååuowEnuu

.öga

.ÃwüwEm

:oo

Åcuomwcsv_

8=_

...många :Små: :owwz :nå co.: 825m_ muow .Wim 523200 ...Eu 2:2 ...vån dñwü :Stå §30 wctnâ

...am å.. SF an_ war_ E. .KE år_

E

nznmw

.E _

...mä .Eco

80x03

www? .m5 ...mä

3:22

mwwz: 8.3 .made 32:

»co

ände

mm

Eine_

§2 :mä

ämcov

maa:

TN

www :uE

_

.äwoxmwcø

mm _

_mEENw

.o__b_._.._z_

_

5:0

838V mEmwcD 5.21.88_

nu

?man

ov om

wwwaw

www

.oem mao _ma_ el. må ...mä mEw 5:0 Ewan .oem m.. ko_ .Ewa www ?en :än 8 :om ..o=o :§5 N m...? åwwä nu .nom _ ...E coå

:w

-m›

öva: cows_

-om

-wEm Ewa

mswmâ:

:z

-En .mfoø

:ä:

:ow:_=no._:Sou

om

...MEEOQOU

.å hu..

fax

uwumwåawwim

:Em

âoåodmwicxcwi

me_

.wccvcm

xuzoem==x

:a :a wmä

.cowcwwäuuåwmcw

:§25:

.Ewvcm

Sun:

88 :m: om 35

uucocuun .MCExwEE

z Geo

ouawäü. 878m

n

9:38 :to: nam Emm: 0.58 .oxnâå .§3 wcww

.mi Ö :ä: ...oo mo v? :z

_

än _

:s:

_ :u

-..ma

.asbra

:oo

-två .maa woxm

-E

-E586

-E2

-mwcä Scan!

muwm:

.§25

22_

O

“nämnas ._2885

m

åxmvcwrrz.:

å: _

.sa

_weemz

mo.:

_ _ S:

mmäñü

...a

E8328

=mE=å

uEEEmEaQm

_ .se få

umbEEPøO

:oo :E

20:

mwø:

Ãuovsmc .øvcmüwoxm =uw=xmmv=

_aEEmw

.wow

.mEmEQ :oumâco

:u oo

.mmoäm :Naomi

.mås avis.: wmxuo .åccäm .Sååå :mzco: 252m .mxomI -masa .Sten .Eutøü uwtom .agent

.sm ._96 .öv mm ow .av :z :wc ;vw E8 _ E nov u:

Eu Eu .S Eu Eo Eu

xogamå x_..:›__m.m_ cucmwcsv_ :_0825

om cv E. oo oc_

»cam nu mao... 8 v 8.8 m oem: nu Sö: 3 N nu H

412 Bilaga

-P33

:oc:

32-59

.moExo

.:_

-...55

m__u:o:a:._u.:_

...os

:nivån

cuxabxzäov_

_

:mn

_azuvoEüm mmznEwum

s...

.oomm

8:96:

:om

5:905

.maamxäuuw

.miåizmom

:Pøw

xozmmåøx

.E.E

:ouozoâwa

mät_

:omAzOBmäExuw:

ååamü_

áåmo.:_.=

.o

_E53_

.äzsmobxmn ...Pöiatom .:o..o:mx._2

:oo

:ouuwmam ._0335 ...maaêü .muta :as: 3.0.8..:

:E :oo :S: m man

Nää_

omñväun

mss=.a_§ .måtta _wåvim

max.: m

-ang

Srâtv_

-umåmmEm

:En 2:55

.Tmm:=v_:a

:wümâmåmåuümm .:o_uo.:o§om:_ ,uämåmwEm

...wmizmc

.se

.Emm

...ovåm :øamåwiw

:Ei E_ nä: 322 o: t.:

rm -mo

.mmm

Son .oss

:S2:

_ _

-..de ...mä

o

-Ewe ...mä

nu

:ouxzvnümum

-..B

mmm

-=:m 202 .amg

m

å 01m :oo

-oE› .ö=u 32: i

.: _ nu

:mä

u::am:D

m _ m4

uEam:D mEam:D

ma mm

mmäE ägna Sv?? Ess .§95 :unna :Em :EEE Sao? .Eäêmm :EEE :oxug

.vi :om 22:: S? mm so: om :ox se ...Em .mit mmm :En om få: .m8 muä: Så .Eco

Läs:

mmm_

-..Mugg

Eom -..m

:min

:omzoä _Stå_

:umzo:

