SOU 1997:91

Jaktens villkor en utredning om vissa jaktfrågor : betänkande

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

JAKT ENS

VILLKOR

- en utredning om vissa jaktfrágor

1997:91

Krim

Statens offentliga utedningar

WW 1997:91

g Jordbruksdepartemeitet

aktens Villkor

- en utredning om xissa jaktfrågor

Betänkande vissa

av Utredningen on jaktfrågor

Stockholm 1997

kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar SOU och Ds

Offentliga Publikationer, på uppdrag Regeringskansliets forvaltningsavdelning. Fritzes, av

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varfor. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr underlättar arbetet för den skall svara på remiss.

som som - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets forvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

Omslagsbild: Bildsten från Ihre, Hellvi Foto: Raymond Hejdström

ISBN 91-3 8-206208-5

AB. Göteborg 1997 ISSN 0375-25OX Graphic Systems

Till statsrådet och chefen för

Jordbruksdepartementet

Vid sitt sammanträde den 17 november 1994 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa jaktfrågor.

Den 17 november 1994 förordnade dåvarande chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Margareta Winberg, före detta riksdagsledamoten Ulla Pettersson som särskild utredare.

Såsom experter förordnades den 10 april 1995 avdelningsdirektören Christer Borgh, Nina Edlund, jägmästaren Karl Henriksson, direktören Gunilla Kärrbrand, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, länsjaktvårdskonsulenten Britt-Marie Nordquist, distriktsordföranden Irene Olsson, dåvarande förbundsordföranden Jan-Olof Pettersson, ombudsmannen Börje Waldebring och kanslirådet Bjarne Ömstedt.

Den 12 januari 1995 förordnades hovrättsassessorn Christer Ganelind att fr.o.m. den l mars 1995 vara sekreterare i utredningen.

Utredningen, som antagit namnet Utredningen om vissa jaktfrågor Jo 1994:06, får härmed överlämna betänkandet Jaktens villkor utred-

- en ning om vissa jaktfrågor.

Utredningsarbetet är härmed avslutat.

Stockholm den 30 juni 1997

Ulla Pettersson

/Christer Ganelind

Innehållsförteckning

Sida

Sammanfattning 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ändring i jaktlagen 1987:259 19 Förslag till Lag om . . . . . .

2. Förslag till Lag ändring i lagen 1980:894 om jaktvårdsom

områden 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till jaktkortsregistret och jägarexamens- Lag om

registret 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4. Förslag till Lag ändring i lagen 1980:895 om ändring om

i lagen 1938:274 rätt till jakt 40 om . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till Lag ändring i lagen 1904:48 s. 1 om samom

äganderätt 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till Förordning ändring i jaktförordningen om

1987:905 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till Förordning ändring i förordningen om

1980:896 jaktvårdsområden 45 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till Förordning jaktkortsregistret och jägarom

examensregistret 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till Förordning bidrag ur jaktvårdsfonden om

till jägarorganisationer 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10. Förslag till Förordning ändring i fastighetsregisterkunom

görelsen 1974:1059 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Utredningsarbetet 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Utredningsuppdraget 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.2 Hur utredningsuppdraget har bedrivits 54 . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Dispositionen betänkandet 55 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Viltvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Olika begrepp 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Åtgärder för att främja viltvården respektive jaktvården 59 . . . 2.4 Slutsatser 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Fler jakttilüällen 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Utredningens överväganden och förslag i sammanfattning 65 . 3.2 Utredningens direktiv 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Redovisning av utredningens undersökningar 69 . . . . . . . . . . 3.3.1 Jaktmarker 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.3.2 Jägare 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.3.3 Presumtiva jägare 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 överväganden och förslag 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Inledning 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.4.2 Behov av fler jakttillfällen 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.3 Jaktmarkema och deras möjlighet fler jakttillatt ge

3.4.4 Att fånga de nyblivna jägarnas jaktintresse 127 upp . . . .

4 Jakt på allmänt vatten 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Sammanfattning av utredningens förslag 129 . . . . . . . . . . . . . 4.2 En kort historik 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Gällande lagstiftning 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Jakt enskilt vatten 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Jakt allmänt 134 vatten m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Allmänt vatten och enskilt vatten 136 . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Jägarexamen 140 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Kort om jaktformer för sjöfäglar ur boken Att jaga Karl av

Henning 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Simänder 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Dykänder 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Länsstyrelsernas tillståndsgivning 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Insjöar 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.6 Utvärderingar gjorda av länsstyrelser 150 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.1 Länsstyrelsen i Västerbottens län 150 . . . . . . . . . . . . . .

4.6.2 Länsstyrelsen i Blekinge län

4.6.3 Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län 152 . . . . . . . . . 4.7 Naturvårdsverkets beslut den 8 augusti 1996 som över-

lämnats till utredningen för beaktande 152 . . . . . . . . . . . . . . . 4.8 Sammanställning från Lantmäteriverket beträffande svenska

kronoholmar 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9 överväganden och förslag 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9.1 Inledning 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.9.2 överväganden 157

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9.3 Förslag 164 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9.4 Konsekvenser i allmänhet 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.10 Miljökonsekvensbeskrivning 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m. 171 . . . . . 5.1 Utredningens överväganden och förslag i sammanfattning 171 . 5.2 Inledning 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som

grund för avgiftsberäkningen 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Undersökningar 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Skogsbolag 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Kyrkan 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Kommuner 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.4 Enskilda fastighetsägare 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.5 Jägarna 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5 överväganden 189

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Utvecklingen ptisområdet 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser 198 .

Besittnlngsskydd vid upplåtelse jakträtt 201 av m.m. . . . . . . . . 6.1 Utredningens förslag i sammanfattning 201 . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Inledning 202 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Kort historisk bakgrund till gällande lagstiftning 203 nu . . . . . 6.4 Gällande lagstiftning 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Bakgrund till besittningsskyddsreglerna ijorda-

balken ur Folke Grauers, Lärobok i nyttjanderätt 205 . . 6.4.2 Bakgrund till besittningsskyddsreglerna i lagen

1957:390 om ñskeanenden

6.4.3 Bakgrund till besittningsskyddsreglerna i jaktlagen 207

. 6.4.4 Bestämmelser upplåtelse jakträtt

om av Några statistiska uppgifter 6.5.1 Inledning 6.5.2 Skogsbolag 217

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 6.5.3 Kyrkan 220

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 6.5.4 Kommuner 6.5.5 Enskilda fastighetsägare 6.5.6 Jägare

Överväganden och förslag

6.6.1 Besittningsskyddet 241

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.2 Långa avstånd till jaktmarken

Viltvårdsområden Utredningens förslag i sammanfattning Inledning Historisk bakgrund Gällande lagstiftning 7.4.1 Inledning 7.4.2 Allmänna bestämmelser 7.4.3 Villkor för bildande 7.4.4 Verksamhet 7.4.5 7.4.6 7.4.7 Organisation 7.4.8 Jaktvårdsområdes bestånd 7.4.9 Ansvar m.m. Några statistiska uppgifter om jaktvårdsområden 288

. . . . . . . . 7.5.1 Utvecklingen av jaktvårdsområden 288

. . . . . . . . . . . . . 7.5.2 Kostnader 7.5.3 Enkätundersökningar överväganden beträffande vissa huvudpunkter i utredningens förslag 7.6.1 Varför skall begreppet jaktvård ersättas med

viltvård

7.6.3 Vilken befogenhet/bestämmanderätt bör Viltvårdsen områdesförening ha inom ett viltvårdsområde 329 . 7.6.4 Följdinskränkningar i anledning områdesav jakt och gemensamhetsjakt 338 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.5 Viltvårdsområdesföreningarnas bestämmanderätt i

frågor om jakt och viltvård i förhållande till

regeringsformen 344 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.6 Ersättning vid rådighetsinskränkningar 349 . . . . . . . . . . 7.6.7 Europakonventionen och domstolsprövning 353 . . . . . . . 7.6.8 Majoritetskravet vid bildande av viltvårdsområden

i särskilt ägosplittrade områden 356 . . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Övriga överväganden och förslag 360 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.1 Inledning 360 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.2 Lagens rubrik och allmänna bestämmelser 360 . . . . . . . 7.7.3 Villkor för bildande 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.4 Verksamhet 368 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.5 Förfarandet vid bildandet 374 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.6 Stadgar 374 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.7 Organisation 376 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.8 Viltvårdsområdes bestånd 378 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.7.9 Överklagande 381

m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.1O Bemyndiganden 382 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Begreppet jaktvård utmönstras i lagstiftningen 383 . . . . . . . . .

Administrationen av jakten 385 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Utredningens förslag i sammanfattning 385 . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Utredningens direktiv 387 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3 Inledning 388 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägar-

organisationerna liksom mellan jägarorganisationerna 389 . 9.4.1 Beskrivning av myndigheternas och organisation-

ernas ansvar för och arbete med jaktfrågor och vilt-

vårdsfrågor 389 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.2 Uppdraget till Svenska jägareförbundet att leda den

praktiska viltvården och jakten

9.4.3 Myndigheters och organisationers att frivilligsyn organisationer fullgör administrativa uppgifter inom

jakt och viltvård 437 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.4 Statskontorets utredning 445 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.5 Överväganden och förslag 449 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.5 Jaktkortsregistret och jägarexamensregistret 463 . . . . . . . . . . . 9.5.1 Inledning 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.5.2 Jaktkortsregistret 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.5.3 Jägarexamensregistret 467 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.5.4 Överväganden och förslag 470 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6 Informations- och upplysningsverksamheten 477 . . . . . . . . . . . 9.6.1 Inledning 477 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.2 De centrala myndigheterna 478 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.3 Länsstyrelserna 482 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.4 Skogsvårdsstyrelserna 483 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.5 Organisationerna 486 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.6 Överväganden och förslag 491 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.7 Länsviltnämndernas arbetsuppgifter 495 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.7.1 Länsviltnämnden 496 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.7.2 Myndigheters och organisationers inställning till läns-

viltnämndernas arbetsuppgifter 498 . . . . . . . . . . . . . . . 9.7.3 Överväganden och förslag 499 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.8 Riksviltnämnd 500 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.8.1 Förslaget från Jägarnas riksförbund Organisation - av faunavård och jakt 500 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.8.2 Remissinstanserna 503 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.8.3 Överväganden och förslag 510 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Konsekvenserna av förslagen 513 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledning 513 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10.2 Avsnitten fler jakttillfällen och jakt allmänt vatten 513

10.3 Avsnittet avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till

jakt m.m. 514 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Avsnittet besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt 515 . . . . . 10.5 Avsnittet viltvårdsområden 515 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.6 Avsnittet administrationen av jakten 517 . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningskommentar Förslaget till lag om ändring ijaktlagen 1987:259 Förslaget till lag om ändring i lagen 1980:894

om jaktvårdsområden Förslaget till lag om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret Förslaget till lag om ändring i lagen 1980:895 ändring

om i lagen 1938:274 om rätt till jakt Förslaget till lag om ändring i lagen l904:48 1

s. om samäganderätt 537

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslaget till förordning om ändring i jaktförordningen 1987:905 Förslaget till förordning om ändring i förordningen 1980:896 om jaktvårdsområden Förslaget till förordning om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret Förslaget till förordning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna 540

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslaget till förordning om ändring i fastighetsregisterkungörelsen 1974: 1059

Bilagor

Utredningens direktiv Naturvårdsverkets uppdrag att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden Vissa jaktfrågor som berör privata markägare Presumtiva jägare samt jägare attityder och preferenser

- Underlag till värderingsmallar och Standardavtal för jaktupplåtelser m.m.

Sammanfattning

Utredningen behandlar i detta betänkande vissa jaktfrågor. Frågorna kan med utgångspunkt från direktiven sammanfattas i följande punkter. Undersöka hur fler personer skall kunna möjlighet att jaga. ges Analysera utvecklingen prisområdet för jaktupplåtelser. Utvärdera besittningsskyddet vid upplåtelse jakträtt. - av Utveckla jaktvårdsområdena så att de utgör bas för lokalt inflytande en under demokratiska former. Se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorganisationerna liksom mellan organisationerna.

Fler jakttillfállen

I kapitel 3 och 4 analyserar utredningen behovet av fler jakttillfällen och tillgången jaktmark.

De undersökningar utredningen gjort bland jägare och vad utredningen valt att kalla presumtiva jägare visar att det finns behov fler jakttillfällen. av Genom bl.a. enkätundersökningar har utredningen undersökt hurjaktmarkerna utnyttjas i dag och vilka möjligheter det finns att skapa fler jakttillfällen där.

Utredningen konstaterar att småviltjakten på statens mark odlingsovan gränsen och på renbetesfjällen redan i dag gör det möjligt för ett stort antal marklösa jägare att bedriva småviltjakt. När det gäller våra nationalparker och naturreservat gör utredningen den bedömningen att det inte är möjligt att skapa fler jakttillfällen där. I fråga statlig mark förvaltas om som av Försvarsmakten föreslår utredningen att reglerna vad gäller jaktupplåtelser ses över. Utredningen föreslår utökade möjligheter att jaga fågel och mink allmänt vatten.

14 Sammanfattning

Utredningens undersökning de största skogsbolagens mark och den av sex kyrkliga marken visar att all jaktbar mark utnyttjas för jakt men att det för fler jägare i befintliga jaktlag. Även när det gäller den finns utrymme kommunala marken är marken i det närmaste fullt utnyttjad och det finns endast ett litet utrymme för fler jakttillfällen. Resultatet från undersökningen de privata brukningsenheterna visar att dessa utnyttjas i av mycket hög grad för jakt.

Enligt utredningen är det möjligt att tillskapa fler jakttillfällen inom jaktvårdsområdena. Detta kan ske att ägare till små fastigheter får tillgenom baka rätten att upplåta jakträtten sin fastighet. Varje fastighetsägare skall enligt utredningen ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en annan person i sitt ställe.

Utredningen föreslår att jägarorganisationema får i uppdrag att verka för införande av ett faddersystem.

Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt

I kapitel 5 redovisas de undersökningar utredningen utfört för att utröna vilka priser gäller vid upplåtelse jakt i dag. Utredningen har jämfört som av materialet med de undersökningar Jakt- och viltvårdsberedningen gjorde år 1979 och 1980. Utredningen kommer fram till att nuvarande avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt är acceptabel nivå samt att av en utvecklingen avgiftsområdet sedan 1979/ 1980 följt konsumentprisindex. Utredningen anser att utvecklingen är godtagbar.

Metoden med anbudsförfarande är, enligt utredningens undersökningar, ovanlig i dag. Därför finns det inte skäl att föreslå några särskilda ytterst åtgärder för att arbeta bort anbudsförfarandet som metod för prissättning jaktupplåtelser.

Besittningsskyddet

Utredningen föreslår i kapitel 6 att reglerna i 17 § jaktlagen 1987:259, nyttjanderättshavarens rätt till förlängning ett jakträttsavtal i vissa om av fall, skall upphöra. För att främja längre upplåtelsetider vill utredningen

Sammanfattning 15

införa andra tvingande regler. Utredningen föreslår att huvudregeln skall vara att tidsbestämda jakträttsavtal upphör att gälla först efter uppsägning och att det införs en lagstadgad uppsägningstid tolv månader.

Bestämmelsen i nuvarande 15 § enligt vilken ett avtal som inte sägs upp inom rätt tid anses förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden dock

längst fem år blir kvar oförändrad.

Viltvårdsområden

Utredningen föreslår i kapitel 7 relativt omfattande förändringar av den nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftningen och döper samtidigt om institutet jaktvårdsområde till viltvårdsområde. Bland annat har det äganderättsskydd som gäller enligt 2 kap. regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema Europakonventionen föranlett vissa förändringar. Nedan sammanfattas de viktigaste förändringarna punktvis.

Lagen föreslås omfatta hela landet. Det undantag som gällt för -

kronomark ovanför odlingsgränsen och mark renbetestjället upphör.

Villkoren för att tvångsvis kunna bilda ett viltvårdsområde skärps. -

Området får bildas bara om det tillgodoser ett för viltvården angeläget

allmänt intresse samt om fyra femtedelar av fastighetsägarna, vilka skall

äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal, medger det. I

mycket starkt ägosplittrade områden införs en särbestämmelse.

Fastigheter som genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården får -

inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke.

Verksamheten inom ett viltvårdsområde regleras tydligare. Vad som får -

respektive inte får beslutas av en viltvårdsområdesförening skall tydligt framgå av lag eller underlydande författning. De möjligheter som finns i dag för en förening att inskränka jaktutöv-

ningsrätten minskar. Generella inskränkningar i rätten att jaga inom ett

viltvårdsområde får endast gälla älg, kronhjort och dovhjort samt avse

regler om områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfattning.

Beträffande småvilt får viltvårdsornrådesföreningen alltjämt besluta om -

områdesjakt och upplåtelse av sådan jakt. Föreningens beslut omfattar inte fastighet som motsätter sig områdesjakt småvilt.

16 Sammanfattning

Den möjlighet som finns i dag att inskränka vissa fastighetsägares rätt

att förfoga över jakträtten genom upplåtelse försvinner. Systemet med jakträttsbevis lagfästs.

Det blir möjligt att i vissa fall undanta en fastighet från områdesjakt om

den ombildas eller nybildas.

Det införs en bestämmelse i lagen som innebär att beslut med stöd av

lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt

försvåras inom berörd del av fastighet. Beträffande stadgarna ändras kravet vad de skall innehålla. Röstningsreglerna ändras så att rösträtt tillkommer endast fastighetsägarna i viktiga frågor som innebär inskränkningar i jakträtten.

Ett viltvårdsområde skall upplösas om fler än en femtedel av antalet

fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel av

viltvårdsområdets areal två varandra följande ordinarie föreningsstämmor uttalar sig för en upplösning. Bestämmelsen att ett område inte får upplösas innan tio år har förflutit från bildandebeslutet försvinner. Möjligheten att utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde utökas.

Straffbestämmelsen i lagen utgår och ersätts med en möjlighet för för-

eningen att besluta om tillfällig avstängning från områdesjakt.

Den prövning som länsstyrelsen och förvaltningsdomstol skall göra vid

ett överklagande förändras. Länsstyrelsen och allmän förvaltnings-

domstol skall i fortsättningen inte pröva bara beslutets laglighet utan

även dess lämplighet.

Administrationen av jakten

I kapitel 9 behandlar utredningen vad som kan kallas administrationen av jakten.

Utredningen föreslår att Svenska jägareförbundet inte skall ha statsmakt-

för ledningen av den praktiska viltvården ernas uppdrag att ensamt ansvara och jakten. Det bör i stället vara en gemensam uppgift för berörda myndigheter, markägare, jägare och andra intressenter att i sin verksamhet verka för att målen för jakten och viltvården uppnås.

SOU 1997191 Sammanfattning 17

Ett fortsatt aktivt engagemang från medlemmarna i de båda jägarorganisationerna är av allmänt intresse. Ett medlemsrelaterat bidrag skall därför utgå till jägarorganisationerna för deras oegennyttiga allmänna verksamhet i frågor om jakt och viltvård. Utredningen föreslår att förordning bi-

en om drag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationema införs. I bidragsbeslutet skall preciseras vilka verksamheter jägarorganisationema skall främja för att erhålla bidrag. För verksamheten bör fastställas mål och riktlinjer som fortlöpande kan utvärderas. Jägarorganisationema skall i sin ansökan om bidrag redovisa hur denna verksamhet bedrivits. Utöver organisationsbidrag grundat antal medlemmar skall det vara möjligt att ge bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna för vissa specifika uppdrag.

Av informations-, rättssäkerhets- och konkurrensskäl bör, enligt utredningen, en myndighet vara registeransvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket, som statlig tillsynsmyndighet för faunavård innefattande jakt och viltvård, ansvarar för dessa register.

Utredningen kommer fram till att det finns ett behov av opartisk information jaktens och viltvårdens område. Det finns vidare ett behov av att informationen sprids bredare. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket och skogsvårdsorganisationen får en mer aktiv roll inom detta område. Regeringen bör därför ställa medel ur jaktvårdsfonden till myndigheternas förfogande för informationsinsatser.

Utredningen föreslår den förändringen beträffande länsviltnämndema att organisationsrepresentationen i nämnden kompletteras med en politisk företrädare.

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i jaktlagen 1987:259

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen 1987:259

dels att 17-22 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 15 § skall ha följande lydelse,

dels att 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Upplåtelse av jakträtt i vissa Upplåtelse jakträtt

fall

15 §

Har jakträtt upplåtits mot 1fråga om avtal, varigenom ersättning och gäller avtalet för någon mot ersättning upplåter viss tid som överstiger ett år, jakträtt åt annan, skall utöver skall uppsägning alltid ske för vad som beträffande nyttjandeatt avtalet skall upphöra att rätt i allmänhet följer 7 kap.

av gälla vid avtalstidens utgång. jordabalken, gälla vad sägs

som Sådan uppsägning skall ske på i 16 16 § omfattar dock inte det sätt som gäller för uppsäg- upplåtelser på två månader eller ning enligt 8 kap. 8 § jordabal- kortare tid om inte upplåtelsen ken. Vill fastighetsägaren eller på grund förlängning eller

av nyttjanderättshavaren att villkor- eljest fortlöper under längre tid en för avtalet ändras för en ny än två månader. Förbehåll

som upplåtelseperiod, skall han med- strider mot 16 § är utan verkan. dela motparten detta i den ord-

Senastelydelse 1996:1554

20 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ning som gäller för uppsägning av avtalet. Uppsägning och begäran om villkorsändring skall ske senast två månader före avtalstidens utgång. Om avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid, anses det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller, om begäran om villkorsändring har gjorts, på den tid och de villkor i övrigt som bestäms enligt 19 Första och andra stycket Första stycket gäller inte uppgäller inte upplåtelser med stöd låtelser med stöd av rennäringsrennäringslagen 1971:437. lagen 1971:437. För upplåtelser av För upplåtelser ingår i ingår i arrende eller hyra som ar- som rende eller hyra gäller särskilda gäller särskilda bestämmelser. bestämmelser.

Förbehåll strider mot Vid upplåtelse på viss tid som 15 § första eller andra stycket skall uppsägning alltid ske för eller 17-22 §§ är utan att jakträttsavtal skall upphöra mot verkan nyttjanderättshavaren att gälla vid avtalstidens utgång. mot eller den har rätt att träda Jakträttsavtal på bestämd tid som i hans ställe. överstigande ett år skall, om inte längre uppsägningstid avtalats, sägas senast tolv månader upp före upplåtelsetidens utgång. Om avtalet inte sägs upp inom rätt tid det förlängt på en tid anses motsvarar upplåtelsetiden, som dock längst fem år. Jakträttsavtal på bestämd tid ett år eller kortare och jaktom rättsavtal på obestämd tid, som fortlöpt än ett år, kan tidigmer ast sägas upp för att upphöra att gälla vid det månadsskifte som inträffar närmast tolv månader från uppsägningen. För jakträttsavtal fortlöpt ett år eller som

Färfatmingsfärslag 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kortare gäller två månaders

uppsägningstid.

Uppsägning skall ske på det

sätt som gäller för uppsägning

enligt 8 kap. 8 § jordabalken.

Denna lag träder i kraft den

I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, och som omfattas av de äldre bestämmelserna i 15-22 §§, gäller de nya bestämmelserna först efter den tidpunkt då upplåtelsetiden för avtalet förlängts efter ikraftträdandet.

22 författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen 1980:894 om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1980:894 om jaktvårdsområden

dels att nuvarande 11 och 12 §§ skall betecknas 12 respektive 12 a §§,

dels att rubriken till lagen samt 1-5, nya 7 och 9-11, 12-17, 19-21, 23-29 och 31-33 §§ samt rubrikerna närmast före 26 och 32 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 10 a och 35 §§ samt närmast före 10, 11, 12 och 35 §§ fyra nya rubriker, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om jaktvårdsømråden Lag om viltvårdsømråden

Allmänna bestämmelser

1 §

I syfte att främja jaktvården Enligt denna lag kan beslutas och jakträttsinnehavamas ge- att ägare till fastigheter inom ett mensamma intressen genom en visst område viltvårdsområde samordning av jakten och vilt- skall samordna den jakt och de vården kan enligt denna lag två övriga åtgärder inom området eller flera fastigheter eller delar som behövs för att främja viltav fastigheter sammanföras till vården. För genomförande av ett jaktvårdsområde och jakt- sådan samordning skall ägarna rättsinnehavare inom detta bilda av de fastigheter som ingår i omen jaktvårdsområdesförening. rådet bilda en viltvårdsområdes-

förening.

Ett jaktvårdsområde får inte Bildande av viltvårdsområden omfatta mark, där samerna har och verksamheten inom dessa får rätt till jakt enligt rennäringslag- inte inskränka samernas rätt till

Författningsförslag 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

en 1971:437, såvitt fråga är om jakt enligt rennäringslagen kronomark ovanför odlingsgrän- 1971:437. sen som står under statens omedelbara disposition eller mark på renbetesfjällen. Beträffande annan mark, där samerna har rätt till jakt enligt rennäringslagen, får någon inskränkning inte ske i denna rätt genom bildande av jaktvårdsområden.

Den som äger mark som Den som äger fastighet som ingår i ett jaktvårdsområde är helt eller delvis ingår i ett viltmedlem i jakrvårdsområdesföre- vårdsområde är medlem i viltningen. vårdsområdesföreningen.

Den som grund av upp- Den som grund av upplåtelse har rätt att under minst ett låtelse har rätt att under minst ett jaktår den 1 juli-den 30 juni år jaga fastighet eller del av jaga på mark som ingår i ett fastighet som ingår i ett viltjaktvårdsområde skall be- vårdsområde skall begäran gäran antas som medlem i jakt- antas som medlem i viltvårdsomvårdsområdesföreningen under rådesföreningen under upplåtelupplåtelsetiden, om inte särskilda setiden, om inte särskilda skäl skäl föranleda annat. föranleder annat.

Beslut om bildande av ett Beslut om bildande av ett jaktvårdsområde meddelas av viltvårdsområde meddelas av länsstyrelsen, i samband länsstyrelsen, som i samband

som därmed skall fastställa stadgar därmed skall fastställa stadgar för jaktvårdsområdesföreningen för viltvårdsområdesföreningen i i de hänseenden i de hänseenden som anges i 21

som anges 21

Om värdet upplåten jakt- Om värdet av upplåten jakt-

av rätt minskas genom bildandet av rätt minskas genom bildandet av ett jaktvårdsområde, skall ersätt- ett viltvårdsområde, skall ersättningen för nyttjanderätten ned- ningen för nyttjanderätten sänkas sättas med skäligt belopp. Vill till skäligt belopp. Vill nyttjan-

24 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nyttjanderättshavaren säga upp derättshavaren säga upp avtalet avtalet med anledning av bildan- med anledning av bildandet, får det, får han göra det. Innebär han göra det. Innebär bildandet bildandet avjaktvårdsområdet att av viltvårdsområdet att nyttjannyttjanderättens värde ökas, får derättens värde ökas, får fastigfastighetsägaren säga upp avtalet, hetsägaren säga avtalet,

upp om om nyttjanderättshavaren inte nyttjanderättshavaren inte medmedger skälig höjning av ersätt- ger skälig höjning av ersättningningen. en.

Talan om nedsättning av Talan om sänkning av ersättersättningen skall väckas inom ningen skall väckas vid fastigtvå månader från det nyttjande- hetsdomstol inom två månader rättshavaren erhöll del av laga- från det nyttjanderättshavaren kraftvunnet beslut om bildande erhöll del av lagakraftvunnet beav jaktvårdsområdet. Den som slut om bildande av viltvårdsomvill säga upp avtalet skall göra rådet. Den som vill säga upp det inom samma tid från det han avtalet skall göra det inom samfick del av beslutet. Iakttas inte ma tid från det han fick del av tiden, är rätten till talan eller beslutet. Iakttas inte tiden, är uppsägning förlorad. rätten till talan eller uppsägning

förlorad.

Villkor för bildande

7§

Ett jaktvårdsområde får bil- För att ett viltvårdsområde das endast om en majoritet av skall få bildas krävs att bildandet fastighetsägarna medger det. främjar vården berörda

av Majoriteten skall utgöra minst viltstammar, två tredjedelar av antalet fastig- är lämpligt med hänsyn till hetsägare och dessa skall äga områdets belägenhet och omfång minst hälften av den mark samt viltstammarna.

som det är fråga om.

För att ett jaktvårdsontråde Om fastighetsägarna inom skall få bildas krävs att bildandet området inte är överens får ett är lämpligt med hänsyn till mar- viltvårdsområde bildas endast kområdets belägenhet

och om- om fång, viltstammen samt förhål- det tillgodoser ett för viltlandena i övrigt. vården angeläget allmänt in-

tresse och

Författningsförslag 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

en majoritet av fastighetsägarna medger det. Majoriteten skall utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst fyra femtedelar viltav vårdsorrtrådcts areal. I ett omarronderingsområde enligt 1 § jordförvärvslagen 1979:230 gäller i stället att majoriteten skall utgöra minst hälften av antalet fastighetsägare oeh dessa skall äga minst hälften viltav vårdsområdets areal. Vid omröstning har varje fastighetsägare, oavsett om han äger en eller flera fastigheter, en röst. Personer som äger fastighet med samäganderätt har en röst tillsammans.

9§

I ett jaktvårdsområde får inte I ett viltvårdsområde får inte tas in någon fastighet med tas någon fastighet eller del som hänsyn till omfång eller använd- avfastighet som med hänsyn till ning eller av annan orsak saknar omfång eller användning eller av betydelse för jaktvård. orsak saknar betydelse för annan verksamheten i viltvårdsområdet. Mark som har samma ägare En fastighet eller flera med och som lämpligen bör bestå ägare lämpligen kan samma som som en enhet för sig för bestå enhet för viltvård, som en jaktvård, får inte anslutas till ett får inte anslutas till viltvårdsett jaktvårdsområde utan ägarens område utan ägarens samtycke. samtycke. Detsamma gäller då flera fastigheter med skilda ägare genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården.

26 författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Verksamhet

Stora rovdjur och

klövvilt

10 §

För upplåtelse eller över- Om det behövs med hänsyn låtelse jakträtt inom ett till viltvårdenfår en viltvårdsomav jaktvårdsområde får föreskrivas rådesförening beträffande jakt krav på tillstånd jaktvårdsom- efter älg, kronhjort och dovhjort av rådesföreningen. vid föreningsstämma besluta Tillstånd får endast att jakten får bedrivas vägras den till vilken jakträt- inom hela viltvårdsområdet om upplåts eller överlåts inte oberoende av fastighetsgränserten förfogar över mark inom na områdesjakt, jaktvårdsområdet sådan områdesjakt inte får av stor- att föreskrivs i föreningens bedrivas enskilt utan endast tilllek som stadgar, med övriga jakträttssammans upplåtelsen eller över- havare gemensamhetsjakt eller om låtelsen kan olämp- avskjutningens omfattannars anses om lig med hänsyn till jaktvården ning. eller på sätt är till En viltvårdsområdesförening annat avsevärd olägenhet för medlemmar- får, utöver vad som sägs i första stycket, besluta om na. Jaktvårdsområdesföreningen områdesjakt och gemenfår upplåta till jakt samhetsjakt beträfande stora rätt som skall bedrivas inom rovdjur och övrigt klövvilt när gemensamt jaktvårdsområdet. det finns det uppenbart behövs för att om föreskrifter sådan upplåtelse begränsa skador av sådant vilt, om stadgarna. avskjutningens omfattning i beträffande rådjur när det uppenbart behövs för bevarandet av

rådjursstammen.

10a§

Om områdesjakt enligt 10 § första stycket skall bedrivas inom området får viltvårdsområdesen förening vid föreningsstämma

Senastelydelse1984:377

Författningsförslag 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

besluta regler om att det krävs tillstånd jakträttsbevis för att utöva sådan jakt, föreningen får upplåta rätt till områdesjakt. I fråga om jakträttsbevis får föreningen uppställa krav på minsta arealinnehav för att fler än ett bevis skall utfärdas per fastighet. I övrigt får jakträttsbevis inte vägras fastighetsägare eller jakträttshavare.

Småvilt

ll§

På begäran fastighets- l fråga småvilt får av en om en ägare som av ideella skäl motsät- viltvårdsområdesförening vid ter sig jakt skall hans fastighet föreningsstämma besluta regler undantas från jakt som inom om jaktvårdsområdet skall bedrivas områdesjakt, gemensamt. jakträttsbevis och upplåtelse av områdesjakt enligt 10 a Beslut enligt första stycket gäller inte fastighet vars ägare anmält till föreningen att han inte vill delta i områdesjakt på småvilt.

Allmänna regler

l2§

Enjaktvårdsområdesförening På begäran fastighetsav en får bestämma att avgifter skall ägare somav ideella skäl motsätbetalas för jakten inom ter sig jakt skall hans fastighet jaktvårdsområdet och för ville- undantas från områdesjakt. bråd som falls. Fastighet ombildas eller som nybildas genom fastighetsbildning får undantasfrån områdesjakt om fastigheten inte har så-

28 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dan storlek som bestäms i föreningens stadgar.

12a§

En viltvårdsområdesförening får bestämma att avgifter skall betalas för jakten inom viltvårdsområdet och för vilt som fälls. För fastighet som undantagits från områdesjakt med stöd av 1I § får avgift endast tas ut för stora rovdjur och klövvilt. Medlem vars fastighet undantagits ideella skäl får inte från jakt av omfattas av avgiftsskyldighet. Föreningens medel får användas endast till verksamhet är förenlig med det ändamål som föreningen skall tillgodose. som Kan inte föreningens medelsbehov täckas med sådana avgifter avses i första stycket som får föreningen ta ut andra avgifter medlemmama, om det av finns bestämmelser det i stadom garna.

En fastighetsägare är skyldig En viltvårdsømrådesförening tåla anläggningar be- får inte driva verksamhet som är att att som hövs för viltvården utförs på främmande för det ändamål som hans mark inom jaktvårdsom- föreningen skall tillgodose. Förerådet, det inte medför oläg- ningen skall vid förvaltningen om betydelse. tillgodose fastighetsägamas och enhet av andra medlemmars gemensamma bästa. Vid förvaltningen skall enskilda intressen beaktas i skälig omfattning. Beslut med stöd av denna lag får så ingripande att inte vara pågående markanvändning av-

Författningsförslag 29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sevärt försvåras inom berörd del

av fastighet inom området.

Förfarandet vid bildande

14 §

Ansökan om bildande av ett Ansökan om bildande av ett jaktvårdsområde får göras av viltvårdsområde får göras av den den som äger en fastighet som som äger en fastighet som avses avses ingå i området. Ansökan ingå i området. Ansökan skall skall göras hos länsstyrelsen. göras hos länsstyrelsen.

15 §

Ansökningshandlingarna Ansökningshandlingarna skall innehålla skall innehålla

uppgift om vilka fastig- uppgift om vilka fastigheter som avses ingå ijaktvårds- heter som avses ingå i viltvård.:området, deras areal och ägamas området, deras areal och ägamas

och adresser samt karta namn och adresser samt karta namn över jaktvårdsområdet, över vilrvårdsområdet,

förslag till stadgar för förslag till stadgar för viltjaktvårdsområdesföreningen, vårdsområdesföreningen,

utredning om fastighets- utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan ägarnas inställning till frågan om

om jaktvårdsområdets bildande. viltvårdsområdets bildande.

16 §

Frågan bildande av ett Frågan om bildande av ett

om jaktvårdsområde skall utredas viltvårdsområde skall utredas vid vid en förrättning under ledning en förrättning under ledning av

förrättningsman, om det en förrättningsman, om det inte av en inte är uppenbart att fömtsätt- är uppenbart att förutsättningar ningar för bildandet saknas. för bildandet saknas.

Länsstyrelsen får dock utan Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att föregående förrättning besluta att bilda ett jaktvårdsområde, bilda ett viltvårdsområde, om

om alla fastighetsägare är ense om alla fastighetsägare är ense om detta eller om förrättning annars detta. inte anses nödvändig.

30 Färfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förrättningsmannen skall med Förrättningsmannen skall ledning ansökningshandlingar- med ledning av ansökningshandav och vad i övrigt har före- lingarna och vad som i övrigt na som kommit göra ett förslag till har förekommit göra upp ett upp vilken mark bör ingå i förslag till vilka fastigheter som som jakrvårdsområdet och vilka stad- bör ingå i viltvårdsområdet och bör gälla för jaktvårds- vilka stadgar som bör gälla för gar som områdesföreningen. viltvårdsområdesföreningen. Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen.

Vid förrättningen skall förut- Vid förrättningen skall förutsättningarna för bildande sättningarna för bildande av viltav jaktvårdsområdet utredas. vårdsområdet utredas. Fastighetsägarna skall få till- Fastighetsägarna skall få till-

fälle sig och förebringa fälle att yttra sig och lägga fram att yttra utredning i frågor är be- utredning i frågor som är av besom av tydelse för bildandet. tydelse för bildandet.

Förrättningsmannen skall Förrättningsmannen skall avutlåtande jaktvårdsom- lämna ett utlåtande om viltvård.:ge ett om komma till stånd. området bör komma till stånd. rådet bör förrättningsmannen det Finner förrättningsmannen att det Finner att ske, skall han i utlåtandet bör ske, skall han i utlåtandet ta bör ta förslag i fråga om vilken mark förslag i fråga om vilka området skall omfatta och heter som området skall omfatta, som förslag till stadgar för jaktvårds- karta och förslag till stadgar för

områdesföreningen. viltvårdsområdesfäreningen. Förrättningen avslutas att utlåtandet och övriga förrättningshandgenom läggs fram för fastighetsägarna tid och plats som bestämts vid lingar sammanträde. Handlingarna hålls härefter tillgängliga för granskning under

en månad. Efter utgången denna tid skall förrättningsmannen översända förav rättningshandlingarna och de erinringar kan ha framställts till som länsstyrelsen.

Författningsförslag 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Stadgar

2l§

Av stadgarna för en Av stadgarna för en viltjakrvårdsømrådesförening skall vårdsområdesförening skall framgå framgå i vilken utsträckning jakten om områdesjakt och gemskall bedrivas gemensamt inom ensamhetsjakt skall bedrivas, jaktvårdsområdet och grunderna om föreningen skall ha bei övrigt för jakten och viltvården, stämmanderätt i övriga frågor som avses i 10-12 §§, de förutsättningar som skall gälla för föreningens beslut i frågor som avses i 10-12 §§, vilka riktlinjer i övrigt som vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verk- skall gälla för föreningens verksamhet, samhet, grunderna för bestämman- grunderna för bestämmandet avgifter till föreningen. det av avgifter till föreningen, av grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt.

Organisation

23 §

För jaktvårdsområdesföre- För viltvårdsområdesföreningen skall finnas styrelse. ningen skall finnas en styrelse. en Innan styrelsen har utsetts kan Innan styrelsen har utsetts kan föreningen inte förvärva rättig- föreningen inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldig- heter eller ikläda sig skyldigheter. Styrelsen företräder fören- heter. Styrelsen företräder föreningen mot tredje man. ingen mot tredje man.

24 §

Medlemmarnas rätt att delta Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av jaktvårdsom- i handhavandet av viltvårdsområdesföreningens angelägenheter rådesföreningens angelägenheter utövas jaktstämrna. utövas föreningsstämma.

32 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om rösträtt och beslut I fråga om rösträtt och beslut på jaktstämma gäller, om inte föreningsstämma gäller,

om annat följer av särskild bestäm- inte annat följer av särskild melse i denna lag, bestämmelse i denna lag,

att varje medlem har en att i frågor som avses röst i frågor som rör åtgärder under 10-12 a §§ rösträtt tillför viltvården och de närmare kommer endast medlem som är föreskrifterna för jaktutövningen fastighetsägare, som därvid har med undantag för föreskrifter om en röst, om inte någon sådan avskjutningen, medlem begär att röstetalet i

stället skall beräknas efter fastig-

heternas areal,

att i övriga frågor rösträtt att varje medlem har en tillkommer endast medlem som röst i övriga frågor, är fastighetsägare, som därvid har en röst, om inte någon sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas efter fastigheternas areal,

att ingen får för egen del att ingen får rösta för mer rösta för mer än en femtedel av än en femtedel av det stämdet på stämman företrädda röste- man företrädda röstetalet, talet,

4. att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut,

att vid lika röstetal val avgörs genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträds av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans ordförande,

att beslut om ändring av att beslut om ändring av stadgarna inte är giltigt, om det stadgarna är giltigt om det har inte biträds av en majoritet av fattats på två på varandra fölfastighetsägarna som skall ut- jande stämmor och inte bestrids göra minst två tredjedelar av av mer än en femtedel av antalet antalet fastighetsägare och äga fastighetsägare eller av fastigminst hälften av den mark som hetsägare som äger mer än en ingår i jaktvårdsømrådet. femtedel av viltvårdsområdets

areal,

att beslut om ändring av

stadgarna är giltigt endast om

ändringsförslaget funnits med i

kallelsen till stämman.

SOU 1997591 Författningsförslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Jaktvårdsømrådes bestånd Viltvårdsområdes bestånd

Länsstyrelsen kan besluta att Ett viltvårdsområde skall en jaktvårdsområdesförening upphöra och dess förening upp- Skall Upplösas. lösas fler än femtedel

om en av

För beslut enligt första styck- antalet fastighetsägare eller faset fordras att flertalet av de tighetsägare som äger mer än

en röstande fastighetsägarna på en femtedel viltvårdsområdets

av jaktstämma uttalat sig för en areal två på varandra följupplösning och att detta flertal ande ordinarie föreningsstämmor antingen utgör mer än en tredje- uttalat sig för en upplösning. Vid del av antalet fastighetsägare omröstning gäller 8 § tredje eller äger mer än hälften av den stycket. mark som ingår i jaktvårdsom- Beslut enligt första stycket rådet. fattas av länsstyrelsen efter an-

Saknas styrelse för jaktvårds- mälan. Anmälan skall innehålla områdesföreningen, får länssty- uppgift om områdets totala arerelsen föranstalta att jaktstämma al, totala antalet fastighetsägare, hålls för behandling av frågan vilka fastighetsägare som uttalat om upplösning av föreningen. sig för en upplösning och den

Beslut om upplösning av en totala areal de företräder. jaktvårdsområdesförening får Om viltvårdsområdesföreninte meddelas innan tio år har ingen saknar styrelse eller föreförflutit från det beslutet ningen allvarligt missköter för-

om bildande jaktvårdsområdet valtningen av området skall läns-

laga kraft. styrelsen upplösa föreningen vann

varvid viltvårdsområdet upphör.

27 §

På ansökan styrelsen för På ansökan av styrelsen för

av de jaktvårdsområdesföreningar de viltvårdsområdesföreningar

berörs kan länsstyrelsen som berörs kan länsstyrelsen som besluta att besluta att

föra flera jakt- föra samman flera vilt-

samman vårdsområden till ett jaktvårds- vårdsområden till ett viltvårdsområde, område,

dela ett jaktvårdsom- dela upp ett viltvårdsom-

upp råde i flera jaktvårdsområden. råde i flera viltvårdsområden.

För sådan ombildning gäller För sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid villkoren för och förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde. bildande av viltvårdsområde.

örfatmingsförslag 34 F

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

På ansökan jaktvårdsom- På ansökan viltvårdsomav av rådesjföreningens styrelse får rådesföreningens styrelse får länsstyrelsen besluta fas- länsstyrelsen besluta att en fasatt en tighet skall anslutas till jakt- tighet skall anslutas till viltvårdsvårdsområdet. För sådan anslut- området. För sådan anslutning ning fordras medgivande fordras medgivande av fastigav fastighetens och, fas- hetens ägare och, om fastigheten ägare om ingår i jaktvårds- ingår i ett annat viltvårdsområde, tigheten ett område, jaktvårdsømrådes- viltvårdsområdesföreningen av av föreningen för det området. för det området.

Om fastighet, ingår i På ansökan av fastighetens en som jaktvårdsområde, grund ägare eller viltvårdsområdesett av användning eller föreningen skall länsstyrelsen ändrad annars saknar betydelse för utesluta fastighet viltvårdsväsentligen en ur jaktvården samt fastighetsägaren området jaktvårdsområdesföreningen fastigheten på grund av och om fastigheten skall ändrad användning eller annars är ense om att jaktvårdsområdet, får väsentligen saknar betydelse för uteslutas ur detta. Före- verksamheten i viltvårdsområdet föreningen besluta ligger inte sådan enighet, skall eller, uteslutning fastigheten uppfyller frågan om prövas av om vad sägs i 9 § andra stycket länsstyrelsen. som Föreningen skall och övriga fastigheter inom genast unsitt området utgör ett lämpligt viltderrätta länsstyrelsen om utesluta fastighet vårdsområde. beslut att en ur Om fastighetsägaren och jaktvårdsområdet. föreningen är ense får föreningen besluta uteslutning. Föreom ningen skall genast underrätta länsstyrelsen om sitt beslut.

upplösning Vid upplösning av en vilt- Vid av en jaktvårdsområdesförening gäller vårdsområdesförening gäller bestämmelsen i 62 § lagen bestämmelsen i 62 § lagen

7Senastelydelse 1987:262

Förfatmingsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1973:1150 om förvaltning av 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter. samfálligheter.

Är viltvårdsområdesfören-

ing försatt i konkurs och avslutas

denna utan överskott är före-

ningen utan hinder av första

stycket upplöst när konkursen

avslutas.

Ansvar Överklagande

m.m. m.m.

32§

Bryter den som har rätt att En föreningsstämma får jaga inom ett jaktvårdsområde besluta att medlem eller jakträttsmot de regler som enligt stad- havare, som bryter mot en regel garna eller jaktstämmans beslut som beslutats med stöd av 10-11 gäller för jakten inom området och 35 §§, tillfälligt skall avdöms till böter, om inte gärn- stängas från områdesjakt. För ingen är belagd med straff i att ett sådant beslut skall vara annan lag eller författning. gällande krävs att det av stad-

Sådant brott får åtalas av garna framgår i vilka avseenden åklagare endast efter angivelse stämman får bestämma i sådana av målsägande. Som målsägande frågor. anses även jaktvårdsområdes- Vilt som dödats i strid mot föreningen. viltvårdsområdesföreningens av-

Fälls eller fångas villebråd skjutningsregler tillfaller förengenom brott som avses i första ingen. stycket, skall villebrådet eller värdet därav förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Förverkat villebråd tillfaller jaktvårdsområdesföreningen.

33§

Anser en medlem vars rätt Beslut av föreningsstämman berörs av beslut på jaktstämma eller viltvårdsområdesföreningeller beslut avjaktvårdsområdes- ens styrelse får överklagas hos föreningens styrelse att beslutet länsstyrelsen av medlem eller inte har tillkommit i behörig den vars rätt berörs av beslutet. ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller mot stadgarna eller kränker

36 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hans enskilda rätt, får han överklaga beslutet hos länsstyrelsen genom besvär. Den som fått avslag på en begäran enligt 3 § andra stycket om medlemskap får anföra besvär mot avslagsbeslutet.

Besvärshandlingen skall ha inkommit till länsstyrelsen inom fyra veckor från dagen för beslutet. I fråga om besvär mot styrelsens beslut räknas dock besvärstiden från den dag klaganden fick del av beslutet.

Jaktstämmans eller styrelsens F öreningsstämmans eller beslut skall gälla utan hinder av styrelsens beslut skall gälla även att det har överklagats, om inte om det har överklagats, inte

om länsstyrelsen förordnar annat. länsstyrelsen beslutar annat

Bemyndiganden

35 §

Regeringen eller myndighet

som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter i

frågor om områdesjakt och ge-

mensamhetsjakt.

Denna lag träder i kraft den

Jaktvårdsområde som bildats enligt äldre föreskrifter eller lagen 1938:274 om rätt till jakt skall anses som ett viltvårdsområde bildat enligt de nya föreskrifterna. För ett jaktvårdsområde och en jaktvårdsområdesförening som bildats före denna lag trätt i kraft gäller de nya föreskrifterna med de undantag som anges nedan.

Den särskilda forumregeln i 5 § gäller inte i de fall talan väckts vid tingsrätt före ikraftträdandet.

4. Om en förenings stadgar strider mot de nya föreskrifterna får stadgarna i dessa delar inte tillämpas. Styrelsen skall utan dröjsmål lägga fram förslag till föreningsstämman om ändring av stadgarna så att de överensstämmer med de nya föreskrifterna.

Bestämmelsen i 12 § andra stycket gäller inte fastigheter som ombildats eller nybildats genom fastighetsbildning före lagens ikraftträd-

Färfatmingsförslag 37

ande.

Om de nya föreskrifterna innebär ändrade förutsättningar för upplåten jakträtt och värdet upplåtelsen därigenom minskas får nyttjanderättsha-

av varen säga upp avtalet. Den som vill säga upp avtalet skall göra det inom tre månader från det denna lag trätt i kraft. Iakttas inte tiden är rätten till uppsägning förlorad.

38 Färfatmingsförslag

Förslag till

Lag om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

l § För de ändamål som anges i 2 och 3 §§ skall med hjälp av automatisk databehandling föras register benämnda jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Registerändamål

2 § Jaktkortsregistret skall innehålla jaktkortsanknuten information om personer som erlagt jaktvårdsavgift enligt 49 § jaktförordningen 1987:905. Personuppgifter i jaktkortsregistret får behandlas endast för verksamhet som enligt lag eller annan författning åligger staten, forskning och statistik, information om viltvård och jakt, 4. uttag av urval av personuppgifter urvalsdragning.

3 § Jägarexamensregistret skall innehålla jägarexamensanknuten information om personer som avlagts enligt 2 kap. 4 § vapenförprov ordningen l996:70. Personuppgifter i jägarexamensregistret får behandlas endast för verksamhet som enligt lag eller annan författning åligger staten, forskning och statistik, information om viltvård och jakt, 4. uttag av urval av personuppgifter urvalsdragning.

Registerinnehåll

4 § Jaktkortsregistret och jägarexamensregistret får innehålla endast de personuppgifter som behövs för att ändamålet med registret skall tillgodoses. Regeringen meddelar närmare föreskrifter vilken jaktkonsom och jägarexamensanknuten information registren skall innehålla.

Registeransvar, m.m.

5 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall registervara ansvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

1997:91 Färfattningsförslag 39 SOU

6 § Den myndighet är registeransvarig skall särskilt beakta att

som otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet och risker från säkerhetssynpunkt inte uppkommer. Myndigheten får därvid ställa upp

ytterligare villkor än de som anges i 7

Urval och bearbetningar

7 § Uppgifter eller födelsetid får inte sammanställas och

om personnummer de skall användas för adresserad direktreklarn.

utlämnas om

Om anmält han inte önskar adresserad direktreklam, får

en person att uppgift honom inte lämnas ut till någon att använda

om som avser uppgiften för sådan reklam.

Utlämnande på medium för automatisk databehandling

8 § Uppgifter får utlämnas medium för automatisk databehandling endast det följer lag eller författning eller om uppgiften skall

om av annan användas för forskning eller framställning av statistik.

Avgifter

Användning jaktkortsregistret och jägarexarnensregistret får vara 9 § av avgiftsbelagd, inte föreskrivs. Regeringen eller den myndighet

om annat

bestämmer meddelar närmare föreskrifter om avgifter. regeringen

Denna lag träder i kraft den

40 Författningsfärslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen 1980:895 i

om ändring lagen

1938:274 om rätt till jakt

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1980:895 ändring i lagen

om om 1938:274 om rätt till jakt att tredje punkten övergångsbestämmelserna skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förfatlningsförslag 41

Förslag till

Lag om ändring i lagen 1904:48 s.1 om samäganderätt

Härigenom föreskrivs att i 19 § lagen 1904:48 s.1 om samäganderätt ordet "jaktvårdsområde" skall bytas ut mot "viltvårdsområde".

Denna lag träder i kraft den

42 Färfattningsförslag

Förslag till

Förordning om ändring i jaktförordningen 1987:905

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktförordningen 1987:905

dels att i 34 § ordet "jaktvårdsområde" skall bytas ut mot "viltvårdsområde" och ordet "jaktvårdsområdesföreningen" bytas ut mot "viltvårdsområdesföreningen",

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 48 a av följande lydelse,

dels att 46-48 och 50 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En länsviltnämnd består av En länsviltnämnd består av nio ledamöter utom i Jämtlands, tio ledamöter utom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens Västerbottens och Norrbottens län där tia ledamöter ingår i län där elva ledamöter ingår i nämnden. Länsstyrelsen utser nämnden. Länsstyrelsen utser ledamöterna för högst tre år. En ledamöterna för högst tre år. En ledamot utses efter förslag av ledamot utses efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägar- ledamöter efter förslag av jägar-

organisationer för länet. I nas organisationer för länet. I nas länsviltnämnden i Jämtlands, länsviltnämnden i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens Västerbottens och Norrbottens län skall en ledamot representera län skall en ledamot representera renägarna i länet och utses efter renägarna i länet och utses efter förslag Sametinget. Av de förslag av Sametinget. Av de

av övriga ledamöterna skall två övriga ledamöterna skall två i representera frilufts- och natur- representera frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot skall vårdsintresset. En ledamot skall ha särskild kunskap i frågor om ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. De åter- trafiksäkerhet och vilt. En ledastående tre ledamöterna skall mot utses efter förslag från företräda ägarna av jordbruks- landstinget och skall vara 0rdmark och skogsmark. Bland förande. De återstående tre leda-

Senastelydelse 1994:108

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ledamöterna utser länsstyrelsen möterna skall företräda ägarna av en ordförande. Nämnden utser jordbruksmark och skogsmark. inom sig vice ordförande. För Nämnden utser inom sig vice varje ledamot finns en personlig ordförande. För varje ledamot suppleant som utses i samma finns en personlig suppleant som ordning som ledamoten. utses i samma ordning som

ledamoten.

Vid handläggning av ärenden som kräver särskild sakkunskap får nämnden anlita lämplig person som sakkunnig.

Naturvårdsverket fastställer arbetsordning för länsviltnämnden.

47§

Genom beslut i det enskilda På sådant allmänt vatten och fallet eller genom föreskrifter får sådana holmar, klippor och skär länsstyrelsen meddela tillstånd som avses i 12 § andra stycket till jakt sådant allmänt vatten jaktlagen 1987:259 skall länsoch sådana holmar, klippor och styrelsen upplåta rätt till jakt på skär som avses i 12 § andra fågel och mink. Länsstyrelsen får stycket jaktlagen 1987:259. dock genom föreskrifter begrän-

När jakttillstånd meddelas, rätten till sådan jakt av hän-

sa bör företräde ges personer syn till den bofasta befolkningen, som är fast bosatta i skärgården naturvärden, turismen eller frieller vid kusten och som har luftslivet. erfarenhet av jakt och goda Länsstyrelsen får, i de omkunskaper om djurlivet och na- råden som avses i 12 § andra turförhållandena i dessa om- stycket jaktlagen 1987:259, råden. upplåta rätt till jakt även på

annat vilt än fågel och mink. Om

det finns skäl att begränsa an-

talet sådana upplåtelser skall

företräde ges åt personer som är

bofasta i upplåtelseområdet.

Jakttillstånd enligt 47 § bör Jakt enligt 47 §får upplåtas avse en viss tid som inte över- endast till den som avlagt jägarstiger tre år. Tillståndet får be- examen. För upplåtelsen får gränsas till att avse visst område länsstyrelsen ta ut en avgift som eller vissa djurarter. gäller ett jaktår för

:Senastelydelse 1992:238

44 Författnin gsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avgift tas ut för prövning av administrationen av den en ansökan enligt 47 § första enskilda upplåtelsen, stycket enligt bestämmelserna i åtgärder för viltvård och 9-14 §§ avgiftsförordningen jaktbevakning. 1992:191, varvid avgiftsklass tre skall tillämpas.

48a§

Naturvårdsverket meddelar

närmare föreskrifter om upp-

låtelser på sådant allmänt vatten

och sådana holmar, klippor och

skär som avses i 12 § andra

stycket jaktlagen 1987:259.

50§

Jaktvårdsavgiften betalas Jaktvårdsavgiften betalas till ett postgirokonto som dis- till ett postgirokonto som disponeras av kammarkollegiet. poneras av kammarkollegiet.

Kammarkollegiet skall bok- Kammarkollegiet skall bokföra influtna jaktvårdsavgifter föra influtna jaktvårdsavgifter jaktvårdsfonden. Efter bok- jaktvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna föringen skall kollegiet lämna Svenska Jägareförbundet uppgift Naturvårdsverket uppgift om om vilka som har betalt avgiften. vilka som har betalt avgiften.

Denna förordning träder i kraft, i fråga om 47-48 a §§ den l januari 1999, och i övrigt den

Kravet avlagd jägarexamen i 48 § gäller inte person som vid förordningens ikraftträdande antingen var fast bosatt i skärgården eller vid kusten eller hade tillstånd att utöva jakt genom beslut i det enskilda fallet enligt 47 § i sin äldre lydelse.

Förfatlningsförslag 45

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen 1980:896

jaktvårdsoirtråden

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen 1980:896 jaktvårds-

om områden att rubriken till förordningen samt l och 2 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordning om jaktvårdsom- Förordning om viltvårdsømråden råden

l §

Länsstyrelsen skall föra ett Länsstyrelsen skall föra ett register över sina beslut enligt register över sina beslut enligt lagen 1980:894 om jaktvårds- lagen 1980:894 om viltvårdsområden i enlighet med före- områden i enlighet med föreskrifter som meddelas av Statens skrifter som meddelas av Statens naturvårdsverk. naturvårdsverk.

2 §

Ur jaktvårdsfonden betalas Ur jaktvårdsfonden betalas kostnader för kostnader för

bildande av jaktvårdsom- bildande av viltvårdsområden enligt lagen 1980:894 råden enligt lagen 1980:894 om jaktvårdsområden, om viltvårdsområden,

upplösning av jaktvårds- upplösning av vilrvårdsomområdesföreningar enligt 26 § rådesföreningar enligt 26 § nämnda lag, nämnda lag,

ombildning av, anslutning ombildning av, anslutning till eller uteslutning urjakrvårds- till eller uteslutning ur viltvårdsområden enligt 27-29 §§ nämnda områden enligt 27-29 §§ nämnda lag, lag,

ombildning av jaktvårds-

Senastelydelse l992z427

46 Färfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

områden bildade enligt äldre bestämmelser till jaktvârdsområden enligt nämnda lag,

förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser.

Bidrag enligt första stycket Bidrag enligt första stycket får lämnas även om en i l-5 får lämnas även om en i 1-3 angiven åtgärd föranlett kost- angiven åtgärd föranlett kostnader utan att kunna genomföras. nader utan att kunna genomföras.

Denna förordning träder i kraft den

Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga kostnader

om som uppkommit före ikraftträdandet.

Finns det särskilda skäl får länsstyrelsen bevilja bidrag avseende kostnad för fastighetsutredning som inte kan beviljas enligt de nya föreskrifterna. Bidrag lämnas endast efter särskilt medgivande och om utredningen påbörjats inom två år från denna förordnings ikraftträdande.

Författningsfö rslag

8. Förslag till

Förordning om jaktkortsregistret och jägarexamens-

registret

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

l § Denna förordning innehåller bestämmelser om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret, som förs med stöd av lagen 0000:0O om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Registerinnehåll

2 § Jaktkortsregistret får innehålla uppgifter om personer som erlagt jaktvårdsavgift enligt 49 § jaktförordningen 1987:905. För en sådan person får anges personnummer, 2. namn, adress, 4. uppgift om betalning av jaktvârdsavgift.

3 § Jägarexamensregistret får innehålla uppgift om personer som avlagt enligt 2 kap. 4 § vapenförordningen 1996:70. För en sådan person prov får anges personnummer, . namn, . adress, . godkänt prov, . provdatum, . provledare, . provbana. .

Registeransvar

4 § Statens naturvårdsverk är registeransvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Avgifter

5 § Naturvårdsverket meddelar närmare föreskrifter om avgifter.

48 Författningsförslag

Föreskrifter

6 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten meddelas av Naturvårds-

verket.

Denna förordning träder i kraft den

Färfatmingsfärslag 49

Förslag till

Förordning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägaror-

ganisationer

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande föreskrifter

l § I denna förordning meddelas föreskrifter bidrag jaktvårdsfonden

om ur till kostnader för jägarorganisationers verksamhet.

j 2 § Med jägarorganisation förstås i denna förordning

en organisation som i har till främsta uppgift att tillvarata jägamas intressen för jakt, vilt och viltvård.

3 § Bidrag ur jaktvårdsfonden lämnas för ett år i sänder i mån av tillgång på medel. Ett bidragsår avser det statliga budgetåret.

Villkor för bidrag jaktvårdsfonden

4 § Bidrag ur jaktvårdsfonden lämnas till jägarorganisationer som uppfyller de villkor som anges i 5-7 §§ och som främjar jakt och viltvård på sätt regeringen beslutar i bidragsbeslutet.

5 § Varje enskild person som delar jägarorganisationens grundvärderingar och mål samt godtar dess stadgar skall kunna ansluta sig till organisationen.

6 § Jägarorganisationen skall ha fler än 5 000 medlemmar.

Med medlem förstås i denna förordning den som under det närmast föregående budgetåret var ansluten till en lokalorganisation inom organisationen och som därvid har haft stadgeenliga möjligheter att påverka organisationens verksamhet, inriktning och uppbyggnad. För att räknas som medlem krävs dessutom att hon eller han fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år och har erlagt stadgeenlig medlemsavgift till organisationen för det verksamhetsår som upphörde under det närmast föregående budgetåret.

7 § Jägarorganisationen skall ha lokalavdelningar i minst två tredjedelar av landets landsting. Med landsting jämställs härvid kommun som inte ingår i landsting.

Med lokalavdelning förstås i denna förordning sådan avdelning av en

50 Författningsförslag

jägarorganisation för vilken gäller att medlemmarna och organ, som utses

medlemmarna, beslutar om avdelningens verksamhet. För att räknas som av lokalavdelning krävs dessutom att avdelningen har genomfört minst två sammankomster under det verksamhetsår som upphörde under det närmast föregående budgetåret.

8 § När antalet medlemmar och lokalavdelningar i en jägarorganisation skall bestämmas skall hänsyn tas till förhållandena den dag då organisationens verksamhetsår upphörde under det närmast föregående budgetåret.

Bidragens storlek

9 § Bidrag jaktvårdsfonden skall lämnas i form av ett grundbidrag och

medlemsrelaterat bidrag. Grundbidraget utgår med 1 500 000 kr. Det ett medlemsrelaterade bidraget utgår med ett regeringen bestämt belopp per

av medlem. Bidrag kan därutöver utgå till jägarorganisation för särskilda uppdrag.

10 § Ansökan bidrag jaktvårdsfonden enligt denna förordning prövas

om ur

regeringen. Ansökan skall göras skriftligen och senast den 1 oktober av närmast före budgetårets början.

En jägarorganisation skall till sin ansökan foga organisationens stadgar och verksamhetsberättelse med organisationens revisor bestyrkt

en av kostnadsredovisning för det senaste verksamhetsåret. Organisationen är skyldig lämna också andra uppgifter som krävs för prövningen av

att ansökningen.

Denna förordning träder i kraft den

Färfattningsförslag 51

10. Förslag till

Förordning om ändring i fastighetsregisterkungörelsen

1974:1059

Härigenom föreskrivs att i 33 och 48 §§ fastighetsregisterkungörelscn 1974:1059 ordet "jaktvårdsområden" skall bytas ut mot "viltvârdsområden".

Denna förordning träder i kraft den

Utredningsarbetet

1 l Utredningsuppdraget

Regeringen beslöt den 17 november 1994 direktiv för utredningen dir. 1994:127. Direktiven finns fogade till detta betänkande som bilaga Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen haft följande huvuduppgifter:

Överväga vilka åtgärder som behövs för att öka möjligheterna att jaga -

till rimliga priser. Utvärdera besittningsskyddet vid upplåtelse av rätt till jakt.

Se över formerna för samverkan mellan markägare och jägare. -

Utvärdera den statliga administrationen av jakten och rollfördelningen -

mellan myndigheter och jägarorganisationer.

Den 15 februari 1995 beslöt regeringen att till utredningen överlämna ett av Statens naturvårdsverk redovisat uppdrag att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden till utredningen för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet. Naturvårdsverkets beslut finns fogat till detta betänkande som bilaga

I beslut av den 31 oktober 1996 förlängde regeringen tiden för slutförande av utredningens uppdrag till den 30 juni 1997.

Regeringen beslöt den 21 november 1996 att till utredningen överlämna Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att göra en översyn av bestämmelserna om jakt allmänt vatten för beaktande i det fortsatta utredningsuppdraget. Sammanfattning av Naturvårdsverkets redovisning finns i avsnitt

54 Utredningsarbetet

1.2 Hur utredningsuppdraget har bedrivits

För att inhämta underlag för utredningens ställningstaganden i förekommande frågor har utredningen gjort en rad undersökningar. Bl.a. har följande utredningar utförts under nedan preciserade perioder. Utredningen gav i juni 1995 Statskontoret i uppdrag att dels beskriva och följa upp hur Svenska jägareförbundet använder de medel förbundet erhåller från staten i bidrag för att leda den praktiska jakten och viltvården, dels klargöra förutsättningarna för bidraget till Jägarnas riksförbund. Uppdraget redovisades i maj 1996. Myndigheter och organisationer har, mellan oktober 1995 och januari 1996, inkommit med svar en skrivelse från utredningen med frågor om arbetsuppgifter m.m. rörande jakt och viltvård. I samarbete med Owe R Hedström, Handelshögskolan i Umeå, och pensionerade högskolelektom Sven August Svensson har utredningen, under tiden december 1995 till mars 1996, utfört två omfattande enkätundersökningar i frågor om jakt och viltvård. En riktad till ett urval av 2 000 jaktkortslösande jägare under år 1995. Den andra till ett urval av 2 O0 i Sverige boende personer med ett eventuellt intresse av att börja jaga. Uppdraget redovisades i juni 1996. De sex största skogsbolagen, landets samtliga stift samt samtliga kommuner har, mellan oktober 1995 och februari 1996, deltagit i en undersökning och ombetts svara på frågor bl.a. jakt och viltvård.

om I samarbete med Statistiska centralbyrån och Skogsstyrelsen har utredningen, under tiden december 1995 till mars 1996, utfört en enkätundersökning till ett urval av 750 privata markägare i frågor om jakt och viltvård. Uppdraget redovisades i april 1996. Med hjälp av Kammarkollegiet och landets länsstyrelser har utredningen under september 1996 undersökt vad som utbetalats ur jaktvårdsfonden till olika jaktvårdsområden under tiden juli 1995 till juni 1996. Länsstyrelserna har under november 1996 till utredningen redovisat statistiska uppgifter beträffande landets jaktvårdsområden. Utredningen har under oktober och november 1996, med hjälp av landets länsstyrelser, undersökt i vilken omfattning det förekommer jakt

allmänt vatten.

SOU 1997191 Utredningsarbetet 55

Utredningen har under arbetets gång haft möten eller sammanträffanden med samt i övrigt hjälp i utredningsarbetet från bl.a.

Naturvårdsverket -

Skogsstyrelsen -

Lantmäteriverket -

Länsstyrelser -

Skogsvårdsstyrelser -

Lantmäterimyndigheter -

Svenska kyrkan -

Kommuner -

Svenska jägareförbundet -

Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare - -

Sveriges jordägareförbund -

Skogsbolag -

Naturvårdsorganisationer -

Utredningen har därutöver deltagit i en rad offentliga möten arrangerade av bl.a. jägare. Vidare har utredningen mottagit en rad olika skrifter i frågor om jakt och viltvård från myndigheter, organisationer och allmänhet.

1.3 Dispositionen av betänkandet

Utredningsuppdraget rad olika frågor inom jaktens område.

inbegriper en I det inledande avsnittet 2 utredningen sin syn olika begrepp med

ger anknytning till ordet viltvård. Just begreppet viltvård har visat sig vara ett svårdeñnierat begrepp. Utredningen har därför funnit det lämpligt att inledningsvis nämna något detta för jaktlagstiftningen centrala begrepp.

I avsnitt 3 och 4 redovisar utredningen rad olika undersökningar som ut-

en förts i syfte att klarlägga vilket behov det finns av ytterligare jaktmark och i vilken omfattning det finns outnyttjad jaktmark. Utredningen redovisar här sina överväganden hur fler personer kan ges möjlighet att jaga.

Utredningen har, vad gäller jaktupplåtelser, undersökt och analyserat utvecklingen prisområdet. De omfattande undersökningar utredningen utfört i denna del redovisas i avsnitt I detta avsnitt redovisas vidare vilken

56 Utredningsarbetet

omfattning metoden med anbudsförfarande har i dag. I avsnittet redovisas också det arbete som jägarna och markägarnas organisationer sedan några år bedriver för att ta fram underlag för avtalsutforrnning och bestämning

avgifter. Översyn pågår och hittillsvarande föreliggande arbetsmaterial av redovisas i en bilaga till detta betänkande.

I avsnitt 6 redovisar utredningen sina utvärderingar besittningsskyddet

av och överväger vilka åtgärder som behöver vidtas för att åstadkomma längre upplåtelsetider. Avsnittet innehåller utförlig redovisning det underlag

en av utredningen samlat i frågor med anknytning till besittningsskyddet.

Nu gällande lagstiftning och statistik beträffande jaktvårdsområden redovisas utförligt i avsnitt 7 som har rubriken Viltvårdsområden. Avsnittet innehåller ingående överväganden om vilket behov det finns av förändringar i denna lagstiftning. Viltvården och dess innehåll är här avgörande

av betydelse.

I avsnitt 8 föreslår utredningen att begreppet jaktvård skall utmönstras

ur lagstiftningen.

Den omfattande bakgrundsinforrnation

utredningen samlat in vad gäller nuvarande administration av jakten redovisas utförligt i avsnitt I detta

avsnitt lämnar utredningen förslag till hur verksamheten bör organiseras i framtiden.

I avsnitt 10 redovisar utredningen vilka konsekvenser utredningens förslag får i olika avseenden. Avsnitt 11 innehåller författningskommentarer.

I varje avsnitt med överväganden finns inledningsvis en kort sammanfattning av utredningens överväganden och, i förekommande fall, förslag. Efter sammanfattningen följer i korthet de direktiv gäller för avsnittet.

som

Viltvård

1 Inledning

Viltvård är ett centralt begrepp i jaktlagstiftningen. Trots begreppets betydelse härvidlag har utredningen kunnat konstatera att det är svårt att avgränsa. För utredningens vidkommande har intresseavvägningar mellan K allmänna och enskilda intressen med beaktande av detta begrepp kommit att bli betydelsefulla. Inför dessa avvägningar i kommande avsnitt vill utredningen försöka definiera vad som är viltvård och vilka åtgärder

som kan anses främja sådan vård.

2.2 Olika begrepp

Att de viltarter som tillhör vårt lands fauna skall bevaras och vårdas på lämpligt sätt torde alla överens Det råder dock oenighet vilka

vara om. om åtgärder som är nödvändiga för att bevara och vårda våra viltarter. Vissa åtgärder är otvetydigt nödvändiga från faunavårdssynpunkt. Andra åtgärder får dock anses vara mer tveksamma från bevarandesynpunkt och kommer främst till utförande för att främja det jaktliga intresset.

Uttrycket viltvård används i många sammanhang och ofta i kombination med ordet jakt. Vad som avses med viltvård varierar dock. Inte sällan används uttrycket synonymt med jaktvård och även, sällan, med

men mera faunavård. Enligt utredningens uppfattning bör begreppen kunna skiljas på följande sätt.

Som beteckningen anger omfattar faunavård alla frilevande djurarter, medan viltvård endast omfattar vilt, dvs. alla frilevande däggdjurs- och fågelarter.

Viltvård

Skillnaden mellan viltvård och jaktvård är inte lika självklar. I exempelvis Jägarens Uppslagsbok från 1963 G. Asplunds förlag sägs, att jaktvård, "Omfattar i dag alla de åtgärder som görs för att förbättra och förstärka våra viltstammar, såväl kvantitativt som kvalitativt.", och om viltvård, "Alla åtgärder som syftar att under hänsynstagande till skogsbrukets och lantbrukets även som andra näringars intressen öka viltstammarna såväl kvalitativt kvantitativt, är viltvård". Av detta skulle man således

som kunna dra den slutsatsen att viltvård kräver lite mer hänsynstagande än jaktvård. men att de annars avser samma åtgärder.

neutralt uppslagsverk, Bra Böckers Lexikon, sägs viltvård I ett mer omfatta, "åtgärder till viltets skydd och fortbestånd,-- medan jaktvård,

, "innefattar alla åtgärder syftar till att förbättra och förstärka viltstam-

som marna,--". Här framstår viltvård som en mer "oegennyttig" åtgärd för att bevara och slå vakt naturlig utveckling av befintliga arter, medan

om en jaktvården syftar till en så an- och individrik viltförekomst som möjligt.

Svenska Jägareförbundets kursbok för jägarutbildning, "Jägarskolan", nämner över huvud taget inte uttrycket jaktvård. Viltvård anses här vara: "att bevara och gynna en artrik fauna", "att hålla viltbestånden lämplig nivå med hänsyn till övriga intressen" och "att främja tillgången jaktbart vilt." Viltvård omfattar i detta fall även sådana åtgärder som tidigare hänförts till jaktvård, och intresset är främst inriktat på att stötta jaktbara arter för att utökade möjligheter till jakt och en bättre köttavkastning.

I 4 § jaktlagen 1987:259 stadgas att viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till

som allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. I viltvården ingår särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd

att genom och stöd och jakten efter tillgången vilt. För att åtgärderna

att anpassa utförs och anpassning sker svarar markägaren och jakträttshavaren. Här finns således i första hand krav ett bevarande, men också att under visst hänsynstagande främja en lämplig utveckling av viltstammarna.

Sammanfattningsvis borde begreppen viltvård och jaktvård lämpligen kunna ges följande definitioner.

Viltvård 59

Viltvård omfattar alla åtgärder som syftar till att bevara våra viltstammar i naturliga bestånd och att i möjligaste mån, under hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen, sörja för att dessa inte utvecklas negativt

grund av mänskliga aktiviteter.

Jakrvård omfattar alla sådana åtgärder som syftar till att hålla bestånden av jaktbart vilt på högsta möjliga lämpliga nivå med hänsyn till övriga berörda intressen. Då huvudsyftet med jaktvården är att skapa fler jakttillfällen och en högre köttavkastning, är avsikten med vidtagna åtgärder att i möjligaste mån få till stånd en art- och individtäthet av jaktbart vilt, som åtminstone lokalt och från tid till annan överstiger den naturliga nivån.

2.3 Åtgärder för att främja viltvården respektive

jaktvården

Viltvård och jaktvård för i dagligt tal tanken främst till utfodring av rådjur, utsättning av saltsten och kanske produktionsanpassad avskjutning. Men hit hör också biotopvård, rovdjurskontroll, uppfödning och utsättning av vilt, skyddsåtgärder m.fl. Nedan beskrivs dessa åtgärder.

Biotopvård

Bevarandet av lämpliga biotoper är den utan jämförelse viktigaste åtgärden i viltvården. En djurart är framför allt beroende av tillgång föda inklusive vatten, skydd och möjlighet till reproduktion. Vill man behålla en djurart krävs att dess biotop rymmer dessa komponenter. Med beaktande av detta krävs vissa hänsynsregler vid utövningen av de näringar som påverkar faunan, främst jord- och skogsbruk men även renskötsel och fiske. Därtill krävs också hänsyn i många andra verksamheter såsom vid planering för rörligt friluftsliv, vägdragning och annan samhällsplanering. Det är med dessa hänsynstaganden en verkligt betydelsefull viltvård kan och måste bedrivas. När dagens krav rationellt drivna näringar gör en negativ påverkan viltbiotoperna svår att undvika, måste i möjligaste mån kompensatoriska åtgärder vidtas. Det kan ske i form av skyddsplanteringar, viltstängsel, viltåkrar, viltvatten, uppsättning av boholkar m.m.

60 Viltvård

Stödugfodring

Det är framför allt rådjur som blir föremål för denna omsorg, men även beträffande exempelvis hjort, fálthare, fasan och rapphöns förekommer utfodring i varierande omfattning. Värdet av denna verksamhet är mycket diskuterad och kontroversiell. Stödutfodring kan tveklöst hjälpa många individer att överleva en hård vinter och därigenom lokalt motverka djupa svackor i vilttillgången, men det för en arts utveckling och sundhet så viktiga naturliga urvalet utsätts samtidigt för en negativ påverkan. Likaså kan denna verksamhet medföra att ett stort antal individer flockas till en utfodringsplats varigenom dels artens predatorer får större möjligheter att ta byte, dels risken för spridning av parasiter ökar.

Utfordringen kan aldrig ha en avgörande betydelse som åtgärd för en populations fortbestånd annat än mycket lokalt och under exceptionella omständigheter. Den måste därför främst hänföras till jaktvård.

Beskattning

De flesta torde i dag vara överens om att jakten har ingen eller ytterst ringa inverkan på småviltet. Deras reproduktionskraft är mycket stor och andra faktorer än jakten är normalt helt avgörande för populationernas storlek. För större vilt är dock jakten en viktig del av viltvården. Genom en biologiska grunder riktigt genomförd jakt kan dessa stammars numerär regleras så att jaktlagens krav bevarande och främjande uppfylls.

skyddsåtgärder

Mänskliga aktiviteter innebär ofta ett hot mot viltet. Det är hot som naturen

inte skulle utsätta viltet för. Både samhället och enskilda måste annars därför vara beredda att vidta åtgärder som minskar effekterna av dessa hot. Så kan exempelvis antalet trafikdödat vilt, åtminstone vad avser större vilt, reduceras genom uppsättning av viltstängsel och siktröjning. Giftdöden kan minskas genom reglering av kemikalieanvändningen och minskning av giftutsläpp. Störningar i olika former kan motverkas genom kanalisering av det rörliga friluftslivet och avsättning av skyddsområden m.m. I detta

Viltvård 6l

sammanhang kan också nämnas utsättning av saltsten, då detta troligen bidrar till att hålla viltet borta från saltade vintervägar.

Åtgärder av detta slag torde ha stor betydelse totalt sett och kan lokalt

vara avgörande för en arts överlevnad.

Rovdjurskontroll

Även detta är en kontroversiell åtgärd då den utgör ett mänskligt ingrepp i ett naturligt ekosystem. Men där mänskliga aktiviteter har stört det naturliga samspelet mellan predator och bytesdjur, kan givetvis ett efterhållande av predatorn vara en motiverad kompensatorisk insats under förutsättning att bytesdjuret är ett "högvilt". Sådana förhållanden uppstår dock sällan eller aldrig och förhållandet småvilt-predator kan knappast påverkas alls genom jakt annat än under mycket speciella förhållanden.

Att det råder jämvikt mellan rovdjur och bytesdjur betyder inte att förhållandet är konstant. Stora svängningar sker naturligt. Risken för att en rovdjursart skulle göra slut på sina bytesdjur är dock obefintlig.

Utsättning

Utsättning kan avse två vitt skilda åtgärder, dels inplantering av främmande arter, dels utsättning efter uppfödning i fångenskap i syfte att förstärka eller återinföra naturligt förekommande arter.

Inplantering av främmande arter har skett avsiktligt eller oavsiktligt i flera fall under sen tid. Exempel detta är fasan, fälthare, vildkanin, bisam, kanadagås, mink och Gotland rådjur. Avsiktliga inplanteringar gjordes i den då vällovliga avsikten att berika vår fauna. I dag kallas dessa inplanteringar för faunaförfalskning och skall längre förekomma. Tvärtom föreskriver konventionen om biologisk mångfald att införda arter i möjligaste mån skall utrotas eller i vart fall förhindras att sprida sig vidare.

Uppfödning och utsättning av exempelvis fasan, rapphöns, änder och hare i syfte att mer långsiktigt förstärka redan befintliga arter har tidigare förekommit i varierande omfattning. All erfarenhet visar att dessa åtgärder inte

62 Vilrvård

ger avsett resultat. Nyinsatta individer blir bortmotade och dör vanligtvis

ett eller annat sätt inom kort. En viltbiotop producerar och håller det antal individer den är lämpad för.

Undantag från denna regel gäller när en an utrotats eller undertryckts till följd av hårt jakttryck eller att dess biotop förstörts genom mänsklig påverkan. I dessa fall kan en återutsättning ge effekt under förutsättning att biotopen fortfarande är eller åter har gjorts lämplig. Exempel lyckade återetableringar är bäver, vildsvin, berguv.

I södra delarna av landet tillämpas många håll uppfödning och utsättning av fasaner och rapphöns i syfte att skapa flera Detta ger givetvis avsedd effekt under förutsättning att inplanteringen sker strax före jakten, så kallad "put and take". Sådan verksamhet är dock att hänföra till jaktvård.

Övrigt

En god viltvård bygger förståelse för samspelet i naturen och viljan att ta den hänsyn som människans uppträdande där kräver. Avfall skall exempelvis tas tillvara rätt sätt. Taggtråd, plastförpackningar och annat kan ställa till stor skada för viltet. Vår allemansrätt ger rika tillfällen till rörligt friluftsliv, men detta medför också stora risker för störningar genom okunskap och nonchalans.

2.4 Slutsatser

Med den ovan angivna definitionen viltvård och jaktvård kan konstateras, att viltvården har ett mycket stort allmänt intresse, medan jaktvården ligger mer i berörd markägares och jakträttshavares intresse.

Bland nämnda viltvårdsåtgärder har jakten en avgörande betydelse när det gäller att hålla bestånden av större vilt lämplig nivå genom en biologiska grunder riktigt genomförd beskattning. Likaså blir jakt en nödvändig insats i den mån en beskattning av rovdjur behöver ske till skydd för annat vilt eller tamdjur. Som tidigare framhållits är det emellertid

Viltvård 63

mycket sällan en beskattning av rovdjur till skydd för annat vilt behöver genomföras av viltvårdsskäl.

Övriga viltvårdsåtgärder är inte jägarspeciñka jägarkåren,

även om genom sitt stora intresse för det vilda, i praktiken genomför en mycket stor del av dessa eller på annat sätt verkar för att de genomförs.

För att beskattning av högvilt och rovdjurskontroll skall kunna ske effektivt, är det av stor betydelse att jakten mindre enheter samordnas inom tillräckligt stora jaktområden. Övriga viltvårdsåtgärder kan normalt genomföras även på mycket små arealer.

Fler jakttillfällen

Utredningens överväganden och förslag i

sammanfattning

Utredningens förslag syftar till att ge de jaktintresserade som i dag saknar jaktmark möjlighet att jaga.

De undersökningar utredningen gjort bland jägare och vad utredningen valt att kalla presumtiva jägare visar dels att ett relativt stort antal jägare uppger att bristen på jaktmark har betydelse för deras möjlighet att jaga i den omfattning de önskar, dels att det finns ett relativt stort antal svenskar som är intresserade av att börja jaga men som uppger att tillgången till jaktmark hindrar dem. Således kan konstatera att det finns ett behov av att tillskapa fler jakttillfällen. Utredningen redovisar ingående hur efterfrågan ser ut vad gäller bl.a. småviltjakt, älgjakt, antal jaktdagar, kostnader för jakt, avstånd till jaktmark m.m.

Genom bl.a. enkätundersökningar har utredningen undersökt hur jaktmark-

utnyttjas i dag och vilka möjligheter det finns att skapa fler jakttillfälerna len där.

Utredningen konstaterar att småviltjakten statens mark ovan odlingsgränsen och renbetesljällen redan i dag gör det möjligt för ett stort antal marklösa jägare att bedriva småviltjakt. Tillgången jakttillfällen torde vara mycket god på dessa marker.

Utredningen har undersökt om det finns utrymme för fler jakttillfällen i våra nationalparker och naturreservat. Enligt utredningen är nuvarande jaktpolicy som utarbetats av Statens naturvårdsverk Naturvårdsverket invändningsfri. Utredningen gör den bedömningen att det finns inga eller

66 Fler jaknillfällen

små möjligheter att hitta ytterligare jakttillfallen inom landets nationalparrker och naturreservat.

Utredningen anser att den allmänna principen bör råda statens mark attt marken inte skall vara tillgänglig enbart för den förvaltande myndighetems anställda utan öppen även för allmänheten när så är möjligt. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att Försvarsmakten ges i uppdrag att utforma regler som öppnar möjligheter för envar jaktkunnig person att nyttja jakt

statlig mark som förvaltas av Försvarsmakten.

När det gäller utvidgad jakt allmänt vatten hänvisar utredningen till avsnitt 4 Jakt på allmänt vatten.

Utredningens undersökning av de sex största skogsbolagens mark och den kyrkliga marken visar att all jaktbar mark utnyttjas för jakt men att det finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag.

Den kommunala marken är i det närmaste fullt utnyttjad och det finns endast ett litet utrymme för fler jakttillfällen. Utredningen har dock funnit att det finns goda exempel att hämta från några kommuners verksamhet när det gäller att bereda presumtiva jägare, ungdomar och marklösa jägare tillfälle att få jaga. Flera kommuner upplåter jakträtten till föreningar med anknytning till frivillig jägarorganisation. Mot att få nyttja den kommunala marken föreningen för utbildning och fortbildning av jägare.

ansvarar Utredningen anser att ytterligare kommuner borde kunna använda sin jaktbara mark detta sätt till för presumtiva och marklösa jägare.

gagn

Resultatet från undersökningen de privata brukningsenhetema visar att

av dessa utnyttjas i mycket hög grad för jakt. Utredningen anser att det inte finns sig möjligheter eller skäl att försöka vidta åtgärder beträffande

vare de fastigheter inte utnyttjas för jakt i dag. Det finns dock utrymme för

som ytterligare jakt på relativt stora arealer den mark som redan utnyttjas.

av Av de i dag inte upplåter sin fastighet för jakt är det endast en mycket

som liten andel är intresserade att upplåta fastigheten. Utredningen anser

som av

insatser i form information och upplysning kan vara verksamma för att av

dela med sig de jakttillfållen jaktmarken erbjuder. att förmå jägarna att av

Fler jaknillfällen 67

Det bör ankomma jägarorganisationema att verka för sådan attityd-

en fiörändring.

Enligt utredningen är det möjligt att tillskapa fler jakttillfállen inom jaktvrårdsonrrådena. Detta kan ske att ägare till små fastigheter får till-

genom baka rätten att upplåta jakträtten sin fastighet. Varje fastighetsägare skall enligt utredningen ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta

en annan person i sitt ställe. Nyttjanderättshavaren får då utöva jakträtten under samma villkor som gäller för fastighetsägaren. Om fastighetsägaren

upplåter sin jakträtt till annan uppkommer inte någon ökning antalet

av personer som äger utöva jakträtt inom jaktvårdsområdet. Däremot kan lediga jakttillfállen frigöras till marklösa jägare.

Utredningen anser att man får ett bättre utnyttjande av jaktrnarkema om marken upplåts till grupper av jägare i stället för till enskilda

personer. Sådana grupper av jägare bör helst organiserade ideella före-

vara som ningar med stadgar. Utredningen anser därför att det finns skäl att förorda upplåtelser till föreningar, framför enkla bolag och enskilda personer, när det gäller att främja fler jakttillfällen och skapa utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag.

Utredningen föreslår att jägarorganisationema bör få i uppdrag att verka för införandet faddersystem där jägare tar med sig blivande eller

av en van nyblivna jägare jakt. Allmänt ägd mark bör enligt utredningen kunna utnyttjas i större utsträckning för sådant ändamål.

3.2 Utredningens direktiv

Jakt är en av människans äldsta kulturyttringar. Jakten har en bred och djup folklig förankring i vårt land. För åtskilliga människor, särskilt landsbygden, är jakt en väsentlig del av livskvaliteten. Möjligheterna att fritt vistas i naturen och att i samband därmed jaga är för många viktig

en faktor vid val av bostadsort. Den svenska samhällsstrukturen har sedan 1900-talets mitt förändrats starkt. Förr i tiden var en mycket stor del av befolkningen bosatt landsbygden och jakten var för många människor en nödvändig del i försörjningen. För dagens landsbygdsbor är jakten

68 Fler jakttillfällen

fortfarande en viktig och integrerad del av tillvaron. Tyngdpunkten i den svenska jägarkåren har dock med tiden förskjutits från landsbygd till stad. För stadsbor är jakten i stället ett rekreationstillfälle av hög kvalitet.

Det finns över 320 000 jägare i Sverige. Intresset för jakt är således stort. Det är angeläget att det natur- och miljöintresse som dessa personer har tas till De nyblivna jägarna har emellertid ofta svårt att komma in i

vara. jaktgemenskapen. Deras jaktintresse måste fångas upp ett bättre sätt än i dag. Det gäller inte minst kvinnor och ungdomar. Enligt direktiven bör därför utredningen överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att så blir fallet.

Av de svenska jägarna så många som 50 000 att de har brist

uppger jaktmark. Ytterligare ungefär 100 000 svenskar uppger i undersökningar att de är intresserade att börja jaga att de inte har tillgång till

av men jaktmark. Det gäller i synnerhet människor som bor i tätorter. Tillgången på jaktmark begränsas på olika sätt. Först och främst sätter den fysiska begränsningen stopp. Dessutom vill markägarna av naturliga skäl först tillgodose sina egna och familjens jaktintressen. I prop. 1986/87:58 om ny jaktlag konstaterades att det inte finns någon helt outnyttjad älg-

m.m.

I jaktmark. Däremot finns det utrymme för fler jägare den mark som används för jakt. Detta konstaterande har fortfarande giltighet. För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan jaktmark skall utredningen lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan J

möjlighet att jaga. Exempelvis bör förslag lämnas om hur markägare ges

själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna som förmås att upplåta mark för jakt andra. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att upplåta den allmänt ägda marken, som t.ex. kommunala och kyrkliga marker.

sou 1997:911 Fler jakttillfällen 69

3.3 Redovisning av utredningens undersökningar

3.3. l Jaktmarker

Inledning

Sverige omfattar lite drygt 41 miljoner ha landareal, knappt 23

varav miljoner ha är produktiv skogsmark, drygt 5,5 miljoner ha impediment myrmark eller berg och drygt 3,5 miljoner ha jordbruksmark. Det är i främst dessa marker som utgör de svenska jaktmarkema. När det gäller skogsmark och impediment visar den senaste statistiken Källa: Skogsstyrelsen och riksskogstaxeringen att av 28,2 miljoner ha skogsmark 22,5 5 miljoner ha produktiv och 5,7 miljoner. ha impediment äger det allmänna knappt 3 miljoner ha, aktiebolag drygt ll miljoner ha och övriga privata drygt 14 miljoner ha. Aktiebolagens marker har störst omfattning i Norrland medan det allmännas mark är relativt jämt fördelat över landet. Även övriga privatas marker har en relativt jämn fördelning över landet. Störst relativ omfattning har de enskildas marker i Götaland.

Utredningen har bl.a. genom olika enkäter försökt utröna hur stora delar

av den ovan redovisade marken används för jakt i dag. Nedan redovisas

som utfallet från dessa undersökningar och annat insamlat material.

Statens fastighetsverk

Statens fastighetsverk är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att förvalta viss del av statens fasta egendom såsom utrikesfastigheter, de kungliga slotten, Djurgårdsmarken, regeringsbyggnadema, vissa av statens kulturfastigheter, gamla fästen, monument, vissa älvsträckor och markområden samt vissa donationsfastigheter. Verket skall förvalta fastighetsbeståndet på ett sätt som bl.a. innebär god resurshushållning och hög ekonomisk effektivitet samt långsiktigt tar till vårdar och utvecklar fastig-

vara, heternas värden.

Fastighetsverket ansvarar för fastigheter med en sammanlagd markyta

som uppgår till cirka 6 miljoner ha. Av denna mark bedöms cirka 500 000 ha vara produktiv brukningsbar skogsmark. Fastighetsverkets markinnehav

70 Fler jaknillfällen

finns nästan uteslutande ovanför odlingsgränsen eller renbetesfjällen. Utanför dessa områden förvaltar verket 15 fastigheter som sammanlagt har areal uppgående till 10 000 ha. en

Enligt Fastighetsverket utnyttjas all jaktbar mark för jakt.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket skall samlande och pådrivande i miljövårdsarbetet vara nationellt och internationellt. Verket skall inom sitt verksamhetsområde föreslå och genomföra ändamålsenliga och kostnadseffektiva åtgärder för att uppnå de statsmakterna beslutade miljöpolitiska målen. Naturvårdsav verket har bl.a. till uppgift att medverka till att säkerställa skyddsvärd natur. I det arbetet ingår att förvärva mark för att skydda den, samt ansvara för förvaltning mark. Markâtkomsten sker bl.a. initiativ av länsstyrelav Naturvårdsverket antingen köper berörd mark eller betalar intrångserser. sättningar till markägaren.

Naturvård bedrivs många sätt. Ett är att vara skonsam då naturresurser utnyttjas, att ta hänsyn till ekologiska förhållanden i samband med jordoch skogsbruk, vid energiproduktion och mineralbrytning m.m. Med lagens hjälp kan värdefulla områden skyddas. Nationalpark är den skyddsforrn i flertalet människor känner till. Vanligast är emellertid naturreservat. som i Båda skyddsfonnema är inskrivna i naturvårdslagen 1964:822 och syftet är allmänt detsamma att bevara värdefull natur. Nationalparken är en kraftfullare och mer uppmärksammad skyddsform än naturreservat.

Urvalet områden är olika för nationalpark och naturreservat. Nationalav parker måste ligga statens mark och riksdagen fattar beslut om dem. Det skall stora orörda områden som representerar svenska landskapstyper. vara Parkerna kan också vara tillgängliga för friluftslivet. Naturreservat är en flexibel skyddsfonn. Den kan också skydd en starkt kulturpåvermer ge kad miljö. Innehållet kan skifta från till ytan små geologiskt eller botaniskt intressanta platser till att täcka större variationsrika områden. Marken i är privat eller offentligt ägd, ibland både och, och beslut om reservaten dem fattas av länsstyrelsen eller kommunen.

Fler jakmztfazzen 71

Nedan redovisas vilka nationalparker som finns, var de är belägna samt hur

stora de Tabell 3.1

Abisko		1909-05-24	7 700
Storasjöfallet	BD	1909-05-24	127800	ll8 700
Sarek	BD	1909-05-24	197000	193 100
Pieljekaise	BD	1909-05-24	15340	13 988
f Såntjället	Z	1909-05-24	10440	10400
Hamra	X	1909-05-24	29	28
Ängsö	AB	1909-05-24	188	73
Garphyttan	T	1909-05-24	l ll	111
Gotskasandön	l	1909-05-24	4 500	3 638
Dalby söderskog M		1918-06-07	37	37

i Vadvetjåkka	Blå jungfrun Norra kvill Töfsingdalen Muddus Padjelanta Stone mosse Tiveden Skuleskogen Stenshuvud Bjömlandet Djurö	BD H H W BD BD F R,T Y L AC R	1920-03-01 1926-02-05 1927-05-06 1930-03-29 1942-03-24 1962-05-09 1982-05-06 1983-03-17 1984-05-10 1986-04-30 1991-02-07 1991-02-07	2 630 191 111 1 615 49 340 198400 7 850 1 352 2 950 302 1 130 2 400	2 852 66 109 1 613 47 880 167 100 7 491 1 216 2 650 242 1 095 315
i	Tyresta Haparandaskärgård BD Tresticklan Summa	AB P	1993-07-01 1995-01-01 1996-05-07	1 970 6 000 2 909 642 295	1 880 770 2 722 584 693

Nedan redovisas hur många naturreservat som fanns den 31 december 1996, i vilka län de är belägna samt deras areal. Vidare redovisas i hur många reservat det råder inskränkningar i jakträtten respektive totalt jaktförbud. Arealen redovisas i ha.

72 Fler jakttillfällen SOU 199/7:91 Tabell 3.2

w 64 700	20 489	_
22 361	13 750
33 427	9 738
39 209	9 070
4 668	4 246
9 565	5 305
24 927	7 733
70 145	5 462
10 642	5 095
5 916	5 603
54 826	10422
10 615	7 793
38 630	18 715
9 358	7 944
12 511	10402
88 974	34 784
6 909	4 661
25 760	12 064
206 723	201 103
15 118	7 011		0
13726	9 895		10
413 310	387 639		0
747 252	681 169	550 922
804 466	733 152	325 796
2 749 538 2 223 884		907540

Fortifikationsverket och Försvarsmakten

Enligt förordningen 1994:643 med instruktion för Fortifikationsverket är verket central förvaltningsmyndighet med huvuduppgift att förvalta statens fastigheter avsedda för försvarsändamål ändamålsfastigheter. Fastigheterna skall förvaltas så att god hushållning och hög ekonomisk effektivitet uppnås, ändamålsenliga mark-, anläggnings- och lokalresurser kan tillhandahållas konkurrenskraftiga villkor samt att fastighetemas värde långsiktigt tas till Fortifikationsverket har reglerat samverkansformema med de

vara. stora hyresgästerna, t.ex. Försvarsmakten, genom ramavtal. Enligt ramav-

SOU 1997291 Fler jakrtillfällen 73

talet med Försvarsmakten sköter Försvarsmakten

drift och löpande underhåll uppdrag av Fortifikationsverket. Av ramavtalet, under rubriken Jakt och fiske, framgår vem som tecknar arrendekontrakt med berörda jaktklubbar och att jakt är förbehållet personal enligt Försvarsmaktens bestämmande.

Försvarsmakten har den 5 maj 1995, efter samråd med Fortifikationsverket, utfärdat interna bestämmelser om upplåtelse avjakträtt mark som nyttjas av Försvarsmakten. Enligt föreskrifterna skall jakträtt upplåtas statens ändamålsfastigheter som nyttjas av Försvarsmakten om fastigheterna är lämpliga för jakt. Jakträtt skall upplåtas till en jaktklubb som har anpassat antalet medlemmar i förhållande till områdets storlek och i sina stadgar bereder anställda i Försvarsmakten och andra som främjar Försvarsmaktens intressen möjlighet till kortjakt. Jakträtten skall upplåtas för en tid av högst fyra år till en jaktklubb förband och skolor m.m. inom Försvarsmakten.

Av allmänna råd för upplåtelse av jakträtt på av Försvarsmakten nyttjade fastigheter framgår att syftet med upplåtelse av jakträtt är följande.

"Möjlighet till jakt är av stor betydelse för rekrytering och behållande

av personal. Alla möjligheter i och utom tjänsten skall utnyttjas för att

skapa trivsel i anställningen. Jakträttsupplåtelser skall därför utformas

så, att bredast möjliga personalvård kan tillgodoses samtidigt jakt

som

och viltvård skall kunna bedrivas ett ändamålsenligt sätt. Vissa

upplåtelser bör förbehållas kommenderad personal."

I svar en enkät från utredningen redovisar Försvarsmakten sitt fastighetsinnehav och hur fastigheterna används för jakt. I svaret säger Försvarsmakten att vid konkurrens mellan olika intressen om tillträde till övningsoch skjutfält har alltid primärproduktionen, dvs. utbildning och övningsverksarnhet, företräde. Detta medför att tillgängligheten till mark för jakt kan vara starkt begränsad. För vissa fält är jaktmöjligheterna begränsade till att omfatta 10-15 dagar inklusive älgjakt. En annan form av begränsning är när endast en mindre del av fältet är tillgänglig för jakt. Nedan redovisas svaren utredningens enkät.

74 Fler jakttillfällen sou 199791

Tabell 3.4Areal redovisasi ha Län

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Kopparberg Värmland Örebro Västmanland Uppsala

Stockholm	13 737
Södermanland	4 502
Östergötland	9 359
Skaraborg	8 381
Göteborg och	5 548

Bohus

Älvsborg				2 660
Jönköping				5 150
Kalmar				-
Gotland				6 104
Kronoberg				3 191
Halland			-	6 098
Blekinge			-	935
Skåne	316	2 817 4 042	700	7 876
Summa	13 225	50 294 30 939 6 903 127 324

Jaktmark upplåts endast till jaktklubbar som i sina stadgar har inskrivet att

skall anställd vid ett visst förband för att ha rätt att vara medlem. man vara Försvarsmakten har cirka 50 jaktklubbar till vilka all jaktbar mark upplåts. Vissa mindre områden cirka 1 500 ha upplåts till enskilda. Enligt Försvarsmakten utnyttjas all jaktbar mark.

Ledigbliven jaktmark lämnas aldrig ut till öppet anbudsförfarande med l civila jaktklubbar intressenter. Anpassning jakten till övnings- och

som av skjutverksamheten fälten fordrar enligt Försvarsmakten ett nära samband mellan jaktklubbarnas medlemmar och förbanden.

Det finns för varje jaktklubb en lång kö av anställda som söker medlemsskap. I Försvarsmaktens allmänna råd för upplåtelse av jakträtt finns

SOU 1997291 Fler jakttillfällen 75

en rekommenderad arealstorlek per jägare. I de sydligaste länen och Gotland är den 75 ha per medlem, i Norrbotten och Västerbotten 200 ha per medlem och övriga landet 100 ha per medlem.

De sex största skogsbolagen

I den första tabellen 3.5 nedan redovisas hur skogsbolagens markareal i ha är fördelad på län och ägoslag. Vidare redovisas hur stor areal bolagen bedömt som jaktbar mark och i vilken omfattning marken ingår i jaktvårdsområde jvo. Slutligen redovisas hur stor markareal i ha jägare

per som bolagen eftersträvar vid upplåtelse av rätt till jakt inom respektive län.

I den andra tabellen 3.6 redovisas i vilken omfattning bolagen utnyttjar sin mark för jakt, om den upplåts till utomstående eller för anställda inom bolaget och i vilken omfattning upplåtelse till utomstående sker till enskilda eller jaktlag.

Tabell 3.5 Län

Norrbotten	l 243 1 815 275 814 788 2 631 306		233 643
Västerbotten 2 171 l 658 917 499 547 2 203 374			499 921
Jämtland	l 131 1 326 538 427 721 1 767 430		192418
Västernorrland l 423 865 863 141 284 l 027 445			91 840
Gävleborg	2 832 699 738 106798 809 368		130717
Kopparberg	3 433 818 215 223 125 1 044 773		160586
Värmland	2 887 460 294 83 625 546 836		145 275
Örebro	1 946 222 804 17422 242 172		l 059
Västmanland	4 013 116 693 22 530 139223		0
Uppsala	6 262 145542 16206 168010		165
Stockholm	l 008	20 618 4 057 25 683	0
Södermanland I 130 37 416 6 702 45 248			0
Östergötland	3 350 53 574 8 285 120691		3 000
Skaraborg	2 217	34 321 4 875 41 413	0

Göteborgoch Bohus 843 10 348 4 875 16050 Älvsborg 1328 43 508 4 585 49 421 Jönköping l 415 52 959 8 883 63 257 Kalmar 2 290 85 410 14 580 110926 Gotland 0 0 0 0 Kronoberg 857 67 840 7 863 76 196

76 Fler jakttilUällen Län

Halland	281	15 829 2 287 18 397
Kristianstad	l 015	16 496 l 244 18 755
Blekinge	109	4 898	161 S 168
Malmöhus	420	2 895	256 3 571
Summa	43 604 8 571 614 2 421 713 ll 174 713		1 459 524

1 Uppgift saknasfrånett bolag

Tabell 3.6

Bolag

Antal Areal 1 000 ha 323 419 841000 3 430 000 3139 2 892 0 200 000 100000 O 160000 498 000 626 658 4 000 Högvilt Högvilt 512 978 423 098 899083 Småvilt Småvilt 542 094 780 087 0 S52750 l 658 250 4350 0 604 000 l 316 000 356 Summa 327419 2 780848/ 7 901 333/ 4 789 2 899 844 7 782 337

Anledningentill att markeninte utnyttjasäratt deningåri reservat.användsför renskötseleller ligger inomeller nära tätbebyggtområde. 2 Vissa arealerinom Uppsala.Stockholm och Östergötlandutnyttjas inte gmnd av att de är tätortsnäraoch utgör industrimark. Sifferuppgift saknas. De enskildabildartillsammansmedandrajägareettjaktlag. Konområden.

Av tabellen framgår att all mark som är tillgänglig för jakt utnyttjas. ovan Bolagen har också uppgivit att inga ytterligare marker kommer att upplåtas ett- eller flerårskontrakt.

Bolagen har redovisat huruvida det förekommer korttidsjaktupplåtelse, dvs. upplåtelse jakt dag eller vecka, deras marker, hur många kortav per jaktområden bolagen har, hur stor areal dessa omfattar, vilken jakt korten rätt till och hur många kort varje typ som såldes jaktåret 1994/95. ger av Tre bolag har uppgivit att det inte förekommer korttidsjaktupplåtelser på

SOU 1997191 Fler jakttillfällen 77

deras marker. Inte något bolag att förändra hanteringen och

avser av inställningen till korttidsupplåtelser.

Nedan följer en sammanställning över bolagens uppgifter korttidsjakt.

om Sammanställningen omfattar hela landet. Korttidsjakt förekommer i följande län: Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Kopparberg, Vännland, Örebro, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Kristianstad och Malmöhus.

Tabell 3.7 Bolag

Antal Ha Allt vill Rådjur Smâvilt

36 141 160	30	740	l 672
651 l 561 000			6 500
6 6 346			492
693 l 708 506	30	60 740	8 664

Bolagen har även svarat frågor det finns utrymme för ytterligare

om jägare deras marker i befintliga jaktlag, orsaken till att detta eventuella utrymme i så fall inte utnyttjas, vilka åtgärder bolagen kan göra för att fylla utrymmet och vilka andra åtgärder som kan tänkas.

Fyra bolag uppger att det finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag när det gäller jakt efter älg, rådjur och småvilt. Ett bolag att det även finns i utrymme för jakt bäver och predatorer. Av de två kvarvarande bolagen har ett svarat att det inte finns utrymme för fler jägare medan det andra svarat att det inte vet.

Orsaken till att fler jägare inte tas i jaktlagen trots att det finns utrymme kan, enligt bolagen, vara många. Vanligaste uppfattningen är dock att jaktlagen, som redan är etablerade, har en ovilja att ta fler jägare. Andra skäl som uppgivits är "förgubbning" i jägarkåren där många uppehåller

en plats utan att jaga aktivt, att jaktvårdsområden ibland blockerar jägare,

nya ojämnt jakttryck, långa resor samt minskande älgstam.

Att försöka påverka jaktlagen till attitydförändring och pröva ekonomisk

en stimulans är två åtgärder som bolagen uppgivit att de kan vidta för att fylla utrymmet. Information är dock den allra vanligaste föreslagna åtgärden.

78 Fler jakttillfällen sou 199791

Andra åtgärdsförslag som bolagen kan tänka sig vidta är att dela arrendena älg och småvilt, individuella upplåtelser och krav ett visst jägarantal i upplåtelsen.

Bolagen har även kommit med synpunkter på vilka andra åtgärder som kan tänkas vidtas för att fler jägare i jaktlagen. Förslagen är att jägarorganisationerna för ökad rekrytering och bättre utnyttjande av jakt-

agerar en möjligheterna, medlemmar i jaktlagen får prövoår, fri uppsiktsjakt med

nya kortlösare till jaktintresserad ungdom, ständig påverkan av jaktlagen för att jakttillfällen skall kunna tillvaratas, högre arrende och ungdomsplatser i jaktklubbarna.

Kyrkan

I den första tabellen 3.8 nedan redovisas hur kyrkans stiftens markareal i ha är fördelad län och ägoslag. Vidare redovisas hur stor areal stiften

jaktbar mark och i vilken omfattning marken ingår i jaktvårdsbedömt som område jvo. Slutligen redovisas hur stor markareal i ha per jägare som stiften eftersträvar vid upplåtelse rätt till jakt inom respektive län.

Iden andra tabellen 3,9 redovisas i vilken omfattning kyrkan utnyttjar sin mark för jakt, den upplåts till utomstående eller för anställda inom

om kyrkan och i vilken omfattning upplåtelse till utomstående sker till enskilda eller jaktlag.

Tabell 3.8 Län

Norrbotten	31 642
Västerbotten	27 508
Jämtland	62 709	200-250
Västernorrland	29 190	75-200
Gävleborg	28 464 28 728	100 40och uppåt

Kopparberg

Värmland	39 977	ca. 00
Örebro	27 814 2l3 279	40-100 40-66

Västmanland Uppsala 18 154 86

313953 30-75 Stockholm

SOU 19973191 Fler jakttillfällen 79 Län

Södermanland 3 476		9	13576
Östergötland	6 750	13	21 830
Skaraborg	10476	17 598	30 084
Göteborgøvch	l 672	3 584	6 895

Bohus Älvsborg 2 871 17 093 22

Jönköping	426	l 742		515
Kalmar	611 619 783			626 385
Gotland	2 598	6 998		11 596
Kronøberg	1 643	21 648		25 336
Halland	444	975		12969
Kristianstad	2 600	5 250	600 8 450
Blekinge	650	2 039	163 2 852
Malmöhus	11 500	l 362	40 12902
Summa	76 720 389 975 79 560 546 255

Marken ingår i Skara,Karlstads,Västeråsoch Strängnässtift. Marken ingår i Uppsalaoch Västeråsstift. Marken ingår i Strängnäs,Uppsalaoch Stockholmsstift. Marken ingår i Karlstads,Skaraoch Göteborgsstift. Marken ingår i Växjö, Linköpingsoch Skarastift.

3 Marken ingår i Växjö och Linköpingsstift.

Marken ingår i Göteborgsoch Växjö stift.

Tabell 3.9

Stift Stiftens 131013373

, - .. mark ..

- Antal Areal Antal Areal

Luleå Ja 0 1 043 58 107 6 100 129 58 679 59 150 Härnösand Ja 0 2 000 89 800 278 75 123 47 22 414 91 899 Uppsala Ja 0 5 247 51 320 326 41 279 28 15288 56 567 Västerås Ja 0 4 500 48 458 Uppgift saknas 52 958 Karlstad Ja 0 10670 41 872 91 8 605 84 33 267 52 542 Stockholm Ja 0 0 3 540 32 2 300 6 1 154 3 540 Strängnäs Ja 0 950 19 192 168 20 142 0 0 20 142

80 Fler jaknillfällen sou 199791

Stift Stiftens jaktbara mark i ha Antal Areal Antal

Linköping Ja 0 l 500 39 500 175 35 500 l0 5 500 41 000 Skara Ja 0 l 698 37 373 249 22 896 71 16 175 38 794 Göteborg .la 0 400 30 175 Uppgift saknas 30 575 Växjö Ja 0 6 750 54 355 75 10000 275 51 105 61 105 Visbyca. Ja 0 O l0 000 57 4 700 21 5 293 10000 Lund ca. Ja 0 900 20 900 165 20 700 3 l 000 21 800 Summa 0 35 658 504592 l 622 243345 674 209875 540 072

skillnad 277ha mellanuppgivenjaktbarmark ochdenarealsomutnyttjasför inom stiftetanstillda

Detföreliggeren

eller upplåtstill utomstående. 1 Varav småvilt l 629ha vilken arealälgjaktenarrenderasavjaktlag. Däravsummanstörreän 59 150ha.

Av tabellen framgår all mark är tillgänglig för jakt utnyttjas.

ovan att som

Stiften har vidare uppgivit att inga ytterligare marker kommer att upplåtas

ett- eller flerårskontrakt.

Stiften har redovisat huruvida det förekommer korttidsjaktupplåtelse, dvs.

upplåtelse dag eller vecka, deras marker, hur många kort-

av jakt per

jaktområden stiften har, hur stor areal dessa omfattar, vilken jakt korten ger

rätt till och hur många kort varje typ såldes jaktåret 1994/95. Elva

av som

stift har uppgivit att det inte förekommer korttidsjaktupplåtelser deras

marker.

Det förekommer således korttidsupplåtelse endast inom två stift. Det är

Karlstad och Skara vardera har ett korttidsjaktornråde. De är belägna

som

i Värmlands och Skaraborgs län och är cirka 1 000 ha stora. I det ena före-

kommer endast småviltjakt och i det andra endast älgjakt.

Stiften har redovisat det finns utrymme för ytterligare jägare deras

marker i befintliga jaktlag. Endast ett stift att det finns utrymme för

uppger

SOU 1997191 Fler jaknillfâillen 81

fler jägare i befintliga jaktlag när det gäller jakt efter älg, rådjur och småvilt. Ytterligare tre stift att det finns utrymme för fler jägare när det

anser gäller jakt efter småvilt. Fyra stift anser att det inte finns något ytterligare utrymme medan resterande stift är osäkra.

Kommunerna

Av landets 288 kommuner har 242 stycken besvarat enkäten. Av dessa 242 kommuner har 75 redovisat att de inte äger mark kan utnyttjas för

som jakt. Svaren nedan bygger alltså svar från 167 kommuner. Endast 15 kommuner har 5 000 ha jaktbar mark eller mer. Genomsnittsarealen för de kommuner som uppgivit att de äger mark kan utnyttjas för jakt är

som omkring 1 800 ha. Den sammanlagda arealen som berörs någon form

av av upplåtelse är cirka 250 000 ha.

Det bör anmärkas att vissa kommuner underlåtit att besvara vissa delfrågor i utredningens enkät. Det har fått till följd att siffrorna nedan inte alltid "går ihop".

82 Fler jakttillfZillen SOU 1997 :91 Tabell 3.10 Län

Norrbotten		l
Västerbotten		19 80:5
Jämtland		24 0125
Västernorrland		18 83-4
Gävleborg		12 7110
Kopparberg		14 55 l
Värmland		10 499 2 67 1
Västmanland		10 252
Uppsala		5 46:6
Stockholm		14 749
Södermanland		9 745
Östergötland		8 670
Skaraborg		3 02:5
GöteborgochBohus		23 578
Älvsborg		17 444
Jönköping		5 43:8
Kalmar		9 8313
Gotland		0
Kronoberg		9 670
Halland		4550
Kristianstad	0	l 512
Blekinge	136	3 41 5
Malmöhus	0 119 321 22	8 1351 251 0835

Summa

Av de tillfrågade kommunerna 70 stycken att all jaktbar mark inte

uppger utnyttjas för jakt. Orsaken till att de inte används är många. Omkring 45 kommuner något eller några följande skäl till varför den outnytt-

anger av jade marken inte kan användas: marken är tätortsnära, ingår i ett fritidseller rekreationsområde eller ingår i ett naturreservat. Endast 18 kommuner

att de kommer att upplåta ytterligare marker för jakt. uppger j

När det gäller jakten befintliga marker anser 8 kommuner att det finns

för ytterligare jägare deras mark i befintliga jaktlag beträffande utrymme älg, 12 kommuner beträffande rådjur och 14 kommuner beträffande småvilt.

Fler jakttillfällen 83

Korttidsupplåtelse av jakt är inte vanlig den kommunala marken. Endast 15 kommuner uppger att det förekommer sådan jakt. De kommuner som uppgivit att det förekommer korttidsupplåtelser är följande: Piteå i Norrbottens län, Vilhelmina i Västerbottens län, Berg, Krokom, Ragunda och Strömsund i Jämtlands län, Gävle i Gävleborgs län, Haninge och Österåker i Stockholms län, Vänersborg i Älvsborgs län, Jönköping i Jönköpings län, Västervik i Kalmar län, Karlskrona och Olofström i Blekinge län samt Malmö i Malmöhus län.

Enskilda markägare

Genom en enkät till ett slumpmässigt urval privata markägare, enskilda av

Z personer och dödsbon, i hela landet har utredningen försökt utröna hur marken utnyttjas i fråga om jakt. Utgångspunkt för urvalsramen har varit Skogsstyrelsens skogsdataregister. Registret innehåller samtliga fastigheter som är taxerade som jordbruksfastighet. Ramen utgjordes av 240 897 brukningsenheter med en sammanlagd areal på drygt 14 miljoner ha.

Nedan kommer resultatet från undersökningarna att redovisas regioner och storleksklasser. När det gäller regionerna ingår följande län. Stockholmsområdet: Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Väst- manlands län Göteborgsområdet: Hallands och Göteborgs och Bohus län samt - Älvsborgs län utom Dalsland Södra Sverige: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län - Övriga Götaland: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got- lands och Skaraborgs län samt Dalsland Övriga Svealand: Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län - Norrland: Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län --

Undersökningen visar tydligt att det absoluta flertalet brukningsenheter är förhållandevis små från jaktsynpunkt. I tabellen nedan redovisas antalet brukningsenheter i olika storleksgrupper dels uppdelat regioner, dels sett över hela landet. De regioner som skiljer sig mest är Sydsverige och Norrland. Procentuellt finns det fler små brukningsenheter i Sydsverige än i Norrland.

84 Fler jakttillfällen

Tabell 3.1l

Storleksgruppertotal areal

100 200 400 1 000

24 ha 25-49 ha 50-99ha -199 ha -399 ha -999 ha -4 999 ha 5000 ha Totalt

- -

Region Antal brukningsenheterBE

Stockholmsområdet 7 103 3 678 3 329 1837 596 214 38 0 16 885 Göteborgs-

området	12 853 6 641 4 655 1 698 328 54	9	0 26 238
Sydsverige	8 569 3 166 2 391 868 170 57	15	0 15 236
Övriga Götaland 24 200 14 634 13 206 6 216 1 715 366 34			0 60 379
Övriga Svealand 32 332 11 842 9 119 5 067 1 751 366 34			0 60 511
Norrland	21 328 10982 12 105 9 736 5 376 1 895 224		2 61 648
Hela landet 106361 51 033 44 805 25 621 10335 3 951 5 361			2 240 897

Nästan 85 procent av brukningsenheterna är mindre än 100 ha och så stor andel som 44 procent är mindre än 25 ha. Antalet små fastigheter indikerar ett behov samordning. Emellertid saknas uppgifter om geografisk struk-

av tur, dvs. var stora och små enheter ligger i terrängen, vilket gör det omöjligt att bedöma de egentliga behoven.

När det gäller Sydsverige är 93 procent av brukningsenheterna mindre än 100 ha och 56 procent mindre än 25 ha. I Norrland är endast 73 procent mindre än 100 ha och 35 procent mindre än 25 ha. Skillnaden indikerar att samordningsbehovet är större i södra Sverige än i Norrland. Om antalet

jaktvârdsområden ett mått på samordningsbehovet är dock för-

tas som hållandet tvärtom. Det högsta antalet jaktvårdsornråden finns i Norrland, det lägsta i Sydsverige. l

l Utredningen har frågat de enskilda markägama om de har upplåtit jakt till l

l utomstående under år 1995. Markägama har svarat följande sätt; först uppdelat regioner i landet därefter fastighetsstorlek.

SOU 1997191 Fler jakttilüällen 85

Tabell 3.12

Bruknings- Regionområde enheter BE Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela

holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

Antal BE med upplåtelse 3 325 ll 542 4 182 26 333 20 264 21 987 87 544 ingen upplåtelse 13 604 14696 ll 054 32 151 40 214 38 112 149830

areal i ha medupplåtelse 308 769 562 676 2ll 394 l 439 633 l 359 206 2 878 138 6 759 815 ingen upplåtelse 699 050 501 966 363 719 l 794407 l 389 913 2 797 815 7 546870

Uppgift saknas,BE 46 0 0 l 895 33 1 549 3 523

s Tabell 3.13
Brulmings-	Areal mark i ha
enheter BE	24 -	25 -99	100 399 400- -	Hela riket

Antal BE medupplåtelse 29 959 38 729 17052 l 804 87 544 ingen upplåtelse 75 081 55 461 17944 1344 149830 areal hai medupplåtelse 367 290 l 868470 3 232 193 l 291 862 6 759 815 ingen upplåtelse 628 169 3 030 605 3 010 558 877 538 7 546870 Uppgift saknas,BE 1344 1 648 362 168 3 523

Undersökningen visar att 37 procent av antalet fastigheter är jakträtten upplåten medan den inte är upplåten 63 procent. Om i stället

man jämför hur stor areal som är upplåten respektive inte är upplåten blir procentsiffroma 47 respektive 53. Arealmässigt är det alltså inte stor skillnad på mark som är upplåten respektive inte är upplåten.

Större brukningsenheter har genomgående högre frekvens upplåtelser än mindre. Jämför man t.ex. gruppen fastigheter mindre än 25 ha med

gruppen fastigheter större än 400 ha visar det sig att endast 29 procent av fastigheterna i den första gruppen är upplåtna medan det för den senare gruppen är så stor andel som 57 procent som är upplåtna.

86 Fler jakttillfällen

Sett över regioner finns det inte lika klara tecken skillnader. Undersökningen får dock visa att andelen fastigheter som är upplåtna är anses mindre i Stockholmsområdet och södra Sverige än i övriga landet. Förhållandet är detsamma om man utgår från areal.

Sett över hela landet synes andelen fastigheter som är upplåtna ha ökat sedan början l980-talet. Jakt- och viltvårdsberedningen kom fram till att av endast 23 procent de enskilt ägda fastigheterna i landet var upplåtna till av utomstående SOU 1983:21 104. Motsvarande siffra i dag är 37 procent. s.

När det gäller förekomsten samarbete mellan fastigheter har utredningen av försökt utröna vilka samarbetsformer som förekommer och omfattningen dessa. Andelen brukningsenheter inte svarat just denna fråga är av som mycket stor. När det t.ex. gäller frågan en fastighet ingår i ett om jaktvårdsområde har tredjedel de besvarat enkäten underlåtit att i en av som Resultatet är därför svårt att tolka. Att man underlåtit att svara svara. frågan jaktvårdsområden tyder närmast att man inte förstått frågan, om vilket i sin tur kan förklaras med att inte är med i ett jaktvårdsområde man och därför inte vad ett jaktvårdsområde Av de besvarat frågan vet som ungefär hälften att deras fastighet är med i ett jaktvårdsområde. Det uppger är tydligt att sarnarbetsformen är vanligare i norr än i söder. Inom storleksär andelen fastigheter ingår i jaktvårdsområden störst bland grupperna som fastigheter som är mellan 25 och 99 ha.

När det gäller övriga samarbetsformer framgår att frivilligt samarbete kring älgjakten är vanlig. Resultatet tyder att denna samarbetsform är vanligare än jaktvårdsområden. Frivilligt samarbete kring älgjakten förekomknappt 65 procent de brukningsenheter som besvarat frågan. Sett mer av över olika regioner i landet är förhållandena desamma utom i Blekinge, Kristianstad och Malmöhus län där samarbete kring älgjakt är mindre vanligt. Sett över storleksklasser fastigheterna är tendensen densamma som för jaktvårdsområden. i

När det gäller frivilligt samarbete kring småviltjakten är det partiella bortfallet stort och uppgifterna är således osäkra. Av de som besvarat frågan framgår det förekommer frivillig samverkan tredjedel av brukatt en ningsenheterna. Sådant samarbete vara vanligast i regionerna Norrsynes

Fler jakttilljâillen 87

land, övriga Götaland och Stockholmsområdet. Sett över storleksklasser kan

ingen större skillnad skönjas.

Utredningen har försökt utröna i vilken omfattning jakt förekommer de

enskilda fastigheterna och, om jakt förekommer, bedrev jakten.

vem som

Utfallet redovisas nedan.

Tabell 3.14

Vem jagar Regionområde å

Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela

holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

Antal bruknings-

enheterBE

Ägare 9 613 ll 482 7 622 22 788 34 624 26 835 ll2 964 , ; Nyttjanderätts-

havare 2 256 10 325 2 785 20 558 12780 13034 61 738

Ägare/Nyttjande-

rättshavare 1 029 1 217 1 398 5 079 7 517 9 072 25 311

Ingenjakt

bedrevs 3 987 3 213 3 428 9 363 5 590 11 143 36723

Uppgift saknas 0 0 4 2 592 0 l 565 4 160

Totalt antal BE 16 885 26 238 15236 60 379 60 511 61 648 240 897

Total areal i ha i Ägare 577 077 474 118 342734 l 612 185 1 349 927 2 513836 6 869877 i Nyttjanderätts-

havare 192278 414 136 l2l 800 929 133 624 915 945 570 3 227 832 1 Ägare/Nyttjande-

rättshavare 133364 148540 89 594 488 200 757 282 1 980 4l7 3 597 397 e Ingenjakt

bedrevs 116012 27 848 18 852 182222 39 986 216786 601 706

Uppgift saknas 0 0 2 133 73 649 0 215348 291 130

Summaareal 1018 731 575113 3 285 389 2 772110 S871957 14587 941

88 Fler jakttilIfZillen				sou 1997:91
Tabell 3.15
Vem jagar	Areal mark, ha -24	25 -99	100 -399 400-	Hela riket

Antal brukningsenheterBE Ägare 45 970 48 156 17638 1 201 112964 Nyttjanderätts-

havare 26 141 27636 7 261 700 61 738 Ägare/Nyttjanderättshavare 3 818 10396 9 837 1260 25 311 Ingenjakt bedrevs 29 112 7 305 306 0 36 723 Totalt antalBE 105041 93513 35 042 3 161 236737

Uppgift saknas 1 344 2 345 316 155 4 160

Total areal haI Ägare 445 682 2 657 004 2 964 939 802 251 6 869 877 Nyttjanderättshavane 310688 1 349474 1 184808 382862 3 227 832 Ägare/Nyttjanderättshavare 56 602 496 697 2 058296 985 801 3 597397 Ingenjakt bedrevs 182487 373600 45 619 0 601706 Summaareal 995 459 4 876 775 6 253663 2 170914 14296 811

Av totalt cirka 241 000 brukningsenheter förekommer det inte jakt på knappt 37 000. Detta motsvarar i det närmaste 600 000 ha mark. Det är alltså knappt 16 procent av landets privata brukningsenheter som inte utnyttjas för jakt. Arealmässigt är det endast drygt 4 procent som inte utnyttjas för jakt.

Av de knappt 37 000 bmkningsenheter där jakt inte bedrivs är drygt 36 000 mindre än 100 ha. Sammanlagt motsvarar dessa mindre fastigheter en areal knappt 560 000 ha. Den absoluta merparten av arealen där jakt inte bedrivs är alltså brukningsenheter mindre än 100 ha. Arealandelen där ingen jakt bedrivs är förhållandevis jämt fördelad över landet. En något högre grad av outnyttjande kan dock skönjas i Stockholmsområdet.

Av undersökningen framgår också i vilken omfattning ägare av fastighet jagar tillsammans med nyttjanderättshavare. Räknat i antal brukningsenheter är det betydligt vanligare att nyttjanderättshavare jagar ensamma än att jakt bedrivs tillsammans med ägare. Sett i arealtermer är det däremot ungefär

Fler jakttilVällen 89

lika vanligt. Slutsatsen är att det är vanligare att jaga tillsammans på större enheter än små.

Utredningen har frågat

de enskilda markägarna dels hur många personer som jagat fastigheten under år 1995, dels hur många dagar antalet jägare gånger antalet jaktdagar man jagade fastigheten under år 1995. Nedan redovisas utfallet.

Tabell 3.16

Antal	Regionområde
jägare	Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket
1- 5	5 412 10946 8 913 19315 22 810 12 892 80 289
6 10	4 014 4 083 1 039 7 455 3 042 6 325 25 959

- 11 20 596 2 031 1 325 5 272 1 116 7 592 17932

fler än 20 504 1560 81 2 215 7 346 5 931 17638 Antal BE med uppgift 10 526 18620 11 358 34 258 34 316 32 741 141818 Antal jägare per BE 8 7 5 7 20 12 11 Areal perjägare i ha 33 24 31 39 26 11 21

Uppgift saknas 2372 4 405 451 16 758 20 606 17765 62 356

Gäller endastbrukningsenheterBE därjakt bedrivitsmenutannågonsarnarbetsfonn

Tabell 3.17

Antal	Areal mark i ha
jägare	24 -	25 -99	100 399 400- -	Hela riket
1 -5	26 933 41 056 11 731 569 80 289
6 10	7 135 ll 543 6 488 793 25 959

- 11 20 6 750 2 712 7 922 548 17932

fler 20 4 578 7 900 4 278 882 17638 Anal BE med uppgift 45 395 63 211 30 420 2 792 141818 Antaljägare perBE 11 10 13 21 ll Anal perjägare i h: 10 13 66 71 21

Uppgift saknas 31 878 25 322 4 632 524 62 356

GällerendastbrukningsenheterBE därjakt bedrivitsmenutannågonsarnarbetsforrn

90 Fler jakttillfällen

Vid analys de båda tabellerna samt de två närmast nedan skall av ovan beaktas att de enheter där jaktligt samarbete förekommer kommer skatt-

ningen antalet jägare att inkludera samtliga jägare samtliga enheter, av fem enheter jagar tillsammans med totalt 8 jägare kommer antalet t.ex. om redovisade jägare att bli 8x540 jägare.

Man kan notera att det inom samtliga regioner och inom samtliga

storleksklasser till 399 ha är vanligast att det finns en till fem jägare upp brukningsenheten. Medelantalet jägare per brukningsenhet skattas för hela riket till ll jägare. Observera dock att här ingår den ovan beskrivna

effekten samarbetsformer. Som väntat finns det en klar trend mot fler av brukningsenhet större enheten Även areal jägare har jägare per per beräknats, dock enbart för brukningsenheter utan någon samarbetsform. I genomsnitt har varje jägare i den 21 ha mark. Även här finns gruppen en klar trend mot att arealen jägare ökar med enhetens areal. per

Över regioner finns ingen klart uttalad trend. Det finns vissa regioner som skiljer sig från andra. Resultatet kan nämligen tyda att man är fler

jägare brukningsenhet i regionen Övriga Svealand och att man i per Norrland har mindre areal jägare att jaga på. per

Tabell 3.18

Antal Regionområde jaktdagar Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

1-10 1200 2 531 4 422 5213 8 011 2 779 24157 20 1598 5 616 1723 7 746 4 881 5 584 27 149 11 - 21 50 3 875 2 994 3946 8 328 6 163 8 736 34 043 fler S0 1745 1 878 255 3 980 6 848 7 694 22 399 än Antal BE med uppgift 8 419 13019 10346 25 268 25902 24 794 107748 Antal jaktdagar BE 45 31 24 35 191 97 86 per Areal / antal jaktdagari ha 8 6 7 4 4 9 6

saknas 4 480 10006 l 462 25748 29 019 25 711 96 426 Uppgift

GällerendastbrukningsenheterBE därjakt bedrivitsmenutannågonsamarbetsfonn

Fler jakttilUällen 91

Tabell 3.19

Antal Areal mark i ha jaktdagar 25 100 Hela

24 -99

1 10- 12 524 9 432 2 174 27 24 157 11 20 6 720 17276 3 090 63 27 149

- 21-50 10465 13250 9917 411 34 043 fler än50 4 578 7 090 9 136 1 596 22 399 Antal BE med

N	uppgift
i	Antal jaktdagar	34 286 47 048 24 316 2 097 107748
i	per BE Areal / antal jaktdagari ha	119 6	65 3	77 127 ll	86 6
\|	Uppgift saknas 42 987 41 485 10736 l 219 96 426

" GällerendastbrukningsenheterBE därjakt bedrivitsmenutannågonsamarbetsform

Det bör noteras att det partiella bortfallet är högt när det gäller antalet jaktdagar. Dessutom tillkommer det faktum att jaktligt samarbete förekommer på fastigheterna. Det går således inte att säga något det totala

om antalet jaktdagar i landet, i en region eller för storleksklass.

Sett över landet och även inom regionerna det vanligast att

synes vara brukningsenheten har 21-50 jaktdagar. Enda undantaget är Göteborgsområdet. Sett över storleksklasser tyder resultatet att antalet jaktdagar per brukningsenhet ökar med storleken brukningsenheten.

Utredningen har försökt utröna vilket utrymme det finns för ytterligare jakt på enskilda marker. De tillfrågade har angett det finns utrymme för

om ytterligare jakt den tillfrågades mark avseende älg, rådjur och övrigt vilt. Resultatet redovisas nedan.

92 Fler jakttillfällen

Tabell 3.20

Utrymme för Regionområde ytterligare jakt Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela

holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

Älg Utrymmefinns, antal BE 690 1265 910 6 247 1487 3 991 14590 areal hai 105 890 122941 34 471 372 274 195673 696 487 1527 736 Utrymmesaknas, antal BE 15471 17291 582 41 697 47 640 45 076 178757 Vet ej, antalBE 725 4 377 l 431 4 588 7 908 5 545 24 573 Rådjur Utrymmefinns, antal BE 3 812 4 568 2 617 12378 1768 1573 26 716 areal hai 270 270 190507 124660 1007 597 312766 405 291 2 311 091 Utrymmesaknas. antal BE 12343 13250 11 165 34 697 42 449 43 155 157060 Vet ej,antal BE 730 5 115 1429 5 278 11 582 6 390 30 524 Övrigt vilt Utrymmefinns, antal BE 2 639 748 l 531 9 881 1474 6 740 22 944 areal r ha 248007 107585 81 204 755802 385 444 1620 830 3 198872 Utrymmesaknas, antal BE 12097 14867 ll 340 36 098 41 774 36 465 152640 Vet ej, antal BE 1209 5 153 1891 6 968 11005 9 337 35 563

Tabell 3.21

Utrymme för Arealmark i ha

ytterligare jakt	25	100	Hela
24	-99	399 400-	riket
-		-

Älg Utrymmefinns, antal BE 4 033 4 691 5 554 311 14590 areal i ha 65 878 221042 1080 153 160664 1 527 736 Utrymmesaknas, antalBE 77 556 74 334 24 111 2 755 178757 Vet ej,antal BE 14014 8 137 2 415 7 24 573 Rådjur Utrymmefinns, antal BE 9 287 9 446 7 594 389 26 716 areal hai 107200 499 844 1 403 324 300 722 2 311 091 Utrymmesaknas, antal BE 69 926 66 204 18989 1942 157060 Vet antal BE 17247 8 875 4 155 247 30 524 Övrigt vilt Utrymmefinns, antalBE 4 890 6 373 10930 751 22 944 areal hai 48 917 324301 2 135 430 690224 3 198 872 Utrymmesaknas, antal BE 71 391 62 708 16954 l 587 152640 Vet ej, antal BE 19 108 12042 4 081 333 35 563

Fler jakttillfällen 93

Av cirka 241 000 brukningsenheter finns det utrymme för ytterligare jakt

på knappt 15 000 beträffande älg, 27 000 beträffande rådjur och 23 000

beträffande övrigt vilt. Omräknat till areal brukningsenhetema

motsvarar drygt 1,5 miljoner ha, 2,3 miljoner ha och 3,2 miljoner ha.

För samtliga viltarter förefaller merparten arealen mellanstora

av avse

enheter från 100-399 ha. Fördelat på regioner,

syns för älg inga stora

variationer.

För rådjur återfinns knappt halva arealen i övriga Götaland. När

det gäller övrigt vilt står Norrland för cirka halva arealen.

Utredningen har frågat fastighetsägarna deras intresse för upplåta

om att

jakt till utomstående. Som framgår nedan anger en överväldigande majori-

tet knappt 200 000 av cirka 241 000 att de saknar intresse för att upplåta j

jakt till utomstående. Uppgift saknas från drygt 20 000 enheter.

Tabell 3.22

Intresse för Regionområde upplåtelse till Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela utomstående holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

Intressefinns 1 558 1 845 52 7 308 4 189 5 943 20 895 Intressesaknas 15 287 20 215 15003 48 041 51 864 45 774 196 183 Uppgift saknas 40 4 178 182 5 030 4 458 9 931

23 819

Tabell 3.23

Intresse för	Areal mark i ha
upplåtelse till		25	100	Hela
utomstående	24 -	-99	399 400- -	riket
Intressefinns	2 961 9 420 7 676 838 20 895

Intressesaknas 88 961 80 764 24 477 1 981 196 183 Uppgift saknas 14463 5 654 3 205 489 23 819

I tabellerna nedan har gjorts en specialbearbetning de i dag inte har

av som upplåtit sin mark för jakt är intresserade. Totalt rör det sig

men som om cirka 2 500 brukningsenheter med total areal drygt 550 000 ha.

en Medelfelen för dessa skattningar torde relativt höga. Den slutsatsen

vara torde dock kunna dras att av de som i dag inte upplåter sin fastighet för

94 Fler jaknilUällen

jakt är det endast mycket liten del är intresserad av att upplåta sin

en som

fastighet.

Tabell 3.24

Fastighet utan upplåtelsemed utrymme för ytterligare jakt och intresseför upplåtelse hos ägaren Regionområde

Stock- Göte- Södra Övriga Övriga Norr- Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

Areal i ha Älg 60 714 28 854 0 104896 51 055 0 245 520 Rådjur 60 714 33 291 4 526 116 817 31724 21 312 268 384 Övrigt vilt 8 514 1940 4 526 151516 104090 210 215 480810 Total sådanareal 60 714 33 219 4 526 163437 104090 210 215 576 273

Antal sådanaBE 537 255 21 931 474 451 2 699 ÖvrigaBE 16 348 25 983 15215 59 448 60037 61 197 238 228

Tabell 3.25

Fastighet utan upplåtelsemed utrymme för ytterligare jakt och intresseför upplåtelse

hos ägaren Areal mark i ha	25	100	Hela
24	-99	399 400-	riket
-		-

Areal i ha

Älg	0 42 801 173 186 29 532 245 520
Rådjur	O 42 801 177713 47 870 268 384
Övrigt vilt	0 0 329 979 150 822 480 801

Total sådanareal 0 42 801 366546 166926 576 273 Antal sådanaBE 0 476 1972 222 2669 Övriga BE 106385 95 362 33 386 3 094 238 228

3.3.2 Jägare

Undersökningen till jägarna riktade sig till ett urval av jaktkortslösande jägare i åldrarna 18 till 50 år. Av de svarande var 93,3 procent män och 6,7 kvinnor. Av dessa män och kvinnor ägde en tredjedel helt eller

procent delvis lantbruksfastighet medan övriga två tredjedelar inte ägde sådan fastighet.

Fler jakttillfällen 95

Utredningen har inte funnit att det föreligger några skillnader mellan åldersklasser. Tidigare undersökningar utredningen har jämföra med att visar samma utfall. I beräkningarna nedan antalet jägare har utredningen av utgått från hela populationen jaktkonslösare.

Med hänsyn till att andelen kvinnor är få i undersökningen får utredningens redovisning fördelat kön anses vara osäker. När markanta skillnader förekommer indikerar detta dock att en skillnad föreligger i uppfattning mellan könen. Sådana skillnader, som dock förekommer sällan, redovisas nedan.

Eftersom uppgiftslämnarna till över 93 procent består män skiljer sig av inte männens svar nämnvärt från samtliga tillfrågades. Utredningen redovisar därför inte männens uppgifter särskilt.

Utredningen har frågat såväl jägarna ett urval den svenska besom av folkningen om deras föräldrar eller svärföräldrar jagar. Skillnaden mellan de båda grupperna är markant. Bland jägarna uppgav 74 procent att deras föräldrar eller svärföräldrar jagade. Motsvarande siffra för den svenska befolkningen i samma åldersgrupp var 30 procent. Bland jaktkortsgruppen lösande kvinnor uppger så många som 84 procent att deras föräldrar eller svärföräldrar jagade. Resultatet från jägarundersökningen tyder att traditionen inom familjen har en stor betydelse för att en person jagar.

Av de jaktkortslösande jägarna uppger två procent att de inte jagar längre. Av övriga tillfrågade jägare uppger drygt 58 procent att de har jagat mer än tio år, 32 procent att de jagat mellan tre och tio år samt sju procent att de jagat två år eller mindre.

Av de jägare som slutat jaga angav knappt hälften att de inte har tid, en femtedel att de förlorat intresset och en tiondel att de förlorade jaktmarken. Tre procent uppgav att orsaken var för långa resor eller att det var för dyrt. Övriga tjugo procent orsak. Det kan noteras att det är enbart uppgav annan män som uppgivit att de slutat.

96 Fler jakttillfällen

Utredningen har frågat jägaren hur stor andel av dennes eller dennes jaktlags normala jaktområde för älg respektive småvilt som disponerades

avtal under år 1995. Svaren fördelade sig följande sätt. genom

Tabell 3.26

	Älgjakt	Småviltjakt
Enbartegen mark 17%		22 %
Mindre	14%	12%
Mer än S0 %	13%	13 %
Allt	29 %	29 %
Vet	27 %	24 %

Jägarna har fått besvara vad huvudsakligen gäller för hans eller hennes som möjligheter att jaga älg respektive småvilt. De har besvarat frågan föl-

jande sätt.

Tabell 3.27 Småvilt Älg Alternativ Upplåtelse 9,1 % 19,2% Jagari ettjaktlag ellermotsvarandegenom upplåtelsefrån enskildmarkägare 7,2 % 13,7% Jagari ettjaktlagellermotsvarandegenom upplåtelsefrånskogsbolag.kommun,kyrka etc. 9,8 % 10,5% Jagari ettjaktvårdsområdegenomupplåtelsefrån enskildmarkägare 9,2 % 4,6 % Jagari ett jaktvärdsområdegenomupplåtelsefrån skogsbolag,kommun,kyrkaetc. 9,5 % 1,1 % Jagarensam marksomdisponerasgenom avtal 3,2 % 0,9 % Jagargenomatt köpakorttidsupplåtelse

Summa: 48,0 % 50,0 %

Ägande 19,3% 8,0 % Jagarensameller medfamiljemedlem/ägare

marksomjag/vi äger 13,5% 14,4% Jagari ettjaktlagellermotsvarandegenom att ägamarksomingår dettai 7.3 % 11,1% Jagari ett jaktvårdsområdegenomatt äga mark somingår dettai

Summa:	40,1 % 33,5 %
Övrigt	2,9 % 12,5% 9,0 % 4,0 %	Blir bjuden påjakt Jagar efter löfte från markägare
Summa:	11,9 % 16,5 %

100,0%

Fler jaknillfällen

Undersökningen visar att omkring hälften jägarna, vare sig det gäller

av småvilt eller älg, jagar på mark de nyttjar genom någon form av upplåtelse. Omkring 12 procent av småviltjägama och 16 procent av älgjägama blir antingen bjudna på jakt eller jagar efter löfte från markägaren. Övriga jagar

mark de äger.

Av undersökningen framgår att jägarna jagar mest småvilt. Drygt 55 procent uppger att de jagar mest småvilt. Av de övriga jagar 26 procent lika mycket älg som småvilt och 18 procent mest älg. Av kvinnorna uppger 42 procent att de jagar mest småvilt, 17 procent att de jagar lika mycket älg som småvilt samt 41 procent att de jagar mest älg.

När det gäller antalet jaktdagar uppger 19 procent av jägarna att de inte jagade älg över huvud taget under år 1995. 20 procent jagade l-3 dagar, 29 procent 4-7 dagar, 19 procent 8-14 dagar och 13 procent mer än 14 dagar. Motsvarande fråga beträffande småvilt gav följande resultat. Nio procent uppger att de inte jagat småvilt under 1995, 12 procent hade 1-3 jaktdagar, 18 procent 4-7 jaktdagar, 23 procent 8-14 jaktdagar och 38 procent mer än 14 jaktdagar. Undersökningen tyder att kvinnorna jagar småvilt mindre än männen gör. Av kvinnorna svarade nämligen 28 procent att de inte jagade alls och endast 18 procent att de hade mer än 14 jaktdagar på småvilt. Övriga siffror skilde sig inte nämnvärt från hela populationens svar.

Utredningen har också undersökt hur jägarens intresse för jakt förändrats de senaste åren. Omkring 50 att deras intresse är oförändrat

procent uppger för såväl älg- som småviltjakt. När det gäller småviltjakt uppger 12 procent att intresset ökat mycket och 26 procent att intresset ökat något. Ett något minskat intresse finns hos 10 procent och endast 2 procent uppger att deras intresse minskat mycket. Motsvarande siffror för älgjakten visar att för 6 procent har intresset ökat mycket, för 17procent ökat något, för 21 procent minskat något och för 6 procent minskat mycket. När det gäller intresset för älgjakt har 13 procent av kvinnorna uppgivit att deras intresse ökat mycket medan endast intresset minskat mycket. Även

en procent uppger att i denna delen tyder resultatet att kvinnorna har en något annan attityd till älgjakten än männen. Det kan också tyda att fler kvinnor börjat senare tid.

98 Fler jakttillfällen

Jägarna har även redovisat hur antalet jaktdagar förändrats under de senaste åren. Av jägarna uppger 7 procent att antalet jaktdagar ökat mycket, 21 procent ökat något, 35 procent oförändrat, 29 procent minskat något och 8 procent minskat mycket.

För det fall intresset för jakten har förändrats har jägaren angivit följande orsak såsom den viktigaste.

Tabell 3.28

Ökade kostnader	9 %
Minskad tillgång på vilt	11 9b
Svårare tag få mark	7 %
Avståndtill jaktmark ökat	4 %
Har blivit äldre	6 %
Minskade kostnader	0 %
Ökad tillgång vilt	7 %

Lättareatt få tillgång till mark 6 % Avståndtill jaktmark minskat 5 % Annanorsak 41%

Utredningen har undersökt vad ökad tillgång till mark skulle ha för betydelse för jägarens vilja att jaga fler dagar per år.

Tabell 3.29Hur mångafler dagar år skulledu vilja jagaälg/småviltomdu hadetillgång

per till ytterligaremark

	Älg	Småvilt
Ingen	54 Jb	38 %
l-3 dagar	12 %	8 70
4-7 dagar	l7 %	12 %
8 dagar eller mer	17 %	42 %

Utredningen har försökt ta reda vilka kostnader jägaren har för jakt.

Fler jaktlillfdllen 99

Tabell 3.30 Vilka kostnaderi kronorhar du haft för att bedrivajakt älg/småviltår 1995

Ingenting -500 500-2000 Mer än2 00 Kostnaderför Resor 22%/25% 4795/4370 25%/25% 6%f7% Mark, fallavgiñer. jaktkort l3%/2l % 34%/45% 3396/2296 20%/l 3%

Ingenting i 200-500 Mer än500 Viltvård 35%/44% 33%/29% 22%/18% l0%/9%

Undersökningen uppdelat kön tyder att kvinnorna har lägre kostnader för jakten. När det gäller kostnader för resor uppger 31 procent att de inte hade några kostnader alls för

resor i samband med älgjakt och 43 procent att de inte hade några i samband med småviltjakt. Motsvarande

procentsiffror för kostnader för viltvård 52 respektive 63 procent.

var

Jägarna fick besvara frågan hur mycket de skulle kunna tänka sig att betala per år inklusive köttandel för att få tillgång till mark för älg/småvilt.

mera 60 procent svarade att de inte behövde mera mark för älg eller småvilt. Övriga jägares svar, dvs. 40 procent motsvarande nästan 130 000 jägare, fördelade sig på följande sätt.

Tabell 3.31

Ingenting -500 5002 000 Mer än2 000 Kostnaderför Resor 39%/29% 29%/35% 27%/30% 5%/6% Mark. fallavgifter. jaktkort 35%/25% 17%/23% 35%/37% 13%/15%

Ingenting i 200-500 Merän 500 Viltvård 3l%/24% 20%/24% 30%/32% 1996/2096

Undersökningsresultatet fördelat kön tyder på att drygt hälften av kvinnorna inte är beredda att betala något alls för att få tillgång till mera mark för älgjakt. Knappt hälften uppger att de inte är beredda att betala något alls för att få tillgång till småviltjakt.

mer

Av jägarna anser 7 procent att kostnaderna för jakt är låga jämfört med kostnaderna för andra fritidsaktiviteter, 38 procent att de är varken låga eller höga och 43 procent att kostnaderna är höga. Övriga 12 procent har ingen uppfattning.

Utredningen har frågat jägaren vilken kategori jaktintresserade som denne skulle kunna tänka sig att ta permanent i det jaktlag han eller hon är

100 Fler jaknillfällen sou 1997;91

medlem En stor del av jägarna, 60 procent, har svarat att de inte är intresserade av att ta in ytterligare personer. Av de övriga ser de flesta hellre att den nye medlemmen är nybörjare än erfaren jägare.

Jägama har ombetts att ange de tre viktigaste skälen till varför han eller hon bedriver jakt. Jägarna har haft tio olika alternativ att välja mellan. Rangordnat efter antal svar blev resultatet följande.

Tabell 3.32

Skäl	Antal svar
Naturupplevelser	995
Kamratskap	672
Avkoppling	655
Spänning	626
Intresse för hundar	329
Viltvärdsintresse	270
Ger jaktbyte/kött	254

Kontaktmedsläktingar ochbygdendärjägarenhar rötter 199 Nöje 160 Intresseför skytte l l4

Jägarna har fått redogöra för vilken viltvård de bedriver den mark som han eller hon disponerar för jakt. När det gäller mark som disponeras för älgjakt är den i princip enda förekommande viltvårdsåtgärden utsättning av saltstenar. Beträffande mark disponeras för småviltjakt ser rangord-

som ningen, efter antal svar, ut följande sätt: Utsättning av saltstenar, vinterutfodring, viltåkerodling, rovdjurskontroll, uppsättning av holkar, iordningställande viltvatten, övrigt, skyddsplanteringar samt utsättning

av av fasaner, rapphöns m.m.

Utredningen har undersökt hur jägarna fått tillgång till sina nuvarande jaktmarker älg respektive småvilt. Svaren från jägarna fördelar sig följande sätt.

Fler jakttillfällen Tabell 3.33

	Älg Småvilt
Genombekanta	30,6% 29.4 %
Äger marken	27,9 % 27,4 %
Annat sätt	20,l % 20,8 %

Genomerbjudandefrån

markägare	13.5% 14.2%
Genomanställning	3,9 % 4,2 %
Genomkölista	3,0 % 3,1 %
Genomanbud	0.4 % 0.3 %
Genom egen annonsering	0,3 % 0,4 %

Genomatt svara annons 0,2 % 0,1 %

Utredningen har för år 1995 undersökt intresset för korttidsjakt och kostnaderna för sådan jakt. Svaren nedanstående frågor fördelade sig följande sätt.

