Levande skärgårdar

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

LEVANDE

SKARGÅRDAR

Betänkande

av Utredningen om förutsättningar för en levande skärgård

SIM

1994:93

Krim

Statens offentliga utredningar I 994z93 .lordbruksdcpartemcntet

Levande

skärgårdar

Betänkande av Utredningen om förutsättningarna för en levande skärgård Stockholm 1994

SOU och ls kan köpas från Fritzcs kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzcs kundtjänst 10647 Stockholm Fax: 08-20 50 2l Felefonz08-690 91 90

Omslagsbhd:CllAl EIlHiRS vllLl-''l) Åstol island village under storm Clouds Bohuslän

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-13728-3 Stockholm 1994 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 27 maj 1993 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruksdepartementet att tillkalla särskild en utredare med uppgift att kartlägga förutsättningarna för levande skärgård en samt bedöma behovet av och föreslå de förändringar som är angelägna för att underlätta bosättning och företagande i skärgårdsområdena. Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 28 juni 1993 landshövdingen Gunnar Björk särskild utredare. som Som experter i utredningen förordnades den 13 oktober 1993 departementssekreteraren Ulrika Bergfors, departementssekreteraren Lena Ellwerth-Stein, departementssekreteraren Erling Kristiansson, projektchefen Björn Kämpe, departementssekreteraren Ann Lemne, kammarrättsassessorn Christina Otto kanslirådet Erik Westman. samt Den 31 januari 1994 förordnades departementssekreteraren Peter Fäldt som expert i utredningen. Till sekreterare i utredningen förordnades den 28 juni 1993 hovrättsassessorn Daniel Samuelson. Till biträdande sekreterare förordnades den 4 oktober utredningssekreteraren Michael ldermark. Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande Levande skärgårdar. Utredningens arbete är i och med detta avslutat.

Stockholm i juni 1994

Gunnar Björk

Daniel Samuelson Michael ldermark

Innehåll

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l Inledning 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.1 Bakgrund 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.2 Utredningsuppdraget 16

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2.1 Direktiven 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.2.2 Utredningsarbetet 18 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2 Skärgård, vad är det 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Sveriges öbefolkning på 1990-talet 25

. . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Länsvis beskrivning öbefolkningen av 28 . . . . . . . . . . . . . 3.3 Ämnesvis beskrivning öbefolkningen av 38 . . . . . . . . . . . .

4 Allmänna utgångspunkter 51

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Fastighetsfrågori skärgården 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Taxeringsvärden och fastighetsskatt 58 5.1.1 . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Taxerings- och fastighetsskattelagstiftningen m.m. 59 . . . . 5.2 Konkurrensen om mark mellan bofasta och utbor 63

. . . . . 5.2.1 Inledning 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Något om fastighetsägandet i skärgårdarna 64 . . . . . . . . . . 5.2.3 Förvärvslagstiftning rörande fastigheter m.m. 66 . . . . . . . 5.3 Naturvården, plan- och byggfrågor i skärgården m.m. 71 . 5.3.1 Inledning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Naturresurslagen 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Naturvård 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.4 Plan- och byggfrågor m.m. 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4 Överväganden

83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Reglerna taxering och beskattning fastigheter om av 83 . . . 5.4.2 Konkurrensen mark om 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Användningen av mark och vatten 89

. . . . . . . . . . . . . . . .

6 Förutsättningar för boende och näringsverksamhet i

skärgården 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Kommunikationer och service i skärgården annan 94 . . . . . 6.1.1 Inledning 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 Trañkförsörjningen m.m. 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.3 Övrig offentlig och kommersiell service 103

. . . . . . . . . . 6.2 Skärgårdsnäringarna 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.2.1 Allmänt om försörjningskällorna 1 15 . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Basnäringarna 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.3 Samhällsstöd m.m. till skärgården 126 . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.1 Inledning 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.3.2 Statliga myndigheter med för skärgården 127 ansvar . . . . . 6.3.3 Nordiskt skärgårdssamarbete 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.4 Landsbygdsstödetmm. 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.4 EU och den svenska skärgården vid ett eventuellt

medlemskap 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.4.1 Inledning 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.4.2 Strukturpolitikens mål 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Något om den finska skärgårdslagen m.m. 147 . . . . . . . . .

6.6 överväganden 149

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.6.1 Kommunikationer och annan service 149 . . . . . . . . . . . . . 6.6.2 Näringarna i skärgården 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.3 Stödet till skärgårdsföretagen 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.4 Skärgårdens möjligheter vid ett eventuellt

EU-medlemskap 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.6.5 Myndigheter med ansvar för skärgården och regleringen

denna 162 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En särskild fråga ejderjakt om våren 167 - . . . . . . . . . . . 7.1 Inledning och bakgrund 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Jägarförbundets förslag att återinföra vårjakten 170 . . . . .

7.3 Överväganden 172

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Bilaga Direktiv

Sammanfattning

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Min uppgift har varit att i nulägesbeskrivning för skärgårdsområen dena beskriva vad som hänt i skärgårdarna sedan år 1975, bedöma att behovet av förändringar underlättar bosättning som och företagande i skärgårdsomrâdena samt att lämna förslag till förändringar som är angelägna i detta avseende varvid utgångspunkten enligt direktiven är att skapa en skärgård så långt möjligt kan verka kraft som som av egen utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndigheterna.

Sveriges öbefolkning på 1990-talet

På öar utan fast landförbindelse längs kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland vid årsskifvar tet 199394 drygt 32 000 folkbokförda. Större delen denpersoner av na öbefolkning, knappt 20 000 bor i Göteborgs och Bohus personer, län. I Stockholms län är 7 500 bosatta på ca personer öar utan fast landförbindelse. De båda storstadslänen står därmed för 84 % av öbefolkningen i riket. I övriga län med bofast befolkning fast öar utan landförbindelse varierar antalet från några få individer upp till knappt l 000 öbor. Öarna har under åren 1991-1993 som helhet haft

en positiv befolkningsutveckling. Öbefolkningen har under perioden

ökat med 8 %. Den största ökningen uppvisar öarna i Stockholms län med 14 % och öarna i Uppsala län med ll %. I Göteborgs och Bohus län har befolkningen öarna ökat med 6 %. I andra län har befolkningsökningen varit mindre och längs norrlandskusten och Södermanlands öar har den tvärtom minskat något. Även åldersmässigt hävdar sig öbefolkningen väl helhet. År som 1990 var öbefolkningens medelålder 40 medan den för hela riket var 39 år. Medelålder för öarnas glesbygdsbefolkningen däremot var betydligt högre, 43 år. De län med inte helt obetydlig en öbefolkning som hade hög medelålder bland öborna framförallt Kalmar, Örevar bro och Norrbottens län med 48 år.

Sammanfattning

Av den förvärvsarbetande öbefolkningen åe 1990 var 6 % verksaminom areella näringar och 25 % inom tillverkning, medan 64 % ma ägnade sig tjänstesektorn. Det förekom dock betydande variationer mellan de olika skärgårdslänen. I fyra län dominerade de areella näringarna. I Kalmar län 53 % verksamma inom jordbruk, skogsvar bruk eller fiske. I Östergötlands län motsvarande andel 41 %, i var Norrbottens län 40 % och i Örebro län 37 %. I Göteborgs och Bohus län och Stockholms län var andelen verksamma inom dessa näringar endast 3 resp. 6 %. Öbefolkningens förvärvsfrekvens låg år 1990 samma nivå som för rikets befolkning. När det gäller öbefolkningen var dock männens förvärvsfrekvens något högre och kvinnornas något lägre vid en jämförelse med rikets kvinnor. Om och glesbygdsförmän resp. tätortshållandena beaktas bortfaller dock denna skillnad. Kvinnornas förvärvsfrekvens särskilt låg i Kalmar län, 56 %, och i Västernorrvar lands och Västerbottens län, ca 60 %. När det gäller utbildningsnivån det år 1990 inte några större var skillnader mellan öbefolkningen och riket som helhet. Andelen permellan 16-64 med eftergymnasial utbildning var bland Öbesoner folkningen 17 % och i riket 19 %. Den största andelen välutbildade fanns i storstadslänen.

Mina överväganden Fastighetsfrågor i skärgården Boendekostnaderna varierar med hänsyn till ett flertal olika fakto- prisnivån orten, ränteläget, beskattning, m.m. Fastighetsberer: skattningen har i detta sammanhang lyfts fram som ett av de största problemen i skärgårdarna. Fastighetsbeskattningen är emellertid

inte enbart ett skärgårdsproblem. Ändringar i reglerna om taxe-

ring och beskattning fastigheter enbart för skärgårdarnas fastigav hetsägare skapar svårigheter och är således inte någon lämplig metod att komma till rätta med de bofastas kostnadsläge.

Möjligheterna att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelser i skärgårdarna är begränsad. Ett eventuellt EU-medlemskap kan förväntas leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Även konkurrensen mellan olika intressen är utom

Sammanfattning

talad i skärgårdarna så är den inte unik. Det bör därför finnas anledning att allmänt, och inte bara beträffande skärgårdsområdena,

se över formerna för hur permanentboende och sysselsättning kan främjas i framtiden i trakter där prisnivån är hög grund av utboendes svenska och utländska efterfrågan fastigheter. - -

När skärgårdsnaturen skall skyddas bildande exempelvis - genom av naturreservat och nationalparken så bör det ske med beaktande av de bofastas oro för sina framtida utkomstmöjligheter. De naturvårdsansvariga myndigheternas bör därför förtydligas det ansvar när gäller uppgiften att klarlägga de konsekvenser avsättningen som av ett område för naturvårdsändamål får för det fortsatta näringslivet och för markanvändningen i stort.

Vårens beslut av riksdagen att strandskyddet också skall främja - goda livsvillkor för växter och djur och ställningstagande i fråga om strandskyddet i områden riksintresse torde inte påverka de av ansvariga myndigheternas möjligheter att även i fortsättningen hänta syn till angelägna lokala behov vid arbetet med strandskyddsfrå-

gor.

Öarna och dess befolkning bör i den kommunala planeringen be- handlas utifrån sina förutsättningar och behov när det gäller möjligheterna till boende och sysselsättning. Berörda myndigheter bör härvid se över sin tillämpning naturresurslagens bestämmelser av rörande skärgårdsområden, i sin helhet är riksintresse, så som av att fortsatt permanentboende och sysselsättning främjas också på glest befolkade öar som annars hotas avfolkning. av

De militära skyddsområdena utgör begränsande faktor i vissa - en skärgårdsområden, främst för möjligheterna till turistverksamhet. Inför en samlad omprövning försvarets behov skyddsområav av den bör frågan om möjligheterna till bosättning och sysselsättning i skärgården ges prioritet. Frågan bör därför inför tas upp nästa försvarsbeslut.

Förutsättningar för boende och näringsverksamhet i skärgården

Befolkningen på skärgårdens öar utan fast landförbindelse lever i många avseenden under samma förhållanden befolkningen i som

lO Sammanfattning

andra delar av landets gles- eller landsbygder. Det finns dock skärgårdsspecifika förhållanden som gör att befolkningen dessa öar är särskilt beroende av samhällets insatser i fråga om infrastruktur och andra åtgärder. Öar utan fast landförbindelse bör därför genomgående särskilt prioriterade områden när frågor om ses som trafikförsörjning, post, tele och annan offentlig eller kommersiell service behandlas. Möjligheterna att tillgodose detta torde redan i dag finnas inom för de beslut som fattats och avtal som träframen fats tillgången sådan service i glesbebodda delar av landet om under förutsättning att den lokala och regionala tillämpningen sker i överensstämmelse med de uppställda målen. Vägverket bör dock få i uppdrag att se över de kriterier verket tillämpar vid ställningstaganden till frågor allmänna vägar eller bidrag till enskilda väom dels öar, dels till förbindelser mellan fastlandet och öarna. gar

Skärgårdskommunernas eventuella merkostnader olika områden till följd förhållandena i skärgårdarna, vilka är svåra att påverav ka utan att motverka ett allmänt intresse av bosättning, sysselsättning och rekreation i dessa områden bör behandlas inom ramen för statsbidrags- och skatteutjämningssystemet.

Enbart satsningar på infrastruktur är inte tillräckligt för att säker- ställa skärgårdsbefolkningens förutsättningar för konkurrenskraftig näringsverksamhet. Olika former samhällsinsatser i övrigt av behövs även i fortsättningen. Öar utan fast landförbindelse bör mot denna bakgrund alltid ingå i områden som omfattas av det nya landsbygdsstödet. De öar saknar färjetrafik bör härvid ses som glesbygdsområden och berättigas till den högsta stödnivån. Visom dare är det naturligt att öarna utan fast landförbindelse föreslås 5b-områden vid ett eventuellt svenskt EU-medlemskap. som

Det nuvarande myndighetsansvaret för skärgården som i dag i hu- vudsak åvilar länsstyrelserna och på central nivå Glesbygds- - myndigheten bör bestå. Härutöver ankommer det givetvis även på övriga offentliga att inom sina verksamhetsområden beakta organ skärgårdens förhållanden på ett konkret sätt. För att ge möjlighet till dialog riksnivå mellan myndigheterna och Skärgårdarnas en bofasta befolkning i för skärgården väsentliga frågor bör det så- är vanligt i skärgårdslänen inrättas ett forum för skärgårdssom frågorskärgårdsråd med deltagare från centrala myndigheter

Sammanfattning l l

samt representanter för skärgårdsbor, regionala myndigheter och kommuner från olika kuststräckor och insjöarna. Det bör ankom-

ma på Glesbygdsmyndigheten att ansvara för denna verksamhet.

Begreppet skärgård är inte entydigt och användningen begrep- - av pet leder därför till avgränsningssvårigheter. I regleringssammanhang bör därför målet för en samhällsåtgärd i stället utpekas mer tydligt; exempelvis öar med bofast befolkning, öar fast landutan förbindelse eller öar utan färja. Av bl.a. denna anledning bör man även avstå från att behandla skärgårdsfrågor i särskild övergrien pande skärgårdslagstiftning.

En särskild fråga ejderjakt våren - om Vårjakt på ejder är del skärgårdens kultur. Det råder en av i huvudsak enighet om att en begränsad vårjakt efter ejder inte skulle vålla några problem ur beståndssynpunkt. Det bör så vara en strävan att, långt det är möjligt med hänsyn till väsentliga allmänna intressen, tillgodose önskemål av detta slag. Avgörande för vårjakt efter ejder om kan tillåtas är dock det kan ske inom om ramen för Sveriges intemationella åtaganden på naturvårdsområdet. m.m.

SOU l 994193 Kapitel I l3

l Inledning

l l Bakgrund

. Skärgården behandlades riksdag och regering år 1975 prop.l975 av 76:88, bet. l97576:JoU34. rskr. 1975762256. Inom regeringskansliet hade då sedan år 1974 en arbetsgrupp arbetat med uppgift pröatt va vilka åtgärder staten kunde vidta för att förbättra villkoren för den bofasta befolkningen i skärgårdarna. I ingick gruppen representanter för statsrådsberedningen, kommunikati0ns-, finans-, jordbruks-, handels-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementet. Arbetsgruppen hade tillsatts bl.a. med anledning av en skrivelse till regeringen från länsstyrelsen i Stockholms län med förslag till bl.a. statliga åtgärder för i att första hand komma till rätta med den negativa befolkningsutvecklingen i Stockholms skärgård. Med skärgård avsågs i propositionen öar utan fast landförbindelse som hade fast bosatt befolkning, dock inte Gotlands län. Vid denna tid fanns det drygt 300 öar utan fast landförbindelse men med bofast befolkning. Den sammanlagda öbefolkningen uppgick till ca 24 000 personer. De största skärgårdsområdena fanns inom Göte-

borgs och Bohus län samt Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Ble-

kinge län. Därutöver fanns enstaka öar med bofast befolkning främst efter norrlandskusten, i Öresund, Mälaren, Hjälmaren Vänern och Vättern. l Göteborgs och Bohus län bodde ett nittiotal öar omkring l6 500 personer. Antalet bofasta hade där ökat med l 000 personer sedan år 1965, en ökning som var koncentrerad till vissa större öar. Flertalet övriga öar hade haft en stark befolkningsminskning. I Stockholms skärgård var ett hundratal öar bebodda. Den sammanlagda be-

folkningen där uppgick till 3 200 Skärgården i Östergöt-

personer. lands och Kalmar län hade omkring l 000 invånare 65 öar. I ca Blekinge bodde drygt 700 15 öar. personer Den totala skärgårdsbefolkningen hade successivt minskat under en lång följd år. Flertalet öar hade haft kraftig minskning av en medan vissa hade uppvisat en förhållandevis stabil folkmängd, i några fall till

l4 Kapitel l

och med folkökning. Det var de mest tätbefolkade öarna som hade en klarat sig bäst. Medelåldern var hög. Jordbruk och fiske de viktiga näringsgrenarnä för befolkningvar Fisket betydde mest västkusten och i de sydliga skärgårdsomrfien. dena medan jordbruket var mer omfattande ostkusten. Med undantag för Göteborgs och Bohus läns skärgård där konservindustrin hade stor betydelse för sysselsättningen var det ovanligt med industrier öarna. Även samfärdsel och olika former av tjänster gav arbetstillfällen. Mångsyssleri vanligt. En omfattande arbetspendling förekom var från de låg kusten. Andelen förvärvsarbetande i skäröar som närmast gården lägre än fastlandet, särskilt bland kvinnor. var I Göteborgs och Bohus län huvudnäringen sedan gammalt fiske. var Det hade dock minskat kraftigt under senare år. Förutom fisket dominerades arbetsmarknaden i skärgården konservindustrier, småbåtsav och tjänsteverksamhet inriktad sektorn turism och fritid. varv l Stockholms län hade de traditionella näringarna varit jordbruk, fiske och sjöfart. Andelen verksamma i dessa näringar hade dock minskat och tjänsteverksamhet i olika former som ökat i takt ersatts av med den tilltagande fritidsaktiviteten i skärgården. Dessa nya tjänster hade dock inte ökat i takt med minskningen inom de traditionella näringarna. Även byggnadsverksamhet och småindustri gav viss sysselsätt-

ning.

I Östergötlands, Kalmar och Blekinge läns skärgårdar svarade fiske

och jordbruk för betydande del av sysselsättningen. En stor del av en skärgårdsbefolkningen pendlade till förvärvsarbete fastlandet. Som exempel verksamheter vanliga bland Skärgårdssom var jordbruk, trädgårdsodling, skogsbruk, fiske. stuguthyrföretag angavs ning, varvsrörelse, tillsynsuppgifter och andra servicearbeten. Det konstaterades dock sysselsättningen inte kunde bygga enbart desatt näringar. Det därför nödvändigt att för skärgårdens utveckling sa var förstärkt stöd till företag i skärgården. ge I 1975 års proposition föreslogs att stöd till skärgårdsföretag bl.a. skulle innefatta kreditgarantier för skärgårdsföretagens lån samt statsbidrag till sådana företag. Vidare skulle stöd utgå till båttrafik i skärgården. Regeringens förslag avsåg en skärgård avgränsad till öar utan fast landförbindelse efter riksdagsbehandlingen kom även andra men områden att medräknas.

Kapitel 1

Det år 1976 införda skärgårdsstödet kom från år 1979 ingå i det att allmänna glesbygdsstöd kunde lämnas till sysselsättningsfrämjansom de åtgärder vid företag i glesbygder, kommersiell service i glesbygder, intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbygder eller samhällelig service i sådana bygder. Dessa insatser för skärgården

och ett ökat intresse för boende och friluftsliv i skärgårdarna ha anses bidragit till att utvecklingen blev positiv under åren därefter med bl.a. ökande befolkning. På öar utan fast landförbindelse beräknades skärgårdsbefolkningen

under 1980-talet uppgå till ca 25 000. Enligt den vidare avgränsningen som också som regel sammanföll med området berätti- - som var gat till glesbygdsstöd bodde 40 000 människor i skärgården. - ca I en rapport om nuläget i skärgårdarna år 1986, Skärgårdarna en del av Sveriges glesbygder, Rapport nuläget i skärgårdsområdena om och samhällets stödinsatser, utgiven av Stockholms läns landsting och Glesbygdsdelegationen, konstaterades som en sammanfattande bedömning att det akuta hotet ett sammanbrott i skärgården avvärjt om var men att de allra senaste årens utveckling inte hade varit lika positiv som l970-talets. Det ansågs fortfarande finnas behov aktiv skärav en gårdspolitik. Utvecklingen hade varit positiv mest större öar med goda kommunikationer där betydande arbetspendling till näraliggen ande orter hade medfört att befolkningen stabiliserats. Mindre öar och öar med dåliga kommunikationer dock fortfarande var akut hotade. Skärgårdslänen redovisade ett flertal kvarstående problem: jordbrukets strukturomvandling, kvinnornas förvärvssituation, den höga andelen äldre, intressemotsättningar, otillräckligt med mark, brist på bostäder, vinterkommunikationerna, offentliga besparingar och indragna tjänster, otillräckligt glesbygdsstöd. Enligt den ovan nämnda rapporten arbetade vissa län utifrån skärgårdsprogram som de utarbetat under 1970-talet och början av 1980talet medan andra län saknade sådana och i stället räknade program skärgården särskilt prioriterad del sina glesbygder. som en av I alla län skedde de huvudsakliga insatserna för skärgården via glesbygdsstödet. De sektorer fick stöd i skärgårdsområdena kommunikasom var tioner, offentlig och privat service, näringsliv, lokala intresseförening-

ar och transporter. I flertalet län hade också inrättats särskilda skärgårdsråd eller liknande organ.

16 Kapitel 1

I Skärgård med bärkraft, underlag och idéer för en ny skärgårdspolitik, Glesbygdsdelegationens skriftserie nr 15 1989, upprepades i huvudsak samma problembeskrivning som år 1986. Vidare uttalas bl.a. att målet att upprätthålla en levande skärgård borde kompletteras med målet att skapa en skärgård med bärkraft och sikt avveckla behovet av stöd till verksamhet i skärgården. Resurserna borde därför föras över från livsuppehållande insatser till byggande av en god infrastruktur som måste ges lokal prägel. Helhetslösningar och kraftsamling av olika organ och bosatta måste prioriteras. Skärgårdsborna måste få makt och incitament att påverka sin egen utveckling och att utveckla organ för självstyrelse i skärgården inom lokalt viktiga områden. Det framfördes vidare att skärgårdsborna ofta ger uttryck för att de är snärjda av krångel, skatter, godtycke och skärgårdsromantik. Konkurrensen om mark och vatten och bostäder samt miljöproblemen ansågs ha en psykologisk effekt som hämmar utvecklingen och påverkar etableringskostnaderna. Under åren som gått sedan år 1975 har skärgårdsfrågorna riksplanet hållits aktuella genom bl.a. återkommande riksdagsmotioner. Som exempel ämnesområden där skärgårdarna detta sätt aktualiserats på senare år kan nämnas basnäringarnas förutsättningar, framför allt fisket men även exempelvis skärgårdsjordbrukares möjligheter, transporter i skärgården, tillgång på service i form av post, tele, skola, barn- och äldreomsorg, kommunernas kostnader för fritidsboende och turister, frågor om regionalpolitiskt stöd, strandskyddsregler, taxering och beskattning av fastigheter m.m.

1.2 Utredningsuppdraget

1.2.1 Direktiven Enligt direktiven Dir. 1993:62, vilka i sin helhet bifogas betänkandet som bilaga, finns det en rad problem i skärgården. Olika intressen ställs mot varandra i t.ex. planfrågor, bevarandefrågor, kommersiell service, transporter, utbildning och näringsverksamhet. Vidare omnämns att hela Sverigeskall leva och att förhållandena för små och nya företag skall förbättras genom ett företagsvänligt klimat, inte genom nya bidrag eller särbestämmelser. Det påpekas också i direktiven att hänsynen till de regionalpolitiska målen skall komma till uttryck i

SOU l 994193 Kapitel I

sektorsmålen olika områden. Det påpekas slutligen att bl.a. EGett medlemskap kan komma att påverka förhållandena i skärgården. Utredaren skall enligt direktiven i nulägesbeskrivning för de en skilda skärgårdsområdena redovisa befolknings-, bosättnings och sysselsättaingsutvecklingen i skärgården sedan år 1975 utvecklingen av fastighetsindelningen och ägarstruktur, behandlingen skärgårav dens utveckling i den kommunala översiktsplaneringen, inkomstkällor och inkomstutveckling, transporter och annan service, förändringar i administrativa regleringar och utvecklingen det statliga stödet och av annat stöd. Nulägesbeskrivningen skall även inkludera kartläggning en av det nordiska samarbetet. Utredningen skall vidare bedöma behovet förändringar av som underlättar bosättning och företagande i skärgården och lämna förslag till förändringar som är angelägna i detta avseende. Det dessanges utom att utgångspunkten för arbetet måste att skapa skärgård vara en som så långt som möjligt kan verka kraft bidrag eller av egen utan andra särskilda ingripanden från myndigheterna. Enligt direktiven bör utgångspunkten att basen för sysselsättvara ning och service i skärgården även i fortsättningen kommer att vara fiske, jordbruk och skogsbruk men att det för att skall nå posiman en tiv utveckling i större utsträckning måste skapas och utvecklas kompletterande sysselsättnings- och utkomstmöjligheter. I sammanhanget bör belysas hur bildandet av naturreservat har påverkat de långsiktiga möjligheterna till utkomst och service för de bofasta. Enligt direktiven bör bl.a. frågor kan försvåra positiv som anses en utveckling av skärgården bli föremål för överväganden, exempelvis att utboägande och samägande i vissa fall anses försvåra ett aktivt brukande av fastigheter, och att höga fastighetspriser inte speglar som utkomstmöjlighetema leder till höga taxeringsvärden och därmed också ökad skattebelastning samt motverkar kontinuiteten i den fasta bosättningen. I direktiven konstateras vidare att det i det kommunala planarbetet i större utsträckning bör skapas förutsättningar för näringsverksamhet och bofast befolkning. Frågan hur behovet service skall om av kunna tillgodoses bör bedömas bl.a. i fråga trafikförsörjningen. om Det uttalas också att det i sammanhanget måste uppmärksammas det omfattande fritidsboendet, turismen och friluftslivet både ställer som krav säsongsmässig service och stärker förutsättningarna för de fastboendes service. Olika administrativa regleringars påverkan på

18 Kapitel l

förutsättningarna för en levande skärgård bör granskas. Som exempel nämns planlagstiftning, jordförvärvslagstiftning och skattelagstiftning. En bedömning bör också göras angående hur ytterligare avreglering ar och förenklingar kan göras. Arbetet skall ske med utgångspunkt från ett ökat ansvarstagande för skärgårdsbefolkningen inom ramen för den övergripande nationella politiken skilda sektorsområden.

1.2.2 Utredningsarbetet Utredningsarbetet påbörjades hösten 1993. Arbetet har bl.a. bestått i att samla material om och synpunkter förhållandena i skärgårdarna. I detta syfte har Statistiska Centralbyrån anlitats för att bearbeta och analysera statistiskt material förom hållandena öar utan fast landförbindelse belägna vid kusterna och i de fem stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vidare har bl.a. länsstyrelser, landsting m. fl. bistått med uppgifter som belyser skärgårdsförhållandena. I enkätform har utredningen även inhämtat upplysningar om kustkommunernas syn på förhållandena i sina skärgårdsområden. Till utredningen har från regeringen överlämnats framställningar från myndigheter och organisationer. Utredningen har också mottagit skrivelser från organisationer och enskilda personer. Utredningen har under vintern företagit studiebesök i skärgårdsom-

råden i Stockholms, Östergötlands, Blekinge och Göteborgs och B0-

hus län. Under dessa studieresor har utredningen sammanträffat med företrädare för länsstyrelser och andra statliga myndigheter, kommuorganisationer och enskilda. Vidare har Åland och Åbolands skärner, gård besökts av företrädare för utredningen under en studieresa arrangerad av Nordiska Ministerrådets Skärgårdssamarbete i Stockholms, Ålands och Åbolands skärgårdar. Även i andra sammanhang har utredningen träffat företrädare för länsstyrelser samt andra myndigheter och organisationer, bl.a vid flera tillfällen Skärgårdarnas Riksförbund SRF. Förbundet är en sammanslutning av kust- och skärgårdsföreningar vars syfte är att representera den bofasta befolkningens intressen. SRF har medlemsföreningar från västkusten, sydkusten, ostkusten och i viss utsträckning norrlandskusten och insjöarna. Bland medlemsföreningarna märks bl.a. Bohusläns Skärgårdsråd, Blekinge Kust- och skärgårdsförening,

Kapitel 1

Tjust Skärgårdsförening, Södermanlands skärgårdsförening och Skärgårdens Intresseföreningars Kontaktorganisation SIKO. Norrlandskusten är representerad genom Söderhamns Skärgårdsförening. Samråd har vidare skett med andra utredningar. Utredningens exparter har också aktivt tillfört utredningen värdefulla synpunkter.

Kapitel 2 21

2 Skärgård, vad är det

Det förekommer säkert varierande uppfattningar vad om som menas med skärgård. Det finns därför anledning att inledningsvis beröra vad begreppet skärgård står för i olika sammanhang. Nationalencyklopedien har inte nått fram till skärgård ännu. Ledning får därför sökas i äldre uppslagsverk. l Nordisk Familjebok beskrivs skärgård som en samling af mängd större och smärre öar, en holmar och skär jämte mellanliggande eller mindre grunduppmer fyllt vatten. Yttersta delen af skärgård kallas hafsbandet. Bland en

Sveriges skärgårdar äro Stockholms och Östergötlands de rikast utbildade och mest typiska. Därnäst komma Öregrunds, Bohusläns, Ble-

kinge, Smålands och öfre Norrlands. Ännu omfångsrika och hopmer gyttrade äro Ålands och Åbo skärgårdar.

I Bra böckers lexikon ges skärgård betydelsen område med talrika öar, holmar och skär. Kusttypen kallas skärgårdskust och är karaktäristisk för Sverige och Finland. Samma lexikon beskriver kust som övergångsområdet mellan land och hav eller större insjö. Den sträcker sig inåt landet så långt som havets inflytande är direkt märkbart och utgör därigenom ett vidare område än det betecknas som som strand. Om öar avsnörts från land talar skärgårdskust. man om Enligt Svenska akademiens ordlista slutligen är skärgård detsamma som samling av öar o. skär vid kust. Skärgård och kust är således inte begrepp. Kust kan synonyma omfatta skärgård inte tvärt Inte heller enstaka öar är skärgård, men om. språkligt sett. Den som är bosatt en sådan ö är öbo inte skärmen gårdsbo. I prop. l97576:88 avsågs med skärgård ö eller öar har fast som en bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. I skärgårdsbegreppet inkluderades även friliggande öar utom Gotlands län. Under riksdagsbehandlingen propositionen riktades kritik av mot denna avgränsning i flera motioner bet. 197576:JoU34. Man ville bl.a. att även vissa öar med fast landförbindelse och delar fastlanav det som ligger i nära anslutning till öar och har liknande som pro-

22 Kapitel 2 sou 1994:93

blem skulle inkluderas i det stödberättigade området. Flera utskott yttrade sig i frågan. Trafikutskottet ansåg att i vad avsåg trafiksektorn kunde förslaget godtas. Civilutskottet ansåg att när det gällde boende-, plan- och markfrågor fanns det inte något behov av en definition eftersom det ligger i sakens natur att vid översiktliga bedömningar i plansammanhang bedömningsområdet får avgränsas från fall till fall och att därvid de naturliga sambanden ofta leder till att som en enhet behandlas ett kusteller strandområde som innefattar såväl fastlandsdel öar eller som skärgårdar i traditionell mening. lnrikesutskottet ansåg beträffande det regionalpolitiska stödet att det knappast finns behov av att absolut avgränsa ett särskilt stödberättigat skärgårdsområde. Regionalpolitiskt stöd utgår efter individuell prövning av olika projekt. Beträffande skärgårdsområdena kan problemen generellt sett antas vara större öar utan fast landförbindelse och det ter sig därför naturligt att primärt inrikta åtgärder sådana områden. Detta utesluter emellertid inte att stöd även bör kunna ges till företag som är belägna vissa öar med fast landförbindelse och i sådana kustnära fastlandsområden som ovan nämnts, under förutsättning att det föreligger samma skäl för regionalpolitiskt stöd för som öar utan fast landförbindelse. Jordbruksutskottet yttrade att även om den i propositionen förordade definitionen i flertalet fall innebär en ändamålsenlig avgränsning av området för nu förevarande stödåtgärder finns otvivelaktigt fall där en viss flexibilitet i gränsdragningen framstår som motiverad. Jordbruksutskottet anslöt sig därefter till inrikesutskottets bedömning av hur stödområdet och därmed skärgården bör avgränsas Riksdagsbehandlingen medförde således att begreppet skärgård fick en vidare innebörd än den regeringen avsett. I rapporten år 1986 Skärgårdama en del av Sveriges glesbygder som berörts i kap. l uttalas: Begreppet skärgård är inte alltid entydigt. En snäv avgränsning brukar dras vid bebodda öar som saknar fast landförbindelse. I många regioner inräknas dock även öar med broförbindelse och kustsamhällen med skärgårdskaraktär. I glesbygdsdelegationens rapport år 1989 Skärgård med bärkraft är formuleringen i huvudsak densamma men något mer precis, nämligen att öarna även skulle vara bebodda året om.

Kapitel 2 23

Vid definitionen av begreppet glesbygd förekommer skärgård. Enligt förordningen 1990:643 om glesbygdsstöd kan stöd i mån tillav gång på medel lämnas för att främja sysselsättning och service i glesbygd. I l § andra stycket uttalas att med glesbygd enligt förordningen avses stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och andra liknande områden. Det ankommer länsstyrelsen meddela närmare att föreskrifter om vilka områden är att hänföra till glesbygd. som Vissa länsstyrelser har nöjt sig med öar utan fast landförbindelse medan andra även inräknar andra områden. Vidare har i bland man valt att använda sig av trappsteg i den tillämpade stödnivån med hänsyn till om öar har eller saknar landförbindelse. I del fall räknas en inte heller alla länens öar som saknar fast landförbindelse till gles-

bygd. Ett exempel länens avgränsning skärgård är Östergötland

av som delar upp skärgårdsbegreppet i fastland, innermellanskärgård och ytterskärgård i begreppet skärgård. I länet bor 300 skärgårdsbor öar utan fast landförbindelse, 300 öar med fast landförbindelse samt 2 400 på fastlandet enligt länsstyrelsens avgränsning. Av intresse kan det även vara att notera att Skärgårdarnas Riksförbund i sina stadgar antagna 1984 uttalar att till medlem i SRF kan antagas kust- och skärgårdsförening, är politiskt och fackligt obunsom den, som är ideell i sin verksamhet och i vidaste mening arbetar för den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningens möjligheter, att under tidsenliga förhållanden leva kvar i sin hembygd. I årets regionalpolitiska proposition prop.l99394:l40, Bygder och regioner i utveckling omnämns skärgården som en speciell typ av landsbygdsområden. Det finns storstadsnära skärgård med vissa förutsättningar och problem liksom t.ex. små öar utmed Norrlandskusten med andra förutsättningar. Förhållandena är också olika för öar med resp. utan fast landförbindelse. Ytterligare skillnader kan lyftas fram men från stödsynpunkt är det väsentliga att länsstyrelserna vid avgränsningen av glesbygds- och landsbygdsområdena väger in de speciella lokala förutsättningarna i varje skärgårdsområde. Vad gäller övriga glesbygds- och landsbygdsutvecklande åtgärder bör de i huvudsak vara tillämpliga även i skärgårdsområdena. I vissa avseenden har dock skärgården en speciell situation. Som jämförelse kan nämnas att den finska lagen främjande om av skärgårdens utveckling i den lydelse gäller från årsskiftet som

24 Kapitel 2

199394 definierar skärgård enligt följande Till skärgård höra anses sådana öar i havsområdet och i insjövattendragen saknar fast som vägförbindelse samt andra öar och områden fastlandet vilka i övrigt i fråga om sina förhållanden kan jämföras med skärgården. Denna definition utgår från att den typiska skärgården är öar utan fast landförbindelse med vilka andra områdens förhållanden får jämföras. Lagen innehåller även begrepp som skärgårdskommun och skärgårdsområde. Med skärgårdskommun avses de kommuner i vilka skärgårdsförhållandena utgör ett väsentligt hinder för kommunens utveckling. Om det finns synnerliga skäl kan stadgandena om skärgårdskommun tilllämpas även skärgårdsdel av annan kommun. I det följande kommer skärgården i likhet med i propositionen år 1975 att huvudsakligen behandlas med utgångspunkt från förhållandena på öarna utan fast landförbindelse. Gotlands län har liksom år nu 1975 utelämnats. Det är naturligt att detta län uppmärksammas i särskild ordning.

Kapitel 3

3 Sveriges öbefolkning på 1990-talet

3.1 Inledning

Något om avgränsningen öarna och det statistiska materialet av Utredningen har låtit avgränsa skärgårdsområden och enskilda öar längs kusterna och i de fem största sjöarna för att skapa underlag för en beskrivning Sveriges öbefolkning på öar fast landförbinav utan delse. Broar räknas i detta sammanhang som fast landförbindelse. En förutsättning för att skall ingå i öbefolkningen denne en person är att är folkbokförd på en ö ingår i det avgränsade området. Gotlands som län ingår däremot inte i det avgränsade området. Avgränsningsarbetet, statistikframställningen och del analysarbetet har utförts en av av Statistiska centralbyrån SCB. Arbetet med att avgränsa skärgårdsområdet har genomförts med hjälp av Mapinfo, som är ett PC-baserat geografiskt informationssystem GIS. Avgränsningen har utförts skärmdigitalisering genom med hjälp av inlagda koordinater för kustregionema och översiktliga uppgifter om kustlinjer. Själva avgränsningen har baserats fastighetskoordinaterna från i huvudsak år 1990, vilka levererats från Centralnämnden för fastighetsdata CFD. Blekinge län blev koordinatsatt först år 1992. Då förändringarna i fastighetsbeståndet små i det var aktuella skärgårdsområdet mellan åren 1990 och 1992 har detta bedömts vara försumbart. I de fall fastigheter har varit delade mellan fastland och öar räknas de med i undersökningsområdet endast om fastighetens mittpunktskoordinat eller i vissa fall byggnadskoordinat ligger på ön i fråga. De skillnader som i det följande finns mellan lokala och regionala bedömningar förekomsten öbefolkning och resultatet från av av avgränsningen kan till viss del förklaras dessa tekniska förutsättningav ar. En annan viktig orsak är skillnader i aktualitet t.ex. att berörda personer flyttat från ön men ännu inte har registrerats avflyttade som eller att personer har skrivit sig ön utan att myndigheterna har uppmärksammat förändringen. Efter avgränsningen av öområdet har utsökning samtliga fasen av tigheter som ingår i områdena genomförts. Därmed har ett geogra-

26 Kapitel 3

fiskt digitalt skärgårdsregister skapats det är möjligt att knyta till som olika statistikregister. Villkoret för att kunna redovisa statistik för de avgränsade skärgårdsomrâdena är att aktuella statistikregister antinginnehåller eller fastighetsbeteckning. Den statistik en personnummer har använts i analysen har producerats med den beskrivna teknisom ken. Det är möjligt att om några år göra om statistikbearbetningen för att följa exempelvis befolknings- och sysselsättningsutvecklingen för hela eller delar det avgränsade skärgårdsområdet. av Det digitala skärgårdsregistret har sambearbetats med flera av SCB:s centrala statistikregister. De register som använts är Registret över totalbefolkningen 1992-12-31 och 1993-12-31, Folk- och bostadsräkningen 1990, Inkomst- och förmögenhetsregistret 1990 och Fastighetsregistret 1990. Vissa frågor rörande öarnas fastigheter behandlas översiktligt i kap.

Översiktlig beskrivning skärgården av skärgårdar och enskilda öar finns längs större delen av Sveriges kust. Vid mitten 1970-talet fanns bofast befolkning på drygt 300 öar av längs den svenska kusten. Sammanlagt 24 000 personer bodde då öarna. Befolkningsmässigt skärgården i Göteborgs och Bohus län var störst med 16 500 bosatta på ett 90-tal öar. I Stockholms personer skärgård ett 100-tal öar bebodda med totalt ca 3 200 invånare. var

Skärgårdsöama i Östergötlands och Kalmar län hade ett 1000-tal in-

vånare. I Blekingeskärgården fanns det ca 700 invånare på 15 öar. jämförelse med förhållandena år 1975 har antalet bebodda Vid en öar minskat i vissa skärgårdar. Så är fallet i bl.a. Göteborgs och Bohus län och Blekinge län. Utefter andra delar av kusten, t.ex. i Stockholms skärgård, förekommer inte denna tillbakagång i antalet bebodda öar. Sedan år 1975 har ett tiotal öar fått fast landförbindelse. Enligt uppgifter inhämtade från länsstyrelserna och kustkommunerna finns det i dag ändå uppskattningsvis 300 kustöar som har bofast befolkning ca året Om hänsyn tas till de broar byggts skulle därmed anrunt. som talet bebodda öar i dag ungefär detsamma som år 1975. vara Göteborgs och Bohus län har en omfattande skärgård. Totalt uppgår öbefolkningen i Göteborgs och Bohus län till 19 500 invånare varstörre delen är bosatta i de södra delarna. Längs den södra delen av

Kapitel 3 27

av västkusten, dvs. söder om Göteborg fortsätter begränsad skären gård i norra Halland. Längre söderut finns det däremot få öar. Ett av undantagen är Ven i Öresund. Där bor 350 personer. l Blekinge återkommer en regelrätt skärgård med öbefolkning 750 en personer. I Kalmar län börjar den skärgårdskust fortsätter till och med som

Upplandskusten. Öbefolkningen längs götalandsdelen,

dvs. i ovan

nämnda län och Östergötlands län uppgår till 630

ca personer. Kustlänen i Svealand har befolkade öar både längs kusten och i Mälaren. Befolkningen kustöarna i Södermanlands, Stockholms och Uppsala län uppgår totalt till ca 7 700 personer. Längs norrlandskusten finns det öbefolkning framför allt några större öar längs kusten i Västernorrlands och Västerbottens län. Även längs Norrbottens kustland finns ett mindre antal öar med bofast be-

folkning. Öbefolkningen längs norrlandskusten

uppgår totalt till 500 personer. 1 de fem största sjöarna finns det öbefolkning exempelvis på Visingsö i Vättern, som har knappt 800 invånare, Torsö i Vänern med drygt 550, Vinön i Hjälmaren med 140, Adelsö i Mälaren med 650 och Norderö i Storsjön med 140 invånare. Totalt uppgår öbefolkningen i dessa fem sjöar till 2 500 personer. Förutom i de fem stora sjöarna finns det även bebodda öar i mindre sjöar. Ett exempel på detta är lvön i Ivösjön i Kristianstads län. De två storstadslänen har antalsmässigt den största öbefolkningen

och en relativt låg medelålder bland öborna. Övriga delar kusten

av har med några undantag betydligt äldre befolkning. en lnsjölåinen har en varierande medelålder. Jämtlands och Skaraborgs län ligger lägst med 41 resp. 42 år medan Örebro län ligger högst med 48 år. Mellan november 1990 och december 1993 ökade öbefolkningen med 2350 personer vilket innebär befolkningsökning med 8%. en Rikets befolkning ökade med knappt 2 00 under tid. l 12 län samma ökade öbefolkningen medan den minskade något i fem län. I Stockholms län var ökningstakten 14%, i Uppsala län 11%, i Malmöhus län 9% och i Jämtlands län 13%. Göteborgs och Bohus län ökade med 6%.

28 Kapitel 3 Tabell 1 Avgränsadöbefolkning efter antal invånare och åldersuppgifter länsvis och totalt

Göteborgsoch

.. Källor: DEMOPAK 1993-12-13,Folk- och Bostadsräkningen1990. Teckenförklaring: Uppgiften osäkereller för liten att redovisas - Uppgift saknas .

3.2 Länsvis beskrivning öbefolkningen

av

Göteborgs och Bohus [än Göteborg och Bohus läns skärgård sträcker sig längs hela länets kust. Länet har 7 500 öar och skär varav det uppges finnas åretruntboende 66 öar. Vid årsskiftet 19931994 bodde det 19 500 personer länets öar, vilket innebär att länet har den överlägset största öbefolkningen i landet. Öckerö kommuns befolkning 1 1 500 bor - personer öar utan fast landförbindelse. Kommunen är i detta avseende unik i landet. Församlingar med minst l 000 öbor är Styrsö församling i

3 Kapitel

Göteborgs stad 4 270 invånare och Marstrands församling i Kungälvs kommun l 360 invånare. l övrigt är öbefolkningen spridd

l0 kommuner och 26 församlingar med varierande befolkning en från l till 620 invånare. Antalet bebodda öar har minskat från ett nittiotal år 1975 till ett sextiotal i början 1990-talet. av l slutet av år l990 bodde 89 % länets öbefolkningen i tätort och av ll % i glesbygd. Tätortsöarna ligger främst i den södra delen av skärgården, i närheten Göteborg. Totalt bodde 16 300 i av personer tätort och 2 050 i glesbygd. Tätortsbefolkningens medelålder var 38 år, vilken var något lägre än för riket helhet medan glesbygdssom befolkningen hade betydligt högre medelålder. en

Öbefolkningen i länet ökade med 6 % under treårsperioden

1991- 1993, vilket var en lägre ökningstakt än för öbefolkningen totalt, men betydligt högre än för riket helhet. som Enpersonshushållen utgjorde endast 29 % öarnas samtliga boav stadshushåll i länet år 1990. Detta betydligt lägre andel rikvar en än ets 40 %. l länets glesbygd var dock andelen ensamboende så hög som

43 %. öbefolkningen i länet ingår således till

stor del i hushåll med två eller fler personer. Andelen barnhushåll uppgick till 22 %, vilket

var betydligt högre än i riket som helhet. I glesbygdsdelen skärav gården liksom i riket var andelen sådana hushåll 19 %.

Totalt fanns det 9 200 förvärvsarbetande öarna i länet. Fiske har

traditionellt varit en viktig näring i Göteborgs och Bohus län. År

1990 var 230 personer öarna sysselsatta med fiske, vilket motsvarar 3 % av den förvärvsarbetande befolkningen. 27 % arbetade inom

tillverkningsnäringar och 64 % inom tjänstenäringar, vilket i huvud-

sak följer fördelningen i riket.

Av glesbygdsboma öarna var 6 % sysselsatta inom areella näringar, vilket var detsamma för öbefolkningen totalt i riket. Andesom len sysselsatta i tillverkningsnäringar däremot betydligt lägre i var jämförelse med både tätortsbefolkningen öarna i länet och riket som helhet. Däremot var glesbygdsboma öarna i högre utsträck-

ning sysselsatta inom tjänstenäringar än både länets övriga öbor och

öbefolkningen totalt i riket.

Kapitel 3

Tabell 2 Förvärvsarbetande öbefolkning i Göteborgsoch Bohus län efter näringstyp i %, totalt och i glesbygd.

Region Näringstyp Areella Tillverkning Tjänster spec. verksamhet

Öbefolkningen, totalt i länet 3 27 64 6 därav glesbygd 6 20 66 8

Öbefolkningen, totalt i riket 6 25 64 5 Riket 4 28 67 l Källa: SCB, Folk- och Bostadsräkningen1990

Förvärvsfrekvensen bland männen var 85 % och bland kvinnorna 77 %, vilket högre för männen och lägre för kvinnorna i jämfövar relse med riket som helhet. Förvärvsfrekvensen bland glesbygdsborna betydligt lägre. För den 79 % och för kvinnorna var männen var 67 %. 86 % av de förvärvsarbetande männen och 39 % av kvinnorna arbetade heltid. Det var inte några större skillnader mellan tätort och glesbygd. Av kvinnorna arbetade 61 % således deltid, dvs. mindre än 35 timmarvecka, vilket är en betydligt större andel än i riket som helhet och bland landets öbefolkning.

Hallands län Hallands län har mycket liten öbefolkning som bor på öar i Värö en Onsala församlingar. År 1993 uppgick befolkningen till 4 och persovilket är minskning med tre personer sedan år 1990. ner, en

Malmöhus län Malmöhus län har öbefolkning uppgående till drygt 350 personer. en De bor, på Ven i Landskrona kommun. Befolkningen ökade med 8 % under perioden 1991-1993. Medelåldern år 1990 var relativt hög, 44 ar. förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade 13 % in- 155 personer areella näringar främst jordbruk, 13 % i tillverkning och 65 % i om offentlig förvaltning m.fl. tjänstenäringar. Andelen i areella näringar hög i jämförelse med riket medan andelen i tillverkningsnäringar var var betydligt lägre.