.QarooémaH

.F55

.åmmsxma

.Eon .Sug

_

miåâwâm

:ä:

mzmmzå

E322

:oänxzvåmø:

å _

?Emagsm

.mEEE

.: .to w

58m _mtå

0383::

.å

2335::

:oE

.âozâsmcm :mm:_._v:w.5_ .._ou..mm:.wmv:m :näocwzcä:

ä:

v.28

mEcxmczz

.m m å _

xämvoom_

8a om

mås: .Eau än? :oEwm Uaxmüo :oåm .:om:mm mmm ...sam

d_ :RE: Eom m :RE: :s :mi: »v5 §8 ma_ .Ö .mm uno..

-om _ _

Lä: :vom

:§53 wäc

m3 _

-.:oZ ;Emm

:otmaruå

-ao

.ämm

-annas axåâm

:_2023 _omwiumn

_ung_

0:5

.:©..mnm..on::o@

:oxbä

mEåmmmwuiw_ :Eñmwtmsx :mEmaåmEm :a::_5>O :uEEoxEom :omzxamnmxâs :mb:_._u>O

.asgo

_

UEOJDÄMW .Ensamma ...E5335 mmEaEoZ :ouwES äEoxüâ

:s

?nu

Jåouow :måna 3:0 :E00 .C2 EoE .oxoäz .Emm 6:a_ anoäm Eom mxmño:

om :E: :o: ...a

Eu

va??

om

v_©:mm:

Eu

Z :m 0:a: §8.. mv m _

.w U U M .A

m .wo a 4 B

:uni:

a

miâzvä

5.:.:

.Emmmmm

.xorzm

.moms

.._oa_mo.:::

_m_c=

-vgion

_mo_

Samme:

m:ov_©._._._wu_ JNmEEEm

a m

m:_._o:uo_mxo :wmEEQm

m :u .E

miZm

m:__Emmmmm

:m .E

Eo:um vunna.:

.m::_...::_.._on

_

mccnxmoñxm

UUENU:

Eom

:§5

Eo:om

:uäsxsuoñøm

5_

.m:_.5ä._.o._mo_o_n

:axe

_

.omouoñmmcê xämEcmzm

:n

._00

mmaâäi :_92: umvtoâmm §83_ mcExomn :Sol :.___o::mm

:Emm M22_

;Emm

:az mi:

.m:__

_mbvcn_ umbvru_

_

;_00

,S25

nnacm

å

:åvmmwv

_Ev_

:Rån Ewa

.E5513

m:wm ...orm

Jumgêoøzom uu:mmw._o>O

:un:

.u:wua

.obwmåmwEm

.äte :mamma m=u_o_v_m _

amma.: amcwE .oxuâz ommuoømv :små:

,§5 mm :oo :omm: 9:2_ :NF :wzmm :oo »äwä E: :ei:

-_o mmm om vnm

8.3 .mcD amma: :omm: -nanm A55_ E53_

:§__wmm>

...mä

:EEE

-max 3:0 5:0 :mä :oco

:än inc

nu

.Emm A55_

vnm

:oxug

mi.

23:: 32:

:mami

å

:ov_uu

m:

mimmi_

_

amma: .oârox amnwm mEnmE_

mm:m_ m5.: :mä min 07mm §09» ..._22

.con år. mmmä

:u

-xwå dam omømm

om_ _ S_ :o: om :m5 mmm

o.. _ n om mmw 01m

-OC :a:

-En .om -om ao

mEwvun

Emma

512m ._00 3:a -E2

20::

m:_:u_o

LD _

m:_:v_m:_E

UNuOJ

n oc_

2:8: :enig

428-80_

23:3

mEGEto_

evo_

:c .:

:umnämoi

Eo:om

-.mwamu.wos_s

.mömäaåm

nu ...a

.m:_:c_m.5_:mv:=u_

0:228

q

:oEE

.ä

2335:_

om_u.__©.:©_

:omm: Eo:om :§4:

.våoaåmáox

o:

:Bm 20._

.miâäzñon

3:a_

_oñuöøm_

com

:om:__v_uo

m

:nå 2.9

:om__o:,_.