Tabell 3.34 Bedrev du komidsjakt under 1995 köp av korttidsupplåtelse.typ dag eller vecka Nej 83.4% Jaoch kostademindreän 500kr 10.7%

Ja och kostadeSOO-l000 kr	3,7 %
Ja och kostadel 0Ol-2 000 kr	1.2%
Ja och kostade mer än 2001 kr	0,9 %

Tabell 3.35Skulleduvaraintresserad bedrivaatt merakomidsjaktkommande till 1995årsår kostnader Ja 32 % Nej 68 %

3.3.3 Presumtiva jägare

Enligt direktiven finns det i Sverige ett stort antal människor som skulle vara intresserade av att börja jaga men som av olika anledningar inte gjort det. I ett försök att utröna vilket intresse dessa presumtiva jägare har utförde utredningen under slutet av år 1995 och början av år 1996 en enkätundersökning. Undersökningsgruppen skulle representera i Sverige boende individer med ett eventuellt intresse av att börja jaga. Den undersökta populationen är i Sverige boende i åldern 18-50 år. Resultatet från undersökningen redovisas nedan.

Enligt direktiven skall utredningen företrädesvis titta de som är intresserade av att börja jaga men som är förhindrade till det eftersom de inte har tillgång till jaktmark. Nedan redovisar utredningen, i anslutning till

102 Fler jakttillfâillen

övriga resultat, vad denna grupp har svarat. I förhållande till hela referensgruppen visar resultaten att gruppen som saknar jaktmark är överrepresenterad i Norrlands tätorter, glesbygden i Svealand och mindre tätorter i Götaland.

I jämförelse med redovisningen i föregående avsnitt jägarna föreligger en relativt stor skillnad mellan jägare och den svenska befolkningen som helhet vad gäller jakttraditioner. Det föreligger dock ingen skillnad mellan könen. Däremot föreligger stora skillnader mellan könen vad gäller intresse av att avlägga jägarexamen.

Tabell 3.36 Den svenskajakten sägsbygga traditioner. lagar/jagadenågraav dina föräldrar/svärföräldrar

i ylän Kvinnor Ja 30,3% 32 % 29 % Nej 68,7 % 68 % 71 %

Tabell 3.37Hardu avlagteller håller du att avläggajägarexamen

5113 Mi Kvinnor Saknarjaktmark138 000stycken Ja 7.6% 12 % 3 % 20 % 27 600 Nej, och är inte intresserad 77.3 % 66 % 89 % 24 % 33 100 Nej, menär intresserad l5,l % 22 % 8 % 56 % 77 300

Tabell 3.38 Deltog du i jakt underår 1995

Alla Män Kvinnor Ja 6,5 % 11 % 1,3 % Nej 93,5 % 89 % 98,7 %

De deltog i jakt under år 1995 ombads att avbryta enkäten eftersom

som studien inriktades gruppen som inte jagar. Hela populationen 18-50 bestod 3 926 000 individer. Bortfallet var 35 procent och utredningen

av utgår från ett antagande som innebär att denna grupp helt saknar intresse

jakt. Detta innebär att 65 procent av populationen, dvs. 2 560 000 av

utgör jämförelsegrupp. Mot bakgrund av att könsfördelningen i personer populationen är helt jämn finns det 1 280 000 män och lika många kvinnor. Som konstaterats ovan hade ll procent av männen och 1,3 procent av kvinnorna deltagit i jakt under år 1995. Dessa saknar relevans och har plockats bort från studien. Av männen återstår således l 139 000 och bland kvinnorna 1 263 000.

Fler jakttillfällen 103 Studien visar att det finns knappt 400 000 män och 150 000 kvinnor som är intresserade av att jaga om förutsättningar funnits. Fördelningen vad gäller intresse av olika slags jakt visas i följande tabell. Tabell 3.39Om förutsättningarfunnits skulleduvaraintresseradavattjaga

	i Män Kvinnor Saknarjaktmark
Älg	3,6 % 4 %	3 % 9 % 12 400
Småvilt	6.2 70 10%	3 9b 31 % 42 800
i Både älg/småvilt 13.0 Jb 20 %		6 % 57 % 78 700
lngeldera	77.1 % 66 % 88 % 3 7a 4 100

3 1 1

En väsentlig fråga för utredningen är vilka hinder som föreligger för att

delta i jakt. Nedanstående tabell redovisar fördelningen olika svarsalter-

nativ. Inom parantesen i tabellen har de relativa frekvensema överförts till

absoluta tal. Det mest frekventa svaret bland annat skäl var famjljesituatioi l

nen.

Tabell 3.40 Vad ärdetsomhindrardig frånatt delta i jakt

3% Mi Kvinnor

Saknarintresse 78,2% 67,0 % 89,0 9b

Har inte tid	8,7 % 13,0% 4,7 % 207 000 148 000 59 000
Saknar jakrmark	6,0 % 9,6 % 2,3 % 138 000 109 000 29 000
Har inte råd	2,2 % 3.6 % 1,0%

54 000 41 000 13 000 Förlångaresor I till jaktmarken 0,4 % 0,7 9b 0,2 %

11 000 8 000 3 00 Vet inte vartjag skall vändamig 1,3% 2,7 b -

31 000 31 000 Annatskäl 3.2 % 3,6% 2,8 %

76 000 41 000 35 000

Utredningen har särskilt intresserat sig för den grupp som uppgivit att

avsaknaden jaktmark hindrar dem från att delta i jakt.

Nedan redovisas den presumtiva jägaren har för uppfattning om antal jaktdagar år, reseavstånd till jaktrnark, avtalstid vid upplåtelse samt

per kostnader för jakt. Siffran inom antalet presumtiva jägare.

parentes anger

104 Fler jakttillfällen

Tabell 3.41Hur mångadagarper år skulle du vilja jaga älg/småvilt

§3 Småvilt

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

		Jaktmark Jaktmark
Ingen	30,4 % 27 % 39 % 31 % 13,9% 11 % 24 % 7 % 163 000 105 000 58 000 42 800 79 000 43 000 36 000 9 700
1-3 dagar	29,2 % 29 % 32 % 26 % 18,3% 18 % 21% 9 % 162 000 113 000 49 000 35 900 101 000 70 000 31 000 12 400
4-7 dagar	24,8 % 27 % 136 000 109 000 27 000 27 600 l 16 000 85 000 31 000 31 700	18 % 20 % 21,4 % 21 % 20 % 23 %
8 dagareller mer 15,6% 17 %		ll % 23 % 46,4 % 50 % 35 % 61 %

86 000 69 000 17 000 31 700 250 000 198 000 52 000 84 200

Tabell 3.42Vilket ärdet längstaavståndenkel resa till jaktmarkenför älg/småviltsomdu kan tänkadig gg Småvilt Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar i Jaktmark Jaktmark 5 mil 36,0 % 35 % 38 % 48 % 43,3 % 43 % 45 % 50 % - 196 000 139 000 57 000 66 200 238 000 170 000 68 000 69 000 5-15 mil 36,4% 36 % 36 % 28 % 37,0 % 37 % 37 % 38 % N 197 000 143 000 54 000 38 600 203 000 147 000 56 000 52 400 16-30mil 14,5% 15% 15% 9% 11,3% 12% 9% 5% 92 000 59 000 23 000 12 400 62 000 48 000 14 000 6 900 merän30mil 13,2% 14% 11% 15% 8,4% 8% 9% 7% 72 000 55 000 17 000 20 700 46 000 32 000 14 000 9 700

Tabell 3.43Mångajägaresaknari dagegenjaktmarkeller har inte tillräckligt mycketegenjaktmarkoch skriverdärför avtal omatt disponeraannansmark vilken avtalstidanserdu varalämpligast i MÅ Kvinnor Saknarjaktmark 15: 19,7% 20 % 20 7; 12 % 3 108 000 78 000 30 000 16 600

2år	28,3% 31 % 21% 36% 155 000 123 000 32 000 49 700		g 1
3-43:	31,1% 31% 170 000 123 000 47 000 33 100	31% 24%	l
5 år eller mer 20,9 % 18 %		28 % 28 %

114 000 72 000 42 000 1 400

Fler jakttilljfällen 105 Tabell 3.44Hur mycketskulledu kunnatänkadigattmaximaltbetalaför att deltai älgjakt/småviltjaktundersju dagarunder förutsättningatt du får behållabytet eller del därav

Kostnad	gg Alla	Män Kvinnor Saknar Alla		Småvilt Män Kvinnor Saknar
13:55			jaktmark	jaktmark
Ingenting	13,6 % 12 % 75 000 48 000 27 000 15 200 82 000 44 000 38 000 20 700		18 % 11% 15,0 % 11% 25 % 15 %
l-500 kr	60,9 % 63 % 333 000 250 000 83 000 85 600 337 000 262 000 75 000 84 200		55 % 62 % 62,1 % 66 % 50 % 61 %
500-2 000 kr	23,8 % 24 % 131 000 95 000 36 000 35 900 l 13000 83 000 30 000 31 700		24 % 26 % 20,4 % 21 % 20 % 23 %
Merän2000kr	1,7%	1%	3% 1% 2,5%	2% 5% 1%

9 000 4 000 5 000 1 400 16 000 8 000 8 000 l 400 Mark m.m.

Ingenting	14,7% 13 % 81 000 52 000 29 000 12 400 94 000 59 000 35 000 15 200		19 %	9 % 17.2% 15% 23 % 11 %
1-500kr	40,1% 44% 222 000 174 000 48 000 58 000 267 0O 190 000 77 000 67 600		32% 42% 48,9% 48% 51% 49%
500-2 000 kr	40,9 % 39 % 226 000 155 000 71 000 56 600 167 000 131 000 36 000 48 300		47 % 41 % 30,5 % 33 % 24 % 35 %
Merän2000kr	4,3% 23 000 20 00	5%	2% 3 000 11 000 19 000 16 000 3 000 6 900	8%	3,4% 4% 2% 5%
Kostnad	Älg Alla	Män Kvinnor Saknar Alla		jaktmark	Småvilt Män Kvinnor Saknar jaktmark

Viltvård

Ingenting	17,6 % 17 % 100 000 67 000 23 000 19 300 82 000 55 000 27 000 16 600	15 % 14% 14,3% 14 % 18 % 12 %
1-200kr	31,9 % 32 % 177 000 127 000 50 000 35 900 203 000 143 000 60 000 41 400	33 % 26 % 37,1 % 36 % 40 % 30 %
200-500kr	37,4 % 39 % 208 000 155 000 53 000 62 100 179 000 143 000 36 000 55 200	35 % 45 % 33,3 % 36 % 24 % 40 %
Merän500kr	13,0% 12%	17% 15% 15,3% 14% 18% 18%

74 000 48 000 26 000 20 700 82 000 55 000 27 O0 24 800

Utredningen har undersökt vad den presumtiva jägaren tycker om faddersystem och hur denne helst skulle vilja jaga älg respektive småvilt. Nedan redovisas frågorna och hur de besvarats. Siffrorna inom parentes anger det ungefärliga antalet personer.

106 Fler jakttilUällen

Tabell 3.45Omjägarorganisationemaskullearrangeraetts.k.faddersystemen vanjägaretarmedenblivandejägare jakt

skulle du varaintresseradavett sådantarrangemang -

	i	Män	Kvinnor Saknarjaktmark
Ja. till priset av högst300 kr per dag 59,7 % 61 %	326 000 242 000 84 000 88 300		S6%		64 %
Ja, till priset av högst500 kr per dag 14.8%	81 000 55 000 26 000 8 300	14 %	17 %		6 %
Ja. till priset av högst l 000 kr per dag 1,2 %	8 000 8 000	2 %		- -	3 % 4 100
Nej, inte intresserad över huvud taget 24.3 % 23 %			27 %		27 %

132 000 91 000 41 000 37 300

Tabell 3.46 Vilket avföljandealternativstämmerbästöverensmeddin uppfattningavhur du vill jaga älg/småvilt

§5 i

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

jaktmark jaktmark Jagvill jaga 12,9% 16% 3 % 17 % 49,6 % 54 % 39 % 58 % ensam 68 000 63 000 5 000 23 500 273 000 214 000 S9 000 80 000 Jagvill jaga i ett 66,7 % 62 % 83 % 69 % 36,9 % 33 % 48 % 35 %

j jaktlag 371 000 246 000 125 00 95 200 203 000 131 000 72 O0 48 300 Jagvetinte 20,4% 22 % 14% 14% 13,6% 13 % 13% 8 %

108 000 87 000 21 000 19 300 72 000 52 000 20 000 11 000

3.4 överväganden och förslag

3.4. 1 Inledning

I likhet med andra naturresurser betraktas den vilda faunan som en hela svenska folkets angelägenhet. Vid förvaltningen av vår vilda fauna måste i hänsyn tas till alla partsintressen. Ökad möjlighet jaga förutsätter därför

att att det med hänsyn till samtliga berörda intressen finns ett utrymme för ytterligare jakt.

Ett ökat antal jakttillfállen får inte långsiktig ekologisk balans,

äventyra en en art- och individrik fauna eller hota nuvarande skydd för utrotningshotade arter. En förutsättning för en utvidgning av jakten är att utökningen inte skadar viltstammarna i deras egenskap av förnyelsebar resurs. Naturmiljöer, biotoper, måste tryggas så att arter som förekommer naturligt får chansen att leva vidare under ursprungliga förhållanden och i tillräckligt antal.

Jakten är accepterad som en del av samhällslivet. Debatten om jakten är ofta intensiv, förmodligen beroende att detta är ett område där åsikterna

SOU 1997191 Fler jakttillfällen 107

i bland går vitt isär oberoende av lojaliteter i övrigt. Liksom man i debatten i jaktfrâgor skall ge utrymme för både jaktvänner och de som är skeptiska måste utredningen i sina överväganden och förslag ta hänsyn till dessa olika åsiktsinriktningar.

Jakten är av människans äldsta kulturyttringar och har en bred folklig

en förankring. För många människor är jakt, liksom andra fritidsaktiviteter, en väsentlig del livskvaliteten. Jakten kräver att man har förmågan till

av någon form fysisk prestation och bidrar tveklöst till det som i dag kallas

av § friskvård. Jakten i sig bidrar alltså till bättre fysisk och mental hälsa. Jakten erbjuder dessutom en viktig social funktion.

j Jakt, liksom andra friluftsaktiviteter, som nu beskrivna sätt främjar den enskilda individen har ett allmänt intresse. Från det allmännas sida finns skäl att främja sådana aktiviteter. Utredningens överväganden och förslag siktar mot att ge så många som möjligt tillfälle att nyttja de goda förutsättningar till jakt vårt vidsträckta land erbjuder. Som framgår ovan

som får detta inte ske till vilket pris helst utan avvägningar måste göras

som mot andra intressen.

Nedan redovisar utredningen vilket behov det finns av fler jakttillfällen, jaktmarkerna och deras möjlighet fler jakttillfällen samt avslutnings-

att ge vis förslag hur de nyblivna jägarnas jaktintresse kan fångas upp.

3.4.2 Behov av fler jakttillfällen

Av utredningens direktiv framgår att 50 000 av de svenska jägarna uppger att de har brist jaktmark. Ytterligare ungefär 100 000 svenskar uppger i undersökningar att de är intresserade att börja jaga men att de inte har

av tillgång till jaktmark. Utredningen har genom undersökningar riktade till jägarna och de presumtiva jägarna försökt utröna vilket behov av fler jakttillfällen föreligger och vad som efterfrågas i fråga om jakt.

som

Undersökningen riktad till jägarna visar att omkring hälften av jägarna har ett oförändrat intresse för såväl småvilt- älgjakt. Bland övriga jägare

som har främst intresset för småviltjakt ökat. Sett utifrån antal jaktdagar uppger 28 procent att antalet jaktdagar ökat under de senaste åren, 35 procent att

108 Fler jakttilljfällen

antalet dagar är oförändrat och 37 procent att antalet jaktdagar minskat. Mycket tyder på att det samlade intresset för jakt bland de jaktkortslösande jägarna inte förändrats mycket. I sammanhanget är viktigt att notera att det är ungefär lika många jägare som uppger att det blivit svårare 7 procent respektive lättare 6 procent att få tag mark och att det är detta

som påverkat deras intresse för jakten. Resultatet tyder att brist jaktmark sällan är orsaken till ett minskat jaktintresse.

En ökad tillgång till mark för den enskilde jägaren har dock betydelse för dennes vilja att jaga fler dagar per år. När det gäller älgjakt tyder undersökningsresultatet att en sådan ökad tillgång skulle ha mindre betydelse för jägaren. Däremot skulle en ökad tillgång på mark påverka jägarens vilja att jaga småvilt. För drygt 40 procent av jägarna skulle sådana ändrade förhållanden kraftigt påverka antalet jaktdagar.

Resultatet i denna delen skall dock ställas i relation till vad jägaren är beredd att betala för att tillgång till ytterligare mark. Utredningens undersökning visar att 60 procent av de jaktkortslösande jägarna inte behöver mer mark för älg eller småvilt. Det betyder att det finns i det närmaste 130 000 jägare i Sverige som vill ha tillgång till mera mark.

En stor del av dessa 130 000 jägare är dock inte beredda att betala något för att få tillgång till ytterligare mark. Undersökningsresultatet visar t.ex. att ungefär 45 000 älgjägare och 32 000 småviltjägare är intresserade endast om marken är gratis. Vidare framgår att ett stort antal av dessa jägare som vill ha tillgång till ytterligare mark inte är beredda att betala mer än 500 kr per år för ytterligare mark. Sålunda framgår att ungefär hälften av jägarna, dvs. 65 000, inte är villiga att betala något eller högst 500 kr per år för upplåtelseavgift m.m. för att få tillgång till ytterligare mark. Vidare framgår att omkring 85 000 jägare inte är beredda att betala något eller högst 500 kr per år i ökade resekostnader för att få tillgång till ytterligare mark. Endast knappt 10 000 jägare kan tänka sig att betala

mer än 2 000 kr i resekostnader för att få tillgång till ytterligare mark. När det gäller kostnader för upplåtelseavgifter och fallavgifter m.m. kan knappt 20 000 jägare tänka sig att betala mer än 2 000 kr.

Fler jaknillfällen 109

Det anförda leder till slutsatsen att det finns drygt 100 000 jägare i Sverige som uppger att de är i behov av ytterligare mark. Kostnaderna synes ha stor betydelse för dessa jägare. Ett stort antal av de drygt 100 000 jägare

är i behov av ytterligare mark har sådana krav härvidlag att deras som behov inte kan realiseras. Det är t.ex. osannolikt att tro att man kan få ytterligare mark gratis. Endast en mindre del av jägarna kan tänka sig att betala mer än 2 000 kr för mark eller resor för att få tillgång till ytterligare mark. Majoriteten av jägama kan tänka sig att betala högst 500 kr per år j 2 för eller mark m.m. Intresset av att få tillgång till ytterligare mark

resor torde för dessa vara beroende av att marken är belägen nära jägarens bostadsort samt att jaktmarken är billig.

Med hänsyn till vad jägarna svarat frågan vad ökad tillgång till mark har för betydelse för jägarens vilja att jaga är det sannolikt att en ökad tillgång till jaktmark främst påverkar jägarens intresse för småviltjakt.

I Sverige finns det knappt 400 000 män och 150 000 kvinnor i åldrarna 18- 50 år som inte jagar men som är intresserade av jakt. Den vanligaste orsaken till att man trots ett intresse inte jagar är att man inte har tid. Ungefär 100 000 män och 30 000 kvinnor anser att brist på jaktmark är f orsaken till att de inte deltar i jakt. Det är denna grupp som utredningen i skall ägna särskild uppmärksamhet åt. l i Undersökningen visar drygt 30 000 dessa inte är intresserade att

att av av avlägga jägarexamen. Det torde innebära att deras möjlighet att börja jaga

är små. När det gäller hur många dagar dessa presumtiva jägare skulle vilja

jaga är det tydligt att småviltjakten är intressantast. Drygt 100 000 skulle vilja jaga fyra dagar eller mer. Endast ett fåtal vill inte alls jaga småvilt. När det gäller motsvarande siffror för älgjakt är det drygt 50 000 som vill jaga 4 dagar eller och så många som drygt 40 000 som inte vill jaga

mer älg över huvud taget.

Omkring hälften de presumtiva jägarna kan inte tänka sig att ha längre

av avstånd än 5 mil till jaktmarken. När det gäller småviltjakten uppger 70 000 att de inte vill ha längre än 5 mil och ytterligare drygt 50 000 att de kan tänka sig att åka högst 15 mil. Undersökningen får anses visa att en

110 Fler jakttillfällen

stor del av de presumtiva jägarna endast kan tänka sig att jaga i närheten av bostadsorten.

Av de presumtiva jägarna, som uppgivit att brist jaktmark är orsaken till att de inte jagar, är omkring 100 000 villiga att betala högst 500 kr för resor och drygt 80 000 högst 500 kr för jaktmark m.m. Resultatet tyder att en mycket stor del av denna grupp inte kan eller inte vill lägga ut några större kostnader jakten.

Sammantaget konstaterar utredningen att ett relativt stort antal jägare

l uppger att bristen jaktmark har betydelse för deras möjlighet att jaga i den omfattning de önskar. Likaså finns det ett relativt stort antal svenskar som är intresserade av att börja jaga men som uppger att tillgången till jaktmark hindrar dem. Mot bakgrund härav drar utredningen den slutsatsen att det utifrån dessa utgångspunkter finns ett behov av att tillskapa fler jakttillfällen. Utredningen har därför undersökt vilka möjligheter det finns att få till stånd fler jakttillfällen i landet.

3.4.3 Jaktmarkema och deras möjlighet att ge fler jakttill-

fällen

För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan jaktmark skall utredningen enligt direktiven lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Utredningen bör lämna förslag till hur markägare som själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna förmås att upplåta mark för jakt andra. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheten att upplåta den allmänt ägda marken. Nedan redovisar utredningen sina överväganden och förslag härvidlag.

Mark som förvaltas av Fastighetsverket

Som redovisats inledningsvis är Fastighetsverket den största förvaltaren av statens fasta egendom. Bl.a. förvaltas statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen av detta verk. Enligt uppgift från verket utnyttjas i dag all jaktbar mark för jakt. Det finns sålunda inte någon outnyttjad mark under Fastighetsverkets förvaltning.

Fler jakttillfällen 11l

Småviltjakten ovan odlingsgränsen och renbetesfjällen har varit föremål för en omfattande utredning från det allmännas sida. En intensiv debatt har förekommit såväl i massmedia som mellan olika intressegrupper. Utredningen har inte haft anledning att granska detta upplåtelsesystem närmare men vill ändå utifrån de aspekter utredningen har att ta hänsyn till säga följande.

Den totala arealen som är tillgänglig för småviltjakt på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen uppgår till 6 231 000 ha Utredningen av småviltjakten och handredskapsfisket ovan odlingsgränsen och på renbetesfjället s. 27 ff.. Det är därmed fråga om mycket stora arealer som gjorts tillgängliga för allmänheten. Utredningen konstaterar att j i nuvarande upplåtelsesystem således gör det möjligt för ett stort antal jägare

bedriva småviltjakt. Även de jägare saknar jaktmark här att som egen ges möjlighet att bedriva jakt. Tillgången jakttillfallen, med nuvarande upplåtelsesystem, torde alltså vara mycket god.

Med utgångspunkt från vad jägarna uppgivit sig vara beredda att betala för jaktkort och resor för att få tillgång till jakt torde nu aktuell jakt trots allt inte tillgänglig för det stora flertalet. För den som bor nära upp-

vara låtelseområdet lär de avgifter som tillämpas vara på acceptabel nivå. Den jägare inte bor nära upplåtelseområdet har dock svårt att utnyttja

som denna jakt. Rent allmänt kan konstateras att det torde vara en kostsam friluftsaktivitet för den som inte bor orten.

Nationalparker och naturreservat

Mark som tillhör staten kan avsättas till nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. För varje särskild nationalpark meddelas de föreskrifter som behövs för att ändamålet med parken skall kunna tillgodoses. Sådana föreskrifter får meddelas av Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen. Även föreskrifter vården och för-

om valtningen parken meddelas Naturvårdsverket efter samråd med

av av länsstyrelsen.

112 Fler jakttiIUällen

Syftet med nationalparkerna är att samtid och eftervärld såsom en hela nationens tillhörighet skydda sammanhängande större områden, vilka utgör karakteristiska prov ursprungliga eller av kulturinflytelser relativt oberörda landskapstyper med tillhörande ytbildning, växtvärld och djurvärld. Parkerna är tänkta att bilda centralhärdar för vetenskaplig forskning; här framträder alltmer deras roll som orörda referensområden för forskningen. Men de skall också i princip stå öppna för envar SOU 1951:5 s. 85.

Naturvårdsverket har utarbetat en policy för jakten i nationalparker. Denna policy följs när nationalparker inrättas i dag. Naturvårdsverkets grundinställning är att nationalparker skall ge skydd både flora och fauna. I en idealisk park förekommer inte jakt. De viktigaste motiven för detta är följande.

Nationalparkens höga status som skyddade områden -

Historiskt konsekventa svenska regler -

Internationella regler -

Nationalparkernas funktion som orörda referensområden för forskning -

och miljöövervakning

Etiska motiv -

Hänsyn till annat friluftsliv -

Strävan efter så låg nivå av störningar och påverkan som möjligt -

Denna grundinställning vägs dock i vissa fall mot andra aspekter. Dessa aspekter är följande.

Fördelarna med att nationalparken accepteras lokalt och får lokal -

förankring Eventuellt fördelar från naturvårdssynpunkt av jakt en djurart

I nationalparker bör, enligt Naturvårdsverkets policy, vissa undantag från jaktförbud kunna ges lokalbefolkning eller tidigare ägare så länge de är verksamma, eller boende i anslutning till området. Alternativt kan vissa undantag ges under en bestämd övergångsperiod. Eventuella undantag och villkoren härför får bestämmas från nationalpark till nationalpark.

Som framgår ovan är nationalparker områden vars natur fått ett särskilt kvalificerat skydd. De syften nationalparkerna har innebär givetvis att intresset av fler jakttillfällen dessa områden väger mycket lätt. Den

Fler jakttillfällen l 13

policy Naturvårdverket utarbetat beträffande jakten dessa särpräglade områden är enligt utredningens uppfattning så kan begära.

generös man Utredningen anser således inte att man kan eller bör tillåta jakt i nationalparker i större utsträckning än vad Naturvårdsverkets policy medger. Om man bortser från sarnemas jakt i vissa områden förekommer jakt i ett par parker. Detta synes stämma väl överens med den policy Naturvårdsverket utarbetat.

Nationalparker kan bara bildas statens mark. På både enskild och statlig mark kan däremot bildas naturreservat. Institutet naturreservat skall endast användas om skyddet av ett område kräver sådana begränsningar av markutnyttjandet att det inte kan kombineras med pågående markanvändning. Länsstyrelsen kan förklara ett område som naturreservat om det behöver särskilt skydd eller vårdas grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller eftersom området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. Länsstyrelsen får föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheten som är nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet. Bildande av naturreservat med nödvändiga föreskrifter förutsätter att det finns ett starkt allmänt intresse som motiverar denna åtgärd prop. 1985/86:90 s. 176 f..

Naturvårdsverket har utarbetat en policy för jakten i naturreservat. Denna policy följs när naturreservat inrättas i dag. Naturvårdsverkets policy för jakt i naturreservat är följande och redovisas i punktfonn.

Syftet med ett naturreservat skall vara avgörande för om jakt skall -

tillåtas eller inte inom reservatet. Är syftet t.ex. att skydda rik flora

eller värdefull geologisk formation erfordras således inte något

jaktförbud.

Har området stort värde för djurlivet, t.ex. en mindre sjö av stort värde -

för rastande sjöfågel, och kan jaktutövningen inom reservatet påtagligt försämra detta värde är det rimligt att inskränkningar i jakten tillgrips.

Jaktförbud behöver dock inte nödvändigtvis vara totala. Jakten kan i -

stället så att förbud endast berör de arter som behöver särskilt

anpassas

skydd eller att jakten enbart får förekomma under viss tid året, viss

del av dygnet eller endast får ske inom vissa delar av reservatet osv.

114 Fler jakttillfällen

Anpassning av jakten kan ibland få tillgripas även för att undvika konflikter med övrigt friluftsliv. Anpassningen kan ibland också gälla jaktmetoder eller jaktmedel. Som exempel kan nämnas förbud mot fällfångst små marker eller områden med mycket friluftsfolk, användning av blyhagel i grunda vattenområden, förbud mot att sätta upp jakttorn i områden där sådana inte behövs säkerhetsskäl, förbud mot siktgator inom områden som

av skall lämnas till fri utveckling framför allt urskogsområden, förbud mot att transportera ut fällda djur med barmarksfordon i myrrnarker där oacceptabel spårbildning kan befaras, förbud mot användande av drivande hund alltför små markområden för att undvika irritation osv.

j Är inskränkningar i jakten inte nödvändiga för att skydda faunaintresset eller för att undvika påtagliga konflikter med annat friluftsliv skall jaktförbud inte tillgripas inom reservatet vare sig detta är av intrångskaraktär eller ägt staten och bokfört naturvårdsfonden. Detta innebär

av bl.a. att jakt skall ske utan inskränkningar i enlighet med regeringens jakttidsbestärnmelser. Någon jakt får dock inte ske under artens yngeltid. Skyddsjakt för att skydda en eller flera djurarter mot andra skall inte förekomma annat än i rena undantagsfall. Sådana ingripanden är i allmänhet föga meningsfulla eftersom de ofta har kortvarig effekt. Jakten skall ske enligt långtidsupplåtelser, vanligen fem år. Valet av nyttjanderättshavare skall noggrant. Korttidsjakt skall inte före-

vara komma inom naturreservat.

Utredningen att Naturvårdsverkets policy vad gäller jakt inom

anser naturreservat är väl avvägd utifrån de ändamål naturreservaten skall främja. Policyn är sådan att det är möjligt att tillåta jakt när naturreservatets syften så tillåter. Därutöver bör självfallet inte jakt tillåtas.

Utredningen har med bistånd från Naturvårdsverket tagit fram statistik rörande nationalparker och naturreservat. Med hjälp från Naturvårdsverket har större mängd föreskrifter för naturreservat granskats och bedömts. en Utredningen noterar att det råder jaktförbud endast på mindre än fyra

naturreservatens areal. På 33 procent, eller drygt 900 000 ha, av procent av marken råder det inskränkningar i jakträtten. Av dessa drygt 900 000 ha är

Fler jakttillfällen 115

det två reservat, Vindelfjällens naturreservat och Sjauna naturreservat, som står för huvuddelen av arealen, nämligen drygt 835 000 ha.

Av föreskrifterna för Vindelfjällens naturreservat drygt 550 000 ha framgår att inskränkningama i jakträtten endast gäller förbud att jaga andfågel och vadare och att inskränkningama därför måste betraktas som marginella i detta reservat.

Sjauna naturreservat är, tillsammans med nationalparkema Padjelanta, Sarek, Stora sjöfallet och Muddus samt naturreservatet Stubba, Europas i I 3 särklass största sammanhängande med så orörd

yta gott som natur. Området innehåller bl.a. rika naturtyper där växter och djur förekommer i

stor mångfald. Tack vare denna orörda och storslagna natur, områdets rika biologiska liv och dess historiska värde för samekulturen har det år 1996 av FN-organet UNESCO utnämnts till världsarv, World Heritage Site. Namnet är Lapplands världsarv och utmärkelsen förpliktar Sverige att bevara det i orört skick för kommande generationer.

Utredningen har med assistans från Naturvårdsverket genomfört ett relativt stort antal stickprovsundersökningar och detta sätt försökt plocka fram exempel på reservat där jaktförbudet eller inskränkningama kan anses tveksamma eller omotiverade. Utredningen har inte lyckats finna några sådana exempel.

Utredningen gör sålunda den bedömningen att det finns inga eller små möjligheter att hitta ytterligare jakttillfállen inom landets nationalparker och naturreservat.

Mark som förvaltas av Fortifikationsverket och Försvarsmakten

Enligt gällande lagstiftning ankommer det på Fortifikationsverket att förvalta mark som används för militära ändamål. Genom avtal har bl.a. rätten att nyttja jakten överlåtits Försvarsmakten. Försvarsmakten förfogar sålunda över drygt 100 000 ha jaktbar mark. Marken är relativt jämt fördelad över landet. I Kalmar, Västmanlands och Uppsala län finns ingen jaktbar militär mark.

l 16 Fler jakttillfdllen

Av den undersökning utredningen låtit göra framgår att det råder speciella förhållanden på denna mark. Marken har primärt annat syfte och används som övnings- och skjutfält. Av förklarliga skäl kan jakt inte bedrivas marken under perioder då den används för sitt huvudsakliga ändamål. Mot bakgrund av detta har Försvarsmakten beslutat att marken skall upplåtas till jaktklubbar där anställning vid ett förband är ett krav för medlemskap.

Enligt utredningen kan man ifrågasätta om det är lämpligt att jakten nu aktuell mark endast förbehålls anställda inom Försvarsmakten. Om andra statliga myndigheter tilläts tillämpa motsvarande regelverk skulle t.ex. all jakt mark som förvaltas av naturvårdsfonden upplåtas till Naturvårdsverkets anställda. Skulle ett sådant synsätt bli utbrett skulle stora jaktmarksarealer förlorade för den breda allmänheten.

En allmän princip för statligt ägd mark bör vara att den inte är tillgänglig enbart för statligt anställda utan öppen även för allmänheten när så är möjligt. Kan jakt, med hänsyn till det ändamål marken har i statlig ägo, bedrivas torde det också vara möjligt att hitta lösningar som tillåter att allmänheten får jaga. Utredningen inser att det råder särskilda förhållanden

mark som nyttjas av Försvarsmakten. Det kräver sannolikt att jakten, såsom i dag, administreras av jaktklubbar med nära anknytning till förbanden i landet. Som utredningen ser det finns det emellertid inget som hindrar att även de som inte är anställda vid försvarsmakten skulle kunna bli medlemmar i dessa klubbar och bedriva jakt under överinseende av de medlemmar som är anställda vid Försvarsmakten. Det innebär att delar av föreningens medlemmar i jaktklubben skulle kunna vara marklösa jägare boende inom förbandets närområde.

Den närmare utformningen av ett sådant system bör handhas av Försvarsmakten så att hänsyn kan tas till de speciella förhållanden som råder. Utredningen föreslår att Försvarsmakten får i uppdrag att utforma regler som öppnar en möjlighet för allmänheten att nyttja jakt statlig mark som används av Försvarsmakten.

Fler jakttillfällen l 17

Allmänt vatten

Regeringen har i beslut den 21 november 1996 beslutat att utredningen i sitt arbete skall beakta ett av Naturvårdsverket redovisat uppdrag om jakt på allmänt vatten. I beslutet sägs att en utvidgad jakt sådana områden kan vara ett sätt att förbättra tillgången jaktmark. Arbetet i denna del har krävt särskilda överväganden och blivit så omfattande att utredningen funnit det lämpligt att redovisa sina förslag och överväganden i ett särskilt avsnitt. Utredningens förslag innebär att fler personer får möjlighet att jaga på allmänt vatten. Förslaget redovisas i avsnitt För många marklösa jägare som efterfrågar jaktmark nära bostadsorten innebär förslaget utökade jaktmöjligheter.

Mark som förvaltas av kyrkan

Utredningens undersökning visar att kyrkan förfogar över knappt 540 000 ha jaktbar mark. Enligt kyrkan utnyttjas all jaktbar mark för jakt. Därav används 500 000 ha för upplåtelser till utomstående. Endast ett mindre markinnehav används av anställda inom kyrkan. Undersökningen visar också att det inom vissa stift finns utrymme för ytterligare jägare i befintliga jaktlag. Det framgår att det främst gäller jakt på småvilt. Utredningen återkommer till denna fråga nedan i avsnittet Utrymme för ytterligare jägare i befintliga jaktlag.

Mark som förvaltas av kommuner

Av landets 288 kommuner har 242 besvarat utredningens enkät. Undersökningen visar att 75 av dessa kommuner inte äger någon mark som kan utnyttjas förjakt. Övriga 167 kommuner har tillsammans drygt 300 000 ha jaktbar mark. I 70 kommuner utnyttjas inte all jaktbar mark. Hur stora arealer det rör sig om som inte utnyttjas är osäkert eftersom de flesta kommunerna inte lämnat upplysning om detta. Mycket tyder dock att marken är svår att göra tillgänglig för allmänheten. De vanligaste orsakerna till att marken inte används är nämligen att den är tätortsnära, ingår i fritids- eller rekreationsområde eller ingår i naturreservat.

118 Fler jakttillfällen

Mindre än 20 kommuner uppger att de kommer att upplåta ytterligare marker för jakt. Arealmässigt är det fråga om små enheter. Sammantaget ger undersökningen anledning att tro att den kommunala marken i det närmaste är fullt utnyttjad och att det endast finns ett litet utrymme för fler jakttillfällen.

Utredningen anser att flera goda exempel finns att hämta från kommunernas verksamhet när det gäller att bereda presumtiva jägare, ungdomar och marklösa jägare tillfälle att få jaga. Flera kommuner upplåter nämligen jakträtten till föreningar med anknytning till en frivillig jägarorganisation. Ändamålet med sådant samarbete torde i flertalet fall att bereda

vara i föreningen ökade möjligheter att utbilda jaktintresserade personer ijakt och viltvård. Mot att få nyttja den kommunala marken ansvarar föreningen för utbildning och fortbildning av jägare. Ofta ansvarar föreningen också för erforderligt fältarbete med viltvården.

Utredningen anser det vara önskvärt om flera kommuner kunde använda sin jaktbara mark detta sätt till gagn för presumtiva och marklösa jägare inom kommunen. Förutom att man ger sina kommunmedlemmar möjlighet att bedriva en meningsfull och berikande friluftsaktivitet kan kommunen g

från både i dra fördelar av ett sådant förfarande. Kommunerna kan ett, ekonomisk och praktisk synpunkt, fördelaktigt sätt avlastas det viltvårdsansvar som åvilar markägaren.

Mark som förvaltas av de sex största skogsbolagen

Utredningens undersökning visar att de sex största skogsbolagen förfogar över drygt ll miljoner ha jaktbar mark. Enligt bolagen utnyttjas all jaktbar g mark för jakt. Omkring en fjärdedel av denna mark utnyttjas av anställda inom bolagen. Övrig mark upplåts till utomstående. Majoriteten av bolagen uppger att det finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag när det gäller jakt efter älg, rådjur och småvilt. Utredningen återkommer till denna fråga nedan i avsnittet Utrymme för ytterligare jägare i befintliga jaktlag.

Fler jakttillfällen l 19

Mark som förvaltas av enskilda fastighetsägare

Utredningens undersökning visar att de fastigheter som ägs av enskilda utnyttjas i hög grad. Av landets privata brukningsenheter är det endast fyra procent, eller 600 000 ha, inte utnyttjas för jakt. Av dessa 37 000

som brukningsenheter är 29 000 mindre än 25 ha och drygt 36 000 mindre än 100 ha. Antalsmässigt är det därmed knappt 16 procent av landets privata brukningsenheter inte utnyttjas för jakt. Arealandelen där ingen jakt

som bedrivs är förhållandevis jämt fördelad över landet. En något större grad

outnyttjande kan dock skönjas i Stockholmsområdet. av

Medelarealen de knappt 30 000 fastigheter är under 25 ha är 6 ha.

som Enligt utredningens uppfattning torde dessa fastigheter vara svåra att utnyttja för jakt utan samverkan med andra fastigheter. De är emellertid spridda över hela landet och de fall där samverkan kan bli aktuell måste

få. Att omkring 95 procent arealen för landets privata vara ytterst av brukningsenheter utnyttjas för jakt får från jaktlig synpunkt anses vara mycket bra. Utredningen att resultatet från undersökningen härvidlag

anser

de privata brukningsenhetema utnyttjas för jakt i mycket hög grad visar att och att inte kan begära mycket Det finns, enligt utredningen, inte

man mer.

sig möjligheter eller skäl att vidta några åtgärder beträffande de vare fastigheter inte utnyttjas för jakt i dag.

som

När det gäller vilket det finns för ytterligare jakt enskilda

utrymme

utredningens undersökningar att det finns utrymme för marker visar ytterligare jakt relativt areal. Intresset för att upplåta sin mark

en stor till utomstående är dock litet. Utredningen drar den slutsatsen att av de som

upplåter sin fastighet för jakt är det endast mycket liten del i dag inte en

är intresserad av sådana upplåtelser. som

det gäller fastigheter i dag upplåts och där det finns utrymme för När som ytterligare jakttillfällen utredningen att det finns åtgärder som kan

anser vidtas. Den åtgärd kan verksam är infonnation och upplysning

som vara

ändra jägarnas attityd. På så sätt kan dessa förmås att dela med sig för att

det överskott jakttillfällen deras jaktmark har. För större enskilda av markägare upplåter jaktmark vill dock utredningen hänvisa till vad

som

sägs nedan under rubriken Utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag. som

120 Fler jakttillfdllen

Jaktvårdsområden

Flertalet fastigheter i Sverige har från jaktlig synpunkt mindre lämplig

en form och storlek. Olika former samverkan har vuxit fram under åren

initiativ från fastighetsägare som upplevt ägosplittringens negativa genom konsekvenser och insett behovet samarbete. Syftet med samarbetet har

skapa sämja mellan jaktutövande fastighetsägare samt till stånd varit att bättre ordning vid utövandet jakten. Den samverkan som här avses har

av ofta byggt frivilliga initiativ från fastighetsägarnas sida och privata överenskommelser dem emellan.

Motivet med jaktvårdsområdesinstitutet kan i ett historiskt perspektiv sägas

försöka samordna jaktutövningen mellan ägare till mindre och vara att splittrade fastigheter att föra ihop dem till större sammanhängande

genom jaktornråden. Det primära syftet med att bilda ett jaktvårdsområde är att främja viltvården och skapa möjligheter till positiv samverkan mellan

att fastighetsägarna. Avgörande för viss åtgärd skall anses falla inom

om en

för jaktvårdsområdets ändamål är alltid viltvården främjas. ramen om

Jaktvårdsområden har och har haft stor betydelse för möjligheterna att jaga och tillskapa jakttillfällen. Mindre områden som annars inte kunnat

att utnyttjas för jakt har med syftet främja viltvården slagits samman till

att

områden och därigenom skapat goda tillfällen till jakt och viltvård. större

friluftsintresse. Det finns från det allmännas sida ett uttalat Jakten är ett intresse främja friluftslivet i allmänhet. Exempelvis innehåller lagen

av att 1987:12 hushållning med naturresurser m.m. särskilda hänsynsregler

mark- och vattenområden har stor betydelse för friluftslivet. Utom som redningen vill med detta understryka att skapandet av jakttillfällen visserligen har allmänt intresse att det även finns andra lika tungt

ett men vägande friluftsintressen det allmänna har att främja.

som

jaktvårdsornrådesinstitutet kan jaktintresset främjas med tvångsåt- Genom gärder det intresset sammanfaller med främjandet viltvården. Med

om av gällande lagstiftning kan även beslut inte rör viltvården fattas inom ett

som jaktvårdsområde och bli bindande för samtliga medlemmar. Det innebär att

Fler 121 jakltilüällen

det rena jaktintresset ibland ges större tyngd än friheten för fastigen hetsägare att förfoga över sin fastighet.

Förfogandefriheten för fastighetsägare innebär bl.a. denne skall en att vara fri att avgöra om han eller hon vill jaga sin fastighet. Markägaren skall också vara fri att bestämma skall jaga fastigheten och fritt vem som kunna överlåta denna rätt till annan.

I avsnitt 7 föreslår utredningen relativt genomgripande förändringar av det nuvarande jaktvårdsområdesinstitutet. Detta är gammalt och har inte följt med den senare tidens utveckling lagstiftningsområdet. Bl.a. har Sveriges inkorporerande av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och förändringarna äganderättsskyddet i av regeringsformen inneburit ändrade förutsättningar berör jaktvårdssom områdesinstitutet. Utredningen är den bestämda uppfattningen de av att ändringar utredningen föreslår förutsättningar för att det skall kunna ger skapas fler jaktmöjligheter goda villkor. Sammantaget innebär förslaget att jaktvårdsområdena utvecklas så att de utgör bas för lokalt inflytande en under demokratiska former.

Utredningen vill i detta sammanhang särskilt peka förändring en som påverkar antalet jakttillfállen.

Idag finns en möjlighet för jaktvårdsområdesförening upplåta rätt till en att jakt inom jaktvårdsområdet om det finns föreskrifter sådan upplåtelse om i föreningens stadgar. En förutsättning är dock att jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsomrâdet. Enligt utredningen är det svårt att avgöra vilken effekt denna bestämmelse har haft för antalet jakttillfallen. Utredningen anser emellertid att det finns vissa möjligheter att mäta effekten samt dessutom avgöra vilken möjlighet systemet innebär för marklösa jägare att få tillgång till jaktmark.

Landets jaktvårdsområden är, med få undantag, medlemmar i Svenska jägareförbundet. Svenska jägareförbundet har sedan 1966 i tidskriften Svensk jakt publicerat sitt register över korttidsupplåtelser Någonstans att jaga. Jaktmarksutredningen har i sitt betänkande Jaktmarker SOU 1974:80 redovisat antalet jakttillfällen som utbjudits genom jaktvårdsområdenas

122 Fler jakttillfällen sou 1997:91

försorg och som registrerats av Svenska jägareförbundet. Uppgifterna i utredningen är från 1973 års register.

I detta sammanhang är det viktigt att betona att vid denna tid förutsatte en upplåtelse av jakt att samtliga fastighetsägare var ense därom. Numera kan en enskild fastighetsägare inte förhindra sådana upplåtelser. En majoritet av fastighetsägarna kan i dag besluta om sådana regler mot minoritetens vilja.

Utredningen har jämfört jaktvårdsområdenas utbud av jaktmark i dag med jaktmarksutredningens resultat. År 1973 fanns det l 480 jaktvårdsområden i landet med en total areal 6,3 miljoner ha. I 1973 års register fanns det 42 jaktvårdsområden som erbjöd jakt jaktintresserade, bl.a. marklösa jägare. Av dessa jaktvårdsområden fanns 2 i Värmland, 5 i Jämtland, 33 i Västerbotten, l i Norrbotten och 1 i Västernorrland. År 1996 fanns det l 890 jaktvårdsområden med en total areal 7,3 miljoner ha. I Svensk jakt nummer 8 för år 1996 har Svenska jägareförbundet senast redovisat registret Någonstans att jaga. Av sammanställningen framgår att det år 1996 fanns sammanlagt 28 jaktvårdsområden som erbjöd jakt. Av dessa fanns 3 i Norrbotten och 25 i Västerbotten.

Utredningen konstaterar utifrån innehållet i Svenska jägareförbundets register att antalet jakttillfällen erbjuds intresserade jägare och då även

som marklösa jägare är få. Jämförelsen med förhållandena år 1973 visar dessutom att antalet jakttillfällen som på detta sätt offentligt utbjuds till bl.a. marklösa jägare minskat. Detta är förvånande om man betänker att antalet jaktvårdsområden och dess sammanlagda areal ökat kraftigt under samma period och att jaktvårdsområdesföreningarna dessutom fått möjlighet att med tvång upplåta rätt till jakt för att just kunna erbjuda fler jakttillfällen.

Enligt utredningen behöver det införas förändringar i jaktvårdsområdesinstitutet så att de jakttillfällen som inte utnyttjas verkligen kommer ut till den jaktintresserade allmänheten. Den nuvarande möjligheten för en förening att upplåta jakt bör finnas kvar dock med vissa justeringar som redovisas i avsnittet Viltvårdsområden. Utredningen föreslår emellertid följande förändringar i syfte att skapa fler jakttillfällen och som, i enlighet med utredningens direktiv, innebär att markägare som inte själva utnyttjar sin

Fler jakttillfällen 123

mark kan förmås upplåta mark för jakt andra. Jaktvårdsområdesinstitutet hindrar nämligen i dag markägare att upplåta sin mark för jakt.

Idag tillämpas ett system med jakträttsbevis inom jaktvårdsområdena. Det innebär att i jaktvårdsområden där man får jaga utan hänsyn till fastighetsgränserna fördelas jaktutövningsrätten med arealinnehavet som fördelningsgrund. Innehav jakträttsbevis erfordras för att få jaga inom jaktvårdsom-

av rådet. Varje fastighetsägare har, oavsett storleken sitt fastighetsinnehav, rätt till minst ett jakträttsbevis. För att fastighetsägare skall kunna få fler

en jakträttsbevis fordras mer än ett visst arealtal som skall anges i stadgarna. Om det t.ex. i stadgarna anges att en jakträttshavare har rätt att lösa ett bevis för varje påbörjat 100-tal ha så har en fastighetsägare med 100 ha eller mindre rätt till ett jakträttsbevis. En fastighetsägare som har mer än 100 ha mindre än 200 ha får lösa två jakträttsbevis osv. I exemplet

men innebär det alltså att två familjemedlemmar inte kan jaga samtidigt om deras fastighetsinnehav understiger 100 ha. Arealtalet är således avgörande för antalet jägare inom jaktvårdsområdet och reglerar därmed jakttrycket.

I lagen jaktvårdsområden har sedan den 15 juni 1984 funnits regler

inskränker fastighetsägarens rätt att avtala om upplåtelser. För som upplåtelse eller överlåtelse jakträtt inom ett jaktvårdsområde får

av föreskrivas krav tillstånd jaktvårdsområdesföreningen. Tillstånd får

den till vilken jakträtten upplåts eller överlåts inte förfogar över vägras om mark inom jaktvårdsområdet sådan storlek som föreskrivs i föreningens

av stadgar. För att den har jakträtt grund avtal skall ha rätt att få

som av

jakträttsbevis fordras att denne disponerar jakt minst det antal ut ett hektar i stadgarna. Om arealtalct är satt till 100 ha innebär det

som anges

fastighetsägare med mindre mark själv inte utnyttjar sin mark att en som för jakt inte kan upplåta jakträtten fastigheten till annan.

Systemet med jakträttsbevis i kombination med nu aktuell inskränkning kan få egendomliga konsekvenser. Om det i stadgarna anges att fastighetsägare har rätt lösa ett jakträttsbevis för varje påbörjat 100-tal ha så innebär det

att att fastighetsägare med fastighet vars areal uppgår till 103 ha har rätt

en en

lösa två jakträttsbevis. Denne fastighetsägare har möjlighet att upplåta att jakten 100 ha eller att upplåta rätten att lösa jakträttsbevis för denna areal och själv utnyttja den överskjutande arealen 3 ha som berättigar

124 Fler jakttillfällen

honom till jakt inom hela området. I praktiken kan dock lika gärna

man se det som att fastighetsägaren upplåter 3 ha mark och behåller resten själv. En fastighetsägare som har 80 ha har dock ingen möjlighet att upplåta jakträtten eller upplåta rätten att lösa jakträttsbevis.

Antalet presumtiva jägare inom ett jaktvårdsområde regleras

genom reglerna om jakträttsbevis. Genom att tillåta en jaktvårdsområdesförening att bestämma arealkrav för rätt till jakträttsbevis överlåts föreningen att bestämma jakttrycket inom området. Att därutöver inskränka fastighetsägarens möjligheter att förfoga över sin fastighet är inte behövligt från

i viltvårdssynpunkt. Dessutom hindrar dessa regler fastighetsägare

en som själv inte utnyttjar sin mark att upplåta sin mark för jakt andra. Ett hinder som gäller oavsett om jakten skall bedrivas gemensamt inom

området eller

Enligt utredningen går det inte annat än i undantagsfall att motivera ett ingrepp i den enskilde fastighetsägarens rätt att utnyttja sin egendom sätt nu beskrivits. Det är svårt att finna att det föreligger en rimlig balans mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar

grund av inskränkningen. Det allmänna intresset av att det inte förekommer ett för s högt jakttryck inom jaktvårdsområdet regleras redan reglerna i

genom om jakträttsbevis. Enligt utredningens direktiv finns det ett allmänt intresse av att tillskapa fler jakttillfällen. Detta kan inom jaktvårdsområdesinstitutet ske

i genom att ägare till små fastigheter får tillbaka rätten att upplåta jakträtten i

sin fastighet.

Utredningen föreslår att varje fastighetsägare i ett jaktvårdsområde skall ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en annan person i sitt ställe under samma villkor som gäller för honom eller henne själv. Om fastighetsägaren upplåter sin jakträtt till annan uppkommer inte någon ökning av antalet personer som äger utöva jakträtt inom jaktvårdsområdet. Upplåtelsen kan därför inte heller anses medföra men för övriga fastighetsägare inom området.

Fler jakttillfällen 125

Utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag

Undersökningarna riktade till olika markägargrupper visar att i princip all jaktbar mark utnyttjas men att det många håll finns utrymme för fler jägare jaktmarken. En vanlig uppfattning är att jaktlag som är etablerade har ovilja in fler jägare. Även tidigare jaktutredningar har funnit

en att ta att jaktmarkema många håll utnyttjas av ett betydligt lägre antal jägare än vad som är motiverat med hänsyn till viltet och de jagandes behov av jaktmöjligheter. Man har även funnit att jaktmarkema används ensidigt, t.ex. att stora arealer inte utnyttjas för annan jakt än älgjakt se t.ex. SOU 1983:21 s. 299. Det är uppenbart att detta problem kvarstår trots att man tidigare föreslagit åtgärder för att komma till rätta med detta.

Det torde alltså vara så många håll att etablerade jaktlag undviker att ta

nya medlemmar när befintliga medlemmar av en eller annan anledning slutar att jaga. Utredningens undersökning visar att hela 60 procent av jägarna inte är intresserade av att ta permanenta medlemmar i det jaktlag där jägaren är medlem.

Utredningen anser att det behöver komma till stånd en attitydförändring hos många jägare för att nyblivna jägare skall få det lättare att komma i jaktgemenskapen. Det ligger dessutom ijägamas egna intressen att värna om och ta med nya jägare. Bl.a. skulle en större generositet från deras sida troligen medföra mindre efterfrågan jaktmark och därvid påverka prisnivån jaktupplåtelser. Det arbete som bedrivits hittills har inte varit tillräckligt för att få till stånd en attitydförändring.

För att kunna bryta denna trend är det inte tillräckligt med informationsinsatser från jägarorganisationema. Stora markägare torde ha goda möjligheter att vid upplåtelse av mark, omförhandling av avtal m.m. kunna ställa sådana krav på nyttjanderättshavaren att denne låter nya jägare komma i jaktgemenskapen när utrymme finns. Utredningen är av den uppfattningen att förening med styrelse och stadgar är den lämpligaste avtalsparten om

som markägare vill försäkra sig om att jaktlaget har en vilja att ta man tillvara de jakttillfällen jaktmarken erbjuder.

126 Fler jaknillfällen sou 199791

Utredningen anser således att det finns skäl att förorda upplåtelser till föreningar, framför enkla bolag och enskilda personer, när det gäller att främja fler jakttillfällen. En viktig skillnad mellan ett enkelt bolag och en förening är nämligen det förhållandet att bolaget är en sluten och föreningen en öppen association. Typiskt för bolaget är sålunda att det i detta ingår ett visst bestämt antal bolagsmän, medan det är ett kännetecken för en förenings organisation att medlemsantalet kan växla utan att alla kvarvarande medlemmar behöver samtycka och att en ändring av antalet medlemmar inte påverkar föreningens juridiska struktur.

För att en ideell förening skall äga rättssubjektivitet och alltså anses som en juridisk person krävs enligt rättspraxis att den valt styrelse och antagit stadgar om hur beslut i föreningens angelägenheter fattas, föreningens namn och ändamål se NJA 1973 s. 341 och 1987 s. 394.

Det finns fördelar att vinna om föreningar i större utsträckning än hittills skulle användas som avtalsparter vid upplåtelse av jaktmark. Detta gäller främst större marker med plats för många jägare. Om jägare med skilda intressen ges medlemskap i föreningen kommer jaktmarken att utnyttjas för jakt efter olika slags vilt och jakten bedrivas i flera olika former.

Utredningen anser att upplåtelser av jakt allmän mark utredningen

menar då upplåtelser som i juridisk mening är att betrakta som nyttjanderättsavtal bör upplåtas företrädesvis till föreningar. Endast undantagsvis

5 bör andra upplåtelser förekomma. Krav skall därvid ställas på skriftliga stadgar så att föreningens ändamål kan bedömas. Därvid bör företräde ges

föreningar som dels har intresse att främja all jakt dels villiga att erbjuda ungdomar och marklösa jägare medlemskap när utrymme finns för fler jägare. Utredningen anser att detta kan vara ett sätt att utnyttja den allmänt ägda marken till fullo och samtidigt öppna plats ungdomar och marklösa jägare har svårt att komma in i jaktgemenskapen. Nyttjanderättsavtalen

som bör dessutom villkoras sådant sätt att föreningen förpliktas att följa sina ändamål. Eftersom kvinnor är underrepresenterade i jägarkåren bör också jaktföreningama kunna stimulera deras jaktdeltagande.

Fler jakttillfällen 127

Utredningen anser att även bolag, kyrkan och andra större markägare i större omfattning än hittills borde kunna upplåta sina jaktmarker till jaktlag som är mera fast organiserade som föreningar.

Det bör även i framtiden ligga i de båda jägarorganisationernas intresse att verka för att jaktlagen organiseras som föreningar. Som framgått ovan finns det ett sådant intresse från det allmännas sida. Enligt utredningen bör därför denna verksamhet vara en del i jägarorganisationemas åtaganden för att erhålla organisationsbidrag från staten. Jägarorganisationema bör i sin verksamhet även bistå sina medlemmar med förslag till föreningsstadgar.

3.4.4 Att fånga upp de nyblivna jägamas jaktintresse

Som anges i utredningens direktiv är det angeläget att de nyblivna jägarna

möjlighet att komma i jaktgemenskapen och att deras jaktintresse ges fångas upp ett bättre sätt än i dag. Utredningen anser att jägarorganisationerna har avgörande roll i dessa frågor. Utan aktiv insats från

en en dessa folkrörelseorganisationer kan inte dessa mål uppnås. Enligt utredningen är det huvudsakligen lokal nivå som detta arbete kan bedrivas. Inom flera kommuner förekommer i dag att delar av den kommunala jaktmarken upplåts till jägarorganisationerna för att bl.a. kunna fånga upp nyblivna jägares jaktintresse.

Utredningens undersökning till vad utredningen kallar presumtiva jägare visar att en mycket stor andel av de som skulle vilja börja jaga är intresserade ett faddersystem där jägare tar med en blivande jägare på

av en van jakt. Enligt utredningen bör jägarorganisationerna verka för ett sådant faddersystem.

Utredningen är vidare av den uppfattningen att den allmänt ägda marken bör kunna utnyttjas i större utsträckning för sådant ändamål. Mark kan i sådant fall upplåtas till lokal förening med anknytning till jägarorganisation mot att föreningen åtar sig att verka för att utbilda nya jägare och ge marklösa jägare tillgång till jaktmark. Utredningen gör den bedömningen att den kommunala marken är särskilt lämplig för detta ändamål. Ett skäl till varför utredningen detta är att mycket stor del de presumtiva jägarna vill

anser en ha nära till jaktmarken och därmed lokal anknytning. Dessutom synes flera

128 jakttillfällen

Fler

kommuner redan tillämpa liknande system i dag vilket talar för att utred-

ningens uppfattning är riktig.

Jakt allmänt vatten

4.1 Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningens förslag innebär att fler personer får möjlighet att jaga : allmänt ägd mark. Det åstadkoms genom att jaktförordningen 1987:905

ändras så att den enskilde får utökade möjligheter att jaga fågel och mink på sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i

l får dock, med 12 § andra stycket jaktlagen 1987:259. Länsstyrelsen hänsyn till respektive läns speciella förhållanden, möjlighet att genom föreskrifter begränsa den utvidgade jakten fågel och mink. Sådana begränsningar får göras med hänsyn till den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen, naturvärden, turismen eller friluftslivet och kan avse större eller mindre områden av länet.

Beträffande övrigt vilt förblir möjligheten till jakt i princip oförändrad. Länsstyrelsen får således alltjämt beslut i det enskilda fallet eller

genom

föreskrifter upplåta rätt till jakt annat vilt än fågel och mink. Om genom länsstyrelsen att dessa upplåtelser bör begränsas till antalet skall

anser företräde är bofasta i skärgården eller vid kusten.

ges personer som

I förhållande till nuvarande ordning föreslår utredningen vidare att den jakt,

beskrivs får upplåtas endast till person som avlagt jägarexamen. som ovan, I övergångsbestämmelserna föreslås vissa undantag från denna regel.

Den jagar allmänt vatten skall betala årsavgift som berättigar till

som en jakt under ett jaktår. Avgiften skall täcka länsstyrelsens kostnader för administration, åtgärder för viltvård och jaktbevakning.

Statens naturvårdsverk Naturvårdsverket bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om upplåtelser sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen.

130 Jakt på allmänt vatten sou 199791

Utredningen föreslår att Lantmäteriverket får i uppdrag att framställa kartmaterial över allmänt vatten där jakträtten tillkommer staten.

4.2 En kort historik

Enligt 1808 års jaktstadga fick varje svensk medborgare jaga öppna havet och de s.k. ödeskären, dvs. holmar, klippor och skär som i kameralt hänseende inte hörde till någon fastighet Nordell/Weinberg, Jakten, Jägaren och lagen 56. Även enligt 1912 års lag rätt till jakt ägde

s. om I varje svensk medborgare rätt att jaga nämnda områden.

Genom 1938 års lag om rätt till jakt återfördes jakträtten till kronan. I betänkandet Jaktlagstiftningsfrågor SOU 1936:38 s. 69 ff. uppmärksammades minskningen av sjöfågelbeståndet i de yttre skärgårdama. Till en del orsakades denna minskning av annat än människans åtgöranden. Huvudorsaken till minskningen syntes dock, enligt utredningen, vara den bedrivna jakten sjöfågel. Kritiken riktades inte mot den av skärgårdsbefolkningen v bedrivna jakten utan mot den jakt som bedrevs av övriga jägare. Genom att jakten fick utövas av envar svensk medborgare möjliggjordes, enligt utredningen, "en invasion av tillfälliga eller rena okynnesskyttar vilka, utan att annat än i sällsynta fall vara i behov av det fällda villebrådet, framför allt om våren härja bland sjöfågeln samt därigenom och genom sin avsaknad av alla hänsyn till fridlysningstider och jaktvård över huvud

jämväl bidraga till att misskreditera sjöfågeljakten i allmänhet". I betänkandet anfördes vidare s. 70.

"Några skäl som motivera bibehållandet av rätten för varje svensk

medborgare att jaga å Öppna havet samt å de s.k. ödeskären lärer

däremot knappast kunna anföras. För befolkningen i gemen saknar den

där bedrivna jakten å sjöfågel så gott som all betydelse i försörjningshänseende. Ovan har anförts hurusom denna jakt verkar förödande

sjöfågelstarnrnen. Därtill kommer att densamma ofta bedrivs under

former, som ur humanitär synpunkt måste betecknas såsom ytterst mot-

bjudande. Det därför uuedningsmannen befogat, att det ifrågava-

synes

rande stadgandet om fri jakt å omförrnälda områden ersättes med

bestämmelser, äro ägnade att göra slut rådande missför-

som

hållanden."

Jakt på allmänt vatten 131

I betänkandet anfördes vidare att sjöfågeljakten för den egentliga kustbefolkningen var av värde "såsom innebärande ett ingalunda föraktligt tillskott till en, åtminstone under vissa årstider, enformig och kanske även knapp diet". Denna befolknings intressen beaktades och den bofasta kustbefolkningen medgavs därför rätt i jaktlagen att utöva sådan jakt efter säl och sjöfågel som bedrivits av ålder. Med begreppet den bofasta kustbefolkningen avsågs följande grupper s. lll.

"...Härunder falla först de som man i vanligt tal åsyftar med denna

benämning, dvs. de som antingen helt och hållet eller jämsides med ett

mindre jordbruk eller annan hantering ur havet hämta sin utkomst, vilka

så gott som undantagslöst äro varaktigt bosatta vid kusten eller i

skärgårdama. samt vidare den vid fyr- och lotsplatsema anställda

personalen. Men till ifrågavarande kategori torde vad angår de yttre

skärgårdama jämväl hänföras de olika mindre hantverkare eller

yrkesutövare, som där äro varaktigt bosatta och som kunna sägas vara

för sin utkomst väsentligen beroende av nämnda jakt."

I det fortsatta lagstiftningsarbetet godtogs utredningens slutsatser. I prop. 1938:46 med förslag till lag om rätt till jakt m.m. anförs följande av departementschefen s. 46.

"Genom att i kronans hand återföra jakträtten å öppna havet och å de

så kallade ödeskären torde man i fråga om sjöfågeljakten komma att

emå åtminstone i någon mån förbättrade förhållanden ur djurskydds-

och naturvårdssynpunkt. Därigenom berövas nämligen nöjes- och

okynnesskyttar en förevändning att medtaga skjutvapen under motorfär-

der och andra utflykter till sjöss. Vid borttagandet av den fria jakten

synes man dock böra göra undantag för den bofasta kustbefolkningen,

för vilken åtminstone en del platser nämnda jakt har betydelse ur

näringssynpunkt."

Syftet med lagändringen år 1938 var att åstadkomma en kraftig minskning av de jagandes antal. Det visade sig dock vara svårt att i praktiken avgöra vilka som skulle räknas till den bofasta kustbefolkningen. Uttrycket fick därför en betydligt vidare tolkning än vad som avsågs från början. Mot bakgrund härav infördes år 1951 allmänt krav på tillstånd av kronan för att få utöva jakt allmänt vatten.

132 Jakt på allmänt vatten

I motiven till denna ändring prop. 1951:189 framhölls att begreppet dem bofasta kustbefolkningen i praxis hade tolkats så vitt att därunder ansetts falla envar som var bosatt i landskommun eller stad, vilken till någon del gränsar till havet. Departementschefen ansåg det angeläget med klarare regler på området. Rätt till jakt ifrågavarande områden borde fortsättningsvis endast medges personer som tillhör den egentliga skärgårds- och kustbefolkningen. För att komma till rätta med den rättsosäkerhet som rådde

området ansågs det nödvändigt att införa allmänt tillståndstvång. Departementschefen anförde bl.a. följande s. 27.

likhet med utredningen anser jag det därför vara att föredraga att

ett allmänt tillståndstvång införes och att grundsatsen om företrädesrätt för kustbefolkningen genomföres så sätt, att direktiv för tillståndsgivningen utfärdas av Kungl. Majzt. Därigenom vinnes att ingen behöver vara oviss, huruvida han är att anse såsom jaktberättigad eller

För att tillståndsprövningen skall bli såenhetlig som möjligt synes det

mig lämpligast att den förlägges till länsstyrelserna..."

I enlighet med uttalandena i propositionen meddelade Kungl. Majzt anvisningar till ledning för länsstyrelsemas tillståndsgivning i kungligt brev av den 8 juni 1951. Marginella ändringar av anvisningarna gjordes av Kungl. Majzt i brev av den 8 december 1967. Anvisningarna hade efter ändringen år 1967 följande lydelse.

"A. Beträffande rikets havskuster skall som allmän grund för till-

ståndsprövningen gälla, att jakten nu ifrågavarande områden bör

förbehållas den bofasta kustbefolkningen i egentlig mening samt att å

andra sidan denna befolknings jaktmöjligheter böra begränsas mer än

som är nödvändigt för att hindra en icke önskvärd minskning av

beståndet av sjöfågel eller säl.

Till erhållande av jakttillstånd böra i första hand ifrågakomma

personer som äro bofasta i skärgårds- och kusttrakterna och som där-

jämte för sin försörjning äro i väsentlig mån beroende av de för dessa

trakter typiska inkomstkälloma. I enlighet härmed böra såsom tillstånds-

berättigade anses, förutom ñskarbefolkningen, även sådana kust- och

skärgårdsbor, som vid sidan av annan näring hämta ett väsentligt till-

skott till sin försörjning från havet, samt, åtminstone i allmänhet, per-

sonalen vid lots- och fyrplatserna och tullverkets bevakningspersonal.

Där lokala förhållanden göra det önskvärt, må jakttillstånd med-

delas också personer som, utan att deras yrke i och för sig kan anses

ha särskild anknytning till kust- och skärgårdsförhållandena, dock leva

under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen. Jakttill-

Jakt på allmänt vatten 133

stånd må vidare meddelas personer som, utan att leva under

nyssnämnda betingelser, genom långvarig bosättning och yrkesutövning

på platsen fått särskild anknytning till och kunskap om kust- och

skärgårdsförhållanden.

Något krav att sökanden skall ha behov av jakten för sin

försörjning bör icke uppställas.

Därest praktiskt taget hela befolkningen en viss ö eller en viss

plats tillhör kretsen av dem som enligt vad förut sagts må kunna erhålla

jakttillstånd, må länsstyrelsen besluta, att jakt å allmänt vatten och

ödeskär må bedrivas av en var som är mantalsskriven ön eller

platsen i fråga. Meddelas sådant beslut, skall tillkännagivande därom

införas i länskungörelsema och i tidning inom orten. Underrättelse om

beslutet skall genast sändas till statens naturvårdsverk.

B. I fråga om de insjöar där allmänt vatten finnes skall vad under A

sagts äga motsvarande tillämpning.

C. Jakttillstånd bör avse viss tid, överstigande tre år, och må, om

så finnes lämpligt, begränsas till att gälla allenast för visst område eller

vissa djurarter. Innan tillstånd meddelas, bör jaktvårdssammanslutning för länet höras."

4.3 Gällande lagstiftning

4.3.1 Jakt enskilt vatten

Föreskrifterna ovan var gällande fram till det att nuvarande jaktlag och jaktförordning trädde i kraft den 1 januari 1988.

Av 10 § jaktlagen framgår att fastighetsägaren har jakträtten den mark som hör till fastigheten om inte annat följer av 10 a § eller ll Av motiven prop. 1986/87:58 s. 71 framgår att med mark som hör till fastigheten avses även vattenområden i vilken fastigheten har del.

Som redovisas i nästa avsnitt går gränsen mellan enskilt och allmänt vatten

enligt strandvattenregeln 300 meter ut från strandlinjen eller, om - kurvan för tre meters djup går längre ut, längs den kurvan. Det normala är alltså att vatten gränsande till fastighets strand i havet eller i sjöar är enskilt vatten.

134 Jakt på allmänt vatten

På allmänt vatten som gränsar till en fastighets strand har, enligt 12 § jaktlagen, fastighetsägaren jakträtt intill 100 meter från strandlinjen. På allmänt vatten gäller i princip inte enskild jakträtt. Genom nämnda bestämmelse har man gjort den jämkningen att vid småöar mindre än 100 m långa, vilka ligger så långt ute att de gränsar direkt mot allmänt vatten, strandens ägare ändock skall ha jakträtt det allmänna vattnet intill 100 m från strandlinjen.

Motiven för särbestämmelsen finns i prop. 1950:216. Där anför departementschefen bl.a. följande s. 13 ff.. Huruvida en landbildning i allmänt vatten, som förut tillhört fastighet, skall anses ingå i vattenområdet eller fortfarande vara föremål för enskild äganderätt, skall inte avgöras enbart med hänsyn till landbildningens storlek. Landbildningens värde samt i vad mån den praktiskt utnyttjas bör även beaktas. Därvid får det betydelse om den hittillsvarande ägaren brukat utöva jakt därifrån. Har så varit fallet torde i allmänhet enskild äganderätt alltjämt anses få föreligga och stadgandet om utsträckt jakträtt blir då tillämplig landbildningen. Har denna däremot hittills inte utnyttjats ens för jaktändamål synes det vara fullt motiverat att den även i jakträttsavseende behandlas samma sätt som vattenområdet. I sådant fall torde följaktligen anledning saknas att medge enskild jakträtt vare sig själva holmen eller skäret på vattnet därintill.

4.3.2 Jakt allmänt vatten m.m.

Av 12 § andra stycket jaktlagen framgår att allmänt vatten liksom holmar, klippor och skär, som inte hör till något hemman, får jakt bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I paragrafen bemyndigas regeringen eller efter regeringens bestämmande länsstyrelsen att genom beslut i det särskilda fallet eller genom föreskrifter meddela tillstånd till sådan jakt. Regeringen har i 47 § jaktförordningen bestämt att länsstyrelsen meddelar sådant tillstånd. Tillståndsgivningen omfattar inte allmänt vatten som fastighetsägare har jakträtt på enligt 12 § första stycket jaktlagen.

Vid tillståndsgivningen bör, enligt 47 § andra stycket jaktförordningen, företräde ges personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten och

har erfarenhet jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförsom av hållandena i dessa områden. Av 48 § samma förordning framgår att till-

Jakt på allmän vatten 135

ståndet till jakt bör viss tid som inte överstiger tre år. Tillståndet

avse en får begränsas till att avse visst område eller vissa djurarter. En avgift tas ut för prövning av tillståndsansökan. Avgiften är i dag 875 kr.

I avsnitt 4.2 har utredningen redovisat de föreskrifter som gällde för länsstyrelsernas tillståndsprövning innan nuvarande jaktlagstiftning tillkom. Enligt dessa anvisningar skulle jakttillstånd komma i fråga dels för per-

bofasta i skärgårds- och kusttrakterna och som dessutom för soner som var sin försörjning var beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna, dels lever under i stort sett samma betingelser som

personer som fiskarbefolkningen utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild anknytning till kust- och skärgårdsförhållandena. Beträffande dessa anvisningar konstaterade Jakt- och viltvårdsberedningen, i betänkandet Vilt och jakt SOU 1983:21, att det regeringens praxis i besvärsärenden fram-

av gick att föreskriftemas krav bosättning i skärgården upprätthölls men att avsteg gjordes från föreskriftemas krav viss yrkesverksamhet eller vissa levnadsbetingelser. Jakt- och viltvårdsberedningen anförde följande som skäl för ändring av föreskrifterna s. 304 f..

"Skall behålla den nuvarande ordningen för upplåtelse av jakt

man

allmänt vatten delar beredningen uppfattningen att upplåtelsebestäm-

melsema bör över. Som framgår av regeringens praxis och som

ses

också anförts i yttrande i de överlämnade ärendena finns det inte längre

skäl att i utsträckning tidigare vid tillståndsprövningen fästa

samma som

vikt vid sökandens yrkesutövning. Vid den framtida tillståndsgivningen

bör i stället företräde är bofasta i skärgården och

ges personer som

har erfarenheter jakt och goda kunskaper om skärgårdens

som av

djurliv och naturförhållanden."

I 1986/87:58 jaktlag, anförde föredragande statsrådet följ-

prop. om m.m. ande.

"Jag delar den uppfattning beredningen för fram, nämligen att det

som

vid tillståndsprövningen inte finns anledning att i samma utsträckning

tidigare fästa vikt vid sökandens yrkesutövning. Vid fördelningen

som

tillstånd bör i stället företräde är bofasta i

av ges personer som

skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda

djurlivet och naturförhållandena i dessa områden."

kunskaper om

136 Jakt på allmänt vatten

Av 47 § jaktförordningen framgår sålunda att länsstyrelsen vid tillståndsgivningen bör ge företräde de personer som omfattas av beskrivningen i lagtexten. Lagtextens ordalydelse innebär dock inte att andra persongrupper är uteslutna från att erhålla tillstånd. I de fall det inte föreligger skäl att vägra jakt allmänt vatten, och då antalet personer ur den grupp som enligt lagtexten skall ha företräde till jakt inte är så stor att det av denna anledning finns skäl att ge företräde enbart denna grupp, ger inte lagtexten några skäl till att vägra tillstånd för utanför den

personer grupp som prioriteras i lagtexten.

Tillstånd till jakt allmänt vatten m.m. bör således företrädesvis ges personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper djurlivet och naturförhållandena

om i dessa områden. Att vara bofast torde innebära att personen i fråga skall vara folkbokförd fastighet i skärgården eller vid kusten. Folkbokföringsbegreppet definieras i folkbokföringslagen 1991 :48 l . Med skärgård avses ö eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. I skärgårdsbegreppet inkluderas friliggande öar utom Gotlands län SOU 1996:153 s. 12. Med kust torde avses den landskapszon där land möter hav eller större insjöar.

Utöver bosättningskravet bör en tillståndshavare ha erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i aktuella områden.

4.3.3 Allmänt vatten och enskilt vatten

Av 1 kap. 1 § jordabalken framgår att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter. Med jord menas jordytan antingen den består av berg, lera eller grus och oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller är täckt av vatten. Marken kan alltså vara helt eller delvis täckt av vatten. Med fastigheter menas särskilda, juridiskt avskilda områden av jordytan, med tillhörande utrymme under och över jordytan Peter Westerling, Kommentar till jordabalken 1-5 s. 48 ff.. I l kap. 5 och 6 §§ jordabalken finns, utöver de allmänna gränsbestämmelserna i 3 och 4 §§, särskilda bestämmelser om fastighets gräns i vattenområde. Som framgår uteslutningsvis av l kap. 2 § jordabalken avser stadgandena endast gräns i enskilt vatten.

Jakt på allmänt vatten

Av l kap. 2 § jordabalken framgår att det finns särskilda bestämmelser beträffande allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område. De innebär att fastighets gräns till allmänt vatten inte regleras i jordabalken. Fastighets gräns mot allmänt vattenområde bestäms i lagen 1950:595 om gräns mot allmänt vattenområde. I 1-4 §§ denna lag regleras gränsen mot allmänt vattenområde i havet. Bestämmelserna i 5,6 och 8 §§ samma lag reglerar gränsen mot allmänt vattenområde i vissa insjöar.

Enligt l § nämnda lag är vattenområde i havet allmänt allmänt vatten, där det ingår i fastigheterna enskilt vatten. Bedömningen vad som avses med havet saltsjön till skillnad från övriga vattenområden sötvatten, inlandsvatten torde i regel vara utan vidare klart. Bedömningen underlättas av att lagen i 8 § anger efter vilket vattenstånd man skall räkna. I vissa fall kan dock naturförhållandena ge anledning till någon tvekan, särskilt vid flodmynningar. I princip torde man ha att söka ledning av var vattnet upphör att ha karaktären av framflytande vattendrag och övergår till att bli en inbuktning i kusten. En vattensamling, som endast vid högvatten står i förbindelse med havet, är att räkna som inlandsvatten. Carl Romberg och Gösta Thulin, Fiskelag och vattengräns s. 42 f..

Av stadgandet i l § lagen om gräns mot allmänt vattenområde framgår att allmänt inte kan ingå i fastigheterna. Å andra sidan innebär reglerna

vatten att allt enskilt vatten ingår i fastigheterna och att sådant vatten därmed skall upptas i fastighetsregistret. Landbildning, belägen i det allmänna vattnet, kan utgöra fastighet eller del av fastighet, men kan också ingå i det allmänna vattnet a.a. s. 43.

Gränsen mot allmänt vattenområde bestäms enligt tre huvudregler som finns i 2 § lagen gräns mot allmänt vattenområde. Till fastigheterna

om hänförs vad man med korta benämningar kan kalla strandvatten, enklavvatten och kilometervatten. Sådant vatten är enskilt vatten. Reglerna täcker delvis varandra. Det innebär att man för att hänföra ett visst område till fastigheterna ofta kan åberopa mer än en av reglerna.

Strandvattenregeln säger att till fastigheterna hänförs allt vatten inom 300 från fastlandet eller från ö minst 100 m längd ävensom, de

m av ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går

138 Jakt på allmän vatten

längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Regeln innebär att allt vatten inom 300 m från stranden räknas enskilt. Man bortser då från land-

som bildningar under 100 m längd a.a. s. 44. Längden räknas i rät linje, fågelvägen, mellan de från varandra mest avlägsna punkterna ön, oavsett om denna linje sina ställen går över inträngande vattenytor. Enskilt vatten skall sålunda inte räknas från en landbildning så liten att den kan inskrivas i en cirkel med mindre diameter än 100 m. Ett sammanhängande övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 m i längd, räknas som ö i lagens mening prop. 1950:60 s. 41.

En gränsdragning enbart med stöd av strandvattenregeln skulle ibland leda till från praktisk synpunkt mindre önskvärda konsekvenser. På sina ställen skulle uppstå smärre isolerade frivatten, vilka helt kom att avstängas från öppna havet av vatten som grund av strandvattenregeln utgör enskilt vatten. Enligt den så kallade enklavregeln hänförs allt vatten som har förbindelse med öppna havet endast över allmänt vatten till angränsande fastigheter. Enklavregeln innebär att vid kuster med skärgård de inre slutna fjärdarna i sin helhet blir enskilt vatten om mynningarna mot havet är så trånga att ingen förbindelse är bredare än 600 m. Vid Bohusläns kust från och med Gullmarsfjorden till och med Hakefjorden gäller inte enklavregeln. I praktiken får den betydelse vid väst- och sydkusten från norska gränsen till Listershuvud utom i de nämnda bohuslänska fjordarna samt

- vid Öland, Gotland och andra friliggande öar i Östersjön Carl Romberg och Gösta Thulin, Fiskelag och vattengräns s. 47 f..

I 3 § lagen om gräns mot allmänt vatten finns kilømeterregeln. Av bestämmelsen framgår att vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge hänförs till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse med öppna havet än vad som framgår av enklavregeln, men av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet eller från en ö av minst etthundra meters längd. Bestämmel-

gäller dock inte vid Gotland eller Öland eller vid andra öar, I sen vatten vilka från fastlandet helt skiljs vatten har förbindelse med öppna i

av som havet av större bredd än en kilometer räknat samma sätt som angivits i föregående mening.

Jakt på allmänt vatten

Kilometerregeln innebär att de vatten i sin helhet är enskilda, till vilka man

kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga, att bredden räknat från strandlinje till strandlinje uppgår till mer än en

- kilometer. Vid mätningen skall inte tas hänsyn till öar under 100 m längd. Med kilometerregeln har man velat vinna att de inre, mera slutna vattenområdena skall förbehållas strandägarna, medan de yttre mer öppna vattenområdena, vilka stå i förbindelse med havet, blir allmänt vatten a.a. s. 49.

I ovan nämnda bok, Fiskelag och vattengräns, finns kartor som ytterligare förklarar strandvattenregeln, enklavregeln och kilometerregeln.

ll Genom stadgandet i 4 § lagen allmänt vattenområde har 1 om gräns mot l vissa vattenområden direkt lagbestämmelse hänförts till enskilt

genom en vatten. Paragrafen omfattar vissa vattenområden i Norrbottens län och Kalmar län. Stadgandet är en efter lokala förhållanden påkallad modifikation kilometerregeln. Den innebär att det enskilda vattnet i dessa kustlän

av utvidgas i förhållande till kilometerregeln och har motiverats av att det här är fråga skärgård särpräglad typ, grund och småbruten.

om en av

Av 5 § lagen gräns mot allmänt vattenområde framgår att i annat

om vattenområde än havet finns allmänt vatten endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön iJämtland. Angående dessa sjöar äger vad i 1-3 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

I de nämnda sjöarna når fastigheternas enskilda vatten alltså inte ut över hela sjöarna utan de öppna delarna är allmänt vatten. Avgränsningen mellan det allmänna och det enskilda vattnet sker efter motsvarande normer som vid ostkusten. I de fall då ett vattenområdes hänförande till enskilt fiskevatten har gjorts beroende av bredden dess förbindelse med "öppna havet" enligt kilometerregeln, har man, då det gäller en insjö i stället att ta hänsyn till vattenområdets förbindelse med sjöns öppna huvuddel SOU 1947:38 s. 172.

I insjöama, liksom i havet, har vissa vattenområden genom en direkt lagbestämmelse hänförts till enskilt vatten. Av 6 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde framgår att regeln omfattar delar av sydvästra Hjälmaren och södra Storsjön. Särreglema beror att en strikt tillämpning

140 Jakt på allmänt vatten

av de för ostkusten gällande reglerna skulle medföra mindre önskvärda resultat enstaka ställen.

I 7 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde regleras gränsdragningen vid öar av mindre längd än 100 m; andra öar alltid helt enskilt

omges av vatten. Om en sådan liten ö ligger så långt ut i havet eller i någon

av frivattensjöarna, att den helt eller delvis gränsar till allmänt vatten, anses frivattengränsen följa strandlinjen. Lagen om gräns mot allmänt vattenområde avser att reglera äganderätten till själva ön. Indirekt framgår. att friliggande småöar kan vara föremål för enskild äganderätt även om de är mindre än 100 långa. Å andra sidan kan småöar så små de

m vara att anses följa vattenområdet och alltså, om de är belägna inom allmänt vattenområde, inte ingå i fastighet Carl Romberg och Gösta Thulin, Fiskelag och vattengräns s. 61.

I lagstiftningsarbetet anförde lagberedningen följande om rättsläget när det

gäller äganderätten till nämnda småöar prop. 1950:59 s. 30 ff..

"...Någon storleksgräns för dessa holmar och skär kan dock angivas

i lag, utan avgörandet torde få bero prövningen i varje särskilt fall,

varvid får beaktas icke blott storleken utan även värdet av holmarna och skären och i vad mån de praktiskt utnyttjas.

I enlighet med det anförda lärer rättsläget efter genomförande av den

föreslagna lagstiftningen bliva följande. Sådan ö eller holme, som är

belägen inom enskilt vatten enligt nu gällande rätt men inom allmänt

vatten enligt den nya lagstiftningen, tillhör fortfarande den som kan visa

att han hade äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande..."

l 8 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde anges efter vilket vattenstånd strandlinjer och vattendjup skall bestämmas.

4.3.4 Jägarexamen

Sedan 1985 skall den som för första gången vill ha tillstånd att inneha jakt-

tillstånd i vapen eller vill ha att inneha jaktvapen av annan typ än han eller hon redan innehar avlägga ett teoretiskt och praktiskt prov. Sådant prov, kallat jägarexamen, får givetvis avläggas även av annan. Med stöd av ll kap. 2 § vapenlagen l996:67 och 2 kap. 4 § vapenförordningen l996:70 har Naturvårdsverket utfärdat en kungörelse SNFS 1985:2,

Jakt på allmänt vatten 141

NV:21 med föreskrifter om jägarexamen. Syftet med provet skall vara att skapa en grundläggande kunskap hos varje jägare eller innehavare av jaktvapen så att jakten blir mer ekologiskt anpassad och att större hänsyn visas viltet. En sådan kunskap bör också leda till att jakten bättre anpassas till samhällets krav och att större förutsättningar och motivation skapas för vidareutbildning prop. 1977/78:141 s. 5.

En fullständig jägarexamen består av tre praktiska prov och två teoretiska prov. De teoretiska proven är grundprov och högviltprov samt de praktiska proven hagelvapenprov, grundprov/kulvapen och högviltprov/kulvapen. I grundprovets teoretiska del får provtagaren visa färdigheter i ämnen såsom , artkännedom, jaktlagstiftning, jaktetik, ekologi, naturens och djurens utveckling, viltvård och jaktmetoder.

Jägare som genomgått dessa prov är berättigad att ansöka om att få inneha jaktvapen. Det finns, förutom den restriktion som gäller allmänt vatten i 47 inga ytterligare krav kunskaper eller erfarenheter för att jaga vare sig land eller vatten.

4.4 Kort om jaktformer för sjöfåglar boken Att

jaga Karl Henning

4.4.1 Simänder

Till gruppen simänder räknas gräsand, snatterand, stjärtand, bläsand, kricka, årta och skedand. Gräsanden är den vanligaste simanden och jagas olika sätt.

Den jaktforrn som är vanligast och mest effektiv är sträckjakten. Sträcken sker till matplatserna och åter mot övernattningsställena, oftast i en vegetationsrik sjö eller havsvik. Sträcket är livligast kvällen. Man bör i princip inte skjuta vid iordningställd foderflotte. Där bör man låta

en änderna fälla för att sedan skrämma upp dem. De lyfter då mot vinden. Man placerar förhållsskyttar, som då får goda håll. Vid de iordningställda foderplatserna kan man med fördel använda vettar, dvs. naturtroget tillverkade attrapper föreställande den eller de arter jakten avser, som

142 Jakt på allmänt vatten

placeras med näbben riktad mot land och med rätt stora avstånd, så att flockarna kan fälla mellan dem. Mellan sex och åtta vettar är lagom vid gräsandsjakt. Som regel bör man inte jaga vid foderplatser, men vid andjakt är det effektivt om man inte jagar för ofta. Vettjakten kan med fördel kombineras med lockpipa.

Klappjakt, dvs. att fågeln skräms att flyga mot utställda förhållsskyttar, är sällsynt. Nuvarande jakttider infaller när änderna ofta har försvunnit från häckningsplatsema.

De flesta änderna skjuts med all säkerhet av den smygande, ensamme jägaren runt våra stränder, s.k. smygjakt. Särskilt under säsongens början, då ungänderna inte är så lätta vingen, är detta en effektiv jakt.

4.4.2 Dykänder

De dykänder som jagas mest i vårt land är ejder, svärta, knipa och alfågel, men även bergand, brunand, sjöorre och vigg m.fl. räknas hit.

Jakten bedrivs i skärgårdama med hjälp av utlagda vettar, som placeras läsidan av en skjutkobbe, detta därför att fåglarna vill fälla mot vinden. Jakten sker oftast från en s.k. skjutskår, dvs. ett skydd byggt av sten, drivved eller annat material platsen. Skåren skall byggas så lågt som möjligt så att man inte avtecknar en för tydlig siluett mot himlen över kobbens yta. Skyddet skall inte ha tak. Det krävs stor rörelsefrihet i skåren, när man skjuter. Man kryper ner till dess det är dags för skott och inväntar inflygningen absolut stilla. Vettama bör vara många och av olika arter. Alfågelvettar läggs vid någon grynna, skrakvettar nära land på grunt vatten och ejdervettar något djupare vatten. Alla vettar skall läggas normalt skotthåll, cirka 30 meter. Man bör från skåren undvika att skjuta fågel som simmar eftersom de simmar lågt och visar liten träffyta. De bästa skotten får man när fågeln bromsar upp för att fälla.

Man kan även jaga från båt olika sätt med eller utan vettar. Har man vettar placerar man dessa där man vet att fåglarna brukar dra förbi. Båten kamouflerar man. Vid kuster utan kobbar och skär där sjöfågeln sträcker

Jakt på allmänt vatten 143

kan man, speciellt i Kalmarsund, ofta ett flertal båtar ligger

se som linje.

4.5 Länsstyrelsemas tillståndsgivning

å Som framgår ovan förekommer det allmänt vatten utmed landets kuster och i sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Utredningen har undersökt hur länsstyrelserna har tillämpat tillståndsreglerna och i vilken omfattning jakt förekommer allmänt vatten där jakt är tillståndspliktig. Undersökningen redovisas nedan. Den befolkning som närmast berörs av jakten är den bofasta skärgårdsbefolkningen. I anslutning till undersökningsresultatet redovisar utredningen därför antalet bofasta i aktuella skärgårdsområden.

Av landets 24 län är det endast två län, Dalarnas och Kronobergs län, som inte har allmänt vatten inom länet. Övriga 22 län har till utredningen redovisat de föreskrifter och de beslut som meddelats med stöd av 12 § jaktlagen och 47 § jaktförordningen.

4.5.1 Insjöar

Öbefolkningen i Storsjön i Jämtlands län bor främst på Norderö. Ön

som ligger inom Östersunds kommun hade vid årsskiftet befolkning

1993/94 en

knappt 140 invånare. Länsstyrelsen i Jämtlands län har inte meddelat något generellt eller enskilt tillstånd till jakt på allmänt vatten i Storsjön.

När det gäller Hjälmaren finns det befolkning på Vinön i Örebro län och på Valen i Västmanlands län. I slutet av 1993 bodde det knappt 140 personer Vinön och ett tjugotal Valen. Ett par personer finns bosatta

öar belägna i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Södermanlands län har meddelat ett enskilt tillstånd till jakt allmänt vatten. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län har inte meddelat något tillstånd. Generella tillstånd förekommer inte i länen.

I de delar av Vättern som ligger i Jönköpings län finns endast bofast öbefolkning på Visingsö. Där bor knappt 800 personer. Enligt folk-

144 Jakt på allmänt vatten

bokföringsuppgifter fanns det i slutet av 1993 fyra personer bosatta på öar i Örebro län respektive bosatt öar i Östergötlands län.

en person Länsstyrelserna i Örebro, Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län har inte meddelat något generellt eller enskilt tillstånd till jakt allmänt vatten i Vättern.

Vänerns stora vattenvidder och skärgårdar med skogklädda öar och kalsopade kobbar och skär utgör en intressant naturmiljö som ger intryck av kust och hav. Totalt finns omkring 22 000 öar, holmar och skär, tämligen jämt fördelade mellan Dalbosjön och Värmlandssjön. Öbefolkningen i Skaraborgs län som bor öar i Vänern uppgick i slutet av år 1993 till 590 Huvuddelen öborna bor Torsö. Öbefolkningen i

personer. av Värmlands län är liten till antalet och finns bland annat inom Lurö skärgård. Länets folkbokförda öbefolkning uppgick vid årsskiftet 1993/94

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Älvsborgs län har inte till 35 personer. meddelat något generellt eller enskilt tillstånd till jakt allmänt vatten i Vänern. Båda länsstyrelserna har dock uppgivit att de vardera avslagit två tillståndsansökningar om sådan jakt. Länsstyrelsen i Värmland har meddelat ett enskilt tillstånd. Tillståndet gav sökanden rätt till jakt skarv under ordinarie jakttid. Tillståndet torde i praktiken inte vara gällande eftersom allmän jakt skarv inte är tillåten. Något generellt tillstånd har

numera inte meddelats.

4.5.2 Hav

Den fågelvägen 15 mil långa Norrbottenskusten sträcker sig från gränsen mot Västerbotten i söder upp till Tomeälvens mynning vid finska gränsen. Skärgården omfattar cirka l 500 öar med en sammanlagd strandlängd av 200 mil. Norrbottens skärgård är känd för sina låga skogklädda öar. Av öarnas totala areal 30 000 ha räknas 28 000 ha som skogsmark. Det finns fast bebyggelse med åretruntboende på Hindersön, Junkön, Långön och Sandön. Öarna har sammanlagt cirka 60 boende. Norrbottenkustens vikar och halvöar rymmer 130 mil strand.

Enligt uppgift från Länsstyrelsen i Norrbottens län upplåts jakt på två kronoholmar i Haparanda kommun, 14 kronoholmar i Kalix kommun, 10 kronoholmar i Luleå kommun samt fyra kronoholmar i Piteå kommun.

SOU 1997391 Jakt på allmänt 145

vatten

Något generellt tillstånd till jakt har inte meddelats. Det finns emellertid 77 enskilda tillstånd som berättigar till jakt olika kronoholmar. Tillstånden berättigar till småviltjakt en eller flera kronoholmar. Två personer har rätt att jaga samtliga holmar och i samtliga kommuner. I övrigt till-

ger stånden rätt till jakt som mest fem kronoholmar.

Västerbottens kust omfattar södra delen av Bottenviken, hela Norra Kvarken och delen Bottenhavet. Åretruntboende finns fyra öar

norra av utan fast landförbindelse. Vid utgången av år 1993 var 130 personer folkbokförda på länets öar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har inte meddelat några generella föreskrifter beträffande jakt allmänt vatten. Däremot har enskilda tillstånd meddelats under de senaste fyra åren. För närvarande finns tolv giltiga tillstånd till jakt fågel. De flesta avser hela länets kust medan någon har tillstånd för en begränsad del av kuststräckan.

Länsstyrelsen har haft en mycket liberal tillståndsgivning under en treårsperiod. Tillståndsgivningen har varit mycket generös och utan koppling till sökandens lokala anknytning. Denna period har nu utvärderats av länsstyrelsen och redovisas nedan.

Västernorrlands fjordkust eller Höga Kusten är Sveriges högsta kust. Det storkuperade landskapet går här ut i havet med 200-300 meter höga kustberg. Kuststräckan är tämligen öfattig. I Västernorrland finns två öar med ett större antal invånare, Hemsö och Ulvön. Totalt uppgick öbefolkningen i länet vid årsskiftet 1993/94 till 230 personer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har inte meddelat några föreskrifter

generellt tillstånd till jakt allmänt vatten i länet. Däremot har som ger enskilda tillstånd meddelats. För närvarande finns 14 giltiga tillstånd. Tillstånden är begränsade till viss del kuststräckan i länet. Tillstånden

av avser jakt sjöfågel och annat småvilt.

Söder om Höga Kusten i Gävleborgs län blir terrängen kullig och mot söder allt flackare och bredare. Längs den i övrigt mycket oregelbundna kusten i Gästrikland finns en rad smärre skärgårdsområden, dominerade av

146 Jakt på allmänt vatten

en mängd holmar och skär. Endast ett tjugotal personer är bofasta länets skärgårdsöar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i kungörelse utfärdad den l juni 1994 meddelat följande tillstånd.

"Jakt efter sjöfågel vid kusten i Gävleborgs län allmänt vatten

annorstädes än där jakträtten tillkommer strandens ägare, ävensom

holmar, klippor och skär som inte hör till visst hemman får fr.o.m. den

l juli 1994 t.o.m. den 30 juni 1997 bedrivas av den bofasta kustbe-

folkningen.

Till den bofasta kustbefolkningen räknas, förutom fiskarbefolkningen

och personalen vid lots- och fyrplatsema samt kustbevakningens

personal, sådana kust- och skärgårdsbor, vid sidan av annan näring

som

hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet."

Därutöver finns ett enskilt tillstånd till jakt. Tillståndet avser jakt efter sjöfågel och mink tre öar i länet.

I Uppsala län bildar den uppländska flacka, horisontella berggrunden Bottenhavets södra kust. Öbefolkningen vid havskusten i Uppsala län uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 870 personer.

Länsstyrelsen i Uppsala län utfärdar endast personliga tillstånd. För närvarande finns i länet två gällande tillstånd till jakt efter sjöfågel allmänt vatten. Tillstånden berättigar till jakt viss del av kuststräckan.

Stockholms läns skärgård är den geografiskt mest omfattande skärgården i landet. Stockholms skärgård brukar begränsas av Arholma i norr

anses och Landsort i söder, sträcka cirka 150 km. Skärgården omfattar

en cirka 30 000 öar, kobbar och skär. Antalet fast boende i Stockholms skärgård beräknas i dag vara drygt 10 000 personer.

Länsstyrelsen i Stockholms län har meddelat föreskrifter om tillstånd till jakt allmänt för åren 1996 och 1997. Föreskrifterna har

vatten m.m. följande lydelse.

Jakt på 147

allmänt vatten

Inom Stockholms län får under 1997 var och en som är folkbokförd

på som saknar fast bro- eller tunnelförbindelse med fastlandet, utan

särskilt tillstånd bedriva jakt efter sjöfågel allmänt vatten samt holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman. Tillståndet

gäller dock inte den som är folkbokförd öarna Rindö eller Skarpö i

Vaxholms kommun.

Därutöver finns 22 enskilda tillstånd. Länsstyrelsens praxis synes vara att endast bevilja personligt tillstånd i hemkommunen. Enskilda personer har dock meddelats tillstånd till jakt allmänt vatten inom två eller tre kommuner.

Skärgården längs havskusten i Södermanlands län omfattar några tusen öar, kobbar och skär. Endast ett trettiotal invånare i länet bor öar i Östersjön.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har inte meddelat något generellt tillstånd till jakt allmänt vatten. Länsstyrelsen har dock i det enskilda fallet meddelat 21 personer tillstånd till sjöfågeljakt allmänt vatten. Länsstyrelsen uppger att den hittills har varit restriktiv vid meddelandet av aktuella tillstånd och haft kravet att vederbörande är bosatt i skärgården eller vid kusten och har yrkesmässig anknytning till skärgården.

Kusten i Östergötlands län domineras av långsmala vikar och sund. Den vidaste skärgården finns i Sankt Anna och i Gryt, som präglas av stor rikedom på holmar, kobbar och skär. Kuststräckan är cirka 6,5 mil lång och skärgården är på sitt bredaste ställe i Sankt Anna cirka 2,5 mil bred. Totalt är drygt 300 personer åretruntboende öar utan broförbindelse. 145 personer bor i St Anna församling och knappt 100 i Gryts församling.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte meddelat något generellt tillstånd till jakt allmänt vatten m.m. Länsstyrelsen har dock beviljat 159 enskilda personer tillstånd till sådan jakt. Ett tillstånd berättigar som regel till jakt inom en eller två kommuner och avser i samtliga fall, utom ett, jakt efter sjöfågel.

148 Jakt på allmänt vatten

Gotlands län har åtskilliga egenskaper gemensamt med många andra öar, som t.ex. en liten och isolerad arbetsmarknad. På Gotland bor drygt 58 000 invånare.

Länsstyrelsen i Gotlands län har inte meddelat något generellt tillstånd till jakt allmänt vatten. Däremot har länsstyrelsen meddelat tillstånd till enskilda personer. För närvarande finns fem gällande tillstånd till jakt på allmänt vatten. Tillstånden avser inte enbart sjöfågel. Under de tre senaste åren har ingen ansökan om tillstånd till jakt allmänt vatten avslagits.

Landskapet norr om Emåns utlopp i Kalmar län är s.k. urbergsskärgård där urberget som regel går i dagen. De ofta höga och branta kobbarna har i regel torftig vegetation eller är helt kala. Söder härom finns s.k. moränskärgård med flack och låglänt berggrund. Här finns en riklig vegetation. Drygt 300 åretruntboende bor öar utan fast landförbindelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län har i juli 1996 föreskrivit att var och en som är folkbokförd i beslutet uppräknade församlingar får bedriva jakt efter sjöfågel. De församlingar som omfattas av beslutet är kustförsamlingar, dvs. församlingar med gräns mot Kalmarsund eller Östersjön. Beslut i det enskilda fallet medges personer som är folkbokförda i Kalmar län och bofasta högst 12 km från kusten. Tillstånden avser jakt utmed Kalmar läns kust och för en tid av högst tre år. Länsstyrelsen meddelade omkring 200 personliga tillstånd före juli 1996 då generellt tillstånd infördes för vissa grupper av bofasta.

Skärgården i Blekinge län är Sveriges sydligaste större skärgård och är av flack och grund urbergskaraktär. Totalt bor det cirka 750 personer på öar utan fast landförbindelse. Merparten befolkningen, 535 personer, finns

Aspö utanför Karlskrona.

Länsstyrelsen i Blekinge län har genom föreskrifter beslutat att alla som är folkbokförda inom länet äger rätt att inom länet bedriva jakt allmänt vatten samt holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman. Föreskrifterna har, med förlängning år 1995, gällt sedan juni 1993. Föreskrifterna är inte begränsade till sjöfågel.

Jakt på allmänt vatten

Kristianstads län hade ingen öbefolkning vid årsskiftet 1993/94.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har inte meddelat något generellt tillstånd till jakt på allmänt vatten. Däremot finns elva enskilda tillstånd att idka jakt efter sjöfågel allmänt vatten. Tillstånden gäller hela länet.

"Skärgården" i Malmöhus län omfattar nämligen Ven. Dess största

en längd är cirka 4,5 km och bredden cirka 2,7 km. På Ven bor drygt 360 personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har inte meddelat några föreskrifter med stöd av 12 § jaktlagen och 47 § jaktförordningen. Av nämnda förordning framgår att företräde bör ges vissa personer. Sådant företräde har dock inte varit aktuellt i Malmöhus län då endast ett fåtal ansökningar kommit in. Tillstånd har meddelats alla sökande personliga skäl bedömts

som av som olämpliga. För närvarande finns tio gällande tillstånd till jakt efter sjöfågel.

I Hallands län finns skärgård endast norr om Varberg. Den halländska kusten präglas från Varberg och ned mot Falkenberg av flacka strandängar och morän- och sandstränder. Därefter vidtar mot söder sandstränder i allt större bågar mellan urbergsåsamas klippuddar. stadigvarande bofast befolkning finns i dag endast inom Nidingens naturreservat med två vuxna personer.

Något generellt tillstånd till jakt allmänt vatten m.m. har inte meddelats av länsstyrelsen i Hallands län. Däremot har länsstyrelsen meddelat enskilda tillstånd. I november 1996 fanns 43 gällande tillstånd till jakt allmänt vatten. Tillstånden gäller jakt inom hela länet och är inte begränsade till sjöfågel.

Göteborgs och Bohus läns kust har längs hela sin längd en frans av starkt exponerad ytterskärgård från Onsala i söder till norska gränsen i norr. Skärgården, som omfattar cirka 7 500 öar och skär, blir i den centrala delen bredare genom fjordarna som omsluter Orust och Tjörn samt genom Gullmarn och Åbyfjorden vilka skjuter långt in i landet. Av Göteborg och Bohus läns femton kommuner är tolv kustkommuner. Det finns bofast

150 Jakt på allmänt vatten

befolkning 66 öar. Länet har den överlägset största öbefolkningen i landet med 19 500 helårsboende årsskiftet 1993/94 enbart Öckerö

varav kommun har 11 500 invånare bortsett från Gotland unikt i landet vad

gäller antalet boende utan fast landförbindelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har meddelat följande föreskrifter.

"Länsstyrelsen beslutar...att jakt i Göteborg och Bohus län allmänt

vatten samt holmar, klippor och skär som inte tillhör något hemman får

bedrivas av envar mantalsskriven inom någon av nedan angivna för-

samlingar eller delar av församlingar belägna väster om riksväg E6.

Länsstyrelsen beslutar vidare att personer bosatta inom Askims, Torslanda, Tynnereds och Älvsborgs församlingar i Göteborgs kommun

genom sitt yrke t.ex. yrkesfiskare, lotsar, anställda vid tull och

som kustbevakning har anknytning till havet skall omfattas av länsstyrelsens föreskrifter om tillstånd till jakt på allmänt vatten."

Därutöver finns 14 enskilda tillstånd till jakt allmänt vatten. Tillstånden gäller för jakt inom hela länet. Tillstånden omfattar inte jakt klövvilt.

4.6 Utvärderingar gjorda av länsstyrelser

4.6.1 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Under en försöksperiod, omfattande tre år, har tillståndsgivningen från länsstyrelsens sida varit mycket generös och utan koppling till sökandens lokala anknytning. Länsstyrelsen har därefter vänt sig till de som haft jakttillstånd allmänt vatten under säsongerna 1992-1994 för att få synpunkter och erfarenheter. Även jägarorganisationerna, polisen och ornitologiska föreningen har lämnats tillfälle att yttra sig. Mot bakgrund av denna utvärdering gör länsstyrelsen i juni 1995 följande bedömning.

"Länsstyrelsen finner att det mest varit positiva erfarenheter kring

upplåtelserna. Den aktuella jaktformen är speciell och erbjuder andra

svårigheter än övrig jakt. Efterfrågan den aktuella jakttypen har varit

relativt liten, sannolikt på grund härav. Det fåtal entusiaster som nyttjat

sina tillstånd betonar dock värdet av möjligheten att jaga allmänna

vatten och framför önskemål om fortsatt generös tillståndsgivning.

SOU 1997291 Jakt på allmänt vatten 151

Inte vid något tillfälle har jakten förorsakat konflikt med andra intressegrupper. Polisen har tagit emot någon anmälan om skottlossning som kunnat antas ha samband med jakten allmänt vatten.

Länsstyrelsen har viss förståelse för den kritik som framförts beträffande svårigheten att identifiera alla jaktbara områden. Att reglerna är svåra att tolka och att det jaktbara området är mycket begränsat samt huvudsakligen består av öppet hav är riktigt. Detta förhållande är dock väl känt av länsstyrelsen som regelmässigt lämnar information om förutsättningarna till dem som kontaktar länsstyrelsen innan tillstånd sökes.

Den avgift som tas ut är inte en avgift för själva jakten utan en ansökningsavgift som erlägges för att ansökan överhuvudtaget ska behandlas. Avgiftens storlek har fastställts av regeringen och är numera 875 kr.

Med hänsyn till det fåtal personer som skulle ha nytta av ett fullständigt och tydligt kartmaterial över tillåtna jaktområden och till de kostnader som framtagandet av ett sådant material kan antas medföra menar länsstyrelsen dock att det inte bör prioriteras.

Mot bakgrund av ovanstående finner länsstyrelsen inte anledning att fortsättningsvis hantera ansökningar om tillstånd allmänt vatten annat sätt än skett under försöksperioden. En generös tillstånds-

som givning kan således fortsätta att gälla."

4.6.2 Länsstyrelsen i Blekinge län

Länsstyrelsen i Blekinge beslutade den 24 juni 1993 om föreskrift där alla

är folkbokförda inom länet skulle äga rätt att inom länet bedriva jakt som allmänt vatten samt på holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman. Föreskriften tidsbegränsades till två år varefter de praktiska erfarenheterna övervägdes.

Ny föreskrift beslutades den 25 juni 1995 och var av samma innehåll som det tidigare beslutet. Inför beslutet inhämtades yttranden bl.a. från Länspolismästaren, Kustbevakningen, Blekinge Ornitologiska förening och jägarorganisationer. De yttranden inkom var positiva till en förläng-

som ning. Länsstyrelsen motiverade sitt beslut i huvudsak följande sätt.

"Länsstyrelsen finner, grundat såväl den tidigare tillståndsgivningen

erfarenheter från försöket med tillståndsgivning med föreskrift, att som jakten på allmänt vatten huvudsakligen utövas av personer, som är bosatta i skärgården eller vid kusten. Sjöfågeljaktens speciella natur ställer krav goda kunskaper. Redan jaktlagstiftningen framgår att

av jägaren skall ha tillräckliga kunskaper och kunna utföra jakten ett

152 Jakt på allmänt vatten

ansvarsfullt sätt. Enligt Länsstyrelsens uppfattning bör ett beslut om

jakttillstånd genom föreskrift inte heller medföra olägenheter ur fauna-

vårdssynpunkt."

4.6.3 Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län gjorde år 1986 en översyn av tillståndsgivningen inom länet. Tidigare hade meddelats s.k. grupptillstånd till samtliga personer boende vissa orter utmed kusten. Länsstyrelsen beslöt den 10 oktober 1986 att jakt på allmänt vatten fick bedrivas av envar boende i någon av länets församlingar med kustanknytning. Inför det att föreskriften eventuellt skulle förlängas inhämtades yttranden. Någon kritik anfördes inte mot den ordning som varit annat sätt än att vissa ortsbor ville att även deras 011 skulle omfattas grupptillståndet. Länsstyrelsen

av anförde i beslut den 16 juni 1994 bl.a. följande.

"Länsstyrelsens senaste beslut om rätt till jakt på allmänt vatten s k

grupptillstånd gällde till och med den 30 april 1994. Några negativa

konsekvenser till följd av länsstyrelsens beslut har inte framkommit.

Enligt länsstyrelsens bedömning har den sedan 1986 tillämpade

principen vad gäller medgivande till jakt allmänt vatten inte medfört

några olägenheter. Länsstyrelsen anser det lämpligt att under en

treårsperiod nytt medge jakt allmänt vatten..."

4.7 Naturvårdsverkets beslut den 8 augusti 1996

som överlämnats till utredningen för beaktande

Naturvårdsverket fick den 10 februari 1994 i uppdrag av regeringen att överväga om det föreligger behov att ändra de aktuella bestämmelserna angående jakt allmänt vatten enligt 47 och 48 §§ jaktförordningen.

Av beslutet, under rubriken Utredning, framgår att verket tagit del av olika länsstyrelsers beslut, inhämtat synpunkter från olika länsstyrelser och mottagit skrivelser från såväl intresseorganisationer som enskilda personer. Flertalet länsstyrelser är, enligt verket, positiva till en förenkling, typ

någon framhåller det lämpligt avseende Blekingebeslutet, att är extra

Jakt på allmänt vatten 153

Gotland, andra är mer tveksamma om det behövs någon förändring för deras län. Naturvårdsverket anför i huvudsak följande till stöd för sitt ändringsförslag.

"Naturvårdsverket anser mot bakgrund av vad som redovisats att 47 § jaktförordningen skall tillämpas generöst. Enligt verkets mening ger uttalandena i propositionen 1986/87:58 Om jaktlag m.m. också stöd för denna uppfattning.

En sådan tillämpning får också stöd av de jaktpolitiska principer som regeringen presenterade hösten 1994, vars huvudmål var att ge så många som möjligt tillfälle till meningsfull jakt. Här bör också framhållas att möjligheten att bedriva jakt över huvud taget är mycket begränsat på Gotland jämfört med övriga 23 län. På Gotland saknas de vilda hjortdjuren helt, utom i hägn. Jakten efter hjortdjur upptar sannolikt mer än 50 % av jaktutövningen i övriga Sverige. Även mårddjuren saknas Gotland.

Naturvårdsverket anser därför att den enskilde jägarens möjlighet att bedriva jakt på allmänt vatten är mycket betydelsefull för jägare som bor Gotland, även om det med hittills gällande lagtext bara är 52 jägare av Gotlands närmare 3 000 som de senaste åren ansökt om detta tillstånd.

En bidragande orsak till det begränsade antalet ansökningar är med säkerhet att länsstyrelsens bedömning/tolkning av 47 §jaktförordningen varit väl känd. Naturvårdsverket anser att länsstyrelsen kan meddela de jägare som är folkbokförda Gotland ett generellt tillstånd att jaga allmänt vatten, klippor och skär som avses i 12 § jaktlagen.

Med anledning av länsstyrelsens i Gotlands län förfrågan och verkets uppdrag anser verket att 47 § jaktförordningen bör förtydligas.

Naturvårdsverkets förslag är att 47 § andra stycket jaktförordningen kompletteras med en föreskrift som medger att alla personer som är folkbokförda Gotland kan meddelas tillstånd till jakt allmänt vatten genom ett generellt beslut.

Ett generellt beslut är även eftersträvansvärt från administrativ synpunkt, eftersom sådana beslut ianspråktar mindre resurser. Enligt verkets mening gäller i synnerhet för Gotland så speciella förutsättningar att de kan anges direkt i 47 § jaktförordningen."

Regeringen har den 21 november 1996 beslutat att Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget skall överlämnas till utredningen för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet. I beslutet anför regeringen följande skäl för att uppdraget skall överlämnas till utredningen.

"...Enligt direktiven dir. 1994:127 bör utredaren lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet

154 Jakt på allmänt vatten

att jaga. Av Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget framgår att Länsstyrelsen i Blekinge län den 24 juni 1993 beslutat om ett generellt tillstånd innebärande att alla som då var folkbokförda inom länet erhöll rätt att bedriva jakt de områden som avses i 12 § jaktlagen 1987:259. En utvidgad möjlighet till jakt sådana områden kan vara ett sätt att förbättra tillgången jaktmark. Naturvårdsverkets redovisning bör därför överlämnas till utredaren,..., för beaktande i det fortsatta arbetet. Regeringen kommer att ta ställning till behovet av ändringar i lagstiftningen när utredningen slutfört sitt arbete."

4.8 Sammanställning från Lantmäteriverket be-

träffande svenska kronoholmar

Lantmäteriverket har utrett i vilken omfattning det föreligger oklara ägandeförhållanden beträffande våra kronoholmar. Sammanställningen nedan grundas enkätsvar från lantmäterimyndigheterna i februari 1997. Uppgifterna länets kuststräcka samt insjösträcka beträffande Vänern,

avser Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Jakt på allmänt vatten 155

Tabell 4.1 Existensenavkronoholmarvid rikets kusteroch i destorasjöarna Län Objekt Objekt Utred- Förord- Ägande- Ägande- Ägande- Återstår Kost-

laknm" .finns .ning nande rättsrrt- rñttsut- rlittsut något nadstör

utred- inledd om redning textning redning att delning

ning ägande pågår avslutats laga utreda

behövs rättsutv kran

rednins Stockholm Ja Helt Nej Staten Uppsala Ja Helt Helt Helt Nej Staten Södermanland Kust Ja Helt Helt Nej Nej Staten Östergötland Ja Helt Delvis Delvis Delvis Staten Jönköping X Kronoberg X Kalmar Ja Helt Nej Helt Delvis Staten Gotland Ja Helt Helt Nej Nej Staten Blekinge Ja Helt Helt Delvis Delvis Skåne Nej Nej Halland Ja Helt Helt Nej Nej Göteborgoch Bohus Ja Delvis Delvis Delvis Delvis Delvis Staten Älvsborg Ja Helt Helt Helt Staten Skaraborg Ja Helt Helt Helt Staten Värmland Ja Helt Delvis Delvis Nej Örebro Ja Helt Nej Nej Nej Västmanland .Ia Helt Nej Nej Nej Dalarna X Gästrikland Ja Helt Helt Nej Staten Västernorrland Ja Helt Nej Helt Delvis Staten Jämtland X Västerbotten Ja Delvis Delvis Delvis Norrbotten Ja Helt Helt Helt

Vid kustenfinns utreddakronoholmar. 2Oklart om någotfinnsatt utreda. l Enkronoholmefinns,redanregistrerad. °Generell utredningklar sedanlänge.nu avseende liten holmeen varsäganderättär oklar.

Av redovisningen ovan framgår att utredning inletts i samtliga län där kronoholmar finns. Av de län som inlett utredning är det endast i Göteborg och Bohus län som förordnandet om äganderättsutredning inte gäller samtliga kronoholmar. Sammantaget torde detta innebära att man, utom möjligen i Göteborg och Bohus län, utpekat de objekt där osäkra äganderättsförhållanden råder. Utredningen har bett Lantmäteriverket att redovisa kostnaderna för att ta fram kartor till ledning förjakten allmänt vatten. Detta redovisas i det följande avsnittet.

156 Jakt på allmänt vatten

4.9 överväganden och förslag

4.9.1 Inledning

För att en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan jaktmark skall utredningen, enligt direktiven, lämna förslag till hur flera personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas möjligheterna att upplåta den allmänt ägda marken. Utredningen har i detta syfte valt att närmare undersöka om det finns möjligheter för fler personer att jaga allmänt vatten.

Runt Sveriges kuster samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland finns allmänt vatten där jakträtten tillkommer staten. Genom landets länsstyrelser ger staten enskilda eller grupper av enskilda rätt att jaga allmänt vatten. Tillstånd till sådan jakt bör, enligt 47 § jaktförordningen, företrädesvis ges personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden.

I november 1996 fanns 2 tillstånd till jakt allmänt vatten i våra insjöar, ett vardera i Vänern och Hjälmaren. Vid samma tidpunkt fanns 391 enskilda tillstånd till jakt allmänt vatten utmed våra kuster. I fem län fanns dessutom generellt tillstånd för vissa grupper av enskilda. Av sammanställningen ovan framgår att landets länsstyrelser tillämpar aktuell lagstiftning mycket olika, alltifrån en mycket restriktiv individuell prövning till generellt tillstånd för hela länets befolkning.

I ovan redovisade beslut kommer Naturvårdsverket fram till att tillståndsgivningen av jakt på allmänt vatten bör tillämpas generöst. Verket föreslår att 47 § andra stycket jaktförordningen kompletteras med en angivelse av vilka som får meddelas tillstånd till jakt allmänt vatten. En sådan komplettering bör exempelvis avse alla personer som är folkbokförda Gotland samt att dessa kan meddelas tillstånd genom ett generellt beslut.

Mot bakgrund av vissa länsstyrelsers mycket generösa tillämpning av tillståndsreglerna, Naturvårdsverkets förslag till friare jakt allmänt vatten samt att utredningen särskilt skall ägna uppmärksamhet möjligheterna att

Jakt på 157

allmänt vatten

upplåta den allmänt ägda marken anser utredningen det finns skäl att överväga en utvidgad jakt allmänt vatten.

4.9.2 överväganden

Av redovisningen ovan framgår, som nämnts tidigare, att länsstyrelsernas praxis vid tillståndsgivningen enligt 47 §jaktförordningen är mycket olika trots att länsstyrelserna omfattas av samma regler. Avsikten med en lagbestämmelse av förevarande slag torde rimligen vara att tillämpningen av tillståndsgivningen skall vara enhetlig över landet. Länsstyrelsernas grunder för att bevilja respektive inte bevilja tillstånd bör därmed inte variera från län till län det sätt som sker i dag. Det bör i sammanhanget noteras att ett av skälen till att införa allmänt tillståndstvång, år 1951, var att komma till rätta med den rättsosäkerhet som då rådde.

I Nuvarande bestämmelse i 47 § jaktförordningen torde ge utrymme för den

skiftande tillämpning landets länsstyrelser har. Av bestämmelsen framgår att länsstyrelsen får meddela tillstånd till jakt och att företräde bör ges viss bofast befolkning vid tillståndsgivningen. Eftersom orden får och bör används i lagtexten är det alltså fullt möjligt att vissa länsstyrelser har en snäv tillämpning medan andra har en vid. Det finns därför heller inget som säger att vissa länsstyrelser gör en mer riktig tillämpning av lagen än andra.

Utredningen anser att det finns starka skäl att föreslå förändringar av nuvarande ordning. En förändring bör bl.a. ha till syfte att tillskapa klara och tydliga regler till ledning för tillämpande myndigheter. Risken för att tillståndsgivningen uppfattas slumpmässig av allmänheten minskar därmed.

Skälen för att vid tillståndsgivningen allmänt vatten ge företräde personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten är inte lika självklara i dag som förr. När denna särbestämmelse tillkom angavs som skäl att sjöfågel jakten för dessa bofasta innebar "ett ingalunda föraktli tillskott till en, åtminstone under vissa årstider, enformig och kanske även knapp diet". Förhållandena är inte sådana i dag att dessa skäl kan anses ha motsvarande aktualitet och tyngd. Bestämmelsen i 47 § jaktförordningen kan därmed i detta avseende anses vara otidsenlig.

158 Jakt på allmänt vatten

Det finns, enligt utredningen, skäl för att tillståndsgivningen allmänt vatten tillämpas liknande sätt som vid annan jämförbar verksamhet. Det finns därför anledning att göra en jämförelse mellan jakten på allmänt vatten och den s.k. fria småviltjakten.

Småviltjakten och handredskapsñsket statens mark ovan odlingsgränsen och renbetesfjället är i dag tillgänglig för alla. Enligt 3 § rennäringsförordningen 1993:384 skall rätt till småviltjakt och handredskapsñske statens mark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen upplåtas om olägenhet betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte

av möter hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen 1971:437. Ortsbefolkning i fjälltrakterna således inte företräde till den fria små-

ges viltjakten utan den är tillgänglig för alla. Av rättviseskäl kan därför anföras att även jakten allmänt vatten bör vara tillgänglig för alla.

Det finns anledning för utredningen, att i frågan om jakten allmänt vatten skall göras tillgänglig för fler personer, beakta vilka motiv som anfördes för att införa fri småviltjakt ovan odlingsgränsen och renbetesfjället. Ett starkt skäl var att de jaktliga resurserna statens mark borde utnyttjas i så stor utsträckning möjligt inom den ram som gällande

som lagstiftning medger. Samtidigt uttalades att behovet av tillgång till jakt och fiske för befolkningens försörjning i dessa områden är mindre än tidigare prop. l992l93z32 s. 141.

Liknande synsätt kan anföras till stöd för en utvidgad jakt allmänt vatten. Det ingår dessutom i utredningens uppdrag att, när det gäller tillgången jaktmark, ägna särskild uppmärksamhet just allmänt ägd mark. Utredningen därför att utgångspunkten skall vara att de jaktliga

anser resurserna på allmänt vatten utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt

gällande lagstiftning medger. Tillstånd till sådan jakt inom den ram som skall öppen för alla oavsett bosättningsort. Enligt utredningen för-

vara utsätter dock utvidgad rätt till jakt att hänsyn tas till andra med jakten

en konkurrerande intressen.

En viktig fråga härvidlag är hur en utvidgad jakt påverkar den bofasta befolkningen i berörda områden. Särskild uppmärksamhet bör då ägnas skärgårdsbefolkningen. De flesta Sveriges skärgårdar har hyst bofast be-

Jakt på allmänt vatten 159

folkning sedan många hundra tillbaka och framgår redovis-

gör, som av ningen ovan, så fortfarande. Att vidmakthålla bofast befolkning är

en en förutsättning för att hålla skärgården levande SOU 1996:153 l.

Av den förvärvsarbetande skärgårdsöbefolkningen var år 1990 6 procent verksamma inom areella näringar och 25 procent inom tillverkning, medan 64 procent ägnade sig tjänstesektorn. Det förekom dock betydande variationer mellan de olika skärgårdslänen SOU 1994:93 8. I de utredningar

s. som utförts senare tid som gäller skärgården, Levande skärgårdar SOU 1994:93 och Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden SOU 1996:153, har bl.a. utretts behovet av förändringar som underlättar bosättning och företagande i skärgårdsområdena. I dessa utredningar finns visserligen inget som talar för att den bofasta befolkningen skulle vara beroende av jakt för sin försörjning. Särskilt sjöfågeljakten är emellertid, enligt det förstnämnda betänkandet, en del av skärgårdens kulturarv. En upplåtelseform på allmänt vatten som allvarligt skulle påverka en utmärkt fritidsverksamhet är därför inte önskvärd. En ökad möjlighet till jakt för allmänheten kan å andra sidan vara positiv för skärgårdsbefolkningen. Därmed öppnar sig nämligen möjligheter till ökad sysselsättning i olika former av uthyrningsverksamheter och arrangemang av jaktturer.

Utredningen anser att särskild hänsyn skall tas till den befolkning som är bofast i skärgården. I regelverket för ett upplåtelsesystem måste det därför finnas möjlighet att undanta vissa områden där det finns permanent boende skärgårdsbefolkning om det finns grundad anledning tro att utvidgad

en jakt på ett icke önskvärt sätt påverkar denna befolknings levnadsförhållanden. Det kan t.ex. innebära att jakten inom ett visst område förbehålls denna befolkning.

i Sveriges kust är cirka 760 mil lång om alla fastlandets vikar och de större öarnas stränder tas med. Därutöver finns ett oräkneligt antal små öar, holmar och skär. Landskapet längs kusterna är det enda i Sverige, vid sidan av fjällen samt vissa urskogar och myrar, med större rester av ursprungliga naturförhållanden Sveriges nationalatlas, Miljön. Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska variationen, är en förutsättning för varaktigt liv. Genom bl.a. olika anspråk mark och vatten hotas i dag arter och hela ekosystem. Värdefulla naturområden bör därför värnas mot

160 Jakt på allmän vatten

alltför hårt nyttjande och slitage. Olika former av friluftsliv påverkar naturen obetydligt i det enskilda fallet. Den samlade påverkan av många människors vistelse och aktiviteter kan däremot bli avsevärd och leda till slitageskador i utsatta områden. En kanalisering av besöksströmmarna blir därför ibland nödvändig.

Utredningen gör, mot bakgrund av länsstyrelsernas redovisning av antalet beviljade tillstånd m.m., den bedömningen att en utvidgad jakt inledningsvis kommer att leda till endast en marginell ökning av antalet jägare allmänt vatten. Med tiden kommer säkerligen denna jakt att utnyttjas av ett successivt ökande antal jägare. Med hänsyn till de varierande och i vissa fall speciella förhållanden som råder utmed landets kuster måste det finnas en möjlighet att begränsa jakten i känsliga områden.

Med beaktande av det ovan anförda anser utredningen att det med hänsyn till annat vilts behov och andra naturvårdsskäl bör finnas möjlighet att göra områdesvisa begränsningar. Det kan kanske avse sälskyddsområden och/eller fågelskyddsområden där tillträdesförbud inte gäller hela året men där jakt ändå bör undvikas. Vidare bör det finnas möjlighet att göra begränsningar i jakten om det, mot utredningens fönnodan, visar sig att jakten inom vissa områden blir alltför intensiv, eller den av andra skäl blir alltför störande för människor och vilt.

Jakten sjöfågel torde vara den jakt som blir vanligast och den börjar i allmänhet i slutet augusti. Jakten på allmänt vatten torde därför sällan

av störa det övriga rörliga friluftslivet. Det kan dock, i vart fall för vissa områden, visa sig finnas ett behov av att begränsa jakten med hänsyn till det rörliga friluftslivet och turismen. Det bör därför finnas möjlighet för länsstyrelsen att ta sådan hänsyn. Det kan t.ex. finnas skäl att senarelägga jakten sjöfågel eller att undanta vissa veckoslut från jakt. Ett annat exempel är att väderförhållandena kan påkalla att avslutningen av jakten tidigareläggs. I sammanhanget bör noteras den möjlighet som finns i 2 § andra stycket jaktförordningen.

Möjligheten för fler att jaga bl.a. allmänt vatten kommer alltså

personer endast att omfatta fågel och mink. I vilken utsträckning jakt annat vilt skall tillåten på aktuella områden får avgöras av respektive länsstyrel-

vara

Jakt på allmänt vatten 161

se efter de regionala förhållandena. För det fall länsstyrelsen tillåter sådan jakt, och det finns skäl att begränsa antalet upplåtelser, anser utredningen att företräde skall ges personer som är fast bosatta i upplåtelseområdet. Denna jakt skall, såsom i dag, upplåtas beslut i det enskilda fallet

genom eller genom föreskrifter.

Utredningen anser att det finns skäl att överväga krav på utbildning för att få jaga allmänt vatten. Målsättningen med dagens jägarexamen är att skapa en grundläggande kunskap hos varje berörd jägare eller innehavare av jaktvapen så att jakten blir mer ekologiskt anpassad och större hänsyn visas viltet. En sådan kunskap bör, enligt prop. l977/78:l41 om kompetensprov för jägare s. också leda till att jakten bättre anpassas till samhällets krav och att större förutsättningar och motivation skapas för vidare

utbildning. Ett krav genomgången jägarexamensutbildning ger goda förutsättningar för att jägaren besitter erforderliga kunskaper för att kunna jaga på allmänt vatten. Utredningen föreslår därför att jägarexamen skall vara ett krav för att jaga allmänt vatten.

Jägarexamen bör dock utökas med ett nytt avsnitt om sjöfågeljakt, med särskilt anpassade krav vad gäller fågelartkännedom inklusive flyktbilder, avståndsbedömning och skjutprov.

För den jägare idag inte har avlagt jägarexamen har tillstånd

som men som att inneha jaktvapen lämpade för jakt fågel skall godkänt sjöfågeljaktprov vara tillräckligt för att ha uppfyllt kravet avlagd jägarexamen. Kravet på jägarexamen skall dock inte omfatta som, vid ikraftträ-

personer dandet av dessa regler, antingen var bofasta i skärgården eller vid kusten eller hade tillstånd att utöva jakt beslut i det enskilda fallet. Utred-

genom ningen föreslår att särskilda Övergångsbestämmelser skall gälla för dessa PCISOHCI.

En grundläggande rättsprincip för verksamheten inom EG är den så kallade icke-diskrimineringsprincipen i artikel 6 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen EG-fördraget. Den innebär att varje form av diskriminering grundad nationalitetsskäl är förbjuden inom EGfördragets tillämpningsområde. Frågan är om utredningens förslag om krav på jägarexamensutbildning kan strida mot denna princip.

162 Jakt på allmänt vatten

Utredningen anser det tveksamt om diskrimineringsförbudet över huvud taget omfattar regler detta område. Oavsett hur det förhåller sig härmed anser emellertid utredningen att kravet påjägarexamen inte strider mot diskrimineringsförbudet eftersom kravet har en saklig grund. En internationell utblick visar att t.o.m. bosättningskrav är accepterade jaktens område. Danmark har nämligen från den l april 1994 kravet att man skall vara fast bosatt i Danmark för att få jaga allmänt vatten jfr. vidare Gulman, C.

Hagel-Sörensen, K., EF-ret, udgave s. 61 särskilt not. 12 samt Molde,

mil., EU-kamov 3 s. 49.

Motivet för kravet jägarexamen bygger strikt sakliga grunder och utestänger inte någon grund av nationalitet. Varje svensk eller utländsk medborgare, genomgått denna har möjlighet att få jaga på

som examen, allmänt vatten. Den grundläggande kunskap jägarexamen ger om bl.a. svenska förhållanden är emellertid nödvändig för att sådan jakt skall kunna tillåtas vara mer allmän.

Jakten på allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen skall upplåtas jaktår. Den som får rätt att

per jaga sådant område skall därför erlägga en årsavgift. Årsavgiften skall täcka kostnaderna för administrationen den enskilda upplåtelsen, åt-

av gärder för viltvård och jaktbevakning. Jägaren skall med upplåtelsen få en karta visar får jaga samt viss annan erforderlig information.

som var man När det gäller jakten fågel och mink skall försäljningen av jaktkort tillgå

sådant sätt att uppföljning kan ske. Varje länsstyrelse avgör dock utifrån sina förhållanden hur försäljningen praktiskt skall hanteras.

När det gäller möjligheterna att framställa tillförlitligt kartmaterial och kostnaderna för sådant material har utredningen varit i kontakt med Lantmäteriverket. Lantmäteriverket hari skrivelse till utredningen den 15 april 1997 anfört följande:

"Jaktutredningen har...förhört sig möjligheterna att genom Lant-

mäteriverket få kartmaterial framställt upplysning om svenska

som ger

kronoholmar och det vattenområde som hör till varje holme samt

kostnaderna för sådan sammanställning...

Det har länge varit oklart vilka öar, holmar och skär som bör

betraktas kronoholmar utefter den svenska kusten och i de

som

SOU 1997291 163

Jakt på allmänt vatten

inlandssjöar som innehåller allmänt vatten. De holmar det är frågan

är sådana holmar som inte ägs av något annat rättssubjekt än staten. I

vissa fall är äganderätten klarlagd sedan tidigare. Sedan tid pågår

utredningar för att identifiera återstående objekt. Utredningarna

genom-

förs länsvis med stöd av lagen 1971:1037 om äganderättsutredning

och legalisering. De är ännu inte slutförda, del är inte påbörjade.

Vissa län saknar kronoholmar.

Den sammanställning som åsyftas torde lämpligen kunna grunda sig

på redovisningen vid äganderättsutredningarna. Det får antas att ut-

redningarna lämnar tillräckliga uppgifter om det vattenområde som hör

till varje holme, antingen karta eller i beskrivning. Normalt blir det

fråga om att konstruera och lägga vattengränserna kopia

en av

äganderättsutredningskartan men i vissa fall kan karta behöva upprättas

annat sätt...

En rikstäckande sammanställning kan inte göras förrän alla ägande-

rättsutredningar är slutförda och lagakraftvunna. Det förefaller emeller-

tid inte nödvändigt att invänta denna tidpunkt. Eftersom frågorna att

upplåta jakträtt synes komma att hanteras länsvis räcker det

att sam-

manställningen slutförs länsvis.

Den genomsnittliga kostnaden för att sammanställa, komplettera och

leverera material till länen efterhand kronoholmsinnehavet klar-

som läggs kan uppskattas till 10-20 000 kr/län i dagens penningvärde. Därvid förutsätts att sammanställningen inte kräver extra utredningsin-

satser, t.ex. i form av en fördjupad tolkning utredningsresultatet eller

undersökning av djupförhållandena."

Utredningen föreslår att Lantmäteriverket får i uppdrag att inför en utvidgad jakt allmänt vatten framställa kartmaterial utvisar allmänt

som vatten. Kostnaden för att framställa detta kartmaterial beräknas uppgå till mellan 250 000 kr och 750 000 kr och skall betalas ur jaktvårdsfonden. Kostnader för kartmaterial skall dock efterhand täckas avgifter från de

av jägare som jagar allmänt vatten.

Utredningen anser att Naturvårdsverket skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om upplåtelser nu aktuella områden. Ledning för utformning av sådana föreskrifter bör kunna hämtas från de föreskrifter Statens jordbruksverk beslutat i fråga om upplåtelser av rätt till småviltjakt

statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetestjällen. Vidare bör erfarenheter och kunskaper kunna inhämtas från de länsstyrelser som i dag ansvarar för upplåtelser dessa marker. Utredningen bl.a. att före-

anser skrifterna skall omfatta regler om att tillståndshavare skall lämna in viltrap-

164 Jakt på allmänt vatten

port innehållande uppgifter om var jakten bedrivits under tidigare upplåtelseperiod, antal dygn som denna jakt pågått samt om avskjutning.

Vid utformningen av hur upplåtelsema praktiskt skall hanteras kan ledning hämtas från de länsstyrelser som i dag upplåter småviltjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen. Dessa länsstyrelser har utformat ett upplåtelsesystem som bör kunna vara användbart för jakten allmänt vatten m.m. Man låter t.ex. återförsäljare ha hand om försäljningen av tillstånd till jakt. På detta sätt undviker man en omfattande administration för länsstyrelsen. Länsstyrelsen anger ramarna för upplåtelsen genom att meddela föreskrifter. I föreskrifterna kan t.ex. anges de områden där jakt inte får förekomma eller där kvotering skall ske. Villkoren för jakten och kartor bifogas av återförsäljaren vid försäljning av jakttillståndet.

4.9.3 Förslag

Utredningen föreslår att jakten efter fågel och mink sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen skall vara tillgänglig för envar jaktkunnig person. Det innebär att fler personer, särskilt de som saknar jaktmark, kan ges möjlighet att jaga. Länsstyrelsen får möjlighet att ornrådesvis begränsa denna jakt med hänsyn till den bofasta skärgårdsbefolkningen, naturvärden, turismen och friluftslivet.

Beträffande övrigt vilt kvarstår dagens regler i sak oförändrade. Utredningen preciserar dock nuvarande regler så sätt att, i de fall länsstyrel-

tillåter jakt dessa områden och det finns skäl att sen även annan begränsa antalet upplåtelser, företräde skall ges sådana personer som är fast bosatta i upplåtelseområdet.

Den jagar på allmänt vatten skall betala en avgift som gäller ett jaktår.

som Avgiften skall täcka länsstyrelsens kostnader för administration, åtgärder för viltvård och jaktbevakning.

Jakt på allmänt vatten

4.9.4 Konsekvenser i allmänhet

Utredningens förslag ger ett mycket stort antal jägare möjlighet att bedriva jakt inom områden som tidigare varit stängda för dem. Detta ligger i linje med utredningens direktiv att öka möjligheterna att jaga till rimliga priser. Förslaget innebär även att naturresursen sjöfågel kommer att nyttjas betydligt bättre än i dag. Förslaget innebär vidare att de berörda jägarna kommer att få möjlighet till naturupplevelser av ett för många helt nytt slag.

Ett stort antal jägare får dessutom erfarenhet av skärgårdsförhållanden som kan vara till nytta i andra sammanhang, t.ex. kan det leda till ökad förståelse för att bevara skärgårdsmiljöer och för att hålla skärgården levande. De utökade möjligheterna till jakt kommer även att medföra vissa positiva faktorer när det gäller sysselsättningen såväl i vissa skärgårdsområden som när det gäller produktion av sådan utrustning som behövs för jakten.

Inom vissa skärgårdsområden är det inte klarlagt vad som är allmänt respektive enskilt vatten. Som framgår ovan under avsnitt 4.8 har det inletts utredning om kronoholmarna i samtliga län. När dessa utredningar är färdiga ingår samtliga klippor, holmar och skär i en registerfastighet och äganderättsförhållandena torde därmed vara så klara att det i van fall går att avgöra vilka områden som ägs av staten. Redan i dag torde det, mot bakgrund av de utredningar som inletts av lantmäterimyndighetema, att avgöra beträffande vilka klippor, holmar och skär som det råder oklara ägandeförhållanden. Genom att Lantmäteriverket skall göra upp kartor över områden som omfattas av jakten torde dock problemen till stor del kunna undanröjas. Om det råder oklara förhållanden skall jakt självfallet

inte upplåtas i sådant område.

Det finns en risk att jägare som vill nyttja de nya jaktmöjligheterna kommer att vara ovana vid skärgårdsförhållanden och de villkor som havet ställer. Man kan därför inte bortse från att risken för olyckshändelser ökar. Samma problem fanns emellertid när det fria handredskapsñsket infördes. Några oroväckande rapporter i detta avseendet har dock utredningen inte kunnat finna. Mot bakgrund härav, och då samhället i andra sammanhang inte ställer krav t.ex. sjövana för att ge sig ut i båt, finns det inte skäl att utfärda särskilda bestämmelser i denna fråga enbart för jaktens skull.

166 Jakt på allmänt vatten

Ett specifikt problem för jakten kan vara att vissa jägare har problem med att identifiera olika fågelarter. Inom dagens jägarexamen ingår som ett särskilt ämnesområde artkännedom. De som utbildat sig torde därmed ha en grundläggande kunskap om olika fågelarter. Som framgår ovan föreslår utredningen att jägarexamen skall vara ett krav för att få jaga allmänt vatten. Utredningen föreslår dessutom att jägarexamen skall utökas med ett nytt avsnitt om jakt sjöfågel. Härigenom minimeras de risker och problem som kan finnas härvidlag. Det bör dock särskilt poängteras att inför jakt allmänt vatten, liksom vid all annan jakt, åligger det den enskilde jägaren att förvissa sig om att han eller hon har sådan kunskap att jakt endast bedrivs lovligt vilt. Den som jagar fredat vilt kan dömas till

härför. Det kan få konsekvenser för jägarens framtida möjligheter ansvar att få inneha skjutvapen.

Utredningens förslag kan leda till att tillsynen och jaktbevakningen måste utvidgas. Det kan medföra krav utökade resurser. Länsstyrelserna får därför, enligt utredningens förslag, möjlighet att ta ut avgifter för att kunna täcka sådana kostnader.

4.10 Miljökonsekvensbeskrivning

I detta avsnitt redovisar utredningen vilka miljökonsekvenser förslaget om utökade möjligheter till jakt allmänt vatten kan få.

Den föreslagna utökade möjligheten till jakt allmänt vatten kan

nu komma medföra vissa konsekvenser för miljön i berörda områden. Förändringar kan förväntas när det gäller störningar eller annan påverkan genom;

skottlossning -

motorbåtstrafik -

nötning naturen -

ökat jakttryck -

spridning av blyhagel -

Skottlossning. All jakt med skjutvapen medför visst "buller", varför ökade möjligheter till jakt inom ett område också medför en ökning av sådan störning.

Jakt på allmänt vatten

Motorbåtstrafik. Den nu aktuella jakten förutsätter nästan undantagslöst användning av båt, och då normalt motorbåt, för transport till och från jaktområdet samt vid vissa förflyttningar inom detsarruna. En ökning sådan

av trafik blir därför ofrånkomlig i de vattenområden där jakt kommer att medges. En ytterligare ökning av sådan trafik kan också uppstå beroende på i vilken grad berörd polis och kustbevakning anser sig behöva utöka tillsynen.

Nötning av naturen. Möjligheten för fler jägare att utöva denna form av jakt kommer att medföra en ökad besöksfrekvens öar och skär under hösten. Detta kan förväntas medföra vissa konsekvenser för naturvärden i form av ökad tältning, nedskräpning, eldning m.m.

Ökat jakttryck. Om förslaget genomförs kommer jakttrycket att öka inom upplåtna områden. Detta kan bli särskilt påtagligt inom attraktiva lättillgängliga lägen som kanske till och med kan nås utan båt, även om sådan sedan behövs vid själva jakten. Det ökade jakttrycket medför också en viss ökad frekvens av skadeskjutning och ökade störningar övrigt vilt.

Spridning av blyhagel. Olägenhetema med användning av blyhagel är mera påtagliga i våtområden. Ökat jakttryck medför ökad spridning blyhagel.

De negativa effekternas betydelse. De negativa konsekvenserna för naturen blir givetvis i första hand beroende den omfattning jakten kommer att få. Men kunskap de speciella förhållanden råder i framför allt

om som skärgårdsmiljön och beredvilligheten att ta hänsyn får också stor betydelse för undvikande av olägenheter.

I avsnitt 4.5 lämnas bland annat redogörelse över omfattningen av denna

en form av jakt. Det framgår mycket tydligt att, även om tillståndsgivningen är mycket generös i vissa län, efterfrågan är synnerligen måttlig. Länsstyrelsemas erfarenhet av en närmast fri sjöfågeljakt där detta prövats är klart positiv. Att efterfrågan varit så liten torde främst bero att denna jaktforrn är speciell och kräver annan kunskap och annan utrustning än vad "fastmarksjägaren" är van vid. Därtill kommer ett mycket påtagligt väderberoende, som starkt begränsar antalet möjliga jaktdagar. Om detta förslag genomförs kan intresset förväntas komma att öka, men utövningen torde

168 Jakt på allmänt vatten

med all sannolikhet fortfarande under överskådlig tid komma att vara mycket måttlig.

Störningar genom skottlossning och motorbåtstrafik kan inte undvikas. Men det skall observeras att denna jakt bedrivs under den tid året då knappast något övrigt rörligt friluftsliv bedrivs i dessa områden, och då faunan är som minst känslig för störningar.

Områden kring fast bebyggelse kan dock behöva undantas från denna upplåtelseform för undvikande av störningar för dem som bor där.

Nötningen naturen kan förväntas bli begränsad också av det skälet att vädret vid denna tid på året är mycket oförutsägbart. övernattningar i ytterskärgården torde därför bli rena undantag. Det är dock av vikt att i den utbildning som föreslås bli knuten till tillståndsgivningen även ingår sådana moment anläggning öppen eld och inrättning av skårar och att

som av jägarna får den kunskap som är grunden för ett lämpligt uppträdande i denna speciella natur.

Det ökade jakttrycket kan inte förväntas medföra några överuttag av jaktbart vilt. I dag är denna jaktliga resurs klart underutnyttjad och de nu ökade möjligheterna till jakt kan inte medföra annat än ett bättre utnyttjande denna naturresurs. Det skall också noteras att det i detta fall handlar

jakt vilt vid denna tid rör sig över stora områden. Därigenom om som minskar risken även för lokala överuttag. Verksamheten bör dock följas upp så att lämpliga åtgärder kan vidtas om sådana olägenheter mot förmodan skulle uppkomma.

Så länge blyhagel tillåts vid denna sjöfågeljakt medför detta en ökad spridning bly. Olägenheten spridning blyhagel är större i våt-

av av av marker än fastmark, och särskilt stor i långgrunda våtmarker där betande fåglar kan få hagel i krävan. Sjöfågeljakten bedrivs till den helt övervägande delen inom områden med stort vattendjup, varför risken för förgiftning vid näringssök är försumbar.

För att helt undvika problemet med bly, kan krav användning av alternativt hagel ställas. Det skall emellertid observeras att man då ökar

Jakt på allmänt vatten 169

risken för skadeskjutning eftersom dessa fortare förlorar sin rörelseenergi och att längsta skjutavstånd därigenom måste minskas. Den vanligaste orsaken till skadeskjutning är att skott lossas för långt håll. Utbildning och träning minskar denna risk.

Sammanfattningsvis kan sägas att de negativa konsekvenserna för miljön kan förväntas bli mycket ringa. Vid en jämförelse med den form av rörligt friluftsliv som benämns båtliv och som bedrivs av hundratusentals människor i tiotusentals båtar i samma områden och under en för naturen mycket känsligare tid, är miljökonsekvenserna grund av den nu föreslagna utökade möjligheten till rörligt friluftsliv att betrakta som helt försumbara.

för av

Avgifter upplåtelse nyttjande-

rätt till m.m.

jakt

Utredningens överväganden och förslag i

sammanfattning

Utredningen har gjort en omfattande undersökning för att utröna vilka priser som gäller vid upplåtelse av jakt i dag. Resultatet från undersökningen redovisas i detta avsnitt. Materialet har jämförts med de undersökningar Jakt- och viltvårdsberedningen gjorde år 1979 och 1980. Utredningen kommer fram till att nuvarande avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt är på en acceptabel nivå samt att utvecklingen avgiftsområdet sedan 1979/ 1980 följt konsumentprisindex. Utredningen anser att utvecklingen är godtagbar.

Företrädare för markägare och jägare har gemensamt utformat bl.a. standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar grund för avgiftsbe-

som räkningen. Utredningen redovisar deras arbete i detta avsnitt.

Utredningen har genom enkäter till olika markägargrupper samt till jägarna undersökt hur vanlig metoden med anbudsförfarande vid jakträttsupplåtelser

Undersökningarna visar att metoden med anbudsförfarande är ytterst ovanlig i dag. Utredningen finner därför inte skäl att föreslå några särskilda åtgärder för att arbeta bort anbudsförfarandet metod för prissättning

som

jaktupplåtelser.

Utredningen anser att redovisningen av gällande prisnivåer och de värderingsmallar som utarbetats gemensamt av markägare och jägare kan utgöra en god grund för att åstadkomma en fortsatt sund prisutveckling för jakträttsupplåtelser i landet. Detta material gör det möjligt för markägare och jägare att tillsammans komma fram till en rimlig avgiftsnivå vid

172 Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt

m.m.

tecknandet av jakträttsavtal. Detta leder även till att metoden med anbudsförfarande blir mindre intressant.

5.2 Inledning

En ökad efterfrågan nyttjanderätter till jakt leder, enligt utredningens direktiv, naturligt till att fastighetsägarna kan ta ut ett högre pris. I samband med behandlingen av den nya jaktlagen 1987:259 år 1987 avvisade riksdagen kraven priskontroll när det gäller sådana nyttjanderätter. Debatten om höga priser på nyttjanderätter till jakt har dock fortsatt.

Enligt direktiven för utredningen bör så många som möjligt ges tillfälle att utnyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt land erbjuder. Den som vill jaga och har kunskapsmässiga förutsättningar för detta skall inte behöva bli utestängd från jakt enbart ekonomiska spärrar. För att få ett

av folkligt deltagande i jakten måste priserna på nyttjanderätt till jakt hållas på en acceptabel nivå. Utredningen skall därför analysera utvecklingen prisområdet. Enligt direktiven bör åtgärder sökas för att avskaffa metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser. Vidare bör fastighetsägare och jägare gemensamt kunna utforma användbara Standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar för avgiftsberäkningen.

I avsnitt 5.4 redovisas resultatet från de undersökningar utredningen gjort

avgiftsområdet. I avsnitt 5.5 redovisar utredningen sina överväganden.

5.3 Standardavtal för jaktupplåtelser och värde-

ringsmallar grund för avgiftsberäkningen

som

Svenska jägareförbundets förbundsstyrelse beslutade år 1991 att inrätta en samrådsgrupp benämnd Jaktmarkskommittén. Den består av företrädare för jägare och markägare från Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, Lantbrukamas riksförbund, Skogsägarnas riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, AssiDomän AB, Stora Skog AB, MoDo Skog AB och Korsnäs AB.