Kapitel 3 31

Förvärvsintensiteten var 84 % för män och 75 % för kvinnor, vilket var högre än riksgenomsnittet för männen och något lägre för kvinnorna.

Blekinge län Blekinge läns skärgård ligger nära de stora tätorterna i länet. Totalt bor det i länet ca 750 personer öar utan fast landförbindelse. Merparten av befolkningen finns Aspö utanför Karlskrona. Öbefolkningen i Aspö församling uppgick till 535 personer vid slutet år av

1993. Öbefolkningen i länet ökade obetydligt i antal under åren

1991-1993. År 1990 medelåldern 45 år, vilket relativt högt. var är 305 personer förvärvsarbetade år 1990. Näringsstrukturen sammanfaller i stort med den för riket, dvs. få inom areella näringar, tjären dedel inom tillverkning och två tredjedelar inom tjänstenäringama. Förvärvsintensiteten var 80 % för män och 72 % för kvinnor, vilket var något lägre än i riket som helhet.

Kalmar län Kalmar län har ett sort antal öar utefter sin kust, främst i delarnorra na av länet. Totalt bor det i Kalmar län drygt 300 personer på öar utan fast landförbindelse. Enligt länsstyrelsen är 36 öar utan fast landförbindelse bebodda året runt. Den största öförsamlingen är Loftahammar i Västerviks kommun som har en öbefolkning 125 personer. Totalt uppgick öbefolkningen i Västerviks kommun till knappt 200 personer. I Oskarshamns kommun var antalet öbor 70 och i Mön-

sterås 40. Öbefolkningen i länet ökade med några procentenheter

under perioden 1991-1993. Medelåldern var år 1990 48 år, vilket är mycket högt. Andelen barn var låg, endast 13 %. Nästan tredje var person var i åldern 65 år eller däröver. Antalet förvärvsarbetande år 1990 var 140 personer. Huvuddelen var sysselsatta inom areella näringar. 34 % arbetade med verksamheter som anknyter till fiske och 19 % med jordbruk. Förvärvsfrekvensen var 86 % för män och 56 % för kvinnor. Kvinnornas förvärvsfrekvens var således mycket låg, 23 procentenheter lägre än nivån för rikets förvärvsarbetande kvinnor.

32 Kapitel 3

Östergötlands län

Även Östergötlands län har utbredd skärgård. Av länets öar är det

en enligt länsstyrelsen 38 som har bofast befolkning. Befolkningen är dock relativt liten. Totalt bor drygt 300 personer öar utan fast landförbindelse. 145 personer bor i St Anna församling och knappt 100 i Gryts församling. Förändringarna under perioden 1991-1993 har varit små. Medelåldern år 1990 var relativt hög, 45 år. 155 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dem var 40 % sysselsatta inom areella näringar, främst fiske och jordbruk. Andelen var mycket hög i jämförelse med riket och den övriga öbefolkningen. Tillverkningsnäringar omfattade knappt 10 % och tjänstenäringarna 45 % av de förvärvsarbetande. Männens förvärvsfrekvens låg i jämförelse med riket. Även var kvinnorna förvärvsarbetade i mindre utsträckning än i riket som helhet. För både män och kvinnor var förvärvsfrekvensen 74%.

Södermanlands län Södermanlands län omfattar ett stort antal öar längs kusten och dessutom ett antal öar i Mälaren och Hjälmaren. Länets öbefolkning är liten, ett åttiotal invånare. Av dessa bor ett sextiotal öar i Östersjön, ett 20-tal i Mälaren och några i Hjälmaren. Öamas befolkningsutveckling var negativ under perioden 1991-1993. Antalet folkbokförda minskade från- 95 personer till 82, vilket motsvarar en minskning med 14 %. Medelåldern var 43 år, fyra år högre än för riket som helhet. Ca 40 personer som var folkbokförda öarna förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade ett tiotal inom de areella näringarna främst jordbruk och fiske medan ett tjugotal arbetade inom tillverkning och tjänstenäringar. Förvärvsfrekvensen var låg framför allt för kvinnorna. Den var 79 % för männen och 62 % för kvinnorna.

Stockholms län Stockholms skärgård är den geografiskt mest omfattande skärgården i riket. Det finns tiotusentals öar och skär, varav ca 130 är bebodda.

Länet har bebodda öar i Mälaren och i Östersjön. Totalt har länet

Kapitel 3 33

7 500 öbor, 700 öar i Mälaren. Öbefolkningen i Stockholms

varav län är betydligt mer utspridd än den i Göteborgs och Bohus län. 96 % av öbefolkningen i Stockholms län bor i glesbygd jämfört med 1l % för öbefolkningen i Göteborgs och Bohus län. Medelåldern var år 1990 40 år, dvs. ett år högre än i riket som helhet. Andelen personer i yrkesverksam ålder var något lägre än i riket. Andelen bam var i samma storleksordning som i riket och öbefolkningen totalt medan andelen äldre var något lägre i jämförelse med riket som helhet. Befolkningsökningen har varit stor länets öar. Perioden 1991-

1993 ökade den med 14 %. Ökningen var särskilt stor öarna i

Ekerö kommun i Mälaren. Befolkningen har där ökat med 19 %. Exempelvis ökade befolkningen i Adelsö församling från 550 till 650 personer. Men även i en del församlingar längs kusten med ett stort antal öbor ökade befolkningen kraftigt under denna period. Vätö ökade med 23 % till drygt 600 invånare och Ljusterö med 18% till 1 500 invånare. Blidö församling ökade med 15 % och har nu en befolkning på drygt 1 000 invånare. Vätö fick 1993 broförbindelse med fastlandet, vilket eventuellt kan förklara den stora befolkningsökningen under perioden. Elva kommuner har öbefolkning längs kusten och fyra kommuner har öbefolkning i Mälaren. Södertälje kommun har befolkning både i Mälaren och längs kusten. Norrtälje har den största öbefolkningen i länet. Vid årsskiftet 1993 1994 uppgick kommunens öbefolkning till 1 970 personer. Andra kommuner i länet med ett stort antal öbor är Österåker med l 540 invånare, Vaxholm med 1 420, Värmdö med l 070, Ekerö med 700 och Haninge med drygt 500 invånare. Ytterligare 8 kommuner har öbefolkning mellan 2 och 125 personer. Hushållen var år 1990 något större än i riket som helhet. 19 % av hushållen öarna bestod av fyra eller fler personer, att jämföra med 17 % i riket. Enpersonshushållen utgjorde 37 % av hushållen, vilket var tre procentenheter lägre än i riket. Andelen bamhushåll var densamma som i riket, dvs. 19 %. Ca 3 400 öbor i länet förvärvsarbetade år 1990. Av dessa var 70 % sysselsatta med olika slag av tjänster, vilket var 3 % högre än i riket som helhet. Näringsgrenarna offentlig förvaltning m.m. och samfärdsel, post och tele dominerade. Andelen verksamma inom areella näringar var i stort i paritet med riket men lägre än bland landets öbe-

34 Kapitel 3

folkning i sin helhet. Även andelen verksamma inom tillverkningsnäringar var låg, 20 % jämfört med 28 % i riket och 25 % bland den totala Öbefolkningen. Förvärvsintensiteten var 84 % för männen och 79 % för kvinnorna, vilket är något högre för männen, och för kvinnorna i nivå med förhållandena i riket som helhet.

Uppsala län

Öbefolkningen i Uppsala län uppgick vid årsskiftet 199394 till 900

personer, varav ca 30 bodde öar i Mälaren och övriga öar längs kusten. Den största församlingen med öbor är Gräsö har nästan som

800 invånare. Öbefolkningen i länet ökade med l0 % åren 1991-

1993. Medelåldern var år 1990 41 år, vilket två år högre än i var riket. Av länets öbefolkning år 1990 förvärvsarbetade knappt 400. Av dessa var 19 % verksamma inom areella näringar, 38 % inom tillverk-

ning och 36 % inom tjänstenäringar. Öbefolkningen

i Uppsala län var därmed i betydligt högre utsträckning sysselsatt inom areella näringar och tillverkningsnäringar än Öbefolkningen totalt och befolkningen i riket som helhet. Förvärvfrekvensen var 81 % för männen vilket var samma som för hela riket. Kvinnornas förvärvsfrekvens var låg, 69 %.

Gävleborgs län Längs kusten i Gävleborgs län skall det enligt folkbokföringsuppgifter finnas ca 20 personer som är bosatta på länets öar, ett tiotal på öar i Gävle kommun och lika många i Hudiksvalls kommun.

Västernorrlands län I Västernorrlands län är det två öar som har ett större antal invånare, Hemsö i Härnösands kommun som vid årsskiftet 199394 hade 150 invånare och Ulvön i Örnsköldsviks kommun med 60 invånare. Härca utöver finns det ett mindre antal folkbokförda på ytterligare några öar. Totalt uppgick Öbefolkningen i länet vid årsskiftet 19931994 till 230 personer. Under åren 1991-1993 har befolkningen minskat nå-

Kapitel 3 35

got. Medelåldern bland länets öbor år 1990 var 43 år. Andelen barn var 21 %, och således i nivå med riket. Knappt 100 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade 8 % inom areella näringar. 16 % arbetade inom tillverkning, vilket var betydligt lägre än för Sbefolkningen som helhet. 70 % arbetade inom tjänstenäringar vilket var högre än i riket och för Öbefolkningen totalt. Förvärvsfrekvensen var hög för männen och låg för kvinnorna, 87 % resp. 60 %.

Västerbottens län Enligt länsstyrelsen förekommer det åretruntboende fyra öar utan fast landförbindelse i länet. Vid utgången av år 1993 knappt 130 var personer folkbokförda länets öar, vilket innebär en liten minskning sedan år 1990. Den största ön är Holmön inom Umeå kommun. På den ön var 83 personer folkbokförda år 1993. Medelåldern för öbefolkningen i länet var år 1990 47 år. Trots denna höga medelålder var andelen barn 18 %, vilket endast var något lägre än i rikets glesbygd. Ett 50-tal öbor förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade ett litet fåtal i areella näringar, knappt 20 personer inom tillverkning och drygt 25 personer inom tjänstenäringar. Öbornas förvärvsfrekvens endast något lägre bland männen var jämfört med hela riket. Kvinnornas förvärvsfrekvens var däremot betydligt lägre än i riket som helhet, 60 %.

Norrbottens län Norrbottens län har en omfattande skärgård. Enligt uppgifter från länsstyrelsen är det endast fem öar utan fast landförbindelse som är bebodda året runt. Dessa ligger utanför Luleå. Totalt räknar länsstyrelsen med ett 50-tal permanentboende öbor i länet. l utredningsmaterialet ingår ytterligare ett antal öar med folkbokförd befolkning, bl.a. i Piteå och Kalix kommuner. På dessa öar finns ytterligare 120 personer folkbokförda. l slutet av år 1993 bodde således enligt folkbokföringsuppgifter 178 personer på de avgränsade öarna. Medelåldern år 1990 var hög, nämnare bestämt 48 år. Andelen barn 11 %, vilket var

36 Kapitel 3

var den lägsta andelen i landet. Andelen personer som var 65 år och äldre var 33 %, vilken var den näst högsta andelen bland länen med öbefolkning. Knappt 90 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade ett trettiotal inom tjänstenäringar och lika många inom areella näringar. Förvärvsfrekvensen var 83 % för männen och 76 % för kvinnorna.

Insjölänen Totalt uppgick öbefolkningen i de fem största sjöarna vid årsskiftet 19931994 till drygt 2 500 personer. Mälaren, Vättern och Vänern hade öbefolkningar på mellan 600 och 800 personer. Antalet öbor i Hjälmaren resp. Storsjön uppgick till i runda tal 150 personer.

Tabell 3 Befolkningen i de fem stora sjöarnafördelad län

Sjö Befolkning Län Vänern: 624 Skaraborgslän 589, Värmlands län 35 Vättern 794 Jönköpingslän 789, Östergötlands län Orebrolän 4 Mälaren 797 Stockholms län 729, Uppsalalän 30, Södermanlandslän 20, Västmanlandslän 18 Hjälmaren 161 Örebro län 140,Västmanlandslän 22, Södermanlandslän 2 Storsjön 144 Jämtlandslän 144 Summa 2523 10län har öbefolkning i de fem största sjöarna Källa: DEMOPAK 1993-12-31

Jönköpings län Jönköpings län har en relativt stor öbefolkning, knappt 800 personer, vilka bor Visingsö. Befolkningen ökade med 40 personer eller 5 % under perioden 1991-1993. Medelåldern var år 1990 41 år, vilket var något högre än i riket som helhet. Andelen barn var i storlekssamma ordning som beträffande öbefolkningen totalt och i riket som helhet. Andelen äldre var däremot något högre än i riket. 385 öbor förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade hela 17 % inom jordbruk. 10 % arbetade inom tillverkningsnäringar och 69 %

Kapitel 3 37

inom tjänstenäringar varav en mycket stor andel 50 procentenheter arbetade inom offentlig förvaltning och andra tjänster. Förvärvsfrekvensen var hög 87 % för männen och 83 % för kvin- norna.

Skaraborgs län

öbefolkningen i Skaraborgs län bor öar i Vänern. I slutet av år

1993 uppgick öbefolkningen i länet till 590 personer, vilket innebar en ökning med 40 personer eller 7 % under åren 1991-1993. Huvuddelen av öborna bor på Torsö. Medelåldern var år 1990 42 år. Andelen barn var vid en jämförelse med den totala öbefolkningen och riket som helhet något lägre, medan andelen äldre var något högre. 268 personer var registrerade som förvärvsarbetande år 1990. Av dessa ñck 19 % sin försörjning från areella näringar främst från jordbruk, 26 % från tillverkning och 53 % från tjänstenäringar. Fördelningen skiljer sig från den totala öbefolkningen genom att andelen sysselsatta inom tillverkningsnäringarna var betydligt högre än för öbefolkningen totalt. Förvärvstrekvensen var 81 % för män och 77 % för kvinnor.

Värmlands län

öbefolkningen i Värmlands län är liten till antalet och bor öar i

Vänern, bl.a. inom Lurö skärgård. Vid årsskiftet 19931994 uppgick länets folkbokförda öbefolkning till 35 personer. På tre år hade då befolkningen ökat marginellt. Medelåldern var relativt hög, 45 år. Huvuddelen av de knappt tjugo förvärvsarbetande år 1990 arbetade med jordbruk.

Örebro län

öbefolkningen i Örebro län bor till allra största delen Vinön i Hjäl-

maren. Enligt folkbokföringsuppgifter finns det dock även några få personer som är bosatta öar i Vättern inom Askersunds kommun. På Vinön bodde det knappt 140 personer i slutet av år 1993. Befolkningsantalet har förändrats obetydligt under perioden 1991-1993. Medelåldern för befolkningen var år 1990 mycket hög, 48 år. Andelen

38 Kapitel 3

från 65 år och äldre var bland öborna högst i landet, 37 %. personer Trots den höga medelåldern andelen barn något högre än i riket, var 20 % jämfört med rikets 19 %. Knappt 60 var förvärvsarbetande år 1990. Av dessa arbepersoner tade ett tjugotal inom jordbruk och fiske samt ett tiotal vardera inom tillverkningsnäringar och inom tjänstenäringar. Förvärvsfrekvensen var år 1990 82 % bland männen och 71 % bland kvinnorna.

Västmanlands län Västmanlands län har en till antalet liten öbefolkning, dels i Mälaren, dels i Hjälmaren. På Valen i Hjälmaren inom Arboga kommun bor tjugotal och länets öar i Mälaren inom Köpings och det ett personer Västerås kommuner har ungefär samma folkmängd. Medelåldern var år 1990 41 år. Förvärvsfrekvensen var hög. Ett tjugotal personer i åldern 16- 64 år förvärvsarbetande samma år. var

Jämtlands län

Öbefolkningen i Storsjön i Jämtlands län bor främst Norderö. Ön

ligger inom Östersunds kommun hade befolkning på knappt som en 140 invånare vid årsskiftet 19931994. Befolkningen ökade med 13 % under perioden 1991-1993. Medelåldern år 1990 var endast 40 år. Andelen barn var då hela 22 %. 60 förvärvsarbetade år 1990. Av dessa var ett 15-tal syspersoner selsatta inom jordbruk, ett tiotal inom tillverkningsnäringar och ett trettiotal inom tjänstenäringar. Av männen på öarna förvärvsarbetade 80 % och av kvinnorna 69 %. Andelen förvärvsarbetande män var således i nivå med riket och Öbefolkningen totalt, medan andelen kvinnor som förvärvsarbetade var lägre.

3.3 Ämnesvis beskrivning av Öbefolkningen

I detta avsnitt beskrivs öbefolkningens demografi samt sysselsättnings-, utbildnings- och inkomstförhållanden med betoning på de fyra

Kapitel 3 39

ökategoriema Göteborgs och Bohus län, Stockholms län, Övriga kus-

ten och Sjöama. l Göteborgs och Bohus län ingår hela länets öbefolkning, vilket även är fallet för Stockholms län. l redovisningen för Stockholms län

ingår således både mälar- och östersjöbefolkningen. Till Övriga kus-

ten räknas öbefolkningen i följande län: Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I begreppet Sjöarna ingår den del öbefolkningen i de stora av sjöarna som inte ingår i län med kustskärgård. Till Sjöama hör således befolkningen på öar i Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län. Mälardelen av Stockholms samt Uppsala och Södermanlands län ingår i stället i redovisningen för

Stockholms län resp. Övriga kusten.

Demografi och hushåll

Öbefolkningen i landet utgör 4 promille Sveriges befolkning. Vid

av årsskiftet 19931994 uppgick som nämnts ovan öbefolkningen till drygt 32 000 personer. Av dessa bor knappt 20 000 eller 61 % i Göteborgs och Bohus län. På öarna i Stockholms län är 7 500 personer,

motsvarande 23 % av öbefolkningen i landet, bosatt. Längs Övriga

kusten bor det drygt 3 000 personer och i Sjöarna drygt l 700 personer.

Tabell 4 öbefolkningen fördelad efter ökategori och invånare

a: DEMOPAK 1993

Tillsammans svarar de båda storstadslänen Göteborgs och Bohus län och Stockholms län för 84 % av landets öbefolkning. Ytterligare sexton län har en öbefolkning som överstiger 10 personer. Av dessa har

40 Kapitel 3

11 län mer än 100 och 4 län mer än 500 personer boende öar i de avgränsade områdena.

Öbefolkningen utgör, nämnts tidigare, endast liten del

som en av länens befolkning. I Göteborgs och Bohus län är andelen störst med 2,5 %, medan öbefolkningen i övriga län utgör mindre än 0,5 % av resp. läns befolkning. I fem län finns det tätortsbor öarna. 17 700 personer eller 59 % av hela öbefolkningen bor i tätort. Göteborgs och Bohus län svarar för 92 % av detta tätortsboende och Stockholms län för endast 4 %.

Övriga län med tätortsboende i någon omfattning öarna är Ble-

kinge med 363 personer och Jönköping med 290. Mellan november 1990 och december 1993 ökade öbefolkningen med 2 350 personer, motsvarande 8 %. Under samma period ökade befolkningen i riket med knappt 2 %. I tolv län ökade öbefolkningen medan sex län hade en liten minskning. I huvudsak var det de län som hade små öbefolkningar som även hade en negativ befolkningsutveckling. I Stockholms län var ökningstakten 14 %, i Uppsala län ll %, i Malmöhus län 9 % och i Jämtlands län 13 %. Göteborgs och Bohus län ökade med 6 %. De tre nordligaste kustlänen hade en svag befolk-

ningsminskning med ca 2 % under samma period. Öbefolkningen i

Södermanlands län minskade dock från 95 till 82 personer, vilket motsvarar en minskning med 14 %.

Öbefolkningen omfattar fler män än kvinnor medan förhållandet i

riket är det omvända. Vid en jämförelse mellan öbefolkningen och hela riket uppdelad på tätort och glesbygd blir skillnaderna dock mycket små. Ser man till förhållandena i de olika länen finns det däremot stora

skillnader. Öbefolkningen i Uppsala, Västernorrlands och Norrbottens

län domineras befolkningsmässigt av män. På öarna i dessa län är männen i storleksordningen 20-30 % fler än kvinnorna. Medelåldern för öbefolkningen år 1990 var 40 år och för riket 39 år. Skillnaden var således liten. Det är framför allt den stora unga tätortsbefolkningen i Göteborgs och Bohus län som förklarar den relativt låga medelåldern hos öbefolkningen. Uppdelad tätort och glesbygd hade öbefolkningen i tätort något lägre medelålder än riket som

helhet 38 år resp. 39 år. Öbefolkningen i glesbygd hade däremot en

betydligt högre medelålder än rikets glesbygdsbefolkning 43 år resp. 39 år.

Kapitel 3 41

Andelen ungdomar i åldern 16-24 år som är folkbokförda öarna uppgick till 11 %, vilket är en procent lägre än för riket. För männen var andelen 6 % och för kvinnorna något lägre eller 5 %. För öarnas glesbygd var andelen för männen 5 % och för kvinnorna 4 %, vilket

samma förhållande som i rikets glesbygd. Öbefolkningen hade så-

var ledes nästan samma andel ungdomar som riket i sin helhet och samma andel som för rikets glesbygd totalt. Både andelen barn och andelen äldre var högre för Öbefolkningen än för riket. Jönköpings län, Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands och Jämtlands län hade härvid en högre andel barn än riket me-

dan öarna i Östergötlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Norr-

bottens län hade en lägre andel bam och en hög andel äldre. Den mest ogynnsamma befolkningsstrukturen hade öbefolkningama i Gävleborgs län med en medelålder 49 år samt Kalmar, Norrbottens och Örebro län med 48 år. Därefter följde Västerbottens län med

47 år, Göteborgs och Bohus läns glesbygd med 46 år och Östergöt-

lands och Blekinge län med 45 år. I dessa områden var minst 25 % av befolkningen 65 år eller äldre. I exempelvis Örebro län andelen i var denna ålderskategori 37 %, i Norrbottens 33 %, i Kalmar 31 % och i Göteborgs och Bohus läns glesbygd 30 %. I hela riket var andelen äldre 19 %, varvid glesbygdens andel uppgick till 18 %. På de avgränsade öarna fanns det drygt 12 300 hushåll med sammanlagt 29 800 hushållsmedlemmar. Detta motsvarade i genomsnitt 2,41 personer per hushåll, vilket kan jämföras med 2,24 personer för hushållen i riket helhet. Öhushållen således i genomsnitt störsom var re än i riket som helhet.

Tabell 5 Bostadshushåll efter ökategori och storlek i procent Ökategori Hushållsstorlek Antal boende per hushåll i procent 1 2-3 4+

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

42 Kapitel 3

Den största andelen stora hushåll fanns i Göteborgs och Bohus län. Även öhushållen i Stockholms län och i Sjöarna var större än riksgenomsnittet. De tätbefolkade öarna i Göteborgs och Bohus län hade en hög andel bamhushåll medan Stockholms län hade andel samma

bamhushåll som riket. Övriga kusten hade få bamhushåll, 14 %

jämfört med rikets 19 %. Hushållen i Sjöarna hade däremot nästan lika stor andel bamhushåll riket. som

Tabell 6 Andel hushåll med bam efter ökategori och hushållstyp i procent Ökategori Hushållstyper Ensamstående Sarnmanboen- Ovriga hus- Hushåll med medbam de med barn håll medbam barntotalt

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

Kännetecknande för öhushållen är att de hade relativt få i ålpersoner der 16-44 år som referenspersoner. Detta förhållande gällde alla skärgårdstyper, även i Göteborgs och Bohus län. Andelen 33 % för var öarna jämfört med 41 % för hela riket. Hushållsstrukturen för Övriga kusten och Sjöarna var något annorlunda. I övrigt att notera

är att Övriga kusten hade mycket hög andel äldrehushåll. 42 %

en av hushållen hade en referensperson 65 år eller äldre. Även som var

öhushållen i Övriga sjöar hade hög andel äldrehushåll, 36 %

en jämfört med rikets 29 %. Referenspersonen är den äldsta giftalsammanboende personen i hushållet. I hushåll saknar giftalsammansom boende räknas den äldsta i hushållet som referensperson. Trots att antalet bamhushåll större på öarna än i riket hade öarvar na en betydligt högre andel hushåll med referensperson över 45 år. Orsaken till detta är att barnen inte har någon vikt i sättet att mäta hushållens ålder. Genom att andelen sammanboende högt öarna var förstärks denna effekt eftersom endast de båda sammanboende en av redovisas.

Kapitel 3 43 Tabell 7 Hushåll efter ökategori och referenspersonensålder

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

Sysselsättning

Öbefolkningens förvärvsfrekvens höll sig år

1990 på ungefär samma nivå som riket i sin helhet, dvs. 81%. Skillnaden mellan könen var dock större för öbefolkningen. Männens förvärvsfrekvens högre var och kvinnornas något lägre än för riket helhet. Även skillnaden som mellan tätorts- och glesbygdsboende var större bland öbefolkningen. Särskilt kvinnorna i glesbygd öarna hade låg förvärvsfrekvens. en Den var 74% jämfört med rikets 80%.

Öbefolkningen arbetade i något lägre utsträckning heltid jämfört

med de förvärvsarbetande i riket helhet. Andelen heltidsarbesom tande bland den förvärvsarbetande befolkningen öarna 65 % var jämfört med rikets 68 %. Kvinnorna stod för hela skillnaden. Endast 42 % av dem arbetade heltid medan motsvarande andel för kvinnorna i riket var 52 %. Det var framför allt de förvärvsarbetande kvinnorna i tätorter öarna som hade låg andel heltidsarbete. Deras andel var 40 %, att jämföra med 54 % för rikets tätortskvinnor. Differensen kan inte förklaras av olikheter i åldersstrukturen. Bland männen på öarna var heltidsarbete något vanligt än bland männen i riket. mer Jämfört med riket är en större del av de förvärvsarbetande på öarföretagare. År 1990 knappt 12 % de förvärvsarbetande na var av öborna företagare jämfört med 5 % i riket helhet. I glesbygdssom delarna av öarna var andelen företagare så hög 17 %, vilket kan som jämföras med 14 % för rikets glesbygd. Näringsverksamhet och försörjning i skärgården i stor utanses sträckning bygga kombinationssysselsättning. Andelen företagare som år 1990 vid sidan av inkomst från rörelse också hade inkomst av

Kapitel 3

tjänst var drygt 64 % bland öborna, jämfört med 50 % för samtliga företagare i riket. Den andel av den förvärvsarbetande Öbefolkningen någon gång som under år 1990 uppbar arbetslöshetsersättning 8 % och i nivå med var riket. Göteborgs och Bohus län och Sjöarna låg på samma nivå som

riket medan Stockholms län låg på 4 %. Övriga kusten hade betyd-

ligt högre andel förvärvsarbetande fått arbetslöshetsersättning, som närmare bestämt 12 %.

Allmänt om näringarna Jordbruk och fiske är framför allt betydelsefulla näringar för den öbefolkning som bor utanför storstadslänen. Ca 20 % de förvärvsarbeav tande i dessa områden sysselsatta inom sådana näringar medan var motsvarande andel i storstadslänen var 3-6 %.

Tabell 8 Förvärvsarbetandeefter ökategori och näringstyp i procent

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

Av Öbefolkningen i sin helhet var endast 6 % av de förvärvsarbetande sysselsatta i areella näringar jämfört med 4 % i riket som helhet. För tjänstenäringarna var förhållandet det omvända. Knappt två av tre öbor arbetade inom sådana näringar, vilket är några procentenheter lägre än i riket. I Stockholms län var tjänstesektorn stark, den sysselsatte 70 % av de förvärvsarbetande, något högre andel än i en riket. l Göteborgs och Bohus län var fördelningen ungefär densamma som i hela landet.

Öbefolkningen inom kategorierna Övriga kusten och sjöarna

arbetade i mindre omfattning inom tjänstesektorn än den totala Öbefolkningen och rikets befolkning. Även tillverkningssektorn sysselsatte en mindre andel av öborna i dessa områden.

Kapitel 3 .få

1 fyra län med ogynnsam åldersstruktur dominerade de areella näringarna. 1 Kalmar län var andelen 53 %, i Östergötland 41 %, i Norrbotten 40 % och i Örebro län 37 %. 1 två andra öområden med ogynnsam åldersstruktur Göteborgs och Bohus läns glesbygd och Väster- norrlands län dominerade däremot tjänstenäringarna med 66 % resp. 70 % sysselsatta, högre än bland öbefolkningen totalt.

De. areelltt näringarna Totalt sysselsatte de areella näringarna 930 personer år 1990. Pâ öarna i Göteborgs och Bohus län förekommer det mycket liten verksamhet med inriktning jord- eller skogsbruk. Däremot arbetade 3 % 230 personer av den förvärvsarbetande befolkningen med fiske.

Tabell 9 Areella näringar efter ökategori och sysselsattai procentav samtliga

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

1 Stockholms län var 5 % av länets förvärvsarbetande öbor i huvudsak verksamma inom areella näringar. Av dessa arbetade ca 110 personer med jordbruk, vilket motsvarade 3 % av arbetsstyrkan. Av be-

folkningen inom kategorin Övriga kusten arbetade 120 personer i

huvudsak inom jordbruk, vilket motsvarade 8 % av de förvärvsarbetande. Arbete inom fiskerinäringen omfattade 140 personer eller 10 % av de sysselsatta. Jordbrukets betydelse var särskilt uttalat i sjöarna. Totalt sysselsatte jordbruket där ca 120 personer, motsvarande 14 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Tillverkning Med tillverkningsnäringar avses tillverkningsindustri, el, gas och vatten samt byggnadsverksamhet. 25 % av de förvärvsarbetande öborna

46 Kapitel 3

arbetade inom dessa näringar. Det är några procent lägre än i riket. Av totalt 3 700 verksamma inom dessa näringar var 2 500 personer bosatta i Göteborgs och Bohus län, eller 27 % av länets förvärvsarbe-

tande befolkning. l kategorierna Övriga kusten och sjöarna

arbetade ca 340 resp. knappt 150 inom tillverkningsnärpersoner ingar, vilket motsvarar 23 % resp. 19 % av de förvärvsarbetande i resp. område.

Tabell 10 Tillverkningsnäringar efter ökategori och sysselsattai procentav samtliga Ökategori Tillverknings- E1, och Byggnads- Summa gas

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

Stockholms län hade relativt arbetande inom tillverkningsnäringar. Huvuddelen dessa verksamma inom byggnadsverksamhet. Ävav var i kategorierna Övriga kusten och Sjöarna arbete inom tillen var verkningsnäringarna mindre vanligt än i riket.

Tjänster Totalt fanns det 9 500 öbor som arbetade i tjänstenäringarna. Av dessa bodde 5 900 i Göteborgs och Bohus län, 2 400 i Stockholms län,

medan 740 hänförde sig till Övriga kusten och 470 till ökategorin

Sjöarna. Öbefolkningen hade något mindre andel verksamma inom hanen del m.m., inom bank och försäkring m.m. samt inom offentlig förvaltning m.m. än riket som helhet. Endast inom samfärdsel, post och tele var andelen förvärvsarbetande större än i riket.

Kapitel 3 47 Tabell ll Tjänstenäringarefter ökategori och sysselsattai procent av samtliga

Källa: Folk- och bostadsräkntngen 1990

Öbefolkningen i de två storstadslänen var i betydligt större utsträck-

ning verksamma inom tjänstenäringar jämfört med befolkningen på

öarna inom kategorierna Övriga kustenoch sjöarna. Stockholms

läns öbor arbetade även i högre utsträckning än rikets befolkning

inom dessa näringar. Övriga kusten hade en betydligt lägre andel

förvärvsarbetande i tjänstenäringar än övriga öområden. Det var endast samfärdsel m.m. som låg i nivå med riket och övriga Skärgårds-

områden. Öbefolkningen i sjöarna hade också låg andel arbetan-

en de i tjänstenäringar, vilket dock inte gällde offentlig förvaltning och andra tjänster, en näringsgren där man hade den högsta andelen förvärvsarbetande av de fyra områdena. 40 % av de yrkesverksamma arbetade inom denna näring jämfört med 37 % i riket och 34 % bland

hela öbefolkningen. Längs Övriga kusten endast 30 % sysselsat-

var ta i offentlig förvaltning m.m.

Inkomster 24 % av öbefolkningen hade en sammanräknad inkomst som översteg 160 000 kr, jämfört med 28 % i riket som helhet. 46 % av öbefolkningen hade en inkomst som var mindre än 100 000 kr, att jämföra med 37 % i riket som helhet. Däremot var inkomstskillnaderna mellan rikets glesbygd och öarnas glesbygd betydligt mindre.

Öbefolkningen i de två storstadslänen hade en betydligt högre in-

komstnivå än Öbefolkningen i Övriga öområden. Ca 25 % hade en sammanräknad inkomst mer än 160 000 kr, att jämföra med 16 % bland den övriga Öbefolkningen. Glesbygdsdelen av Göteborgs och inkomstnivå. Bohus län hade dock en låg

48 Kapitel 3 Tabell 12 Sammanräknadinkomst fördelad inkomstklasser och efter ökategori

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

Flertalet av de öbor som arbetar inom areella näringar hade år 1990 en Sammanräknad inkomst som understeg 100 000 kr. Detta var fallet inom samtliga ökategorier utom Göteborgs och Bohus län, som hade en annan inkomststruktur.

Tabell 13 Sammanräknad inkomst för inkomsttagare i näringsgrenenJord- och skogsbruk,jakt och fiske fördeladefter inkomstklasseroch ökategori Ökategori Sammanräknadinkomst i IOOO-talkr. Inkomsttagarei % 99.9 100.0-159.9 1600-1999 200.0- Summa -

Källa: Folk- och bostadsräkningen1990

Inkomstnivån inom näringsgrenen jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske var högre i Göteborgs och Bohus län än i övriga öområden. Detta berodde på de förhållandevis höga inkomsterna inom fiskerinäringen och denna närings dominans som försörjningskälla inom de areella näringarna i detta län.

Kapitel 3 49

Tabell 14 Sammanräknadinkomst för Öbefolkningeni Göteborgsoch Bohus län samt Öbefolkningentotalt fördeladefter typ av areellnäring

Ökategori Sammanräknadinkomst i l000-tal kr. Inkomsttagarei % Näring l-99.9 100.0- 59.9 l 160.0- l 99.9 200.0- Summa

Göteborgsoch Bohus län Jordbruk mm 75 19 6 0 100 Skogsbruk

Öbefolkningentotalt

Källa: Folk- och bostadsräkmngen 1990

Utbildning Totalt sett hade landets öbefolkning år 1990 en något lägre utbildningsnivå än befolkningen i riket. 28 % hade minst 3-årig gymnasieutbildning och 17 % hade eftergymnasial utbildning. I landet som helhet hade 31 % minst 3-årig gymnasieutbildning och 19 % eftergymnasial ut-

bildning. Öbefolkningen hade dock lika hög andel personer med minst

3 års högskoleutbildning som i riket. Det var i storstadslänen som den

största andelen högskoleutbildade öbor fanns. Övriga kusten och

sjöarna hade endast en något lägre andel högskoleutbildade än riket som helhet.

Tabell 15 Öbefolkningen fördelad efter ökategori och utbildningsnivå i % jämfört med riket

Källa: Folk- och BostadsrâTkmngen 1990

Kapitel 4

4 Allmänna

utgångspunkter

Skärgårdarna är inte bara viktiga för dem bor och verkar där som utan de utgör även en tillgång för landet i övrigt rekreations- och ur naturvårdssynpunkt. Det övergripande målet hålla skärgården leatt vande innefattar dock bl.a. att skärgårdsborna skall kunna bo och arbeta på sina öar. Skärgården bör inte utvecklas till sovstad för en pendlare till fastlandet. En levande skärgård förutsätter således lokal sysselsättning på öarna. Kvarkensamarbetets projekt Levande kustbygd år 1993 se kap. 6 visar angående levnadsförhållandena i öbyar, havsbyar och kustbyar bl.a. att den lokala sysselsättningen ligger på betydligt högre nivå, att antalet serviceformer är större öarna utan fast landförbindelse och att andelen fritidsboende är betydligt lägre än på mer lättillgängliga platser. Det är dock inte rimligt betrakta att skärgårdssamhällena generellt områden kan överleva som som utan utvecklade kontakter med samhället i övrigt. Ofta betonas värdet av att de olika skärgårdamas särarter bevaras, exempelvis västkustens täta fiskesamhällen och ostkustens utspridda kombinerade jordbrukfiskehemman. Det är därför betydelsefullt att de traditionella näringarna kan bestå inslag i den framtida som skärgårdskulturen.

De väsentliga skärgårdsfiågoma

Det är väsentligt att inrikta en översyn förhållandena i skärgården av på frågor uppmärksammas dem direkt berörs. som av som Skärgårdarnas Riksförbund SRF, representerar olika skärsom gårdsföreningar över landet, framför att statens arbete med olika frågor som rör skärgården är splittrat och att behovet samordning är av stort. Förbundet uttrycker också farhågor för ökad konkurrens om mark och vatten vid ett eventuellt inträde i EU och framför i det sammanhanget, att det för att garantera lösningarnas varaktighet är viktigt att frågor löses sådant sätt att de inte svenska medborgare ger en särställning. SRF anser att frågor fastighetsskatt, kommunernas om del av fastighetsskatten, minskad konkurrens vid fastighetsförvärv, levande skärgård som riksintresse, kommuninvånamas rättigheter vid

52 Kapitel 4

plan- och bygglagsfrågor, fiskerätten ostkusten samt Skatteregler för företagande bör prioriteras. Landstinget i Stockholm skriver i sitt skärgårdspolitiska program år 1993 att landstinget, länsstyrelsen och kommunerna på olika sätt kan stödja skärgården men att de statliga insatserna ändå utgör den viktigaste förutsättningen för en levande skärgård. Med hänsyn till de behov av åtgärder som finns för skärgården bör enligt landstinget en ny skärgårdslagstiftning tillskapas. Den bör enligt programmet innehålla sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta taxeringsvärden för bofasta,

möjlighet att uppföra mindre fritidshus följer stamfastigheten,

som särskilda miljöregler för fartygstrafiken, lokaliseringsstöd för nyförestöd till alternativ energi och grundläggande standardnivå tagande, för samhällets basservice vad gäller post, tele och kommunikationer. Den bör även innehålla ett värderingsinstrument mellan glesbygdsrelaterade merkostnader och de faktiska kostnaderna fastlandet, en fråga som för närvarande studeras av landstinget. Enligt landstinget bör en ny lagstiftning för skärgården också innefatta statliga garantier för en viss grundnivå för samhällelig service under hela livscykeln från barnsben till ålderdom. Den bild av skärgårdens behov som landstinget och SRF lämnar

återkommer i andra sammanhang. Åtskilliga frågor är knutna till ägan-

de och användande mark och vatten. Även behovet offentligt av av stöd och tillgången till olika former av service betonas. Många skärgårdens problem lämpar sig dock för den lokala av lösningen inom ramen för det övergripande systemet. Det finns därför anledning att påpeka att det de flesta håll bedrivs ett ofta intensivt regionalt eller lokalt arbete med skärgârdsfrågor. I länen har det under åren utarbetats många för skärgården. År 1993 program m.m. presenterade Länsstyrelsen i Stockholms län en rapport och ett sjupunktsprogram för skärgården fram till år 2 000. Samma år beslutades ovan nämnda skärgårdspolitiska program av Stockholms läns

landsting. Även Östergötlands län har under året presenterat ett nytt

skärgårdsprogram. Liknande arbeten pågår för närvarande i andra län. På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge arbetar en utredning med länets skärgårdsfrågor. Inom det nordiska skärgårdssamarbetet pågår också ett kontinuerligt arbete. Vidare bedriver Glesbygdsmyndigheten ett strategiskt programarbete syftar till att göra skärgårdsbefolksom

SOU 1994293 Kapitel 4 53

ningen delaktig i besluten skärgårdens utveckling. Detta om programarbete är planerat att fortgå till utgången år 1995. av

Övervägandenas inriktning

Öbefolkningen i landet har ökat sedan år

1975. Sett till antalet folkbokförda öar utan fast landförbindelse har Ökningen varit markant under de första åren 1990-talet. l vissa områden ökar befolkningen kraftigt och åldersfördelningen är där i stort densamma fastsom landet. Förutsättningarna inför framtiden måste därför i stort anses goda. l vissa skärgårdsområden förekommer det emellertid inte någon folkökning och lokalt minskar den även i del fall i län med en en god befolkningsutveckling på öarna totalt sett. I sådana områden finns det givetvis en större risk för att befolkningen skall minska och avfolkning drabba enskilda öar, i vart fall när andelen äldre är hög. Detta är dock ingenting nytt. Redan på 1970- och 80-talet framhölls risken för avfolkning och faran med skev ålderfördelning. Om en man ser till antalet öar som är befolkade har denna inför framoro tiden inte bekräftats. Trots ett visst brobyggande håller sig antalet bebodda öar utan fast landförbindelse kring 300 längs landets kuster. Den underrepresenterade befolkningsgruppen i skärgårdarna är framför allt den del av befolkningen som är mellan 20-24 år, dvs. den mest utbildningsintensiva åldern men även 25-44 åringarna. Det är naturligt att de yngre lämnar skärgården under några år för att utbilda sig och skaffa yrkeserfarenheter. Eventuellt återvänder de då senare med vitaliserande idéer. Att åldersfördelningen vissa håll är skev och att enstaka öar avfolkas behöver därför inte skärses som att gården allmänt skulle hotad till följd befolkningsstrukturen. vara av Min bedömning är därför att skärgården är levande, åtminstone i samma utsträckning som under de senaste decennierna. Jag kan inte heller se något akut hot mot skärgården ur befolkningsmässig synvinkel. På vissa områden finns det dock alltid anledning att vara uppmärksam. Det gäller framför allt infrastrukturen. Skärgården är exempelvis ett marginalområde och därmed sårbart när större service- - enheter skapas. Det är väsentligt att den lokala servicen upprätthålls. Det finns knappast något utrymme för ytterligare begränsningar. En samhällelig garanti för att långsiktig infrastruktur finns den en ger bästa grunden för näringsverksamhet. Skärgården får inte heller ham-

54 Kapitel 4

na på mellanhand när insatser görs inom regionalpolitiken för att utjämna skillnader mellan olika landsdelar. I direktiven anges som utgångspunkt för utredningsarbetet att målet bör vara att skapa en skärgård som så långt som möjligt kan verka av egen kraft utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndigheterna. Enligt direktiven bör vidare bedömning göras angående en hur ytterligare avregleringar och förenklingar kan göras. Innebörden av detta är att särlösningar för skärgården bör undvikas. Skärgårdens specifika förhållanden bör dock beaktas inom varsektor. Om samhällsinsatser ändå behövs för skärgården bör det central nivå bara avse övergripande frågor och inte lokala särproblem. Detaljlösningar bör i stället utformas lokalt eller regionalt inom ramen för det regelverk och de medel som finns tillgängliga för ändamålet. Under senare år har det bedrivits en företagarinriktad politik och under utredningtiden har det vidtagits ytterligare åtgärder olika områden för att förbättra förutsättningarna för företagandet i landet, vilket i allra högsta grad berör skärgårdarna och deras näringsverksamma. Under våren har dessutom en ny regionalpolitik beslutats innefattande en rad åtgärder av betydelse för skärgårdarna. Därmed läggs en starkare grund för en lokal utveckling Öarna. Med tanke på den redovisade befolkningsutvecklingen i skärgårdarna och med beaktande av direktivens klara utgångspunkt att särlösningar bör undvikas och att strävan bör vara att skärgården skall få egen bärkraft, samt då det inte kan anses finnas utrymme för nya samhällsfinansierade åtaganden har jag i det följande valt att avstå från att föreslå nya särskilda stödformer till skärgården. Den förda politiken bör ges tid att verka. Det innebär att en skärgårdsinsats vid sidan av befintliga system endast bör komma i fråga i mer överlevnadsbetonade frågor. Vad en översyn av skärgården bör ut på är därför på vilket sätt boende och näringsförutsättningarna inför framtiden kan förbättras inom ramen för den nuvarande närings- och regionalpolitiken. När det gäller de regleringar som är av stor betydelse i skärgården kan man givetvis hävda att det för skärgården skulle vara av godo att rensa i regelfloran för att den vägen underlätta för de bofasta. Det bör dock betonas att en avreglering för delar av samhället kan innebära att regelverket blir mer komplicerat totalt sett och att det i mån-

Kapitel 4 55

ga fall är just i skärgården som behovet strama regler finns. Ett av exempel detta är strandskyddet som regeringen nyligen inte funnit möjligt att mjuka upp längs kusterna. I många fall är regleringar också ett skydd för de bofastas intressen. Dessa förhållanden bör bilda bakgrund när man ser till möjligheterna att vidta särskilda åtgärder för skärgårdarna. Jag kommer att koncentrera mina överväganden kring vissa för skärgården betydelsefulla frågor och i vissa fall påtala behovet att av ytterligare belysa frågor som även berör andra landsdelar. Utgångspunkten för mitt arbete är således att jag i direktivens anda inte - ämnar föreslå några nya och mer kostnadskrävande former regleav ringar eller stöd till skärgårdarna utan hellre vill sikta att förenkla och söka lösningar i för skärgården betydelsefulla frågor utan att detta medför svåröverblickbarhet och administrativt krångel för samhället i stort. När jag ändå kommer in sådant kan innebära ökade satssom ningar i skärgårdarna är avsikten att dessa insatser skall finansieras inom ramen för befintliga system genom omfördelning av medel. Eftersom en sådan omfördelning kan kräva detaljerade avvägningar gentemot konkurrerande intressen har jag avstått från beräkningar av vilket ekonomiskt utrymme som står till förfogande inom sekresp. tor. Avsikten är i stället att lyfta fram principer för synen skärgården och dess behov. Detta har bland annat blivit nödvändigt av tidsskäl eftersom den avsatta utredningstiden är alltför knapp för utarbetande av detaljförslag och dessutom arbetet bedrivits under väntan riksdagens behandling av regionalpolitiken och andra regeringsförslag på flera för skärgården betydelsefulla områden. Jag tar i det följande först upp frågor om tillgången på mark och möjligheten att nyttja denna för boende och näringssamverkan. Avsnittet innefattar allt från beskattning av fastigheter, taxeringsvärden och jordförvärvsfrågor till naturvård m.m. Därefter behandlas frågor om trañkförsörjning och post, tele m.m. samt kommunal service, möjligheterna till företagande och sysselsättning i stort samt frågor om hur skärgården bör hanteras i regionalpolitiken dels nationellt, dels vid ett eventuellt EU-medlemskap. Som ett tillägg berör jag slutligen en för de bofasta väsentlig fråga som inte är av ekonomisk betydelse men av stort värde för bevarandet av kulturtraditioner och därmed för en levande skärgårdskultur. Det är frågan vårjakt efter ejder. om

Kapitel 5 57

5 Fastighetsfrågori skärgården

Sammanfattande bedömning: Boendekostnader varierar med hänsyn till ett flertal olika faktorer: prisnivån orten, ränteläget, beskattning, m.m. Fastighetsbeskattningen har i detta sammanhang lyfts fram som ett av de största problemen i skärgårdarna. Fastighetsbeskattningen är emellertid inte enbart ett skärgårds-

problem. Ändringar i reglerna om taxering och beskattning av

fastigheter enbart för Skärgårdarnas fastighetsägare skapar svårigheter och är således inte någon lämplig metod att komma till rätta med de bofastas kostnadsläge. Möjligheten att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelser i skärgårdarna är begränsad. Ett eventuellt EU-medlemskap kan förväntas leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Även konkurrensen om mellan olika intressen är uttalad i skärgårdarna så är den inte unik. Det bör därför finnas anledning att allmänt, och inte bara beträffande skärgårdsområdena, se över formerna för hur permanentboende och sysselsättning kan främjas i framtiden i trakter där prisnivån är hög på grund av utboendes svenska och utländska efterfrågan fas- - tigheter. När skärgårdsnaturen skall skyddas bildande genom av exempelvis naturreservat och nationalparker, så bör det ske med beaktande av de bofastas oro för sina framtida utkomstmöjligheter. De naturvårdsansvariga myndigheternas ansvar bör därför förtydligas när det gäller uppgiften att klarlägga de konsekvenser som avsättningen av ett område för naturvårdsändamål får för det fortsatta näringslivet och för markanvändningen i stort. Vårens beslut av riksdagen att strandskyddet också skall främgoda livsvillkor för växter och djur och ställningstagande i fråga om strandskyddet i områden av riksintresse torde inte påverka de ansvariga myndigheternas möjligheter att även i fortsättningen ta hänsyn till angelägna lokala behov vid arbetet med strandskyddsfrågor.