3:5_

.å o:

m__o.C. Scam

.:

:oE :om:_

:wc

.65 :RE: ?En :Sw

:Å :Z

:om:

.Ö

om: omm

.__ _ ä! om ...m

8 s :o:

S_ _ _

:c _ :oo

-Cmâä

-cb

.Pammucmzznm

.§25

_

_H52_ 80:5:

.Eäåm

...mmm voE

._00

:mc

måaøx

_omwäåä

Aim_ .05

.:ov_:m

:wmäåuvoå

m :a :oo

:m.::_.o>O

_ _

:ozostoz

:oEEoxüom .8.::_:o>O

womcom :ozwvutwi

:Emm

mmo52mw

:Naomi

:o__mc

uEov :Naomi umtum _oxoaE n:m_m:m

:Emm Emm:

när_ 050:. dig: xmm :Emm:

S_ :a

_ 20._

J53_ :ö E0 Eu :ö E0 Eu

xämitmF_

mv om

åmtxan

cm mm

:Em :Sänk

mm

_E2_

mv

0:2_ 0:2_ ?om NCO: 0:3_

_Q_ 8 8 m mo wo _

mo nu _

my. U .nu MW. .A

4 .Ah M Ia. Wo

.om

:Sigma :mmEwEam

22-52

mumzm

:Emm

Samme:

.._o._m_§_:_:9_

.Såmâ

_mzuuoEâm

_

å

.2__mo.:_E

E

äuamu: åmEoä

å

m:_:0___:=

.EE

_ouocumzä

.äzzmobxmn .._o._0s_mt0_._ :Mäozxsnouaom

:ouåmä :S133 003.35 :om__0:._.

å :m2 Eo:om E0:

:SP:

Z

mwzwm_

0220:2.

S_

m:_:ä.7_m

äs.: m 03:01. :måtta ambctm

:w .E

._00

-mämEm

am_

28:_

.EmEwm

._00

_omm_

:uti:

:nå

:um__0_mm:==_._ :umzxwmuâäm

:män:

,BmmEmwEm

:oâ

:omimmäâsm

_ägna_

uämEmmEm

_

cmüümEw mzwåêoä

_ou

:oo

.müâwêw

Ad

328:_

.a

350mm:

...§5 33 ...amg 533m

aven_ J00_

.E ä_

h: .E

_

mmm

nu

E3

.E v

-Emm 55.5_ :EEE

._o

Sao :mmm: .95 :e: .m:= .Eau :mä

A55_ ammä

om

._umw_o:

.mc mm

5=»

:ozxøvoâum

mnm in: 8 cum

225._ mmm

_ _

...mä

denim;

om

55.:_

_

mEmmE.

.00_uo ...052

cmuom

mmå: :mä

mmmb_ 2:a» :mä

:_15 5=» :En :aan :om :om .80 :E: E02 .som

:o

a_ ö_ :on mmm mm om m4 m?

:E

Cmoü Cwoü

3003:

00e

_mEmb_ EEES_

mEmmaxmnä

.öxmmo

.2a._o:omn_a._

ä:

.omioâ

.ä

.ExmEE

méco

.Eozaimom

soc cec :mm

bmmiäätm_

aucsmuu_

_ m

,mxaåa

_ o

»m5 än :U :NI :U .SI å: EomE_ :U Cwoü

S_ .ms _ .E _

_ _ _ E_

;P5

...mm mm ._00

:amEE

.uoxäE

Eåzmm

.om un.:

0500:3

:omzEmu

:nå

.u-...EOE -xaäåa .omioå

-..am -..EE :m: :o 32m

s: _

nâmmuun

å.:

o::0._.|m:.=w_mn_

-E3993

Henån_

mEEEmEN

.E3

S_

:E50

:m.=:_:o>O

._00

:m::_:o>O :omzxmmvg

mäbø.