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 173

av m.m.

År 1993 tillsatte Jaktmarkskommittén en arbetsgrupp med representanter från Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges jordägareförbund, AssiDomän AB och MoDo Skog AB, med uppgift att upprätta förslag till kriterier för upplåtelse jakt.

m.m. av Tanken var att materialet skulle användas som underlag för både upplåtare och nyttjanderättshavare vid diskussioner upplåtelse jakt. Arbets-

om av gruppen lämnade sitt förslag i september 1994.

l direktiven för Jaktutredningen anges att markägare och jägare gemensamt bör kunna utforma användbara Standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som grund för avgiftsberäkningen. På utredningens initiativ har markägarnas och jägamas organisationer under våren 1997 startat översyn och komplettering av arbetsgruppens förslag. Översynen pågår,

men hittillsvarande föreliggande arbetsmaterial redovisas i bilaga 5 till detta betänkande.

Utredningen har inte deltagit i arbetet med att framställa detta material.

5.4 Undersökningar

Utredningen har under åren 1995 och 1996 utfört flera enkätundersökningar. Enkäterna har riktat sig till de sex största skogsbolagen, kyrkan, kommunerna samt ett urval av enskilda fastighetsägare, jaktkortslösande jägare och allmänheten. Nedan redovisas resultatet från dessa undersökningar. Redovisade uppgifter avser förhållandena år 1995.

5.4.1 Skogsbolag

AssiDomän AB, Graningeverken AB, Korsnäs AB, Modo Skog AB, SCA Skog AB och Stora Skog AB har redovisat vilka avgifter som gäller för utomstående som vill ha rätt att jaga deras marker. Redovisningen har delats upp på långtidsupplåtelser ett år eller mer och korttidsupplåtelser dag eller vecka. Svaren redovisas länsvis. Om inte annat anges är avgifterna exklusive mervärdeskatt. Sist i detta avsnitt redovisas vilka tillvägagångssätt bolagen har för att upplåta jaktmark som blivit ledig.

174 Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m.

Långtidsupplåtelser 4 Samtliga bolag har redovisat att de har indexklausul ijakträttsavtalen. Fem

bolagen tillämpar därvid konsumentprisindex. Ett bolag har en årlig av uppräkning som inte är kopplat till något index men jämförelser görs med konsumentprisindex. Nedan redovisas vad bolagen har svarat följande fråga "Vilka årliga priser exklusive mervärdeskatt gäller i genomsnitt för utomstående i Era upplåtelser av rätt till jakt för ett år eller mera".

Tabell 5.1

Aujakz Troféøurj

Norrbotten

Västerbotten

Jämtland

Västernorrland

Gävleborg

;ho/kg

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 175

av m.m.

Fnllavginer i kr .för

.Algl A11 |

jakt Trofétjur Ka Fjoling Kalv

Kopparberg 5.00; 7.50; 3600; 2375; 8752 nej

2 432

Värmland

13-26§ 17-42; 3210-; 3210-; 3210-; 2100-; 770-; nej Örebro Västmanland

Uppsala

Stockholm

Södermanland Östergötland Skaraborg Göteborgoch B0hus Älvsborg Jönköping 2s-3sg 28-35§ 58-70; nej g nejg nej§ nej Kalmar 28-30j 28-30§ 6l§ nej nejå nej nej Gotland Uppgift saknas Kronoberg 28-30f 28-30å 60: nej nejå nej nej nej

nej nej nej Halland 40; 40; 80; nej nej; nej nej nej Kristianstad 40-50§ 40-502 80-100§ nej nejå nej nej nej Blekinge 40-50; 40-50§ 80-100; nej nej: nej nej nej Malmöhus 40-50§ 40-50å 80-l00å nej nej§ nej§ nej nej

176 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt m.m.

Förekommerendastfallavgifter vid upplåtelseavälgjakt. Vid upplåtelsegällersåledesenbartfallavgiftema.Uppgiften är en fallavgift sombolageträknatomtill en arealavgift. Prisetär fallavgift beräknadsomarealavgift.Avgifternaäromräknadetill renaarealavgifteroch fallavgifter ingår i en zuealavgiften. Vid enbartfallavgift tillkommer engrundavgift. Fallavgift för björn. Fallavgift för kronhjortvuxet djur. Fallavgift för kronhjort,varierandepriser. lnom länet förekommerävenupplåtelseavall jakt medarealavgiftutanfallavgift, 50 kr/ha.

Nedan länsvis ett arealvägt medelpris vid upplåtelse till utomstående.

anges Utredningen har vid beräkningen utgått från respektive bolags jaktbara mark i länet. Bolagen har i annat sammanhang besvarat hur stor areal av den jaktbara marken som upplåts till utomstående. Utredningen har vid beräkningen nedan utgått från att förhållandet är detsamma för marken inom ett län. Om ett bolag har uppgivit att den tillämpar olika avgiftssystem inom ett län har utredningen vid beräkningen utgått från att avgiftssystemen fördelar sig jämt bolagets mark inom länet. Om ett intervall har angivits

arealavgift har antagits att arealavgiften per ha är jämt fördelad inom som intervallet. Uppgifterna arealavgift utan fallavgift såvida annat inte

avser anges.

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 177

av m.m.

Tabell 5.2 Län

Norrbottenmed resp. utanfallavg. Västerbottenmed resp.utanfallavg. Jämtlandmed resp. utanfallavg. Västernorrland Gävleborgmed resp. utanfallavg. Kopparberg Värmlandmed resp. l9.50 g 29,50

Örebro med resp.utan 17

- -

Västmanlandmed 8 28

Uppsalamed resp. 8 30

Stockholm	24,78	28,89	64
Södermanland	25	36,64	64
Östergötland	26,22	24,40	61
Skaraborg	30	37	67
Göteborgoch Bohus	35	"35	"70

Älvsborg Med resp. utanfallavg. Jönköping

Kalmar	28,76	27,39	61
Gotland		Prisuppgiftsaknas
Kronoberg	29	29	59.92
Halland	40	40	74.73
Kristianstad	"45	45	"90
Blekinge	45	45	90
Malmöhus	45	45	90
Hela landet med resp.	-	24,38	311,14

Uppgiftenbyggerpåuppgifterfrånettskogsbolag Avserarezrlavgiftmedfallavgift. Omfattarprisuppgifterfrånföljandelän:Norrbotten,Västerbotten,Jämtland,Gävleborg,Kopparberg,Värmland.Västmanland,Uppsala ochÄlvsborg. Omfattarprisuppgifterfrånföljandelän:Jämtland,Gävleborg.Kopparberg,Värmland,Örebro,Västmanland,UppsalaochÄlvsborg. PrisuppgiftersaknasfrånKopparbergoch Gotland. Prisuppgiftersaknasfrånföljandelän:Norrbotten.Gävleborg.Kopparberg.Uppsalaoch Gotland.

178 Avgifter for upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m.

Korttidsupplåtelser

Graningeverken AB, Korsnäs AB och Modo Skog AB har inte korttidsjaktupplåtelser på sina marker. Nedan följer en länsvis sammanställning av övriga bolags prisuppgifter. Priserna är exklusive mervärdeskatt. I länen Västmanland, Uppsala, Stockholm, Södermanland, Östergötland,Skaraborg, Göteborg och Bohus, Älvsborg, Gotland, Halland samt Blekinge förekommer ingen korttidsjaktupplåtelse.

Tabell 5.3 Län småvrlt Norrbotten 6090/dag nej nej

12013dagarê

220lveckaj 5 Västerbotten 450-600lårj nej nej

120/3dagarê nej; nej 220/vecka§ Jämtland 625/dag l20/dag§ l nej 4 000%

åts/dag..

12013dagarå nejå nej 220/vecka§ °

l92/vecka§ Västernorrland 120/3dagarê nej 220Ivecka§ 5 Gävleborg 48Idag 5 120/3dagarå nej; nej 220/vecka§ 64/dag 64/dag nej nej l92/vecka l92Jvecka : Kopparberg 280/dag§ l60-240/dag§ nej; nej Värmland 325ldag§ nej nej 5 Z Örebro 500/dag§ l 000/dag§ ZOO/dagg 2 nej 3 °°°å s Jönköping 800/dag z360/dag 360/dag nej Bock/600 5 E Get/400 Kid/250 5 E Kalmar 3OOIdag§ SOU/dagå500-1 nej Kronoberg 750/dag 500/dag 200-300 nej

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 179

av m.m.

Län

- .-

älg rådjur småvilt Älg Annat vilt Kristianstad l länetfinns konjakt vildsvin. Prisuppgiftsaknas. Malmöhus l länetfinns konjak: dovhjort. Prisuppgiftsaknas. Desifferuppgiftersomförekommeravserrådjur. Prisuppgiftför korttidsupplåtelsesaknas. Helaområdetoml600haupplåtasför 360kr/dagochperson.dockminst 000kr.3

Nya upplåtelser Nedan redovisas vad bolagen svarat på frågan "Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktrnarker".

Tabell 5.4

anbuds- Erbjudes till Underhands- Kölista Annat system

förfarande jaktgrannar kontakter l AssiDomänAB X GraningeverkenAB Uppgift saknas KorsnäsAB X Modo SkogAB X SCASkogAB X Stora SkogAB X o Alla övriga förekommerockså.

5.4.2 Kyrkan

Stiften har redovisat vilka avgifter som gäller för utomstående som vill ha rätt att jaga deras marker. Redovisningen avser såväl långtidsupplåtelser ett år eller mer som korttidsupplåtelser dag eller vecka. Redovisningen görs länsvis. Om inte annat anges är avgifterna exklusive mervärdeskatt. Sist i detta avsnitt redovisas vilka tillvägagångssätt stiften har för att upplåta jaktmarker som blivit lediga.

Lângtidsupplåtelser

Av tretton stift har åtta indexklausul och använder då konsumentprisindex. Stiften har svarat följande frågan "Vilka årliga priser exklusive mervärdeskatt gäller i genomsnitt för utomstående i Era upplåtelser av rätt till jakt för ett år eller mera".

180 Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m.

Tabell 5.5

Uppdelat ävenpå annat

stift i vissa län "j,

All ,nu TrofétjurlTjur I Ka Fjoling Kalv

Norrbotten 0,60-l,10 2.l0- 2,70-7.10 nej nej nej nej nej Björn

6,00 40/kg

Västerbotten 0,60-l l 0 2,l 0- 2,70-7.10 nej nej nej nej nej Björn

6.00 40/kg

Jämtland I-3, 4-7 5-10, Björn

, , , , , , Avtalmedresp. --+-----+ --+-----+-----+ --+-----+-----| 50/kg

---- ---- ----

umnfauavgJ , , 2000, 2000, 2000, 2000, 750,

24: s-s: 3-12: I j ; I l Björn Västernorrland Avtalmedresp. ------+-----+ --+-----+-----+ --+-----+-----| 50/kg

---- 2000, 2000, ---- 2000, 2000, 750,

1,5, ,nanfanavgJ , ,

Gävleborg 2-l2 9-25 23,80 nej nej nej nej nej nej

Kopparberg 25-50 nej nej nej nej nej nej

- - Värmland 10 15 25 nej nej nej nej nej nej

Örebro Skara 28 15,50 43,50 nej nej nej nej nej nej

--..--------------+-----+--;---+-----+-----+------+-----. ----. ----.- ---- Vasterås 30-60

- - nej nej nej nej nej nej

---------+-----+------+-----+-----+------+-----+----+----.- -----------

Karlstad nej nej+ nej nej

nej+ nej+

Strängnäs 354,50, nej nej nej nej nej nej

- , I l l

I l Västmanland

i i i i i i i i

Uppsala 2-12 9-25 23.83 nej nej nej nej nej nej

--..--------------+-----+--;--- -----+-----+------+-----+----+----.- ---- 30-60

Vasterds - - nej nej nej nej nej nej

Uppsala I8-26 5-25 32.07 nej nej nej nej nej nej

Stockholm Rådjur

2-15 l 40lkgl 40/kg| tio/kg 4OIkg| 40/kg|

Stockholm 41 400

--+-----+------ -----+-----+------ ----- ----+----.- ------------------

Uppsala 35 31.25 nej nej nej nej nej

5-9+ nej+

Strängnäs 354,50 nej nej nej nej nej nej

- -

Södermanland	-	-	354,50 nej nej	nej nej nej nej
Östergötland	-	-	40,30 nej nej	nej nej nej nej
Skaraborg	28 15,50 43,50			3 000 3 000 3 00 900 nej

Göteborgoch Bo-

hus 4 l nej nej nej nej nej nej - -

ÄlvsborgSkara 28 15.50 43,50 nej nej nej nej nej nej

--+-----+-----+------+-----+----. ----- ---------------------------- Karlstad 15 20 35 nej nej nej nej nej nej

--,.-------------- -----+------+-----. -----. ------. -----. ----. ----.- ---- 41 Göteborg - nej nej nej nej nej nej I , l , I l I 43,50 nej nej nej nej nej JönköpingSkara

use,

Vaxjo 40 nej nej nej nej nej nej - - ----+----.- --------- --+-----+ --------- --+-----. ---- --. -----. -----.--,--. 40,70, Linköping - nej nej nej nej nej nej l l I l , I l 40 nejl nej nej nej nej nej Kalmar Växjö - --+-----+ -----+----+----.- --------- --+-----+ --------- ---- --. ----.--:-. 4 I ,30 Linköping - - nej nej nej nej nej nej

Gotland 2,50-3.5O nej nej nej nej nej nej - -

Kronoberg 45 nej nej nej nej nej nej - -

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 181 av m.m.

Län l albaner-tinnar

j . Uppdelat ävenpå Arealavgijicrf5/54 älg anna: g g stift i vissa län i __ . . va; Smdyiu Älg Anjala Tjur | Ka j Fjoling Kalv

Trøféüurj

Halland Växjö 40 nej nej nej - - nej nej nej

"TGB-eäârgi """" --+__-_-.+-__-__Ãl.+-___-n_ej"n°ej ""nej

""n7ej+ "nej+"n2j

Kristianstad	-	-	75 nej nej	nej nej nej nej
Blekinge	-	-	75 nej nej	nej nej nej nej
Malmöhus	-	-	100 nej nej	nej nej nej nej

Varierarberoende algtillgângen.på

Spriddamarker.Varierarmedhänsyntill jaktbonitet.inagoandelarm.m.frånövreDalarnamedrenarsomomöjliggörvissjakt till

mälardalenmedhögajaktbonitetcr.

Riktpris,somsänksmedhänsyntill jaktstömingar.

Gällerendast avtal.ett Tabell 5.6 Län

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Kopparberg Värmland

Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland

Skaraborg Göteborgoch Bohus

Jönköping Kalmar Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus Hela landet 11,21 11,56

Omettintervallangivitssomarealavgiftharantagits arealavgiften/haatt ärjämtfördeladinomintervallet.

182 Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m.

Korttidsupplåtelser

Det förekommer korttidsupplåtelse av jakt endast marker inom Karlstad

och Skara stift. Sammanlagt uppgår arealen till cirka 2 300 ha. Nedan redo-

visas avgifter vid korttidsupplåtelser.

Tabell 5.7

ds i rättst- kon Sámbetättigartill jakt Faliavgifterü m Län

allt vilt älg rådjur småvilt Älg Rådjur,Hare Värmland Säljs rot Vuxen älg

- - -

5 610

Älgkalv

l 990 Skaraborg 160 Killing l87

- - -

Get 300

Råbock375

Hare 75

Nya upplåtelser

Tabell 5.8

anbudsfdr- Erbjudes till Underhandskon- Annat system

farande jaktgrannar akter Luleå stift X Härnösandsstift Uppsalastift Västeråsstift Karlstadsstift Stockholmsstift Strängnässtift Linköpingsstift Skarastift Göteborgsstift Växjö stift Visbystift Lundsstift

Annonsi dagstidning. z Successionskernaturligt inom jaktlagen nyupplåtelser storajaktområden.

l någrafall haranbudsförfarandeutnyttjats.

Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt 183

m.m.

5.4.3 Kommuner

Även kommunerna har redovisat vilka avgifter gäller för utomstående

som som vill ha rätt att jaga deras marker. Redovisningen avser såväl långtidsupplåtelser ett år eller mer som korttidsupplåtelser dag eller vecka. Redovisningen görs länsvis. Om inte annat anges är avgifterna exklusive mervärdeskatt. Sist i detta avsnitt redovisas vilka tillvägagångssätt kommunerna har för att upplåta jaktmarkcr som blivit lediga.

Långtidsupplåtelser

I förhållande till skogsbolag och stift äger varje enskild kommun mycket små arealer mark. Nedan redovisas det prisintervall som finns inom varje län. Vidare redovisas ett arealvägt medelpris inom länet. Vid denna beräkning har utredningen utgått från kommunens arealuppgift om jaktbar mark inom kommunen. Av de 175 kommuner som besvarat frågan om de använder indexklausul i sina jakträttsavtal har 112 svarat och 63 nej.

184 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt SOU 19977191

av m.m.

Tabell 5.9 Län

Norrbottenmed resp. utan 1,706,30 Västerbottenmed resp- 1,25-l,5O .utanfallavg. Jämtland Västernorrland Gävleborgmed resp. utanfallavg. Kopparbergmed resp. utanfallavg. Värmlandmed resp. utanfallavg. Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Skaraborg Göteborgoch Bohus Älvsborg Jönköping Kalmar med resp.utan

- Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus ela landet

Avser anealavgiftutanfallavgift om ingetannatanges.

Om kommunenangivetett intervall somarealavgifthar antagitsatt arealavgiften/ha jämtär fördeladinom intervalllet.

Medelprisetäravrundattill närmastefemöretal.

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 185

av m.m.

Korttidsupplåtelser

Korttidsupplåtelser förekommer i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Gävleborgs, Stockholms, Älvsborgs, Jönköping, Kalmar, Blekinge och Malmöhus län. Nedan redovisas de kommuner har sådan jakt samt

som vilka priser som tillämpas. Utöver de kommuner som redovisas nedan har Jönköpings, Olofströms och Karlskrona kommun uppgivit att de har kontidsupplâtelser. Prisuppgifter saknas dock från dessa kommuner.

Tabell 5.10 Kommun igår till jakt på Fallavgiñer

Allt vilt Älg Rådjur Småvilt Viltart

Piteå	-		-		-	SO/dag	-	-
Vilhelmina	-		-		-	SO/dag	-	-
Berg	-		-		-	SO/dag	-	-
Krokom	-		-		-	25/dygn	-	-
Ragunda	-		-		-	30/dygn	-	-
Gävle	100/dag		-		-	-	-	-
Haninge	-	350/dag		200/dag		200/dag	Älg, dovvilt och rådjur
Österåker	-	300/dag		150/dag		ISO/dag	Älg och rådjur
Vänersborg	-	l60/dag		80/dag		80/dag	Älg, rådjur och hare
Västervik	-		-	150/dygn 150/dygn			-	-
Malmö	-		-	l60/dag		320/dag	-	-

Nya upplåtelser

Nedan redovisas de svar landets kommuner lämnat frågan "Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktmarker". Siffrorna i tabellen anger antalet svar detta alternativ erhållit inom respektive län.

186 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt m.m.

Tabell 5.11 Län

Öppetanbudsför- Erbjudestill Underhandskon-Kölista Annatsystem

farande jaktgrannar takter Norrbotten

Västerbotten	2
Jämtland	2
Västernorrland	3
Gävleborg	3
Kopparberg	2
Värmland	2
Örebro	2
Västmanland	4
Uppsala	2
Stockholm	2
Södermanland	3
Östergötland	3
Skaraborg	3
Göteborgo Bohus	5
Älvsborg	5
Jönköping	5
Kalmar	7

Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus Hela landet

5.4.4 Enskilda fastighetsägare

Utredningen har, med hjälp Skogsstyrelsen och Statistiska centralbyrån,

tillfrågat privata fastighetsägare bl.a. vilka priser gäller vid upplåtelse

som

jakt. Det partiella bortfallet vad gäller prisundersökningen har varit ston.

Det har fått till följd att undersökningsunderlaget endast kan användas för

att göra slutsatser prisnivåer vid upplåtelse av all jakt.

När det gäller prisnivåer vid upplåtelse jakt efter enbart älg eller småvilt

är underlaget alltså för svagt för att några slutsatser skall kunna dras.

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 187

av m.m.

Samma förhållande gäller fallavgifter vid långtidsupplåtelser och priser vid korttidsupplåtelser. Att underlaget blivit för svagt i dessa delar beror troligen att dessa upplåtelser är ovanliga. Undersökningen har under sådana förhållanden inte varit så dimensionerad att det går att få fram ett tillförlitligt underlag. Det har således inte varit möjligt att ta fram statistiska medelpriser i dessa delar.

Undersökningsresultatet tyder dock på att det är ovanligt att den enskilde fastighetsägaren upplåter småviltjakt till en person och älgjakt till

en annan. När den enskilde fastighetsägaren väl upplåter rätten att jaga fastigheten avser upplåtelsen i regel all jakt. För sådan upplåtelse tar fastighetsägaren i normalfallet ut endast en grundavgift. Fallavgift tillämpas sällan.

Enligt undersökningen har knappt 80 000 av totalt 241 000 brukningsenheter upplåtit jakt under längre perioder till utomstående under år 1995. Av dessa brukningsenheter har drygt 30 000 tagit ut grundavgifter vid upplåtelsen. Medelpriset för hela riket är 23 kr/ha. Uppdelat regioner är enligt undersökningen medelpriset för Stockholmsområdet Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län 45 kr/ha, Göteborgsområdet Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län utom Dalsland 26 kr/ha, södra Sverige Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

- 50 kr/ha, övriga Götaland Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Skaraborgs län samt Dalsland 20 kr/ha, övriga Svealand Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län 18 kr/ha och Norrland Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 17 kr/ha. Sett över storleksklasserna finns det en ganska klar trend mot högre avgifter med ökad storlek brukningsenheten.

De enskilda fastighetsägarna har vidare fått svara följande fråga "Om det vore aktuellt att upplåta jakt till utomstående, hur skulle Ni välja ut den/dem som skulle nyttjanderätt". Av totalt 241 000 brukningsenheter saknas uppgift för drygt 50 000. En överväldigande majoritet av de som besvarat frågan, cirka 90 procent, har svarat att man skulle söka nyttjanderättshavaren bland närstående och vänner. Fem procent har svarat "genom annonsering i tidningar" och drygt fem procent har svarat "annat sätt". Den slutsatsen torde kunna dras att metoden med anbudsförfarande är mycket

188 Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m.

ovanlig bland enskilda fastighetsägare när fastighetsägaren skall upplåta jakten sin fastighet.

5.4.5 Jägare

I särskild undersökning riktad till ett urval av cirka 300 OOOjägare som

en löst jaktkon har utredningen ställt frågor om bl.a. kostnader för mark i samband med 1995 års jakt och hur de fått tillgång till sin nuvarande jaktmark. Utfallet av undersökningen i denna del redovisas nedan.

Tabell 5.12 Kostnaderför marksamtfallavgifter ochjaktkort i sambandmed 1995årsjakt.

l grupp1ingår samtligajägare.i grupp2 jägaresomhuvudsakligenjagar markdeinte äger,grupp3

jägare huvudsakligenjagar markdeäger,grupp4 jägaresomhuvudsakligenjagar inomjaktvårds-

som

områdeutanatt de ägermark,grupp5 jägaresomhuvudsakligenjagargenomupplåtelse

Kostnader Älgjakt i % Smâviltjakt i %

Grupp

l å l i å 2 3 i ä i

jägare 100 66 34 16 34 100 64 36 16 24 % av Ingenting 12,6 12,7 9,7 8,0 5,5 20,8 17,3 26,3 8,6 10,1 1-500kr 34,5 28,9 45,6 19,3 22,6 44,8 40,7 53,2 48,1 27,1 i 500-2000 kr 32,9 32,2 36,2 46,5 35,3 21,7 25.3 15,2 31,9 31,4 Merän 2 O0 kr 20,0 26,2 8,5 26,2 36,6 12,7 16,7 5,1 11,4 31.4

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100g 100,0 100,0 100,0 100g
Tabell 5.13	Hur fick du tillgång till dina nuvarandejaktmarker älg och småvilt. Älg Småvilt
Jagäger dem	27,9 27,5
Genom anbud	0,4 0,3
Genom erbjudande från granne 13,5 14,2
Genom kölista	3,0 3,1
Genom min anställning	3,9 4,2
Genomegen annonsering	0,3 0,4
Genomsvar annons	0,2 0,1
Genom bekanta	30,6 29,4
Annat	20,1 20,8
Summa	100,9 §3

Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m. 189

5.5 överväganden

5.5.1 Utvecklingen prisområdet

Uppföljning av äldre undersökningar och analys

De statliga undersökningar finns prisområdet är från slutet 1970som av talet och början av 1980-talet. Undersökningarna är utförda uppdrag av Jakt- och viltvårdsberedningen. Dessa har redovisats i betänkandena Vilt och jakt SOU 1983:21 och Vilt och jakt, sociala och ekonomiska värden Ds Jo 1981:5.

Jakt- och viltvårdsberedningens undersökningar kan endast i vissa delar ligga till grund för en analys utvecklingen på prisområdet. Beredningens av enkät till privata brukningsenheter är redovisad sådant sätt att det inte är möjligt att göra några prisjämförelser. Inte heller enkätundersökningen riktad till kommunerna innehåller användbart jämförelsematerial.

i Jakt- och viltvårdsberedningens undersökningar som riktade sig till då- 1 varande Domänverket skogsbolagen och kyrkan kan i vissa delar ligga samt till grund för en jämförelse med utredningens material. Utredningen har jämfört avgiftsutvecklingen med konsumentprisindex. Årsmedeltalen för konsumentprisindex år 1995 är 245,8 räknat från år 1980 och 289,9 från år 1979.

Skogsbolag

I betänkandet Vilt och jakt Ds Jo 1981:5 har i avsnitt fem och sex sammanställts uppgifter från dels Domänverket, dels de nio största skogsbolagen. Verket och bolagen ingår i dag i något av de bolag besex som svarat utredningens enkät.

I betänkandet har redovisats upplåtelseavgifter för utomstående vid jakt på småvilt. Medelpriset för hela landet har för Domänverket angivits till 1,99 kr/ha och till 1,90 kr/ha för övriga skogsbolag. Domänverkets medelpris avser 1980 års prisnivå och övriga skogsbolag jaktåret 1978/79. Utredningen har utgått från dessa medelpriser och med hjälp av konsument-

190 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt

av m.m.

prisindex räknat dessa priser till 1995 års nivå. Medelpriset är efter

upp uppräkning 5,07 kr/ha respektive 5,51 kr/ha. Utredningens undersökning

bolagens medelarealavgift för hela landet i dag är 5,35 kr/ha. visar att Skogsbolagens avgifter vid upplåtelse av jakt småvilt får, vid en jämförelse mellan priset åren 1979/1980 och år 1995, anses ha följt konsumentprisindex.

Utredningen har även undersökt prisutvecklingen upplåtelseavgifter för småviltjakt i olika regioner. Utredningens prisuppgifter har jämförts med

redovisas i avsnitt 6 i betänkandet Vilt och jakt Ds Jo 1981:5. de som Skogsbolagens upplåtelseavgifter vid jakt småvilt i norra Sverige, dvs. Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland, och mellersta Sverige, dvs. Gävleborg, Kopparberg, Värmland, Örebro och Västmanland, har stigit mindre än konsumentprisindex. De arealvägda medelprisema år

1,25 kr/ha respektive 10,56 kr/ha. Om de äldre arealavgifterna 1995 var följt konsumentprisindex skulle de år 1995 vara 1,65 kr/ha respektive 14,18 kr/ha. Någon jämförelse har inte gjorts med södra Sverige eftersom de äldre uppgifterna bygger ett mycket litet markinnehav och det saknas uppgift om var i södra Sverige denna mark är belägen.

Utredningen har gjort motsvarande jämförelse med den sammanställning

härrör från uppgifter från Domänverket år 1980 avsnitt 5 i Ds Jo som 1981:5. Utredningen visar att skogsbolagens upplåtelseavgifter har följt konsumentprisindex i Sverige stigit något i mellersta och södra

norra men Sverige jämfört med konsumentprisindex. När det gäller södra Sverige har utredningen utgått från Domänverkets dåvarande södra, västra och östra regioner. Om prisutvecklingen hade följt konsumentprisindex skulle medelpriset sammantaget för dessa områden 22,04 kr/ha år 1995. Ett areal-

vara vägt medelpris bolagens uppgifter i samma områden visar att medelpri-

av set år 1995 var 23,51 kr/ha.

År 1980 tillämpade Domänverket det avgiftssystemet för högviltjakt att nyttjanderättshavaren betalade dels en grundavgift i förskott för varje medgivet djur, dels jaktavgift i efterskott för varje fällt djur. Motsvarande

används inte i sådan omfattning i dag att det kan användas för en system jämförelse.

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt

av m.m.

I det nyssnämnda betänkandet redovisas vilka avgifter övriga skogsbolag tillämpar vid upplåtelse av jakt på älg. Det förekom i huvudsak olika

tre avgiftssystem nämligen arealavgift plus fallavgift, endast arealavgift

samt endast fallavgift. Det avgiftssystem tillämpades över störst arealer

som var "enbart fallavgift".

Vanligast förekommande var systemet med enbart fallavgifter i de nordliga länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Fallavgiften uppgick där i medeltal för vuxet djur till 1 178 kr år 1979. Uppräknat med konsumentprisindex skulle avgiften år 1995 3 415 kr. De bolag

vara som tillämpar enbart fallavgift, eventuellt i kombination med grundav-

en gift har i dag en avgift mellan 2 400 kr och 2 700 kr, således under konsumentprisutvecklingen från år 1979.

När det gäller arealavgift plus fallavgift var medelarealavgiften i län

samma 3 kr/ha och medelfallavgiften 900 kr. Uppräknat med konsumentprisindex är motsvarande siffror 8,70 kr/ha respektive 2 609

kr. Av de bolag som tillämpar detta system i dag är det inte något har uppgivit att deras

som medelarealavgift överstiger 8,70 kr/ha. Uppgivna fallavgifter varierar från 2 440 kr till 4 400 kr. Det finns således fallavgifter som stigit än

mer konsumentprisindex. I gengäld har dock arealavgiften inte ökat i motsvarande mån.

När det slutligen gäller systemet med endast arealavgift så kan nämnas att det var ovanligt i slutet av 1970-talet. I dag är det dock relativt vanligt i dessa områden. De sifferuppgifter som finns tillgängliga från år 1979 säger att medelarealavgiften då var 2 kr/ha. Omräknat med konsumentprisindex till 1995 års nivå skulle medelarealavgiften vara 5,80 kr/ha. Det arealvägda medelpiiset för bolagsmark i samma område år 1995 något lägre, näm-

var ligen 5,48 kr/ha. Det bör dock noteras att jämförelsematerialen är mycket olika. Utredningens undersökning baserar sig på areal uppgående till

en 2 725 273 ha, inkluderat områden där fallavgiften omräknats till arealavgift, medan den äldre undersökningen endast omfattar 75 000 ha. Det framgår inte av den äldre undersökningen dessa 75 000 ha är belägna.

var Var marken finns geografiskt har stor betydelse i sammanhanget. Utredningens undersökning visar nämligen att medelarealpriset mellan länen växlar från 3,15 kr/ha i Norrbotten till 7,44 kr/ha i Jämtland.

192 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt

av m.m.

När det gäller mellanlänen, dvs. Gävleborg, Kopparberg, Värmland, Örebro och Västmanland, var det dominerande upplåtelsesystemet en arealavgift med fallavgift. Av betänkandet Vilt och jakt Ds Jo 1981:5 framgår att där framräknade medeltal bygger uppgifter från drygt 1,3 miljoner ha bolagsmark. Utredningens uppgifter gäller upplåtelser knappt 1,5 miljoner ha bolagsmark. Medelarealavgiften var 3,56 kr/ha år 1979. Undersökningen visar att medelarealavgiften för samma område år

9,07 kr/ha. Medelarealavgiften för år 1979 uppräknat med kon- 1995 var sumentprisindex till år 1995 blir 10,32 kr/ha. Fallavgiften för år 1979 omräknad med konsumentprisindex varierar från 2 609 kr till 4 928 kr. Utredningens undersökning visar att fallavgifterna år 1995 varierar från 2 400 kr till 5 850 kr.

I de södra delarna Sverige förekommer i dag, förutom i ett län, enbart

av upplåtelser med endast arealavgift. Undersökningen visar också att skogsbolagen, jämfört med innehavet i övriga delar av landet, har ett förhållandevis litet skogsinnehav i södra Sverige. Skillnaderna ijämförelsematerialet mellan de båda undersökningarna är stora. Uppgifterna från år 1979 bygger 77 000 ha och uppgifterna från år 1995 knappt 450 000 ha. 1995 års prisuppgifter bygger material från samtliga län utom Gotland. Med tanke på att 1979 års uppgifter bygger på en avsevärd mindre markareal härrör uppgifterna troligen från ett mindre antal län.

Medelarealpriset år 1979 7 kr/ha och medelarealpriset år 1995 var

var 33,43 kr/ha. Om sifferuppgiften från år 1979 uppräknas med konsumentprisindex blir den 20,29 kr/ha. Detta indikerar att avgifterna stigit kraftigt i detta område. Enligt utredningen är det dock svårt att dra några slutsatser

detta material. Främst mot bakgrund av att det saknas uppgift om var av i södra Sverige den i den äldre undersökningen uppgivna markarealen är belägen. Om jämför de uppgifter utredningen har vad gäller arealav-

man gifter med fallavgift, emellertid får ännu mer osäkra, visar

som anses materialet dessutom det omvända förhållandet.

När det gäller prisuppgifter uttryckt ett medeltal för hela landet anges

som i betänkandet Vilt och jakt Ds Jo 1981:5 att arealavgiften i medeltal uppgår till 3,49 kr/ha det tillkommer fallavgift och 4,53 kr/ha utan

om fallavgift. Motsvarande medeltal för år 1995 är 4,38 kr/ha respektive 9,77

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 193

av m.m.

kr/ha. Medeltalen för år 1979 uppräknat med konsumentprisindex blir 10,12 kr/ha respektive 13,13 kr/ha. Den verkliga arealavgiften 1995 är således lägre än om den följt konsumentprisindex. Högsta och lägsta uppgiften fallavgift över landet har i princip följt konsumentprisutvecklingen.

Kyrkan

I betänkandet Vilt och jakt Ds Jo 1981:5 har Jakt- och viltvårdsberedningen redovisat utfallet av en enkät riktad till samtliga stift. Enkäten omfattar bl.a. avgifter för upplåtelse av jakt. I betänkandet anges inte vilket år avgifterna avser. Utredningen har utgått från att uppgifterna 1979

avser se tabell 5.3 i SOU 1983:21.

Utredningen har mot bakgrund av hur avgifterna redovisats Jakt- och

av viltvårdsberedningen inte kunnat jämföra samtliga stift. Det är t.ex. oklart i vissa fall om arrendeavgiften för älg inkluderar fallavgift eller När det gäller småviltet har dock utredningen utgått från att avgiften är utan fallavgift trots att så angivits. Det är vidare osäkert vissa uppgifter

om avser jakt på allt vilt. Utredningen har endast analyserat avgifterna i sådana stift där uppgifterna är någorlunda klara. Om ett intervall har angivits

som arealavgift har antagits att arealavgiften per ha är jämt fördelad inom intervallet.

En jämförelse med Härnösands stift, som 1979 hade en arrendeavgift l-2 kr/ha för såväl småvilt som älg, visar att priserna här haft en lägre ökningstakt än konsumentprisindex. Om priserna hade följt konsumentprisindex skulle medelprisavgiften för småvilt och älg varit 4,35 kr/ha. Medelpriserna för småvilt var 2 kr/ha i Jämtland och 3 kr/ha i Västernorrland år 1995. Medelpriserna för älg, med fallavgift, 1,50 kr/ha år 1995.

var

Övriga stift i landet upplåter jakt efter älg med arealavgift utan fall-

en avgift. En jämförelse avseende Luleå stift, som år 1979 tillämpade arealavgift med fallavgift, är således svår att göra beträffande älg. För upplåtelse av småvilt kan dock konstateras att dagens priser ligger något under konsumentprisutvecklingen sedan år 1979. Medelpriset då drygt 32

var öre/ha. Om priserna hade följt utvecklingen konsumentprisområdet

194 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt av m.m.

skulle arealavgiften varit 94 öre/ha år 1995. Medelarealavgiften var 85 öre/ha år 1995.

När det gäller Uppsala stift varierar priset småviltjakt från 2 kr/ha i Gävleborgs län till 35 kr/ha i Stockholmsområdet. Medelarealpriset var 15,99 kr/ha år 1995 småvilt och 15 kr/ha på älg. En jämförelse med uppgifterna från år 1979 visar att priserna för upplåtelse av småviltjakt stigit än konsumentprisindex medan priserna älgjakt haft en lägre mer ökningstakt.

Priserna för upplåtelse småviltjakt på Gotland har inte stigit lika mycket av konsumentprisindex. Medelarealpriset år 1995 var 3 kr/ha. Om prisersom hade följt konsumentprisindex skulle avgiften år 1995 varit 3,65 kr/ha. na

När det gäller Karlstad stift medelarealpriset för småviltjakt 6,55 kr/ha var år 1979. Uppräknat med konsumentprisindex skulle priset år 1995 vara 18,99 kr/ha. Det arealvägda medelpriset för Karlstad stift år 1995 var 11,06 kr/ha. Medelarealpriset för upplåtelse älgjakt år 1995 var 15,98 kr/ha. av jämförelse med uppgifter från år 1979, dock utan uppgift om det ingår En fallavgift eller ej, visar att priserna stigit mindre än konsumentprisindex. Om priserna följt detta index skulle arealavgiften år 1995 varit 18,12 kr/ha.

Beträffande övriga stift är det angivits svårt att göra en jämförelse. som Utredningen sig dock kunna anta att uppgifterna i betänkandet Vilt anser och jakt Ds Jo 1981:5 gällande t.ex. Lunds stift säger att arealavgiften för småviltjakt i Malmöhus och Kristianstads län varierar mellan upplåtelse av 20-35 kr/ha jämför 140 i Ds Jo 1981:5 med tabell 5.3 i SOU 1983:21. s. innebär medelarealpriset med uppräkning konsumentprisindex Det att en av skulle bli i det närmaste 80 kr/ha enbart för upplåtelse av småviltjakt 27,5x2,89979,72. Medelarealpriset för upplåtelse all jakt i dessa län av 75 respektive 100 kI/ha. år 1995 var

Slutsatser

Utredningen den uppfattningen att så många möjligt skall ges är av som tillfälle nyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt vidsträckta land att Om möjligt skall därför undvikas att den som vill och har erbjuder.

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt

av m.m.

förutsättningar för att jaga utestängs från jakt ekonomiska spärrar.

genom Att arrendenivån hålls en acceptabel nivå är därmed viktigt för

att ett folkligt deltagande i jakten.

Syftet med de undersökningar som gjorts prisområdet är dels att följa upp äldre undersökningar och redovisa prisutvecklingen området, dels att redovisa gällande prisnivåer i landet till ledning för jägare och markägare. På detta sätt kan redovisade prisnivåer i kombination med de värderingsmallar som utarbetats gemensamt markägare och jägare utgöra

av grund för avgiftsberäkningen vid upplåtelse jakt.

Som nämnts inledningsvis är det viktigt att avgifterna för upplåtelse

av nyttjanderätt hålls på en acceptabel nivå för att få ett folkligt deltagande i jakten. För att kunna avgöra om nuvarande nivåer utifrån detta perspektiv kan anses acceptabla krävs en analys prisutvecklingen. Utredningen har

av i detta syfte valt att jämföra prisutvecklingen på området med konsumentprisindex. Det är utredningens uppfattning prisutveckling jaktens

att en område som följer detta index får anses vara acceptabel.

Utredningen har utgått från Jakt- och viltvårdsberedningens undersökningar gjorda i slutet på 1970-talet och början 1980-talet. Som nämnts tidigare föreligger det problem att analysera utvecklingen på prisområdet med så gammalt material. Beträffande vissa av beredningens undersökningar saknas möjlighet att över huvud taget göra några prisjärnförelser. Det gäller undersökningarna riktade till privata brukningsenheter och kommuner. När det gäller upplåtelser gjorda av skogsbolag eller svenska kyrkan har möjligheterna till jämförelser varit bättre, även om det har funnits vissa svårigheter.

Sett över hela landet visar skogsbolagens priser för småviltjakt ut-

en veckling som följer konsumentprisindex. Om Domänverkets och skogsbolagens uppgifter från år 1980 läggs ihop blir medelpriset efter uppräkning med konsumentprisindex 5,33 kr/ha. Utredningens undersökning visar att medelpriset för upplåtelse av småviltjakt på skogsbolagens mark år 1995 var 5,35 kr/ha. Jämför man olika regioner kan konstateras att de skogsbolag som omfattas av Jakt- och viltvårdsberedningens undersökning har haft

en lägre prisutveckling än konsumentprisindex i mellansverige och norrut. För

196 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt m.m.

södra Sverige saknas ett bra underlag från denna äldre undersökning. Några slutsatser kan därför inte dras om denna region. Om utredningens uppgifter från samtliga skogsbolag jämförs med Domänverkets prisuppgifter är dock möjligheten att göra jämförelser med södra Sverige bättre. En kraftigare ökning än konsumentprisindex kan skönjas här. Skillnaden är dock så liten att den bör acceptabel utifrån utredningens utgångspunkter.

anses vara

När det gäller skogsbolagens avgifter för älgjakt dessa, sett över hela landet, inte följt konsumentprisindex utan haft en lägre ökningstakt. Sett över mindre regioner är tendensen densamma från mellansverige och upp till Norrbotten. I södra Sverige är underlaget för en jämförelse sämre. Det finns dock tecken att avgifterna här stigit mer än konsumentprisindex. Emellertid finns det uppgifter som visar motsatsen. Med beaktande av utvecklingen småviltjaktområdet och antagandet att prisutvecklingen följts även i denna region drar utredningen den slutsatsen att avgifterna ökat något utvecklingen ändock är acceptabel. å

men att

Att analysera avgifterna för kyrkliga upplåtelser är svårare. Osäkerhetsfaktorer i det äldre materialet gör att jämförelser endast kan göras med vissa stift. De jämförelser gjorts beträffande stiften i Härnösand,

som Luleå, Uppsala, Karlstad och Visby indikerar starkt att avgifterna för upplåtelse såväl småviltjakt älgjakt haft en lägre ökningstakt än

som konsumentprisindex. Även avgifterna i Lunds stift synes, om de antaganden utredningen gjort är riktiga, ha haft lägre ökningstakt än konsumentpris-

en index.

När det gäller kommuner och enskilda fastighetsägare är det inte möjligt

göra någon jämförelse mellan Jakt- och viltvårdsberedningens underatt sökningar och de undersökningar utredningen utfört. Notabelt är dock att det ovanligt att dessa markägare delar upp jakten, dvs. upplåter

synes vara småviltjakt till nyttjanderättshavare och älgjakt till en annan. Vad gäller

en priserna sig dock utredningen kunna dra vissa slutsatser. Under-

anser sökningarna visar nämligen, sett över hela landet, att medelarealavgiftema beträffande kommunerna ligger något under de medel arealpriser som stiften och skogsbolagen redovisat och medelarealavgiften för enskilda fastighets- § ägare betydligt under. Mot bakgrund härav anser utredningen att den kan dra den slutsatsen att inte heller dessa priser kan anses vara en

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 197

av m.m.

oacceptabel nivå. Utredningen kan dock inte med någon säkerhet uttala sig om prisutvecklingen för dessa ägarkategorier.

Medelarealavgiften hos enskilda fastighetsägare är betydligt under avgiften hos övriga ägargrupper. Undersökningen riktad till enskilda fastighetsägare visar att ungefär 90 procent av de fastighetsägare besvarat frågan "Om

som det vore aktuellt att upplåta jakt till utomstående, hur skulle Ni välja

ut den/dem som skulle nyttjanderätt" har svarat att de skulle söka

nyttjanderättshavaren bland närstående och vänner. Utredningen finner det troligt att många fastighetsägare har upplåtit jakten sin fastighet till närstående och vänner och att det i undersökningsmaterialet förekommer

en hel del vänskapspriser.

Slutligen bör anmärkas att jämförelsen mellan äldre och material från

nyare skogsbolag, stift, kommuner och enskilda markägare inte har kunnat göras med vetenskaplig exakthet och att det utifrån statistiska utgångspunkter finns en del att invända. Materialet är dock tillräckligt säkert för att utgöra grund för utredningens ovanstående uttalanden, dvs. att materialet kan användas för att indikera prisutvecklingen i förhållande till konsumentprisindex. Utredningen anser sig därigenom kunna dra den övergripande slutsatsen att prisutvecklingen inte visar tecken att avvika i någon högre grad från konsumentprisutvecklingen.

Undersökningen riktad till jägare visar att 80 respektive drygt 85 procent betalade 2 000 kr eller mindre för mark, fallavgifter och jaktkort för älgjakt respektive småviltjakt. Från denna har sedan plockats ut de

grupp som huvudsakligen jagar mark de inte äger. Andelen jägare betalar

som 2 000 kr eller mindre i denna grupp är omkring 75 respektive 85 procent. Det visar, enligt utredningen, att mycket stor del jägarna, huvud-

en av som sakligen jagar mark de inte äger, har relativt låga kostnader för jaktmark, fallavgifter och jaktkort. Utredningen att resultatet talar för

anser att huvuddelen av dessa jägare betalar avgifter för upplåtelse jakträtt

av som får anses vara en acceptabel nivå.

Beträffande den lilla grupp som betalar än 2 000 kr år saknas

mer per underlag för att uttala sig om hur höga kostnaderna i själva verket Utredningen anser dock att kostnader överstiger 2 000 kr kan

som vara

198 Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt m.m. av

acceptabla under vissa förhållanden och har därför undersökt i vilken omfattning jägarna i denna är beredda att betala mer för att få tillgång grupp till ytterligare mark. Man torde kunna dra den slutsatsen att de som är intresserade att betala för ytterligare mark inte upplever nuvarande mer kostnader oacceptabla. Undersökningen visar att knappt 65 procent av älgjägarna och knappt 80 procent av småviltjägama är beredda att betala för att få tillgång till ytterligare mark. Det leder utredningen till den mer slutsatsen att det är ett fåtal jägare som kan anses betala avgifter som ligger över en acceptabel nivå.

Sammantaget visar undersökningen bland jägarna att deras kostnader för jaktmark i dag i stort är acceptabla. Med stöd av resultatet från undersökningarna kommer utredningen således fram till att nuvarande avgifter för upplåtelse jakträtt är en acceptabel nivå och att utvecklingen av sedan 1979/1980 är godtagbar.

5.5.2 Metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser

Utredningen har i uppdrag att söka avskaffa metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser.

Genom olika enkätundersökningar har utredningen försökt utröna hur vanligt anbudsförfarandet är i dag. På markägarsidan har utredningen tillfrågat de största skogsbolagen, kyrkan, kommunerna och ett urval sex enskilda markägare. Det bör framhållas att enkätundersökningarna av omfattar ägare eller företrädare för merparten av landets jaktmarker. av Skogsbolagen förfogar nämligen över ll 000 000 ha mark, enskilda fastighetsägare 14 000 000 ha, stiften 500 000 ha och kommunerna 300 000 ha.

Inte något de tillfrågade skogsbolagen säger sig tillämpa anbudsförav farande i dag. Av landets tretton stift är det endast ett stift som tillämpar denna metod. Det aktuella stiftet använder sig emellertid även av andra metoder. Bland kommunerna förekommer anbudsförfarande, men det får ovanligt. Utredningens enkät till enskilda fastighetsägare visar anses vara att metoden med anbudsförfarande är mycket ovanlig även här. Den övervägande majoriteten, omkring 90 procent säger nämligen att de söker nyttjanderättshavaren bland närstående och vänner. Enkäterna till de olika

Avgifter för upplåtelse nyttjanderätt till jakt 199

av m.m.

markägargrupperna visar entydigt att metoden med anbudsförfarande är mycket ovanlig. Att så verkligen är fallet bekräftas den undersök-

även av ning utredningen riktat till ett urval landets jaktkortslösande jägare.

av Endast 0,4 procent av älgjägarna och 0,3 procent av småviltjägama

uppgav att de fått tillgång till marken genom anbud.

Utredningen drar den slutsatsen av det föreliggande materialet att metoden med anbudsförfarande är ytterst ovanlig i dag. Det föreligger därför inte några skäl att föreslå några särskilda åtgärder för att åstadkomma

en förändring. Enligt utredningen är det dessutom svårt att kunna följa de

upp åtgärder som föreslås och sedermera vidtas. Anbudsförfarandet är nämligen i dag så ovanligt att det torde vara i det närmaste omöjligt att utvärdera de åtgärder som vidtas.

Utredningen anser att den föreliggande redovisningen gällande pris-

av nivåer i landet i kombination med de värderingsmallar som utarbetats gemensamt av markägare och jägare utgör en god grund för att åstadkomma en sund prisutveckling i landet. Det är vidare möjligt för såväl markägare som jägare att med ledning av detta material värdera och komma fram till en rimlig avgiftsnivå vid upplåtelse av jakträtt. Utredningen är vidare av den uppfattningen att detta leder till att metoden med anbudsförfarande vid upplåtelse av jakt blir mindre intressant. Således bör resultatet bli ett ytterligare steg i riktning mot avskaffandet av anbudsförfarandet detta område.

6 vid

Besittningsskydd upplåtelse av

jakträtt m.m.

6.1 Utredningens i

förslag sammanfattning

Utredningen föreslår att reglerna i 17 § jaktlagen 1987:259, nytt-

om janderättshavarens rätt till förlängning av ett jakträttsavtal i vissa fall, skall upphöra. Vidare föreslår utredningen att bestämmelserna i 18-22 §§,

som har samband med reglerna om förlängningsrätt, skall upphöra. När det gäller reglerna i 15 och 16 §§ jaktlagen föreslår utredningen vissa förändringar.

För det första föreslår utredningen att samtliga tidsbestämda jakträttsavtal skall upphöra att gälla först efter uppsägning. Dessa regler skall dock inte gälla upplåtelse två månader eller kortare tid såvida inte upplåtelsen på grund av förlängning eller eljest fortlöpt längre tid än två månader.

För det andra införs en lagstadgad uppsägningstid tolv månader. Denna förlängda uppsägningstid gäller för såväl tidsbestämda tidsobestämda

som jakträttsavtal. I fråga om tidsbestämda avtal med upplåtelsetid ett år

om eller kortare och tillsvidareavtal gäller, förutsatt att upplåtelsen endast fonlöpt ett år eller kortare tid, i stället två månaders uppsägningstid.

Bestämmelsen i nuvarande 15 § jaktlagen enligt vilken ett avtal inte

som sägs upp inom rätt tid anses förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden dock längst fem år blir kvar oförändrad.

- -

Utredningen har vidare övervägt om det, med hänsyn till att jaktmarken ligger långt från jägarens bostadsort, kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättshavaren att på lämpligt sätt till att nödvändig viltvård

se bedrivs. Utredningen kommer fram till att lagreglering om sådant åläggande för närvarande inte behövs.

202 Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

6.2 Inledning

Rätten att jaga vilt ingår i äganderätten till en fastighet. Fastighetsägaren kan upplåta rätt att jaga fastigheten annan. Av 7 kap. 3 § jordabalken framgår att sådan upplåten rätt är att betrakta som nyttjanderätt till fast egendom. I jaktlagen finns bestämmelser som ger nyttjanderättshavare av jakträtt ett besittningsskydd om upplåtelsen avser en bestämd tid som är längre än ett år. Det innebär bl.a. att nyttjanderättshavaren i dessa fall har rätt till förlängning jakträttsavtalet såvida inte fastighetsägaren kan

av åberopa en besittningsskyddsbrytande grund.

Enligt utredningens direktiv har med regler om besittningsskydd velat

man stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta sådana viltvårdsåtgärder som

resultat först längre sikt. Detta syfte hoppades man, enligt direktiger

uppnå att nyttjanderättshavarna en förstärkt rätt att behålla ven, genom ge den upplåtna jakträtten. Bestämmelserna bygger nämligen att flertalet jordägare bör ha ett intresse av att nyttjanderättshavare som är villiga att

effektiv och långsiktig viltvård fastigheten. Enligt direktiven åta sig en borde fastighetsägarna därför i allmänhet ha ett starkt intresse av att teckna avtal en bestämd tid som inte är alltför kort.

I direktiven sägs utvecklingen blivit Ettåriga upplåtelser av

att en annan. jakträtt har blivit mycket vanliga. Dessa avtal försätter, enligt direktiven, jägaren i otrygg situation och bristande långsiktighet för jakten och

en ger viltvården. Om inte jordägaren själv gör insatser för viltvården kan korta upplåtelsetider medföra att viltvården blir eftersatt.

Utredningen skall mot denna bakgrund utvärdera besittningsskyddet och överväga åtgärder behöver vidtas leder till längre upplåtelsetider.

om som Enligt direktiven bör också övervägas om gällande bestämmelser i övrigt kan behöva ändras för att underlätta jakträttsupplåtelser. Utredningen skall

det till jakträttsupplåtelser kan behöva kopplas ett också överväga om åläggande för nyttjanderättshavaren att lämpligt sätt setill att nödvändig viltvård bedrivs. Det förhållandet att jaktmarken ibland ligger långt från jägarens bostadsort kan nämligen, enligt direktiven, medföra problem med

bedriva nödvändig viltvård. Av direktiven framgår att ett sådant ålägatt

Besitmingsskydd vid upplåtelse jakträtt 203

av m.m.

gande skulle kunna fullgöras genom exempelvis avtal med ortsbor

om att bedriva viltvården.

I avsnitt 6.3 ges en kort historisk bakgrund till gällande lagstiftning.

nu Därefter redovisas, i avsnitt 6.4, gällande lagstiftning. Det senare avsnittet innehåller dels en bakgrund till besittningsskyddsreglema i jaktlagen och annan lagstiftning, dels gällande bestämmelser vid upplåtelse jakträtt. I

av avsnitt 6.5 redovisas statistiska uppgifter grundade främst de enkätundersökningar utredningen låtit utföra. I avsnittet 6.6, överväganden och förslag, övervägs dels vilka åtgärder som behöver vidtas beträffande nuvarande besittningsskyddsregler för att åstadkomma längre upplåtelsetider, dels om det med hänsyn till att jaktmarken ibland ligger långt från jägarens bostadsort kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättshavaren av jakt att lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs.

6.3 Kort historisk bakgrund till gällande lag-

stiftning

I direktiv den 6 oktober 1967 fick Jaktmarksutredningen i uppdrag att bl.a. undersöka jaktarrendatoremas ställning. Utredningen skulle särskilt pröva om det fanns förutsättningar för bestämmelser om rätt till förlängning av upplâtelsetiden för nyttjanderättshavare när starka viltvårdsskäl talar för det. Bakgrunden till direktiven var bl.a. en skrivelse från Svenska jägareförbundet vari anfördes att till följd av stark prisstegring jakträttsupplåtelser åtskilliga svårigheter uppkommit för den stora gruppen nyttjanderättshavare och att förbundet ansåg att en nyttjanderättshavare, som föredömligt vårdat viltet den upplåtna marken, borde ha rätt till fortsatt nyttjanderätt motsvarande sätt som gäller vid jordbruksarrende.

Jaktmarksutredningen kom i sitt betänkande Jaktmarker SOU 1974:40 fram till att cirka en tredjedel av landets jägare har jakträtten sin huvudsakliga jaktmark genom nyttjanderätt. Enligt Jaktmarksutredningen innebar detta att det för viltvården i landet fick anses vara av stor betydelse att nyttjanderättshavare av jakt disponerar sin mark under sådana former och

sådana villkor att de har intresse av att aktivt delta i ett planerat, långsiktigt viltvårdsarbete. Grundprincipen för en fördelning av viltvårdsarbetet

204 Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträn m.m.

mellan upplåtare och nyttjanderättshavare borde, enligt Jaktmarksutredningen, vara att jordägaren åtar sig de mer omfattande nyanläggningarna som behövs för viltvården lång sikt medan nyttjanderättshavaren svarar för sådant viltvårdsarbete som är av underhållskaraktär. Enligt utredningen

det väsentlig betydelse för nyttjanderättshavarens intresse för var av viltvårdsarbetet att avtal om upplåtelse av jakträtt innehåller bestämmelser

avtalsperiodens längd. En i lag fastställd minsta avtalstid efter mönster om från arrendelagstiftningen borde bestämmas så att den tillgodoser nyttjanderättshavarnas intresse tillbörlig trygghet men samtidigt inte avhåller

av jordägaren från att upplåta jakt.

Jaktmarksutredningen föreslog en särskild lag om upplåtelse av jakt som omfattade avtal varigenom någon mot ersättning upplåter rätt till jakt

För s.k. korttidsupplåtelser föreslogs särskilt undantag. Utredningen annan. föreslog vidare en kortaste avtalstid om fem år och rätt för nyttjanderättsha-

till förlängning upplåtelsen vid upplåtelsetidens utgång. Bevaren av träffande mark upplåts kommunen föreslogs en minst ettårig

som av avtalstid. Förlängning skulle med undantag av mark som upplåtits av

kommun ske för fem år inte arrendenämnd godkände eller fastställde

- om

tidsperiod. Förslaget anslöt i övrigt till bestämmelserna om jordannan bruksarrende ijordabalken med de avvikelser som var föranledda bl.a. av att nyttjanderätt till jakt nästan undantagslöst saknade de sociala aspekter

motiverar ett starkt skydd för jordbruksarrendatorerna. Tvist om rätt som till förlängning och avtalsvillkor skulle enligt förslaget hänskjutas till

om avgörande inför arrendenämnd. Jaktmarksutredningens förslag ledde inte till några ändringar vad gäller besittningsskyddet.

Jakt- och viltvårdsberedningen tog i sitt betänkande Vilt och jakt l983:21

frågan ett förstärkt besittningsskydd till förnyat övervägande. upp om Beredningen föreslog bestämmelse i jaktlagen som innebar att arrende-

en nämnden kunde besluta förlängning upplåtelseavtalet om det ansågs

om av oskäligt att upplåtelsen skulle upphöra. Nyttjanderättshavaren som skötte sina åligganden skulle alltså, enligt detta förslag, kunna påräkna en förlängning avtalet jordägaren inte åberopade någon omständighet som

av om gjorde avtalet borde upphöra. Som sådana omständigheter angav bered-

att ningen bl.a. markägaren att själv jaga marken i fråga eller låta

att avser någon familjemedlem eller någon i jordbruket eller skogsbruket anställd ta

Besittningxrkydd vid upplåtelse jakträtt 205

av m.m.

över Beredningen avstod från att föreslå viss minsta upplåtelsetid

en med en generell rätt till förlängning av hänsyn till de negativa konsekvenser ett sådant besittningsskydd skulle kunna få för utbudet jakttillfällen.

6.4 Gällande

lagstiftning

6.4.1 Bakgrund till besittningsskyddsreglema i jordabalken

ur Folke Grauers, Lärobok i nyttjanderätt

Hyres- och arrendeavtalen har stor social betydelse. Hyresavtalet har till syfte att tillgodose ett primärt behov hos hyresgästen och dennes eventuella familj, nämligen att trygga en bostad; även bostadsarrende syftar till att trygga samma typ av behov. I dessa fall är det viktigaste för nyttjanderättshavaren att han kan få avtalet förlängt när avtalstiden går ut. Jordbruks-, anläggningsarrendet och lokalhyresavtalet är ofta väsentlig

av betydelse för nyttjanderättshavarens försörjning; även i dessa fall är det viktigt för nyttjanderättshavaren att kunna få förlängning avtalet. Mot

av nyttjanderättshavarens intresse av att kunna förlängning står fastighetsägarens intresse av att kunna avveckla avtalsrelationen t.ex. för att kunna använda nyttjanderättsobjektet eller för att kunna upplåta rätten till någon annan. Det rör sig således parternas handlingsfrihet. Parternas

om behov kan även vara de omvända; nyttjanderättshavaren vill komma ifrån ett långtidskontrakt, medan fastighetsägaren vill ha en långvarig upplåtelse av fastigheten.

Det typiska för nyttjanderätterna är att det rör sig om långvariga avtalsrelationer. Behoven av bostad och försörjning är långsiktiga och fastighetsägaren har typiskt sett ett behov av att långsiktigt planera avkastningen av fastigheten. De långvariga avtalsrelationerna innebär att fastighetsägaren under lång tid skall tillhandahålla ett nyttjanderättsobjekt ofta skall

som bibehållas i en viss standard, och nyttjanderättshavaren skall under lika lång tid betala vederlag och vårda objektet. Avtalsförhållandet präglas med andra ord av successiva och återkommande prestationer.

När det gäller vederlaget för nyttjanderätten intressena ofta mycket motstridiga. Nyttjanderättshavaren vill inte betala mer än nödvändigt och

206 Berittningsskydd vid upplåtelse jakrrän av m.m.

fastighetsägaren vill ha god avkastning sin fastighet. Frågan är om en av vederlaget skall styras utbud och efterfrågan eller om lagstiftaren skall av reglera storleken vederlaget. Lagstiftaren har gjort den avvägningen att tillåts bestämma vederlaget affärsmässigt då nyttjanderätten till parterna att största delen är knuten till nyttjanderättshavarens affärsverksamhet. I övri ga fall tillåts inte en fri prisbildning.

De intressekonflikter finns rör sig till mycket stor del om dels som handlingsfrihet, dels storleken vederlaget. Eftersom lagstiftaren har fastighetsägaren ofta är den starkare parten och att nyttjandeansett att har social och ekonomisk betydelse är en stor del av den rätterna stor nyttjanderättsliga lagstiftningen tvingande till förmån för nyttjanderätts-

havaren.

6.4.2 Bakgrund till besittningsskyddsreglema i lagen

1957:390 om fiskearrenden

Lagen 1957:390 ñskearrenden är tillämplig avtal varigenom någon om vederlag upplåter ñskerätt Vidare krävs för lagens tillämpmot annan. lighet ändamålet med upplåtelsen är yrkesfiske eller annat fiske av att väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. I lagens 5 § finns bestämmelser arrendatorn rätt till förlängning av arrendeavtalet. som ger

upplåten rätt fiska fastighet än i nämnda fall saknas För annan att nu besittningsskydd. Motiven för besittningsskyddsreglema i lagen regler om ñskearrende finns redovisade i 1957: 151. Av den allmänna motiom prop. veringen framgår följande s. 19 f..

"Som framgått redogörelsen för de rättsregler som gäller vid av upplåtelse ñskerätt är ñskearrendators rättsställning tämligen otrygg. av Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att, i huvudsak efter förebild de bestämmelser gäller för de s.k. sociala jordbruksarrendena, av som förbättra fiskearrendatorernas rättsskydd. Om detta syfte synes råda enighet bland remissinstanserna, vilka också allmänt vitsordat behovet av lagstiftning...

Önskemålet förbättra fiskearrendatoremas rättsställning är enligt att min mening högst angeläget. För detsamma talar icke blott intresset att rationell Fiskevård i förening med ett effektivt utnyttjande av främja en

Berirmingsskydd vid upplåtelse jakträtt av m.m.

vårt lands ñsketillgångar utan också sociala skäl. Ett rationellt drivet fiske erfordrar i regel betydande investeringar i fråga om redskap m.m. I synnerhet fasta ñskeredskap måste ofta anpassas efter förhållandena fångstplatserna och kan stundom bli i stort sett värdelösa för fiskearrendatorn, om han erhåller förnyat arrende. Detta kan leda till högst betydande ekonomiska förluster och svårigheter för fiskearrendatorn."

6.4.3 Bakgrund till besittningsskyddsreglema i jaktlagen

Motiven för att införa besittningsskyddsregler i jaktlagen är av annan karaktär än de som anfördes för motsvarande regler i jordabalken och lagen om fiskearrenden. Det är inte frågan om att jakträttsupplåtelser har ansetts ha stor social eller ekonomisk betydelse för nyttjanderättshavaren. Frågan om införandet av besittningsskydd har i stället gällt att sådant skydd kan förutsättas stimulera till viltvårdsåtgärder som vanligen ger resultat först på längre sikt. I motiven anges följande prop. 1986/87:58 s. 58.

"Enligt min mening finns det med hänsyn till viltvården starka skäl för att ge den som innehar jaktmark med nyttjanderätt ett visst besittningsskydd. Detta skydd bör emellertid begränsas till att gälla fall när jakträttsupplåtelsen redan från början givits bestämd, längre varaken tighet. Skyddet synes kunna utformas efter mönster vad gäller av som i fråga om jordbruksarrenden som är förenade med besittningsskydd..."

Besittningsskyddet har utformats efter vad gäller i fråga mönster av som om jordbruksarrenden som är förenade med besittningsskydd. Bl.a. gäller att avtal om jakträttsupplåtelse som slutits för viss tid överstiger ett år som skall förlängas automatiskt om avtalet inte sägs upp. I propositionen anges att införandet av de nya reglerna kan till följd att vissa fastighetsägare, för att undvika besittningsskyddet, i fortsättningen väljer att upplåta jakträtt genom avtal som endast gäller tills vidare eller för viss bestämd tid som inte överstiger ett år. Regeringen utgick emellertid från att flertalet jordägare borde vara intresserade av att få en nyttjanderättshavare som var villig att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård fastigheten. Fastighetsägarna borde därför, enligt propositionen, i allmänhet ha ett starkt intresse av att teckna avtal bestämd tid som inte är alltför kort. Enligt motiven innebär de föreslagna reglerna dels att fastighetsägaren inte behöver befara att han eller hon undandras möjligheterna att i en framtid

208 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt av m.m.

tillgodose sitt eget eller närståendes jaktintresse, dels att nyttjanderättshakan undgå att tvingas godta villkor som inte är skäliga för att få varen behålla sin jaktmark.

6.4.4 Bestämmelser om upplåtelse av jakträtt

Vad är jakträtt

Jakt enligt 2 § jaktlagen, att fånga eller döda vilda däggdjur och fåglar i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Rätten att jaga vilt och att ingår i äganderätten till fastighet. Jakträtten, dvs. rätten att råda över en jakten, innebär först och främst rätt att bestämma om, av vilka, hur och en när jakt enligt 2 § jaktlagen skall utövas visst område. Denna bestämmanderätt framgår inte lagen utan får anses ligga i sakens natur. De av vilda djur uppehåller sig fastighet och där blir jagade ägs varken som en jakträttshavaren eller någon I rätten att råda över jakten ligger av annan. dock vid jakt ockupation bli ägare till de vilda djur som en rätt att genom uppehåller sig det område jakträtten avser. I civilrättslig terminologi betyder ockupation vanligen ett laga fång varigenom man genom besittningstagande blir ägare ett föremål tidigare saknat ägare eller av som förlorat sin ägare. I jakträtten ingår rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i något annat sammanhang än vid jakt, inte annat följer föreskrifter meddelade med stöd av 25 § jaktlagen. om av Jakträttshavarens befogenheter i fråga själva jakten är dock inte obeom gränsade. Denne är underkastad åtskilliga inskränkningar i sin handlingsfrihet både offentligrättslig och privaträttslig an se Seth, Svensk av von jakträtt s. 18 ff..

Med begreppet jakträttshavare torde den som, grund av äganderätt avses eller nyttjanderätt, råder över jakten ett visst område.

Från jakträtten skall hålla isär jaktutövningsrätten, dvs. befogenheten man utöva jakt. Jakträtt och jaktutövningsrätt behöver inte alltid sammanatt falla. Att har jaktutövningsrätt ett visst område innebär inte man nödvändigtvis den jagande råder över jakten där. Varken jaktgästen eller att den fått för eller dag jaga området råder över ens som rätt att en annan

SOU l997:9l Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 209

av m.m.

jakten. Någon rådighet över jakten kan inte heller anses tillkomma den

som får tillstånd att jaga allmänt vatten se s.l3.

a.a.

Vem som har jakträtten

Trots att jakträtten i princip är knuten till äganderätten till fast egendom behandlas det sakliga innehållet i denna rättighetstyp inte ijordabalken utan i jaktlagen. Av 10 § jaktlagen framgår att fastighetsägaren har jakträtten den mark som hör till fastigheten om inte annat följer av 10 a § eller l 1 Av motiven prop. 1986/87:58 s. 71 framgår att med mark som hör till fastigheten avses även vattenområden och samfälld mark i vilken fastigheten har del. Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten den arrenderade marken om inte annat har avtalats. När det gäller samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser. Bestämmelsen i 10 § jaktlagen innehåller således den grundläggande regeln om sambandet mellan jakträtt och äganderätt till fast egendom, dvs. fastighetsägarens rätt till jakt. Denna rätt kan ägaren upplåta genom avtal om nyttjanderätt.

Tillfälliga tillstånd till jakt är inte att betrakta upplåtelse av nyttjande-

som rätt. Om en fastighetsägare lovar en person att vid ett visst tillfälle jaga på löftesgivarens fastighet är detta inte nyttjanderättsupplåtelse i lagens

en mening. Detsamma gäller när en person vid jakt egen jaktmark får fortsätta förföljandet in löftesgivarens mark eller om en fastighetsägare t.ex. mot utlämnande av handling som berättigar till jakt hans eller hennes fastighet, låter en eller flera personer jaga under viss eller vissa dagar

en eller att där fälla visst antal djur av en eller flera viltslag. För att en verklig nyttjanderättsupplåtelse skall anses föreligga måste förfoganderätten över jakten på upplåtarens område, åtminstone för någon allt för obetydlig sammanhängande tid, överlämnas den till vilken upplåtelsen sker och innefatta åtminstone det väsentliga av de befogenheter som ingår i jakträtten. Att jakträttshavaren undantar en eller flera djurarter eller förbehåller sig att själv jaga betar dock inte avtalet dess karaktär av nyttjanderättsupplåtelse se von Seth, Svensk jakträtt 46 f..

I lagen anges tre undantag från huvudregeln som säger att med äganderätten till en fastighet följer också jakträtten. Det ena undantaget gäller jordbruksarrendatorns jakträtt, det andra jakträtten väg och det tredje jakt-

210 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt

av m.m.

rätten ett antal kronoegendomar ägda av AssiDomän AB och Statens fastighetsverk. Som framgår ovan har jordbruksarrendatom jakträtten på den arrenderade marken om inte annat har avtalats. Jakträtten väg tillkommer den har jakträtten den angränsande marken. Går vägen i

som gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem vägmärken har och dem jakträtten marken. Stadgandet i

var en av 10 §jaktlagen, beträffande mark ägd av Assi Domän, innebär att där

a berörda områden tillkommer jakträtten staten som har samma befogenheter som en vanlig jakträttshavare.

Rätten för fastighetsägaren att tillgodogöra sig vilt inskränks genom bestämmelserna i 25 § jaktlagen. För att skydda utrotningshotade, sällsynta och särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur sådana arter får regeringen föreskriva att vilt som

av omhändertas, påträffas dött eller dödas skall tillfalla staten.

På allmänt vatten gränsar till fastighets strand har, enligt 12 §

som en jaktlagen, fastighetsägaren jakträtt intill 100 meter från strandlinjen. På annat allmänt vatten liksom på holmar, klippor och skär, som inte tillhör ett visst hemman, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen om inte regeringen föreskriver annat. Bestämmelsen innebär ett undantag från huvudregeln att jakten allmänt vatten disponeras av staten.

När det gäller jakträtten samfälld mark framgår av 13 § jaktlagen att delägarna bara får utöva sin jakträtt för egna behov. Har de kommit över-

annat eller har de beslutat något annat enligt vad som gäller för ens om samfällighetens förvaltning, får de dock utöva jakträtten i enlighet med överenskommelsen eller beslutet.

Överlåtelse jakträtt

av m.m.

Av 14 § första stycket jaktlagen framgår att jakträtt som har upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksarrende inte får överlåtas eller upp-

fastighetsägarens samtycke. Att jakträtten inte får överlåtas låtas utan innebär ett förbud för jakträttshavarenatt utan sådan samtycke sätta annan i sitt ställe och därmed frigöra sig från sina skyldigheter gentemot upplåtaren. Att jakträtten inte får upplåtas innebär ett förbud för jakträtts-

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 211

av m.m.

havaren att utan att utträda ur rättsförhållandet i sin tur upplåta

- -

jakträtten annan, helt eller delvis, under återstoden avtalstiden eller

del därav. I förarbetena prop. 1986/87:58 100 och 106 har påpekats

att det inte kan anses vara fråga om någon andrahandsupplåtelse när nytt-

janderättshavaren själv jagar och låter jaktkamrater delta i jakten

som

gäster. Vill fastighetsägaren i något hänseende begränsa nyttjanderättshava-

rens rätt att bjuda jaktgäster får detta ske genom bestämmelser i

upplåtelseavtalet.

Av första stycket får vidare följa att jordbruksarrendator till

anses en vars

upplåtelse hör jakträtt kan överlåta rätten utan jordägarens medgivande

Bäämhielm, Arrendelagen 9:156.

Överlåtelseförbudet i första stycket omfattar inte övergång jakträtt

av som

inte kan rubriceras som överlåtelse, t.ex. övergång genom arvskifte eller

testamente. Av andra stycket framgår dock att överlåtelseförbudet i första l i stycket även gäller farniljerättsliga förvärv och förvärv bolagsskifte

genom i och liknande. När det gäller tillämpningen

av andra stycket vid jordl bruksarrende finns regler i 9 kap. 31 § jordabalken.

l I

Upplåtelse jakträtt med besittningsskydd

av l

För upplåtelse av jakträtt gäller de allmänna bestämmelserna nyttjande-

om l j rätt i 7 kap. jordabalken. Av 7 kap. 3 § jordabalken framgår att upplåten i

rätt att jaga är att betrakta som nyttjanderätt till fast egendom.

i I vanligt språkbruk kallas ofta en upplåten rätt att jaga för jaktarrende. För i

att jaktarrende skall föreligga krävs dock att nyttjanderättshavaren, och inte

ägaren, har den upplåtna marken i sin besittning. Om en fastighetsägare

upplåter jakträtt men själv disponerar övrigt nyttjande den upplåtna

marken föreligger alltså inte arrende utan nyttjanderätt enligt 7 kap. 3 §

jordabalken. Däremot föreligger arrende om jakträttsupplåtelsen är förenad

med ensamrätt till marken för nyttjanderättshavaren under upplåtelsetiden. Upplåtelsen av jakträtt blir då att betrakta som lägenhetsarrende Bäärnhielm och Larsson. Arrendelagen 1:4a f..

212 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt

av m.m.

Den väsentligaste rättsföljden av att en upplåtelse är en nyttjanderätt är att nyttjanderättshavaren kan vinna sakrättsligt skydd för rättigheten enligt reglerna i 7 kap. 10-21 jordabalken. Med sakrättsligt skydd avses skydd för rättighet mot tredje man, dvs. skydd för nyttjanderättsupplåtelsen mot

ägare av fastigheten. Det finns inga forrnkrav för nyttjanderättsuppny låtelsen. Med formkrav menas minimikrav för att ett avtal skall vara giltigt och få verkan. Vill man uppnå ett bättre skydd för nyttjanderätten kan den enligt 7 kap. lO § samma balk inskrivas i det av inskrivningsmyndigheten förda inskrivningsregistret med därav följande rättsverkningar.

Jakträttsupplåtelseavtal är enligt 7 kap. 5 § jordabalken inte bindande för längre tid än femtio år. Någon kortaste tid för jakträttsupplåtelse är inte föreskriven. Enligt äldre doktrin kan dock upplåtelsetiden påverka bedömningen upplåtelsen är att betrakta som nyttjanderätt. I boken

av om Jakträttsliga frågor av P. von Seth sägs följande s. 58 f..

"Med jaktarrende förstå i det följande varje upplåtelse av jakträtt

till förmån för viss eller vissa personer, förutsatt att upplåtelsen har

karaktären verklig nyttjanderättsupplåtelse.

av en

Genom denna sista förutsättning att skilja jaktarrende från

avse

vissa detsamma närstående upplåtelser, särskilt det tillfälliga tillståndet

att jaga. Om t.ex. jakträttsinnehavare lovar en person att vid ett visst

tillfälle få jaga sin mark eller att vid jakt å egen jaktmark få fortsätta

förföljandet in löftesgivarens mark, är detta icke någon nyttjanderätt-

supplåtelse i lagens mening och löftet, som i regel när som helst kan

återkallas, får icke, det givits i skriftlig form och med vittnen,

även om

göras till föremål för inteckning. Detsamma gäller, om en jakträttsinne-

havare skulle taga sig före att en eller flera personer utlämna s.k.

jaktkort, berättigande till jakt å jakträttsinnehavarens mark under visst

antal dagar eller under viss jaktsäsong eller att falla visst antal djur av

eller flera villebrådsarter. För att ett jaktarrende, en verklig nytt-

jandcrättsupplåtelsc, föreligga, måste förfogandcrätten

skall kunna anses

över jakten å upplåtarens jaktområde, åtminstone för någon allt för

obetydlig, sammanhängande tid överlämnas den, till vilken upp-

låtelsen sker."

Av 7 kap. 7 § jordabalken framgår att överenskommelse om förlängning

upplåtelsetiden gäller upplåtelse. Förlängning på grund av lag av som ny eller med tillämpning bestämmelse i upplåtelseavtalet innebär dock

upplåtelse kommer till stånd. att ny

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 213 av m.m.

I 15-22 §§ jaktlagen finns sedan den 1januari 1988 vissa bestämmelser om uppsägning och förlängning av avtal jakträttsupplåtelse och ändring om om av villkoren för fortsatt sådan upplåtelse. Dessa bestämmelser gäller endast upplåtelser av jakträtt viss längre varaktighet viss tid överstiger av - som ett år som skett efter lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i jaktlagen gäller oavsett om jakträttsupplåtelsen är att betrakta lägenhetsarrende som eller annan nyttjanderätt.

Upplåtelse av nyttjanderätt till jakt kan även behandlas enligt reglerna om jordbruksarrende. En upplåtelse av jordbruksarrende och upplåtelse en av jakträtt som sker samtidigt till en och samma person anses rättsligt sett utgöra en upplåtelse. En sådan upplåtelse behandlas enligt reglerna om jordbruksarrende eftersom brukningsrätten får betydelsefullare anses som än jakträtten Bäärnhielm, Arrendelagen, 9:154. s.

Av 15 § första stycket jaktlagen följer att bestämmelserna i 15-22 §§ skall tillämpas när jakträtt upplåtits mot ersättning för viss tid överstiger ett som år. Har upplåtelsen skett tills vidare eller eljest obestämd tid är bestämmelserna alltså inte tillämpliga. Bestämmelserna äger därmed tillämpning endast upplåtelseavtal, där den överenskomna avtalstiden är än ett mer år. Jakträttsupplåtelser som har sådan bestämd avtalstid har besittningsskydd. Upplåtelseavtal med besittningsskydd förlängs automatiskt vid avtalstidens utgång om avtalet inte uppsagts vederbörligt sätt. Avtalet förlängs en tid motsvarar den ursprungliga upplåtelsetiden, dock som längst fem år.

Avtal med besittningsskydd kan, under vissa förutsättningar, bringas att upphöra vid avtalstidens utgång genom uppsägning. Uppsägningen skall vara skriftlig, om skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas, och ske senast två månader före avtalstidens utgång.

En nyttjanderättshavare har, om uppsägning gjorts i rätt tid och rätt sätt, alltid rätt att frånträda avtalet. För fastighetsägare gäller dock en som huvudregel att nyttjanderättshavaren har rätt till förlängning upplåtelseav avtalet. I vissa i 17 § jaktlagen angivna fall kan nyttjanderättshavaren inte göra anspråk sådan rätt. Det är dels när nyttjanderättshavaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet i sådan mån att detta skäligen inte

214 Besinningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

bör förlängas, dels när fastighetsägaren gör sannolikt att han själv eller någon medlem av hans familj eller någon som är anställd i hans jordbruk eller skogsbruk skall utöva jakträtten hans fastighet, dels när fastighetsägaren gör sannolikt att fastigheten skall användas för något ändamål

utesluter fortsatt jakt samt dels när fastighetsägaren i annat fall har som befogad anledning att upplösa avtalsförhållandet. Motiven ger inte någon närmare ledning för hur dessa bestämmelser skall tolkas mer än i ett fall. Det fallet att nyttjanderättshavaren inte uppfyller rimliga krav när det gäller att sköta jaktmarken ett från viltvårdssynpunkt riktigt sätt ger, enligt motiven prop. 1986/87:58 s. 75, fastighetsägaren befogad anledning att säga avtalet. I doktrinen har uttalats att man bör kunna utgå från att de

upp fyra punkterna i tveksamma fall kommer att tolkas till fastighetsägarens fönnån, det inte är så att fastighetsägaren försöker skaffa sig oskäliga

om förmåner nyttjanderättshavarens bekostnad se Hans Petterson, Jaktlagen, s. 39 f..

Om det är fråga om jakträttsavtal som omfattas av bestämmelserna i 15- 22 §§ jaktlagen och vill part att avtalsvillkoren skall ändras inför en ny period skall parten meddela motparten detta i den ordning som gäller för uppsägning av avtalet.

Har fastighetsägaren sagt ett avtal eller har villkorsändring begärts och

upp föreligger tvist förlängning avtalet eller om villkoren för den nya

om av upplåtelseperioden skall, enligt 18 § jaktlagen, fastighetsägaren eller, om villkorsändringen begärts nyttjanderättshavaren, denne senast en månad

av före upplåtelsetidens utgång hänskjuta tvisten till arrendenämnden. Om en tvist inte har hänskjutits till arrendenämnden inom nämnda tid är uppsägningen eller begäran om villkorsändring utan verkan. Det åvilar alltså den part som önskar en ändring av det bestående avtalsförhållandet att ta initiativ till att tvist förs till arrendenämnden. En tvist anses föreligga

en även en part inte hör av sig till motparten efter en uppsägning eller

villkorsändring. Om tvisten inte hänskjuts till arrendenämnden begäran om inom föreskriven tid förlängs avtalet oförändrade villkor prop. 1986/87:58 s. 75.

I 19 §jaktlagen bedömningsgrunderna för arrendenämndens prövning

anges när villkoren för den fortsatta upplåtelsen skall fastställas i en förlängnings-

Besittningsskydd vid upplåtelse avjakträn m.m. 215

eller villkorstvist. Om fastighetsägarens talan om uppsägning av avtalet ogillas eller talan gäller villkorsändring skall villkoren för den fortsatta upplåtelsen fastställas efter vad som är skäligt med hänsyn till de villkor som gällt tidigare, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. Enligt motiven prop. 1986/87:58 s. 76 innebär bedömningsgrundema för arrendenämndens prövning dels beträffande frågan om den tid för vilken avtalet bör förlängas att denna normalt bör bestämmas att motsvara den ursprungliga upplåtelsetiden, dels beträffande arrendeavgiftens storlek att denna bör bestämmas efter en jämförelse med den prissättning som i allmänhet tilllämpas i regionen. Av motiven framgår, avseende den sistnämnda frågan, att nämnden bör kunna ledning för sin bedömning bl.a. genom uppgifter om den prisnivå som gäller för upplåtelser statens marker och bolagsmarkerna.

Om parterna i en förlängnings- eller villkorstvist kommer överens om villkoren för den fortsatta upplåtelsen gäller överenskommelsen även om den avviker från de ovan angivna normerna. Nyttjanderättshavaren kan dock inte bli bunden av villkor som strider mot en tvingande regel. En dom eller ett beslut, varigenom ett jakträttsavtal förlängts eller avtalsvillkor fastställts ges samma rättsverkningar som ett mellan parterna ingånget avtal med

innehåll domen eller beslutet. Innebörden av en sådan regel är samma som att olika på jakträttsavtal tillämpliga bestämmelser, t.ex. uppsägnings- och förlängningsreglema i 15 och 17 §§ jaktlagen, de allmänna bestämmelserna i 7 kap. jordabalken nyttjanderätt och 36 § avtalslagen, skall gälla

om också i fråga dom eller beslut i förlängnings- och villkorstvister prop.

om 1986/87:58 s. 102.

Av 19 § fjärde stycket jaktlagen framgår vidare att mot nyttjanderättshavaren inte får åberopas omständighet kunnat åberopas i det mål eller

som ärende i vilket nyttjanderättshavarens förlängningstalan bifallits. Genom domen eller beslutet i den förlängningstvist avgjorts till fördel för

som nyttjanderättshavaren prekluderas således såväl omständigheter som åberopats och prövats sådana omständigheter hade kunnat åberopas

som som i tvisten. Det är inte bara påståenden som hänför sig till upphörsgrunderna i 17 § utan också invändningar i s.k. preliminärfrågor, exempelvis att något giltigt upplåtelseavtal inte föreligger, som prekluderas. Omständigheter av

216 Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

detta slag får inte åberopas vare sig i tvist vid allmän domstol rörande exempelvis jämkning av avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen eller vid arrendenämnd i senare ärende om förlängning av upplåtelseavtalet a. prop. s. 102 f.. Att omständighet prekluderas innebär att den förlorat sin rättsliga betydelse, dvs. att rätten att föra talan med stöd av denna omständighet upphör.

Av 20 § jaktlagen framgår att jakträttsavtalet fortsätter att gälla till dess tvisten är avgjord. Om en fråga om förlängning av upplåtelseavtalet eller tvist upplåtelsevillkoren ännu inte är avgjord när tiden för avtalet går

om ut har nyttjanderättshavaren jakträtt enligt avtalet respektive skall de förut gällande avtalsvillkoren tillämpas till dess att frågan är slutligt avgjord.

Skall nyttjanderättshavaren enligt dom eller beslut betala högre avgift än förut för förfluten tid skall han, enligt 21 § jaktlagen, betala ränta det överskjutande beloppet som om detta hade förfallit till betalning vid samma tidpunkt som den tidigare avgiften. Skall nyttjanderättshavaren betala ett lägre belopp skall fastighetsägaren betala ränta det belopp som han har mottagit för mycket från den dag han tog emot beloppet. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen 1975:635 för tiden innan domen eller beslutet vunnit laga kraft och enligt 6 § samma lag för tiden därefter.

Om villkor för den fortsatta upplåtelsen har fastställts enligt 19 § jaktlagen har nyttjanderättshavaren enligt 22 § rätt att säga upp avtalet senast två månader efter den dag då domen eller beslutet vann laga kraft. Avtalet upphör då att gälla den 30 juni som inträffar närmast efter uppsägningen.

Upplåtelse av jakträtt utan besittningsskydd

En upplåtelse av nyttjanderätt till jakt som sker på obestämd tid eller bestämd tid upp till och med ett år omfattas inte av reglerna i 15-22 §§ jaktlagen. Sådana upplåtelser bedöms antingen enligt 7 kap. jordabalken om det är fråga om s.k. annan nyttjanderätt eller 7 och 8 kap. jordabalken om det är fråga om lägenhetsarrende. En innehavare av sådan nyttjanderätt har alltså inte rätt till sig förlängning av upplåtelsetiden eller prövning av

vare villkoren sätt som stadgas i jaktlagen. När avtalstiden går ut sker inte heller någon automatisk förlängning av avtalet. Det innebär att avtalet

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 217

av m.m.

upphör om inte annat avtalats. Parterna kan dock i upplåtelseavtalet avtala om rätt till förlängning.

6.5 Några statistiska uppgifter

6.5.1 Inledning

Utredningen har under senare delen av 1995 och början av 1996 utfört ett antal enkätundersökningar. Dessa undersökningar har riktat sig till de sex största skogsbolagen, stiften, kommunerna, urval av enskilda markägare och jägare. Utredningen har bl.a. ställt frågor om villkoren för jakten. Nedan redovisas resultaten från dessa undersökningar i frågor som berör nu aktuellt avsnitt.

6.5.2 Skogsbolag

I enkätundersökningen ingår AssiDomän Skog Trä AB, Graningeverken AB, Korsnäs AB, MoDo Skog AB, SCA Skog AB och Stora Skog AB. Enligt bolagens egna uppgifter uppgår den samlade jaktbara marken till drygt 11 000 000 ha. Av den jaktbara marken utgör drygt 8 500 000 ha produktiv skogsmark. Dessa bolag har därmed tillsammans knappt 40 procent av den produktiva skogsmarken i landet. En stor del av den jaktbara marken ägs således av skogsbolagen. Arealen som berörs av någon form av upplåtelse uppgår till drygt 9 000 000 ha.

218 Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

Tabell 6.1 Totala antalet 1199512121fñrdelatpá; s v npplåtelsetidet angivet l-proceut

i bestämd

tills tid på

vidare l år eller annan tid under 2 år 3 år 4 år 5 år j AssiDomänAB l 058 657 147 232 130 l 368 81 GraningeverkenAB samtliga

KorsnäsAB	626
Modo SkogAB	1 000	1120
SCASkogAB	1 000
Stora SkogAB	l 601	l l ä
Summa	1 4	1

Jakträttsupplátelser saknar lagligsom en förlängningsrättbesittningsskyddför nyttjanderättshavaren,Även upplâtelser bestämdtid

överettår kansaknabesittningsskyddomupplåtelsenharskettföredenl januari1988. MindreänIOår. Sifferuppgiftsaknas. Merän10år,avservissajaktvårdsomráden.

Ca. 000årligenåterkommande6 jägaresomjagarl år.Därutöver lca. 500dag-ochveckokort,Dessutom lca. 000-l 500ytterligare

jägareinomrenaupplåtelsen

Tabell 6.2

Förlängs

AssiDomänAB Ja 5 år ellermer 99 % 5 år eller mer GraningeverkenAB Ja l år 99 % 5 åreller mer KorsnäsAB Nej 99 % 5 år eller mer

- Modo SkogAB Nej 5 åreller 98 % 5 eller mer

mer SCASkogAB .la 3 år 99-100% 5 år eller mer Stora SkogAB Nej "5 åreller mer 99,5 % 5 år eller mer

Jai någrafall.Neji flertaletfall.

l flertaletfall hadeStoraSkogABettårigaupplåtelsermedförlängningsklausul.l resterandefall 5årellermer.

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 219 av m.m.

Tabell6.3 Vadär bolagetserfarenhetavettårigajaktrüttsupplâtølser

AssiDømânAB Onödigadministrationi övrigtingenväsentligskillnad. GraningeverkenAB Positiva. KorsnäsAB Mycketgoda.Vi binderinteuppvåramarker för långtid. lngaproblemmedarrendatorema. ModoSkogAB Goderfarenheteftersomupplåtelsenrullaromingetoförutsettinträffar. SCASkogAB Fungerarmycketbra.lngenmärkbarkritikfrånjägarsidan. StoraSkogAB Fungerarutomordentligtvill.

Tabell6.4 AnkommerdetenligtEn avtalpånyttgamierittshavaren OmJa,mlasküternyttjanderättshavaatt s: till att uödvindlgviltvård rensinaållggandennär detgäller bedrivs jalumørlten viltvårdetn AssiDømänAB Ja.enligtvåraallmännajaktvillkor, Sällan GraningeverkenAB Nej.inteenligtavtalen.Dockrekommenderardettaenligtföljebrev etc. KorsnäsAB Ja.Viltvårdi formavälgobs,betestrycksinventeringm.m. sällan ModaSkogAB Ja,i vissafall. Upplåtelseninnebäransvarför kortsiktigaviltvårdsåt- sällan gärder. SCASkogAB Ja.Viltvârdi Norrlandäri principutsättning saltstenar, bolagetav som sällan bekostarinomkortområden,samti vissmånävenaspfallningvintertid. StoraSkogAB Nej. -

Tabell6.5 Vilkenupplåtelsen:år rimligair att kunnabedrivanödvändigvilt Amar NIatt ettårigajakträttsupplâtelserinnebärrisk för att. vård vutvårdenblireftersatt Vilka är dalen . . AssiDømänAB 5 årellermer Nej Normaltförnyasettårigaupplåtelservilket käntförjaktlagen. Sämreviltvårdkimdockinteuteslutas. GraningeverkenAB l år Nej Deflestaettårigaavtalenförlängssåatti praktikenhararrendatorn enlängretid för viltvårdandeåtgärder. KorsnäsAB l år Nej Vårakontraktinnebäripraktikenlángtidskontrakt arrendatomom intemisskötersig. ModoSkogAB l år Nej

SCASkogAB l Nej Viltvárdsâtgärdemasaltstenar.aspfallningvintertid inteavden typensombehöverföljasuppårligen. StoraSkogAB l år Nej Ettuppbyggtförtroendemellanmarkägare/jägare,lagarnainseratt detorsakarproblemför markägarenmednyajägareöverstoraområden.

220 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt av m.m.

Tabell 6.6 Vilken upplåtelsetid har bolagetnormalt i sina nyajnkträttsavtal Skälet till att denna tid tillämpas

Tills Bestämdtid på v ared 1år el. 2 år 3 år 4 år 5 år mindre

AssiDomänAB X l | a | u L_________L___-______..L__________L_________ L__--..______. Besittningsskyddetenligt jaktlagen. : : : i 1 GraningeverkenAB X ______ .l.__________L___.._______L_____-_-_ .L_____ .L _________ . Störrefrihet för upplåtarenattsnabbtändrai det fall man är nöjd meddet sätt vilken jakten och viltvårdenbedrivs. X I l l KorsnäsAB I l l I t _____ J. _____ .L______ .L_____ J.._____ Bolagetvill ha handlingsfrihet. Modo SkogAB 1x: T I .. 4.-----____J.__-_______..L..______-__L__.._._.__-- .L ________ . . år. byta arrendato misskötersig. Besittningsskyddet.Avtalet förnyasnormaltår för Möjlighet att r som ;

SCA SkogAB Besittningsskyddet. Stora SkogAB x I l l l I I I . . J._________.L__.._-_._..__ .L_____ .L För attslippabesittningsskyddet.

Med förlängningavett år gången.

6.5.3 Kyrkan

I enkätundersökningen ingår samtliga tretton stift. Enligt stiftens egna uppgifter uppgår den samlade jaktbara marken till ungefär 540 000 ha. Av den jaktbara marken utgör knappt 390 000 ha produktiv skogsmark. Stiften har

dänned tillsammans knappt 2 procent av den produktiva skogsmarken i landet. Arealen berörs någon form upplåtelse är cirka 440 000 som av av ha.

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 221 av m.m.

Tabell 6.7 Totala antalet upplåtelse: fördelat på upplåtelsetlder bestämdtid på l år eller tid annan

	under 3 år 4 år
Luleå stift	l35
Härnösandsstift	325
Uppsalastift	354
Västeråsstift	alla
Karlstadsstift	175
Stockholmsstift	38

Strängnässtift Linköpingsstift Skarastift Göteborgsstift Växjö stift

Visbystift	7l
Lundsstift	63	5
Summa	166 l 764	379

Jakträttsupplåtelsersomsaknarenlaglig förlängningsrättbesittningsskydd för nyttjanderättshavaren.Även upplåtelser på bestämdtid över ett år kan saknabesittningsskyddomupplåtelsenhar skett före den l januari I988.

222 Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

Tabell 6.8

Fråga l Har bestämmelsenombesittningsskyddi jaktlagenmedförtkortareupplåtelsetider Fråga 2 Vilken upplåtelsetidvarvanligastinnanreglernaombesittningsskyddtillkom Fråga 3 l vilken omfattningförlängsresp.upphörettårigajakträttsupplåtelserefter avtalstidensutgångi % Fråga 4 Beträffandeettårigajakträttsavtalsomförlängs.underhurlångtid upplåtsmarkentill sammanyttjanderättsha-

vare

lä-äga 3

Fråga 1 Fråga 2 Fråga 4

upphör förlängs

Luleå stift Ja 5 åreller mer O IOO% 5 år ellermer

Härnösandsstift Ja 5 åreller mer 0 100% 5 är ellermer Uppsalastift Ja 5 är eller mer l % 99 % 5 år ellermer Västeråsstift Ja 4 år 0 100% 5 år ellermer

5 år eller i Karlstadsstift Ja 3 år 1 % 99 % mer Stockholmsstift Ja 5 årellermer l % 99 % 5 åreller mer 1

å Strängnässtift Ja 4 år 0 100% 5 år eller mer Linköpingsstift Ja 5 år eller mer 0 IOO% 5 år eller mer Skarastift Ja 4 år 0 IOO% 4 år

Göteborgsstift Nej 10% 90 % 5 år eller mer

Växjö stift Ja ingetsvar 0.5 % 99,5 % 5 åreller mer

Visbystift Ja 5 år eller mer 0 100% 5 år eller mer

Lundsstift Ja 5 år eller mer 0 IOO% 5 år eller mer

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 223 av m.m.

Tabe:ll 6.9

Vad a: av ettårigajakträttsupplåtelser

Positiva lnga negativareaktionerfrån arrendatorema.l stort settsammaarrendatoreri dagsomföre Lulieå stift l988. Fungerarbra. Meden automatiskförlängningochen liten omsättningblir det i praktikeningen Härrnäsandsstift skillnad. Det fungerarbra. Det har medfört,ett årligt återkommandeadministrativtarbetemeden större Up/psala stift blankettvolym.För övrigt inga problem.Bokföringavinbetaldaarrendeavgifterär oförändrat.

Vi behandlarjakträttsinnehavaresomtidigare. Långaförbindelser rullandeettårsavtal.Risk finns att Väsrteråsstift jägarnauppleverettårsupplåtelsersomosäkratill menför jaktvårdenoch viltstammama.

Karrlstads stift Mycket godagenomatt har rullandeettårsavtal.

Stocckhalntsstift Fungerarbra.

Strängnäs stift Mycket bra

Goda.Då flertalet upplåtelserinnehavsav vårajordbruksarrendatorervill medkorta nyttjanderättsavtal jakt försäkraossomattjakträtteni framtidenkanfölja ev. nyajordbruksarrendatorer.l Linkkäpingsstift övrigt har inte vår policy vad gäller långsiktigheteni nyttjanderätten jakt ändrats.av Dettahar mottagitspositivtavvårajakträttsinnehavare.

Skam: stift Goda lnga egentligaproblem.

Götteborgsstift Det kanvaranödvändigtför att ha full dispositionsmöjlighetöveren fastighet.

Växjrjömf: Goda.

Utmärkt Fungerarsomlångtidsavtaldå har automatiskförlängning.Alla jägareförstårossnärvi VisHJystift sägeratt måsteha möjlighettill uppsägningl-årsavtal omuppenbarmisskötsel,missbrukskulle förekomma.

Mycketgodaeftersomviltvårdenskötsminst lika brasomtidigareoch olämpligaupplåtelserkan Lumds stift undanröjas ett för viltet och allmänhetensbästa.

224 Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

Tabell 6.10

Luleå stift Ja, att anpassajakten sådantsättatt respektiveviltstamhålls vid lämplig storlekochsammansättningmedsärskildhänsyntill Härnösandsstift Sällan jord- och skogsbruketsintressen.Arrendatomskall bedrivajakt i sådanomfattningatt licenstilldelningeller eventuelltavtalade avskjutningskvoterkanförväntasuppfyllas.

la, i vissafall. Kravet avskjutningochbetestrycksinventeringärentyp av Uppsalastift viltvård läggermycketstorvikt vid. Däremotanläggningav Sällan viltåkrarär vi merrestriktivatill menförekommeri mindre omfattning.

Ja, att anpassajaktenpå sådantsättatt respektiveviltstamhålls vid lämplig storlekochsammansättningmedsärskildhänsyntill Västeråsstift Sällan jord- och skogsbruketsintressen.Nyttjanderättshavarenskall bedrivajakt i sådanomfattningatt licenstilldelningellereventuellt tilldeladeavskjutningskvoterkan förväntasuppfyllas. Karlstadsstift Ja Sällan

Stockholmsstift Ja Sällan

Ja, Strängnässtift jaktensåattrespektiveviltstamhålls vid lämplig Mycketsällan att anpassa storlek och rätt att uppföraanordningför utfordring,viltåkrar.

Linköpingsstift Ja Sällan

Ja. jakten sådantsättattrespektiveviltstamhålls vid att anpassa lämplig storlekoch sammansättningmedsärskildhänsyntill Skarastift Sällan jord- ochskogsbruketsintressen.Nyttjanderättshavarenskall bedrivajakt i sådanomfattningatt licenstilldelningellereventuellt tilldeladeavskjutningskvoterkanförväntasuppfyllas. Göteborgsstift Ja Sällan

Växjömf: Ja Sällan

Sällan,dockoftaavseendekanin- Visbystift Ja jakt.

Lundsstift .Ia Sällan

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 225 av m.m.

Tabell6.11

Härnösandsstift Medenautomatiskförlängningochenlitenomsättningblir deti praktikeningenskillnad.

Uppsalastift 5 ärellermer Avtalenlöperändåöver5 ellermer.Är allaparternöjdafinns ingenanledning bytaarrendator.att

Västeråsstift Ingetsvar Långaförbindelsernillande- cttårsavtal.Riskfinnsdock jägar-att nauppleverettårsupplåtelser osäkratillsom menförjaktvârdenoch viltstanunama.

l år,omförlängningsklausulfinnsannars3 Karlstadsstift år.

Stockholmsstift lår

Strängnässtift Denettårigaupplåtelsengördetmöjligtattbli avmedolämpliga jägare.Lämpligochskötsamjägarelöperingenriskattbli uppsagd frånsinjakt

Linköpingsstift Målsättningenäratt ochbehållaskötsammajägaresamtengod avkastningfrånjakträtterna.Dettauppnåsmedmåttligapriseroch avtalkortareänettår medförlängning.

Genominformationocherfarenhet jaktarrendatom deivet att principsitterlikasäkert våral-årsavtalsomS-ársavtal jaktnär ochviltvårdskötsnormalt.

Ommanengagerarnyttjanderâttsinnehavarenförmeromfattande Göteborgsstift 5årellermer åtgärderviltvatten krävslängreavralstid.Annarsblir åtgärderna etc. inskränktatill typsaltstenarviltâkersomharsnabbarepåverkan vilttillgângen.

Växjömy:

Visbystift

Lundsstift

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 227

av m.m.

6.5.4 Kommuner

I enkätundersökningen ingår samtliga kommuner. Av landets 288 kommuner har 242 stycken besvarat enkäten. Av dessa 242 kommuner har 75 redovisat att de inte äger mark som kan utnyttjas för jakt. Svaren nedan bygger alltså svar från 167 kommuner. Dessa kommuner äger tillsammans knappt 300 000 ha jaktbar mark. Var för sig har de dock små arealer jämfört med skogsbolagen och stiften. Endast 15 kommuner har 5 000 ha jaktbar mark eller mer. Genomsnittsarealen för de kommuner

som uppgivit att de äger mark som kan utnyttjas för jakt är omkring l 800 ha. Den sammanlagda arealen som berörs av någon form av upplåtelse är cirka 240 000 ha.

228 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt m.m.

Tabell 6.13

bestämdtid på

3 år 4 år annan tid

Norrbotten

Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Kopparberg Värmland Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Skaraborg Göteborgo Bohus Älvsborg Jönköping Kalmar Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus Hela landet

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 229 av m.m.

Tabell 6.14 Fråga l Ankommerdetenligt Eraavtal nyttjanderättshavarenattsetill attnödvändigviltvård bedrivs jaktmarken Fråga 2 Om Ja, missköternynjanderänshavarensinaåliggandennär det gäller viltvården Fråga 1 Fråga 2 Kommuner i Nej l vissafall Aldrig Sällan Norrbotten A Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Kopparberg Värmland Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Skaraborg Göteborg Bohuso Älvsborg Jönköping Kalmar Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus Hela landet

230 Besittningsskydd vid upplåtelse avjakträtt m.m.

Tabell 6.15

Kommuner i k

5är eller mer Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Kopparberg Värmland Örebro Västmanland Uppsala Stockholm Södermanland Östergötland Skaraborg Göteborgo Bohus Älvsborg Jönköping Kalmar Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus Hela landet

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 231

av m.m.

Tabell 6.16 Fråga 1 Vilken upplåtelsetidhar kommunennormalti sinanyajakträttsavtal Fråga 2 Anser Ni att ettårigajakträttsupplåtelserinnebärrisk för att viltvårdenblir eftersatt Era marker

tills bestämdtid på

Kommuner i

vidare Slår 2år 3 år 4år Sår Norrbotten

Västerbotten	4
Jämtland	3
Västernorrland	3
Gävleborg	2
Kopparberg	4
Värmland	2

Västmanland	4
Uppsala	3
Stockholm	6
Södermanland	4

4 Skaraborg 2 Göteborg Bohus0 5

5 Jönköping 5 Kalmar 4 Gotland Kronoberg Halland Kristianstad Blekinge Malmöhus Hela landet

232 Besitmingsskydd vid upplåtelse jakträtt

av m.m.

6.5.5 Enskilda fastighetsägare

Utredningen har låtit utföra en enkätundersökning bland de enskilda fastighetsägarna. Utgångspunkten för urvalsramen har varit Skogsstyrelsens skogsdataregister vilket är en bearbetning av fastighetstaxeringsregistret. Registret innehåller samtliga fastigheter som är taxerade som jordbruksfastighet. Populationen utgjordes av samtliga brukningsenheter som tillhörde privata markägare. Urvalsramen utgjordes av 240 897 brukningsenheter. Den totala landarealen för urvalsramen är cirka 14 300 000 ha. Av brukningsenhetema är 106 385 enheter 24 ha eller mindre sammanlagt 995 459 ha, 95 838 enheter mellan 25 och 99 ha 4 899 075 ha, 35 358

enheter mellan 100 och 399 ha 6 242 752 ha samt 3 316 enheter 400 ha eller mer 2 169 400 ha. Det visar att det absoluta flertalet brukningsenheter är förhållandevis små från jaktsynpunkt.

Arealen som berörs av någon form av upplåtelse uppgår till cirka 6 800 000 ha fördelat på knappt 90 000 bmkningsenheter. Vid uppläggningen av undersökningen fanns en teori om att närheten till storstad skulle öka andelen upplåtelser. Materialet uppdelades därför bl.a. i tre storstadsregioner. Arealandelen för de tre storstadsregionerna är dock snarare lägre än för landet i övrigt, Göteborg undantaget, varför teorin måste förkastas. Snarare förefaller benägenheten till upplåtelse bero enhetens storlek, dvs. andelen upplåtelser inom respektive grupp ökar med storleken brukningsenheten.

Knappt 90 000 brukningsenheter, motsvarande drygt en tredjedel av brukningsenheterna, är alltså upplåtna. Större brukningsenheter har genomgående en högre frekvens upplåtelser än mindre. Bland dessa 90 000 enheter förekommer korttidsupplåtelser, av typ dag eller vecka, men är inte särskilt vanliga. Långtidsupplåtelser dominerar alltså. Andelen upplåtelser

bestämd tid högst ett år eller tills vidare som alltså inte ger

en besittningsskydd är ungefär lika stor som upplåtelser en bestämd tid längre än ett år. I den senare gruppen kan dock ingå upplåtelser utan besittningsskydd om avtalet tillkom före den l januari 1988. g

När det gäller kontrakt svarade överväldigande andel att de inte

nya en skulle ingå avtal som medger besittningsskydd för nyttjanderättshavaren.

Besiltningsskydd vid upplåtelse jakträtt 233

av m.m.

Av dem som tagit ställning i frågan svarar 85 procent att de inte skulle teckna kontrakt som innebar att nyttjanderättshavaren fick besittningsskydd. Tendensen är tämligen lika över såväl geografiska regioner som storleksklass. Det bör dock beaktas att antalet osäkra, eller som svarat är högt cirka en tredjedel av enheterna, vilket talar för att många inte har tillräcklig kunskap för att ge ett relevant svar.

6.5.6 Jägare

Utredningen har låtit utföra en enkätundersökning riktad till ett urval av jägare. Utgångspunkten för urvalsramen har varit jaktkortsregistret och bland dessa gjordes ett systematiskt urval över hela landet 2 000 personer som var högst 50 år. Det totala antalet jaktkortslösare år 1995 var 309 000 personer.

Jägarna har fått besvara vad som huvudsakligen gäller för deras möjligheter att jaga älg respektive småvilt. De har besvarat frågan följande sätt.

Tabell 6.17 Småvilt Älg Alternativ Upplåtelse 9,1 % 19,2% Jagari ett jaktlag eller motsvarandegenomupplåtelsefrånenskild mark-

ägare

7,2 % 13,7% Jagar i ett jaktlag eller motsvarandegenomupplåtelsefrån skogsbolag,

kommun.kyrka etc.

9,8 % 10,5% Jagari ettjaktvårdsområdegenomupplåtelsefrån enskild markägare

9,2 % 4,6 % Jagari ett jaktvårdsområdegenomupplåtelsefrån skogsbolag,kommun,

kyrka etc. 9,5 % 1,1 % Jagarensam marksomdisponerasgenomavtal 3,2 % 0,9 % Jagargenomatt köpakorttidsupplåtelse

Summa 48,0 % 50, 0 % Ägande 19,3% 8,0 % Jagar ellermedfamiljemedlem/ägare mark jag/vi äger

ensam som

13,5% 14,4% Jagari ettjaktlag ellermotsvarandegenomatt ägamarksomingåri detta

	7,3 % 11,1 %	Jagari ett jaktvårdsområde genom att äga mark som ingår i detta
Summa:	40,1 % 33,5 %
Övrigt	2,9 % 12,5% 9,0 % 4,0 %	Blir bjuden jakt Jagarefter löfte från markägare
Summa:	11,9 % 16,5 %

Sammanlagt: 100,0% 100,0%

234 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträn

av m.m.

Undersökningen visar att knappt hälften av de jägare som har rätt att jaga älg eller småvilt genom nyttjanderätt har kontrakt med en upplåtelsetid på fem år eller mer. Gruppen jägare som har en upplåtelsetid endast ett år är lika stor. Övriga med upplåtelsetider mellan två och fyra år

grupper är tillsammans mindre än tio procent. Det innebär att i vart fall knappt hälften av jägarna med nyttjanderättsavtal har tecknat avtal som inte ger dem besittningsskydd. I den andra gruppen, med upplåtelser som enligt gällande regler ger besittningsskydd, kan även ingå en större eller mindre grupp äldre upplåtelser som tecknats före l januari 1988 och som inte ger besittningsskydd. Undersökningen ger inte något svar hur stor gruppen äldre upplåtelser är. Hur många som i dag har avtal med besittningsskydd är således osäkert. Avtal med besittningsskydd är i vart fall inte fler än drygt hälften av antalet upplåtelser.

i I undersökningen har ställts frågan till dem som har nyttjanderätt till jakt efter älg respektive småvilt om avtalet sagts upp av fastighetsägaren vid något tillfälle. Jägarna har svarat följande sätt. I den vänstra delen redovisas hur samtliga nyttjanderättshavare svarat och i den högra hur

. nyttjanderättshavare med ettårskontrakt svarat. i

Tabell 6.18

Har jakträttsavtal sagtsupp	Jakträttsavtal för Älg	Småvilt	Ettårigajakträttsavtalför Älg	Småvilt
Ja, för att ändravillkoren	14,6 %	12,5%	21 %	16 %
Ja, för att upplåtelsen av	8,4 %	7,5 %	7 %	7 %

markskall upphörahelt Nej 77.0% 80,0 % 72 % 77 %

Tabellerna visar att ettåriga avtal inte skiljer sig mycket från

ovan jakträttsavtal i allmänhet när det gäller frågan hur vanligt det är att fastighetsägaren avtalet och vilket syfte sådan uppsägning har.

säger upp

Jägarna tillfrågades vilken avtalstid de skulle vilja ha den jaktmark de för tillfället disponerade för älg- respektive småviltjakt. Inte oväntat visar undersökningen att en övervägande majoritet, drygt 80 procent, vill ha en upplåtelsetid fem år eller Knappt tio procent vill ha en upplåtelse-

mer. tid endast ett år. Fördelat faktisk upplåtelsetid ser svaren ut följande sätt.

Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt 235

m.m. Tabell 6.19

Faktisk upplåtelsetid	Önskad upplåtelsetid ÄIg/sntåvilti procent	lå	i"	lä;
g	15/16 4/3		8/9	73/72
2år	-/-	8/12 4/6		88/82
344g	-/-	3/-	23/22 74/78
Sår-	-/l	1/1	1/1	98/96

Önskemålen längre upplåtelsetider dokumenteras tydligt i denna studie.

om Mer än 95 procent av de som har upplåtelsetid minst fem år uttalar att de även fortsättningsvis önskar en sådan lång upplåtelsetid. Nästan 75 procent av de som har kortast upplåtelsetid önskar avtal minst fem år. Det bör också noteras att bland dem som säkerligen redan har besittningsskydd enligt befintliga kontrakt, dvs. upplåtelsetid 2-4 år, vill omkring 80 procent ha upplåtelsetider minst fem år.

De som disponerade mark för älgjakt respektive småviltjakt genom avtal fick ange hur länge de totalt disponerat marken. Svaren fördelade sig följande sätt.

Tabell 6.20 Jaktmark för Disponerat marken totalt i

	l-Zår	3-5år	6-l0år	llårellermer
Älgjakt	9.l %	18,5%	16,6 %	55.8 %
Småviltjakt	13,5 %	18,1 %	17,7%	50.6 %

För gruppen nyttjanderättshavare med avtal högst ett år, dvs. den grupp som saknar lagstadgat besittningsskydd, fördelar sig svaren följande sätt.

236 Besittningsskjdd vid upplåtelse av jakträn m.m.				SOU 1997:91
Tabell 6.21
Jaktmark för	Disponerat marken totalt i
Ettårskontrakt	l 2 år -	3 5 år -	6 l0 år ll år eller mer -
Älgjakt	l2 %	20 %	20 %	48 %
Småviltjakt	17 %	21 %	21%	41%

Utredningen har undersökt hur långt jägaren har till sin mark vad gäller ordinarie älgjakt respektive småviltjakt. Först redovisas hur samtliga jägare svarat frågan.

Tabell 6.22 Viltslag Avstånd till ordinarie jaktmark

	Mindre än 5 IS fem mil	- gg	l6 30 - mil	Mera än 30 mil
Älg	73,0 %	15,1%	4.8 %	7,1 %
Småvilt	78.2 %	I3,9 %	3.4 %	4.5 % 1

Undersökningen visar att 73 procent älgjägarna och 78 procent av små-

av viltjägarna har mindre än fem mil till sina ordinarie jaktmarker. Endast 1 knappt 10 procent småviltjägarna och drygt 10 procent av älgjägarna har

än femton mil till sin ordinarie jaktmark. Antalsmässigt är det alltså mer fråga ungefär 30 000 jägare. Nedan redovisas gruppen nyttjanderättsha-

om vare särskilt.

Tabell 6.23

Nyttjanderättshavare	Avstånd till ordinarie jaktmark
Viltslag	Mindre än 5 l5 fem mil	-	6 30 - mil	Mera än 30 mil
Älg	74,3 %	15,2%	4,1 %	6,4 %
Småvilt	78.8 %	14,4 %	3,2 %	3,6 %

Fördelningen avstånd ser ungefär samma ut som i tabell 6.22. Det innebär att det inte föreligger någon större skillnad avstånd till jaktmark

tittar hela jägarkollektivet, nyttjanderättshavare eller fastigom man hetsägare. Antalsmässigt är det fråga om ungefär 15 000 nyttjanderättshavare har än femton mil till sin ordinarie jaktmark för älg eller

som mer småvilt eller älg och småvilt.

Besitmingsskydd vid upplåtelse jakträtt 237 av m.m.

Utredningen har även undersökt attityden till viltvård hos jägarna. Jägarna har svarat följande sätt fördelat samtliga jägare, hur långt jägaren har till sin jaktmark samt jägare med jakträttsavtal utan lagstadgat besittningsskydd frågan "Vilket av följande påståenden om viltvård ansluter du dig til1".

Tabell6.24 Samtliga Attityd Jägare Jagbedriver. denviltvård. Jagbedriver. inte. denvtlt-. Jagbedriver. inte. denvxlt-. Jag .hr. inte.intresseradav somjagfinnermenings- vårdsomjagönskar vårdjag önskareftersom viltvård full eftersomdet för långa det för kortaupplåtelär är resortill jaktmarken setider denmarkjag disponerargenomavtal Procent samtligaav gare 73% 15.3% 9.6% 21 %

Antalsmässigt innebär ovanstående, om man utgår från 300 000 jaktkortslösande jägare, att ca 220 000 jägare bedriver den viltvård han som eller hon finner meningsfull och att ca 80 000 jägare inte bedriver den viltvård han eller hon önskar. Av dessa 80 000 jägare uppger ca 45 000 att orsaken är långa resor till jaktmarken, ca 25 000 korta upplåtelsetider och 5 000 ointresse av viltvård.

Tabell6.25 Avståndtill ordinarie" Attltyd jaktmark älelakt h anvisa J bedrivadenviltvård Jagbedriverinteden Jagbedriverinteden Jag intresserad ag ärinne av 53m jag finnermenings viltvård jagönskar viltvårdjagönskareñer- viltvård som som full eftersomdetärför långa somdet för kortaär uppresortill jaktmarken låtelsetider denmark jagdisponerargenom avtal Mindre Älg 84% 4 % 10% 2 % 5 mil

5 15mil-

16-30 mil Älg 40% 47% 13% -

Merän30 Älg 38% 52% 8 % 2 % Småvilt 29% 63se 5 % 3 % Samtligajägare 73% 15,3% 9.6% 2.1%

238 Besittningsskydd vid upplåtelse avjakträll m.m.

Av ovanstående tabeller framgår att längre resor jägaren har till jaktmarken desto svårare tycks det vara att bedriva meningsfull viltvård. Följande bör dock noteras om svaren relateras till antalet jägare.

I tabell 6.25 redovisas jägarens attityd till viltvård beroende vilket avstånd jägaren har till sin ordinarie jaktmark. Som framgår av tabell 6.22 utgör den grupp som har mindre än fem mil till sina huvudsakliga jaktmarker omkring 75 procent av samtliga jägare och den grupp som har mer än 30 mil till sin huvudsakliga jaktmark endast omkring 5 procent av samtliga jägare. Det innebär följande om resultatet relateras till antalet jägare småviltjakt.

Vi utgår från att antalet jaktkortslösare är 300 000. Det innebär att antalet jägare i gruppen "mindre än fem mil" tabell 6.22 som svarat "Jag bedriver inte den viltvård jag önskar eftersom det är för långa resor i

som

j till jaktmarken" tabell 6.25 är ca 11 700 300 000 x 0,782 x 0,05 och antalet jägare i gruppen "mer än 30 mil" som svarat samma sätt ca

i 8 500 300 000 x 0,045 x 0,63. Det innebär antalsmässigt att det är

E relativt få som har längre än 30 mil till sin ordinarie småviltjakt och som

att han eller hon inte kan bedriva meningsfull viltvård. anser en

I tabellen nedan har markägarna plockats bort och sålunda redovisas nyttjanderättshavarnas attityd till viltvården i förhållande till avstånd till jaktmark.

SOU 1997391 Besitlningsskydd vid upplåtelse jakträtl 239

av mm.

Tabell 6.26

Attityd

.i i Jagnbedriver

m müakt-och Jagkbedriverdenv inte den Jagbedriverinte den Jagärinte intresserad måünjakt viltvård.somjag viltvård somjag öns- viltvårdjag önskar viltvård . g av

Vfinne: uieningsfull V x v kargeftersomdetärför eftersomdetär för - . V

- långaresortill korta upplåtelsetider

.jaktmarken den markjag dis-

ponerargenomavtal Mindre än 5 mil 5 15 mil 16 30 mil Mer än 30 mil

Samtligajägare 73 % 15,3% 9.6 % 2.1 %

Tendensen är densamma för nyttjanderättshavare som för samtliga jägare, dvs. att längre resor som nyttjanderättshavaren har till jaktmarken desto svårare tycks det vara att bedriva meningsfull viltvård.

Samma reflektion bör dock göras som ovan i fråga om antalet jägare eftersom gruppen nyttjanderättshavare har än femton mil till sin

som mer jaktmark småvilt är mindre än 7 procent av det totala antalet nyttjanderättshavare som svarat frågan. Antalsmässigt är det faktiskt fler nyttjanderättshavare i gruppen "mindre än fem mil" än i de båda grupperna som har längre än femton mil som svarat att de inte bedriver den viltvård som de önskar eftersom det är för långa resor till jaktmarken. En beräkning enligt den som gjorts under tabell 6.25 visar att det är omkring 6 500 nyttjanderättshavare som har längre än femton mil till sin jaktmark avseende småvilt och som inte bedriver den viltvård de önskar de båda grupperna som har längre än femton mil utgjorde vardera cirka två procent av jägarna. Motsvarande antal i den grupp som har mindre än fem mil till jaktmarken är omkring 7 000 nyttjanderättshavare gruppen som hade mindre än fem mil utgjorde cirka 45 procent av jägarna.

240 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträt av m.m.

Tabell 6.27 Upplåtelsetid Attityd Jagbedriverden Jagbedriverinte den Jagbedriverinte den viltvård somjag viltvård somjag öns- viltvård jag önskar finnernaeningsfull kareftersomdet är för eftersomdet är för långaresortili " kortaupplåtelsetider jaktmarken påden jag disponerargenomavtal p H 1år 64 % 16 % 20 % g .

2 år os % 12 % 16 % 4 %

3-4 år Älg § 64 % § 23 % § 10 % i 3 %

5 år -

Samtligajägare 73 % 15,3% 9.6 % 2.1 % l

Med antaganden under tabell 6.25 300 000 jaktkortslösare samma som uppgår antalet nyttjanderättshavare utgör drygt 55 procent av jägarna som besvarat frågan, har ettårskontrakt, dvs. de inte har besittningssom som skydd, och att de inte bedriver den viltvård de önskar eftersom som anser det är för kort upplåtelsetid marken, till drygt 15 000 i fråga om älg respektive drygt 17 000 i fråga småvilt. Antalet nyttjanderättshavare om bland de övriga dvs. de alltså har besittningsskydd, och grupperna, som att de inte bedriver den viltvård de önskar eftersom det är för som anser kort upplåtelsetid på marken, år drygt 4 000 i fråga om älg respektive knappt 6 000 i fråga om småvilt.

Antalet nyttjanderättshavare, har ettårskontrakt och som anser att de som bedriver den viltvård de finner meningsfull, är drygt 49 000 i fråga som älg respektive knappt 49 000 i fråga om småvilt. om

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 241

av m.m.

6.6 överväganden och

förslag

6.6.1 Besittningsskyddet

Inledande överväganden

Besittningsskyddsreglerna är tänkta att stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta sådana viltvårdsåtgärder resultat först längre sikt. Detta

som ger syfte vill man uppnå genom att ge nyttjanderättshavarna förstärkt rätt att

en behålla den upplåtna jakträtten. Bestämmelserna bygger att flertalet fastighetsägare bör ha ett intresse av att få nyttjanderättshavare är villiga

som att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård fastigheten. Fastighetsägarna borde därför ha ett starkt intresse av att teckna avtal bestämd tid som inte är alltför kort.

Villkoren för viltet kan förbättras genom att åtgärder vidtas för att Öka tillgångarna de tre grundförutsättningarna för viltförekomsten, nämligen föda, vatten och skydd. Det kan ske genom åtgärder varaktig

av mera karaktär och ut på att bevara eller förbättra viltets livsmiljö och naturliga levnadsbetingelser, s.k. biotopvård, också tillfälliga

men genom stödåtgärder för att hjälpa viltet i besvärlig situation, t.ex. stödutfodring.

en Viltvårdsåtgärder som ger resultat först längre sikt och är

som av mer varaktig karaktär grundas i väsentlig grad fastighetsägarens, eventuellt jordarrendatorns, intresse för jakt och vilt och viltets miljökrav. Utnyttjandet av jorden och behandlingen av den växande vegetationen är nämligen fastighetsägarens angelägenhet.

Det är mycket sällan som en upplåtelse av jakt också innebär ensamrätt till marken för nyttjanderättshavaren under upplåtelsetiden. Nästan undantagslöst upplåter fastighetsägaren rätt att jaga men disponerar själv avkastningen i övrigt från marken. Det innebär att det är fastighetsägaren som gör avvägningar när det gäller att bestämma markens utnyttjande för olika ändamål. En fastighetsägare kan ställa en biotopförändring, som förbättrar förutsättningarna för viltet och därmed ger en ökad vilttillgång och avkastning av jakten, mot åtgärdens konsekvenser för skogs- och jordbruksproduktionen eller andra intressen. Det kan även vara så att fastig-

242 Besimringsskydd vid upplåtelse jakträtt

av m.m.

hetsägaren utan rationella skäl är ointresserad av att anlägga t.ex. viltvatten eller viltåkrar.

Det är naturligt att den del viltvården gäller omvårdnaden av viltets

av som naturliga närings- och skyddsmiljö primärt är fastighetsägarens sak. En nyttjanderättshavare jakt, inte har den upplåtna marken i sin

av som besittning, kan inte mot fastighetsägarens vilja vidta sådana förändringar. Även nyttjanderättshavaren har marken i sin besittning vilket för

om övrigt torde mycket ovanligt- kan denne sällan vidta långsiktiga och

vara varaktiga viltvårdsåtgärder utan fastighetsägarens medgivande. I arrendebegreppet liksom i nyttjanderättsbegreppet ligger att nyttjanderätts-

- havaren inte får tillägna sig eller bortföra vad är att anse som fast

som egendom. Ingrepp i fastighetens substans får i princip inte göras. Det torde

anläggande viltvatten och viltåkrar alltid förutsätter innebära att t.ex. av fastighetsägarens medgivande.

Det sagda innebär oavsett nyttjanderättshavare till jakt har

nyss att om en besittningsskydd eller kan denne inte vidta långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder i form biotopförändringar utan fastighetsägarens

av medgivande. Besittningsskyddet i sig alltså inte nyttjanderättshavaren

ger ökade möjligheter fastighetsägares vilja vidta långsiktiga vilt-

att mot en vårdsåtgärder.

I motiven till nuvarande lagstiftning talas det om att fastighetsägarna i

borde ha starkt intresse att teckna avtal på bestämd tid allmänhet ett av

alltför kort. Utvecklingen har dock inte blivit den avsedda. De som inte är undersökningar utredningen låtit göra bekräftar vad som antagits i utredningens direktiv, nämligen ettåriga upplåtelser jakträtt är mycket

att av vanliga. Många har klausul om automatisk förlängning.

Undersökningarna visar, beträffande stora markägare såsom skogsbolag, stift och kommuner, överväldigande majoritet av befintliga upp-

att en låtelser gäller tills vidare eller bestämd tid ett år eller mindre. Så-

en dana upplåtelsetider innebär att nyttjanderättshavaren saknar förlängningsrätt med stöd jaktlagen. När det gäller enskilda fastighetsägare är

av andelen upplåtelser på bestämd tid högst ett år eller tills vidare

en ungefär lika stor upplåtelser bestämd tid längre än ett år. Det

som en

SOU 1997291 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 243

av m.m.

bör dock noteras att bland upplåtelsema bestämd tid längre än ett år kan det finnas avtal som tillkom före den l januari 1988 och trots den

som, långa avtalstiden, alltså inte besittningsskydd.

ger

Av resultaten från utredningens undersökningar framgår att, vid tecknandet av nya avtal, intresset att avtala om upplåtelsetider som innebär besittningsskydd för nyttjanderättshavaren är mycket lågt bland de fastighetsägargrupper som deltagit. Samtliga i undersökningen deltagande skogsbolag har uppgivit att de normalt inte tecknar avtal bestämd tid överstigande

en ett år. Utfallet är liknande beträffande stift, kommuner och enskilda fastighetsägare. Endast ett av landets tretton stift tecknar avtal bestämd

en tid överstigande ett år. Av de enskilda fastighetsägare som tagit ställning i frågan svarar 85 procent att de inte skulle upprätta kontrakt innebär

som att nyttjanderättshavaren får besittningsskydd. Sammantaget visar undersökningarna att det finns en mycket stark ovilja att teckna avtal bestämd tid över ett år.

Undersökningen bland skogsbolag och stift visar tydligt att det före besittningsskyddsreglemas tillkomst var vanligt med upplåtelser en bestämd tid överstigande ett år; oftast fem år eller mer.

När besittningsskyddsreglerna infördes var lagstiftaren medveten om att fastighetsägare, för att undvika besittningsskyddet, kunde välja att upplåta jakträtt obestämd tid eller bestämd tid ett eller därunder. Lagstiftaren utgick, som nämnts ovan, dock från att det skulle finnas ett intresse hos fastighetsägarna att teckna avtal som gav besittningsskydd för nyttjanderättshavaren. Utredningens undersökningar visar att sådant intresse inte funnits i någon större omfattning och att viljan bland de undersökta grupperna att framdeles teckna avtal som ger besittningsskydd är mycket låg. Utredningen gör, mot bakgrund av vad undersökningsmaterialet visar, den bedömningen att nuvarande besittningsskyddsregler inte lett till längre upplåtelsetider och att det finns mycket som talar för att nuvarande regler inte kommer att leda till längre upplåtelsetider i framtiden. Dessutom finner utredningen att det, i vart fall bland de stora fastighetsägarna, finns tecken

att nuvarande besittningsskyddsregler fått motsatt effekt, dvs. lett till kortare upplåtelsetider. Mot bakgrund av den attityd som finns hos undersökta fastighetsägargrupper, till att i nya jakträttsavtal träffa överenskom-

244 Besitmingsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

melser som ger besittningsskydd, bedömer utredningen att nuvarande regler inte kommer leda till längre upplåtelsetider i framtiden.

Av motiven till nuvarande lagstiftning framgår, som nämnts inledningsvis i detta avsnitt, att man genom reglerna vill stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta sådana åtgärder som ger resultat först längre sikt. Sådana åtgärder förutsätter normalt godkännande av fastighetsägaren. Frågan är om viltvården blir eftersatt när jakträtterna i stället upplåts ettårsavtal.

En överväldigande majoritet av såväl befintliga upplåtelser som nya upplåtelser är upplåtna respektive upplåts sådant sätt att förlängningsrätt inte uppkommer för nyttjanderättshavaren, dvs. ett år i taget. Utredningens undersökningar bland de stora fastighetsägarna visar att ettåriga jakträttsupplåtelser nära undantagslöst förlängs för en ny ettårsperiod. De visar

nog också, beträffande ettåriga jakträttsavtal som förlängs, att de fortlöpt under fem år eller Undersökningen som riktat sig till jägarna visar liknande

mer. resultat. Bland de jägare som disponerat mark för älgjakt ettårskontrakt har knappt 90 procent svarat att de disponerat marken i tre år eller mer. Knappt 70 procent har disponerat marken i 6 eller mer. Resultatet bland jägare med mark för småviltjakt är ungefär detsamma.

Utredningen gör, mot bakgrund vad undersökningarna visar i fråga om

av faktisk upplåtelsetid, den bedömningen att nuvarande korta upplåtelsetider i praktiken innebär upplåtelser under lång tid till samma nyttjanderättshavare. Enligt utredningen finns det därför mycket som talar för att dessa upplåtelser, trots den korta upplåtelsetiden, i allmänhet ger långsiktighet för såväl jakten som viltvården.

En viktig fråga är om fastighetsägarna upplever att viltvården blir eftersatt därför att upplåtelsetiderna är korta, och jägarna upplever att de inte

om kan bedriva någon meningsfull viltvård av samma skäl. Utredningen har undersökt vad de sex största skogsbolagen, stiften och kommunerna anser

ettåriga jakträttsupplåtelsers betydelse för viltvården. Undersökningen om visar att samtliga bolag och tolv tretton stift anser att ettåriga jakträtts-

av avtal inte innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt. Det vanligaste angivna skälet härför är att avtalen i praktiken fungerar som långtidsavtal.

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträn 245

av m.m.

Bland kommunerna som uppgett att de äger mark kan utnyttjas för

som jakt är det något fler än hälften som anser att ettåriga jakträttsavtal kan innebära en risk för att viltvården blir eftersatt. Det vanligaste uppgivna skälet för att sådana avtal innebär risk är att ett är för kort tid för

en en att bedriva viltvård.

Bland skogsbolagen och stiften är slutsatsen ettåriga jakträttsavtals

om betydelse för viltvården entydig. De anser att sådana avtal inte innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt. I praktiken har nyttjanderättshavaren jakträtten under långa perioder. Av att döma är det endast

svaren jägare som missköter och viltvården som inte får förnyat förtroende. Möjligheten att säga upp misskötsamma jägare inte sällan ett

anges som motiv för att upplåta avtalen utan besittningsskydd. Enligt vissa bolag och stift kan det nämligen, trots misskötsamheten, vara svårt att få avtalet att upphöra om jägaren har besittningsskydd.

Svaren från kommunerna ger en mer splittrad bild. Knappt hälften

av kommunerna har samma uppfattning som skogsbolagen och stiften. Argumenten bland denna grupp är oftast desamma som anförts de större

av fastighetsägarna, dvs. att i praktiken upplåts fastigheterna till jägare

samma under längre perioder. Bland de kommuner som anser att ettåriga avtal innebär en risk för att viltvården eftersätts anges ofta som argument att ett år är en för kort tid för att bedriva viltvård.

Undersökningen riktad till enskilda fastighetsägare visar att mängden utförda viltvårdsåtgärder inte varierar nämnvärt mellan upplåtna och upplåtna fastigheter. Det finns dock en tendens över storleksklassema. Bland de största enheterna är nämligen viltvårdsåtgärder något vanligare om enheten är upplåten, för mellanstora enheter är skillnaderna mycket små, och för de minsta är viltvårdsåtgärder något ovanligare upplåtna enheter än på upplåtna.

När det gäller viltvården fastigheter ägda enskilda med upplåtelse

av visar utredningens undersökning att den utan jämförelse vanligaste viltvårdsåtgärdema är utsättning saltstenar och fågelholkar. Sådana åtgärder

av utförs mer än hälften av brukningsenheterna. Näst vanligaste åtgärden är vinterutfodring och förekommer 30 procent av brukningsenheterna.

246 Besitmingsskydd vid upplåtelse avjakträtt m.m.

Utsättning av saltstenar och fågelholkar utförs huvudsakligen av nyttjanderättshavaren medan vinterutfodring utförs ungefär lika ofta av ägaren som nyttjanderättshavaren. När det gäller åtgärder av mera långsiktig och av varaktig karaktär går ut att bevara eller förbättra viltets livsmiljö som och naturliga levnadsbetingelser, s.k. biotopvård, är sådana åtgärder mindre vanliga. Åtgärder i form särskilda viltåkrar förekommer på drygt 10 av brukningsenhetema. Sådana åtgärder utförs vanligen av nyttprocent av janderättshavaren. Mer ingripande åtgärder som anläggande av viltvatten ovanliga. Sådana anläggningar förekommer drygt fyra procent är mer brukningsenhetema och utförs vanligen av ägaren. av

Undersökningen riktad till jägarna visar att bland de som har ettåriga kontrakt knappt 65 procent att de bedriver den viltvård som han eller anser hon finner meningsfull. Drygt 20 att kort upplåtelsetid är procent anser orsaken till att önskad viltvård bedrivs den nyttjade marken. De jägare att de trots den korta avtalstiden, kan bedriva en i som anser, meningsfull viltvård är tre gånger fler än dem som anser motsatsen.

Intressant i sammanhanget är att bland grupperna med upplåtelsetid 2 år samt 3 år till 4 år upplåtelsetid innebär besittningsskydd är det - som omkring 15 procent att kort upplåtelsetid är orsaken till att som anser jägaren inte bedriver den viltvård som önskas. Först när upplåtelsen är fem år eller är det tydligt att jägaren att upplåtelsetiden inte mer anser påverkar viltvården. Trots att de båda mellangrupperna, dvs. de med en upplåtelsetid mellan två och fyra år, enligt nuvarande regler har besittningsskydd till sin jaktmark de att upplåtelsetiden påverkar anser möjligheten bedriva önskad viltvård. Detta indikerar enligt utredningen att besittningsskyddet sådant inte är avgörande för om önskad viltvård att som bedrivs utan att det är upplåtelsetiden, oavsett om den ger besittningsskydd eller ej, som är det avgörande.

Sammanfattningsvis undersökningsmaterialet bland markägare och ger jägare belägg för den uppfattningen att ettåriga jakträttsavtal, som upplåts nyttjanderättshavare under längre perioder, inte innebär någon till samma risk för att viltvården blir eftersatt. Resultatet från undersökningarna visar s nämligen närmast enig markägargrupp bland skogsbolag och stift att en som äger stor del jaktmarken i landet, en knapp minoritet av en av

Besittningsskydd vid upplåtelse jaktrält 247 av m.m.

kommunerna samt en överväldigande majoritet av jägare med ettåriga avtal anser att ettåriga jakträttsavtal, om de innehas av samma nyttjanderättshavare under längre perioder, inte påverkar viltvården menligt.

Mot bakgrund av vad utredningsmaterialet visat i nu aktuell del drar utredningen den slutsatsen att ettåriga jakträttsavtal, i vart fall upplåtelsen om gäller för samma nyttjanderättshavare under längre perioder, inte innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt. Med tanke att mycket få jakträttsavtal upplåts ett år och därefter inte upplåts till samma nyttjanderättshavare drar utredningen den slutsatsen att ettåriga jakträttsavtal mycket sällan innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt.

Sammanfattningsvis kommer utredningen sålunda fram till att besittningsskyddet i sig inte ger nyttjanderättshavaren ökade möjligheter att mot en fastighetsägares vilja vidta viltvårdsåtgärder, att ett år är den vanligaste upplåtelsetiden, att det grund av besittningsskyddsreglema finns stark ovilja hos - en fastighetsägare att teckna avtal bestämd tid över ett år, att besittningsskyddsreglema inte lett till längre upplåtelsetider, att det finns tydliga tecken att besittningsskyddsreglema snarare lett till kortare upplåtelsetider, att nuvarande regler troligen leder till kortare upplåtelsetider i framtiden, att nuvarande korta upplåtelsetider i praktiken innebär upplåtelser under lång tid till samma nyttjanderättshavare, att ettåriga jakträttsupplåtelser, trots den korta upplåtelsetiden, i allmänhet ger långsiktighet för såväl jakten viltvården den som upplåtna fastigheten samt att ettåriga jakträttsavtal mycket sällan innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt.

Behov av förändringar

Avgörande för om förändringar skall vidtas bör, enligt utredningen, vara hänsynen till viltvården och styrkan i behovet av trygghetslagstiftning området. Motiven till nuvarande lagstiftning vid handen att skälen för ger att införa besittningsskyddet primärt inte var att trygga jägarens situation

248 Besiltningsskydd vid upplåtelse avjakträtt m.m.

utan att genom långa avtalstider stimulera viltvårdsåtgärder som ger resultat först längre sikt.

En grundläggande förutsättning för en god viltvård är att jägaren är intresserad av att bedriva viltvård. För en nyttjanderättshavare är intresset för viltvården beroende av att denne har möjlighet att känna ett ansvar för det vilt jagas. När det gäller långsiktiga och varaktiga viltvårdsåt-

som gärder, som ofta förutsätter ingrepp i eller förändringar av fastigheten, kan sådana inte utföras utan fastighetsägarens medgivande. Möjligheterna för

nyttjanderättshavare att kunna bedriva en god långsiktig viltvård bestäms en således inte sällan av att samarbetet mellan fastighetsägare och nyttjanderättshavare är förtroendefullt och fungerar väl.

Som utredningen redovisat ovan finns det besittningsskyddsregler andra områden. Sådana regler har regelmässigt tillkommit för att skydda nyttjanderätter som har stor social eller ekonomisk betydelse för nyttjanderättshavaren. Det är därvid främst fråga om att trygga bostad och försörjning för nyttjanderättshavaren. Motsvarande argument och skäl kan inte anföras för nyttjanderättshavare av jakt. För denne är det inte fråga om att

en skydda en nyttjanderätt som har motsvarande stora sociala och ekonomiska betydelse som andra besittningsskyddade nyttjanderätter. Utredningen anser, vid en jämförelse med annan lagstiftning och det allmänintresse besittningsskyddsreglerna där har, att det inte finns tillräckligt starka skäl för att besittningsskyddsreglerna skall finnas kvar i sin nuvarande form enbart för att trygga jägarens otrygga situation.

Mot bakgrund av vad som anförts i föregående stycke och då nuvarande besittningsskyddsregler för en nyttjanderättshavare av jakt inte gett avsedd effekt anser utredningen att det finns ett behov av att förändra nuvarande besittningsskyddsregler i jaktlagstiftningen.

Förslag

Det primära allmänna intresset med tvingande lagstiftning nu aktuellt område är att främja viltvårdsåtgärder som ger resultat längre sikt. Reglerna skall förmå parterna att teckna avtal bestämd tid som inte är alltför kort. Vidare finns det ett allmänt intresse av att skapa trygghet för

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 249

av m.m.

nyttjanderättshavaren. Dessa båda intressen skall ställas främst mot det ingrepp i den fria avtalsrätten som tvingande regler innebär för enskilda. Ingreppet kan sägas bestå i att jakträttsavtal får vissa rättsföljder

som ena parten inte velat med om avtalsfrihet hade rått.

De bestämmelser som reglerar mellanhavandet mellan nyttjanderätts-

en havare och en fastighetsägare bör, enligt utredningen, vara utformade på sådant sätt att de främjar ett fruktbart samarbete mellan parterna under långa avtalsperioder. Det är viktigt att reglerna tar hänsyn till alla de intressen som kan föreligga och att vissa intressen inte omotiverat

ges starkt skydd i förhållande till andra intressen.

När det gäller hur nya regler på området skall se ut anser utredningen att resultatet från ovan redovisade undersökningar bör väga tungt. Dessa undersökningar visar att en överväldigande majoritet av såväl fastighetsägare som jägare strävar efter långa avtalsförhållanden med part.

samma För jägarens engagemang och intresse är det viktigt kunna se fram emot ett långt avtalsförhållande. Det innebär inte nödvändigtvis att jägaren skall har förlängningsrätt utan att det är tillräckligt att denne kan förutse att han eller hon under längre period får jaga fastighet. Även för

en samma fastighetsägaren är det viktigt att kunna se fram emot ett långt avtalsförhållande. Emellertid undviker fastighetsägaren i dag att sluta avtal med långa avtalstider. Sammantaget visar undersökningarna att såväl fastighetsägaren som nyttjanderättshavaren i allmänhet eftersträvar långa avtalsförhållanden.

En tänkbar väg att gå, när det gäller förändringar av nuvarande regler, är att skärpa besittningsskyddsreglerna så att det blir svårare att kringgå reglerna. Det skulle innebära att man lagstiftningsvägen tvingade fastighetsägaren att sluta besittningsskyddade jakträttsavtal i större omfattning än i dag.

Utredningens undersökningar visar att såväl de stora markägarna som en stor majoritet av jägarna anser att ettåriga upplåtelser inte innebär en risk för att viltvården blir eftersatt. Samma undersökningar visar också att nyttjanderättshavare med ettårskontrakt i praktiken jagar samma fastighet under långa perioder. Enligt utredningen finns det därför inte belägg för

250 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt m.m.

att sådana avtal i någon större och beaktansvärd omfattning ger bristande Iångsiktighet för jakten och viltvården. När det gäller besittningsskyddsreglernas främjande av långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder är det därför svårt att påvisa att besittningsskyddet som sådant skulle stimulera sådana åtgärder ens med skärpta regler. De flesta viltvårdsåtgärder med sådan inriktning förutsätter dessutom fastighetsägarens medgivande för att kunna utföras. Några starka viltvårdsskäl för att skärpa besittningsskyddsreglerna, så att även dessa avtal skall omfattas av reglerna, kan därför inte anföras.

Med den inställning som för närvarande finns till reglerna om förlängningsrätt misstänker utredningen att skärpta regler skulle kunna försämra samarbetsklimatet mellan nyttjanderättshavare och fastighetsägare till men för viltvården. Utredningen också att det finns starka skäl att miss-

anser tänka att sådana regler skulle leda till färre upplåtelser.

Beträffande nyttjanderättshavarens otrygga situation anser utredningen att det avgörande skall vilken social och ekonomisk betydelse nyttjande-

vara rätten normalt har för jägaren. Utredningen kan, vid en sådan bedömning inte finna att det finns tillräckliga skäl att låta en nyttjanderättshavare till jakt få lika starkt eller kanske starkare besittningsskydd än andra nyttjanderättshavare med besittningsskydd. De senare nyttjanderättema har regelmässigt stor social och ekonomisk betydelse för nyttjanderättshavaren. Motsvarande starka behov kan inte åberopas för nyttjanderättshavaren till jakt.

Utredningen således att det inte föreligger skäl att föreslå en skärp-

anser ning av besittningsskyddsreglerna.

Det avgörande skälet, för fastighetsägarens val av kort upplåtelsetid, har varit besittningsskyddet. Utredningen gör därför den bedömningen att ett slopande dessa regler skulle leda till längre upplåtelsetider, dvs.

av fastighetsägaren stimuleras till att upplåta jakträttsavtal längre tid. Möjligheten att på detta sätt teckna avtal längre perioder skulle vara till fördel för de nyttjanderättshavare i dag har avtalstider på ett år eller

som därunder. För dessa skulle en ny ordning leda till en tryggare tillvaro och möjlighet till långsiktig planering. Utredningen gör vidare den be-

mer

Besittningsxkydd vid upplåtelse jakträtt 251

av m.m.

dömningen att en sådan förändring skulle främja viltvården och, i högre grad än i dag, stimulera nyttjanderättshavaren till att i samförstånd med fastighetsägaren vidta långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder.

Utredningen anser dock att slopandet av besittningsskyddet bör kombineras med vissa regeländringar.

Vid valet av andra bestämmelser som stimulerar till längre upplåtelsetider och som ger viss trygghet för jägaren har utredningen granskat annan jämförbar lagstiftning. Pâ arrendeområdet finns t.ex. i 9 kap. 2 § jordabalken tvingande regler om minsta tid. Omfattar ett arrende för viss tid bostad för arrendatorn skall, enligt dessa regler, arrendetiden utgöra minst fem år. Anledningen till att en sådan arrendator givits en gynnad ställning har varit de sociala och företagsekonomiska skälen att ge arrendatorn ett starkare skydd när denne har sin bostad arrendestället. Några sådana starka skäl för att ge nyttjanderättshavare till jakt en särskilt gynnad ställning finns inte.

Inte heller kan främjandet av viltvården motivera sådana särskilda regler. Visserligen skulle reglerna leda till långa upplåtelsetider men utbudet jakttillfällen skulle med stor säkerhet minska kraftigt. Sådana regler skulle vidare inte främja samarbetet mellan fastighetsägare och nyttjanderättshavare, vilket skulle kunna påverka viltvården menligt. Sådana regler skulle också innebära ett mycket stort ingrepp i avtalsfriheten. Vidare skulle reglerna leda till obalans i regelsystemet. Skyddet skulle i detta avseende t.ex. vara starkare för en nyttjanderättshavare till jakt än för en jordbruksarrendator vars arrende omfattar bostad. Utredningen anser således att det inte finns tillräckligt starka skäl att föreslå regler om minsta tid vid upplåtelser av jakträtt.

Ettåriga jakträttsupplåtelser är mycket vanliga i dag. Sådana upplåtelser innebär, som nämnts ovan, i praktiken upplåtelser längre perioder. Som nämnts tidigare gör utredningen den bedömningen att ett upphävande av besittningsskyddsreglerna med stor sannolikhet leder till längre upplåtelsetider. Den rikliga förekomsten av ettåriga avtal synes nämligen främst bero besittningsskyddsreglerna. Fastighetsägaren har, när besittningsskyddsreglerna upphört att gälla, inget intresse av att upplåta jakten

kort tid. Det finns i stället en rad skäl till varför fastighetsägaren skulle

252 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträn

av m.m.

eftersträva längre upplåtelsetider. Från fastighetsägarens sida finns det ett värde i att ha och skapa långa stabila avtalsförhållanden eftersom det ger långsiktighet i de åtgärder som vidtas fastigheten. För större fastighetsägare med många avtalsförbindelser blir det dessutom administrativt enklare att ha längre avtalsperioder. När det gäller jägaren som jagar på annans mark så torde det med hänsyn till viltvården finnas starka skäl att eftersträva långa och trygga avtalsförhållanden. Grundläggande för denne jägares intresse av och engagemang i att bedriva aktiva viltvårdsåtgärder torde vara att han eller hon kan räkna med att få utnyttja resultatet av sina åtgärder.

Enligt utredningen har långa avtalsförhållanden med samma nyttjanderättshavare en stor betydelse för viltvården. Särskilt gäller det om man eftersträvar långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder. För att nyttjanderättshavaren skall vidta sådana åtgärder som dels är kostnadskrävande, dels ger resultat först längre sikt krävs en viss trygghet och stabilitet i avtalsförhållandet.

Det är utredningens uppfattning att ingreppen i avtalsfriheten inte bör vara alltför stora. En alltför omfattande reglering kan innebära att fastighetsägaren i större utsträckning än i dag avstår från att upplåta mark för jakt. En reglering får inte heller vara så omfattande och så styrande att den påverkar fastighetsägarens möjligheter att driva en rationell markförvaltning. En reglering bör också vara så avvägd att nyttjanderätt till jakt inte ges ett omotiverat högt skydd i förhållande till andra nyttjanderätter.

Enligt utredningen bör en reglering av nu aktuellt område, vars främsta syfte är viltvårdshänsyn, främja tillkomsten av upplåtelser som är förenade med sådan stabilitet, långsiktighet och trygghet att fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren ett konstruktivt sätt kan fördela viltvårdsarbetet mellan sig. Målet bör vara långa avtalsförhållanden som förnyas efter avtalstidens utgång.

En viktig del i viltvården är god framförhållning. Om ett avtalsförhållandc

ett eller annat skäl skall upphöra är det därför viktigt, för såväl nyttav janderättshavaren fastighetsägaren, att få god tid sig att avveckla

som sina åtaganden. Utredningen att lagstadgad kortaste uppsägningstid

anser en

Besitmingsskydd vid upplåtelse jakträtt 253

av m.m.

skulle tjäna nämnda ändamål och därmed ett motiverat ingrepp i

vara avtalsfriheten.