58 Kapitel 5

Öarna och dess befolkning bör i den kommunala planeringen behandlas utifrån sina förutsättningar och behov när det gäller möjligheter till boende och sysselsättning. Berörda myndigheter bör härvid se över sin tillämpning av naturresurslagens bestämmelser rörande skärgårdsområden, som i sin helhet är riksinav tresse, så att fortsatt permanentboende och sysselsättning främjas

också glest befolkade öar som annars hotas av avfolkning.

De militära skyddsområdena utgör en begränsande faktor i vissa skärgårdsområden, främst för möjligheterna till turistverksamhet. Inför en samlad omprövning av försvarets behov skyddsomav råden bör frågan om möjligheterna till bosättning och försörjning i skärgården ges prioritet. Frågan bör därför tas inför upp nästa försvarsbeslut.

Enligt direktiven bör olika administrativa regleringars påverkan på förutsättningarna för en levande skärgård granskas. Som exempel nämns plan- och bygglagstiftning, jordförvärvslagstiftning och skattelagstiftning. Även frågan hur bildandet naturvårdsreservat har om av påverkat de långsiktiga möjligheterna till utkomst och service bör belysas. I direktiven uttalas vidare att utboägande och samägande i vissa fall försvårar ett aktivt brukande av fastigheter och att höga fastighetspriser som inte speglar utkomstmöjligheterna leder till höga taxeringsvärden och ökad skattebelastning samt motverkar kontinuitet i den fasta bosättningen. De ovan berörda frågorna är i huvudsak fastighetsrelaterade. I detta avsnitt behandlas därför samlat regleringar som rör ägandet och nyttjandet av skärgårdsfastigheterna.

5.1 Taxeringsvärden och fastighetsskatt

5.1.1 Inledning Taxeringsvärdena framförs som ett av de bofastas största problem när förhållandena i skärgården diskuteras. Vid köp av skärgårdsfastigheter har faktorer rekreationsvärde som och kapitalplacering m.m. styrt prisbildningen vilket medfört hög en taxering av de bofastas fastigheter. Fastighetsskatten, baserad på sti-

Kapitel 5 59

gande taxeringsvärden, anses ha nått en sådan nivå att den bofasta befolkningen inte kan bära dessa kostnader. Utöver ökade boendekostnader leder höga taxeringsvärden bl.a. till ogynnsamma villkor för uppförande t.ex uthyrningsstugor, av en verksamhet som enligt Landstinget i Stockholms län skulle kunna öka antalet turistbäddar i skärgården. En vanlig åsikt är därför att fast boende i skärgården bör gynnas genom en lägre fastighetsskatt, exempelvis ett särskilt avdrag. genom Skärgårdarnas Riksförbund SRF föreslår att varje länsstyrelse skall definiera ett geografiskt område som skärgårdsområde och att alla bofasta fastighetsägare inom området skall göra ett avdrag minssom kar underlaget för skatteberäkningen.

5.1.2 Taxerings- och fastighetsskattelagstiftningen m.m. Reglerna om fastighetstaxering finns i fastighetstaxeringslagen 1979:1152 som anger ramarna och de grundläggande principerna för värdering av fastigheter. Vidare finns det kompletterande bestämmelser i fastighetstaxeringsförordningen 1993:1199 och ytterligare föreskrifter och rekommendationer bl.a. värderingen vid fastighetsom taxering meddelade av Riksskatteverket RSV. Vid fastighetstaxering indelas fastigheter i olika taxeringstyper av enheter och taxeringsvärde bestäms för varje skattepliktig taxeringsenhet. Byggnader indelas i byggnadstyper såsom småhus, hyreshus eller ekonomibyggnader. Mark indelas i ägoslag såsom tomt-, åker-, beteseller skogsmark. En taxeringsenhet omfattar byggnadstyper och ägoslag i olika kombinationer. Småhus och tomtmark för sådan byggnad småhusutgör en enhet. Ekonomibyggnad, åker-, betes- och skogsmark o.d. ingår i som en brukningsenhet utgör en lantbruksenhet. Småhus och tomtmark som ligger i anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar av åker, betes- och skogsmark ingår i lantbruksenhet, byggnaden beom hövs som bostad ägare, arrendator eller deras arbetskraft. Taxeringsvärdet skall bestämmas för varje taxeringsenhet och skall motsvara 75 % av marknadsvärdet två år före taxeringsåret. Med marknadsvärdet avses det pris som taxeringsenheten sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden. Marknadsvärdet bestäms i första hand med ledning av fastighetsförsäljningar orten.

60 Kapitel 5

Värderingen sker med utgångspunkt i värdefaktorer. Med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som påverkar dess marknadsvärde såsom storlek, ålder och standard. Riket indelas i värdeområden för byggnader och ägoslag. Indelningen bygger på att fastigheternas beskaffenhet inom ett värdeområde är så enhetligt som möjligt, dvs. indelningen sker för att lägets inverkan värdet skall beaktas. Taxeringsvärdet ligger till grund för beskattning i form fastigav hetsskatt, förmögenhetsskatt upphör taxeringsåret 1996, och arvs gåvoskatt samt stämpelskatt. Den nuvarande fastighetsskatten regleras i lagen 1984: 1052 om statlig fastighetsskatt. Fastighet är antingen privatbostadsfastighet eller näringsfastighet. Som privatbostadsfastighet räknas småhusenhet, med undantag för småhus som är inrättat till bostad fler än två familjer lantbruksenhet, och som är en privatbostad. Annan fastighet är näringsfastighet. Den löpande beskattningen av innehav av privatbostadsfastighet sker genom ett uttag av en årlig statlig fastighetsskatt som beräknas på taxeringsvärdet. Näringsfastighet beskattas genom att intäkter, såsom eventuellt värde av fri bostad, tas upp till beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet efter avdrag för samtliga driftskostnader. Statlig fastighetsskatt näringsfastighet är avdragsgill vid inkomstberäkningen. Den statliga fastighetsskatten uppgår för varje beskattningsår till 1,5 % av taxeringsvärdet för småhus resp. av bostadsbyggnadsvärdet och tomtmarksvärdet för småhus lantbruksenhet.

Utredningar om beskattning av fastigheter m.m. Fastighetsskatteutredningen som tillkallades hösten 1990 uttalade i sitt betänkande, Fastighetsskatten, SOU 1992:11, att särlösningar bör undvikas. Beträffande de permanentboende i skärgården ansåg utredningen att det inte var skatten som var huvudproblemet. Den höga prisnivån i vissa skärgårdsområden ansågs skapa större problem genom att försvåra för till exempel barn att förvärva fastigheter 0rten. Utredningen förde resonemang om möjligheterna till olika former av differentiering, regionalt och mellan olika användarformer. Regional differentiering ansågs dock kunna leda till oönskade kapitaliseringseffekter genom att prisnivån skulle stiga ytterligare i högkost-

Kapitel 5 61

nadsområden varvid den eftersträvade effekten skulle motverkas. Differentieringen mellan permanent- och fritidsbebyggelse skulle, för att fungera med nödvändighet behöva innefatta geografiska avgränsningar. Detta skulle kunna medföra skenskrivningar med följande skärpningsbehov i fråga om folkbokföringen. Något som enligt fastighetsskattentredningen kunde övervägas var någon form av lättnad i den löpande beskattningen för de permanentboende. Fastighetsskatteutredningen ansåg dock att eftersom det vid försäljning av skärgårdsfastigheter uppkommer fördelaktiga ekonomiska effekter av de höga marknadsvärdena så borde lättnad i den en löpande beskattningen samtidigt medföra en högre realisationsvinstbeskattning. Fastighetsskatteutredningen föreslog slutligen möjatt en lighet till uppskov med skatten skulle övervägas. När fastigheten överläts skulle skatten dock betalas oavsett vilken typ av överlåtelse det var fråga om. Fastighetsskatteutredningen tog även frågan bostadsbidraupp om gens betydelse för den skattskyldige. Utredningen fann att i fråga om pensionärer med kommunalt bostadstillägg hade detta mycket stor absorberande verkan på förändringar i fastighetsskatten. Det kan i detta sammanhang noteras att enligt Riksförsäkringsverkets föreskrifter om beräkning bostadskostnad RFFS 1993:8 inav räknas 1,5 % av taxeringsvärdet i boendekostnaden för den har som eget småhus. Dessutom inräknas bl.a. 70 % av räntorna på lån med säkerhet i fastigheten samt uppvärmningskostnader och övriga driftskostnader. För närvarande arbetar utredning, Utredningen Förenklad en om Fastighetstaxering m.m. Fi 1993:13, skall analysera och utreda som reglerna för fastighetstaxering. Den skall bl.a. över indelningen i se taxeringsenheter och skall etappvis bli klar t.o.m. år 1995. Vidare har under våren 1994 Fastighetsbeskattningsutredningen avgett sitt slutbetänkande SOU 1994:57, Beskattning fastigheter, av del ll. I utredningens uppdrag har ingått att utreda de principiella utgångspunkterna för beskattning fastigheter. Uppdraget innefattade av även att lämna förslag förändringar av beskattningen och belysa dessa utifrån regionalpolitiska effekter. Regeringen uttalade i direktiven till utredningen dir. 1992:111 att utgångspunkten för beskattningen av fastigheter bör att taxeringsvärdet är bas. Ytterligare vara

62 Kapitel 5

en utgångspunkt angavs vara de i skattereformen bärande tankegångarna om neutral och likformig beskattning. Fastighetsbeskattningsutredningen har i slutbetänkandet bl.a. föreslagit att den statliga fastighetsskatten skall tas bort. För bebyggd privatbostadsfastighet skall den ersättas med en schablonbeskattning i inkomstslaget kapital. Underlaget för schablonintäkten skall vara det marknadsbestämda taxeringsvärdet för fastigheten. Skälet för att marknadsvärden skall användas är att investeringar i egen bostad bör beskattas neutralt i förhållande till andra kapitalinvesteringar. Någon anledning till ändringar av grunderna för fastställande av taxeringsvärdet för egnahem har utredningen således inte funnit. Utredningen har inte heller kommit fram till att det vid den löpande beskattningen av ägda bostäder finns skäl att beakta de regionala skillnader som kan finnas. Fastighetsbeskattningsutredningen anför bl.a. följande. Ett argument mot marknadsvärdebestämda taxeringsvärden är att boende i storstadsområden och andra regioner med höga fastighetspriser upplever det som att de tvångsmässigt påförs en högre boendekostnad än vad som gäller för motsvarande bostäder i andra delar av landet. De anser därför att beskattningen inte skall omfatta den onormala överskjutande boendekostnaden. Det finns emellertid inte anledning för staten att genom beskattningens utformning minska sådana boendekostnadsskillnader som föreligger mellan olika orter. Ovanstående re- sonemang framstår som mer övertygande när man diskuterar en förvärvssituation än när man diskuterar ett äldre innehav. Tag som exempel den förstnämnda situationen att en villa förvärvas för 1,9 miljoner kronor i Stockholm medan motsvarande villa i Jönköping kostar 900 000 kr. Båda fallen finansieras till 75 % med lån med 10 % ränta. Stockholmaren har därvid avdragsrätt för ett 750 000 kr större lån än jönköpingsbon, dvs. 75 000 kr mer i ränteavdrag. Med en skattesats om 25 % i inkomstslaget kapital innebär det att avdraget är värt 18 750 kr. Beskattas han inte i motsvarande mån högre uppstår således en subventionering av hans högre boendekostnad jämfört med jönköpingsbon. Vid äldre, lägre belånade innehav framstår inte sub- ventioneringen som lika klar. Exempel detta kan vara de permanentboende i skärgården. Här framstår skälen för marknadsvärden möjligen som svagare. Det främsta skälet för marknadsvärden torde vara investeringsneutralitet, dvs. att man inte bör bli väsentligt lindrigare

Kapitel 5 63

beskattad än om kapitalet hade investerats i tillgång. Rent en annan praktiskt och måhända principiellt framstår det vidare som svårt att ha olika värden som grund för beskattningen när det gäller permanentoch fritidsboende.

5.2 Konkurrensen mark mellan bofasta och utbor

om

5.2.1 Inledning

Av betydelse för skärgårdsbomas möjligheter att bo och verka i skärgården är deras möjligheter att konkurrera den begränsade tillom gången på mark.

Näringsverksamhet behöver visst utrymme. Det gäller inte bara de traditionella näringarna med hela jordbruksfastigheter med jord, skog och vatten utan även näringar vattenbruk och turism. Exploasom teringen av skärgårdsmark används ibland för finansiera att andra investeringar eller för att stärka fastigheternas ekonomi. De som vill bo och bedriva verksamhet i skärgården kan ha svårt konkurrera att med kapitalstarka utbor skärgårdsfastigheter kommer på om som ut marknaden. Det är därför väsentligt att skärgårdsverksamheter står sig i konkurrensen med dem köper för fritidsändamål Även som o.d. konkurrensen permanentbostäder inte ligger på jordbruksom som mark exempelvis i västkustsamhällena är påtaglig. - - Fastighetsägande utbor är utbrett i de flesta skärgårdarna jämav

fört med landet i övrigt. Enligt skärgårdskommunerna i Östergötland

har under de senaste åren närmare lO % skärgårdens totalareal förav sålts, inte i något fall till bofasta. Szt Anna är den länets skärgårdar av som har den mest positiva utvecklingen när det gäller befolkningen och dess struktur. Det anses bero att utboägandet är minst utbrett

där. I Kalmar län ägs ett stort antal fastigheter släktingar till dem av som en gång brukat gården. Ett fåtal försäljningar har skett till utomstående och har också prövats enligt jordförvärvslagen. Inte i något fall har det varit aktuellt med permanent bosättning fastigheten. Det befaras också att ett eventuellt medlemskap i EU kommer att medföra en kraftig ökning av fastighetsförsäljningarna i delar stora av södra Sveriges skärgårdar. Hittills har det hindrats de begränsav ningar som finns i lagstiftningen utlänningars förvärv. om Med ökat tryck genom att också invånare i EU-länder tillåts köpa fastigheter

Kapitel 5

för fritidsändamål anses risken öka för att den som vill etablera sig i skärgården och få sin utkomst där konkurreras ut, vilket kan leda till en snabb minskning av befolkning och sysselsättning i skärgården. Det finns flera idéer om åtgärder, bl.a. att det alltid skall krävas fast bosättning fastigheten vid förvärv av näringsfastigheter i skärgården. SRF föreslår att åtgärder vidtas så att konkurrensen om fastigheterna dämpas så att dagens och morgondagens skärgårdsbor får en möjlighet att till rimligt pris köpa de fastigheter som blir till salu öppna marknaden. För annan fastighet kan enligt SRF tillämpas en modell som innebär att kommunerna ges möjlighet att i planbestämmelser fastställa i vilka områden fastigheter inte får säljas till fritidsboende. Vidare bör, enligt SRF, det tidigare statliga lånet till kustinvånare för köp av äldre hus återinföras.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länets skärgårdskommuner

har i en hemställan till regeringen anhållit om särskilda medel för in-

köp strategiska fastigheter i Östergötlands skärgård. Avsikten är

av att en skärgårdsstiftelse skall bildas för att förvärva och förvalta fastigheterna som underlag för framtida permanentboende och försörjning samt för bevarande av natur- och kulturmiljöer. Det bör här tilläggas att många skärgårdskommuner har uppmärksammat ett ökat permanentboende i fritidshus som en potential för folkökning, främst människor med fria yrken som kan sköta sitt arbete distans.

5.2.2 Något om fastighetsägandet i skärgårdarna Det finns drygt 60 000 fastigheter med en total areal om drygt 180 000 ha öar utan fast landförbindelse utefter landets kuster och i de fem stora sjöarna inom det område som Statistiska Centralbyrån på utredningens uppdrag avgränsat i syfte att framställa statistik om

Skärgårdarnas befolkning m.m. se kap. 3. På öarna finns det bl.a. ca

50 000 bebyggda eller obebyggda småhusfastigheter, till största delen avsedda för fritidshus drygt 39 000. Småhustomterna upptar drygt 12 % av marken öarna jämfört med något över en procent i riket som helhet. Till större delen 34 rör det sig öarna om tomtmark för fritidshusbebyggelse. Liksom i landet som helhet dominerar dock lantbruken när det gäller den totala fastighetsarealen på öarna. 74 %

Kapitel 5 65

av arealen öarna fördelar sig 3 500 lantbruksenheter. Motsvarande andel för landet som helhet är dock betydligt större eller drygt 95 %.

Knappt hälften av småhusfastigheterna ligger öar i Stockholms län. Av dessa är drygt 2] 000 avsedda för fritidshusbebyggelse. Även lantbruken finns till stor del knappt 40 % Öarna i Stockholms län. På öarna i Göteborgs och Bohus län finns det 13 000 småhusfastigca heter. I övriga skärgårdslän är antalet fastigheter betydligt mindre.

Det rör sig i sådana län normalt 150-300 lantbruk och 50042 000 om småhus, till största delen fritidshus. Lantbruksenheterna på öarna är genomsnittligt betydligt mindre än i riket som helhet, 38 ha 60 ha. Småhustomtemas genomsnittliga resp. areal är däremot stora på öarna vid jämförelse med riket helen som het. Genomsnittsarealen för öarnas fritidshustomter är knappt 4 400 kvm medan övriga småhustomter i genomsnitt är drygt 5 000 kvm. Motsvarande arealer i riket helhet är drygt 2 500 kvm som resp. knappt l 800 kvm. Fastigheterna på öarna ägdes år 1990 i något större utsträckning av fysiska personer och dödsbon än i riket helhet, 89 % som resp. 4 %. Den enda fastighetstyp som uppvisade påtagligt mindre andel en sådana ägare på öarna jämfört med landet helhet lantbruken, som var 75 % varav 10 % dödsbon resp. 85 % varav 7 % dödsbon. l stället

var det statliga och kommunala ägandet av dessa fastigheter uttamer lat på öarna, 14 % jämfört med 7 % för riket som helhet, liksom även ägande av annan juridisk än svenska aktiebolag, 6 % jämfört person med något över en procent i hela riket. De svenska aktiebolagens andel av ägandet dessa fastigheter endast något över 3 %. av var När det gäller utboägandet kan konstateras att fysiska personers utboägande av småhus och lantbruk är påtagligt i skärgården i mer än riket som helhet. Med utbor här de inte bor i den kommun avses som där fastigheten är belägen. Det förekommer givetvis även att personer som bor på fastlandet äger fastigheter öar i kommun och samma därmed egentligen också bör ses som utbor.

Att utboägandet är vanligt i fråga fritidshus är normalt. På öarom na var utboägandet av fritidshus 71 %, att jämföra med 57 % för riket som helhet. Utboägandet av småhus avsedda för boende permanent var också större öarna än i riket helhet, 15 9 %. Även i som resp.

66 Kapitel 5

fråga lantbruken var utboägandet mer uttalat öarna, 43 %, än i om riket som helhet, 32 %. Det finns stora regionala variationer när det gäller utboägandet av öarnas fastigheter. l Stockholms län var andelen utboägda småhus för permanentbruk 24 % medan det i Göteborgs och Bohus län rörde sig om ll %. Sistnämnda län påverkar i hög grad genomsnittet för hela skärgårdsområdet när det gäller sådana småhus genom att en mycket stor del dessa, över 7 000 av totalt drygt ll 000, finns länets av öar. I Blekinge, med en stor del av sin öbefolkning koncentrerad till Aspö utanför Karlskrona, förekom det utboägande i förhållandevis liten omfattning. I övriga län var utboägandet av småhus för permanentboende öarna i varierande mån betydligt mer uttalat. Östergötland ett kustlän där det förekom ett omfattande utbovar ägande lantbruken öarna. Andra län där utboägandet i fråga om av lantbruken öarna också översteg 60 % var Södermanlands och Stockholms län. I Norrbottens län förekom det utboägande beträffande ungefär hälften av lantbruken. Däremot var utboägandet av lantbruk litet i Blekinge skärgård. I Kalmar län och Uppsala län höll sig utboägandet av lantbruk i huvudsak samma nivå som i landet som helhet. Även lantbruken Västernorrlands och Västerbottens läns öar ägdes till mindre utsträckning än vad som gällde för hela öområdet av utboende. När det gäller insjöarna var utboägandet av lantbruk allmänt sett litet.

5.2.3. Förvärvslagstiftning m.m. rörande fastigheter Nedan följer en kort presentation av den lagstiftning som är av betydelse för de bofastas och näringsverksammas möjligheter att få tillgång till mark i bl.a. skärgårdar. Jordförvärvslagen 1979:230 gäller bara förvärv av fast egendom är taxerad som lantbruksenhet och som sker genom köp, byte, som gåva, tillskott till bolag eller förening, utdelning från bolag eller förening eller fusion enligt 14 kap.l eller 2§ aktiebolagslagen 1975:1385. Tillstånd krävs endast om egendomen är belägen i glesbygd, omarronderingsområde eller om förvärvaren är juridisk person. Med glesbygd avses i jordförvärvslagen stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdsområden, om det är av regionalpolitisk betydel-

Kapitel 5

se att sysselsättning eller bosättning främjas inom området. Den exakta avgränsningen av områdena som skall glesbygd finns i anses som jordförvärvsförordningen 1991:736 och lägst församlingsavser nivå. Drygt en fjärdedel av befolkningen öar utan fast landförbindelse är bosatta i församlingar som omfattas jordförvärvslagstiftav ningens glesbygdsavgränsning. Jordförvärvslagen tillkom för att tillgodose de riktlinjer för jordbrukspolitiken som antagits under år 1977. En översyn lagen av genomfördes under år 1987. l fortsättningen skulle förvärvstillstånd kunna vägras om en egendom behövde användas i kombination med annan verksamhet eller för att stärka sysselsättningsunderlaget för en redan etablerad jord- eller skogsbruksföretagare eller orten om förvärvaren inte avsåg att själv bruka egendomen och den behövdes av sysselsättningsskäl. I prop. 19909l:l55 om ändring i jordförvärvslagen uttalades det att det inte längre fanns något behov av en generell förvärvsprövning med hänsyn till jordbrukets rationalisering. Möjligheterna att beakta glesbygdsintressena borde däremot stärkas. Förslaget syftade till att främja både sysselsättning och bosättningen i glesbygd. Utgångspunkten borde vara att antalet boende i glesbygden skulle bli så stort som möjligt. Efter denna översyn lagen gäller för närvarande bl.a. fölav jande. Tillstånd till förvärvet krävs inte förvärvaren sedan minst om ett halvår är bosatt i ett glesbygdsområde i kommunen där fastigheten finns eller om förvärvaren åtar sig att bosatt egendomen vara i minst fem år och att bosätta sig den inom tolv månader. Utanför omarronderingsområden kan förvärvstillstånd vägras endast förom värvaren inte är ortsboende eller gjort åtagande bosättning. om Förvärvstillstånd får vägras om fastigheten behövs för sysselsättningen eller besättningen orten. Det krävs att ett vägrat tillstånd får omedelbar och påvisbar effekt sysselsättning eller bosättning i området. Den tilltänkta användningen fastigheten kan självav vara ständig eller ingå i en kombinationsverksamhet eller stärka underlaget för en redan etablerad skogs- eller jordbmkare. Alla tänkbara sätt att använda fastigheten bör beaktas. Bara den som behöver ytterligare sysselsättningsunderlag för sin försörjning skall vid förvärv prioriteras i förhållande till den som varken bor orten eller har för avsikt att flytta till fastigheten. Är

68 Kapitel 5

köparens avsikt att stadigvarande bosätta sig fastigheten skall inte förvärvet hindras, även det orten finns en redan bosatt som beom höver fastigheten för sin sysselsättning. På samma sätt skall en bosatt inte behöva avstå egendomen även den behövs för att till stånd om nyinflyttning. Då förvärvaren varken är ortsbo eller tänker bosätta en sig på fastigheten bör förvärvet inte tillåtas annat än om fastigheten inte behövs sig för sysselsättningen orten eller för att främja vare inflyttningen i glesbygdsområdet. Blir ett köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljabegär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskillingren ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens en eller annan värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga. Staten har även möjlighet att om lösa in fastighet ett åtagande om bosättning inte uppfylls. en om Jordfonden förvaltas Statens jordbruksverk kan användas som av för att finansiera statens lösen av fastigheter enligt jordförvärvslagen. J ordfondsfastigheterna skall användas främst för att främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling av företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. Fastigheterna skall också användas för att främja bosättning och sysselsättning i glesbygd. En jordfondsfastighet skall avyttras så snart ändamålet med förvärvet kan tillgodoses. Jordbruksverket beslutar om de ekonomiska ramarna för länens jordfondsverksamhet. I de fall länens ramar inte räcker för inlösen efter avslag enligt jordförvärvslagen får begäran om utökning av ramarske i varje enskilt fall. Som exempel vissa typiska skärgårdsläns na totala ramar budgetåret 199394 har Stockholm 2 miljoner kronor

Östergötland 2 miljoner kronor, Kalmar 7 miljoner kro-

som ram, Blekinge 8 miljoner kronor och Göteborgs- och Bohus län 7 milnor, joner kronor. Företrädare för flera länsstyrelser har framfört att det är ytterst ovanligt att frågan om inlösen av skärgårdsfastigheter blir aktuell och att länens möjligheter att via jordfonden finansiera förvärv av jordbruksfastigheter i skärgården behövs för sysselsättning och fastsom boende i detta sammanhang är alltför liten. Andra bestämmelser av betydelse för möjligheterna att kunna förvärva fastigheter i vissa kustområden finns iförköpslagen 1967:868 kommunen förköpsrätt med vissa begränsningar. som ger

Kapitel 5 69

Normalt får en kommun inte utöva förköpsrätt försäljningen om endast avser en fastighet, som har en ägovidd understigande 3 000 m2 och är bebyggd med småhus inrättade till bostad för högst två famil-

jer. Denna begränsning av den kommunala förköpsrätten gäller dock inte fastighetsöverlåtelser i delar av vissa kommuner. De aktuella komär Östhammar, Nyköping, Borgholm, Mörbylånga, Gotland, munerna Sölvesborg, Kungälv, Lysekil, Orust, Sotenäs, Strömstad, Tanum, Tjörn, Uddevalla, Öckerö, Sundsvall, Örnsköldsvik, Härjedalen och Åre. Det är regeringen som bestämmer vilka delar kommunerna av som omfattas. I dessa fall har kommunen förköpsrätt bl.a. vid försäljning som omfattar fast egendom är bebyggd med hus behösom som ver användas som bostad för permanent bruk och är belägen insom om område där det råder en avsevärd efterfrågan på fritidsbostäder. Lagen 1992:1368 om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom reglerar utlänningars möjligheter att förvärva fast egendom är som taxerad som småhusenhet eller lantbruksenhet. Lagen gäller även förvärv av tomträtter som är taxerade som småhusenheter samt, utom i fall då stat eller kommun är jordägare, upplåtelse eller förvärv boav stadsarrende. Förvärvstillstånd behöver inte sökas förvärvaren vid förvärvet om har hemvist här i landet eller tidigare har haft hemvist här i landet under sammanlagt minst fem år. Är förvärvaren gift med en person som fyller dessa förutsättningar eller gift med överlåtaren behöver inte heller något förvärvstillstånd sökas. Detsamma gäller förvärom varen själv eller, när makar förvärvar gemensamt, någon dem är av överlåtarens avkomma. Svensk juridisk behöver inte söka tillperson stånd. Förvärvstillstånd behöver inte heller sökas vid förvärv genom bodelning, arv eller testamente eller inrop på exekutiv aukgenom tion. Förvärvstillstånd skall alltid meddelas, egendomen förvärvas om för annat än fritidsändamål. Förvärvstillstånd skall även meddelas om förvärv för fritidsändamål inte strider något väsentligt allmänt inmot tresse. Om egendomen är belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att det finns risk för stegring en av fastighetsvärdena skall dock förvärvstillstånd ändå förvärvägras om vet avser fritidsändamål. Förvärvstillstånd får inte heller meddelas

70 Kapitel 5

om tillstånd skulle ha vägrats vid en prövning enligt jordförvärvslagen. Begränsningarna för utländska medborgare att förvärva fritidshus i attraktiva områden är en inte okontroversiell fråga inför ett eventuellt medlemskap i EU. Sverige får vid ett medlemskap rätt att behålla nuvarande lagstiftning rörande fritidsfastigheter under en tid av fem år. Ingenting hindrar dock Sverige från att vidta åtgärder beträffande sådana fastigheter om det inte diskriminerar medborgare i unionsstater. Av betydelse för fastighetsförhållandena i skärgården är även fastighetsbildningslagen 1970:988, bl.a. bestämmelserna om ny- och ombildning av fastigheter. En grundprincip är att varje fastighet skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar. I fråga om jordbruks- och skogsbruksfastigheter gällde t.o.m. år 1990 att en sådan skulle anses lämplig för sitt ändamål endast om den medgav tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas fastigheten vilket ofta uppfattades som ett principiellt förbud mot att bilda fastigheter som inte gav sina innehavare full sysselsättning och utkomst. År 1990 blev det möjligt bilda jordatt och skogsbruksfastigheter som inte gav full utkomst till sin innehavare, men normalt mer än 50 % av försörjningen. Från den 1 januari 1994 har fastighetsbildningslagen ändrats prop. 199394:27, bet. 199394 BoU4, rskr. l99394:OOO i syfte att göra det möjligt att bilda mindre jordbruks- och skogsbruksfastigheter. För att jordbruksfastighet skall anses lämpad för sitt ändamål skall en den medge att det företag som skall bedrivas på fastigheten numera ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Det innebär att den alltid måste ger lämna ett visst positivt bidrag till brukarens försörjning. Hänsyn skall dessutom tas till möjligheterna att kombinera företaget med annan varaktig verksamhet på orten eller inom rimligt pendlingsavstånd eller när regionalpolitiska skäl talar för det. En sådan kombination kan avse entreprenadrörelse, hantverk, hemslöjd, Stuguthyrning, turistverksamhet, småindustri eller inkomst av tjänst. Härtill kommer att gällande regionalpolitiska synsätt jämte hänsynen till natur- och kulturvården måste vägas in i bedömningen. Fastighetsbildning som berör en jordbruksfastighet får inte äga rum om åtgärden är ägnad att medföra någon olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen. Mindre avstyck-

Kapitel 5 71

ningar som inte på något avgörande sätt förändrar förutsättningarna för jordbruksdrift anses inte stå i strid med bestämmelsen.

5.3 Naturvården, plan- och

byggfrågor m.m. i skärgården

5.3.1 Inledning

Skärgården utgörs av områden åtnjuter särskilt skydd grund som av naturvärden. Antalet områden och de arealer omfattas som av restriktioner med hänsyn till naturvärden har ökat under de desenaste cennierna, framför allt under 1970-talet även men senare. Den känsliga miljön i skärgården innebär självklart naturvårdsatt och miljöfrågoma är vital betydelse. Vissa inskränkningar i markav och vattenanvändningen i skärgården torde därför bestående vara av karaktär. En allmän uppfattning bland myndighetsföreträdare är att tillskapandet av naturreservat 0.d. inte inneburit hinder för bedriva att näring och skaffa sig försörjning i skärgården. De bofasta har många gånger en annan uppfattning. Naturvårdshänsyn förs ofta fram som ett hinder av dem som vill bo, utveckla och idka olika näringar i skärgården. Även de militära skyddsområdena tar i anspråk delar skärgårdarav na som därmed beläggs med restriktioner i fråga möjligheterna om att utnyttja områdena. Tillgången på vatten och omhändertagande avlopp naturligtav är vis också av stor betydelse för möjligheterna till boende och verksam-

het i skärgården med dess känsliga förhållanden och en påtaglig restriktion för utvecklingen på många öar. Vattenfrågan är föremål för särskild behandling i Utredningen M 1993: 15 förbättrad hushållom ning med grundvatten dir. 1993:126. Även VA-lagen över. Desses sa frågor är således föremål för översyn i andra sammanhang och behandlas därför inte ytterligare här. Nedan lämnas en översiktlig redovisning väsentligare lagar av m.m. på detta område: naturresurslagen, naturvårdslagen och plan- och

bygglagen. Inledningsvis kan noteras att ett förslag syftar till som att samla den grundläggande lagstiftningen miljöområdet i miljöen balk för närvarande bereds i regeringskansliet. De lagar är tänksom

72 Kapitel 5

ta att sammanföras är bl.a. naturresurslagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, kemiska produkter, renhållningslagen, hälsolagen om skyddslagen och rniljöskadelagen. Förslaget kan också komma att innebära att reglerna skärps så att miljöintressena får ökad tyngd i förhållande till andra intressen.

5.3.2 Naturresurslagen Viktiga regleringar av skärgårdsområdenas mark- och vattenanvändning finns i lagen l987:l2 om hushållning med naturresurser m.m, NRL. De flesta skärgårdsområdena finns upptagna i lagens 3 kap. 2- 4§§. Dessa områden, som pekades ut redan under 1970-talet, är bl.a. riksintresse med anledning av deras stora natur- och kulturvärden. av Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktig god hushållning främjas. Lagens hushållningsbestämmelser skall tillämpas enligt vad föreskrivs i bl.a. plan- och byggsom lagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Enligt de grundläggande hushållningsbestämmelserna i NRL skall mark- och vattenområden användas för de ändamål för vilka områdeär mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreligna gande behov. Härvid skall sådan användning som medför från allmän synpunkt god hushållning företräde. Stora mark- och vattenområges den endast obetydligt påverkats av exploatering eller andra insom i miljön skall så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som grepp kan påtagligt påverka områdenas karaktär. Även mark- och vattenområden är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt som som möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön. Jord- och skogsbruk är enligt NRL näringar av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får därför användas för bebyggelse endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta inte kan ske ett tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark har betydelse för skogsnäringen skall så som långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt försvårar ett rasom tionellt skogsbruk. Även områden är riksintresse för yrkesñsket skall skyddas som av mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringamas bedrivande. Också andra områden som är av betydelse för yrkesñsket eller vattenbruk

Kapitel 5

skall så långt som möjligt skyddas. Motsvarande gäller också markeller vattenområden som är betydelse från allmän synpunkt på av grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet samt områden är betydelse för totalförsvaret. som av Vissa områden i landet är med hänsyn till natur- och kulturvärdena

i sin helhet av riksintresse. Ingrepp i miljön får då endast komma till stånd om hinder inte möter enligt särskilda bestämmelser innefatsom tar en avgränsning av områdena och det kan ske ett sätt inte påsom tagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Bestämmelserna hindrar dock inte utveckling av befintliga tätorter eller det lokala av näringslivet. I prop. 198586:3 sid 172 uttalades med uttrycket att utveckling av befintliga tätorter avsågs förändringar bebyggelsen av och anläggningar som behövs med hänsyn till normal befolkningsen utveckling, förändring bostadsstandard, service och sysselsättning. av I fråga om uttrycket utveckling lokalt näringsliv avsågs tillväxt av i befintliga näringsgrenar eller tillkomst verksamheter i av nya en omfattning som innebär att det finns tillräckliga sysselsättningstillfällen för befolkningen. Det anfördes vidare bl.a. utveckling att en av nya former av vattenbruk, liksom utveckling småbåtsvarv får av m.m. anses vara en utveckling av lokalt näringsliv inom kustområdena. Likaså ansågs utbyggnad av turistanläggningar, utveckling viss fritidsbeav byggelse i anslutning till jordbruksföretag etc. ingå i begreppet näringsliv i flertalet av de berörda områdena.

Turismens och friluftslivets främst det rörliga intressen skall särskilt beaktas vid bedömningen av ingrepp i miljön i bl.a. skärgården i Bohuslän från riksgränsen till Lysekil, skärgårdarna i Småland och

Östergötland från Oskarshamn

till Arkösund, skärgårdarna i Söder-

manland och Uppland från Oxelösund till Singö, skärgården i Ånger-

manland från Storfjärden till Skagsudde och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riksgränsen. Vidare ingår bl.a. öarna i Vänern, Vättern och Mälaren.

I Bohusläns skärgård Brofjorden och i den småländska norr om och östgötska skärgården samt den ångennanländska skärgården får man inte anlägga vissa industrianläggningar. typer av I skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark får endast redan befintlig bebyggelse kompletteras med

fritidsbebyggelse. Om det finns särskilda skäl kan dock fritidsannan bebyggelse få tillkomma företrädesvis för tillgodose det rörliga att

74 Kapitel 5

friluftslivets behov eller om det avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionema.

5.3.3 Naturvård Naturvårdslagen I naturvårdslagen 1964:822 finns bestämmelser om hänsyn till naturen. Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas JCh vårdas. Den är enligt lagen tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Alla skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Kan skada på naturen inte undvikas, skall de åtgärder vidtas som behövs för att motverka eller begränsa skadan. Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet och det är länsstyrelsen som har att verka för naturvärden i länet medan Statens naturvårdsverk har överinseende över naturvärden i riket. När frågor som rör naturvård prövas skall tillbörlig häns§n tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid skall naturresurslagen tillämpas. Även när det gäller den kulturpräglade naturmiljön är lagen tillämplig om inte skydd beslutats enligt lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. I syfte att bevara större sammanhängande områden av viss landskapstyp kan mark som tillhör staten avsättas till nationalpark. Områden det finns särskild anledning att skydda eller vårda som grund av dess betydelse för kännedomen om landets natur, dess skönhet eller i övrigt märkliga beskaffenhet eller som är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv får av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. I ett beslut om bildande av naturreservat anges bla. de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheten som är nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot b:byggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikniig, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Länsstyrelsen kan även avsätta områden inom vilka särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön såsom naturvårdsområden, de inte bör avsättas såsom naturreservat. Om pågående om markanvändning avsevärt försvåras skall dock området avsättas som naturreservat. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras har fastighetsägaren rätt till ersättning till följd av ingripanden avseende iational-

Kapitel 5

park, naturreservat eller förbud mot arbetsföretag. Om det finns synnerliga skäl har ägaren rätt att begära att fastigheten inlöses.

Särskilt om strandskyddet

För att trygga allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. De första reglerna om strandskydd infördes år 1950. Avsikten var att bevara värdefulla strandområden som rekreationsplatser allmänheten. Grunden för strandskyddet är således allemansrätten. Genom strandlagen år 1952 fick länsstyrelserna möjlighet att förordna om tillståndsplikt för bebyggelse inom vissa strandområden. År 1964 skärptes strandskyddsreglerna så sätt att anläggningar

såsom bryggor, vägar och liknande kom att omfattas tillståndsplikt. av Från år 1972 upphörde möjligheten fastighetsägare att som kunna erhålla ekonomisk kompensation för att ha hindrats från bygga på att strandskyddat område. År 1975 skärptes bestämmelserna ytterligare då det nu gällande generella strandskyddet infördes. Som skäl för denna skärpning anfördes att de tidigare strandskyddsförordnandena inte kommit till stånd i sådan omfattning att tillträdet till de från friluftssynpunkt värdefulla stränderna i önskvärd omfattning kunnat bevaras för den strandägande befolkningen. Vidare hade dispens för bebyggelse inom strandområden getts i förhållandevis stor utsträckning. Det gällande strandskyddet omfattar land- och vattenområden intill hundra meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd strandskyddsområde. Strandskyddsområdet kan utvidgas när det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet, dock högst till 300 meter från strandlinjen. Det är möjligt att förordna att strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv inte skall omfattas av strandskydd. Om det finns särskilda skäl är det också möjligt föratt ordna att ett område ingå i detaljplan eller omfattas som avses en av områdesbestämmelser inte skall omfattas strandskydd. Länsstyrelav sen kan ge dispens från bestämmelserna när särskilda skäl föreligger. Härvid skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får användas som tomt eller användas för det avsedda ändamålet. annars Befogenheten kan delegeras till kommunen. Möjlighet till dispens är avsedd att utnyttjas restriktivt.

76 Kapitel 5

Naturvårdsverket har utfärdat allmänna råd 199025 om strandskydd. Det fordras inte tillstånd för anläggningar eller åtgärder besom hövs för jordbruket, skogsbruket eller fisket och som inte tillgodoser bostadsändamål, eller företag som har erhållit tillstånd enligt 4 kap. naturresurslagen, vattenlagen eller miljöskyddslagen. Vid prövning av verksamheter enligt dessa lagar skall dock strandskyddsintresset tillgodoses. Det fordras således inte något tillstånd för ekonomibyggnader, vägar eller hägnader kring betesmarker. I Naturvårdsverkets allmänna råd anges som exempel på särskilda skäl bl.a. att byggnaden eller anläggningen inte inskränker det allemansrättsliga utnyttjandet av strandskyddsområdet eller förläggs till plats som är väl avskild från strandområdet och därför saknar betydelse för bad och friluftsliv, eller att det är fråga om bebyggande av en lucktomt. Under förarbetet till plan och bygglagen 1987: 10, PBL, övervägdes att flytta reglerna om strandskydd från naturvårdslagen till PBL varvid beslutanderätten skulle överföras till kommunerna och innebära att en ansökan prövades ur alla aspekter av en myndighet. Departementschefen uttalade dock prop. l98586:l, sid 104 att en sådan åtgärd skulle kunna uppfattas som en förändring av strandskyddets styrka och att därför övervägande skäl talade för att låta bestämmelserna bli kvar i naturvårdslagen med länsstyrelsen som den myndighet som skall fatta beslut i strandskyddsfrågor med möjlighet att delegera till kommunerna . Möjligheterna att differentiera strandskyddet har diskuterats under senare tid. I regeringens proposition 1993941229 om strandskydd föreslås att bestämmelserna om strandskyddi naturvårdslagen utvidgas till att omfatta även skydd för livsvillkoren för växter och djur den biologiska mångfalden. Regeringen redovisar också i propositionen sin bedömning av hur en differentierad tillämpning av bestämmelserna skall kunna ge ett mer flexibelt strandskydd i mer glest befolkade områden i landet. Strandskyddsbestämmelsema bör i glesbygder, där tillgången till vattendrag är riklig, kunna tillämpas mer flexibelt inom områden som angetts i en antagen översiktsplan.

SOU l994z93 Kapitel 5 77

Regeringen uttalar vidare bl.a. följande: Vissa kriterier bör ställas upp för områden där s.k. differentierat strandskydd kan tillämpas. Områden av riksintresse för naturvård, friluftsliv eller kulturminnesvård enligt 3 kap. 2-5 §§ naturresurslagen skall inte kunna bli aktuella för en differentierad strandskyddstillämpning. Områden enligt 2 kap. 6 § samma lag bör endast undantagsvis komma i fråga i detta sammanhang. Förutsättningarna kan lämpligen diskuteras i det samråd som sker med länsstyrelsen i arbetet med översiktsplanen. Riksdagen har nyligen beslutat i enlighet med regeringens förslag bet. l99394rloU28, rskr. l993l94z40l.

Verksamhet inom narurskyddade skärgårdsområden Med tanke de skilda synsätt framförts många bofasta skärsom av gården å ena sidan och naturvårdsintresset å andra sidan har när det gäller naturreservatens inverkan möjligheterna till sysselsättning i skärgården, finns det anledning att helt kort exempel hur dessa ge intressen kan mötas. I flera skärgårdsområden förekommer det näringsverksamhet och bofast befolkning inom naturskyddade områden. Ett exempel detta är skärgården i Kalmar län där det enligt uppgifter från länsstyrelsen skall bo och verka ett åttiotal inom sådana områden. Naturpersoner vården som möjlighet till utkomst för den bofasta befolkningen har även beskrivits av Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län och framför allt av Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län. Stiftelsen har i en skrivelse till utredningen presenterat vilken verksamhet som bedrivs på de av stiftelsen ägda och förvaltade markerna i Stockholms skärgård. Stiftelsen äger ca 3 500 ha mark fördelat på ett 25-tal områden och förvaltar ytterligare ett tiotal områden 4 800 ha mark. Samtom ca liga områden är skyddade som nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde. Naturreservaten dominerar sett till arealen. Stiftelsen beräknas omsätta ca 32 miljoner kronor i år, drygt varav hälften är näringsbidrag från landstinget och egenfinansiering. resten Stiftelsen hade 53 anställda år 1993 motsvarande 31 heltidspersoner tjänster varav åtta personer kansliet inne i Stockholm. Under sommaren är ytterligare ca 40 personer anställda. Stiftelsen anställer endast bofasta skärgårdsbor tillsynsmän och naturvårdare i skärgårsom den. Förutom den anställda personalen anlitar stiftelsen en stor mängd

78 Kapitel 5

företagare i skärgården för byggnationer och installationer av olika slag, transporter m.m. All odlingsmark är upplåten genom arrendekontrakt till skärgårdsbor. Det rör sig om fem gårdsarrenden och 21 arrenden enbart mark omfattande totalt 240 ha odlingsmark. Arrendeavgifterna är låga. Ett gårdsarrende kostar l 000 kr per år. Stiftelsens vatten är genom ett trettiotal avtal förmånliga villkor utarrenderade till yrkesfiskare eller husbehovsfiskare i skärgården. Ett ålbottengarn kostar l 125 kr per år. Stiftelsens prissättning styrs av att en lönsam drift för de areella näringarna skall möjliggöras. Stiftelsen stöder småjordbruken genom att svara för bl.a. byggnadsunderhåll, stängsling, dikning och sjötransporter av betesdjur. Stiftelsens fem vandrarhem och gästhem utgör också ett betydelsefullt tillskott till arbetstillfällena i skärgården. De drivs entreprenad av en värd som är bofast i skärgården. Stiftelsen har också ett antal skärgårdsbor anställda som skärgårdsbevakare för miljötillsyn och strandstädning områden i främst ytterskärgården som inte ägs av stiftelsen. Stiftelsen äger sedan år 1973 norra delen av Utö. 50 miljoner kronor har investerats i olika anläggningar såsom gästhamnar, värdshus, åretruntbostäder, fritidsbostäder, reningsverk, vägar m.m. vilket har gett åtskilliga nya arbetstillfällen. Antalet bofasta på ön har ökat från 90 till 220 personer under den tjugoårsperiod som naturreservatet funnits. Stiftelsens investeringar har varit inriktade att skapa en god infrastruktur ön vilket anses ha inverket gynnsamt på utvecklingen av det privata näringslivet. Det finns sju invånare per företag. Stiftelsen anser att den markanvändning som följer av skärgårdsbornas näringsverksamhet mycket sällan står i konflikt med rekreations-, friluftslivs- eller naturskyddsintressen. Den bofasta befolkningen och skärgårdsföretagen är en tillgång för besökande i naturreservaten dels genom den service de erbjuder, dels genom att de är förmedlare av en skärgårdskultur som turisterna i allt större utsträckning efterfrågar och är intresserade av.

Kapitel 5 79

5.3.4 Plan- och byggfrågor m.m. Plan- och bygglagen

Plan- och bygglagen l987:10, PBL innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och byggande. om Vid prövning av frågor enligt PBL skall både allmänna och enskilda intressen beaktas om annat inte är särskilt föreskrivet. Planläggning skall främja från allmän synpunkt lämplig utvecken ling och ge förutsättningar för socialt sett god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö varvid mark- och vattenområden skall användas för de ändamål de är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet

och läge. Detta skall även beaktas vid prövning bygglov. Naturreav surslagen skall tillämpas. Bebyggelse skall vidare lokaliseras till mark som är lämplig för ändamålet med hänsyn bl.a. till möjligheterna att ordna trafik, Vattenförsörjning och avlopp samhällssersamt annan vice.

Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Varje kommun skall ha aktuell översiktsplan en som omfattar hela kommunen. Planen är inte bindande. Av översiktsen plan skall i stort framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden samti fråga tillkomst, förändom ring och bevarande av bebyggelse. Vidare skall framgå hur kommu-

nerna avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen. Regleringen av markens användning och bebyggelse sker av genom detaljplaner omfattar begränsad del kommunen. Sådan plan som en av skall beslutas för ny sammanhållen bebyggelse eller enstaka byggny nad vars användning får betydande inverkan omgivningen eller skall förläggas inom ett område där det råder efterfrågan på stor mark för bebyggelse, om tillkomsten byggnaden inte kan prövas av vid bygglovsprövningen. En detaljplan skall inte omfatta större område eller göras mer detaljerad än är befogat med hänsyn till syfsom tet med planen. För begränsade områden inte omfattas detaljplan kan i stälsom av let områdesbestämmelser antas det behövs för syftet om att med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt

naturresurslagen tillgodoses. För byggande, rivning och olika markarbeten fordras tillstånd i form av bygglov, rivningslov eller marklov. l fråga åtgärder om som kräver bygglov kan förhandsbesked lämnas. Kommunen får i detalj-

80 Kapitel 5

plan eller områdesbestämmelser besluta att bygglov inte skall krävas för vissa åtgärder.

Plan- och byggutredningen PBL är för närvarande föremål för översyn inom Plan- och byggutredningen Dir. 1992: 104. På grundval av Plan- och byggutredningens förslag i dess första delbetänkande Anpassad kontroll av byggandet, SOU 1993:94, har riksdagen nyligen beslutat prop. 199394:l78, bet. 199394:BoU1S, rskr. l99394:372 att ett nytt och från bygglovsprövningen fristående tillsyns- och kontrollförfarande införs beträffande de tekniska egerskapskraven på byggnader och andra anläggningar. Bygglovsprövningen enligt PBL kommer därmed att begränsas till att avse en prövning av lokaliseringen och den närmare placeringen och utformningen av byggnader m.m. Bestämmelserna om de tekniska egenskapskraven förenklas och föreslås samordnas och flyttas till en ny lag om tekniska egenskapskrav byggnadsverk, m.m. För områden inom dettljplan skall kommunen kunna besluta om att byggande i enlighet med planen inte skall behöva följas av en bygglovsprövning. Plan- och byggutredningen föreslår vidare i nyssnämnda betänkande omfattande förändringar i fråga om bygglovsplikten utanför detaljplan. Förslagen innebär att den enskilda kommunen utifrån sina lokala förutsättningar i ökad utsträckning skall få möjlighet att avgöra vilken prövning som behövs i enskilda fall. För områden utanför detaljplan skall lov krävas bara i viss grundläggande omfattning. Lovpliktens omfattning därutöver skall kunna beslutas av kommunen i översiktsplan och utökas bl.a. om det behövs med hänsyn till kulturmiljön; Plan- och byggutredningen har även lämnat sitt andra delbetänkande Miljö och fysisk planering, SOU 1994:36. Utredningen föreslår bl.a. en förstärkning av den kommunala översiktsplaneringen bl.a. genom tydligare och utvidgade krav på översiktsplanens innehåll, en förstärkning av medborgarinflytande under samrådet och krav årlig uppföljning av översiktsplanen. Enligt utredningen kan översiktsplaneringen bidra till att styra bebyggelseutvecklingen i en långsiktig hållbar riktning, men odså rationalisera och förenkla efterföljande planläggning och tillståndsgivning.

Kapitel 5 81

I uppdraget ingår också över regleringen i detaljplaner och att se detaljplaneprocessen m.m. Den förstärkning den översiktliga planeav ringen som föreslås ger enligt utredningen möjligheter att delvis väva samman detaljplaneprocessen med den översiktliga planeringen. De insatser som görs i översiktsplanen kan nämligen ofta läggas till grund för detaljplaneringen och medborgarna möjligheter till insyn och ges påverkan i ett tidigt skede. För den enskilde fastighetsägaren därges med möjligheter till större förutsebarhet och dennes ställning förstärks i någon mån genom den ökade kommunala planberedskapen. Vidare föreslår utredningen att kommunernas möjligheter att åberopa detaljplanekravet som grund för att vägra bygglov skall begränsas. Slutligen föreslås att möjligheterna att använda s.k. enkelt planförfarande vidgas och att något fler avvikelser från detaljplanen än för närvarande skall få anses vara förenliga med planens syfte för att bl.a. inte i onödan låsa användningssätt i detaljplanema. En proposition i ämnet, som också innefattar bygglovsplikten utanför detaljplan, avses föreläggas riksdagen hösten 1994. Utredningens slutbetänkande, som bl.a. behandlar frågor överom klagande, statlig kontroll och avgifter, väntas under hösten 1994.

Behandlingen av skärgården i den kommunala planeringen Befolkningen i de olika kommunernas skärgårdar i allmänhet svarar för en mycket liten del av kommunernas totalbefolkning. Befolkningen är dessutom många gånger spridd ett stort antal öar. Det har fått till följd att skärgårdarna nära nog genomgående ingått delar som av ett kustområde i den översiktliga planeringen. Naturvårdslagens bestämmelser om strandskydd liksom de olim.m. ka riksintressena enligt naturresurslagen spelar väsentlig roll i den en kommunala planeringen för skärgården. Bevarandet natur- och kulav turvärden ges större tyngd. Skärgården från friluftslivs- och ses turismsynpunkt som en allt väsentligare Kommunerna försöker resurs. när man dels vill bevara, dels verka för utveckling i skärgården att så långt som möjligt koncentrera näringsliv, service och bostäder till vissa områden med redan utvecklad service. Preciserade mål för befolkningsutvecklingen öarna förekommer i huvudsak enbart rörande områdena utanför Göteborg. I övrigt rör det sig mer om allmänna uttalanden såsom att underlaget för service

82 Kapitel 5

bör säkerställas. Flera skärgårdskommuner har dock för avsikt att i fördjupade översiktsplaner för skärgårdarna behandla befolkningsutvecklingen främst större öar. När det gäller bostadsförsörjningen synes bostadsbyggandet i skärgårdarna för närvarande vara mycket begränsat med undantag för de stora öarna nära Stockholm och Göteborg. På öarna i Öckerö kommun planeras för byggande av 45-65 lägenheter per år till år 2005. Även i Göteborgs södra skärgård finns det stor efterfrågan boen städer. Flerbostadshus har senare år uppförts öar i andra delar av den bohusländska skärgården, exempelvis Käringön och Härmanö i Orust kommun. I Stockholms skärgård förekommer det, utöver uppförande av egna hem, även en viss byggnation av hyresoch bostadsrättslägenheter de större öarna. I andra skärgårdsområden finns det också en viss efterfrågan på smålägenheter för bl.a. äldre. Karlskrona kommun har beslutat om översiktsplan och detaljplanering av Aspö i syfte att va-sanera ön och komplettera öns bebyggelse. Allmänt synes det dock vara så att byggandet inskränker sig till enstaka småhus öarna i de olika skärgårdslänen. Det begränsade byggandet behöver dock inte få följder för befolkningstalen i skärgården. Vissa kommuner uppmärksammar nämligen en pågående permanentning av fritidshus som en potential för befolkningsökning. Det återkommer också hos flera kommuner att skärgården bör utvecklas näringsmässigt för att möjliggöra både boende och verksamhet. Mer preciserade uppgifter om näringslivsutvecklingen saknas dock oftast. Utpendlingen från de storstadsnära skärgårdarna är många gånger mycket stor. I flera fall har kommunerna som mål att genom olika insatser minska denna pendling. Att bättre tillvarata skärgårdens egna resurser och att utveckla de traditionella näringarna är ett mål hos många kommuner. I ett par kommuner önskar man utveckla det kustnära fisket. I Tanum vill man ta till vara möjligheterna till odling och betesnäring. Även andra kommuner vill utnyttja skärgårdens egna resurser och stötta de traditionella näringarna medan en del kommuner i stället betonar den nya teknikens möjligheter och turismen. Informationsteknologins betydelse för exempelvis distansarbete förs fram bl.a. av flera kommuner i Stockholmstrakten. Vidare uppmärksammas möjligheterna att kombinera sysselsättning inom traditionella näringar med verksamhet som utnyttjar modern teknik. Vidare nämns of-

Kapitel 5 83

ta behovet av att förbättra transporterna för såväl personer som gods. Detsamma gäller teleförbindelserna. l fråga om hinder för boendet och näringslivet i skärgården placerar de kommuner som besvarat utredningens kustenkät naturvårdslagens bestämmelser, särskilt strandskyddet, högst. Därefter följer i tur och ordning olika riksintressen, brist transportmöjligheter och på kapital för investeringar, höga mark- och byggkostnader samt brist service och sötvatten. Tillgången på livsmedelsbutik liksom post och skola inom rimligt avstånd är viktiga frågor för skärgårdarna kommunerna i sitt som arbete ägnar fortlöpande uppmärksamhet. Även kommunikationer anses betydelsefulla. Färjeförbindelserna fråga ofta behandlas i är en som den kommunala planeringen. Vidare uppmärksammas telekommunikationer, barn- och äldreomsorg samt tillgång till drivmedel för båtar.

5.4 överväganden

5.4.1 Reglerna om taxering och beskattning av fastigheter I skärgården finns det fastigheter med höga taxeringsvärden. Efterfrågetrycket från fritidsboende har påverkat prisnivån och därmed höjt taxeringsvärdena. Det bör i detta sammanhang noteras att det vid överlåtelser inte bara förekommer en köpare som betalar ett högt belopp utan också en säljare som tillgodogör sig försäljningssumman. Problemet med en hög prisnivå torde gälla i kustområden generellt liksom i andra attraktiva områden i landet, t.ex. fjällområden. Attraktiva lägen föranleder högre värde också i många andra fall. l storstäder är det exempelvis ofta dyrt att förvärva en bostad i eller i närheten av city medan prisnivån kan bli lägre för den som i stället väljer en lång restid till arbetet. Likaså finns det mer eller mindre attraktiva områden. Det är inte alltid möjligt för fastlandsbon att välja bostad med fördelaktigt läge och samtidigt uppnå måttliga kostnader. Sjöutsiktens ekonomiska värde realitet. Skärgårdsbon är en anser att den är en naturlig del av vardagen och att han inte skall betala skatt för den. Även det är ideella värden utsikt om mer som m.m. som har lett till de höga priserna kan man emellertid inte bortse från att skärgårdsbon, trots det värde hans fastighet betingar, ändå väljer

84 Kapitel 5

att bo i det sjönära läget och att även detta har ett ekonomiskt värde motsvarande stadsbons närhet till arbete, service, nöjen m.m. Utöver användningen av taxeringsvärdet som underlag för beskattning används det bl.a. som ett tillförlitligt mått på fastighetsvärden vid exempelvis kreditgivning, fastighetsförsäljning och försäkringsavtal. En nedsättning av taxeringsvärden för en grupp av fastighetsägare skapar således svåröverskådliga problem. Min slutsats är därför att det inte är lämpligt att göra några sådana ingrepp i principerna för taxeringsvärdets bestämmande. Jag har stor förståelse för att skärgårdsbor med ofta förhållandevis låga inkomster anser att fastighetsskatten är en stor belastning i deras hushållsekonomi. Utredningen har bl.a. vid besök i skärgårdarna givits åtskilliga exempel taxeringsvärden kring l miljon kronor för tomtmark med högst ett par bostadsbyggnader. En fastighet med taxeringsvärdet 1,2 miljoner kronor medför l8 000 kr i fastighetsskatt eller l 500 kr i månaden. Givetvis förekommer det även högre taxeringsvärden. Skattebördan kan vara tung för ägarna till sådana fastigheter. För de fastighetsägare som till följd av de höga taxeringsvärdena även betalar förmögenhetsskatt kan dock en viss lindring skönjas eftersom denna skatt bortfaller från och med taxeringsåret 1996. De resonemang Fastighetsskatteutredningen förde i betänkandet Fastighetsskatten, SOU 1992:11, om olika former av differentiering av fastighetsskatten visar att det finns goda skäl för att avstå från sär-

skilda skattesatser vid beskattningen av skärgårdsfastigheter.

Den av Fastighetsskatteutredningen framförda tanken om en möjlighet till uppskov med skatten skulle kunna vara en tillfällig lösning för exempelvis skärgårdsborna. Man måste dock även ta hänsyn till att det kan bli fråga om stora belopp som skall betalas vid flyttning eller generationsskiften, om det går några år från förvärv till försäljning. Dessutom är även realisationsvinsterna en faktor som kan försvåra vid generationsskiften. Skall fastighetsägaren skjuta problemet framför sig ett antal år och skapa både fastighetsskatteskulder och realisationsvinstproblem så torde inte permanentboendet i skärgårdarna främjas. Bostadsbidragen och bostadstilläggen berörs sällan när fastighetsskattens betydelse för skärgårdshushållens ekonomi diskuteras. Ett belopp motsvarande fastighetsskatten ingår i beräkningen av bostads-

Kapitel 5 85

kostnaden. De sämst ställda har därigenom vissa möjligheter att sänka sina boendekostnader. De som på senare år köpt fastighet för bostadsändamål och finanen sierat förvärvet med stora lån riskerar givetvis ändå få bostadsatt en kostnad som vida överskrider maximibeloppet för den bostadskostnad som ligger till grund för bidraget. Ränteläget i sig måste dock vara det stora bekymret i dessa fall. Boendekostnadema varierar med hänsyn till ett flertal olika faktorer: prisnivån på orten, ränteläge, beskattning Fastighetsbeskattm.m.

ningens betydelse är härvid inte enbart ett skärgårdsproblem. Ändring-

ar i reglerna om taxering och beskattning fastigheter enbart för av skärgårdamas fastighetsägare skapar svårigheter och är således inte någon lämplig metod att komma till rätta med de bofastas kostnadsläge. Då det får förutsättas att det för närvarande inte är möjligt att generellt slopa beskattningen av fastigheter, är den återstående lösningen på skärgårdsbomas kostnadsläge att prisnivån fastigheter sänks och därmed på sikt även taxeringsvärdena. För att detta skall ske är det en förutsättning att fastigheter lämpliga för permanentboende och näringsverksamhet inte säljs dyrt till fritidsboende det skapas samt att en tydlig rågång mellan fritidsfastigheter och övriga fastigheter så det att blir möjligt att särskilja dessa fastigheter vid värderingen.

5.4.2 Konkurrensen om mark

Jordförvärvslagen ger möjlighet att vägra utbo förvärvstillstånd en om en lantbruksenhet behövs för sysselsättning eller bosättning i glesbygd. Lagens effektivitet är dock ifrågasatt när det gäller skärgården. Prisnivån på skärgårdsfastigheter är hög i förhållande till vad som gäller allmänt i glesbygd. Motsvarande nivåer kan man i inlandet endast förvänta sig att finna i mycket attraktiva lägen fåtal turistett orter. Svagheten i lagstiftningen ligger inte i att möjligheterna för få att köpa utan tillstånd skulle för stora eller att reglerna vad vara om som krävs för att erhålla förvärvstillstånd skulle behäftade med några vara egentliga brister. Det är i stället statens skyldighet att lösa in fastigen het när förvärvstillstånd vägrats är det största bekymret i som sammanhanget.

86 Kapitel 5

Om förvärvstillstånd vägras och säljaren påkallar inlösen skall en prövning göras av om priset inte oväsentligt överstiger fastighetens avkastningsvärde m.m. Det innebär i praktiken att fastigheten normalt skall lösas för det pris säljaren erbjudits vid den tillståndspliktiga överlåtelsen. Statens medel för inlösen är dock begränsade och avsikten med statens förvärv är att fastigheten snarast skall säljas vidare till någon som skall använda fastigheten ett sätt som överensstämmer med intentionerna i lagen. Jordfonden som kan användas för detta ändamål skall dock inte gå med långsiktigt underskott. Detta synes ha lett till en obenägenhet att med stöd av jordförvärvslagen neka förvärvstillstånd inför risken att tvingas lösa in skärgårdsfastighet utan möjlighet att överlåta den vidare till en skärgårdsbo till rimligt pris. En lösning kunde vara att slopa statens skyldighet att lösa in fastigheten. Det skulle på sikt också kunna medföra att prisnivån sänks och därvid även taxeringsvärdena för sådana fastigheter. Ett slopande av skyldigheten att lösa fastigheten skulle dock innebära att fastighetsägatill viss del hindras att fritt förfoga över sin egendom. En sådan ren ordning är inte tilltalande. Avgörande för möjligheterna att skapa bättre förutsättningar för permanentboende och sysselsättning i skärgården via förvärv av lantbruksenheter är således tillgången medel för inlösen av fastigheter. Det kan på sikt vara kostsamt för samhället att för miljonbelopp lösa mindre skärgårdsfastigheter i syfte att vidareförsälja dessa till permanentboende. Det går knappast att finna en köpare som kan betala det aktuella priset och ekonomi i företagande och en rimlig boendekostnad på fastigheten. Med hänsyn framför allt till det samhällsekonomiska läget finns det för närvarande knappast utrymme för ytterligare samhällsinsatser för förvän av skärgårdsfastigheter. Det kan också ifrågasättas om alternativet ökat offentligt ägande av skärgårdsfastigheter avsedda för bosättning och näringsändamål befrämjar levande skärgård. en Man kan naturligtvis tänka sig att fastigheter löses in, att byggnader med tomt till fritidsboende styckas av och säljs dyrt och att produktiv mark för näringsändamål säljs eller arrenderas ut till bofasta för rimlig kostnad. Möjligheterna till detta torde ha ökat genom den ovan berörda ändringen fastighetsbildningslagen. Därigenom skjuts dock av bara problemet någon generation framåt för att återkomma rörande en något mindre fastighet.

Kapitel 5 87

Även förköpslagen innehåller instrument som syftar till att tillgodose behovet av permanentbostäder bl.a. i attraktiva skärgårdsområden. Den är tillämplig när det gäller omvandlingen permanenthus till av fritidshus i exempelvis flera kommuner i Göteborgs och Bohus län. Det är främst i Orust och Sotenäs kommuner lagen har kommit som till användning i dessa avseenden. Under 1970 och 80-talen rörde det sig om ett tiotal fall per år, under år endast ett fall år. senare par per Uttnyttjandet av förköpslagen har således minskat successivt. Det har bl.a. ansetts svårt att bevisa att det varit fråga fritidsboende i om stället för helårsboende. Tidigare kunde en bofast få statliga lån till 200 000 kr när upp han förvärvade en äldre fastighet i de aktuella områdena. Sedan något år tillbaka saknas denna möjlighet och intresset från de bofasta för att köpa har minskat. Därmed är det naturligt att också kommunernas intresse blivit mindre. Förköpslagens betydelse för bosättning i skärgården får därför anses vara marginell i dag utöver att den kan utgöra hämmande faken tor vid överlåtelser av fastigheter i tider när prisnivån inte är alltför uppskruvad. Sedan något år tillbaka består den egentliga inskränkningen i utländska medborgares möjlighet att få förvärva fast egendom i Sverige i att en utlänning som inte under flera år haft anknytning till landet kan vägras tillstånd att för fritidsändamål förvärva fastigheter i trakter där pristrycket är stort. Denna begränsning kan sikt inte bibehållas för EU-medborgare vid ett medlemskap i EU. Utfallet förhandlingav arna innebär att Sverige efter en övergångstid fem år skall ha om avskaffat särbehandlingen av utländska medborgare från EU-stater även i fråga om fastigheter i områden med stort efterfrågetryck. En följd av detta kan bli att trycket ökar ytterligare i attraktiva kustområden. Redan nu finns tendenser till ökat intresse från utländska förvärvare i olika kustområden. I norra Bohuslän förekommer uppgifter om att utlänningars intresse för att köpa och att förfrågningar hur söom man ker tillstånd har ökat. Även i Kalmar län har märkt man ett stegrat intresse från utlandet. En skärgård hålls inte mer levande svenska utbor än utländav av ska medborgare. Det saknas därför skäl att från skärgårdens utgångspunkt göra skillnad svenska och utländska förvärvare. Om den inskränkning som ännu gäller för de utländska förvärven bortfaller kan

88 Kapitel 5 SOU l°94:93

dock priserna på skärgårdsfastigheter uppåt ytterligare. Det pressas finns därför anledning att hysa viss oro inför de framtida möjligieterna att hindra att fritidsboendes förvärv av fastigheter går ut över intresset av pennanentboende och näringsverksamhet i skärgården En lösning när det gäller boende i skärgården är givetvis att kommunerna stimulerar till ökat bostadsbyggande. Genom förtätning ökar de bofastas möjligheter att få bostad samtidigt sannolikt prisnivån som kan pressas något. l den bohuslänska skärgården efterfrågas nu även hus från l940och 50-talen för fritidsboende vilket leder till att nybyggen framstår som än mer behövliga. Om ytterligare bostäder uppförs på begränen sad yta är det dock tveksamt vad som händer med dessa sikt. Kommer också dessa hus att säljas som fritidshus ytterligare 30-40 år om Kanske är upplåtelseformen av betydelse Hyres- och bostadsrätt är boendefonner som kan hämma omvandlingen åretruntbostäder till av fritidsbostäder. Det skulle å andra sidan märkligt öar iframvara om tiden befolkas av perrnanentboende i hyres- och bostadsrätter sant fritidsboende egna fastigheter. Sammanfattningsvis kan man konstatera att dagens regler san ger möjligheter att hävda det regionalpolitiska intresset bosättnirg och av sysselsättning har uppenbara begränsningar i skärgårdsområdena, Bl.a. är regelverket i vissa avseenden endast tillämpligt i delar skärax gårdarna. Alla fastigheter belägna öar och som ger möjlighet till fast bosättning och sysselsättning borde i princip kunna behandhs enhetligt och omfattas av denna typ av lagstiftning. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet till alla öar förstärker dock inte den bcfastes möjligheter att utan ñnansieringshjälp konkurrera med fritidsintressena om marken i skärgårdama i tider av höga priser. Även konkurrensen mellan olika intressen uttalad i skärgårom är dama så är den inte unik. Ett eventuellt EU-medlemskap kan förväntas leda till att efterfrågan ökar ytterligare. I andra delar Landet av förekommer liknande problem med stort efterfrågetryck från llbOf. Det bör därför finnas anledning att allmänt, och inte bara beträffande skärgårdsområdena, se över formerna för hur permanentboende och sysselsättning skall kunna främjas i framtiden i områden där prisnivån är hög grund av utboendes svenska och utländska efterfrågan - på fastigheter.

sou 1994:93 Kapitel 5 89

5.4.3 Användningen av mark och vatten Naturvården Allmänt sett innebär lagstiftningen mark- och miljöområdet både restriktioner och möjligheter. Naturvårdslagens bestämmelser, liksom skydds- och skötselbestämmelser i annan lagstiftning, kan därför upplevas som hinder i vissa fall. De syftar just till hindra eller beatt gränsa exploatering av vissa naturresurser eller till att tillse att en verksamhet bedrivs ett visst sätt. Också naturresurslagen har delvis sådana syften medan plan- och bygglagen PBL kan sägas vara avsedd att i första hand reglera planeringsprocessen. Den sistnämnda lagen reglerar således hur viss exploatering skall komma till stånd en och hur olika intressen skall vägas mot varandra. Ansvaret för den fysiska planeringen enligt PBL är en renodlat kommunal uppgift medan ansvaret för t.ex. naturvärden delas mellan och kommun. stat Restriktioner av olika slag, t.ex. bildande naturreservat, har av enligt naturvårdsansvariga myndigheter endast i mycket liten utsträckning hindrat boende och näringsverksamhet ute i skärgården. De flesta reservaten anses ligga så till att de inte är attraktiva för bosättning eller näringsverksamhet. Erfarenheterna i exempelvis Stockholms skärgård visar också att en omfattande verksamhet kan bedrivas de marker som skärgårdsstiftelsen förvaltar och samtliga ligger som inom nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde. Många skärgårdsbor anser ändå att naturskyddet är hindrande för deras försörjning. Det är svårt att dra säkra slutsatser beträffande naturskyddets effekt på bosättnings- och försörjningsmöjligheternas utveckling i skärgården. I många fall har avsättningar markområden för naturvårdsänav damål lett till nya arbetstillfällen. Frågan har tagits vid utredningupp ens besök i olika skärgårdsområden utan att det vid dessa tillfällen har kunnat ges tydliga exempel att bosättning och näringsliv hindrats. De försörjningsmässigzi effekterna naturvårdsåtgärder måste säkerav ligen studeras närmare i det enskilda fallet för att det skall möjvara ligt att visa vad faktiskt hänt. som Eftersom det inte är möjligt att göra generell bedömning i en av vad mån naturvårdslagstiftningen utgör ett verkligt hinder för näringsutövande i skärgården vill jag inte föreslå några konkreta åtgärder i detta avseende.

90 Kapitel 5

Tydligen är det dock så att tidigare åtgärder ibland har vidtagits ett sådant sätt att konflikter mellan de bofasta och myndigheter uppstått. Ett exempel konflikt mellan naturvårdsmyndigheter och bofasta öbor är även frågan om den planerade nationalparken i S:t Aninnerskärgård. Öborna hävdar att denna kommer att begränsa denas möjligheter att bedriva näring och det råder därför ett uttalat motras stånd mot planerna nationalparken. Det finns anledning att framhålla att när den värdefulla skärgårdsnaturen skall skyddas genom bildande av exempelvis naturreservat och nationalparken måste det, bl.a. mot bakgrund av den betydelse skärgårdsbornas verksamhet har för en fortsatt levande kulturmiljö i skärgården, ske med beaktande av de bofastas oro för att deras framtida utkomstmöjligheter kan försämras. Genom en bättre utvecklad dialog kan man säkerligen skapa förutsättningar för enighet och förtroende mellan myndigheter och enskilda. Ansvaret för att få till stånd en sådan utvecklad dialog måste i första hand läggas på initiativtagaren till åtgärderna, dvs. myndigheterna. De naturvårdsansvariga myndigheternas ansvar bör därför förtydligas när det gäller uppgiften att klarlägga de konsekvenser som avsättningen av ett område får för det fortsatta näringslivet och för markanvändningen i stort.

Strandskyddet Strandskyddsbestämmelsema ses i bland som ett hinder mot den utveckling behövs för att trygga en levande skärgård, men skyddet som kan också ses som ett medel att uppnå detta mål. Det ligga fara i att lätta strandskyddet i skärgårdsområanses en dena. Det är redan i dag svårt att komma åt små stegvisa förändringar som leder till ianspråktagande av mark i smyg. Dessa förhållanden medför att det anses angeläget att bibehålla ett starkt generellt strandskydd. Enligt företrädare för de länsstyrelser utredningen haft kontakt med bl.a. det tättbebyggda Göteborgs och Bohus län fungerar dess- - utom strandskyddet i dag tillfredsställande eftersom reglerna redan nu ger beslutande myndigheter utrymme att behandla fast boende i skärgården i en positiv anda så att verksamheter som skärgårdsborna är beroende av inte hindras.

Kapitel 5 91

Vårens beslut prop. 199394:229, bet. 199394:JoU28 om strandskydd innebär att bestämmelserna kompletteras på så sätt att syftet med strandskyddet i fortsättningen inte endast skall förvara att trygga utsättningarna för allmänhetens friluftsliv också bevara utan att goda livsvillkor för växter och djur. Det har samtidigt markerats att det inte är aktuellt att mjuka strandskyddet i områden riksintresse. upp av Beslutet innebär att det inom överskådlig tid saknas förutsättningar för en differentiering strandskyddets tillämpning av skärgården. De föreslagna ändringarna rörande strandskyddet torde dock inte påverka de ansvariga myndigheternas möjligheter att även i fortsättningen ta hänsyn till angelägna lokala behov när strandskyddet skall tilläm-

pas.

Planfrågor

Kommunerna bör i sin planering i framtiden lägga större vikt vid landsbygdsutveckling. Detta synsätt kommer bl.a. till uttryck i prop. 1993941140 Bygder och regioner i utveckling. Framför allt borde översiktsplanema vara ett utmärkt instrument för bl.a. få till stånd att en dialog mellan politiker och medborgare hur hela kommunen om skall utvecklas. Detta gäller givetvis även för skärgårdarna.

Det har från bl.a. Glesbygdsmyndigheten framförts att det är nödvändigt att i första hand kommunerna inser behovet fördjupad av en planering för skärgården och och planeringsarbetet att program- genomförs tillsammans med skärgårdsboma. Arbetet med sådana planer och program ger en helhetsbild öbefolkningens områdets av syn utvecklingsmöjligheter.

Naturvårdslagen strandskyddet liksom riksintressena enligt naturresurslagen spelar en väsentlig roll i kommunernas planering för skärgården. Bevarandet natur- och kulturvärden av ges som nämnts allt större tyngd. Skärgården blir också från frilufts- och turismsynpunkt en allt väsentligare Öarna bör emellertid i plansammanhang resurs. inte i första hand ses som ett bihang till andra delar kommunen, av lämpliga för kommunens frilufts- och turistsatsningar. Öarna och dess befolkning bör i stället i den kommunala planeringen behandlas utifrån sina förutsättningar och behov, särskilt i fråga möjligheter om till boende och sysselsättning.

De bestämmelser i naturresurslagen, syftar till begränsa som att exploateringen i bl.a. skärgården, utgör tidigare som nämnts inte något

92 Kapitel 5

direkt hinder för tätorternas och det lokala näringslivets utveckling. Möjligheten till utveckling av det lokala näringslivet är inte begränsad till tätorterna. Den syn landsbygds- och glesbygdsutveckling som bl.a. kommer till uttryck i den regionalpolitiska propositionen bör också få genomslag i områden där det finns starka riksintressen. Jag därför att berörda myndigheter bör se över sin tillämpning av anser naturresurslagens bestämmelser rörande skärgårdsområden som i sin helhet är av riksintresse så att fortsatt permanentboende och framför allt sysselsättning i princip främjas ocksåi glest befolkade skärgårdsområden som annars hotas av avfolkning.

De militära skyddsområdena i skärgården De militära skyddsområdena en begränsande faktor i ett antal områden, främst för möjligheterna till turistverksamhet. Detta är framför allt en fråga som engagerar i Blekinge. I Blekinge län finns åtskilliga militäranläggningar. År 1991 beslutade regeringen om en ny skyddsområdesindelning. Exempel i Blekinge kan skapa smidiga lösningar för viss turistverksamhet visar att man inom skyddsområdena. Frågan bör därför tills vidare kunna hanteras lokalt. Inför en samlad omprövning av försvarets behov av skyddsområden är det däremot lämpligt att frågan om möjligheterna till bosättning och försörjning i skärgården ges prioritet i dessa sammanhang. Frågan bör därför tas upp inför nästa försvarsbeslut.

.St lll 1994:93 Kapitel 6

6 Förutsättningar för boende och näringsverksamhet i skärgården

Sammanfattande bedömning: Befolkningen skärgårdens öar utan fast landförbindelse lever i många avseenden under samma förhållanden befolkningen i andra delar som av landets gleseller landsbygder. Det finns dock skärgårdsspecifika förhållanden som gör att befolkningen dessa öar är särskilt beroende av samhällets insatser i fråga infrastruktur och andra åtgärom der. Öar fast landförbindelse bör utan därför genomgående ses som särskilt prioriterade områden när frågor trafikförsörjom ning, post, tele och offentlig eller kommersiell service beannan handlas. Möjligheter att tillgodose detta torde redan i dag finnas inom ramen för de beslut fattats och de avtal träffats som som om tillgången på sådan service i glesbebodda delar landet av under förutsättning att den lokala och regionala tillämpningen sker i överensstämmelse med de uppställda målen. Vägverket bör dock få i uppdrag att se över de kriterier verket tillämpar när man tar ställning till frågor om allmänna vägar eller bidrag till enskilda vägar, dels öarna, dels till förbindelser mellan fastlandet och öarna. Skärgårdskommunernas eventuella merkostnader olika områden till följd av sådana förhållanden i skärgårdarna vilka är svåra att påverka utan att motverka ett allmänt intresse bosättav ning, sysselsättning och rekreation i dessa områden bör behandlas inom ramen för statsbidrags- och skatteutjämningssystemet.

94 Kapitel Ö

Enbart satsningar infrastruktur är inte tillräckligt för att säkerstålla skärgårdsbefolkningens förutsättningar för konkurrenskraftig näringsverksamhet. Olika former av samhällsinsatser i övrigt behövs även i fortsättningen. Öar utan fast landfönindelse bör alltid ingå i områden som omfattas av det nya lancsbygdsstöd. De öar saknar färjetrafik bör härvid ses som glesbygdssom områden. Vidare är det naturligt att öarna utan fast laniförbindelse föreslås som Sb-områden vid ett eventuellt svenskt EU-medlemskap. Det nuvarande myndighetsansvaret för skärgården som i dag i huvudsak åvilar länsstyrelserna och central nivå Glesbygds- - myndigheten bör bestå. Härutöver ankomma det givetvis även övriga offentliga att inom sina verksamhetsområden beakorgan ta skärgårdens förhållanden ett konkret sätt. För att ge möjlighet till en dialog riksnivå mellan myndigheter och skärgårdarnas bofasta befolkning i för skärgården väsentliga frågor bör det dessutom inrättas ett forum för Skärgårdsfrågor skärgårdsråd med deltagare från centrala myndigheter samt representanter för regionala myndigheter, kommuner och skärgårdsbor från olika kuststräckor. Det bör ankomma Glesbygdsmyndigheten att ansvara för denna verksamhet. Begreppet skärgård är inte entydigt och användningen av begreppet leder därför till avgränsningssvårigheter. I regleringssammanhang bör därför målet för samhällsåtgärd i stället uten pekas tydligt; exempelvis öar med bofast befolkning, öar mer utan fast landförbindelse eller öar utan färja. Av bl.a. denna anledning bör även avstå från att behandla skärgårdsfrågor i man en särskild övergripande skärgårdslagstiftning.

6.1 Kommunikationer och annan service i skärgården

6.1.1 Inledning Servicens betydelse för möjligheterna att bo och verka i skärgården lyfts fram de flesta som har synpunkter i skärgårdsfrågor. Utöver av kommunikationerna är det olika former av basservice som anses väsentliga även om det sällan klaras ut vad som är en godtagbar bas-

Kapitel 6 95

servicenivå. Med basservice normalt tillgång till skola, barnavses och äldreomsorg, butik, post, tele, m.m. Kustkommunerna anser att tillgång till livsmedelsbutik är den mest väsentliga servicen följt av post och skola för de mindre barnen. Även tillgången till kommunikationer är betydelsefull liksom tele, barnom-

sorg, äldreomsorg och tillgång till drivmedel för båtar. Slutligen nämner kommunerna möjligheter till hemhjälp, telefonkiosk, taxibåt och uppvärmningsolja. De funktioner hotade är och som anses post transportservice.

Enligt Skärgårdarnas Riksförbund SRF, företräder de som permanentboende via lokala föreningar, är post, affär och skola de viktigaste serviceformerna.

6.1.2 Trafikförsörjningen m.m.

En grundläggande förutsättning för att över huvud kunna bo på taget öar i skärgården är att kommunikationerna fungerar, både för människor bofasta, fritidshusägare och turister och för Exem- - - varor. pelvis är möjligheterna till arbetspendling till fastlandet betydelse. av Vattnet gör att tidsåtgången, rörligheten, sjösäkerhetskrav i m.m. högre grad än avståndet blir styrande. Transporter sker med statliga färjor allmän väg, färjor med statsbidrag, kommunala bilfárjor, personfärjor med viss godskapacitet och taxibåtar. Det kan också vara fråga om helikoptertransporter vintertid och andra båttrafik. typer av Färjeförbindelserna är fråga ofta behandlas i den kommuen som nala planeringen varvid även frågan subventionering såväl om av person- som godstransporter liksom skolskjutsar väsentliga. anses vara I trafikförsörjningen ingår också bryggor och vägar fastlandet och på öar. Som exempel på svårigheter i dessa avseenden nämner länsstyrelsen i Kalmar län att flertalet naturliga landningsplatser en del öar inte kan användas vid lågvatten. Tyngre transporter kan därmed inte landsättas av länets transportbåtar vilket t.ex. innebär det att långa tider är omöjligt att få i land en brandbil i händelse eldsvåda. av På större öar finns i många fall allmänna vägar. Ibland är färjeleden till ön en del av den allmänna vägen. Omfattningen detta av vägnät varierar från län till län. I Stockholms län är det allmänna vägnä-

tet öar jämförelsevis stort och har inte varit utsatt för någon mer omfattande omprövning. Därför finns det öar med allmänna vägar

96 Kapitel 6

utan allmän eller enskild färja. I andra län har man mer ambitiöst följt de kriterier för prövning av allmän väg som satts upp av Vägverket centralt. En prövningsgrund är trafikmängden. På öar blir trafikmängden med bil av naturliga skäl liten. På vissa öar förekommer det inte någon biltrafik över huvud taget. Transportfordonen är då ofta paketmoped, traktor med släp eller dylikt. Dessa regionala skillnader i hanteringen har bl.a. lett till att bryggan i Sandhamn är allmän väg medan vägarna öarna i Göteborgs södra skärgård i stor utsträckning är enskilda vägar utan statsbidrag. Staten ger genom Vägverket bidrag till byggande och drift av enskilda vägar. Bidraget utgår i mån av tillgång medel och bidragsgivningen regleras i förordningen 1989:891 om statsbidrag till enskild väghållning. Bidraget lämnas för att tillgodose ett kommunikationsbehov för fastboende, näringslivet eller det rörliga friluftslivet. Vägverket har vidare utfärdat tillämpningsföreskrifter i frågan. Byggnadsbidrag lämnas med högst 70 % av kostnaderna. Om det finns särskilda skäl får bidrag lämnas med högst 85 %. Vidare kan årliga driftbidrag lämnas till kostnaderna för bl.a. driften av färjled med högst 85 %, vägar som tillgodoser ett kommunikationsbehov för fastboende utanför bebyggelseområde eller väsentlig betydelse för näringsär av livet med 70 %, vägar som är av väsentlig betydelse för det rörliga friluftslivet med 50 % och övriga vägar med 40 %. Även beträffande hanteringen statsbidrag till enskilda vägar av finns det regionala skillnader. I Stockholms län ges statsbidrag och landstingsbidrag till anläggandet av bryggor som trafikeras Waxav holmsbolaget. I Kalmar län måste viss minsta längd vägen vara av en för att bidrag skall utgå till väg och brygga. I Göteborgs södra skärgård ges bidrag till enskild väg till godsfärja till Styrsö. en När det gäller såväl gränsen mellan allmän väg och enskild väg som gränsen för statsbidragsberättigad enskild väg eftersträvar vägverket så entydiga kriterier som möjligt. Beroende hur kriterierna tillämpas uppstår ändå dessa regionala skillnader. I årets budgetproposition prop. 199394: 100, bil.7 framhåller regeringen att skärgårdstrafik för personbefordran fyller viktig en uppgift för att uppfylla samhällets ansvar att möjliggöra boende i skärgården. Så lika villkor som möjligt bör råda mellan boende i skärgård och på fastlandet. Transportkostnader till öar är i allmänhet högre än på fastlandet. Dessutom har många öar bl.a. av miljöskäl bilförbud.

Kapitel 6 97

Därför finns inte någon regelrätt bilfärjetrafik till dessa öar, varför det finns skäl att med statliga medel stödja kollektiv persontrafik till skärgården. Det är enligt regeringen inte möjligt bidrag till att ge färje- och båttrafik enligt förordningen 1989:891 statsbidrag till om enskild väghållning då förordningen enbart bidragsgivning till avser enskilda vägar som är öppna för allmän biltrafik. Regeringen uttalar dock att det enligt 2 § förordningen 1988:1017 statsbidrag till om vissa regionala kollektivtrafikanläggningar bör vara möjligt att i syfte att förbättra skärgårdsbefolkningens möjligheter till kollektiva persontransporter lämna statsbidrag till byggande av kajanläggningar och investeringar i fartyg för regional kollektiv persontrafik tillgodosom ser ett allmänt kommunikationsbehov.

Trafikförsörjningssituationen i början 1970-talet av Vid tiden före propositionen 197576 fanns det i kustskärgårdama 17 allmänna färjeleder till och från öar utan fast landförbindelse. Av dessa trafikerades sju öar i Göteborgs och Bohus län och öar i Stocksex holms län samt i övriga i Norrbottens, Västernorrlands, Uppsala och

Östergötlands län. Färjorna transporterade drygt 3,5 miljoner

landsvägsfordon och ca 800 000 fotgängare år. per Staten lämnade bidrag till sju enskilda färjeleder till öar utan fast landförbindelse utefter kusten. Fyra dem fanns i Göteborgs och Boav hus län, två i Stockholms län och en i Blekinge län. Därutöver fanns det i första hand i Stockholms län ytterligare några enskilda färjeleder, som saknade statsbidrag. Stockholms och Göteborgs skärgårdar hade även den omfattanmest de båttrañken. Waxholmsbolaget transporterade 760 000 passagerare år 1973, varav drygt hälften under I Göteborgs södra skärsommaren. gård fanns det båtförbindelser till bl.a. öarna Styrsö och Donsö. Trafiken drevs av ett kommunalt bolag och hade år 1974 900 000 ca passagerare. I Göteborgs norra skärgård fanns utöver statliga och kommunala färjor även båtförbindelse från fastlandet till bl.a. Öckerö, Björkö och Norderöarna. Båttrafiken i Göteborgs skärgårdar bedrevs utan statliga bidrag. I landet i övrigt fanns det ett 20-tal reguljära båtleder med i stort sett åretrunttrafik, bl.a. till Marstrand, Klädesholmen, Käringön, Gullholmen och Koster i Göteborgs och Bohus län, Ven i Malmöhus län, Aspö och Hanö i Blekinge län, Ulvön i Västernorr-

98 Kapitel 6

lands län och Holmön i Västerbottens län. Tre av båtlederna erhöll statliga bidrag större delen gick till Ulvötrafiken. Trafiken till varav Holmön ombesörjdes Vägverket. Det totala antalet passagerare som av reste med den reguljära båttrafiken uppskattades till ca 3 miljoner per år. Utöver den reguljära trafiken ombesörjde ett stort antal företag och skärgårdsbor trafik säsongsmässig eller tillfällig karaktär, delvis av med bidrag från kommuner eller landsting. Vidare användes postbåtar och Skolskjutsar för allmänhetens resor. Beställningstrafik förekom i någon skärgård. Även i de större insjöarna fanns det allmänna och enskilda färjeleder samt reguljär båttrafik.

Nuläget i .rkärgårdarna Sedan år 1975 har ett 10-tal öar fått fast landförbindelse medan övribebodda öar fortfarande är hänvisade till färje- och båttrafik m.m. ga Merparten färje- och båttrafiken finns även i dag i Stockholms och av Göteborgs och Bohus läns skärgårdar. Det förekommer dock färjeoch båtlinjer många andra håll utefter kusterna och i de stora sjö- På många öar är befolkningen emellertid beroende av egna arna. transportmedel. I kustskärgårdarna finns det 15 allmänna färjleder från öar utan fast landförbindelse. Därtill finns det allmän färjled till Torsö i Väsom ersätts bro under det närmaste året, till Vinön i Hjälnern av en till Adelsö och Arnö i Mälaren och till Norderön i Storsjön i maren, Jämtland två stycken. Dessutom finns det 12 enskilda färjleder avsedda för fordonstrafik. Till tio dessa utgår det statsbidrag. De allav männa färjorna transporterade 1993 5,7 miljoner fordon och ca ca miljon fotgängarecyklister. De enskilda färjorna som erhåller statsen bidrag transporterade år 600 000 fordon. När det gäller båtsamma ca trafiken kan som en jämförelse med situationen på 1970-talet nämnas att Vaxholmsbolaget under år 1993 transporterade 1,2 miljoner passa- 680 000 under månaderna juni, juli och augusti. Styrsögerare, varav bolaget trafikerar Göteborgs södra skärgård transporterade samsom år 1,4 miljoner 460 000 under sommarmånama ca passagerare varav derna.

Kapitel 6 99

Pendlingen till förvärvsarbete är stor från öarna i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen talar om en utveckling från fiskeläge till färjeläge. Öarna med bofast befolkning har i allmänhet trafik med båtar, personfärjor och fordonsfärjor i trafikhuvudmannens Bohustrafik och Göteborgsregionens lokaltrafik AB, GLAB regi och därmed också med huvudmannens taxa. Några öar har statliga allmänna färjor. På öarna i Öckerö kommun bedriver GLAB busstrafik. Till vissa öar bedriver GLAB även färjetrafik. Vissa dessa färjeleder av erhåller statsbidrag. Inom Göteborgs kommun driver Stadstrafiken kollektivtrafiken åt GLAB. Öarna i Göteborgs södra skärgård ligger inom Göteborg kommun och trafiken utförs av Styrsöbolaget. I Öckerö kommun trafikeras Hönö öarna och Björkö med statliga färjor från Hisingen. Öarna Fotö, Hönö, Öckerö och Hälsö sammanbinds med broar. Till öarna Rörö, Hyppeln och Källö-Knippla går det kommunala bilfärjor för vilka statsbidrag utgår. I Kungälvs kommun går en kommunal färja till Marstrandsön. Det utgår inte statsbidrag för denna färja. I Orust kommun trafikerar statliga färjor Lyr och Malö. Från Flatö i samma kommun går enskild färja till Dragsen mark i Uddevalla kommun. Till denna färjetrafik utgår det statsbidrag. Flatö och Malö sammanbinds av bro. Bohus Malmön i Sotenäs kommun har förbindelse med fastlandet via statlig färja. Förhållen andet är detsamma för Hamburgön i Tanums kommun. Turtätheten för färjorna i skärgården varierar. De statliga färjorna går normalt med l5 eller 30 minuterstrafik och övriga färjor allt från 15 mivar nut till en tur var 90 minut. Inom Göteborgs kommun går godsfärja till Asperö, Brännö, Köpstadsö, Styrsö, Donsö och Vrångö 2-5 ggr vecka. Godsfärjan drivs av det kommunala Styrsöbolaget. Statsbidrag utgår för denna trafik, knappt 3,9 miljoner kronor år 1993.

Åtskilliga öar i den bohuslänska skärgården har reguljär båttrafik.