_

:ånwmoxw

E.

fanns...

m

äEoxoön_

:Scam: 305m

._00

200m? :mxomi EmE=w 6:20 :xåmáu waoäm .äxowi .PGEE :§50

.axumi BEES_ :märk JEmw

mami :än: Små_ :Em :Ewa 22_

m ._00

:E8

_ a: :z 20.0 _

E0 E0 mm Hm E0 E0

vw

_Ettan_ åâcoaw

om

: :U m 0:a: E0: m & :U m

Bilaga

.E2

at.:

acw»

mEunoE LNEuw

mt: Enn

2x:

mti

||II/\|

.E8

öv

mmäm

E

(I.

.cs

0200 m

mor»

3x: waäaw

2:5

umccmmmzå .Huxzñmmoxm .mm==nwvm:o_

§8:

OI .en

§92! 088.. _S_

som oem 00m

v

E vv

som -ä ox. .X

E: Sn _

så?

av v :v

N

_ :o: ._03

u u |

å_

.om

så om om

0202.2_ 022500_

m .E2

022x903

I N

:oo

Om

_

:ocoñuu

0.4.

än:

§22 mzimn

I .oz | så S

:oo

mcwzm

:oo

L2E

.ons .usa

.E m

-ms

._32

mcummav

.to .to

-o_=m

-E

auâuoe

.2

.v55

-xmêwa

å.

=0W

_ou

häxa.:

:omiansâ:

cozuEEn

_M53_

:omzxmmuaâm

:oo

.åumoämnramc

.se J_

.nanci

:S: a maa.: 5.5

uêmseom

.m ...mn

.anoâä

:m

.mmaocx ?N95 mvEEo=a .ä_%§w

E.

,En fps mäta ü :ou :oxumm EB .§5 .En 82a 42 .G23 .oäom a.. 0:38 ...cum :oo E. :o: En.

_ _

-mas -E -mä nu NH

.§55

.öde -95

.§35 :EEE 23%_

mmm

gem

.._ov_uo

§2: 5:0

mm

mmm gem maa:

m

m=_:m=._v._©m

d: :ox

.guoszøsx ...mmczxozvm

:o

mmm

när.

:S19:

.Eco :mä

_ 8

.coxäi .cufmE

_

J93? .comcE

c

om m: Som .man 2:a .con 29_ ammbm nu _ En: o|m m? .55 2:a .von .än mm 9 om N79 Eom vnm m: Eau Human.

m

mm _ .om

.mixa

.mm .to §m

-Eav 02:3

_ -==

ma:

.F

-mEm 3:0

m

...oo .HEM .mmm

SED ;nå

:mnBvoEo

.:0m=_:v_um_u_

.å

.uxuitouwuoam

E:

m3*

:å så_

wii.

-..m__w_tanv_ozoum

mm_

-Eäxocoêwmoxm

ovcoouua

mzmmvo:

nu.: Eon

:omcwmitmmmcm

.ococmim

.m 8a

mxaäcu

:cc

.äxmEE

cec

..u_m..cm

:emmåâ

wa

u=m_uom

.mmcwrøtoz :EmEocom

ä;

?E8

.B

.ncazuoz

SN

:Sena: mEEEw:

cm_

mEEam

mn

a=u=au :ocg .hmnxaü

å_ Z Sö_ :m mv a.. .Eon .Eau .Ö .zum av fåw En nu.: á .§2 wa _ Q0.. .C

o

:U

_

.am ...a

ooo

m

.cava

.å

:oo -B ...w :oo

-se nu: .Emm

,N å_

Hmmm

m

S00 _ :å: _

moxwcåm

mmm.:

_ .to

huva:

v=m_EE

am

.vcimmoxm

?_20

ucâtoz mucsmoä .oäEox aåmämm

muuåm Mishap _mmcmhm manga nsmzoO såwâmv_

SEP: _ä_ s .to _nån_ .nu nu.: fo? mm

Eu E0

ämaømoxw mmEwa amsmwp_

.S

91m mm v n 09m ovlvm

416 Bilaga

._

...ct

.om

.E2 -0:.

...S732

.a0_..0›

:ouåå

ma? E:

...oxmzczøäox

_ :0E m

E:

(llui

oc:

:0..._0

oss

Samme:

:EEE

mEExc .E0006

.xzñmwoxm

.0.›.=._3_0:0:.