Det skall enligt utredningen finnas särskilda regler som är tillämpliga avtal varigenom någon mot vederlag upplåter rätt till jakt. Reglerna skall inte omfatta upplåtelser två månader eller kortare tid. De skall dock omfatta även sådana upplåtelser grund förlängning eller eljest

som av varar längre tid än två månader. Reglerna föreslås få följande utformning.

Vid upplåtelse viss tid skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Om avtalet inte inom

sägs upp rätt tid skall avtalet förlängas på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock högst fem år. Vid jakträttsavtal bestämd tid överstigande ett år skall,

om inte längre uppsägningstid är avtalad, uppsägning ske senast tolv månader före upplåtelsetidens utgång. Jakträttsavtal på bestämd tid ett år eller

om kortare som varat ett år eller mer, och jakträttsavtal obestämd tid,

som varat ett år eller mer, kan, om inte längre uppsägningstid har avtalats, sägas upp för att upphöra att gälla först vid det månadsskifte som inträffar närmast tolv månader från uppsägningen. För jakträttsavtal som fortlöpt ett år eller kortare tid gäller två månaders uppsägningstid.

När det gäller de avtal som i dag är upplåtna på sådant sätt att nyttjanderättshavaren har förlängningsrätt gör utredningen följande bedömning. Om man avskaffar besittningsskyddet innebär detta om man inte inför

särskilda övergångsregler att nyttjanderättshavaren från och med

ikraftträdandet förlorar det besittningsskydd denne har i dag. Det

som förefaller inte lämpligt att detta sätt gripa i ett bestående avtalsförhållande. Det är emellertid inte heller rimligt att det för en mycket lång framtid skall finnas två parallellt gällande regelverk. En rimlig avvägning kan dock åstadkommas genom en övergångsbestämmelse som innebär att de nya reglerna gäller först efter den tidpunkt då upplåtelsetiden förlängts. Det innebär att besittningsskyddsreglerna gäller vid det första förlängningstillfället efter lagens ikraftträdande. Förlängs upplåtelsen äger därefter de nya föreskrifterna tillämpning avtalet. Vid detta första förlängningstillfälle finns det således möjlighet dels för nyttjanderättshavaren att få avtalet förlängt mot fastighetsägarens vilja, dels för såväl fastighetsägaren som

254 Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt

av m.m.

nyttjanderättshavaren att göra gällande att villkoren för avtalet skall ändras för den nya upplåtelseperioden, t.ex. avtalsperiodens längd.

Det bör understrykas att nu föreslagen lagstiftning intet sätt hindrar att parterna frivilligt avtalar om besittningsskydd för nyttjanderättshavaren.

Utredningen att förslagen ovan leder till längre upplåtelsetider samt,

menar i förhållande till nuvarande regler, underlättar jakträttsupplåtelser.

6.6.2 Långa avstånd till jaktmarken

Enligt utredningens direktiv kan det förhållandet att jaktmarken ligger långt från jägarens bostadsort medföra problem med att bedriva nödvändig viltvård. Utredningen har i uppdrag att överväga om det till jakträttsupplåtelser kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättshavaren att

i lämpligt sätt till att nödvändig viltvård bedrivs. Behovet av en reglering

se är, enligt utredningen, främst beroende omfattningen av problemet och vilken effekt reglering kan få viltvården.

Utredningen har bland de jaktkortslösande jägarna undersökt hur långt jägaren har till sin jaktmark vad gäller ordinarie älgjakt respektive småviltjakt. Resultatet av denna undersökning visar att omkring 75 procent av jägarna har mindre än fem mil till sin jaktmark samt att omkring 90

har mindre än femton mil. De enligt utredningen kan procent grupper som sägas ha långt till sina jaktmarker, än femton mil, är därmed cirka 10

mer procent. Utredningen har i uppdrag att särskilt titta nyttjanderättshavar-

avstånd till sin ordinarie jaktmark. Fördelningen avstånd till nas jaktmarken är ungefär densamma för nyttjanderättshavare som för

gruppen samtliga i undersökningen ingående jägare. Det är ungefär 18 000 nyttjanderättshavare har än femton mil till sin ordinarie jaktmark.

som mer

Undersökningen visar att sambandet mellan långa avstånd till jaktmarken

inte kunna bedriva önskad viltvård är ungefär lika stort bland alla och att jaktkortslösare jaktkortslösande nyttjanderättshavare. Nytt-

som gruppen janderättshavare har längre än femton mil till jaktmarken anser dock

som i större omfattning, än jägargruppen helhet, att de trots avståndet kan

som bedriva meningsfull viltvård. Antalsmässigt är det knappt 9 000 som har

Besittningsskydd vid upplåtelse jakträtt 255

av m.m.

längre än femton mil till sin jaktmark och inte bedriver den viltvård

som de önskar. Dessa jägare är färre än de som har mindre än fem mil till jaktmarken och som med hänsyn till långa inte bedriver den viltvård

resor de önskar. De nyttjanderättshavare trots långa avstånd till jaktmarken,

som, anser att de bedriver en meningsfull viltvård är knappt 8 000.

Utredningens undersökningar visar att omfattningen aktuellt problem

av nu är förhållandevis litet. Problemet likartat bland fastighetsägarna

synes vara och är alltså inte en företeelse som förekommer enbart bland nyttjanderättshavare. Utredningen anser att det därför inte finns tillräckligt starka skäl, med hänsyn till omfattningen av problemet, att införa särskilda regler

som ålägger nyttjanderättshavaren att utföra viss viltvård.

Om jägaren, på grund av långa avstånd, upplever sig inte kunna utföra

en meningsfull viltvård den upplåtna marken uppkommer frågan vilken betydelse detta kan få för den långsiktiga viltvården. I detta sammanhang är det viktigt hur den praktiska tillämpningen av viltvården sker. Stor betydelse har den effekt som skogsbruket och jordbruket har haft miljön och den påverkan detta haft viltet. Genom olika biotopåtgärder

kan man söka förbättra förhållandena för viltet. Liksom vid andra viltvårdsâtgärder kan det emellertid vara svårt att ett objektivt sätt avgöra vilken effekt sådana åtgärder haft. Det syns som om, då det gäller småviltet, de olika åtgärderna i många fall haft viss till ringa betydelse för viltet, och då lokalt och efter stora insatser. Sådana insatser kan man knappast kräva av den enskilde nyttjanderättshavaren. Åtgärderna kräver för övrigt tillstånd från fastighetsägaren. Utredningen gör därför den bedömningen att långa avstånd till jaktmarken beträffande småvilt har ingen eller ringa betydelse för viltvården.

När det gäller älg och de fyra stora rovdjuren har man genom regler för jaktens utformning möjlighet att reglera stammarnas storlek. Den enskilde jägaren är skyldig att känna till de regler som gäller härvidlag. Avstånd till jaktområde bör därför spela någon nämnvärd roll för viltvården.

De effekter långa avstånd kan få viltvården är, enligt utredningen, inte heller av sådan karaktär att de kan motivera regler som innebär ett åläggande för nyttjanderättshavaren att se till att nödvändig viltvård bedrivs.

256 Besittningsxkydd vid upplåtelse avjakträtr m.m.

Utredningen kommer således fram till att ett åläggande för nyttjanderätts-

havaren att lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs inte

behövs för närvarande. Eventuella problem bör tills vidare kunna lösas

mellan avtalsparterna utan särskild lagreglering.

7 Viltvårdsområden

7.1 Utredningens förslag i sammanfattning

Utredningen föreslår att lagen 1980:894 om jaktvårdsområden får ändrad rubrik och fortsättningsvis kallas lagen viltvårdsområden. I lagtexten

om utmönstras begreppet jaktvård och ersätts med viltvård.

Utredningen har beaktat det äganderättsskydd gäller enligt 2 kap.

som regeringsforrnen och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema Europakonventionen i sina överväganden.

Under de allmänna bestämmelserna ändras ändamålsparagrafen så att det tydligt framgår vilket allmänt intresse lagen tillvaratar, dvs. att samordna den jakt och de övriga viltvårdsåtgärder som behövs för att främja viltvården. Lagen föreslås vidare omfatta hela landet. Det undantag som gällt för statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upphör därmed. Utredningen föreslår också att rätten för en nyttjanderättshavare att bli medlem i en viltvårdsområdesförening utvidgas. En särskild forumregel införs för de fall nyttjanderättshavare eller fastighetsägare vill påkalla jämkning av eller säga upp nyttjanderättsavtal då värdet av upplåten jakträtt minskats eller ökats genom bildandet av ett viltvårdsområde.

Villkoren för att tvångsvis kunna bilda ett viltvårdsområde skärps. Om fastighetsägarna inte är överens skall ett viltvårdsområde få bildas endast om det inbegriper vård av stora rovdjur eller klövvilt. Området får bildas bara om det tillgodoser ett för viltvården angeläget allmänt intresse samt om fyra femtedelar av fastighetsägarna, vilka skall äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal, medger det. I mycket starkt ägosplittrade områden införs dock en särbestämmelse för att underlätta bildandet av viltvårdsområden. För ett viltvårdsområde skall gälla, oavsett om det bildas

258 Viltvårdsområden

frivilligt eller med tvång, att det främjar viltvården. Vidare införs en bestämmelse som innebär att fastigheter som genom avtal eller annat sätt samordnat viltvården inte får anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke.

Verksamheten inom ett viltvårdsområde regleras tydligare. Vad som får respektive inte får beslutas av en viltvårdsområdesförening skall tydligt framgå lag eller underlydande författning. Utredningen föreslår att en

av bestämmelse med förebild från lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter införs. Den innebär bl.a. att viltvårdsornrådesförenin g inte

en får driva verksamhet är främmande för det ändamål föreningen skall

som tillgodose. De möjligheter finns i dag för en förening att inskränka

som jaktutövningsrätten minskar. Utredningen föreslår att inskränkningar i rätten att jaga inom ett viltvårdsområde endast får gälla älg, kronhjort och dovhjort samt endast regler områdesjakt, gemensamhetsjakt och

avse om avskjutningens omfattning. Om det behövs för begränsning av viltskador får dock föreningen vid enstaka tillfällen besluta om områdesjakt och gemensamhetsjakt beträffande annat vilt. Om det uppenbart behövs för bevarandet rådjursstarnmen inom ett område får föreningen även

av meddela inskränkningar i fråga om avskjutningens omfattning. När det gäller upplåtelse områdesjakt beträffande älg, kronhjort och dovhjort blir

av nuvarande regler oförändrade.

Beträffande småvilt får viltvårdsornrådesföreningen alltjämt besluta om områdesjakt och upplåtelse sådan jakt. Föreningens beslut gäller dock

av inte fastighet ägare motsätter sig områdesjakt småvilt.

vars

Utredningen föreslår att möjligheten som finns i dag att inskränka vissa fastighetsägares rätt att förfoga över jakträtten genom upplåtelse skall utgå. Likaså föreslås att möjligheten att utföra viltvårdsanläggningar en fastighet fastighetsägares vilja skall försvinna. Vidare lagfästs

mot en systemet med jakträttsbevis. Dessutom införs en ny regel som gör det möjligt att i vissa fall undanta fastighet från områdesjakt om den

en ombildas eller nybildas genom fastighetsbildning.

Utredningen föreslår att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får möjlighet att meddela närmare föreskrifter i frågor om om-

Vilrvårdsområden 259

rådesjakt och gemensamhetsjakt. Möjligheterna att ta ut avgifter förändras också. Vidare införs en bestämmelse i lagen som innebär att beslut med stöd av lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Förfarandet vid bildandet ändras endast det sättet att nuvarande möjlighet för länsstyrelsen att besluta om att bilda ett viltvårdsområde utan föregående förrättning försvinner i de fall fastighetsägarna

inte är ense.

Beträffande stadgarna ändras kravet vad de skall innehålla. Röstningsreglerna ändras så att rösträtt tillkommer endast fastighetsägarna i viktiga frågor som innebär inskränkningar i jakträtten. Dessutom föreslår utredningen en förändring av reglerna för att ändra föreningens stadgar.

Bestämmelsen att ett område inte får upplösas innan tio år har förflutit från bildandebeslutet försvinner. Ett viltvårdsområde skall upplösas fler än

om en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger

mer än femtedel viltvårdsområdets areal två varandra följande

en av ordinarie föreningsstämmor uttalar sig för en upplösning. Det sker vissa förändringar vid förfarandet när en förening skall upplösas. Dessutom ökar möjligheten att utesluta en fastighet ett viltvårdsområde. På fastig-

ur en hetsägares begäran skall en eller flera fastigheter med samma ägare,

som kan bestå som egen enhet för viltvård, uteslutas övriga fastigheter utgör

om ett lämpligt viltvårdsområde. Det införs vidare en möjlighet för en viltvårdsornrådesförening att bli upplöst efter konkurs.

I det avslutande avsnittet föreslås straffbestämmelsen försvinna och ersättas med en möjlighet för föreningen att besluta om tillfällig avstängning från områdesjakt. Vidare införs en bestämmelse som slår fast att vilt som dödas i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler skall tillfalla föreningen. Även beträffande skaran klagoberättigade föreslås föränd-

en ring. Den som inte är medlem men vars rätt berörs av föreningens beslut får enligt förslaget klagorätt. Länsstyrelsen och allmän förvaltningsdomstol skall vid ett överklagande i fortsättningen inte pröva bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet. Ett överklagat beslut kan i fortsättningen såväl upphävas som ändras.

260 Viltvårdsområden

7.2 Inledning

Utredningen har enligt direktiven i uppdrag att se över formerna för samverkan mellan markägare och jägare. Främst avses den samverkan som sker inom jaktvårdsområden.

För att uppnå bra viltvård krävs det, enligt utredningens direktiv, att

en jakten och viltvården bedrivs över stora sammanhängande områden. Som ett exempel bra viltvård nämns i direktiven de olika samverkansforrner

finns för älgjakten. Enligt direktiven sker jaktsamverkan i övrigt som

bildande jaktvårdsområden. Det är tvångssamfälligheter som genom av bildas på initiativ fastighetsägare i syfte att främja jaktvårdens och jakt-

av rättshavarnas intressen samordning av jakten och

gemensamma genom en viltvården. Bestämmelser om jaktvårdsområden finns i lagen 1980:894 om jaktvårdsområden.

Bestämmelserna i lagen jaktvårdsområden vad avser bildande och

om upplösning jaktvårdsområden har kritiserats. Naturvårdsverket fick

av därför den 8 oktober 1987 i uppdrag regeringen att utreda verksamheten

av med bildandet jaktvårdsområden. I uppdraget ingick att följa och studera

av verksamheten med bildandet jaktvårdsområden samt grundval av

av denna studie analysera vilka faktorer som påverkar jaktvårdsområdesbildningen och redovisa vilka hinder eventuellt måste undanröjas eller

som vilka andra åtgärder bör vidtas för att få till stånd en ökad områdes-

som bildning. Naturvårdsverket redovisade sitt uppdrag till regeringen den 20 november l995. Enligt utredningsdirektiven skall utredningen överväga om det finns skäl till ytterligare ändringar utöver de som Naturvårdsverket föreslår när det gäller jaktvårdsområden.

Enligt utredningens direktiv måste strävan vara att inte bara skapa former för samverkan mellan markägarna utan även former för samverkan mellan markägarna och jägarna. l direktiven sägs att ägosplittringen vissa håll i Sverige medför att områden med mindre fastigheter inte kommer att användas för jakt under de former är nödvändiga för bra viltvård.

som en Det framhålls att jaktvårdsområdena då spelar viktig roll för att till-

en godose efterfrågan jakttillfällen. För att skapa jaktmöjligheter på goda

Viltvårdrømråden 261

villkor bör, enligt direktiven, jaktvårdsområdena

utvecklas och utgöra en bas för ett lokalt inflytande under demokratiska former.

Hittillsvarande bestämmelser för jaktvårdsområden ger en jaktvårdsområdesförening stora befogenheter att inom för gällande bestämmelser

ramen besluta om ändringar och inskränkningar när det gäller jakt och jaktutövning. Tveklöst finns det exempel på att denna möjlighet har missbrukats genom beslut som resulterat i en minskning av enskilda jägares möjligheter till jakt. Jämte tvångsanslutning torde det sådana beslut varit den

vara som största anledningen till ovilja att med i ett jaktvårdsområde och största grunden till osämja inom befintliga områden. Utredningen föreslår i det följande ändringar i lagen som ger förutsättningar för att det skall kunna skapas jaktmöjligheter goda villkor. Sammantaget innebär förslagen att jaktvårdsområdena utvecklas så att de utgör bas för ett lokalt inflytande

en under demokratiska former. Den möjlighet finns i dag att missbruka

som lagen minskar betydligt.

Utredningen inleder med att ge en historisk bakgrund till dagens jaktvårdsområden i avsnitt 7.3. I avsnitt 7.4 och 7.5 redovisar utredningen gällande lagstiftning området samt några statistiska uppgifter jaktvårdsom-

om råden. I avsnitt 7.6 redovisar utredningen vissa huvudpunkter i sitt förslag och vilka överväganden utredningen därvid gjort. Slutligen, i avsnitt 7.7, redovisar utredningen paragraf för paragraf de ändringar som den föreslår i lagen jaktvårdsområden. Även ändringar inte kommenterats i

om som avsnitt 7.6 får där en ingående kommentar.

7.3 Historisk bakgrund

De första bestämmelserna om jaktvårdsornrådesinstitutet återfinns i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt. I 9 § denna lag stadgades följande.

"Sluta ägare av enskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett samman-

hängande område, i sådan egenskap avtal om hum jakten å området må

utövas och jaktvården handhavas, skall å vad avtalet innehåller om

jaktens utövande och om skyldighet för ägare att å sin mark tåla,

anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende

262 Vilrvårdsområden

tillämpas vad i allmänhet stadgas servitut; dock vare sådant avtal om bindande över femtio år från det avtalet slöts."

Som framgår stadgandet var det en frivillig samverkansform. I den av bakomliggande utredningen skrivelse den 23 december 1909 till Jordbruksdepartementet 33 ff. redovisas vilka motiv som låg bakom bestämmels. tillkomst. Tankegångarna om det föreslagna systemet bygger att det sens krävs viss minimiareal för att tillfredsställa de vilda djurens näringsbeen hov. Minimiarealen enligt skrivelsen, högst växlande beroende dels de skilda djurens levnadssätt, dels markens beskaffenhet och andra naturförhållanden. Det finns dock alltid en minimigräns för varje djurslag som inte kan understigas. I skrivelsen sägs vidare.

"Under sådana förhållanden är det fara värdt, att, om en person, som äger den minimiareal, är erforderlig för ett visst djurslags som uppehälle och trefnad, sin mark idkar jakt efter djur af det slaget, han gör sig skyldig till misshushållning med jakten. Frestelsen härtill är så mycket större djuren kanske endast under ett tillfälligt som ströftåg uppehålla sig å det lilla område, hvaröfver skytten förfogar, och han med skäl kan säga sig att, om han icke begagnar tillfället att bemäktiga sig djuret, han endast har föga utsikt att själf få nytta däraf han detsamma. För honom är obetingat giltigt att en fågel i att sparar hand är bättre än tio i skogen. Det är känsla af ansvar för viltstammens vidmakthållande och förkofran, som så sällan kan påräknas hos den, har alltför liten jaktmark. Det lämpligaste skulle därför vara att som en bestämma att endast den, innehar viss minimiareal, äger att därå som en utöfva jakt."

Enligt anförd skrivelse borde arealen sättas olika för olika slag av vilt. De områden inte når till den fastställda storleken skulle då i jaktligt som upp avseende sammanslås med andra i liknande ställning och jakträtten utarrenderas för räkning. Om det inte fanns ett dylikt angränsande gemensam område skulle jakträtten överlåtas mot skäligt arrende annan granne, som hade tillräckligt med mark för att bilda eget jaktområde samt som strävade efter rationell viltvård. Endast genom sådana bestämmelser skulle viltvårdens intressen kunna bli tillgodosedda och jaktens ekonomiska betydelse komma till full rätt; och detta eftersom rationell viltvård småområden 3 I inte kan genomföras beroende kan omintetgöra resultaten att grannarna den enskildes ansträngningar och uppoffringar. av

Vilrvårdsamråden 263

De sakkunniga ansåg i den anförda skrivelsen att sådana bestämmelser om viss minimiareal intet sätt avsåg att beröva den mindre markägaren hans jakträtt utan blott att i viltvårdens intressen inskränka hans befogenhet att själv utöva denna rätt och därigenom ge samma rätt ett större och varaktigare värde för markägaren. Trots det ansåg de sakkunniga att sådana bestämmelser alltför mycket skulle strida mot folks vanor och föreställningar för att ett förslag om en lagstiftning i sådan riktning skulle kunna genomföras med framgång. I stället föreslogs ett stadgande, som företedde stora likheter med bestämmelsen ovan, som gynnade frivillighetens väg uppkomna sammanslutningar. Motiven bakom bestämmelsen byggde i allt väsentligt på de uttalanden som redogjorts för

ovan.

Nästa steg i riktning mot de jaktvårdsområden vi har i dag togs i 1938 års lag 1938:274 om rätt till jakt. Genom denna lag infördes möjligheter att tvångsvis sammansluta fastigheter i ett område kallat jaktvårdsområde. Man övergick därmed från frivilligt bildande samverkansområden till av

av offentlig myndighet fastställda jaktvårdsområden. Förutsättningarna för områdets bildande var att fyra femtedelar berörda fastighetsägare som

av ägde minst fyra femtedelar av marken biträdde beslutet. Områdena skulle beslutas för en tid av lägst tio år och högst tjugofem år.

Utredningsmannen framhöll i sitt betänkande SOU 1936:38 de, för en effektiv viltvård, ogynnsamma verkningarna av att jaktornrådena var alltför små och önskvärdheten av att dessa markägares jakträtt kunde göras mera fruktbärande. Ett medel att nå dessa mål utgör, enligt utredningsmannen, sammanslutning av flera smärre fastigheters ägor till ett jaktvårdsornråde med av delägarna antagna regler för jaktutövningen och viltvården området. Han konstaterar att det i 1912 års lag om rätt till jakt finns möjlighet att, genom frivilliga avtal, bilda sådana jaktområden men att de flesta försöken att bilda sådana områden strandat en eller annan markägares vägran att biträda avtalet.

Utredningsmannen konstaterar vidare i sitt betänkande att en av de mera väsentliga anmärkningarna mot tidigare förslag med tvångsinslag dvs. att

jaktvårdsområden skall kunna bildas även gentemot en tredskande markägare har varit att det ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt

över sin mark, som blir följden av ett sådant förslag, skulle vara oförenligt

264 Viltvårdsømråden

med den på urgammal tradition grundade rätten att jaga egen mark. Utredningsmannen bemöter anmärkningarna på följande sätt.

"Vid ett första betraktande av föreliggande spörsmål ligger det

onekligen nära till hands att anse, att man genom att stadga, att en

fastighet eller del av sådan skall mot ägarens vilja kunna anslutas till

jaktområde, är fråga, och att således sådan fastighetsägare

varom nu

kan tänkas icke endast bliva ålagd inskränkningar i fråga om ut-

övningen honom själv tillkommande jakträtt utan även förpliktad tåla

tillvaron av andra jägare på fastigheten, gör ett så betydande ingrepp i

hans rätt att i jaktligt hänseende förfoga över fastigheten, att detsamma

måste anses oförenligt med här i riket rådande uppfattning. Ser man

emellertid närmare saken och undersöker avsikten med och det

eftersträvade resultatet av ett sådant stadgande, lärer man finna att detta

ingrepp är av mera formell än reell natur. Visserligen torde de för

jaktornrådet antagna reglerna angående bl.a. jaktutövningen komma att

förhindra fastighetsägaren att efter eget gottñnnande utöva jakt, och väl

torde han bliva nödsakad tåla andra jägare på sin mark, men han synes

härför bliva mer än väl kompenserad av att han i regel vid den av

honom själv bedrivna jakten får röra sig över betydligt större areal än

omfattas hans fastighet. Och det slutliga resultatet av

som av egen

honom pålagda inskränkningar i fråga om jaktutövningen lärer i varje

fall bliva, att han i framtiden väl icke kommer att kunna berömma sig

att hava överlistat den sista haren eller tjädertuppen i skogen, men

att han däremot torde kunna påräkna ett kanske icke alltid stort men

jämnt utbyte av sin jakt."

I propositionen redovisas liknande tankegångar prop. 1938:46 s. 26 f.. Den möjlighet, beretts i 1912 års lag, för ägare av särskilda fastig-

som heter, vilka bilda ett sammanhängande område, att sammansluta sig för att skapa större jaktarealer har, enligt departementschefen, otvivelaktigen varit till nytta för viltvården och därmed för den enskilde jakträttshavaren. Enligt departementschefen gör "ägoñguremas belägenhet" det många håll omöjligt för ägarna att bedriva jakt var för sig utan att intrång sker andra ägares jakträttsområden. Detta kan, enligt honom, lätt leda till ett hänsynslöst exploaterande viltbeståndet, då den enskilde jägaren frestas

av att fälla allt, kommer i hans väg, för att det icke skall bli en annan

som jägares byte. Departementschefen vidare att viltstammen försvinner

anser alltmer och att fara för utrotning värdefulla djurarter föreligger i stora

av delar av landet.

Viltvårdsområden 265

Genom sammanslutning kan, enligt departementschefen, mindre

ägare av områden avsevärt förbättra sina möjligheter att vårda och utnyttja jakten. Det har emellertid ofta mött svårigheter att frivillighetens väg

genomföra de i 1912 års jaktlag avsedda sammanslutningarna

eftersom en eller annan ägare till mark som borde tillhöra det jaktvårds-

gemensamma området, funnit det fördelaktigt att ställa sig utanför. Departementschefen anför vidare s. 26 f..

"...finner jag det önskvärt, att en övervägande majoritet jordägare

av med sammanhängande marker skall kunna genomföra beslut bild-

om ande av ett gemensamt jaktvårdsområde.---Då det torde vikt, att

vara av denna möjlighet att genomföra en sammanslutning endast tillgripes i ytterlighetsfall, vill jag emellertid föreslå den ändringen..., att de som biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika äga minst fyra femtedelar av marken i fråga. Vad beträffar dispositionen över jakträtten torde den inskränkningen böra stadgas, att utarrendering av jakten å området må ske,

om samtliga delägare äro därom ense, vilket dock icke bör utgöra hinder för enskild delägare, som själv önskar använda sig sin jakträtt, att

av å annan person överlåta densamma. Att besluta rörande sättet för jaktens utövande, t.ex. om delägarna skola få jaga allenast å mark

egen eller å hela jaktvårdsområdet eller om sammanslutningen endast skall avse jakt efter visst djurslag, synes,...,böra överlåtas å delägarna..."

Ändringen SFS 1963:606 i 1938 års lag rätt till jakt innebar

om en sänkning av kvottalet vid bildandet av ett jaktvårdsområde. Förutsättningarna för att bilda ett jaktvårdsområde var därefter att tre fjärdedelar av berörda fastighetsägare som ägde minst tre fjärdedelar den ifrågavarande

av marken biträdde beslutet.

I betänkandet Jaktvårdsområden 1979: 19 konstaterar Jakt- och viltvårdsberedningen att rätten att jaga och den därmed förenade skyldigheten att genom åtgärder i övrigt sörja för viltvården är knuten till fastighetsägandet. Emellertid omfattar ägandet i mycket stor utsträckning enheter som med hänsyn till storlek och form inte är lämpliga för jakt och övrig viltvård. Det är därför, enligt beredningen, angeläget att när det gäller viltvården till stånd en samverkan över ägogränsema. Enligt beredningen tillgodoser jaktvårdsområdena ett samhällsintresse genom att de ökar möjligheterna att bedriva en jakt som väl fyller de krav som kan ställas från biologisk synpunkt. Intensivare viltvårdsåtgärder är också ett allmänintresse enligt

266 Vilrvårdsområden

beredningen. Ökade insatser det området är nämligen angelägna både av allmänna naturvårdsskäl och med hänsyn till att miljöförändringar i vissa hänseenden försämrat betingelserna för viltet.

Enligt beredningen kan bildandet av jaktvårdsområden också innebära stora fördelar för jägarna. De positiva effekterna av en bättre viltvård kommer också jägarna till del. En intensivare viltvård är dessutom ett inslag i de åtgärder krävs för att möta allt större efterfrågan jakttillfällen. För

som en ägarna små fastigheter medför, enligt beredningen, ett jaktvårdsområde

av påtagliga fördelar när fastighetsägarna får möjlighet att utöva jakt inom hela området eller inom flera fastigheter utgör en sektion av området.

som

Beredningen framhåller vidare att värdet och behovet av jaktvårdsområden har understrukits av både 1949 årsjaktutredning och jaktmarksutredningen. Enligt den förstnämnda utredningen SOU 1950:40 finns det exempel att jaktvårdsområden medfört goda förutsättningar för jakt där jakträttsha-

tidigare knappast kunnat utnyttja sin jakträtt grund av ägosplitvarna tringen. I andra fall har områdesbildningen möjliggjort ett utökat utbyte av jakten utan att viltstammarnas fortbestånd äventyrats. Jaktmarksutredningen har framhållit att både forskningsrön och praktiskt utövad jakt visar att en biologiskt anpassad älgjakt måste bedrivas samordnad över relativt stora arealer. Även när det gäller annat villebråd än älg fordrar enligt utredningen hänsynen till biologiska anspråk, att jaktvården bedrivs efter ett ensartat program över relativt stora arealer.

7.4 Gällande lagstiftning

7.4.1 Inledning

I detta avsnitt redovisas lagen jaktvårdsområden med utgångspunkt i

om förarbetsuttalanden, praxis och doktrin. Genomgången av lagen sker paragraf för paragraf i den ordning de upptas i lagen.

Av landets drygt 1 900 jaktvårdsområden regleras alltjämt knappt 300 enligt 10-13 §§ lagen 1938:274 rätt till jakt. Reglerna i 1938 års

Viltvårdsområden 267

jaktlag kommer inte att beröras nedan. Utredningen har redogjort översiktligt för denna lagstiftning i föregående avsnitt.

7.4.2 Allmänna bestämmelser

I syfte att främja jaktvården och jakträttshavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och viltvården kan, enligt l § lagen om jaktvårdsområden, två eller flera fastigheter eller delar fastigheter

av sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttshavare inom detta bilda en jaktvårdsområdesförening. Ett och samma markområde kan dock inte ingå i än ett jaktvårdsområdeRÅ 1983 ref. 2:30. Med jaktvård

mer avses enligt motiven SOU 1979:19 s. 32 och l979/80:180 28 dels

prop. s. en ändamålsenlig och efter tillgången vilt lämpad jakt, dels åtgärder för viltets skydd och förkovran. I lagen jämställs begreppen jaktvård och viltvård SOU 1979:19 s. 89.

Den lämplighetsprövning som enligt 8 § lagen om jaktvårdsområden skall föregå ett beslut att bilda ett jaktvårdsområde skall ske med ledning

av ändamålsbeskrivningen i 1 Det sistnämnda stadgandet motsvarar Jaktoch viltvårdsberedningens förslag se prop. 1979/802180 s. 28. Beredningen framhåller i sitt betänkande att det främsta syftet med lagen är att främja jaktvården och att skapa möjligheter till positiv samverkan mellan fastighetsägarna SOU 1979:19 92 f.. Ändamålet bör

s. vara att gemensamt för flera fastigheter eller delar av fastigheter samordna jaktutövningen och andra åtgärder till främjande av viltvården. Bildandet och förvaltningen av ett jaktvårdsområde bör följaktligen alltid ha till syfte att främja viltvården i den betydelse som nyss angetts. Så länge det syftet inte äventyras kan åtgärder vidtas för attjakten skall kunna ge såväl ekonomisk avkastning som möjligheter till avkoppling. En jaktvårdsområdesförening skall således, enligt beredningen, inte ha rätt att driva någon verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket området bildades.

Från lagens tillämpningsområde undantas i 2 § lagen om jaktvårdsområden kronomark ovanför odlingsgränsen samt renbetesijällen. På annan mark där samerna enligt rennäringslagen l97lt437 har rätt att jaga får någon inskränkning inte ske i denna bildande jaktvårdsområden.

rätt genom av Syftet med regleringen är att skydda samemas rennäringslagen grundade

268 ViItvårdsom råden

jakträtt se 25 § rennäringslagen mot intrång genom bildande av jaktvårdsområden. Vissa marker, där samerna har jakträtt, skall sålunda inte kunna omfattas av jaktvårdsområden och beträffande övriga marker får någon inskränkning inte ske i samernas jakträtt genom bildande av jaktvårdsområden.

Man utgår, enligt motiven prop. 1979/802180 s. 19, ifrån att förutsättningarna för ett väl fungerande samarbete inom ett jaktvårdsområde ökar alla de utövar jakten och utför viltvårdsarbetet får vara med

om som och, åtminstone i viss utsträckning, besluta hur verksamheten skall bedrivas. I 3 § lagen om jaktvårdsområden finns bestämmelser om förutsättningarna för medlemskap i jaktvårdsområdesförening. Den som äger mark ingår i ett jaktvårdsområde är medlem i föreningen. Med-

som lemskapet är inte frivilligt för fastighetsägaren; den som äger en fastighet i ett jaktvårdsområde är nämligen alltid medlem i jaktvårdsområdesföreningen. Jakträtten en fastighet kan vara upplåten till annan antingen

nyttjanderättsavtal bara avser jakten eller genom avtal om jordgenom som bruksarrende. Den som grund av upplåtelse har rätt att under minst ett jaktår den l juli den 30 juni jaga mark som ingår i jaktvårdsområdet

skall begäran medlem i föreningen under upplåtelsetiden

antas som såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Medlemskapet i en jaktvårdsområdesförening är sålunda frivilligt för en nyttjanderättshavare. Dessa regler avseende nyttjanderättshavare gäller även för den som har jakträtt grund jordbruksairende. En nyttjanderättshavare som däremot begär att

av bli medlem skall regel antas. Skäl för att inte anta en nyttjanderättsha-

som

medlem kan, enligt motiven a. prop. s. 19, vara dels att samma vare som mark upplåtits till flera jägare och marken är av så begränsad omfattning att det skulle bli en överrepresentation om alla fick bli medlemmar, dels att nyttjanderätten jakt i mycket begränsad omfattning t.ex. kråkfågel

avser

en mindre fastighet.

Beslut bildande ett jaktvårdsområde meddelas, enligt 4 § lagen om

om av jaktvårdsområden, länsstyrelsen som i samband därmed skall fastställa

av stadgar för jaktvårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i 21 I samband med bildandebeslutet fastställer alltså länsstyrelsen stadgar för jaktvårdsområdesföreningen dels i vilken utsträckning jakten

vad avser skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsornrådet och grunderna i övrigt för

Viltvårdsømråden

jakten och viltvården, dels vilka riktlinjer i övrigt skall gälla för föresom ningens verksamhet samt dels grunderna för bestämmandet avgifter till av föreningen. Länsstyrelsens fastställelse jaktvårdsområdesföreningens av stadgar avser de delar är specifika med hänsyn till föreningens ändasom mål och karaktär av tvångssammanslutning och inte bara är översom en föring till stadgarna av regler gäller redan grund lagen prop. som av 1979/80:l80 s. 117.

I sin prövning av stadgarnas innehåll har länsstyrelsen att beakta att stadgarna inte kränker enskild rätt eller innehåller något som strider mot l l lag eller författning prop. 1979/802180 124. I vad mån stadgebes. en i stämmelse kan sägas kränka enskild rätt måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Givet är att det förhållandet att jaktutövningen inom jaktvårdsområdet kan komma att regleras i olika hänseenden inte utan vidare kan betraktas rättskränkning. Detsamma som en gäller inskränkningar i en fastighetsägares rätt att upplåta jakträtt när en sådan upplåtelse kan bli till förfång för jaktvården eller övriga jakträttshavare inom området. Däremot kan stadgebestämmelser som innebär omotiverade åtskillnader mellan fastighetsägarna vad beträffar rättigheter och skyldigheter naturligtvis inte godtas. Självfallet måste det också betraktas som otillbörligt om exempelvis bestämmelserna tilldelning jakträttsom av bevis utformas så att någon fastighetsägare utestängs från jakten a. prop. s. 36.

I motiven uttalas a. prop. s. 22 att enligt allmänna principer gäller som huvudregel att ett beslut om bildande av jaktvårdsområde medför att nyttjanderättshavarna blir bundna de regler för jaktutövningen av som bestäms genom bildandebeslutet och genom de beslut fastighetsägarna som inom området kan komma att fatta. De regler som bestäms för jaktutövningen inom jaktvårdsområdet blir alltså bindande för nyttjanderättsen havare i samma utsträckning som för fastighetsägare. Områdesbilden ningen kan innebära både fördelar och nackdelar för nyttjanderättshavarna. Jaktutövningsrätten kan komma att utsträckas till att, oberoende av fastighetsgränserna, gälla hela jaktvårdsområdet eller del detta. Ã en av andra sidan kan inskränkningar komma att beslutas vad gäller exempelvis jakttider och det antal djur som får fällas.

270 Vilrvårdsområden

I 5 § lagen om jaktvårdsområden upptas bestämmelser som utformats efter mönster 7 kap. 30 §jordabalken angående jämkning av villkor av för upplåtelse jakträtt och om uppsägning av upplåtelseavtal i de fall då av värdet den upplåtna jakträtten minskas eller ökas genom bildandet av ett av jaktvårdsområde. nedsättning ersättningen skall väckas vid Talan om av tingsrätt inom två månader från det nyttjanderättshavaren erhöll del av lagakraftvunnet beslut bildande jaktvårdsområde. Den som vill säga om av avtalet skall göra det inom samma tid. upp

Bedömningen jakträttens värde ökas eller minskas får ske med av om ledning beslutet bildandet och innehållet i de fastställda stadgarna av om prop. 1979/802180 117 f.. I vad mån någon ändring av värdet skett s. torde emellertid inte kunna avgöras vare sig vid tiden för bildandet av jaktvårdsområdet eller nära anslutning därtill. Värdet kan nämligen komatt påverkas omständigheter inte går att överblicka. Beslut som ma av som jaktstämman eller sammanslutningens styrelse meddelar angående jaktutövningen, t.ex. i fråga jakttider och antal djur som får skjutas, kan om innebära väsentliga inskränkningar nyttjanderättshavares möjligheter att av utnyttja jakträtten. När tvåmånadersfristen löpt ut, och inskränkande beslut fattas stämma eller styrelse, finns det dock ingen möjlighet för nyttav janderättshavaren att till stånd nedsättning av ersättningen eller att en säga avtalet med stöd av nu aktuella regler. upp

Enligt 6 § lagen om jaktvårdsområden gäller beslut enligt lagen även mot medlemmar. Det innebär att medlem är bunden av de stadgar förenya ny ningen har och de beslut stämman och styrelsen har fattat när han blir medlem. Med uttrycket nya medlemmar avses nya fastighetsägare som obligatoriskt blir medlemmar i föreningen och sådana nya nyttjande- rättshavare blivit invalda medlemmar. De jaktberättigade inom som som jaktvårdsområdet, inte är medlemmar, är också bundna av de regler som gäller för jaktutövningen och viltvården enligt stadgar och beslut. som Detta följer allmänna principer. En fastighetsägare kan inte ge en av nyttjanderättshavare bättre rätt än han själv har. Det torde innebära att regler gäller för upplåtaren även gäller mot nyttjanderättshavare, som ny trots att denne inte blir medlem i jaktvårdsområdesföreningen.

Vilrvårdsområden 271

7.4.3 Villkor för bildande

Enligt 7 § lagen om jaktvårdsområden får ettjaktvårdsområde bildas endast om en majoritet av fastighetsägarna medger det. Majoriteten skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst hälften av den mark som det är fråga om. I de fall fastighetsägarna inte är eniga om att bilda ett jaktvårdsområde alltså lagen, denna

ger genom bestämmelse, en möjlighet till tvångsbildning majoritetsbeslut. Jakt-

genom och viltvårdsberedningen motiverade tvångsmöjligheten följande sätt SOU 1979:19 s. 103 f..

"Enligt gällande lagstiftning får en områdesbildning inte kränka enskild rätt- en regel som bör upprätthållas även i fortsättningen. Vissa inskränkningar i självbestämmanderätten får emellertid fastighetsägare räkna med. Inom jaktvårdsområdet kan särskilda bestämmelser komma att gälla för jaktutövningen. Fastighetsägaren kan få tåla att vissa anläggningar för viltvården utförs på mark som tillhör honom. Dessutom kan hans möjligheter att upplåta jakträtten fastigheten påverkas. Rådighetsinskränkningama måste dock betraktas som måttliga särskilt som de ställs mot de fördelar jaktvårdsområdet innebär för berörda fastighetsägare. Det är därför inte hänsynen till fastighetsägarna i

som första hand bör vara avgörande för i vilken grad tvångsanslutning bör vara möjlig. Avgörande bör främst vara dels det allmänna intresset av att jaktvårdsområden bildas och dels utsikterna att få till stånd ett positivt samarbete mellan fastighetsägarna. Förutsättningarna i det sistnämnda avseendet kan skifta från fall till fall. De till områdesbildningarna negativa fastighetsägarna kan, trots att de utgör en minoritet, ha sådana skäl för sin inställning att utsikterna till positiv

en verksamhet är obeñntlig. Det kan i andra fall förhålla sig det sättet att ett lojalt samarbete kan förväntas trots att en relativt stor grupp fastighetsägare ställer sig avoga till eller ointresserade av områdesbildningen."

Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande i samma fråga prop. 1979/80:18O s. 14 f..

"Jag vill understryka att ett väl fungerande jaktligt samarbete över ägogränserna i stor utsträckning måste bygga en positiv inställning hos fastighetsägarna. Till detta bör särskild hänsyn tas vid utformningen av reglerna för bildande av jaktvårdsområden. Den nuvarande jaktlagstiftningen ställer inte upp några bestämda krav i fråga om jaktvården. I jaktlagen sägs endast att jakträttsinnehavarna genom en lämplig

272 Viltvårdsområden

och ändamålsenlig jakt och genom viltvårdsåtgärder bör sörja för att ett artrikt och livskraftigt viltbestånd bevaras. I vilken utsträckning detta stadgande, som har karaktären av en rekommendation, kommer att följas blir även när jakträttsinnehavarna samverkar i ett jaktvårdsområde beroende av deras personliga engagemang och intresse. Bildande av ett jaktvårdsområde skapar visserligen bättre förutsättningar för en aktiv jaktvård. För att dessa förutsättningar skall tas till vara är det emellertid nödvändigt att betryggande majoritet fastighetsägarna redan från

en av början sluter bakom tanken på en samverkan och är överens om

upp huvuddragen i verksamheten...Kravet viss majoritet bland fastighetsägarna måste emellertid vägas mot intresset av att underlätta bildandet av jaktvårdsområden.

lagändring år 1963 prop. 1963:136 sänktes majoritetstalet

Genom en från fyra femtedelar till tre färdedelar...Vid jaktlagens tillkomst förutsattes att jaktvårdsområden i regel skulle komma att bildas frivilligt

enhälliga beslut. Av de uppgifter om jaktvårdsområdesbildgenom ningen har redovisats framgår emellertid att de flesta jaktvårdsom-

som rådena bildats efter förrättning. Jaktvårdsområdena har ändå, trots att bildandet således har rymt inslag av tvång, i allmänhet kommit att utgöra väl fungerande jaktliga enheter. Det har i olika sammanhang framhållits att fastighetsägare, som till en början har varit negativa till bildandet, i många fall kommit att ändra uppfattning när jaktvårdsområdet väl har kommit till stånd. Det kan därför vara försvarligt att som beredningen föreslår ytterligare mildra majoritetskravet."

För att ett jaktvårdsområde skall få bildas krävs, enligt 8 § lagen om jaktvårdsområden, att bildandet är lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång, viltstammen samt förhållandena i övrigt. Den lämplighetsprövning skall ske enligt förevarande paragraf görs, som nämnts

som tidigare, länsstyrelsen. Vid lämplighetsprövningen skall såväl själva

av bildandet stadgamas innehåll prövas mot bakgrund av det i 1 §

som angivna ändamålet.

Med hänsyn till att jakten bedrivs under mycket växlande förhållanden har lagstiftaren inte ansett det möjligt att i detalj försöka ange vilka omständig-

skall beaktas vid lämplighetsprövningen prop. 1979/802180 heter som 15 f.. Enligt propositionen bör dock ett jaktvårdsområde inrättas endast s. i sådana fall då det med hänsyn till markområdets belägenhet och om-

fång, viltstammen och förhållandena i övrigt finns anledning att anta att

det lagen uppställda syftet kommer att förverkligas. Vid denna prövning av måste hänsyn tas till att det föreslagna markområdet får en lämplig avgränsning inte bara i terrängen utan också i förhållande till andra redan

SOU 1997391 Viltvårdsområden 273

bestående eller planerade jaktvårdsområden.

Stor hänsyn måste också tas till den inverkan bildandet kan ha jakt har samordnats över

som fastighetsgränserna i annan form än i ett jaktvårdsområde. Härvid

avses främst den samordnade älgjakten. Man kan konstatera att det i motiven uppställda kravet utredning avseende områdets lämplighet för det i l § lagen om jaktvårdsområden omnämnda ändamålet är lågt.

I ett jaktvårdsområde får. enligt 9 § lagen jaktvårdsområden, inte

om tas

någon fastighet som med hänsyn till omfång eller användning eller

av annan orsak saknar betydelse för jaktvården. Bestämmelsen alltså

avser fastigheter som inte har någon betydelse vare sig för jakten eller viltvården. l motiven har angetts att fastigheter inom tätbebyggt område och fastigheter som utgörs av gård, trädgård, industriområde eller liknande inte kan komma i fråga för anslutning SOU 1979:19 s. 107. Vidare får, enligt andra stycket samma paragraf, mark som har samma ägare och som lämpligen bör bestå som en enhet för sig för jaktvård inte anslutas utan ägarens medgivande. Det innebär att en markägare kan vägra anslutning bara om marken uppfyller de krav som motsvarar dem som enligt 8 § gäller för ett jaktvårdsområde prop. 1979/80: 180 s. 3 l. Lämplighetsprövningen skall emellertid också avse huruvida det med hänsyn till det tilltänkta jaktvårdsområdet kan godtas att marken lämnas utanför.

7.4.4 Verksamhet

För upplåtelse eller överlåtelse jakträtt inom ett jaktvårdsområde får,

av enligt lO § lagen jaktvårdsområden, föreskrivas krav tillstånd av

om jaktvårdsområdesföreningen. Tillstånd får vägras av föreningen endast om den till vilken jakträtten upplåts eller överlåts inte förfogar över mark inom jaktvårdsområdet av sådan storlek föreskrivs i föreningens stadgar eller

som a l om upplåtelsen eller överlåtelsen kan anses olämplig med hänsyn till i jaktvården eller sätt är till avsevärd olägenhet för medlemmarna.

annat Vidare får jaktvårdsområdesförening upplåta rätt till jakt som skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet om det finns föreskrifter om sådan upplåtelse i stadgarna.

Viltvårdsområden

I motiven till denna bestämmelse prop. 1979/80:l80 s. 21 framhålls vikten av att de möjligheter till samverkan som jaktvårdsområden ger tas till vara i så stor utsträckning som möjligt. Därefter anförs följande.

"Det är både från allmän och enskild synpunkt önskvärt att jakträttsinnehavarna får möjlighet att utnyttja hela området för jakt och påtar sig ett gemensamt ansvar för viltvården. Genom en sådan samverkan kan jaktvården bli effektivare och därmed ett ökat antal jakttillfällen skapas. Det förhållandet att bildandet jaktvårdsområden kan innebära

av att ett ökat antal jakttillfällen ställs till förfogande för marklösa jägare bör självfallet inte motverkas genom regler som onödigtvis hindrar upplåtelser. För att främja såväl bildandet jaktvårdsområden som utbudet

jaktmark bör det liksom hittills i princip stå varje fastighetsägare fritt av att upplåta jakten på den egna fastigheten även sedan denna tagits i ett jaktvårdsområde...

...Har fastighetsjägaren rätt att jaga inom hela området, bör upplåtelsen följaktligen innebära att nyttjanderättshavaren övertar den rätten. Det innebär emellertid att även fastigheter av mycket måttlig storlek får ett högt jaktligt värde, vilket i sin tur kan leda till ett stort antal upplåtelser. Viltbeståndet inom området kan komma att utsättas för ett jakttryck inte förutsatt vid områdets bildande och som

som var inte är förenligt med god jaktvård. Fastigheternas rätt att avtala om

en upplåtelser bör därför inte gälla oinskränkt. Jaktvårdsområden bör som beredningen föreslagit kunna vägra att godta sådana upplåtelser, om de är olämpliga med hänsyn till jaktvården eller annat sätt är till avsevärd olägenhet för övriga jakträttsinnehavare området."

Lagrådet anmärkte bl.a. följande beträffande detta stadgande a. prop. s. 119.

"Paragrafen utgår från att tillståndstvång gäller för fastighetsägares upplåtelse jakträtt tillkommer honom inom jaktvårdsområdet,

av som

sig upplåtelsen endast jakt hans mark eller vid vare avser egen gemensamhetsjakt också omfattar jakt annans mark. I lagens regelsystem för jaktvårdsområden ligger inte något sådant tillståndstvång inbyggt. De restriktioner skall gälla för fastighetsägarnas för-

som fogande över rätten till jakt deras fastigheter måste därför särskilt beslutas antingen vid bildandet jaktvârdsområdet eller senare under

av dess bestånd. Av den föreslagna paragrafen framgår indirekt att tillståndstvång för upplåtelse kan etableras och att tillstånd till upplåtelse kan vägras efter diskretionär prövning endast med den begränsningen att tillstånd måste fastighetsägare men inte annan jakträttsinnehava-

ges re upplåtelsen inte kan olämplig med hänsyn till jaktvården

om anses eller annat sätt är till avsevärd olägenhet för övriga medlemmar...

Viltvårdsområden 275

Lagstiftningen om jaktvårdsområden är avsedd att främja jaktvården genom en samordning av jakten och viltvården fastigheterna l § i förslaget. Det är alltså handhavandet av jakträtten som är föremål för lagregleringen medan de civilrättsliga reglerna om vem jakträtten tillkommer, förutsättningar och former för upplåtelse och överlåtelse

av jakträtt etc. i princip inte skall rubbas. Bakom den reglering skett

som i 10 § i det remitterade förslaget ligger emellertid insikten

att upplåtelser av jakträtt inom området till utomstående kan motverka de intressen som förestavat bildandet jaktvårdsområdet. Friheten att

av genom avtal upplåta jakträtt måste därför kunna inskränkas och lagförslaget anger indirekt liksom gällande lag att sådan inskränkning kan ske åtminstone med avseende fastighetsägares upplåtelse. Hur det förhåller sig med arrendatorernas överlåtelse sin jakträtt lämnas

av öppet. Intresset av att förhindra att jakträtten övergår andra till men för jaktvården måste emellertid vara lika stark oavsett upplåtelse

om eller överlåtelse föreligger. Inskränkningarna i avtalsfriheten där-

synes för böra gälla såväl upplåtelser som överlåtelser. Vidare måste de för att vara effektiva gälla alla som har jakträtt inom området vare sig de är medlemmar eller

Av det sagda torde framgå att de av jaktvårdsintressena betingade ingreppen i jakträttsinnehavarnas rätt att förfoga över sin jakträtt genom avtal har en sådan räckvidd att lagen bör ges ett uttryckligt och inte

som nu ett endast indirekt stöd för ett tillståndstvång..."

Möjligheten för jaktvårdsområdesförening att vägra tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt med hänsyn till storleken markinnehavet och att upplåta rätt till jakt som skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet tillkom 1984. Beträffande möjligheten att vägra tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt konstaterades i motiven prop. 1983/842170 s. 6 att fastigheter av måttlig storlek genom bildandet av jaktvårdsområden kan få ett högt jaktligt värde. Vidare konstateras att det vid bildandet avjaktvårdsområden många gånger förutsätts att inte samtliga markägare inom området kommer att utnyttja sin jakträtt. Det finns därför, enligt propositionen, en risk för att en obegränsad rätt till upplåtelse av jakträtt leder till ett jakttryck inom området som inte var förutsatt vid områdets bildande och som inte är förenligt med god jaktvård. En

en upplåtelse kan alltså, enligt propositionen, vara olämplig med hänsyn till jaktvården även om upplåtelsen inte innebär annat än att fastighetsägaren sätter en annan person i sitt ställe för att utöva den jakt som tillkommer honom. En jaktvårdsområdesförening skall därför även i sådana fall kunna pröva upplåtelsen med ledning stadgeföreskrifter minimiareal och

av om med stöd av 10 § lagen om jaktvårdsområden kunna vägra att ge sitt

276 Viltvårdsområden

tillstånd till upplåtelsen. Med hänvisning härtill infördes möjligheten att vägra tillstånd.

Samtidigt infördes också möjligheten för en jaktvårdsområdesförening att upplåta rätt till jakt inom jaktvårdsområdet. I motiven sägs a. prop. s. 8 f. att om jaktmöjlighetema inom jaktområdet inte utnyttjas i full utsträckning är det angeläget att jakttillfällena erbjuds jägare som saknar jaktmark. Inför en sådan upplåtelse skall föreningen pröva om det med hänsyn till medlemmarnas jaktutövning och de upplåtelser fastighetsägarna har avtalat om är förenligt med jaktvårdens och medlemmarnas gemensamma intressen att ytterligare jägare bereds möjlighet att jaga inom jaktvårdsområdet. Enligt den föreslagna bestämmelsen får, enligt propositionen, en jaktvårdsområdesförening befogenhet att upplåta jakt om en kvalificerad majoritet

fastighetsägarna vill föreningen den rätten. En sådan majoritet krävs av ge nämligen för att bestämma stadgarnas innehåll både vid bildandet av nya jaktvårdsområden och ändring stadgarna för bestående områden.

Det kan noteras att i 1938 års lag om rätt till jakt, Jakt- och viltvårdsberedningens förslag samt det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll en regel som avsåg att förhindra att någon går miste om sin jakträtt genom ett beslut majoritet av fastighetsägarna. I det remitterade lagförslaget

av en löd stadgandet: "Endast om alla fastighetsägare medger det får jaktvårdsområdet upplåta rätten till all jakt eller till all jakt efter viss djurart mark inom området". Detta förslag ll § utgick inrådan av lagrådet som anförde prop. 1979/801180 s. 120.

"Bildande av jaktvårdsområde innebär inte, vare sig enligt gällande

lag eller enligt förslaget, att fastighetsägarna avhänder sig jakträtten

sin mark utan endast att det tillskapas en möjlighet för dem att besluta

att jakten skall utövas gemensamt de i området ingående fastig-

heterna eller del området eller i fråga viss djurart. I viltvår-

av om

dens intresse kan också fattas beslut om att jakträtten inte skall utövas,

exempelvis i fråga om viss djurart. Fastighetsägarna är alltså bibehållna sin jakträtt men kan tvingas tåla inskränkningar i denna.

I ll §...är utgångspunkten att jakträtten hela området helt eller i

fråga om viss djurart tillkommer sammanslutningen och som villkor för

dennas jakträttsupplåtelse till annan föreskrivs samtycke av samtliga

fastighetsägare. För att sammanslutningen skall kunna förfoga över

rätten till jakt hela området genom upplåtelse till annan måste enligt

det förut sagda sammanslutningen genom civilrättsliga avtal med

Vilrvårdsom råden 277

samtliga fastighetsägare eller med deras jordbruks- eller jaktarrendatorer ha förvärvat jakträtten...Eftersom paragrafen kan upphov till den

ge misstolkningen att redan själva bildandet av jaktvårdsområdet kan överföra jakträtten inom området sammanslutningen bör den föreslagna 11 § utgå..."

På begäran av fastighetsägare som av ideella skäl motsätter sig jakt skall, enligt ll § lagen om jaktvårdsområden, hans fastighet undantas från jakt som inom jaktvårdsområdet skall bedrivas gemensamt. Några närmare synpunkter hur stadgandet skall tolkas ges inte i förarbetena eller i praxis. Vid tillkomsten av lagen angavs dock att liknande bestämmelse

en fanns intagen i Svenska jägareförbundets dåvarande norrnalstadgar för jaktvårdsområden och att fann det lämpligt att frågan reglerades i lag.

man I en dom från Kammarrätten i Sundsvall dom 1995-05-24, Målnr. 4410- 1994, hänvisar man till dessa förarbetsuttalanden och nämnda stadgar, och ger följande tolkning av bestämmelsen.

"Kammarrätten finner att vid bedömningen...bör beaktas att fråga är om en lagstiftning av i viss mån tvångskaraktär, så sätt att markägare på grund av bestämmelserna opinionsvillkor kan tvingas att mot

om sin vilja ingå med sin mark i ett jaktvårdsområde. Just denna

omständighet får rimligen antas ha spelat roll för införandet den

av säkerhetsventil mot ett för det enskilda fallet alltför långt gående tvång...Ovan citerade förarbetsuttalanden och kommentar till stadgarna leder vidare till antagandet att kravet utredning angående påstådda ideella skäl inte skall sättas högt men att viss granskning dock måste vara möjlig, såvida det ifrågasätts huruvida begäran avlysning

en om från jakt bygger vad som kan kallas genuina ideella grunder.

Med utgångspunkt från vad som är allmänt språkbruk får antas att lagstiftaren med ideella skäl åsyftar skäl bygger etiskt eller

som en känslomässigt eller av likvärdiga skäl djupt grundad övertygelse med principiell räckvidd. Satt i sammanhang med avståndstagande från jakt kan detta t.ex. innebära att någon upplever stark känsla

en av samhörighet med djuren. Det kan också vara, med viss tillämpning av vad som kan utläsas av jägareförbundets studiematerial, fråga om den som anser att jakt rent allmänt sett är en etiskt oacceptabel handling som enbart får förekomma nödvändighetsskäl däremot inte

av men som sport eller fritidsnöje."

En jaktvårdsområdesförening får, enligt 12 § lagen om jaktvårdsområden, bestämma att avgifter skall betalas för jakten inom jaktvårdsområdet och för villebråd som fälls. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att årlig

278 Vilrvårdsområden

avgift är tänkt att påföras endast dem som faktiskt utövar jakt. Inkomsterna från avgifterna är tänkta att användas för att täcka förvaltningskostnader och kostnader för gemensamma viltvårdsåtgärder. Hur avgiftssystemet skall utformas, i vilken utsträckning fondering skall ske och hur eventuella fonder skall disponeras bör regleras i jaktvårdsområdets stadgar prop. 1979/80:l80 23 Såsom juridisk person svarar jaktvårdsområdesföre-

s. ningen för de eventuella skulder som kan uppkomma i den verksamhet sammanslutningen bedriver. Någon ansvarighet för sådana förbindelser åvilar inte de enskilda medlemmarna. Det har inte ansetts finnas behov av andra möjligheter till uttaxering hos medlemmarna än den som sker genom att avgifter bestäms för jakten a. prop. s. 32 f..

En fastighetsägare enligt 13 § lagen om jaktvårdsområden, skyldig att tåla att anläggningar som behövs för viltvården utförs hans mark inom jaktvårdsområdet om det inte medför olägenhet av betydelse. I motiven har

ji inte nämnts något närmare om innebörden av begreppet "olägenhet av betydelse". I betänkandet har kommenterats vad som är "viltvårdsåtgärder av betydelse" under rubriken "medlemmar och röstetal" SOU 1979:19 | s. 112.

"Rätten till medbestämmande kan lämpligen begränsas till frågor

rörande den praktiska jaktutövningen och frågor rörande vissa viltvårds-

åtgärder. När det gäller viltvårdsåtgärder som är av betydelse för en

fastighets nyttjande bör bestämmanderätten vara förbehållen delägarna.

Exempel på sådana åtgärder är anläggande av viltvatten och upptagande

av viltåkrar."

l propositionen sägs följande i specialmotiveringen till 13 § prop. 1979/80:l80 s. 33.

"Genom begränsningen till anläggningar som inte medför olägenhet

betydelse får skyldigheten i huvudsak samma omfattning som den

av f.n. har enligt jägareförbundets normalstadgar för jaktvården."

I Svenska jägareförbundets skrift "Jaktvårdsområden stadgar med till-

lämpningsanvisningar och studiehandledning" har intagits ett liknande stadgande. Stadgandets innebörd utvecklas under rubriken "Förklaringar och anvisningar". Vilken betydelse sådana uttalanden kan ha för rättstillämpningen kan diskuteras, det är tveklöst så att departementschefen

men

Vil rvårdsområden 279

hänvisat till äldre nonnalstadgar till stöd för utformningen av 13 I skriften sägs följande s. 34.

"Med sådana åtgärder som behövs för viltvården avses i första hand

utfordringsanordningar eller åtgärder för älgpass. För att åtgärder som

här avses skall vidtagas fordras att de kan anses skäliga med hänsyn

till rådande förhållande. Berörd markägare skall alltid vidtalas innan

åtgärder utförs..."

7.4.5 Förfarandet vid bildandet

Ansökan om bildande av ett jaktvårdsområde får, enligt 14 § lagen om jaktvårdsområden, göras av den som äger en fastighet som avses ingå i området. Ansökan skall göras hos länsstyrelsen. En sådan ansökan skall, enligt 15 innehålla dels uppgift vilka fastigheter som avses ingå i

om jaktvârdsområdet, deras areal och ägarnas namn och adresser samt karta över jaktvårdsområdet, dels förslag till stadgar för jaktvårdsområdesföreningen samt dels utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om jaktvårdsområdets bildande. I motiven framhålls att det måste ställas höga krav fullständighet och noggrannhet när det gäller fastighetsredovisningen och utredningen om fastighetsägarnas inställning i bildandefrågan prop. 1979/802180 s. 33 f.. Lämpligt är att särskilda teckningslistor upprättas där fastighetsägare, genom att underteckna sådan lista, förklarar sig villiga att ansluta sin fastighet till jaktvårdsområdet. Av en sådan förklaring bör otvetydigt framgå vilka fastighetsägare som är villiga att ansluta sin mark till ett jaktvårdsområde med den omfattning och de stadgar som anges i förslaget.

Enligt 16 § lagen om jaktvårdsornråden skall frågan om bildandet av ett jaktvårdsområde utredas vid en förrättning under ledning av en förrättningsman, om det inte är uppenbart att förutsättningar för bildandet saknas. Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda ett jaktvårdsområde, om alla fastighetsägare är ense om detta eller om förrättning annars inte anses nödvändig. Enligt 1938 års lag om rätt till jakt skulle frågan om bildande alltid behandlas vid ett förrättningssammanträde om fastighetsägarna inte var ense. Enligt motiven hade såväl minoriteten som majoriteten nytta av att områdesbildningen tillkom under former som garanterar objektivitet och ändamålsenlighet. Man ansåg att en utredning

Vilrvårdsområden

inför ojävig förrättningsman var ett oeftergivligt krav vid menings-

en skiljaktigheter SOU 1961:67 s. 77 f.. Skälen för denna förändring var att förenkla och rationalisera bildandet prop. 1979/80: 180 s. 16. Länsstyrel-

får välja den handläggningsform i det enskilda fallet framstår som sen som lämpligast. Bildandefrågan bör dock hänskjutas till förrättning om en fastighetsägare begär det och har vägande skäl för sin begäran.

Har länsstyrelsen förordnat en förrättningsman skall denne, enligt 17 § lagen jaktvårdsområden, med ledning av ansökningshandlingarna och

om vad i övrigt har förekommit göra upp ett förslag till vilken mark som

som bör ingå i jaktvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för jaktvårdsområdesföreningen. Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen. Enligt 18 § skall förrättningsmannen kalla fastighetsägarna till sammanträdet. Kallelsen skall innehålla en kort beskrivning

den avsedda ornrådesbildningen och uppgift tid och plats där ansökav om ningshandlingarna finns tillgängliga. Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges fastighetsägarna. Vid förrättningen skall, enligt 19 förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområdet utredas. Fastighetsägarna skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor som är av betydelse för bildandet. Av 18 § framgår att förrättningsmannen skall avge ett utlåtande jaktvårdsområdet bör komma till stånd. Finner förrätt-

om ningsmannen att det bör ske, skall han i utlåtandet ta in förslag i fråga om vilken mark området skall omfatta och förslag till stadgar för

som jaktvårdsområdesföreningen. Förrättningen avslutas genom att utlåtandet och övriga förrättningshandlingar läggs fram för fastighetsägarna tid och plats bestämts vid sammanträde. Handlingarna hålls härefter till-

som gängliga för granskning under månad. Efter utgången av denna tid skall

en förrättningsmannen översända förrättningshandlingarna och de erinringar som kan ha framställts till länsstyrelsen.

7.4.6 Stadgar

Av stadgarna för jaktvårdsområdesförening skall, enligt 21 § lagen om

en jaktvårdsområden, framgå dels i vilken utsträckning jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet och grunderna i övrigt för jakten och viltvården, dels vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet samt dels grunderna för bestämmandet av avgifter till

SOU I997:9l Villvå/tlsonzrzizlon 28l

föreningen. Som nämnts ovan fastställer länsstyrelsen. i samband med bildandebeslutet, stadgar förjaktvårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i denna paragraf. Länsstyrelsens prövning och fastställelse begränsas alltså främst till sådana delar i stadgarna som är av omedelbar betydelse för jaktvården, dvs. i vilken utsträckningjakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet och grunderna i övrigt för jakten och viltvården. och till riktlinjer i övrigt för föreningens verksamhet. såsom regler för vilken kontroll som skall ske av jakträttsupplåtelser m.m. och av de jagandes kompetens, bestämmelser om och i vilken form sammanslutningen skall sörja för att medlemmar som inte jagar får del i utbytet av jakten etc. Prövningen av stadgarna avser således inte andra delar än sådana som är specifika med hänsyn till föreningens ändamål och karaktär av tvångssammanslutning och som inte är en överföring till stadgarna av regler som gäller redan grund av lagen prop. l979/80:l80 s. l 17 och 123.

Enligt 22 § lagen om jaktvårdsområden får ett beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som anges i 21 § inte tillämpas innan det har fastställts av länsstyrelsen. Under den tid ettjaktvårdsområde består kan det bli aktuellt att i något avseende ändra föreningens stadgar. Sådana beslut fattas avjaktstämman. Om beslutet gäller ändring av sådana grundläggande bestämmelser som avses i 21 § får beslutet alltså inte tillämpas förrän det fastställts av länsstyrelsen.

7.4.7 Organisation

Den samverkansform som lagen reglerar har omnämnts sporadiskt i den juridiska litteraturen. Bertil Bengtsson menar att det är fråga om en tvångssamfällighet se Speciell fastighetsrätt, 4:e uppl. s. 218 och till grund för det anför han följande.

"Även lämpligt område går med

om inte alla fastighetsägare inom ett

på att delta, kan jaktvårdsområde beslutas, om vid offentlig förrättning

en kvalificerad majoritet av fastighetsägarna är överens om det och

bildandet är lämpligt från jaktvårdssynpunkt m.m. Beslutet fattas sedan

av länsstyrelsen."

Han alltså att det är tvångssamfällighet jämförlig med sådana

menar en

stöter inom t.ex. vattenrätten vid dikning och enligt anläggsom man

282 Vilrvårdsområden sou 1997;91

ningslagen. Dessutom torde det vara fråga om en tvångssammanslutning

är offentligrättslig se bl.a. Carl Hemström, Gemensamhetsanläggsom ningar, s. 36, Martin Wittrock, Föreskriftsmakten, s. 63 och Lena Mar-

Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, s. 316. cusson,

Av 23 § lagen jaktvårdsområden framgår att det för jaktvårdsområdes-

om föreningen skall finnas en styrelse. Innan styrelsen har utsetts kan föreningen inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. För att föreningen skall vara en juridisk person fordras alltså att styrelse har utsetts. Detta innebär att föreningen inte blir juridisk person förrän första jaktstämman hållits efter det att länsstyrelsen beslutat att bilda jaktvårdsområdet. Enligt lagen företräder styrelsen föreningen mot tredje man. Frånsett detta stadgande och bestämmelsen i 28 § om att styrelsen ansöker om

anslutning av ytterligare fastigheter till jaktvårdsområdet finns inga regler

i lagen om vilka befogenheter styrelsen har. Den organisatoriska reglering-

styrelsen och dess uppgifter beslutas alltså av medlemmarna själva. en av

Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av jaktvårdsområdesföreningens angelägenheter utövas, enligt 24 § lagen om jaktvårdsområden, jaktstämma. Som framgår 3 § lagen om jaktvårdsområden räknas som

av medlem den äger mark inom ett jaktvårdsornråde samt den som under

som minst ett jaktår äger rätt att jaga mark ingående i ett jaktvårdsområde om inte särskilda skäl föranleder annat.

När det gäller rösträtt och beslut jaktstämma gäller, enligt 25 § lagen

jaktvårdsområden och inte annat följer av särskild bestämmelse i om om lagen, att varje medlem har en röst i frågor som rör åtgärder för viltvården och de närmare föreskrifterna för jaktutövningen med undantag för föreskrifter avskjutningen, att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast

om medlem är fastighetsägare, därvid har röst, inte någon

som som en om sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas efter fastigheternas areal, att ingen får för del rösta för än en femtedel av det

egen mer stämman företrädda röstetalet, att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller stämmans beslut, att vid lika röstetal val avgörs

som

lottning och i andra frågor den mening gäller som biträds av de genom flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, avstämmans ordförande samt att beslut ändring av stadgarna inte är giltigt, om det

Villvårdsområden 283

inte biträds av en majoritet av fastighetsägarna som skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och äga minst hälften av den mark som ingår i jaktvårdsområdet.

I frågor som gäller viltvården och jaktutövningen har med undantag för

avskjutningsföreskrifter varje föreningsmedlem en röst. Eftersom vilt-

stammens storlek och sammansättning kan ha avgörande betydelse för användningen av en fastighet är det enligt motiven prop. 1979/80:l80 s. 19 motiverat att förbehålla fastighetsägarna att bestämma de normer som skall gälla för avskjutningen. Med föreskrifter om avskjutningen avses regler för hur djurstammarna skall beskattas med avseende djurantal, kön och ålder. Till dessa frågor hör också beslut licensansökningar för

om exempelvis älgjakt samt bestämmelser om avgifter för jakträttsbevis och andra avgiftsföreskrifter a. prop. s. 37.

Enligt huvudregeln har alltså varje medlem en röst. I sådana frågor där bara fastighetsägare har beslutanderätt kan röstningen emellertid ske efter arealinnehav. Om det inte fanns en möjlighet för fastighetsägare att rösta efter arealinnehav skulle detta enligt motiven a. prop. s. 20 kunna påverka större markägares vilja att medverka i bildandet av jaktvårdsområden. De som har en fastighet under samäganderätt har självklart endast en röst när röstning sker efter huvudtal a. prop. s. 37.

Begränsningsregeln i 25 § tredje punkten lagen om jaktvårdsområden att ingen för egen del får rösta för mer än en femtedel av de stämman företrädda röstetalet saknade motsvarighet i aktmarksutredningensJ förslag

- SOU 1974:80. Jaktmarksutredningen fann inte anledning att begränsa möjligheten för en person att företräda ett större antal delägare. Möjligen berodde detta på att utredningens förslag inte gav utrymme för röstning efter arealinnehav. Frågan är om begränsningsregeln gäller endast i det fallet röstetalet beräknas efter fastighetens areal eller omfattar även det fallet att någon röstar med fullmakter från andra medlemmar. Orden "för egen del" tyder närmast på att regeln omfattar endast det förstnämnda fallet. Propositionen ger inte någon klarhet i denna fråga prop. 1979/802180 s. 20 och 37. Trots det har det i den juridiska litteraturen hävdats att stadgandet omfattar även den som röstar med fullmakter se Nordell/Weinberg, Jakten, jägaren och lagen s. l2l och Dyhre/Edlund,

284 Viltvårdxområden SOU l997z9l

Fiskevårdsområden s. 81. Begränsningsregelns omfattning får anses vara oklar.

7.4.8 Jaktvårdsområdes bestånd

Länsstyrelsen kan besluta att en jaktvårdsområdesförening skall upplösas. För ett sådant beslut fordras, enligt 26 § lagen om jaktvårdsområden, att flertalet av de röstande fastighetsägarna en jaktstämma uttalat sig för en upplösning och att detta flertal antingen utgör mer än en tredjedel av antalet fastighetsägare eller äger mer än hälften av den mark som ingår i jaktvårdsområdet. Sådant beslut får dock inte meddelas innan tio år har förflutit från det beslutet om bildande av jaktvårdsområdet vann laga kraft.

Ett jaktvårdsområde bildas alltså för att bestå tills vidare men med en möjlighet att efter tio år upplösa området. Efter denna tidsperiods utgång får frågan om områdets upplösning väckas utan begränsning till vissa tidsmellanrum. Innan denna tidsperiod löpt ut finns dock ingen möjlighet att få området upplöst. Den situationen kan alltså uppstå att ett område inte kan upplösas trots att samtliga medlemmar eller en mycket stor majoritet är överens att organisationen inte fungerar och inte främjar det ändamål

om lagen skall ha. Skälet för den gällande tidsgränsen är dels att en relativt lång tid kan krävas för att delägarna inom jaktvårdsområdet skall kunna bilda sig välgrundad uppfattning jaktvårdsområdets fortbestånd

en om SOU l979: l9 109, dels att området därigenom får en stabilitet som gör

s. det möjligt att finna arbetsformer som tillgodoser skilda önskemål prop. 1979/80:l80 s. 25.

På ansökan styrelsen för de jaktvårdsområdesföreningar som berörs kan

av länsstyrelsen, enligt 27 § lagen om jaktvårdsområden, besluta dels att föra

flera jaktvårdsområden till ett jaktvårdsområde, dels att dela upp samman ett jaktvårdsområde i flera jaktvårdsområden. För sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid bildande av jaktvârdsområde. Det innebär att för en ombildning krävs att den biträds av en kvalificerad majoritet av fastighetsägarna i de tilltänkta ombildade områdena. Fastighetsägarna, liksom länsstyrelsen vid sin prövning, får därvid ta ställning till avgränsningen det ombildade området och till nya eller ändrade stadgar.

Viltvårdsønzråden 285

På ansökan av jaktvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrelsen, enligt 28 § lagen om jaktvårdsområden, besluta att fastighet skall anslutas till

en jaktvårdsområdet. För sådan anslutning fordras medgivande fastighetens

av ägare och, om fastigheten ingår i ett annat jaktvårdsområde, jaktvårds-

av områdesföreningen för det området.

I 29 § lagen om jaktvårdsområden finns regler uteslutning fastighet

om av ur jaktvårdsområdet. Om fastighet grund ändrad användning eller

en av annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården samt fastighetsägaren och jaktvårdsområdesföreningen är att fastigheten skall uteslutas

ense om ur jaktvårdsområdet får föreningen besluta detta. I de fall sådan enighet inte föreligger prövas frågan uteslutning länsstyrelsen. Reglerna i

om av detta stadgande innebär att möjligheterna för fastighetsägare att bryta sig

en ur ett jaktvårdsområde är små denne har mark är ändamålsenlig

om som för jakt och viltvård. En fastighetsägares möjligheter att lämna jaktvårdsområdet i en sådan situation består då i att begära att området skall upplösas. En sådan begäran kan han dock framställa först sedan tio år förflutit sedan jaktvårdsområdet bildades och hans begäran måste dessutom biträdas av det antal fastighetsägare framgår 26

som av

Länsstyrelsen får, enligt 30 § lagen jaktvårdsområden, förordna att

om frågor som avses i 26, 28 eller 29 §§ skall utredas vid förrättning innan länsstyrelsen beslutar. För förfarandet vid sådan förrättning gäller 17-20 §§ i tillämpliga delar.

Vid upplösning av en jaktvårdsområdesförening gäller, enligt 31 § lagen om jaktvårdsområden, bestämmelsen i 62 § lagen förvaltning

om av samfälligheter. Hänvisningen innebär att ett jaktvårdsområde inte får

upplösas förrän områdets skulder har betalats eller medel som fordras för betalning har nedsatts hos länsstyrelsen. Överskott medel skall fördelas

av mellan medlemmarna enligt de grunder jaktstämman beslutar om det inte i stadgarna har föreskrivits annat.

286 Viltvårdsområden

7.4.9 Ansvar m.m.

Av 32 § lagen om jaktvårdsområden framgår att om den som har rätt att jaga inom ett jaktvårdsområde bryter mot de regler som enligt stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller för jakten inom området döms denne till böter, inte gärningen är belagd med straff i annan lag eller författning.

om Sådant brott får åtalas åklagare endast efter angivelse av målsägande.

av Som målsägande även jaktvårdsområdesföreningen. Fälls eller fångas

anses villebråd genom sådant brott skall villebrådet eller värdet därav förklaras förverkat, det inte är uppenbart obilligt. Förverkat villebråd tillfaller

om jaktvårdsområdesföreningen.

Bestämmelsen riktar sig enbart till den har rätt att jaga inom jaktvårds-

som området. Vad med uttrycket "den som har rätt att jaga inom

som menas jaktvårdsområdet" har inte förklarats närmare i förarbetena. En jämförelse

finns i 30 § lagen 1981:533 l kan dock göras med det uttryck som om l ñskevårdsomrâden och de förarbetsuttalanden finns till denna ll

som l bestämmelse prop. l980/81:l53 s. 71 och 283. Med rätt att jaga avses därför rimligen alla har rätt att jaga inom området oberoende av om

som jakträtten grundar sig äganderätt eller nyttjanderätt. Det bör vidare saknas betydelse nyttjanderätten grundas på arrende eller endast

om innehav t.ex. jaktgästbevis som berättigar till jakt för en kortare tid.

Om den är jaktberättigad inom jaktvårdsområdet bryter mot de regler

som

enligt stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller förjakten döms denne som till böter. Det innebär att jaktvårdsområdesförenings stadgar och beslut i frågor jakt är straffsanktionerade. Den begränsning som gäller be-

om träffande vad får straffsanktioneras har sålunda inskränkts till frågor

som

har med jakt göra. Eftersom lagen skiljer jakt och viltvård torde som att föreningens stadgar och beslut såvitt gäller viltvård vara straffsanktionerade. Det bör att denna ansvarsbestämmelse s.k. blankettstraffstad-

noteras gande, ett enskilt rättssubjekt rätt att bestämma vilka beteenden

som ger

är straffbara, är mycket ovanlig, om ens förekommande, i svensk som lagstiftning i övrigt jfr dock 30 § lagen om frskevårdsområden.

När det gäller vilka företeelser kan straffsanktioneras under begreppet

som jakt kan viss ledning hämtas rättsfallet NJA 1951 s. 74. Härav torde

Viltvårdsområden 287

följa att de regler som gäller för jakten och uppställes i stadgarna eller

som genom jaktstämmans beslut måste ha stöd i lagen eller dess förarbeten. Finns inte sådant stöd kan stadgarna eller jaktstämmans beslut inte läggas till grund för ansvar.

Villebråd som dödats, fångats eller tillvaratagits vid nämnda brott skall förverkas om det inte är uppenbart obilligt. Presumtionen är alltså att förverkande skall ske, om övriga förutsättningar är uppfyllda, åtgärden

men får underlåtas om det föreligger starka skäl talar mot förverkande.

som

Anser en medlem vars rätt berörs av beslut på jaktstämma eller beslut

av jaktvårdsområdesföreningens styrelse att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller författning

annan eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt får han, enligt 33 § lagen om jaktvårdsområden, överklaga beslutet hos länsstyrelsen

genom besvär. Den som fått avslag på en begäran enligt 3 § andra stycket

om medlemskap får anföra besvär mot avslagsbeslutet. Besvärshandlingen skall ha kommit till länsstyrelsen inom fyra veckor från dagen för beslutet. I fråga om besvär mot styrelsens beslut räknas dock besvärstiden från den dag klaganden fick del av beslutet. Jaktstämmans eller styrelsens beslut skall gälla utan hinder av att det har överklagats, om inte länsstyrelsen förordnar annat.

Besvärsbestämmelsen innebär att länsstyrelsens prövning inte skall det

avse överklagade beslutets lämplighet utan bara dess laglighet. Länsstyrelsen ges därmed inte heller befogenhet att ersätta det överklagade beslutet med ett annat prop. l979/80:18O s. 40. Valet står alltså mellan att upphäva beslutet eller låta det vara. Ett beslut kan emellertid inte upphävas den grunden att det bakomliggande materialet håller låg kvalitet och därmed kanske inte ger tillräckligt underlag för ett beslut. Besvärsinstanserna får

som sagt inte gå in någon allmän lämplighetsprövning av det klandrade beslutet.

Klagoberättigad är endast den medlem vars rätt berörs. Nyttjanderättshavare vars rätt berörs, men som inte är medlem, saknar alltså möjlighet att få ett beslut överprövat. Den klagande medlemmen måste visa att beslutet rör hans rätt samt att det inte tillkommit i behörig ordning eller strider mot

Villvårdsområden

lagen jaktvårdsområden eller annan författning eller mot stadgarna eller

om kränker hans eller hennes enskilda rätt. Besvärsgrunden att beslutet kränker klagandens enskilda rätt innebär att klagandens personliga rättsställning blivit lidande det klandrade beslutet. I praxis har ett fall där

genom delägare inom jaktvårdsområdet gynnats framför delägare bosatta utom det

kränka enskilds rätt Svenska jägareförbundets rättsfallssamling ansetts 1979-83, s. 244.

Länsstyrelsens beslut enligt lagen får, enligt 34 § lagen om jaktvårdsområden, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Då beslut som länsstyrelsen, länsrätten eller kammarrätten meddelar enligt lagen angår så många

avskrift beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av dem, skall att av

beslutet införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall meddelande om räknas från den dag då kungörandet har skett. Länsstyrelsens beslut skall gälla hinder det har överklagats, inte domstol förordnar

utan av att om annat.

7.5 Några statistiska uppgifter om jaktvårdsom-

råden

Vid tillkomsten jaktvårdsområdesinstitutet år 1938 uttalade Jord-

av bruksutskottet att den dåvarande enda frivilliga jaktvårdsorganisationen, Svenska jägareförbundet, skulle utvidga sin bas och försöka dra till sig

även i form kollektiv anslutning ute i bygderna verksamma jaktvårds-

av sammanslutningar och inte minst jaktvårdsområdesföreningarna bet. l938:JoU53 42. Utredningen kommenterar detta i avsnitt 7.7.4.

Enligt uppgift från Svenska Jägareförbundet är i dag samtliga jaktvårdsområden i landet utom två medlemmar i Svenska jägareförbundet.

7.5.1 Utvecklingen av jaktvårdsområden

Nedan redovisas hur landets jaktvårdsområden utvecklats från år 1977 fram till den l januari 1996. Uppgifterna från år 1977 är hämtade från Jakt- och viltvårdsberedningens betänkande Jaktvârdsomrâden. Övriga uppgifter är

Viltvårdsområden 289

hämtade från rapporter från länsjaktvårdsförbunden i Svenska jägareförbundet.

Tabell 7.1 Län 1977 1990 1996 1977 1990 1996 1977 1990 1996

I I

Norrbotten	179 198 196 997 090 1 074 235 1 057 652 9 100 10014 9 923
Västerbotten	274 320 322 1 106 725 1 257 283 1 259 766 8 619 10 649 10776
Jämtland	168 187 193 866 670 892 084 912 117 8 366 9 273 9 467

Västernorrland 90 106 105 359 489 391544 387206 4 221 4 299 4 466

Gävleborg	146 157 156 747 745 746 447 727 760 11 205 12058 14494
Kopparberg	96 155 178 457 027 770 000 940 000 9 840 29 542 34 000
Värmland	283 336 343 843 171 913 598 919 019 18 799 21 276 17 447
Örebro	22 19 18 37 548 33 462 30 034 557 478 401
Västmanland	53 51 51 307 145 285 000 262 224 4 110 3 700 3 400
Uppsala	13 13 12 59 838 58 424 56 848 1 073 988 963
Stockholm	13 10	9	71 685 49 650 41 564 1 203 713 556
Södermanland	16 15 14 64 938 62 956 52 005 1 650 1 00 733
Östergötland	18 18 17 43 347 42 035 39 301 464 459 401
Skaraborg	17 13 12 50 502 36 452 27 729 1 877		2 000 -
Göteborgoch	10	6 7	30 694 18 388 18658 1 000 776 815

Bohus

Älvsborg	51 48 50 117 476 103 632 103 615 2 544 2 534 2 517
Jönköping	11 10 11 29 440 27 800 28 615 486 462 487
Kalmar	37 38 35 104 481 104700 93 677 1 754 1 593 1 477
Gotland	9 12 13 19 313 29 295 30 783 631 871 903
Kronoberg	103 105 101 221 454 221 212 211 044 4 499 4 081 3 948
Halland	51 30 24 177 187 111 153 90 785 5 070 3 367 2 700

Kristianstad Blekinge 23 13 13 61 590 43 841 36 934 1724 I 195 1 156 Malmöhus 14 12 10 38 662 28 052 25 540 1700 1 190 1065

1697 1 872 l 890 6 813 217 7 301 243 7 352876 100492 120518 124095

ljumma

Uppgiften underMalmöhuslän avserbådeMalmöhuslän och Kristianstadlän.

290 Viltvårdsområden

Nedan redovisas, för perioden juli 1995 juni 1996, antalet jaktvårdsom-

råden nybildats, antalet områden upplösts antalet äldre jaktvårds-

som som områden ombildats till jaktvårdsområden enligt 1980 års lag och

som antalet äldre jaktvårdsornråden giltighetstid förlängts. Vidare redovisar

vars utredningen hur många jaktvårdsområden det fanns i november 1996 och hur många dessa regleras enligt 1938 års jaktlag. Slutligen redo-

av som visas kostnader för jaktvårdsområden under period. Underlaget har

samma tagits fram med hjälp av landets länsstyrelser.

Viltvårdsområden 291

Tabell 7.2 Län

1/1 Nybildade Upplösta Ombild- Förläng- Totalt Därav 1977 1990 1996 jvo jvo ning ning 1938av ., . äldre lag giltig- drs lag till ny hetstid

Norrbotten	S67
Västerbotten	39 I75
Jämtland	15 951
V	19 728
Gävleborg	102 338
Dalarna	2 154 865
Värmland	106368
Örebro	39 202
Västmanland	150 139

Uppsala Stockholm Södermanland

Skaraborg Göteborgoch Bohus Älvsborg Jönköping Kalmar Gotland Kronoberg

alland

ristianstad lekinge 23 13 13

almöhus 14 12 10 Summa 1697 1 872 1890 h 2 850 486

Uppgiften omfattarävenKristianstadslän.

De två områdensombildatsharbildatsgenomuppdelningavettjvo enligt 27 § punkten Detområde upplösts

som

har alltså blivit tvåjvo. 2 Förtvå äldrejvo har inte förlängdtid begärts.

292 Viltvårdsom råden

7.5.2 Kostnader

Enligt förordningen 1980:896 jaktvårdsområden får ur jaktvårds-

om fonden betalas kostnader för bildande av jaktvårdsområden, upplösning av jaktvårdsområdesföreningar, ombildning av och anslutning till eller uteslutning jaktvårdsområden, ombildning äldre jaktvårdsornråden

ur av bildade enligt äldre bestämmelser samt förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser. Bidragen får avse arvode till förrättningsman, kostnader för fastighetsutredning, kungörelsekostnader och andra kallelsekostnader. Frågor om bidrag prövas av länsstyrelsen.

Utredningen har från Kammarkollegiet begärt kopior av samtliga fakturor mot vilka kollegiet betalt ut medel från jaktvårdsfonden till länsstyrelserna under perioden juli 1995 juni 1996 se tabell 7.2. Utredningen har där-

efter via länsstyrelserna fått kostnaderna specificerade. Jaktvårdsområden i Dalarna visar sig stå för två tredjedelar av kostnaderna i landet.

Exemplet Dalarna

Utredningen har undersökt kostnaderna för olika åtgärder, t.ex. att bilda ett jaktvårdsornråde. Nedan redovisar utredningen kostnaderna i 17 olika ärenden jaktvårdsområden var aktuella hos Länsstyrelsen i Dalarna

som under perioden juli 1995-juni 1996.

Med anledning de svåra ägarförhållanden finns i Dalarnas län har,

av som enligt uppgift från länsstyrelsen, sedan några år tillbaka beviljats bidrag för

markägarförteckning skall kunna upprättas innan arbetet med påatt en

teckningslistorna har tagit sin början. Sådan förteckning har tecknandet av upprättats för de jaktvårdsområden nedan. För dessa

tre som anges områden redovisas vilka kostnader hittills uppkommit. Ansökan om

som förrättningsman har ännu inte inkommit.

Jaktvårdsområde	Kostnad Lantmäteriet
Kilens jvo	182224
ldkerbergets jvo	56 355
Göbergsonrrådet	123229

Vilrvårdsområden 293

För övriga 14 jaktvårdsområden ser kostnadsbilden ut följande sätt. Det skall beaktas att utredningskostnader kommer att tillkomma för vissa områden.

Tabell7.3 Jaktvårdsom- Åtgärd Antal ägare Områdetsarea Kostnader

. r eåd ägargmpper ha

Lantmäteriet Länsjaktvårds- Summakost-

				fdrbundet	nader
Tingnäs	Bildande	-	-	313382	Flerkostnader tillkommer
Gardsjöbygdens Förlängdgil-	tighetstid10år	617	292	279712	38808 318520
Halla	Bildande	-	-	78649	Flerkostnader tillkommer
Getbergets	Bildande	47	764	41870	Flerkostnader

tillkommer 1

1 Jordbergets	Skogs Äppelbo Orsa Säma Boda-Bingsjö Förlängdgil-	Bildande Bildande Bildande Förlängdgil- tighetstid15år Ombildning till 1980årslag	- 251 148 444 419 I 080	607 3 190 7 171 19749 26406 28698	60948 367581 291139 167 935 142997 531177	30055 28030 62545	60948 367581 291139 197990 171027 593722
V 1		tighetstid 10a:
1 Åberga		Förlängdgil-	119	2 769	42082	7 544	49626
1		tighetstid10år
i Naset-Ärteråsen Ombildningtill			186	4 124	112968	14498	127466
1		1980arslag

Spñnsans Ombildningtill 64 1270 46902 10218 57 120 ; 1980årslag i

Küttbo Utredning 137 9 084 135595 23699 159294

Summa 3512 115124 2612937 215397 2828334

Kostnadertill Lantmäterietvid nybildningbestår framtagande markagarförteckning.av av kallelsetill ochhållandeavförrättnings-

sammanträde.Vid förlängningellerombildning markägarförteckningtas fram.lansjaktvñrdsförbundetSvenska hållerdå

i sammanträdet.

Kostnadertill lansjaktvardsförbundetSvenskajägareförbundetbestår annonskostnader.av rek-brev.kuvertochstadgar.

Bildandebeslutetöverklagattill Kantmarrätten.

Kallelseharombesörjts jaktvårdsomrâdet. alltsåkostnaderav avser till jaktvårdsorrtrâdesföreningen.

Kostnaderna för de åtgärder som vidtagits i dessa 17 områden uppgår

sammanlagt till 3 190 142 kr.

294 Viltvårdsømråden

7.5.3 Enkätundersökningar

Enskilda markägare och jägare

Markägarna har fått besvara frågan: Vad anser Ni att förekomsten av jaktvårdsontråden jvo har för betydelse för viltvården respektive antalet jakttillfällen. Motsvarande fråga har ställts till jägare som är registrerade i jaktkonsregistret.

Syftet med jaktvârdsomrâde är att främja viltvården. Det är därför av

ett intresse att få reda om enskilda markägare och jägare anser att ett jaktvårdsornråde har positiv betydelse för viltvården eller om de anser att områdena är betydelselösa eller negativa för viltvården.

rent av

Eftersom utredningen enligt direktiven skall försöka skapa nya jakttillfallen är det även intresse att få reda markägarens och jägarens uppfattning

jaktvårdsområde ökar antalet jakttillfällen eller om jägaren och om ett markägaren de är betydelselösa för eller rent av minskar antalet

anser att jakttillfällen.

Jvozsbetydelseför viltvärden

Tabell 7.4	Markägare all mark ca 14 300 000 ha Medlemijvo 37 % medlemijvø 63 % Samtliga 100 %
Positivt	66 %	27 %	43 %
Betydelselöst 15%		21 %	18 %
Negativt	5 %	l0 %	7 %
Vet inte	l4 %	42 %	32 %
Tabell 7.5	Markägare mark 99 ha motsvarar ca 5 900 000 ha Medlemi jvo 38 % medlem i jvo 62 % Samtliga100 %
Positivt	69 %	25 %	44 %
Betydelselöst l4 %		20 %	17 %
Negativt	4 %	8 %	6 %
Vet inte	l3 %	47 %	32 %
Tabell 7.6	Markägare mark 100 ha motsvarar ca 8 400 000 ha Medlemi jvo 3l % medlemi jvo 69 % Samtliga 100 %
Positivt	50 %	35 %	40 %
Betydelselöst 21 %		25 %	24 %
Negativt	6 %	16%	l2 %
Vet inte	23 %	24 %	24 %

Vilrvårdsømråden 295

Tabell 7.7	Jägare ijvo 25 %	ejijvo 75 %	Samtliga100 %
Positivt	58 %	33%	40 %
Betydelselöst 9 %		12%	ll %
Negativt	2 %	2%	2 %
Vet inte	31 % Jvozs betydelse för antaliakttillfállen	53%	47 %
Tabell 7.8	Markägare all mark ca 14 300 000 ha Medlemi jvo	medlemi jvo	Samtliga
Ökat	52 %	13%	28 %
Betydelselöst 17%		25 %	22 %
Minskat	4 %	8 %	7 %
Vet inte	27 %	54 %	43 %
Tabell 7.9	Markägare mark 99 ha motsvarar ca 5 900 000 ha Medlemi jvo	medlem i jvn	Samtliga
Positivt	56 %	13 %	30 %
Betydelselöst 15 %		24 %	20 %
Minskat	4 %	5 %	5 %
Vet inte	26 %	S8 %	45 %

Tabell 7.10 Markägare mark 100 hamotsvarar ca 8 400 000 ha

	Medlemi jvø	medlemi jvo	Samtliga
Positivt	37 %	13 %	20 %
Betydelselöst 29 %		31%	30 %
Minskat	4 %	21%	16 %
Vet inte	30 %	35 %	34 %
Tabell 7.l l	Jägare i jvo	ejijvo	Samtliga
Ökat	35 %	14 %	19%
Betydelselöst 20 %		19 %	20 %
Minskat	3 %	6 %	5 %
Vet inte	42 %	61%	56 %

Utredningen har särskilt undersökt markägamas attityd i den del av landet där det finns flest jaktvårdsområden, dvs. Norrland. Markägarna där har svarat följ ande sätt.

.1v0:sbetydelseför viltvården Tabell 7.12 Markägare i Norrland

	Medlem i jva	medlem i jvø	Samtliga
Positivt	60 %	28 %	46 %
Betydelselöst 27 %		32 %	30 %
Negativt	2 %	10 %	5 %
Vet inte	ll %	30 %	19 %

296 Viltvårdsområden

Jvozsbetydelseför antaliakttillfällen

Tabell 7.13 Markägare i Norrland

	Medlem t jvo	medlem i jvo	Samtliga
Ökat	45 %	11 %	28 %
Betydelselöst 26 %		40 %	33 %
Minskat	5 %	14 %	9 %
Vet inte	24 %	35 %	30 %

När det först gäller den enskilde markägaren och viltvården uppger 43

de besvarat frågan att ett jaktvårdsområde är positivt för procent av som viltvården, 25 procent att ett jaktvårdsområde antingen inte har någon betydelse för viltvården eller är negativt för viltvården och 32 procent att de inte vet.

Av de markägare besvarat enkäten är 37 procent medlemmar i ett

som jaktvårdsområde och 63 procent inte medlemmar.

Den större består markägare som inte är medlemmar i ett

gruppen, som av jaktvårdsområde, är klan mindre positiva till jaktvårdsområden. Endast 27 procent att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården. 31 procent

anser

markägarna att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt av anser för viltvården. De är medlemmar i ett jaktvårdsområde är klart mer

som positiva till jaktvårdsområden. Så många som 66 procent anser att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården medan 20 procent anser att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården.

l de delar av Sverige där det finns mest jaktvårdsområden, dvs. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, är gruppen positiva markägare ungefär lika stor som i övriga landet. Andelen som

att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården anser är dock betydligt större. Av samtliga markägare anser 35 procent att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården. Procentsatsen för markägare är medlem respektive inte medlem i ett jaktvårdsområde

som är 29 respektive 42 procent.

Undersökningen visar att det föreligger stor skillnad till inställningen till

en jaktvårdsområden i landet beroende på om markägaren äger mark understigande 100 ha eller 100 ha eller De markägare som äger små en-

mer. heter har positiv uppfattning och skiljer sig inte nämnvärt från det

en mer

Viltvårdsområden 297

totala urvalet. De markägare som har fastigheter 100 ha eller är

mer dock mindre positiva. Av den

senare gruppen anser 40 procent att ett jaktvårdsområde har positiv betydelse för viltvården medan 36 procent anser att det saknar betydelse eller är negativt för viltvården. Av de

som inte är medlemmar i ett jaktvårdsområde är 35 procent positiva medan 41 procent uppger att det är betydelselöst eller negativt. Av de som är medlemmar anser 50 procent att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården. I förhållande till de som äger små enheter är det skillnad nästan 20

en procentenheter. 27 procent av medlemmarna anser att jaktvårdsområdena saknar betydelse för eller är negativa för viltvården.

När det gäller jägaren och viltvården kan till en början konstateras att andelen jägare som inte anser sig veta vilken betydelse ett jaktvårdsområde har för viltvården är stor. Av samtliga jägare uppger 47 procent att de inte vet vilken betydelse ett jaktvårdsområde har för viltvården. Procentsiffran för motsvarande uppfattning när det gäller medlemmar respektive inte medlemmar i ett jaktvårdsområde är 31 och 53 procent. Av samtliga jägare anser 40 procent att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården. Uppdelat på medlemmar respektive inte medlemmar i ett jaktvårdsområde blir procentsatsen 58 respektive 33.

I fråga om jaktvårdsområdenas betydelse för antalet jakttillfällen visar undersökningen att flertalet jägare, 56 procent, inte vet om jaktvårdsområdena har någon sådan påverkan. Av de övriga 25 procent att jakt-

anser vårdsområdena antingen är betydelselösa för eller minskar antalet jakttillfällen.

För gruppen markägare är fördelningen mer jämn. Av samtliga markägare anser 29 procent att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen. Endast 28 procent anser att antalet jakttillfällen ökar. I de nämnda länen i Norrland, där det finns flest jaktvårdsområden, anser 42 procent att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen. Endast 28 procent anser att antalet jakttillfällen ökar.

Det föreligger stor skillnad i uppfattning beroende om man äger marker understigande 100 ha eller om man äger större marker. Av de som äger enheter på 10O ha eller mer anser 46 procent att jaktvårdsområdena är be-

298 Viltvårdrområden

tydelselösa för eller minskar antalet jakttillfällen. Endast 20 procent anser att antalet jakttillfällen ökar. Av de som äger mindre enheter anser 30 procent att jakttillfällena ökar medan 25 procent anser att det är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen.

En klar majoritet de markägare som inte är medlemmar i ett jaktvårds-

av område anser att ett sådant antingen är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen. I de nordligaste länen i landet där det finns mest jaktvårdsområden anser 54 procent att jaktvårdsområdena antingen är betydelselösa för eller minskar antalet jakttillfällen. Motsvarande uppfattning har 52 procent de markägare som äger enheter 100 ha eller mer. Det

av är endast mellan ll och 13 procent av de undersökta kategorierna icke medlemmar som anser att antalet jakttillfällen ökar.

När det gäller medlemmar i ett jaktvårdsområde är bilden inte lika klar utan uppfattningen varierar beroende man äger stora eller små enhet-

I markägare med små enheter anser en klar majoritet, hela 56 er. gruppen procent, att jakttillfällena ökar. För de markägare som äger mark 100 ha eller är dock uppfattningen delad. Drygt 35 procent anser att antalet

mer jakttillfällen ökar medan knappt 35 procent anser att jaktvårdsområdet antingen saknar betydelse för eller minskar antalet jakttillfällen. I de nordligaste länen i Norrland 45 procent de som är medlemmar i ett

anser av jaktvårdsområden att jakttillfällena ökar medan 31 procent anser att det är betydelselöst för eller att det minskar antalet jakttillfällen.

Beträffande de jägare är medlemmar i ett jaktvårdsområde anser 35

som procent att jakttillfällena ökar medan 23 procent anser att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen. I gruppen jägare som inte är medlemmar i ett jaktvårdsområde anser 14 procent att jakttillfällena ökar medan 25 procent anser att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen.

Skogsbolagen, stiften och kommunerna

Skogsbolagen har redovisat att de tillsammans har l 459 524 ha mark som ingår i jaktvårdsområden. Det utgör knappt 20 procent av den totala markarealen i landets jaktvårdsområden. Av skogsbolagens sammanlagda

Viltvårdsområden 299

jaktbara mark ingår drygt 13 procent i jaktvårdsområden. Skogsbolagen var år 1996 medlemmari l 151 av landets l 890 jaktvårdsområden. Det bolag

som ingår i flest jaktvårdsområden och bidrar med störst areal är som AssiDomän AB.

Tabell 7.14 Bolag Hur påverkasutbudet avjakt- Samverkan ijaktvárdsom- Skulle Nl hellre seen annan tillfällen avJaktvårdsom- råden är deten bra sam- samverkansform rñdesbildnlng verkansfonn för att uppnå en Om ja, varför bra viltvård

AssiDomänAB lngenpåverkan utbudet. Nej Ja .-..._______________-_..- Lagstiftningbeträffande En bra samverkankan endast jaktvårdsområdenmotverkari skapas frivillig basistyp och för sigett bra syfte. älgskötselområdeneller hjortskötselområden.

GruningeverkenAB lngenuppfattning. lnga synpunkter. lnga synpunkter. , , l ------------------- + - ------------------- - I I l I KorsnäsAB Ingenpåverkan utbudet. i Ja I Nej

lJagzartgaarngaxragaatT """"""""""" "

: ringar föreslagits jakt- : som av : markskommitténgenomförs. f l l Modo SkogAB lngenpåverkan utbudet. i Nej I Ja

r"""""""""""""" " Txtggksiarøaâaez-enz;ja;"

: f klubbardär alla deltar I I sammavillkor. , l l l SCASkogAB Ökarantaletjakttillfallen vid I Ja Nej splittrat markinnehav. : : Ingenpåverkan utbudet -+ inom störresamlademarkinne- GYMW framför 3" e" bättre l I hav. : jaktsamverkanoch arrondering.:

Stora SkogAB Antaletjakttillfallen ökar. I Ja l Nej ------------------- - - 4-------------------- - -

Stiften har redovisat att de tillsammans har 96 074 ha mark som ingår i jaktvårdsområden. Tre stift i södra Sverige har dock inte kunnat redovisa

någon uppgift härvidlag varför siffran kan vara något större. Arealen utgör

drygt en procent av den totala markarealen i landets jaktvårdsområden. Av stiftens sammanlagda jaktbara mark ingår knappt 18 procent i jaktvårds-

områden. Det fanns l 890 jaktvårdsområden i landet år 1996 och kyrkan

var medlemmar i 281.

300 Viltvårdsømråden

Tabell7.15

Stift Hur påverkasutbudet Samverkanijaklvårdsområden,är SkulleNi hellreseenannansamverkansform

avjakttlllmllenav detenbrasamverkansformför att Omja, varför

jaktvårdsomrâdesblld- uppnåenbraviltvård

ning

Luleåstift Antaletjakttillfallen Ja Ja okar. "ârâaiaEeTêcfniådeåInet."E-.Elêiâfrfuâêfüiéiásei" Utseendeochstorlek ettJVOborde geförutsättningarför godjakt och områden markägarenger bättremöjligheterattmedviltvård. verkapåverka skötselni avklövviltet.Samhälletsad rninistration jaktenav kandärmedförenklas.

Härnösandsstift Ingenpåverkan ut- Ja Ja budet F-------------------- --+ -------------- -.- ------- --. ---- -.--- Menandrasamverkansfonnerkan JVOkanupplevassomtvingandeocheninskränkning: . ge . I effekt. I äganderättenBegransardenenskildemarkägarenshand samma l I havande jaktfrågor.Formen förstatiskochperma av l I nent. l 1 4 I Ia I Nej Uppsalastift Ingenpåverkan utbudet I JVOellerjaktklubbarjobbarlikartat. bådaformernagynnarjakten."Klubb- | ar"mindrebyråkrati.

Västeråsstift Ingenpåverkan ut- Ingasynpunkter. budet. Generellt:Samverkanochgoda I . grann-, I kontaktergerlugnare.trevligarejakt, I I l Karlstadsstift Antaletjakttillfallen Ja Nej ökar. rEZnU-uâfeââtfsätfeEn.Tråvâiaiu-jåiç-Tfârüârâivöiüås-xâeij 5127:711rFaüTiTgÃIaiçâoäaâêá

I ochviltvård småsplittrademarker.I I Ingenuppfattning.II Ingenuppfattning. Ingenuppfattning. Stockholm:.stift r + ------------------------------ -------------------- -- 3 l påverkan II Ja Nej Strängnässtift Ingen ute k - "+ - - - - - - - - --r - - - - - - - --i- -

l I Vetej. I Ja l Ingasynpunkter. Linköpingsstift F """""" " + """""""""""" r """""""""" " °°°°°°°° i l I I Ingasynpunkter. I Ja Skurustift Ingenpåverkan utbudet -------------------- --+--.. -------------------------- -gvård älgskötselområden,srorlicensområden. l , samlicensområdenbra.Avenförförebyggande l osv. av I viltskador. Ja lI Ja Göteborgsstift Ingenpåverkan utb du et j ----------------------------------------------------ügosplittrade-t- -- . Detkandetvarai starkt Mannårlängst frivillighetensväg. : områden. :

Växjö.um Antaletjakttillfallen Både ochnej Jamedtvekan, nunskar. r --.---+---.. ------ --..------------------ -- -----------------fungerandeJVO det Algskotselområden samarbetsformsomkansk Medettbra gar arenny l l bli braochkanskekanbyggas utmärkt.Men manoenseärdetför-i kan ut. i l ödandeochförlamande. l l I l synpunkter. I Ia Visby.stift Ingenpåverkan ut- Inga budet l ------------------ "+""T.'.'T""'§"T'T"""""""" " Frivilligövergångull jaktklubbarbramodell. I l I Ingasynpunkter. I Ingasynpunkter. Lundssrifr Ingenpåverkan utbudet. -------------------- --4- ------------------------------ -- I I I l

Kommunerna har redovisat att de tillsammans har ll9 321 ha mark som

ingår i jaktvårdsområden. Siffran kan större eftersom några kommuner vara

inte har besvarat enkäten och vissa inte kunnat redovisa någon uppgift

Vilrvårdsområden 301

härvidlag. Arealen utgör knappt två den totala markarealen i

procent av landets jaktvårdsområden. Av kommunernas sammanlagda jaktbara mark ingår knappt 40 procent i jaktvårdsområden. Det fanns 1890 jaktvårdsområden år 1996 och kommunerna var medlemmar i 374.

Utredningen har frågat kommunerna hur de anser att utbudet jakttillfäl-

av len påverkas av jaktvårdsområdesbildning. Av de besvarat enkäten har

som 104 kommuner uppgett antingen att utbudet inte påverkas eller att antalet jakttillfällen minskar. En minoritet, 28 kommuner, att antalet jakttill-

anser fällen ökar. När det gäller huruvida jaktvårdsområden bra samver-

är en kansform för att uppnå bra viltvård har 100 kommuner ja, 7

en svarat kommuner nej och 59 kommuner har inga synpunkter i frågan.

7.6 Överväganden beträffande vissa huvudpunkter

i utredningens förslag

Inledning

Under arbetets gång har utredningen fått motta stor mängd menings-

en yttringar i skriftlig och muntlig form från organisationer och enskilda angående utredningens förväntade förslag beträffande viltvårdsområden. Ett flertal artiklar i jaktpress och lokaltidningar har tagit upp utredningens arbete i detta avseende. Eftersom det varit omöjligt för utredningen att bemöta dessa, ibland även felaktiga, uppgifter och svårt att diskutera material som varit under arbete finns det skäl att här något kommentera dessa meningsyttringar.

De flesta som varit positiva till ändringar i nuvarande regler för jaktvårdsområden är enskilda som själva upplevt eller i sin omgivning lagt märke till orimliga konsekvenser av tillämpningen gällande bestämmelser.

av Många uppger sig vara både jägare och markägare. Bland dessa yttringar har också förekommit de som anser att all samordning jakt bör ske

av frivillig väg och att ingen lagstiftning området bör förekomma.

Bland de kritiska meningsyttringarna har majoriteten utgjort protestskrivelser som inkommit från länsjaktvårdsföreningar, länsjaktvårdskonsulenter

302 Viltvårdsområden

och jaktvårdsområden varav de flesta utgör lokalavdelningar inom Svenska jägareförbundet. I förbundets centrala tidskrift har ledarplats framförts åsikten att förändringar majoritetsreglerna vid bildande och upplösning

av innebär att demokratin inom jaktvårdsornrådena ersätts med feodalvälde. Från håll har framställts krav att jaktvårdsområdeslagstiftningen

samma måste lämnas orörd. Utredningen finner det därför motiverat att nämna något demokratibegreppet och de krav ställs offentlig makt-

om som utövning när det gäller hänsyn till grundläggande fri- och rättigheter. Vad nedan anförs även bakgrund till att utredningen måste ta hänsyn till

ger en de förändringar skett senare tid vad gäller äganderättsskyddet.

som

Ett skydd för medborgerliga fri- och rättigheter är av väsentlig betydelse för vakthållningen kring demokratin. För svenskt vidkommande slås demokratins princip fast i 1 kap. l § regeringsfonnen. Av stadgandet framgår att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. I en demokratisk stat är den offentliga makten underkastad begränsningar. Begränsningarna har till uppgift att skydda de enskilda individemas rättigheter och lägga restriktioner majoritetens makt. Minoriteters rättigheter och skyddet för den personliga integriteten sätter alltså gränser för folkmajoritetens beslutsmöj- Iigheter. I 1 kap. l § regeringsformen slås också fast att den offentliga makten utövas under lagama. I demokrati kan således inte den offentliga

en makten handla hur helst och inte göra vad som helst se bl.a. SOU

som 1975:75 13 och 89 ff., 1975/761209 83 ff. och 138 ff. samt bet.

s. prop. s. l975/76:KU56 s. 7 ff. och 34 f..

Genom 2 kap. regeringsformen och europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakonventionen har medborgarna i Sverige fått ett relativt noga preciserat rättighetsskydd. En rättighet som omfattas av såväl Europakonventionen regeringsformen är skyddet för den enskildes egendom. Ut-

som redningen kan därför inte förbigå de förändringar som inträtt på äganderättskyddets område senare tid.

Med hänsyn till vad anförts vill utredningen även nämna något om

ovan innehållet i äganderättsbegreppet, de krav regeringsformen och Europakonventionen ställer vid ingrepp i denna rätt samt det allmänna intresse dagens

i Viltvårdsområden 303

jaktvårdsomrâden är tänkt att tjäna och kan motivera ingrepp i som äganderätten.

Man kan se olika komponenter i äganderättsbegreppet. En grundläggande aspekt utgörs av besittningsskyddet, dvs. det skydd ägaren har enligt rättsordningen mot att ofrivilligt bli frånhänd något till besittning han vars har rätt. En andra aspekt är förfogandefriheten innebärande efter rätten att eget gottfinnande sköta sin egendom eller överlåta den andra.

Äganderätten förfogandefrihet kan delas i slags rättigheter. som upp tre Den mest centrala komponenten utgörs överlåtandefriheten och innebär av dels ägarens rätt att fritt sälja, skänka bort etc. sin egendom till han vem vill, dels hans rätt att upplåta nyttjanderätt till t.ex. jakträtt. annan person, Den andra rättigheten är nyttjandefriheten, dvs. ägarens rätt att exempelvis avverka eller spara sin skog, odla sin mark, jaga eller inte jaga sin fastighet. Jorddelningsfriheten utgör den tredje komponenten förav fogandefriheten och innebär rätten att avstycka, dela och sammanslå marken se Karl-Göran Algotsson, Lagrådet, rättsstaten och demokratin under 1900-talet, s. 189.

Europakonventionen har haft stor betydelse för den svenska rättsutvecklingen på senare tid. Den är sedan den 1 januari 1995 inkorporerad i svensk rätt. Konventionen har bl.a. legat bakom de förändringar av egendomsskyddet som gjorts i 2 kap. 18 § regeringsformen. Konventionens inkorporerande i svensk rätt har också inneburit att den s.k. proportionalitetsprincipen numera skall beaktas prövande myndigheter och domav stolar. Den betydelse konventionen har fått för frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom har påverkat utredningens arbete när jaktvårdsområdena nu skall utvecklas och utgöra bas för ett en lokalt inflytande under demokratiska former. Utredningen måste således beakta att vissa inskränkningar i äganderätten får vidtas endast numera om de är motiverade av ett angeläget allmänt intresse och att det vid inskränkning i äganderätten skall föreligga en balans mellan vad det allmänna vinner och vad den enskilde förlorar grund av inskränkningen.

Det allmänna intresse som dagens jaktvårdsområden skall främja är viltvården. Med viltvård avses alla sådana åtgärder syftar till att bevara som

304 Viltvârdsområden

våra viltstammar i naturliga bestånd och att i möjligaste mån, under hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen, sörja för att dessa inte utvecklas negativt grund mänskliga aktiviteter. Åtgärder som främjar

av viltvården är främst biotopvård, beskattning och skyddsåtgärder. Begreppen har beskrivits i avsnitt Där framgår att jakt i vissa fall är en del av viltvården. biologiska grunder riktigt genomförd jakt kan

Genom en nämligen större viltarters numerär regleras så att jaktlagens krav bevarande och främjande uppfylls. Beträffande övrigt vilt har jakten ingen eller ytterst ringa inverkan populationemas storlek.

Nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftning reglerar emellertid främst jakten och dess utövning. En jaktvårdsområdesförening tillåts således att detaljreglera handhavandet jakträtten. Även de civilrättsliga reglerna vem

av om jakträtten tillkommer, förutsättningar och former för upplåtelse och överlåtelse jakträtt får rubbas inom ett jaktvårdsområde.

När det gäller andra viltvårdsåtgärder än jakt ger lagen inte samma ut-

för tvång. Det finns visserligen möjlighet att utföra anläggningar rymme en

behövs för viltvården. Dessa anläggningar får dock inte medföra olägsom

betydelse för fastighetsägaren. Av förarbetena framgår att tillåtliga enhet av viltvårdsåtgärder utfodringsanordningar och åtgärder för älgpass.

kan vara

Det allmänna intresse lagen om jaktvårdsområden skall främja är

som viltvården och det är således huvudsakligen jakten och dess utövning som regleras inom ett jaktvårdsområde. Lagen handlar därmed om samverkan

jakt i syfte att främja viltvården. av

7.6.1 Varför skall begreppet jaktvård ersättas med viltvård

Utredningen har i avsnitt 2 gett sin vad med viltvård

syn som menas och vilka åtgärder i framtiden bör omfattas av viltvårdsbegreppet. I

som jaktlagstiftningen och dess förarbeten har behandlat viltvård och

man jaktvård i det närmaste synonyma begrepp.

som

När lagen jaktvårdsområden tillkom gällde fortfarande 1938 års jaktlag,

om dvs. lagen 1938:274 rätt till jakt. I l § andra stycket den lagen

om definierades uttrycket jaktvård följande sätt.

SOU 1997191 Viltvårdsamråden 305

"Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd jaktvård."

En bestämmelse med motsvarande innehåll återfinns i dag i 4 § jaktlagen 1987:259. I den lagen har uttrycket jaktvård utmönstrats och ersatts med viltvård. Uttrycket viltvård har där innebörd den tidigare samma som använda tennen jaktvård SOU 1979:19 89, 1983:21 89 samt s. s. prop. 1979/80:l80 s. 28 och 1986/87:58 s. 20.

Redan Jakt- och viltvårdsberedningen övervägde att ersätta begreppet jaktvård med viltvård. Beredningen anförde följande i sitt betänkande Jaktvårdsornråden SOU 1979:19 s. 89 och 92.

"--- Med viltvård avser beredningen vad i jaktlagen kallas som jaktvård, dvs. dels viltvårdsåtgärder i traditionell mening, dels jakt en som bedrivs ett så biologiskt riktigt sätt som möjligt."

Beredningen har i det föregående talat om jaktvårdsområde som en samverkansfonn för bedrivande av viltvård. Med begreppet viltvård avses då alla de åtgärder, inklusive jakten, som utförs i syfte att vidmakthålla eller skapa individrika viltstammar. Viltvård i den här angivna betydelsen bör innebära en klok hushållning med den resurs som viltet utgör. För denna verksamhet gäller vad i jaktlagen föreskrivs om jaktvård, nämligen att den alltid skall bedrivas med hänsyn till jordbrukets, skogsskötselns och andra näringars intressen. Beredningen har alltså valt att tala om viltvård i stället för jaktvård. Detta aktualiserar frågan om ett byte av benämning institutet jaktvårdsområde. Beredningen har emellertid avstått från att föreslå något namnbyte med hänsyn bl.a. till begreppsanvändningen i den nuvarande jaktlagen. Det kan finnas anledning att återkomma till frågan vid en mera genomgripande omarbetning av jaktlagstiftningen."

Jakt- och viltvårdsberedningen avstod från ett byte främst mot bakgrund av att begreppet jaktvård alltjämt användes i jaktlagstiftningen. I jaktlagstiftningen har numera begreppet jaktvård utmönstrats.

Utredningen anser att benämningen institutet jaktvårdsområde skall ändras dels mot bakgrund av att begreppet jaktvård inte längre används i jaktlagen och jaktförordningen, dels för att utredningen föreslår relativt nu

306 Viltvårdsømråden

omfattande förändringar i lagen där främjandet viltvården ställs i av centrum.

Vad med särskild styrka talar för ett byte enligt utredningen, det som förhållandet att ordet jaktvård inte längre förekommer i jaktlagstiftningen. Om bortser från lagen jaktvårdsområden förekommer begreppet man om jaktvård endast i 32 § rennäringslagen 1971:437. Utredningen anser att det förhållandet valt att utmönstra begreppet jaktvård ur jaktlagen att man med följdlagstiftning i sig utgör ett tillräckligt starkt skäl för namnbyte.

skapa enhetliga begrepp i jaktlagstiftningen väger enligt utred- Strävan att ningen mycket Utredningsarbetet har visat att begreppen jaktvård och tungt. viltvård är i lagstiftningssammanhang men ofta har olika synonyma innebörd för den är sakkunnig området. Om begreppet jaktvård som skall behållas i lagen viltvårdsornråden krävs det följdändringar i om jaktlagen. Det skulle få till följd att begreppen jaktvård och viltvård ges olika innebörd i jaktlagen. Motiven till nuvarande lag jaktvårdsområden om visar emellertid haft för avsikt att använda begreppet jaktvård i den att man betydelse begreppet viltvård har i dag i jaktlagstiftningen. Enligt som utredningen finns det inte tillräckligt starka skäl att behålla det i jaktlagen utmönstrade begreppet jaktvård.

Utredningen vidare att de förändringar som föreslås genom lagen om anser viltvårdsområden markerar kursändring där främjandet av viltvården är en det primära syftet. Det är fördel för framtiden att institutet får ett nytt en avspeglar detta förhållande. Utredningen föreslår således att namn som lagen jaktvårdsområden fortsättningsvis skall heta lagen om viltvårdsom områden och området skall administreras genom en viltvårdsomatt rådesförening.

7.6.2 Tvångssamordning för att främja viltvården

Inledning

Genom lagen 1994:1219 den europeiska konventionen angående om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema upphöjdes den nämnda konventionen till svensk lag. Genom avgöranden

Vilrvårdsømråden 307

från Regeringsrätten har uppmärksamhet riktats mot tillämpningen i svensk rätt av den s.k. proportionalitetsprincipen. Av dessa avgöranden framgår

att proportionalitetsprincipen åtminstone sedan Europakonventionen upphöjts

till lag i Sverige måste beaktas prövande myndigheter och domstolar.

- av Vid tillämpningen av konventionen i Europadomstolen bl.a. frågor

om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom ställer domstolen krav på proportionalitet. Vid prövning frågan åtgärd vidtagits i

av om en allmänt intresse ingår således att avgöra det skett rimlig avvägning

om en mellan det allmänna och det enskilda intresset eller, med andra 0rd, om åtgärden varit proportionerlig. Proportionalitetsprincipen måste beaktas när viltvårdsområdena skall utvecklas och bas för lokalt inflytande

utgöra en under demokratiska former.

Genom den ändring i regeringsformen SFS 1994:1468 som trätt i kraft den l januari 1995 har grundlagsregeln för egendomsskyddet i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen fått följande lydelse.

"Varje medborgares egendom är tryggad att ingen kan tvingas

genom

avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom

expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna

inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för

att tillgodose angelägna allmänna intressen."

Av såväl Fri- och rättighetskommitténs betänkande SOU 1993:40 90

s. som regeringens proposition prop. 1993/942117 s. 12 till lagändringen framgår att avsikten varit att precisera det egendomsskydd som Europakonventionen innebär för medborgarnas rätt till sin egendom. Förutom ett skydd mot tvångsöverföring av egendom expropriation eller något

genom annat sådant förfogande har skäl ansetts föreligga att utöka skyddet till att omfatta även rådighetsinskränkningar för mark och byggnader.

Grundlagsändringen innebär att egendomsskyddet i 2 kap. 18 § stärkts för ägare av fast egendom och för den som innehar fast egendom med någon form av nyttjanderätt. Efter ändringen slår 2 kap. 18 § regeringsformen fast de principer Europakonventionen vill skydda härvidlag. För ett utnyttjande av de möjligheter till inskränkningar i markanvändningen nödvändigt

som måste finnas i vissa fall innebär grundlagsregeln att inskränkningama skall tillgodose angelägna allmänna intressen. Lagregler möjliggör att

som

308 Viltvårdsamråden

tvångssamfälligheter kan bildas eller att rådighetsinskränkningar kan föreskrivas skall alltså vara motiverade av angelägna allmänna intressen.

I förarbetena till grundlagsändringen behandlas den allmänna frågan om den gällande lagstiftningen, som medger ingrepp i annans egendom, uppfyller det uppställda kvaliñkationskravet på att ingrepp skall tillgodose angelägna allmänna intressen SOU 1993:40 del A s. 90 och 235 samt

1993/94:117 s. 16. Slutsatsen blev att grundlagsändringen inte prop. skapade något behov följdändringar. Notabelt är dock att lagen om

av jaktvårdsområden inte finns omnämnd i den genomgång av författningsbe-

Fri- och rättighetskommittén gjorde SOU 1993:40, avsnitt stämmelser som 3.5, heller i propositionen prop. 1993/942117 eller utskottsbetänkandet Bet. 1993/94:KU24. Av förarbetena till regeringsfonnen framgår emellertid att ställningstagandet till vad är ett angeläget allmänt intresse får

som göras från fall till fall i den politiska beslutsprocessen i enlighet med vad

kan acceptabelt i ett demokratiskt samhälle SOU 1993:40 som anses vara

90. Det innebär att det var angeläget allmänt intresse år 1938 eller s. som 1980 kanske inte är det i dag.

Naturvårdsverket har i beslut den 20 november 1995 dnr 394-4090-87 Nf uttalat bl.a. följande: "...Naturvårdsverket anser vidare inte att ett beslut om bildande jaktvårdsområde fattas i dag 1995, kan vara ett särskilt

av som angeläget allmänt intresse. Utvecklingen har lett till att det inte längre är lika angeläget från viltvårdssynpunkt att bilda jaktvårdsområden..."

Mot bakgrund de ändringar gjorts i 2 kap. 18 § regeringsfonnen

av som och då Naturvårdsverket ifrågasatt huruvida bildande jaktvårdsområden

av i dag kan ett angeläget allmänt intresse finns det enligt utredningen

vara skäl att närmare pröva behovet samordning kring viltvården i den

av utsträckning sker i dag. Enligt utredningen måste klarläggas i vilken

som omfattning det behövs tvångssamordning mellan fastighetsägare i dessa frågor. En allmän utgångspunkt måste därvid vara att det inte får tillgripas

tvång än vad är behövligt samt att det tvånget skall vara motiverat mer som från viltvårdssynpunkt.

När det gäller bedömningen ett viltvårdsområde skall få bildas och

av om vilka beslut viltvårdsområdesförening eventuellt skall få fatta är den

Viltvårdsømråden 309

ovan nämnda proportionalitetsprincipen stor betydelse. En inskränkning av från det allmännas sida, av den enskildes rätt att använda sin egendom, förutsätter numera att det föreligger rimlig balans eller proportionalitet en mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar grund av inskränkningen. Nuvarande möjligheter att bilda jaktvårdsområden och de beslutsmöjligheter en jaktvårdsområdesförening har i frågor jakt och om viltvård måste ses över även med hänsynstagande till denna princip.

Innan utredningen redovisar sin syn det behov föreligger härvidlag som följer en kort beskrivning av övrig tvångslagstiftning för fastighetssamverkan, vem som har ansvaret för naturvärden och viltvården, något om dagens samverkan för att främja viltvården samt Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden.

Övrig tvångslagstiftning fastighetssamverkan om

Sveriges yta är indelad i fastigheter. Med fastigheter särskilda menas juridiskt avskilda områden av jordytan med tillhörande utrymme under och över jordytan. Fastigheter har skapats för att användas till olika ändamål, t.ex. jordbruksfastigheter, bostadsfastigheter och fritidsfastigheter. För att en fastighet skall kunna användas för sitt ändamål krävs ofta att fastigheten har tillgång till mark och anläggningar utanför sitt område, eget t.ex. en brunn eller en väg. I många fall är behovet marken eller anläggningarna av gemensamt för flera fastigheter. Vissa av dessa nyttigheter gemensamma tillhandahåller samhället olika sätt såsom allmänna vägar och inom gator tätorter. Andra typer av nyttigheter får fastighetsägarna själva klara med av hjälp av den fastighetsrättsliga lagstiftningen Tommy Österberg, Sarnfälligheter 5:e uppl. s. ll.

Tvångssamfälligheter har sedan gammalt förekommit i den speciella fastighetsrätten för att underlätta ett rationellt utnyttjande naturtillgångav arna. Det innebär att olika intressenter blir tvungna att bruka sina fastigheter inom ramen för en samfällighet förvaltas enligt vissa som principer som tillgodoser allmänna intressen och har vissa maktbefogenheter i förhållande till delägarna. Tillkomsten sådan fastighet kan av en medföra begränsning den enskildes rådighet över sin fastighet och i en av

310 Viltvårdsømråden

andra fall får samfälligheten också rätt att nyttja hans fastighet i gemenskaintresse Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten s. 42. pens

Nedan följer kort beskrivning de vanligaste tvångssamfälligheterna. en av

Lagen 1939:608 enskilda vägar omfattar enskilda vägar som är till om för eller flera fastigheter. I lagen regleras främst rätten att ta i nytta en anspråk mark för vägen, väghållningen och hur denna skall annans finansieras samt förvaltningen vägen. Bestämmelser finns om inrättande av den enskilda vägen, vilka frågor som skall prövas vid förrättningen och av hur denna skall till. Förvaltningen den enskilda vägen handhas av en av juridisk person.

Enligt anläggningslagen 1973:1149 kan en anläggning som är gemensam för flera fastigheter och tillgodoser ändamål av stadigvarande besom tydelse för dem inrättas. Till de vanligaste anläggningarna hör vägar, valedningar, grönområden, parkeringsornråden, centralantenner, belysning och reningsanläggningar. Fråga inrättande gemensamhetsanläggning om av en prövas vid anläggningsförrättning handläggs av lantmäterimyndigheten. som

Vattenlagen 1983:291 innehåller regler anslutning och deltagande i om olika vattenföretag. Enligt lagens 5 kap. kan markavvattningsföretag bildas i vissa fall. För utförande och drift av företaget utgör delägarna en samfällighet. Vidare finns i 6 kap. samma lag regler för bevattningssamfälligheter.

Lagen 1987:11 exploateringssamverkan är ett annat exempel om fastighetssamverkan innefattar tvångsåtgärder. Lagen bygger tanken som ägare till fastigheter med mark inom ett visst område gemensamt ställer att i ordning mark för bebyggelse i syfte att genomföra detaljplanen och därvid fördela resultatet exploatering ett rättvist sätt mellan de deltagande av en fastigheterna.

I syfte att samordna fiskets bedrivande och fiskevården och främja ñskerättshavarnas intressen kan enligt lagen 1981:533 om gemensamma fiskevårdsområden fiske tillhör eller utgör två eller flera fastigheter som

Viltvårdsamråden 311

sammanföras till ett fiskevårdsområde och fiskerättshavarna inom detta bilda en ñskevårdsområdesförening.

Ansvaret för naturvärden och viltvården

Sedan länge har i vårt land funnits lagar och författningar med syfte att skydda naturen mot alltför hårdhänta ingrepp från människans sida. Exempel kan hämtas från jaktens, fiskets, skogshushållningens och bergshanteringens områden. Dessa äldre regler har alltid förestavats av ekonomiska hänsyn. Under framväxten det moderna samhället har av nya och ändrade anspråk användningen marken, vattnet och den fysiska av miljön i övrigt medfört konflikter mellan företrädare för den pågående markanvändningen och dem som önskar förändringar. Sedan början 1900-talet har det funnits lagstiftning som haft för avsikt att skydda naturen från ingrepp från människans sida utan att primärt förestavas ekonomisav ka hänsyn. Naturskyddslagen av år 1952 byggde på tanken att naturvärden hade två syften dels att bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla områden, dels att tillgodose sociala intressen att hålla mark och genom vatten öppna för rekreation och friluftsliv. Under år har det viktisenare gaste målet för naturvårdsarbetet, såväl här i Sverige globalt, varit att som bevara så mycket som möjligt av allt djur- och växtliv. Detta har kallats bevarandet av den biologiska mångfalden. Att bevara den biologiska mångfalden är i dag i högsta grad en fråga att skydda naturen från om människans påverkan SOU 1993:27 s. 182 ff..

Viltvården i lagen jaktvårdsområden även benämnd jaktvården - om ingår som ett väsentligt moment i naturvården. Viltvård är åtgärder som utförs i syfte att vidmakthålla eller skapa individrika viltstammar. Med vård av vilt avses traditionellt olika stödåtgärder som utfodring och utplantering samt anläggningsarbeten och andra åtgärder för att skapa en för viltet gynnsam miljö. Till begreppet räknas också olika hänsynstaganden till naturvårdens intressen vid markanvändningen, t.ex. i skogs- och jordbruket. Även jakt omfattas av begreppet när den bedrivs planmässigt i syfte att bygga upp eller bevara livskraftiga stammar eller när jakten motverkar den obalans som innebär att vissa aner förekommer i alltför individrika stammar prop. 1986/87:58 s. 19 f..

312 Viltvårdsam råden

De för viltvården grundläggande bestämmelserna finns i lagstiftningen om naturvård och miljöskydd. Av särskilt stor betydelse är bestämmelserna om hänsyn till naturvårdsintressena i naturvårdslagen med följdförfattningar samt i skogsvårdslagstiftningen och i lagstiftningen om skötsel av jordbruksmark a. prop. s. 20.

Enligt 1 § naturvårdslagen 1964:822 utgör naturen en nationell tillgång

skall skyddas och vårdas. Den grundsats man velat ge uttryck för som

bestämmelsen är dels att naturen utgör en allmän medborgerlig genom tillgång, dels vägledande princip för naturens skydd och vård ange

att som hänsynen till samhällets behov. Huvudprincipen är att naturvärden är ett element i samhällsbyggandet och inte ett mer eller mindre exklusivt intresse för ett fåtal. Därmed skall samhälleliga behov inte bara bedömas för stunden utan på lång sikt prop. 1964:148 s. 36 ff..

I såväl skogsvårdslagen 1979:429 som lagen 1979:425 om skötsel av jordbruksmark skötsellagen finns i dag bestämmelser enligt vilka

m.m. hänsyn skall tas till naturvårdens intressen, inkluderat viltvårdens intressen,

skogs- och jordbruksmark. Sedan år 1979 har det i skogsvid skötsel av vårdslagen funnits bestämmelse enligt vilken hänsyn skall tas till

en naturvårdens intressen. Miljömålet för skogsbruket är, enligt prop. 1992/931226 skogspolitik, att skogsmarkens naturgivna pro-

om en ny duktionsfönnåga skall bevaras. Biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma där förutsättningar att fortleva under naturliga

ges betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogsvårdslagen omfattar därmed sådana bestämmelser om återväxt och avverkning syftar till uthålligt god avkastning samtidigt

som

den biologiska mångfalden behålls. I 1990/91:90 En god livssom prop. miljö anfördes bl.a. att det aktiva jordbruket bidrar till ett varierat och levande kulturlandskap och till variationsrikedom hos växt- och djurarter s. 429. I skötsellagen har år 1984 införts en hänsynsregel som, efter komplettering år 1988, gäller hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen.

I regeringens proposition 1986/87:58 Om jaktlag, m.m. understryks s. 27

betydelse den normala markanvändningen inom jordbruket och den stora

Viltvårdsområden 313

skogsbruket har för viltets livsbetingelser. Genom att hänsyn till naturvårdsintressena tas i dessa näringar kan viltet få tillgång till vatten, föda och skydd. Det åligger, enligt nämnda proposition, främst fastighetsägarna att svara för den del av viltvården som bl.a. regleras i föreskrifterna

om naturvårdshänsyn i jordbruket och skogsbruket.

I vissa fall är det emellertid nödvändigt att förbättra förhållandena

genom särskilda stödåtgärder eller anläggningar för viltet. Det kan t.ex. vara fråga om stödutfodring under besvärliga vintrar, anläggande viltvatten eller att

av ge viltet ett ökat skydd genom att plantera buskar och andra växter. Ansvaret för viltvården i traditionell mening, dvs. särskilda åtgärder till stöd och skydd för viltet som nyss nämnts och en anpassning av jakten i förhållande till vilttillgången, bör enligt den i föregående stycke nämnda propositionen, ligga jakträttshavaren. Jakträttshavare inte samtidigt

som är ägare eller brukare av marken blir dock beroende av fastighetsägarens tillstånd till viltvårdsåtgärder som kräver att mark tas i anspråk varför fastighetsägaren och jakträttshavaren

i dessa fall skall ha delat ansvar.

I regeringens proposition Jakt och viltvård prop. 1991/92:9 s. 19 beskrivs fastighetsägarens ansvar på följande sätt. Jakträtten ingår i äganderätten. Jakten är så sätt en del av fastighetens ekonomiska utnyttjande. Det är en integrerad del av ägarens fastighetsförvaltning sätt

samma som jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är fastighetsägaren själv har att

som bestämma över jakten sin mark. När det gäller de ekonomiska aspekterna av jakten kan man därför egentligen inte skilja mellan fastighetsägare och jägare. Många enskilda fastighetsägare är aktiva jägare. När rollerna så sätt förenas är ansvaret för viltvården och jakten helt entydig. Men även om fastighetsägaren inte själv sköter jakten har han enligt jaktlagen ytterst ett ansvar för hur denna sköts. Fastighetsägaren måste därför vara medveten om sitt ansvar och inte skylla viltskador på jägaren. När jakträtten arrenderas ut har fastighetsägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten.

Fastighetsägarens ansvar i dessa frågor har blivit utvidgat genom en under år 1996 gjord ändring ijordabalken. Enligt 9 kap. 34 a § jordabalken är jordägaren numera, oavsett om han upplåtit jakträtten till annan eller skyldig att ersätta jordbruksarrendator, som saknar jakträtt arrendestället,

314 Viltvårdsområden

för förluster grund av viltskador. Det är fråga om viltskador som uppkommer på grund av att det fastigheten inte bedrivits viltvård i rimlig utsträckning prop. 1995/96:43 s. 16 f..

Samverkan för att främja viltvården

De första bestämmelserna om jaktvårdsområdesinstitutet återfinns, som nämnts ovan, i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt. Det var en frivillig samverkansform och byggde den uppfattningen att det krävs en viss minimiareal för att tillfredsställa de vilda djurens näringsbehov samt att det under sådana förhållanden finns fara för att en person som jagar

överstiger denna minimiareal, gör sig skyldig till

sin mark, som misshushållning med jakten skrivelse den 23 december 1909 till Jordbruksdepartementet 33 ff.. Nästa steg i riktning mot de jaktvårdsom-

s. råden har i dag togs i 1938 års lag om rätt till jakt. Genom denna lag infördes möjlighet att tvångsvis sammansluta fastigheter i ett område kallat jaktvårdsområde.

Ändamålet med den samverkan äga rum inom dagens jaktvårds-

som avses områden finns beskrivet i regeringens proposition 1979/802180 med förslag till lag jaktvårdsområden Enligt 1938 års lag om rätt till jakt ålåg

om m.m. det jakträttshavaren att sörja för ett artrikt och livskrafti villebrådsbestånd

ändamålsenlig och efter tillgången vilt lämpad jakt och genom en

åtgärder för villebrådets skydd och förkovran. Det motsvarar i allt genom väsentligt vad föreskrivs i nuvarande jaktlag. Viltvården är, enligt

som nämnda proposition, i hög grad beroende av jaktområdets storlek och beskaffenhet och det vilt finns där. På grund av ägosplittringen är

som emellertid ägares jordinnehav för sig endast undantagsvis så stort att det

en går bedriva ändamålsenlig jakt och viltvård. För en god viltvård är

att en det alltså i allmänhet nödvändigt med samverkan mellan jakträttshavare.

en Detta sker att intresserade jägare sluter sig samman och arrenderar

genom tillräckligt stora områden. En viktig samverkansform i detta avseende anges jaktvårdsområden vara s. ll.

I propositionen preciseras vidare det angelägna behov som en lagstiftning

jaktvårdsområden fyller. Samverkan över ägogränserna är av stor beom tydelse för ändamålsenlig jakt och viltvård. Inom jaktvårdsområden

Vilrvårdsområden 315

finns bättre möjligheter att bedöma viltbeståndets storlek och sammansättning, att hushålla med vilttillgångama och att bedriva aktiv viltvård.

en Samtidigt kan bildandet av sådana områden antas öka utbudet jaktupp-

av låtelser s. 12. Samma synsätt redovisas i motiven till nuvarande jaktlag prop. 1986/87:58 s. 20.

På senare tid har frivillig samverkan vunnit framsteg framför allt älgvårdens område. I propositionen Jakt och viltvård prop. 1991/92:9 s. 29 f. sägs bl.a. följande när det gäller jakten efter älg. Älgen håller sig normalt ganska troget inom ett visst område. Den produktionsanpassade älgjakten innebär att en älgstam måste ha ett tillräckligt stort betesområde. En meningsfylld vård av älgstammen kan inte bedrivas om jakten sker inom små områden utan samverkan. Samhällets strävan har därför under de senaste tjugo åren varit att uppmuntra samverkan över större områden med goda förutsättningar att sköta älgstammen på ett bra sätt. Utvecklingen har också under senare år gått mot en ökad samverkan i större älgjaktsområden. Allt fler jägare som disponerar mindre marker har funnit det gynnsamt att samverka med andra. Även andra frivilliga samverkansformer har blivit vanligare, t.ex. att mindre licensområden går samman, jaktlag som tidigare haft egen tilldelning har sökt gemensam licens etc. Utvecklingen har visat att jägarna är beredda att ta ett större lokalt ansvar för de praktiska och administrativa frågorna kring älgvården. Det är det lokala planet kunskapen skall finnas om viktig basinforrnation om älgvården. Lokala problem med en alltför stor älgstam som orsakar skador bör också lösas lokalt i samverkan. Genom ett ökat lokalt ansvar skapas också förutsättningar att minska myndigheternas nuvarande administration.

Ett sätt att öka det lokala ansvaret var tillskapandet av älgskötselområden. Inom dessa områden får jakträttshavama själva avgöra avskjutningens storlek. Sådana områden registreras av länsstyrelsen. Anslutningen till ett älgskötselområde är frivillig. Har tillräckligt många fastighetsägare ansökt om att deras mark skall registreras som älgskötselområde registrerar länsstyrelsen fastigheterna som älgskötselområde om fastigheterna tillsammans uppfyller kraven för ett sådant område. Även enskild

en fastighet kan ha så stor areal att den kan registreras som älgskötselområde. Vill en fastighetsägare att hans fastighet inte längre skall vara ansluten till ett älgskötselområde kan han hos länsstyrelsen ansöka om att hans fastighet

Viltvårdsområden

registreras som A- eller B-område eller inte registreras alls. Tanken bakom älgskötselområden bygger ett lokalt och frivilligt ansvarstagande för älgvården a. prop. s. 30 ff..

Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden

l Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden se bilaga 2 till detta betänkande sägs bl.a. följande under rubriken Utvecklingen Beslut 1995- 11-20, dnr. 394-4090-87 Nf s. 5 f..

Bestämmelserna i l9l2 års jaktlag ersattes av betydligt mer omfattande och komplicerade bestämmelser i 1938 års jaktlag 1938:274. Syftet med de bestämmelserna var emellertid detsamma, nämligen

nya att stimulera till ökad samverkan mellan fastighetsägare över större områden.

Behovet av samverkan gällde i första hand älgjakten, som vid den här tiden bedrevs ett sådant sätt att de redan svaga älgstammama höll att ödeläggas. Bildandet av jaktvårdsområden enligt den nya lagen anm. 1938 årsjaktlag styrdes därför så gott som helt av det allmännas vilja att åstadkomma en biologiskt anpassad skötsel av älgstammama och säker jakt. I den lagen infördes bland annat därför en

en nya bestämmelse som medgav att fastigheter kunde anslutas till ett jaktvårdsområde mot fastighetsägarens uttryckliga vilja.

En lagstiftning jaktvårdsområden trädde i kraft år 1981

ny om 1980:894. Den ersatte bestämmelserna i 1938 års jaktlag vid ny- och ombildning jaktvårdsområden. Den lagstiftningen bygger huvud-

av nya sakligen principer 1938 års jaktlag. En viktig skillnad

samma som är dock att tvångsmedlet skärptes och att det blev väsentligt svårare att upplösa ett jaktvårdsområde.

År 1967 påbörjades de första försöken med helt reglerad älgjakt i

en några län. Försöken byggde på att samverkan skulle ske mellan jägarna. Inemot tio år 1975 påbörjades en ny försöksverksamhet, nu

senare med vad kan kallas samordnad älgjakt. Idén var dock densamma,

som nämligen att stimulera till samverkan. Båda försöksverksamhetema byggde att jägarna frivilligt bestämde sig för att samverka, även om bestämmelserna för älgjakten i och för sig indirekt tvingade fram samverkan. Möjligheterna att bryta sig ur en frivilligt överenskommen samverkan var dock begränsade.

Försöksverksamheterna, som pågick under tjugo år till och med 1987, lade grunden till ett helt nytt sätt att förvalta våra älgstammar.

Viltvårdsområden 317

Framför allt ledde emellertid verksamheten till öppenhet mellan en ny jägarna. Den har medfört ett viktigt genombrott för frivillig samverkan som grund för jakten och viltvården. Den nya jaktlagstiftningen som trädde i kraft år 1988, präglas mot denna bakgrund i väsentliga avseenden ledord samråd och av som samverkan. De genomgripande förändringarna av framför allt jaktförordningen och jaktkungörelsen som trädde i kraft åren 1992 och 1994, betonar i än högre grad vikten av samråd och samverkan, också men betydelsen av frivillighet. Utvecklingen har lett till att jaktvårdsområden inte längre nödär en vändighet för att förhindra att viltstammarna utannas. Jaktvårdsområdena är inte heller lika nödvändiga för att åstadkomma samverkan i jakten. Andra, frivilliga samverkansforrner har blivit viktigare och har dessutom fungerat bättre. Jaktvårdsområden kan däremot fortfarande ha viss betydelse i de delar av landet där ägosplittringen är stor. I dessa delar av landet kvarstår därför behovet av att genom samverkan i någon form skapa områden som möjliggör en biologiskt anpassad jakt och till och med att göra det möjligt att överhuvud taget bedriva jakt."

Under rubriken Överväganden redogör Naturvårdsverket först för den ändrade lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen och fortsätter vidare.

"Grundlagen föreskriver således att ingen skall tvingas avstå från sin egendom eller tvingas tåla inskränkningar i användningen den, för av att tillgodose allmänna intressen. Med egendom i lagen mark menas och byggnad. Jakträtten är en rättighet knuten till marken. När det gäller jaktvårdsområden torde dock enbart inskränkningar i jaktutövningsrätten komma i fråga. Av betydelse för bestämmelsens tillämplighet jaktvårdsområden torde bland annat vara i vilken mån jaktvårdsområdena bildas för att tillgodose allmänna intressen.

Ett jaktvårdsområde kan således bildas för att främja jaktvården och jakträttshavarnas gemensamma intressenå Bestämmelsen pekar därmed ut två syften med att bilda ett jaktvårdsområde, nämligen dels jaktvården, dels jakträttshavarnas gemensamma intressen. Det måste uppfattas så att det förra syftet är ett allmänt intresse, till skillnad mot det senare som är ett enskilt intresse. Till stöd för denna uppfattning finns ett antal uttalanden i betänkandet jaktvårdsområden och i regeringens proposition l979/80:180. I betänkandet sägs exempelvis under rubriken Motiven för jaktvårdsområden sid 89, sista stycket följande. Jaktvårdsområdena tillgodoser ett samhällsintresse att de genom ökar möjligheterna att bedriva jakt som väl fyller de krav som

Vilrvårdsområden

kan ställas från biologisk synpunkt. Intensivare viltvårdsåtgärder är också ett allmänintresse. Ökade insatser det området är angelägna både av allmänna naturvårdsskäl och med hänsyn till att miljöförändringar i vissa hänseenden försämrat betingelserna för viltet. I detta sammanhang bör åter påpekas att Jakt- och Viltvårdsberedningens förslag väsentligen bygger Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker. Jaktmarksutredningens uppdrag var bland annat att utreda möjligheterna att öka antalet jakttillfällen. Med den utgångspunkten lämnade utredningen förslag förändringar i jaktvårdsom områdeslagstiftningen. Det allmännas intresse av att öka antalet jakttillfällen förväntades således delvis kunna tillgodoses inom ramen för jaktvårdsområdena. Även beredningen har haft en sådan utgångspunkt sid 92, första stycket. I avsnittet Opinionsvillkor sid 103, sista stycket för beredningen utförlig diskussion motiven för att inskränka fastighetsägamas en om rättigheter inom ett jaktvårdsområde. Som motiv för sådana inskränkningar anför beredningen bland annat "det allmänna intresset av att jaktvårdsområden bildas". Även propositionen 1979/802180 framgår bland annat sid ll, av andra stycket att det allmänna har intresse att jaktvårdsområden av bildas. Förarbetena och själva lagen också stöd för uppfattningen att ger bildning jaktvårdsområden är åtminstone lika stor betydelse för av av det allmänna för de enskilda fastighetsägarna." som

Naturvårdsverket utvecklar sedan innebörden av de synonyma begreppen jaktvård och viltvård och kommer fram till, med hänvisning till bl.a. naturvårdslagen och jaktlagen, att viltvården är ett allmänintresse. Att det ankommer på det allmänna länsstyrelsen att fatta beslut om att bilda genom ettjaktvårdsområde måste, enligt verket, också uppfattas som ett uttryck för det allmänna har ett intresse att jaktvårdsområden bildas. Naturvårdsatt av verket pekar sedan att 2 kap. 18 § regeringsformen kräver ett angeläget allmänt intresse, för att det allmänna skall få inskränka användningen av medborgares egendom, och att det därför är av väsentlig betydelse om en bildandet ett jaktvårdsområde är ett sådant kvalificerat intresse. av av Naturvårdsverket hänvisar därefter till uttalanden i regeringens proposition 1993/94: 117 Inkorporeringen Europakonventionen och andra fri- och om av rättighetsfrågor och anför.

"Propositionen således inte något klart svar frågan om vad som ger i fråga jaktvårdsområden skall ett angeläget allmänt om anses vara intresse, även den viss ledning för sådan bedömning. om ger en

Villvårdsom råden 319

Naturvårdsverket anser dock inte att jaktvårdsområden är jämförliga med sådana naturvårds- eller miljöintressen torde med de som avses citerade formuleringama i propositionen, nämligen naturreservat, djurskyddsområden, etc. Naturvårdsverket vidare inte beslut anser att ett om bildande av ett jaktvårdsområde fattas idag 1995, kan som vara ett särskilt angeläget allmänt intresse. Utvecklingen har lett till att det inte längre är lika angeläget från allmän viltvårdssynpunkt bilda jaktatt vårdsområden. Orsaken är bland annat att huvuddelen fastigheterna av i de svårt ägosplittrade delarna landet redan ingår i jaktvårdsomav råden. Det allmänna har i hög grad bidragit till denna utveckling genom att i jaktlagstiftningen successivt införa bestämmelser skapat som mer attraktiva förutsättningar för samverkan i jakten och viltvården. Som redan framförts bildas ett jaktvårdsområde också för att tillgodose de enskilda jakträttshavarnas fastighetsägarnas gemensamma intressen 1 § lagen om jaktvårdsområden. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning medger inte heller 2 kapitlet 18 § regeringsformen att användningen av mark får inskränkas i syfte att tillgodose enskilda intressen. Naturvårdsverket vill också fästa uppmärksamhet att bestämmelsen i 2 kapitlet 18 § regeringsformen torde medföra att ersättning på vissa grunder numera måste lämnas till den fastighetsägare möjligheter vars att använda sin mark inskränks som en följd ett beslut att bilda ett av jaktvårdsområde. Regler för sådan ersättning finns emellertid inte i jaktvårdsområdeslagstiftningen, vilket möjligen kan antyda att denna lagstiftning helt enkelt glömdes bort vid ändringen regeringsav formen. Annan, liknande lagstiftning, exempelvis vattenlagen och naturvårdslagen, har sådana regler. Naturvårdsverket anser slutligen att nuvarande möjligheter för ett jaktvårdsområdes styrelse eller stämma att fatta beslut inskränker som de rättigheter som genom annan författning tillkommer fastighetsägarna, också strider mot regeringsformen. Dessutom, vilket är väsentligen allvarligare, kan en sådan styrelse eller stämma fatta beslut kan som leda till straffansvar för en fastighetsägare i jaktvårdsområdet. Detta är inte heller förenligt med grundlagen. Sammanfattningsvis finner Naturvårdsverket att bestämmelserna i lagen om jaktvårdsområden 1980:894 inte är förenliga med bestämmelsen 2 kapitlet 18 § regeringsformen 1994:1468. "

Regeringen har, som nämnts ovan, den 15 februari 1996 beslutat att

Naturvårdsverkets redovisning uppdraget att följa och studera verksamav heten med bildandet av jaktvårdsområden skall överlämnas till Utredningen

om vissa jaktfrågor för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.