Båttrañken är mest utbyggd i den södra delen skärgården. Samtliga av öar i Göteborgs kommun med bofast befolkning har sådan trafik, Asperö, Brännö, Köpstadsö, Styrsö, Vargö, Donsö och Vrångö. Med undantag för Vargö som har ett litet antal dagliga turer är turtätheten hög med upp till 20 dagliga turer. Inom Öckerö kommun går det relativt täta turer med personfärja utan statsbidrag till Kalvsund, Källö-

Knippla och Grötö. I Kungälvs kommun har Ãlgön, Brattön och Löv-

ön båttrafik ett par gånger dag. Fyra öar i Tjörns kommun har per

också reguljär båttrafik. Det är Stora Dyrön, Åstol, Härön och Tjöme-

100 Kapitel 6

kalv. Det rör sig om 10-15 dagliga turer beroende ö. I Orust komgår det reguljär båttrafik till öarna Käringön några gånger per mun dag och relativt täta turer till GullholmenHärmanö. Sommartid har Bohus Malmön vid sidan av färjeförbindelsen även båttrafik. I Takommun omfattar den reguljära båttrafiken Stora Snissholmen nums Hästvam, Kalvön, DyngönFläskön och Hjärterön med en tur per dag. Vidare går det till öarna i Strömstads kommun reguljär båttrafik någdagliga turer till Sydkoster och Nordkoster och en daglig tur till ra Styrsö. Ett 80-tal öbor några öar med liten befolkning i framför allt Kungälvs kommun och Tanums kommun saknar allmänna transportmedel till fastlandet. I skärgården finns det ett 20-tal kommunala bryggor och ett tiotal enskilda bryggor med offentligt stöd. En viss utbyggnad har skett de senaste decennierna. Vägarna öarna i skärgården i Göteborgs och Bohus län är till stor del enskilda. Till två öar i länet har det under perioden 1975-1993 byggts bro, bl.a. till Klädesholmen i Tjörns kommun. Ven i Malmöhus län har färjeförbindelse med fastlandet. Trafiken bedrivs av ett kommunalt bolag inom Landskrona kommun inom för länstrafiken. Färjan går 10 dubbelturer per dygn. En ny ramen färja och ett nytt färjeläge togs i bruk år 1991. Det finns busstrafik över hela ön till de flesta färjeavgångarna. Ven har allmänna vägar för vilka kommunen är väghållare. Ön har även allmänna bryggor och enskilda bryggor med statsbidrag. I Blekinge går det statlig färja till Aspö i Karlskrona kommun. I den östra skärgården, med bl.a. öarna YtterönHästholmen, Inlängan, Stenshamn, Ungskär och Långören går det båttrafik året runt. YtterönHästholmen trafikeras enskild färja med statsbidrag. Även av en till Hanö i Sölvesborgs kommun går det reguljär båttrafik året runt. Huvudman för båttrafiken är länstrafiken. Under sommaren bedriver länstrafiken även trafik i Ronneby och Karlshamns skärgårdar via entreprenör. De öar som är aktuella för denna sommartrafik är Tjärö, Tärnö och Joggesö. Vid isläggning har länstrafiken möjlighet att sätta in hydrokopter i östra skärgården. Länstrafiken bedriver även busstrafik Aspö. De allmänna kommunikationerna är inte speciellt omfattande i Kalmar läns skärgårdsområden. Beställningsbar båttrafik finns dock till

Kapitel 6

12 öar. Turtätheten är 2 turervecka. Drygt hundra skärgårdsbor uppges sakna sådana kommunikationer. Öarna i Kalmar län saknar allmänna bryggor, liksom enskilda bryggor med statsbidrag. Skärgårdsbefolkningens tillgång till allmänna kommunikationer ba-

seras även i Östergötlands skärgårdar på beställningsbar båttrafik

som når samtliga bebodda öar och endast är öppen för bofasta. Upp till en tur per dag förekommer. Trafiken samordnas med Skolskjutsarna. Sedan år 1975 har en ö i länet fått fast landförbindelse Norra - Finnö. Ett projekt med väg och bro till Torrö längst i söder i länet är aktuellt. Ärendet är överklagat till regeringen då vägen är tänkt att gå genom ett naturreservat. Endast Aspöja har idag väg enskild. Ett tiotal enskilda bryggor har i viss utsträckning finansierats med bl.a. glesbygdsstöd. I Södermanlands län förekommer det beställningstrafik till öarna vid kusten inom ramen för länstrafiken. l övrigt saknas reguljär båttrafik. På fyra öar finns det enskilda bryggor finansierats som med bl.a. glesbygdsstöd. Sedan år 1975 har en ö i Stockholms skärgård fått fast landförbindelse. Bron till Vätö i Norrtälje kommun blev färdig i juli 1993. Trafiken till och från öarna utan fast landförbindelse i Stockholms skärgård är förhållandevis väl utbyggd. Det finns färjeförbindelse till flera öar utan fast landförbindelse i länet. Från Svartnö till Högmarsö går det en enskild färja för vilken statsbidrag utgår. Mellan Furusund och Yxlan samt Yxlan och Blidö går det statliga färjor. Till Ljusterö går det också statliga färjor. Även Rindö förbinds med fastlandet genom statliga färjor dels till Vaxholm, dels till Vänndölandet. Mellan Tynningö och N. Lagnö går det enskild färja med statsbidrag. Även Ornö trafikeras enskild färja av en som utgår från Dalarö. Från Mörkö går det en enskild färja till ön Oaxen. Statsbidrag utgår till dessa färjor. Den reguljära båttrafiken i länets kustskärgård når 74 öar. Wax-

holms Ångfartygs AB Waxholmsbolaget

bedriver verksamheten. Huvudman för trafiken är Stockholms läns landsting. Turtätheten för båttrafiken i skärgården skall under vintern understiga 1-2 och tur returresor per vecka mot fastlandet måndag-fredag och helgerna 1-2 tur och returresor från fastlandet. Under skall det fem sommaren tur och returresor vecka måndag-fredag och under helgen 1-2 per

[02 Kapitel 6

turer till fastlandet och två turer från fastlandet. Turtätheten varierar dock beroende vilken ö det är fråga om. Med tanke på omfattningbolagets trafik är det här inte möjligt att ge en mer detaljerad en av bild trafiken. Personer är skrivna ö utan bro eller statlig av som Waxholmsbolagets skärgårdstrafik. Waxholmsfärja reser gratis med bolagets driftsunderskott täcks av landstinget. Cirka 400 skärgårdsbor sakna både färje- eller båttrafik. uppges Det finns i länets kust och skärgårdsområde ca 300 bryggor inte bara öar, varav 28 allmänna och ca 270 enskilda bryggor, som har turlistelagd båttrafik under hela eller delar av året. Till flera enskilda bryggor har statsbidrag utgått. Stockholms läns landsting tillskjuter i mån tillgång medel ytterligare 10 % utöver erhållet av statsbidrag till bryggor som trafikeras av Waxholmsbolaget. Storstockholms lokaltrafik SL bedriver kollektivtrafik som berör några öar utan fast landförbindelse, exempelvis Yxlan, Blidö, Ljusterö, Möja och Ornö. I Uppsala län har den befolkningsmässigt helt dominerande ön Gräsö statlig färja. Turerna går med ca en halvtimmes intervall. Länstrafiken trafikerar Gräsö med buss. I övrigt är de allmänna kominunikationerna för skärgårdsbefolkningen begränsade. Ett 50-tal fastboende öarna längs kusten saknar tillgång till reguljär färje- eller båttrafik. På öarna finns det någon enstaka allmän brygga och ett par enskilda bryggor med offentligt stöd. Hemsön i Västernorrlands län har statlig vägfärja som går upp till tur i halvtimmen. Till Ulvön går det enskild färja med statsbien

drag. Under sommaren går flera turer varje dag. Under vinterhalv-

året går endast daglig tur i varje riktning. Länstrafiken är huvuden för denna skärgårdstrafik, som även går till ön Trysunda. man Sedan år 1975 har två öar i Västerbottens läns skärgård fått fast landförbindelse. Holmön har en statlig färja som går 2 turerdag vintertid och ytterligare en tur sommartid. På ön finns det allmän väg. En ö Sandön i Norrbottens län har båttrafik sommartid. I övrigt finns det ingen färje- eller båttrafik till öarna. Staten har bidragit vid byggandet av ett antal bryggor. Till öarnas vägar som håller traktorstandard utgår det inte några bidrag. Till vinterväghållning isen lämnas däremot bidrag.

Kapitel 6 103

När det gäller kommunikationerna i insjöarna kan konstateras att Torsö i Vänern har statlig färja. Under det närmaste året kommer dock ön att få en bro varvid färjan tas ur bruk. Visingsö Vättern har färjeförbindelse med Gränna. Färjorna är kommunala med statsbidrag. Turtätheten är vardagar 16 turer per dag i varje riktning. På sommaren sätts ytterligare en färja in. Under sommaren går det också båttrafik mellan Gränna och Visingsö. Visingsö hamn ägs av Jönköpings kommun. Visingsö gamla hamn från 1600talet renoveras sedan ett par år tillbaka med statlig och kommunal finansiering. Det ses främst som en kulturinsats men förväntas också förbättra möjligheterna för turistrafiken till ön. Ön har allmänna vägar. I Mälaren går det statliga färjor till Arnö i Uppsala län och Adelsö i Stockholms län. Till Ridön och Almö-Lindö i Västmanlands län går det viss båttrafik, vilken dock är begränsad under vinterhalvåret. Vinön i Hjälmaren har förbindelse med fastlandet genom en statlig färja. Öborna på Valen har enligt uppgift också möjlighet till färjetransporter som får stöd av Arboga kommun och staten, dock inte via Vägverket. Någon annan reguljär trafik bedrivs inte i Hjälmaren. Även Norderön i Storsjön har färjeförbindelser med fastlandet med normal turtäthet, ca en tur per halvtimme.

6.1.3 Övrig offentlig och kommersiell service

Post och tele Samhällets behov av post och kassaservice har beaktats genom att riksdagen beslutat om riktlinjer för Postens service. Det innebär att en väl fungerande post- och kassaservice som omfattar distribution av brev, paket och betalningar skall finnas tillgänglig för alla oavsett adressort. En god grundservice skall ges till såväl stora som små kunder i hela landet och förändringar av servicens utformning i glesbygd bör ske varsamt. Inför beslutet om ny postlag och bolagisering posten prop. av 199394:38, bet. 199394:TUl l betonades det att det är ett nationellt samhälleligt intresse att det finns bra postkommunikationer överallt och inte bara de platser där det är lönsamt. Det gäller bl.a. de som bor utanför storstäderna och som måste få garantier för att postservicen kan fungera på ett bra sätt. I normalfallet skall alla ha tillgång

104 Kapitel 6

till postutdelning och betalningsservice fem dagar i veckan. På orter där alternativ till postens betalnings- och kassaservice saknas skall staten upphandla sådan service. Ca 1800 fasta hushåll i landet saknar daglig post- och kassaservice. Enligt avtalet mellan staten och Posten AB bör detta antal hushåll inte öka. Gällande servicemål har inte förändrats genom bolagiseringen. Posten AB får ersättning av staten för den del av den rikstäckande kassaservicen som inte är kommersiellt motiverad. Om detta har det träffats avtal mellan staten och Posten AB. Eftersom det är särskilt viktigt att servicen är god för äldre och handikappade har riktlinjerna för glesbygdsservice tillämpats generöst för sådana hushåll. Hög ålder eller sjukdom anses kunna motivera att lantbrevbärare även i framtiden gör avstickare till enstaka ensligt belägna hushåll. Postservice tillhandahålls i olika former i skärgården. Kassatjänster tillhandahålls förutom i vanliga postkontor, i s.k. post-i-butik, vanli-

gen i livmedelsbutiker eller liknande. Övergång till post-i-butik har

blivit vanligt de senaste åren i samband med nedläggning av postkontor. Post-i-butik innebär vanligen ett mer begränsat serviceutbud men kan också innebära längre öppettider än postkontoren. I dag finns ett 30-tal postkontor kvar i skärgården samt ett drygt 10-tal post-i-butikserviceställen. Kassatjänster kan också i viss utsträckning tillhandahållas av lantbrevbärare som även kan utföra andra tjänster såsom distribution av livsmedel och apoteksvaror. Postservice med postväska innebär att posten sänds till kunden eller ett utväxlingsställe där ett postombud tar emot den. Varje hushåll har sin egen låsta innerväska. Postväskan anses ge möjlighet att uträtta de flesta postärendena. Postservice i skärgården sköts främst genom lantbrevbärare eller s.k. postväska varvid posten ofta får hämtas vid brygga på ön, på annan Ö eller fastlandet. Det förekommer även att öbon får hämta posten i postbox. I bland får skärgårdsborna ersättning för att de hämtar posten i land och de kommer därmed själva att ingå som ett led i postdistributionen. Enbart förekomsten av exempelvis postkontor en ö säger inte allt om graden av postservice. Vid besök i Stockholms skärgård har utredningen inhämtat följande exempel den närmare utformningen av postservicen några öar. På Runmarö är posten öppen fem dagar i veckan. Tre dagar är det möjligt att göra penningtransaktioner medan det övriga dagar endast förekommer paketutlämning. Varje dag

Kapitel 6

delas post ut i boxar. På Nämdö är posten öppen tvâ dagar i veckan. På sommaren håller den dock öppet fyra dagar. Varje dag delas posten ut i boxar. Möja har postkontoret öppet fem dagar i veckan. Dessutom finns det en lantbrevbärarlinje ön. l dag finns en utbredd för ytterligare nedlâiggningar oro av av postkontor. Fortsatta neddragningar servicenivån diskuteras i av stort sett i alla skärgårdsområden. Enligt telelagen 1993:597 skall enskilda tillförsäkras tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Det innebär att var och skall få möjlighet att från sin boen stad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefonitjänster tal, telefax och datakommunikation via låghastighetsmodem inom allmänt ett tillgängligt telenät. Avtalet mellan Telia och staten omfattar bl.a. reglering av felavhjälpningsservice, kostnaderna för abonnemang nya samt pristak för samtalsavgifter. Normalt har de bebodda öarna i landet tillgång till teleförbindelser, men det finns enstaka permanentbebodda öar som saknar telefon. l de flesta skärgårdarna är inte AXE-systemet utbyggt ännu. Utbyggnaden pågår dock på många håll för vissa skärgårdsområden kan det men dröja några år. AXE-systemet skall emellertid fullt utbyggt i lanvara det senast år 2000 och enligt uppgift tidigarelägger Telia utbyggnaden.

Kommersiell service butikerna - Nivån den kommersiella servicen varierar i landets skärgårdar. I huvudsak är det livsmedelsbutiker i olika former utgör öarnas som kommersiella service. Butikernas betydelse för skärgården framhålls i många sammanhang bl.a. av skärgårdsborna själva och kommunerna. På en del öar förekommer det givetvis betydligt omfattande ett mer serviceutbud men livsmedelsbutiken basservice i dessa ses som sammanhang. De flesta länsstyrelserna använder glesbygdsmedel för att stödja affarer på öarna. Stöd till kommersiell service i glesbygd har kunnat lämnas för att upprätthålla en med hänsyn till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden tillfredsställande försörjning med dagligvaror eller drivmedel i glesbygder. Stöd kan i vissa fall även lämnas till fackhandelsservice. Stödet kan lämnas till kommuner, näringsidka-

106 Kapitel 6 SOU 1994 :93

re med fasta försäljningställen där dagligvaror eller drivmedel säljs och. om det finns särskilda skäl näringsidkare med fasta försäljningsställen där fackhandelsvaror säljs eller näringsidkare som med fordon kringför dagligvaror för försäljning. Stödet till kommunerna lämnas i form av hemsändningsbidrag med 35 % eller vid synnerliga skäl 50 70 av kommunens nettoutgift. Stödet till näringsidkare utgår i form av avskrivningslåm investeringslån, kreditgaranti eller servicebidrag. Ett stöd får inte otillbörligt gynna viss näringsidkare. Avskrivningslån och investeringslån kan lämnas för anskaffning, ny-, till- eller ombyggnader, större reparationer av lokaler som behövs för verksamheten samt för inredning eller utrustning av sådana lokaler eller för anskaffning eller ombyggnad, större reparation, inredning och utrustning av fordon som behövs för kringföring av dagligvaror. Avskrivningslån får motsvara högst 50 % av den godkända investeringen och tillsammans får avskrivningslånet och investeringslånet motsvara högst 23 kostnaden. Kreditgaranti får lämnas för av samma ändamål som avskrivninglån eller för kredit för anskaffning av varulager. Om det finns synnerliga skäl kan servicebidrag lämnas till näringsidkare med fast försäljningsställe för dagligvaror eller drivmedel eller fackhandelsvaror eller till näringsidkare som med fordon kringför dagligvaror. Det får bara ske när andra åtgärder prövats och visat sig inte vara ändamålsenliga. Bidraget får för närvarande inte överstiga l00 000 kr per år och beviljas årligen. Det kan utgå under sammanlagt högst tre år om det inte föreligger synnerliga skäl för annat. Av en enkät som Länsstyrelsen i Stockholms län riktade till 40 butiker i länets skärgård framgår att 13 av butiksinnehavarna skulle ha lagt ned verksamheten och att 23 inte skulle ha genomfört investeringen om inte statligt stöd erhållits. Länets butiksstöd uppgår till ca 1 miljon kronor per år sammanlagt. I Blekinge har glesbygdsstödet varit ett verksamt medel för att rädda butiker såsom den Hanö vilken erhållit stöd i sex år.

Skärgårdshandlama en sammanslutning av handlare i Stockholms

skärgård har i en skrivelse till regeringen hösten 1993 tagit upp de problem som är förknippade med att bedriva butiksverksamhet i skärgården. De påtalar att risken är mycket stor att affärerna i skärgården kommer att försvinna inom en snar framtid. Det gäller även affärer som är kombinerade med bensinförsäljning. Dessa affärer har stora

Kapitel 6 107

kostnader för drift, personal och försäkring medan förtjänsten bensin är mycket låg. Föreningen hävdar att de butiker väljer som att hålla stängt de sämsta åtta månaderna får bättre ekonomi än de butiker som har öppet året runt. Dessutom öppnar det vägen för lemer dighet och extrainkomster från annat håll. Det kan enligt föreningen inte vara ekonomiskt försvarbart att först låta de befintliga butikerna gå omkull och sedan upptäcka att de behövs och börja bygga upp servicen igen. Föreningen vill därför att skall satsa de etablerade man butikerna och låta dem utöka sin service med exempelvis alkohol, apoteksvaror och turistinformation samt ge dem skälig ersättning för den samhällsinsats de gör. De närmast liggande hoten mot butikerna är enligt skärgårdshandlama bl.a. utbytet av freonkylar och -frysar vilket innebär stora investeringar, att godstrafiken skall försämras eller försvinna och risken för att det isgående tonnaget försvinner. Tillgång kylbåtar och fraktsubventioncr anses mycket viktigt. Inför årets regionalpolitiska beslut prop.l99394:l40, AUl3, rskr. 199394366 anförde Regeringen att rimlig dagligförsörjning är en en av grundförutsättningarna för glesbygdens fortlevnad och utveckling. De svårigheter glesbygdsbutiker har hänger med som samman konkurrens från stormarknader och andra butiker med lågprisprofil större orter, distributionsproblem samt en lagstiftning innebär som t.ex. miljöinvesteringar. Servicebidraget är sista utväg att slå vakt en om glesbygdsbutikerna och detta bidrag för vissa avlägsna butiker kan vara det enda sättet att bevara dagligvaruförsörjningen. Som en följd av detta resonemang höjs investeringsstödet till nu maximalt 85 % av kostnaden vid investeringar påtvingas handlasom ren till följd av ändringar i lagstiftning. Vid andra investeringar skall stöd som tidigare kunna lämnas med högst 50 % kostnaden. Vidare av höjs servicebidraget från 100 000 kr till maximalt 150 000 kr år. per Bedömningsgrunderna för vilka områden och bör komorter som ma i fråga för stöd till kommersiell service ändras inte. Av den regionalpolitiska propositionen framgår också att regeringen avser att ge Konsumentverket i uppgift att bl.a. inventera lanthandelns distributionsproblem. Glesbygdsmyndigheten och Konsumentverket bör vidare tillsammans med företrädare för bolag med ombudsverksamhet arbeta med åtgärder som skall leda till att slår vakt man om glesbygdsservicen.

108 Kapitel 6

Kommunal service Om familjer skall kunna bosätta sig i skärgården krävs det att kommukan ordna skolgång och Skolskjutsar för barnen. Öarna bebos vinen många äldre, vilket påkallar kommunala insatser inom äldredare av Vidare är många håll VA-situationen på öarna besväromsorgen. lig. Det framförs också ofta att skärgårdskommunerna har extra kostnader för service till sommargäster, t.ex. för sophämtning, latrinhämtning, slamsugning samt för social Andra typer av kommunal omsorg. verksamhet förekommer öarna är barnomsorg, biblioteksverksom samhet och andra kultur- och fritidsaktiviteter. Skolorna framhålls härvid många kustkommuner den för boende i skärgården väav som sentligaste servicen inom det kommunala ansvarsområdet. l skärgården finns i dag merparten av öar med skola i Stockholms län och Göteborgs och Bohus län. Beträffande övriga öar med skolbarn finns oftast Skolskjutsar ombesörjs av berörda kommuner. Det förekomsom dock att föräldrarna står för skolskjutsen mot ersättning. mer Det finns många idéer hur kommunerna skall klara sina uppgifom ter i skärgården. De vanligaste förslagen rör begränsningar av ansvaret ändring vistelsebegreppet i socialtjänstlagen, ändring av genom av den kommunala likställighetsprincipen, återinförande av den kommunala fastighetsskatten och att det vid skatteutjämning bör tas hänsyn till att skärgårdskommunerna tvingas dimensionera sin servicenivå och beredskap för att tillgodose de fritidsboende och det rörliga friluftslivet. Under det senaste riksdagsåret har motioner avlämnats om exempelvis att fastighetsinnehav inte längre bör vara grund för kommunmedlemskap, att kommunerna bör få möjlighet till någon form av kompensation för investeringar i samband med fritidsbebyggelse, om rätt för kommunerna att införa en fritidshusavgift som täcker genomsnittskostnader för service måste ges gratis, att fastighetsskatten för fritidssom hus bör tillfalla den kommun där fastigheten är belägen samt att den kommun där person är skriven skall stå för eventuella kostnader en för service. Enligt socialtjänstlagen 1980:620 svarar kommunen för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen har det yttersta ansvaret för att får det stöd och den hjälp de behöver. Den de som vistas i kommunen enskilde har rätt till bistånd socialnämnden för sin försörjning och av sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses annat

Kapitel 6 109

sätt. Kommunen skall bl.a. svara för omsorgen om äldre människor. Detta berör skärgårdarna genom befolkningens höga medelålder på många öar. Skäliga avgifter får tas ut enligt de grunder kommunen bestämmer men de får inte överstiga självkostnaden. Redan år 1984 fann regeringsrätten i avgöranden RÅ 842: ett par 33 I och 11 att vistelsekommunen har ansvar för den biståndsbehövandes summan utanför bosättningskommunen när det är fråga om bistånd i form av transporter resp. hemhjälp. Frågan om kostnadsansvaret för bl.a. hemtjänst, färdtjänst och socialbidrag i samband med semestervistelser eller andra tillfälliga vistelser togs upp i betänkandet SOU 1986: 19 Aktuella socialtjänstfrågor. Socialberedningen fann vid den tidpunkten ingen anledning att föreslå någon förändring av huvudprincipen om vistelsekommunens ansvar. Socialtjänstkommittén har under 1993 i ett delbetänkande, SOU 1993:30 Rätten till bistånd inom socialtjänsten, behandlat frågan. I betänkandet hänvisades till att Svenska kommunförbundets undersökningar bl.a. år 1991 i fjorton utpräglade turistkommuner inte bekräftar att dessa turistkommuner skulle drabbas av stora kostnader till följd av vistelsekommunens ansvar. Endast en Norrtälje ansåg sig ha stora problem med att kunna tillgodose behovet av biståndsinsatser och att svara för kostnaderna för bistånd till fritidsboende i kommunen. Socialtjänstkommittén ansåg att principen om vistelsekommunens ansvar bör behållas och att det gamla systemet med interkommunala ersättningar inte bör återinföras. Likställighetsprincipen har i olika sammanhang berörts när det gill ler skärgårdskommunernas kostnader. Principen innebär att det inte är tillåtet för kommuner och landsting att särbehandla vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar annat än objektiva grunder. Medlem i en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till kommunalskatt. Frågan om fastighetsinnehav som grund för medlemskap var föremål för överväganden i prop. 19909l:117. Det konstaterades att fastigheter kan bli föremål för en rad kommunala beslut som i många fall enbart kan överklagas genom kommunalbesvär. Skulle man ta bort fastighetsägandet som grund för medlemskapet blir konsekvensen att rätten till kommunalbesvär i dessa ärenden skulle försvinna. Dess-

ll0 Kapitel Ö

utom befarades att det kunde konsekvenser för bl.a. likställighetsprincipen. l detta sammanhang kan noteras att riksdagen under våren beslutat självkostnadsprincipen skrivs i kommunallagen i form av en reatt gel att kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter än om mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som komsom svarar eller landstinget tillhandahåller prop. l99394zl88, bet.l993 munen 94zKU40. l propositionen uttalas att självkostnadsprincipen skall vara tillämplig såväl mot kommunmedlemmar som icke-kommunmedlem-

mar. T.0.m. taxeringsåret 1987 beskattades fastigheter, rörelse och försäljning fastigheter i lägeskommunen. Fr.o.m. 1988 sker det i den av skattskyldiges hemkommun och fastighetsskatten är enbart statlig. En återgång till kommunal beskattning fastigheter i lägeskommunen av skulle medföra att skärgårdskommunerna kunde tillgodogöra sig skatteintäkterna fritidshus belägna i skärgården. Regeringen har dock i av direktiven Dir.l992:11l till fastighetsbeskattningsutredningen uttalat att utredaren skall utgå från att beskattningen av fastigheter även framdeles skall ske statligt liksom beskattningen av kapitalinkomster. En allmän återgång till beskattning i kommunerna kan inte ses ensidigt när det gäller möjligheterna för kommunerna att erhålla ytterligare skattemedel. Samtidigt måste beaktas det system för statsbidrag till kommunerna och skatteutjämning som finns. Strukturkostnadsutredningen fann i sitt betänkande, SOU 1993:53 Kostnadsutjämning mellan kommunerna, att det inte varit möjligt att inom utredningens identifiera merkostnader för kommuner som ram har begränsad del sin verksamhet förlagd öar. Inom en mer av Stockholms läns landsting studeras för närvarande frågan om merkostnader i skärgården med inriktning mot att skapa ett skärgårdsindex. Enligt vad hittills kunnat inhämtas om detta arbete har bl.a. kostsom naderna för skola och befunnits i huvudsak likvärdiga omsorg vara vid en jämförelse med fastlandet. Det kan vidare nämnas att Regeringen under året har tillkallat en kommitté med uppdrag att föreslå hur statens bidrag, till kommuner landsting och utjämningen av de ekonomiska förutsättningarna resp. mellan dem, skall utformas från och med ingången av år 1996 dir.l993:l37.

Kapitel 6 111

Nuläget beträffande post, butiker och skolor på öar utan fast landförbindelse Som nämnts inledningsvis post, livsmedelsbutik och skola anses vara de viktigaste serviceformerna öarna enligt kommuner och företrädare för de bofasta. Det finns därför anledning att översiktligt beskriva hur servicesituationen gestaltat sig år i de olika skärsenare gårdsområdena. Den beskrivningen befintlig service i dessa av avseenden som lämnas nedan är översiktlig och grundar sig i huvudsak på uppgifter inhämtade från länen under höstenvintern 1993. I vissa fall har därför förhållandena säkerligen ändrats i fråga den lokala om förekomsten av postservice, butiker och skolor öarna. Det ger ändå en ungefärlig bild situationen på Sveriges öar fast landförav utan bindelse. Det bör i sammanhanget också beaktas att redovisningen inte tar hänsyn till en ös närhet till andra öar eller förbindelserna med fastlandets serviceställen utan betonar i vad mån sjöresa är obesnarare en hövlig för öbon. Befolkningsunderlaget för serviceutbudet ö en kan därmed också vara betydligt större än öns befolkning. Ett egen exempel detta är skolorna i Stockholms skärgård i många fall som har elever från andra öar och i något fall även från fastlandet Runmarö. lGöteborgs och Bohus län hade vid det årsskiftet 18 senaste öar eget postkontor medan en ö hade post-i-butiksservice och två öar hade närpost. Sistnämnda serviceform möjlighet till in- och ger utlämning av försändelser. I övrigt förekom lantbrevbäring på fem öar och postväska på ytterligare lika många öar. Livsmedelsbutiker fanns det 23 öar i skärgården framför allt på de tättbefolkade öarna i Göteborgs närhet. Två länets öar hade alla årskurser i grundskola av medan ytterligare tretton öar hade skola för årskurserna 1-6. På fyra öar inskränkte sig skolan till lågstadiet. Från de öar saknar skola som anordnas normalt skolskjuts med den ordinarie båttrañken 15 öar. Skolbarnen på tre öar utan sådan båttrafik har skolskjutsen ordnad annat sätt. Kommunen ombesörjer normalt skolskjutsama. I något fall utförs uppdraget av föräldrarna mot ersättning från kommunen. I Göteborgs södra skärgård ligger bl.a. öarna Asperö, Brännö, Donsö, Köpstadsö, Styrsö, Vrångö. Asperö har 400 invånare. På ca Ön finns postkontor och livsmedelsbutik och lågstadieskola. Brännö med över 500 invånare har också butik och lågstadieskola. Det är på Brännö som post-i-butikservice förekommer. Donsö med drygt 1300

112 Kapitel 6

butik och skola för årskurserna 1-6. Ön är invånare har postkontor, sammanbunden med Styrsö bro. Köpstadsö med över 100 genom en invånare saknar postkontor, butik och alla stadier i grundskolan. invånare har också postkontor, butik och skola Vrångö med ca 400 dock endast lågstadium. Öckerö kommun omfattar bl.a. ett antal välbefolkade öar. Större debor Fotö, Hälsö, Hönö och Öckerö len av befolkningen öarna som är sammanbundna med broar och har totalbefolkning uppgående en 9 000 invånare. På Foto har de 500 invånarna tillgång till till nära ca butik och s.k. närpost samt låg- och mellanstadieskola. De ca 650 invå- Hälsö har serviceutbud. På Hönö med 4 500 invånare narna samma erbjuds givetvis service i form postkontor och butiker och låg- och av mellanstadieskola. Öckerö med drygt 3 000 invånare har postkontor och livsmedelsbutik. Kommunens högstadieskola finns dessutom på ön. På Björkö med knappt 1 300 invånare finns postkontor och livsmedelsbutik låg- och mellanstadieskola. Även öarna Rörö med samt 300 invånare, Hyppeln med drygt 200 invånare och Källö-Knippla ca med drygt 450 invånare har detta serviceutbud. På Kalvsund har de drygt 200 invånarna tillgång till postkontor och lågstadieskola. Grötös åttiotal bofasta saknar dessa serviceformer ön. På Marstrand i Kungälvs kommun har de bofasta tillgång till postkontor, livsmedelsbutik och låg- och mellanstadieskola. på Stora Dyrön och Ãstol, I Tjörns kommun finns det öarna som båda invånare, postkontor och livsmedelsbutiker låghar ca 300 samt och mellanstadieskolor. Ett sextiotal invånare Härön har sommartid tillgång till livsmedelsbutik ön. Käringön med 140 invånare är den enda ön utan fast landförbinca har skola låg- och mellanstadium. Ön delse i Orust kommun som har även postkontor och livsmedelsbutik. Även GullholmenHärmanö invånare har postkontor och livsmedelsbutik. Ön Lyr med med ca 170 drygt 140 invånare och de med bro sammanbundna Öarna Malö 25 invånare och Flatö drygt 200 invånare har tillgång till postservice i form av lantbrevbärare. 340 invånarna Bohus Malmön i Sotenäs kommun har till- De ca gång till postservice i form lantbrevbärare. På ön finns även livsav medelsbutik. Skola saknas däremot. Även i Tanums kommun saknas skolor öarna. Den enda öbutiendast sommartid, finns på Hamburgön. ken, som dessutom är öppen

Kapitel 6 113

Öns 180 invånare får behovet postservice tillgodosett ca av genom lantbrevbärare. I övrigt har de öbor i kommunen som har reguljär båttrafik tillgång till postväskeservice.

Både Sydkoster ca 260 invånare och Nordkoster ca 130 invånare finns det postkontor och livsmedelsbutiker. På Sydkoster finns

det även låg- och mellanstadieskola. På Ven i Malmöhus län med ca 350 invånare lämnas postservice genom lantbrevbärare. Venborna har även tillgång till livsmedelsbutiker och skola för elever t.o.m. årskurs sex. I Blekinge läns skärgård har Aspö drygt 500 invånare och Hanö ca 60 invånare livsmedelsbutiker. Posttjänster tillhandahålls dessa post-i-butiksservice. Aspö har även låg- och mellanstadieöar genom skola. I den östra skärgården inom Karlskrona kommun med ett hundratal bofasta ombesörjs postservicen av lantbrevbärare. I Kalmar län har de bofasta på elva öar lantbrevbärarservice. Kommersiell service saknas däremot ute på öarna. Förhållandet är detsamma när det gäller skolor. Från fjorton öar går det dock skolskjuts för elever i åk l-9. I allmänhet är det föräldrarna som utför uppdraget mot ersättning från kommunerna.

De bofasta ett trettiotal öar i Östergötlands läns skärgårdsom-

råden har tillgång till postservice i form av lantbrevbärare eller postväska. Befolkningen ett tiotal öar är däremot hänvisade till post-

tjänster på fastlandet i tätorten Gryt. Även i Östergötlands skärgårdar

saknas kommersiell service på öarna. Öborna får söka sig till fem baspunkter på fastlandet för sådan service; Arkösund, Finnkroken, GrytFyrudden och Skeppsgården. Inte heller skola förekommer någon ö. Från ett tiotal öar reser barnen med skolskjuts som ombesörjs av de berörda kommunerna. De bofasta på öarna i Södermanlands läns skärgård är i fråga om postservice hänvisade till lantbrevbärare fastlandet. Till fastlandet skjutsas också skolbarnen. Även kommersiell service saknas öarna. I Stockholms läns kustskärgård har ca 130 öar utan fast landförbindelse fast bosatt befolkning. På alla dessa öar finns det givetvis inte service av det slag som redovisas här. Postkontor finns ett tiotal öar medan fyra öar har post-i-butiksservice och sju öar postväska. Ett tjugotal öar har åretruntöppna livsmedelsbutiker och ytterligare några öar sommarbutiker. Skolor finns ett tiotal öar. Från ett femtiotal

H4 Kapitel 6

öar sänds barnen med skolskjuts i de flesta fall ombesörjs av besom rörd kommun till skolor fastlandet eller andra öar. För ett tjugotal barn får föräldrarna ordna skolskjutsen. På Arholma i Norrtälje kommun har omkring 50 invånare som finns det livsmedelsbutik och post-i-butiksservice. Även på Tjockö med något färre bofasta finns tillgång till butik och post-i-butiksen service. Högmarsö med ett fyrtiotal invånare har också livsmedelsbutik sommartid liksom Rödlöga med ett litet fåtal åretruntboende. De befolkningsmässigt dominerande öarna i kommunen är Yxlan och Blidö med några hundra bofasta vardera. Som framgått tidigare har förbindelse med varandra statlig färja. På Yxlan finns öarna genom det postkontor och låg- och mellanstadieskola. Båda öarna har livsmedelsbutiker. I Österåkers kommun finns det postkontor Ljusterö som har en på betydligt l 000 Öborna har även tillbefolkning över personer. och låg-, mellan- och högstadieskola. Även gång till livsmedelsbutiker Ingmarsö med befolkning överstigande hundra invånare finns en det postkontor och butik. På ön finns det även låg- och mellanstadieskola. Ett litet antal bofasta Örsö har också livsmedelsbutik. Sommaröppna butiker förekommer Nässlingen, Husarö och Finnhamn. l Vaxholms kommun finns det Rindö butik och post-i-butiksservice. I Värmdö kommun ligger det fler öar med tillgång till service av aktuellt slag. Möja med 270 invånare har postkontor, butiker och ca låg-, mellan- och högstadieskola. Även Runmarö med ungefär samma befolkningsstorlek och Nämdö med ett femtiotal bofasta har denna service. På Runmarö inskränker sig dock butiksservicen vintertid till livsmedelskiosk. Sandhamn med ett åttiotal bofasta har postkontor, en butik och låg- och mellanstadieskola. Svartsös dryga femtiotal invåhar tillgång till butik och post-i-butiksservice samt grundskola på nare ön. Norra Stavsudda med ett tjugotal bofasta hade också postkontor och butik liksom den något befolkade Gällnö. Även på Lådna mer med fyrtiotal bofasta och Harö med ett tjugotal invånare fanns det ett åretruntöppna butiker. Till detta kan läggas sommaröppen butik en ön Grinda. Ornö i Haninge kommun med 150 invånare har postkontor och ca butiker låg- och mellanstadieskola. Även Utö har de ca 200 samt

Kapitel 6 115

invånarna denna service. Öns skola omfattar även högstadiet. På öarna Kymmendö, Nåttarö och Rånö finns det sommaröppna butiker. De knappt 30 bofasta Landsort i Nynäshamns kommun har tillgång till livsmedelsbutik. Sju öar vid Uppsala läns kust har postservice lantbrevgenom bäring. Huvuddelen av länets öbefolkning bor ön Gräsö. På Gräsö finns det två livsmedelsbutiker. En har öppet hela året. Gräsö har även skola med låg- och mellanstadium. Från öar sänds elever ett par med skolskjuts ombesörjd av kommunen. l Västernorrlands län har de knappt 60 invånarna Ulvön tillgång till postservice genom postväska. På Ulvön finns det livsmedelsbutik. Hemsöns ca 150 invånare får sitt behov postservice tillgodoav sett genom lantbrevbärare. Vidare finns det livsmedelsbutik ön. en Länets bebodda öar saknar skolor. Skolbarnen åker färja eller annan av kommunen ombesörjd transport till fastlandet. [Västerbottens läns skärgårdsområden dominerar Holmön med ett åttiotal invånare. På Holmön finns det lanthandel. Öborna har en även tillgång till post-i-butiksservice. Skola saknas däremot ön. Eleverna får bo inackorderade fastlandet under skolveckorna. Norrbottens läns bebodda öar saknar postservice. Öborna är hänvisade till att besöka postkontor inne i stan för att hämta post och utföra andra postärenden. Kommersiell service och skola saknas också öarna. Familjer med barn i skolåldern ha dubbelt boende. uppges

På öarna i de fem stora insjöarna utgörs postservicen normalt

av lantbrevbäring. På Visingsö knappt 800 invånare tillhandahåller dock livsmedelsbutik viss postservice. Öborna i Mälaren får i flera en fall ta sig till brygga fastlandet för att möta lantbrevbäraren. Livsmedelsbutiker finns det på Visingsö och Vinön i Hjälmaren ca 140 invånare samt Adelsö i Mälaren ca 650 invånare. Visingsö och Vinön har skola t.o.m. årskurs Även Torsö i Vänern med över sex. 500 invånare har låg- och mellanstadieskola. l övrigt får barnen öarna i sjöarna åka skolskjuts till fastlandet för skolgång.

6.2 Skärgårdsnäringarna

6.2.1 Allmänt om försörjningskällorna Enligt mina direktiv bör utgångspunkten att basen för sysselsättvara ning i skärgården även i framtiden kommer att utgöras fiske, jordav

116 Kapitel 6

bruk och skogsbruk. Det påpekas dock att för att kunna skapa en positiv utveckling måste i större utsträckning kompletterande sysselsättnings- och utkomstmöjligheter skapas och utvecklas. I den regionalpolitiska propositionen 1993942140 utvecklar regetankegångar det gäller landsbygden i Grunringen samma när stort. den för stabil utveckling landsbygden anges vara att basnäringar en fiske, jord- och skogsbruk kan utvecklas positivt. Jordbrukets avsom görande betydelse för bevarandet av ett öppet och levande kulturlandskap framhålls liksom de små och medelstora företagens betydelse för att generera ny sysselsättning landsbygden. Det har framförts från del håll att fiske, jordbruk och skogsbruk en bas endast stämmer för vissa skärgårdsområden men inte som gesom nerell utgångspunkt. Uppfattningen att kustnära fiske och jordbruk fortfarande utgör viktig försörjningsbas i skärgården delas dock av en många. När det gäller jordbruket är det ersättningen för landskapsvårdande insatser framhålls betydelsefull för skärgårdsjordbrusom som kares försörjning. Landstinget i Stockholms län konstaterar i sitt skärgårdsprogram att fisket omsätter relativt mycket pengar och sysselsätter ett betydande antal skärgårdsbor, samt att jordbruket har en viktig roll att fylla när det gäller bevarandet av kulturlandskapet. Enligt skärgårdsfiskare ostkusten är yrkesfisket kärnan i framtidens försörjning för dem det kan kombineras med annat. Utan fisket som om bas blir det fråga konstlad verksamhet i skärgården. om en De areella näringarna står för relativt liten del av försörjningen en i större delen den svenska skärgården, även om dessa näringar loav dominerande. l Östergötlands, Kalmar och Norrbottens kalt kan vara skärgårdar utgör de således den vanligaste sysselsättningen. Förhållandet är detsamma i flera insjöområden. Tittar man däremot på skärgårdslän med stor del av befolkningen inom pendlingsavstånd till en städer, exempelvis Stockholms, Göteborg och Bohus, och Blekinge län är de areella näringarnas betydelse som huvudsaklig försörjningskälla ringa. Den viktigaste försörjningskällan för befolkningen på öarna är offentlig förvaltning och andra tjänster med cirka en tredjedel av arbetskraften både i tätort och glesbebodda trakter. Med de undantag som noterats beträffande de areella näringarnas betydelse i vissa län är dennäringsgren genomgående den vanligaste i skärgården liksom i rina ket i övrigt.

Kapitel 6 l 17

Till de näringsgrenar som i skärgården allmänt har större andel en av de förvärvsarbetande än i riket helhet hör fiske, byggnadsverksom samhet och samfärdsel inklusive post och tele. Det kan hannoteras att del, restaurang och hotell har något mindre betydelse huvudsaksom lig näring i skärgården än i landet i övrigt. Skillnaden är dock måttlig

och kan väl i viss mån förklaras att det i skärgårdarna ofta torde av röra sig om säsongsarbete. Över huvud kan konstateras påtaget att tagliga skillnader mellan öarna och riket helhet i stort sett saknas. som En stor del av landets öbor bor i Göteborgs skärgård eller i närhe-

ten av Stockholm och de arbetar i många fall på fastlandet. Allmänt kan också noteras att det är relativt få, drygt 7 %, har arbetsplatsom sen i anslutning till bostaden.

Utbildningsnivån har betydelse för möjligheterna utveckla att sysselsättningen i skärgården med näringsgrenar. Andelen befolknya av ningen i skärgården har eftergymnasial utbildning ligger som över nivån för landets glesbygd totalt bortser från sett men om man storstadslänen är skillnaderna inte uttalade. Turismen väsentlig näring i framtiden dels anses vara en genom att skärgårdsmiljön lockar besökande, dels den kan lämpa sig genom att väl som komplement till verksamhet. I Stockholms skärgård annan uppges turismen omsätta ca 2 miljarder kronor årligen. Även i Bohuslän är den av stor betydelse. Så har exempelvis det gränsregionala samarbetet med Östfold i Norge tydlig en inriktning bl.a. mot turismen. Den korta säsongen för skärgårdsturism dock göra det anses svårt att få ekonomi i exempelvis uthyrning av stugor o.d. Andra verksamheter som i dag omsätter betydande belopp i del skärgåren dar är slöjd och konsthantverk med lokal tillverkning och försäljning med naturlig koppling till turismen.

I övrigt finns möjligheter till sysselsättning inom förädling skärav gårdens råvaror samt olika former distansarbete. Under år av senare har i Stockholms län projekt som syftar till att skapa arbetstillfällen

genom utnyttjande av modern teleteknik resulterat i etablering föreav tag i skärgården. Välkända exempel detta är Folksam Möja och

Taxi Stockholm Ingmarsö. Denna distansarbeten typ av anses vara av stor vikt bl.a. eftersom det har visat sig att det utkomstmöjligger heter för kvinnor.

Nya verksamheter och kompetens kan tillföras skärgården genom att det flyttar ut människor antingen har rörligt arbete eller som ett

118 Kapitel 6

sköter det distans. För att stärka förutsättningarna för sådana verksamheter finns det behov moderna tele- och datakommunikationerav Som redovisats pågår sådan utbyggnad när det gäller den na. ovan en grundläggande standard innefattar telefoni, telefax och datakomsom munikation via låghastighetsmodem. Axeväxlar skall finnas i hela landet är 2000 eller möjligen redan år 1998. När det gäller arbetstillfällen i de mest otillgängliga delarna av skärgården har i b1.a. Stockholms skärgård och i Hallands län flera uppdragsgivare, myndigheter och andra, genom samarbete skapat fortsatt sysselsättning fyrplatser vilka annars skulle avfolkas.

6.2.2 Basnäringarna Särskilt om fisket och fiskerinäringen Den svenska fiskerinäringen har utförligt beskrivits i betänkandet SOU 1993:103 Svenskt fiske. Kustfiskets inriktning uppvisar betydande regionala variationer mellan norrlandskusten, östersjökusten, Sydkusten och västkusten. Längs Norrlandskusten är de viktigaste arterna siklöja som har det högsta

fångstvärdet sik, strömming, lax och öring. Längs Östersjökusten är

ålen ekonomiskt viktigast. Vidare har strömming, torsk, abborre och gädda betydelse och lokalt även andra arter. Längs Skånes och Blekinges kuster är och torsk de viktigaste arterna. Även på västkusten är ålen den för kustfisket viktigaste arten men även torsk, skarpsill, sill, plattfisk och skaldjur är betydelsefulla. Det kustnära fiskets fångster uppgick år 1992 till knappt 15 000 ton hälften kom från Skagerrak och Kattegatt, ca 30 % från sydkusvarav och södra ostkusten och 20 % från ostkusten. Som en jämten ca norra förelse uppgick det svenska havsfiskets fångster, som till 80-90 % uttorsk, sill och skarpsill, till drygt 300 000 ton med görs av samma ett fångstvärde av 744 miljoner kronor. Det finns dessutom ett yrkesmässigt insjöfiske som till övervägande del bedrivs i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Insjöfiskets fångster uppgick år 1992 till drygt 2 000 34 kom från de ton varav sjöarna. Av det svenska fångstvärdet svarade dock insjöfisket stora för 5 % eller drygt 35 miljoner kronor. År yrkesfiskare i landet 3 250. Till detta kommer 1990 var antalet 570 fiskare klassificeras binäringsfiskare. 45 % av yrkesfisksom som

Kapitel 6 119

fanns på västkusten, 25 % Sydkusten och 30 % ostkusten. arna Av binäringsfiskama fanns 60 % ostkusten medan Sydkusten och västkusten stod för 20 % vardera. I sötvatten fanns det totalt 350 yrkesfiskare varav 70 % i de stora sjöarna. Som en jämförelse kan noteras att enligt de uppgifter utredningen

inhämtat se kap. 3 fanns det öar utan fast landförbindelse vid sam-

ma tid ca 440 förvärvsarbetande som hade fiske, fiskevård och fiskodling som huvudsaklig näringsgren mot i riket totalt ca 2 650 personer. Antalet fiskare i skärgården var år 1974 ca 1 850 av vilka l 400 hade fisket som huvudyrke. Skärgårdens fiskare utgjorde en fjärdedel av fiskarkåren i landet. Fisket var därmed den viktigaste näringen i flertalet skärgårdar i mitten av l970-talet. Liksom inom jordbruket hade dock antalet yrkesverksamma inom fisket minskat kraftigt. Fritidsfisket har stor betydelse i Sverige. Enligt en undersökning år 1990 är ungefär 2,2 miljoner svenskar intresserade av fritidsfiske. Av dessa fiskar 1,4 miljoner med enbart handredskap och är därmed att sportfiskare. För 840 000 personer var fiske den viktigaste anse som fritidssysselsättningen. Hälften av de fiskande uppgav att de så gott som uteslutande fiskat i sötvatten medan ca 30 % så gott som uteslutande fiskar i havet. Utredningen om fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter har uppskattat fritidsfiskets fångster till 30 000-40 000 ton per år. Sportfisket omsätta minst 4 miljarder kronor årligen inbeanses räknat fiskekort, båtar, mat och logi, fiskeutrustning och resor. Detta fiske utgör en viktig källa till kompletterande sysselsättning och inkomst i glesbygder. Förändringar på fiskeområdet är av betydelse för skärgårdsfisket från försörjningssynpunkt. fiskelagstiftning fiskelagen 1993:787 och fiskeförordning- En ny en 1993:1097 gäller sedan årsskiftet. Den innebär bl.a. att Fiskeri- verket utfärdar fiskevårdsföreskrifter för havet och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland. I övriga vatten får fiskevattenägama själva ta ansvaret för fiskevården. Lagen innebär inte någon större ändring vad gäller den grundläggande rätten att fiska i olika vatten. Den innebär däremot att fiskeretydligare än tidigare fördelas mellan olika fiskarkategorier. surserna Fritidsfiskaren som fiskar utan stöd av enskild fiskerätt får endast använda nätryssja, långrev med högst 100 krokar, burar och handredskap. Vid fiske med nät, ryssjor, burar och långrev får högst sex red-

120 Kapitel 6

skap användas samtidigt. Nätens sammanlagda längd får inte överstiga 180 meter. Vid hummerfiske får därutöver högst 14 burar användas. Som en jämförelse kan nämnas att det i den finska skärgården är fritt för alla att meta. Däremot måste fiskevårdsavgift erläggas för en att man skall få pilka eller använda kvalificerade redskap. Fiskemer vårdsavgiften är 80 mark och inkomsten den fördelas mellan olika av intressen. Den som i Sverige fiskar yrkesmässigt skall ha yrkesfiskelicens. Sådan licens ges till den för vilken fisket är väsentlig betydelse för av försörjningen. Fiskeriverket prövar licensansökningarna. Huvudregeln, enligt tillämpningsföreskrifter meddelade Fiskeriverket, är av att det krävs en nettointäkt ett halvt basbelopp för berättiatt vara gad att erhålla licens. Bestämmelserna licens påverkar inte fisket om egna vatten och torde därmed i vissa skärgårdsområden inte någon avgörande betydelse för dem som fiskar enbart sådana vatten. Regeringen har i propositionen 199394:l58 Vissa fiskeripolitiska frågor behandlat vissa av de frågor som berörs i det tidigare nämnda betänkandet Svensk fisk. Regeringen uttalar att kustfisket för många boende i skärgårdskommuner är en viktig inkomstkälla och att detta fiske bidrar till en levande skärgård. Regeringen föreslår bl.a. att det skall bli möjligt att i framtiden föreskriva särskilt tillstånd för få att använda ett fartyg för yrkesmässigt fiske, att vattenbruksanläggningar i fortsättningen bör ingå i det särskilda stödsystemet för stormskador fasta fiskeredskap, och att Fiskeriverket bör utreda förutsättningarna för att förbättra yrkesfiskets tillgång till fiskevatten i insjöarna. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag bet. 1993 94:JoU24, rskr. l99394:257. Om Sverige blir medlem av EU kommer Sverige att direkt integreras i EG:s gemensamma ñskeripolitik, vilken även omfattar vattenbruket. Målen för EG:s ñskeripolitik är höjd produktivitet inom yrkesfisket, skälig levnadsstandard för yrkesfiskarna, stabil marknad, säkert och jämnt utbud samt skäliga priser och bra kvalitet. Målen skall uppnås genom resursförvaltning, marknadsreglering och strukturåtgärder. Strukturpolitiken fiskeriområdet syftar primärt till att genom nationella program stödja ändamålsenlig utveckling medlemslänen av dernas ñskeflottor samt främja utvecklingen inom vattenbruket.