9:..

.SAE

.ouocvaewm

...§0

,äzsmPzxma ...uröszwtoi 0.5.0320..

.må

.äåoE

5002.3.

mmx..0wm

0| 8..

32%...

.E00

.§81

s. m. _ 3a .T ._0.

mmm m8

:Sch

mm

S

F

o? .Bm 00m

.X

.oxuxE

om

3.2..:

Z 9.

.E2 .»

:E I

| .w

Om _

Nwäwm.

U o..

så ._00

.om

oåovåon

:E

022.50..

m

0223:00

2 0

X ._00

X U

.kr d:

w:_:.=.7_m

_ _

F

._00

me.: Em. §22 0.52 .Sw

.m m3

:Bm

m _ N

-a

-m5 -__a.

§5 ...E5

§05_ .m_..:0

.0_0_0.xw §09...?

-E

du...? :omcw: 22.90

-m:__0_0›v_

å.. E.

.uuwâE

.GUuNEEOm

-:_

:m3 å

wtâmnmi_

5.03_

00:30:_

0:300

uaauseow

._00 50:.

m..

.E8

§nm=__0_u.0.

96:..

m:

.mn

._53

05.052..

._00

:_..0.:_

aven_ 0.5... E0 :.03 ...Bsp du. .män ä.. å .Bm ._00 Ja.: mast: :För .§23 ._00 _En_ :E2 ...än .E20 ..0.0_0m

mmm mm

ä.. ä

:Em ...aE .w:=

_00_:0 ma... _mâm

:0_.0_=_00..n_0m

ao .I 8 min ...om -uid

.nmiâöz

_ _

3._

...öm .:0._.a:. _ oLw 22... ä... som 00:a .:00_ 2.5.: :mä :En 3:0 ...00_00› 005 0.:0 nå.. BEES_

2.53_ .u:0m

.._8_0_

s... ._00

Bmw_ -..Sw

.:=

:0m

-m

0935M52

..:w:.__n

-E2033 .Emmwiü

...å

..0_2-ov

00:.

-Emåå

:a

._§_0_

22.8:

:m=0:.

.:0_:.-om|oN

áocacmñm

...nå

ma_

._w._.:..do.:_:.

mms .måow

05.002.

ooo

mmâsv.

:0w__.6:. .måga

:gocüsxsc .0::0wm.m:0: mciEwsäå

å

088m

m

-åozmäaom .amacunmxz

...m .om oo.

:ocåmåm 012582_

:owåoê

.gosar amâmä_ ...så öcoå:

...w

..:m.:__m .:0::a_

.Em ö...? då: NuEO ._00 m:_.0. :Em 00m.. .Ö :§8 .00 0.. .0 .Ö

ö..

._00

20._

_

-80

_

an.:

-..0O

0:200.:

:m: -mb

.:_

.sz

m

...m5

mmxmoi

._u0: :v5 _

.oxmtmo

.§03

-E

:0›

:om

...üEommoxmrzwn

.0._m:=.__ :E933

.mEmc

m:

.:_00_._0_om

_

.03

:ommä 50::

:NI

.oesoxaem .«..m:..0O

m:

mao 20._

_

...oâmrromw

mm

00:.

05552._

_m_

.mEoxPöm 2å==m Eomåäe: .0000520

.00_0›E

_

:vi: 400:.: ...Eau .E...0.:_ :man: 0:95_

Eow E0: 0.2.. 0:a_

3:5 .§6

so_ :u:

:o: .:0._ E0. .mm

_um

E. ...nu 0:.

E0 E0 E0 Eu

... 8.0 0:0! Oona.. 0:02 m7? m Sv...? 0:03 max.: 0:01 mouse m

SOU 1983 :21

Bilaga 417

.Enmmmzu

...z

.E2 at?

månen

oucsbrâä

33m Lmmå

Uåvcm umxmEE

Itt/v.

.mEmxon

93.0 mt.:

:oo

38.:_

måmEocom

3.1.2.2...

gummxmucaxmxqznumo..

mcrzvotsuoätø

_vävs_

3x:

...ououm

m 80

nå?

mm

.comconmmau

.v==u_uumx=.av._o_

mozo.