320 Viltvårdsomrâden

Utredningens överväganden och förslag

Som framgår tillkommer tvångssamfälligheter vanligen för att underovan lätta ett rationellt utnyttjande av naturtillgångarna. Det innebär att olika intressen blir tvungna att bruka sina fastigheter inom ramen för en samfällighet förvaltas enligt principer som tillgodoser allmänna intressen. som Av bl.a. naturvårdslagen kan uttolkas att viltet är en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Jord- och skogsbrukare skall, enligt respektive näringslagstiftning, ta hänsyn till viltet vid skötseln av jord- och skogsbruksmark. Det åligger därför fastighetsägarna att svara för den del av viltvården regleras i bl.a. föreskrifterna om naturvårdshänsyn i som jordbruket och skogsbruket. Ansvaret för viltvården i traditionell mening ligger jakträttshavaren. Om fastighetsägaren inte också är jakträttshavare, dvs. inte själv sköter jakten, har han dock ytterst ett ansvar för hur denna sköts. När jakträtten upplåts har fastighetsägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten.

I vissa fall kräver viltvården samordning över större områden för att en en meningsfylld vård skall kunna bedrivas. Det ankommer på fastighetsägaren och jakträttshavaren att överväga vilka viltvårdsåtgärder som behöver utföras. För att kunna avgöra vilket skydd och stöd viltet behöver eller vad anpassad jakt innebär behövs i vissa fall samordning över fastighetsen gränserna. För att enskilda fastighetsägare och jakträttshavare skall kunna uppfylla de krav ställs dem härvidlag måste det enligt utredningen som finnas former för samverkan mellan fastighetsägare. I vissa fall måste en därför fastighetsägare möjlighet att kunna påverka sin närmiljö en ges utanför den fastigheten. Skulle det inte möjligt frivillighetens egna vara behövs möjlighet tillgripa visst tvång för att föranstalta sådan väg en att nödvändig viltvård. Frågan är i vilken omfattning det finns ett sådant allmänt intresse tvångssamverkan inom jaktvårdsområden. av

Ett jaktvårdsornråde innehåller i dag inga begränsningar vad gäller vilka i i viltslag samordningen kan omfatta. Samordningen inom ett jaktvårdsområde omfattar allt jaktbart vilt. Från Naturvårdsverkets sida har det ifrågasätts det föreligger ett behov samordning över större områden om av i beträffande alla viltslag samordningen i förekommande fall är av samt om angeläget allmänt intresse.

Viltvårdsomrâden 321

Bakgrundsmaterialet till Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker SOU 1974:80 innehåller ett anförande dåvarande professorn Erik Dahl,

av Lunds universitet, i ämnet Jakt ett led i vården faunan. Anförandet

- av föredrogs för Jaktmarksutredningen under år 1969 och finns redovisat i bilaga 7 till betänkandet Jaktmarker. Anförandet visar att det finns

en skillnad på jaktutövningens biologiska uppgift för småvilt respektive högvilt. Denna skillnad innebär att behovet samordning viltvården

av av varierar mellan olika viltslag.

Ett viltvårdsområde skall kunna bildas fastighetsägares vilja endast

mot en då det föreligger ett starkt allmänt behov av samordning kring viltvården. Det behov av samordning som föreligger måste vägas mot intresset att enskilds egendom skall vara tryggad mot t.ex. expropriation eller rådighetsinskränkning. För att en enskild fastighetsägare skall behöva tåla att en sammanslutning av enskilda jaktvårdsområdesförening bestämmer

- - om jakten på hans mark måste samordningen jakten motiverad ett

av vara av angeläget allmänt intresse. Vidare måste det föreligga proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde kan förlora på grund av sådana beslut.

Som nämnts i detta avsnitt är det känt att skilda arter kräver olika stora arealer för att en meningsfull viltvård skall kunna bedrivas. Likaså är skilda arter av olika stor ekonomisk betydelse såväl vad avser avkastning som skadegörelse. Detta ger utredningen anledning att skilja ut några arter vars vård kan anses vara av större allmänt intresse än andra arters.

Allmänt

Av 4 § iaktlagen framgår att viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling viltstammarna. Alla

av inhemska arter skall således bevaras och det är inte fråga om uppdelning av faunan i nyttiga och skadliga arter. Kravet på bevarande gäller dock inte främmande arter som etablerat sig genom mänskliga aktiviteter, t.ex. mufflon och wapiti. Sådana skall i stället utrotas.

322 Vilrvårdsområden

Av lagtexten framgår att utvecklingen viltstammarna skall främjas med

av hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Ett allmänt intresse är t.ex. en så och individrik fauna möjligt. Vi vet i dag att svensken i

art- som allmänhet uppskattar faunan i naturen. Han eller hon vill av förklarliga skäl ha så många observationstillfällen möjligt. Det är emellertid så att

som redan vetskapen omgivningen hyser ett rikt djurliv är av stort värde.

om att Som exempel på enskilt intresse kan nämnas viltrikedom som ger många jakttillfällen och hög köttavkastning. Det kan också vara fråga om en begränsning vissa populationer så att skadegörelse hålls på minsta

av möjliga nivå. Inte sällan sammanfaller allmänna och enskilda intressen såtillvida att exempelvis hög viltrikedom med hög avkastning ger allmän tillfredsställelse över rik fauna eller att en begränsning av vissa arters

en individantal håller skadegörelsen för näringar vars ekonomi är av

nere allmänt intresse.

Älg

Den framstår mest betydelsefull är givetvis älgen där jakten

art som som och andra mänskliga aktiviteter utan tvekan är avgörande för populationens storlek. Detta gör att jakten måste ske med kunnande och ansvar samt att den inte kan ske inom för små områden den skall ha någon betydelse

om som antalsreglerande instrument.

Älg förekommer i eller mindre täta stammar över hela landet utom

mer Gotland, och sin storlek mycket produktiv. En ko föder ofta sin

är trots första kalv i tvåårsåldem och kalvar sedan årligen upp till tjugoårsåldern.

sin produktiva ålder, 5-11 år, föder hon normalt två kalvar Under mest ca

år. Detta medför i välvårdad älgstam under jakttid kan per att man en skjuta 60 antalet djur i föregående års vinterstam.

ca procent av

Älgens storlek och höga produktivitet inte ringa köttavkastning. Vid

ger en

avskjutning kring 100 000 djur och medelslaktvikt om 135 kg tillförs en en

årligen 13 500 kött, vilket i stort motsvarar närmare en månads landet ton nötköttkonsumtion i landet. Redan köttavkastningen måste därför anses vara

enskilt intresse och medföra att vården av älgstammen är mer än ett angelägen.

Viltvårdsområden 323

Den höga produktiviteten ger också ett ovanligt högt antal jakttillfällen för en så stor djurart. Dessa jakttillfällen är därtill ansedda särskilt värde-

som fulla av flera skäl. För det första är älgen ett "högvilt" och jakt efter sådana värderas ofta högre än annan jakt. Därtill kommer att även älg kan

om jagas på flera sätt sker den helt övervägande jakten gemensamhetsjakt

som med denna jaktforrns höga sociala värde och rika tillfällen till rekreation. Framför allt det sociala värdet kan utan tvekan, åtminstone lokalt, långt utöver det enskilda intresset och från allmän synpunkt motivera

att stammen sköts sådant sätt att antalet jakttillfällen inte hamnar på

en onödigt låg nivå. I detta sammanhang skall inte heller förglömmas det rekreativa värde som älgen har även för den icke jagande allmänheten.

Beklagligtvis kan älgen också förorsaka svår skadegörelse skog och gröda samt ofta orsaka allvarliga trafikolyckor. Skadegörelsen kan drabba enskilda svårt. Problemen blir inte mindre av att möjligheten till ersättning numera är borttagen. Regering och riksdag har klart inga

utsagt att, om andra skyddsåtgärder ger effekt och så är möjligt från djurskyddssyn-

om punkt, all skadegörelse från vilt i första hand skall åtgärdas genom att den skadegörande djurartens populationstäthet hålls på rimlig nivå

en genom jakt.

Såväl skogs- som jordbruk är näringar stort ekonomiskt intresse för

av landet. Självfallet är det också ett allmänt intresse att antalet trafikolyckor med älg inblandad hålls lägsta möjliga nivå. Det är därför tveklöst ett synnerligen angeläget allmänt intresse att älgstammen vårdas sådant sätt att man genom en anpassning av avskjutningen minimerar älgens skadegörelse till lägsta rimliga nivå.

K ronhjon

Kronhjorten har inte samma utbredning älgen. Den förekommer

som fläckvis i södra Sverige upp till norra Mälardalen. Norr därom kan enstaka djur uppträda mer eller mindre sporadiskt. Det är även i detta fall fråga

om ett stort hjortdjur. Handjur kan ofta ha slaktvikter över 100 kg.

Jakten sker vanligen som vaktjakt eller tryckjakt. Gemensamhetsjakt har därför inte samma omfattning som för älg. Det är emellertid ett svårjagat

324 Viltvårdsområden sou 1997:91

vilt kan upphov till många jakttillfällen och arten måste därför, där som ge den förekommer, ha ett högt rekreativt värde både för jägare och anses övrig allmänhet.

Vad emellertid främst gör att vården av kronhjorten kan bli ett som angeläget allmänt intresse är den svåra skadegörelse arten kan förorsaka dels gröda, dels och framför allt på skog. I det senare fallet är det vanligen värdefull granskog i åldern 20-40 år som angrips med barkgnag, även tallföryngringar kan skadas. Skadorna är svåra att reparera och men betydande förluster uppstår. Hittills enda verksamma botemedel är att hålla kronhjortstarnmens utveckling under kontroll och detta kräver normalt en samordning jakten över stora områden. av

Dovhjort

Dovhjorten har än lokal förekomst än kronhjorten men med ungefär en mer utbredningsområde. Då den är ett utpräglat flockdjur är föresamma kommande bestånd ofta mycket individrika och därtill mycket lokaltrogna.

Jakten sker tryck- och smygjakt. Då arten förekommer mer konsom till vissa fläckar inom utbredningsområdet blir antalet jägare som centrerat kommer i åtnjutande denna jakt inte så stort. Där den förekommer kan av dock antalet jakttillfällen bli betydande.

Artens skadegörelse skog är ringa, grund av koncentrerad men förekomst kan skadegörelse groda bli mycket besvärande. Det är därför antalet individer hålls rimlig nivå. Trots lokal trofasthet angeläget att en kan detta ofta kräva samordnade insatser. Detta i synnerhet då särskilt handjuren ofta utvandrar från sina hemområden vid en för grödan skadekänslig tidpunkt.

Vildsvin

Vildsvinet är återinfört under tid. Dess höga reproduktion, i synnerhet sen efter milda vintrar, har medfört att populationen ökat i antal mycket snabbt och spritt sig över allt större delar södra och mellersta Sverige. Till ut av

Vilrvårdsområden 325

spridningen torde även en del olagliga utsättningar från vilthägn ha bidragit.

Vanligaste jaktformen är vakjakt och tryckjakt. Vildsvinet är emellertid ett mycket både vaksamt och skyggt djur som huvudsakligen rör sig nattetid och som därför är synnerligen svårjagat. Dagens jägare saknar huvudsakligen erfarenhet av vildsvinsjakt.

Allmänhetens inställning till vildsvinet är kluven. Många är rädda för vildsvinen och skulle helst se att de inte fanns i den närmaste omgivningen. Andra uppskattar att vildsvinen åter finns i den svenska faunan.

Vildsvinens skadegörelse skog är av mindre betydelse. De kan t.o.m. ha ett visst värde som skogsvårdare. Skadegörelse grödor, i synnerhet potatis, kan emellertid bli mycket omfattande liksom skadegörelse i trädgårdsodlingar. Därtill inträffar allt fler trafikolyckor med vildsvin inblandade.

Från allmän synpunkt är det även för denna djurart av stor betydelse att populationen hålls efter i tid och att nödvändiga åtgärder i denna strävan samordnas.

Rådjur

Rådjuret utgör ett mellanting mellan högvilt och småvilt. Då jakten endast marginellt och under speciella omständigheter kan påverka rådjurspopulationen, har Naturvårdsverket ansett att denna djurart normalt skall hänföras till småvilt och att i vart fall inga administrativa reglerande åtgärder typ

av licensjakt är motiverade. I synnerhet års överstora rådjursstammar

senare har gjort att sådana åtgärder ansetts helt obefogade.

Sverige är dock ett land med varierande naturförhållanden. Från jägarhåll i Västerbotten har man framfört att en samordnad vård rådjursstammen

av där är ett klart angeläget allmänt intresse för att kunna bevara rådjursstammen.

326 Viltvårdsomráden

Rådjurens skadegörelse är normalt ringa betydelse. Under senare år har

av dock de överstora stammarna förorsakat en viss skadegörelse på skogsföryngringar. Detta har främst gällt i södra Sverige där möjligheterna till jakt och därmed skadebekämpning varit stora. Här föreligger därför inget stort behov av lagligt stödd samordning.

Rådjursstammen är hotad i vissa delar av landet. I framför allt norra Sverige är mycket mån att rådjursstammama sköts ett sådant

man om sätt att deras existens inte äventyras. Rådjurets närvaro upplevs som mycket positivt såväl jägare övrig allmänhet. Förutom älg är detta

av som det enda vilda hjortdjur som förekommer i markerna. Utan tvekan finns ett ston allmänt och angeläget intresse att rådjursstammen här sköts ett hänsynsfullt sätt. Utredningen gör därför den bedömningen att vården av rådjursstammen främst inom området Värmland, Dalarna och

norr om Gästrikland kan anses vara ett angeläget allmänt intresse.

Stora rovdjur

Björn förekommer i dag i fasta stammar i hela norra Sverige ner till Gästrikland, Dalarna och Värmland. Populationen ökar sakta men

norra stadigt. Björnen är för närvarande det enda större rovdjur där jakt medges över större delen artens utbredningsområde. Till grund för jakten ligger

behov jakt enligt de undantag medges i såväl Bernkonventionen ett av som

Konventionen skydd europeiska vilda djur och växter samt deras - om av naturliga miljö SÖ 1983:30 i EU:s habitatdirektiv, direktiv

- som 92/43/EEG bevarandet naturliga livsmiljöer och av vilda djur och

om av växter.

För Sveriges del har den bedömningen gjorts att det föreligger ett behov

jakt efter björn trots att arten givetvis har ett högt skyddsvärde. Därav av följer att det samtidigt är ett synnerligen angeläget allmänt intresse att jakten sker med stor försiktighet, god planering och i kombination med samtida inventeringar och uppföljningar. Detta hänsynstagande kan givetvis bäst tillgodoses vid samverkan över ägogränser.

Övriga stora rovdjur, dvs. lo, och järv, jagas i dag endast när ett

varg skyddsbehov föreligger och då efter särskilt tillstånd eller med stöd av 28 §

Viltvårdsområden 327

jaktförordningen 1987:905. När tillstånd villkoras detta till före-

ges liggande behov. För närvarande måste behovet av lagligt stödd samordning anses tveksamt. En ändring härvidlag kan dock komma i en nära framtid.

småvilt

Det synsätt som utredningen redovisat inledningsvis i detta avsnitt, dvs. att behovet av jakten som instrument i viltvården varierar, är inget nytt. Samma synsätt utgör grunden för gällande jakttider i landet. Jaktens biologiska uppgift är nämligen väsentligen olika när det gäller småvilt och högvilt. I Naturvårdsverkets beslut den 2 april 1996 Dnr 350-2971-95 Nv angående förslag till jakttider har verket redovisat sin syn jaktens effekt på småviltbeståndet. I remissvar till Jordbruksdepartementet har bl.a. Svenska jägareförbundet sagt sig dela vad verket anfört härvidlag. Den s.k. jakttidsberedningen redovisar samma grundläggande synsätt i sina jakttidsförslag till verket. Naturvårdsverket har i nämnda beslut anfört

ovan följande om jaktens effekt småviltbeståndet.

"Resultaten från viltforskningen har visat att bestånden av småvilt i

Sverige oftast inte påverkas av jakt. Dödligheten som jakten svarar för

är oftast väsentligt mindre än annan dödlighet. Vissa viltaners repro-

duktion är dessutom täthetsberoende. Det vill säga, om populationen glesar ut ökar reproduktionen tills tätheten närmar sig den tidigare

nivån. Tillgänglig erfarenhet visar också att vid jakt efter småvilt är

jakttrycket i princip självreglerande, så sätt att jakttrycket minskar

med vikande bestånd. När beståndet nått en viss nivå blir uttaget så litet

att många helt enkelt avstår från att jaga, varvid jakten i det närmaste

upphör, under förutsättning att det inte rör sig om upprepad korttids-

jakt"

Det som tidigare angivits som skäl till att jakten efter stora rovdjur och annat klövvilt än rådjur, dock med vissa undantag för den senare arten, under vissa förhållanden skulle kunna anses vara ett så angeläget allmänt intresse att samordning med lagligt stöd skulle ske, kan således inte läggas till grund för motsvarande stöd vid jakt efter småvilt.

Viltforskningen och allmänna erfarenheter har visat att jakten har ingen eller ytterst ringa betydelse för småviltstammarnas individantal annat än under mycket speciella förhållanden. Sådana förhållanden kan exempelvis

328 Viltvårdsområden

hare på öar eller anledning avskuma populationer inom vara av annan starkt begränsade områden.

Småviltet, inklusive rådjuret i södra och mellersta Sverige, har normalt små hemområden, varför den viltvård eventuellt sker kan utföras även

som begränsade områden. Något större behov samordning föreligger därför

av inte. Småviltet har därtill normalt höga reproduktionstal. Om ett alltför högt

skulle göras vid skyddsjakt eller jakt, kommer skadan snart att uttag annan

den höga reproduktionen. För småviltet föreligger således inte läkas genom

behov väl genomtänkta insatser när jakt för att skydda värdefull samma av egendom måste tillgripas.

Den påtagliga fördelen med samordnad Småviltsjakt över större områden är ökade möjligheter till jakt med drivande hund. Detta kan givetvis vara

angeläget jägarintresse, kan inte vara ett angeläget allmänt ett men anses intresse.

Sammanfattning

Utredningen således att det i vissa områden och för vissa arter kan

anser finnas behov lagligt stödd samordning för att tillvarata ett angeläget

av allmänt intresse. Där samverkan behövs skall lagen om viltvårdsområden kunna främja viltvården. Samordningen skall även fortsättningsvis omfatta allt vilt inom viltvårdsområdet. För bildande ett viltvårdsområde som

av inte sker frivilligt skall dock krävas att Samordningen tillvaratar ett angeläget allmänt intresse. Så får anses vara fallet om tvång är en förutsättning för fungerande samverkan mellan fastigheter beträffande vård av klövvilt eller de stora rovdjuren.

Som har jakten ingen eller ytterst ringa inverkan småviltet.

nämnts ovan Det finns därför inget allmänt viltvårdsintresse att en förening skall

av kunna göra inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom vad gäller småviltjakt. Utredningens förslag innebär att småviltet visserligen omfattas viltvårdsområdesföreningens förvaltning att den enskildes

av men

använda sin egendom vad gäller småviltet inte får påverkas. Detta rätt att utvecklas nedan.

Viltvårdsområden 329

Det är ett allmänt intresse att jakten inte överadministreras. Med dagens välinformerade jägarkår bör därför huvuddelen av samordningsbehovet kunna lösas frivillighetens väg. Frivilligheten är också den överlägset bäst fungerande samverkansformen.

7.6.3 Vilken befogenhet/bestämmanderätt bör viltvårdsom-

en rådesförening ha inom ett viltvårdsområde

Genom nuvarande lagstiftning kan en majoritet av fastighetsägare tvinga minoritet dels att ansluta mark till ett jaktvårdsområde, dels att ingå i en jaktvårdsområdesförening. En kvalificerad majoritet av fastighetsägarna en kan i stadgarna inskränka fastighetsägarens rådighet t.ex. genom att bestämma att jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet. Det är då inte ovanligt att jakträttshavarna får jaga inom hela jaktvårdsområdet oberoende fastighetsgränserna. Det kan därmed innebära att fastigav hetsägaren måste tåla att alla medlemmar med jakträtt får jaga hans mark trots att han varit motståndare till bildande av jaktvårdsområde. Han kan även tvingas att mot sin vilja tåla att personer som inte har mark ingående i jaktvårdsområdet, och inte heller är medlemmar i föreningen, jagar på hans mark. Om stadgarna så tillåter kan jaktvårdsområdesföreningen upplåta sådan rätt för hela jaktvårdsområdet omfattande även den mark tvingats i jaktvårdsområdet. Vidare kan en fastighetsägare vars tvingas tåla inskränkningar i sin rätt att upplåta jakträtten på sin egen mark. En kvalificerad majoritet har nämligen möjlighet att i stadgarna införa krav tillstånd jaktvårdsområdesförening för upplåtelse av jakträtt om av fastighetsägaren inte förfogar över mark sådan storlek som föreskrivs av i föreningens stadgar. Det är också vanligt att den enskilde fastighetsägaren får tåla att jakträtten inte kan utnyttjas samma sätt som tidigare. En jaktvårdsområdesförening kan nämligen meddela inskränkningar ijaktutövningsrätten. Det kan gälla frågor vilka jaktmedel som skall tillåtas inom om området, hundanvändningen, jakttider, avskjutningens omfattning etc. Slutligen kan enskild fastighetsägare mot sin vilja få tåla att det uppförs en viltvårdsanläggningar hans mark.

De befogenheter nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftning en jaktvårdsger områdesförening i fråga beslutanderätt är således mycket långtgående. om En föreningsstämma, dvs. ett enskilt rättssubjekt, har i dag befogenhet att

330 Viltvårdsområden

fatta beslut för fastighetsägare, kan innebära såväl expropriation

som, en

nyttjanderätt se Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten av

103 rådighetsinskränkning. I annan lagstiftning är sådan beslutandes. som rätt normalt förbehållen regering, förvaltningsmyndighet eller kommun. De beslut förening fattar kan dessutom överprövas endast av laglighetsskäl.

en Det innebär att ett beslut inte torde kunna ändras trots att det bedöms vara olämpligt eller betydelselöst från viltvårdssynpunkt. Det förhållandet att en jaktvårdsområdesförening har möjlighet att fatta beslut som dels kan vara mycket ingripande, dels inte kan upphävas eller ändras trots att beslutet är olämpligt eller betydelselöst från viltvårdssynpunkt. leder inte sällan till irritation och meningsskiljaktigheter hos fastighetsägare och jägare.

Hittillsvarande bestämmelser för jaktvårdsområden ger alltså föreningen stora befogenheter att inom ramen för gällande bestämmelser besluta om ändringar och inskränkningar när det gäller jakt och jaktutövning. Tveklöst finns det exempel att denna möjlighet har missbrukats genom beslut

resulterar i minskning enskilda jägares möjligheter till jakt. Det som en av torde också sådana beslut, näst tvångsanslutning, varit den största

vara som grunden till osämja.

Enligt utredningen skall viltvårdsområdesförening endast ha beslutande-

en rätt i frågor där det föreligger klar balans mellan vad det allmänna

en vinner och den enskilde förlorar. Det är varken rimligt eller lämpligt att en viltvårdsområdesförening skall göra avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen, dvs. tillämpa proportionalitetsprincipen. Enligt utredningen

förening ha beslutanderätt endast i frågor där allmänintresset i skall en allmänhet klart väger över.

I sammanhanget bör uppmärksammas att Jakt- och viltvårdsberedningen i sitt betänkande Vilt och jakt SOU 1983:21 föreslog att länsstyrelsen, i de fall det uppenbart behövdes med hänsyn till viltvården, skulle få besluta om dels förbud eller inskränkningar i rätten att jaga en fastighet, dels skyldighet för fastighetsägare att tåla att anläggning för sådant

en en ändamål utförs fastigheten det inte medför olägenhet av betydelse.

om Länsstyrelsen fick inte sådan beslutanderätt. Förslaget är intressant eftersom beslutanderätten i allt väsentligt liknar den som en jaktvårdsornrådesförening har i dag se t.ex. l979/80:l80 117 angående inskränkningar

prop. s.

Viltvårdsområden 331

i jakträtten och 13 § beträffande viltvårdsanläggning. En jaktvårdsområdesförenings befogenheter inom jaktvårdsområdet långtär t.0.m. mer gående än de befogenheter länsstyrelsen föreslogs få. För beslut jaktav en vårdsområdesförening krävs nämligen inte att inskränkningen eller anläggningen uppenbart behövs med hänsyn till viltvården.

Den föreslagna bestämmanderätten för länsstyrelsen infördes alltså inte i

jaktlagen, bl.a. efter kritik från remissinstanserna. I 1986/87:58 prop. s. 28 anfördes bl.a. följande.

"Flera av remissinstanserna har motsatt sig eller ställt sig tveksamma till de föreslagna bestämmelserna. Naturvårdsverket har inga principiella invändningar mot bestämmelserna ifrågasätter de behövs. men om Andra remissinstanser hänvisar till att fungerande viltvårdsinsatser förutsätter frivillig medverkan och till att det är jakten med drivande hund som i vissa fall kan behöva stävjas, vilket kan ske med stöd av annan bestämmelse i den föreslagna lagen. Med hänvisning till vad remissinstanserna har anfört avstår jag ifrån att ta några motsvaranupp de bestämmelser i det lagförslag jag lägger fram."

Naturvårdsverket anförde bl.a. följande i sitt remissvar a. 199. prop. s.

"De befogenheter som länsstyrelsen erhålla denna beavses genom stämmelse är långtgående. De nödvändiggör mycket grannlaga bedömningar som kräver stor sakkunskap i jaktliga och faunistiska frågor. Det kan därför, bl.a. med hänsyn till att länsstyrelserna ofta inte har sådan sakkunskap, ifrågasättas, om det inte i stället bör ankomma regeringen med rätt för denna att fatta de aktuella besluten. För en sådan ordning talar också att beslut av denna karaktär bör vara enhetliga, oberoende av var i landet marken är belägen."

Svenska jägareförbundet anförde i sitt remissvar bl.a. följande a. prop. s. 202.

"---Båda frågorna är enligt Svenska jägareförbundets uppfattning kontroversiella. Vad avser möjligheten för länsstyrelsen att meddela förbud eller inskränkningar i rätten att jaga fastighet torde det en faktiska förhållandet att det endast i utomordentligt sällsynta fall vara kan bedrivas en så omfattande jaktutövning på mindre fastighet en att grannmarkernas viltbestånd blir lidande. Det förekommer emellertid att fastigheter av olika slag, sponstugetomter och motsvarande utesluts ur jaktvårdsområden eller icke medtages vid bildande jaktvårdsomav

Vilrvårdsområden

råden. Dessa fastigheter torde, såvida inte särskilda skäl föreligger, i

allmänhet understiga 2 ha storlek. Enligt Svenska jägareförbundets

uppfattning bör länsstyrelsens rätt att besluta om förbud eller in-

skränkningar i rätten att jaga endast omfatta sådana fastigheter inom

gränserna för etablerade jaktvårdsområden och andra större fungerande

jaktliga enheter."

För att jaktvårdsområdena skall skapa jaktmöjligheter goda villkor bör områdena, enligt direktiven, utvecklas och utgöra en bas för ett lokalt inflytande under demokratiska arbetsfonner. En jaktvårdsområdesförening har i dag beslutanderätt är långtgående och som kan medföra väsentliga

en som inskränkningar i jakträttshavares möjlighet att utnyttja jakträtten. Be-

en sluten innebär inte sällan bedömningar kräver stor sakkunskap i jakt-

som och faunafrågor. En viltvårdsområdesförening bör dessutom med nuvarande

hänsyn till proportionalitetsprincipen och göra avvägningar mellan regler ta vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar i anledning av ett beslut. Mot bakgrund de svåra avvägningar en förening skall göra som man

av i andra sammanhang ifrågasatt länsstyrelserna har kompetens att klara

måste övervägas i vilken omfattning nuvarande beslutanderätt för en av jaktvårdsområdesförening är uppenbart behövlig från viltvårdssynpunkt och därmed allmänt intresse. För att viltvårdsområdesförening skall

ett en kunna de bästa förutsättningarna till friktionsfri samverkan är det av

ges en största vikt att föreningen endast får fatta beslut om sådana inskränkningar

är nödvändiga och befogade från viltvårdssynpunkt. som

I det följande utredningen sin på vilka befogenheter en viltvårds-

ger syn områdesförening bör ha.

Områdesjakt

Med områdesjakt här att alla har rätt att jaga i viltvårdsområdet

avses som har den rätten över hela området, således även vid enskilt bedriven jakt.

Som nämnts tidigare intar älgen särställning bl.a. därför att jakten är den

en helt avgörande antalsreglerande faktorn. Det är därför viktigt att älgjakten genomförs ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Bäst sker detta om jakten kan bedrivas över större områden. Här är det således ett angeläget intresse att jakten samordnas.

Vilrvårdsområden 333

Även när det gäller kron- och dovhjort har jakten utomordentlig

en stor betydelse som antalsreglerande faktor, varför samordning jakten

en av också för dessa arter kan vara ett angeläget intresse. I synnerhet gäller detta i de delar av landet där jakten sker efter licens.

Beträffande övrigt vilt finns inte skäl att generellt tillåta tvångsregler

om områdesjakt. Under rubriken gemensamhetsjakt berör dock utredningen vissa ytterligare möjligheter till områdesjakt.

För den som är intresserad av jakt med drivande hund och inte själv har tillräckligt stor mark för den formen av jakt, är områdesjakt stort in-

av tresse. Den kan helt enkelt bli avgörande för möjligheten att utöva denna jaktforrn. Samma är förhållandet för

de framför allt norrländska jägare som jagar skogsfågel och mård med trädskällare. Utredningen dock inte

anser att dessa, oftast enskilda, intressen kan motivera rådighetsinskränkningar i form av områdesjakt.

Om ett viltvårdsområde skulle intresserat att upplåta jakt utom-

vara av stående är ornrådesjakten av mycket stor betydelse. Jägare inte känner

som terrängen sedan tidigare är naturligtvis betjänta av ett stort välarronderat jaktområde utan en mängd gränser att ta hänsyn till. Beklagligtvis är det ytterst sällan som sådan upplåtelse sker. Utredningen anser att detta intresse inte ensamt kan motivera områdesjakt.

Vad som talar emot en alltför generell möjlighet till områdesjakt är att sådan jakt kräver organisation för att fungera ett acceptabelt sätt. Områdesjakt kräver därför följdregleringar som ytterligare inskränker

en fastighetsägares eller jakträttshavares bestämmanderätt.

Största nackdelen med områdesjakt torde dock vara att den fastighetsägare som inte vill ingå i området mot sin vilja måste tåla att andra jagar fastigheten. Med nuvarande regler kan man visserligen under vissa speciella förhållanden avlysa jakt på någons mark, men då får ägaren inte själv jaga där. Sådana förhållanden torde inte främja en jaktlig samverkan. Genom sin ringa inverkan på stammarnas numerär kan småviltjakt

som sådan inte sägas främja viltvården. Områdesjakt kan mot denna bakgrund

334 Viltvårdsområden sou 1997:91

inte ha sådant allmänt intresse att inskränkningar skall kunna göras

anses i den enskildes jaktutövningsrätt beträffande småvilt.

Sammanfattningsvis utredningen att det kan vara befogat med

anser områdesjakt vid gemensamhetsjakt efter främst älg, men även kron- och dovhjort. I övrigt får områdesjakt förekomma endast fastigheter där fastighetsägaren inte motsatt sig områdesjakt. Vad gäller områdesjakt småvilt bör reglerna utformas det sättet att sådan jakt inte omfattar

uttryckligen motsätter sig sådan jakt. För samägda fastigfastigheter som heter innebär det att samtliga delägare måste vara överens om att inte delta i beslutad områdesjakt småvilt för att fastigheten skall undantas.

Gemensamhetsjakt

Med gemensamhetsjakt i detta sammanhang områdesjakt som inte får

avses bedrivas enskilt utan endast tillsammans med övriga jakträttshavare.

effektivisera älg-, kronhjorts- och dovhjortsjakten, och i vissa andra För att sammanhang tillvarata intressen när det gäller begränsning

gemensamma

viltskador, bör viltvårdsområdesföreningen få besluta om gemensamav hetsjakt. Sådant beslut bör dock, när det avser annat än nämnda vilt, inte gälla generellt för hela jakttiden vissa bestämda tillfällen när

utan avse gemensamhetsjakten bedöms angelägen. I övrigt bör berörda jägare ges största möjliga handlingsfrihet och exempelvis kunna bedriva smygjakt hjort eller vildsvin inom den del av området där de har rätt att jaga. Det kan mark eller på sådan mark där man på frivillig grund kommit

vara egen överens om att jaga gemensamt.

Jaktmedel

De jaktmedel i dag är tillåtna enligt gällande jaktlagstiftning genom

som erfarenhet och omfattande tester, befunna lämpliga för jakt till respek-

och redskap knutna villkor. Det finns därför ingen anledning till tive vapen ytterligare inskränkningar inom enskilda viltvårdsområdesföreningar.

Vilrvårdsområden

Hundanvändning

Även hundanvändningen är väl reglerad i gällande lagstiftning. Visserligen förekommer i dag en hel del osämja kring hundanvändningen, den rör men främst områdesjakt på småvilt, som här förutsätts skall kunna samordnas tvångsvis. En fastighetsägare inte vill delta i områdesjakt småvilt som kan undanta sin fastighet. Om behov av inskränkningar ändå skulle uppstå kan länsstyrelsen ingripa med stöd av 19 § jaktförordningen.

J akttider

Jakttiderna har beretts i flera instanser innan regeringen fattar sitt beslut. Det finns därför normalt ingen anledning att föreslå att inskränkningar skall kunna ske inom enskilda viltvårdsområden. Om det behövs klimatiska av förhållanden kan länsstyrelsen även i detta fall ingripa och då med stöd av 2 § jaktförordningen.

En annan form av inskränkning jakttiderna kan att bara tillåta jakt av vara vissa dagar. Även detta rör småvilt och har tillkommit därför mest närmast att vissa personer grund av pensionering, arbetslöshet eller andra skäl av får mer tid för jakt än andra. Det finns emellertid inget allmänt intresse att begränsa möjligheterna till jakt inom etablerade viltvårdsområden utöver vad som gäller utanför.

Avskjutningens omfattning

En viltvårdsområdesförening måste ha möjlighet att fatta majoritetsbeslut som kan innebära inskränkningar i fastighetsägares eller jakträttshavares en jaktutövningsrätt när det gäller avskjutningens omfattning. Många dessa av viltvårdsområden kan få älgskötselområde och skall då själva status som besluta om lämplig nivå avskjutningen. Likaså kan det vid licensjakt efter älg vid jaktens början visa sig att antalet tilldelade älgar är för högt i förhållande till vad som finns att jaga området. Det fel att inte vore kunna ta ett beslut om en mindre avskjutning än vad licensen medger.

Det nu sagda gäller främst älg, men skulle också kunna gälla kron- och dovhjort. Som tidigare framhållits kan dessa hjortarter förorsaka omfattande

336 Viltvårdsområden

skadegörelse skog och gröda. Båda arterna är flockdjur och jakt för att begränsa skadegörelse borde därför vara lätt att genomföra för drabbade fastighetsägare. Emellertid rör sig en flock kronhjortar över ganska stora områden, varför samordning och reglering av jakten kan vara värdefull en när det gäller hålla populationen önskad nivå. Samma är förhållandet att när det gäller dovhjort. Den är visserligen mer lokaltrogen under senare större delen året i augusti och september, vid en för gröda skadeav men, känslig tid, sig handjuren ut vidsträckta vandringar. ger

I detta sammanhang bör också nämnas avskjutningsföreskrifter såsom koförbud, taggbegränsning, viss kalvandel och liknande. Här torde det vara lämpligt föreningens får besluta om sådana föreskrifter som länsatt organ styrelsen eller lokal samrådsgrupp rekommenderar, men att andra egna förslag endast får formen rekommendationer inom området. I ges av samband med gemensamhetsjakt skall dock av jaktledaren utfärdade regler följas. Vid jakt under allmän jakttid är emellertid ett eventuellt behov av inskränkningar så sällsynt att avskjutningsregler inom viltvårdsområdet inte skall förekomma.

Som framgår utredningen att vården av rådjursstammen inom ovan anser vissa områden i Sverige kan ett angeläget allmänt intresse. Här anses vara det viktigt rådjursstammarna vårdas ett sådant sätt att deras är att existens inte äventyras. I dessa områden bör därför, om det uppenbart behövs för bevarandet rådjursstammen inom ett område, en viltvårdsav områdesförening få möjlighet att meddela inskränkningar i fråga om avskjutningens omfattning.

All reglering avskjutningens omfattning och inriktning får endast ske av med beaktande att ett sådant beslut inte får vara så ingripande att av pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastighet inom området.

Viltvårdsanläggningar

Enligt nuvarande lagstiftning är fastighetsägare skyldig att tåla att en anläggningar behövs för viltvården utförs hans mark om det inte som medför olägenhet betydelse. Nuvarande regler har, enligt motiven, gett av

Vilrvårdsamråden

föreningen möjlighet att besluta exempelvis om utfodringsanordningar och åtgärder för älgpass. Enligt utredningen har dessa åtgärder ingen eller ringa betydelse för viltvården. Det finns därför inget allmänt intresse

av att tvångsvis kunna besluta om sådana åtgärder. En förening bör rimligen utan svårigheter hitta fastighetsägare tillåter utfodringsanordningar och

som åtgärder för älgpass sin fastighet utan att tvång skall behöva tillgripas.

När motsvarande bestämmanderätt var förslag för länsstyrelsens del ifrågasattes behovet sådan bestämmelse SOU 1983:21 347

av en s. jämfört med prop. 1986/87:58 bl.a. 28. Utredningen att be-

s. anser samma dömning kan göras i fråga om behovet av sådan bestämmelse inom ett viltvårdsområde. Skulle bestämmelsen finnas

kvar skulle dessutom en ersättningsbestämmelse få införas i lagen jfr Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten s. 103. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen som gör det möjligt att utföra viltvårdsanläggningar en fastighet mot

en fastighetsägares vilja utmönstras. Detta behandlas även i avsnitt 7.7.4.

Sammanfattning

Med beaktande av vad som anförts tidigare om jaktens betydelse för småviltets population finner utredningen att inskränkningar i den enskildes rätt att jaga småvilt inte skall kunna göras fastighetsägare motsätter

om en sig sådana åtgärder. Utredningen anser dock att inskränkningar och annan reglering i jaktutövningsrätten kan vara befogad vid jakt efter främst älg men också i vissa fall kron- och dovhjort. Beträffande övrigt vilt bör inte generella rådighetsinskränkningar få beslutas av en viltvårdsområdesförening. De inskränkningar som kan vara befogade är beslut om områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfattning sätt som redovisats ovan.

Om det uppenbart behövs för begränsning av viltskador inom ett viltvårdsområde får vid enstaka tillfällen förekomma områdesjakt och gemensamhetsjakt beträffande stora rovdjur och annat klövvilt än älg, kron-, och dovhjort. Om det behövs för bevarandet av rådjursstammen inom ett område får föreningen även meddela inskränkningar i fråga om avskjutningens omfattning. Det gäller främst områden norr om Värmland, Dalarna och Gästrikland.

338 Viltvárdsområden

Som redovisas nedan föreslår utredningen att regeringen eller myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter i frågor om områdesjakt och gemensamhetsjakt.

Av nuvarande och föreslagen lagtext, under rubriken stadgar, framgår att det stadgarna för viltvårdsornrådesförening skall framgå bl.a. vilka av en riktlinjer i övrigt skall gälla för föreningens verksamhet. Härmed avses som bl.a. regler för vilken kontroll skall ske av jakträttsupplåtelser m.m. som och de jagandes kompetens, bestämmelser och i vilken form samav om manslutningen skall sörja för att medlemmar som inte jagar får del i utbytet jakt. Bestämmelsen innebär självfallet ingen delegering av beslutanderätt av viltvârdsomrâdesförening. I den mån sådana regler innebär ingrepp till en i enskilds bestämmanderätt över egendom eller möjlighet att utnyttja egendom förutsätter därför sådana ingrepp stöd av föreskrifter. Föreskrifterna utfärdas i förekommande fall regeringen eller myndighet med av stöd nyssnämnda bemyndigande. Sådana ingrepp måste vara motiverade av säkerhets- eller viltvårdsskäl. Det är därmed tänkbart att det kan finnas av i föreskrifter, eventuellt kompletterade med allmänna råd, närmare skäl att reglera tvistefrâgor kan uppkomma i anledning att områdes- och som av gemensamhetsjakt är tillåten.

7.6.4 Följdinskränkningar i anledning områdesjakt och av gemensamhetsjakt

Inledning

I gällande lagstiftning har det varit vanligt att jakträttshavama fått jaga, nu enskilt eller endast tillsammans med övriga jakträttshavare, inom hela jaktvårdsområdet oberoende fastighetsgränsema. Ornrådesbildning med av områdesjakt och gemensamhetsjakt har medfört ett behov av följdlag-

stiftning.

Rätten för fastighetsägare utnyttja hela jaktvårdsområdet för jakt en att innebär fastigheter ingår i området får ett högre jaktligt värde. att som Priset för jakträtten på fastighet blir också högre med områdesjakt än en områdesjakt. Jakträtt upplåts inom ett jaktvårdsområde, oavsett utan som det är fråga eller små fastigheter, kan därför säljas för ett om om stora

Vilrvårdsområden 339

omotiverat högt pris i förhållande till just den fastighetens jaktliga värde. Jaktvårdsornrådesbildningen bidrar detta sätt till osund prisutvecklin

en såvida det inte finns en följdreglering som hindrar det.

Vid områdesjakt har fastighetsägaren oavsett fastighetens storlek tillgång till hela området för jakt. Finns ingen följdreglering är jakträtten densamma oavsett man äger en liten eller stor fastighet.

De nackdelar som områdesjakten för med sig härvidlag har inneburit att särskilda regler införts i lagen om jaktvårdsområden. Det befarades nämligen att nu beskrivna problem kunde leda till ett stort antal upplåtelser och att viltbeståndet därmed kunde komma att utsättas för ett jakttryck inte

som var förutsatt vid områdets bildande och som inte var förenligt med en god viltvård. Bestämmelserna i lagen har inneburit fastighetsägarnas rätt

att att avtala om jakträttsupplåtelser påverkats. Jaktvårdsområdesföreningen har nämligen i dag rätt att vägra tillstånd till en upplåtelse eller överlåtelse

om upplåtelsen inte omfattar en areal av viss storlek. -

Samtidigt som ovan nämnda bestämmelser infördes i lagen om jaktvårdsområden ñck en jaktvårdsornrådesförening möjlighet att upplåta rätt till jakt som skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet. En förutsättning för sådan upplåtelse är att det finns bestämmelser upplåtelse i stadgarna.

om Det innebär att en jaktvårdsornrådesförening i dag har rätt att upplåta jakt om en kvalificerad majoritet av fastighetsägarna har givit föreningen den möjligheten. En sådan majoritet krävs nämligen för att bestämma stadgarnas innehåll både vid bildandet av nya jaktvårdsområden och vid ändring av stadgarna i bestående områden. Motivet för en jaktvårdsområdesförenings rätt att upplåta jakträtt är främst att för det fall jaktmöjligheterna inom området inte utnyttjas i full utsträckning är det angeläget att jakttillfällena erbjuds jägare som saknar jaktmark. En sådan möjlighet

ger också föreningen möjlighet att ekonomiskt ta till de jaktmöjligheter

vara som inte utnyttjas av medlemmarna själva.

En ytterligare konsekvens av områdesjakten inom dagens jaktvårdsområden är systemet med jakträttsbevis. Inom områden där jakträttshavarna utnyttjar området för jakt utan hänsyn till fastighetsgränserna har fördelningen

av jaktutövningsrätten skett med arealinnehavet som fördelningsgrund. Man

Viltvårdsamrâden

har ansett att ett sådant system, med jakträttsbevis, är lämpligt och ändamålsenligt. Som villkor för att få jaga inom området har ställts krav innehav ett sådant bevis. Genom att föreskriva viss areal för att erhålla

av ett jakträttsbevis har varje fastighetsägare fått det antal bevis som hans markinnehav berättigar honom till. Varje fastighetsägare har emellertid haft rätt till minst ett jakträttsbevis prop. 1979/80:180 s. 20. Något uttryckligt stöd i lagtexten för att ett sådant system får förekomma och att det får medföra inskränkningar i jakträtten finns dock inte.

Några fördelar och nackdelar med nuvarande tillämpning

Fördelen med nuvarande reglering, i vart fall vad gäller systemet med jakträttsbevis, är att möjligheten till utnyttjande av hela jaktområdet och

l upplåtelse sådan rätt står proportion till markinnehavet. Härigenom kan l

av i påstås att regleringen skapar rättvisa inom ett område. Det medför också

fastighetsägare inte kan göra oskälig vinst andra fastighetsägares att en bekostnad.

För ägare till små fastigheter, som drabbas av inskränkning i rätten att upplåta sin jakträtt, begränsas emellertid möjligheten starkt att över huvud taget få ett ekonomiskt utbyte av sin jakträtt genom upplåtelse. Dessa fastighetsägare har ingen möjlighet att upplåta jakträtten enbart sin fastighet. I sådant fall nämligen inget tillstånd eftersom fastigheten är

ges för liten. En sådan fastighetsägare är således beroende av att andra fastighetsägare vill upplåta jakträtten till samma person. Systemet innebär att fastighetsägaren får stora svårigheter att upplåta sin jakträtt. Det kan påstås att systemet motverkar osund prisutveckling på bekostnad av fler jakt-

en tillfällen.

Åtminstone i södra Sverige är det vanligt att mycket små marker utanför jaktvårdsområden upplåts till mycket höga priser. Detta gäller främst tätortsnära marker med stor vilttillgång. Situationen är visserligen inte önskvärd från viltvårdssynpunkt, eftersom den ofta leder till ett alltför högt jakttryck, inte går ihop med jaktlagens intentioner om produktionsan-

som passad jakt. Det visar emellertid att fastighetsägare med små fastigheter kan drabbas hårt ekonomiskt de i dag tvingas med i ett jaktvårdsområde.

Viltvårdsområden 341

De inskränkningar som är möjliga inom ett jaktvårdsområde kan i dessa fall leda till ett väsentligt inkomstbortfall för fastighetsägare.

Ägare till större fastigheter inte drabbas motsvarande inskränkning

som av har kvar rätten att upplåta sin jakträtt och därmed möjlighet att få ett ekonomiskt utbyte av den. Dessa fastighetsägare har därmed också möjlighet att utnyttja det högre jaktliga värde deras fastighet får

som genom områdesjakten. Systemet kan, beträffande dessa fastigheter, inte sägas motverka utan snarare skapa en osund utveckling. Vidare kan ifrågasättas om det är rättvist att dessa fastigheter, inte alla, får möjlighet att

men ekonomiskt ta till vara de möjligheter som områdesjakten

ger.

Reglerna motverkar i dag tillgången jakttillfällen och nybildningen

av jaktvårdsområden. Inom dagens jaktvårdsområden orsakar reglerna ofta gräl och slitningar.

Utredningens överväganden och förslag

Ändringarna i 2 kap. 18 § regeringsformen har, nämnts tidigare, med-

som fört ett förstärkt egendomsskydd mot vissa rådighetsinskränk-

typer av ningar. Ändringarna innebär bl.a. att en medborgare inte kan tvingas tåla rådighetsinskränkningar utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Om sådana intressen är för handen och inskränkningarna är av visst kvalificerat slag har den enskilde rätt till ersättning.

När det gäller rådighetsinskränkningar i den enskildes möjlighet att fritt upplåta sin jakträtt har i doktrinen ifrågasätts sådan inskränkning

om en omfattas av grundlagsskyddet Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten s. 25. I den ändrade grundlagsregeln talas nämligen endast

om inskränkningar av markanvändningen. Det har ifrågasätts om t.ex. en vägrad upplåtelse av jakträtt -till skillnad mot ett ingrepp i jaktutövningsrätten kan räknas som en sådan inskränkning.

Utredningen anser, oavsett om nu aktuell rådighetsinskränkning omfattas av skyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen eller att intentionerna i stadgandet och därmed kraven för att det allmänna skall få göra ingrepp i enskilds äganderätt och förfoganderätt bör vara de samma i nu aktuellt fall.

342 Viltvårdsområden

Framför allt måste inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom sådant allmänt intresse att det föreligger proportionalitet mellan vad vara av det allmänna vinner och den enskilde förlorar grund av inskränkningen.

En möjlighet för fastighetsägare att fritt utnyttja ornrådesjakten skulle en leda till avsevärda problem och inte vara till gagn för viltvården. Utan en reglering skulle antaletjägare, representerar en fastighet, kunna vara som obegränsat vid områdesjakt. Likaså skulle en mycket liten fastighet kunna upplåta jakträtten fastigheten till ett jaktlag, som teoretiskt skulle kunna bestå ett stort antal vilka också skulle få tillgång till områdesav personer, jakten. En sådan avreglering skulle självfallet skapa osämja och få allvarliga konsekvenser för möjligheten att bilda viltvårdsområden framdeles. i

Utredningen att det sedan länge tillämpade systemet med jakträttsbeanser vis är lämpligt och ändamålsenligt. Det är ett system är rimligt från som viltvårdssynpunkt. Fördelningen jaktutövningsrätten med arealinnehavet av fördelningsgrund är dessutom rättvist. Genom att varje fastighet har som till minst jakträttsbevis utestängs heller ingen fastighetsägare från rätt ett jakt

Det har inte varit ovanligt att det som villkor för att jaga inom ett område ställts krav innehav ett jakträttsbevis. Man har således haft av tillstånd att jaga endast innehaft ett jakträttsbevis. Enligt utom man redningen är det tveksamt sådan tillämpning har stöd i lagen. I om en praktiken innebär det befogenhet för förening att vägra någon att en en jaga sin mark han inte har jakträttsbevis. Enligt utredningen måste om denna möjlighet ha stöd i lag. Utredningen föreslår därför att en sådan bestämmelse införs.

Det bör utfärdas detaljföreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av systemet med jakträttsbevis. Det är viktigt att bestämmelserna om områdesjakt och jakträttsbevis tillämpas ett enhetligt sätt så att det skapas förtroende för institutet. I dag är det jaktvårdsområdesföreningens fria ett skön råder. I de allra flesta fall fungerar detta väl men det finns ett som för missbruk. Det är självfallet allvarligt eftersom systemet med utrymme jakträttsbevis regelmässigt innebär ingrepp i enskilds äganderätt. Enligt ut-

Viltvårdsømråden

redningen bör Naturvårdsverket få i uppdrag att utarbeta detaljföreskrifter och allmänna råd.

Utredningen anser att det alltjämt bör finnas en möjlighet för en viltvårdsområdesförening att upplåta jakträtt. En förutsättning skall därvid vara, precis som i dag, att det finns bestämmelser om sådan upplåtelse i stadgarna. När det gäller ornrådesjakt älg, kronhjort och dovhjort skall reglerna vara oförändrade.

En viltvårdsområdesförening skall ha rätt att besluta om upplåtelse av ornrådesjakt även beträffande småvilt. För småvilt gäller att områdesjakten inte omfattar fastigheter där fastighetsägaren motsätter sig sådan jakt.

När det slutligen gäller den möjlighet som finns i dag att inskränka vissa fastighetsägares rätt att förfoga över jakträtten, dvs. att föreningen får vägra tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt, anser utredningen att den skall utgå. Skälen är följande.

Otvetydigt innebär nuvarande regel att små markägare som inte själva vill utnyttja sin mark kan hindras att upplåta mark för jakt andra. Utredningen skall enligt sina direktiv lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Vidare skall utredningen lämna förslag om hur markägare som själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna förmås att upplåta mark för jakt andra. Detta utvecklas ytterligare i avsnitt Fler jakttillfällen.

Utredningen anser dessutom att bestämmelsen missgynnar vissa fastighetsägare i förhållande till andra. Ett system med jakträttsbevis är tillräckligt för att skapa nödvändig rättvisa. Antalet jakträttsbevis ökar med storleken på fastigheten och fördelar på så sätt jaktutövningsrätten efter arealinnehav.

Vidare anser utredningen att ett system med jakträttsbevis väl så bra kan reglera jakttrycket inom viltvårdsområdet. Med ett sådant system kan man reglera det totala antalet jakträttsbevis inom området genom att variera arealgränsen. En ägare till en liten fastighet kan visserligen upplåta sin jakträtt till ett jaktlag, alltså ett flertal personer, men eftersom jaktlaget

344 Vilrvårdsområden

endast får ett jakträttsbevis kan endast en person ur jaktlaget delta i områdesjakten. Utredningen att systemet med jakträttsbevis är till-

anser räckligt för att garantera ett jakttryck inom viltvårdsområdet som är förenligt med god viltvård.

Älgjakten och i vissa fall även kronhjortsjakten sker på licens av länsstyrelsen. Enligt utredningen garanterar ett sådant systern att jakttrycket inom ett viltvårdsområde är förenligt med god viltvård.

Slutligen anser utredningen att regeln skapar osämja. Den gör därmed mer skada än nytta för viltvårdsområdesinstitutet. Det finns nämligen i dag möjlighet för en jaktvårdsområdesförening att neka en fastighetsägare rätten att upplåta sin jakträtt samtidigt som föreningen kan upplåta jakträtt till annan utomstående. Inget i nuvarande regelverk garanterar att såinte får ske. Den som drabbas har svårt att inse motivet bakom en sådan reglering. Utredningen gör den bedömningen att regeln behålls påverkas bildandet av

om viltvårdsområden ett negativt sätt. Enligt utredningen innebär därför borttagandet regeln ett främjande viltvårdsornrådesbildningen, att fler

av av personer kan ges möjlighet att jaga och att markägare som inte själva utnyttjar sin mark kan upplåta sin mark för jakt andra.

7.6.5 Viltvårdsområdesföreningarnas bestämmanderätt i

frågor om jakt och viltvård i förhållande till regeringsformen

Enligt nuvarande regler jaktvårdsområdesförening ha möjlighet att

anses en besluta om regler om jakt och viltvård som är bindande för fastighetsägare och jakträttshavare inom jaktvårdsområdet. Det kan gälla regler som t.ex. säger att man endast får skjuta ett visst antal vilt, att man endast får jaga vissa dagar i veckan, att inte får jaga på sin mark om man inte har

man jakträttsbevis tillstånd, att jakt med hund inte får förekomma eller att man inte får jaga med fällor. Frågan är sådana regler är att hänföra till

eller förvaltningsbeslut. Det är viktig fråga eftersom överlåtelse normer en av nonngivningsmakt till enskilda rättssubjekt inte kan komma i fråga enligt regeringsfonnen.

Viltvårdxområden

Med normgivningsmakt menas i regeringsformen rätten att besluta om rättsregler av olika slag. Det utmärkande för rättsreglerna är att de är

generella föreskrifter som är bindande för myndigheter och enskilda. Kravet generell tillämpbarhet är uppfyllt om föreskrifterna avser situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingsregler. Detsamma gäller om föreskrifter riktar sig till eller annat sätt berör en i allmänna tenner bestämd krets av personer. Om en bindande föreskrift är generellt utfonnad, är den att anse som en rättsregel och således underkastad bestämmelserna i regeringsfonnen om normgivningsmakten, även om föreskriften har utformats med tanke något aktuellt enstaka fall. Om däremot en bestämmelse anges avse bara ett visst konkret fall, kan den inte meddelas i form av normgivning enligt regeringsfonnen utan följer bestämmelserna om förvaltningsbeslut Statsrådsberedningen, Regeringsfomtens regler om normgivningsmakt, s. 5.

Normgivningsmakten fördelas i regeringsfonnen mellan riksdagen och regeringen. I viss utsträckning är det möjligt dels för riksdagen att överlåta sin normgivningskompetens till i första hand regeringen, dels för regeringen att delegera sin normgivningskompetens till förvaltningsmyndigheter och kommuner. Enligt regeringsformen är det däremot inte möjligt att delegera normgivningsmakt till enskilda rättssubjekt, t.ex. aktiebolag, föreningar eller stiftelser a. a. s. 7.

I boken Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsforrn s. 30 ff. av Håkan Strömberg diskuteras bl.a. jaktvårdsområden. Han konstaterar att inom dessa samfälligheter tillkommer mer eller mindre generella regler genom vad som förefaller vara ensidiga diktat från enskilda rättssubjekts sida. I boken uppkommer frågan om detta är att anse som en grundlagsstridig delegation av nonngivningsmakt till enskilda subjekt.

I betänkandet Översyn PBL och va-lagen SOU 1996: 168 262 ff. var

av s. frågan om grundlagsstridig delegation av normgivningsmakt föremål för övervägande av Plan- och byggutredningen. Utredningen kommer fram till att va-lagens bestämmelser, som ger en huvudman för en allmän vaanläggning rätt att utforma taxa och att meddela allmänna bestämmelser för anläggningens brukande, inte är förenliga med regeringsforrnen. Utredningen uttalar att besluten måste vara av nomtkaraktär eftersom de är av

346 Viltvårdsområden

generell karaktär, bindande för enskilda och riktar sig till en allmän krets av personer.

Även viltvårdsområdesförenings beslut generell karaktär och

en är av bindande för enskilda. Om dessa beslut är att betrakta som normer innebär det att nuvarande ordning inte är förenlig med regeringsfonnen. En lösning inom ramen för gällande system skulle vara att länsstyrelsen, efter förslag från viltvårdsområdesföreningen, fattar beslut i dessa frågor.

I tidigare lagstiftningsarbeten har man ansett att regler som gäller i ett begränsat område och som har rättsverkningar för en bestämd och avgränsad personkrets, t.ex. detaljplaner, inte är tillräckligt allmängiltiga för att kunna jämföras med nonner i regeringsformens mening prop. 1975/76:112

62 ff., 1985/86:l 87-93 och bil. 209-215 samt BoU 1986/87:l s. prop. s. s.

17-39 och 453-460. En viltvårdsområdesförenings beslut gäller i ett s. begränsat område och har rättsverkningar för en bestämd personkrets, nämligen fastighetsägare och jakträttshavare inom området. I vissa fall kan ett viltvårdsområde utgöra ett relativt stort område samt beröra ett stort antal personer. Utredningen anser dock att nämnda förarbetsuttalanden gör det möjligt att betrakta viltvårdsområdesförenings befogenhet att fatta

en beslut inom ett viltvårdsområde förvaltningsbeslut i ett enskilt fall.

som Den möjlighet till beslutanderätt jaktvårdsområdesförening har i

som en dag skulle därmed inte strida mot 8 kap. regeringsformen.

Utredningen vill poängtera, som framgår ovan, att den allmänna delegering

beslutanderätt i frågor jakt och viltvård som anses gälla i dag inte av om blir tillåten i framtiden med utredningens förslag. En viltvårdsområdesförening får i fortsättningen inte vidare beslutanderätt än vad som framgår av lagtexten eller lagens följdförfattningar.

Utredningen vill dock föreslå ändring i lagen om jaktvårdsområden med

en hänvisning till att utredningen anser det tveksamt om bestämmelsen är grundlagsenlig. I 32 § första stycket lagen om jaktvårdsområden finns en straffbestämmelse som har följande lydelse.

"Bryter den har rätt att jaga inom ett jaktvårdsområde mot de

som

enligt stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller för jakten

regler som

Viltvårdsømråden

inom området döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff

i annan lag eller författning."

Enligt detta stadgande har ett enskilt rättssubjekt givits rätt att ange vilka gärningstyper som skall beläggas med straff. Om t.ex. en föreningsstämma bestämmer att ingen får jaga rådjur eller annat vilt exempelvis onsdagar är det en regel som gäller förjakten. Den som bryter mot denna regel kan alltså av domstol dömas till böter enligt nuvarande lagstiftning. Genom lagen har man alltså lämnat över till jaktvårdsområdesföreningen att bestämma vad som, utöver gällande jaktlagstiftning, skall vara straffbart i fråga om jakt inom ett visst område.

I 8 kap. 3 § regeringsfonnen sägs att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, vilka gäller ålägganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden måste meddelas genom lag. Som exempel på sådana föreskrifter nämns föreskrifter om brott och rättsverkan av brott. Av l kap. 4 § regeringsformen framgår att endast riksdagen har kompetens att stifta lag.

Riksdagens kompetens att lagstifta om brott och rättsverkan av brott kan, enligt 8 kap. 7 § regeringsforrnen, i viss omfattning delegeras till regeringen. Delegation kan ske enbart beträffande föreskrifter i särskilt angivna ämnen bl.a. jakt. Föreskrifter om brott och rättsverkan av brott, som ges av regeringen i förordning, får inte avse annan rättsverkan av brott än böter dock med vissa undantag. Av 8 kap. ll § framgår att riksdagen kan medge att regeringen överlåter förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet. Det förekommer med stöd av detta stadgande att till allmänheten riktade handlingsregler i ett visst ämne finns intagna i en författning som har beslutats av regeringen medan däremot bestämmelser om straff för överträdelser av dessa regler finns i lag. En i lag given straffrättslig föreskrift utfylles alltså genom hänvisning till en primär regel i en författning av lägre rang.

Om regeringen saknar självständig kompetens att lagstifta om brott och brottspåföljder, har den likväl enligt 8 kap. 13 § regeringsformen kompetens att i förordning meddela föreskrifter om verkställighet av lag, liksom

348 Viltvårdsområden

att i förordning överlåta myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämnet.

Man kan konstatera att regeringen enligt 8 kap. 11 § regeringsformen kan ge förvaltningsmyndighet och kommun rätt att meddela föreskrifter om brott som rör jakt. Det finns däremot inget stöd i regeringsfonnen för att ett enskilt rättssubjekt kan fylla ut, såsom i lagen om jaktvårdsområden, en lag med till allmänheten riktade handlingsregler.

Intressant i detta sammanhang är de uttalanden som gjordes i prop. 1987/88:26 om ändring i rättegångsbalken advokatfrågor. Enligt 8 kap. 2 § 1 st. 4 rättegångsbalken får endast den antas till ledamot av Advokatsamfundet som har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktik och teoretisk utbildning. Enligt bestämmelsen i dess äldre lydelse skulle sökanden ha förvärvat sådan praktisk utbildning som föreskrevs i samfundets stadgar. Av nämnda förarbeten s. 12 framgår att hänvisningen till samfundets stadgar utmönstrades lagtexten grund av att det inte

ur ansågs förenligt med regeringsfonnen att norrngivande verksamhet var delegerad till annan än regeringen och myndigheter och att det därför inte

möjligt att i lag uppdra samfundet att i sina stadgar föreskriva viss var utbildning som villkor för ledamotskap.

Av uttalanden som görs i Statsrådsberedningens handbok Myndigheternas föreskrifter Ds 1992:112 framgår, som också nämnts ovan, att enskilda rättssubjekt inte kan ha normgivningskompetens. I skriften sägs bl.a. följande s. 63.

"Regeringsformen medger inte att en myndighet delegerar norm-

givningskompetens vidare eller över huvud taget ger befogenhet

någon utanför myndigheten att meddela föreskrifter. En myndighet kan

därför inte någon annan myndighet eller ett enskilt rättssubjekt,

t.ex...en förening...i uppdrag att meddela föreskrifter på ett visst

område..."

Av skrift framgår, under avsnittet "användning av standarder i

samma regelarbetet", följande som kan vara värt att notera som en jämförelse med lagen om jaktvårdsområden 203.

Viltvårdsom råden

och med att en myndighet i sina föreskrifter hänvisar till

standard eller en del av den får standarden eller de utpekade delarna

samma rättsliga ställning som om myndigheten själv hade beslutat

innehållet, dvs. standardens regler blir också myndighetens föreskrifter

till den del hänvisningen gjorts. Eftersom ett standardiseringsorgan inte

får besluta föreskrifter, måste beskrivningen till standard alltid göras

så att inte standardiseringsorganet ett eget beslut kan

senare genom

förändra innehållet i myndighetens föreskrifter..."

Denna jämförelse visar att det i andra sammanhang inte accepteras att enskilda rättssubjekt fyller ut regler. När det gäller lagen jaktvårdsom-

om råden har varje jaktvårdsområde befogenhet att bestämma vilka handlingsregler för jakten som skall vara straffbara. Stadgandet i 32 § nämnda lag ger därför i praktiken ett enskilt rättssubjekt rätt att ange vilka gärningstyper som skall beläggas med straff. Enligt utredningen bör det inte ankomma enskilda rättssubjekt, såsom föreningar, att besluta vilka gärningstyper som skall vara belagda med straff inom ett viltvårdsområde. Med de ovan redovisade bestämmelserna i regeringsformen och de uttalanden som citerats kan det dessutom, enligt utredningens uppfattning, ifrågasättas om nu gällande ansvarsbestämmelse är förenlig med regeringsformens möjligheter att delegera norrngivningskompetens. Utredningen föreslår att ansvarsbestämmelsen utgår. Därmed bör även förverkanderegeln i samma stadgande utgå.

7.6.6 Ersättning vid rådighetsinskränkningar

Inledning

Som nämnts ovan har bestämmelsen om egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen ändrats från och med den l januari 1995. Ändringen innebär bl.a. att det införs ett skydd mot att inskränkningar i användningen av mark och byggnader rådighetsinskränkningar sker i vissa fall. I de

- fall det allmänna inskränker en medborgares möjlighet att använda sin mark visst kvalificerat sätt finns i dag en grundlagsskyddad rätt till ersättning. Ersättningsbestämmelsen i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen har följande lydelse.

"Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas

avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan

350 Viltvårdsamråden

ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna

inskränker användningen av mark eller byggnad sådant sätt att

pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt

försvåras eller skada uppkommer är betydande i förhållande till

som

värdet på denna del av fastigheten. Ersättning skall bestämmas enligt

grunder som anges i lag."

Det skydd som ges i bestämmelsen, vad gäller rådighetsinskränkningar, gäller inskränkningar i användningen mark eller byggnad. Skyddet

av omfattar innehavares användning eller nyttjande av mark eller byggnad. Här inte bara den som har sådan egendom med äganderätt utan även

avses den har egendomen med någon form av nyttjanderätt. Detta skydd kan

som sägas gälla innehavarens fria rätt till nyttjande sin mark och byggnad

av och gäller mot det allmännas inskränkningar i denna användning. Skyddet omfattar inskränkningar eller begränsningar genom lagstiftning och myndighetsbeslut. Det gör sig gällande när det införs ett nytt förbud eller en möjlighet till någon åtgärd som innebär en begränsning av in-

annan nehavarens dittillsvarande frihet att nyttja egendomen.

Genom viltvårdsområde bildas och viltvårdsområdesföreningen får

att ett bestämmanderätt kan fastighetsägares pågående markanvändning inom

en viltvårdsområdet tänkas bli avsevärt försvårad. Bildandet av föreningen och beslut den fattar kan innebära att fastighetsägaren inte kan utnyttja t.ex. jakträtten sätt tidigare. Enligt 13 § lagen jaktvårdsom-

samma som om råden fastighetsägare dessutom skyldig att tåla att anläggningar för

är en Viltvården utförs hans mark, det inte medför olägenhet av betydelse.

om I doktrinen har denna möjlighet beskrivits en sorts expropriation av

som servituts- eller nyttjanderätt Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, s. 103.

jaktvårdsområden innehåller i dag inga ersättningsregler. Det Lagen om finns inte heller regler gräns för hur ingripande beslut inom

som sätter en ett jaktvårdsområde får vara.

Utredningens överväganden och förslag

Lagen jaktvårdsområden har till syfte att främja viltvården. Viltvården

om utgör, nämnts tidigare, del naturvården. Lagen om jaktvårdsom-

som en av

Viltvårdsområden 351

råden är därmed en tvångssamfällighetslagstiftning också lagstift-

men en ning med syfte att främja naturvärden, alltså naturvårdslagstiftning.

En genomgång av ersättningsrätten vid rådighetsinskränkningar i lag-

annan stiftning visar att det finns en typ av lagstiftning, s.k. skyddslagstiftning, som nonnalt inte ger rätt till ersättning. Dit hör t.ex. miljöskyddslagen och hälsovårdslagen. Sammantaget gäller för sådan skyddslagstiftning det

att är ingrepp mot farlig egendom eller verksamhet hälsoskyddsskäl och

av liknande säkerhetsskäl. Den enskilde får här utan gottgörelse tåla ekonoå miska uppoffringar i det allmännas intresse.

Det förekommer att en fastighetsägare även i andra fall är skyldig att tåla restriktioner för markanvändningen utan att rätt till ersättning inträder. Sådana möjligheter finns i plan- och marklagstiftningen. Här är den grund- . läggande principen att fastighetsägaren inte har rätt till ersättning för att han eller hon hindras vidta åtgärder som innebär ändrad markanvändning. Den pågående markanvändningen är däremot skyddad.

Kvaliñkationsgränsen "pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten" är central i ersättningssammanhang. Det innebär att den pågående markanvändningen i princip är skyddad i plan- och . marklagstiftning även om markägaren är skyldig att tåla visst intrång i denna. I många lagar utgår därför ersättning, för t.ex. föreskrifter för i naturreservat, om pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Annan lagstiftning, t.ex. skogsvårdslagen, saknar ersättningsregler men föreskrifterna får då inte vara så ingripande att pågående markanvändning försvåras.

Jakt är med Ljungman Stjernquists synsätt se Den rättsliga kontrollen

över mark och vatten s. 113 och 121 brukningssätt av mark. För de fall där markägare själv utnyttjar jakträtten, eller lagligt sätt upplåtit denna till annan, är jakten ett faktiskt utnyttjande av marken och ger därmed i princip skyddat värde förutsatt att nyttjandet är lagligt Staffan Westerlund, Naturvård och pågående markanvändning, s. 216. Om markägaren utövar skogsbruk men inte bryr sig om att jaga och inte heller låter annan göra det blir begreppet pågående markanvändning mindre självklart. Staffan Westerlund menar att det trots det kan vara fråga om pågående markan-

352 Viltvårdsamråden

vändning bl.a. 193, 214 och 216. Han gör jämförelse med fall då en

s. skogsbrukare inte brukar sin skog och menar att samma förhållande bör gälla för jakt. Av hans bok framgår bl.a. följande s. 193 f..

de fall det däremot rör sig om skogsmark, måste undersökas först

och främst marken är skogsbärande samt i vilken utsträckning den

är det. Om skog redan finns och detta förhållande kan antas sedan en

längre tid ha inverkat markens objektiva värde..., så torde mark-

stycket behandlas föremål för faktiskt pågående skogsbruk. Om

som

däremot marken under för skogsförhållanden mycket lång tid inte

en varit föremål för skogsbruksåtgärder, beroende att sådana tidigare inte varit lönsamma, så kan det inte sägas att skogsbruk har pågått

Man kan alltså med det ovan förda resonemanget konstatera att det kan

fråga pågående markanvändning trots att jakt inte förekommit vara om marken sedan en tid.

Vid jämförelse kan konstateras att lagen om jaktvårdsområden skiljer sig

en i ersättningshänseende från annan lagstiftning när ingrepp görs av natur-

jaktvårdsområden innehåller varken ersättningsregler vårdsskäl. Lagen om vid rådighetsinskränkningar eller gräns för hur ingripande beslut får vara. När t.ex. ingrepp sker i jakträtten med stöd av naturvårdslagen ges antingen rätt till ersättning 8 och 26 §§ naturvårdslagen eller så uppställs en gräns för hur ingripande föreskrifterna får vara 14 b § naturvårdslagen, jfr prop. 1974:166 s.l18.

Utredningen att ingrepp med stöd lagen om viltvårdsområden i

anser av vissa fall kan så ingripande att det finns skäl att överväga en er-

vara sättningsbestämmelse. Utredningen kan inte finna att det syfte lagen om viltvårdsområden främjar är så starkt att den enskilde utan gottgörelse skall tåla ekonomiska uppoffringar i det allmännas intresse. För att lagen om jaktvårdsområden skall överensstämma med ordalydelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen lagstiftning där rådighetsinskränkningar får

samt annan

naturvårdsskäl måste vissa ändringar göras i lagen. Alternativen göras av är därvid, vid bibehållen rätt att göra rådighetsinskränkningar, att antingen införa ersättningsbestämmelse eller en bestämmelse som garanterar att

en begränsningar i jakträtten inte överskrider den toleransnivå som numera är grundlagsfäst i regeringsformen.

Viltvårdsområden

En ersättningsbestämmelse kräver ingående överväganden b1.a.

om vem som skall kompensera den drabbade. En eventuell ersättningstalan torde lämpligen föras vid fastighetsdomstol. En sådan talan innebär inte ringa kostnader för såväl parter som samhället. En bestämmelse i likhet

som, med 30 § skogsvårdslagen eller 6 § skötsellagen, föreskriver att beslut

a med stöd av lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras är tveklöst den minst omständliga och minst kostnadskrävande lösningen. Utredningen anser att övervägande skäl talar för att

en bestämmelse av det senare slaget införs i lagen.

I lagen om viltvårdsområden bör således införas bestämmelse vilken

en av framgår att beslut med stöd lagen inte får så ingripande att

av vara pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastighet inom området. Det ankommer på länsstyrelsen att göra sådana överväganden vid prövningen av bildandet ett viltvårdsområde och vid

av överprövning av viltvårdsområdesförenings beslut. Länsstyrelsen har erfarenhet av liknande överväganden vid beslut om t.ex. vattenskyddsområde, se 19 kap. 2 § tredje stycket vattenlagen 1983:291, och föreskrifter till skydd för en viss djuran, 14 b § naturvårdslagen 1964:822 och 15 § naturvårdsförordningen 1976:484.

Med stöd av bestämmelsen i nuvarande 13 § lagen om jaktvårdsområden finns det möjlighet att bestämma att en viltvårdsanläggning får utföras en fastighet mot en fastighetsägares vilja. I doktrinen har detta beskrivits som en sorts expropriation av servituts- eller nyttjanderätt. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen skall fastighetsägaren vid expropriation vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Eftersom utredningen inte anser att lagen skall innehålla någon ersättningsregel skall det inte heller finnas möjlighet för viltvårdsområdesföreningen att bestämma att en viltvårdsanläggning får utföras en fastighet mot en fastighetsägares vilja. Frågan har också behandlats ovan under avsnitt 7.4.7.

7.6.7 Europakonventionen och domstolsprövning

Sedan den 1januari 1995 är den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakonventionen inkorporerad i svensk rätt. Sverige har alltsedan år 1966

354 Viltvårdsømråden

varit underkastad Europadomstolens jurisdiktion i fråga om tolkning och tillämpning konventionen. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen gäller

av bl.a. att och vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldig-

var en heter, skall berättigad till rättvis och offentlig förhandling inom

vara en skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Europadomstolen har i en rad fall ansett att artikel 6.1 är tillämplig förfaranden rör den enskildes äganderätt. Fallen har rört såväl rätten

som att förvärva egendom rätten att få behålla eller använda egendomen

som visst sätt se SOU 1994:117 91 ff.. Konventionen torde därmed omfatta

s. lagen jaktvårdsornråden. Av bl.a. målen Le Compte, van Leuven De

om Meyere mot Belgien dom 1981-06-23, Ser. A No. 43 och Albert Le Compte mot Belgien dom 1983-02-10, Ser. A No. 58 framgår att en ren laglighetsprövning inte uppfyller kraven en domstolsprövning.

Besvärsbestämmelsens nuvarande utformning i lagen jaktvårdsornråden

om innebär att länsstyrelsens prövning inte skall avse det överklagade beslutets

1 lämplighet utan bara dess laglighet. Länsstyrelsen ges därmed inte heller befogenhet att ersätta det överklagade beslutet med ett annat prop. 1979/80:180 s. 40.

Europadomstolens domar rörande avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning vissa förvaltningsbeslut, ansetts röra den enskildes

av som civila rättigheter, har lett till att ett nytt prövningsförfarande har införts. Förfarandet regleras i lagen 1988:205 om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Av förarbetena till den lagen framgår vilken omfattning domstolsprövningen skall ha för att uppfylla konventionens krav prop. 1987/88:69 23-25 och 234. En sådan prövning skall omfatta inte bara

s. lagtolkning utan också faktabedömning, bevisvärdering, om ett beslut ryms inom myndighets handlingsfrihet, bedömning av om föreskriven

en intresseavvägning gjorts, bedömning någon enligt tillämpliga be-

av om stämmelser är lämplig att erhålla ett tillstånd, om det förekommer något fel i förfarandet ett beslut uppfyller regeringsformens krav sak-

samt om lighet och opartiskhet och allas likhet inför lagen. Vad som inte skall omfattas bedömningen är sådant kan hänföras till myndigheternas

av som fria skön, välja mellan flera lagliga tänkbara alternativ, eller poli-

t.ex. att

Vilrvårdsområden 355

tiska lämplighetsavvägningar SOU 1994:117 180. Europadomstolens s. avgörande i målet Fredin mot Sverige dom 1994-02-23, Ser. A V01. 283-A ger ett starkt stöd för ett antagande att domstolen godtar prövningens omfattning det sätt sker i rättsprövningsärenden. som

För att lagen om jaktvårdsorrtråden skall uppfylla artikel 6.1 i Europakonventionen måste länsstyrelsens och förvaltningsdomstolarnas prövningsrätt utvidgas i enlighet med vad som nämnts Med hänsyn till den ovan. prövning som därmed måste göras är det väsentligt att länsstyrelsen och förvaltningsdomstolarna ges befogenhet att ersätta det överklagade beslutet med ett annat. Utredningen föreslår alltså ändringar i lagen jaktvårdsom områden så att beslut kan ändras även andra grunder än laglighetsskäl och att det klandrade beslutet kan upphävas eller ändras.

s I detta sammanhang är det viktigt att poängtera den proportionalitetsprincip som skall beaktas i dessa ärenden. Principen säger att vid åtgärder som vidtas i allmänt intresse skall göras en avvägning mellan det allmänna och det enskilda intresset. Regeringsrätten har uttalat RÅ 1996 ref. 44 följande.

"...En grundläggande princip inskränkning från det allär...att en männas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar grund av inskränkningen. Att en proportionalitetsprincip har vunnit hävd i svensk rätt underströks g också i den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen av i Europakonventionen och den samtidigt beslutade preciseringen av egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsforrnen prop. 1993/94:ll7 s. 39-40. Vid tillämpningen av art. 1 deti första tilläggsprotokollet till konventionen har Europadomstolen konsekvent hävdat sådan proportionalitetsprincip se Danelius, Svensk juristtidning 1991 s. 329-333, 1994 s. 381-383, 1995 s. 534-535 och 1996 s. 75."

Det framgår således av domen att den s.k. proportionalitetsprincipen åt- minstone sedan Europakonventionen upphöjts till lag i Sverige måste beaktas av prövande myndigheter och domstolar. Principen innebär att det vid prövningen av bl.a. frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom måste göras en rimlig avvägning mellan det allmänna och det enskilda intresset och således om åtgärden varit proportionerlig. Prin-

356 Vilrvårdsømráden

cipen kan också uttryckas med Regeringsrättens 0rd så att en inskränkning från det allmännas sida den enskildes rätt att använda sin egendom för-

av utsätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen.

7.6.8 Majoritetskravet vid bildande viltvårdsområden i

särskilt ägosplittrade områden

En förutsättning för att ett jaktvårdsomrâde skall få bildas tvångsvis är att

majoritet av fastighetsägarna medger det. Enligt nuvarande regler skall en majoriteten utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst hälften av den mark som det är fråga om.

I skrivelse av den 3 mars 1994 från jaktmarkskommittén som består

en -

företrädare från Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, av Lantbrukarnas riksförbund, Skogsägamas riksförbund, Sveriges jordägareförbund, AssiDomän AB, Stora Skog AB, MoDo Skog AB och Korsnäs AB till Naturvårdsverket föreslår kommittén en ändring av

majoritetskravet vid bildande ett jaktvårdsornråde. Jaktmarkskommittén

av föreslår att majoritetskravet vid tvångsvis bildande skärps och att majoriteten skall utgöra fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och att dessa skall äga minst fyra femtedelar den areal det är fråga om. Kommittén

av föreslår vidare att upplösning av området bör ske så snart fastig-

en hetsägarna uttryckligen visar att majoritetskravet inte är uppfyllt. Till stöd för ändringsförslaget anförde jaktmarkskommittén bl.a. följande.

"Väl fungerande jaktvårdsornråden kräver engagemang från markägar-

Markägarnas ökar om reglerna för själva bildandet

na. engagemang

innehåller ett större krav ett aktivt deltagande. Ett högt krav på

positiv viljeyttring minskar också risken för att man genom stämmo-

eller styrelsebeslut fastställer för den enskilde orimligt inskränkande

regler. Detta samt önskemålet största möjliga samverkan och

respekten för äganderätten talar för att man i princip skulle kräva

samstämmighet bildandet. En sådan ordning skulle dock utifrån rent

om praktiska skäl i de flesta fall göra det alltför svårt att bilda ettjaktvårdsområde."

Som framgår redovisningen tidigare avsnitt har utredningen försökt

av av minimera risken för stämmo- eller styrelsebeslut fastställer

att man genom

Viltvårdsområden

för den enskilde orimligt inskränkande beslut. Utredningens förslag respekterar också det äganderättsskydd uppställes i regeringsformen som och Europakonventionen. Utredningen dessutom, i likhet med anser jaktmarkskommittén, att ett väl fungerande viltvårdsornråde kräver engagemang från markägarna och att markägamas ökar engagemang om reglerna för själva bildandet innehåller ett större krav deltagande. Som framgår nedan under avsnitt 7.7.3 delar utredningen jaktmarkskommitténs bedömning beträffande nuvarande majoritetskrav och föreslår skärpning en av majoritetskravet.

Ett särskilt problem utgör dock områden med mycket stark ägosplittring. Sådana områden finns bl.a. i vissa kommuner i Dalarnas län såsom Borlänge, Falun, Gagnef, Malung, Mora, Orsa, Rättvik, Leksand, Vansbro och Älvdalen. I Dalarnas län utgör skiften med mindre 50 än meters bredd närmare 30 procent av den privata skogsmarksarealen prop. 1990/91:l55 s. 25.

Från Lantmäteriet i Dalarna har framhållits att medelskiftet i Dalarnas län är litet, cirka 5 ha och i de mest ägosplittrade områdena bara 2,5 ha. Detta innebär, enligt Lantmäteriet, att det inom varje jaktvårdsområde normal av omfattning finns ett betydligt större antal röstberättigade markägare än i andra delar av landet. Svårigheten att samla röster är därför uppenbar. Enligt Lantmäteriet innebär detta förhållande, dvs. många markägare med omfattande samäganderätt inom fastigheterna, att många röster försvinner av praktiska skäl och att detta är mycket besvärande för möjligheten att uppnå erforderlig majoritet vid omröstning för bildande. Möjligheten nå att majoritet är alltså lägre i dessa delar landet än inom delar med normal av ägosplittring. Om majoritetskravet sätts för högt når enligt Lantman, mäteriet, inte erforderlig majoritet, inte därför att markägama är emot bildande, utan i första hand på grund av svårigheten att samla röster från delägare som bor annan ort eller i utlandet. Lantmäteriet i Dalarna hävdar, mot bakgrund av sina mångåriga erfarenheter, majoriatt om tetskravet sätts högre än 75 procent kommer viltvårdsornråden inom de nya särskilt ägosplittrade delarna av länet att försvåras kraftigt eller helt omöjliggöras.

358 Viltvårdsomráden

Fastigheterna i dessa särskilt ägosplittrade områden är alltså små och har sådan arrondering att jord- och skogsbruk inte kan bedrivas rationellt och att skogsvården blir eftersatt prop. 1990/911155 s. 20 ff.. Särskild lagstiftning finns därför är inriktad att åstadkomma arronderings-

som förbättringar. De medel står till förfogande för detta finns främst att

som hämta i jordförvärvslagen 1979:230, fastighetsbildningslagen 1970:988

jordfonden. Fondenskall enligt gällande föreskrifter SFS 1989:281 samt användas för att främja från allmän synpunkt lämplig utveckling av bl.a.

en skogsbruket. Genom fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen har

omarronderingar kunnat genomföras med radikalt förbättrade flera stora ägarförhållanden följd. Genom ett projekt i Bonäs-Våmhus i Dalarna

som har t.ex. antalet skogsskiften kunnat minskas från cirka 19 000 med en genomsnittlig areal 2,5 ha till 815 med genomsnittlig areal 55 ha.

en Jordförvärvslagen utgör ett instrument för arronderingsförbättringar i särskilt ägosplittrade områden att i vissa fall uppställa förvärvshin-

genom der i särskilda omarronderingsomrâden.

Omarronderingar får även den positiva följden för viltvårdsområdenas del

de bildandeproblem redovisats ovan från Lantmäteriet i Dalarna att som blir lösta. Det är dock inte osannolikt att arronderingsproblemet kommer

finnas kvar under längre period. Enligt utredningen bör det därför att en övervägas majoritetskravet vid bildande av viltvårdsområden skall ha

utformning i mycket starkt ägosplittrade områden. en annan

Utredningen är medveten att fastigheternas speciella arrondering i starkt

om ägosplittrade områden i princip omöjliggör jakt såvida inte samordning sker över fastighetsgränsema. När det gäller frågan om särskilda regler bör finnas i dessa områden är det dock inte i första hand rationaliseringsskäl, såsom för jord- och skogsbrukets del, skall vara avgörande utan

som hänsynen till viltvården. Avgörande för om en fastighet skall kunna tvingas delta i viltvårdssamverkan inom för ett viltvårdsområde i starkt

ramen ägosplittrade områden skall därför såsom för viltvårdsområden i övriga

landet- samordning viltvården är ett angeläget allmänt intresse.

vara att av

Det finns i detta sammanhang skäl att påpeka att den bedömning som redovisats under avsnitt 7.6.2 gäller även i aktuella områden. Det

ovan nu innebär bl.a., såsom viltforskningen och allmänna erfarenheter har visat, att

SOU 1997I9l Viltvårdsområden 359

jakten även i dessa områden har ingen eller ytterst ringa betydelse för småviltstammamas individantal annat än under mycket speciella förhållanden. Tvångsbildning i dessa starkt ägosplittrade områden, liksom i övriga områden i landet, bör därför enligt utredaren få förekomma om det finns behov av samordning mellan fastigheter beträffande stora rovdjur och klövvilt.

Om inte samordning sker över fastighetsgränsema, beträffande nyssnämnda vilt, är förutsättningarna för att kunna bedriva en meningsfylld viltvård genom jakt i dessa starkt ägosplittrade områden sämre än i övriga delar av landet. Där samverkan inte redan förekommer är det därför angeläget att underlätta en tvångssamordning. Enligt utredningenär det olyckligt att bildandet av viltvårdsområden här hindras, inte för att markägare är emot l ett bildande, utan på grund svårigheter att samla röster från delägare. av i Utredningen föreslår därför att man i starkt ägosplittrade områden sänker majoritetskravet vid bildandet. Majoriteten skall utgöra minst hälften av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst hälften av viltvårdsområdets areal. Särskilda regler skall dock inte gälla för upplösande av ett viltvårdsområde. Ett viltvårdsområde skall därför inte kunna bildas i starkt ägosplittrade områden om en minoritet, som är fler än en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel i av viltvårdsområdets areal, motsätter sig bildandet.

l Med omarronderingsornråde i jordförvärvslagen avses område med mycket 5 stark ägosplittring för vilket länsstyrelsen har fastställt en plan för rationalisering av ägostrukturen. Enlig den lagen bestämmer regeringen vilka kommuner eller delar av kommuner som skall vara omarronderingsområden. I bilaga till jordförvärvsförordningen 1991:736 har regeringen preciserat vilka kommuner eller delar av kommuner som är omarronderingsornråden. Det är fem kommuner eller delar av kommuner i Skaraborgs län, tio i Dalarnas län och en i Gävleborgs län.

Utredningen anser det lämpligt att särbestämmelsen om majoritetskravet vid bildandet för starkt ägosplittrade områden kopplas till omarronderingsbegreppet i jordförvärvslagen. Det är därmed de områden som nämnts i föregående stycke som kommer att omfattas av särbestämmelsen.

360 Viltvårdxømråden

7.7 Övriga överväganden och förslag

7.7.1 Inledning

I detta avsnitt redovisar utredningen samlat sina överväganden och förslag till ändringar i lagen om jaktvårdsområden. Vissa ändringar har kommenterats utförligt i avsnitt Dessa kommentarer kommer inte att upprepas utan utredningen hänvisar i förekommande fall till den redovisning som gjorts I den mån några kommentarer inte gjorts eller en fråga endast

ovan. berörts ytligt ges en mer ingående redovisning av utredningens överväganden.

7.7.2 Lagens rubrik och allmänna bestämmelser

Som redovisats i avsnitt 7.6.1 utredningen att begreppet jaktvård l

ovan anser l skall ersättas med det synonyma begreppet viltvård. Huvudskälet är att ordet jaktvård utmönstrats jaktlagstiftningen och att det därför, enligt x

ur utredningen, inte finns tillräckligt starka skäl för att behålla det begreppet enbart i lagen jaktvårdsområden. Till följd härav skall också lagens

om rubrik ändras. Lagen bör i fortsättningen kallas lagen om viltvårdsområden. Utmönstüngen begreppet innebär att en stor del av lagens paragrafer

av måste bli föremål för ändringar.

Även ett annat förslag från utredningens sida leder till ändringar utan att för den delen innebära någon ändring i sak. Utredningen föreslår nämligen

begreppet mark skall ersättas med ett annat begrepp. I lagen om att jaktvårdsområden används omväxlande mark och fastighet som bestämning

område ingår i ett viltvårdsområde se t.ex. 3 och 9 §§. av ett som Begreppet mark kan förorsaka problem eftersom det är ett tvetydigt begrepp. Mark har nämligen olika innebörd beroende vilken lagstiftning

tillämpar. I förarbetena till t.ex. jaktlagen sägs att med mark som hör man till fastighet också vattenområden prop. 1986/87:58. I t.ex. 1 §

avses miljöskyddslagen 1969:387 och lkap. 1-3 §§ plan- och bygglagen 1987: 10 inbegrips dock inte vatten i begreppet mark eller markområde.

Av l kap. l § jordabalken framgår att fast egendom är jord och att denna

indelad i fastigheter. Med jord jordytan antingen denna består av är menas

Viltvårdsømråden

berg, lera eller grus och oavsett om jordytan utgörs torr mark eller är

av täckt av vatten. Marken kan alltså vara helt eller delvis täckt av vatten. Med fastigheter menas särskilda, juridiskt avskilda områden av jordytan, med tillhörande utrymme under och över jordytan Peter Westerlind, Kommentar till jordabalken 1-5, s. 48 ff..

Under begreppet mark inbegrips sällan vatten eller vattenområde. Man säger i stället att det finns vatten i marken t.ex. grundvatten eller vatten på marken ytvatten vattenområde. När fastighet omfattas ett

- en av viltvårdsområde är avsikten att såväl vatten- som markområden, med tillhörande utrymmen över och under dessa områden, skall ingå. Även

ett ytvattenområde eller luften ovanför ett mark- eller vattenområde är alltså tänkt att omfattas av begreppet mark när detta används i lagtexten. Begreppet mark i dess mer inskränkta betydelse är därför, enligt utredningen, inte sällan ett alltför snävt begrepp att användas i dessa sammanhang. Utredningen föreslår att detta begrepp ersätts med termen fastighet. Till följd härav bör även begreppet markägare bytas ut mot antingen jordägare eller fastighetsägare i lagtexten. Utredningen har valt att använda begreppet fastighetsägare.

Begreppet viltvård har samma innebörd i denna lag som i övrig jaktlagstiftning. Med vård av vilt avses traditionellt olika stödåtgärder som utfodring och utplantering samt anläggningsarbeten och andra åtgärder för att skapa en för viltet gynnsam miljö. Till begreppet räknas också olika hänsynstaganden till naturvårdens intressen vid markanvändningen, t.ex. i skogs- och jordbruket. Även jakt omfattas begreppet när den dels bedrivs plan-

av mässigt i syfte att bygga upp eller bevara livskraftiga stammar, dels motverkar den obalans som innebär att vissa arter förekommer i alltför individrika prop. 1986/87258 19 f..

stammar s.

Med äganderätten till en fastighet följer jakträtten. Enligt 10 § jaktlagen har fastighetsägaren med ett fåtal undantag jakträtten den mark eller

- det vattenområde som tillhör fastigheten. Rätten att råda över jakten innebär först och främst en rätt att bestämma om, av vilka, hur och när jakt enligt 2 § jaktlagen skall utövas ett visst område. Denna bestämmanderätt framgår inte av lagen utan får anses ligga i sakens natur. Det är inte möjligt att flera var för sig kan ha rådighet över jakten. Jakträtten är alltså

362 Viltvårdsområden sou 1997:91

en odelbar rättighet. De vilda djur som uppehåller sig på ett område och där blir jagade ägs varken av jakträttshavaren eller någon annan. I rätten att råda över jakten ligger dock en rätt att vid jakt genom ockupation bli ägare till de vilda djur som uppehåller sig det område jakträtten avser.

Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen kan ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Bestämmelsen är relativt ny och trädde i kraft den l januari 1995. Lagen om jaktvårdsområden möjliggör ingrepp i äganderätten, främst i jakträtten. Enligt utredningen medför grundlagsändringen att lagstiftning skall motiveras av angelägna all-

ny männa intressen. Utredningen har därför, och detta oavsett vilken betydelse grundlagsändringen kan tänkas ha nuvarande lagstiftning, ansett att den måste lägga sig vinn att för framtiden analysera dels vilket allmänt

om behov det finns av samordning i viltvårdsfrågor, dels vilket allmännt intresse tvångssamfällighetslagstiftning har i dessa frågor. Enligt ut-

en redningen innebär grundlagsregeln att beslut om bildande av ett viltvårds-

rådighetsinskränkning inom detta, inte är möjligt område, eller beslut om för att tillgodose önskemål enbart eller väsentligen enskilt intresse.

Vården viltet i vårt land är naturligtvis ett angeläget allmänt intresse.

av Viltet skall, enligt 4 § jaktlagen 1987:259, vårdas i syfte att bevara de viltarter tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till

som allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammama. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången vilt. Det ankommer fastighetsägaren och jakträttshavaren att tillse att sådana viltvårdande åtgärder utförs.

Viltets behov vård är växlande beroende de särskilda djurartemas

av olika levnadssätt, markens beskaffenhet och andra naturförhållanden. Detta har redovisats under avsnitt 7.6.2. Som nämnts tidigare an-

ovan kommer det fastighetsägaren och jakträttshavaren att överväga vilka viltvårdsåtgärder som behöver utföras. För vissa större viltaner krävs inte sällan ett fungerande samarbete inom större områden för att viltvården skall kunna bedrivas på ett sådant sätt att viltet utnyttjas ändamålsenligt. För att enskilda markägare och jägare skall kunna uppfylla de krav som ställs på

Vilrvårdsømråden 363

dem i jaktlagstiftningen

måste det, enligt utredningen, finnas former för en samverkan mellan fastighetsägare. Viltvårdsområdesinstitutet är tänkt att utgöra en bas för lokalt inflytande under demokratiska former. I dessa områden ges möjlighet att i samverkan anpassa jakten efter tillgången vilt och i övrigt samordna viltvårdsåtgärder över större områden. När samverkan inte kan komma till stånd frivillighetens väg är viltvårdsområden en viktig förutsättning för en god viltvård. Viltvårdsområdena skall Ä alltså viltvårdande åtgärder främja ändamålsenligt utnyttjande

genom ett av viltet. De verkar därmed för en från allmän synpunkt önskvärd samverkan i mellan fastighetsägare och jägare.

I den inledande paragrafen skall anges det ändamål för vilket ett viltvårdsområde kan bildas. Paragrafen skall vara vägledande för den verksamhet som en viltvårdsområdesförening skall driva och främja. Enligt utredningen måste stadgandet tydligt redovisa det allmänna intresse som motiverar bildandet av en tvångssamfällighet. Det är, enligt utredningen, endast främjandet av viltvården som kan motivera så långtgående ingrepp i äganderätten, främst jakträtten, som en tvångssamfällighetslagstiftning skulle innebära. Utredningen anser däremot att en samordning av jakten i syfte att främja jakträttshavarnas gemensamma intressen det sägs i

- som nuvarande lydelse inte alltid sammanfaller med ett angeläget allmänt

intresse. Utredningen anser att den skrivningen bör utgå lagen.

Av ändamålsparagrafen skall framgå att lagen är tillämplig inom områden där det beslutats att fastighetsägarna skall samverka. Det är endast fastighetsägare i området som kan ansöka om att ett viltvårdsområde skall bildas och som kan tvingas delta i den föreningssamverkan som skall äga rum inom området jfr 3 och l4 §§. Utredningen har därför valt att använda subjektet fastighetsägare i stället för jakträttsinnehavare. Samverkan skall avse åtgärder inom området som är behövliga från viltvårdssynpunkt. Det skall vara fråga om åtgärder, jakt eller biotopvård, som direkt eller indirekt syftar till att förbättra förhållandena för viltet i området. Åtgärderna skall vara förenliga med det i 4 § jaktlagen uppställda målet för viltvården i landet. Samfälligheten skall förvaltas genom en förening.

Utredningen anser att viltvårdsområden, i den mån det finns behov därav, skall kunna bildas även ovanför odlingsgränsen och renbetesüällen.

364 Viltvårdsområden

Utredningen finner inget skäl till varför denna mark skall undantas från samordning. Ändringen kan även motiveras av att det införts bestämmelser om jakt efter småvilt på statens mark ovanför odlingsgränsema. När nu sådan jakt får bedrivas i dessa områden finns det, enligt utredningen, inte längre skäl att undanta dessa områden från den förvaltningsfomi som ett viltvårdsområde utgör. Inom ett viltvårdsområde får det dock inte fattas beslut som inskränker samemas lagstadgade rätt till jakt. Hänsyn skall därför tas till den speciella bruksrätt som samemas renskötselrätt enligt rennäringslagen utgör. Den innebär, enligt l § rennäringslagen 1971:437, en rätt för den som är av samisk härkomst att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar; företrädesvis är det fråga om renbete, jakt och fiske. Det skall därför finnas ett skydd i lagstiftningen för samernas rätt till jakt mot intrång i denna genom bildande av viltvårdsområden.

När det gäller medlemskap i föreningen, för den som grund av upplåtelse har rätt att jaga inom viltvårdsområdet, är i dag rätten att bli medlem i föreningen villkorad på så sätt att upplåtelsen måste omfatta minst ett jaktår, dvs. den l juli-den 30 juni. Emellertid är det inte ovanligt att upplåtelse jakträtt sker årsvis per annat än jaktår. Det finns inget skäl

av till varför sådan nyttjanderättshavare inte skall kunna bli medlem i

en föreningen. Utredningen föreslår därför ändringar i lagen som innebär att även sådan nyttjanderättshavare får rätt att bli medlem i föreningen.

De regler gäller för jaktutövningen inom ett jaktvårdsområde blir

som bindande för en nyttjanderättshavare i samma utsträckning som för en fastighetsägare prop. l979/80:l80 s. 22 och 30. I lagen finns bestämmel-

under vilka förutsättningar en nyttjanderättshavare eller ser som anger fastighetsägare kan påkalla jämkning eller säga upp nyttjanderättsavtalet

av i de fall då värdet av den upplåtna jakträtten minskas eller ökas genom bildandet tvångssamfállighet. Bestämmelserna är utformade efter

av en förebild vad föreskrivs i 7 kap. 30 § jordabalken för fall då

av som fastighet undergått förändring genom fastighetsreglering. I lagen finns ingen särskild forumregel i dessa fall varför förevarande tvister upptas vid fastighetsforum, dvs. tingsrätt. Såvitt bekant för utredningen är måltypen mycket ovanlig, så ovanlig att inte ens de i utredningen deltagande myndigheterna och intresseorganisationerna känner till något sådant mål. Utredningen föreslår att det införs särskild forumregel som innebär att

Viltvårdsamråden 365

dessa tvister i framtiden skall prövas vid fastighetsdomstol. Motivet

för en sådan ändring är att fastighetsdomstol prövar liknande tvister i de fall fastighetsbildning påverkat värdet nyttjanderätt, nyttjanderätt till

av en t.ex. jakt. Den större erfarenhet fastighetsdomstolen har i förevarande frågor

men även i övrigt av nyttjanderättstvister bör utnyttjas även vid tvister

där bildandet av ett viltvårdsområde påverkar värdet upplåten jakträtt.

av en Fastighetsdomstolen torde därmed ha större möjlighet än tingsrätt

att hantera denna typ av mål ett effektivt och resursbesparande sätt.

7.7.3 Villkor för bildande ll

I avsnitt 7.6.2 har utredningen ingående redovisat sin behovet

syn av samordning för att främja viltvården. Utredningen kommer därvid fram till att nuvarande tvångsinstitut bör genomgå relativt omfattande förändringar.

För att viltvårdsområden skall vara ett samordningsinstitut för framtiden och kunna accepteras av fastighetsägare och jägare krävs att behovet

av viltvårdsområden är väl underbyggt och att behovet är motiverat starka

av allmänna intressen. Utredningen har funnit att det finns starka viltvårdsskäl som talar för att tvångssamfalligheter skall kunna bildas med hänsyn till vården av stora rovdjur och klövvilt. Utredningen att tvångsbildning

anser av viltvårdsområden i dessa fall kan ett angeläget allmänt intresse. Det

vara är endast i dessa fall en eller flera fastighetsägare kan tvingas tåla

att en majoritet av fastighetsägare kan bilda ett viltvårdsområde.

Det bör införas ett nytt stadgande som reglerar de fall då tvångsbildning kan förekomma. Av stadgandet skall framgå att om enighet inte föreligger mellan fastighetsägarna får ett viltvårdsområde bildas endast det

om tillgodoser ett för viltvården angeläget allmänt intresse. Sådant angeläget allmänt intresse av samordning över större områden föreligger

om samordningen innefattar vård av stora rovdjur eller klövvilt och det saknas fungerande samordnin

En ytterligare förutsättning, för att ett viltvårdsområde skall få bildas tvångsvis, är att en majoritet av fastighetsägarna medger att ett viltvårdsområde får bildas. Syftet med viltvårdsområden är att sammanföra fastigheter eller delar av fastigheter så att viltvårdande åtgärder inklusive

366 Viltvårdsområden

jakt i sådant syfte kan samordnas över ägogränserna. En sådan samord- ning kräver från fastighetsägarna. Engagemanget kan förväntas engagemang öka majoritetsreglerna för själva bildandet innehåller ett större krav om aktivt deltagande. Utredningen därför att ett konstruktivt samarbete anser mellan sammanhängande fastigheter främjas majoritetskravet höjs från om nuvarande nivå. Ett krav fullständig samstämmighet vid bildandet skulle göra det alltför svårt att bilda ett viltvårdsområde. Utredningen anser att majoritetskravet skall skärpas och föreslår att de som skall biträda bildandebeslutet skall utgöra minst fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare och äga minst fyra femtedelar viltvårdsområdets areal. Utredningens förav slag härvidlag överensstämmer med vad den s.k. jaktmarkskommittén föreslagit i fråga förändringar majoritetskravet. Utredningen föreslår om av dock, med avvikelse från jaktmarkskommitténs förslag, att undantag från detta majoritetskrav bör finnas i s.k. omarronderingsområden. Utredningen har utvecklat detta i avsnitt 7.6.8.

När fastighetsägare röstar i frågor om bildande och upplösning av ett viltvårdsområde gäller att varje fastighetsägare, oavsett om han äger en eller flera fastigheter, har röst. Vid sådan omröstning har fastighetsägare en äger fastighet med samäganderätt en röst tillsammans. Utredningen som anser att detta bör framgå av lagtexten.

Förutsättningarna, enligt den nuvarande lagstiftningen, för att ett jaktvårdsområde skall bildas utöver majoritetsbeslut av fastighetsägarna är att - bildandet är lämpligt med hänsyn till markområdets belägenhet och omfång, viltstammen samt förhållandena i övrigt. Detta krav bör gälla alla det bildas med tvång eller frivilligt. Ett annat sådant områden oavsett om krav bör att bildandet främjar vården berörda viltstammar. Länsvara av styrelsen skall i dag göra en lämplighetsprövning inte bara vad gäller områdets omfattning och avgränsning utan också vad stadgarna i övrigt av innehåller betydelse för viltvårdens bedrivande i området. Det är därvid av vikt det kommer till uttryck i föreningens stadgar och som skall av att som fastställas länsstyrelsen har ett sådant innehåll att det kan anses främja av viltvården. Det torde bli ytterst ovanligt, med hänsyn till de förändringar utredningen föreslår i övrigt, med stadgar som innehåller bestämmelser som inte kan främja viltvården. Utredningen anser att det skall finnas en anses

Viltvårdsområden

möjlighet för länsstyrelsen att vägra bildandet ett viltvårdsområde av om så skulle vara fallet.

Utredningen anser att frivillig viltvårdssamverkan bör eftersträvas i första hand. Sådan samverkan har, enligt utredningen, bäst möjligheter fungera att väl. När samverkan inte fungerar frivillighetens väg och behovet därav är starkt bör viltvårdsområden ändå kunna bildas. I valet mellan dessa förvaltningsformer skall frivilliga samverkanslösningar ha företräde framför viltvårdsornråden. Teoretiskt kan nämligen i dag tänka sig man att en majoritet av fastighetsägare tvingar in fastighetsägare redan deltar i som en väl fungerande viltvårdssamverkan. Det finns därmed möjlighet att i en 1 missbruka viltvårdsornrådesinstitutet. Visserligen i motiven sägs till l nuvarande lagstiftning att hänsyn skall tas till sådan samverkan vid bildandet av jaktvårdsornråden prop. 1979/801180 15. Uttalandena är s. dock inte sådana att de garanterar att fastigheter, ingår i väl som en fungerande viltvårdssamverkan, inte kan tvingas in i samverkan. en annan Utredningen föreslår därför att en fastighet, som genom avtal eller annat sätt samordnat viltvården, inte får anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke.

Utredningen vill i detta sammanhang ge sin vad är lämplig syn som en storlek på ett viltvårdsområde. Ambitionen har inte sällan varit att åstadkomma mycket stora områden. Utredningen anser dock att alltför stora områden kan motverka förutsättningarna för att ett viltvårdsområde skall bli effektivt. Ett viltvårdsområde bör inte större än att det finns goda vara skäl anta att fastighetsägarna och övriga rättighetshavare kommer att lära känna varandra mer personligt. En förening får inte bli så stor att kontakten mellan styrelsen och medlemmarna försvagas. Det personliga engagemanget stärks med stor sannolikhet av mindre enheter.

Utredningen anser att det bör utfärdas klarare riktlinjer för vad krävs som för att bilda ett viltvårdsområde. När det gäller t.ex. vad som är lämplig storlek på ett viltvårdsområde skulle det underlätta såväl för de som avser att bilda ett viltvårdsområde som för tillämpande myndigheter om tillämpningsföreskrifter i ämnet fanns. Likaväl skulle det godo vara av om det fanns närmare direktiv för hur en frivillig samverkan enligt 9 § andra stycket bör vara utformad för att hindra att en fastighet ansluts till ett

368 Viltvårdsområden

viltvårdsområde. Detta är frågor kräver tillämpningsföreskrifter för att som dels få enhetlig tillämpning i landet, dels ge vägledning vid bildandet. en Enligt utredningen bör Naturvårdsverket få i uppdrag att utfärda tillämpningsföreskrifter i dessa frågor.

7.7.4 Verksamhet

En viltvårdsområdesförening inrymmer dels föreningsstämma där en en majoritet medlemmarna kan fatta beslut som är bindande för minoritetav dels styrelse med uppgift att handha den löpande förvaltningen och en, en verkställa medlemmarnas beslut. Utåt har organisationen ställning som juridisk och kan alltså självständigt ingå förbindelser och förvärva person rättigheter.

Ändamålet med att bilda ett viltvårdsområde är, som nämnts ovan, att gemensamt för flera fastigheter samordna den jakt och de övriga åtgärder inom området behövs för att främja viltvården. Det är detta ändamål som motiverar bildandet och är vägledande för huruvida en viss försom som valtningsåtgärd är förenlig med den verksamhet som föreningen skall bedriva. Ändamålet alltså för viltvårdsområdesföreningens anger ramen verksamhet och gränserna för dess behörighet.

Intresset ändamålsenlig förvaltning kan många gånger komma i av en konflikt med enskilda intressen olika slag. En fastighetsägare som ingår av i viltvårdsområde är dock fast bunden till denna sammanslutning. ett Fastighetsägare ogillar ett beslut kan därför inte dra sig undan ett som beslut utträda viltvårdsområdet eller dess förening. Det genom att t.ex. ur skydd för enskilda intressen finns i 18 och 19 §§ lagen om förvaltning som samfälligheter skall därför, enligt utredningen, finnas även i lagen om av viltvårdsområden. Utredningen föreslår paragraf införs i lagen att en ny viltvårdsområdesförening inte får driva verksamhet som som innebär att en främmande för föreningens ändamål samt att förvaltningen skall tillär godose medlemmarnas bästa även beakta varje medlems gemensamma men enskilda intressen i skälig omfattning.

I anslutning till detta vill utredningen beröra uttalanden som gjordes av Jordbruksutskottet år 1938 och alltjämt äga tillämplighet. I besom synes

Viltvårdsområden

tänkandet bet. l938:JoU53 42 sägs att Svenska jägareförbundet skall s. utvidga sin bas och försöka dra till sig även genom kollektiv anslutning jaktvårdsområden som medlemmar. Tiderna har förändrats och - utredningen vill göra följande påpekande. Ett viltvårdsområde kan bildas med tvång och enskilda medlemmar kan inte träda ur föreningen när de ogillar ett föreningsbeslut. Enskilda intressen måste beaktas vid förvaltningen av ett område. Det får därför anses vara oförenligt med tvångssamfälligen hetsförenings ändamål att besluta att föreningen skall tillhöra inen tresseorganisation.

I dag finnas det en nästan oinskränkt möjlighet för jaktvårdsområdesen förening att fatta beslut i frågor som rör jakt och viltvård; beslut kan som innebära en inskränkning i den enskildes jaktutövningsrätt. Denna möjlighet är kanske det största skälet till varför fastighetsägare är tveksamma att i dagens jaktvårdsornråden och ofta upphovet till den osämja som kan förekomma inom ett befintligt område.

Enligt utredningen är det en stor brist att den nuvarande lagstiftningen inte sätter klara gränser för vad som är tillåtet respektive inte tillåtet. Utredningen anser att beslutanderätt skall överlämnas till en förening endast i frågor som kan vara av stort allmänintresse och dessutom nödvändiga för att ett viltvårdsområde skall kunna främja viltvården. Enligt utredningen skall en viltvårdsområdesförening inte besluta inskränkningar i rätten att jaga såvida beslutet inte kan motiveras av viltvårdshänsyn. Lagen skall därför ange i vilka frågor beslutanderätt får utövas och vilka krav som gäller. Det är föreningen som skall ha bevisbördan för att sådana förutsättningar är för handen.

Förvaltningen av ett viltvårdsområde omfattar allt vilt. Det instrument i viltvården som lagen om viltvårdsområden reglerar är jakten. Som nämnts ovan har jakten från viltvårdssynpunkt ingen eller ytterst ringa inverkan småviltet. Det är endast för större vilt jakten är viktig del i viltsom en vården. Eftersom ingrepp i äganderätten, t.ex. en fastighetsägares jaktutövningsrätt, endast skall få förekomma om det kan motiveras av ett starkt allmänintresse måste verksamheten inom ett viltvårdsområde avspegla den betydelse jakten har för viltvården. Det måste dessutom föreligga proportion mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar av ett

370 Vilrvårdsområden

ingrepp. Som utredningen redovisat ovan innebär det att inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom endast får förekomma beträffande stora rovdjur och klövvilt.

I avsnitt 7.6.3 har utredningen kommit fram till att vissa inskränkningar i jaktutövningsrätten kan befogade vid jakt efter älg, kronhjort och

vara dovhjort. De inskränkningar som kan komma i fråga för dessa vilt är beslut

omrâdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfattning. Beom träffande övrigt vilt får alltså generella inskränkningar inte meddelas. Inte heller får andra inskränkningar förekomma än de nu nämnda. Vid enstaka tillfällen finns det dock möjlighet att besluta omrâdesjakt och gemen-

om samhetsjakt beträffande annat vilt. Detta får endast förekomma om det uppenbart finns behov att begränsa viltskador. Om det uppenbart behövs

av för bevarandet rådjursstamrnen inom ett område får föreningen även

av meddela inskränkningar i fråga avskjutningens omfattning. Sådana

om beslut kan endast fattas möjligheten finns med i stadgarna.

När det gäller småvilt får viltvårdsområdesföreningen inte fatta beslut som inskränker den enskildes rätt att utnyttja sin egendom. En förening får visserligen besluta ornrådesjakt. Beslutet gäller dock inte fastigheter

fastighetsägare motsätter sig sådan jakt. vars

För viltvårdsområdesförenings beslut om omrâdesjakt och gemensam-

en hetsjakt finns behov följdreglering. Utredningens syn behovet av

av sådan följdreglering har redovisats under avsnitt 7.6.4.

Utredningen det skall utfärdas detaljföreskrifter och allmänna råd

anser att för vilka regler skall få utfärdas i fråga om omrâdesjakt, gemensam-

som hetsjakt, avskjutningens omfattning och systemet med jakträttsbevis. Det är viktigt för förtroendet för viltvårdsinstitutet att bestämmelserna i lagen

viltvårdsområden tillämpas ett enhetligt sätt och att det finns en om vägledning för och därmed också kontroll av vilka regler som utfärdas av viltvårdsområdesföreningar. Enligt utredningen bör det ankomma Naturvårdsverket utarbeta detaljföreskrifter och allmänna råd.

att

tidigare innebär områdesjakten inom ett viltvårdsområde att Som nämnts

området ingående fastigheterna får ett högre jaktligt värde. Det innebär de i

Viltvårdsområden

att priset för jakten inte sällan ökar inom ett viltvårdsområde jfr Bet. l995/96:JoUl2 s. 9 och 14. Inom viltvårdsområdena kommer det, liksom i dag, att finnas regler arealinnehav vid områdesjakt för begränsa om att antalet jägare. Minst en jakträttshavare från varje fastighet kommer att ha rätt att delta vid sådan jakt. Liknande system finns i dag och har i vissa områden fått till följd att fastighetsavstyckningar ägt med uttalad rum avsikt att få ytterligare del i ett jaktvårdsområde, dvs. tillgång till ytterligare ett jakträttsbevis.

Möjligheten för fastighetsägare att genom samverkan i ett viltvårdsornråde få tillgång till jakt av hög kvalitet främjar bildandet viltvårdsområden. av Den möjlighet som finns i dag, att t.ex. bilda två små fastigheter av en redan liten fastighet, hämmar områdesbildningen. Det är tillgången till ornrådesjakt inom ett viltvårdsområde gör det attraktivt ombilda som att och nybilda fastigheter genom fastighetsbildning.

Utredningen kan konstatera att det är oklart i vilken omfattning fastighetsbildning används som metod för att ett negativt sätt utnyttja nuvarande ordning. Ett försök att ta reda omfattningen har dock gjorts på initiativ av Lantmäteriverket. Högskolestuderanden Anders Nilsson har gjort ett examensarbete vid Kungliga tekniska högskolan benämnd Nybildning och förvärv av mindre jord- och skogsbruksfastigheter i jaktvårdsområden. I denna rapport redovisas en undersökning av hur frekvent nybildning och förvärv av mindre jord- och skogsbruksfastigheter är i jaktvårdsområden. Avsikten med rapporten har också varit att försöka ta reda hur ofta jakt är ett huvudmotiv för sådana åtgärder. Rapporten är från januari 1997 och bygger intervjuer med länsjaktvårdskonsulenter, enkätundersökning till jaktvårdsområden, annonsundersökning, fastighetsmäklarundersökning och undersökning hos lantmäterimyndigheten. Undersökningen Gävavser leborgs, Jämtlands och Värmlands län. Under rubriken Reflektioner av undersökningar anförs följande s. 46 ff..

"Enkätundersökningen till jvo-ordförandena visar att det under tidsperioden 1994-1996 skett 39 st förvärv av skogsbruksfastigheter mindre än 15 ha. Det innebär att det under en 3-årsperiod sammanlagt skett i genomsnitt drygt ett förvärv av mindre skogsbruksfastigheter i vartannat jvo. Färre än hälften av dessa objekt är nybildade fastigheter, övriga

372 Viltvårdsområden

befintliga sedan tidigare. Totalt finns det ca 3000 fastigheter i de jvo som ingick i undersökningen.

Av annonsundersökningen gjordes under första halvåret 1996

som framgick det att utbudet av små skogsbruksfastigheter med jakträtt i ett jvo var tämligen begränsat.

Fastighetsmäklarundersökningen visade också att det inte var speciellt förekommande med förvärv av en mindre skogsbruksfastighet med rätt till jakt i ett jvo.

Av intervjuerna med de olika lantmäterimyndighetema framgår att det inte är vanligt med nybildning mindre skogsbruksfastigheter.

en av Förarbetena till FBL reglerar att en nybildad skogsbruksfastighet måste

årlig tillväxt 200-250 kubikmeter skog. Detta innebär kunna ge en

nybildad mindre skogsbruksfastighet inte normalt kan vara att en mindre än ca 40 ha beroende fastighetens bonitet.

Det är framför allt avstyckningar bostadsfastigheter med kom-

av binerat ändamål s.k. stora bostadsfastigheter prop 89/90:l5 l som kan medföra att små fastigheter ett par ha med en jaktbar skogsremsa kan nybildas i ett jvo. Införandet av dessa regler för bostadsfastigheter skedde redan 1990.

Jag således att det för närvarande inte uppstått några större

anser problem i något jvo i och med ändringarna 94-01-01 i 3 kap FBL. Få nybildningar och förvärv små skogsbruksfastigheter har skett under

av tidsperioden 1994-96.

För att undvika att åtkomsten områdesjakten i ett jaktvårdsområde skall

huvudmotiv för en fastighetsbildning vill utredningen ändra nuvarande vara ordning. Utredningen föreslår att en viltvårdsområdesförening skall ha rätt att besluta att fastighet skall kunna undantas från områdesjakt. Det gäller fastighet under ett viltvårdsområdes beståndstid ombildas eller ny-

som bildas fastighetsbildning och efter fastighetsbildningen inte

genom som överstiger i stadgarna bestämd areal. Inom ett viltvårdsområde skall

en medlemmar och jakträttshavare behandlas likvärdigt. Det innebär att en förening inte utan sakliga skäl får undanta en fastighet från områdesjakt om

liknande fastighet tillåts delta i sådan jakt. en annan

Som nämnts tidigare skall viltvårdsområdesförening genom viltvårdande

en åtgärder främja viltvården. Den får inte bedriva verksamhet som är främmande för detta ändamål. I enlighet härmed skall medlemmar och övriga jakträttshavare, är medlemmar, inte kunna åläggas betala avgift för

som

tjänar andra ändamål. Föreningens inkomster skall alltså verksamhet som

SOU 1997191 Viltvårdsområden 373

finansiera gemensamma viltvårdsåtgärder inom området och den förvaltning som är nödvändig för viltvårdsområdesföreningens verksamhet.

Föreningens verksamhet bör, som i dag, grundas avgifter från dem som har fastigheter inom viltvårdsornrådet eller i övrigt som har nytta av föreningens förvaltning. Enskilda skall därför, de är motståndare oavsett om till bildandet av viltvårdsområdet eller betala avgifter till föreningen. Utredningen föreslår, som framgår att inskränkningar i den enskildes ovan, rätt att utnyttja sin egendom endast får förekomma beträffande stora rovdjur och klövvilt. I enlighet härmed skall inte heller avgift tas ut förjakt småvilt eller för småvilt som fälls av en fastighetsägare motsätter som sig områdesjakt småvilt. I

I undantagsfall kan tänkas att viltvårdsåtgärder av mer omfattande karaktär kan kräva en kombination av investeringar och avstående från jakt stora rovdjur och klövvilt. Med nuvarande formulering lagtexten, av som ger föreningen rätt att ta ut avgifter endast för jakt och fällt vilt, skulle några avgifter inte flyta under tid då förbud råder mot jakt sådant vilt. Begränsningen i detta avseende förhindrar förening att hitta lämpliga en lösningar i avgiftsfrågan i dessa fall. Det finns därför skäl, enligt utredningen, att tillåta en förening att ta ut andra avgifter än för jakt och fällt vilt om det finns bestämmelser om det i stadgarna. Den föreslagna ändringen ger också en skuldsatt förening, vill upplösas, möjlighet som att genom särskild uttaxering betala sina skulder så att föreningen kan uppfylla kraven i 62 § lagen om förvaltning av samfälligheter.

Med nuvarande regler kan en fastighetsägare, om det inte medför olägenhet av betydelse, tvingas tåla att anläggningar för viltvården utförs på hans mark. Utredningen föreslår att denna bestämmelse utmönstras. Frågan utvecklas i avsnitt 7.6.3 och 7.6.6. En viltvårdsområdesförening får med utredningens förslag utföra anläggningar mark endast fastigom hetsägaren tillåter det. Att utföra anläggningar för viltvård verksamhet är en som ryms under det ändamål föreningen skall tillgodose.

Viltvården ingår som ett väsentligt moment i naturvärden prop. 1979/802180 s. ll och lagen om viltvårdsområden är en tvångssamfällighetslagstiftning i syfte att främja just viltvården. Genom lagen kan den

374 Viltvårdsømråden

enskildes rätt att använda sin fastighet- främst genom ingrepp i jakträtten

bli inskränkt i viltvårdens intresse. En viltvårdsområdesförening har därmed uppgifter innefattar myndighetsutövning jfr 11 kap. 6 §

som regeringsformen. Utredningen föreslår att beslut med stöd av lagen inte får

så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom vara berörd del av fastighet inom området. Förslaget är motiverat av att nuvarande lagstiftningom jaktvårdsområden inte innehåller någon ersättningsregel eller bestämmelse som sätter en gräns för hur ingripande ett beslut

fattas med stöd lagen får Enligt utredningen är en ändring som av vara. nödvändig för att lagen skall vara förenlig med ordalydelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen. Förslaget har behandlats i avsnitt 7.6.6.

7.7.5 Förfarandet vid bildandet

Utredningen att förfarandet vid bildandet ett jaktvårdsornråde i dag

anser av i allt väsentligt fungerar bra. Det finns därför inte behov av några större ändringar i denna del. I ett avseende föreslår dock utredningen ändringar. I dag får länsstyrelsen utan föregående förrättning besluta att bilda ett jaktvårdsområde alla fastighetsägare är ense eller om förrättning annars

om inte nödvändig. Utredningen att bildandefrågan skall hänskjutas

anses anser till förrättning i de fall det inte föreligger enighet i bildandefrågan.

7.7.6 Stadgar

De har del i viltvårdsområdesförening är fast bundna till denna

som en sammanslutning. Enskild fastighetsägare som ogillar de beslut som majoriteten fattar kan, nämnts tidigare,inte dra sig undan beslutet

som

att utan vidare utträda ur föreningen. genom

Regeringsformen medger inte att ett enskilt rättssubjekt, t.ex. en förening, meddelar föreskrifter ett visst område eller att ett sådant organ ges behörighet att generellt bestämma de närmare villkoren för att ett krav som uppställts i författning skall uppfyllda. Det är därför viktigt att det i

anses lagen viltvårdsornråden anges i vilka avseenden föreningen skall ha

om beslutanderätt över enskilda och villkoren för denna beslutanderätt.

Viltvårdsområden 375

Den möjlighet till ingrepp som denna lag ger skall bara utnyttjas i de fall viltvården kräver det. Förhållandena varierar mellan olika delar landet.

av Det innebär att de möjligheter till ingrepp som bör finnas i t.ex. starkt ägosplittrade områden inte alltid är nödvändiga i andra områden. En avvägning måste därför göras i varje enskilt fall. Vilka befogenheter en viltvårdsområdesförening har i dessa avseenden skall redovisas i föreningens stadgar.

Vid bildandet överenskommer medlemmarna, antagande stadgar,

genom av vad föreningen skall verka för och vad föreningen kan tänkas få göra mot t.ex. en fastighetsägares vilja. Det är väsentligt att det av stadgarna framgår i vilka frågor ingrepp får göras mot enskild. Den enskilde skall, vid övervägandet om han eller hon skall uttala sig för eller emot en samverkan, veta i vilka frågor beslutanderätten överlämnas till viltvårdsområdesföreningen. Som ytterligare skydd för den enskilde åligger det länsstyrelsen, enligt 4 § lagen om viltvårdsområden, att granska att stadgar eller stadgeändringar i frågor som anges i 21 § överensstämmer med lag.

Vilka ingrepp som får göras i äganderätten och hur omfattande dessa får vara regleras i 10-13 §§ lagen om viltvårdsområden. Utredningen föreslår att regeringen eller myndighet regeringen beslutar får meddela närmare föreskrifter i frågor om ornrådesjakt och gemensamhetsjakt. Tanken är att det av föreskrifter och allmänna råd mer detaljerat skall framgå vilken bestämmanderätt det finns behov av för att ornrådesjakt och gemensamhetsjakt skall fungera. En viltvårdsområdesförenings bestärnmanderätt begränsas alltså till de frågor som finns angivna i lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Om en viltvårdsområdesförening skall ha beslutanderätt i dessa frågor skall de omfattas av stadgarna. I stadgarna skall anges vilka förutsättningar som gäller för föreningens beslut i dessa frågor.

I avsnitt 7.6.5 föreslår utredningen att ansvarsbestämmelsen i 32 § utmönstras. Enligt utredningen skall den, som motiveras närmare nedan, ersättas med möjlighet att besluta om tillfällig avstängning från områdesjakt. Utredningen föreslår därvid att en viltvårdsområdesförening ges en lagstadgad rätt att besluta om sådant ingrepp för den som inte följer föreningens regler. För att beslutet skall vara giltigt skall möjligheten och ingreppets

376 Viltvårdsømråden

omfattning framgå av föreningens stadgar. Av stadgarna skall således framgå grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt.

7.7.7 Organisation

Utredningen anser att begreppet jaktstämma i nuvarande lagstiftning, som benämning på det högsta beslutande organet inom viltvårdsområdesföreningen, bör ändras. Begreppet leder tanken till enbart jakt, dvs. en stämma där endast jägare deltar eller en stämma där endast jaktliga frågor diskuteras. En viltvårdsomrâdesförening består inte bara av medlemmar som jagar. De frågor som behandlas en stämma är inte heller renodlat jaktliga eftersom det är viltvården står i centrum för en viltvårdsom-

som rådesförenings verksamhet. Utredningen anser att begreppet jaktstämma bör ersättas med den mer neutrala termen föreningsstämma.

Ytterst vilar ansvaret för viltvården fastighetsägaren. Frågan har behandlats i avsnitt 7.6.2. I 1991/92:9 sägs s. 19 att även om fastig-

prop. hetsägaren inte själv sköter jakten har han enligt jaktlagen ytterst ansvar för hur denna sköts. Fastighetsägaren måste därför vara medveten om sitt

och inte skylla viltskador jägaren. När jakträtten upplåts till ansvar annan har fastighetsägaren ett ansvar för utfonnningen av kontrakten. Numera gäller också, enligt 9 kap. 34 a § jordabalken, att jordägaren oavsett om han upplåtit jakträtten till annan eller är skyldig att ersätta en jordbruksarrendator, saknar jakträtt arrendestället, för förluster på

som grund av viltskador. Det är därvid fråga om viltskador som uppkommer grund att det på fastigheten inte bedrivits viltvård i rimlig utsträckning.

Det ansvar en fastighetsägare har för viltvården och viltskador, även i de fall jakträtten upplåtits till annan, talar för att röstningsreglerna bör ändras. Teoretiskt kan man i dag tänka sig att fastighetsägare vid utformningen av ett jakträttsavtal gett vissa riktlinjer ur viltvårdshänsyn som garanterar att viltskador inte kan uppkomma men att det vid föreningsstämman fattas beslut motverkar fastighetsägarnas ansträngningar. Utredningen anser

som att ett sådant resultat skulle vara acceptabelt om det är en majoritet av fastighetsägare fattat beslutet. Det kan dock i dag vara så att en

som majoritet fastighetsägare blir i minoritet vid omröstning i sådan fråga. Utredningen föreslår därför att endast fastighetsägare får rösträtt i frågor

Vilrvårdsområden 377

om avskjutningens omfattning, områdesjakt och gemensamhetsjakt samt i samband därmed uppkomna frågor. Självklart är det möjligt för fastighetsägaren att överlåta sin rösträtt i dessa frågor jakträttshavaren.

I fråga om rösträtt och beslut föreningsstämma gäller i dag den begränsningen att ingen får för egen del rösta för mer än en femtedel det

av stämman företrädda röstetalet. Enligt utredningen råder det i dag en viss osäkerhet om regeln gäller endast i det fallet röstetalet beräknas efter fastighetens areal eller om regeln också omfattar även det fallet att någon röstar med fullmakter från andra medlemmar. Orden för egen del tyder närmast att regeln omfattar endast det förstnämnda fallet. Utredningen anser att regeln bör omfatta båda fallen för att hindra att någon samlar in fullmakter i sådan utsträckning att han eller hon får majoritet stämman. Utredningen menar att lagtexten får en sådan innebörd om orden för egen del tas bort.

Vad avser beslut om ändring av föreningens stadgar gäller i dag att majoritetskravet baseras den majoritet som gäller vid bildandet av ett viltvårdsområde. Utredningen föreslår att majoritetskravet vid bildande skall ändras varför även majoritetskravet för beslut om ändring av stadgarna bör ändras. Utredningen har i denna del funnit att jaktmarkskommitténs se avsnitt 7.6.8 förslag till förändringar är intressant. Kommittén anför bl.a. följande.

"...Ett krav som likt dagens lagstiftning följer kravet för bildandet,

dvs. med gruppens förslag fyra femtedelars majoritet, försvårar enligt

gruppens mening i allt för hög grad ett ändringsbeslut. Gruppen anser

därför att en ordning som tar fasta det minoritetstal som måste

uppnås för att förhindra bildandet eller upplösa ett jaktvårdsområde är

lämpligare...

För att förhindra att minoritetsregeln missbrukas anser gruppen det

lämpligt att kräva beslut på två stämmor om stadgeändring för att

ändringen skall bli giltig..."

Utredningen föreslår att de röstregler som gäller för stämmobeslut i allmänhet skall gälla även vid beslut om ändring av stadgarna. Det finns emellertid behov av ett visst minoritetsskydd i dessa frågor. För att beslut om stadgeändring skall vara giltigt krävs därför att en sådan minoritet, som kan hindra ett bildande eller som kan upplösa ett viltvårdsområde, inte

378 Viltvårdsområden

motsätter sig stadgeändringen, att beslutet fattas två stämmor samt att stadgeändringsförslaget tagits med i kallelsen till föreningsstämmoma.

7.7.8 Viltvårdsområdes bestånd

Utredningen anser att ett väl fungerande samarbete inom ett viltvårdsområde måste bygga en positiv inställning hos fastighetsägarna. Det är därför av stor betydelse att en betryggande majoritet är för en samverkan och överens om huvuddragen i föreningens verksamhet. När verksamheten inom ett viltvårdsområde bedrivs ett sådant sätt att en stor minoritet inte längre finner samverkan meningsfull anser utredningen att ett viltvårdsområde skall kunna upplösas. Utredningen anser att upplösning av en viltvårdsområdesförening bör kunna ske om det majoritetskrav som ställs upp i lagen inte längre är uppfyllt. Detta är förhållandet så snart mer än en femtedel av fastighetsägarna eller fastighetsägare med mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal förklarar sig vilja upplösa föreningen.

För närvarande gäller att ett jaktvårdsområde bildas utan någon bestämd beståndstid att det inte får upplösas innan tio år har förflutit från det

men beslutet om jaktvårdsområdet vann laga kraft. Det kan innebära, vilket dock torde vara ytterst sällsynt, att ett jaktvårdsområde tvingas leva vidare trots att en majoritet vill upplösa det. För att viltvårdsområden i framtiden skall bli en attraktiv samverkansform måste det, enligt utredningen, finnas möjlighet för fastighetsägarna att pröva institutet utan att behöva riskera att bli fast i föreningssamverkan för lång tid. Utredningen föreslår därför

en en att nuvarande 26 § fjärde stycket lagen om jaktvårdsområden utgår. Ett viltvårdsområde skall upphöra och föreningen upplösas om en minoritet som sägs ovan i föregående stycke två varandra följande ordinarie föreningsstämmor uttalar sig för en upplösning.

Enligt utredningen skall länsstyrelsen ha möjlighet att upplösa en viltvårdsområdesförening om föreningen saknar styrelse. Länsstyrelsen har i denna fråga, liksom beträffande upplösning efter anmälan, möjlighet att besluta

ytterligare utredning genom att hänskjuta frågan till förrättning. om

Utredningen att länsstyrelsen även skall ha möjlighet att upplösa en

anser viltvårdsområdesförening om föreningen allvarligt missköter förvaltningen

SOU 1997191 Viltvårdsområden 379

av området. Vilka situationer under begreppet allvarlig miss-

som ryms kötsamhet bör utvecklas i praxis. En sådan situation kan vara att samverkan mellan medlemmarna inom föreningen kommit att bli så bristfällig att detta påverkar viltvården i en negativ riktning.

Utredningen vill uppmärksamma den problematik som finns i nuvarande lagstiftning mellan å ena sidan länsstyrelsens initiativrätt att upplösa en förening om den saknar styrelse och å andra sidan bestämmelsen i

nuvarande 26 § fjärde stycket lagen om jaktvårdsområden, enligt vilken ett jaktvårdsområde inte får upplösas innan tio år har förflutit från det beslutet om jaktvårdsområdet vann laga kraft. I Lagrådets yttrande över lagen om fiskevårdsområden berördes länsstyrelsens initiativrätt i ett i den lagen liknande fall prop. 1980/81 153: 279. Det ursprungliga förslaget till lag om ñskevårdsområden innebar att det under en viss tidsperiod var omöjligt för länsstyrelsen såväl att framtvinga att föreningen får en styrelse som att upplösa föreningen. Det skulle innebära att en tredje man, som ingått avtal med föreningen eller eljest har anspråk mot denna, skulle kunna sakna någon att vända sig till för att få sina mellanhavanden med föreningen

uppklarade. Detta ansåg Lagrådet, med hänsyn till tredje mans behov av rättsskydd, inte kunna godtas. Enligt Lagrådet kunde problemet lösas antingen genom att länsstyrelsen gavs möjlighet att upplösa en förening som saknar styrelse, oavsett om tio år förflutit efter bildandet eller eller genom att ge länsstyrelsen en möjlighet att utse styrelse. Utredningen anser mot bakgrund av att nuvarande 26 § fjärde stycket lagen om jaktvårdsområden föreslås utgå att denna problematik inte finns kvar i lagen om viltvårdsområden.

Enligt utredningen skall en skriftlig anmälan med begäran om upplösning lämnas till länsstyrelsen. Anmälan skall innehålla uppgifter om områdets totala areal, totala antalet fastighetsägare, vilka fastighetsägare som uttalat sig för en upplösning och den totala areal de företräder. Dessa uppgifter underlättar länsstyrelsens fortsatta handläggning.

Enligt gällande lag kan en fastighet uteslutas ur ett jaktvårdsområde endast om den saknar betydelse för jaktvården. Utredningen anser att det bör finnas möjlighet att i ytterligare fall kunna utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde. Enligt utredningen skall det alltid vara möjligt att utesluta

380 Vilrvårdsområden

en fastighet om det föreligger enighet mellan berörd fastighetsägare och viltvårdsområdesföreningen. Vidare skall en fastighet eller fastigheter med samma ägare kunna uteslutas om fastigheten eller fastigheterna tillsammans lämpligen kan bestå som egen enhet för sig för viltvård och kvarvarande fastigheter utgör ett lämpligt viltvårdsområde. Samma förhållande skall gälla då flera fastigheter med skilda ägare genom avtal eller annat sätt samordnat viltvården.

Som nämnts tidigare kräver ett väl fungerande viltvårdsområde engagemang från fastighetsägarna. Det kan självklart inte förhindras att det uppkommer motsättningar inom en viltvårdsområdesförening som stör detta engagemang. Det kan inte uteslutas att motsättningarna i enstaka fall blir så stora att det hämmar det viltvårdande arbetet inom föreningen. Inte sällan skulle detta kunna lösas i det vanliga föreningslivet genom att någon utträder eller utesluts ur föreningen. Utredningen vill med den föreslagna ändringen öppna en möjlighet att utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde, t.ex. när osämja uppstått mellan en fastighetsägare och övriga i föreningen. En sådan möjlighet bör finnas när en uteslutning inte inverkar menligt viltvården. Utredningen anser att en ändring härvidlag skulle

till för viltvården och öka attraktionskraften hos viltvårdsomvara gagn rådesinstitutet.

Utredningen föreslår en ny bestämmelse, i 31 som gör det möjligt för en viltvårdsområdesförening att bli upplöst efter konkurs som avslutas utan överskott. Bestämmelsen har hämtats från 29 § andra stycket lagen om fiskevårdsområden. Motiven för att införa motsvarande bestämmelse i lagen

viltvårdsområden är desamma som anfördes vid tillkomsten av lagen om om ñskevårdsområden prop. 1980/812153 s. 282 och 288 f..

Den hänvisning finns i nuvarande 31 § till 62 § lagen om förvaltning

som

samfälligheter innebär att ett viltvårdsområde inte får upplösas förrän av alla skulder betalats eller de medel som fordras för betalning nedsatts hos länsstyrelsen. Lagen om viltvårdsområden, liksom lagen om ñskevårdsområden, saknar samfällighetsförvaltningslagens bestämmelser om extra uttaxering från medlemmarna när föreningen saknar medel till betalning av skulderna och om möjlighet för länsstyrelsen att förordna syssloman att i styrelsens ställe verkställa uttaxeringen. I händelse av att en förening

Viltvårdsområden

saknar medel att betala sina skulder, och möjlighet att ta ut avgifter

som täcker dessa skulder saknas, återstår endast att sätta föreningen i konkurs. Om en sådan inte ger överskott saknas med nuvarande regler möjlighet att upplösa viltvårdsområdesföreningen. Det innebär att sammanslutningen blir bestående fast den inte längre tjänar något viltvårdande ändamål. Enligt utredningen bör bestämmelserna för en viltvårdsområdesförening

vara sådana att föreningen kan upplösas i de fall förening försätts i konkurs

en och konkursen avslutas utan att lämna överskott. Den bestämmelsen

nya innebär alltså att en viltvårdsområdesförening skall upplöst i dessa

anses fall. När föreningen är upplöst anses beslutet om bildande viltvårds-

av området förfallet prop. 1980/812153 282 f..

7.7.9 Överklagande m.m.

Utredningen föreslår att ansvarsbestämmelsen i 32 § lagen jaktvårds-

om områden utgår. Förslaget har behandlats i avsnitt 7.6.5. En viltvårdsområdesförening måste dock ha möjlighet att vidta sanktioner mot dem

som inte följer föreningens stadgar eller beslut. Utredningen har valt mellan att införa ett lagstadgat vite och en möjlighet för föreningen att tillfälligt avstänga en jakträttshavare från områdesjakt. Utredningen anser att den sistnämnda åtgärden är minst ingripande samtidigt som den har en tillräckligt avskräckande effekt Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse i lagen som ger en viltvårdsområdesförening rätt att besluta att medlem eller jakträttshavare som bryter mot de regler gäller för

som verksamheten inom viltvårdsområdet tillfälligt kan avstängas från områdesjakt. För att ett sådant beslut skall vara giltigt krävs att bestämmelse

en tagits in i stadgarna och att det framgår av stadgarna i vilka avseenden stämman får bestämma i sådana frågor och hur lång avstängningen får vara. Stadgarna skall fastställas av länsstyrelsen enligt 21 § sjätte punkten. Stadgebestämmelse som innebär avstängning över ett år skall inte fastställas.

För att garantera att en viltvårdsområdesförenings avskjutningsregler efterlevs behövs en fungerande sanktionsmöjlighet. Utredningen inte

anser att avstängning från områdesjakt är tillräckligt härvidlag. I 34 § jaktförordningen 1987:905 finns i dag bestämmelser som innebär att vilt som under där angivna förhållanden dött eller avlivats i vissa fall skall tillfalla

382 Viltvårdsområden

jaktvårdsområdesföreningen. Utredningen anser det motiverat för efterlevnaden avskjutningsreglema att någon liknande bestämmelse införs i av lagen viltvårdsområden och föreslår därför en regel som innebär att vilt om dödats i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler som skall tillfalla föreningen.

Utredningen föreslår vidare att kretsen av klagoberättigade utökas. Med nuvarande lydelse är endast medlem vars rätt berörs klagoberättigad. En jakträttshavare rätt berörs, inte är medlem, saknar således vars men som möjlighet att få ett beslut överprövat. I annan tvångssamfällighetslagstiftning, omfattas lagen förvaltning samfälligheter, har en sådan som av om av rättighetshavare klagorätt. Utredningen anser att kretsen av klagoberättigade bör utvidgas till att omfatta även den som inte är medlem om dennes rätt berörs av föreningsorgans beslut.

Med nuvarande utformning besvärsbestämmelsen kan länsstyrelsens av prövning inte det överklagade beslutets lämplighet utan bara dess avse Iaglighet. Länsstyrelsen därmed inte heller befogenhet att ersätta det ges överklagade beslutet med annat prop. 1979/80:l80 40. Det är alltså ett s. fråga kassatoriskt förfarande. Frågan har behandlats i avsnitt 7.6.7. om ett För att lagen viltvårdsområden skall uppfylla artikel 6 i Europakonom ventionen måste, enligt utredningen, länsstyrelsens och förvaltningsdomstols prövningsrätt utvidgas och inte enbart omfatta en laglighetsprövning. Med hänsyn till den prövning därmed måste göras är det också som väsentligt att länsstyrelsen och förvaltningsdomstolen ges befogenhet att ersätta det överklagade beslutet med ett annat.

7.7. l 0 Bemyndiganden

Utredningen föreslår ett nytt stadgande innebär att regeringen eller som myndighet regeringen beslutar får meddela närmare föreskrifter i som områdesjakt och gemensamhetsjakt. Bemyndigandets innehåll frågor om har utvecklats i avsnitt 7.6.3 och 7.7.6.

8 utmönstras i

Begreppet jaktvård lag-

stiftningen

När nuvarande jaktlag trädde i kraft den l januari 1988 byttes ordet jaktvård ut mot begreppet viltvård. Utredningen har noterat att ordet jaktvård finns kvar i olika kombinationer i lagstiftningen. Viltvård och jaktvård är två 0rd med lika betydelse i lagstiftningssammanhang men som i det vardagliga livet har olika betydelse för många. Utredningen att det

anser är angeläget att begreppet jaktvård ersätts för att undvika fortsatt begreppsförvirring. Därför föreslås att begreppet jaktvård utmönstras i alla dessa kombinationer och ersätts med viltvård.

Nedan anger utredningen var i lagstiftningen den funnit att begreppet jaktvård alltjämt finns kvar och där utredningen föreslår ett byte. Uppräkningen nedan omfattar inte lagstiftning där ordet jaktvårdsområde skall bytas ut mot viltvårdsområde.

Orden jaktvårdsavgift och jaktvårdsfonden i 41§ jaktlagen 1987:259. -

Ordet jaktvård i 32 § rennäringslagen 1971:437. -

Orden jaktvårdsfond och jaktvårdsavgift i 36, 39, 49-52 och 52 e §§ -

jaktförordningen 1987:905.

Ordet jaktvårdsfond i 14 § indrivningsförordningen 1993:1229.

Administrationen av jakten

9.1 Utredningens i

förslag sammanfattning

Utredningen anser att statlig verksamhet på jaktens och viltvårdens område bör bedrivas i myndighetsform. När det gäller förhållandet mellan myndigheterna och jägarorganisationerna liksom mellan organisationerna anser utredningen att det inte får finnas risk att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten. Ideell verksamhet likartat slag skall av ges lika möjligheter att bedriva sin verksamhet. Fördelningsprinciper av bidrag mellan organisationer skall bygga på sakliga grunder.

Svenska jägareförbundet skall inte längre ha statsmakternas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska viltvården och jakten. Det är utredningens uppfattning att det över huvud taget inte är lämpligt att ett sådant ansvar åläggs en intresseorganisation. Det bör i stället vara en gemensam uppgift för berörda myndigheter, markägare, jägare och andra intressenter att i sin verksamhet verka för att målen för jakten och viltvården uppnås. Olika intresseorganisationer skall inom sitt område och utifrån de intressen de företräder stödja sina medlemmar i deras verksamhet.

Utredningen anser att ett medlemsrelaterat bidrag skall utgå till jägarorganisationerna för deras oegennyttiga allmänna verksamhet i frågor jakt om och viltvård. Ett fortsatt aktivt från medlemmarna i de båda engagemang jägarorganisationerna är av allmänt intresse. Utredningen föreslår att en förordning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna införs. I beslut om det allmänna medlemsbidraget skall preciseras de verksamheter jägarorganisationerna skall främja för att erhålla bidrag. För verksamheten bör fastställas mål och riktlinjer som fortlöpande kan utvärderas. Jägarorganisationerna skall i sin ansökan om bidrag redovisa hur verksamheten bedrivits. Utöver organisationsbidrag grundat antal medlemmar skall det vara möjligt att ge bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna för

386 jakten Administrationen av

vissa specifika uppdrag. Riksrevisionsverket bör få möjlighet att genomföra effektivitetsrevision i anledning av bidragen.

Av infonnations-, rättssäkerhets- och konkurrensskäl bör, enligt utredningen, myndighet registeransvarig för jaktkortsregistret och jägar-

en vara examensregistret. Det är naturligt att Statens naturvårdsverk Naturvårdsverket, statlig tillsynsmyndighet för faunavård innefattande jakt och

som viltvård, även för dessa register. Båda registren skall bekostas av

ansvarar medel jaktvårdsfonden. Det skall möjligt att ta ut avgifter för ut-

ur vara

tjänster från de båda registren. När det gäller adressuppgifter nyttjande av till myndigheter och intresseorganisationer för information om jakt och viltvård bör dock kostnaderna kunna bäras av jaktvårdsfonden.

Utredningen kommer fram till att det finns ett behov av opartisk information jaktens och viltvårdens område. Det finns vidare ett behov av

informationen sprids bredare. Förutsättningarna för att kunna ge sådan att opartisk information ökar i och med att Naturvårdsverket föreslås bli registeransvarig för jaktkortsregistret. Utredningen föreslår att medel ur jaktvårdsfonden skall ställas till verkets förfogande att enbart användas i inforrnationssyfte i frågor jakt och viltvård. Vidare föreslår utredningen

medel sätt bör lämnas till Skogsstyrelsen för information om att samma främst praktisk viltvård till markägama. Slutligen anser utredningen att skogsvårdsorganisationens verksamhet regionalt och lokalt skall få medel

jaktvårdsfonden för olika verksamheter med anknytning till information ur

praktisk viltvård. om

Utredningen föreslår endast den förändringen beträffande länsviltnämndema

organisationsrepresentationen i nämnden kompletteras med en politisk att företrädare. Denna ledamot skall ordförande i nämnden.

vara

Utredningen inte att det finns behov en sådan nämnd, kallad

anser av riksviltnämnd, Jägarnas riksförbund föreslagit.

som

Administrationen jakten

9.2 Utredningens direktiv

Naturvårdsverket är den centrala förvaltningsmyndigheten

för ärenden om jakt och viltvård. Länsstyrelsen är den regionalt ansvariga myndigheten. Till varje länsstyrelse är knuten länsviltnämnd är länsstyrelsens

en som rådgivande organ i fråga viltvården. Ledamöterna, läns-

om som utses av styrelsen, representerar de areella näringarna, frilufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten. På det regionala planet är också polisen och skogsvårdsstyrelsen engagerade i administrationen jakten och viltvården.

av Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer

som fullgör administrativa uppgifter, främst den praktiska viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare Jägarnas riksförbund samt Naturskyddsföreningen och Sveriges omitologiska förening. De båda jägarorganisationema och naturskyddsföreningen får bidrag från jaktvårdsfonden för sin verksamhet.

Svenska jägareförbundet biträder centralt och regionalt sina läns-

genom jaktvårdsföreningar myndigheterna med sakkunnigutlåtanden

och sammanställningar av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut. Bakgrunden till Svenska jägareförbundets särställning i det hänseendet är att förbundet genom riksdagsbeslut åren 1938 och 1951 anförtrotts ledningen av det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör bl.a. att följa viltvårdens och viltstammamas utveckling och sprida kännedom om denna utveckling genom upplysning och information. Förbundet skall ge jägarna, den vilt- och naturintresserade allmänheten och andra intresserade råd och upplysningar i jakt- och viltvårdsfrågor.