Kapitel 6

Det fria handredskapsjisket

Det fria handredskapsñsket infördes ostkusten år 1985 alltsom är jämt en mycket kontroversiell fråga. Kustbefolkningen och dess olika

organisationer samt berörda länsstyrelser pekar det fria handredskapsfiskets betydelse som hinder för skärgårdsbomas försörjning. Skadade redskap, kraftigt försämrat fiske för vattenägare och yrkes-

fiskare, försämrad fiskevård och minskade möjligheter till försörjning genom ñskekortförsäljning och andra turistsatsningar några är av de problem som framhålls. Fiskeriverket har utvärderat konskvenserna det fria handredskapsav fisket. Uppdraget redovisades till regeringen i januari 1992 varefter frågan har beretts inom regeringskansliet.

Av Fiskeriverkets rapport framgår bl.a. att det är uppenbart skaatt dor på redskap har uppstått hos ett antal yrkesfiskare följd som en av

det fria handredskapsñsket, mest i Kalmar och Östergötlands län.

Fångsterna i det yrkesmässiga kustfisket har förmodligen i vissa områ-

den minskat som en följd av det fria handredskapsfisket. Det anses emellertid troligt att det i andra områden tack vare det ökade sportfisket skett en optimering av uttaget resulterat i ökad avkastsom en ning. I fångststatistiken märks ingen förändring i gäddñsket, ålñsket

eller annat fiske i området som tyder att reformen påverkat bestånden negativt. Det fria handredskapsñsket har däremot inneburit att fiskevårdsåtgärderna längs kusten har minskat vilket medfört ökat ett behov av statliga insatser för ñskevården. Problemen rör slitage som mark och växter och störningar djurlivet inte större än av anses att de bör kunna lösas genom förbättrad information och ökat skydd av känsliga områden med stöd naturvårdslagen. För sportfisket och av därmed sammanhängande verksamheter turism det fria som anses handredskapsñsket positivt ha bidragit till bl.a. ökade fiskemöjligheter, ökat utbyte av fisket och enklare fiskeregler.

Vattenbruket

Fiskodling är en näring har naturliga förutsättningar utvecksom att las i skärgården. Det svenska vattenbruket omfattar huvudsakligen

matñskodling, odling av sättñsk, kräftodling och musselodling. Regnbåge dominerar art inom matfiskodlingen 90%. Är 1992 produsom cerades 5 800 ton matfisk, l 350 ton musslor och 8 kräftor. Proton

122 Kapitel sou 1994:93

duktionsvärdet var 133 miljoner kronor. Det fanns 320 företag som var inriktade odling av matfisk medan 130 företag sysslade med i huvudsak uppfödning av sättfisk. De kustbaserade företagen svarar för merparten av produktionen inom vattenbruket. För att få bedriva vattenbruk krävs tillstånd enligt fiskelagstiftningen. Denna prövning görs i syfte att hindra spridning av fisksjukdomar samt av arter och stammar som kan hota värdefulla vilda bestånd. För att få bedriva vattenbruk krävs också i de flesta fall tillstånd enligt miljöskyddslagen. Härvid prövas om ett vattenområde tål de förorening belastningar som ett planerat vattenbruk medför. Det är länsstyrelsen som meddelar tillstånd och svarar för tillsynen enligt både fiskelägstiftningen och miljöskyddslagen. Näringens företrädare anser att miljökraven leder till betydligt högre kostnader för vattenbruket än för företag i de huvudsakliga konkur rentländerna. Vidare gäller att jordbruk och fiske räknas som areella näringar vilket inte är fallet för vattenbruket. Ett klassande som areell näring skulle enligt vattenbrukarna innebära en rad lättnader främst vad gäller möjligheterna att bygga uthus, bryggor och vägar, gräva dammar, utfordra fisken från foderhus flotte m.m.

Jordbruket De riktlinjer för jordbruket som lades fast år 1967 syftade bl.a. till att rationalisera jordbruket och till att bygga upp effektiva jordbruksföretag. l propositionen l97576:88 om åtgärder inom skärgårdsområdena beskrivs jordbruket i skärgården som ett traditionellt väsentligt försörjningsunderlag för ostkustskärgårdarnas befolkning. Dess omfattning hade emellertid minskat väsentligt under de senaste årtiondena. Arealunderlaget i skärgården var litet och arronderingen ofta dålig. Enheterna hade inte kunnat bli tillräckligt stora för att ge sina innehavare full sysselsättning och tillräcklig utkomst. Jordbruket bedrevs därför deltid kombinerat med annan verksamhet, främst fiske och skogsbruk, och senare år som sysselsättning i anslutning till fritidsbebyggelse och turism. Antalet personer som har jordbruk och trädgårdsskötsel som huvudsaklig inkomstkälla är numera inte stort öar utan fast landförbindelse. År 1990 rörde det sig om ca 350 personer eller drygt 2 % av de

Kapitel 6 123

yrkesverksamma i skärgården. Andelen är densamma som för landet i dess helhet. Om jämförelsen görs enbart mellan dem som bor i glesbygd öar resp.i landet som helhet var andelen jordbrukare i skärgården år 1990 hälften så hög. Det förekommer dock betydande regionala variatio- I många skärgårdar med relativt liten befolkning har jordbruket ner. mycket stor betydelse. I Stockholms skärgård är andelen liten men det rör sig ändå om över hundra personer som i huvudsak försörjer sig inom jordbruket på öarna. Riksdagen tog år 1990 tagit ställning till livsmedelspolitiken i dess helhet. Målsättningen är att produktionen skall anpassas till efterfrågan i landet och till lönsam export. Sverige siktar på en fullständig integrering med EG:s gemensamma jordbrukspolitik från den dag Sverige eventuellt blir medlem i EU. För Sverige skulle detta innebära en anslutning till EG:s pris- och marknadsreglering, inklusive direktstöd och exportstöd samt deltagande i strukturpolitiken. Detta har föranlett vissa justeringar i 1990 års beslut. Det svenska jordbruket stöds genom bl.a. direktbidrag till spannmåls- och köttproduktion. Jordbruken i den norrländska skärgården omfattas av norrlandsstödet som framför allt avser animalieproduktionen. I andra delar av landet kan jordbruksföretag som ligger i skärgård komma i åtnjutande av glesbygdsstöd. I samband med 1990 års livsmedelspolitiska beslut förstärktes glesbygdsstödet i syfte att stärka jordbruksnäringen och kombinationsverksamheter vid jordbruksföretag i norra Sverige. Enligt vårens regionalpolitiska beslut prop. 1993 94140, bet.l99394:AU13, rskr. 199394:366 ersätts glesbygdsstödet landsbygdsstöd. Även det stödet skall tills vidare kunna beav ett nya viljas för jordbruksföretag i norra Sverige men i övriga delar av landet endast för investeringar i kombinationsverksamheter till jordbruket. Ett närmande till EG:s jordbrukspolitik innebär en återgång till en mer reglerad marknad för jordbruksproduktionen. Det är svårt att förutsäga vilka effekter produktionspriser och priser insatsvaror ett medlemskap kommer att få. Beräkningar som den arbetsgrupp som utreder det framtida stödet till norrlandsjordbruket genomfört, visar dock att nettoeffektema av CAP är positiva i större delen av norra Sverige. Det är där framför allt nötkötts- och fårköttsproducenterna som förväntas vinna en övergång till CAP. Ett antagande att re-

124 Kapitel 6

sultatet även i resten av landet i princip blir detsamma innebär att skärgårdsjordbruket knappast skulle komma att förlora på en övergång till EG:s jordbrukspolitik. Därtill kommer de stöd som lämnas för EG:s strukturpolitik och miljöprogram. inom ramen Skärgårdsjordbruket många numera mycket som ett arbete i ses av landskapsvårdande syfte. Stöd till jordbruket för sådana uppgifter är förutsättning för fortsatt djurhållning eftersom lönsamheten är ofta en för köttproduktion i skärgården. På detta sätt bevaras också värsvag defull natur- och kulturmiljö. 1990 års livsmedelspolitiska beslut förutsågs kunna medföra stora förändringar i odlingslandskapet. Medel anslogs därför till landskapsvård vissa nationellt värdefulla miljöer. Medlen för för att bevara landskapsvård är avsedda för hävd odlingslandskap där det finns av och kulturmiljövärden nationellt intresse. Ersättningen skall natur- av i första hand utgå för områden har helhetsvärden och då till aksom tiva jordbrukare med djurhållning och betesdrift och förutsättningar för fortsatt jordbruksdrift samtidigt som det finns risk för att värde- Skärgårdsjordbruken torde i många fall fulla delar tas ur produktion. inte uppfylla förutsättningarna för att erhålla detta stöd. Särskild ersättning kan även lämnas för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet NOLA. Syftet med dessa medel är att vidta åtgärder i det traditionella odlingslandskapet för att bevara dess mest värdefulla hävdberoende miljöer främst betesmarker. NOLA-medel kan också användas i områden där den långsiktiga ekonomiska bärkraften i jordbruket inte är tryggad. Ersättning kan utgå för relativt små och isolerade objekt medan landskapsvårdsersättningen skall användas för hela gårdar eller byar. NOLA är bl.a. aktuellt för skärgårdsjordbruk. Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd, 1991:5, bör ersättningen för skötseln den totala jordbruksmarken inom ett avtalsområde ligav inom intervallet 300-2 000 kr per hektar och år. Kraven hög ga kvalitet gör att NOLA-medlen oftare kan satsas avtal om åtgärder är arbetsintensiva och innebär högre ersättning per hektar som mer än vad är fallet för genomsnittliga landskapsvårdsobjekt. Genomsom snittsnivån varierar mellan länen. Som ett exempel länens satsningar stöd till landskapsvårdande insatser kan nämnas att det i Östergötlands län årligen utgår ersättning med 700 000 kr till ett fyrtiotal lantbrukare i länets skärgårdsomrca åden.

Kapitel 6 125

Som nämnts ovan kommer Sverige vid ett eventuellt EU-medlemskap att tillämpa den gemensamma jordbrukspolitiken. I samband med EU:s senaste reform av jordbrukspolitiken infördes kompletterande stöd som bl.a. syftar till ett miljövänligt jordbruk och till att bevara landskapet och landsbygden. Stödet skall utformas utifrån de nationelbehoven och ger möjligheter att genom arealbidrag stödja bibehållandet av marginell jordbruksmark som riskerar att läggas ned samt stödja en övergång till mer miljöanpassade produktionsmetoder. Frågan om hur EG:s miljöstöd skall appliceras i Sverige har utretts och ett betänkande har lämnats i dagarna. Den svenska trädgårdsnäringen har nyligen varit föremål för översyn. Riksdagen har genom beslut under 1993 och 1994 anvisat sammanlagt 37 miljoner kr att disponeras för att stärka trädgårdsnäringens långsiktiga konkurrenskraft. De inhemska produktpriserna har under de senaste åren sjunkit samtidigt som Sverige har ett högre kostnadsläge än konkurrenterna. Den förväntade strukturanpassningen inför ett eventuellt EU-inträde har inte heller påbörjats. Tullskyddet kommer omedelbart att avvecklas gentemot övriga medlemsländer vid ett medlemsskap, vilket inledningsvis kan leda till en kraftigt ökad konkurrens. Trädgårdsnäringen kommer emellertid att kunna erhålla stöd inom ramen för EG:s strukturpolitik i form av investeringsstöd, stöd till vidareförädling och marknadsföring, stöd till producentorganisationer och landsbygdsutvecklingsstöd Sb under förutsättning att Sverige beslutar att tillämpa dessa stödformer.

Skogsbruket År 1975 ansågs skogsbruket ha betydelse för försörjningen i skärstor gårdarna, betydelse hade ökat under åren dessförinnan. År en som 1990 hade endast 40 personer bosatta öar utan fast landförbindelse skogsbruk som huvudsaklig försörjningskälla. Endast i Stockholms, Uppsala och Skaraborgs län Vänern förekom skogsbruket som huvudsaklig förvärvskälla för mer än någon enstaka person. På 1990talet är således skogsbruket i de flesta fall enbart en kompletterande inkomstkälla. År 1993 beslutade riksdagen om en ny skogspolitik prop 199293: 226, bet. 199293:JoU15. Målet är att skogen och skogsmarken skall utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall ge handlingsfrihet i

126 Kapitel 6

fråga användningen vad skogen producerar. Miljömålet, som om av jämställt med produktionsmålet, syftar till bevarandet av skogsmarär kens naturgivna produktionsförmåga. Biologisk mångfald och genetisk variation skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarnaturligt hör hemma i skogen förutsättningar att fortleva ter som ges under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Skogens kulturoch sociala värden skall värnas. Även miljövärden samt dess estetiska sambandet mellan å sidan effektiv skogsproduktion och å andra ena en sidan sysselsättning och försörjning framhålls liksom att arbete i skogsbruk många håll är nödvändigt komplement till sysselsättning ett inom andra sektorer. I Skärgårdsskog ekologi och skötsel, utgiven år 1991 av Skogs- styrelsen framförs att skärgårdens mycket stora natur- och kulturvärden och dess betydelse för friluftsliv och turism ställer höga stora skogsbruk bedrivs med särskild varsamhet och långtgåkrav att ende anpassning. Ett sådant skogsbruk kan ta sig uttryck i bl.a. förlängd växttid för skogen, mindre hyggesytor och mer varierad småskalig skötsel. I ytterskärgårdarna samt på de små öarna och de sedan länge orörda öarna i mellan- och innerskärgårdar dominerar be- Skärgårdsskogarnas betydelse för andra intressen än hovet av skydd. virkesförsörjning är så uttalade att en lägre intensitet i skogsbruket är motiverad.

6.3 Samhällsstöd till skärgården

m.m.

6.3.1 Inledning I propositionen 199394: 140 Bygder och regioner i utveckling uttalas det för öka tillväxten i landet är viktigt att lokalt mobilisera de att att krafter och finns i bygd. Näringslivet bör utvecklas resurser som en och entreprenörer uppmuntras. Det utvecklingsarbete som bedrivs av lokala är viktig del i där alla kan bidra till att grupper en en process skapa tillväxt, framtidstro och arbetstillfällen. En nära samordnya ning bör även ske med den kommunala översiktsplaneringen. För stimulera kommunerna till ett aktivt strategiarbete för landsatt bygdsutveckling bör länsstyrelserna enligt propositionen lämna bidrag för regionala utvecklingsinsatser till kommuner som utarbetar sammanhållna för landsbygdens utveckling. Länsstyrelserna bör program

Kapitel 6 127

också utarbeta regionala landsbygdsutvecklingsprogram. Även Glesbygdsmyndighetens betydelse som sektorssamordnare betonas. l mina direktiv anges att målet bör vara att skapa en skärgård som så långt som möjligt kan verka av egen kraft utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndigheterna. De flesta intressenterna i skärgården anser dock att regleringar och stöd är av avgörande betydelse för skärgårdens utveckling och fortlevnad. Beträffande stöden önskar man dock se dem som ersättning för tjänster som skärgårdsborna gör samhället i stort. Merkostnader för att bo och verka i skärgården, lägre intäkter och högre kostnader för företagen samt begränsade möjligheter till kompletterande sysselsättning utanför företaget, motiverar särskilda samhällsstöd i form av bidrag för att i någon mån ge skärgårdsborna likvärdiga villkor med fastlandet. Skärgårdarnas Riksförbund SRF anser att utan stöd och andra ingripanden skulle på inte alltför lång tid fritidsintressenzi ta över. Skärgården behöver även i framtiden stöd. Trycket skärgårdens resurser av mark och vatten anses vara så stort att de bofasta inte kan klara sig ensamma i konkurrensen. Landstinget i Stockholms län uttalar i sitt skärgårdspolitiska program att det faktum att det till företagsetzibleringar i glesbygdsområden i andra delar av Sverige finns statligt glesbygdsstöd försvagar skärgårdens konkurrensförmåga. Ett grundläggande krav är att åtminstone de delar av Stockholms skärgård som saknar vägförbindelser via bro eller bilfärja skall kunna erbjudas samma glesbygdsstöd som stödområdena i exempelvis Bergslagen. Från länsstyrelsen i Stockholms län har det framförts att skärgården bör kunna få samma stöd som stödområde l eller Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter att skärgården regionalpolitiskt behandlas som ett s.k. Sb-område vid en svensk EU-anslutning.

6.3.2 Statliga myndigheter med ansvar för skärgården Glesbygdsmyndigheten Glesbygdsmyndigheten skall enligt förordningen 1990: 1008 med instruktion för Glesbygdsmyndigheten bedriva utredningsverksamhet, verka för central sektorssamordning, lämna information och råd i glesbygdsfrågor, initiera och medverka i projekt av pilotkaraktär av

128 Kapitel 6

betydelse för glesbygdens utveckling, genomföra central uppföljning och utvärdering glesbygdsinsatser samt samverka med andra organ av i utvecklingen glesbygden. Förutom att bevaka utvecklingen i glesav bygden skall myndigheten även för en positiv utveckling i lansvara dets skärgårdsområden. Glesbygdsmyndigheten har sedan den tillkom år 1991 inte gjort nåskillnad mellan glesbygd och skärgård. Myndigheten har dock utgon sett skärgården till ett eget programområde, eftersom man funnit dess problem och förutsättningar speciella. Även myndigheten hanterat om skärgårdsfrågorna särskilt tas frågor berör skärgården även upp som inom övriga programområden. Glesbygdsmyndigheten samarbetar med kommuner, länsstyrelser samt skärgårdsborna själva och deras föreningar. Under de år förflutit sedan myndigheten inledde sin verksamsom het har den lämnat stöd till några pilotprojekt i skärgården. Stöd har

utgått till projekt i Göteborgs och Bohus län, i Östergötlands och Kal-

län samt ett pilotprojekt i Stockholms län. mar

Glesbygdsmyndighetens strategiska pmgramarbete Glesbygdsmyndigheten har under det senaste året i samarbete med

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Blekinge och

Göteborgs och Bohus län samt SRF inlett ett s.k. strategiskt programarbete för skärgården. Huvudmålsättningen för Glesbygdsmyndighestrategiska programarbete är att utarbeta ett nationellt program tens för skärgårdens utveckling. Utgångspunkten är att människor skall ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Arbetet skall visa på de viktigaste insatsbehoven för att utveckla skärgården samt föreslå åtgärder. Programarbetet förväntas ge ökad kunskap hos bl.a. myndigheter förhållandena i den svenska skärgårom den samt om skärgårdsfrågor i andra europeiska länder. Glesbygdsmyndigheten är huvudman för projektet. I en styrgrupp ingår representanter för berörda länsstyrelser, ett par kommuner och SRF. Arbetsgrupper ordnas lokalt och regionalt varvid de lokala skärgårdsföreningarna utser kontaktpersoner. Programarbetet skall behandla frågor om inflytande och demokrati, service och kommunikationer, mark och bostäder, näringsliv

Kapitel 6 |29

samt miljö och resurshushållning. Ambitionen är också höja det att allmänna medvetandet om miljö- och utvecklingsproblemen.

länsstyrelserna mfl.

Länsstyrelsens verksamhetsområden är bl.a. näringsliv och infrastruktur, areella näringar och veterinära frågor, miljövård, planväsen, hushållning med naturresurser, bostadsförsörjning, kulturmiljövård, sociomvårdnad, civil beredskap och räddningstjänst. Länsstyrelsen skall verka för att statlig och kommunal landssamt tingskommunal verksamhet samordnas och efter bl.a. de anpassas övergripande regionalpolitiska målen. Som regionalt statligt organ inom en rad sektorer följer länsstyrelsen verksamheten upp ur ett samordnat regionalt perspektiv. Ett tvärsektoriellt arbetssätt tillämpas inom glesbygds- och skärgårdsutveckling, småskaligt näringsliv, turismens betydelse, bebyggelseutveckling och bevarandeintressen. Aktiva insatser från länsstyrelsens sida kan bestå i initiativ till att ta eller delta i utvecklingsprojekt tillsammans med kommuner och andra eller genom att kalla till överläggningar för lösa konkreta problem. att Länsstyrelserna har således för åtskilliga statliga intressen i ansvar skärgårdarna och som samordnare i andra sammanhang. Intresset för skärgårdsfrågoma är också stort hos de länsstyrelser har skärsom gårdsbefolkning i någon omfattning. Under 1970-talet och de första åren 1980-talet genomfördes åtav skilliga utredningar rörande förhållandena i länens skärgårdar. Som exempel på län som genomförde sådana utredningar kan nämnas Göte-

borgs- och Bohus län, Stockholms län, Södermanlands län, Östergöt-

lands län, Kalmar län och Blekinge län. Dessa utredningar resulterade i de flesta fall i av länsstyrelserna antagna handlingsprogram för skärgårdsområdena. Handlingsprogram för öar har antagits även andra håll. Ett exempel detta är det åtgärdsprogram utarbetades som för Ven i början av l980-talet. En del län saknar dock handlingsprogram för länets öar. Det gäller bl.a. flertalet kustlän i Norrland. Norrbotten har angett att skärgården inkluderas i länets landsbygdspro-

gram. Under senare år har länsstyrelsen i Stockholms län tillsammans med landstinget genomfört utvärdering de regionalpolitiska en ny av insatserna i länets skärgård. För länsstyrelsens del har det år 1993 resulterat i en rapport och ett nytt för skärgården fram till program

130 Kapitel 6 sou 1994:93

år 2 000, bl.a. med befolknings- och sysselsättningsmål för skärgården, förbättrade kommunikationer, stöd till kommersiell och samhällelig service, utveckling turism. Landstinget har samma år presenav terat ett skärgårdspolitiskt grundat på samma utvärdering. program Det har berörts i kapitel Det är inte enbart i Stockholm skärgårdsprogrammen har fömyats.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och dess kustkommuner har under

det senaste året lagt fram en ny skärgårdspolicy. På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge arbetar en skärgårdsutredning som blir färdig nu i sommar. I länen har frågor med skärgårdsanknytning även tilldragit sig uppmärksamhet från länsstyrelsernas sida annat sätt än i allmänna handlingsprogram. Det kan röra sig om särskilda insatser i fråga om exempelvis fisket eller andra näringar, natur- och kulturmiljövården, översiktsplanering m.m. Länsstyrelserna samarbetar i skärgårdsfrågor med kommuner, organisationer och enskilda i olika grupperingar ofta i skärgårdsråd. I - Stockholms län inrättades ett sådant skärgårdsråd redan 1974. I detta sitter representanter för bl.a. länsstyrelsen, landstinget, skärgårdskomskärgårdsbornas organisationer, Skärgårdsstiftelsen och munerna, Nordiska Ministerrådets Skärgårdssamarbete. Även för enskilda öar Ven och Holmön finns det sedan början av 1980-talet särskilda som arbetsgrupper med representanter för länsstyrelse, kommun och bofasta. Samarbete mellan länsstyrelserna och landstingen förekommer sparsamt i dag. Det rör sig då vanligen om konkreta ärenden i länen. Ett uttalat undantag i dessa sammanhang är dock Stockholms län där samfinansiering av glesbygdsprojekt förekommer och länsstyrelsen dessutom är representerad i landstingets råd för glesbygdsfrågor. När det gäller samarbetet över länsgränsema kan det ovan nämnda strategiska programarbetet som Glesbygdsmyndigheten driver nämnas. Där ingår vissa länsstyrelser som delfinansiärer. Ett annat exempel på samarbete mellan län är den skärgårdskonsulent vars tjänster

länsstyrelserna i Kalmar län och Östergötlands län delar på.

Kapitel 6 131

Övriga statliga myndigheter Även andra statliga myndigheter skall i sin verksamhet ta hänsyn till dess betydelse för tillväxt, sysselsättning och service i olika regioner och även i övrigt verka för att de regionalpolitiska målen uppfylls. Det ankommer bl.a. på statliga myndigheter att samråda med länsstyrelsen om myndigheten har för avsikt att minska servicen i gles- eller landsbygdsområden. Myndigheten skall även lämna det biträde som länsstyrelsen behöver i det regionala utvecklingsarbetet.

6.3.3 Nordiskt skärgårdssamarbete l vissa skärgårdsområden finns det ett väl utvecklat nordiskt Skärgårdssamarbete. Det gäller framförallt tre kuststräckor, Norra Bohuslän, Stockholms skärgård och Kvarkenområdet. Ålands Det mest utvecklade samarbetet finns mellan Stockholms, och Åbolands skärgårdar. Det inleddes år 1970 informellt som ett samarbete mellan Landstinget i Stockholms län och Ålands landskapsstyrelse. Året efter inträdde länsstyrelsen i Stockholms län i samarbetet och något senare Egentliga Finlands Landskapsförbund, Egentliga Finlands regionplaneförbund och Länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län. År skärgårdsprojekt 1977 startades ett särskilt som inriktades på konkreta samarbetsfrågor inom skärgårdsområdena med möjlighet att utnyttja erfarenheterna även inom andra skärgårdsområden i Norden. Sedan år 1978 ställer Nordiska ministerrådet medel till förfogande. Dessutom bidrar resp. huvudman. Vidare erhålls medel ur olika fonder för konkreta projekt.

Vid den s.k. Årliga konferensen deltar representanter för Skärgårds-

samarbetets samarbetspartners, skärgårdskommuner, och skärgårdens intresseorganisationer. Dessutom inbjuds andra intressenter beroende på tema. Samarbetsrådet som är det högsta beslutande organet har bl.a. att ta ställning till den årliga konferensens rekommendationer och dra upp riktlinjer och fastställa principer för samarbetets verksamhet. En styrelse verkställer rådets belut och leder arbetet Medlemmarna i styrelsen utses bland myndigheternas ledande tjänstemän. Ålands landskapsstyrelse fungerar skärgårdssamarbetets förvalsom tningsorgan. Inom resp. samarbetsregion finns det kontaktorgan som

132 Kapitel 6

har till uppgift att samordna de regionala insatserna samt följa upp samarbetet på det regionala planet. Ett övergripande syfte för skärgårssamarbetet är att genom erfarenhetsutbyte, samordnande åtgärder och utredningar förbättra samspelet mellan skärgårdsbornas försörjningsmöjligheter och omgivningens behov av rekreation. Som förutsättningar och problem i området framhålls bl.a. att en bra vattenmiljö är den viktigaste förutsättningen för ett liv i skärgården som är unik i världen och en allt populärare rekreationsplats, vilket gör att man tillsammans måste vara rädd om den. Vidare är skärgårdssamhället ett litet samhälle som kräver speciella lösningar för att befolkningen skall kunna leva kvar. Mångsyssleriet som ännu lever kvar, men förändras, innebär att det är viktigt att bevara traditioner utan att det sker bekostnad av svårigheter att försörja sig eller bristen på den service ett modernt samhälle kräver. Under senare tid har följande verksamheter varit aktuella inom samarbetet. Högskoleprojektet har bl.a. syftat till att föra ut information från högskolorna till skärgården. för projektet Skärgår- Inom ramen dens marina miljö har bl.a. ett informationskontor inrättats. Projektet Skärgårdssamhället 90-talet har på Åland inriktats på ungdomskuldatabas och kontaktnät för skärgårdsbor. I Åboland tur samt en ett har detta projekt ägnats ett musei- och kulturcentrum på Houtskär, samarbete mellan turistföretagare på Houtskär och idrottsutbyte inom Åbolands skärgård. För skärgården i Stockholm har det handlat om fördjupad översiktsplan, skapande av arbetstillfällen och ungdomsoch åldringsboende. Projektet Kulturen i skärgården har ägnats ett lägerskoleprojekt och projektet kulturskapare i skärgården vars syfte är att ta fram det som skärgården har att erbjuda i fråga om skärgårdsartister, samt ett museisamarbete. Projektet Skärgårdsvärlden syftar till att skapa ett långsiktigt samarbete mellan områdena med gemensam marknadsföring som turistmål, bland aktiviteterna kan nämnas skärgårdsmarknaden och en Skärgårdsguide. Projektet Distansarbete för skärgården handlar bl.a. om att utnyttja modern teknik för arbete i skärgården, bl.a. i kontorshotell för sommargäster. Frågeställningar om bl.a. distansarbete eller multiflex kan skapa nya arbetstillfällen och få fler yrkesgrupper att flytta ut till arbete i skärgården har även tagits upp vid ett nyligen genomfört seminarium i Stockholm med Skärgårdssamarbetet som medarrangör.

Kapitel 6 133

Under år 1993 presenterades även en rapport om fisket skärsom gårdsnäring utarbetad av en expertgrupp som påbörjat sitt arbete år 1986. Samarbeteti Östfold-Bohuslän inleddes år 1980 bildangenom det av en gränskommitté. I kommittén ingår representanter för kommunemakommunblocken Halden, Sarpsborg och Fredrikstad i Norge samt Strömstad, Tanum och Uddevalla i Sverige. Vidare ingår Östfold fylkeskommune och bohuslandstinget. Verksamheten finansieras av medlemmarna och länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län. Vidare bidrar Nordiska Ministerrådet med särskilda projektmedel. De huvudsakliga verksamhetsområdena är projekt, planerings- och kontaktverksamhet samt informations- och konferensverksamhet. Kommittén följer utvecklingen inom gränsregionen och tar initiativ till samarbete. Kommittén prioriterar särskilt insatser för att få kommunikationsnätet utbyggt. Den ägnar sig även havsmiljösituationen i gränsvattnet och har initierat flera gemensamma satsningar för ett renare hav. Vidare har gränskommittén för att bidra till nätverkskontakter mellan företagen i Östfold och Bohuslän genomfört rad kontakt- och en branschträffar i samverkan med områdets näringslivsorganisationer. Omkring en miljon turister besöker årligen området. På initiativ av kommittén ges Kustguiden ut. Det är en guidebok för turister som innehåller information i form av kartor m.m. Kommittén arbetar även med kartläggning av problem i området. Förslag för utveckling av fritidsbåtlivet har redovisats. Ett program för miljögästhamnar är under utarbetande. I planerna finns även utarbetande av ett gränssjökort. Kommittén ger ut en gränspendlarbroschyr som beskriver regler och förhållanden för den som arbetspendlar över gränsen. Kvarkenrådet är ett samarbetsorgan mellan samhällsföreträdare för Västerbottens län, Örnsköldsviks kommun i Västernorrlands län samt Österbottens län i Finland. Inom Kvarkensamarbetet har åtskilliga projekt genomförts genom åren. Kvarkenrådet har senare tid bl.a. drivit projektet Levande kustbygd med utgångspunkt i de framtida livsbetingelsema för den bofasta befolkningen i Kvarkens skärgårdar och kustornråden. Projektet presenterades i en rapport i december 1993. En projektgrupp har utgått från dagens situation i 39 byar, bl.a. öarna Ulvön i Västemorrlands län och Holmön i Västerbottens län, den svenska och den ñn-

134 Kapitel 6

ländska sidan. Tre bytyper ö-byar, havsbyar och kustbyar har stu- - derats. Vidare har förslag till hur kust- och skärgårdsregionen skall utvecklas tagits fram i samarbete med den bofasta befolkningen varvid allt från näringsstmktur till rekreation behandlats. Enligt rapporutmärks öby bosättning utan fast landförbindelse, långt avten en av stånd till kommunens huvudort, hög servicenivå, relativt låg nettoutpendling, medelhögt indextal för säsongsinvånarefast bosatta. Havsbyn utmärks små bosättningsområden i omedelbar kontakt med av medellånga avstånd till kommunens huvudort, låg servicenivå, havet, hög nettoutpendling och högt indextal för säsongsinvånarefast bosat- En kustby har god kontakt med havet utmärks av bosättning ta. men utpräglad fastlandskaraktär, kort avstånd till kommunens huav mer vudort, medellåg servicenivå, hög nettoutpendling och lågt indextal för säsongsinvånarefast bosatta.

6.3.4 Landsbygdsstödet m.m. Skärgårdsområdena ingår normalt i de områden som länen hittills glesbygdsområden. Det innebär att dessa öar kan komma i avsatt som åtnjutande insatser det glesbygdsstöd som fördelas länsvis. av genom Denna möjlighet väsentlig förutsättning för åtskilliga anses vara en utvecklingsinsatser i skärgårdama. För blygsamma belopp per arbetstillfälle glesbygdsstödet ha gett goda möjligheter för företagananses det. Den absoluta merparten det offentliga stödet som riktas till av skärgården utgår också i form av glesbygdsstöd. glesbygdsstödet förekommer i varierande utsträckning Vid sidan av framför allt även användning länsstyrelsernas medel för regional av projektverksamhet. Som exempel användningsområdet för sådana medel kan nämnas länsstyrelsens i Stockholms län stöd till utvecklingsinsatser öar vilket skall resultera i underlag för fördjupade översiktsplaner och länsstyrelsens i Östergötlands län användning av projektmedel för godstransporter och kostnaderna för en skärgårdskonsulent.

Det hittillsvarande glesbygdsstödet Glesbygdsstöd har kunnat lämnas för att främja sysselsättning och service i glesbygd. Med glesbygd avses för närvarande stora samman-

Kapitel 6

hängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och andra liknande områden. Det är länsstyrelsen som meddelar närmare föreskrifter vilka om områden som är att hänföra till glesbygd. Stöd kan lämnas till företag i glesbygd och till kommersiell service i glesbygd om inte annat statligt stöd lämnats eller bedöms kunna lämnas. Stödet får inte större än vad med hänsyn till övriga fivara som nansieringsmöjligheter och andra omständigheter fordras för den att åtgärd som åsyftas skall kunna genomföras.

Stöd kan lämnas till företag som ger sysselsättning den bofasta befolkningen och som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och har förutsättningar att bestå under längre tid. en Stödet kan lämnas som avskrivningslån motsvarande högst 50 % av den godkända kostnaden för investeringen, dock högst 450 OOOkr. Investeringen kan byggnader eller andra anläggningar avsedda avse för stadigvarande bruk, anskaffning maskiner och utrustning av annan utom fordon, eller anskaffning båtar är nödvändiga för drift av som av företag i skärgården. Om lån lämnas får det också utgifter för avse produktutveckling, marknadsföring, utbildning eller liknande. Det är

även möjligt att lämna kreditgaranti för lån tas för investesom upp ringar i byggnader eller andra anläggningar avsedda för stadigvarande bruk, anskaffning av maskiner och utrustning, förvärv annan av mark eller företag, eller anskaffning av rörelsekapital i samband med att stöd lämnats till investering. Inom stödområdeil och 2 har det varit även möjligt att lämna bidrag för anställda som utför sitt arbete i hemmet. Bidraget skall täcka driftsmerkostnader föranleds hemarbetet och får utgå med som av högst 20 % av bruttolönen, dock med högst 20 OOOkr årsarbetsper kraft. Bidrag med högst 50 % av kostnaderna kan, det finns särskilda om skäl, även lämnas till godstransporter till eller från företag, det ett om från allmän synpunkt är angeläget att företagets verksamhet bedrivs.

Landsbygdsstödet m.m. I den regionalpolitiska propositionen prop.l99394:l40, Bygder och regioner i utveckling drar regeringen riktlinjerna för det framupp tida stödet till gles- och landsbygd. Det uttalas härvid att basnäring-

136 Kapitel 6

arna är viktiga för landsbygden och även i fortsättningen bildar grunden för landsbygdens näringsverksamhet. De företagsutvecklande insatserna avses förstärkas genom införandet av ett landsbygdsstöd samt utbyggd rådgivning. Särskilt skall kvinnors och ungdomars situation uppmärksammas. Regeringen uttalar också bl.a. att sektorssamordningen behöver förbättras. Landsbygdsstödet får i huvudsak samma användning det som nuvarande glesbygdsstödet. Stödet skall få utgå under treårsperiod med en dels högst 450 000 kr i samband med s.k. hårda investeringar, exempelvis byggnader, maskiner och båtar, dels högst 450 000 kr för s.k. mjuka investeringar, exempelvis produktutveckling, marknadsföring och utbildning. Stödet är inte formellt begränsat till vissa verksamheter utan kan exempelvis komma till användning för att skapa ny serviceverksamhet i en bygd där den inte i offentlig regi. Verkges samheten får dock inte vara finansierad med offentliga medel i övrigt. Stödet får inte heller snedvrida konkurrensen. Möjligheterna att erhålla landsbygdsstöd till jordbruksföretag är begränsade till kombinationsverksamheter utom i Norrland och i Kopparbergs och Värmlands län. Stödnivån differentieras mellan glesbygdsområde, regionalpolitiska stödområden och landsbygdsområden i fallande skala. en Med glesbygd skall även i fortsättningen stora sammanhängavses ande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning och service. Det understryks dock att det skall röra sig långt om avstånd från större orter. Hänsyn skall tas till specifika förhållanden i varje område såsom speciella strukturproblem, områdets tillgänglighet som följd av exempelvis allmänna kommunikationer eller utgörs av skärgård. l glesbygdsområden får stödet uppgå till 50 % inveav steringskostnaden. De delar av stödområde l inte utgörs glessom av bygd skall kunna få 35 % i stöd. I stödområde 2 och tillfälliga stödområden skall normalt 20 % gälla. Landsbygd är områden har liksom nande egenskaper som glesbygden med kortare avstånd till men servicecentra. Landsbygdsomrâden blir bara aktuella utanför de regionalpolitiska stödområdena, således i första hand i södra och mellersta Sverige. l dessa områden föreslås stödet uppgå till högst 20 %. Inom ramen för landsbygdsstödet blir det även möjligt att lämna s.k. mikrostöd på högst 20 000 kr och med högst 50 % godkänd av kostnad. Stödformen föranleds bl.a. av att det anses angeläget att un-

Kapitel 6 137

derlätta ett ökat företagande bland kvinnor vars ansökningar ofta rör små investeringar. Det nuvarande stödet till hemarbete inom de regionalpolitiska stödområdena blir också kvar och kan i framtiden lämnas i alla glesbygdsområden. Dagens godstransportstöd som bl.a. utnyttjats i skärgårdarna ersätts i fortsättningen med lösningar inom ramen för den regionala projektverksamheten. Länsstyrelserna disponerar som nämnts ovan även medel för regional projektverksamhet som normalt bör användas för sådan verksamhet som sker i programform. Länsstyrelserna får för nästa budgetår dessutom disponera totalt 800 miljoner kronor för att stärka den inomregionala balansen. Med dessa medel skall bl.a. ett tillfälligt småföretagsstöd kunna lämnas med en maximal nivå på 15 % av en investering som leder till ökad sysselsättning. Medlen skall fördelas med utgångspunkt från såväl arbetslöshetssituationen som den regionala problembilden.

Användningen av glesbygdsstödet i skärgårdama under senare år Som nämnts ovan är det glesbygdsstödet som utgjort huvuddelen av det statliga stödet till skärgårdama. Vid sidan av glesbygdsstödet används främst även länsstyrelsernas medel för regional projektverksamhet i viss omfattning. Utöver dessa insatser som länsstyrelserna administrerar förekommer det även insatser från andra organ. Det är framför allt i Stockholms län genom landstinget som omfattande ekonomiska insatser görs för länets skärgård. Vidare görs det givetvis även kommunala insatser för öarna. Det är svårt samlad bild glesbygdsstödets användning i att ge en av de olika länen vad avser enbart öar utan fast landförbindelse. Det är ändå av intresse att översiktligt försöka ange något om omfattningen av länens användning av glesbygdsstöd för dessa öar. Med hänsyn till den stora omfattningen av Stockholms läns landstings insatser i skärgården bör även detta landstings glesbygdsstöd tas med för att i någon mån balansera bilden av förhållandena i de olika skärgårdama. Det bör noteras att de totala medlen som olika län har till sitt förfogande för glesbygdsstöd och regional projektverksamhet av naturliga skäl varierar kraftigt beroende landsdel, från några miljoner i

Kapitel 6

län i södra Sverige till betydligt över hundra miljoner i norrländslänen. l Göteborgs och Bohus län uppges att stödet till skärgården årligen tar i anspråk ca 20 % av länets medel för sådana insatser. Under femårsperioden 1988-1993 har länsstyrelsen beviljat totalt 9,2 miljoner kronor i glesbygdsstöd till verksamhet öar utan fast landförbindelse. l detta ingår stödet till kommersiell service. Sistnämnda stöd har sett i ett längre tidsperspektiv utgått med sammanlagt 4 miljoner kronor under perioden 1980-1993. I Göteborgs och Bohus län finns en stor del av befolkning och företag koncentrerade till Göteborgs närhet. Av öarna i Göteborgs kommun är det endast Vrångö som avglesbygdsstödsberättigat område. I Öckerö kommun kan gränsats som stöd utgå till Rörö, Käppala och Källö-Käppala. l länets övriga kommuner ingår däremot öar utan fast landförbindelse generellt i det stödberättigade området. Sedan slutet av 1970-talet har det i Malmöhus län totalt satsats drygt l miljon kronor av länets glesbygdsmedel Ven. Glesbygdsstödet i Blekinge län fördelades fram till år 1991 endast till öar utan fast landförbindelse, i praktiken till Aspö och Hanö. Under perioden 1981-1993 har glesbygdsstödet till Blekinge läns öar uppgått till totalt knappt 1,1 miljoner kronor. Den vanligaste verksamheten som erhållit stöd har varit kommersiell service följt av fiskeriverksamhet. Stöd har utgått vid totalt knappt 30 tillfällen. Länsstyrelsen i Kalmar län har sedan år 1975 glesbygdsstöd eller motsvarande beviljats företag i skärgården med totalt ca 7,4 miljoner kronor avskrivningslån och ca 2,4 miljoner kronor i form av låsom negarantier. Till största delen har stödet lämnats till verksamheter inom fiske, jordbruk, fiskodling och kommunikationer. När det gäller godstransporter i skärgården har Länsstyrelsen tillsammans med berörda kommuner tillämpat ett system för att minska de fastboendes kostnader. Fastboende öar utan landförbindelse betalar l3 av kostnaden för tyngre gods. l övrigt delar kommunen och länsstyrelsen på kostnaderna. Transportföretagets priser fastställs efter förhandling med kommunen som också svarar för kontroll och uppföljning. Av länsstyrelsens glesbygdsstöd har de senaste åren 100 000-150 000 kr betalats årligen för dessa transporter till och från skärgårdsföretagare.

Kapitel 6 139

Under åren 1980-1993 har i Östergötlands län glesbygdsstöd utgått till företag i i form av bla ;ivskrivningslån om totalt 16,5 miljoner kronor. Liksom i Kalmar län dominerar stödet till de zireella näringarna och till serviceverksamhet. Av länets 5,5 miljoner kronor för glesbygdsstöd 199293 användes 1,5 miljoner till stöd till öar utan fast landförbindelse. Stödet utgick till ett tjugotal företag på öarna, framför allt fiske, jordbruk och turism. För godstransporter och fiskfrakter har länet ett transportstöd för transporter till och från öar utan fast landförbindelse. Bidraget utgår med 50 % kostnaderna. av Det maximala stödbeloppet är 15 0 kronorår företag eller husper håll. Kostnaderna för detta stöd uppgår till ca 160 000 krår och finansieras av länsstyrelsen och berörda kommuner medan administratio-

sköts Östergötlands skärgårdsförening. Länsstyrelsen har inte

nen av använt glesbygdsstöd för finansieringen av denna verksamhet utan i stället utnyttjat sina projektmedel. Till öar i Södermanlands län har det sedan år 1980 beviljats glesbygdsstöd vid ett tjugotal tillfällen med totalt 1,1 miljoner kronor i form av garantilån och avskrivningslån. Södermanland har framsom gått tidigare även ett litet antal bofasta i Mälaren och Hjälmaren. Den största delen av glesbygdsstödet har emellertid utgått till öarna längs kusten. l Stockholms län har glesbygdsstöd eller motsvarande under perioden l97576-l99293 utgått som stöd till företag i form avskrivav ningslån med totalt 35 miljoner kronor och till kommersiell service med 7 miljoner kronor fördelat ett nittiotal ärenden sistnämnda av slag och drygt 500 ärenden i övrigt. l Stockholms län stödjer även landstinget sedan mitten 1970-talet av genom Glesbygdsfonden projekt främjar boende och sysselsättsom ning i länets glesbygd. För stöd till skärgården beviljades år 1993 ca 2,4 miljoner kronor ur fonden. Landstinget har vidare anslagit närmare 5 miljoner kronor per år under åren 1993-1996 till Skärgårdsutveckling och turistsatsningar. Landstinget lämnar även fraktstöd med två tredjedelar av kostnaderna för transport tungt eller skrymav mande gods som kan fraktas med reguljärt tonnage. Det gäller enbart för bofasta på öar utan förbindelse i form bro eller statlig av färja. Administrationen av bidraget sköts Waxholmsbolaget och av Skärgårdens Intresseföreningars Kontaktorganisation SIKO. Fraktstöd lämnas också i form av subventionerade transporter med Wax-

140 Kapitel 6

holmsbolaget för frakt av varor till skärgårdsbutikerna. Den totala kostnaden för dessa fraktstöd uppgår till ca l miljon krår. Det förekommer att länsstyrelsen och landstinget samfinansierar projekt i skärgården. Under perioden 1979-1993 har det i Uppsala län beviljats glesbygdsstöd till företag öarna i form av avskrivningslån med totalt ca 1,6 miljoner kronor och lånegarantier med totalt ca 750 000 kr. Insatserna har avsett framför allt jordbruk, fiske och fiskodling men även annan verksamhet. Från Västernorrlands län har utredningen endast fått uppgifter om budgetåret 199293. Under det året erhöll verksamheter Ulvön dock 545 000 kr i glesbygdsstöd och 200 000 kr i annat regionalpolitiskt stöd. Den stödberättigade verksamheten avsåg båttrafik och handel bl.a. avseende drivmedel. I Västerbottens län har glesbygdsstöd eller motsvarande sedan år 1975 utgått till skärgården, i huvudsak till Holmön, med ca 3 miljoner kronor. I Norrbottens län har det utgått glesbygdsstöd eller motsvarande vid ca 15 tillfällen under tjugo år med totalt ca en halv miljon kronor, senast år 1991. Det har blarört sig om stöd till jordbruksföretag. Skärgårdsbefolkningens behov har enligt länsstyrelsen prioriterats högst. I fråga om insjöarna kan noteras att Länsstyrelsen i Skaraborgs län har beviljat glesbygdsstöd eller motsvarande för insatser öarna i Vänern med ca 250 000 kronor till kommersiell service och knappt 600 000 till annat företagande fördelat tolv ärenden sedan år 1975. I Värmlands län har stöd utgått till verksamhet öar vid ett tillfälle under samma tid, till en fiskodling. Länsstyrelsen i Jönköpings län har under åren 1975-1993 beviljat företag Visingsö stöd i form av avskrivningslån med ca 3.3 miljoner kronor för att utveckla näringsverksamheten på Visingsö. Av företagen var en stor del verksamma inom de areella näringarna och inom turistnäringen. I Örebro län har stöd till kommersiell service utgått till Vinön i Hjälmaren. I Västmanlands län har satsningar riktats mot ön Valen i Hjälmaren på i storleksordningen 1,5 miljoner kronor sedan 1975. Länets samlade insatser för öar utan fast landförbindelse i Mälaren är av ungefär samma omfattning. I Jämtlands län har till verksamheter

Kapitel 6 141

öar i Storsjön genom åren lämnats stöd med totalt 160 000 kr ca två tillfällen.