:m

E. ä :m

Egosum micucmäm _unosmmåc

måna

.omcgm

.öm

§2.. a..-

0800.!

mcmm

e

I ä: _ .m8 mmm? :gm .öv _ m

om..

H Em

m_

_

E:

.uEEoxHEom

HwEmå

Z

:v.92:

|

moxomE

z .O

å_

x .U

I

maEzmmEo

m _

JMÃ.

._00 .Bm

022.392.

om

omm

vmzmxm

E ,E

ams:

f_ J

_ .H _

oem

mmbutu_

So

mzämn §22

_ .mos a: .I

2 .Bm

-E

-En

maka

-Ex

-nanm

wmxuo

:oo :oo

3:3

å.

.mona Loud:

xmzmEim .hzxomE

§50

a

xmzñwuomo

.axx -mmum

36:15

:oo :oo

:umzxmmvsåi

:nå

on

møuamøzxuzv_

.Umm

.nå

:mmccømøomå

mm

.§3 w :oE mâm

0.2.0903 .n:.oxuo

.omm

umeå human .EE §2.. Siam matcha :cc mâm .åmEm mammas_ w= ovan “atom .coh qsmim komme: måna

ut ä.. E.

:oo

_

vmm .E

.oss

_

moon 8a

-E

.S3 .öde cab_

.Emma

.mmm .EE

._9_oo mamma 280_

.Såå hån

.os

oucmnvmxm

gem .mwum mmm :mä amma:

_ mm

mmmuu

mmm

.cozåomnä

Eom

Lamâiub_

.cofnE

w .men

mammmc:

_

...mini onømx?

m å.. 8

...NEEZ

om

:EEE små: wmxoc :EEE ...MEEE nmmbm :mami

mamma:

30mm NE: .utv ..u=o §4. Bao mTw

...mig Bao

wo om ma :m: .mc 8 .am _ ma ä:

-kö

-två mamma

.mig

-SES mona: -xomcb

-utoanå

-Em

v05 AE.. :m:

MECxmEE

:E0:

.E528

nu.:

uauovcoh

ommmcom .ömEmum

:oo

zumzoi.

.S

?_5155

m

-mommmicxown

:Z

§85

_ .ä .w

mözgow oucmxä

kw

»sense

-..a__m.tommx=_ezo..

.coumuåo

.vnSEBov

EE

222:.: Eocom

umeå.: mccämgâ

cec

_mEmc

coEEofouw

.så

mEEmmccam

=om

Amwamo

on

aauoicouou

mmm;

=oc==m5m

cava.

ma_

:avsåg gsmeoom_

år_

mciouamx_

om

...egoism

måuuv_ ...mmcmm

_ummtom .mcoucom

:atom

23:8

:oE

38m Em: .En mcmm 52m mona:

nu_ :oo

omm:

.om m.: :m m0 um:

JB .o :o: En

.§2 -§2 -en

ä E. å

.v.22 LoO

.SH

.85

50x20...

m..

-§25 mxåmco

.uEmEE

så

mio.:

m

6.5_

.mumowäam

.EE

-oomñ

.mvuwmcuum .oäwwäD

.E _ .m :v

-mmczno

.övas

-xobmmic

.mmamvcmüxin

:oo om å: _

.m2 n

.Emm

.omEäm

E. _ .in ä

så?

a å:

:mmönläma

m==m

å..

momiom xåeoam

_

582%

moêám_

_sâmm

dm_

än_ uuE .âummm ...nånn .omm .så van_ :Bana: me: komm? Emm 2:4 muta? mamman_ come: :oEE §8 .mona .Bim .moum

å: U.. X :a 2 S_

.

Eu Eu

mcogmaam

E0 E0

?måâk

om

_oimxø

mm ce

omm_ :amma nanm macm

.Ö v

8 nu v

SOU 1983 :21

418 Bilaga

.xomn

:m:

0=.:

.Roiå

...§00 ._3058

.EmmxPF .EmEEEm

.Sxwrzåwäox

:små

_azou0Eâw

E.

mmzaäm_

a:._m:_::mm::â

03:35.. 0,02%:

?_5505

._08a_awm:_:x0m:

:mEESm

.cmmâ

m:

.E.E