Länsviltnämnden har hittills fyllt en viktig funktion i den regionala jaktadministrationen. Utredningen skall granska länsviltnämndens arbetsuppgifter och överväga om det kan finnas skäl att stärka nämndens ställning eller låta dess arbetsuppgifter utföras någon I det

av annan. sammanhanget bör utredaren överväga förslaget till riksviltnämnd.

Jägarorganisationemas allmänna verksamhet bör tillmätas stort värde. Den har en folkrörelseproñl med ett aktivt engagemang från medlemmarnas sida. Det finns emellertid skäl att se över ansvarsfördelningen mellan

myn-

388 jakten Administrationen av

dighetema och jägarorganisationema liksom mellan organisationerna. Inte minst gäller det skiljelinjen mellan medlemmarnas intressen och den mer myndighetsliknande uppgiften att leda det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet. Utredaren skall därför göra utvärdering av jägarorganisationeren arbete inom detta område och lämna förslag till hur verksamheten bör nas organiseras i fortsättningen. Förutsättningarna vad gäller viltvården och jaktens utövande varierar mellan olika delar av Sverige. Utredaren bör i alla avseenden därför analysera de problem som finns vad gäller infonnations- och upplysningsverksamheten. Det är angeläget att denna verksamhet bedrivs så att tillfredsställande lösningar kan nås för alla inblandade intressen.

9.3 Inledning

Utredningens uppdrag i denna del kan sammanfattas i följande punkter. Granska länsviltnämndens arbetsuppgifter och överväga om det finns skäl att stärka nämndens ställning eller låta dess arbetsuppgifter utföras av någon annan. Överväga Jägarnas riksförbunds förslag till riksviltnämnd. - Se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorgani- sationema liksom mellan jägarorganisationerna. Inte minst gäller det skiljelinjen mellan medlemmarnas intressen och den mer myndighetsliknande uppgiften att leda det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Utredningen skall utvärdera jägarorganisationernas arbete inom detta område och lämna förslag till hur verksamheten bör organiseras i fortsättningen. Analysera de problem kan finnas vad gäller informations- och som upplysningsverksamheten.

I det följande finns ett utförligt bakgrundsmaterial redovisat som företrädesvis bygger enkät till myndigheter och organisationer. Uten redningen inleder i avsnitt 9.4 med ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorganisationerna liksom mellan jägarorganisationerna. I avsnitt 9.5 redovisar utredningen sin hur jaktkortsregistret och syn jägarexamensregistret skall hanteras i fortsättningen. I avsnitt 9.6 beskriver utredningen informations- och upplysningsverksamheten med förslag på

Administrationen 389

av jakten

förändringar för att komma till rätta med de problem finns. I avsnitt

som 9.7 ger utredningen sin länsviltnämndens fortsatta verksamhet och

syn slutligen i avsnitt 9.8 behandlas Jägarnas riksförbunds förslag till riksviltnämnd.

Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna

och jägarorganisationerna liksom mellan jägar-

organisationerna

Detta avsnitt är uppdelat en del där myndigheterna och organisationerna beskriver sitt ansvar för och arbete med jaktfrågor och viltvårdsfrågor. Därefter redovisas uppdraget till Svenska jägareförbundet att leda den praktiska viltvården och jakten sådant det beskrivits i utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden. Utredningen beskriver därefter olika myndigheters och organisationers på att frivilligorganisa-

syn tioner fullgör administrativa uppgifter inom jakt och viltvård. I det därpå följande avsnittet redovisas Statskontorets uppdrag att för utredningens räkning beskriva och följa upp hur Svenska jägareförbundet använder det bidrag förbundet erhåller från staten. I det avslutande delavsnittet finns utredningens överväganden och förslag.

9.4.1 Beskrivning myndigheternas och organisationemas

ansvar för och arbete med jaktfrågor och viltvårds-

frågor

Inledning

Under senare delen av år 1995 bad utredningen myndigheter och organisationer att besvara en enkät om ansvarsområden och åtaganden vad gäller jaktfrågor och viltvårdsfrågor. Beskrivningen nedan bygger på uppgifter från denna enkät och är således organisationemas och myndigheternas egna uppgifter. Utöver nedan nämnda myndigheter och organisationer har Sametinget och Världsnaturfonden beretts möjlighet att svara enkäten men inkommit med svar.

390 jakten Administrationen av

Vad gäller organisationerna redovisas dessa i bokstavsordning.

Svaren nedan bygger frågor från utredningens sida avseende följande områden. Myndighetens/organisationens arbetsuppgifter och ansvarsområde enligt lag, förordning och myndighetsinstruktion eller enligt uppdrag från regeringen vad avser frågor om jakt och viltvård Myndighetens/organisationens organisation och resurser vad gäller frågor om jakt och viltvård Beskrivning det arbete myndigheten/organisationen i nuläget av som bedriver och berör jakt och viltvård, såväl löpande som särskilda som projekt

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket är den statliga tillsynsmyndigheten för faunavård inklusive jakt och viltvård. På verkets naturresursavdelning finns en särskild enhet, enheten för viltförvaltning, som ansvarar för frågor rörande jakt och viltvård. Enheten bemannas 9 personer av vilka 4 handlägger av jaktfrågor. Verksamhet denna enhet beskrivs särskilt nedan. rena

Verket skall fortlöpande följa hur de lagar som rör jakt och viltvård fungerar i praktiken. Häri ingår att föreslå de ändringar och tillägg som erforderliga, utfärda föreskrifter och att genom information och anses utbildning sprida kunskap gällande bestämmelser, syftet med dem samt om hur de skall tillämpas och följas bästa sätt. Verksamheten genererar ett stort antal ärenden typ förfrågningar, tillstånd, överklaganden m.m. För av kunna utöva ålagd tillsyn krävs åtskillig projektverksamhet och att omfattande kontakter med framför allt faunavårdsforskningen, andra berörda myndigheter och organisationer samt allmänheten. Den verksamhet bedrivs vid enheten framgår detaljerat verksamhetsplanen för som mer av enheten. Denna redovisas i tillämpliga delar nedan.

Naturvårdsverket fick organisation den l juli 1995. Vid omorganisaen ny tionen delades Enheten för Flora- och Faunavård inom Naturresursavdelningen i två enheter; Enheten för Artskydd och Enheten för upp nya Viltförvaltning. organisationen bygger den tidigare enhetens två Den nya huvudverksamheter; skydd hotade växt- och djurarter respektive av förvaltning av vilt.

På Enheten för Viltförvaltning ligger ansvaret för verksamheter som i tidigare organisationer har haft de traditionella beteckningarna jakt och viltvård. Med anpassning till de internationellt betydligt mer vanliga och en

Administrationen jakten

sedan lång tid användbara beteckningarna Wildlife eller Game Management har Naturvårdsverket med ordet viltförvaltning velat markera verksamhetens egentliga omfattning. Innebörden av begreppet viltförvaltning är ännu diffust, även för en tämligen initierad publik. Enheten för viltförvaltning har i särskild promemoria klarlagt vad som ingår i begreppet viltförvaltning. Stora delar av denna promemoria redovisas sist i detta avsnitt.

Verksamhetsåret 1997 kännetecknas av alltmer knappa med krav

resurser på ytterligare besparingar samtidigt som pågående prioriterade verksamheter är omfattande och kraven arbetsinsatser till följd över-

nya av gripande politiska beslut ökar. Internationaliseringen, främst som en följd av medlemskap i EU, medför också krav ytterligare, resurskrävande insatser.

För att möta prioriteringskraven och de krav som omvärlden erfarenhetsmässigt ställer Enheten för viltförvaltning och som exempelvis kan nödvändiggöra anpassning av befintlig lagstiftning måste verksamheten inom enheten vara mycket kostnadseffektiv. Den måste således inrikta sig på att förenkla arbetet, slopa vissa arbetsuppgifter och olika sätt följa upp effekterna av vidtagna förvaltningsåtgärder.

Verksamheten måste mera preciserat inriktas att arbeta mer övergripande, genom att prioritera bort arbetsuppgifter som enheten bedömer inte långsiktigt kan ge påtagliga effekter öka insatserna när det gäller enhetens kompetensutveckling fortsätta utbildningsinsatserna gentemot bland annat länsstyrelser, åklagare och polis öka de internationella insatserna för att därmed bland annat nå bättre anpassning till internationella överenskommelser och regler med särskild inriktning Norden och EU fortsätta informationsinsatser till viktigare grupper av personer eller organisationer och myndigheter som har inflytande de politiska besluten redan idéstadiet, innan beslut fattas, eftersträva breda samför- ståndslösningar med berörda myndigheter och organisationer; huvudsakligen inom ramen för upprättade policyn och strategier arbeta för att viltforskningen mer orienteras mot rena förvaltningspro- blem.

Naturvårdsverket skall arbeta för en miljöanpassad samhällsutveckling i Sverige och omvärlden för att säkerställa en god miljö med stor biologisk mångfald för oss och kommande generationer. Naturresursavdelningen arbetar med att skydda, vårda, restaurera och hushålla med svensk natur och tillser att hänsyn tas till naturen oss och kommande generationer så att en god miljö och en biologisk mångfald bevaras och förbättras.

392 Administrationen av jakten

Enheten för viltförvaltning skall verka för att våra viltstammar alla vilda däggdjur och fåglar bevaras och förbättras såväl kvalitativt som kvantitativt. Verksamhetens mål är att bästa sätt hushålla med viltet. Hänsyn skall därvid tas till olika näringars intressen. Enheten skall även verka för att beskattningen av det jaktbara viltet sker ett så etiskt och djurvänligt sätt som möjligt. Arbetet inom enheten skall också verka norrngivande för såväl inhemsk som internationell verksamhet.

Eftersom enheten har mångskiftande kontakter, inte minst med massmedia och allmänhet, skall enhetens verksamhet även vara serviceinriktad.

Det övergripande, nationella målet för svenska miljöpolitiker är att åstadkomma ett miljöanpassat samhälle eller ett kretsloppssamhälle, dvs. ett samhälle där i tillräcklig grad kan skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med naturresurser så att de kan nyttjas långsiktigt samt skydda natur- och kulturlandskap. Naturvårdsverkets arbete med att bemästra olika miljöhot skall allmänt präglas av den inriktning mot internationalisering, sektorisering/sektorsintegrering och decentralisering som har angetts av riksdagen och regeringen för det samlade miljöarbetet under 1990-talet. Det nationella ansvaret är givetvis särskilt viktigt. När det gäller viltförvaltning ligger det övergripande nationella ansvaret Naturvårdsverket.

Internationalisering Miljöproblemen är gränsöverskridande och lös-

ningarna måste sökas via internationellt samarbete. Detta gäller även viltförvaltningen, som bl.a. arbetar med flyttande fåglar, sälar och stora rovdjur.

Sektorisering och sektorsintegrering Varje sektor, exempelvis jord- och

skogsbruk, skall ta sitt miljöansvar. Viltförvaltningen arbetar dock över alla sektorsgränser främst när det gäller areella näringar och berör alla sektorer.

Decentralisering Det konkreta miljöarbetet skall ligga så nära de enskilda

verksamheterna och människorna som möjligt.

Arbetet skall så långt möjligt inriktas förebyggande åtgärder. Generellt gäller vidare att arbete skall inriktas på att frigöra resurser för att kunna öka insatser av pådrivande samt förebyggande karaktär.

Viltförvaltningen skall inriktas mot långsiktig hushållning, således bevarande och nyttjande, och ske sådant sätt att en rik variation av viltarter med goda stammar kan bibehållas, varav en del kan ge betydande ekonomiska värden. Hushållningen skall även ge möjlighet till ett rikt utbud friluftsliv i form av jakttillfällen, viltstudier, exkursioner, foto-

av grafering, etc.

Administrationen jakten 393

Det kortsiktiga målet är att samtliga angivna aktiviteter skall klaras

av under verksamhetsperioden.

Promemorian Viltförvaltning, Vad är det och varför

I beskrivningen nedan används följande begrepp i följande inbördes hierarkiska ordning fallande: Miljövård, Naturvård, Faunavård, Viltvård och Jakt. Det innebär exempelvis att jakten är en del av viltvården och att viltvården är en del av faunavården. I naturvårdssammanhang används begreppen fauna, djur och vilt, tyvärr utan att klargöra vad med

som menas dem. Begreppen fauna och djur har samma innebörd; härmed avses alla djur, således allt från encelliga djur till stora däggdjur. Med begreppet vilt avses däremot endast vilda däggdjur och fåglar 2 § jaktlagen. Det senare begreppet är således inte förbehållet djur som får jagas. Sådant vilt betecknas jaktbart vilt.

Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg 2 § jaktlagen. Begreppet jakt kan därmed definieras som alla åtgärder som vidtas med syftet att ockupera ett vilt, antingen genom att fånga det levande eller att döda det.

genom

Även begreppet viltvård är definierat i jaktlagen. Av 4 § framgår att "Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter tillhör landets viltbestånd

som och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammama. I viltvården ingår att särskilda åtgärder

genom sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången

vilt." Ansvaret för viltvården ligger således den enskilde markägaren eller jakträttshavararen.

Begreppet viltförvaltning definieras som åtgärder som genomförs för att bevara och nyttja viltet med hänsyn till samhällets olika intressen och med kravet på att långsiktigt hålla art- och individrika viltbestånd. Ansvaret för viltförvaltningen i landet åvilar i första hand Naturvårdsverket.

Naturvårdsverket är central tillsynsmyndighet för frågor viltförvaltnin

om Huvuddelen av verkets arbetsuppgifter inom viltförvaltningsområdet har sin grund i bestämmelser delegation eller bemyndigande i jaktlagstiftningen Jaktlagen 1987:259, Jaktförordningen 1987:905 och Jaktkungörelsen SNFS 1994:3 NV:58. Arbetet styrs dock även i hög grad av annan lagstiftning, exempelvis av Lagen om jaktvårdsområden 1980:894, Vapenlagen 1996:67, Djurskyddslagen 1988:534, Lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter 1994:1818 samt till förordningar och föreskrifter som är associerade till dessa lagar. Utöver lagstiftning styrs arbetet av ett antal direkta regeringsuppdrag.

394 Administrationen av jakten sou 1997:91

Naturvårdsarbetet har blivit alltmer internationaliserat, särskilt efter inträdet i EU. En lång rad konventioner, direktiv, överenskommelser och samarbetsavtal påverkar viltförvaltningen, bland annat Bonnkonventionen, Bernkonventionen, Ramsarkonventionen, Washingtonkonventionen CITES, Helsingforskonventionen HELCOM samt EU:s fågel- och habitatdirektiv.

Den viktigaste grunden för viltförvaltningen är utan tvekan Konventionen

Biologisk Mångfald från år 1992 och den därav föranledda proom positionen Biologisk Mångfald 1993/94:30. Genom konventionen

om fastslogs grundprincipen bevarande och varaktigt, hållbart nyttjande för miljövårdsarbetet. För viltförvaltningen i Sverige innebar konventionen en efterlängtad sedan länge tillämpad princip. Erfarenheterna

sanktion av en visar nämligen att de bästa resultaten i bevarandearbetet uppnås genom denna princip. Som begreppet viltförvaltning antyder är verksamheten inriktad att förvalta den förnyelsebara naturresurs som viltet utgör. Principerna för viltförvaltningen kan konkretiseras i följande punkter.

Viltet skall både bevaras och nyttjas förvaltas -

I egenskap förnyelsebar naturresurs är viltet jämställt med skog och

av gröda. Denna naturresurs skall både bevaras och nyttjas. Bevarandet har

förvalta de värden viltet olika sätt har, såväl biologiska, målet att som sociala ekonomiska. Nyttjandet skall ske så att målen för bevarandet

som inte åsidosätts. Det betyder att förvaltningen det jaktbara viltet måste ske

av med beaktande faktorer etik, geografisk spridning, genetisk varia-

av som tion, reproduktion och dödlighet.

I detta perspektiv är Naturvårdsverkets arbete med jakttiderna av stor betydelse. Vid detta arbete skall även ekonomiska aspekter vägas in, såsom de enskildas och det allmännas kostnader för viltskador, rekreationsvärden och det reproducerande viltbeståndets storlek och tillväxt. I det sammanhanget beaktas även traditioner. Det innebär exempelvis att jakt inte införs efter viltarter tradition inte har bedrivits här i landet. På samma sätt

som av kan traditionen ett skäl att slå vakt om jakt efter vissa viltarter under

vara förutsättning att detta inte leder till något onödigt lidande för viltet.

Förvaltningen skall ske efter kravet att det vilt som förekommer i vårt -

land långsiktigt skall finnas kvar i livskraftiga bestånd

Viltförvaltningen har långsiktiga mål, vilket ställer höga krav på övervakning och uppföljning. Det gäller att med utgångspunkt från biologiska data bevaka trender, att i tid upptäcka trendbrott och orsakerna till dem, att analysera åtgärdsbehov och att sätta erforderliga åtgärder. Åtgärderna kan ha målet att såväl bevara skydda att reglera nyttja. När det

som gäller det jaktbara viltet är förvaltningen inriktad effektiv och uthållig

Administrationen jakten 395

hushållning med naturresursen. Jakten är i juridisk mening pågående

en markanvändning.

Vårt vilt skall hållas i art- och individrika bestånd -

Ett viktigt mål för viltförvaltningen är att slå vakt alla de arter och

om raser av vilt som tillhör landets viltbestånd jfr 4 § jaktlagen. Det kan betyda att hela eller delar av ett viltbestånd kan behöva fredas eller regleras genom jakt. Viltbeståndens individantal skall också optimeras med målet att ge maximal avkastning.

Etablering av främmande arter och raser av vilt skall förhindras -

Ett viktigt mål för viltförvaltningen är att skydda de inhemska naturligt förekommande viltbestånden mot exempelvis genetisk förorening, konkurrens och viltsjukdomar från främmande viltarter. Målet uppnås exempelvis i genom rigorösa regler för hållande av vilt i fångenskap vilthägn samt för

in- och utförsel av vilt. Här har Naturvårdsverket ett omfattande samarbete med olika myndigheter och organisationer; nationellt och internationellt.

Främmande, skadegörande viltarter som etablerats i vårt land skall -

förhindras att expandera

Några främmande viltarter är redan etablerade i vårt land, exempelvis mink. Målet för förvaltningen av dessa arter är att, i den mån det är möjligt, i vart fall inte öka deras möjligheter att expandera. Djurskyddsini tresset måste dock även här tillgodoses i möjligaste mån. Ett annat mål är att begränsa arternas eventuella negativa inverkan på våra inhemska, naturligt förekommande viltarter.

Förvaltningen skall ske med hänsyn till olika samhällsintressen, vilket -

innebär att hänsyn bland annat måste tas till både de skador viltet

som

orsakar och till de värden i form av kött och rekreation viltet

som

producerar

Det kan ligga nära till hands att tycka att viltförvaltningen borde kunna sektoriseras, exempelvis genom att knytas till de myndigheter som ansvarar för jord- eller skogsbruk. Att det inte varit möjligt beror att viltförvaltningen berör alla samhällssektorer; det finns alltså ingen sektorsmyndighet som ensam kan svara för alla de intressen som viltförvaltningen berör. Naturvårdsverkets starka ställning i viltförvaltningen beror på att verket i möjligaste mån på ett objektivt och kompetent sätt söker balansera samtliga sektorers intressen i viltet.

Viltet representerar olika sätt betydande värden; materiella och immateriella. Men viltet orsakar också kostnader för den enskilde och för

396 Administrationen jakten

samhället. Det kan handla om allt från byggnader som skadas av fredade hackspettar till trafikolyckor som orsakas av älg. Det är ofta en mycket svår uppgift för Naturvårdsverket att balansera sådana motstående intressen. De kan stå mellan bevarande och nyttjande. Mellan rekreation och skador.

Viltförvaltningen har blivit alltmer betydelsefull grund av att avkastningen av detjaktbara viltet ökat kraftigt i förhållande till annan avkastning av marken. Viltet har blivit en allt viktigare inkomstkälla för många markägare. Ekonomiska värden har därmed allt oftare kommit att ställas mot immateriella, särskilt sådana som är knutna till allemansrätten.

Framgången i bevarandearbetet bestäms i hög grad av hur viltskadefrågorna hanteras. En allmän och sedan långt tillbaka utbredd uppfattning är att skador som orsakas av fredat vilt skall ersättas av det allmänna. Riksdagen har emellertid nyligen fastställt grundprincipen att viltskador i första hand skall regleras jakt och att ersättning inte skall utgå för arter som får

genom jagas. De nya reglerna för bidrag och ersättning för viltskador 29 a § jaktförordningen gäller därför numera endast skador orsakade av fredat vilt. Den del viltförvaltningen som omfattar fredat vilt, främst björn,

lo, sälar, tranor och gäss, består därför i stor omfattning av arbete varg, med att förebygga viltskador. Naturvårdsverkets viktigaste instrument i detta arbete är viltskadekungörelsen SNFS 1996:4, anslaget Ersättningar för viltskador 12,5 Mkr för 1997 och möjligheterna att enligt l jaktförordningen tillåta skyddsjakt.

Viltet är värdefull förnyelsebar naturresurs som skall förvaltas efter - en

kravet att det skall lämna största möjliga avkastning med hänsyn till

andra intressen

Flera vetenskapliga undersökningar om viltets betydelse som rekreationskälla har utförts under de senaste tre decennierna, senast uppdrag av Jakt och Viltvårdsberedningen år 1980. Resultaten redovisas i beredningens betänkande Vilt och Jakt SOU 1983:21. Av resultaten framgår bland annat att än 90 % av de tillfrågade var mycket eller ganska in-

mer tresserade att vistas i naturen. Flertalet ansåg att intresset i mycket hög

av grad eller ganska hög grad beroende att det fanns vilt i markerna.

var av Nio tio tillfrågade strövade regelbundet i skog och mark och följde

eller artiklar i massmedia djur och natur. En tredjedel ägnade program om sig regelbundet djur- och naturstudier i fält. Mer än varannan ägnar sig

viltvård i vid bemärkelse. För befolkningen i allmänhet är således

i förekomst vilt i naturen stor betydelse. Ett av viltförvaltningens mål

av av

behov rekreationstillfällen i är inte bara att säkerställa allmänhetens av knutna till vilt, utan också att maximera det.

Vetenskapliga undersökningar Mattson; 1990 har visat att enbart jaktens samhällsekonomiska värde uppgår till närmare 1,5 miljard kronor, varav

Administrationen jakten 397

värdet av kött från älg och rådjur uppskattades till 700 miljoner kronor.

ca Enbart rekreationsvärdet jakten utgjorde 65 % det totala

av ca av samhällsekonomiska värdet, eller omkring miljard kronor. Viltets värde

en som rekreationskälla är således större än värdet det kött viltet årligen

av som producerar. Det gäller särskilt om värdet rekreation med

av annan anknytning till jakt medräknas.

Målet med viltförvaltningen är således att både förvalta de värden de

som producerande djuren står för kapitalet, se till att de producerande djuren ger så hög avkastning som möjligt räntan och minimera de skador de kan ge upphov till.

Viltets livsmiljöer skall optimeras, vilket innebär att mänskliga verk- -

samheter i möjligaste mån skall ta hänsyn till viltets krav

Ett av de viktigaste målen för viltförvaltningen är att till att viltets

se livsmiljöer erbjuder optimala fömtsättningar.

Konsekvensen blir därför att viltförvaltnin gen har intressen i de allra flesta andra samhällsaktiviteter; det gäller allt från vattenanvändning, avfallsdeponering och vägdragningar till kemikalieanvändning, jord- och skogsbruk och orienteringssport. Knappast något annat förvaltningsområde kännetecknas sådan bredd, vilket

av givetvis ställer höga krav på erfarenhet, kompetens, kontakter och samarbetsförmåga. Det finns alltså knappast någon miljöfaktor inte har

som betydelse för viltet.

Förvaltningen av viltet skall i första hand styras av gränserna för viltets -

geografiska utbredning och i andra hand av administrativa gränser

Många bestånd av olika viltarter som har i vårt land delar vi med andra länder. Det gäller exempelvis alla flyttfåglar, björn, varg, järv, lo, vikaresäl, gråsäl och knubbsäl. Förvaltningen av sådana viltarter kan därför inte ske bara med utgångspunkt från nationella intressen; förvaltningen måste samordnas mellan berörda länder. Det svår och ofta mycket

är en komplicerad uppgift. Olika stater har olika traditioner, olika värderingar, olika lagstiftning, olika definitioner, etc. Förvaltningsstrategierna bestäms efter direkta förhandlingar med berörda förvaltningsmyndigheter i de olika staterna och genom förhandlingar i internationella exempelvis

organ, HELCOM. Särskild betydelse har här också EU:s olika direktiv, där det visat sig finnas problem vid implementeringen i vår lagstiftning.

egen

Viltets livsvillkor bestäms väsentligen mänskliga aktiviteter, vilket - av

innebär att mänskliga ingrepp även måste göras i viltbestånden för att

öka eller minska antalet individer av vissa viltarter

Alla mänskliga aktiviteter påverkar viltbestånden på något sätt. I den meningen utvecklas ingen villan ett fritt, naturligt opåverkat sätt. När

398 jakten sou 1997:91 Administrationen av

beståndet viltart utvecklas negativt, krävs därför ofta mänskliga

av en åtgärder för att bevara den viltarten. Exempel viltaner som varit eller är föremål för sådana insatser är havsörn, pilgrimsfalk, fjällräv och utter. På motsvarande sätt krävs också ofta mänskliga åtgärder för att bryta en utvecklingstrend medför oacceptabla, oftast ekonomiska konsekvenser

som för den enskilde eller för samhället. I sådana fall måste bestånden regleras

jakt. Exempel detta är skyddsjakt stora rovdjur. genom

Nyttjandet viltet i alla dess former skall ske efter högt ställda krav - av

etik och djurvänlighet

Viltet nyttjas rad olika sätt, främst genom jakt. Men också andra

en aktiviteter bygger att viltet nyttjas, exempelvis ornitologi. Utöver andra mänskliga aktiviteter innebär nyttjandet att viltet utsätts för en direkt påverkan negativ, både för det enskilda djuret och för

som kan vara beståndet. En särskilt viktig uppgift för viltförvaltningen är därför att skapa regler för nyttjandet viltet minimerar de negativa effekterna.

av som

När det gäller jakten är jaktlagstiftningen det viktigaste instrumentet för att

etiskt och från djurvänlighetssynpunkt invändningsfri jakt. åstadkomma en De viktigaste författningarna är jaktkungörelsen och jägarexamenskungörelsen SNFS 1985:2, för vilka Naturvårdsverket har ett direkt

Genom den författningen kan verket ställa krav vilken ansvar. senare praktisk och teoretisk kompetens jägarna skall ha, efter vilka etiska regler jakten skall bedrivas, etc. Utformningen av jägarexamen har därför mycket

betydelse för hur jakten bedrivs, viltet vårdas, natur- och viltvård stor

också för jägarnas attityder till viltet. Naturvårdsverkets bedrivs, etc. men arbete med jägarutbildningen har tjänat förebild för den norska

som jägarexamen och för modernisering av den finska examen. Även i andra internationella sammanhang har den svenska jägarexamen rönt stor uppmärksamhet och varit vägledande för jägarutbildningen i andra stater.

Jägamtbildningen måste emellertid successivt anpassas till utvecklingen i samhället lagstiftning, forskningsresultat etc. Det är därför en viktig fråga

för Naturvårdsverket att löpande över och revidera jägarexamen. Arbete

se i den riktningen pågår också inom viltförvaltningen.

Genom jaktkungörelsen bestämmer Naturvårdsverket vilka jaktmedel skjutvapen och fångstredskap från djurvänlighetssynpunkt får

som användas, också hur de får användas. Användningen av vissa

men jaktmedel kräver till och med särskild kompetens eller är förknippade med särskild prövning. Målet med reglerna är att minska riskerna för exempelvis vådaskjutningar, skadeskjutningar, djurplågeri, illegal jakt och g överbeskattning.

Administrationen jakten av

Även när det gäller fångstredskap har Naturvårdsverkets arbete varit banbrytande. Med ledning resultat från omfattande laboratorie- och av fältförsök har generella specifikationer utformats för hur fångstredskap av olika typer och för olika viltarter skall konstruerade och användas. vara Specifikationema har omsatts i regler i jaktkungörelsen för närvarande som innebär att Sverige har världens bäst underbyggda regler för användning av fångstredskap som tillika tillgodoser mycket högt ställda krav djurvänlighet. Det svenska systemet har utgjort grund för internationell standard en för krav fångstredskap. Naturvårdsverket konsulteras i det arbetet av både EU och den internationella standardiseringskommissionen.

Arbetet med att skapa ett djurvänligt nyttjande viltet gäller också andra av verksamheter än jakt. Naturvårdsverket arbetar därför bland med annat hänsynsregler för rörligt friluftsliv i allmänhet och regler för organiserat friluftsliv i synnerhet. Exempel det förra är reglerna i 5 § jaktlagen och på det senare de nyligen reviderade rekommendationerna för Orientering och andra friluftsarrangemang AR 96:4.

Nyttjandet av viltet genom jakt skall ske efter grundprincipen att fällt vilt skall användas

Av främst etiska skäl skall jakten vara inriktad på att ta till det vara överskott som viltet i egenskap av förnyelsebar naturresurs årligen producerar. Grundprincipen är således att endast sådana viltarter bör bli föremål för jakt som kan nyttjas.

Begränsning av viltbestånd för att minska eller eliminera skador mänsklig egendom och på hotade eller sårbara arter får ske utan krav att viltet skall nyttjas skyddsjakt

Många viltarter, främst fåglar, gynnas av mänskliga aktiviteter, varför bestånden växer kraftigt. De ekonomiska villkoren för främst de areella näringarna har allmänt blivit hårdare, vilket inneburit att toleransen mot viltskador minskat. Kraven att få bedriva skyddsjakt har därför allmänt ökat i omfattning. EU:s direktiv leder också i den riktningen. I de flesta fall avser jakten viltarter som kan nyttjas traditionellt sätt, exempelvis gäss, duvor, bäver och hare. Skyddsjakt måste dock också bedrivas efter arter som inte kan nyttjas, exempelvis vissa kråk- och måsfåglar.

Förvaltningen skall ske med ledning av optimal kunskap om viltet, vilket förutsätter forskning, utveckling, utredning och uppföljning

Som framgått ovan spänner viltförvaltningen över ett mycket brett fält. Behovet av kunskaper som underlag för olika förvaltningsbeslut är därför stort. Naturvårdsverket arbetar därför intensivt med att inte bara initiera och påverka forsknings- och utvecklingsverksamhet, utan också med att samla

400 jakten Administrationen av

kunskaper från vetenskapliga institutioner och forskare här i landet och utomlands.

Utöver engagemanget i forskning och utveckling arbetar Naturvårdsverket med att följa effekten och med att utreda förutsättningarna för olika

upp av viltförvaltningsåtgärder. Som exempel kan här nämnas Naturvårdsverkets insatser för att bl.a. kartlägga trender i rovdjurens utbredning och numerär.

Viltförvaltningen bygger realiteter, det vill säga objektiva

iakttagelser exempelvis skador, värden, uppfattningar och attityder,

vilket förutsätter ingående kontakter med allmänheten inom berörda

geografiska områden

Enkelt uttryckt är den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik Viltförvaltning väl förtrogen med verkligheten. Viltförvaltningen är i

att vara mycket hög grad knuten till de areella näringarna, vilket bland annat medför att verksamheten är starkt knuten till landsbygden. Det gäller därför att ha ingående kunskaper och förstå förutsättningarna för framför allt

om yrkesfiske, skogsbruk, jordbruk och renskötsel. Ett exempel: Med kunskap

förutsättningarna för tamdjursdrift i skogslänen ökar möjligheterna om avsevärt att kommunicera med alla dem som berörs av åtgärderna eller besluten. Betydelsen nära kontakt med människor och näringarna kan

av appliceras de flesta andra förvaltningsproblem. Det gäller i särskilt hög grad för jakten; utan ingående praktiska kunskaper om jakt är det naturligtvis i det närmaste omöjligt att fatta beslut och utforma regler som är möjliga att efterleva.

Viltförvaltningen bygger ett omfattande informationsflöde, eftersom -

åtgärder betydelse för viltförvaltningen genomförs av ett mycket

av stort antal myndigheter, organisationer och enskilda

Vilda djur människor i alla åldrar, oavsett kön, och i alla sam-

engagerar hällsklasser och yrkesgrupper. Ingen företeelse i naturen röner sådant

annan intresse och föder sådant De snabba förändringarna i

engagemang. viltstammarna, björnobservationen, lodjursspåret vid torpet, skatungen balkongen, grävlingen under sommarhuset, rådjuren i trädgården och igelkottarna vid kattens mjölkfat är alla händelser som föder frågor som kräver

Många ringer Naturvårdsverket och får sitt Detsamma gäller för svar. svar. exempelvis företag, organisationer, kommuner, landsting, länsstyrelser, departement, riksdagsledamöter, politiska partier, poliser, muséer, institutioner, radio och TV. Viltförvaltningen är således mycket infor-

press, mationskrävande. Den intensiva informationsverksamheten är dock en förutsättning för Viltförvaltningen. Genom denna erhålls kontinuerligt information betydelse för det dagliga arbetet, men den skapar också stora

av möjligheter snabbt vidarebefordra information vikt för viltför-

att av valtningen. I enhetens inforrnationsverksamhet ingår också att utbilda

Administrationen jakten 401 av

framför allt tjänstemän vid olika myndigheter, exempelvis vid polisen, åklagarväsendet, länsstyrelserna och tullen. Enheten producerar också själv eller medverkar vid produktion av olika trycksaker.

Skogsstyrelsen

Skogsvårdsorganisationens Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna arbetsuppgifter och ansvarsområde beslutades statsmakterna i senast av samband med översynen skogspolitiken år 1993. Den finns närmast av formulerad i instruktionen för Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna j SFS 1993:1272 och i naturvårds- och skogsvårdslagstiftningarna. Enligt 3 § i instruktionen skall skogsvårdsorganisationen SVO bl.a. särskilt "l. verka för att skogen och skogsmarken utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning, i enlighet med sitt sektorsansvar och i samråd med de myndigheter som ansvarar för naturvård och kulturrniljövård verka för biologisk mångfald 1 och rik och varierad kulturmiljö,

medverka i frågor om hushållning med naturresurser, ..."

Skogsstyrelsen SKS skall enligt 6 § i samma förordning bl.a. särskilt: "2, besluta om mål och ange riktlinjer för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt följa och utvärdera verksamheten,

verka för att skog och skogsmark skyddas mot skador av luftföroreningar, djur och sjukdomar,

i l Skogsvårdsstyrelsen svs skall bl.a. särskilt: l " följa skogsbrukets utveckling föreslå och vidta eller hos Skogsstyrelsen lämpliga åtgärder för att främja skogsnäringen,

bedriva rådgivning och lämna information i syfte att främja ett rationellt skogsbruk och en biologisk mångfald,

I Det skogspolitiska beslutet innebar att SVO fick ett större ansvar och vidgade befogenheter i miljöfrågor det skogliga området. Beslutet innebar ett fullföljande av de principer tidigare lagts fast i det miljösom politiska beslutet 1991 om ett utökat sektorsansvar såväl för näringen som för myndigheterna. Frågor rörande förvaltningen våra viltstammar ingår av därför numera i SVO:s myndighetsansvar.

Varken SKS eller SVS har några speciella handläggare för jakt- och viltvårdsfrågor utan dessa frågor handläggs inom för den ordinarie ramen verksamheten. heller redovisar SVO jaktfrågorna speciellt i det tidsredovisningssystem som används med undantag för kampanjen "Viltvård i samverkan". Under föregående år bokfördes totalt 542 tjänstgöringsdagar

402 jakten Administrationen av

till kostnad 1,6 milj.kr. kampanjen. Hur många dagar som där-

en av utöver berörde jakt och viltvårdsfrågor för att bl.a. uppfylla sektorsmålen finns inte särredovisat och kan heller uppskattas jakt- och viltvårds-

men frågor diskuteras nästan vid varje rådgivningstillfälle med markägarna framför allt i samband med föryngringsarbete.

Kompetensen i jakt- och viltvårdsfrågor inom organisationen måste sägas

hög. Ämnet ingår i den högre skogliga utbildningen och vid flera vara skogsvårdsstyrelser finns tjänstemän därutöver genomgått den 2-åriga

som

viltmästarutbildningen vid Jägareförbundets kursgård Öster-Malma. s.k. Därtill kommer att jakt utgör viktig fritidssysselsättning för många av

en organisationens tjänstemän.

SKS har i organisationens planeringsanvisningar fastställt mål för verk-

samheten nämligen:

Sektorsmål Skador orsakade av vilt skall begränsas.

Verksamhetsmål SVS skall följa utvecklingen hjortviltets betestryck och skador på plant-

av och ungskog. Detta kan ske att sammanställa utförda betestrycksin-

genom

ip venteringar och utförda skadeinventeringar samt medverkan vid samråd mellan markägare och jägare. Likaså skall SVS verka för att lövföryngringar inhägnas till skydd mot viltskador.

Detta innebär bl.a. skogsvårdsstyrelsema årligen skall insamla och

att sammanställa uppgifter exempelvis älgskador skog och vidareför-

om medla denna information till såväl länsviltnämnd lokala samråds-

som

Rådjurens skador föryngringar kommer inom kort att följas upp grupper.

för återväxttaxeringsprojektet "Polytax". inom ramen

I aktionsplanen för biologisk mångfald som nyligen överlämnats av SKS

till regeringen fastställs följande:

Sektorsmål skogsbruket skall verka för att viltstammama anpassas så att det inte uppstår oacceptabla skador skogsekosystemen, och att det råder balans mellan viltstammarnas storlek och betestillgång.

Som förslag till åtgärder nämns utveckling och sammanställning av be-

en testrycksinventeringama samt fortsatt utvärdering av effekten av olika

en skogsbruksåtgärder viltstammarna. Även dagens viltstarnmars effekt på

vegetationen bör utredas i form av FoU-projekt.

Administrationen jakten

Utöver dessa formellt grundade uppdrag genomför SKS tillsammans med Naturvårdsverket och berörda organisationer för närvarande informationsoch utbildningskampanjen "Viltvård i samverkan" följd det

som en av jaktpolitiska beslutet 1991. Kampanjen pågår t.0.m. 1996 vilar på

som en utredning som berörda myndigheter gjorde uppdrag tillsammans 1992. Organisationens lokala enheter distriktskontoren biträder kampanjen

- genom att besöka och diskutera viltets påverkan skogen i de studiecirklar som genomförs. Huvuddelen av de 542 tjänstgöringsdagar redo-

som visades kampanjen 1994/95 utgjordes just av sådana studiecirkelbesök.

SVS handlägger och beslutar om statligt stöd till skogsbruket. Inom

ramen för den del av stödet som utgörs av natur- och kulturvårdsinriktade åtgärder utförs vissa åtgärder som gynnar viltvården fastigheter såsom

anläggande av viltvatten skogsmark.

Skogsvårdsstyrelserna är representerade i länsviltnämnderna och länsjägmästaren är i flera län ordförande i nämnden. Såväl SKS SVS utgör

som normalt remissorgan i jakt- och viltvårdsfrågor.

Statens jordbruksverk Jordbruksverket

Enligt 8§ rennäringslagen meddelar Jordbruksverket föreskrifter

om upplåtelser statens mark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen. Upplåtelser av rätt till jakt prövas enligt 2§ rennäringsförordningen 1993:384 av länsstyrelsen.

All hantering av jaktfrågor ovan odlingsgränsen och renbetesfjällen sker inom ramen för verkets rennäringsfunktion företagsenheten. Frågor

som rör jakt i hägn och jakt med injektionsvapen hanteras av verkets djuravdelning.

Jordbruksverket meddelar föreskrifter för upplåtelser rätt till småviltsjakt

av och fiske statens mark ovan odlingsgränsen och renbetesfjällen.

Vid jakt i hägn gäller djurskyddslagen 1988:534 då djuren befinner sig i fångenskap. Jakt i hägn regleras dock i jaktkungörelsen SNFS 1994:3 86-90 §§ samt, vad gäller ammunition, 56 Jakt med injektionsvapen regleras i jaktkungörelsen 59 och 60 §§. Jordbruksverket för

ansvarar läkemedelshanteiingen i detta sammanhang. All tillförsel receptbelagda

av läkemedel till djur skall ske under veterinärt ansvar. Vid jakt med injektionsvapen används mycket potenta läkemedel som vid fel användning kan orsaka stor fara för såväl människor som djur.

404 Administrationen av jakten

Statens veterinärmedicinska anstalt SVA

SVA har i sin instruktion inga specificerade uppgifter inom området jakt och viltvård. SVA är dock centralt diagnostik- och referenslaboratorium och för övervakningen smittsamma sjukdomar i Sverige, vilket

ansvarar av även gäller för de vilda djuren. SVA skall också biträda Jordbruksverket vid vissa undersökningar, som i en del fall rör vilda djur.

SVA erhåller årligen ett anslag från jaktvårdsfonden det så kallade fallviltanslaget för att undersöka hälsoläget bland vilda djur i Sverige, samt bevaka veterinärmedicinska frågor i samband med jakt och viltvård. Inom SVA hanteras frågor inom dessa områden huvudsakligen på Viltenheten, där för närvarande sju arbetar. Viltenhetens verksamhet

personer finansieras till viss del fallviltanslaget, till viss del med statsmedel och

av slutligen till viss del med uppdragsintäkter.

Fallviltundersökningen innebär att jägare, markägare eller allmänheten kan lämna döda vilda djur som påträffas i markerna för undersökning. 1

i Material från skjutet vilt som uppvisar förändringar och som exempelvis skulle kunna livsmedelshygienisk risk lämnas också regelbundet

utgöra en in. Detta arbete innebär nära kontakt med jägarkåren. Övervaknings-

en arbetet leder ofta till upptäckter resulterar i projekt inom eller utanför

som SVA. Som exempel detta kan nämnas Älvsborgssjukan hos älg. SVA och viltenheten är också engagerade i ett flertal undersökningar och projekt med veterinärmedicinsk anknytning till jakt och viltvård. Som exempel detta kan nämnas undersökningar biologiska grunddata för fastställande

jakttider, testning och utvärdering fångstredskap ur djurskyddssynav av punkt, undersökningar grytanlagsprov med grävling m.m. Slutligen

av bedrivs undervisning och kursverksamhet rörande viltsjukdomar för jägare, allmänhet, Jägareförbundets personal, elever viltmästarutbildningen samt högskolekurser. Vidare undervisar viltenheten vid SVA veterinärer i viltsjukdomar och viltbesiktning.

Sveriges lantbruksuniversitet SLU

SLU:s verksamhetsidé är att utveckla kunskapen om de biologiska

och människans hållbara nyttjande av dessa. Detta sker naturresurserna

utbildning, forskning, fortlöpande miljöanalys och information. genom Detta innebär att SLU:s centrala uppgift är att ta fram nya kunskaper, sammanställa befintliga kunskaper och att föra ut dessa kunskaper i samhället. En grundtanke universitetet ska göra detta helt fristående

är att

det universitetet för fram skall vara värderingsfritt i relation till och att olika företeelser i samhället. Denna grundsyn gäller naturligtvis även SLU:s relation till frågor angående jakt och viltvård. Vid SLU bedrivs forskning

Administrationen 405 avjakten

om många frågor kring jakt och viltvård och universitetet presenterar kunskaperna genom utbildning och information.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Länsstyrelsen är högsta polisorgan i länet. Länen utgör eller är indelade ett i flera polisdistrikt. I ett polisdistrikt finns polismyndighet. Polisen en handlägger ärenden enligt jaktlagen, jaktförordningen, djurskyddslagen m.fl. 1Å lagar och förordningar. Polismyndighetemas organisation varierar. Vanligen handläggs ärenden beträffande jaktbrott m.m. kriminalavdelning/ en motsvarande. "Akuta" jaktärenden handläggs ofta av funktionen vakthavande befäl/motsvarande en ordnings/operativ avdelning. På fältet fullgörs uppgifter av uniforrnerad personal. De resurser som polisen avsätter för dessa ärenden kan, grund av redovisningssystemen, inte anges exakt.

Vägverket

Polisrapporterade viltolyckor det allmänna vägnätet registreras som ett av underlagen före beslut om viltolycksförebyggande åtgärder. Registreringen sker bl.a. på kartmaterial, s.k. olyckskana. Vägverket har sedan länge ett samarbete såväl central regional nivå med Svenska som i jägareförbundet i frågor rör vilt och trafik t.ex. viltstammamas som som g utveckling och åtgärder med anledning av detta. Av publikation 1994:061, i Vägutfonnning 94 del 15, framgår bl.a. att "Vid viltolycksförebyggande I åtgärder ska samråd ske med berörd länsjaktvårdsförenin lokala jaktvårds- J organisationen och markägare". Som komplement till vedertagna viltolycksförebyggande åtgärder bedriver Vägverket i nära samarbete med forskare och jägare försök med att få fram alternativa åtgärder.

Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseets arbete med jakt- och viltvård är till stor del koncentrerat till löpande verksamhet ansvarig mottagare cirka 350 som av individer per år av statens vilt 18 § Jaktlagen ett material kommer som till mångsidig användning för såväl analyser miljögiftsituationen av som mer traditionella systematiska studier. Genom att definitionen jakt utformats så att ringmärkning fåglar är jakt, är museet härutöver ansvarigt av för en mycket omfattande jakt 300 000 fåglar årligen att den ca genom svenska ringmärkningen administreras av Ringmärkningscentralen vid museet. Dessutom är museet verksamt som rådgivare och remissinstans Naturvårdsverket och Miljödepartementet i frågor rör landets fåglar som och däggdjur. Museet har enligt sin instruktion till uppgift att främja

406 jakten Administrationen av

intresset för samt kunskapen och forskning om växt- och djurvärlden samt människans biologi och naturmiljö. Människan och naturens samverkan i det kallas jakt är därigenom en naturlig del av museets som verksamhet, både vad gäller forskning och publik verksamhet.

Länsstyrelserna

Av landets länsstyrelser har några länsstyrelser valt att lämna en utförlig

beskrivning myndighetens för och arbete med jaktfrågor och av ansvar viltvårdsfrågor. Nedan redovisas svaret från länsstyrelse som väl illuen strerar länsstyrelsernas ansvar och arbete.

Länsstyrelsen Västmanlands län

De ärenden tillhör jakt- och viltvården och som enligt lag och som förordning anförtrotts länsstyrelsen kan i huvudsak indelas i nedan angivna ärendegrupper och -typer. För fullständighetens skull har även ärenden som upphört tagits med eftersom de behandlades under föregående budgetår. För att få rättvis bild arbetsläget redovisas nedan vilka ärendetyper en av inom respektive varit aktuella under senast avslutade budgetår grupp, som , 1994/95 och deras antal st.. Antalet avser inkomna ärenden eller av länsstyrelsen öppnade initiativärenden under denna period.

Jaktvårdsområden gjvoz Ärendetyper enligt lagen 1938:274 om rätt till jakt: fastighetsutredning; förekom inte under budgetåret 1994/95 Begäran om Förlängning jvo:s bestånd samt eventuellt i samband därmed ändring av jvo:s omfattning och/eller stadgar; 1 ärende under budgetåret av 1994/95 Överklagande jvo:s beslut; förekom inte under budgetåret 1994/95 av Ärendetyper enligt lagen 1980:894 om jaktvårdsområden: fastighetsutredning; 1 ärende under budgetåret 1994/95 Begäran om Bildande jvo; förekom inte under budgetåret 1994/95 av Ombildande av jvo; 1 st. Förändring jvo:s omfattning och/eller stadgar; 4 st. av Överklagande jvo-föreningsbeslut; 10 st. av Överklagande länsstyrelsens beslut gällande jvo och hithörande av ärenden; 3 st. Beslut om upplösning av jvo; förekom inte.

Algjakt Älgjakt behandlas i 33 §jakt1agen, 3-3b samt 7 §§ jaktförordningen samt Naturvårdsverkets föreskrifter i 2-28 §§ jämte verkets allmänna råd i dess jaktkungörelse SNFS 1994:3, NVz58, senaste lydelse 1995:6, NV:61.

Administrationen jakten 407

Dessutom finns Naturvårdsverkets allmänna råd 96:2 angående "Rätten till fälld älg och fallvilt av älg". Följande ärendegrupper kan urskiljas. Registreringsärenden: Registrering område för älgjakt, registrering

av av förändringar av befintliga områdens omfattning, om-och avregistreringar av områden; 108 ärenden under budgetåret 1994/95 Licensgivning och beslut i anslutning till meddelade licenser t

ex frågor angående avräkning från licens, rätt till fälld älg, överskjutningsavgifter eller avgiftsbefrielser: 366 licenser, fördelade 209 Alicenser, 132 B-licenser och 25 E-licenser Jakttider, älgavgifter, föreskrifter och rekommendationer; 2 st. Rapportering till naturvårdsverket angående fällda älgar; l st. Remisser från departement och centrala myndigheter; 5 st..

Jakt efter kronhjort Jakt efter kronhjort behandlas i 7 §§ och bilaga 3 jaktförordningen samt Naturvårdsverkets föreskrifter i 29-37 §§ jämte verkets allmänna råd i dess jaktkungörelse SNFS 1994:3, NV :58. Följande ärendegrupper kan urskiljas: Kronhjortsornråden; förekom inte under budgetåret 1994/95 Jakttider; ingår i motsvarande beslut för älgjakt Licensgivning och beslut i anslutning till meddelade licenser t.ex. frågor angående avräkning från licens; 35 licenser Rapportering till naturvårdsverket angående fällda kronhjortar; 1 st.

Açlgårdsfonden f.d. viltskadefonden Hithörande ärenden regleras genom 13, 29 a, 52a-e §§ jaktförordningen samt Naturvårdsverkets föreskrifter i 2-28 §§ jämte verkets allmänna råd i dess jaktkungörelse SNFS 1994:3, NV:58, senaste lydelse 1995:6, NV:6l. Följande ärendegrupper kan urskiljas: Ersättning för skador orsakade av älg och hjort; Ärendetypen har numera upphört, men ingår i materialet för det undersökta året- totalt 35 ärenden Ersättningsanspråk enligt 29a §jaktförordningen

för skador orsakade av andra djur än älg och hjort nytt fr.o.m. 1.7 1995 Bidrag till anläggande eller renovering av älgskyttebanor; l st. Bidrag till länsstyrelsens administrationskostnader; 1 st. Utbetalning av arvoden och reseersättningar till länsviltnärnndens ledamöter; l st. Bidrag till informationsverksamhet rörande jakt- och viltvård; l st. "viltvård i samverkan" Andra bidragsansökningar; 1 st inköp av Giesesaltsten Överförande medel till jaktvårdsfonden

av för fällda älgar; 1 st. Redovisning av ställningen i fonden till naturvårdsverket; l st.

skyddsjakt Behandlas i 24-29 §§ jaktförordningen. Följande ärendetyper finns:

408 Administrationen avjakten

Skyddsjakt på myndighets initiativ; förekom inte under 1994/95

Skyddsjakt på enskilds initiativ inkl åtgärder mot bävers bo och damm-

byggnad; 9 st.

Dispenser och Övriga tillståndsärenden Behandlas i 13, 14, 19, 21, 23, 31, 41a-42, 43-44, 47-48 §§ jaktförordningen samt 86-90, 100 §§jaktkungörelsen SNFS 1994:3, NV:58 samt Naturvårdsverkets allmänna råd gällande vilthägn. I huvudsak ingår följande ärendetyper:

Undantag från begränsning av jakten nattetid; förekom inte under

1994/95

Tillstånd använda godkänt bekämpningsmedel för döda fåglar vid ii

att att allvarliga skador och sanitär olägenhet; 1 ärende under 1994/95 Tillstånd att använda belysning vid jakt; förekom inte Föreskrifter gällande användande av hundar vid jakt; förekom inte

Tillstånd till jakt från motordrivet fordon och att medföra vapen under

färd; förekom inte

Undantag från bestämmelser om fredning i enskilt fall för vissa

ändamål; 3 st i

Tillstånd till och villkor för vilthägn; cirka 25 st. T

Tillstånd till och tillsyn av yrkesverksam montering eller annan prepare-

ring av vilt; förekom inte

Jakt allmänt vatten; förekom inte.

Förordnanden av personer i vissa befattningar Dessa ärenden regleras 39 § jaktlagen, 46 § och 53 §§ jaktför-

genom ordningen samt 101 § jaktkungörelsen 1994:3, NV:58. Två ärendetyper återfinns här:

Förordnande ledamöter i länsviltnämnden; förekom inte under

1994/95

Förordnande av jakttillsynsmän; förekom inte.

Ovanstående sammanställning visar att ett flertal ärendetyper inte har handlagts inom länsstyrelsen under den undersökta perioden. Enligt länsstyrelsens bedömning är den undersökta perioden representativ vad det gäller ärendefrekvens avseende löpande ärenden inom området jakt- och viltvård.

För närvarande pågår ett projekt angående trafiksäkerhet inom Västmanlands län, där bl.a. viltolyckoma uppmärksammas. Därigenom kan även trañksäkerhetsaspekten på ett mera påtagligt sätt uppmärksammas inom jaktadministrationen, bl.a. vad tilldelning av älg och kronhjort.

avser

Totalt åtgår cirka 1,1 årsarbetskrafter för dessa ärendetyper. De handläggs huvudsakligen inom följande delar organisationen: naturvård/miljöskydd

av till 82 %, huvuddelen av ärendegrupperna, kundmottagningen ca

SOU 1997291 Administrationen jakten 409

15 %, bereder vissa registreringsärenden och föredrar älg- och hjortjaktslicenser samt uppföljande verksamhet, rättsfunktionen 3 %, överklaganden av jvo beslut jämte beslutsfunktion för jvo. För budgetåret 1994/95 uppgick de totala kostnaderna för jaktadministrationen till 460 000

ca kronor. Av detta belopp svarade älgjaktsadministrationen för 409 000

ca kronor eller ca 89 % av de totala kostnaderna.

Skogsvårdsstyrelserna

Av landets skogsvårdsstyrelser har några valt att lämna en utförlig beskrivning av myndighetens ansvar för och arbete med jaktfrågor och viltvårdsfrågor. Svaren ger en bra bild Skogsvårdsstyrelsens för

av ansvar och arbete med dessa frågor. Nedan redovisas svar från skogsvårdssty-

en relse svaret lämnat innan styrelserna omorganiserades.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län

Skogsvårdsstyrelsens, SVS, viktigaste uppgift i egenskap statlig

av regional sektorsmyndighet är att arbeta för att förverkliga den riksdag

av och regering fastlagda skogspolitiken, där produktions- och miljömålen är jämställda och lika viktiga. Detta synsätt präglar följaktligen också alltmer Skogsvårdsstyrelsens arbete olika sätt. Miljömålet i skogspolitiken innebär i korthet att skogssektom dvs. alla som arbetar med skog allt ifrån den enskilde skogsägaren till skogsbolag och Skogsvårdsstyrelser har ett ansvar att tillsammans se till att alla i landet naturligt förekommande skogslevande arter bereds möjlighet att fortleva i livskraftiga bestånd och j i naturliga miljöer. Naturvårdsarbetet i skogen skall alltså inriktat både

vara j på bevarande och deras livsmiljöer.

av arter

Eftersom de jaktligt intressanta arterna är en del av den biologiska mångfalden omfattas även dessa av Skogsvårdsstyrelsens naturvårdsarbete. Viltvården ingår som en integrerad del inom för SVS:s befintliga

ramen j organisation och resurser.

I syfte att göra jägarna delaktiga i naturvårdsarbetet i skogen och med insikten att det finns kopplingar mellan viltvård, naturhänsyn och skogsvård med ansvaret för den biologiska mångfalden som gemensam nämnare startade Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län tillsammans med länets två jaktvårdsföreningar och LRF ett projekt "Älg i skogen" under våren 1995.

Bakgrunden till initiativet är att i såväl jaktlagen som i naturvårdslagen och skogsvårdslagen uttrycks det intentioner om samverkan och ansvarstagande på lokal nivå. En av ambitionerna med detta projekt är därför att ge dessa intentioner ett praktiskt och konkret innehåll. Projektet kan också ses som

4l0 jakten Administrationen av

praktisk tillämpning och fortsättning på studiekampanjen "Viltvård i en samverkan".

Projektets huvudmålsättning är att lokalt varje skogsvårdsdistrikt i länet med hjälp iordningställd "Vilt- och naturvårdsslinga" ett konkret

av en och pedagogiskt bra sätt visa goda exempel hur man i sitt ordinarie skogsbruk med små uppoffringar kan ta tillvara de naturliga förutsättningarna att producera viltfoder och andra former av viltvård i kombination med att bra naturhänsyn och värnar den biologiska mångfalden

man tar en i övrigt. Slingorna är tänkta att användas och används också redan som exkursionsobjekt för olika med intresse för viltvård, naturvård och

grupper skogsvård, såsom jaktlag, studiecirkelgrupper, naturskyddsföreningar, skogsägare, skogsbolag, skolklasser, etc. etc. Projektet skall i första skedet löpa fram till 31 december 1997, och har redan rönt stort intresse från olika intressegrupper och uppmärksamhet i olika media.

En del i projektet och som genomfördes under våren 1995 var att

annan sätta cirka 30 hägn väl spridda i länet. Hägnen är 16 x 16 m och är

upp placerade nyavverkade hyggen utom i fem fall där hägnen är uppsatta i skog med blåbärsris marken. I hägnen och referensytor utanför hägnen kan framförallt jägare få egna upplevelser av dels viltbetningens effekter den naturliga hyggesflorans artsammansättning och dess förmåga att etablera sig med och utan betestryck från klövvilt, dels studera betestrycket såväl planterade självsådda barrplantor jämfört med

som inhägnade plantor skyddade från betning. Pedagogiskt har det visat sig vara ett mycket framgångsrikt sätt att öka förståelsen för nödvändigheten av att viltstammama balanseras gentemot skogens produktions- och miljövärden. Hägnen har lagts ut i samverkan med forskare från Svenska Jägareförbundet och kan även utnyttjas för framtida viltforskning.

En ytterligare målsättning kan nämnas är att fram till år 1997 skall

som minst 70 % länets registrerade älgjaktsareal ingå i älgskötselområden

av eller storlicensområden. Bildandet älgskötselområden är enligt SVS den

av för närvarande viktigaste åtgärden för att skapa förutsättningar för lokal samverkan och lokalt ansvar för viltstammar i balans.

Utöver det arbete bedrivs inom för projekt "Älg i skogen"

som ramen arbetar skogsvårdsstyrelsen med jakt- och viltvårdsfrågor i en rad andra sammanhang t.ex. medverkan i länsviltnämnden, regelbundna träffar

som

skoglig samrådsgrupp länsnivå där SVS är inbjudare, regelbundna i en träffar med lokala skogliga samrådsgrupper varje skogsvårdsdistrikt där också SVS står som värd.

Genom Skogsvårdsstyrelsens decentraliserade organisation med distriktskontor på fem platser i länet finns det ofta ett väl utvecklat samarbete ute

distrikten mellan Skogsvårdsstyrelsens konsulenter och de lokala

Administrationen jakten 41 l

jaktvårdskretsama eller andra jaktliga sammanslutningar. Detta samarbete består ofta i att SVS konsulenter medverkar i de obligatoriska

numera samrådsträffama som jaktvårdskretsarna kallar till inför fastställande

av älgvårdsplaner eller förslag till avskjutningsramar. På sätt med-

samma verkar SVS i de motsvarande samråd som sker i de älgskötselområden

som finns i länet.

Föreningen skogsindustrierna

: Skogsindustriema är sammanslutning de större skogsbolagen i

en av l Sverige. Det är således branschorganisation, inte har något

en som myndighetsuppdrag. Vad avser jakt svarar organisationen remisser i frågor om jakt och viltvård, som rör medlemmarnas intressen

gemensamma och då uppfattningarna är likartade. Skogsindustrierna har ingen speciellt avdelad med övergripande ansvar för jakt- och viltvårdsfrågor. Ingen löpande verksamhet eller särskilda projekt bedrivs för närvarande i Skogsindustriemas regi. Under senare år har organisationen aktivt tagit del bl.a. i kampanjen "Viltvård i samverkan". I den arbetsgrupp inom Svenska Jägareförbundets markägarkommitté, som arbetat med förslag till förändringar i "lagen om Jaktvårdsområden", har skogsindustrierna varit representerade. Viss samordning sker i samband med "Utredningen om vissa jaktfrågor". Jakt- och viltvårdsfrågor handläggs annars oftast av medlemsföretagen själva.

Jägarnas riksförbund

Riksförbundets arbetsuppgifter och ansvarsområde har sedan förbundet bildades den 3 mars 1938 successivt utvecklats genom påverkan av, dels jägarnas och de egna medlemmarnas önskemål och krav, dels genom lagstiftning, myndighetsbeslut och fonnella allmänna uppdrag. Angående de allmänna arbetsuppgifterna och uppdragen kan följande särskilt framhållas.

Är 1975 beslutade Riksdagen om samordnad älgjakt prop. 1975:25. På uppdrag av dåvarande departementschefen Svante Lundkvist medverkade Jägarnas riksförbund vid utarbetandet av systemet för en samordnad älgjakt. Från ikraftträdandet av den samordnade älgjakten 1976 har Jägarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet varit lika representerade i landets samtliga länsviltnämnder från början benämnda länsälgnämnder med vardera en ordinarie ledamot och en suppleant. För insatsen 1975/76 beviljade Regeringen ett bidrag om 100 000 kr ur jaktvårdsfonden. 1978 beslutade Riksdagen om införande av kompetensprov för jägare prop. l977/78:l4l. I propositionen angav departementschefen bl.a. följande s. 20 "Enligt min mening bör båda jägarorganisationerna i samarbete

412 Administrationen av jakten

svara för provens praktiska genomförande fältet. De bör därvid lika villkor erhålla bidrag ur jaktvårdsfonden för den verksamhet som de utför i anledning av kompetensprovet.". 1987 beslutade Riksdagen om en ny jaktlag. I prop. 1986/87:58 anges sidan 22 följande: "Den administration

behövs för att ett sådant regelsystem skall fungera bör samhället svara som för. Jag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att administrationen bör förenklas så långt det är möjligt. En aktiv medverkan av jägarnas organisationer får enligt min mening stor betydelse för möjligheterna att finna enkla former för hur jakten och viltvården skall organise-

och när rad praktiska uppgifter skall lösas.". I samma proposition ras en

sidan 63 fyra organisationer som gör ett betydelsefullt arbete namnges för faunavården i landet. De fyra namngivna organisationerna är Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förening.

År 1992 beslutade Riksdagen åtgärder för att uppnå balans mellan

om landets viltstammar och de skador de förorsakar. Till grund för

som riksdagsbeslutet låg prop. l991/92:9. På sidan 22 i propositionen anges att information och utbildning till jägarna och markinnehavarna är det viktigaste medlet för att kunna uppnå balans mellan viltstammarna och

i skadesituationen. Där i fråga ansvarsförhållandet bl.a. följande:

anges om i

i "Verksamheten bör bedrivas i jägarorganisationernas regi i samråd med jordbrukets och skogsbrukets intresseorganisationer.".

I lagstiftningen Jägarnas riksförbund och Svenskajägareförbundet

namnges två gånger i vapenkungörelsen 4 och 5a §§. I Rikspolisstyrelsens FAP 551-3 under 4.1 följande vapeninnehav svårbedömda ärenden

anges om

principiell betydelse bör yttrande inhämtas från Svenska Jägareförbundet av och/eller Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare". I jaktkungörelsen 46 § att två ledamöter jämte suppleanter i länsviltnämnderna "utses

anges efter förslag jägarnas organisationer för länet.".

År 1978 behandlade Riksdagen motion 1977/78:1276 årliga bidrag ur

om jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbunds allmännyttiga verksamhet. I sitt utlåtande JoU 1978/79:4 noterade utskottet följande faktiska förhållande: "Mot bakgrund den senaste tidens utveckling mot ett ökat ianspråkta-

av gande JRF-LJ:s resurser för samhällsnyttiga uppgifter finner utskottet

av i och för sig motiverat att förbundet erhåller visst bidrag av allmänna medel. Utskottet har för sin del inte något att erinra mot att förbundet, i avbidan resultatet den översyn av jaktens administration m.m. som

av sker jakt- och viltvårdsberedningens försorg, om så befinns

genom erforderligt, medel exempelvis jaktvårdsfonden tilldelas ytterligare

av ur bidrag för sin verksamhet." Regeringen beviljade därefter det första årsanslaget som då var 150 000 kr.

Administrationen jakten

I övrigt kan nämnas att Jägarnas riksförbund sedan 20 år tillbaka medverkat i alla offentliga utredningar och kommittéer arbetat med frågor

som om faunavård och jakt. Sammantaget kan noteras att Jägarnas riksförbund under de senaste årtiondena i huvudsak varit betrodda

med samma allmänna uppdrag och arbetsuppgifter Svenska jägareförbundet. En

som jämförelse ger vid handen att antingen är båda förbunden namngivna för givna uppdrag, eller har uppdragen lämnats till "jägarorganisationema" utan rangordning eller förtur.

Jägarnas riksförbunds högsta beslutande är förbundskongressen

organ som sammanträder vart annat år. Kongressen består av 100 valda ombud för länsorganisationerna länsdistrikten. Verksamheten leds förbunds-

av en styrelse med 15 ledamöter samt ett arbetsutskott med 7 ledamöter. Rutinfrågor och löpande ärenden handläggs av förbundspresidiet som består av förbundsordföranden samt 1:e och 2:e förbundsordförande, samt ansvariga tjänstemän vid förbundskansliet. Förbundet är indelat i 23 regionala länsdistrikt, som i sin tur består av 195 lokalavdelningar är rikstäckande.

som Medlemstalet var 1995 i oktober 16 324.

Riksförbundets resurser har alltid i hög grad varit baserade ideellt arbete. Detta gäller alltjämt och är en naturlig förklaring till det förhållandevis stora antalet förtroendevalda styrelseledamöter och andra funktionärer

riks-, läns- och lokalplan. Centralt har förbundet 7 heltidsanställda vid förbundskansliet i Södertälje. För det regionala arbetet finns för närvarande 5 anställda. De av medlemmarna erlagda årsavgifterna finansierar förbundets egna internkostnader samt en del den verksamhet är att

av som anse som direkt samhällsnyttig. Under 1994 omsatte förbundet 6 341 000 kr i den centrala verksamheten, varav 4 941 000 78 % bestreds med

egna medel och l 400 000 22 % med bidrag urjaktvårdsfonden. För kalenderåret 1995 beräknas årsomsättningen uppgå till cirka 6,8 miljoner. Kostnaderna för förbundets verksamhet fördelar sig under 1994-1995 schematiskt olika verksamhetsområden enligt följande: Förbundets egna administrationskostnader och aktiviteter 32 % Information till jägare, markägare och allmänheten 31 % Utbildning och kursverksamhet 19 % Faunavård och djurskydd 9 % Rådgivning till myndigheter, jägare och allmänheten 8 % Samverkan med andra partsintressen nationellt och internationellt l %

Till detta kommer den regionala och lokala verksamheten som varje enhet finansierar genom andel av medlemsavgifterna samt egna medel i form

av skjutbaneverksamhet, lotterier och annan ideell verksamhet med-

genom lemsinsatser.

414 jakten Administrationen av

Riksförbundets verksamhet omspänner hela den "gröna sektorn" som innefattar miljövård, biotopvård, faunavård, djurskydd och jakt. De viktigaste verksamhetsdelama utgör följande aktivitetsområden.

Information Medlemsinforrnation via medlemstidning, brev och foldrar samt medlemsmöten. Information faunavård, viltskador och jakt till landets

om jägare och markägare via massmedia, brevutskick, mässor och utställningar

offentliga informationsmöten. Information till allmänheten, med särsamt skild satsning ungdomen, miljövård, ekologi, biotopvård, faunavård.

om djurskydd, jaktutövning och fiskefrågor. Nära tredjedel av förbundets

en totala årsomsättning utgörs av informationsinsatser. Under 1995 beräknas

180 000 i någon form, ha nåtts av riksförbundets information. ca personer,

Utbildning Förbundets utbildningsverksamhet riktar sig till både egna medlemmar och allmänheten. Utbildning för jägarexamen och därmed sammanhängande

är betydande del utbildningsprogrammet. Årligen genomgår prov en av drygt 4 000 förbundets kurser för jägarexamen. Ungefär lika

personer många deltar i någon form förbundets utbildning inom framtidssats-

av ningen Viltvård i Samverkan. Därutöver förekommer kurser inom olika ämnesområden berör miljövård, biotopvård, faunavård, jakt och fiske.

som Även specialkurser anordnas för både vuxna och ungdomar. Som exempel

kurser avsedda för ungdomar kan nämnas, att umgås med naturen, överlevnadskurser, beredning hudar och skinn, tillverkning av egen

kläder, knivar och fiskedon, holktillverkning och faunavård. utrustning som Utbildning och övning i olika fonner skytte är en viktig del i utbild-

av ningen.

För utbildningsverksamheten inköpte förbundet 1978 Sterte skola i Sandvikens kommun. Därefter har förbundet byggt ut den gamla skolan till

modern kursgård med 35 bäddar i den egna hotelldelen och en en totalkapacitet 80 kursdeltagare. I viss utsträckning samordnas kursverk-

om samheten vid Sterte kursgård med den verksamhet riksförbundet bedriver vid Sånga Säby folkhögskola i vilken förbundet är medinstiftare och del-

agare.

Förbundets utbildningsverksamhet bedrivs till stor del i form av studiecirklar. Därjämte anordnas internatkurser vid Sterte kursgård och Sånga Säby folkhögskola. I övrigt förekommer ett flertal olika former av veckokurser, veckoslutskurser och andra kortkurser centralt, regionalt och lokalt. För skytteverksamheten disponerar förbundet drygt 100jaktskyttebanor runt om i landet.

Administrationen jakten

Rådgivning Riksförbundets rådgivning är öppen för alla. Den omfattar allt från miljöoch biotopvård till djurskydd, faunavård, skytte, jakt och fiske. Förbundet lämnar även råd i rättsfrågor som berör den jaktliga sektorn. Det är många olika intressenter som vänder sig till Jägarnas riksförbund för råd. Från den offentliga sektorn sker fortlöpande förfrågningar från centrala tillsynsmyndigheter, länsstyrelser, polismyndigheten åklagare, advokater och domstolar. Förbundet får därjämte många rådfrågningar från kommuner, fastighetsförvaltare, samfälligheter och jaktvårdsområden. Den

största gruppen rådfrågande är enskilda personer, där jägarna dominerar följda mark-

av ägare och arrendatorer. Samtidigt är det förhållandevis stor icke

en grupp jagande allmänhet som kontaktar förbundet för råd allt rör djur

om som och natur. Sammantaget handlägger förbundet årligen drygt 6 000 rådfrågningsärenden.

Förbundets kompetens och rådgivning är känd även utanför landets gränser. Som exempel härpå kan nämnas den framställning som 1995 kom från Ryska Statsduman till Jägarnas Riksförbund om råd och hjälp för vidareutveckling av den Ryska faunavården och jaktutövningen. Redan 1983 tog den Ryska Sovjetiska statsförvaltningen kontakt med Jägarnas riksförbund för råd och informationsutbyte.

Fortlöpande medverkan i nationella och internationella

organ. Jägarnas riksförbund är representerat i bl.a. följande centrala

organ. Ledamot i den centrala samrådsgruppen för jägarexamen Naturvårdsverket.

2 Hälftenansvaret i den centrala ledningsgruppen för jägarexamen. 3 Ledamot i den centrala ledningsgruppen för Viltvård i Samverkan. 4 Ledamot i Jaktmarkskommittén.

Ledamot i Jakttidsberedningen. Ledamot i expertgruppen för test och godkännande fällor.

7 Ledamot i arbetsgruppen för internationell standard för fällor. 8 Ledamot och suppleant i samtliga länsviltnämnder.

Representation i Utredningen om vissa jaktfrågor. lO. Två ledamöter och en generalsekreterare i Nordisk Jegersamvirke.

Projektmedverkan. Det dominerande projektet de senaste tre åren har varit Viltvård i Samverkan. Därefter skall den verksamhet som projektet initierat i form av information, utbildning och lokala samråd övergå i den fortlöpande verksamheten. Riksförbundet har varit starkt engagerat i detta projekt. Denna verksamhet kommer att bestå och vidareutvecklas under kommande år.

416 jakten Administrationen av

Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund

Förbunden saknar myndighetsuppdrag. Vissa delområden inom jaktadministrationen förutsätter emellertid förbundens medverkan i en utsträckning

liknar samhällsuppdrag. Förbunden har exempelvis av riksdagen som uttalade ansvarsområden i rollen att företräda markägarintresset i länsviltnämnderna samt i de olika samrådsfunktioner blev följden av 1991 års

som jaktpolitiska beslut. prop. 1991/92:9. Den av statsmakterna beslutade jaktpolitiken förutsätter också ett ökat ansvarstagande och varaktiga insatser från berörda markägarorganisationer.

Jakt- och viltvårdsfrågorna har inte krävt någon särskild organisation inom respektive förbund utan jaktfrågorna ingår naturligt i övrig intressebevakning. Mot denna bakgrund är det också svårt att kvantiñera resursinsatsen enkom för jakten. Sammantaget rör det sig dock om betydande personella och ekonomiska resurser som avsätts för jaktfrågorna.

Förbunden finns för närvarande representerade i ledningsgruppen för "Viltvârd i samverkan", jakttidsberedningen, jägareförbundets s.k. jaktmarkskommitté, länsviltnämnderna samt i ett antal jaktvårdsföreningar och jaktvårdskretsar. Bevakningen jakten förutsätter också ett nära samarbete

av med myndigheter och organisationer med intresse för jakt. I förbundens löpande arbete ingår bl.a. service till medlemmar i frågor som rör

att ge jakt- och viltvård samt initiera och genomföra olika intemutbildningar m.m.

Naturskyddsföreningen

Föreningen har inget enligt lag, regeringsuppdrag e.d. Föreningens

ansvar arbete med frågor jakt- och viltvård handläggs personal kansliets

om av naturvårdsavdelning i samråd med föreningens experter, styrelseledamöter och lokala organisation. Någon särskild organisation eller särskilda resurser har inte avdelats. Arbetet består dels av löpande verksamhet i form av remissyttranden, skrivelser i jakt- och faunafrågor, medverkan i

m.m. Jägareförbundets jakttidsberedning och medverkan i länsviltnämndema, dels i form särskilda faunaprojekt föreningen initierat och driver. Här

av som kan framför allt nämnas arbetet med havsörn, pilgrimsfalk, lo och utter.

bedriver föreningen informationsverksamhet i dessa frågor, Därutöver en både att framställa och tillhandahålla div material och genom att

genom

allmänheten, skolor, medlemmar mil. med information. I serva egna föreningens tidskrift Sveriges Natur behandlas regelbundet frågor som rör faunavård och jakt.

Administrationen jakten av

Svenska jägareförbundet

Enligt lag Av lag följer inga arbetsuppgifter eller något ansvarsområde.

Enligt förordning 46 § första stycket jaktförordningen: ..."två ledamöter i varje länsviltnämnd skall utses efter förslag av jägarnas organisationer för länet." 50 § andra stycket jaktförordningen: "Kammarkollegiet skall bokföra influtna jaktvårdsavgifter på jaktvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna Svenska Jägareförbundet uppgift vilka betalat om som avgiften. 4 § första stycket vapenförordningen: "De sammanslutningar i som enlighet med 8 § tredje stycket vapenlagen 1973:1176 får ges tillstånd att inneha skjutvapen är följande. Svenska Jägareförbundet." . 5 a § första stycket vapenförordningen: Provet avläggs inför en provledare som förordnats av polismyndigheten efter förslag Svenska av Jägareförbundet

Enligt jaktkungörelsen m.m. 62 §jaktkungörelsen, SNFS 1994:3: "Fotsnara för rödräv, slagfälla för bäver och ripsnara får endast användas av personer som genomgått särskild utbildning enligt de villkor framgår beslut typgodsom av om kännande av redskapen." Enligt Jaktkungörelsens allmänna råd till SNFS 1994:3 genomförs sådan "utbildning som anges i 62 § av jägarorganisationerna utifrån de villkor fastställs Naturvårdsverket." som av Enligt jaktkungörelsens allmänna råd till SNFS 1995:6 kan bidrag ges ur älgvårdsfonden till jaktvårdssammanslutning för länet för administration av inventering i fonn älgobservationer. av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 17 juni 1992 till vapenlagstiftningen RPS FS nr 2 FAP 551-3: Enligt 4:1 ide allmänna råden bör vid bedömningen behov för jakt tillståndsmynav av vapen digheten inhämta upplysningar från länsjaktvårdsföreningen eller jaktvårdssammanslutningen i orten. I svårbedömda ärenden prinav cipiell betydelse bör yttrande inhämtas från Svenska jägareförbundet. Vidare framgår av 4.2 samma råd, att godkända jägarexamensprov registreras på data hos Svenska Jägareförbundet. Statens jordbruksverks föreskrifter 2 aug. 1993 om upplåtelser av rätt till småviltjakt och fiske statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen: Enligt 8 § gäller för användning av hund vid jakt att hund som vid särskilt test konstaterats inte jagar ren, får användas inom alla områden och vid all jakt. Vid utförandet av sådana tester används elhalsband och sådana bör, enligt Jordbruksverkets allmänna råd 199511 i anslutning till bl.a. djurskyddslagen 1988:534, inte användas annat än av personer som genomgått utbildning som rekommen-

418 Administrationen jakten

derats av Jordbruksverket. Verket har i beslut den 3 mars 1995 34

716/95 beslutat att tills vidare rekommendera bl.a. Jägareförbundets utbildning av renrenhetsinstruktörer.

Länsstyrelsen i Gotlands län har genom beslut den 22 januari 1982 -

l 1.363-3-82 uppdragit Gotlands Skarpskytte- Jägargille Jägare-

förbundets länsavdelning Gotland att i händelse av oljeskador med

biträde av det i varje särskilt fall behövliga antalet personer, avliva

oljeskadad sjöfågel.

Förbundsorganisationen Svenska jägareförbundets beslutande organ är årsstämman och förbundsstyrelsen samt på regional och lokal nivå länsföreningsstämmor respektive årsmöten samt styrelserna i länsjaktvårdsföreningar och jaktvårdskretsar. Årsstärnman består ombud, länsjaktvårdsföreningarna i

av utsedda av förhållande till deras medlemsantal. Förbundsstyrelsen består av ordföranden i förbundet och sex ledamöter valda årsstämman samt generalsekreterare och en arbetstagarrepresen-

av tant. Länsföreningsstämman består av ombud, utsedda avjaktvårdskretsarna i förhållande till deras medlemsantal. Styrelsen för länsjaktvårdsföreningen består ledamöter utsedda länsföreningsstämman. I styrelsen ingår

av av vidare efter länsjaktvårdsföreningens medgivande ledamöter utsedda av länsorgan, länsorganisation eller motsvarande med anknytning till viltvård

markägarorganisationer även myndigheter. Kretsårsmöoch jakt, t.ex. men tet består dels till kretsen anslutna enskilda medlemmar, dels ombud

till kretsen anslutna lokala jaktvårdsorganisationer, dels kretsens utsedda av styrelseledamöter. Kretsstyrelsen består ordförande och övriga ledamö-

valda årsmötet. Verksamheten är organiserad i tre geografiska regioter, av

Norr, Mitt och Syd. Ordförandena i de inom regionen förekommande ner, länsjaktvårdsföreningama utgör ett regionråd, som behandlar ärenden som är för regionen samt frågor där förbundsstyrelsen önskar höra

gemensamma regionrådets mening. Regionrådet utser inom sig ordförande.

Personalørganisationen/Personella resurser

Förbundet har anställd personal vid det centrala kansliet, Stockholm, vid Öster-Malma Jaktvårdsskola, Björnlunda, vid Boda Jakt Fiske AB, Enånger, samt vid forskningsavdelningen, Uppsala. Regionalt placerad personal är regionchefer, regionadministratörer och, vid länsjaktvårdsföreningarna, länsjaktvårdskonsulenter en i varje län, i de större länsjaktvårdsföreningarna eller flera länsjaktvårdare, samt länsadministratörer. Det

en genomsnittliga antalet anställda inom förbundet, omräknat till heltidsanställda och vägda för anställda börjat eller slutat under perioden, var

som enligt bokslutet för 1994 131 st.

Utbildningsresurser Sedan 1947 bedriver Jägareförbundet yrkesutbildning i jakt och viltvård vid Öster-Malma jaktvårdsskola i Södermanland. Ett 20-tal årskurser har av-

SOU l997z9l Administrationen jakten 419

hållits sedan dess och därutöver ett mycket stort antal kurser i viltvård. Dessutom bedrivs en omfattande försöks- och studieverksamhet, ibland universitetsnivå, inom ämnesornrådena viltvård och viltbiologi.

Yrkesutbildning i viltvård och jakt anordnas f.n. vart tredje år. Ca 15 elever kan beredas plats vid varje kurs som omfattar 15 månader. Kursen omfattar ämnen som viltbiologi, viltvård, jaktkunskap, jakthunddressyr, inforrnationskunskap och författningskännedom. De utexaminerade viltmästama kan söka befattningar som jaktvårdtjänstemän inom Jägareförbundet, som jägare/viltvårdare vid skogsbolag, större gårdar etc., som fältassistenter inom viltforskningen eller andra tjänster som kräver viltmästarkompetens. Viltmästarutbildningen kommer i fortsättningen att ske i samarbete med Sveriges Lantbruksuniversitet SLU.

För viltvårdsintresserade vid Öster-Malma ett stort antal kortare

arrangeras kurser och studiedagar.

För allmänheten i viltvård och jaktkunskap, men även i mer speciella -

ämnen som träning och användning av eftersökshundar, viltuppfödning, biotopvård, fällfångst, jaktskytte m.m.

För studiecirkelledare anordnas särskilda kurser i samarbete med -

Studiefrämjandet.

För speciella yrkeskategorier som lärare, skogstjänstemän, länsstyrelse- -

personal och journalister anordnas orienterande kurser inom viltbiologi, viltvård och jaktkunskap.

För Jägareförbundets personal anordnas fortbildningskurser och kon- -

ferenser. För elever vid skogs- och lantbruksskolor samt deltagare i miljövårds-

kurser m.fl. anordnas studiedagar. Varje vår arrangeras slutligen även besöksdagar för allmänheten.

Boda Jakt Fiske AB, av Jägareförbundet helägt bolag, har ett kursprogram som bl.a. rymmer Jägarexamen, Praktisk jakt, Eftersök, Bättre jaktskott och Jakthundens dressyr. På Boda anordnas också renrenhetstest. På Boda har vidare arrangerats ungdomsläger, bl.a. med deltagare från övriga nordiska länder. Boda Jakt Fiske säljer också dagkort för småviltjakt och ñskekort.

Några av förbundets länsjaktvårdsföreningar bedriver utbildnings- och infonnationsverksamhet vid egna kursgårdar. Så sker t.ex. Skedhult i Jönköpings län, Jägartorpet i Värmlands län och Kullen i Kopparbergs län.

Forskningsresurser Verksamheten vid Jägareförbundets forskningsavdelning skall enligt beslut omfattas av forskning, viltövervakning och information. Forskningen vid avdelningen bedrivs ofta i nära samarbete med olika universitet. Av-

420 Administrationen av jakten

delningen bedriver ett brett spektrum av informationsverksamhet, t.ex. telefonrådgivning, mindre utredningar, föredrag, undervisning och symposiearrangemang. Forskningsavdelningen ger också ut rapportserien Viltforum.

Forskningsavdelningen skall ansvara för Jägareförbundets viltövervakning, där avskjutningsstatistik och kunskap om klövviltstammarnas utveckling föreslås få en prioriterad roll. För hantering av viltövervakningsprogrammet har avdelningen utvecklat ett system för datalagring i ett geografiskt informationssystem GIS. Avdelningen är belägen Sveriges Lantbruksuniversitets SLU område i Uppsala och hyr resurser som datanät, bibliotek och laborationslokaler av SLU. Avdelningen har tolv anställda som avlönas via Jägareförbundets baskostnader. En person är placerad vid Jägareförbundets centrala kansli med ansvar för samordningen av Jakt Fauna-frågor i organisationen. Övriga forskningsavdelningen avlönas via externa forskningsanslag. Forskningsavdelningen förfogar över ett 600 ha stort hägn i Sunnäs, norr om Gävle.

Forskningsfinansiering Naturvårdsverket, WWF, Jägareförbundets "Forskningstia" tio kronor av varje medlemsavgift, Stiftelsen skogsbrukets forskningsfond, Skogsstyrelsens forskningsfond, Sydkraft/Vattenfall, Carl Tryggers stiftelse, Karl Erik Önnesjös Stiftelse och Skogsbruket.

Resursen medlemmar och förtroendevalda Den 30 juni 1995 var antalet medlemmar i Jägareförbundet 198 804. Antalet länsjaktvårdsföreningar är 25, antalet kretsar 378 och antalet anslutna lokala jaktvårdsorganisationer 3 560. Antalet förtroendevalda centralt, i länsjaktvårdsföreningar och jaktvårdskretsar uppgår till cirka 6 000, varav cirka 5 500 lokalt i förbundets jaktvårdskretsar.

Ekonomiska resurser År 1994 hade förbundet intäkter på sammanlagt 132,3 miljoner kr,varav 46,5 miljoner avsåg intäkter från jaktvårds- och viltskaderegleringsfonder, 5,3 miljoner anslag och bidrag, 47,8 miljoner medlemsavgifter samt 32,7 miljoner fakturering och övriga intäkter. Verksamhetens kostnader uppgick detta år till 126,1 miljoner kr.

Central verksamhet Jägareförbundet centralt svarar för kontakterna med regering, riksdag, centrala myndigheter, riksorganisationers centrala organ samt för förbundets omfattande internationella kontakter. Här skall särskilt noteras det omfattande arbete som bedrivs inom den av Jägareförbundets förbundsstyrelse utsedda jakttidsberedningen. Jakttidsberedningen består av 18 röstberättigade ledamöter samt en observatör. Jakttidsberedningen redovisar sina förslag till förbundsstyrelsen som beslutar om Jägareförbundets förslag till

Administrationen jakten 421

ändrade jakttider. Jägareförbundets förslag till ändringar jakttiderna

av ställs till Naturvårdsverket.

Jaktmarkskommittén bestående företrädare för AssiDomän Skog AB,

av Lantbrukarnas Riksförbund, Jordägareförbundet, Skogsägamas Riksförbund, Jägarnas Riksförbund, Korsnäs AB, Stora Skog AB, MoDo AB, SCA Skog AB samt Svenska Jägareförbundet är liksom jakttidsberedningen

ett rådgivande organ. Kommittén har bland annat diskuterat frågor kring viltstammarnas utveckling och beskattning, utarbetat ett gemensamt förslag till ny lag om jaktvårdsornråden, arbetat fram kriterier för prissättning jakt-

av mark m.m.

Det centrala kansliet ansvarar vidare för registerhanteringen av jägarexamensregistret och jaktkortsregistret samt planering och samordning viss

av verksamhet. Jägareförbundet centralt svarar för produktionen av tidningen Svensk Jakt och har också en mycket omfattande produktion böcker,

av videor och informationsmaterial. Arbetsgivaransvaret för förbundets

personal åvilar förbundet centralt.

Länsverksamheten Löpande arbetsuppgifter Länsverksamhetema arbetar under förhållanden

och med problem, som på grund av bl.a. geografiskt läge och därmed

sammanhängande viltförhållanden, avsevärt kan skilja mellan de olika länen. Arbetsuppgifterna gäller rådgivning, utbildning, information, utredningar, remisser samt sammanställningar besluts- och arbetsunderlag.

Jägarexamen Inom varje länsjaktvårdsförenings verksamhetsområde finns en ledningsgrupp för jägarexamen, vilken leder verksamheten i enlighet med Naturvårdsverkets direktiv. I ledningsgruppen ingår representanter för länsjaktvårdsföreningen och Jägarnas riksförbunds distrikt. Inom varje län finns ett antal provbanor för jägarexamen, f.n. totalt 315 st i landet. Vid varje sådan provbana finns ett antal provledare, f.n. totalt l 486 st i landet, vilka efter utbildning förordnas av polismyndigheten. Provledaren utfärdar ett intyg över avlagda prov, vilka registreras hos Jägareförbundet.

Särskilda projekt Viltvård i samverkan Jägareförbundet de organisationer

- är en av som knutits till den centrala ledningsgruppen förinforrnations- och utbildningskampanjen Viltvård i samverkan. Ute i länen ingår Jägareförbundets personal i projektgrupperna, ofta som projektledare.

Viltvård i jordbruket En kursbok producerad Jägareförbundet i

- av samarbete med LRF och framställd med bidrag från Skolverket. Boken trycktes efter det att Sverige blivit medlem i EU och svenskt jordbruk därmed underkastats unionens jordbrukspolitiska program. Till kursboken

422 jakten Administrationen av

är därför fogad en kompletterande folder "Att träda i viltvårdens tjänst"

innehåller råd och anvisningar till de jordbrukare som vill använda som avställd mark för viltfoderproduktion.

Bly/Altemativhagel Sedan några tillbaka driver Jägareförbundet en in-

formations- och utbildningskampanj som syftar till att jägarna skall över från blyhagel till för miljön ofarliga altemativhagel vid jakt i våtmarker och över vattendragÄFörändamålet har video och särskild infonnationsbroschyr producerats.

Agenda 21 -I arbetet med de regionala miljöstrategierna deltar i en del län länsjaktvårdsföreningarna, och i det lokala Agenda 21-arbetet medverkar i några fall också representanter för Jägareförbundets jaktvårdskretsar.

Jägareförbundets pågående forskningsprojekt Effekter stora växtätare skogsvegetation, Älg och biotopvård, Kraft-

av ledningsgator och vilt, Biotoper och vilttillgång, Älgpopulation och födan, Balanserad älgstam, Älg, rådjur och radioaktivitet, Älgens populationsdynamik i Uppland, Reglering älgstammen, Älgens populationsdynamik,

av Rådjurens betesmönster och bete barrplantor, Det Skandinaviska Bjömprojektet, Björnens betydelse som älgpredator, Populationstillväxt, dynamik och spridning hos vildsvinet i mellersta Sverige, Biotopval hos skogshare, Åldersrelaterad föryngring hos Viktiga mortalitetsfaktorer

orre, i onpopulation, Hur stort uttag kan göras ripstam, Utsättnings-

en ur en försök med rapphöns, Effekten skogshöns tillgången av underväx-

röjning vid gallring, Andfåglars populationsdynamik, Monitoring av gäss, Minkens effekter vattenfåglar, Projekt Utter.

Sveriges jordägareförbund

Förbundet har jakt- och ñskekommitté. Det finns en mycket lång

en erfarenhet och stor sakkunskap inom jakt- och viltvårdsfrågor bland med- Iemmarna. Förbundet är representerat i Viltvård i samverkan, Svenska jägareförbundets jaktmarkskommitté, är remissorgan till Naturvårdsverket samt har ledamöter i länsviltnämnder.

Sveriges Ornitologiska förening SOF

SOF är ofta remissinstans i fågelskyddsfrågor. SOF har också en represen-

i jakttidsberedningen. SOF har fågelskyddskommitté samt en jakttant en

behandlar de rent jaktliga frågorna. Arbetet sker ideellt. grupp som Ekonomiska saknas för att anställa den fågelskyddsintendent

resurser föreningen behöver. För närvarande behandlas fågelskyddsärenden huvudsakligen generalsekreteraren, och i viss mån av styrelseledamöter.

Administrationen jakten 423

SOF upprättar för närvarande en databank för publicerad litteratur om jaktbara fågelarter. SOF deltar i jakttidsberedningen, handlägger fågelskyddsärenden och driver artprojekt jaktfalk och skarv, två arter med anknytning till jaktliga frågor. SOF driver även internationella fågelskyddsfrågor genom Birdlife International, som är ett nätverk bestående av fågeloch naturskyddsorganisationer från ett stort antal länder över hela världen.

9.4.2 Uppdraget till Svenska jägareförbundet att leda den

praktiska viltvârden och jakten

SOU 1936:38 Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor

Initiativet till denna utredning kom via en motion i andra kammaren vid 1931 års riksdag. I motionen hemställdes att Kungl. Majzt skulle utarbeta ett förslag till ordnande av jaktvårdsarbetet i landet och i samband därmed införa bestämmelser om erläggande av en jaktvårdsavgift som villkor för att idka jakt; allt i huvudsaklig överensstämmelse med ett av Domänstyrelsen avgivet yttrande Svenska jägareförbundet gjord fram-

över en av ställning om lagstiftning i ämnet. I utlåtande över motionen delade jordbruksutskottet motionärens uppfattning att förhållandena jaktens och jaktvårdens område inom landet inte var tillfredsställande. Särskilt betänklig

den tillbakagång viltstammen som under senare år allt hastigare var av ägde rum. Kungl. Majzt tillsatte en utredning och gav bl.a. följande riktlinjer för utredningens bedrivande SOU 1936:38 s. 6 f..

"...frågan avgifter för rätt att idka jakt. Nämnda fråga vore av

gammalt datum. Sedan densamma vid flera tillfällen tidigare varit före-

mål för överväganden,...Med hänsyn härtill och till de betänkligheter

otvivelaktigt mötte mot ett allmänt skatteläggande av rätten att jaga

som

kunde ifrågasättas, huruvida anledning förelåge att ånyo upptaga denna

fråga till utredning. Depanementschefen sade sig emellertid anse, att

frågan det sätt borde göras till föremål för ny prövning, att närmare

undersökning företoges rörande de utgiftsändamål jaktens område

allmänna medel skäligen kunde ifrågakomma. Skulle

vartill bidrag om

det, sedan behovet dylika understöd i detalj utrönts, visa sig, att

härför erfoderliga medel icke lämpligen kunde åvägabringas annat

sätt, torde utredningen böra utsträckas att avse frågan om de behövliga

medlens anskaffande genom uttagande av jaktvårdsavgift i sådan form

som i görligaste mån lämnade den enskilde jordägarens jakträtt

oförkränkt."

424 Administrationen av jakten

Utredningsmannen, Gustaf Adolf Bouveng, kom fram till att ledningen av det s.k. jaktvårdsarbetet borde anförtros ettdera av två alternativ. Alternativen var antingen att anförtro ledningen en ny statlig myndighet eller att låta ledningen handhas av då befintliga frivilliga jaktvårdsorganisationer. Motivet för att en organiserad ledning av jaktvårdsarbetet över huvud taget behövdes var följande a. a. s. 87.

"En lagstiftning att främja jaktvården och som i sådant

som avser syfte så fullständigt som möjligt upptaget regler för jaktutövning och viltvård kan, som inledningsvis framhållits, förväntas bliva av betydelse redan därigenom, att den underlättar skapandet av en opinion i av lagstiftaren önskad riktning. Den enskilde jaktutövaren får genom en sådan lagstiftning vägledning i fråga om de normer efter vilka han uti ifrågavarande hänseenden skall rätta sitt handlande, dock kanske i främsta rummet så, att han ur lagen kan inhämta vad som därutinnan icke är honom tillåtet. I fråga om av lagstiftaren åsyftade positiva åtgärder till jaktvårdens främjande kan visserligen en av jaktvårdsintresse besjälad jakträttsinnehavare, såsom ock erfarenheten visar, uträtta mycket värde, men räckvidden härav måste dock bliva begränsad,

av bland annat beroende på, att hans initiativ icke når så synnerligen långt utöver hans eget jaktornrådes gränser ävensom att han som regel saknar erfoderlig överblick över förhållandena det jaktliga området i allmänhet. Skola därför till jaktvårdens fromma givna föreskrifter få allmännelig betydelse, fordras att desammas omsättande i praktiken kommer att ske under medverkan och överinseende av personer med på området erfoderlig sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet. Kravet på förefintlighet sagda kvalifikationer understrykes ytterliga-

därest i betraktande tages, att arbetet med jaktvårdens främjande re, städse bör ske under hänsynstagande till att av densamma berörda näringars intressen trädas för nära. Att undersöka huru den sålunda erfoderliga ledningen av jaktvårdsarbetet lämpligast bör vara organiserad och därom avgiva förslag har ock, i enlighet med de utredningsmannen lämnade direktiven, utgjort en betydelsefull del av hans uppdrag."

Vid valet mellan att anförtro denna ledning antingen en statlig myndighet eller en frivillig jaktvårdsorganisation anförde utredningsmannen argument för och emot.

Enligt utredningsmannen skulle en sakkunnig myndighet kunna överlämavgörandet av åtskilliga jaktvårdsärenden som belastade Kungl. Majzt. nas Även åtskilliga jaktvårdsärenden i vilka beslutanderätten tillkom lokal

Administrationen av jakten

myndighet skulle kunna överflyttas till den centrala myndigheten. Att överlämna ledningen av och tillsynen ett statligt organ skulle, enligt utredningsmannen, medföra att ledningen blev utövad efter enhetliga, rationella principer samt under opartiskt hänsynstagande till alla av saken berörda intressen. En sådan ledning skulle dock medföra såväl organisatoriska som praktiska olägenheter enligt utredningsmannen som vidare anförde följande a.a. s. 88 f..

"Flertalet jaktvårdsärenden kräva emellertid snabbhet i avgörandet. Vill man därför från början gardera sig mot ogynnsamt verkande försening i handläggningen av desamma, torde man bliva nödsakad uppdela den ifrågavarande ledningen av jaktvârdsarbetet flera personer, vilket med andra ord skulle innebära tillskapandet av ett nytt ämbetsverk. Detta synes man emellertid böra undvika. Visserligen kan tillkomsten av ett sådant ämbetsverk jämväl tänkas bidraga till ett förverkligande av naturskyddsrörelsens önskemål om statlig ledning av naturskyddet, enär det synes ligga nära tillhands att under ämbetsverkets förvaltning lägga inte endast jaktvårds- utan även naturskyddsärendena. De senare äro emellertid av synnerligen mångskiftande art och jaktvården utgör allenast en mindre detalj av desamma, varför det kan befaras, att vid ett sammanförande under en ledning av jaktvârdsarbetet och naturskyddsarbetet jaktvårdsintresset skall komma i andra hand. En viss divergens i uppfattning om mål och medel torde vidare föreligga mellan naturskyddets talesmän och jaktvårdarna, såtillvida som de förra synas mera ensidigt lägga huvudvikten vid det negativt betonade skyddandet av naturen, medan för jaktvårdarna numera det väsentliga blivit att genom positiva åtgärder av varjehanda slag uppbygga, vårda och berika djurlivet. Även emellertid

om man den ena eller andra vägen lyckas ernå en tillfredsställande lösning i fråga om organisationen av jaktvårdsarbetets statliga ledning, måste man räkna med, att åtskilliga jaktvårdsärenden äro av den beskaffenhet, att deras handläggning och avgörande icke utan olägenhet kan anförtros annan än lokal myndighet. Då det givetvis är uteslutet att göra denna lokala myndighet, som väl fortfarande bör vara länsstyrelsen, till en underinstans av den centrala jaktvårdsmyndigheten, kommer även i fortsättningen jaktvårdsärendena att passera skilda vägar. Uppdragandet av gränserna mellan länsstyrelsernas och den centrala jaktvårdsmyndighetens kompetensområde torde även bliva förenat med svårigheter. Härtill kommer slutligen att en aldrig så väl organiserad och av nit för saken besjälad central jaktvårdsmyndighet dock ytterst för ett resultatrikt arbete är beroende av det enskilda initiativet. Att detta initiativ,

för närvarande är förkroppsligat i de frivilliga jaktvårdsföreningsom arna samt Svenska jägareförbundet, inrymma erfoderligt inflytande i en

426 Administrationen av jakten

organisation sådan som den ovan skisserade synes emellertid jämväl möta svårigheter.

Vad nu anförts har synts utredningsmannen giva vid handen, att jaktvårdsarbetets ställande under centraliserad statlig ledning, trots de fördelar som därav skulle vinnas, dock icke är den lämpligaste lösningen av frågan om jaktvårdsorganisationens utfonnning."

Utredningsmannen fann alltså att en central statlig ledning av jaktvårdsarbetet inte var den lämpligaste lösningen utan förordade att denna ledning i stället skulle omhändertas av befintliga länsjaktvårdsföreningar samt Svenska jägareförbundet. Till stöd fören sådan ordning anförde utredningsmannen huvudsakligen följande a. a. s. 89 f..

"Att, ändock många marker uppvisa en, särskilt i fråga om vissa arter, förhållandevis riklig villebrådsstam, att jaktvård bedrives så många områden som verkligen är fallet, samt att intresset för jaktvården är i ständigt stigande inom vida kretsar...är i främsta rummet att tillskriva det av de frivilliga jaktvårdssammanslutningarna bedrivna målmedvetna och uppoffrande arbetet. I spetsen för detta arbete hava gått länsjaktvårdsföreningarna och dessas centrala sammanslutning, Svenska jägareförbundet. Måhända frestas man, särskilt vid en jämförelse med förhållandena i andra länder, att beteckna resultaten av detta arbete såsom skäligen blygsamma och väl må man i ett eller annat fall kunna tveka om, huruvida i arbetet använda metoder alltid varit odelat lyckliga, man må vid sådan kritik förglömma, att dessa föreningar endast förfogat över obetydliga penningmedel och att de därför för sin verksamhet varit hänvisade till frivilliga, praktiskt taget oavlönade krafter, vilka kanske icke haft fönnågan att vinna gehör hos just de kretsar, som framför allt borde nås av jaktvårdspropagandan.

Vad som ur ovanberörda synpunkter för närvarande torde kunna anmärkas mot sammansättningen av jaktvårdsföreningamas styrelser att desamma väl ensidigt representera jägarintresset. Därest man, såsom i förslaget avses, jaktvårdssammanslutnings styrelse vill lägga verkställandet av utredning i sådana frågor som till exempel bekämpandet av viltskador, lärer emellertid bliva nödvändigt att styrelsen giva en sådan sammansättning, att bedömandet av en dylik fråga kommer att ske under tillbörligt hänsynstagande till andra än de extrema jägarsynpunkterna...Då enligt förslaget föreningarna skola komma att handhava betydande medel av i viss mån allmän karaktär, fordras ökat inflytande av det allmänna i fråga om kontrollen över dessa medels användande. Föreningsstyrelsernas karaktär av åtminstone halvofñciell institution synes slutligen kräva, att de i sitt handhavande av dem anförtrodda

Administrationen avjakten

funktioner komma att vara underkastade samma ansvar som i allmänhet

är stadgat beträffande funktionärer i motsvarande ställning."

Utredningsmannens förslag till lag om rätt till jakt innehöll inga bestämmelser om ledningen av jaktvårdsarbetet. I lagen fanns dock regler om skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift. I förslagets 18 § stadgades att den som ville utöva jakt var skyldig att erlägga jaktvårdsavgift och att influtna avgifter skulle bilda en fond, kallad jaktvårdsfonden vilken efter Konung-

bestämmande skulle användas till främjande av jaktvården inom landet. ens Utredningsmannens förslag till jaktstadga innehöll en avdelning som rubricerades Jaktvårdsarbetet. Den innehöll bl.a. bestämmelser om jaktvårdsorganens sammansättning och verksamhetsformer.

Enligt utredningsmannens förslag skulle centralt organ för rikets jaktvårdsföreningar vara Svenska jägareförbundet och envar som förvärvade medlemskap i en jaktvårdsförening skulle bli medlem av Svenska det. Jaktvårdsföreningarnas stadgar skulle fastställas av länsstyrelsen och Svenska jägareförbundets av Konungen.

Ledningen av den omedelbara tillsynen över jaktvårdsarbetet inom jaktvårdsföreningens verksamhetsområde skulle handhas av föreningens styrelse, kallad jaktvårdsstyrelsen. Styrelsen skulle bestå av sex personer

ordföranden skulle utses av länsstyrelsen samt en ledamot vardera av varav länsstyrelsen och hushållningssällskapet. På jaktvårdsstyrelsen ankom det främst att

med uppmärksamhet följa villebrådsstammarnas såväl kvantitativa

kvalitativa utveckling inom verksamhetsområdet och framlägga de som förslag som av denna utveckling kunna föranledas,

förvalta de medel jaktvårdsfonden som för jaktvårdsföreningens

ur verksamhet kunna bliva tillgängliga,

öva tillsyn över att jakten utövas och jaktvården bedrives enligt de riktlinjer angivas i lagen om rätt till jakt samt under iakttagande i

som nämnda lag, jaktstadga eller författning meddelade föreskrifter till

annan villebrådets skydd och förkovran ävensom hindrande av intrång i andra näringars intressen,

428 Administrationen av jakten

4. verka för att ägare av intill varandra gränsande fastigheter

sammansluta sina ägor till jaktområden ävensom biträda vid utforrnandet avtal

av fastighetsägarna emellan,

i övrigt tillhandagå jakträttsinnehavare med råd och anvisningar rörande jaktens utövande samt därigenom ävensom beviljande av medel till skyddsanordningar, utfodring, inplantering vilt och dylikt direkt bidra

av till främjandet av en allmännare rationell jaktvård,

tillhandahålla länsstyrelsen och andra myndigheter yttranden och upplysningar i jaktliga frågor samt

verka för åvägabringande av tillförlitlig jaktstatistik.

Svenska jägareförbundet skulle, enligt den av utredningsmannen föreslagna jaktstadgan, företrädas av en centralstyrelse som skulle bestå nio leda-

av möter. Av dessa nio ledamöter skulle en ledamot representera den biologiska vetenskapen, en vara sakkunnig i fråga om de av jaktvårdsarbetet mest berörda näringarna, nämligen skogsskötsel och jordbruk, och en besitta domarkompetens. Dessa tre ledamotplatser skulle utses av Kungl. Maj:t. Två av dessa ledamöter skulle utses efter förslag från dels Vetenskapsakademien, dels av Domänstyrelsen och Lantbruksstyrelsen gemensamt.

Svenska jägareförbundet skulle enligt utredningsmannens förslag till jaktstadga ha till uppgift

att med uppmärksamhet följa utvecklingen av jakthushållningen inom riket samt utöva tillsyn över att jaktvårdsföreningarna så bedriva sin verksamhet, att landets anspråk god och ändamålsenlig jaktvård tillgodoses, ävensom göra de framställningar och framlägga de förslag som härav kunna föranledas,

att genom en för varje fall lämpad upplysningsverksamhet öka kännedomen om lagar och författningar jaktens och naturskyddets områden, sprida kunskap om olika djurslags levnadsbetingelser samt behov av vård och skydd, motarbeta användandet av förödande och plågsamma jaktmetoder samt verka för ökad förståelse överhuvud för människans förpliktelser mot den levande naturen,

att avge yttranden och verkställa utredningar i ärenden som av Konungen eller myndigheter för sådant ändamål till förbundet överlämnas,

Administrationen jakten 429

att förvalta de medel ur jaktvårdsfonden ställas till förbundets

som förfogande samt

att upprätta en för hela riket omfattande jaktstatistik.

Av den allmänna motiveringen till jaktstadgan framgår att i fråga om de jaktvårdsföreningarna och Svenska jägareförbundet åliggande allmänna uppgifterna dessa bör lösas främst genom ett allsidigt och grundligt upplysningsarbete vilket bör bedrivas dels genom tidskiftsverksamhet, dels

genom mer personlig påverkan såsom föredrag, ñlmförevisningar och demonstrationer a. a. s. 95.

Enligt utredningsmannens förslag skulle jaktvårdsfondens medel förvaltas av Statskontoret. Av de influtna medlen skulle fem procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden och utfärdandet av jaktkorten förenade kostnaderna, fem procent stå till Konungens förfogande för att användas till jakt- och naturvårdande ändamål av allmänt intresse, femton procent utbetalas till Svenska jägareförbundet för dess verksamhet, tio procent avsättas för att av Konungen användas till utjämnande av brist i jaktvårdsförenings stat samt återstoden eller sextiofem procent överlämnas till jaktvårdsföreningen.

Proposition 1938:46 med förslag till lag om rätt till jakt m.m.

l propositionen s. 27-31 redogjordes för utredningsmannens förslag om jaktvårdens organisation och finansiering varvid bl.a. följande nämndes. Utredningsmannen har framhållit att en lagstiftning för jaktvårdens främjande kunde förväntas få betydelse redan genom att understödja skapandet av en opinion i önskad riktning samt genom att påverka enskilda jägare och andra. Dessa verkningar antogs dock få ganska begränsad räckvidd. För att "skänka allmännare betydelse de till jaktvårdens fromma givna föreskrifterna erfordrades, att dessas omsättande i praktiken skedde under medverkan och överinseende av personer med erfoderlig sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet". Utredningsmannen har föreslagit att organiserandet av sådan ledning skall anförtros de frivilliga jaktvårdsorganisationerna. I fråga om de uppgifter som skall åvila de föreslagna organisationerna har utredningsmannen anfört att det främst erfordras ett allsidigt och grundligt upplysningsarbete, vilket borde bedrivas dels genom

430 Administrationen avjakten

tidskriftsverksamhet och dels genom mer personlig påverkan såsom föredrag, frlmförevisningar och demonstrationer.

Departementschefen biföll införandet av en särskild s.k. jaktvårdsavgift. Influtna avgifter bildade en fond, s.k. jaktvårdsfond, vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av jaktvården. Fonden skall enligt jaktstadgan 1938:279 förvaltas av Statskontoret.

När det gällde den av utredningsmannen föreslagna organisationen bifölls dock inte detta förslag. Departementschefen anförde i denna del följande a. prop. s. 38.

"Vad beträffar den utredningsmannen föreslagna organisationen har

jag kommit till den uppfattningen att det med densammas genom-

förande bör kunna anstå, tills någon erfarenhet vunnit dels i vad mån

den föreñntliga frivilliga organisationen visar sig vara i stånd att

tillgodose de ökade anspråk sakkunnig och opartisk ledning av

jaktvårdsarbetet, den lagstiftningen kan komma att kräva, dels

som nya

i vilken utsträckning medel för jaktvårdsändamål komma att stå till

förfogande. I detta sammanhang vill jag anmärka, att även med den av

honom uppskattade medelsbehovet synes kvarstå i huvudsak oförändrat. Fördelningen olika utgiftsändamål av de till jaktvårdsfonden

inflytande medlen torde få ankomma på Kungl. Majzt att med anlitande

nödig sakkunskap verkställa, därvid dock bör iakttagas, att huvud-

delen de från ett län härrörandejaktvårdsavgifterna bör i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningsmannens förslag komma jaktvårds-

arbetet i län till godo. Den länsstyrelserna enligt utrednings-

samma

förslag åvilande uppgiften att taga befattning med jaktvårds-

mannens

ärendena torde i huvudsak kunna bibehållas, då jag förutsätter att

tillgången jaktvårdsmedel skall medgiva, att erfoderlig sakkunskap

ställes till länsstyrelsernas förfogande."

Jordbruksutskottets betänkande 1938:JOU53

Utskottet biträdde förslaget jaktvårdsavgift och att avgifterna bildar en

om jaktvårdsfond, vilken efter Konungens bestämmande används till främjandet

jaktvården. När det gällde vad medlen skulle användas till anförde av utskottet följande s. 39.

"Såsom i betänkandet framhållits lärer det kunna förväntas, att en lag-

stiftning förjaktvårdens främjande får betydelse redan genom att under-

Administrationen jakten 431

stödja skapandet av en opinion i önskad riktning samt att

genom påverka enskilda jägare och andra. Utskottet, som inledningsvis anslutit sig till denna uppfattning, förmenar dock, att dessa verkningar måste antagas få en ganska begränsad räckvidd. För att de till jaktvårdens fromma givna föreskrifterna skola få en allmännare betydelse erfordras enligt utskottets åsikt, att deras omsättande i praktiken förbindes med en under medverkan av personer med sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet bedriven upplysnings- och organisationsverksamhet. Denna kräver för sitt utförande icke obetydliga penningmedel. De lokala jaktvårdssammanslutningama, vilkas yttersta förgreningar utgöras av jaktvårdsområdena, torde för att kunna fylla sin uppgift i många fall bliva i behov av understöd i olika fonner. Åtskilliga jakt- och naturvårdande åtgärder av mera allmänt intresse ha hittills fått stå tillbaka

av brist på medel. Utskottet, som med dessa exempel allenast velat antyda en del av de uppgifter för jaktvårdsarbetet, vilkas genomförande är beroende av att medel för ändamålet stå till förfogande, ansluter sig till grundtanken i Kungl. Majzts förslag att de nödiga medlen skola åstadkommas av de jagande själva, främst genom erläggande av s.k. jaktvårdsavgift."

I organisationsfrågan anförde utskottet följande s. 42 f..

"Utskottet vill till sist i samband med förevarande paragraf framhålla vikten av att det med stöd av jaktvårdsfonden bedrivna jaktvårdsarbetet kommer att läggas bredast möjliga bas och under hänsynstagande till de olika jaktens område representerade intressena. Då, såsom departementschefen framhållit, med genomförandet av den i betänkandet föreslagna jaktvårdsorganisationen lärer anstå tills vidare, synes ansvaret för jaktvårdsarbetet komma att främst åvila den nuvarande helt frivilliga jaktvårdsorganisationen, d.v.s. Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar i länen. Häremot torde intet annat vara att erinra än att det för jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande enligt nyss angivna riktlinjer blir av betydelse, att jämväl förbundet utvidgar sin bas och sålunda söker draga till sig även i form av kollektiv anslutning de

- ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutnin garna ochicke minst de, som bildats med stöd av de föreslagna bestämmelserna om jaktvårdsområden. Utskottet vill därjämte ifrågasätta, om icke de befintliga länsjaktvårdsföreningarna skulle kunna i sin nuvarande frivilliga form bereda plats i sina beslutande organ för representanter för hushållningssällskap och landsting med flera i enlighet med de riktlinjer, som härför uppdragits i betänkandet. I fråga om kontrollen över jaktvårdsmedlens användning förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t kommer att utfärda de därför nödiga bestämmelserna."

432 Administrationen av jakten

SOU 1950:40 Betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen

1 betänkandet redovisas att så gott som samtliga jaktvårdsmedel tilldelats Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar. Kontrollen över hur medlen använts utövades av ett Kungl. Majzts ombud hos förbundet. Ombudet granskade användningen av bidragen ur jaktvårdsfonden ur synpunkten av deras tillgodogörande för åtgärder ijaktvårdande syfte. Ombudet ägde närvara vid sammanträden med respektive sammanslutningar och deras beslutande och verkställande organ samt ta del av deras räkenskaper och övriga handlingar.

Jaktåret 1949/50 uppgick antalet medlemmar till över 125 200. Av dessa

omkring 42 300 personligen anslutna till förbundet. Återstoden utgjordvar

samtliga då förefintliga 767 jaktvårdsområden es av personer, som genom och 757 lokala jaktvårdssammanslutningar anslutits till länsjakt-

genom vårdsföreningarna. Förbundet har således, enligt utredningen, följt jordbruksutskottets anvisningar och lagt sin verksamhet bred bas s. 133 ff..

Enligt utredningens mening har den frivilliga organisationen jaktvårds-

av arbetet visat sig i stort sett ändamålsenlig och väl ägnad att tillgodose

vara de krav av departementschefen uppställdes i 1938 års proposition.

som Genom denna organisation har också möjliggjorts att jaktvårdsmedlen kommit jaktvården till godo utan större administrationskostnader.

Utredningen förordar att ledningen av jaktvårdsarbetet även i fortsättningen helt anförtros Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.

Vad anförts innebär dock enligt utredningen inte, att en fastare organisa-

nu tion förbundet inte skulle vara önskvärd. Efter samråd med jaktutred-

av ningen har emellertid en inom förbundet tillsatt organisationskommitté i september 1950 avgivit ett förslag, synes vara ägnat att tillgodose

som nämnda önskemål och samtidigt innebär en ändamålsenlig lösning av

som vissa andra organisatoriska spörsmål inom förbundet.

Förslaget innebär bl.a. att den nuvarande förbundsstyrelsen skulle ersättas

överstyrelse. En ledamot i denna skulle utses av varje länsförening, av en

sou 1997:91 Administrationen av jakten 433

varjämte kongressen skulle välja högst 7 ledamöter. Dessutom skulle ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t. I stället för arbetsutskott skulle finnas en förbundsstyrelse, bestående av överstyrelsens ordförande samt sex av kongressen ur Överstyrelsen valda ledamöter, varav två skulle representera södra, två mellersta och två norra Sverige. En av förbundets revisorer skulle utses av Kungl. Maj:t.

Enligt utredningens mening var det i synnerhet med hänsyn till de

betydligt ökade medel, som enligt utredningens förslag skulle ställas till förbundets förfogande angeläget att sätt kommittén föreslagit det

allmänna bereddes ett större inflytande över förbundets verksamhet än som för närvarande är fallet. Om ordföranden i Överstyrelsen och förbundsstyrelsen samt en ledamot i förstnämnda organ och en revisor utses av Kungl. Majzt, torde ett särskilt ombud för kontroll över användningen av jaktvårdsmedlen inte vidare erfordras.

De förteckningar, som Svenska jägareförbundet med ledning av inbetalningskupongerna har att upprätta, bör enligt utredningen uppställas länsvis samt snarast möjligt översändas till vederbörande polismyndighet. Därjämte bör förbundet tillställa länsjaktvårdsföreningarna ett exempel av förteckningen för respektive län. Genom ett sådant förfaringssätt erhålls enligt utredningens mening minst lika goda möjligheter att kontrollera att jägarna lösa jaktkort som med det nuvarande systemet. Givetvis bör dock särskilt

inför obligatorisk ansvarighetsförsäkring, knuten till erläggandet om man en av jaktvårdsavgiften även i fortsättningen kontroll äga rum genom

stickprovsundersökningar under jakten. I de nuvarande bestämmelserna härom anser utredningen ingen ändring erforderlig.

Proposition 1951:189 med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 nr 274 om rätt till jakt, m.m.

I likhet med utredningen departementschefen det önskvärt att det

anser allmänna erhåller större inflytande än över ledningen av jaktvårds-

nu arbetet. Detta önskemål enligt departementschefen, emellertid bli i

synes, skälig grad tillgodosett Svenska jägareförbundet omorganiseras i enlig-

om het med förbundets stadgeförslag. Under denna förutsättning bör därför, enligt departementschefen, ledningen av jaktvårdsarbetet alltjämt anförtros

434 Administrationen avjakten

svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar. Som hittills torde det få ankomma Kungl. Majzt att pröva, huruvida i visst fall anslag från jaktvårdsfonden kan beviljas även annan organisation s. 61.

Tredje lagutskottets betänkande 1951:14

Utskottet anförde bl.a. följande s. 41 f..

"Däremot har utskottet ingenting att invända mot de ändringsförslag i övrigt, vilka i detta sammanhang departementschefen säger sig ämna förelägga Kungl. Majzt om riksdagen gör erinran mot dem. Förslagen röra uppbörden avjaktvårdsavgiftema, fördelningen avjaktvårdsmedlen och ledningen av jaktvårdsarbetet. Enligt propositionen skall jaktvårdsarbetet även i fortsättningen ledas av svenska jägareförbundet. Vid tillkomsten av 1938 års jaktlag uttalade jordbruksutskottet, att förbundet borde vidga sin bas och söka draga till sig de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningama. En kraftig utvidgning av förbundet har otvivelaktigt sedan detta uttalande gjordes. Sålunda har

ägt rum förbundets medlemsantal ökat från 25 902 medlemmar den 31 december 1938 till 125 121 medlemmar den 30 juni 1950. Enligt utskottets uppfattning är det dock icke tillfredsställande att två riksorganisationer som svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund, vilka båda ha jaktvårdens främjande sitt program, under konkurrerande former verka vid sidan av varandra. Om förutsättningar funnes för samverkan mellan dessa organisationer, skulle ökade grupper av jaktintresserade kunna beredas inflytande ledningen av jaktvårdsarbetet. Säkerligen skulle detta bliva till fromma för jaktvården i landet."

Betänkandet Vilt och jakt SOU 1983:21

Jakt- och viltvårdsberedningen anför följande under rubriken den centrala administrationen s. 332 f..

"Beredningen anser att de ideella organisationerna, i första hand de båda jägarorganisationerna, även i fortsättningen bör svara för administrationen av det praktiska viltvårdsarbetet. Successivt har en anpassning ansvarsområden och arbetsuppgifter skett mellan natur-

av vårdsverket myndighetssidan och olika organisationer, främst Svenska jägareförbundet, den ideella sidan. Det nuvarande systemet

berörda myndigheter och organisationer fungera bra. Från bedöms av olika håll har dock anförts att jägareförbundets ställning och arbetsuppgifter kan intryck att organisationen har en myndighetsfunktion.

ge av Beredningen därför att det finns skäl att precisera jägareförbun-

anser

Administrationen jakten

dets roll. Det bör klargöras att jägareförbundet har ett betydande ansvar för jakten och den praktiska viltvården i övrigt genom att förbundet organiserar en stor del av landets jägare. Genom den personal som inom jägareförbundet anställts med utnyttjande av medel ur jaktvårdsoch viltskadefondema skall jägareförbundet därutöver lämna råd och upplysningar om viltskötsel och jakt till myndigheter, företag, organisationer och enskilda. Sådan rådgivning skall lämnas utan hänsyn till eventuell organisationstillhörighet. Av den föregående framställningen framgår att det dessutom bör förutsättas att förbundet åtar sig vissa bestämda uppgifter. Vissa arbetsuppgifter bör, som redan nu sker, fullgöras av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

Med hänsyn till den viktiga roll jägareförbundet spelar i skötseln av de svenska viltstammarna samt att förbundets verksamhet i betydande utsträckning finansieras med medel ur jaktvårds- och viltskadefondema, anser beredningen det önskvärt att samhället har god insyn i förbundets verksamhet. Detta bör dock inte ske genom att regeringen utser ordförande i förbundets överstyrelse. Beredningen anser att posten som ordförande i jägareförbundets överstyrelse, i likhet med vad som sker i andra organisationer, skall tillsättas genom demokratiska val inom organisationen. Samhällets insyn i förbundets verksamhet bör i stället garanteras genom att regeringen utser två ledamöter och suppleanter för dessa i förbundets överstyrelse samt en revisor och en suppleant för denne. Denna ordning är i huvudsak densamma som den som gäller för riksidrottsförbundet."

Proposition 1986/87:58 Om jaktlag, m.m.

Föredragande statsråd anförde följande s. 63.

"Jag delar beredningens uppfattning att det inte finns skäl för någon mer ingripande förändring av den nuvarande administrationen jaktens och viltvårdens område. Arbetsfördelningen mellan å ena sidan myndighetema, dvs. i första hand naturvårdsverket och länsstyrelserna, och å andra sidan frivilligorganisationerna bör ske efter samma principer som hittills. Det innebär att Svenska jägareförbundets ansvar för jakten och den praktiska viltvården har sin grund i att förbundet organiserar

stor del av landets jägare. Förbundets personal förutsätts lämna råd en och upplysningar om viltvård och jakt till myndigheter, företag, organisationer och enskilda. Även andra arbetsuppgifter karaktär

av samma kan ingå i förbundets verksamhet. Däremot bör det endast undantagsvis, och då med särskilt lagstöd, bli fråga om att uppdra förbundet att fullgöra någon myndighetsutövning, dvs. besluta i ärenden som rör förmåner och skyldigheter för enskilda och organisationer."

436 Administrationen avjakten

J ordbruksutskottets betänkande 1986/87 oU15

Utskottet anförde följande s. 57 i administrationsfrågan.

"Utskottet delar regeringens bedömning att det inte finns skäl till

någon mera genomgripande förändring av den nuvarande admini-

strationen jakt- och viltvårdsområdet. Vad i propositionen anförts om

arbetsfördelningen mellan myndigheterna och frivilligorganisationerna

m.m. föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Vad beträffar medel från jaktvårdsfonden m.m. vill utskottet erinra om

att fonden enligt gällande bestämmelser används efter regeringens

bestämmande för vissa ändamål inom viltvården Motsvarande

m.m.

bestämmelser återfinns i 41 § förslaget till jaktlag. Enligt vad utskottet

erfarit grundas medelstilldelningen till Jägareförbundet bl.a. för-

bundets ansvar för jakten och den praktiska viltvården, något som

närmare anges på s. 63 i propositionen. Det bör även i fortsättningen ankomma regeringen att besluta i hithörande frågor."

Proposition 1991/92:9 Jakt och viltvård

Enligt propositionen skall målen för jakt- och viltvårdspolitiken ligga fast. Samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan ett rimligt skydd för andra intressen har, enligt propositionen, i vissa avseenden inte uppfyllts.

För att lösa de problem stora viltstammar för med sig krävs det, enligt propositionen, insatser och åtgärder av olika slag. Samhället kan medverka till att det skapas en bättre balans i viltstammama genom att lägga ett större ansvar markägare och jägare och genom en minskad reglering av jakten. Myndigheternas administration kan förenklas bl.a. genom att onödig detaljreglering av jakten tas bort. Förutsättningar skapas därigenom för ett ökat lokalt ansvar och en utbyggd samverkan mellan markägare och jägare.

Förslagen i propositionen innebär att ett större ansvar måste tas av markägare, jägare och myndigheter.

Administrationen jakten 437

Myndigheters och organisationers att frivillig-

syn

organisationer fullgör administrativa uppgifter inom jakt

och viltvård

Inledning

Utredningen redovisar nedan myndigheternas och organisationernas syn att frivilligorganisationer fullgör administrativa uppgifter inom jakt och viltvård. Redovisningen grundar sig de svar myndigheterna och organisationerna lämnat utredningens enkät. Myndigheterna/organisationema har svarat följande fråga.

Vilken syn har myndigheten/organisationen att frivilligorganisationer -

fullgör administrativa uppgifter inom jakt och viltvård. I vilka avse-

enden fungerar den nuvarande ordningen bra och i vilka avseenden

finns anledning att föreslå förändringar

Svenska jägareförbundet har i svar utredningens enkät pekat på några områden där förbundet fullgör administrativa uppgifter inom jakt och viltvård. Utredningen redovisar svaret i korthet.

"...Som exempel på administrativa uppgifter som fullgörs av förbundet bör särskilt följande uppmärksammas.

Jaktkortsregistret Den som jagar är skyldig att betala en av regeringen

fastställd jaktvårdsavgift, som gäller för ett jaktår. Influtna medel handhas av Kammarkollegiet, medan Jägareförbundet regeringens uppdrag upprättar och handhar register över de som erlagt avgiften.

Jägarexamensregistret ...Jägareförbundet har av ansvarig myndighet,

- Naturvårdsverket, fått uppgiften att svara för registerhållning, produktion och distribution av material samt ekonomirutiner.

Administrationen av älgjakten Länsjaktvårdsförenin garna är i hög grad

engagerade i administrationen av älgjakten. De är representerade i länsviltnämnderna, avger yttranden i frågor rörande älgjakten och svarar genom sina jaktvårdskretsar för att det lokala samrådet mellan jägare och markägare om skötseln av viltstammarna kommer till stånd och redovisas. Länsjaktvårdsföreningarna svarar också för älgobsinventeringen, dvs. den insamling av vissa uppgifter om älgstammens sammansättning och utveckling som sker av jägarna själva under den första älgjaktsveckan, och för andra former av älginventeringar. I exempelvis Värmlands län har,

438 Administrationen avjakten

genom överenskommelse med länsstyrelsen, länsjaktvårdsföreningen tagit över en stor del av älgadministrationen. Jägareförbundet är givetvis berett att vid en översyn av administrationen av älgjakten diskutera möjligheterna till ett ökat engagemang också i andra län."

De centrala myndigheterna

Tre av de centrala myndigheterna har kommit med synpunkter i denna del. Svaren redovisas nedan.

Naturvårdsverket

En frivilligorganisation är ofta väl skickad att handha vissa uppgifter rörande jakt och viltvård. Det är emellertid i förekommande fall av största vikt att uppgiften specificeras noga samt att uppdragen inte är av sådan karaktär att konflikt uppstår mellan organisationens intressen och det allmännas intresse.

Svenska jägareförbundets uppdrag är otydligt och även otidsenligt i sin nuvarande utformning. När det tillkom på 30-talet var förhållandena annorlunda. Det fanns då ingen myndighet vare sig centralt eller lokalt som ansvarade för naturvård. Jaktfrågoma sköttes centralt och av dåvarande Domänstyrelsen. För att få lokal anknytning gavs uppdrag till Jägareförbundet att biträda med den praktiska viltvården. Ett liknande uppdrag hade Svenska naturskyddsföreningen när det gällde naturvård. I det senare fallet var uppdraget konkretiserat i 1952 års naturvårdslag.

När Naturvårdsnämnden tillkom och länsstyrelserna fick naturvårdsenheter upphörde Naturskyddsföreningens uppdrag, men inte Jägareförbundets. Det faller sig helt naturligt att förening, med ett sådan uppdrag som

en Jägareförbundet har, kan få svårigheter att tillvarata såväl medlemmar-

intressen det allmännas intresse. Oklarheter i det allmänna uppnas som draget har gett upphov till omfattande diskussioner och svåra gränsdragningsfrågor.

På länsnivå har Jägareförbundets allmänna uppdrag i flera fall av såväl länsförening länsstyrelse tolkats så att föreningen handhar viltvården

som i länet. Av naturliga skäl är dock länsföreningarnas intresse främst knutet till jaktbara viltarter eller sådana vill få jakt på. Länsstyrelsernas

som man begränsade för naturvård har kommit att koncentreras till andra

resurser verksamheter än faunavård. Endast undantagsvis kan resurser avsättas för detta ändamål och då i första hand när arts situation redan är prekär. Ett

en betydelsefullt faunavårdsarbete utförs dock av länsstyrelsernas fältpersonal i fjällänen.

Administrationen av jakten 439

Det är naturligt att förbundets intressen främst riktar sig mot jaktban vilt eller sådana arter som man vill få möjlighet att jaga. Med hänvisning till vad som sagts i föregående stycke betyder det att många arter lämnas därhän och att dessa kan vara sådana som mer än andra behöver uppmärksamhet och insatser från samhällets sida.

Enligt Naturvårdsverkets uppfattning bör uppdraget till Jägareförbundet omprövas. Varje uppdrag som sedan kan komma att ges till förbundet skall vara noga preciserat och så väl avgränsat att såväl uppdragsgivare som uppdragstagare vet vad som gäller. Det är viktigt att det ges en utformning så att verksamheten blir ett komplement till berörda myndigheter. Vidare bör uppdraget utvärderas med jämna mellanrum, t.ex. vart femte år.

Det är också angeläget att tillgängliga resurser för faunavård i större omfattning styrs över till länsstyrelserna så att dessa får möjlighet att bedriva faunavård i vid bemärkelse.

Skogsstyrelsen SKS

Det är en naturlig följd av en avreglering och ett utökat sektorsansvar att ett större ansvar läggs de berörda parterna. Enligt SKS:s uppfattning har också de berörda organisationerna ett positivt sätt tagit detta utökade ansvar. Jägarorganisationerna får genom ett avtal med staten bidrag till information och rådgivning i praktiska jaktvårdsfrågor. Genom ett riksdagsbeslut biträder Svenska Jägareförbundet myndigheterna med bl.a. underlag för myndigheternas beslut. Enligt SKS:s uppfattning vore det en fördel denna särställning för Jägareförbundet klargjordes

om innebörden av på ett bättre och tydligare sätt. Det finns oklarheter hur långt uppdraget

nu sträcker sig och vad det egentligen innebär flera punkter bl.a. i samband med rådgivning i älgfrågor, frågor rörande avskjutningsstatistik m.m.

Statens Veterinärmedicinska Anstalt SVA

Fallviltundersökningen initierades av Svenska Jägareförbundet i början 1940-talet. Arbetet har under alla år bedrivits i nära samarbete mellan SVA och Jägareförbundet. Ett nära samarbete har också skett rörande ett flertal andra veterinärmedicinska frågor med anknytning till jakt och viltvård. SVA anser att den nuvarande organisationen med en frivillig organisation

fullgör administrativa uppgifter inom jaktområdet är bra. Denna orgasom nisationsfonn innebär en samlad enhet med goda kontakter och förankringar både i jägarleden liksom till myndigheter och organisationer.

SVA:s verksamhet finansieras kombination av statsanslag och

genom en uppdragsintäkter. Denna kombination innebär, enligt SVA:s uppfattning, en

440 Administrationen avjakten

motivation och kostnadsmedvetenhet i organisationen och torde vara att rekommendera även inom jakten och viltvårdens område, varför den nuvarande organisationsformen även utifrån ett ekonomiskt perspektiv bör bestå.

Länsstyrelserna

De flesta länsstyrelserna har inget att invända mot nuvarande ordning så länge de administrativa uppgifterna inte innefattar myndighetsuppgifter. Vissa länsstyrelser har inte yttrat sig i frågan. Tio länsstyrelser har dock kommit med invändningar. De kan sammanfattas följande sätt. Länsstyrelsernas myndighetsroll kontra jägarorganisationernas medlemsvårdsintressen kan ibland skapa konflikter. Lämpligheten av att frivilligorganisationer fullgör administrativa uppgifter inom jakt och viltvården kan ifrågasättas. Risker kan uppkomma för svårhanterliga konflikter mellan de allmänna intressena och det egna medlemsvårdsintresset. De viktigaste administrativa uppgifterna inom jakt och viltvården bör fullgöras av länsstyrelsen...Även om nuvarande ordning fungerar bra, kan det övervägas om inte t.ex. administrationen av jaktkort borde överföras till länsstyrelsen, som har hand om den övriga administrationen av jakten i länet. De uppgifter som närmar sig myndighetsutövning i dag utförs av länsjaktvårdskonsulenten och bör överföras till länsstyrelsen. Det bör alltså ske en klar åtskillnad mellan myndighetsutövning enligt gällande lagstiftning och rådgivning i jaktvårdsfrågor. Det bör framhållas att de båda jägarorganisationerna är intresseorganisationer med ett klart syfte att tillvarata medlemsgruppemas intresse. Det kan knappast vara lämpligt att blanda samman dessa uppgifter med administrativa uppgifter regleras i jaktlagstiftningen.

som Det torde vara en fördel för såväl allmänhet, jägare och markägare att jaktens administration handläggs av en myndighet som är neutral i förhållande till intressenterna. Länsstyrelsen är tveksam till att frivilligorganisationer fullgör administrativa uppgifter inom jakten och viltvården bl.a. mot bakgrund av att enskilda markägare kan komma i kläm. Jaktintresset kan komma att dominera. Länsstyrelsens erfarenheter hittills är att markägarna kan ha svårt att hjälp när de fått problem med viltskador.

Administrationen jakten

Om en lokal viltvårdsnämnd får en mera fristående ställning i förhållan-

de till frivilligorganisationerna, skulle detta delvis eliminera grunden för

de anklagelser för partiskhet som ibland riktas mot de nuvarande jakt-

vårdskretsama.

Utredningen bör belysa frågan om lämpligheten av att en intresseorgani- -

sation fullgör statliga administrativa uppgifter.

I och för sig kan tanken om överlämnande av administrativa uppgifter -

till frivilligorganisationerna synas lockande, särskilt mot bakgrund av

det statsfinansiella läget. Länsstyrelsen misstror heller dessa organi-

sationers förmåga att hantera sådana frågor. Från principiella synpunkter

inger emellertid en sådan ordning så allvarliga betänkligheter att idéer

härom inte bör genomföras. I landet råder organisationsfrihet som är av

stor vikt utifrån demokratiaspekten. Den eller de organisationer som får

myndighetsuppgifter får ett försteg framför andra organisationer, något

som rubbar förutsättningarna för organisationsfriheten. Exempelvis kan

möjligheterna att bilda nya organisationer i praktiken omintetgöras.

Länsstyrelsen i Värmlands län är positiv till att frivilligorganisationer fullgör adminitrativa uppgifter och har ett omfattande samarbete med länsjaktvårdsförbundet. Länsstyrelsen har beskrivit det följande sätt.

Som fullgör Värmlands läns jaktvårdsförbund Länsstyrel-

nämnts ovan sens uppdrag uppgifter i samband med älgjaktsadministrationen. I huvudsak består uppgifterna i att förbundet bereder och utreder inkomna registreringsansökningar, genom databearbetning av upprättade tilldelningsnormer tar fram slutligt förslag till licenstilldelning, upprättar statistik, för Länsstyrelsens kartregister över registrerade licensområden samt svarar för allmän information till jägare och allmänhet inför älgjakten. Förbundet utgör även kanslifunktion för länsviltnämnden.

Denna ordning har gällt alltsedan den samordnade älgjakten infördes 1976. Några gränsdragningsproblem eller andra oklarheter mellan Länsstyrelsens och jaktvårdsförbundets olika roller i detta sammanhang har inte uppkommit, tvärtom har uppläggningen bedömts som mycket ändamålsenlig. Erfarenheter av systemet som vunnits inom båda instanserna har kunnat tas tillvara ett rationellt och smidigt sätt, vilket otvivelaktigt varit till fördel för älgvården. Att Länsstyrelsen och jaktvårdsförbundet kunnat samarbeta så nära när det gäller älgjaktsfrågorna har fått god respons bland berörda parter ute i länet. Beslutsfattande och alla åtgärder som innebär myndighetsutövning utförs självfallet av Länsstyrelsen.

442 Administrationen avjakten

Skogsvårdsstyrelserna

Av tjugo skogsvårdsstyrelser som besvarat denna fråga har flertalet inget att invända mot nuvarande ordning. Nio skogsvårdstyrelser har dock kommit med invändningar. De kan sammanfattas på följande sätt. På det hela taget har det nog fungerat relativt bra, att frivilligorganisationerna jägarna haft en mer eller mindre "myndighetslik roll" men lämpligheten kan naturligtvis ifrågasättas. Det är risk att synpunkten att jägarintressena är för starkt representerade i olika fora har en kärna av sanning, och lägger till detta deras myndighetsliknande roll så

man finns det möjligen fog för missnöje. Det naturligt att ansvaret för dessa frågor i första hand delegeras

vore till markägare och jägare. Här är det viktigt att alla berörda organisatio-

involveras i arbetet, både markägar- skoglig- och jägarorganisationer ner. Svenska jägareförbundets särställning som frivilligorganisation med speciella uppgifter från statsmakterna kan ifrågasättas. Svenska jägareförbundet är en part bland alla andra i det här arbetet, t.ex. Jägarnas riksförbund, LRF, skogsbruket m.fl. Utifrån principiella utgångspunkter kan det ifrågasättas om det är lämpligt att frivilligorganisationer utför vissa av myndighetsuppgifterna. Nuvarande samrådsgrupper har teoretiskt en likvärdig representation av jägar- respektive markägarintressen. I realiteten är enligt Skogsvårdsstyrelsens erfarenhet jägarintressena helt dominerande. Grundprincipen skall vara att myndighetsuppgifter skall utföras av myndigheter och inte av frivilligorganisationer som har partsintressen. Det kan ifrågasättas att frivilligorganisationen Svenska jägareförbundet,

statliga medel, skall sköta de flesta viktiga jaktfrågoma. med hjälp av Deras opartiskhet är inte vad den borde vara; eftersom medlemmarna består jägare och deras åsikter lätt blir dominerande. Markägarintres-

får många gånger ge vika för jägarintressen. sen Inom länet harjägarintresset med inriktning på stora viltstammar ibland tagit över utan tankar ekologisk helhetssyn. I ett avseende Skogsvårdsstyrelsen emellertid att man kan över-

anser väga viss förändring. Det gäller ansvaret för att bestämma älgstammens storlek och älgbetesskadornas omfattning. I samrådsgruppen företräder jägarna sitt partsintresse. Det är då rimligt att vitalt beslutsmaterial som

Administrationen jakten 443

tillförs samrådsgrupperna får en helt partsneutral prägel och som ger

parterna lika möjlighet att hävda sina intressen. Ansvar för att till-

handahålla underlagsmaterial kan antingen överföras till någon myn-

dighet, t.ex. Skogsvårdsstyrelsen eller till de lokala parterna gemensamt.

Organisationerna

Lantbrukamas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund

I allt väsentligt har förbunden positiva erfarenheter av det arbete som frivilligorganisationer utför inom jakten. Emellertid har funnits tidsperioder när förbunden upplevt att jägarorganisationerna givits ett för starkt inflytande över jakten. Särskilt under 80-talet när de areella näringarna besvärades av kraftiga viltskador fördes en debatt om beslutanderätten över jakten. Kritiken ledde också fram till en genomgripande förändring av jaktpolitiken hösten 1991. Beslutet innebar bl.a. att parternas olika roller förtydligades och att markägarnas ställning stärktes. Det blev också möjligt att bilda älgskötselområden, en möjlighet till frivillig avreglering av jakten som har tagits emot mycket positivt bland markägare och jägare.

Med den ordning som i dag råder finns således förutsättningar för en väl fungerande samverkan kring jakten. Med de lokala samrådens tillkomst har också skapats en plattfonn för lokal samverkan och ett utökat ansvar för markägare och jägare. Vissa kvarstående problem finns emellertid i tillämpningen av 1991 års jaktpolitik. Bl.a. saknas ännu fungerande lokalsamråd i många älgvårdsdistrikt ett förhållande som samtliga inblandade parter bör ta ansvar för men där förbunden särskilt vill peka Svenska Jägareförbundets roll som initiativtagare och samordnare. Lantbrukamas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund förutsätter dock att samrådsfrågan kan lösas parterna emellan och bedömer det därför som angeläget att jaktpolitiken kan föras vidare på den inslagna vägen och att frivilligorganisationernas kompetens och särskilda intresse tas tillvara.

Föreningen skogsindustriema

Skogsindustriema ser positivt den nuvarande ordningen. Jägarorganisationerna företräder en "Wise Use"-uppfattning, som gör rimliga avvägningar mellan olika intressen. Tidigare fanns vissa motsättningar mellan de areella näringarna och jägarna, särskilt i frågor om balansering av hjortviltstammama, men efter lagändringen 1991, med de tydliga uttalanden, som gjordes i förarbeten och propositionen, har samarbetet utvecklats i positiv riktning. Enligt föreningens uppfattning skulle en överflyttning av jägarorganisationernas uppdrag till Naturvårdsverket kunna medföra att

444 Administrationen avjakten

skydds- och bevarandeintresset skulle ta överhanden, vilket skulle kunna medföra ökade svårigheter att balansera viltstammama ett bra sätt. Skogsindustriema ser ingen anledning att ändra den nuvarande ordningen.

Jägarnas riksförbund

Landets frivilligorganisationer besitter avsevärda resurser i form av specialkompetens och bred folklig förankring. Mycket av organisationernas arbete sker helt eller delvis ideellt. Detta förstärker ytterligare deras betydelse i den samlade resursbank som behövs för att långsiktigt kunna säkerställa miljövården, faunavården, djurskyddet och jaktutövningen.

Då det är fråga om praktiska arbetsuppgifter framstår det som naturligt att frivilligorganisationernas kapacitet tillvaratas i den allmänna verksamheten. Däremot är det fel om någon sådan organisation skulle tilldelas någon form

myndighetsfunktion. Är det fråga särskild arbetsuppgift av om en genom någon form av entreprenadåtagande, framstår det som självklart och nödvändigt att normalt upphandlingsförfarande tillämpas. Det sistnämnda gäller bl.a. det statliga registret över jaktkortslösarna. I nuläget är det statliga jaktkortsregistret privatägt och används i stor utsträckning för ensidiga organisationsintressen. Samma förhållande råder i fråga om jägarexamensregistret. Det mest logiska är att dessa register läggs under postens allmänna adressregister.

Naturskyddsföreningen

Föreningen anser inte att frivilligorganisationer ska ha ansvaret för administrativa uppgifter inom jakt- och viltvård. Speciellt känsligt blir detta om en ren intresseorganisation som Svenska Jägareförbundet innehar sådana uppgifter. Det är förklarligt om regeringen för nära 60 år sedan uppdrog Jägareförbundet att handha vissa uppgifter, eftersom man då dels hade en helt annan syn dessa frågor, dels ännu inte hade någon statlig myndighet med övergripande ansvar för miljö- och naturvård, naturresurshushållning m.m. Föreningen är således kritisk till den nuvarande ordningen att jakttidsberedningen är knuten till Jägareförbundet. Detta har inneburit en överrepresentation för de rent jaktliga intressena i beredningen och dänned svårare att få gehör för bevarandeintressen, det övriga friluftslivets intressen m.m. Naturskyddsföreningen har därför vid olika tillfällen begärt att regeringen ska flytta detta ansvar till Naturvårdsverket.

Administrationen jakten 445

Sveriges jordägareförbund

Svag markägarrepresentation. Hur representeras den icke jagande markägaren

Sveriges Ornitologiska Förening SOF

Jakten är i dag ett fritidsintresse bland många och saknar betydelse

som näringsgren. Någon anledning att gynna detta fritidsintresse framför andra bör inte föreligga. Naturen tillhör alla, och den vilda faunan är

oss en angelägenhet för hela svenska folket. SOF anser därför att ansvaret för faunavårdsarbetet, dit även jakttider och viltvård

bör höra, ska ligga hos en myndighet. Myndigheternas uppgift är att sätta ramar och regler för verksamheten med hänsyn till det allmännas eller andra gruppers intresse. En av myndigheternas viktigaste uppgifter är att se till att jakten sker med hänsynstagande till naturskyddsintressen. Av bl.a. det skälet är det av stor vikt att frågor om exempelvis jakttider handläggs av en myndighet står

som fri från jägarnas intresseorganisationer.

Svenska jägareförbundets nuvarande ställning som både medlemsorganisation och administrativt ansvarig för vissa myndighetsuppgifter bör ändras så att jägareförbundet blir en ren intresseorganisation.

Faunavårdsarbetet, och därmed även de ekonomiska bör läggas

resurserna,

Naturvårdsverket och länsstyrelsernas miljövårdsenheter. Ett centralt faunaråd samt lokala faunavårdsråd bör inrättas.

9.4.4 Statskontorets utredning

Statskontoret har haft i uppdrag från utredningen att dels beskriva och följa upp hur Svenska jägareförbundet använder de 46,5 miljoner kronor som förbundet erhöll som bidrag från staten år 1995 för att leda den praktiska jakten och viltvården i landet, dels klargöra förutsättningarna för bidraget till Jägarnas riksförbund samt medlens huvudsakliga användning. Statskontorets sammanfattning redovisas nedan.

Bidraget

Genomgången av Svenska jägareförbundets verksamhet visar att det inte är möjligt att följa användningen av bidraget mer än i mycket grova termer. Verksamheten har successivt sedan 1938 nått nuvarande omfattning och

446 Administrationen av jakten

inriktning genom att årsredovisning och ansökningar om bidrag har prövats och medel tilldelats genom regeringens beslut. Bidraget från jaktvårdsfonden finansierar för närvarande Svenska jägareförbundets verksamhet till i genomsnitt 35 procent. Huvuddelen av den bidragsfinansierade verk-

ca samheten finns inom den centrala förvaltningen samt inom den regionala administrationen och inom organisationen med länsjaktvårdskonsulenter inom jaktvårdsföreningarna.

Verksamhetsgrenarna Intresse och Service, inklusive jaktvårdsskolan Öster Malma och forskningen finansieras genom bidragsmedel efter det att affärsverksamhet och medlemsverksamhet räknats av. Dessa verksamheter

medlemsavgifter och intäkter. Förlagsverksamheten och finansieras genom tidningen Svensk Jakt finansieras helt genom intäkter.

Fördelningen bidragsmedel till regioner och länsjaktvårdsföreningar sker

av i förhållande till antalet jaktkortslösare. Den lokala förenings- och kretsnivån finansieras genom medlemsavgifter och bidrag från enskilda,

organisationer med bidrag från länsstyrelserna. Även företag och samt arbetsmarknadsbidrag förekommer.

Bidraget till Svenska jägareförbundet är ett allmänt verksamhetsbidrag av

till andra frivilliga organisationer. Några tydliga krav på samma typ som prestationer eller effekter har inte formulerats av statsmakterna vilket innebär att uppföljning och utvärdering i princip inte är möjlig. För att effektivisera bidragsgivningen krävs precisering av mål och syften. Det är

förutsättning för att kunna utvärdera bidragets effekter. även en

Uppdraget

Det allmänna uppdraget till Svenska jägareförbundet att ansvara för den praktiska viltvården och jakten i landet är vagt formulerat. Uppdraget har

Svenska jägareförbundet beskrivits som en myndighetsuppgift. Denna av uppgift har emellertid inte stöd i lag eller förordning och har inte precise-

statsmakterna något annat sätt. Enligt jaktförordningen rats av 1987:905 är Naturvårdsverket tillsyns- och kontrollmyndighet avseende jakten. Verket meddelar även föreskrifter angående avgifter för licensjakt efter älg. Lokala föreskrifter får även meddelas av länsstyrelserna och den

Administrationen jakten 447

lokala tillsynen och kontrollen dessa. Även polismyndigheten har

utövas av möjlighet till förelägganden. Svenska jägareförbundet har inte i något fall övertagit dessa myndigheters uppgifter men gränsen mellan myndigheternas uppgift och förbundets uppgift är inte tydlig. Det förekommer ett omfattande och komplicerat samarbete mellan förbundet och nämnda myndigheter.

Om Svenska jägareförbundet, statsmakternas uppdrag, ska svara för den praktiska jakten och viltvården bör uppgiften enligt Statskontorets mening preciseras i jaktförordningen och bidraget redovisas över statsbudgeten.

Jaktvårdsavgiften

De som jagar finansierar, genom den obligatoriska jaktvårdsavgiften och olika medlemsavgifter, den praktiska viltvården och organisationen av jakten. Jaktvårdsavgifterna fonderas i jaktvårdsfonden som förvaltas av Kammarkollegiet. Fonden har ett årligt överskott efter utbetalningar till Svenska jägareförbundet och andra mottagare. Genom denna konstruktion skiljer sig bidraget från de flesta andra statliga bidrag. Konstruktionen innebär att avgiften kan likställas med en riktad skatt. Bidraget redovisas varken direkt över en utgiftstitel eller indirekt som en del i bidraget för någon myndighet.