6.4 EU och den svenska skärgården vid eventuellt

ett

medlemskap

6.4.1 Inledning

Den regionala utjämningen inom EU åstadkoms genom dels de insatser medlemsländerna själva gör, dels de insatser görs via EU:s som gemensamma budget. Medlemsländema har möjlighet att bedriva nationell regionalen politik dels i form av infrastrukturinvesteringar, dels i form stöd av

till företag. Åtgärderna får dock inte snedvrida konkurrensen.

Stöd, som ges av en medlemsstat eller med hjälp statliga medel av och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med upprätthållandet av den marknaden i den mån det påverkar hangemensamma deln mellan medlemsstatema. Stöd kan bidrag, skattelättutgöras av nader eller andra former av stöd såsom räntebidrag o.d. Det spelar ingen roll om stödet stat eller kommun. Det väsentliga är åtgärges av dens verkan, inte dess form. Tillsynen över det regionala företagsstödet är del den allmänen av na tillsynen över statligt stöd som EU utövar och gäller endast stöd som ges till företag, inte allmänna utvecklingsprojekt eller regionalpolitiska åtgärder inom den offentliga sektorn. Beslut offentliga om infrastrukturinvesteringar i regionerna fattas helt på nationella grunder. Det är EG-kommissionen som följer och bedömer medlemsländernas stödsystem. Dessutom skall medlemsländerna amnäla alla planerade stöd och ändringar i befintliga stöd. Regionalt stöd får inte beviljas i ett land i dess helhet. Stödnivån måste vidare anpassas till arten och svårighetsgraden regionens av problem. Regionalt stöd som inte är direkt kopplat till anläggningsinvesteringar eller skapande av nya arbetsplatser kan ett driftstöd vilanses vara ket inte är tillåtet annat än i särskilt problematiska områden. Transportstöd är enligt EU ofta att se som driftstöd.

142 Kapitel 6

Redan genom EES-avtalet har Sverige i princip accepterat EU-reglerna för nationellt regionalpolitiskt stöd. Dock finns det vissa undantag som ger möjlighet till regionalpolitiskt företagsstöd. Den svenska uppfattningen är att de svenska stöden inte strider mot EU:s konkurrensregler och att Sverige i framtiden skall kunna bedriva en regionalpolitik med i stort sett samma inriktning och omfattning som i dag.

6.4.2 Strukturpolitikens mål Allmänt om de olika målen Den gemensamma strukturpolitiken finansieras från EU:s budget via de tre strukturfonderna regionala utvecklingsfonden, socialfonden och jordbruksfonden samt vad gäller fiskerinäringen den s.k. fiskerifonden. Finansiering från EU:s strukturfonder förutsätter nationell delfinansiering, i allmänhet med minst hälften av kostnaderna. Medlemslandet får inte ersätta egna insatser med EU-medel. Inom ramen för den regionala utvecklingsfonden söker EU minska de regionala skillnaderna och den riktas i huvudsak mot EU:s mest problematiska områden. Socialfonden och jordbruksfonden har inte regionalpolitiska karaktär, men utnyttjas ändå till största delen samma i de svagaste områdena. Fiskerifonden är strukturpolitiskt inriktad och har endast svag regionalpolitisk anknytning. Fonderna beviljar endast bidrag. Regionala utvecklingsfonden koncentrerar sig på finansiinfrastruktur, socialfonden utvecklar arbetskraften och jordering av bruksfonden inriktas utnyttjandet av regionens egna resurser. Fonderna samverkar i ett antal övergripande mål. För perioden 1994- 1999 har l4l miljarder ECU anslagits till fonderna. Insatserna skall koncentreras till målen att främja utvecklingen i de svagaste regionerna, 2. omstrukturera regioner med industrier på tillbakagång, 3. bekämpa långtidsarbetslöshet och underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden, 4. vid nedläggningar och produktionsförändringar ge stöd till utbildning, omskolning och kompetensutveckling av arbetskraft, 5a. omstrukturera jord- och skogsbruket samt fiskerisektorn, Sbunderlätta utvecklingen i jordbruksbygder och områden som är särskilt beroende av fiskerisektorn landsbygdsutveckling

Kapitel 6 143

Målen 2 och mål 5b samt vissa stödformer inom mål 5a är geografiskt avgränsade. För dessa stödfonner användes ca 75 % av EU:s re-

gionalpolitiska medel under åren 1989-1993. Övriga bidrag har inte

bundits till regioner. Mål 1 avser den strukturella utvecklingen i de regioner är de som minst utvecklade. 23 av de tre fondernas medel har hittills använts för detta mål. Inom dessa regioner bor 36 % EU:s befolkning. av Mål Z-områden har hög arbetslöshet och minskande industrisysselsättning. I sådana områden bor 17 % EU:s befolkning. ca av För mål 3 kan bidrag ges för arbetsmarknadsinsatser över hela EUområdet. Mål 4 är avsett att underlätta anpassningen arbetskraften till induav striella förändringar och nya produktionsmetoder, huvudsakligen i små och medelstora företag. Syftet med mål 5a är att underlätta och påskynda den strukturella anpassningen inom jordbruket och fisket. Mål 5b syftar främst till att finna alternativa sysselsättningsmöjligheter landsbygden genom stimulans servicenäringar, turistinduav stri eller småföretagsamhet, i synnerhet i de områden påverkats som negativt av EG:s jordbrukspolitik men även i fiskeberoende områden. Cirka 8 % av EU:s befolkning bor inom sådana områden. Vid ett eventuellt svenskt medlemskap har EU för år 1995 avsatt ca 2 miljarder kronor av strukturfondsmedel för målen 2-5b. Under förhandlingarna med EU förde Sverige fram faktorer som gleshet och långa avstånd avgörande som när de mest prioriterade områdena i Sverige skulle avgränsas. Som en följd av detta enades parterna i avtalet om ett nytt mål mål 6 som geografiskt skall avgränsas - till ett sammanhängande område med högst 8 invånare kvadratkiloper meter. Under år 1995 kommer EU att anslå motsvarande 370 miljoner kronor för mål Det kan noteras att mål 6 geografiskt berör ett fåtal öar i Haparanda och Kalix skärgård. De olika strukturfondsprogrammen inom mål 2-6 kan omfatta åtgärder inom områden som infrastruktur, företagsutveckling, forskning och utveckling, utbildning, kompetensutveckling, åtgärder som riktas mot ungdoms- och långtidsarbetslöshet samt landsbygdsutveckling.

l44 Kapitel 6

Särskilt om mål 5a De viktigaste strukturpolitiska stöden till jordbruket inom mål 5a är investeringsstöd, startstöd, stöd till vidareförädling, distribution och marknadsföring, stöd till yrkesutbildning och stöd till mindre gynnade områden och bergsområden LFA-stöd. Sistnämnda stöd är regionalt avgränsat i motsats till övriga stöd under mål 5 a. I dag är 54 % av EU:s jordbruksareal klassificerad som mindre gynnad. Stöd lämnas främst som djur- eller arealbidrag. Stödformen är frivillig. Danmark har ingen areal klassificerad som mindre gynnad medan Luxemburg har nästan lOO % av arealen klassad som sådan. För att bli berättigat till LFA-stöd måste ett område karaktäriseras av bl.a. dåliga naturliga produktionsförutsättningar, låga jordbruksinkomster och en hög andel sysselsatta i jordbruket. För bergsjordbruk gäller vissa krav på altitud. EU:s medfinansiering uppgår i allmänhet till 25 % av kostnaden. Större delen av det nuvarande stödområdet för jordbruket i norra Sverige kommer att klassificeras som bergsjordbruk eftersom ett latitudkriterium ersätter altitudkriteriet. Även stödområdet resten av kommer troligen att bli LFA-område. Mindre gynnade områden i södra och mellersta Sverige har inte lagts fast i förhandlingarna, då det är Ministerrådet som på förslag från Kommissionen fattar beslut om den geografiska avgränsningen av mindre gynnade områden. Sverige har emellertid haft expertsamtal med representanter för kommissionen för att se hur kriterierna skall kunna appliceras i södra och mellersta Sverige. Resultatet av dessa samtal tyder på att ett tillfredsställande resultat kan uppnås för Sverige genom en flexibel tolkning av nuvarande kriterier. Större delen av södra och mellersta Sveriges skogs- och mellanbygder, delar Öland och Gotland samt alla öar utan fast landförbindelse bör kunav na klassificeras som mindre gynnade LFA. Beslut i frågan kommer dock inte att fattas förrän vid ett svenskt EU-medlemskap. Sa-stöd inom fiskets område finansieras framdeles av en särskild fiskerifond FIFG. Den skall särskilt bidra till en hållbar balans mellan resurserna och beskattningen av dem, stärka konkurrenskraften och utveckla ekonomiskt livskraftiga företag, och förbättra marknadsutbudet och vidareförädling inom fiskerinäring- en och vattenbruket.

SOU 1994293 Kapitel 6 145

Stöd från fonden kan skrotning fartyg, byggande och moderniavse av sering av fartyg, investeringar i vattenbruk, utveckling kustområav den, hamnfaciliteter, beredning och marknadsföring samt information.

Särskilt om mål 5b

Regioner som är aktuella för mål 5b-stöd är sådana som har en låg BNPcapita, en hög andel sysselsatta inom jordbruket, en inkomstnivå i jordbruket som är låg uttryckt förädlings- - som värde per arbetskraftsenhet, eller låg befolkningstäthet eller negativ befolkningsutveckling. - Det första kriteriet skall alltid vara uppfyllt samt minst två de av andra kriterierna.

Till Sb-regioner kan även andra landsbygdsområden med låg socioekonomisk utvecklingsnivå hänföras om något av följande kriterier uppfylles regionen är avsides belägen i förhållande till betydande ekonomis- ka och kommersiella centra inom gemenskapen, området är sårbart för förändringar i jordbruket med hänsyn till den gemensamma jordbrukspolitiken beräknat basis av inkomstutvecklingen och antalet sysselsatta i jordbruket, det utövas tryck miljön och landskapet, området har karaktär av bergsområde eller mindre gynnat område - LFA, området utsätts för samhällsekonomisk påverkan på grund av fisk- ets omstrukturering.

Inom 5b-områden kan EU-fmansieringen uppgå till högst 50 % av de totala kostnaderna. Stödet skall särskilt främja ett mångsidigt näringsliv. Det är medlemslandet som till kommissionen skall lämna förslag på områden som bör komma i fråga för stöd under mål 5b. I samråd med medlemslandet upprättar sedan kommissionen en lista över stödberättigade områden. För de utvalda områdena lämnar medlemslandet in planer för landsbygdsutvecklingen i vilka det ingår en beskrivning den aktuella siav

l46 Kapitel 6

tuationen, de finansiella resurserna och utfallet av åtgärder under tidigare perioder. Planen skall vidare innehålla beskrivning av hur målet kan uppnås, prioriteringar för området, kvantitativa mål och en bedömning av den förväntade effekten, bl.a. i fråga om arbetstillfällen och på miljön. Vidare skall anges vilket utnyttjande av stöd från andra fonder man avser ta i anspråk. Slutligen skall eventuella samband med konsekvenserna av den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken redovisas. Planen skall normalt avse en period om tre till sex år. I planen anges vilken fond som avses användas för de olika åtgärderna och hur mycket stöd som behövs.

Kommissionen fastställer därefter i samråd med medlemslandet ett

ramprogram för strukturstöd. Ansökningar om stöd från strukturfonderna skall upprättas av medlemslandet. Ansökan skall innehålla en beskrivning av föreslagen åtgärd, omfattning, geografiskt område och specifika mål om det inte redan framgår av planen, beräkningar av de ekonomiska och sociala fördelarna, vilka organ som ansvarar för genomförandet, betalningsmottagare, tidsplan och finansieringsplan. Om en ansökan lämnats in samtidigt med planen skall den godkännas i anslutning till att ramprogrammet fastställs. Stöd från jordbruksfonden kan t.ex avse omställning och anpassning av produktion, marknadsföring och åtgärder för att höja kvaliteten på jord- och skogsbmksprodukter, åtgärder för att uppnå diversifiering av jordbrukarhushållens inkomster, bevattning, rådgivning samt forskning och utveckling. Stödet används även för insatser i fiskeberoende områden. Socialfonden, som i och för sig prioriterar stöd till mål 3 och stöder i 5b-områden sysselsättningstillväxt och stabilitet särskilt genom vidareutbildning och genom vägledning och rådgivning för arbetare särskilt i små och medelstora företag och de som hotas av arbetslöshet eller har mist sina arbeten samt genom stöd till utveckling av nya utbildningssystem och förbättrad arbetsfönnedling. Den används också för att förbättra människors möjligheter inom forskning, vetenskap och teknologi. Regionala utvecklingsfonden prioriterar stöd till mål l och 2 men medfinansierar också åtgärder i 5b-områden, t.ex. investeringar i infrastuktur eller för att skapa permanenta arbetstillfällen, lokala utveck-

Kapitel 6 147

lingsinitiativ, service till företag, teknologiöverföring, lånegarantier, investeringsstöd samt forskning och utveckling.

6.5 Något om den finska skärgårdslagen

m.m. Det finns idéer om att man i Sverige genom bl.a. en skärgårdslag skulkunna stärka skärgården gentemot andra intressen. Finland har i många år fört en särskild skärgårdspolitik. Efter det att skärgårdsbefolkningen sedan 1950-talet hade halverats tillkom år 1982 en skärgårdslag, lagen om främjande av skärgårdens utveckling. Den har nyligen varit föremål för viss översyn i samband med Finlands senaste regionalpolitiska beslut hösten 1993 och därvid ändrats bl.a. vad avser avgränsningen av skärgård. Till skärgården anses höra sådana öar i havsområdet och i insjövatten som saknar fast vägförbindelse samt andra öar och områden fastlandet vilka i fråga om sina förhållanden kan jämföras med skärgården. Skärgårdsbegreppet används närmast för att ange målområdet. En särskild skärgårdslag motiveras i Finland bl.a. av skärgårdens speciella karaktär och behovet av utvecklingsåtgärder. Behovet av att samordna skärgårdsbornas och talrika myndigheters synpunkter anses ha ökat jämfört med tidigare bl.a. inom naturvärden samt näringarna, t.ex turismen. Finland har också en skärgårdsdelegation som har till uppgift att bereda åtgärder som rör skärgårdens utveckling samt följa upp åtgärderna. Enligt den finska skärgårdslagen bör man sträva efter att genom åtgärder av stat och kommun bevara den fasta bosättningen i skärgården genom att för befolkningen skapa tillräckliga möjligheter till utkomst, samfärdsel och basservice samt efter att skydda skärgårdens landskapsbild och natur för miljöskador. I lagen föreskrivs att skärgårdens särfâirhållttnden skall anses som en omständighet som ökar behovet av stöd. Staten bör försöka sörja för att skärgårdens befolkning har en med hänsyn till boende, utkomst och skötseln av nödvändiga angelägenheter erforderlig trafik- och transportservice, som är så smidig som möjligt och avgiftsfri eller prismässigt skälig.

148 Kapitel 6

Stat och kommun bör vidare tillse att befolkningen har tillgång till övrig basservice samt för skärgården nödig specialservice till skälig kostnad och skäligt avstånd. Med basservice sedvanlig näravses service i fråga om hälso- och socialväsen, skol- och kulturväsenv, handel och telekommunikationer samt elenergi. Staten bör vidare i egenskap av arbetsgivare sträva efter att bevara statliga arbetsplatser i skärgården. Om ett statligt verk eller statannan lig inrättning eller affärsverk har för avsikt att minska antalet arbetstillfällen i en skärgårdskommun eller i skärgårdsdel komen av annan mun skall först skärgårdsdelegationens utlåtande begäras och möjom ligt beaktas vid beslutsfattandet. Även vid beredning av riksomfattande planer för miljövård eller byggande i skärgårdsområden skall skärgårdsdelegationen höras för att bedöma de regionala verkningarna. Målen tillräckliga möjligom heter till utkomst, samfärdsel och basservice samt om att skydda skärgårdens landskapsbild och natur för miljöskador skall beaktas vid planläggning. Kommuner i vilka skärgårdsförhållandena utgör ett väsentligt hinder för kommunens utveckling kan förklaras vara skärgårdskommuner. Det är även möjligt att besluta att stadganden skärgårdskomom mun skall tillämpas även skärgårdsdel av annan kommun. När det riktas stöd till dessa kommuner skall kommunens ekonomiska ställning beaktas. Enligt lagen likställs kommuncentrum med kommunens periferi. Någonting som bör noteras i detta sammanhang är att Finlands skärgårdskommuner ofta är små. l exempelvis Ãbolands skärgård bor ca 25 000 personer fördelade åtta kommuner. Den minsta kommunen är Iniö med 260 invånare. En skärgårdskommun har fördelar i förhållande till andra kommuner när det gäller statsbidragens storlek och skatteutjämning. Fr.o.m. i år tillfaller fastighetsskatten skärgårdskommunerna. I den regionala lagstiftningen placeras skärgårdskommunerna i den högst prioriterade stödzonen medan kommuner med skärgårdsdel prioriteras näst högst. Stöden prövas i varje enskilt fall. Skärgårdsstatus väger tungt när det finns stödbehov. Det anses att det är via lagen man lyckats få till stånd särskilda stöd till skärgården. Någon studie utav vecklingen de öar som inte utpekats skärgård med stöd lagsom av en har dock inte gjorts.

Kapitel 6 149

I en rapport utgiven av Svenska Finlands folkting år 1986, Samhället och Skärgården, framförs synpunkter den dåvarande finska avgränsningen av skärgården. Bl.a. sägs att egentliga skärgårdskomsom muner borde räknas enbart kommuner där över hälften av invånare saknar fast vägförbindelse. Kommuner med skärgårdsdel borde enbart vara sådana som upprätthåller skola, dagvård eller komannan munal service ute i skärgården. En anledning till denna uppfattning var att skatteutjämningsbidrag som hade utgått till skärgårdskommuner hade kommit att till största delen fördelas till normala glesbygdsområden fastlandet. I rapporten påtalas att dilemmat är skärgården å sidan att om ena begränsas för snävt så är det svårt att uppbringa ett bredare parlamentariskt stöd för skärgårdspolitiken. Om man å andra sidan räknar stora fastlandskommuner som skärgårdskommuner når samhällets åtgärder inte skärgårdsbefolkningen, utan största delen av satsningarna går till normala glesbygdsområden.

6.6 överväganden

6.6.1 Kommunikationer och annan service En långsiktigt hållbar infrastruktur är en förutsättning för ett livskraftigt näringsliv och en även i övrigt levande skärgård. Kommunikationer och annan service intar i detta sammanhang en särställning. Strategiska satsningar dessa områden kan leda till förbättrade utvecklingsmöjligheter för skärgårdarna och dess befolkning. För att denna utveckling skall möjliggöras krävs dock i många fall att verksamheter inom flera områden samverkar lokalt, regionalt och centralt.

Trafikförsörjning m.m. Inledningsvis bör konstateras att trafikförsörjningen i skärgårdarna allmänt sett ter sig bättre i dag jämfört med för tjugo år sedan. Det är ändå väsentligt att skärgårdarna i framtiden inte får stå tillbaka för andra satsningar med befintliga offentliga medel i fråga om åtgärder som är avsedda att säkra tillgången till person- och godsbefordran. Det är härvid av vikt att det grundläggande regelsystemet för vägar

150 Kapitel 6

0.d. och tillämpningen detta tar hänsyn till skärgårdens speciella av förhållanden och att olika områden får en likvärdig behandling. För riket enhetliga regler bör också tillämpas konsekvent. Det är inte rimligt förhållande skall leda till olika resultat beroatt samma ende landsdel vid prövning bryggor och vägar är allmänen av om eller enskilda eller de är bidragsberättigade eller ej. Genom en na om konsekvent tillämpning skulle det bli enklare att ett rättvisande sätt göra jämförelser mellan olika skärgårdsområdens trafiksituation och även mellan skärgård och andra områden, vilket bör leda till förbättrade möjligheter att göra insatser där de bäst behövs. I syfte att förbättra förutsättningarna för öarnas trafik uttalade regeringen i årets budgetproposition att stöd till investeringar i bryggor och fartyg skall kunna utgå via medlen för länstrafikanläggningar LTA-medel. En sådan ordning innebär dock inte någon garanti för stöd, enbart att dessa investeringsbehov får konkurrera med andra när beslut skall fattas. Eftersom det inte anses möjligt att i vissa fall ge bidrag enligt förordningen statsbidrag till enskild väghållning så är om det nuvarande stödet utgår till vissa vägar i Göteborg och Bohus som län och till godstrafiken i Göteborgs södra skärgård hotat eftersom garantier inte kan lämnas för alternativ finansiering via LTA-medel. Det finns två möjliga vägar att förbättra förutsättningarna för en god infrastruktur på öarna, antingen förtydligaskompletteras de nuvarande reglerna så att speciell hänsyn tas till skärgårdsförhållanden eller också skapar särskild stödform för skärgårdstransporter. man en Enligt min mening bör inte någon ny stödfonn tillskapas. Jag i stället att öar utan fast landförbindelse inte bör omfattas anser Vägverkets normala kriterier för vad är allmän eller enskild av som statsbidragsberättigad väg. På öarna finns likartade behov som fastlandet, även särskilda förhållanden. Bl.a. bör inte frågan om tillmen låtligheten allmän biltrafik enskilda vägar öar vara avgöranav de för få bidrag. Det kan inte rimligt att vägar som lämpar att anses sig bäst för traktor- och mopedtrafik, men som ändå är av vikt för en skall öppnas för bilar bara för att vägen och båttrañken till ön skall kunna erhålla bidrag. I tider när försöker begränsa onödig forman donstrafik är detta märklig bieffekt vid tillämpningen av de nuvaen rande kriterierna. Det bör inte vålla några större tillämpningssvårigheter för öar utan fast landförbindelse gör avkall på kravet om man på allmän biltrafik. Vägverket bör därför få i uppdrag att se över sina

Kapitel 6 151

kriterier som tillämpas när man tar ställning till frågor allmänna om vägar eller bidrag till enskilda vägar dels öarna, dels till förbindelsen mellan fastlandet och öarna. Enbart tillgången till kollektiva färdmedel löser inte alla problem i skärgården. Det krävs också en viss turtäthet. I skärgården är det därför särskilt viktigt att utformningen trafiken alltid sker i nära av samarbete mellan trañkanordnare och användare. I stora delar Sveriav ges skärgårdar saknas dock förutsättningar för fungerande färjetrafik och annan mer omfattande kollektivtrafik. Det förekommer i dessa områden ofta olika typer av kompletteringstrafik. Befolkningsunderlaget är litet och tidsåtgången stor om båtar skall färdas mellan olika öar. Dessutom måste de över året skiftande väderleksförhållandena framhållas som en särskild faktor för sjötransporter. För skärgårds bor i sådana områden är därför de färdmedlen vital betydelegna av se. Liknande förhållanden finns givetvis i utpräglad glesbygd på fastlandet. Fastlandsbor kan dock ofta klara situationen genom att använda bil. Skärgårdsbon är däremot hänvisad till båt under isfri tid och vid andra årstider till lösningar avpassade till isarna bår eller om brister. Av den regionalpolitiska propositionen framgår att regeringen har för avsikt att tillkalla en särskild utredare som skall studera frågan om glesbygdsbomas merkostnader för att göra arbetsresor och andra nödvändiga privatresor i bil jämfört med förhållandena för dem som

kan utnyttja kollektiva färdmedel.

Med utgångspunkt i att skärgården till stor del är typ landsen av bygd eller glesbygd finner jag det naturligt att även frågan till om bilen alternativa färdsätt såsom båt och hydrokopter behandlas i sammanhanget. Om man enbart koncentrerar sig på biltrafik utan hänsyn till andra kostsamma färdsätt finns det risk för att behövliga åtgärder endast inriktas på sådana kostnader är betungande för bilägaren som med långa avstånd, exempelvis drivmedel, medan det för Skärgårdsbon kan vara anskaffnings- och underhållskostnader för varierad en fordonspark som är betungande. Det är betydelsefullt att företagens transporter till och från öarna fungerar om det skall vara möjligt att upprätthålla och utveckla näringsverksamheten i skärgårdarna. Det är väsentligt att sådana transporter kan ske till rimliga kostnader. Situationen är särskilt besvärlig för företag på öar utan vägverksfärja eller liknande transportmedel.

152 Kapitel 6

Det är inte rimligt att företag sådana öar har väsentligt sämre transportförutsättningar än konkurrerande företag är belägna i anslutsom ning till det allmänna eller enskilda statsbidragsñnansierade vägnätet. Inom ramen för glesbygdsstödet har det hittills varit möjligt att lämna godstransportstöd om det från allmän synpunkt ansetts angeläget att företagets verksamhet bedrivits. Sådan stöd har också lämnats i några skärgårdslän. I andra län har i stället regionala projektmedel använts. Det nya landsbygdsstödet innehåller inte någon stödfonn detta slag. av Enligt vårens regionalpolitiska beslut är frågan i framtiden tänkt att lösas inom ramen för länsstyrelsernas användning projektmedel. av Det är enligt min mening ett väsentligt samhällsintresse Skärgårdsatt företagens konkurrensnackdelar följer bristande transportmöjsom av ligheter kan begränsas. Stöd till godstransporter bör därför bli väett sentligt inslag i användningen av de regionala projektmedlen.

Post och tele

Bolagiseringen av posten har lett till bland skärgårdsintressenter oro för hur servicen i skärgården skall garanteras i framtiden. Beslutet att bolagisera posten innebär dock att någon förändring samhällets av syn behovet av service av den typ Posten står för inte är för handen. Frågan är dock på vilket sätt detta lokalt omsätts i praktiken. Som framgår ovan fungerar postdistributionen i dag med hjälp av olika lösningar, allt ifrån postutdelning till de enskilda hushållen öarna till postväskor som mot viss ersättning hämtas fastlandet av öborna själva. På samma sätt förhåller det sig med kassaservicen. Det finns postkontor vissa öar, post i butik andra, lantbrevbärare på en del och slutligen öar som saknar sådan service. Det är viktigt att påpeka att indragning ett postkontor eller en av andra postserviceformer en ö kan förefalla ha marginell betydelse om man ser till det geografiska avståndet exempelvis till nästa kontor. Det leder dock i många fall till tidsödande över vatten med resor varierande färdmedel beroende årstid. En ökad gleshet mellan kontoren i skärgården kan därför få stora konsekvenser för tillgängligheten. Upprätthållande av en godtagbar grundservice kräver särskilda lösningar. Det ekonomiska läget gör det också angeläget lokalt att nya förankrade lösningar utvecklas utrymme för samordningssom ger

Kapitel 6 153

fördelar. Som nämnts i det föregående medverkar länsstyrelsen och landstinget i Stockholms län vid övergången från postkontor till posti-butik-service. Glesbygdsmyndighetens strategiska programarbete för skärgården som skall pågå till slutet år 1995 är också ett lämpav ligt forum för att ge de bofasta i landets skärgårdsområden möjlighet att i samråd med myndigheter och företag utveckla lösningar anpassade till lokala behov och möjligheter. Även i fråga teleutbyggnaden måste förlita sig de om man att ansvariga lever upp till målen att tillgodose skärgårdens liksom andra glesbefolkade områdens behov. AXE-systemet skall fullt utbyggt vara i landet år 2000 eller möjligen redan år 1998. Även utvecklingen om går snabbt är det inte ett alltför långt tidsperspektiv, och många skärgårdar har redan eller kommer att ha denna telestandard tidigare. Man kan däremot knappast räkna med att landsbygden inbegripet skärgården normalt kan få alla former avancerad teknik vid av ny samma tidpunkt som landets befolkningsmässiga och ekonomiska centra. l fråga om tillgången till mer avancerad teknologi bör det lokala behovet preciseras närmare innan en ö kan räkna med att prioriteras. Kan man visa ett konkret behov har dock skärgården goda möjligheter att hävda sig. Man talar om att bygder som skärgårdarna kommer sist i servicesammanhang. Avslutningsvis vill jag därför framhålla följande. Postoch teleservice handlar normalt om att tillgodose två parters behov av kontakt. Det är inte bara för öbon utan även för omvärlden betydelsefullt med fullvärdiga teleförbindelser och god postservice i alla landsdelar. Även storstadsbon har landet i övrigt håller hög nytta av att en standard i fråga om dessa serviceformer. Det skall inte vara nödvändigt att ta särskild hänsyn till den andres bostads- eller verksamhetsort i landet. Det är därför viktigt att målen om post- och teleservicens tillgänglighet för alla leder till att hela landet inklusive skärgårdsområdena får en jämn och god service.

Kommersiell service Det geografiska avståndet i skärgården behöver inte vara stort till närmaste butik för att det skall vara ett svårartat hinder för den som vill tillgodose sitt behov av dagligvaror, båtbränsle m.m. Restiderna kan i sådana fall vara långa. Ett besök i en inte alltför avlägsen butik kan ta

154 Kapitel 6

i anspråk större delen av en dag. Det är därför viktigt att betydelsen av tidsåtgången för färd över vatten och de beroende årstid varierande förhållandena beaktas särskilt samt att skärgårdsbutikemas betydelse för bygden således ges en framskjuten plats när frågor om kommersiell service behandlas. Utan kundunderlag i form av sommargäster och andra tillfälliga besökare skulle med säkerhet situationen te sig sämre för skärgårdsbutikerna. Denna konsumentkategori säkrar dock inte de bofastas tillgång till kommersiell service under vinterhalvåret. Skärgårdshandlarna uppger att det kan vara lönsamt att hålla en butik stängd åtta månader om året för att under den tiden ägna sig annat. En förutsättning för att butikerna skall hålla öppet under vintern är därför att de bofasta är köptrogna mot sina handlare öarna. Därutöver har många handlare ändå behov av samhälleligt stöd för att kunna klara öppethållandet av en åretruntbutik. De beslut som tagits nyligen i anledning av den regionalpolitiska propositionen och som innefattar förbättrade möjligheter till investeringsstöd vid påtvingade investeringar, höjd servicebidragsnivå samt den planerade översynen av distributionsproblemen innebär att skärgårdshandlarnas problem har uppmärksammats ett konstruktivt sätt. Det finns därför inte skäl att för närvarande komplettera med ytterligare förslag till åtgärder.

Kommunal service Det är väsentligt att det finns en väl fungerande kommunal service även på öarna om det är samhällets mål att de skall vara befolkade. Många kommuner kan ha svårt att bekosta servicen för kommunens bofasta befolkningen. Vidare finns det kommunala uppgifter för bl.a. räddningstjänst och socialtjänst som gäller sommargäster och andra tillfälliga besökare. Småskaliga servicelösningar i skärgården behöver inte vara dyra men kommunala merkostnader kan inte uteslutas. Framför allt måste en del kommuner med en stor andel tillfälliga semesterbesökare ha beredskap att under sommaren hålla en betydligt större organisation för att sköta sina uppgifter. Det måste dock framhållas att kostnaderna för de utboendes servicebehov kan uppvägas av att dessa som säsongsboende eller tillfälliga tu-

Kapitel 6 155

rister bidrar till en positiv utveckling det lokala näringslivet, vilket av indirekt kan förbättra den kommunala ekonomin. Ett återinförande av den kommunala fastighetsbeskattningen eller en ändring av vistelsebegreppet eller modifiering principen av om kommunal likställighet innebär inte för sig någon för samtliga var berörda kommuner generell lösning eventuella kommunala merkostnader till följd av skärgårdsläget. Med hänsyn härtill finns det goda skäl att undvika särlösningar för skärgården dessa områden. Vårens ställningstagande av regering och riksdag till förmån för självkostnadsprincipens tillämplighet även andra än kommunmedlemmar bör också beaktas i sammanhanget. Skärgårdskommuners eventuella merkostnader olika områden till följd av förhållanden i skärgården vilka är svåra att påverka utan att motverka ett allmänt intresse av bosättning, sysselsättning, rekreation och friluftsliv i skärgården lämpar sig därför bäst för att prövas inom ramen för förekommande system för statsbidrag och kommunal skatteutjämning.

6.6.2 Näringarna i skärgården De allmänna förutsättningarna för näringsverksamhet

De allmänna förutsättningarna för näringsverksamhet har förbättrats av den allmänt småföretagarinriktade politiken. Riksdagen har exempelvis beslutat om betydelsefulla ändringar skattereglerna för verkav samhet som bedrivs i form bl.a. enskild näringsverksamhet. En väav sentlig del är att all näringsverksamhet enskild näringsidkare som en bedriver hänförs till en och samma förvärvskälla vilket utjämnar mellan skilda verksamheter och därmed innebär att den som vill satsa på kombinationsverksamhet kan låta underskott och överskott kvittas. Den som har en anställning och vill komplettera detta med att starta egen verksamhet har vidare möjlighet att under de fem första åren kvitta underskott i den egna verksamheten mot inkomsten tjänst. av Dessa möjligheter inom ramen för skattesystemet är till fördel för företagandet i skärgårdarna med dess traditionella inriktning mot mångsyssleri. Framför allt de i skärgården ofta deltidsarbetande ges kvinnorna ökade möjligheter att försöka sig kompletterande egenföretagande för att så vis sikt skapa förutsättningar för ytterligare sysselsättning.

156 Kapitel 6

Det har genom åren gjorts en hel del uttalanden om vad skärgårdsborna skall satsa på inför framtiden. Frestelsen att lämna ytterligare ett bidrag i detta avseende kan därför vara stor. Det måste dock ankomma på de enskilda skärgårdsborna att själva bedöma vad de kan och vill syssla med. Saknar de bofasta idéer är det ett hinder det som på sikt inte går att ta sig runt genom samhällsinsatser. Den enskildes entreprenöranda är därför en avgörande förutsättning för långsiktigt lönsamt företagande i skärgården. Turismens betydelse för skärgårdens sysselsättning är exempelvis i och för sig en självklarhet. Svårigheten ligger i stället i att bestämma viken nisch den enskilde skall satsa i sin skärgård. Om ö satsar en på turism krävs också att befolkningen accepterar de förändringar som följer av en sådan satsning. Givetvis kan företagaren behöva hjälp i form av rådgivning och stöd till investeringar. Det kan vidare vara svårt att hitta rätt bland myndigheterna. Med denna utgångspunkt är bl.a. det programarbete som Glesbygdsmyndigheten startat i syfte att engagera skärgårdsborna i skärgårdens utvecklingsfrågor värdefullt kontaktskapare mellan som skärgårdsborna och myndigheter. De största särskilda problemen för skärgårdsföretagandets utveckling torde vara tillgången användbar mark och transporter. Ett exempel på verksamheter i skärgården kan ha markanknutsom na svårigheter är satsningar stugor för uthyrning. De fastighetsskattemässiga effekterna av att uppföra uthyrningsstugor håller som hyfsad standard anses många håll omöjliggöra sådan verksamhet med hänsyn till den korta säsongen för verksamheten. Till detta kommer svårigheterna att få tillstånd att uppföra sådana stugor i tillräckligt attraktiva lägen. Dessa stugor är inte delar av areella näringar även om uthyrningsverksamheten bedrivs i kombination med exempelvis fiske eller jordbruk. De kan därför inte behandlas lika förmånligt som andra byggnader och anläggningar i sådan verksamhet. Här saknas enkla lösningar. Beskattningen av fastigheter kommer sannolikt att bestå lång tid framöver och uppförande av stugor på stranden som säkert befrämjar uthyrningen av den enskilda stugan kommer i konflikt med bl.a. strandskyddsintresset. Skärgårdsföretagandet kan således med tanke de särskilda förhållanden som finns i skärgårdsområdena vad gäller konkurrens om mark, naturvårdsrestriktioner 0.d. samt transportsvårigheter behöva

Kapitel 6 157

särskilda samhällsinsatser för att utvecklas och förstärka sin konkurrenskraft mot landet i övrigt.

Basnäringarna Fisket har nyligen blivit föremål för åtgärder. I vårens fiskeproposition framlades förslag avsedda att främja bl.a. kust- och insjöfisket saint även vattenbruket. Förslaget som Riksdagen godtagit gynnar det fiske som har hemmahamn i skärgården. Den fiskelagen med nya en tydlig uppdelning mellan yrkesfiske och fritidsfiske bör också tid ges att verka. Ett eventuellt EU-medlemskap kan vidare komma att påverka utvecklingen av fisket i skärgården. Det framstår således som naturligt att i detta sammanhang avstå från förslag särskilda åtgärom der för skärgårdens fiskare som är representerade inom alla grenar av det yrkesmässiga fisket och därmed inte bör särskild ses som en kategori. Jordbruk och fiske räknas som areella näringar vilket inte är fallet med vattenbruk. Ett klassande som areell näring skulle enligt vattenbrukarna innebära en rad lättnader, främst vad gäller möjligheterna att bygga uthus, bryggor och vägar, gräva dammar, utfordra fisken från foderhus flotte Dessa möjligheter hänför sig bl.a. till planm.m. och bygglagen. Huruvida vattenbruk generellt sett bör klassas som areell näring ett uttryck som inte förekommer i lagstiftningen bör - dock prövas i ett vidare sammanhang. Bl.a. kräver de miljöskyddsfrågor som aktualiseras ett mer samlat ställningstagande. Jord- och skogsbruk i skärgården står ofta endast för en liten del av försörjningen. Med hjälp av bl.a. de olika formerna av landskapsvårdande samhällsstöd har säkerligen jordbruket förutsättningar att fortsätta på dagens nivå. Det finns däremot ingen anledning att räkna med någon expansion av skärgârdsjordbruket inom ramen för den nuvarande nationella jordbrukspolitiken. Ett eventuellt EU-medlemskap kan dock påverka de ekonomiska förutsättningarna för skärgårdsjordbruken. Nettoeffekten av sjunkande köttpriser och de generella marknadsstöden för nöt- och fårkött förväntas bli positiv vartill kommer de stöd som lämnas inom ramen för EG:s strukturpolitik och miljöprogram. Skärgårdsjordbruken kommer därmed knappast att försvagas av en övergång till EG:s jordbrukspolitik.

158 Kapitel 6

Möjligheterna att utnyttja skärgårdens jordbruksmark i skärgårdsföretagande bör ha förbättrats genom förändringarna i fastighetsbildningslagen som gör det enklare att bilda mindre enheter som kan användas som komplement utan att jordbruket står för huvuddelen av inkomsten.

Handredskapsjfisket En återkommande uppfattning bland företrädare för myndigheter, organisationer och enskilda är att handredskapsñsket på ostkusten och i sjöarna bör återföras till fastigheterna samtidigt som stora fiskevårdsområden bildas kommunvisa eller länsvisa. Detta anses kunna ge lokal sysselsättning och näringsverksamhet grundad på fritidsfiskare som löser fiskekort. Inkomstmöjligheterna från turism är som nämnts en av de stora möjligheterna för bevarande av en levande skärgård. En fråga är hur alternativ till det nuvarande fria handredskapsñsket kan utformas. Alltför stora ñskevårdsområden anses leda till att intresset från vattenägarna för fiskevårdsinsatser förblir svagt medan chanserna till fortsatt lättillgängliga sportfiskemöjligheter anses minska med små områden. Den nya fiskelagen ger ñskevattenägarna hela ansvaret för fiskevården i sina egna vatten. Regeringen anser i vårens fiskeproposition att denna insats bör finansieras med exempelvis inkomster av fiskekortförsäljning. I propositionen uttalas vidare att frågan om fiskevårdens långsiktiga finansiering bör bli föremål för fortsatta överväganden och att regeringen för närvarande inte är beredd att ändra sin negativa inställning i frågan om allmän fiskevårdsavgift. När allmänna och enskilda intressen möts i friñskevattnen måste fiskevården en gemensam lösning. Handredskapsñsket är en väsentlig faktor i sådana vatten östkusten och i sjöarna. Jag har därför i en skrivelse till regeringen föreslagit att frågan om det fria handredskapsfiskets framtid skall utredas i särskild ordning.

6.6.3 Stödet till skärgårdsföretagen Med hänsyn till direktiven ankommer det inte denna utredning att föreslå några nya särskilda stödformer för skärgården. Den bör i stället hanteras inom ramen för vad som beslutats om de regionalpolitiska

Kapitel 6 159

insatserna i stort. Däremot bör skärgårdama öarna placeras i sitt regionalpolitiska sammanhang. Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av de trappstegsformade landsbygdsstöd som nu införs vårens genom regionalpolitiska beslut. Utöver de likheter skärgårdsområdena har med andra delar av landets landsbygd och glesbygd har skärgårdama en särskild nackdel genom att det många gånger kan vara dyrt att etablera sig, t.ex. att förvärva mark och bygga m.m. Detta är en följd av att skärgårdsföretagaren skall konkurrera med andra intressen som inte är affärsmässigt grundade. Dessutom måste de ofta besvärliga kommunikationerna vägas in som ett speciellt problem för öföretagen. Det saknas vägförbindelser och färjetrafiken är inte alltid frekvent eller kan saknas helt. Detta kan vara ett skäl för att likställa skärgården med de delar av landet som är regionalpolitiska stödområden. Det är inte rimligt att skärgården skall ha konkurrensnackdelar både i förhållande till storstaden fastlandet och till ett stödberättigat Norrlands inland och därmed riskera att hamna mellanhand. Dessa förhållanden bör vägas in delar in landet i områden när man i avsikt att genom stöd utjämna regionala olikheter. Frågan är framför allt av vikt att beakta när länen tilldelas medel för sådana satsningar. Ett län med i övrigt relativt små landsbygdsglesbygdsproblem kan mycket väl ha uttalade svårigheter i sitt skärgårdsområde vilket kräver för länet i övrigt ovanliga insatser.

Framför allt är det de verksamma öar som inte har fárjeförbin-

delser och därmed saknar goda person- och godstransporter som måste anses ha svag konkurrensförmåga. Om skärgårdsborna själva skall ta ansvaret för utvecklingen öarna så är det en grundläggande förutsättning att de först blir så likställda som möjligt med omvärlden. I den mån denna fråga inte kan lösas inom ramen för samhällets infrastruktursatsningar genom utbyggnad av färjor, hamnar och i vissa fall broar samt annan service, är möjligheterna till stöd i olika former vad som återstår för att utjämna skillnaden mot fastlandet så att förutsättningarna för företagande och därmed möjligheterna att skapa varaktig sysselsättning inte hamnar i ett mindre gynnat läge. Även öar med färjetrafik är i många stycken sämre ställda än områden landsbygden i övrigt. De kan ha hyfsade förbindelser men drabbas exempelvis av fördyringar som är kopplade till skärgårdsmarkens attraktionskraft. Vidare kan den känsliga skärgårdsmiljön lägga andra

160 Kapitel 6

hinder i vägen för enkla och billiga lösningar för det lokala näringslivet. Vill man att en levande skärgård skall innefatta ett varierat näringsliv bör under sådana förhållanden samhällets stöd till landsbygden tydligare än hittills riktas mot skärgårdsområdena. Jag är inte benägen att föreslå att skärgården generellt skall ingå i de regionalpolitiska stödområdena. Detta skulle givetvis kunna vara nog så motiverat för delar av den svenska skärgården med stora tidsavstånd. Dels skulle sådan ordning leda till svåra avvägningar röen rande geografiska gränsdragningar, dels kan det rubba det system som i dag bedöms vara godtagbart med hänsyn till internationella åtaganden. Jag anser det dock viktigt att man vid framtida översyn av indelningen i stödområden beaktar öarnas förhållanden. En lämplig utgångspunkt är däremot att öar utan fast landförbindelse alltid bör utgöra områden till vilka landsbygdsstöd kan utgå och att de öarna som saknar färjor därvid skall anses ha särskilda behov av insatser. Liknande uppdelning av skärgården förekommer redan i dag i praktiken i flera län när det gäller glesbygdsstödet. Stockholms län tillämpar exempelvis redan i dag en stödnivå högst 30 % för öar som saknar färja och 15 % för övriga öar utan fast landförbindelse när glesbygdsmedel fördelas. Dessutom bör sådan behandling en av öarna underlätta bedömningen av ett läns behov av medel för skärgården. Det finns givetvis öar utan fast landförbindelse som har situation en som inte bör berättiga till stöd, framför allt vissa ösamhällen med utmärkta förbindelser med fastlandet. Det föreligger dock inte någon automatik i stödgivningen. En ansökan om landsbygdsstöd skall prövas och därmed torde risken för att medel beviljas i sammanhang där de inte behövs vara minimal. Jag anser således att avgränsningen av områdena för det landsnya bygdsstödet bör göras så att de öar som saknar ordnade färjeförbindelser som regel alltid utgör glesbygdsområde och övriga öar utan fast landförbindelse anses som åtminstone landsbygdsområde. Även mikrostödet kan förväntas leda till att möjligheterna att starta företag ökar för exempelvis kvinnor som i skärgården i dag ofta arbetar deltid. Detsamma gäller möjligheten att ge bidrag till hemarbete som nu vidgas till att avse glesbygden utanför stödområdena. Också detta torde främja möjligheterna till sysselsättning för bl.a. skärgårds-

Kapitel 6 161

kvinnorna. Vidare kan det tillfälliga stöd som regeringen föreslagit för nästa budgetår och som är tänkt att utgå i hela landet i viss utsträckning vara till fördel även för skärgårdsföretag. De nyligen beslutade regionalpolitiska insatserna i form av det nya landsbygdsstödet och övriga åtgärder kan med en prioritering öarav na och med tillräcklig tilldelning av medel till län som har sådana öar ge goda utvecklingsmöjligheter för skärgårdsföretagandet i framtiden och därmed gynna förutsättningarna för boende och sysselsättning i landets levande skärgårdar.

6.6.4 Skärgårdens möjligheter vid ett eventuellt EUmedlemskap EG:s stöd till mindre gynnade områden LFA kommer vid ett eventuellt EU-medlemskap att innebära ett extra regionalt stöd i form av främst djur- och arealbidrag. Stödet kan bli aktuellt för alla svenska skärgårdsområden. Tillsammans med de horisontellt inriktade stödåtgärderna inom mål 5a t.ex investeringsstöd, EG:s miljöstöd samt stöd till landsbygdsutveckling 5b bör det kunna bidra till att bevara och utveckla jordbruket i skärgården. Deltagande i EU:s strukturpolitik fiskets område och eventuella regionalpolitiska stöd kan få stor betydelse för fisket i våra skärgårdar. På vilket sätt och i vilken omfattning fiskerisektorn kommer att påverkas är dock för närvarande svårt att bedöma. Vad gäller det stöd som kan ges oberoende av region har det fr.0.m. år 1994 tillkommit ett finansiellt instrument fiskerifonden som helt inriktas stöd - till strukturella åtgärder för uppfyllelse av mål 5a inom fiskerisektorn. Regionalpolitiskt kan fiskerisektorn komma i åtnjutande av insatser inom EU vad avser 5b. Som exempel kan nämnas att i Danmark gavs 5b-stöd under den föregående programperioden för turistsatsning trollingñske Laesö och till icke kommersiella kläckerier för fiskyngel. Inte förrän Sverige eventuellt blivit medlem av EU fastställs vilka områden som faller under målen 2 och 5b. Ca 8 % av befolkningen inom EU bor i 5b-områden. Sverige får förhandla med Kommissionen om den geografiska avgränsningen samt de enskilda programmen. I detta arbete kommer en avvägning att göras mellan jordbruk, fiske och regionalpolitik. När det gäller skärgårdsområdena bedöms san-

162 Kapitel 6

nolikheten stor att betydande delar av dessa skulle kunna godtas som 5b-områden. Förutsättningarna för att öar utan fast landförbindelse skall anses kvalificerade att ingå i ett svenskt 5b-område är goda. I sammanhanget måste man hålla i minnet att exempelvis Danmarks småöar ingår i landets 5b-områden och att Finland har som mål att dess skärgårdar skall bli 5b-område om landet blir medlem i EU. Jag anser att det är naturligt att Sveriges öar utan fast landförbindelse föreslås som 5b-område vid ett eventuellt svenskt EU-medlemskap. Det saknas härvid anledning att undanta enstaka öar. Exempelvis är många av de större öarna i Göteborgs skärgård påtagligt beroende av fiskerinäringens utveckling. Om öarna får utgöra 5b-område skapas bl.a. möjligheter att utarbeta särskilda öprogram för hela eller delar av kusten. Skärgårdsbefolkningen har i varierande utsträckning varit mångsysslare, och diversiñering med utgångspunkt från bl.a. basnäringen fiske bör kunna vara en lämplig utgångspunkt vid utarbetandet av planer och program inom mål 5b.