Hur mycket av jaktvårdsavgiften som fördelas till Svenska jägareförbundet i form av bidrag för att uppdraget, att ansvara för den praktiska viltvården och jakten i landet, ska anses finansierat kan endast bestämmas i relation till ett krav en preciserad motprestation, ett resultat, inom den ram som ett preciserat mål eller syfte anger. Om inte statsmakterna avser att styra den praktiska viltvården och jakten genom mål- och resultatkrav ifrågasätter Statskontoret om det är nödvändigt att medlen från jaktvårdsavgiften tar vägen över en statligt förvaltad fond.

Precisera mål, prestationer och kvalitet

Det bör framgå i formuleringarna av uppdraget till Svenska jägareförbundet vilka krav i form av prestationer och kvalitet som ställs vid fullgörandet av uppgiften. Metoder och periodicitet för uppföljning och utvärdering bör läggas fast i samband med rnål- och uppdragsprecisering. Uppföljning och

448 Administrationen av jakten

utvärdering bör utföras i enlighet med en i förväg fastställd plan. Den av Svenska jägareförbundet påbörjade preciseringen i verksamhetsplaneringen kan utvecklas vidare till ett instrument för uppföljning.

På samma sätt som myndigheter som delvis finansieras genom anslag och delvis intäkter bör det vara möjligt att följa användningen av

genom egna respektive ñnansieringskälla lägsta nivå. Därigenom säkras möjligheterna till en rättvisande uppföljning och utvärdering av bidraget.

Jägarnas Riksförbund Landsbygdens Jägare

Medel från jaktvårdsfonden anvisas regeringen till förbundet i form av

av verksamhetsbidrag. Underlag saknas för att redovisa hur bidraget används. Vid några tillfällen har förbundet, utöver verksamhetsbidraget, erhållit preciserade bidrag för vissa ändamål t.ex. investeringar och projekt.

Då uppdraget till Svenska jägareförbundet tillkom, 1938, fanns endast detta förbund, då organiserade jägare över hela Sverige. Såvitt Statskontoret

som kan bedöma verkar båda organisationerna för förbättringar av viltvården och jakten utifrån sina intressen. Den mindre organisationen gör detta utan

för organisation konsulenter, också utan administrativa resurser av men uppgifter i samband med t.ex. jaktkonsregistret och registret över jägar-

Oaktat det administrativa ansvaret bör organisationerna enligt examen. Statskontoret ha likvärdig tillgång till uppgifter i dessa register.

Fördelning jaktkortsavgiften med hänsyn till medlemsantal

Till jaktvårdsfonden inflöt 63,3 mkr från jaktkortsavgifter år 1994. Jaktkortsavgiften detta år 200 kr. Antalet betalande jägare uppgick samma

var år till 316 600 st. Av dessa medel utbetalades till Svenska jägareförbundet 46,6 mkr och till Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare 2,1 mkr.

- Samma år antalet medlemmar i Svenska Jägareförbundet 194 000 st.

var och i Jägarnas Riksförbund Landsbygdens Jägare 15 500 st. Antalet

medlemmar utgjorde 61 procent respektive 5 procent av antalet jägare som löst jaktkort. En fördelning efter den procentuella andelen medlemmar skulle innebära 38,8 mkr till Svenska jägareförbundet och 3,2 mkr till Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare.

Administrationen jakten 449

En sådan fördelningsgrund används t.ex. för fördelningen partistöd till

av de politiska partierna. I detta fall uppskattas partiernas relativa storlek med hjälp av antalet mandat dvs. det finns krav viss minsta storlek och representation. Partistödets syfte är att främja demokratin. De politiska partierna är inte skyldiga hur de använder partistödet och stödet

att uppge utgör därför ett allmänt bidrag vars storlek fastställs av riksdagen.

Med hänsyn till att varken Svenska jägareförbundets eller Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägares uppgifter med avseende bidraget har

preciserats i någon lag eller förordning och med hänsyn till att målfonnuleringar och resultatkrav inte har preciserats av statsmakterna uppfattar Statskontoret att båda organisationerna utför ett arbete inom viltvård och jakt. Vi har inte kunnat finna att organisationerna namnges i några beslut som har med jakt att göra senare tid. Istället anges "jägare och deras organisationer" som bärare av viltvårdsinsatser och god jaktetik.

Om inte ett uppdrag preciseras till varje organisation utan bidraget även i fortsättningen utgår som allmänt verksamhetsbidrag bör lämpligen i första hand övervägas en fördelningsnyckel som bygger på medlemsantalet. Därutöver bör särskilt bidrag utgå till den organisation som svarar för administration av generella register m.m.

9.4.5 överväganden och förslag

Enligt direktiven bör jägarorganisationemas allmänna verksamhet tillmätas stort värde. Den har en folkrörelseprofil med ett aktivt engagemang från medlemmarnas sida. Det finns emellertid, enligt direktiven, skäl att se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och organisationerna. Inte minst gäller det skiljelinjen mellan medlemmarnas intressen och den mer myndighetsliknande uppgiften att leda det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet. Utredningen skall därför göra en utvärdering av jägarorganisationemas arbete inom detta område och lämna förslag till hur verksamheten bör organiseras i fortsättningen.

Utredningen vill inledningsvis anmärka att den inte har sett det falla inom uppdraget att ha synpunkter ansvarsfördelningen mellan myndigheter.

450 jakten Administrationen av

Allmänna utgångspunkter

Regeringen har i l995/96:6l Former för verksamhet som är beroende prop. av statligt stöd, m.m. uttalat följande s. 9.

"Statlig verksamhet bör bedrivas i myndighetsforrn. Den formen har sådana egenskaper att staten i de flesta fall knappast har numera anledning att överväga delegering av förvaltningsuppgift till ett ens privaträttsligt organ. Myndigheterna har stor handlingsfrihet. Införandet av målnumera och resultatstyming betyder att regeringen inte längre detalj styr en myndighets verksamhet. Myndigheternas redovisningssystem och styrsystem i övrigt har anpassats till vad som gäller inom andra delar av samhället. Utvecklingen har också gått i riktning mot ökad flexibilitet och variation i utformningen personalpolitiken. Myndigheterna har fått ett av vidgat för verksamheten. Inom för tilldelade medel har ansvar ramen myndigheterna getts ett i stort sett totalt ansvar för sina kostnader samtidigt kraven redovisning verksamhetens resultat ökat. som av Myndighetsfomien är flexibel framför allt så till vida att regeringen kan göra vissa ändringar i myndighets uppgifter. Regeringen kan en även besluta ändrad ledningsfonn för myndigheten. Efter beslut av om riksdagen kan regeringen också genomföra nödvändiga strukturförändringar, t.ex. att lägga ned myndighet eller slå samman myndigheter. en I några fall kan det dock aktuellt att överväga att låta en statlig vara uppgift utföras i privaträttslig verksamhetsforrn. Sådana övervägen aktuella då det finns statsñnansiella eller andra skäl för anden kan vara samverka med någon Men även i vissa fall då staten staten att annan. själv finansierar och driver verksamhet kan behovet av en själven ständig framtoning för verksamheten utgöra skäl för att utnyttja en privaträttslig verksamhetsforrn. Om statlig uppgift innefattar myndigen hetsutövning måste delegering ske med stöd av lag."

Utredningen angivna förutsättningar även bör gälla för adminianser att nu strationen jakten. Det innebär att statlig verksamhet i huvudsak skall av bedrivas i myndighetsform.

När det gäller förhållandet mellan myndigheter och organisationer liksom

mellan organisationer utredningen att det inte får finnas risk att menar något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten. Vidare

skall ideell verksamhet likartat slag lika möjligheter att bedriva sin av ges verksamhet. Fördelningsprinciper bidrag mellan organisationer skall av

bygga sakliga grunder.

Administrationen jakten 451

Utredningen menar att det nu anförda medför behov av förändringar

av nuvarande ordning.

Myndighetsformen

Förvaltningsmyndigheterna ingår som en organisatorisk del av den juridiska personen staten. Regeringsformen saknar en närmare definition av begreppet förvaltningsmyndighet. Det klargörs inte heller i förarbetena vad som kännetecknar en myndighet. Det framgår dock att ett privaträttsligt eller enskilt rättssubjekt i rättslig mening inte kan vara en förvaltningsmyndighet. Regeringsfonnen skiljer alltså mellan myndighet och enskilda rättssubjekt SOU 1994:147 s. 35.

För statliga förvaltningsmyndigheter gäller vissa generella regler. Syftet med reglerna är att skapa garantier för att förvaltningsmyndighetemas verksamhet i fråga om rättssäkerhet och effektivitet uppfyller vissa minimikrav samt att den skall vara möjlig att styra. En förvaltningsmyndighet är underkastad regeringens regeringsforrnen grundade direktivrätt. Regeringen kan alltså ge direkta order till en myndighet, förutsatt att ärendet hos myndigheten inte rör myndighetsutövning eller tillämpning av lag. Förvaltningslagen 1986:223 innehåller generella regler för handläggningen av ärenden vid en förvaltningsmyndighet. Enligt den lagen kan ett beslut av en förvaltningsmyndighet alltid överklagas. Vidare gäller reglerna i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet för statliga förvaltningsmyndigheter. En förvaltningsmyndighet är också underkastad den tillsyn och kontroll som utövas av Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket a. a. s. 36 f..

Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet gäller i tillämpliga delar också handlingar hos vissa organ som anges i en särskild bilaga till sekretesslagen 1980:100, i den mån handlingarna hör till den verksamhet som nämns i bilagan. De angivna organen skall vid tillämpningen av sekretesslagen jämställas med myndighet. Regleringen, som är avsedd att omfatta enskilda rättssubjekt med förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning, är tillämplig vissa ideella föreningar a. a. s. 68.

452 Administrationen avjakten

Utredningen är av den uppfattningen att förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning inte annat än i undantagsfall bör fullgöras av andra än myndigheter. Med myndighetsutövning förstås verksamhet som består i att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. Svenska jägareförbundet torde i dag ha få uppgifter

kan innebära myndighetsutövning. Utredningen anser emellertid som anses att förbundets uppgift att administrera jaktkortsregistret och jägarexamensregistret kan vara att likna vid myndighetsutövning. Om registren förts av myndighet och enskild begärt att få del av uppgifter ur dessa register hade detta förfarande betraktats som myndighetsutövning. Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet gäller dock inte i de register förs av Svenska jägareförbundet. Det

som finns heller ingen möjlighet att frågan om utelämnande av handling prövad av förvaltningsdomstol. Utredningen återkommer till dessa frågor i avsnitt 9.5.

Även statlig verksamhet än sådan innefattar myndighetsutövning

annan som bör enligt utredningens uppfattning handhas av myndighet i första hand. Härvidlag delar utredningen den uppfattning som redovisas i nyssnämnda betänkande. Förvaltningsmyndigheter som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Motsvarande krav kan inte ställas en ideell förening. Genom olika organ har staten goda möjligheter att kontrollera myndigheterna och allmänheten har en generell rätt till insyn i den verksamhet myndigheterna bedriver. En annan klar fördel

som med myndighetsformen är att den är flexibel framför allt så till vida att regeringen enkelt kan göra ändringar i myndighetens instruktion. Regeringen kan även besluta om en ny organisation och ledning av myndigheten.

Ansvaret för den praktiska jakt- och viltvården

Som framgår av såväl Statskontorets rapport som uppgifter från myndigheter och organisationer är Svenska jägareförbundets ansvar oklart. Utredningen väljer därför att inför sina överväganden analysera vad som kan

med att leda den praktiska jakt- och viltvården. Med utgångspunkt avses

Administrationen jakten 453

från detta ger utredningen sin syn på om det är lämpligt att intresseorga-

en nisation ensam ansvarar för ledningen denna verksamhet.

Sist i detta avsnitt pekar utredningen ett antal förhållanden indi-

som kerar vilket behov det finns av en ansvarig organisation för ledningen av den praktiska jakt- och viltvården.

I skrift till Jordbruksdepartementet år 1988 har Svenska jägareförbundet beskrivit sina uppgifter i jakt- och viltvårdsarbetet. Praktisk viltvård och jakt innebär i korthet, enligt Svenska jägareförbundet, att genom hänsynstagande till viltets biotopkrav vid utnyttjande av mark och vatten och genom särskilda viltvårdsåtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd samt att genom jakt, anpassad till vilttillgången, beskatta viltbeståndet. I skriften ges exempel på olika hänsyn inom skogs- och jordbruket. För skogsbrukets del anges olika hänsyn vid avverkning och skogsåtgärder samt vid dikning. När det gäller jordbruket ges också olika exempel,t.ex. att bevara skydds- eller foderväxter platser där de inte är till men för jordbruket. Som särskilda viltvårdsåtgärder nämns anläggning viltvatten, viltskyddsplanteringar,

av anläggande av viltåkrar, stödutfodring m.m. Jakten beskrivs bestå antals-

av begränsande jakt efter vissa viltarter, begränsning av vissa rovviltaner, korrekta jaktmetoder, skjutträning samt utbildning av eftersöksekipage.

Att Svenska jägareförbundet har ansvaret för att leda den praktiska jakten och viltvården måste innebära att förbundet skall förverkliga de intentioner som kommit till uttryck i dessa frågor genom riksdagens eller regeringens beslut. Det praktiska utförandet av jakten och viltvården skall självfallet följa de mål som statsmakterna uppställt för jakten och viltvården.

Statsmaktemas mål för jakt- och viltvårdspolitiken anges i 4 § jaktlagen. Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter tillhör landets vilt-

som bestånd och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammama. Jakten skall anpassas efter tillgången på vilt. Det är markägaren och jakträttshavaren för att åt-

som svarar gärderna utförs och anpassning sker. Av grundläggande betydelse för artemas bevarande är att bestånden av varje art omfattar ett så stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. Då man uppnått att arterna förekommer i tillräckligt stora stammar blir det fråga

454 jakten Administrationen av

en intresseavvägning, varvid speciell hänsyn måste tas till riskerna för uppkomsten skador inom de areella näringama samt i trafiken.

Med ledning det nu anförda torde Svenska jägareförbundets uppdrag

omfattande. Svenska jägareförbundets ansvar för ledningen av det vara praktiska viltvårdsarbetet och jakten torde nämligen innebära att förbundet ansvarar bl.a.

för att den enskilde ägaren eller nyttjanderättshavaren av skogsmark i -

skogsbruket tar hänsyn till viltets biotopkrav, för att den enskilde ägaren eller nyttjanderättshavaren avjordbruksmark

i jordbruket tar hänsyn till viltets biotopkrav,

för att den enskilde ägaren eller nyttjanderättshavaren vid annat -

brukande marken tar hänsyn till viltets biotopkrav,

för att fastighetsägaren, och nyttjanderättshavaren av jakt, genom -

särskilda viltvårdsåtgärder sörjer för att viltet får skydd och stöd samt

för att jägaren anpassar jakten efter tillgången vilt. -

Svenska jägareförbundet skall dessutom, som ansvarig för ledningen av den praktiska viltvården och jakten, verka för att denna praktiska verksamhet bedrivs i enlighet med målen för viltvården och jakten, dvs. att viltarter

tillhör landets viltbestånd bevaras samt att utvecklingen av viltstamsom

är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. marna

Svenska jägareförbundet har, med ledning det nu anförda, bl.a. ansvaret ç

av för ledningen den praktiska viltvården i skogsbruket och jordbruket samt

av inom övriga areella näringar. Lämpligheten av detta återkommer utredningen till nedan.

199/92:9 Jakt och viltvård redovisas olika ansvarsförhållanden vad I prop. gäller jakt och viltvård. Beträffande markägarens ansvar sägs bl.a. följande. Jakträtten ingår i äganderätten. Jakten är därför en del av fastighetens ekonomiska utnyttjande. Den är integrerad del av ägarens fastighetsför-

en valtning jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är mark-

samma sätt som ägarna själva har att bestämma över jakten sin mark. När det gäller

som de ekonomiska aspekterna jakten kan man därför egentligen inte skilja

av mellan markägare och jägare. Många enskilda markägare är aktiva jägare. När rollerna detta sätt förenas är ansvaret för viltvården och jakten helt

SOU 1997191 Administrationen av jakten 455

entydigt. Men även om markägaren inte själv sköter jakten har han eller hon enligt jaktlagen ytterst ett ansvar för hur denna sköts. Markägarna måste därför vara medvetna om sitt ansvar och kan inte skylla viltskador

jägarna. När jakträtten upplåts till annan har markägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten. Markägarna måste också medverka till att precisera vad man kan tolerera i fråga om skador inom jordbruket och skogsbruket och medverka till att begränsa viltskadoma genom olika anpassningsåtgärder vid brukningen av fastigheterna.

När det gäller jägarnas ansvar anförs i samma proposition bl.a. följande. Från de areella näringarnas sida framförs synpunkten att jägarna inte alltid tar hänsyn till de olägenheter som framför allt en stor älgstam medför. Orsaken till detta kan ligga i att de personer som är aktiva inom jakten har ett ston jaktintresse och därmed också en större tålighet mot förekommande olägenheter. En del jägarkåren torde av tradition ha en benägenhet att

av betrakta älgstammen ett kapital inte får skattas alltför hårt.

som som Samma uppfattning kan man möta även i länsviltnämnder. Under alla omständigheter står det klart att den enskilde jakträttshavaren eller markägaren kan ha betydande svårigheter att vinna gehör för sina problem i det nuvarande systemet trots att man eftersträvar bästa möjliga lokala hänsynstagande. Jägarna måste solidariskt ställa upp och verkställa den bedömda lämpliga avskjutningen.

Som framgår det anförda är målet med jakten och viltvården att

av ovan viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd främja med hänsyn till allmänna och enskilda

och att en intressen lämplig utveckling viltstammarna. Den praktiska viltvården och

av jakten skall självfallet ledas detta mål. Det är uppenbart att en betydande

av del detta praktiska arbete bedrivs markägaren. Utredningen tänker då

av av främst den hänsyn markägaren skall visa i skogs- och jordbruket. En

del de särskilda viltvårdsåtgärder nämnts förutsätter också stor av som ovan medverkan, eller i vart fall tillstånd, markägaren för att kunna utföras.

av Det är inte möjligt för nyttjanderättshavare av jakträtt att utan

t.ex. en markägarens tillstånd anlägga viltvatten eller viltskyddsplanteringar.

De flesta viltvårdsåtgärderna är således inte konsekvens av jakten utan

konsekvens hur marken brukas. Det är därför ofta fastighetsägarens en av

456 Administrationen av jakten

hänsynstagande vid brukandet av marken som är avgörande för viltets levnadsförhållanden. Nyttjanderättshavaren avjakt har inga eller ytterst små möjligheter att vidta viltvårdsåtgärder marken utan fastighetsägarens tillåtelse.

Förhållandet att en betydande del av det arbete som har med praktisk viltvård att göra utförs av markägaren -i skogs- eller jordbruket talar för

att det är mindre lämpligt att en organisation som främjar andra intressen skall ha ansvaret för denna praktiska verksamhet. En markägare, som inte jagar, kan tveka inför de råd och upplysningar som en jägarorganisation lämnar om vilken hänsyn han eller hon skall ta vid bmkandet av sin mark.

Det är, enligt utredningen, naturligt att en jägarorganisations intressen främst handlar om möjligheten att få jaga och att intresset därför riktas mot det jaktbara viltet eller arter som man vill få möjlighet att jaga. Många arter riskerar därför att lämnas därhän och dessa kan vara sådana som mer än andra behöver uppmärksamhet och insatser från samhällets sida. Av naturliga skäl har en jägarorganisation störst intresse av att tillvarata jägarnas och sina egna medlemmars intressen. En förening kan därvid svårigheter att tillvarata såväl medlemmarnas intressen som det allmännas intresse. Ett främjande av jaktintresset får självfallet inte leda till att andra viktiga intressen blir lidande. I prop. 1986/87:58 Om jaktlag, m.m. har dessutom uttalats att det är självklart att ett fritidsintresse som jakten i vissa fall måste stå tillbaka för olika näringsintressen och att hänsyn måste tas till andra fritidsintressen.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser utredningen att det är olämpligt att en intresseorganisation ensamt har ansvaret för ledningen av den praktiska viltvården och jakten.

Enligt Naturvårdsverket är Svenska jägareförbundets uppdrag otidsenligt i sin nuvarande utformning. Verket hänvisar bl.a. till att förhållandena var annorlunda 1930-talet när uppdraget tillkom eftersom det då inte fanns någon myndighet sig centralt eller lokalt som ansvarade för naturvård.

vare Ett liknande uppdrag, som det Svenska jägareförbundet har i dag, hade Svenska naturskyddsföreningen när det gällde naturvård. När Naturvårds-

Administrationen av jakten 457

nämnden tillkom och länsstyrelserna fick naturvårdsenheter upphörde Naturskyddsföreningens uppdrag men inte Svenska jägareförbundets.

Statens inflytande över Svenska jägareförbundet har vidare ändrats genom att regeringen inte längre utser ordförande för organisationen eller ledamot i dess tidigare överstyrelse. Regeringen utser numera enbart en av tre revisorer i förbundet. Statsmaktemas insyn i verksamheten är därmed liten.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna har i dag ansvar för jakten och viltvården centralt och regionalt. Sedan en tid finns lokala samråd över hela landet. Utredningen menar att behovet av att en intresseorganisation eller annat har ansvaret för att leda den praktiska viltvården inte kan vara

organ särskilt stort under dessa förhållanden. Som påpekats från Statskontoret och

mängd olika myndigheter och organisationer är uppdraget till Svenska en jägareförbundet oklart. I prop. 1991/92:9 Jakt och viltvård talas om att ett större måste tas markägare, jägare och myndigheter. Det finns

ansvar av emellertid inget i denna proposition eller i jaktlagstiftningen som tyder på att Svenska jägareförbundet givits en särställning.

Sammantaget menar utredningen att Svenska jägareförbundet inte skall ha statsmakternas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska viltvården och jakten. Det är vidare utredningens uppfattning att det över huvud taget inte är lämpligt att ett sådant ansvar helt åläggs en intresseorganisation. Det bör i stället vara en gemensam uppgift för myndigheter, markägare, jägare och andra intressenter att följa lagstiftningen och därmed i sin verksamhet verka för att jakt- och viltvårdsmålen uppnås. Olika intresseorganisationer skall därför inom sitt intresseområde och utifrån de intressen de företräder stödja sina medlemmar i deras verksamhet. Jägarorganisationerna skall således i fortsättningen ha ett gemensamt ansvar för att verka för att jägarna i sin verksamhet arbetar för de mål statsmakterna satt upp inom jaktens och viltvårdens område.

Nedan utredningen sin syn på statsmakternas fortsatta förhållande till

ger de båda jägarorganisationerna. Utredningen ger i avsnitt 9.5 sin syn på den framtida administrationen av jaktkorts- och jägarexamensregistren.

458 Administrationen jakten

Det fortsatta bidraget till jägarorganisationerna

Utöver det allmänna bidraget ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationema erhåller främst länsjaktvårdsförbunden bidrag från olika länsstyrelser ur älgvårdsfonden. Bidragens användningsområde och storlek varierar. Exempelvis betalar Länsstyrelsen i Värmland drygt 100 000 kr, exklusive utgifter för porto och telefon m.m., till Värmlands läns jaktvårdsförbund för hjälp med älgadministration och Länsstyrelsen i Västernorrlands län 15 000 kr till Svenska jägareförbundet Västernorrland för utgifter i samband med älgobsinventering. Utredningen har inte haft möjlighet att utreda denna länsvisa bidragsverksamhet närmare.

En grundläggande utgångspunkt från utredningens sida är att jägarorganisationernas verksamhet, liksom andra föreningars och organisationers verksamheter, ska bygga en egen särart och en egen förenings- eller organisationsidé. Ett självständigt och fritt föreningsliv är en omistlig del i vårt demokratiska system och i utvecklingen av välfärdssamhället. Den statliga bidragsgivningen bör enligt utredningen stimulera och säkerställa

sådan utveckling även jaktens område. Det huvudsakliga syftet med en bidragen bör dock vara att stödja sådan föreningsverksamhet som främjar de mål som uppsatts för jakten och viltvården.

Som anges i utredningens direktiv bör jägarorganisationernas allmänna verksamhet tillmätas stort värde. Erkänsla bör ges för värdet av det stora och under senare åren växande arbete som läggs ned både centralt, regionalt och lokalt. Som exempel på de båda organisationernas oegennyttiga arbete kan nämnas information, utbildning, inventering av viltförekomst och skador av vilt samt betestrycksundersökningar och de lokala samråden som skall hållas med markägarintressena. Strävan måste vara att bevara och utveckla denna folkrörelseprofil så att organisationernas aktiva engagemang kan upprätthållas. Stöd för deras demokratiska verksamhet skall därför enligt utredningen utgå även fortsättningsvis.

En uppdragsersättning utbetalas till verksamhet som staten önskar få utförd genom arbetsinsatser från organisationer och föreningar. Uppdragen bygger

att de berörda organisationerna genom sin uppbyggnad och sina kunskaper kring verksamheten av staten anses lämpad att genomföra arbets-

Administrationen av jakten

uppgiften. De allmänna och de resultatinriktade bidragen har det gemensamt att de utbetalas utifrån organisationernas villkor i stor utsträckning. De allmänna bidragen utgör generellt organisationsstöd utan krav redovisning av resultat eller arbetsinsatser. De karakteriseras av små eller inga krav motprestation och är svåra att följa upp eller utvärdera eftersom ingen motprestation krävs. De resultatinriktade bidragen däremot kräver konkreta resultat eller arbetsinsatser för att bidragen skall betalas ut.

Statskontoret har ifrågasatt nuvarande bidragsgivning till Svenska jägareförbundet. Statskontoret konstaterar att det inte är möjligt att följa användningen av bidraget mer än i grova termer, att tydliga krav prestationer eller effekter inte har formulerats av statsmakterna vilket innebär att uppföljning och utvärdering i princip inte är möjlig, att det allmänna uppdraget till förbundet är vagt formulerat, att det bör vara möjligt att hos förbundet följa användningen av respektive källa lägsta nivå och

uppdraget inte preciseras, utan bidraget även i fortsättningen utgår att om som allmänt verksamhetsbidrag, bör en fördelningsnyckel som bygger på medlemsantal övervägas.

Utredningen anser att ett medlemsrelaterat bidrag skall utgå till de båda jägarorganisationerna för deras oegennyttiga allmänna verksamhet i frågor om jakt och viltvård. Ett fortsatt aktivt engagemang från medlemmarna i de båda jägarorganisationerna är av allmänt intresse och leder till kostnadsbesparingar för det allmänna. Ett sådant engagemang till det allmännas nytta förutsätter dock bidrag från statsmakterna. Bidragen bör företrädesvis finansiera de olika allmännyttiga aktiviteter och verksamheter som de regionala och lokala enheterna inom förbunden bedriver.

Utredningen föreslår att en förordning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna införs. Där skall de allmänna principerna för bidragsgivningen finnas.

Ett grundbidrag skall enligt utredningen utgå till jägarorganisationerna. Storleken detta bidrag liksom kriterierna för att vara bidragsberättigad bör regleras i en förordning. Utredningen anser att l 500 000 kr är ett rimligt grundbidrag.

460 Administrationen jakten

När det gäller det medlemsrelaterade bidragets storlek har Statskontoret föreslagit en fördelning efter den procentuella andelen medlemmar

av samtliga jaktkortslösare. Det innebär att summan av den jaktvårdsavgift som medlemmar ijägarorganisationer betalar i jaktvårdsavgift fördelas på jägarorganisationerna. Jaktvårdsavgiften 200 kr skulle i så fall oavkortat till den organisation jägaren är medlem

Jaktvårdsavgiften är tänkt att finansiera verksamhet som främjar viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med det i 4 § jaktlagen angivna syftet. Det är därvid inte fråga enbart om jägarorganisationsanknuten verksamhet. Jaktvårdsavgiften finansierar därför i dag även verk-

annan samhet t.ex. forskning. Dessutom finansierar jaktvårdsavgiften administrationen av jaktvårdsavgiften. En fördelningsnyckel enligt Statskontorets modell innebär att de organiserade jägarna inte bidrar med medel till annat än jägarorganisationsanknuten verksamhet. Utredningen anser inte att detta är rimligt.

Utredningen anser i stället att jaktvårdsavgiften bör utgöra norm för hur stort medlemsrelaterat bidrag som skall utgå till respektive organisation. Det absoluta taket för hur mycket som kan utgå i medlemsrelaterat bidrag

enligt utredningen, 200 kr. Enligt utredningens uppfattning är emellertid detta ett orimligt högt belopp eftersom även dessa jaktkortslösare bör vara med och betala övrig viltvårdsfrämjande verksamhet. Merparten av den jaktvårdsavgift som jägarorganisationemas medlemmar betalar bör dock till jägarorganisationsanknuten verksamhet.

Utredningen är av den uppfattningen att beloppets storlek inte bör regleras i författning utan fastställas årligen av regeringen. När det gäller hur stor del av jaktvårdsavgiften som bör till jägarorganisationerna anser utredningen att 70 procent av jaktvårdsavgiften bör vara en rimlig fördelningsgrund. Med nu gällande jaktvårdsavgift skulle det innebära ett medlemsrelaterat bidrag på 140 kr per medlem.

Bidraget till jägarorganisationerna skall alltså vara så stort att statsmakterna skall kunna ställa vissa krav jägarorganisationerna. I beslutet om det allmänna medlemsbidraget skall därför preciseras de verksamheter jägarorganisationerna skall främja för att erhålla bidrag. För verksamheten bör

Administrationen av jakten 461

fastställas mål och riktlinjer som fortlöpande kan utvärderas. Inför varje ansökningsperiod skall detta kunna omprövas. Vidare skall jägarorganisationerna i sin ansökan om bidrag redovisa hur verksamheten bedrivits inom dessa verksamhetsområden.

De båda jägarorganisationerna utför i dag ett värdefullt arbete inom Hera verksamhetsområden. Jägarnas riksförbund utför för närvarande detta arbete utan att ha ett uppdrag från det allmännas sida liknande det som Svenska jägareförbundet har. Jägarorganisationernas arbete inom detta område bör i fortsättningen ske samma villkor. Utredningen anser att bidraget skall säkerställa att jägarorganisationernas värdefulla verksamhet kan fortgå.

I vart fall följande verksamhetsområden bör det medlemsrelaterade bidraget stödja.

Rådgivning i jaktfrågor och viltvårdsfrågor till myndigheter, organisa- -

tioner, jägare, markägare och övrig allmänhet.

Utbildning och information i jaktfrågor och viltvårdsfrågor till mynd- -

igheter, organisationer, jägare, markägare och övrig allmänhet.

Utredningar, sammanställningar av besluts- och arbetsunderlag till -

myndigheter, t.ex. till länsviltnämndema. inventeringar av vilt.

Sammanställningar av inventeringar, t.ex. älgobs. -

Avskjutningsstatistik. -

Utredningen anser att det skall vara möjligt att, utöver detta organisationsbidrag grundat antal medlemmar, ge bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna för vissa särskilda uppdrag.

En verksamhet som bedrivs i dag och som kan fylla ett sådan allmänt intresse är den s.k. viltmästarutbildningen som administreras av Svenska jägareförbundet.

När det gäller jägarexamensverksamheten finansieras denna via avgifter från de som tar sådan examen. Detta ekonomiska bidrag till jägarorganisationerna faller utanför det allmänna medlemsbidraget.

462 Administrationen avjakten

Enligt direktiven skall utredningen överväga åtgärder för att nyblivna jägare skall komma bättre i jaktgemenskapen och deras jaktintresse bättre fångas upp än som sker i dag. Kvinnor och ungdomar nämns särskilt som nya grupper jägare vilkas natur- och miljöintresse bör tas tillvara.

Den svenska jägarkåren är starkt mansdominerad. Av de drygt 309 000 jaktkonslösarna var 1997 endast drygt 11 000 kvinnor, vilket motsvarar knappt 4 procent.

Utredningen anser att det främst ankommer jägarorganisationerna att fånga upp och uppmuntra nya jägargrupper. Det bör också vara ett krav för bidrag från jaktvårdsfonden att de aktuella jägarorganisationema aktivt verkar för jämställdhet. Vid ansökan om bidrag bör jägarorganisationema ange andel kvinnor respektive män i sin medlemskår samt i sin centrala styrelse samt redovisa hur man arbetar för att fånga upp nya jägargrupper. Andelen av underrepresenterat kön i styrelsen bör åtminstone inte understiga medlemsandelen. Även på regional och lokal nivå måste jägarorganisationerna verka för jämställdhet inom jakten. Vid behov bör regeringen ta upp förhandlingar med berörda organisationer om hur könsfördelningen skall bli bättre i beslutande organ och fler kvinnor nås av verksamheten samt överväga om andra åtgärder är påkallade.

När det gäller den forskningsverksamhet inom jakt och viltvård som finansieras via jaktvårdsfonden anser utredningen att denna verksamhet skall styras av statsmakterna. Naturvårdsverkets forskningsnämnd fördelar redan i dag medel ur fonden för sådan verksamhet. Nämnden bör ha ansvaret att fördela samtliga medel som skall utgå till forskningen med stöd av medel ur jaktvårdsfonden. Detta garanterar forskningens vetenskapliga kvalitet samt garanterar att forskare konkurrerar om bidragsmedel på lika villkor. Utredningen anser att ytterligare medel, förslagsvis 5 miljoner kr, bör lämnas urjaktvårdsfonden till sådan verksamhet. Det motsvarar ungefär vad Svenska jägareförbundet, enligt sin ekonomiska redovisning, använder av det allmänna bidraget för forskning.

I betänkandet SOU 1994:147 Former för statlig verksamhet anges att Riksrevisionsverket i större omfattning än hittills bör genomföra effektivitetsrevision av privaträttsliga organ som får särskilda organisationsanslag.

Administrationen av jakten

Utredningen anser att en sådan revision bör vara möjlig hos den organisation som erhåller bidrag detta sätt ur jaktvårdsfonden. Det torde dock förutsätta att jägarorganisation i avtal med staten skriver att Riksrevisionsverket skall ha rätt att följa upp och utvärdera verksamheten med avseende de mål statsmakterna ställt upp för bidrag ur jaktvårds-

som fonden.

9.5 Jaktkortsregistret och jägarexamensregistret

9.5.1 Inledning

Inledningsvis redovisar utredningen vilken reglering som ligger bakom

jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Vidare redovisas behovet av vad finns bestämt i lag, förordning och andra författningar om dessa

som register. Utredningen beskriver dessutom vilka ärenden som förekommit hos Datainspektionen i anledning av dessa register.

9.5.2 Jaktkortsregistret

För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen 1987:259 får regeringen enligt 41 § jaktlagen meddela föreskrifter skyldighet för den som jagar att betala en årlig

om avgift benämnd jaktvårdsavgift. I 49 § jaktförordningen 1987:905 har regeringen föreskrivit att den jagar är skyldig att erlägga jaktvårdsav-

som gift. Avgiften är i dag 200 kr och gäller för ett jaktår 1 juli 30 juni. Den

med uppsåt eller oaktsamhet bryter mot denna föreskrift döms som av grov till böter.

I början 1950-talet fick Svenska jägareförbundet i uppdrag att upprätta

av förteckningar över de erlagt jaktvårdsavgift. Enligt 6 § kungörelsen

som 1951:297 uppbörd av jaktvårdsavgift m.m. skulle Statskontoret

om bokföra jaktvârdsavgifter tillfördes jaktvårdsfonden. Efter bokföringen

som skulle Statskontoret överlämna inbetalningskupongerna till Svenska jägareförbundet. Av motiven SOU 1950:40 182 framgår att Svenska jägare-

s. förbundet med ledning kupongerna skulle upprätta länsvis förteckning

snarast skulle översändas till vederbörande polismyndighet. som

464 Administrationen avjakten

I dag gäller enligt 50 §jaktförordningen att jaktvårdsavgiften betalas in till ett postgirokonto som disponeras av Kammarkollegiet. Kammarkollegiet skall bokföra inkomna medel jaktvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna Svenska jägareförbundet uppgift vilka betalat

om som avgiften.

År 1974 beviljades Svenska jägareförbundet tillstånd av Datainspektionen Dnr. 85-74 att föra jaktkortsregistret. Av tillståndet framgår att ändamålet med registret är att redovisa vilka som erlagt jaktvårdsavgift, att underlätta uppbörden av kommande avgifter genom avisering, att kontrollera innehav av jaktkort samt att skicka ut meddelanden till jaktkortslösama. Jaktkortsregistret får enligt detta tillstånd innehålla uppgifter om personnummer, namn, adress, län, betalningsmarkering för jaktvårdsavgift och utrymme för framtida notering om genomgången obligatorisk jägarexamen och skjutprov.

I enlighet med Svenska jägareförbundets begäran i ansökan får, såvitt gäller meddelanden till jaktkortslösama, jaktkortsregistret endast användas för information från myndigheter, Svenska jägareförbundet och jakttidskrifterna samt för enkäter för undersökning om jakt, jägare och viltvård. I övrigt får uppgift ur registret lämnas förutom till jägarna själva endast till myndighet eller tjänsteman som har till uppgift att kontrollera att obligatorisk jaktvårdsavgift erlagts.

Utöver de av Datainspektionen meddelade föreskrifterna framgår av tillståndet att meddelanden som skall sändas ut till jaktkortslösarna skall godkännas i förväg av Svenska jägareförbundet. Adresseringen skall ske hos postens adressregister och beställaren får aldrig del av adressmaterialet. Av ansökan framgår att motivet för begränsningen är att registret utgör en sammanställning över personer som har tillstånd att inneha jaktvapen och att adressuppgifter ur registret inte skall bli åtkomliga utan att Svenska jägareförbundet fått möjlighet att pröva lämpligheten av att begärt material ställs till förfogande.

I en ansökan i juli 1973 begärdes att jordbruksministem skulle medverka till att Jaktjournalen får tillstånd att mot skälig ersättning erhålla uppgifter ur jaktkortsregistret. Av regeringens beslut den 20 januari 1977, dnr.

Administrationen avjakten

14531/2/73, framgår att beslut utlämnande uppgift ingår i det

om av som av Svenska jägareförbundet handhavda jaktkortsregistret fattas av förbundet. Regeringen lämnade ansökningen utan åtgärd.

Av minnesanteckningar från besök av Datainspektionen hos Näringsfrihetsombudsmannen NO den 17 oktober 1985 angående Svenska jägareförbundets tillstånd att föra jaktkortsregistret framgår att NO gärna såg att föreskrifterna i förbundets tillstånd att ha ett jaktkortsregister ändras/tolkas så att information/reklam får skickas ut med hjälp av jaktkortsregistret från jakttidskrifter utan att förbundet dessförinnan måste pröva innehållet i försändelsen. I anslutning till det ärendet anförde Svenska jägareförbundet bl.a. följande i januari 1986 till stöd varför inga ändringar skulle ske av Datainspektionens tillstånd.

En oreglerad tillgång till jaktkortsregistret skulle medföra att jaktkorts-

lösarna skulle tillsändas reklammaterial i en omfattning och av en sådan

art som definitivt inte är i deras intresse. Sannolikt skulle reklaman-

vändningen få så stor omfattning att den skulle påverka registrets

karaktär och sikt kanske ha den effekten att jägarnas villighet att

lämna personuppgifter till registret skulle minska. Detta skulle försvåra

och fördyra uppbörden av jaktvårdsavgifterna.

Ett totalt stopp för alla uttag ur jaktkortsregistret för andra ändamål

än avisering av jaktvårdsavgifter respektive uttag för naturvårdsverket

för vetenskapliga ändamål, skulle medföra att jägareförbundet skulle

stor svårighet att fullfölja sitt uppdrag. I riksdagens uppdrag från 1938

står bl.a. att jägareförbundet skall fullgöra sitt uppdrag bredast

möjliga bas, dvs. se till att man har så många medlemmar som möjligt. Får jägareförbundet inte använda jaktkortsregistret för information till jägarna inklusive information från de lokala och regionala jaktvårdsorganisationerna minskar våra möjligheter att genomföra arbetet."

Ärendet föranledde Svenska jägareförbundets tillstånd.

ingen ändring av

Sedan september 1986 Datainspektionen, Dnr 2004-86 har Svenska jägareförbundet jaktkortsregistret, jägarexamensregistret och

slagit samman Svenska jägareförbundets medlemsregister till ett register. Uppgifterna hanteras i logiskt skilda register i databas och genom markering-

en gemensam

utvisas i vilka register finns registrerad, s.k. flaggregister. ar en person

466 Administrationen av jakten

År 1988 utvidgades det tidigare meddelade registertillståndet med uppgifter

registrerads läns-, kommun-, och församlingskod Dnr. 635-88. Som om skäl för utvidgningen angav Svenska jägareförbundet att det var nödvändigt att komplettera databasen med uppgifter om kommun- och församlingskod. Dessa uppgifter uppgavs vara oundgängligen nödvändiga för att klara arbetet med älglicenstilldelning, avskjutningsredovisning, älgobservationsinventeringsbearbetning m.m.

Vid flera tillfällen under 1990-talet har jakttidningen Jaktmarker och Fiskevatten med Svenska jägareförbundets godkännande fått tillstånd att inrätta och föra personregistret aktkortsregistret". Uppgifterna ur jaktkortsregistret kommer, enligt tillståndet från Datainspektionen Dnr. 5938-90, från Svenska jägareförbundet via magnetband. Tillståndet har gällt under

månader. Ändamålet med registret har varit ett tillfälligt personregister tre för framställning av direktadresserat material till en direktreklamkampanj för nämnda jakttidning.

När det gäller verksamheten med att sälja uppgifter ur jaktkortsregistret har utredningen fått ta del redovisningsmaterial från år 1996 beträffande

av Jägarnas riksförbund. Av offerter från PAR Adressregister AB till förbundet framgår att avgiften för att få adressuppgifter ur jaktkortsregistret exklusive mervärdeskatt är följande. För adressuppgifter med etiketter utgår

fast kostnad 2 200 kr, en rörlig kostnad l kr 54 öre per adress en samt därutöver selekteringsavgift 9 000 kr. För adressering, som är

en obligatoriskt, utgår en fast kostnad på 1 345 kr och en rörlig 69 öre per adress. Att informera landets samtliga jaktkortslösare, som vid ovan nämnda tidpunkt uppgick till 313 479, skulle, exklusive portokostnader

inklusive mervärdeskatt, kosta knappt 880 000 kr. Utslaget men jaktkortslösarna skulle kostnaden per försändelse bli 2 kr 80 öre.

Utredningen har noterat att Svenska jägareförbundet under år 1997 sänt medlemsvärvningsskrifter till icke medlemmar i samband med avisering av det statliga jaktkortet.

Jaktkortsregistret torde huvudsakligen finansieras via jaktvårdsfonden

det allmänna bidraget. Som Statskontoret påtalat i sin rapport går genom

Administrationen av jakten

det dock inte av Svenska jägareförbundets redovisning att med säkerhet avgöra hur registren finansieras.

9.5.3 Jägarexamensregistret

Sedan 1985 skall den som dels för första gången vill ha tillstånd att inneha jaktvapen, dels vill ha tillstånd att inneha jaktvapen av annan typ än han eller hon redan innehar avlägga ett teoretiskt och praktiskt prov. Provet kallas jägarexamen. Jägarexamen får avläggas även av annan än den som är skyldig att göra sådant prov. Med stöd av ll kap. 2 § vapenlagen l996:67 och 2 kap. 4 § vapenförordningen l996:70 har Naturvårdsverket utfärdat en kungörelse SNFS 1985:2, NV:21 med föreskrifter om jägarexamen. Syftet med provet skall varaatt skapa en grundläggande kunskap hos varje jägare eller innehavare av jaktvapen så att jakten blir mer ekologiskt anpassad och att större hänsyn visas viltet. En sådan kunskap bör också leda till att jakten bättre anpassas till samhällets krav och att större förutsättningar och motivation skapas för vidareutbildning prop. l977/78:l41 s. 5. Av propositionen framgår också att båda jägarorganisationerna i samarbete bör svara för provens praktiska genomförande

fältet. De bör därvid lika villkor erhålla bidrag ur jaktvårdsfonden för den verksamhet de utför i anledning av kompetensprovet.

Av 2 kap. 4 § vapenförordningen framgår att jägarexamen skall avläggas inför provledare som förordnats av polismyndigheten efter förslag av Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Närmare föreskrifter om provet och i övriga frågor som avses i nämnda paragraf meddelas av Naturvårdsverket. Kostnaderna för provtagningen skall betalas av den som avlägger provet enligt taxa som fastställts av Naturvårdsverket.

En fullständig jägarexamen består av tre praktiska prov och två teoretiska

De teoretiska proven är grundprov och högviltprov samt de praktiska prov. proven hagelvapenprov, grundprov/kulvapen och högviltprov/kulvapen. I grundprovets teoretiska del fâr provtagaren visa färdigheter i ämnen såsom artkännedom, jaktlagstiftning, jaktetik, ekologi, naturens och djurens utveckling, viltvård och jaktmetoder.

468 Administrationen av jakten

I prop. 1977/782141 om kompetensprov för jägare s. 20 föreslog regeringen att registrering av avlagt godkänt prov bör ske hos polisen i samband med ansökan om licens. Föreskrifter borde meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Jordbruksutskottet JoU 1977/78:28 s. 3 hade inte någon avvikande uppfattning i denna fråga.

Några bestämmelser om registrering av de som utfört provet finns inte i lag eller förordning. Av 35 § andra stycket kungörelsen SNFS 1985:2 med föreskrifter om jägarexamen framgår emellertid att avlagda prov skall registreras på sätt Naturvårdsverket bestämmer. Några sådana bestämmelser har inte utfärdats.

Även i jaktlagen finns bestämmelser kunskapsprov. I 40 § jaktlagen

om sägs att regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga prov i fråga om kunskaper och skjutförrnåga som villkor för att jaga. Regeringen får vidare meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för provet. Slutligen får regeringen överlämna sammanslutning på jaktens och viltvårdens område att anordna prov, att utfärda bevis om avlagda prov samt att ta ut avgift för proven. I förarbetena prop. 1986/87:58 s. 86 uttrycks att föreskrifter om skyldighet att avlägga jägarexamen har stöd i ett bemyndigande i vapenlagen och att det därför inte finns något omedelbart behov av bestämmelser om kunskapsprov i jaktlagen men att de trots det bör finnas med i lagen.

Jägarexamensregistret är inte ett eget register utan uppgifterna om jägar-

ingår i jaktkortsregistret. Svenska jägareförbundet är registeransvaexamen rig. Det framgår dock att registeransvaret i ett skede var tänkt att vara gemensamt för de båda jägareorganisationema.

Av handlingar från Datainspektionen Dnr. 165-83 framgår att Svenska jägareförbundet den 27 januari 1983 ansökte om tillstånd att få föra jägarexamensregister. Svenska jägareförbundet förelades i september 1983 att inge ansökan om tillstånd tillsammans med Jägarnas riksförbund. Av skrift från Jägarnas riksförbund den lO januari 1984 till Datainspektionen framgår att förbundet saknade kännedom om Svenska jägareförbundets ansökan. Ansökan kompletterades av Jägarnas riksförbund varvid jägarorganisa-

Administrationen jakten 469

tionerna, enligt anteckningar från Datainspektionen, skulle ha ett delat

registeransvar.

I skrift den 13 mars 1984 återkallade Svenska jägareförbundet sin ansökan

om tillstånd att föra jägarexamensregister. Anledningen uppgavs vara att

det framkommit att Svenska jägareförbundet i tillstånd från 1974 att föra

jaktkonsregistret har rätt att lagra bl.a. uppgifter om avlagda jägarexamens-

kompetenser.

I skrivelse från Datainspektionen till Jägarnas riksförbund den 19 mars

1984 meddelade inspektionen att Svenska jägareförbundet återkallat sin

ansökan om tillstånd att föra jägarexamensregister. Av skrivelsen framgår

att Jägarnas riksförbund får licens att registrera endast de personer som

genomgått prov av det egna förbundets provledare.

Av Svenska jägareförbundets tillstånd år 1974 eller senare tillstånd framgår

inte, såvitt utredningen kunnat finna, vilka uppgifter om jägarexamen som

får registreras i jaktkortsregistret. Av uppgifter från Svenska jägareförbun-

det framgår att följande information lagras i den del av jaktkortsregistret

som avser jägarexamen.

Namn -

Personnummer -

Löpnummer/Intygsnummer -

Prov -

Moment -

Utfall Godkänd alt. Underkänd -

Provdatum -

Provledare Länsid/tillhörighet + löpnummer -

Provbana Länsid/tillhörighet + löpnummer -

Registreringsdatum -

Ändringsdatum

Jägarexamensregistret finansieras via avgifter från provverksamheten.

470 jakten Administrationen av

9.5.4 överväganden och förslag

Behovet av förändring

Från allmän synpunkt torde det främsta syftet med jaktkortsregistret vara att redovisa vilka erlagt jaktvårdsavgift för att kunna kontrollera

som innehav jaktkort. Erlagd jaktvårdsavgift är nämligen ett krav för den

jagar och kravet är straffsanktionerat. Vidare torde jägarexamenssom registrets främsta allmänna syfte vara kontroll vid ansökan om vapenlicens.

Adressuppgiftema i jaktkortsregistret kan även användas för att sprida information till jägare i frågor jakt och viltvård. Det är enligt utredningen

allmänt intresse att myndigheter, organisationer, m.fl. detta sätt kan av få tillgång till jaktkortsregistret. Ansvaret och kontrollen över vilka som får ta del uppgifter ligger i dag hos Svenska jägareförbundet. Handlingar

av från Datainspektionen visar att det förelegat problem för bl.a. jakttidningar att få del uppgifter jaktkortsregistret. Av minnesanteckningar från

av ur sammanträde med Centrala samrådsgruppen för jägarexamen den 2 april 1996, med bl.a. representant från Rikspolisstyrelsen, framgår att det

en efterlystes möjlighet för polisen att ha tillgång till jägarexamensregistret och att fråga uppkom har tillgång till registret. Utredningen

om vem som

att det finns ett allmänt intresse att främja en allsidig infonnation från anser olika aktörer jaktens och viltvårdens område. De begränsningar i möjligheten att få ut uppgifter jaktkortsregistret som gäller i dag främjar inte

ur denna verksamhet.

Det finns ingen lag eller författning som reglerar vad registren skall innehålla för att de skall uppfylla det allmännas krav kontroll, tillsyn eller information. Det finns inte heller någon författningsreglering som garanterar att myndigheter får ta del uppgifter ur registret för kontroll,

av tillsyn eller information. Enligt föreskrifterna för jaktkortsregistret gäller dessutom att meddelanden först skall granskas och godkännas av Svenska jägareförbundet myndighet får tillgång till adressmaterial för

innan t.ex. en

informera jägarna. Regeringens redovisade beslut år 1977 se att ovan avsnitt 9.5.2 torde utvisa att staten inte kan påverka skall få ta

vem som del uppgifter ur jaktkortsregistret.

Administrationen avjakten 471

Det skall, enligt utredningen, inte ankomma på en intresseorganisation att avgöra om myndigheter eller intresseorganisationer skall få ta del av uppgifter ur jaktkortsregistret. Det är dessutom inte önskvärt att en intresseorganisation har möjlighet att förhandsgranska myndigheters och andra organisationers informationsmaterial. Vidare är det otillfredsställande att en intresseorganisation utan närmare reglering från det allmännas sida får bestämma vilka avgifter som gäller för att tillgång uppgifter ur jaktkortsregistret.

Det finns i dag två jägarorganisationer som konkurrerar om bl.a. medlemmar. Det finns under sådana förhållanden en risk att den organisation som ansvarar för jaktkortsregistret, med landets samtliga jägare, kan dra otillbörlig fördel av registret samt ta ovidkommande hänsyn vid frågan om t.ex. adressmaterial skall utlämnas från jaktkortsregistret.

I detta sammanhang har utredningen noterat att Svenska jägareförbundet i skrift till bl.a. Datainspektionen hänvisat till propositions- och utskottsuttalanden från år 1938 om att förbundet skall bredda sin bas. Enligt utredningen måste Svenska jägareförbundets hänvisning förstås så att man till skillnad från Jägarnas riksförbund anser sig ha ett allmänt uppdrag att värva så många medlemmar som möjligt. Uttalandena har använts för att berättiga handläggningen vissa ärenden. Dessa uttalanden från det

av allmännas sida gjordes då endast intresseorganisation verkade för

en jägarnas intressen, nämligen Svenska jägareförbundet. Situationen i dag med två konkurrerande förbund innebär givetvis att förhållandena är annorlunda. Uttalandena från år 1938 saknar därmed relevans i dag.

Nuvarande ordning är således inte bra från informations-, rättssäkerhetsoch konkurrenssynpunkt. Detta talar för att en myndighet tar över ansvaret för de båda registren. En myndighet skall enligt regeringsformen beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Detta borgar för att intresseorganisationer och andra behandlas lika och motverkar orättvisa. Genom t.ex. Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket har staten goda möjligheter att kontrollera myndigheterna och allmänheten har

generell rätt till insyn i den verksamhet bedrivs. En annan klar en som fördel med myndighetsformen är att regeringen enkelt kan göra vissa ändringar i en myndighets uppdrag.

472 Administrationen avjakten

Trots att nu aktuella register tillkommit för att tjäna allmänna intressen bedrivs den nuvarande verksamheten utan insyn från offentligheten. En grundläggande princip i vårt samhälle är den s.k. offentlighetsprincipen. Det är utredningens uppfattning att nuvarande ordning inte är tillfredsställande sett utifrån denna princip.

Det som i första hand förknippas med offentlighetsprincipen är rätten i 2 kap. tryckfrihetsförordningen att ta del av allmänna handlingar. I tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om vilka slag av handlingar

som skall anses som allmänna och därmed vara tillgängliga för offentlighetsinsyn samt om hur sådana handlingar skall tillhandahållas den vill

som ta del av dem.

Syftet med offentlighetsprincipen anges i 2 kap. l § tryckfrihetsförordningen vara att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Genom allmänhetens insyn kan missförhållanden, felaktigheter eller ineffektivitet uppdagas. Vetskapen om att allmänheten har möjlighet till insyn är ägnad att förebygga felaktigheter och sporra till grundlighet och omtanke i myndigheternas verksamhet. Offentlighetsprincipen sägs på detta sätt garantera effektivitet i förvaltningen.

Principen brukar också framföras som en garanti för enskildas rättssäkerhet SOU 1975:22 s. 87. Insynen i myndigheternas handläggning av ärenden skall motverka rättsövergrepp. Myndighetsstrukturen spelar därvid viktig

en roll. Beslut av en myndighet måste i stor utsträckning få skriftlig form och kan som regel ställas under en överordnad myndighets prövning genom överklagande. Förekomsten rent allmänt av dokumenterade beslut, yttranden osv. har stor betydelse för offentlighetsprincipen. Rätten att ta del av allmänna handlingar vore inte mycket värd om det i grunden inte fanns en skyldighet för myndigheterna att framställa sådana.

Numera fyller offentlighetsprincipen också ett syfte som infonnationsförsörjare i vidare mening. Inom myndigheterna finns riklig tillgång till uppgifter om förhållanden inom den offentliga verksamheten och på det privata området. Genom att åberopa offentlighetsprincipen kan bl.a. forskare, privata företag, journalister m.fl. få fram uppgifter som sedan kan utnyttjas för den egna verksamheten, t.ex. för kommersiella syften.

Administrationen av jakten

Offentlighetsprincipen är dock inte undantagslös. Av hänsyn till allmänna och enskilda intressen gäller en rad undantag som är tillkomna efter en avvägning mellan motstående intressen. Grundläggande bestämmelser om sekretess finns i tryckfrihetsförordningen medan de mer detaljerade sekretessreglema finns i sekretesslagen 1980:100. Rätten att ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen begränsas endast om det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet m.m., rikets centrala finanspolitik, myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn, intresset att förebygga eller beivra brott, det allmännas ekonomiska intresse, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller intresset att bevara djur- eller växtart. Vidare finns i l kap. 2 § och 2 kap. 3 § regeringsformen bestämmelser som syftar till att skydda den enskilde mot otillbörligt integritetsintrång.

Nu aktuella register omfattas inte av offentlighetsprincipen. Datainspektionen har begäran av Svenska jägareförbundet utfärdat föreskrifter för jaktkortsregistret vilket innefattar även jägarexamensregistret. Enligt dessa föreskrifter får registret användas för information endast från myndigheter, Svenska jägareförbundet och jakttidskrifterna. Vidare skall det som utsänds godkännas av Svenska jägareförbundet. Den konkurrerande jägarorganisationen, Jägarnas riksförbund, är inte uppräknad bland dem som får använda registret för information.

Svenska jägareförbundet har ingen skyldighet att lämna ut uppgifter ur jaktkortsregistret för information vare sig till myndigheter eller organisationer. Förbundets ställningstagande går inte att överklaga.

De syften som offentlighetsprincipen tjänar skall enligt utredningen även gälla för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Myndighetsstrukturen har dessutom stor betydelse för offentlighetsprincipen och möjligheten att hindra rättsövergrepp. Beslut av en myndighet skall som regel ha skriftlig form och kunna överprövas. Myndigheten skall vidare vara saklig och opartisk. Om den som begär ut uppgifter inte är nöjd med myndighetens beslut kan han eller hon få sin sak prövad i domstol.

När myndigheten handlägger ett ärende rörande utlämnande av allmän handling, utövar myndigheten befogenhet att för enskild bestämma om

474 Administrationen av jakten

förmån eller rättighet. Beslutet i ett sådant ärende utgör ett resultat av myndighetsutövning se t.ex. JO 1974 s. 417. Frågan om beslutets form och innehåll skall besvaras med ledning av bestämmelserna i förvaltningslagen 1986:223. Myndighets beslut att inte utlämna en handling skall således avfattas skriftligen och innehålla de skäl som bestämt utgången Alf Bohlin, Offentlighetsprincipen, s. 139.

Utredningen är sammantaget av den uppfattningen att en myndighet skall vara registeransvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Registren bör regleras i särskild registerförfattning

Enligt 2 a § datalagen 1973:289 behövs inte tillstånd av Datainspektionen för personregister som har inrättats genom beslut av riksdagen eller regeringen. Sådana register brukar kallas statsmaktsregister. Enligt 6 a och 18 §§ samma lag kan Datainspektionen meddela förskrifter för registret i den mån riksdag eller regering inte har gjort det.

Regeringen har i prop. l990/9l:60 om offentlighet, integritet och ADB uttalat att målsättningen bör vara att register med ett stort antal registrerade och ett känsligt innehåll skall regleras i lag. Konstitutionsutskottet ansåg KU 1990/91 l att det allmänt sett är av stor betydelse att en författningsreglering kommer till stånd i syfte att stärka skyddet för de registrerades integritet i samband med nödvändig registrering av känsliga uppgifter i myndighetsregister. Statsmakterna har, i t.ex. prop. 1995/962125 Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik, framhållit vikten av att bl.a. förbättra tillgängligheten till de grundläggande offentliga databaserna. Det är därvid viktigt att onödiga begränsningar inte sätts upp.

Det finns vissa gränser för ett informationsutbyte när det gäller utnyttjande

personuppgifter. Dessa gränser sätts bl.a. genom Europaparlamentets och av rådets direktiv 95/46/EG om skyddet för enskilda personer med avseende

behandling personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp-

av gifter EG-direktivet som antogs år 1995. Direktivets innehåll har analyserats ingående Datalagskommittén i betänkandet Integritet,

av Offentlighet, Informationsteknik SOU 1997:39. De personuppgifter som

Administrationen av jakten 475

behandlas i jaktkortsregistret och jägarexamensregistret måste vara tillåtli enligt detta EG-direktiv.

I artikel 7 EG-direktivet anges att medlemsstaterna skall föreskriva att personuppgifter får behandlas bara i de sex fall som räknas upp i artikeln. Uppgiftsbehandling i andra fall är inte laglig. De fall som kan vara aktuella för nu aktuella register är dels om behandlingen är nödvändig för att utföra arbetsuppgift allmänt intresse eller som är ett led i myndighetsutöven av ning utförs av den registeransvarige eller tredje man till vilken som uppgifterna har lämnats ut, dels behandlingen är nödvändig för ändamål rör berättigade intressen hos den registeransvarige eller hos den eller som de tredje män till vilka uppgifterna har lämnats ut, utom när sådana den registrerades intressen eller dennes grundläggande intressen uppvägs av fri- och rättigheter som kräver skydd.

Gemensamt för statliga myndigheter är att verksamheten styrs av bestämmelser i författning. En del av verksamheten innebär dessutom myndighetsutövning. Så är fallet med verksamheten med jaktvårdsavgift och jägarexamen. Detta är form verksamhet som får anses angelägen och en av författningsstöd får anses ha ett allmänt intresse. Kravet i EGsom genom direktivet får uppfyllt att behandlingen av personuppgifter i anses genom aktuella register är nödvändig för arbetsuppgifter av allmänt intresse nu eller för myndighetsutövning.

Enligt EG-direktivet är det den registeransvarige som ensam eller tillmed andra bestämmer ändamålen och medlen för behandlingen sammans personuppgifter. Eftersom ändamålen och medlen för behandling av av personuppgifter i jaktkortsregistret och jägarexamensregistret skall bestämmas statsmakterna bör också en myndighet vara registeransvarig. av

När det gäller regleringen registren föreslår utredningen att en särskild av registerförfattning skapas. Av den skall framgå registerändamål, vilket innehåll registret skall ha, är registeransvarig, urval och bearbetning vem som personuppgifter och andra begränsningar samt förutsättningarna för att av avgifter vid användningen registren. Registerförfattningens innehåll ta ut av kommenteras närmare i författningskommentaren.

476 Administrationen jakten

Enligt utredningen kan det finnas behov av särskilda Sekretessregler för jaktkortsregistret. Utredningen anser att behovet av sådana regler bör övervägas.

Naturvårdsverket skall vara ansvarig registermyndighet

Utredningen anser att registren skall föras centralt och menar därför att länsstyrelserna inte bör komma ifråga som registermyndigheter.

Utredningen har särskilt övervägt fyra olika alternativa ansvariga registermyndigheter. De myndigheter som varit föremål för övervägande är Naturvårdsverket, Rikspolisstyrelsen, Skogsstyrelsen och Statistiska centralbyrån. För var och en av dessa myndigheter kan finnas argument som talar för att myndigheten är lämplig som registeransvarig myndighet. Samtliga myndigheter torde ha möjlighet att inom myndigheternas befintliga datasystem föra nu aktuella register.

Utredningen anser att det är naturligast att Naturvårdsverket, som har det centrala tillsynsansvaret för jakten och viltvården, även har ansvaret för nu aktuella centrala register. I sin roll gör Naturvårdsverket kontinuerligt en översyn av jaktlagstiftningen och är vidare den myndighet som har föreskriftsrätt i förekommande frågor som lyder under jaktlagen. Naturvårdsverket har därmed i dag det centrala tillsynsansvaret över verksamheten med såväl jaktvårdsavgift jägarexamen. Jägarexamensregistret och

som jaktkortsregistret bör vara en del av detta ansvar. Ansvaret för denna verksamhet bör inte splittras upp flera myndigheter.

Utredningen anser att båda registren skall bekostas av medel ur jaktvårdsfonden. Det är inte lämpligt att registren har två fmansieringskällor. Det innebär att finansieringen av jägarexamensregistret, som i dag är tänkt att vara självñnansierande genom avgifter från provverksamheten, ändras. Utredningen kan av handlingar från protokollerade möten samt annat material från Naturvårdsverket konstatera att jägarorganisationerna inte lyckats finansiera denna verksamhet. Handlingarna utvisar att den centrala verksamheten, inkluderande främst jägarexamensregistret, går med stor förlust samtidigt som regionerna har stora överskott. En ändring av nuvarande ordning torde innebära att avgiften för att avlägga jägarexamens-

Administrationen av jakten

prov kan bli lägre samtidigt som den centrala verksamhetens problem övervinns.

Utredningen anser att det skall vara möjligt att ta ut avgifter för utnyttjande av tjänster från de båda registren. När det gäller försäljning av adressuppgifter till myndigheter eller intresseorganisationer som främjar viltvård och jakt bör dock kostnaderna till stor del kunna bäras av jaktvårdsfonden om det är fråga om information om viltvård och jakt. De närmare övervägandena av hur ett sådant avgiftssystem skall se ut bör överlämnas till Naturvårdsverket.

9.6 Infonnations- och upplysningsverksamheten

9.6.1 Inledning

Nedan beskriver utredningen myndigheters och organisationers informations- och upplysningsverksamhet, vilka problem som finns eller kan förutses vad gäller såväl den egna verksamheten som den utanför den egna myndigheten eller organisationen. Beskrivningen bygger uppgifter som myndigheterna och organisationerna lämnat som svar en enkät från utredningen. Svaren nedan bygger följande frågor från utredningens sida.

Vilket arbete bedriver myndigheten/organisationen i nuläget som är att -

hänföra till informations- och upplysningsverksamhet i jaktfrågor och

viltvårdsfrågor

Vilka problem anser myndigheten/organisationen finns eller kan förutses -

vad gäller egna informations- och upplysningsverksamheten i jaktfrågor

och viltvårdsfrågor

Vilka problem anser myndigheten/organisationen finns eller kan förutses -

vad gäller informations- och upplysningsverksamheten ijaktfrågor och

viltvårdsfrågor utanför den egna myndigheten/organisationen Vilka

åtgärder behöver vidtas för att komma till rätta med problemen

478 Administrationen av jakten

9.6.2 De centrala myndigheterna

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket försöker att så ofta som möjligt hålla informationsmöten med berörda handläggare länsstyrelserna och tjänstemän länsjaktvårdsföreningarna. Därutöver drivs från tid till annan särskilda infonnationsprojekt som det nu pågående "Viltvård i samverkan". Dessutom har verket genom täta kontakter per brev och telefon en ständig infonnations- och upplysningsverksamhet riktad till andra myndigheter, organisationer och allmänhet. I den mån tiden medger försöker personalen därtill att i största möjliga utsträckning ställa upp allmänna lokala och regionala infonnationsmöten.

Det är alltid svårt att nå alla berörda med information. Faunavård berör så många och det finns risk att några glöms bort. På grund av det omfattande arbetet inom myndigheten och det ringa antalet handläggare är det därtill svårt att alltid uppfylla kravet tillgänglighet. Verkets uppgift måste därför främst vara att hålla berörda myndigheter och organisationer väl informerade så att dessa i sin tur kan ge rätt information till allmänheten.

Skogsstyrelsen SKS

SKS bedriver ett omfattande informations- och upplysningsarbete inom jakt- och viltvårdsområdet. Detta sker främst via tre huvudkanaler:

Utgivningen av tidningen "Skogseko", -

innehållet i organisationens ordinarie rådgivningsverksamhet, -

SKS förlagsproduktion. -

Skogseko Tidningen ges ut i fyra nummer per år och distribueras gratis

till 280 000 skogsägare med mer än 5 ha skog. Antalet skogsägare med detta minimiinnehav är egentligen större men distributionen har anpassats till flerägande Tidningen presenterar ofta artiklar som berör jakt- och

m.m. viltvårdsfrågor, och i samband med kampanjen "Viltvård i samverkan" ägnades ett helt dessa frågor. Skogseko är en mycket uppskattad

nummer tidning med stigande popularitet, vilket framkom vid SKS:s senaste IMUundersökning i juni 1995. Där jämfördes tidningen med flertalet andra skogstidningar och erhöll det största läsvärdet.

SVO:s rådgivningsverksamhet Organisationens rådgivningsverksamhet

omfattar totalt 30 000 tjänstgöringsdagar och möter över 100 000 skogsägare varje år i skilda rådgivningssituationer. Där är det naturligt att viltvårdsfrågor behandlas olika sätt, alltifrån specifika viltvårdssatsningar

Administrationen jakten

till spontana diskussioner kring olika förhållanden i skogen berör viltet

som och dess vård.

SKS:s förlag Förlagsverksamheten arbetar i princip under marknads-

mässiga förutsättningar med produktionsstöd anpassat till myndighetsinforrnationens omfattning. Förlaget har sedan 1979 givit ut följande produktioner med bäring jakt- och viltvård: Faunavård i skogsbruket allmän del, den lägre faunan, N.Sverige, Skyddsvärda fågelbiotoper S.Sverige, Rikare skog, 100 frågor om Älgen, Viltvård i skogsbruket, Tjädern en skogsfågel, Tjädern och skogsbruket, Skogen virket, viltet,

skötseln och Järpen. Av ovanstående produktioner har exempelvis "100 frågor om Älgen" och "Viltvård i skogsbruket" producerats i samarbete med Svenska Jägareförbundet.

Utgivningen av "Skogseko" sker inom ramen för organisationens myndighetsanslag vilket begränsar förutsättningarna. Tidningen innehåller inga externa annonser. Forskningsstiftelsen "SkogsForsk" deltar med egen redaktionell text som de finansierar. Förlagsverksamhetens utgivning är styrd av myndighetens instruktion vilket kommersiellt begränsar verksamheten. Detta tillsammans med att utgivningen relativt sett riktar sig till en begränsad målgrupp gör att ekonomin "dignar under den lilla upplagans ok". Detta gäller inte alla produkter, men tillräckligt många för att göra finansieringsfrågor och prissättning besvärliga.

För att informations- och upplysningsarbetet i framtiden skall bli framgångsrikt, totalt sett, krävs det också en opartisk aktör på området. Utöver den information som olika intressen jägare, markägare, bevarandeintressen m.fl. förmedlar är det viktigt med en sammanvägd opartisk helhetssyn som ser till viltstammamas roll i hela ekosystemet och samhället. SKS anser att detta bäst sker genom olika myndighetsinsatser informationsområdet.

SKS:s tidningsutgivning och förlagsproduktion rymmer i detta sammanhang mycket stora möjligheter. Förutom en bra produktionsapparat finns ett väl utvecklat nätverk för distribution och försäljning i SVO:s fältorganisation. Med målsättningen att snabbt och effektivt sprida opartisk information till olika målgrupper krävs ökade ekonomiska resurser. Dessa bl.a. disponeras som produktionsbidrag vilket sänker producentpriset till den nivå där material når tillräcklig spridning. Bland de konkreta projekt som SKS:s nu måste ta ställning till är att förnya delar av ovan beskrivna faunavårdsserie. Förutom dylika produktionsbidrag till olika grafiska produkter skulle en insats att utöka Skogsekos utgivning till sex nummer per ge mycket stora möjligheter att ett kontinuerligt och kostnadseffektivt sätt sprida Övergripande information om jakt- och viltvård till viktiga målgrupper. Även information riktad till ett län eller region kan "inblandning"

en genom av regionala sidor i tidningen snabbt spridas i det aktuella området. På så

480 Administrationen jakten

vis skulle exempelvis den regionala jaktmyndigheten eller länsviltnämnden snabbt nå ut med information i exempelvis policyfrågor.

Jordbruksverket

Jordbruksverket bedriver inte informations- eller upplysningsverksamhet när det gäller jakt och viltvård.

Statens Veterinärmedicinska Anstalt SVA

SVA bedriver en aktiv och omfattande infonnations- och upplysningsverksamhet till allmänheten och jägare rörande veterinärmedicinska viltfrâgor. Denna informationsverksamhet är bl.a. nödvändig för att bibehålla en medvetenhet om viltsjukdomsproblematiken och epizootiövervakningen. Detta arbete bedrivs till stor del via Svenska Jägareförbundets länsföreningar och jaktvårdskretsar, men också via massmedia eller andra kanaler.

Det är i dagsläget enkelt att via Jägareförbundets läns- och lokalavdelningar komma i kontakt med huvuddelen av den svenska jägarkåren. Dessa länsoch lokalavdelningar är praktiskt förankrade i verkligheten och har nära kontakt med fältet. Denna fältkontakt och lokalkännedom är många gånger en förutsättning för ett bra arbete i dessa frågor. I den händelse denna organisationsfonn förändras och dras ner, kan detta innebära svårigheter med den lokala anknytningen. I dagsläget utgör länsföreningarnas personal en resurs som ofta anlitas för upplysnings- och informationsarbete i SVA:s tjänst, men också till att bistå med insamlingar av material m.m. i sjukdomsutredningar. Ett exempel detta är den pågående utredningen om Newcastlesjukan fjäderfä i södra Sverige.

I dagsläget sker mycket av den "officiella" informationen rörande jakt och viltvårdsfrågor via jaktpressen, inkluderande Svenska jägareförbundets tidning Svensk Jakt. Denna information kan i vissa lägen bli sensationsvinklad och inte alltid utgöra en objektiv redogörelse av fakta. Det vore en fördel om officiell information inom jakt- och viltvårdsområdet, innefattande information från departement, naturvårdsverk, länsstyrelser och eventuella andra myndigheter, kunde publiceras i någon form. Detta kan förslagsvis ske via Naturvårdsverkets förlagsverksamhet. Ett annat förslag är att jägareförbunden i sina medlemstidningar har ett avsnitt, som regelbundet ett officiellt och ovinklat sätt återger informationen. Motivet för denna officiella roll skulle vara de medel jägareförbunden erhåller från jaktvårdsfonden.

Administrationen av jakten 481

Sveriges lantbruksuniversitet SLU

SLU:s grundläggande infonnationsspridning sker genom grundutbildningen. Vid SLU ingår det aktuella området i utbildningen både för jägmästare, skogsmästare och agronomer. Universitetet satsar på att ytterligare Öka antalet studenter inom dessa områden i betydande utsträckning. Utbildningen omfattar ett brett fält allt från möjligheter att delta i praktisk jaktutövning till den bakomliggande teoriutbildningen inom ämnesområdet. Forskningsverksamhetens resultat publiceras primärt i internationella tidskrifter. För att göra dem tillgängliga för den svenska publiken medverkar personal vid SLU i betydande utsträckning med artiklar i jakt- och andra tidskrifter, publicerar eget och medverkar i populärvetenskapliga böcker, håller föredrag för olika intressegrupper, medverkar i betydande utsträckning som sakkunniga presentatörer vid olika konferenser inom det aktuella området, deltar som sakkunniga i utredningar och arbetsgrupper, tar emot studiegrupper institutionerna etc.

Ett problem för SLU, när det gäller att kunna nå ut till allmänheten med information i tillräcklig omfattning, är bristen ekonomiska resurser. En kompetenshöjning av den personal som är verksam inom informations- och upplysningsverksamheten utanför universitetets organisation finner SLU angelägen.

Rikspolisstyrelsen

Polisen är en myndighet som finns tillgänglig dygnet runt. Därför är det mycket vanligt att allmänheten vänder sig till polisen för upplysningar beträffande jakt m.m. De trycksaker som berör detta område brukar finnas tillgängliga hos polisen. Rikspolisstyrelsen har utgivit föreskrifter beträffande t.ex. jakttillsynsmän och naturvårdsvakter. Samråd har givetvis förekommit med berörda myndigheter och organisationer. I utbildning för jägarexamen förekommer det att polisen deltar.

Naturhistoriska riksmuseet

Museet informerar i utställningar om landets fauna, dess sammansättning, utnyttjande och hotbilder. I samband med uppbyggandet av nya basutställningar kommer detta behov givetvis att beaktas.

482 Administrationen av jakten

9.6.3 Länsstyrelserna

För att beskriva verksamheten inom länsstyrelserna har utredningen valt att

redovisa svaret från en länsstyrelse. Länsstyrelsen i Södermanlands län har

beskrivit sitt arbete på följande sätt och vilka problem den upplever inom

den verksamheten. De problem som nämns är representativa för de

egna flesta länsstyrelserna.

Länsstyrelsen bedriver dagligen informations- och upplysningsverksamhet till jägare/markägare och till allmänheten. Det sker genom telefonkontakter, skriftväxling och besök. De dominerande frågorna gäller registrering av älgjaktsområden, jakttider och för allmänheten viktiga upplysningar under

pågående älgjakt besked företräder visst jaktområde. Det

- om vem som senaste årets ändring i jaktlagstiftningen har medfört starkt ökade inforrnationsinsatser från länsstyrelsens sida. Två gånger per i december och juli sänder länsstyrelsen information till alla företrädare för registrerade älgjaktsområden: i december påminnelse om redovisning av jaktresultat efterlevnaden bestämmelserna är mycket dålig och information om

av nyheter området samt i juli föreskrifter m.m. inför förestående jakt.

Information behövs kontinuerligt, insatserna begränsas av länsstyrelsens

Olika regionala myndigheter och organisationer känner inforresurser. mationsansvar och arbetar sida vid sida. Visst dubbelarbete kan då inte undvikas. De totala för informationen kunde möjligen användas

resurserna effektivare bl.a. ökade centrala informationsinsatser. För hantering

genom

nyetablerad viltart, t.ex. vildsvinen, krävs särskilda insatser, dels för av en rätt beskattning stammarna och inte minst viktigt för allmän

av - kunskapsspridning till allmänheten. Länsstyrelsen har egna erfarenheter av detta. Vid sidan förbättrad central information är den regionala insatsen

av viktig grund närheten till problemen. Frågan om ansvarsfördelning,

av resurser m.m. informationsområdet bör ses över.

Många länsstyrelser har inte besvarat frågan om inforrnationsproblem

verksamheten. De problem länsstyrelserna uppmärksamutanför den egna

utanför den verksamheten sammanfattar utredningen enligt mat egna

följande.

Eftersom information från flera håll regional nivå finns viss risk

ges -

för dubbelarbete. Ordentliga centrala informationsinsatser minskar

behovet av regionala insatser.

Det naturligt jaktvårdsföreningarna får ett ökat ansvar för

vore att -

informations- och upplysningsverksamheten. Samtidigt är det viktigt att

Administrationen jakten 483

mottagaren upplever informationen som objektiv. Frivilligorganisationer

vill gärna framhålla sina egna uppfattningar samtidigt som de lämnar

allsidig information i en fråga. Detta gör att informationen ibland inte

får den genomslagskraft den borde fått. Informationen från myndigheter central nivå borde kunna förbättras.

Särskilt angeläget är detta i de fall nya författningar beslutas.

För länsstyrelsens del kan sägas att aldrig så brett upplagda inforrna- -

tionskampanjer inte annat än i mindre utsträckning rninskar/förebygger

behovet av upplysning i enskilda ärenden, som ändå utgör huvud-

delen av Länsstyrelsens inforrnationsverksamhet. När det gäller in-

formation om behovet av att bedriva en god älgvård kan budskapet

däremot inte nog upprepas. Här måste inriktningen vara långsiktig och

såväl jägarorganisationerna som berörda myndigheter, både lokalt och

centralt, har en stor uppgift att fylla. Länsstyrelsen vill påpeka att

centralt framtagna blanketter ansökningar, anmälningar m.m. behövs

i det dagliga arbetet. Här brister en del för närvarande. Till sist måste

framhållas att den allra mest verksamma insatsen för att minska

inforrnationsbehovet drastiskt skulle vara att också minska ändringsfrekvensen i jaktlagstiftningen.

Om den policy skall fullföljas som innebär att markägare och jägare -

lokalt skall ta ett större ansvar för jakt- och viltvårdsfrågorna, måste

givetvis deras organisationer vara beredda att satsa ekonomiskt och på

annat sätt för att tillhandahålla erforderlig utbildning och information.

Informationsverksamhet från intresseorganisationer kan ibland uppfattas -

som vinklad om inforrnationsmottagaren representerar en annan in-

tressegrupp.

9.6.4 Skogsvårdsstyrelsema

För att beskriva verksamheten inom skogvårdsstyrelserna har utredningen valt att redovisa svaret från en skogsvårdsstyrelse. Skogsvårdsstyrelseni Jönköpings län har beskrivit sitt arbete följande sätt och vilka problem den upplever inom den egna verksamheten.

Skogsvårdsstyrelsen är representerad i Länsviltnämnden och har ledamöter i älgvårdsdistriktens samrådsgrupper. Betestrycksinventeringar och viltskadeinventeringar genomförs. I samråd med jägarna har en broschyr Älg och skog sammanställts och distribuerats till markägare och jägare. Skogs-

484 Administrationen av jakten

vårdsstyrelsen har i samarbete med hela skogsbruket, LRF och Naturskyddsföreningen startat projektet Rådjur och skog. Ett projekt som syftar till att genom aktivare avskjutningspolitik, anpassad skogsskötsel och god viltvård försöka minska de alltför omfattande betesskadoma skogsplantor. I skogsvårdsstyrelsens infonnationsverksamhet om skogsskötsel och biologisk mångfald ingår viltvårdsfrågoma som en naturlig del. Skogsvårdsstyrelsen förmedlar bidrag till natur- och kulturmiljövårdsåtgärder. Åtgärder som i flera fall även omfattar viltvårdande insatser.

Problem vad gäller den verksamheten är bristen ekonomiska och

egna personella Skogsvårdsstyrelsen skulle kunna ges ett ökat enga-

resurser.

i att utveckla viltvårdsplaner, medverka i betestrycksinventeringar gemang och skogsskötseln till god natur- och viltvård samt ge ökad in-

anpassa formation och rådgivning i jakt- och viltvård i samband med att man arbetar med produktions- och miljöåtgärder i skogsproduktionen.

De flesta skogsvårdsstyrelserna har påtalat att bristen på resurser är ett problem vad gäller den egna verksamhet.

De flesta skogsvårdsstyrelser har besvarat frågan om informationsproblem utanför den egna verksamheten. De problem de uppmärksammat utanför

verksamheten sammanfattar utredningen enligt följande. den egna

Det militanta motståndet mot företeelser man inte sympatiserar med -

växer sig allt starkare i vårt samhälle. Det gäller även motstånd mot

jakt och jägare. Det kan sikt leda till att man måste söka sig nya

vägar för information och upplysning. Här kommer även trovärdig-

hetsfrågor in, där det ligger i sakens natur att särintressen alltid

misstros, då de förutsätts tala i egen sak. Ett sätt att dämpa dessa

motsättningar och öka trovärdigheten ärjust att ha allsidigt sammansatta

representerar olika särintressen. Om dessa gemensamt står

organ som

bakom olika beslut ökar trovärdigheten och det blir svårare för

extremintressen att hitta bränsle för sin upprördhet.

Det är viktigt att ansvarsfördelningen mellan olika nivåer det lokala -

planet tydliggörs.

Opartiskhet nödvändigt. Utöver den information som olika intressen -

jägar- och markägarintressen m.fl. förmedlar behövs myndighetsinformation, där en sammanvägning av olika intressen gjorts.

Jakt- och viltvårdsfrågor bör i ökad omfattning delegeras till det lokala -

och regionala planet. T.ex. skulle skogsvårdsorganisationen och länens

Administrationen jakten 485

jaktvårdsorganisationer få ta över mer av informations- och rådgivningsfrågoma till skogsägare och jägare. En viktig förutsättning för att informationen skall avsedd effekt är trovärdigheten i informationen och hos förmedlaren av informationen. Skogsvårdsstyrelsen bedömer exempelvis att trovärdigheten bör uppfattas som hög om jaktvårdsföreningarna ger objektiv information om skador av vilt och samtidigt påtalar behov av åtgärder. Mer information till skogsägare och jägare med alltför stora viltstammar om viltets påverkan när det gäller flora, lägre fauna och skogsföryngring. Enligt SVS:s erfarenheter finns ett ökat behov av naturvårdsutbildning och information hos de som ideellt eller yrkesmässigt arbetar med jakt och viltvårdsfrågor. Erfarenheterna när det gäller studiekampanjen "Viltvârd i samverkan" är att jägarna visar stort intresse att delta medan markägare som inte jagar har ett svagt intresse. Jaktlagstiftningen bygger att jägarna och skogsägama tar ett gemensamt ansvar för viltstammamas utveckling. Ett för svagt engagemang från skogsägarnas sida kan vara en bidragande orsak till att stammarna av klövvilt har blivit så stora sina håll att det har lett till oacceptabla skador skogen. Intresseföreningars information riskerar att inte tillräckligt ta upp sådana åtgärder som exempelvis skulle minska jaktutbytet även om det vid en samlad samhällelig bedömning visar sig nödvändigt att genomföra dem. Låt SVS få ett större ansvar. opartiskhet är nödvändigt. Det behövs myndighetsinformation, utöver partsintressenas information, där en sammanvägning av olika intressen gjorts. Bristande resurser är dockett problem. Mer riktad information till markägare som inte jagar. Dagens in- formation är ofta enkelriktad och går bara till jägarna. Markägarnas organisationer måste ta ett större ansvar för de sina eller att någon opartisk sköter information och upplysning. Informations- och upplysningsverksamheten till jägarna utförs av jägar- organisationerna och det till dem knutna studieförbundet. Budskapet riskerar att bli ensidigt med betoning rena jaktkurser. Näringens och naturvårdens behov kommer ofta i skymundan. För snävt ekologiskt synsätt hos en stor del av jaktens utövare.

486 Administrationen av jakten

9.6.5 Organisationerna

Svenska Jägareförbundet

Utbildning, information och upplysning har sedan Jägareförbundets tillkomst år 1830 varit väsentliga inslag i förbundets verksamhet. Utbildning sker dels vid Jägareförbundets jaktvårdsskola, Öster-Malma, och vid Boda samt i länsjaktvårdsföreningars regi vid några kursgårdar, dels genom av förbundet producerat studiematerial i form av kursböcker och Videofilmer, lämpade för såväl enskilda studier som för studiecirkelverksamhet.

Infonnationsverksamhet bedrivs genom den av förbundet producerade tidskriften Svensk Jakt, med en TS-kontrollerad upplaga 175 800 ex/mån. Flertalet förbundets länsjaktvårdsföreningar producerar också

medlemsskrifter med information i regionala och lokala frågor. Inom egna organisationen produceras vidare i stor omfattning foldrar, broschyrer och videor. Vidare sker en omfattande informationsverksamhet genom tidningsartiklar, radio och TV ofta riktad till såväl allmänheten som jägarkåren,

samt vid "jägarträffar" och föreläsningar. Rådgivning och information

telefonsamtal och besök vid länsjaktvårdsföreningarnas expeditioner genom är vidare av stor omfattning och efterfrågas av såväl myndigheter t.ex. polis, åklagare, länsstyrelse som andra organisationer, allmänhet och, givetvis, jägare.

Problemen inför framtiden är de samma som övriga ideella föreningar, studieförbund etc. ställs inför; konkurrens med det moderna mediasamhällets stora utbud, kommersiella TV-kanaler, elektronisk underhållning

För att möta dessa problem är det viktigt att det finns resurser för m.m..

utveckling av studie- och inforrnationsverksamheten, t.ex. genom CDen ROM och annan modern, interaktiv utbildningsteknik. Det gäller sammanfattningsvis, att anpassa en traditionell utbildningsorganisation till den nya tidens krav och möjligheter, samtidigt som det gäller att utbilda den stora kadem cirkelledare, ungdomsledare, skjutinstruktörer m.fl. så att de kan

av tillgodogöra sig de möjligheterna. Utöver traditionell utbildning genom

nya studiecirklar och liknande verksamhet, arbetar förbundet självfallet med andra infomiationsbärare, främst trycksaker och böcker. Här ställs förbundet inför problem övriga bokutgivare, svårigheterna att med

samma som sund ekonomi producera och vidareutveckla förlagsverksamheten.

Sammanfattningsvis gäller det för förbundet, att ha sådana resurser att det kan föra ut de kunskaper om jakt, viltvård, naturvård etc. som i rask

nya takt kommer fram i första hand till landets jägare men också till övriga naturintresserade människor. Förbundet måste också ha resurser för att kunna ta tillvara pedagogisk teknik. Det skall understrykas att lag-

Administrationen av jakten 487

stiftningen och den allmänna samhällsutvecklingen inom jaktens område lägger allt mer ansvar den enskilde jägaren; han eller hon måste vara välutbildad. Han eller hon måste också vara utbildad för att möta krav och frågor från en icke-jagande allmänhet.

Allmänt kan konstateras att hoten mot jakten numera inte kommer från felaktigt hanterande av viltstammarna. De hot och begränsningar förbundet kan se i framtiden kommer från brist kunskap och förståelse för jakten och viltvården hos sarnhällsdebattörer, massmedia och opinionsströmningar, vilka har ringa kunskap om eller förståelse för jakt och viltvård. Ett prioriterat mål för Jägareförbundet kommer följaktligen att bli infonnationsarbete gentemot olika viktiga målgrupper.

Det finns en stor risk för att kunskaperna om jakt och viltvård kommer att minska i samhället. Som en följd av detta finns det också en risk att attityderna till jakt som rekreation och urgammal kulturform kommer att bli negativa. Detta kan få till följd att klyftan mellan stadsbor och landsbygdsbor ökar. För landets drygt 300 000 jägare innebär också ev. negativa attityder i samhället otrivsel och stress. De flesta jägare finns också bland

i samhället vilka har små kunskaper eller vana att delta i samhällsgrupper debatten via media eller annat sätt med stort genomslag.

En väl fungerande extern informationsverksamhet skall kunna lösa följande uppgifter:

service till allmänheten -

service till massmedia -

service med kunskaper till jord- och skogsbruk samt andra näringar för -

vilka jakt och viltvård har betydelse

service med fackkunskaper till riks- och kommunpolitiker -

service med fackkunskaper till tjänstemän och samhällsplanerare -

service med fackkunskaper och deltagande i kommunernas Agenda 21- -

arbete

aktivt deltagande i skolans arbete -

aktivt arbete med ungdomsverksamhet -

samverkan med andra organisationer inom miljöområdet. -

För att lösa dessa uppgifter behövs

över landet jämt fördelat nätverk jaktligt utbildade personer det - ett av -

är i dagsläget svårt någon bättre struktur än det system med

att se

länsjaktvårdskonsulenter och länsjaktvårdare som nu finns

påbyggnadsutbildning i informationsteknik för redan befintlig personal -

samt utbildning i informationsteknik för de viltmästare som kommer att

utbildas i framtiden förstärkning informationskompetensen inom Jägareförbundets

- av

regioner

488 Administrationen avjakten

en väl dimensionerad informationsavdelning på Jägareförbundets -

centrala kansli

över landet jämt fördelade resurser för skolinformation och ungdoms- -

verksamhet

över landet jämt fördelade resurser för arbete med politiker, sam- -

hällsplanerare, andra miljöorganisationer etc.

ett systematiskt utbildningsarbete inom infonnationsområdet. -

Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund

För att ett bra sätt kunna lösa de frågor som är förknippade med jaktoch viltvård och annat markutnyttjande krävs kunskap. Bl.a. mot denna bakgrund har förbunden prioriterat utbildning under senare år. Numera ingår också information och rådgivning som en del i förbundens serviceutbud till medlemmar och förtroendevalda.

Förbundens målsättning är att avsätta ytterligare resurser till utbildning, information och rådgivning i jakt- och viltvårdsfrågor. För att nå det uppställda målet om balans mellan viltstammamas storlek och de skador viltet åstadkommer är det enligt förbundens mening nödvändigt med en fortgående och målinriktad information och utbildning. Det är också viktigt att information och utbildning får ett konkret innehåll som kommer till praktisk nytta för jägare och markägare. De personer som skall delta i de lokala samråden bör t.ex. kunna analysera de insamlade resultaten från viltoch skadeinventeringama och dra riktiga slutsatser av dem. Under alla omständigheter står dock klart att 1991 års jaktpolitik medfört ett bestående utbildningsbehov.

För att skapa en fungerande lokal viltskötsel som svarar mot de krav som ställts upp av staten behövs också långsiktig samverkan mellan myndigheter, jägare och markägare. Lika viktigt är att formerna för detta accepteras av berörda parter och att de åtgärder som beslutats verkligen genomförs. En målmedveten och samlad insats från samtliga intressenter är nödvändig för att den förda jaktpolitiken skall få önskat genomslag. Likaså att regeringen och berörda myndigheter utnyttjar sina möjligheter att aktivt styra resurser till de mest angelägna utbildningsornrådena.

En viktig förutsättning för att informationen skall få avsedd effekt är trovärdigheten i informationen samt att den når ut till flertalet intresserade. Särskilt viktigt är att gemensamma resurser används för att nå ut med bred information och att informationen även riktas till andra än jägare. Enligt förbundens uppfattning vilar ett särskilt ansvar länsviltnämndema som bör ta initiativ till och genomföra olika informationsinsatser länsnivå. Detta bör med fördel kunna göras tillsammans med de partsintressen som finns representerade i nämnden.

Administrationen av jakten 489

Föreningen skogsindustrierna

Föreningen har ingen informationsverksamhet utan detta sköter medlemsföretagen själva.

Informationsbehovet för att skapa kännedom om och förståelse för skogsbrukets verksamhet är enormt stort. Det ökar också med den ökande urbaniseringen. För skogsbruket är viss jakt en förutsättning för att detta skall kunna producera varor, som är nödvändiga för landets ekonomi och som behövs i det dagliga livet. Utebliven jakt exempelvis älg och rådjur skulle snabbt medföra att det skulle vara mycket svårt att få fram återväxt av sådan kvalitet, som långsiktigt fordras. Eftersom branschen anses vara part i målet, ifrågasätts dess information och beskrivs ofta som oriktig, färgad och allt vad som annars kan sägas för att misstänkliggöra budskapen. För att råda bot detta fordras att de, som skall ta emot informationen redan tidigare har större kunskap, i detta fall inom det biologiska och ekonomiska området, samt att beslutsfattare också får sådant stöd att de kan stå emot osakliga ageranden och aktioner.

Jägarnas riksförbund

Fortfarande utgör projektet Viltvård i Samverkan en dominerande del av förbundets infonnations- och utbildningssatsning. Detta projekt skall under hösten 1996 övergå i en fortlöpande verksamhet för samordning mellan viltvårdsintresset och andra former av markanvändning.

Djurskyddsfrågorna har alltid haft en framskjuten ställning i riksförbundets verksamhetsprogram. Trots jägarexamen och ökat kunnande bland jägarna är frekvensen av skadeskjutningar i samband med jakt otillfredsställande hög. Det finns mycket att förbättra i dessa avseenden genom information och utbildning. Förbundet kommer att kraftigt förstärka sina insatser inom detta viktiga område. Ett annat område som kommer att prioriteras i förbundets informations- och utbildningsprogram är allemansrätten kontra faunavården.

Genom saklig och lättfattlig information till allmänheten kan mycket förbättras i fråga om hänsynstagande och skydd för faunan och känsliga naturmiljöer. Riksförbundet förbereder en utökning av informationsinsatsen i dessa avseenden.

Redan i nuläget disponerar Jägarnas riksförbund en tredjedel av förbundets totala årsomsättning informationsverksamhet. Detta är en tung men nödvändig belastning för att förbundet skall kunna fullgöra sina uppdrag och åtaganden för den svenska faunavården och jakten. Det framstår som ofrånkomligt att det ökande behovet av saklig information om miljö, fauna-

490 Administrationen av jakten

vård och jakt medför ytterligare prioriteringar av denna verksamhetsdel från riksförbundets sida. Förbundets samlade resursbehov måste fortsättningsvis bedömas utifrån dessa förutsättningar.

Den turbulens som av och till förekommit i en del av jaktpressen och övrig massmedia om bl.a. EU-frågor, jakttider, vapenlagsfrågor och den s.k. "fria" fjälljakten, är exempel svårigheter att nå ut med en saklig och objektiv infonnation om jaktfrågor. Allt för ofta överflyglas dessutom fakta och saklighet i medierna av kortsiktiga jaktpolitiska eller andra egointressen. Sammantaget kan det konstateras att både allmänheten, och till viss del jägarna, bibringas ett infonnationsflöde om jakt och faunavård som ofta är missvisande och inte sällan direkt felaktig. Enligt Jägarnas riksförbunds mening kan detta förhållande avsevärt förbättras genom samordnade informationsinsatser där flertalet av berörda intresseorganisationer och pansintressen samverkar.

Naturskyddsföreningen

Naturskyddsföreningen bedömer att föreningen kontinuerligt måste ägna en hel del arbete att bevaka jakt- och faunafrågor och hävda naturvårdens ståndpunkter. Dessa frågor engagerar ett stort antal av föreningens medlemmar och är ofta föremål för förslag till föreningens riksstämmor. Med anledning av riksstämmobeslut i år 1995 kommer föreningen att utarbeta en särskild policy i jaktfrågor. Det är angeläget för föreningen att även fortsättningsvis medverka i arbetet i jakttidsberedningen, som föreningen dock anser ska ombildas och flyttas från Jägareförbundet till Naturvårdsverket.

Sveriges jordägareförbund

Förbundet utger 6 st. informationsbrev per år och anordnar ibland speciella temadagar för medlemmarna.

När det gäller informationsproblem utanför den egna organisationen är information och samråd på lokal nivå inom Svenska Jägareförbundet tillfyllest. Icke jagande markägare är tillräckligt representerade.

Sveriges Ornitologiska Förening SOF

Som en del av SOF:s fågelskyddsarbete bedriver föreningen aktivt upplysningsarbete när det gäller jaktens ekologiska effekter och behovet av faunahänsyn vid jakt.

Administrationen av jakten

Det absolut största problemet är bristen ekonomiska och personella resurser. Det finns ett stort behov av att inrätta en tjänst som fågelskyddsintendent SOF:s kansli i Stockholm, men pengar saknas ännu. Det finns inte heller ekonomiska medel för att anställa en informatör. Det mesta arbetet måste ske på ideell basis vilket medför stora problem med att nå ut till allmänheten med den stora kunskap om fåglar och faunavård som föreningen besitter.

Svenska jägareförbundets tidskrift "Svensk Jakt" illustrerar tydligt det olämpliga i jägareförbundets dubbla roller. Jaktfrågorna får inte den allsidiga belysning som behövs, genom att tidningen propagerar för vissa jägares uppfattning och utestänger kritiska insändare och debattartiklar. Svenska jägareförbundet har också helt andra ekonomiska resurser för sin infonnationsverksamhet.

9.6.6 överväganden och förslag

Många de myndigheter och organisationer som besvarat utredningens

av enkät har pekat behovet av opartisk information och att den riktas till andra än bara jägare. Några länsstyrelser efterfrågar ordentliga centrala inforrnationsinsatser. Detta skulle bl.a. minska behovet av regionala insatser.

Den viktigaste informationskällan till jägarna torde vara jägarorganisation-

via deras tidskrifter. Den största spridningen har Svenska jägareförerna bundets tidning Svensk jakt. En stor del av den officiella informationen rörande främst jaktfrågor sker alltså med hjälp av jaktpressen. Från flera myndigheter och organisationer har påpekats att informationen i jaktpressen i vissa lägen blir sensationsvinklad och inte alltid utgör en objektiv redogörelse fakta. Frågorna ges därvid inte den allsidiga belysning som be-

av hövs. Det finns, enligt utredningen, ett betydande informations- och upplysningsproblem i det att jägaranknutna tidskrifter är dominerande inforrnationsområdet.

Det kan inte sällan finnas motsättningar mellan jägarens intresse av god tillgång jaktbart vilt och markägarens intresse av att skogsmarken ger god avkastning. För att infonnation, särskilt den praktiska viltvården,

om skall få avsedd effekt är det viktigt att informationen når ut till flertalet intresserade och att informationen är trovärdig. Långt ifrån alla skogs- och jordbrukare ärjägare. Utredningen att information till exempelvis en

menar skogsbrukare hur marken bör brukas med hänsyn till viltet inte alltid

492 Administrationen jakten

upplevs som trovärdig om den kommer från en jägarorganisation. Informationen om den praktiska viltvården måste spridas bredare och riktas även till andra än jägare.

Den dubbla roll jägarorganisationerna har informations- och upplysningsområdet år av sådan karaktär att konflikt kan uppstå mellan organisationens intressen och det allmännas intresse. Här framkommer svårigheterna med att tillvarata såväl medlemmarnas intressen som det allmännas intresse av opartisk saklig infonnation. Man kan dessutom se att jägarorganisationers intressen, av naturliga skäl, tenderar att rikta sig främst mot jaktbart vilt eller sådana arter som man vill möjlighet att jaga. Utredningen ser ett behov av en starkare opartisk aktör när det gäller informations- och upplysningsarbetet vad gäller främst den praktiska viltvården.

Som Skogsstyrelsen funnit i sitt remissvar till utredningen är det, utöver den information som olika intressen såsom jägare, markägare och bevarandeintressen fönnedlar, viktigt med en sammanvägd opartisk helhetssyn som ser till viltstammarnas roll i hela ekosystemet och samhället. Utredningen delar uppfattningen att detta sker bäst genom olika myndighetsinsatser informationsområdet.

Utredningen anser således att det finns ett stort behov av opartisk information från myndigheternas sida till framför allt jägare och markägare. Förutsättningarna för att kunna ge sådan opartisk information centralt ökar i och med att Naturvårdsverket föreslås bli registeransvarig för jaktkortsregistret. Naturvårdsverket bör därmed kunna utöka sin information i frågor om jakt och viltvård till landets jägare genom att utnyttja detta register. Utredningen föreslår att medel ur jaktvårdsfonden skall kunna användas i informationssyfte i frågor om jakt och viltvård. En sådan informationsinsats är till fördel för såväl det allmänna som jägama. Regeringen bör därför ställa medel ur jaktvårdsfonden till Naturvårdsverkets förfogande för informationsinsatser. Utredningen anser att kostnaderna inte skall få överstiga 2 miljoner kr per år.

När det gäller informationen från Naturvårdsverket vill utredningen ge några exempel på inforrnationens innehåll. Utredningen anser exempelvis, i samband med att jaktkort sänds ut till jägarna, att informationsblad om

Administrationen av jakten

rådande jakttider skall medfölja jaktkortet. Även viktig infor-

m.m. annan mation kan sändas ut i samband med jaktkortet. Utredningen tänker då främst aktuella ändringar i lagstiftningen som kan tänkas beröra jägarna. Det är av värde såväl för det allmänna som för den enskilde jägaren om sådan information distribueras. Informationen bör rikta sig att förklara varför ändringar vidtagits, vad de innebär, vilka följder de får för jägaren CIC.

Det är även tänkbart att det kan finnas behov av att gå ut med information vid andra tillfällen än när jaktkortet sänds ut. Det kan t.ex. finnas tillfällen när det finns anledning att sprida saklig och korrekt infonnation i en aktuell debatt.

När det gäller information riktad till markägare i frågor om praktisk viltvård är det skogsvårdsorganisationen som har störst förutsättningar att ge

opartisk saklig information. Utredningen menar att information i dessa en frågor inte givits tillräcklig tyngd från det allmännas sida. Skogsvårdsorganisationen synes med nuvarande resurser ha utfört ett gott arbete. Det finns dock all anledning att ta till vara de infonnationskanaler skogsvårdsorganisationen har att erbjuda ett bättre sätt än i dag.

En mycket väsentlig del av skogsvårdsstyrelsernas jakt- och viltvårdsarbete sker inom rådgivningsverksamheten. Under årligen 30 000 tjänstgöringsdagar möter skogsvârdsstyrelserna ca 100 000 skogsägare i olika rådgivningssituationer. Skogsvårdsorganisationen har nyligen genomfört en omfattande omorganisation av skogsvårdsstyrelserna genom att i första hand minska antalet regionala myndigheter och regionkontor från 22 stycken till l Organisationsförändringen hade som syfte att i första hand bibehålla skogsvårdsstyrelsernas lokala förankring. Skogsvårdsorganisation-

har idag 96 lokalkontor ute i kommunerna och håller en nära och god en kontakt med markägarna, den grupp som har det yttersta ansvaret för viltstammarnas förvaltning. Genom tidningen Skogseko, som når varje skogsägare i landet med mer än 5 ha skog, har skogsvårdsorganisationen därtill utomordentliga möjligheter att snabbt och kostnadseffektivt sprida övergripande eller regionalt anpassad information till målgruppen markägarna fyra gånger per år.

494 Administrationen avjakten

Kompetensen i jakt- och viltvårdsfrågor inom skogsvårdsorganisationen måste hög. Ämnet ingår i den högre skogliga utbildningen och

sägas vara vid flera skogsvårdsstyrelser finns tjänstemän som därutöver genomgått Svenska jägareförbundets 2-åriga viltmästarutbildning. I stort sett i varje distrikt finns dessutom tjänstemän som genomgått kurser i naturvårdsbiologi. Därtill kommer att jakt utgör en viktig fritidssysselsättning för många av organisationens tjänstemän.

Utöver den information som de olika intressentema inom jaktpolitiken jägare, markägare, naturvårdare m.fl. förmedlar är det från samhällets sida sett viktigt med en sammanvägd opartisk helhetssyn på viltstammarnas roll i ekosystemen och i samhället. Skogsvårdsorganisationens lokalt arbetande fältorganisation med nära och goda kontakter med markägarna, regelbunden tidningsutgivning och förlagsproduktion som möjliggör snabb och kostnadseffektiv informationsspridning skulle mycket väl uppfylla de krav som samhället ställer.

Utredningen är den uppfattningen att medel ur jaktvårdsfonden bör utgå

av till skogsvårdsorganisationen centralt för information om främst praktisk viltvård till markägarna. Regeringen bör därför ställa medel ur jaktvårdsfonden till Skogsstyrelsens förfogande för sådana informationsinsatser. Kostnaderna för denna verksamhet skall inte få överstiga 2 miljoner kr.

Vidare anser utredningen att skogsvårdsorganisationens verksamhet regionalt och lokalt skall få medel ur jaktvårdsfonden för olika verksamheter med anknytning till upplysning och information om praktisk viltvård. Ett bra exempel sådan verksamhet är den som Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborg bedrivit och kallas Älg i skog se ovan under Skogsvårds-

som styrelserna, avsnitt 9.4.1. Detta är i stor utsträckning ett projekt där information, upplysning och utbildning är metodiken för projektet. Denna verksamhet har fått många lovord av såväl jägare och markägare som andra myndigheter. Regeringen bör därför ställa medel ur jaktvårdsfonden till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för sådana ändamål. Det skall enligt utredningen vara möjligt att regionalt och lokalt årligen kunna disponera sammanlagt högst 5 miljoner kr för sådana ändamål.

Administrationen av jakten

Utredningens förslag till åtgärder har goda förutsättningar att ge den önskvärda opartiska information till jägare och markägare som efterfrågats från många håll. Vidare kommer informationen till markägarna att utökas och förbättras. Främst är det här fråga om insatser från skogsvårdsorganisation-

sida i frågor om praktisk viltvård. ens

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen skall vartannat år redovisa den informationsverksamhet som bedrivits och vilken effekt den haft.

Jägarorganisationema skall, som nämnts ovan, erhålla bidrag för sin verksamhet. Den viktiga insats jägarorganisationerna gör informations- och upplysningsområdet främjas på detta sätt. När jägarorganisationerna ansöker om bidrag skall de redovisa det arbete de utfört detta område under året.

9.7 Länsviltnämndernas arbetsuppgifter

Av 39 § jaktlagen framgår att till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om

vara viltvården. Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Enligt 46 § jaktförordningen gäller följande för länsviltnämnderna. En länsviltnämnd består av nio ledamöter utom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län där tio ledamöter ingår i nämnden. Länsstyrelserna utser ledamöterna för högst tre år. En ledamot utses efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall en ledamot representera renägarna i länet. Av de övriga skall två representera friluftsoch naturvårdsintresset och en ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. De återstående tre ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark. Bland ledamöterna utser länsstyrelsen en ordförande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Vid handläggning

kräver särskild sakkunskap får nämnden anlita lämplig person som som sakkunnig. Naturvårdsverket fastställer arbetsordning för länsviltnämnden.

496 Administrationen avjakten

I 101 § Statens naturvårdsverks författningssamling SNFS 1994:3, NV:58 finns arbetsordning för länsviltnämnd. För nämndens arbete gäller följande arbetsordning.

Nämnden skall hålla minst ett sammanträde per år. -

Vid sammanträdet skall främst frågor av övergripande och principiell -

natur behandlas.

Frågor som kräver snabb handläggning får delegeras till ett arbetsut- -

skott eller till nämndens ordförande.

Behandling av enklare frågor kan företrädesvis ske vid telefonsam- -

manträden.

Alla förslag, oavsett från vem det kommer, som är avsedda att tjäna -

som underlag för ställningstaganden i nämnden skall vara skriftliga och

nämndens ledamöter tillhanda senast en vecka före nämndens samman-

träde.

Kallelse till nämndens sammanträden skall ske senast 14 dagar före -

sammanträdet.

Nämnden skall årligen följa upp hur de lokala samråden genomförs och -

vilka resultat de leder till. Resultaten från samråden skall utgöra grund

för nämndens förslag till länsstyrelsen om bland annat målsättningen för

skötseln av älgstammen och i förekommande fall också hjortstammarna.

9.7.1 Länsviltnämnden

Som ett exempel redovisar utredningen hur Länsviltnämnden i Västernorrlands län beskrivit dess ansvar för och arbete med jaktfrågor och viltvårdsfrågor.

Enligt 39 § första stycket jaktlagen är till varje länsstyrelse knuten en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården. I 46 § jaktförordningen 1987:905 finns bestämmelser om nämndens sammansättning och utseende, anlitande av sakkunnig och arbetsordning för nämnden.

I bilaga 2 till jaktförordningen, Tider för jakt efter älg i det inledande avsnittet: Licensjakt efter älg och jakt efter inom älgskötselområden, föreskrivs att länsstyrelsens beslut om den särskilda jakttiden skall fattas efter hörande av länsviltnämnden.

Administrationen av jakten

I Statens naturvårdsverks jaktkungörelse SNFS 1944:3, ändrad 1955:6 finns följande bestämmelser angående länsviltnämnden:

i 13 a § att samråd skall ske med nämnden innan länsstyrelsen fattar -

beslut om älgavgift för fälld vuxen älg.

i 13 f § att samråd skall ske med nämnden innan länsstyrelsen fattar -

beslut om bidrag ur älgvårdsfonden till länsstyrelsens administration av

älgjakten.

i 101 § om arbetsordning för nämnden. Av intresse i detta sammanhang -

är främst punkterna 2 och I punkt 2 sägs att vid sammanträdena skall

främst frågor av övergripande och principiell natur behandlas. I punkt

7 stadgas följande: Nämnden skall årligen följa upp hur de lokala

samråden genomförs och vilka resultat de leder till. Resultaten från

samråden skall utgöra grund för nämndens förslag till länsstyrelsen om

bland annat målsättningen för skötseln av älgstammen och i före-

kommande fall också hjortstammarna.

Länsstyrelsen har uppdragit länsviltnämnden att se till att projektet "Viltvård i samverkan" genomförs. Därutöver har inte länsstyrelsen meddelat något särskilt beslut regler om nämndens arbetsuppgifter och

om ansvarsområde.

Nämnden har inrättat ett arbetsutskott bestående av fyra ledamöter. Dess uppgifter är i första hand att bereda frågor som tas upp ordinarie sammanträden och att avgöra ärenden som av tidsskäl inte kan behandlas vid dessa eller är mindre vikt. I länet finns en rovdjursgrupp.

som av Nämnden har beslutat att gruppen skall betraktas som en nämndens arbetsgrupp. I nämnden information gruppens verksamhet och

ges om dryftas dessa frågor. Som kanslifunktion för nämnden och dess utskott fungerar rättsenhetens juridiska sektion medan miljövårdsenheten svarar för kanslifunktionen för rovdjursgruppen. Som sekreterare i nämnden tjänstgör föreståndaren för älgjaktsregistret, en byrådirektör. Vid nämndens sammanträden är därutöver minst jurist närvarande och emellanåt beroende

ärendenas art även personal från andra enheter veterinär och

- som miljövårdsenheterna. Oftast deltar också minst en tjänsteman från länets jaktvårdsförbund Nämnden avhåller 3 4 ordinarie sammanträden per år.

- Någon gång har det hänt att ett sammanträde hållits i samband med besiktning betesskador eller möte med lokal samrådsgrupp. Arbetsut-

av skottet håller ett något större antal sammanträden, oftast som telefonsammanträden. De ekonomiska resurserna har hittills medgett ovan beskriven verksamhet liksom deltagande i begränsad utsträckning i utbildning eller konferenser riktade mot länsviltnämnden.

Länsviltnämndens arbete Löpande verksamhet Nämnden behandlar vid sina sammanträden bl.a. följande frågor:

498 Administrationen av jakten

upprättande av årligt förslag till revidering av långsiktigt älgvårdspro- -

gram

avgivande av yttrande till länsstyrelsen över förslag från de lokala -

sarnrådsgmppema om tilldelning, tider, föreskrifter och rekommendatio-

ner för älgjakten uppföljning av de lokala sarnrådsgruppemas verksamhet

redovisning av inventeringar beträffande älgstammen, betningsskador -

av och betesförhållandena för älg samt viltolyckor i trafiken

avgivande av yttrande till länsstyrelsen över ansökningar om registre- -

ringar av älgskötselområden, inklusive skötselplan

avgivande av yttrande till länsstyrelsen över ansökningar om bidrag ur -

älgvårdsfonden avgivande av yttrande till länsstyrelsen över älgavgift

avgivande av yttrande till länsstyrelsen över budget för älgvårdsfonden -

information om rovdjursgruppens verksamhet och dryftande av rov- -

djursfrågor

avgivande av yttrande till länsstyrelsen över förslag om jakt efter björn, -

varg och lo

viltfrågor i fysisk planering -

avgivande av underremiss till länsstyrelsen, i vissa fall, över utredningar -

och enkäter

egna remissyttranden -

avgivande av yttrande till länsstyrelsen över ansökningar om tillstånd -

till s.k. skyddsjakt oftast i AU

Särskilda projekt Som tidigare nämnts har länsviltnämnden själv ansvaret för att projektet

"Viltvård i samverkan" genomförs.

9.7.2 Myndigheters och organisationers inställning till läns-

viltnämndemas arbetsuppgifter

Inte någon av de centrala myndigheterna har föreslagit att länsviltnämndens

ställning skall ändras eller dess arbete utföras av någon annan.

Av länsstyrelserna är det endast en som anser det tveksamt om det före-

ligger något behov sådan nämnd. Övriga är i olika grad positivt

av en inställda till länsviltnämndema. En länsstyrelse anser dock att det råder

obalans mellan markägar- ochjägarintressena och föreslår att länsviltnärnn-

derna förstärks med minst en sakkunnig från länsjaktvårdsföreningen.

Administrationen avjakten

Skogsvårdsstyrelserna är övervägande positiva till länsviltnämndens arbetsuppgifter. Ett par styrelser anser dock att deras ställning skulle kunna stärkas genom att göra nämnden till ett beslutande organ. Någon skogsvårdsstyrelse har ansett att länsviltnämndens sammanträden inte bör ledas av representant från intresseorganisation.

Inte någon intresseorganisation vill att länsviltnämndens arbetsuppgifter skall ändras. Sveriges omitologiska förening anser dock att den ideella naturvärden har för svag representation.

9.7.3 överväganden och förslag

Utredningen har granskat länsviltnämndernas arbete främst genom att analysera vad myndigheter och organisationer har för uppfattning om nämndens arbete. Endast ett fåtal har velat stärka nämndens ställning. Knappast någon myndighet eller organisation har velat låta deras arbetsuppgifter utföras av någon annan. Enligt utredningen talar detta med styrka för att några större förändringar av nuvarande ordning inte skall företas.

Länsviltnämndens sammansättning är sådan att olika intressen är företrädda. Detta kan helt naturligt leda till att motsättningar uppkommer inom nämnden. I lägen där intressen står mot varandra är det inte bra att ett särintresse har ordförandeskapet. Det är vidare så, enligt nu gällande arbetsordning, att ordföranden ensam får handlägga ärenden som kräver snabb handläggning. Utredningen menar att arbetet inom nämnden skulle vinna att ordförandeskapet innehades av person som företräder allmänintresset.

Enligt utredningen vore det lämpligt om organisationsrepresentationen i länsviltnämnderna kompletterades med en politisk företrädare. Utredningen föreslår därför länsstyrelserna utser ytterligare ledamot, dess-

att en som utom skall vara ordförande, efter förslag från landstinget.

500 Administrationen avjakten

9.8 Riksviltnärnnd

Förslaget till inrättande av en riksviltnämnd kommer från Jägarnas riksförbund. Detta förslag har remissbehandlats. Utredningen redovisar nedan detta förslag samt i korthet vad remissinstanserna har haft för uppfattning om förslaget.

9.8.1 Förslaget från Jägarnas riksförbund Organisation av

faunavård och jakt

Förslaget nedan innehåller en beskrivning av nuvarande ordning där Jägarnas riksförbunds förslag till ny nämnd, kallad riksviltnämnd, "satts in

den nu gällande organisationen. Den text som kursiverats utgör förändringar av nuvarande ordning.

Beslutande organ: Regeringen Naturvårdsverket Jordbruksverket/Skogsstyrelsen Länsstyrelsen Rådgivande och beredande organ: Riksviltnämnd Länsviltnämnd Lokalt samråd sammansättning av rådgivande/beredande orggrg Riksviltnämnd: 11 ledamöter Naturvårdsverket SN V Jordbruksverket JBV Skogsstyrelsen SKS Svenska jägareförbundet SJF Jägarnas Riksförbund IRF-LI Lantbrukarnas Riksförbund LRF Sveriges Skogsägares Riksförbund SSR Sveriges Skogsindustriförbund SSIF Svenska Naturskyddsföreningen SNF Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund SDRF Sveriges Ornitologiska Förening SOF

Länsviltnämnd: Z, AC och BD län 10 ledamöter, övriga län 9 ledamöter Länsstyrelsen utser ledamöterna för högst tre år treårig mandattid. En ledamot utses efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. I länsviltnämnden i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall en ledamot representera renägarnas

Administrationen av jakten 501

i länet och utses efter förslag av Svenska samernas riksförbund. Av de övriga ledamöterna skall två representera frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot skall ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. De återstående tre ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark. Bland ledamöterna utser länsstyrelsen en ordförande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. För varje ledamot finns en personlig suppleant som utses i samma ordning som ledamoten.

Lokal sarnrådsgrupp: partssammansatt 4-8 parter obligatoriska Lantbrukamas Riksförbunds lokalavdelning Skogsägarna lokalorganisation. Svenska jägareförbundets krets Jägarnas Riksförbunds lokalavdelning Vid behov Storskogsbmket Trafrkintresset Natur/djurskyddsintresset Rennäringen

Status och verksamhet. Regeringen Utformar lagstiftning och övergripande tillämpningsregler.

- Naturvårdsverket Jordbruksverket Skogsstyrelsen:

- - Utfärdat föreskrifter och allmänna råd. Utövar tillsyn inom respektive verksamhetsområde. I förekommande fall instans för besvärsprövning.

Länsstyrelsen: Utfärdar regionala föreskrifter för länet. Utövar tillsyn naturvård, faunavård och jakt. Beslutat om jakttid och avskjutning av älg och hjort inom licensområden. Vid myndighetsutövningen beakta olika särintressen som jordbruk, skogsbruk, rennäring, trafiksäkerhet, jakten, faunavården och övrig natur/miljövård.

Riksviltnämnden: Beredande och rådgivande. Insamla och sammanställa faktauppgifter om faunavård och jakt. Utgöra remissorgan för regeringen och berörda tillsynsmyndigheten Utvärdera och bereda inkomna uppgifter och faktamaterial. Lämna förslag till regeringen och tillsynsmyndigheter om författningsändringar och tillämpningsregler. Lämna råd och faktauppgifter till myndigheter och intresseorganisationer.

Länsviltnämnden: Beredande och rådgivande. Biträda länsstyrelsen med faktauppgifter och rådgivning om viltvård och jakt

Administrationen avjakten

Beakta och balansera förhållandet mellan de areal näringarna, trafiken, faunavården, jakten och det rörliga friluftslivet. Lämna förslag till länsstyrelsen om bl.a. jakttider och avskjutning av älg och kronhjort inom licensornråden.

Lokal samrådsgnipp: Insamla uppgifter om viltförekomst och viltskador inom det lokala området som normalt utgöres av det lokala älgvårdsdistriktet ofta samma som kommunen. Beakta och balansera jakt- och viltvårdsintresset mot de areella näringarna. Lämna förslag till länsstyrelsen och länsviltnämnden om lämplig avskjutning av i första hand älg och kronhjort.

Nuvarande organisation av faunavård och jakt: De ovan angivna myndigheterna och beslutsorganen har redan sina funktioner. Samma förhållande gäller länsviltnämndema. De lokala samrådsgrupperna är under uppbyggnad, varvid betydande svårigheter i många fall uppkommit ifråga om sammansättningen och funktionen. De allmänna riktlinjer och anvisningar som regering och riksdag lämnat om de lokala samrådsgruppema kan komma att behöva förstärkas.

Det nya förslaget om tillskapande av en "riksviltrzämnd".

Med tiden har behovet av ett centralt berednings/rådsorgan för faunavård och jakt växt sig allt starkare. I avsaknad av ett sådant organ för beredning och samordning uppkommer fortlöpande brister i överskådlighet och faktaunderlag för helhetsbedömningar. Samtidigt ökar riskerna för nya och djupgående motsättningar mellan olika intressegrupper. Detta förhållande har redan vållat stora och tilltagande problem i Syd- och Mellaneuropa. Situationen där har föranlett såväl Europaunionens bondeorganisationer COPA som jägarorganisationernas motsvarighet F.A.C.E. att överväga att tillskapa ett jakt- och naturvårdsråd för hela Europa. Inom de nordiska ländernas samarbetsorgan Nordisk Jegersamvirke har likartade diskussioner föns. Nationellt har Danmark redan genomfört en sådan omorganisation av jakten och faunavården. Samstämmiga uppgifter från Danmark anger att systemet fungerar mycket bra och att betydande förbättringar av partsrelationer och samverkan mellan alla berörda redan kan konstateras.

För svensk del har sedan snart 20 år tillbaka funnits fungerande länsviltnämnder. Efter det senaste riksdagsbeslutet 1992 pågår tillskapande av lokala samråd. Det finns således samråd lokal och regional nivå. Samtidigt pågår arbete att inrätta någon form av liknande rådsorgan för de nordiska länderna och hela Europa. På svenskt riksplan saknas dock ett

för samråd och samverkan. Detta är en stor brist som snarast måste organ avhjälpas.

Administrationen avjakten

Inom riksviltnämnden skall alla aktuella frågor om jakt och faunavård beredas och sammanställas för eventuella beslut. Alla sakfrågor blir noga prövade och vid behov överarbetade i nämnden. Såväl myndigheter som berörda centrala intresseorganisationer blir företrädda i nämnden. Ledamöterna i nämnden har rätt att lämna reservation eller särskilt yttrande vid avvikande mening. Därmed har samtliga parter obeskuren möjlighet att sina synpunkter och förslag prövade beslutande myndighet, även i det av fall nämnden tagit en annan ställning i frågan.

Tillsättande nämnden bör följa samma principer som gäller för länsav viltnämnd. Regeringen bör således utse ledamöter och suppleanter efter förslag från respektive part. Nämnden behöver ett sekretariat med en ansvarig samordnare. Nämndens säte och sekretariat bör knytas direkt till någon de tre i nämnden ingående tillsynsmyndigheterna, förslagsvis av naturvårdsverket. Kostnaderna för nämndens verksamhet kan lämpligen fördelas lika mellan jaktvårdsfonden och staten. En sådan kostnadsfördelning ter sig naturlig med beaktande den stora nytta både samhället och av berörda partsintressen kommer att ha väl fungerande riksviltnämnd. av en Genom de stora samordningsvinster tillskapas med en central rikssom viltnämnd, kommer nuvarande kostnad för utredningar, remissförfarande och administration att kunna minskas. Ingen har något att förlora tillskapanden riksviltnämnd. Tvärtom torde alla berörda få nytta och av en lägre totalkostnader och större effektivitet. Samtidigt utbyte därav genom skapas förutsättningar för breda samförståndslösningar. Detta är till nytta för alla och samt inte minst för den vilda faunan och dess en var, fortbestånd."

9.8.2 Remissinstansema

Naturvårdsverket

Förslaget från Jägarnas Riksförbund Landsbygdens Jägare bygger på en långt gången formalisering samrådsförfarande. Riksviltnämnden föreslås av bestå representanter från elva myndigheter och organisationer. Suppleanav skall och sekretariat skall upprättas, är tänkt att knytas till ter utses ett som någon myndighet, förslagsvis Naturvårdsverket. Om förslaget genomförs borde överväga om inte företrädare för ytterligare några instanser man skulle knytas till nämnden, t.ex. Lantbruksuniversitetet i Uppsala Databanken för hotade arter, Naturhistoriska riksmuseet och Världsnaturfonden WWF. Ett sådant ston deltagande skulle emellertid leda till omfattande förberedelser och tidsödande överläggningar. Kostnaderna för att adminisådan nämnd blir sannolikt också betydande. Det är tveksamt om strera en formaliseringen samrådet leder till en nytta från faunavårdssynpunkt av står i proportion till det omfattande administrativa arbetet. Av dessa som skäl avstyrker Naturvårdsverket det presenterade förslaget.

504 Administrationen jakten

Naturvårdsverket anser det dock angeläget att andra tänkbara alternativ till samrådsfonner granskas. Verket vill i sammanhanget peka på det initiativ verket, efter överväganden om lämpliga arbetsformer, tog för mindre än ett år sedan, då ett samrådsmöte med representanter för ett drygt tiotal myndigheter och intresseorganisationer ägde rum. Avsikten är att återkomma med motsvarande inbjudan till verket att diskutera aktuella frågor när behov föreligger eller önskan därom framställs från annat håll.

Naturvårdsverket förordar denna form av återkommande informella

men diskussioneri aktuella faunavårds-, jakt- inklusive jakttidsfrågori stället för en administrativt tungrodd nämnd. Fördelarna med ett sådant förfarande är även att deltagarurvalet kan anpassas efter de aktuella frågorna, vilket reducerar gruppens storlek. Ett sådant arbetssätt ger också möjlighet att bjuda in representanter för t ex regionala myndigheter eller organisationer med god insyn i en speciell fråga.

Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen SKS har tidigare i samband med yttranden över utredningen "Skada av vilt" SOU 1990:60 och "Naturvårdsverkets uppgifter och organisation" SOU 1991:32 fört fram tanken bildande

av en rådgivande grupp i jakt och faunavårdsfrågor, "riksviltnämnd".

en Bakgrunden till SKS:s tidigare tankar kring detta har varit svårigheter för myndigheten att föra fram åsikter exempelvis i samband med jakttidsfrågor. Eftersom viltskadoma sedan länge varit ett mycket stort skogsvårdsproblem så har detta förhållande inte känts tillfredsställande. Efter det senaste jaktpolitiska beslutet prop. l991/92:9 med det ökade ansvaret för jägarna och markägama och kanske främst tack vare arbetet med informations- och utbildningskampanjen "Viltvård i samverkan" så har en klar förbättring skett. Samarbetet mellan jägarnas och markägarnas organisationer samt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen inom ramen för detta projekt har gett mycket ökad förståelse för varandras problem och åsikter.

SKS:s förslag till "riksviltnämnd" avsåg bildande av en rådgivande grupp vid den centrala myndighet som handlägger jaktärendena. Nämnden skulle inte ha annan uppgift än att vara rådgivande och samtidigt utgöra

en referensgrupp i vilken myndigheten eller andra i nämnden deltagande organisationer eller myndigheter kan ta upp principiella frågor till diskussion eller lämna information i faunavårdsärenden. Nämnden skulle inte fatta några formella beslut men sammanträdena skulle protokollföras. SKS har mycket god erfarenhet av denna typ av rådgivande grupp i exempelvis skogsbrukets naturvårdsfrågor SNOK-gruppen och gruppen Skogsbruk- Rennäring. Enligt SKS:s uppfattning så skulle "riksviltnämnden" i första hand bestå av representanter för de areella näringarna, jägarna, naturvårdsoch friluftsfrågorna samt berörda centrala myndigheter. Gruppen skulle

Administrationen av jakten

kunna adjungera ytterligare representanter vid behov. De deltagande organisationerna i de rådgivande grupperna skulle delta egen bekostnad.

Den nu föreslagna "riksvi1tnämnden" är strikt fonnaliserad och har sin placering något sätt mellan centrala tillsynsmyndigheten och departementet. Den skall enligt förslaget utgöra remissorgan såväl till regeringen som tillsynsmyndigheten. Ledamöterna i nämnden skall ha rätt att reservera sig mot beslut och att framföra särskilda yttranden vid avvikande mening.

Enligt SKS uppfattning så har en riksviltnämnd inrättad i enlighet med förslaget främst genom sin placering och fomrella struktur flera nackdelar och innebär införande av en ny administrativ nivå mellan tillsynsmyndigheten och regeringen. Jämförelsen med Danmarks "vildtforvaltningsråd" är inte heller relevant då Danmark saknar den centrala tillsynsmyndigheten. SKS är vidare osäker den genom sin formella struktur skulle

om innebära förbättrade relationer och ökad samverkan mellan parterna i faunavårdsärenden i och med att vissa frågor i nämnden senare kommer att avgöras på regerings- och riksdagsnivå. SKS är dock positiv till inrättande av ett "faunavårdsråd" och är övertygad om att ett sådant råd sikt innebär en bättre samverkan och större samsyn i aktuella frågor mellan de berörda. SKS avstyrker däremot den föreslagna modellen för "riksviltnämnd".

SKS vill istället föreslå att regeringen ger den centrala tillsynsmyndigheten, f.n. Naturvårdsverket, i uppgift att inrätta ett jakt- och faunavårdsråd vid verket. Rådet bör i princip omfatta de i remissen föreslagna organisationerna och myndigheterna dock med tillägget att jägarna bör ha 3 ledamöter för att få en bättre balans mellan parterna. Detta skulle ge förhållandet

myndigheter	3 ledamöter
jägare	3
markägare	3
bevarandeorg.	3

Vid behov bör ytterligare representanter exempelvis för yrkesñsket och rennäringen kunna adjungeras till rådet vid diskussion av ärenden som berör dessa näringar.

Rådet skall ledas av generaldirektören vid den centrala tillsynsmyndigheten samt administreras därifrån. Rådet skall ha minst ett sammanträde om året. Tillsynsmyndigheten utser ledamöterna inkl. suppleanter efter förslag från berörda organisationer och myndigheter. Respektive organisation och myndighet för själva för kostnaderna för sitt deltagande. Rådet har

svarar

rent informativ och rådgivande uppgift i aktuella faunavårdsfrågor men en även i samband med utarbetande av föreskrifter och allmänna råd kring jaktvårdslagslagstiftningen samt vid utarbetande av förslag till jakttider.

506 Administrationen av jakten

Den skall också kunna utgöra referensgrupp i samband med utvärderingar av olika faunavårdsprojekt samt även kunna ta upp idéer och förslag i faunavårdsärenden från de ingående ledamöterna. Skogsstyrelsen är beredd att vid behov ytterligare utveckla sitt förslag.

Naturhistoriska riksmuseet

Förslaget om inrättandet av en riksviltnämnd tar upp en viktig frågeställning, nämligen SNVs behov av en samrådsgrupp för frågor som rör faunavården. Museet anser att jaktfrågor skall ses isolerat utan att de utgör en del av samhällets faunavårdsarbete. Riksmuseet anser dock att en samrådsgrupp med rätt och kompetent sammansättning skulle utgöra ett välbehövligt nationellt organ för faunavårdsfrågor och ge ökad stabilitet i beslutsprocessen.

Det är självfallet angeläget att SNV:s roll som styrande och beslutande i faunavårdsfrågor tydliggörs i detta sammanhang, men för policydiskussioner och förslagsproduktion kan en samrådsgrupp spela en viktig roll. För att gruppen skall kunna fylla sin funktion som ett kompetent samrådsorgan är det viktigt att gruppens sammansättning har förutsättningar att variera beroende vilka frågeställningar som berörs. Enligt Riksmuseets uppfattning skall således gruppen bestå av ett mindre anta fasta medlemmar som skall ses som företrädare för den övergripande nationella faunavården. I förslaget om riksviltnämnd finns organisationer nämnda som kan tänkas ingå som fasta medlemmar i en samrådsgrupp. Museet vill gärna föreslå ytterligare några organisationer och myndigheter som genom en allsidig nationell faunavårdsinriktning kan tänkas ingå, nämligen WWF och Riksmuseet. Andra medlemmar föreslås adjungerade efter de aktuella frågeställningarna som skall behandlas av samrådsgruppen. SNV skall ha sammankallande funktion.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

inrättandet av en rådgivande nämnd central nivå vid sidan av Statens Naturvårdsverk kan befaras innebära en avsevärd ökning av byråkratin. Naturvårdsverket har såväl kompetens som kapacitet att remissbehandla principiella frågeställningar till berörda myndigheter och organisationer. Att enbart låta riksviltnämndens ledamöters ställningstaganden efter dis-

kussioner inom nämnden utgöra grund för Naturvårdsverkets beslut måste

direkt felaktigt. Övriga myndigheters möjligheter att lämna remissvar vara i enskilda frågeställningar skulle starkt begränsas.

I detta sammanhang finns det anledning att erinra om att det i olika utredningar som avser jakt- och viltvårdsfrågor har understrukits vikten av

Administrationen jakten 507

ökat lokalt inflytande. Länsstyrelsen ser det som en självklarhet att det lokala och regionala ansvaret ökar med hänsyn till bl.a. de skillnader i faunans sammansättning som finns i landet. Att ytterligare centralisera frågorna till en riksviltnämnd utan den lokala representation som i många fall är nödvändig vore enligt Länsstyrelsens mening olyckligt. Länsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av en riksviltnämnd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

På central nivå är det regeringen som skall göra avvägningen mellan olika intressen och en riksviltnämnd i någon form får inte ersätta den funktionen. En riksviltnämnd eller motsvarande skulle däremot kunna orsaka ett mindre effektivt arbete jaktens område, då den skulle utgöra ett mellanled mellan olika intressen och den sammanvägande statliga myndigheten. En sådan nämnd skulle också kunna innebära en väsentlig risk för att olika frågor inte belyses ett allsidigt och korrekt sätt. Resonemanget kan inte utan vidare appliceras de regionala länsviltnämnderna, då de hanterar frågor av annan karaktär än vad som skulle bli fallet med en riksviltnämnd. Ett tillskapande av en riksviltnämnd är således olämpligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till nyttan med att inrätta en riksviltnämnd. Om det ändå blir så att det skall bildas en riksviltnämnd är det Länsstyrelsens uppfattning att en ledamot skall representera samerna.

Världsnaturfonden

Världsnaturfonden WWF ser mycket positivt inrättandet av en central riksviltnämnd, fonden anser bör knytas till Naturvårdsverket. Ett

som nationellt och allsidigt sammansatt forum för diskussion och/eller beslut i faunavårds- och jaktfrågor är mycket angeläget att inrätta. Det är dock viktigt att nämndens mandat fastställs konkret och att det framgår av nämnda dokument att SNV är överordnad nämnden i egenskap av ansvarig myndighet.

Dessutom tycker Världsnaturfonden att det är en självklarhet att WWF ingår med fast ledamotskap i nämnden mot bakgrund av WWF:s stora satsningar inom viltrelaterade projekt, nationellt och internationellt. Mer tveksamma är WWF kanske till varför Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund skall ingå, samtidigt som ifrågasätter om inte Naturhistoriska Riksmuseet borde vara representerat i nämnden."

508 Administrationen jakten

Friluftsfrämjandet

Friluftsfrämjandet tillstyrker inrättandet av en riksviltnämnd, ett rådgivande organ, nära kopplat till naturvårdsverket. Nämnden skall behandla frågor som gäller jakt och viltvård. Nämnden skall vara allsidigt sammansatt.

Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund

Den modell för "riksviltnämnd" som förbunden kan ställa oss bakom ansluter mer till Skogsstyrelsens tidigare tankegångar än till det förslag som Jägarnas Riksförbund Landsbygdens Jägare presenterat. Det senare

förslaget är enligt förbundens mening mer avpassat för länder som t.ex. Danmark där man saknar en motsvarighet till Statens Naturvårdsverk, SNV. I Sverige skulle en riksviltnämnd placerad mellan den centrala myndigheten och departementet få en märklig ställning som kan ifrågasättas såväl praktiskt som principiellt. Det vore heller inte rimligt att denna nämnd blev regeringens remissorgan vid sidan av Naturvårdsverket, andra myndigheter och organisationer. Kostnaderna för att administrera en sådan nämnd blir sannolikt också betydande. Därtill anser förbunden det tveksamt om formaliseringen av samrådet leder till en nytta från jakt- och faunasynpunkt som står i proportion till det administrativa arbetet. Av dessa skäl avstyrker förbunden det presenterade förslaget. Emellertid anser förbunden det angeläget att andra alternativ till samrådsforrner prövas. I sammanhanget vill förbunden särskilt peka den modell för samrådsnämnd som Skogsstyrelsen lanserat.

Naturskyddsföreningen

Naturskyddsföreningen tillstyrker inrättandet av ett rådgivande organ i frågor som gäller jakt och viltvård, kopplat till naturvårdsverket, som även fortsättningsvis ska vara den ansvariga myndigheten i alla frågor som gäller faunavård inklusive jakt.

Sammanfattningsvis tillstyrker föreningen inrättandet av ett rådgivande organ till naturvårdsverket i frågor som gäller jakt och viltvård. Sammansättningen bör vara allsidig. Framtida uppgifter behöver utredas närmare, men det nya organet ska i första hand vara diskuterande och rådgivande organ. Naturvårdsverkets huvudansvar i alla frågor som gäller faunavård inklusive jakt bör befästas och förstärkas. Den enda fråga som föreningen just nu anser att rådet ska ta någon form av beslut i är frågan om förslag till jakttider. Det slutliga förslaget justeras sedan av naturvårdsverket innan det går till regeringen för beslut. De enskilda ledamöterna bör ha reservationsrätt.

Administrationen av jakten 509

Skogsindustrierna

Skogsindustriema avstyrker inrättande av en riksviltnämnd med den roll som föreslås av Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare. Skogsindu-

striemas huvudmotiv är att den tilltänkta nämndens funktion redan idag till stor del upprätthålls av Naturvårdsverkets flora- och faunaenhet, samt att nämndens ledamöter skulle representera alltför skilda intressen för att kunna fungera som remissorgan ett meningsfullt sätt. Avslutningsvis föreslås att Naturvårdsverket inhämtar parternas synpunkter i frågor av stor principiell natur i en mer konsekvent och organiserad fonn än vad som hittills varit fallet.

Svenska jägareförbundet

Att i Sverige inrätta någon slags rådgivande nämnd central nivå vid sidan av Statens Naturvårdsverk skulle enbart innebära en tung ökning av byråkratin med högre kostnader, längre beslutsvägar och långt utdragna handläggningstider. Naturvårdsverket måste oavsett en eventuell riksviltnämnd, liksom idag, remissbehandla alla större frågeställningar till berörda myndigheter och organisationer. Att enbart låta riksviltnämndens ledamöters ställningstaganden, efter diskussioner inom nämnden, utgöra grund för Naturvårdsverkets beslut och frånta berörda myndigheter och organisationer möjligheten att i väl övervägda remissvar yttra sig i aktuella frågeställningar, måste vara grovt felaktigt.

Riksviltnämnden kommer att innebära en ökad byråkratisering, avsevärt ökade kostnader och längre ärendebehandling. Dessutom kommer, som ovan redovisats, inte den kompetens som finns inom berörda organisationer att få ett adekvat genomslag om riksviltnämndens behandling av ärendena skall ersätta en formell remissbehandlin Vidare skall observeras att Naturvårdsverket idag har alla möjligheter att i enskilda frågeställningar ta kontakt med berörda myndigheter och organisationer för att ordna hearings eller motsvarande i den omfattning verket önskar. Fördelen med detta förfarande gentemot riksviltnämndens statiska sammansättning är att till en hearing, etc, kan inbjudas organisationer, myndigheter, forskare och enskilda personer som är särskilt berörda av den aktuella frågeställningen. Jägareförbundet är helt öppet för att medverka i sådana samråd.

I de jaktliga utredningar, m.m. som förevarit under senare år har understrukits vikten av och hävdats principen om ett ökat lokalt inflytande över jakt- och viltvårdsfrågor. Det nu framförda förslaget går i diametralt motsatt riktning, det ökar byråkratin, minskar jägarnas och markägarnas inflytande och därmed även deras intresse för jakt- och viltvårdsaktiviteter. Det skulle även medföra risk att det lokala samråd som utvecklats och

510 Administrationen av jakten

byggts upp under senare år och som ännu fått helt full genomslagskraft

skulle urvattnas eller spolieras. -

Jägareförbundet avstyrker mot bakgrund av vad som ovan anförts bestämt JRF/Uzs förslag om inrättande av en riksviltnämnd.

Sveriges Ornitologiska förening

SOF kan ansluta sig till Riksjägamas synpunkt att det med tiden har framvuxit ett behov av ett centralt berednings/rådsorgan för faunavård och jakt. Det framhålls mycket riktigt i skrivelsen att det i avsaknad av ett sådant organ för beredning och samordning uppkommer fortlöpande brister i överskådlighet och faktaunderlag för helhetsbedömningar. Samtidigt ökar riskerna för nya och djupgående motsättningar mellan olika intressegrupper. Riksjägarna framhåller förhållandena i Syd- och Mellaneuropa som exempel. SOF vill hävda att den fria småviltjakten är ett exempel sådana motsättningar skapade hemmaplan.

Med tjälljaktsfrågan som exempel vill SOF således hävda att det finns ett generellt behov av att inrätta en fristående nämnd som kan handlägga jaktfrågor i vid bemärkelse. I princip stöder SOF således Riksjägamas förslag om organisation riksplanet. Organisationen det lokala planet blir beroende av hur riksorganisationen kommer att se ut. SOF vill därför ännu ta ställning i denna fråga, utan ber att återkomma om ärendet blir aktuellt.

SOF vill slutligen framhålla det angelägna i att det sker något i detta ärende. Uppenbarligen har de nuvarande problemen med beslut i jaktfrågor sin grund i riksdagsbeslut från 1938 och 1951, där Jägareförbundet anförtrotts ledningen av jakten och viltvårdsarbetet i landet. Det är enligt Sveriges Ornitologiska Förenings mening hög tid att se över detta uppdrag, liksom beslutsprocessen ijaktfrågor över huvud taget. Remissärendet med förslag om inrättande av en riksviltnämnd kan vara en del i denna större översyn.

9.8.3 överväganden och förslag

I förslaget att behovet ett centralt berednings/rådsorgan för

anges av faunavård och jakt växt sig allt starkare. I avsaknad av ett sådant organ för beredning och samordning uppkommer, enligt förslaget, fortlöpande brister i överskådlighet och faktaunderlag för helhetsbedömningar. Utredningen delar inte förslagets bedömning vad gäller brister i nuvarande ordning. Någon närmare utredning har inte heller presenterats härvidlag. Ut-

Administrationen avjakten 511

redningen anser redan grund härav att det inte finns bärande skäl att föreslå en så genomgripande förändring nuvarande ordning för-

av som slaget innebär.

Ett organ av föreslagen karaktär med blandning av en rad olika intressen skulle svårligen ett effektivt sätt kunna utföra de arbetsuppgifter som föreslagits. För att en sådan nämnd skall kunna insamla och sammanställa faktauppgifter om faunavård och jakt, utgöra remissorgan för regering och tillsynsmyndigheten utvärdera och bereda inkomna uppgifter och faktamaterial m.m. krävs en omfattande administration. Arbetet torde bli tungrott, tidskrävande och kostsamt. I likhet med bl.a. Naturvårdsverket befarar utredningen att arbetet i nämnden skulle komma att innebära omfattande förberedelser och tidsödande överläggningar samt att det är tveksamt om fonnaliseringen av samrådet skulle vara till sådan nytta från faunavårdssynpunkt att det står i proportion till det omfattande administrativa arbetet.

Utredningen anser sammantaget att det inte finns något behov av en sådan nämnd som Jägarnas riksförbund föreslagit.

10 Konsekvenserna av

förslagen

10. 1 Inledning

Under senare år har regeringen gett generella direktiv på olika områden till alla kommittéer och särskilda utredare. Dessa generella direktiv kan sägas innebära krav att det skall göras en beskrivning av konsekvenserna i olika hänseenden av framlagda förslag.

Ett generellt direktiv dir. 1994:23 innebär krav på prövning av offentliga åtaganden och en analys av bl.a. de ekonomiska konsekvenserna. Andra generella direktiv gäller redovisningen av konsekvenserna för

jämställdhetspolitiken dir. 1994:124, -

regionalpolitiken dir. 1992:50 och -

det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49. -

I det följande berörs i skilda avsnitt konsekvenserna av våra förslag i de delar som utredningsuppdraget har innefattat.

10.2 Avsnitten fler jakttillfällen och jakt allmänt

vatten

Ekonomiska konsekvenser m.m.

De förslag till åtgärder utredningen lägger fram torde generellt vara kostnadsneutrala för såväl det allmänna som enskilda till vad som gäller i dag. Ett ökat utbud jaktmark torde i allmänhet leda till att priserna för att jaga sjunker.

När det gäller förslaget till utvidgad jakt allmänt vatten uppkommer initialt kostnader för framtagning av kartmaterial. Dessa kostnader skall be-

514 Konsekvensernaav förslagen

talas jaktvårdsfonden. Övriga kostnader skall täckas av avgifter från jäg-

ur ama. Beräknade kostnader har redovisats i aktuellt avsnitt.

Konsekvenser for jämställdhetspolitiken

Den svenska jägarkåren är starkt mansdominerad. Fler jakttillfällen borde ge större möjligheter för nya jägargrupper, och därmed fler kvinnor, att börja jaga. En ytterligare förutsättning är dock att dagens aktiva jägare är positiva till detta och välkomnar kvinnliga jägare.

Med tanke att kvinnor genomsnittligt har lägre lön och mindre förmögenhet än män torde kvinnor vara mer beroende av att kostnaderna för jakten inte blir alltför stora. En fortsatt uppmärksamhet priset jaktupplåtelser skulle därför kunna ha en inverkan jämställdheten inom jakten. Föreliggande förslag har dock ingen direkt sådan påverkan.

Konsekvenser for regionalpolitiken

Utredningens förslag torde endast marginellt påverka den regionala utvecklingen. Fler jakttillfällen nära den enskilde jägarens bostadsort torde dock i allmänhet kunna sägas främja viljan att stanna kvar orten eller att etablera sig där.

Konsekvenser for brottsligheten och brottsñirebyggandet

Brottsligheten och brottsförebyggandet påverkas, enligt utredningens mening, marginellt av utredningens förslag.

10.3 Avsnittet avgifter för upplåtelse av nyttjande-

rätt till jakt m.m.

Ekonomiska konsekvenser m.m.

Det material utredningen tagit fram om aktuella priser vad gäller upplåtelse

jakt är stor betydelse för att i framtiden kunna analysera utvecklingen av av

prisområdet. De aktuella priserna, i kombination med värderingsmallar

Konsekvenserna avförslagen 515

etc., torde vidare vara värdefulla för att göra överväganden om skäliga prisnivåer i olika sammanhang. I övrigt torde inte utredningens material ha några konsekvenser i de avseenden utredningen har att beakta här.

10.4 Avsnittet besittningsskydd vid upplåtelse av

jakträtt

Arrendenämndema har prövat åtskilliga ärenden om förlängning av jakträttsupplåtelser. I samband därmed har ofta villkor i avtalen prövats. Utredningens förslag innebär att sådana ärenden inom en övergångsperiod försvinner från arrendenämndema. Det innebär kostnadsbesparingar för såväl det allmänna enskilda. I övrigt tordeinte utredningens förslag

som ha några konsekvenser i de avseenden utredningen har att beakta här.

10.5 Avsnittet viltvårdsområden

Ekonomiska konsekvenser m.m.

När det gäller prövningen av det offentliga åtagandet hänvisar utredningen till de utförliga överväganden utredningen gjort i huvudavsnittet.

Utredningen menar att förslaget till förändringar i nuvarande ordning leder till minskade kostnader för såväl det allmänna som enskilda. Utredningen pekar här några konsekvenser.

Utredningens förslag innebär bl.a. att viltvårdsområdesföreningar i fortsättningen inte kommer att ha den omfattande beslutanderätt som dagens jaktvårdsområden har. Det innebär att antalet beslutsmöjligheter som kan leda till överklagande minskar. Möjligheterna att utöva tvång mot enskilda fastighetsägare och medlemmar minskar därmed. I den mån tvång inte behövs allmänna skäl får parterna lösa frågorna i samförstånd. Länssty-

av relse och förvaltningsdomstol borde därmed få färre och enklare ärenden att pröva.

516 Konsekvenserna avförslagen

Utredningens förslag leder till att samtliga i dag befintliga jaktvårdsområden samt nytillkomna viltvårdsområden hanteras under ett regelsystem. Detta underlättar länsstyrelsernas hantering. Härigenom försvinner bl.a. reglerna om förlängning av giltighetstiden för jaktvârdsområden och ombildning av äldre jaktvårdsornråden. Kostnader för dessa åtgärder försvinner därmed.

Utredningens förslag med mindre inslag av möjlighet till tvång mot enskilda främjar bildandet av viltvårdsområden. Detta torde leda till en ökning av antalet områden. I de områden, främst Dalarna står för 75 procent av kostnaderna ur jaktvârdsfonden, där länsstyrelsen i dag har höga kostnader för att bilda jaktvårdsornråden förenklas samtidigt reglerna vid bildande. Sammantaget torde detta medföra att kostnaderna för att bilda viltvårdsomrâden kommer att minska.

J ämställdhetspolitiken

Utredningens förslag torde inte innebära några konsekvenser för jämställdheten.

Regionalpolitiken

Utredningen anser att utredningens förslag till förändringar kommer att påverka den regionala utvecklingen endast marginellt. I landets norra delar kommer viltvårdsområden även i fortsättningen att betyda mycket för jakten och viltvården. Den påverkan dagens jaktvårdsområden eventuellt haft i positiv riktning vad gäller regionalpolitiken kommer därmed bestå.

Konsekvenser för brottsligheten och brottsförebyggandet

Enligt den nuvarande lagen om jaktvårdsområden är det kriminaliserat att bryta mot de regler som enligt en jaktvårdsområdesförenings stadgar eller föreningsstämmans beslut gäller för jakten inom området. Utredningens förslag att avskaffa denna straffbestämmelse kommer marginellt att frigöra resurser för annat brottsförebyggande arbete.

Konsekvensernaav förslagen 517

10.6 Avsnittet administrationen av jakten

Ekonomiska konsekvenser m.m.

Utredningen föreslår att registeransvaret förjaktkortsregistret och jägarexamensregistret förs över från Svenska jägareförbundet till Naturvårdsverket. Kostnaderna för att administrera registren skall betalas av jaktvårdsfonden. Utredningen bedömer att den årliga kostnaden för Naturvårdsverkets administration kommer att uppgå till omkring 2 miljoner kronor.

Genom att jägarexamensregistret skall bekostas av jaktvårdsfonden bör avgiften för jägarexamen minskas. Detta kan marginellt öka intresset att avlägga jägarexamen.

Utredningen föreslår att den delen av det allmänna bidraget ur jaktvårdsfonden som Svenska jägareförbundet erhållit för forskningsändamål skall överföras till Naturvårdsverkets forskningsnärnnd. Nämnden garanterar dels forskningens vetenskapliga kvalitet, dels konkurrens lika villkor mellan olika ansökningar. Utredningen har föreslagit att ytterligare 5 miljoner kronor ur jaktvårdsfonden skall användas för detta ändamål.

Utredningen föreslår att bidragssystemet till de båda jägarorganisationerna formaliseras. Detta utvecklas i huvudavsnittet. Förslaget innebär att jägarorganisationerna sammanlagt inte kommer att erhålla lika mycket i statligt bidrag ur jaktvårdsfonden som i dag via grundbidrag och medlemsrelaterat bidrag. Utredningen gör den bedömningen att knappt 35 miljoner kr detta sätt kommer att fördelas mellan jägarorganisationerna. Därutöver finns möjlighet att få bidrag för särskilda uppdrag. Utredningen gör den bedömningen att förändringen av bidraget kan komma att påverka jägarförbundens organisation.

Utredningen föreslår att högst 9 miljoner kronor skall kunna användas årligen för nödvändig allmän information och upplysning om jakt och viltvård till jägare och markägare. Detta har beskrivits närmare i huvudavsnittet.

518 Konsekvensema förslagen

Förändringarna är sådana att de marginellt påverkar det årliga uttaget av medel ur jaktvårdsfonden och ryms inom jaktvårdsfondens nuvarande ram. Utredningens förslag öppnar möjligheten för det allmänna att styra användningen medel jaktvårdsfonden för allmänna angelägna ändamål till

av ur gagn för jakten och viltvården i landet.

Konsekvenser för jämställdheten

Utredningen föreslår att jägarorganisationema skall få ett uttalat uppdrag att ta till vara kvinnors och ungdomars jaktintresse. Vad avser det framtida l

i stödet till jägarorganisationema föreslår utredningen att organisationer som söker sådant stöd skall redovisa könsfördelningen inom medlemskår och

styrelse samt att regeringen skall kunna ställa krav förbättrad kvinnorep-

resentation. Därmed bör utredningens förslag förbättra kvinnors möjlighet att delta ijakt, jaktsamverkan och i föreningsverksamheten inom jägarorganisationerna.

Konsekvenser för regionalpolitiken

kan förslaget påverka jägarförbundens organisation. I Som nämnts ovan övrigt gör utredningen den bedömningen att förslaget inte påverkar den regionala utvecklingen.

Konsekvenser för brottsligheten och brottsförebyggandet

Några konsekvenser för brottsligheten och det förebyggande arbetet är svåra att se.

1 1

Författningskommentar

11.1 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen

1987:259

Förslaget behandlas i avsnitt

15 § Denna paragraf tillämpningsområdet för de regler som finns i 16

anger

För upplåtelse jakträtt gäller de allmänna bestämmelserna om nyttjande-

av rätt i 7 kap. jordabalken. Utöver dessa allmänna bestämmelser finns indispositiva regler i 16 Reglerna gäller då någon mot vederlag upplåter jakträtt Det är fråga upplåtelser bestämd tid längre än två

annan. om månader eller upplåtelser på grund förlängning eller annars fort-

som av löper under längre tid än två månader.

Enligt andra stycket gäller inte bestämmelserna i 16 § upplåtelser med stöd

rennäringslagen och inte heller kombinerade upplåtelser, dvs. upplåtelser av

följer reglerna om arrende eller hyra. som

16 § Vid upplåtelse jakträtt viss tid skall uppsägning alltid ske för att

av avtalet skall upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Om avtalet inte sägs

inom tid skall avtalet förlängas tid som motsvarar upplåtelsetiupp rätt den, dock högst fem år.

upplåtelser bestämd tid överstigande ett skall uppsägning ske Vid

tolv månader före upplåtelsetidens utgång såvida inte längre uppsägsenast ningstid är avtalad.

520 Författningskommentar

Upplåtelser på bestämd tid om ett år eller kortare vilka varat ett år eller mer samt upplåtelser obestämd tid som varat ett år eller mer kan sägas upp för att upphöra att gälla först vid det månadsskifte inträffar

som närmast tolv månader från uppsägningen. Det är möjligt att avtala om längre uppsägningstid.

Beträffande upplåtelser som fortlöpt endast ett år eller kortare tid gäller två månaders uppsägningstid.

I 8 kap. 8 § finns regler som gäller för uppsägning av jakträttsavtal.

Övergångsbestämmelser

De nya reglerna gäller först efter den tidpunkt då upplåtelsen förlängts. Det innebär att besittningsskyddsreglema gäller vid första förlängningstillfället efter lagens ikraftträdande. Förlängs upplåtelsen äger de nya föreskrifterna tillämpning avtalet.

11.2 Förslaget till lag ändring i lagen

1980:894 om jaktvårdsområden

Allmänna bestämmelser

1 § Av paragrafen framgår att lagen om viltvårdsområden är tillämplig inom mark- och vattenornråde där det beslutats att fastigheterna skall samverka. Samverkan skall avse åtgärder inom området som är behövliga från viltvårdssynpunkt. Det är fråga om åtgärder som direkt eller indirekt syftar till att förbättra förhållandena för viltet i området. Åtgärderna skall självfallet vara förenliga med det i 4 § jaktlagen 1987:259 uppställda målet för viltvården i landet. Av andra meningen framgår att fastighetsägarna, för att genomföra dessa åtgärder, skall samverka i och genom en förening.

De ändringar som gjorts i paragrafen kommenteras ytterligare i 7.7.2 med där angivna hänvisningar.

Färfattningskomnzentar

2 § Ändringarna i paragrafen kommenteras i 7.7.2. Ändringarna innebär att de geografiska undantag som fanns tidigare utmönstrats ur lagen. Alltjämt gäller dock att bildande av ett viltvårdsområde och beslut av en viltvårdsornrådesförening inte får inskränka den rätt till jakt har enligt

som samerna rennäringslagen.

3 § I stadgandet har ordet mark ersatts med begreppet fastighet. Förslaget innebär ingen ändring i sak. Villkoret för att en nyttjanderättshavare skall få bli medlem i en viltvårdsområdesförening har ändrats så sätt att upplåtelse som grundar rätt till medlemskap skall omfatta ett år i stället för ett jaktår. Förslagen kommenteras i 7.7.2.

4 § De ändringar som vidtagits är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet viltvård.

5 § De regler som gäller för jaktutövningen inom ett viltvårdsområde blir bindande för en nyttjanderättshavare i samma utsträckning som för en fastighetsägare prop. 1979/80:18O s. 22 och 30. I denna paragraf anges under vilka förutsättningar nyttjanderättshavaren eller fastighetsägaren kan påkalla jämkning av eller säga upp nyttjanderättsavtalet i fall då värdet av den upplåtna jakträtten minskas eller ökas genom bildandet av ett jaktvårdsornråde.

I första stycket har ändringar vidtagits som är en följd av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen. Vidare har gjorts redaktionella ändringar.

I den nuvarande lydelsen av stadgandet finns ingen särskild forumregel varför förevarande tvister upptas vid fastighetsforum, dvs. tingsrätt. Införandet av en särskild forumregel i andra stycket innebär att tvister enligt detta stadgande i stället skall prövas vid fastighetsdomstol. Motiven för ändringen redovisas i avsnitt 7.7.2.

522 Författningskømmentar SOU 199791

Villkor för bildande

7 § Stadgandet anger de grundläggande omständigheter som skall beaktas vid länsstyrelsens lämplighetsprövning av om ett viltvårdsområde skall få bildas. Dessa förutsättningar skall vara uppfyllda oavsett om fastighetsägarna inom området är överens om bildandet eller om fastighetsägarna inte är överens och tvångsbildning begärs med stöd av 8

Villkoret i första punkten är nytt och har inte funnits med som ett uttryckligt villkor i nuvarande lagtext. Denna omständighet skall dock beaktas vid länsstyrelsens prövning även enligt nuvarande ordning se prop. 1979/801180 s. 15.

8 § Stadgandet de villkor som skall vara uppfyllda för att ett viltvårds-

anger område skall kunna bildas mot en eller flera fastighetsägares vilja. Av skäl

utvecklats närmare i avsnitt 7.6.2 har utredningen funnit att viltvårdssom områden endast skall kunna tvångsbildas om det inbegriper vård av stora rovdjur björn, lo och järv eller klövvilt. Är denna förutsättning

- varg, uppfylld och ett viltvårdsområde bildas, omfattas såsom i dag, allt vilt av viltvårdsområdets förvaltning.

För att ett viltvårdsområde skall kunna bildas krävs, för det första, att området tillgodoser ett för viltvården angeläget allmänt intresse. Sådant intresse får i allmänhet anses föreligga i hela landet beträffande nämnda vilt med undantag för rådjuret. Som utvecklats i avsnitt 7.6.2 kan, för rådjurets del, sådant intresse föreligga i de nordligare delarna av landet. De formella förutsättningarna härvidlag, för att bilda viltvårdsområden, torde därmed vara goda över hela landet utom Gotland.

För det andra krävs att en majoritet av fastighetsägarna medger ett bildande. Huvudregeln är att majoriteten skall utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och att dessa skall äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal. Om det tänkta viltvårdsområdet eller delar av viltvårdsområdet ingår i ett sk. omarronderingsområde enligt jordförvärvslagen gäller dock andra regler. Här är det tillräckligt att majoriteten utgör

Författningskonzmentar

minst hälften av antalet fastighetsägare och att dessa äger minst hälften av viltvårdsornrådets areal. En ytterligare förutsättning för att en sådan lägre majoritet skall vara tillräcklig är att en sådan minoritet som enligt 26 § kan upplösa ett viltvårdsområde inte motsätter sig ett bildande. Denna förutsättning framgår inte uttryckligen av 8 § utan får utläsas av 26 Denna lägre majoritet gäller också för fastställande av föreningens stadgar vid bildandet. Motiven för majoritetsreglernas utformning utvecklas i avsnitt 7.6.8.

l tredje stycket klargörs att varje fastighetsägare, oavsett om han äger en eller flera fastigheter, har en röst samt att fastighetsägare som äger fastighet med samäganderätt har en röst tillsammans.

Stadgandet kommenteras även i avsnitt 7.7.3.

9 § I stadgandet har begreppet jaktvård ersatts med begreppet viltvård och ändringar gjorts i anledning av att ordet mark ersatts med ordet fastighet.

I andra stycket har vidtagits ändringar som ger ett skydd för etablerad viltvårdssamverkan. Den nya bestämmelsen innebär att en fastighet, som deltar i samverkan över fastighetsgränserna i annan form än i ett vilt-

en vårdsområde, inte kan tvingas ingå i ett sådant område mot fastighetsägarens vilja. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 7.7.3.

Verksamhet

Under detta avsnitt regleras vilken typ verksamhet en viltvårdsområdes-

av förening får bedriva samt vilka beslut en viltvårdsområdesförening får fatta som innebär ingrepp i den enskildes äganderätt.

Stora rovdjur och klövvilt

10 § Paragrafen reglerar uttömmande vilken bestämmanderätt en viltvårdsområdesförening har, beträffande stora rovdjur och klövvilt, i jaktutövnings-

524 Förfatmingskømmentar SOU 1997;91

frågor. Bestämmanderätten innebär inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom. Stadgandet kommenteras i avsnitt 7.6.3 och 7.7.4.

Första stycket reglerar den bestämmanderätt en förening har mer allmänt. I ett viltvårdsområde, oavsett om det rått enighet vid bildandet eller om det tvångsbildats, får sålunda en förening besluta om områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfattning beträffande älg, kron- och dovhjort mot en eller flera fastighetsägares vilja om det behövs med hänsyn till viltvården. Sådana förutsättningar föreligger normalt beträffande nämnda viltslag och torde inte behöva innebära någon mer ingående prövning av länsstyrelsen vid fastställandet av stadgar.

Andra stycket reglerar de inskränkningar i jaktutövningsrätten som kan förekomma beträffande stora rovdjur samt övrigt klövvilt utom älg, kronoch dovhjort.

Första punkten i andra stycket ger möjlighet att vid enstaka tillfällen besluta om områdesjakt och gemensamhetsjakt beträffande stora rovdjur och annat klövvilt än de i första stycket nämnda. Om skador från vilt inom ett viltvårdsområde blir stora kan det finnas skäl att effektivisera jakten genom områdesjakt och gemensamhetsjakt. För att kunna besluta om sådan jakt krävs att områdes- och gemensamhetsjakt är av avgörande betydelse för att problemet skall kunna åtgärdas. Som framgår av paragrafens lydelse är det en förutsättning för beslutet att områdesjakt och gemensamhetsjakt uppenbart behövs för att begränsa skadorna. Härigenom begränsas paragrafens räckvidd till helt klara fall.

Inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom beträffande rådjur skall inte få förekomma annat än i vissa delar av landet. Samordningen är här till för att inte äventyra rådjurens existens.

Andra punkten i andra stycket ger möjlighet för en viltvårdsområdesförening att besluta om regler om avskjutningens omfattning i de områden i norra Sverige där rådjurets existens är hotad.

Färfattningskommentar

10 a § Stadgandet reglerar vilken bestämmanderätt viltvårdsområdesförening

en har i övri ga frågor beträffande stora rovdjur och klövvilt. Bestämmanderätten innebär intrång i den enskildes äganderätt. Stadgandet behandlar företrädesvis följdfrågor i anledning av att områdesjakt gäller inom ett viltvårdsområde. Stadgandet kommenteras i avsnitt 7.6.3 och 7.7.4.

I första stycket första

punkten och andra stycket finns bestämmelser om jakträttsbevis. Enligt bestämmelserna ges en viltvårdsområdesförening möjlighet, i de fall områdesjakt råder beträffande älg, kron- och dovhjort, att ställa innehav av jakträttsbevis som villkor för att delta i sådan jakt. Föreningen ges vidare möjlighet att föreskriva viss areal för att fler än ett jakträttsbevis skall utfärdas per fastighet. Antalet jakträttsbevis är i dessa fall beroende av fastighetsägarens markinnehav. En fastighetsägare har dock alltid rätt till minst ett jakträttsbevis. Fastighetsägaren har rätt att upplåta jakträtten till annan.

I övrigt har föreningen ingen befogenhet att förvägra fastighetsägare eller jakträttshavare hans rätt att utöva jakt. I 32 § finns dock regler som gör det möjligt att tillfälligt avstänga fastighetsägare eller jakträttshavare från områdesjakt.

Bestämmelsen i första stycket andra punkten motsvarar i stort nuvarande 10 § tredje stycket. Föreningens möjlighet att upplåta rätt till områdesjakt, mot någon fastighetsägares eller nyttjanderättshavares vilja, omfattar dock enbart älg, kron- och dovhjort.

Småvilt

11 § Stadgandet gäller endast småvilt. I begreppet småvilt inbegrips rådjur. Stadgandet kommenteras i avsnitt 7.6.2, 7.6.3. och 7.7.4.

Av första stycket framgår att en viltvårdsområdesförening har rätt att besluta regler om områdesjakt, jakträttsbevis och upplåtelse av områdesjakt beträffande småvilt.

526 Författningskømmentar

Av andra stycket framgår att beslut om områdesjakt och jakträttsbevis beträffande småvilt inte gäller fastighet där ägaren motsätter sig ornrådesjakt småvilt. Bestämmelsen garanterar att inskränkningar inte kan göras i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom beträffande småvilt.

I stadgandet uppställs den förutsättningen, för att en fastighet skall undantas, att fastighetsägaren motsätter sig områdesjakt. Det innebär att ett beslut av föreningsstämman om områdesjakt småvilt omfattar samtliga i viltvårdsområdet ingående fastigheter som inte motsätter sig sådan jakt. Den som äger fastighet som undantas från områdesjakt får endast jaga den egna fastigheten.

Fråga om att fastighet inte skall delta i områdesjakt tas upp vid ordinarie föreningsstämma. Beslut i denna fråga fattas av föreningsstämman och träder i kraft omedelbart. Beslutet gäller till nästa ordinarie föreningsstämma. Av 21 § punkten 3 framgår att de förutsättningar som skall gälla för föreningens beslut, t.ex. senaste tidpunkt för anmälan om att inte delta i områdesjakt, skall regleras i föreningens stadgar.

Allmänna regler

12 § Enligt första stycket skall fastighet undantas från områdesjakt om en fastighetsägare motsätter sig jakt av ideella skäl. Stadgandet motsvarar nuvarande ll Undantaget gäller allt vilt.

Bestämmelsen och kommenteras i avsnitt 7.7.4. Be-

i andra stycket är ny stämmelsen avser att förhindra att fastigheter ombildas eller nybildas

fastighetsbildning med avsikt att få ytterligare del i ett viltvårdsomgenom råde, dvs. få tillgång till ytterligare ett jakträttsbevis som berättigar till områdesjakt. En viltvårdsområdesförening har alltså möjlighet att besluta att fastighet skall undantas från områdesjakt om föreningen, såsom

en framgår 21 § andra punkten, har regler härom i stadgarna. Det gäller

av fastigheter under ett viltvårdsområdes beståndstid ombildas eller

som nybildas genom fastighetsbildning och som efter fastighetsbildningen inte överstiger en i stadgarna bestämd areal.

Författningskømmentar 527

12 a § Föreningens verksamhet grundas avgifter från dem som har fastigheter inom området eller som i övrigt har nytta av föreningens förvaltning. Föreningen har därvid möjlighet att ta ut avgifter för jakten och för vilt som fälls. Har fastighet undantagits från områdesjakt på småvilt får avgiften för den fastigheten endast avse stora rovdjur och klövvilt.

Avgifterna skall användas till verksamhet som är förenlig med föreningens ändamål. Det innebär att medlen skall användas för att främja viltvården.

Tredje stycket öppnar en möjlighet att hitta andra lösningar i avgiftsfrågan. Stadgandet kommenteras i avsnitt 7.7.4.

13 § Första stycket är nytt och har sin förebild i 18 och 19 §§ lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter. Skälen för införandet av en sådan bestämmelse kommenteras i avsnitt 7.7.4.

Andra stycket är nytt och behandlas ingående i avsnitt 7.6.6 men kommenteras även i avsnitt 7.7.4.

Förfarandet vid bildande

14 och 15 §§ De ändringar som vidtagits är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet viltvård.

16 § Bestämmelsen i andra stycket har ändrats så att bildandefrågan skall hänskjutas till förrättning såvida det inte föreligger enighet i frågan. De ändringar vidtagits i övrigt är föranledda att begreppet jaktvård

som av utmönstrats lagen och ersatts med begreppet viltvård.

17 § I stadgandet har dels ordet mark ersatts med ordet fastighet, dels ändringar vidtagits är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen

som och ersatts med begreppet viltvård.

528 Författningskommentar

19 § I stadgandet har ändringar vidtagits som är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen. I övrigt har endast redaktionella ändringar vidtagits.

20 § I stadgandet har dels ordet mark ersatts med ordet fastighet, dels ändringar vidtagits som är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet viltvård. Den ändringen har vidtagits i sak att förrättningsmannen i utlåtandet skall redovisa en karta över de fastigheter som föreslås ingå i viltvårdsområdet. Om inga förändringar föreslås, i förhållande till vad som finns i den karta som ingivits i samband med ansökan, behövs dock ingen ny karta. I övrigt har redaktionella ändringar vidtagits.

Stadgar

21 § Av paragrafen framgår vad som skall upptas i föreningens stadgar. För att stadgar skall kunna antas eller ändras krävs, som framgår av 8 och 26 §§, att minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare, som äger minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal, är eniga. Särskilda majoritetsregler gäller vid bildandet ett viltvårdsområde inom ett omarronderingsområde.

av För att ändra sådana stadgar krävs dock den majoritet som sägs i 26

Enligt första och andra punkten skall det framgå av stadgarna om områdesjakt beträffande småvilt skall förekomma, om områdesjakt och gemensamhetsjakt beträffande älg, kron- och dovhjort skall bedrivas inom viltvårdsområdet samt om bestämmanderätt skall föreligga i övriga i 10l2 §§ förekommande frågor.

Enligt tredje punkten skall av stadgarna framgå vilka förutsättningar som gäller för beslut av viltvårdsområdesföreningen i fråga om områdesjakt, gemensamhetsjakt, avskjutningens omfattning, områdesjakt och gemensamhetsjakt för att begränsa skador av vilt, jakträttsbevis, upplåtelse av rätt till områdesjakt samt fastighet skall undantas från områdesjakt i an-

om en

sou 1997:91 Fötfattningskommentar 529

ledning av fastighetsbildning. Anges inte vilka förutsättningar som gäller saknar föreningen rätt att fatta beslut i sådan fråga.

Fjärde och femte punkten motsvarar nuvarande andra och tredje.

Enligt sjätte punkten skall av stadgarna framgå grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt. Finns inte sådana grunder i stadgarna saknas förutsättning att fatta beslut om avstängning.

Organisation

23 § Den ändring som vidtagits är föranledd av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet viltvård.

24 § Begreppet jaktstämma har ersatts med föreningsstämma. Ändringen komi menteras i avsnitt 7.7.6. Vidare har ändringar vidtagits som är föranledda

att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet av viltvård.

25 § Ändringarna i stadgandet har kommenterats i avsnitt 7.7.7 och även avsnitt 7.6.2. Ändringarna i sjätte och sjunde punkterna innebär att majoritetskra-

för ändring stadgarna ändras. Ett krav likt dagens lagstiftning vet av som följer kravet för bildande, dvs. med utredningens förslag fyra femtedelars majoritet, är inte lämpligt. Utredningen att övriga i paragrafen

anser gällande röstningsregler bör gälla även för stadgeändringar, dock med visst minoritetsskydd. För stadgeändring krävs därför dels att en sådan minoritet

kan hindra ett bildande eller kan upplösa ett viltvårdsområde inte som som motsätter sig stadgeändring, dels att beslutet fattas två stämmor samt dels att stadgeändringsförslaget funnits med i kallelsen till föreningsstämman.

530 Författningskommentar

Viltvårdsområdes bestånd

26 § Stadgandet kommenteras i avsnitt 7.7.8.

27 § De ändringar som vidtagits är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet viltvård.

28 § I stadgandet har ändringar vidtagits som är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen. I övrigt har endast redaktionella ändringar vidtagits.

29 § De ändringar som vidtagits i sak kommenteras i avsnitt 7.7.8.

31 § Andra stycket är nytt och har sin förebild i 29 § andra stycket lagen 1981:533 om ñskevårdsområden. Skälen för införandet av en sådan bestämmelse kommenteras i avsnitt 7.7.8. Ändringarna i övrigt är föranledda av att begreppet jaktvård utmönstrats ur lagen.

Överklagande

m.m.

32 § Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 7.7.9. Skälen för att nuvarande ansvars- och förverkandebestämmelsc skall utgå har kommenterats i avsnitt 7.6.5.

33 § Motiven för ändringarna i stadgandet kommenteras i avsnitt 7.6.7 och 7.7.9.

Ändringen i första stycket innebär att kretsen av klagoberättigade utökas. Klagoberättigade är, efter ändringen, även den som inte är medlem men vars rätt berörs av föreningsorgans beslut.

Författningskømmentar 531

Vidare vidtas ändringar för att lagen skall uppfylla artikel 6.1 i Europakonventionen. Länsstyrelsen och förvaltningsdomstol skall i fortsättningen inte pröva bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet. Ett överklagat beslut kan i fortsättningen såväl upphävas som ändras.

Ändringen i tredje stycket innebär ingen ändring i sak.

Bemyndiganden r 35 §

I Paragrafen innebär ett bemyndigande för regeringen eller efter regeringens bemyndigande Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter i frågor

om områdesjakt och gemensamhetsjakt i syfte att fâ till stånd en enhetlig tillämpning av dessa regler om behov därav uppkommer. Föreskrifterna skall vara motiverade av säkerhets- eller viltvårdsskäl. Stadgandet kommenteras i avsnitt 7.6.4.

Övergångsbestämmelserna

Enligt utredningen bör de nya föreskrifterna träda i kraft snarast möjligt.

Utredningen anser att gällande lagstiftning i vissa avseenden kan strida mot regeringsformen. Det är därför nödvändigt att befintliga jaktvårdsområden skall lyda under de nya föreskrifterna. Praktiska skäl talar också för en sådan lösning. I dag finns det två regelsystem för jaktvårdsområden. Ett för dem som lyder under lagen 1938:274 om rätt till jakt och ett för dem som lyder under lagen om jaktvårdsområden. Till undvikande av tre samtidigt gällande system bör därför äldre föreskrifter inte vara gällande utan samtliga nu befintliga jaktvårdsområden föras under det förvaltningssystem som de nya föreskrifterna innebär. Det underlättar självfallet länsstyrelsernas handläggning av dessa ärenden.

Av andra punkten framgår att vid ikraftträdandet befintliga jaktvårdsområden skall anses bildade enligt de nya föreskrifterna. För befintliga jaktvårdsområden och dess föreningar gäller således de nya föreskrifterna. Vissa undantag har dock varit nödvändiga och anges i de kommande punkterna.

532 Författningskommentar

Enligt tredje punkten skall talan i frågor som sägs i 5 § prövas av tingsrätt om talan väckts före ikraftträdandet.

Av fjärde punkten framgår att stadgar för vid ikraftträdandet befintliga jaktvårdsområden inte får tillämpas i delar de strider mot de nya föreskrifterna. Upptäcker en förening att dess stadgar strider mot de nya föreskrifterna skall styrelsen utan dröjsmål lägga fram förslag till föreningsstämman om ändring av stadgarna så att de överensstämmer med de nya föreskrifterna.

Av femte punkten framgår att möjligheten att undanta en fastighet från områdesjakt med stöd av 12 § andra stycket inte gäller fastigheter som ombildats eller nybildats före lagens ikraftträdande.

Sjätte punkten gör det möjligt för en nyttjanderättshavare att under en övergångsperiod säga upp ett nyttjanderättsavtal grund av att de nya föreskrifterna träder i kraft. Rätten att säga upp avtalet skall vara grundade ändrade förutsättningar. En eventuell tvist upptas vid fastighetsdomstol.

11.3 Förslaget till lag om jaktkortsregistret och

jägarexamensregistret

Lagen om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret innehåller centrala bestämmelser beträffande den jaktkortsanknutna och jägarexamensanknutna information ingår i registren. Närmare bestämmelser, t.ex. vad gäller

som innehållet i registret, finns främst i förordningen om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Inledande bestämmelse

1 § l paragrafen anges att två register benämnda jaktkortsregistret och jägarexamensregistret skall föras. Registren skall föras med hjälp av automatisk databehandling och för de ändamål som anges i 2 och 3 §§.

Författningskommentar 533

Registerändamål

2 § I paragrafens första stycke anges att jaktkortsregistret skall innehålla jaktkortsanknuten information om personer som erlagt jaktvårdsavgift. Med jaktkortsanknuten information avses all information som finns i registret, oavsett om denna är att anse som personuppgift eller inte.

I andra stycket anges de ändamål för vilka personuppgifter som ingår i jaktkonsregistret får behandlas. Med behandling detsamma i

avses som Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skyddet för enskilda personer med avseende behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter EG-direktivet, dvs. varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas beträffande personuppgifter, vare sig det sker automatisk väg eller inte.

Personuppgifterna i jaktkonsregistret får behandlas endast för de angivna ändamålen. Med personuppgift avses detsamma som i EG-direktivet, nämligen varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. En identiñerbar person är en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, framför allt genom hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer som är specifika för hans fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet.

Ändamålet enligt andra stycket första punkten enligt

avser verksamhet som författning åligger stat. Det rör sig därmed om verksamhet som bedrivs med stöd av författning. Vidare skall det röra sig om statlig verksamhet.

Enligt den andra punkten kan personuppgifter i jaktkortsregistret användas för statistik- och forskningsändamål.

Av den tredje punkten framgår att personuppgifter jaktkortsregistret skall

ur kunna användas i syfte att informera jägare i frågor om jakt och viltvård. Möjligheten är öppen för såväl myndigheter som intresseorganisationer m.m.

534 Författningskommentar

Enligt den fjärde punkten får personuppgifter användas för s.k. urvalsdragningar. Bestämmelsen motsvarar den som finns beträffande SPAR i 26 § datalagen 1973:289. Med urvalsdragning avses alltså här detsamma som i datalagen. Urvalsdragningar avser till övervägande del uttag av adressuppgifter för direktreklamändamål.

3 § I paragrafens första stycke anges att jägarexamensregistret skall innehålla jägarexamensanknuten information om personer som avlagt jägarexamen. Med jägarexamensanknuten information avses all information som finns i registret, oavsett om denna är att anse som personuppgift eller inte. I övrigt hänvisas i tillämpliga delar till vad som anförts i kommentaren under 2

Registerinnehåll

4 § Paragrafens första mening den yttre ramen för i vilken utsträckning

anger personuppgifter får förekomma i registren. En personuppgift får förekomma endast om uppgiften behövs för att ändamålen med registren skall tillgodoses. Denna yttre gräns följer artikel 6 c i EG-direktivet. Paragrafen

av har betydelse för vilka uppgifter får föras och hur länge de får

som finnas kvar.

Enligt paragrafens andra mening föreskriver regeringen närmare vilken information skall ingå i registren. I förevarande betänkande finns ett

som förslag till sådan reglering. Förslaget innebär att all reglering av frågan

en vilken information som skall ingå i registren återfinns i förordningen om jaktkorts- och jägarexamensregistret.

Registeransvar, m.m.

5 § Enligt paragrafen bestämmer regeringen vilken myndighet som skall vara registeransvarig. Innebörden av registeransvaret slås fast i datalagen.

Författningrkømmentar 535

6 § Av stadgandet framgår att registeransvarig myndighet skall beakta skyddet för den enskildes personliga integritet och säkerhetsaspekter samt att myndigheten därvid har möjlighet att ställa upp ytterligare villkor än de som anges i 7 Detta torde aktualiseras främst när myndigheten skall medge utlämnande ADB-medium eller utföra urval och bearbetningar. Lagen innehåller endast de yttre gränserna för nu nämnda användning. Eftersom det är svårt att förutse alla situationer som kan uppstå skall ansvarig registennyndighet ha möjlighet att ställa upp ytterligare begränsningar av integritets- eller säkerhetshänsyn.

Urval och bearbetningar

7 § Stadgandet innehåller vissa begränsningar vad gäller tillåtna behandlingar vid urval och bearbetningar.

Med urval och bearbetningar menas att någon eller några parametrar används för att få fram en begränsad mängd information ur en större mängd information. Med begreppet avses att endast att ansvarig registennyndighet för annans räkning gör sådan sökning. Urval och bearbetning är ett vidare begrepp än urvalsdragning.

Första stycket innehåller begränsningar för vilka uppgifter som får sammanställas och utlämnas när urval och bearbetningar sker för direktreklamändamål. Urvalsdragning sker ofta för direktreklamändamål. Direktreklam

sin utformning tyder på att användaren har många detaljerade som genom uppgifter om en person upplevs ofta som stötande. I paragrafen anges därför att uppgifter personnummer eller födelsetid inte får behandlas för

om adresserad direktreklam.

Enligt andra stycket kan en person som inte önskar adresserad direktreklam anmäla att han inte önskar sådan reklam. Detta leder dock inte till att personen undanhålls information från myndigheter och organisationer. Sådan spärr bör inte heller hindra att adress lämnas ut till organisation som vill informera om sin verksamhet.

536 Färfattningskommentar

Utlämnande på medium för automatisk databehandling

8 § En myndighet är inte grund av offentlighetsprincipen skyldig att lämna ut uppgifter ADB-medium. Genom de uppställda förbuden i denna paragraf förhindras dock en myndighet att lämna ut uppgifter annat än för angivna fall. Förbudet innebär inte någon inskränkning av offentlighetsprincipen.

Det är av integritetsskäl inte lämpligt att en komplett kopia kan lämnas ut avseende hela jaktkorts- eller jägarexamensregistret. Vidare är det olämpligt att personuppgifter ur detta register lämnas ut ADB-medium annat än då det föreligger ett allmänt intresse. Detta minskar risken för att enskilda eller andra kan använda uppgifter ur registren för icke önskvärda ändamål.

Vad utredningen föreslår i denna paragraf kommer dock i ett annat läge om Datalagskommitténs förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen blir verklighet. Enligt den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen skall en myndighet i princip vara skyldig att på grund av offentlighetsprincipen lämna ut uppgifter även i elektronisk form.

Avgifter

9 § I denna paragraf fastslås att den registeransvarige myndigheten har rätt att ta ut avgifter för användningen av jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. För att försäljning av personuppgifter skall få ske krävs enligt 7 § första stycket 3 datalagen stöd av lag, förordning eller särskilt beslut av regeringen. Undantaget i första meningen gäller när utlämnande begärs med stöd av offentlighetsprincipen. Myndighet har i dessa fall skyldighet att utan avgift tillhandahålla allmänna handlingar. Detta framgår av 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen.

Av andra meningen framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om avgifter. Stadgandet avser andra avgifter än sådan tas ut för tillhandahållande av utskrifter enligt

som 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.

Författningskommentar 537

Utredningen anser att kostnader för att ta fram t.ex. adressuppgifter ur registren ämnade för information om viltvård eller jakt i huvudsak bör kunna finansieras med bidrag ur jaktvårdsfonden. Detta skall beaktas när föreskrifter om avgifter bestäms.

11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen

1980:895 om ändring i lagen 1938:274 om

rätt till jakt

Utredningens förslag ändring i lagen 1980:894 om jaktvårdsområden

om innebär bl.a. att de jaktvårdsområden som bildats enligt äldre bestämmelser skall omfattas det regelverket. Övergångsbestämmelserna i nu

av nya aktuell lag skall därför upphöra.

11.5 Förslaget till lag ändring i lagen

1904:48 s.1 om samäganderätt

Ändringarna är följd att begreppet jaktvårdsområde utmönstras.

en av

11.6 Förslaget till förordning om ändring i jaktför-

ordningen 1987:905

46 § Ändringarna är följd att länsviltnämndema skall kompletteras med

en av

politisk företrädare. Denne skall utses av länsstyrelsen förslag av en landstinget och opartisk i förhållande till övriga i nämnden ingående

vara intressen. Den politiske ledamoten skall vara ordförande. Förslaget kommenteras i avsnitt 9.7.3.

47 § Första stycket första meningen är utformat med 3 § rennäringsförordningen 1993:384 förebild. Av stadgandet framgår att den utvidgade jakten

som

538 Författningrkommentar

på bl.a. allmänt vatten omfattar fågel och mink. Länsstyrelsen har möjlighet begränsa möjligheten till jakt med hänsyn till vissa angivna regionala förhållanden. Detta har utvecklats i avsnitt 4.1.9.

Beträffande möjligheten till jakt annat vilt än fågel och mink är dagens regler i princip oförändrade. För det fall det finns skäl att begränsa sådana upplåtelser skall företräde ges personer som är bosatta i upplåtelseområdet.

48 § Första meningen innehåller krav avlagd jägarexamen för att få jaga allmänt vatten m.m. Till lagen finns Övergångsbestämmelser som gör vissa undantag från detta krav. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 4.1.9.

Andra meningen har sin förebild i 7 § rennäringsförordningen och anger vilka kostnader avgiften för upplåtelsen får täcka.

48 a § Stadgandet kommenteras i avsnitt 4.1.9.

50 § Paragrafen har endast ändrats så att Kammarkollegiet skall lämna uppgifter om vilka som har betalt jaktvårdsavgiften till Naturvårdsverket i stället för Svenska jägareförbundet.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelserna till 48 § gäller inte kravet jägarexamen person som vid förordningens ikraftträdande antingen var fast bosatt i skärgården eller vid kusten eller hade enskilt tillstånd att utöva jakt genom beslut av länsstyrelsen.

11.7 Förslaget till förordning om ändring i förord-

ningen 1980:896 om jaktvårdsområden

De ändringar som föreslås i lagen om jaktvårdsområden får bl.a. till följd att samtliga jaktvårdsområden skall lyda under samma regler. Det kommer

Författningskommentar 539

därför inte finnas anledning att ombilda jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser. För de jaktvårdsområden som bildats enligt 1938 års lag kommer inte att gälla någon giltighetstid. Det innebär att möjligheten att förlänga giltighetstiden upphör. Detta får till följd att det inte uppkom-

kostnader för sådana åtgärder. Möjligheten att ur jaktvårdsfonden mer betala kostnader för ombildning av jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser och förlängning av giltighetstiden skall därför upphöra.

Av övergångsbestämmelserna till lagen framgår att äldre föreskrifter gäller i fråga kostnader uppkommit före ikraftträdandet. Vidare framgår

om som att länsstyrelsen under en övergångsperiod får bevilja bidrag ur jaktvårdsfonden det föreligger särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan föreligga

det råder oklara fastighetsförhållanden inom ett område vilka skulle ha om blivit utredda vid en ombildning eller förlängning enligt äldre bestämmelser.

11.8 Förslaget till förordning om jaktkortsregistret

och jägarexamensregistret

Inledande bestämmelse

1 § I paragrafen att förordningen innehåller bestämmelser om jaktkorts-

anges registret och jägarexamensregistret som förs med stöd av lagen om jaktkorts- och jägarexamensregistret.

Registerinnehåll

2 § I paragrafen vilka uppgifter om personer som jaktkortsregistret får

anges innehålla. Några ytterligare uppgifter har inte ansetts nödvändiga.

3 § I paragrafen vilka uppgifter om personer som jägarexamensregistret

anges får innehålla. Några ytterligare uppgifter har inte ansetts nödvändiga.

540 Författningskommerjzlar

SOU 1997;91

Registeransvar

4§ I paragrafen anges att Naturvårdsverket är registeransvarig myndighet.

Avgifter

5 § I paragrafen anges att Naturvårdsverket meddelar närmare föreskrifter om avgifter.

Föreskrifter

6 § Enligt paragrafen ankommer det Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter för verkställigheten.

11.9 Förslaget till förordning bidrag jakt-

om ur

vårdsfonden till jägarorganisationerna

Inledande föreskrifter

1§ I paragrafen anges innehållet i förordningen.

2 § En folkrörelse som definieras som jägarorganisation skall ha som främsta mål att tillvarata jägamas intressen för jakt, vilt och viltvård. I dag torde två jägarorganisationer uppfylla detta, nämligen Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare.

3 § Bidrag skall lämnas för ett år i sänder och följa det statliga budgetåret. En förutsättning för bidrag är att det finns tillgång medel i jaktvårdsfonden.

Förfartningskommentar 541

Villkor för bidrag ur jaktvårdsfonden

4§ Av paragrafen framgår att bidrag lämnas till jägarorganisation

som uppfyller vissa i förordningen uppställda villkor. Vidare skall föreningen främjajakt och viltvård det sätt regeringen bestämmer i bidragsbeslutet. I beslutet skall regeringen dänned kunna fastställa mål och riktlinjer som jägarorganisationerna skall följa. Utredningen har i avsnitt 9.4.5 givit exempel preciserade verksamheter som jägarorganisationerna kan tänkas främja för att erhålla bidrag.

5 § En jägarorganisation skall, för att vara bidragsberättigad, vara öppen för varje enskild person som delar organisationens grundvärderingar och mål samt i övrigt accepterar organisationens stadgar.

6 § Av första stycket framgår attjägarorganisation skall ha ett visst minimiantal medlemmar för att vara bidragsberättigad.

Enligt andra stycket skall med medlem förstås den som var ansluten till en lokalorganisation inom organisationen och som därvid hade stadgeenliga möjligheter att påverka organisationens verksamhet, inriktning och uppbyggnad, exempelvis vid möten lokalnivå och genom valda ombud på distrikts- och riksnivå. Endast person som under kalenderåret fyllt 15 år och har erlagt stadgeenlig medlemsavgift skall räknas som medlem.

7 § Verksamhetsstödet ges till jägarorganisationen centralt men förutsätts användas till stor del i den lokala och regionala verksamheten. Jägarorganisationen skall ha en viss verksamhetsomfattning för att vara bidragsberättigad. Av första stycket framgår att organisationen skall ha verksamhet genom föreningar och klubbar i minst två tredjedelar av landets landsting.

I andra stycket anges vad som menas med lokalavdelning.

542 Författningskommentar

8 § I paragrafen finns regler om vid vilken tidpunkt medlemsantalet skall beräknas.

Bidragens storlek

9§ Motiven för bidragets konstruktion kommenteras i avsnitt 9.4.6.

Av 6 § framgår att en organisation skall ha minst 5 000 medlemmar för att vara bidragsberättigad. En bidragsberättigad organisation erhåller enligt denna paragraf dels ett grundbidrag, dels ett medlemsrelaterat bidrag. Det medlemsrelaterade bidraget räknas det totala antalet medlemmar.

Utöver grundbidraget och det medlemsrelaterade bidraget skall bidrag kunna utgå för tillfälliga uppdrag.

10 § Av första stycket framgår att regeringen beviljar bidrag till jägarorganisationerna.

Enligt andra stycket skall jägarorganisation foga vissa handlingar till ansökan. Vidare anges att jägarorganisation är skyldig att lämna andra uppgifter som krävs för prövningen av ansökningen. Det kan gälla specificerade uppgifter om verksamheten inom vissa områden för att uppföljning och utvärdering av bidraget skall kunna göras. Vad som skall utvärderas är främst stödets betydelse för jakten och viltvården samt vilken effekt bidragen haft för olika insatser.

Övergångsbestämmelser

Utredningen föreslår inga Övergångsbestämmelser. Enligt utredningen bör dock bidraget till jägarorganisationer anpassas successivt till de nivåer som gäller enligt denna förordning.

Författningskommemar 543

11.10 Förslaget till förordning om ändring i fastig-

hetsregisterkungörelsen 1974: 1059

Ändringarna är en följd av att begreppet jaktvårdsområde utmönstras.

BILAGA 1

Kommittédirektiv

Vissa jaktfrågor Dir.

1994: 127

Beslut vid regeringssammanträde den 17 november 1994

Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare skall överväga vilka åtgärder som behövs för att öka möjligheterna att jaga till rimliga priser. Besittningsskyddet vid upplåtelse av ratt till jakt skall utvärderas. Formema för samverkan mellan markägare och jägare skall ses över. Den statliga administrationen av jakten och rollfördelningen mellan myndigheter och jägarorganisationer skall utvärderas.

Bakgrund Jakt är en av människans äldsta kulturyttringar. Jakten har en bred och djup folklig förankring i vårt land. För åtskilliga manniskor. sarskilt på landsbygden, är jakt en väsentlig del av livskvaliteten. Möjligheterna att fritt vistas i naturen och att i samband damied jaga är för många en viktig faktor vid val bostadsort. Den svenska samhälls-

av strukturen har sedan 1900-talets mitt förändrats starkt. Förr i tiden var en mycket stor del av befolkningen bosatt landsbygden och jakten var för många människor en nödvändig del i forsörjningen. För dagens landsbygdsbor är jakten fortfarande en viktig och integrerad del tillvaron. Tyngdpunkten i den svenska jagarkåren har

av dock med tiden förskjutits från landsbygd till stad. För stadsbor ar jakten i stället ett rekreationstillfälle av hög kvalitet.

Tillgången till jaktmarker begränsar allmänhetens möjligheter till jakt. De många jägarna som bor i tätorter vill garna ha jaktmarker

inte ligger alltför avlägset. Den stora efterfrågan jaktmark där som

Bilaga I

tar sig inte sällan uttryck i högt uppdrivna priser. Jakttrycket kan, inte minst i de tätortsnära områdena, bli för hårt. Viltvården kommer då i bakgrunden.

En förutsättning för en uthållig och ökad jakt är att viltstammama som förnybar resurs inte skadas. Viltbiotopema måste tryggas så att de viltarter som förekommer naturligt i Sverige inte hotas. Den gällande jaktlagstiftningen från år 1987 uppfyller väl de krav som kan ställas i detta avseende. Även 1993 års skogspolitiska beslut bygger bl.a. på denna princip.

Det stora jaktintresset har emellertid medfört vissa svårigheter att få tillgång till jaktmark. Priset på jaktupplätelser har ökat. En särskild utredare bör därför tillkallas för att bl.a. undersöka hur de som är jaktintresserade kan få tillgång till jakt till rimliga priser.

Uppdraget Nyajägare Det finns över 320 000 jägare i Sverige. Intresset för jakt är således stort. Antalet personer som tar jägarexamen ökar. Det gäller inte minst kvinnor och ungdomar. Det är angeläget att det natur- och miljöintresse som dessa personer har tas till vara. De nyblivna jägarna har emellertid ofta svårt att komma i jaktgemenskapen. Deras jaktintresse måste fångas upp ett bättre sätt än i dag. Utredaren bör överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att så skall bli fallet.

Tillgången på jaktmark Av de svenska jägarna uppger så många som 50 000 att de har brist

jaktmark. Ytterligare ungefär 100 000 svenskar uppger i undersökningar att de är intresserade av att börja jaga men att de inte har tillgång till jaktmark. Det gäller i synnerhet människor som bor i tätorter.

Tillgången jaktmark begränsas olika sätt. Först och främst sätter den fysiska begränsningen stopp. Dessutom vill markägarna av naturliga skäl först tillgodose sina egna och familjens jaktintressen. I prop. 1986/87:58 om ny jaktlag m.m. konstaterades att det inte finns någon helt outnyttjad älgmark. Däremot finns det utrymme för fler jägare den mark som används för jakt. Detta konstaterande har

fortfarande giltighet. För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan jaktmark skall utredaren lämna förslag till hur flera personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Exempelvis bör förslag lämnas om hur markägare som själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna förmås att upplåta mark för jakt andra. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att upplåta den allmänt ägda marken. som Lex. kommunala och kyrkliga marker.

Priset på jaktarrcnden En ökad efterfrågan på jaktarrenden leder naturligt till att markägarna kan ta ut ett högre pris. l samband med- behandlingen av den nya jaktlagen år 1987 avvisade riksdagen kraven på priskontroll när det gäller jaktarrenden. Debatten om höga priser på jaktarrenden har dock fortsatt.

Så många som möjligt bör ges tillfälle att utnyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt land erbjuder. Den som vill jaga och har kunskapsmässiga förutsättningar för detta skall inte behöva bli utestängd från jakt enbart av ekonomiska spärrar. För att ett folkligt deltagande i jakten måste arrendeprisema hållas en acceptabel nivå. Utredaren skall därför analysera utvecklingen prisområdet. Åtgärder bör sökas för att avskaffa metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser. Markägare och jägare bör gemensamt kunna utforma användbara Standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som grund för avgiftsberäkningama.

Bestämmelser om jaktarrcndcn Ijaktlagen 1987:259 finns bestämmelser som ger jaktarrendatorn ett besittningsskydd om upplåtelsen avser en bestämd tid som är längre än ett år. Med dessa regler har man velat stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta även sådana viltvårdsåtgärder som ger resultat först längre sikt. Detta syfte hoppades man uppnå att

genom ge jaktarrendatorerna en förstärkt rätt att behålla den upplåtna jakträtten. Bestämmelserna bygger att flertalet markägare bör ha ett intresse av att nyttjanderättshavare som är villiga att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård fastigheten. Fastighetsägarna borde där-

Bilaga I

för i allmänhet ha ett starkt intresse av att teckna avtal en bestämd tid som inte är alltför kort.

Utvecklingen har emellertid blivit en annan. Ettftriga jaktupplátelser har blivit mycket vanliga. Dessa avtal försätter jägaren i en otrygg situation och bristande långsiktighet för jakten och viltvården.

ger Om inte markägaren själv gör insatser för viltvarden kan korta upplåtelsetider medföra att viltvården blir eftersatt.

Utredaren skall mot denna bakgrund utvärdera besittningsskyddet och överväga om åtgärder behöver vidtas som leder till längre upplåtelsetider. Det bör också övervägas om gällande bestämmelser i övrigt kan behöva ändras för att underlätta jakträttsupplåtelser. Det förhållandet att jaktmarken ibland ligger långt från jägarens bostadort kan medföra problem med att bedriva nödvändig viltvård. Utredaren skall överväga om det till jaktarrenden kan behöva kopplas ett âläggande för arrendatom att lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs. Ett sådant âläggande skulle kunna fullgöras genom exempelvis avtal med ortsbor om att bedriva viltvården. Ett sådant arrangemang bör även kunna gynna lokalbefolkningens sysselsättning.

.Iaktvårdsontrâdcn Jakträtten är knuten till markägandet. För att uppnå en bra viltvård krävs att jakten och viltvården bedrivs över stora sammanhängande områden. De olika samverkansfonner som finns för älgjakten är bra exempel detta. Jaktsamverkan sker i övrigt genom bildandet av jaktvårdsområden. Ett jaktvårdsområde får bildas om en majoritet av fastighetsägarna medger det. Denna majoritet skall utgöra minst tvâ tredjedelar antalet fastighetsägare och den skall äga minst hälften

den aktuella marken. Ett jaktvårdsområde kan upplösas tidigast tio av år efter bildandet och minst en tredjedel av fastighetsägarna är för

om en upplösning eller om de som tillsammans äger mer än hälften av marken inom jaktvårdsområdet är för en upplösning. Bestämmelserna både vad gäller bildande och upplösning av jaktvärdsomrádert har kritiserats. Statens naturvårdsverk utreder pâ regeringens uppdrag verksamheten med bildandet av jaktvårdsomrâden. Verket skall analysera vilka faktorer som påverkar jaktvårdsomrâdesbildningen och redovisa eventuella hinder som måste undanröjas eller de åtgärder som bör vidtas för att till stånd flera jaktvärtlsontrâtlcn.

Strävan måste vara att inte bara skapa former för samverkan mellan markägama, utan även för samverkan mellan markägama och jägarna. Den ändrade fastighetsbildningslagstiftningen har vissa håll i Sverige lett till en ägosplittring som kan medföra att områden med mindre fastigheter inte kommer att användas för jakt under de former som är nödvändiga för en bra viltvård. Jaktvårdsområdena spelar då en viktig roll för att tillgodose efterfrågan jakttillfällen. För att dessutom skapa jaktmöjligheter goda villkor bör jaktvårdsområdena utvecklas och utgöra en bas för ett lokalt inflytande under demokratiska arbetsformer. Utredaren bör överväga om det finns skäl till ytterligare ändringar utöver de som Naturvårdsverket inom kort kommer att föreslå när det gäller jaktvârdsområden.

Administrationen av jakten Naturvårdsverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för ärenden om jakt och viltvård. Länsstyrelsen är den regionalt ansvariga myndigheten. Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnáimnd som är länsstyrelsens rådgivande organ i fråga om viltvården. Ledamöterna, som utses av länsstyrelsen. representerar de areella näringarna. frilufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten. På det regionala planet är också polisen och skogsvårdssty/relsen engagerade i administrationen av jakten och viltvården. Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer som fullgör administrativa ttppgifter, främst den praktiska viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationema Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Lattdsbygdens jägare samt Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förening. De båda jägarorganisationerna och Naturskyddsföreningen får bidrag från jaktvårdsfonden för sin verksamhet.

Svenska jägareförbundet biträder centralt och regionalt genom sina länsjaktvårdsföreningar myndigheterna med sakkunnigutlåtztndett och sammanställningar av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut, Bakgrunden till Jägareförbundets särställning i det hänseendet är att förbundet genom riksdagsbeslut åren 1938 och 1951 anförtrotts ledningen av det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör bl.a. att följa viltvårdens och viltstammamas utveckling och sprida kännedom om denna utveckling genom upplysning och information. Förbundet skall ge jáigama. den vilt- och na-

turvårdsintresserade allmänheten och andra intresserade råd och upplysningar i jakt- och viltvårdsfrågor.

Länsviltnämnden har hittills fyllt en viktig funktion i den regionala jaktadministrationen. Utredaren skall granska länsviltnamndens arbetsuppgifter och överväga om det kan finnas skäl att starka nämndens ställning eller låta dess arbetsuppgifter utföras av någon annan. l det sammanhanget bör utredaren även överväga det förslag till en riksviltnämnd som nyligen har lämnats till regeringen.

Jägarorganisationemas allmänna verksamhet bör tillmätas stort värde. Den har folkrörelseprofil med ett aktivt engagemang från

en medlemmarnas sida. Det finns emellertid skäl att se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorganisationemzi liksom mellan organisationerna. lnte minst gäller det skiljelinjen mellan medlemmarnas intressen och den myndighetsliknande uppgiften

mer att leda det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet. Utredaren skall därför göra en utvärdering av jägarorganisationemas arbete inom detta område och lämna förslag till hur verksamheten bör organiseras i fortsättningen. Förutsättningarna vad gäller viltvården och jaktens utövande varierar mellan olika delar av Sverige. Utredaren bör i alla avseenden därför analysera de problem som kan finnas vad gäller informations- och upplysningsverksamheten. Det är angeläget att denna verksamhet bedrivs så att tillfredsställande lösningar kan nås för alla inblandade intressen.

Ramar för utredarens arbete Regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23. om att redovisa regionala konsekvenser dir. 1992:50 samt om beaktande av EGaspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43 skall beaktas.

Redovisning av uppdraget Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den I januari 1997.

Jordbruksdepartementet

NATUR HH-IIIHHI llll\.\ll..\'lti. PRUI|t.t|u t.|ut.\ VARDS

BESLUT 11 l VERKET

1995-11-20 Dnr 394-4090-87Nf

Ref:Per Bjurholm Enhetenför Viltforvaltning Tel: 08-6981374 Far. 08-6981401 E-matlpeb@env|ron,se Mobil. 010-2183367

Regeringen

Jordbruksdepartementet

103 33 STOCKHOLM

UPPDRAG ATT FÖLJA OCH STUDERA VERKSAMHETEN MED BILDANDET AV JAKTVÅRDSOMRÅDEN

Uppdraget

Regeringen beslöt 1987-10-08 uppdra naturvárdsverket att "följa och studera verksamheten med bildandet avjaktvárdsomrâden". Av uppdraget framgår vidare att "verket bör analysera vilka faktorer som påverkar jaktvârdsomrâdesbildningen och redovisa vilka hinder som eventuellt måste undanröjas eller vilka andra åtgärder som bör vidtas för att till stånd en ökad omrádesbildning".

Uppdraget skulle enligt beslutet redovisas senasttill regeringen senast den l oktober 1989.

Referensgrupp

För att fullgöra uppdraget tillsatte naturvárdsverket i augusti månad âr 1988 en referensgrupp. Gruppens uppgift var att fungera som rådgivande organ till Naturvårdsverket under utredningsarbetet. Gruppen skulle kartlägga problemen med jaktvârdsomrádena och med ledning av resultaten av kartläggningen utarbeta förslag till ändringar avjaktvårdsomrádeslagstiftningen.

1referensgruppen har följande personer ingått representerande följande organisationer:

lll iKIl0I..ISI'I'.RR5\'l-\'0 -1OI 4hSTHCKHUI| II|u| 4|v.-u. IS -0 | -u-.-:u :t: 2:

Bilaga 2 s. 555

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 2 11

1995-1 1-20 Dnr 394-4090-87 Nf

Jan Sandström Skogsägarnas Riksförbund Karl Henriksson Skogsindustrierna Bo Eliasson Lantbrukarnas Riksförbund Bernt Lindqvist Jägarnas Riksförbund Britt-Marie Nordqvist Svenska Jägareförbundet N ils-Olof Olsson Svenska Jägareförbundet Christer Borgh Naturvårdsverket ordförande Per Bjurholm Naturvårdsverket sekreterare

Utredningsarbetet

Referensgruppens arbete inriktades inledningsvis att inventera problem med jaktvårdsområden. En sådan inventering genomfördes därför under vårvintern år 1989. En enkät skickades till samtliga länsstyrelser, länsjaktvårdsföreningar, större markägare samt markägareorganisationer. Arbetet fortsatte med att försöka omsätta inventeringsresultaten i jaktvårdsområdeslagstiftningen. Därvid uppkom emellertid sådana motsättningar i grundläggande, principiellt viktiga frågor, att det inte var meningsfullt att fortsätta arbetet enligt planerna. Naturvårdsverket överlät därför år 1989 till övriga parter i referensgruppen att egen hand utarbeta ett förslag till ändringar av lagstiftningen för jaktvårdsområden och att redovisa skälen för förändringarna. Förslaget skulle redovisas till Naturvårdsverket.

Genom beslut år 1991 bildade Svenska Jägareförbundet en kommitté, Jaktmarkskommittén, med följande organisationer och företag representerade: Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, dåvarande Domänverket, STORA Skog AB, MoDo Skog AB samt Korsnäs AB. Jaktmarkskommittén tog över arbetet med att bland annat utarbeta ett förslag till ny lagstiftning för jaktvårdsområden. Kommittén överlämnade genom Svenska Jägareförbundet ett sådant förslag till Naturvårdsverket den 3 mars 1994.

Vid överlämnandet av förslaget påpekades att kommittén visserligen beaktat konsekvenserna av förändringarna i fastighetsbildningslagen 1970:988, men att Naturvårdsverket borde utreda frågan vidare. Naturvårdsverket har därför studerat vilka förändringar av jaktvårdsområdeslagstiftningen de nya bestämmelserna 1993: 1340 i 3 kapitlet 5 § fastighetsbildningslagen bör föranleda.

Bilaga 2 s. 556

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 3 l l

1995-l l-20 Dnr 394-4090-87 Nf

Den 1januari 1995 infördes vissa ändringar i regeringsformen 1994: 1468. Naturvårdsverket har därför särskilt studerat vilka konsekvenser bestämmelsen i 2 kapitlet 18 § regeringsformen bör för jaktvårdsområdeslagstiftningen.

Sedan mitten 1960-talet har stora förändringar skett i den svenska jakten. Jägarnas kompetens har höjts avsevärt, särskilt sedan Jägarexamen infördes år 1985. Lagstiftningen har inriktats mot större ansvar och självbestämmande för markägare och jägare, särskilt när det gäller förvaltningen av älgstammarna. Samråd och samverkan frivilliga grunder mellan jägare har därvid blivit dominerande. Bildningen av jaktvårdsområden har minskat ytterligare, främst som en följd av att nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftning medger tvångsanslutning av en stor andel fastigheter. Denna utveckling har Naturvårdsverket givetvis också i särskilt hög grad beaktat.

Arbetet med att fullgöra regeringsuppdraget har blivit kraftigt försenat, vilket Naturvårdsverket i och för sig beklagar. Verket anser emellertid att förseningen i flera avseenden varit bra för utredningen. I stort sett varje år sedan verket erhöll regeringsuppdraget, har mer eller mindre stora förändringar inträffat i jakten och i lagstiftningen som får konsekvenser för jaktvårdsområdena. Det gäller särskilt den nya jaktlagstiftningen, den nya regeringsformen, ändringarna i fastighetsbildnings-lagen och de nya förutsättningarna för jakt efter främst älg och hjort.

Historik

Jaktvårdsområdena har varit föremål för flera utredningar under de senaste sextio åren. Gällande lag om jaktvårdsområden 1980:894 bygger huvudsakligen på två utredningar av dels Jaktmarksutredningen, dels Jakt- och Viltvårdsberedningen.

Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker SOU 1974:80 överlämnades till regeringen i slutet av år 1974. Det kom att ligga till grund för den utredning

om bland annat jaktvårdsområden som regeringen i slutet av mars månad år 1977

gav Jakt- och Viltvårdsberedningen i uppdrag att genomföra.

Beredningens betänkande Jaktvårdsområden SOU 1979: 19 överlämnades till regeringen i mars månad 1979.

Bilaga 2 s. 557

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 4 ll

1995-1 l-2O Dnr 394-4090-87 Nf

I betänkandet lämnas en utförlig beskrivning av jaktvårdsområdena, deras tillkomst och historia, etc. Naturvårdsverket får därför hänvisa till betänkandet i dessa delar.

Lagstiftning

I betänkandet Jakrvárdsområden lämnas också en utförlig redovisning av den lagstiftning etc. som fram till och med år 1979 gällt för jaktvårdsomrâdena. Naturvårdsverket får därför även i dessa delar hänvisa till betänkandet.

Beträffande förarbetena till gällande lag om jaktvårdsområden får Naturvårdsverket hänvisa till Regeringens proposition 1979/80: 180 med förslag till lag om jaktvårdsområden, m.m., Regeringens proposition 1983/84: 170 om ändring i lagen 1980:894 om jaktvårdsomrâden, m.m. samt Jordbruksutskottets betänkande 1983/84:35 om ändring i lagen 1980:894 om jaktvårdsområden, m.m. prop. 1983/842170.

Utvecklingen

Nuvarande bestämmelser om bildande av jaktvårdsomrâden bygger en bestämmelse i 1912 års jaktlag. I denna stadgades att, om ett antal markägare frivilligt träffat avtal om en samordning av jakten och viltvården, skulle bestämmelserna om servitut gälla för avtalet. Avsikten med stadgandet var att stimulera till skapandet av större sammanhängande jaktmarker inom vilka jakt och viltvård kunde bedrivas under ordnade former.

Bestämmelserna i 1912 års jaktlag ersattes av betydligt mer omfattande och komplicerade bestämmelser i 1938 års jaktlag 1938:274. Syftet med de nya bestämmelserna var emellertid detsamma, nämligen att stimulera till ökad samverkan mellan fastighetsägare över större områden.

Behovet av samverkan gällde i första hand älgjakten, som vid den här tiden bedrevs sådant sätt att de redan svaga älgstammarna höll att ödeläggas. Bildandet av jaktvårdsområden enligt den nya lagen styrdes därför så gott som helt av det allmännas vilja att åstadkomma en biologiskt anpassad skötsel

Bilaga 2 s. 558

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 5 l l

1995-1 1-20 Dnr 394-409087 Nf

ålgstammarna och en säker jakt. l den nya lagen infördes bland annat därför

en bestämmelse som medgav att fastigheter kunde anslutas till ett jaktvårdsområde mot fastighetsägarens uttryckliga vilja.

En ny lagstiftning om jaktvärdsområden trädde i kraft år 1981 1980:894. Den ersatte bestämmelserna i 1938 års jaktlag vid ny- och ombildning av jaktvårdsområden. Den nya lagstiftningen bygger huvudsakligen samma principer

som 1938 års jaktlag. En viktig skillnad är dock att tvångsmedlet skärptes och att det blev väsentligt svårare att upplösa ett jaktvårdsområde.

Är 1967 påbörjades de första försöken med helt reglerad älgjakt

en i några län. Försöken byggde att samverkan skulle ske mellan jägarna. Inemot tio år senare

1975 påbörjades en ny försöksverksamhet, nu med vad som kom att kallas samordnad älgjakt. Idén var dock densamma, nämligen att stimulera till samverkan. Båda försöksverksamheterna byggde att jägarna frivilligt bestämde sig för att samverka, även om bestämmelserna för älgjakten i och för sig indirekt tvingade fram samverkan. Möjligheterna att bryta sig ur en frivilligt överenskommen samverkan var dock begränsade.

Försöksverksamheterna, som pågick under tjugo år till och med år 1987, lade grunden till ett helt nytt sätt att förvalta våra älgstammar. Framför allt ledde emellertid verksamheten till en ny öppenhet mellan jägarna. Den har medfört ett viktigt genombrott för frivillig samverkan som grund för jakten och viltvården.

Den nya jaktlagstiftning som trädde i kraft år 1988, präglas mot denna bakgrund i väsentliga avseenden av ledord som samråd och samverkan. De genomgripande förändringarna av framför allt jaktförordningen och jaktkungörelsen trädde i

som kraft åren 1992 och 1994, betonar i än högre grad vikten av samråd och samverkan, men också betydelsen av frivillighet.

Utvecklingen har lett till att jaktvårdsområden inte längre är en nödvändighet för att förhindra att viltstammarna utarmas. Jaktvårdsområdena är inte heller lika nödvändiga för att åstadkomma samverkan i jakten. Andra, frivilliga samverkansformer har blivit viktigare och har dessutom visat sig fungera bättre.

Jaktvårdsområdena kan däremot fortfarande ha viss betydelse i de delar av landet där ägosplittringen är stor. I dessa delar av landet kvarstår därför behovet att

av genom samverkan i någon form skapa områden som möjliggör en biologiskt

Bilaga 2 s. 559

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 6 l l

1995-l 1-20 Dnr 394-4090-87 Nf

anpassad jakt och till och med att göra det möjligt att överhuvud taget bedriva jakt.

överväganden

. Den 1 januari 1995 trädde en för jaktvårdsområdeslagstiftningen betydelsefull ändring av regeringsformen i kraft, genom att 2 kapitlet 18 § i denna ändrades 1994: 1468. Den har numera följande lydelse.

18 § Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen avmark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen

av mark eller byggnad på sådant sätt att pågåendemarkanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.

Grundlagen föreskriver således att ingen skall tvingas avstå från sin egendom eller tvingas tåla inskränkningar i användningen den, utom för att tillgodose

av angelägna allmänna intressen. Med egendom menas i lagen mark och byggnad. Jakträtten är en rättighet knuten till marken. När det gäller jaktvärdsområden torde dock enbart inskränkningar i jaktutövningsrätten komma i fråga.

Av betydelse för bestämmelsens tillämplighet jaktvårdsområdena torde bland annat vara i vilken mån jaktvårdsområdena bildas för att tillgodose allmänna intressen.

l § lagen om jaktvårdsområden 1980:894 föreskriver följande.

1 § 1 syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavarnas gemensamma intressen genom en samordning avjakten och viltvården kan enligt denna lag tvâ eller flera fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttsinnehavare inom detta bilda enjaktvårdsområdesförening.

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 7 l l

1995-1 l-ZO Dnr 394-4090-87 Nf

Ett jaktvårdsområde kan således bildas för att "främja jaktvården och jakträttshavarnas gemensamma intressen". Bestämmelsen pekar därmed ut två syften med att bilda ett jaktvârdsområde, nämligen att främja dels jaktvården, dels jakträttshavarnas gemensamma intressen. Det måste uppfattas så att det förra syftet är ett allmänt intresse, till skillnad mot det senare som är ett enskilt intresse.

Till stöd för denna uppfattning finns ett antal uttalanden i betänkandet jaktvårdsområden och i regeringens proposition 1979/80: 180. l betänkandet sägs exempelvis under rubriken Motiven för jaktvårdsområden sid 89, sista stycket följande.

Jaktvárdsomrádena tillgodoser ett samhällslntresse genomatt de ökar möjligheterna att bedriva enjakt som väl fyller de krav som kan ställas från biologisk synpunkt. Intensivare viltvårdsátgärder är också allmänintresse. Ökade insatser det

ett området är angelägna både av allmänna naturvårdsskäl och med hänsyn till att miljöförändringar i vissa hänseenden försämrat betingelserna för viltet.

I detta sammanhang bör åter påpekas att Jakt- och Viltvårdsberedningens förslag väsentligen bygger på Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker. Jaktmarksutredningens uppdrag var bland annat att utreda möjligheterna att öka antalet jakttillfällen. Med den utgångspunkten lämnade utredningen förslag om förändringar av jaktvårdsområdeslagstiftningen. Det allmännas intresse av att öka antalet jakttillfällen förväntades således delvis kunna tillgodoses inom ramen för jaktvårdsområdena. Även beredningen har haft sådan utgångspunkt sid 92,

en första stycket.

I avsnittet Opinionsvillkor sid 103, sista stycket för beredningen en utförlig diskussion om motiven för att inskränka fastighetsägarens rättigheter inom ett jaktvårdsområde. Som motiv för sådana inskränkningar anför beredningen bland annat "det allmänna intresset av att jaktvårdsområden bildas

Även propositionen 1979/89: 180 framgår bland sid l andra stycket det

av annat att allmänna har intresse av att jaktvårdsområden bildas. Förarbetena och själva lagen ger också stöd för uppfattningen att bildning av jaktvårdsområden är av åtminstone lika stor betydelse för det allmänna som för de enskilda fastighetsägarna.

Naturvårdsverket vill emellertid även fästa uppmärksamheten att den inskränkning av jakträtten som ett beslut om bildande av ett jaktvårdsområde ofta medför för en

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 8 l l

1995- l-ZO Dnr 394-4090-87 Nf

fastighetsägare, också kan anses kompenseras av de ökade möjligheter ett sådant beslut kan innebära. Någon ekonomisk kompensation har fastighetsägaren dock inte kunnat erhålla.

l sammanhanget kan det också vara värt att något beröra uttrycket jaktvård 1 § lagen om jaktvårdsområden. När nuvarande lagstiftning om jaktvårdsområden infördes gällde fortfarande 1938 års jaktlag 1938:274. I 1 § denna jaktlag definierades uttrycket jaktvård på följande sätt.

l § Den som har rätt till jakt ..b0n och ägg.

Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd jaktvård.

Jaktvården skall städsebedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.

En bestämmelse med motsvarande innehåll finns numera i 4 § jaktlagen 1987:259, även om uttrycket jaktvård utmönstrats i denna. Uttrycket jaktvård har emellertid samma innebörd som det numera i stället allmänt använda uttrycket viltvård.

I viltvården inbegrips dels jakt, dels övrig viltvård biotopförbättringar, vinterutfodring, uppsättning av saltstenar, etc.. Det moderna uttrycket viltvård utgör en del av det överordnade begreppet faunavård, som för övrigt i sin tur är underordnat respektive naturvård och miljövård.

Naturvårdslagen föreskriver bland annat att "naturen är en nationell tillgång som Å skall skyddas och vårdas" 1 §. Till begreppet natur räknas även djurlivet, det vill säga bland annat vilda däggdjur och fåglar vilt. Ansvaret för skyddet och vården av viltet har emellertid genom jaktlagstiftningen delvis överlåtits till den som har jakträtten, det vill säga till markägaren fastighetsägaren. Viltvården är således ett allmänintresse, vilket också markeras av att det allmänna genom jaktlagstiftningen reglerar skyddet och vården av viltet.

Som framgår av 4 § lagen om jaktvårdsområden ankommer det länsstyrelsen att besluta om att bland annat bilda ett jaktvårdsområde. Att det allmänna genom länsstyrelsen fattar ett sådant beslut, måste också uppfattas som ett uttryck för att det allmänna har ett intresse av att jaktvårdsområden bildas. I vart fall har det

NATURVÅRDSVERKET BESLUT 9 l l

1995-1 1-20 Dnr 394-4090-87 Nf

allmännas beslut i förekommande fall medfört inskränkningar i fastighetsägarens äganderätt.

Enligt 2 kapitlet, 18 § första stycket regeringsformen fâr det allmänna inskränka användningen av en medborgares egendom endast om det krävs för att tillgodose "angelägna allmänna intressen". Av väsentlig betydelse är därmed om ett beslut om bildande av ett jaktvårdsområde är ett angeläget allmänt intresse.

l den proposition som låg till grund för ändringen av 2 kapitlet, 18 § regeringsformen, regeringens proposition 1993/94: l 17 Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor, sägs bland annat följande sid 15 sista stycket.

Med angelägna allmänna intressen avses främst sådana ingrepp som är

motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljövârdsintressen men även till

totalförsvarsintressen och ingrepp för att tillgodose samhällets behov av mark för

bostäder och gator och andra kommunikationsleder m.m.

Propositionen ger således inte något klart svar på frågan om vad som i fråga om jaktvårdsområden skall anses vara ett angeläget allmänt intresse, även den

om ger viss ledning för en bedömning. Naturvårdsverket anser dock inte att jaktvârdsområden är jämförliga med sådana naturvårds- eller miljöintressen som torde avses med de citerade formuleringarna i propositionen, nämligen naturreservat, djurskyddsområden, etc. Naturvårdsverket anser vidare inte att ett beslut om bildande av ett jaktvårdsområde som fattas idag 1995, kan vara ett särskilt angeläget allmänt intresse. Utvecklingen har lett till att det inte längre är lika angeläget från allmän viltvårdssynpunkt att bilda jaktvårdsområden. Orsaken är bland annat att huvuddelen av fastigheterna i de svårt ägosplittrade delarna

av landet redan ingår i jaktvårdsområden. Det allmänna har i hög grad bidragit till denna utveckling genom att i jaktlagstiftningen successivt införa bestämmelser som skapat mer attraktiva förutsättningar för samverkan i jakten och viltvården.

Som redan framförts bildas ett jaktvårdsområde också för att tillgodose de enskilda jakträttshavarnas fastighetsägarnas gemensamma intressen 1 § lagen om jaktvârdsomräden. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning medger inte heller 2 kapitlet 18 § regeringsformen att användningen av mark får inskränkas i syfte att tillgodose enskilda intressen.

Bilaga 2

NATURVÅRDSVERKET BESLUT lO l l

1995-11-20 Dnr 394-4090-87 Nf

Naturvårdsverket vill också fästa uppmärksamheten att bestämmelsen i 2 kapitlet l8 § regeringsformen torde medföra att ersättning vissa grunder numera måste lämnas till den fastighetsägare vars möjligheter att använda sin mark inskränks som en följd av ett beslut att bilda ett jaktvårdsområde. Regler för sådan ersättning finns emellertid inte i jaktvårdsområdeslagstiftningen, vilket möjligen kan antyda att denna lagstiftning helt enkelt glömdes bort vid ändringen av regeringsformen. Annan, liknande lagstiftning, exempelvis vattenlagen och naturvårdslagen, har sådana regler.

Naturvårdsverket anser slutligen att nuvarande möjligheter för ett jaktvårdsområdes styrelse eller stämma att fatta beslut som inskränker de rättigheter som genom annan författning tillkommer fastighetsägarna, också strider mot regerings-forrnen. Dessutom, vilket är väsentligt allvarligare, kan en sådan styrelse eller stämma fatta beslut som kan leda till straffansvar för en fastighetsägare i jaktvårdsområdet. Detta är inte heller förenligt med grundlagen.

Sammanfattningsvis finner Naturvårdsverket att bestämmelserna i lagen om jaktvárdsområden 1980:894 inte är förenliga med bestämmelsen 2 kapitlet 18 § regeringsformen 1994:1468.

Förslag

Om Naturvårdsverkets slutsats att jaktvårdsområdeslagstiftningen inte är förenlig med regeringsformen är riktig, kommer den att medföra omfattande konsekvenser för jakten och viltvården i delar av landet. Följden torde nämligen i så fall bli att samtliga jaktvårdsområden måste upplösas. Verket anser därför att slutsatsen snarast möjligt bör prövas av regeringen.

Visar prövningen att slutsatsen är riktig, måste ett förslag till ny lagstiftning för jaktvårdsområden snarast utarbetas som kan föreläggas riksdagen utan dröjsmål. När de äldre jaktvårdsområdena upplöses måste det nämligen finnas en ny lagstiftning som områdena omgående kan ombildas med stöd av. Jaktvårdsområdenas fortbestånd och framtid får inte äventyras i de delar av landet där sådana områden är nödvändiga med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.

NATURVÅRDSVERKET BESLUT l l l l

1995-11-20 Dnr 394-4090-87 Nf

Om jaktvårdsområdeslagstiftningen är oförenlig med regeringsformen kommer det att helt förändra förutsättningarna för utarbetandet av ett förslag till ny lagstiftning för jaktvårdsområden. Naturvårdsverket anser därför att det inte är meningsfullt att lämna något förslag till ny lagstiftning innan regeringens prövning av frågan skett. Verket är dock berett att efter samråd med berörda parter utarbeta ett förslag till ny lagstiftning för jaktvårdsomrâden efter det att frågan om regerings-formens förenlighet med jaktvárdsområdeslagstiftningen klarlagts.

Beslut om detta yttrande har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid ärendets handläggning har i övrig närvarit direktör Frisén, avdelningsdirektörerna Weinberg, Borgh, Abrahamsson och Bjurholm, den senare föredragande.

Rolf Annerberg

Per Bjurholm

Kopia till: Jaktutredningen Samtligalänsstyrelser Skogsstyrelsen Projektgruppenför Vilrvárd Samverkani LantbrukarnasRiksförbund SkogsägamasRiksförbund Skogsindustriema Samtliga länsjaktvárdsföreningar SvenskaJägareförbundet JägarnasRiksförbund Nstab Na, Nj, Nv, Ns, Nm

STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1996-04-03 MILJÖ OCH LANTBRUK Utkast

Vissa jaktfrågor som berör

privata markägare

Teknisk rapport

innehållsförteckning

l Inledning 1.1 Bakgrund och syfte 1.2 Allmän beskrivning

2 Population och urval 2.1 Population och urvalsram 2.2 Urval

3 Metodik 3.1 Blankett och utsändning 3.2 Påminnelser 3.3 Dataregistrering, granskning och rättning

4 Kvalitetsfrågor 4.1 Tid 4.2 Tillförlitlighet

5 Tillgänglighet

Bilaga l Ram och urval Bilaga 2 Blankett och missiv Bilaga 3 Urvalsram och det totala inflödet Bilaga 4 Urval och inñöde. antal företag och procent Bilaga 5 Blankettens öppna frågor Bilaga 6 Kommentarer blanketten

Tabellbilaga

Bilaga 3

STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1996-04-03 2 8 MILJÖ OCHLANTBRUK Utkast

Vissa jaktfrågor som berör privata markägare

Teknisk rapport

1 Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

Undersökningen har genomförts av Statistiska Centralbyrån SCB i samarbete med Skogsstyrelsen på uppdrag av Utredningen om vissa jaktfrågor Jo 1994:06.

Ansvariga personer: Undersökningsledare SCB Margareta Bratt Metodstatistiker SCB Håkan Lindén

Kontaktperson inom SKS Erik Sollander Kontaktperson inom utredningen Christer Ganelind

Undersökningens syfte var att ta fram vissa fakta om viltvård, jaktens organisation och omfattning samt priset för jakt. Vidare skulle möjligheterna till ytterligare jakt, respektive markägarens intresse av ytterligare jakt, belysas.

1.2 Allmän beskrivning

Undersökningen genomfördes som postenkät till ett urval om närmare 750 privata markägare enskilda personer och dödsbon i hela landet. Urvalet stratifierades dels efter markareal, dels efter region. Den huvudsakliga datainsamlingen skedde under januari och februari 1995. De personer som inte svarat inom föreskriven tid fick en skriftlig påminnelse. Bland dem som inte svarat efter påminnelsen drogs ett urval som söktes per telefon för intervju. Resultatet redovisas i tabeller med fördelning efter stratifieringsvariablerna.

2 Population och urval

2.l Population och urvalsram

Utgángspunkt för urvalsramen Skogsstyrelsens skogsdataregister, vilket i 1

var sin tur iir en bearbetning av fustighetstaxeringsrcgistret. Skogsdataregistret

i innehåller samtliga fastigheter är taxerade jordbruksfastighct. å

som som

STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1996-04-03 3 8 MILJÖ OCHLANTBRUK Utkast

Jordbruksfastigheter inom samma kommun och med samma ägare en eller flera är sammanförda till en brukningsenhet.

Populationen utgjordes av samtliga brukningsenheter som tillhörde privata markägare.

l urvalsramen behölls brukningsenheter som ägdes uteslutande av enskilda pesoner och/eller dödsbon. I skogsdataregistret är dessa betecknade som kategori 4 respektive Övriga brukningsenheter uteslöts. Ramen utgjordes av 240 897 brukningsenheter.

2.2 Urval

Inför urvalsdragningen gjordes en suatifiering dels region, dels på storleksklass markareal.

Region

l Stockholmsområdet: Stockholms, Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län

2 Göteborgsområdet: Hallands län och Göteborgs o Bohus län samt

Älvsborgs län utom Dalsland

3 Södra Sverige: Blekinge, Kristinastads och Malmöhus län

4 Övriga Götaland: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands och Skaraborgs län samt Dalsland

5 Övriga Svealand: Värmlands, Örebro, Kopparbergs och

Gävleborgs län

6 Norrland: Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län

Stratifiering efter markareal gjordes i åtta storleksgrupper efter total areal summa skogsmark. jordbruksmark och övrig mark:

25 ha

25 49 ha

50 99 ha

100 199 ha

200 399 ha

400 999 ha

1000 4999 ha

5000 ha

Urvalet fördelades således 48 olika Strata. Varje stratum betecknades med två siffror. där den första avsåg region och den andra storleksgrupp. Antal brukningseitheter i ramen och deras fördelning på strata framgår av bilaga l

Bilaga 3

STATISTISKA CENTRALBYRÅN l996-04-03 4 8 MILJÖ ocu LANTBRUK Utkast

Urvalet bestod av 743 brukningsenheter. Allokeringen gjordes så att större .brukningsenheter hade större urvalssannolikhet än mindre. Allokeringen efte region gav de två storstadsområdena och Sydsverige större urvalssannolikhet än resten av landet. Urvalets fördelning efter stratum finns också belyst i bilaga

3 Metodik

3.1 Blankett och utsändning

Blanketten och ett faktablad bilaga 2 sändes ut till markägama en per brukningsenhet en av de sista dagarna i december 1995. Blankettens första sida upptogs av ett informationbrev, medan det som skulle besvaras av markägaren fanns på sidan Med i försändelsen fanns också ett portofritt svarskuvert till SCB.

lntervjublanketten efterfrågade följande uppgifter:

Total areal mark. uppdelad på skog, jordbruksmark respektive övrig

mark

Upplåtelse av jakt under 1995. kort eller lång tid

Agarens benägenhet att upplåta jakt lång tid

Viltvårdsåtgärder 1995, typ och utförare

Samarbetsformer, jaktvårdsområde respektive andra samarbetsfonner

för olika typer av vilt Jaktvårdsområdenas betydelse för viltvården respektive antal jakttillñillen E . l Vem som bedrivit jakt under 1995: ägare/jaktvårdsområde/andra samarbetsformer och/eller nyttjanderättshavare Antal personer som jagat under 1995 - Antal jaktdagar summa antal jägare multiplicerat med antal dagar under 1995 v Utrymme för ytterligare jakt - Intresse från ägarens sida att upplåta jakt till utomstående Om jakt skulle upplåtas till utomstående. hur skulle då dessa kontaktas/väljas ut Avsnitt Q Ezjsgfor jakt Priser för jakt under 1995: långtids- respektive korttidsupplåtelse. grundavgift och fallavgift

STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1996-04-03 5 8 MILJÖ OCHLANTBRUK Utkast

3.2 Påminnelser

Markägarena ombads insända blanketten till SCB senast den 16januari 1996. Fram till dess hade uppgifter inkommit från 279 uppgiftslämnare. Därtill hade två brukningsenheter visat sig vara övertäckning, dvs tillhörde inte populationen. För ett mindre antal uppgiftslämnare var bortfallsorsaken känd. t.ex. dödsfall. Den 19 januari sändes en skriftlig påminnelse till 450 markägare i urvalet inte inkommit. Även bifogades blankett och

som nu svarskuvert.

Den skriftliga påminnelsen ett totalt inflöde 484 blanketter, dvs 65 %.

gav Uppdragsgivaren uttryckte då önskemål om en begränsad telefonuppföljning. Syftet var att:

minska risken för skeva skattningar beroende att mindre frekventa uppgifter i populationen uteblivet eller överrepresenterats i urvalet öka precisionen i skattningarna -

Från de fem Strata som hade lägst relativt inflöde valdes 30 brukningsenheter ut för telefonpåminnelse och -insamling Efter två veckors arbete, då vissa av de utvalda markägarna söktes vid ett mycket stort antal tillfällen olika

veckodagar och vid olika tider under dag- och kvällstid erhölls uppgifter för

- 24 brukningsenheter. Fördelningen framgår av nedanstående tablå.

Telefonuppföljning

Stratum	Antal inkomna Urval förpåminnelse Inkommetvid telefon-		kontakt
Sydsverige, storlek3	5	2	2
Övriga Götaland.storlek l	20		10
Övriga Svealand, storlek 1	16	7	4
Övriga Svealand, storlek6	9	4	3
Norrland, storlek4	l3	6	5
Summa	63	30	24

Totalt, inklusive telefonuppföljning, inkom uppgifter om 508 brukningsenheter. Fördelningen efter slratum framgår av bilaga

3.3 Dataregistrering, granskning och rättning

Blanketterna dataregistrerades SCB varvid det utfördes dels manuell förgranskning, dels maskinell granskning i dataregistreringsprogrammet RodePC. Uppenbara fel eller missförstånd rättades då också.

Sedan allt material dataregistrerats gjordes gränsvärdeskontroller och logiska kontroller. l den mån förhållandena klart framgick av blanketten rättades fel. l övrigt noterades "uppgift saknas", d.v.s. partiellt bortfall, berörda variabler.

Bilaga 3

STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1996-04-03

6 8 MILJÖ OCHLANTBRUK Utkast

4 Kvalitetsfrågor

4.1 Tid

Statistiken avser kalenderåret 1995. Det är en engångsundersökning. För år 1979/80 genomfördes också en jaktundersökning, men resultaten är inte direkt jämförbara.

4.2 Tillförlitlighet

Täckning En mindre undertäckning till följd registertekniska brister

av som t.ex. felaktiga koder för ägarkategori kan inte uteslutas.

- Det förhållandet att uppgifterna i registret är 1% år gamla kan också ge viss undertäckning.

Övertäckning har konstaterats. I det ursprungliga urvalsramen upptäcktes att sju företag i den högsta arealklassen över-

var täckning orsakad av felaktiga kategorikoder. Samtliga dessa brukningenheter utgick då ur urvalsramen och därmed också

ur urvalet. Det kunde genomföras eftersom urvalssannolikheten inom berörda Strata var 100 %. Denna övertäckning påverkar således inte resultatet annat sätt än att urvalet blivit något mindre än avsett.

Bland de urvalsenheter som inkommit med uppgifter har sju konstaterats vara övertäckning.

Urval Medelfel är ett mått den osäkerhet uppkommer

som genom att man i stället för en totalundersökning gjort ett urval bland enheterna i populationen. Ett sätt att få en uppfattning om tillförlitligheten i en skattning är att ange medelfelet i procent av det skattade värdet. Medelfelets innebörd är att ett intervall bildat utifrån skattningen +/- dubbla medelfelet med sannolikheten 95 procent innefattar det värde skulle

som erhållits vid en totalundersökning.

Som exempel har approximativa medelfel beräknats för marginalsummorna i tabellerna 1A, 2A, 4A och 5A

i Mätning För de uppgifter lätt konstaterbara förhållanden 1

som avser - som t.ex. vidtagna viltvårdsåtgärder eller antal personer som jagat markerna bör felen från uppgiftslämnarna låga. För vissa

- vara andra uppgifter, som mer har karaktär allmän bedömning,

STATISTISKA CENTRALBYRÅN I996-O403 7 8 MILJÖ OCH LANTBRUK Utkast

t.ex. frågan om utrymme för ytterligare jakt, risken för uppgiftslämnarfel större. Beträffande frågor som berör uppgiftslämnarens attityder bör det definitionsmässigt inte förekomma mätfel, såvida inte frågan rnissuppfattats.

En fråga som uppenbarligen missuppfattats finns under avsnitt 4

blanketten: "Ungefär hur många dagar antal jägare gånger antal jaktdagar jagade man på Era marker under 1995". l tabellen som redovisar denna variabel har alla uppgifter där antal dagar inte överstiger uppgivet antal jägare uteslutits. Resultatet måste ändå användas med stor försiktighet.

Bortfall Av urvalets 743 urvalsenheter inkom uppgifter först från 484. Efter telefoninsamling inom ett urval bland bortfallet erhölls uppgifter från ytterligare 24 brukningsenheter. Det ger ett vägt objektsbortfall 28 procent. Bortfallet kan tyckas högt, men är normalt för denna typ av undersökning. Frågorna är dels svåra, dels kan de upplevas som känsliga. Bortfallet är också regelmässigt högre i postenkäter än t.ex. vid datainsamling via intervju. l bilaga 4 redovisas bortfallet per stratum.

Den telefonuppföljning som gjordes ett urval av bortfallet gav en reduktion av medelfelet i respektive stratum enligt nedanstående tablå:

Stratum Förändring av medelfelet

33 -20%

41 -30%

51 -lO%

56 -l5%

66 -l3%

Resultatet gav inga indikationer systematiska skillnader mellan de urvalsenheter som kommit med uppgifter och de som utgör bortfall.

Storleken av det partiella bortfallet framgår av varje tabell. En sammanställning finns också i följande tablå:

Bilaga 3 s. 573

Bilaga 3 STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1996-04-03 8 8 MILJÖ OCHLANTBRUK Utkast

Tabell innehåll

l Marktyp

2 Upplátelsefonn	l
3 Kontraktslangd	36
S Viltvárdsátgärdermedeltal	l
7 Samarbetsfonnermedeltal	48
8 Åsikt om IVO: viltvård	15
Åsikt JVO: jakttillfallen	23
om
9 Vem som jagade	2
10 Antal jägare	26
ll Antal jaktdagar	40

12 Utrymmeför ytterligarejakt

medeltal	l 1
13 Intresse för upplåtelse	9
15 Kontakt nya jägare	23
17-20 Priserse kommentar nedan	19

I tabell 17 20 finns uppgifter om de olika prisvariablerna. Uppgifterna där

grundas i flera fall pris som angetts av endast några enstaka brukningsenheter i urvalet. Det är dock mycket svårt att uppskatta det partiella bortfallet. I tablån har angetts 19procent. Partiellt bortfall för priser har

ovan då ansetts föreligga upplåtelse har angivits men prisuppgift helt saknas i

om blankettens avsnitt Uppgiften 19 procent kan alltså vara högre för enskilda prisvariabler. Å andra sidan finns faktorer tyder på att det partiella

som bortfallet skulle kunna vara lägre. Utelämnande av pris utgör inte nödvändigtvis partiellt bortfall. Av kommentarer på en del blanketter kan utläsas att ersättning kan annat sätt än i pengar. Del i kött kan t.ex. förekomma.

ges Kommentarer till denna och andra frågor på blanketterna finns med som bilaga

5 Tillgänglighet

Resultatet undersökningarna presenteras för uppdragsgivaren på följande

av sätt:

Föreliggande tekniska rapport med bilagor och tabeller

Tabeller diskett i programmet Excel 5.0

Bilaga 3 s. 574

Bilaga 3

Jakt1995

Ramoch urval

Urvatsram,antalbrukningsenheter

Region Storleksgrupp.areal,Total heklar Totalt

1 2 J 4 5 . 7 E

100- 200- 400- 1000- 5000-

-24 25-49 50-99 199 399 999 4999

1Stockholmsområdet7103 3768 3329 1837 596 214 38 0 16885 2Göteborgsområdet12853 6641 4655 1698 328 54 9 0 26238 3Sydsverige 8569 3166 2391 868 170 57 0 15236

4ÖvrigaGötaland 2421 146m 13206 6216 1715 366 42 0 60379 5ÖvrigaSvealand 32332 11842 9119 5067 1751 366 34 0 60511 6Norr1and 21328 10982 12105 9736 5376 1895 224 2 61648

Helariket 106361 51033 44805 25621 10335 3951 5361 2 240897

Urval,antalbruknlngsenheter

Region w Totalareal,hektar Totalt

, r,

1 2 3 4 5 6 7 a

100- 21- 400- 10W 5000

-24 25-49 50-99 199 399 999 4999 1Stockholmsområdet 10 11 18 23 14 0 98 2Göteborgsområdet 17 17 15 10 13 16 9 0 97

3Sydsvenge	12 10 9 7 12 16	0 78
4 Övriga Götaland 2a as se 30 22 21		o m4
sönigasveatartd 32 25 22		19 17 7 0 143
6Norrtand	15 15 20 24 24 24	2 143
Helariket	114 113 113 103 108 117 73 2 743

Urvatsandel,procent

Region r,- Totalareal,hektar Totalt

1 2 3 4 5 s 7 a

100- 200- 400 1000- 5000

-24 25-49 50-99 199 399 999 4999

1 Stockholmsområden 0,14 0,29 0,33 0,60 3,02 10,75 36,84		0,58
2Göleborgsomrâdet 0,13 0,26 0.32 0,59 3,96 29,63 100,00		0,37
3 Sydsverige	0,14 0,32 0,38 0,81 7,06 28.07 60,00	0.51
4 Övnga Götaland 0,12 0,24 0,27 0,48 1,28 5,74 28,57		0.30
Sövriga Svealand 0,10 0,21 0.24 0,41 1,09 4,64 20,59		0.24
6 Nornand	0,07 0,14 0,17 0,25 0,45 1,27 8,48 100,00 0,23
Hela rikel	0,11 0.22 0.25 0,40 1,04 2.96 1,36 100.00 0.31

Bilaga 3 s. 575

Bilaga 3

Bi laga 2

Utredningen om vissa jaktfrågor

Blanketteninsünds SCBtill i bifogatsvarskuvcn senastden l6januari 996 SMHSIIXM EENIHHLHYHAN Uppgrfremaarsekrctesskyddad:enligt9kup.4§sekretesslagen

Jakten i Focus

Etikettmednamn.adress.kommun

Utredningenomvissajaktfrågor Undersökningengenomförspåuppdrag Utredningen vissajaktfrågor.Duav om ärenavca750 markägareöverhelaSverigesomslumpvisvalts till undersökningen.ut StatistiskaCentralbyrån harfåttuppdraget genomföraundersökningen.att Undersökningen frivilligär ochdeuppgifterDu lämnarskyddasenligt9 kap.4 §i sekretesslagen.Detbetyder deuppgifteratt somkankopplastill Digsomenskilduppgiftslämnareinte får lämnas Uppgiftemakommerut. attsparaspådatamediumi identifrerharform längstt.0.m. juni 1996.Enligt lO§ datalagenharDusomuppgiftslämnarerättattfå utdragavdetsomgäller Digurregistret. Utredningenhartillsatts regeringenochleds UllaPettersson.av av Häringårävenexperter somföreträderjägareochjord- ochskogsbrukare.Uppgiftenär .a.attlämnaförslagtill hur detpraktiskajakt-ochviltvårdsarbetetbörorganiserasochhurflerpersonerkangesmöjlighet attjaga. Förattfåettbraunderlagför arbetet detavutomordentligtstonvärdeattfåiadei hur av Sverigesmarkägareser dessafrågor.Dcnhärundersökningenärmycketviktig dådenriktar sighuvudsakligentill privatamarkägare.

Hur gårundersökningentill Fyll i denbifogadeblankettenochskicka deni bifogatsvarskuvertsenastdenl6 januari1996. Någon frågornakanav varasvårattbesvara.Försöki såfall attgörabästamöjligabedömning.DåDuavstatistiskaskälintekanersättasavnågonannanpersonärvi myckettacksamma för attfåtadelavjust Dinasvarochsynpunkter. Flerafrågorhandlaromupplåtelse jakt. l dagligttal kallasdettaofta för "jaktanenden"av av olika slag.Formelltsettkan jakträttinte"arrenderas"en utanden"upplåts"till en"nyttjanderättshavare".Vi harvaltattanvändadebegreppenochhoppas det begripligt.att är OmDuharnågrafrågorrörandeenkätenringgärnasekreterareni utredningen.Christer Ganelindtfn 036/156589, ellerundersökningsledaren.MargaretaBratttfn 019/176727.

Tack förhand

//., Å

,VC

ChristcrGancIind MargaretaBr t Sekreterare Undersökningsledurc Utredningen vissajaktfrágurom StatistiskaCentralbyrån

Blankettutgivare Postadress Besöksadress Kontaktperson Telefon Telefax Utredningenvissaiaktfrtgorom Box2001 Lanlmilargrind5 ChristerGanolind 03156589 036/156593 Dapartamontensutredningsavdelning55002Jönköping STATISTISKACENTRALBYRÅN70189ÖREBRO Klostergatan23 MargaretaBratt 019176727 0191770St

Allafragori blankettenavsermarkpajordbruksluligheler Uppgittslämnare ochtelefonnummernamn somNiÄgerinomdenkommunaomangivitspaetiketten palörstasidan

totalareal ha däravskogsmark ha

däravjordbruksmark ha . däravannanmark ha

t Upplåtandeavjakt upplåtitstrllutomståendeunder1995.sålallhur7 OmjakträttenskulleupplåtasIdag E Ja Harjakt l skulleNI teckna kontraktdå ett D Ne D Korttrdsupplåtelse.typmgellervecka påbestämdlängrehd änettår D ü V91 Långudsupplåtelse.tillsvidareellerbestamdndhögst1år Detinnebärnyttjanderättsatt l D Långtidsupplåtelse.bestämdtidlangre tan år havaren klårs besrttntngsskydd

D upplåtelse Nej,ungen

2 Viltvlrdsåtgärder Markeravilkavtltvårdsåtgårdersomvidtagitsunder1995ochvemsomutförtdem Åtgarder Mä/are Agare NyttjanderätshavareAnnanIsålallvem D anläggning.skötsel D D D Särskildaviltákrar D E D D Wntemttodringavvilt E E D D Viltvattenanläggningavvåtmarkmm E D E D Saltstenar.tågelholkar D D ü D Annat

3 sam3b°t5°'m°' VadanserNrattförekomstenavjaktvårdsområden ForekommersamarbetslormerlörjaktpåEramarker haÖ MW b Ja,helt Delvis%avareal Nej viltvárden antaljaktttlllällen Jaktvårdsområde D D E j Positiv D om Övrigasamarbetslorrnerälgjakt D D D D Betydelselös D Bejydgjsejos Övrig:eamnrlr-avelnv-mremslvilügic-kB E D 539m.. Minskar Övrigasamarbetsformerannatvilt D D D D va.a E va, j

4 Jägarna Vembedrevunder1995jaktpåEramarker Hurmångapersonerharjagat Ungelarhurmångadagar påEramarkerunder1995 antaljägaregångerantaljaktdagar; D Aujaktbedrevsägaren/ägarnaav ägare,nyttjanderåttshavara. jagade påman Eramarkerunder19957 D Alljaktbedrevsavnyttjanderåttshavare gästerm.fl. D Bådeagareochnyttjanderåttshavare Antal D IngenjaktbedrevsOrsak:

5 Utrymmelör ytterligarejakt Finnsutrymmelöryttertigare Finnsidagintresseja, omdeVWGMmm upplåtaa" D Blandnärståendevännerdyl. o jaktpáEramarkeravseende: anupplåtajamuu jakttillutomstående.hurskulle utomstående Niväljautden/dom skullesom Ja Nej va D annonsering lånyttjanderätt Genom s D El D Ja Ner Rådjur D D ü D Annatsätthur ÖvrigtviltE D D

Fraga6skallendastba:vara:avdanaømunder1995upplitijakttillutomstående.

6 Prisertör jaktunder1995 AngeprisetInklmomstorupplåtelsejaktav Grundavgitter allavser landaraal ingaraom i upplåtelsen Fallavgiftar Långtidsupplátelse Korttidsupplátelse Långtidsupplátelse Kortttdsupplåtelse

Alljakt Krlha Alljakt Kr/dag Älgtjur Kr/djur Älgtjur Krdjur . . . .. . . Älg Krlha Älg Kr/dag Älgko Kr/djur Algko Krdjur . . ,V . . Småvilt Kr/ha Rådjur Kr/dag Älgkalv Kr/djur Algkalv Krdjur . . .. . . Kr/dag Rådjur Kr/djur Rådjur Krdjur . . . Kr/djur Krdjur . UtredningenomvissajakttrågorochSCBtackartör Ermedverkan

Bilaga 2

För som vill veta

Dig mera

Utredningen genomför även undersökningar riktade till de större markägama skogsbolag, kyrkan. kommuner m.fl., för att del av deras syn hur deras jaktrnarker utnyttjas. om det finns utrymme för ytterligare jakt, vilka avgifter

som gäller vid upplåtelse avjakt m.m.

Ytterligare något om utredningen Utredningen om vissa jaktfrågor ska även överväga vilka åtgärder som behövs for att öka möjligheterna att jaga till rimliga priser. För att ett folkligt deltagande i jakten måste kostnaderna vara rimliga Utredaren ska därför analysera utvecklingen priserna for jaktupplåtelser.

Iden nuvarande jaktlagen från 1987 ges nyttjanderättshavare jaktarrendator ett besittningsskydd om upplåtelsen avser en bestämd tid längre än ett år. Tanken med detta var att om nyttjanderättshavare fick en stärkt rätt att behålla jakträtten, skulle de även satsa långsiktiga viltvårdsåtgärder. Nu blev utvecklingen Utred-

en arman. ningen ska därför utvärdera besittningsskyddet.

Dessutom ska utredningen granska de olika samverkansformer som finns för jakt, ex.vis. jaktvårdsområden, och ge förslag förbättringar. Den statliga administrationen avjakten och rollfordelningen mellan myndigheter och jägarorganisationer ska utvärderas. Utredningen ska vara klar 1januari 1997.

Visste Du att: o Antalet jägare i .Sverigeär 320 000. o Flest jägare i Europa har Frankrike mer än 1,8 miljoner. Mest trångt

- om

jaktmark är det i Italien nästan 5jägare kmZ.

- per o För 150 dr sedan var älg och rådjur ovanliga i Sverige. Bävern försvann helt och

har återplanterats. 0 I Danmark har Skogsstyrelsen förbjudit jakt och skytte med stålhagel i skog.

Haglen förstör ságverkens klingar och orsakar dnftsstøpp.

Anal fällda älgar och rådjur från H39 och framåt

Antal 400000 --

u Älg a 300000

Rådjur

- - - - 200 000 --

I00000 -

I939 -44 -49 -54 -59 -64 -69 -74 -79 -84 -89 -94

Jaktår

Urvalsramochdetotalainliödet,inklusivetelefonuppkáljningen

Region Storleksgmpp.To1aIareaI,hek1ar Totalt

1 2 3 4 5 6 7 e

100- 200- 41- 1000- 5000-

24 2549 50-99 199 399 999 4999

1SlockholmsomrádelRam 7103 3768 3329 1837 596 214 38 0 16885

Inkomna 6 9 7 6 13 14 8 0 63

4655 1698 328 54 9 0 26238 2GbleborgsomrádetRam 1285 6641

Inkomna 12 9 12 7 10 13 8 0 3Sydsverige Ram 8569 3166 2391 868 170 57 15 0 15236

Inkomna 10 7 6 5 8 14 9 0 59 4ÖvrigaGötalandRam 2421 14634 13206 6216 1715 366 42 0 60379

Inkomna 18 24 18 16 14 6 0 117 5ÖvrigaSvealandRam 32332 11842 9119 5067 1751 366 34 0 60511

Inkomna 20 16 13 15 17 6 0 98 6Nornand Ham 21328 10982 12105 9736 5376 1895 224 2 61648

Inkomna 10 10 16 16 17 16 14 1 100 Helarike Ram 106385 51033 44805 2542 9936 2952 362 2 240897

Inkomna 76 72 78 67 81 82 1 508

Bilaga 3

Jakt1995

Bilaga4

lnflödevagt,procent

Region Storleksgrupp.Totalareal,heklar Totalt

I 2 3 4 5 6 7 5

100- 200 400 1000 5000-

-24 25-49 50-99 199 399 999 4999

1 Slockholmsomrádm	60 82 64 55		61 57	64
2 Göleborgsomrádel	53 80 70 77		89	73
3 Sydsverige	83 70 100	67 88 75		79
4 Övriga Götaland	94 so 67 so		e7 50	sa
5 Övriga Svealand	79 64 59	ae 87 as		75
6Norrland	67 67 ao 91		67 74 50 74
Hela riket	78 64 72	75 73 70 50 72

Bilaga 4 s. 580

BILAGA 4

UTREDN INGEN OM VISSA J AKTFRÅGOR

PRESUMTIVA JÄGARE SAMT JÄGARE

ATTITYDER OCH PREFERENSER

Owe R Hedström

Bilaga 4 s. 581

Bilaga 4

INLEDNING

1.1 Bakgrund och utredningsuppdrag

Bilaga 4 s. 581

Owe R Hedström har fått i uppdrag av Utredningen vissa jaktfrågor om

J o1994:06 att kartlägga jaktmarkslösa jägares samt presumtiva jägares

attityder till ett antal jaktfrågor. Dessutom skulle studien belysa vilken

betydelse korta upplåtelsetider samt långa avstånd mellan jaktmark och

bostadsort har för viltvården.

Enligt direktiven för utredningen Dir. 1994:127 uppger 50 000 de svenska av jägarna att de har brist på jaktmark. Ytterligare 100 000 svenskar i uppger undersökningar att de är intresserade att börja jaga att de inte har av men

tillgång jaktmark. Utredningen skall enligt direktiven för utredningen lämna

förslag till hur flera personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges

möjlighet att jaga.

1.2 Angreppssätt Uppdraget avsåg att kartlägga intresset samt attityder till jakt hos ett mycket

Bilaga 4 s. 581

av stort antal boende i Sverige. Med detta krav fanns det enbart en möjlig Övergripande metodansats nämligen en kvantitativ studie i fonn av en enkätundersökning med fasta svarsalternativ.

1.3 Enkätkonstruktion och urval

Uppdragstagaren formulerade inledningsvis ett antal frågeställningar givet

utredningens problembakgrund.. Utredningens ledamöter gavs tillfälle att

kommentera frågorna och några ledamöter lämnade omfattande kommentarer och dessutom presenterades ett stort antal nya frågeställningar. Nästan

samtliga förslag "vävdes in i frågeformulären. De frågor som skulle besvaras

av ett slumpmässigt urval boende i Sverige begränsades i antal till 20 för att

skapa förutsättningar för en acceptabel svarsfrekvens. Frågorna till befintliga

jägare ansågs däremot kunna vara ganska många och det totala antalet blev 52

där några frågor även innehöll delfrågor.

Den förstnämnda undersökningsgruppen skulle representera i Sverige boende individer med ett eventuellt intresse av att börja att jaga. För att skapa förutsättningar för en mycket låg felrisk utvaldes 2000 peroner i denna grupp. Ett väl etablerat företag med expertkunskaper i statistiska urval uppdrogs att välja ut de 2000 personerna.

Den andra gruppen som avsåg befintliga jägare utvaldes bland de som köpt jaktkort under 1995 och totalt ingick 2000 i denna grupp och urvalet gjordes av

det företag administrerar jaktkorten.

som

1.4 Kvalitetsdeklaration En väsentlig kvalitetsaspekt vid enkätstudier är att den tillfrågade är intresserad

frågeområdet och därmed tänkt över sin inställning till de frågor som av behandlas.

Jägargruppen måste uppfylla detta kriterium medan det slumpmässiga

anses urvalet bland boende i Sverige inte kan antas ha motsvarande intresse. Det ska emellertid konstateras att för de helt saknade intresse för jakt så var det

som enbart nio frågor skulle besvaras huvuddelen faktakaraktär.

som varav var av

En viktig förutsättning för studies tillförlitlighet är att det inte finns

annan en

obalanserade och styrande frågor och föreliggande studie har naturligtvis

försökt att ta hänsyn till detta och det ankommer nu läsaren av rapporten att

göra en egen bedömning av trovärdigheten.

Antalet instansningsfel begränsas till ca l promille.

Enkäterna distribuerades så att de kom till adressat den 27 december och

resp svarstiden gick ut den 10 januari och då var Svarsfrekvensen 50 % resp 60 %

. En påminnelse skickades den 20 januari och svar önskades den 10 februari. Datainsamlingen avslutades definitivt den 10 Svarsfrekvensen blev 65 %

mars. för det slumpmäsiga urvalet boende i Sverige medan nästan 75 % av jaktkortslösarna svarade den mycket omfattande enkäten. De har

som besvarat enkäten har varit mycket noggranna och följt de instruktioner som

givits.

De tillfrågade möjligheter att ställa frågor till både utredningens

gavs sekreterare och till den ansvarige för enkäten. Av de 4000 tillfrågade var det enbart ett tiotal som utnyttjade denna möjlighet.

Enkäten till ett urval boende i Sverige besvarades av kvinnor/män med vardera 50 % och liknande jämnhet visade även de tre ålderskategoriema som i

fick ungefär 1/3 vardera. Därmed kan konstateras att både kön och ålder svaren i stickprovet har samma struktur som i hela populationen.

Bilaga 4

1.5 Databearbetning

Sedan instansningen avslutats togs frekvenstabeller fram samtliga frågor och dessutom matchades ett antal variabler mot varandra i k korstabeller

1.6 Datapresentation

Studiens resultat redovisas i fyra olika avsnitt. l kapitel två redovisas enkätsvaren från boende i Sverige och kapitel tre belyser skillnader i kvinnors

och mäns uppfattningar för det slumpmässiga urvalet boende i Sverige De

. följande två avsnitten redovisar resultaten från studien bland jaktkortslösare där kapitel fyra återger svaren de ca 50 frågorna. Det avslutande avsnittet relaterar ett urval variabler till varandra.

Bilaga 5 s. 584

BILAGA 5

KRITERIER FÖR UPPLÅTELSE AV JAKT.

SvenskaJägareförbundetsJaktmarkskommitté utsåg 1993en arbetsgruppmed uppgift att ta fram kriterier som underlag för diskussioner mellan upplåtare och nyttjanderättshavare vid upplåtelseavjakt. Bilaga A visar missivskrivelsenför dessförslag, somframlades i september 1994. Förslagethar varit föremål för översyni sambandmedatt parternaunder Jaktutredningensgångsett över formernaför upplåtelseravjakt. Någon ändring i grundinställningen har inte skett. Parternaanser "Upplåtelse av jakt" vara en nyttjanderättsupplåtelse,vars former i första hand reglerasav bestämmelsernai Jordabalkens kap, men också av bestämmelser i Jaktlagen.

Några förändringar i de principiella formernaför upplåtelser tvåprissystemvanligt i norr och

ettprissystem vanligt i söder har inte uppmärksammats. Däremot blir det troligen ännu

viktigare att i sambandmed avtalsträñandet diskutera igenom och fastläggadet viltvårdsprogram somskall gälla.

Parternaär överensom att avtalen skall innehålla bestämmelsersom främjar god viltvård och som ger viltstammar av önskvärd storlek. Villkoren skall också anpassastill lokala förhållanden. För den skull har utarbetatsavtalsunderlag,som med lämplig anpassningkan användas för att heltäckandeöverenskommelser.Det bifogassombilaga B.

Vid arbetetmed avtalsunderlagenharparternafunnit att dettroligen också skulle vara bra, att vid diskussionernamellan fastighetsägareoch jägare ha förslag till stadgar resp. regler med därtill hörande fullmakter, så att partsförhållandenaär klara. Dessaunderlag bifogas som bilagor D och E.

Ovan nämnda bilagor B E skall sessom hjälpmedel vid upprättandetav överenskommelser

mellan upplåtare och nyttjanderättshavare,vilka i sambandmeddiskussionernakan användas somchecklistor. I vissa fall kan de kanskeanvändasutanomarbetning, medant ex lokala förhållanden kan göra att mereller mindre omfattandeförändringar erfordras.

Arbetet medöversynenoch framtagandetavbilagoma har skett i samarbetemellan företrädare för LantbrukarnasRiksförbund, Skogsindustriema,SkogsägarnasRiksförbund, Sveriges Jordägareförbund,JägarnasRiksförbund och SvenskaJägareförbundet.

Bilaga 5 s. 585

Bilaga 5

VLTVÅRDSPOLICY.

Vit avtalsdiskussionemaär det angeläget att upplâtare och nyttjanderättshavare kommer överensom hur viltstamrnama mera övergripande skall skötas och utnyttjas. Observera att begreppen"aktuell vilttillgång"och "viltboniteten" inte alltid överensstämmer. Parterna bör däför inför undertecknandetav avtalet belysamålsättning och intentioner för upplåtelse, så att frantida konflikter i möjligaste mån kan undvikas.

Beräffandeälg samtkron- och dovhjort bör parterna varaöverensom vinterstarnrnensstorlek ocl den långsiktiga avkastningen.

Ingårupplåtelsen i kronhjortsområde syftande till att få en etablerad kronhjonstam, kan avgifema beräknasefter sammaprinciper somför älg.

Förkron- och dovhjort, som jagas med stöd av allmän jakttid är det av yttersta vikt att klarläggaupplåtarensinställning till artenoch målsättning för stammamasstorlek.

Villsvin, med sin snabbageografiska spridning, bör alltid diskuteras såatt parternaär överens omhur artenskall skötasoch beskattas.

Snåviltstammarnapåverkas normalt mindre avjakttrycket. Eventuella inskränkningar i möjligleternaatt utövajakt bör dock påverka priset. Parternabör diskutera nyttjanderättshavarens rätt öka markens viltproducerande förmåga och därvid beaktahur investeringar och ett ökat uttagav vilt skall påverka villkoren i avtalet.

Möligheten till viltskadeersättningar från Staten upphörde den 31 december 1994. I Jordabakens9 kapitel 34a paragraf regleras förhållandet mellan jordägare och jordbruksarrendator. Det lyder:

"Har jordägaren förbehållit sig jakträtten är han skyldig att ersätta arrendatom för

förluster på grund av viltskador på arrendestället eller arrendatoms egendom. Detta

gäller dock inte om jordägaren visar att skadan inte kunnat förhindras trots rimliga ansträngningarfrån hans sida."

Ingårjordbruksmark, som upplåtits till jordbruksarrendator, i jaktupplåtelsen är det därför symerligen viktigt att parterna mycket noga går igenom de regler och förutsättningar

som gäler, t ex vem somskall svaraför jordbruksarrendatoms berättigadeersättningskrav.

Bilaga 5 s. 586

Bilaga 5

VÄRDERINGSTABLÅ FÖR UPPLÅTELSE AV JAKT.

Faktorer som påverkar detjaktliga värdet.

1 Avtalstidens längd

Förbehåll i avtalet upplåtarens/fastighetsägarensförbehåll nyttjanderättshavarensförbehåll. -

Viltbonitet markens viltprodutionsförmåga

inägoareal, hagmark,jordbrukets skötsel viltimpediment skogliga förhållanden, beståndsstorlek,lövandel vattendrag, våtmark. -

Särskilda områden för viltvårdsinsatser.

Markens geografiska läge.

Vilttillgång

förekommande viltarter -

antal och kvalité -

Markens arrondering

storlek -

struktur -

topografi -

Störningar a störningar för viltet

fritidsaktiviteter

predatorer

viltsjukdomar

b för jakten

trafikerade vägar ochjärnvägar

c administrativa hinder

helgförbud

hundförbud

reservat

Tillgänglighet

till marken -

på marken -

10.Särskilt jaktligt värde såsomviltuppfödning m m.

1 Övriga värden såsomtillgång till jaktstuga Undvik dock upplåtelseavjakt och ut-

m m hyrning av byggnad i sammahandling

Bilaga 5 s. 587

Bilaga 5 sou 1997:91

TVÅPRISAVTAL ;Grundavgiñ + fällavgift Tanken med tvåprissystemetär att ge enklare diskussionerom priset för upplåtelsen, eftersom man kommer ifrån den vid avtalstecknandetokända faktorn "hur många värdefulla djur kommer att fällas". Det tillämpas därför mest där småviltjakten har relativt sett lågt värde jämfört med högviltjakten. Det är också vanligare vid upplåtelsersom omfattar störrearealer. Grundavgiñen.

Grundavgiñen ärarealbaseradoch utgör ersättning for

möjligheten att fåjaga, i regel såvälhögvilt småvilt,

som

fällt småvilt, vanligen inklusive rådjur.

Gnmdavgiñen, som vanligen beräknasper ha, påverkas av viltbonitet, aktuell vilttill-

gång, arrondering, belägenhet,avtalsvillkor m m. Se "Värderingstablå". Gnmdavgiñen betalasvanligen förskott.i

Fällavgiñer. Fällavgiñens storlek bör avspeglaen awägning mellan fângstvärdet köttvärdet och kostnader för omhändertagandetav fällt vilt. Fällavgiñema bör differentieras med hänsyntill ålder, kön och eventuellt kvalité trofé. Fällavgiñema kan användas för att stimulera en anpassad avskjutning och därmed god viltvård. Fällavgiñema skall huvudsakligen erläggas i efterskott. Därigenom erhålles en automatisk anpassningav totala priset till den varje önskade/överenskomna/gjordaavskjutningen.

VÄRDERINGMALL FÖR AKTUPPLÅTELSE.J Tvågrissystem

Grundavgift,

Grundavgiften avservärdet avatt hatillgång till jaktmark. I avgiften ingår småvilt, vanligen inkl. rådjur. De viktigaste faktorerna sompåverkargrundavgiften redovisas i "Värderingstablån" Erfarenhetstalenför grundavgift gäller i regel per hektar. Vid tvåprisupplâtelser multipliceras detta värde med arealen Föratt

fram priset för den arealsomskall upplåtas.

Areal ha ..kr/ha kronor

Tillkommer fállavgiñer kronor/ respdjur.

Ko F

c Vildsvin e Annat

Bilaga 5

ETTPRISAVTAL Ettprissystemettillämpas mestinom områden där småviltjakten har relativt stort värde i jämförelse med högviltjakten. Det ärockså vanligast vid upplåtelser, somomfattar smâ arealer.

Avgiften ärarealbaseradoch utgör ersättning För möjligheten att få jaga,

fällt vilt Avgiñen, somvanligen beräknasper ha, påverkas viltboniteLaktuell vilttillgång,

av arrondering, belägenhet,avtalsvillkor m m. Se "Värderingstablá". Avgiñen betalas vanligen i förskott.

Büaga 5

SVENSKA JÄGAREFÖRBUNDET Bil A.

Spånga 1994-09-19

nu LÅ v "Tr

Av jaktmarkskommittén tillsatt arbetsgrupp bestående av Ove Fransson, MODo, Hans Hjelte fr 0 m 1994 Helge Granberg, AssiDomän, Bernt Lindqvist, Riksjägarna, Erik du Rietz, Jordägareförbundet, Börje Waldebring, LR och Ch ter Carlsson, Jägareförbundet, vill härmed överlämna siv förslag till kriterier m m för upplåtelse av jakt äft.

Arbetets inriktning och omfattning.

vi har i vårt arbete utgått från att tillskapa e ment som kan vara ett underlag för både upplåta: o

sjanderätzshavare vid diskussioner om upplåtelse 8v rätt. Arbetsgruppen har avgränsat sitt arbete till 1. rätta ett modellförslag med kriterielista och värde mall. Gruppen har alltså inte arbetat med frågestäl

iom prissättning på jakträttsupplåtelser.

Arbetsgruppen konstaterar att vid upplåtelse av jakträrt avseende både älg och småvilt tillämpas, företrädesvis i norra Sverige, ett system med en fast arealavgift grundavgift kompletterad med fällavgifter för älg, medan det i södra Sverige förekommer ett stort antal upplåtelse: med enbart en fast arealbaserad avgift. Vi har i bilagda dokument utgått från dessa två upplåtelseprinciper. Arbetsgruppen har vidare funnit det angeläget att lyfta fram och betona vikten att parterna inför en upplåtelse diskuterar

av och enas om en övergripande "viltvårdspolicy" för den aktuella marken. Man bör i dessa diskussioner klarlägga den övergripande målsättningen med upplåtelsen samt belysa parternas syn på utvecklingen av viltstammarna. Värderingstablå och värderingsmall har medvetet försökts hållas kort. Det är inga större svårigheter att tillföra ett mycket stort antal kriterier till listan. Vi är dock övertygade att alltför omfattande och krånglig kriterielis-

om en ta, med ett mycket stort antal alternativ, skulle motverka sitt syfte och i det närmaste verka avskräckande på parterna.

På arbetsgruppens vägnar

Christer Carlsson

Postadress Besöksadress Telefon Teiear Postgiro Bankguo BoxI Rmkebysvanqen70 08AT953300 WCän ;g 15 1522929 5666755 16321SPÅNGA

Jaktens Nyttjanderättshavarenskall anpassajakten sådantsättatt respektive bedrivande viltstam hålls vid lämplig storlek och sammansättningmed särskild hänsyn till jord-och skogsbruketsintressen.Nyttjanderättshavarenskall bedrivajakt i sådanomfattning att licenstilldelning eller eventuellt avtalade avskjutningar kan förväntasuppfyllas.

Omfördel- Fastighetsägarenförbehåller sig rätt attunderpågåendejaktsäsong ning av älg omfördela älgar mellan jaktlag inom sammalicens- och skötselområde. om detta bedömserforderligt ur natur-och skogsvårdssynpunkt.

Viltskador Fastighetsägarenförbehåller sig rätt attpåfordra utökad avskjutning i de fall Fastighetsägarenanseratt detärnödvändigt med hänsyn till skador på skogoch växandegröda. Om Nyttjanderättshavaren utför jakten enligt ovan, förbehåller sig Fastighetsägarenrätt att själv, eller genom någon han anlitar, genomföradenna. På och kring den åkermark somär upplåtenför jordbruksarrende med undantagenjakt, förbinder sig Nyttjanderättshavarenatt utföra de rimliga ansträngningarsomenlig Jordabalken9:34 afordras för attjordbruksarrendatom inte skall kunna kräva ersättningför viltskador. Visar jordbruksarrendatomatt han har berättigadekrav ersättning,ägerFastighetsägarenrätt att rikta motsvarandekrav Nyttjanderättshavaren.

Både Nyttjanderättshavarenoch Fastighetsägarenfår ansökaom skyddsjakt.

Ãlgobser- Nyttjanderättshavarenförbinder sig attutföra älgobservation, betestrycksinventering och viltövervakning inom det upplåtna området vation m m enligt Fastighetsägarensanvisningar.

Anläggning 10. Vill Nyttjanderättshavarenuppföra anläggningt exjakttom, inplantera Inplantering vilt, stödutfodra vilt eller eljest vidta meraomfattande viltvårdsåtgärder Utfodring skall skriftligt medgivande inhämtas.

Jakttorn ll. Nyttjanderättshavarenansvararför de skadorsomkan uppkomma i anledning avhonom ägd, eller i avtalet upplåtenanläggningt exjakttom. m m

Skjutprov 12. Deltagare i älgjakt skall underjaktåret ha avlagt godkänt skjutprov enligt högviltsprovet i Jägarexameneller annatavFastighetsägarengodkänt skjutprov.

Försäkring 13. Nyttjanderättshavaren själv, dessmedlemmareller jaktgäster skall ha ansvarsförsäkringgällandejakt.

Skador 14. Åstadkommes vid utövandeav eller i sambandmedjakt och viltvård skadapå mark, väg, skog, växandegrödaeller annanegendominom området skall Nyttjanderättshavarenrepareraeller ersättaskadan.

Vid jakt med hagel i produktiv skogfårjämhagel användas,medan blyhagel bör användasi öppenmark eller över vatten.

Vägar 15. Nyttjanderättshavarenhar rättatt mot erläggandeav ersättningför eventuell skadanyttja Fastighetsägarensenskilda eller del i samfällda vägar till och inom det upplåtna området i och för jakt, viltvård och jaktbevakning. Fastighetsägarengaranterar Vägarnasframkomlighet och

svarar heller för skadorsomvållats genomvägamasbeskaffenhet.

Påverkan på 16. Nyttjanderättshavarenär skyldig att utanersättning tåla den tillfälliga jakten inskränkning i jakten somkan föranledasav avverkningar, transporter eller annatnyttjandeav marken.

Jaktbevak- l7. Jaktbevakning inom området åligger Nyttjanderättshavarenvilken är ning skyldig att polisanmäla densom begåttjaktbrott inom områdetsamt snarastinformera Fastighetsägaren.Vid förhållanden då intensifierad bevakning är påkallad, skall parternasamordnabevakningen.

Förtida upp- 18. Om Nyttjanderättshavarenbryter mot bestämmelsernai detta avtal eller hörande mot lagar, förordningar, föreskrifter, allmänna råd avseendejakt har Fastighetsägarenrätt att sägauppavtalet till omedelbartupphörande.

l de fall flera fysiskapersonerär nyttjanderättshavareoch någonblir utesluten urjägargemenskapeni laga ordning, innebär uteslumingenockså att den uteslutnesavtal upphör samtidigt somuteslutningenträder i krañ. Klubben skall skriftligen anmäla till Fastighetsägarenatt uteslutning skett och tidpunkten härför. Om den uteslutneär kontaktperson skall till anmälningenbifogas återtagandeav fullmakter för denne,samtfullmakter för ny kontaktperson.

lnbetald avgift för upplåtelsenåterbetalasinte.

Dödsfall 19. Vid Nyttjanderättshavarensdödsfall upphör avtaletatt gälla utan uppsägning vid jaktårets utgång.

Säkerhet 20. Till fullgörande avdennaupplåtelseskall Nyttjanderättshavarenställa säkerhet formi omfattande kr.

lnskrivning 21. Om Nyttjanderättshavareninskrivit detta avtal skall hanombesörja och bekostaatt inskrivningen dödassnarastefter detatt avtaletupphört.

Jaktvårds- 22. Upplåtelseavjakt enligt dettaavtal kan i förekommandefall vara beroområde endeavjaktvårdsorrtrådesföreningsgodkännandegenomskriftligt undertecknandeavdennaupplåtelse.För att få jaga kanävenkrävas lösen avjaktbevis inom jaktvårdsområdet. Nyttjanderättshavarenskall i förekommande fall följa stadgaroch beslut avseendejaktvårdsområde.

Om reglerna i detta avtal stridermot bestämmelsernai jaktvårdsområdet skall de senaregälla.

Detta avtal är upprättati två likalydande exemplar varav parternatagit var sitt.

Fastighetsägare Nyttjanderättshavare

Jaktvårdsområdesföreningengodkännerdennaupplåtelse Ortochdatum

För jaktvårdsorrxrådesföreningen

STADGAR FÖR .FÖRENING antagna vid konstituerande sammanträde den

§1. Ändamål

m m. Föreningen är ideell förening, som genom att träffa nyttjanderättsavtal om upplåtelse

en avjakt, skall bereda sina medlemmar möjlighet att bedriva jakt och därtill hörande viltvård de marker, som föreningen disponerar.

§2. Medlemmar.

Medlem är den vid bildandet förklarat sig vilja vara medlem och som därvid

som godkänt dessa stadgar.

Ny medlem kan vinna inträde vid jaktårs början. Ansökan om medlemskap skall inges till föreningens styrelse senast den 31 mars. Medlem, eller fastighetsägare, som upplåtit mark till föreningen, kan inom tid lämna förslag på ny medlem. Ansökan

samma

förslag medlemskap skall beredas av styrelsen och föredras för beslut nästresp. om kommande ordinarie stämma. För att inval skall vara giltigt skall beslut därom biträdas av minst tvátredjedelar av de röstande.

Anmälan utträde föreningen skall ske skriñligen till föreningens styrelse

om ur senast den 31 mars.

Om medlem ej följt föreningens stadgar, stärmno- eller styrelsebeslut eller avjaktledare lämnade anvisningar, brutit mot gällande författningar avseendevilt, jakt eller vapen, handskats vårdslöst med vapen, eljest brutit mot god jaktsed, på annat sätt visat sig uppenbart olämplig som föreningsmedlen

kan denne stämmobeslut uteslutas ur föreningen. Förslag härom får framföras av

genom medlem eller av styrelsen. Medlems förslag skall inges till styrelsen senastden 31 mars. Styrelsen skall ge den, som föreslagits till uteslutning, möjlighet att inför stämmobehandlingen lämna sina synpunkter på det som förevarit. Beslut innebärande uteslutning skall biträdas minst tvåtredjedelar av de röstande. Den berörde skall

av omgående skriftligen informeras om stämmans beslut.

§3. Rösträtt, beslut, företrädare m.m. A. STÄMMA. Stämman är föreningens högsta beslutande instans, där medlemmarna beslutar om föreningens angelägenheter. Vid stämma skall protokoll föras. Varje medlem har röst. Rösträtt utövas personligen eller genom ombud. Ombudet skall

antingen medlem, maka, make, bam eller fastighetsägare, som upplåtit mark till vara föreningen. Fullmakten skall vara skriftlig. Ingen får avge mer än två röster. Beslut fattas med enkel majoritet, om annat framgår av stadgarna. Vid lika röstetal har stämmoordföranden utslagsröst utom vid val, då lotten avgör. Alla val sker för tiden fram till och med nästa ordinarie stämma.

§7. Motioner Medlem kan motion väcka förslag rörande föreningens verksamhet. Motionen genom skall den 31 ha inkommit till styrelsen, skall bereda motionen för senast mars som stämman.

§8. Styrelsens uppgifter Styrelsen företräder föreningen, för dess tillgångar, handlingar och andra angeansvarar lägenheter samtverkställer stämmans beslut. Styrelsen skall bl. a.; föra räkenskaper, vilka även skall framgå värdet av föreningens noggranna av egendom, såväl vid verksamhetsårets början som slut hålla medlemsforteckningen aktuell, informera fastighetsägare om ny ordförandes namn och adress, till stämma lämna underlag och eventuellt förslag till beslut i de frågor, som skall behandlas, ansvara för utfärdande av jakt- ochjaktgästbevis. hos berörd myndighet ansöka de tillstånd, som erfordras, för att genomföra om jakt enligt stämmobeslut. organisera och leda jaktbevakning. till att gränserna för föreningens marker är väl utmärkta. se

§9. Jaktutövningen. Stämman skall bestämma; villkor för deltagande i jakt, grunderna för fördelning av byte, tid och sätt förjakt, avskjutningens omfattning och inriktning, varvid en balansering av stammarna med hänsyn till födotillgång och skador skall eftersträvas, ev. anmälan om avskjutning.

A. JAKT EFTER l-lÖGVlLT ex.bjöm, älg, hjort, vildsvin Denna jakt skall bedrivas som en för medlemmarna gemensam angelägenhet, som organiseras och leds avjaktledare. Stämman skall fastställa instruktion för jaktledare. Jaktdeltagare skall följa jaktledares anvisningar.

B. ÖVRIG JAKT. Denna jakt bedrivs envar jaktberättigad inom föreningens hela l övrigt av fastställs regler av stämma.

C. JAKTBEVIS OCH JAKTGÄSTBEVIS. Vid jakt föreningens marker skall jaktbevis eller jaktgästbevis medforas. Bevisen utfärdas av den eller dem, som styrelsen/stämman utsett.

D. AVVISNING AV JAKTDELTAGARE OCH ÅTERKALLANDE AV JAKTBEVIS. Om någon vid gemensamhetsjakt; bryter mot de av stämman beslutade reglerna förjaktutövningen,

Bilaga 5

underjakten inte följerjaktledarens anvisningar . , . handskas oförsiktigt med vapen, är onykter, . är påverkad av droger, 6 annars uppträder olämpligt, får jaktledare med omedelbar verkan awisa denne från fortsatt deltagande i jakten. Jaktledaren skall snarast möjligt anmäla åtgärden till styrelsen efter det den som - att , avvisade fått möjlighet att förklara sig snarast skall besluta eventuellt återkallande - om av beviset för viss tid, dock längst till utgången av löpande jaktår. Om någon vid "övrig jakt" brutit mot någon av punkterna 5 eller 6 och detta ovan kommer till styrelsens kännedom, får denna, etter att ha inhämtat förklaring, besluta om eventuellt återkallande av beviset för viss tid, dock längst till utgången löpandejaktår. av

§ 10. Ekonomiska frågor. På stämma bestäms vilka avgifter, som medlemmarna skall erlägga till föreningen. Varje medlem har lika del i föreningens tillgångar. Om utträdande medlem så begär skall han erhålla sin del i tillgångarna. Ny medlem skall erlägga ett belopp, som motsvarar honom tillkommande del av tillgångarna. Utträdande medlem har rätt att överlåta sin del i tillgångarna direkt till ny medlem. familjemedlem, ägare fastigheten. ex. ny av

Verksamhetsår. Föreningens verksamhetsår omfattar tiden från den l april till den 31 mars.

§12. Revision. Revisor och eventuell suppleant utsespå ordinarie stämma. Förvaltningsberättelse med bokslut och räkenskaper skall överlämnas för revision senast 14 dagar eñer verksamhetsárets utgång. Revisionen skall vara klar före närmast följande ordinarie stämma.

§13. Stadgeändring. Beslut om ändring av stadgarna får fattas endast på ordinarie stämma. För beslutet att skall vara gällande krävs dels att ändringstörslaget redovisats i kallelsen, dels det att biträds av minst tvåtredjedelar de röstande. av

§14. Upplösning av föreningen. Föreningen upplöses vid tidpunkt då förutsättningarna för dess verksamhet upphört eller minskat så att medlemmarna inte anser det meningsfullt att fortsätta. Upplösningen sker eñer beslut på stämma. För att sådant beslut skall vara gällande, skall det biträdas av minst tvåtredjedelar av de röstande. Sedan föreningens skulder betalats fördelas återstående behållning lika mellan medlemmarna.

FULLMAKT,

skall bifogas "Avtal om upplåtelse avjakt".

som Som medlem i Jaktklubb, gerjag vár kontaktperson,

Namnlörtydligande Postnummer.ort

rätt företräda mig i alla frågor rörande "Avtal om upplåtelse avjakt" med:

att

som ägare av Fastighetslgze Fastighet

Återkallande fullmakt skall ske skriftligen hos fastighetsägare.

Om jag vid återkallandet inte kontaktperson rätt att företräda mig förbinder jag mig

ger ny

då samtidigt säga upplåtelseavtalet. Brister jag i detta skall uppsägning, villkorsatt upp ändring eller åtgärd, kontaktperson eller fastighetsägare vidtar i laga ordning,

annan som

gällande även gentemot mig. vara Jag återkallar min tidigare utfärdade fullmakt för

Namnlbnydligandc i Postnummer.nn

Bilaga 5

Bil. E.

Regler för .JAKTKLUBB

Undertecknade har överenskommit att som fritidssysselsättning bedriva och därtill hörande viltvård under benämning ..JaktkIubb de marker vi disponerar genom "Avtal om upplåtelse avjakt" med

Fastighetsägare Fastighet

För verksamheten skall bl. följande gälla:

a. A. BESLUT. Beslut i jaktklubben fattas genom att flertalet de röstande medlemmarna biträder

av beslutet enkel majoritet. Vid beslut i frågor som rör antagande medlem eller

av ny uteslutning av medlem krävs att minst två tredjedelar de röstande medlemmarna

av biträder beslutet.

B. FULLMAKT. Genom undertecknandet denna "Överenskommelse forjaktklubb" förbinder jag mig

av att ge av klubbmedlemmama utsedd kontaktperson fullmakt att företräda mig i alla frågor rörande det/de "Avtal om upplåtelse avjakt", som nämnes i ingressen.

C. JAKTUTÖVNING M M. Vid sammanträde med medlemmarna bestäms bl. a.;

tid och sätt för jakt, - - avskjutningens omfattning, o hur kött och fällt vilt skall fördelas

, o hur kostnaderna för verksamheten skall fördelas, - annat av gemensamt intresse som ext viltvårdsâtgärder.

D. UTESLUTNING AV MEDLEM. Om medlem ;

brutit mot jaktledares anvisning, o

brutit mot gällande författningar avseende vilt, jakt eller o vapen, o handskats vårdslöst med vapen, o annars brutit mot god jaktsed, o annat sätt visat sig uppenbart olämplig att vara medlem i klubben, får övriga medlemmar på sammanträde besluta om uteslutning ur klubben.

Före sådant beslut skall den berörde ges möjlighet att yttra sig. Medlemmarnas beslut i frågan skall skriftligen överlämnas till den berörde. Den, som utesluts, äger rätt att utfå sin del av klubbens tillgångar. Eventuell skuld till klubben skall först avräknas.

E. UPPLÖSNING. Vid klubbens upplösning skall dess tillgångar fördelas lika mellan medlemmarna.

överenskommelsen har upprättats i exemplar, varav tagit var sitt och ett har överlämnats till fastighetsägaren.

Postnummer,ort

Adress Namnförtydlipnde Postnummer,on

Namnförtydligande Postnummerort

1997 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Den gymnasieskolan stegfor steg.U, I Följdlagstiftningtill miljöbalken. M. nya v . . Enstudie OECD:s lnkomstskattelag,del l-lll. Fi, An läraövergränser. av . , Fastighetsdataregister.Ju. forvaltningspolitiskasamarbete.Fi. , Övervakning Förbättradmiljöinformation. M. avmiljön, M, , 3 . Aktivt lönebidrag.Etteffektivarestödför 35.Ny kursi trañkpolitiken +bilagor. K. . Bekämpande penningtvätt.Fi. arbetshandikappade.A. 36. av Länsstyrelsemasroll i trafik- ochfordonsfrågor.K. 37. Ettteknisktforskningsinstituti Göteborg.U. . marknad. Byråkratin i backspegeln.Femtioåravförändring 38.Myndigheteller forvaltningsområden.Fi. Statsforvaltningensolika verksamhetsformer.Fi. på sex barnsochungdomarspsykiskahälsa.S. 39.Integritet Offentlighet lnfonnationsteknik.Ju. Rösterom . Flexibel förvaltning.Förändringoch verksam- 40. Ungaoch arbete.ln. . ochtrossamfunden hetsanpassningavstatsförvaltningens 41.Staten struktur. Fi. Rättsligreglering 10.Ansvaretförvalutapolitiken.Fi. Grundlag ll. Skatter,miljö ochsysselsättning.Fi. Lagomtrossamfund - 12.IT-problem inför ZOOO-skiftet.Referatoch Lagom Svenskakyrkan. Ku. slutsatserfrån hearinganordnadav 42. Statenochtrossamfunden en lT-kommissionenden 18december. Begravningsverksamheten.Ku. lT-kommissionensrapportl/97. K. 43. Statenochtrossamfunden 13.Regionpolitikför helaSverige.N. Denkulturhistoriskt värdefullakyrkliga egendomen 14.IT i kulturenstjänst.Ku. ochdekyrkliga arkiven.Ku. 15.Det svårasamspelet.Resultatstymingensframväxt 44.Statenochtrossamfunden och problematik.Fi. Svenskakyrkanspersonal.Ku. 16 Att utvecklaindustriforskningsinstituten.N. 45.Statenochtrossamfunden . 17.Skatter,tjänsterochsysselsättning. Stöd,skatteroch finansiering.Ku. + Bilagor. Fi. 46. Statenochtrossamfunden granskning. Statligmedverkanvid avgiftsbetalning.Ku. Granskningav . Denstatligarevisioneni SverigeochDanmark.Fi. 47. Statenochtrossamfunden 19.Bättreinformation konsumentpriser.ln. Denkyrkliga egendomen.Ku. om 20. Konkurrenslagen1993-1996.N. 48.Arbetsgivarpolitik i staten. 21 Växa i lärande.Förslagtill läroplanför barnoch Förkompetensoch resultat.Fi. . 6-16år.U. 49.Grundlagsskyddför nyamedier.Ju. unga 22. Aktiebolagetskapital.Ju. 50.Alternativautvecklingsvägarför EU:s 23.Digital dem0kr@ti.EttseminariumomTeknik, gemensammajordbrukspolitik.Jo. demokratiochdelaktighetden8november1996 51.Brister i omsorg anordnatavFolkomröstningsutredningen,lT- enfrågaombemötande äldre. S.av kommissionenochKommunikationsforsknings- 52.Omsorgmedkunskapoch inlevelse beredningen.IT-kommissionensrapport2/97.K. enfrågaombemötande äldre.av - 24.Välfärd i verkligheten Pengarräckerinte. 53,Avskaffa reklamskatten Fi. - 25.Svenskmat- EU-fat.Jo. 54.Ministemoch makten. 26.EUzsjordbrukspolitikochdenglobalalivsmedels- Hur fungerarministerstyrei praktiken Fi. försörjningen.Jo. 55.Statenochtrossamfunden.Sammanfattningamaav 27. Kontroll ReavinstVärdepapper.Fi. förslagenfrånde statligautredningarna.Ku. 28. I demokratinstjänst.Statstjänstemannensroll och 56.Folketsområdgivareochbeslutsfattare. vårt offentligaetos.Fi. + Bilaga och 2. Ju.l 29.Barnpomografifrågan. 57. l medborgarnastjänst. lnnehavskriminalisering Ju. Ensamladförvaltningspolitik för staten.Fi. m.m. 30. Europaochstaten.Europeiseringensbetydelseför 58.Personaluthyrning.A. svenskstatsförvaltning.Fi. 59.SvenskhemmetVoksenåsensforvaltningsform, Ku. Kristallkulan -tretton rösteromframtiden, 60.Betal-TV inomSverigesTelevision. Ku. . T-kommissionens rapport3/97.K.

Statens 1997

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

6 Att växablandbetongochkojor. 90.Ändradorganisationfor detstatligaplan-,bygg- . Ettdelbetänkande barnsom och ungdomars ochbostadsväsendet.ln. uppväxtvillkori storstädemasutsattaområdenfrån 91.Jaktensvillkor enutredningomvissajaktfrågor. - Storstadskommittén. Jo. 62.Rosoravbetong. Enantologitill delbetänkandetAtt växabland betongoch kojor frånStorstadskommittén. 63. Sverigeinfor epokskiftet. lT-kommissionensrapport5/97. K. 64. Samhall.Enarbetsmarknadspolitiskåtgärd + Bilagedel.A 65.Polisensregister.Ju. 66.Statsssuldspolitiken.Fi. 67.Återkallelse uppehållstillstånd.av UD. 68.Grannlands-TVi kabelnät.Ku. 69.Bespzingaristortoch smått.U. 70.Totallörsvaretochfrivilligorganisationema uppdrag,stödochersättning.Fö. - 7 Politikfor unga. . + 2stbilagor.ln. 72. En lagomsocialförsakringar.S. 73.Inför ensvenskpolicyomsäkerelektronisk kommunikation.Referatfrånett seminarium anordnat lT-kommissionen,Närings-ochav handesdepartementetochSEISdenl l december 1996.IT-kommissionensrapport6/97. K. 74. EU:sjordbrukspolitik,miljön och regional utveckling.Jo. 75.Bosämingsbegreppet.Skatterättsligaregler för fysiskapersoner.Fi. 76. Invandrareivård ochomsorg en frågaombemötande äldre.av - 77.Uppföljningavinkomstskattelagen.Fi. 78.Medelsförvaltningikommuneroch landsting.ln. 79.Försälrringsmäklare. lagöversynEn av Försäkringsmäklarutredningen.Fi. 80.Reformeradstabsorganisation.Fi. 81.Allmämyttigabostadsföretag. + Bilaga.ln. 82. Lika möjligheter.ln. 83. Ommikt ochkön i spårenavoffentliga organisationersomvandling.A. 84. Enhållbarkemikaliepolitik.M. 85.Förmzhefterinkomst- Samordnatinkomstbegrepp for bostadsstödenochnyakvaliñkationsreglerfor rätt tillsjukpenninggrundandeinkomst. 86.Punktskattekontroll alkohol.av tobakoch minerzlolja,m.m.Fi. 87.Kvinnor,mänoch inkomster. Jämställdhetochoberoende.A. 88.Upphandlingfor utveckling.N. 89.Handenmedskrotoch begagnadevaror.N.

1997 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kristallkulan-tretton rösteromframtiden.

lT-kommissionensrapport3/97.31 Fastighetsdalaregister.3 Ny kursi trafikpolitiken bilagor,+ 35 Aktiebolagetskapital. 22 Sverigeinför epokskiftet. Bampomograftfrågan. lT-kommissioncnsrapport5/97.63 lnnehavskriminaliseringm.m.29 Infor ensvenskpolicyomsäkerelektronisk Integritet Offentlighet lnfonnationsteknik.39 kommunikation.Referatfrånett seminariumanordnatav Grundlagsskyddför nyamedier.49 lT-kommissionen,Närings-och handelsdepartementet rådgivareochbeslutsfattare. Folket som ochSElSden1l december1996.

+ Bilaga l och 56 lT-kommissionensrapport6/97.73 Polisensregister.65

Finansdepartementet Utrikesdepartementet lnkomstskattelag. l-lll.del 2 Återkallelseavuppehållstillstånd.67 Byråkratini backspegeln.Femtioåravförändring sex

forvaltningsområden.7 Försvarsdepartementet Flexibelförvaltning.Förändringochverksam- Totalforsvaret ochfrivilligorganisationema hetsanpassningavstatsforvaltningensstruktur.9 uppdrag,stödochersättning.70 - Ansvaretforvalutapolitiken.10

Skatter,miljö ochsysselsättning.l l Socialdepartementet Detsvårasamspelet.Resultatstymingensframväxt Rösterom barnsochungdomarspsykiskahälsa.8 15 ochproblematik. Välfärd i verkligheten Pengarräckerinte.24 - Skatter,tjänsterochsysselsättning. Brister i omsorg +Bilagor.17

enfrågaombemötandeaväldre.51 Granskning granskning. - av Omsorgmedkunskapochinlevelse i Sverigeoch Danmark.18 Denstatligarevisionen enfrågaom bemötande äldre.av 52 Kontroll ReavinstVärdepapper.27 - Att växabland betongochkojor. tjänst.Statstjänstemannens ochroll l demokratins Ettdelbetänkandeombarnsochungdomars offentliga 28 vån etos. uppväxtvillkor i storstädemasutsattaområdenfrån Europeiseringensbetydelseför Europaochstaten. Storstadskommittén.61 statsförvaltning.30 svensk Rosoravbetong. Att läraövergränser.Enstudie OECD:sförvaltningsav En antologitill delbetänkandetAtt växabland politiskasamarbete.33 betongoch kojor frånStorstadskommittén.62 Bekämpande penningtvätt.av 36 En lag om socialforsakringar.72 marknad. Myndigheteller Invandrarei vårdochomsorg Statsforvaltningensolikaverksamhetsformer.38

cn frågaombemötandeaväldre.76 - Arbetsgivarpolitiki staten. Förmånefter inkomst Samordnatinkomstbegrepp ochresultat.48 - Förkompetens for bostadsstödenochnyakvalifikationsreglerfor Avskaffareklamskatten53 rätttill sjukpenninggrundandeinkomst.85 Ministemochmakten.

Hurfungerarministerslyrei praktiken 54 Kommunikationsdepartementet l medborgarnastjänst. Länsstyrelsemasroll itrafik- ochfordonsfrågor.6 Ensamladförvaltningspolitikför 57 staten. lT-problem inför ZOOO-skiftet.Referatochslutsatserfrån Statsskuldspolitiken.66

hearinganordnadavlT-kommissionenden Bosättningsbcgreppet.Skatterättsligareglerför en 18december.lT-kommissionensrapportl/97. l2 75 fysiskapersoner. Digital demokr@ti.EttseminariumomTeknik, inkomstskattelagcn.77 Uppföljningav demokrati ochdelaktighetden8 november1996 Försäkringsmäklare. lagöversynlin av anordnatavFolkomröstningsutrcdningen,lT- Försäkringsmäklarutredningen.79

kommissionenoch Kommunikationsforsknings- Reformeradstabsorganisation.80

beredningen.lT-kommissionensrapport2/97.23 alkohol.tobakoch Punktskattckontrollav

mineraloljzi,m.m.86

Statens 1997

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet SvenskhemmetVoksenåsensforvaltningsfam 59 Den gymnasieskolan för Betal-TV inom SverigesTelevision.60 nya - steg steg.l GrannIands-TVi kabelnät.68 Växai lärande.Förslagtill läroplanfor barnoch unga6-16år. 2

Närings- och handelsdepartementet

Ett teknisktforskningsinstituti Göteborg.37 Besparingari stortochsmått.69 Regionpolitikför helaSverige.13 Att utvecklaindustriforskningsinstituten.15 Jordbruksdepartementet Konkun-enslagen1993-1996.20 EU-fat. Upphandlingför utveckling.88 Svenskmat- 25 Handelnmedskrot ochbegagnadevaror.89 EU:sjordbrukspolitik ochdenglobalalivsmedelsforsörjningen.26

Inrikesdepartementet

Alternativa utvecklingsvagarför EU:s jordbrukspolitik, 50 Bättreinformationomkonsumentpriser.19 gemensamma EU:sjordbrukspolitik, miljön och regional Ungaocharbete.40 utveckling. 74 Politik för unga. Jaktensvillkor utredning vissajaktfrágor. 91 + 2stbilagor. 71 - en om Medelsforvalmingi kommunerochlandsting.78 Arbetsmarknadsdepartementet Allmännyttiga bostadsföretag. + Bilaga.81 Aktivt lönebidrag.Ett effektivarestödför Lika möjligheter.82 arbetshandikappade.5 Personaluthyrning.58 Ändradorganisationfor detstatligaplanabyggoch bostadsväsendet.90 Samhall.Enarbetsmarknadspolitiskåtgärd + Bilagedel.64 Miljödepartementet Om makt ochkön-i spårenavoffentliga organisationersomvandling.83 Förbättradmiljöinformation.4 Kvinnor, mänoch inkomster. Följdlagstiftningtill miljöbalken.32 Övervakning miljön. 34 Jämställdhetoch oberoende.87 av Enhållbarkemikaliepolitik. 84 Kulturdepartementet

lT i kulturenstjänst.14 Statenoch trossamfunden Rättsligreglering Grundlag - Lag omtrossamfund - LagomSvenskakyrkan.41 - Statenoch trossamfunden Begravningsverksamheten.42 Statenochtrossamfunden Denkulturhistorisktvärdefullakyrkliga egendomenoch de kyrkliga arkiven.43 Statenochtrossamfunden Svenskakyrkanspersonal.44 Statenoch trossamfunden Stöd,skatterochfinansiering.45 Statenoch trossamfunden Statlig medverkanvid avgiftsbetalning.46 Statenoch trossamfunden Den kyrkliga egendomen.47 Statenochtrossamfunden.Sammanfattningamaav förslagenfrån de statligautredningarna.55