6.6.5 Myndigheter med ansvar för skärgården och regleringen av denna Huvudansvaret för boendet och framför allt sysselsättningen i skärgården har skärgårdsborna själva. Om det finns ett intresse från deras sida att bo och verka där måste dock samhället i övrigt engagera sig i skärgårdens utveckling. Med hänsyn till att befolkningen i vissa skärgårdar ökar och i de flesta övriga skärgårdsområden i vart fall inte markant minskar får det anses finnas ett sådant intresse för att bo och arbeta där. Det är därför viktigt att de bofasta får den hjälp av myndigheter och andra som erfordras för att skärgården skall kunna hävda sig i olika sammanhang. Frågan är hur ansvaret för samhällets engagemang i skärgården bör se ut i framtiden. Kommunerna har givetvis ett stort ansvar för sina öar, bl.a. i plansammanhang och framför allt när det gäller att tillgodose kommuninvånarnas behov av samhällsservice. Detta är självklart och kan inte bli föremål för ändrad inställning i framtiden. Viktigt är dock att betona att den marginella grupp som skärgårdsborna ofta utgör i de stora svenska kommunerna inte får tillåtas försvinna i övrig kommunal

Kapitel 6 163

verksamhet. Betydelsen av att öarna i den kommunala planeringen behandlas utifrån sina förutsättningar och behov har tidigare påtalats. I dag är det framför allt länsstyrelserna som från statens synpunkt bevakar skärgårdsfrågor. Länsstyrelsen har ansvaret för de flesta betydelsefulla frågor som rör skärgårdarna, exempelvis fastighetsfrågor, basnäringarna, naturvärden, planfrågor och glesbygdsstöd. Länsstyrelserna har även samordningsansvaret i åtskilliga frågor. Jag kan efter kontakter med länsstyrelserna konstatera att skärgårdsfrågor normalt röner stort intresse, även i län med ringa befolkning öarna. De regionala variationerna gör det också naturligt att statens kompetens i fråga om skärgården i första hand finns länsnivå. Det finns enligt min mening inte anledning att överväga något ändrat ansvar i dessa hänseenden. Snarare bör länsstyrelsernas ansvar för skärgården förstärkas. Glesbygdsmyndigheten har central nivå ansvaret för allmänna glesbygdsfrågor innefattande skärgårdsfrågorna. Det finns en risk att en myndighet som Glesbygdsmyndigheten med sitt stora ansvarsområde i förhållande till de små resurserna kan ha svårt att centralt bevaka skärgårdens utvecklingsmöjligheter. Den relativt blygsamma andel av landsbygdens befolkning som bor i skärgård kan i sådana sammanhang komma i kläm. Jag anser dock inte att det finns anledning att föreslå att Skärgårdsfrågor skall skötas av ett särskilt organ central nivå. En sådan myndighet skulle bli alltför liten och begränsad för att kunna upprätthålla kompetens på alla de områden som är av betydelse för skärgården. Eftersom skärgårdarna i vissa avseenden hör till glesbygd eller landsbygd är det även i framtiden en uppgift för Glesbygdsmyndigheten att uppmärksamt bevaka skärgårdarna. Det ankommer härutöver givetvis alla offentliga organ att inom sina verksamhetsområden konkret beakta Skärgårdarnas särskilda förhållanden. När förslag som kan påverka livsvillkoren för skärgårdarnas befolkning bereds inom regeringskansliet är det också viktigt att eventuella effekter för denna grupp uppmärksammas. Arbetsmarknadsdepartementet bevakar såsom ansvarigt för regionalpolitiken redan i dag skärgården i dessa sammanhang. Det finns dock för skärgårdsborna betydelsefulla frågor som hör till andra departements sakom-

164 Kapitel 6

råden. Det är därför viktigt att skärgårdsförhållandena uppmärksammas inom varje departement. Jag anser således att det nuvarande regionala och centrala myndighetsansvaret för skärgårdsfrågor i huvudsak bör förbli som i dag. För att i framtiden ge möjlighet till en dialog riksnivå mellan myndigheter och Skärgårdarnas bofasta befolkning bör det dock såsom är vanligt förekommande på länsnivå inrättas ett forum där företrädare för öbor från olika kuststräckor och centrala myndigheter men även representanter för länsstyrelser och kommuner ett par gånger per år kan mötas för information och åsiktsutbyte i väsentliga skärgårdsfrågor. Ett sådant skärgårdsråd bör inte alltför stort. vara Företrädarna för de bofasta bör kunna hämtas från de två stora skärgårdslänen, Göteborgs och Bohus län och Stockholms län, och från norrlandskusten, södra östersjökusten, södra kusten Skåne och Blekinge samt insjöarna. På motsvarande sätt bör även länsstyrelser resp. kommuner kunna företrädas av gemensamma representanter för resp. landsdel. Det är naturligt att Glesbygdsmyndigheten sköter administrationen av ett skärgårdsråd och att myndighetens Skärgårdshandläggare fungerar som sekreterare i ett sådant råd. Kostnaderna bör bli mycket måttliga och utan att ytterligare medel anslås kunna bestridas inom ramen för Glesbygdsmyndighetens anslag. Det får härvid förutsättas att deltagande företrädare för statliga myndigheter och kommuner bekostas av resp. huvudman.

Användningen av begreppet skärgård och behovet av en särskild lagstiftning Begreppet skärgård har behandlats i avsnitt Det finns anledning nu att återkomma till frågan i vad mån ett särskilt skärgårdsbegrepp är av betydelse när samhället riktar insatser mot öarna och dess befolkning. Länsstyrelserna har i glesbygdssammanhang gjort avgränsningar av skärgården som inte är enhetliga över landet, ibland till enbart öar utan fast landförbindelse och ibland inkluderande fastland ocheller öar med broar. Vidare har man även inom länen, när det gäller bidragsnivån för glesbygdsstöd tillämpat olika principer för öar utan fast förbindelse jämfört med de öar som har bro eller mellan öar med och utan färja. Även andra olikheter finns. Vid samtal med olika läns-

SOU l994z93 Kapitel 6 165

styrelser har det framgått att flera län alltmer riktar in sin skärgårdsverksamhet på öarna utan fast landförbindelse. Det finns goda skäl att behandla öar utan fast landförbindelse särskilt. Befolkningen dessa öar är exempelvis beroende väderlek av och tidtabeller på ett sätt saknar motsvarighet för den övriga besom folkningen i kustområdena. Genom att med skärgård öar utan avse bro får de speciella skärgårdsfrågor är förknippade med nödvänsom digheten av att färdas över vatten särskild betydelse. Av de frågor som berörts i tidigare avsnitt är det emellertid flera som även omfattar andra ö- och kustbor. Kustområden med strandläge och öar med fast landförbindelse kan beröras frågor fasav som tighetspriser och strandskydd. För öar utan fast landförbindelse tillkommer frågor om kommunikationer och tillgängligheten till annan offentlig eller kommersiell service. På de öar dessutom saknar som allmän trafikförsörjning är person- och godstransporterna än besvärligare och kan föranleda särskilda åtgärder. Det är dessutom främmande att inskränka uttrycket skärgård till att enbart stå för öar utan fast landförbindelse, när det i vardagligt tal är så att många andra öbor bosatta i typiska glesbygdsområden anses vara bosatta i skärgården. De brolösa öbornas särskilda förhållanden kan aldrig ändra detta faktum. Ett allmänt hållet skärgårdsbegrepp i den nuvarande förordsom ningen om glesbygdsstöd innebär att det måste kompletteras med ytterligare föreskrifter eller beslut i särskilda fall när man exempelvis önskar göra insatser för olika typer av områden i skärgårdama. Eftersom begreppet skärgård således inte är entydigt bör i stället tydligare uttryck anpassade till målet för en åtgärden användas, exempelvis alla öar, öar med bofast befolkning, öar utan fast landförbindelse eller öar utan färja. Jag har tidigare berört lagstiftning som uppmärksammas och anses vara av stor betydelse för förhållandena i skärgårdama. Det har framförts tankar om att i Sverige införa en särskild skärgårdslag i likhet med i Finland. Tanken är att Skärgårdarnas behov härigenom skall framhållas så att en garanti skapas för att samhället i olika sammanhang beaktar förhållandena i skärgårdama. En allmän utgångspunkt bör vara att lagstiftning endast kommer i fråga när den fyller verklig funktion. I övrigt bör lagar och en nya andra författningar undvikas. Att i en skärgårdslag ange allmänna rikt-

166 Kapitel 6

linjer för hur man skall se skärgården utgör en viljeyttring som påfordrar att ytterligare reglering av den enskilda frågan i sitt särskilda sammanhang, exempelvis i författningar som rör natur- och miljövård, förvärvsfrågor, stöd eller skatter. Man kan i stället välja att bryta ut befintliga bestämmelser på olika sakområden som har betydelse för skärgården och samla sådana undantagsbestämmelser i exempelvis en skärgårdsförfattning. Det leder emellertid till att överblickbarheten berörda sakområden försämras. Vidare bör i detta sammanhang beaktas vad jag ovan anfört om det lämpliga i att använda ett allmänt skärgårdsbegrepp som leder till en varierande innebörd genom att avgränsningen av vad som är skärgård skiftar beroende frågans art. Vilken skärgård och vilka skärgårdsbor bör omfattas av en skärgårdslag och hur skall man behandla angränsande eller andra delar av landet och befolkning där. Med hänsyn till att det är samhällets syn och intresse för skärgården som avgör dess framtid, inte om detta synsätt presenteras i en särskild övergripande skärgårdslag saknas det därför tillräckligt bärande skäl för en särskild skärgårdslagstiftning.

Kapitel 7 167

7 En särskild

fråga - ejderjakt om våren

Sammanfattande bedömning: Det råder i huvudsak enighet om att en begränsad vårjakt efter ejder inte skulle vålla några problem ur beståndssynpunkt. Det bör vara en strävan att så långt det är möjligt med hänsyn till väsentliga allmänna intressen tillgodose önskemål av detta slag. Avgörande för vårjakt om efter ejder kan tillåtas är dock om det kan ske inom för ramen Sveriges internationella åtaganden m.m. naturvårdsområdet.

7.1 Inledning och bakgrund

Åtskilliga regleringar skärgården tar sikte bevarandeintressen

av och allmänhetens möjligheter att använda skärgården för friluftsliv. Skärgårdsboma har i flera fall ett intresse går utöver vad som som kan tillgodoses i dag. Ett sådant exempel som särskilt uppmärksammats under utredningsarbetet är vårjakten efter ejder som sedan mitten av 1950-talet är förbjuden. På de flesta håll längs den svenska ostkusten är ejdem under häckningstid den vanligaste vattenlevande fågeln. Vårsträcket går under mars-april längs Östkusten. Även längs Gotlands kuster förekommer ejdersträck. Tidpunkten för sträcket kan skilja tre till fyra veckor. Normala år uppehåller sig ejderparen en till tre veckor i skärgården innan värpningen börjar. Ejdem är tillåten för höstjakt i Sverige. Den jagas även i bl.a. Finland inklusive Åland och i Danmark. I Finland vårjakt tillåten. är

Vårjakjrågans tidigare behandling Redan på 1930-talet avlystes all vårjakt efter sjöfågel västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet då skyddsåtgärdema skärptes. Anledningen till detta att var fågelstammarna starkt decimerats. Orsaken främst intensiv jakt var en i förening med äggplockning under andra världskriget, de hårda isvintrama under 1940-talets första år och de allt vanligare spilloljeut-

168 Kapitel 7

släppen. l mitten av 1950-talet konstaterades att oljeutsläppen medfört kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna, varför all vårjakt efter en sjöfågel förbjöds från våren 1955. Sedan dess har denna jakt varit förbjuden i Sverige. Förbudet mot vårjakt har allt sedan det genomfördes varit föremål för livlig debatt. Flera framställningar om återinförande av vårjakten gjordes under åren fram till mitten av 1970-talet. Till stöd för framställningarna anfördes bl.a. skärgårdsbefolkningens urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även under våren samt behovet av husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling som vårjakten innebär. Det hävdades vidare att en begränsad jakt inte skulle utgöra någon fara för fågelbestånden. Mot vårjakten androgs bl.a. att den är biologiskt förkastlig och att den innebär risker för utarmning av fågellivet. Dessutom hänvisades till att man internationellt tagit en klar ståndpunkt mot ett återinförande av vårjakten. Jakt- och viltvårdsberedningen fick år 1977 regeringens uppdrag att lämna förslag till under vilka former en vårjakt efter sjöfågel borde utövas, om en sådan jakt skulle tillåtas. Beredningen hade däremot inte att ta ställning till huruvida jakten borde återinföras eller ej. I juni 1977 avlämnade beredningen delbetänkandet Ds Jo 1977:4 Vårjakt efter sjöfågel. Beredningen föreslog en försöksverksamhet om fem år under vilken tid vårjakt skulle få utövas inom kust- och skärgårdsområdena i Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Jakten skulle få en starkt begränsad omfattning både när det gäller kretsen utövare och jakttid. I princip skulle endast den få jaga som var fast bosatt i skärgården och fick sin huvudsakliga försörjning från en verksamhet där. Med skärgård avsågs öar utan fast landförbindelse. Personen skulle dessutom ha en god kännedom om skärgården och dess naturförhållanden. Från huvudregeln om fast bosättning i skärgården kunde undantag göras när förhållandena var sådana att någon åtskillnad inte borde göras mellan öar med och öar utan fast landförbindelse. Undantag skulle också kunna medges för den som var bosatt på kustlandet och fick sin huvudsakliga försörjning från fiske i skärgården. Jaktområden skulle fastställas av den myndighet som meddelade tillstånd till jakten och anges som de platser holmar, skär eller båtlinjer vilka jakten skall bedrivas. Jakten föreslogs omfatta hanfågel av ejder, storskrake och vigg. Jakttiden skulle vara

SOU 1994293 Kapitel 7 169

längst fem dagar och förlagd i så nära anslutning till islossningen som möjligt. Det föreslogs också att det skulle förbjudet sälja den vara att fågel som skjutits och att jaktbytet måste användas i hushållet.

I remissvaren som tillstyrkte förslaget framhölls bl.a. det starka intresset som fiskare- och skärgårdsbefolkningen hade visat för införan-

det av vårjakt. Om den skulle tillåtas, skulle villkoren för den bofasta befolkningen förbättras och den genom jakten ökade trivseln bidra till minskad avflyttning. Den olaga och okontrollerade jakt förekom som kunde också förväntas minska.

Mot ett tillåtande jakten framfördes jakt omedelbart före fortav att plantningstiden är den för beskattning djurstam olämpligaste forav en men, om inte avsikten är att skära stammen. Vidare anfördes ner att jaktens inverkan populationen inte tillräckligt belyst och vårvar jakt skulle kunna leda till en successiv minskning populationerna. av Det framfördes bl.a. att jakten är oförenlig med Pariskonventionens

bestämmelser.

I prop. 197778:37 om vårjakt efter sjöfågel föreslogs vårjakt att efter sjöfågel borde införas försök och i begränsad omfattning. Det

ansågs befogat att fästa avseende vid jaktens rekreationsvärde. Vårjak-

ten var ett viktigt inslag i många skärgårdsbors och fiskares livsföring. De skäl som förts fram mot en vårjakt måste värderas bakmot grund av det faktum att den jakt kunde komma i fråga skulle få som en mycket begränsad omfattning. Den föreslagna jakten förväntades inte medföra några risker för arternas bestånd. Förslaget ansågs inte

heller strida mot Pariskonventionen. Endast jakt efter hanfågel av ejder skulle dock komma i fråga. I personkretsen skulle få jaga som borde även kustjordbmkare, vilka ofta har fiske binäring, innesom fattas.

Jordbruksutskottet bet. JoU 197778:9 ansåg sig inte från allmän naturvårdssynpunkt ha anledning att göra invändningar förslaget. mot I en reservation framfördes dock bl.a. bedömning att en av vårjaktens värde ur rekreationssynpunkt måste göras mot bakgrund av att den varit förbjuden i drygt två decennier och det framlagda förslaatt get berörde en mycket begränsad krets människor. Reservanterna ansåg att ett återinförande vårjakten skulle utgöra belastning för av en Sverige i det internationella samarbetet och miljövårdsomnaturrådet. Det skulle vara mycket allvarligt riksdagen fattade beom ett slut som skulle innebära att Sverige inte kunde ansluta sig till den få-

170 Kapitel 7

gelskyddskonvention under utarbetande inom Europarådet. som var Det kunde vidare starkt ifrågasättas om undantagsbestämmelsen i Pariskonventionen var tillämplig. Uppfattningen om vårjaktens förenlighet med konventionen måste rimligtvis grundas ett antagande att jakten får betydelse från försörjningsynpunkt, vilket enligt reservanterna inte kunde anses vara fallet. Riksdagen biföll reservationen rskr. l97778rö3. Frågan om vårjakt efter ejder har därefter återkommit vid åtskilliga tillfällen. Riksdagen har dock avvisat förslagen med argument att jakt inte bör tillåtas under viltets föryngringstid och att vårsom jakt skulle utgöra en belastning för Sveriges del i det internationella samarbetet på naturvårdens och miljövårdens områden. Se bet.1979 80:JoU24, 19808l:JOU28, l98687:JoUl5, l988l89zJoUlO, 198990: JoU4, 199192:JoU5 och l99293zJoU4.

7.2 J ägarförbundets förslag att återinföra vårjakten

Svenska Jägareförbundet har under hösten 1993 till utredningen överlämnat en promemoria Skärgårdsjakt som förbundets uppdrag har utarbetats av överinspektör Christian Krogell vid Jord- och Skogsbruksministeriet, Helsingfors, i samverkan med Svenska Jägareförbundet. Promemorian är grunden för Svenska Jägareförbundets förslag tillåtande viss licensjakt efter hanfâgel ejder under våren. om av av Jägarförbundet föreslår att personer bosatta mantalsskrivna öar vilka saknar fast vägförbindelse och är belägna längs den svenska ostkusten skall beviljas tillstånd att, för förbrukning i det egna hushållet, jaga hanfågel av ejder, under en tidsperiod av tio dagar i april månad. Sjöjaktvårdsföreningar skall ansöka samlat hos Statens naturvårdsverk tillstånd för de inom föreningens verksamhetsområde om bosatta jaktberättigade personerna. I ansökan skall de platser där jakten skall bedrivas redovisas jaktplatserna får uppta högst två procent av de jaktbara områden föreningen omfattar. Enligt förslaget skall Naturvårdsverket meddela sökandeföreningen ett grupptillstånd att fördela till de jaktberättigade. I tillståndet skall jaktplatserna vara angivna liksom övriga med tillståndet förknippade villkor. Jakten skall omfatta tio varandra följande dagar i Uppsala, Stockholms, Söderman-

lands och Östergötlands län den 10-19 april samt i Kalmar och Ble-

kinge län den l-20 april.

Kapitel 7 171

Av promemorian framgår att jakttiden skulle till tiden näranpassas mast efter islossningen, dvs. den tid då ejdrarna återvänder, före men den egentliga häckningen. Enligt Jägareförbundet skulle vårjakt en för ett begränsat antal kustbor endast innebära marginell ökning en av den totala avskjutningen, varför det är ytterst osannolikt att detta skulha någon inverkan beståndets fortsatta utveckling även om jakten skulle riktas uteslutande mot hanar. De jaktberättigades antal beräknas till ca 600 jägare. Jaktaktiviteten kan förväntas leda till bytesmängd en om 4 000-5 000 fåglarår. Som argument för att ett tillåtande jakav ten inte skadar Sveriges internationella anseende framförs sig att vare plockningen av vipägg i Holland eller vårjakt skogsfågelbesvaga stånd i Tyskland och Österrike torde ha försvagat resp. länders ställning i internationella sammanhang.

Andra intressenters syn på Jägareförbundets förslag

Jordbruksutskottet bet.199394:JoU0l har under hösten i anledning av tre motioner om begränsad vårjaktsenvinterjakt på ejder ansett att det förslag som Svenska Jägareförbundet utarbetat förtjänar överatt vägas ytterligare och att det med hänsyn till jaktens betydelse för skärgårdsbefolkningen i första hand bör ankomma Utredningen förom utsättningarna för en levande skärgård att undersöka förutsättningarna för att återinföra en sådan jaktmöjlighet.

Förslag om ett återinförande av vårjakten har visat sig ha starkt stöd hos åtskilliga skärgårdsbor. Jakten skulle enligt dessa framför allt medföra ökad trevnad och avkoppling för de bofasta skärgårdsboma. Dessutom påpekas vårjaktens betydelse tradition i skärgården. som Det har från olika håll framförts synpunkter förslaget angående hur jakten bör organiseras och vilken personkrets bör tillåtas som jaga. Det finns även bofasta öar med landförbindelse och utefter

kusten som anser att de också bör få möjlighet till vårjakt. Naturvårdsverket har i ett yttrande till utredningen den 8 mars 1994 avstyrkt ett införande av vårjakt ejder och framfört de att argument som anfördes år 1977 alltjämt är tillämpliga. Verket tillägger att det emellertid skall noteras att vid den tidpunkten behövde hänsyn inte tas vare sig till Barnkonventionen eller EG-rådets fågeldirektiv. Enligt verkets uppfattning strider vårjakten dessa internationella mot överenskommelser, då de föreskriver jaktförbud under häckningstid

172 Kapitel 7

och, för flyttfåglar, under den tid då de förflyttar sig till häckningsplatsen. I berörda konventioner finns möjlighet till undantag från huvudreglema. Enligt verket skall det dock observeras att såväl Bemkonventionen som EG:s fågelskyddsdirektiv stadgar att sådana undantag bl.a. förutsätter att det finns någon annan tillfredsställande lösning. Det skall följaktligen föreligga ett problem av något slag. Undantagsreglerna har således tillkommit främst för att möjliggöra viss skyddsjakt om behov uppstår. Ejdern förorsakar enligt verket inga helst som problem som skulle kräva eller motivera skyddsjakt. Jaktförbudet under våren medför inte heller några ekonomiska inskränkningar för skärgårdsbefolkningen. De undantagsregler som finns kan således enligt verket inte åberopas i detta fall.

7.3 överväganden

Vårjakten ejder är en del av skärgårdens kulturarv och ett återupptagande av den jaktformen skulle för många skärgårdbor innebära en i deras tycke utmärkt fritidsverksamhet. Det råder dessutom i huvudsak enighet om att en begränsad vårjakt inte skulle vålla några problem från beståndssynpunkt. Det kan noteras att Vårjakten i dag är tilllåten Åland och i Finland. Med hänsyn till att beståndssituationen inte utgör något hinder för vårjakt på ejder gäller frågan enbart i vad mån sådan jakt strider en mot Sveriges internationella åtaganden och om Sveriges internationelanseende tar skada av om denna jakt tillåts. De internationella konventioner som reglerar möjligheterna till jakt anses enligt Naturvårdsverket hindra ett tillåtande av vårjakt efter ejder. I Pariskonventionen föreskrivs bl.a. att skydd bör ges alla fåglar under fortplantningstiden och att flyttfåglarna dessutom bör ges skydd under den tid då de vänder åter till sina boplatser. Konventionen innehåller emellertid det undantaget att i bl.a. Sverige rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna i konventionen. Det är dock inte längre Pariskonventionen som anses vara det avgörande hindret mot Vårjakten. Naturvårdsverket framhåller i sitt yttrande betydelsen av Bemkonventionen som behandlar skyddet av euro-

Kapitel 7

peiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljöer och som Sverige ratificerade år 1983, och EG:s fågelskyddsdirektiv 79409

EEC. För att undantag skall kunna medges skall det enligt Bernkonventionen saknas annan tillfredsställande lösning samt att den berörda populationens fortbestånd inte ogynnsamt påverkas undantaget. Under av sådana förhållanden kan undantag medges bl.a. för under sträng att övervakning och med urskiljning i begränsad utsträckning tillåta fångst, kvarhållande i fångenskap eller annat varsamt utnyttjande av ett mindre antal av vissa djur. De undantagsmöjligheter finns i som Bemkonventionen kan enligt Naturvårdsverket inte tillämpas för vårjakten.

Enligt EG:s fågelskyddsdirektiv är alla fågelarter deras ägg samt och bon skyddade mot jakt, infångande och handel. Det finns i direktivet också bestämmelser om när nationella undantag får Enligt ges. artikel 7 skall bl.a. särskilt tillses att för vilka jaktlagar gäller, arter, inte jagas under häcknings- eller uppfödningssäsong och i fråga om flyttfåglar inte heller under återkomsten till häckningsplatserna. Direktivets möjligheter att besluta undantagsbestämmelser och den om praxis som råder för sådana beslut göra det möjligt för Sverige anses att vid ett eventuellt EU-medlemskap fortsätta sin traditionella jakt. Vårjakten efter ejder har dock inte varit föremål för bedömning i detta sammanhang.

Jag vill sammanfattningsvis uttrycka stor förståelse för skärgårdsbornas önskemål om att få återuppta gammal tradition. Det bör en vara en strävan att så långt det är möjligt med hänsyn till väsentliga allmänna intressen tillgodose önskemål den här är fråga av art som om. Som jag redovisat ovan är den avgörande frågan dock jakten om kan tillåtas med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden naturvårdsområdet. Med hänsyn till frågans tidigare behandling får ett eventuellt införande av en vårjakt förutsätta att riksdagen på föranses slag av regeringen gör den bedömningen våra internationella att åtaganden medger en sådan jakt.

Kommittédirektiv

Dir. 1993:62

Iiéirtitsâitlningarna för en levande skärgård

Dir. l093:62

Beslut vid rcgcringssammanträde 1993-05-27

heten för Jordbruksdcpancmentct. statsrådet Olsson, anför.

Mill förslag lin såirskild utredare bör kartlägga förutsättningarna för en levande skärgård samt bedöma behovet och föreslå de förändringar som är av zingcliigna för att underlätta bosättning och företagande i Skärgårdsomrâitlciia.

Bakgrund l Sveriges skärgårdar levde naturahushållningen kvar längre än i många andra delar landet. Skärgårdsbefolkningens beroende av de av zirccllzi näringama har varit och är fortfarande utpräglat. Jordbruk och fiske, var för sig eller i kombination, har dominerat Skärgårdsbornas verksamhet och svarat för huvuddelen av deras försörjning. I vissa områden har dessutom jakt och skogsbruk bidragit väsentligt till skålrgñrdshushållcns försörjning. I den storstadsnära skärgården har turismen stor betydelse. Det finns rad problem i skärgårdama. Olika intressen ställs mot en varandra. Det gäller t.ex. planfrågor, bevarandeintressen, kommersiell service, transporter, utbildning och näringsverksamhet av skilda slag.

Mot bakgrund bl.a. av den starka befolkningstninskningen i skärgår-

darna gjordes år 1974 en total genomgång av förhållandena i skärgår-

dama och behovet av särskilda åtgärder. Denna genomgång var grunden för det beslut som riksdagen år 1975 fattade om åtgärder i skärgâlrtlsområdena prop. 197576288, het. l97576:JoU34, rskr. 1975 769.56. Riksdagens beslut i anledning av propositionen innebar bl.a. att ett särskilt ekonomiskt stöd infördes till skärgårdsföretag. Vidare förstärktes stödet till båttrafik och sysselsättningsstödet. Vissa uttalanden gjordes i planfrågor. Skärgårdsfrågoritzi har därefter aktualiserats i riksdagen praktiskt taget varje år. Några större förändringar i statens särskilda insatser for skiirgårtlartia har inte beslutats. Den mest påtagliga är att Skärgårdsstödet har integrerats i det s.k. glesbygdsstödet och att den år 1990 inrättade ilesbygdsmyntligheten har getts som huvuduppgift att stödja utvecklingen och lämna förslag till förbättringar med avseende på glesbygds- och landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden i olika delar av landet med tyngdpunkten i skogslänens inre delar samt i skärgårdsomrädciia. liinsslyrelsemzt har tilldelats särskilda medel för regionala utveeklingsinszttser, bl.a. i skärgårdsområdena. Regeringens politik syftar till bl.a. att hela Sverige skall leva. För att uppnå en gynnsam utveckling har regeringen lagt ett antal förslag för att förbättra småföretagens situation, förslag som har stor betylelse inte minst i skärgårdsområdenzt. Avgörande för Sveriges ekonomiskzi utveckling under 1990-talet är att småföretagandet får en renässans. Det är fritiust i de mindre och medelstora företagen som nya möjligheter och nya arbeten finns. Utvecklingskraften i de mindre företagen är avgörande för den regionalt spridda sysselsättningen. Regcringen har sålunda inlett ett målmedvetet arbete i syfte att förbättra situationen för sntåföretagandet och nyföretagandet. Den nya småföretagsyaolitikeit skall innebära förbättrad rättssäkerhet bl.a. genom att ägandcriitten och näringsfriheten skrivs in i grundlagen. Riskkapitalmarknaden effektiviseras. Byråkratin minskas och regelverken förenklas. Regeringens syfte är att skapa goda förutsättningar för en positiv utveckling i hela Sverige, inte genom nya statliga bidrag eller särbestiiuintelser, utan genom att skapa ett företagsvänligt klimat. För att upprätthålla en levande landsbygd kan vissa medel och åtgärder skilda slag behövas. Å andra sidan kan utvecklingen av av

landsbygden hindras av för många regleringar och begränsad frihet. Beroende på förhållandena i det enskilda fallet eller den enskilda regionen varierar behovet av insatser. De särskilda regionalpolitiska medel som därvid står till buds är givetvis bara ett alternativ i detta sammanlizmg. l grunden skall nämligen hänsynen till de regionalpolitiska målen komma till uttryck i målen för sektorspolitiken på olika områden. Det framgår av 1990 års regionalpolitiska beslut som nyligen har bekräftats av riksdagen prop. 1991922100 bil. ll, bet. l90l92zAUl3, rskr. 199192: 175. För egen del vill jag dessutom erinra om att det på många politikområden som rör skärgårdarna fortlöpande har gjorts förändringar sedan den mer samlade genomgången av skärgårdsfrågoma gjordes år 1975. BLa. internationella avtal och ett EG-medlemskap kan komma att påverka förhållandena i skärgårdama. Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen i en del av skärgårdsområdena har dock stagnerat eller varit negativ de senaste åren. Mot denna bakgrund föreslår jag efter samråd med chefen för Arbctxmarknadsdepartemcntet att särskild utredare tillkallas för att en utvärdera tillståndet i skåirgårdsområdcna och lämna förslag till de förändringar i olika avseenden som kan behövas.

Utgângspunktcr för uppdraget En första uppgift för utredaren bör vara att sammanställa översikten lig redovisning av utvecklingen i våra skärgårdar sedan år 1975. Redovisningen bör omfatta bl.a. bef0lknings-, bosttttnings- och sysselsättningsutvecklingen, utvecklingen av fastighetsindelning och ägarstruktur, behandlingen av skärgårdens utvecklingsfrågor i den kommunala översiktsplaneringen, inkomstkällor och inkomstutveckling, transporter och annan service, förändringar i administrativa regleringar och utvecklingen av det statliga stödet och annat offentligt stöd. Redovisningen bör utmynna i en nulägesbeskrivning för de skilda skärgårdsområdena. Av denna bör framgå vilket nordiskt samarbete som sker på detta område. Det är angeläget att våra skärgårdsområden även i fortsättningen är aktiva delar av vårt land. Utredaren bör göra en bedömning förutav sättningarna för och lämna förslag till de åtgärder kan behövas som för att säkra en levande skärgård. Utgångspunkten måste därvid vara

att skapa en skärgård som så långt möjligt kan verka av egen kraft utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndighetema. icnottt det ändrade företagsklimatet som är följden av regeringens småföretagspolitik skapas nya möjligheter för en fri och positiv utveckling också i skâirgårdama. Basen för sysselsättning och service i skärgårdama kommer även i fortsättningen att vara fiske, jordbruk och skogsbruk. Dessa näringar l-§.§.'.Cl på skärgårdens egna resurser. Utredaren bör utgå härifrån. Samtidigt sker genom rationaliseringztr och till följd av internationella frihatttlt-lsavtal och ett lill-ntedletnskztp stora förändringar i förutsättningarna for dessa näringar. För att nå en positiv utveckling i våra skärgårdsotnråzlen måste det i större utsträckning än hittills skapas och utvecklas kompletterande sysselsättning och utkomstmöjligheter. Utredaren bör i detta sammanhang belysa hur bildandet av naturreservat ltar påverkat de långsiktiga möjligheterna till utkomst och service för den bofasta lwfolkningen. lin positiv utveckling i skärgårdsområdcna försvåras för närvarande olika sätt. Miljöföroreningar och ett storskaligt fiske har vissa hall äventyrat fiskenäriitgen. Utboiigztntle och samâigande försvårar i vissa Iall ett aktivt brukande av fastigheter. Höga fastighetspriser som inte speglar utkomstmöjligheterna leder till höga taxeringsvärden och därmed en ökad skattebelastning. l-lögzt fastighetspriser motverkar dessutom kontinuitet i den fasta besättningen. I det kommunala planarbetet bör i större tttstriiekning än nu skapas förutsättningar för näringsverksamhet och bofast befolkning i dessa områden. Hösten 1992 tillkallade statsrådet llntrdin efter regeringens bemyndigande en särskild utredare M 1992:03 med uppdrag att se över vissa frågor i plan- och bygglagen l987:lO. I direktiven till utredaren Dir. 1992: 104 framhålls att förslaget skall tillgodose kraven på större miljöhänsyn, stärkt medborgarinflytande, avreglering och förenklad lagstiftning. Utredaren i det nu aktuella ärendet bör i tillämpliga delar samråda med den av statsrådet Thurdin tillkallade utredaren. l-Zn väl fungerande infrastruktur är en förutsättning för en levande landsbygd. l skärgârdarna gäller detta inte minst gods- och persontrafiken. Utredaren bör bedöma hur behovet av service skall kunna tillgodoses, bl.a. i fråga om trafikförsörjningen. I det sammanhanget måste uppmärksammas det omfattande fritidsboendet, turismen och

friluftslivet som både ställer krav på säsongsmässig service och stärker förutsättningama för de fastboendes service. Utredaren bör närmare granska hur olika administrativa regleringar påverkar förutsättningarna för levande skärgård. På flera områen den har förändringar skett de senaste åren. Det gäller t.ex. planlagstiftningen, jordförvärvslagstiftningen och skattelagstiftningen. De förändringar som har skett har i huvudsak motiverats av behovet att avreglera. Utredaren bör bedöma om ytterligare avregleringar och förenklingar kan göras. Utgångspunkten bör därvid ett ökat vara ansvarstagande för skåirgårtlsbefolkningen inom ramen för den övergripande nationella politiken på skilda sektorsområden. På flera av de områden som här har berörts pågår utredningar av skilda slag. Utredaren bör uppmärksamma dessa i sitt arbete. Vidare bör ett nlirzt samråd ske med Glesbygdsmyndigheten och berörda länsstyrelser. let bör stå utredaren fritt att överväga andra frågor som har nära samband med utredningsuppdraget.

Övrigt Utredaren bör redovisa sina förslag senast den l februari 1994. Utredaren skall beakta kommittédirektiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:05, direktiven om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 samt direktiven om beaktande EG-aspekter i utredav ningsverkszunhcten dir. 1988:43.

Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringnu en bemyndigar chefen för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförord- ningen 1976:119 med uppgift att kartlägga förutsättningarna för en levande skärgård samt bedöma behovet och föreslå de förändav ringar som är angelägna för att underlätta bosättning och företagande i skärgårdsområdena, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

6 Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar llLlll.

Beslut Rcgttringcut ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans ltemstiillaxt. Jordbruksdepartementet

Statens offentliga utredningar 1994

Kronologisk förteckning

. Ändrad ansvarsfördelning för denstatliga 35.Vårandes ochandras. . stämma statistiken. Fi. Kulturpolitikochinternationalisering. Ku.

Kommunerna, Landstingen ochEuropa 36.Miljö ochfysiskplanering. M.

+ Bilagedel. C. 37 Sexualupplysning ochreproduktiv hälsaunder . Mänsföreställningar kvinnorochChefskap. om I900-taIet i Sverige. UD. . Vapenlagen ochEG.Ju. 38.Kvinnor,barnocharbeteiSverige18504993.UD. . Kriminalvårdochpsykiatri.Ju. 39.Gamla är ungasom blivit äldre.Omsolidaritet . SverigeochEuropa.Ensamhällsekonomisk mellangenerationerna. Europeiska åldreåret1993. . konsekvensanalys. Fi. 40.Långsiktig strålskyddsforskning. M.

EU,EESochmiljön.M. Ledighetslagstiñningenöversyn.A. . . - en . Historisktvägval FöljdernaforSverigeiutrikes- 42 Statenochtrossamfunden. - C. . ochsäkerhetspolitiskt hänseende av att bli, 43 Uppskattad sysselsättning skatternas betydelse . om respektive intebli medlemiEuropeiska unionen. UD. fördenprivatatjänstesektom. Fi.

Förnyelse ochkontinuitet om konstochkultur 44.Folkbokföringsuppgiñema i samhället. Fi. A i framtiden. Ku. 45.Grunden för livslångtlärande. U.

Anslumingtill EU Förslagtill övergripande - 46.Sambandet mellanSamhällsekonomi, transfereringar . lagstiftning. UD. ochsocialbidrag.

Omkrigetkommit...Förberedelser förmottagande 47.Avveckling denobligatoriska anslutningen . av av militärtbistånd1949-1969Bilagedel. + SB. till Studentkårer ochnationer.U.

Suveränitet ochdemokrati 48.Kunskapför utveckling bilagedel.A. . + + bilagedelmed expertuppsatser. UD. 49 Utrikessekretessen. Ju. 13.JlK-metoden, . m.m. Fi. 50.Allemanssparandet en översyn.Fi. 14 Konsumentpolitik i enny tid.C. 51.Minneochbildning. Museernas uppdrag och . På väg. K. organisation bilagedel. + Ku. . 16.Skoterköming pâjordbruks- ochskogsmark. 52.Teaternsroller.Ku.

Kartläggning ochåtgärdsförslag. M. 53.Mästarbrev för hantverkare. Ku.

Års-ochkoncemredovisning enligtEG-direktiv. 54.Utvärdering praxisi asylårenden. Ku. . av Del och I ll. Ju. 55.Rättentill reformerat bilstöd. ratten - S. Kvaliteti kommunal verksamhetnationell 56.Ett centrum förkvinnor våldtagits och . - som uppföljningochutvärdering. C. misshandlats. S.

. Renarolleri biståndetstyrningocharbetsfördelning 57.Beskattning fastigheter, av del Principiella i effektivbiståndsforvaltning. en UD. utgångspunkter för beskattning fastigheter av m.m. Reformerat pensionssystem. S. Fi . Reformerat pensionssystem. BilagaA. 58.6 JuniNationaldagen. Ju. . Kostnader ochindivideffekter. S. 59.Vilkavattendrag skallskyddasPrinciperoch

Reformerat pensionssystem. BilagaB. förslag.M. . KvinnorsATPochavtalspensioner. 59.Vilkavattendrag skallskyddasBeskrivningar av Förvaltabostäder. Ju. vattenområden. M. . Svenskalkoholpolitik en strategiförframtiden. 60.Särskilda skäl utformning ochtillämpning . - - av Svenskalkoholpolitik bakgrundochnulåge. 2 kap.5 §ochandrabestämmelser i . - Att förebygga alkoholproblem. S. utlänningslagen. Ku. . Vård alkoholmissbrukare. av Pantbankernas kreditgivning. N. . . Kvinnorochalkohol. Rationaliserad fastighetstaxering, del Fi. . . Bam Föräldrar Alkohol.S. - - Personnummer integritetocheffektivitet. Ju. . . - Vallagen.Ju. .Med raps i tankarnaM. . Vissamervärdeskattefrågor lll Kultur m.m. Fi. .Statistikochintegritet,del 2 Lag . - - om MycketUnderSamma Tak.C. personregister för officiellstatistik Fi. . m.m. Vandelnsbetydelse i medborgarskapsårenden, m.m. Finansiella tjänsteri förändring. Fi. . . Ku. Räddningstjänst i samverkan . ochpåentreprenad. Tekniskt utrymme förytterligare TV-såndningar. Ku. Fö. . Otillbörligkurspåverkan ochvissainsiderfrågor. Fi. .

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

69.Onthe GeneralPrinciples ot Environment Protection. M. 70. lnomkommunal utjämning.Fi. 71.Om intygoch utlåtanden utfärdas hälso- som av och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. S. 72.sjukpenning, arbetsskada ochförtidspension förutsättningar ocherfarenheter. S. - 73.Ungdomars välfärd och värderingar en under- sökningom levnadsvillkor, livsstilochattityder.C. 74. Punktskatterna ochEG.Fi. 75.Patientskadelag. C. 76.Tradeand theEnvironmenttowards a sustainable playing ñeld. M. 77. Tillvaronströsklar. C. 78.Citytunneln i Malmö. K. 79.Allmänhetens bankombudsman. Fi. 80.iakttagelser under en reform Lägesrapport från - Resursberedningens uppföljningvid sex universitet och högskolor det av nya resurstilldelningssystemet förgrundläggande högskoleutbildning. U. 81. Ny lag om skiljeförfarande. Ju. 82.Förstärkta miljöinsatser ijordbruket svensktillämpning EG:s av miljöprogram. Jo. i 83. Övergång verksamheter ochkollektiva upp av sägningar. EUochden svenska arbetsrätten. A. 84. Samvetsklausul inomhögskoleutbildningen. U. 85. Ny lag om skatt energi. Enteknisköversyn ochEEG-anpassning. Motiv. Del - Författningstext ochbilagor.Delll. Fi. - 86.Teknologi ochvårdkonsumtion inomsluten somatisk korttidsvärd 1981-2001. S. 87. Nya tidpunkterför redovisning ochbetalning av skatteroch avgifter.Fi. 88. Mervärdesskatten och EG.Fi. 89.Tullagstiftningen ochEG.Fi. 90.Kart-och fastighetsverksamhet - finansiering, samordning och författningsreglering. M. 9 Trafikenochkoldioxiden Principerför att minska . trafikenskoldioxidutsläpp. K. 92.Miljözonerför trafiki tätorter. K. 93.Levande skärgårdar. Jo.

Statens offentliga utredningar 1994

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Sambandet mellansamhallsekonomi, transfereringar

Omkrigetkommit...Förberedelser ochsocialbidrag. [46] lör mottagande av militärtbistånd 1949-1969Bilagedcl. v Rättentill ratten reformerat hilstöd. [55] e Ett centrum för kvinnor som våldtagits och

Justitiedepartementet misshandlats. [56] vapenlagen ochEG[4] Omintygochutlåtanden utfärdas hälsor som av

Kriminalvårdochpsykiatri.[5] ochsjukvårdspersonal i yrkesutövningen, [71]

Års- ochkoncernredovisning enligtliG-direktiv. sjukpenning, arbetsskada ochförtidspension förutsättningar ocherfarenheter. [72] lel 1ochll, Ju. [17] e Förvaltabostäder. [23] Teknologiochvárdkonsutntion inomsluten

Vallagen.[30] somatisk korttidsvård 198172001. [86]

Utrikessckretessen. [49] Kommunikationsdepartementet 6 JuniNationaldagen. [58] Personnummerintegritet och effektivitet. På vag. [15] i [63] Ny lag om skiljeförfarande. [81] Citytunneln i Malmö.[78] Trafikenochkoldioxiden Principerför r att minska Utrikesdepartementet trafikenskoldioxidutsläpp. [91]

Miljözonerför trafiki tätorter. [92] Historisktvägval Följdernafor Sverigeiutrikes-och r

säkerhetspolitiskt hänseende av att bli.respektive intebli Finansdepartementet medlemiEuropeiska unionen.[8] Anslutningtill EU Förslagtill övergripande Ändrad ansvarsfördelning fordenstatliga statistiken. [I] r lagstiftning. [lO] SverigeochEuropa.En samhällsekonomisk Suveränitet ochdemokrati konsekvensanalys. [6]

+ bilagedel med expertuppsatser. [12] JlK-metoden, m.m. [13]

Renaroller i biståndet styrningocharbetsfördelning Vissamervärdeskattefrågor 111 Kultur m.m. [31] e i en effektiv biståndsforvaltning. [19] Uppskattad sysselsättning om skatternas betydelse i Sexualupplysning ochreproduktiv hälsaunder1900-talet fordenprivatatjänstesektorn. [43] i Sverige. [37] Folkbokforingsuppgiftema i samhallet. [44]

Kvinnor,barn ocharbete i Sverige1850-1993. [38] Allemanssparandet en översyn. [50]

Beskattning fastigheterdel av - Principiella Försvarsdepartementet utgångspunkter förbeskattning fastigheter av m.m. [57] Räddningstjänst Rationaliserad fastighetstaxering, del Fi. [62] i samverkan och entreprenad. [67] Statistikochintegritet,del2

Socialdepartementet - Lag om personregister för officiell statistik [65] m.m. Finansiella tjänsteri förändring.[66] MänsFöreställningar kvinnorochChefskap. om [3] Refortnerat Otillbörligkurspáverkan ochvissainsiderfrágor. [68] pensionssystem. [20] Reformerat lnomkommunal utjämning. [70] pensionssystem. BilagaA. Kostnader ochindivideffekter. Punktskatterna ochEG.[74] [21] Reformerat pensionssystem. Allmänhetens hankombudsman. [79] BilagaB. Nylag skatt energi. KvinnorsATPochavtalspensioner. [22] om Svensk alkoholpolitik EnteknisköversynochEG-anpassning. r en strategiforframtiden. [24] Svensk alkoholpolitik - Motiv. Del w bakgrund ochnuläge.[25] Att förebygga Författningstext ochbilagor.Del11,[85] alkoholproblem. [26] - Nyatidpunkter för redovisning ochbetalning Vård alkoholmissbrukare. av [27] av Kvinnorochalkohol.[28] skatterochavgifter,[87] Mervärdesskatten ochEG.[88] Barn Föräldrar Alkohol.[29] i i Tullagstiftningen ochEG,[89] Gamlaär unga som blivit äldre,Omsolidaritet mellan

generationerna. Europeiska äldreåret1993.[39]

Statens 1994

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet Civildepartementet

Grunden fbrlivslångt lärande. [45] Kommunerna, Landstingen och Europa. Avveckling den av obligatoriska anslutningen till + Bilagedel. [2] Studentkårer ochnationer. [47] Konsumentpolitik ien ny tid. [l4] iakttagelser underen reform Lägesrapport från Kvaliteti kommunal verksamhetnationell - - Resursberedningens uppföljningvid sex universitet uppföljning utvärdering. och [[8] ochhögskolor detnya av resurstilldelningssystemet MycketUnderSamma Tak.[32] för grundläggande högskoleutbildning. [80] Staten ochtrossamfunden. [42] Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. [84] Ungdomars välfärd och värderingar en under- sökning om levnadsvillkor, livsstiloch attityder. ]73] Jordbruksdepartementet Patientskadelag. [75] Förstärkta miljöinsatser ijordbruket Tillvaronströsklar.[77] svensktillämpning EG:s av miljöprogram. [82] - Levande skärgårdar. [93] Miljö- och naturresursdepartement EU,EESoch miljön.[7] Kultu rdepartementet Skoterkömingjordbruks-ochskogsmark. Förnyelse kontinuitet och konstochkultur Kartläggning och ätgärdsförslag. [16] A om i framtiden. [9] Miljöoch fysiskplanering.[36] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden.[33] m.m. Långsiktig strålskyddsforskning. [40] Teknisktutrymme förytterligare TV-sändningar. [34] Vilka vattendrag skallskyddasPrinciper och Vårandes och andras. förslag.[59] I stämma - Kulturpolitikoch internationalisering. [35] Vilkavattendrag skallskyddasBeskrivningar av Minneochbildning.Museernas uppdragoch vattenområden. [59] organisation bilagedel.[51] + Med raps i tankarna[64] s Teaternsroller. [52] OntheGeneralPrinciples Environment of l

l

Mästarbrev för hantverkare. [53] Protection. [69] Utvärdering praxis av i asylärenden. [54] Tradeand theEnvironmenttowards - a

Särskilda skäl utformningochtillämpning 2 kap. av sustainable playingfield. [76] l

- 5 §och andra bestämmelser i utlänningslagen. [60] Kart och fastighetsverksamhet

I

finansiering. samordning och författningsreglering. - Näringsdepartementet [90]

Pantbankernas kreditgivning. [61] l Arbetsmarknadsdepartementet l

Ledighetslagstiftningenöversyn - en Kunskap för utveckling bilagedel.[48] Övergång av verksamheter ochkollektiva uppr sägningar. EUochden svenska arbetsrätten. [83]